Agnes von Krusenstjerna Tonys läroår

 



Tonys läroår.

Det blir något skrämmande ödsligt över ett 
gammalt hus, då de, som bott inom dess mörka väggar i åratal, äro på väg 
att flytta ifrån det.



Närhelst jag vill, ser jag för mig vårt hem vid slätten de där gråa 
dagarna en tid efter min mors död. I mina tankar är det alltid höstmorgon 
då: höstmorgon med slätten dold i ett böljande töcken, som flyter in genom 
trädgårdsstaketet och ända in i rummen, där Pa och tant Eleonora hålla på 
att packa. Men från fönstret, där jag står, liknar slätten ett ändlöst 
dimhav, och jag håller hårt fast i karmen och tänker att det gamla huset, 
som redan dryper av fukt och som skakar, då höststormarna rusa över det, 
helt säkert lätt skulle kunna slita sig loss från sin grund och gunga bort 
över dimhavet. Inga nya människor skola då flytta in i det, inga nya 
röster ge eko i de skumma korridorerna; men vi som hållit samman, 
invaggade i den drömmande tystnaden, som omgav min mor, skola fortsätta 
att leva därinne år efter år, i själva verket icke mer skilda från andra 
människor, än vi voro medan huset ännu fanns kvar i trädgården.



Någon står därnere vid grinden och fumlar med låset: en lång böjd gestalt 
med vitt hår under en drypande våt arbetshatt. Det är vår gamle 
trädgårdsmästare, som ger sig av. Jag har tagit avsked av honom nere i 
salen, men när jag nu ser honom vid grinden, börjar mitt hjärta klappa 
vilt av ängslan. Han är den förste, som går. Det är sant alltså. Vi komma 
inte längre att behöva blommor i trädgården. I vår, när de börjar spira, 
äro vi inte längre här.



Tvekar min gamle vän vid grinden? Hör han något? Redan har han öppnat 
grinden till hälften, men han vänder litet på huvudet, som om något 
kvarhölle honom i sista stunden. Plötsligt skrattar jag till, fast med 
gråten i halsen. Skymtar icke något på trädgårdsgången, eller 
inbillar jag mig det bara? Klapp. Klapp. Det knastrar i den våta sanden, 
och fruktträdens svarta grenar låta ett regn av glittrande droppar falla.



"Hon skall inte låta honom gå", tänker jag triumferande. Det var henne han 
hörde.



Det rycker i mitt hjärta: det var därifrån hon sprang fram, den där lilla 
flickan, som nu brådskande snubblar nedför trädgårdsgången för att hejda 
trädgårdsmästaren. Och knappt visade hon sig, förrän alla de andra skynda 
till. Jag hör min barndoms skräck, det ludna trollet i trappan, långsamt 
och flåsande vältra sig ut genom porten. Den lille mannen i trädet, som en 
gång gjorde en promenad i trädgården till en mystisk och äventyrlig färd, 
dyker plötsligt grinande upp mellan ett par stretande grenar. Ljusalfen, 
som gungade ut och in genom barnkammarfönstret på solstrålarna, skjuter 
som ett flyktigt, ilande skimmer genom den tunga luften; och Eyvor med de 
svarta ögonen och den missnöjda munnen, min lilla lekkamrat, som ingen 
annan än jag såg, står på sanden precis sig lik sådan hon fordom trollades 
fram i min barnsliga fantasi.



Det rycker och rycker i mitt hjärta. Än en gång är min barndomsvärld där: 
ekot i de långa korridorerna, knakandet i trappan, flöjttonerna från den 
farande vinden över slätten. Och fastän jag, där jag står, ej kan se 
fönstret till min mors rum, vet jag att hon just nu sitter där som förr, 
orörlig, stilla, stirrande in i något fördolt, med maktlösa händer och 
tomma, intet uppfångande blickar.



Den sista tidens händelser suddas bort av en barmhärtig hand. Dödsnatten, 
skriet genom dess dova mörker, begravningen den där blåsiga höstdagen, min 
hastiga, förtvivlade flykt i skymningen, då jag i en övergående förvirring 
tyckte mig se min mors ögon le emot mig, lockande mig längre och längre 
bort, och varefter jag slutligen påträffades två mil från hemmet i ett så 
omtöcknat tillstånd, att det tog dagar, innan jag åter kom till mig själv: 
allt glider undan, och jag







hör endast den lilla flickans ivriga steg på sandgången. Skall hon då icke 
hinna fram?



Då når mig det klickande ljudet av grinden, som slår igen, och jag ser 
trädgårdsmästaren gå mot slätten. Han har sitt hem därborta. Jag rusar 
nedför trappan.



"Han har bestämt glömt trädgårdssaxen", tänker jag.



Mycket riktigt! Där hänger den på spiken bakom dörren. Den är hans egen. 
Jag minns, när jag var så liten att jag lika gärna kunde tänkt på att 
lyfta ett berg som att bära den saxen. Nu tag jag den och springer nedför 
gången. Något av den lilla Tony tycks ännu sitta i mig, ty som hon 
snubblar jag litet i den våta, knastrande sanden. Den grå ryggen framför 
mig vill för mina ögon smälta samman med det grå töcknet. Han hör mina 
steg och stannar.



-Trädgårdsmästarn glömde ju saxen, säger jag och ser upp i hans vänliga 
gamla ansikte.



Men när jag lyfter trädgårdssaxen, blir den åter så där orimligt tung, som 
jag föreställde mig det i min barndom! Av uttrycket i den gamles ögon 
förstår jag, att han ännu tycker sig se framför sig den lilla rödhåriga 
flickan, som nyss skyndade efter honom på trädgårdsgången.



Jag vaknade med ett ryck. Det var ett ljud som nådde mig. Det lät som ett 
avlägset, buttert mumlande, vilket icke kom närmare, men då och då 
genomskars av pinglandet från någon klocka eller av ett hest tutande. Jag 
vaggade av och an, där jag låg i sängen, utan att i uppvaknandets ovissa 
trevande riktigt kunna klargöra för mig själv, vad det var som stört mig.



En svag ljusstrimma strök fram över golvet. Jag såg tanklöst på den, till 
dess det med ens gick upp för mig, att det måste vara dager ute och att 
Ijudet jag hört var bullret från en ännu okänd stad, som mornade sig.

Då började tankarna röra sig mera medvetet inom mig, och ehuru jag 
fortfarande icke var fullt vaken, stego de sista dagarnas intryck och 
stämningar fram efter den nyss tilländalupna nattens konturlösa drömmar.



Jag hade ej hunnit vänja mig vid det där ljudet, fastän jag nu ändå varit 
en liten tid i Stockholm. Den gamla staden däruppe, där jag bott så långt 
jag kunde minnas tillbaka, hade aldrig väckt mig med sitt buller, men jag 
hade inte heller tänkt på att den varit särskilt tyst. Det var kanske 
endast den skillnaden att här flöto alla ljud tillsammans till ett 
oavbrutet och mångstämmigt, då däruppe en bryggarvagn eller ett par 
ridande för ett ögonblick kunde få alla fönsterrutor att skallra för att i 
nästa sekund lämna gatan helt söndagsaktigt tyst och fridfull.



Här tyckte jag, antingen jag gick ute eller satt inne i våningen, att det 
mumlade och mumlade omkring mig. Det nya som mött mig flöt in i detta 
mummel, där jag ej kunde urskilja några ord. Luften var fylld av det. Från 
gathörnen, från parkernas alléer, från den blå dimman, som om kvällarna 
hängde över Strömmen, steg mumlet outtröttligt och dovt, och det gav 
staden något levande, som gjorde mig nyfiken och rädd på en gång. Det 
föreföll mig, som om de väldiga, massiva byggnaderna, som vände sina 
fasader mot mig, liknade stora förstelnade ansikten, och när aftonsolen 
låg in på fönstren, fingo dessa ansikten många, många blanka ögon, som 
oavvänt stirrade på gatans människor, återspeglande i sig all den gångna 
dagens brådska, iver och rörelse.



Och människorna jag ständigt stötte emot därute... Jag hade i själva 
verket aldrig tänkt på att det kunde finnas så mycket främmande människor. 
Därhemma hade jag känt igen de flesta jag mötte. Deras utseenden hade 
blivit mig förtrogna sedan åratal. Men här skyndade ständigt nya människor 
förbi. Jag mötte flyktigt deras blickar, som likgiltigt snuddade vid mig, 
och jag kunde plötsligt bli ängslig utan att veta varför. Det var något 
beklämmande med alla dessa varelser, vilka







dag efter dag utförde ungefär samma sysslor, men som icke tycktes känna 
varandra inbördes eller ens bry sig om varandra, då de händelsevis törnade 
ihop i gathörnen eller packades samman sida invid sida i en spårvagn.



Jag gnuggade mig i ögonen. Nej, ännu var jag inte riktigt vaken. Det 
föresvävade mig drömlikt, att det var något jag borde minnas - just i dag. 
Jag såg mot fönstret. Fönsterkorset stod svart mot den blå rullgardinen, 
men luften därutanför tycktes så småningom bli ljusare. Den rann in genom 
den otäta blå gardinen, darrande och frysande likt droppar, som dugga mot 
en vattenyta. Plötsligt kom jag ihåg det. Det var min födelsedag i dag. 
Jag fyllde sjutton år i dag. Det spratt till inom mig av en plötslig 
glädje. Alla mina gamla födelsedagar radade upp sig framför mig. Jag 
tyckte mig minnas var och en särskilt. Likt lustiga feliknande väsen togo 
de i ring omkring mig och logo mig upp i ansiktet. En lukt av tårta och 
nybakad vetekrans omsvävade dem, en doft av blommor och god tvål, en 
särskild sort som tant Eleonora brukade ge mig... Det fanns ingen dag 
efter födelsedagen. Den strålade mitt i höstmånaden med en glans av vår. 
Och i dag blev jag sjutton år!



Jag måste röra mig. Jag kunde inte stanna i rummet. Försiktigt öppnade jag 
dörren och tassade på de mjuka tofflorna ut i våningen. Jag stannade. Det 
var Jakobs kyrkklocka som ringde. Hela huset tycktes ett ögonblick tona av 
klangen. Det fanns dock ingenting av fest i den klangen. Tung och 
metallren flöt den ut över staden, för en stund tystande det eviga mumlet 
och bruset, och upphörde så lika hastigt som den begynt.



Alla dörrar stodo öppna. Framför mig ljusnade rummen i morgondagern. En 
frän lukt av cigarrer dröjde i luften. Pa måtte ha suttit uppe länge 
föregåendc kväll. Våningen gav intryck av att vara konstruerad i ett slags 
besynnerlig terrassform. Till de större rummen ledde låga trappsteg i 
stället för trösklar, så att salen längst bort med sitt storrutiga 
parkettgolv föreföll att ligga över de 
andra rummen. Salongen, där jag nu stod, tycktes ha kommit till sist och 
därför fått foga in sina väggar lite godtyckligt, så att de bildade 
vinklar och hörn. Från dess utbyggda fönster såg man en bit av Västra 
Trädgårdsgatan fram mot kyrkan. På andra sidan slutade husraden i ett 
vasst hörn, och en bred, brant backe bar ned till Kungsträdgårdens alle.



Våra gamla möbler passade förträffligt i denna gammaldags miljö. Pas 
flygel sprang snett ut på golvet, de gamla länstolarna hade slagit en 
halvcirkel kring den vita kakelugnen. På empirebyrån vid ena väggen stodo 
de två höga kandelabrarna, som kommo till användning om jularna, och 
ovanför dem mittemot fönstret hängde den ovala spegeln i sin mattförgyllda 
ram. Och som på en tavla, en engelsk genrebild, återgavs i dess glas ett 
stycke av det svarta järnstaketet kring Jakobs kyrkogård och den grå 
kyrkväggen därbakom.



Jag gick vidare in i Pas rum, där väggarna voro klädda med böcker. Här 
blev cigarrlukten än starkare. Jag sjönk ned i en av skinnstolarna vid 
bordet. Det slog mig hur Pa, trots all sin kraftiga manlighet, hade en 
förmåga att ordna omkring sig på ett nästan kvinnligt bekvämt och trevligt 
sätt. Själv förstod jag mig icke på sådant, men Pa kunde ge ett rum ett 
trevligt och behagligt utseende bara med några små välriktade knuffar på 
sakerna - till exempel genom att placera en pall framför en länstol eller 
genom att med artistisk beräkning strö ut böcker och småsaker på ett bord. 
Pas rum tyckte jag också bäst om. Salen var alltför mörk och stel, fastän 
den om kvällarna, då den var upplyst, kunde se ganska ståtlig ut, och i 
det lilla kabinettet utanför Pas sovrum stod en alldeles ny möbel i vitt 
och guld, som jag ännu ej hunnit vänja mig vid. Men rummet med 
pepparmyntsdoften, som varit min barndoms hemliga avsky, fanns icke här: 
tant Eleonora hade, då hon nu ej längre behövdes för min mor, tagit avsked 
av oss, och jag tror att ingen annan än vår trogna gamla Lova saknade 
henne.

Jag satte mig tillrätta i stolen och knäppte ofrivilligt samman 
händerna som vid en gudstjänst. Det var min födelsedag, och det lag något 
högtidligt i den tysta våningen. Jag hade en känsla av att jag ville fatta 
en massa goda föresatser för mitt kommande livsår; men framtiden tycktes 
mig så obestämd. Jag kunde icke få något grepp på den, icke föreställa mig 
detta kommande år. Allt var nytt, obekant och dunkelt. Något hade sjunkit 
undan, och som allt som blir borta hade det försvunna något lockande och 
mystiskt över sig, som gjorde att jag oupphörligt ville se tillbaka.



Framför mig på bordet låg en liten papperskniv av trä. Jag tog den i 
handen, vände på den och smålog. Pa hade aldrig brytt sig om att ha någon 
annan papperskniv. Jag hade målat den åt honom en jul, då jag var en helt 
liten unge. Skaftet pryddes av en prunkande gul solros, men över hela 
träet voro guldstänk från solrosens kalk strödda i ymnigt överflöd. Med 
ens star hela scenen för mig. Jag sitter lutad över bordet hemma i salen 
och kramar hårt penseln mellan fingrarna. Moster Amelie har hjälpt mig, 
och vi beundra båda den fina blomman, ännu fuktig och glänsande efter 
målningen. Nu fattas bara en stängel till blomman. Åter doppar jag penseln 
i det flytande guldet i koppen framför mig och lyfter den över kniven. Men 
jag har tagit penseln för full, och när jag sätter ned den stänker färgen 
över hela arbetet, så att träet blir översållat av små gyllene prickar. Så 
jag grät! Men när några dagar gått, började jag tycka, att papperskniven 
skulle sett fattig ut, om ej allt guldet varit, och på julaftonen, då Pa 
särskilt beundrade de glänsande prickarna, var jag helt stolt över mitt 
verk.



Och som jag nu satt, tyckte jag att de där prickarna höjde sig inför mina 
ögon och sprutade ut över rummet, så att den grå morgonen begynte dansa 
och skimra. Jag hade gråtit och gråtit, men de gyllene stoftkornen hade 
dröjt kvar, och till sist hade jag själv funnit dem vackra. De där 
guldstänken, som jag helt ofrivilligt spillt ut över träet, tycktes mig 
med ens ha droppat upplöst guld över hela min barndom. Ett barns 
överfyllda fantasi hade som en färgtung målarpensel kastat sina stänk över 
en dyster omgivning och ett mörkt hus. Barnet hade gråtit först, men 
mellan tårarna hade guldet glänst emot det, och ofta hade det leende givit 
sig till freds.



Och ändå! Även mellan fantasierna och leken hade ångesten kommit. Och 
fastän jag sedan fått kunskap om min mors sjukdom, var jag innerst ännu 
den lilla flickan, som orörlig satt uppkrupen framför sin mor och ängsligt 
såg in i de stilla, drömmande ögonen, utan att kunna fatta, utan att finna 
någon förklaring på den skräck dessa ögon ingåvo. Skräcken fanns där nu 
också. Det var som om det starka blodsband, som förenade mig med min 
sinnessjuka mor, nu sedan hon var död trängde genom hela mitt väsen. Jag 
anade, hur lönlöst det var att söka befria sig. Men likafullt, livet, som 
de andra levde, ville jag också leva! Jag kände det så intensivt, att mina 
ögon slöto sig liksom inför ett bländande sken.



Mumlet därute blev allt högre, och när jag åter öppnade ögonen, strömmade 
solskenet in i rummet och över salen kom gamla Lova med kaffebricka och 
blommor för att önska mig lycka till mina sjutton år.







Stockholm tycktes ofta helt foga sig efter ens egna sinnesstämningar. 
Finns det väl någon ort på jorden, som lyser, strålar och ler villigare, 
då ens hjärta är glatt, än dessa flytande holmar i det blå vattnet? Och 
jag har sett, hur husens skuggor bli grå, tänja ut sig och sakta släcka 
varje dallrande solstråle, varja flämtande gnista av färg, till dess 
alltsammans förefallit lika grått som ens eget grå humör. Det är väl denna 
smidighet, som gjort att Stockholm kallas intagande. Men det är inte en 
smidighet av den sorten, som brådskar och fjäskar och söker ställa sig in. 
Det är något förrädiskt och trolöst, något opålitligt i den: man vet 
ändå aldrig med bestämdhet vad den nästa ögonblick skall bjuda på. Hur 
många år jag än kommit att vistas här har jag dock aldrig blivit riktigt 
säker på denna stad. En dag visar den mig plötsligt ett nytt drag, ett 
milt och smältande eller ett hårt, avvisande, som jag förut ej haft en 
aning om, och varje gång det hänt har jag tyckt mig höra ett skratt komma 
bubblande med vattnets vågor eller susa förbi mitt huvud i rymden. Jag 
känner således icke Stockholm ännu. Det skall finnas en överraskning för 
mig, när jag viker om nästa gathörn eller när jag hunnit långt bort under 
Djurgårdsekarnas väldiga kronor.



Jag sörjer över att jag inte vuxit upp i Stockholm. Jag ville ha känt 
varje gata, ha lekt i varje sandhög. Jag ville ha gått till skolan tidiga 
morgnar, då luften ännu är fuktig och ren och gatutrafiken inte börjat på 
allvar. Med dunkande hjärta skulle jag ha sprungit genom de smala 
gränderna, hört larmet inifrån de mörka, brunnsliknande bakgårdarna och 
sett glimtar av en värld, så olika min egen, att jag inte ens skulle 
förstått att känna medlidande vid åsynen av ett blekt barn, som stirrat på 
mig genom en fönsterruta, eller att rygga tillbaka vid ljudet av en grov 
röst, som sänt sin råhet emot mig inifrån ett lågt kyffe. Men på andra 
sidan gränden ligger parken, och om vårarna skulle jag spatserat under 
detta skälvande, gröna hav av blad, sett fina gossar och flickor leka med 
hinkar och spadar, vaktade av blåklädda små jungfrur, och förundrad tittat 
på sandgångarnas darrande och bleka mönster av sol och skuggor. Och sedan, 
när jag blivit stor, skulle jag ibland gått tillbaka och hälsat på hos det 
alltsammans: huset, där vi bodde det och det året, med gården precis sig 
lik som då, och den gamla pumpen, som endast blivit litet rostigare. De 
gamla lekplatserna, vägen till skolan, ack, alltsammans skulle vara mitt, 
bara därför att en liten barnsula en gång satt märken i sanden på 
lekplatsen eller i den slammade lerjorden kring pumpen.

Jag tänker på Stockholm första tiden, sedan jag kommit dit. Det var 
grått. Det var mot slutet på året, då Stockholm ofta är en grå stad, men 
jag inbillar mig nu, att all denna gråhet endast utlöste min egen 
sinnesstämning. Lösryckt från allt det, som jag förut hört samman med, 
gick jag omkring halvt i ett slags dvala utan att riktigt kunna uppfatta 
det nya jag såg, medan inom mig, ovetande för mig själv, hela denna yttre 
värld redan börjat avsätta sig och fläta sig in i mitt sinne.



Jag lärde mig snart att hitta ensam. Det första jag skymtat av staden vid 
Pas arm hade ej givit mig någon klar föreställning av hur den såg ut. Jag 
uppfångade glimtar av ett, som jag så tyckte, oroligt gatuliv från en 
spårvagn eller från fönstret av någon restaurang. Jag hade även, då vi en 
kväll gingo hem, sett ett svart vatten, där lyktljusen legat och simmat 
likt sönderslagna bitar av någon blänkande metall. Men jag band icke ihop 
de olika intrycken med varandra. Inom mig värkte det endast av längtan 
efter det gamla huset och trädgården, den vackra provinsstadsparken... Och 
under allt detta nya mummel och tramp av många brådskande fötter hörde jag 
ibland en klagande utdragen ton: det var vinden, som svepte in från 
slätten däruppe och slog om knutarna på det mörka huset.



Innan jag lärde mig att hålla av denna nya stad, började jag älska att gå 
omkring där ensam. Jag hade gått ensam förr också, men att gå ensam i 
Stockholm fick snart sin särskilda charm.



Första tiden, när jag om förmiddagarna kom ut på Trädgårdsgatan, blev jag 
ofta stående och såg rakt framför mig mot den grå kyrkan. Den smala gatan 
gjorde en krök just vid kyrkhörnet, och därigenom kom det att se ut, som 
om kyrkväggen stängde av hela gatan. Jag hade varit inne i kyrkan ett par 
gånger. Den hade endast givit mig ett intryck av något mörkt och djupt, 
och orgelns eko hade sjungit dovt och mullrande uppe bland de höga valven. 
Där höjde sig nu dessa skrovliga väggar, slutande sig om ett mörkt hål, 
dominerande hela gatan, och med ett tornur, vars väldiga visare med 
ett förmanande pekfinger framhöll tidens gång, medan kyrkklockan till 
yttermera visso sjöng ut kvartslag och timslag med denna sorgsna röst, som 
dallrade ända in i vara rum. Men kom jag väl fram till kyrkan, såg jag en 
öppen plats, och strax intill hörde jag spårvagnarnas rassel från Gustav 
Adolfs torg.



En smal skum gata sköt ut liksom en lang stråle mörker ur kyrkportens 
nyckelhål och ledde genom en del av stadens centrum ända till en fri och 
ljus rymd, där Mälaren plötsligt öppnade en bred bukt. Den gatan gick jag 
ofta. De gamla husen voro patinerade av smuts och ålder. Hade man gått en 
bit och vände sig om, såg man den breda svarta kyrkporten bakom sig, och 
med en rysning sade man sig, att man aldrig skulle komma ut igen, därför 
att denna svarta port slagit i lås bakom en. Den gatan var helt olik allt 
det småstadsbarnet förut sett. Först var det aessa hoppackade husrader, 
där fönster satt invid fönster med så små mellanrum, att man tyckte att 
människorna därinnanför måste bo som i en glasveranda. Rutorna glimmade 
svagt och melankoliskt, och slogs ett fönster upp på vid gavel, kunde det 
hända, att dess glas lyckades fånga ett seglande gråmoln däruppe, och 
genast kastades, med något av småfolkets slöseri vid ovanliga tillfällen, 
en fyrkantig ljusreflex ned i den smutsiga gränden.



Jag vet icke varifrån jag fick den föreställningen att det alltid fanns 
kolbärare i den trakten. Kanske hade jag sett sådana några gånger bära 
säckar upp i husen och det var därför jag sedan alltid tyckte, att de 
skymtade: väldiga karlar, som när de girgo ned för att hämta nya kol från 
sina vagnar, satte de vida säckarna på huvudena, så att de hängde som dok 
om deras sotiga ansikten. Butiker funnos där också och ölstugor och små 
kaféer med matta fönster. I matbodarna låg ibland ett helt grishuvud fint 
utsirat i vit och röd glasyr och skrattade jovialiskt med rynkat tryne, 
svällande pepparkakor hoppade levnadsglatt fram som små trinda och nytra 
gummor med långa, röda karameller till 
kavaljerer, små korvar hängde i armarna på ett snöre och försökte fåfängt 
sprattla, i en väldig smörklimp hade en svan fastnat och satt nu intryckt 
som ett sigill i mitten...



Allt detta gick jag och tittade på. Det var lustigt som ett leksaksspel. 
Ibland sprang en barhuvad bodflicka över gatan. Ibland ringde ett 
cykelbud. En hund nosade i rännstenen, en annan hund kom till, och så 
nosade de vänskapligt och liksom samtalande på varandra, den ena kände 
kanske lukten av en matmors säng, den andra en trevlig svedd doft som 
efter en brasa.



Plötsligt skar så en av de stora affärsgatorna igenom den smala gränden. 
Då var det, som om ett vinddrag rusat genom luften. Man fick akta sig för 
bilar, som ibland stockat sig i en kö, människor sprungo förbi och sågo 
ut, som om det hänt något, fast de endast skulle tillbaka till sina 
göromål, och här funnos kolossala fönster, innanför vilka ett för 
befolkningen avpassat urval av de stora världsbasarernas härligheter låg 
och lockade.



Ibland gick jag ned en gata, och strax såg jag Strömmens vatten rinna fram 
under brovalven, slottets raka linjer, riksdagshusets ohyggliga, rufsiga 
stenbukett. Det dröjde, innan jag ställde mina promenader till Gamla 
staden, och Söder var länge endast för mig en silhuett mot aftonhimlen. 
Jag höll mig till trakten kring Trädgårdsgatan, men vågade mig ibland ned 
mot Djurgårdsbron och uppåt Narvavägens raka alle. De flesta av mina 
släktingar bodde på östermalm, och det förvånade mig, att jag kunde känna 
något av hemtrevnad där, fastän stadsdelen i mitt tycke var skrämmande 
ful. Alla dessa grå stenhus liknade tillsammans, där de stodo liksom 
häftade intill varandra, en stad av papp, ordentligt tillklippt och 
tillskuren: det ena fönstret lika stort som det andra, den ena porten 
precis lik den andra, och bakom husen gårdarna, djupa, cementerade, med 
likadana soptunnor och längor av spjäldörrar.

Men intill det fula Östermalm låg Ladugårdsgärde... De första åren 
jag bodde i Stockholm kunde man, när man kom ut från de yttersta 
östermalmsgatorna, se en bred, vit väg löpa tvärs över gärdet och 
försvinna in i en skogsdunge långt borta. Nu har vägen stympats av 
nyuppförda moderna stenslott, men den vägen är min väg, och jag har alla 
fantasiens och drömmens rättigheter över den! Jag har sett den i skarpt 
morgonljus, då den böljat fram som ett lysande vitt band mellan Gärdets 
bruna, nedtrampade gräs. Jag har sett den aftnar, då den varit en stilla 
brinnande låga bland skymningens små slickande blå eldstungor. Och min 
dröm vandrar alltid på den vägen. Den ser inte huskolosserna, den ser inte 
ljusen i fönstren och människornas skuggor på rutorna. Den ser inte den 
lilla röda kyrkan, som står som en utpost mot hedens mörker, och hör inte 
bullret av artillerivagnarna, som köra förbi därborta vid kasernen. Den 
vet att allt det där finns, min dröm, men ser ändå bara en vit väg - en 
vit väg, som leder bort. ..







Sedan jag blivit äldre, har jag ju förstått, att man noga maste skilja på 
de varelser, som skapats i ens fantasi, och de riktiga människorna av kött 
och blod. Men alltid har jag haft svårt för att iaktta denna skillnad. Den 
känsla av oansvarighet man ofta får i drömmen, då man trots skenets och 
bildernas illusoriska påtaglighet har en dunkel förnimmelse av att 
gestalterna framför en plötsligt kunna upplösas och bli borta, har städse 
velat följa mig ut i min vakna tillvaro, och fastän jag ihågkommer 
händelser och detaljer, förknippade med den eller den personen, så 
intensivt att jag kan glädjas eller gråta på nytt, då de dyka upp i mitt 
minne, känner jag i regeln fortfarande ingen saknad eller tomhet, när en 
människa försvinner ur mitt verkliga liv. I samma ögonblick hon försvinner 
blir hon visserligen för mig till en dimgestalt, som icke har någon 
plats i framtiden och som icke växer eller utvecklas, men en dimgestalt 
var hon dock på visst sätt redan förut för mig, och även efter 
försvinnandet kan min fantasi ju när som helst trolla fram henne på samma 
plats och med samma mask hon en gång hade.



Men somliga människor ha, ännu medan jag levat tillsammans med dem, i 
högre grad än andra givit mig en förnimmelse av overklighet. Till dem hör 
Barbara Ruthven. Alltid ser jag henne i en blekblå klänning med ett vitt 
krås kring den smala halsen, och alltid är hon tjugu år. För mig blir hon 
aldrig äldre. Hennes fina rasrena ansikte med de mandelformade blå ögonen 
har en stark likhet med bilden av hennes stammoder, som hänger på väggen i 
kammarherre Ruthvens salong, och hennes vackra smala händer med de 
avlånga, rundade fingertopparna inta helt omedvetet poser, som än mer 
framhäva deras skönhet.



Kammarherre Ruthvens, hennes föräldrar, bodde i en liten vacker våning 
vid Karlavägen, och familjen hörde till de första vi besökte, sedan vi 
kommit till Stockholm. Kammarherre William Ruthven var en kusin till min 
mor, och hans hustru Emilie var född Hastfehr. Vi räkllade alltså i 
dubbelt måtto frändskap med varandra.



Under denna första tid gjorde jag bekantskap med de anförvanter såväl på 
min mors som på min fars sida, vilka funnos i Stockholm; alla familjerna 
umgingos rätt flitigt med varandra. Av mina släktingar på mödernet hade 
jag ju under min barndom blott känt min mors syster Amelie och hennes 
syssling landshövding Ruthven och den senares pojkar, Bo och de andra, som 
jag vuxit upp tillsammans med; och av dem på fädernet hade jag förut 
endast träffat, utom gamla tant Eleonora, översten däruppe, Rutger 
Hastfehr, samt min kusin Phille Hastfehr, yngre son av min fars andre 
broder, jägmästaren Maximilian i Ängelholm. Nere på Soothsgård var det 
mera avlägsna anförvanter jag träffat, och ingen av dem hade burit 
mina föräldrars namn. Nu först när jag hade tillfälle att se tillsammans 
ett större antal ättlingar av de båda släkterna Hastfehr och Ruthven, gick 
det riktigt upp för mig, hur olika dessa släkter voro varandra, och 
starkare än förut anade jag även, vilka brytningar som kanske 
naturnödvändigt måste uppstå i mina föräldrars äktenskap och som sjukdomen 
allenast hade på en gång skärpt och beslöjat.



Det vore kanske icke fullt riktigt att schematiskt linjera upp de många 
skärande kontrasterna mellan mitt fäderne och mitt möderne för att utpeka 
de stridiga egenskaperna såsom typiska för det ena eller för det andra 
blodet samt därmed också vilja göra gällande, att alla medlemmarna inom 
vardera släkten skulle sinsemellan vara helt lika. Men bär icke varje 
"ätt", varje gammal släkt, ett under alla skiftningarna framträdande 
gemensamt märke, liksom örterna inom samma växtfamilj har en 
ursprungsbestämd gemensam struktur och inre art? Det är icke bara i 
utseendet, som kännetecknande drag åter och åter gå igen, men i sinnena, i 
karaktären, i anlagen, i allt det som slipar en särskild varelse. Det är 
sant, att genom ingiften de gamla familjerna mer och mer uppblandas, men 
det är egendomligt att se, hur vissa ting ändock ha en benägenhet att 
komma tillbaka.



I både min fars och min mors släkter tycktes visserligen känslan vara det, 
som oftast bestämde handlingen. Jag har hört en och annan kalla oss 
allesammans känslomänniskor och det med ett visst skeptiskt tonfall, men 
detta drag som för en ytlig bedömare kunde synas som någonting, vilket de 
båda släkterna hade gemensamt, rymde i själva verket just det väsentliga 
av den olikhet som vållade att familjerna Hastfehr och Ruthven aldrig 
kunde harmoniskt glida samman. Den sunda utåtriktade känsla, som förmådde 
en Hastfehr att impulsivt begå handlingar, vilka ofta blevo bestämmande 
för hans liv, hade ingen likhet med den hemlighetsfulla ödesstämning, som 
slagit sin klo i det Ruthvenska känslolivet. Jag vet ju också, att den 
dunkla, sagoskumma skogstjärn, där min mors klan i en längst 
hädanfaren forntid rysande blickat ned, låg långt, långt borta från den 
dammiga solbelysta landsväg, där min fars förfäder helt säkert en gång 
taktfast tågade fram. Sinnessjukdomen, för vilken min mor blivit ett av 
Ruthvensläktens många offer och som kastat sin skugga över min barndom, 
har skapat en hemlig rädsla, som alla dess medlemmar mer eller mindre 
fruktlöst sökte värja sig mot. Kanske var det detta, att de i tysthet 
måste kämpa mot den, som var orsaken till mycket som gemensamt präglade 
dem: kanske var det den kampens spasm, den nedkämpade skräcken och den 
inåtslagna ångesten, som gåvo upphov även till åtskilliga yttre 
egendomligheter, som eljes inbördes kunde förete sådana språng som från 
burlesk uppsluppenhet till isande korrekthet, svärmisk gudlighet i unga år 
och frenetisk världslighet på tröskeln till ålderdomen, men där det 
överallt fanns något forcerat och ansträngt, som tydde på en lönnlig oro, 
en pinande tanke, som man ville fly ifrån.



Jag har redan nämnt en av släkten Ruthven, Barbara, som under min första 
tid i Stockholm, gjorde ett starkt intryck på mig. En dag kom en inbjudan 
till min far och mig från grevinnan Mirjam Meijerhelm, född Ruthven, och 
efter det sammanträffandet räknar jag henne såsom den andra av mina 
släktingar, som i högre grad väckte min nyfikenhet och mitt intresse.



Mirjam Ruthven, hon hette verkligen Mirjam, och efter att ha sett 
bärarinnan av namnet tyckte jag inte, att det var så tillfälligt, ty hon 
kom mig verkligen att tänka på Moses' svartsjuka och intriganta syster 
samtidigt som på en spinnande katta, hade gift sig ung och vid endast ett 
par och fyrtio år blivit änka. Då hennes man, den gamle skämtaren Ludvig 
Meijerhelm, som under ett par år, sina sista, tillhört en eller annan 
likgiltig liberal-konservativ regering såsom chef för finansdepartementet, 
ännu levde, hade deras hus varit en samlingsplats för det rika och 
framförallt för det förnäma Stockholm, samt även en smula för det 
excentriska. Det gick många historier om Mirjam Meijerhelms sätt att 
bemöta sina gäster, i själva verket hade det omvärvt hennes personlighet 
med något av legend och saga, och fastän hon nu inte längre var 
medelpunkten för någon lysande församling, dröjde dock det där skimret som 
ryktet givit henne kvar, och ännu ansags det som en viss ära, och kunde 
ibland vara ett nöje, att tillhöra hennes umgänge. Paret Meijerhelm hade 
aldrig haft mer än ett barn, sonen James. Vid den tidpunkt, då jag första 
gången träffade honom, var han löjtnant vid Hästgardet och en ovanligt 
vacker ung man med ett par lysande blå ögon och en kropp så 
välgymnastiserad och tränad, att det var en glädje bara att se honom röra 
sig.



Mirjam Meijerhelm hade under sin barndom och första ungdom levat på landet 
på en stor egendom ej långt från den trakt där min mors föräldrahem varit; 
hon hörde också till min mors otaliga kusiner. När jag nu första gången 
träffade henne, var det ganska egendomligt, att trots allt vad jag hört om 
stadsdamen Mirjam Meijerhelm, fick jag en stark känsla av att hon hörde 
hemma på landet. Det var i en herrgårdsmiljö jag skulle velat se henne, 
sysslande i trädgården, eller på hästryggen, eller i muntert samspråk med 
stallknektarna. Kanske hade livet i staden hos henne utvecklat en del 
karaktärsdrag, som aldrig skulle frodats på landet. Ja, nu när jag efter 
så lång tid tänker tillbaka på henne, är jag alldeles säker på att så var 
förhållandet. Även Mirjam hör till dem, som försvunnit ur mitt liv; och är 
det icke just därför hon står så levande för mig?



Medan jag skriver detta, söker jag ivrigt i mitt minne efter de olika 
smådrag hos henne, varigenom j ag slutligen skulle kunna ge en helbild av 
hennes väsen och personlighet. Men de smådrag jag får tag i vilja icke 
samla sig till något helt. Det är som om jag i en dröm hade dömts till att 
sätta ihop en sönderslagen orm: varje bit hoppar och slingrar sig för sig, 
men när jag med ångestfullt fumlande händer söker maka ihop bitarna av det 
olycksaliga, hala djuret, komma de endast ännu längre ifrån varandra och 
vrida sig fyllda av tusen oroliga liv. Ja, sådan 
var hon! Hon var ond, och hon var god. Hon var högmodig, och hon var 
ödmjuk. Hon var listig, och hon var godtrogen. Hon var kvick, och hon var 
dum. Och det fanns ej en länk, som sammanband dessa egenskaper med 
varandra. En huldra var hon, som ej vågade blotta sig för att icke visa 
sitt lyte, men vilkens ögon lyste och lockade, utan att någonsin infria de 
löften de så slösande gåvo.



James och hon bodde i det Meijerhelmska huset vid Kungsträdgårdsgatan. De 
hade hela översta våningen med utsikt över Kungsträdgården, och en liten 
spiraltrappa förde från hallen upp till ett tornrum, som James inrättat 
till sitt rökrum. Om somrarna bodde de numera ute i skärgården, där min 
tant enligt James' beskrivningar gick klädd som en bondkvinna och aldrig 
tog av sig de tjocka handskar hon hade på händerna, då hon rensade landen 
och plockade krusbär.



Jag hade varit ganska rädd för den där inbjudningen. Det var så längesedan 
jag hade varit i något större sällskap, och att nu på en gång träffa hela 
släkten tycktes mig som något ganska förfärande. Jag såg upp mot den 
upplysta våningen, då Pa och jag gingo över Kungsträdgården. Fastän det ju 
var omöjligt, tyckte jag mig se skuggor glida förbi rutorna däruppe. Det 
var mina släktingar. Jag gav Pa en blick. Han gick och gnolade, med hatten 
tillbakaskjuten från pannan som alltid då han var på gott humör, och det 
kändes likt ett sting i mitt hjärta, att han redan tycktes ha glömt allt 
det, som jag ännu hängde fast vid med hela min själ. Den sista tiden hade 
han blivit yngre, pojkaktigare, mer sprudlande än någonsin förr. Med ett 
ryck hade han skakat av sig småstadens atmosfär, minnena från det mörka 
huset, tanken på de ansikten han lämnat, de dagliga sysselsättningar, som 
därborta utgjort en del av hans liv. Kanske berodde även hans ljusare 
sinnesstämning på att han genom sina relationer redan fått flera 
inkomstbringande poster, vilka han eljes som kapten på reservstat kanske ej 
så lätt skulle kunnat skaffa sig i ett främmande samhälle. Att han nu hade 
bättre råd förstod jag på allting. Den lilla fina möbeln i 
kabinettet var icke det första utslaget av hans glädje över att kunna röra 
sig med pengar. Än det ena än det andra hade kommit till för att försköna 
hemmet. Pa ville ha det vackert omkring sig.



En stund senare satt jag vid ett elegant dukat bord. Min svarta 
klänningsärm med det smala ryschet kring handleden stack av mot den vita 
damasten, då jag tog soppskeden, och jag betraktade förvirrad detta svarta 
och vita och en tung röd nejlika, som böjde sig mot min tallrik ur en 
silvervas.



Bredvid mig satt kusin Philles äldre bror, kapten Melker Hastfehr, men han 
talade med sin granne, och jag kunde ostörd betrakta gästerna.



Jag hade redan varit i de flestas hem, jag hade hört min far berätta om än 
den ena, än den andra, och medan jag såg från ansikte till ansikte, drogo 
mina tankar en ring kring var och en, och in i ringen tumlade deras 
dagliga livs tillbehör och sköto undan silver och blommor och dyrbart 
glas: under den enas händer gledo stora fullskrivna pappersark, i den 
andras knä trollades ett handarbete, sömmat av flinka fingrar, och bakom 
deras ryggar skymtade kasernens grusströdda gård, skrivrummets korrekta 
gardiner mot ett skinande fönster, budoarens sidentapet, flickrummets 
tusen småsaker . . . Dessa damer i middagstoalett voro inte längre vad de 
tycktes vara, där de sutto placerade vid bordet: urklippta prydliga dockor 
- under håruppsättningarnas välordnade fall pyrde morgonens rufsiga 
uppvaknande, under stämmornas glättiga mjukhet eller kvicka syrlighet 
bubblade vardagstillvarons mera upprörda strömdrag, virvlande med sig 
bottnens grums och stickor eller öppnande en kristallklar skymt av något 
undangömt skönt. Och så skulle jag alltid se dem. Utan att fullt känna dem 
var jag ändå inom mig säker på dem. Pulsslagen i mitt eget blod drevo 
också en del av deras hemliga liv genom mina ådror.



Och när jag så satt och såg på dem, försvann min skygghet. Vem kunde väl 
motstå kammarherre William Ruthvens glammande, högljudda röst? Han var 
statlig, där han satt till höger om Mirjam, medan min far hade 
hedersplatsen vid hennes vänstra sida. Hans skratt var högt, hans röst var 
hög. De blå ögonen nästan begrovos mellan ögonvrårnas smilrynkor, vilka 
strålade ut mot tinningarnas litet svällda ådror. Han sköt fram sitt breda 
bröst: i sanning en präktig sköld, mot vilken hans egna ords 
häpnadsväckande överdrifter studsade och smattrade, utan att någonsin 
borra sig igenom för att bli tillbörligt vägda i hans hjärta. Hans hustru 
log skälmaktigt åt honom, och hans två flickor vid nedre bordsändan, 
Barbara och Beth, höjde ögonbrynen och sågo leende på varandra. Emilie 
Ruthvens fylliga figur, fågellika sätt att vända och vrida sitt vackra 
huvud, ja till och med hennes läppars runda sammetsmjukhet hade gått i arv 
till den yngsta dottern, Beth, endast att hos henne ännu alla linjer voro 
åtstramade i ungdomlig fasthet. Beth hade ingenting av Barbaras drömmande 
allvar. Hon föreföll att ha skrattet porlande inom sig, en inneboende 
livsglädje, för vilken leendet och skrattet voro lika naturliga som det är 
för träden i vårens solsken att bladen klirrande dansa på deras kvistar.



Bredvid min far satt hans enda syster, Gunilla Fegraeus, änka sedan ett år 
efter överste Fegraeus vid Värmlands fältjägare. Hennes barnlösa äktenskap 
hade icke varit egentligen lyckligt, och det kom för mig att hon hade 
något av en gammal besviken mans bisterhet över hela sitt väsen. Det var 
min fars stora ansikte och breda panna, och hon höll sin ståtliga gestalt 
självmedvetet rak; men hon hade ingenting av Pas lysande livlighet i 
rörelser och minspel. Detta berodde icke på att hon var äldre än min far 
och kanske icke heller enbart på en olika läggning i karaktären, men 
tydligare än hos de andra tyckte jag mig bakom henne skönja det 
efterhängsna vardagslivet: där var kassabokens prudentliga siffror och 
tjocka streck under adderade summor, där var den ordentligt vädrade 
garderoben med salig överstens uniformer hängande, putsade och borstade, 
med silkespapper om epåletternas guld och de blanka uniformsknapparna, där 
var morgnarnas tröstlösa gråhet och aftonlampans falskt förskönande 
skimmer över en borgerlig och fattig landsortsmiljös tungsint smaklösa 
möbler.



Från min faster vände jag blicken i smyg till min granne, Melker. Han var 
son till den där farbror Maximilian jag aldrig sett och vars hustru 
tillhörde en av de kända Skånesläkterna. Det var Melkers bror, Phille 
Hastfehr, som med sin unga fru och lilla flicka en jul hade varit på besök 
i vår stad. Då hade också de bott i huvudstaden, men oväntat iråkade och 
alltför offentligt debatterade dåliga affärer hade tvungit Phille att 
uppge både amanuensbefattningen i departementet och kammarjunkartiteln 
samt att bli biträde hos en advokat uppe i Umeå, och hans hustru, som inte 
tyckte om de nya och enklare förhållandena hade tagit dottern med sig och 
flyttat hem till sin far, som var en förmögen kyrkoherde Lagrelius 
någonstädes i Åmåltrakten. Var han ful, Melker Hastfehr? Jag såg ned på 
hans hand, som lugnt vilade bredvid tallriken: en stor välformad hand, 
långsträckt med starka knogar, som tycktes vana att kröka sig om en tygel 
eller knyta sig om en piska. Det var en vacker hand. Men ansiktet var 
bestämt fult, nästan fyrkantigt, tungt, med en smal näsa över munnens 
tunna raka streck och med ett par bleka ögon under rödaktiga buskiga 
ögonbryn. Håret var blankt, brunt, korrekt benat och slätborstat. Visst 
var han ful, men när han som nu vände sig mot mig, förändrades utseendet 
hastigt: de bleka ögonen blänkte, munnens vinklar höjde sig till ett 
lustigt småleende, och först då observerade jag den kluvna hakan, som gav 
hela utseendet ett drag av energi och även av tung sinnlighet.



Jag har funnit det ofta senare i livet, att det är de så kallade fula 
ansiktena, som äro de intressanta: Skrattet ristar i de ansiktena sina 
linjer, vredens och sorgens skuggor dröja länge kvar, orden bita sig fast 
i läpparna, blodet synes kanske ej skölja så lätt upp mot kinderna som hos 
dem, vilkas hy är bländande, men man tycker sig se det arbeta och pulsera, 
berättande om kroppens heta, tunga verkstad av impulser, lidanden och 
lustar.

-Det är första gången jag ser Tony, sade han plötsligt. Jag tyckte 
att det var ett otympligt sätt att börja konversationen på. Det gjorde mig 
generad, och orden fordrade liksom en avslutning- ett omdöme. Men han sade 
ingenting mer om den saken, i stället gjorde han en nästan omärklig 
böjning på huvudet och såg bortåt en plats. Jag följde hans blick, och det 
slog mig genast att det var besynnerligt, att jag inte hade tänkt på hans 
hustru först. Hon var verkligen frappant - så olik de andra. Hon tillhörde 
en rik direktörsfamilj; de bägge bröderna Phille och Melker hade båda sökt 
sig fruar inom den burgna bourgeoisien, ehuru den förre åtminstone icke 
någon längre tid haft fördel av sin; och medan den litet lantliga och 
tankfulla, så idealistiska Louise Lagrelius redan före sitt giftermål haft 
några små försänkningar i de högre kretsarna, därigenom att hennes far 
varit med om att konfirmera en av prinsarna, hade den eleganta Ella 
Gröninger dansat sig in i societeten med den säkerhet, som pappas pengar 
och modehusens vackra kläder ge en ung flicka. Hon dansade lätt också. 
Ellas guldskinnsskor vägde likväl mer än lilla Louises tankar, man trodde 
så åtminstone numera, men om man tar i betraktande att guldskinnsskor ofta 
fordra både spännen och rosetter och icke alltid äro av sa små nummer, så 
bör man ju icke vara orättvis, utan gärna erkänna att de kunna väga ganska 
tungt. En ren skönhet var hon icke, men hon behövde icke heller vara det. 
Bara det sätt, varpå hon höjde huvudet med den rika blonda hårmassan, lät 
de blå ögonen virra litet, som om de vore trötta på sin egen glans, och de 
fuktiga, röda läpparna skiljas åt i ett trevligt litet leende, gjorde att 
jag genast fann henne förtjusande, utan några förbehåll.



Tant Mirjam skålade med mig. Hennes vita hals höjde sig över den 
fyrkantiga urringningen, de smala ögonen kisade litet, och jag såg rätt in 
i detta egendomliga och dock så vackra ansikte, över vars ännu unga panna 
redan nästan snövitt hår låg i mjuka silkesvågor. Men från henne själv 
drogs min blick mot en stor diamantdroppe, som darrade på hennes 
klänningsliv, och när jag drack det röda vinet, kände jag mig med 
ens andfådd, som om mitt hjärta plötsligt börjat dunka.



Samtalet hade blivit allmänt. Frågor flaxade över bordet. Man skrattade åt 
hänsyftningar på saker, som för länge sedan hänt inom familjen och som jag 
inte kände till. Farbror William berömde maten, drack stora klunkar vin, 
viftade med händerna och berättade glada historier; mittemot honom satt 
kusin Melker och sade kvickheter på ett sorts torrt humoristiskt sätt, 
medan hans ögon under halvslutna ögonlock försiktigt förvissade sig om att 
hans ord träffade målet. Tant Mirjam brydde sig icke om att, värdinnans 
plikt likmätigt, sammanknyta och leda samtalen. Hon höll huvudet nedböjt, 
lekte förstrött med en blomma eller ett vinglas eller smulade sönder 
brödet. Så kunde hon plötsligt lyfta huvudet och säga något, som alla 
Iyssnade till, icke därför att det var kvickt eller just hade att göra med 
det ämne, som dryftades, utan därför att det sades med ett pretentiöst 
småleende, som motståndslöst tvingade en till att ännu långt efteråt vända 
hennes ord i huvudet med en allvarlig förvissning om att det dock måste ha 
legat något i det hon yttrat.



Frukten serverades. Det frasade friskt, då de små förgyllda knivarna 
sjönko genom äpplena. En stor, blå vindruvsklase med bären liksom immiga 
av värmen tronade högst på en fruktskål, och då Ella Hastfehr ett 
ögonblick höll skålen mellan sina händer, tyckte jag att hon liknade en 
skördefests gudinna.



Senare efter middagen stod jag vid fönstret i salongen och såg ut över 
Kungsträdgården. Träden skymtade mörkt och oredigt därnere, men bakom dem 
blänkte det av lyktor, och upplysta spårvagnar gledo förbi borta vid 
Operahuset. Någon kom bakom mig och tog min hand. Med en ofrivillig 
rysning av obehag vände jag mig om och mötte tant Mirjams smala ögon.



-Tony skall ofta komma hit, sade hon. Jag har aldrig haft någon liten 
dotter.

En mild parfym strömmade ut från hennes kläder, och jag tyckte att 
orden på något artificiellt vis kommo doftande fram ur hennes mun. I 
detsamma skrattade James. Vi vände oss om. Han stod med uppsträckta armar 
och demonstrerade sättet att lyfta ett par tunga vikter. De andra sågo 
gamla ut vid sidan av honom. En spenslig David med skinande ögon och 
spända muskler! Men i hans mors blick låg något av grälsjuk avund - 
Mirjamblicken!



-Sätt genast ned dem, James, sade hon vasst. Du kunde tappa dem på någon 
av mina vaser, så som du gjorde häromkvällen.



James sänkte genast armarna. Det kom ett leende kring hans mun, som jag 
inte förstod. Men jag hade en känsla av att ett spjut slungats genom 
luften.



Det hände ingenting vidare denna afton. Den förflöt jämnt under ett 
molande prat, som om en motor sakta satts igång och icke ville upphöra med 
sitt dunk-dunk. Men när vi började göra oss i ordning för att gå, öppnades 
dörren, och en herre i trettioårsåldern steg in.



-Jag kom upp, jag såg det lyste, sade han.



Då brast tant Mirjam i skratt. Diamantdroppen på hennes bröst slängde 
gnistrande av och an.



-Magnus, Magnus, ropade hon, vet du inte, att du var bjuden hit på middag? 
När jag såg att du inte kom lät jag Anna sätta undan ditt kuvert, så att 
inte de andra skulle märka din glömska.



Han betraktade henne tyst. Och med ens blev hennes min elak.



-Man brukar be om ursäkt, anmärkte hon kort.



Men den nykomne sade fortfarande ingenting, utan började gå omkring och ta 
alla i handen, allvarligt och sedesamt som en skolgosse.



-Det där är Magnus Ruthven, Tony, hörde jag min tants röst, nu åter 
sammetsmjuk och len, som om hon plötsligt börjat spinna som något fromt 
och farligt kattdjur. Han är son till din enda morbror, som du 
förmodligen inte så snart kommer att träffa, därför att han och hans fru 
föredra Schweiz framför gamla Sverige. Magnus är vår egen käre lille 
filosof.



Jag såg upp i ett par trötta, glanslösa ögon, som icke tycktes höra samman 
med ett fett, rött ansikte, där en hängande saftig underläpp ytterligare 
betonade skillnaden mellan ögonens dunkla ande och köttets grova materia. 
Ingen gjorde min av att vilja förlänga samvaron, därför att han hade 
kommit, och jag fick ett flyktigt intryck av att "vår käre lille filosof" 
icke var särskilt älskad. Sedan han tömt en chokladbrun whiskygrogg, som 
James i skämtsamt betonat, broderligt förstående i hast gjorde i ordning 
åt honom, och vi andra under tiden sagt adjö, mumlade han något om att han 
ej ville att Mirjam skulle vara uppe längre för hans skull. Och tant 
Mirjam protesterade icke utan log och tryckte hans hand.



-Hu då! hörde jag Magnus Ruthven säga ett par ögonblick senare, då jag 
fann mig gående mellan Pa och honom, sedan de övriga skilts från oss.



Ingen av oss svarade på hans utrop, och han lämnade heller ingen 
förklaring på det. Men vid vår port gav han helt kärvt tillkänna, att han 
tänkte följa med oss upp.



-Välkommen, sade Pa skrattande.



Uppkommen sjönk han ned i en av herrummets bekvämaste stolar och tände en 
cigarrett.



-Ni ha det bra, mina kära fränder, sade han.



Men han hade inte kastat en blick omkring sig. Jag tog strax godnatt; 
efter kvällens alla intryck kändes det, som om golvet gungat under mig. 
Han kom klumpigt upp ur stolen, och nu tyckte jag att de feta kinderna och 
den röda underläppen helt skymde bort hans ögon för mig. Men jag var väl 
alltför trött.



In till mitt rum hörde jag sedan då och då ljudet av dämpat skratt, och 
jag somnade med en känsla av att min barndoms trollgubbar, skymningsmän 
och underfundiga andar höllo på att flytta in i den nya våningen.

När jag söker föreställa mig oändligheten och 
världarna, som kretsa och kretsa evigt i detta oändliga rum, vill jag 
mista andan vid förnimmelsen av min egen litenhet - en stoftsmula bara, 
som skall strös ut för vinden liksom maskrosdunen, som fladdra bort över 
ängarna... Och jag griper hårt tag i mig själv, som stode jag på ett 
fartyg i storm och sökte hålla mig kvar på det gungande däcket.



Jag kan inte bära den tanken, att jag skall försvinna i mörkret, att det 
skall bli, som om jag aldrig funnits, aldrig lidit, aldrig levat, aldrig 
trampat denna älskade varma jord, som smyger sig intill min fot, aldrig 
hört luften sjunga omkring mig, fylld av gröna träds sus och ett oroligt 
havs mullrande dån. Jag vill borra naglarna djupt in i mitt kött för att 
känna blodet spritta emot dem, jag vill rulla mig nedför en brant 
sluttning och bli liggande vid dess fot, flämtande och skälvande, ropa 
högt av glädje och smärta, när en vass sten skaver in mot mitt skinn. Jag 
finns! Se här min hand. Tryck den hårt bara! Se här håret, som alltid vill 
falla ner i pannan och göra mina ögon heta! Slit i det! Låt mig inte känna 
det bara kring pannan! Det kittlar så skönt kring min strupe, det trycker 
sig sa lent mot min nacke. Den är min, denna silkesmjuka rödblonda man. 
Det är mitt, detta blod, som jag ser pulsa mot tinningarna, som jag känner 
röra sig vid mitt hjärta. Det stannar icke! Det glider, det glider genom 
kroppen utan avbrott, fyllande sina hemliga funktioner, uppehållande livet 
mitt liv!



Vi, ättlingar av de gamla släkterna, känna vart eget jags liv starkare än 
andra! Liksom hysteriska, som av ett knappnålsstyngs nästan osynliga sår 
skrikande tycka sig genomlida en dödssmärta, krama vi ur vårt enda lilla 
liv ut så mycken intensiv fasa och fröjd, att det borde kunna räcka för 
millioner. Liksom hysteriska ... - vi äro hysteriska.



Jag vet, hurudan jag var vid sjutton år. Jag vet, hurudan jag är nu. 
Min glädje, min sorg tyckas mig fortfarande fylla rymden omkring mig med 
verop eller jubelskrin. Det är alltjämt det lilla knappnålsstynget, som 
frambringar konvulsionen. Att se sig själv klart på avstånd, det blir att 
fördubbla livet att röra vid en människa, som är en främmande och ändå så 
oändligt välbekant. Tony vid sjutton år är jag, och Tony några år senare 
är icke så lik Tony vid sjutton år, men är ändå alltjämt jag. Jag flyttar 
mig endast ett stycke tillbaka i tiden, och jag hör stegen, som trampa 
omkring mig, och jag smakar de känslor, som då genomströmmade mig.



Jag var kanske just då en ganska otillgänglig varelse. Jag hörde 
självfallet hemma i en viss miljö, och jag hade ännu ej sett mig omkring 
tillräckligt för att ha fått lust eller mod att välja någon annan. Det är 
med de första årens omgivning som med barndomstron: man är planterad i den 
helt enkelt, och sedan kommer det stunder, då man tycker sig sitta fast i 
tung lera och icke förmår röra sig ur stället.



Min barndomstro! Den hade fått en svår stöt vid dagarna för min mors död 
och begravning. Men jag hade åter sjunkit tillbaka i den, med ett bävande 
minne av att jag måste varit ute i hårt oväder och icke kunnat finna 
skydd. Dock, trygghetskänslan var bortblåst. Själva Guds personlighet hade 
den gången på något sätt rivits i stycken, och under det att jag utan 
någon riktig entusiasm var sysselsatt med att sammanfoga bitarna, började 
mitt hjärta lyssna utåt efter andras röster, efter andras rop, som kunde 
komma ett namn att åter och åter genljuda uppe i en rymd, där stjärnorna 
tyckas oss så nära, att vi i barnslig enfald gripa efter dem med blotta 
händerna.



Vid sjutton år tar man lätt intryck. Jag har ofta tänkt, att det måste 
vara av en säregen tjusning att lägga under sig ett sådant där ungt väsen, 
gjuta in i det något av sin egen anda, se dess ögon vidga sig inför de 
gåtor och problem, som en gång fyllt en själv med samma sensationer, forma 
det efter sin vilja - och snart i dess frågor, rysningar och framkastade 
tvivel förstå att ens eget hjärtas slag nu dunka hos den andra. Ja, 
jag lyssnade... Jag lät andras olika meningar, tankar och inre upplevelser 
strömma igenom mig. Själv hade jag endast en stor upplevelse att jämföra 
dem med: men detta enda, detta stora och mörka, räddade mig ifrån att helt 
gå upp i andra människor och försvinna.



Det var mitt barndomslivs stora intryck, som icke fördunklades och 
utsuddades med åren: modern med de frånvarande ögonen, som icke märkte 
barnet som stödde sig mot hennes händer, men såg in i en annan värld, vars 
skuggor sköto ned i det tysta rummet omkring henne. Ur den upplevelsen 
växte mitt liv fram, ett liv som jag ibland med fruktansvärd tydlighet 
kände dömt att förkvävas och som jag i de stunderna sporrade till det 
yttersta, liksom en dödsdömd som söker fånga all världens skönhet på en 
gång i sin famn, därför att han vet att den brutala förintelsen snart 
skall nödga honom att släppa hela fånget, medan armarna slagna sjunka ned 
utefter sidorna.







Det blev varken Barbara eller Beth eller någon annan av släktens kvinnliga 
medlemmar, som under min första tid i Stockholm särskilt ägnade sig åt 
mig, utan den som tant Mirjam betecknat med det en smula retsamma namnet 
"vår käre lille filosof", Magnus Ruthven.



Barbara och Beth hade sin egen krets: det vill säga Barbara hade Beth, och 
Beth hade Barbara. Alla andra voro för dem utomstående, människor som icke 
talade deras språk och hade obegripliga gester och minspel. Ibland har jag 
undrat, om de älskade varandra så mycket, att de inte kunde vara utan 
varandra. Det tror jag egentligen knappast. Men de hade vilat under samma 
hjärta, och fastän detta för många tycks ha mycken liten betydelse, ofta 
ingen betydelse alls, var det förmodligen 
detta mystiska blodsband, som fäste dem vid varandra. De voro nog 
olika varandra både till utseende och delvis även till karaktärell, 
men blickade den ena in i den andras ögon, fann hon sin egen bild där, 
visserligen som ett fladdrande skimmer bara, men tillräckligt skönjbar för 
att hon skulle känna sig säker om att bli förstådd. På detta sätt blevo de 
underbart främmande för den yttre världen. Under största delen av sin 
uppväxt hade de därtill läst privat för en guvernant. Nu som fullvuxna 
hade de ju på grund av den ställning deras far intog kommit att vara med 
litet i sällskapslivet. Men baler roade dem inte, och efter 
temottagningarna meddelade de varandra sina åsikter om societeten i 
vändningar, som på en gång voro okonventionellt kritiska och ändå på något 
stelt, avlägset vis högst konventionella, liksom kommande från en annan 
planet vändningar som kommo William Ruthven att först humoristiskt 
klagande vrida händerna och därefter på sitt stormande sätt kyssa och 
omfamna de båda döttrarna.



