Carl Jonas Love Almqvist Det går an

En Vecka.



TORSDAGS morgonen den 19 Juli strömmade mycket folk över Riddarholmsplanen 
i Stockholm, och gjorde sig icke en gång besvär att åse och beklaga den 
stolta kyrkan till vänster, som, olycklig men ännu härlig, ej längesedan 
genom åskeld förlorat sitt skyhöga torn. Folket skyndade över 
Riddarholmsbacken ned till Mälarstranden, där ångbåtarne lågo. Alla 
hastade de till Yngve Frey, lupo in över landgången med snabbhet, ty tiden 
till avresan var redan slagen, och ångkaptenen kommenderade "främmande 
från bord!"



De främmande togo därföre ett kortvulet avsked av sina bortresande vänner 
och återgingo på stranden. Landgången drogs in och ångbåten lade ut. Efter 
några minuter var den långt borta på vattnet.



"Förgäves! det är för sent, min fru!" muttrade en och annan resande 
skalkaktigt mellan tänderna, då ett åldrigt fruntimmer sågs komma ned på 
Riddarholmsstranden och med näsduksviftningar och häftiga åtbörder gav 
tillkänna, att hon var en passagerare, som borde med. Ingen slup fanns 
tillreds vid landet, och ångbåten själv var kommen mitt för Owens, ja, 
sköt pilsnabb förbi garnisonssjukhuset.



Dock väckte det en viss, ehuru hastigt övergående rörelse hos de resande, 
da de hörde ett par halva utrop: "Moster! Moster!" ifrån en ung 
passagererska på fördäcket, vilken tycktes för skam skull icke vilja ropa 
högt, men som man dock förstod på ett ledsamt sätt hava blivit skild från 
en sin släkting, troligen ett påräknat och för henne angeläget 
resesällskap.



Men man är ofta så egoistisk, att man glömmer sin nästa; och folk, som 
köpt biljetter till salong, akterdäck och skans, fråga ej särdeles efter 
vad som händer pöbeln därframme på fördäcket. De "bättre" resande 
utgjordes denna gång av äldre herrar, nästan allesammans med 
ledsamma ansikten. De åtföljdes av fruar och barn, icke just små barn, men 
i den gängliga åldern, då naiveteten förgått, och ännu icke efterträtts av 
känsla och förnuft. Alla sådana människor äro högst egoistiska, och det av 
begripliga skäl. De där väl "uppfostrade" barnen äro vanligen så ur stånd 
att hjälpa sig själva, att de i varje ögonblick ropa på hjälp: än har 
kängbandet lossnat, än en handske fallit i sjön, än äro de hungriga, än 
törstiga, och hela världen står för dem i olag. Deras mödrar hava således 
mycket besvär, utom all möda de måste göra sig med sina egna kroppar för 
att komma upp och ned i de trånga ångbåtstrapporna; och familjefäderne, 
slutligen, de söka väl uppmuntra sig med snusning och tidningsläsning, men 
även detta tyckes knappt förslå. De kunna ej ägna mycken uppmärksamhet åt 
andra, emedan de hava nog att syssla med sitt eget upprätthållande, sina 
fruar, sina barn; och framför allt måste de med stor omtanka överlägga vad 
de må våga förtära om bord, för att icke bli alldeles kaputt: allt av den 
naturliga orsaken, att då själens rena glädje, som är det bästa läkemedel 
emot kroppens opassligheter och svagheter, saknas, är man ständigt 
åtkomlig för vad som helst, och mår gärna illa både av vad man äter, och 
av vad man låter bli att äta. Många herrar här hade ännu lämningar av 
koleran i minnet. Icke underligt då, att var och en blott tänkte på sig 
själv, och med ett allvar i åtbörderna, som skulle hava anstått en romersk 
senator, överlade, begrundade, rådslog, och slutligen, så vitt möjligt 
var, avgjorde planen för sin mat och övriga viktiga omständigheter under 
resan.



Om ibland salongspassagerarne befunnits någon mansperson av yngre och 
ogift slag, så hade en sådan förmodligen haft tid att tycka synd om den 
stackars personen på fördäcket, som blivit skild ifrån sin moster; 
åtminstone hade han utgrundat huru hon såg ut, och frågat hennes namn.



Denna gång ägde ibland det "bättre" folket på Yngve Frey ingen dylik 
mansperson rum. Men ibland fördäckspassagerarne befann sig en lång och 
vacker Underofficerare - ja, utan förbehåll sagt, en Sergeant som, 
antingen av penningförhinder eller andra orsaker, på denna resa icke 
frågat efter att vara bättre än däckpassabel. Hygglig och städad, 
samtalade han dock med en och annan av salongsfamiljernas medlemmar. 
Han avvisades icke av dem: ty hans mustascher voro mörka, uppböjda och 
nästan sköna; hans tschakot nätt nog för att icke misshaga fruarna; och en 
viss manlighet i väsendet gjorde, att de eljest förnäme och stele 
herrar-fäderne tilläto sig gå in i samtal med en person, som tycktes 
medföra ett tyst löfte om att ej stanna inom underofficersgraden, utan med 
tiden beträda, om ej en kaptens eller majors, dock en löjtnants bana.



Den unge, hygglige sergeanten hade på fördäcket varseblivit henne, som 
skilts ifrån sin moster, och det väckte hans uppmärksamhet, att hon vid 
avresan stått i en liten nätt fruntimmershatt av vit kambrik, men efter en 
stund låtit hatten försvinna av huvudet, visande sig i stället nu med en 
silkesschalett över hjässan, såsom "jungfrur" bruka. Frågades alltså: var 
denna passagererska mamsell eller jungfru? och, i vilketdera fallet, huru 
kom det sig, att hon bytt om huvudbonad?



Sergeanten, intresserad för henne genom hennes första missöde, började 
allt mer och mer hålla sig på fördäcket - dit han också rättvist hörde - 
och övergav allt mer och mer samtalet med salongsnoblessen. Mig 
förefaller, sade han till sig själv, att denna vackra flicka är mamsell 
-ifrån någon landsort troligen - och befinner sig på väg att fara hem, 
åtföljd och skyddad av en äldre släkting, men som av sin kaffekopp 
hindrades att i tid nedhinna till ångbåten. Då detta mötte, bortlägger 
flickan hastigt utseendet av mamsell, genom hattens avtagande, så att hon 
må undvika det oskickliga i att resa utan beskydd; och med schalettens 
påsättande gör hon sig i stället till jungfru, i likhet med de övriga 4 å 
5 jungfrurna här framme på fördäcket, varefter hon som sådan kan resa 
fram, hela Mälaren åtminstone, utan förtal, fast utan moster.



Grundligt tänkt eller icke, fäste sig likväl sergeanten vid detta lilla 
uppträde. Det förekom honom alltid oavgjort, om flickan vore bättre eller 
sämre folk i sig själv; hon var emellertid ganska nätt och snygg i sin 
mörkblå kapott. Den stora silkesduk av fint, ljusrött, nära vitt sidentyg, 
med några smala, gröna ränder här och där, vilken hon knutit under hakan, 
och över sin kam i nacken smakfullt ordnat till huckle - eller, som det 
fordom kunde hava hetat, slöja - behagade sergeanten, och kom honom 
icke att längta tillbaks efter kambrikshatten. Han gick ned till kaptenen 
för att hämta upplysning om hennes namn. Efter en stunds ögnande på 
passagerarlistan, befanns hon heta Sara Videbeck och vara glasmästardotter 
ifrån Lidköping. En ovanligt omständlig underrättelse på en 
ångbåtspassagerarelista! Men den kom sig därav, att hon hade pass med sig 
- som annars ångbåtsresande sällan medföra - och att hon ägt ordningssinne 
nog, att åt kaptenen under resan avlämna sitt pass, till all möjlig 
säkerhets vinnande för sin person.



Sergeanten satt i många tankar nere i matsalongen - märk matsalongen! det 
är den, dit även fördäckspassagerare, åtminstone de av tillräckligt mod 
och hurtigt utseende, få intränga vid matstunderne. Det var nu ungefär 
frukosttid; eller kunde lätt bli det, ifall man rekvirerade en portion. 
Sergeanten tänkte så här: En glasmästardotter ifrån Lidköping - det är en 
småstad, långt, långt bort if rån Stockholm. En mamsell? på sätt och vis, 
ja. En borgardotter, dock av ringaste borgarklass. Ett intagande och 
märkvärdigt mellanting! Lantflicka icke, bondflicka alls icke - men icke 
heller riktigt av bättre klass. Vad skall en sådan egentligen anses för? 
vad kallas? Det är någonting outgrundligt i denna mellansort. Låt se - 
tag hit en biffstek!



Frukosten utgjorde en skicklig paus i sergeantens irrande och outredda 
tankegångar. När biffsteken slutats, fortfor han för sig själv: Minsann, 
för tusan fan, det är just som jag. Vad är par exemple jag för en? Icke 
soldat. Icke officer. Icke sämre folk, och icke riktigt bättre heller. Låt 
mig se - djävulen - tag hit porter!



Efter portern steg sergeanten upp, strök sina mustascher i krokar, 
spottade djupt in i vänstra salongshörnet, och betalade sin frukost. Hm! 
tänkte han, Sara Vid- Vid- har ingenting ätit på morgonen. Jag har lust gå 
upp på däck och märka till, om hon kan talas vid, eller bjudas? om hon par 
exemple kan dricka? - Sergeantens tankegångar (nu som förut litet irrande) 
slöto sig icke heller denna gång, utan upplöstes i en paus. Stövlarne 
besågos och funnos blanka, tschakot'en renborstad och galant. Med två 
elastiska skutt uppför trappstegen var den unga, "slanka" krigaren snart 
åter på däck, såg sig om, och tog sikte på fartygets förstäv.



Det första hans ögon där föllo på, var en samling dalkullor, stående 
framför de förut omtalade 4 å 5 jungfrurna (bland vilka ett skärt 
huvud också höll sig), samt slutligen ett par beckiga maskinister. 
Sergeanten nalkades. Han hörde dalkullorna utbjuda tagelringar, svarta, 
vita, gröna, röda, med namn och minnesord konstigt inlindade. De ville att 
jungfrurna skulle köpa, men jungfrurna voro barska och prutade. Henne, med 
skära hucklet, hörde sergeanten icke just pruta, men han såg henne med 
mycken noggrannhet välja ibland tagelringarne, och slutligen fästa sig vid 
en slät, svart och vit, utan all inskrift. Dalkullan sade sitt pris, 6 
skilling. Det skära huvudet nickade bifall, varpå en liten börs en pung, 
stickad av grönt silke - upptogs ur kapotten, och ett silvermynt visade 
sig inne i handen, liggande helt nätt ovanpå handsken, couleur de lilas. 
Silvermyntet var av Sveriges minsta sort -12 sk. "Kan du giva mig 
tillbakars 6 skilling på denna härne?" sade en angenäm röst, med en 
västgöta-brytning av det vackrare slaget, och en liten skorrning på r. - 
Sex sk. i löst? inföll dalkullan, ack, söta jungfru, det har jag visst 
inte, men köp så gärna två ringar av mig, sa går det jämnt till 12 sk. 
Köp! köp!



"Ne-nej men!" hördes if rån det skära huvudet. Sergeanten, som stod bakom 
och blott såg nacken, hade ej annat märke på att svaret kom ifrån henne, 
än att den vackra, raka nacken litet böjdes framåt härvid.



Sergeanten steg nu muntert fram och sade: "tillåt, mamsell Vid (han hejdade 
sig) - tillåt, hm, att jag köper de där två tagelringarne av den stackars 
dalkullan." Han lade en 12-sk. i dalkullans hand, och tog utan vidare 
omständigheter de bägge svart-och-vita ringarne, som kullan höll upp i 
luften framför jungfrurna, i hopp om handel. Den skära såg litet förundrad 
upp på militären. Men han, icke brydd, tog genast den ena ringen, som hon 
förut hade valt; gav henne den och sade: "Var det icke denna, som mamsell 
Sar- hm - var det icke just den här, som behagades? var så god, tag och 
behåll den. Jag själv behåller den andra."



Flickan sag på honom med - som han tyckte - ganska vackra ögon. Ringen, 
som han sträckte henne, tog hon väl i häpenheten, men då han förmodade hon 
skulle sätta den på fingret, som hon själv ärnat den åt, märkte han, att 
hon i stället, utan att säga ett ord, drog sig sakta bort till relingen 
och släppte ringen i sjön.

"Prosit sergeant!" sade han till sig själv, då 
han varseblev denna rörelse. "Det vill så mycket säga, som att jag är 
ordentligt avbiten! Bravo junker! varföre skulle jag kalla henne mamsell, 
då hon anlagt huckle och ville vara okänd? - man kallar en sådan Du, 
snarare, om så skall vara - och varföre bjuda en obekant flicka en ring? - 
och det på ett däck! -fy, skock! Albert!"



Han gick till den motsatta relingen och kastade den andra tagelringen, som 
han redan satt på sitt eget finger, även i sjön. Därvid spottade han på 
salutkanonen, som låg här nära vid. Så gick han ett slag över däcket fram 
till skansen, och när han åter nalkades fördäcket, ville det sig, att han 
kom mitt emot den skära okända, som stod och såg på maskineriets rörelse.



"Ser du, sade han och höll fram sina händer, jag har också kastat min ring 
i sjön. Det var det bästa vi kunde göra."



Först ett skarpt mätande ifrån topp till tå, straxt därefter likväl ett 
knappt märkbart, men ganska gott leende, en fint sprittande min, var 
hennes svar. - "Är ringen i sjön? åh då!" tillade hon.



Jag hoppas en gädda har redan slukat honom, sade sergeanten.



"Min tog en stor abborre."



När nu - återtog sergeanten och böjde huvudet - gäddan slukar abborren, 
som jag hoppas snart sker, så komma ändock de bägge ringarne att ligga -- 
under samma -- hjärta! -- Det sista utviskades med en öm dragning på 
orden, men som alldeles misslyckades för sergeanten. Flickan vände sig 
tvärt bort utan att svara, och blandade sig med de övriga jungfrurna.



"Prosit junker!" sade han till sig själv. "Avbiten på ny stat! Och varför 
tala om hjärta? och på däck! Men ett fägnar mig, hon misstyckte icke att 
jag vågade ett du till henne. Fördenskull och alltså, aldrig mamsell mera. 
"



Han gick ner i matsalongen och handlade sig en cigarr, den han ock 
påtände, kom ånyo upp, satte sig med hög och fri uppsyn på sin koffert, 
drog långa rökmoln ur cigarren och såg superb ut.



Han märkte den behagliga glasmästardottern flere gånger gå sig liknöjt 
förbi, stundom jämkande på den skära silkesknuten under hakan, och 
tummande de gentila halsduksspetsarne, som föllo ned över bröstet. Hon 
talade livligt med de andra jungfrurna, och syntes högst ogenerad.



Cigarren, likt mycket annat i världen, tog slut. Sergeanten kastade den 
lilla stumpen, vari ännu eld satt kvar, bort ifrån sig, med avsikt att få 
honom i sjön. Men stumpen var så lätt, att den blott hann ett stycke fram 
på däcket, låg där och rykte. Vips kom en fot, med den allra nättaste, 
blanka känga på sig, och trampade ut honom, så att han slocknade tvärt. 
Sergeanten höjde sina ögon ifrån foten upp till personen, och sag den 
skära. Hennes ögonkast mötte hans. Sergeanten skyndade upp ifrån sin 
koffert, gick fram till henne med en artig bugning och sade: "Tack, söta 
jungfru! min cigarr förtjänte väl icke röras av jungfruns vackra fot -men 
- "



En kall och avvisande min var svaret, hon vände honom ryggen och gick.



"Så må fan ta henne" - med den tanken hoppade sergeanten rodnande och 
förstämd ned utför trappan till matsalongen. Här kröp han in i det 
mörkaste hörn, passande för sömn eller betraktelser. Anfäkta, Albert! 
tänkte han, och strök luggen ur pannan. Jag kallade henne jungfru -det 
fördrog hon lika litet som då jag förut skällde henne för mamsell 
Rackartyg!



Han var icke ensam i salongen, och talade därföre varken högt eller 
halvhögt. För att dock hastigt visa både sig själv och de övriga sitt mod, 
ropade han strängt och barskt till mamsellen vid luckan: smörgås med salt 
kött på! och det genast!



Skänkjungfrun kom fram med det begärda på en bricka. "Drag åt helvete med 
sina smörgåsar! har jag icke begärt en på franskt bröd!"



Lydig och beskedlig gick hon med brickan tillbaks och avsatte sina 
knäckebrödssmörgåsar vid skänken.



"Ett glas haut-brion, mamsell! och låt mig vänta mindre!"



Glaset slogs uti och sattes på brickan, jämte en ny smörgås på ett helt 
franskt bröd.



"Är jag gjord att gapa över ett helt bröd, tror hon? I Stockholm har man 
det vettet att klyva franska bröd, och breda smör på vardera halv 
an!"



Skänkjungfrun gick åter tillbaks, tog en kniv och började klyva smörgåsen.



"Jag ber - satans - var så god och tag ett nytt franskt bröd, klyv det, 
och bred smöret på vardera insidan, var så god. Där sitter ju smör ren på 
utsidan? Tag ett nytt bröd! Vad man får vänta! Anfäkta - kasta bort 
alltihop, jag är icke hungrig."



Mamsellen vid skänken mumlade litet vasst om förnäma resande. Detta tyckte 
sergeanten icke alldeles illa om, gick fram och betalade smörgåsarne. Jag 
har beställt dem, sade han, se här pengar.



"Man är orolig i magen - jaja men!" yttrades av en svartklädd passagerare. 
Sergeanten vände sig om, såg kragar, och igenkände det bleka, men skinande 
ansiktet med de bägge ljusblå, trinda fågelögonen på kyrkoherden i 
Ulricehamn.



Aha, ödmjuka tjänare! det är ju herr kyrkoherden Sund- stadd utan tvivel 
på nedresa?



Jaja men.



Jag far ock till Västergötland, men det betyder icke hem för mig, utan 
bort, sade sergeanten, och grep mekaniskt sin stora, klandrade, men 
betalade smörgås på hela brödet, gapande över densamma hurtigt.



Så går det, sade kyrkoherden, den ena reser upp, den andre neder. Jag 
skall till Ulricehamn.



Ja, och - (sergeanten tömde sitt haut-brions-glas, som stått och väntat på 
brickan).



Så länge en har hälsan är det hälsosamt att så där fara fram och åter, 
anmärkte kyrkoherden.



Åh, det går, ja - (sergeanten sväljde nu det sista av sin beställning).



Lämnar herr sergeanten Stockholm på lång tid?



Jag har tre månaders permission. Får jag lov att bjuda ett glas, herr 
kyrkoherde? vad befalls? porter? eller portvin?



Jaja men, magen är orolig på Mälaren. Om det så skulle vara, posito 
portvin! eller porter!



Sergeanten befallde fram bäggedera, och kyrkoherden, ur stånd att kunna 
avgöra företrädet, drack ur bägge två; slutande med den varmas te 
och gästfriaste inbjudning till den unga militären, att påhälsa Ulricehamn 
och Timmelhed, för att taga sin skada igen.



Sergeanten bugade sig, betalade vinet, och sprang ånyo upp på däck med 
muntrade sinnen.



När han såg sig om på kusterna, förbi vilka ångbåten strök, märkte han den 
nu vara nära att anlöpa Strängnäs. Den stora domkyrkan synes för 
segelfarare redan på långt håll, och dess majestätiska torn behärskar 
Sörmlandsnejderna vitt och brett. Först då man kommer närmare, upptäcker 
man en skara små röda trädhus, osymmetriskt hopgyttrade under kyrkan, och 
endast det rödrutiga gymnasie- och skolhuset till vänster gör genom sin 
höjd ett avbrott ifrån de övriga liderformiga rucklen. När man slutligen 
anländer till den gamla söndriga bron, och stannar, så säger man till sig 
själv: "detta är Strängnäs".



Passagerare, som titta upp ifrån landningsbryggan, hava icke en hamn, en 
plats framför sig, ej heller en reell gata, utan en backe; och de flesta 
husen äro oartiga nog att vända gavlarna åt en. Icke dessmindre, och 
emedan ångbåten dröjer en halvtimme, går man i land. Man mötes väl icke 
här, som i Södertälje, av kringlor; dock, om man kliver försiktigt, då man 
sätter sin fot på bryggan, ser sig före och icke stiger ner sig i hålen 
mellan de murkna plankorna, så kan man med livet komma upp till staden.



Detta var vad som inträffade med sergeanten och med en till. Da han 
nämligen stod på fördäck och såg landgången utläggas, märkte han ett litet 
stycke if rån sig det skära huvudet med tindrande ögon se upp emot den 
lilla staden. Hastigt rann honom själv frimodighet in - han beslöt undvika 
alla de där farliga orden jungfru, mamsell, och överhuvud varje titel.



"Ett ord!" - sade han, vändande sig otvunget till henne - "ett ord! vi gå 
i land - kom! här på ångbåten är nu bråksamt, de skola langa in ved och 
hava annat krångel för sig. Nere i matsalongen är ock ruskigt - det är 
obehagligt att äta där, för - jag vet häruppe i Strängnäs ett mycket 
hyggligt och bra ställe - frukost tycker jag skulle kunna smaka nu efter 
en så lång fasta?"



Hon lät honom utan omständigheter taga sig under armen; gick över 
landgången, slöt sig nära till honom på den äventyrliga bron; och - 
nu stodo de i Strängnäs.



"Vad jag tycker om den här lilla staden," sade hon otvunget och kastade 
omkring sig glada blickar - "det är helt annat än Stockholm!"



När man kommer närmare in, är det verkligen rätt hyggligt, genmälte 
sergeanten.



"Se - se - fortfor hon - ack - jag andas - men - åja - jojo - Lidköping är 
ändå vackrare! - kom - låt oss gå hitåt; se det där huset i gränden med 
vita luckorna!"



Den unga militären, förtjust över att i hast och nästan emot förmodan höra 
sin bekantskap vara en språksam människa, började själv finna Strängnäs 
ganska trevligt. I själva verket är det så också. Allt är utan anspråk. 
Man kommer upp ifrån sjön och beträder idel krokiga, smala gränder eller 
gator, som slingra sig över backar. Den sturska rakheten synes icke till i 
detta samhälle. De små husen äro gamla, vänliga; och man finner dem snart 
icke blott hava gavlar, utan även langsidor med täcka fönster på, och till 
och med portar, där man känner sig hågad att stiga in. Här är icke tecken 
till förnämt, varken av den högadliga riddarhus-sorten, ej heller av det 
penningadliga hos ett rikt och stolt borgerskap, ej heller det ur-förnäma, 
som finnes hos den självständiga delen av bondeståndet och visar sig i 
dess sätt att vara - nej, här ses allenast det medborgerliga av 
anspråkslösaste slag. Man tror alla husen tillhöra skutskeppare, 
glasmästare, borstbindare, fiskare.



Klart är, att härmed förstås allenast det Strängnäs, som möter den från 
sjön uppstigande passageraren, och omgiver honom innan han kommer så långt 
som till domkyrkans upphöjda, trädbevuxna kulle, i vars grannskap 
biskopshuset och ett par hus till antyda en högre värld. Men sergeanten, 
med sin glasmästarflicka under armen, hade ännu icke gått åt höjderna. De 
hade icke en gång gått till torget. De hade, till följe av hennes utrop om 
det lilla huset med vita luckorna, stannat i den märkvärdiga 
Strängnäslabyrint av små krokiga gator och hus, som befinner sig emellan 
sjöstranden och torget. Här förde han sitt sällskap in på en gård, varest 
en hög trappa med målade ledstänger ledde upp till själva husets ingång, 
liksom det blott bestått av en övre våning, och ingen inunder. 
Flickan andades som i sitt eget hem; ehuru hon ofta tillade, att Lidköping 
var ännu vackrare.



De gingo in över farstukvisten och kommo i ett stort, välskurat rum med 
skänk uti. Det var således ett slags värdshus, begrep Sara Videbeck. 
Sergeanten gick fram till en snygg och gladlynt person, som innanför 
disken torkade tallrikar. Låt oss få ett av smårummen här - det där till 
höger - eller det där till vänster - likagott - och frukost. - Vad finns?



Hallon och grädda.



Något stadigare?



Stekta morkullor - färsk lax



Låt så vara; men låt det gå fort. Och - (viskade sergeanten, i det han 
förde in sin bekantskap i det vänstra smårummet, men i dörren fortfor att 
tala till människan med tallrikarne) - ett par glas körsbärsvin!



När de bägge trätt in i det lilla rummet, och för trevlighetens skull i 
fall flere skulle inkomma i salstugan - stängt dörren; tog Sara Videbeck 
av sig silkesschaletten och visade ett huvud, prytt med mörkbrunt, 
glänsande hår, väl benat, utan löslockar vid tinningarne (sergeanten 
påminde sig, att de försvunno medsamma som kambrikshatten), men ett par 
egna likväl, och ganska nätta, sittande bakom vardera örat. Även 
handskarne - couleur de lilas - avdrog hon, och blottade tvenne små vita, 
fylliga händer, som aldrig tycktes hava sysselsatt sig med grovt arbete; 
men kunde tåla den anmärkningen att vara litet breda, försedda med 
fingrar, som, ehuru innerligt behagliga och prydda med små gropar upptill 
i lederna, dock voro en smula tjocka av sig. Att dessa fingrar aldrig 
spelat luta, rört tangenter, fört penslar, eller vänt om blad i fina 
böcker (vartill fordras smala, smidiga fingerändar), det tog sergeanten 
för avgjort; ännu säkrare var, att de aldrig fört spaden, mockat, bultat 
kok eller dylikt; däremot lämnade han osagt, huruvida de icke i sina dar 
knådat kitt, ty kitt gör vitt och mjukt skinn. Så pass om händerna. 
Personen i övrigt var annars alls icke kort eller trind, utan ganska smal 
och snarare litet långväxt.



