Agnes von Krusenstjerna Tonys sista läroår

Före



Å, så det doftade! Hela rymden doftade ju, som om den svaga morgonvinden 
skakat stora buketter av alla midsommarens blomster mot mitt ansikte. Men 
Ölands alvar bär inga blommor. Jag såg bara gräs, redan litet solbränt och 
torrt, och sand och mylla av en kraftig guldbrun färg: en ändlös slätt 
sträckande sig bort mot de svängande väderkvarnsvingarna, vilkas spetsar 
snuddade vid lövmassan, som vältrade sig ned mot det mörkblå tindrande 
vattnet.



Då rörde något vid min tunna klänning, en vass tagg trängde in. Jag böjde 
mig ned, där jag stod vid grinden. Det var en liten rosenbuske, som växte 
där alldeles vid ingången till slätten. Den bar inga rosor, men de 
mörkgröna bladen sände ut denna doft, som uppfyllde luften.



Tramp! Tramp! Ett dammoln kom framrusande, och rätt därigenom skymtade 
fläckvis skinande kroppar, nosar sträckta i vädret, en blixtrande hov, 
svängande manar; och medan ett gällt gnäggande bröt igenom som en 
smattrande fanfar, yrde dammolnet bort över slätten. Det var de lösa 
hästarna, som togo sig en galoppad. Och åter kom en våg av den lilla 
rosenbuskens doft och blandade sig med det upprörda dammet.



Inte en människa fanns här uppe. Platsen framför den lilla 
kafferestaurangen var tom, och på tennisplanen lag en kvarglömd boll på 
ett av de tjocka kritstrecken. Men här var bara tomt för tillfället. Det 
nedtrampade gräset, groparna efter höga klackar i sanden framför bänkarna, 
en tappad näsduk, som blivit upphängd på en gren och muntert viftade, 
påminde mig om det skådespel som varje eftermiddag uppfördes här. Det var 
alltid detsamma: två herrar i flanellkostymer, som spelade tennis, bänken 
fullsatt med kvittrande flickor i vita luftiga klänningar, 
fladdrande av spetsar, band och rosetter, och längre bort vid kaffeborden 
de äldre damerna under gredelina parasoller eller vidbrättade hattar och 
deras män, pustande framför sina tidningar, medan röken från 
eftermiddagscigarrerna sakta silade ut genom deras munnar.



Jag såg alltsammans så tydligt för mig, att jag brast i skratt, och under 
det jag började gå utåt slätten, kunde mina tankar icke befria sig från 
intrycket av alla dessa människor.



Hela vintern, ja nästan hela året efter sista sommaren hade jag levat så 
ensam. Jag älskade att gå ute och se människorna hasta förbi. De snuddade 
vid mig, och jag hörde deras röster i mina öron, men de kände mig icke, 
och jag hade ej velat hejda någon eller fatta någons arm. Och jag tyckte 
om kvällarna, da Pa arbetade vid sitt skrivbord och jag satt med en bok 
framför mig inne i hans rum. Också då skymtade människor förbi mig och 
ansikten döko upp leende eller allvarsamma, men lika litet som nyss där 
ute på gatan behövde jag taga någons hand eller lyssna till någons ord. 
Sakta vände jag bladen, och ödena fullbordades: bokens människor rörde mig 
med sina sorger eller förväntningar, men såg jag upp, hade jag endast Pas 
nedböjda huvud framför mig, och lampans ljusring slöt sin krets omkring 
mig.



Jag var fortfarande ensam. Och ibland inbillade jag mig, att världen inte 
var större än denna ljusring, som lampan bildade, och att där innanför 
sovo mina tankar som blivit trötta.



Kanske hade denna längtan efter ensamheten kommit efter det Herbert Holst 
och jag skilts och vår förlovning blivit bruten.



Jag behövde hämta andan. Och året hade glidit undan så hastigt, att då jag 
nu tänkte tillbaka på det, föreföll det mig, som om alla dagar varit lika 
varandra.



Så varm marken kändes mot min fot! Jag borde vända nu för att hinna till 
frukosten på hotellet; men jag fortsatte att sakta promenera framåt. 
Skosulorna sjönko ned i det sträva gräset, ibland prasslade det litet i en 
tuva, alldeles där en hästhov nyss tryckts in, och hålet fylldes av 
fint regnande mylla, så torr att den ögonblicket efter yrde omkring som 
guldkorn i luften.



I Borgholm hade jag redan vid framkomsten för ett par veckor sedan träffat 
gamla bekanta: Tyra Rantzau, som jag inte sett sedan den där sommaren på 
Soothska egendomen, var här, lång, nervös, med ögonen fikande efter 
upplevelser, medan hon häftigt snurrade sin parasoll, som om hon väntat 
att något hiskligt och underbart skulle fastna i dess flikar, och lilla 
Ulla Gyllenborg, knubbigare än någonsin med de blanka runda armarna, 
alltid bara, nästan upp till axeln. En dag hade också min unge släkting Bo 
Ruthven plötsligt kommit resande; men hittills hade varken Pa eller jag 
sett mycket av honom.



När jag nu vände tillbaka från slätten, hade jag slottsruinen för ögonen. 
Den höjde sina skrovliga grå ytor mitt i all denna lysande härlighet. Den 
tyngde, den tryckte som ett ovädersmoln på en klar sommarhimmel. Men nu 
kom rosendoften svepande, nästan bedövande i den alltmera tilltagande 
värmen. Det var skönt att komma ner på en av de gångarna, som ledde från 
alvaret. På ömse sidor bildade lövträden en mur av grönska, de trängdes om 
varandra, ibland hade de slingrat de vidjemjuka stammarna tillsammans, och 
böjande sig ut över vägen mötte de träden mittemot, blad smektes emot 
blad, och dansande grönaktiga skuggor speglade sig i sanden under dem, som 
om gången flutit fram likt en smal kanal mittemellan dessa envisa böljande 
träd, vilkas stammar doldes av smygande murgrönsrankor.



Vid en krökning upptäckte jag plötsligt en stor parasoll, som sakta 
tycktes sväva nedåt gången. Det var en vacker parasoll av denna rosafärg, 
som kvinnor bruka älska, därför att den gjuter ett skimmer över håret och 
hyn, och på sidorna av parasollen flaxade det av koketta rosetter och 
släpande spetsar. De, som gingo bakom parasollen, voro nästan helt dolda 
av den, en fruntimmerskjol och ett par vita benkläder, var det 
enda, som skymtade fram, och en av spetsarna 
hade lossnat och släpade nära marken, hoppande och vridande sig för varje 
steg som togs. Jag hade ingen lust att gå om detta rosafärgade underverk, 
som spärrade vägen för mig. Kanske kände jag de två under parasollen, och 
då måste jag ju stanna och prata. Därför fortsatte jag att långsamt 
promenera framåt. Men den stora parasollen drog min uppmärksamhet till 
sig. Den vaggade. Den viftade. Den hade liv, ett fnittrande viskande liv, 
och ibland kom en trånande suck förd på ett moln av ljum budoarparfym. Det 
var som om äventyret, det där lustiga sommaräventyret, som flyger över 
varje badort, fällt en av sina bjärta vingpennor på gången där borta. 
Solstrålarna gledo i ett oavbrutet sicksack över sidenet, en grann fjäril 
höjde och sänkte sig och slog sig slutligen ned på en av spetsarna med 
skälvande vingar.



Nu gungade parasollen nedåt en liten sidogång, och när jag fortsatte förbi 
den, tyckte jag mig uppfånga Bos klara röst.



Snart var jag nere vid hotellet. Framför mig hade jag en rad ljusklädda, 
barhuvade flickor. Bortifrån badhusparken hördes den lilla orkestern öva 
sig till eftermiddagskonserten. Det var ett gnissel av stråkar, och en 
flöjtton slingrade sig fram lent och oljande som en orm genom ett tätt 
rissnår. Jag vände mig om med blicken utåt vattnet. I slutet på den långa 
sviktande bron, mot vars bräder varje steg ekade och dånade, låg badhuset 
med grå väggar, som tycktes gunga och bölja av de lekande ljusreflexerna, 
och bilden av den klara blå sommarhimlen hade brutits i vattenytan till 
mångfaldiga gnistrande kristaller, över vilka solstrålarna flögo.



Någon tog min arm. Det var Pa. Också han hade huvudet bart. Det yviga 
ljusa håret stod på ända, och han höll upp hatten som en sköld mot solen. 
Gladlynt svängde han mig runt mot hotellet. Frukosttiden var för länge 
sedan inne. Jag såg upp i hans ansikte. Jag tyckte, att sommarmorgonen, 
som jag nyss njutit av åter skrattade mot mig ur hans blå ögon och att en 
ström av sommarens värme gick från hans arm över till min. En stor 
vit våg krusades bredvid oss. Det var raden av ljusklädda och barhuvade 
flickor, som hälsade på Pa och mig, och vi stego uppför hotellets trappa 
till matsalen.



Dagen, den där långa sommardagen, som så omärkligt glider över till afton, 
att vi inte märka det, förrän bleka stjärnor brista fram över våra 
huvuden, hade just börjat.



Vad var det, som så småningom tjusade mig där på kurorten och som väckte 
mig ur min ensamhet?



Det dröjde ganska länge, innan jag gjorde mig reda för vad det var, och 
under tiden lät jag mina dagar gå på samma sätt som de andra badgästerna.



Det är en atmosfär, en doft av solstekta unga kroppar på sådana där 
ställen, som nästan mer än allt annat ger en föreställning om sommarens 
ljuvhet. Inte endast i badhuset, men i parken, på båtbryggan, i 
hotellmatsalen dröjer den där doften kvar i luften likt den ångande värme, 
som om kvällarna brukar stiga upp från klippor och stenar, vilka hela 
dagen upphettats i sol. På förmiddagarna gungade och bågnade den tunga 
bryggan under alla de fötter, som brådskande gingo ut till badhuset. Och 
där innanför de grå väggarna, i obekväma hytter med trägolv fulla av 
springor och stickor och med små speglar, som återgavo ansiktena i 
förvridet och skrattretande skick, prasslade det sedan hemlighetsfullt av 
glidande kläder, knakade det i korsetter, som häktades upp, knäppte det av 
strumpeband - - - En hårnål klirrade på bänken, en sko slängdes vårdslöst 
mot väggen. Man var sa ivrig att befria sig från dessa plagg, som fläktade 
omkring en på promenaden, som hindrade rörelserna och gjorde att man blev 
alltför varm. Den förvandling alla dessa nyss så eleganta och korrekta 
flickor undergingo i de där hytterna förvånade mig alltid lika mycket. 
Somliga stego fram i badkostymer: gröna, svarta, randiga. Sådana de 
nu visade sig med bara vita knän, med skärp om de runda midjorna och håret 
indraget i lustigt tillkrånglade mössor av gummityg, kunde jag knappt 
känna igen dem: rösterna blevo gälla, fingrarna spretade, bakarna svängde 
självmedvetet ut. Andra satte på sig badkostymen utanför hyttdörren, och 
där de stodo, än på ett ben, än nedhukade eller med fäktande armar, hade 
deras skälvande vita lemmar något gemensamt med vattnets böljande 
solreflexer, som tänjde ut sina ringar ända upp till kanten av bassängen, 
där de uppförde en febril, skiftande dans. Det uppstod ett slags ljum 
förtrolighet mellan alla dessa flickor i badet. Efter simturen utanför 
badhuset och det långa plaskandet i bassängen strödde de ut sig i 
badkapporna sida vid sida, mumsade choklad eller kakor och pratade.



De roade mig, och de förskräckte mig en smula. Jag hade träffat så få 
flickor, och här voro de alla i en klunga. De där friska skrattande 
flickansiktena, vilka glänste av vattnet som ännu pärlade över dem, 
tycktes mig bilda en så säregen kontrast mot de mogna kvinnokropparna, som 
oupphörligt blottades och röjde sina intimaste hemligheter. Ett litet 
brunt födelsemärke, som blusen dolt, en alltför djärv höftlinje, som 
korsetten hejdat, en barm med brösten svällande, som om de redan varit 
fyllda med vitaste mjölk, en skuldra rund och kullrig och fjunig, allt 
vällde fram vid minsta rörelse, vid varje skrattsalva, och ibland tyckte 
jag att jag hade framför mig ett enda rött och lustigt flickansikte, som 
log mot mig; men under badkappan, som var hopknuten därunder, rörde sig 
alla dessa levande doftande kroppar. Det var som ett sällsamt 
sagovidunder, en mystisk trollskatt, som solstrålarna kittlade och lekte 
med.



En dag prövade Thyra Rantzau, hur det kändes att kyssa sin egen axel. Det 
smakade gott! De andra måste också försöka det. Ansiktena böjdes åt sidan, 
röda munnar spetsades och förvredos till de lustigaste grimaser, och snart 
sutto alla flickorna likt vita kuttrande duvor, som saligt trötta gömma 
huvudena under vingen. De kysste sina runda axlar under små utrop 
och suckar. De ryste till litet, då den varma munnen mötte den svala vita 
huden, de liksom döko in i sig själva och kommo upp igen, skrattande och 
rodnande. En och annan litet äldre dam, som vågat sig in i badhuset, 
betraktade dem undrande, kanske med en smula avund i blicken.



Här i kretsen av ulliga badkappor fick man snart reda på alla, som voro på 
badorten. Pratet bubblade upp mot den blå himlen, medan chokladen smälte i 
de röda munnarna. Och i allt detta flickprat gungade den rosafärgade 
parasollen jag en morgon sett framför mig omkring som en leksaksballong 
som studsar från hand till hand. Ägarinnan till den där parasollen var 
madame Zizi. Alla kände henne. Hon hette inte madame Zizi, det var under 
det namnet hon skrev sina modekåserier i en av veckotidningarna, hennes 
rätta namn var Anna Delagrue. Jag hade mött henne många gånger, man kunde 
ej undgå att möta henne: en lång, statlig dam, som vacklade fram på 
högklackade skor med framskjutande barm, gyllene hår och ett ansikte, där 
världsvishet och koketteri samlat sig till en tyngd i ena ögonlocket, som 
släpade litet, halvt döljande blicken. Hon kunde vara bortåt femtio år, 
och Bo Ruthven var icke hälften. Och Bo var hennes allra senaste. Madame 
Zizi hade alltid en "senaste" inom de unga männens värld. De växlade 
gestalt lika hastigt som det senaste i hattväg, det senaste i blusar och 
underkläder och skor, som hon med sådan iver varje vecka förde fram i sina 
modeartiklar. Bo hade inte kunnat motstå henne. För denne flickaktige 
pojke med den skära hyn och de ljusa ögonen representerade varje linje i 
hennes pudrade ansikte en ny och skarp sensation, och det släpande 
ögonlocket dolde allt det han ännu ej fått veta och smaka på. Jag hade ej 
hört fel, då jag den där morgonen tyckt mig urskilja Bos röst under den 
stora parasollen. Madame Zizi höll honom dold under den. Han gick där i 
det klädsamma rosenskimret, medan små moln av puder och parfym blåste 
honom i ansiktet, och för att ingenting skulle fattas i denna lilla 
badortsskandal syntes alltid i närheten av parasollen en gammal 
flintskallig herre med stirrande, orörliga ögon. Det var baron Preutz, som 
kommit till platsen tillsammans med madame Zizi och som nu såg den skära 
parasollen guppa än här, än där bland grönskan, likt en livboj som kommit 
loss och drev omkring långt utom räckhåll för hans giktstela fingrar.



Åt allt detta fnittrade de vita ulliga badkapporna, i det de hejdade sig 
ibland, eftersom de visste att Bo var min släkting - fast blott för att 
åter bryta ut i gapskratt vid åsynen av en ny detalj, en ny dårskap. Men 
så domnade de bort i solen. Och påklädseln gick sedan ej fullt så fort som 
när man längtade ned i vattnet. Det var som om lemmarna svullnat, 
strumporna ville inte på, kjolarna stramade i knäppningen. Dock, snart 
knakade badbryggan ånyo under flickornas trippande fötter, då de begåvo sig 
tillbaka till parken eller societetshuset.







De flesta kvällarna spelade orkestern i det lilla runda lusthuset i parken. 
Da brukade jag sitta på en bänk strax i närheten. Framför mig syntes över 
den låga häcken en blå strimma av vatten och ljus, men det var skugga 
under träden, där musiken sakta silade fram. Kanske var det nu jag började 
förstå den dragningskraft badorten fått för mig. Jag visste det inte 
genast. Jag visste bara att det var just på den bänken jag måste sitta. 
Och från den platsen kunde jag också se alla dem, som skötte orkestern. 
Anföraren var en blekfet herre med svarta mustascher. Han spelade första 
fiolen och lät då och da stråken med några lätta slag i luften styra alla 
de andra tonerna som strömmade till: flöjtens fallande silverdroppar, 
violoncellens djupa, bedjande stämma, basfiolens brummande och pianots 
löpningar. De följde honom allesammans: den medelålders damen vid 
pianot, den tjocka österrikaren vid basfiolen, den smale flöjtblåsaren och 
den unge mannen som stödde violoncellen mot sina knän. Det var kanske 
honom jag oftast såg på. Hans ansikte hade fäst sig i mitt minne. Jag 
tänkte ibland på det om kvällarna, just när jag skulle somna. Det fanns så 
många ansikten omkring mig om dagarna, men jag mindes knappast de andra. 
Detta var ungt och ljust, med ett par grå ögon och en envis mun. Det var 
pa samma gång något vulgärt och något poetiskt över det. Poesien bestod 
väl i det ungdomliga. En gång mötte jag hans blick ur de grå ögonen. Sedan 
väntade jag alltid, tills de där grå ögonen sökte mina. Jag ville 
ingenting. Det var bara så skönt att sitta där i skuggan av träden. Men 
snart blev den där bänken som en mötesplats jag måste skynda till och som 
jag inte fick försumma. Jag sade nej till förslag om promenader eller 
kaffedrickning om eftermiddagarna. Jag måste ju hinna till mitt möte i 
tid. Och hände det någon gång att jag ej gick till bänken under träden, 
kändes det som en tomhet, en underlig saknad. Vinterns ensamhet steg åter 
omkring mig. Borta i gräset, där eftermiddagssolen föll i sneda strålar, 
skymtade ljusa sommarklänningar och herrhattar, på gången sköts en 
barnvagn gnisslande mot det grova gruset. Det var som en domning i hela 
mitt väsen. Jag behövde inte tänka; det förflutna kom nu blott så sakta 
tillbaka. Dess bilder hade det överkligas svaga, blå skimmer över sig. Det 
var ju mitt eget liv, men så långt borta. Ibland sarga minnena, sår gå upp 
på nytt, blodet rinner. Men stundom minnas vi allt, svart eller glatt, på 
samma sätt som vi komma ihåg, hur vi en vacker dag gingo och plockade 
blommor på en äng. Sa var det nu.



De prasslande löven över mitt huvud formade skuggorna på marken framför 
mig, och ur dessa flackande skuggor tyckte jag ibland, att ett helt tåg av 
skepnader reste sig. De blåste mig i ansiktet med sommarvindens ljumhet, 
de slogo mot min kind så lätt som när ett blad faller, och jag kände igen 
dem utan att bry mig om att gripa efter dem, alltjämt domnande 
bort i en underlig stillhet. De passade ju 
utmärkt i denna skuggdans, mina släktingar; ty det var de. Kanske att min 
tant Mirjam Meijerhelm till och med förefallit mig mera spöklik i 
verkligheten, då jag funnit henne sittande hopsjunken i ett halvmörkt rum 
med plockande fingrar och tomma ögon, än när hon nu vände ett 
grönskimrande ansikte mot mig. De voro där alla, emedan tanken på dem 
ständigt ruvade inom mig: den drömmande Barbara, som jag sett i vilt 
raseri kasta sig mot cellens väggar i sinnessjukhuset, min kusin Magnus 
med den sorgmodiga blicken och de tjocka kinderna rodnande av alkohol, min 
excentriska moster Amelie, den fule Melker Hastfehr, som en gång pressat 
sina läppar mot mina, så att jag varit nära att kvävas av skam och lust, 
och ull och med Bo, som ett ögonblick tycktes ha ryckt sig ur parasollens 
rosendager. Men över alla dessa och ännu fler, vilka jag skymtade, förnam 
jag närvaron av min döda mor, vilkens skugga förmörkade solen och ljuset 
över havet. Och då vaknade jag upp ur min domning, rysande som så många 
gånger förr av ångest över att mitt öde kanske redan var förberett, att 
det liknade hennes, endast var en återspegling av en bild i ett stilla, 
mörkt vatten. Hela den värld, varifrån jag kom, slöt sig omkring mig. Jag 
tyckte att jag kände den så väl. Innanför murarna, som den byggt upp, hade 
jag rört mig, och jag hade ej plågats av dess trånga cirklar och gångar, 
därför att jag alltför fort och lätt hade funnit sättet att vidga dem: 
sjukdomen blev den skrämmande och frälsande kraft, som flyttade gränser 
och vräkte murar, sjukdomen, som jag skälvde av skräck inför, men som jag 
ändå grep efter, liksom vi alla i hemlighet gjorde.



Men utom min krets, långt utanför murarna, dit sjukdomens fantastiska makt 
ändock ej nådde, måste ju finnas något annat, något helt och hållet olika 
det jag hittills sett och känt; och jag greps av nyfikenhet och av längtan 
efter denna nya värld. I tankarna tumlade jag redan ut till den, huvudyr 
och dum, ivrig att lära, men icke i besittning av den rätta förmågan 
att förstå. När jag kommit så långt i min tankegång, brukade jag höja 
blicken från markens skuggspel och möta de grå ögonen. Jag inbillade mig 
att de måste ha detta efterlängtade nya och okända i beredskap åt mig.







Nedanför alvaret och borgen löpte en väg utmed stranden, där ej så många 
promenerade. När man gått förbi en rad av villor nära hotellet, hade man 
en lång bit framför sig, innan man kom till drottningens residens. Och 
där, om förmiddagarna, då de flesta voro i badhuset eller på alvaret, 
fanns inte en människa. Också här rådde på alla sidor denna vilda 
växtkraft, som kom träden att slå armarna om varandra, så att grenverket 
bildade skuggande valv och frambrytande kaskader av grönska. Överallt 
skymtade murgrönan, fastklängande sig vid stammarna och vridande sig i 
spiraler uppåt. Ur marken steg en doft av fukt, nästan av mögel. Från 
somliga träd sprungo väldiga svampar ut, formade vanskapliga pucklar eller 
löjliga dvärgansikten, och över alltsammans spred sig denna gröna skugga 
som blev lysande och genomskinlig av solen och luften. Ofta tog jag en bok 
och gick dit bort. Dold av vägen stod en bänk under en stor ek, och där 
satte jag mig. Jag läste inte mycket. Naturen, som aldrig ett ögonblick 
var tyst, hindrade mig. Det var inte bara alla dessa små surrande, i 
luften kringyrande kräk, vilka gåvo sig till känna, det var träden själva, 
det var gräset och bladen och blommorna och sanden. Barken brast med en 
liten knall, grenarna stötte gnällande emot varandra, högt uppe i 
trädkronorna sjöng och susade det, sanden prasslade som om någon nyss ilat 
över den, fjäriln, som satt sig på blomman, kom den att svänga och böja 
sig, och j ag inbillade mig höra en knäppning så svag och så lätt, som om 
kalken villigt öppnat vägen till sin honungskälla.

En dag när jag kom dit satt någon före mig på bänken. Det var den 
unge herrn i orkestern. Han såg flyktigt upp, när jag slog mig ned, och så 
fortsatte han att läsa i tidningen, som han hade framför sig. Så sutto vi 
en lång stund. Jag bläddrade ivrigt i min bok utan att kunna finna 
stället, där jag slutat läsningen, och plötsligt föll bokmärket, ett litet 
färglagt kort, till marken. Den unge herrns uppmärksamhet måtte inte varit 
så helt riktad på tidningen. Han böjde sig genast ned och tog upp kortet 
och räckte det åt mig med ett bortkommet förläget leende. Våra händer 
snuddade vid varandra. För första gången såg jag hans ansikte på nära 
håll. Det föreföll mig grövre än jag mindes det, hela utseendet var på 
något sätt en smula ovårdat, men det stötte mig inte.



Jag sade:



-Å, tack så mycket.



Och då log han igen. Han ville tydligen säga något. Tidningen gled ned 
utan att han märkte det. Den låg och prasslade vid hans fötter.



-Jag har sett er om eftermiddagarna, sade han slutligen.



Jag kände mig plötsligt het i ansiktet. Jag hade icke tänkt på honom som 
på någon, som man helt vardagligt kunde sitta och prata med på en bänk. 
Han hade varit ett par grå ögon, som lyst i dunklet under träden. Men 
framför mig hade jag nu en storväxt, till och med en smula klumpig ung man 
på ett par och tjugu år, klädd trots sommarvärmen i ett slags långrock och 
randiga benkläder. Hans breda axlar tycktes nära att spränga rockens 
svarta, nötta tyg, och håret föll litet krusigt ned i pannan, där ett par 
sneda ögonbryn förlänade det eljes något allvarliga och tunga ansiktet ett 
drag av komik.



Han tände en cigarrett. Om lov bad han inte. Jag inandades röken, som drog 
förbi mitt ansikte. Jag vet inte, varför denna lätta cigarrettrök gav mig 
en känsla av förtrolighet mellan oss. Det var som om vi redan kände 
varandra. Med cigarretten mellan fingrarna föreföll han mindre tafatt. Vi 
började prata. Jag fick veta att han hette Alf Erlandsson och att också 
han var från Stockholm. Mitt namn visste han redan. Han sade det med 
en snabb sidoblick på mig.



Det stod en stor blåklocka och ringde med sin klocka alldeles i vår 
närhet. Mellan ekens grenar silade solskenet, fläckar av ljus flyttade sig 
darrande av och an i gräset. En liten fågel flög med en gäll drill upp 
från en av buskarna.



Han reste sig. Han måste gå på förmiddagsrepetition. Anföraren var så 
noga.



Jag satt kvar, men jag rörde inte min bok. Nu när han var gången, tyckte 
jag att jag varit ute för ett helt äventyr. Lukten av cigarretten var kvar 
i luften, tidningen hade han lämnat efter sig.



När jag äntligen gick därifrån, råkade jag mitt upp i en skara flickor, 
som kommo från badet. Jag hade glömt, att jag lovat möta dem. Lilla Ulla 
Gyllenborg stack sin varma arm under min. Vi kommo till deras vanliga 
plats i parken. De hade lämnat sina handarbeten kvar, och nu slogo vi oss 
ned i gräset. Thyra Rantzau sydde på ett par byxor till sig själv. Hon 
broderade fjärilar kring benen och planterade ut blommor litet här och 
där. När herrarna voro med, brukade de skämta med henne därom, och då 
bredde hon ut dem och demonstrerade med viktig och skälmaktig min, hur 
liten vidd som behövdes kring midjan, medan tyget kring knäna utmanande 
fläktes upp och fläktade med genombrutna spetsar och fladdrande fjärilar.



Detta koketteri var hon inte ensam om. Man broderade allmänt på linnen och 
korsettskyddare.



Somliga nöjde sig med små punkter och rundlar av plattsöm, andra, liksom 
Thyra, läto fantasien frossa i blommor och fjärilar. I synnerhet voro 
fjärilar modet denna sommar. Det var madame Zizi, som lancerat det. Vad 
man än kunde säga om henne, men smak hade hon! Flickornas sommarklänningar 
fingo ett särskilt skirt och luftigt behag, då man visste om alla dessa 
fjärilar, som lyfte fladdrande, yra vingar under tyget.



Halvt frånvarande hörde jag på deras prat.

Då for som en stöt genom luften. Ännu en.



Det var musiken, som börjat öva sig där borta.



Jag smög mig därifrån, och den aftonen satt jag inte på min vanliga plats 
under träden.







Jag vill gripa, jag vill sammanhålla all denna sommarens skönhet. Jag får 
ett blad i min hand. Jag trycker det mot ögonen, och själva himlens blå 
valv blir en smaragd, gnistrande och genomskinlig. Detta gröna blad, så 
mjukt och silkeslent, har brutit fram ur den skrovliga bruna barken. Vad 
är detta för häxmästeri? De äro hemlighetsfulla, de där träden, som många 
månader stå där sa fula med nakna grenar och ett helt taggigt pansar av 
kvistar. Gömma de inte hela tiden på denna sjudande grönska? Det måste 
kännas mjukt ända in i märgen! Så försiktigt de visa den om varen - bara 
litet i sänder! Darrar det inte i de skrovliga stammarna, då de äntligen 
behaga komma fram med vad de så länge dolt? Varens ljusa skimrande 
grönska, som mörknar i färgen efter varje ljum regnskur och breder ut sig 
i solen, har när sommaren kommer fullkomnats i mognat och fylligt behag. 
Regnet gör bladen blanka och skinande, solen torkar åter upp. Trädens 
skuggor, som på våren betäckte gångar och gräsmattor med ett galler, smalt 
och spensligt som om en barnhand ritat dit det, bli om sommaren till 
klumpiga och suddiga klot och cirklar, vilka till och med sätta sina 
fläckar på stammarna.



Jag hörde fotsteg på gången bakom mig. I inbillningen hade jag tyckt mig 
höra de där stegen så många gånger, att när jag nu vände mig om, väntade 
jag inte att få se någon. Jo, verkligen: det var åter den unge herrn i 
orkestern.



-Jag visste inte att det här var er bänk, sade han och stannade framför 
mig.



-Ni får sitta här ändå.

Jag tappade plötsligt bort orden, då jag såg upp i hans ansikte. 
Varför skulle han egentligen vara här? Vi kände ju knappt varandra. Jag 
hade inte talat om för någon att jag träffat den där unge mannen. Jag 
ville inte se Pas undrande min eller mötas av flickornas fnitter.



Liksom förra gången började vi prata. Det var något hos honom som intog 
mig. Jag visste inte riktigt, vad det var. Hade jag inte redan länge varit 
intagen i de där grå ögonen, som mött mina sa många gånger? Vad han sade 
verkade ganska enkelt. Några anmärkningar om badorten, om baden, om 
människorna. Vad jag sade var ännu enklare. Jag vet inte varför. Det blev 
så. Hade jag suttit och pratat med någon av mina vänner, kanske samtalet 
varit helt annorlunda. Men denne bredaxlade unge man, som dök upp sa där 
plötsligt, nu närmast från det lilla lusthuset, där orkestern höll till, 
var så alldeles olika alla mina bekanta. Det var det där nya! Vad väntade 
jag väl mig av detta nya, som ännu så länge endast kommit till uttryck i 
hans sätt att tala och i blicken ur de grå ögonen? Det var typen, som 
intresserade mig, mannen från en annan krets än min egen. Jag menade att 
det skulle vara det han kunde komma att säga eller det han kunde lära mig 
om människor jag aldrig träffat samman med, som skulle roa och inta mig. 
De män jag hittills sett hade alla något drag i sitt väsen, som jag kände 
igen hos mig själv. Den fine och bildade mannens natur har blivit så 
fasetterad, att den i mycket har en viss likhet med kvinnans. Det går lätt 
att tala med honom. Han kan intressera sig för många saker; men ofta är 
han trött. Det är inte dagsarbetarens trötthet, som försvinner med nattens 
sömn. Denna trötthet försvinner inte, den måste stimuleras Hela de bildade 
klassernas liv är egentligen bara en jakt efter stimulanser, en oupphörlig 
retning av nerverna.



Jag sag på min granne på bänken. Han föreföll så bekymmerslös, där han 
satt med cigarretten mellan läpparna, att hans närvaro nästan gjorde mig 
dåsig. Handen, som höll cigarretten, var stor och grov och naglarna liksom 
avfilade och trubbiga av den flitiga nötningen 
mot strängarna. Denna hand skänkte mig en känsla av trygghet. En sådan 
värme och styrka den skulle sprida, om den slötes om någon annans! De 
trubbiga fingertopparna skulle ej göra någon illa! De hade intet gemensamt 
med detta spetsiga, vassa, nästan kloliknande, som ge eleganternas händer 
något enerverande och rovgirigt.



Och medan vi fortsatte ett lamt samtal, som ingenting gav av oss själva, 
drogs jag till handen, som var så nära mig. Jag ville röra vid den, jag 
ville lata insidan av min egen hand snudda över fingertopparna. Jag 
föreställde mig, hur det virrvarr av korsade linjer och streck, som 
bildade ett helt nät på huden, skulle jämnas ut i denna lätta smekning.



Ett litet flarn av aska föll ned på min klänning. Jag skyndade mig att 
stryka bort det, och som av en händelse snuddade jag då vid hans hand. Den 
där lätta, skygga beröringen band mig vid honom. När jag dragit tillbaka 
handen, anade jag redan, vad som längre fram skulle hända.



När han gått till sin repetition, började jag själv gå åt motsatt håll. 
Jag gick fort, fattad av en plötslig oro. Vid en öppen glänta i lövskogen 
kom vinden farande från vattnet. Jag ryste till. Pa bänken under den stora 
eken hade jag inte känt blåsten, som i dag kastade vattnet i vitt skum mot 
stranden. Jag tyckte att den lilla platsen jag nyss lämnat var som ett 
rum, ett grönt och stilla rum, där trädens runda eller taggiga blad 
bildade tapetens mönster och där taket av en djärv och glad målare färgats 
skinande himmelsblått.



Men jag visste redan, att det inte längre var jag ensam, som hade nyckeln 
till det rummet.







Vad Pa skrattade åt Bo och madame Zizi! Ibland när de skymtade förbi vårt 
staket tog han cigarren ur munnen, lutade sig tillbaka i stolen och 
gapskrattade.

Det föreföll honom så löjligt, att Bo fattats av kärlek för denna 
åldriga och vidlyftiga galanta dam, som skulle kunnat gömma honom under 
kjolarna som en liten pipande fågelunge.



-Han syns ju inte, fnyste Pa, han försvinner, han krossas av hennes 
väldiga barm och fallande ögonlock.



Vid eftermiddagskaffet kom hon ibland fram till oss på verandan. Som en 
våg sköljde hon upp mot vårt bord, lät spetsarnas och sidenets skum falla 
över koppar och glas, i det hon stödde sina vita armar mot skivan, och 
skakade en doft av parfym i våra ansikten, då hon tryckte sin lilla fina 
näsduk mot munnen. Hon var tant till min gamle dumme vän Mans Delagrue; 
men en fransk mor hade gjutit litet nytt liv i det tröga Delagrueska 
blodet. Hon hade ett underligt sätt att uttala orden: en hederlig dryg 
skånsk accent skorrade till mitt bland en brytning av alla kontinentens 
språk, som lät tillgjord och forcerad. Det var som om hon pyntat ut en 
skånsk nationaldräkt med utlandets tokigaste modepåhitt.



Bo tycktes leva i ett förbryllande tillstånd av rodnande förödmjukelse och 
skrattande förvirring. Hon behandlade honom som ett litet barn. Rösten 
fick ett jollrande tonfall, så snart hon vände sig till honom: "Lillen", 
"Pysen", "Pågen" voro hans smeknamn. "Lillen" tog upp hennes näsduk, Pysen 
sprang och hämtade otaliga saker, som hon ständigt glömde ta med sig på 
promenaden, och Pagen matades med kakor ur hennes hand eller fick, som 
nåd, bära det rosafärgade vidundret.



Vad kunde han väl ha för glädje av allt detta? Jag tänkte på hur han en 
gång talat med mig om sina känslor för den äldre släktingen Magnus 
Ruthven: "om Magnus hade lust till det, skulle han få lov att trampa på 
mig, och det skulle kännas skönt", hade han sagt. Han ville det. Nå, Bo 
hörde tydligen till dem, som ständigt måste leva under någons häl. Han 
fann en njutning i att böja sig; men det gick så småningom därhän, att han 
inte kunde räta upp sig igen. Om hans mor, den hurtiga, rödblommiga 
landshövdingskan Ruthven, sett honom, hade hon säkert blivit ledsen. 
Men Mirjam Meijerhelm skulle smålett maliciöst.



Bo var dock inte något rötägg inom släkten. Kanske var det endast så, att 
den fasansfulla skuggan, vilken sänkte sig över så många ibland oss och 
insvepte somliga som Barbara och min mor i mörk tragik, kring andra 
däremot uppförde ett narrspel, som begabbade och lekte med det i sig 
självt tragiska och tryckte ned över dessas huvuden det löjligas mask.



Trots alla de historier, som voro i svang om Anna Delagrue, tåldes hon 
ännu i societeten. Hennes förmåga att försörja sig som modekåsös fann man 
duktig. Och hennes far hade varit en rik godsägare, hennes farfar amiral, 
och hon hade otaliga relationer med de förnämsta familjerna i landet. Så 
upprepade man viskande namnen på hennes forna eller nuvarande älskare, men 
bjöd henne öppet till sig. Hade hon varit en fransyska i den ställningen, 
skulle hon förmodligen gift sig rikt, hållit salong, fört samma liv, men 
på en högre nivå. Som ogift svensk dam blev hennes ställning något 
mittemellan den åldrande demimondens och sällskapsdamens. Själv ville hon 
gärna gälla för konstnärinna, intellektuell och socialt intresserad och 
umgicks kordialt med det alltmera brokiga följe, som dessa år under 
växlande gester uppehöll sig på konstens, litteraturens och politikens 
bakgårdar eller förgårdar i orolig väntan på att släppas in i akademierna 
och ministerierna. Hennes högadliga namn gav henne bland proletär- och 
borgarbarnen en viss glans, hennes självsvåldighet och slangspråk togos av 
de obildade eller av umgänget smickrade för spiritualitet.



Jag får dock erkänna, att jag själv smått bländades likaväl som Bo av den 
hemlighetsfullhet, som omgav madame Zizi. En flicka i tjuguårsaldern har 
svart att hålla balansen inför den virvelvind av förstuckna ord och halva 
antydningar, som blåser emot en från sådant håll. Jag oroade mig för Bos 
skull, men fann för egen del ett visst nöje av att iakttaga denna från min 
horisont så underliga och främmande fågel. På samma sätt, varpa hon, så 
snart hon placerat sig i en stol, kastade det ena benet över det 
andra, så att ett runt silkesknä blottades, kunde nakna bekännelser om 
hennes liv fladdra emot en ur hennes konversation. Somliga kallade detta 
för hennes ärlighet; men andra funno endast däri den till själva väsendet 
lögnaktigas sätt att under en ytlig uppriktighet dölja den verkliga 
sanningen.



Anna Delagrue kunde inte sitta länge vid vårt bord, förrän baron Preutz 
uppenbarade sig. Jag kan ännu i dag aldrig tänka på henne, utan att jag 
ser baron Preutz' röda skalliga huvud dyka upp. Han kom tyst tassande. De 
orörliga ögonen tycktes inte ha något uttryck, han rörde sig som i sömnen, 
hans kläder eller manschetter prasslade icke som andra människors, hans 
skor knarrade icke. Det var en tystnad omkring honom som i ett rum med 
nedfällda gardiner. Jag är icke säker på att han levde. Det var bara detta 
eldröda ansikte, vars färg spred sitt sken över hans kala hjässa, som 
angav livet. Han sade sig vara av livländsk adel och höll mycket på sin 
barontitel. Man berättade, att han kommit över från Livland, strax när 
kriget bröt ut, då så många vinddrivna översvämmat Sverige. Han hade 
slagit sig ned i Stockholm och hyrt en våning nära Strandvägen. Det 
föreföll som om han haft gott om pengar, och efter att av en slump träffat 
Anna Delagrue sällade han sig strax till svärmen av hennes beundrare. Det 
beställsamma ryktet, som ständigt sysslade med krigets alla uppkomlingar, 
lät förljuda att baron Preutz var smålänning och son till en apotekare i 
Oskarshamn, som vid sin död efterlämnat en god behållning i boet samt 
ryktet om en lång rad välskötta affärsfuffens. Men hur det nu förhöll sig 
därmed, om baron Preutz stod upptecknad på den livländska adelns 
stamtavlor eller han tillbringat sin barndom bland flaskor och etiketter i 
en enklare, en förskämt borgerlig miljö, däri fick jag aldrig någon full 
klarhet. "Baronen" talade så litet och så lagt, att det som uppfattades 
likaväl kunde varit något baltiskt tungomål som välljudande småländska.



När man hörde madame Zizis skorrande röst, där tonfallen liksom 
kullbytterade över varandra, och baron Preutz' lågmälda svar, tyckte man 
sig ändå finna ett visst samband mellan dessa två eljes så olika 
människor. Pa blev otålig på honom och behärskade sig med all makt för att 
inte ibland knacka honom i huvudet med sin käpp. Han tyckte inte sa 
särskilt om sällskapet, men längtade dock för mycket efter andra människor 
för att dra sig undan.



Badorten hade heller icke mycket att bjuda pa. Gamla damer fanns det gott 
om liksom om unga flickor. Pa tjusade de förra med sitt älskvärda och 
pojkaktiga sätt och skämtade med flickorna. De lösa herrarna, som om 
lördagarna dansade i societetshuset, voro unga och självmedvetna, föremål 
för de danslystma flickornas beundran; men de ansågo Pa för en äldre herre. 
Och ändå! Övergick han dem inte allesammans? Om jag inte varit hans dotter 
skulle jag svärmat för honom, förälskat mig i hans ståtliga gestalt, blå 
ögon och höga panna.



Jag märkte att han ibland med ett bekymrat leende såg från mig till fröken 
Delagrue, och när vi voro ensamma, sade han, att han borde förbjuda mig 
hennes sällskap.



-Hon skulle inte få leka på samma gård som andras barn, utbrast han.



Men ännu aldrig hade han förbjudit mig något.



Så gled jag denna sommar allt längre ut från den borgmur släkten och vanan 
byggt kring min egen lilla värld.







Pa och jag möttes ibland inte annat an vid måltiderna. Han kunde då komma 
fram med frågor om vad jag haft för mig på sitt burdusa, lustiga sätt, men 
han glömde genast bort dem för att livligt beskriva, hur han själv 
tillbringat sin förmiddag, tennisspelets poänger, flirten med en gammal 
tant, som suttit i parken och virkat på något obeskrivligt långt och fast, 
som påmint honom om en maggördel han haft som barn, eller hur 
avskyvärt ostämt han funnit pianot, då han försökt spela på det inne 
i societetshuset. Han kallade mig för "den lilla drömmerskan", medan han 
med frisk aptit kastade i sig maten, och såg han flyktigt upp, kunde han 
plötsligt sträcka fram handen och klappa mig på kinden. Den gången, då jag 
talat om för honom, att jag brutit min förlovning, hade han överraskat mig 
med ett deltagande och en förståelse, som om han utan att jag haft en 
aning därom följt med all min inre oro. Men jag förstår nu, att detta ej 
berodde på att han ägnat några långvariga studier åt sin dotters karaktär, 
utan helt enkelt var hans förmåga att strax, när han ville, kunna sätta 
sig in i en annans stämning. Han hade vunnit tillgivenhet för livet på det 
sättet. Och efteråt då någon av hans vänner tacksam och rörd påminde honom 
om hur hans deltagande värmt och hjälpt vid ett eller annat kritiskt 
tillfälle, kunde han avvärjande och glatt slå ut med händerna. Åtbörden 
uppfattades så, att Georg Hastfehr ej ville höra talas om att han gjort 
något gott, men i själva verket betydde den ett hjälplöst erkännande av 
att han totalt glömt bort hela saken.



Den lilla gröna platsen under eken blev min tillflykt under langa timmar. 
Redan när jag vaknade på morgnarna längtade jag dit. De andra badgästerna 
tycktes inte ha upptäckt mitt rum. Det föreföll alltid så oberört, då jag 
steg in. Ingen hade trampat ned gräset där, ingen oförsiktig hand hade 
skilt det täta lövverk, som bildade väggarna. I en vrå av mitt eget hjärta 
maste ha funnits ett lika grönt och stilla rum. Hade det inte hela detta 
lugna ensamma år, som gått, brett ut sina skyddande grenar över mitt förut 
så oroliga sinne? Jag inbillade mig, där jag satt på bänken, att det gröna 
lilla rummet i mitt hjärta vidgat sig alltmer, så att jag nu var mitt inne 
i det, omsluten av dess mjuka grönska. Bladens fina fibrer voro mitt eget 
hjärtas gångar, livet, som med lugn puls flöt fram genom dem, var mitt 
eget blod. Jag kunde leende undersöka dessa förhöjningar eller skåror, som 
plöjde genom bladen, och hugg och förnimmelser, som träffat mitt hjärta, 
döko upp i mitt minne. De hade just då ingen 
förmåga att såra mig. De funnos där liksom teckningen i löven, de bildade 
en del av mig själv, de skulle bli flera och djupare, ju längre jag levde, 
till dess jag en gång skulle slitas loss liksom bladet från trädet och 
liksom det sakta sjunka ned i jorden och försvinna.



Nästan var dag kom Alf Erlandsson dit. Han gick förbi eken liksom 
händelsevis. Det var en egendomlig bekantskap. Vi hade så litet att säga 
varandra. Vi sågo mest på varandra och smålogo. En dag, en het förmiddag, 
då inte en vindfläkt trängde fram från vattnet där nere, kunde jag inte 
motstå lusten efter hans händer. När väl min hand låg i hans, kramade han 
den häftigt, och plötsligt slogo vi armarna om varandra. Luften tycktes 
stå stilla omkring oss. Uppslaget på hans svarta rock luktade cigarretter, 
några askkorn lågo strödda som damm över tyget. När jag lyfte upp mitt 
glödande ansikte mot hans, kysste han mig hastigt och blygt. Hans kyss 
smakade rök och värme. Jag blev inte alls förfärad över vad jag inlåtit 
mig på. Våra ord hade icke kunnat säga oss något om varandra, men dessa 
tafatta famntag, dessa kyssar, som snuddade vid hud och läppar, utfyllde 
orden på ett bättre sätt än många samtal skulle gjort.



Efteråt betraktade vi varandra. Jag tyckte att jag fått en stor och lurvig 
djurunge att leka med: dessa komiska ögonbryn, dessa långa ögonfransar, 
detta fuktiga ljusa har, som rufsigt och tjockt föll ned i pannan! Jag 
kände en ömhet för honom så obestämd, så trevande, att jag ej fann något 
namn därför. Vad han skulle tänka om mig, som kastat sig i hans armar med 
en obetänksamhet utan like, reflekterade jag ej över. I denna stund var 
jag min fars barn, som tog ögonblicket, som det gavs mig, utan en tanke på 
att detta ögonblick, så alltför blodfyllt, kanske sugit märgen ur dagens 
följande timmar, så att de skulle möta mig bleknade och doftlösa, förtagna 
all sin kraft. Han var en främling, det lockade mig, och hans liv maste 
vara sa helt olika mitt. Det gjorde mig nyfiken. Där var en doft av 
"bohem" omkring honom, som retade mina luktorgan. Men på samma gång 
ingav han mig trygghet. Den breda famnen lovade skydd, trots munnens blyga 
leende och blicken, som gärna dolde sig under ögonlocken.



Han började plötsligt tala. Det här gick inte an, sade han, det borde jag 
ju själv kunna förstå. Jag skrattade, och jag tror jag frågade, vem han 
var.



-Jag har alltid spelat, sade han. Jag kan inte minnas något annat. Min far 
spelar också på en sorts restaurang i Stockholm, ett av de där 
musikkonditorierna. Folk sitter och äter bakelser, och så skola de ha 
musik. Jag gör likadant här.



Tanken på de där bakelserna han talade om nästan kväljde mig. Jag hade 
ännu dåraktiga drömmar om konsten, den fattiga konsten, den gudomliga 
konsten, som binder en stege av röda rosor upp till den älskades fönster. 
Jag hade velat höra honom tala därom. Han skulle fört mig in i det 
skönhetsrike, som tonerna skapat åt honom. Men om detta sade han alls 
ingenting.



Jag tror ej han märkte min barnsliga besvikelse däröver. Det härliga 
ögonblicket nyss hade redan glidit förbi. Jag sökte fånga det igen, då jag 
böjde mig mot hans axel. Men nu voro vi båda generade, han höll armen 
omkring mig klumpigt och ovigt, och åter kom han mig att tänka på ett ungt 
lurvigt djur. Det var som om det plötsligt tumlat fram till min bänk ur 
snåren. Plötsligt tog han upp sin klocka. Han måste gå, han måste skynda 
sig till repetitionen.