Under julen var jag bjuden till dem ett par gånger, och jag fick en 
inblick i ett familjeliv, som tycktes stå i en endast alltför bjärt 
kontrast till det, som i åratal hade levats i mitt hem. Inne i denna 
vackra våning hade jag en känsla av att väggarna utåt gatan och åt de 
andra husen voro tjockare byggda än i andra hem. Gick jag nedanför och såg 
upp till deras fönster, föreföll det mit ju som om huset vore precis likt 
alla de andra husen, men väl inne i rummen var jag orubbligt övertygad att 
så ej kunde vara förhållandet. Glömde man här gatulivet eller hördes det 
icke in? Ett hem på landet kunde inte verka mer avskilt från den bråkiga 
yttervärlden än den Ruthvenska stadsvåningen. Flickorna sutto i den ljusa 
salen kring ett arbetsbord belamrat på ett hemtrevligt sätt med allt 
upptänkligt: garn, brokiga tygbitar, blyertspennor, Ihalvfärdiga skisser 
av blommor, en chokladpåse, en uppslagen bok...



Tant Emilie kom med öppen famn, alltid redo att sluta någon till sitt 
varma hjärta. Farbror William syntes genom filen av rum inne vid sitt 
skrivbord. Det hörde till i denna familj, att alla dörrar skulle stå 
öppna. Detta gav än mer en känsla av glad samhörighet.

Men jag kände inom mig, att jag icke hade någon del i den där 
samhörigheten. Jag var så olik dem, hur lik jag än var dem. Och denna 
likhet med mig, som jag kände fanns och som jag ibland uppfångade en glimt 
av i ett ord eller en blick, skilde mig mer från dem än olikheten.



Efter den första aftonen, då Magnus Ruthven följt med oss upp, besökte han 
oss ofta. Han kunde komma när som helst, och han blev snart så hemmastadd, 
att han själv tog fram Pas whisky utan att be om lov. Där satt han med 
sitt stora glas bredvid sig nedsjunken i en stol, med uppdragna axlar, 
hängande underläpp och de underliga ögonen närsynt riktade på mig.



I början, jag måste erkänna det, gjorde han mig nervös. Jag var ej van vid 
att herrar inte hade en bestämd sysselsättning. Pa gick genast efter att 
ha läst sin tidning vid frukosten till sina olika göromål: sammanträden, 
revideringar, affärer, vad vet jag, och kom ofta inte hem förrän till vår 
sena middag, glad, upprymd, underhållande mig vid bordet med tusen 
bagateller som han trodde skulle kunna roa mig. Och på samma sätt 
föreföllo mig de flesta andra herrars dagar förflyta: regelbunden 
tjänstgöring under förmiddagarna och sedan ledighet på aftnarna, om ej 
deras arbete fordrade dem ytterligare. Att damerna inom min 
bekantskapskrets däremot tillbragte sin tid under mera oregelmässiga 
försök att förströ sig antingen med hushåll och handarbeten eller med 
sällskapsliv, i väntan på att deras äkta män, bröder eller fästmän skulle 
komma hem, tycktes mig lika naturligt. Först senare lärde jag känna andra 
kvinnor, upptagna på samma sätt som männen, arbetande med samma kanske 
värdelösa, men utåt sett allvarliga mål för ögonen, och jag förstod att 
min trånga värld av människor bildade en liten klick för sig.



Magnus far hade jag ju aldrig sett. Han var min mors ende bror och hade nu 
i många år vistats utomlands, vårdande en bröståkomma, som var hans extra 
spöke. Han hade ännu ett barn, dottern Mary, yngre än Magnus och som 
åtföljde föräldrarna på deras resor. Om modern visste jag ingenting 
annat, än att hon hette von Düben i sig själv och var ivrig teosof .



Magnus hade ärvt en liten förmögenhet efter en excentrisk moster, som 
dyrkat honom. Utan att vara tvungen att direkt förtjäna sitt bröd måste 
han dock leva ganska indraget, om han ville existera endast på detta lilla 
kapital och ej söka göra karriär - en tanke som var honom främmande och 
vidrig. En gång, vid ett par och tjugu år, hade han tagit en briljant 
examen, men därvid hade det stannat. Han hade sedan sjunkit ned i studier, 
som vidgat hans kunskaper på bredden och djupet utan att föra honom fram 
till de diplom, som skulle ha kunnat ge honom en ställning i samhället. 
Släktingarna, vilka som alla sådana, fäste sig vid yttre utmärkelser, 
försökte hysa ett visst förakt för denne man, vilkens enda merit tycktes 
vara och förbli ett enda, numera avlägset, ungdomligt lärdomsprov, men de 
slutade med att känna sig litet rädda för honom, och erforo ibland på ett 
egendomligt sätt att han måste vara dem överlägsen.



Vad har jag honom att vara tacksam för? Skall man alls vara tacksam för 
att en annan människa drar en långsamt och ihärdigt åt sitt håll, till 
dess man känner ett band skära in i handlederna och man med ångestfull 
häftighet sliter sig lös? Jag vet icke, varför ordet tacksamhet i detta 
sammanhang kom mig på läpparna. Det ligger något konventionellt i det, och 
Magnus var minst av allt konventionell. Sällskapslivets smoking och frack 
voro för honom ytterst obehagliga plagg att bära, och jag tror inte ens 
att han hade några visitkort, dessa små blanka kort, där individerna 
presentera sig själva i stereotypt svart och vitt som på uppvaktning.



Jag var för ung för att riktigt kunna förstå Magnus, men jag kände hans 
sympati strömma emot mig, och detta tog så småningom bort min känsla av 
nervositet inför honom. Han älskade unga människor. Fastän han endast var 
några och trettio år, tyckte han sig själv vara en gammal man med den 
äldres rätt att betrakta livet ömt och på 
avstånd. Om också hans egoism i vissa avseenden var enastående, var den 
dock av det slag, som kommer en man att gå in i sig själv och genom ett 
hänsynslöst forskande i egna skrymslen, inför sig själv framhävande sitt 
eget jag, bättre förstå andra än de någonsin göra, som ödmjukt söka rätta 
sig och ställa sig efter dem de intressera sig för. Jag vet nu att han 
hade funnit något av det väsentliga i livet, inför vilket allt det som i 
allmänhet upptar människornas tid blir oviktigt och löjligt; sådana som 
han bli alltså genom en viss följdriktighet ofta själva ansedda för en 
smula löjliga.



Under den första tiden av vår bekantskap fördes jag så ihop med en del 
människor, vilka sammanträffanden ytterligare tjänade till att göra 
samförståndet mellan Magnus och mig djupare.



Magnus kom en dag i början av det nya året direkt från Mirjan Meijerhelm 
upp till mig. Han kastade sig ned i en stol och betraktade mig, bekymrat 
leende. Jag hade inte slutat mitt eftermiddagste, och jag bjöd honom sitta 
ned vid salsbordet, men han bara skakade på huvudet med en min av yttersta 
utmattning.



-Det är Mirjam, sade han och satt så tyst en lång stund.



Han kallade henne aldrig tant, och han uttalade alltid hennes förnamn med 
en maliciös betoning, så att man rätt fick tid att höra hur på en gång 
upp- och nedvänt och riktigt det lät. Jag brydde mig inte om att fråga, 
vad han menade. Han tyckte inte om frågor. Det måtte i alla fall varit 
något som oroat honom, ty han rörde sig nervöst på stolen, som om han haft 
svårt att sitta stilla.



-Tony, sade han plötsligt, Mirjam tycks intressera sig för dig.



-Så-å? sade jag förvånad.



Var det väl möjligt, att den vackra, charmanta Mirjam kunde intressera sig 
för mig?



-Ja, det gör hon, fortsatte han allvarligt, och den lilla tid Mirjam 
intresserar sig för någon kan hennes utvalda offer motse vad som helst.



-Så besynnerligt du pratar!



Han satt tyst igen. Jag lyfte på locket till tekannan och inandades 
tedoften. Jag älskade den där ljumma doften, som stimulerar och söver på 
samma gång. I detsamma rycktes tekannan ifrån mig. Det var verkligen 
Magnus som gjorde det, och han satte den med en hård duns på motsatta 
sidan av bordet.



-Vad tar du dig till, Magnus? utbrast jag.



Han lutade sig mot bordet, och hans röda ansikte hade ett starkt uttryck 
av motvilja.



-Det var så likt henne, mumlade han, just så brukar Mirjam göra. Hon 
inandas tedoften och sluter ögonen, som om den hölle på att göra henne 
galen. Jag avskyr henne! Jag hatar henne! Det har jag gjort, sedan jag var 
en liten pojke och hon en vuxen ung flicka. Hon brukade ta mig upp i sitt 
knä och stryka mig över kinderna med dessa mjuka vibrerande händer, som 
fingo mig stackars klumpiga gosse, som alla hackade på, att rysa ända in i 
märgen. Och just därför att hon vet, hur jag avskyr henne, har hon valt 
mig till sin förtrogne. Sådan är hon: hon vill känna motstånd för att få 
övervinna det. Hon kan dra mig in i ett hörn, sätta sig tätt invid mig och 
tala och tala med den där låga kuttrande rösten, som nu är mig lika 
motbjudande som då hennes smekningar. Jag vet att hon inte tycker om mig, 
jag vet att hon också föraktar mig en smula för att jag trots allt inte 
har kraft att gå ifrån henne; och ändå fortsätter hon. Kan du förstå mig, 
Tony?



Jag visste inte, vad jag skulle svara. Detta plötsliga utbrott förvirrade 
mig. Jag hade nu träffat Magnus sa ofta, men alltid hade han synts mig 
lika lugn och förtroendeingivande, fri från alla lynnen och plötsliga kast 
i sinnesstämningarna. Jag bara skakade sakta på huvudet. Då blevo med ens 
hans ögon vänliga.



-Du känner inte släkten än, Tony, sade han långsamt.

Men ju förr du kommer till det ögonblick, då du stormlängtar att 
göra dig fri från hela byket, dess bättre för dig själv. Jag tror inte att 
någon av oss, allra minst Mirjam, är nyttig för unga flickor som du.



Något i hans sätt och i hans röst, då han talade om Mirjam, berörde mig 
egendomligt. Han hade förut förefallit mig så samlad och stark, inte någon 
som lätt skulle låta böja sig. Varför gick han till Mirjam, om han 
avskydde henne så? Jag sökte fånga hans blick, men han vände sig bort. 
Mirjams smala ögon, som drogo och lockade, tycktes mig plötsligt blänka 
från ett hörn. Jag steg hastigt upp och gick in i Pas rum. Men inte förrän 
efter en lång stund, då han hamnat i en av Pas länstolar, började han tala 
om vad tant Mirjam sagt.



-Hon vill äntligen ha dig med i sällskapslivet, Tony, sade han; ditt 
rödblonda hår, dina stora, grå ögon, ditt sätt att föra dig, din... ja, 
det är hennes egna ord, mitt barn: din röda mun, alltsammans skulle göra 
sig utmärkt mot bakgrunden av en böljande skara dansande i en balsal.



Och för vart och ett av de företräden han med ironisk min räknade upp såg 
han på mig med trötta, likgiltiga ögon på ett sätt, som kom mina kinder 
att bränna.



-Jag förstår inte riktigt, sade jag.



-Hon är mycket konventionell, Mirjam, åtminstone tror hon det, fortsatte 
han. Du har sorg, alltså kan hon ännu inte föra dig in i societeten den 
väg hon helst ville: genom balsalen; men hon har funnit något annat, 
nästan lika bra. Religionen, Tony!



Jag stirrade häpen på honom.



-Jag sade dig ju, att du inte känner Mirjam, vidhöll han med samma 
ironiska röst. Det finns en högt uppsatt familj här, hertigen och 
hertiginnan av Teofil, som valt religionsvägen utan att ha sorg alls. De 
ha bildat en hel liten Herrans församling, mitt i ett föregivet Sodom och 
Gomorra, som regnar av farliga gnistor från Mirjams och andra och yngre 
damers blickar. Det är en liten hjord så trygg och så sluten inom 
sina egna murar, att den bara fördenskull inte förtjänar att man skämtar om 
den. Mirjam bevistar ibland deras möten i den ombonade Teofilska salongen. 
Hon har en märkvärdig förmåga att vara med överallt, Mirjam. Och när hon 
kommer därifrån, kan hon, om hon är på det humöret, ge hela scenen för 
några förtrogna: den gamle hertigens läspande predikoton, hans hertiginnas 
obligatoriska psalmuppeagande, döttrarnas hjärtliga halleluja, halleluja, 
tedrickningen, då de hembakta småbröden cirkulera, medan man i 
konversationston utbyter tankar om Jesus, som i detta fallet verkligen kan 
sägas vara den osynlige gästen, som man bjuder först på kakorna... I 
början var det endast några av det intima Teofilska umgänget, men nu har 
kretsen svällt ut, och de två döttrarna ha en bibelklubb, som Mirjam tycks 
anse just lämpa sig för dig - som en liten början.



-Men, Magnus, invände jag, jag hörde just någon häromdagen tala om 
Teofils, och hon kallade dem "äkta". Det måste i varje fall vara något 
ganska intressant. Det du har berättat om tant Mirjams planer skulle väl 
egentligen avskräcka mig från att vilja träffa de där människorna, men 
ändå har jag en känsla av att jag kanske borde det.



-Då har jag ingenting att tillägga, sade Magnus torrt.



Det blev tyst en stund.



-Men du - du själv, sade jag tvekande, tycker inte du, att det kan vara 
nyttigt ibland att träffa många människor, så att man får en inblick i olika 
åskådningar.



-Det har jag aldrig sagt! Din utveckling kommer, vad du än gör, inifrån. 
Och den där sortens religion stänger till all inre utveckling lika säkert 
som när den pålitliga grinden smäller igen om fårahuset. Du får dig en 
massa etiketter påklistrade, och de komma att anvisa en väg att gå - en 
smal väg genom allt i livet; och den skall du slå in på, utan att se 
varken till höger eller vänster. Lyssna inte, skola de säga, lyssna inte 
till ljuden, som du kanske får höra från skogsdungarna på ömse sidor om 
vägen, det är djävulen själv, som flöjtar för att locka dig ut i den 
onda världen, och lyssna inte, skola de mana, till rösterna i ditt röda 
hjärta, det är bara lustarna, som vilja störta dig i fördärvet.



Han reste sig makligt och gick fram till fönstret.



-Där är Jakobs kyrka, sade han, det är societetens kyrka. De ha bröllop 
där, Mirjam och hennes bekanta, stiliga bröllop: uniformer och 
dekolleterade balklänningar och skådelystna, som nästan stiga på de 
bortersta bänkarna för att se grannlåten bättre, precis som på cirkus. Jag 
önskar, Tony, att den tiden redan vore här, då du genomskådat det där 
patrasket, så att du kan börja leva!



-Du gör mig alldeles yr i huvudet, när du hoppar från det ena till det 
andra på det där sättet, kunde jag inte låta bli att saga.



Han hörde inte på min anmärkning.



-Det finns något inom oss, sade han plötsligt med vek röst, som inte har 
en smul att göra med livsåskådningar, olika tänkesätt och religioner; och 
ändå är just det något av religion. Det växer upp som en mörkviolett 
blomma och breder långsamt ut sin blomkalk. Och inne i blommans djup äro 
skuggorna också violetta, och det där violetta, dunkla, sköna, det är vårt 
innersta, som vi inte förstå och kanske aldrig komma att förstå, därför 
att det har sin rot i världsalltet, som är ofattIigt. Jag vet ingen 
människa som ger mig den där violetta blomman i så hög grad som C. J. L. 
Almqvist, och honom måste du lära känna, slutade han med sin vanliga röst, 
låtande lyriken övergå till en anbefallning av lektyrer.



Och därpå nickade han glatt och tog fram whiskybuteljen och ett väldigt 
glas.







Jag stod vid fönstret och väntade på att Pa skulle komma hem till middagen.

Det hände mig ofta, då det strax var tid för oss att äta middag, att 
jag blev stående vid fönstret med utsikten åt Trädgårdsgatan för att få se 
Pa komma gående framåt gatan mot vår port. Han hade själv blivit van vid 
att jag stod där, och han brukade nicka upp och militäriskt ta åt hatten 
till hälsning.



Denna dag, som så många andra gånger, rörde sig mina tankar om honom, 
medan jag tankfullt granskade varje förbipasserande. Min unga, unga far! 
Om jag hade haft bråkiga och glada syskon, skulle kanske inte min far fått 
den betydelse för mig, som han fick. Han var endast några och fyrtio år 
nu. En sådan ung far! Han var vacker också. Som liten tycker man kanske 
alltid att ens far är det skönaste som finns, och jag minns med vilken 
beundran jag brukade betrakta hans ansikte, då han på starka armar hissade 
mig upp i sin famn. Han var en viking, en sådan som jag i bilderboken sett 
stå i fören på sitt drakskepp med det blonda yviga håret, de strålande 
ögonen, de stolta fasta läpparna. Han var en sagans jätte också, som 
skulle orka bära mig runt jorden. Men min beundran för honom minskades 
icke, då jag blev äldre. Vikingen försvann visserligen och även jätten, då 
jag själv nådde honom till axeln, men lika ståtlig och vacker var han 
alltjämt för mig.



Han fyllde rummen med sin musik. Han gick tungt och bullersamt, så att man 
hörde honom på långt håll. Och när han från sitt rum ropade: Tony! spratt 
jag till och skyndade mig mot honom, med en iver och en förväntan, som 
alltid voro nya. Medan min mor levde, hade jag sett honom i stunder av 
dysterhet, då han suttit och stirrat framför sig med ögonen mörka av sorg. 
Men nu slog det mig varje dag, hur hela hans väsen hade blivit gladare och 
jämnare.



Det var något inom mig, något sunt och barnsligt, som fann sig fullkomligt 
i samklang med min far, men där doldes också något annat hos mig, som 
vägrade att erkänna honom - som misstänksamt och aggfullt lyssnade till 
hans stormande skratt och lustiga infall. Det är sant att han gjort mig en 
del ont. De människor som man alltid lever 
tillsammans med till följd av den lag som bestämt, att medlemmarna av en 
familj skola hålla sig inom samma väggar, göra en ju alltid ont på något 
sätt. Ett av min barndoms bittra minnen fick jag tack vare min far. En del 
dunkla erotiska fantasier, som länge pinade mig, var han skulden till. 
Hans förhållande till fru Linden, som en kväll så brutalt uppenbarades för 
mig, mindes jag säkert med svidande hjärta, långt efter det denna vackra 
unga dam i min fars tankar blivit till ett förflutet, som han endast 
ibland kanske erinrade sig, och då förmodligen, med minnets 
sentimentalitet, bara som en skär och idyllisk dröm. Men trots detta och 
trots det därinom mig, som var så olikt honom, blev ändå min övervägande 
känsla för honom: beundran. Och jag har ofta tänkt, att det är så där, 
rustad med ett vackert leende och en rapp och munter replik vid behov, som 
man bäst står sig i umgänget med människorna. Det är det kamratliga 
handslaget, även om det ej är menat såsom någon varmare tillgivenhet, som 
väcker sympati och förtroende, i synnerhet kanske hos svenskarna.



Någon svängde hatten därnere på gatan. Ah, det var ju Pa! Jag hade stått 
så försjunken i tankar, att jag inte genast märkt honom. Lova frågade 
bakom mig, om hon skulle säga till att maten lades upp. Jag vände mig 
hastigt om och ertappade gumman i detsamma som hon med nästan moderlig 
ömhet i blicken såg ned på gatan. Ack, gamla Lova, din tossa! Du också! 
Jag betraktade leende min gamla barnjungfrus bruna träansikte och raka 
figur i den stramt åtsittande svarta klänningen. Men Lova bara myste litet 
och rusade så gott hennes reumatiska ben tilläto henne ut genom dörren 
till serveringsrummet, i samma ögonblick som det knäppte i tamburlåset och 
Pa steg in.



Vid middagsbordet sade jag Pa, att jag på kvällen skulle till Teofils på 
bibelklubb. Tant Mirjam hade redan för flera dagar sedan ställt om detta, 
och Pa hade tydligen gillat hennes planer i tanke att jag kunde behöva 
sällskap. Själv var han ej någon utpräglat "religiös natur", men han 
var visst övertygad om att jag var det.



-Det är bra, sade Pa och drack med välbehag ur ett glas rödvin. De äro 
visst nykterister, tillade han så och fyllde sitt glas på nytt.



-Ja, för dig och Magnus tror jag inte, att det vore någon glädje att bli 
bjudna på middag dit, svarade jag skrattande.



-Magnus är visst ofta här? Pa såg hastigt upp. Jag märker det på vissa 
tecken.



-På whiskyn? föreslog jag.



-Nåja, sade Pa efter en stund, Magnus har ju egentligen aldrig haft något 
hem, och jag tycker om honom. Filosoferar han mycket?



Jag nickade.



-Det gör han aldrig med mig, log Pa. Det är kanske roligare att tala 
filosofi, då en liten flicka knäpper ihop händerna och lyssnar, än då man 
har en stor karl bredvid sig, som alltemellanåt säger: skål. Vad vet jag?



-Han tycker visst inte om tant Mirjam, sade jag, fullföljande min egen 
tankegång.



-Yngre människor bruka inte "tycka om" Mirjam, svarade Pa, antingen hata 
de henne eller dyrka de henne. Och sannerligen jag vet, vad hon föredrar.



-Jag undrar vad James tänker? mumlade jag ofrivilligt, och mindes den 
lilla episoden hemma i grevinnan Meijerhelms salong.



Strax efter middagen måste jag göra mig i ordning att gå. Medan jag satte 
på mig kappan i tamburen, stod Pa i dörren med en stor cigarr i handen och 
betraktade mig.



-Tony börjar bli vuxen, anmärkte han leende. Minns du, när du var så 
liten, att du just nådde upp att plocka karameller ur min rockficka.



Jag såg glad upp. Jag blev alltid glad, när jag förstod att Pa kom ihåg 
mig som barn. Han tog min pälskrage och lade den om min hals, och medan 
han höll mig fången i den, så att djurhudens fina hår kittlade mig 
långt upp på kinderna, kysste han mig med plötslig ömhet. Det for igenom 
mig med svartsjuk hetsighet, att det egentligen inte var mig han kysste - 
att det var någon annan, någon bakom mig, som jag icke kunde se, men vars 
blickar han sökte och mötte över mitt huvud, och jag skyndade mig ut genom 
dörren och ropade hastigt adjö.



Några askkorn hade fastnat på min krage. En odör av cigarrök dröjde kvar i 
luften omkring mig ännu medan jag hastigt gick genom Kungsträdgårdens 
svarta alle, och mina ögon tårades plötsligt.







Jag stupade rätt in i den halvgamla, men prydliga Teofilska villan, utan 
att egentligen ha en aning om vad jag kom in i. Hos tant Mirjam hade jag 
en dag träffat hertiginnan, och jag hade, alltjämt efter min släktings 
order, en dag varit hos hertigens på visit, dock utan att träffa någon 
hemma. Men döttrarna, som kanske skulle bli mina förtrogna väninnor, hade 
jag inte sett en skymt av.



En stillsam jungfru med vit mössa på huvudet hjälpte mig av med hatt och 
kappa. Det låg något vänligt i hennes sätt, som om hon vore van att räknas 
som familjemedlem. Hon hängde också upp kappan varsamt, som om hon 
särskilt vårdat sig just om min kappa bland alla ytterplagg, som redan 
hängde där. Jag steg uppför en tjock mattbelagd trappa, där stegen icke 
hördes, och in i en stor salong, som var vit av många elektriska lampor.



Hertiginnan kom emot mig. Det prasslade vasst om henne, när hon gick, och 
jag fick ett intryck av att det där ljudet hörde samman med henne, 
medverkande till att göra hennes uppenbarelse värdig, imposant och en 
liten smula skräckinjagande.



Den äldsta dottern, Therese, tryckte därefter min hand. Hon var 
mycket smal om livet, och kanske var det det blanka ljusa hårets skull, 
att hennes ansikte icke tycktes ha någon skuggning. En svag antydan till 
ögonbryn drogs av ett par fina silkesstreck över ett par ögon, som icke 
sjunkit tillräckligt djupt in i sina hålor, utan summo som två klarblå 
vatten på ömse sidor om en fin näsa. Hon kramade min hand så att det 
gjorde ont och hoppades, att vi snart skulle bli vänner. Då såg jag en 
annan ung flicka komma emot mig. Hon var drottninglikt ståtiig. Det 
böljande kastanjebruna håret var vackert ordnat på det smala huvudet, och 
hon hade ett ungt leende ansikte, men när hon närmade det mot mitt, som om 
hon velat kyssa mig, upptäckte jag till min fasa, att den kind, som varit 
vänd ifrån mig, var vanställd av ett lysande rött eldsmärke i form av fem 
utspärrade fingrar. Jag var icke beredd på detta och anklagade tyst 
Mirjam, som inte sagt något. Detta var den tjuguåriga Maria.



Sedan hälsade jag på en del unga flickor, som stodo i en halvring kring 
salongsbordet och hade röda sångböcker i händerna, och jag tyckte att alla 
dessa mjuka flickmunnar stodo öppna, som om de just, när jag kom in, skilt 
läpparna för att begynna en sång.



Ett prasslande - och hertiginnan försvann ut och stängde tyst dörren efter 
sig. Någon slog an ett par höga glada toner på ett piano, som jag just nu 
fick syn på, och i nästa ögonblick fylldes det vita rummet av en jublande 
hymn.



Therese hade förtänksamt stuckit en av de röda böckerna i min hand, men 
jag såg inte ner i den. Rösterna brusade omkring mig. Det var icke någon 
av kyrkpsalmernas släpande melodier. Den här gick i rask takt, och 
omkvädet efter varje vers slog igenom luften som trumvirvlar:



Sjung om hans stora nåd! Sjung om hans nåd!



Det var icke den ödmjuka avslutningen på en bön, då huvudena sjunka tungt 
och sorgset mot jorden. Det var som en lärka, 
som kastar sig upp i den blå skyn, halvblind och rusig av det starka varma 
solskenet.



... Sjung om hans nåd!



Jag fann till min häpnad mig själv ropa ut orden med en känsla av att mitt 
bröst skulle sprungit i bitar, om det inte fått luft.



Andfådda sjönko de unga flickorna ned i stolarna kring bordet, där de lagt 
sina biblar. Maria Teofil sade nu till oss att slå upp biblarna. Det var 
Marci evangelium man i dag skulle börja med. Liksom vid min 
konfirmationsundervisning läste var och en av flickorna en bibelvers, till 
dess det var slut på kapitlet. Då böjde Maria Teofil huvudet och bad. Icke 
heller här kom något av kyrkans trötta mummel fram. Hon bad friskt och 
glatt, som om hon talat vid en god vän. Hon hade bedit med slutna ögon, och 
när hon åter slog upp dem, såg hon rätt på mig, forskande, med lätt 
rynkade ögonbryn, som om hon velat få mig riktigt klar för sig. Fastän det 
är åtskilliga år sedan den där gången, händer det mig ännu ibland om 
kvällarna att jag, då jag släckt ljuset och just skall somna, känner dessa 
hennes klara forskande ögon riktade på mig. Hon var icke en sådan, som man 
så lätt glömmer. Och hon hade inte behövt eldsmärket på sin kind för att 
man genast skulle kunna skilja henne från andra.



Nu började Maria en utläggning av bibelorden, som vi nyss läst. Med 
flytande tunga, som om hon varit van att tala, gick hon igenom kapitlet. 
Där var Johannes, "döpande i öknen och predikande bättringens dop till 
syndernas förlåtelse", klädd i kamelhår med en gördel om länderna och 
ätande gräshoppor och vildhonung. Där var Jesus, som kom vandrande och lät 
döpa sig av Johannes, medan Guds röst ljungade från skyn: "Du är min 
älskade son, i vilken jag haver ett gott behag." Och där var åter Jesus 
samlande lärjungar bland fiskarna vid det Galileiska havet, inbjudande dem 
att bli "människofiskare", och Jesus botande sjuka, utdrivande onda andar 
och till sist bedjande till sin fader i en öde trakt.

Maria behövde icke se efter i bibeln. Ack! Jag vet nu att hon kände 
alla dessa vittnesbörd om Jesu underbara liv så väl. Då hon var ett litet 
barn, hörde hon sin mor berätta därom, och när hon växte upp, läste hon 
själv i den heliga boken, långsamt, eftersinnande. Och satt hon drömmande, 
med den stackars illa tilltygade kinden mot sin hand, gingo inte hennes 
tankar, som så många andra unga flickors, till en nyss färdig balklänning, 
till nojs och lekar, utan följde ömt och stilla en man, vilkens steg voro 
så lätta att skönja, därför att en törnekrona, som hårt tryckte hans 
panna, lät hans blod droppa ned på marken och fylla spåren efter honom, så 
att de drogo ett lysande rött band var han gått fram.



Hon dröjde icke särskilt vid någon av episoderna, men tog efter ett 
ögonblick upp ordet: "människofiskare". Jag förstår nu, att detta var just 
ett sådant ord, som kunde hänföra Maria Teofil. Den gången satt jag endast 
förundrad och hörde en ung flicka förklara, att det att vi skulle kunna 
bli ''människofiskare'' var Jesu testamente till oss, ett testamente som 
gjort oss så rika, att icke alla jordens skatter skulle kunna locka oss 
med sin fala glans. Maria sade oss, att vi måste fånga människor och draga 
dem till Gud. Vi skulle visa dem den vägen, som går fram, fram mellan höga 
berg och gapande vidunder, men som till sist skulle vidga sig och 
uppenbara all himlens salighet för dem som velat nå Gud.



Där fanns i hennes tal en del banala vändningar, säkert ofta hörda från 
mången kyrkas predikstol och från mången skolbönsals kateder; men genom 
allt vad hon sade skimrade ändå något ungt och kärleksskälvande: en vis 
jungfru, som sakta vänder sin blanka oljelampa och gläder sig åt ljuset i 
ögonen omkring sig - men som icke förstår, att det ljuset kanske bara är 
ett återsken av glansen från hennes egen lilla trogna och fromt putsade 
lampa.



Maria lade sakta ihop sin bibel. Alla reste sig nu från sina stolar och 
föllo på knä framför dem, med ansiktena dolda i händerna. Jag gjorde som 
de, men med en hjälplös känsla av att jag inte visste, vem jag föll 
på knä för. Den ena efter den andra började bedja. Nu gick man icke längre 
i ordning. Den, som kände sig manad, tog plötsligt vid. Jag hörde spröda 
entoniga röster höja sig, en efter en - och jag tyckte att alla sade 
ungefär ett och detsamma:



-Tack, käre Jesus, för att du i kväll varit hos oss!



-Tack, dyre Jesus, för att du velat upplysa oss genom dina ord !



Tack, gode Jesus, för att du är mitt ibland oss!



Så blev det tyst. Jag tryckte mina varma händer hårt mot ögonen, men såg 
endast Marias flammande eldsmärke; det spred sig som röda fläckar och 
snurrande solar innanför mina ögonlock. Äntligen hörde jag rörelse omkring 
mig, och jag steg upp helt yr i huvudet.



Inne kring tebordet i matsalen med de mörka ekpanelerna och de höga, tungt 
utsnidade stolarna, pratades och skrattades. Det var precis som på en 
vanlig tebjudning. Det var en glad kristendom. Man glömde icke 
vardagslivets små komiska episoder, därför att man nyss förut i tankarna 
vandrat över bibliska berg och genom fjärran heta öknar. Jag tyckte om de 
där flickorna för det. I början hade det förefallit mig, som om de varit 
en överväldigande massa, nu fann jag att utom de två flickorna Teofil och 
jag själv var det i själva verket endast fyra flickor till. Om de fäste 
sig vid det heliga sjutalet, hade det kanske varit med tanke därpå, som de 
tagit in ännu en medlem i sin klubb: genom mig blev det kabbalistiska 
talet fyllt.



Sannerligen jag vet, om det var några i sig själva så särskilt ovanliga 
flickor, dessa. Men deras tro gjorde dem ovanliga: den tro, för vilken de 
offrade balsalar, teatrar, allehanda nöjen. Jag säger med flit "offra" 
fastän jag är övertygad om att de skulle protestera mot uttrycket. Jag kan 
nämligen inte tänka mig, att inte dessa unga friska kvinnor någon gång 
skulle undertryckt en längtan efter de nöjen, som äro så naturliga för 
deras ålder. Nu var det ju ej något villkor för dem, som voro med om 
dessa bibelstunder, att de skulle avsvärja sig allt detta. Fastän Therese 
och Maria Teofil ansågo teatrar och baler som synd, fordrade de ej, att 
deras vänner skulle ha samma åsikt. Men nog hade dessa flickor det.



Låt mig se. Där var Anna Sandahl, dotter till den berömde kirurgen. Det 
var något sammetslent över hela hennes lilla nätta person, och hon var 
alltid klädd i mjuka penséefärgade tyger. Kanske är det då endast dessa 
klänningstyger, som givit mig det där lena, mjuka intrycket? Eller måhända 
det svarta håret, som i glänsande gardiner föll ned över öronen, eller de 
stora mörka ögonen, där en gnista av faderns beryktade humor helt säkert 
fasmat och ibland kom dem att blänka på ett lustigt sätt?



Brita Gyllenhoff hade ingenting av detta täcka koketteri i sättet. Hon var 
blond och storväxt, med ett par hjärtegoda, litet dumma ögon. Jag fick 
från början den uppfattningen, att hon gott skulle kunnat kasta sig in i 
ett slagsmål, likt Sven Duva icke vetande skillnaden på "vänster om" och 
"höger om", men sedan hörde jag, att hon var brinnande socialt intresserad 
och lärarinna för en massa ostyriga fattiga barn i en barnkrubba; vilket 
ju dock icke hindrar, att hennes kroppsstyrka ibland kunde komma till 
användning.



Thereses särskilda väninna hette Jetten Lofelt, en mycket lång, mörklagd 
flicka med ett ytterligt nervöst sätt, ett litet runt vitt ansikte på 
toppen av sin långa kropp och ett par ögon, som tittade och tittade, utan 
att det verkade, som om de såge någonting. Och slutligen var det Ragnhild 
Hellenstjerna, äldre än vi andra. Hon skulle bli missionär, och fastän hon 
ej ännu varit ute i något hednaland, tyckte jag att hennes ansikte redan 
hade fått något av det där förbrända, som man så ofta skönjer hos 
kvinnliga missionärer.



Deras tid föreföll att vara fullt upptagen med syföreningar, basarer, 
bönemöten. Det slog mig plötsligt, att jag ej en enda gång, under det att 
flickorna sutto samspråkande vid tebordet, hörde dem nämna en mans namn. 
Jag mindes klasskamraternas aldrig sinande prat om beundrare och 
förälskelser och deras förstulna antydningar och miner. Var detta alldeles 
utskilt från dessa unga kvinnors liv? Var då religionen för dem av ett så 
allt uppslukande intresse, att den trängde bort allt annat? Jag undrade 
själv över min tysta fråga. Men inte förrän långt senare fick jag något 
slags svar på den.



Strax efter teet togo vi avsked. Ragnhild Hellenstjerna och jag hade ett 
stycke samma väg hem. Vi gingo förbi en andlig samlingslokal, varifrån 
folk strömmade ut. Det var många, många människor, och de gingo tysta, som 
om andakten icke lämnat dem, därför att de kommit ut i friska luften.



-Hertiginnan har talat där i kväll, sade Ragnhild Hellenstjerna litet 
högtidligt. Det var därför hon inte kom in och sade adjö till oss.



Ofrivilligt lyssnade jag efter det där vassa prasslandet; men kanske hade 
hon redan försvunnit.



Ragnhild sade nu farväl.



Jag fick gå ensam den korta biten framåt Trädgårdsgatan. Jakobs kyrka 
stängde som vanligt vägen. Den var framför mig som ett tungt svart djur, 
som varken låg eller satt, bara fanns där, riktande sitt stora lysande öga 
rätt på mig, så att jag helt hemsk till mods skyndade in i vår varma 
förstuga.







Jag vet icke, om Maria Teofil fick ett särskilt personligt intresse för 
mig, eller om hon endast ville lära känna mig för att kunna få mig över på 
deras sida. Emellertid träffade jag henne snart ofta. Ett är säkert: att 
jag själv alltmer började hålla av henne.



Lärde man känna Maria Teofil, lärde man även snart känna den Gud, som tog 
en så stor plats i hennes tillvaro. I viss mån var han lik min barndoms 
Gud: en kärleksfull fader, som ibland blev sträng och fordrande. Men han 
föreföll icke att vara så långt borta bland de hotande molnen, som 
min Gud ofta varit, icke heller var han svår att infoga i den där Heliga 
Treenigheten, som jag ju aldrig hade lyckats förstå. Maria Teofil, hon 
förstod. Utan en skymt av tvivel lät hon Gud, Jesus och Den Heliga Ande 
inta de platser de i evangelierna fått sig tilldelade. Jag mindes min 
barndoms extaser, då jag tyckt mig blicka rätt in i himlen, men jag fann 
ingenting av denna överspändhet i Marias tro. Man faller icke ryckvis i 
hänförelse över skönheten i den trakt, där man ständigt vandrat - så länge 
att man blivit förtrogen med varje sten, varje vackert träd, varje bukt av 
vägen.



Himlen sänkte sig ned i hennes liv. Hon företog sig ingenting utan att 
fråga dess osynliga väsen till råds. Hon var lik en älskande kvinna, 
vilken finner det helt naturligt att i allt rätta sig efter den älskade - 
som glatt ger sig hän åt honom och i belöning för sin hängivenhet känner 
sitt hjärta fyllas med ett strålande sken, som gör alla dagar lika ljusa 
och gjuter sin förskönande glans över de mest vardagliga ting. Kanske hade 
hon också sina mörka stunder, men jag märkte dem icke. Jag märkte icke 
heller fullt så mycket hos Maria som hos hennes anhöriga, att den värld de 
valt att leva i var en ytterligt begränsad värld. Och dock hade man ända 
från hennes barndom byggt stängsel och murar omkring henne. Det fanns icke 
något, som var direkt förbjudet, men det fanns saker, som man icke borde 
göra. Det fanns böcker som icke borde läsas, människor man icke borde 
umgås med, nöjen man borde undvika ... På Marias bord samlades så 
småningom en liten hög böcker, som hon ivrigt kastade sig över: religiösa 
skrifter med utstuderade och besynnerliga namn, såsom "Sol bakom molnen", 
"Jerikos murar", "Jerusalems gyllene portar"... en och annan historisk 
berättelse om martyrernas liv, "goda" böcker av "Runa", av vissa engelska 
och amerikanska författarinnor. Hon lånade mig en del av denna lektyr, men 
hos mig efterlämnade den endast en fadd smak.



Jag brydde mig inte om hennes böcker eller hennes principer, 
det var henne själv jag brydde mig om. För mig 
hade redan grundvalarna börjat vackla, och jag sög ängsligt in denna 
trosvisshet i tanke att den kanske skulle kunna återge mig min gamla 
värld. Jag gick icke med på deras möten och basarer. Jag var skygg för att 
träffa så mycket människor. Jag tyckte att jag, sedan jag kommit till 
Stockholm, ständigt träffat nya människor. Så många ansikten! Så många 
röster! Ibland förskräckte mig Marias tro. Lika förvissad som hon var om 
att det fanns en himmel och en evig salighet som väntade de troende, lika 
förvissad var hon även om att det fanns ett helvete för dem, som ej 
älskade Gud, eller ej levde efter hans ord. Och hon drog i alla fall en 
ganska trång ring omkring dem, som hon ansåg tillhöra den trogna skaran. 
Jag kunde icke förstå, att den kärleksfulla lära hon med en sådan iver 
omfattade skulle räkna så många dömda till en evig eld och rysliga kval. 
Det låg något av orientaliskt barbari däri, men även något av kunglig 
despotism, som på ett egendomligt sätt gick ihop med hennes drottninglika 
utseende. Det heliga hatet och den uppoffrande kärleken skapade 
motsatserna i hennes karaktär, fastän hatet och kärleken förunderligt 
gledo samman.



Det är så här långt efteråt jag tycker mig se Maria Teofil bäst. Inte 
sant? Det är så med de flesta människor av intresse? Står man tätt inpå 
dem, förvirra de snarast, även om man är starkt dragen till dem och spårar 
ett och annat i deras karaktär, som man känner igen; men när en tid gått 
och man inte träffat dem, förstår man dem bättre. Det är då man skulle 
träffas igen och skaka hand! Sådana människor äro som vissa tavlor: går 
man för nära, flyta färger och linjer samman och man vet ej ens vad tavlan 
skall föreställa; men från en plats litet längre bort bli kolorit och 
teckning klara inför ens ögon och man urskiljer, utan svårighet och fylld 
av skönhetsglädje, rena konturer och vackra färgmotsättningar.



En dag fick jag en inblick i Marias väsen, som jag tror mer än allt annat 
tog mig.



Jag var uppe i hennes rum för att lämna igen en bok och se på hennes 
blommor. Hon hade en hel trädgård i det breda fönstret: hyacinter, 
tulpaner, stora begonier översållade av små skära blommor, och krukväxter, 
som inte blommade nu på vintern, men makligt bredde ut feta och frodiga 
blad åt alla kanter. Jag stod vid fönstret och beundrade all prakten. Det 
var mulet ute, men blommorna lyste i rummet, vilket en gammaldags 
mahognymöbel eljes skulle gjort mörkt. Jag vände mig om för att säga Maria 
något, men hejdade mig häpen.



Maria stod mitt i rummet och blickade rätt in i spegeln över 
toalettbordet, och hennes ansikte hade ett uttryck av rörd stolthet och 
glädje, nästan triumf, som jag aldrig sett där förut. Hon log. Därefter, 
då hon måtte känt att jag såg på henne, vände hon ansiktet mot mig. 
Eldsmärket brann på kinden detta ohyggliga märke, som första gången kommit 
mig att ofrivilligt rygga tillbaka.



-Har du sett, sade hon med en underlig, låg röst, att det är som fem 
utspärrade fingrar? Och hon gjorde med handen en lätt rörelse upp mot sin 
kind.



Jag nickade tyst.



-En gång när min mor bar mig under sitt hjärta, fortsatte hon med samma 
låga röst, medan hennes ögon lyste, blev det en eldsvåda i det hus, där 
mina föräldrar bodde. Mitt i natten väcktes min mor upp av en halvt 
ihjälskrämd jungfru och fick skynda ut för att rädda sitt liv. Utkommen 
vände hon sig om och såg en jättestor, röd eldsflamma slå upp över 
boningshuset. Hon fördes bort avsvimmad. Den natten fick jag mitt märke. 
Man säger, fastän jag vet inte, om läkarna gå med på detta, att om en 
kvinna, som väntar sitt barn, blir vittne till en eldsvåda och i stundens 
förskräckelse trycker sin hand mot någon del av sin kropp, skall barnet få 
ett rött märke just där modern i den sekunden lagt sin hand. Min mor säger 
att hon hört detta, och därför medvetet avhöll sig ifrån att beröra sin 
kropp med händerna. Förstår du?



Hon höll upp ett ögonblick, som om orden hon tänkte säga voro 
alltför underbara för att hon skulle kunna få dem över sina lappar:



-Det var Gud, som räddade min mor och mig den där natten. Och till ett 
tecken på att jag skulle vara hans, hans egen, tryckte han sin hand mot 
min kind. Är det inte härligt? Jag förstår det inte med mitt förstånd, men 
jag vet det med mitt hjärta. Andra människor få gå omkring i världen och 
endast känna inom sig att de höra till Gud, men mig har Gud givit ett 
yttre tecken på sin nåd. Min mor tror det. Hon berättade mig det som en 
skön saga, då jag var liten, men då jag blev äldre, kom den ljuvliga 
sanningen över mig som en uppenbarelse.



Jag kände, hur gråten trängde sig upp inom mig och var nära att bli mig 
övermäktig. Helt säkert beskyddade den undergörande Guden denna unga 
flicka på ett särskilt sätt, då han givit henne en visshet, som förvandlat 
detta, som kunde blivit hennes livs plåga, till hennes livs stolthet och 
glädje. Märkt av Guds hand!



Om icke Magnus Ruthven funnits, hade jag kanske genom Marias inflytande 
sjunkit tillbaka i den tro, som förut varit min. Men jag är icke så 
alldeles viss därpå. Det var som om jag inte längre kunde finna någon 
riktig glädje i bönen, ehuru jag ej förstod, att det berodde på att jag, 
utan att veta det, var trött på den inlärda Guden. Den gången jag såg min 
mor död kom tvivlet om den utlovade uppståndelsen, och tvivlet låg och 
grodde inom mig, färdigt att brista fram vilken stund som helst. Medan vi 
själva känna oss, som om vi ginge i sömnen och vanemässigt upprepa gamla 
ord och meningar, arbeta krafterna i vårt inre tyst, ivrigt, för att en 
dag resa sig och överraska oss, så att vi måste erkänna att vår 
utveckling, i stället för att ha stått still på samma punkt, i själva 
verket tagit ett stort steg framåt.

Under det att Teofils övade mig i bön och jag, med Maria för ögonen, 
ibland kände mig förvissad om att deras religion var den enda rätta, 
föreslog mig Magnus Ruthven en dag på sitt tvära sätt, att jag åtminstone 
för någon tid skulle sluta bedja för att se, om jag ej redde mig gott 
ändå.



Han hade händelsevis mött mig ute och föreslagit att vi skulle promenera 
en stund tillsammans. Vi gingo nedåt Strandvägen. Hela gatan låg i sol, 
för första gången på länge. Vaktparaden gick förbi, och musiken fick mig 
att spritta i hela kroppen. Det var just en sådan dag, då man känner sig 
modig, då skuggorna kila in i vrårna som skrämda råttor och man bara möter 
leende ansikten och skrattande barnungar och de stora mörka husen lysas 
upp som av sprakande gnistor från solen, som speglar sig i alla 
fönsterrutorna. En sådan dag, som skulle kunna göra de flesta av oss till 
hedningar, om den ej förde natten med sig, liksom fotografen har sitt 
svarta skynke, utan vilket dock inte ljuset kan framträda nog skarpt.



-Jag tycker inte om, sade Magnus efter att en stund gPatt tyst, att du 
skall stängas in så där med grindar framför alla jordens stigar och bara 
vägen till en skäligen fadd himmel fri. Tänk om du skulle ta miste, min 
flicka, och efter att ha inriktat hela ditt liv på himlen när döden kommer 
förstå, att det i alla fall bara är jorden, som väntar.



-Det finns inga grindar för mig, svarade jag muntert.



-Nej inte ännu, kanske! Men tänk på när du vistats tillräckligt länge i 
den där atmosfären - hur blir det då? Jag tror nog också. Jag tror på 
något, något stort och namnlöst och på en utveckling till det bättre, men 
endast för att människorna skola skapa sig ett broderligare och 
innerligare samliv, medan de leva här på jorden. En dag slocknar eldkulan, 
jorden som vi trampa på, och faller som en svart stjärna genom rymden, och 
då är det också slut med människosläktet: en overklighet, en 
Tusen-och-en-Natt-saga bara, som fått oss att skratta och gråta - och mig 
att tala på det här idiotiskt högstämda sättet 
till en ung, stilig flicka som du; och han log försonande mot mig under 
sin bredskyggiga hatt.



-Du menar då verkligen, att jag bara som ett experiment skulle för några 
dagar sluta att bedja. Jag är övertygad om att, ifall jag gjorde det, 
skulle jag bara så mycket ivrigare återvända till bönen. Den ger 
trygghetskänsla.   



-Försök! sade han endast.



Tusen krusiga små vågor kommo vikens vatten att blänka. Vi gingo över till 
kajen. Vedskutornas alla segel voro hissade till tork i solskenet. En 
skeppare stod på sitt däck och sög på sin pipa. Några karlar, som buro 
säckar i land, hojtade litet och sjöngo, var och en på sin glada melodi. 
Unga mammor sköto sina barn i barnvagnar utmed Strandvägsallen: ett helt 
tåg av ett nytt och rosigt släkte drog fram där, under en blå rymd och en 
skrattande sol. Vi måste gå åt sidan för en ridande, som kom i galopp.



-Det var ju Melker Hastfehr, sade Magnus och såg sig om.



Jag såg också efter ryttaren och tänkte, att det var så där man skulle 
färdas fram den här blå dagen: i galopp så att den rena luften ven emot 
ens ansikte.



Vi fortsatte långsamt ut till Djurgården. Här var det mera vinterlikt. 
Snön, som knappast märkts i staden, där den förvandlats till sörja under 
bilringar och spårvagnar, låg här tung över vad som under sommaren varit 
gräsmattor och blomsterrabatter.



Magnus stannade och såg ned i en driva.



-När jag var barn, sade han, och en dag, just en sådan här dag, gick på 
Djurgården vid min mors hand, kom det plötsligt för mig, att under snön 
spirade kanske gräset grönt och att där växte krokus och snödroppar, 
fullt, fullt. Jag såg dem bara jag knep ihop ögonen. Jag mindes krokusens 
gredelina blommor, som voro som siden, och de vita vita snödropparna, och 
jag vred och vände min hand, som låg i mors, för att komma lös och få 
begagna den. Den där tanken på alla blommorna riktigt plågade mig, därför 
att jag inte heller var riktigt säker på att de funnos där under 
snön. Men jag ville undersöka det. Och så fort jag fått handen fri, rusade 
jag fram till sidan av vägen, där snön låg, och föll på knä mitt i smörjan 
och började gräva. Mor ryckte upp mig förstås. Teosof som hon är, ville 
hon naturligtvis inte att jag experimentellt skulle förvissa mig om 
pånyttfödelsens hemligheter. Och jag fick dask på fingrarna för att jag 
smutsade ner mig. Men jag hade ändå hunnit uppfånga en skymt av svart 
mylla, där inga blommor växte; och det gjorde mera ont än den snabba 
svedan.



-Jag skulle bestämt tyckt om dig, då du var en liten en, sade jag och såg 
från sidan på hans långa gestalt i den litet hängiga överrocken.



-Men jag skulle inte tyckt om dig då, sade han kort. Jag hatade alla 
människor, tror jag. De behandlade mig, som man behandlar ett barn, och 
ändå är jag säker på att jag var mycket klokare än de stora. Jag hade 
riktiga tankar och riktiga känslor den tiden; det är sedan, när man blir 
vuxen, som både tankar och känslor bli avtrubbade och mista sin 
ursprunglighet genom att ständigt nödgas gnida sig mot enfaldiga kamrater, 
råa och viktiga lärare och ömma, o så ömma föräldrar. Har du märkt att när 
en mor skall tala med sitt barn, talar hon aldrig rent? Hon vränger till 
orden och trutar med munnen och gör alla möjliga konster för att barnet 
riktigt skall förstå henne, och hon säger de mest stupida och tillgjorda 
saker, som ett barn aldrig skulle hitta på eller tänka ut. På det viset 
får barnet från början en mycket egendomlig föreställning om sin mor. 
Barnet är en konstnär, som medvetet eller omedvetet söker den rätta 
formen, det rätta uttryckssättet. Har du inte märkt, hur barn säga om och 
om ett ord, själva höra att det låter galet, men oförtrutet gå på, till 
dess de lyckas säga det rätt? Och så kommer mamman och jollrar: "Ba ta, 
ninnen kan tå" eller något lika idiotiskt och förstör alltihop.



Några måsar sutto på isen. De vredo och vände på huvudena, lyfte vingarna, 
under vilka det lyste som vit morgonsnö, och slungade sig så upp i luften 
och singlade bort över viken.

-Bo har kommit till staden igen, sade Magnus plötsligt. -Nej, vad 
säger du? utbrast jag glad. Det skall bli roligt att få se honom igen.



Jag hade inte träffat Bo Ruthven på många månader. Sista gången gingo vi 
hemma i landshövdingens trädgård, och han hade talat på sitt en smula 
gymnasistpoetiska sätt om "smärtan i ett avsked", som han kallade det. 
Sedan hade han farit utomlands.



-Nu skall Bo börja på Högskolan igen, återtog Magnus. Han kommer väl att 
gå ämbetsmannavägen som sin far. Jag ser honom redan som landshövding. 
Sådana som han göra goda giften, bocka sig på ett särskilt sätt för sina 
förmän, dock inte alltför djupt utan sympatiskt förstående, vördnadsfullt 
kamratligt, och flyttas så lugnt och stadigt uppåt, utan att behöva göra 
sig för mycket omak eller riskera att bryta benen av sig i 
kanslitrapporna. Och ändå har Bo något hos sig, jag vet inte vad, något 
fladdrande, något obestämt, som han allt får lära sig flytta ut i 
marginalen, när han linjerar upp sin framtid.



-Han skrev vers förr, sade jag, och måste le vid tanken på dessa dikter, 
som hon en tid ständigt fick att ringa i mina öron.



-Och han var förälskad i Tony, sade Magnus.



-I Tony och i många många andra! Jag tror att han glömde mig mycket snart. 
Och jag vet inte, om man kan kalla Bos tycken: förälskelser. Jag kan inte 
förklara det tydligt, men jag hade en känsla av att han behövde någon att 
skriva vers om helt enkelt. Den enda jag tror att han verkligen brydde sig 
om var en väninna till mig. Hon hette Maud Borck, en mycket egendomlig 
flicka.



-Jag förstår, sade Magnus. Och jag tror också, att jag förstår Bo bättre, 
än han själv gör. Han kommer från Tyskland nu. Han var uppe hos mig 
häromdagen. För tillfället tycker han att Stockholm är en småstad och 
talar om sina upplevelser på Berlins nattkaféer. I Berlin började han 
fundera på att bli karikatyrtecknare. Någon hade inbillat honom att han 
träffade likheter så bra, och karikatyr är ju konsten att göra folk 
mera lika sig själva än de vilja vara. Det är sådant där jag kallar "det 
fladdrande" hos Bo. Han kan leva på en sådan framtidsdröm en vecka, och så 
river han plötsligt sönder allt vad han gjort under drömmens inflytande, 
bara därför att han tycker blyertspennan är trubbig eller han av rent 
slarv råkar slå ut tuschflaskan. Så i papperskorgen med alltihop! Där 
kommer han för resten.



Jag såg förvånad upp. En ung herre kom emot oss. Den ljusgrå ulstern var 
av utländskt snitt, det kunde man genast se, och han hade också ljusgrå 
damasker. Det var verkligen Bo. Han log och nickade redan på långt håll.



-Goddag, Tony! Goddag, Magnus!



Jag tyckte att han blivit längre, sedan jag sag honom sist. Men hans 
ansikte var lika barnsligt, med en hy som en flickas och klara blå ögon.



-Det var utmärkt att vi stämde möte här, ropade han. En sådan härlig dag!



-Ha vi stämt möte? frågade jag litet förvirrad. Inte jag!



-Men Magnus, log Bo, och blev sa plötsligt eldröd, som om han sagt en 
dumhet.



Vi vände och gingo in mot staden igen. Magnus blev allt fåordigare, men Bo 
pratade på sitt lustiga sätt, kastande frågor ut i luften utan att bry sig 
om svaren, och återvände ständigt till sig själv, liksom svalan till sitt 
hål under takåsen. Ut och in, ut och in flög han. En stor världsstad med 
sitt underbara utbredda nät av alla slags människor, alla slags öden och 
existenser, krympte för honom ihop till ett par strån, liknande dem en 
svala kan ta i näbben: ett eller flera intryck, som för honom, 
småstadspojken, betydde upplevelser. Jag såg ned på hans ljusgrå damasker 
och upp i hans glada ansikte, och jag kände mig helt munter till mods. Den 
sentimentale gymnasisten, som suckat av weltschmerz och som för att känna 
dödens närhet ständigt haft en benrangelshand på en hylla över sin säng, 
hade förvandlats till en ung kvasidandy, som när han icke glömde sig 
bedårande tillgjort pratade på en smula bruten svenska, uttalande u som o 
på det tyska sättet. Nej, han var för söt!



Vi skildes åt vid Kungsträdgården, och jag såg de båda herrarna gå bortåt 
gatan tillsammans. Bo vände sig plötsligt om och vinkade, men Magnus gick 
bara på, framåtlutad, med överrocken slängande om de långa benen.







Maria Teofil och Magnus Ruthven kände icke varandra. Maria visste icke ens 
att Magnus fanns; och ändå uppstod det en strid mellan dem om mig. Magnus 
arbetade målmedvetet mot Maria Teofil, och Maria kände instinktivt att det 
måste finnas någon, som ville dra mig ifrån "dem". Hon var van att strida 
om själar för Herren, Maria. Hon var en liten Jesu fiskare, som ville 
känna tyngden i sitt nät, när hon drog in det. Hon förstod att jag inte 
säkert hörde till dem, även om jag aldrig sade något avgörande i den ena 
eller andra riktningen.



Och jag själv? Jag hade icke Magnus' erfarenhet och icke Marias tro. Efter 
det jag förut tyckt mig vila i ett slags dvala, började nu känslor och 
förnimmelser röra sig inom mig. Det stack liksom med tusen nålar, som när 
någon kroppslig lem domnat och åter vaknar till liv. Det kändes som smärta 
ibland, och ibland spratt det till inom mig, som om någon stor glädje icke 
vore långt borta. Obestämt förstod jag, att något nytt höll på att växa 
fram. Ibland om nätterna for jag varsamt med min hand över min hud. Den 
var brännande het. Och jag rörde mig ängsligt i bädden och vände ofta 
kudden för att känna den sval mot min kind. Och jag bad. Förvirrade böner 
utan mål och utan någon känsla av en gudomlig närhet. Jag förnam det, som 
om jag gled och gled ned för ett halt berg; och ibland vaknade jag mitt i 
natten av mitt eget skrik, då jag drömt mig falla i ett oändligt djup. Och 
mitt lilla flickrums ljusa möbler, prudentligt uppradade kring 
väggarna, sågo alltid lika oskyldiga, lika oberörda ut, då jag med 
darrande hand tände det elektriska ljuset och stirrade framför mig i 
rummet, ännu med ögonen våta av tårar. Jag kunde sätta fötterna mot golvet 
och häpen se mig omkring. De blå väggarna, där ännu ett par tavlor från 
min gamla barnkammare hängde: en liten ljuslockig flicka i nattdräkt 
överst på en trappa, uppför vilken tre trulsiga hundvalpar kröpo för att 
na sockerbiten i flickans hand, och en akvarell föreställande ett engelskt 
cottage med de vita murarna övervuxna av crimson rambler. Skrivbordet, som 
såg så obegagnat ut med sin blanka skiva, byrån med bokhyllan, där 
engelska romaner stodo slarvigt instuckna bland Viktor Rydbergs skrifter 
och Pontus Wikners predikningar, den brokiga golvmattan, toalettbordet med 
sitt rynkade omhänge av pösande stärkt kattun. . . Hela rummet hade något 
skärt och blitt skälmaktigt över sig, och jag fick en sprängande känsla av 
att jag vuxit ur det, liksom man växer ur den korta barnklänningen, den 
med spetskragen kring halsen.



En gång i veckan gick jag till bibelklubben hos Teofils. En gång i veckan 
föll jag på knä därborta framför en stol och gömde mitt ansikte i 
händerna, utan att känna att Jesus kom mig närmare eller att någon nåd 
göts över mitt huvud. Och jag hörde den ena flickan efter den andra lägga 
ut Guds ord. Ingen berörde mig dock som Maria. Ett par gånger kom hertigen 
själv in och hälsade på oss: en reslig man, som da gärna tog en av de små 
röda sångböckerna i sin hand och sjöng med oss med en djup basröst och med 
ett uttryck av liksom förstenad salighet.



Therese och de andra flickorna blev jag aldrig annat än flyktigt bekant 
med. De voro så upptagna av varandra och av sina gemensamma "religiösa 
intressen". Ragnhild Hellenstjerna närmade sig mig ibland, men hon tänkte 
icke på annat än missionen, och jag gick bredvid henne med en tom känsla 
av att om hon plötsligt vände sig mot mig med en direkt fråga skulle 
jag inte kunna ha ett svar eller en passande 
motfråga till hands. Maria var den enda. Jag drogs till henne, men stöttes 
också bort av hennes pietistiska nit och stränghet.



En dag hade jag fått en inbjudan från hertigen och hertiginnan att bevista 
en afton i deras hem. Tant Mirjam kom upp till oss samma dag. Hon var 
också inbjuden. En stor del av den förnämare värld, som umgicks hos 
Teofils, skulle dit. En mycket god väninna till hertiginnan, en prinsessa 
Gadolin från Livland, hade kommit till staden och skulle tala.



Ett par aftnar senare gick jag uppför trapporna i den festligt upplysta 
Teofilska villan i sällskap med tant Mirjam, som var i elegant 
aftontoalett. Tant Mirjams ansikte bar ett enda stort leende, ett ödmjukt, 
gott leende, från vilket alla ironiska avsikter och alla försök till 
kvickheter voro bannlysta.



