Carl Jonas Love Almqvist Kapellet

KAPELLET



Det är en stor sanning, att ålderdomen i varje århundrade ser på ungdomen 
som på sin präst, sin anförare, sin hjälp sin styrka. Det är det unga som 
skall draga världen fram. Gud själv var en blott trettiotre års man, när 
han dog för världen, och införde ett nytt levnadssätt genom korset.



En dag



En tjugotre års man med ett ganska gott ansikte och en öppen, glad blick 
steg upp och satte sig i en enkel schäskärra. Han såg bakom sig och fann 
sin lilla kappsäck, rund och väl hopsnörd, ligga i full trygghet nere i 
åkdonet bakom sitsen. Han tog därför tömmarna och lät hästen i sakta trav 
föra sig ut ur Kalmar stad genom södra porten. Åt de höga och breda 
torvbelagda vallarna nickade han sitt farväl, rullade fram på bron över 
den djupa vattengraven, som går kring staden, for fram genom den s k gamla 
staden, vilken numera blott är en förstad åt sin dotter, det nya Kalmar, 
och kom efter en liten stund ut på landsvägen, som löper åt Vassmolösa.



Då den resande hunnit ut på själva vägen, lämnade han tömmarna åt 
skjutsgossen, som satt vid sidan vänster om honom, och han roade sig själv 
i stället med att försjunka i betraktelser. Han hade nyss blivit prästvigd 
i Kalmar stifts härliga domkyrka, vilken i arkitektonisk skönhet äger få 
likar i Sverige. Med djup och andaktsfull glädje gick han ännu en gång i 
tankarna igenom hela den stora akt, varigenom han vigts till Herrens 
tjänare och en människornas bästa vän på jorden. Det hade för honom icke 
varit en ringa glädje, att straxt därefter få förordnande såsom adjunkt 
till en av de vackraste socknar i södra Möre, i själva skären nedåt 
Blekingegränsen. Han reste nu till denna sin bestämmelse. Det var tidigt 
på söndagsmorgonen. Han skulle just denna dag hålla sin första predikan i 
sitt blivande hem. Vägen ifrån Kalmar och dit var ej längre, än att han 
bekvämt kunde hinna åka den före gudstjänstens början.

Man anmärker, att en adjunkt, som reser ut till sin blivande pastor, 
bör väl bege sig dit några dagar innan han ämnar hålla sitt inträde i 
församlingen. Men göromål, som här icke kan omnämnas, hade hållit honom 
kvar i Kalmar hos den gamla änkebiskopinnan Stagnelius; och eftersom han 
redan förut både personligen kände sin blivande förman, kyrkoherden i **, 
och brevväxlat med honom rörande dagen för sin utresa, ansåg han intet 
stötande ligga i denna senhet.



Klockan var halv sex på morgonen, fåglarna sjöng, och den angenämaste sol 
log över hans resa. Han for förbi Ljungby - men, det var alltför tidigt 
att åka in och hälsa på biskopen, även om han gärna hade velat det. Snart 
fann han sig framme vid Vassmolösa och bytte häst.



Trakterna i Möre blev allt behagligare, ju längre söderut han kom. Han var 
redan vid Värnaby. Här steg han av, under det den nya hästen spändes för, 
och han beslöt att till fots vandra genom parken fram till det nära 
bredvid liggande Värnanäs; varför han sa till sin skjutsgosse att ensam 
köra landsvägen och invänta honom själv på andra sidan om herrgården vid 
den bekanta stora svarta grinden.



Redan vid Värnaby reser sig söderut för ögat anblicken av de fyra höga 
popplarna, som står vid själva Värnanäs herresäte, och liksom ger en aning 
om vitt och brett, utan att huset självt syns, förrän man anländer nära 
dess grannskap. Få ställen i Sverige utbreder sig i en skönhet av så 
angenämt slag, som parken vid Värnanäs, varigenom den unga prästmannen nu 
gick. Det är icke en tavla, intagande genom melankoli och pittoresk 
fattigdom; nej, rikedom och bördighet omger vandraren här: han går på 
Oxenstjernas mark. Genom äng och gräs, så högt som adjunkten själv, smög 
denne sig fram på den slingrande gångstigen, och beundrade de talrika 
ekar, som med mörkgröna, yviga kronor överallt på ängen höjde sig ovanför 
gräset. Guds godhet emot människan, redan på jorden, omfamnar henne här i 
storhet och ymnighet. Den vigde ynglingen gick andaktsfull och aktade sig 
för att skada även det ringaste grässtrå. Hans hjärta höjde sig i en tyst 
bön. Han påminde sig icke nu orden i sin skrivna predikan, som han bar i 
bröstfickan, men han kände sig sinnad att heligt tala för människorna utan 
all annan förberedelse än tjugotre år, som han tillbringat i fromhet och 
dygd hos kärleksrika, fattiga föräldrar.



När han gått genom ängen, kom han på den emellan Värnanäs och saltsjöviken 
gående stora herrgårdsvägen, som är så karakteristisk genom sitt 
röda grus. Han fortsatte denna väg ända tills han mötte den gamla 
träbyggnaden vid stranden, där själva grevarna av Södermöre kanske 
huserat, och som nu såg besynnerlig ut genom sitt mot vår tid avvikande 
byggnadssätt. Sedan adjunkten hastigt besett detta minnesmärke av 
ålderdom, vände han på den röda vägen åter tillbaka, och steg nu in i det 
nya Värnanäs trädgård. Han mötte ännu ingen levande varelse. Tigande gick 
han på de slingrande sandgångarna, steg över kanalernas små broar, och 
blev slutligen villrådig hur han skulle hitta kortaste vägen ut till stora 
landsvägen, där hans åkdon väntade. Just i detta ögonblick av bryderi kom 
en barnflicka, på elva eller tolv år, dragande en vagn efter sig, fylld 
med åtskilliga bylten, likt sammanrullade barnkläder. Det syntes, att i 
den lilla vagnen brukade väl annars en levande varelse, lindornas ägare, 
åka; och denna var barnflickan förmodligen van att dra. Men nu låg där 
endast linnekläder; och vandraren gissade, att den lilla vackra 
tjänarinnan så här tidigt var ute med dem för att i en rännil skölja dem, 
och sedan föra dem hem åt sin lilla härskare, som torde vakna vid 
frukosttiden.



Vilka små tankar hos en präst? Men flickan med sitt allvarsamma, något 
bleka, högst intressanta ansikte, såsom barn stundom har, var den enda 
människa, som i hela det sköna landskapet mötte honom. Han frågade henne 
om vägen. Hon gick då med sin lilla vagn framför honom över flera krökande 
sandgångar genom den praktfulla parken. Han märkte, att hon, för hans 
skull och för att visa honom, körde en väg, som förde henne långt ifrån 
trädgårdskanalerna, hennes egentliga mål. Slutligen hann de fram till 
själva herrgårdsbyggnaden, som gulmålad och nyreparerad prunkade vid foten 
av de förut omtalade fyra himmelshöga popplarna. Vägen till 
landsvägsgrinden gick nära förbi här. Han bad nu flickan att icke göra sig 
besvär längre. Vid avskedet klappade han henne vänligt över hjässan; hon 
hade så barnsligt och behagligt prytt det intagande morgonlandskapet, och 
hennes lilla nigning, vid hans avsked, var full av uttryck. I detsamma han 
så där lent klappade och strök hennes hår, kom han också att kasta ögonen 
upp åt huvudbyggnadens fönster. En rullgardin drogs där just nu upp, och 
han mötte ögonkastet av ett åldrigt fruntimmer i fin natthuva, synbar 
bredvid den uppgående gardinen.



Den unga mannen oroades likväl icke av det. Han visste, att fru majorskan 
Mannerskantz, ägarinnan till Värnanäs, nu var hemma själv och även hade 
sina bägge svärdöttrar hos sig; men tiden tillät honom icke att göra dem 
sin uppvaktning. Han gick därför genast bort till den svarta grinden 
vid stora Kalmarvägen; vagnen stod där redan, han satte sig upp och åkte.



Så kom han mot Påboda, men vek snart av ifrån stora vägen bort om 
Segelmara in på den mindre stråt, som skulle föra honom till sin blivande 
pastor. Han hade nu kommit till själva skärgården. Hans hjärta klappade 
högre, ju närmare han visste sig vara den älskade kyrkan, där han om en 
stund skulle uppträda. Vägarna blev allt smalare och mera övervuxna; han 
nalkades en vik av havet. Han hade snart blott en bit fram till 
prästgården och till moderkyrkan. Men här, vid en knappast synlig avväg, 
mötte honom en man, som hälsade hövligt och frågade "om icke han vore herr 
adjunkten". När han svarade ja, framförde mannen (en klockarpost) budskap 
ifrån kyrkoherden, att herr adjunkten icke nu skulle åka upp till kyrkan, 
utan bege sig västerut i skären till kapellet, för att där hålla sin 
predikan, emedan det kommit ett bud, att kapellprästen där hastigt 
insjuknat; och såsom tiden är kort - fortsatte klockarposten med en 
bugning- "Så skall jag genast fara dit", avbröt den godlynte unga mannen; 
"framför bara min ursäkt till herr kyrkoherden för att jag icke först 
besöker honom i prästgården, utan genast beger mig till kapellet . "



-Det skall ske, svarade posten, och lyfte på hatten.



Lyckligtvis hittade skjutsgossen även den slingrande svårframkomliga 
stigen till kapellet, vilken väg dock till hälften gick över land. Efter 
en stund var den slut och vattnet tog vid. Här låg en stuga, och en rokarl 
kom ut, som förde adjunkten ned till sin båt. Så vajade han redan på 
havsviken, och såg framför sig på andra sidan den vackraste strand på en 
utskjutande udde.



Efter en stunds rodd, då de farit runt udden, syntes kapellkyrkan, vilande 
vit och mild mitt i sitt gröna landskap. Vilken åsyn! Redan blott det, att 
en kyrka står där - låt vara av sten eller trä - redan blott denna gestalt 
har en omätlig påverkan på människan. En byggnad reser sig för ögat, 
uppsatt utan allt annat ändamål än för kärlekens och fridens skull. För 
ingen ekonomisk nytta är den byggd - men för andelivets oberäkneliga 
nytta. Under ett osynligt värn, beskyddar denna byggnad människorna 
osynligt. Få hus på jorden kan man se utan att betrakta deras väggar med 
en viss större eller mindre rysning för de ohyggliga saker, som kanske 
förövats därinne. Men kyrkan vilket förvånande hus! - oskuld tycks vara 
dess tak, himmelsk omvårdnad dess väggar, vördnaden dess golvstenar, på 
vilka människan får stiga trygg och räddad undan världen.



Om den unga prästen, som roddes fram till kapellet, också delade 
allmänhetens tankar om den oprästerliga beskaffenheten nuförtiden hos 
flera av sitt stånds medlemmar, så hade han likväl redan ur öppenhjärtiga 
teologers skrifter lärt sig förstå skillnaden mellan religion och 
sofismer. Den förra är alltid stor, men de senare alltid små. Gudsfruktan 
är god idag, som igår och i morgon. Religionen, om ock dold eller skymd, 
lever och räddar sina älskade: människan och naturen. Ingenting står 
närmare naturen, rent och oskyldigt fattad, än religionen, då hon är 
mänskligt känd, liksom hon blivit gudomligt given.