Flickan satt icke förlägen på tu man hand med sin sergeant. Hon bröt av en 
liten lavendelkvist ur en kruka i fönstret, gnuggade emellan händerna, och 
luktade sedan på sina fingrar med välbehag. Sergeanten, 
för att ej vara sysslolös, bröt av ett blad 
geranium och gjorde därmed för sin del på samma sätt.



"Ett vackert och just ett nätt rum! utbröt hon. Ja, och se en så galant 
dragkista? Ar det valnöt, tro, eller ek? nej, det är visst polerat 
päronträd -kan det vara apel?"



Sergeanten, som aldrig varit hemmastadd i snickarverkstäder, kunde häruppå 
icke giva besked. Men i stället vände han sig till ett annat föremål och 
utbrast: Minsann! bred, förgylld ram kring spegeln! men det är nu avlagt - 
bör vara mahognyram.



"Mahognyram? Åh då! jag vet vad som är bättre - att göra själva ramen 
kring spegeln av glas med! av smalt klart kronglas, strimlor, som bli över 
sedan man skurit rutorna. Sådant sätter man ihop till hela ramar, och 
lägger målat papper under - det blir vackra ramar. Se då så är det så, att 
man speglar sig i själva spegeln, men på ramen ser man för sitt nöje 
skull, och man kan lägga vad sorts papper man vill inunder; det kan bli 
riktigt täckt. Har - har - har - icke sett det?"



Hon kom härvid i litet bryderi vad hon skulle kalla honom. Men just nu 
inkom det beställda: en mjällvit, ehuru icke fin servett lades på bordet, 
och därovanpå sattes nytorkade tallrikar.



Men tänk, om de resa ifrån oss med ångbåten?



Å nej, svarade sergeanten. Dessförinnan skall skjutas signal; och sedan 
skottet avbrunnit, hinna vi alltid ned till stranden.



Hon, som inburit anrättningen, var nu åter utgången, och dörren stängd. 
Sergeanten tog sitt glas körsbärsvin i hand och sade: skål på resan!



Sara Videbeck tog utan omständigheter det andra glaset, klingade med sin 
värd, nickade fryntligt och sade: skål!



Ett ord, så gott som två, innan vi dricka, inföll sergeanten. Det är 
hinderligt och förargligt att icke veta vad man skall kalla varann - och 
sedan så - jag vill aldrig göra någon ledsen, ond, eller stött - och - par 
exemple skulle vi icke kunna kalla varann - par exemple du - så länge vi 
äta åtminstone - eller



"Du - ja det är så sagt" - med dessa ord klingade hon ännu en gång, saken 
var uppgjord, och körsbärsvinet dracks.

Sergeanten blev som en ny människa, sedan denna sten fallit ifrån 
hans bröst; han steg omkring i rummet, blev dubbelt otvungen, glad och 
förekommande. Men den vackra glasmästardottern däremot undergick ej 
ringaste förändring. Hon satt vid bordet, åt och tog för sig, visserligen 
på ett behagligt sätt, men någon högre grace syntes icke mycket i dessa 
åtbörder. Hon kallade sin nya bekante Du i vart fjärde ord, utan allt 
hinder ifrån något slags blyghet eller förnämhet. Hon syntes oändligt 
hemmastadd.



Sergeanten, som, åtminstone i avseende på fasonerna, kände sig överlägsen, 
var av denna känsla desto lyckligare, och sade: bästa Sara, litet mer 
hallon? den här grädden är ju rätt god?



Präktig! tack! jag minns därnere vid Lunds brunn i fjolsomras



Han gick ut och beställde mera hallon.



I detta ögonblick smällde signalskottet från ångbåten.



Se så! sade hon, steg upp och satte handskarne på sig. Giv hallonen 
återbud!



Bästa Sara, sitt! hallonen komma straxt, nog hinna vi dit ner till 
stranden



Ne-nej! precis är bäst att vara. Fråga vad det kostar? tillade hon, satte 
schaletten på sig, och drog upp en näsduk, varur börs-ändan framstack.



Vad? inföll sergeanten.



Fort - fort! Hon gick nu själv förbi honom fram till disken i salstugan, 
och frågade vad anrättningen kostat.



1 R:dr 24 sk.



Här, kära mamsell! (hon upptog ur sin gröna silkespung) är 36 sk. för min 
räkning - det gör hälften - adjö, jungfru! nickade hon därefter åt 
uppasserskan, som inburit.



Nicken, både åt mamsellen och jungfrun, var vänlig, men av det överlägsna 
slaget, och tycktes innebära att hon icke synnerligen efterfrågade 
någondera sorten.



Sergeanten a sin sida bleknade, och ville framstamma, att det var han som 
hade bjudit, och han skulle prompt betala. Men Sara Videbeck var redan i 
dörren, tiden tvang; han erlade sina 36 sk., bet sig i läpparne av 
förargelse och gick ut efter.

Då de kommit på farstubron och skulle stiga utför den långa trappan, 
gjorde hon en liten rörelse på armbågen, varav kunde slutas, att 
sergeanten borde taga henne under armen. Det han också gjorde.



Tack, du! som förde mig till detta hyggliga ställe, yttrade hon halvhögt 
med den vackraste röst, och rörde hans hand med sin, liksom till en sakta 
klappning.



Intet att tacka för, menade han. Du betalade ju själv! tillade han tyst 
inom sig.



Jo, du skall hava mycken tack: jag var rätt hungrig. Beskedligt och nätt 
folk är det här vart man vänder sig - och den här staden heter Strängnäs?



Ja. Jag skulle så gärna vilja föra dig upp till domkyrkan att bese de 
större delarne av staden; där har man vackra skuggrika träd att spatsera 
under.



Åh lappri - nej! vi måste ner till ångbåten. De vänta redan.



Under det de nu med muntra steg hoppade utföre trappan, och sedan genom de 
korsande gränderne gingo ned till stranden, vinkade Sara med välbehag åt 
alla de små knutarna, hon gick om, och, rätt som var, yttrade hon:



Huru vet du, att jag heter Sara? Jag skulle också vilja veta vad du har 
till förnamn?



Albert, svarade sergeanten.



Alber - låt mig se - ja - det är riktigt - det har jag läst i almnackan, 
eller hur? Jo, så döptes också snickarålderman Ahlgrens son, som jag stod 
fadder åt i fjolsomras. Han är en rar gosse, blank i ögonen som



emalj.



Du är ju hemma i Lidköping? och reser förmodligen dit nu? tillät sig 
sergeanten att fråga.



Försiktigt! kliv försiktigt! sade hon, ty de voro just nu på den bräckliga 
bron. Men utan fara kommo de in över landgången och befunno sig ånyo i 
ångbåtens värld. Man kom ifrån land, hjulen började välva sig omkring; 
rökmoln och ett dovt dån utgjorde den simmande drakens avsked till 
Strängnäs.



Sergeanten hade bestämt satt sig i sinnet, att han skulle visa sin 
bekantskap en artighet. Han gick därföre ned i matsalongen och 
begärde ett skålpund konfekt. Fanns aldrig till salu på ångbåtar. Så för 
fan! finns här då apelsiner? det tycker jag ligger där framme i korgen. - 
Ja. -Gott, giv mig fyra.



Då han kom med sin frukt i handen, fann han däcket på följande sätt 
upptaget och ordnat. Största delen av det bättre folket - herrarne, 
fruarne och barnen - hade gått ner i salongen: några par sutto väl på 
akterdäcket, men icke just i livligt samtal, fast icke heller alldeles 
sovande, dock i full ouppmärksamhet på allt vad dem själve omgav. 
Dalkullorna, längst fram vid förstäven, hade nedlutat sig över de 
ringlagde trossarne och slumrade. De 4 å 5 förut omtalade jungfrurna hade 
samlats med ryggarne emot ett till hälften uppvecklat segel. Kaptenen var 
förmodligen i sin hytt; han sågs icke på däck. Maskinisterne gingo på i 
ergastulum. "Var är då min skära?" frågade sig sergeanten.



Han upptäckte henne slutligen sittande på en liten grönmålad spjälsoffa, 
som stod vid relingen i nischen bakom ena hjulöverbyggnaden. Sergeanten 
fann en så avskild plats ganska angenäm, gick dit med sina apelsiner, 
satte sig bredvid henne och bjöd.



Hon nickade ett gott bifall, och tog upp sin börs.



Så för millioner hundra djävlar och sjutton granater! tänkte sergeanten, 
med blodet uppstigande i ansiktet: hon måtte väl icke nu bums och kontant 
vilja betala mig för apelsinerna?



Så illa blev det heller icke; hon upptog ur sin virkade penningpung en 
kniv med pläterskaft, och avskalade med den en apelsin, som hon artigt 
räckte åt Albert. Sedan avskalade hon en åt sig, skar i sex delar och 
började låta sig väl smaka.



Tack, bästa Sara, sade Albert och emottog sin apelsin. Därpå begärde han 
och fick låna hennes kniv till sönderstyckande av sin frukt. Han besåg 
kniven med en viss undran; den var utmärkt trubbig, ja alldeles rund i 
spetsen, utan att dock likna en bordskniv. I övrigt var den ny och 
tämligen vass på ena sidan; han brydde sig ej vidare därom, utan sade 
efter en liten stund: nu, Sara, måste vi bli närmare bekanta, och du skall 
säga mig hur nära släkt du är med din moster, hon där, som



Icke kom med i morse? det blir ej svårt att säga, kan jag tro, hur pass 
nära jag är släkt med min moster.



Ja visst, men



Ja, jag är rätt ledsen att hon icke hann med, stackars moster Ulla: hon 
har nu fått lov att taga sig egen skjuts, eller fara på 
Göteborgsdiligensen, och man får se varest vi kunna sammanträffa på vägen, 
om det alls sker. Kanske dröjer hon nu kvar i Stockholm, då det gick så 
där tvärt för henne vid själva utloppet. Jag har en annan moster till, 
skall du veta, en ogift, heter Gustava; hon bor i Lidköping och ser om min 
sjuka mor, medan jag är bortrest. Men den här moster Ulla har länge varit 
Stockholmsbo, och hon skulle nu bara resa åt hemorten med mig för att 
litet ruska på sig; och det var dumt att hon skulle försöla sig, men det 
gör hon ofta, stackars moster Ulla. Jag var också ledsen för min egen 
räkning; det är alltid gott att hava en moster, eller så, med sig när man 
färdas. Men jag var säker, det skulle icke slå felt att träffa någon 
resande ändå på vägen, som - ät själv, Albert! icke äter jag ensam upp 
alla de här



Tack, sade han, glad att även få yttra ett ord. Färdas du ofta till 
Stockholm? Det är minsann en lång väg emellan Stockholm och Lidköping?



Jag har aldrig varit till Stockholm förr. Jag behövde dit nu, för att 
falka på olja och diamanter, och bese det nyaste modet.



Sergeanten såg undrande på flickan, och teg. Olja? tänkte han. Jag måste 
helt och hållet hava misstagit mig om hennes beskaffenhet. Hm. Det nyaste 
modet? Han mätte hennes figur från topp till tå - den var minsann också 
rätt elegant, nämligen i sitt slag. Slutligen yttrade han halvhögt: 
diamanter?



Ja, just diamanter, min herre! ha - ha - du tror kanske att flinta duger? 
Ne-nej men. Att slå eld med, liksom i ett gevärslås, det går flinta an 
till. Men se, den som vill skära glas, måste hava diamant!



Hennes ögon öppnade sig och glimmade vid dessa ord liksom av en medfödd, 
hög självkänsla. Hon syntes nästan stolt: ehuru stolthet aldrig annars 
visade sig i hennes skick, utom vid de tillfällen, då hon vände en ryggen. 
Också sjönk hon genast ned till förtrolighet igen, då hon märkte Albert 
vara på vägen att i häpenheten tappa apelsinen. Hon tillade: vi hava 
alltid tagit kritan från Göteborg annars, och kunde hava gjort så med 
oljan ock; men min mor fick brev om, att den skulle fås för 12 sk. bättre 
per kanna i Stockholm, och så roade det mig att fara hitupp och höra 
efter, då jag hade en moster häruppe förut att bo hos. Men det nya modet, 
som de talade så vitt om i Lidköping, huru de nu uppe i Stockholm skulle 
hava hittat på att färga glas till kyrkfönster, det bryr jag mig icke om. 
Icke har jag sett sådant i Stockholm; jag besökte med flit alla kyrkorna i 
den staden, och det var icke lätt arbete, ty de voro odrägeligt många, men 
där fanns icke färgat glas i en enda. Jag vet icke var den osanningen är 
kommen ifrån, om ej ifrån Uppsala, där en assessor lär skola måla fönstren 
i ett altarkor. Jag ville eljest lära mig det, ty vi hava många 
beställningar av kyrkfönster både till - ja - och ända ned emot Skara. Ty 
i Skara finns ingen människa, som kan hantera glas, och jag visste det 
skulle bli en stor och artig förtjänst, om vi kunde färga glas på 
verkstaden. Vi skulle då vara de enda, så nära, som hade makt med det nya 
modet, och de skulle taga av oss, så fort något spräcktes i kyrkorna. Men 
likomdet; jag hör, att det modet brukas ingenstans, och då är det ock 
ingenting värt. Diamanter fick jag rara, så jag är ganska nöjd med resan; 
och olja se'n



Men vartill i Guds namn brukar du så mycken olja?



Till kitt, vet jag! vartill skulle väl olja här i livet annars vara?



Men varför reser icke din far själv i så viktiga och långväga affärer? Åh 
min Gud! han är död för tio år sedan.



Det var en annan sak



Och min mor, stackare, har stått för verkstaden sedan, med rättigheter som 
änka, förstås; men hon har på hela tu åren legat till sängs jämt, så jag 
kan säga, att det är jag som ensam stått före.



Men säg mig, vackra Sara, hur gammal är du då? if all jag törs fråga 
Tjugufyra år och litet till.



Vad? är det möjligt? jag tog dig för aderton år. Sådana kinder - denna hy



Ja, samma kinder hade jag vid aderton år. Man säger, att fiskalsdöttrar, 
mamseller och fröknar giva sig ut för yngre än de äro, såsom jag hörde de 
brukade vid Lunds brunn; men jag finner föga heder uti, att se 
gammal ut vid ett ungt åratal. Då håller jag 
vida bättre, att göra tvärtom. Huru pass till åren är - om jag törs fråga?



Jag? vi äro nästan jämnåriga; jag är tjugufem år.



Och jag, som tog dig för en person om tjugu år allenast, som ännu icke 
passerat graderna. Så frankt bär du dig åt.



Graderna? ja, kära du, för att vara uppriktig, dem har jag icke än 
passerat, och kommer kanske aldrig så vida.



Vad - vad är du då för en?



Blott en underofficer.



Sådana har jag förr sett bland Skaraborgarne, och det var hederliga 
karlar. Jag minns vid Lunds brunn - där gingo dagdriverskor till 
mamseller, och låtsade dricka hälsovatten för ett och annat - då var där 
ock en svärm Västgöta-Dals- och Skaraborgslöjtnanter, kaptener, majorare, 
och dylikt som de kalla officerare, vilka ock låtsade må illa och talade 
med mamsellerna. Men såg jag nånsin vid Lunds brunn några underofficerare, 
så var det alltid reella karlar med verkliga sjukdomar, och som icke 
drucko för nöjet.



Men vad gjorde då du vid Lunds brunn, Sara? du, såsom frisk, hade väl 
blott rest dit att njuta av den sköna naturen?



Jag var där allenast en dag, och hade min profit av askar. Jag måste 
färdas dit för att se efter ett par av våra lärpojkar, som blivit 
efterskickade att sätta i en hop rutor i brunnssalongen, som blivit 
utslagna under en besynnerlig bollkastning, brunnsgästerna emellan, på den 
4 Juli. Man är aldrig säker för pojkarne; de slå sönder varan; så förstå 
de ej heller att skära, eller hantera diamanten. Som det nu var ett 
betydligare arbete, for jag själv dit, och ångrar det icke. Vad tycker du, 
Albert, jag satte i 56 smårutor, 22 av sämre grönt glas; och hör! - 34 av 
skönt taffelglas! Dessutom sålde jag tio glasaskar, sådana som endast vi 
göra på verkstaden, med guldpapper under till lister; och sex stora 
lanternor, som de skola hava att lysa sig med, när de gå i källrarne efter 
selzervatten, och spa, och kreutzervrimmel och slikt. Som jag säger, jag 
såg där endast två underofficerare, allvarsamma karlar med gikt, 
VästgötaDalare bägge. Hur kommer det till att du kan vara underofficer, 
och är en så ung människa?

I Stockholm bruka de stundom yngre underofficerare - i synnerhet om 
- ja, ser du, jag är egentligen närmaste graden till officer - sergeant.



Schersant? nå bra, som det är. Fråga aldrig efter att bli officer, 
löjtnant, och dylikt skralt sällskap. Vad göra de dagtjuvarne, annat än 
tala strunt med mamsellerna om dagarne, och om kvällarne med jungfrurna. 
Skräp! kras och kragar, tomma magar.



Paus.



Militären satt småskrämd vid åhörandet av sin öppenhjärtiga väns 
talförmåga och dristiga utflykter. Han visste med sig själv, att han 
alltför gärna ville bli löjtnant, och hoppades vinna denna befordran genom 
sin hemliga släktskap med en viss stor familj i huvudstaden; han visste 
också, att hans kassa för närvarande var gott nog försedd till den slags 
inspektionsresa över vissa egendomar, vartill han under sin 
sommarpermission blivit utsänd. Han ville därföre icke lämpa på sig de 
svårmodiga rimmen "krås och kragar &c. &c." Men neka kunde han icke, att 
det där glammet med mamseller och jungfrur emellanåt fallit honom i 
smaken. Han blickade därföre bestört på en Sara med så avgörande 
utlåtelser. Han besåg hennes ansikte; de glada, vänliga ögonen tycktes stå 
i motsägelse till hennes sista stränga tal; ja, när han betraktade de 
röda, fylliga, nästan skönt formade läpparne, med de jämna glimmande 
tänderna innanföre, och en stundom framskymtande tungspets av högrött, 
fint slag - så kunde väl den tysta frågan förlåtas en man, som han: "har 
då ingen i världen kysst denna mun?"



Sara såg också honom i ansiktet, liksom han henne, och slutligen frågade 
hon med en skär, mild röst: vad är det du ser så på?



Helt oförtänkt och djärvemang svarade han: Jag sitter och undrar, om ingen 
människa nånsin kysst den där munnen?



Ett hastigt övergående leende var hela hennes svar, och hon tittade bort 
över Mälarfjärdarne. I hennes blick syntes härvid ej det minsta koketteri, 
eller skimmer av elakhet: men å andra sidan icke heller något romantiskt, 
svärmiskt, himmelskt. Det var ett mellanting av oförklarligt slag. 
Alldeles icke fult, men också icke djupt vackert. Det var av det slaget, 
varom man med en glad min brukar yttra sig: Åh, ja det går an! Det är så 
där la la - men det går an.

Uppmuntrad därav, att hon åtminstone icke avvisade honom, vände 
nacken till, eller gick sin väg, fortfor sergeanten: Jag skulle kunna säga 
dig mycket, bästa Sara, av samma slag som du själv omtalat att man brukar 
till mamseller och jungfrur - jag bekänner till och med, att jag icke är 
ovan vid detta tal. Men du har förklarat mig huru du hatar det: jag vill 
icke en gång tala om hjärta, efter jag minns förr i dag - och dessutom 
tror jag, uppriktigt sagt, ditt hjärta vara av glas - och jag, jag äger ej 
i mitt våld den diamant, det enda vapen, varmed märke skulle kunna ristas 
i ett sådant



Skall du stanna i Arboga, dit ångbåten kommer i afton, Albert? Hon frågade 
detta med ett genomträngande ögonkast.



Jag? nej visst icke. Jag skall ned till Vadsbo härad, till vissa 
egendomar, och sedan kanske än längre in i Västergötland.



Då åka vi tillsammans - (åter ett genomträngande ögonkast) - så kunna vi 
hava två hästar för parvagn - och vi repartisera - och - ty jag ser, du 
har icke eget åkdon med dig - bondkärror äro elaka att åka på, och 
skjutspojklymlar vid sidan - det är icke mitt folk - de äro sällan rena.



Sergeanten sprang upp, och skulle väl hava slutit henne i sin famn, om de 
icke varit på däck. (Hon har hjärta! tänkte han).



Sätt dig ned, Albert, så skola vi tillsammans roa oss med att räkna ut 
skjutspengarna. Hjälp mig om jag tar felt; mitt största nöje är att addera 
i huvudet. Få nu se - första hållet, if rån Arboga räknat, är ju till 
Fellingsbro?



Sergeanten satte sig ned vid hennes sida, munter och upprymd, som om han 
nyss vunnit en fullmakt. Hon var också i detta ögonblick, tyckte han, så 
strålande, eller rättare, så ljuvt vacker, som en flicka - i hans smak - 
nånsin kunde bli. Allt var så förnuftigt och klokt, och ändock så 
intagande.



Nå, svarar du mig icke? sade hon, och slog honom helt lätt på handen med 
sin ena couleur de lilas handske, som hon försiktigtvis avtagit redan då 
hon skalade apelsinen.



Till Fellingsbro går vägen, alldeles riktigt, och därifrån till 
Glanshammar.

Så Vretstorp



Nej fan. Vi måste genom Örebro och Kumla först.



Och så Vretstorp, det är säkert. Därpå Hova, och så äro vi hemma.



Vad? är du hemma i Hova?



Jag är hemma i Västergötland; och så fort jag satt min fot på marken vid 
Hova, så är jag straxt hemma. - Härvid utsträckte Sara sin ena lilla fot, 
och nedsatte den helt bestämt och västgötiskt på däcket.



Albert fick nu nytt tillfälle att beundra den välgjorda vackra kängan. Är 
det där Lidköpings-arbete? sade han.



Vad för slag?



Jag menar, om de hava så bra skomakare i Lidköping, att



Det är en ståtlig, ja en rar stad! har du då aldrig varit i Lidköping? 
skomakare? - åh då! vi hava skräddare, finsmeder, grovsmeder, 
schatullmakare, grovsnickare, vi ha allting. Även handlande, och en rik 
källarmästare vid torget; fast det håller jag för illa, ty sådane leva på 
andras fördärv och onödiga utgifter; men hantverkaren gör det som duger 
och blir kvar i världen. Vart tar källarmästarens varor vägen? Han är 
kommissionär för Göteborgsdiligensen, och håller en stor, stor balsal, där 
officerare med mamseller och fröknar hålla assemble. Det är också vad den 
källarmästarn lever av; vore folk folk, så fick han flytta ur Lidköping 
snart nog, och draga dädan. Det är en orimmeligt stor danssal, Albert, 8 
fönsterlufter i längden, om jag minns, 24 rutor i var luft



Är då du, Sara, icke alls road av att dansa?



När jag har sett efter verkstaden och slutat av, och kommer ensam för mig 
själv, då händer det, att jag dansar ibland, men det är utan fiol.



Det var en äkta ordentlig västgötska! tänkte sergeanten; men hon såg så 
oändligt mild, så nästan rörande ut i denna stund, att han teg. Litet 
därefter tillade han: Att din mor är så sjuk? tänk om hon är död, Sara, 
när vi komma - när du kommer dit ned?



Ja, Gud väles det, stackare. Hon har ingen rätt glädje haft i livet. 
Ångest och sorg jämt, och nu till sluts bara idelig sjukdom. Det är icke 
mycket bra, Albert.



Du talar alltför bedrövligt. Men om hon lägger sig att dö, hur går det då 
med din verkstad?

Ja, då är det slut med rättigheterna; och jag kan inga få av 
magistraten, det vet jag; men jag har nog tänkt ut det ändå.



Så?



Åh ja, det kan jag nog berätta, fortfor hon, smög sig ännu litet närmare 
Albert på spjälsoffan, och såg sig om, liksom fruktande att någon obefogad 
skulle höra hennes hemligheter. Då däcket likväl, såsom förut nämnts, åt 
detta håll var rent från folk, vände hon sig åter till honom, såg högst 
förtrolig och klok ut, samt viftade med sin lilla handske i luften, 
stundom slående hans arm lindrigt med den.



Jag har utfunderat, huru en flicka utan föräldrar och syskon, som jag, 
skall kunna leva - leva bra - sade hon. Jag har tillräckligt och fulltopp 
redan med linne och kläder, för många år, och sliter icke stort -vilket en 
icke gör, när en är aktsam. När nu mor dör, får jag icke längre skära till 
rutor och kitta i stora hus eller nybyggnader; det skall skråmästarn hava. 
Men det är en egen konst, vet du, som ingen kan i Lidköping, mer än jag, 
ty jag har ensam utgrundat den, att blanda krita med olja så riktigt i 
sina dimensio- nej, proportioner - (dimensioner säger man om själva 
glasens vidd i längd och bredd, men proportion säger man om rätta 
tillblandningen och mängden av krita och olja tillsammans - de bägge orden 
brukas blott i vårt ämbete, och du förstår dem icke, Albert) - nå, nu vill 
jag säga, att jag utgrundat en proportion i denna tillblandning, som ingen 
mer än jag vet, och därav blir en kitt, så stark, att ej det bittraste 
höstregn kan upplösa honom. Den skall jag tillverka och sälja åt alla 
ämbetsmästare; ty de måste köpa därav både i Lidköping, Vänersborg och i 
Mariestad med, bara de få lära känna den. Och de veta av den redan, ty jag 
har låtit mina pojkar på sina resor utbasuna honom. Jag säljer hemma på 
min kammare.