Många damer och ett fåtal herrar, äldre och yngre, voro samlade i 
salongen. En diskret doft av här främmandeaktigt verkande parfym fyllde 
luften. Där var en egendomlig blandning av toaletter. Sidenklänningar och 
ylletyger tycktes trivas gott ihop liksom urringningar och höga 
igenknäppta kragar. Klingande namn från stora världen flöto syskonvänligt 
samman med mindre klingande. I ett hörn stod en skock unga damer i vita 
eller kulörta balklänningar och samtalade med kvittrande röster med 
varandra, och ett par unga herrar höllo sig vid dörrarna, slätkammade, 
korrekta och allvarsamma.



I bortre delen av det stora rummet var ett bord placerat, och på det reste 
sig en jättebukett av röda nejlikor i en präktig kristallvas över en enkel 
svart bibel. Här hälsade jag på prinsessan Gadolin. Hon tog mig hjärtligt 
i handen och såg på mig leende och moderligt, som om hon bara därmed att 
hon fattade min hand ansåg sig ha fått en ny dotter. Hon var en högväxt 
smärt dam, klädd i en svart sidenklänning översållad av små svarta, 
glittrande stenkolspärlor. Fastän hon säkert måste vara mellan femtio och 
sextio år, var hennes hår mörkt och glänsande, och hon hade ett livligt, 
uttrycksfullt ansikte, där den stora röda munnen ivrigt formade 
hennes ord och de sammetsbruna ögonen blänkte som två milda stjärnor.



Stolar ordnades nu i rader, och var och en ställde sig framför sin stol, 
som i en kyrka. Och så togs sången upp. Hertigen och hertiginnan på 
främsta raden ledde, och alla föllo in: somliga röster klara och höga, 
andra mindre vana, osäkra, och ibland med skorrande falska toner. Där var 
omkvädet:



Jag förtröstar, fullt förtröstar, stilla tröstar på hans ord.



Den lilla damen i svart höghalsad klänning vid min ena sida hade en 
suckande stämma, som om hennes själ lede helvetiska kval, men den unga 
balklädda flickan på min andra sida sjöng klart och rent och utan något 
som helst uttryck, som om hon vore i skolan och övade sig i att konjugera 
verbet "förtrösta".



Det blev tyst. Det frasade av siden, då alla sjönko ned på sina platser. 
Prinsessan stod inte upp, hon satt framåtlutad stödd mot bordet, och de 
milt strålande stjärnögonen blickade från ansikte till ansikte, som ville 
de tränga riktigt djupt in i varje hjärta.



Så började hon tala. Hon behärskade nästan obehindrat svenska språket, ty 
hon hade ofta långa tider vistats i Sverige. Hennes röst var en av dessa 
musikaliska, välljudande, som man så sällan hör hos kvinnor, som ha för 
vana att uppträda i församlingslokaler och på möten. I början lyssnade jag 
endast till denna röst, men så småningom trängde orden fram. Vad talade 
hon om? Jag hade hört detsamma från de unga flickornas läppar: alltjämt, 
alltjämt samma vändningar, samma lovsånger och tack till Gud. Men ett 
främmande element blandade sig också in: prinsessan visade en livlighet 
och en lätthet för att finna liknelser, som ledde tanken till andra 
väderstreck.



Prinsessan tog små händelser direkt ur livet. Hon beskrev dessa 
vardagliga episoder med en kärleksfullhet, som kom dem att blomma upp 
framför oss, och alla visade de hän mot Jesu underbara nåd och Jesu 
hjälpsamma händer. En fattig kvinna hade inga kol kvar att elda med, 
frysande satt hon i ett mörkt och kallt rum, men hon bad Jesus om hjälp, 
och se genom vänliga människors försorg fördes kol i överflöd till hennes 
hem. Ett barn var nära att överköras av en skenande häst, i sista stunden 
rycktes det som genom ett underverk åt sidan. Gud låter icke en sparv 
falla till marken... Med fina, men starka silkestrådar håller Jesus sina 
trogna fångna. De blicka ut över jorden och se de fina trådarna glänsa 
överallt som spunnet guld. Det är Jesu gärningar, vilka de ej kunna undgå 
att skada och prisa.



Vid min sida suckade den lilla svarta damen och vände ett ansikte med 
tunga mumlande läppar upp mot taket:



-Ja! Ja! viskade hon. Amen! Amen! Halleluja!



En annan dam med en vit hals, som steg upp ur något skirt och sjögrönt, 
tryckte handen belastad av ringar till sina ögon. Alla i rummet kallade 
sig helt säkert kristna, även om många ej oftare än sådana stunder som 
denna kände minsta fläkt av andlighet och kraft omsusa sig.



Plötsligt reste sig prinsessan upp och trädde ett par steg fram på golvet.



-Å, att tillhöra Jesus! utropade hon och rösten riktigt sjöng ut i rummet. 
Det fanns en tid långt, långt tillbaka, da jag ännu inte låtit mig sjunka 
in i Jesu famn. Jag tillhörde världen. Jag tyckte om att dansa, lyssnade 
gärna till smicker. .. Hon log litet överseende, ömkande åt den unga 
firade flickan, som i den livländska residensstaden en gång väckt en storm 
av beundran . . . Men Jesus tog mig!



Hon sträckte ut armarna leende, oemotståndlig. Silkesspetsarna på hennes 
klänning föllo vid denna gest tillbaka och visade ett fast, vitt hull, och 
alla de små svarta pärlorna glittrade mot sidenet. - Det var, vittnade hon 
åter, som om jag plötsligt vänt mig från mörkret och fått se ljuset 
strömma in genom ett öppnat fönster. Äntligen, mina älskade vänner! 
Ljuset ljuset! Vilja vi inte alla leva i det? Vilja vi inte alla slå upp 
fönstret mot himlen och solen och känna det starka skenet upplysa våra 
hjärtan och göra dem goda, modiga, så att vi kunna vinna andra själar åt 
Herren och frälsta sjunga kring den strålande tronen! Lammets tron!



Hennes röst sjönk ned. Hon bad.



Det var så tyst, så tyst i rummet. Endast den vackra rösten hördes, nu 
entonig, böljande fram likt en sval våg, som viskande, lugnande, stryker 
sig åter och åter mot en strands heta sand.



När prinsessan slutat tala, trädde hertigen fram. Även han bad. Han 
tackade Jesus för att vi fatt åhöra prinsessan, för att vi en stund med 
henne fått vistas tillsammans i Jesu närhet. Man förstod att Jesus själv 
måste tycka att han befunnit sig i ett gott och aktningsvärt sällskap och 
att intet tvivel kunde råda att han trivts i deras lilla krets och gärna 
skulle återvända dit. De tunga läpparna nära mig upprepade suckande 
hertigens bön.



Därefter började stolar bullrande skjutas åt sidan. Vänner, som placerats 
långt ifrån varandra, skyndade tillsammans och skakade hand och logo. 
Många samlades kring prinsessan, som delade ut små religiösa skrifter på 
tyska språket med bibelspråk målade i granna bokstäver på omslagen. Därpå 
dracks det te. Nätta jungfrur buro omkring brickor fyllda med påbredda 
smörgåsar och hembakta kakor. Sorlet från alla dessa människor fyllde det 
stora rummet. Dörrarna stodo öppna även till andra rum. Några gingo arm i 
arm och pratade, andra stannade framför någon tavla på väggen eller 
beundrade en dyrbar vas på kakelugnen. Maria var hos alla, tog deras 
tekoppar, om de voro färdiga med dem, samtalade älskvärt, dröjde ibland 
hos flickorna, ibland hos de äldre. Tant Mirjam strök förbi mig, såg 
skälmaktigt på mig och uppmanade mig att gå bort och prata med någon. Jag 
drog mig hän mot de unga flickorna, men lyssnade knappast på deras prat. 
En dov oro hade kommit över mig här mitt bland böneorden, de 
färglagda bibelspråken och de närgånget vänliga ansiktena. Hörde jag 
egentligen hit? Här var så skyddat, så omhuldat, så tryggt och 
självtillfredsställt. Det där öppnade fönstret, som prinsessan talat om, 
tycktes sända floder av ljus in till alla dessa människor. Även de mest 
vardagliga övergötos med ett klart skimmer. Men sände fönstret in någon 
luft?



Nu samlades man åter i salongen. Prinsessan bad igen. Den stora buketten 
av röda nejlikor spred dövande dofter, som kommo mig att trött sluta 
ögonen. Den svartklädda kvinnans suckar nådde mig nu som gråt, och när 
plötsligt alla stämde upp en klingande sång som avslutning, var det jag 
som nu i min tur var nära att gråta.



Den aftonen hade jag svårt att somna. Jag låg och såg ut i mörkret. Ännu 
tycktes det dansa för mina ögon av ljus och ansikten, och ibland var det 
som om de svarta stenkolspärlorna på prinsessans klänning glänst till 
framför mig. Jag kände en förfärlig olust för att än en gång knäppa 
händerna till bön. Himlen var försvunnen i kväll. Jag tyckte att alla 
dessa damer med ivriga händer hade dragit ned den i den ljusa salongen 
därborta hos Teofils. Hela himlen var där. Bländade lutade sig familjen 
Teofils gäster framåt, medan var och en hårt höll fast en liten 
himmelsflik mellan heta fingrar likt en hopklämd juvelbesatt psalmbok. Den 
svartklädda kvinnan stod där och kramade något ljusblått mot sitt hårda 
bröst, och den fina damen med den vita halsen såg sina ädelstenar blekna, 
då himlens strålglans träffade dem. Men till mig kom icke himlen. Sångerna 
och orden susade för mina öron, men rummet låg i mörker.



Då började jag att tänka på vad Magnus sagt om att jag skulle försöka låta 
bli att bedja. Ja, jag kände ingen längtan därefter. Och ändå snyftade det 
inom mig, som om jag vore på väg att mista något. Beslutsamt stack jag 
händerna under kudden. Och så somnade jag för första gången utan att ha 
bett Gud beskydda mig.

En dag träffade jag i Kungsträdgården Ella Hastfehr. Hon kom med 
sina två små barn. Promenadkappan satt stramt om hennes smidiga höfter, 
och hon vaggade litet när hon gick som ett ungt och smidigt djur. Folk 
vände sig om och såg på henne. Och hon visste det. Hennes höfter tycktes 
veta det.



Jag följde henne ett stycke. Vi voro redan i februari, och solen brast 
ivrigt fram mellan tunga, jagande snömoln. Lantmäteribacken var hal av is, 
och ungarna skreko av förtjusning, då de rutschade utför på kälkar och 
sparkstöttingar. Mannen som bara hade två tjocka benstumpar och brukade 
hålla till i allen bjöd ut sina kängsnören, och barnen Hastfehr sågo 
bedrövat medlidsamt på honom, fastän de själva ju voro mycket mindre än 
han. När vi skildes, bad Ella mig vänligt att jag snart skulle komma upp 
och hälsa på dem. Hon var alltid vänlig, Ella. Hon sträckte gärna fram sin 
röda mun till en flyktig kyss och log glatt intagande. Men kyssen värmde 
icke, och leendet var alltid detsamma.



Det dröjde litet, innan jag kom mig för med att gå upp till dem, men en 
eftermiddag, då jag var i närheten av Skeppargatan, där de bodde, erinrade 
jag mig Ellas uppmaning och gick upp i huset. Melker öppnade själv på min 
ringning. Alla voro ute, förklarade han, själv hade han just kommit hem 
från kasernen. Men ville jag inte stiga in? Jag kom in i den mörka 
tamburen, en gång förut hade jag varit hos dem på en kort visit. Han 
hjälpte mig av med kappan.



-Hatten också! sade han, nästan otåligt. Här skall du vara Som hemma; och 
han slog upp dörrarna till sitt skrivrum. Vi ha inte så många rum som ni, 
sade han, du måste se hela våningen.



Han förde mig ur rum i rum. De voro ganska vanliga, en smula banala: en 
mörk salsmöbel med byffén lastad av kristall, en 
sängkammare i ljus valnöt, där två stora sängar tryggt och självsäkert 
stodo bredvid varandra, en brokig barnkammare med barnens leksaker strödda 
över golvet.



I barnkammaren blevo vi sittande. Melker tog skämtsamt upp leksakerna och 
räckte mig, tryckte tygkatten på magen så att den pep, visade mig 
mekanismen på en underlig fågel, som när den vreds upp, på ett haltande 
och halkande sätt började hoppa över golvet. Vi satte också igång ett tåg, 
som rusade runt, runt på sina skenor.



Jag såg upp på Melker, där han stod och skrattade åt alltsammans med 
händerna i sidorna. Han hade uniformen på sig. Den kom hans vackra figur 
att framträda, och jag kunde se benens starka raka linjer i de åtsittande 
benkläderna, som stuckits ned i de höga stövlarna. Jag mötte hans blick. 
Hans små kisande ögon voro icke vackra, men jag glömde dem för de 
långsträckta, välformade händerna, som jag beundrat redan första gången 
jag såg honom. Jag kom på ett oresonligt glatt humör. Hela timmar hade jag 
suttit ensam och pratat med Magnus, men jag hade ej en sekund känt något 
av detta då. Och vad var det? Ingenting! En osynlig låga kanske, som 
fladdrade i luften och vars hetta strök över min kind. En lukt, som jag 
drog in med darrande näsborrar. En lätt irriterande förnimmelse, som kom 
huden att knottra sig under mina kläder. Och när Melker böjde sig över mig 
för att visa mig en bilderbok, blev förnimmelsen så stark, att jag 
omotiverat skrattade till.



Vi gingo tillbaka till skrivrummet. Melker ville icke att jag skulle gå. 
Några sablar hängde på väggen kring ett ridspö, en revolver glänste från 
ett annat hörn. Fotografier av hästar eller av grupper med officerare 
sutto i mörka ramar över skrivbordet. Melker drog raskt en sabel ur slidan 
och gjorde några snabba ställningssteg. Jag satte mig i en bekväm stol och 
iakttog hans rörelser. Dunkandet från staden därborta var dunkandet av ett 
stort hjärta, som kom det halvmörka rummet med dess sablar och gevär att 
sakta vibrera, och då Melker föll ut till ett låtsat anfall, sjöng 
det i fönsterrutorna, som om någon trummat på dem.



I detsamma ringde det på tamburdörren. Han kastade sabeln. Den föll mitt 
framför mina fötter. Jag lyfte upp den och lät fingret glida över det 
blanka bladet. Då kände jag en hand på mitt hår. Melker stod bredvid mig, 
innan jag visste hur han kommit dit, böjde sakta mitt huvud bakåt, till 
dess han kunde se mig i ögonen. Men jag sänkte blicken till hans Ihaka, 
vars lätt intryckta grop tycktes skälva.



Det ringde igen. Med några steg var han ute ur rummet. Mitt huvud sjönk 
tillbaka mot stolskarmen. Jag hörde en dam tala därute. Strax därpå steg 
hon in i rummet. Det var faster Gunilla Fegraeus.



-Äro ni ensamma här? sade hon och vred på den elektriska knappen. Ni tycks 
ha tagit fäktlektioner.



Jag lade sabeln på skrivbordet.



-Ella är tråkigt nog inte hemma, sade Melker, och nu hängde han upp sabeln 
på dess gamla plats på väggen. Och flickan har följt barnen till ett 
kalas.



Faster Gunilla satte sig. Melker såg på mig. En tredje persons inträde 
hade med ens givit oss en känsla av att vi hade något att dölja. Och ändå 
var väl den känslan lika litet motiverad som min förnimmelse nyss inne i 
barnkammaren. Jag dröjde kvar en stund. Faster Gunillas ansikte såg mer 
fårat ut än vanligt i lampljuset. Slutligen reste jag mig upp och sade 
adjö. Melker öppnade tamburdörren för mig och bugade sig, leende och 
korrekt.



Utkommen, gick jag över på andra sidan gatan och såg upp mot det upplysta 
fönstret i Melker Hastfehrs våning. En stilla glöd tycktes strömma ut från 
det och sakta smeka mitt ansikte. Förvirrad sprang jag därifrån.

Barbara satt inne i mitt rum i länstolen vid fönstret. Hon hade 
kommit upp utan att säga till på förhand, och nu visste jag inte riktigt, 
vad jag skulle göra med henne. Kanske hade någon sagt till henne:



-Du borde gå upp och hälsa på Tony ibland! Och så hade hon gått till mig.



Hon frågade, hur jag sysselsatte mig om dagarna, vad jag tyckte om 
systrarna Teofil, som hon mycket litet kände, och om jag ofta råkade 
Magnus.



-Han är så besynnerlig, tillade hon leende.



Jag tänkte på flickorna Ruthvens ljusa hem, som låg så långt borta från 
stadsbullret. Tankfullt betraktade jag henne, där hon satt med händerna 
vilande i knäet, och liksom första gången, da jag såg henne, for det 
igenom mig, hur overklig hon föreföll. Var icke hennes kropp genomskinlig, 
så att man tvärs igenom henne skymtade den klarnande himlen utanför 
fönstret?



Det blev aldrig något glatt småprat mellan oss, som det eljes blir, när 
två unga flickor träffas. Vi talade som över ett djup och sågo 
oförstående, men vänligt på varandra. Därför drog jag en suck av lättnad, 
då Bo helt oväntat inträdde. Barbara hälsade honom välkommen till 
Stockholm igen. Jag märkte att hon hade roligt åt hans pojkaktigt 
utstuderade klädsel och de ljusgrå damaskerna, och jag förstod att hon 
sedan skulle beskriva honom för Beth på det ironiska, nyktert raljerande 
sätt, varpå systrarna alltid sinsemellan brukade tala om de personer de 
träffat ute.



Lova kom med tebrickan. Bo skämtade med henne. Han hade alltid haft ett 
speciellt gott och kongenialt sätt med gamla tanter och gamla 
trotjänarinnor, och Lova gick småfnittrande ut igen, röd i ansiktet av 
förtjusning.



-De här pepparkakorna äro från mammas handkammare, det ser jag, sade 
Bo och bredde smör på en stor pepparkaka. -Ja, Lova lyckades beveka er 
mamsell därhemma att ge henne receptet, innan vi foro. Jag tror Lova fick 
det som ett slags avskedsgåva. Mamsell ville eljes inte ha några 
konkurrenter om sina konstverk.



Bo strödde då och då in små anekdoter från sin resa, under det att han 
slukade kakor precis på samma sätt, som jag mindes att alla pojkarna 
Ruthven däruppe gjorde det den tiden, då tant Suzannes handkammare för oss 
var paradiset på jorden.



Strax efter teet tog Barbara avsked. När jag kom in efter att ha följt 
henne ut i tamburen, höll Bo på att slå i en ny kopp te åt sig.



-En underlig flicka, den där Barbara, anmärkte han likgiltigt, jag har 
aldrig lyckats utgrunda, om Barbara och Beth bara äro högfärdiga eller om 
de ha blivit blinda av att titta på varandra och höra farbror William 
prisa dem. Men hur mår du nuförtiden, Tony? Han lutade sig tillbaka i 
stolen och synade mig uppifrån och ner. Du har alltid varit en särskild 
sort, lilla Tony! Vet du, att du har ett ganska egendomligt utseende?



-Du borde då åtminstone säga frappant, skrattade jag. Det låter på dig, 
som om jag hade en utväxt eller något dylikt.



-Hur tycker du, att jag har blivit? fortsatte han och strök sig över 
håret.



-Är det nödvändigt med damasker? frågade jag försiktigt.



-Du tycker, att jag är för snobbig?



-Åja!



-Jag skulle vilja vara mycket elegantare, men det har jag inte råd till, 
sade han allvarsamt. Förr i världen fingo herrarna använda krås, brokiga 
dräkter och långa silkesstrumpor i läckra färger. Nu skola alla se lika 
alldagliga ut. Det är förskräckligt. Mina ben ropa efter långa 
silkesstrumpor.



-Nej, men Bo!



-Det är ingen stil på livet längre, sade han lika allvarligt.

-Jag önskar att tant Suzanne vore här och skakade om dig litet, 
utbrast jag.



-Å, log han, mamma, hon tycker om att jag är fin, fast hon själv går i 
lågklackade skor med breda tår, eller kanske just därför. Du är mycket 
tillsammans med Magnus, hör jag, sade han efter ett ögonblick och slog 
lätt med skeden mot koppens kanter. Det skulle jag aldrig trott.



-Varför det? Jag kände mig litet irriterad.



Han svarade ej, men fortfor att låta teskeden dansa i koppen.



-Tycker du, att du egentligen känner Magnus? frågade han och vägde på 
orden.



-Jag vet inte. Förmodligen tänker han mer än de flesta av



oss .



Bo trampade otåligt med fötterna mot mattan.



-Tänker Magnus? utbrast han gällt. Är du verkligen så naiv, att du låter 
hans sätt att tala imponera på dig? Magnus, förstar du, har tänkt, det är 
inte frågan om det, när han var mycket ung, ja... Han sparkade sig igenom 
allt det, som han kallar för tradition, och blev ansedd för fritänkare och 
jag vet inte allt vad för konstigt. Jag har hört talas om det där. Hans 
kamrater höllo honom den tiden för en ung gud. Då tänkte han, nu bara 
tuggar han om och om igen sin gamla tankehalm. Märker du inte att han är 
uttröskad? Det är därför han tyr sig till allt ungt och friskt. Och nu 
tror jag han inbillar sig ha något av sin gamla kraft kvar, då han ser dig 
ta in



tryck av honom.



-Varför blir du så ond? invände jag.



Bo rodnade plötsligt. Det blev tyst ett ögonblick.



-Det är riktigt som om jag kommit hem, tycker jag, när jag sitter här med 
dig, sade Bo lågt. Talade jag inte alltid om alla mina dumheter för dig, 
lilla Tony? Och du lyssnade. Du hade ett sätt att lyssna, som kom mig att 
känna mig som en hjälte.



-Å, dina långa verser, Bo!

Han gav mig en hastig blick:



-Har Magnus talat något med dig om mig, Tony?



-Åja, litet kanske.



Bo reste sig nervöst:



-Vad har du för en tavla där?



Han stod framför tavlan med flickan och de små hundvalparna.



-Den satt ju i barnkammarn hemma hos er? Jag minns den nog. En gång ritade 
min bror Eddi dit mustascher med kol på flickans väna ansikte och 
förlängde svansstumparna på hundarna. Jag tror ni slogos den gången.



Han undersökte sakerna på mitt toalettbord, tog ur proppen på 
parfymflaskan och inandades doften.



-Du skulle ha finare parfym, Tony. Tycker du inte Magnus är underlig? 
fortsatte han därpå och betraktade flyktigt sin egen spegelbild.



-Hur menar du? Och varför kan du inte sitta stilla i lugn och ro?



-Därför att jag inte kan! utbrast han och vände sig häftigt mot mig. Jag 
har nu träffat Magnus igen under ett par veckor sedan min återkomst, och 
han gör mig galen, sjuk, överansträngd !



Men då han såg min förvånade min, slog han sig åter ned mittemot mig vid 
tebordet.



-Om jag sutte och talade här med dig i timmar, så är jag säker på att du 
likafullt inte skulle begripa ett dugg av det här, sade han litet lugnare. 
Flickor förstå ingenting. Och ändå är du den enda flicka jag någonsin 
talat förtroligt med. Minns du, när jag var förälskad i din väninna Maud? 
Vilka utgjutelser!



Han log litet, men blev genast allvarlig.



-Har du sett sådana ögon Magnus har? De äro bleka, utan uttryck, tycker 
man först, men så dra de en långsamt och segt till sig. Det kittlar i hela 
kroppen på mig, när han ser på mig sa där. Och ibland kan han lägga sin 
hand på min nacke, helt plötsligt när vi sitta 
och prata ensamma i hans rum, och då känner jag det som om jag måste böja 
mig för honom - som om han, om han finge lust, skulle få lov att trampa på 
mig och det bara skulle kännas skönt.



Bo var helt blek.



-Jag tror ibland, att jag håller på att bli konstig, sade han och svalde. 
Det underhaltiga Ruthvenska blodet! Det kommer fram hos oss alla, fastän 
på olika sätt. Folk tycker visst, att jag är ytlig och att jag pratar för 
mycket. Det är möjligt. Människor äro så dumma. De dra sina slutsatser, 
därför att man har välpressade byxor och knyter sina halsdukar på ett 
snyggt sätt. Jag är inte ytlig. Tycker du, Tony?



Jag kände medlidande med honom. Det där var ju precis samme pojke, som med 
gymnasistmössan på nacken mötte mig i allen utmed ån därhemma. Men då hade 
han talat om sina flickbekanta.



En tanke kom mig att plötsligt spritta till. Kanske endast för att han 
nämnt Mauds namn. En scen, som jag aldrig skulle glömma, dök upp så 
tydligt, att jag tyckte mig höra sprakandet från eldbrasan, som övergöt 
Mauds unga ansikte med ett glödande skimmer: jag kände åter hennes hand 
treva mot min kjol och mindes svindeln, som gripit mig, då en ömhet, som 
jag icke förstod, slog emot mig under framviskade ord och vid den heta 
beröringen av hennes hand mot min nakna hud.



Var det inte något av detta, som Bo just nu försökte tala om för mig? 
Något, som förskräckte och tjusade honom på en gång? Män och kvinnor 
kanske ändå icke voro så märkvärdigt olika varandra? Samma sensationer! 
Samma upplevelser! Samma rädsla och samma dragning!



-Hur länge har du känt det så där? frågade jag tveksamt.



-Jämt, sade Bo dystert. Sedan första gången jag såg Magnus. Det började 
med att jag dyrkade honom. Och han lät sig dyrkas. Han märkte det nog, men 
han låtsades inte om det. Det skulle inte varit likt honom. Men han 
tycktes trivas med mig, fastän jag var så mycket yngre. När vi voro 
ensamma, kunde han tala förtroligt med mig, och det var jag stolt 
över. Men ibland var det som om han inte såge mig, och det lät jag mig 
också nöjas med. Jag är sådan. Det pinade mig ofta att han vårdslösade sin 
klädsel; men sedan brydde jag mig inte om det heller. Han fyllde mig på 
något sätt, och jag kände mig tom första tiden i Tyskland, när jag inte 
hade honom. Sedan gick det över. Men nu har det börjat igen. Ja, det där 
förstår du inte, lilla Tony, tillade han hastigt och vände bort ansiktet.



-Jag är rädd för något, återtog han skälvande, när jag icke svarade. Jag 
är rädd för att något skall hända mig, att jag skall förvandlas till 
något, som jag inte är och inte var ämnad till. Det kommer över mig ofta, 
när Magnus ser på mig. Och ändå älskar jag ibland till och med den där 
rädslan.



Vi sågo på varandra med vidöppna ögon. Jag kände hur den fruktan, som 
fladdrade som en låga i Bos ögon, tändes i mina egna. Bo suckade.



-Det var skönt att få tala, sade han efter ett ögonblick. Det är 
besynnerligt, men du måtte ändå förstå mig litet.



Han kysste lätt min hand.



-Du ser så blek ut, sade han dröjande. Jag går nu.



Jag såg honom promenera nedför gatan. De moderna skörten på hans rock 
vippade som stjärtfjädrarna på en stor, ljus grå, litet dum och fåfäng 
hanfågel, då han försvann om hörnet.







Sedan en tid bad jag inga böner mer. Himlen tömdes på dessa vänliga, 
beskyddande varelser, som följt mig under hela mitt liv. Jag tyckte mig se 
dem krympa, bli till ingenting. Himlen var tom. Inga manande röster ljödo 
längre däruppifrån. Rösterna hade dött bort bland skyarna. Det allvarsamma 
ansiktet av Gud Fader var utsuddat. Hur hade det gått till? Jag vet icke. 
Tankarna, som nötts och nötts i tvivel och vemod och som ansträngt 
sig till bristning för att återfå den värld, vilken de sågo försvinna, 
hade måhända blivit trötta, orkade icke lyfta sig mer. Därför tycktes nu 
den hastiga upplösningen för mig helt naturlig. Något gled undan, som 
redan länge varit nära att falla. Striden, den hade stått redan vid min 
mors grav. Jorden kändes så pålitlig att trampa på. Det var det enda som 
jag hade kvar, och allteftersom himlen drog allt längre bort, kom jorden 
närmare.



Jag tänkte på en älskad barndomsbok: Alice in the Wonderland. Jag tänkte 
på den lilla Alice, som alltid plötsligt och oförberett i Sagolandet 
förändrades på det mest häpnadsväckande sätt. Ibland kunde hon, bara genom 
att i handen hålla någon småsak, som tillhörde sagofolket, på en sekund 
växa upp, så att hennes huvud nådde över trädtopparna, för att så i nästa 
ögonblick slå hakan mot marken. Det var just vad jag hade gjort. Jag kände 
det som om jag slagit hakan mot marken. Allting kom mig närmare. Doften 
från myllan steg upp mot mitt ansikte, växterna slingrade sig om mina 
fötter. Första tiden efter det förvandlingen skett med mig kände jag mig 
därför icke, som om jag utan fäste virvlade runt i ett väldigt universum. 
Mina tankar slogo sig tvärtom till ro. Men hela sinnesvärlden började i 
stället koka och susa inom mig.



I drömmarna jagades jag av mina heta pulsslag, som sprängde och bultade, 
och på morgonen såg jag mina ögon i spegeln glänsa mot mig, som om jag 
haft feber. Mitt inre tycktes vila i en förrädisk halvdager, som varslade 
om överraskningar, vilka en snabb belysning, en solstråle genom en 
fönsterruta skulle kunna bereda. Jag väntade att något skulle inträffa.



Bibelstunderna hos Teofils miste sitt intresse. På knä med huvudet i 
händerna och medan de andras böner stego som rök från offeraltare rätt upp 
i skyn, såg jag mina egna tankars ljusblå dimma långsamt sprida sig 
utefter marken - en mark, där underbara blommor bredde ut sina kalkar och 
granna fjärilar fladdrade från blomma till blomma. En gång hade en liten 
flicka följt efter trädgårdsmästaren, där han gick och satte frön i 
rabatterna kring ett gammalt hus i en gammal stad. Nu tyckte jag, att det 
var just de blommorna, som spirade upp framför mig - att det var just de, 
som lockade mig att böja mig djupare till jorden för att få inandas deras 
doft.



Med den fallenhet för överdrifter jag alltid haft fick jag nu en 
brinnande längtan efter att slå mig fri. Jag kände mig bunden av Teofils, 
av Magnus, av filosoferandet lika väl som av andaktsövningarna. Efter mitt 
språng från himlen var jag ännu andfådd, och jag tog miste om orsaken till 
min flämtande andedräkt och mitt bultande hjärta. Jag trodde att man var i 
färd med att kväva mig, då det endast var ett nytt friskt liv som arbetade 
sig fram!







Jag hade icke väl fått fast mark under fötterna, förrän en vindil tog fatt 
i mig och snurrade i väg med mig. Till sist satt jag där med händelserna 
som ett trassligt nystan i mitt knä. . .



Först var det Teofils. Jag kände mig falsk varje gång jag tog bibeln 
mellan mina händer, varje gång jag hörde dessa sånger, som jublade omkring 
mig, varje gång jag mötte Marias lysande blick, och ändå dröjde det, innan 
jag fick fram de ord, som hela tiden skreko i mitt hjärta. De lindade sin 
vänlighet omkring mig. Ibland, när jag gick ifrån dem, fick jag en lust 
att slå omkring mig, att fäkta med armarna och ropa av förtvivlan. Deras 
tal hade blivit till endast ett tomt trummande mot mina öron.



En sådan afton gick jag förbi det hus, där Melker Hastfehr bodde. Det var 
icke vägen direkt hem från hertigens, men jag tog den i en plötslig 
obehärskad längtan efter något, som dunkelt rörde sig inom mig. Jag 
stannade utanför liksom den där sista gången jag kommit därifrån. Jag såg 
en smal ljusstrimma innanför gardinen och blev stående. Vad tänkte jag på? 
Ett "svärmeris" allra första uppblossande fyller oss ofta med en 
falskt idealiserande glöd. Jag kände på en gång sinnlighetens och 
förälskelsens värme genomströmma mig. Jag tyckte att Melker stod tätt 
framför mig utan ytterrock i sin uniformsjacka. Närheten av dessa starka 
lemmar kom mig själv att känna mig matt. Slutligen slet jag mig lös och 
började långsamt gå nedför gatan. I hörnet av Strandvägen stötte jag emot 
någon. Jag såg hastigt upp och hörde en frammumlad ursäkt. Det var Melker. 
Han betraktade mig överraskad.



-Tony! utbrast han.



Jag kände, hur jag rodnade:



-Å, jag är på väg hem från en bjudning.



-Då följer jag dig.



Han vände, och vi gingo framåt Strandvägen. Den där promenaden på kvällen 
vid Melkers sida... Ingenting märkvärdigt hände, ingenting sades, som 
borde haft någon betydelse, men ändå... Någonting av min första ungdom, 
mina sjutton år, har fastnat på den där biten mellan Skeppargatan och vårt 
hem. Jag tycker att det i ett visst gathörn fladdrar som en flik av min 
kappa.



Lyktljusen slingrade sig i vattnet, vredo sig i spiraler, skutornas master 
och skrov stucko upp och försvunno igen. Vi mötte människor, som tysta 
gingo, två och två, tryckta intill varandra, eller ensliga vandrare som 
skyndade förbi. Allt buller ljöd dovt och dämpat, helt olika mot på den 
Ijusa dagen. Och jag såg ett sken blänka på de elektriska trådarna i 
luften: det var, som om en stjärna fallit ned på dem. Den blixtrade 
framför mig, och plötsligt var den borta, men jag tyckte att stjärnan 
fortfor att lysa, nu inom mig.



Melker tog långa säkra steg. Jag kom icke i takt med honom. Men det var 
roligt det också. Han tände en cigarrett, medan han gick. Ett tunt flor av 
lätt rök drev emot mitt ansikte. Jag log. Han talade om helt likgiltiga 
saker, jag svarade enstavigt och lyssnade till hans röst, icke till hans 
ord. Det svaga ljudet av hans kläder, då han rörde sig, rocken, som slog 
mot hans ben, kängorna, som knarrade litet, tycktes viskande, 
underfundigt, vilja berätta något för mig.



Ett par gånger, då vi skulle gå över en gata, snuddade vi vid varandra, 
och vid ett tillfälle, då en bil helt oväntat kom susande om ett hörn, 
sträckte han sin hand framför mig för att hindra mig från att gå över 
gatan. Han såg leende ned på mig. Jag stod som fängslad, till dess han lät 
armen falla. Men fastän hans arm icke längre vilade mot mitt bröst, kände 
jag den resten av vägen, och mitt hjärta bultade oroligt, som om det ej 
kunnat bära tyngden.



Han tog godnatt vid min port och drog till sig min hand med ett smekande 
grepp. Utan att säga ett ord klädde han av mig handsken. Och han gjorde 
det på ett sätt, som kom mig att frysa till, som om jag nu i blotta linnet 
stått framför honom. Sakta vände han min hand och kysste den mjuka gropen 
på dess insida. Handsken föll till marken. Han tog upp den och räckte mig 
den.



Jag mumlade hastigt adjö, och när porten slog igen efter mig, kändes det 
som om mörkret därinne i förstugan medlidsamt och ömt höljde om mig sin 
mjuka mantel, så att känslan av överrumplad nakenhet försvann.







Brytningen med hertig Teofils skedde slutligen, men mycket annorlunda, än 
vad jag tänkt mig det.



Jag hade föreställt mig, hur jag på en av bibelstunderna plötsligt skulle 
komma fram med den bekännelse, som så länge kvalt mig. Jag ville icke 
bedra dem. De voro icke vana vid att jag yttrade mig under bibelläsningen. 
Jag såg för mig hur förvånade de därför skulle bli, när jag plötsligt 
började tala. Sex unga flickor skulle med stora förvånade ögon betrakta 
mig. De skulle rodna av helig och kanske ärlig vrede över mina ogudaktiga 
ord. Varje gång jag tänkte på detta krympte jag 
samman, och en kvävande känsla snörde ihop 
strupen. Men min bekännelse kom fram vid ett helt annat tillfälle.



Thereses väninna, Jetten Lofelt, brukade rida om förmiddagarna på 
Djurgården. Hennes läkare hade ordinerat henne det, för att hon skulle få 
rakare hållning. Hon var så lång och smal och gick alltid litet 
framåtlutad. Till häst tog hon sig ut som en annan människa. Ryggen rätade 
sig, det lilla runda ansiktet stramades åt. Hon hade ridit mycket under 
skoltiden, och när hon nu tog fatt sporten igen, visade det sig, att hon 
ej hade glömt den.



Systrarna Teofil gingo ibland ut till Djurgården för att se Jetten komma 
hem från sin promenad. En förmiddag bado de mig följa med. Vi promenerade 
nedåt Djurgårdsbron. Där stannade vi och sågo utåt Djurgårdsbrunnsviken. 
De sista dagarna hade det töat litet, men snön låg kvar på isen. En disig 
luft suddade ut motsatta strandens konturer. Nedanför oss sysslade några 
arbetare med att lossa snö från ett par kärror.



-Nej, titta! Therese kramade plötsligt min arm. Jetten har ridit ut på 
isen. Det brukar hon aldrig göra.



Vi sågo dit. En häst med en ryttarinna närmade sig oss i sträckt trav. Vi 
tyckte att ända dit vi stodo hördes ett dovt dån från en osäker is. 
Arbetarna höllo upp med sitt göra och kisade med ögonen utöver isen. Några 
småpojkar började kasta snöboll, okynnigt siktande på hästen, som var för 
långt borta för att de skulle kunna nå den.



-Hon måtte väl vända i tid, hörde jag Thereses ängsliga röst.



Nu gjorde hon en tvärvändning och styrde in mot land. I detsamma försvann 
hästen med ett gällt gnäggande. Snön hade brett ut sig över en vak, som 
ingen av oss sett. En krängande och arbetande gestalt syntes över vattnet.



Therese skrek och började springa ned mot stranden. Maria och jag släpade 
oss efter med bly i alla lemmar. Sedan gick allt så fort... Karlarna på 
stranden hade genast skyndat ut mot vaken. De räckte varandra spadarna och 
bildade snabbt och rådigt en kedja. Hur Jetten kom upp, vet jag 
inte. Det hela var ett enda virrvarr, men hon måtte fått lös fötterna ur 
stigbyglarna och lyckats ta sig upp på iskanten. Någon hade sprungit efter 
ett rep. Stranden fylldes av folk. Somliga skreko. En av arbetarna stödde 
Jetten, som haltande och snyftande kom emot oss.



Hästens huvud låg nu på isen, men hovarna tycktes slutat att piska 
vattnet. Han halades upp med ett par tjocka rep och blev liggande på snön. 
Någon sade, att det var bäst att skjuta honom. Jetten grät, darrande och 
våt mot Thereses axel. Hon ville stanna för hästens skull, men Therese 
förde henne in i en bil och for själv med. Hästen släpades i land. Maria 
och jag kunde ingenting göra. Människor stirrade på oss. Jag tror att man 
kände igen Maria, och de böjde åt sidan, när vi gingo upp mot Narvavägen.



Jag såg på min följeslagerska. Hennes ansikte hade samma uttryck som den 
gången då hon berättat om sitt eldsmärke för mig. Våra ögon möttes. Vi 
stannade båda. Ännu skälvde vi lätt efter förskräckelsen.



-Gud räddade henne, sade Maria med bävande röst.



Då kom det plötsligt över mig ett slags raseri, som fick allt att gunga 
framför mina ögon: Maria, träden, från vilka snön rann, Oscars 
krokankyrktorn, husen mittemot oss. Jag kände spänningen, som just varit 
på väg att vika, åter dra till kring mitt hjärta.



-Jag tror det inte! Jag tror det inte!



Orden flämtade fram, och då jag mötte Marias häpna blick, som träffade mig 
ur allt det gungande och rullande runtomkring oss, fattade jag tag i 
hennes arm och nästan släpade henne med mig. Jag vet icke vad jag sade, 
men jag måtte i en ström av ord, icke så alldeles klara, berättat för 
henne, hur min tro glidit bort. Vid slutet av allen vände vi och gingo 
nedåt och sa uppåt igen, alltjämt drog jag den tysta flickan med mig. Jag 
tyckte att hon blev allt tyngre. Det var som om allt det jag under den 
förflutna tiden tänkt på och grubblat över blivit till denna tyngd 
mot min arm, som jag nu andfådd sökte forsla fram.



Slutligen tystnade j ag. Uppe vid Karlaplans plantering stannade vi åter. 
Spänningen hade släppt mitt hjärta. Marias allvarliga ögon granskade mig:



-Du kanske aldrig hade sagt något, om icke den här händelsen liksom drivit 
på dig?



Det låg redan misstro i hennes röst, och tårarna kommo mig i ögonen.



-Jo, det hade jag säkert, svarade jag.



-A, Tony, Tony! brast Maria ut. Vart går du? Vart gar du? Tänk på att du 
en gång skall stå till räkenskap för detta! Även om du inte vill se Gud, 
så ser Gud dig. Du tror du kan gå din egen väg, men Gud kommer alltid att 
vara bakom dig eller framför dig. Och hans tålamod kan också brista. Akta 
dig för Guds vrede, Tony!



Jag svarade henne inte. Bakom henne ljusnade himlen, och jag kunde se, hur 
dimmorna lyfte över Ladugårdsgärde. Därborta gick min vita väg.



-Dina ögon äro redan frånvarande. Du hör mig inte, sade Maria sorgset.



-Kan du förlåta mig? frågade jag.



-Det är inte mig du skall be om förlåtelse, Tony. Det är en annan. Följ 
med mig hem nu. Låt mig bedja för dig.



Men jag skakade på huvudet.



-Det hjälper inte, sade jag. Nu förstår du, att jag inte kan vara med er 
längre. Jag menar det inte som otacksamhet. Jag håller så av er 
allesammans.



Men Maria ville icke släppa mig. Kunde jag inte bara följa med henne? Hon 
var säker på att hon skulle kunna övertyga mig om att jag hade orätt. Hon 
skulle bedja. Länge gingo vi fram och tillbaka i planteringen. Så stannade 
vi åter. Ett ögonblick stodo vi tysta.



-Skola vi skiljas då?



Maria tog min hand. Så förde hon plötsligt med en rörande åtbörd min 
hand upp mot sin kind - den kind, där trycket av fem lågande eldsfingrar 
tycktes bränna.



-Jag trodde, sade hon och hennes röst darrade, att detta skulle du inte 
kunna glömma.



Och så gick hon ifrån mig. Jag stod kvar och såg efter henne. Men när hon 
var borta, vände jag åter blicken mot min väg, och en drömlik känsla smög 
sig över mig. Den kom min saknad att domna och gjorde mig lugn.







En tid efter mitt samtal med Maria Teofil hade jag en besynnerlig 
förnimmelse av att hon ropade på mig. Jag kunde höra mitt namn nämnas tätt 
invid mig ibland när jag gick på gatan, men vände jag mig om, fanns ingen 
där. Jag vaknade också upp, just när jag somnat, vid att någon kallade på 
mig. Det gjorde mig nervös. Jag blev orolig, spratt upp ur sömnen med en 
underlig ångestkänsla, som om en olycka inträffat. Många gånger måste jag 
stanna, när jag var ute och promenerade, för att husraden och gatan skulle 
få tid att ordna sig. Den där gungningen jag känt på Narvavägen efter 
olyckshändelsen med Jetten ute på isen fortsatte sporadiskt. Det var 
otäckt. Det kom mig att känna, som om jag hölle på att drunkna, och jag 
ville sträcka upp armarna och ropa på hjälp.



Ofta träffade jag Magnus. Gång på gång var jag nära att tala om för honom, 
att jag dragit mig ifrån Teofils och att han i det mesta haft rätt. Men 
det blev inte av. Efter det som Bo hade sagt mig hade jag icke mer samma 
känsla av lugn tillsammans med Magnus. Jag började betrakta honom med 
ungefär samma skygga misstro, varmed jag betraktat min väninna Maud den 
tiden jag fick hennes karaktär klar för mig. Jag märkte att han blev 
ledsen över mitt förändrade sätt. Långa stunder kunde han sitta tyst och 
se forskande på mig, men mötte jag hans blick, vände han sig besvärad 
bort.

En dag inträffade något.



Tant Mirjam bad mig ofta komma upp till henne. Jag skulle göra mig 
hemmastadd där, sade hon. Vi bodde ju så nära varandra. Flera gånger hade 
jag också varit hos henne. James var nästan aldrig hemma. Ibland kom han 
hemrusande, slängde i dörrarna, ropade på att man skulle lägga fram hans 
civila kläder. Jag kunde höra honom gnolande på en melodi eller visslande 
springa av och an i sitt rum: en ridstövel föll tungt i golvet, sporrar 
klirrade. Så slog han upp dörren och kom ut till sin mor och mig i 
salongen. Om det var afton, hade han smokingen på, gärna en vit 
krysantemum i knapphålet; var det en söndagsförmiddag, hade han 
sportdräkt. Alltid var han vacker, alltid logo de blå klara ögonen. Han 
kysste en smula vårdslöst sin mor och gick, följd av våra beundrande 
blickar.



Efter det han gått, kunde tant Mirjam sitta tyst en lång stund. Hon såg 
gammal ut då. Eller var det endast vid jämförelsen med hans strålande 
ungdom? Eljes var hon så ung, tant Mirjam! Yngre än jag, tyckte jag 
ibland. Hon sade de mest naiva saker med uppspärrade ögon och fick mig att 
skratta. Aldrig när sonen var inne! Hon frågade mig, om jag någonsin sett 
en änka så lycklig som hon. Om jag kanske trodde, att alla änkor voro 
Iyckliga? Hon påstod också en gång, att hon fått sitt vita hår på 
bröllopsnatten. Och när hon sade det, sag hon mycket hemlighetsfull ut. 
Men nästa gång försäkrade hon, att hon fått sitt vita hår, när mannen dog. 
Detta föreföll också mera passande.



Själv trodde hon sig vara mycket korrekt, ofelbar kännare av alla 
sällskapslivets strängaste regler. Men Pa brukade skrattande berätta för 
mig om hennes uppträdande i stora sällskap: hur hon med nedslagna blickar 
ofta sade de förskräckligaste ting, hur hon vid sina egna middagar kunde 
underhålla sig med någon vacker underlöjtnant, medan hans chef helt och 
hållet negligerades, och detta allt under det hon bland damerna endast 
hade ögon för de högst uppsatta och fick de yngre ämbetsmannafruarna 
att gråta av grämelse över hennes högfärdiga och oartiga beteende mot dem.



Jag tyckte inte illa om att sitta i den vackra salongen eller i det 
trevliga vardagsrummet hos tant Mirjam. Ibland bjöd hon mig till lunch. 
Med anrättningarna var det dock ingenting bevänt. Hon brydde sig inte om 
vällagad eller fin mat, utom när hon hade stora middagar, då det skulle 
vara gentilare än hos alla andra. I vardagslag åt hon gärna vad som helst 
och lät en bortskämd och okunnig kokerska, som oftast var vid dåligt 
lynne, styra med allt.



-Jag vågar inte säga åt henne! förklarade tant Mirjam och såg rädd ut, om 
någon föreslog henne något dylikt.



Gärna doppade hon smörgås i sin choklad, denna föregivna världsdam, och åt 
ibland konfekt mitt under måltiden. På sötsaker var hon glupsk och 
stoppade så fort i sig allt, som vore hon rädd för att någon annan skulle 
rycka det ifrån henne.



En eftermiddag, da jag inte visste vad jag skulle ta mig till, gick jag 
upp i det Meijerhelmska huset. Anna, husjungfrun, öppnade på min ringning. 
Hon såg alltid skälmaktig ut, som om hon nyss lockats till olovligt skratt 
och nu hade svårt för att behärska sig.



-Grevinnan är inne i kabinettet, sade hon och försvann.



Jag trodde att hon gick in för att anmäla mig, men hon måtte glömt det, ty 
ingen kom mig till mötes i salen. Jag drog själv ifrån det tunga 
förhänget, som skilde salen och salongen åt. När det rasslade till, hördes 
ett lätt utrop inne från tant Mirjams kabinett. I nästa ögonblick öppnades 
dörren därifrån försiktigt, och tant Mirjam steg ut i salongen.



-Ingen har sagt att du var här. Kom du nyss? sade hon.



Då jag svarade ja, log hon, gled fram till mig och kysste mig på kinden.



-Välkommen då, min flicka!



Vi satte oss. En underlig glans sam inne i tant Mirjams ögon, och hon 
fuktade oupphörligt läpparna. Jag fick en känsla av 
att jag hade kommit alldeles oläglig. Hon hade 
som vanligt en massa smycken på sig. Det långa pärlhalsbandet, 
släktklenoden, hängde i ett par varv ned över hennes ljusa sidenliv, hon 
bar också pärlor i öronen, och händerna voro tyngda av ringar.



Samtalet gick hackigt med många pauser, ett par gånger reste sig tant 
Mirjam halvt upp, men satte sig igen. Jag kände mig obehaglig till mods 
och tänkte säga adjö. Då knarrade plötsligt dörren till kabinettet. Tant 
Mirjam spratt till. Dörren öppnades nu helt och hållet, och Magnus kom ut. 
Ja, det var Magnus! Hans röda ansikte, hans hängande underläpp! De 
underliga ögonen hade ett slött uttryck, som om han var drucken. Det är 
inte omöjligt, att han var det. Men hans sätt var oförändrat.



Han gick fram och hälsade vänligt på mig, drog fram en stol och satte sig 
bredvid oss. Jag såg förvånad på tant Mirjam. EIon hade fattat tag i 
pärlhalsbandet och lät det oupphörligt rinna genom handen. Hennes ansikte 
hade det där elaka, litet ironiska uttrycket, som alltid skrämde mig.



-Var boken intressant? frågade hon Magnus.



Han såg upp med samma slöa blick.



-Vilken bok? sade han med skrovlig röst, hänsynslöst oförstående.



Da vände sig tant Mirjam till mig:



-Jag har hört att du brutit med Teofils. Vad är nu det för en historia? Du 
skulle väl vara tacksam mot mig, som skaffat dig vänner.



Jag såg förtvivlad på Magnus. När hennes dåliga humör inte kunde träffa 
honom, slog hon blint omkring sig. Men Magnus föreföll att inte ha hört 
någonting. Jag skulle velat bita honom, där han oberörd satt och stirrade 
framför sig. I stället fick jag nu ensam reda mig så gott jag kunde mot 
tant Mirjam. Jag sade henne att mina åsikter inte stämde överens med de 
hos Teofils rådande, att jag inte kunde vara längre med dem utan att visa 
mig oärlig. Om hon förstod mig, vet jag icke, men efter en stund, då 
hon genom detta samtal lyckats leda bort uppmärksamheten från Magnus, 
föreföll hon redan blidare stämd.



Emellertid växte min känsla av obehag. Jag visste inte, vad jag skulle 
tro. Det kändes på något sätt skamligt, att jag skulle behöva sitta här 
och tala om mig och Teofils, medan Magnus teg och såg ut, som om han 
ingenting fattade. Och varför hade inte tant Mirjam genast sagt, att 
Magnus var därinne? Luften var tung av hemligheter.



Jag steg upp för att gå. Tant Mirjam kysste mig. En fuktig, dröjande kyss, 
som kom mig att skaka i hela kroppen. Båda följde mig ut i tamburen. 
Magnus gjorde min av att ta sin rock, men tant Mirjam hejdade honom med en 
befallande blick. När jag gått nedför halva trappan, stannade jag orolig. 
Ljudet av Mirjam Meijerhelms röst, gäll och fordrande, trängde ut till 
mig.



Jag skyndade mig ned på gatan, men jag hade inte hunnit långt, förrän jag 
hörde steg bakom mig. Det var Magnus. Under en lång stund talade ingen av 
oss. Vid min port sade Magnus kort:



-Jag följer med upp.



Det tycktes mig, som om det var precis samma ord, som han yttrat första 
gången, då vi kommit från tant Mirjams middag. Och alldeles som den gången 
sjönk han inne i Pas rum ned i en av de bekväma stolarna.



-Mirjam är så konstig, sade han och gned händerna oroligt mot varandra. 
Det var som om han nu vaknat upp ur sin dvala. Vad var det du sade till 
henne? fortsatte han, då jag inte svarade. Har du skilts från hertigens?



Jag stod mitt framför honom och nästan skrek:



-Och det frågar du mig? Du har hela tiden försökt dra mig ifrån dem.



Med en glimt i ögonen såg han upp på mig:



-Menar du, att jag skulle ha inverkat på dig? Då är således inte Magnus 
Ruthven slut än.

"Det var som Bo trodde", tänkte jag sorgset. "Han ville pröva sin 
makt."



Men med ens förstod jag, att jag redan var långt ifrån honom. Jag hade 
kastat allt, medan han ännu hade hela famnen belamrad. Jag var inte 
Iyckligare, hade inte djupare tankar, men jag var kanske friare än han. 
Med en förnimmelse av stark avsmak betraktade jag honom. Scenen i Mirjam 
Meijerhelms salong kom åter för mig. Hos denna Mirjam, som han sagt sig 
hata! Nu tycktes han ju hålla till på hennes schäslong, och han hade 
kommit ut från hennes intima lilla sängkammare, som om det varit hans 
rättighet att vistas där. Blandade känslor av motvilja och förvåning 
tumlade inom mig.



En gång för länge sedan hade jag, även då i en salong, varit vittne till 
en kärleksscen mellan min far och hans älskarinna, den vackra fru Linden. 
Ett stackars stumt och förskrämt vittne hade jag varit, och jag hade flytt 
därifrån, med min lättretade inbillning grumlad av förvirrade tankar och 
känslor. Något av vad jag känt då behärskade mig också nu. Det var som om 
en ren och öm känsla innerst i mitt hjärta snyftande och bedjande veke 
undan för onda fantasiers pisksnärtar. Och plötsligt brast jag i gråt. Jag 
kastade mig med armarna över bordet och bara grät.



-Så, så, sade Magnus.



Jag hörde honom stiga upp.



-Sa, så, sade han åter och lutade sig över mig.



Ingenting annat hade han alltså att säga mig. Jag såg upp på honom. Hans 
röda feta ansikte gjorde mig utom mig.



-Gå! mumlade jag mellan snyftningarna. Han rörde läpparna som för att 
tala; men så gick han utan att säga ett ord. Tamburdörren föll igen efter 
honom.



Och jag lutade åter ned huvudet och vätte med mina tårar utan att märka 
det den guldöversållade papperskniven från min barndom.

Sommaren efter mitt första år i Stockholm hade Pa och jag 
tillbringat i Leksand. En solig sommar, från vilken jag bevarat brokiga 
intryck av livet i den lilla byn: dalfolkets dräkter, som jag aldrig förr 
sett annat än på bilder, en blank älv med en härlig sandstrand, snattrande 
sommargäster, ett farande och gående över en gammal flottbro, varöver 
Dalälvens kristallklara vatten ibland sprutade.



Strax efter det vi kommit hem möttes Pa av ett sorgbud. Hans bror, Melkers 
och den försvunne Philles far, hade hastigt avlidit. Jag hade aldrig sett 
honom och kunde inte sörja annat än för Pas skull. Sorgdräkten efter min 
mor, som jag börjat avlägga, måste jag dock nu åter ta fram.



Septembers klara lugna månad spände en blå himmel över hustaken. Jag 
tyckte ibland, när jag var ute och promenerade, att vinden förde dofter 
med sig av säden, som kördes in i ladorna där utanför staden: en tung god 
doft, som upplöstes i röken från skorstenarna och blandades med 
gatuläggningens damm.



Så småningom kommo alla, som varit på landet, tillbaka till sina hem. 
Fönster slogos upp i alla hus, dammtrasor skakades, runda barnansikten 
syntes tryckta mot rutorna: med stora glada ögon tittade de på denna stad, 
som nu efter en lång sommar åter var som ny för dem.



Mina släktingar började också samlas. Tant Mirjam föreföll mig vänligare 
än förut. Barbaras kinder hade inte brynts av en sommar vid västkusten. 
Pratade vi någon gång med varandra, sågo hennes ögon med en egendomligt 
fjärrskadande blick framför sig. Den blicken kände jag igen, och ett 
medlidande för denna flicka, som icke syntes behöva något medlidande, slog 
upp inom mig. Magnus stod inte att finna. Jag hörde mina anhöriga tala om 
att han arbetade uppe i Hälsinglands skogar. Magnus! Det föreföll mig 
otroligt. Emellertid talade Bo också därom:

-Han är stark, Magnus, sade han med en viss stolthet. Det där 
arbetet har han sysslat med förut. Du tycker att det är besynnerligt, 
därför att du aldrig sett honom annat än vilande i en bekväm stol, helst 
med ett grogglas i handen. Men efter en sådan där vinter är det, som om 
hela hans kropp reagerade. Då ger han sig i väg norrut. Han söker plats 
som enkel skogsarbetare, dricker brännvin om söndagarna och 
lördagsaftnarna, går miltals, gör sig kamrat och gemen med arbetarna. Det 
är ungdomar, påstår han, av en annan sort än vi härnere. Han talar sällan 
om sina upplevelser, men ibland kan det dock hända, att han berättar ett 
och annat för mig.



-Saknar du honom inte? frågade jag.



-Nej, sade Bo och såg mig rätt i ögonen.



Bo var uppfylld av något annat. På ett hotell i Visby, varest han en tid 
vistats, hade han blivit god vän med en ung jurist vid namn Herbert Holst. 
Några gånger hade de förut mötts på Högskolan i Stockholm, där Herbert 
studerade juridik, men de hade icke träffats närmare. Nere i Visby under 
utflykter och promenader hade nu deras vänskap utvecklats, och slutligen 
hade Bo blivit bjuden till Holsts föräldrars egendom i Västmanland.



-Han är förtjusande, sade Bo ivrigt. Du anar inte! Han är musiker också. 
Han spelar piano mycket vackert. Av allt är han intresserad; i allt är han 
inne. Du skulle verkligen träffa honom.



Bos runda ansikte strålade. Vännen Bo var inte langre så utstuderat klädd, 
och jag tänkte leende, att om detta var ett verk av hans nya dyrkan 
Herbert, så var ju alltid något vunnet.



Men jag hade ingen längtan att träffa någon.



Pa var ofta borta. Sällan tog han någon vän hem till sig. Jag vet inte, om 
han i grunden tyckte att vårt hem fortfarande var ett sorgehus och att han 
därför drog sig för att bjuda några av sina bekanta. Jag träffade väl 
ibland Pas vänner, då vi gingo ut och promenerade tillsammans. Jag kan 
inte säga att jag tyckte om dem. De talade så högt och bullersamt, 
det var gemensamt för dem alla, och deras röster hade detta belåtna och 
skämtsamma, som kommer av goda middagar och goda regelbundna inkomster. 
Jag undrade, om Pa tyckte sig vara lik dem. Han var ju också högljudd och 
skämtsam, men hans skämt kom från ett levnadsfriskt humör och stod mindre, 
föreställer jag mig, i samband med middagar.



Jag var helst ensam. Inte grubblade jag heller mycket nu. Romaner läste 
jag under denna tid gärna. Jag letade fram dem på Pas bokhyllor eller 
lånade av Bo och tant Mirjam. Allt vad jag läste blev levande för mig. 
Ansikten skymtade och försvunno, röster pratade runtomkring mig. Själv var 
jag gärna med. Ibland inbillade jag mig vara hjältinnan. Böckernas hjältar 
gav jag ofta i min fantasi anletsdrag, som jag kände igen. Ibland var det 
Pa, någon gång en herre jag mött på gatan. Till och med Magnus och James 
fingo vara med. Ingen såg efter vad jag läste eller kontrollerade, om det 
jag fick tag i var lämpligt för en flicka av min ålder.



En dag läste jag så en bok, en översättning tror jag, som sliildrade ett 
kärleksförhållande på det mest lockande sätt. Ingenting doldes, och ändå 
doldes allt, åtminstone det som skulle kunna väcka avsmak och motvilja. 
Alltsedan den sommar ett par år tidigare, då jag på den Soothska egendomen 
av ställets yngsta dotter, Henriette, invigdes i vad ett förhållande 
mellan en man och en kvinna i själva verket var, hade mina tankar nog 
emellanåt sysslat med dessa ting, men som oftast skrämda dragit sig 
tillbaka vid hågkomsten av det stygga, som en ung flicka den där gången i 
livliga ord utmålat för mig. Långt förut hade jag snarare med mera 
välbehag dvalts i en atmosfär, övermättad av ett barns och en ung flickas 
aningar, som när de väl förirrat sig in på detta område, på en gång rädda 
och tjusade icke gärna vilja dra sig därifrån. Men den verklighet 
Henriettes ord blottat för mig hade tyckts mig så rå, så smutsig, att den 
verkat rätt avkylande på mina tankar.



Den där boken åter insvepte på nytt allt i en slöja, varigenom 
människokroppens hud skimrade som en blomkalk 
och människolemmarnas närmande till varandra liknade en vacker lek eller 
ett vattens rytmiska böljeslag. Den kom mig att drömma.



