Carl Jonas Love Almqvist Tre fruar i Småland

0 INLEDANDE KAPITEL.



Hovmarskalken, herr Hugo Hamilcar Löwenstjerna. satt en dag 
hemma på sitt Jaktslott i Närke, omgiven av alla ledamöterna i sin 
törnros-akademi. Det var den tiden på dagen, att akademien drack kaffe.



"Mine medlemmar!" sade herr Hugo, "jag hade tänkt proponera ett stort och 
ovanligt beslut. Jag ville föreslå akademien att göra ingenting."



"Ja," fortfor den milde fadren till sina tigande ledamöter, "sedan Richard 
Furumo utarrenderat Råbäcken och rest till Småland, samt vår son, Frans 
Löwenstjerna, åtföljt honom, så att själva du, syster Eleonora, måst 
intaga sekreterareplatsen inom oss; så tycker jag sannerligen, att vi, 
under dessa herrars frånvaro, borde passa på och sätta nya stolsvar på 
akademien, ävensom nedtaga och tvätta gardinerna i hela Jaktslottet, vilket 
kan mista sin stora ryktbarhet, om man icke här i huset gör allt vad man 
skall."



Sekreteraren doppade sin skorpa och såg förundrad på ordföranden.



"Nä nå, min goda syster! när jag säger göra ingenting, så menar jag blott 
tills vidare. Ty allt i systemet bör hava ett slut, även dess ingenting."



I detsamma inträdde kammartjänaren Jacques med ett stort brev, ankommet 
med södra posten.



Hovmarskalken grep det med begärlighet. "Det är ifrån Jönköping! från 
Frans!" utbrast han. "Jag vill öppna och läsa vad min son skriver ifrån 
södra Sveriges vackraste punkt."



Herr Hugo bröt och läste. Efter brevets inledning, som blott innehöll 
välönskningar för Jaktslottets och akademiens hälsa, fortfor Frans:



"Min far! jag kan aldrig beskriva vad jag är intagen av den orts skönhet, 
dit jag kommit på vår lustresa. Richard Furumo är sig alltid lik. Vad 
tycker min far väl, att han nu har gjort? Han har tagit engagement 
vid Huskvarna gevärsfaktori, trekvarts mil öster om Jönköping, emedan han 
blivit alldeles förtjust i konsten att göra muskötlås. Han har flera 
gånger sagt mig, att han anser detta vara sitt livs rätta bestämmelse, så 
att jag med sorg måste hålla honom förlorad för litteraturen. Likväl 
hindrar detta varken honom eller mig, att tillbringa trevliga aftnar i 
staden och närmaste trakten Nu, min bästa far, vad hände? Jag såg på några 
dagar icke till min Richard: jag var övertygad om, att Fleetwood mer än 
vanligt upptagit honom på Huskvarna: troligen skulle någon av Åkersteins 
ypperligaste metoder försökas. Slutligen träffas vi en kväll på en lantlig 
promenad framåt Ryhof. Richard var denna gång i sitt älskvärdaste lynne; 
ty han sade ingenting. Han blott kastade så goda och glada blickar omkring 
sig, att jag med tillförsikt tog upp min cigarr. Vi satte oss tillsammans 
på en lång trädstam, kullblåst, efter vad jag tror, i Odens tid, så stor, 
gammal, mossbelupen och införlivad med stenar och skogsmark låg han där. 
Sedan vi sutit på honom tre å fyra ögonblick, sade Richard till mig: 'vet 
du, Frans! jag kan en småländsk historia'.



Jag häpnade. Bösspiporna, filarne och tängerna lära då hava fått lämna sin 
gärd åt romantiken? svarade jag. 'Det må du väl säga,' inföll Richard. 
'Den småländska roman, jag vet, har ganska mycket krigiskt uti sig, det 
kan jag väl icke undgå att tillstå. Jag har fått del av dessa händelser 
under vår vistelse här. Frans! näst nöjet att polera järn och äta 
smultron, finns intet högre, än att lyssna på roliga tilldragelser. Om jag 
blott kunde äga förmågan, att tala om allt tiondedelen så bra, som det 
hänt i verkligheten !'