Båten lade till, och den unga adjunkten steg i land, vördsamt skygg, 
liksom på en vigd jord. Kapellkyrkan låg blott ett par stenkast från 
båtstället. Men innan han gick dit, la han märke till en mörk och ruskig 
stuga nära vattnet, ur vilken sex, sju eller åtta trasiga barn, nyfikna 
vid hans ankomst, sprang ut. På söndagen? tänkte han, och likväl så illa 
klädda?



Men - kanske har de inget bättre, tillade han i sina tankar. Han visste 
att skärgården ofta vara ganska fattig, och marken, vartåt han än såg, 
syntes högst mager och bergbunden, ehuru litet grönska på ytan gav 
landskapet, i synnerhet då det sågs på avstånd, ett leende utseende. Han 
nalkades de åtta. Den minsta kunde vara ett år gammal, de andra i rad 
därefter, upp till nio eller tio år. Trots klädtrasorna var de likväl alla 
renliga, och hunger, men icke smuts, vanställde deras ansikten, vari ett 
visst uttryck, ett ögonkast hos alla barnen av lika slag, visade att de 
var syskon. Prästen såg sig förgäves om efter föräldrar. Var har ni far? 
kära barn - eller, tillade han med en hastig inre skrämsel - var har ni 
åtminstone mor? - Den äldsta av syskonen, en långhårig gosse, svarade: 
"Far är på sjön, och mor har gått i kyrkan, ty det är söndag idag, herre."



"Det är söndag - ja, mina barn! Skall då icke även ni gå i kyrkan?"



"Nej!" svarade han, som så manhaftigt förde ordet, medan syskonen alltid 
instämde med åtbörder och miner.



"Nej? - och varför icke?"



"Mor vill icke, att vi skall visa oss för församlingen, ty ser herrn, 
vi... om vardagarna går alla grannarna så här, som vi... men om söndan 
vill man icke -"



"Ni behöver icke skämmas för Gud, kära barn, hur kläderna ser ut; kom till 
kyrkan. Går ni icke i kyrkan, hur skall ni da få höra något Guds ord?"



"Å, det går allt bra", svarade han. "Mor talar om för oss hela 
predikan, när hon kommer hem."



"Har er far varit länge till sjöss?"



"Han for ut för att fiska för många dar sen! - Han kommer väl hem med det 
övriga skärfolket åt kvälln i dag."



"Fiskar man här på söndagen?"



"Jajamen, det gör man."



"Då finns här väl ingen i församlingen som besöker gudstjänsten idag? 
Kyrkbacken är ock ganska tom."



"I kyrkan är väl samlat allt som finns här, menar jag, ser herrn, både 
gubbar, gummor och alla sådana barn, som kan få gå åt kyrkan . "



"Intet annat folk, än gubbar, gummor och barn?"



"Ja - och mor min till - hon är ung, hon - annars är det bara käringar i 
kyrkan däruppe, för ser herrn, de är till sjöss alla människor. Mor var 
den enda av de unga, som icke for ut med, ty hon är sjuk och så måste hon 
se efter lilla Kersti och ge'na mat, förstår herrn."



Prästen vågade en blick in i stugan. Han hade ej varit i skärgården på så 
nära håll förr. Därinne såg ut som om ingen ätit på många dagar. 
Åtminstone fanns i spisen inget spår av sådant som, om det för stunden 
skräpar ner, dock stärker; - ej en gång någon potatis, ej den minsta, 
märktes; och intet skåp eller kyffe, som kunde dölja det nödvändigaste.



"Är var och en här i kapellförsamlingen så fattig?" frågade adjunkten.



"Fattig?" Vad menar herrn?"



Herrn spärrade upp ögonen när han upptäckte, att den fattiga gossen icke 
själv visste vad fattigdom var. "Jo, kära du", sade han, " jag frågar om 
alla här i kapellaget tvingas äta så litet som ni, stackare."



"Äta, som vi?"



"Ja."



"Vi ska nog äta, må herrn tro, bara far kommer hem med fisken. Men visst 
har han dröjt länge nu, och längre än andra", tillade gossen med en blick 
åt sidan, som till hälften dolde sitt sorgsna mod.



"Men hur kommer det sig, att man fiskar om söndagen?" frågade adjunkten.



"Jo, herre, fisken håller ingen helg, och därför får ock den, som vill 
ha'n, icke helga, utan när stimmet kommer, så måste en ut med don och med 
redskap, om en vill ta något."

"Du kan ha rätt. Och din far har varit borta längre än de övriga 
skärfolket?"



"Ja, sedan början av veckan, herre, och det är allt länge. Mor tror att 
han farit över åt Öland, för Sven Carlson har sett att han miste sin båt i 
stormen i tisdags och räddade sig nätt och jämt över i en annan farkost; 
men han kommer väl hem med det stora fiskelaget i afton."



"Och då får ni mat?"



"Och då får vi dansa, herre, och det är bättre det!"



Den främmande förundrades över denna hurtighet. Att stilla flera dagars 
hunger betydde mindre än nöjet av en dans. Gossen behagade honom - han 
begrep icke hur det kom sig, men han tyckte sig ha sett samma eller 
liknande ansikte någonstans förut. "Hör du", anmärkte han, "du, som tänker 
dansa, och icke är rädd att visa dig så trasigt klädd för människor, kom 
nu med till kyrkan, och räds icke mera för Gud".



"Å, herre, dansa det kan en nog. När man fått fisken på land, då är alla 
rika som Gud fader, och ingen ser efter hur en är, utan man sjunger hej 
ho! och hopp ho! - men i kyrkan, nej, adjö herre, dit går jag aldrig 
förrän far kommer hem från Ottenby, och mor tror att han har vadmal med 
sig hem åt oss alla."



"Men hon fruktar ju, att han lidit skeppsbrott?"



"Å, han kan allt simma han - far si. Men om han kommit över till Öland, 
som Sven Carlson tror, så har han en fordran vid Alunbruket för fisk sen i 
våras; och då har han köpt vadmal, och kommer hem med det stora 
fiskelaget, som väntas i kväll."



Denna unga skärgårdsbo var således omöjligt att nedslå genom några 
sorgliga betraktelser. Prästen hade väl heller icke gjort dem av annan 
anledning, än att efter sorgen sedermera kunna få trösta de små med 
religionens hjälp. Men barn behöver inte religionens tröst. De kan väl 
grina och gråta för småsaker, men det stora är dem en munter lek.



Efter dessa anmärkningar gick den goda adjunkten upp till kyrkan. - Vilket 
auditorium skall jag få idag? tänkte han.



Men skröpliga gubbar och gummor är också folk. Han gick närmare. En man 
med knotigt och fult ansikte, stödd på kryckor, mötte honom vid 
kyrkdörren, tog av sig mössan, och försökte med synbar och stor 
ansträngning att för "herr pastorn" - såsom han muttrade emellan de bägge 
tandkösa käftarna - draga upp klinkan och öppna den massiva kyrkdörren. 
Adjunkten nickade åt honom vänligt hälsande, och steg in. I sanning 
dyster. Denna åldriga kapellbyggnad, som sedd ifrån sjön på avstånd, 
synts så leende och inbjudande mitt i sin gröna trakt, uppreste nu omkring 
den inträdande endast mörka, lutande väggar. Den ställde för hans ögon 
gamla omålade, men genom tidens inverkan blanka stolpar, än här och än där 
understödjande taklaget självt eller små utbyggnader nära under taket, som 
föreställde läktare. Den främmande hade aldrig förr varit ute i 
havsbandet, och hade icke sett kapellet. Blott den härliga moderkyrkan, 
liksom dess förmögnare församlingsmedlemmar och bördiga omgivning, kände 
han; den bilden hade han under hela resan haft för sitt sinne. Nu däremot 
trädde han in liksom i en ny, oväntad och ganska allvarsam värld. De 
gistna, ej av färg men av mycken nötning mörkbruna kyrkbänkarna stod utan 
någon särskild symmetri, och de måste redan från början ha blivit byggda 
utan strängt iakttagande av vinkelmått och passare. Adjunkten såg sig 
omkring under sin långsamma vandring fram på kyrkogången till sakristian: 
han såg sig om för att få ögonen på sitt blivande auditorium. Bänkarna var 
glest besatta; likväl fanns omkring trettio eller fyrtio personer i 
strödda och tankfulla grupper. När den unga prästen tågade fram reste de 
sig så småningom alla - det vill säga, de som kunde resa sig - ty flera 
halta eller till hälften lama gjorde väl en sned och plågsam rörelse att 
komma upp ur sin sittande ställning, för att vara med i den allmänna tysta 
hälsningen eller vördnadsbetygelsen för prästen; men det lyckades oftast 
blott på ett ganska pinsamt och obehagligt sätt. Finns här då ingen enda 
ung? åtminstone de där barnens moder? Men han såg sig förgäves om efter 
henne. Han rördes och förskräcktes på en gång djupt vid anblicken av alla 
de omgivande gestalterna: ytterst långhakiga, bleka, skalliga eller 
testhåriga, rödögda eller halvblinda, antingen snipnäsiga eller högst 
uppnästa till det mesta krokryggiga var de alla, men försedda med ovanligt 
stora och klumpiga händer, såväl karlar som kvinnor, - förmodligen en 
följd av yrket. Vart han vände sig, skramlade det lite smått i bänkarna, 
antingen av en medförd käpp, eller av något knotigt knä, som darrade emot 
en bänkdörr eller kanske icke kunde hålla sig stilla emot sin egen make. 
Gubbarnas och gummornas anleten var ganska lika: de förra såg icke längre 
riktigt manliga ut, de senare icke särskilt kvinnliga: de påminde mycket 
om den lilla resten efter en stor och vidlyftig subtraktion dvs 
fattigdomen hade så när förtärt kraften och förträffligheten, att livet 
nästan syntes vara slut. Vid åsynen av alla dessa skrovliga, nästan 
spöklika figurer, bröt kall svett fram i adjunktens panna, då han påminde 
sig den predikan han skrivit, och som här nu skulle hållas. Vad är 
vanligare och naturligare för unga nyblivna prästmän, då de författar sitt 
koncept, i synnerhet när de sommartid träder in i stora och folkrika 
kyrkor, i vackra och förmögna nejder, för åhörare till hälften bönder - 
det är sant - men också till en god del herrskap vad är naturligare, än 
att de utsmyckar sitt blivande tal med ett blomstrande språk, fullt av liv 
och lust, överflödande av vackra bilder och ljuva liknelser? Hjärtat 
svallar: själva fingret, som för den unga predikoförfattarens penna, är 
poetiskt. Allt blir hänryckande: evangelium en idyll, lagen en varnare i 
älskligaste dräkt: allt blir liksom solen, eller som dagens stunder, som 
stjärnorna, som våren och liljorna, till och med som flickans milda öga. 
Men nu! För vad eller för vilka skulle nu detta glimmande koncept 
uppläsas? Adjunkten gjorde sig själv den rättvisan, att den smärta, som 
grep honom, likväl icke berodde på att han sörjde över att ha gjort sitt 
sköna arbete förgäves: han var icke fåfäng, men han började bekymra sig 
över hur denna predikan skulle låta och vilken frukt den skulle bära. Han 
var ju dessa utlevades, dessa halvkrymplingars predikant idag? Och de hade 
väl rätt att av honom höra Guds ord? Det han skrivit hade säkert, när han 
satt i sin kammare, mest haft till föremål de unga, med honom likasinnade, 
livliga medlemmarna av huvudkyrkan; och bland dem, i synnerhet en eller 
annan viss - vem vet? - ty mycket omedvetet ingår i en skribents tankar. 
Månne icke det och det sköna uttrycket stod där för den och den sköna 
åhörar . . . innan? -Ar det så omöjligt - så orimligt - eller så fult? 
Nej, det är ganska mänskligt, och ganska vanligt. Men nu! Ja - vad skulle 
allt detta bli för hans åhörare här, som han även älskade, vilkas präst 
han idag var och ville tala välsignade ord till?