Nu undrade jag däröver, att alltid när jag själv någon gång stött på 
detta, som fått namnet kärlek, hade det förefallit mig så fult, groteskt. 
Det var ju inte mina egna upplevelser: det var min fars kväljande 
förbindelse med fru Linden, det var det som jag anade fanns mellan tant 
Mirjam och Magnus, det var Melkers äktenskap, där hustrun helst visade sin 
skönhet utanför hemmet och barnen bortskämda huserade överallt inomhus... 
Var fanns här det romantiska? Den vackra leken? Jag förstod det inte. Men 
jag slog bort dessa tankar och drömde på nytt...



Eftersom jag ibland på detta sätt sysslade med Henriette Sooth, blev jag 
helt förvånad, då tant Mirjam, liksom fortsättande min egen tankegång, en 
dag började tala om just denna Henriette. Sooths hade kommit till staden. 
De bada flickorna skulle gå på några kurser i klädsömnad, sådana kurser 
voro nu mycket på modet, och deras mor var med dem uppe i Stockholm. Tant 
Mirjam hade träffat henne, och hon hade undrat, om inte jag skulle vilja 
vara med i en dansklubb, som började i oktober. Tant Mirjam ivrade mycket 
för att jag skulle vara med. Sedan hon misslyckats med att få mig att slå 
rot inom det Teofilska kotteriet, ville hon nu ha mig ut ibland dem som 
roade sig. Magnus hade haft rätt. Att jag hade sorg efter en farbror ansåg 
inte tant Mirjam böra avhåll:3 mig från att dansa, i synnerhet som ju det 
hela försiggick inom ett litet slutet sällskap. Henriette hade hon icke 
nog beröm för. Tant Mirjam kände Sooths sedan gammalt, och Henriette hade 
alltid förefallit henne som en "så väluppfostrad liten flicka".



Jag log och sade ingenting. Jag visste att det inte tjänade något till att 
protestera mot tant Mirjams planer. Hade hon bestämt något, fick hon också 
andra att rätta sig därefter.



Så kom det sig att jag, egentligen mot min vilja, drogs in i denna 
krets, som jag inte tyckte om och ej hade något gemensamt med.







Redan i oktober började nu dansklubben. Många av dem som voro med hade jag 
träffat på Soothsgård. Jag kan inte säga, att jag kände någon särskild 
glädje vid återseendet.



Första dansaftonen försiggick hos lilla Ulla Gyllenborg, som alltjämt var 
samma runda knubbiga flicka. Hon stod mitt i sin mamma amiralskans 
präktiga salong och tog emot oss. Iklädd en böljande klänning av något 
blått, tunt siden med den tjocka halsen och de vita armarna bara, liknade 
hon en av de trinda ostindiska krukorna, som voro placerade på kakelugnen. 
Mamman såg förtjust och Ibeundrande på henne, när hon med en kaskad av 
kvittrande småprat mötte varje gäst.



Här träffade jag nu åter den läspande baron Casimir Skeel, Seved Båath, 
vilkens jovialiska lekamen inklämts i Hästgardets blå uniform, löjtnant 
Burenskiöld, leende och slätkammad, den dumme Måns Delagrue, den vackra 
Hedvig Horn, och Henriette, den onda. Beth Ruthven var där och även lille 
Bo och, som ett stöpt ljus i sin Hästgardesuniform, James, samt en del 
andra, som jag icke kände.



Dansen begynte. En spelfröken, mager och platt och med ful hy, spelade upp 
en boston på ett piano, som stod i ett hörn av den stora salen. Snart fann 
jag mig inmurad i Seved Baåths bastanta famn och hörde hans breda skånska 
surra över mitt huvud. Jag mer kände än såg andra par snurra förbi oss. 
Melodien vaggade, melodien sjöng. Varv på varv runt salen gick dansen. Jag 
hade egentligen aldrig varit road av dans, men dansmusik hade alltid en 
medryckande verkan på mig. Den banalaste tongång nästan lockade fram tårar 
i mina ögon. Ljudet av så många glidande fötter, som ackompanjerade 
musiken, viskningarna och skratten, som flöto ut i luften, doften från 
flickornas klänningar och fuktiga nakna nackar, alltsammmans tryckte 
sig intill mitt hjärta, tog form och gestalt av en ung man, icke Seved 
Bååth eller någon av de andra, ingenting sådant, icke ens James, men en 
fri ung man ur mina drömmar, som höll mig tätt i sina armar.



Inne i ett rum, där byffén serverades, slogo sig de flesta paren ned. 
Flickornas ansikten buro prägeln av väntan, spänning.



-Vem skall bjuda upp mig härnäst? Är jag väl kammad? Inte för röd i 
kinderna?



Jag tyckte mig läsa deras tankar. Jag fann dem hos mig själv. De gjorde 
unga ansikten gamla, gav något elakt, lumpet åt leendena.



Borta vid dörren stod en ung flicka och talade med James. Då och då såg 
jag bort mot henne. Jag hade nyligen fått höra, att denna flicka, Kerstin 
Wåhlberg hette hon, blivit inackorderad hos faster Gunilla över vintern. 
Hon var ofrälse, men tillhörde en god och burgen familj med utsikter och 
tendenser att klättra högre upp. Hennes utseende tilltalade mig. Hon var 
lång, litet väl grovt byggd, men med en säker, lugn hållning. Ansiktet, 
som hade ett uttryck av öppenhet och friskhet, var vackert, litet banalt, 
men med ett par djupblå ögon och håret, blont och blankt, uppstruket från 
en kullrig, frimodig panna. Under aftonens lopp smög jag mig ofta till att 
se på henne. Hon var mycket uppvaktad och gav sig hän åt dansen, utan att 
dock dansa särskilt väl. Ibland hörde jag hennes röst och hennes skratt: 
en djup röst och ett lustigt skallande skratt. Men den aftonen kommo vi 
inte att tala vid varandra.



Länge hade inte dansen pågått, förrän Henriette Sooth under en paus kom 
fram och satte sig bredvid mig. Ett par dagar därförinnan hade vi mötts 
ute, och hon hade berättat om sig själv och nyfiket hört sig för om vad 
jag gjorde. Nu stack hon sin arm under min med oväntad vänlighet.



-Tony är helt i vitt, sade hon.



Jag kände, hur jag frös för hennes beröring. Och jag makade mig sakta, så 
att hennes arm gled ur min.

-Ja, det är sant, fortsatte hon, din morbror, nej farbror har ju 
nyligen dött. Det visste inte min mamma, när hon bad dig vara med i 
dansklubben.



Jag mötte hennes blick, och med ens förstod jag, att hon ville göra mig 
illa. En flicka skrattade till strax bakom mig, men när jag såg mig om, 
vände hon sig bort.



-Ja, somliga sörja ju inte så mycket nuförtiden! tillade Henriette liksom 
för sig själv.



Jaså, det ansågs opassande att jag var här! Åtminstone ansåg Henriette 
Sooth det, och då skulle snart många andra vara av samma mening. Jag kände 
mig obehagligt berörd. I detsamma bockade sig baron Skeel för mig. 
Henriettes kalla fiskögon följde mig ut i balsalen. Jag tyckte att de 
följde mig överallt. Betraktade inte också de andra flickorna mig på samma 
sätt? Mina fötter blevo tunga.



-Fröken ser inte glad ut, anmärkte baron Skeel. Låt oss sätta oss en 
stund.



Jag lyssnade till den långe Skeels prat. Han talade om en häst han nyss 
skaffat sig, beskrev de smäckra benen, den fina halsen, under det att han 
med en på en gång djärv och dum blick stirrade på motsvarande partier hos 
mig. Det var som om han, sävligt men i syfte att smickra, prisade och 
framhöll mina egna kroppsdelar; det var tydligen hans avsikt, att jag 
skulle fatta det så. Andra par kommo och gingo ut igen. En onestepmelodi 
flög in genom draperierna, eggande, lustig. Jag såg skymten av Beth. En 
slinga av hennes ljusa hår hade lossnat och smekte hennes kind. Det var 
visst bara jag, som inte var glad. Henriette Sooths ord hade gjort mig 
ängslig, och det var så längesedan jag hört dessa ungdomars prat och 
fnitter. Det kom mig att spritta av nervositet.



Jag beslöt mig för att vara glad jag också. Baron Skeel bredvid mig såg 
ut, som om han höll på att somna. Då började jag prata. Ofrivilligt 
härmade jag de andras röster. Med förvåning märkte jag, hur min röst fick 
ett kvittrande tonfall. Baron Skeel piggade genast upp sig. Han drog mig 
ut i balsalen.

Han kramade mig i sina armar och försökte trohjärtat se mig in i 
ögonen. Jag kvittrade. Till sist blev jag uppspelt, yr i huvudet. 
Tangenterna tycktes hoppa under den magra spelmamsellens fingrar. Tonerna 
studsade ut i rummet, kilade upp i flickornas luftiga klänningar, hamrade 
självsvåldigt mot urringningar och vita skjortbröst.



Var satt jag nu? I en soffa. Bakom mig över soffans ryggstöd hade baron 
Skeel lagt sin arm. Jag tyckte illa om honom: hans läspande, tillgjort 
förnäma röst, hans slappa ansikte. Men då hans hand oförsiktigt snuddade 
mot min nacke, brände den mig. Han mumlade något. Jag svarade icke. Då 
föll hans hand tungt och slött över min axel, och innan jag hunnit röra 
mig, pressades mitt ansikte mot det glatta uppslaget på hans smoking. Då 
ryckte jag mig lös och sprang ut med glödande kinder.



Jag tyckte att Henriette Sooth såg ironiskt på mig. I en spegel uppfångade 
jag en skymt av min vita klänning, nu litet tillskrynklad. Någon dansade 
bort med mig. Nu hackade mig musiken som små vassa stickande näbbar.



Ack, vad aftonluften kylde skönt, då jag äntligen gick hem följd av James, 
som bodde närmast mitt hem. Vi talade inte mycket. Vi kände ju knappast 
varandra.



-Nu sitter mamma och väntar, sade James, och när jag tar i tamburdörren, 
släcker hon fort och flyr in till sig för att jag inte skall märka, att 
hon är vaken ännu.



Och hans röst lät överlägsen och munter på en gång, som när man talar om 
ett barn.



Uppe i mitt rum rev jag av mig den vita klänningen, och lydande en 
obehärskad impuls, snodde jag ihop den till en boll och slungade bort den 
i ett hörn. Men jag hade inte legat länge, förrän ett täcke drogs undan 
och jag tyst reste mig. Pa bara fötter gick jag och tog varsamt upp 
klänningen och lade den utslätad och ordentligt sammanviken på en stol.

Jag hade kommit ut på Skeppsholmen. Jag visste inte riktigt, hur jag 
kommit dit; när jag nyss skyndat hemifrån, hade jag inte bestämt mig för 
vart jag skulle gå. Nu promenerade jag utmed vattnet, som virvlade och sög. 
Några vissna höstblad, som frigjort sig från lövhögarna på stranden, 
gungade på vågorna: ett var rött, ett guldgult, ett brokigt som en målares 
palett... Ibland snurrade de runt, ibland sjönko de, tyngda av vattnet. 
Jag följde dem med ögonen, blev yr i huvudet och såg över mot andra sidan, 
där Katarina kyrkas svarta kupol blåste upp sig över ojämna husrader.



Jag mötte ingen här. Det kändes lugnande att vara ensam, och jag behövde 
lugn. Henriette Sooths elakheter gjorde mig ledsen. Ännu ett par gånger 
hade jag varit med på dansaftnarna, och varje gång hade Henriette förföljt 
mig. Vad ville hon mig egentligen? Hade hon känt, hur jag avskydde henne 
från vårt första sammanträffande, så att hon nu svarade på känslor hon 
endast anade och ord jag aldrig yttrat? Triumferande som en ung, hopbitet 
ond blåkullahäxa på sin kvast, red hon på vad hon kallade "min sorg". Hon 
sökte efter alla tillfällen att antyda på det deltagande hon hyste för 
mig, för att strax därpå liksom ofrivilligt leda sina egna och de andras 
tankar hän på att det ju dock var bra egendomligt, att jag under sådana 
förhållanden ägnade mig åt så världsliga nöjen som dans.



För första gången stötte jag här mot konvenansen, societetens 
hullingförsedda sköld, som den ivrigt sträcker framför sig för att ingen 
skall få se vad som i all tysthet försiggår bakom den. Jag blev ängslig 
och misstänksam, tyckte mig oupphörligt höra tissel och tassel omkring mig 
eller möta illvilligt skrattande ögon. Hela tonen i den där kretsen 
kväljde mig: unga flickor som i herrsällskap hyssjade åt minsta eventuellt 
tvetydiga vändning, minsta skämt, vari någon frivol bimening 
kunde inläggas, men som ensamma med varandra 
berättade hårresande historier i de mest oskrädda ord om varenda herre de 
kände. Jag förstod det inte. Och samma unga flickor fikade med iver efter 
att bli unga fruar, efter att gifta sig just med dessa män, som de endast 
tycktes veta ont om.



Kerstin Wåhlberg föreföll icke lik dem. Ett par gånger hade vi nu talat 
med varandra, men flyktigt, ty mer hann man icke på dessa tillställningar. 
Faster Gunilla hade vid något tillfälle bett mig komma hem för att träffa 
Kerstin, men det hade ännu ej blivit av för mig att gå dit. Genom faster 
hade jag emellertid hört en del om Kerstin. Hennes far var borgmästare i 
en liten landsortsstad. Äldst av många syskon, uppfostrad i ett gammaldags 
hem, hade Kerstin tydligen varit den, som vetat sin vilja och lyckats 
driva den igenom: att komma bort från hemmet för att studera sång. Enligt 
vad faster Gunilla berättade tycktes hon ha en vacker sångröst. Jag ville 
gärna bli närmare bekant med henne, men jag trodde att hon kunde ha märkt 
Henriette Sooths beteende mot mig och undrat däröver. Hur jag tänkte, 
trasslade jag till sist in mig i mina egna tankar.



Jag kom upp på Kastellholmens bergknalle. Redan hade skymningen börjat 
falla. En frisk vind, en riktig havsvind, mättad av salt och vågor, slog 
mig i ansiktet. Människors ord och människors ögon klibbade vid mig. Jag 
sträckte ut armarna i längtan efter att få rensköljas av vinden från 
havet. Över vattnet glänste en röd lanterna från ett otydligt skymtande 
skeppsskrov. Jag kände lukten av trä och tjära, hamnarnas äventyrslukt, 
och för en minut tyckte jag mig vara på ett fartyg, lyssna till knakandet 
i masterna och njuta förnimmelsen av hur båten gled framåt med vattnet 
porlande om stäven.



När jag en stund senare gick hemåt, mötte jag oförmodat Bo.



-Så synd, utbrast han, jag skildes nyss från Herbert. Nu kunde ju ni ha 
träffats!



Men jag bara skakade på huvudet.

-Du är ledsen, Tony, sade Bo och började gå bredvid mig. Jag har nog 
märkt Henriettes dumheter, men bry dig inte om henne.



Tårama kommo mig i ögonen.



-Tala om något annat.



Bo ville ingenting hellre! Strax började han tala om Herbert.



-Jag har aldrig haft en sådan vän, sade han, och jag märkte att han log, 
som om något vackert skymtat förbi hans ögon. Vore jag flicka skulle jag 
bli kär i honom, och ändå ser han inte något särskilt ut, det skall du 
inte inbilla dig. Men det är ögonen - och något blixtrande i hela 
ansiktet. Jag kan inte beskriva det.



Jag överraskade mig med att uppmärksamt höra på Bo. Ofrivilligt formades 
en bild av denne Herbert inom mig. Underligt vore det väl inte heller, om 
min fantasi hakade sig fast vid denna bild, så som Bo den sista tiden 
sjungit sin väns lov i mina öron. Och medan jag gick där och lyssnade till 
Bo, tyckte jag att Herbert Holst, som jag aldrig sett, gled. upp till min 
andra sida. Hur han kommit dit, visste jag inte, men nu var han där och 
betraktade mig med de där blixtrande ögonen, som Bo sökt beskriva.



Dagens grå skynke som hängt upp sig kring byggnader och gator föll sakta 
till jorden, medan stadens lyktljus borrade hål i skymningen och kom den 
att skimra, som om en hop trollsländor släppts lösa och nu sakta vaggade 
av och an i luften. Förvånad såg jag mig omkring. Staden var en saga. Det 
mest otroliga skulle här kunna ske. Jag skulle kunna möta en sagoprins vid 
nästa hörn, om han ej kanske redan osynlig gick på min ena sida.



Förut hade jag inte känt någon längtan efter att träffa Bos vän, men nu 
längtade jag, plötsligt, oresonligt. Mitt hjärta kändes sugande tomt. Det 
föreföll mig, som om jag sett det flyta på vattnet därborta vid kajen - 
ett höstlöv som dracks in av virvlarna, färdigt att sjunka. Jag lät Bo 
tala. Bilden blev allt tydligare: bilden av en klarögd ung man med ett 
blixtrande leende. Nu spelade han piano. Jag placerades en 
skymningsstund i hans rum och lyssnade drömmande till musiken. En ro jag 
inte känt på länge kom över mig.



Jag blev ledsen, när Bo tog avsked och jag inte fick höra mer. Men ensam 
byggde jag vidare på min fantasi. Den hade kommit mig att glömma 
Henriettes onda ögon och onda ord.







Det var inte med glatt hjärta jag gick till ännu en danstillställning. Men 
jag hade svårt att hitta på något skäl, varför jag inte ville gå, och inte 
kunde jag heller göra Pa ledsen - Pa som strålade av tacksamhet mot tant 
Mirjam, som skaffat hans Tony detta nöje!



Denna gång var dansklubben hos unge Seved Bååth, som bodde hos sin pappa 
hovjägmästaren i ett av de grannaste husen på Strandvägen. Seved Bååth 
hade småsyskon. Man mötte ett par av dem redan i tamburen, man snubblade 
över dem litet varstädes. De hade sin äldsta brors runda kinder och blå 
ögon, och de syntes alla vara utbakade av en präktig stor deg, sockrad och 
svällande. Seveds föräldrar, som endast visade sig när vi kommo och vid 
supen, kunde gott även tillhört syskonskaran.



Jag såg mig omkring efter Kerstin Wåhlberg, men hon tycktes inte komma i 
dag. Så fann jag mig åter mitt uppe i denna kvittrande, fnittrande skara. 
Henriette Sooth kom emot mig.



-Jaså, du dansar i kväll med? sade hon, då hon gick förbi mig.



Små svarta prickar och strimmor snurrade ett ögonblick framför mina ögon. 
Om jag varit en annan än jag var, skulle jag svarat Henriette, nu och alla 
andra gånger; men jag hade aldrig något att säga henne. Känslan av att 
vara förföljd växte.

Oupphörligt måste jag vända mig om för att jag trodde mig vara 
betraktad.



Ej ens nu när jag så långt efteråt skriver detta, kan jag le som åt 
barnsligheter åt Henriette Sooths små nålstyng. Helt säkert har hon väl 
även behandlat sina bästa vänner på det sättet många gånger, men de voro 
bättre väpnade än jag. Jag är övertygad om att min sjukdom började så 
sakta denna tid. Orsaken till denna låg långt tillbaka, hade sin rot bakom 
en mors döda ögon, men jag är säker på att Henriette Sooth väckte och 
påskyndade den genom sin elakhet. Det händer än i dag, att jag möter 
Henriette, och varje gång inträffar efteråt något tråkigt eller olyckligt. 
Hon har med åren för mig blivit det onda varslet: den svarta katten med de 
gula ögonen som springer över ens fötter och som man ej kan värja sig från 
utan att spotta sju gånger.



Den onda stämningen drog ihop sig omkring mig. Henriette passade på varje 
tillfälle till en spydighet. En gång råkade jag mitt under dansen snava, 
och min klänning fastnade på ett hörn av en stol.



-Å, akta, akta den vita klänningen! ropade Henriette och skyndade 
beställsamt fram för att lösgöra den.



Småsaker! Men ingen annan än en flicka kan förstå vad jag menar eller 
riktigt uppfatta det retsamma tonfallet i Henriettes. röst. Gråten satt 
mig i halsen. Jag sag Bo rynka ögonbrynen. Men jag tror inte, att Beth 
märkte något.



Först vid supen blev det riktigt illa. Mina släktingar sutto långt ifrån 
mig vid andra ändan av bordet. Jag var ensam prisgiven åt Henriette, som 
satt bredvid mig. Herrarna sågo litet förvånade ut över alla dessa taggiga 
stupiditeter, som riktades mot en enda, men då de ej följt med saken från 
början, slogo de bort det hela med skämt. Jag vet inte än, om Henriette 
tyckte särskilt illa om mig. En gång hade ju hon, den där sommaren, fått 
framstå som den sakkunniga, den överlägsna på ett område, i det närmaste 
obekant för mig, men just då hade jag å andra sidan, utan att egentligen 
själv vilja det, dragit till mig uppmärksamheten från den, som hon 
utsett till sin kavaljer, Claes Rosencrantz. Vem kan pejla den labyrint av 
irrgångar, som en ung flickas hjärta är? Nu ville hon i alla händelser 
icke längre ha mig med i dansklubben; förevändningen: det opassande i att 
dansa, då man hade sorg, var för henne så god som någon. Jag kunde inte 
röra maten, men såg ändå ned



tallriken, som om läckerheterna j ag serverat mig intresserade mig mest av 
allt. Tvärs över bordet sade en ung flicka, som jag knappast kände:



-Fröken Hastfehr har ju sorg efter sin farbror?



Min strupe snördes samman. Händerna blevo iskalla. Jag tror att mina 
bordsgrannar blevo förskräckta över min uppsyn och därför lämnade mig i 
fred.



En gång såg jag ute på skolgården, hur barnen lekte "skära havre". När var 
och en enligt lekens regler fått sin, blev en liten unge ensam. Hon 
knuffades in i ringen, och barnen dansade runtomkring henne; och i det de 
skrattande pekade finger åt henne, sjöngo de:



Och Karin fick i ringen stå för ingen ville ha'na, ha-ha'na!



Det var fortfarande lek, men vid de sista orden fingo de barnsliga 
rösterna ett tonfall av grymhet och hån; och den lilla ungen stod mitt i 
ringen och skälvde och storgrät. Nu var det min tur att knuffas in i 
ringen, och skratten och pekfingrarna voro inte heller för mig någon lek 
mera.



Vems var den där aftonkappan, som jag sedan ute i tamburen borrade in mitt 
heta ansikte i? Tillhörde den någon av de där flickorna, sökte den kanske 
genom sin mjukhet försona något av vad dess matmor brutit. Dess svala 
siden smekte min kind, dunet på kragen rörde lätt vid mig, som om en 
fågelvinge snuddat mot min panna. Den döda tingesten blev levande i min 
famn. Jag tyckte också, att den såg på mig, men med goda skälmaktiga 
blickar. Jag har känt det ibland, hur en medkänsla strömmat ut från döda 
ting. En lampa, som lyser på mitt bord, kan vid vissa tillfällen få 
en särskild glans, liksom en liten nackspegel eller rentav en hårborste 
plötsligt visar mig sin egen hemliga personlighet. Må vara att det är min 
fantasi, som gör dylika föremål levande; men den fantasien bereder mig 
nöje och har ofta tröstat mig.



Äntligen, äntligen var den plågsamma aftonen slut! Bo tog broderligt min 
arm i trappan. När vi voro ute på gatan, dök en gestalt upp ur mörkret och 
kom fram till oss.



-Javisst, jag glömde ju, att du skulle hämta mig, Herbert, utbrast Bo. Här 
får jag då presentera dig för Tony Hastfehr!



Det var Herbert Holst. I skenet från en gatlykta såg jag hans ansikte, ett 
brunhyat, rörligt ansikte med ett par mörka strålande ögon. Nu log han, då 
han böjde sig fram och tog min hand. Leendet blixtrade till i hans 
ansikte. Det föreföll mig, som om jag känt honom förut, som om hans leende 
de sista dagarna lyst mot mig, alldeles nära mig, utan att jag kunnat 
förklara det.



Långsamt gingo vi framåt. Den spänning jag hela kvällen befunnit mig i 
lossade litet. Bo frågade, om inte han och hans vän kunde få komma upp och 
hälsa på mig någon av de närmaste dagarna. Jag nickade med en känsla av 
glädje. Jag lyssnade till Herberts röst. Han hade ett lustigt sätt att 
tala, ivrigt, nästan slarvigt, så att han snubblade förbi somliga ord. Men 
rösten var behaglig.



Pa hade gått och lagt sig, när jag kom hem. Jag famlade mig fram genom 
salongen till mitt rum, utan att komma mig för med att tända. Jag snavade 
mot en stol och blev sittande, hur länge vet jag icke. Hela våningen låg 
tyst och mörk. Där i mörkret kommo ord och miner studsande tillbaka mot 
mig som bollarna i ett fjäderspel. Det var hårda bollar. De svedo mot min 
kind, de trummade grymt, ondskefullt mot mitt hjärta. Snyftande lovade jag 
mig att aldrig mer gå med i det sällskapet.



Men det var varken Henriettes eller någon av de andras ansikten, som 
svällde upp framför mig i mörkret - det var tant 
Mirjams. Hennes smala ögon blevo springor i 
detta grinande leende jag kände så väl. Och blundande måttade jag mot 
henne med knuten hand. Då försvann ansiktet, och frusen och darrande 
letade jag mig fram till min dörr.







Som en trasslig härva av aningar, känslor, olycksbådande förnimmelser 
slungades jag emot Herbert Holst, och det blev hans sak att söka reda upp 
denna härva. Redan innan jag sett honom hade min inbillning sysslat med 
honom. Nu trädde han fram som ur mina egna bävande drömmar och skingrade 
med sitt leende det lätta hemlighetsfulla töcken, som förut dolt honom för 
mig.



Bo och han kommo upp och hälsade på mig en dag, som de sagt.



Medan Bo ännu var sysselsatt med att rätta sin halsduk framför 
tamburspegeln, steg Herbert in i salongen. När han böjde sig litet fram 
för att skjuta tillbaka draperiet framför dörren, såg jag, hur smidig han 
var. En av dessa lätta smärta kroppar, som inte se ut att väga något, men 
som i själva verket äro ett enda hårt nät av senor och spända muskler. Han 
log emot mig, nästan litet förläget, när han hälsade på mig. Detta unga 
gossansikte med starkt utskjutande valv över de mörka ögonen och en 
bestämd mun med känsligt ryckande munvinklar hade för mig något så 
tilldragande, att jag hastigt vände bort blicken, rädd att den skulle 
förråda min glädje. Han satte sig inte genast, utan började titta sig 
omkring i rummet, intresserat, ivrigt. En tavla på väggen tycktes fängsla 
honom, och med ett "förlåt" slog han an ett par toner på flygeln, allt 
under det att hans blickar irrade omkring.



Nu kom Bo, glad och strålande, förtjust över att fa visa sin vän. Snart 
satte vi oss alla i länstolarna kring kakelugnen, där Lova nyss tänt en 
brasa.

-Är inte Tony bra? sade Bo och gnuggade händerna.



Nu såg Herbert på mig. Jag böjde mig fram mot brasan. Värmen från elden 
kom mitt ansikte att hetta.



-Bo är så barnslig, sade jag.



Ett ögonblick mötte jag blicken ur de klara ögonen; men så lyssnade jag 
till Bo igen.



-Tant Mirjam är rasande, sade Bo, hon har hört att du inte tänker vara med 
i dansklubben längre.



-Men Bo! sade jag vädjande, då jag tyckte det var onödigt att han talade 
om våra familjeförhållanden inför en främmande.



-Å, Herbert, sade Bo, han känner hela släkten, utan att egentligen ha sett 
någon. Jag har inga hemligheter för honom.



Herbert steg upp igen, som om han inte haft ro att sitta stilla länge. Nu 
gick han fram till fönstret.



-Fröken har gjort alldeles riktigt, tycker jag, sade han utan att vända 
sig om. Jag var också inbjuden till den där dansklubben, men hade 
sannerligen inte lust.



-Tant Mirjam, fortsatte Bo ivrigt, Tony, du måste gå upp till henne. Hon 
tycker att du är så otacksam. Och för resten vill hon dig väl - på sitt 
sätt.



-Jag undrar det? sade jag misstroget.



-Spela för oss, Herbert, ropade Bo.



-Ja, gör det, instämde jag.



Jag vände mig om. Herbert hade redan satt sig vid flygeln, där jag var van 
att se Pas yviga peruk sticka upp. Nu såg jag i stället en svart hårlugg, 
ett nedböjt smalt huvud. Veden i brasan knastrade och susade. Ett rött 
sken spred sig över mattan, kämpande med den grå dagern från fönstren. 
Musiken sjöng ut i rummet. Vad spelade han? Bachs Pingstkantat. Med ens 
stod våren därutanför. Den grå luften fick vårens blå färgton. Snuddade 
inte en spetsig svalvinge mot rutan? Och ur mattans brokiga mönster växte 
upp en rabatt av gula svajande påskliljor. Så fängslades jag av dessa 
smala fingrar, som slogo mot tangenterna. Min puls fick samma takt. Våryrt 
trängde blodet mot min hud. Med ett lätt slag skulle jag velat 
splittra ådern för att få se rött blod tränga i en stråle rätt upp i 
luften.



Musiken tystnade. Nästan generad för att jag låtit mig ryckas med så, 
riktade jag åter blicken mot elden. Den knastrade, som tuggade den nu den 
stackars tidiga svalan till glöd i sin hetta.



Någon sköt åter draperiet från dörren. Det var Pa, som kommit hem tidigare 
än vanligt.



-En sådan musik, ropade han glatt. Vad har Bo tagit med sig för en 
trollkarl?



Från flygeln dök Herbert upp, och Pa skakade hjärtligt hand med honom.



-Utmärkt! Utmärkt! sade Pa oupphörligt, på sitt bästa humor.



Tillsammans bläddrade de i noterna, medan Bo ivrigt iakttog dem. Bredvid 
Pas robusta gestalt såg Herbert gosslikt spenslig ut, så ung, att jag, 
blickande från honom till Bo, inom mig undrade, om han inte måste vara 
yngre än denne. Sedan fick jag höra, att han var några och tjugu år, 
vilket först föreföll mig otroligt.



Innan Herbert gick, hade Pa redan kommit överens med honom att de ibland 
skulle spela å-quatre-mains tillsammans.



"Han kommer således igen!" tänkte jag glad, och älskade i det ögonblicket 
Pas strålande förmåga att genast bli vän med människor.



Musiken dröjde kvar länge i rummet, sedan Herbert gått. Och jag tyckte mig 
även känna en svag doft som av vår och påskliljor.







En afton blev jag åter bjuden till faster Gunilla, och jag gick nu dit för 
att träffa Kerstin Wåhlberg.



Jag fann dem båda, den unga och den gamla, i fasters lilla förmak, som 
luktade torkade blommor: hon hade en hel massa sådana i en stor 
porslinskruka på kakelugnen. Faster Gunilla i sin styva svarta 
sidenklänning, hög i halsen, lång i ärmarna, såg mer majestätisk ut än 
vanligt. Den blonda Kerstin i en ljusgrå, tunn blus lyste upp hela rummet, 
tyckte jag. På ett litet bord voro några äpplen och gotter sparsamt 
upplagda.



-Nu kanske Tony hälsar på sin gamla faster oftare, sedan det kommit ungdom 
i huset, sade faster Gunilla, litet vasst.



Jag såg på Kerstin, och Kerstin såg på mig: icke olika barn, som bjudits 
ihop för att ha roligt.



"Hur trivs väl hon här?" tänkte jag, "ibland alla dessa stoppade möbler 
med överdrag och denna osvikliga ordentlighet? "



Sedan förstod jag ju, att atmosfären i Kerstins eget hem måste vara 
ungefär densamma som hos faster Gunilla. Det var ju också delvis därför 
hon velat komma hemifrån. Vi åto äpplen och smakade på karamellerna, som 
föreföllo att ha legat länge i skålen, under det att faster på sitt 
tvärhuggna sätt hörde sig för om Pas hälsa, om Lova icke var för gammal 
att sköta huset och om kokerskan var skicklig. Slutligen frågade hon, om 
jag inte ville se, hur hon ordnat Kerstins rum: där kunde ju vi unga sitta 
och prata... Med en viss stolthet slog faster nu upp en dörr intill 
förmaket. Kerstin hade fått överstens gamla rum, och faster tycktes ha 
plockat ihop alla ljusa möbler hon kunnat finna i våningen eller på 
vindskontoret. Resultatet hade blivit en brokig, men ganska hemtrevlig 
samling, och mitt upp i alltsammans stod Kerstins piano ett fult svart 
piano, som hon fått hyra per månad.



Väl ensamma med varandra, hade vi svårt att få samtalet i gång, men sedan 
vi kommit överens om att säga "du", gick det lättare.



-Tant Gunilla är hygglig, sade Kerstin leende, jag tror vi skola komma 
överens.



Jag hade placerats i pinnsoffan och kände mig förfärligt rak i ryggen, 
Kerstin satt på en stol, som inte heller såg så bekväm ut.

-Ack, den som hade en länstol, suckade hon och såg sig omkring med 
en liten komisk min.



-I fasters ungdom skulle flickorna hålla sig raka, sade jag.



Kerstin sträckte fram benen. Hon hade slarvigt sittaulde strumpor och fula 
omoderna skor. Vi talade litet om dansklubben, men då jag inte ville 
berätta om mina missöden, som Kerstin inte tycktes ha märkt, var det ämnet 
snart uttömt.



-Jag hade choklad någonstans, sade Kerstin efter ett ögonblick.



Hon gick upp och började dra ut sina byrålador. Jag såg en skymt av linne 
och svarta strumpor och påsar, allt i en salig oordning . . . Slutligen 
hittade hon chokladen.



-Jag kan inte låta bli att köpa här i Stockholm, så fort jag går förbi en 
konfektbod, sade hon. Borta i den där lilla staden hemma fanns det ju inte 
sådana där frestelser, inga vidare lockande bodar och sådant. Mamma hade 
ibland litet fin choklad i handkammaren, men det skulle delas jämnt mellan 
mig och syskonen. Den som är ensam kan inte förstå, vilken njutning det är 
att få äta upp en hel påse utan att känna samvetskval över att man inte 
delar med sig.



-Är det roligt att vara hemifrån? frågade jag.



-Både roligt och inte roligt, sade Kerstin. Jag har ju mitt mål att arbeta 
för - det är det enda som intresserar mig. Nu har jag redan tagit flera 
sånglektioner, och det skall nog gå bra. Mamma hade också sångröst, och 
hon gav mig lektioner hemma, men det blev ingen ordning med dem. Rätt som 
det var, trillade någon av småsyskonen omkull och började skrika, eller 
också kom en av pojkarna in och hade nästan skurit tummen av sig, som det 
hände för icke längesedan, och så var det att lugna och rusa efter 
gasbindor, och så där var det jämt.



Det kom en missnöjd min i det vackra ansiktet, men strax försvann den 
igen.



-Berätta om dig själv, Tony, sade hon, nästan litet befallande.

-Å, jag vet inte, svarade jag häpen. Jag har inte något mål som du.



-Det måste man ha, sade Kerstin bestämt, annars är man inte värd att leva 
i denna moderna tid. Jag skall bli konstnärinna. Jag har föresatt mig det, 
och då blir jag det! Hade jag händelsevis föresatt mig något annat, skulle 
jag också driva det igenom.



-Det är jag säker på, sade jag och betraktade hennes energiska lilla haka, 
som pekade rätt ut i vädret, och hennes öppna, glada ansikte.



-Kanske jag skulle sjunga något? frågade hon.



-Det vore mycket roligt.



Hon gick genast fram till det fula pianot, torkade av litet damm med sin 
näsduk, drog ned några noter på stället, allt raskt och hastigt. Innan jag 
hunnit samla mig till att lyssna, hade hon redan slagit an ett par ackord. 
En stor grann röst fyllde plötsligt rummet, följd som av trumvirvlar av 
ett hårt, okänsligt ackompanjemang. Det var Irmelin Rose hon sjöng:



Se, der var en Gang en Konge, mangen Skat han kaldte sin, Navnet paa den 
allerbedste vidste hver var Irmelin, Irmelin Rose, Irmelin Sol,



Irmelin alt hvad der var dejligt.



Det var omöjligt för mig att njuta denna sång. De sista granna höjdtonerna 
förklingade. Kerstin svängde runt på pianostolen och betraktade mig med 
strålande ögon. Hon var så vacker, där hon satt, att jag skulle velat 
kyssa henne.



-Skall jag sjunga mer? frågade hon.



Hon väntade inte på svar, utan svängde glatt om på stolen igen. Nu sjöng 
hon en liten fransk berceuse. Samma "tramtram", litet mer dämpat kanske, 
men jag fick en stark visshet om att denna unga 
dam skulle välta omkull vaggan med sina klumpiga skor, om hon sattes att 
gunga den, som det så vackert stod i visan.



Ofrivilligt dök ett brunhyat ansikte upp i min fantasi, och långt 
bortifrån nådde mig de smekande anslagen från smala smidiga fingrar.



Jag måste ju ändå säga, att sången var vacker, och Kerstin log belåtet, 
långt på förhand övertygad därom.



-Å, jag längtar, utbrast hon och reste sig upp från pianostolen, jag 
längtar efter att stå på konsertestraden. Och alla skola lyssna på mig - 
på mig! Vi komma att bli vänner, inte sant? sade hon och räckte mig 
handen. Kom hit ofta. Vi ha säkert mycket att tala om. Du förstår dig ju 
också på sång, hör jag.



För mig var denna flicka något alldeles nytt. Det var något så friskt och 
viljestarkt över henne, att jag själv kände mig helt tafatt. Men liksom 
första gången jag såg henne, drogs jag fortfarande till henne.



Hade jag i själva verket tänkt på att vi levde i en modern tid? Hade jag 
inte spunnit in mig i mina känslor och fantasier, omgiven av släkten och 
släktens intressen? Efter vad Kerstin sade rasade en strid runtomkring 
oss. Inte hade den nått mig! Vad visste jag om "kvinnans framsteg" och 
"kvinnans mål" och "kvinnans rätt"? När Kerstin nu började tala därom, 
tyckte jag att denna "moderna kvinna", som det icke kunde talas om utan 
attributen "rätt", "mål" och "arbete", steg upp ur golvet framför mig och 
hotande pekade på mig med ett energiskt, harmset vibrerande pekfinger. Men 
hon sjönk ned igen, då Kerstin vårdslöst sade:



-Egentligen är det ju inte detta, som intresserar mig. Min väg är klar. 
Men man måste ju leva med i tiden.



Nu knackade faster Gunilla på dörren och undrade, om vi ville ha litet 
kvällsvard.



-Så vackert Kerstin sjöng, sade hon och såg helt upplivad ut.

Och jag förstod att för faster Gunilla skulle denna blonda flicka 
komma att fylla ett tomrum, som hon hittills förgäves sökt att icke låtsa 
om, medan hon borstat sin mans gamla uniformsrockar och dammat och putsat 
runtomkring sig i det lilla hemmet.



I salen fanns te och smörgas och många assietter med uppskuret, allt detta 
som alldeles försvunnit från stockholmarnas kvällsbord efter de sena 
middagarna. Men hos faster bibehöllos alla gamla vanor. Hon ville inte 
bara tömma en kopp te på stående fot med några små lätta kakor till. Nej, 
till kvällen skulle man sitta till bords, äta små korvbitar från ett fat, 
litet leverpastej från ett annat, dricka mjölk ur stora glas och slutligen 
ta för sig av en varmrätt.



Denna gång var det pannkaka med hallonsylt.



-Ungdomar tycka alltid om pannkaka, sade faster Gunilla på sitt avgörande 
sätt.



En ung flicka bjöd omkring pannkaksfatet. Jag hade inte sett henne förut. 
I detta ordentliga hem flyttade jungfrurna oupphörligt, om det var för att 
de inte tyckte om att de alltid måste redogöra för var de tillbringat sin 
ledighet eller för att de blevo trötta på alla föreskrifter om damning och 
rengöring, vet jag inte. Men ett faktum var att genom köksdörren blåste 
ständigt nya vindar: än en flicka, som trallade och sjöng hela dagen och 
skämtade med varje karl, som i något ärende knackade på, än en skönhet, 
som varje lördag dansade på Folkets hus, tjugufem öre dansen. Trots att 
faster alltid beklagade sig, tror jag att dessa ständiga uppgörelser med 
jungfrurna satte en skarp och välgörande krydda till hennes enformiga liv.



Samtalet gick trögt vid bordet. Men redan kände jag ett hemligt och 
förtjusande samförstånd med Kerstin. Vi bjödo varandra av faten och sågo 
leende på varandra. Ljuset från takkronan sken på Kerstins hår, en droppe 
av mjölken hade stänkt på hennes vita hals.



"Hon blir min vän!" tänkte jag glad.



Strax efter kvällen måste jag dock ta adjö. Faster Gunilla lade sig 
tidigt och började genast plocka ihop saker och ordna i sin sykorg, som 
stod på förmaksbordet.



Kerstin kysste hastigt min kind till godnatt, och jag gick därifrån mer 
upplivad än jag känt mig på länge.







Det dröjde inte lång tid, förrän Kerstin Wåhlberg och jag träffades nästan 
dagligen.



Hon steg in i mitt hem och erövrade Pa och gamla Lova med sitt friska sätt 
och glada skratt. Hon trummade på Pas flygel, så att jag sag honom inne i 
sitt rum förtvivlad hålla händerna för öronen, och hon sjöng så att hela 
vår gamla våning blev till ett enda darrande eko av hennes starka röst. 
Hon hade detta obesvärade vis att ta åt sig allt, som tillhör s.k. "sunda" 
naturer: vänskap, hyllning, beröm, allt plockade hon upp i sin famn. I 
varje krets blev hon genast medelpunkten, hon kunde helt enkelt inte hålla 
sig i skymundan, och hon ansågs ofta för vida mer begåvad, än hon i själva 
verket var, därför att hon alltid i rätta ögonblicket kom med vad hon 
ville säga: det som hennes goda minne fångade upp och triumferande kunde 
kasta fram.



Jag började med att beundra henne: allt detta, som var så olikt mig själv, 
och slutade med att hålla av henne. Det fanns icke mycket, vari vi möttes, 
och ändå blevo vi sa roade av varandras sällskap, att vi bada saknade 
varandra, när det gått ett par dagar utan att vi träffats.      



I början höll jag mig mera passiv: lyssnade till vad hon sade och tyckte 
att det mesta lät riktigt, fastän det inte intresserade mig så mycket. Men 
snart blev hon otålig över min tystnad.



Kerstin kunde inte lära känna människor bara genom att sitta och se på dem 
eller genom att intuitivt gissa sig till deras innersta väsen: hon maste 
andligt talat skaka fram detta väsen. Det var så hon behandlade konsten: 
en ostra helt enkelt, som med våld skulle brytas upp av energiska 
fingrar! Och varför skulle då inte människosjälen vara en lika lätt sak 
att ruska fram?



Är det inte besynnerligt, hur sådana där kraftiga personer alltid driva 
sin vilja igenom, alltid vinna vänner? Till stor del måste man nog 
förklara deras framgång ur att så många av oss äro alltför slappa, alltför 
trötta för att orka streta emot. Hellre följa vi med i virvelvinden. Vi 
Iyssna till den som talar, inte till den som tiger.



Snart började jag också språka mera öppet med Kerstin. Gärna ville hon ha 
diskussioner i gång. Fyndig, sprakande av liv, slungade hon fram satser om 
kvinnan, om konsten, om allt upptänkligt, för att väcka min lust att säga 
emot henne; men ännu var jag för litet insatt i dessa ämnen. Jag hade 
ingenting att säga, och blev generad och olycklig över min tafatthet, men 
det märkte hon inte: det ökade bara hennes säkerhet.



Så länge hade det jag känt och upplevat legat nedgrävt inom mig, att det 
behövdes en mycket öm och varsam hand för att dra fram detta i dagen. Det 
blev också en annan än denna burdusa flicka, som fick mitt fulla 
förtroende.



Kerstin tog mig emellertid med på föreläsningar och museer. Hon ringde upp 
mig i telefon och bestämde mötesplats och tid på sitt litet påyrkande 
sätt. Ibland irriterade mig den där klara bestämda rösten, men när jag 
sedan mötte henne och hon på långt håll glatt vinkade åt mig, viftade hon 
också bort min känsla av irritation.



Slutligen kommo vi överens om att tillsammans besöka en serie 
litteraturföreläsningar, vilka några gånger i veckan gåvos på Högskolan. 
Vi sutto bredvid varandra i den stora folkuppfyllda salen. Kerstin skrev 
nästan oavbrutet i sin anteckningsbok: allt vad föreläsaren sade fyllde 
hon sidorna med i starka förkortningar, som hon sedan själv hade svårt att 
tyda. Jag nöjde mig med att anteckna ett namn eller något årtal, lyssnade 
för resten och tittade mig omkring på alla dessa uppåtvända ansikten, 
läste dumhet i somligas drag, intelligens i andras, ingen var mig 
likgiltig; men nästan vid min hand snuddade ibland Kerstins blonda hår, då 
hon lutad över boken lät pennan ivrigt raspa.



Dunkelt dök då ibland inom mig upp minnet av en annan flickvänskap, så 
olik denna: Mauds rodnande ansikte skymtade en sekund, och den ljuva 
doften från hennes hår snuddade förbi mig, som om en violbukett plötsligt 
fallit i mitt knä. Var fanns Maud nu? Men jag sköt otåligt undan denna 
tanke och läste leende över Kerstins runda axel de underbara hieroglyfer 
hon kluttrat ned, medan jag suttit och drömt.







Herbert Holst kom snart tillbaka till oss.



En söndagsförmiddag, då Pa läste tidningarna inne i sitt rum och jag satt 
försjunken i en bok i salongen, stod han plötsligt där. Jag hade inte hört 
att jungfrun öppnat dörren, och jag stirrade förvånad på honom, till dess 
han sträckte fram handen och jag förstod att han var verklighet och icke 
frammanad ur mina egna tankar, som denna tid ofta rörde sig om honom. Pa 
kom ut ur sitt rum, rufsig och älskvärd.



-Bravo! utbrast Pa. Nu kunna vi spela hela förmiddagen.



Herbert röjde inte ett spår av förlägenhet den här gången. Den stora 
flygeln lockade honom. Han bekände att han hade ett ytterst dåligt 
instrument i sin dubblett.



-Hemma ha vi också flygel, sade han och for med smekande hand över det 
blanka locket.



Jag brann av längtan att han skulle berätta om sig själv och sitt hem, men 
nu satte sig Pa och han att spela.



En blek solstrimma föll över mattan och blänkte svagt i spegeln. Från 
gatan hördes kyrkvandrarnas steg, en bil for förbi långt borta. Allt var 
söndagsfrid och söndagsro. Jag sjönk tillbaka mot detta lugn som mot en 
dunmjuk kudde. Boken gled ned i mitt knä, jag drömde . . .

Men Pa och Herbert Holst spelade. Musiken lät helt ståtlig. Det 
svarta och det ljusa huvudet lutade sig tillsammans, händerna snuddade vid 
varandra. En stilla lycka fyllde mig. Gryningen av en dag steg långsamt 
upp vid själens horisont och spred rosenfärgade vårskyar omkring sig. Jag 
lät mig vaggas bort av denna lyckliga stämning. Jag njöt den utan att 
fråga efter dess orsak. Genom en dörr som stod på glänt skymtade jag mitt 
flickrum. Jag drömde att mitt eget hjärta låg därinne, och jag ville att 
dörren skulle vara öppnad på vid gavel, så att de där stjärnögonen kunde 
se rätt in. Ångestfyllda svarta timmar skulle då strykas bort, det 
darrande solskenet skulle dröja kvar.



Så satt jag länge. Som från långt håll nådde mig Pas röst, då han 
diskuterade något musikstycke. Den andra litet brådskande rösten föll in. 
Ljuset på mattan bildade nu en rund dansande fläck.



De hade slutat spela. Pa såg helt upplivad ut. Han marscherade fram och 
tillbaka mellan rummen med kavajen tillbakaslagen från det breda bröstet. 
Herbert Holst stod lutad mot flygeln, bläddrade förstrött i ett nothäfte 
och log litet för sig själv. Plötsligt spratt han till.



-Å, jag glömde... utbrast han och sprang ut i tamburen. Genast kom han in 
igen med en stor bukett skära tulpaner.



-Jag köpte dem på vägen, sade han, nu åter förlägen, och snubblade över 
orden.



Pa skrattade.



-Till mig? frågade han.



Men Herbert var redan framme vid min stol. Jag tog blommorna i handen. De 
doftade friskt. Några vattendroppar glänste på bladen. Ofrivilligt såg jag 
bort mot dörren, som stod på glänt. Det lät som om något oroligt rört sig 
därinne . . .

Flera dagar gingo. Så kom Herbert igen. Nu hade 
han ett nothäfte med sig, som han lovat Pa; men Pa var inte hemma.



De skära tulpanerna han förra gången givit mig höllo på att blekna på mitt 
skrivbord, men jag hade dröjt med att kasta Ibort dem. De vissnade icke 
som vanliga blommor genom att hänga huvudena från krökta stjälkar. Deras 
stjälkar voro lika raka, men blommorna blevo allt blekare och 
genomskinligare -liksom tynade bort.



Herbert steg in i mitt rum. Jag bad honom sitta ned. Han satte sig vid 
skrivbordet, gav blommorna en hastig blick och trummade oroligt med de 
langa fingrarna mot bordet. Han började prata med mig på sitt snabba vis, 
men nu irrade inte blicken omkring, han höll den stadigt fästad på mig.



Så småningom gick min första blyghet bort. Jag tyckte att den där gosslika 
unge mannen alltid brukat sitta i mitt rum och betrakta mig med sina 
blanka ögon. Allt vad han sade kom så naturligt och friskt. Han talade om 
Bo, om hur goda vänner de nu voro, och frågade, om jag inte också tyckte, 
att Bo blivit trevligare på sista tiden.



-Magnus var nog inte nyttig för honom, sade han och drog samman sina mörka 
ögonbryn.



Jag log och skakade på huvudet. Jag brydde mig inte om Bo. Jag brydde mig 
inte om Magnus. Det var om Herbert själv jag ville höra. Men han berättade 
aldrig om sig själv. Nu frågade han i stället om mig: hur mina dagar 
gingo, om mina vänner, mina förströelser. Jag blickade bakom mig, sag 
dagarna utbredda som de bleka blombladen framför mig, ville andas på dem, 
trycka dem mot min mun, för att åter se dem svälla av liv, men förmådde 
det ej. Då jag inte sade något, steg han åter upp och började gå av och an 
i rummet.



-Den där Henriette Sooth träffade jag häromdagen, sade han plötsligt. Hon 
är nog inte så snäll. Han såg skälmaktigt på mig: Hon måtte gjort 
det trevligt för er på dansklubben.



Det visste han också!



-Se, log han, ni ryser bara ni tänker på henne.



Men jag ville inte tala om Henriette Sooth. Jag skakade av mig hennes 
namn, som man skakar av sig något kallt och vått. Nu stannade Herbert 
framför min bokhylla.



-Har ni läst allt det där? frågade han och granskade boktitlarna.



-Nej, bekände jag, egentligen har jag inte läst så mycket.



Han svängde hastigt runt.



-Det måste man göra, sade han.



Åter slog han sig ned vid skrivbordet.



-Ni må tro, att Bo talat mycket om er, sade han.



-Och med mig om er, sade jag hastigt.



-Nå?



-Nå?



Leende sågo vi på varandra.



-Ni vet, fortsatte han livligt, när man hör talas om någon mycket, så 
formas ofrivilligt en bild i ens tankar. Så fick jag bilden av Tony 
Hastfehr.



-Är jag lik den? frågade jag.



-Åja! Nej. Både lik och olik! Jag vet inte ens, om ni är lik er själv än. 
Ni är så ung. Hur var det? Nitton år! Vid den tiden tror jag inte, att man 
ännu fått tag i alla trådarna, som leda till ens riktiga jag.



Ett ögonblick betraktade han mig uppmärksamt. Men jag kände mig icke 
längre besvärad av hans blick. Redan började jag bli van vid hans närhet: 
hans hastiga rörelser, det mörka ansiktet, så olikt alla andras, de langa 
smala händerna, som alltid grepo efter något, som om de lede av att vara 
tomma.



Så mycket sade vi inte till varandra, men när han efter en stund gått, 
föreföll det mig, som om mitt rum inte kunde komma till ro. En stol 
knakade, en golvplanka knarrade. Förvirrad blev jag stående mitt på 
golvet. Han var bakom mig, han var framför mig. Och när jag slutligen med 
en suck satte mig i skrivbordsstolen, kom jag att stöta till bordet; 
och med ens föllo blombladen ned från de höga stjälkarna, på mattan, på 
golvet, som om en odygdig vindil trängt in och skakat om dem.







Herbert Holst och jag träffades allt oftare. Ibland kommo han och Bo upp 
tillsammans. Ibland var han ensam. Han spelade med Pa. Han pratade med 
mig.



Uppe hos oss träffade han också Kerstin. Hon förstod sig inte på honom. 
Hennes stora blå ögon granskade honom undrande. Hon lyssnade otåligt på 
hans musik, satte så fram sina egna sånghäften och sjöng till hans 
ackompanjemang.



-Spela hårdare, sade hon och stampade litet med foten.



Herbert log sitt lustiga leende och härmade hennes egna trumvirvlar.



För Kerstin var musiken ett buller, en stimulerande fanfar. Vad skulle den 
annars vara? Inga visioner döko lockande upp för hennes ögon, medan hon 
sjöng, och musikens spröda vemod var henne helt främmande. Denna granna, 
klingande röst hade ingen annan uppgift än att fylla ett stort rum med 
mekaniskt välljud.



Bäst tyckte jag om att sitta och prata ensam med Herbert. Ännu bevarar jag 
en liten anteckningsbok från denna tid. Där står ett datum:



H. här i dag."



Ett nytt datum:



H. här i dag."



Siffror! Ett par ord! Ingenting annat! Men medan jag sitter och ser på 
dem, svälla de för mina ögon av liv. Jag vet, vad de där orden: "H. här i 
dag" fingo för en betydelse för mig. Jag började vänta på honom. Gick jag 
ute, tyckte jag att allt ändrat färg, var nytt, roligt. Hösten fick ett 
oväntat stänk av vår.

Ofta stannade jag utanför blomsterbutikerna. Jag njöt av bladens 
fina linjer, av de underbara schatteringarna, blickade djupt in i en 
blomma, där mörkvioletta ståndare och pistiller bidade sin tid, och tänkte 
på den svarta jorden, varur all denna skönhet växt upp. Det var 
skaparkraften hos allt detta groende och sprittande, som kom mig att 
häpna. En lust att studera blommornas liv kunde då komma över mig. Men jag 
följde den icke. Så var det alltid. Plötsligt fick jag längtan efter att 
ta reda på något grundligt, att veta orsak och verkan, att plocka sönder 
och dissekera; men jag lät det bero därvid. Lättja? Kanske. Men också en 
skönhetsglädje, som fasade för detaljerna, som nöjde sig med att låta ögat 
smekas av det färdiga mästerverket och som i det redan fullskapade fick en 
så stark känsla av mystik och under, att detta fullt tillfredsställde.



Himlen var försvunnen för mig: barndomens himmel med dess gator av guld, 
dess blommor av diamanter och rubiner. Inga änglar med vita släpande 
vingar skymtade längre mellan molnen eller bakom stjärnornas blinkande 
ögon, inga röster ljödo, inga harpors klang fyllde luften. Men jorden 
själv blev underverket. Jorden, varur källvattnet kristallklart sprang upp, 
över vars yta doftande blommor bredde ut sig, var det stora undret, där 
dolda krafter ständigt kokade och sjödo. En dag var den vit och kall, en 
dag var den grön och varm. För mig, som släppt den Högstes hand och tumlat 
ned i gräset, för mig blev all denna skönhet, dessa växlingar, denna 
tystnad, detta jubel, under på under. Förklaringen att allt styrdes av ett 
osynligt väsen höll jag inte längre till godo med. Jag törstade efter en 
annan förklaring, fann den ej, såg mig omkring, sökte famna allt i min 
närhet, insöp tingens doft, sårade mig till blods på törnen jag inte sett 
och log ändå . . .



In i det grå töcknet drog ett ljusnande skimmer. Hösten brast som en stor 
fuktig bubbla, och genom de brustna väggarna skymtade jag länge anade 
härligheter. Jag visste inte, att det var mitt hjärta, som börjat slå i 
väntan och oro.

Det yttre livet formar inga händelser jämförliga med det som händer 
och sker inom oss själva. Därför blir berättelsen om ett liv, även när den 
luft, som omger det, genljuder av trumpetstötar och kanondunder, ändå bara 
den stilla berättelsen om ett hjärta och ett hjärtas dunkla vävnad av blod 
och nerver och anda.



De inre krafter, som verka inom somliga människor, söka spränga den 
omgivande ramen, söka bryta sig ut, ångande otåliga; andra människor 
tyckas inom sig ha ett orörligt vatten likt en blank spegel, som återger 
själens minsta händelser i sitt glas. Nästan ingen förmår att ställa sig i 
harmoni med yttervärlden. Nästan alltid blir det stridigheter, knuffar, 
häftiga utrop. Var och en söker passa sig in i det lilla stycke av 
världen, som kommit på hans lott. Sällan går det. Inom människorna lever 
en helt annan värld. Den går inte att passa in någonstädes. Därav oron, 
ångesten, den låtsade likgiltigheten.



Det var när jag lärde känna Herbert Holst, som jag började tänka på detta. 
Hela hans väsen gick som en ton igenom mig. Under hans inflytande började 
en mängd tankar vakna hos mig. Inför denna klara blick anade jag en högre 
syftande personlighet, som ingav mig trygghet och bävan på en gång. Och 
ändå, fastän han verkade så starkt, märkte jag snart hos honom en 
tudelning, som jag dock mer gissade mig till än förstod. Något torrt, en 
brist på humor, en brist på fantasi, kunde ibland stöta mig i hans ord och 
i hans sätt, medan jag däremot genom hans musik ständigt tyckte mig möta 
och fängslades av en spröd poesi, en levande, vek föreställningsförmåga.



Jag tänker mig gärna att musiken bar med sig hans innersta, var den 
mäktiga ström som upptog i sig det bästa i hans natur. Allt det andra, det 
var kanske bara hans vekhets olyckliga försök att hålla sig kvar på 
verklighetens stränder, att inpressa sig i samhällsmänniskornas yttre 
värld. Ur samma källa som hans iver för musiken vällde även ett 
intresse för människorna, icke nyfiket och begärande något för sig, men 
kärleksfullt och medlidsamt. Jag tror icke att hans känsla för mig var 
mycket mer än hans vanliga intresse för en människa. Ibland tänkte jag 
också sorgset, att jag för honom kanske även var något av ett musikstycke, 
vars tongångar han beundrade och därför föresatt sig att ömt leta ut. För 
mig blev han så småningom: den jag trodde mig älska. Det var därför hösten 
skimrade som vår.



Denna kärlek fyllde mig snart helt och hållet. Jag kände själv, hur jag 
förvandlades, blev en annan. Det kroppsliga elementet tog ingen plats i 
denna min känsla, det sköts åt sidan som något oväsentligt, en röst jag 
icke lyssnade till. Men hörde jag Herberts lätta steg närma sig mitt rum, 
eller såg jag honom på långt håll komma emot mig på gatan, så spratt jag 
till av en glädje, som jag aldrig förr erfarit. Vem kan förklara, varför 
vi dras till den eller den människan? I detta fall tror jag dock att jag 
vet, varför det just blev Herbert Holst. Jag behövde då någon svalare än 
jag, någon renare än jag. I hemlighet fruktade jag att sinnenas dunster 
åter skulle döva mig och dra mig ned i det sugande träsket med den där 
underliga vegetationen, i vars blomkalkar jag redan stirrat in; jag ville 
för alltid frälsa mig från ångorna över dyvattnet upp i en tunnare luft. 
Något av samma dragning mot det klara och enkla låg till grund för min 
vänskap till Kerstin efter min vänskap för Maud. Därför blev jag också 
ängsligt rädd för att något frivolt och orent skulle smyga sig in i min 
böjelse för denne yngling.



Det, som man är rädd för, brukar ofta skadelystet infinna sig, som om man 
just lockat på det. Men icke så nu! Min första kärlek fick jag under denna 
tid förnimma som en stilla glädje.

Så upptagen var jag av denna min känsla, att 
alla andra, mina släktingar, ja till och med Pa, makades ut i periferien. 
Jag fick inte plats med dem. Kärleken sög till sig mina tankar, mitt blod, 
mina nerver, liksom det nyvaknade livet under en ung mors hjärta vill ta 
alla krafter ifrån henne.



Så intensivt levde jag till en början i detta, att alla andra endast 
skymtade som skuggor i en avlägsen dimma. Det blev på ett obehagligt sätt 
jag ett ögonblick väcktes upp ur min dröm genom en med Mirjam Meijerhelm 
förbunden händelse.