Men, såsom ogift är du ju försvarslös, och



Det skall man se! Med en supig och otäck man, som mor min stackare, då 
vore jag tvärtom just försvarslös och usel. Nej, minsann, jag skall reda 
mig, just som jag är. Den lilla gården vid Lidan rå vi själva om. Det är 
ett ganska litet trädhus, såsom ett av dem där uppe i Strängby Sträng- hur 
var det - ja



Strängnäs.

Och när mamma dör, tillfaller gården mig. Stackars mor! men hon 
lever nog ännu ett par år! Likväl, när hon dör, så vet jag av 
borgmästaren, att jag med hus och tomt ej vidare försvar behöver; fast 
ogift. Huset räntar icke mycket av sig; dock kan jag hyra ut ett par rum 
ovanpå; och nere på botten bor jag själv. Men som jag är van att ha roligt 
och vara bland folk, vill jag icke sitta för mig själv jämt, utan jag 
ämnar öppna bod - en liten bod - med handel, som kvinnfolk får sköta, och 
som icke än är lagt under skrå. Jag ämnar i min bod sälja askar, fina, 
vackra, av glas med underlagt kulört papper, som jag gjort i flere år, och 
som lantfolket är rasande efter i hela bygden omkring; och dessutom 
lyktor, lanternor; ja, jag har lärt mig sätta folium på glas, och därav 
skall jag göra små speglar åt socknarna. Kanhända tar jag också in i min 
bod till kommissionshandel varjehanda plockgods, liksom vävnader, lärfter, 
näsdukar, halsdukar, hemgjort - blott jag aktar mig för siden, som ligger 
under skrået. Det skall icke bli en så liten rörelse, när en är hygglig 
mot folk vid sin disk: och jag sitter i min bod från tio om förmiddagen 
till fem på kvällen, längre är ej värt. Före tio om morgonen, innan jag 
slår upp boddörren, förfärdigar jag alla mina askar och glassaker. Om 
kvällen blandar jag kitten åt alla ämbetsmästarne. Det skall bli en god 
handel och ett glatt liv.



Saras ögon, mun och kinder skeno härvid. Men sergeanten frågade: skall du 
då sitta så inne hela året om, och aldrig se dig om ute, eller andas den 
härliga lantluften?



I soluppgången går jag ut mot Truverö. Det gör jag var morgon om sommaren, 
när det är klart eljest.



Tru- vad är det för slag?



Det är Truverö, vet jag. Det är Richerts sköna herrgård bort mot 
Lidköping, åt Mariestadsvägen till. Om bara vägen emellan staden och 
herregården icke vore så hiskeligt sandig. Men jag bryr mig icke därom, 
jag går den ej så ofta; många morgnar sitter jag allrahelst hemma. Jag har 
salvia och andra rosor i fönsterna; och lavendelkrukor skall jag lägga mig 
till. Dessutom ser jag Lidaån utanför fönsterna, och skönare å finns icke. 
Vill jag se mera vatten, så har jag stora Vänern att skåda, när jag från 
fönsterna blickar utåt gapet vid Kållandsö - den har jag, bara jag 
tittar ut som åt stadsbron till.



Och när du blir gammal, vackra Sara?



Om jag lever till en femtio år, så tänker jag fara på marknader med varor. 
Ty så länge jag är ung, är det bättre att sitta hemma i min lilla 
handelsbod.



Man går gärna in till en disk, där en sa vacker handelsmaninna sitter och 
säljer, inföll han.



Men den tiden är det styggt att resa på marknader, fortfor hon, litet 
bortvänd; man råkar ut för spektakel. Blir jag femtio år, då tänker jag 
det skall vara överståndet; då tör däremot handeln bli klenare hemma i 
boden - och jag vill då försöka på marknader, om jag icke dessförinnan 
lagt ihop en summa, så jag kan leva utan bysch; det jag hoppas. Ty en kan 
leva mycket nätt, och ändå må rätt väl, så snart som - (här sjönk hennes 
ansikte och uppsynen mörknade).



Nåväl, min Gud! vad menar du?



Åh jo. Jag menar, så framt en aktar sig för att ha en plågare, som äter 
upp och förskingrar i onödan och i slarv allt vad en med möda och åhåga 
samlar. Vad batar då att vara ordentlig, när plågaren är desto mer 
oordentlig och frossar av den idogas arbete? Och hur kan en arbeta med 
lust och fröjd, när en ingen hjärtans lust har, men ångsten sitter i 
halsgropen



Jag förstår dig icke.



Så? Hm.



För Guds skull berätta vad du menar!



Ja, det är allt något att berätta. Jag var ute en Mikaelikväll med min 
mor: det var mot hösten och blåste, och hennes hår for kring huvan. I 
förtvivlan lopp hon upp åt den stora stadsbron, som går över Lidan hemma i 
vår stad; jag var då femton år, och jag sprang efter. Jag tänkte hon i sin 
rysliga vånda skulle hoppa ned i vattnet. Men när jag kom efter, hejdade 
hon sig, och tog mig i famn, stannade vid broledstången, och såg sig om. 
Där var ingen gångare ute. "För din skull vill jag låta bli det! viskade 
hon - jag vill leva och pinas, tills du blir ännu litet större men ve och 
förbannelse över den här! åtminstone den skall jag bli kvitt!" - härvid 
såg jag *agga av raseri, tror jag, stå kring min mors läppar - hon 
ryckte sin guldring av fingret, och kastade honom långt bort i Lidaån.



Sergeanten bleknade, och påminte sig något ditåt i dag morse vid 
ångbåtsrelingen.



Din mor lär hava varit litet otålig i äktenskapet? undföll honom.



Fy - fy - herre! utropade Sara med blixtrande ögonkast, och glömde sitt 
du. Albert? tillade hon dock straxt efter med mildare röst. Tjugu gånger 
sparkat sto, som tjuguförsta gången sparkar igen, är icke otåligt. Och det 
är visst och sant inför Gud (sade hon slutligen med en knappt hörbar, men 
innerlig och klangfull ton) - en var det, som ideligen påminte om, och 
sade och förkunnade, att min mor skulle bliva allt bättre -eller ädlare 
tror jag dem kalla det - genom denna plågan: men det var osanning. Ty det 
vet jag, att hon vart sämre år från år. If rån den största ordentlighet 
och snygghet blev hon till sluts osnygg, otäck och slarvig, så jag grät 
därvid. (Sara grät just nu). If rån att vara en from och gudlig människa, 
ville hon till sluts icke se i psalmboken - och på sistone ack



Hämta dig!



Än i dag ligger min mor till sängs, och vet du varav? - gunåda oss! av -av 
fylleri! Det är icke bra av ett fruntimmer, Albert.



Sergeanten steg upp, kände en kall svett under sin tschakot, tog av den 
och svalkade sig med näsduken. Kanske korsade sig några av hans bästa 
planer i denna stund inom hans panna. Men han var ung, och ägde ej ett 
förstockat hjärta. Han tyckte synd om människorna; icke heller var han 
tillräckligt halvlärd, för att komma med den vanliga falska frasen, "att 
illa var bra". Fattad av bestörtning och undran, kom han likväl bort åt 
ett håll, dit militärer sällan nalkas: han satte sig förtroligt bredvid 
sin i hast så öppenhjärtiga vän, och frågade: säg mig uppriktigt och rätt 
fram, Sara, är du vad man brukar benämna en Läserska?



Läsare - åh då! visst ej. Sådane finnas i Västergötland nog, mig förutan.



Men du läser ändock stundom i Skriften?



I Bibbelen?? ja.



¨ Ursäkta, att jag uttryckte detta ord sa som det uttalas av varje 
västgöte, vilken ej fått dess mera bildning.

Då känner du också Guds första stora, allmänna bud - förlåt, det 
låter litet - växer till, föröker eder och uppfyller jorden! - skall detta 
bud icke uppfyllas?



Efter litet betänkande, dock utan förlägenhet, svarade hon: det där Guds 
budet innehåller ju



Att man och kvinna skola vara tillsammans.



Men icke innehåller det budet, att en man skall vara tillsammans med 
vilken kvinna som helst i världen, kan jag tro; eller att en kvinna skall 
tillsammans med vilken man, som helst bliver henne åkommen av varjehanda 
händelser och tillstymmelser. Jag vill minnas det står, att det där skall 
vara människan till en hjälp: det skall väl då icke vara till ens fall? 
både själens och kroppens fall. Utan, likasom man får undvika och gå ur 
vägen för en stor fara, olycka och nöd, och framför allt låta bli att 
umgås i ont och fördärvligt sällskap, sa bör man väl ock undfly



I detsamma hördes ett starkt knakande framme i ångbåtens förstäv, och 
kaptenen jämte en maskinist kommo uppspringandes. Det var dock intet annat 
än en tross, som brustit, och varigenom det lilla uppspända seglet kom att 
fladdra en smula vårdslöst, slängande en stund hit och dit för vinden. Man 
var nu kommen ut framåt ett av Mälarens större vattendrag, Granfjärden, 
där det vid övergången till Blacken nästan alltid drar friskt. Genom den 
starkare gungningen sattes alla passagerarne i rörel se: däcket uppfylldes 
av en hop ansikten, som man hela dagen förut ej blivit varse, men som nu, 
likt Troglodyter, uppkröpo ur deras undre håla, salongen. Efter några 
minuters fladdrande, ficks seglet in, och sattes i en ny ställning efter 
vindens fordran. Allt blev bra och lugnt igen, ehuru blåsten icke var 
obetydlig. Men dessa fartyg, som gå med kraft av en inre eld, fråga ej 
stort efter vind och våg, utan löpa sin säkra bana fram antingen det 
blåser mot eller med, eller, som nu, på sidan. I Granfjärden finnas flere 
farliga punkter, dolda skär och blindklippor, varföre många förlisningar 
här timat, den tiden man seglade utan eld och ofta måste lovera. Den 
skickligaste styrman såg sig då, oaktat sin kännedom om prickar och 
klippor, ur stånd att alltid undvika dem, emedan han ej till sin 
disposition, utom styret, ägde annat än dessa stora, vidlyftiga, tunga, av 
vinden kastade segel, vilka, huru han än vände dem, och hur han än 
loverade, dock ej sällan störtade av med honom dit han icke ville - ty en 
stackars styrman på en skuta är ju icke mer än människa? Nu, då man driver 
sin seglats med eld, går man rakt på målet, utan lov, och nyttjar ej segel 
oftare än när vinden är så att den tjänar till drift. Styrmannen måste 
visst också nu känna prickar och blindskär, det förstås; men med kunskap 
om dem, kan han lätt undvika dem, om han ej är ett nöt. Den enda stora 
fara vid ångsegling är att brinna upp: men även häremot kan man genom 
pannans konstruktion taga sådana försiktighetsmått, att det sällan eller 
aldrig inträffar.



Det gick ganska hurtigt och raskt fram, ehuru den naturliga följden av 
rörelsen på däck blev att sergeanten och Sara avbrötos i deras samtal 
rörande mänsklighetens största problem. Sergeanten, driven av sin raska 
natur, hade sprungit åstad och nappat i seglet, ångbåtskaptenen till stort 
gagn och nöje. Följden blev en brorskål dem emellan där nere under däck i 
kaptenens hytt. Historien omfar alldeles huru middagsmål tiden på fartyget 
tillgick, ty därom har en däckpassagerare föga begrepp. Han märker blott 
på solens sänkning mot horisonten, och på skänkjung fruns flitiga spring 
med islagna kaffekoppar, att middagen måtte vara "passerad." 
Salongsinvånarne hava avgjort den affären sins emellan; och när några 
troglodytfigurer, litet gladare än vanligt, eller åtminstone mindre fula 
under ögonen, vid denna tid uppträda ur gömstället, så kan en av folket 
(fördäckspassagerarne) förstå, att herrskapet plägat sig. Det är sant 
likväl, som denna berättelse även förut anmärkt, att en och annan däckman, 
av djärvare natur, kan få åtminstone nedgå i matsalongen, och där "hastigt 
och lustigt" få sig en bit och gå upp igen. Men de kvinnor, som tillhöra 
folket, hava verkligen svårt. Huru de leva där framme på däck har mången 
gång förundrat historieskrivaren. Det anses icke rätt anständigt, att de 
föra mat med sig, eller föda sig själva. Och av den allmänna stora kosten, 
som ångbåtsköket tillagar, få de gärna intet, då de själva icke hava 
bättre än däckplats. Kanske händer att även bland dessa kvinnor någon 
djärvare finns, som går ned i troglodytismens adyt och får sig en godbit, 
varmed hon sedan uppträder i friska luften. Men det hålles icke för modest 
gjort av henne. En välgörande historia är det nu med kaffet, som icke är 
mat, men bra gott likväl kl. 4 å 5. Det kommer själv upp if rån 
adyten, langat på däck av jungfrur, som, ifall de icke äro alltför 
snäsiga, låta tala vid sig, så att även en stackars däckmänniska kan få en 
kopp. Sara passade på och fick sig verkligen en: hon såg också så väl och 
snygg ut, att, hucklet oberäknat, kaffebärerskorna gärna ville hava räknat 
henne till herrskap. Obegripligt förekom sannerligen, att icke hon, vars 
börs med silvermynt man flere gånger ögnat, icke köpt sig salongsbiljett, 
och gjort sig till troglodyt som en annan. Men det måste hava kommit av 
hennes kärlek till öppen luft, och av avsmak för elak lukt eller adyter i 
allmänhet.



Under det hon drack sitt kaffe och beslöt att begära en kopp till, påminde 
hon sig med innerlighet, glädje och tacksamhet sergeanten Alberts förslag 
att föra henne i land i den lilla trevliga rödmålade småstugu-staden 
(namnet hade hon åter bortblandat), och där hon kommit i tillfälle att 
utan hank och trassel få en snygg, god anrättning, vilken, med sitt namn 
av frukost, dock för henne betytt middag, och gjort att, sedan nu kaffet 
överkommit, hon kände sig mätt, lycklig och fri. Sergeanten själv hade mer 
slukande anlag; och liksom denna berättelse förut anmärkt, huruledes han 
redan på förmiddagen ett par gånger varit och anlitat skänken om hjälp i 
de svårigheter han då utstod; så var han nu åter nere. Hans uppkomna 
förtrolighet med kaptenen gjorde att han gick upp och neder, utan all 
bävan, allt som han ville, så ofta det påkom; och man behövde en enkom 
kännedom av hans biljett, för att veta det han i själva verket ej 
tillhörde herrskapet, utan var folk. Vad, huru, var och när han åt säges 
icke; det förmodas blott, att han intog middag. Han var ung och av friska 
behov, sådana som Gud skapat, men han var för ingen del gourmand, 
drinkare, glupsk, otäck eller annars troglodyt. Också han tycktes ej 
trivas i adyterna; han gick så snart han kunde upp ifrån dem, och måtte 
hava varit en särdeles vän av den luft, som blåste vid förstäven; ty där 
höll han sig mest och hade nu ånyo tänt sin cigarr.



Sara Videbeck såg om sina saker, och dem hade hon i kappsäckar, även på 
fördäcket. En lär hon i synnerhet hava varit rädd om. Ty vid ett 
tillfälle, då ingen annan person stod där längst framme, passade hon på, 
klappade cigarr-rökaren förtroligt på armen och sade: "du tycker ju om, 
Albert, att jag ber dig om en liten bänst? - jag har här en kappsäck - den 
där med mässingsbokstäverna S.V. på - laga, att ingen sätter sig på 
den! jag har ifrån början och hela dagen haft den liggande under seglet; 
men under det där rumsturet drogo de fram både ett och annat, seglet är 
uppe - och min kappsäck blott och bar."



Albert tog cigarren ur munnen, såg på henne och sade: "är kappsäcken så 
öm, att icke en gång en så lätt kropp, som du, får sitta på den? annars 
kunde den lättast vaktas på det sättet."



Nenej, vasserra, varken jag eller du, och allraminst någon annan.



Har du fullt med diamanter däri?



Åh då!



Nå men vad? fast förlåt mig, det angår mig icke; var trygg och glad, och 
gå själv vart du behagar - jag skall bevaka din kappsäck.



Sara tackade honom med en blick, såsom om säcken varit hennes eget hjärta. 
Hon gick bortåt att bestyra något med diverse skrin, som hon hade avsides 
på däck.



Vad kan flickan hava i kappsäcken? tänkte Albert, där han stod, tittade 
ned på de blanka, gula S.V., och drog en hiskeligt lång rök ur cigarren. 
Hon är minsann ändå en rik docka, det slår aldrig felt. Fast det bryr jag 
mig icke om; pengar får jag nog ifrån (här mumlade han ett hemlighetsfullt 
familjenamn), och av egendomarne i Vadsbo har jag min givna 
intendentsprocent. Bokstäverna äro rätt väl gjorda; de hava 
mässingsslagare i Lidköping som duga. Skall jag följa henne så långt, som 
ända dit? jag borde annars vid Mariestad taga av från stora vägen, och åka 
inåt. Ja, få se. Långt dit ännu. Hör hit jungfru där med brickan! -langa 
mig upp en ny cigarr - jag vill ej gå från stället. - Djävulen, hon hörde 
mig icke! hur skall det här gå? - jag vill då ännu röka litet närmare in 
på stumpen, men det smakar hett, och röken går mig i näsan, fy tusan 
djävlar. - Kappsäcken är just icke stor; lång tämligen, men icke tjock; 
och hon har säkert glasskrin däruti, efter ingen får sätta sig på honom - 
men vem tusan skulle också vara oförskämd nog att sätta sig på den? - det 
övriga däckpatrasket här har jag aldrig märkt sätta sig på annat än på 
tågverket, och på pumpen, och på kanonerna; det är ett rätt hyfsat och 
beskedligt folk: de äro så litet djärva mot andras saker, att par exemple 
dalkullorna satte sig allenast på sig själva, hic est, de lade be 
nen under sig. Vilken oförskämd persedel kan då 
Sara hava fruktat skulle understå sig - aha - du skall få se, Albert, att 
hon menade dig själv, och ingen annan, med den vackra bönen, att jag 
skulle akta kappsäcken - baj millioner så han smakar! sade han och kastade 
yttersta stumpen i sjön - det här går över tålamodet.



Just i denna svåra kris kom Sara till honom, och, vad tycks? stack en ny 
cigarr i hans hand. "Eld har jag icke med mig, sade hon, och jag ville 
icke låta jungfrun, som jag beställde cigarren av, tända på honom åt dig 
därnere, ty - och dessutom kan hon icke röka. Men hur skall du få eld, 
Albert?"



Jo se här, inföll han, kommer ångkaptenen spatserande med sin ypperliga 
trabucos i truten - förlåt, bästa farbror kapten ***, var så god och träd 
ett par steg närmare, så får jag tända; denna vackra flicka har satt mig 
på en post, vilken jag som god militär ej kan lämna.



Straxt! straxt! svarade kaptenen. Sara stod och såg på, och hon kunde ej 
avhålla sig från ett högt skratt, då de bägge karlarne satte cigarrändarne 
mot varann, med spända allvarsamma ögon observerade spetsarne, och ivrigt 
arbetade på att det skulle ta eld. Det lyckades, och den hederliga, 
fryntliga kaptenen gick sin väg. Med ett eget uttryck av sällhet tog 
sergeanten bägge kindbenen pinfulla av ny, frisk rök - ty man vet att det 
är den första röken som smakar bäst - och blåste ut den högst långsamt 
-men blåste den i sin tankspriddhet precist mitt i ansiktet på Sara.



Åh då! ! ropade hon, och sprang sin väg ånyo till den där andra delen av 
fördäcket, där hon hade sitt förut omtalade skrinbestyr.



Albert stod således åter ensam vid sin kappsäck - d.v.s. hennes - och 
betraktade den sjunkande västersolen. Man var nu kommen in på Galten och 
Suggan, de bägge yttersta Mälarfjärdarne emot Arboga till. Albert stod och 
såg på solen, som sagt är, men han såg också emellanåt på kappsäcken. Han 
rökte långsammare nu, ty han tänkte, om den här cigarren blir slut i ett 
rapp, så tör det icke falla sig lika behändigt som nyss, att få en till. 
Ja, helt säkert har hon glas i kappsäcken; och jag tycker mer om det, än 
om hon, som jag en gång trodde, hade glas i bröstet, eller hela hjärtat 
därav. Det var en dum tanke av mig - puh! men jag skall icke blåsa ut för 
mycken rök i sänder - puh! - Låt vara att hennes själ är av glas 
något litet: kan icke jag hava en diamant såväl som någon? och skära - men 
djupt vill jag icke skära, det nänns icke fan på så vacker kristall - puh! 
- jag skall bara rita in ett A på hennes minnes emalj; det må jag väl få? 
det är väl ej för mycket? - puh! Vacker är hon när hon är allvarsam; men 
än vackrare när hon ler, så där; och allra vackrast var hon när hon grät 
över sin mor - det är besynnerligt, att jag kunde tycka om det? Man plär 
annars bli ful när man grinar - puh! men hennes ögonvrår blevo icke röda, 
utan stodo klara, som - nånå gråten räckte icke heller länge.



Ror i lä! ror i lä! skrek kaptenen till sin styrman. Ser du icke pricken, 
din attan! Nånå det börjar skymma, tillade kaptenen godmodigt, det är nu 
bäst att jag absolverar honom från styret, och går dit själv. Inloppet i 
Arboga å är icke som andra lappris-inlopp - ror i lä! i lä! - stopp 
maskin! för sju tunner dj-r! gå ned härifrån; jag ställer mig här själv. 
Säg till, att klyvarn tas in.



Stopp maskin! stopp! hördes till återsvar. Fartyget saktade farten, och 
den skicklige kaptenen, som nu själv stod vid styret, fick tid att åter 
rätta kursen, så att pricken lyckligen omfors.



Mälarens innersta vatten, eller dess västligaste begynnelse utanför 
Kungsbarkarö och Björksta socknar, är fullt av små grund, blindskär och 
lantliga äventyr, som man alltid har ont av till sjöss. Dessa små 
landspetsar närmast Arboga å äro en fortsättning av de laga 
Kungsörsängarne, vilka, likt en grön matta ytterst i väster, tyckas hava 
för avsikt att smyga sig in under vattnet; och man kan, helst om 
kvällarne, icke se gränsen bestämt emellan själva gräsvallen och 
Mälarvågen. Seglaren tar då sikte på taket av Kungsörs slott, som ej 
ligger långt ifrån åmunnen. Det gick denna gången, såsom alltid, lyckligt 
för Yngve Frey.



Just som man inkommit i Arboga å, hördes en grov, torr röst uppe på 
ångbåts-skansen tala till sin granne: "Hur långt hava vi nu till staden?" 
-Sex fjärdingsväg! genmälde till återsvar en annan stämma, med uttryck av 
högsta beskedlighet, tjänstvillighet och iver; ljudet var en sopran, likt 
en kärrings, dock utan att vara det; ty det var en karls. - Gott! återtog 
basen, och såg på klockan, hon är sju - vi äro framme åtta, åtminstone 
före nio, och kunna hoppas på ett ordentligt bord och rikti ga 
sängar. - Orden växlades emellan två familjefäder. - Om min baron 
befaller, sade sopranen (även baron), så går det lätt an, ganska lätt, 
ganska lätt, om vi passa på här vid Kungsör, och skicka en stafett, en 
kurir, landvägen till staden, som beställer rum åt oss; ty vid denna tid 
stöta mycket resande ihop.



Kan det ske, kapten? frågade basen förnämt, men liknöjt. - Det går 
positivt an, ja visst, inföll sopranen ivrigt, innan ångbåtskaptenen vid 
styret ännu själv hunnit svara. - "Det kan ske," sade denne nu, "ehuru ej 
utan sitt besvär."



På vad sätt? frågade basen, trött av så mycket talande. - Jo, utan 
svårighet, ganska vigt, helt lätt! hoppade sopranen efter med de snabbaste 
ord i världen. - Den manhaftige vid styret såg sig om betänkligt. Jo ännu, 
sade han, kan en slup gå i land, och vid gästgivaregården däruppe tinga en 
karl, som rider till staden, om det nödvändigt skall vara. Men jag hoppas, 
vi skola vara lika hastigt där som han.



Åja, åja, åja, sade sopranen, vi hinna väl lika hastigt till bron med vår 
flinka kaptens åtgärd; men sedan försinkas, bortsinkas, borttages mycken 
tid med komningen i land, så det är alltid gott - vill icke min baron det? 
- vi skicka en stafett, som beställer, och tar upp alla rummen?



Ma gjort! svarade den sömniga basen, och stoppade in sin haka under 
rocken. Sopranen spratt upp som en glad vinthund, men spratt dock icke 
längre än fram till kaptenen vid styret, som var helt nära vid skansen. 
Beställ, bästa kapten, beställ! bestyr!



Kaptenen, så godmodig han var, tycktes besvärad av detta fjäsk, men ville 
likväl ej göra baronerna emot, utan ropade på en av sitt folk. "Gör jullen 
klar och far i land - och" - han sade mannen ärendet. "Du får ro efter oss 
sedan."



Ja, baronen betalar besväret, det förstås, det förstås, förstås! muttrade 
sopranen, vänd till kaptenen, och med en halv pekning på den i sin rock 
nedhukade basen.



"Något är det värt," svarade kaptenen tryggt, strök sig om hakan, och såg 
bort åt de bägge stränderna mellan vilka han styrde. Anblicken på högra 
sidan var vidsträckt och intagande. Ängarne i en omätlig vidd norr och 
nordväst ut lågo översållade med millioner vålmar, liksom de små 
oavklippta knutarna på avigan av en stor grön tapisserisömnad.