Under sin villrådighet hade han hunnit hela kyrkogången fram, och inträdde 
i den lilla, låga sakristian. Där mottogs han av kapellets klockare, en 
nittioårig patriark, med vitt småknollrigt hår, och så lång, att fastän 
han kom nedböjd emot den inträdande adjunkten, nästan som en far lutar sig 
ned över sitt barn, räckte adjunkten honom dock med sitt huvud ej högre än 
till bröstet. - "Herr kapellpredikanten själv lär vara insjuknad, därför 
har jag av herr kyrkoherden blivit anbefalld att förrätta gudstjänsten 
här", anmälde den främmande. "Det är rätt, jag vet det, välkommen, vördig 
pastorn, stig in!" svarade klockaren.



Adjunkten, eller den för tillfället titulerade pastorn, smög sig långt in 
i sakristian, och sökte ta mod till sig. "Gud utser väl offret", sade han 
halvhögt till sig själv, under det klockaren tjänstvilligt, och utan 
att vara tillsagd, hängde på honom kappan - en relik av kamlott, som 
ständigt satt på en spik i sakristian för söndagens bruk. Ett litet 
fragment av spegel stod även lutat mot gallret i fönstret. Adjunkten tog 
det för att se om kragarna satt ordentligt. Spegeln rymde nämligen endast 
dem, jämte det yttersta av hakspetsen; mera behövde heller inte ses vid 
denna toalett. "Psalmnumren, herr pastor?" frågade gråhårsmannen bakom 
honom. "Var är organisten?" genmälde denne, "åt honom skall jag lämna 
numren." "Vi håller ingen oljnist i kapellet", svarade klockaren, "och det 
vore visst en onödig utgift, då här intet oljeverk finnes. Se så. Ge mig 
numren, ty det är jag som skall sjunga, innan herr pastorn stiger för 
altaret."



Intet orgelverk! . . . alltså även denna tröst berövad den musikaliska 
unga prästen, som vid psalmharmoniernas mystiska, högtidligt försmältande 
toner så mången gång försjunkit i himmelsk salighet.



Den nittioårige kamraten tog nu fram någonting ur ett av sakristians små 
hörnskåp, och kom fram till honom med en psalmbok i stort bibelformat. 
Knips och knips sade det två gånger, då han spände upp de bägge ofantliga 
mässingshäktorna, som höll samman ett par tjocka, svarta pärmar. "Se här, 
välj, vördig pastor, om han icke redan har psalmerna upptecknade." 
Bokstäver, stora som uncialer, visade sig i den uppslagna boken, och om 
adjunkten lagt den för sina fötter, så skulle han ha kunnat läsa vart ord 
ändå, så tydligt, ansenligt och kolsvart stod det tryckt framför honom.



Att här leta efter en av sina favoritpsalmer- den där 224 av Wallin eller 
2. . . av Franzén, fann han vara alldeles förgäves. Han hade väl icke 
framför sig den s k gamla psalmboken, men det var den gammalgamla, en 
samtida med Jesper Svedberg, och som undergick revision redan på Karl XI:s 
tid. "Sjunger då folket efter denna psalmbok?" frågade pastorn. "Nej, 
herre, jag sjunger ur den och folket sjunger efter mig, svarade klockaren; 
här finns ingen som brukar bok mer än jag. "



Ett bistert och strängt, på en gång karolinskt och lutherskt allvar 
började liksom med ett ramtag gripa omkring den anlände unga prästmannen. 
Men han var själv en man av ande, därför kände han när en ande fattade 
honom. Han vände några blad, och såg på en annan strof. "Tag den här 
psalmen", sade han, "och så den här till predikstolsvers, och sedan den 
här- och den här till utgång." "Gott, herr pastor, bättre kunde jag icke 
välja själv." Klockaren gick ut.



Med långa men icke vacklande steg gick patriarken ut i kyrkan, och hängde 
upp de angivna numren på svarta tavlan. Detta var ett högtidligt 
ehuru nu ej nödvändigt bruk, ty ingen av de närvarande hade psalmbok, mer 
än han själv. Han tog upp, stod i ett hörn framme i trakten av altaret, 
där den svarta klockarbänken stod och började sjunga med hög stämma. 
Rösten var sträv och stundom gäll. men han darrade icke, och drillar 
hördes inga. Knappt hade han slutat sin första eller inledningsrad, förrän 
alla de närvarande föll in i psalmen - och pastorn steg fram i 
sakristidörren för att höra och deltaga däruti.



Vilka stämmor! Dessa benrangelsfigurer hade munnar allesammans!



Bröstet började vidga sig på pastorn där han stod. De trettio eller fyrtio 
sångarna och sångarinnorna hade ingen enda vacker röst, men de höll både 
de höga och låga tonerna. Allt gick unisont och snörrätt åtföljande 
varann, såsom det brukas i församlingar utan orgelverk. Men det gick 
tillika så disciplinariskt och korrekt, att det tydligen påminde om en 
duktig korpral i sångexercisen. Han stod där också själv, mitt framför 
dem; det syntes nog att han inte var att leka med vid varje slutton drog 
han sina buskiga ögonbryn högt upp i pannan, och såg glädjefull och 
lycklig på sina barn, de där gubbarna och gummorna, som han förmodligen 
alla haft till sina små disciplar en gång i världen. Den eniga sången blev 
stundom så stark, att taket tycktes vilja lyfta sig, och några av 
fönsterrutorna darrade tydligt. Pastorn såg emellanåt bortöver till den 
väldige tonanföraren: hade han nyss tyckt sig vara en son åt den övriga 
församlingen, så fann han sig nu vara en sonson åt den grålockige, som 
sjöng i koret. Och jag skulle predika för dessa? tänkte han.



Psalmen var slut, och predikanten gick fram till altaret för att börja 
gudstjänsten. Han fann handboken där redan uppslagen åt sig, gjorde den 
inledande bönen, och vände sig därefter med boken i handen till 
församlingen. I början litet darrande men snart med stadig, full och skön 
röst läste han ur boken de föreskrivna heliga orden.



Under det han läste, såg han då och då upp på dem han hade framför sig i 
bänkarna, och som han läste för. Vilka såg han? Var de desamma?



Samma knotiga, bleka anleten, med ögonen tindrande, och alla huvuden till 
hälften framsträckta med spänd uppmärksamhet. "Vad har icke redan psalmen 
uträttat? Guds ande är med oss!" tänkte han vid altaret, hans mod stärktes 
och han läste med allt stadigare, högre och kraftfullare röst ur 
handboken.

"Jag fattig, syndig människa, som i synd både 
avlad och född är, och jämväl sedan i alla mina livsdagar. . ."



Aldrig hade han läst dessa ord så som idag; han sjönk på knä på 
altarpallen, het av en ny känsla. Den bräckliga, knäböjande synden hade 
han överallt framför sig. Det ljusnade runt omkring honom i den lilla, 
låga, dystra kyrkan: hans egna öron lyssnade med förvåning till de ord 
hans egen mun uttalade: andakt i höga rytmer flödade från hans läppar. Han 
lärde sig nu, där han stod, vad det var som han lärde de andra.



Efter syndabekännelsen steg han upp, och hela församlingen steg med knak 
upp jämte honom. Nådens vingar bar de förlorade, och hoppet gav de svaga 
kraft att stå. Innan predikanten ånyo vände sig bort från dem, såg han på 
dem med brinnande, hastiga blickar. "Och jag - jag syndare - jag skall 
predika för dessa! (tänkte han). Hur skulle detta gå? Och se, likväl, hur 
alla deras ögon litar till mig? efter tröstefulla ord hungrar de? O, min 
Gud! och jag - vad skall jag säga dem?" Med denna förkrossande självkänsla 
vände han sig om till altaret såsom man brukade, och fullgjorde de 
föreskrivna bönerna efter handboken.



Han steg ut från altaret. Hela församlingen följde främlingens gång, icke 
numera av nyfikenhet blott. De tycket väl att han läst för dem ur hjärtats 
grund. Han gick ånyo in i sakristian. Psalm sjöngs nu åter, och slutligen 
predikstolsvers. Medan klockaren var därute och sjöng, föll den nyinvigde, 
oerfarne prästmannen ned på sina knän därinne för sig själv i sakristian. 
I större och mer skakande förlägenhet har ingen redlig människa känt sig. 
Han bleknade som lärft, när han hörde predikstolsversen sjungen till slut. 
- Nu var intet mera kvar därav! - Han måste ut - han måste - han måste 
predika!



Och han tog hastigt mod till sig och gick ut; han gick upp. Han stod redan 
i predikstolen.



Så tyst, så utan ringaste ljud har ingen församling tagit emot sin präst. 
Icke blott för att han var dem så ny, så ung - med en underbar gloria av 
andlig blygsamhet - av hög skam - sken omkring honom. Det var en ring av 
blygsel omkring honom, ej av tölpighet- men, ännu en gång sagt, av skam - 
denna hemlighetsfulla förvåning, som ett ungt sinne känner, då det i hast 
befinner sig stå inför himmelen och inför jorden - att vara Guds talesman!



Han sade ännu ingenting. Hans blekhet, hans skinande ögon, hans långa 
tystnad, allt ökade de åldrigas uppmärksamhet. Alla, som kunde se, såg på 
honom och på honom blott. Han märkte detta själv, och det drog hans 
nerver ännu mera tillsammans. Slutligen öppnade han sina läppar med en 
blick mot höjden: "Fader, jag har syndat, inför dig har jag illa gjort", 
yttrade han med en svag, men melodisk och därför ganska hörbar stämma.



Var detta hans ingångsspråk? Det naturligaste hade varit, att han sträckt 
sin hand in i sin ficka, tagit upp sitt koncept och predikat ur det. Men - 
han hade knäppt sina händer tillsammans och kunde ej öppna dem - han 
mindes ej ett ord ur sitt koncept - han kunde icke tänka på att det ens 
fanns till i världen.



Han teg åter, efter de orden, och såg sig omkring. Församlingen väntade 
förgäves, att han som brukligt skulle säga sitt citat och var 
ingångsspråket stod. Orden stod skrivna i hans hjärta, men han citerade 
icke det.



"Fader, jag har syndat! Jag har illa gjort inför dig och inför människor." 
- Åter teg han.



Det är en stor sanning, att ålderdomen i varje århundrade ser på ungdomen 
såsom på sin präst, sin anförare, sin hjälp, sin styrka. Det är de unga, 
som skall draga världen fram. Gud själv var blott en trettiotre års man, 
när han dog för världen, och införde ett nytt levnadssätt genom korset.



Varje hjälte, varje föregångsman, varje grundläggare har varit en ung man. 
Efter kommer senater av vördnadsvärda åldringar, som sätter sig att skipa, 
att utföra hans verk; och de konserverar det grundlagda - tills en ny 
yngling kommer, som för människorna ännu ett steg fram, varpå åter de 
gamla sätter sig att utföra, upprätthålla och bevara detta. Sådan är den 
goda och sanna gången framåt på jorden. Bara en yngling har varit Gud: men 
han gick i spetsen för de övriga. Ingen rättskaffens, kunnig och 
vördnadsvärd åldring finns, som ej erkänner att så är, så alltid varit och 
så måste vara, för att vara väl.