Tant Mirjam hade väl först bannat mig litet för vad hon kallade "mitt 
dumma uppträdande mot Henriette", men så hade hon glömt alltsammans och 
tagit mig till nåder igen.



En dag bad hon mig gå med henne ut och handla. Jag kunde inte säga nej, 
fastän jag inte visste något rysligare än att promenera med tant Mirjam. 
Hon envisades alltid att hålla mig under armen, och medan vi gingo så där 
som ett ömt förälskat par, levde hennes behandskade hand sitt eget liv på 
min arm. Fingrarna trummade, fingrarna lågo slappa, ibland nöpo de mig, så 
att jag ofrivilligt gav till ett utrop. Då vände tant Mirjam ett par 
stora, oskyldigt undrande ögon mot mig, medan munnen elakt log.



Denna dag var det likadant. Till sist kände jag mig sa nervös, att tårarna 
stodo mig i ögonen. Kanske såg hon det, men fingrarna fortsatte sin lek. 
Vi mötte några av tant Mirjams bekanta, då böjde hon graciöst leende 
huvudet, och samtidigt kände jag det, som om klor trycktes in i mitt 
skinn.



En gång stannade vi. Det var farbror William Ruthven och tant Emilie, som 
hejdade oss. En stund pratade tant Mirjam med dem. De sågo inte glada ut. 
Barbara var sjuk, hon var så nedstämd, de visste inte vad de skulle göra.



-Gift bort henne! Hon är gammal nog för det, log tant Mirjam.

Farbror William såg ut, som om han hade haft ett häftigt svar till 
hands; men han hejdade sig. Alla hejdade sig inför tant Mirjam. Därför 
fick hon också sällan höra några beska sanningar.



Vi fortsatte vår promenad. Utanför en juvelerarbutik stannade tant Mirjam. 
Då märkte jag, att hon darrade i hela kroppen. Handen på min arm skakade. 
Häpen betraktade jag henne. Med lysande blick synade hon de utställda 
smyckena. Hela tiden darrade hon.



-Kom, sade hon med andfådd röst. Jag har ett armband till lagning därinne.



Hon seglade in i butiken. Det var juveleraren själv, som expedierade 
henne. Han bemötte tant Mirjam med utsökt artighet. Jo, för all del, 
armbandet var färdigt. Med en viss gammaldags sirlighet fäste han det om 
hennes handled.



-Visa mig något, sade tant Mirjam leende och såg sig omkring.



Genast började juveleraren skjuta ut lådor och öppna glasmontrer. Åter 
märkte jag, hur hon började skälva. Hon slukade smyckena med ögonen. Jag 
hade alltid förstått, att hon var passionerat förtjust i juveler; hon 
brukade ju också alltid hänga på sig så mycket som möjligt. Men hennes 
glödande iver nu gjorde mig nästan hemsk till mods.



-Det där! Det där! sade hon och pekade som ett barn på än det ena än det 
andra, som juveleraren höll upp.



Juveleraren själv rycktes ofrivilligt med av hennes intresse och vände och 
vred på juvelerna i sin hand, så att de lockande sände förföriska blixtar 
omkring sig.



Tant Mirjam hade släppt min arm. Men fingrarna fortsatte att leka på 
disken. Det var då jag såg det. Jag blev iskall i hela kroppen, förlamad 
av fasa. De vita, litet feta fingrarna drogo långsamt, magnetiskt, åt sig 
en stor diamantring, som rullat ned bredvid en glasmonter och låg och 
glänste där i dagern från butiksfönstret. De smekte den, de rullade den, 
och så försvann den i denna mjuka, vita hand, redan så besatt med 
dyrbara ringar. Jag kunde inte få fram ett ord, och nu var det min 
tur att darra.



Tant Mirjam tog adjö, svepte ut genom dörren och lade sin hand, handen som 
slöt så hårt om sitt byte, på min arm. Nu nöpo inte längre fingrarna i 
mitt skinn. Handen låg stilla, död mot min arm. Men tant Mirjam själv 
tycktes ha fått bråttom. Jag hade svårt att följa med henne, då hon 
skyndade hemåt. Nu skälvde hon inte längre. Hon pratade muntert, litet 
forcerat. Jag mumlade till svar jag vet inte vad. Mina tankar rörde sig 
inte. Jag förmådde inte tänka. Det hela måste vara en ohygglig mardröm.



Tant Mirjam tog av sig kappan i tamburen. Hon bad mig stiga in. Som 
vanligt slog hon sig ned i salongen. Hon öppnade ett par brev som kommit. 
Nu kunde hon bestämt inte ha ringen längre. Kanske hon lagt den i 
kappfickan. Medan tant Mirjam läste ett brev smög jag mig ut. Försiktigt 
trevade jag på hennes kappa. Inte där! Nej där! Juvelen kylde min hand. Då 
ringde det på dörren. Fort, innan jungfrun hunnit komma, öppnade jag. 
Utanför stod den artige juveleraren. Han såg på en gång upprörd och 
generad ut.



-Ett misstag måste skett... en förväxling, stammade han.



-Ja, sade jag med ens lättad, min tant fick med sig den här.



Jag höll upp ringen. Han tog den och såg allvarligt på mig.



-Det har hänt ett par gånger förr, sade han. Ja, vi köpmän känna ju 
grevinnan. Hon lämnar alltid igen. Den där benägenheten är ju för övrigt 
en sjukdom och vi förstå att göra skillnad. Vi känna till grevinnans 
ställning... det aktade namnet . . . Ja, jag hoppas herrskapet inte tar 
illa upp . . .



I detsamma kom tant Mirjam.



-Nej, se där! Vad stå ni och parlamentera om?



-Grevinnan hade... av misstag... fått med sig... började juveleraren.



Liksom nyss förut i boden vände han ringen mellan fingrarna, så att 
den blixtrade. Ett ögonblick såg tant Mirjam förvirrad ut.



-Det är bra så, sade hon därefter kort, vände oss ryggen och gick in i 
salongen igen. Sedan juveleraren stängt dörren, tog jag mina kläder och 
sprang ned för trapporna.



När jag skyndade genom Kungsträdgården, hade jag en förnimmelse av att en 
dimma låg framför mina ögon, så att jag oupphörligt var nära att stöta 
emot träden. Plötsligt stannade jag. Någon talade till mig. Det var 
Herbert Holst. Han dök upp alldeles framför mig, utan att jag kunde 
förstå, varifrån han kommit.



-Å, Herbert! Herbert! jämrade jag mig utan att tänka på att jag aldrig 
förut kallat honom vid förnamn. Det kom så självskrivet.



-Vad är det, Tony?



Långsamt började vi gå sida vid sida. Innan jag hunnit tänka mig för, hade 
jag börjat berätta om det oförklarliga som hänt. Jag visste inte, var vi 
gingo, jag visste ett ögonblick knappast, vem jag själv var. Jag bara 
talade i en ström av ord. Slutligen såg jag upp. Hur vi nu gått, hade vi 
kommit in i Gamla staden. Husen nästan böjde sig över oss, drypande av 
fukt och ålder. Det var som om dagsljuset inte fått plats mellan de höga 
husväggarna, utan samlat sig högt över våra huvuden till ett ljust moln, 
från vilket små flingor av dagern försiktigt droppade ned på de 
förbiilande människorna. Ofta hade jag inte varit där. Stämningen var min 
egen. Den slöt sig som en trolsk ram kring mina tankar.



-Stackars Tony, sade Herbert med rynkade ögonbryn. Mirjam Meijerhelm är 
naturligtvis sjuk, men det är en av själens skamliga sjukdomar, som de 
flesta inte vilja låtsa om. Den skall begravas i tysthet, och blir därför 
desto mer mystisk.



-Min mor var också sinnessjuk, sade jag tungt.



-Det vet jag, svarade han hastigt.



-A, jag är rädd, sade jag efter ett ögonblick, det är som en 
förbannelse över släkten Ruthven. Min mor! Så många andra! Kanske 
Barbara! Och nu tant Mirjam.. . Det är en skugga som förföljer oss, som 
kanske sveper in oss. Det är ingenting att göra. Jag själv - -



-Du själv? sade han; ty redan sade vi "du" till varandra.



Med en häftighet som aldrig förr brusade min barndom tillbaka mot mig. 
Åter stod hon där, den där lilla flickan, som lekte vid sin mors fötter, 
som aldrig hörde ett ord från dessa sluma läppar, aldrig såg ett leende i 
detta bleka frånvarande ansikte! Jag försökte berätta om henne för 
Herbert. Hade jag någonsin talat därom med en annan? Jag tyckte att den 
där lilla flickan smög sig emellan oss, grep efter våra händer. Och medan 
jag talade, kände jag med ens att den lilla Tony, som ingen riktigt 
förstått, fått en vän som lyssnade till henne.



-Jag förstår, sade Herbert lågt ett par gånger.



Tacksamt log jag upp mot honom.



-Är det sant? frågade jag. Riktigt sant? Ingen förstod henne! Hon kunde 
inte förklara sig, Tony från länge sedan. Hon gick ständigt och bar på en 
tyst ångest, och ängsligt spejade hon upp i de där döda ögonen och fick 
aldrig, aldrig något svar . . .



-När min mor dog, sade jag efter en stund, smög jag mig bort efter 
begravningen. Jag måste ha kommit i något förvirringstillstånd. Jag minns 
så litet av det, bara att jag tyckte mig se mors ögon le - äntligen le! 
Man fann mig sent på natten långt ute på slätten och förde hem mig. Efter 
ett par tre dagar var jag återställd... Ja, jag minns så litet av det.



En lång stund gingo vi tysta. Genom en smal gränd kommo vi ner till 
Skeppsbron. En frisk vind slog emot oss; där var ett rassel och ett liv 
bland båtar, lårar och tjärlukt. Silltunnor rullades nedför smala bryggor, 
säckar buros upp. Vitt mjöl blåste omkring i luften. En svart skorsten 
sände ut ett moln av rök och gav till ett vrål, som om någon varit i 
sjönöd. Vi vände hemåt igen. Herbert sag på mig ibland från sidan. En gang 
möttes våra ögon.

-Låt oss ofta tala med varandra, sade han.



-Ja, kunde jag endast svara.



Jag förstod, att den lilla "Tony från längesedan" nu gripit tag i den där 
långa smala handen.







Det blev jul.



Kerstin reste till sitt hem. Även Bo och Herbert lämnade staden. Jag blev 
ensam. Julen var icke längre densamma som förr, då vi på julaftonen 
samlats hos moster Amelie. Jag saknade Kerstin och Bo, men mest av alla 
Herbert.



Pa köpte hela fång av blommor med sig Ihem. Han märkte att jag var 
nedstämd och sökte därför bereda mig än den ena, än den andra glada 
överraskningen. Själva julaftonen sutto vi ensamma. Sedan kommo 
julbjudningarna: hos faster Gunilla, hos Mirjam Meijerhelm, hos Ruthvens. 
Själva hade vi också middag. Var jag än befann mig, såg jag bara ett 
brunhyat gossansikte, ett blixtrande leende. Melker Hastfehr försökte 
återinföra den gamla tonen i sitt sätt mot mig. Men jag besvarade den 
icke. För länge sedan hade han för mig mistat allt intresse.



Men vid dessa bjudningar lade jag märke till något annat. Det var Barbara. 
Hon hade blivit ännu mera stilla än förut. Men hennes drömmande blå ögon 
hade fått ett nytt uttryck. Hon hörde ofta inte på, när en fråga riktades 
till henne. Ibland log hon för sig själv, utan orsak, tyckte man.



En kväll hos tant Mirjam såg jag plötsligt hennes ögon riktade på någon 
bestämd. Hela hennes ansikte syntes upplyst som av ett vitt sken. Jag 
följde hennes blick. Den stannade på James. Han satt och spelade schack 
med hennes far. Det vackra huvudet var nedlutat över schackpjäserna, den 
smidiga sträckningen av hans figur framträdde i den svarta 
sällskapsdräkten. James! Ibland tittade han upp och mötte Barbaras ögon. 
Då nickade han glatt och såg genast åter ned.

Länge satt Barbara på samma sätt. Jag iakttog 
henne tyst. Alla de andra pratade och skämtade som vanligt. Den rosiga 
Beth var mitt i kretsen. Såg hon ingenting?



-Barbara! ropade hennes mor plötsligt tvärsöver salongen.



Barbara ryckte till som väckt ur en dröm. Långsamt gick hon fram till sin 
mor.



Som om dottern åter varit ett litet barn, började tant Emilie nu plocka på 
hennes klänning, rätta på en brosch, släta hennes krage. Hon gjorde det 
med ömma brådskande fingrar, medan hon ängsligt såg in i det drömmande 
ansiktet. I det ögonblicket da dessa händer så där ivrigt och skyggt rörde 
vid Barbara, tror jag att mor och dotter voro många mil borta från 
varandra. Den ena frågade tyst med en moders ängsliga hjärta, men den 
andras hjärta gav icke mera dotterns svar. I den stunden utspelades denna 
tysta tragedi, som är alla modrars bittra upplevelse sedan tidernas 
begynnelse: då modern, vars egoism darrar, söker igenkänna sitt barn från 
de forna dagarna, men finner att hon nu fattar om en avskild människa, en 
helt annan, en obekant ny varelse, som börjat leva sitt eget lönnliga, 
okända liv.



Jag uppfattade det blixtsnabbt, men ingenting mera hände under kvällen, 
och inom mig undrade jag sedan, om jag sett fel.







Men jag hade icke sett fel. Något inträffade en tid efter den där aftonen 
- något med Barbara.



Om man tycker att några skulle vara olika varandra, så var det väl James 
och Barbara. Den där unge mannen så sprudlande av liv, så självisk och 
nyckfull, så frisk ooh hänsynslös... Och så Barbara! Den främmande! Den 
alltid overkliga!



På sista tiden hade Pa då och då talat med mig om James. Man hade bekymmer 
för honom. Han var en ohjälplig slösare, kastade ut pengar till 
höger och vänster, till dess han maste låna av kamraterna: då bjöd han dem 
i sitt hjärtas glädje på champagne i mässen för mer än de lånade pengarna.



Men det fanns allvarligare saker. Han spelade. Han kunde inte låta bli 
det, lika litet som Mirjam kunde stå emot en blixtrande diamantring; och 
sina spelskulder betalade han icke. Flera gånger hade han redan ställt 
till skandaler på regementet. Chefen hade varnat honom.



Man sade också, att han icke tålde vin. Efter några glas var han färdig 
att skrida till storms med dragen sabel. Men när han blott ville och höll 
sig nykter, var han intagande, älskvärd, vann hjärtan bara genom sitt 
soliga leende. Kamrater som grälat över honom, trötta på hans ständiga 
lånande och de med frodig, outtömlig fantasi hopdiktade historier, varmed 
han dag efter dag snodde sig ifrån fullgörandet av sina förbindelser, 
föllo till föga inför detta leende. Det var omöjligt att motstå. Kvinnorna 
blevo förälskade i honom: de anade bakom detta solsken en god själ, ett 
känsligt sinne. Men han tycktes föga intressera sig för dem tillbaka. Hade 
han fått nog av dem med sin mor? Jag tror det. Hos henne hade han sett, 
jämte det starka och strålande, och oupplösligt hopspunnet med detta, en 
fulltalig samling av en kvinnas dåliga egenskaper, och pliktskyldigast 
måst tro att det var de goda. Han var redan övermätt därpå. Och moderns 
svartsjuka om honom kom honom att förskräckt fly de band en kvinna 
ovillkorligt viil snärja om den hon älskar.



Så hade inte Mirjam Meijerhelm åstadkommit mycket gott i livet. Förgäves 
hade hon sökt vinna denne vackre gosse, som hon älskade på sitt vis, 
ungefär som en katta älskar sin unge, då hon nafsar den i öronen och biter 
den i nacken. Nu gick han sina egna vägar, och såg han en kvinna, undrade 
han misstänksamt:



"Kanske har hon klor - kanske liknar hon min mor!"



Och i honom hade Barbara, den drömmande stillsamma flickan, förälskat sig!

Han brydde sig inte om henne mer än de andra. Han pratade med henne 
och log mot henne; men det gjorde han mot alla.



Så snart man i släkten fått klart för sig Barbaras olyckliga tycke, 
började man samla sina ansträngningar för att så småningom söka jaga bort 
det. Och det kanske var det bästa sättet att få henne att hålla fast vid 
det. Ständigt hörde hon nu sin älskades namn och alltid i det eller det 
sammanhanget, som tydde på att man ogillade honom: han var en slarver, en 
spelare, en odaga som koketterade med sitt vackra utseende. Dessa 
släktingar, som ju innerst hängde fast vid varandra och höllo av varandra 
och som ju icke på något allvarligare vis kunde ogilla varandras oarter 
och besynnerligheter, eftersom dessa voro ett tämligen gemensamt arv för 
dem alla, gingo nu till överdrift i sina kritiska uttalanden om James, som 
de egentligen icke hade något emot, endast därför att de allesammans voro 
upptagna av oro för Barbara. Där var släktspöket igen: rädslan för att 
åter en medlem av klanen plötsligt skulle störta ned i det kokande djup, 
där de sett så många drömmande, lyckoglänsande försvinna.



Och tant Mirjam? Anade hon något av detta? Man trodde det; dock, ingen 
visste ju egentligen, vart tant Mirjams tankar flögo. Men hon hade ändrat 
sätt mot Barbara. Förut hade hon varit vänlig mot henne, kanske inte så 
intresserad som i fråga om mig, men hon hade aldrig visat henne någon 
elakhet. Nu såg hon inte åt Barbara. Barbara fanns inte till för henne. 
Hon talade över hennes huvud, som om hon varit luft, och räckte hon henne 
handen till goddag eller adjö, vände hon sig alltid till någon annan i 
samma ögonblick, liksom om hon ej hunnit med att tänka på alla.



Jag såg Barbara denna tid, och med ett hugg i bröstet förstod jag, att den 
smygande aning om olycka jag alltid haft från första stunden jag mött 
henne nu skulle bekräftas.



Ack, jag börjar känna igen dem nu, mina olyckskamrater i släkten. Vi 
mötas, räcka varandra handen.

"Du också!" tänka vi tysta.



Intet märke skiljer oss från andra, men ändå veta vi det genast. Vi känna 
varandra, kanske på blicken, kanske på rösten det gör detsamma: vi veta 
ändå. Du också! För oss är icke livet uppmätt i ar, men i ögonblick. Nu! 
Nu! Vägen kan aldrig bli lång för oss. Ett litet stycke skymta vi än. Vi 
vilja stanna, men kunna icke. Nu! Nyss var det solsken. Nyss sjöngo 
fåglarna. Nyss fladdrade en fjäril, gungande likt ett lossnat blomblad i 
luften. Nu sveper mörkret in! Vinande! Rasslande! Som tusen snärjande 
stålkedjor! Å! Rädslan, det är ingenting! Ångesten, det är ingenting! Den 
kändes också nyss, när vägen darrade i sol: men vanmakten, slutet, det 
förkrossande slutet . . . Och ingen, ingen kan hjälpa . . .



Och så nådde skuggan Barbara, den skugga som slagit sin ring kring min 
mors plats i det gamla huset därborta, den skugga som jag fruktade mest av 
allt på jorden.



Barbara blev sjuk. Länge hade hennes föräldrar sett det nalkas. Det 
tycktes ha kommit med kärleken, smygande i kärlekens spår. Icke alla tåla 
kärleken. Luften blir så brännande. I den vita skål, som är en ung själ, 
stickas plötsligt röda rosor. Icke alla tåla den doften. Krafter, som 
slumrat under barndomen och de första ungdomsåren, väckas, släppas lösa, 
svalla fram som lösta vårfloder. Och Barbara! Hon hade ju ingenting sett 
av livet. För henne voro gränserna så trånga, människorna så få. Denna 
uppflammande kärlek förde med ens hela livet till henne. Hon behövde icke 
flytta sig, icke göra en rörelse till bifall eller bön med sina vackra 
händer. I en storm yrde livet emot henne, drog med sig allt på en gång: 
bruset från havet, den kvava luften från gränderna, rösterna från många 
människor. Ett tumult var det, jag förstår det. Liksom en människa, under 
den andra av de båda största sinnesrörelserna: döden, ibland i en enda 
minut lär se tusen syner, höra tusen röster, förnimma hela jordelivets 
jäktande hets innan utslocknandet, så förnam nu Barbara det, och hennes 
drömmande, stilla väsen föll av henne som en sliten dräkt. Och knappt 
hade den fallit, förrän en förvriden, gapskrattande, skrikande 
Barbara hoppade fram.



En dag, en natt - och Barbara Ruthven var icke mer att känna igen. Hon 
fördes bort - till ett sjukhem, hette det. Den glada, söta tant Emilie 
stängde in sig med sin sorg.



Somliga sade nu, att Barbara tidvis även förut varit sjuk, ehuru icke på 
detta stormande sätt, men att familjen sökt hålla det hemligt. Så slöto 
sig icke de där väggarna, som jag alltid trott voro tjockare än andra 
väggar, kring det soligt lyckliga hem, som jag hade föreställt mig.







Barbara hade en privatsköterska, en vänlig blåögd flicka, syster Hildur. 
Ett par gånger, då jag var uppe hos Beth, träffade jag henne. Jag visste 
nu, att Barbara var på hospital.



-Kom ut och hälsa på oss, sade sköterskan en dag till mig. Barbara är lugn 
ibland, då känner hon igen er.



Jag sade till Pa, att jag ville hälsa på Barbara. Han tyckte icke om att 
jag skulle fara dit.



-Jag är rädd för att du blir skrämd, sade han.



Men nu ville jag. Jag köpte ett fång av blommor, jag mindes att Barbara 
älskade blommor, och så for jag ut till hospitalet. Egentligen hade jag då 
ingen föreställning om ett hospital. Har någon utomstående det? Numera har 
jag det. Jag vet att ett sådant ej alltid så mycket skiljer sig från ett 
vanligt sjukhus: varken ett fängelse eller en tvångsanstalt behöver det 
vara. Men denna första gång. ..



Jag kom utanför den del av staden, som jag hittills kände, stod så till 
sist framför ett högt staket och gick in i en vidsträckt park.



"Så vackert", tänkte jag, "här kan ju Barbara promenera."



Då mötte jag en skock patienter. I spetsen för dem gick en stadig gumma 
med en toppmössa på huvudet och en grov käpp



i handen. De andra kommo efter, förmodligen klädda i hospitalets kläder, 
med små runda grå mössor och korta kavajer. Jag stannade och lät dem 
passera. Några vände ansiktena mot mig: bleka ansikten, där ögonen ruvade 
djupt inne. Ett par skrattade, högt, dumt. Två sköterskor i sina svarta 
kappor gingo mittibland dem.



Jag tyckte icke längre, att parken var så vacker. Betryckt vandrade jag 
vidare.



En gammal herre i päls kom gående, stödd på sin sköterska. Han hade ett 
stort, skäggigt ansikte, med röda uppsvällda kinder. Han jollrade som ett 
litet barn, fnissade, stötte fumligt med käppen mot snön.



Jag skyndade förvirrad upp mot huvudbyggnaden. Redan i porten mötte mig 
den blåögda sköterskan.



-Jag såg fröken komma, sade hon, jag skall visa er vägen.



Vi gingo uppför en trappa och genom en korridor. Något skramlade, då 
syster Hildur rörde sig. Jag såg nu, vad det var. På ett långt band hade 
hon en stor nyckelknippa fästad. En dörr! Hon låste upp den, låste åter 
igen den efter sig. Nyckelknippan skramlade, låset knäppte. Jag var 
inlåst. I en plötslig obehärskad ångest skulle jag velat kasta mig mot 
dörren och spränga den. Genom korridorens stora fönster såg jag den blå 
himlen därutanför, solskenet, ett vitt moln, som seglade förbi långt 
borta. Så fjärran allt det där kom, bara genom att en nyckel med ett fast 
grepp vridits om bakom en!



Vi gingo vidare. Min känsla av skräck försvann. Här var ju fridfullt. 
Blommor överallt! Jag tittade in i ett par stora salar, där rörde sig 
stillsamt flera kvinnor. Somliga sydde, andra läste, ett par gingo av och 
an på golvet och vredo händerna.



-Det här är lugna avdelningen, sade syster Hildur och låste upp och 
reglade igen.



Här var en vävsal. Jag såg huvuden nedlutade över vävstolarna. Någon sjöng 
sakta. I ett annat rum surrade en symaskin. Överallt mötte vi blåklädda, 
leende sköterskor.



"Det här är ju inte farligt", tänkte jag.

En ny korridor! Den var inte så ljus. Inifrån 
ett rum hördes en gnällande röst. Vid en stol stod en mycket mager 
välklädd dam. I detsamma som vi gingo förbi henne började hon att av alla 
krafter med sin knutna hand slå på stolen, medan hennes röst steg till ett 
skrik. Okvädinsord, svordomar tumlade ur hennes mun; och hela tiden slog 
hon på stolen, som om hon velat hugga den i bitar. Så tystnade hon lika 
tvärt som hon börjat skrika, och satte sig lugnt och leende ned.



En liten spenslig dam med håret i oordning kring ansiktet kom rusande emot 
oss, hejdade sig, neg djupt, rätade Npp sig igen med förnäm blick.



-Drottning! Drottning! mumlade hon med blid röst.



Syster Hildur nickade åt henne. En dörr slogs upp på vid gavel. En väldig 
gestalt fyllde dörröppningen. Ur ett brett ansikte tittade ett par 
stickande ögon - ondskefullt, hatfullt granskade de där ögonen mig. Syster 
Hildur låste upp och stängde igen, raskt, vanemässigt. Nu stodo vi utanför 
en ny dörr. Jag lystrade ofrivilligt. Därinnanför hördes ett dovt buller 
och ljudet av ett par gälla röster. Syster Hildur gav mig en snabb blick.



-Här är fröken Barbara, sade hon och vred om nyckeln.



Jag kom in i en korridor, bredare än de förra, upplyst av ett stort 
fönster. På vardera sidan om korridoren voro dörrar. Somliga hade infällda 
fyrkantiga glasrutor, så att man kunde överblicka de små rummen, andra 
endast små gluggar, lagom stora för att ett forskande öga skulle kunna 
titta in, en del stodo vidöppna. Från ett rum kom en ung flicka i en lång 
nattrock. Det ljusa håret hängde i en fläta på ryggen, ansiktet var 
upphettat och skrattande, underläppen uppsvälld, som om hon bitit i den. 
Det var Barbara. Jag vet icke, vad jag hade väntat mig, men alls icke 
detta. Detta var inte Barbara, sådan jag alltid sett henne. En okynnig 
barnunge måste suttit bakom hennes ögonlock och nu kilat fram.



-Tjänixen, Tony, sade hon. Du har blommor. Goddag! Goddag!

Hon tog blommorna och viftade med dem som en kvast i luften, slog 
ena armen om sin sköterskas hals och såg stadigt på mig.



-Var har du fått blusen ifrån? frågade hon och var genast framme vid mig.



Blommorna kastade hon på golvet. Hon grep tag i min blusärm och drog 
häftigt i tyget. Jag kände hennes fingrar krampaktigt sluta sig om min 
handled, en liten vass nagel trängde in i köttet.



-Släpp fröken Hastfehr, sade sköterskan med bestämd röst.



-Ha, ha, skrattade Barbara uppsluppet. Hastfehr, knastfer, laster, master 
trala la la!



Hon släppte mig så plötsligt, att jag tumlade baklänges.



-Du skall se mitt rum, sade hon och tog upp blommorna och slängde dem 
innanför sin dörr.



Jag tittade in i Barbaras rum. Det var kalt som en cell, vid ena väggen 
låg en madrass med en filt på.



-Hon kan inte ha sängen inne, sade sköterskan lågt till mig, då hon såg 
min häpna blick.



Barbara snurrade runt.



-Kan jag inte ha säng? Du ljuger, din hora!



Med ett gällt skrik kastade hon sig på bädden. Hon vred sig, sparkade med 
benen, slet upp nattrocken och blottade sitt vita skinn.



-Man förstör mig, stönade hon. Jag brinner upp! Jag brinner upp!



-Det är väl bäst ni går, viskade sköterskan och stängde sakta.



Ute i korridoren voro nu flera patienter. En lång gestalt stod tryckt mot 
väggen och viskade in i den, ivrigt, hemlighetsfullt. En gammal gumma mitt 
på golvet pratade högljutt, medan hon höll ett finger i luften; då och då 
rörde hon försiktigt med sin andra hand vid fingret och stoppade det sa 
först i munnen och sedan i örat. Mot cn fönsterruta tryckte sig ett 
ansikte, så att näsan plattades till, och ögonen stirrade med en 
frånvarande blick på alltsammans.



Jag sag in till Barbara. Hon hade rullat ihop sig på golvet i en onaturlig 
ställning. Hon plirade upp med ena ögat och blinkade åt mig.



-Det var tråkigt, sade den lilla sköterskan då vi gingo tillbaka. Fröken 
Barbara var så lugn i dag på morgonen. Men hon är så olika.



-Blir hon inte bra? mumlade jag.



-Det får inte jag uttala mig om, sade syster Hildur och skakade på 
huvudet. Det var synd på frökens vackra blommor.



Jag kunde inte svara. Jag skyndade bara framåt.



-Vill ni inte dricka kaffe? Jag är ledig nu och kan bjuda på det i mitt 
rum, föreslog syster Hildur vänligt.



-Tack! Tack! stammade jag. En annan gång! Jag måste hem nu.



Jag gick hela vägen hem. Jag hade en känsla av att jag omöjligen skulle 
kunna sitta i en spårvagn.



Det korta, misslyckade besöket på hospitalet hade så upprört mig, att jag 
knappast uppfattade något omkring mig, bara gick och gick. Ibland 
halvsprang jag, som om jag hade hört ljudet av en nyckelknippa skramla 
bakom mig.



Barbara! Hade vi kanske alla en helt annan varelse dold inom oss? Någon 
som plötsligt skulle träda fram och tala med främmande, fräck tunga? 
Alldeles under huden fanns kanske denna varelse, som ingen ville kännas 
vid, låg där utbredd som en grå flädermus med de utspärrade vingarna 
fästade ytterst under våra naglar. Var fick jag flädermusen ifrån? Jo, 
naturligtvis! Ett djur måste det vara. Inte en människa! Ett klibbigt, 
vidrigt djur, som ätit sig in i kroppen och en dag skulle grimaserande äta 
sig fram.



Jag tog mig trött över pannan. En bil for tätt förbi mig. Jag såg en skymt 
av ett par leende ansikten. Barbara Herbert hade kommit tillbaka. 
Jag hade räknat dagarna till hans återkomst, och ju ivrigare jag räknade, 
ju flera och längre tycktes dessa dagar bli. Men nu var han åter i 
Stockholm.



Han kom upp helt oförmodat till oss en söndagsförmiddag. Pa var utgången. 
Herbert stod plötsligt i dörren till salongen. Boken jag hållit på att 
läsa föll i golvet, då jag räckte honom handen. Jag tyckte alltid, att han 
dök upp så där som en ande. Hans steg voro så lätta.



-Bo kommer snart efter, sade han, sedan vi hälsat ordentligt.



Han satte sig ned vid min sida i soffan. Nu började han berätta om sitt 
hem, utan att jag frågat något. Jag var glad däråt. Då och då såg jag 
försiktigt på honom. Så hans ögon glänste! Det kom något i hans röst, när 
han talade om sitt hem, en klang jag inte hört förut.



Å, jag förstod det sa väl! Det är, det var hans hem. Jag hade aldrig varit 
där. Det var ett stycke av honom själv. På vägarna därborta hade han 
traskat som liten gosse. Han kände igen dem i snö och i vårsmältningen. 
Han visste, var de första blåsipporna kommo upp, och han brukade gå och 
titta på knopparna och gräva med händerna i jorden omkring deras rotter.



Utanför hans fönster växte en stor gran. Om morgnarna, när han vaknade, 
Iyste solen högst i grantoppen: den satt där som en glindrande 
guldstjärna.



Han hade syskon: en bror var löjtnant nere i Västerås; en syster förestod 
arbetsstugan i byn. Men han talade inte om hurudana de voro som vuxna. De 
voro barn. De lekte på den stora gården. De sprungo ifatt nedför 
herrgårdsallen. De hade kaniner. Själv hadc han en tam kråka. En vacker 
dag flög den sin väg. Vingarna hade vuxit ut. Hon hette Tamar efter henne 
i bibeln. Hela sommaren ropade han efter henne, så snart han såg en 
kråka flyga upp ur en skogsdunge. Men hon kom aldrig igen.



Hans far promenerade i parken, i den vidsträckta trädgården. Fadern hade 
alltid käpp i handen och en sax i fickan. Han klippte av en vissen kvist 
med saxen och mätte med käppen ut nya trädgårdsland. Ibland stannade han 
och såg upp mot huset. Barnen kommo rusande. Han plockade upp plommon ur 
fickorna, ett stort daggigt äpple, som nyss legat på trädgårdsgången.



Modern satt uppe på terrassen och sydde. På sanden bredvid henne låg en 
nedfallen bilderbok, ett stycke därifrån stod hunden Tufs och klippte med 
öronen. En fjäril fladdrade kring hennes händer...



Herbert tystnade plötsligt.



-Å, vad jag talar, sade han så. Men du hör ju också på, tillade han 
leende.



-Det var din mors händer - - - sade jag, och jag hörde själv, att min röst 
blev nästan bönfallande.



Jag, som aldrig känt en mors kärlek, törstade efter att höra om en annans 
mor. Det skulle kännas så tryggt att veta, att hon fanns, den där modern, 
som brukade sitta och sy bland bilderböcker, hundar och barn, som mumsade 
på plommon.



-Ja, sade Herbert nu nästan förläget. Jag brukar ju aldrig tala sa här 
mycket. Men du maste höra, Tony. Jag har aldrig sett min mor, utan att 
hennes händer varit fullt sysselsatta: alltid ha de omslutit något, ett 
handarbete, ett barn, ofta en bok. Hon älskar att läsa. Hon samlade oss 
omkring sig. Vi kommo till de där varma goda händerna. Alltid voro de redo 
att släppa det de just fattat tag i. När vi kommo, fingo de inte vara 
upptagna. Jag minns, hur en tillfällig smärta flög bort vid beröringen av 
dem. Och när man var glad, voro händerna också glada. Hon formade dem till 
fåglar, till skålar. Hon lärde oss den lustiga leken om Tummetott, och jag 
tyckte alltid om när hon kom till lilla Vickevire, därför att på 
lillfingret hade hon en så vacker ring med rubiner och smaragder, en 
riktig sagoring.



Mina ögon stodo fulla av tårar, och jag vände bort huvudet för att Herbert 
ej skulle se dem. Med mig hade ingen mor lekt. Herbert reste sig på sitt 
hastiga sätt.



-Du skulle ha varit med oss därhemma, Tony, sade han allvarligt.



Å, visst skulle jag ha varit det. Jag försökte le, men det var nog ett 
litet ömkligt och misslyckat leende, ty Herbert lutade sig ned över 
soffkarmen och såg på mig.



-Du skall träffa min mor en gång, sade han.



I det ögonblicket tror jag, att något knöts fast emellan oss.



Efter den där dagen föreföll det mig ofta, då jag betraktade Herbert, som 
om jag såge de där ömma, flitiga händerna omkring honom.







Som av en tyst överenskommelse bildade jag, Kerstin, Bo och Herbert en 
sammanslutning, som blev oss både till glädje och nytta. Bo och Herbert 
voro ju ständigt tillsammans, likaså jag och Kerstin. En gång beslöto vi, 
att vi alla skulle träffas och läsa något.



Det var Herbert, som bestämde Almqvist. Vem hade talat om honom förut? Nu 
mindes jag, det var Magnus. Men jag hade ej lytt hans råd att läsa 
Törnrosens bok. Herbert lånade mig nu Jaktslottet. Han tog också med sig 
en gammal upplaga av Almqvists Songes och spelade för mig. De underbara 
melodierna rörde mig. Jag började älska dem, innan jag läst något alls. 
Där var en sång:



Om bland tusen stjärnor någon enda ser på dig, tro på den stjärnans 
mening, tro hennes ögas glans.

Du går icke ensam. Stjärnan har tusen vänner; 
alla på dig de skåda, skåda för hennes skull.



Lycklig du är och säll. Himlen dig har i kväll.



Den tyckte jag var skriven för mig. Jag kunde höra den om och om igen. Där 
fanns något av psalm och även av folkvisa. Tonerna växte upp som blommor. 
Något inom mig, kanske det där "mörkvioletta", som Magnus en gång talat 
om, drogs instinktivt, tjusat till denne underlige man med den höga 
pannan, de svärmiska, litet stickande mörka ögonen. Långt senare läste jag 
ett av hans sällsamma, ömt självironiska brev, där han säger, att han 
alltid varit älskad av barn, unga studenter och knoppande unga kvinnor.



Så blev det också nu. Jag gör mig ingen illusion av att förstå honom, men 
jag älskade honom då, och jag älskar honom ännu. Här kom åter jorden, 
underverket, mig till mötes, bara mycket mera mystiskt och trolskt än jag 
drömt mig det själv.



Vi fyra träffades nu hos varandra. Ibland hos mig, ibland hos Kerstin, ja 
till och med Bo och Herbert fingo göra fint i sina respektive dubbletter 
för att ta emot oss. Det låg en obeskrivlig stämning över dessa 
sammankomster. Till och med den klarögda Kerstin tycktes ryckas med därav.



Första gången jag var uppe hos Herbert... Han hade ett par rum vid 
Tegnerlunden, icke långt från Högskolan. Från fönstren såg man parken, där 
alltid barn lekte. Jag steg in i hans bostad med en nästan andaktsfull 
känsla, och jag skulle velat tysta Kerstins glada höga röst. Det var som 
om jag lyssnat efter något: hans hemligaste drömmar, hans innersta tankar.



Överallt på bord och stolar lågo böcker och noter, men från hyllorna, ja 
från alla upptänkliga platser, lyste blommor. I ett hörn stod tevattnet 
och puttrade, och på ett bord framför en bred ottoman, hade han dukat upp 
kakor och koppar. Där slogo vi oss ned. Själv hällde Herbert i teet at 
oss. Jag önskade, att jag fått göra det. Jag skulle velat vara värdinna i 
hans rum. Vi lade citronskivor i det doftande teet och drucko det på 
ryskt vis.



Herbert sprang till pianot. En melodi nynnade ut i rummet. Tulpanerna på 
hyllan ovanför böjde sina stjälkar nedåt och drucko in musiken med vidgade 
kalkar.



Vad läste vi sedan den gången? Kan jag minnas det? Jag tror det var 
"Skönhetens tårar". Nymfen Astarte som flyr genom rymden, förföljd av den 
hisklige jätten. Han griper henne och trycker sina skarpa fingrar mot 
hennes panna. De såra henne. En droppe av hennes blod rinner utför hennes 
panna och blandar sig med tårarna i hennes ögonlock. Denna Skönhetens tår 
faller genom rymden - blod utgjorde dess undre del, tårvattnet det övre. 
Det undre väsendet i tåren - blodet -vill nedåt, men det klara vackra 
vattnet vill uppåt, vill åter förena sig med Skönhetens ögon. Och så blir 
Astartes tår svävande i rymden. "Denna tår är världen, vari du bor, min 
vän."



Tulpanerna böjde sig allt djupare ned, runno som en mörkröd ström utefter 
hyllan, trötta och matta av värme och teångor. Jag såg på Herberts händer, 
som fattade om boken, och tänkte på de andra händerna... En fjäril 
fladdrade omkring dem. "Denna tår är världen, vari du bor, min vän."



Men inom mig kände jag åter den där feberbrådskan, ångesten för att det 
snart skulle bli sent.







Så fort tiden gick. När jag nu tänker tillbaka på den, ser jag att 
ingenting hände, ingenting yttre, ingenting som man kan ta på och sticka 
ned som en milstolpe vid vägkanten. Där fanns bara Herbert, våra samtal, 
våra promenader, söndagsförmiddagarnas musikstunder. Där var åter min 
benägenhet från barndomen att intensivt gå upp i ett enda, skära av det, 
trycka det intill mitt hjärta, uppfyllas därav, så att allt annat blev 
overkligt.

Dagarna ljusnade redan mot våren. Den bleka svenska våren, med blå 
skymning och snödroppar under den sprickande isskorpan!



Icke långt utanför staden vid en av de små stationerna på banan söderut 
hade en berömd målare byggt sig en stuga, som mest bestod av en kolossal 
ateljé. Här levde han med sin hustru och sina många barn hela vintern, 
fullkomligt avskild från den övriga världen. Ibland gick hans namn genom 
pressen som en gammal känd trumpetfanfar: några nya tavlor av hans hand på 
en utställning; och alla äldre strömmade till för att se dem, kritiken 
lovsjöng dem kanske icke mer så hänfört som förr, men sin stora 
popularitet hade han kvar. Jägare och enstöring, förtrolig med alla 
skogens vilda djur, men just inte med andra, hade han själv så småningom 
förvandlats till en björn i sitt idé. Björnen var alls icke ovänlig av sig, 
men han ville inte komma ut. Han hade alls ingen lust att visa sig, den 
lille, stillsamme mannen därborta, så nära huvudstaden och ändå så långt 
avlägsen därifrån, som om han bott uppe i obygderna.



Men Herbert kände honom och hans äldste son, Ove. Pa hade även någon gång 
sammanträffat med honom. Och en dag blevo vi ungdomar bjudna ut till Villa 
Bungalow - så hette huset.



Tidigt på morgonen satte vi oss på tåget med biljetter till den lilla 
stationen. Utanför staden låg ännu snön kvar. Inne i skogarna skymtade 
stora vita drivor, men omkring stugorna lyste redan björkarna i violett. 
Vid stationen mötte en släde. Luften darrade av sol, ispiggarna som hängde 
från husen fällde jättetårar. Vinden kom farande ren och klar, och det 
porlade sakta i diket utmed vägen.



Kerstin sköt hatten i nacken och gav till en drill som en fagel, som 
sluppit ur buren. Vi packade in oss i släden: Bo bredvid Kerstin, jag 
bredvid Herbert.



Det var lustigt att se Kerstin och Bo ihop. Det var alltid något 
stridslystet i deras samvaro. Kerstin fann Bo för flickacktig, Bo 
tyckte Kerstin var för manlig. Hans nyömtåliga estetiska sinne led svåra 
kval vid åsynen av Kerstins blusar, skor och strumpor. Hon förstod sig 
inte på att klä sig. Det lätta koketteriet låg inte för henne. Sitt blonda 
hår strök hon rätt upp, och det var bara en händelse att det passade henne 
att ha det så, därför att hon hade en så vacker panna; och satte hon på sig 
en klänning, hängde den gärna på ett underligt sätt kring hennes kraftiga 
figur. Men ändå, fastän de retades med varandra, tror jag att dessa två, 
Kerstin och Bo, voro upptagna av varandra, om också kanske mest av 
varandras brister.



Jag satt bara stilla och gladde mig åt den vackra dagen. Nära mig, så nära 
att jag kände tryckningen av hans arm mot min, hade jag Herbert. Den lätta 
beröringen med honom lopp genom mig, berusade mig, kom solstrålarna att 
blixtra framför mina ögon. Och så var rädslan åter där. Rädslan för att 
denna känsla av välbehag skulle vara oren, icke värdig min kärlek. Den 
marterade mig. Tryckningen av hans arm blev till en tyngd. Men inom mig 
hettade det och brände av en blodets oro, aldrig tillfredsställd, 
aningsfullt skälvande, jagande efter ett syskonblods smärtsamma förening.



Nu voro vi framme. Från en hundkoja skällde en lurvig gårdvar, hyggligt 
och trivsamt. Ett par linhåriga och blåögda barn tumlade ut på trappan. Men 
innan vi hunnit röra oss ur släden, var redan en ung herre framme och 
knäppte upp fotsacken och önskade oss välkomna. Det var äldste sonen, Ove 
Lindfors.



I förstugan vimlade det av barn i alla aldrar, ett par hundvalpar gläfste 
kring våra ben, och på trappans balustrad låg mitt i solskenet en fet grå 
katt och lyste på oss med sina gula ögon. Nu fördes vi in i ateljén, där 
Ijuset strömmade in från fönstret i taket och det på sidan. Inga möbler, 
men på ena kortändan låg en väldig isbjörnshud kastad framför en 
schäslong. På isbjörnshuden stod Uno Lindfors själv, blinkande med 
rödkantade trötta ögon mot den vassa dagern. Vilddjursfällen nästan 
dränkte den lille spenslige mannen, och det stora björnhuvudet öppnade sitt 
röda rovdjursgap till ett argt bett framför hans fötter. Blygt räckte han 
oss handen. Jag såg in i hans ansikte, en grå mustasch hängde ned från den 
bleka munnen, och nu upptäckte jag ögonens milda bruna glans, som gav hela 
hans utseende något släkttycke med skogens skygga åbor.



Från en liten sidodörr kom en storväxt dam frambrusande. Henne dränkte 
inte isbjörnshuden, men hon och den mäktiga fällen tillsammans kommo 
mannen att likna en blek skugga, eller en vit solfläck på väggen. Mörk och 
yppig, med en svallande oredig hårmassa, föreföll målarens hustru, modern 
till alla dessa barn, som myllrade omkring ateljén, som en verklig 
naturens brunn, vari starka safter kokades och tillagades; man tyckte sig 
riktigt se dem svälla under det åtstramade klänningslivet. Hon tog oss i 
händerna med kraftiga grepp, och den breda röda munnen skrattade.



En ny släde, fullastad med ungdom från trakten omkring, kom nu 
framkörande. Ateljén fylldes av skrattande, pratande unga herrar och 
flickor. Uno Lindfors blinkade nervöst och drog sig undan in i ett annat 
rum. Men bakom ljusa flickhuvuden och farande barnungar bredde sig hans 
tavlor: stycken av skog och berg och sjö, som om väggen öppnat sig och man 
sett rätt ut i naturen.



En sådan dag! Först ute i skogen på skidor och kälkar. Och solen sken! Jag 
tyckte att solstrålarna klingade, där de snodde sig över grå gärdesgårdar 
och löpte i blanka skidspar. Det var för mycket luft och sol på en gång 
för den som kom från stadsgator.



Men när skymningen föll, dukades middagsbordet i den långa salen under 
mörknade takbjälkar, och en väldig brasa brann i den öppna spiseln. Vid 
ena bordsändan försvann värden i en fornnordisk karmstol med grinande 
varghuvuden på armstöden; men värdinnan mittemot honom skar för kött och 
bröd med fasta stadiga fingrar, och hon höll kniven på ett sätt, som 
ovillkorligt förde tanken på Tor med släggan. På kvällen blev det dans i 
ateljén. Där fanns många trevliga unga herrar. Jag svängde om med dem och 
njöt för första gången av att se Herberts ögon följa mig med en förvånad 
och road blick.



Herbert själv dansade illa. Helst slog han sig ned vid pianot i sidorummet 
och spelade för oss. Han bjöd upp mig, men när dansen skulle begynna, slog 
han an de första ackorden till en vals.



-Sitt här, sade han nästan befallande. Vi behöver inte dansa.



Lydigt satte jag mig bredvid honom. Genom den öppna dörren skymtade de 
dansande i ateljéns strålande ljus, men härinne voro endast ljusen på 
pianot tända. Bo struttade förbi med en flicka i sina armar, och jag såg 
en flik av Kerstins svängande kjol.



Så märkte jag, att Herbert betraktade mig över notstället. Hans smala 
fingrar rörde vid tangenterna, och valsmelodien gungade ut i rummet, men 
hans ögon voro fästade på mig med ett egendomligt uttryck. Jag såg ned och 
såg upp igen. Ljuset for över detta mörkhyade ansikte, som jag lärt mig 
älska, och en skugga föll över pannans framskjutande valv och gjorde 
ögonen och munnen svarta. För musikens skull kunde vi icke tala. Men den 
lilla kammaren svepte in oss i en intim förtrolighet, som skärptes än mer 
av rösterna från alla de främmande människorna därutanför.



Den gångna tidens möten, promenader och pratstunder fladdrade förbi mina 
ögon och fingo här i rummets skymning en ny och ljuv betydelse. I tankarna 
knöt jag samman dessa små händelser, liksom barn bruka knyta kedjor av 
maskrosstjälkar, och min kedja blev lång. Den nådde fram till Herbert, 
föll över hans knän, sträckte sig över hans händer...



I nästa minut blickade jag förvirrad upp. Någon hade tänt det elektriska 
Ijuset i taket. Det var Bo.



-Sitter ni här och svärmar? sade han och kom fram till oss.

Herbert såg inte upp, men lät händerna vila på 
tangenterna. Något i Bos tonfall förvånade mig. Han föreföll så nervös. Nu 
lutade han sig över Herberts axel, som om han tänkte viska något till 
honom, men hejdade sig och tittade mot dörren. Där stod Ove Lindfors.



-Jag tror Ove vill dansa med Tony, sade Bo vårdslöst.



I nästa stund dansade jag ut i ateljén. Herbert hade åter börjat spela. 
Den lilla episoden berörde mig pinsamt. Det var som om Bo hade skickat 
bort mig från Herbert.



Senare på kvällen, då Kerstin och jag inhysts i ett rum, som luktade 
starkt cigarrettrök, och Kerstin redan somnat, låg jag och stirrade ut i 
mörkret. En otrolig tanke hade fallit mig in. Bo var kanske svartsjuk! Jag 
hade ett par gånger förut lagt märke till att han sett missnöjd ut, när 
Herbert och jag talat med varandra. Ville han ha Herbert helt för sig 
själv? Han var svartsjuk på mig! En flicka! Denna upptäckt följdes av en 
hel hord ideer, som ledde rakt tillbaka till Bos underliga vänskap för 
Magnus.



Men dessa tankar smögo sig bort för en känsla, som het som en eldslåga 
borrade sig igenom min kropp, där jag låg utsträckt i sängen. Jag längtade 
efter någon. Jag famlade omkring i bädden som ett blint djur i åtrå efter 
någon att trycka mig intill. Och mina läppar öppnade sig, som kände de på 
långt håll närvaron av den dryck, som skulle kunna släcka deras törst. Jag 
sträckte ut handen som för att närma pokalen till mig, lät den så åter 
maktlöst sjunka... Samtidigt blygdes jag över dessa känslor, som jag hela 
tiden fruktat; men själva blygselförnimmelsen kittlade som ett olovligt 
retmedel. Och syndfull och suckande begrov jag huvudet i kudden.



Slutligen gick jag upp och tände. Kerstin låg där och sov, het i ansiktet, 
med håret i en blond våg över kudden. Åsynen av hennes djupa sömn lugnade 
mig. Länge satt jag och betraktade detta friska ansikte, omedvetet som ett 
barns i sömnen. En vit kraftig arm låg ovanför täcket. Jag jämförde den 
tyst med min egen smala. Och ovanför de båda bäddarna fångade jag i 
spegeln en skymt av mina oroliga ögon. Hur hade den där flickan och jag 
kommit i samma rum?



Åter släckte jag. Men ännu länge låg jag vaken, och på morgonen, resdagen, 
vaknade jag tung i huvudet med en kväljande förkänsla av olycka.







Kunde det vara så, att icke heller jag tålde kärleken?



Och ändå var jag väl icke mycket lik Barbara. Den första jublande känslan, 
som kärleken till Herbert skänkt mig, blandades så småningom upp med en 
förnimmelse av smärta och leda. Så är det väl alltid. Men stundom smög sig 
en melankoli över mig, som jag inte kunde reda mig mot. Jag kastade mig på 
sängen, där jag låg orörlig, som om alla leder domnat bort. Slöt jag 
ögonen, kommo underliga fantasier glidande. Ibland tyckte jag mig vara i 
en väldig skog, hörde träden susa över mitt huvud, kände vassa stenar mot 
mina fötter. I nästa sekund var skogen fylld av snö, och en driva låg tung 
och kall över mitt bröst, nära att kväva mig. Slog jag så åter upp ögonen, 
möttes jag av våreftermiddagens milda ljus, som strömmade in genom 
fönstren och hörde klangen från Jakobs kyrkklockor.



Då grep mig känslan av intighet. Själv var jag overklig och tingen omkring 
mig overkliga, så att jag ej vågade röra vid dem av fruktan för att jag 
skulle sticka fingret genom tomma luften.



Vid ctt sadant tillfälle kom en skräck över mig, en dödsångest, som jag 
aldrig förr erfarit. Det kändes som en kramp, som drog till om hjärtat, en 
stickande domning i alla leder, strupen sammansnördes, och jag hörde mig 
själv skrika som en drunknande. Jag förlorade icke medvetandet om var jag 
befann mig, men ångesten var så stark, att skriket pressades fram. I nästa 
ögonblick hade jag Pa och gamla Lova omkring mig. Ängsligt böjde de sig 
över mig. Gamla Lova kved som en hundvalp, och Pas ansikte var eldrött; 
jag observerade det under halvslutna ögonlock. De satte mig upp i 
sängen och gåvo mig vatten att dricka. Mina kinder brände. Snyftande och 
hackande tänderna, dolde jag ansiktet mot Pas arm. Jag kunde inte 
förklara, varför jag skrikit. En förfärlig känsla av skam kom över mig. 
Jag blygdes som ett barn, som ertappats med en odygd. Och sedan, när jag 
åter låg orörlig, gick ångesten ännu som efterdyningar genom min kropp.



All säkerhet var försvunnen. Jag väntade på skriket, med en oerhört 
kvalfull förnimmelse av att jag icke längre hade mig själv i min makt. Och 
under dagarna som följde växte denna känsla av osäkerhet. Gick jag på 
gatan bland människor, var skräcken där. Tänk om jag skulle skrika till! 
Tänk om jag plötsligt skulle säga något högt! Människorna blevo mina 
fiender. Kanske vaktade de bara på att jag skulle bära mig åt som en 
galning? Jag vek av från de stora stråken, smög mig bakgator, sprang med 
andan i halsen över någon öppen plats, som jag måste förbi.



Men nästa gång jag var på föreläsning med Kerstin kom anfallet på nytt. 
Mitt skrik slapp lös som en ond ande, och jag fördes ut halvblind av tårar 
och följdes hem av Kerstin i bil. Å, denna skamkänsla, denna ohyggliga 
skamkänsla som efter ett begånget brott! Jag ville icke se någon, låg 
envist tyst med sammanbitna tänder.



En läkare kom till mig. En liten fet och röd herre med sträng mun och 
genomträngande blick. Han undersökte mig noga, mumlade om "hysteri" och 
"för hårt spända nerver", skrev ut "stärkande" medicin och lugnande 
nervdroppar att tagas på sockerbit. Men jag hörde honom lågmält säga till 
Pa i nästan skämtsam ton:



-Flickan blir bra, när hon blir gift!



En lustig och brutal mening, som uttalats av många läkare, då det varit 
fråga om hysteriska flickor; och densamma, som tant Mirjam uttalat om 
Barbara.



Så småningom blev jag åter bättre, men rädslan för att på nytt bli sjuk 
lämnade mig icke. Det var som om denna rädsla framdrivit sjukdomen 
och nu beständigt hölle den kvar i närheten. Till sist blev det som om 
rädslan vore själva sjukdomen. Skräcken för denna, såsom ett obönhörligt 
öde, som ingen kunde frälsa mig ifrån, hade ju suttit i mig från det jag 
var ett litet barn, då jag ständigt haft min sinnessjuka mor för ögonen.



Men våren kom på allvar. Solen värmde. Snödroppar och krokus stucko upp 
huvudena ur rabatterna, och från himlen revos snömolnen bort som trasiga 
skynken, blottande en klarblå, underbar vårhimmel.







Den lille doktorn kom igen. Nu tog han blodprov och talade om att jag 
borde skickas till landet. Hade vi inga släktingar jag kunde fara till?



-Vi ha ju tant Constance, sade Pa plötsligt en dag, när han och jag 
diskuterade detta ämne.



Jag mindes dunkelt, att jag hade hört hennes namn.



-Du har ju aldrig sett henne, sade Pa muntert, minns du inte att jag talat 
om en Constance Hastfehr, avlägset släkt till oss. Hon är artist, inte 
någonting riktigt, men så där litet till husbehov, litet dilettanteri, 
akvareller och miniatyrer, och har ett litet ställe i Kolmården, lika 
miniatyraktigt och plottrigt som hennes konst, där hon grävt ned sig med 
sina små målargrejor. Man ser aldrig en skymt vare sig av henne eller 
hennes tavlor. Dit skulle du bestämt kunna resa.



Pa satte sig genast i förbindelse med fröken Hastfehr och fick snart svar. 
Hon skrev att jag visst kunde få komma till henne. För tillfället hade hon 
en systerson hos sig, men han skulle snart resa, och jag kunde komma när 
som helst.



-Utmärkt! sade Pa. Systersonen har jag aldrig sett. Jag vet bara att hans 
mor, som var en skönhet på sin tid, gifte sig med en engelsman och 
alltsedan dess varit bosatt i London. Då kan du ju passa på och lära dig 
engelska!

Därmed var saken avgjord. Och allt ordnades nu med en sådan 
skyndsamhet, att jag knappast hann säga farväl åt mina vänner, innan jag 
reste, vilket kanske inte var den lille doktorn emot.



Sent en kväll kom jag fram till Constance Hastfehrs eremithus. Det låg 
inte långt från järnvägsstationen, men mitt inne i skogen. En flicka mötte 
mig och tog kappsäcken. Det småregnade, när vi gingo uppför vägen, och jag 
kunde ej se mycket av huset i mörkret. Vi stego uppför en stentrappa, och 
flickan öppnade dörren till en stor ljus hall. Ännu innan jag hunnit få av 
mig hatt och kappa, hörde jag lätta steg från ett angränsande rum och en 
liten vit dam visade sig på tröskeln. Hon såg vänlig och glad och en smula 
brydd ut. Det var fröken Constance. Då hon kysste mig, mötte jag hennes 
ögon, bleka, skygga, som undangömda vårvioler.



-Välkommen, Tony, sade hon.



Hon gick före mig upp till ett litet vitt flickrum.



-Här skall du bo, sade hon leende. Och jag hoppas du kommer att trivas. Vi 
dricka te strax, fortsatte hon välkomnandet; och så lämnade hon mig.



Jag såg mig omkring. Allt tycktes ordnat med kärleksfull omsorg. På bordet 
lågo några böcker, över sängen hängde en tavla, förmodligen målad av 
Constance Hastfehr själv: en knippa luktärter med bjärt solsken över 
bladen.



Slutligen gick jag ned. När jag kom i trappan, fick jag syn på någon, som 
stod i hallen. Det var en lång och axelbred ung herre, klädd i blå 
kavajkostym. Ofrivilligt stannade jag. Hastigt blickade han upp mot 
trappan, och jag såg ett ovanligt vackert, litet blekt ansikte, där munnen 
sköt ut brutalt och egensinnigt, stödd av en kraftig rund haka. Jag 
fortsatte nedför trappan. Nu kom fröken Constance ut i hallen.



-Här är min systerson Frank Maclean, och det här är Tony Hastfehr, sade 
hon. Ni få allt kalla varandra vid "du" och namnet, här går det inte för 
sig att jämt säga "fröken" och "herr". Och Tony, fortsatte hon och tog mig 
under armen; du får inte säga annat än Constance till mig, "tant" är 
förfärligt. Hon skakade av en låtsad eller verklig rysning.



Och därmed förde hon mig in i ett vackert vardagsrum, varifrån dörrarna 
stodo öppna till salen.



-Jag har bara de här rummen härnere, sade hon, ingen ateljé. Uppe i min 
sängkammare har jag en liten målarskrubb.



I salen stod teet dukat. Flickan som mött mig vid stationen kom in med 
ångande tevatten och rostat bröd. Mot rutorna hörde jag regnet droppa, en 
kvist gned sig mot fönstret. Jag såg från den ena till den andra av mina 
nya vänner, och en känsla av trevnad och behag smög sig över mig.



-Mera marmelad?



-Tack!



-En kopp te till? Skall det inte vara litet mer bröd?



De frammumlade orden voro fyllda av vänlighet. Violögonen glänste... Frank 
Maclean talade svenska. Den främmande brymingen gav hans röst som en 
särskild charm.



-Mor lärde mig svenska, sade han, och det sista året har jag varit i 
Göteborg och studerat handel och sjöfart - kallas det visst. Jag önskade 
se litet av Sverige, och min far vill att jag skall bli affärsman.



Det såg ut, som om han tänkte tillägga något; men så tystnade han tvärt. 
Han såg på mig från sidan.



-Tony liknar en irländsk flicka, utbrast han. Jag såg det genast som Tony 
kom i trappan.



Constance småskrattade:



-Det blir en liten omväxling för Frank efter att ha sett mitt vita gumhår 
så länge.



Så pratade de. En stund efter teet tog jag godnatt. Constance följde mig 
åter upp. Hon tände ljuset i mitt rum och hällde varmt vatten i mitt 
handfat. Det var som om hon njutit av att få ägna mig dessa små omsorger.



När jag blivit ensam, hörde jag regnet sucka och kvida utanför fönstret. 
Jag rullade hastigt upp gardinen, som om jag velat överraska någon 
därutanför. Men mina ögon mötte bara ett svart 
blankt glas, i vars mitt taklampan återspeglade sig som en darrande gul 
ros.