Och allt det här har Hörstadius slagit under sig? det är minsann en 
pastor! sade kaptenen med en nick för sig själv; den karlen blir innan sin 
död bottenrik eller bottenfattig; det är en pastor, som predikar med hö. 
Han kan säga som det står i Skriften: allt hö är kött; ty av dessa ängar, 
för så gott arrende, har han grovt. Kammarkollegiet, eller Krigs - jag vet 
inte rätt - har varit honett emot honom. Men jag undrar, att han slår 
under sig egendomar i alla landsorter: ej blott här vid Kungsör, utan ock 
i Sörmland - ja i hela riket! Har han icke arrenden ända bort för fan i 
våld på skarpa Uppland, i Sollentuna? det är en narr den Hörstadius. Så 
pinar han sin arma kropp med att på bondkärra åka och flaxa, allt sitt 
liv, emellan sina arrendegårdar, och se efter och se efter! -det måtte 
vara ett förbannat efterseende, att ha hemman i alla landsorter. Och när 
han skraltar så där omkring, är han dock så snål emot sin lekamen, att han 
endast njuter vatten. Hörstadius är Västgöte, däri ligger knuten; det är 
då en egen nation till folk. Men vad jag berömmer hos honom, är, att han 
skall vara så rättskaffens och beskedlig mot alla sina tusen rättare, 
drängar och spektorer; så att han till sluts lär plåga ingen mer än sig 
själv. Tag in seglet! hissa flagg! Nej, mindre martyr är man som förare av 
en ångbåt. - Kom hit - kom och styr! jag går ned. Nu är ån ända fram till 
Arboga klar och lätt att hantera sig i.



Styrmannen kom på befallning, kaptenen lämnade honom rodret, och gick 
själv därifrån bort över däcket, och så trappan utföre till andra 
hemvister där toddy som bäst stod och rykte. Även punsch ägde rum.



Det var afton. Solens fe hade redan västerut sjunkit ned i famnen på 
Kungsörs ängar, men ett mörkrött purpurskimmer hängde ännu kvar på skyn; 
det var den sista klädebonad, den sköna kastat av sig, innan hon lade sig 
att slumra under gröna täcket. Tusentals långa rödblå streck gingo ut 
ifrån skimret; många av dem randade vattnet, och även några lågo stänkta 
på ångbåtens artiklar.



En mjuk hand rörde Alberts skuldra. Han stirrade upp ifrån de röda 
strålarne, som han en lång stund stått och betraktat, huru de gungade och 
flydde ovanpå den vattrade vattenytan. Det var Sara, och hon sade 
viskande: "gå nu härifrån! jag skall nu i stället vakta både dina och mina 
saker ända tills vi komma i land med dem. Gå ned och drick ditt glas 
punsch; men när vi kommit fram till bron, gå då upp i staden hastigt, och 
skaffa oss bärare innan de andra passagerarne ta bort karlarne för



oss.



De stodo händelsevis alldeles ensamna där i fören, så att Sara kunde väl 
icke hava behövt viska. Men Albert tyckte det lät så förtroligt och bra, 
och hennes täcka ansikte var honom härvid så nära, att han utan att själv 
veta därav kysste henne, och gick bort som hon sagt.



Sara Videbeck - likasom ingenting hänt - började framme i fören verksamt 
ordna en mängd större och mindre angelägenheter. Hon lade sina egna 
kappsäckar, skrin och överplagg tillsammans. Hon bar även till samma hög 
sergeantens icke särdeles vingbreda ränsel, koffert och reskappa. Huru hon 
kunde känna dem, kan man fråga; men dagens iakttagelser hade för henne 
varit tillräckliga, att märka vilka persedlar sergeanten under sina 
kringgångar på däck med förkärlek fästat sig vid, stundom lyft på, makat, 
jämkat o.s.v., vilket en bra karl aldrig gör med annat än egna 
tillhörigheter.



Albert gick sannerligen utföre och tog sig ett glas punsch. "Mamsell, låt 
mig beskedligt få två glas till, och ställ dem på den här lilla brickan 
-jag skall bära den själv, så besväras ingen." Skänkmamsellen, glad över 
en så mild tonart ifrån en förut så sträng resande, nickade, och gjorde 
hastigt som befallt var. Albert tog sin bricka, bar den, sedig som en 
kypare, uppföre trappan, och gick bort till fören att bjuda sin reskamrat. 
"Är det Carolina? frågade hon. Jag dricker ej punsch."



Drick nu ett glas punsch för min skull i afton, det blir svalt i kväll. 
Han är fin och god.



Bra! sade hon, sedan glaset var tömt. Albert, det här är bättre än 
carolina.



Det är just vad jag alltid påstått, svarade sergeanten, och tömde det 
bredvid stående.



Nu smällde kanonen salut för Arboga stad, och ångbåten lade till vid högra 
stranden, som övligt är, nedanför Lundborgs gård.



Sergeanten, vig, hurtig och vid ypperligt humör, var den förste som 
hoppade i land. Efter en liten omskådning på närmaste gata, träffade 
han tvenne sysslolösa Arbogaboer, med vilka han snart kom överens. 
De följde honom ner till ångbåten med en bår, som de i grannskapet sågo. 
Nedkommen till fartyget, höll Albert på att icke träffa den han sökte. Med 
en liten häpenhet såg han sig om i skymningen efter det skära huvudet - 
det fanns ej. Till sluts upptäckte han likväl framme på däcket - Sara 
Videbeck i hatt. Ehuru de bägge karlarne med båren väntade på ordres, 
kunde han likväl ej hindra sig ifrån att några ögonblick stå och betrakta 
sin förvandlade vän. Väl hade han i dag på morgonen haft en anblick av 
samma person för sig, några minuter; men han hade då sett henne utan 
intresse. Nu - är det hon? tänkte han. Mamsell ville han, förr en gång 
varnad, icke alls anse henne för. Men den nätta, vita kambrikshatten satt 
ganska behagligt på det täcka, fria huvudet; och några smakfulla, mörka 
lockar hängde också på vardera sidan vid tinningarne, alldeles som rätt 
och billigt var. Albert pekade åt karlarne vartåt de hade att gå. Sara 
sade med tonvikt på fjärde ordet: "det här är våra saker; var rädd om dem, 
att de ej skavas på båren."



Ingen fara, söta fru! sade den ena bäraren.



Säg själv, anmärkte den andra, vilket frun är ömmast om, så skola vi lägga 
det på båren överst.



Albert smålog för sig själv, men såg en ganska syrlig och sträv min i 
Saras anlete. De kommo i land. Vartåt befaller herrskapet att vi gå? 
frågade främsta bäraren.



Till gästgivargården.



Jaså, herrskapet är icke hemma i staden? Då får jag nämna, fortfor karlen, 
att det blir angeläget för herrn att skynda sig få nattkvarter på 
gästgivargården; ty här är mycket resande.



Jag följer med sakerna, inföll Sara; skynda förut, Albert! vi hitta nog 
efter till gästgivargården.



Sergeanten gjorde så. Han passerade de långa Arboga-gatorna, och kom efter 
en stund fram till gästgivargården.



Finns inga! finns inga! var värdens svar på Alberts begäran om rum.



Men jag kommer ifrån ångbåten och måste hava rum.



Ja, om herrn kom ifrån solen, eller ifrån själva blåkulla, så blev här 
icke flere rum för det. Här komma baron ** och baron ** och baron 
***, som för sig och familjer redan upptingat 
alla rummen. Och i Arboga för övrigt - ja, hör sig om, min bästa herre - 
jag tvivlar storligen, ty marknaden i *** har gjort ett stort sammanlopp.



Nå, jag nöjer mig med blott ett enda rum (jag själv kan sova på någon 
skulle, tänkte han): men snyggt, vackert. Det kan gärna få vara litet. Var 
så god; lika mycket vad det kostar.



Har frun något enstaka rum över, Annette? sade värden, och såg åt sidan in 
i en sidokammare. Det är några förbannat vidlyftiga friherrar, som 
okaperat oss helt och hållet, vi ha annars lokaler nog: men de höra till 
ortens noblesseri, och därföre ser herrn



Nej, svarade Annette, finns icke.



Men jag måste ta mig fan ha ett rum, sade sergeanten beslutsamt, och gick 
själv dit in. Behövs blott en säng. Det är omöjligt att icke sådant skall 
finnas i ett så stort, rymligt, och vackert gästgiveri. Jag har varit i 
Arboga förut, och vet, att en lang gång utmed gården leder till tusentals 
rum härinne.



Nånå, bästa herre, sade en liten kort rulta i mössa, husets värdinna. Gå, 
Annette, längst bort in i gången, och se om min kammare kan skräpas i 
ordning. I nödens stund får jag väl lämna min egen ro i sticket.



Annette och sergeanten gingo. Han fann ett ganska hyggligt stort rum, gav 
sitt bifall, och vände tillbaka. Knappt återkommen i porten, mötte han 
Sara och bärarne. Han visade dem vägen uppför trappan, som ledde till den 
långa gången, belagd med bräder, vilken, lik ett loft eller arkad, 
sträckte sig längs efter våningen. Sara hade genom gåendet blivit munter 
igen och fått den friskaste färg - men vilken åter snabbt överdrogs av en 
harmsen sky vid bärarens artiga anmaning:



Gå förut, söta fru!



Hon tog dock snart på sig sin rätta min, och åtföljd av Albert och Annette 
inträdde hon i den anvisade kammaren, den hon fann förträfflig. Flinkt och 
glatt ordnade hon deras saker därinne mot ena väggen. Bärarne betalades 
och avfärdades. Efter en av Annette given anvisning på ett nyss för 
spisning ledigt blivet smårum där nere, gingo de bägge dit, och njöto en 
tarvlig aftonmåltid, som i synnerhet Sara Videbeck väl kunde behöva.

En halvtimme förfor. De följdes därefter åt upp ifrån spisrummet, 
och Annette gick förut att öppna dörren till nattlogiet.



Gud låte herrskapet bli nöjda! sade Annette. Vi hava ej bättre för de 
många resande skull; jag skall straxt komma upp med ljus. Därpå neg hon, 
steg ut, och lämnade dem tillsammans.



Den breda, skönt uppbäddade sängen gav tillkänna vad den beskedliga 
Annette höll dem före. Albert, för att genast i ögonblicket avskära all 
förlägenhet, sade: "bästa Sara, jag sitter i ett åkdon därnere, eller 
tager min natt på en höskulle; det stackars folkets dumma infall med din 
benämning förargar mig lika mycket som dig: men man rår icke för, att 
vingbreda baroner så upptagit alla rum, att jag allenast kunnat bekomma 
ett enda, och det med nöd. Emellertid hoppas jag att du här skall må bra, 
förbliva ostörd och sova gott."



Sara hade under tiden avtagit sin hatt, lagt den på en stol, kom fram till 
sin reskamrat med en vänlig åtbörd, och svarade: "gör som du vill, och 
sitt därute var du behagar, Albert. Jag kan väl tänka, att du skall göra 
väsen av det här ena, hyggliga, vackra rummet, och tycka det är dumt för 
att det är allenast ett. Hade du, som jag, varit både född, uppfödd och 
sedan tillbragt hela livet i blott ett enda rum, som om dagen var 
arbetsverkstad, och om natten sovrum för oss alla samtlige (ty de rum, som 
i huset hemma voro över, måste vi för nöd skull hyra ut), då skulle du 
icke tala stort om detta lappri. Men ehuru du väl icke riktigt är som 
många andra, kan jag ändock förstå, att du blivit uppfödd med flere 
narraktiga tankar. Därföre, goda Albert, gör som du behagar; men jag 
försäkrar dig, att om du blir härinne, i stället för att sitta i rusket 
därute över natten, så skall jag hålla det för alldeles ingenting: och jag 
önskade du ville anse det likaså, ty just då betyder det minst.



"Om du blir inne, det skall jag hålla för alldeles ingenting!" gick som 
ett eko genom sergeantens själ, och något så krossande för hans 
självkänsla, något så grymt nedslående, gjorde honom stum.



Albert - fortfor hon, gick honom nära och tog hans hand - misstag dig icke 
på mig, och undra ej. Om jag undantar de nätter hemma för länge sedan, då 
pappa ännu levde, mest uteblev, men stundom likväl hemkom, och med mycket 
buller, slagsmål gunås och svordomar for fram till kl. 4 på 
morgonen, så kan jag försäkra dig, att det för övrigt alltid var så stilla 
om nätterna i vår verkstad, där vi sovo, att ej det minsta glas bräcktes. 
Det är jag van vid. Men gå du gärna ut, bästa Albert - ty du finner kanske 
mycket i den här småsaken, och jag kan icke ändra dig.



Nu måste han le, det kunde icke hjälpas. Han släppte hennes hand. Lika 
gott, svarade han, nu går jag åtminstone till en början ut att beställa 
hästar för morgondagen.



Det förstås, att du nu skall gå! ja, inföll Sara hastigt, i morgon är det 
för sent att beställa hästar: vi måste vara tillreds tidigt. Och du blir 
var du vill i natt, men tag ur kammarnyckeln med dig när du går, att ingen 
annan i misstag kommer in - och säg åt jungfrun där nere, att hon inga 
ljus behöver taga upp, jag ser nog lägga mig.



Albert gick. När han stod i dörren, vände han sig om. Då stod hon mitt på 
golvet och neg: god natt, Albert! vi se varann i morgon!



Han bugade sig, slöt igen dörren och tog ur nyckeln. "Obegripliga!" lät 
det emellan hans tänder. God natt! vi se varann först i morgon! är det en 
inbjudning att återkomma i afton? Och likväl tycktes hennes allraförsta 
omnämningar luta ditåt? Jag går och slår slag på gården.



Han fullgjorde där nere affären med hästbeställningen, och tillsade 
Annette att inga ljus behövdes, men att kaffe skulle inbäras kl. precist 6 
på morgonen. Så spånslog han på gården för att träffa vagnar till 
sovställe. Men inga sågos. Av några uppstående tistelstänger, som han 
genom springor varseblev i lider, fann han väl tillgång på diverse 
herrskapsvagnar, men de voro inlästa. Han gick ned åt den sluttande 
gården. Natten såg ut att bli regnig. Han kom till stallet och knackade på 
dörren. Därinifrån röt en rusig stalldräng: ryk åt hälsingland!-)



"Det var en hundsvott till gästgivare så ordentlig, som så tidigt stänger 
alla sina lider, portar och skullar! Prosit sergeant, här får du roligt, 
och är avbiten från hela mänskligheten. Jag går på en minut upp igen, för 
att se hur Sara håller god min och tar emot mig, och sedan går jag åter 
hit ned att skaffa mig gehör hos en så'n sakramenskad hälsinglands 
stalldräng."



¨ Hälsingland, begagnat till svordom, kan ju få stavas med litet h?

Till detta förslag drevs han av nyfikenheten. Men han gick likväl 
först många gånger fram och tillbaka på den kantigt och gement stenlag da 
gården, varunder han ofta stötte fötterna och talade till sig själv. God 
natt! sade hon, det är sant, men hennes röst dallrade litet därvid, det 
märkte jag, ljuvt, outgrundligt, såsom ifrån innersta hjärtat. Det kan 
förklaras som man behagar, och behöver icke betyda en fullkomlig 
likgiltighet, eller ett bestämt godnatt, såsom avsked. Det kan vara 
tvärtom. Jag har lust att sätta henne på prov, plåga henne, och icke gå 
upp. Vi se varann i morgon! alltså icke i kväll? - förut hade det likväl 
överlämnats åt mitt eget val att bestämma vilketdera jag ville. Jag skall 
pröva henne. Jag går upp på en minut; en halv minut.



Han steg sakta trappan uppföre, gick den långa gången fram, satte nyckeln 
varsamt i låset, läste upp, steg in. Här var tyst. Han nalkades i 
halvmörkret. Saras kläder lågo ordentligt på en stol avlagda och hopvikta. 
Hon själv? Han sträckte fram huvudet att se. Hon sov redan, med ansiktet 
vänt emot väggen.



Alberts första känsla var en sval hänryckning; ty utan att vara poet, än 
mindre svärmiskt religiös, men rätt och slätt som underofficer, anslogs 
han oemotståndligt av en sa enkel och stor frihet, en så ren och oskrymtad 
dygd. Hon - utan att veta om icke han ändå skulle återkomma, såsom han nu 
ock i sanning gjorde - hade lagt sig tryggt och friskt, och genast 
insomnat, utan inre uppror, utan farhågor, utan fraser, utan historier.



Men Alberts nästa tanke var mindre angenäm. Han fann, att det då mycket 
säkert varit hennes kalla och fullkomliga allvar, då hon yttrat huru det 
skulle bekomma henne "alldeles ingenting" om han stannade därinne. Vad 
betydde han således för henne? detsamma som en stol - ett bord - en 
dörrpost - ett likamycket.



Förkrossande! förintande! En stol tillåter ju den skönaste flicka utan 
svårighet vara närvarande vid sin toalett? Alltför smickrande att njuta 
samma ynnest.



Albert drog av sig stövlarne; gick tyst och sammansjunken ett par slag 
över golvet; tog av sig rocken - och - efter han nyss fantiserat om 
stolar - uppsökte han sig en sådan, och fann en med sidokarmar och ett 
ofantligt ryggstöd - en av dessa historiska stolar, som ännu sedan 
1600talet återfinnas i gamla slott, eller småstäder, dit de kommit genom 
auktionens världs-kringspridande välde.



Han bar sakta sin stora karmstol fram till ett fönster, satte sig i den, 
tittade ut genom rutorna, såg på himlavalvet och ämnade somna. Men han 
kunde icke en gång gäspa. Stolen var mjuk, men i hans bröst kändes 
stickningar, och hela rummet stod i en mörk, kall vidrighet omkring honom. 
Han såg framåt sängen. Den sken vit, till följe av värdinnans rena, 
nymanglade örngottsvar. För övrigt tyckte han den vara död och



meningslös.



Så satt han en stund och blundade för att något göra. Men icke dessmindre 
såg han. Vad såg han? En lång arabesk framrullade sig för hans inre syn. 
Där framkommo alla de små särskilda händelserna under den förflutna dagen, 
och Saras bild förnyade sig ständigt; men så mild, så glad. Det var, till 
en början, ögonblicket i Strängnäs, då de blevo du -så, när hon kom med 
cigarren - så &c. &c. &c. Kan det vara möjligt, efter så pass, att hon 
hatar mig? frågade han sig.



Dumma sergeant! ropade han halvhögt och stirrade upp mot taklisten - hatar 
mig? Det gör hon visst icke. Hatar man en stol? hatar man ett bord? hatar 
man en möbel? en likgiltig - en ingenting - en mig!



Han lyddes, för att upptäcka om hon dock icke på något vis skulle sova 
oroligt. Men det spordes ej. Sara Videbeck är icke av dem som drömma! 
suckade han och slöt igen sina ögon. Till sluts har hon väl ändå ett 
glashjärta, hårt, kallt; glänsande, men stelt. Hon frågar minsann varken 
efter att hata eller älska. Men vad är hon då för en? Hon är själv en 
stol, känslolös: likasom hon hållit mig för en stol, och sagt mig det 
öppenhjärtigt. Dygdig? Kan jag kalla en stol dygdig? Hon är ingenting alls 
åt det hållet, som jag menar; varken god eller ond. Huru kan jag kalla ett 
ingenting Dygd? eller ens Last? - Men förlat, sergeant, du har orätt 
(fortfor han litet därefter): hon är ej, som du säger, ett ingenting åt 
det hållet; minns du par exemple de där livliga ögonkasten? den varma 
munnen? - då och då - nej, nog har hon sinne, var viss på det: men om jag 
är den rätte, se det är en annan fråga . . . Vad är hon då för en? 
Liderlig? hut åt hälsingland! det kan icke falla mig in. Men ett mellan 
ting är hon, som jag icke kan förstå, om jag bråkar sönder tinningen 
på mig: jag ville bli poet igen, jag är ju blott tjugofem år?



Ack (fortsatte han) om jag fick somna! i morgon blir det bra. - Oaktat 
denna önskan såg han dock nu som allrabäst ut genom fönstret, och upp emot 
himlavalvet igen, vilket blivit klarare, och började visa några stjärnor. 
Han gnuggade med sin hand på rutan för att få bort all imma. "Vad är 
själva denna ruta? började han monologisera. Vad är här i världen en 
glasruta? Det är ett mellanting den också, ett mellanting mellan inne och 
ute - underbart nog - ty själv synes rutan icke, och skiljer likväl så 
bestämt mellan den lilla människovärlden Inne, och det omätligt stora 
gudomliga Ute? Jag kan i rutan själv se alls intet, men genom henne ser 
jag likväl nu himmelens stjärnor? Rutan är obetydlig, kanske föraktlig; 
icke just en låg varelse ändå, tycker jag; men ej heller mycket hög i 
värde - ja just som jag, par exemple, jag själv! Ack jag ville så gärna 
rista in mitt namn i rutan -jag har blott en flinta här i västfickan, jag 
har lust att försöka, om hon sagt sant, då hon påstod att därmed kunde 
glas icke skäras.



Han tog upp och försökte. Men antingen flintan var för trubbig, eller han 
icke tordes åstadkomma buller genom större ansträngning - med ett ord, han 
kunde intet märke rista. Då lutade han sig sorgsen tillbaka i sin stol, 
och lade huvudet mot karmen. "Du är utan diamant, Albert! blunda och sov - 
och fäll ihop dina anspråk!" Allt dimmigare vart det för hans inre syn; 
allt trubbigare och gråare gestalterna därinne. Pulsarne slogo utan hetta 
- helt långsamt och doft klappade hjärtat. Universum var ganska ledsamt. 
Han insomnade.



Om morgonen knackade det näpet på dörren. Albert for upp i sin stol: även 
en liten rörelse förmärktes där borta på täcket. Den i låset utanför 
kvarglömda nyckeln vreds helt vackert om, dörren gick upp, och in trädde 
Annette med en kaffebricka.



Förlåt, sötaste herrskap, att jag dröjt med kaffet! sade hon talför och 
beskäftig, såsom det stundom händer uppasserskor i småstäder att vara. 
Herrn är redan uppe, ser jag? förlåt! jag vet att annars resande helst 
dricka på sängen - men Gud vet hur det kom sig i dag, klockan är redan 
halv sju - de myckna baronerna höllo oss länge i sväng i går afse, innan 
allt vart skräpat till lags som de ville hava 
det. Gud låte det nu smaka och vara till lags.



Sara höjde huvudet och satte sig emot kudden. Annette gick fram till 
sängen, neg och bjöd, och vände den sidan av skorpkorgen, där den skönaste 
skorpan låg och lyste, fram åt "söta frun" att taga.



Albert hade emellertid dragit på sig stövlarne. En knappt märkbar nick 
ifrån Saras huvud utgjorde ett tyst god morgon! Detta lilla sken ifrån 
hennes nyvaknade glada ansikte var för honom en uppfriskande morgonrodnad. 
Han tyckte sig bli varse, att hon vinkade honom; han gick fram och satte 
sig på den breda sängkanten, varigenom den under natten obegagnade delen 
av bädden nedtöjdes. Annette bjöd nu honom sitt kaffe. Han tog, och det 
smakade.



Befaller herrskapet mer? frågade hon beställsamt i dörren. Varför icke, 
sade Albert. Hon gick ut.



Efter en liten stunds förlägenhet anmärkte han: bästa Sara, jag inser huru 
du med rätta förargas över de falska titlar folket ger dig och mig; men 
under resan besparas oss många ledsamma uttydningar och dumheter, om detta 
får hava sig så som det en gång tagit sig för att begynna -eller



Jag har insett detsamma, svarade hon, och förargas icke. Jag skulle för 
ingen del hava velat utsprida en osanning, men då den gjort sig själv, så 
- och - Albert, jag är mycket glad, att du nyss icke missförstod mig, 
eller misstyckte, då jag vinkade dig att komma hit och sitta ned den där 
delen av sängen - det är en förskräckligt bred och rar säng det här, jag 
har sovit som en drottning - men jag ville icke flickan skulle märka, att 
den där delen varit obrukad; hon skulle därigenom fått underliga tankar om 
oss.



Albert tog på sig sin rock, nalkades dörren och sade: jag skall gå ner och 
se efter att de spänna före.



Han gjorde så. De beställda hästarne hade ankommit; också en parvagn, hö 
och halm hela bottnen full, samt två sitser, bestående av vanliga hårda 
bondstolar. "Hon tycker ej om de här bondsakerna, det har jag hört: 
gästgivaren måste låna mig en sits med dyna," sade han för sig



själv.

Han gick, och efter en stunds parlamenterande fick han en sådan: den 
bands med nya grimskaft fast över framvagnen. "Men, tänkte Albert åter, 
här mitt över axeln mellan framhjulen skakar det förbannat. Det är bättre 
att bonden själv sitter där och kör, och vi sätta oss i eftersitsen mitt 
emellan axlarne, där. Annars är jag själv mest road av att köra och sitta 
längst fram; men Gud vet om hon blir glad åt att hava hästsvansarne så 
nära sig - nästan ända in på fötterna. I synnerhet då det bär utföre och 
hästarne hålla igen, har man dem ända upp i knäet på sig - sådant roar 
mig, men hon, tror jag säkert, muntras icke av sa lantliga upptåg: jag 
skall gå upp och fråga var hon vill sitta."



Sergeantens artiga omtänksamhet gick här kanske ända till barnslighet. 
Emellertid hoppade han elastisk och glad uppför trappan, var vid dörren, 
läste upp, gick in. Sara stod redan på golvet, påklädd och färdig från 
topp till tå. Hatten var likväl ej ännu anlagd, och den sex kvarter långa 
harflätan icke hoplagd i sina ringar, för att ligga ovanpå nacken under 
kamfästet.



Nu riktigt god morgon! sade hon; vi hava icke än hälsat på varann; jag har 
genom fönstret sett, att vagnen där på gården allt är framme. Men - 
tillade hon med en mild, helt sakta och litet svävande röst - du har farit 
bra illa för min skull i natt?