Men det är sublimt att se, när- såsom här i kapellet - den omkring sin 
unge anförare samlade ålderdomen med ögon, fulla av tillit, väntar hans 
röst, hans manande ord, som utvisar vägen man har att gå - och denne unge 
anförare står och tiger! - tiger, ty han blygs och ser åt himmelen.



Det är sublimt, när en ung man är redlig. Han är icke då en charlatan. Han 
tiger- ty vad skall han säga? Han tiger - men han ser likväl åt höjden.



Tredje gången öppnade han sina läppar och sade: "Fader förlåt mig! Förlåt 
mig för det jag har vågat - jag har dristat stiga fram att vara 
förkunnare av dig ibland människor här! Och jag är en syndare -jag som 
står för eder att tala; och I ären syndare, I som sitten och av mig 
förvänten tröstens och nådens ord. Vad skola vi då säga varandra? Låtom 
oss bedja tillsammans. Herre Gud, himlarnes och jordens konung! Härarnes 
Gud, Zebaoth! Se icke på vårt elände. Vår skröplighet ligger inför dörren 
till ditt hus: våra ben äro förkrossade, och dödens ängel blåser på vår 
förvissnelse. Men du, Herre, trampar icke på den som ligger, den rökande 
veken utsläcker du ej, och honom som äter ibland hundarne sänder du mat 
ifrån ditt bord. Till dig komma vi, hungriga, nakna; i mörker sitter vår 
själ, och i köld vår kropp. Jesus Kristus, du nådenes sol, gå upp och lys 
över de förtappades land - marken är torr, och dess vida remnor gapa av 
törst. Våra vattubäckar giva intet vatten, och skyarne äro förseglade att 
de icke regna. Men så är det sagt, att du har älskat oss! Du har icke 
försmått de usla - o Herre, hur kunde du se till oss? Du har nedstigit och 
varkunnat dig över den blinda, den spetälska har du helat, och den döda 
uppväckt. Du har icke räknat för rov att äta ibland syndare - vår vän är 
du! Du har bett för oss hos din Fader - du har svettats blod av djup 
ångest, du har givit dig i dina fienders händer för vår skull, och korsets 
träd har du icke skytt. Dig, o Son! som har övervunnit döden, dig, Jesus 
Kristus, har min håg utvalt i dag, och mitt hjärta älskar dig, att jag får 
vara delaktig av din seger jag tror, att jag får vara din, och du är min 
hälsa. Borta, borta är nu den försvunna rök, som hette synd: dig, Herre, 
älskar jag över allt, över allting i himmelen, och över allting på jorden 
- och du är den, som gör allting ny åt mig. Förkrossade voro mina lemmar, 
men det är såsom det intet var. Jag tror på dig, att du vill älska mig! 
Hädanfaren är då plågan, och det förmultnade har fått en uppståndelse i 
min själ. Si, svarta voro min andes kläder - men jag vill avlägga mitt 
onda väsende och fly mina gärningars gamla gestalter. Dock vad kan jag? Du 
är ensam den som förmår, låt din blod i mina ådror, att jag blir en ny 
människa, sådan som jag förr aldrig varit."



Så talade han vidare, och hela hans inledning blev icke annat än en bön. 
Slutligen sjönk han ned för att med församlingen tyst säga Fader-vår. När 
han härvid stod lutad emot predikstolen, och var nära amen, kom han 
händelsevis att kasta sina ögon bort i en vrå av kyrkan, som han tidigare 
icke sett. Där upptäckte han likväl en gestalt, som icke syntes gammal. 
Det där är utan tvivel deras moder, hon som kanske mistat sin man i 
vågorna, tänkte han. På grund av sina gamla, trasiga kläder hade hon gömt 
sig undan i denna vrå; hon tycktes lungsiktig och genom övermått av 
arbete mycket avtynad; i det magra ansiktet var ögonen helt stora och sken 
mittemellan förtvivlan och kärlek.



Predikanten, som hittills blott improviserat inledningen, påminde sig i 
hast, att han skulle ha ett ämne för sin egentliga predikan. Den, som 
talar oförberedd, har fördelen att kunna ta emot växelverkan ifrån dem han 
talar till, och därigenom alltid sättas i förhållande till dem, ja, i 
förening med dem. Den, som utarbetar sitt koncept hemma, är väl säker att 
det går ihop hemma; men huruvida det icke skall gå förbi de tilltänkta 
åhörarna såsom en okänd vind, vet han icke. Predikanten reste sig nu och 
läste upp dagens evangelium: det var femte söndagen efter trefaldighet och 
handlade om det stora fiskafänget, Luk. 5. Sedan han läst upp det, sade 
han: ämnet för vår betraktelse i dag skall vara "Gud gästar de faderlösa 
vid sitt bord, och till änkans böner lutar han sitt öra".



När han upprepade detta andra gången, reste sig hela församlingen och såg 
på honom, ej utan förvåning, ty ett dylikt predikstolsämne hade de ej 
hört; det liknade mera blott ett ingångsspråk, även det. Men ingen av de 
närvarande var icke en faderlös, eller en änka, eller en änkling. Allt vad 
han sade var ord till envar. Han band samman sitt ämne med texten, och 
talade om hur Kristus också kallat fiskare till sina första bekännare; och 
att de skulle vara människors fiskare. Men hur skulle de vara det? Icke 
därigenom att de, såsom Petrus, vandrade ut och predikade ibland 
hedningar; utan därigenom att de inbördes och ibland varandra utförde Guds 
välgärningar, älskande, mättande och klädande varandra. Så vunne de 
varandra, och vunnes alla åt Gud. Därigenom upphämtade de varandra, och 
upphämtades: de var fiskare, men dessutom själva även fiskar, tagna i Guds 
stora notvarp. Och hur gästar nu Herren de faderlösa vid sitt bord? 
fortsatte han. Jo, Gud gästar de faderlösa redan på jorden; då människor, 
fattade av Hans ande, gästar de faderlösa i Hans namn vid sina bord; ty 
människors inbördes barmhärtighet är Guds egen barmhärtighet, och han 
lutar sitt öra till de förkrossades böner, redan på jorden, på det sättet, 
att Hans ande uppmanar, kallar och driver den människa, som mera har, att 
bistå den, som intet har.



Det låg, såsom vi hört, ingenting ovanligt i prästmannens framställning; 
om icke det, att han talade till dem, som han talade till, och det rörde 
dem besynnerligt och eget att behandlas såsom fiskare, vilket de alltid 
varit. Han talade både varmt och med sans; han talade så enkelt som bland 
vänner, och han fann det till slut så lätt på predikstolen, som om 
han varit i ett gott samkväm, där inte heller koncept används. Han yttrade 
inga märkvärdigheter, ingenting att skriva upp; men kristendomens storhet 
består i att vara liten, och salighetens väg är såsom den smala, knappt 
synliga gångstigen genom en grön äng där ekar växer, och några himmelshöga 
popplar utgör det fjärran målet.



Allt som han sag hur församlingen upplivades, steg också hans eget mod i 
kristlig glädje, och slutligen upplevde han den lutande, antika 
kapellbyggnaden såsom ett ljusens hem.



"Detta är Fadrens förlåtelse" - slöt han - "att vi tro på Sonen; ty när 
Kristus bor i oss och gör oss levande, så att vi fly synden, då har synden 
ingen makt längre, och vreden kommer oss icke vid. Så är en ljusastake 
uppsatt i det mörka rummet: den som icke tror, han är redan dömd, men den 
som tror på Sonen och bliver beståndande i kärleken, han kommer aldrig 
under domen. Amen."



Man gick ut ur kyrkan.



Det var middag, och den skönaste sommardag.



Utkommen på kyrkvallen hälsades adjunkten ännu av några kvarblivna halta 
och rangliga gestalter, som med de vänligaste blickar tycktes tacka honom 
för predikan, och sedan, jämte de övriga, kröp in, var och en till sitt.



"Var skall jag äta middag?" Denna tanke föll honom in, när han spatserade 
ensam vid knuten av kyrkmuren. Han hade varit uppe sedan fem, hade åkt 
flera mil, och var, prosaiskt att tala, hungrig.



Hans tankar gick till henne, som han sett i den där vrån. Besynnerligt, 
att han ej såg henne på kyrkvallen? Förmodligen hade hon smugit sig hem 
till de sina, som kanske var ännu hungrigare än hon, emedan de var friska.



Efter en liten stund kom han upp på en höjd, varifrån man hade en vid 
utsikt, ej blott över kapellets omgivning, men långt och brett ut till 
havs. Här, till hälften lutad emot en hög, mossbevuxen, kantig sten, sag 
han en varelse, stillastående, tyst, blickande oavlåtligt bort åt vågorna. 
Han gick fram; han fann att det var hon. Det var modern, som stod och såg 
så långt - så lång ut - efter fadern.



"God middag!" sade han.



Den fattiga ryckte till. Men hon hämtade sig: hon såg, att det var han, 
som nyligen predikat för henne så vackert, och lovat hennes barn en fader. 
Hennes anlete var icke intagande mera; men det syntes tydligt, att kroppen 
en gång varit skön, och att själen är det ännu.

"Kom in, min vän, och låt oss gå till edra barn", sade han, "de 
väntar er; det är middag."



"Herr pastor", svarade hon, "jag väntar, att det södra fiskelaget skall 
komma hem. Det måtte dock snart komma!"



"Har er man farit ut med det?"



Hon såg förvånad på honom, liksom frågande, om han kände hennes historia. 
"Jonas", svarade hon långsamt, "Jonas är en vild och djärv sjöfågel."



"Jonas? heter er man- "



"Var han är, det vet nu Gud. Men om han icke drunknat så kommer han väl 
hem med fiskelaget, herre."



"Ha förtröstan. Men stå icke och se ut på det ödsliga havet, följ med mig, 
så går vi in till edra barn."



"Herr pastorn gå in till oss? nej - nej -"



"Sörj icke, det är helg i dag; kom!"



Hon övergav havets åsyn, vände sig om, och följde den goda, vänliga 
prästen. Sedan de gått ett litet stycke tillsammans, möttes de av den 
långe, gamle, gråhårige klockaren, som tycktes söka "herr pastorn", och 
nästan med öppna armar kom emot honom, när han blev honom varse. "Ack, 
vördig pastor, sade han; jag har sökt honom, och jag har en ödmjuk 
förfrågan, om den ej upptages illa?"



"Visst icke, min vän."



"Ja si - kapellpredikanten, herr Ek, ligger sjuk, och han bor i 
prästgården, som är en halv mil härifrån kyrkan; och vill vördig pastorn 
träffa honom till middagen och hälsa på honom - såsom herrar präster 
brukar - så finns det ingen annan möjlighet för vördig pastorn, än att gå 
dit, ty vi fiskare brukar ej hästar - och - "



"Jag har icke tänkt söka honom, jag känner honom ej."



"Nå si, det är så jag vill ha det. I fall, jag tänkte bara, om herr 
pastorn icke skulle försmå en fattig klockargubbe - så har jag en enkel - 
mycket enkel middag att bjuda på, tocken som fattigt och sämre folk kan 
ha."