Men bortifrån rummets hörn tyckte jag mig skymta ett par mörka ögon, ett 
blixtrande leende, och jag blev länge sittande och tänkte på Herbert: hans 
röst, hans blick, hans smala händer . . .







När jag vaknade morgonen därpå, sken solen rätt in i rummet. Ovanför mig 
hörde jag någon gå av och an: en stol sköts åt sidan, ett fönster 
öppnades, en bit på en visa visslades; men visslingen upphörde nästan 
genast.



"Kanske Frank", tänkte jag halvt drömmande.



Jag kom ned till frukosten. På bordet stod kaffekannan av silver och sände 
riktiga solblixtar omkring sig, och i rummen var en doft av sval vår och 
blommor. Frank satt redan vid frukostbordet.



-Vi bruka äta frukost när som helst, sade han och sköt fram en stol åt 
mig. Constance sover ännu.



Samma känsla av behag, som jag erfarit föregående kväll, kom nu tillbaka 
till mig. Frank serverade mig allt med största artighet, bjöd socker, slog 
i mitt kaffe. Hela hans uppträdande tycktes vilja visa, att han tänkte 
särskilt på mig, bara i hans sätt att böja sig fram mot mig över bordet, 
när jag sade något, låg en uppmärksamhet, en uppskattning som berörde mig 
angenämt. Och ändå var han icke på något sätt insmickrande, och han såg 
trött ut. Huden tycktes strama åt över kinderna och gav hans ansikte något 
smalt och spänt, som kom honom att verka äldre än vad han synts mig 
föregående kväll.



Han hade slutat äta och tände en cigarrett. Medan jag drack kaffet, lutade 
han sig tillbaka i stolen och betraktade mig. En nästan omärklig darrning 
genomfor mig. Å, vad jag ändå var oerfaren! Jag, med mina drömmar, mina 
halvvakna förnimmelser !

Redan då, redan första morgonen, hade jag en aning om att här var 
något jag borde fly, något jag inte var vuxen. Och under dagens lopp växte 
denna aning till en stickande rädd oro.



Hela dagen voro vi tillsammans. Constance satt inne och målade en bukett 
tulpaner, som hon ställt i sängkammarfönstret.



-Ta hand om Tony, är du snäll, Frank, sade hon endast, eljes får Tony ta 
hand om sig själv. I det här huset äro vi fria människor; och så log hon 
mot mig och kisade med de bleka ögonen mot solen.



Frank och jag gingo ut. I en rabatt nedanför trappan växte krokus och 
snödroppar, men inne i skogen lågo ännu smutsiga drivor av snö, och på 
stigarna var det halt av rinnande snövatten och årsgamla, bruna barr.



Jag visste inte riktigt, vad jag skulle tala om. Nu var jag blyg för den 
där unge mannen, som gick så nonchalant med händerna i fickorna, och såg 
jag mig om, mötte jag genast hans blick, skrattande, road, och då krympte 
jag ihop inför den och kände mig mycket barnslig.



Jag frågade honom om England, och han svarade. Han började berätta om de 
många resor han gjort i främmande länder. Mest i sydliga och exotiska. Han 
berättade icke väl, icke åskådligt. Det var som om han inte varit van att 
tala om sig själv och sina intryck, eller också hade han svårt för att på 
svenska finna de rätta orden. Men medan jag gick där vid hans sida och 
hörde på den behagliga rösten med den starka brytningen, kom åter oron för 
något förbjudet, något farligt över mig. Varje hans ord fick en främmande 
klang, som tjusade. Mellan hans korta avhuggna meningar hörde jag bråket 
vid hamnarna därute, kärrornas gnissel, da de kördes fram lastade med 
guldgula apelsiner, dyningarnas slag mot hamnpiren...



Förvirrad strök jag mig över pannan och sökte i djupa andetag dricka in 
den svenska barrdoften, den svenska våren; men förtrollningen släppte mig 
icke. En annan luft brände mig redan. En obestämd svidande längtan 
efter fjärran trakter grep mig. Mitt eget liv tycktes mig så litet, så 
stillastående, så begränsat. Jag tänkte på hur jag gick på samma gator, 
hörde samma dörrar stängas och öppnas om mig, mötte samma ansikten. 
Herbert! Javisst, Herbert! Här gjorde mina tankar ett långt uppehåll och 
sökte fånga ett mörkhyat gossansikte; men det flöt undan som solstrimman 
därborta över trädstammarna.



Pä eftermiddagen sutto vi alla i vardagsrummet med var sin bok. Constance 
pratade ibland lågmält med mig; framför sig på bokhyllan hade hon satt upp 
sin nyss färdiga akvarell. Solen dröjde ännu kvar i luften som ett svagt 
guldskimmer i den svepande skymningen. Man var så långt borta från staden, 
huset föreföll så tyst.



Ibland såg jag på Frank. Han hade kastat sig i en låg länstol och sträckt 
ut de långa benen framför sig; i händerna höll han en engelsk roman. Nu 
föreföll han mig bara som en halvvuxen pojke. Jag fann snart, att hans 
utseende växlade alltefter hans skiftande stämningar. Han vände en sida 
och mötte min blick. Utan att förändra en min betraktade han mig 
tankfullt, dröjande, som om vi redan vore gamla bekanta och icke behövde 
genera oss. Och i själva verket förekom det mig, som om jag bott flera 
dagar i detta tysta hus.



När jag lade mig, ertappade jag mig med att lyssna efter något. Det var 
efter stegen däruppe. Men ingenting hördes. Och jag somnade med samma 
känsla av obestämd oro, som behärskat mig från morgonen.







Hur skall jag kunna skildra dessa dagar? I mitt minne komma de icke 
tillbaka en för en, tydligt särskilda från varandra, som jag kan erinra 
mig sa många andra dagar i mitt liv, de ha smultit samman till en dag och 
en natt, och ändå vet jag ju, att det var många dagar och många nätter. 
Icke kunde heller allt hända inom mig på en dag och en natt: ty det, 
som hände då, det hände ju inom mig, och detta är fortfarande endast 
berättelsen om ett hjärta.



Jag kan le åt mina tidiga svärmerier, den låga ett flyktigt 
sammanträffande kunde tända, men då jag tänker tillbaka på min korta 
bekantskap med Frank Maclean, förnimmer jag ingen fläkt av det lätta vemod 
eller den lustighet, som brukar omsväva en ungdomlig förälskelse. Mitt 
möte med Frank kom att betyda alltför mycket för mig.



Var jag då icke vaken förut? Min kärlek till Herbert? Nej, ännu under den 
måste jag ha legat försänkt i sinnenas och själens morgonslummer. Den 
omsvävades av de rosenröda skyarna från gryningstimmarnas trevande drömmar 
- ett fladdrande ljussken, som inte når till ett rums bortersta vrår.



När började min känsla för Frank, denna nästan vanvettiga förälskelse, som 
med ens väckte mig till kvinna?



Det är underligt. Jag kan precisera stunden, minuten, som om mitt hjärta 
varit en klocka och dess visare pekat ut ögonblicket och stannat på det 
för att låta mig när som helst och hur många år efteråt som helst 
konstatera det, även om dagar, nätter, timmar och sekunder eljes flutit 
samman som upprörda vågor efter en storm.



Det var tre dagar efter min ankomst till Constance Hastfehrs villa. Jag 
var ensam hemma. Constance och Frank voro ute i skilda ärenden. Det var 
afton och lampan tänd i vardagsrummet. Jag satt med en bok i en av de låga 
länstolarna. Ute hade det blåst hela dagen. Ännu hörde jag ett sakta 
vinande sno sig om byggnadens väggar, och de låga buskarna nedanför 
fönstren vredo sig oroligt mot varandra.



Jag märkte inte, när Frank steg in i tamburen. Inte förrän han stod i 
dörren till vardagsrummet, såg jag upp. Han hälsade hastigt och gick fram 
till bordet och började bläddra i ett par tidskrifter, som lågo där. Jag 
följde honom med blicken. Det var något av oro i hans rörelser, något hårt 
i hans ansikte ... Framför mig stod en liten schäslong. Nu satte han sig 
självsvåldigt grensle över pölen och betraktade mig. Just då var han 
bra vacker. Ögonen glänste av blåsten därute, och munnen hade ett uttryck 
av övermod. Aldrig hade jag sett en sådan mun. Under ögonens allvarsglimt 
levde den sitt eget liv mellan två lodräta streck, som skratt eller vrede 
ristat i detta unga ansikte. Och jag kände honom inte. Bakom hans panna 
låg det okända och lockade, i hans röst klang ett främmande lands språk. 
Nej, jag var honom inte vuxen. Jag var alltför ung, alltför oerfaren.



Ibland är jag ej säker på att det var hans avsikt att fängsla mig. 
Förmodligen var det icke medvetet. Han var charmör, utan att han själv 
kunde hjälpa det. Icke en vanlig salongscharmör; men han hade detta 
obeskrivliga något, som intar kvinnorna och som likväl ingen av oss kan 
riktigt ange, vari det ligger.



Vi började tala om vad jag just hade läst. Det var en mening jag inte 
förstod. Då steg han upp för att titta i min bok. Han ställde sig bakom 
stolen med händerna vilande på ryggstödet och läste över mitt huvud. I 
samma ögonblick kom hans närhet över mig som ett rus, en blodets sång, så 
att allt gick runt för mina ögon. Det var då förälskelsen trängde sig in i 
mig, rätt in i hjärtat. Just i detta ögonblick, då Frank lutade sig över 
min stol. Jag tordes icke röra mig, satt bara alldeles stilla med en 
förnimmelse av att allt blodet rann från mitt hjärta, som nyss förut 
dunkat, som om det blivit skrämt.



Den natten började min kamp. Jag var som ett barn, som i hjälplös vånda 
slagit händerna kring huvudet för att på detta sätt söka värja sig mot 
stormen. Jag visste, att jag blivit förälskad, men jag kallade det inte 
ens då ännu för kärlek.



Men allteftersom nattens timmar gingo, föreföll det mig, som om hela mitt 
väsen förändrades. Detta var jag, men ändå icke jag. En ny känsla slog rot 
inom mig och bredde ut sig, hänsynslöst förtrampande allt gammalt, men 
ändå tvingande mig att se på detta förflutna med en klarsyn, som sved och 
värkte.

Min kärlek till Herbert? Famls den icke där ännu? Var icke den sig 
lik? Det var väl så, att det icke mera fanns plats för den inom mig, och 
den miste färgen av att tryckas ihop. En otrogen hustru kunde icke känt 
sig uslare än jag, då jag förstod detta. Jag ropade på Herbert, grep efter 
honom som ett skydd, vilket jag skulle kunna hålla upp för den där vackre 
mannens ögon. Men Herbert räckte inte till skydd.



Jag var avklädd, naken, blottad, och blygdes icke. Det var ett rus, en 
hetta, som gjorde att jag inte frös, och en oskuldsfullhet, som gjorde att 
jag inte blygdes. Jag kände med ens, hur jag växte, blommade. Jag var 
kvinna, och jag hade icke vetat det. Darrande foro mina händer över min 
kropp. Kvinna! Bröstens fina rundning, höfternas bågar, som slöto sig om 
en skälvande skål, vittnade triumferande därom. Min var mottagandets 
stora, ödmjuka konst, alla mina lemmar öppnade sig ju mot kärleken. 
Oskyddade, värnlösa! Glada åt sin värnlöshet!



Jag kände mig rik och stolt. Allt syntes mig möjligt. Världen vidgade sig. 
Tankarna slogo hål i väggen, och jag såg in i främmande underbara land. I 
ett plötsligt nu flammade det upp för mig, att mitt liv kunde jag skapa 
själv. Alla borde kunna det. Krafter slumrade, men vaknade upp. I sådana 
stunder äger man hela världen, och världen är en hopning av skönhet och 
underverk.



Hela natten vakade jag. En gång steg jag upp ur sängen för att söka skriva 
ned något av allt vad jag kände. På ett blankt, vitt papper skrev jag det 
enda ordet: "Sinnlighet." Jag blev sittande och stirrade på ordet, till 
dess jag tyckte att bokstäverna hoppade upp och beto sig fast i mina 
läppar. Jag ville skriva mer, men förmådde icke. Då grät jag med pannan 
mot det blanka pappersarket, och åter såg jag för mig denna brutala 
egensinniga mun, det åtstramade vackra ansiktet. Med ett spadtag hade den 
där mannen grävt fram mitt hjärta. Och jag såg honom hålla upp det med 
hjärtrötterna drypande av blodet från mitt innersta hemliga väsen.

Jag hade verkligen sovit! Åtminstone slog jag 
upp ögonen mot en ny dag. Långsamt reste jag mig i sängen. Kroppen kändes 
spänstig, lätt, inte alls som efter en genomvakad natt. Bara i hjärnan 
sved det som i kramp.



-Det är morgon, sade jag halvhögt.



Min röst var sig icke lik. Till och med min röst hade förändrats sedan 
gårdagen. Jag försökte säga något annat högt för mig själv, men for 
tillbaka för den underliga stämman. Tveksamt gick jag fram till spegeln. 
Två glänsande ögon mötte mig. Jag spejade forskande in i dem, liksom för 
att söka finna det nya väsen, som tagit sin bostad i mig. Det ger en stark 
känsla av overklighet att blicka in i sina egna ögon. Det är som om en 
annan undrande och ängsligt gåve blicken tillbaka. Där bakom ögonlocken, 
bakom en svart orörlig pupill, måste hemligheten finnas. Det är omöjligt 
att nå den, och stucke jag en nål rätt in i pupillen, skulle ögat endast 
skymmas av blod.



Långsamt klädde jag mig. Jag var rädd för att gå ner, och dock längtade 
jag efter det där soliga frukostrummet, där Frank varje morgon var min 
värd. Slutligen gick jag nedför trappan. Ja, Frank satt där redan. Han 
bockade sig allvarligt för mig. Jag vågade inte titta upp, tog vad han 
räckte mig och såg på mina egna händer, som om de tillhört en annan, hur 
de rörde sig över tallriken, vita i morgonljuset.



-Jag har inte sovit i natt, sade plötsligt den där rösten med den 
främmande brytningen.



Då såg jag för första gången på honom. Han var vit i ansiktet, men ögonen 
hade samma skimmer, som jag nyss mött i mina egna. Vi betraktade tyst 
varandra. Med en häftig, uttröttad rörelse slängde han servetten ifrån sig 
och steg upp. Han gick fram till fönstret och blev stående med ryggen åt 
mig.



-Tony, sade han.

-Ja!



-Är det någon ide att söka lära känna en flicka, som man blivit intagen i, 
att förälska sig i henne - när man blott har en så förfärligt kort tid på 
sig?



Ingen av oss märkte det löjliga i frågan. Åter såg jag mina händer 
hjälplöst famla över bordet och dra sig tillbaka igen. I tystnaden som 
uppstod hördes någon knacka på dörren. Flickan kom in med post till mig. 
Förvirrad stirrade jag på ett avlång korsband.



-Skall du inte ta upp det? sade Frank otåligt och kom fram till min plats.



Jag vecklade upp papperet, och ned på bordet föll ett skrivet notblad. Det 
var en liten sång, satt i musik av Herbert. "Till Tony från H . . ." stod 
det i hörnet.



-Får jag?



Frank tog notbladet och tittade på det.



-Det är något som handlar om längtan tror jag visst, sade han litet 
hånfullt. Så-å, Tony har förstås beundrare?



Jag mötte skrattande hans blick. En förnimmelse av att jag hade något 
slags välde över honom gjorde mig med ens modig. Natten var redan så långt 
borta, och min kropp, som i mörkret bränt och öppnat sin famn, var nu dold 
av kläder.



Frank började gå fram och tillbaka i rummet. Varje gång han avlägsnade sig 
från mig hade jag velat gripa efter honom.



-Du skall resa ut! sade han på sitt häftiga, avbrutna sätt. Långt bort! 
Jag skulle kunna visa dig saker, som du aldrig drömt om ens. Du kan inte 
föreställa dig- - du sitter här hemma och tittar på barrskogen och de 
små frusna snödropparna utanför fönstren. Hu då! Och du är så blek. Ni ha 
ingen riktig sol här. Den bränner ju inte - den rullar bara omkring som en 
stor snöboll i rymden. Du skulle se långt därborta. Solen bränner och 
bränner, så människorna bli bruna i hyn och svarta i ögonen. Och så havet 
- du har aldrig sett havet. Har man sett det, blir man inte fri från det. 
Man går omkring med salt i lungorna och vågornas rullande i öronen.

Och så måste man resa igen. Vem har sagt att människan skall sitta 
nedgrävd i samma jordtorva jämt, tills prästen kommer och öser jord på 
hennes huvud också? Å, Tony, utbrast han och slog sig åter ned mittemot 
mig vid bordet. Du är visst förskräckligt ung, bara en liten flicka; och 
hans röst blev med ens låg och öm. Du har hela världen kvar att se, tänk - 
hela världen!



Åter stötte mina tankar hål i väggen, och utanför skymtade hela världen. 
Notbladet från Herbert föll prasslande i golvet.







Nej, jag kan icke skilja de där dagarna från varandra.



Åter flyta de tillsammans. Var jag lycklig? Var jag olycklig? Jag var allt 
på en gång. För första gången tyckte jag mig leva. Livet är väl ändå ej så 
fattigt, som man beskyller det för. Alltid, när en översvallande känsla 
fyller oss, utropa vi ju, att vi leva!



Märkte Constance något? Jag vet inte. Hennes bleka ögon voro skapade för 
att urskilja blommornas färgnyanser eller skuggornas fall över ett 
stilleben. För människors ansiktsuttryck voro de närsynta.



De där kvällarna flödade månskenet över trädgården. Jag drog aldrig ner 
gardinen. Skuggor och fläckar av ljus bildade fantastiska mönster på 
golvet. Jag låg i sängen och betraktade dem drömmande. Skuggorna och 
ljusfläckarna stego uppåt väggen, glänste i ett tavelglas. Nu var taket 
som en rutig spaljé över en lövsal, och ljuskronan som hängde ned blev en 
tung vindruvsklase. Och ovanför hörde jag ibland ett par steg, en låg 
gnolande röst. Det var Frank. Det var hans närhet, som kom mig att ligga 
med vidöppna ögon till långt efter midnatt.



Ja, den där mannen, som aldrig närmade sig mig, som knappast tog min hand, 
hade gjort mig till kvinna, hade givit mig en känsla av mill egen 
makt, av de krafter som hittills slumrat inom mig!



Icke ett ögonblick tänkte jag på möjligheten av ett giftermål med honom. 
Med Herbert hade jag drömt om ett äktenskap. Men jag kunde inte tänka mig 
den där vackre mannen med den trotsiga munnen inom ett hems väggar. 
Alltjämt såg jag bakom honom ett främmande lands formationer, eller en 
horisont som sjönk i havet. En resenär var han, en orolig längtansfull 
resenär, som icke hade något språk, som riktigt var hans eget, icke något 
land, som egentligen var hans fosterland.



Men det var ett ord, som steg upp inom mig de där nätterna, då månskenet 
målade bilder i mitt rum.



Älskare!



Ack, jag hade det från mina otaliga romaner. Älskare! Lover! En älskare 
skulle han kunna vara. Äktenskapet fordrar talig uppoffring och vänliga 
omsorger. Där luktar också matos och höres barnskrik. Frank skulle sätta 
händerna för öronen och fly. Men som älskare skulle han begära stjärnorna 
för att fästa dem som ett diadem kring sin älskarinnas panna. Så drömde 
jag. Och rent instinktivt träffade jag nog en speciellt manlig 
karaktärsbild rätt. Eller snarare: träffade jag icke den manliga 
idealbild, som den vaknande kvinnans förskönande fantasi formar åt sig, 
när hon böjer sig mot jorden för att söka himlen och hennes förälskelse 
blir på en gang till törstig, blodtyngd drift och högspänd, översvinnlig 
lidelse?



Men jag själv? Skulle jag bli hans älskarinna? Så långt sträckte sig icke 
mina tankar. Realiteten skakar sällan daggen från den ännu helt unga 
flickans kärleksdrömmar. Och dock var jag så brinnande förälskad, att jag 
häftigt kysste mina händer och axlar, som om min åtrå därmed skulle kunnat 
utlösas.



Det fanns stunder, när jag fruktade för att bli galen och då jag också 
tyckte mig se ett uttryck i det där spända, smala ansiktet, som jag sett i 
min mors och i Barbaras. Då föreställde jag mig, att det fanns något 
verkligt besläktat även mellan oss två.



Och det fanns andra stunder, då jag skulle kunnat lyrta världsklotet och 
kasta det svängande ut i rymden.







En eftermiddag gick jag upp i Franks rum. Jag hade inte varit där förut. 
Han satt vid skrivbordet, när jag steg in, och bara vände litet på huvudet 
och nickade på sitt allvarsamma sätt, som om han väntat mig. Det var 
Constance, som skickat upp mig i ett ärende, men det glömde jag genast. 
Frank svepte med handen över en stol, så att papper och böcker föllo i 
golvet, och bjöd mig sitta ned. Sedan fortsatte han efter en lätt ursäkt 
att skriva på sitt brev.



Jag betraktade det nedböjda huvudet med den vackra profilen. Han såg 
nästan sträng ut just nu. Jag var glad att han inte talade. Från honom 
gick min blick till skrivbordet. Alldeles vid hans hand stod ett 
amatörfotografi av ett kvinnohuvud med mörkt, svallande hår. Jag stirrade 
fascinerad på det. Kanske var det till den där damen han skrev? Var jag 
svartsjuk? Nej, jag var inte svartsjuk. Hon levde någonstädes, kanske på 
andra sidan haven, men jag var ju här, så nära honom att jag hörde hans 
andetag. Som om han läst mina tankar, såg han i detta ögonblick upp.



-Hon är vacker, sade han med en blick på fotografiet.



-Ja, mycket!



Men jag frågade inte, vem hon var. Det förflutna rymdes lika litet som 
framtiden i detta skälvande nu, som förde den svaga pusten av hans 
andedräkt mot mig.



-Jag skall fara nu, sade han plötsligt. Jag måste till Göteborg, och i 
höst skall jag väl tillbaka till England.



Göteborg. England. Namn som endast snuddade förbi mig.

-I morgon? frågade jag utan att ens säga mig själv vad detta "i 
morgon" betydde, och när han nu nickade jakande, såg jag endast läpparnas 
krökning, ögonens uttryck.



Jag var honom nära då, närmare än jag förut varit någon människa. Han sög 
in min själ i sina glänsande ögon, och det tog lång tid, innan jag fick 
den tillbaka igen, innan jag åter igenkände den som min egen. "Han måste 
på något sätt varit fästad vid mig, eljes skulle han aldrig kunnat väcka 
en sådan storm av känslor hos mig." Så sade jag till mig själv ibland 
under månader och år efteråt. Men nu tänker jag, att hur det förhöll sig i 
den punkten var rätt likgiltigt och att jag blott levde i det ropande 
bruset av mitt eget blod, som omsider fullt medvetet hade vaknat.



-Se här, han drog ut en skrivbordslåda. Jag har några fotografier 
hemifrån.



Han sköt tillbaka stolen, och jag gled fram mot skrivbordet. Jag kom att 
stå mellan honom och bordet, och jag tittade på fotografierna utan att se 
dem. Dimfigurer! Dansande prickar! Men strax bakom mig, så nära att hans 
knän snuddade vid min kjol, satt Frank. Jag hade bara behövt stiga ett 
steg tillbaka för att vara i hans famn. Men jag stod orörlig. Den där 
famnen bakom mig lockade och drog. Å, att trycka sig in mot den tätt, 
tätt, så att mina lemmar skulle omslutas av de där andra, starka, att 
inandas den fräna cigarrettdoften från rockuppslaget och veta, att den där 
älskade, underbara munnen log mot mitt hår...



Jag vände mig om. Ingen av oss rörde sig på ett ögonblick, och så steg jag 
åt sidan och gick mot dörren.



-Jag glömde mitt ärende, sade jag litet svävande. Constance ville visst--



Långsamt reste han sig:



-Det är väl bäst vi gå ned då.



I dörren vände han sig mot mig.



-Älskling! sade han plötsligt på sitt egendomliga sätt. Älskling!

Och det var som om det där enda ordet brutit 
fram över hans läppar mot hans egen vilja.



Sedan blev det ingenting mer.







Dagen därpå reste Frank.



Då visste jag inte, att jag än en gång skulle återse honom. Allt föreföll 
mig att ha gått så fort. Är det väl underligt, att jag tycker att denna 
känslostorm rördes upp inom mig under en dag och en natt?



Den återstående tiden, som jag tillbringade i Gonstance Hastfehrs villa, 
har inga konturer. Allt är suddigt, halvt utplånat i mina tankar. Det enda 
som lever kvar är det klara minnet av svedan i mitt hjärta.



Vårens oro och feber hade blivit ett med mitt blod. De långa, vita 
våreftermiddagarna skapa längtan och vemod. Den soliga dagen har slocknat, 
natten dröjer. I det vita bleka ljuset blir allt overkligt och ändå sa 
nära - men nära som det, vilket man blickar emot från en annan strand. Man 
sträcker icke som på dagen ut armarna för att gripa och famna, overksamt 
knäpper man händerna i knäet. Det är ett tillstånd mittemellan vaka och 
dröm, ett tillstånd som kanske mer än något annat ger en bild av vårt livs 
sällsamma ovetenhet om den värld, som vi slungats ned i, utan att vi 
själva bett om att få komma dit.



Alla mina tankar upptogos av att söka finna mig tillrätta med mitt nya 
jag. Jag kände icke igen mig själv. Med ängslig iver spanade jag efter 
det, som jag kunde minnas som mitt eget, men fann det inte. Jag hade ömsat 
själ.



Det korta sammanträffandet med den där mannen sände sina verkningar långt 
in i framtiden. Åratal efteråt kunde ett ord, en särskild stämning, 
månskenets rinnande blanka ljus över ett landskap, återkalla honom till 
mig. Åratal efteråt mötte jag honom ännu i mina drömmar, hörde jag 
klangen i hans röst genom feberfantasiens rus, eller kunde ett främmande 
ansikte på gatan, som i något drag hade likhet med hans, jaga en stöt 
genom mitt bröst. Han väckte mig till känslan av världens ofantlighet, på 
samma gång som mina sinnen sprutto upp ur sin dvala och med ens mognade 
mig till kvinna.



När jag skriver detta, äro de långa vita aftnarna åter här. Genom en 
skinande fönsterruta faller den darrande glansen därutifrån över mitt 
skrivbord. Jag lägger ned pennan och lyssnar. En storstads buller tränger 
dovt in, och nedanför i den lilla gränden leka barnen. Jag hör deras höga 
glada röster. En boll, en grann och stor boll, studsar mot en vägg, och på 
gatan intill dör ljudet av en skramlande vagn bort mellan husen.



I spegeln mittemot ser jag en dörr. Nyss stod den öppen. Nu glider den 
åter igen. Rösterna jag hörde, gestalterna jag skymtade försvinna och 
lämna mig ensam med den vita skymningen.







Jag var åter i Stockholm. Besöket därnere tycktes inte ha gjort mig rödare 
om kinderna, och Pa betraktade mig ibland ängsligt.



-I sommar måste vi vara på landet, sade han och for smekande med handen 
over mitt hår.



Detta var våren före utbrottet av världskriget. Anades det redan i många 
sinnen? Det förefaller mig, som om allt den där tiden sjöd av feber och 
spänning, eller inbillade jag mig det bara, eftersom min egen själ var i 
uppror?



Maj hade kommit. Parkerna stodo i ljus grönska, gatorna blänkte av solen. 
Jag träffade Herbert igen. När jag hörde hans lätta steg närma sig, kände 
jag samma sprittning av på en gång ljuv och orolig glädje som förr. Kunde 
jag älska två män? Ivrigt såg jag in i detta ansikte jag kände så väl, och 
den trygghet jag icke erfarit på länge kom åter över mig, då jag 
mötte de mörka ögonen. Men på natten drömde jag om Frank. Jag hade en 
förnimmelse av att jag höll på att slitas i stycken.



Den som var sig alldeles lik, det var vännen Kerstin. Lika oförtrutet käck 
och energisk! Hon hade nu anlagt något konstnärligt i sitt sätt att klä 
sig. Och över detta konstnärliga, som mest bestod i besynnerliga 
färgsammansättningar och stora spetskragar, strålade hennes öppna och 
ärliga släta ansikte helt förnöjt. Olikheterna oss emellan kommo alltmer 
till synes, men jag trivdes i hennes sällskap som i ingens. Hennes 
kolossala ärelystnad föreföll nästan tragisk. Hon strävade med sin sång 
som med en tung maskin hon blivit satt att väva på. Alltjämt fattades det 
viktigaste: känslan, temperamentet, i denna höga klara röst. Kanske märkte 
hon det själv. Men hon hade föresatt sig att bli en stor konstnärinna. "Om 
hon händelsevis föresatt sig något annat", skulle hon kanske ha lyckats!



-Jag måste förälska mig, sade hon en dag med bekymmersamt rynkad panna.



Jag brast i skratt. Hon skrattade själv högljuddast, men fortsatte att 
utveckla vad hon menade.



Alla stora konstnärinnors liv var ju en enda härva av kärleksäventyr, av 
rymningar, av heroiska försök att dela sig mellan konsten och kärleken. 
Det hörde till konstnärinneyrket. De kunde icke leva utan denna strid, och 
den stora publiken insöp girigt de pikanta historierna om konstnärsfolket. 
Vad gjorde väl hon, Kerstin? Inte en enda gång hade hon ens varit kär!



-De dumma, löjliga männen, utbrast hon uppriktigt förargad.



-Du tänker väl ändå inte rymma? sade jag misstänksamt och såg mig omkring 
i faster Gunillas prudentliga rum. Det måste du i så fall förbereda faster 
på. Hon vill nog ha fjorton dagars uppsägning.



-Jag måste först ha någon att rymma med, svarade Kerstin bekymrat.

En dag presenterade hon för mig en ung elev vid Musikaliska 
Akademien. Hon kom promenerande med honom på gatan.



"Det är han, som skall enlevera henne", tänkte jag leende inom mig och såg 
ett svallande hår och en snäll, ofårad panna under den svarta slokhatten.



Ett par dagar senare kom min väninna upp till mig och slog sig litet 
flämtande ned i min soffa.



-Pu! sade hon och andades ett djupt tag.



-Vad nu då?



-Kärleken, ropade hon och fläktade sina heta kinder med näsduken. Den 
förfärliga kärleken, snälla du!



Jag väntade tyst.



-Det är inte så lätt skall du tro; Kerstin vände sitt blossande ansikte 
mot mig. Han ville kyssa mig - mig, förstår du!



-Att han bara vågade, log jag.



-Ja! Och så sade han att vi hade samma intressen. Han spelar flöjt. Har du 
någonsin sett mig blåsa flöjt? Jag är ju sångerska. Kanske hade han tänkt 
sig, att han skulle blåsa i sin flöjt, medan jag sjöng. Stackars pojke! 
Och Kerstin lutade sig tillbaka i stolen och skrattade, till dess hon 
grät.



-Du är nog ingen bohemflicka, sade jag försiktigt.



Då upphörde hon plötsligt att skratta och såg sorgset på mig.



-Säger du det? sade hon. Säger du det?



Dagarna gledo vidare. Staden började bli het att gå i. Föns. er och 
trottoarer återkastade det skarpa ljuset, så att ens ögon brände.



Ibland träffade jag mina släktingar. Tant Emilie satt däruppe i sin vackra 
våning och såg genom filen av sina glada trevliga rum. Beth var bortrest, 
och Barbara, hon var alltjämt lika sjuk. Kom jag ditupp, tyckte jag mig 
skymta den stillsamma flickan med de drömmande ögonen. Det var som om 
moderns intensiva tankar hölle henne kvar i hemmet, så att man bara 
väntade att plötsligt få höra hennes röst.



Och tant Mirjam? Fortfarande log hon sitt smilande leende, men jag tyckte 
att hon åldrats detta år. Hade hon bekymmer för James? I så fall lät 
hon ingen märka det. Hon hörde till dem, som skrattande gömma den värkande 
handen bakom sin rygg. Det var hennes hjältemod. Pa talade om att James' 
bravader började göra hans ställning vid regementet osäker - ja definitivt 
ohållbar.



Pa ville att vi skulle resa från staden så fort som möjligt. Uppe i 
Jämtland hade han beställt rum på ett pensionat för en tid. Faster Gunilla 
skulle också komma dit. Herbert och Bo ämnade sig ut på fotvandring; först 
skulle Herbert dock göra ett besök hemma. Kerstin skulle till Falsterbo. 
Så förberedde sig alla på att skiljas från staden.







Aftonen innan Herbert reste till sitt hem kom han upp till oss för att 
säga adjö.



Som vanligt steg han rätt in i mitt rum. Jag hade icke väntat honom. När 
jag såg upp, stod han där plötsligt i dörren. Min blick flög honom strax 
till mötes. Han föreföll mig som en drömbild, vilken i nästa sekund kunde 
försvinna - flyta bort med skuggan utefter väggen. Nu kom han in i rummet 
och satte sig på en stol nära mig. Hans ögon glänste oroligt, och han 
kunde icke hålla sina smala händer riktigt stilla. Lågmält började vi tala 
om den förestående sommaren.



Nedanför på gatan gingo några människor brådskande förbi. Deras steg ekade 
mot husen, så upphörde ljudet av dem, och i tankarna såg jag genast gatan 
ligga vit och öde fram mot kyrkans grå, obevekliga vägg. Det var som om 
någon smugit sig bort och lämnat oss ensamma kvar.



-Nu komma vi inte att träffas på länge, Tony, hörde jag Herbert säga.



Åter rörde han händerna, som om han sökt fånga en melodi i luften.



-Jag har varit mycket glad åt denna gångna tid, varunder jag fått 
lära känna dig. Och han såg vädjande på mig, som om han velat få höra 
något från mig.



Men jag böjde bara på huvudet.



"Han vet ingenting om vad som hänt mig", tänkte jag.



Men han måste dock ha förstått något, ty trevande, osäkert, som om han 
icke vetat om han vågade tala, fortsatte han:



-Du har nog förändrats efter den där resan; jag vet inte vad det är, rnen 
du är dig inte lik.



Avvärjande höjde han handen, som om han nu i stället varit rädd för att 
jag skulle säga något.



-Jag frågar inte, utbrast han, men det där har gjort mig orolig. Så länge 
har jag känt, som om du - du hörde till mig. Som om det inte kunde vara 
annorlunda. Vi kunde ju alltid träffas så här. Jag skulle spela för dig. 
Du kunde få mina sånger. Vi skulle sitta och prata förtroligt i skymningen 
-



Han skrattade litet förläget, och nu kommo orden brådskande :



-Ser du, jag har aldrig varit kär. Aldrig! Jag vet inte, vad det är. Jag 
föreställer mig bara, att för mig måste kärleken komma långsamt, långsamt, 
inte så där blixtsnabbt som det står i romanerna. Kärleken borde liksom 
äta sig in i mig komma först när jag riktigt lärt känna någon. Jag tänkte, 
att du - -



Och han såg på mig, stilla leende, övertygad om att jag förstod honom. Om 
han då kommit med en kärleksförklaring, hade jag säkert kastat mig bakåt 
mot Franks starka armar. Jag skulle inte tyckt, att det funnits tvenne 
vägar att tveka mellan. Men nu steg åter den frågan upp inom mig:



"Skulle jag verkligen kunna älska två män?"



Här bredvid Herbert insveptes jag i en trygghet, som om två varsamma 
händer lindat sig kring mig. Jag kände mig ödmjukt liten, jag förstod 
denne gossaktige mans överlägsenhet. Han böjde sig fram mot mig. I den 
tätnande skymningen såg jag bara hans ögon: två brunnar av godhet och 
innerlighet.



-Låt oss komma överens om att hålla ihop så länge, sade 
han. Vi behöva ju inte vara bundna eller lova 
någonting. När den ena går en annan väg, säger han bara ifrån. Jag är 
rädd, tillade han hastigt, att det kanske då blir du, som går först.



Vi sutto tysta. Nej, jag ville icke lova något. Mitt hjärta protesterade 
skrämt mot löften. Men han begärde ju heller ingenting sådant av mig. 
Älskade jag två män? Jag ville berätta om den andre för Herbert. Hade han 
icke redan anat det? Och innan jag riktigt visste, hur det gick till, 
började jag med låg röst att tala om denne andre. Men först nu förstod 
jag, att det jag upplevat var nästan omöjligt att kläda i ord. Det hela 
blev till en hög fjäderlätta dun, som kunde försvinna i min knutna hand. 
Vad jag sade blev endast till tveksamma antydningar, stämplade av min 
egen oro.



Men Herbert måtte ändå ha förstått. Alltjämt såg han på mig på samma sätt, 
alltjämt kände jag mig fasthållen av ett par smala händer.



-Det är detsamma, sade han till sist. Låt oss ändå ha vår tysta 
överenskommelse. Vi kunna hjälpa varandra bara genom tankar. Du vet inte, 
vad tankar förmå. Sådana tankar äro lika bra som musik.



Och med en känsla av glädje och trötthet på en gång lade jag min hand ett 
ögonblick i hans.



Den där sommaren, då krigsutbrottet kom i augusti...



Nu efteråt står den i minnet som så het, så oväderstung. Men det är kanske 
bara därför att våra öron strax därefter kommo att sönderslitas av 
krigsbullret. Under dån och blixtar tycktes oss det liksom utlösa en 
olidlig, vitskälvande rötmånadskvavhet i detta förfärande åskväder, som 
sedan slapp lös över jorden.



För mig var den sommaren något av det drömlikaste jag varit med om. Vi 
bodde i det där lilla pensionatet uppe i Jämtlandsbergen, Pa, faster 
Gunilla och jag. Pa företog ofta långa utflykter och resor, kom tillbaka 
solbränd och upplivad och gav sig i väg igen.



Faster Gunilla och jag hade icke mycket att säga varandra. Vi trivdes i 
varandras sällskap, gjorde promenader och kritiserade litet våra 
medmänniskor.



Om aftnarna såg jag solen brinna över ett fjäll vid horisonten, och jag 
blickade ditbort och var glad åt att allt syntes så fjärran. Omärkligt 
hade jag åter glidit in i ett stilla vatten efter vårens tid av 
upprördhet. Ibland steg en längtan upp inom mig och bortom det brinnande 
fjället skymtade då hägringar från de land, dit Frank hade fört mina 
drömmar. Men min längtan slocknade på samma gång som solen sjönk. Gick jag 
ensam, tänkte jag väl också på det som hänt, och det kunde svida till i 
bröstet, då den där vackre mannen på nytt dök upp för mig; men allt var 
redan så långt borta. Tankarna fladdrade hän med fjärilarna över ängarna 
och domnade av blomdoften, som om aftnarna steg upp och fyllde luften, så 
att den tung och frömättad tycktes sväva i moln omkring oss.



Dock, så småningom kom en tyngd över mig, en namnlös ångestkänsla av att 
något skulle hända. Vad visste jag inte. Ständigt treva vi ändå i 
skymning! Ibland löpa aningarna som köldrysningar genom dunklet. Då veta 
vi inte, om vi skola gå tillbaka eller framåt.



Och så kom kriget. Vi kunde först icke tro på ryktena, som sökte sig upp 
till oss. Men varje dag tycktes bringa det som skedde ute i Europa närmare 
oss. Nu brann hela världen...



Och om kvällarna föreföll det mig, som om återskenet från elden flammade 
därborta över den vita fjälltoppen.

Det året flyttade de flesta stockholmare in från landet tidigare än 
vanligt. Det var för krigets skull.



Stockholm förekom mig icke längre sig likt. Det låg hets och oro i luften. 
När två människor möttes, var det samma frågor som korsade varandra. 
Ögonen sågo förbi varandra mot ett fjärran, som dock ingen kunde 
föreställa sig riktigt trots tidningarnas stora rubriker och många 
fotografier från krigsskådeplatserna. Landsstormsklockorna hade slutat att 
klämta, men alla fortsatte att fråga:



-Skola vi med?



Redan blossade de olika sympatierna för krigslanden upp. Meningarna skuro 
sig. Bästa vänner skildes som fiender, därför att de ej kunde ropa seger 
åt samma folk.



Över officerskretsarna och den högre bourgeoisien tycktes det rike, som de 
betraktade som det större fäderneslandet, helt ha sträckt sina örnvingar. 
Tyskland! Tyskland! Damer snyftade hysteriskt fram namnen på de tjocka 
tyska generalerna, vilka de, icke utan rysningar av välbehag, sago för sig 
som ståtliga sportsmän med tränade muskulösa kroppar och stålblanka ögon. 
Kaisern själv blev en Gud, härlig och stolt i sin obönhörliga rättvisa.



Militärerna skreko på krig. Nu eller aldrig skulle Sverige visa sig 
värdigt anorna från en Gustav Adolf, en Karl den tolfte! Det befryndade 
Tyskland måste bistås och stödjas. Konungen borde sända sina arméer till 
hjälp och allians. James med Ruthvensblodet från Skottland gnisslade 
dagarna i ända om att kungen i Sverige höll på att avsätta sig själv. Det 
här skulle ju eljes vara ett storartat tillfälle för honom att visa vad 
han dugde till!



-Om vi ändå finge någon av de tyska prinsarna på tronen, skränade 
klanernas ättling. Då skulle folket här i landet få se!



I Hästgardets mäss fann man en av dessa dagar yngste underlöjtnanten 
hoppande jämfota runt bordet, flämtande, ropande på: Blod! Blod! Det 
neutrala Sverige såg rött för ögonen. Melker Hastfehr köpte en stor svensk 
flagga, som han ämmade hissa vid varje tysk seger. Melker var nu i 
generalstaben.



Tant Mirjams ansikte svällde ömsom av gråt och leenden, da hon talade om 
hur Guds straff en gång skulle drabba fiendelanden: det var England och 
Frankrike. Det var som om Mirjam Meijerhelm blivit ung på nytt i denna 
luft, så fylld av intriger, olycksprofetior, spänning. Hon blev väldig, 
oroande i sin krampaktiga kärlek för allt tyskt. Hennes hjärta tycktes 
bara väntat på att få hänga sig fast vid något: Tyskland spetsade det på 
sin nerblodade värja. Jag hörde henne med sin kuttrande röst fråga James' 
unga kamrater, om de voro riktiga tyskar. De bockade sig småleende.



Att vara riktig svensk den tiden, det var att vara riktig tysk. Att följa 
traditionerna för avkomlingarna av franska och engelska adelssläkter i 
Sverige den tiden, det var att följa preussarna.



Herbert hade också återvänt till staden. Om kriget talade han mycket 
litet, men jag förstod att hans sympatier lågo åt annat håll än mina 
släktingars. Även i vårt förhållande till varandra hade det kommit in 
något nervöst och otåligt. Vi hörde ihop, och ändå hörde vi inte ihop. Bo 
följde honom numera som en skugga, och jag hade en känsla av att Bo 
bevakade mig avundsjukt.



En solig, strålande september flöt in. Men ingen hade ro att glädja sig åt 
dess skönhet.







Det var då jag en dag mötte Frank Maclean på gatan. Jag hade trott, att 
han hade farit tillbaka till England. Fastän jag längtade efter honom, 
hade jag ej haft en tanke på att någonsin åter få se honom. Nu kom han 
emot mig med utsträckta händer.

-Tony, lilla Tony! sade han.



Jag stod stilla och såg upp i hans ansikte. Runtomkring oss brusade 
staden, människor skyndade förbi, en bil snuddade om hörnet.



Långsamt började vi gå framåt gatan. Dunk! Dunk! klappade mitt hjärta. 
Dunk! Dunk! Åter ljöd den där rösten med den starka brytningen frestande i 
mina öron.



Frank talade om att han nu snart skulle resa tillbaka till England.



-Till ditt land, sade jag sakta.



-Mitt land? upprepade han. Jag har inte något land. Men nu måste jag 
kanske kämpa för England.



Han skulle alltså med i kriget! Mitt hjärta tog emot hugget utan att 
upphöra med sitt vilda dunkande. Jag såg uppmärksamt in i de ansikten, som 
gledo förbi i trängseln, liksom om jag väntat att finna min ängslan 
återspeglad i dem. Vi togo snart avsked.



-Vi mötas väl igen, sade han dröjande.



Men jag bad honom icke komma upp till oss.



Den aftonen tyckte j ag, att allt blev mig övermäktigt. Herbert! Frank! 
Jag tyckte mig se dem båda framför mig därinne i rummet. Jag älskade dem 
båda. Mina tankar kunde icke slita sig loss från någon av dem. En stark 
impuls drev mig till slut att fly till Herbert. Där trodde jag mig ändå 
kunna finna ro. Ensam kunde jag icke rädda mig.







Det var Herbert, icke Frank, jag träffade nästan dagligen. Det var 
Herbert, icke Frank, som kom och gick i mitt hem som en som ägde rätt till 
det. Det var med Herbert jag talade om allt, med Herbert jag promenerade; 
det var Herbert, vars böcker jag läste, vars musik jag lyssnade till.



Det var en dag i september. Jag stod just i begrepp att gå ut, då 
Herbert kom upp. Han hade en stor bukett blommor med sig. Jag tog av mig 
hatt och kappa igen, och vi ställde oss vid salsbordet för att ordna 
blommorna i olika vaser. Herbert förstod sig på blommor och satte alltid 
ihop dem på ett särskilt vackert sätt. Det var ett nöje bara att se hans 
händer syssla med dem.



Solstrålarna, som föllo in genom fönstren, blandade sig med blommorna. 
Ibland tyckte jag helt förvirrad, att jag stack en smal, darrande 
solstråle i skålen i stället för en blomma. Lova kom och tittade i dörren, 
myste litet och försvann. Herbert hade nu blivit hennes specielle 
gunstling.



Jag tog ett par vaser och gick in med dem i mitt rum. Herbert kom efter. 
Han stod och såg på mig, medan jag placerade mina blommor. Det var som om 
en stilla frid gungat in i rummet. Något av den stämning, som behärskat 
mig första gångerna Herbert spelat för mig, kom åter över mig. Jag mindes, 
hur jag en gång suttit i salongen och sett in i mitt flickrum och 
fantiserat om att mitt hjärta låg härinne. Och jag hade velat svänga upp 
dörren på vid gavel för att de där stjärnögonen skulle kunna se rätt in.



Nu tyckte jag också, att jag hörde mitt eget hjärta, lyckligt och skrämt 
på en gång, ticka från alla hörn av rummet. Med ett litet skratt såg jag 
upp. Herbert hade kommit helt nära mig. Nu skrek mitt hjärta någonstädes 
långt bortifrån, som om en hand hade gripit om det. Vi betraktade tyst 
varandra. Den gångna tiden flöt undan som en vit dimma. De där händerna, 
som kunde locka fram sådana underbara melodier, togo om mina axlar.



-Tony! mumlade han och böjde sitt ansikte mot mitt.



Ingenting sades, inte ens en kyss växlades. Vi sjönko hän mot varandra, 
famlande som blinda med munnar och händer, så rätade vi upp oss och 
blickade häpna in i varandras ögon.



Jakobs kyrkklockor började plötsligt ringa till begravning eller bröllop. 
Hela rummet fylldes av klangen. Blommorna darrade på sina långa stjälkar.

-Låt oss gå ut, sade Herbert hastigt.



Vi gingo ut i solskenet. Luften var blå och lätt. Vattnet vid kajerna 
sprutade muntert. Några måsar singlade och skriade mot skyn. Enstaka 
människor stodo vid broräckena och sågo ut över vattnet, alldeles stilla, 
som om de väntat på något. Men vi kunde icke stå stilla. Vi nästan sprungo 
framåt.



-Det är så vackert, sade vi. Vi visste icke riktigt, vad vi menade. Det är 
så vackert.



Vi sade alldeles samma ord, gjorde nästan samma rörelser med händerna. Det 
var som om vi smultit ihop till en varelse. Ibland snuddade vi mot 
varandra. Då möttes våra ögon, lyckligt leende. Ett barn stannade oss och 
tiggde. Vi gåvo det slantar. Utanför Grand Hotel stod en italienare med en 
knippa ballonger, som lyste i solen. En bil kom körande, en ung dam steg 
ur. Hennes parfym flöt förbi i luften.



Vi gingo vidare. Skeppsholmen var en enda stor och tung lövmassa. När 
vinden kom farande, skildes löven prasslande åt, och framför våra fötter 
dansade solfläckar och skuggor oroligt av och an.



Åter vände vi och gingo in mot staden. Våra ögon brände, tårade och stora, 
som om de icke mera orkade se allt det som rörde sig.



Vi stodo i mitt rum igen. Fortfarande ringde kyrkklockorna. Doften från 
blommorna sam i luften. Åter sjönko vi in mot varandra. Jag höjde törstigt 
min mun. Men han kysste blott osäkert min panna och mina ögon. Då hörde vi 
steg i tamburen. Det var Pa.



-Kom! sade Herbert och drog mig med sig.



Jag såg på Pa. Pa såg på oss. Jag tror att han hade tårar i ögonen.



-Tony har blivit stor! sade han leende. Tony har blivit stor!



Och så drog han oss in i salongen och satte sig mittemellan oss.



-Bättre svärson kunde jag inte få! utbrast han.

Där, tyckte jag, kom prosan. Vad hade Herbert och jag talat om? Icke 
ett ord hade vi sagt. Men Pa kallade in Lova, och Lova tog oss också i 
famnen och grät.



Med en skygg blick såg jag mot min dörr, och Herbert följde min blick, som 
förstod han att därinne gömdes vår gemensamma hemlighet: den första 
omfamningens klappande lycl.a.







Middagen var över. Pa hade gatt på ett sammanträde och skulle komma hem 
litet senare. Herbert och jag voro ensamma i salongen.



Vi sutto tryckta intill varandra. Därnere på gatan kommo och försvunno 
fotstegen. Ofrivilligt lyssnade jag till dem. Så ofta jag hade suttit 
ensam häruppe och hört de där fotstegen närma sig och dö hän. För mig hade 
de blivit staden själv, de främmande fotstegen under mitt fönster. Jag 
hade drömmande undrat över de där människorna, som gingo förbi. Vart gingo 
de? Varifrån kommo de? Somliga brådskade, andra gingo så långsamt. Ingen 
skulle jag få se! Ingen skulle jag få lära känna! De bodde i våningar, 
vilkas fönster jag kanske ibland sett blänka. Man gömde sig ju som fiender 
för varandra här. Endast fotstegen nådde mig. Endast fotstegen.



Herbert talade till mig. Jag svarade. Vi talade tyst, som om vi varit 
rädda att väcka någon. Skymningen kom sakta susande. Plötsligt drog 
Herbert mig intill sig. Åter höjde jag törstigt min mun. Jag skälvde till, 
eller var det Herbert? Ett par svala läppar trycktes sakta mot mina. Jag 
såg på honom. Min törst var icke släckt. Mina läppar voro alltjämt torra 
och heta.



Då kysste han mig igen, och kyssen for som en böljegång genom hela min 
varelse. Jag trevade mig tätt intill honom, kände hans armar omkring mig 
och hur hans egna läppar blevo heta. Ett ögonblick foro vi darrande ifrån 
varandra, så möttes vi igen. Ingen av oss hade kysst någon förut. 
Upptäckten av kyssen var ny och oerhörd för oss båda.



Våra väsen flammade upp i dessa kyssar. Skymningen började låga omkring 
oss. Förundrade sågo vi på varandra. Vi skrattade till. Vi logo. Mitt hår 
lossnade och föll över hans händer, som han knutit om min nacke. Då kysste 
han mig genom det röda hårets mjuka massa.



Hela natten efter det Herbert gått på kvällen låg jag vaken.



Jag tände icke ljus, låg bara orörlig, stilla, och kände mig underligt 
Iycklig. Nu, sade jag mig skälvande, visste jag, vem jag älskade. Det var 
Herbert. Och åter fann jag mig i hans famn och kände mig nära att dö under 
hans kyssar. Jag tänkte också på Frank. Men Frank var icke den jag 
älskade. Jag upprepade det många gånger. Med ens var jag ju säker på att 
det var Herbert! Herbert skulle ge mig ett hem. Och jag skulle få barn.. . 
Jag skulle få barn!



Det var som om något vänt på sig inom mig, som om en liten mjuk hand rört 
sig tätt vid hjärtat. Mitt liv var då icke så ändamålslöst: genom mig 
skulle nya liv tändas. Som strålen från ett starkt sken träffade mig den 
plötsliga förståelsen av kärlekens väsen. Längst inne i den 
purpurflammande kalken, som synes vara till endast för ögats och sinnenas 
fröjd, döljes ett vitt spätt blad, som darrar av längtan efter att få 
spira och höja sig den stund, då de höga granna bladen omkring den sakta 
vika sig åt sidan.



Redan drömde jag om barnet, som en gång skulle vila i min famn, och när 
dagern sipprade in i rummet, låg jag ännu vaken med brännheta, lyckliga 
ögon.



Herbert kom strax på förmiddagen. Vår förlovning skulle eklateras redan 
efter några dagar. Herbert hade hälsningar från sina föräldrar, med 
vilka han talat i telefon. Jag badade i sällhet. Världen hade fått ett 
nytt ljus över sig.



Bo kom även. Han tog mig i famn. Det var något exalterat över honom. Ena 
ögonblicket var han glad för att i nästa stund synas försjunken i 
dysterhet. Han gjorde mig nervös, där han gick och trampade omkring oss.



Hela dagen var jag lika lycklig. Marken gungade under mig, som om jag gått 
bland molnen, och det sjöng i luften. Vid middagen berättade Pa, att James 
tagit avsked från regementet och skulle fara till Tyskland för att ställa 
sig i dess tjänst. Han räknade på att hastigt avancera som tysk officer.



-Kanske är det det bästa han kan göra, sade Pa tankfullt. Hos oss skulle 
det nog aldrig blivit något av honom.



Med ens sjönk mitt hjärta. Där stod Frank framför mig igen. Frank med det 
smala, spända ansiktet och den trotsiga munnen. Frank som också skulle ut 
i kriget!



Och när Herbert och jag sutto allena i mitt rum, började jag plötsligt 
tala om Frank. Det var som om jag tvungits till det- som om jag velat 
komma bort från den där mannen genom att dränka hans namn under en ström 
av ord.



-Jag är så glad, att jag kan tala med dig, sade jag till Herbert, och så 
återvände jag till Frank.



Jag märkte inte Herberts växande ångest. Framför mig stod bara en blek 
gestalt, som jag trott mig vara fri från, men som nu åter sträckte sig 
efter mig. Skräcken förvirrade mig alldeles. Min kärleks första dag, min 
och Herberts dag, förstörde jag så.



-Du förstar mig ju, mumlade jag till Herbert, och väntade icke på svar.



Där kommo de igen, de underliga vårdagarna i Constance Hastfehrs villa. 
Som om jag velat freda mitt samvete, beskrev jag dem nu för Herbert i 
detalj: vad Frank sagt, vad jag svarat, Franks ansiktsuttryck den och den 
gången. Ack, jag varsnade ej, att alltsammans dock bara blev beskrivningen 
på mitt eget själstillstånd.

Men Herbert, som såg det, blev rädd. Jag märkte det plötsligt på 
greppet av hans hand om min arm. Då vände jag mig mot honom. Som en het 
vind blåste minnet av den föregående kvällens kyssar emot mig. Snyftande 
kastade jag mig intill Herbert.



-Jag är ju din! Jag är ju din! viskade jag, med gråten nästan kvävande 
rösten.



Han slog armarna om mig. Jag drog honom ned mot mig. Jag ville in i honom, 
försvinna i honom, gå upp i en enda flamma. Flämtande tryckte jag mig emot 
honom och borrade in mina fingrar i hans kläder. Jag kände hans knän mot 
mina och föll tillbaka i soffan med utbredda armar och en sugande känsla 
av otillfredsställdhet inom mig.



Herbert sökte lugna mig. Han satte sig tillrätta, lade mitt huvud i sitt 
knä, och medan han lätt for med fingrarna genom mitt hår, talade han 
halvhögt om att vi skulle resa till hans hem, där jag borde vara en lång 
tid och vila ut.



Och under det han talade föllo mina tunga, värkande ögonlock ihop. Som på 
långt avstånd nådde mig hans röst, och händerna, som smekte mitt hår, 
blevo i min dröm till hans mors händer- de där händerna som hon brukade 
forma än till fåglar, än till skålar för att roa barnen med.







Under de närmaste dagarna omtalade vi förlovningen för mina släktingar. 
Jag var förtjust att mötas av deras gratulationer och välgångsönskningar.



Uppe hos tant Mirjam föreföll allt upp- och nedvänt. James skulle ju snart 
resa ned till det heliga landet för att gå ut i det heliga kriget. Och som 
i en lika helig trance sågs tant Mirjam ständigt vanka omkring i en högst 
underbar negligé. Hon hann aldrig ta på sig ordentligt, så mycket hade hon 
att syssla med: James' packning, iordningställandet av James' kläder, 
utstakandet av James' framtida karriär: överstelöjtnant borde han 
åtminstone bli! Icke minst tid togo de otaliga telefonsamtal, som hon 
förde med alla sina vänner.



James var med ens bliven en hjälte. Och den glans, vari han vadade, 
återkastades även på hans mor.



Denna tid var det, som om en dammlucka dragits upp inom mig. Jag talade 
och talade. Jag kände själv, att jag gick som i ett rus och hörde min egen 
röst genom blodets böljegång, ibland långt avlägsen, ibland så nära att 
den dånade för mina öron.



Hela mitt liv ville jag delgiva Herbert. Små episoder från barndomen i den 
gamla norrländska staden, från skollivet, från hemmet, döko oupphörligt 
upp i mitt minne; och genast måste jag berätta dem för honom. Jag gallrade 
icke. Jag hejdade mig icke. I en jämn ström flöt detta tal. När jag blev 
ensam, kände jag, hur detta ständiga grävande i det förgångna tröttade 
mig, men bilderna sprungo fram igen, myllrande upp ur dunklet, och jag 
förmådde icke hålla dem tillbaka.



Så kom jag att bland mycket annat även berätta den underliga historien om 
Maud Borck, den vackra flickan som hyst en så besynnerlig dragning till 
mig och slutligen relegerats från vår skola, efter det hon överraskats i 
en misstänkt situation med en annan yngre flicka. Andedräkten stockades i 
mitt bröst, då jag drog fram Mauds och mina samtal - då jag sökte skildra 
hennes kyssar, hennes försök till närmanden. Då hade jag inte förstått 
henne alls, men medan jag talade med Herbert tyckte jag, att allt med ens 
stod för mig i ett klarare ljus. De makter, som vilja snärja oss och våra 
sinnen, fingo ny mening, jag tyckte mig förstå dem utan att längre endast 
känna avsky. Plötsligt märkte j ag, hur Herbert lyssnade intensivt. Jag 
höll upp och såg på honom.



-Förstår du? viskade jag.



Han smekte sakta mina fingrar.



-Jag sitter och tänker på Bo, sade han enkelt. Jag tror han varit med om 
något liknande. Hela hans temperament har något feminint. Du har kanske 
märkt det?

Jag nickade.



-Ja, det anses ju som något både obegripligt och vidrigt, fortsatte han, 
denna könens dragning in mot sig själva. Bo är rädd därför, men just denna 
rädsla tyder väl på att den är farlig för honom. Han skulle inte vara så 
rädd, om han inte kände för mycket av den där dragningskraften.



-Bo är svartsjuk på mig, sade jag plötsligt.



Herbert såg allvarsamt på mig.



-Du har sett det, sade han. Ja, det är han. Det är oresonligt, vansinnigt, 
men det är nog så. Nå, det går väl över. I vårt vänskapsförhållande var 
det just Bos rädsla för att vår vänskap skulle vara något ömmare än 
vanligt kamratskap, som höll på att förstöra det för oss, och jag undrar - 
-



-Vad då? frågade jag snabbt.



Herbert såg på mig med sitt gossaktiga leende, men med en aning oro i 
blicken.



-Jo, fortfor han, ibland var det som en hetare luft omkring oss. Någon 
gång kunde det hända, då vi sutto och talade i skymningen, att vi tystnade 
och häpna tittade på varandra. Det var som om ett främmande väsen, något 
ömt och flämtande, sakta glidit bakom oss och plötsligt slagit en het och 
närgången arm om oss båda och motståndslöst pressat oss intill varandra. 
Han tog sig lätt över pannan. Det var då Bo blev så rädd.



En stund sutto vi utan att säga något. Så började jag tala igen. Nu kommo 
vi in på förhållandet mellan man och kvinna. Det var så mycket jag ville 
veta. Allt! Allt! Herbert måste tala om. Jag tyckte mig se ned i en 
kokande häxkittel och kände ångan från den bubblande brygden slå upp mot 
mitt ansikte.



Men Herberts lugna, svala ord lade åter som friska blomblad mot min 
glödande kind. Själv hade han aldrig stått i något förhållande till någon 
kvinna, förtrodde han mig nu. Hörde han till dessa rena, som se allt, som 
om de icke såge det - som kunna gå på kanten av bråddjupet och blicka ned, 
utan att erfara minsta svindel?