A, denna klocka! Jag minns den så väl, därför att den kom att spela en så 
stor roll vid våra möten. Den hade ingen vidhängande kedja, men var stor 
och rund med svart blanknött baksida, och den tickade hart. Många gånger, 
då de där starka armarna slutit sig omkring mig, har jag hört klockan 
ticka vid mitt öra. Den enerverade mig, därför att den alltid tycktes ha 
sa bråttom. Den tycktes prata till mig med en pockande röst, medan de 
läppar, som nyss tryckts mot mitt hår, så motvilligt fingo fram orden. Han 
gick hastigt ifrån mig. Jag kände det, som om mina händer plötsligt 
blivit så tomma. Då gick också jag. Jag vet ej, hur länge jag gått, när 
jag vid en vridning av vägen stötte emot Bo. Han satt på gräset med ryggen 
mot sundet.



-Vad gör du här? frågade jag förvånad över att se honom ensam.



Han gjorde ett tecken över sin axel.



-Madame badar, sade han. Hon fick lust att bada nere vid stranden, och jag 
får inte vara med.



Nej, madame ville inte ha sin unge beundrare med sig, när hon badade. 
Vattnet kunde blotta för mycket - vattnet och solskenet. Våra ögon möttes. 
Om han såg något i mina av en ny och eggande hemlighet, vet jag icke, men 
i hans tyckte jag mig skymta en liten svag vindning. Hans mor brukade 
säga, när han var liten:



"När Bo vindar, är han rädd."







Kunna vi någonsin vara fullt uppriktiga ens mot oss själva? Den hänsyn vi 
visa mot andra människor vilja vi gärna också visa i samspråket med vårt 
eget jag. Sällan ropar jag väl, då jag möter min egen bild i spegeln: 
Sådan är du, just precis sådan! Jag jämkar litet, krusar litet, låter 
dagern falla in från fördelaktigt håll. Genast blir bilden skönare. Ack, 
eftersom viljan är så god, behövs det sa oändligt litet för att illusionen 
om ett gott utseende och en mänsklig själ skall kunna uppehållas. På samma 
sätt äro vi böjda för att förgylla de känslor andra hysa för oss. En ung 
flicka säger gärna om en ung man, som visat henne uppmärksamhet: "Han 
älskar mig." Mera sällan: "Jag älskar honom", om hon ej befinner sig i den 
lyckliga åldern, då en olycklig kärlek ännu kan försätta henne i extas. 
Men jag får göra mig själv den rättvisan, att jag aldrig ett ögonblick 
trodde på någon kärlek från den unge musikerns sida.

Jag minns mina ömkansvärda försök att intala mig själv, att han 
verkligen älskade mig. Jag sökte inbilla mig, att han var så olika alla 
män jag känt, att han inte hade förmågan att visa sina känslor, att den 
klass han tillhörde - o förlåt mig min ungdoms orättvisor! - älskade på 
ett annat sätt, som en flicka som jag ej kunde första. Men nej! Redan från 
början var jag alltför obarmhärtigt klarsynt för att ej veta inom mig, att 
den där mannen inte älskade.



Men en dröm om kärlek svävade likväl omkring oss dessa heta sommardagar, 
då det gröna lilla rummet var vittne till våra möten. Den ömhet vi kände 
för varandra var så lik kärleken, att den kunde varit hennes syster. De 
fumliga och barnsliga kyssarna, de dröjande smekningarna voro ju också 
kärlekens uttrycksmedel. Men kände jag ibland som ett leende i luften, 
förstod jag att det var kärleken själv, som log åt vår tafatta härmning av 
något sa gudomligt oefterhärmligt.



Den bekantskap jag så impulsivt begynt fortsattes alltså. Min ömhet för 
Alf uppblandades med intresset för hans ställning, hans musik, hans 
levnadsförhållanden. Ännu omsvävades han av en viss romantisk gloria. Den 
besvärade honom, den roade honom, men ofta fördunklade han själv dess 
strålring med banala yttranden, som stötte mig, och med en brist på 
entusiasm för sin musik, som kom mig att häpna. Han hade själv spelat för 
alltför många bakelseätande. Hans musik blev ackompanjemanget till 
kaffekopparnas slammer, till skedarnas klirrande mot faten. Konsten härdar 
icke ut därmed; konstnären blir kyparen, som i stället för att bära 
servett under armen står redo med stråken.



Det förefaller mig så besynnerligt nu efter all denna tid, att det mesta 
jag minns av honom är dessa ljumma kyssar, som luktade cigarretter. Om 
någon då sagt mig, att detta skulle kvarstå som mitt starkaste intryck 
från denna bekantskap, skulle jag blivit helt förfärad. Ingenting kunde 
vara mig mera främmande än den tanken, att det var just dessa 
ömhetsbetygelser, som fäste mig vid honom. Jag trodde att studiet av 
hans personlighet för mig var det väsentliga. Och av mig själv lät 
jag mig helt glatt bedragas. Från mötena med andra människor erinrar jag 
mig sa tydligt deras samtal, deras tankar, deras syn på tingen, deras 
karaktär sådan den visade sig för mig, men av musikanten i den nötta 
svarta rocken kvarstar som det starkaste minnet det intryck mina sinnen 
togo av doften från hans kyssar och hans kläder. Så var det väl detta jag 
sökte. I det gröna rummet tycktes ibland själva naturen ha stelnat i en 
passionsfri smekning: grenarna som slingrat sig om varandra, bladen som 
mötts, blommorna som böjde kalkarna tillsammans, ett par fjärilar som 
gungade på samma stra... En susande vindfläkt från havet kunde skilja dem 
åt, men ögonblicket efteråt vilade de åter trygga mot varandra.



Ingen visste om min nya bekantskap. Vi möttes och skildes på bänken under 
eken. Jag hade mina vänner, han hade sina. Om kvällarna satt han vid en 
pilsner tillsammans med sina kamrater i orkestern. En gång, då jag gick 
förbi ett litet hus i utkanten av byn, såg jag genom ett halvöppet fönster 
skymten av hans ansikte. Andra voro också där inne. Jag tror de spelade 
kort. Den hemlighetsfullhet, som på detta sätt omgav våra möten, skänkte 
en viss krydda åt dem. Efter den första tiden skulle jag gärna promenerat 
med honom mittför ögonen på alla. Men han ville inte. Han hade en stark 
känsla av att han ej hörde samman med de andra sommargästerna. Kanske 
ville han också undvika kamraternas frågor. Ofta kunde det gå ett par 
dagar, utan att vi träffades. Det berodde mest på att han inte infann sig. 
Jag blev icke sa ledsen däröver, men jag stannade då längre än vanligt på 
platsen. En gång, när jag kom till badet efter ett av mina vanliga möten, 
reste sig Thyra Rantzau på sitt hastiga sätt upp från golvet, där hon 
legat och solat sig. Resolut fattade hon mig om båda axlarna och vände mig 
mot sig.



-Vad gör du hela eftermiddagarna, Tony? sade hon skälmaktigt. Har du något 
undangömt gott, som du äter upp i tysthet?

Badkappan var på väg att glida av henne. Hon skakade på sig för att 
få den omkring sig igen, en våg av fuktig hetta slog emot mig från hennes 
nakna kropp, och jag tog ett steg tillbaka med en känsla av att någon 
spionerat på mig genom ett hål i den gröna väggen. Men ögonblicket därpå 
lade hon sig skrattande på magen framför bassängen, och ett par rosenröda 
blanka hälar var allt som stack fram under kappan.







Det var denna tid Anna Delagrue började visa sig alltmera vänlig mot baron 
Preutz. Hon satte gärna sin stol intill hans, sträckte sig fram mot honom 
och lät honom njuta en fri utsikt över hennes strålande solnedgångsbehag. 
Hans ansiktsuttryck förändrades icke av denna oväntade gunst, kanske 
färgen endast blev en nyans mörkare. Vid dessa tillfällen såg däremot Bo 
olycklig ut, och jag beklagade honom i tysthet.



Vi hade länge förstatt, att madame hade något bekymmer. Hon var missnöjd 
med den tidning till vilken hon lämnade sina kåserier. Ofta blev hon 
numera dåligt placerad, och hon ville ha bättre betalt. Det var då tanken 
på ett nytt organ började skymta för henne, och ju tydligare former detta 
tog i hennes tankar, ju vänligare visade hon sig mot baronen. Jag, som 
vet, hur denna tidning slutligen blev till, kan inte låta bli att le 
ibland, då jag ser den skylta i något cigarrbodsfönster. Den framkallar 
för mig minnet av sommardagen då den föddes, den ger mig en blixtlik 
vision av madame Zizis gyllene peruk tätt intill baronens kala huvud och 
av Bos bleka ansikte med blicken lätt vindande, och som från en urladdning 
av moln i fjärran når mig Pas skallande gapskratt, då detta baronens och 
madames andes barn döptes till "Salongen". Iden till tidningen var madame 
Zizis, och pengarna till starten togos ur Preutzens fickor. På kafébordet 
mellan kaffefläckar och utspilld cigarraska 
skisserades planen upp, ströks ut, ändrades, kunde plötsligt bli 
omöjliggjord genom madames genialiska tankesprång för att åter taga fart 
genom något otydligt mummel från apotekarbaronen. Vad allt skulle icke 
denna tidning innehålla: konst åt de konstintresserade, modenytt åt 
klädelejonen, porträtt ur societeten för alla småborgarna, som näst efter 
av att se olika grupper av konungahuset intensivt njöto beskådandet av 
adelns damer och herrar. Framför allt, det voro baronen och Anna Delagrue 
ense om, skulle dock tidningen vara societetens egen tidning. Var det ett 
ödets finurliga finger, som pekat ut just denna dam, vilkens liv var ett 
ständigt glidande mellan värld och halvvärld, och just denne apotekarbaron 
med en skymtande bakgrund av landsortssvindel, patentmediciner och 
småbanksskoj till att vittna om svenska societeten? I vilket fall som 
helst hade madame övertygat baronen om att han och hon voro kallade 
härtill.



-Och du, lilla pys, sade madame Zizi under en av diskussionerna till Bo, 
du får bli var konstkritiker. Du har ju sysslat litet med ritstiftet och 
springer jämt på konstutställningar. Du tror visst att du förstår sådant.



Bo rodnade häftigt och undvek Pas skrattande ögon, men hans blivande 
mission var redan utstakad. Madames blick gled över de andra gästerna, som 
sutto på verandan. Ulla Gyllenborg och Thyra Rantzau helt nära oss fingo 
ett gillande småleende.



-Där ha vi en del av porträttgalleriet, fortsatte hon. De skola 
presenteras vid hovet. Jag har redan rubriker: "Bland de damer som i år 
presenterats vid hovet...", eller "Cour på slottet". De förlova sig. Det 
blir en halv spalt ättartavla. De få barn. Den unga grevinnan med sina 
barn. Helsidesporträtt på omslaget.



I denna stund gav madame Zizi på sitt hastiga sätt den kommande tidningen 
dess ton och färg. Sådan hon nu skisserade upp den på fullt allvar utan en 
skymt av raljeri bakom orden, sådan har den blivit, men buketten av 
hovfähiga flickor halvt dolda av ett spindelnät av brudslöjor har 
vuxit ut, till dess den ej längre kan sammanhållas, medan genealogierna 
och härledningarna från Vasaätten äro nära att spränga sina ramar.



Det var för mig en ny erfarenhet att följa med den där underliga 
tidningens bildande. Madame Zizis röst tonade i mina öron långt efter det 
jag skilts från henne. Ju bestämdare former tidningen tog, ju mindre 
gåtfull blev mig madame Zizi. Hennes psyke utkristalliserades i dessa 
förslag till artiklar och kåserier. Hennes tankar slogo en lov utåt, men 
infångade endast tusen småting: modets löjliga leksaker, glittret kring 
ett adelsnamn, händelsernas skum, icke deras innehåll. Tidningens namn 
"Salongen" var hennes egen stolta uppfinning. Det är möjligt, att hon med 
det namnet hade en tanke på de franska litterära salongerna och ville 
förläna tidningen något av den verkliga glans och esprit, som vilat över 
dem, men vad hon åstadkom var ändå bara ett litet beskedligt halvmodernt 
och till och med litet luggslitet nutidssvenskt förmak, där hon dock 
säkert passade bra mycket bättre än hon någonsin skulle ha passat i dess 
avlägsna förebild. I alla händelser kunde hon bland dess mjuka 
schäslonger, småkram, parfymflaskor och fotografier röra sig beslutsamt 
och vant.



Den nya tidningen blev icke färdig att utgivas förrän sent på hösten, de 
nödiga förberedelserna togo tid, men den surrade omkring våra öron hela 
resten av sommaren. Bo var förtvivlad. Varje ansträngning var för honom 
något onaturligt, och den energi madame Zizi nedlade på fullföljandet av 
sin plan nästan kastade ikull honom. Under den rosafärgade parasollen 
tillbringades helt säkert icke längre några herdestunder. Det var som om 
den spänt ut sig och svällt av alla de siffror, som blåstes upp under dess 
tak. Anna Delagrue var affärskvinna, och hon kalkylerade med samma 
rörlighet, varmed hon koketterade. Bo visste det, ty hon gav honom i 
sanning tillfälle till jämförelser. Det lilla sommaräventyr Bo begynt 
fördunklades snart helt och hållet av madames nya intresse. Bo, den 
käre, barnslige gossen med sina löjliga fasoner, kunde inte gärna 
konkurrera med en hel tidning. Hans ansikte med det flickaktiga leendet 
var ju ända bara ett, och ett litet ynkligt sådant, då madame tänkte på 
alla de porträtt hon snart skulle samla in från societetens många unga 
herrar och damer. Hans små skämt och hans förvirrade skratt överröstades 
av de uppslag till dialoger och underhållande stycken madame skakade fram 
till sitt första nummer. Bo blev besvärande, och vid sådana tillfällen, då 
han förut varit den oumbärlige, kändes han nu nästan överflödig. Men hans 
beundran för sin äldre väninnas omdöme och smak gjorde att även han, 
fastän olycklig och sårad, betraktade den blivande "Salongen" med all 
tillbörlig vördnad och respekt. Så blev den för honom, liksom den snart 
också skulle bli för en del andra personer, till en tid brännpunkten för 
alla begär och intressen.



Jag ville så gärna lära känna Alf, men han trotsade oupphörligt mina 
bemödanden. Varsamt försökte jag leda in honom på samtal, som kunde blotta 
något av honom själv. Omöjligt! Jag lånade honom böcker. Han lämnade igen 
dem halvlästa, antingen under en butter tystnad eller på min tillfrågan 
givande de i mitt tycke löjligaste skäl, varför han ej ville läsa ut den 
eller den romanen: han gillade inte hjälten, han tyckte det var tråkigt 
att fortsätta läsa om en karl, som var blind (detta var Kiplings underbara 
"Ljuset som svann"), eller det retade honom, att hjältinnan inte kunde 
bära sig åt som folk. Han fäste sig inte vid stilens skönhet, han brydde 
sig inte ens om att se efter författarens namn, de yttre händelserna i 
berättelsen voro huvudsaken, men sammanföllo de inte med vad han ansåg för 
"roligt" eller "spännande", lades boken åt sidan. Jag uppgav så försöket 
med böckerna och började försiktigt känna mig för på andra områden. Tyckte 
han om sina kamrater?

Å ja. Levde hans mor? Jo då. Jag vred i tysthet händerna i 
förtvivlan. Jag förstod inte, att han maste anse mina frågor som enkel 
nyfikenhet. Men det var ju bara det, att jag i mina tankar ville bygga en 
fast grund åt honom. Där stod han på en liten lösryckt tuva och flöt utan 
land omkring sig. Jag kunde inte nå honom. Andra människor jag kände stodo 
inte och vaggade så där fritt. Jag fick anknytning till deras vanor, deras 
tankar, hela deras levnadssätt, åtminstone i stora drag, därför att de i 
allmänhet uppfostrats på ungefär samma sätt som jag själv. Så blev det 
inga samtal - hans armar omslöto mig, och åter hörde jag klockan 
brådskande ticka vid hans bröst.



Sommardagarna gledo bort. Jag kunde inte skilja den ena dagen från den 
andra. Den ena dagen var lik den andra. Det lilla gröna rummet var sig 
likt. Alf var sig lik. Jag mindes min kärlek till Frank Maclean. Det hade 
varit en kärlek med höjder och dalar, men i Alfs och mina känslor för 
varandra funnos inga höjder och dalar. Vår bekantskap hade sommardagens 
lättja över sig. Att jag inte tröttnade! Detta var inte likt mig. Jag var 
en annan, med domnade rörelser och tunga ögonlock. Det kunde gå många 
dagar, utan att vi rörde vid varandra. Han tände och rökte långsamt ut 
sina cigarretter. Jag satt bredvid med en behaglig känsla av att livet 
maste ha stannat. Jag vande mig vid den där tystlåtne mannen med de grå 
ögonen och den enkla konversationen. Såg jag honom icke, saknade jag 
honom. I min outtröttliga fantasi omgestaltade jag honom. Han blev då 
precis sådan jag ville ha honom: en fattig konstnär, glödande i sin tro på 
musiken, och en gång när han och hans fiol erövrade världen, skulle han 
taga mig bort med sig. Jag fantiserade också gärna om att han skulle bli 
svårt sjuk, döende skulle han skicka efter mig, och blotta åsynen av mig 
lyckades rädda honom till livet. I sanning fantasier värdiga en 
skolflicka! Jag omhuldade dem ihärdigt. Det var de fantasiernas förtjänst, 
att min bekantskap med den där unge mannen kom att räcka sa länge. Det var 
som om denna barnslighet hos mig riktigt slagit ut först nu efter de 
gångna årens slitningar och sjukdom. Jag femmade av den!



Naturen har ofta givit oss, oroliga själar, som ständigt speja och lyssna, 
en hemlig källa av sprudlande barnslig naivitet. Det finns tider, då vi, 
som eljes äro misstänksamma och stå på lur efter onda ord, tro allt med 
runda ögon och leende munnar, då vi, som förut jagats av upprivande 
händelser och tumlat om bland de fasor våra tankar framskapat, plötsligt 
sta helt stilla och blicka upp i ett grönt träd, genom vars grenverk 
solskenet sakta droppar ned på vara pannor. Livet, som svällt upp omkring 
oss i hemska och grinande former, återfår med ens sina proportioner. Vi 
andas ut, vi sätta oss jollrande som barn att leka på den gröna 
gräsmattan. Detta var en sådan tid för mig, och jag njöt den blundande och 
lycklig.







Kanske skall det gamla societetshuset en gång få sin historia upptecknad. 
Den är värd det. Det kommer icke att bli en historia, det kommer att bli 
många: men framför allt skall det bli berättelsen om de unga 
förväntansfulla flickorna och de oroliga och stolta mammorna. Det är de, 
som fylla societetshusets gammalmodiga sal, där det grå och kvistiga 
trägolvet är talgat med ljusbitar, för att det skall bli halare. Det är 
flickorna och mammorna som, när de inte befinna sig i salen, titta in 
genom fönstren från verandan, alltid sökande någon med blicken, mamman sin 
dotter, dottern någon av de sällsynta unga männen. Både mamman och dottern 
hoppas mycket av societetshuset i parken. Den är så att säga nedärvd hos 
dem, denna förhoppning. I alla tider ha kvinnorna väntat sig något av det 
gamla huset. Den prasslande parken dämtanför, ljuset, som flödar från 
fönstren, de bruna verandaräckena, där flickorna sitta uppflugna i långa 
rader mellan danserna, månen, som glänser på den bleka sommarhimlen - 
alltsammans är romantiskt och gudomligt, och varför skulle da ej det 
mest romantiska och gudomliga av allt: en förlovning, hända här?



Jag tror visserligen inte, att Anna Delagrue numera hade så stora 
förhoppningar på den månbelysta verandan och det talgade dansgolvet, men 
av gammal vana gick hon till societetshuset varje gång det var dans, och 
hon dansade också. En sådan afton träffade jag på Bo inne i salen. Han 
stod vid kortväggen mittemot musiken och såg dystert framför sig. Jag 
ställde mig bredvid honom. Dammet och värmen yrde upp i våra ansikten, men 
det brydde vi oss ej om. Båda hade vi här inne något, som särskilt 
intresserade oss. Bo följde madame Zizi med blicken. Hon svängde just 
kring salen med en liten fet och rödögd notarie, som mest av allt var lik 
en kanin och ej förstod att Bo, om han orkat, gärna hade velat lyfta honom 
i nackskinnet. Själv såg jag då och då bort mot orkestern, där min väns 
ljusa lugg lutades över violoncellen. Ingenting kom skillnaden i Alfs och 
mina levnadsförhållanden att skarpare framträda än dessa kvällar, då han 
spelade dansmusik, medan jag var bland dem, som dansade. Och ända gick jag 
alltid dit just då. Njöt jag av den där skillnaden? Stärkte den än mer det 
romantiska i vår förbindelse? Jag var nog dåraktig att tycka det. Över 
alla de där likgiltiga människornas huvuden lyste den ljusa luggen. Jag 
tyckte om att betrakta den i smyg, och jag kände något av äganderätt till 
den, därför att jag så ofta tryckt fingrarna mot den eller dragit ned den 
i hans envisa tjurpanna. Min hemlighet föreföll mig än större här bland 
alla mina bekanta. Ingen visste! Bara han och jag!



Madame Zizi dansade förbi mig. Hon dansade som hon gick, vacklande, 
svajande, och det tunga ögonlocket hade nästan fallit ihop, vilket kom 
henne att se mer maliciös och trött ut än vanligt. Där kom Ulla 
Gyllenborg. Hon struttade, hon skrattade, hon skuttade. Den unge mannen 
som bjudit upp henne såg helt förvånad ut över den mjuka gummidocka han 
fått i sina armar. Men Thyra Rantzau, som 
svävade strax efter dem med framåtböjd hals och spensliga, vaggande axlar, 
liknade en fågel. Det prasslade och susade av siden, då hon flög förbi 
oss.



Plötsligt kände jag en hand sakta knipa om min arm. Jag gav Bo en blick. 
Han var sig alldeles lik, kanske de skära kinderna verkade litet rödare än 
vanligt, men det voro helt säkert mina också av värmen i salen. Men hans 
hand fortfor att ta om min arm. Det var ett grepp, som om han blivit 
skrämd. Jag såg åt samma håll som han och dröjde som nyss förut vid madame 
Zizi. Jag kunde ej se något ovanligt hos henne, ingenting, som nu mer än 
eljes borde göra någon ängslig. Så hörde jag Bo viska. Han betedde sig 
precis som ett barn, då det vill utlösa sin förargelse, men ej vågar säga 
nagot högt, utan går och muttrar och mumlar i hörnen och vråarna. Han drog 
mig med sig men tog inte ögonen från madame. När vi kommit ut på verandan, 
stödde han sig mot verandaräcket och fortsatte, mumlande och modstulet, 
att stirra in i salen genom fönstret.



-Vad är det, Bo? sade jag vänligt.



Han vaknade till. Och jag förstod att han redan glömt min närvaro. Då 
vände han huvudet mot en av de gamla pelarna och brast i snyftningar. Det 
fanns ingen på den sidan av verandan, där vi stodo, och jag tog upp en 
näsduk, som stack fram ur hans ficka, och försökte nå hans våta kind. Han 
hickade till litet och drog åt sig näsduken. Det var något sa rörande 
ömkligt över denne pojke, som jag känt ända sedan jag var liten, att jag 
alls inte hade lust att skratta.



-Bo, viskade jag, var nu inte dum!



Då satte han sig på verandabänken och drog mig ned bredvid sig.



-Jag vill inte vara med längre, sade han. Jag vill inte vara med längre.



Jag frågade inte, vad han menade. När vi voro små, kunde en sådan där 
plötslig modstulenhet överfalla oss mitt i leken.

Man gick bort i en vrå och sade för sig själv just detta: "Jag vill 
inte vara med längre!"



En hel värld av ynklighet och barnsligt martyrskap låg i det uttrycket. 
Jag hade inte hört det på så länge, att jag nu blev helt rörd. Det lämnade 
inte mycket kvar av madame Zizis gynnade kavaljer och den blivande 
konstrecensenten i "Salongen". Jag kastade en blick in i salen, madame 
dansade ännu.



-Kom, sade jag, och Bo följde mig lydigt nedför verandatrappan.



Vi började långsamt promenera fram och åter i parken. Sannerligen, om 
nagon av oss den aftonen fann parken romantisk! Musiken tystnade, musiken 
började igen, men vi hade inte lust att gå in i den dammiga balsalen. Bo 
pratade, medan han hela tiden höll hart fast i en flik av min klänning, 
som om han varit rädd för att jag skulle springa ifrån honom. Jag hade så 
många gånger förr varit Bos förtrogna, och nu liksom förr kunde han inte 
tala ut ordentligt. Han kom med antydningar på ett virrigt och modlöst 
sätt. Det var inte troligt, att han förstod sig själv.



-Jag betyder ingenting. Jag är ju så obetydlig, sade han då och då och 
höll upp, liksom väntade han att jag skulle komma med en protest.



-Å nej, det är väl ej riktigt rätt, sade jag också, ehuru ganska lamt.



-Har madame Zizi sagt det? frågade jag därpå.



Det hade plötsligt fallit mig in, att hon kunnat slunga åt honom något 
sådant, innan de gått till dansen.



-Ja visst! svarade han. Det var som om han tagit det för givet, att jag 
skulle förstå det.



-Varför låter du henne säga sådana saker?



-Hon vill säga sådant, svarade han fogligt. Finge hon inte säga sådant 
till mig, sådant, som kommer mig att bli röd och stammande, sa skulle hon 
inte vilja vara med mig. Jag trodde att jag skulle vänja mig vid det, jag 
försöker ta stickorden som något, som hör till dagen liksom baden och 
promenaderna och allt det andra, men jag får tårar i ögonen för var 
gång. Hon vill, att jag skall få tårarna i ögonen.



Jag suckade. Man kunde inte säga Bo, att han inte var en man, han var ju 
inte ens en pojke... Men han var min släkting, som jag höll av, och jag 
avskydde i det ögonblicket madame Zizi. Jag funderade på vad jag skulle 
säga för att trösta honom, men snart märkte jag, att det var nog tröst för 
Bo att prata med mig. Han behövde inga svar, han var alldeles nöjd, om han 
fick hålla i min klänning och jag da och då mumlade något instämmande.



Och medan han pratade gick det upp för mig, att Bo tydligen ännu inte 
kunde vara utan madame Zizi, lika litet som han förr kunde vara utan 
Magnus. Efter bannorna följde en smekning, efter smekningen bannorna. Han 
visste det ju, men sensationen fanns där. Utan att ha gjort något ont 
kände han sig ändå som ett olydigt barn. Så blev allting för honom något 
förbjudet och följaktligen åtråvärt och gott. När han talat en stund, var 
all gråt borta ur hans röst. Och plötsligt släppte han min klänning. Någon 
kom emot oss. Det var madame Zizi.



-Vart går du, dumme pojke? ropade hon och grep honom i armen.



Hans ansikte undergick en sällsam förvandling. Ögonen lyste av 
förtjusning, och han log. Madame Zizi tog ingen notis om mig, hon förde 
honom med sig upp till societetshuset. Jag stod kvar, alldeles häpen. Var 
detta samme Bo, som nyss förut gråtit vid pelaren?



En doft av parfym dröjde kvar i luften, men lukten av jord och träd tog 
genast överhanden. Så mörkt det redan hade blivit! Då jag såg upp mellan 
träden, fångade min blick en flik av himlen, där stjärnorna blixtrade med 
en helt annan glans än vad de haft i början av sommaren. Det kunde inte 
vara sant! Inte var sommaren redan slut! Det var som om den nordiska 
sommaren, nyss så levnadsglad och varm, sjunkit in i höstens melankoli vid 
första aningen om en kylig och mörk natt. Jag for med handen genom löven. 
De gledo åt sidan, som om de ej orkat bära tyngden, och från de 
kalla och fuktiga löven spred sig kylan över till mig. Jag frös sa, att 
jag skakade.



Åter hörde jag steg på gången. Ett moln av cigarrettrök drev emot mitt 
ansikte.



-Är det du? sade jag ostadigt.



Jag hade inte märkt att musiken slutat. Han slog armarna om mig. Å, så den 
klockan tickade! Jag höll andan och lyssnade till den. Nu började 
orkestern åter stämma sina instrument. Han släppte mig lika hastigt, som 
han fångat mig, mumlade ett par ord och sprang. Jag frös inte längre, men 
när jag långsamt gick framåt mot de upplysta fönstren, aktade jag mig för 
att komma åt löven med handen. Kanske trodde jag att sommaren skulle dröja 
kvar längre, bara jag inte kände denna fuktiga stickande höstkyla, som 
strömmade ut från grönskan.







Jag skriver under presset av en ångestfull tanke, som oupphörligt vill 
bryta fram och slå ned på papperet. Ibland förefaller det mig, som om 
denna tanke redan sluppit lös och kretsar likt en svart skriande fågel 
omkring mig. Jag får ingen ro för den. När ljusa sommarbilder dra förbi 
mina ögon, glida ett par svarta vingar genom skyn. När jag drömmer mig 
tillbaka till en grön skogsdunge och friskt mjukt gräs, ser jag en mörk 
orörlig prick stå mot det blå, bidande, avvaktande, medan ett gult, 
ondskefullt öga följer mina rörelser. Varför kan jag inte få vara i fred? 
Å, vad jag är trött! Jag vet ju att jag snart skall känna den svarta 
fågelns klo på min strupe.



Vistelsen på badorten tog ett hastigt slut för Pa och mig. Det kom ett 
brev från Mirjam Meijerhelms hushallerska, att tant Mirjam låg döende. Vi 
måste resa. Läggande ifrån mig brevet, förnam jag ånyo samma rysning, som 
kommit min hud att knottras, då jag strukit handen genom de kalla bladen.

Staden - det betydde höst. Men när ångbåten en disig morgon, omgiven 
av dessa sommardimmor, som skocka sig som moln över det blanka oljiga 
vattnet, lade till vid kajen, kände jag mig åter ha kommit hem vid 
anblicken av de tunga husraderna och de svarta skorstenarna, som i ojämna 
led trasade sönder bitar av himlen mellan sig. Människor sprungo bland 
tunnor och bråte på land, en lastbil kom rusande, och luften klövs av ett 
skrik från en väldig fabriksskorsten på Söder.



Jag hade lämnat Alf föregående kväll i vårt lilla gröna rum, men när jag 
med Pa åter befann mig mitt inne i Stockholm och vi närmade oss Jakobs 
kyrka, som övergöts av ett varmt gult skimmer, seglade det gröna rummet 
bort med sommarens drömmar, och väl inne i våningen slog jag upp fönstren 
mot Trädgårdsgatan och drog en suck av förtjusning, då den ljumma luften i 
parken blandade sig med lukten av kamfer och tidningspapper i de tysta 
gemaken.



Om Mirjam Meijerhelm är inte mycket mer att säga. Hon var död, när vi 
kommo, och vid begravningen voro Pa och jag de enda närvarande 
släktingarna.



De dö. De försvinna. Jag föreställer mig ibland, att hela människovärlden 
bildar en jätteklaviatur, som sträcker sig över jorden med svarta och vita 
tangenter, och att en hand far över tangenterna. Det låter som bruset från 
en väldig orgel. Men handen far utan att tröttna över tangenterna. Där 
faller en tangent ned och lämnar ett svart hål efter sig. Den har tystnat, 
den är borta. Där faller en annan. Men handen fortsätter att spela. Jag 
tycker att jag ibland själv ser ned i denna klaviatur, och jag kan ej 
slita mig ifrån åsynen av de tysta och svarta hålen. Runtomkring sjunga, 
snyfta och skratta de andra tangenterna, men från bottnen av de gapande 
tomrummen tränger ej ett ljud upp. Vart falla de? Varför blev det så tyst? 
Om jag lägger örat till något av hålen, hör jag ändå ingenting. Varför 
fick jag inte skarpare syn och hörsel? Jag vill så gärna veta, vems hand, 
som har rätt att trycka ned tangenterna Jag vill så gärna veta, vart de 
försvinna. Jag skall ju själv försvinna. Borde jag inte ha reda på 
det innan dess?



Mirjam Meijerhelm hade så länge varit död för den yttre världen och oss. 
Jag kunde inte sörja henne. Men hennes död väckte åter upp alla frågor 
inom mig.







Det är inte så säkert att vi alltid leva. Det finns döda tider också. De 
breda ut sig som ökensand över stora fläckar av vårt liv: det är de grå 
dagarna, som bilda den oändliga ökensanden, det är de alldagliga små 
händelserna, som ständigt upprepa sig och platta till oss. Det måste visst 
vara så, men jag har så svårt att foga mig däri. Varför spränga vi inte 
alltid fram i galopp? Varför är inte varje dag ny, glänsande, fylld av 
äventyr eller stora händelser? Så dum jag är! Vi måste ju vila. Man kan 
inte leva i en oupphörligt stegrad spänning. Men är det vila? Är det inte 
död? Varje sådan morgon, när jag slår upp ögonen, vet jag att dagen redan 
är gammal, och jag är inte så viss på att jag inte blivit bedragen - att 
det inte är gårdagen, som möter mig. Det ser ut så. Och nästa dag är det 
likadant.



Mer än någonting annat ger väl oss hösten denna känsla av att allt är 
gammalt. Ibland far man en sådan lust att gråta. Just en sådan där grå 
höstdag är det tårarna vilja fram. Sörj er man något? Höststormen bröt av 
dignande grenar och virvlade bort med markens matta av praktfulla gula och 
röda blad. Jorden är åter svart och bar, träden spreta med kvistar och 
grenar, som om de i förtvivlan sträckte fram magra och tomma händer, 
vilka gripa i luften utan att fånga något. Det är denna trädens tröstlösa 
åtbörd, som kommer en att gråta. Det är gathusen också. De leva icke 
längre. På sommaren och våren stodo fönstren öppna, vita gardiner 
fläktade, skuggorna av förbiilande vagnar och bilar kastades upp mot 
husväggarna, förstorades och grimaserade, som 
om levande väsen dansat från vägg till vägg, och från träden på en 
plantering tecknades darrande mönster av blad och blom mot vita och bruna 
stenar. Men på hösten försvinner detta gatans och husens glada 
samförstånd. Byggnaderna se smutsiga ut. Regnvattnet lämnar ränder efter 
sig. Inkörsportarna gapa svarta och tomma, som om husen stannat i en 
fruktansvärd gäspning av livsleda.



En sådan dag hade jag kommit att promenera omkring på de skumma gatorna i 
Klarakvarteret. Där funnos små lustiga butiker, som jag tittade in i, 
kaféfönster, innanför vilkas matta glas skuggor av gestalter rörde sig, 
och ibland dånade det från någon portgång: det var tryckeripressarna, som 
arbetade. Detta var ju tidningskvarteret. Alla tidningar kommo till här. 
Jag läste deras namn i förgyllda, meterhöga bokstäver på väggarna, och då 
och då höll jag på att springas ikull av någon pojke, som kom rusande och 
slank in i en port. Men i öppningen från gränderna och ibland över ett 
lågt och kullrigt hustak stack Klara kyrktorn upp. Dess spira höjde sig 
som ur grönskimrande mossa, det var den gamla kopparn, som grönskade mitt 
i höstrusket och gav ett helt stadskvarter ett stänk av vår och mildhet.



Jag gick långsamt och drömde. Stockholm hade dessa ar blivit mig kärt. Jag 
behövde ju endast gå utanför porten för att genast leva med i gatulivet. 
Det var som att läsa en roman, där nya sidor ständigt gåvo nya små 
händelser. Och blickade jag in genom ett fönster, kunde jag fånga en 
interiör av något hem, alltid så olikt mitt. Så litet jag ännu kände till 
av människornas liv! Jag ville inte komma dem nära, men jag ville veta 
något om dem. Men fönstret slogs ofta igen framför mig, och jag fick 
vandra vidare.



Min uppmärksamhet fångades plötsligt av någon, som gick framför mig på 
gatan. Det var en ung dam. Hon hade händerna i fickorna och svängde 
självmedvetet med axlarna. Det var något i hela hennes hållning, som gav 
en det intrycket att det var hon, som ägde kvarteret. Pojkar 
stirrade på henne, unga herrar vände sig småleende om, när hon gått förbi. 
Jag tyckte att det var något välbekant hos henne, men jag kunde ej erinra 
mig, var jag sett henne förut. Hon stannade ett ögonblick för att vänta, 
att en bil kunde passera över gatan, och jag kom alldeles inpå henne. Då 
vände hon sig om och såg på mig.



-Nej, se god dag, Tony! sade hon.



Och med ens hade jag hela Melanderska flickskolan över mig. Det kom så 
oväntat, att jag tyckte att Klara kyrkklocka, som just började slå, var 
min barndoms skolklocka, som kallade till nästa lektion, och att jag hörde 
stampet av flickornas fötter under bänkarna. Det var lilla Lena Jäderin. 
Sist jag såg henne, hade hon en röd rosett på blusen till tecken på att 
hon var medlem av vår syförening. Jag kom att tänka på det, emedan hon nu 
också hade något rött på sig, en liten röd blomma fästad i pälskragen, men 
det var visst modernt den hösten.



-Vad gör du nu? frågade jag, när vi fortsatte framåt gatan.



-Jag är gift, sade hon.



-Å, redan!



Jag mindes att hon och jag voro lika gamla. Hon var alltså inte mer än 
tjuguett år, men hon såg yngre ut.



-Kom, sade hon och tog mig i armen, vi gå in här och äta bakelser, 
alldeles som förr i världen.



Det var lustigt att se henne igen. När hon slog upp kappan, var det med en 
åtbörd, som om hon ville öppna för alla sina förtroenden. Hon bet med 
spetsiga, vita tänder i smörbakelsen, som smulade sig över hennes krage, 
och hennes röda läppar trutade och fuktades medan hon pratade. Det var 
samma lilla Lena från skolan - Lena Jäderin, som flickoma voro sa 
avundsjuka på för att hon hade pojktycke.



-Det där med att jag är gift är ju sant, sade hon småleende, fast med 
modifikation. Min man är nämligen i Amerika. Han är ingenjör och blev 
tvungen att fara dit för flera månader, men hade ej råd att ta mig 
med sig. Jag får reda mig själv - och det gör jag också. Har du hört talas 
om tidningen "Salongen" ?



Nu var det min tur att le:



-Ja visst, jag känner till och med madame Zizi!



-Åh hon, sade Lena vårdslöst. Hon ger en sin hand, som om hon väntade att 
man skulle kyssa den. Jag gör det inte. Men jag skriver små kåserier, väl 
avpassade för den förnäma läsekretsen - den förnäma läsekretsen är för 
resten en myt -och jag blandar in så mycket som möjligt om toaletter och 
sådant för att reta madame Zizi. Man träffar i alla fall lustigt folk i 
madames farvatten, tillade hon och började på en ny bakelse.



-Är baronen kvar? frågade jag.



-Ja visst, log hon med ögonen tindrande över bakelsen. Å, en sådan baron! 
Jag blir rädd ibland. Jag tror att han fått slag, där han sitter och 
tittar. Han har blivit ett slags medredaktör. Jag vet inte, vad han gör. 
Han blandar om fotografierna och namnen, så man kan bli tokig, och unge 
Ruthven springer där också. Jag såg honom förr i världen. Han är ju ett 
barn än. Han och baronen äro lika virriga, var och en på sitt sätt. De 
trängas om hedersplatsen vid madames sida. Du måste komma upp på tidningen 
en gång, Tony! Där är festligt. Den enda, som är säker på sin sak, är 
faktorn. Han tycks stjälpa rätt hela tidningen, när den kommit på huvudet 
ned till honom. Madame är bara spirituell och delar ut honorar som små, 
små nådegåvor från skyn.



Jag hörde förvånad på henne. Hennes röst hade en svag norrländsk brytning, 
som roade mig och åter förde tankarna på skolan.



-Var bor du? frågade jag efter en stund.



Hon sprang hastigt upp och skakade av sig kaksmulorna.



-Kom och se, sade hon, det är alldeles här bredvid.



Vi kommo ut på gatan, där folk nu vid lunchdags trängdes om varandra. Från 
en rännsten stank det av ett grönaktigt vatten, ett par pojkar rörde 
i det med smutsiga käppar. Hon förde mig in genom en gammal port, som dröp 
av fukt och var omgiven av skyltar för advokatkontor och småredaktioner. 
Vi gingo uppför trapporna, och som vi inte gärna kunde fortsätta upp på 
taket, som jag först trodde, att vi skulle göra, då vi strävat uppför en 
brant liten trappa, stannade vi framför en dörr. Lena såg på mig stolt. 
Det var hennes dörr, och hon vred om nyckeln. Det var ett avlångt rum med 
sluttande tak, det senare besatt med små rutor. Tydligen en gammal ateljé. 
Mittpå golvet stod ett skrivbord och i en alkov en säng. Där luktade tak, 
en lukt av tegel och spånor och fukt, som jag aldrig förut känt. Den grå 
hösthimlen var också så nära. Den låg tryckt mot rutorna som en fördragen 
jalusi och gjorde rummet halvmörkt.



-Här bor jag, sade Lena med triumferande min, "ensam och fattig och kanske 
med barn", som min vän författaren Helge Gullström brukar citera om sig 
själv. Jag är glad att min far inte ser det. Han har bett mig bo hos 
honom, men jag tröttnade på den lilla staden, och inte har han så mycket 
pengar heller. Han tror att min man skickar mig. Men det är inte så lätt 
för honom där ute. Men jag reder mig själv.



Det var andra gången hon sagt, att hon redde sig själv. Hon var förtjust 
däröver. Så barnslig, så skärhyad och så tvärsäker! Hon föreföll mig 
avundsvärd. Nu slog hon sig ned vid skrivbordet och tittade leende på mig.



-Är du inte rädd om kvällarna?



-Jo, ibland, erkände hon. Men det bor en vaktmästarfamilj bredvid. Frun 
har en liten flicka, som hon sjunger vaggvisor för. Och då är jag inte 
rädd förstås. Men litet ensamt är det ju. Men du, Tony, fortsatte hon, du 
hör ju egentligen till vårt tavelgalleri! Numera ser jag alltid folk ur 
den synpunkten Våra rubriker: damer ur societeten, den första balen för 
säsongen, hå hå ja ja. Du store, vad människor äro idiotiska. . .



Och hon skrattade och visade åter de små vita, spetsiga tänderna, som 
kommo henne att se hungrig ut.

-Jag kan inte ge något stoff till det där, sade jag litet förtretad.



-Å, akta dig för madame Zizi! Rätt som det är, sitter du där i balklänning 
och med en blomma i haret, eller ännu bättre, du förlovar dig och vi ta 
både dig och fästmannen.



Hon kunde inte låta bli att gyckla med tidningen, som gav henne arbete. 
Det var en hämnd för alla tråkiga artiklar hon tvingats skriva och för 
madame Zizis komiskt nonchalanta handtryckningar.



Jag gick hem igen med en känsla av att den fullvuxna Lena icke var mycket 
olik den lilla Lena från skoltiden. Men jag hade också blivit intagen i 
henne. Ringen omkring mig måste vidgas. Jag hade samma längtan bort från 
min egen lilla värld som i somras. Jag kunde icke fortsätta att se på 
människorna genom en glasruta.







Tidningen "Salongen" hade en liten fin skylt innanför en glasram, en 
elegant skylt, som ville visa att det var en elegant tidskrift. Trappan 
var icke sa fin. Det var en vanlig trappa i Klarakvarteret, nött av 
brådskande steg och smutsig av springpojkarnas grova stövlar. Jag gick 
uppför den en dag, då Lena bett mig hämta sig. I samma ögonblick jag 
skulle öppna dörren slogs den upp inifrån av en herre, som just skulle 
sätta hatten på huvudet. Det var Bo. Hans ögon blevo runda.



-Nej, se Tony! Du också! sade han och behöll hatten i handen. Han hade en 
skär rodnad över hela ansiktet. Stig på, lilla Tony! Madame sitter där 
inne.



-Jag skulle träffa Lena... började jag.



Men han hade inte tid. Efter en gest mot en inre dörr för att utpeka, var 
madame fanns, satte han hatten på huvudet och rusade nedför trappan. Under 
armen bar han en portfölj. Jag knackade på den anvisade dörren och steg 
in. Ja, där var madame!

Ett bord fyllt av papper och klichéer och madame Zizi lutad över det 
i en sidenblus, som till färgen påminde om hennes sommarparasoll. Lena, 
som stod vid fönstret, gjorde en grimas åt mig bakom ryggen på madame, som 
mötte mig med en ström av älskvärda ord, medan de ringprydda fingrarna 
rörde bland papperen.



Runtomkring väggarna sutto fotografier av skådespelerskor, och en och annan 
namnunderskrift vittnade om att madame kände flera av dem personligen. 
Tidningen hade nu också ett par sidor för teater. Då jag höjde blicken, 
såg jag mittemot mig en fotografi av en dansös. Med stora bokstäver stod 
det över hennes ägrettprydda hatt: "Klänningen från Wien, hatten från 
Paris och de små, små skorna från London!" Babylons förbistring! De 
nedrafsade raderna voro som ett lustigt epigram, som svävade över hela den 
här lokalen. Jag kunde inte sätta mig, ty alla stolar voro lastade med 
tidningar och fotografier.



Det knackade på dörren. En herre i överrock steg in och lade några 
teckningar framför den skära blusen.



-Det är artisten Möller, sade madame.



Jag hade aldrig hört hans namn, men han presenterades som en storhet. Hans 
storhet bestod tydligen i att han tecknade åt "Salongen". Han såg eljes 
godmodig ut, med ett par plirande och pigga ögon under en jämnklippt lugg. 
När han öppnade munnen, spred sig en svag lukt av visky i rummet.



Nu knarrade en annan dörr, och baron Preutz' kala hjässa blev synlig. Hans 
ögon fästes med en stirrande blick på mig, men han hälsade knappast. Han 
måste tala med madame Zizi. De försvunno bada genom den knarrande dörren. 
Artisten Möller gick fram till Lena och skakade hand. Hon log mot honom 
och lutade sig fram alldeles som förr mot de beundrande gymnasisterna. Nu 
kom madame tillbaka. Hon pratade med mig, och ur hennes ordsvall fick jag 
fram, att hon undrade, om jag inte ville vara med i tidningen. Så nämnde 
hon ett par översättningar jag kunde börja med. Hon skulle aldrig ha 
frågat, om jag inte kommit upp själv. Jo, 
varför inte? Jag hade inte tänkt på det förut, men nu fick jag plötsligt 
lust. Det kom fram en hög utländska tidningar, och madame visade mig på 
några sidor förstrukna med rödkrita. De handlade om kläder och smycken. 
Jag visste mycket litet om sådant, men det kunde ju ej vara så svårt. Lena 
gjorde åter grimaser mot mig och småskrattade. När vi till sist gingo 
nedför trappan, sade hon:



-Vad fick du?



Jag visade henne det förstrukna.



-A la la! var allt vad hon svarade, och så brast hon i skratt.



-Vad är det? frågade jag.



-Å, du får väl se! svarade hon, alltjämt skrattande.



När Pa hörde om mitt besök på "Salongen", skakade han på huvudet.



-Jaså, Tony skall ge sig ut på egen hand, anmärkte han litet missnöjt. Jag 
kan inte hindra dig, men var försiktig.



Men jag var för intresserad av den nya värld jag hade fått syn på för att 
höra på hans ord. Hösten var icke längre så dyster. Hur ofta hade jag inte 
den sista tiden sagt mig själv, att jag var trött på mitt eget och den 
atmosfär jag hittills vistats i. Så länge hade jag varit tillsammans med 
min egen släkt, förlamad av dess historia, bländad av att ständigt se 
detsamma. Nu fanns det ju heller ej så många kvar: Magnus Ruthven var 
fortfarande borta, Barbara vistades alltjämt på sinnessjukhuset, Mirjam 
Meijerhelm, som samlat alla hos sig, hade dött, kammarherre Ruthvens levde 
nästan helt för sig själva, sedan Barbara blivit sjuk, Melker Hastfehr och 
hans hustru höllo på att skiljas, och för övrigt ville jag inte träffa 
Melker. Jag hade sålunda blivit nästan ensam nu.



Tack vare lilla Lena Jäderin blev jag inte ensam längre. Lilla Lena 
Jäderin kom mig till mötes med en hjärtlighet, som var omöjlig att motstå. 
Sedan Pa sett henne hemma hos oss på middag, var han inte mer så missnöjd 
med mitt nya sällskap. Han, som alla herrar, blev förtjust i denna glada, 
lustiga flicka med de glittrande ögonen och den röda skrattande 
munnen. Hon var fylld av den firade småstadsflickans självmedvetenhet och 
lät sig icke förbluffa av storstaden och människorna där. Men hon hade 
också något brett och gott i sitt väsen, som gjorde att man höll av henne.