I hennes gestalt, där hon stod på golvet, låg härvid ett uttryck av stor 
tacksamhet, förenad med nöjet av ett obegränsat förtroende till hans 
person: och till på köpet lag ändå i det uttrycket en ej så liten 
blandning av kvinnlig skämtsamhet.



Albert svarade intet. Men det var omöjligt för honom, att i detta 
ögonblick icke göra det han gjorde. Han tog henne i famn och kysste henne 
helt hastigt.



Sara Videbeck gick straxt därefter bort till deras packning, att överse 
och betänka huru allt skulle läggas i vagnen för att fara väl. Då Albert 
stod i dörren för att gå efter bonden, vilken skulle nedbära sakerna, 
vinkade hon honom tillbaka och sade:



Jag har överlagt något. Det är bäst att du ensam skriver i dagboken under 
resan, och likviderar skjutsen, ty skjutspojkarne kunna sällan addera, och 
de förarga mig så när jag skall räkna med dem, att jag mister 
humöret. Men se här min andel i skjutsen, beräknad härifrån och till 
Mariestad, ena hästen för mig, 24 skilling milen, 15l/2 mil, gör 7 R:dr 36 
sk.; vagnpengarne 46l/2 sk.; ökad skjuts ifrån städerne Arboga och Örebro 
(flere städer få vi icke), och nattkvarter, alltihop tillsammans 11 R:dr 6 
sk. Se här. Jag tror icke jag räknat rasande, ty jag är van, och kan det. 
Räkna ändå över själv.



Förödmjukad och med sänkt huvud svarade sergeanten intet, men höjde icke 
heller upp handen att emottaga de ur börsen framrullande silverpengarne.



Bästa Albert, inföll hon sorgset, kanske har jag misstagit mig, och du 
reser icke med så långt som till Mariestad? Jag tyckte i går någongång, 
att du sade du skulle till Vadsbo härad och så långt ned som till 
Mariestad? Jag beräknade vår gemensamma skjuts dit - har jag haft orätt, 
sa säg mig



Icke därpå grubblade jag, sade han. Men jag nekar icke till, att det 
skulle hava roat mig, att få betala all den förbannade skjutsen ensam av 
mitt så länge, ty jag är icke precist gäldstufärdig; och när jag till 
sluts icke längre fick åka i ditt sällskap, så kunde vi ju alltid då hava 
likviderat oss emellan sedan - och



Sara såg på honom med stora ögon. "Jaså?" sade hon till sluts och slog 
blicken åt sidan. "Nej, Albert, var icke en sådandär pratmakare. Alla 
likvider efteråt bli svåra för folk, som tycka om varann. Du skulle bli 
lika förlägen då som nu, att taga emot min andel; och jag skulle vara ännu 
förlägnare, ja, sitta som på nålar, för att till sluts kanske ej få giva 
den. Att stå i sådandär tacksamhet är olidligt.



Min Gud, Sara, äro då ömsesidiga tjänster - är - ja - tacksamhet, 
människohjärtan emellan, en så olidlig känsla?



Tacksamhet - - Albert! (hennes ögon höjdes underbart härvid) - det finns 
saker, som man aldrig kan avbörda - ljuv är tacksamheten då och att stå i 
evig skuld till någon, är ljuvt då: men skjutspengar, och pengar för mat, 
och för hyra och slarv, det må vem som vill stå i tacksamhet för, men icke 
jag. Nå ja, det begrips, att om jag inga pengar hade, så fick jag hålla 
till godo och ta emot; skämmas, blygas och tacka; gråta och tacka. Men för 
att slippa det, ämnar jag låta bli att nånsin bli lat; och så länge 
möjligt är, tänker jag skaffa mig medel. Tala icke därom, tag pengarne här 
i handen, Albert! och var en karl. --Ack, mycket blir nog övrigt ändå, som 
vi få tacka varann hjärtligt före, menar jag, och som inga pengar kunna 
gälda.



Den tår, som härvid hängde glänsande på det yttersta av hennes långa mörka 
ögonhår, föll likväl icke ned; den drog sig småningom åter in i ögat. 
Således, utan att det vart gråt utav, ökades blott blickens sken, och den 
glimmade överjordiskt.



Albert började fatta, att det alls icke var lågt gjort, att emottaga de 
där pengarne. Han tog dem; ja, han gick till och med så långt, att han 
helt noggrant, liksom fångna ur krämarhand, räknade dem. Han fann summan 
riktig, och bjöd till att yttra helt kallt och bastant: du har räknat 
rätt, Sara.



Hon förstod den seger han vann över sig, och belönade honom med en egen 
slags nick: "det visste jag," sade hon, "men det skadar icke att två 
addera; det blir då alltid dess bättre gjort." - Härmed tog hon sin långa 
fläta, ringlade den nätt under kammen i nacken, satte hatten på, och 
nalkades dörren.



Sergeanten glömde fråga om sitsernas läge. De kommo ned på gården, och 
tillsade syutsbonden att gå upp efter sakerna. Han kom ned med det ena 
efter det andra, vilket allt Sara ordnade i den långa vagnen, under det 
att Albert gick in till gästgivaren, betalade och skrev i dagboken.



"Pass skulle väl också ses, yttrade värden, men för herrskapet kan det 
icke behövas."



Ja bevars, se här, om det äskas. Albert vek upp sitt pass för hans ögon.



Han läste - Ser- Serg- ja, det är mycket bra. Frun står väl icke nämnd 
här, med det gör ingenting. Det är alltför bra.



Ja herr värd, inföll Albert, sanningen att säga, när jag tog ut mitt pass, 
ämnade jag resa bara ensam. Men det vet herrn, att man ofta kan ändra 
tankar, och så tog jag henne med efteråt; fast jag icke ville besvära 
polisen med att skriva nytt pass.



Nå, det begrips; vad gör det också. Ordentligt folk, som resa anstän 
digt och betala, frågar man aldrig efter pass. Lycklig resa, herr 
sergeant! jag hoppas herrskapet skall bli nöjda med hästarne. Det är mina 
egna.



Jaså, herr gästgivare? Nå, kanske jag då medsamma får erlägga skjutsen 
till Fellingsbro, så är det gjort.



Nej det behövs ej; men det kan också gå an; drängen är supig.



Se här - fem fjärdingsväg - och se här litet över till - vart gick 
Annette? var så god och tag detta för hennes räkning.



Tackar ödmjukast. Ett glas, herr sergeant, för min egen räkning, om jag 
får bjuda - så här på morgonkvisten skadar det icke - säg, skulle det ej 
ga an, att jag fick bjuda frun därute ett glas? jag har fin malaga.



Jag räds att Sara icke vill ha, så här tidigt



Det måste tillvänjas, herr sergeant. Topp! jag slår vad att frun är ifrån 
Västergötland! ett förträffligt val har herr sergeanten gjort: jag vill nu 
önska, att bondvagnen är till lags och ej skakar för mycket; men när man 
ej har eget åkdon, får man nöjas. Jag är själv gift ifrån Västergötland, 
där finns det bästa folket. Jag är skam till sägandes släkt med en, som är 
släkt med själva Hörstadius. Jag har förr någon gång sett herr sergeanten: 
lång, vacker, ståtlig karl! - och jag hoppas att ännu en gång få - på 
uppresan - mjuka tjänare!



Sergeanten kunde ej neka att dricka; men gästgivarens nästan faderliga 
huldhet och förtrolighet stötte honom en smula, och påminde honom tydligt 
om sin egenskap av underofficerare.



Utkommen på gården, såg han Sara redan sitta i vagnstolen. Värden kom 
efter med sitt glas på brickan. Tillåt! tillåt! myste han.



Men Sara vände bort huvudet, och yttrade förtretligt, halvhögt: med sådant 
upptager jag icke tiden, i synnerhet icke om morgnarne.



Albert kände en viss sveda, sade intet, men tog tömmarne jämte piskan, och 
satte sig upp. Han körde ut genom gästgivargårdsporten, och höll i sin 
tankspriddhet på att köra fast.



Åh då! se nu - se nu - det här går icke an! ropade hon.



Sergeanten förargades, emedan han berömde sig av att köra ganska väl. Han 
ryckte till hästarne med tömmarne, gav dem en pisksläng, och for av ut 
genom porten och sedan bort över Arbogagatorna fram till västra tullen, så 
att det rök om gatstenarna. Att vagnen härunder skaka de och 
hoppade, kan man föreställa sig. Kör vackert, herre! erinrade drängen, som 
satt i stolen bakföre, och reste sig till hälften. Hut lymmel, sitt ner, 
och håll käften! röt sergeanten.



Man var nu kommen på landsvägen, vilken jämn och ypperlig tillät en ganska 
hastig fart utan att någon därav kunde finna sig stött. Drängen teg också 
och inslumrade, i synnerhet som det icke var hans egna hästar. Sara hade 
suttit småhäpen alltsedan porten, och en eller annan fruktande blick, 
kastad åt höger, utgjorde en spaning efter om Albert månne vore riktigt 
ond?



När sergeanten körde hästar, var han gärna så upptagen av detta nöje, att 
han icke såg eller hörde på annat. En halv timme, eller hel, yttrades 
intet svenskt ord.



Sara sade en gång: det dammar! - Denna sanning var ovederlägglig, och 
således icke vidare att behandla.



Sara sade efter en stund igen: det dammar förbålt! jag tror jag tar av mig 
hatten.



Sergeanten hade emellertid tämligen återkommit till lynne, så att han väl 
icke svarade på det som sades, men dock frågade: vill du hellre sitta i 
efterstolen? jag ser på blacken där, att han ständigt slår dig med sin 
långa, oklippta svans på kängorna.



Det har jag intet emot, han dammar av dem.



Nå, det är gott. Då bryr du dig kanske icke heller om att sitta i 
eftersitsen?



Bredvid drängen? har du då här i framstolen icke rum att köra, nu som det 
är?



Åh jo; men drängen skulle kunna få sätta sig hit att köra, och vi satte 
oss bägge i efterstolen; där skulle det skaka mindre för dig, Sara.



Jag kan icke säga, att det skakar just. Värre skakade det på Arboga gator.



Men om du skulle taga av dig hatten för dammet, som du säger, vartill 
tjänade det? Icke komme det att damma mindre för det?



Nej, men en vit kambrikshatt, som dammas ned, måste genast tvättas, och 
det är besvär, ty han måste tvättas i själva sjön med borste. Däremot en 
silkesschalett far dammet straxt av, bara man slår honom 
ett par slag över handen.



Ja, om du vill byta om på huvudet, skall jag genast stanna, och vi stiga 
ur.



Eller om jag skulle taga upp paraplyn och hålla emot dammet?



Dammet bär sig icke åt som regn - avbröt sergeanten - vilket blott faller 
ovanpå en paraply. Dammet stiger upp inunder, och kommer en dessvärre 
kring huvudet; jag tycker ej om paraply i vackert väder.



Sara teg. Man åkte åter en kvart utan samtal. Men vid denna tidepunkt 
vaknade drängen och böstade så, att det liknade en revolution i bakre 
delen av vagnen.



Vad ämnar han företaga sig med våra saker! skrek Sara och vred om huvudet. 
Albert saktade hästarne, och såg sig om: det var dock ej farligare, än att 
drängen vridit sig om på den vänstra sidan, för att försöka en lur på den.



Men härigenom kom Albert tillbaks ifrån sin förstämning, skrattade åt den 
groteska ställning Arbogasovaren intagit under sin inböjda hatt, och sade: 
vet du, Sara Videbeck, efter vi nu en gång stannat, så håller jag en smula 
- hästarne kunna flåsa ut, vi hava kört raskt - och då får du emellertid 
byta om för dammet allt vad du behagar.



Han hoppade av, gick omkring åkdonet, och gav sin reskamrat handen, för 
att hjälpa henne ned. Hon ställde sig upp, men letade länge efter fotfäste 
för sin blanka kängspets. Hjulnavet förekom henne tjärigt att stiga på. 
Sergeanten tyckte hon letade för länge, varföre han släppte hennes hand, 
och tog henne i stället hel och hållen, lyfte henne till marken och sade: 
nu skall du få se, att du genom åkningen blivit ovan att stå?



Åh jag mår rätt bra, och nog kan jag stå, tycker jag. Men visst kör du 
rätt fort, Albert, i synnerhet på - vet du, magistraten i Lidköping har 
gjort ett förbud för resande, att fara på fyren genom gatorna



Det var en dum magistrat, Sara. Jag tör akta mig för att resa till 
Lidköping. Men uppriktigt, är du icke törstig i detta hundsvotts-damm? Jag 
vet en liten källa här uppe i backen. Tycker du icke, att denna nejd är 
ganska vacker?



Kallas det här en nejd? hava vi långt till Fellingsbro?

Men har du då icke kärlek för vackra landskapsstycken?



De äro så sällan naturligt målade, Albert. Mamma hade ett par 
landskapsstycken hängande där hemma, sedan pappas tid, på väggen i 
verkstaden; men jag har låtit bära dem upp i vinden.



Jaså. Men finner du då icke, att här är en utsikt? Se ditåt - dit längst 
bort västerut ligger det sköna Frötuna - Dalsons förr - nu grev Hermansons 
egendom.



Utsikter hava vi åt alla håll, vart jag vänder mig, tycker jag. Men säg, 
är det här då icke en socken? I Västergötland hava vi alltid socknar, så 
fort vi komma utom staden. Och varje socken håller sin ämbetsmästare i 
skomakeri och skrädderi, som får ha pojkar, men icke gesäll. Men det 
gläder mig, att ännu hava socknarne ej kommit så långt att de hålla egen 
glasmästare, mig veterligt åtminstone icke socknarne vid Lidköping; ty det 
vet jag, att jag har många gånger skickat ut till Råda, Åsaka, Göslunda, 
Sävared, Linderva, Hovby, Trassberg, ja ända till Skallmeja, och låtit 
sätta uti åt dem.



Sergeanten hade under tiden ställt sig framme vid hästarne, och småtalade 
vid dem, då det syntes honom omöjligt att bringa den hyggliga, vackra 
flickan till något förnuftigt samtal över landsbygdens behag. Torde likväl 
till hennes ursäkt böra anföras, att nejden emellan Arboga och Fellingsbro 
icke är överdrivet skön.



Vad väg for du upp till Stockholm, Sara? frågade han efter en stund, sedan 
hon städat in sin hatt i en vederbörlig ask, och i stället satt en 
ljusgrå, stor, blank och vacker silkesduk över huvudet.



For upp? sade hon.



Ja, Sara, for du icke samma väg upp till Stockholm, som vi nu resa? Jag 
tycker du är något liknöjd för vägen och föremålen här?



Jag köpte mig en biljett på Thunberg, svarade hon, satte mig på honom 
utanför Kållandsö, då han passerade ifrån Vänersborg; och sedan seglade 
han och for med mig härs och tvärs, ända tills jag kom till Stockholms 
Riddarholme.



Men jag tyckte du i Arboga hade väl reda på gästgivargårdar och städer, 
som vi nu på denna väg hava att färdas förbi och igenom?



Det förstås att jag skulle hava reda på dem, då jag ämnade taga den 
här vägen på återfarten: och det gjorde jag, för att jag har 
uträttningar i Örebro och Hova. (Jag skall sälja litet spegelgods där åt 
Selin, det kan betala resan). Och det är ingen konst att veta besked på 
gästgivargårdarne: se här skall du få se, Albert - jag har gjort en lista 
på alla ställena, med miltalen, som jag skrev upp i Varodells bod i 
Stockholm efter en uppgift, jag fick. Och den listan läste jag över 
utantill i går aftons, innan Jag somnade.



Albert såg på hennes lista, och fann en ganska läslig fruntimmersstil. Och 
detta låg hon och inpräglade i sitt minne innan hon somnade i går aftons, 
just da jag - ! (förkrossande tanke, som genomfor Albert). Du sysselsatte 
dig sannerligen icke med intressanta ämnen innan du somnade, sade han högt 
och med en syrlig blick.



Jag läste över alltihop, fjärdingstal och namn; det var icke ledsamt. Och 
så räknade jag i huvudet ut min andel i skjutsen, för att veta hur mycket 
jag borde lämna dig på morgonen före avresan; det var roligt; jag tänkte 
på dig därunder - och somnade hastigt och gott.



Jaja, det sista var just ett ämne att genast insomna av, anmärkte Albert. 
- Nu hade hästarne pustat tillräckligt; och sergeanten, ej i bästa lynne, 
förargad åtminstone över människors sömnförmåga, gick bort till drängen 
och väckte honom med en duktig stöt. "Hans, Mickel, eller Fähund, vad du 
heter, är det att sova så, när man skall köra resande? upp fort, och ned 
ur sitsen med dig!"



Drängen, yrvaken och häpen av den grova, stränga rösten, skuttade lydig 
och slavisk (såsom stadstjänare ofta äro) ur vagnen. "Vad befalles?" sade 
han.



Jo, knyt upp grimskaften här, och ändra stolarne. Sätt din bondstol där 
främst, och sätt dig själv i den, och kör. Vägen fram till Fellingsbro är 
nu så jämn och god, att det största nöt kan köra honom. Jag är endast road 
att köra, då det är svårt och kinkigt. Så, låt det gå fort, säger jag, 
sömniga rackare! Och bind den här dynstolen bakföre, mittöver vagnen, så 
sätta vi oss i den.



Drängen blev småningom galant, och uträttade promt herr ofiserns ordres. 
Sara Videbeck yttrade under hela detta stränga äventyr ingenting, men 
smålog då och då åt vissa pikar, som hon begrep.

Man satte sig upp på det förändrade sättet. Drängen körde nu, och 
blev genom denna syssla snart alldeles redig. Han ville visa sin hurtig 
het, smällde, och körde "så det bar av som självaste fan" enligt skaldens 
uttryck.



I rappet kom man till Fellingsbro. "Se, vilka stora, vackra, gula hus!" 
var Saras första ord efter den långa tystnaden. Hon menade förmodligen de 
tvenne Fellingsbrobyggningarne, som vända gavlarne åt landsvägen, stå så 
symmetriskt med den stora fyrkantiga rena gården emellan sig, och 
trädgården i fonden; samt skyddas för bönder och lass genom sitt staket 
längs vägen.



Albert svarade intet på hennes utrop om husen, steg av, uppgjorde hastigt 
affärerna, och fick hästar till Glanshammar, jämte en lika bra vagn och 
stolar. Ånyo satt man upp; den nya skjutsaren, en brunskrynklig, men pigg 
gubbe, fick köra sina hästar själv; och därpå förlorade man icke, ty han 
durkade av på den goda vägen ganska flinkt. Efter en stund vände sig vägen 
åt vänster (söder), och man kom in i skogar. Gubben talade oupphörligt ett 
dovgrovt och muttrande språk till sina hästar, vilket, utan att vara 
svenska, dock begreps av dem; här kan det likväl icke återgivas. Glad att 
ensam få handskas med dem, hörde och såg gubben ingenting annat än vägen 
och dem.



Vad jag tycker om den här skogen, Albert! sade resesällskapet med en 
nästan smekande röst (hon tyckte väl det var ledsamt, att på så länge 
sakna samkväm). Sergeanten såg åt sidan och tänkte: hon har dock ett sinne 
för det sköna landet? Till hälften blidkad sade han därföre - nej, han 
sade ingenting, men han hade väl i faggorna att tala.



Med varmare och ännu mer smekande stämma tillade hon efter ett par 
minuter: ty här har man då skugga mot solen, och så slipper man dammet!



Så - intet vidare? tänkte sergeanten och teg durchaus.



Sara Videbeck drog av sig sina handskar, emedan hon kände sig svettig om 
fingrarne. Hon vecklade ihop dem och stoppade innanför kapotten.



Därpå började hon vifta med de bägge vita, knubbiga, genom sina gropar 
skalkaktiga händerna upp och ned i luften, för att svala dem.

Efter en stund sade Albert milt, men underligt, liksom han 
uppvaknade ur någonting: säg mig, bästa, goda Sara! händer det dig aldrig 
om nätterna, att du drömmer?



Jojo, vad det händer.



Men det är väl mycket länge sedan? du har kanske aldrig drömt alltsedan du 
var ett litet barn?



Jag? - jag drömde i Arboga i natt.



Ah! - nå, det kan jag icke få veta?



Sara höll stilla med sina händer; hon lät dem ligga nere i knäet, och de 
sågo där ut liksom sammanknäppta. Min dröm kan jag icke tala om, sade hon 
med låg röst; men det var en ganska vacker dröm.



Albert inföll: jag för min del drömde icke sedan jag somnat i natt, men 
väl förut.



Åh - det kan jag aldrig tro? Fast, avbröt hon sig själv, var och en 
drömmer på sitt eget vis - och det är väl ock det bästa.



Sergeanten tog en av hennes händer. När du drömde i natt, hade du även då 
dina bägge händer så här sammanknäppta?



Jag minns icke var jag hade händerna. Fast det minns jag väl ändå, tillade 
hon tyst och nästan innerligt.



Icke drömde du om, att du var i en skog åtminstone? det vill jag slå vad, 
och icke att du var på landet heller



Och icke heller att jag var på sjön, Albert. Nej jag drömde, att jag var i 
en liten, liten kammare med rosiga tapeter, och att jag malde krita



Pah



Och - likamycket, Albert! - jag kan väl tala om det (fortfor hon i samma 
ton, utan att märka hans näsryckning), jag drömde mycket om dig därunder.



Och jag malde väl också krita?



Hon såg upp på honom med ett stort, varmt ögonkast, men slog ned det, 
liksom träffad av en dimma. Hon sväljde omärkbart en begynnande gråt, 
hämtade sig dock och sade: det är just det jag mycket väl begriper, 
Albert, ty du är officer; jag hoppades ändå, att du skulle vara mera 
underofficer, än du verkligen är.



Detta tal var ren arabiska för sergeanten, och den undrande blick, 
han gav flickan, sade henne tillräckligt, att hon pratat 
obegripligheter. Hon drog sin hand tillbaka ur hans.



Så kan man drömma (sade hon, som det tycktes, mest till sig själv), och 
när man vaknar, är det allt på ett annat sätt. Därföre är det bäst, att 
var och en lever fri för sig själv, på sitt vis, och icke bråkar sönder'et 
för en annan. Man kan vara goda vänner ändå, och det är bäst så. Det är 
allraljuvast, när det är bra, och man icke gör sin nästa förtret.



Albert runkade på huvudet. "Hon talar ur sin dröm," tänkte han. Emellertid 
fortfor hon:



Och Gud vet väl bäst, huru han vill ha människorna, men icke begriper 
jag'et. Det är ändå bäst, att man lever som Gud har skapt'en.



Dessa breda ord föllo sig i sergeantens öron så löjliga, att han var på 
vägen att giva till ett gapskratt. Men av vördnad för uttrycket i flickans 
ansikte, som såg ganska tankfullt ut, höll han sig tillbaka, och försökte 
inkomma i hennes egna tankegångar.



En upplysning måste Sara Videbeck giva mig, inföll han. Din mor har fört 
ett olyckligt liv med din far, det hörde jag av dina berättelser i går; 
men tro icke därföre, att allt ont kommer ifrån karlarne



Det må jag väl veta, svarade hon; jag känner ju svarvarålderman Stenbergs? 
hans hustru är en så svår ragata, att karlen kan förlora hela levernet för 
hennes skull. Och bättre är det icke hos Sederboms, där frun är 
småpjollrig, och karlen går fånig av sorg. Än hos Spolanders då? och 
Zakrisons? Det är likadant överallt, bara en kommer dem så när, att man 
får skåda dem i buren. Och de sluta icke förr än de gjort varann till 
riktiga uslingar på ömse sidor; det kan jag aldrig gilla.



Din far, Sara, hade han allt från början varit så stygg mot din mor?



Gud vet det; men min mor stackare, bar sig väl alltid åt på sitt vis, kan 
jag tro, oaktat allt vad hon arbetade med sig; och det var aldrig för rart 
eller just rätt trevligt. Så att far måste nog småningom ha blivit 
sådandär - ond och alldeles befängd - usch!



Detta blir för ängsligt, kära Sara; låt Lidköping vara som det är - vi 
hava icke hunnit dit än. Vet du vad den här skogen heter?



Ja, jag tänker Gud förlåter mig, att jag är som han har gjort mig. 
Nämligen på mitt bästa vis; det förstås. Men att jag skall pina en annan 
ända innerst till helvete, eller att en annan 
skall köra mig ditin; det är onödigt. - Vad skogen heter, Albert? det bryr 
jag mig icke om. Men det vet jag, att Gud har gjort stjärnorna och hela 
himmelens här, och allt vad täckt och gott står på jorden, det har Gud 
gjort, och Kristus har kommit till vår frälsning. Fast jag icke är en 
läserska, kan jag väl förstå, att Kristus icke har emot, det människorna 
hålla av varann på vackert sätt och fylla det första Guds budet; men att 
det tillgår så, att de göra varann till djävlar, det måste han själv väl 
icke gilla. Men folk har hittat på mycket dumt tyg till varsannars elände; 
och det allravärsta är, när de fått i huvudet på sig, att det skall tjäna 
dem till gagns. Vad dig belangar, Albert, så är du yngre som karl, än jag 
som kvinna (ehuruväl du kan vara ett år eller par äldre än jag, såsom 
människa beräknad). Därföre är du ock oklokare än jag, och jag vet mera; 
fast du känner annat, som vackrare och gladare är. Du skall ändå icke tro, 
att jag är ledsam av mig; jag är lätt och frimodig som en fågel; och det 
ma du vara säker på, att jag tänker alltid behålla mina vingar. Kan också 
du flyga, sa är det väl; men är du bara en pratmakare, så säg så gärna 
ifrån straxt.



Stor och grandios paus.