Förstod jag redan då, hur olika våra temperament voro varandra? 
Fördes icke, som den svaga bränningen av en våg, en aning till mig, att vi 
två aldrig skulle komma att vandra tillsammans? Jag vet ej! Men jag lutade 
mig trött intill honom, och för en stund lämnade mig bilderna i fred.







Hur vet jag allt vad sedan hände? Hur har jag i minnet kunnat bevara denna 
tid, som nu följde?



Den har i själva verket aldrig lämnat mig riktigt. Blickar jag tillbaka på 
den av mina egna tankar upptrampade stigen, känner jag mig åter ryckas med 
av samma virvelvind, som den där gången var nära att föra mitt förstånd 
över till det land, varifrån man icke återvänder.



Som en dröm begick jag eklateringsdagens spänning och förtjusning. Jag tog 
människor i handen, somliga kysste och omfamnade mig, alla hade blommor 
med sig. Salongen var ett hav av färger och dofter, jag tyckte åtminstone 
det. Jag kände det, som om man bundit vingar på mina fötter. Jordens stoft 
och damm kommo mig icke vid. Kerstin var också där. Hon sjöng för oss. Jag 
minns att hennes röst slog över mig som hammarslag.



Aftonen därpå voro Herbert och jag och Kerstin och Bo på teatern. Jag 
varken såg eller hörde något av det som försiggick på scenen. Där skymtade 
endast för mina ögon som ljus och skuggor. Eljes föreföll mig allt så 
märkvärdigt tyst. Ibland skar ett skratt genom tystnaden. Då knottrades 
min hud, som om en våt handduk slängts över min rygg.



Det var när vi gingo hem från teatern, som en dyster stämning smög sig 
över mig. Vid en gata hade vi tagit godnatt av Kerstin och Bo. Herbert 
följde mig hem. Jag gick tyst. Mörkret bortifrån gator och gränder ropade 
på mig. Ett ansikte dök plötsligt upp för mig: en av skådespelarna- jag 
måste alltså ända ha sett någon av dem. Och nu tyckte jag med ens, 
att han varit lik Frank. Samma hårda mun, samma smala ansikte! Jag 
undrade, om Frank rest än. Jag kunde kanske möta honom nu, i nästa 
gathörn? Ofrivilligt tryckte jag mig närmare Herbert.



Herbert följde mig upp. Lova öppnade för oss. Pa hade redan lagt sig, men 
Lova ville nödvändigt, att Herbert skulle äta litet, ilman han gick. Hon 
hade ställt fram en bricka i salongen. Herbert log och följde mig in. Han 
hade icke märkt min mörknade sinnesstämning. Vi satte oss. Herbert bredde 
en smörgås och slog i en kopp te till mig. Mekaniskt tog jag koppen. Men 
jag satte den snabbt åter ifrån mig. Nu ropade bestämt någon på mig igen. 
En darrning genomfor mig. Som dragen av en hemlig makt, gick jag mot 
fönstret och tittade ut, men såg bara mörkret. Jag märkte, hur Herbert 
förvånad betraktade mig.



Då var det som om något brustit inom mig. Ett ungt, vitt ansikte for över 
väggen därborta.



-Frank, mumlade jag hjälplöst, är du här?



Det var inte min röst. Som om min själ trätt ut ur mig själv och strax 
ersatts med den andres, hörde jag min röst tala med den där främmande 
brytningen jag kände så väl. Jag visste att Herbert satt där. Jag var till 
och med starkt medveten om hans närvaro; och ändå var det, som om jag inte 
sett honom. Herbert föreföll mig icke att vara verklig. Men bilden, som 
steg upp framför mig, var verklig.



Jag såg rätt in i ett annat rum, som jag aldrig förut sett. Mitt i rummet 
var ett skrivbord, och bredvid det stod Frank. Hans ögon voro ångestfullt 
riktade på mig, invid hans hand, som stödde sig mot skrivbordet, låg en 
revolver.



-Frank, sade jag igen, nu alldeles högt. Gör det inte!



En stol föll omkull bakom mig. Det var Herbert, som sprang upp. Men innan 
han hunnit nå mig, sträckte jag avvärjande händerna ifrån mig.



-Rör mig inte, sade jag fast. Du bara bränner mig!

Han måste varit utom sig, men han lydde mig. En stund visste jag nu 
knappast mer om hans närvaro. Jag talade med Frank. Bland engelska ord och 
meningar, som oupphörligt ville välla över mina läppar, letade jag fram 
mitt eget språk. Min röst, denna röst som ej var min, skar som en kniv 
igenom mig själv. Min kropp kändes som domnad. Jag var nu säker på att 
Frank tänkte göra sig illa. Jag måste hindra det! Jag bad. Jag besvor 
honom. Det orörliga, vita ansiktet framför mig ändrade icke sitt uttryck 
av ångest. Min lidelse blossade upp på nytt. Jag ville nå dessa starka 
läppar, dessa vackra ögon. Jag sprang emot Ihonom, men hejdades av 
Herbert. Han höll mig fast - fast. Vi kämpade tyst med varandra. Slutligen 
sjönk jag maktlös ned i soffan. Ett kvidande undslapp mig.



Nu hörde jag Herbert viska med någon. Det var Lova. Hennes gamla, 
bekymrade ansikte böjde sig över mig. Jag hade velat slå det! Hon bad mig 
att åtminstone gå in i mitt rum och försöka lägga mig. Hon och Herbert 
skulle vänta, till dess jag hade blivit lugn.



-Ja! Ja! mumlade jag med den röst jag inte kände, och vacklade in.



Men jag lade mig icke. Jag förstod att de två vaktade på mig därutanför. 
De sade något om att kalla på Pa.



-Väck honom inte, ropade jag.



Herbert kom i dörren.



-Skola vi inte det ändå? undrade han.



Klockan var nu nära midnatt.



-Nej! Nej! Lova mig att inte göra det.



Då lovade han mig det, bara jag ville lägga mig. Åter var jag ett 
ögonblick ensam. Den tunna klänningen snodde sig om mig, då jag kastade 
mig tvärs över sängen. Jag letade efter någon där. Mina händer trevade 
feberaktigt på kudden och foro över sängtäcket.



Nu kom Herbert in igen.



-Tony! Tony! sade han.

-Låt mig vara, kved jag.



Med ens vände jag mig om och slog händerna för ansiktet. Jag tyckte att 
Herberts ögon gjorde mig illa. De skrämde mig så. Jag förmådde icke möta 
dem igen.



-Se inte på mig, viskade jag. Om du måste vara här, så sätt dig 
någonstans. Kan du inte skjuta skärmen för? Dina ögon . . . Ta bort dina 
ögon!



Jag hörde honom be Lova vara kvar därute. Så sköts dörren till. Nu vågade 
jag en blick ut i rummet. Herbert satt vid skrivbordet med halvt bortvänt 
ansikte. Då böjde jag mig åter mot sängen och började treva igen. 
Plötsligt spratt jag till.



-Se inte hit, mumlade jag mekaniskt.



Det var mycket viktigt för mig att kunna undvika de där mörka ögonen. Det 
var jag själv, som låg i sängen. Med händerna tyckte jag känna mina egna 
former, ansiktet på kudden, där mitt ansikte brukade vila. Men var det 
jag, kunde jag ju icke också ligga på knä bredvid sängen! Åter började jag 
tala. Jag hade blivit Frank. Jag visste ju, att jag inte var han. Och ändå 
var jag han. Jag var han! Verkligheten flöt över i det overkliga. Jag hade 
själv förskjutit gränserna. Det var som om jag i ett vanvettigt "väva 
vadmal" slängt skytteln fram och tillbaka, till dess trådarna blandades 
samman i ett outredligt virrvarr.



Jag var inte rädd annat än för ögonen där bakom mig, och så långt hade det 
gått, att jag inte fann någonting av allt detta besynnerligt. Franks röst 
talade till den där skugglika, upplösta gestalten på sängen. Ömma ord! Den 
sade kanske endast det, som jag längtat att få höra, då jag om nätterna 
legat vaken därborta i villan, medan månskenet strömmade in i rummet. Jag 
vet ej! Jag bara talade. Rösten fyllde rummet. Ibland tystnade jag för att 
Iyssna. Då for det där vita spända ansiktet upp mot mig och tvingade mig 
att fortsätta. Nu började jag att gå fram och tillbaka.



-Se inte på mig! sade jag åter plötsligt till Herbert, vilkens närvaro jag 
aldrig riktigt glömde.

Jag hade känt ögonen bränna mig och ryggade ånyo tillbaka mot 
sången.



Timmarna gingo. Ett par gånger hörde jag Lovas viskningar och såg en skymt 
av hennes gamla skakande huvud. Alltjämt, alltjämt talade den främmande 
hackiga rösten ur min mun. Jag lyssnade på vad jag sade, hörde det 
avlägset. Ibland var jag Frank, ibland var jag Tony. När jag var Frank, 
försökte jag berätta mitt liv. Det blev mest uppräkningar av vad jag hört 
honom själv säga. Ibland kom också skräcken för revolvern jag sett glimma 
mot hans hand; då var jag åter Tony, som övertalade honom att låta den 
ligga.



Under hela denna tid satt Herbert tyst. Vad som den natten försiggick inom 
honom har jag icke fått veta. Han talade sedan aldrig därom.



Som i ett klart, vasst sken tyckte jag mig ibland på ett förunderligt sätt 
blicka in i en annan människas själ, nej, icke blicka in i den: jag var 
själv inne i den andra själen och såg med dess ögon.



Det började lida mot morgonen. En tunn kyla fyllde rummet och kom mig att 
frysa i min aftonklänning. Jag hade stannat mitt på golvet. Fortfarande 
var det den andra rösten, som talade.



-Kom ihåg, Herbert, hörde jag den där rösten plötsligt högt och tydligt 
säga. Kom ihåg det, om jag, när jag blir mig själv igen, har glömt det. 
Klockan tio minuter över nio kommer Frank Maclean gående Norrlandsgatan 
fram. Vi skola möta honom i hörnet av Norrlandsgatan och Jakobsbergsgatan. 
Glöm det inte!



Därmed sjönk jag ihop på sängen.



-Herbert, sade jag, nu med min egen naturliga röst.



Jag hörde honom hastigt resa sig. Men rädslan för ögonen kom åter över 
mig.



-Vänta en stund, viskade jag. Inte än!



Och nu började en kamp för mig att komma tillbaka till mig själv. En 
outsäglig ångest över att jag kanske skulle ha kommit 
för långt bort grep mig. Jag försökte med 
darrande, hög röst reda upp denna härva.



-Jag är Frank, sade jag med främmande brytning. Nej, jag är Tony, ropade 
jag i nästa ögonblick. Nyss var jag Frank, men nu är jag Tony. Igår var 
jag på teatern. I dag - i dag måste det vara tisdag. Låt mig se! Lova 
sitter därute. Vi skulle dricka te. Nej, det var i går kväll. Kom inte 
hit, Herbert. Jag är rädd för dina ögon. Jag vågar inte se dem. De bränna 
mig. Inte så mycket nu, men jag är rädd för att se dem. Är jag Frank? Nej! 
Jag är Tony! Hör du det? Jag är Tony, en flicka som heter Tony. Ha! ha! 
Jag är rädd. O jag är rädd . . . Livet är en trekant. Där i hörnet är 
Frank, där Herbert, där Tony . . . Jag förstår ingenting. Jag är ju Tony. 
Goddag! Goddag! Å!



Nu kom gråten. Jag lutade mig mot kudden, skakande av ångestrysningar, och 
fortfor att mumla med hackande tänder.



-Kom, Herbert, sade jag plötsligt och sträckte ut handen.



Då var han där. Min hand sjönk in i hans. Jag hörde honom tala. Jag var 
åter Tony. Bara Tony! Försiktigt lyfte jag huvudet. Där voro ögonen, men 
icke brännande och hemska som förut, utan fyllda av ömhet och medlidande.



-Jag tror gamla Lova somnat, sade han. Låt mig hjälpa dig.



Han tog av mig klänningen, svepte in mig i min nattrock och lyfte mig upp 
i sängen. Jag ville icke släppa hans hand. Ännu var jag icke riktigt säker 
på att jag ej åter skulle glida bort. Men den där svala, smala handen höll 
mig kvar; och jag sjönk in i ett slags dvala, medan Herbert satt bredvid 
mig med min hand i sin och morgondagern började lysa utanför fönstret.







Jag hade somnat.



När jag vaknade, var det ljust i rummet och Herbert böjde sig över mig. 
Långsamt såg jag mig omkring. Jag behövde icke famla i tankarna, jag 
visste genast allt som försiggått. Jag tyckte endast denna morgon var så 
långt skild från de andra dagarna, att det var besynnerligt att endast en 
natt kunde ligga emellan den och dem. Sakta reste j ag mig på armbågen. 
Herbert var vit i ansiktet och darrade.



-Du måste vila, mumlade jag.



Men han skakade bara på huvudet. Plötsligt kom det en oro över mig. Vad 
var det, som skulle ske nu på morgonen?



-Hur mycket är klockan? frågade jag hastigt.



Herbert såg tveksamt på mig.



-Halv nio, sade han slutligen.



Då visste jag det.



-Vi måste möta Frank, sade jag bestämt.



-Nej, ligg nu stilla, bad Herbert.



Men det var en röst i mitt inre, som obönhörligt manade på mig.



-Jag skall klä mig nu, sade jag.



Herbert såg sorgset på mig, så reste han sig och gick ut. Jag kände ingen 
trötthet längre. Hastigt klädde jag mig till promenad. I spegeln mötte jag 
ett par tindrande ögon. Dagsljuset föll bjärt över det oordnade rummet. På 
skrivbordet lag en vissen ros. Jag hade visst haft den i skärpet, då jag 
var på teatern föregående kväll.



Ute i salongen fann jag Pa halvklädd och rufsig och gamla Lova, vilkens 
ådriga händer riste och skälvde. Herbert satt borta vid fönstret. Alla 
vände sig ängsligt mot mig. Jag hade i den stunden icke ett spår 
förståelse för deras oro.



"Vänta! Vänta!" tänkte jag bara. "Jag måste först möta Frank. Sedan kommer 
allt att ske så fort."



Vad som skulle ske, visste jag icke. Det var som om jag stått på ett 
rullande klot, som ingen skulle kunnat få att stanna. Jag kände mig 
underligt överlägsen de andra inne i rummet. För ögonblicket hade jag 
makten, och jag skulle veta att bruka den.



-Kom, så går vi, sade jag till Herbert.



Jag såg Pa ta ert par steg framåt för att hindra mig och Lovas 
darrande händer lyftas i ett slags hjälplös bön. Så var jag redan vid 
tamburdörren. Låset gick upp med ett friskt, skarpt ljud, som när man skär 
itu något. I trappan kom Herbert efter mig. Vi gingo tysta gatan fram. En 
svag morgonsol smög utefter husen och kom gatstenarna att verka mjuka och 
obestämda.



Jag mindes vad jag sagt under natten: Norrlandsgatan Jakobsbergsgatan, och 
styrde stegen dit. Jakobs kyrkklocka var redan tio minuter över nio.



Vad som nu hände, kan jag icke förklara, lika litet som jag kan förklara 
min ingivelse under natten att jag skulle gå just till denna plats just på 
denna tid för att möta Frank. Hittills hade allt förefallit som en 
underlig dröm, där nattens skuggor rest sig och spelat in - en dröm inom 
ett rums väggar och en lampas ljusring. Men nu var det dag. Solen sken, 
människorna skyndade förbi oss till sina sysselsättningar, butiksdörrarna 
slogos upp, vara steg ekade mot gatan. Det var icke en timme för drömmen 
och fantasien.



I hörnet av de båda gatorna mötte vi Frank. Han kom hastigt gående, solen 
låg honom i ansiktet, så att han först icke märkte mig. Jag slet mig lös 
från Herberts arm och hejdade honom. Frank stannade och såg undrande ned 
på mig.



-Tony Hastfehr! sade han.



Ja, här stodo vi. Nu var det som allt det skulle hända, som jag icke 
visste eller anade, vad det skulle bli. Men i detsamma jag i den dagsklara 
verkligheten hade framför mig det där vackra ansiktet, som under den 
flydda natten visat sig för mig otaliga gånger, var det liksom jag för ett 
ögonblick förlorade kontakten med nattimmarnas alla bilder och 
upplevelser. Marken började gunga under mina fötter. Det var tröttheten 
som kom. Nerverna kunde icke riktigt haka fast och spännas längre. Likt 
mångfaldiga raspande kattfötter miste de plötsligt fästet, och halkande 
och hasande läto de klorna glida utan att kunna fatta tag i något. Jag såg 
mig om.



-Detta är Herbert, sade jag.

De två männen togo varandra slappt i handen. Ingenting hände. Vad 
skulle hända? Jag blev dock icke modlös. Bara en liten smula förvånad! 
Frank betraktade mig tyst. Jag log förläget.



-Det är... det var... mumlade jag, letande mig tillbaka till nattens 
händelser.



Han måste ju ha märkt, att något var på tok. Jag uppfångade hans blick, då 
han såg på Herbert bakom mig.



-Adjö, sade han plötsligt och började gå nedför gatan.



Det var sista gången jag såg honom.



När jag åter kom hem, föll jag plötsligt ihop. Man bäddade ned mig. Men 
först när jag väl låg i sängen, märkte jag, vilken oro som behärskade hela 
min kropp: händerna kunde inte hålla sig stilla, det ryckte oupphörligt i 
munvinklarna.



Så fann mig den lille doktorn. Jag hörde sedan, att han haft ett långt 
samtal med Herbert, innan han gick in till mig. Jag gjorde en ansträngning 
för att förklara mig, men med de första orden gingo nattens upplevelser 
tillbaka som dyningar genom hela min kropp. Jag var nära att på nytt råka 
in i samma tillstånd. Doktorn kände mig på pulsen, gav mig ett par pulver 
och sade, att jag redan samma kväll måste till ett sjukhem. Han visste ett 
lugnt och trevligt sådant på Östermalm. Jag samtyckte till allt vad han 
föreslog. Varje slags förändring skulle kännas som en lisa. Ty nu hade jag 
plötsligt blivit riktigt rädd.







Nu återstod endast några timmar till uppbrottet.



Igen var Herbert hos mig. Hans ögon glänste som av en ny glans och hans 
händer skälvde, som om också han nu exalterat upp sig. Men när jag tog 
dem, voro de kalla. Själv låg jag nu först i ett slags halvt dvallikt 
tillstånd, vari den lille doktorns mediciner försatt mig, och Herbert 
föreföll mig ibland mycket nära, ibland skild från mig av en fin, 
lätt dimma. Händerna foro, skyggt och svalt smekande, över mina. Plötsligt 
kände jag dem bli varma igen, då höjde jag mig upp mot honom och hängde 
mig fast vid hans hals. Han kysste mig. Kyssen blossade upp inom mig. Mer, 
mer! En storm mullrade långt borta. Det var blodet, som bultade och sjöng 
i mina öron. Omedvetet, hetsigt ville jag i den stunden nå lugnvattnet, 
som väntar på andra sidan två varelsers sammansmältning. Jag kände en 
lust, tung och spänd, lägra sig, förstulet eggande varje fiber till 
famntag. Herbert blev orolig. Jag ryckte av mig täcket och ställde mig på 
knä upp i bädden. Herbert reste sig också; med litet tafatta, blyga 
rörelser strök han mig osäkert över skuldrorna. Men nu kunde han icke mera 
smeka mig till ro; våldsamt kastade jag mig hän emot honom. En minut 
förblevo vi tyst slutna i varandras armar; så började mina händer treva 
under hans rock, jag kände dem glida nedåt, som om de sökt något. Och så 
med ens böjde jag mig och tryckte rysande min mun mellan hans ben. Med 
blundande ögon förnam jag det varma tyget mot mina läppar och den heta 
kroppen därunder. Och jag tyckte mig kyssa livets källa, vardandets 
skräckoch salighetsfyllda hemlighet. Långsamt såg jag upp mot Herbert. 
Stor och strålande mötte hans blick min.



-Jag... jag har längtat därefter, mumlade han, men sa svek honom rösten.



Uttröttad tumlade jag åter ned i bädden, och Herbert svepte sakta täcket 
om mig.



_ _ _



Nu skulle jag fara. När jag stod i linnet framför spegeln, fick jag ett 
gråtanfall. Lova, som hörde mig, ropade på Herbert. Det var som om varken 
Pa eller Lova kunnat reda sig utan honom. Han kom in och fann mig skakande 
och snyftande på knä vid en stol. Jag hade ingen känsla av min nakenhet. 
Jag tror: icke heller han, nu. Åter hade vi blivit till två famlande 
hjälplösa barn för varandra. Men jag smög mig intill honom, och han slog 
sina armar om mina bara axlar och fick mig till att klä på mig; och 
medan mina mungipor drogos nedåt och gråten sköljde över mina kinder, 
fördes jag ned i den väntande bilen.







Var befann jag mig nu? En nattlampa lyste i ett vitt, svalt rum. I taket 
stod en orörlig skugga. Dörren öppnades, och en sjuksköterska i blå 
klänning och vitt förkläde steg in. Hon var liten och fin och ljus. När 
hon böjde sig över mig, mötte jag ett par ljusblå, skinande ögon. Det var en 
sköterska från Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Det stod SS i broschen, 
som fäste kragen.



SS - Syster Safir, mumlade jag och log.



Jag tyckte att det var ett ypperligt påhitt - en glänsande tydning. Hon log 
också. Hon strök mitt hår ur pannan.



-I natt skall fröken sova riktigt gott, sade hon. Doktorn har ordinerat 
sömnmedel.



Hon förde ett litet glas till mina läppar. Jag svalde. Jag fann den 
skarpa, fräna smaken god. Den där medicinsmaken blev sedan en lika stark 
frestelse för mig som sprutspetsstinget för morfinisten.



Den lilla sköterskan satte sig vid min bädd och sag framför sig. Jag vände 
mig på sidan för att kunna betrakta henne. I rummets djupa ro glömde jag 
för en stund allt som hänt. Den där lilla kvinnan, som satt bredvid mig med 
händerna i skötet, tycktes dra in allt ljuset från lampan i sina blå ögon. 
Ja, allt ljuset var där! En stund låg jag helt lugn och såg på dem, sä 
spratt jag med ens till.



-Det är någon utanför dörren, jag känner det, mumlade jag oroligt.



Hon försäkrade leende, att där ej kunde vara någon. Slutligen gick hon dock 
mot dörren.



I detsamma sköts den sakta upp. Det var en av hennes kamrater, som ville 
tala med henne.

Syster Safir försvann.



"Så var det någon ändå", tänkte jag.



Men när den lilla systern gått, såg jag åter hennes ögon för mig. Och nu 
blev jag rädd också för dem - oförnuftigt, hejdlöst rädd. Jag frågade mig 
icke, varför de skrämde mig så oresonligt; det kunde ju ej heller 
förklaras. Vad skulle ett par ögon kunna göra mig för ont? Och ändå . . .



När syster Safir åter kom in, kastade jag mig till andra sidan bädden för 
att slippa se de två skinande ljus, som hennes ögon voro.







Jag vaknade med ett sakta kvidande, som om det vållat mig smärta att slå 
upp ögonen. Jag var ensam i rummet. En grå strimma dager föll över sängen. 
Det var morgon. Jag hade icke något minne av natten. Den var ett svart 
mörker jag sjunkit in i, ett dike jag rullat ned i, den stunden då jag 
vände mig bort från syster Safirs ögon; och nu måste jag upp ur det igen.



Men det var som om jag icke kunde komma upp - som om slingrande, fuktiga 
växter sökt halla mig kvar. De spände sig tvärsöver bröstet, och tyngden 
blev ångest. Jag vred och vände mig, men jag kom icke lös.



Då slöt jag ögonen och låg stilla. Strax kommo fantasierna flygande på 
stora vingar.



Det finns en gräns, som de vanliga människorna icke skola överskrida: 
gränsen mellan "det verkliga" och "det overkliga". De orka det icke, deras 
tankar slås då sönder som mina tankar slagits sönder. Jag hade ju redan 
för länge sedan överskridit den där gränsen, men gled nu längre över på 
andra sidan än någonsin. Mig har det alltid frestat, det där landet, även 
om det vaktas av spöken och hiskliga troll, som sträcka ut långa kvävande 
armar. Det är den oansvarigas land, där alla hänsyn kastas, där drömmarna 
komma så nära, att vi tycka oss kunna gripa dem och känna oss uppfyllas av 
dem. Mitt liv kan aldrig synas mig riktigt hopplöst, jag kan aldrig 
bli riktigt rädd för en verkligt hotande fara - mitt i händelsernas 
sjudande virvel eller i vardagens tröstlösa damm och modd vet jag, att jag 
kan ta ett steg tillbaka, det där steget som leder över gränsen - och 
dimmorna och de böljande drömslöjorna svepa strax in mig och täppa till 
ögon och öron, så att jag icke mer plågas av den yttre världen.



Knappt hade jag nu glidit över, förrän jag hörde min egen röst tala och 
kände mina fingrar slappa och kalla fara över mitt ansikte. Jag sökte 
något under ansiktets hud, bakom ögonens hålor. Jag blev ängslig. Mina 
händer trevade, men jag visste icke vad jag sökte.



-Något, någon därborta, mumlade jag.



Tanken svindlade tillbaka genom släktena. Det var händer jag ville fatta, 
som undveko mina. Jag släppte taget kring mitt ansikte och famlade i 
luften. Min mor. . . Hennes mor. . . Jag var en del av dem alla. Cellerna 
i min kropp voro ju endast fortsättningen på cellerna i deras. I mig 
samlades de alltså, alla dessa gamla, som dött undan och fötts på nytt. 
Åter revo mina händer i huden. Om jag kunde slita bort den se, så maste de 
finnas där i mitt kött: de gamla och de kommande släktena. Jag var en 
myrstack av krälande liv, mitt eget j ag försvann däri, gamla släkten 
multnade inom mig, nya sprutto förväntansfullt upp.



En smygande ångest grep mig. Jag ville ha fram ett ansikte ur dimman, ett 
ansikte som jag kunde känna igen. På nattduksbordet lag en liten 
nackspegel. Jag grep den häftigt och stirrade in i glaset. Men det var 
icke mig själv jag betraktade. Bakom mitt eget bleka ansikte, omkring 
vilket håret föll i tovor, sökte jag ett annat. Vi hade en målning 
därhemma av min stammor som ung. Maste icke hon finnas inom mig? Hon 
liksom alla de andra! Lurade icke hennes ansikte bakom mitt eget? Blickade 
icke hennes ögon fram ur mina egna? Ivrigt plockade jag upp min näsduk 
under kudden och doppade den i ett glas vatten, och därpå började jag 
sakta stryka med den våta näsduken kring kinderna, över pannan, runt 
ögonens och näsans fördjupningar. Det var som om jag misstänkt, att mitt 
ansikte vore en övermålad tavla: om jag bara kunde stryka bort färger och 
uppdragna linjer och utströdda punkter, skulle den andra bilden, den som 
fanns därunder, träda fram alldeles tydligt. Med allt större iver lät jag 
näsduken glida hän över ansiktet. Och verkligen tyckte jag mig icke i 
spegeln se mitt ansikte förändras. Kinderna blevo blekare, läpparna 
kröktes egendomligt, ögonen vidgade sig. . .



Då öppnades plötsligt dörren, och knäppningen i låset nådde mig som ett 
pistolskott. Det var två sköterskor, som kommo in, syster Safir och en 
flicka med bruna, livliga ögon och frisk hy.



-Se, fröken är ju vaken, sade syster Safir. Här kommer nu den sköterska, 
som skall stanna hos er.



Jag såg förvirrad från den ena till den andra; så räckte jag trött fram 
handen.



"Om jag ändå fått vara i fred!" tänkte jag suckande och vände mig mot 
väggen.







Timmarna förrunno. Den nya sköterskan, syster Signe, rörde sig raskt 
omkring i det nystädade rummet. Jag låg och såg på henne. Hon hade något 
av stark och smidig sportskvinna över sig. Hon passade illa samman med 
mina egna fantasier och drömmar, och hennes hurtiga, litet hårda röst skar 
av mina tankar, så att jag hade svårt att finna dem igen.



Nu gick hon ut ett ögonblick och kom så in med en frukostbricka. Jag måste 
sätta mig upp och äta. Ur saltdosan rann för mycket salt, så att ägget 
blev alldeles förstört, men jag åt ändå upp det, då jag inte vågade be den 
där spänstiga människan om ett nytt. Nu gick hon för att själv äta frukost 
med de andra sköterskorna.

Med en suck av lättnad lade jag mig tillbaka. Jag hörde människor 
brådskande ila av och an ute i korridoren, en klocka ringde, strax därpå 
knarrade en dörr längre bort. Jag smög mig ur sängen och fram till 
fönstret.



Ute duggregnade det. Gatan såg tröstlös och ödslig ut. Jag tittade ned i 
en våning mittemot, där en ung herre satt vid ett stort kontorsskrivbord. 
En militär kom gående i hastigt tempo och försvann in i en port.



-Det är krig! sade jag högt, och strax därpå: Kanske är Sverige redan med 
och man vill dölja det för mig.



Jag skyndade tillbaka till sängen. Det klämtade för mina öron. Nu började 
jag ett misstänksamt spionerande på allt och alla: sköterskornas 
viskningar, tamburklockans pinglande, stegen i korridoren, en hö j d röst 
från ett närbeläget rum . . . Min oro växte. Ingen kom heller hemifrån och 
hälsade på mig. Jag visste ej, att doktorn förbjudit dem att besöka mig. 
Nu trodde jag, att både Herbert och Pa voro ute i kriget.



På eftermiddagen i skymningen blev jag åter ensam en stund. Då kom samma 
obestämda ängslan på nytt. Jag slöt ögonen. Fingrarna flögo över täcket. 
Med ens tyckte jag mig höra trumpetstötar och bullret av de framrullande 
artillerivagnarna. Med heta kinder satte jag mig upp. Framför mig utbredde 
sig en milsvid hed. Långt, långt borta såg jag soldater i täta led 
marschera förbi. De skymde horisonten, de skymde ett blodrött solklot, som 
halkat ned från himlens kupa och nu sände darrande strimmor över hedens 
gräs. Nu var jag icke längre rädd, nu när jag var mitt inne i det. 
Plötsligt blev det en lucka i första ledet, en gestalt kom vacklande fram 
över fältet. Jag såg hans ansikte - med ett skri igenkände jag det. Det 
var Frank. Han lyfte huvudet och stirrade mig rätt in i ögonen. Munnen var 
vriden på sned, som om han försökte skratta, men ur tinningen sipprade 
droppe efter droppe av hans blod. Där föll han!



Jag vände mig häftigt i sängen. I nästa sekund tyckte jag, att jag kastat 
mig tvärsöver hans kropp. Jag kände honom under mig och slog armarna 
om hans nacke och vände hans ansikte upp mot mig.



-Älskade! Älskade! viskade jag.



Luften gungade och gungade framför mina ögon. Bördan i mina armar blev 
allt tyngre. Jag kände, hur alla mina lemmar domnade, och med ett vilt 
skrik grävde jag ned mig bland sängkläderna.







Man hade flyttat upp mig i ett annat rum, högst uppe i huset. Man sade att 
jag störde de andra patienterna. Jag förstod det icke riktigt. Ibland 
förstod jag - i klara ögonblick då jag undrade över mig själv; så sjönk 
jag tillbaka igen.



Numera visste jag ju, att vi ej hade krig, men kriget tog stor plats i 
mina fantasier. Stundom föll jag i ett slags extas och trodde mig 
profetera krigets gång, människornas öden. Jag hade hört, att en känd 
sibylla i Paris dött. Nu trodde jag att hennes ande farit in i mig. Aldrig 
kunde jag vara bara mig själv. Alltid var jag någon annan. Min röst 
förändrades. Ibland blev den skrikig och gäll, ibland hes och viskande.



Jag satt upprätt i sängen med händerna knutna vilande på täcket. Jag såg 
en skymt av syster Signe: hon var sysselsatt med att skriva något på ett 
papper. Genast trodde jag att hon skrev upp mina ord för att bevara dem 
för en häpnande värld.



Också inbillade jag mig, att folk samlats utanför min dörr för att lyssna 
till profetiorna, och jag höjde rösten för att alla skulle höra mig. Men 
snart glömde jag allt omkring mig. Jag tyckte mig se in i en framtid, som 
sträckte sig framför mina ögon som ett böljande hav. Vågtoppar höjde sig, 
det var människor som skulle lysa och flamma för oss: namn ur 
litteraturen, namn jag plockat upp ur krigshärarna. Även jag själv blev 
mäktig. Allt förmådde jag, och ändå kunde jag aldrig få riktigt klart 
begrepp om vilka dessa stordåd voro, som jag skulle utföra. Men känslan av 
makt var berusande härlig. Jag, lilla varelse, som aldrig tyckt mig 
kunna något eller vara något riktigt, som nästan alltid känt mig tafatt i 
verkligheten, rörde mig nu som en född drottning bland mina drömmar.



Men ofta kunde ett ord, sagt med bestämd röst av sköterskan, störta mig 
ned från min höjd. Då ryckte jag till som för ett piskrapp och sjönk ihop. 
Ynklig och förödmjukad, kände jag, hur kroppens och själens stängsel åter 
slöto sig omkring mig. Jag förstod, att jag var instängd i mig själv och 
längtade efter att åter bli fri. Och nästa gång extasen kom gled jag så ut 
på nytt.



Solen sken in i rummet. På mitt bord stod en knippa röda rosor, som 
Herbert hade skickat. Jag låg och såg på rosornas sammetsblad och på hur 
solen kom dem att brinna än rödare. Allt var tyst. Syster Signe var icke 
inne. Bullret från en av de stora gatorna, som strök förbi några hus 
längre bort, nådde dämpat in till mig.



Jag vände mig i sängen, och ögat möttes av en solblixt, som bröt sig i 
spegelglaset. Jag spratt till. Nyss hade jag varit lugn, nu kom oron igen. 
Hjärtat arbetade otåligt, krampaktigt; så började jag plötsligt sjunga 
lågt. Jag lyssnade till min röst. Jag tyckte den var så vacker. Nu gled 
jag ur mig själv igen. Ett ansikte skymtade vid horisonten. Jag kände igen 
det från tidningarnas porträttgallerier och från tavlor: det var Kristina 
Nilsson, den sjungande bondflickan från Småland. Hastigt satte jag mig 
upp. Jag hade ofta hört talas om den där gången sångerskan sjungit från 
Grand Hotel och trängseln utanför hennes balkong blivit så stor, att många 
människor fallit i Strömmen.



Jag sprang upp ur sängen och fram till fönstret. Jag sjöng. Å, jag sjöng! 
Nu var jag den stora sångerskan. Utanför samlades redan allt folket! Man 
bara väntade på att jag skulle slå upp fönstret och låta min 
näktergalsröst flöda ut över de längtande 
människorna. Jag såg för mig alla dessa ansikten, vita, liksom utplånade i 
solljuset, vända upp mot mig med munnarna vidöppna, gapande som svarta 
hål. Alltjämt sjungande, började jag öppna fönstret.



Någon ryckte häftigt i dörren. Det var syster Signe. Men nedanför väntade 
ju allt folket! Syster Signes röst nådde mig dock. Hon bannade mig för att 
jag sprungit upp ur bädden och börjat skrika och bråka på detta sätt.



"Skrika och bråka!" Visionen av folkmassan smalt bort. Jag tystnade. Å, 
förödmjukelsen! Förödmjukelsen! Med sänkt huvud och böjd rygg som en hund, 
som var rädd för stryk, sprang jag tillbaka till min säng. På en lång 
stund vågade jag icke se upp. Jag var ingen sångerska! Näktergalsrösten 
hade aldrig flödat ur min strupe. Skammen, den förfärliga skammen över att 
jag ett ögonblick inbillat mig det, grep mig hårt, och jag borrade in 
naglarna i köttet och njöt av svedan.







Jag började visst bli lugnare. Synerna kommo inte så ofta. Jag sjöng inte 
heller längre eller vaknade upp med ett skrik, och jag lyssnade till 
sköterskornas samtal med varandra; läsa orkade jag ej. Jag erfor att jag 
icke varit sjuk mer än litet över en vecka, men själv tyckte jag att en 
oändligt lång tid förflutit.



Den lille doktorn stannade nu allt längre, när han kom på besök. En dag 
när han satt hos mig tog han upp en tidning och började läsa högt för mig. 
Jag ansträngde mig för att följa med det han läste. Där var ett ord, som 
jag inte förstod. Jag avbröt honom och frågade honom om det. Han såg 
leende på mig.



-Vet ni inte det? sade han nästan litet förebrående. Det vet väl alla 
bildade människor! Och så fortsatte han läsningen.



O, han sade att det där ordets betydelse visste alla, bara jag visste det 
inte. Var jag dum? Inte bildad? Där föll jag ned från en höjd igen. 
Nej, jag rullade från ett berg! Det är inte så lätt, när man tyckt sig 
vara den högsta av alla, den som sitter inne med vetskapen om framtiden, 
att så få höra, att man ingenting vet. Jag blev liggande sargad och klämd 
vid bergets fot.



Doktorn gick, men alltjämt värkte det lilla stinget han givit mig. Jag 
hånade mig själv. Jag sade mig, att jag var dum och högfärdig. Jag vred 
mig i denna förödmjukelse, den stack mig från alla håll.



Men från den dagen började jag bli mig lik igen.







Så flyttade jag då åter ned till mitt gamla rum. Jag fick gå uppe klädd, 
men jag var matt som efter en febersjukdom. I spegelglaset mötte mig ett 
blekt ansikte, ett par sorgmodiga ögon.



Pa kom först på besök. Han skämtade med mig och fick mig att skratta. Han 
var uppfylld av ljusa framtidsplaner för min räkning. Nu när jag väl 
kommit ifrån sjukhuset skulle Herbert följa mig till sina föräldrars 
egendom i Västmanland, och där skulle jag nog bli riktigt frisk igen. 
Sedan borde jag gå igenom en hushållsskola. Å, nu skulle jag bli så 
praktisk! Inga dumma drömmerier och inbillningar mer! Och Pa strök håret 
ur min panna och såg vädjande och glatt på mig: men inne i hans ögon 
märkte jag en ruvande ångest, som han ej förmådde dölja, och jag förstod 
att han tänkte på min mor.



En annan dag kom Herbert. I början voro vi nästan blyga för varandra. Han 
pratade fort och brådskande om det som hänt, medan jag varit sjuk - 
småsaker som han trodde skulle roa mig. Och jag satt tyst och betraktade 
honom och kände mig bara glad åt att denne mörkögde gosse icke försvunnit 
med mina gungande fantasier.



Snart fick jag också gå ut och gå en stund på förmiddagen vid 
sköterskans arm. Vi gingo långsamt nedåt parkerna. Med en gång hade det 
blivit höst. Löven prasslade redan torra och skrumpna, och frosten hade 
givit dem stänk av gult och rött. Ibland kom en vindil susande, och genast 
föllo löven från kvistar och grenar och rullade framför våra fötter på 
sandgången.



I det lilla sjukhemmets hall och korridorer såg jag ibland skymtar av de 
andra patienterna, men de flesta lämnade ej sina rum. Allt härnere verkade 
så tyst och fridfullt, att jag kunde förstå, Ihur jag måste ha stört 
patienterna de första dagarna av min sjukdom.



En eftermiddag mot slutet av min vistelse på sjukhemmet fann jag en ung 
herre i hallen, då jag kom in från en promenad. Medan jag tog av mig 
kappan, granskade jag honom hastigt. Det var en liten satt man med ett 
nästan fyrkantigt huvud, nedsjunket mellan ett par starka axlar. Hans hy 
var gråblek och grov och tycktes också ha givit sin färg åt de tjocka, 
utskjutande läpparna, och när han nu såg upp, mötte jag ett par stickande, 
djuptliggande ögon under en sträv, nedkammad lugg.



Då jag kom in i mitt rum, frågade jag syster, vem det kunde vara, som jag 
sett. Hon kom med en ström av ivriga ord till svar. Hela sjukhemmet 
tycktes intressera sig för den där fule unge mannen. Han var ryss, en rysk 
furste trodde man, och kriget hade förmodligen vänt upp och ned på hans 
nervsystem. Somliga gissade att han rymt från Ryssland och nu höll på att 
förgås av samvetskval för att han ej stannat och gjort sin plikt. Ingen 
visste klart besked, ty han talade svenska så dåligt. Nu kom en annan 
sköterska in. Hon föreslog att jag skulle gå ut och prata med ryssen. Det 
skulle pigga upp mig, och de skulle få veta litet mer om honom. Bakom allt 
spårade jag nyfikenhet och litet grand sensationslystnad. Slutligen tog 
jag en bok och gick ut och satte mig i hallen. Egentligen var jag trött, 
men sköterskorna hade varit så ivriga, och själv hade jag nu blivit 
intresserad.



Det dröjde inte länge, förrän mannen med en avbedjande, klumpig gest 
böjde sig fram mot mig och började tala med mig. Han hade så tråkigt, o 
han hade så tråkigt, sade han på en rådbråkad svenska. Ville inte den unga 
svenska damen språka litet? Jag svarade på engelska, det enda språk jag 
trodde mig behärska någorlunda. Genast flyttade han sig närmare mig och 
pratade nu på flytande engelska. De små underliga ögonen, som påminde om 
ett djurs, foro blinkande och vaksamma över hela min gestalt.



Jag hörde tyst på honom. Han talade icke sammanhängande: från en 
beskrivning på Moskvas universitet, där han tycktes ha studerat, hoppade 
han plötsligt till New York, och då han kommit till Amerika, underrättade 
han mig i förbigående med ett förvridet leende, att han där hade lämnat 
hustru och barn. Han gav mig en hastig blick för att se, om jag var 
skandaliserad, men då han såg mig sitta helt lugn, återvände han till att 
tala om Moskva. Det tycktes vara något där han icke kunde bli fri från. 
Jag märkte, hur han oupphörligt sökte leda sig in på något annat än den 
gamla ryska staden, men hur han oemotståndligt drogs dit igen. I hans 
blick kom rädsla. Händerna, med breda, liksom avhuggna fingertoppar, 
lyftes upp mot munnen, men sjönko ned igen. Jag kände medlidande med 
honom.



-Det är synd om er, sade jag sakta.



Det ryckte kring den grova munnen.



-Ja! Ja! mumlade han.



Hans hjärna tycktes tugga på en enda tanke, ett enda minne: minnet av 
något fruktansvärt som hänt därborta i Moskva. Jag förstod, att han aldrig 
skulle få det över sina läppar. Jag försökte tala om något annat; han såg 
undrande på mig, så matte han uppfattat min mening, och ett tacksamt, 
barnsligt leende lyste med ens över det fula ansiktet.



-Ni är god, sade han, ni kan inte vara sjuk. Ni är sa lugn.



Men när jag sade honom, att jag varit mycket sjuk, skakade han bara leende 
pa huvudet. Så blev han orolig igen. Han böjde sig fram mot mig och gjorde 
en hastig rörelse mot sin hals. För första gången blev jag rädd för 
honom. Hela hans väsen ingav mig en känsla av otrygghet. Varför satt jag 
här? Han såg ju ut som ett vilt djur.



Nu började han tala om att han måste dö. Han skulle skära halsen av sig, 
och åter gjorde han ett huggslag mot halsen. Men i det upprörda 
ordsvallet hörde jag åter det där stadsnamnet:



-Moskva! Moskva!



Och i en plötslig klarsyn grep det mig, hur många unga män det fanns just 
nu ute i världen, vilka liksom denne hade något fruktansvärt att blicka 
tillbaka på, något som bränt sig in i deras hjärnor och som de aldrig 
skulle kunna befria sig ifrån. I de där ögonen framför mig, vaksamma och 
förskrämda på en gång, mötte mig en reflex av vad som försiggick därute 
under kanondunder och hesa rop, och jag hade velat gömma de där stackars 
ögonen mot mina händer, om jag därmed kunnat lindra något av detta hans 
lidande, som ändock bara var ett sandkorn i det hav av lidande och fasa, 
som nu sköljde kring världen.



Länge orkade jag icke sitta och prata med honom, men inkommen i mitt rum 
hade jag ej ett ord till svar på sköterskornas ivriga frågor. Inom mig 
värkte blott en känsla av yttersta hjälplöshet. En människa hade sträckt 
sina händer mot mig, och jag hade ej kunnat fatta dem! Den makt, som mina 
fantastiska drömmar givit mig, fanns ej i verkligheten.



Men längre fram på kvällen kom en sköterska in med en blomma och ett stort 
rött äpple. Ryssen hade skickat det från sitt rum till "den snälla svenska 
ladyn". Och jag somnade med en känsla av tacksamhet över att de där 
stackars ögonen kanske ändå förstått, att jag åtminstone velat trösta.

Så snart jag nu blivit bättre, foro Herbert och jag till hans 
föräldrars egendom.



En eftermiddag i duggande. skymning kommo vi fram till stationen. Utanför 
stationshuset stodo häst och vagn och en gammal fryntlig kusk i livre. Han 
gratulerade oss båda, mumsande på hälsningarna och lyckönskningarna under 
en väldig gråbrun mustasch. Vi foro en bit, och slutligen bar det uppför 
en lång alle, där de gamla trädens avlövade kronor hemlighetsfullt knakade 
och gnällde högt över våra huvuden. Så med ens svängde vi fram till stora 
byggnaden, där det lyste ur många fönster och en hel flod av ljus och 
värme tycktes strömma ut från en öppnad port.



Nu var jag inne i tamburen. Där kom någon emot mig. Jag slöts i en famn 
och kände ett par händer om mina axlar. Jag såg upp och blickade in i ett 
par grå ögon, som strålade likt Herberts. Det var Herberts mor. Jag visste 
genast, att j ag skulle tycka om henne. Ett ögonblick betraktade vi 
varandra allvarligt. Nu kom Herberts far ut från sitt rum. Han hade ett 
yvigt grått hår kring ett präktigt huvud och en proportionerlig, spänstig 
gestalt. Också han tog mig i famnen. I trappan till andra våningen hördes 
snabba steg, och innan jag sett, vem som kom, hördes en energisk röst 
utropa:



-Tony borde väl få ta av sig kappan åtminstone; och i nästa sekund stod 
Gerd Holst bredvid mig och skakade kraftigt hand med mig. Lång, rak med 
ett par dansande lustiga ögon under skarpt markerade ögonbryn, gav hon 
mera intrycket av en glad skolflicka än av en fullvuxen dam.



Efter en stund sutto vi alla kring kvällsbordet. Herbert tryckte, 
förstulet uppmuntrande, min hand i skydd av bordduken. Jag såg mig omkring 
i rummet. I ett hörn stod en flygel, i ett annat en grupp länstolar kring 
ett bord. På väggarnas ekhyllor glänste gamla tennkärl. Allt i salen, från 
de mörka ekstolarnas prydliga, stoppade ryggar 
till det långa salsbordets glänsande damast och blårosiga porslin, gav en 
stark förnimmelse av hem, och när jag hörde familjens röster, fann jag att 
de hade samma klang, samma litet brådskande sätt att säga fram orden, och 
frågor och svar flätade sig in i varandra likt vänliga fingrar, som bara 
längtat efter att åter få mötas.



Medan Herberts mor från sin sida av bordet serverade det rykande teet, 
betraktade jag henne närmare. Hon hade ett sådant där originellt utseende, 
som man nästan aldrig ser ute i stora världen, där de flestas ansikten, i 
synnerhet kvinnornas, verka som glattpolerade, utjämnade, liksom i en 
själva atmosfärens strävan att få alla drag att så mycket som möjligt 
likna varandra. Men i detta ansikte, som jag redan visste att jag skulle 
komma att älska, hade tiden och karaktären fått rista vilka linjer de 
ville: där var godhetens och humorns linjer kring den ej alltför 
välformade munnen och kärlekens strålglans av rynkor och leenden kring de 
grå ögonen. Och när hon nu mötte min blick, nickade hon mot mig, som om 
hon även varit en liten smula nöjd med mig, och det gjorde mig helt glad 
till mods.



Efter kvällen fördes jag uppför en trappa till övre våningen. Överallt på 
väggarna hängde tavlor, mest av svenska konstnärer. I trappuppgången 
igenkände jag en av Uno Lindfors, en stor vinterbild. I den lilla hallen 
däruppe stodo sybord och bandvävstol och i fönstren radade krukväxterna 
upp sig. Därifrån voro dörrarna öppna till de olika rummen: sovrum, 
gästrum, arbetsrum, vardagsrum. De bildade icke denna praktfulla fil, som 
ofta åt de stora våningarna ger en fläkt av kyla och förnämitet, utan 
varje rum tycktes inpassat som en särskild liten vrå i huset, en ombonad 
hemtrevlig vrå med böcker, färgrika kuddar, mjuka mattor, tavlor och tusen 
lustiga småsaker. Här kunde man förstå, hur barnen trivts och vuxit upp, 
akt ledstången blank, suttit lutade över böckerna kring vardagsrummets 
runda bord och med trubbiga fingrar följt det brokiga mönstret i 
barnkammarens tapet.

Barnkammaren var nu gästrum, just det där jag skulle bo, och ena 
väggen var täckt av en jättemålning, föreställande det kritiska ögonblick 
under Gustav Vasas äventyr i Dalarna, då bondhustrun måste gömma honom 
under källarlocket. Här sågos stadiga dalkarlar tåga fram i sina svängande 
rockar, i stugporten trängdes vildsinta knektar med lysande hjälmar, och 
mitt på gården satt en skata och vickade på stjärten. Den tavlan blev jag 
så småningom riktigt god vän med. Jag vet ej, varav det kommer sig, men på 
något sätt har den givit mig hela det där hemmets stämning, som ju eljes 
varken hade att göra med dalkarlar eller knektar - men de varma färgerna, 
det nygräddade brödet, som skymtade på en plåt genom den halvöppna 
spiselluckan, rymden och vidden över själva den kolossala tavlan, sätter 
jag i tankarna i samband med detta gästfria trygga hem i Västmanland, dit 
ingen som varit där kan undgå att längta tillbaka.



Den kvällen låg jag länge vaken i rummet med dalatavlan, och en ro, som 
jag ej känt på månader och som tycktes utstråla från själva byggnadens 
träväggar, gav mig en förnimmelse av att jag somnade in i en sakta 
svängande vagga.







Ja, här hade jag kommit in i stiltje efter stormen. Det dagliga, livet i 
en sådan gammaldags svensk herrgård borde kunna läka en söndersplittrad 
hjärna. Att det ej läkte min var kanske dock ej underligt; men ofta när 
jag är het och orolig ute i livet, blundar jag och förflyttar mig tillbaka 
till dalrummet med de brokiga tapeterna, till trappuppgångens 
tavelgalleri, till den stora grusiga gårdsplanen, som dallrar i sol och 
där byggnadens täta fönsterrader betrakta mig med vänliga ögon.



Själva huset var som sagt i två våningar, och av en mild brun färg. Åt 
gårdssidan sköt en fyrkantig glasveranda ut, varifrån ett par 
stentrappsteg ledde, och på andra sidan sträckte sig en terrass över 
trädgården, som sluttade starkt nedåt landsvägen och omgavs av ett brunt 
staket.



November hade kommit, en solig, nästan brinnande november, där regndagarna 
voro räknade och varunder Herbert och jag vistades ute så mycket som 
möjligt. Han visade mig sina gamla lekplatser i den intilliggande skogen: 
ännu stod en förfallen hydda kvar under en slokande gran, där stenar voro 
lagda i ring som sittplatser; och han förde mig ned till byn, där vi 
tittade in i arbetsstugan, som styrdes enväldigt och färmt av Gerd.



Egentligen hörde till gården även ett stort lantbruk med många kor och 
hästar, men nu sedan Herberts far blivit äldre, hade han arrenderat bort 
det mesta. I en röd byggnad på gården bodde kusken och hans hustru, en 
svarthårig kvinna av zigenartyp, med en liten ljushårig, blyg 
fosterdotter, som då och då stack fram sitt blida ansikte, spejande på oss 
som om vi varit gudar eller märkvärdiga djur.



Jag gled in i hemmets vanor och trivdes snart, som om jag bott där hela 
mitt liv. Varje morgon kom en täck flicka och drog upp gardinerna; och då 
var det dag. Dalkarlarna mittemot mig marscherade taktfast fram, och 
skatan vickade på stjärten. En stund låg jag och lyssnade till ljuden, som 
nådde mig i den vaknande morgonen. Trädgårdsmästaren krattade gårdsplanen: 
"ratsch, ratsch", från köksflygeln kom ett avlägset, trevligt slammer, och 
under mig hörde jag Herberts rullgardin gå i höjden med en smäll.



När jag klätt mig, gick jag ned i salen. Där var frukostbordet dukat. 
Farbror Isidor stod vid fönstret och knackade på barometern, tant Ellen 
kom nedför trappan med sykorgen i handen. Så satte vi oss: Gerd ännu med 
vattendroppar i pannan efter en hastig tvättning. Gröt, ägg, hembakat bröd 
och kaffe tärdes under ett duvet småprat. Klockan var ju ännu endast nio 
på morgonen.



Sedan kom morgonbönen i det lilla rummet innanför tamburen.

Var och en hade där sin sedan åratal bestämda plats, dit han gick 
och satte sig. Ett stycke ur evangeliet lästes, och Fader Vår. En Gud, som 
jag aldrig känt och vilkens faderligt välsignande leende jag aldrig 
skymtat i min barndoms molniga himmel, lät här sitt ansikte "lysa över 
oss".



Brasan sprakade i kakelugnen, på skrivbordet lågo dagens tidningar i en 
uppstaplad hög, som under morgonens lopp skulle genomgås av husfadern, och 
ute på trappan solade sig blundande hunden Tufs. Långt, långt borta i ett 
dimmigt oredigt fjärran tycktes mig då synerna och rösterna i ett 
halvmörkt sjukrum.



Efter bönen gick Gerd hän till sitt arbete. Tant satte sig vid sin sömnad 
och lyssnade då och då till vad farbror läste högt ur tidningen. Jag såg 
henne sitta där på en låg stol vid fönstret, och jag tänkte på Herberts 
ord om dessa händer, som aldrig voro sysslolösa. Herbert och jag strövade 
omkring ute i solskenet följda av Tufs, som litet tung och gammal kom 
nosande och stånkande efter oss.



Vid tolvtiden dracks te, med många goda kakor till, uppe i trapprummet, 
där tant Ellen ofta hade en knoppande växt att visa oss; och farbror 
Isidor talade om vad han nyss läst. Middagen åts tidigt, och sedan väntade 
en lång trevlig eftermiddag, som förgick under läsning, brevskrivning och 
promenader. Efter kvällen gjordes ofta musik med Herbert vid flygeln, da 
farbror med sin vackra röst sjöng Geijer och Lindblad.



Så gingo dagarna. Men snart märkte jag arbetet under detta till synes så 
jämna vardagsliv. I detta gamla hem blåste minsann friska vindar. Man 
läste, man följde med allt som rörde sig i tiden, särskilt allt som hade 
att göra med reformer i samhället, omdaningar i formerna för människornas 
samliv med varandra. Här öppnade sig en ny värld för mig. Aldrig förut 
hade jag tänkt på lantarbetarnas ställning, eller på bristfälligheterna i 
de fattigas bostäder, eller överhuvudtaget på att det kunde finnas hela 
klasser av människor, som behövde handtag, hjälp och vänligt 
stimulerande uppryckning för att få sina förhållanden drägligt ordnade.



Herr och fru Holst hjälpte; och de hjälpte på ett verksamt sätt. Bakom 
givmildheten med pengar fanns kärleksfull omtänksamhet, men också klarögt 
praktiska ideer. De gåvo icke en människa, som de ansago värd och möjlig 
att hjälpa, bara en handräckning för ögonblicket; de stödde för åratal 
framåt. Många voro de unga, som hade den familjen att tacka för att de 
alls lyckats ta sig fram i livet.



Den där stilla kvinnan med den humoristiska munnen och det vackra leendet 
ägde en hjärtats vidsynthet, som gjorde henne helt oberoende av gamla 
fördomar och den konventionella tillvarons band. Därför blevo också de 
flesta, som kommo i beröring med henne, frimodiga och öppenhjärtiga i sitt 
tal. Kanske att till grund för detta hennes stora förstånd på människor 
låg den för en vuxen ovanliga förmåga att leva sig in i barnens värld, som 
utmärkte henne. Sina egna hade hon följt från det de voro små - mödat sig 
om att lära känna deras egenart, deras lynnen, deras tankar. Därigenom 
hade alla blivit till barn för hennes ögon. Bakom den fullvuxnas blick 
spårade hon barnets, som är den ursprungliga människans, och medan hon 
Iyssnade till förgrämdas klagorop och bittra utgjutelser över livets 
orättvisor och hårdhet, hörde hon under den berättandes sträva röst ett 
spätt väsens hjälplösa gråt och fumliga ord; och så tog hon sig för att 
tala till detta väsen och träffade alltid rätt.



Först när jag lärde känna henne, trodde jag henne endast vara en praktisk, 
god verklighetsmänniska; men så småningom fann jag bakom allt detta ett 
källsprång av romantik och drömmeri. Efter det att hon i timmar studerat 
pedagogiska tidskrifter och torra avhandlingar, kunde hon sedan under en 
aftonstund helt försjunka i en diger kärleksroman. Hon läste som en ung 
svärmisk flicka, snabbt, nästan andfått, vändande bokens blad. Det var 
kanske detta inslag i hennes natur, som oemotståndligt och avgörande drog 
mig till henne. Denna naiva glädje och detta uppgående i diktens liv 
mitt i all praktiskheten och duktigheten gjorde henne till en av de 
älskligaste människor jag mött.



I hemmet var det hon, som samlade allt i sina händer - de där aldrig 
sysslolösa, goda, mjuka händerna Herbert lärt mig älska långt innan jag 
personligen fick följa dem i deras verksamhet.







Herbert återvände ej till Stockholm före jul. Sina tentamina kunde han 
läsa på hemma. Så kom det sig, att vi båda gingo därnere tillsammans ett 
par månader. I ett ständigt sällskapande med varandra nötte vi, utan att 
veta det, på varandras nerver. Det onaturliga, halva förhållande, som en 
förlovning är, kan vara påfrestande för den lugnaste. För mig blev det 
snart olidligt.



Vad jag förut lärt hålla av hos Herbert var det veka, ömt besjälade drag, 
som kom fram i hans musik, i hans kärlek till blommor, och väl också i 
hans lilla känsla för mig. Under denna tid framträdde alltmer andra 
karaktärsdrag, vilka jag förut endast då och då tyckt mig skönja: en 
torrhet, snuddande vid det snusförnuftiga, en lynnets avsaknad av lätthet 
och frihet, en uppåtblickande respekt även för det medelmåttiga, en 
pedantisk lust för att docera. Ack, han gav sig in på något mycket oklokt: 
han grep sig an med att vilja uppfostra mig! Jag ler ännu vid tanken, och 
åt mina egna försök att anpassa mig efter hans önskningar. När en ung man 
slår sig på att uppfostra en ung flicka, skall han icke vara hennes 
fästman; överhuvudtaget bör icke en ung man efter teorier och schemata 
företa sig experiment i den vägen. Det ges andra metoder!



Ack, nog fanns det många brister hos mig: min bildning var ytlig, min 
själviskhet stor, och jag hade en benägenhet för att försjunka i 
drömmerier, glömsk av alla andra människor. Herbert ville ha mig 
fullkomlig. Och så började han anmärka på mig, 
icke elakt, men med en överseende vänlighet som var retsam. Snart kände 
jag mig aldrig riktigt naturlig i sällskap med honom. Jag märkte, hur han 
Iyssnade på mina ord och kritiskt granskade mitt sätt. Det fanns en brist 
på självförtroende hos mig, vilket han icke förstod, men detta gjorde att 
jag inför kritik blev osäker på mig själv och misströstade om att någonsin 
kunna vara till lags.



Jag hade aldrig haft lätt för språk, särskilt svart hade jag för franskan. 
Nu satte naturligtvis Herbert sitt finger just på denna punkt: vi började 
läsa de faddaste av alla franska romaner tillsammans. Å, vad det var 
tråkigt! Jag beundrade hans energi och hans uttal, och gäspade kolossalt 
bakom Octave Feuillets Roman d 'un jeune homme pauvre. Han ville även att 
jag skulle lära mig väva. En väv sattes upp, och jag började dunka i 
vävstolen. I handduksvävens grå trådar vävde jag in mina ostyriga drömmar, 
och ibland tyckte jag så, att det grå började skimra som rosor och purpur; 
men dunk, dunk, där kom Herbert och undrade, hur långt jag hunnit. Hans 
syster var ju också ett under av duktighet och företagsamhet. Jag kände 
mig ofta helt förkrossad, och därmed slappades även min goda vilja.