Å, vad hon hade mycket att tala om! Vad livet ändå var viktigt och lustigt 
och fyllt av små uppiggande äventyr! Alltid hände det henne något. Hon 
tappade sin handske. En herre sprang efter och räckte henne den med en 
tillbedjande blick. Hon satt på en restaurang. Från ett annat bord mötte 
hon en ung mans ögon. Så han såg på henne! Så artigt han skyndade fram och 
öppnade dörren, när hon gick! Herrar! Herrar! Överallt! Hennes gång genom 
staden var ett segertåg. Hennes svajande kjol, hennes gungande axlar, det 
utmanande smällandet av de små lackkängorna mot stenläggningen! Man måste 
vända sig om! Man måste se, vart hon tog vägen! Hon log under hattbrättet 
och njöt av hyllningen. Men nu under kriget, då så många svartmuskiga 
utlänningar översvämmade staden, kunde det också hända att hon blev 
tillviskad något på en rotvälska, som hon inte begrep - eller inte ville 
visa sig begripa. Rädd var hon inte, men hon påskyndade stegen, ty hon var 
icke så säker på vad utlänningar kunde ta sig för.



När jag var ute och promenerade med Lena var det, som om hela Stockholm 
ryckt närmare inpå mig. Under mina ensliga promenader hade jag väl också 
hört sorlet av röster och mött människor, men fastän de snuddat vid mig, 
hade ändå allt förefallit så avlägset. Jag kunde försjunka i stämningar, 
som meddelade sig åt gatan och husen, så att allt badade i ljuset från 
mina drömmar; men vid Lenas sida fanns ej tid till sådant. Hennes flygande 
blickar uppfångade allt. Vi skrattade tillsammans åt någon lustig figur, 
vi stannade framför bodfönstren, emedan Lena sökte efter en blomma till 
sin hatt, och vi flanerade på Strandvägen, där strålande skolflickor och 
raka sjökadetter gingo i långa rader som ett slags ungdomlig parad utan 
mål för sina lättjefulla steg.

En gång mötte vi Alf. Jag hade ej sett honom, sedan vi skilts på 
sommaren, och med en liten stöt i hjärtat mötte jag hans blick. Jag hade 
inte glömt. Ofta hade jag undrat, om vi skulle mötas, ty jag visste ju 
inte ens, var han bodde, men sommarens upplevelse föreföll mig i staden 
som en avlägsen dröm, som aldrig skulle komma igen.



-Vem var det? Du blev så röd, sade Lena.



Jag blev generad och svarade litet undvikande, och sommarens dröm gled 
ännu längre bort i det förflutna.



Ibland hade Lena med sig artisten från tidningen. Hon var som en liten 
lustigt fladdrande vimpel vid hans sida. Tung och sävlig kryssade han sig 
fram, alltid skinande och blinkande och med en svada, som till och med 
fick Lena att tystna. Livet hade farit hårt fram med honom, men det 
låtsade han inte om. Han hade det bra, han skulle få sälja, han var en 
konstnär av guds nåde! I kinderna sutto djupa skrattgropar, och han hade 
en bred mun att skratta med, och han kunde inte skratta nog åt all 
lustigheten. Han dukade upp langa historier med ett slags bondkomik, som 
om han stått framför ett auditorium på Skansen. Allting rörde sig om honom 
själv. Mitt i en rysligt löjlig värld var han den lilla glada solen. Man 
hade roligt i hans sällskap, även om man ej, lika litet som han själv, 
efteråt kunde komma ihåg, vad han sagt.



Jag gick vid deras sida, litet förvirrad och litet häpen. Men Lena drog 
mig in i samtalet och försökte på sitt ivriga sätt att göra mig 
hemmastadd. Jag hade väntat mig att få blicka in i något nytt vid 
bekantskapen med Alf; men Alf sade ingenting. Han hade aldrig talat om 
sina vänner och sina intressen, jag hade inte ens lärt känna honom själv, 
då däremot samtalen mellan Lena och artisten snart satte mig in i deras 
förhållanden och deras bekantskapskrets. Det var en värld fylld av futtiga 
konflikter, små ekonomiska intriger och de trivialaste erotiska 
förvecklingar. Madame Zizis förhållande till baronen och Bos slaveri under 
hennes piska diskuterades muntert och med belysande anekdoter. Det blev 
icke mycket kvar av dem.

Jag får erkänna att jag kände mig litet omtumlad i huvudet, när jag 
kom hem efter dessa promenader, och så småningom började det stiga upp en 
misstanke inom mig att jag kommit in genom fel port. Det kunde icke vara 
pa dessa gårdar de äkta konstnärerna samlades, även om också här namnen 
artist och konstnär ständigt flögo i luften. Men kanske fanns det inte 
längre några riktiga konstnärer?







Jag började så titta på de tidskrifter madame Zizi lämnat mig. De handlade 
om de nyaste skospännena, lancerade i London, om sättet att bära en schal, 
om hattar och promenaddräkter. Ibland gäspade jag. Kläder hade aldrig 
intresserat mig, men eftersom jag ville visa vad jag kunde, nedlade jag 
mycken omsorg på översättningen. Madame tog emot den, mumlade något om att 
honoraret skulle jag få en annan gång, men jag blev mycket förvånad, när 
jag i det följande numret av "Salongen" upptäckte min översättning med 
madame Zizis namn under. Det var madame Zizis signerade ordinarie kåseri, 
och ändå var det min egen obearbetade översättning. Ingenting var ändrat. 
Madame hade endast besvärat sig med att foga till ett par ord i 
inledningen och i slutet.



När jag nästa gång kom upp på tidningen, var madame idel älskvärdhet.



-Observerade ni kåseriet i sista häftet? frågade hon leende, och det ena 
ögonlocket föll nästan ned över ögat: det såg ut som om hon blinkat mot 
mig i listigt samförstånd. Det blev ju ganska bra. Jag sätter litet piff 
pa det hela och så mitt namn. Då gör det sig, som ni ser!



När hon varsnade min harmsna min, tycktes hon bli rädd.



-Säg det inte åt någon, tillade hon. Ack, ni känner sa litet till det här 
yrket! Så göra alla. Inte hinner man jämt skriva själv.

-Nå, sade Lena, då vi gingo nedför trappan, nu vet du, varför jag 
skrattade, när jag såg tidningspacken, som du fick. Jag förstod nog.



-Men det är ju stöld, sade jag.



Lena spratt till:



-Sådana ord, snälla du! Du hörde ju att hon sätter piff på det hela. De 
där fem ordens "piff" gör hela artikeln till hennes. Hade hon blivit 
romanförfattarinna, skulle hon säkert knyckt åtminstone andras idéer på 
samma sätt. Det här är en oskyldigare sort av kleptomani.



-Men litet rädd var hon, anmärkte jag. Hon ville inte att det skulle komma 
ut.



-Nej, sådant är ju alltid otrevligt, och dessutom vill hon ju gälla som 
kvick och originell, fast hon bara är en lappsömmerska.



Jag gick tyst, men inom mig beslöt jag att inte vidare "medarbeta" hos 
madame. Det var ett otrevligt hantverk, och jag kunde bli inblandad i 
hennes tvetydiga affärer.



En dag riktigt stötte jag ihop med Alf i ett gathörn. Han tog förlägen av 
sig hatten. Den ljusa luggen föll ned i pannan. Jag stirrade på den, men 
den hade inte längre något tjusande och förföriskt för mig. Vi började gå 
framåt gatan tillsammans. Hans röst kom mig att le. Jag sag mig omkring. 
Nej, sommarens lilla gröna rum var borta. Scenen hade förändrats och mitt 
hjärta också. De grå husväggarna, den smutsiga regnvåta gatan, där 
spårvagnslinjerna skuro svarta streck, ljudet av klapprande fotsteg mot 
trottoarerna . . . belysningen var en annan, förtrollningen bruten. Vår 
lilla sommarhistoria hade rymts och trivts under det gröna, skyddande 
lövverket, den föll i bitar i en grå stad. Jag omgav icke längre mannen 
bredvid mig med idealiserande fantasier. Jag såg på honom och fann honom 
vara en annan än den jag mindes. Kände han detsamma, när han såg mig? Vi 
skildes utan saknad och utan att bestämma om något möte. Ett ögonblick 
stod jag och tittade efter honom, så gick jag åt motsatt håll.

Jag drog plötsligt efter andan av lättnad. Vad var det? Nej, det var 
inte bara det, att jag var glad åt att historien med Alf var avslutad, jag 
njöt av att gå ensam för första gången på länge. Lenas och mina promenader 
hade blivit en vana. Ett ögonblick återfann jag min gamla stad, som denna 
tid kommit så långt bort. Lenas kvittrande röst pratade inte längre i mitt 
öra.



Människorna blevo åter skuggestalter, fönstren slogo igen framför mina 
ögon. Husen voro slutna hemligheter. Där innanför föddes människor, dogo, 
firade bröllop. Tunna bräder skilde den ena våningen från den andra, men 
dessa tunna bräder bildade skiljemuren mellan världar. Ett enda hus var en 
myrstack av liv. Slå på en port och se bara, hur det vimlar! Att de inte 
trillade över ända, dessa packade byggnader, att de inte krossade gatan 
och kommo jorden att rämna!



Jag ryste litet, där jag gick, ty det var som om murarna hotfullt skakat 
på sig. Da vek jag om ett hörn och stod plötsligt framför en av dessa 
överraskningar, som staden så ofta bjuder pa: en fridfullt slumrande gata, 
ett gult litet hus, omgivet av en trädgård, ett par träd med stolta kronor 
av svart grenverk. Där borde bott en liten, liten gumma med en liten, 
liten stäva, som hade en enda ko, alldeles som i sagorna. Staden tycktes 
ha hämtat andan här, storstadskvarterens massiva ryggar skymtade, de 
plirade åt den lilla idyllen, men slogo samtidigt en skyddande ram omkring 
den: här kommer ingen fram. Det fanns små stänk av den där gammaldags gula 
färgen här och där i staden. Den var den innersta fina märgen i en 
jätteskog. Så mycken grov bark hade vuxit över den. Men tittade den inte 
fram ändå, kanske litet urblekt, men med ett försonande skimmer av 
sommarsol över sig?



Och jag fortsatte min väg leende och glömsk av att jag nyss skrämts av 
vacklande stenkolosser.

Sedan jag upptäckt madame Zizis sätt att 
författa kåserier, drog jag mig ifrån tidningen "Salongen". Den lilla 
inblick jag fått uppmuntrade inte till vidare bekantskap. Det var bättre 
att avbryta genast än senare, då man blivit mera bunden och kanske 
invecklad i deras affärer.



-Bravo, sade Pa, gå inte dit igen! Akta dig för madame Zizi och hennes 
gelikar!



Men jag höll fast vid Lena. Riktigt intima vänner blevo vi aldrig, därtill 
voro vi varandra för olika, men vi hade ändå nöje av varandras sällskap.



Hösten gled alltjämt framåt som ett väldigt skepp med svällande, grå segel 
och dimmor lägrade omkring sig. Jag hade trott, att jag genast skulle 
kasta mig in i andra förhållanden, blicka in till andra människor, men 
bara den lilla glimt jag fått hade kommit mig att dra mig tillbaka med 
ens. Jag reagerade alltid så häftigt. Och för övrigt: jag behövde så få 
människor, fastän jag ibland längtade efter dem. Mina egna drömmar, 
fantasierna, som slogo sig till ro hos mig, voro mig så dyrbara. Jag kunde 
skämta, jag kunde ryckas med i ett glatt sällskap av glada människor, 
själv vara glad och prata, men jag kände, hur det snart ryckte i mitt 
hjärta och sjöng:



"Kom tillbaka, kom tillbaka!"



Aro vi inte ända bra otacksamma? De flesta av oss ha en värld av skönhet 
och fantasi inom sig, och ändå fly vi ifrån den och söka som okynniga barn 
runtomkring oss med ivrigt fångande händer och lysande ögon. Om man blott 
visade varandra dessa flygande fantasier och sköna scenerier, om man toge 
famnen full av sin egen trädgårds blommor och räckte fram! Men ack, visst 
icke! Vi tala om för varandra att vädret är vackert eller, ännu hellre, 
att det är fult, vad den har sagt och vad den har gjort, tusen oviktiga 
bagateller, som få läpparna att sluta sig och öppna sig. Det är kropparna, 
som tala, som fortplanta sina förnimmelser, som skrubba sig mot 
varandra. Det är därför det behövs så mycket mat, då människor samlas. 
Kropparna måste snaska i sig. Kropparna måste först fyllas, annars bli de 
inte nöjda och kunna inte meddela sig med varandra.



Men varifrån kommer väl då detta underbara ljuva, som finnes inom en och 
viskar i tystnaden? Är det en del av det stora blå? En syster till skyarna 
på himlen och blommorna på marken? Ibland är det borta, men så höjer det 
sig åter. Man vill falla på knä och gråta av lycka.



Men ofta är det borta. Himlen är ju inte heller alltid blå. Men även om 
mina drömmar ibland voro fyllda av vemod, kanske av smärta, var jag hemma 
hos dem. Jag kunde suga in det, som jag såg omkring mig, jag tog det till 
mig och formade om det. Kanske fick jag på det sättet fram en helt annan 
värld än de andra sågo.



Åter sutto Pa och jag ofta ensamma om kvällarna: jag med min bok, han vid 
skrivbordet. Det fanns icke mycken förtrolighet mellan oss, men vi trivdes 
tillsammans. I den tysta våningen hördes ibland gamla Lovas steg, när hon 
gick och dukade bordet eller pysslade med annat. Någon gång tittade hon 
fram som en rynkig tomte för att fråga om något. Jakobs kyrkklockor slogo 
timslagen eller ringde till aftongudstjänst. Då gingo människor förbi 
under våra fönster, pratade, tystnade och försvunno.



Hösten gled alltjämt framåt genom dimmor och regn. Det gamla året sjönk 
nedåt, djupare, djupare, till dess äntligen det nya året kom med ljusare 
dagar och sol, som skingrade mörkret.







På det nya året satte Lena upp ett hemlighetsfullt litet ansikte. Hon 
pratade som förut, hon skrattade och visade sina vita spetsiga tänder, men 
hon kunde plötsligt tystna, som om munnen slutit sig om en 
hemlighet. Ibland talade hon om sin man, men då var det som om hon talat 
om en främmande människa eller som om hon i tysthet känt ett agg till 
honom för att han lämnat henne ensam. I själva verket var hon ju i en 
ganska egendomlig ställning, denna unga fru som ingen tänkte på annat än 
som en flicka, som utmärkt "redde sig själv". En gång sade hon med ett 
egendomligt leende:



-Den där frun bredvid har slutat att sjunga vaggvisor, kanske barnet 
blivit för stort till det.



-Känner du dig mera ensam då? frågade jag, ty hon såg ledsen ut.



-Nej, sade hon hastigt, nej då! Och åter slöt sig munnen om hemligheten.



Vad var det? Jag visste det inte, men Lena var sig icke lik. En dag, när 
jag gick upp för att besöka henne, mötte jag artisten Möller i trappan. 
Han hälsade hastigt och fortsatte ned utan att stanna. Gripen av en hastig 
aning, knackade jag på dörren. Den öppnades till hälften, och Lena stack 
frågande fram sitt ansikte, men då hon såg att det var jag, slängde hon 
upp dörren och bad mig stiga in. Solen lyste i dag på de små rutorna i 
taket, och varje ruta var ett stort stycke blå himmel, som gav hela rummet 
ett vårligt skimmer. Lena själv var rufsig och rodnande med en slarvigt 
häktad blus, som kom henne att mer än någonsin se ut som en skolflicka, 
som i sista stunden sprungit till lektionen på morgonen. Hon tog två 
hastiga steg fram till mig.



-Jag ser att jag inte kan dölja det för dig, sade hon nästan andfådd, jag 
är inte ensam längre.



Och med en rörelse av lättnad lyfte hon händerna över sitt huvud, som om 
hon nu avbördat sig allt ansvar.



Vad skulle jag säga? Hon var så oemotståndlig, där hon stod, så lustigt 
viktig, som om hon vore den enda i världen, som begått något så intressant 
som ett "felsteg".



-Å, du vet inte! Du anar inte! sade hon, ömkande sig över mig. Allt måste 
man ända till sist pröva! Det är som en roman.

-Men din man...



-Å han! Han är ju inte här!



Så enkelt var det. Den frånvarande har ingen röst. Det var något i luften 
omkring henne, som berusade. Fönstrens blå smycken, sängen i alkoven, där 
täcket så inbjudande vikits åt sidan, gnistor av solen i spegeln, en 
bukett blommor på skrivbordet, allt sken, lyste och lockade, som om det 
fattiga rummet förvandlats till en paradisisk trädgård.



Utan vidare hade j ag kastats in i den andras kärlekshistoria, och under 
den tid som följde blev jag Lenas förtrogna. Hon kunde inte längre bära på 
en sådan hemlighet ensam. Glädjen blev större för henne, om hon fick 
berätta sina upplevelser för en annan. Allt detta rev upp mig, gjorde mig 
het och orolig. Jag sade mig, att det icke var rätt, att Lena var 
lättsinnig, nästan brottslig, men hennes strålande, rodnande ansikte 
motsade mig. Jag glömde den andra parten i förbindelsen, målaren med sina 
plirande ögon under den jämnklippta luggen. Jag såg honom nästan aldrig, 
men Lenas berättelser hetsade upp mig. De syner, som framställde sig för 
mig, förförde mig, och den skarpa lukt av erotik, som slog emot mig, kom 
mig att draga efter andan. Ibland föreföll det mig, som om jag vore mera 
berörd än hon. Mot min vilja blandades jag in i allt detta. Jag kände det, 
som om jag hade ett visst ansvar, som om jag borde försvara den 
frånvarande mannen, men just denna pliktförnimmelse blev till en smygande 
känsla av medskyldighet, som i förening med Lenas ord förvirrade mig och 
ryckte mig med sig.







Jag hade börjat ligga vaken om nätterna. Kanske var det av tröttheten, som 
alltid gör sig gällande i den begynnande våren, kanske var det tanken på 
Lenas berättelser.



Äro de inte underliga, de där mörka timmarna, då man ligger 
och väntar på att en ljusstrimma skall tränga 
fram i springan mellan gardinen och fönstret? Natten är något övergående, 
en väntan, som tycks så lång, därför att det är så mörkt. Man lider och 
vet inte, varför man lider. Ar då dagsljuset så nödvändigt? Måste man 
sluta ögonen, när det blir mörkt, och sova bort dessa tysta timmar, till 
dess dagen åter är där? Allting förstoras i natten. Tankarna visa 
vidunderliga, svarta gap. Fantasien skenar som en vild häst och stegrar 
sig mot möblerna. Väggarna kastas undan och man trycker sig ned i bädden, 
svindlande inför tomrummet. Portarna till den osynliga världen öppna sig, 
och andar glida ned till jorden, pusta kyla och förskräckelse omkring sig 
och röra med knotiga, vassa fingrar vid täcke och lakan. Under dessa få 
timmar, innan dagern bryter in, är allt möjligt. Svaga själar borde sova 
då. De tåla icke den ovädersvind, som då sveper över jorden.



För mig snurrade allt runt. Med vidöppna ögon såg jag framför mig och 
försökte följa med jordens gungande flykt. Jag tyckte mig se detta lilla 
svarta klot, tyngt av jord och blod och suckar, där det gungade omkring 
utan fäste, medan fjärran glänsande stjärnor följde dess flykt med 
medlidsamma blickar. Aldrig föreföll mig väl alltings gåta så olöslig som 
då. Andra lade åt sidan denna gåta, som de ju ändå icke kunde lösa. De 
började tänka på andra saker. De glömde. Jag glömde icke. En pust från 
evigheten kylde alltid min kind. For mig gungade alltid marken, där jag 
satte min fot. Jag kunde inte taga för gott allt detta fasta vardagliga, 
som omgav mig. Alltid förnam jag braket, då det skulle störta samman. Den 
Gud mitt förnuft nekade att tro på hade slagit sina armar runt världen och 
skakade den. Man släpper icke alldeles av sin barndoms extatiska dyrkan. 
Den sjunker glödande till jorden, en stelnad lava som lämnar skräck och 
svart modlöshet efter sig.



Dessa sömnlösa nätter började snart synas på mig. Pa blev orolig. Och det 
var då han skickade mig till doktor Thure Iller. Hur hade han fått hans 
namn? Kanske hade han just då kommit på modet. Det var en helt ung 
nervläkare, som sades vara son till en i paralysie generale och svår 
sinnessjukdom avliden läroverkskollega. Kanske skänkte det honom det 
intresse som ofta omger den degenererade.



Det är så många senare minnen, som blanda sig med detta mitt första minne 
av honom, att jag har all möda i världen att skjuta dem åt sidan för att 
komma fram till denna första gång. De äro icke mina goda vänner, dessa 
minnen som hopat sig inom mig. Oupphörligt har jag sökt kasta dem av mig, 
men de låta icke kasta sig av. Nej, de äro icke goda mot mig! Ibland ha de 
fått mig att gråta. De ha klibbat sig fast vid mitt hjärta, och när jag nu 
drar fram dem, gör det också ont i hjärtat.



Men då visste jag ännu inte, vad som sedan skulle hända. Halvt mot min 
vilja gick jag till doktor Iller. Det var en solig dag i februari. I 
blomsterhandlarnas fönster hade man redan ställt fram snödropparna. Deras 
klockor darrade på smala blekgröna stänglar som om de frusit, men över 
Humlegarden låg ännu ett tunt lager av snö, fastän det droppade och rann 
från stammar och grenar. Jag hade den där tomma sugande känslan som man 
har, då man är vårtrött. Jag gick och tänkte på att det skulle bli vår, 
men gladde mig ej däråt. Ett ögonblick innan jag ringde på läkarens dörr 
stod jag tveksam. Varför hade jag gått hit? En jungfru kom och öppnade och 
visade mig in i mottagningsrummet.



Två äldre damer voro före mig. Jag tog ett av häftena på det lilla 
mahognybordet och försökte liksom de andra läsa för att få tiden att gå. 
Men snart blev jag sittande med den illustrerade tidskriften framför mig 
och såg mig omkring. Inredningen i rummet verkade ny. Det blänkte av den. 
Det är bara hos unga människor, hos dem, som varit gifta ett par eller 
högst tre år, som det ser ut så där. En vacker ostindisk vas stod i 
fönstret, fylld med tulpaner. Nu hörde jag ett litet barn springa fram och 
tillbaka i ett serveringsrum eller en korridor. Det drog något efter sig 
som slamrade. Så stängdes en dörr, och de trippande stegen upphörde.



Förut hade jag inte ägnat min blivande läkare en tanke, och nu 
befann jag mig inne i hans hem, tittade på hans möbler, kritiserade dem, 
lutade mig tillbaka i hans soffa - jag, en främling, som ännu inte ens 
sett ägaren till detta hem. Nu kom han bestämt. Ett draperi drogs åt sidan 
bakom den stängda dörren. Den ena av damerna lade ned sin tidning och 
rätade på sig. Nu öppnades dörren till hälften, och damen gick hastigt in, 
som om hon varit rädd att någon annan skulle hinna före henne. Jag hörde 
någon tala i tamburen med jungfrun. Det maste vara föregående patient, som 
just kommit ut. Så knäppte det i låset, och allt blev åter tyst. Plötsligt 
hade jag blivit nyfiken, det var något hemlighetsfullt med detta: denna 
dörr, som öppnades och stängdes, det rasslande draperiet, honom där inne, 
som jag inte ännu uppfångat en skymt av.



Damen bredvid mig plockade nervöst i sin väska. Hon tog upp ett glasrör 
med små vita tabletter, stoppade en tablett i munnen och knaprade på den. 
Därefter fick hon tag i sin näsduk och började rulla ihop den mellan magra 
fingrar. Efter en stund rasslade draperiet åter.



"Nu far jag se honom", tänkte jag.



Men i detsamma dörrlåset vreds om var damen med näsduken uppe ur stolen, 
och också hon försvann genom dörren, innan doktorn hunnit visa sig.



När jag äntligen kom in till honom, var jag trött och orolig. Vad skulle 
jag här att göra? Jag stod framför en herre, som jag slappt räckte handen.



-Fröken Hastfehr? sade han frågande. Var god och sitt ned.



Jag sjönk ned i en djup skinnlänstol bredvid ett stort skrivbord och 
visste inte, vad jag skulle säga. Då sag jag upp och mötte ett leende. Han 
började göra mig frågor, medan han ordnade några pappersark framför sig på 
bordet. Jag var förvånad över hans utseende. Det var inte vanligt, och på 
något sätt passade det så utomordentligt väl in i det tysta rummet med 
mahognymöblerna och de tunga blå sammetsdraperierna för dörrarna. Han såg 
ut som en munk på ett gammalt kopparstick:

det blanka svarta håret, den höga, svagt båkatsluttande pannan, de 
mörka ögonens forskande blick i det bleka, fylliga ansiktet. Men munnen 
störde detta harmoniska intryck. Jag tänkte inte så mycket på det då som 
efteråt. Det var en röd svällande mun med ett på en gång glupskt sinnligt 
och humoristiskt drag kring mungiporna. Ögonen ingåvo förtroende, men 
uttrycket kring munnen förvandlade honom från en några och trettio års man 
till en pojke, för vilken livet ännu måste vara ett underbart 
äventyrsland.



Jag hade inte suttit där länge, förrän det lugna rummet och den mjuka 
rösten hade jagat bort min tillfälliga oro. När jag reste mig upp för att 
ga, bad han mig komma igen efter ett par dagar. Jag visste redan inom mig, 
att jag ville det.







Medan han talade, brukade han sitta och leka med en liten papperskniv, som 
lag på skrivbordet. Han visste inte av att han gjorde det. Än balanserade 
han den på ett finger, än på hela handen; när den så plötsligt med ett 
klirrande föll i skivan, kunde han hastigt se upp med ett litet generat 
småleende. Men efter en kort stund svävade åter den lilla kniven över 
bordet. Det roade mig att följa dess rörelser. Ibland inbillade jag mig, 
att jag var den där lilla tingesten, som han fått hand om, och jag ville 
inte att han skulle släppa taget.



Snart upptäckte jag att han intresserade sig för mig och att jag började 
få en vän i honom. Jag var trots allt inte så bortskämd med att ha någon 
att tala med, och här trodde jag mig nu möta en människa, som ville hjälpa 
mig - som verkligen ville veta en smula om mig. Så blev han denna vår 
något av en biktfader för mig. Jag tänkte inte på att han var en mycket 
ung biktfader. Hos honom tyckte jag mig finna något av ett äkta 
medkännande, som jag aldrig förut träffat på. Det värmde Det ingav 
förtroende. Han ville hjälpa mig. Så låt honom då hjälpa! Kör ned 
båda händerna i hjärtat och visa honom, vad du fått fatt i! Vänd ansiktet 
mot det förflutna och blås på dimman, så att den skingras! Det var något 
av detta jag kände, när jag var hos honom, och därför blev jag meddelsam.



Han hade anslutit sig till en ung psykiatrisk riktning - ung i Sverige, 
redan gammal utomlands. Det var den riktning, som utgått från den Freudska 
läran om det undermedvetna själslivets utforskning, vilken ville 
återförvandla läkaren till den store diktarens och den store konstnärens 
jämlike, vars uppgift det var att för människorna uttyda deras drömmar och 
lösa deras innersta konflikter. Den sjuka måste tvingas att förklara sig 
själv. Långt ned i det förflutna kunde man finna nyckeln till varje 
människas lidande, och genom att långsamt höja detta förflutna till ytan 
skulle man också tvinga det onda att fördunsta. Ehuru jag aldrig kommit 
att läsa Freud, förstår jag kanske likväl mera härav nu, än jag gjorde då, 
när Thure Iller med entusiasmen hos en nyinvigd adept i denna lockande 
själsläkekonst sökte förklara sammanhangen för mig, men jag förmodar att 
ingen kunde befunnits tacksammare för sådana experiment än jag. Insåg han 
det? Var det således inte bara ett begär att hjälpa, som kom honom att 
intressera sig för mig? Hos en läkare blandar sig väl ofta upptäckarlusten 
med de rent mänskliga känslorna.



Men medan våren började sjunga omkring mig, fann jag mig själv gående 
tillbaka på gamla stigar, och jag skulle skrämts bort igen, om inte han 
hållit mig vid handen. Och där voro ögonen igen! Det dröjde inte länge, 
förrän jag berättat om min mor. Det tysta huset vid slätten höjde sig åter 
framför mig, och jag blickade in i min mors rum. Det var som om alla 
stigar till sist åter ledde tillbaka dit. Under de vissna löv, som åren 
blåst däröver, fann jag mina egna fotsteg, alltid i samma riktning, så 
tydligt återgivna, som om de hade bränts dit. Här var mitt onda. Här fanns 
allt samlat, en skräckkammare, som jag inte kunde lyfta bort.

-Det blir bättre, när ni talar om det, sade doktorn.



Jag tror inte att det blev bättre. Men det fanns annat, som det lättade 
att tala om. Jag började längta efter de där stunderna i hans rum. Ofta 
ordnade han så, att jag kunde komma som den sista patienten för dagen. Han 
hade ingen brådska. Jag fick inte gå så snart. Så blev jag sittande i den 
stora länstolen vid hans bord, till dess han tände taklampan och de blå 
sammetsdraperierna, som i skymningen tätnat och brett ut sig till stora 
skuggande vingar, återtagit sin vanliga form och glans.



Det var så nytt och underligt, att någon lyssnade till mig, att någon 
frågade vänligt och varsamt. Då var det inte svårt att vara uppriktig. Jag 
visste inte förut att jag hade så mycket att berätta. Det tröstade mig att 
jag kunde dela nattens fasor med en annan. Nästa natt kändes det redan 
lugnare, nästa natt fanns det icke så många faror lurande i mörkret. Jag 
förtrodde honom också historien om min förlovning och den förskräckliga 
natten, då jag förväxlat mig själv med den andre mannen jag älskade, till 
dess jag talat med hans tunga och trott mig vara han. Det var icke något 
så ovanligt, sade Thure Iller. Det var sådant, som ofta förekom i sjukliga 
tillstånd. Han lugnade mig genom att berätta om andra sjuka, som han sett 
eller läst om. Jag var icke något enstaka fall, intet vidunder, som måste 
frukta sig självt. Medan han talade kände jag det ibland. som om han sakta 
dreve åt sidan den svarta skuggan över min väg; men jag förstod dock att 
han inte kunde avlägsna den på något väsentligt eller beståndande vis.



Han ordnade också upp min dag. Hans inflytande sträckte sig över varje 
timme på dagen: då skulle jag sy, då skulle jag promenera, då skulle jag 
lägga mig. Jag lät honom ruta upp min tid på detta sätt och följde hans 
råd.



Pa var förtjust. Han tyckte redan att jag såg friskare ut Och under mina 
promenader utanför staden märkte jag först nu med en känsla av glädje 
tecknen på att våren börjad komma Det var de vita molnen, som i lätta 
flockar spredo sig över en ljus himmel. Det 
skimrade av dem som av blomkalkar vända mot solen, och ibland när vinden 
slet dem i stycken yrde de som fallande, vita blad genom rymden.







Jag vet inte, när det var som doktor Iller föreslog mig att han skulle få 
försöka med hypnotism mot min sömnlöshet. Jag trodde inte så mycket på 
det, och jag tyckte för övrigt inte om att en annan skulle befalla över 
mig. Men jag fann snart att denna behandling hade en helt annan verkan på 
mig än jag föreställt mig. Jag föll visserligen inte i sömn. Men där jag 
låg i det mörka rummet, medan hans händer långsamt ströko omkring mig, 
gled jag in i ett annat tillstånd, som jag väl kände. För att komma in i 
det tillståndet hade det dock ej behövts ett par strykande händer eller 
nagot mörkt rum. Min kropp blev tung, mina armar orkade jag med svårighet 
lyfta, men bakom mina slutna ögonlock gledo bilder förbi. Jag befann mig 
mittemellan dröm och vaka. Det var en syn, som ständigt kom igen då. Jag 
tyckte mig ligga på en äng, och runtomkring mig flögo vita fjärilar mot en 
blå sommarhimmel. Kanske mindes jag de ljusa vårmolnen där ute, så att det 
jag nyss sett på min promenad nu smälte mjukt tillsammans med min dröm om 
de vita fjärilarna. Alla tankar voro borta. All ångest! De vita 
fjärilarna, som lekte framför mig, snuddade med lätta vingar vid panna och 
ögonlock. Allt var ro. Stilla tung ro! Jag hörde doktorn gå ut ur rummet, 
då han trodde mig försänkt i sömn. Men jag låg vaken, fast orörlig.







Lenas förbindelse med artisten fortfor. Jag kände mig tyngd av hennes 
förtroenden. Helt visst bidrog denna historia till att enervera mig. 
Ofta retade mig hennes ansvarslöshet och hennes sätt att leva i nuet. 
Kanske avundades jag henne omedvetet. Men en dag kom hon till mig helt 
blek. Hennes man var på hemväg.



-Men da måste du sluta, sade jag. Tänk då på honom!



Hennes osäkra blick mötte min.



-Jag vet inte, sade hon.



Nej, hon visste inte. Hon kastades mellan sina olika stämningar. Två män 
hade fått rättigheter över henne. En dag kom mannen. Händelsevis mötte jag 
dem båda ute. Lena såg lycklig ut och pratade ivrigt. Han var ljus och 
kraftig med ett hederligt ansikte och ett par blå rättframma ögon. Han 
visste ingenting, och han höll Lenas arm sa fast, som om han aldrig skulle 
vilja släppa den. Nu sökte de efter en våning åt sig, eftersom han skulle 
få sitt arbete i Stockholm.



En tid gick, och jag såg inte mycket till Lena Jäderin eller Almberg som 
hon hette som gift, men sa en gång ringde hon till mig och sade, att hon 
måste tala med mig. Jag skulle komma upp till hennes lilla ateljérum, som 
hon ännu hade kvar, fastän hon och hennes man till sist hade fått en 
våning. Hon satt på sängen, då jag kom in. Hon måtte ha legat framstupa 
och gråtit, ty hon var röd i ansiktet med svullna ögonlock.



-Han vet det, sade hon, han har upptäckt det!



Hon såg sig förtvivlad omkring. Jag följde hennes blick. Rummet föreföll 
mig härjat. Det såg inte längre ut som en gömd och mjuk liten kärleksyra. 
Nu talade hon om hur han fått höra berättas om hennes förbindelse. Han 
hade tvingat henne att bekänna, och han hade blivit vild av vrede, en 
vrede som föreföll henne alldeles oresonlig. Genom allt vad hon sade 
darrade en naiv förvåning över att hennes man blivit så ond. Det var som 
om hon aldrig riktigt fattat, vad hon gjort. Hon, som var van att stryka 
ut vrede eller missnöje med ett par smekningar! Här hjälpte det inte. Hon 
visste icke, om han ville skiljas. Han förföljde henne, han spionerade på 
henne. För varje steg hon tog var hon rädd. Jag kunde inte hjälpa, 
att det hela kom mig att känna en viss lättnad, fastän jag tyckte 
synd om den rödgråtna förkrossade Lena.



Och nu följde dagar, då hon oupphörligt kom till mig med sina olyckliga 
förtroenden. Nu tycktes hon dyrka sin man. Den vrede han visade, det 
skräckregemente han förde, väckte alla hennes primitivaste känslor till 
liv. Hon blev plötsligt ödmjuk, och den förut leende munnen fick ett drag 
av vemod. Ibland sade hon att hon trodde, att han skulle slå henne. Men de 
fortsatte att leva tillsammans. Det var som om Lenas otrohet bundit dem 
vid varandra, som om skammen lagt länkar kring deras handleder och drivit 
dem framåt sida vid sida.



Och jag, som ofrivilligt blandats in i allt detta, kände mig ständigt mer 
förtvivlad. En dag uppe hos doktor Iller berättade jag det hela för honom, 
utan att nämna några namn.



-Ni tar allting för hårt, sade han, ni måste försöka skaka av er det.



-Jag kan inte, svarade jag oroligt. Jag far ju oupphörligt höra nya 
detaljer. Jag kan inte bli fri från dem.



-Det förekommer ofta sådana historier, sade han med ett litet leende. Man 
får inte vara för hård mot en ung fru, när hennes man lämnat henne för 
flera månader.



Ett ögonblick flög det genom mitt huvud, att jag bra litet kände den där 
mannen framför mig, som jag hade fått ett sådant förtroende till. Han 
visste nästan allt om mig, och jag visste ingenting om honom. Vad förde 
han för liv utanför mottagningsrummet? Vilka voro hans vänner? Hurudan var 
hans hustru? Jag hade sett henne en gång skyndsamt gå genom rummet, en 
liten ljus dam, som jag bara hann fånga en skymt av, innan hon var 
försvunnen.



-Nej, ni tar allting för hart, fortsatte han. Ni träffar så få människor, 
och därför göra de ett så djupt intryck på er, och deras historier bli för 
er till riktiga dramer. Ni kan vara säker på att den där unga damen kommer 
att glömma alla de här ledsamheterna mycket fortare än ni.



Det visade sig att doktorn häri fick rätt. Lena och hennes man 
försonades rätt snart. Ovädret gick över. Ingen av dem var tillräckligt 
uthållig för att kunna leva i ständig strid och spänning. Denna försoning 
förvånade mig mer än något annat. Man kunde således glömma!



Jag träffade för resten alltmera sällan Lena. Hon ville nu inte längre 
lämna sin man. Inte gick jag heller gärna dit. Det var som om jag, som 
visste allt, påminde Lena om en tid som hon helst ville ha utstruken ur 
sitt liv.







Den sommaren hyrde Pa en villa i närheten av Strängnäs. Själv var han 
sällan där. Det blev mest jag och Lova, som gingo där ensamma. Det var för 
mig en ensamhet, fylld av oroliga aningar, som jag icke kunde bli fri 
ifrån. Den leende, blida naturen omkring mig stillade dem inte. Utan att 
jag förstod det, saknade jag min läkare. Jag hade blivit så van vid att 
förtro mig åt honom. Det föreföll mig nu som en egendomlig lycka, att jag 
funnit en människa, som förstod mig och som ville mig väl. I min ensamhet 
kom allt vad som hänt mig under året tillbaka till mig. Jag tänkte på Alf, 
och jag gick åter igenom Lenas historia. Mitt minne, som var så skarpt, 
smärtade mig, men genom alla mina tankar på det förflutna borrade sig 
dessa olycksaningar.



En händelse, som inträffade under sommaren, förstärkte dem ytterligare. 
Det var Bo, som försökte skjuta sig. Pa berättade det en kväll, när han 
kom från Stockholm. Naturligtvis lyckades inte Bo. Han förstod sig alltför 
litet på skjutvapen. Den olyckliga händelsen skulle varit tragikomisk, om 
ej dödens allvarsamma ansikte verkligen varit så nära. Ingen av oss skulle 
kunnat tro Bo, den barnslige och smått löjlige Bo, om ett sådant tilltag. 
Madame Zizi hade övergivit både honom, baronen och de andra för en mycket 
ung herre, till och med yngre än han, en herr Bertram Standerthjelm, som 
såg ut halvt som en vacker kypare, halvt som en filmhjälte. Det hade 
sårat hans fåfänga. En het förmiddag, då madame ~izi varit sysselsatt på 
tidningen med att söka bringa ordning i korrekturen, steg Bo in. Han var 
blek och hade en revolver i handen. Den var blank och skinande och nyköpt.



-Nu skjuter jag mig! sade han.



Helt säkert var hans mening allvarlig, men hans sinne för det teauraliska 
hade inte tillåtit honom att begå detta sitt livs stora handling utan 
vittnen. Madame såg flyktigt upp. Hon trodde inte, att revolvern var 
laddad.



-Var så god! sade hon likgiltigt.



Då sköt han. Kulan gjorde ett hål i hans axel, inte i tinningen. Revolvern 
slant i sista stunden. Den uppskrämda madame ~izi höll på att svimma av 
förskräckelse, men hade i alla fall nog sinnesnärvaro att föra honom ull 
ett sjukhus. Och där fick han ligga en ud.



Jag förstod inte, varför denna berättelse skakade mig så. Det var 
släktspöket, som visade sig igen. Det var skuggan, som sakta gled framåt. 
Det tafatta, det ändamålslösa i lille Bos handling, visade mig att den 
spruckit ut från samma sjuka träd, som i sin rika blom burit fram Barbaras 
vansinne och Mirjam Meijerhelms hastiga förfall. Den ofrånkomliga 
samhörigheten med min släkt grep mig åter. Skräcken, som aldrig lämnade 
mig, kom igen med fördubblad styrka. Därför blev sommaren icke en lycklig 
sommar.







Pa och jag voro tillbaka från landet.



En vacker dag kom jag gående uppför Sturegatan, då en herre steg ut från 
en blomsterhandlares butik mitt framför mig. Han stannade och lyfte på 
hatten. Det var doktor Iller. Jag hade inte sett honom sedan våren, och 
jag tyckte inte jag kände igen honom riktigt. Han såg så solbränd och frisk 
ut. Vi blevo stående en liten stund och pratade, och då jag mötte 
hans mörka leende ögon, steg blodet plötsligt upp i mitt ansikte. Jag 
mindes, hur mycket jag berättat för honom inne i det tysta rummet med de 
blå, skyddande draperierna. Ingen människa visste väl så mycket om mig som 
han. Där han stod med solen i ansiktet och skrattande ögon, såg han 
minsann inte ut som någon gammal snäll läkarfarbror, och jag skildes från 
honom med en känsla av förvirring och osäkerhet.



Jag tror att det var den dagen det började - en liten gnista, som tändes 
av ett leende och blev en vådeld, som förtärde mig. Det var dock ej förrän 
långt senare jag tänkte på att det var den dagen det måste ha börjat. För 
första gången såg jag honom utan patienter och mottagningsrum till 
bakgrund: en herre av mina bekanta, som jag helt tillfälligtvis träffade 
på gatan. Han var en annan än förr, men alltjämt i besittning av mina 
förtroenden. Det var det, som gjorde mig osäker. Hur ofta jag än träffat 
honom och hur vänlig och intresserad han än visat sig, hade det likväl 
alltid stannat kvar något av en viss opersonlighet i vårt umgänge: han var 
läkaren, jag patienten. Man glömde det inte, och det låg något 
förtroendeingivande just i detta förhållande. Men den där soliga 
höstdagen, då den där främmande och ändå så välbekante herrn lyfte på 
hatten och spatserade bort med mina förtroenden, var det som om 
förhållandet mellan läkaren och hans patient sjunkit undan och något helt 
nytt begynt.



Jag kände det ännu mera, då jag kom upp till honom på hans mottagning. Det 
var många före mig, och med en suck hade jag börjat bläddra i 
tidskrifterna, då jungfrun stack in huvudet och sade att doktorn hade bett 
mig komma in ett ögonblick. Han mötte mig med en bok i handen.



-Det är synd om er att behöva vänta så länge. Kan ni inte läsa i den här 
under tiden? sade han.



Jag tackade och tog boken. När jag kom ut igen, slog jag upp den. Det var 
Hjalmar Söderbergs "Gertrud". Vi hade en gång talat om den. Det mindes han 
alltsa. Han måste ha läst den ofta. Flera sidor 
voro streckade. Jag bläddrade i boken nyfiken att få veta, vad han fäst 
sig vid. Jag stannade vid en sida. Där stod understruket: "Det man har 
vunnit är ingenting. Det man har att vinna är allt." Jag log litet för mig 
själv. Det var som om jag så fatt veta mer om honom. "Det man har att 
vinna är allt." Ett ögonblick såg jag för mig hans glupska mun.



Inne hos honom var sedan allt sig likt. Vi talade litet om boken, och vi 
talade om sommaren. Han berättade om sin korta semester, som han 
tillbringat vid havet. Och där jag satt och hörde på honom, föreföll det 
mig som om det jag nyss tyckt vara nytt i vårt förhållande redan blivit 
gammalt. Vi kände varandra nu, icke bara som läkaren och patienten, utan 
som två, vilka träffats en längre tid och redan ha mycket gemensamt.







I början av oktober blev jag liggande några dagar i influensa. En natt 
vaknade jag med en oerhörd tyngd på bröstet. Febern var borta. Det var 
inte den, som brände kroppen och tyngde på bröstet. Det var angesten, den 
gamla ångesten, som jag kände så väl, men som ändå skrämde mig. Jag satte 
mig upp i bädden. Längst borta i rummet tyckte jag mig skönja skuggan. Den 
spred kyla och förskräckelse omkring sig. Jag sparkade, jag rev upp 
sängkläderna, och plötsligt sprang jag fram till spegeln och stirrade in i 
mitt eget vita ansikte.



-Jag kommer icke undan! Jag kommer icke undan! mumlade jag och gick 
tillbaka till bädden.



Sova kunde jag inte. Jag vakade med ljuset tänt, och Pa blev helt 
förskräckt, då han på morgonen fann mig blek och frysande.



Längre fram på förmiddagen kom doktor Iller. Han lugnade mig genast. Jag 
fick medicin och skulle ligga några dagar.

Han skulle komma och se till mig då och då. Han kom nästan varje 
dag. Ibland på förmiddagarna, ibland om kvällarna. Jag började vänta på 
honom. Jag tyckte att hela rummet väntade med mig: stolen, som stod 
framsatt vid min säng, där han brukade sitta och prata med mig, 
skrivbordet, på vilket ett vitt pappersark låg i ordning för den händelse 
han ville skriva ett recept. Han tog rummet i besittning bit för bit. Jag 
var ju också nu fullkomligt ensam. Utom Pa och gamla Lova var han den enda 
jag såg. Som förut talade jag med honom om allt jag tänkte på. Jag hade ju 
en obegränsad tillit för honom.



Ofta var jag mycket orolig på dagarna. Då låg jag och pratade för mig 
själv. Fantasier kommo och gingo. Doktor Iller ville ännu inte skaffa 
någon sjuksköterska. Det var också sa sjukt i staden, att det var ont om 
sköterskor.



Jag älskade kvällarna, då han kom. Lova bar in teet till mig på bordet vid 
sängen. Han gav mig mitt sömnpulver och sitt leende kvar och såg på mig, 
medan jag drack mitt te. Då brukade han prata om det, som hänt honom under 
dagen. Han fick mig att skratta. Han skrattade själv. Den lilla gröna 
bordslampan slog en förtrolig ring av dämpat ljus omkring oss. Också Pa 
tyckte bra om honom, väl mest därför att han lugnade mig. Ibland blev han 
sittande i salongen och rökte och pratade med Pa, innan han måste gå.



Så förflöt det en vecka - två veckor. Jag blev inte sämre. Ibland kände 
jag mig bättre; men så kom ångesten igen. Tiden tycktes mig inte lång. Det 
var bara de dagar jag inte såg min läkare, som voro oändliga. Jag hade 
blivit alltmer beroende av honom.







En kväll fick jag ett av dessa svåra anfall, som jag fasade för. Pa ringde 
efter doktorn. Han kom och gav mig en morfininjektion Rummet gungade 
omkring mig. Jag blev som rusig, och utan att tänka mig för slog 
jag plötsligt armarna om hans hals, där han stod böjd över mig. Han 
mumlade:



-Det är inte rätt! Det är inte rätt!



Och liksom för att bestrida sina egna ord mötte hans mun min längtande. 
Det låg befrielse i dessa kyssar. Spänningen i luften lättade. Det var som 
om den hemlighet, som hela den föregående tiden ruvat i rummet, nu 
plötsligt sjungits ut, och jag sjönk i dvala, innan han ännu lämnat mig.



Dagen därpå vaknade jag, fylld av jubel. Ute var himlen blå, och solen 
kastade en bred strimma ljus in i rummet. Det var som om en pendel i mitt 
inre svängt om och slungat bort all oro och allt mörker. Jag kände mig så 
kry, att jag klädde mig och satt uppe i morgonrock, då doktorn kom in. 
Vara ögon möttes genast. Vad hade han väl tänkt, när han gick hem 
föregående kväll? Det visste jag inte, men han såg strålande glad ut nu. 
Han slog sig ned vid mitt skrivbord, och vi pratade - pratade bara för att 
höra varandras röster. Efter en stund blev jag trött. Jag måste lägga mig 
igen; men han gick inte. Han stod vid fönstret med ryggen åt mig, medan 
jag sakta började klä av mig.



-Ack, sade jag plötsligt, vad hjärtat gör ont!