Att du kan bli ond och stött, fortfor glasmästardottern, det har jag sett, 
och det må gärna ske. Bara du ville bli rasande över reella saker. Fast 
(tillade hon med sänkt röst) det är omöjligt att beräkna i förskott eller 
föreskriva - det har jag nog tillräckligt märkt och erfarit - vad som 
allenast rispar nageln på den ena, går in i hjärtblomstret på den andra, 
och bränner upp'en som gift. - Gud vet väl bäst huru han vill ha 
människorna, men jag begriper'et icke.



Sergeanten tyckte sig i hast tjugu år äldre än för en stund sedan, och han 
yttrade: Sara skall få höra huru det varit beskaffat med mig. Icke är jag 
en ämbetsmästare, och det lärer du i avseende på husliga förhållanden icke 
stort värdera, om jag skall döma efter dina utsagor både om din far och om 
de övriga åldermännen i Lidköping. Men officer är jag icke heller, som 
enligt ditt språkbruk vill säga, att jag är varken dagdrivare eller 
pratmakare, åtminstone ej i stor skala. Jag är således underofficer, jämnt 
och rätt. Vad som gjorde, att jag tyckte så mycket om dig i går, kan jag 
nu icke påminna mig, och jag är rädd, att berättelsen därom för dig 
skulle låta alltför litet reellt. Du - vad ditt bastanta sätt att 
tala anbelang ar, och ditt myckna docerande - så är du så riktigt if rån 
Västgötakanten, som någon flicka kan vara; men jag själv är så 
besynnerlig, att jag håller icke mindre av dig för det. Utan tvivel borde 
du då fråga mig, vad jag är för en, och var jag är född? Du har icke 
frågat det, och jag bekänner, att denna likgiltighet har litet sårat mig. 
Men om små sår är nu oss emellan längesedan förbi att tala. Jag vill 
därföre rätt och slätt säga dig, att stora vingar har jag icke att flyga 
med, men saknar icke dun helt och hållet. Min tjänst för kronans räkning 
är obetydlig; emellertid äger jag därigenom rättighet till uniform, och 
har under exerciserna fått pli på kroppen. Det är vad en karl mest 
behöver, och - såvida han icke inalles är en dum, ohjälplig hund - kommer 
han därmed så långt han vill i världen. Ty, att lära sig kunskaper, det är 
en lätt sak för den som vill. Men pli och skick är svårare: och jag vill 
icke gå längre efter exempel härpå, än till dig själv, Sara; du lär icke 
stort fått lära i världen, om jag undantar att du gått i läran på 
verkstaden; men icke dess mindre är det ej prat av mig, då jag säger, att 
vackrare pli på kroppen har ingen flicka än du. Jag har sett många och 
varit mångenstans, så du kan lita på mitt omdöme. Men jag kommer igen till 
mina egna utsikter: jag reser nu till Vadsbo härad, och skall sedan ända 
så långt ned som till Gräfsnäs, Sollebrunn och Koberg. Jag gör årligen ett 
slags handelsresa - uppköp och inspektion tillika - ja, jag kan icke 
förklara det närmare - till vissa gods och egendomar, som tillhöra 
familjen S'-, med vilken jag på avstånd - mycket avstånd, Sara är 
besläktad. Jag drager härav inkomster i viss procent, utom nöjet att få se 
mig om. Jag har aldrig gjort någon människa orätt, och ämnar i all min dar 
låta bli det. Längre sträcker sig icke mina vingars flykt. Dock kan det 
hända, att om jag efter några år lagt ihop en summa, köper jag mig en 
liten egen gård i Timmelhed, bort åt Ulricehamn till, där jag har bekanta. 
Dit vill jag likväl ej locka dig, du som kanske skyr landet, liksom jag ej 
särdeles älskar småstäder, annars än som resande, och gärna åker ut ur dem 
så hastigt jag kan. Du - för din del - är glad och välvillig, när det bär 
åt - och det är således åtminstone en punkt, vari vi sammanträffa: det 
torde finnas flera, bara vi hitta på dem. Antingen du brukar silkeshuckle 
eller hatt, tycker jag om dig i bägge fallen. Du skri ver, som jag 
sett, en god, läslig stil. Men slutligen har jag mycken smak för att vår 
och sommar plantera blommor



I kruka?



Nej, för sju tusan djävlar, på öppen mark, eller på sin höjd i drivbänk, 
om blommorna äro av det slag, att de icke tåla kall jord. Dock, varföre 
icke i kruka även, för att ha i sitt fönster



Vita levkojor?



Alldeles, det passar bra och ger en god lukt i rummen. Men då måste likväl



Ja, man måste då hava rutor av rent, fullkomligen vitt glas, Albert! ty 
grönaktigt, grovt glas, som somliga stackars borgare nödgas nöja sig med, 
sticker så av mot vackra blommor, att då är det bättre inga hava i sina 
fönster. Annars tycker jag mycket om lavendel, som har en gråblå färg, och 
går bättre ihop med rum, där en bor med mindre förmögenhet. Ack Albert, du 
skulle se min lilla kammare - jag har levkojor! Fast, det är sant, du 
reser bara med till Mariestad, och jag får åka ensam sedan på den kala 
sandiga kusten mellan Mariestad och Lidköping - ack det är den naknaste, 
fulaste väg! Jag blir ängslig när jag tänker på den färd, jag där skall 
föra.



Varföre skulle jag bryta av vid Mariestad? det är icke bestämt ännu. Och 
icke heller börjar, som du säger, den fula vägen genast på andra sidan om 
förbi mellan Mariestad och Lidköping.



Nå det kan hända, att man har Kinnekulle någonstans, men flackt är det där 
i socknarna, så mycket minns jag; ty till Mariestad har jag en gång åkt 
från Lidköping. Och lappri vore väl det också, antingen där vore flackt 
eller icke, men jag ryser vid tanken på att



Vad? är hon i stånd att rysa? tänkte Albert; nå Gud ske lov! då är hon 
likväl - - "vad ryser du för, Sara?" sade han högt.



Ja, det kan jag väl säga, ehuru det låter barnsligt. Jag tycker det är 
tråkigt, att åka på bondkärra, och hava en drös vid sidan. Därföre har jag 
också sällan själv åkit ut på beställningarne i kringliggande härader, 
utan mest alltid skickat verkgesällen eller någon av de pålitligare 
pojkarne - fast därpå har jag lidit stora förluster! - men en kan icke stå 
ut med allt.



Vad i Guds namn, har du lidit stora förluster?



Jojo men. Det finns väl ingen i Lidköping som ovuliga pojkar slagit sönder 
så mycket för, på vägen, innan det hunnit isättas. Men den förtreten kan 
smältas, det går ej till hjärtat. Nu får jag se, hur min stackars mor mår, 
när jag kommer hem.



Hon dör snart, kanhända; och det är väl, som du sagt, för henne det bästa. 
Då blir du ensam i huset. Men för att återkomma till vår resa, vad ger du 
mig om jag följer med, icke blott till Mariestad, utan ända till 
Lidköping?



Ah!



Detta lilla utrop av glädje var ovillkorligt; likväl hämtade Sara sig 
genast, såg på sin reskamrat och sade: du skall få . . först och främst 
min andel i skjutsen.



Det förstås.



Och - om du icke misstycker, skall du få en levkojkvist, inlagd i ett nytt 
skrin, som jag själv skurit glaset till, lagt guldpapper under och limmat 
ihop sidorna på.



Därmed är jag ändå icke fullt nöjd. - Nånå, vi fundera väl ut något på 
vägen, vi hava ännu många mil dessförinnan, sade han.



Och kanske, avbröt hon med en egen och ganska fin accent, blir du 
allvarsamt ond på mig redan innan vi komma så långt som till Mariestad, så 
skiljas vi - redan där.



Paret av de bägge nätta, välkrökta, mörka mustascherna höjdes på 
sergeantens överläpp, varav det är högst troligt, att han ämnade höja 
själva läppen, öppna munnen och tala; kanske nämna närmare om sin 
ersättning för mödan att resa ända till Lidköping. Men Sara hade knappt 
slutat de sista orden, då hästarne skyggde till, Gud vet för vilken ruska 
vid vägen: den brunskrynkliga skjutsbondgubben, på sitt vis lika flitig i 
samspråket med fålarne, som de två resande sins emellan, hade släppt 
tömmarne allt för slaka, så att han icke i hast kunde hålla dem, utan de 
togo till galopp och började skena. Närkes hästar äro av en förträfflig 
ras och födas väl; eld, mod, iver att springa utmärker dem. Själva Albert 
måste således snabbt resa sig upp i sitsen; han ryckte tömmarne ur hand 
på gubben, och drog in tyglarne barskt, så att de bägge rödblacka 
skimlarne måste kröka sina halsar likt höga sprättbågar, fnysa, och sätta 
nosarne i bringorna. Skena blev således icke av; men gick gjorde det, så 
att hjulbössorna kunde hava tagit eld, om de haft lust.



Sergeantens lockar flögo kring tschakot-kanten. Han tyckte sig nu åter 
vara minst sina tjugu år yngre tillbaka igen. Han tittade ned åt sidan; 
Sara såg icke alls ängslig ut under huj-farten, och detta fröjdade Albert 
mer och högre än historieskrivaren är i stånd att beskriva. Albert tänkte: 
här är dock nu anyo en punkt, vari hon och jag sammanträffa. Kanske råkar 
jag någon gång ännu en punkt.



Men verkligen är det icke omöjligt för en historieskrivare att följa med 
alla händelser, och icke går det an för honom, att tala om allting, smått 
och stort? både vad som sades och icke sades? hände och icke hände? hur 
ofta hatten ombyttes för schaletten och tvärtom? Korteligen: de kommo till 
Glanshammar, kommo till Örebro, kommo till Kumla, och kommo än längre.



Men ehuruväl åkdonet var nära att skena på Glanshammarsvägen, gick dock 
resan sedan på det hela ej så fort, som efter första uträkningen. Ty nog 
måtte väl det vara bra mycket, att hava fyra nattläger emellan Arboga och 
Mariestad? Och att det blev så många, måste slutas därav, att de körde in 
i Mariestad först tisdagen; de hade dock lämnat Stockholm torsdagen, såsom 
i början vid handen gavs: alltsa sex dagar inalles, varav en på Mälaren, 
och de övriga fem till lands.



Till en del kom väl dröjsmålet därav, att när de vid Bodarne, där en natt 
övervilades, om morgonen stego upp, var icke Sara fullkomligt väl. Hon 
hade icke förr varit utsatt för så mycken rörelse; och hennes ögon, ehuru 
nu nästan klarare än alltid annars, glimmande och fulla av högsta 
innerlighet, då hon såg på Albert, visade likväl spår av att knappt hava 
sovit halva natten. Flickan, som kom in med kaffet klockan halv sju, var 
således högst välkommen. Förträffliga dryck vid ett sådant tillfälle, som 
morgonen! Men det är väl åter för enskilt att nämna?



Således är det bäst att genast vara i Mariestad. Det kan ingen hjälpa, att 
resan dragit ut sina sex dagar.



Mariestad njuter förtjänt det ryktet, att vara en av Sveriges skönast 
belägna småstäder. Vem påminner sig icke den öppna, vidsträckta 
utsikten över Vänern, tagen i synnerhet ifrån kyrkvallen? den stora, högt 
liggande kyrkan själv, som ren innan man hunnit in i staden, bemäktigar 
sig ögats uppmärksamhet, och drager den bort åt höger ifrån den lummiga 
allen, vari man (ifrån Stockholms-sidan räknat) åker? slutligen, när man 
inkommit i staden och hunnit ned på andra sidan om torget, den långa 
flottbron, idylliskt simmande på Tida-åns breda, klara vatten? och nu på 
andra sidan om bron det täcka Marieholm, landshövdingens residens, ej just 
prunkande med synnerlig höjd, men desto mer intagande genom den omgivande 
trädrika vegetationen? Landsfaderliga minnen från förträffliga styresmän 
över länet sitta liksom inflätade emellan de mjuka, för aftonvinden 
sviktande lönn-, asp- och alm-grenarne, med deras vajande löv.



Vem minnes icke detta allt? Minnet beror likväl på, om man varit i 
Mariestad; ty att blott höra talas därom, tjänar föga; man måste med egna 
ögon se Tidans milda inbjudande utlopp.



Albert och hans följeslagarinna kommo dit en himmelskt vacker Juliafton. 
Någon omständlighet måste tillåtas historien på sina ställen. Ursäktas 
skall och bör därföre, att vad som följer berättas.



Sedan de vid inresan nått torget, körde de icke rakt fram ned åt 
Marieholms-bron till, utan veko av en liten gata åt höger, som icke slutar 
förr än i själva Vänern. Ungefär mitt på denna gata låg huset, som 
vanligen emottog trötta resande.



De stego ur här, besörjde om sakernas inbärande, och allt gick bra. Men 
sedermera föreslog Albert, att medan kvällen ännu var så ljus och vacker, 
göra en lustvandring i staden.



Sara hade på de sista dagarne blivit tystare; icke just högtidlig - det 
ordet passar ej - men mera högstämd; och hon språkade icke så ofta om 
skråets affärer. Utom denna förändring märktes hos henne ingen annan, än 
den, att hennes vanliga skalkaktighet i blicken utbytts emot en viss 
himmelsk vänlighet och tillgänglighet för nästan allt vad Albert ville.



Utan att säga ett ord emot, lät hon honom taga sig under armen, och hon 
följde honom dit han ämnade föra henne. Han hade ingen plan 
med sin promenad. Således föll det sig 
naturligast och av sig själv, att de gingo bort över torget ned till 
flottbron, stannade mitt på den, och besågo Tidan.



Stående här och skådande norrut, hade de en gränslös utsikt över Vänerns 
aftonklara vattrade duk. De kunde icke se var och hur sjön sammanflöt med 
firmamentet själv, men det syntes allt som ett. "Och det här heter Tidan?" 
anmärkte hon med en liten runkning på huvudet; "alldeles så flyter också 
Lidan ut genom vår stad - och ifrån dess bro har man även en lika stor - 
stor - stor utsikt över Vänern norrut, och uppåt ända till skyarne, när 
det är kväll såsom nu! ack Albert! Albert! jag påminner mig just nu den 
stund, då jag och min mor stodo på bron över Lidan - och hon kastade - 
kastade bort - långt - långt ut -"



Albert ryste hastigt, tog henne åter under armen, och gick, ehuru hon 
knappt ville det, tillbaka bort ifrån Tida-bron. Komna upp i staden igen, 
vände de sig åt trakten, där kyrkan ligger. Kyrkogården, omgiven av en låg 
stenmur och planterad med träd i flere grupper, ligger så nära Vänern, att 
man tycker sig hava sjön inunder sig. Och den gråa, höga, vördnadsbjudande 
kyrkan har man bredvid sig.



Sara bad att få sätta sig på en gravsten. Albert satte sig bredvid. "Du är 
så tyst, älskade, goda Sara, är du trött?" - Hon svarade ej en gång på 
dessa hans ord, men han följde hennes ögonkast, och märkte att hon länge 
och nästan svärmiskt (sådant hade han aldrig sett hos henne förr) 
betraktade ett par små vackra barn, som lekte ett stycke ifrån dem i 
gräset: de rasade hurtigt och slogo varann i ansiktet med levkojor.



Barnen sågo varken fattiga eller rika ut, men ovanligt vackra. Albert 
vinkade dem till sig för att göra Sara ett nöje. De kommo barhuvade och 
långlockiga. Sara höll med svårighet tillbaka en glimmande tår, teg, men 
klappade dem kring huvud och hals. Albert sade:



Tänk likväl, Sara, om dessa vackra barn skulle sakna föräldrar?



Far och mor kunna de icke hava varit utan efter de äro till.



Men om deras far och mor



Dött? ja, då beskyddas de av Gud ändå, och av goda människor, som alltid 
finnas. Jag vet en i Lidköping, som inga barn haft, men vars nöje bestått 
uti att av sina medel uppkläda och hjälpa flere små barn, vilkas 
föräldrar - Albert



Dött?



Nej, väl sämre - slogos och förskingrade varann till själ och kropp, och 
läto barnen gå där.



Ett sådant slags barn har du själv en gång varit, Sara?



Och en barmhärtig moster, moster Gustava, som brukade smyga sig hem till 
mina föräldrar, har jag att tacka för att jag är så pass folk, som jag är. 
När pappa dog, vart det väl något lugnare och bättre hemma, fast mamma då 
redan var så förstörd och förslöad, att hon dugde till intet, och icke mer 
kunde repa sig, ehuru det då annars kunde hava varit en möjlighet för 
henne att bli människa igen. Sedan har jag växt upp och tagit tömmarne 
hemma. Men jag är så, det vittnesbörd må jag giva mig själv, att jag vill 
förtreta och fördärva ingen; - minst dig, Albert. Hiskeligt är och blir 
det alltid, att en människa skall kunna få en rättighet, varigenom den 
sättes i ställning att kunna in i döden förgöra en annan. Därmed vinner 
Guds vackra kärlek visst inga framsteg på jorden. Aldrig vill jag hava den 
makten över en annan, och åt ingen vill jag giva den över mig.



Albert teg - han klappade barnen på hjässan.



Ack! du tycker om små barn! utropade hon.



Utan att svara henne, sade han likväl: om nu dessa barns föräldrar, Sara, 
vore ogift



Barnen se goda och vackra ut; det tycks, som Gud och människor älska dem.



Men om föräldrarne icke äro gif- icke se om dem, ej vårda dem . . Vi kunde 
ju i stället för dessa barn, Sara, tänka oss utsvultna, trasiga, över



givna



Äro föräldrarne goda och förnuftiga människor - inföll hon milt - så se de 
nog om sina barn, så länge de leva; det vet jag så visst, som att ingen 
river hjärtat ur bröstet på sig själv.



Men - om föräldrarne äro elaka och oförnuftiga?



Ja, i det fallet äro de elaka och oförnuftiga, antingen gifta eller icke; 
och de handla därefter både emot barnen, sig själva och mot annat Guds 
skapade arma verk. Det har jag tillräckligt sett och skådat, Albert.

Men en skillnad är det



Ja, en skillnad. Den skillnaden har jag nämligen sett vara, att om 
människor börja med att vara goda och kloka, så kunna de väl fortfara 
därmed och även tillväxa däri, om de få leva i sitt liv, som Gud skapat 
dem, eller ock beskedligt rättas av människor, därest de fela, som ofta 
händer. Men bringas de att vara natt och dag i ont sällskap, så smittas de 
till själ och kropp - och om de avsky det sällskapet, men ändock nödgas 
därmed umgås, så händer det som oftast att de förbittras, retas och bliva 
liksom djävlar.



Albert studsade, liksom alltid, vid detta ord, så fort han icke själv 
brukade det i svordom. Han viskade något vid sig själv om läsare.



Tänk vad du vill, Albert, men visst icke är jag en läsare, det kan du 
fråga dem själv efter; ty jag lämnar dig i allt din fulla frihet. När jag 
på gravstenen här talar om djävlar, så menar jag fördärvade, hiskliga 
människor, som man väl kan få skåda i städerna, och på landet med, tror 
jag.



På det sättet prövas människorna, Sara.



Prövas? Jag tänker, att ingen, som vill människor rätt väl, tillställer en 
sådan prövning, där största delen går under uti och rent i kvav. Och 
vilken är det väl tillständigt och anständigt, att med människor 
tillställa en sa helvetes prövning, att den slutas med helvetet själv? Det 
kallar jag icke prövning, men raseri.



Albert studsade ånyo och sprang upp vid de förfärliga orden. Helvete, 
raseri och djävlar hade aldrig ingått i det samtalsspråk, varmed han 
umgicks, utom, som sagt är, då han svor. Och i sällskap med Sara hade han 
aldrig svurit en enda ed, åtminstone ingen ställd till henne själv, varken 
god eller ond.



För att muntra sig lyfte han upp barnen det ena efter det andra i sin 
famn, kysste dem varmt, och såg litet skygg ned emot henne, som satt på 
gravstenen. Han fann henne i detta ögonblick se upp på honom själv och på 
barnen, och det tycktes som hon till hälften ämnade sträcka armarne efter 
dem. Han fästes underbart av denna tavla. Han var varken målare, musikus 
eller skald; han kunde således varken teckna, sjunga eller säga sig vad 
som så intog honom i den sittande, uppåt skådande kvinnans bild. Och även 
hon var icke poetisk. - Bilden av det rent och himmelskt okonstlade 
är likafullt någonting.



Nu - nu kom in, Sara! - aftonen stupar allt mer; den kan bli kall. Jag 
ville icke för tusen världar att du skulle förkyla dig. - Han gav barnen 
åter flere kyssar och små silverpengar; de sprungo sjungande sin väg, och 
han tog Sara Videbeck under armen.



Förkyla mig? Det hoppas jag ej skall hända. Jag är ganska varm, Albert, 
fast det tör vara så, att du aldrig ser mig het, eller finner mina kinder 
glöda.



Innan de stego ut från kyrkogården, vände hon sig om en gång, såg på det 
majestätiska, höga, grå kyrktornet bakom dem, och gjorde en omärklig 
böjning, likasom neg hon till avsked därifrån . . eller kanske till 
tacksamhet för det nöje hon av de små njutit på kyrkogården.



Alberts hjärta blev lätt igen, när han kom på gatan. Hon gick också lätt, 
frimodigt och nästan elastiskt vid hans sida. De började språka om resan 
och varjehanda förnödenheter. Innan de visste ordet av, voro de hemma vid 
gästhuset, där deras saker redan befunno sig i en rymlig, vacker, glad 
kammare.



Likväl blev det snart så skumt, att jungfrun kom upp med ljus, rullade ned 
gardinerna, och frågade vad herrskapet befallde till aftonen? och om de 
ville spisa där nere i allmänna rummet, eller uppe för sig själva?



Till en början gå efter matsedeln, jungfru lilla, så skola vi sedan 
bestämma det andra.



Flickan gick. Är du road av att vara bland folket där nere? frågade 
Albert.



Icke - och alls icke i afton! sade hon. Vi äro nu i Mariestad, och hava 
litet att samtala och överräkna med varann, i fall vi här skiljas, och du 
far söderut, men jag åt väster. Låt oss äta häruppe.



Flickan återkom med matsedeln. Albert bestämde sina rätter, vilka 
överensstämde med Saras, utom däri, att hon tog sallad till köttet, han 
däremot sin lieblingsrätt gurkor. - "Och duka här uppe åt oss," sade han. 
Jungfrun gick och kom åter; allt blev i ordning. - Efter den lilla, glada 
och förtroliga måltidens slut, dukades av igen, och de blevo ensamna.



Hon gick fram till deras kappsäckar, och började avskilja de saker, 
som tillhörde honom. "Reser du genast i kväll, eller först i 
morgonbittida?" sade hon, likväl med en halv röst.



Vart, menar du?



Jag vet icke vart du ämnar dig, Albert. Men du har talat om att ifrån 
Mariestad vika av söderut till de stora egendomarne?



Vadsbo härad, där jag hade åtskilligt att uträtta, hava vi nu redan till 
det mesta kommit igenom och lämnat. Jag får taga igen det på återfarten. 
Nu skulle jag visst till Odensåker, Skövde, ja ända ned åt Marka och 
Grolanda, så att vigaste vägen väl vore att här utanföre vid Lexberg vika 
av åt Kekestad, och ej följa västra vägen genom Björsäter och så till 
Lidköping. Men jag har även göromål vid Gräfsnäs, bort åt 
Sollebrunnstrakten, och vägen dit går ganska bekvämt och rätt genom 
Lidköping. Varföre kunde jag icke då så gärna nu genast få taga den 
sednare turen?



Varföre - säger du? du har ju din frihet att taga vilkendera du vill?



Ja, Sara, för mina affärer har jag visserligen frihet härtill



Är då något annat hinder? Vilketdera vill du själv?



Du frågar mig, Sara? och du vet likasa väl som jag, att jag vill följa dig 
till Lidköping. Får jag icke se ditt lilla hus? dina små rum en trappa 
upp, som kunna hyras ut par exemple åt resande? och det där större rummet 
nere på botten, där du en gång tänker hålla handelsbod, och det måhända 
snart nog, i fall din mor



Allt detta vill du verkligen se?



Goda, älskade Sara - ler du? - det är mitt fulla allvar. Jag har många 
resor att göra här i Västergötland, fram och åter, om sommaren, och kanske 
hela året, i fall min plan lyckas att få transport på Västgöta-Dals 
regimente, och det beror på Dorchimont. Någonstans skall jag under alla 
dessa färder hava mitt hem - för mina sakers skull - kunde jag icke få 
hyra av dig de där smårummen en trappa upp?



I Lidköping? Men du har icke sett de rummen ännu. Spar till dess. Aldrig 
köpa, aldrig hyra, vad man än ej sett och skådat!



Denna gyldne regel gick på meter, och var det första av det slaget 
sergeanten hörde ifrån Saras mun. Men orden föllo sig så bra och 
beledsagades av en ljuv, nästan smekande tonvikt. De stodo nu bägge vid 
ett av fönstren i rummet; hade ånyo upprullat gardinen, och släckt ljusen, 
för att en stund njuta aftonhimmelens intagande anblick.



I dina Lidköpings-smårum, Sara, är visst rosiga tapeter? det slår icke 
felt, och där inne har du visst fordom vid sina tillfällen malit krita? 
Han höll henne i sina armar; hon såg frågande upp i hans ansikte, att 
finna om han gjorde narr av hennes dröm? - den hon berättat - den där 
drömmen i Arboga. Men hon fann nu ingen ironi, ingen satir på hans läppar.



Fordom? inföll hon. Det kan ske många gånger än. Jag ärnar ej avlägga 
mitt yrke.



Men om jag hyr rummen?



Så sköter jag mina saker på bottnen i nedre våningen hos mig själv.



Du vill då aldrig sköta någonting uppe hos mig?