Denna karl måste ha fått uppfostran, tänkte adjunkten, eftersom han redan 
lärt sig att såsom inledning nedsätta sitt eget värde och kallar sig själv 
sämre folk, vilket ingen gör, utan att i någon mån vara vad man kallar 
bildad. Denna känsla gav karlen en bismak i den unga prästens tycke. 
Likväl svarade han honom ganska vänligt: "Jag tackar er för inbjudningen, 
vid läckerheter har jag aldrig vant mig."



"Nå si då så - det är rart - var så god och stig in med mig i min låga 
stuga." Han pekade bort åt byggnaderna söder om kyrkvallen. 
Huset, som han pekade på, var synbarligen det 
högsta och största av dem allesammans. "Var så god, vördig pastor - men 
jag maste bedja mycket om ursäkt, ty jag är en änkling, måtro, och en 
annan förestår huset, så där, så - men vördig pastorn ursäktar väl - "



"Tack, fader klockare. Men jag är redan bortbjuden till middagen. "



"Vad"? sade patriarken, rätade upp sig och sag sig förundrad omkring. 
"Vem? till vem? och någon skulle då ha kommit före mig här? Jag tror ingen 
i kapellet kan härbärgera herr pastorn."



"Jag är bjuden på middag hos den här hustrun och hennes barn." Ingenting 
kan måla de bägge närvarandes ansikten vid denna förklaring. Den fattiga 
hustrun såg med en underbar bestörtning, blek och ändå nästan i hemlighet 
glad på predikanten; men klockaren rynkade näsan. "Till henne? Vördig 
pastorn känner henne?" "Jag har icke sett henne förrän i dag."



"Hon har sina åtta, nio ungar, vet vördig pastorn; men om hon har en stol 
att sitta på, skall jag icke säga - och vad ni skall äta, men mat blir det 
dock icke - hm - men se, de förnäma brukar alltid skämta."



"Jag skämtar icke. Jag tror visst, att min goda värdinna här är fattig, ty 
jag har redan varit inne i hennes hus och sett hennes barn."



Hastig rodnad och blekhet omväxlade på den förundrade moderns ansikte.



"Men", fortfor prästen, "jag är själv fattig, och jag är dens tjänare, som 
lovat sitt himmelrike åt varje nödlidande, som är from."



"Men, vördig pastorn känner icke denna kvinna. Hon är, skam att säga, den 
sämsta i kapellaget - jag vill icke säga, att hon är den fattigaste (ty 
vem är icke fattig och arm hos oss i skärgården, gunås!), icke heller, att 
hon är den oklokaste, ehuru ingen förnuftig skaffar sig så mycket barn, 
och vi i den magra skärgården aktar oss för det - men, men (tillade han 
hastigt, då han sag prästens ovilja) hennes fader var -"



"Ha - så tig! tig, ni Ola Svenson!" utropade kvinnan.



I hennes ansikte uppmålades hastigt en hög, nästan adelig harm, då hon 
hörde sin far citeras.



"Ja - ja - det är så", inföll klockarn, "vördig pastorn bör veta vad folk 
han har att göra med, och vem han går in till, att icke hans händer 
smutsas, såsom det heter. Ty far hennes var en tjuv, vördig pastorn, en 
stortjuv, som slitit spö vid Kalmar. Det må jag veta, och vi vet det alla 
här, och fädernas missgärningar drabbar in på- "



"Har också hon stulit?" frågade prästen med en sträng blick på den 
gamle patriarken.



"Nå nå da, jag säger icke det. Nej kors då, det har hon visst icke. Nog är 
hon ärlig, såtillvida - och skulle någon beskylla'na för det, så vore jag 
den första, som skulle försvara'na - ty jag har sett henne från barndomen 
och känner'na, och hon har sjungit för mig; men hennes far var en tjuv, 
det var han, och därför dras hon med fattigdomen. "



"Jag skall säga er, far, hur det språket lyder, som ni började, men icke 
avslutade. Gud säger: fädernes missgärningar drabba in på barnen, de som 
mig hata; men jag gör barmhärtighet till mång tusen på dem som mig älska. 
Har ni icke hört det? Så må ni veta, att fäders ära och goda gärningar 
hjälpa icke barnen till sann ära, om de själva äro usla och ärelösa: 
likaså bliva ock fäders missgärningar icke barnen till vanheder och ont, 
varken inför Gud eller rättänkande människor, om de äro bättre än fädren. 
Yttre armod kan hon väl hava att kämpa emot, såsom en följd kanske av sin 
faders brott, varom ni talar; och måhända också mycket för det, att I här 
ären elaka eller oförståndiga nog, att ej vilja bistå de värnlösa, som 
intet ont gjort, blott för att de härstamma ifrån vad ont gjort. Men Gud 
stygges vid sådan orättvisa, och skall hjälpa dem, som människor ej vilja 
bistå. Jag går till henne och hennes barn: kanske skall vi svälta till 
middagen, ty inte heller jag har ätit sedan fem i morse - men - "



Klockaren vände sig bort med en halv bugning, muttrande vresigt mellan 
läpparna: "Jag tycker väl man borde kunna skilja mellan folk ändå, och se 
vem man har att göra med. Men tockna är de där unga duvhanarna, när de 
först släpps ut från konsistorium! Bara de blir äldre, folkar de nog till 
sig", tillade han tyst för sig, och gick.



De andra bägge avlägsnade sig ifrån kyrkvallen och kom slutligen till 
sjöstranden, där den lilla stugan låg, enslig och avsides ifrån kyrkbyn. 
Den trasiga barnskaran kom utspringande, och snart var modern så omringad, 
att hon knappt kunde stå på benen. Den äldsta brodern, som vi redan lärt 
känna såsom syskonens talesman, öppnade dörren med en viss artig 
ställning, som ej saknade sitt behag.



En angenäm lukt mötte dem i dörren. Modern hade redan ett glatt ansikte. 
Barnen hade lövat stugan och strött granris för att glädja henne vid 
återkomsten från kyrkan. Det här skall Jonas tycka om, när han kommer, 
sade hon halvhögt, och steg in.



"Mor, ni är rik", sade prästen: "Så många barn, så friska och hurtiga 
alla! Skada, att ni själv nu synes litet sjuklig- det beror kanske på för 
mycket arbete, men var glad - förtröttas icke - snart kommer er man, 
och här blir mycken fisk i huset."



"Fisk! fisk! fisk!" - Detta tredubbla utrop ifrån alla barnen hade på en 
gång en ryslig och högst karakteristisk ton. De var skärgårdsbor - 
fiskälskare - för vilka fisk är representanten av allt livets goda. Fisk 
är pengar, fisk är kläder, fisk är hus och hem, nämligen medlet att vinna 
allt detta. Det var något ganska rått i utropet, men det lindrades i 
prästens öra genom påminnelsen, att utsvultna barn får man förlåta, om de 
med någon passion, om de med en viss feberlik vildhet utropar namnet på 
deras närmaste, största, oskyldigaste behov.



"Tyst, barnungar!" befallde modern.



"Säg mig", sade adjunkten för att avleda detta sorgliga ämne, "har ni 
aldrig varit i Kalmar? Jag begriper icke, jag tycker att jag sett ert 
ansikte någonstans?"



"Nej", sade hon, "jag är barnfödd här i skären; och har ej varit till 
någon annan stad än Karlskrona" - tillade hon med en min av ganska 
melankolisk, men intagande färg.



"Det var för att hälsa på morfar, ser herrn, i ankarsmedjan de kallar", 
yttrade den nioåriga talesmannen helt muntert, och, såsom det tyckes, 
ganska okunnig om både ankarsmedjans ändamål och morfars öde där.



Den unga prästen ryste. "Låt oss icke tala om det", sade han åter, 
avledande. "Ni har många barn - för er har väl inga barn dött?"



"Nej", sade hon, "de lever alla."



"På detta sätt välsignar Gud. Sällan hör man, att barn dör för den 
fattiga."



"Det är också en glädje, när man har något åt dem, stackare - och man icke 
fruktar, att de av nöd ska bli. . . med tiden."



Det hon fruktade de skulle bli med tiden, yttrade hon icke hörbart. Men 
den okonstlade pojken, äldsta sonen, utropade utan skonsamhet: "Tjuvar? Å 
nej - det ska vi väl icke bli, som morfar, nej men. Jag tänker bli sjöman, 
och göra långa resor som far min, och tjäna pengar som gräs, och komma hem 
och lösa ut morfar ur smedjan . "



Så svärmiskt hoppfullt målar barndomen. Till och med den sorgsna modern 
smittades av en snabb glädjeskymt, och hennes stora ögon började glimma i 
det magra ansiktet.



Åter sade prästen, för att leda ämnet åt annat håll: "Ni är då i hela byn 
den rikaste på barn? Jag gissar att klockarn själv har få?"



"Klockaren? han har inga barn, herre. Han har haft en son, som



dog för många år sedan: därför är det icke konstigt, att han är rik och 
samlar var sommar stora pengar för sin fisk, som ingen äter upp."



"Ja, ser ni; han saknar likväl vår Herres största välsignelse, Gud älskar 
honom mindre än er. Han syntes mig också stolt och hård nog."



"Pastorn skall icke tänka illa om honom; han är en rätt hygglig man och 
icke elak, fast han är den förnämsta och rikaste i skären och har fem 
båtar, som hans drängar ror i det stora fiskelaget; så herrn må icke undra 
över att han är litet hög av sig. Jag har sjungit vackra psalmer för honom 
som liten flicka - och han var alltid så sträng, men så sjöng vi bra för 
omaket."



"Sjunger också edra barn?"



"Åja", utropade talesmannen.



"Tyst du, när folk talar."



"Men syster, skall herrn se - hon sjunger utomordentligt!"



"Syster!" - Prästen såg sig om på de små flickorna.



"Nej då, ingen av de där."



"Har du då någon mer syster?"



"Ja visst, Lena vet jag."



"Ni har således ännu flera barn, mor?"



"Ja, herr pastor, äldsta flickan är ute och arbetar, hon är tolv år." "Hon 
är präktig, skall herrn tro; och förnäm och rart klädd; om hon bara kom 
hem, så att vi fick se henne snart igen", sade talesmannen.



"Var arbetar hon?" frågade adjunkten aningsfull.



"Hon är på Värnanäs, herre."



"Ah" - utropade han - "där har jag ansiktet, som jag påminde mig att jag 
sett någonstans. Mor, jag skall hälsa er från er goda, snälla, vackra 
dotter. Det är på henne jag känt igen er."



"Vad, herr pastor?" - Modern och alla syskonen såg på honom med ögon så 
glänsande, och rörelser så livliga, som när man väntar sig höra världens 
viktigaste nyheter.



"Jag skall hälsa er ifrån henne; jag träffade henne på Värnanäs i morse. 
Jag kan förstå att det var hon, hon liknade er, mor. Hon visade mig vägen, 
och jag är henne tack skyldig. Har hon en god tjänst där på Värnanäs? 
Arbetar hon hos majorskan Mannerskantz?"



"Tror herrn det!"



"Hur så?"



"Å nej - hon är barnflicka hos fogden på herrgården. Jag tänker 
det är gott nog åt Lena. Gud ske lov hon har en 
god tjänst."



"Hon är rar och fin och förnäm!" utropade två av de äldsta småflickorna. 
"När hon var hemma sist, så såg vi henne. Hon gav oss var sin stora 
skilling, som är sex styver, det är så mycket som två mark fisk, herre."



"Få se, om jag icke har en liten hälsning med mig åt er ifrån henne", sade 
prästen och tog upp ett smalt vitt band ur västfickan. "Hon tappade detta 
på vägen; jag, som gick efter, tog upp det. Det skall du ha", sade han åt 
den största av flickorna.