Han vände sig om, och vi betraktade varandra leende.



-Låt mig lyssna! sade han, och i nästa sekund omslöts jag av hans armar. 
Låt mig lyssna! upprepade han, och hans hand trevade under linnet ned mot 
mitt hjärta.



Och plötsligt oreflekterat kastade jag mig bakåt och sträckte händerna 
emot honom, om för att skjuta honom ifrån mig eller draga honom intill mig 
visste jag väl knappast själv. Jag kände hans knä mot mitt eget, och med 
ens låg jag stilla, ty han tryckte sina heta läppar mellan mina bröst. Jag 
flämtade till. Ack där, just där hade jag känt en sugande längtan efter 
att bli kysst! Det var som om all njutning vore koncentrerad där i den 
mjuka, fjuniga gropen mellan brösten. Han visste det, och jag smög mig 
intill honom, tacksam över att taga emot och utan en tanke på att jag 
själv gav.

Varsamt lyfte han mig upp mot sig, och jag såg leende in i hans 
glänsande ögon. Hans hand gled smeksamt över mina ben. Under den tunna 
strumpan lyste huden fram, och strumpebandet stramade till efter hans 
grepp. Han fingrade på knäppet. Han ville ha upp det, men händerna 
fumlade. Då böjde jag mig ned och hjälpte honom. Ett ögonblick sågo vi på 
varandra. Jag sökte läsa i hans ögon, vad han ville. Själv hade jag ingen 
annan längtan än att åter genomilas av den salighetskänsla hans kyss nyss 
gav mig. Hans hand fortsatte att glida uppåt. Byxorna stramades at. Det 
kändes, som om jag hade ett litet hjärta mellan benen, som slog dunkande 
oroliga slag. Jag sade honom det.



-Så gränslöst oskyldig! utbrast han med ett skratt och tog sig om huvudet. 
Lägg er nu, lilla slarva!



Och skälvande i alla leder kröp jag ned i bädden och drog upp täcket över 
huvudet.



-Jag fryser!



-Inte frysa, lilla älskade!



Han stack sin hand under täcket och klappade mig litet. Flickrummets ljusa 
möbler stodo så prudentligt uppradade, och mahognyspegeln återgav rummet i 
sitt blanka glas. Jag var lycklig, het, orolig, allt på en gång. Jag 
överlämnade mig åt hans smekningar med en eggande känsla av att vi båda 
hängåvo oss åt något, som var förbjudet; men jag kunde dock inte heller 
reda ut, varför det skulle vara förbjudet.



-Är ni då så oskyldig?



Han sag forskande på mig, och jag förstod att han sökte dra sig till 
minnes, vad jag berättat honom, då jag suttit nedsjunken i den stora 
skinnlänstolen vid hans skrivbord. Jag svarade honom inte. Jag slöt ögonen 
och log litet. Hans fråga gav eko i mitt eget hjärta. Var jag oskyldig, 
efter allt vad jag varit med om?



-Det är så mycket jag ville fråga om, mumlade jag skyggt.



Och jag frågade. Med ett litet leende i mungiporna gav han mig en 
översikt över mitt köns företeelser, och jag översatte hans läkartermer på 
mitt eget språk: där är förrummet, draperiet och det innersta gemaket, dit 
ingen kan komma, utan att draperiet slits åt sidan. En ung kvinna låter 
ingen annan än den hon älskar slita åt sidan det draperiet. Detta var 
klart språk, och jag strök över hans heta panna och log åt hans iver och 
förklaringar, ty jag visste att jag var oskyldig. Det var egendomligt att 
jag, som under hela min uppväxttid drömt och svärmat och låtit mina tankar 
syssla med kärleken, ända hade så oklara begrepp om dess rent fysiska 
mekanism. En gång hade en ung flicka på ett brutalt sätt uppenbarat för 
mig något av mysteriet, och jag hade förstått och vridit händerna över vad 
jag förstått. Men när min läkarvän talade därom, fann jag ingenting av vad 
han sade rått eller frånstötande. Kanske var det därför, att hans ögon 
sågo på mig och hans händer smekte mig.



Han reste sig; han måste gå till sin mottagning.



-Nu förstår jag, varför jag behöll den lilla patienten hos mig så länge om 
mottagningsdagarna! sade han.



Och han böjde sig ned och kysste mig sa ömt och så varligt, som om han nu 
plötsligt erinrat sig att jag ännu var patienten, som man måste fara 
försiktigt fram med.







Nej, mina minnen äro inte goda mot mig! En sjuklings plötsliga nyckfulla 
ömhetstörst, och han gav efter för den. Kände jag honom? Var det inte han, 
som hade till plikt att känna mig? Var jag inte bara ett barn i hans hand, 
så ung och så färdig att böja mig? Denna kärlekshistoria, som levde sitt 
liv i ett sjukrums halvdager, fick också något av en feberkurvas stigande 
och sjunkande över sig. Den kyla, den förtvivlan jag förnam, da jag var 
ensam och min oro bragte mig att kasta mig av och an på sangen, mumlande 
och stönande, försvann hastigt, när jag hörde min väns steg närma 
sig dörren, och da han åter satt vid min säng, kom hettan i mitt blod mig 
att tro, att jag var frisk.



Vi voro nästan alltid ensamma hemma. Pa var borta hela dagarna, Lova kom 
bara, när man kallade på henne. Så hade vi var fullkomliga frihet.



Dagen efter det han suttit hos mig så länge var han blek och allvarsam.



-Det är inte rätt, sade han åter. Jag är läkaren, som kallats för att 
vårda er.



Men i nästa ögonblick var han tätt invid mig.



-Jag kan inte sova! mumlade han. Jag kan inte sova, därför att jag tänker 
för mycket på er. Älskade!



Jag hörde drömmande på honom. Den där mannen, som man förespått en lysande 
bana som läkare och till vilkens råd jag själv lyssnat, satt nu vid min 
säng och såg på mig med sina mörka ögon och sade att han älskade mig och 
att han inte kunde sova, för att han tänkte för mycket på mig. Jag blev 
plötsligt medveten om en makt hos mig, som jag aldrig förr haft en aning 
om och som jag inte visste, hur jag skulle bruka. Jag ville ju bara vara 
hans lilla flicka och bli smekt och bortskämd Aldrig hade det verkliga 
livet, som jag ständigt sökt undfly, varit så tätt inpå mig som då; men 
trots detta handskades jag med allt med den oansvarighet och vårdslöshet, 
som är fantasimänniskan egen. Den människa, som lever mycket i fantasien, 
är så van att i fantasiens rike ej bära ansvar för något, så van att 
drömmande åse allt, att hon blir häpen över att hon bränner sig, då hon 
sticker båda händerna i elden.



Ingenting är mållända så fyllt av njutning och kan så ge ett uttryck åt 
erotikens mest raffinerade väsen som dessa halva smekningar, vilka aldrig 
fullbordas, aldrig utlösa och därför heller aldrig kunna skänka 
tillfredsställelsens mättnad och trötta belåtenhet Det är ett eggande och 
hetsande spel, men insatsen är här dyrbarare än hopskrynklade och smutsiga 
sedlar.

Han var inte genom detta sin hustru otrogen, 
och en gång i framtiden skulle kanske också en man sluta mig i sina armar 
och finna mig vara en oskyldig kvinna. Jag var alltför oerfaren och han 
alltför erfaren för att en för brutal verklighet skulle bli i tillfälle 
att jaga mig undan.



Var detta kärlek? Det fanns stunder, då jag frågade mig, om ej det ordet 
var för stort. Man dör för sin kärlek, man lider för den, man offrar allt. 
Jag hade hört talas om den, jag hade läst om den och jag sökte nu jämföra. 
Men om han hade frågat mig, om jag älskade honom, hade jag ej kunnat 
svara. Jag ville omgivas av hans ömhet och i hans famn drömma vackra 
drömmar, men om han bett mig gå en lång och het väg för hans skull eller 
släpa på tunga bördor, som jag hört, att egyptiernas kvinnor göra för sina 
män, så skulle jag kanske nekat. Men jag behövde ju ej befara, att han 
skulle begära något sådant av mig.



Vi talade icke om framtiden. Om jag någon gång tänkte på den, tog jag väl 
för givet att vi da skulle vara tillsammans. Men vi uppgjorde inga planer 
och bestämde intet. En gång böjde han sig över mig och sag in i mina ögon 
och sade:



-Om jag inte så väl lärt känna er själ... Det är det, som är det tragiska, 
ty...



Här avbröt han sig plötsligt, och med ett vemod, som jag inte själv 
förstod, avhöll jag mig från att be honom fortsätta. Han var fästad vid en 
annan kvinna. Jag kunde inte bli hans hustru, icke bära hans namn, icke 
visa mig med honom ute. Ingenting av detta syntes mig heller särskilt 
åtråvärt, ty kärlekens blomma doftar ljuvligast på de undangömda platser, 
dit andras blickar icke nå. Men ändå föreföll det mig, som om något 
fattades, som om något inte vore, som det borde. Jag visste inte vad.

Under dessa dagar blev jag emellertid sämre. Medan min läkarvän var 
hos mig, var det som om ångesten lämnade mig, men åter ensam, fick jag 
ibland skrikanfall, som skrämde gamla Lova och Pa. De måste ha en 
sjuksköterska åt mig. Var det med tanke på sköterskan, som min läkare nu 
försökte dra sig tillbaka? Han kom till mig en förmiddag, men nu satte han 
sig inte som vanligt vid min säng.



-Det här går inte, sade han mörkt. Det måste bli slut!



Det kändes som om något dragit till kring min strupe. Han kunde inte mena 
det. Med en liten ynklig och bedjande flämtning såg jag upp. Sluta nu? Den 
korta tid, som detta varat emellan oss, hade bundit mig vid honom. De få 
dagarna skulle sjunka bort. De voro slut! De skulle icke komma igen! Jag 
räckte ut min hand mot honom, men han tog den inte. Då vände jag mig med 
en snyftning mot väggen. Jag hörde honom gå. I dörren stannade han, som om 
han väntat på något. Så stängde han sakta dörren efter sig.



Jag orkade ej fråga mig, vad detta betydde. Mitt trötta huvud skulle väl 
ej heller kunnat svara. Hela dagen låg jag tyst, men jag grät inte. När 
kvällen kom, tog jag på mig litet kläder och sprang min väg. Vart ville 
jag? Det visste jag inte. Jag ville bara springa ifrån alltsammans - både 
från hettan och iskylan. I mitt huvud dunkade en tanke om att någon orätt 
skett. Men jag visste ej om den skett mig eller kvinnan, som hade hans 
barn i sina armar.



Min förtvivlan kunde endast mätas med den lycka jag nyss tyckts mig 
genomilas av. Medan jag sprang, mindes jag dunkelt ett vatten jag sett 
blänka om kvällarna, fyllt av glittrande ljus från gatlyktorna. Dit sprang 
jag. Jag snubblade över en trottoarkant. Svimmade jag? När jag vaknade 
till medvetande igen, stod det fullt med folk omkring mig, svarta skuggor 
och vita ansikten. Då hörde jag Pas röst. Han hade funnit mig.

När jag kom hem i bilen, mötte doktor Iller oss i tamburen. Jag såg 
att han blivit skrämd. Han satt hos mig, tills jag åter blivit lugn.







Var det dagen därpå han började tala om att skicka mig till ett sjukhus? 
Det måste det ha varit. Han sade att jag snart skulle bli frisk där. Nu 
skaffade han också en sköterska. Men han sände alltid ut henne ur rummet, 
när han kom. Jag såg emellertid att han på allvar blivit orolig över mitt 
tillstånd.



Ett par dagar därefter kom han ganska sent. Sköterskan hade sina lediga 
timmar. Det var ett behagligt ljus i rummet. Endast den elektriska lampan 
över spegeln var tänd, och ljuset skimrade vitt i spegelglaset. Några röda 
dahlior, som stodo i en vas på toalettbordet, bildade en röd, orörlig 
fläck i spegeln. Då han böjde sig över mig, kände jag hur hans kläder 
doftade friskt efter promenaden i den kyliga höstluften. Han såg inte glad 
ut.



-Nu är det bestämt, sade han. I morgon skall ni fara till sjukhemmet.



Orden berörde mig sa litet. Han var ju hos mig, och morgondagen tycktes 
mig dväljas i ett avlägset dimland.



-Sista kvällen! sade han. Men ni kommer att snart bli frisk, och då skola 
vi åter träffas.



Jag flyttade mig intill honom och lade min hand i hans.



-Så tyst här är i kväll, sade han.



Han steg plötsligt upp och släckte det elektriska ljuset. Gardillerna voro 
ej nedrullade, och en blek måne lyste in. Åter var han tätt invid mig. Han 
vek upp täcket, men hejdade sig.



-Jag kan ligga litet bredvid er, viskade han.



Jag makade mig genast intill väggen för att göra plats. Han fattade mig i 
sina armar, och jag kände hans hjärta bulta tätt intill mig. 
Magnetiskt drogos vi intill varandra. Hans händer gledo smekande över min 
kropp. Jag förnam det, som om jag först nu fattade kvinnans passivitet i 
erotiken. Min kropp var lättjefullt tung, men flämtande, och gengäldade 
varje hans ömhetsbetygelse med en sprittning, som kändes ända ned i 
tåspetsarna. Han trängde sig på mig, och jag gjorde plötsligt motstånd, 
instinktivt, omedvetet. Vi brottades tyst med varandra, men brottningen 
var njutningsfull som heta smekningar. Ingen segrade, och ingen föll och 
jag blev med ens stilla, då jag kände hans hand tryckas hårt mot mitt 
sköte. Endast i drömmarna hade jag förut obestämt erfarit den krampaktiga 
vällust jag nu njöt. Mångfaldiga gånger hade jag hejdat mina egna händer, 
då de dragits dit ned för att smeka och kittla, och jag kände det, som om 
jag kringginge mitt eget samvetes bud, då jag nu lät hans händer utföra 
detta verk.



Min åtrå endast stegrades av hans smekningar. Det var en åtrå utan bestämt 
mål, utan bestämd vilja, den var het och vällustig, obestämd och irrande. 
Jag tryckte mig intill honom. Det föreföll mig, som om en vind drivit in i 
rummet och stannat över oss, omsvepande oss med heta drivhusångor. Och jag 
viskade in i hans öra för första gången ordet:



-Du!



Han drog tungt efter andan. Långsamt sträckte jag mig i hans famn. Mina 
hetaste önskningar voro nu uppfyllda. Dock, samma åtrå var alltjämt 
outlöst. Men själva denna lidelsebristande åtrå, denna överexalterade 
drift, som spände, tryckte och hettade, rymde i sig tillräcklig njutning 
för stunden.



Plötsligt föll en tanke mig in.



-Tänk om jag i mina fantasier på sjukhuset skulle ropa ert namn och tala 
om er? framkastade jag.



Han reste sig upp och tände åter ljuset. Jag hade aldrig sett hans ögon så 
glänsande eller den barbariska munnen så blossande röd.



-Då skulle ingen tro er! svarade han lugnt och ryckte på axlarna.

Jag tänkte inte på hans ord då, men långt senare kommo de tillbaka 
till mig med en grym skärpa, som om varje ord varit ett knivhugg.



Dagen därpå forslade han mig själv till sjukhuset, och det är efter 
anteckningar jag gömt från min vistelse där, som jag nedskrivit det nu 
följande.



KEJSARENS HOTELL



Eftersom det var 
han, som förde mig hit, så är det väl det bästa för mig. Eljes hade han 
väl inte gjort det. Men de, som älska en, mena ofta så väl och göra en så 
ont, och det gör ont. Just här, där jag lägger handen. Det är i hjärtat. 
Men det är för att han är borta. Jag såg att han hade tårar i ögonen, då 
han sade adjö. Han log för att jag ej skulle bli rädd, men ögonen voro 
fyllda av tårar. Jag håller av honom både för de tårarna och det leendet, 
men mest för tårarna. Själv kan jag inte gråta.



Vi foro hemifrån i bilen. Sjuksköterskan satt på min ena sida, han på den 
andra. Under filten tryckte han min hand. Han smekte lätt fingertopparna, 
en i sänder, och när jag kastade en blick på honom från sidan, såg jag att 
han log. Det var en av dessa strålande höstdagar, då luften är så lätt att 
andas. I parken skiftade träden i rött och gult, och små barn sprungo 
omkring och sparkade i lövhögarna och skreko av glädje.



Med ens fylldes jag av en känsla av starkaste livslust. I veckotal hade 
jag ju legat inne i ett halvskumt rum, nu var det som om dörren öppnats 
och solen strömmat in till mig. Himlen var högblå, allting sken och lyste. 
Hade han då stannat bilen och fört mig ut i livet, är jag säker på att de 
mörka skuggorna jagats undan för alltid. Men han stannade inte bilen. Han 
endast smekte mina fingertoppar och log och körde vidare med mig.



När vi kommo fram till sjukhuset, höll jag på att svimma. Jag hörde röster 
omkring mig, såg skymten av främmande ansikten. Strax därefter låg jag på 
en soffa, och han böjde sig över mig. Han sade ingenting, men hans ögon 
bådo mig att inte glömma. Så blev allt borta.

Mitt rum är så litet, och fönsterluckorna äro stängda, så att jag ej 
kan se en skymt av den blå rymden som jag älskar. 1 dörren, mittemot min 
säng, är ett litet fyrkantigt hål, för att man skall kunna titta in på 
mig. Det är mycket plågsamt att veta, att någon när som helst kan iakttaga 
mig.



Jag vrider och vänder på mig för att komma undan från det där titthålet. 
Jag kryper under täcket, men dyker åter upp igen. Ser någon på mig? Jag 
gör grimaser och ler. Ser någon på mig? Jag stirrar på väggen, som är utan 
tapeter och målad med grön limfärg. Med fingret petar jag på väggen och 
följer langsamt en svart rand, som listat sig in bland allt det gröna. Ser 
någon på mig? Vid fönstret står en byrå med en liten spegel på. Jag lägger 
mig framstupa i sängen och stirrar in i spegeln. Men mina ögon säga mig 
ingenting. Då tar jag med händerna i ansiktet på ett främmande sätt, som 
om det ej tillhörde mig. Mina händer se ut som om de aldrig blivit kyssta 
och smekta. Livlösa, vita, tafatta.



Nu kommer någon in i rummet. Det är en gammal kvinna med ett slags 
indianansikte, kolsvart, slätt, benat hår, men med vänliga ögon. Hon ser 
ut som en trotjänarinna i ett fint och gammalt hus. Hon är icke 
sjuksköterska, säger hon mig, ett slags vårderska snarare, som bor i 
närheten och som även är nattvakt för vissa rum. Jag bryr mig inte mycket 
om vad hon säger, ännu äro institutionens olika personager och deras 
göromål mig alldeles likgiltiga. Strax därpå bäres matbrickan in, en stor, 
svart, klumpig bricka med maten utportionerad: ärtsoppa och tjock 
pannkaka. Jag är van vid små fina, lackerade brickor med broderade dukar 
på och en vacker servis, och denna uppläggning förefaller mig motbjudande. 
Maten kväljer mig. Gumman, som sitter mittemot mig och vänligt uppmanar 
mig att äta, medan hon nyfiket granskar mig, retar mig också. Med ens 
förefaller det mig som om en tredje person är med vid bordet. Det vänliga 
gamla indianansiktet kommer långt bort, och ändå vet jag inom mig att det 
är mig nära, men den tredje personen tar plats vid det lilla bordet och 
tvingar mig att tala. Jag tycker att det är Frank Maclean. Jag 
förstår att det ej kan anses förnuftigt att högt sitta och prata med en 
person, som ingen annan ser, men ändå gör jag det. Och jag hör min egen 
röst, som man brukar höra den, då man vaknar upp av att man talar i 
sömnen. Och ju mer jag talar, ju tydligare framträder hans ansikte, detta 
bleka, vackra ansikte, som jag ej sett på många år. Han är i stor ångest, 
han tigger och ber mig om något, han fryser, så att huden knottrar sig. 
Men jag är maktlös och skriker högt av förtvivlan. Indianansiktet lutar 
sig över mig, men tröstande ord kunna icke hjälpa mig. En liten ljus 
sköterska, som kommit in, ger mig ett pulver.



Det är natt, men ljuset brinner ännu i mitt rum. Alla möblerna äro 
utflyttade, och det liknar en cell. Ack, jag vill icke vara här. Jag 
sluter ögonen, och nu stiger en syn upp. Jag har haft den förr, jag 
förstår icke var eller när, men nu när den kommer tillbaka, tar jag emot 
den, som om jag länge varit förtrogen med den. Framför mig sträcker sig en 
landsväg, lysande vit i solskenet, på ömse sidor stå ängarna fyllda av 
doftande blommor, och längst där borta försvinner vägen i en hög, mörk 
granskog. Det är ro och vila här. över de gröna ängarna sjunga fåglarna, 
luften är fylld av deras musik. Och jag går där långsamt, njutande av 
solen, sommardagen, blommorna. Men ju närmare jag kommer granskogen, ju 
mer dröjande bli stegen, ty jag vet, såsom man vet saker i en dröm, att 
alldeles där i skogsbrynet står en röd rosenbuske, och jag måste bryta en 
ros. Den skall sticka mig med vassa törnen, och jag skall åter vakna upp 
till verkligheten. O, åter sker det! De vassa törnena tränga som pilar 
rätt in i hjärtat.



På nytt är jag i cellen. Dörren står nu på glänt, och jag hör lågmälda 
röster. På tå smyger jag fram till dörren. Det är en trång korridor dar 
utanför och en öppen spis, där veden knastrar och sprakar hemtrevligt. De 
äro två nu, kvinnan med indianansiktet har en röd stickad kofta på sig, 
och bredvid henne står en yngre kvinna med runt ansikte. De få se mig.

-Får jag komma ut?



-Ja visst!



Det är natt, men om jag vill sitta en stund där ute framför brasan, får 
jag det gärna.



Det förefaller mig som ett äventyr i skogen. Nya stora kubbar läggas på, 
och indianen, Fröken kallar man henne, sätter en liten kaffekokare ovanpå. 
Fröken är munter och gemytlig. Hon berättar historier så att vi båda 
skratta och den andra nattvakten måste komma och hyssja på oss.



Jag är åter glad. I morgon är allt över, och jag skall åter vara med min 
vän. Hur mycket jag än säger, talar jag aldrig om honom. Det är min 
hemlighet, och det skall den nog förbli. Den sprakande veden väcker minnen 
hos mig: brasor hemma i barnkammaren, då jag var liten och låg framstupa 
och stirrade in i glöden och såg slott och troll och underliga figurer, 
utfärder i släde på landet och framkomsten till något litet härbärge, där 
man rastade och stekte äpplen framför den öppna spisen. Allt vad jag 
tänker på far en särskild färg och glöd, det springer ögonblickligen fram 
för min syn som tavlor. Fantasien är i ett sådant upphettat tillstånd, att 
den kan framkalla vad den behagar. Minsta infall blir en lång historia, 
minsta intryck skär djupa skåror i hjärnan.



Nu skall jag få värma mjölk i en mugg. Den går sönder, och plötsligt blir 
jag ursinnig och springer in och kastar mig på sängen. I\lan har tagit 
ifrån mig något dyrbart, jag vet inte vad, men det är som om det 
symboliserades av den varma mjölken, som jag inte fick. Jag hatar Fröken 
och hela världen och sparkar mot sängkanterna. Dörren är åter stängd, men 
jag vet att man betraktar mig, och jag somnar äntligen - somnar i hans 
famn, vaggad till ro av hans röst.



Det förefaller mig, som om jag bara sovit ett ögonblick, då jag vaknar av 
att jag tycker mig höra en hund skälla. Det är ett ljud, som återkommer 
regelbundet. Nu urskiljer jag en röst, som räknar ett, två, tre, därpå 
kommer något ord, som utstötes med styrkan i en hunds skall. Var har jag 
egentligen hamnat? Då ljudet plötsligt tystnar, är det någon som 
börjar sucka och gråta i närheten. Denna kvidan lägger sig tung på mitt 
bröst, men i stället för att själv gråta sjunger jag med hög röst. I 
detsamma öppnas en dörr i korridoren, och jag hör ett par karlar gå in för 
att tömma. Den ene säger halvhögt:



-Hon är verkligen splitt galen.



Med ens blir jag tyst. Orden tyckas eka i huset, och i ett ögonblicks 
obarmhärtigt blixtljus ser jag mig själv sådan jag är, och med ett 
halvkvävt rop gräver jag ned mig bland sängkläderna.







Överläkaren är en liten man, som heter doktor Lukas Goldberg. Hans 
härstamning röjer sig ej så mycket i utseendet, ty han är blond med ljusa, 
blå ögon. Han är liten, satt och bredaxlad och skjuter ut både magen och 
underläppen på ett egendomligt sätt, som visst skall verka myndigt och 
barskt. Men hans leende är ändå mycket intagande. Blixtlikt upplyser det 
detta allvarliga, nästan bistra ansikte, kring mun och ögon bildas otaliga 
smilande rynkor, och tänderna blänka vita. I början vilseleder detta 
leende. Man tror sig ha att göra med en godmodig, ömsint, nästan litet 
lättsinnig person, som icke så mycket strävar efter rykte och utmärkelser 
och pengar som efter att vinna människors hjärtan och hjälpa de lidande. 
Kanske var han en gång sådan, och kanske har han detta leende kvar som en 
vana från forna dagar. Med det leendet avväpnar han tröttsamma patienter 
och deras anförvanter, han ler ut dem ur väntrummet och ler in de nästa. 
Men då jag så småningom lär känna doktor Goldberg, får jag motvilja för 
honom. Han har icke det varma medlidande, som hjälper och läker. Helt 
säkert kan han skickligt ställa en diagnos och ge en sjukdom namn efter de 
vedertagna beteckningarna, men det är icke nog. Den sjuke måste också 
känna, att bakom yrkesmannens rutinerade 
duktighet finns ett gott hjärta; om detta fattas, märker han det genast, 
och lider därav.



Efter de första gångerna överläkaren varit hos mig är jag redan trött på 
hans strålande leende. Det har blivit till endast en falsk skylt.



Vid tio-, elvatiden går första ronden. De komma i en lång rad, främst den 
lille överläkaren, därefter underläkaren, en ståtlig ung herre med glada 
svarta ögon, och sist översköterskan. Man blir förstummad inför all denna 
auktoritet. Med ögon matta av sömnpulver och sömnlöshet stirrar jag på 
dem. Det är en händelse på dagen, denna första rond. Man får en känsla av 
att man dock är ganska omvårdad, då man betraktar dessa vita rockar, som 
ha en svag lukt av karbol. Och fallet har ännu inte mistat allt intresse 
för dem. Jag är en ny patient, och diagnosen är kanske ännu icke klar. 
Själv hade jag icke sett sällskapet förr; men knappt ha de gått, förrän 
jag tycker mig höra musik. Jag sluter ögonen och lyssnar. Långt bortifrån 
kommer musiken, likt en brusande våg når den mitt inre medvetande, en våg 
som begynner långt borta i det stora hav, som vår tanke ännu icke lodat, 
jag lyftes upp på dess sjungande våg för att i nästa ögonblick åter 
slungas ned i djupet. I ena stunden är jag fylld av jubel, i nästa av 
svart ångest och förtvivlan. Jag hör mig själv tala högt och ibland 
sjunga, min kropp är utan känsel. Ibland har jag ett svagt medvetande av 
att andra tala omkring mig och att överläkarens allvarliga ansikte åter 
lutas över mig, men själen sliter och drar vid förnuftets flytande ankare 
som en liten båt, som i storm vill slita sig lös.



Jag domnar bort. Bilder från förgångna år stiga upp för mina ögon. Jag 
ropar namn, som jag trodde jag glömt, jag sträcker handen efter flyende 
skuggestalter. Åter genomlever jag den förfärliga stund, då jag såg min 
mors ögon brista. Och under allt detta växer till en förfärande visshet 
den känsla, som på sätt och vis åter bringar mig i jämvikt: att ingen kan 
hjälpa. En hand sträckes fram och ger mig in något i en sked, och 
jag sjunker ned i den dvala, som endast gifter kunna ge. Och från den 
stunden ser jag mer än någonsin i dessa små vita pulver den enda räddningen 
undan det hav, som jag eljes är i fara att förlisa på.



Varför äro nätterna så förskräckliga? Är det för att solen är borta eller 
för att man då är mest ensam? Det finns människor, som sova hela nätterna 
i ett sträck och styrkta vakna upp till en ny dag, men för de andra, de 
som vaka i ångest, bli nätterna svarta vidunder, som vilja sluka dem i 
sina käftar



Ljuset, som brinner hela nätterna, pinar mig även. Mitt rum ligger i en 
avkrok av korridoren, och där mötas de båda nattvakterna och viska och 
prata med varandra. Dit bäras soppor och annan varm mat, och den gamla 
indianen slamrar muntert med tallrikar och skedar. Hon sover om dagen, och 
för henne är natten dag. Jag tror icke, att en frisk människa skulle kunna 
sova här, hur mycket mindre då en sjuk? Ibland osar det i den öppna 
spiseln, och då måste ytterdörren upp med buller och bång. Men i natt är 
jag glad, ty jag har en kär gäst här. Han sitter på sängkanten och håller 
mina händer, och hans mörka ögon äro fyllda av ömhet.



-Lilla flicka, säger han, min lilla flicka. Och medan jag ser in i hans 
ögon strömma minnena över mig...



Vem tittar nu i dörren? Ack, den gamla indianen! Skall jag aldrig mer få 
vara ensam med min älskade? Hon ställer till den värsta oordning i mina 
minnens tavelgalleri, och jag kan ej finna mina tankar igen på länge. Jag 
märker nu, att jag under årens lopp lärt mig en massa fraser, versstrofer, 
meningar ur alla de otaliga böcker jag läst. De flyta upp till ytan som 
tunt skum, och då jag är uttröttad, pladdrar jag dem utan uppehåll liksom 
människor, som anse att de till varje pris måste hålla konversationen vid 
makt, fortsätta att prata på i det oändliga om att "det är vackert väder i 
dag" eller "i går regnade det", när de ej kunna hitta på annat att säga.



Jag kan omöjligt sova med ljuset rätt i ansiktet på detta sätt.

Men det måste vara ljust, sa att jag kan ses från tittgluggen! 
Människan är verkligen praktfull, storartad, då det gäller att uppfinna 
pinomedel för sin nästa.



Kläderna trycka mig. Upp på golvet! Det har ingen matta. Har man någonsin 
hört talas om att det får finnas matta i en cell? Mina fötter se helt små 
och hjälplösa ut på det nakna golvet. Han brukade taga dem i en av sina 
händer och värma dem. Varför skall man egentligen ha skjorta på sig? Bort 
med den! Den ser så löjlig ut, där den ligger på golvet. Den måste 
försvinna. Jag tar tyget och river det mitt itu. Det kraschande ljudet gör 
mig vild av förstörelselusta. Ritsch! Det fina linnet rämnar i bitar. Men 
jag är inte nöjd därmed. Jag river det i små remsor och känner, hur 
händerna rycka som i kramp efter mera att riva i. Då kommer indianen. Hon 
blir förfärad. En ny skjorta. Jag får ju inte förkyla mig. Den undergår 
samma öde. Men då kallas på hjälp. Starka händer lyfta mig upp i sängen. 
Jag slår omkring mig och arbetar så svetten lackar för att komma loss. Det 
går inte, fem mot en. Och uttröttad måste jag ge vika, och jag sjunker i 
dvala, innan de ännu gatt ur rummet.







Det är förfärligt att vakna morgonen efter en sådan natt. Min kropp är 
full av blånader. Ena benet är ömt, och jag har slagit knäet i blod mot 
sängkanten. Jag ligger och stirrar dystert ut i rummet. Nu ser jag för mig 
nattens händelser i bjärta färger. Ånger, förtvivlan och sorg kämpa om 
herraväldet i mitt hjärta. Jag minns aldrig att jag slagits förr, och jag 
har inte ens haft ett häftigt lynne.



Jag borrar ned huvudet i kudden och gråter av blygsel! Å, jag vill gömma 
mig, ingen får se mig i min förödmjukelse. En skum dager gör stämningen i 
rummet ännu hemskare, endast ett svagt ljus silar in genom den översta 
fönsterrutan, varifrån



man slagit upp luckan. Då hör jag någon komma in i rummet. Nej, ingen, 
ingen får se mig, och jag kryper långt ned under täcket. Men vem kan det 
vara? Någon muttrar och mumlar och tassar. Jag måste ta reda på, vem det 
är. Det är en liten krokig grå gumma med ett par listiga ögon och en vit 
näsdukssnibb över håret. Hennes irrande blick stannar ibland på mig. Och 
plötsligt lysa ögonen till. Hon har fått syn på en apelsin i fönstret. 
Blixtsnabbt sträcker hon ut armen. Apelsinen ligger ej längre där. Nu 
försöker hon att baklänges kryssa sig ut ur rummet, ty hon håller, 
försiktigtvis apelsinen bakom ryggen, allt under det hon ger mig 
misstänksamma blickar, som om jag tagit något från henne. Då kommer 
översköterskan syster Dagmar in. Hon är ung och blond, men ser ganska klen 
ut.



Jag får veta att den lilla grå gumman heter fru Karolina, tillnamnet är 
Svensson, men det får man ej säga, ty då råkar hon i raseri. Det är hon, 
som räknar ett, två, tre om morgnarna i rummet bredvid mitt, och hon må 
gärna ha min apelsin.



Jag är rädd att på nytt bli ensam, ty det ödsliga havet är i dag mycket 
nära, men syster Dagmar kallas bort, och vågorna skölja åter över mig.



Det är som om det bildats ett slags osynlig telefonstation över mitt 
huvud, varifrån trådarna löpa ut över hela världen och bortom dess gräns. 
De sätta mig i kontakt med längesedan döda, vilkas röster jag hör 
runtomkring mig, och under en lång stund har jag samtal med en skald i 
Finland, vilkens dikter jag förr älskade. Under dessa transer har jag 
ingen förnimmelse av mitt kroppsliga jag. Själen flyter ut, alla gränser 
sprängas, rymden är stor, oändlig, evig. Jag svindlar infor dess storhet, 
men finner en viss njutning även i denna svindel. Och jag tror ju icke på 
ett liv efter detta! Ängsligt har jag klängt mig fast vid den sköna 
jorden, även om också den ofta tyckts mig gunga under mig. Är det 
verkligen jag, som omges av de hädangångnas röster? Men jag har icke tid 
att grubbla. Kanske tror jag inte ens nu, utan vet inom mig att det 
endast är hörselhallucinationer. Där jag ligger och låter mig slungas 
mellan världarna, är det icke plats annat än för en känsla, nästan 
triumferande i sin styrka: att jag först nu lever, att jag förut varit 
blind och döv och snubblat fram på vägen med blicken envist fästad på 
marken. Jag är inte längre en förödmjukad och besegrad varelse, jag är ett 
med den strålande rymden, ett högre väsen liksom de, vilkas röster jag hör 
omkring mig.



Den unge underläkaren med de glada svarta ögonen kallar mig åter tillbaka 
till jorden. Jag svarar helt redigt på hans frågor, ännu har icke 
mattighetstillståndet, som alltid följer tätt efter ett sådant utbrott, 
kommit. Men jag är otålig, ty jag känner med varje minut, hur extasen 
rinner bort som sanden ur timglaset.



Denna förmiddag slås fönsterluckorna upp, och jag får se ut genom 
fönstret. Ett träd står där utanför, och löven hänga skrumpna och vissna, 
himlen är höstgrå, och vinden rör upp lövet i små virvlar på sandgångarna. 
Några patienter promenera där ute. En herre med dyster profil och 
napoleonshatt och med handen instucken i sin kappa går upp- och nedför en 
liten trädgårdstrappa med ojämna stentrappsteg och mumlar något för sig 
själv. En annan herre med litet lutande hållning spatserar på gången 
nedanför. Det är något hos honom, något visst förnämt, som väcker min 
uppmärksamhet.



-Vem är det? frågar jag den unga sköterskan, som sitter bredvid mig.



Hon tittar ut.



-A, det är Kejsaren, säger hon, han tror att han är kejsare, och kallar 
sjukhuset för Kejsarens hotell. Han - -



Men så avbryter hon sig plötsligt, kanske rädd att hon sagt för mycket.



"Kejsarens hotell." Det är inte illa. Det låter lika galet som det är. Jag 
börjar tänka på mannen där ute.



-Har han varit länge här?

-Femton år.



Och så börjar flickan tala om något annat. Jaså, femton ar! Om hon sagt 
femton månader eller femton veckor, skulle jag tyckt att även det vore en 
lång tid. Men femton år! Han måste varit en ung man, när han kom hit. Nu 
går han där ute långsamt som en gammal man, och när han nästa gång kommer 
närmare fönstret, ser jag att hans hår är grått i nacken under den mjuka 
hatten.



Den kvällen vill jag spränga det lilla rummets väggar för att få luft. Man 
kan icke hålla mig. Raseriet ger mig krafter, som tyckas övermänskliga, 
och plötsligt hör jag överläkarens dystra röst. Och åter äro de där, de 
två vita rockarna, som nu framför mina ögon endast bilda ett suddigt 
virrvarr. Jag ligger där naken, flämtande utsträckt på bädden. Men jag har 
ingen känsla av att jag är naken. Jag har nästan mistat andan av den 
häftiga rörelsen. överläkaren säger något till sköterskan, hon försvinner, 
någon lägger ett täcke över mig. Det är spänning i luften, och jag 
avvaktar med en viss oro, vad som nu skall hända.



Sköterskan kommer in med ett par långa läderhandskar, vid vilka tunga lås 
hänga. Och långsamt, högtidligt trär överläkaren dessa löjligt stora 
tingestar på mina små händer, som förr alltid blivit bortskämda, smekta 
och kyssta, och mer än som kanske varit rådligt.



Men da han skall draga åt remmarna vid handlederna upptäckes, att de äro 
för stora: ett nytt hål måste borras. Underläkaren räcker fram sin 
pennkniv, överläkaren arbetar strängt, det är inte så lätt att borra ett 
hål i det gamla hårda lädret. Äntligen lyckas det, och när de tunga 
järnlåsen, liknande dem man hänger fast vid lårar och stora koffertar, 
knäppa till, vänder jag mig bort, ty det är en av de bittraste stunderna i 
mitt liv. Aldrig skall jag sedan glömma de tunga låsen och de stora 
läderhandskarna. Jag kan inte sova med dem, ty jag är van att lägga ena 
handen under kinden som ett gott barn.



Morgonen därpå tvingas jag att fortfarande ha dem kvar, 
medan man långsamt matar mig med mat, som jag 
icke vill äta. Och tyst och bitter som ett djur i sin bur tillbringar jag 
timme efter timme, medan rummets grå dager så småningom åter övergår till 
en ännu gråare skymning.







Min fantasis bilderbok är outtömlig. Denna kväll, när jag icke gråter, 
slås den upp för mig. Se! Vita fåglar mot en blå himmel! Deras vingar 
glänsa! Ju närmare de komma mina bländade ögon, ju större tyckas de mig. 
De växa, de svälla. En fågel sänker sig mot jorden och snuddar vid en 
klippspets. Då faller en röd bloddroppe som en rubin genom luften...



Ett ändlöst hav, gnistrande i solskenet; sorlande vågor, som skölja upp 
mot den gula sanden. Vita soltält, varunder lättjefulla unga människor 
ligga utsträckta, lyssnande till vågskvalpet och njutande av solen och 
sina egna kroppars märgfyllda hälsa. Ack, jag vill vara där! Jag vill 
känna den varma sanden kittla mina bara fötter! Jag vill borra ned 
tåspetsarna och gräva med händerna i detta gula solvarma och låta 
solskenet strömma ned över mig. Kära goda ni där borta under de vita 
tälten, slängen bort era engelska romaner, kasten parasollerna och räcken 
mig en hand! Havsvinden kommer vinande, den finaste sanden yr upp som 
skum, och tavlan suddas hastigt bort - -



En horisont, där molnen hopa sig - en blixt klyver himlen och förvandlar 
det mörka till guld. I det skumma berget är en grotta, fukten dryper från 
väggarna, och från grottans valv hänga flädermus vid flädermus orörliga 
med hopslagna vingar. De äro nästan lika stora som människor, likt väldiga 
grå, förstelnade droppar hänga de där, och när blåsten plötsligt med ett 
vrål rusar in i grottan, slå de mot varandra, och det ljud som uppstår är 
som prasslet av milliontals vissna höstlöv.

Den mittersta flädermusen öppnar sakta sina vingar, och jag ser en 
skymt av ett par krökta klor och en förgrämd gammal kvinnas ansikte, där 
leendet stelnat till en otäck grimas och där ögonhålorna äro fyllda med 
ett orörligt smutsgrått vatten.



Jag ser upp. Det känns som om den gamla kvinnan slagit sina flädermusklor 
i mitt hjärta. Och jag rusar ur sängen och fram till dörren, men den är 
stängd. Jag är helt enkelt inlåst. Detta ökar min förskräckelse. Utan att 
känna någon smärta kastar jag mig mot väggarna, handlöst, hänsynslöst. Jag 
dunkar huvudet i fönsterluckorna och slår mig var jag kommer åt.



Åter äro sköterskorna över mig. Jag har nu funnit ett sätt att hindra dem 
att fort nog få mig på rygg och övermanna mig. Med en hunds ilskna bett 
biter jag mig fast i min ena arm, så att de få nog att syssla med det för 
en stund. Långt efteråt avtecknar sig ett otäckt blårött märke där bettet 
träffat. Men nu skall jag ha "långbad", ligga i ljumt vatten ett par 
timmar för att lugna mig. Upprörd som jag är, kastar jag mig tvärt i 
badkaret, så att vattnet stänker högt, och sedan vill jag upp. Men det är 
Stina, det äldsta och vanaste av biträdena, som nu vaktar mig. En senig 
hand pressas mot min panna, och hela mitt huvud sänkes under vatten. Det 
bubblar och sjuder för öronen, jag har en känsla som om jag skulle kvävas, 
och när jag åter får upp huvudet, ligger jag stilla. Men jag vet att hon 
endast gjort det i plötsligt dåligt lynne över att jag stänkt ned henne, 
och jag ligger i vattnet och stirrar på hennes bistra ansikte och 
sammanknipna mun, till dess jag förblandar henne med flädermusansiktet 
och skräcken åter håller på att smyga sig över mig. Egentligen är det en 
vacker kvinna, Stina, hon håller på att närma sig medelåldern, men håret 
är säkert lika mörkt och krusigt och kinderna lika röda som då hon var 
ung. Kanske är det detta arbete, som gjort hennes drag och blick så hårda, 
men när hon någon sällsynt gång ler, mjukna dragen och ögonen få glans.

Det ljumma vattnet lugnar mig, det känns behagligt i kroppen och 
mattar ut mig långsamt, och jag är helt glad till mods, då kvällsbrickan 
sättes tvärsöver badkaret och jag får äta där. Det är lustigt, och när jag 
efter ett par timmar åter får komma i säng, känner jag mig snäll och ber 
alla om förlåtelse och bjuder på konfekt ur en ask, som någon skickat till 
mig. Detta behov som jag har efter varje utbrott att be om förlåtelse, som 
om jag gjort något ont, är barnsligt, men tillfredsställer mig mycket. Det 
är en känsla av tryckande skuld, som jag då tycker mig få avbörda.







Jag har nu varit ett par veckor på sjukhuset och känner mig litet bättre, 
så mycket bättre man kan bli, då man ej får sova om nätterna, och för 
första gången säger Lukas Goldberg, att jag skall få promenera en stund.



Jag går genom en korridor, vars oxblodröda väggar endast bidraga till att 
göra den ännu mörkare och dystrare: det är som om till och med 
målargesällerna inspirerats av ställets atmosfär. Korridoren är inte lång, 
ty det finnes blott fyra dörrar på vardera sidan av den. I slutet på 
korridoren är en reglad dörr. Varje sköterska bär vid en snodd fästad en 
väldig nyckelknippa. Första dörren låses långsamt upp. Nästa dörr! Det är 
i den yttre korridoren, varifrån breda trappor leda upp till den övre 
våningen. När slutligen den tunga ytterdörren öppnas och nyckeln 
motvilligt gnisslat i dess lås, har jag fått en så klar och tydlig 
förnimmelse av att jag är en fånge, att jag nästan känner kedjan rassla om 
foten.



Det är en ganska stor och härlig park vi usla stackare fatt att vandra i. 
Den är omgärdad av ett högt trästaket, och en väl tillbommad, hög grind 
befäster ytterligare att varje försök att komma ut till den frihet, som 
hägrar på andra sidan, är tämligen omöjliggjort. Själva byggnaden ser ut 
som ett väldigt, tegelfärgat stenslott och gör verkligen skäl för 
namnet "Kejsarens hotell". Inga andra äro ute för tillfället, och 
sköterskan och jag promenera en stund fram och tillbaka.



Jag betvingar min motvilja, då jag skall in igen. Åter låses upp och låses 
till, långsamt, ordentligt. I den yttre korridoren går Kejsaren själv fram 
och tillbaka med en vit bindel knuten om pannan. Han har ett kvickt och 
intelligent utseende, men draget kring munnen och blicken i ögonen tala 
bättre än ord om de femton åren. Den sista dörren låses efter mig. Framme 
vid fönstret i den skumma korridoren sitter en dam i röd vadderad 
sidennattrock och med det svarta håret uppvridet på spanskt vis och prytt 
med en sköldpaddskam. Hon har tydligen satt sig där för att få prata 
litet, och jag slår mig ned mittemot henne. Över våra huvuden hänger en 
slingerväxt, som slokar med risiga grenar. Det var längesedan jag såg ett 
nytt ansikte, och jag blir genast intresserad.



Denna kvinna måste sett pikant, ja bra ut vid tjugu års ålder; nu, vid 
nära fyrtio, har sjukdomen redan ristat sina spår. Ännu är hon yppig, 
nästan ståtlig, och ur ett pudrat ansikte blicka ett par Sankt 
Bernhardshundögon fram, trötta, en smula sorgsna; men då hon börjar tala, 
glittra de till och få liv. Vi bli genast bekanta, hastigt som man kan bli 
det på sjukhus, då man lever under samma regim och tröttnat på de ansikten, 
som närmast omge en. Jag får veta att hon är gift med en teaterregissör. 
Hon har gjort långa resor, har varit rik, van vid lyx och att få minsta 
önskan tillfredsställd. Nu sitter hon i sjukhusets korridor, under den 
risiga slingerväxten i sin röda, vadderade sidennattrock och drömmer om 
det som varit. Hon nämner namn på kända personer, som även jag beundrat i 
rampljuset, och berättar intima episoder ur deras liv. Jag tycker mig läsa 
hennes egen trista historia i hennes pudrade ansikte.



De följande dagarna uppstår ett slags vänskap mellan oss två. i själ och 
hjärta så olika, men förda tillsammans av ett gemensamt öde. Hon roar mig, 
och jag förströr henne i viss mån, ty hon har dödande tråkigt. Den 
unge underläkaren vill icke att vi skola vara ullsammans. Han talar 
vishetens ord om människor, som alltför lätt taga intryck av varandra, men 
hennes båda privatsköterskor, tröttkörda av hennes nycker, uppmuntra 
bekantskapen. Hon har ett ganska stort rum med vita möbler, och ibland om 
eftermiddagarna, då jag får vara uppe, smyger jag mig dit in. Då sitter 
hon vid ett bord, där böcker och porträtt med namnunderskrifter ligga 
strödda tillika med harkammar och puderaskar. Där rader en bohemartad 
oordning, som sköterskorna ha all möda i världen att före läkarronderna få 
någon bukt på. Sällan har jag sett en person, vilken så illa som denna fru 
Camilla, som hon vill att jag skall kalla henne, passat att vistas på 
sjukhem. Trots detta har hon tillbringat åratal med att fara från ställe 
till ställe. Hennes livs tragedi är, att hon egentligen skulle blivit 
skådespelerska. Vem vet? Kanske hade hon då kommit på rätt plats. Ibland, 
då ljuset lyser på hennes mörka hår och ögonen plötsligt stråla till, ser 
jag henne sådan hon kunde varit, om icke en av dessa sjukdomar, som 
förstöra viljan och föröda livet, hade fått makt med henne. Morgnarna 
tillbringar hon gråtande i sin säng. Hon anklagar sin man, ödet, alla de 
omständigheter, som förenat sig om att föra henne till Kejsarens hotell. 
Ansiktet är uppsvällt av gråt, och hon säger att hon hatar Lukas Goldberg. 
Så ligger hon hela dagarna, förtvivlad, utan att kunna stiga upp. Först då 
kvällen kommer kan hon förmås att klä på sig. Det är som om det elektriska 
ljuset stimulerade henne, i det kan hon le och prata och blir kanske åter 
ett litet grand lik den unga kvinna, som en gång superade ute efter 
teatrarna, som var skådespelerskornas vän och i glada sällskap vakade 
halva nätterna igenom. Naturligtvis är hon gurmand. Den svarta brickan med 
de utportionerade maträtterna är hennes förskräckelse, och hon begagnar 
sig av särskilda festdagar för att få den ogärna beviljade tillåtelsen att 
köpa litet annan mat.