Blir du där något boendes, Albert, så skall du väl ock hava mycket att 
uträtta för egen räkning, och behöver hava dig i ordning så som du kan 
tarva. En god matinrättning finns i grannskapet, och billig städning är 
lätt att få; även tvätt och strykning hos beskedliga människor, som därav 
hava en liten skärv för deras bärgning, Albert. De skulle kunna förbäna 
mer, om icke skråna vore. - Men det säger jag, att ofta önskar jag ändå få 
bjuda dig ned till mig på en liten enkel risp, om det faller sig: kanske 
bjuder du mig också någongång upp? Men aldrig, aldrig vill jag taga av det 
ditt är, eller lägga mig i ditt husväsende (blott svara dig, i fall du 
frågar mig till råds, det du sedan kan följa eller ej, hur du vill) - och 
allraminst skall jag nånsin hindra dig i ditt arbete. Jag förstår icke 
dina sysselsättningar: det måtte väl vara en hop skriveri och räkenskaper, 
kanske, efter du har att göra med inspek- ja likamycket - Hörstadius och 
Selander och Silfver- kanske på Koberg - men aldrig vill jag störa dig 
däri.



Det tackar jag dig för, Sara; det är rasande bra. Men finns det ingenting, 
som kan vara gemensamt, sådana människor emellan, som



Det är rätt mycket, ja ganska mycket över ändå, att hava gemensamt, utom 
sådant där, Albert. Får jag säga dig rent ut, som jag menar? Ty jag har 
tänkt på det här - under dessa dagar



Också jag har tänkt därpå mycket, mycket, må du tro: det måste bli vår 
högsta angelägenhet.

Likväl få vi akta, att det icke må gå sönder för 
oss av alltför mycket nit. Det är hälften vunnet, att taga sakerna lätt 
och klokt, vet du; rätt och slätt, Albert. Och det är just så man kan taga 
dem, när man riktigt håller av varann.



Sergeanten förstod henne icke alldeles, men smekte det vackra hårfästet 
vid hennes panna. Fortfar, Sara, du skall tala först!



Hon upplyfte sitt huvud ifrån hans bröst, varemot det vilat litet, 
betänkte sig en smula, men sade dock: Efter det så är, att du håller av 
mig, och jag dig, så hava vi ju det gemensamt? Det är mycket, det, Albert. 
Och det är mer än många hava. Men taga vi oss före, att även hava en hop 
annat onödigtvis gemensamt, så skall jag berätta dig vad därav följer. 
Skulle du taga mitt lilla hus, min näring, mitt bohag och penningar - 
obetydligt, men som jag kan hava eller få - ja, jag vill icke neka för 
dig, att jag kunde börja bli förtretlig. Ty kanske förstår du icke att 
sköta sådant? Jag gissar du vet icke det själv ännu, efter du ej försökt 
hava hus och yrke: åtminstone vet icke jag det. Och det är mycket möjligt 
att min oro vore orättvis, och att du skötte allt ganska bra - dock skulle 
den oron, Albert - ja, jag skall tala om för dig, att så fort du märkte 
dylikt hos mig, så blev du rasande. Då gick jag för mig själv och gnagde 
på mina hemliga tankar; ena stunden skulle jag tycka, att jag gjorde dig 
orätt, andra stunden skulle jag finna att jag väl kunde ha rätt ändå, 
åtminstone i ett och annat. Av dessa strider och plågor i sinne och själ 
skulle tiden förnötas, som kunde användas till nytta och förvärv. Och att 
tiden förstördes, vore ändock det minsta. Men, Albert, jag skulle bli 
stingslig av mig. Du skulle finna mig retsam, först någon gång, sedan 
oftare. Därav skulle du själv bli stingslig. Eller om vi bägge 
undertryckte obehagligheterna, ginge för oss själva och "sväljde", som de 
kalla det; så skulle misstycket i stället krypa invärtes in i märg och 
ben, tära hälsan, och vi skulle avtaga till kropp och själ. Då finge vi 
väl börja på att dricka Lunds brunn, eller kanske förstöra pengar på 
gyttja, som jag har hört omtalas vid Porla eller Loka - sådant, som föga 
uträttar, när man har det illa ställt. - Så en annan sak, Albert, som jag 
även vill, att du skall märka väl. Av plågorna skulle min hy snart avtaga, 
ögonen blekna, och jag bli fulare än jag är. Det skulle du aldrig ha 
hjärta att säga mig, men du skulle ofta tycka det. Och jag skulle 
nog vara så klok att finna det själv, och gå avsides i mina mörka grubbel 
över vad du tyckte om mig: och vad du aldrig sade om mig, det skulle jag 
upptänka och gissa för egen räkning. Därav skulle min sömn bli dålig, och 
sedan skulle jag härav bli ännu skrumpnare dag från dag, Albert; ja det 
har ingen gräns med fulheten, när en börjar på det viset, det har jag sett 
på folk. Och hur ginge det med dig? Du skulle - om du vore så god, som den 
bästa man kan finna - söka trösta mig med milda ord; men hur än du därmed 
menade, skulle det låta litet tomt i mina öron, efter jag kunde märka, att 
du ljög åtskilligt för att ställa mig tillfreds. Det skulle göra saken 
värre, men icke bättre. Och du skulle nog också ledsna, ty du är i alla 
fall människa, Albert, du som jag. Du skulle väl ändå mindre ledas vid mig 
för mitt försämrade utseende, än för min inre retsamhet, tråkighet och 
hela stygghet; kanske blev ock jag av lidande till sluts oförnuftig och 
dolsk, så vart jag dig ännu olidligare. Och det man brukar tala om löften 
och eder, blir bara tomma ord, då ingen människa ändå haller det, som 
ingen människa kan hålla: jag talar om den inre hjärtats kärlek till en 
person, som är det enda härvid att skatta, men som utan hjälp går bort, om 
personen står olidlig för en. - Jag har nu nämnt om huru jag kunde bli 
odräglig för dig: detsamma skulle väl kunna inträffa, att du kanske vart 
outhärdelig för mig även. Vad är det då för tröst i de givna orden? Man 
sitter olycklig för sig själv och har ett namn. Det är som en titel utan 
ämbete. Det är som en skylt utanför en bod, och när man kommer in i boden 
och frågar på varan, så finns icke varan, som skylten talar om. Hur gör 
man då? jo man går ut förargad, och spottar åt skylten. Är icke det rätt 
nöjsamt? Det har jag ofta med grämelse måst åse hos andra, och jag likar 
det icke. Jag vill icke att du eller jag må hava det sa. Älskar du mig - 
då är jag glad och har nog vad det vidkommer, och skall sköta mig för hela 
resten själv, lustig och nöjd och flitig; sova gott om natten och vara 
vacker om dagen; det vet jag, och det skall du få se. Men älskar du mig 
icke - vad hjälper då allt annat, och vad skulle jag med det övriga? Det 
gagneligaste och bästa för oss är blott att kärleken må räcka. Och den kan 
nog ta slut ändå kanske: men åtminstone bör sådant undvikas, som man kan 
förutse gör förtret, eller kan göra förtret, och stjälpa kär leken, 
men icke hjälpa honom.



Men, Sara, om vi äro goda och förnuftiga människor, som jag tycker vi äro 
bägge två, så böra vi väl kunna - och jag tycker vi borde icke räkna oss 
till de olyckliga exempel du anfört?



Om vi äro goda och förnuftiga människor, som jag ock hoppas vi med Guds 
hjälp kanske äro - så, Albert, behövs det ju icke mer? Vi behöva ju då 
intet vidare, än utöva vad av godhet och förnuftighet följer, emot varann 
och mot alla andra, så vitt vi sträcka oss. Vem kan hindra det? Betänk väl 
- om vi nu äro goda och förnuftiga, är icke då det allra angelägnaste att 
vi därmed fortfara? Och det måste vara saken. Då måste synnerligen allt 
sådant undvikas, som fördärvar, gör en elak, fånig och dum. Det står 
alltid till Gud, huru en människa fortfar att vara, och mången kan falla. 
Men åtminstone böra vi icke med varann tillställa sådant, som en liklig 
trolighet är uti, att det skall fylla hjärtat med etter och hjärnan med en 
dimmig sky. Det må andra kalla prov, men jag kallar det onda och dumma 
företag, som folk icke med rätta borde göra varann. Ty om Gud själv ger 
någon en plåga, som icke kan undflys, hon är då att tåligt utstå, och är 
ett prov. Men människor kunna låta bli usla tillställningar: sådana äro 
undvikliga, och böra undvikas, och äro icke att kalla prov, helst de som 
oftast föra till helvetet, dit väl ingen vänlig inrättning borde vilja 
draga sina underlydande. Men tänker du icke som jag, Albert, så har du din 
fulla frihet med dig, och



I alla fall, avbröt sergeanten, har du orätt i det, Sara, att fördärv och 
olycka finnas i alla gifta hus.



I alla? frågade hon. Nej, jag har sett ett eller par hus, där de leva bra, 
rätt bra. Men det kommer visst icke därav att de blivit hoplästa, vilket 
icke annorstädes hjälpt, utan därav, att de i själ och hjärta draga 
överens, vilket alltid hjälper där det finns.



Hoplästa? vad menar du med det?



Att man läst över dem, vet jag. Kära Albert, signerier tjäna till intet. 
Man måste en gång komma därhän, att i denna sak som i alla andra söka vad 
som verkligen tjänar, och låta bli det odugliga.



Signerier? Men jag tycker rätt mycket om en vacker bön - sådan par exemple 
som brukas när två förenas Sara såg upp med ett underbart uttryck. 
Gud är mitt vittne, yttrade hon knappt hörbart men med den renaste stämma, 
Gud känner, att jag älskar böner. Och jag gör dem, Albert, och jag tänker 
göra dem. Men ack, icke nyttjar jag böner till sådant som de icke tjäna 
till, ty det är signeri och tomma ljud, om icke ännu värre, nämligen 
hädelse. Böner? O min store Gud! Ej den vackraste bön förvandlar vitt till 
svart, eller svart till vitt. Om två stå bredvid varann, och ljuga redan 
då ett tycke för varann, som de icke hava; icke gör bönen lögnen därvid 
till sanning. Eller om de icke då stå och ljuga, men likväl lova sådant, 
som det händer att det sedan alls icke står i deras makt att hålla, icke 
avböjes det genom någon läsning över dem? Och det som oftast inträffar, 
nämligen, att de sedermera icke hålla vad som blir dem omöjligt att hålla, 
men likväl med skenet låtsa så, till ökad plåga och lögn; vad uträttade 
väl nu den arma bönen på förhand? icke hindrade den att så går? Det ser 
man ju jämt. Käraste Albert, icke är det värt att heta god eller lycklig, 
om man icke är det. Och aldrig är det värt, att till vinnande av en sak 
bruka annat än det man vinner honom med; så tycker jag. När det fattas mig 
olja till kitt, icke ställer jag mig då och läser över kritan: utan jag 
går ut och skaffar mig olja, som jag blandar i kritan, och det hjälper. 
Jag brukar aldrig signerier, Albert; fast flere i Lidköping kasta saltkorn 
i ugnen när de hava tandvärk, och stöpa bly över sjukt folk, och sätta 
stickor i trän: och ibland säga de, att de bliva friska, som väl kan 
hända, fast det icke sker av stickorna, tänker jag. Så, Albert, träffas 
ock hoplästa, som leva väl, men det kommer icke av läsningen.



Nå, men så skadar den åtminstone ej.



Jojo men. Ty när man en gång har läst över tvenne sådana, som icke duga 
för varann till annat än fördärv och elände, så vill och påstår man ändå, 
att de ytterligare skola vara ihop och bråka sönder varandra, bara för den 
läsningen skull, som en gång skedde i onödan. Det menar jag är ganska 
skadligt. Sålunda är det väl illa gjort, att bruka böner så, att de icke 
tjäna, men i de flesta fall ganska rysligt skada. Ack min Gud - och att 
göra bön, som är så heligt och ljuvt, när det kommer på sitt rätta ställe. 
Det vet jag bäst!



Älskvärda flicka - när gjorde du bön sist?

I Arboga - Albert. Hon viskade detta så tyst, och det lät nästan som 
ett min gick före namnet Albert; men hela uttrycket var för mycket magiskt 
att kunna fasthållas, ehuru sekunden därav var för mycket intagande, att i 
evighet kunna glömmas. Hon teg. Men hon tillade straxt därefter högt: Jag 
säger det ännu en gång, Albert, tänker icke du som jag, så har du din 
fulla frihet med dig och med ditt. Säg då ifrån det, ty jag ville i det 
fallet, att du fore i kväll så gärna, eller i morgon, och icke komme med 
till Lidköping: ehuru Gud vet huru gärna jag hade dig med på den sandiga 
stygga vägen.



Blott på vägen?



Deras varma ögonkast möttes; men de sågo ej länge in i varann, förr än de 
blickade ut genom rutan och på himmelen, vilken förekom dem icke hava 
mörknat, ehuru de tillbringat en lång stund i skymningen. Albert satte sig 
på en stol vid fönstret, hade Sara i sitt knä, och mindes nu ända bortom 
Bodarne den skumma kväll i Arboga, då han även satt vid en ruta, med 
fåfängt bemödande att rista sitt namn i den. Huru mycket hade icke sedan 
dess förändrats? Vilket nytt tidevarv? Med vilka andra ögon såg han henne, 
och hon tycktes själv hava kommit i en annan värld. Allt det förut ej 
sällan påkommande barska, kvicka, slyng elaktiga var borta; hon bar nu 
anblicken av medborgarinna; samma förnuft i allt, som förr, men ett 
förnuft sänkt i doftet av den innerligaste hängivenhet, den renaste 
llavhet. Det underbaraste var, att den fullkomliga frihet, varåt han 
oaktat allt av henne lämnades, att resa bort ifrån henne om han ville och 
när han ville, långt ifrån att locka honom till övergivande, gjorde henne 
tusendubbelt älskvärd, lätt och angenäm i hans ögon. "Och älskvärdhet är 
det enda - det enda - som drar till äkta kärlek. Denna kan utebliva ändå 
kanske; men skall något verka, så är det allenast älskvärdhet," tänkte 
han.



Vad ser du på däruppe i himlavalvet, Sara? Jag undrar, om det kan vara 
långt dit?



Han tryckte henne till sitt bröst, och svarade: vi äro på vägen. Blott på 
vägen?



Nej framme - om Albert!

Berätta mig Sara, oförställt - du talade nyss om huru människan av 
inre bekymmer och själens plågor kan bli ful; och det hade du visst rätt 
uti. Vi skola låta bli sådant. Men Sara, säg - du kan ej nånsin bli ful? 
Det syns mig omöjligt!



Till själen, Albert, behöva du och jag aldrig bli fula: och det tycker jag 
gör tillfyllest. Men till kroppen vet du väl, att då man blir gammal, så 
-även utan att plågorna tära



Vad betyda åldrade drag, då en god och sann själ speglar sig rent i ögon 
och i alla lineamenters uttryck. Det är av denna himmel jag drags och 
hänrycks.



Så tycker även jag. Gudskelov du är icke en narr, Albert.



Och även kroppens drag förfalla sent, först ganska sent, så framt en god, 
livlig och verksam ande bor i dem. Så tror jag, Sara.



Det har jag sett på moster Gustava, inföll hon.



Låt oss då hava det så, Sara, att var och en av oss styr för sitt: jag 
skall icke låta dig hava hand över mitt, liksom du icke giva mig makt över 
ditt. Vi skola endast hava vår kärlek gemensam. - Men tänk, om endera av 
oss kom i behov, så att det egna icke förslog till liv och uppehälle?



Vill då icke kärleken giva bistånd? frågade hon och spratt upp. Komme du i 
nöd, Albert, skulle icke jag skänka dig av mina medel, så länge jag hade, 
och jag fann att du ej vore en förskingrare, en usel - Och blev jag mycket 
fattig, kan det ju även hända, att du - att du skulle vilja skänka mig 
något?



Gud, så du frågar, Sara! Men när det så är oss emellan på bägge sidor, 
hava vi icke redan då våra medel gemensamma?



Nej, det är en himmelsvid skillnad. Om jag skänker dig en gåva, i 
penningar eller annat, så gör du sedan därmed och hanterar det allt som du 
vill. Därav kan ingen förargelse uppstå; det blir ditt, liksom det du hade 
förut; och frågar du mig till råds om hanteringen därmed, så skall jag 
svara dig, och du gör sedan ock med rådet efter som det synes dig bäst. På 
det sättet är du, oaktat skänken, lika fri, oförryckt, och oförstörd. 
Likaså, om du vill förära mig något, så måste du giva mig det på samma 
vilkor, som en ren och älskvärd skänk, till glädje och gagn, den jag får 
vända och nyttja som jag behagar och behöver. Sådana gåvor och 
gengåvor äro då en hjälp åt människor, men icke 
ett ömsesidigt fördärv, sådant som det dagliga trassel folk annars mycket 
bruka med varann.



Kunna då människor aldrig hushålla ihop?



De kunna ju försöka. Går hushållningen bra, så kan man ju fortfara med 
den, liksom med mycket annat, som går bra. Går han åter rasande, så är det 
välbetänkt att upphöra med den, liksom med annat rasande. Men kärleken 
emellan två - den bör främst av allt hållas fredad och i ro för sådant; 
den bör aldrig göras lidande eller beroende av en sammanboning eller 
hushållning och huru den kan slå sig ut. Jag tycker det är bäst att de 
aldrig flytta ihop, det får jag säga, emedan folk, som älska varann, 
mycket snarare reta, förarga och slutligen fördärva varann, än andra, som 
icke räkna på varann och därföre se mycket med kallsinnighet. Men vilja de 
då äntligen försöka det onödiga nöjet, att låta två huvuden regera 
jordiska saker, som skötas allrabäst och bliva redigast, när blott ett 
huvud styrer - så må de åtminstone vara så kloka och sluta upp därmed 
innan deras kärlek förgår, som lätt kan hända, ty intet glas är vackrare 
än hjärtats tycke, men ingen emalj skörare. Det kan jag förstå.



På det sättet vore ju allrabäst, att vi icke allenast läte bli att bo 
ihop, utan även icke såge varann alltför ofta?



Du tänker ju också göra många resor, Albert? yttrade hon med en blick, 
långtifrån smärtsam.



Det måste jag. Jag kan ej undvika det.



Huru glad skall jag tänka på dig medan du är borta? Och så vacker, som jag 
då har dig i min själ, skulle du hava svårt att vara, Albert, om du 
stannade hemma. Men du skall återkomma! och varje gång dubbelt välkommen!



Men herre min Gud



På det sättet skall kärleken räcka. Du skall slippa se mig i alla dumma, 
ledsamma, stygga - ja, i stunder, då det är alldeles onödigt att se 
varann. Och om även du har sådana stunder, ty du är människa, Albert -så 
skall jag också slippa se dig då.



Men levande Gud - Sara, jag begriper icke - vart tar detta vägen man kan 
hitta på att glömma varann



De, som med olidlighet nöta sig mot varann stundligen, de glömma 
varann snarast, Albert; eller om de minnas varann, så är det med 
plågans minne, såsom man kommer ihåg fulslag.



Hu då!



Det är nära kroppar med avlägsna själar. Såsom det står i Skriften: de 
lova mig med läpparne, men deras hjärta är långt ifrån mig.



Du är dock en läserska!



Nära själar med avlägsna kroppar, tycker jag då, om så skall vara, mera 
om.



Men kunna ej bäggedera vara nära?



Stundom, Albert. Nu är det så oss emellan. Men . . Och till Lidköping vill 
jag du skall följa. Men det säger jag, att om du sedan far omkring något, 
det har jag intet emot. Och jag vill inrätta mig hemma alldeles ensam. - 
Glömma? Om du sprang upp nu, och sprang ut, och reste till Sollebrunn i 
natt, skulle du glömma mig för det?



Sara! du skulle stå framför mig jämt!



Och jag skulle se dig genom alla mina fönster. Försök! res för ro skull!



Tillåt mig att dröja litet.



Glömma? - När likgiltighet kommer mellan människor, då är det som glömskan 
halkar med i sällskap. Men resor och avstånd, vad betyda de? Landsvägar 
äro icke det som gör avstånd mellan själar. Nå, icke vill jag du skall 
vara borta över halva året, det tillstår jag.



Du andas så ljuvt!



Glömma? sade hon efter en liten stunds tystnad. Kanske, om det händer att 
kärleken slutar mellan några, att glömska också då kan komma - men 
åtminstone är det visst, och det vet jag, att icke uppehålles hjärtats 
glada minne av sådant, som öder ut kärleken själv. Därföre



Ja, jag skall icke se dig, icke påhälsa dig alltför ofta, Sara. Men om jag 
får hyra dina smårum, och där sitta för mig i mitt eget arbete, så skall 
intet i världen, ej du själv, kunna hindra mig ifrån att måla din bild 
framför mig, nämligen icke med pensel, det kan jag icke - ack om jag 
kunde! - Och skulle du bli sjuk, då vill jag gå ned och sitta vid din 
säng.



Det kommer an på sjukdomen, bästa Albert. Jag har helst Maja hos mig, hon 
förstår det bättre.

Men - min Gud - om - jag tänker blott - om par exemple jag själv 
blev sjuk?



Det är en helt annan sak. Då går jag upp i dina rum, och sitter hos dig 
natt och dag, om det behövs, vid din säng. Jag sluter igen boden och 
skriver utanpå: "bortrest". Du skall veta, det är den skillnaden, att om 
en karl är sjuk - riktigt, så att det icke är prat, utan han ligger till 
sängs med allvar - det är icke en obehaglighet, ledsamt eller fult att 
vara närvarande vid; det kan jag med. Men ett sängliggande, sjukt 
fruntimmer, till exempel med lungsot, det är allrabäst för sig själv, 
Albert. Likväl, om det skulle hända med mig, har jag icke emot om du 
dröjer i staden - i huset - i övre våningen. Skulle -



Gud! - vad menar din underfulla uppsyn?



Skulle jag komma nära döden - då ville jag, Albert, att du gick ned i mitt 
rum - näst innan jag dör - till mig! - och - - ty denna hand ville jag 
kyssa sist av allt i hela världen!



.



Historien och Geografien, som alltid räcka varandra handen, måste även här 
hjälpa varann; så att när den förra nu drager sig hastigt undan och viker 
tillbaka, börjar den sednare tala, och talar på följande sätt: Vägen 
emellan Mariestad och Lidköping räcker ända ifrån Mariestad till 
Lidköping. Denna väg började de bägge resande straxt befara morgonen 
därpå, sa fort de doppat sina skorpor i ett par vackra äkta koppar.



Västergötlands geografi må säga allt vad hon vill och behagar om södra 
Vänerstranden; det vissa är, att om man icke ser på vägen, som stryker 
fram här, så förekommer den ögat alls icke obehaglig. När de bägge resande 
hunnit till Bredsäter, sade Albert: Nu beror det på, om vi skola framåt 
Forshem taga den gudomliga vägen över Kinnekulle, som går genom norra 
delen av Österplana, så Medelplana, Västerplana och Källby: på vilken väg 
vi komma förbi Hönsäter, Hällekis och Råbäck



Råbäck? jag har hört omtalas Råbäck? jag har icke varit där förr, fortfor 
Sara, men varföre skulle jag nu dit, då hon icke mera bor där?



Vilken hon?



Där har en ängel bott, men som nu flyttat till Vättern.



Fru - jag vet - jag minns icke rätt namnet.

Jag har icke heller sett henne, fortfor Sara; men bodde hon ännu 
kvar på Råbäck, så skulle jag önska taga den vägen. Goda, förträffliga 
böcker har hon lånat moster Gustava i Lidköping, och i dem hava vi bägge 
läst tillsammans på mellanstunder.



Dem vill jag också läsa! utropade sergeanten.



Du skall - men



Ja, den andra vägen vi kunna välja, fortfor han, går däremot nedåt 
Enebacken över slätterna öster och söder om Kullen, genom Skälvum, förbi 
Husby, och så. Vilkendera skola vi taga?



Huru skall jag kunna avgöra det? det förstår jag mig icke på.



Men du skall veta, Sara, att Hällekis hör till de utmärktaste ställen i 
Västergötland; det förtjänade väl att fara den vägen.



Om du vill. Och är där stora hus och byggnader, så förtjänade det nog att 
göra sig bekant på stället; det kunde en gång löna sig.



Litet förstämd revade sergeanten in sitt samtals poetiska segel; han hade 
icke nu på några dagar hört yrkets angelägenheter omtalas, men märkte 
genast att de voro i antågande. Och hur kunde han vara ledsen på henne för 
det? Likväl ville han ej, att så gudomliga platser, som Hönsäter, Hällekis 
och Råbäck skulle uppoffras till mål för blotta glasmästarönskningar: han 
beslöt således att taga den prosaiska stråten över Enebacken, lämnande 
Kullen till höger.



Hon har dock varit högre stämd, fortfor sergeanten för sig; ja, ett par 
dagar! och hennes talämnen, ehuruväl alltid sig lika vad klokheten 
beträffar, hava dock ej ständigt haft smak av en gesäll i 
fruntimmerskläder. - Stackars, goda, oskyldiga flicka, tillade han med en 
knappt återhållen tår; goda, älskade! huru orätt bedömer jag dig? är det 
icke rätt väl, att du är så förnuftig? Du skall ärligt och förträffligt 
kunna sköta dig och de di



Han ryckte till hästarne, liksom en hastig skrämsel påkommit, och han 
fruktade de skulle fara av någonstans; men han hämtade sig och fortfor 
inom sig: Allt vad jag kan spara och avlägga, skall jag giva dem, och det 
såsom en fullkomlig, en ren gåva, så där som hon vill hava det, utan all 
inblandning från min sida (om icke medelst fria råd), huru hon därmed må 
hushålla. Men, gode Gud! mina skall jag kalla dem: det skall, det 
måste, det vill jag bestämt!