Nu vart glädjen högljudd. "Tocket band, tocket rart band! det är syster 
Lenas! Lenas band! Lenas band!"



De sprang omkring; de provade, än på sitt hår, och än på armarna, det 
alnslånga smala bandet, som förmodligen tillhört en blöja eller ett 
barnlivstycke. Syster Lena stod i deras ögon på en stor och härlig plats, 
var en så märkvärdig person, och så viktig, som när småfröknarna hemma på 
ett adelsgods får nyheter ifrån sin vid kongl hovet anställda syster, 
grevinnan den, eller friherrinnan den.



Prästens betraktelse avbröts av att dörren öppnades. Den långa, gråhårige 
klockaren inträdde. Hustrun började redan skälva; men en blick från 
klockaren stillade genast hennes oro. "Elin!" sade han, "jag ser att det 
ännu inte är dukat till middagen åt pastorn; och eftersom din man, Jonas 
den muntergöken, ännu är borta och har nycklarna med sig till visthuset, 
så är det icke underligt, att du icke anrättat bättre. Du har ju känt mig 
ifrån din barndom - och vet nogoch nu hade det varit min ödmjuka förfrågan 
och begäran (fortsatte han med en bugning för predikanten), att mor Elin 
med hela sitt hus och sitt rara främmande ville smaka på hos mig i dag. 
Men sedan så har jag tänkt, att hon kommer icke hem till mig - det brukar 
hon sällan - och låter icke barnen komma upp i Storbyn, av samma skäl, som 
de icke kommit till kyrkan i dag- och det förstår jag nog, att vördig 
pastorn icke heller kommer till mig utan dem - därför har jag tänkt, om 
mor Elin tillåter, så bär Kersti hemifrån mig några fat fisk hit in av det 
ringa, som skärgårdsbon har."



Mor Elin svarade intet, men hennes blick upp på den långa, gråa patriarken 
var rörande: troligen hade hon sett så ut i sina dar som flicka, då hon 
sjöng upp sin psalm för honom. Men han såg litet blyg och ångerfull ut för 
pastorn, under det hans tjänsteflicka Kersti bar in det ena upprågade 
fatet efter det andra av skärgårdens yppersta läckerheter. Skjuten 
sjöfågel saknades inte, och en stor brännvinsflaska av nyaste sjömansmodet 
från Nobeln (Kristianopel, närmaste köping) kom i följe med gott 
bröd och färskt smör.



Barnens ysterhet sjönk ned till vördnad och tystnad vid åsynen av allt 
detta, och de smög sig bort i vrårna. Man är alltid förlägen vid det 
ovanliga. I sällskap med hungern, deras vardagsgäst, hade de varit 
förtroliga, hurtiga, oblyga: nu, framför all denna mat, stod de häpna och 
litet stela.



"Nej, nej, bry dig icke, Elin lilla", sade klockaren vänligt viskande till 
hustrun, då hon, för att ändå på något vis vara värdinna, ville taga fram 
sina två tallrikar av porslin och ett glas. "Låt det vara. Kersti har allt 
sån't med sig i knytet. Och låt ungarna komma fram till bordet. Den här 
pastorn tycker om sådant. Låtsas inte om något, säger jag."



Man började, och adjunkten å sin sida låtsades inte heller om något. Han 
skulle väl för mänsklighetens skull ha önskat, att dessa välgärningar 
kommit mor Elin och hennes barn tillhanda, även utan honom. Men, Gud vare 
lov för det som var.



När man ätit en stund, öppnade skärgårdens patriark sin mun till samtal 
med sin egentlige gäst, dock alltid litet skygg och liksom rädd för honom. 
"Det är en särdeles stor glädje", sade han, "och en underlig Guds nåd", 
fortfor han, "när en ny, ung pastor, som vi förr aldrig sett, kommer och 
hälsar på oss borta i världens ända här vid vattnet. Jag har väl också 
varit bland folk, fast jag är en fattig man, och jag har sett Kalmar i 
mina dagar. Där är en för härlig domkyrka, herr pastor: det var en rik 
man, som kunnat bygga upp en sådan kyrka?"



"Ja, det är en ryktbar och skön byggnad", sade adjunkten, "ett vackert 
minne av konung Karl XI och hans store byggmästare Tessin. Kanske finns i 
Göta rike, utom Lunds domkyrka, inget härligare Guds hus. Det är en 
glädje, när de rika vill använda sina ägodelar för att utbreda vad gott 
och ädelt är på jorden; och de kan bevisa det på många andra sätt än just 
i att bygga hus."



"Herr pastor", sade klockaren avbrytande, "jag tror de rika skulle göra 
vad gott och älskligt är, bara prästerna alltid sade till åt dem."



"Men de rika" (inföll adjunkten med en blick på klockaren såsom svar på 
hans nyss gjorda hemliga ursäkt), "de rika som är kristna, bör själva 
påminna sig barmhärtighetens plikt emot sin nästa, även då prästen icke är 
tillhands, ty han kan inte alltid stå vid deras sida."



"Ät, mor Elin, och lägg för mera åt Lars", påminde gubben, med en vänlig 
blick åt den förlägna modern och de försagda barnen. "Ät, kära barn!"

"Det är ett nöje, när man är gammal", fortfor gubben, "att minnas 
den tiden då man själv var pojke. Jag har varit så ung som herr pastorn", 
sade han med en tårfylld blick på adjunkten - "jag var väl icke så vacker 
och ljushårig som herr pastorn - men - ursäkta att jag frågar, hur gammal 
är pastorn?"



"Tjugotre år."



"Herre Gud! tjugotre år - ja, det är ett nöje. Jag har också varit 
tjugotre år. Men de gamla prästerna, som kommer till oss och predikar, de 
talar i kyrkan som herrn, men de gör icke utanför på kyrkvallen som herrn, 
därför si så- blir klockaren tocken som han är, som han var i dag, herre. 
Ät av fågeln också, kära mor Elin, din man kommer nog hem när som helst 
med folket - men det här är en god vildand, tror jag? Ät Jakob, Sven - "



"Truga dem icke så mycket, far; de har kanske ej på flera dar varit mätta. 
Ni kan göra dem sjuka nu genom edra välgärningar, liksom förut genom- "



Gubben avbröt häftigt: "Tro icke illa om oss här vid sjön, herre. Jag har 
aldrig varit någon ovän av fattigt folk, även om jag varit kaxig i dag, 
herr pastor- men jag kände icke herrn, och trodde att herrn valde folk, 
såsom alla här i världen brukar göra."



"Brukar göra? Ingen präst finns, vilken ej är de fattigas vän och 
beskyddare. "



"Det skall icke herrn säga - ursäkta mig annars - men det är en sanning, 
att när prästen kommer, så söker han sig in hos den yppersta och 
förmögnaste, och den fattiga ser han icke, om icke för att snäsa'n, och 
be'n gå och arbeta för att tjäna födan. Liksom här vore så gott om 
förtjänst? Drick av det här, herr pastor! Drick, mor Elin! Och därav kan 
herr pastorn väl finna, att eftersom man alltid följer den förnämas 
exempel, så skäms också vi, Gud nåde oss, för de fattiga, och vill icke 
gärna, att någon skall stiga in och se hur det är inne hos de arma i 
skären."



"Låt oss icke tala mera om det. Jag hoppas eder mildhet nu varar, även 
sedan jag rest. Hur är det, ni har icke själv hustru och barn?"



"Barn? hustru och barn - hustru och barn - jaja, herr pastor - de är döda, 
de - jag är nittioett år gammal, vördig pastor - jag var med på kung 
Fredriks tid."



"Och Gud har ej välsignat er med sin rikaste gåva?"



"Barn, herr pastor? Den Guds gåvan kostar ofta pengar att hålla sig."



Den unge predikanten blickade med en viss motvilja på den åldrige 
mannen vid sidan. Gubben såg det med ett halvt, men tomt småleende, och 
yttrade: "Herr pastorn är väl icke gift, kan jag tro?"



"Nej ."



"Nånå, det är så. Herr pastorn skulle väl vilja ha ett halvtjog barn, kan 
jag tro. Det vill alltid de unga. !"



"Det står i Guds hand, vad jag får."



"Jaja, förstås; ja visst ja."



"Men - visserligen - har man elaka, stygga, vrånga barn, så - "



"Är det ingen välsignelse. Nej, förstås det; ånej."



"Dock - har man en god och kärleksfull hustru, och är sådan själv, då 
tänker jag, att barnen med Guds nåd sällan blir elaka."



"En god hustru, ja. Förstås det, ja."



"Visserligen kan undantag och olyckor ske. Men om de, som gift sig, älskar 
varann, så tänker jag -"



"Vördig pastor, en fattig man skall se till utkomsten, och man gifter sig 
med den rikaste man kan få sig. Här i skärgården, hos oss stackare, vill 
detta säga, att jag - man gifter sig med den minst fattiga, som man kan 
få."



"Ni följde den grunden. Jag känner icke vad som hänt far; men det kan väl 
vara så, att er hustru därför icke blev den mildaste ni kunde få."



"Åja, hon dog för fyrtio år sen, ser pastorn. Men jag bor ännu i det hus, 
jag fick med henne; och därmed så har jag fisk till dödar. En kan icke mer 
begära."



"Och det blev då all er förnöjelse här i världen, fader klockare? Inga 
barn en gång!"



"Barn äter upp en, herre. Jag hade en son - slyngel var det. Men Gud 
fröjde honom, han dog för tio år sen."



"Men ser ni på dessa åtta barn far? De hade granrisat åt sin mor, och 
nämnde aldrig ett ord om mat när hon kom ur kyrkan."



"Ja, de är ej vana vid annat, stackare."



"Men er son lär ha varit van vid bättre? Därför uppträdde han kanske 
högmodigt?"



"Man gläds åt ungarna, så länge man har. Men visst, herre Gud en slyngel 
vart han - gunas så visst."



"Det var den Jan, som hjälpte morfar stjäla, herre"! utropade den äldsta 
pojken, talesmannen.



Gubben såg på honom med en grym och stel blick. "Vet du redan -pojke!" 
sade han, men avbröt sig.



Prästen blev uppmärksam vid dessa ord. Kanske, tänkte han, var 
orsaken till gubbens ovänlighet emot dessa fattiga, att "morfadern" 
förlett hans son till avvägar.



"Ja, min Gud!" utropade nu mor Elin, liksom med en suck för sig själv. 
"Nog är det visst och säkert, att hade icke er Jan varit, så satt icke nu 
min far på ankarsmedjan."



Gubbens stela ögonkast mörknade allt mer. "Ja, Gud vare oss arma nådig", 
sade han.



Adjunkten bävade. Det var således tvärtom. Det hade varit han Jan - 
fostret av patriarkens härliga ekonomiska uträkning - som förlett den där 
"morfadern".



"Trösta er, gamle, olycklige man!" sade den godlynte prästen, vänd till 
klockaren. "Om er son, såsom jag tycker det låter, varit orsaken till 
morfaderns brott och detta husets sorger, så har ni nu ett gott tillfälle, 
att hjälpa och ersätta dem därför, samt skaffa er själv den största glädje 
på gamla dar."



Gubben såg med tomma och förvånade ögonkast på prästen.



"Ja - kort och gott - jag menar, att ni skulle ta dessa barn till er, 
försörja och uppfostra dem."



"De har sin egen fader, Jonas; ja då."