Det blir något visst patetiskt med en sådan vänskap som vår. Var och 
en vet, att den andra måste vara sjuk. Man är litet försiktig i sina 
yttranden, vill inte såra eller träffa ömma punkter. Man poserar en smula 
å ömse håll och iakttar varandra uppmärksamt. Åratal efteråt kommer jag 
helt säkert att i minnet kunna framkalla dessa stunder i hennes rum bland 
tidskrifter, porträtt och böcker. Jag sitter där med ögon trötta av 
nattvak och med en stark känsla av overklighet, ännu vacklande efter de 
sista anfallen, men tyende mig till denna kvinna som vore hon en del av 
den värld, som lockar på andra sidan det höga staketet. Hon har dock 
levat. Hon berättar om resor i främmande länder, eggad av mitt intresse, 
om människor hon träffat och skilts ifrån på utländska hotell och i 
städer, som jag endast känner till namnet.



När jag nu kan gå omkring litet, börjar jag så småningom orientera mig. 
Där är den lilla salen. I ett hörn står en röd, stoppad soffa, vid en 
annan vägg ett piano. Man kan ej säga, att det finns något som helst 
uppmuntrande i rummet eller en enda smakfull sak. Det förefaller som om 
den som ordnat det hela utan vidare förutsatt, att patienterna skulle vara 
blinda på båda ögonen.



Utanför salen är ett helt litet serveringsrum, och där innanför ett stort 
biljardrum. En dag, när jag sitter i den röda soffan och stirrar på 
borddukens enahanda mönster, öppnas en dörr försiktigt och en liten man 
kommer in. Han ser helt ung ut, hans hår är stubbat som en fånges, munnen 
är liten med tunna läppar och ögonen lysa på ett oroväckande sätt. Han 
sätter sig vid pianot, och en flod av toner välver ut i rummet. I början 
är musiken njutbar. Han har en beundransvärd fingerfärdighet, händerna 
dansa över tangenterna. Men många minuter ha ej förflutit förrän pianot 
förvandlats till en speldosa, där marschert sonater och chansoner avlösa 
varandra i ett allt vansinnigare tempo. Fingrarna tyckas av sig själva 
komma på en gång inlärda stycken, och de dunka fram historien om en själ, 
som en gång älskat och lidit, men nu är tom och utbrunnen, en söndergången 
tangent, som för länge sedan upphört att ge en 
ton ifrån sig. Och under tiden ler han och njuter på sitt vis av det larm 
han åstadkommer. Efter en stund försvinner han lika hastigt, som han 
kommit.



Syster Dagmar sätter sig nu med ett handarbete i salen. Hon sprider 
hemtrevnad omkring sig, alltid glad och vänlig är hon också, och jag 
håller redan av henne. Nu kommer Kejsaren. Han tycker om att få se en ny 
kvinnlig person i rummet, och för tillfället är han på ljust humör och 
skämtar med syster Dagmar. Han är kvick, en smula överlägset ironisk, och 
rösten har en viss högdragen klang, som inte illa passar med hans 
personlighet eller roll.



Da händer plötsligt något. I dörren till biljardrummet visar sig en lång 
mörk herre. Ofrivilligt reser jag mig upp. Det är Magnus! Jag vet att det 
är han, men jag kan inte få hans namn över mina läppar. Är han sjuk? Vad 
gör han här? Långsamt går jag fram ull dörren. Känner han inte igen mig? 
Jag ser på honom noga. De tunga kinderna äro bleka och slappa, och ögonen 
ha inte något ljus. De påminna mig om min mors ögon. Samma blick, som inte 
ser något. Men de ha dock ett slags uttryck. Det hade inte min mors. De se 
sorgsna ut. De ge mig ångest. Jag förstår dem inte. Nu vänder han sig om 
och går sin väg. Den långa kuuga gestalten försvinner, och jag är ej säker 
på att jag ser rätt. Jag frågar sköterskan. Jo, det är han. Hon vet att 
det är min kusin, men han brukar sällar lämna sitt rum, därför hade man ej 
fruktat för att vi skulle mötas. Han har varit sjuk flera månader. Pa har 
förmodligen ej velat göra mig ledsen med att tala om det. Nu förefaller 
det mig helt naturligt, att han också är här. Skuggan breder ut sig.



Men på natten ligger jag vaken och tänker på Magnus. Jag kan inte göra 
något för honom, sade sköterskan. Han är som om han icke vore medveten om 
tingen omkring sig.

Denna tid, då jag träffar nya människor, då min dag icke längre 
endast omslutes av det lilla rummets fyra väggar, går jag eljes omkring 
buren av en inre glädje, som delvis kan vara en följd av den hastigt 
överståndna krisen, men som också bottnar i en känsla av att min vän 
tänker på mig, att min väns längtan efter att få mig frisk snart skall 
komma alla reglar och lås att springa upp. Min vän längtar efter mig! Jag 
känner honom så nära, är så stolt att vara hans. Jag skall bli frisk. En 
dag öppnas tyst dörren till hans arbetsrum. Jag smyger mig in och lägger 
leende mina händer över hans ögon. "Gissa vem det är." Och jag ligger åter 
i hans famn och hör hans glada röst i mitt öra.



En dag när jag är i matsalen kommer en privatsköterska in och sätter sig 
bredvid mig. Hon pratar om litet av varje och börjar till sist försöksvis 
tala om Thure Iller. Hon har hört att han varit min läkare, och hon säger 
att han låtit mycket tala om sig. Han lär ha "festat", han har haft 
förbindelser, som man med säkerhet vet, den och den och den. Det är nog 
icke av elakhet, som hon skvallrar om allt detta, det är väl endast detta 
klåfingriga begär, som framträder hos somliga personer efter att peta 
litet på allting. Jag säger inte mycket. Men inom mig växer plötsligt upp 
en storm av förbittring mot honom. Icke så, att hans förflutna berör mig 
på det sättet, att det gör mig svartsjuk på hans älskarinnor, men det liv 
jag här får en antydan om är en lättsinnig mans liv, han är en man, som 
begagnar kvinnan för att finna en stunds förströelse och sedan går till 
nästa kvinna! Jag skulle allså varit en i en lång rad, icke den första 
och säkert icke den sista. Så tragikomiskt! Nej, inte alls tragiskt! Bara 
löjligt! Kanske har han också ärvt den sjukdom, varav hans far dog. 
Smutsigt!



Och när jag på kvällen lagt mig smyger en känsla av avsky och motvilja för 
min egen kropp över mig. Jag ser med fasa på mina händer och armar: han 
har smekt dem, han har överhöljt dem med tysta, heta kyssar. Jag 
gnuggar mina läppar som ville jag utplåna varje smekning, och då jag 
minns, hur han brukade låta fingrarna glida genom mitt hår, börjar jag 
plötsligt rycka i det, som ville jag rycka bort varje hårstrå, som han 
vidrört. Utan uppehåll sliter och rycker jag i håret. Smärtan lugnar mina 
kval, och da jag känner några hårstrån mellan fingrarna, grips jag av 
samma vilda förstörelselust, som da jag började riva sönder linnet. Allt 
vad han kommit vid, skall jag utplåna. Den gamla indianen rusar in. Hon 
tigger och ber; och slutligen stänger hon till dörren för att kunna 
iakttaga mig genom hålet. Men hon har ej tillräckligt skarp syn. Hon tror 
att jag ligger i sängen, då jag i stället smugit mig bakom den för att i 
lugn få fullfölja mitt förstörelseverk. Det svider och hettar i huvudet, 
men jag fortsätter att rycka bort hårstrån med en vansinnig envishet, 
medan jag biter ihop tänderna för att inte gråta. Och plötsligt, utom mig 
av smärta, börjar jag ropa hans namn högt: hans älskade namn, som jag 
viskat under nätter, då jag legat vaken timme efter timme, hans älskade 
namn, som jag brukade skriva på små papperslappar och sedan gömma undan, 
halvt generad över min egen barnslighet, hans älskade namn, som för mig 
innefattade en värld av skönhet. Det känns som förräderi, som hädelse och 
hån att helt fräckt ropa ut det. Inom mig gråter det och snyftar. Jag är 
som ett barn, som i maktlöst raseri spottar på en äldre kamrat, som slagit 
det.



Min smärta är så förfärlig, att jag ej uthärdar den. Då sluter jag ögonen 
och försöker vagga in mig själv i det extatiska tillstånd, som kommer mig 
att se syner. Det går lätt, själens elasticitet är förunderlig; och inom 
kort vandrar jag på den vita vägen mellan de doftande ängarna. Milda 
vindar smeka mina heta kinder och torka tårarna. Vänliga röster viska i 
mitt öra, vacker musik tonar på avstånd. Det stora osynliga havets vågor 
ljuda långt bortifrån. Jag förnimmer det som det svagt susande ljud man 
hör, då man lägger örat till en snäcka. Och med händerna ännu inslingrade 
i håret somnar jag.

Jag har för länge sedan upptäckt, att den gamla indianen ej har 
någon som helst hand med mig. Den så kallade oroliga avdelningen består 
endast av två rum, och för dessa är den gamla vänliga, närsynta kvinnan 
nattvakt: hon, som bäst skulle passa till att läsa högt för någon stillsam 
åldrig sjukling eller med kaffekoppen i handen pladdra med några 
likasinnade vänner. Jag har sett henne sitta och sova framför den öppna 
spiseln insvept i sin röda kofta, och jag har mångfaldiga gånger lurat 
henne och invaggat henne i lugn, då luften i verkligheten varit laddad av 
elektricitet. Den lilla korridoren fortsätter till den andra avdelningen, 
och allt bråk och skrik nattetid höres till de lugnare patienterna, vilkas 
tillfrisknande på detta sätt oupphörligt fördröjes.



Ibland om nätterna brukar jag högt ligga och fantisera om hur jag en gång 
skall låta bygga ett stort sjukhem, och jag önskar att den så självbelåtet 
leende Lukas Goldberg kunde höra och draga nytta av alla de reformer jag 
da funderar ut. Har han någonsin själv tänkt på att föreslå bolaget att 
modernisera "Kejsarens hotell", att försköna det och därigenom även skänka 
en fattig smula glädje åt dem, som nu ar efter år promenera i korridoren 
eller sitta i den lilla fula matsalen? En del förbättringar ha måhända 
gjorts under den långa tid, varunder han varit överläkare, men det 
tillstånd, vari stället fortfarande befinner sig, visar att dess 
utveckling i alla händelser gått med snigelfart. Och ändå borde de icke 
behöva vara rädda att ej förtjäna tillräckligt på sina sjuka. 
Inackorderingssumman är drygt tilltagen, och det förräntar sig att år 
efter år inhysa gamla rika herrar, som kunde slutat sitt liv på slott och 
gods, men nu äro tilldelade ett litet rött bas, där all deras jordiska 
egendom rymmes i en koffert eller ett trångt klädskap.



Det mesta är så förfallet här, nästan alla ting äro så föråldrade!

Det löjliga är att till och med pinoredskapen äro det, till exempel 
de här tvångshandskarna med vilka jag mycket lättare river av mig håret, 
än om jag vore utan dem. Deras tunga lås göra mig illa, och på morgonen, 
då de tagas av, har jag en skarp, röd rand kring handleden. När ingenting 
annat hjälper, bruka de fläta ihop mitt hår och binda det uppe på hjässan. 
Men då finner jag på nytt. Jag kryper under järnsängen och låter haret 
fastna där och rycker och sliter med huvudet. Smärtan är som balsam för 
själen, en kort stund glömmer jag allting annat, och jag hånar den gamla 
indianen, som kallar på hjälp och ropar och beskärmar sig.



De små vita pulvren innehålla allt starkare gift. Jag frågar alltid hur 
mycket jag får, och man skrattar åt mitt intresse därför. Så småningom 
lugna de mig igen.



Men en natt vaknar jag plötsligt upp ur mina oroliga drömmar av att jag 
hör ett skrik, en drunknandes förtvivlade skrik. Det kommer från rummet 
intill mitt. På morgonen har den lilla grå gumman flyttats in i ett annat 
rum. Man hade berättat mig, att det skulle komma en ny patient. Det är 
alltså hon. Nu sjunger någon med svag, klar röst en gammal vaggvisa. Det 
är en ung flickas röst. Stackars liten! Hon sjunger nästan hela natten. 
Jag ligger vaken med varje nerv spänd och tycker mig än en gång uppleva 
min egen förfärliga första natt på stället. Skall nu detta återupprepas?



Pa morgonen flyttas jag in i det andra rummet. Kanske tror man, att 
sällskap skall göra mig gott. Det är ett stort rum med två fönster, vid 
väggen närmast mitt förra rum ligger en ung flicka. Hon är förtjusande: i 
ett blekt, fint rasansikte lysa med feberaktig glans ett par 
mandelformade, djupblå ögon, de röda läpparna äro halvt åtskilda som till 
ett skyggt småleende, och över kudden svallar i rika vågor det blonda 
håret. Hon säger att hon heter Lilian, och hon uttalar namnet med en halvt 
sjungande röst, som om hon kallade på någon. Men den rätta Lilian infinner 
sig inte. Det är visserligen smärtsamt att se en annan i ett sådant 
tillstånd, men det har ändå en lugnande inverkan på mig, och jag 
känner mig själv mera i jämnvikt. Men när dagen skrider framåt, spännas 
nerverna till bristning. Den vackra Lilian sitter upprätt i sängen. Hon 
har färg på kinderna och skrattar klingande. Hon ropar på sina hundar, hon 
smeker sin häst, som lägger nosen i hennes hand. Det är som om hon icke 
vore medveten om att några andra finnas i rummet än dessa hundar och den 
vackra hästen, och hon suggererar mig snart, så att jag tycker mig ha 
hamnat i en hundgård.



Men då natten kommer får jag hjälpa till med att halla henne, ty den ena 
nattsköterskan har skadat sin arm och bär den i band. Och vi lyfta in 
Lilian i min förra lilla cell, och jag får äntligen sova.







Precis klockan två varje natt väcks jag av Lilians vackra, klagande röst. 
Hennes naglar raspa utmed väggen, som om en katt smöge sig där bakom. 
Först fram på morgonen kan jag uttröttad få ett par timmars sömn. Ibland 
gar jag in till henne; den gamla indianen tillåter gärna saker, som 
överläkaren kanske ej skulle gilla. Lilian har fattat ett slags 
tillgivenhet för mig, och med skälvande händer griper hon tag i mig. Det 
är i huvudet hon har ont. Jag trycker mina händer mot hennes panna och 
känner hennes pulsar bulta. Hon ser bedjande på mig, men hur skulle jag 
kunna hjälpa, jag, som själv är i samma belägenhet? Vi äro ett underligt 
par, vi två, där vi sitta i den nakna cellen och stirra på varandra, medan 
nattvakten går fram och tillbaka i korridoren på knarrande tofflor. Vi 
kunde ha träffats ute i sällskapslivet, hon och jag, och växlat några 
likgiltiga ord med varandra, medan människor sorlade omkring oss. Vi kunde 
också ha promenerat tillsammans en bit på gatan, men detta skulle ej gjort 
att vi kommit varandra närmare än vi äro just nu, då samma öde tyckes ha 
fångat oss.



Men då jag under nattens timmar ligger och lyssnar på 
henne, börjar jag förstå, att hon måste vara 
sjukare än jag. Där filmes ej en minut, då hon är fullt redig. Hon pratar, 
sjunger, skriker, faller i tung dvala, endast för att kort därefter vakna 
och börja på nytt. Allteftersom dagarna gå, blir hennes ansikte 
genomskinligare och ögonen större och mer glänsande. T dag, då solen för 
första gången på länge lyser in i mitt rum, är hennes mor på besök. 
Genom väggen hör jag henne jollra med sin flicka som med ett litet barn, 
och när hon tar avsked, säger hon till sköterskan något om att hennes 
dotter blir nog snart bra. Hon hade ju känt igen sin mor! Strax därefter 
bombarderas väggen med de äpplen modern haft med sig, och jag ryser, då 
jag hör ett skratt, som icke mycket liknar en ung flickas.



Det rum jag nu har är stort och soligt. Från fönstren ser jag ut i parken 
och en god bit av himmel och skvar. Men jag får endast ha det för mig 
själv, till dess någon ny patient anländer, och tanken på den eventuella 
andra rumsgästen är oroande.



Det intresserar mig att sitta och se ut i parken på dem som gå där fram 
och tillbaka, vaktade av sköterskor eller vårdare. Där kommer den gamle 
greven, under vilkens namn i adelskalendern många herresäten stå upptagna. 
Han har något av vildbasare över sig, och han kastar glåpord åt dem han 
möter, men säkert ej på elakhet, ty under de buskiga ögonbrynen blinka 
hans små ögon helt vänligt. Som en tung och brummande björn lufsar han 
framåt och håller sin blonda sköterska under armen. Den lille mannen, som 
spelar piano, är klädd i kort kavaj och ett slags mörkblå skolmössa. Han 
kilar utefter gångarna kvickt som en liten vessla, litet framåtböjd med 
händerna i fickorna. Hela tiden talar han för sig själv och ler. Mannen 
med napoleonshatten är alltid lika dyster och högtidlig, och ena handen 
sitter som fastvuxen innanför rockuppslaget. En ung herre, som oupphörligt 
skrattar högt, så det hörs upp till mig, är vaktad av två vårdare. Litet 
skild från de andra promenerar en gammal tjock göteborgare, med ett 
tungsint uttryck i ansiktet och iförd päls. Han ser inte på någon 
och säger icke heller något till sin sköterska.



Det är mest herrarna, som äro ute. Men hurudant vädret än är, ser jag dock 
alltid en liten spenslig, gråhårig dam raskt komma gående. Det är något 
sympatiskt i hennes hållning och sätt att gå, något visst skyggt, ty hon 
viker gärna undan, när hon möter en patient, men hon hälsar ändå alltid 
tindrande vänligt, som hade hon en fond av ömhet inom sig och ville, om 
hon bara tordes, dela med sig därav åt alla.



Denna eftermiddag träffar jag henne i matsalen. Hon presenterar sig och 
säger att hon heter fröken Harden. Hon har ett par skinande blå ögon under 
det grå håret och en liten vemodig mun, som gärna ler. Och när hon talar, 
är det med den sjungande finska brytningen. Hon förefaller samlad, och det 
utstrålar något av viljekraft från henne, som jag ej väntat att finna hos 
en patient på det här stället. Blicken blir dock ibland skrämd, som om hon 
plötsligt erinrade sig något, men hon skyler genast över det med sitt 
leende. Det är roligt att tala med henne, ty hon verkar fint bildad och 
livligt intresserad av allt. Men över henne, liksom över de andra jag 
träffat här vilar ändå som ett tryck, en bitterhet, som medvetet eller 
halvt omedvetet gror i själen: det är sorgen över att deras liv avbrutits 
och att andra nu raskt marschera uppför den . ag, där de stupat, det är en 
längtan efter den frihet de en gång ansågo som sin rättighet; och så 
förenar dem alla det gemensamma hatet mot den leende Lukas Goldberg. Det 
förefaller inte just som om han med sitt "sympatiska" och "vinnande" 
leende förmådde skingra den stämning av ovilja, som slår emot honom. Den 
anas i luften, den är en bacill, som smittar de nykomna och som 
ögonblickligen assimileras. Han hatas av Kejsaren, som anser honom vara 
den onde själv, men dock ibland då han är på gott humör tillåter sig att 
muntert kasera med honom. Mannen med napoleonshatten, vilken jag nu stöter 
samman med i matsalen och som varit artist, kallar honom för Fan.

Lille leende Lukas Goldberg är den, som vill dem alla ont, han är 
den, som har nyckeln till friheten och som gör ett ondskefullt bruk av sin 
makt genom att aldrig sätta nyckeln i låset. Han hatas naturligtvis i 
olika grader, alltefter patientens sjukdomsstadium; konvalescenten, som 
har orden och sig själv mera i sin makt, nöjer sig med att beteckna honom 
som osympatisk, medan han hos den svårt sjuke genast framkallar en 
strömmande fors av de värsta ord och benämningar.



På kvällen har jag svårt att somna. De ansikten jag mött passera förbi min 
syn, deras sorgsna ögon betrakta mig, deras leenden äro tungsinta, 
grimasartade. Jag ser åter för mig den förödde konstnären, som vid fyrtio 
års ålder har veck och linjer i ansiktet som en gamling och vilkens mörka 
ögon ha det djupa, förtvivlade uttrycket av missräkning hos ett barn, som 
blivit bedraget på ett utlovat nöje.



De äro alla hjälplösa som barn och slå blint omkring sig utan att någonsin 
kunna träffa sina osynliga fiender. Inhysta i det röda tegelhusets 
barnkammare, som nu för dem gömmer på bestraffningar och skamvråar 
alldeles som barndomstidens, se de livet rinna förbi sina trötta ögon med 
allt hastigare fart.



De äro mina olyckskamrater, och jag håller redan av dem.



Nu har det varit tyst en lång stund inne hos Lilian. Kanske har hon 
somnat. Då far jag plötsligt förskräckt upp, ljuset slocknar i mitt rum på 
samma gång som ett förfärligt buller höres inifrån cellen. Jag rusar ut; i 
korridoren brinner ännu den elektriska lampan, och jag upptäcker i dess 
sken genom den öppnade dörren Lilian, som står upprätt i sin säng och slår 
med något, som ser ut som en knippa ormar. Den gamla indianen och jag 
hålla fast henne, tills hjälp kommer. Hon har lyckats draga ned hela den 
elektriska ledningen och har virat in sina händer i ett enda kaos av 
elektriska ledningstrådar. Jag darrar i alla lemmar av chocken, men håller 
fast henne stadigt, för att hon ej skall trassla in sig ytterligare och 
göra sig riktigt illa.



Efteråt sitter jag ute vid den öppna kakelugnen och stirrar in i 
flammorna, medan jag lyssnar till flickans förtvivlade ångestrop. Jag är 
dödstrött, sorgsen in i själen. Jag längtar efter en jordkula, ett svart 
och tyst hål, där jag kunde få glida ned och vila. Tanken på döden känns 
som en lisa, om döden betyder mörker och stillhet. Den där strålande 
himlen, varest vitklädda änglar slå på cymbaler och sjunga, medan Guds 
röst ibland ljuder som ett tordönsbuller, har sällan förefallit mig så 
motbjudande som i den stunden. Det måste ha varit människornas benägenhet 
för lysande skådespel och scener, som inspirerat dem till tron på denna 
ljusblå och bullersamma lo- kal. Ack, jag vill tro, att själen i stället 
glider ut i ett svart vatten, som tyst strömmar vidare ut i evigheten och 
i vars mörker varken stjärnor eller himmel återspegla sig. Och när jag 
åter ligger i sängen, tycker jag mig se döden sitta vid sängkanten med 
korslagda ben och nedböjt huvud, tyst väntande, bidande sin tid. Och jag 
faller i sömn med en lugn visshet om att jag ej skall bli bortglömd eller 
förbigången, då det ögonblicket är inne.







Då Lukas Goldberg på morgonen går ronden, framför han en hälsning till mig 
från min läkarvän.



-Han talade så gott om er, tillägger han.



Detta ger mig mycket att tänka på; jag ser för mig min vän, då han nämnde 
mitt namn. Så lustigt, han talade gott om mig! Kanske sade han, att jag 
var en snäll flicka eller något i den stilen. Han maste själv varit nära 
att brista i skratt! Min ovilja mot honom är som bortblåst. Han tänker på 
mig, han talar om mig! Se, solen lyser ju, himlen är blå! Snart är jag 
åter hos honom. Jag går som i ett rus av glädje. En gång, när jag blir 
fri, skall jag tala om för honom, hur jag de dagarna längtade efter honom. 
Jag skall berätta för honom, hur stark en längtan kan bli, da den halles 
bakom lås och bom, hur den hjälpte mig över nattens ångestfyllda 
timmar och hur jag somnade i hans famn, med hans namn på mina läppar. Han 
vet ingenting om detta, där han sysslar med sitt dagliga arbete. Jag 
tycker mig se honom, när han sitter vid det stora bordet i sitt arbetsrum 
och skriver eller när han öppnar dörren till väntrummet. Finns där ingen 
liten kvinna nu, som låtsar sig vara intresserad av bordets tidskrifter 
och böcker under det hon väntar på att han skall slå upp dörren till sitt 
rum?



I dag kan ingen i världen muntra upp fru Camilla. Jag är inne hos henne, 
där hon ligger i det halvmörka rummet. Hon har feber, säger hon, men då 
jag känner på hennes puls, slår den helt lugnt. Men hon tror att hon har 
feber, och det är egentligen lika illa, som om hon hade det. När jag 
kommer ut därifrån, ber fröken Harden, den finska damen, att jag skall 
titta in till henne. I det lilla rummet rader en exemplarisk ordning, som 
passar väl ihop med hennes fläckfria grå blus och ordentligt skötta hår. 
Det ena vridbara fönstret står på glänt, och där skulle vara helt 
fridfullt, om man ej från ett rum bredvid hörde fru Karolina räkna ett, 
två, tre. Sedan Lilian kommit, har nämligen den lilla gumman flyttats till 
ett annat rum. Den finska damens sällskap är behagligt, det finns 
ingenting märkbart sjukligt i hennes väsen, som kan oroa eller störa, och 
vi prata som om vi tillfälligtvis sammanförts ute i livet. Även hon har 
gjort långa resor i främmande länder, och hon älskar framför allt musik. 
Utan att själv utöva denna konst talar hon om den som endast en sann 
musikkännare och musikälskare kan det. Hon har vistats här längre än jag 
och är nu så frisk, att hon någon gång får fara in på konserter i staden 
tillsammans med en sköterska. Det är för henne de stora glädjepunkterna i 
detta trista sjukhusliv. För övrigt är hon mycket försiktig i sina 
yttranden, då det gäller omgivningen. Och att hennes försiktighet inte är 
överdriven, förstår jag då dörren utan föregående knackning plötsligt slås 
upp och Lukas Goldberg ett ögonblick tittar in. Han tycker ej om att 
patienterna tala vid varandra. Dylika förströelser äro icke för 
sådana som oss, och vem vet, vad vi kunde hitta på? Med förvåning märker 
jag den förändring fröken Hardens uttryck undergår, då Goldberg visar sig. 
Det är som om hon plötsligt krupit in i sitt skal. Allt det öppna, 
strålande i hennes väsen är utplånat. Hon ser plågad ut och ler bittert, 
då dörren åter stänges. Stämningen har med ens blivit tryckt och besvärad. 
Vi äro inte längre två bildade personer, som då de en stund träffas fritt 
få tala om de ämnen, som livligast intressera dem: vi äro inlåsta i ett 
avskyvärt rött tegelfängelse, där fönstren ej kunna slås upp på vid gavel 
som i vanliga bostäder och där fångvaktare och vakterskor skramla med 
tunga nyckelknippor. Tigande betrakta vi varandra, och den ena söker att i 
den andras ögon utläsa hennes tankar.



Nu kommer ett av biträdena in med en bricka. Där stå koppar och choklad. 
För mig är detta en sannskyldig fest. Jag rör till chokladen och tar 
alldeles som i barndomen en tesked choklad och två teskedar strösocker och 
grädde. Jag tänker på barndomens dockkalas och födelsedagsfester och kan 
ej låta bli att alldeles som då jag var liten smaka ett par skedar av den 
blanka, bruna röran, innan det varma vattnet slås i. Fröken Harden 
skrattar med mig och bjuder på käx ur en burk, medan hon berättar om sina 
brorsbarn i Finland. Jag har plötsligt flyttats in i en atmosfär, där jag 
trivs och får vara mig själv, och med verklig saknad lämnar jag slutligen 
det lilla rummet, där jag tillbringat min första glada stund i Kejsarens 
hotell.



Jag sätter mig längst borta i korridoren på en stol, och korridorens 
dystra stämning meddelar sig genast till mig. På ömse sidor: de stängda 
dörrarna med svarta nummer på vita porslinsplattor och längst bort 
fönstret med den tröstlöst slokande risiga hängväxten! Jag undrar inom 
mig, vilka som bo innanför de två andra dörrarna. Kallske patienter, som 
vistats här i åratal och icke längre bry sig om att titta ut i korridoren 
för att se, om något nytt inträffat. Det finns icke många 
kvinnliga patienter, ty sjukhemmet är från 
början inrättat endast för manliga. De äro ett sextiotal och ha det också 
bättre ställt, eftersom den oroliga avdelningen hos dem hyses i en 
särskild våning.



Utanför den reglade dörren hör jag Kejsaren gå med avmätta steg; någon 
annan talar högt, då och då avbruten av sitt eget skratt, som nästan hotar 
att kväva honom, och bortifrån vår korridor hörs Lilian skrikande banka på 
sin låsta dörr. Skall jag någonsin kunna glömma den röda, skumma 
korridoren med dess stängda numrerade dörrar, skall jag någonsin kunna 
glömma Kejsarens trötta fotsteg, den där andres fåniga skratt och Lilians 
ångestskrik? Jag visste inte, att jag satt och grät. När jag tar upp mot 
ansiktet, är det vått av tårar.







Pa är för första gången på besök hos mig, han sitter i den röda 
schaggsoffan i det rum, där patienterna få taga emot sina anförvanter. Han 
är sig lik, ståtlig, vacker och med sin gamla åtbörd stryker han alla 
fingrarna genom sitt yviga hår, medan han betraktar mig och anstränger sig 
att se glad ut. Jag har försökt att göra mig så lik den forna Tony som 
möjligt. Det är inte lätt att dölja, att haret rivits bort. Under en lång 
stund har jag prövat olika kamningssätt för att fa det att se ut som förr. 
Det är mest fram det är avrivet, och jag har nu borstat fram håret 
bakifrån, så att det ligger som en lugg i pannan över ögonbrynen. Jag 
tycker ändå, att det på något sätt kommer mig att se brottslig ut. 
Ansiktet har också magrat, och jag har fått ett veck vid munnen, som icke 
funnits där förut. Vi sitta tysta och se på varandra.



-Du är ensam nu, Pa, säger jag plötsligt och vänder bort ansiktet.



-Tony, Tony, du måste snart bli frisk och komma till mig igen, utbrister 
han med darrande röst.

Och så börja vi gå fram och tillbaka arm i arm, som vi brukade förr.



-Minns du, när jag var liten och brukade se saker och ting, som ni andra 
aldrig sågo? säger jag; ty jag hade på sista tiden ibland tänkt därpå.



-Den lille mannen i fruktträdet, svarar Pa, och ett vemodigt småleende far 
över hans ansikte.



-Ja, inte bara han, jag sag väsen i solstrålarna och i blommorna, jag 
kunde gå och tala långa stunder för mig själv, och vet du, när jag började 
skolan och kristendomsundervisningen, hände det aldrig en kväll att jag 
somnade utan att först ha vänt mig till höger och sagt: "god natt, alla 
mina goda änglar" och därefter viskat ut till vänster: "gå din väg, du 
stygga djävul". Och min fantasi var så livlig, att den utmålade både 
änglar och djävlar, som om jag verkligen såge dem framför mig.



Pa stannar.



-Det visste jag ej, säger han.



-Var det egentligen någon, som riktigt visste något om den där lilla 
rödhåriga flickan i det gamla huset vid slätten? Kanske min mor, vid vars 
fötter hon ständigt lekte, visste något? Min mor! Alltid har det gatt mig 
som den där gången, då jag glädjestrålande kom rusande med ballongerna, 
som nyss förut lyst sa praktfullt i solskenet, men som föllo ihop till en 
hög trasor på golvet så fort jag ville räcka dem till henne. Alltid sedan, 
när mitt hjärta varit fyllt med vackra drömmar, ha de fallit till marken 
som trasor. Det är min mors ögon! Minns du den där tomma, frånvarande 
blicken, som såg på oss utan att ändå se oss?



-Jag minns.



-Den förföljde mig, den blicken. Den hindrade mig att vara som andra barn. 
Jag grubblade ständigt över hur jag skulle kunna göra för att få se hennes 
ögon lysa upp. Och när det inte lyckades, trodde jag att det var något fel 
hos mig själv -att ett annat barn kanske skulle lyckats - och det plågade 
mig. I stället blev det hennes ögon, som skulle släcka mina.

-Säg inte så, säger Pa.



-Jag tänker ibland, fortsätter jag, att det här började redan då jag satt 
vid min mors fötter och lekte. Samma stämningar, samma visioner, samma 
plötsliga anfall av dysterhet eller glädje kommo över mig då som nu. Det 
är skuggan, Pa, skuggan, som du berättade om. Jag har hela tiden levat i 
den.



Pa stannar inte länge. Jag ser, hur han pinas. Han har hört nyckeln vridas 
om i låset, han känner sig väl också fången här. Jag förstår det på hans 
oroliga blick. Jag undrar inte på att han vill härifrån.



Så går han. Jag ser honom skymta i parken. Nu öppnas grinden för honom. 
Där ute är de frias värld. Och jag gråter med ansiktet tryckt mot rutan.







Det är tidigt på julaftonens morgon. Jag ligger och stirrar ut i den grå 
skymningen och tänker på forna jular, då jag vaknade upp med ett ryck av 
glädje och kände doften av den höga julgranen och hela luften tycktes 
fylld av hemligheter och lacklukt. Denna julaftonsmorgon är icke mycket 
lik de andra. Ingen julgåva instucken i strumpan, ingen skymt av den 
kvällen förut klädda julgranen. Lilian snyftar hjärtslitande på andra 
sidan väggen, och ute vid den slocknade brasan halvsover den gamla 
indianen. Jag sträcker ut armarna och viskar:



-God jul.



Kanske når hälsningen min vän, som säkert förberett en glad jul åt sin 
lilla dotter.



Korridoren är prydd med girlander av pappersblommor, och över de 
elektriska lamporna hänga frånsar av rött silkespapper. Vid fönstret står 
verkligen en julgran och gör korridoren mörkare än vanligt. Dagen glider 
gnisslande framåt. När jag var liten, tyckte jag alltid att julaftonens 
förmiddag var den längsta på året. Kvällen, da julklappsutdelningen skulle 
ske, ville aldrig komma närmare. Men då var jag fylld av en 
förväntansfull glädje och vädrade en glad hemlighet i varje vrå.



På kvällen firas dock julaftonen även här. I salen står ett bord dukat med 
julgotter, och ur en stor bål ryker glöggen. En lång herre klädd i frack 
och med ett par smäktande sammetsögon håller tal till Lukas Goldberg, som 
står vid bordets övre ända med sin fru och sina två barn, en medicine 
studerande och en mörk flicka på tjugu år. Talet är icke mycket olikt 
många andra tal jag hört framföras vid festliga tillfällen, men 
människorna som åhöra det äro mycket olika de glada middagsätande gäster, 
som efter festtalens rad bruka lyfta glasen mot varandra. De stå runt 
bordet, och skenet från de tända grenljusen återspeglar sig i deras ögon: 
Kejsaren i sin blå kavajkostym och ett ironiskt småleende tillreds på 
läpparna, artisten, rufsig, med dystra, brinnande ögon, den pianospelande 
ynglingen, som småskrattar och mumlar, fru Camilla i eldröd silkeskofta, 
hon, som så många jular presiderat i sitt eget vackra hem, fröken Harden 
modigt leende mot detta skådespel, som för henne som konvalescent bör 
synas ännu mer kväljande och upprörande.



I dörrarna skymta andra ansikten, somliga leende, icke av glädje utan 
därför att de alltid bruka le, andra sorgsna och bittra. Jag ser i smyg på 
den unga judinnan. Hon skall inte stanna kvar här. Om en stund är hon åter 
i sitt hem bland de sina. På natten kommer hon inte att vakna upp med 
bultande hjärta vid ljudet av en annans klagorop, och hon vet inte, vad 
det vill säga att höra en dörr slå i lås bakom sig.



Herrn med sammetsögonen höjer glaset. Vi dricka alla skålen. För vad? För 
livsglädjen, för trevnaden i det röda tegelhuset, för de goda dagar som 
stunda och den härliga tid som flytt, för den leende Lukas Goldberg och 
hans familj? Ingen vet, vad skålen gäller och minst av alla vet 
förmodligen den sirlige talaren det själv. Men den varma glöggen rinner 
hett genom ådrorna, och under ett ögonblick sorlar det i salen, 
som om en massa glada människor verkligen vore 
församlade där.



Talaren kommer nu fram till mig, hans svarta sammetsögon fara leende över 
min person, och icke förrän några minuter gått, har jag fått klart för 
mig, att det är med en prins jag talar. Han blandar in termer från 
aritmetiken och geometrien i sina meningar, vilket gör det svårt att 
förstå honom och kommer mig att misstänka, att han varit ingenjör eller 
något dylikt.



-Vad tyckte ni om talet, min prinsessa?



Jag är genast intagen i den kungliga familjen.



-Det är ju nödvändigt, förstår väl hennes höghet, att diagonalen är 10,60 
meter, om huset är 2 x 20?



Jag vet inte, om det är så alldeles nödvändigt, och tveksam om svaret 
betraktar jag den högtidsklädde prinsen och undrar helt flyktigt, vid 
vilken tidpunkt i hans liv fens trollspö berörde honom och förvandlade 
honom från en ung man med gott matematikhuvud till en prins av blodet. Han 
ser ut att själv vara nöjd med förvandlingen. Han håller huvudet högt, som 
balanserade han med en gyllene krona, och talar langsamt och förnämt.



Husmodern kommer nu fram till oss. Hon är statlig med vackert vågigt har 
kring ett förtjusande ansikte, och hon gör les honneurs för sina gäster på 
ett sätt sa att vi, om ock blott för ett ögonblick, känna oss som om vi 
blivit bjudna att fira julen på en trevlig lantegendom. Kejsaren utvecklar 
också för henne hela sin älskvärdhet, och han kan vara älskvärd, när han 
är på det humöret. I kväll är Kejsaren kejsare över ett lyckligt folk, och 
hovet är samlat omkring honom. En stund iakttar jag honom skarpt. Är det 
möjligt att icke denne kvicke, ironiske herre själv vet med sig, att hela 
hans kejsarrike är en fantasi, en feberdröm av en sjuk hjärna? Skulle han 
verkligen endast vara ett barn, som uppfört ett slott av bygglappar på 
barnkammargolvet och satt en krona av styvt, förgyllt papper på huvudet 
och nu leker att slottet är av marmor och kronan av guld och ädla 
stenar? Jag får det ej klart för mig. Det förefaller som om somliga av 
dessa människor blott hade återtagit barndomens lekar. Men de leka dem 
icke sorglöst som förr, utan med svidande hjärtan, som om de berövats 
något de veta icke själva vad.



Lukas Goldberg sätter sig till pianot och ackompanjerar sonen, som spelar 
fiol. De spela vackert tillsammans, men luften är åter mättad av spänning, 
och jag väntar bara på att något av dessa överkänsliga lynnen plötsligt 
skall bryta löst. Och det dröjer ej heller länge, förrän en ung man, som 
hela tiden stått och skrattat för sig själv, plötsligt börjar svära och 
skrika. Han svär, fastän hans ögon ännu lysa av munterhet, och föres bort 
lik en halsstarrig pojke, sparkande och skrattande. Men inne i 
mottagningsrummets röda schaggsoffa sitter artisten och talar högtidligt 
för sig själv. Det är i Berlin, den riktige, tyske kejsarens egen stad, 
som den stora händelsen skall inträffa. I åratal har han, artisten Erik 
Blondin, vilkens namn snart skall flyga över världen, varit sysselsatt med 
förarbetena, han har måst förödmjuka sig och han har skrivit brev till 
rikets alla kända män. Var det inte rentav ett sådant litet brev, som 
förde honom rätt in i detta helvetiska hus? Men han har icke skytt något 
för att tjäna sin stora ide och upplysa andra om vilka tider som stunda. 
Och om han ej hade haft en sådan strålande visshet inom sig, att sanningen 
skulle segra, skulle han för länge sedan ha stupat på alla de svårigheter, 
som enfaldiga människor lagt i hans väg. Det tusenåriga riket är nära. Ha 
vi icke sett tecknen och undren, ha icke alla profetior uppfyllts? En 
profetia väntar ännu på sin uppfyllelse. En dag skall en man med utländskt 
tungomål på en vit häst rida fram under den vita marmorbågen i Berlin och 
upp till det kejserliga slottet. Och den mannen är artisten Erik Blondin, 
som förkunnar det tusenåriga rikets annalkande. Då han hunnit sa långt i 
sina betraktelser, trasslar han in sig i beskrivningar över hur de olika 
flaggorna, som pryda den vita hästens man, och den flagga han själv håller 
i handen, se ut. Ännu har jag aldrig hört honom berätta, att han 
kommit fram till det kejserliga slottet, fastän jag ofta hört honom tala 
om intåget under Brandenburger Thor. Det är som om hans tankar fångades i 
de fina gula, blå och vita silkestrådarna, varmed flaggorna äro broderade. 
Med konstnärens glödande intresse för allt vackert talar han om 
färgsammansättningar och färgeffekter, till dess alltsammans snurrar runt 
framför hans ögon och han med en trött och håglös åtbörd stryker sig över 
pannan och gör en grimas, då han åter finner sig sitta i den röda 
schaggsoffan och stirra på möblernas dystra cigarrbruna färg. Han, den 
snillrike, den mer än kloke, en verkliga furstars vederlike, får nöja sig 
med att inne från dårhussalen höra en sinnessjuk Kejsares och en galen 
Prins' befängda svada!



Fram och tillbaka i korridoren går den unge mannen, som brukar spela 
piano. Han mumlar och ler, medan fingrarna röra sig mekaniskt, och inne 
från fru Karolinas rum hörs den lilla gumman räkna ett, två, tre och därpå 
utstöta ett ljud som låter som om en hund skällde.



Det är julafton, den heliga aftonen, barnens afton. Nu tändes julgranen i 
stadens tusen hem, nu samlas alla kring julbordet, man delar ut 
julklappar, man dansar kring julgranen, och trötta av dans och mätta av 
sötsaker somna barnen med den roligaste julklappen i famnen.



Jag står vid korridorens fönster och blickar upp mot himlen, mot vars 
dunkelblå yta en och annan stjärna glimmar, och jag tänker att om himlen 
vore en jättespegel, som i sitt glas återgåve oss alla som äro här, skulle 
vi skrämda vända bort våra ansikten för att slippa se våra stackars 
förvridna drag och slunga stenar dit upp för att krossa spegelglaset!







Juldagsmorgon! Samma trista stämning! Snön, som fallit under natten och 
fläckvis brett ut sig under parkens träd, smälter så småningom till 
sörja av ett lätt snöblandat regn, som suddar ut alla konturer och gör 
luften mörk och disig. Redan tidigt på juldagens förmiddag hålles 
gudstjänst i den röda korridoren.



Lukas Goldberg har hyrt en kristen präst med ett högtidligt ansikte att 
komma hit från staden. Man har flyttat ut en liten orgel i korridoren, och 
den unge underläkaren slår sakta an några ackord. Så småningom samlas 
åhörarna. I en vilstol framme vid orgeln sitter gamle stendöve "Patron", 
insvept i en storrutig schal. Han brukar traska omkring i korridorerna, 
iförd en dräkt som är så stor att den hänger i veck och påsar omkring hans 
magra kropp, ty han har en panisk förskräckelse för allt som på något sätt 
kan trycka och besvära honom, och på fötterna har han låga tofflor 
uppskurna bak, för att hälarna ej skola taga någon skada. När han nu 
vänder på huvudet, ser han ut som en sorgsen och våt hund och betraktar 
ömsom underläkaren, ömsom prästen. Så slar han upp kragen och kryper ihop 
i sin filt, ty han lider också av den föreställningen, att det ständigt 
drar på honom från något håll.



Och de andra? Skuggor, vanställda spökgestalter, som jag kommer att återse 
i nattens drömmar. Deras ansikten lysa vita i korridorens skymning. De 
fnissa, hosta och mumla. En lang yngling med ett blekt, fint ansikte 
sitter hopsjunken i en stol och stirrar slött framför sig. Han tillhör en 
av landets förnämaste högadliga familjer. Han har växt upp i en stor 
syskonkrets på ett fideikommiss i Skåne, där jularna voro fester som 
varade i veckotal, medan man for från den ena släktmiddagen till den andra 
på de präktiga slotten och herresätena. Sjukdomen, som fortplantats från 
släktled till släktled, har ingen förskoning: nu är unge greven på 
Kejsarens hotell. Dagarna ha förlorat sin festglans för honom, och hans 
blå ögon ha icke längre något uttryck vare sig av glädje eller förtvivlan 
Sjuksköterskorna stå i närheten av sina patienter i svarta dräkter och 
vita förkläden, och i dörren till salen skymta biträdena.

Dörren är öppen till den yttre korridoren, där Kejsaren går fram och 
tillbaka med en vit bindel över pannan. Jag skulle gärna vilja taga hans 
arm och gå med honom. Kanske skulle även jag då få en plats i kejsarriket, 
men jag skulle i så fall be att fa bo så långt borta som möjligt från det 
här residenset!



När psalmen sjungits, seglar fru Camilla in i sin röda silkeskofta, 
åtföljd av sin sköterska, och tar plats på en av stolarna i första raden. 
Från fönstret faller dagern på hennes pudrade ansikte, och jag ser att hon 
har gråtit.



Vad är det då för tröstens ord Jesu lärjunge med det högtidliga ansiktet 
har att säga gästerna i Kejsarens hotell? Det låter som om han sloge på en 
bastrumma: Bom! Bom! Bom! Blås da litet i trumpeten också, bäste herr 
pastor, så att vi vakna upp! Kan pastorn säga mig, vilken nytta den unge 
greven eller herr Kejsaren eller den där fnissande bleke pojken kan ha av 
ert ihåliga trummande? Artisten ler, men det är därför att han just nu på 
sin vita häst rider in under triumfbågen i Berlin, och om den där unge 
mannens ögon plötsligt stråla till, så är det ej, emedan era ord givit 
honom någon som helst glädje, utan därför att han lyssnar till en hel 
orkester, vilkens toner aldrig komma att nå era öron. Så där ja! "Amen!"



Det kom ej för tidigt. Mannen bredvid mig mumlar "fan", och jag ser att 
fröken Harden är vit i ansiktet.



När vi efter gudstjänsten stå i salen, stiger en lång äldre herre in med 
en bok i handen. Han rättar nervöst på sin pincene, och med en sirlig 
gest, som skulle applåderats från första bänkraden på parkett, räcker han 
boken till värdinnan. Det är första gången jag ser baron von Sokrates, 
ehuru jag både innan jag kom hit till sjukhuset och under denna tid ofta 
hört talas om honom. Han bor med sin sköterska och en hushållerska ej 
långt från sjukhuset i en villa, och då och då ha tidningarna skrivit 
långa artiklar om hans krampaktiga försök att komma ifrån vännen Lukas 
Goldberg och om en annan lika känd, ehuru okollegial läkares 
ansträngningar för att få honom förklarad fullt normal. Hans stora kärlek 
är teatern.

Han är en bildad och beläst man, och nu är han sysselsatt med att 
samla biografiska upplysningar om alla mera betydande skådespelerskor och 
skådespelare i hela Europa. Själv har han varit god vän med många, och nu 
skall detta teaterbiografiska lexikon bli hans livsverk. Han är blåblek i 
ansiktet, som hade hela släktens dåliga, vattenblandade blod samlats hos 
honom, och hans händer darra nervöst. Men han är sirligheten och 
artigheten personifierade, och då han slutligen gör sin sorti för att gå 
och hälsa på sin suveräne vän Kejsaren, kysser han husmodern på handen och 
omfattar oss andra i en djup bugning.