"Det skall du, och det blir min himmelska glädje, att höra dig säga så." - 
Albert for förskräckt åt sidan vid dessa Saras sakta uttalade ord. Hade 
han glömt sig i sin svärmiska utsikt ända därhän, att han talat högt och 
förrått sina innersta tankar?



"Räds icke, Albert; dina viskningar, dina allratystaste viskningar till 
dig själv, hör jag; ty jag är så, att jag hör."



Store Gud! vem är du då? kan du mer än andra?



"Du kör så bra och galant, Albert; jag älskar dig."



Du älskar mig, men du svarar mig icke?



"På vad skall jag svara?"



Hur kunde du höra nyss, vad blott min själ talade?



"Jag älskar din själ, därföre hör jag din själs ord."



Vad?



"Det vill säga, jag förstår dig. Jag begriper dina tankar; till och med 
vad du grubblade på nyss förut - "



Vad? om yrket?



"Jaja - Albert - ett fönsterglas är icke så föraktligt, som du tror, 
Albert: det skyddar dig om vintern mot kölden ute, och giver dig likväl 
ljus med detsamma. Det mesta i livet är annars så, att om det värmer, så 
sker sådant icke utan med mörker; eller om det lyser, så sker detta sällan 
utan med köld. Ett fönster allena - märk väl, min Albert - ger ljus, utan 
att låta köld inströmma; och det håller värmen inne, med bibehållande 
likväl av ljus tillika. Så är ett fönster beskaffat, och det betyder mera 
än mången fattar. Därföre skall du icke förakta fönster, och icke förakta 
Saras yrke, varmed hon har fött sig och alla i Lidköping, dem hon kan hava 
haft att bistå - och skall så hädanefter - och även dig, Albert, om du 
kommer i nöd."



Nej, Sara, det skall du aldrig behöva. Flit! - en stor flit i mitt yrke ty 
också jag har ett yrke! - älskade, goda flicka, nu känner jag, likt en 
himmel, vad det är att vara flitig - jag skall och villförtjäna! - detta 
ord, som förr lät lumpet i mina öron? - Förtjäna vill jag! arbeta, och 
därmed hjälpa ej blott mig, men - alla i Lidköping, dem jag kan hava att 
bistå. Yrke och flit - du Sara, har lärt mig de rätta orden! Han tog 
hennes hand.



.



Geografien är en stackare, som ständigt låter överrumpla sig av Historien. 
Var var det nu den sednare tog sitt nya övertag igen? Jo, på vägen åt 
Enebacken. Så tag då vid där, och håll sedan ut; dig, geografi!



Enebacken - och så får man Holmestads, Götenes, Skälvums kyrkor, och till 
och med Vettlösa på litet avstånd åt vänster - förlåt, Vättlösa heter det. 
Sedermera kommer man så, att man ser Husby och till och med Kleva kyrkor 
uppåt Kullen till. Vidare råkar ögat inom kort Broby kyrka, Källby kyrka, 
Skeby kyrka - det var obegripligen mycket kyrkor!



Men nu är det slut. Ett stort öppet vatten möter till höger och slår den 
åkandes blick med en tjusande förfäran: han fruktar få hela Vänern över 
sig, åtminstone inpå hjulnaven, och tvivlar icke att den sanka, gula 
sandstrand, han åker på, legat under böljan en gång. Vänern är en fe, som 
dragit sig litet undan: vem vet om hon icke hastigt och oförtänkt kommer 
på en, och tar igen sina gamla rättigheter? I synnerhet vid nordanstorm är 
detta fruktansvärt.



I dag teg vinden och böljan log. Sara satt i varje ögonblick anande att få 
se sitt Lidköping. Hon kände de ljuvaste inre minnen.



För en sak måste dock Historien tillåtas att redogöra: det är för den 
besynnerliga lyckan de hela vägen rönt, att få parvagn. Ty eljest pläga 
kärror hota de fleste resande, som icke komma på egna hjul eller stå på 
egen botten i vagnarne. Kärror äro stundom stygga att åka på. Det var 
således en mild skickelse, som förfogat här; och kanske ligger närmaste 
förklaringen i det, som medici själva - vilke annars aldrig befatta sig 
med ödet - påstå om naturen; nämligen att hon har en utmärkt och enskilt 
omvårdnad om kvinnan; att hon nästan är skygg att skada henne; är 
vördnadsfull, undvikande, aktsam. Detta är en mystisk, men en helig tanke. 
Måtte därför också människan vika lika vördnadsfullt undan: må vi knäböja 
för en himmel, som okänd - misskänd - står omkring oss, så nära, så god, 
så hemlighetsfull, så glömd, och likväl så ständig.



Lyckan att få parvagn, kom för dessa resande ofta därav, att när 
Albert såg hästarne vara goda, brydde han sig 
icke om att fordra skjutsbonde, utan körde ensam; vilket bönderne, när de 
se sig få ordentliga åkande, gärna gå in på och tacka för. Så hade nu 
sergeanten och hon farit ensamna hela tiden.



Lidköping kom. De började åka på stadens första gata, bred, stor, bra; men 
litet ojämnt stenlagd. Bästa Albert, låt mig stiga av här - detta är mitt 
barndomshem - jag skulle vilja gå till fots härinne. Du kan köra, jag går 
ensam.



Nej, jag stiger också av, går bredvid och kör.



Icke: det ser illa ut. Och så tillika, Albert, en annan sak. Åk du ensam 
fram till källaren vid torget. Jag går hem till mitt hus; jag vill komma 
dit ensam först. Jag vill se hur det är med min stackars mor.



Även jag vill se henne.



Nej, Albert. Om hon ännu lever, skall hon känna en fasa vid din anblick. 
Det vill jag icke.



Min Gud! vad säger du?



Ty du skulle omöjligen kunna undvika att förråda dig. Du skulle uppföra 
dig så mot mig, att hon i dig skulle ana en friare: hon skulle skälva vid 
föreställningen att i dig se sin dotters blivande man. Jag skulle få svårt 
att övertyga henne om, det du aldrig i världen skall bli



Ha!



Frukta dock intet, goda Albert. Du skall snart komma hem till oss, och du 
skall få bese de rum du ämnar hyra. Men vänta tills jag låter kalla dig. 
Kör nu gatan rätt fram: det är icke svårt att hitta här i Lidköping. Utan
avvikningar kommer du rätt så bort till den där bron över Lidan den 
där, ser du



Ha!



Den åker du över; men betrakta utsikterna till höger och vänster, ty 
skönare flod än Lidan rinner ej genom en stad. Litet längre fram, samma 
väg, kommer du till torget. Ett större torg finns icke i världen - kör 
rakt fram över det till mynningen av gatan längst bort åt vänster. Där i 
hörnet ligger källaren; tag in där, låt bära upp alla våra saker; tag en 
kammare för din räkning över natten, eller tills jag låter kalla dig. Jag 
skall hemifrån skicka en av lärpojkarne efter mina saker - du känner väl 
dem åtskils?



Det står icke S. V. på alla - men jag skall försöka!



Du är tankspridd, goda Albert. När du kommer fram, så ät litet, stärk dig, 
och tänk icke så mycket på mig. Du känner väl igen dina egna saker 
åtminstone? Allt vad som icke är ditt, det är mitt - och låt pojken hämta 
det.



Vad som icke är ditt, det är mitt!



Men - var icke förstämd, icke blek. Du är i en hygglig stad, skall du 
veta. Se på människorna, när du far genom gatorna: du skall märka, att 
nästan var flicka här är behaglig - det är Lidköping utmärkt för - jag är 
ibland de allra obetydligaste. Se dig omkring och var glad i uppsynen! Jag 
ville hava den hemliga glädjen, att när du åker fram på gatan, varannan 
flicka må stanna och tänka: kors en så vacker officer där far!



Sergeanten nickade ett tämligen muntert avsked åt Sara, som stigit av. Han 
körde framåt, långsamt likväl, och såg sig ofta om på sitt gående 
resesällskap.



"Du kör för simpelt., sade hon vinkande. Det går icke an för en karl." 
-Han slog till en frisk klatsch i luften, hästarne foro av. - Sara 
Videbeck gick ensam.



Hon vek ned åt en gata utmed ån; gatan, som förde hem till hennes boning. 
Det var icke sent på kvällen, dock redan afton; flere skyar i 
långsträckta, söndertrasade och oförklarliga skepnader drogo här och där 
fram över valvet; till regn liknade det sig likväl icke. Solen skämtade 
nere ur västern med de allvarsamma, betänkliga, ljusgrå, tunna 
skygestalterna.



Fotgängerskan stannade vid en tvärgata, emedan folk kom gåendes, och hon 
sökte i dem igenkänna bekanta. I småstäder veta nästan alla människor till 
varandra; Sara märkte även vilka dessa voro, men, inbegripne i djupt 
samtal och på tämligt avstånd ifrån henne, varseblevo de henne icke. Hon 
undrade på deras åtbörder, pekningar och huvudvändningar. Men då de gingo 
förbi, steg också hon framåt vidare, och närmade sig till nästa hörn. Här 
stannade hon åter tvärt, ty en likprocession kom. Vördnaden för sådant 
hade alltid hållit henne tillbaka; huru mycket mer nu, då hon med häpnad 
och bestörtning i denna procession igenkände sin egen verkgesäll, 
gående svartklädd? några av de äldre lärpojkarne jämte andre bekanta buro 
en likkista. Det var hennes mors! -därpå kunde hon icke tvivla.



Bröstets förfärliga rörelse, andedräktens uppror bjöd hon till att dämpa - 
ett oskickligt uppträde på gatan måste undvikas! Resklädd och utan allt 
svart i sin dräkt ville hon ej visa sig. "Min mor! min mor! får jag aldrig 
mer se ditt ansikte?" utropade hon, vred sina händer och drog sig ännu 
närmare in i det hörn, där hon stod, för att låta det sorgliga tåget komma 
förbi. Hon tyckte sig höra klockaren till sin granne i processionen dovt 
mumla orden: "förledne söndagsnatt."



De allvarsamme vandrarne märkte henne icke. Men när kistan hunnit om den 
tyst gråtande, fördolda dottren, blev det omöjligt för henne att fortsätta 
sin egen vandring till hemmet. Hon såg att processionen vände sig fram åt 
kyrkan till. Om det var begravning eller blott bisättning kunde hon icke 
veta; men hon drogs oemotståndligt att på avstånd följa. Allt var henne 
ännu oredigt, hemskt, alltför hastigt överraskande: att se sin mor, 
åtminstone röra hennes kista med sin mun, innan hon nedsänktes - det var 
en nödvändighet!



"Förledne söndagsnatt?" stavade hon tillsammans i sina tankar. Var var jag 
då? I torsdags reste jag ifrån Stockholm. Hade resan icke fördröjts - hade 
icke - om - så kunde vi - så kunde jag redan i söndagsaftons hava varit 
hemma. Nu är det onsdag! - Var voro vi söndagsnatten? Var? På Bodarne, 
svarade hon sig själv.



Lidköpings kyrka är till belägenheten olik Mariestads däruti, att då den 
sednare ligger särdeles högt, behärskande hela staden och är synlig 
överallt, så står däremot Lidköpings i ett hörn av sin stad, visserligen 
så, att hon på avstånd märkes - ty hon är likväl en ansenlig byggnad - men 
icke så, att hon genast och överallt tar ögat i anspråk. Hon har icke fått 
sitt läge utmed själva Vänern, såsom Mariestads kyrka; men är omgiven av 
en mycket lummigare, dunklare, innerligare kyrkogård.



Sara ville desto mindre nalkas tåget, som fruntimmer aldrig gå med i 
sådana; och de, som höra till sorgen, visa sig i synnerhet icke ute minst 
på kyrkogården - vid det avgörande tillfället. Men Sara måste till 
kyrkogården! Var ändamålet att nu sänka ned i jorden den älskades 
stoft, så måste hennes syn, skärpt så mycket som möjligt, söka följa 
denna färd ända till dess sista märkbara ögonblick.



Hon fann med rörelse, att stadens ringaste präst blivit den, som man 
ombetrott och kallat till utförande av förrättningen. Kistan gick omvärvd 
av de människor, som varit glasmästaränkans arbetare på verkstaden, och 
vilka, sällan vane att gå i svart, nu syntes dåligt utstyrde i till en 
stor del lånade, åtminstone urvuxna kläder. Men allas ansikten hade, då 
Sara såg dem träda förbi, burit spår av blekhet, insjunkenhet: - hava de 
farit så illa under de tre veckor jag varit hemifrån? - nej! det måste 
betyda sorg eller andakt, hoppades hon. Kistan befann sig redan långt inne 
på kyrkogården, då dottren med vacklande steg även försökte att våga sig 
ditin.



Hon blickade runt omkring därinne. Ingen människohop fanns samlad, i 
vilken hon kunde blanda sig, för att på detta sätt våga nalkas närmare 
till den uppkastade jordhög, varpå hennes stirrande ögon stodo. Hon drog 
sig således avsides bort till en hög gravsten, under ett träd. Bakom den 
skymd själv kunde hon ändå få åse sin mors sista - enda heder. En matt 
ringning börjades med kyrkans minsta klocka, prästen uppslog handboken, 
klockaren tog upp sin psalmvers.



Vid dessa Ijud sjönk Sara på knä i gräset vid den avlägsna gravstenen; 
tårar kommo i strida svall, hennes huvud darrade ända ned emot 
blomstervallen och hennes händer emottogo den fallande pannan. "Min mor! 
min mor!" utropade hon högt, ty hon visste att ingen dödlig hörde henne 
här. Ett saligt minne genomströmmade hennes hjärta dock härvid: "jag har 
uppfyllt din önskan, min mor! din oavlåtliga förmaning till mig har jag 
lytt! - O - varest du nu är, giv mig din välsignelse!"



Om den avlidnas ande nu blickade omkring på vad här föregick, så skulle 
den därborta vid själva griften hava kunnat skåda de svartklädde, som med 
omsorg och aktning (dock ej med många ord, ty glasmästaränkans levnad var 
ju ej att berömma?) sysselsatte sig med det döda stoftet: men här under 
trädet, till mera glädje för himmelen och livet, knäböjde i en skön bild 
framtid och eftervärld: denna bild kunde vara för anden att med mera, att 
med oändlig sällhet se. Himmelsk dygd, ren sedlighet, sann plikt är ofta 
ett okänt, misskänt, icke sett. Dold stod dottren, tyst i sin bön: 
människor sågo henne icke. En svalkande vind gick över blommorna.



Psalmversen var kort, ringningen snart slut, och prästens ord icke flere 
än handbokens. Allt avlopp således fullkomligen som det skulle: intet 
fattades, men också intet var tillagt. Under verkgesällens insjunkna ögon 
syntes litet blått överst på kinderna. Lärpojkarne, av frisk hy, fattade 
de i beredskap stående skovlarne och började nedstörta mullen.



Albert hade nått sin bestämmelse i torghörnet; tagit en kammare en trappa 
upp på stadskällaren, och vandrade i den, än orolig, nyfiken och väntande 
på bud; än förstämd, uppstämd och nedstämd. Han såg på klockan, hon var 7 
på kvällen. Att beställa hästar genast för morgondagen och så snart resa 
åt Sollebrunn, syntes honom nu omöjligt; men klockan 8 fann han det vara 
just det rätta. Först måste han väl ändå taga avsked av - och när kunde 
hans återkomst likligen inträffa? Allt detta kunde just icke vara 
överläggningar av allramest invecklade art: men han hade redan vant sig 
att med en överlägga om så mycket; han ville göra så även nu, och han fann 
sig ensam!



Hans oro samlade sig slutligen i en enda brännpunkt; han satt tyst, stel 
och stirrande i sin hörnsoffa med undran på att intet bud kom. Han hörde 
en uppasserska slå i några dörrar till rum utanföre. Han ropade henne med 
dundrande stämma. Hon anlände i flygande. "Giv mig en kopp te!" sade han 
och såg vild ut.



Van vid ovanliga resande gick hon sin väg beskedlig, tigande och utan 
undran. Då ropade han henne tillbaka, och hon kom åter. "Hörde du vad jag 
begärde?" röt han. - Ja, herre. - "Så lat det gå fort, medan jag sitter 
här och väntar! " - Icke har herrn väntat på mig, så mycket vet jag! sade 
hon stött och gick ut med en liten fnurr.



"Ack, vad jag väntar på dig!" utbrast han suckande inom sig, utan att hava 
hört på den utgångna flickan.



Teet kom, hett och starkt. Själva hon, som bar det, såg förargad ut; ty 
tålamodet kan förgå på vem som helst; och när sergeanten förde 
koppen till läppen, brände han sig så "fördjävlat," att han ropade: 
det var fan!



Kunde du då icke litet hava väntat med det? utbröt han; jag är icke skapad 
att skållas!



"Icke jag heller," svarade Lidköpingsflickan vigt.



Är du rasande?



"Nej, det behövs icke mer än en sådan."



Jag vill lägga i mera socker och grädde, så svalas det av, anmärkte 
sergeanten, återkommen till visdom och bättre lynne. - Vad är klockan?



"Det rör mig icke."



Du är dock fan given



"Skall det vara en kopp till?"



Jag ser klockan är snart 9, och intet bud! - bädda åt mig i rappet; jag 
vill lägga mig, så har jag något att göra. Ja, slå i en kopp till.



"Skall den drickas på sängen?"



Slå i och låt den stå där, så får jag se. Jag går ut på gatan att se mig 
om: men kommer något bud, så ropa genast upp mig. Och bädda emellertid.



"En konstig offser!" sade flickan, sedan han gått ut; "men han väntar bud, 
och jag bryr mig icke om honom." Hon bäddade hastigt och raskt; hon var 
ond, kuddar och lakan foro som kanaljer fram och åter under hennes händer. 
I rappet - som han begärt - vart sängen färdig.



Verkligen melankolisk, huvudet sänkt mot bröstet och blek återkom 
sergeanten. "Har intet bud hörts av?" frågade han med den 
allrabeskedligaste stämma den utför trappan nedhoppande uppasserskan.



"Nej - men allt är i ordning däruppe." Hon försvann i de undre regionerna. 
Han gick trappan upp.



Kommen till sig, sade han intet. Han kastade ännu en blick genom fönstret 
på gatan för att erfara om icke - Men ingen syntes.



Han satt länge vid rutan; men ingenting hände, mer än att det blev allt 
gråare omkring honom. "Jag lägger mig!" sade han slutligen högt, men 
långsamt och liksom i letargi. Emot detta hans påstående hördes ingen 
invändning. Ingen var närvarande att bestrida honom det allraminsta.

Letargiskt klädde han av sig, lade sig och 
somnade, svept i källarmästarens lakan och gråspräckliga sidentäcke - 
dyrbart i sig själv, men utan värde för sergeanten.



Morgonen därpå - som var en torsdag igen, för att döma efter aftonen 
förut, vilken varit en onsdagskväll - morgonen därpå inträffade, att 
sergeanten vaknade. Ingen hälsade på honom, ingen steg upp vid hans sida, 
ingen nickade; till och med ingen kom in, ty frukost hade han aftonen 
förut i bedrövelsen alls icke beställt. Dock var han så pass karl för sig, 
att han steg upp och ställde sig på golvet.



"Obegripligt!" tänkte han.



Han tvättade huvudet med kallt vatten, klädde sig så elegant, som 
uniformens snitt medgav, och steg slutligen framför en stor väggspegel, 
att ordna det övriga. De genom sin blekhet finhylta kinderna, de stora, 
mörka och nu smäktande ögonen, det grant lockade håret - hela den bilden i 
spegeln såg ut som om han i sanning avancerat till fänrik. Förargelse 
vaknade härvid, emedan han på en tid fått ett avgjort och outgrundligt 
begär att stanna på underofficersgraden. "Hut vekling!" mumlade han: mörka 
blixtar uppstodo i ögonvrårna, och han slungade åt sin vederpart innanför 
glaset ett par vreda, morska blickar, som den där i spegeln av begripliga 
skäl genast återgav. Så uppmuntrade dessa bägge herrar varann, och inom en 
stund såg sergeanten ut som en svensk Akilles.



Någon kom trippandes, dörren öppnades, och uppasserskan steg in med 
anmälan, "att bud i går aftons avhämtat sakerna; och att de där rummen, 
som skulle hyras -"



Bud? och jag har icke förr än nu fått höra därav! Åskor hotade i dessa 
ord. Flickan vek hastigt mot dörren, men hämtade sig och förklarade, att 
budet så sent inträffat, att herr majoren då redan längesedan insomnat, 
och att hon visst icke vågat



Varifrån var budet?



Från Videbeckskan.



Videbe - - (åter en åskblick: dock kunde han ej neka sig, att så just 
kunde rätta termen låta för det där mellantinget han så mycket grubblat 
över. Själv nändes han likväl icke tala ut namnet så).

Ja, eller if rån det huset, rättare sagt, fortfor flickan; ty 
Videbeckskan själv hon är då äntligen borta. Men lärpojkarne kände riktigt 
igen sakerna, och buro dem till sin döda matmors hus.



Döda! vad säger du? himmel och helvete! Död? - nej - och jag fick ej veta 
sådant i går?



Flickan svarade häpen: budet sade, att de där rummen, som ville hyras, de 
kunde nu få hyras, och att klockan 8 på morgonen i dag skulle de beses. 
Därföre tyckte jag det icke var värt att störa herr majoren förr än nu på 
morgonen klockan 7.



Beses klockan 8, sade budet? se här! klockan är 8 om en kvart. Men -evige 
Gud! Död? Det är omöjligt! omöjligt! omöjligt!



Han störtade ut, och frågade i dörren efter vägen till Videbeckska huset. 
Uppasserskan berättade och tecknade det, så gott hans otålighet och hennes 
bestörtning tilläto. Han skyndade bort.



Denna morgon var undransvärt vacker. Sergeanten kom ned till en av gatorna 
vid Lidan: dagens friska, nya sol - det blåa - det gröna - det vita - i 
luft, på trän, på - ack, nog borde väl sergeanten hava haft sinne att se 
och glädjas åt så mycket - nog borde han av berättelserna under föregående 
dagar nu kunnat finna, att det var Videbeckskan-modren, och alls icke 
Videbeckskan-dottren, som dött. Men han var så tankfull, att han gick utan 
all eftertanke.



Slutligen såg han ett litet rött trädhus med Strängnästycke, dock 
välbehållet. En lang rad strött granris på gatan mötte honom: det klack i 
bröstet: han hade nu dödsspåret att gå efter.



Genom en plankport med klinka kom han in på en rymlig, nysopad gård. Han 
steg upp pa en låg, men bred farstutrappa. Själva farstudörren, tämligen 
stor, var sirad med lönn- och björkruskor. Körvel och färskt älggräs 
doftade från farstugolvet. Denna milda vällukt mötte honom således; men 
hans knän darrade, ty han anade, att den, såsom bruket var, hade för 
ändamål att dölja ångan av det förskräckliga.



En åldrig kvinna kom honom till mötes; snygg, men ytterst tarvligt klädd, 
en blandning av bekymmer och godhet i anletet. Åter skar det i hans 
hjärta. "Detta är säkert gamla Maja!" tänkte han. Vad skulle han säga? hur 
skulle han begynna? Slutligen stammade han:

Jag har fått höra, att här skulle finnas rum



Att hyra? ja - en trappa upp - om jag får lov att visa.



Han gick åt trappan; men han ryste, ty om hon verkligen var död, vad i 
herrans namn skulle han då med rummen? Hans fot höll på att snava över 
första trappsteget, han vände sig om till den gamla tjänarinnan: han ville 
fråga något, men tungan vägrade att lyda. För att dock något fråga, sade 
han: "innan jag går upp, låt mig veta hyran?"



Tjugu R:dr R:gs på år, men tolv på halvår, min herre. Var så god



"Kalla, dystra, skärande ord! men jag skäms att icke gå upp, då jag 
hitkommit," tänkte han. Han flög upp för trappan.



Visarinnan förde honom in i tvenne små rum med rosiga tapeter. "Var så god 
och sitt ner, och bese dem emellertid," sade hon, gick ut och läste 
dörren.



Sitta ner? nej minsann. Store Gud, vad skall jag här och göra? - Vilka rum 
likväl? trevliga, himmelskt trevliga! Här är så nyss skurat, som om det 
skett i natt? ordnat, fejat, och springfärskag gardiner uppsatta! En gäst 
har väntats, det synes. Och levkojor i fönstren? Se - vilka speglar med 
ramar? ramarne också av glas med underlagt guldpapper. Alldeles så! Och 
det inre rummet? Även där rosiga topeter? men på annat sätt. Ack den som 
här finge bo, och - om, det vill säga, om - gode Gud! - Och dessa små rum 
var det ganska säkert hon drömde om den natten i Arboga, då



Dörren öppnades. Hon steg in. Sergeanten for litet åt sidan vid anblicken 
av en svart flicka: en flicka i ratine med Saras huvud, milt leende då hon 
märkte hans häpnad; en bred, vit, finstärkt linongskrage över bröstet.



Jag har sorg, som du ser; sade hon.



Vad jag är glad - du lever! du ler! - utropade han.



Den sorg, varom hon talade, satt som en fin skymning omkring det översta 
av hennes ögon. Men vitögats emalj sken blåvitt, som alltid förr, och 
pupillerna glänste. "Albert!" sade hon.



Han svarade intet; blott såg.



Vad tycker du om dessa rum? vill du hyra dem? Men du kan icke känna dem 
mycket ännu. Får jag icke nu bjuda dig ned i mitt, så skall du få se 
huru jag har det: frukosten väntar. Och börjar du icke dina resor straxt i 
dag, så ber jag dig ock hos mig till middagen. Går det an, Albert?



Han sade ändå intet. Men i hela uttrycket av hans ansikte låg detta svar: 
Det går an!