Mest tyckte jag om Herbert, då jag lyssnade till hans musik eller då vi 
insjunkna i ett soffhörn sutto tysta med armarna om varandra. Men min 
häftighet skrämde honom. Hans kyssar voro svala och mina läppar så heta. 
Hans armar slöto sig om mig, men när de sjönko tillbaka, kändes min famn 
tom, som om jag aldrig hade tryckt honom intill mig och som om aldrig en 
liten sjuk flicka fatt honom själv att stammande tillstå en dunkel 
trängtan. Ofta dök da tanken på Frank upp inom mig. Men den tanken var 
förbjuden, och jag sköt den åt sidan. Då gjorde det ont i bröstet, som om 
jag hade förlorat något.

Efter sjukdomens hets och jakt efter fantom sjönk jag så efter hand 
alltmer in i ett trötthetstillstånd, en dov likgiltighet för allt. Jag 
kände mig själv olycklig däröver. Men mina tankar hade mistat sina vingar 
och lämnat hjärnan som en orörlig, trög massa. Ingen, som icke själv 
erfarit det, kan förstå, vilket lidande ett sådant tillstånd innebär. Ens 
egen röst tycks en komma långt bortifrån, och de ord man yttrar framsägas 
av en främmande varelse, som man icke har någon sympati för.



Under min första vistelse hos familjen Holst hade ännu icke denna reaktion 
efter sjukdomen inträtt. Då kände jag bara ett befriande lugn efter all 
spänning och oro.



Men allteftersom tiden gick och den strålande hösten gled in i grå, tunga 
regndagar, blev lugnet trötthet och känslan av befrielse försvann. Långa 
stunder drömde jag vaken, men drömmarna hade intet liv. All färg och all 
lockelse hade avklätts dem. Likt tunga regnvädersmoln gledo de förbi mina 
ögon över en andens himmel, som aldrig visade en festligt blå välvning.



Herbert blev orolig och sorgsen, men jag kunde icke trösta honom. En dag 
promenerade vi i skogen. En mörk, dov luft sög sig omkring oss. Granarnas 
armar släpade tyngda av stora darrande vattendroppar. Vi hade icke talat 
på rätt länge. Jag gick före på den smala vägen och hörde Herberts steg 
tätt efter mig. I början lyssnade jag ej till ljudet av hans fotsteg. Jag 
hörde prasslet i träden, fallet av en död kvist mot marken, en fågels 
skrik inifrån dunklet. Från mossiga grenar hängde bruna, maskätna kottar: 
den fattiga frukten i nordens träd; och ofrivilligt mindes jag då Franks 
berättelser den gången vi två gingo på Kolmården: jag tänkte på de 
guldgula rullande apelsinerna, som fått sin glöd av en het sol därborta i 
länder som jag aldrig sett och kanske aldrig skulle få se...



Nu började jag lyssna till Herberts steg. De ljödo tätt bakom mig i 
ett stilla jämnt tramp. Med ens tyckte jag mig se oss gå här i den tunga 
skogen, och våra steg satte märken efter sig på den fuktiga stigen. Mina 
först, sa hans: tramp, tramp! Hans steg skulle alltid följa tätt efter 
eller tätt före mina. Hela livet skulle jag omvärvas av dem. Jag skulle 
bli så van vid dem, att jag kanske till sist ej lade märke till dem. Livet 
syntes mig med ens så långt- så alltför långt. Det var en enda lång väg, 
där vi två skulle sätta märken med tusen och åter tusen fotsteg. Så 
tröttande! Redan visste jag, hur den vägen skulle se ut: utan 
överraskningar, utan hemlighetsfulla krökningar. Jag hade icke längre den 
där känslan jag ofta förr hade haft av att livet var så kort och att jag 
måste skynda. Nej, vägen sträckte sig lång och jämn framför oss, och hans 
steg följde tätt efter eller tätt före mina. Tramp, tramp!



Det kändes så ödsligt i hjärtat. Nu trampade de där fotstegen på hjärtat 
också. Men det gjorde inte ont. Hjärtat var tomt som en gummiblåsa, det 
bara väste litet, då foten plattade till det. Det var icke något 
märkvärdigt att trampa på ett sådant hjärta. Ett riktigt hjärta blöder 
eller skriker till som fågeln därborta i skogen. Det här sade bara plask 
mot den våta marken.



Jag stannade. Stegen bakom mig stannade också. Så vände jag mig om och såg 
på Herbert.



-Det är inte vackert i dag, sade jag. Låt oss gå hem igen.



Ivrigt tog han min arm, och vi började gå hemåt. Han talade, men jag 
Iyssnade alltjämt till hans steg. Nu voro de bredvid mig. Alltid skulle de 
vara omkring mig. Hans röst lät helt otålig. Han sade att jag borde ha 
blick för att en sådan här dag också kunde vara vacker. Markens bruna 
schatteringar, granarnas blöta, sopande grenar, den somnande himlen, allt 
hade sin skönhet, bara man ville se den! Jag teg. Vad han sade var kanske 
riktigt. Jag visste ju, att han ville uppfostra mig till att se det så. 
Men jag orkade inte! Brunt var brunt, smutsbrunt, och grått var grått, 
slaskgrått, och skönheten satt just nu och grät någonstädes inne i skogen 
och höll för ögonen för att slippa se. Det förstod jag envist inom 
mig, och halsstarrigt fortsatte jag att tiga, till dess vi voro nära 
hemmet. Då blickade jag upp och mötte Herberts bedrövade ögon. Men jag 
kunde ingenting känna. Tysta gingo vi över den knastrande sanden. Nu voro 
hans fotsteg åter tätt bakom mig. Och med en suck öppnade jag den regnvåta 
förstugudörren.







Det kom en solskensdag mitt i det grå. Molnen blåste bort en tidig morgon. 
Fönsterrutorna skeno, solen bildade ringar och rutor inne på mattor och 
golv.



Jag satt i den lilla soffan i trapprummet vid tant Ellens sida och hjälpte 
henne med att sy på ett handarbete. Herbert läste nere i sitt rum. Ute på 
gårdsplanen stod kuskens ljushåriga fosterdotter och stirrade upp mot 
solen, som om den varit en ovanlig, skinande leksak, som hon väntade 
skulle trilla ned i hennes händer. Tant Ellen förde nålen fort och vant 
upp och ned, fram och åter. För mig gick arbetet långsammare. Ibland måste 
jag avbryta det och som flickan därnere titta på solen eller på det 
nedböjda huvudet bredvid mig. När tant Ellen höll huvudet så där, fick hon 
en märkvärdig likhet med Herbert. Och en ömhet för Herbert, en ömhet, som 
jag inte känt på länge, vällde då varmt och gott fram inom mig. Solskenet 
lättade mitt lynne, och drömmarna hade ljusnat. Tant gav mig en leende 
blick.



-I dag ser min lilla flicka glad ut, sade hon.



Hon började berätta om Herbert, då han var liten. Snart märkte jag, att 
hon talade för sig själv. Fanns han icke alltid i hennes hjärta, den där 
lille pojken med stjärnögonen? Nu var han stor, men hon hade så svårt att 
förstå det. En mor ser ända alltid sjömansblusen sticka upp under den 
korrekta kavajkostymen, och stryker hon någon gång skyggt utefter sin 
gosses arm, minns hon dammet och fläckarna hon ständigt måste borsta 
bort från den där sjömansblusen och saknar dem.



Och allteftersom Herberts mor berättade om den där lille pojken, såg jag 
honom själv framför mig. Han var så liten och smidig, med stora glänsande 
ögon. När han ännu bara var sex år, begynte han redan klinka på pianot. 
Hans små ben nadde inte ned till golvet från den höga pianostolen. De 
dinglade lustigt i luften, och fingrarna räckte inte över en oktav. Men 
ljudet han frambringade gjorde honom vild av förtjusning, och han började 
tralla med full hals. Så fick han lära sig spela riktigt. Övningar, 
skalor, allt tog han så allvarligt. Han tröttnade inte som andra barn. Och 
vilken fröjd, när han kunde spela sitt första lilla stycke!



En dag föll han i trappan och slog sig. Ofrivilligt vände jag på huvudet 
och såg på den blanka ledstången. Ja, han åkte förstas på magen utför den 
och föll ned i förstugan som en liten vingskadad fågel. Han hade brutit 
sin arm. Nu dröjde det länge, innan han kunde spela igen. Men då hittade 
han på annat! I barnkammaren därinne lekte han ensam, medan syskonen 
sprungo tafatt på gården. Å, så många lekar han hade! Den roligaste var 
"hjälpleken". Då gick han långsamt över golvet böjd som en liten gubbe. 
Och runtomkring honom funnos människor, som han måste hjälpa. Ett barn 
hade ramlat ned i ett dike och kunde inte komma upp. Men han räckte 
högtidligt fram en liten käpp, och så hjälpte han upp barnet. I en vrå låg 
en gammal kvinna sjuk. Henne pysslade han med, strök henne över pannan, 
kände henne på pulsen. Och rätt som det var, blev hon frisk. En annan 
liten gumma kom och bad om en slant. Då gav han henne sina ettöringar. 
Hela tiden lyste hans ansikte av förtjusning.



Ibland lekte han, att en otäck häxa stängt in honom i ett hemskt hus. Då 
satt han på en pall mitt i rummet och tittade sig omkring. Men plötsligt 
blev huset ett slott, och han sprang runt och beskådade alla dessa 
härligheter. De gamla sagorna, som även hans huvud var sprängfyllt av, 
kristalliserade ut sig i barnkammaren och kommo dess väggar och tak 
att lysa av guld och ädelstenar.



Och det var blommorna... I trädgården hade han sitt eget land, där han 
fick så vad han ville. På sommaren kom där upp både granna blommor och 
rädisor och sallad. Då rensade han och krattade och bar oförtrutet fram 
och tillbaka en liten grön vattenkanna mellan vattentunnan och 
trädgårdslandet. Man kunde se var han trippat fram, ty kannan sade kluck, 
kluck för varje steg han tog och stänkte droppar hela vägen i den torra 
sanden...



Och tant Ellen fortfor att berätta, där hon satt med huvudet nedböjt över 
sömnaden. Det var märkvärdigt: han blev aldrig större, den där lille 
gossen! När han var sexton år och hämtade premium i skolan på 
avslutningsdagen, var den lille mannen, som gick upp till katedern i 
bönsalen, precis samme lille pys som sprungit fram och åter på 
trädgårdsgången med sin lilla gröna vattenkanna. Och den nyblivne 
studenten, som kom så glatt vinkande med den vita mössan, var också den 
där lille pysen, ehuru han inte längre åkte på magen utför ledstången.



Jag hörde steg i trappan. Det var Herbert. Hans mor och jag sågo samtidigt 
på honom, då han slog sig ned hos oss. Något spratt till alldeles vid mitt 
hjärta. Tätt bakom den där långe unge mannen skymtade jag svagt en liten 
smidig gestalt med ett par strålande stjärnögon. Det var inte Herbert, och 
det var likväl han också. Det var barnet, som hans mor nyss talat om, och 
samtidigt barnet, som mitt hjärta så sakta viskade om...



Vägen sträckte sig icke längre ändlös och rät långt bort i ett ovisst 
fjärran. Bara ett litet stycke framför mig på vägen vandrade det där lilla 
barnet. Jag skulle hinna upp det och ta det i min famn, som så länge värkt 
av tomhet och längtan. Jag kunde känna dess lilla varma, mjuka kropp mot 
min. Ett barn -och det skulle vara mitt eget. . .

Efter den dagen då Herberts mor berättat om den 
där lille gossen var det som om mitt sinne blivit lättare och gladare, och 
därigenom blev också Herberts och min samvaro bättre.



Van som jag var att tala med Herbert om allt vad jag tänkte på, började 
jag nu också tala med honom om det barn jag en gång längtade att få hålla 
i mina armar. Och så var det som om han såge mig med nya ögon. Han kunde 
icke låta bli att fortsätta med att uppfostra mig, men då jag talade om 
barnet lyssnade han utan att kritisera. Tryckta intill varandra i 
skymningen, talade vi om det liv vi en gång gemensamt skulle skapa. Men på 
samma gång som denna tanke kändes renande och ljuvlig, eggade den alla 
mina sinnen, och luften blev hetare omkring mig.



Herbert däremot sysslade helt objektivt med detta. Han talade om fåglarnas 
och blommornas liv, om den intima föreningen, som ledde till att nya 
skapade varelser ständigt frambringades; men handen som slöt sig om min 
kramade icke, och då han kysste mig, kändes det, som om ett par blomblad 
berört min panna.



Ensam med mig själv, kunde jag då i vild saknad smeka mina händer och min 
kropp med brännande fingrar, och jag såg ivrigt in i spegeln, som om jag 
där mött en annans blick, som betraktade mig med samma längtan och åtrå, 
som mina egna ögon voro fyllda av.







Nu skulle jag snart fara hem, och jag längtade därefter. Jag längtade 
efter min gamla ensamhet, mitt tysta flickrum.



Kvällen innan jag skulle resa sutto vi alla tillsammans i vardagsrummet. 
På det runda bordet stod lampan med sin gula skärm, och det milda 
Ijusskenet slog en ring omkring oss.

Farbror läste högt ur en nyutkommen bok, och jag satt i soffhörnet 
och såg från den ena till den andra. Gerds frimodiga ansikte, som fått en 
dämpad, lugn glans över sig, tant Ellen som vanligt böjd över ett 
handarbete, Herbert på en låg stol framför brasan med hakan i händerna och 
blicken riktad in i elden. Tick, tack pickade klockan på byrån därborta. 
Det var som om den jämna pulsen i rummet sakta följt med pendelns 
svängande andetag. Tick, tack.



"Så här lugnt skulle jag aldrig mer i livet få det", tänkte jag. Jag fick 
en känsla av att det var sista gången jag satt där att jag icke skulle 
komma tillbaka. Jag såg på Herbert, men han tog icke sin blick från 
brasan. Eldskenet fladdrade i hans ögon, de vackra smala händerna kommo i 
stark belysning. Jag mindes första gången jag sett honom, och andra 
gånger, då han så där tyst och lätt stigit in i mitt rum därhemma. Var han 
olika nu? Var han icke densamme? Eller var det jag som förändrats?



Uppe i taket bildade lampljuset en orörlig, vit fläck, men omkring den 
flögo skuggorna från brasan som stora flädermöss. En av krukväxterna i 
fönstret hade slagit ut - en kaktus som nu sträckte långt ifrån sig en 
gräddgul stor blomma, som om den varit rädd för att sticka ihjäl den med 
sina vassa taggar. Åter betraktade jag ansiktena omkring mig. Vart och ett 
hade något särskilt karakteristiskt, men ändå voro de lika varandra, som 
blommor eller fåglar av samma familj likna varandra. Nu flyttade farbror 
Isidor litet på lampan för att ljuset skulle falla bättre på boken. Och så 
kom det sig att ljusringen blev trängre. Fortfarande inneslöt den 
människorna framför mig, drog in dem i en skyddande cirkel. Men jag hade 
kommit utanför. Och jag kände skuggan som en fuktig kyla, en ensamhet jag 
aldrig skulle komma ur.

Jag var hemma igen. Varje gång jag efter en bortovaro från hemmet 
åter träffade Pa tyckte jag att han blivit yngre och jag äldre. Denna 
spänstiga gestalt, som icke visste något om sjukdom och smärtor, blev bara 
starkare och rakare, och det vackra ansiktet fick inga veck och linjer, 
men de blå ögonen strålade. Så litet jag visste om honom och hans liv, så 
litet han anade om mitt! Vi bodde i samma våning, vi intogo våra måltider 
tillsammans, och om aftonen såg jag honom sitta vid pianot eller 
nedsjunken i en stol i sitt rum, men vi talade aldrig förtroligt med 
varandra. Vår samvaro hade blivit en vana, som kanske ingen av oss hade 
velat vara utan, men jag var icke längre den lilla flickan, som han kunde 
hissa upp i sin famn, och han behövde mig icke mer, som fordom i det gamla 
huset, då jag väl var det enda, som drog honom till det dystra rummet, där 
min mor alltid satt lika tyst och stilla.



En av juldagarna samlade tant Mirjam som sedvanligt hela släkten hos sig. 
Tant Mirjam strålade i en ljus sidenklänning. Det hade kommit ett långt 
brev från James. Julen tillbringade han i en tysk skyttegrav vid franska 
fronten. James befann sig i en tysk skyttegrav, och tant Mirjam Meijerhelm 
var hänförd! Äntligen gingo de förhoppningar hon ändå alltid hyst om sin 
son i fullbordan. För henne låg i kulornas vinande icke döden, men äran, 
hjälteglorian, reklamen och karriären! I samband med James kunde hon icke 
tänka sig döden. Han skulle komma tillbaka smyckad med utmärkelsetecken, 
en heder för sitt land.



Middagen var ståtlig. Från bordets vaser, fyllda med tulpaner, slingrade 
sig över den vita duken smala sidenband i de svenska och tyska färgerna 
broderligt om varandra bland vinglas och karaffer. Rättema voro utsökta, 
och grevinnan Mirjam sträckte då och då ut en juvelgnistrande hand och tog 
sig en chokladbit eller en bränd mandel mellan utbytena av 
tallrikar.



Men stämningen steg aldrig till festlighet, fastän Mirjam Meijerhelm icke 
märkte det. Var och en hade sitt att tänka på. Ruthvens voro sorgsna. 
Barbara ville aldrig bli bättre. Den rosiga Beth hade icke heller kvar sin 
gamla sprudlande livlighet. Även Melker Hastfehr såg dyster ut. Man sade 
att han trasslat in sig i en massa spekulationer, som skulle bli hans 
liksom de förut blivit hans broder Philles olycka, och hans vackra hustru 
hade farit till sina grossörsläktingar i Göteborg över julen.



Bo satt på andra sidan om mig. Han hade endast varit på ett kort besök i 
sitt hem. Nu skulle han kanske resa till Herbert på några dagar. Han var 
nyfiken att höra allt om mina intryck, lyssnade nervöst och såg ibland 
forskande på mig, som om han undrat över något. Jag försökte prata så 
livligt och låta så förtjust som möjligt, men jag kände ingen glädje. 
Mittemot mig satt faster Gunilla, konserverat pompös i sitt svarta siden. 
Hon talade om Kerstin och om hur hon hoppades att hon skulle komma 
tillbaka till henne efter jul. Faster hade fäst sig vid Kerstin.



-I min stil är hon inte, hörde jag Melker säga; och i detsamma svepte hans 
blick långsamt över mig och jag frös plötsligt till.



Här sutto nu vi släktingar åter tillsammans, och trots att tankarna gingo 
olika vägar och somligas sinnen voro tyngda och andras glada, kände vi 
dock en ofrånkomlig samhörighet. Vi hörde ihop genom tusen band, genom 
förmågan av snabba inblickar i varandras hjärtan, genom sorger och 
fröjder, som även om de tycktes bringa bud blott till var och en ensam, 
ändå blevo något gemensamt. Den vackre, lättsinnige James därborta i sin 
skyttegrav hörde till oss, och den filosofiske timmerhuggaren Magnus, som 
ingen sett på månader, räknades också in i ringen, och de andra däruppe i 
den gamla staden, landshövdingens och moster Amelie och hennes man. Alla 
hörde vi ihop. Släktena Ruthven och Hastfehr voro bundna till 
varandra, och även om det ofta rycktes och slets i de där banden, klippte 
ingen av dem.



Vid kaffet blev samtalet livligare. Herrarna talade bland rökmolnen om 
kriget - kriget... Farbror William spänstade upp sig och dundrade på som 
förr, och Melker svarade med sin torra lågmälda röst. Bo intresserade sig 
inte mycket för sådana diskussioner; sittande i en liten hörnsoffa mellan 
mig och Beth, berättade han små lätta skandalhistorier om människor han 
nyligen träffat på en bal och skämtade vanvördigt om gammalt folks 
krigshets och brist på balans. För honom var kriget något avskyvärt, men 
det försiggick ju långt, långt borta, så att han ej behövde känna sig 
berörd av liklukten. Hans ansikte var lika runt och barnsligt, och med en 
känsla av motvilja såg jag upp i det och undrade inom mig, om han någon 
gång skulle växa upp till man.



Då kände jag, att Melker såg på mig. Tvärsöver rummet mötte jag hans 
blick. De bleka, blå ögonen hade något underligt sugande i sig, som gjorde 
mig het om kinderna. Jag mindes den gången han följt mig hem och kysst min 
hand, hur han bara genom att långsamt dra av mig handsken givit mig en 
känsla av att jag stod naken, avklädd framför honom. Det var något 
liknande jag förnam också nu, och ängsligt kastade jag mig in i de andras 
samtal och vågade inte en gång till se bortåt Melkers stol. Och ändå var 
han mig personligen numera alldeles likgiltig.



Tant Mirjam kom frasande hän emot mig. Hon vinkade åt mig, att hon ville 
prata med mig. Vi slogo oss ned i ett litet fönsterhörn, och hon började 
fråga ut mig om Herbert och hans anhöriga. Hennes ögon lyste av sötaktigt 
intresse. Från hennes vita hals hängde det tunga pärlhalsbandet, och när 
hon böjde sig litet fram, slog en doft emot mig av artificiell 
liljekonvalje eller syren. Hon var sig lik, tant Mirjam! Hennes frågor 
voro icke alltid lätta att besvara. Hur jag tyckte om att vara förlovad? 
Om Herbert var öm mot mig? Han var väl tyskvänlig? Tänk att jag 
skulle gifta mig! Då skulle tant Mirjam ge mig goda råd. Men icke ännu, 
strax före bröllopsdagen bara. Jag hade ju ingen mor, som kunde tala med 
mig om allt, som jag måste veta; och hennes mjuka mun gapade hungrigt i 
ett leende, som om hon velat bita i någon skåpgömd, läcker konfekt.



Melker skilde sig plötsligt från de andra och kom fram till



oss .



-Jaså, Tony skall gifta sig, sade han, och åter träffade mig den där 
blicken.



Men tant Mirjam pratade på om allt som föll henne in, ständigt 
återvändande till min förlovning. Ibland höjde hon sina skrattande, litet 
simmiga ögon mot Melker, som stod bakom min stol; jag lyssnade till hans 
röst, och med ens föreföll det mig, som om den fått en annan klang än 
nyss. Han svarade på tant Mirjams tilltal, men det var mig rösten smekte. 
En gång snuddade hans hand vid mitt hår, men drog sig genast tillbaka. Jag 
kände mig besvärad och underlig till mods. Vad ville han mig? Hans fula 
ansikte var mig icke längre sympatiskt, och mitt korta svärmeri för honom 
syntes mig nu som en avlägsen barnslighet. Men tant Mirjam höll mig kvar 
där i fönsterhörnet, och hela tiden stod Melker bakom mig.



Ett par jungfrur i svart och vitt buro in ett bord lastat med julgotter. 
Snart samlades alla kring det och knäppte nötter och drucko punsch. 
Anekdoter från forna jular stego upp i minnet och berättades under högljutt 
skratt och många skämtsamma anspelningar. Tant Mirjam spelade filipin med 
Pa och önskade sig en stor ask choklad, om hon skulle vinna. Till och med 
tant Emilie livades upp och log nästan som förr i världen. Punschen gjorde 
mig för ett ögonblick yr i huvudet så att det stora rummet gungade som en 
upprörd sjö, där damernas sidentoaletter och spetsar blevo till skum och 
böljor.



Man drog ut på samvaron. Denna julbjudning, som börjat så dämpat, blev så 
småningom nästan uppsluppen. En gammal jullek sattes i gång. Farbror 
William och Pa överträffade varandra i 
lustigheter och påhitt. Tant Mirjam strålade av förtjusning. Slutligen 
blevo alla riktigt trötta och sjönko ned i länstolar och soffor, helt 
andfådda och röda. Då kommo de små svart-och-vita jungfrurna in med 
tebrickorna, som de stillsamt och högtidligt bjödo omkring. Och snart 
därefter togo vi farväl.



Tant Mirjam skrattade ännu uppjagat ystert, där hon stod i dörren till 
tamburen och såg oss pälsa på oss. Hon hade tagit ett par sidenband från 
bordet och virat i sitt vita hår. Ett hängde ned vid ena örat, och hon såg 
ut som ett slags slamsig och ansträngt ungdomlig segergudinna.



Vid porten skildes vi åt. Pa ville prata litet med faster Gunilla, och så 
kom det sig att det blev Melker som följde mig hem. Vi gingo tysta över 
Kungsträdgården. Jag log ännu röd i kinderna efter värmen och munterheten 
däruppe. Det spratt i alla mina leder, som om jag velat dansa, och utan 
att tänka på det gnolade jag halvhögt på en stepmelodi.



Det var kallt och klart. Jakobs klocka lyste stor och runå som en måne, 
men strax ovanför kyrktornet satt den riktiga månen, också den gul och 
rund, skinande mot en mörkblå, stjärnströdd himmel. Vi kommo fram till min 
port. Melker hade knappast yttrat ett ord. Nu öppnade han den tunga porten 
och höll upp den för mig. Jag räckte ut handen för att säga adjö, men då 
gick han själv in efter mig. Porten föll med ett ljud som av en tung suck 
igen efter oss. Uppe i vår förstuga lyste det, men där vi stodo var det 
halvmörkt. Då kände jag Melkers armar omkring mig. Han mumlade något 
halvhögt, som var omöjligt att uppfatta, och drog mig intill sig.



-Nej, nej, inte så! viskade jag och sökte göra mig fri, men han höll mig 
kvar.



Med en otålig gest kastade han av sig den mjuka hatten, som om den 
besvärat honom; och så böjde han sig ned och kysste mig. Det var icke 
Herberts varsamma kyss. Denna mun med de smala läppama bet sig fast i min, 
sög mig in i sig. Jag kippade efter andan, jag vred mig i hans famntag; 
men hans läppar lämnade mig icke. Det skimrade för mina ögon, det 
brusade i mina öron, och så med ens gav jag efter. Mina armar lyftes halvt 
omedvetet kring hans nacke, i en mjuk vågrörelse gled min kropp in mot 
hans. Det var som om mina sinnen velat ondskefullt hämnas denna förflutna 
tid av svala omfamningar och otillfredsställande smekningar.



Melker höll upp. Jag kände honom darra. Och plötsligt började han med 
skälvande fingrar knäppa av mig min kappa. Han slog den åt sidan. Han 
ryckte den av mig, och jag hörde den tungt falla till marken. Då voro hans 
händer på nytt omkring mig. Jag förnam deras hetta genom det tunna 
klänningstyget. Jag blev tung i hans famn, och åter trycktes hans läppar 
mot mina. Jag kände hans ben mot mitt, ett kraftigt starkt ben, som skulle 
kunnat krossa mig under sig. Det var en storm, som gick över mig - som kom 
mig att vackla.



Då öppnades tamburdörren till vår våning, och jag hörde Lovas klampande 
steg däruppe. Hon väntade kanske på mig, hade kanske sett oss komma på 
gatan. Flämtande slet jag mig lös, ryckte åt mig kappan och störtade utan 
att säga ett enda ord uppför trappan.







En vecka efter julbjudningen hos Mirjam Meijerhelm nådde oss 
underrättelsen om James' död.



Det var ingen kula från fiendelägret, som träffat honom. Han hade dött i 
en usel barack bakom fronten av en häftig lunginflammation. Brevet därom 
kom från en tysk officer, som till James' mor frambar många erkännande 
yttranden om "den tappre svenske löjtnanten".



"Den tappre svenske löjtnanten" blev aldrig tysk överstelöjtnant. Det 
triumftåg med flygande fanor och spel, som Mirjam tänkt sig för James, 
blev heller aldrig verklighet. Lunginflammationen hade han lika väl kunnat 
få hemma på Kungsträdgårdsgatan. Jag tror att denna tanke stack henne 
mitt i hennes förkrossande sorg. Och hennes sorg var ändå verklig, 
kanske det verkligaste, som någonsin brustit fram ur denna ytligt 
fladdrande, bisarra natur.



Så småningom bröts hon ned av denna sorg. Första tiden var det som om 
själva den oväntade underrättelsen hållit henne uppe. Hon mottog massor av 
brev. Vänner besökte henne. Hon beställde sorgdräkter och virade sig i 
krusflor. Men sedan var det slut med henne.



Inne i sin vackra budoar låg hon hela dagarna utsträckt på schäslongen med 
halvt neddragna rullgardiner för fönstren. Alla blommor hon fått lät hon 
bära in dit. Halvvissnade rosenbuketter, blomsteruppsatser med slokande 
blad och grönt stodo överallt på bord, på byråar, ja på golvet. Rummet 
blev likt ett gravkor, och doften från blommorna liknade den fadda doften 
från dagsgamla gravkransar. Så ville hon ha det. Det var en sista 
teatralisk gest mot yttervärlden. Men under silkesfilten, som låg kastad 
över hennes gestalt, gömde hon den väldiga chokladask med ljusblå 
bandrosett, som Pa skickat upp efter det han förlorat i filipin på 
julbjudningen.



James begrovs därute. I dessa tider var det svårt att frakta honom hem. 
Han var försvunnen - sjunken i en jord, som icke var hans fosterjords, död 
i ett krig, som icke var hans folks. Vi sörjde honom som vi sörjde 
Barbara. Båda voro förlorade för släkten, och kanske ansågo vi i tysthet, 
att båda gått under i samma vansinne. James hade slagits mot levande 
människor i ett inbillat hat, men de han stred med voro lika litet 
verkliga fiender som de skuggestalter och hjärnspöken, vilka hetsade 
Barbara.



Allteftersom dagarna gingo, blev tant Mirjams tillstånd mer och mer 
apatiskt. Det förekom mig som om denna ståtliga vackra kvinna så småningom 
smalt undan. Ungdomen föll av henne. Hade hon fått den av James? I hennes 
otroliga egoism var det ofattbart, att en annan ändå kunde ha varit det 
hopp hon levat på. Ibland undrar jag, om icke kärleken till denne vackre 
pojke var kärleken till henne själv - om icke den hysteriska 
ärelystnaden för hans räkning också var hennes egen ärelystnad. Nu fanns 
han icke mer. Ett stycke av henne själv, det mest levande, hade slitits 
bort - och så förtvinade också de övriga lemmarna. Hennes förfall gick med 
otrolig snabbhet. Länge måste det ha lurat under ytan, och av den stöt hon 
fick störtade hon.



Hon brydde sig icke längre om sitt yttre. I en gammal smutsig nattrock 
smög hon sig omkring i rummen, då hon icke låg hoprullad på schäslongen. 
Ögonen stirrade slött förbi praktfulla möbler, speglar och tavlor. Hennes 
fingertoppar voro bruna och klibbiga av chokladen hon ständigt mumsade på. 
Kjolarna släpade i golvet, aldrig riktigt häktade.



Pa skickade upp en läkare. Hon mötte honom med ett av sina gamla 
världsdamsleenden. Han sade oss sedan, att det var bäst att så länge låta 
henne vara. En duktig hushållerska borde anställas, som sag till henne och 
hemmet; flyttades hon nu till ett sjukhem, kunde en våldsam kris till det 
sämre befaras och hospitalet bleve en alltför våldsam chock.



Jag besökte henne då och då. Det föreföll mig som om mitt sällskap ännu 
behagade henne. Liksom förr stack hon sin arm under min och lät fingrarna 
spela mot insidan av min hand. Jag darrade av nervositet, då jag kände 
dessa klibbiga fingrar mot min hud. Där jag såg henne sitta i det 
halvmörka rummet, hopsjunken, med håret fallande kring ansiktet och de 
slöa ögonen liksom slocknade och ändå innerst gömmande på en lurande girig 
blick, syntes hon mig som släkten Ruthvens hemliga onda ande: den 
smittande sjukdomsbacillen vi alla fruktade och fasade för. Och det slappa 
greppet om min arm och fingrarnas lek mot min hand voro som ett levande 
tecken på hur jag själv fångades i trollkretsen.



Då kunde jag slita mig lös och rusa nedför trapporna och ut i staden. Och 
jag gick fort, som om jag velat lägga mil på mil mellan mig och den grå 
fasan däruppe.



Men ett par dagar efterat satt jag åter hos henne och kände de klibbiga 
fingrarnas vidriga beröring mot min hud.

Under denna tid fick jag även underrättelse om att Herbert helt 
hastigt måst genomgå en operation för blindtarmen. Man hade ej velat tala 
om det för mig, innan det skulle ske; nu var allt lyckligt över, men 
doktorn ansåg att han ännu ett par månader behövde vila och lugn på 
landet.



Förut hade vi icke brevväxlat regelbundet, nu började breven flyga emellan 
oss nästan varannan dag. De första breven slet jag förväntansfullt upp. 
Jag hade aldrig fått några kärleksbrev. Ack! Jag fick det icke heller nu. 
Dessa korta epistlar med sådana överskrifter som "Kära Tony" eller 
"Käraste Tony" och huvudsakligen innehållande redogörelser för små 
händelser ur det dagliga livet därborta på landet hade ingen likhet med 
det smekningstunga begreppet kärleksbrev i mina drömmar. Herbert, som 
efter andra kunde framtrolla de underbaraste melodier på pianot, förstod 
icke konsten att skriva. Breven gjorde mig nedstämd. De blevo inte något 
förenande band mellan oss. Tvärtom tycktes de ha den verkan med sig, att 
vi kommo alltmer ifrån varandra. Min egen lätthet för att skriva försvann 
också, när jag skulle svara Herbert. På detta sätt blevo mina brev lika 
torra och prosaiska som hans. Måhända utgjorde de för honom något av samma 
missräkning, som hans voro för mig. Så saknade vi båda de ömma orden och 
funno dem med besvikelse frånvarande i våra korrekt avfattade ömsesidiga 
meddelanden.



Nu träffade jag igen ofta Kerstin, som kommit tillbaka till faster 
Gunilla. Första gången jag gick upp för att hälsa på henne efter den långa 
mellantid, då vi icke råkats, fann jag varken faster eller Kerstin hemma. 
Men husjungfrun, som naturligtvis var ny för månaden, sade att Kerstin 
kunde väntas hem vilken stund som helst. Jag slog mig ned i den lilla 
salongen. Då upptäckte jag på bordet framför mig bland andra porträtt ett 
av Melker. Han stod uppsträckt i uniform med händerna på 
sabelfästet. Hans brutala fulhet framträdde än mer på kortet. Jag blundade 
och såg på det igen. Den berusning jag gripits av den där kvällen, då jag 
låtit honom kyssa mig, föreföll mig nu obegriplig. Jag hade icke efteråt 
vågat tänka därpå. Jag sköt bort minnet som en grotesk och underlig dröm. 
Ibland trodde jag ej, att det varit något annat. Jag hade icke träffat 
honom sedan dess, och jag ville aldrig mer träffa honom. Han var en, som 
åter lett mig ut i det gungande kärret, och dess giftdunster hade varit 
nära att kväva mig.



Kerstin stod plötsligt i dörren, strålande vacker. Hon drog in mig i sitt 
rum, slängde av sig hatt och kappa och började prata livligt. Det hade 
kommit något nytt i hennes ansiktsuttryck. De blå ögonen voro lätt 
skuggade, som om en tunn hinna dämpat deras frimodiga glans, och kring 
munnen dök ibland ett litet hemlighetsfullt leende upp. Så slog hon ned på 
mig med sin nyhet.



-Jag är förlovad!



Jag stirrade förbluffad på henne, och medan hon berättade mig vad som hänt 
henne, kunde jag inte låta bli att le vid tanken på denna borgerliga 
förlovning och hennes förra vilda planer på enleveringar och ett liv i 
"bohemen".



Vad var då hennes hjälte, som hon beskrev som ett under, en gud? Han var 
notarie hos hennes pappa, borgmästaren. Han satt på rådhuset och förde 
långa domarprotokoll. Tänk, hon hade sett honom där i flera år utan att ha 
en aning om att han var ödet, som väntade henne, guden som skulle göra 
hennes liv till paradiset. Med fuktiga, tindrande ögon betraktade hon mig.



-I vår eklatera vi, och i höst gifta vi oss! sade hon.



-Och din konst? frågade jag.



Hon tog leende högen av noter, som låg på det gamla skamfilade pianot, i 
sin famn.



-Jag bryr mig inte om det där mera, sade hon, jag struntar i konsten, hör 
du; och med en duns lät hon nothögen falla igen, så pianot skrällde till. 
Artur vill inte ha en hustru, som är 
konstnärinna. Jag kan sjunga och tralla hela 
dagen för honom ensam, om han vill.



Besynnerliga kärlek! Där satt en liten notarie och skrev protokoll borta i 
en småstad och hade tagit makten över denna flicka, som tyckts mig 
oövervinnlig i sin ärelystnad och sprakande energi. Men han kunde ju 
omöjligt vara en vanlig herre! Jag bad att få se ett porträtt av honom, 
jag måste se denne man, som förvandlat Kerstin. Redan föreställde jag mig 
honom som ett slags ormtjusare med betvingande blick. Ett fotografi 
hamnade i mitt knä. Ja, där var han. En liten ljus, obetydlig herre, 
slätkammad, alldaglig, med en pärlnål i den välknutna halsduken, Jag kunde 
nätt och jämnt få fram ett yttrande av erkännande. Men Kerstin märkte inte 
min förvåning. Hennes tankar voro inte i nuet. De voro redan på väg in i 
framtiden till det lilla hem i småstaden, som denne Artur skulle göra till 
ett paradis.



Men snart började jag få en viss aktning för Artur. Kerstin fick brev från 
honom var dag, och det var kärleksbrev. Ofta kunde hon ej motstå lusten 
att visa mig ett par sidor, och breven bestodo ofta av tjugu, trettio. På 
de tättskrivna bladen fanns allt vad ett flickhjärta kan begära: svärmeri 
och dårskap och ömma försäkringar. Det var sannerligen ingen kurialstil. 
Den lille notarien tycktes skaka orden ur sin penna med en i ämbetsverken 
okänd lätthet och rörlighet. Och fastän jag inom mig kunde le åt en eller 
annan svulstig sats, visste jag att jag i hemlighet var icke så litet 
avundsjuk på Kerstin.



När jag sedan kom hem och fann ett av Herberts små fyrkantiga kuvert i 
brevlådan, öppnade jag det långsamt och läste de två eller tre sidorna med 
en känsla av tomhet och förtret. Jag skrev svar i samma stämning med en 
liten tillsats av självironi. Och jag undrade, om vi två egentligen 
liknade ett älskande par.

Dagarna gingo med besök hos tant Mirjam, promenader med Kerstin och 
sömnad. Ja, jag sydde en hel del på lakan och servetter till min 
utstyrsel. Gamla Lova intresserade sig mycket för detta. Med knotiga 
fingrar knep hon i dräll och damast, förtjust mysande, som om alltsammans 
vore menat åt henne själv. Hon hade den riktiga kvinnans instinkt av att 
det var i linneskåpet och köket hon hörde hemma. Den litet fuktiga lukten 
av rent linne, ångorna som stego upp från heta grytor och kastruller: det 
var livsluften, där kunde man andas ut, där rymdes inga blå drömmar och 
dumma fantasier - de kvävdes i matlukten och syddes till fasthet i fållar 
och sömmar.



Men själv kände jag ingen rysning av välbehag, då jag lade ihop en färdig 
servett eller glättade på en damastduk. Jag längtade icke längre efter ett 
eget litet hem. Duken jag höll i mitt knä, medan jag kastade dess fållar, 
tyngde mig, föreföll mig bara bra besvärlig. Den band mig till något, 
fastslog att jag snart skulle räknas med i det borgerliga samhället, sitta 
i soffan på bjudningar och se till att fönstren i min våning voro putsade 
och blanka, så att var och en kunde kika in. Så var då mitt liv 
tillrättalagt - utstakat och färdigt redan. Jag såg det lilla hemmets port 
öppnas för mig och Herbert och slutas igen, och sedan kunde jag inte se 
längre. Det kändes så trångt. Ofta återkom väl tanken på ett blivande 
barn, men den skänkte mig ej heller längre någon glädje. Jag kände mig 
obevekligt föras hän mot den där öppnade porten, och hemligt önskade jag 
att en vindil skulle smälla igen den, innan jag hann fram.



I mars kom Herbert upp till Stockholm. Han hade nu mycket att göra med att 
ta igen vad han förlorat i studier, och därför träffades vi ej så ofta. På 
det hela taget var detta en ganska lugn tid. Ibland tittade han upp om 
aftnarna, och då var han förtjust att se mig vid mitt handarbete; det 
påminde honom om hans mor, sade han.

Han talade mycket om det blivande hemmet, tog fram papper och penna, 
ritade upp möbler och planerade, hur vi skulle ha det. Märkte han, att jag 
icke riktigt intresserade mig därför? Ibland trodde jag det. Hans ögon 
kunde plötsligt mörkna, och han kramade ihop papperslapparna till en boll 
och kastade dem i papperskorgen. Vi talade icke lika förtroligt som förr 
med varandra. Ofta längtade jag tillbaka till tiden, innan vi förlovade 
oss. Vi hade varit gladare, när vi då varit tillsammans. Nu kände vi 
varandra! Jag väntade mig inga överraskningar. Den första förälskelsens 
förundran, frågor, aningar voro borta. Då Herbert spelade för mig i 
skymningen, kunde visserligen allt detta gamla komma tillbaka igen; men 
blott som minnen, som något redan upplevat - vilket dock likafullt för en 
stund skänkte sinnet en ljuv ro.



Herberts mor hade redan skrivit till en hushållsskola på landet. Jag 
skulle börja där vid mitten av sommaren. Det var en kurs på flera månader. 
Man skulle lära sig laga mat, väva, skura golv, stoppa korv, baka, allt 
sådant som hör till ett stort lanthushåll och som en fru i ett litet 
stadshem med jungfru aldrig sysslar med. Jag tror att det var Herberts 
hopp, att denna hushållsskola skulle riktigt rycka upp mig. Jag fasade för 
den. Jag hade hört att där fanns plats för trettio flickor. Trettio okända 
flickor! Ohyggligt! Den erfarenhet jag haft av flickorna på dansklubben 
hade fått mig att misstänka, att så snart unga flickor samlas i en klump, 
bli de odrägliga. De liksom icke tåla lukten av varandra: det retar upp 
alla deras dåliga instinkter, medan de var och en för sig kunna vara 
förtjusande och på alla vis utmärkta.



Längre fram på hösten skulle vi gifta oss. I april begynte Herbert redan 
höra sig för på uthyrningsbyråerna. Denna tid under kriget hade det börjat 
bli alltmera ont om lägenheter i staden - och ändå tyckte jag, att det 
fanns alldeles för många, när vi nu började springa omkring och se på dem.



Var och en som gatt och sett på våningar vet vad det vill säga. Man 
tränger sig in i andras hem: man har ju rätt till det.

Dörrar, som annars hållas väl stängda för obehöriga, slås nu upp på 
vid gavel. I matsalen sitter herrskapet vid bordet, barnen stirra på de 
inträngande med förvånade, nyfikna ögon, sängkammarens helgedom blottas, 
möbler och överdrag, som i nattlampans sken fått ett trolskt skimmer, visa 
vid dager fläckar och rispor, en otömd hink står vid lavoaren med en ring 
av smutsvatten omkring sig. Allt utandas trivial intimitet och det 
borgerliga livets olust.



Ju mer jag såg av dessa interiörer, ju nedstämdare blev jag. Kanske skulle 
vårt hem en gång se ut som det där eller det där: möbler nötta av åratals 
begagnande, skönheten förflyktigad i vardagarnas slentrian. Jag glömde de 
vackra hem jag sett och mindes endast dem, som gåvo mig avsmak för 
familjeliv och äktenskap. Och för att få nöjet att flytta in i en av dessa 
våningar skulle jag ändå till på köpet först avlägga examen och visa upp 
betyg: att jag kunde laga mat, skura golv, väva, stoppa korv - - - Men 
Herbert varsnade icke mina upproriska tankar.







Våren var där igen.



Jag mindes den föregående vårens lyckorus, då naturen synts mig ny och 
underbar. Nu såg jag bara, att den smutsiga snön smält bort och att 
gräsmattor och rabatter åter spirade och grönskade. Men när den ljumma 
luften kom och den bla



skymningen gungade fram, som om den blå himlen därovanför träden lossat 
litet på sin spända duk och låtit flikar och hörn fladdra ut, då blev min 
likgiltighet genast till stickande smärta, och jag önskade att jag kunnat 
bränna hela våren på en väldig Valborgsmässoeld, eftersom den ändå ej 
kunde skänka mig någon glädje.



Herbert föreföll heller icke fullt återställd efter sin operation. Nagot 
av hans forna livlighet var försvunnen. Ibland undrade jag inom mig 
med ett styng av samvetsförebråelser, om han någonsin riktigt hämtat sig 
efter den chock han måste fått den där höstnatten, då jag blev sjuk. Hade 
jag i själva verket någonsin kommit honom att känna sig lycklig? Hade jag 
väl gjort något för honom, som visade att jag älskade honom? Men då kom en 
annan fråga smygande. Älskade jag honom? Älskade vi varandra? Och den 
frågan dröjde jag med att besvara.



Kerstins förlovning hade eklaterats, då hon var hemma över påsken. Faster 
Gunilla riktigt levde upp i Kerstins lycka. Här var äntligen en flicka, en 
nutidsflicka, som intresserade sig för sitt blivande hem. Jag fick även se 
den märkvärdige Artur i verkligheten. Han skilde sig ej en tum från Artur 
pa porträttet. Till och med nålen i halsduken hade han på sig. I hans 
sällskap tystnade Kerstins snabba tunga, och hennes vackra ögon stodo 
fulla av beundran.



-Kerstin är lycklig, sade Herbert till mig, och det kom något vemodigt i 
hans röst.



Han skämtade icke över Artur. Kanske hade han samma känsla, då han såg de 
där två tillsammans, som jag haft då jag läst stycken ur Arturs 
kärleksbrev till Kerstin.



Och våren slog ut alltmer. Den började dofta och bölja. Gräsmattornas 
späda gröna fjun förvandlades till tjocka strån, och från rabatterna höjde 
sig blommorna i brokig mångfald. Om kvällarna steg en ljusgul måne fram, 
även den lik en stor blomma, en näckros, som fästat sina gyllene rötter i 
samma djupa sjö, där de taggiga stjärnorna evigt summo.



Hemma hos Pa började jag redan känna mig som man gör, då ett uppbrott är 
nära. Pa hänsyftade också ständigt därpå:



-Snart har jag inte min Tony här. Tänk, i höst flyttar du till en annan!



Jag såg på honom och undrade, om han kanske ändå i tysthet gladde sig åt 
den större frihet han skulle få, när jag var borta. Han var så ung! Först 
hade han varit bunden vid en själssjuk kvinna, sedan vid en halvvuxen 
hysterisk flicka.

Men inne i mitt lilla flickrum kunde jag bli sittande långa stunder 
och se från sak till sak. Möbeln skulle följa mig in i det andra hemmet. 
Jag tyckte redan, att flyttkarlarna väntade utanför porten eller otåligt 
stampade i trappan. Och jag tog med smekande händer om mitt skrivbord, som 
om jag hade velat hålla det kvar.







Sommaren hade kommit, innan vi ännu hunnit vänja oss vid våren. Jag bjöds 
att följa med Herbert till hans hem, men jag föredrog att stanna i staden 
under juni tillsammans med Pa, till dess det var tid för mig att fara till 
hushållsskolan.



Pa var emellertid ofta borta, ibland på affärsresor, ibland på segling i 
skärgården med sina vänner. Han bad mig följa med. Men lika litet nu som 
förr kunde jag trivas med hans bekanta.



Då gick jag hellre ensam. Stockholm på sommaren var en stad, som jag icke 
sett. Husradernas fönster stirrade som blinda ut i solen. Rutorna voro 
överkritade eller försatta med papper. I parkerna lekte fattiga barn, som 
förut ej vågat sig dit: små pojkar med smutsiga ansikten och nedhasade 
byxben och bleka flickungar, som stoppade munnarna fulla med sand. Från 
kaféer och restaurangverandor ljöd musik om eftermiddagarna. Stod man 
stilla på en plats, hörde man de olika orkestrarna blanda sig med varandra 
från alla håll, skrikande och tutande. I bodarna rådde lugn och halvdager. 
En och annan brådskande kund, som kommit med morgonbåten och skulle resa 
igen med middagsbåten, störde ibland friden. Man såg också lantbor, som 
sävligt gingo omkring med sina barn vid handen, tittade på de utställda 
varorna och ibland håvade upp en tung, stinn portmonnä ur fickan för att 
köpa något. Torgen skeno vita av solen, det var ett företag bara att gå 
över dem, och den svarta blänkande raden av bilar med chaufförer, som 
läste sina tidningar, fick långa stunder stå där orubbad, utan att någon 
bröt dess kedja.

Nere kring centralstationen eller vid Grand 
Hotel var det livligare. Här trängdes främlingsströmmen. Bland de blonda 
stockholmskorna sågo dessa slaviska, asiatiska, orientaliska typer ut som 
granna svarta humlor med stänk av rött - med blodröda munnar som sökte 
locka under ljuva sammetsögon. De bröto skarpt av mot det förtonat bleka i 
sommarstaden.



Jag kände mig ofta nu som då jag som liten flicka strövat omkring däruppe 
i den gamla staden eller lekt under trädgårdens knotiga fruktträd: jag var 
ensam med mina drömmar. Och det var bäst så. Drömmarna hade liksom jag 
själv en besynnerlig skygghet för den där öppnade porten, som ledde in i 
det blivande hemmet. De ville icke dit. De veko av från vägen med det 
vinkande trygga målet och förirrade sig... Så återfunno de Frank.



Och nu började för mig en underlig tid av samvetskval och längtan. Jag 
fick inte - jag fick inte se det där vackra ansiktet, som alltjämt lockade 
och frestade med samma makt som förut. Och för mig blev Frank det 
förbjudna, det onåbara, det som från fjärran suger en till sig. Jag visste 
icke, var han fanns -kanske i kriget, men långt, långt borta var han. Min 
längtan ropade efter honom. Åter och åter genomgick jag de få dagarna i 
Constance Hastfehrs villa. Bilderna av Frank och mig radade upp sig 
framför mig. Jag tyckte mig skönja dem så klart, som om de framkallats med 
färger och linjer på en duk. Alltid han och jag! Alltid han och jag! Jag 
såg mig själv lika tydligt, som jag såg honom. Det var en ringa tröst att 
synas vara honom så nära. Sträckte jag ut handen, grep jag ändå bara i 
tomma luften.



Jag läste knappast längre Herberts brev, och jag skrev "svar", vanemässigt 
upprepande ungefär vad jag brukade säga i mina brev till honom. Snart 
försvann också känslan av att jag njöt förbjudna fantasier. Så länge hade 
jag vant mig vid att låta inbillningen gå sina egna vägar vid sidan av 
verkligheten, att jag inte längre förstod, hur det ens kunde bli tal om 
att jag gjorde någon annan orätt därmed.

Så sjönk jag åter in i min dröm om Frank under dessa milda 
sommardagar, då staden tycktes sova omkring mig.







"Man kan själv skapa sitt öde."



Jag mindes att jag viskat det den där natten, då jag legat vaken i rummet 
under Franks. Jag grubblade däröver nu. Jag ville gripa in i mitt liv, 
sticka ut en djärv och odygdig hand och riva i de tankar och känslor, som 
de sista månaderna spunnits om mig. Jag skulle helt enkelt slita av dem 
och bli fri. Den där öppnade porten skulle då smälla igen, och jag behövde 
inte längre skymta det som doldes därinnanför. Allt närmare kom mig Frank.



En dag började jag skriva till honom. Jag kastade ned de första raderna 
utan att tänka därpå. Det var icke menat som ett brev. Ett brev är något 
annat: man skriver något bestämt, man sätter en adress på ett kuvert och 
klistrar dit ett frimärke. Det här var icke något sådant. Det här var 
endast ett virrvarr av oordnade utbrott nedkastade på ett ark papper. En 
stund satt jag och såg på det, så lade jag ned papperet i skrivbordslådan.



Några dagar gingo. Jag tänkte mycket på det där pappersarket i 
skrivbordslådan. Det lockade och drog. Det band tankarna vid sig. En dag 
hade jag det framför mig igen. Jag skrev. Så lade jag åter ned det. Det 
var som om mina tankar och fantasier stillats i och med det att jag börjat 
skriva detta brev, som icke var något brev - som om jag, när jag låste om 
det, också låst in de där tankarna.



När jag icke skrev, kände jag mig fri på ett egendomligt sätt, det var som 
om en del av mitt jag legat försänkt i ett rus och den andra delen talat 
och handlat. Då skiftade mina tankar färg. Jag tänkte på min mor, på när 
jag var ett litet barn och lekte framför den tysta kvinnans fötter. Jag 
tänkte också på Mirjam Meijerhelm, som med slöa ögon och mumsande på 
sin choklad satt däruppe i sin våning, och från henne gingo tankarna till 
Barbara. Med en rysning såg jag, hur den ena efter den andra dukat under. 
Min gamla oro och brådska kommo då över mig; men så satt jag åter vid mitt 
bord och öppnade skrivbordslådan.



Vad skrev jag? Jag skrev som det föll mig in - jag skrev att jag älskade 
honom. Jag kände icke en skymt av blygsel över att skriva ned det. Det var 
ju icke något brev; jag skrev det ju för mig själv. Jag älskade honom. Det 
blev långt. Å, det räckte över flera ark. Med en suck måste jag en dag 
vika ihop papperet, jag kunde inte skriva mer. Där blev det liggande i 
lådan, ordentligt sammanvikt. Och för ordningens skull och för att ingen 
skulle komma åt att läsa det, stoppade jag in det i ett kuvert och 
klistrade till det. Så såg det ju likväl ut som ett riktigt brev! Men jag 
blev icke längre lugn av att tänka på det. Det oroade mig nu, när det var 
färdigt.



En natt lag jag vaken. Det var omöjligt att sova. Vad världen var stor! 
Jag hade icke sett den och jag tyckte att dess gränser drogo ihop sig 
omkring mig, som om de ville kväva mig. Allt detta okända, härliga ville 
kväva mig. Då rusade jag upp ur sängen och fram till skrivbordet. Brevet 
där i lådan, var icke det nyckeln ut i de okända, det fjärran sköna, som 
lockade och kvävde? Med darrande heta fingrar grep jag det. Jag skrev 
Franks namn utanpå kuvertet. Ytterst dunkelt mindes jag hans adress i 
England, och förmodligen mindes jag fel. Jag fann ett par frimärken och 
tryckte in dem i hörnet. Se där! Säg nu, att inte detta var ett brev!



Skyndsamt kastade jag på mig litet kläder och smög mig ned på gatan. När 
jag hörde det tunga konvolutet falla i brevlådan, ryste jag till. Så vände 
jag tillbaka till mitt rum.

Det var efter detta jag bröt min förlovning med Herbert. Jag skrev 
till honom och berättade om brevet, som ju ändå knappast var något brev, 
fastän jag låtit det falla ned i en brevlåda. Det var ju icke troligt, att 
det någonsin skulle nå adressaten. Men jag sade ingenting om att jag mest 
känt det där brevet som en nyckel ut mot det obekanta, mot en framtid, som 
just då synts mig fri, havande, fylld av möjligheter. Så sopade jag nu som 
så många andra gånger undan de smygande farhågorna, vilka alltid lurade på 
mina lyckliga drömmar.



Svaret från Herbert dröjde icke. Det kom omedelbart. Det var kort, utan 
sentimentalitet. Lika litet som efter den natten då han vakat med mig och 
lyssnat till mina fantasier om Frank blottade han nu något av vad han 
kände. Han bad mig endast, att jag skulle vänta litet. Men jag kunde icke 
vänta! Jag skrev det till honom. Jag skrev också till hans mor. Så talade 
jag med Pa. Han blev icke överraskad. Det var som om han anat alltsammans. 
Och med tacksam ödmjukhet tänkte jag, att Pa kanske kände mig bättre, än 
jag kände honom.



Nu beslöt han med sin vanliga raskhet, att vi skulle säga återbud till 
hushållsskolan och i stället båda två resa ned till västkusten i juli.







Aftonen efter det jag talat med Pa gick jag upp till tant Mirjam. Jag hade 
icke varit där på flera dagar.



Utanför låg staden i ljus skymning och från operaterrassen stänkte toner 
av smäktande musik över gröna prasslande träd och en glittrande 
silverström, och jag stannade och drog efter andan, då jag kommit in i det 
lilla kabinettet och såg tant Mirjam ligga hopknycklad på schäslongen. Men 
från stolen vid fönstret reste sig en lång gestalt, och häpen igenkände 
jag Magnus Ruthven. Han kom fram till mig och hälsade med den där 
klumpiga, tafatta bugningen jag mindes så väl.



-Jag har egentligen varit länge i Stockholm, sade han, men jag har inte 
förrän nu fått höra, hur det stod till här.



Vid ljudet av hans röst rullade massan på schäslongen upp sig. Tant Mirjam 
såg på oss. Det var som om ett av hennes gamla elaka smil farit över 
hennes ansikte, men hon sade ingenting. Vi gingo ut i salen och togo plats 
vid det lilla vackra sybordet, där jag så ofta sett henne sitta. Hennes 
blick följde oss icke längre. Hon grävde ned händerna i en stor påse 
choklad och började äta bit efter bit på sitt vanliga brådskande, giriga 
sätt.



-Det är ju förfärligt, sade jag lågt.



Men Magnus skakade på huvudet. Sakta sköt han till dörren.



-Som hon är nu, svarade han hest, har jag alltid sett henne. Det var 
därför jag ryste, så fort hon blott kom mig nära, redan då jag var en 
liten pojke. Jag såg det hela tiden. Den slöa blicken, lurande under 
glittret och ögonens blanka leenden, och de där fingrarna . . . Ser du 
inte nu, Tony, hur litet Mirjam Ruthven i själva verket ville ha, så litet 
hon i grunden åtrådde bakom all sin låtsade pretention och sina storartade 
attityder: en bit choklad som hon kunde smeta ned händerna med och smälta 
bakom tungspetsen! Hon har förstått nu, att det var nog. Hon är nöjd nu. 
Det behövdes inte mer.



Jag tittade skrämd på Magnus. Det var något i hans ord, som berörde mig 
pinsamt, därför att jag anade att han hade rätt, och han sade dem med en 
bitterhet och ett hat, vari det inte fanns något medlidande för kvinnan 
därinne. Nej, från Magnus skulle hon aldrig fa något medlidande. Hade inte 
han också bara varit ett stycke smetig choklad för henne?



Jag blickade upp till honom. Ögonen sågo sorgsna ut, och ansiktet var 
kanske litet mer uppsvällt och rött, än när jag sett det sist; men han var 
densamme. Något av den sympati jag förr känt för honom dröjde ännu kvar 
hos mig. Jag klappade sakta hans slappa hand. Han log litet.

-Och du är ju förlovad, sade han.



Jag böjde huvudet. Han betraktade mig en stund forskande. Jag visste, att 
han såg rätt igenom mig. Det hade han kanske alltid gjort, hur dimmiga 
hans ögon än ibland kunde ha varit. Och han yttrade heller ingenting mer 
om min förlovning.



Den nykomna hushållerskan öppnade sakta dörren och hälsade på oss. Det var 
en ljus, ståtlig dam, som styrde huset på ett utmärkt sätt, men över 
grevinnan Mirjam Meijerhelm hade hon lika litet som vi någon makt. Klokt 
nog förstod hon det och lät den sjuka vara, vaktade endast över henne så 
mycket hon förmådde, tvättade henne morgnar och kvällar, som om hon varit 
ett litet barn, och försökte plocka mat i henne. Nu gick hon fram till 
grevinnans dörr och tittade in. Redan hade chokladpåsen trillat i golvet 
och tant Mirjam åter rullat in sig i sin nattrock. Med en beklämmande 
känsla stirrade jag mot schäslongen. När jag var ensam, kunde jag sitta 
och prata med tant Mirjam. Hon brukade då ivrigt nicka och mumla, ibland 
prata själv på ett sätt som visade, att tankarna därinne i hennes hjärna 
fortfarande i någon mån rörde på sig. Men nu, inför Magnus' bittra blick, 
kände jag ingen lust att återuppföra denna bedrövliga komedi.



Magnus och jag gingo nedför trapporna. Ute blaste den ljumma luften emot 
oss. Vi blevo stående och sågo över Strömmen. Orkestern därborta på 
terrassen spelade en tango. Nu började Jakobs kyrkklocka slå, och dess 
klang bröt igenom musiken och föll som droppar av tung metall ned i 
vattnet. I allen strax bredvid oss gingo par om par viskande, tätt tryckta 
intill varandra. En hund nosade ivrigt mot gathörnet.



Magnus såg på mig med bleka sorgsna ögon.



-Vi komma aldrig loss, sade han.



Jag frågade icke, vad han menade. Jag visste det ju. Här i sommarkvällen, 
där allt tycktes fladdra och flyta, där musik och klockklang och ömma 
viskningar och glittrande vagor stego och sjönko omkring oss, tycktes mig 
orden som refrängen i någon gammal folkvisa eller tagna ur en av min 
barndoms sagor.



Nej, vi skulle aldrig komma loss. Hon log däruppe, häxan i det lilla 
kabinettet. Samma kedjor snärjde oss och henne. Nej, vi skulle bara icke 
inbilla oss vara fria.