Denna dag äro de lugnare inbjudna på julmiddag i matsalen. Ett långt bord 
står dukat med en bordlöpare av silkespapper, på vilken tomtar och 
julgrisar äro målade i glada färger, och grenljusen äro åter tända. 
Bredvid underläkaren sitter Patron och skakar på huvudet vid varje rätt, 
och det fordras en hel del övertalningsförmåga för att han skall äta, ty 
han är nästan säker på att någon lagt gift i hans mat. Bredvid fru Camilla 
sitter en manlig patient, en ung regementsläkare, och bredvid mig har jag 
fröken Harden. I övrigt bestå middagsgästerna av sjuksköterskor, och 
stämningen är ganska munter. Patron är den ende, som icke ler. Men 
misstänker man ett dödande gift i varje munsbit, kan ju detta ge en 
tillräckligt att fundera på.



För första gången på länge har jag en stark känsla av glädje. Jag har fått 
brev från min läkarvän. Det ligger innanför blusen, och jag hör det styva 
papperet prassla svagt, när jag böjer mig fram. Ack, det är visst ej något 
kärleksbrev! Alla brev läsas innan de lämnas fram till patienten, och min 
vän vet naturligtvis om den saken. Han skriver korrekt och vänligt, ett 
brev som en läkare mycket väl kunnat skriva, utan att det på något sätt 
behöver väcka misstankar. Men på slutet har han tillagt något brådskande 
med litet sneda bokstäver, som om han varit rädd att skriva ned orden, men 
ändå gjort det, driven av en inre makt; han skriver att jag snart åter 
måste bli frisk: "ty livet har dock så mycket 
att bjuda på, att det trots allt är värt att levas". Bakom orden känner 
jag hans längtan slå emot mig. Snart är det slut med vintern. Våren 
kommer, solen kommer, - och "livet är trots allt värt att levas". Jag 
måste skynda mig att åter bli en smula lik den flicka han älskade.



Vi resa oss från bordet. I herrummet går Kejsaren, nu utan bindel om 
pannan. Men hans ögon se trötta ut. Han frågar mig, om jag tror att man 
har tapetserare i himlen. Jag rycker till. Är han allvarlig? Visst är han 
allvarlig. Han har hela förmiddagen grubblat över det där spörsmålet. Den 
religiösa stämning trumslagarprästen fört med sig har utlöst sig i ändlösa 
funderingar över himlens innevanare. En gång var en tapetserare uppe i 
Kejsarens rum för att laga något, och Kejsaren frågade honom då, om han 
trodde det fanns tapetserare i himlen också.



-Varför icke? Tror ni då ej, att det också där kan behövas reparationer? 
Och vart skola eljes de hyggliga tapetserarna taga vägen?



De trötta ögonen se på mig, och jag grips av medlidande med denne man, 
vilkens tankar plötsligt komma i oordning och dunka i huvudet på honom.



För att leda hans tankar från tapetserarna ger jag mig till att göra 
frågor om utlandet. Vi ha en gemensam bekant i diplomatiska kåren, och han 
börjar tala om honom och deras sammanträffande i Paris, till dess jag ser 
att de himmelska tapetserarna äro bortglömda. Kejsaren har ett 
utomordentligt minne. Historia är hans älsklingsämne, och han briljerar 
med årtal och namn. Där klickar icke "förståndet". Om jag såge hans hjärna 
utbredd framför mig som ett nät järnvägslinjer, på vilka tankarna löpte 
fram, skulle jag kanske kunna visa på ett ställe, där linjerna ligga 
kastade huller om buller och trasslat in sig. Just här måste en katastrof 
ha inträffat. De övriga linjerna äro stålglänsande och polerade, och där 
glida tankarna fram oljat och lätt, men någon gång måste de förbi det där 
stället för olyckshändelsen, och då kastas de åter ur spåret och det 
tar tid, innan de kunna löpa vidare.



Den unge regementsläkaren är glad och försöker även liva upp fru Camilla. 
För några veckor sedan såg jag honom sitta i herrarnas korridor i en 
länstol och timme efter timme stirra ut i parken med dystra ögon. Fru 
Camilla, som genom sina privatsköterskor får reda på allt, säger att han 
haft delirium tremens. Nu tycks han emellertid återställd och leds som en 
skolpojke över att behöva vara kvar på sjukhemmet. Det måste vara 
tröstlöst tråkigt för en ung man som han, som är van vid livet i mässen 
och bland kamraterna att dag efter dag gå fram och tillbaka i den långa 
korridoren eller under parkens kala träd, att varje måltid få den svarta 
matbrickan framsatt åt sig i sitt lilla röda bås och lyssna till grannarnas 
mummel och glädjelösa skratt. Och så är han ju också läkare och kan ha en 
aning om vad kollegernas visdom är värd - och vet, ur vilka böcker de 
förvärvat den.



Aftonen förgår. Alla äro trötta efter gårdagen och försjunka lätt i sina 
egna funderingar, och jag är glad, när kvällsbrickorna komma och vi 
skiljas åt.



Den aftonen somnar jag med min älskades brev under huvudkudden. Jag viskar 
ett trött god natt och vaggas in i hans famn för att vakna ensam i det 
stora kalla rummet vid ljudet av Lilians klagoskrik.







En av juldagarna reser fru Camilla till ett konvalescenthem. Hon gråter, 
då hon säger adjö till oss alla, och även jag är ledsen, ty jag kommer att 
sakna stunderna inne i hennes rum Jag far nu flytta in på andra 
avdelningen. Ett litet rött bås närmast salen blir mitt rum. Här är en 
oerhörd värme, och värmeledningen kan ej regleras ordentligt. Det lilla 
vridfönstret, som öppnas högst upp, släpper ej heller in tillräckligt 
med luft för att det skall kunna bli friskt i rummet. Ett bord, en 
kommod, en schäslong, ett par stolar, en säng och ett högt, väggfast 
klädskåp, se där möbleringen. Men jag hör ej längre Lilian raspa mot 
väggen, och på natten ljuda hennes skrik ganska avlägset, eftersom mitt 
rum ligger längst bort från hennes avdelning. Denna förflyttning är ett 
steg mot friheten, och jag anser inom mig att det är min läkarväns brev, 
som gjort mig bättre.



När jag senare på dagen går förbi mitt gamla rum, upptäcker jag att det 
kommit nya patienter. En dam mellan trettio och fyrtio år sitter i sin 
säng och stirrar framför sig med stora, sorgsna ögon. Det svarta håret 
faller i vild oordning omkring henne, och händerna äro krampaktigt 
hopknäppta. Icke långt ifrån henne ligger en annan patient, som flyttats 
från ett av rummen i röda korridoren. Jag ser skymten av ett blekt 
förstelnat ansikte. En tung hårfläta tycks draga huvudet bakåt, och de 
marmorvita, smala händerna ligga orörliga på täcket.



"Det är alltså en av de där patienterna, vilkas dörrar jag aldrig såg 
öppnade", tänker jag och skyndar förbi rummet.



Nyårsdagen! Kejsaren säger att nu börjar hans sextonde år på stället. Från 
salen hör jag den unge mannen spela piano, rasande, vilt. Spelet irriterar 
mig. Jag kan inte sitta stilla. Jag går fram och tillbaka, fram och 
tillbaka i det lilla trånga rummet. Ett par gånger kastar jag en blick upp 
mot det höga klädskåpet. Om jag stege upp på sängkanten, kunde jag kanske 
klänga mig upp på skåpet, som nästan når till taket, och sedan handlöst 
kasta mig ned. Tanken växer i huvudet på mig. Jag vågar ej se på skåpet, 
och alltjämt hamras marscher och sonater fram på pianot. Middagsbrickan 
kommer. En gaffel har glömts. Det gör mig plötsligt rasande. Såå, man 
behandlar mig hur som helst! Man hånar mig, man tror att jag äter med 
kniv. Jag får gaffeln, men nu kan jag inte äta. Tanken på skåpet vill taga 
herraväldet över mig, och för att söka glömma detta skåp börjar jag tala 
halvhögt. Jag låtsar att jag har en vän bredvid mig, och vi resonera om 
Love Almqvists "Jaktslott". Orden komma lätt, jag parerar inbillade 
repliker och säger en hel del förståndiga saker och ibland, som jag själv 
tycker, lustiga, vilka jag högljutt skrattar åt.



Översköterskan för manliga avdelningen kommer in; den andra är ledig. Hon 
är lång och smärt med ett fint, allvarligt ansikte. Ögonen äro sällsynt 
klara och ha ett ömt uttryck. Jag talar ej om skåpet, men framlägger en 
hel del litteraturhistoriska synpunkter, medan jag ser på hennes klara 
ögon, som plötsligt tåras.



-Ack, utropar jag, ni tycker synd om gamla Love, som slutade så illa! Har 
syster då sett ett enda exempel på att en genialisk människa kan vara 
lycklig? Man får inte allt. Lyckliga äro endast de dumma. Kan man hjälpa, 
att man blivit satt till världen? Bad han om det, har jag bett om det? Är 
det inte oförsvarligt, att omge oss med gåtor och ej skapa oss 
tillräckligt kloka för att vi skola kunna lösa dem - men dock göra oss så 
förståndiga, att vi ha vett att fråga "varför"?



Jag hoppar från ämne till ämne med en förbittring, som har sin grund i att 
jag ej kan komma ifrån tanken på skåpet. Men det vet ej syster. Hon kallar 
på underläkaren. Underläkaren ställer sig med ryggen åt det olycksaliga 
skåpet, och ett ögonblick far det igenom mitt huvud, att den där unge 
mannen skulle passa mycket bättre att anföra en kotiljong eller styra en 
isjakt än att stå inne i det här lilla kvava rummet och höra mig tala om 
Love Almqvist. Och dock är jag säker på att den där underläkaren är både i 
vanlig mening klok och har en god vilja. Men han kan ej gissa, att det är 
skåpet jag är rädd för, och det förargar mig. Han är ingen läkare! Just 
när han går, tar jag ett äpple och kastar efter honom. Han



· änder sig blixtsnabbt, och äpplet rullar utmed korridoren och stannar i 
en vrå. I och med detta har jag mistat herraväldet (iver mig själv. I en 
vas på bordet står en blå hyacint. Jag rycker hyacinten ur glaset och 
börjar plocka sönder den. Blombladen kastar jag i vattnet. När hela ytan 
är fylld av små blå blommor, doppar jag ned dem under vattenytan. De äro 
små barn. Små barn skola dränkas som kattungar och kastas i vattnet 
som blomblad. Ingen - ingen får leva! De få inte växa upp till stora 
människor, då bli de lika olyckliga som jag. Och jag ropar högt av 
förtvivlan.



Det har nu blivit sent, och man ber mig ej störa. Det gör mycket litet 
intryck på mig. För min inre syn står plötsligt det gröna rummet, där den 
svarthåriga kvinnan sitter och stirrar framför sig med förtvivlade ögon. 
Jag vet att jag kommer dit ändå! Och för att påskynda förflyttningen 
sparkar jag på dörren. Jag föres ut på oroliga avdelningen, och i 
korridoren möter jag ett par biträden, vilka bära den kvinna jag på 
förmiddagen såg ligga orörlig på sina armar. Det förefaller mig, som om de 
endast släpade en hög benknotor mellan sig, så mager är hon, men 
benknotorna jämra sig och kvida. När jag väl kommit in i rummet, där den 
förtvivlade kvinnan fortfarande sitter upprätt i sängen, ligger jag 
stilla. Jag vill inte störa henne, jag vill vara sa tyst som möjligt. Men 
oron smyger sig åter över mig. Den börjar som en krampaktig smärta i 
hjärtat, benen domna, domningen sprider sig genom hela kroppen. Ack, jag 
borde känna till dessa symtom nu, de borde ej skrämma mig längre; men de 
åtföljas av en svart ångest, och jag har en förnimmelse av att jag håller 
på att drunkna. Och jag ropar förtvivlat. Varför kommer ingen till hjälp? 
Varför hjälper mig ingen? Den svarthåriga stirrar endast framför sig med 
sina besynnerliga ögon, som levde hon i ett skräckland, och hennes ögon 
hypnotisera även mig till att se syner.



Å, rädde sig undan den som kan! Golvet är förvandlat till ett träsk, varur 
tusentals ormar slingra sig upp. Deras huvuden höja sig, de kluvna 
tungorna sträckas ut, gifttänderna blänka! En huggorm slingrar sig fram 
till min bädd, och jag tycker mig se ett par ondskefulla ögon glimma. I 
nästa sekund äro ormarna över mig! Jag slår ifrån mig med händerna, jag 
griper dem i struparna och slänger dem ut från sängen. Hela tiden talar 
jag högt och flämtande:

-Där, se, de komma över mig! De bita mig, de kväva mig. Se! Se!



Och mellan ormarnas glänsande, slingrande kroppar skymtar jag hela tiden 
den tysta kvinnan, som stirrar på golvet med ögon vidgade av skräck.



Någon ger mig en kudde, som tycks ha hamnat på golvet, en sval hand 
stryker över min panna. Det är syster.



-Såg syster dem? frågar jag, ännu andlös.



Och medan jag blickar in i hennes vänliga ögon, förvandlas träsket åter 
till golv, och jag hör, hur ormarna rasslande ringla bort.



-Får jag träffa underläkaren ensam, när han kommer?



Lugnad över löftet, lägger jag mig åter till rätta efter att först ha känt 
efter att min läkarväns brev ligger kvar där jag stoppat det, när jag kom 
in. Underläkaren kommer, och sköterskan står kvar i dörren i stället för 
att gå in, som hon eljes brukar.



-Vad ville ni mig?



Jag räcker honom brevet, som han själv lämnade mig för några dagar sedan.



-Tag det, säger jag. Jag kan inte ha det längre!



Jag ser hans ögon glänsa till litet, som om han hade lust att skratta, och 
jag gömmer mitt huvud i kudden och gråter bitterligen.







Dagen därpå vaknar jag tidigt med en känsla av att jag förlorat något. Det 
är inte bara brevet, visst icke bara brevet, utan något oändligt mycket 
dyrbarare, något som gav mig styrka att leva igenom de grå dagarna och som 
göt ett skimmer över nattens vakna timmar. Jag vet icke, varför det är 
borta eller hur det har gått till, men det har lämnat mig orolig och 
bitter. Varför är jag här? Vem förde mig hit?

Det var min läkarvän. Och för första gången 
reser sig något liknande en anklagelse mot honom inom mig. Ett växande 
tvivel suger till sig alla andra tankar. Kanske voro dock de där 
kärlekstimmarna skadliga för mig i det hysteriska tillstånd, vari jag 
redan då befann mig? Kanske gjorde de min sjukdom värre, kanske - tanken 
biter till i mig - hade jag aldrig blivit så sjuk, att jag måst föras hit, 
om jag vårdats på ett förståndigt sätt? Jag skjuter visst inte all skulden 
på honom, då jag kommit till denna punkt i min tankegång, jag har alltför 
klar blick för hurudan jag själv var den tiden; men han var dock min 
läkare, och helt säkert gjorde han mig sämre i stället för bättre, och 
kanske hade jag aldrig - - -! Tankarna gå runt i hjärnan på mig. Och med 
ens vet jag, vad jag förlorat: min tro på honom. Jag söker att få igen 
den. Jag skyndar mig att i minnet återkalla hans goda sidor, och jag 
tänker på hans blick, hans röst; men det, som förut rörde mig på ett 
sällsamt sätt, lämnar mig nu kall och förbittrad. Icke kan denna 
förvandling i min sinnesstämning ha skett på en natt, den måste ha 
förberetts i veckor i mitt undermedvetna jag. Men i och med det att jag 
förlorat min tro på honom, förefaller mig också det röda tegelfängelset 
outhärdligt.



Ack, min vän, kom tillbaka till mig! Låt mig åter se dina ögon, låt mig 
känna dina smekningar och rysa av sällhet vid dina kyssar! Han är här, han 
böjer sig över mig, han trycker sina heta läppar mellan mina bröst, och 
jag slår till honom och slingrar mig undan hans grepp.



Så öppnar jag ögonen. Den svarthåriga kvinnan ser sorgset på mig. Man har 
satt fram matbrickan för henne, men hon kan icke äta. Jag stiger upp och 
sätter mig bredvid henne, och så småningom får jag henne att svälja ett 
par munsbitar av det grova brödet, på vilket ett par lysande röda 
korvbitar ligga. Under tiden ser jag uppmärksamt på henne. Hon har ett 
markerat, mörkt ansikte med djupt liggande ögon och en framskjutande djärv 
haka. När hon är uppe och klädd, är hon helt säkert en statlig kvinna. Nu 
sitter hon hopsjunken, och den förtvivlan ögonen uttrycka meddelar 
sig åt hela hennes gestalt. Då skriker Lilian. Ett högt nödrop. Ännu ett! 
Jag märker, hur kvinnan rycker till, hon gömmer ansiktet i händerna och 
vaggar av och an med kroppen. Den som ej känner till förhallandena skulle 
kunna tro, att man hade en tortyrkammare där inne. Kanske är det även så. 
Men tumskruvarna och steglet och hjulet äro ju framför allt en sjuk 
människas förvridna tankar och fantasier, som låta henne lida helvetiska 
kval.



Dörren öppnas, och ett par av biträdena komma in med en säng till. Således 
ännu en patient! Rummet är icke större än en ordinarie sängkammare, och 
att tänka på att placera tre sjuka i detta rum är verkligen oförlåtligt. 
Patienten, som kommer strax efteråt, är en liten dalkulla. Då jag ser 
hennes äppelröda runda kinder och stora barnögon, tycker jag mig åter stå 
på kyrkbacken i Rättvik med ett hav av ungefär likadana friska 
barnansikten framför mig under toppmössor och röda band och bollar. Är då 
världen alldeles upp- och nedvänd, eftersom ett av Dalarnas egna barn 
hamnat på "Kejsarens hotell"? Hon är icke alls sjuk, säger hon skrattande. 
Och där hon går omkring i kort grå vadmalskjol och mörkblå sammetsblus med 
spetskrage, fästad med en av dessa ohyggliga fantasibroscher, som numera 
säljas i Dalarna och som landets döttrar hellre använda än de vackra 
smycken, som höra till deras dräkt, ser hon verkligen så frisk ut, att man 
skulle ha lust att tro henne på hennes ord. Hon heter fru Kristin 
Johansson, men ingen får kalla henne för annat än Kristin. Hon gör en 
grimas åt sängen och blir ett ögonblick tankfull, då Lilians skrik tränger 
in i rummet.



-O, utbrister hon, vi äro alla broder och systrar, låt mig gå och hjälpa 
min stackars broder där inne.



Och från den stunden inbillar hon sig, att inne i det andra rummet hålles 
hennes älskade fången. Det är en hjälpsam liten kvinna, Kristin. Hon tycks 
ha en föreställning om att hon kommit hit för att göra oss andra friska. 
Hon går fram till den dystra kvinnan, tar hennes hand och säger med 
klingande röst:



-Stig upp!



Förmodligen erinrar hon sig Jesu ord till den lama: Stig upp, tag din 
säng... Men kvinnan rör sig icke, och Kristin betraktar henne undrande. 
Ack, lilla dalkulla från det vackra landet, där flickorna och gossarna 
förr gingo till dans de ljusa sommarnätterna i sina färgrika dräkter och 
där vävstolen och spinnrocken ännu trampas av moror i veckrika kjolar och 
lysande bröststycken, varför är du ej längre bland de dina? Hon tittar 
upp, och för en sekund mötas våra ögon. Hon har samma lysande extatiska 
blick, som jag första gången såg hos Lilian och sedan observerat hos så 
många andra. Den passar illa tillsammans med hennes äppelröda kinder och 
glada fysionomi i övrigt, och den gör henne till en av oss lika säkert, 
som om någon bränt in ett flammande rött eldsmärke i hennes panna för att 
skilja henne från de andra.



Och väl kommen i säng, börjar hon prata. Hon är glad och livad och stämmer 
nu upp en av dessa frälsningssånger, som ha ett trettiotal verser och en 
den vemodigaste melodi. När hon kommit till nionde eller tionde versen, 
brister jag i gråt av trötthet. Lilian skriker och hamrar på sin dörr, den 
lilla dalkullan sjunger utan uppehåll, och den svarthåriga kvinnan stirrar 
tyst och förtvivlad framför sig in i det skräckrike, vars syner ingenting 
utifrån tycks kunna störa eller skingra. Kvällsbrickan kommer och med den 
medicinen. Kristin har aldrig tagit pulver. Man försöker locka henne till 
det. Men man lurar inte en av dalfolket! Med hårdnackad envishet skakar 
hon på huvudet, och hennes ögon äro runda som klot. Usch! Hon vill inte ha 
det där lilla vita pulvret i skeden. Det smakar helt säkert illa. Man 
försöker då tvinga i henne det. Hon sparkar och gallskriker, och plötsligt 
förvånar hon oss alla genom att ta ut sin lösgom, vilken jag nyss förut 
beundrat såsom varande en ovanligt jämn tandrad, och slänga den utåt 
golvet. Men hon är rädd om de dyrbara tänderna, och i sin långa vita 
skjorta kryper hon själv utåt golvet efter skatten. Underläkaren 
stiger nu in, och hon säger "du" till honom och ler upp mot honom med sitt 
lustiga barnansikte. Hon tycker tydligen om honom, och under nattens lopp 
hör jag, hur hon ibland förblandar honom med den man, som hon tycks vara 
förälskad i. Och under de langa timmarna, under vilka jag ligger vaken och 
lyssnar till hennes oavbrutna prat, får jag snart en ganska klar bild av 
lilla Kristin och hennes omgivning.



Där är den röda stugan med vita knutar, som skymtar i en dunge av 
ljusgröna hängbjörkar. Där är det stora köket med bjälktak och öppen spis 
och en hårt tickande dalkarlsklocka, på vilken årtalet står målat inom en 
slinga av rosor och blad. Från hyllorna blänka kopparkastrullerna, och vid 
fönstret står det stora fällbordet, som tjänar till matbord. På ena 
langväggen är fållbänken placerad, bred och rymlig med täcken i alla 
färger, och mittemot stå ett par stolar, som far själv snidat. Innanför är 
förmaket, dit ingen någonsin går in, om inte det kommer storfrämmande. På 
väggarna hänga förstorade porträtt av Kristin och hennes man som brud och 
brudgum, och tavlorna äro överlagda med tunt, gult tyg för att skydda mot 
flugorna. Men det är knappast någon fara för att flugorna skola komma hit, 
ty fönstren öppnas aldrig. Rummet verkar mer likkammare än förmak. På det 
runda bordet ligger en vit virkad duk, och mittpå står en kvast torkade 
blommor och friska, gröna strån, bland vilka en lång påfågelsfjäder prålar 
med granna färger. En röd soffa, som man sjunker ned alltför djupt i, en 
gungstol och ett par stoppade stolar. Och så byrån, där gipsfigurer och 
porslinsvaser trängas om utrymmet tillsammans med porträtten av släkt och 
bekanta. På väggen ovanför hänger gitarren i rött band. Kristin blir helt 
varm och ivrig, da hon beskriver allt detta. Jag ler för mig själv och 
känner mig en smula avundsjuk över denna idyll i björkbacken. Men Kristin 
berättar vidare, och jag börjar förstå att ej ens den gamla 
dalkarlsklockans högljudda tickande och bullrande klockslag kunna förjaga 
den vantrevnad, som uppstått i stugan. Nu blir den lilla dalkullan 
lyrisk. Hon för mig i fantasien till en trollskog, där allt är tyst och 
underbart. Löven prassla icke, vinden susar icke, man sjunker ned i den 
mjuka mossan, och luften är tung av doften från linnea och pyrola. Och här 
kommer sagoprinsen henne till mötes. Han är högväxt och stark och mörk i 
ögonen, och han är bara tjugu år. Tänk! Tjugu år! Johannes, mannen, är 
över trettio med rödaktigt hår och röd näsa. Denna lakoniska beskrivning 
på Johannes förefaller mig beteckna, hur högt den andre är älskad. 
Johannes dansar icke, spelar icke dragspel, han är bara en hygglig karl. 
Och den andre! Han dansar bättre än alla i byn, och han spelar dragspel 
för Kristin, så att hennes hjärta smälter. De vandra i trollskogen 
tillsammans en afton, då solen brinner röd vid horisonten, och han kysser 
henne - en himmelsk kyss. Vid nämnandet av himlen dras Kristins rörliga 
tankar i ett nu från trollskogen och till de saligas nejder. Och här möter 
mig hos denna lilla dalaflicka en naiv blandning av erotik och religion: 
en icke ovanlig kombination, men som i hennes själ samlats till en 
blomsterbukett ganska lik den, som står på bordet i hennes förmak - en 
klunga torkade blommor blandade med saftiga gröna strån och i mitten en 
lysande påfågelsfjäder. Och i hennes förnumstiga röst hör jag ekot av 
kolportörernas svada och den nyfrälsta församlingens jublande sånger om 
Kristi blod, korset och saligheten. Med glatt mod stämmer hon upp en av 
deras jublande hallelujasånger. Men plötsligt tystnar hon. Var är gitarren 
med det röda sidenbandet? Hennes ögon fara sökande över rummet, och med en 
av sina snabba åtbörder böjer hon sig ned och lyfter upp sitt lilla vita 
nattkärl. Och med detta i famnen fortsätter hon sin sång, medan hon då och 
då slår på kärlet, som om det vore ett musikinstrument. Håret faller mjukt 
kring de runda röda kinderna, och ögonen stråla. Den gamla indianen 
försöker tysta henne, men är alltför road för att kunna lägga in någon 
kraft i sina förmaningar. Och Gud Fader där uppe i sin himmel ler måhända 
själv, då sången når honom, och han blickar ned på den lilla 
dalkullan, som sjunger hans lov, ackompanjerande sig på den löjliga 
porslinspjäsen.





På morgonen kommer Stina in med en stol, på vilken står ett handfat med 
vatten, och i detta tvätta vi oss nu i tur och ordning. Den grå dagern 
silar in genom fönstren och kastar ett sorgset skimmer över de ouppbäddade 
sängarna och den ynkliga tvättinställningen. Likt fångar föras vi fram en 
och en, och generade söka vi undvika varandras blickar.



Jag ser ut genom fönstret och bort mot den låsta grinden. Marken är vit av 
snö, men hjulspåren, som föra till grinden, lysa svarta. En ekorre kilar 
upp i ett träd, och jag skymtar hans lilla lustiga huvud mellan grenarna. 
Med en suck återvänder jag till sängen. Jag ligger och tänker på de svarta 
hjulspåren, som leda ned till grinden och vidare ut ull friheten. Medan 
jag ännu ägde den, visste jag ingenting om vad frihet var. Jag kände inte 
någon tacksamhet över att jag själv kunde låsa upp min dörr eller över att 
jag kunde få somna in i ett mörkt rum, utan att någon bevakade mig. Och 
åter anklagar jag min läkarvän. Jag tänker på honom med bitterhet. Han är 
fri, han har sitt arbete, sin hustru, sina vänner, och jag borrar ned 
huvudet i kudden, rädd att Kristin skall upptäcka, att jag gråter, och 
följaktligen känna sig föranlåten att åter stämma upp en sång för att 
trösta mig.



Längre fram på dagen får Kristin besök. Man ställer en skärm framför min 
säng, men jag ser ända Johannes, då han stiger in i rummet och ett 
ögonblick tvekande stannar på tröskeln. Han är lång och ser tafatt ut i 
sina svarta helgdagskläder. Håret är verkligen rött och även näsan, och 
ögonen ha ett så förläget och sorgset uttryck. Efter honom kommer 
svägerskan i vit sammetshatt med plymer, stadsdamen, som försöker dölja 
att hon varit bondflicka. Det blir ett uppträde.

Med ett skrik rusar Kristin upp och kastar sig 
under sängen. Sköterskan drar fram henne, och då skjuter hon åt sidan min 
skärm och vill upp i min säng. Sedan kastar hon sig övergiven och 
snyftande om halsen på Johannes, som står där helt förvirrad och varsamt 
lägger båda sina röda händer om hennes midja. Äntligen får man henne i 
säng. Stora tårar rinna utför hennes kinder, och hon berättar i en ström 
av ord om vilket förfärligt ställe man fört henne till. Hon berättar om 
Lilians skrik, om den svarthåriga kvinnan, som tycks vara stum, och om att 
jag gråter. Johannes kastar en förlägen blick på mig, och jag kan ej låta 
bli att le mot honom, ty han ser ut som om han önskade sig likgiltigt vart 
bara långt bort från detta rum, där tre hysteriska kvinnor betrakta honom 
och hans svarta helgdagskostym. Mitt under allt detta stiger plötsligt den 
dystra kvinnan upp och uträttar ett trängande behov. Johannes vet inte, åt 
vilket håll han skall se, men denna fru, vilkens hela utseende tyder på 
att hon är en bildad dam, tycks ha mistat all blygsamhetskänsla. Hon 
blickar endast omkring sig med sina stora sorgsna ögon, och då hon åter 
stiger upp i sängen, skymtar en fin rasvad.



Kristin fortsätter att prata och snyfta. Hon breder ut sin näsduk och 
ropar, att det är hennes oskuld. Hon söker rentvå sig från en förmodligen 
inbillad synd, och Johannes tröstar henne på sjungande dalmål. Men det är 
omöjligt att trösta Kristin. Varje gång den helgdagsklädde Johannes slutat 
att tala utbreder hon den ingalunda snövita näsduken och pekar förebrående 
och vädjande på detta, till synes tvivelaktiga, vittnesmal om hennes 
oskuld. Men när Johannes och svägerskan gått, sjunger hon en psalm och 
somnar plötsligt in som ett gott barn.







Jag är åter flyttad in i min gröna lilla cell. Den leende Lukas Goldberg 
har beslutat förändringen, och man skall försöka ha Lilian i det 
andra rummet. Jag är honom tacksam därför, ty den lilla dalkullans sånger 
ha under flera dagar och nätter hindrat all sömn. Under nätterna har jag 
tänkt ut en plan. Det är en plan, som en smula förvånar mig själv, dels 
därför att den är så enkel, dels därför att jag, innan jag blivit 
hyresgäst i Kejsarens hotell, aldrig skulle funderat ut något sådant. Jag 
skall berätta om mitt förhållande till min läkarvän för Lukas Goldberg. 
Jag är säker på att får han bara veta att jag blivit så sjuk till följd av 
min läkares oförstånd, kommer han att inse att jag ej längre behöver 
hållas fången och att jag endast behöver lugn för att åter bli frisk. 
Äntligen tror jag mig ha funnit nyckeln till friheten. Även om jag skulle 
göra någon annan ont, betyder dock min frihet mera! De svarta hjulsparen, 
som löpa bort mot grinden, gå ej ur mina tankar. Jag skall bli fri, jag 
vill bli fri! Ingenting får stå hindrande i vägen därför. Under denna tid 
har jag kommit att avsky min läkarvän, som jag likväl ännu i mina tankar 
kallar honom.



Överläkaren stiger in, hans bistra min gör mig tveksam. Men åter ser jag 
för mig de svarta hjulspåren, som leda bort till grinden och ut till 
friheten, och jag börjar berätta, då och då fuktande läpparna, som kännas 
fruktansvärt torra. Doktor Goldberg skjuter ut underläppen och betraktar 
mig skarpt. Han frågar mig, om jag verkligen menar att jag hade ett 
förhållande med min läkare. Ett ögonblick är jag tyst. Hans ord ställde 
sakerna i skarp dager. Vi ha ej något vidlyftigt svenskt ordförråd, då det 
är fråga om erotik. Ej ens ordet erotik är svenskt. Antingen har man ett 
förhållande eller ingenting alls. Nyanserna, halvheterna finns det inga 
namn för. Jag kan ej berätta om avbrutna smekningar, om händers trevande, 
om alla de raffinerade njutningar, som en erfaren man förstår att bereda 
sig själv och sin älskade, utan att låta det hela utmynna i en påtaglig 
handling, vilken efteråt kan bevisas ha försiggått. Jag kan icke berätta 
det. Och när jag så försöker förklara, hör jag själv, hur underlig, hur 
rent otrolig historien låter. Visserligen talar jag samvetsgrant om min 
egen del i det skedda, min uppflammande kärlek till honom, och om 
hur jag slog armarna om hans hals efter första morfininjektionen. Men 
ingenting kan dock ursäkta att en läkare haft ett förhållande med sin 
patient.



-Begriper ni, att det ni sagt är en anklagelse? säger doktor Goldberg 
slutligen.



-Ja, svarar jag häftigt.



Jag möter hans blick, men kan ej utläsa något ur den. Så går han. Men på 
natten förstår jag plötsligt att han inte tror mig. Här är jag en fånge, 
som har mistat medborgerligt förtroende. Vad jag än kan säga i denna sak 
kommer endast att anses som ett sjukdomsbevis. Fastän jag inser min 
maktlöshet, grips jag av ett häftigt begär att få rätt. Man måste tro mig, 
och fattar man väl allt, kommer jag att återfå friheten. Något hårt och 
hätskt, som icke tillhör min egentliga natur, stiger upp inom mig. Jag 
kastar mig av och an i sängen, oroad av mina tankar, till dess jag 
slutligen faller i sömn. Jag vaknar upp av att något mjukt och varmt 
hoppar upp på mig och slår armarna om min hals. Jag hör utropet: "O, min 
olycklige broder!" och känner ett par varma, lena läppar tryckas mot min 
mun.



Det är Kristin, som då den gamla indianen ett ögonblick öppnat dörren, 
sprungit in. Sömndrucken stirrar jag på flickan i den vita nattskjortan 
och låter de tillskyndande leda bort henne. Och uppskrämd som man blir, då 
man häftigt väcks, ligger jag sedan och väntar på att den nya dagen skall 
begynna.



Dagen kommer, och jag flyttas nu in på andra avdelningen. Det höga 
väggskåpet skrämmer mig inte längre, och jag gör ett besök hos fröken 
Harden, som nu hoppas på att snart bli fri. Då mister jag också henne, men 
jag glädjes ändå för hennes skull.



I dag snöar det litet, och jag sitter i mottagningsrummet och ser ut genom 
fönstret. Jag söker följa en enda flinga bland de tusen med ögonen, men yr 
i huvudet vänder jag mig in mot rummet. En vecka har jag nu varit på den 
lugna avdelningen, ett par gånger har jag frågat Lukas Goldberg, om 
han har tänkt på vad jag har berättat, men han har endast svarat i 
obestämda ordalag. Dagarna äro sig alla lika. Tröstlösa, grå, och den 
dystra korridoren tycks meddela något av sin dyste~ et till de små röda 
båsen omkring den. Mittemot mig, där jag sitter, hänger en stor väggspegel 
i tung ram. Jag ser in i den, och jag känner ej igen mitt eget ansikte. 
Det är en främmandes ögon, som blicka mot mig ur glaset, och jag fattas av 
häftig förskräckelse. Jag vill slå sönder spegeln, jag avskyr den, liksom 
vore den något levande, som kunde göra mig illa. Ett litet tag tvekar jag. 
Jag vet, att jag ej borde slå sönder den stora spegeln, kanske vore det 
bättre, att jag ryckte loss ett av bordsbenen. Min hand sluter sig 
krampaktigt kring bordsbenet, men i nästa sekund tar jag den tunga 
adresskalendern och slungar den rakt in i glaset. Skärvorna dansa utåt 
golvet, det låter som när man trampar sönder isen i rännstenen, och ett 
ögonblick känner jag samma glädje, som då jag som barn brukade sätta 
klackarna i isskorpan och skratta högt, när jag hörde det krasande ljudet. 
Sköterskor och biträden rusa in. Jag tränger mig mellan soffan och väggen 
och brottas med dem. Golvet är fullt av skärvor, och jag hör, hur några 
stiga på dem. Men jag släpas ut genom korridoren och in på oroliga 
avdelningen. Här trycka starka händer ned mig i sängen, och jag blundar, 
då man tvingar på mina händer de stora läderhandskarna och de stora låsen 
knäppa till. I en hast föres den sorgsna damen ut, och jag befinner mig 
ensam i rummet. Nej, icke ensam, ty i sängen på sidan om mig uppfångar jag 
skymten av en tung hårfläta och en vit kind. Det är således den kvinna, 
vilken jag en gång såg bäras ut ur rummet som en kvidande benhög, som nu 
ligger där. Kristin är flyttad, och inifrån cellen hör jag Lilians rop.



Mellan de båda sängarna står en smal hög byrå. Ett par gånger på dagen, då 
biträdena prata i korridoren utanför och jag vet mig obevakad, smyger jag 
mig upp ur sängen, och i det jag stöder mig mot byrån, ser jag ned på den 
vita kvinnan.

Båda gångerna möter jag hennes blick, ett par dimmiga gröna ögon 
höja sig en kort sekund mot mig för att strax därefter åter döljas under 
de täta ögonfransarna. Där hon ligger med tillbakakastat huvud, som om den 
långa, kastanjebruna flätan vore för tung att bära, vit i ansiktet med 
smala röda läppar och de långa magra händerna ovanpå täcket, påminner hon 
mig om en tavla, som jag en gång såg på en herrgård i Västergötland och 
som en hel natt hindrade mig från att sova. Tavlan föreställde en död 
kvinna, som flöt bland näckrosorna i en skogssjö. Och liksom tavlan då 
skrämde mig, skrämmer mig nu denna orörliga vita kvinna med de gröna 
ögonen. Det är som att ha en död i rummet, och jag tycker att det sprider 
sig en iskyla från henne över till mig. Då middagen kommer, får den tysta 
kvinnan endast flytande föda. Man kallar henne generalskan, och inom mig 
undrar jag, om det är ett av de vanliga fantasinamnen eller om hon 
verkligen har rätt till den titeln.



Denna afton beredes mig en förödmjukelse, som är bitter. Jag har 
fortfarande på mig tvångshandskarna, och håret är stramt uppvridet, för 
att jag ej skall riva bort det. Ljuset i taket lyser mig rakt i ansiktet, 
och jag ligger stilla med de tunga låsen ovanpå täcket. Då öppnas dörren, 
och underläkaren kommer in. Men han är ej ensam, i sitt följe har han en 
ung läkarkandidat, som kommit för att bese sjukhuset. Jag kan inte dölja 
min skam. Jag sluter hårt läpparna, tittar den unge mannen rätt i ansiktet 
och jag känner mig som om jag skulle vilja bita någon av de där 
spolingarna, som "bese" mig. De äro fria, de kunna gå och komma som de 
vilja, och förmodligen fara de nu efteråt in till staden, gå på teatern 
och äta sedan en god supe. Och med ens tycker jag mig se Stockholm med 
alla dess glimmande lyktor: spårvagnar rassla, bilar tuta, människor 
skynda om varandra. Livet rusar vidare förbi min dörr, det härliga livet 
som jag älskar så högt, och jag vänder mig mot väggen med en suck och 
känner, hur remmarna kring handlederna skära in i huden.

På kvällen kommer den gamla indianen som vanligt. Hon har alltid med 
sig ett par tjocka filttofflor, och hon pratar livligt, medan hon snör av 
sig kängorna och sätter dem på sig. Generalskan är visst ej generalska, 
underrättar hon mig viskande. Hon är majorska, men hon visar tecken till 
missnöje, om man degraderar henne till det. Denna apatiska vita massa har 
tydligen kvar sin fåfänga. Jag kan inte sova för tanken på kvinnan bredvid 
mig. Hon kan knappast vara fyrtio år ännu, och där hon ligger verkar hon 
helt ung, om man kan använda något sa mänskligt ord som "ung" på denna 
varelse. Hon har naturligtvis haft sitt liv. Jag erinrar mig nu, att da 
jag första gången kom in i den gröna cellen, hade man ännu ej plockat bort 
den föregående patientens saker. På byrån fanns ett porträtt av en ung 
kvinna med blomstrande utseende, bakom henne syntes hennes man, och 
runtomkring henne stodo hennes barn. Jag frågade, vem det var, och ett av 
biträdena svarade, att det var majorskan Grip, en patient "men hon är 
mycket förändrad nu", tillade hon hastigt.



Mycket förändrad! Hon har således en gång varit en leende mor, omgiven av 
sina barn. Det är fullkomligt otroligt. Hon varken lever eller är död. 
Tänker hon? Lider hon? Minns hon? Jag vänder mig om i sängen och betraktar 
henne, och medan jag ser på henne, börja tårarna rinna utför mina kinder. 
Hur mycket vackrare är icke döden än detta mellantillstånd! Hur mycket 
barmhärtigare! Ett lätt slag på hennes panna just där ådrorna ligga 
utbredda blåskimrande innanför den genomskinliga huden, och hon skulle 
slockna som ett ljus.



Den gamla indianen kommer in och pysslar litet omkring hennes säng, genom 
en oförsiktig rörelse råkar hon puffa till henne, och plötsligt utbrister 
denna vita kvinna i en ström av okvädinsord. Hennes röst är hes och 
bruten, och det gör ett fasansfullt intryck att höra dessa ord i hennes 
mun. Jag kan icke undertrycka en snyftning.



-Gråt icke, säger rösten föraktfullt. Krokodiltårar!

Och upp bubbla de rysliga uttrycken - dessa 
uttryck, dem jag aldrig tillförne hört, men någon gång sett skrivna på 
gatväggar. Det är pöbelns benämningar på könsorganen och namn på kärlekens 
gärningar. Det liksom stinker om dem, en rutten stank från storstädernas 
rännstenar och kloakledningar. Jag kan föreställa mig dessa ord, ropade av 
kvinnor med fräcka ansikten och utmanande blickar, men att höra dem från 
denna halvdöda varelses läppar är något av det ohyggligaste. Slutligen 
tystnar hon och börjar andas tungt och snörvlande. Hon sover. Men det 
dröjer länge, innan jag lyckas vagga mig själv in i ett slags drömlik 
dvala, och ända in i drömmens rike förfölja mig de gröna ögonen och den 
brutna rösten.







Den vita kvinnan i sängen intill mig har fascinerat miTa. Jag kan nästan 
icke tänka på något annat än henne. Om morgnarna följer jag med 
uppmärksamma blickar med, då sköterskan tvättar och kammar henne. Hennes 
kropp är ett benrangel, på vilket huden hänger löst och slankigt, hennes 
huvud faller bakåt, benen dingla, och knäna äro vassa. Det är icke längre 
en människa, det är en sjukdom, en jättebacill, en mardröm. Men trots all 
hennes apati tycks hon på något sätt stå i kontakt med det yttre livet. 
Det händer ej en enda gång att jag går fram till byrån, utan att jag ser 
de gröna ögonen höjas mot mig, och ibland förefaller det som om hon loge 
litet maliciöst. Och så rösten! Hon talar sällan, men när hon gör det, 
vilket händer vid morgontvättningen, kräks hon upp dessa uttryck, som 
sedan klinga i mina öron hela dagen. Ibland nämner hon generalen, 
tilläggande ett gammalt adelsnamn, som jag väl känner till, och alltid i 
förening med en av de grövsta beteckningarna för samlivet mellan man och 
kvinna.



När människans förstånd vacklar och brinner ned med tynande eller osäker 
låga, tycks driften desto starkare blossa upp, ibland ohöljd och 
skamlös, berövad alla prydnader, ibland likt Salome dansande insvept i de 
sju silkesskimrande slöjorna. Kristin drömmer om sin sagoprins, Lilian 
sitter hopsjunken i ett hörn och upprepar ordet äktenskapsbrott, till dess 
det måste svindla för ögonen på henne, och att även Kejsarens tankar 
syssla med de erotiska problemen, fann jag en gång då han en av sina 
virriga dagar för mig sökte klargöra spörsmålet om man efter att ha 
vistats en tid hos Lukas Goldberg blev föremal för åtgärder i 
steriliserande syfte eller icke. Vi vada i ett träsk av ångande dunster, 
och vi dricka av det förgiftade vattnet, som icke släcker driften, men 
stegrar denna ofruktbara, inlåsta åtrå till dess vi råka i raseri och 
skrika av ångest. Driften, som skalderna göra poesi av och som romanerna 
förhärliga, driften som stelnat i konstnärernas marmorstoder och som tonar 
i kompositörens musik, blir i dårhuset till en tvångstanke, som suger ut 
alla andra tankar. Djuret-människan är icke vackert, då det icke längre 
har hjärnan att behärska situationen.



"Jag vill döda den vita kvinnan där borta i sängen!" Tanken förefaller mig 
helt logisk. Säkert lider hon, och varför skall den arma behöva göra det? 
Jag knyter handen och betraktar den tankfullt. Ett slag, ett lätt slag av 
min knutna hand mot hennes tinning, och allt skulle vara slut. Tanken 
börjar irritera mig. Det bjuder mig dock emot att döda en människa, även 
om gärningen vore ett barmhärtighetsverk. Måste jag döda henne? Ja, jag 
måste det. Jag vågar ej se på henne, då jag tänker detta. Och om jag 
dödade henne, vad skulle då bli följden? Helt säkert skulle jag aldrig 
återfå friheten. Jag vänder mig om i sängen och betraktar det vita 
ansiktet. Begäret att döda henne är nära att övermanna mig. Och därmed 
följer en förskräckelse för mig själv, som gör mig utom mig. Jag rusar upp 
och bort från den vita kvinnan. Indianen kallar på hjälp, och jag slår 
omkring mig förtvivlat, brottas endast med avsikt att matta ut mig själv, 
så att tankarna domna bort. Och när jag slutligen flämtande ligger i min 
säng, är jag så trött, att jag ej orkar lyfta en hand. Men tanken 
värker fortfarande i hjärnan på mig.



Då överläkaren gör sin rond, säger jag det till honom.



-En tvångstanke, anmärker han kort.



Ack, om jag någonsin möttes av värme och medlidande! Denne bistre automat 
med det mekaniska, känslolösa leendet skulle i forna tider passat till 
bödel, och då icke varit mera avskydd än han är nu! Natten har kommit, och 
med den samma förfärliga ångest. Jag vill döda, men ryggar tillbaka för 
handlingen. Hetsigt söker jag sysselsätta mitt sinne med annat, men ser 
endast för mig de gröna ögonen och det vita ansiktet. Rädda mig, rädda mig 
undan! Den förfärliga tanken har slagit mig i bojor. Jag kan icke sova, 
icke vila. Jag slår huvudet i väggen och biter mig i armen, den kroppsliga 
smärtan lindrar något själskvalen, men då morgonen gryr, ligger jag 
alltjämt med öppna ögon som jag legat hela natten.



Vid förmiddagsronden komma överläkaren och underläkaren in till mig utan 
att ha sköterskan med sig. Nu undergår jag ett korsförhör av frågor med 
anledning av min anklagelse mot Thure Iller. Lukas Goldberg sitter vid min 
säng, underläkaren står vid fotändan, och båda iakttaga mig skarpt. 
Slutligen säger doktor Goldberg till underläkaren:



-Tror du inte hela saken är, att hon är kär i honom och nu vill komma åt 
honom på något sätt?



Den tölpaktiga rahet, varmed frågan framställes, kommer mig att häftigt 
rycka till, och i ett hastigt nu möter jag den unge läkarens svarta 
blickar.



-Det tror även jag, säger han.



Trött sluter jag ögonen. Man talar i min närvaro om mig som om en tredje 
person, vilkens känslor man fritt kan diskutera. Lukas Goldberg föreslår 
nu, att jag skall skriva till Iller och be honom komma till mig, så jag 
får reda upp saken med honom själv. Förslaget livar upp mig. Jag söker en 
distraktion för att komma ifrån mitt lidande, och tanken på att jag skall 
återse honom väcker upp mig. Jag vill genast skriva brevet, och man 
ger mig papper och penna. Med en falskhet, som en smula förvånar mig, 
författar jag nu ett av dessa formella och älskvärda brev, som ingenting 
förråda om ens verkliga känslor, och ber honom komma ut till sjukhuset. Än 
en gång är jag viss om att jag skall få rätt. Han kan inte neka, när han 
ser mig. Det skulle icke vara möjligt; och för första gången sover jag en 
natt i sträck utan att höra Lilians rop eller drömma om den vita kvinnan.







Det är söndag. Veckans dagar ha krupit fram. Jag har tillbringat dagar och 
nätter i kampen mot mitt begär att döda den vita orörliga varelsen bredvid 
mig. Ännu lever hon, men själv har jag kroppen full av blånader efter det 
jag slagit mig mot väggar och sängkanter för att hindra mig från att röra 
henne. Jag har gråut hela morgonen och ligger nu trött och ser på hur 
solskenet där ute kastar in sneda strimmor i rummet. Då kommer sköterskan 
in i rummet och anmäler doktor Illers besök. Underrättelsen kommer så 
oväntat, att under en minut allt går runt för mina ögon. I nästa stund ser 
jag honom stiga in i rummet.