"Men jag har hört, att han rest bort för flera dar sedan och att någon 
sett hans båt kantra. Måhända har han - "



"Drunknat, menar pastorn. Jaja. Jonas var alltid en vild storfisk på öppna 
sjön."



"Nåväl, så bli då änkans och de faderlösas värn. Gud har icke förgäves 
lämnat er själv utan barn."



Patriarken reste upp sitt höga huvud, och såg först förundrad på den unga 
vackra prästmannen vid sin sida, sedan på Elin och barnen. Förmodligen 
ämnade han svara.



Då i detsamma träffade ett plötsligt skri deras öron. Slag av åror jämte 
ett tilltagande hojtande utefter hela stranden.



"De kommer! de kommer! de är här! de är här!"



Fisklaget han anlänt!



"Och edra fem rikt lastade båtar" - tillade prästen uttrycksfullt.



Men ingen lyssnade nu till prästen, eller svarade på hans människoälskande 
insinuation.



Barnen flög upp. "Far kommer! far kommer!" ropade de och rusade ut. Man 
steg upp från bordet. Hastig och kort blev bordsbönen. "Mina fem båtar!" 
sade gubben tankfullt och beräknande, tog sin käpp och gick. Till och med 
modern glömde till hälften sitt främmande, i glädjen att söka upp och 
träffa sin efterlängtade, sin så länge saknade. Hon sprang ut ur 
stugan.



Adjunkten steg således också ut, och beslöt att avsides inta en hög plats, 
för att ostörd kunna titta på och njuta av den pittoreska anblicken av ett 
fiskelag, återvändande hem.



Den brokiga, vidsträckta, livliga och vimlande tavlan hade för honom 
mycket nytt. Ifrån kapellbyn hade allt levande, gammalt som ungt, 
haltande, hoppande, flåsande, skrattande, hurraropande och hattsvängande 
strömmat ned till stranden; och trettio båtar, fulla med raskt, hurtigt 
folk, män och kvinnor, nalkades med flinka årtag. Eftermiddagssolen 
förgyllde fiskeredskapen, och när slutligen båtarna slingrat sig fram 
genom vass och smidigt sjögräs, steg under sedvanlig sång alla hemkommande 
i land, fisken togs upp ur notar och redskap, och lades i glänsande högar 
på stranden. Då kom allt att se ut som den muntraste marknad, eller 
snarare familjefest. Alla barn sällade sig till sina föräldrar, hjälpte 
dem att ordna, lägga i hög och räkna fisken, fröjdades över den rika 
fångsten, hurrade - jämförde sitt med grannens - småkivade, väsnades, och 
allt var ypperligt.



Adjunkten kände sig i sanning nyfiken att få se den omtalade Jonas, 
kvinnans man. Han höll sig likväl på avstånd, betraktande det hela och 
iakttagande hur de brokiga händelserna utvecklade sig. Emellanåt såg han 
sina fattiga älsklingar, änkans barn, jämte henne själv skymta i hoparna. 
Han hörde då och da litet tjut, förorsakat av undanknuffningar. Den sämst 
klädda får som oftast ge vika.



Hastigt nådde honom ett vilt, ett förfärligt utrop, och därefter börjande 
långvariga klagoljud. Bestört skådade han dit nedåt, och såg i en lång rad 
de åtta barnen hasta bort ifrån den glada samlingen. "Han är icke med! han 
kommer icke! han kommer aldrig!" Dessa ord träffade prästmannens öra.



Deras fader? Jonas har då omkommit?



Grymma anblick. Allt var glädje - blott fattigdomen berövades även sitt 
sista hopp. Den förmögne fick hem allt: föräldrar, släktingar, barn, 
förnyat överflöd - fisk både för eget behov och till försäljning. Tomma, 
nya tunnor rullades till stranden: snart skulle inpackningar ske både för 
Kalmar, Karlskrona och kanske för själva Stockholm. Endast de faderlösa, i 
ett gråbrunt, trasigt, sorgligt tåg, vek hemskt åt sidan för de 
nedrullande laggkärlen. Bara nu icke femåringen, treåringen eller 
tvååringen - han den lilla stackarn, som nyss lärt sig gå- bara nu icke 
han plötsligt krossas under tunnorna, som snabbt rullade utför 
strandbacken för att rymma dagens fångst.

Vart gick modern? Hon hade tagit sitt minsta 
barn på armen, så att det inte skulle trampas sönder under de ivrigt 
arbetandes fötter. Hon vek bort med de sina, skygg för lyckan, som hon såg 
utbredd överallt, rädd för ljuset, plågad av själva solens strålar. 
Prästens ögon följde hennes steg. Han märkte henne gå långt avsides. Det 
var såsom anblicken av en landsflykt ifrån livet. "Finns då här intet moln 
på himmelen, till ett täcke och till skydd emot den brännande solen? Då 
sorgen går över jorden, borde väl icke ljuset le åt fattigdomen med sina 
glada strålar! Men dock icke så", utropade prästen och avbröt sin 
fantastiska monolog. "Ännu har jag hopp om hjälp", sade han, då han såg 
den sista svartgrå trasan försvinna bakom en fin, smärt ungbjörk. "Jag vet 
icke vart de nu gå; men jag skall icke lämna den patriarkaliska klockaren 
ur sikte. Han måste bli en ny fader åt dem, i den drunknades ställe."



Han blickade därför ånyo ned till vimlet. Här hade verksamheten 
fördubblats, och att det var söndag hade man alldeles glömt. Snart 
upptäckte han ibland de övriga en lång, befallande figur, ett huvud högre 
än de andra; allt klockarväsende, allt psalmsjungande var hos honom nu 
fullkomligen avlagt. Den girige fiskarhövdingen stod där ibland 
underhavande och grannar, såsom en liten avgud i sitt slag. Prästen 
upptäckte honom med en känsla, föga skild ifrån avsky. Att denna man, som 
i kyrkan varit allas kraftige anförare vid psalmsången, nu även var 
medelpunkten och huvudmannen för Storbyns övriga rörelser och fiskelagets 
viktiga förrättningar - det syntes här utom tvivel. Ett bistert och ivrigt 
räknande, ett sorterande av fiskslag, ett fäktande med nät, ryssjor, 
båtshakar och allt möjligt tyg - en skarp och sträv röst, hörbar 
mittigenom de övriga hundrades - ett gott förråd av svordomar, bisarra och 
i skärgårdens maner - detta allt var nedslående nog för den unga prästens 
hopp om hjälp för de undanflydda.



Adjunkten började räkna efter sina egna blivande inkomster, och fann, att 
tillfällig hjälp kunde han väl ge, men ett långvarigare understöd? - 
omöjligt! Sin egen pastor kände han ej ännu för personlig hjälpsamhet.



Att moderförsamlingen nogsamt skulle akta sig för annexets fattiga och för 
att rymma dem i sin församling, det visste han av erfarenhet. Och vid 
annexkyrkan sågs icke till något fattighus för kapellets egna invånare.



I dessa tankar gick han bort åt samma håll, dit de åtta med sin mor dragit 
sig undan. Han vandrade tyst, smög sig emellan träden, vilka åt 
detta håll bildade en liten hage, och hörde efter någon stund på avstånd 
ett ordande, svagt, men välljudande, och som liknade ett tal. Han kom 
obemärkt närmare. Han hörde hustrun upprepa flera av de uttryck, han själv 
nyttjat på förmiddagen. Vad är detta, tänkte han?



Hon själv, på en högre sten, hade omkring sig i gräset hela sin lilla 
församling, och hon redogjorde för predikan, som hon, men icke de, hade 
hört i dag. Den lyssnande prästens öra tyckte endast, att moderns ord föll 
sig vida bättre än hans egna gjort. De var vida varmare, mildare, mera 
ägnade att förmana, och mera ställda till själva människorna. Och den 
lilla församlingens uppmärksamhet här var också alldeles odelad. Hon 
talade om en fader, som de skulle återfå; en himmelsk fader. Låt oss nu 
vara glada, sade hon, varvid i detsamma en strid tårflod brast ut, och 
rann nedför hennes till glädje uppmuntrande anlete. Barnen snyftade stilla 
- icke högljutt och opassande. De satt i lunden så långt avsides ifrån 
kyrkbyn, att stojet från de lyckliga ej sårade, ej stack dem. Sedan modern 
hämtat sig lite, började hon sjunga en visa, föga olik en vaggsång, visst 
av henne själv författad; ty hon skildrade i den sin brudfärd, hur hon vid 
femton år gått i munter bruddans - och hon anförde sedan en ny vers för 
varje nytt år, det vill även säga, för vardera av sina barn. Också Jonas, 
den väldige skärgårdsbon, skildrade hon i varje vers i omkvädet.



Hela denna lilla gudstjänst var för prästen som en aftonsång. Han trädde 
slutligen fram. Barnen gav till ett högt jubelskri; han hade redan blivit 
deras vän. Han satte sig på en tuva i deras sällskap, och började förströ 
deras sorg med små sagor. Han var själv en man, som ännu älskade det 
älskvärda: han var endast tjugotre år.



Men med modern överlade han om en plan för deras framtid. "Jag sätter mitt 
enda hopp, näst Gud, på min äldsta dotter", sade hon. "Fast endast tolv 
år, är Lena ett klokt barn. Hon har en god tjänst, hon skall hjälpa sina 
yngre syskon till någonting också!"



En barnflicka? och hos en fogde blott? vilket stöd? tänkte adjunkten. Det 
föll honom in, att han själv skulle resa till Värnanäs, och försöka hos 
fru majorskan Mannerskantz. Likväl avskräcktes han vid tanken på det elaka 
rykte, skärgårdsbor har om sig på fasta landet. Han mönstrade i sina 
tankar det huvud, han sett framskymta vid gardinen i morse, och överlade, 
om han skulle våga hoppas på barmhärtighet däri.



"Jag skall snart resa härifran", slöt han. "Solen har sjunkit. Det lider 
mot kväll. Men jag skall icke glömma er."

"Herr pastor", svarade mor Elin, "nog går det an i kväll. Färska sår 
svider icke. I morgon blir det värre, och i övermorgon värst. Hade jag 
ändå hans lik! Men havet är girigt och vågen snål."



"Guds son skall sända eder tröst."



"Torrt blir det en gång i ögat", sade hon, "och sammanknäppta händer 
åtskiljas - men gråt bor i hjärtat kvar, och kval är de faderlösas mat."



Han vågade ej längre svara henne. Han såg en mörk, dyster strimma kring 
glansen av hennes ögon. Hon tycktes knappt märka vad som var omkring 
henne. Hon fortsatte: "Sälhunden tjuter på isen, hans fader hör honom och 
kommer till honom. Uttern har en vän, och havsormen gapar icke efter tång 
förgäves. Si, mina barn har mig - men jag har intet åt dem.



När havsörnen slår ned, tar han gäddor i sina klor och för dem till de 
ofjädrade. Lilla Anna är ofjädrad, Sven är ofjädrad, och Matts har inga 
kläder. Jakob och Kersti! var är eder havsörn? han, som skulle föra hem 
gäddor åt er?



Jag skall säga er var örnen är. Han har slagit sina klor djupt in i en 
stor, stark fisk, och den har dragit honom ned under vattnet. O-i! O-i! 
jag ser hur han stretat med vingar och näbb - ända ned - ned har han måst 
- han har måst - och det vart svart - så svart för honom där nere i 
djupet!"