Som så många, många gånger fordom slar han sig ned vid min säng, och vi 
betrakta varandra uppmärksamt. Det är veckor och månader, sedan vi sist 
sågo varandra. Han blir vit i ansiktet och biter sig i läppen, då våra 
ögon mötas. Jag väntar inte, jag talar genast om allt: att jag har 
berättat om var kärlekshistoria för överläkaren och att jag nu vill att 
han skall tala om allt, hur denna kärlekshistoria förvärrat min sjukdom, 
och att jag nu maste släppas fri. Vad jag säger kommer alldeles oväntat 
för honom. Och när jag tystnat, ser han forskande på mig.



-Så olikt er! säger han endast.



Gråten stiger upp i halsen på mig. Det var så längesedan jag hörde 
denna röst, och ett tag veknar jag, men allt vad jag lidit står i bjärta 
färger för mig, och jag förhärdar mitt hjärta.



-Vill ni tala om allt? säger jag.



-Nej, svarar han, ingenting vad ni säger är sant. Jag nekar till det.



Då böjer jag mig fram och ser noga på honom. Han vill således icke hjälpa 
mig. För honom rör det sig om hans karriär, för mig om min frihet. Jag har 
legat i hans famn, han har smekt mig och viskat kärleksord i mitt öra. 
Skall allt detta nu räknas som intet? Och medan vi betrakta varandra ser 
jag, hur hans ögon plötsligt fyllas av tårar, och jag vänder mig bort.



-Ni nekar, mumlar jag.



-Ja.



Jag söker erinra mig något ord från vår lyckliga ud, ett 1osensord som 
kunde beveka honom, men jag finner intet. Bakom oss ligger den orörliga 
kvinnan, och fastän jag ej just nu kan se henne, är jag säker på att hon 
har ett maliciöst småleende på läpparna.



Denna natt är jag fast bestämd att döda henne! Aldrig mer skall hon höja 
sina gröna ögon mot mig, aldrig mer skall hon kvida, då man lyfter den 
benhög, som är hennes kropp. Jag suger upp ur sängen och böjer mig över 
henne. Bakom ryggen håller jag handen hårt knuten, beredd att slå till. De 
täta ögonfrånsarna skälva ull, och jag ryser, då jag oväntat möter hennes 
blick. De gröna ögonen ha intet uttryck, men de betrakta mig oavvänt.



"Jag skall slå till, jag skall slå till", tänker jag mekaniskt, men blir 
dock stående med blicken sänkt i hennes.



Aldrig kommer jag att glömma den stunden, då jag skälvande står där på 
golvet och med fasa och medlidande betraktar denna varelse, som jag inom 
en sekund skall förvandla till ett lik. Men något starkare än jag själv 
avhåller mig från att lyfta handen. Jag rusar till motsatta väggen, och 
vid ljudet av mina steg kommer den gamla indianen in. Ack, du gamla 
indian, kom bara hit, skall jag välta sängen över dig och barrikadera mig 
bakom den höga byrån! Jag lyfter sängen med båda händerna och kastar den 
utåt golvet. De andra vakterna komma. De försöka fanga mig bakom byrån, 
som jag skjuter framför mig. Men skräcken gör mig snabb i vändningarna. 
Det dröjer länge, innan de få tag i mig, och då har även översköterskan 
alarmerats. Man haller mig, medan hon sticker in morfinsprutan. Jag vill 
icke ha morfin! Jag vet att det bekommer mig illa. Och det dröjer ej 
heller länge, förrän jag är försänkt i ett rus, som får mig att höra 
röster och se syner. Otäcka paddor glida förbi min kind, en galopperande 
häst är nära att sätta sin hov rätt i mitt ansikte, och plötsligt skrattar 
jag gällt, ty jag ser för mig Lena Jäderins gemytlige älskare grina emot 
mig med ett vitmjölat clownansikte.



På morgonen vaknar jag tung och olustig. Man har burit bort den vita 
kvinnan. Dödade jag henne? Tankarna stå stilla i huvudet på mig. Dödade 
jag henne? Tanken känns som en lättnad och en förfäran på en gång. Ett av 
biträdena sitter på en stol vid min säng och ser i en tidskrift.



-Dödade jag henne? säger jag lugnt och likgiltigt.



Hon ser upp. Det är en söt flicka med ett friskt och rosigt ansikte och 
glada blå ögon.



-Vem? säger hon och ler lugnande.



-Var är generalskan?



-Man har flyttat henne till ett annat rum.



-Så!



Jag sluter ögonen. Det lugn som efterträder en storm har sänkt sig över 
mig, och då jag åter öppnar ögonen, tycker jag rummet ser helt idylliskt 
ut, ty solen lyser på de röda stolarna, och flickan i den blå dräkten och 
vita förklädet är som en vacker tavla, där hon sitter. Jag grips av 
längtan att höra något från den yttre världen, och jag ber henne berätta 
om vad hon gjort på sin lediga afton föregående dag. Hon nämner 
en biograf jag väl känner till och ett par 
skådespelare, vilkas konst ofta glatt mig. Hon visar mig den illustrerade 
tidningen. Ett gruvras har inträffat i utlandet, och jag ser en bild av 
nagra sotiga män i gruvdräkter, strax bredvid är ett fotografi av en 
berömd sångare, som hyllats med blommor vid sin avskedskonsert. På andra 
sidan en interiör från ett konstnärshem, och där nedanför ett modekåseri 
och några teckningar till moderna för dagen. Världen är sig således lik. 
Det är något lugnande i tanken att det fortfarande finns människor som gå 
på konserter, som bo i vackra hem och som intressera sig för att få en 
dräkt med modernt snitt. Kanske är ändå ej allt så hopplöst, kanske kan 
jag själv än en gång fa vara med där ute i livet! Fröken Harden tittar i 
dörren och nickar mot mig. Hon ser frisk och munter ut, och jag nickar 
igen. Jag blir ensam i rummet. Men i och med det att flickan med de glada 
blå ögonen gick, försvann också den trygga stämningen. Åter erinrar jag 
mig gårdagens sammanträffande. Han hjälpte mig ej. Han övergav mig, och vi 
hade intet mer att säga varandra. Tankarna sticka mig som vassa nålar.



Jag vänder mig om. På byrån står en flaska eau-de-cologne, som jag fick i 
julklapp och som man nu oförsiktigt lämnat kvar. Jag reser mig upp, och 
tar den. Om jag drucke ur den skulle jag förmodligen dö. Och döden är 
tystnad och natt och frihet från tankar. Lilian skriker till. Jag tar ur 
korken och sätter flaskan till munnen. I nästa sekund slungar jag den 
utåt golvet. Ack, lilla ynkliga dumbom! Jag kunde inte svälja mer än ett 
par klunkar, tungan bränner som eld, hela kroppen hettar. Man kommer in 
och tar bort flaskan, hela rummet luktar eau-de-cologne, och efter några 
minuter är jag själv fullkomligt drucken. Sängen gungar, golvet gungar, 
taket sänker sig ned och trycker mot mitt bröst. Jag hör mig själv tala 
högt, lockande syner glida förbi mina ögon, en plötslig längtan efter 
rikedomar, efter lyx och blixtrande smycken, som jag aldrig förr känt, 
kommer över mig. Jag skall bli en ryktbar kokott, världen skall ligga för 
mina fötter. Jag hör fraset av siden och sorlet av röster, jag 
bevistar kapplöpningar och operaföreställningar, och mina pengar skänker 
jag till en fond, för vilken skall byggas ett stort sinnessjukhem, ett 
palats, där landets förnämsta artister och konstnärer skola samverka för 
att dårarna skola få det vackert omkring sig. Ruset börjar lägga sig, och 
jag mumlar trött om tavlor och skulpturer och marmorhallar. När middagen 
anländer, kan jag inte äta. Maten smakar eau-de-cologne och ger mig 
kväljningar.



Senare på aftonen kommer min nya rumskamrat. Det är den svarthåriga dystra 
kvinnan. Hon ser sig förskräckt omkring, som erinrade hon sig att hon 
varit i rummet förut, och hennes ögon bli plötsligt svarta, då hon hör 
bullret från Lilians cell. Halva natten gråter hon halvhögt. Slutligen 
smyger jag mig fram till hennes säng och försöker trösta henne. Hon viskar 
att hon är en stor synderska. Hon upprepar det oupphörligt, men hon kan 
icke erinra sig sina synder. Jag säger henne, att det ju ej kan vara så 
farligt, ty vi ha väl alla syndat litet mer eller mindre.



-Det var ni, som slog sönder spegeln, säger hon plötsligt. Har man ej 
gjort värre saker än så . . .



Och för första och enda gången ser jag denna kvinna le litet.







Jag ligger i sängen och ser på min rumskamrat, som står vid kakelugnen. 
Jag vet nu, att hon är en direktörsfru från staden och att hon hemma har 
tre små barn. Hon är en statlig dam, och hon skulle se bra ut, om hon ej 
hade ett så dystert uttryck i ögonen och ett sa bittert drag omkring 
munnen. Det gemensamma rummet, nattens vakna timmar, Lilians klagoskrik ha 
skapat ett slags samhörighetskänsla mellan oss. Under förmiddagen går hon 
fram och tillbaka, fram och tillbaka på golvet driven av sina sorgsna 
tankar. Vi tala mycket litet med varandra, men ibland betrakta vi 
varandra forskande, och jag undrar inom mig, om hon någonsin mera skall 
kunna bli glad.



I dag skall Lilian flvttas till en annan anstalt. Hon har endast blivit 
allt sämre. Det är icke längre den vackra flickan med de glänsande ögonen, 
hon är utmagrad och vit i ansiktet, och ögonen irra och flacka. Det är 
livligt i korridoren, medan Lilian kläs på. När hon äntligen är färdig, 
går jag ut till henne. Hon står stödd mot väggen, klädd i hatt och kappa. 
I den där dräkten har hon förmodligen en gång promenerat ute, frisk och 
glad, och leende nickat åt vänner som hon mött. Nu - - Tårarna stiga upp i 
ögonen på mig, och jag säger:



-Adjö, Lilian!



De flackande ögonen stanna en sekund på mig, så skrattar hon glädjelöst.



Fram och tillbaka, fram och tillbaka vandrar min nya vän. Hennes trötta 
fotsteg ljuda i mina öron ännu sedan hon lagt sig och allt är tyst. Så 
litet glädje och så mycken sorg! Har en så stor apparat som denna jord, 
fylld med så många olyckliga levande varelser, satts i gång endast av en 
nyck, liksom ett barn sätter i gång sin snurra och låter den dansa, till 
dess den hamnar i en vrå?







Utskriven! Dagar och veckor ha förflutit, men från den dag då min läkarvän 
var hos mig har tillfrisknandet gått med snabba steg. Jag står i det lilla 
röda rummet med kappsäcken på en stol bredvid mig. Översköterskan är där 
och Lukas Goldberg, som i dag ler över hela ansiktet. För länge sedan har 
jag tagit tillbaka allt vad jag sagt om mitt förhållande till min läkare. 
Det var som om jag ännu betraktades som sjuk, så länge de trodde jag bar 
på denna fixa ide, och jag har narrats friskt och med en ledighet, som 
endast förvärvas efter en längre vistelse hos doktor Lukas Goldberg. 
Pa står i dörren oeh stryker otaligt genom sitt yviga hår.



För sista gången låsas dörrarna upp för mig, för sista gången slår den 
tunga porten igen efter mig. A, grinden! Bilen rasslar över de svarta 
hjulspåren. Grinden slås upp! Nu är jag över gränsen. Jag vänder mig om 
oeh kastar en sista blick på Kejsarens hotell. Bilen glider långsamt om 
hörnet, oeh mitt huvud snuddar vid en gren, vilkens halvutspruckna 
doftande knoppar stryka över min kind. Naturens förnyelsearbete har än en 
gång börjat.



EFTER



Sommaren efter det jag kommit från sjukhuset 
tillbringade Pa och jag i en liten villa ej långt från Stockholm. I början 
hade jag en sjuksköterska med mig, men snart blev jag bättre och lämnades 
ensam. Mitt huvud kändes trött, liksom domnat efter alla upprörande 
händelser. Jag förde ett vegeterande, drömmande liv med en tom känsla av 
att jag förlorat något.



Det fanns och skall förmodligen alltid finnas en gnagande bitterhet inom 
mig över denna korta kärlekshistoria med min läkare, som aldrig fick något 
slut. Och i mitt minne har den lämnat kvar en aldrig stillad häpnad: jag 
blev inte trodd! Man skulle trott vad som helst annat, de mest fantastiska 
äventyr, men icke detta, icke att en läkare till den grad kunde glömma Sin 
plikt och sitt samvete, att han inlät sig på ett kärleksförhållande med 
sin patient. Patienten var en sjuk ung flicka. Man måste lämna å sido 
henne och tro på läkarens ord. Man tror ju icke heller gärna på den, som 
en gång suttit innanför sinnessjukhusets murar. A, vad de orden göra ont, 
men vad de äro sanna! Är det då så säkert, att det vanliga brådskande, 
beskäftiga livet med sina tusenfaldiga bestyr och vardagligheter skapar 
människan till uppriktighet och ädelmod, under det att sinnessjukdomens 
skumma värld med dess fasor och skräckbilder bara demoraliserar och 
alstrar lögner? Det är sant att sinnessjukdomen ibland har dessa sviter i 
släptåg, men visst inte alltid.



Minnena från denna tid tyckas aldrig blekna för mig. Ingenting, som hänt 
mig i livet, har träffat mig grymmare, har lämnat varaktigare märken. Och 
detta, just detta, som för mig varit verkligare än något annat dittills i 
världen, förklarades vara en dröm, ett fantasteri av en överhettad hjärna. 
Vad skulle jag då tro på? För en sådan som jag kunde ingenting 
olyckligare hända än att inte bli trodd. I mitt sätt att gå till rätta med 
mig själv fanns alltid en skrupulös uppriktighet, en längtan att riva bort 
alla skyddande förhängen - och att jag så plötsligt skulle mötas av en mur 
av misstro, att se att mina ord inte betydde något bredvid en samvetslös 
mans bedyranden, det icke bara gjorde mig ont och väckte min häpnad, det 
inverkade på hela min karaktär, på hela min syn på tingen. Allting 
förvreds, min misstänksamhet stegrades.



När hösten kom och jag ännu var klen, ville Pa att jag fortfarande skulle 
ha doktor Iller till läkare. Jag kunde inte gärna komma med något skäl, 
varför jag inte ansag honom lämplig, och i själva verket kände jag att jag 
måste träffa honom igen, mest för att jag ville se, om det var möjligt att 
han inför mig, mellan oss två, som så väl kände varandra, skulle fortsätta 
att spela sin roll.



Och innanför de mörkblå sammetsdraperierna försiggick nu en tyst tvekamp, 
som det ännu i dag gör mig utom mig att tänka på. Jag låtsade själv, att 
mina förra påståenden voro osanna, och berörde ej med ett ord vad som en 
gång hänt. Jag kan inte säga, att han tog emot mig igen med glädje. Han 
hade nog helst sett, att jag för alltid försvunnit. Åsynen av mig påminde 
ju honom om det fel han begått; och jag ville också, att den skulle göra 
det. Han skulle inte få glömma! Jag skulle vänta ut honom och tvinga honom 
att åtminstone för mig erkänna, att han hade haft orätt. Detta var ett 
misstag av mig- en ännu sjuk och hysterisk flickas misstag. Hellre borde 
jag låtit allt vara. Men kunde jag verkligen det? Han hade behandlat mig 
hänsynslöst, förnekat mig, da jag behövt hans hjälp, övergivit mig för att 
inte störta sig själv.



Jag hade lidit sa mycket, men dessa besök hos honom, da allt skulle vara 
som förr, då jag åter endast var patienten, som besökte sin läkare, gjorde 
mig mycken skada. Jag hårdnade, förbittrades än mer av all denna 
förställning. Jag kunde inte glömma att denne nu sa formellt förbindlige 
och främmande herre hade kysst mig och viskat, att han älskade mig. 
Ibland när han skrev ut ett recept och räckte mig det och våra händer 
snuddade vid varandra, var det som om de känt igen varandra och i detta 
hastiga vidrörande påmint varandra om något, som en gång hänt. Hans rum 
fick en egendomlig dragningskraft på mig. Det var som om något förfärligt 
skett där, något som jag åter och åter måste vända mig om och se på. Hade 
inte ett brott fullbordats, hade icke något slagits i bitar och spillrorna 
vårdslöst sopats under stol och bord? Ibland när jag gick till honom, 
tänkte jag:



"I dag skall han säga det. Han skall erkänna, att jag talat sanning och 
att han ljugit."



Förstod han någonsin vad jag led? Allt samlades i denna brännpunkt: jag, 
som talat sanning, hade stämplats som en, som hittar på historier, som 
fantiserar och inte kan skilja på lögn och sanning; och han, som ljugit, 
var den, som blivit trodd. Den förtvivlan jag kände i min visshet om att 
denna kärlekshistoria gjort mig sjukare hade drivit mig att tala. Jag hade 
hoppats, att man bättre skulle förstå mig, om man finge klart för sig hela 
sammanhanget. Men jag blev inte trodd! Å, dessa taggar, som ännu sitta 
kvar i mitt hjärta! Jag kan icke draga ut dem.



Vad jag var ensam denna höst! Lena såg jag numera aldrig till. Pa hade 
mycket att göra och var sällan hemma. Min bitterhet var ett enda svidande 
sår, där jag drev omkring ensam i en död stad.



En dag hittade jag på något. På några papperslappar skrev jag ned vår 
korta kärlekshistoria. Jag skrev i dagboksform, som om allt varit skrivet 
under den första perioden av min sjukdom När jag sedan läste igenom det, 
fann jag att det inte var så illa hopkommet. Det föreföll mycket 
sannolikt, att jag mellan läkarens besök kastat ned dessa rader och 
för mitt eget hjärta än en gång erinrat mig de korta kärleksstunderna. Jag 
skrev ett brev till doktor Iller om att jag hittat några dagboksblad 
instuckna i en bok, som jag förmodligen legat och läst i under min 
sjukdom.



-Det här skall få honom att tala, tänkte jag.



Men jag förstod inte, att jag själv höll på att glida utför, att all denna 
förställning till sist skulle leda till att jag komme att använda vilka 
medel som helst för att få fram ett erkännande av sanningen.



När jag nästa mottagningsdag kom till honom, var han blek och nervös.



-Låt mig se, sade han hastigt, när jag tog fram det jag skrivit.



Jag satt och betraktade honom, medan han läste anteckningarna. Detta var 
mitt sista försök, sedan skulle jag gå och aldrig mera se honom. När han 
slutat läsningen, såg han upp.



-Ja, sade han med en suck, det där är ju sant. Det var oförlåtligt av 
mig.



Äntligen! Men jag kände ingen lättnad. Hans ord utplånade inte oförrätten, 
minskade inte det lidande jag fått gå igenom. Alltsammans föreföll mig 
plötsligt så förtvivlat ändamålslöst: mina besök hos honom, min längan att 
bli trodd, ja till och med min bitterhet och mitt hat till honom. Nu när 
vi icke längre förställde oss för varandra, föreföll det mig som om vi 
icke kunde vistas i samma rum. Vi sågo icke på varandra, våra händer 
möttes icke. Skälvande samlade jag ihop mina pappersark och gick min väg.



Under min ensamma vandring hem förstod jag plötsligt, att jag hela denna 
tid måste ha väntat på något. Det var icke bara hoppet om att han skulle 
erkänna sin orätt, som hade kommit mig att gå till honom. Han hade ju 
gjort det nu. Hade det blivit bättre därför? Nej, det jag väntat på var 
att finna, att min forna bild av honom inte helt fördunklats. Jag mindes 
honom gossaktigt öm, bedjande, glad, kärleksfull. Fanns det icke 
någon sådan man? Tanken på den mannen hade ångestfulla nätter visat sig 
för mig. Åt honom hade jag utan minsta farhåga överlämnat mig. Jag hade i 
alla händelser givit honom mera av mig själv, än jag dittills givit någon 
annan. Han visste allting om mig, och han hade varit min förtrogne och min 
vän. Men i hans ställe hade jag träffat en herre, som jag tyckte mig 
aldrig ha sett förut. Det hade innerst i mitt hjärta funnits en knappast 
medveten och barnsligt oförnuftig dröm om att den andre skulle komma 
tillbaka. Jag förstod det nu. Den där mannen jag inte tyckte mig känna 
hade givit med sig och tillstått sin orätt, men jag visste att inför en 
annan kunde han åter ta tillbaka sina ord och lämna mig i sticket - och 
att han med säkerhet också komme att göra det. Den andre, den jag mindes, 
å, han skulle inte ha handlat så! Också mot honom hade jag känt bitterhet, 
men han skulle lätt fördrivit den. Han skulle icke bara erkänt, utan också 
fått mig att glömma allt svårt jag hade gått igenom. Men denne andre hade 
icke talat.



Jag kunde icke reda ut det tumult av olika känslor, som trängdes inom mig. 
Åren skulle kanske få mig att glömma. Minnet från denna tid skulle kanske 
fördunklas.



Jag vet nu, att jag misstog mig. Jag har icke glömt.







Kriget hade slutat den hösten. Det var fråga om att jag skulle resa 
utomlands, men ännu på nyåret och månader framåt korsade ryktena utifrån 
varandra. Pa vågade inte släppa av mig än. Så stannade jag kvar i 
Stockholm den våren. Jag gick aldrig mer till doktor Iller. Pa ville ha 
mig med i sällskapslivet, men också därifrån drog jag mig tillbaka. Den 
där tiden på sinnessjukhuset hade märkt mig. De friska, de sunda bildade 
en värld för sig; jag kom från en annan. I mina öron genljödo ännu 
ångestropen, det förtvivlade bultandet på cellernas stängda 
dörrar. Om nätterna jagade jag i drömmen genom 
korridorerna, förföljd av de sjukas skrik, jag brottades åter med 
sjuksköterskorna, tjogtals armar slingrade sig som ormar omkring mig, och 
jag hörde den kuslige juden Lukas Goldbergs kalla och obevekliga röst.



De funnos kvar i Kejsarens hotell, mina stackars olyckssyskon. Strax 
utanför staden, i en vacker park, stod det röda stenhelvetet, som gömde 
allt detta lidande. Jag kom därifrån, och jag kunde inte glömma vad jag 
sett. Jag hade delat deras bröd och deras sorger. Jag var en av dem. Den, 
som en gång varit fången, blir aldrig riktigt fri. Nyckeln till hans dörr 
skall ständigt vara honom en källa till förvåning:



"Är det min nyckel? Är jag fri? Får jag själv låsa upp min dörr? "



Själva denna förvåning är ett lidande. Det vittnar om att det funnits en 
tid, när han vackert fick be en annan om att låsa upp en dörr för honom 
och när den icke ens då alltid öppnades. Den kommer honom att höra 
skramlet av nycklarna på kedjan, som vaktaren har på sig, och den kommer 
honom att se ett högt staket med taggtråd överst. Skola icke alla märka 
det på honom? Skola icke alla förstå, att han varit inlåst som ett djur? 
De andra, de där människorna, som icke sett vad han sett, taga friheten 
som något självfallet. När han någon gång tror på sin frihet, vet han att 
den är en nådegåva. Och så skammen! Människorna spärra upp ögonen, när de 
få höra, varifrån han kommer. Den där har icke varit klok! Varför skall 
det nödvändigt bindas narrbjällror på den sjukes kläder? Hör, hur de 
pingla. Han är tokig! Men vem är klok, och vem är tokig? Säg det! I de 
djup den sjuke sett ned i finns oändligt mycket, som de friska aldrig 
kunna nå. Fråga dem vad de ha sett, de bleka, som ni möta och som varit 
där borta, dit ni äro så säkra på att aldrig komma! Ingen frågar dem. 
Varför? Därför att de friska tänka att deras värld står sa högt över de 
sjukas, som är fylld av drömmarnas farliga gyttja och slam. Äro icke de 
flesta kejsare i sina egna tankar? Är då icke den stackaren litet 
ärligare, som högt ropar ut sin tro och som dessutom blygsamt nöjer sig 
med förgylld papp och grannlåt till tecken på sin värdighet? Nej, han är 
en narr!



O, ni kloka, ni kloka! Tusen irrbloss dansa över jorden. Se ni dem icke? 
Vi galna, vi dansa också! Vi första jorden bättre än ni. Vi se ju, hur den 
tumlar runt, runt. För länge sedan ha vi förstatt vår maktlöshet. Vi veta, 
att det inte finns gränser, att allt är oändligt, ofattbart. Vi våga 
gripas av denna svindel. Ni vaga det icke. Och när vi komma tillbaka, när 
vi kravla oss upp ur djupen, veta vi litet mera än ni. Lidandet lär oss. 
Livet är ofattbart. Det förstodo vi, och därför miste vi förståndet. Ni 
kloka neka att förstå. Se ni da icke, att vägen tar slut? Känna ni icke 
draget av den iskalla vind, som sveper runt världen? Just där, varest ni 
bundit er ko, som skall ge er mjölk varje dag året om, öppnar sig ju 
avgrunden. Hon lyfter mulen och vädrar. Till och med djuren känna det - 
men icke ni!



Vart gingo de döda? Nyss voro ju våra vänner där. De talade, vi kände 
deras andedräkt mot vår kind. Ögonen glänste. Så kunde de icke andas mer. 
ögonen brusto. Och vi finna oss i det. Vi lägga vara stackars vänner åt 
sidan i en grav och skotta mull över dem. Varför det? Vi trampa våra döda 
vänner under fötterna och glädjas åt färggranna blommor, som spirat upp ur 
deras kroppar. Och hela tiden tumlar jorden runt, runt med sin börda av 
levande och döda.



Ja, jag hade kommit ut ur sjukhuset märkt. Men kanske hade jag förstått 
allt detta för länge sedan. Aningen om ett kommande lidande hade ju ruvat 
som en skugga över min barndom. Var jag inte märkt redan från början? En 
mor, som hade mistat sitt förstånd, hade tryckt detta ödesmärke mot min 
panna i stället för en av de ömma kyssar mödrarna jollrande bruka ge sina 
barn.



Nu skulle jag åter börja leva ute bland människorna, tyngd av den vetskap 
om livet och lidandet jag förvärvat.

Det var nu bestämt att jag i juni skulle fara till London. Frank 
Macleans föräldrar, som förut bott i London, hade sedan bosatt sig på 
annat håll, men Pa ägde andra bekanta, till vilka jag skulle kunna komma. 
Han hade en ungdomsvän, en sir Wathier Grosvenor tillhörande en av landets 
äldsta familjer. Denne herre, som nu var gift och hade familj, träffade Pa 
i London, då han var där efter sin vistelse i Kongo. De hade blivit mycket 
goda vänner, fastän sir Wathier var flera år äldre, ett par gånger hade 
han också varit över i Sverige; men jag kunde inte minnas honom. Alla 
dessa år hade han och Pa brevväxlat, och när nu Pa i ett brev berättade, 
att jag skulle resa till England, bad han mig genast bo hos dem.



-Det är kanske litet farligt med gamla vänner, sade Pa med en glimt i 
ögat, man vet ju ej, hur de förändrats med åren. Men är han sig lik, 
kommer du att finna honom mycket snäll. Det är ju bra, att jag något så 
när vet, var du finns.



Han var så ivrig, att jag skulle få komma ut och se litet nytt, och han 
trodde att det skulle förströ mig och hjälpa mig att glömma. Han visste 
icke, hur mycket jag hade att glömma.



Ibland undrade jag, om det var en viss mening med att jag for till London. 
Kanske skulle jag där träffa Frank. Skulle det till sist bli han, som 
skulle hjälpa mig att glömma? Förberedelserna för min resa togo snart all 
min tid i anspråk. Så kort efter kriget var det ännu så många formaliteter 
med pass och förfrågningar, som först måste undanstökas.



Men innan jag reste, skulle jag än en gång träffa doktor Iller.



Pa hade tänkt tillbringa sommaren vid en liten badort vid danska kusten. 
En av hans vänner hade rekommenderat den så livligt, att Pa fått lust att 
resa dit. Han, som eljes även om sommaren var upptagen av sina affärer och 
sällan rekreerade sig annat än genom några segelturer i skärgården, 
tänkte denna sommar slå sig lös. Han var trött och längtade bort från 
Stockholm. Det hade varit meningen, att han skulle resa och jag bli kvar i 
staden, till dess jag skulle fara ned till Göteborg. Jag hade redan en 
månad i förväg beställt biljett på båten till England. Då fick Pa ett av 
sina impulsiva infall, som han alltid visste att driva igenom: jag måste 
följa med honom åtminstone på ett par veckor, sedan kunde jag ju resa till 
min båt. Det ginge mycket väl för sig. Förgäves protesterade jag och 
talade om onödiga utgifter. Han skrattade. Vad brydde han sig därom? Nej, 
vi skulle se havet på samma gång. Och som alltid fick han sin vilja fram.



En vacker morgon kommo vi till Helsingör med färjan och fortsatte till den 
lilla badorten med ett skakande tåg nordväst ut längs kusten. Å, 
bokskogarna! Ur den guldgula mattan av vissna fjolårsblad reste sig de 
smärta stammarna, som buro upp denna överväldigande rikedom av ljusgröna 
blanka löv. Suset från dem slog in genom de öppna kupefönstren, och tåget 
vaggade fram, fyllt av skuggor och solreflexer från bugande grenar och 
dallrande blad. I gläntorna skymtade sundet blått och solbelyst. Vi kommo 
fram och gingo genom fiskarbyns enda gata. Vita hus med skinande små 
fönster kantade gatan, och några träd vaggade av och an med slokande 
grenar, som om den sandiga marken ej kunde hålla dem kvar. Vid sista huset 
tog stranden vid. Sanden gick i dyningar ned till vattnet, som sakta 
skvalpade över vita kullerstenar och söndriga snäckskal. En doft av tång 
och salt kom farande med vinden. Jag drog efter andan. Vad här var vackert 
och fridfullt! Och där borta såg jag åter bokskogen.



På det lilla pensionatet, där vi togo in, fanns det ännu endast några få 
gäster. I\lan hälsade på varandra vid måltiderna och dröjde ibland vid 
kaffet efter middagen, men alla hade sin fullkomliga frihet. Varje dag 
gick jag till bokskogen. Medan Pa strövade omkring vid stranden och 
pratade med fiskarna, diskuterande de olika båtarnas företräden och 
möjligheter, vandrade jag i skogen. Där var ett ständigt växelspel 
av ljus och skugga. Aldrig hade jag gått i en skog som var så levande. 
Solen silade mellan stammar och grenar, smala ljusband slingrade sig över 
det torra lövet, och när en vindfläkt drog fram, skälvde träden, så att 
skuggoma under dem flaxade och hoppade. Hela marken kom i rörelse därav.



Badortslivet hade icke börjat på allvar än. Ibland dansades det dock i det 
lilla röda hotellet vid havet. Tidigt semesterfirande kontorister med sina 
damer svängde om i salen, och kring borden sutto här och där hela 
familjer, pappa, mamma och barn, skrattande och pratande, sugande i sig 
sherrykobblar eller ätande glace. Pa och jag följde med livet från vårt 
bord, men gjorde inga bekantskaper.



Men en morgon slog Pa ned på mig med en nyhet. Föregående kväll hade han 
ensam varit på hotellet.



-Vet du, vem jag träffade där? sade han muntert. Kan du tänka dig? Gissa. 
Doktor Iller!



Jag ryckte till. Pa berättade att doktorn hade varit på en läkarkongress i 
Köpenhamn och nu tänkte stanna en tid här. Han hade suttit i sällskap med 
en kollega och ett par damer och varit så ivrigt upptagen av dem, att Pa 
och han endast växlat ett par ord. Jag skulle således träffa honom igen. 
Jag skulle icke kunna gå många steg utan att möta honom. Det sved till 
inom mig, som om någon snärtat till ett ännu ömt sår.



När jag en stund senare gick på vägen genom skogen, såg jag honom komma på 
långt håll. Han hade en dam i sällskap. Jag kunde inte undvika dem. Han 
tog leende av sig hatten, da vi gingo förbi varandra. I den ovissa framtid 
jag ibland skymtat, då jag vilat i hans armar, hade det säkert aldrig 
funnits plats för en sådan episod. Den tiden hade jag vant mig vid tanken 
på att någon gång nödgas möta honom ute med hans hustru. Men detta var 
inte hans hustru. Det var en främmande kvinna. Av det sätt, varpå hon smög 
sig intill honom, och av hennes leende hade jag förstått, i vilket 
förhållande de stodo ull varandra. Jag skulle tvingas att möta henne 
ater och åter, på promenaderna, på hotellet, vid stranden. I hennes 
ansikte skulle jag läsa, om han gjorde henne lycklig, som han en gång 
gjort mig lycklig. För mig skulle hon ej kunna dölja något. Jag visste, 
hur han smektes, vilka ömma tonfall hans röst kunde få.



I minnet var jag åter tillbaka i mitt lilla ljusa flickrum: skrivbordet 
med det framlagda vita papperet, bädden, spegeln, som återgav hela 
interiören i sitt blanka glas. Jag lyssnade åter efter hans steg. Tyst! Nu 
kommer han in i tamburen, han tar av sig rocken, han öppnar dörren... 
Förvirrad såg jag mig omkring. Alltjämt denna darrande skog!



Den kvällen var det dans på hotellet. Pa ville nödvändigt ha mig med. Vi 
sutto vid vart vanliga bord. Där var mycket folk. Da musiken tystnade, 
hörde man vågorna slå mot stranden där ute. Icke långt ifrån oss satt 
doktorn med sitt sällskap. Han bugade sig för oss, men kom icke fram.



-Han är tydligen ute på äventyr, anmärkte Pa leende.



Pratet och skrattet fyllde lokalen, cigarrettröken svävade som moln i 
taket. Genom fönstret såg jag en fyr blänka. Nu tändes den. Nu slocknade 
den. Då stod doktorn plötsligt vid vårt bord. Han bjöd upp mig till dans. 
Hans arm slöt sig med ett fast grepp om mig, och min hand låg i hans. Åter 
var jag i mitt rum: jag hörde, hur han kom in i tamburen, hängde upp 
rocken, öppnade dörren... Här är jag, här i dina armar! Nej, jag hade 
aldrig lämnat dem! Jag hade somnat in i hans famn och drömt en ohygglig 
dröm, en av dessa mardrömmar, som förefalla så verkliga. Ett ögonblick 
trodde jag det. Då tystnade musiken. Greppet kring mitt liv lossnade. Jag 
såg upp. Den där främmande mannen bjöd mig med ett artigt leende sin arm, 
och jag förstod, att jag inte hade drömt.



Vi gingo förbi bordet, där hans dam satt. Hon sag på honom, förstulet 
leende. I hennes uppåtvända ansikte tyckte jag mig se sparen efter hans 
smekningar, hennes mun blossade av hans kyss. Doktorn stod kvar en stund 
vid vårt bord och pratade med Pa. Men när han 
avlägsnat sig, sade jag till Pa att jag ville gå hem.



Fylld av saltvatten och fina sandkorn, slog luften mot mitt heta ansikte, 
när jag kom ut. Det hade börjat blåsa. Sanden yrde omkring med 
havsskummet, och långt borta lyste det vitt av bränningarna. Mina fötter 
sjönko ned i sanden, då jag började gå framåt. Jag gick in i den lilla 
byn. Tystnad! Tystnad! Endast Ijudet av vågornas slag. Doften av hav hade 
stannat kvar här inne mellan de små husen, där vinden inte for fram så 
vilt. För de flesta fönster voro rullgardinerna nedfällda, men i 
springorna lyste det Ijus. Nu i halvmörkret kunde jag inte se så mycket, 
men jag visste att rullgardinerna hade slott och prinsar och hjortar och 
parker. När de små barnen vaknade om morgnarna, stirrade de in i denna 
underbara värld, och de trodde att de ännu drömde. Jag skulle också velat 
ha en sådan där vacker rullgardin. Prinsen skulle bjudit mig att promenera 
på gångarna i slottsträdgården, och i det vita slottet skulle funnits allt 
vad mitt hjärta kunde begära.



Jag gick fram och tillbaka framför dessa lugna hus, där endast Ijuset, som 
silade ut genom gardinens springor, förrådde att människor levde innanför. 
När jag äntligen kom in till mig, hörde jag vågornas mummel från stranden. 
Det förföljde mig in i drömmen, och ibland vaknade jag upp med en känsla 
av att jag höll på att kvävas av en arm, som lagts omkring mig.







De där dagarna, som jag ännu var kvar på badorten, sökte jag så mycket som 
möjligt undvika att möta doktor Iller. Ett minne har jag dock därifrån. 
Det måste ha varit sista kvällen. Jag hade varit ute och gått och kom nu 
på den lilla vägen förbi ena sidan av hotellet. Då öppnades en dörr 
framför mig. Jag stannade plötsligt, som om jag blivit rädd. En flod av 
Ijus strömmade ut, och några takter av en dansmelodi surrade förbi 
mina öron. Ett par gick nedför trappan. Det var doktor Iller och hans dam. 
Jag drog mig längre inåt planket, som skyddade vägen för vinden. De gingo 
förbi utan att se mig. Han stack sin arm under hennes. Jag såg hans 
ansikte. Det uttrycket hade jag sett där förr - när han böjde sig över mig 
för att kyssa mig. De försvunno om hörnet, tätt slutna intill varandra.



Nästa dag reste jag. Då jag satt i kupéen med slutna ögon, kom synen från 
föregående kväll åter och åter för mig. Jag kunde inte bli fri från den. 
Den blev ull ännu ett bittert minne av de många från denna period av mitt 
liv.







Tidigt en morgon kom jag till Göteborg, och efter att ha ätit frukost på 
ett hotell vid stationen for jag ned till hamnen.



Det var en strålande dag med blå himmel och en slösande sol. Ett sådant 
bråk vid hamnen! Ett sådant liv! Man kom ut från den stela staden med de 
rätliniga gatorna och husen och stupade rätt in i denna myllrande värld. 
Havet syntes inte Den långa kil hamnen bildar var fylld med båtar, och på 
kajen trängdes tunnor och lårar och bräder och tjärpytsar. Nej, det stora 
havet syntes inte, men man kände, hur det låg där ute och väntade. Därför 
denna brådska: ångvinschar gnisslade; karlar hojtade, skorstenar släppte 
visslande ut tjock rök, små svarta sotkorn regnade genom luften. Och bland 
sjåare och passagerare på kajen sågs här och där någon av sjöfolket kryssa 
sig fram med den säkra rullande gången hos den, som blivit van att följa 
ett fartygs sliringar och guppande språng.



Jag kom fram till min båt och gick ned i hytten, och efter en hastig blick 
på en äldre dam, som redan lagt sig på sin bädd, steg jag upp på 
däck. Jag hade ingen att säga adjö till. Pa hade i sista stunden velat 
följa med till Göteborg, men jag hade försäkrat honom, att jag kunde reda 
mig bra ensam. Omkring mig trängdes man, kastade slängkyssar till vänner 
nedanför, ropade muntra avskedsord eller förmaningar. På kajen hade en 
liten klunga frälsningssoldater ställt upp sig. De hade ett par vänner 
ombord på mellandäck, och när båten lade ut, stämde de upp en av sina 
glada sånger:



Vi mötas igen, vi mötas igen...



Och mellan bråket och larmet nådde mig ord om "en strålande himmelssal 
långt borta från jordens sorg och kval". Men jag log, y vi gledo just nu 
ut mot en blå havsyta, där himmel och hav smälte samman.



Det blev en lugn resa. Den gamla damen i bädden under mig gick icke upp på 
däck. Hon fick litet te och bröd ned till sig. Och hon låg så stilla, att 
jag nästan glömde att hon fanns. Men på natten kunde jag ändå inte sova 
för alla ovana Ijud runtomkring mig. Karaffin och vattenglas klirrade mot 
varandra, det knakade i väggarna, och ovanför mitt huvud hörde jag ibland 
springande fotsteg på däck. Men vågornas sorl och deras slag mot fartyget 
överröstade allting. Många dagar efteråt, sedan jag stigit i land, tyckte 
jag mig ännu höra dem dunka i mina öron.



Uppe i matsalen under måltiderna studerade jag mina medpassagerare. Många 
höllo sig borta från matsalen. Somliga slängde plötsligt servetten och 
rusade ut vita i ansiktet. Mig bekom havet inte illa. Mittemot mig vid 
bordet hade jag en ganska nätt flicka. Hon beskrev sina öden för vem som 
ville höra på. Hon, hennes syster och svager hade hyrt två hytter, men när 
de kommo ombord, funno de att de blivit missförstådda. De hade fått en av 
de större hytterna med tre bäddar. Det gick ju inte an. Systern ville 
inte, att flickan skulle ligga i samma hytt som hennes man. Se där, 
hur man kan råka ut! Nu fick hon ligga i en av salongerna på däck.



-Var? frågade ett par ivriga herrar.



Men hon skakade bara leende på huvudet. Bredvid mig satt en engelsman - mr 
Percy Blake, presenterade han sig för mig under samtalets lopp. Han kom 
från en affärsresa till Göteborg. Han hade ett mörkt vulgärt ansikte och 
ett par trötta och djärva ögon. Uppe på däck bad han att få flytta sin 
stol intill min. Jag tyckte inte riktigt om det. Han såg för ofta på mig. 
Men han talade om England och London. Själv bodde han i Manchester. När 
han icke såg på mig, blickade han ut över havet, som om han med ögat letat 
efter en efterlängtad skymt av Englands kust. Utan att jag kunde hindra 
det gjorde han sig på något sätt till min beskyddare. Blåste det inte? Jo 
visst! Han flyttade min däckstol i lä. Frös jag? Han sprang efter min 
kappa. Men såg jag upp och tackade honom, mötte jag alltid samma blick, på 
en gång nyfiken och trött. De enda svenska ord han kunde voro de som alla 
utlänningar tyckas lära sig jorden runt.



-Min skål, din skål, alla vackra flickors skål.



Han lyfte sitt glas vid bordet och sade det med en lustigt stammande 
brytning, som fick oss att skratta.



Jag kunde timme efter timme sitta och se ut över havet utan att tröttas 
och utan att lära känna det. Denna väldiga havsyta stillade min 
feberaktiga oro. Man kunde icke komma någonstädes för detta obevekliga 
hav, som slöt sig runtomkring en. Därför måste man vara stilla.



Tidigt en morgon voro vi framme vid Newcastle. Den stora båten tystnade 
plötsligt. Jag stod på land med darrande ben. Allting gungade ännu under 
mig. Da kom engelsmannen fram till mig. Han följde mig vid tullen, och i 
väntan på att tåget skulle komma drucko vi te på en liten restaurang helt 
nära stationen. Jag hörde knappast på vad han sade. Plötsligt kände jag 
mig så långt hemifrån. Det främmande språket, som surrade omkring mig, 
gjorde mig yr i huvudet. Oupphörligt slog det i dörrarna, och 
utanför hördes tågen väsa och pusta, och ibland dånade det, då en rad av 
vagnar rullade in på stationen. Äntligen kom mitt tåg. Engelsmannen, som 
skulle resa med ett senare, tog farväl.



-Vi träffas säkert igen, sade han.



Jag såg upp och tackade för att han hjälpt mig. Men jag kände mig nervös 
under hans blickar, och när jag var ensam i kupéen, drog jag en suck av 
lättnad.



Nu gled det engelska landskapet förbi utanför fönstret. I början var det 
fult: långa sträckor av gräsbevuxen mark, fabriker med skorstenar, som 
väldiga och svarta tycktes sträcka sig upp till himlen och lät sotet regna 
över hela bygden. Längre fram såg jag en skymt av de urakter, som mina 
engelska romaner beskrivit. Men allt rann förbi i hastigt tempo, och mina 
ögon voro för trötta för att uppfånga detaljerna.



London! Här måste jag reda mig själv. Sir Wathier hade skrivit att han ej 
kunde möta mig, hur gärna han ville, men vi kände ju inte igen varandra. 
Därför måste jag ta en bärare, som följde mig och mina saker till en bil, 
och så fara till hans bostad. På King's Cross station rådde ett 
öronbedövande larm. En härskara av bärare rusade förbi mig. Med 
förtvivlans mod grep jag tag i en. Han hjälpte mig att få rätt på mina 
saker och skaffade mig också en bil. Det föreföll mig som ett rent 
underverk, att jag inte genast kom bort i denna ström av framrusande 
människor.



Bilen for i väg mjukt gungande, nästan Ijudlöst. Framför mig såg jag en 
gata fylld av bilar, vagnar, bussar och människor. Alltsammans rörde sig, 
rusade framåt, stannade, rusade framåt igen. Sir Wathier bodde nära Park 
Lane i det gamla fina kvarteret vid Hyde Park. Bilen svängde in på en 
gata, och det blev plötsligt tyst. Det var som om en port slutits bakom 
mig och stängt ute det bullrande jäktande storstadslivet. När jag steg ur 
bilen, kastade jag en blick uppåt gatan. Husen sågo lika tysta och slutna 
ut som gatan själv. Fördragna gardiner, stängda fönster och i en 
källarglugg mittemot en blinkande katt, som tycktes ruva över något. 
Gatan hette Green Street.



Familjen tog emot mig i en mörk hall. En jungfru visade mig upp i mitt rum 
för att jag skulle få tvätta resdammet av mig, och när jag kom ned, fann 
jag dem samlade i salen för att dricka te. Sir Wathier, lång och mager med 
ett runt och rott barnansikte, såg på mig med Ijusblå närsynta ögon och 
frågade artig efter min far. Lady Grosvenor, som slog i teet, liknade en 
vit duva, och hennes feta och runda händer rörde sig makligt bland koppar 
och fat. Da och då såg hon upp med en sömnig blick och frågade:



-Hur mycket socker? Grädde?



Men bredvid mig satt den trettioåriga Auguste, mager och kantig, klädd i 
blus med hög stärkt krage. Jag blickade från den ena till den andra och 
kände hela tiden golvet gunga under mig, som om jag ännu vore på fartygets 
däck.



Sonen i huset kom nu in. Han var lik fadern, kanske ännu smalare. Alla 
förenade sig i artiga frågor om resan och min far. Engelskan torkade fast 
i min mun.



Senare på kvällen stod jag uppe vid fönstret i mitt lilla rum. Framför mig 
låg en massa hustak, och de röda skorstenarna, som reste sig från dem, 
sågo ut som kullstjälpta blomkrukor, staplade på varandra. Det var något 
så främmande och lustigt med dessa skorstenar, och de smala rökstrimmor, 
som stego upp, drunknade i den sotiga luften. Så gick jag äntligen till 
sängs i det främmande huset i en främmande stad.







Det var en egendomlig lukt, som slog in genom det övre öppna fönstret i 
mitt rum. Jag kände den genast jag vaknade på morgonen. Den steg upp från 
garden, från de omgivande taken, fördes med vinden från de stora gatorna 
längre bort. Det var lukten av millionstaden, en underlig eggande lukt av 
rök, upphettad asfalt, bensinångor. Den 
förtjuste mig. Den gav mig en förnimmelse av att ett okänt hav, mer 
kokande och bubblande av liv än det jag nyss överfarit, väntade på mig 
utanför.



Men först var det huset jag bodde i! Det var som förtrollat -jag kom inte 
ut därifrån. Hela första förmiddagen gick jag omkring där ensam. Man ville 
inte att jag skulle gå ut utan sällskap. Var och en av familjens medlemmar 
hade sitt att sköta. De ursäktade sig. Bara de fingo tid, skulle de följa 
mig. Så försvunno de. Jag tittade ut på gatan och mötte den betänksamma 
kattens öga. Ingen promenerade förbi. En grönsaksvagn stannade ett par hus 
därifrån, och en rödblommig köksa kom upp från en trappa ur källarvåningen 
och tog emot varorna. Med en suck vände jag mig ifrån fönstret.



Jag gick genom de halvmörka rummen. Huset var som de flesta engelska hus 
högt och smalt i tre våningar, sovrummen överst och köket i underjorden. 
Det verkade litet förfallet och fuktigt. De två salongerna hade ett visst 
pompöst utseende, men såg man närmare, fann man att möbeltyget var slitet 
och mahognyn nött. Familjen hade bott där i årtionden och icke märkt, att 
möblerna åldrades med dem.



I de tysta rummen sag jag spåren av familjens vardagsvanor. De hade lagt 
ifrån sig vad de föregående kväll eller just nyss hållit på med. Den där 
tidningen uppslagen vid den politiska ledaren måste sir Wathier suttit och 
läst i, och där bredvid lag ett puzzle; i går kväll hade jag sett hans 
runda ansikte lutat över det. På bordet bredvid lag en halvstickad vit 
schal; det var lady Grosvenors arbete, mjukt och vitt och svällande som 
hon själv. En stor tjock bok på pianot väckte min uppmärksamhet. Den 
handlade om fabriksflickornas ställning. Långa stycken voro förstrukna. 
Jag var säker på att det var Augustes lektyr. Hon sag inte ut att tycka om 
kärleksromaner.