Vid slutet av dessa ord, som den olyckliga utsade med hela uttrycket av en 
visionär, sjönk hon själv, överväldigad av fasa, till trädstammen som hon 
satt mot. Barnen såg på henne med stirrande, häpna ögon, och teg av 
förskräckelse.



Om en liten stund reste hon sig upp, med klara ögon, och liknade en skarpt 
lyssnande. "Vad är det? vad hör jag?"



Prästen, som ingenting hörde, tog det för en yrsel hos den fattiga 
hustrun. Hon satte sig lugnt på en sten, såg rakt ned i gräset, utan att 
egentligen se på något, och tycktes ej bestå av annat än hörsel. "Det är 
han! Jonas!" utropade hon, då och då, liksom med konvulsiviska ryckningar. 
Den äldsta gossen lyssnade skarpt liksom modern. Prästen hörde ingenting. 
"Det är i nordvart!" sade gossen.



"Glada visa, jag känner den!" utropade hon hastigt vid ett uppehåll, 
spratt till, men satte sig åter ned, tyst som en avliden.



Adjunkten förvånades. Han påminde sig, att dessa naturens barn skall ha en 
utomordentligt fin hörsel, liksom skarp syn. Han såg bort åt havet norrut, 
men en udde skymde utsikten. Han uppfattade också själv till slut en slags 
ton, ej olik den glada sommarvindens.

"Det nalkas", sade hon, och sprang upp. Utom sig, lyfte hon sitt 
minsta barn i höjden såsom till allmänt åskådande, kysste det, satte det 
åter i gräset, och skyndade ned till stranden, varifrån man hade en 
hänryckande utsikt över en havsvik, på vilken aftonsolen nu glimmade med 
sitt vänligaste sken. Adjunkten gick också dit ned. I detsamma svängde 
förstäven av en båt, och så en båt, och så ännu en till, om udden i 
nordvart; och kvinnan utropade: "Se, det är det norra fiskelaget som 
kommer. Ser ni Jonas! Det är han, som sitter och styr i första båten. Han 
lägger till här, skall ni se. Jag visste nog, att han icke tyckte om södra 
fiskelaget."



Med muntra årslag skar de ankommande sjögräset, och satte i land, medan de 
fortfarande sjöng:



Och vagga, vagga båt nu hem från böljans stråt i vassen blank och våt. Tag 
vackert, vackert gäddor och abborrar, laxar och braxnar och sik, och strö 
dem ut på gräset, som guld vid Kalmarvik. Och plocka, plocka karpar och 
vitlingar, stör och sardeller och ål, och bred dem ut som silverskir allt 
på vår gröna gål. Havets kung det är fiskarn, gammal och ung. När han utåt 
far, är han stormens karl alla dar. Men när hem sin skatt utur djupens 
natt från sjön han bär över holmar och skär, då smälta hans sinnen i 
ljuvliga minnen älska, sjunga och dansa, det vill han på land. Ty, när 
fatt sin skatt ur vågornas natt han fått, och gått med sin dyrköpta lott 
till grönskande ängarnes doftande sängar, älska, sjunga och dansa då 
vill han.



Ännu en gång sjungande sista delen av sin "barcarolle", hoppade en 
högvuxen man i land - en fullkomlig avbild i stort av den där gossen, som 
vi här förut kallat talesmannen. Det var en sjöbuse av äkta slag. Knappt 
blev han varse Elin, förrän han, utan att bry sig om herr adjunktens 
närvaro, tog henne på en gång både i och på armarna; och det var nära, att 
han kastat henne upp och ned i luften, liksom hon nyss förut hade gjort 
med deras yngsta barn. Ett magert, kantigt ansikte med livligt, nästan 
överdådigt uttryck - en barsliten, i löjliga bucklor tillviken hatt på 
hår, som for och flög.



"Nu är vi rika, Elin!" ropade han, "ser du?"



"Vad har du för folk med dig, Jonas?"



"Vänner och sjögastar allihop, som jag lejt att ro hit mina båtar, och som 
sedan ska få fara åt - "



"Och du drunknade icke, som de sade?"



"Visst sjönk jag en hel del, och båten min for sin kos. Men jag kom upp 
igen, ser du, och hyggligt folk tog mig i en slup.



Men hej och hoppsan - det hör icke hit. Ser du, jag rår om de här tre 
båtarna, jag, fullastade alla. Och nu skall vi bygga oss ett hus i byn så 
stort, så stort! högre än själva gubbfans - "



(Klockarens, tänkte adjunkten.)



"Och så ska vi lösa ut morfar från smedjan", ropade pojken, talesmannen.



"Javisst!"



"Men hör du, Jonas", anmärkte hustrun ännu undrande, "hur har du blivit så 
rik"?



"Jag är en god lots, ser du; bättre finns ej i hela Kalmarvik, och i hela 
Kalmarsund. Här hade en utländsk karl, en engelsman till kapten, vågat sig 
norr om Klippan, in emellan Öland och oss, och de revlarna förstod han sig 
icke på. Hans folk hade tagit upp mig i slupen, när jag låg och sam och 
skvalpade i vågen, och förde mig upp på hans skepp: men rätt som det var, 
efter ett par linors seglats, stötte han på med skeppet så hårt invid 
sandgrundet, att, hade icke Jonas varit med honom så - nå - vi arbetade 
friskt, både länge och väl hela dygnet - och när jag slutligen botat all 
hans skada - det var en hedersgast - så skänkte han mig en hand full 
engelskt mynt. Så mycket har ingen lots nånsin fått, men så har heller 
ingen lots, näst Gud, gjort vad Jonas gjorde den natten. Men som jag 
visste, att ingen förstod sig på sådant mynt här i skärgården, for 
jag in till Kalmar, till herr Näf, och växlade, och talade om hela 
historien, och blev en stor karl i hela staden. Och sen köpte jag mig tre 
båtar - hej Elin - här skall bli fiska utav! - och en hop tyger, och 
fårkött och konjak, och gott bröd. Sätt upp! bär i land, govänner! Genast 
här i gröngräset ska vi förfriska oss - ser ni - det här är min hustru, 
vacker och galant - tre år yngre än Jonas själv - och här är åtta 
barnbytingar, så många har ingen av er kamrater - sådana får man icke på 
sjön -och vill ni hälsa på mig nästa år så här dags, skall ni få se, att 
jag byggt upp ett hus så stort som landskansliet - och något behövs väl, 
när en har en så stor familj, säger gubben Nordenankar. Men vem är den 
herrn? Ah, vår nya pastor, tror jag? Förlåt en fiskmås, herre; jag borde 
eljest ha tegat - men kanske har vördig pastorn talat i förmiddags för 
allt folket härute, och kanske för Elin med; därmed så måste jag nu tala 
på aftonkvisten, ty var och en har sin tur att predika, säger de i 
Kalmar."



I detsamma svängde ännu en båt om udden. - "Se där kommer min fjärde", 
utropade Jonas, "han sölar litet i gången, och är ej så flink som mina tre 
- men på den har jag min största rikedom."



Mor Elin såg ditåt med stora ögon: hon tyckte sin man vara nog rik redan. 
Även adjunkten skådade dit. De raska roddarna satte i land. En flicka, på 
elva eller tolv år, hoppade upp på strand.



"Ja, Elin" - sade Jonas - "förundras nu icke om jag varit borta länge, ty 
jag har skaffat oss mycket, och icke uträttat litet. Sist har jag varit 
uppe vid Värnanäs, som du väl märker; jag var där för ett par timmar sedan 
och talade vid herrskapet. Jag förde - oss emellan sagt - dit tillbaka 
till dem en kär person, som seglat utrikes på den där engelsmannen, jag 
omtalat, och som skulle ha gått i botten med det övriga, om icke vår Herre 
och Jonas varit. Nu kan du första, att jag var välkommen på Värnanäs, så 
skärgårdsbo jag är. Ansiktet på en viss fick färg igen vid åsynen av den 
käre, som återkommit liksom ur dödens gap; och nu vet du, Elin, att de 
förnäma menar, att de emot oss aldrig kan vara tacksamma på annat vis, än 
med pengar därför så - och jag är en strandbo - därmed tog jag emot, och 
det var bra. Det var ej en liten summa man gav mig, skall du se. Därpå 
gick jag ned till fogden, att se efter hur min egen lilla Helena mådde, 
och jag fann henne, där hon satt och vaggade och sjöng. Då vart jag också 
glad, jag kysste'na, och det rann mig i sinnet, att jag ville ha mitt barn 
hemma hos mig, jag med. Jag talade vid herr fogden, och fast han icke 
gärna ville skiljas vid'na, så kom vi till slut överens. Och 
så tog jag min Lena och förde henne till mina 
båtar, och här är hon nu, som du ser. Ditt namn bär hon, mor; och hon 
skall med tiden bli lika fager och galant som du."



Återseendets sköna uppträde - syskonens glädje - den nya färg, som vid 
återkomsten till fädernehuset sprack ut på den täcka Helenas bleka kinder 
- moderns höga självkänsla vid åsynen av en så rik skara barn, som hon nu 
skulle få mätta och kläda allesammans - den unga prästens nöje. . .



Men det är sant: hela denna historia omfattar icke mer än söndagen blott, 
och den var nu slut, ty klockan led mot sex på kvällen och helgen var 
över. Den vänliga, människoälskande adjunkten tog avsked, reste ifrån 
kapellet, och anlände till moderkyrkan, till sin kyrkoherde.



Om icke berättelsen slutade här, så skulle mycket omtalas, som tilldrog 
sig efteråt. Det skulle nämnas, hur den sjuka kapellpredikanten, vars 
opasslighet föranlett denna dagens oväntade predikan, snart avgick med 
döden, och hur den allmänt omtyckte adjunkten blev hans efterträdare, 
först såsom nådårspräst och sedan som ordinarie kaplan. Att omtala vore, 
hur magnaten-klockaren också avgick med döden, dagen efter det att 
underrättelse kommit ifrån Karlskrona, att den där i bojor slagne 
"morfadern" vid sidan av en ankarklo i en av ankarsmedjorna slutat sina 
dagar, tyngd av arbete och ålder; och hans frigivning ur fängelset, som 
hans dotterbarn så ivrigt önskade, kunde således icke mer komma i fråga, 
även om en sådan efter lag varit möjlig. Beskrivas skulle vidare, hur den 
raske och flinke Jonas upptimrade sitt nya hus, och inom kort genom råd 
och dåd blev alla sina grannars förnämste hjälpare, vän och anförare så i 
fiske som i livets övriga angelägenheter. Likaså borde skildras, hur den 
nye kaplanen genom religionens kraft förvandlade denna skärgård till ett 
fridens och kärlekens hem; det vore att måla, hur han läste till skrift 
med Helena, då hon hunnit sina femton år. Hon var elva eller tolv år yngre 
än han. Det var ju icke en så stor skillnad?



År kom och gick, men kaplanen ville aldrig flytta ifrån sitt lilla kapell. 
Han hade blivit vän med dess invånare. Själv av bondeföräldrar, fann han 
sin trevnad i kretsen av en god, förnuftig och flitig allmoge, som 
förädlades genom hans böner och heliga omsorger. När prästen i en 
församling kommer överens och rådgör med den bäste och förnämste bland 
folket - såsom fallet här var emellan kaplanen och hans svärfader, den 
mäktige storfiskaren Jonas - då går det nästan alltid väl.

Skären, till utseende ej sällan grov, skrovlig, mager och förfärlig, 
har en ljuv och mild vind över sig i flera av sina dolda småvikar, och 
sommaren ler länge i skyddet innanför havsklipporna.