Plötsligt hörde jag musik från gatan. Jag slog upp fönstret och tittade 
ut. Det var tre gatmusikanter. De hade släpat med sig en pianola, 
som stod på sned i rännstenen, banjo och fiol. Den, som spelade banjo, 
sjöng med en skrikig och gäll röst en visa på munter melodi. De brydde sig 
inte om den förnäma och avskilda gatan, de hade ingen respekt för dessa 
slutna och värdiga hus: den oupphörligt återkommande refrängen, som 
slungades fram med en kraft, liksom om alla grändernas dagdrivare sjungit 
med, skallade och hamrade mot husväggarna. Det kom mig att skälva av 
otalighet. Jag måste ut. Jag ville se denna jättelika stad, vilkens lukt 
retade mig och hetsade min nyfikenhet.



På eftermiddagen följde sir Wathier mig ut i Hyde Park. Vi kommo in i 
denna lummigt gröna och doftande värld, där prydliga herrar och damer foro 
förbi oss i bilar eller redo på vackra hästar. Men jag måste konversera 
med sir Wathier, medan jag längtade efter att ströva omkring ensam. Lika 
otålig och missräknad var jag nästa dag, da Auguste följde mig till 
National Gallery. Auguste hörde till de energiska och noggranna 
museibesökarna. Hon förde mig ur sal i sal med en katalog i handen och med 
pekfingret följande katalogens nummer. Det var en tröttsam vandring förbi 
underbara konstverk, framför vilka jag, om jag varit ensam, skulle 
försjunkit i andakt. Nu föreföll det mig när jag kom ut därifrån, som om 
jag i själva verket inte sett något alls.



Så förgingo några dagar. Jag märkte snart, att jag kommit in i en strängt 
högkyrklig familj, helt och hållet styrd av den ogifta Auguste. Hade hon 
icke funnits, är det möjligt att den godhjärtade sir Wathier, som 
förmodligen varit en tjuvpojke som ung, och den makliga lady Grosvenor 
utvecklat sig till ett glatt och trivsamt gammalt par i stället för de 
torra och fantasilösa människor jag lärde känna. Sonen syntes icke mycket 
till. Om aftnarna höll Auguste bibelstunder för unga fabriksflickor När 
jag gick förbi i hallen, hörde jag hennes entoniga röst läsa någon 
psalmvers eller något bibelspråk. Sådana aftnar hängde hon utanpå sin blus 
ett stort svart kors, som på mig gjorde ett skräckinjagande intryck.

Jag trivdes inte och började redan få hemlängtan. Den tysta, förnäma 
gatan, dit intet Ijud av storstadslivets larm trängde in, kom mitt hjärta 
att pressas ihop. Men alltjämt lockade mig den där lukten av storstaden. 
Jag ville se den ensam. Och slutligen vågade jag säga till sir Wathier, 
att jag inte ville besvära dem ständigt och att jag säkert mycket väl 
kunde reda mig ensam på små utflykter i London. Då fann jag till min 
förvåning, att det tydligen varit detta man väntat på. Det var som om hela 
huset dragit en suck av lättnad. Jag hade missförstått dem. Det var endast 
de första dagarna de ansett sig böra följa mig.



Och nu började jag driva omkring i London liksom förr i Stockholm. Jag 
stannade, när något fängslade mig, och gick vidare, när det behagade mig, 
och på detta sätt fångade jag snart en bild av världsstaden, en 
mosaikartad bild, sammansatt av tusen olika småsaker, stämningar och 
dofter.







London, utan några anvisningar av Augustes pekfinger, var ett helt äventyr 
för mig. Jag lärde mig snart använda bussarna. Uppifrån deras tak såg man 
ned på gatulivet, som brusade förbi inunder en. Strax utanför vårt tysta 
kvarter strök Oxford Street, denna mäktiga flod, utför vilken människor 
och fordon vältra fram. I solskenet, då de stora butiksfönstren blixtrade 
och blänkte och glada sommartoaletter stänkte färgklickar över 
trottoarerna, tycktes hela gatan le och stråla. Tittade jag så upp ett tag 
från mitt rullande tak, såg jag egendomliga molnformationer stiga fram och 
försvinna på sommarhimlen. Det var som om även molnen och skyarna här hade 
starkare fart och dristigare former. Men gatan drog snart åter min 
uppmärksamhet till sig. Alla dessa människor, som gingo förbi där nere, 
som stannade utanför bodfönstren och trängdes vid bussarnas hallplatser, 
fängslade mig.

Det var denna överväldigande massa, detta tal från tusen munnar, som 
för mig var världsstaden. Luften fylldes av Ijudet av deras fotsteg, 
rasslet av deras kläder, det flödande språket. Hela små scener uppfördes 
framför mig: ett par älskande som möttes, en sjuk som långsamt forslades 
framåt i vagn, en tiggare som sträckte ut bedjande och utmärglade händer 
åt de förbiilande. Det mänskliga livet, gjutet i alla slags former, 
givande färg åt alla slags öden och åldrar, flämtade och blossade på detta 
världsstadsstråk. Och som bilder speglande sig i en vattenyta och hastigt 
utplånade igen av ström och vågor, flöt alltsammans förbi mina ögon. Det 
var omöjligt att hålla fast allt, att minnas. Hjärnan, ovan vid en sådan 
ocean av sensationer, orkade det ej.



Nu såg jag åter National Gallery. Jag for dit tidigt en morgon och 
strövade ensam genom salarna. Jag glömde mig själv för att försjunka i 
andras stämningar och andras syner.



När jag kom ut därifrån, badade Trafalgar Square i sol. På trapporna upp 
till museet sutto fattiga män nedhukade, andra hade lagt sig på rygg, 
hänsynslöst blottande för solen sina paltor och sin smuts. Små barn lekte 
kring Nelsons pelare, bleka små varelser med storstadsbarnens snabba och 
nervösa rörelser.



Jag blev stående en stund och såg mig omkring. Trots smutsen och trasorna 
vilade det något av dåsig lycksalighet över dessa män. De vände langsamt 
på sig med blundande ögon, de läto sig stekas på alla sidor. Stenarna voro 
redan upphettade sedan morgonen, det var som att ligga på en bakugn. 
Solen, den välsignade solen! Detta var ögonblicket, som måste fångas. 
Natten var förbi. Denna förfärliga natt, då de aldrig fått sova ut! Så 
snart de slumrat till på en bänk eller mot en vägg, hade de drivits upp av 
polisen. Runt, runt detta hemska London, svart av natt och fasor, jagades 
de som djur. Det var inte kölden eller hungern, som plågade dem mest, det 
var bristen på sömn. I samma stund de druckit några klunkar ur denna alla 
olyckligas tröstekälla, hade bägaren ryckts ur 
deras händer. Nu togo de igen vad natten inte 
förunnat dem. Somliga snarkade med vidöppna munnar, andra suckade litet, 
men alla voro de långt borta, ännu i sömnen njutande av värmen, som 
trängde genom deras kroppar.



Aldrig möter man sådana bjärta kontraster som i en väldig stad. De torna 
upp sig mot varandra, men brytas aldrig, blanda sig aldrig med varandra. 
Männen, som om morgnarna sovo på trapporna vid Trafalgar Square, glömska 
av sin smuts och sina paltor, tycktes inte höra till samma släkte som de, 
vilka samma morgnar togo sig en promenad i Parken.



De utgjorde ett riktigt festtag, alla dessa rika, lyckligt lottade 
människor, som mellan tio och tolv på morgonen befolkade Hyde Park. För 
två pence fick man hyra en stol, och sedan hade man bara att sitta stilla 
och se dem draga förbi. Vackra krumbuktande hästar, vilkas silkeslena, 
välborstade hud glänste i solen, käcka ryttarinnor i lackstövlar och med 
smärta liv i åtsittande rockar, ståtliga ryttare, som konverserande med 
sina damer sprängde fram vid deras sida, ekipage, där gamla nåder sutto 
raka under sina parasoller, medan spetsar och hattband fladdrade om deras 
ansikten, blänkande bilar, som sakta morrande gledo framåt, allt bildade 
en vacker, brokig tavla, som det var ett nöje att se. Det var en rik och 
lycklig stad, som här i solskenet släppte ut lyckan och rikedomen på 
parad. När man såg detta, frågade man sig häpen, om kriget någonsin varit. 
Och ändå hade jag sett spar efter dess framfart även här. Jag hade farit 
förbi ett par hus, som raserats till hälften och svärtats av elden från 
bomber, vilka slängts ned under de nattliga luftraiderna, och jag hade 
mött män, som kriget förstört; men det föreföll redan nu, och i synnerhet 
här i solskenet, som om kriget bara på några månader kommit långt i 
fjärran och som om de tysta återuppbyggandets makter, vilka arbetade så 
fort, redan hunnit utplåna lidanden och täppa igen hål.



Och runtomkring lyste och lockade Parken. Den var ändlös, den var 
outtömlig på skatter. Gräsmattorna, där människor fritt kunde ströva 
omkring överallt, tycktes aldrig bli nedtrampade. Hela grupper, familjer 
och barn, slogo sig ned under träden och dukade upp sin matsäck, småbarn 
lekte där och rullade omkring i gräset, unga mödrar vilar ut med de minsta 
i famnen. Det var som om gräset ständigt växte, tyst, ivrigt, bredande ut 
sig över marken, saftigt, doftande och grönt. Hundraåriga träd skänkte 
skugga, men i en oupphörligt snabb följd, som om solhjul rullat fram över 
deras väldiga kronor, gledo fläckar och strimmor av Ijus över marken. På 
somliga ställen funnos stenkummel, fyllda med blommor, uppbyggda i 
pyramidform och med varje blomsort i klungor planterade i avsatserna. 
Rinnande vatten blänkte fram här och där, och blott långt, långt 
bortifrån, som det avlägsna bruset från havets bränningar, trängde Ijudet 
från staden fram. Här var en vila att stanna. Ögonen, som blivit svidande 
trötta av att ständigt iakttaga, vederkvicktes åter av den skuggiga 
grönskan.



Jag gick ofta i Hyde Park. Här blev jag lugn. En ständig oro hade eljes 
väckts till liv av allt detta nya, som rullat upp sig för mig. Jag hade 
ingen att tala med. Ibland skrev jag till Pa, men det tillfredsställde 
inte. Jag hade beslutat att glömma, men jag tog kuren för kraftigt. Så 
förstod jag att det jag upplevat skulle jag kanske alltid bära med mig. 
Den stingande bitterheten fanns där. Den yttre larmande värld, som sköljde 
upp omkring mig, drog den icke med sig. Alla portar voro ju öppna, alla 
vägar fria, jag kunde gå vart jag ville. Men ibland tyckte jag att ett 
skrik steg upp, överröstande gatans sorl, skriket gav genljud i mitt eget 
hjärta, och med händerna för ögonen sökte jag fåfängt skydda mig från det 
minne, som aldrig skulle utplånas: minnet av en fånge, som i förtvivlan 
sparkade mot en stängd dörr.

Parkerna i London bilda inte bara oaser i jättestaden. De äro en 
värld för sig. De breda ut sig obekymrade om husen, som trängas utanför, 
med saftiga gräsmattor, blänkande åar och väldiga, stillastående dammar. 
Det är en livlig värld, genljudande av barnens skrik, av skratt och av 
vagnshjulens rullande och hästarnas trav, och där småfåglarna fly inåt 
buskarna och kvittra gällt utanför sina bon; men det är också en 
hemlighetsfull värld, där det ibland susar underligt i luften av otaliga 
tunga vingpar, som lyfta till flykt i en tät flock.



Det var i Kensington Garden jag en dag upptäckte Peter Pan. Jag stannade 
framför den lilla statyn, intagen av dess barnsliga charm. Upphöjd på en 
sockel, på vilken féerna sutto och parkens djur sprungo, stod den lille 
gossen och blåste flöjt med en min av leende glädje och ett slags barnslig 
visdom. Med ena handen höll han sitt musikinstrument, och med den andra 
bjöd han féerna och djuren att lyssna. Jag kände till Peter Pan, barnet 
som en natt flugit ut från sängkammarfönstret för att leva i Kensington 
Garden bland fåglarna och féerna. Sagan är älskad av alla engelska barn. 
Men är det en saga? Där jag stod och såg på den lille gossen, kände jag 
mig övertygad om att han hade liv, och jag var redan halvt förtrollad av 
de toner han lockade fram. Och när jag gick vidare, hörde jag hans musik 
från alla parkens buskar och snår. Det var denna barnsjäl, hälften en 
fågels, hälften ett barns, som gav parken dess intagande charm. Bara några 
steg från en överfylld världsstadsgata frodades naturens poesi och ett 
sagobarn blåste på flöjt för féer och djur, utan att bry sig om tutande 
bilhorn och trampande fotsteg!



Jag vandrade i parkerna, och jag trivdes där, men när jag åter kom 
tillbaka till det mörka huset och såg Auguste med det svarta korset på 
blusen, intogs jag av leda eller kanske helt enkelt av den engelska 
spléen, som utgår från ett gammalt, litet förfallet och fuktigt, men 
mycket förnämt hus i Londons finaste och tystaste stadsdel. Där fanns en 
liten söt jungfru, kallad Eve, som om morgnarna kom in till mig med varmt 
vatten eller te, om jag ville ha det. Också hon tycktes gripen av ställets 
melankoli, men hon var nyfiken på mig. Hon pekade på mina fotografier och 
frågade om Sverige. Hon trodde det lag i Schweiz. Jag kunde aldrig ta 
henne ur den iden. En gång undrade hon, om jag ej ville se 
köksavdelningen. Kanske vi ej hade likadant i Schweiz Jag följde henne 
nedför smala trappor och hamnade i en fuktig och mörk källarvåning, där 
köket och serveringsrummen voro inrymda. Genom fönstren såg man de få 
spatserandes fötter och ben. Här mötte oss en mager äldre flicka med sura 
och skelande ögon. Hon förestod köket. När jag kom upp i salongen igen, 
kunde jag inte låta bli att tänka på den skelögda. Var hon en häxa, som 
nere i underjorden bryggde den trollbrygd, vars ånga steg upp genom huset 
och fyllde rummen med mörker och otrevnad? Hennes måste också katten vara, 
som hela dagarna satt plirande och ruvande mittemot huset, en missnöjd 
vaktare, som såg till att ingen sol eller festglädje slapp in.



Jag började alltmer längta därifrån. Då satt jag en dag och bläddrade i en 
bok jag hade haft med mig hemifrån. Plötsligt böjde jag mig framåt. På ena 
sidan av pärmen stod något skrivet med en främmande djärv handstil. Det 
var bara ett namn och en adress, och med ens mindes jag engelsmannen från 
båten. Varför hade han givit mig sin adress? Om jag skulle skriva? Den 
vårdslösa tanken föddes ur min egen känsla av otillfredsställelse.



Det gick några dagar. En eftermiddag kom Eve upp och ncg med tindrande 
ögon: det var telefon till mig. En herre! Tag sprang ned. En röst jag inte 
kände igen ropade otåligt hallå. Ett ögonblick snuddade en oerhörd tanke 
genom min hjärna:



-Frank, äntligen! Han kanske har hört, att jag är här och kommit till 
London för min skull.

Men i nästa ögonblick förstod jag, att det var 
engelsmannen på båten. Hur visste han, var jag fanns? Han förklarade det 
själv. Någon gång hade jag sagt, vart jag skulle fara, och nu hade han 
kommit till London och tagit sig friheten att söka upp mig. Kunde han få 
träffa mig? Jag tvekade litet, men så bestämde jag mig hastigt.



Samma dag på eftermiddagen möttes vi på ett teställe. När han gick emot 
mig och jag såg samma blick i ögonen, som jag mindes så väl, ångrade jag 
att jag gått. Men nu var det för sent. En stund senare, då jag fann mig 
placerad på andra sidan ett litet bord med en rykande tekanna emellan oss, 
glömde jag min oro.



Under ett par dagar ljöd nu oupphörligt denna engelsktalande röst med den 
litet grova och brutala tonen i mina öron. Nästan viljelöst lät jag honom 
ställa för mig alldeles som förut på båten. Han hörde icke bara till ett 
annat folk än jag, han måste också hört till en annan klass: 
uppkomlingens. Det märktes på allting: den stora röda signetringen på 
lillfingret, hans gest mot plånboken, de trubbiga sträva fingrarna, märkta 
av något arbete som borste och nagelfil inte kunde plåna ut. Han skröt 
också litet. Jag kände snart hela hans familj. Han drog upp 
amatörfotografier ur fickorna, gruppbilder av hans familj, hustrun med 
barnen, villan på landet, bilen och han själv vid ratten. Hela tiden 
granskade han mig, frågande ut mig försiktigt. Han njöt av att uttala mitt 
namn. Han visste att det var ett fint namn, och det smickrade honom. 
Ibland, när jag gick vid hans sida, knep jag ihop läpparna och tänkte:



"Nu hämnas jag!"



På vad? På vem? Visste jag det? En obcstämd längtan efter hämnd hade rört 
sig inom mig alltsedan den dag min läkare svek mig. Det hade höjt sig till 
ett rop i mitt bröst, då jag sett den andra kvinnans ansikte, leende och 
blossande av hans kyssar. Jag måste slå till. Och hjälplöst fäktande i 
luften, utan att träffa föremålet för min vrede, lät jag slutligen mot 
alla regler slaget drabba mig själv.

Det var tredje dagen vi voro tillsammans.



Vi hade druckit te på en liten restaurang i Soho. Det sydländska liv hela 
gatan utstrålade gjorde mig upprymd. Kärror lastade med grönsaker trängdes 
på den smala gatan med hästar och asnor och smutsiga barnungar. Tonerna 
från en flöjt skuro genom larmet, från ett kvarter bredvid stämde en 
gatmusikant sin fiol. Föregående kväll hade sir Wathier och jag varit på 
teatern. Kanske tyckte han att man lämnade mig litet för mycket åt mig 
själv. Men det var den sanna gästfriheten, skämtade han, att låta gästerna 
känna sin frihet. När han sedan i alla fall beklagade, att Auguste inte 
kunde ägna sig mera åt mig, kände jag att jag inte såg nog ledsen ut 
däröver.



Nu lotsade sig min engelske kavaljer och jag oss långsamt framåt. Han tog 
muntert min arm, och när en taxi passerade, vinkade han åt den. Jag hade 
velat gå längre, men han öppnade redan dörren. Inne i bilen slog han 
armarna om mig och kysste mig. Det var för detta han rest till London. Det 
var för detta han så älskvärt fört mig omkring. Vagnen susade fram, sakta 
gungande. Mina armar sjönko utefter sidorna, och iskall och darrande lät 
jag honom kyssa mig.



Nästa dag var hans sista i London. Vi åto lunch på en restaurang vid 
Strand. Allteftersom tiden gick, blev han nervösare. Han tände otåligt 
cigarretter, tuggade på dem och kastade bort dem igen. Vinet i karaffen 
minskades hastigt. Allt det skrytsamma och uppkomlingsaktiga kom fram i 
hans sätt. Jag var förstummad, häpen över vad jag givit mig in på, men 
kände ända en trotsig lust att se, hur det skulle sluta.



-Vi fara till ett ställe, där vi kunna sitta och prata i fred, sade han, 
då lunchen var över.



I bilen satt han tyst. Han såg icke på mig. Vi kommo fram till en liten 
smal gata, och bilen stannade utanför ett hus. Nu stego vi in i en trång 
hall, där en tjock dam med en spansk kam i det höga upptornade håret 
och eldrött sidenliv tronade framför en disk. En herre i smoking steg 
fram. Det var en japan, snedögd, gul och liksom svullen av elakhet och 
penningbegär. Han visade mig in i en salong, och därpå försvunno han och 
engelsmannen.



Det var en sjaskig salong med nedsuttna soffor och ett piano med 
tangenter, som sågo klibbiga ut av mycket fingrande. Mittpå golvet stod 
ett bord, och här satt ett sällskap och spelade kort. En svällande dam i 
fläckig sidenklänning och en hatt med ena brättet högt uppviket och en 
utskjutande grann paradis på det andra såg på mig med ett oljigt leende. 
Bredvid henne halvlåg en mycket ung flicka med guldfärgat hår över bordet. 
Hon höll korten som en solfjäder i handen och viftade ibland lättjefullt 
med dem. En fin gammal herre pratade ivrigt på bruten engelska med henne. 
Han var i frack, och chapeau claquen, välborstad och blank, låg bredvid 
honom på en stol. Flickan hörde på honom med ett dumt flin. Den äldre 
fortsatte att se på mig, utan att ändra en min. I soffan bakom dem sov en 
yngling med judiskt utseende. Små röda fläckar brunno på hans kinder, och 
handen, som slappt hängde ned, bar en gnistrande diamantring.



Jag förstod inte genast, vad det var för ett ställe jag kommit till. Jag 
hade för liten erfarenhet för att genast förstå. Men inom mig steg en 
skräck upp för detta underliga sällskap. Vilka voro de? Mittemot mig mötte 
jag plötsligt min egen bild i en dammig spegel. Nervöst satte jag hatten 
till rätta. Bredvid min lilla enkla blå hatt med ett flickaktigt band 
kring kullen såg jag i glaset den äldre damens krigiskt upptornade 
huvudbonad. Den granna paradisen tycktes vinka åt mig.



Nu visade sig engelsmannen i dörren. Han gav sällskapet en likgiltig blick 
och gick fram till mig.



-Kom nu, sade han.



Varför följde jag honom? Jag var alldeles förvirrad av det besynnerliga i 
situationen. Jag var den inte vuxen. Viljelöst gick jag med honom in i 
hissen. Där stod japanen. Han sneglade alltjämt på mig med ett elakt 
leende. En dörr öppnades, en dörr stängdes. Engelsmannen och jag voro 
ensamma i ett skumt rum. Framför fönstret voro tunga gardiner dragna. En 
sakta knackning på dörren kom mig att spritta till. Där var åter japanen. 
Med smygande steg gick han över golvet och satte en butelj och ett par 
glas på bordet. Så försvann han. Engelsmannen ville slå armarna om mig, 
men då var jag framme vid fönstret. Med ett ryck slet jag isär gardinerna. 
Jag vände mig om och granskade rummet. Halva golvet upptogs av en väldig 
säng, jag kunde känna, hur det luktade från de nymanglade, fuktiga 
lakanen. I ett hörn stod en spegel, som räckte från golv till tak, och på 
bordet brickan med vinet. På hyllan över den öppna spiseln såg jag ett 
kineshuvud av porslin, otympligt stort, med sneda, lurande ögon och 
hårpiska. Ett gnisslande ljud fick mig att rycka till, det var mr Blake, 
som vred om nyckeln i dörren. Ljudet kom mitt gamla svidande minne att 
dyka fram, och åter ljödo i mina öron de ångestfulla slagen och sparkandet 
mot en stängd dörr.



Mr Blake steg fram till bordet, slog upp ett glas och tömde det. Jag såg 
hans ansikte genom glaset, ty han stjälpte det klumpigt över munnen, näsan 
blev platt, läpparna tjocka: en vidrig mask. Jag kastade ännu en blick på 
sängen, denna säng med sina nymanglade lakan, som tog upp ett sa stort 
utrymme; så gick jag ett par steg mot mannen med vinglaset, och jag hörde 
min egen röst tala stammande och hackande, som en människas, vilken är 
nära att kvävas av en stark rörelse. Det var bitterheten, den gamla 
bitterheten, som höll på att kväva mig. Orden rusade fram över mina 
läppar, medan bilderna av allt som hänt mig, av allt som sårat och skurit 
mig de sista åren, rasslande stego upp från alla hörn av rummet. Jag 
hämnades på det förflutna genom att slunga det i ansiktet på den främmande 
mannen i detta tvetydiga rum, där han låst in mig. Det var en vild yrsel, 
som plötsligt grep mig, ett förfärligt hat mot allt det, som slutligen 
fört mig ända hit.



Jag hade inte blivit trodd! Läkaren med munkansiktet och den glupska 
munnen hade tagit mig i sina armar och sagt att han älskade mig. Och sedan 
hade han förnekat mig. Förbi mina ögon fladdrade som ett par blå vingar, 
det var de blå draperierna i mottagningsrummet, och jag rev ned dem för 
att blicka in i ett naket rum, där minnena lågo sönderslagna framför våra 
fötter, medan vi sutto och sökte lura varandra. Hastigt flögo mina tankar 
till Frank. Jag hade haft en dröm här i London. Jag skulle möta Frank, och 
han kanske skulle fått mig att glömma. Men det hade inte hänt. I stället 
hade jag kommit in i det här rummet, och där nere i den sjaskiga salongen 
satt ett underligt sällskap och spelade kort. Jag ville veta, vilka de 
voro. Varför hade den fina gamla herrn frack och chapeau claque vid den 
här tiden på dagen? Varför såg hon så underligt på mig, den där damen med 
den vinkande granna paradisen? Jag blandade samman allt i detta yrande 
tal. Han hade en annan kvinna nu, min vän. Hennes mun var röd av kyssar; 
och plötsligt kom det över mig samma förstöringslust som på sjukhuset, då 
jag velat rycka av mig varje hårstrå för att min läkarvän rört vid dem. 
Jag skulle kasta bort mig på den där mannen, som stod där eldröd i 
ansiktet och ännu med vinglaset i handen. Jag skulle skrynkla de 
nymanglade lakanen och rulla mig i sängen. Ingenting borde bli kvar av 
mitt forna jag. Kanske slutade jag till sist där nere vid bordet 
tillsammans med den guldhåriga flickan och den leende damen.



Plötsligt tystnade jag. Jag talade ju svenska! Jag hade talat svenska hela 
tiden. Då gick jag vacklande över golvet fram till kineshuvudet. Jag 
stötte på det och genast började det nicka, dumt, meningslöst. Gupp, gupp! 
Nick, nick! En gång till! En gång till! A, sa dumt! Hastigt vände jag mig 
om.



-Lås upp! sade jag kort.



Han lydde genast. När jag gick ut genom dörren, hörde jag ett krasande. 
Det var kineshuvudet, som fallit över ända och krossats mot golvet.

Det som sedan hände mig minns jag tydligt och skarpt, men på samma 
sätt som man kommer ihåg saker i en dröm, där man handlar och talar utan 
att vara säker på om det är man själv, som är med, eller någon annan.



Jag kunde inte glömma stället som jag sett. Minnet därav förföljde mig, en 
obeskrivlig lukt dröjde kvar. Jag tyckte att mina kläder voro inpyrda 
därav. Jag stannade inne i huset vid Green Sureet. Från mitt fönster såg 
jag ut över hustaken och gårdarna och den nedrökta himlen. Jag pratade med 
lady Grosvenor. Jag gick till och med och hörde på Augustes bibelstunder. 
Om nätterna sov jag illa. Jag hade fått med mig sömnpulver hemifrån, och 
nu slukade jag dem utan att räkna i en oerhörd längtan efter 
bedövningsmedel. Men så var det plötsligt slut med mig. Denna 
oemotståndliga längtan att komma bort, att fly undan, som redan da jag var 
barn gripit mig, kom åter över mig. Jag trivdes inte där! Jag ville icke 
se dessa människor mer. Vad var då att göra? Det var ju så enkelt: att 
försvinna. Ingenting vore väl lättare i en sådan stad, där ingen kände 
mig. Men jag tänkte inte ut några detaljer. Lusten att gå bort kom över 
mig plötsligt och oemotståndligt.



Och så gick jag en dag. Jag tog med mig en liten kappsäck med kläder och 
lät mig uppslukas av människoströmmen. Alla de andras oroliga fotsteg, 
denna ilande brådska, detta mullrande larm lugnade mig. Jag tog en bil. 
Chauffören frågade, vart jag skulle fara. Då nämnde jag adressen på det 
ställe, vars minne jag nu i flera dagar med avsky sökt visa ifrån mig. 
Varför? Jag vet det inte.



Japanen tog emot mig. Jag sag att han kände igen mig. Jag begärde ett rum 
och fick det högst upp. Dörren gick icke att låsa. Jag satte mig på sängen 
med kappsäcken vid mina fötter. Hela hotellet vimlade nu av unga män från 
något land på andra sidan jordklotet. De hade 
stått i hallen, när jag kom in, svarthåriga, med blixtrande ögon. De 
sprungo i trapporna, slängde i dörrarna och ropade till varandra. Jag 
kunde inte vara här heller. Så tog jag väskan och gick åter ned i hallen. 
Japanen kom emot mig artigt bugande, men han tittade spejande och 
misstänksamt på mig. Damen i den röda sidenblusen lutade sig makligt fram 
över sin disk. Också hon betraktade mig, men med ett litet föraktfullt 
uttryck av morrande ovilja, liksom en katt ser på råttan, då den springer 
runt i ett hål. Och i själva verket sprang jag runt. Jag hade ingen ro. 
Fram och tillbaka gick jag i den lilla ruskiga hallen och tittade då och 
då in i salongen. Den var tom nu. Jag måste resa. Inte kunde jag vara kvar 
här. Så snart man upptäckte att jag var försvunnen, skulle man börja leta 
efter mig. Och jag måste bort. Jag visste bara, att jag måste fly. Det 
kändes som om marken gled allt snabbare och snabbare under mina fötter.



Och liksom nyss förut, då chauffören frågat mig, vart jag skulle fara, och 
namnet på hotellet genast kommit mig på läpparna, viskade jag nu ett annat 
namn: det var engelsmannens. Jag glömde icke, hur jag skilts från honom, 
men hans namn var det första, som föll mig in, och således måste jag till 
honom. Han bodde ju i Manchester. Genast gick jag fram till japanen och 
bad honom säga mig, när tåget gick dit. Han tog upp klockan. Det var inte 
långt kvar. Då bad jag honom telefonera till ett hotell i Manchester efter 
rum. Så betalade jag.



Jag kom i sista stunden till tåget. Kupédörren smällde igen efter mig, och 
jag sjönk ned på bänken. Hjulens snabba rullande, det oavbrutna dunkandet 
och rasslet under mig lugnade mig litet.



Ännu voro vi i London, och husen liksom ströko baklänges, svart rök 
regnade utanför fönstren. Äntligen voro vi ute på landet. Då suckade jag 
av lättnad. De sista timmarnas hets kom mig att känna mig matt i alla leder 
som efter ett häftigt anfall. Bredvid mig satt en mycket vacker flicka. 
Hon hade knäet fullt av illustrerade tidskrifter, då och då såg hon snabbt 
på mig med en glittrande blick. Mittemot satt en annan ung kvinna i 
enkel sportkostym och slätkammat hår, fördjupad i en bok. Da kom jag att 
tänka på att jag inte alls visste, hur många timmar det tog till 
Manchester. Jag frågade flickan bredvid mig. Hon såg litet förvånad på 
mig. Själv skulle hon inte ända dit. Hon trodde, att man kom fram klockan 
två på natten. Klockan var nu mellan fyra och fem på eftermiddagen. Jag 
kände mig litet häpen.



Frågan blev början till ett samtal. Den vackra flickan räckte mig en 
tidskrift. Kanske jag ville titta i den. Jag tackade för hennes vänlighet. 
Den unga kvinnan i sportdräkten såg nu upp från sin bok och frågade, om 
jag var fransyska. Hon hade kört sjukbilar under kriget och kände mycket 
väl till Frankrike. Nej, jag var från Sverige. De tyckte att jag var 
mycket duktig, som reste så där ensam i ett främmande land. Den vackra 
flickan hade en parfym, som fyllde kupen med en kvalmig doft. Hon 
berättade, att hon stod i en cigarrbod i Chelsea, nu hade hon semester och 
skulle fara till kusten. Hennes ögon glittrade som sjövatten. Hon såg ut 
att vara på väg till ett äventyr. Och hur hon njöt av det! Också jag var 
ute på äventyr, men ett äventyr, som icke lockade mig och som jag drevs 
till utan att veta varför.



Längre fram stego de båda unga kvinnorna av, och jag blev ensam. Jag åt 
middag i restaurangen, som var fylld av folk och rök. En herre bredvid mig 
bjöd mig en cigarrett till kaffet. Jag tog den tanklöst och mötte en vass 
blick från den uppmärksamme herrns fru tvärsöver bordet. Mitt i natten 
bytte jag tåg. Det var mörkt på den lilla stationen, där jag gick och 
väntade. En kall vind for emot mig, och jag frös. Så stormade tåget in på 
stationen, och jag hamnade i en het kupe bredvid en korpral, som satt och 
läste i en tidning.



Äntligen hörde jag ropet:



-Manchester.



Jag stod med min lilla kappsäck på perrongen. Människorna rusade förbi 
mig. På långt håll såg jag ett lokomotivs stora ögon lysa på mig. Da 
kom korpralen fram. Han gjorde honnör och frågade, om han kunde hjälpa 
mig. Han undrade, vart jag skulle. Jag nämnde namnet på hotellet. Han 
skaffade mig en bil, men när jag steg in i den, följde han själv efter. 
Dörren smällde igen. Jag greps av ett par armar, en andedräkt av rök och 
sprit blåste mig i nacken. Jag slet för att bli fri. Förbi mig utanför 
fönstret gledo undrande lyktljus i långa rader och speglade sig i gatans 
svarta, blanka asfalt. Dessa fångande armar, som jag inte kunde bli fri 
ifrån, var äventyret, detta tröstlösa äventyr, som min eviga oro kastat 
mig in i. Nu kämpade jag emot det.



Då stannade bilen. Jag var framme vid hotellet. Som en förföljd rusade jag 
uppför trapporna. Den stora svängdörren förde mig hastigt in i hallen. 
Portieren, som halvsov bredvid resandeboken, tittade sömnigt upp. Rum 
beställt? Gott! Namnet? Jag skrev in ett annat namn än mitt eget i boken. 
Det föll mig in just som jag tog pennan i handen. Hissen for rasslande upp 
genom många våningar. Framför mig lag en halvskum gång med en röd matta, 
och här kom en gammal städerska i svart klänning och med vit mössa på 
huvudet mig till mötes. I den virvelvind av bilder från det förflutna, som 
blåser emot mig, medan jag skriver detta, stiger denna gamla svartklädda 
städerska plötsligt fram, leende och vänlig. Hon såg ut som en 
trotjänarinna i ett fint gammalt hus. Hennes skära rynkiga ansikte hade 
ett moderligt uttryck, som verkade bisarrt i den ogästvänliga 
hotellkorridoren. Jag skulle velat falla i hennes armar och trycka mitt 
huvud mot den vita bröstlappen, som spände en båge över den runda barmen.



Vaggande och mysande gick hon fram till en dörr och slog upp den, och 
medan jag såg mig omkring, stod hon leende kvar med händerna knäppta över 
magen. Hon frågade, om jag önskade något. Kanske ett varmt krus? Jag 
tackade. Sakta stängde hon dörren. Efter en stund kom hon åter tassande 
med ett varmvattenkrus, som hon stoppade i sängen. Så neg hon och rultade 
ut.

Jag skulle velat, att hon suttit kvar vid min säng och berättat 
sagor. Säkert kunde hon den om Peter Pan. De verkliga äventyren ha 
ingenting att göra med nattliga tågresor eller främmande män, som i 
mörkret slå armarna om en, de verkliga äventyren lystra endast till de 
lockande tonerna från en flöjt, som samlar féer och sagoväsen ull dans 
under parkers susande träd. Och jag somnade i hotellrummet och återsåg i 
drömmen den gamla jungfruns leende och rynkiga ansikte tätt intill Peter 
Pans, som var fyllt av barnslig visdom.



Jag tittade ut genom fönstret. På planen långt under mig virvlade 
spårvagnar, bilar och människor runt. Klockor pinglade, 
tidningsförsäljarnas hesa rop trängde upp, och över alltsammans drog en 
slöja av sot, alstrad av en hetsad och svettig fabriksstad.



Jag ringde, och den lilla gumman kom in lika skär och leende som 
föregående kväll. Jag gav henne mr Percy Blakes adress och bad henne 
telefonera till honom.



-Säg att den dam han träffade i London väntar på honom, sade jag.



Hon log förstående.



Han satt i hallen, när jag kom ned. För mig föreföll det alldeles 
naturligt att jag var där, men han såg förvånad ut. Budet hade kommit till 
hans bror, och brodern hade skämtat med honom om damen i London. Nu skulle 
han just ha farit till kusten med sin familj, men hade uppskjutit resan en 
dag för min skull.



För mig existerade ingen morgondag. Jag hade glömt människorna jag lämnat. 
Jag njöt av att sitta i den stora hotellmatsalen, där människor sorlade 
och uppassare Ijudlöst sprungo av och an. Vi drucko vin, ett svalt, vitt 
vin i gröna glas. Jag var fri. Det dystra huset 
vid den förnäma gatan gled bort, liksom man ser träd och buskar glida 
undan, då man sitter på ett tåg. Själv var jag nu på det framrusande 
tåget, och larmet och farten gjorde mig yr i huvudet.



Vi kommo ut från hotellet. Där stod mr Blakes bil, och vi stego upp. Han 
körde själv, och sakta kryssade vi oss fram på den stora gatan. Tänkte jag 
på något? Var jag inte ängslig för hur detta skulle sluta? Det var som om 
jag plötsligt kastat mig ur den fåra, där mitt liv varit bestämt att flyta 
fram. I drömmen gör man ju ofta sådana saker.



Utanför staden sträckte sig en lång, jämn väg. Bilen susade fram, och den 
Ijumma luften slog mot mitt ansikte. På ömse sidor om vägen var landet 
flackt; en skogsdunge stack upp ur fjärran. Hur länge vi hade åkt, visste 
jag inte, då vägen plötsligt gjorde en krök och vi stannade framför ett 
litet idylliskt värdshus, övervuxet av murgröna. En ung dam med ett 
sorgmodigt ansikte serverade oss te i ett litet mörkt rum. Murgrönan slog 
sakta mot fönsterrutan. Morgonens solsken var borta, det såg ut att bli 
regn.



Min stämning bytte hastigt färg. Först nu kände jag, hur trött jag var. 
Bredvid mig satt den där mannen, som jag inte kände. Han kysste mina 
händer, slog armen om mitt liv. Jag lät det ske utan att ens bry mig om 
att se på honom. Och plötsligt hörde jag mig själv viska ett par ord, som 
jag tyckte mig ha hört förut:



-Jag vill inte vara med! Jag vill inte vara med!



Jag smålog litet åt dem, som åt ett barndomsminne. .. Teet var urdrucket, 
nu ville jag inte stanna kvar längre. Vi foro tillbaka mot staden. 
Samtalet gick trögt. I själva verket hade vi ju ingenting att säga 
varandra. Bilen hade kommit in i staden och körde nu genom smala, 
slingrande gator, där höga hus stupade mot varandra. Vid en port till en 
liten restaurang stannade han bilen. Han skulle bara gå in och träffa en 
bekant. Jag satt kvar och såg framåt gatan. Då hörde jag ett par högljudda 
röster. Det var mr Blake och en annan herre, som kommo fram till 
bilen. Mr Blake var röd i ansiktet. Han presenterade:



-Miss Tony!



Jag tittade häpen på den storväxte mannen, som stirrade på mig. Och 
plötsligt förstod jag den ställning jag råkat i. De där männens leende 
miner, mr Blakes sätt att stoppa om mig fällen, som om han haft något 
slags rättighet över mig, deras högljudda prat, medan de sneglade på mig, 
alltsammans upplyste mig om sanningen. Jag var "miss Tony" helt enkelt, mr 
Blakes älskarinna, en äventyrlig utländsk dam. Något sådant hade jag inte 
förutsett. Jag höll på att gråta av förskräckelse.



När mr Blake satte sig upp bredvid mig, bad jag honom köra till en 
telegrafstation. Det var som om jag plötsligt vaknat upp. Vad hade jag väl 
tänkt på? Så oroliga de stackars Grosvenors i London skulle vara. Det var 
engelsmannen själv, som fick skicka av telegrammet. Jag skrev endast, att 
jag var i Manchester och att de inte skulle vara oroliga för mig. Sedan 
gjorde han alla möjliga förslag, samtliga gående ut på att vi skulle fara 
någonstädes; men jag ville inte. Vi togo avsked utanför hotellet. Dagen 
därpå skulle han följa sin familj till kusten och sedan komma tillbaka. 
Men telegrammet hade nog gjort honom rädd för mig.



Uppe på mitt rum kastade jag mig uttröttad på sängen. Ännu hade jag ingen 
tanke på att återvända till London. Jag hade telegraferat, att jag var i 
Manchester för att Grosvenors i sin tur ej skulle telegrafera till 
Sverige, att jag var alldeles försvunnen. Men jag ville inte tillbaka. Jag 
tyckte att jag avskurit all förbindelse med den forna Tony. Den forna Tony 
hade lidit, den nya skulle vara utan minnen, utan ett förflutet. Det var 
ett förtvivlat och tafatt försök att slita av den navelsträng, som band 
mig vid det gamla.



Dagen därpå befann jag mig ännu i samma stämning. Jag besökte en matiné på 
en revyteater. Runtomkring mig skrattade människor, prasslade med påsar, 
lutade sig mot varandra och viskade. I en loge snett emot mig satt 
en mörk äldre herre med ett dystert uttryck i ansiktet. Hela tiden höll 
han blicken stelt riktad på den lilla fylliga balettprimadonnan, som 
leende och inbjudande slog ut med ben och armar. Den dystre mannen log 
inte, klappade inte i händerna. Han gjorde mig ledsen, utan att jag 
förstod varför. Det kanske alltjämt var äventyret, som visade mig sin 
rätta uppsyn, och när jag kom tillbaka till hotellet, insåg jag plötsligt, 
att det inte kunde fortgå på detta sätt. I morgon skulle mr Blake komma 
igen, och jag ville inte se honom.



Lika plötsligt som jag fattat mitt beslut att lämna London, lika hastigt 
beslöt jag mig nu för att fara tillbaka. Båda sakerna föreföllo mig lika 
naturliga. Jag beställde ett samtal ned till London. Det var Eve som 
svarade. Miss Auguste hade rest till Manchester för att söka mig. Hon 
skulle ta in på ett hotell, och flickan nämnde namnet.



Då gick jag dit. Redan i hallen stötte jag emot Auguste. Det var första 
gången hon varit riktigt hjärtlig mot mig. Hon var överlycklig att finna 
mig igen. De hade levat i en ohygglig oro, detektiva polisen var uppbådad. 
Man hade trott att jag låg i Thamesen. Jag såg förvånad på henne. Dessa 
konsekvenser av mitt tilltag hade jag inte tänkt mig. Jag var åter Tony, 
den gamla Tony, icke "miss Tony från London".



Jag lät Auguste följa mig till hotellet, och vi hämtade väskan och 
betalade. När vi kommit upp på tåget, sjönk jag utmattad ned i ett hörn. 
Det var fullt av människor i kupen. Åter hörde jag hjulens rullande och 
rassel, tågets flämtande andedräkt, och jag vaggades in i en orolig sömn 
och vaknade upp varje gång tåget skrek till. I det fladdrande Ijuset från 
nattlampan såg jag då Auguste, som satt och sov mittemot mig. Något 
glänste mot hennes blus. Det var det stora svarta korset.

Jag blev sjuk. Hur skulle jag kunnat undgå det? Min flykt, den långa 
resan, engelsmannen - plötsligt insåg jag, hur vansinnigt jag handlat. Jag 
vaknade upp som ur en dröm. Det var nu jag blev rädd, nu efteråt. Jag såg 
alla hål jag kunde glidit ner i, alla olyckor jag kunde råkat ut för.



Återkommen till huset i London, där alla voro glada över att jag kommit 
oskadd tillbaka, blev jag alltså åter sjuk. Vågorna slogo samman över 
mitt huvud. Jag tyckte mig ånyo vara på Kejsarens hotell. Grosvenors blevo 
oroliga och läto hämta en läkare. Han lyssnade uppmärksamt på min historia 
och sände mig till ett litet privat sjukhem. Här blev jag installerad med 
två sjuksköterskor, en för dagen och en för natten. Man vågade inte lämna 
mig ensam.



Den första natten vaknade jag vid att någon rörde sig i rummet. Det var 
nattsköterskan. Hon satt uppe i en länstol och sydde. Det var en lång, 
mager kvinna med ett missnöjt ansikte. Jag bad henne lägga sig.



-Det få vi inte, svarade hon.



Jag kunde inte somna, när jag visste att hon satt uppe. Genom fönstret, 
som stod öppet, hördes gälla röster. Det var en man, som grälade och en 
kvinna, som grät. Längre bortifrån trängde Ijud från Oxford Street. Jag 
låg stilla och lyssnade. Dörren gled sakta upp. Det var sjukhusets 
kvinnliga nattvakt, som kom in med en kopp kaffe till min sköterska. Hon 
gick fram till min säng, och då hon såg att jag var vaken, frågade hon, 
hur det stod till. Det var en liten troll-liknande varelse, smal och 
smärt, kanske ung, men med ett gammalt, starkt sminkat ansikte. Det var 
dock något lustigt och godmodigt hos henne, som gjorde att jag tyckte om 
henne.



Hon satte sig bredvid mig, och vi började viskande prata. Hon berättade 
att om nätterna vakade hon, men eljes gick hon i filmskola. Hon skulle bli 
filmskådespelerska. För att roa mig började hon visa vad hon lärt. 
Hennes ansikte kunde uttrycka sorg och glädje och förskräckelse, alla 
slags känslor, på befallning. Det hade hon lärt sig på filmskolan. Se här 
- här är sorgen, här glädjen! Jag stirrade häpen på henne. Det var som en 
lergubbes ansikte. Hon formade om dragen alltefter behag. Läpparna trutade 
glatt och skälmaktigt, eller mungiporna drogos ned till en snyftning. 
Kinderna svällde, och kinderna sjönko plötsligt in. Det var en lustig 
liten människa. Min sköterska skakade på huvudet.



-Du måste fortsätta din rond nu, Midge, sade hon.



Tidigt på morgonen sedan kom "Myggan" in med te till



oss.



-Nu får jag gå och lägga mig, sade hon och tog ett tag över sitt härjade 
ansikte.



Min sköterska satte sig på sängkanten och bad att få tända en cigarrett, 
hennes fingrar voro gula av nikotin. Hon rökte, medan jag drack te. Det 
missnöjda uttrycket försvann. Hon sög in röken, njutande av varje bloss.



Efter en stund kom min dagsköterska, och det var som om hela rummet lyst 
upp. Syster Joan var irländska, liten och knubbig, med ett runt rosigt 
ansikte och glada ögon. Trots sin knubbighet rörde hon sig lätt, liksom 
gungande. Hon hade mycket små fötter med höga vrister. Jag tror att det 
var hon, som gjorde mig frisk så snart. Hon lämnade mig ingen tid att 
grubbla. Hennes ständiga munterhet, hennes skratt som trillade i väg på 
det lustigaste sätt, allt roade mig och piggade upp mig. Det är möjligt 
att en som känt till vad som hänt mig ej alls skulle sänt mig till ett 
sjukhem. Den första häftiga reaktionen efter mitt äventyr gick hastigt 
över. Nu promenerade jag i planteringen med min sköterska och vilade mig.



Pa, som blivit underrättad, hade rest för att hämta mig. Jag längtade hem. 
Tack vare syster Joan gingo dagarna på sjukhemmet fort. Varje natt pratade 
jag med lilla Midge. Vi blevo goda vänner. Hon fick min adress och lovade 
att skriva och tala om hur det gick för henne. Men jag har aldrig hört 
av henne. Ibland när jag ser någon film, söker jag efter hennes 
ansikte bland de uppträdande, men Midge är aldrig med. Kanske kom hon 
aldrig längre i konsten att spela, än vad hon visade mig under sina 
nattronder.



Så kom Pa. Han hade inte ett ord till förebråelse. Under ett par dagar 
jagade han genom London. Han åt middagarna hos Grosvenors, och på sitt 
älskvärda sätt ställde han allt till rätta. Men jag var glad, då vi tagit 
farväl av alla och stigit ombord på båten.







På natten låg jag vaken och lyssnade till vågornas sorl. Jag blev själv 
ett med dessa oroliga, mörka böljor. Jag sjönk ned bland dem, slungades 
upp på fräsande vågkammar och dök in i svarta djup. Himlens ljusa och 
mörka skyar speglade sig i mig, vinden drev mig maktlös framåt eller 
kastade mig tillbaka. Jag längtade efter en strand att sjunka in mot eller 
en klippa att vila på, men jag fann ingenting.



Då grät jag, därför att jag inte hade något fäste.