Således, min bästa far, utan att längre upptaga min far och släktingarne 
inom akademien med allt lappri, som växlades emellan två utflugna 
bofinkar, sådana som Richard och mig, följer nu här själva det lilla 
infallet från södra Vätterstranden, detta Plan of the Junecoping Minstrel. 
Romanen, för att vara god och akademien till nöjes, har jag låtit pränta 
inne i staden. Vad säger min far om detta nya slags piktur? Min far bör 
förundra sig över de märkvärdiga bokstäverna. Stå de icke höga, stolta, 
smala, schlanka? De äro ynglingar, min far, dessa bokstäver! De likna icke 
de korpulenta ledamöterna av den feta engelska stilsorten, vilken hela 
alfabetet igenom går som vackra medelålders män med embonpoint. Jag kallar 
denna stil 'framtidsbokstäver', med min fars tillåtelse.



Själva historien skall jag bedja min far vara så god och tycka 
hjärtligen om; den är ett foster dels av händelser, som hänt, dels 
av tilldragelser, som tilldragit sig. Efter vanligheten har Richard icke 
kommit ihåg sitt stackars stycke med någon titel; blott givit mig 
berättelsen, kapitel på kapitel. Han är och blir en omänniska. Likväl får 
jag tillstå, att han nu är fryntligare än vanligt; och, med hänsyn till 
sitt militäriska arbete vid Huskvarna, tror jag, att han helst skulle 
vilja kalla sin pjäs: Sista Småländska knget, Rövarbandet vid Värnamo, 
eller så. Ty min far får här se upptäckten och förföljandet av några 
outsägliga stortjuvar. Dock är det ingenting, som har att skaffa med de 
beryktade hantverkarne i Gabriele Mimanso. Våra tjuvar här äro samtligen 
lantbor. De hava intet stadsaktigt uti sig, det jag kan se. Sedan Richard 
kommit till Huskvarna, tänker han ej det ringaste på Paris mera: jag tror 
knappt han kan konjugera avoir och etre. Han bara äter, sover och polerar.



Jag, för min del, har en annan smak: jag skulle vilja kalla pjäsen Herr 
Alexander Informator, vartill min far lätt inser skälet av själva boken.



Men jag vet nog, att man uppe på Jaktslottet har sina besynnerliga nycker. 
Råkar akademien komma tillsammans, så bliva visst dess tankar delade. Det 
kvinnliga elementet därinom torde, nu som alltid, bliva rådande. Till våra 
damers nöje ber jag därföre min far kalla sitt nya manuskript: Tre Fruar i 
Småland.



På det min far icke måtte beklaga sig över, att stycket är alldeles olikt 
våra förriga törnrossaker, så har jag med min hand satt motto över varje 
kapitel. När Richard fick se detta, skrattade han åt mig och sade: 'gör 
som du vill!' Jag har också, för min del, infört några anakronismer, 
emedan intet stort och intressant rövarband nu just existerar i Småland, 
min far; men det har varit! Jag har också tillåtit mig några falska namn 
på ett par ställen och personer, i stället för Richards verkliga. Min far 
förlåter ju mig för allt detta? Det är meningen att vara- poesi, ser min 
far, och ej en historisk historia; därföre har jag ljugit litet, såsom min 
far alltid vill.



Vad Richard själv beträffar, så tror jag en ny inre framtid förestår 
honom. Jag skall icke säga, att han blir läsare eller metodist; ty dessa 
namn behövas icke: men religiös är han och varm, icke blott till hjärtat 
nu, men även till ytan. Min far skall tycka om detta, det vet jag, därföre 
skriver jag därom.



Under våra småresor i bygderna hava vi också varit i Hjälmseryd. Men mera 
härom i ett annat manuskript. Min far! Småland är en ort! här ske 
händelser!

Richard och jag hava gjort en högst intressant bekantskap i en fru 
Petterson på Herresta och Hörda, gods och bruk, belägna i en socken litet 
väster om Värnamo. Jag kan icke i korthet säga allt gott jag hade att 
berätta om denna djupt aktningsvärda fru. Hon underhåller utländsk 
korrespondans. Men vad som intagit Richard för Herresta, är i synnerhet 
den märkvärdigheten, att han själv, så när som på ett hår, kommit att i 
sin barndom, genom sina föräldrars bosättning på denna gård, göras till 
smålänning. Ty Herresta och Hörda ägdes för fyratio år tillbaka av en 
general Strömfelt, men såldes, och kom då i andra händer, vid namn---



Allt detta skulle föra oss för långt. Farväl, min älskade far! Man blir 
icke här i världen vad man skulle bliva, och så gick det även med Richard 
Furumo, som, när han föddes, icke påtänktes till låssmed. Bed Jaktslottet, 
akademien och alla våra vänner stundom låta sitt minne falla på oss, 
stackars ynglingar, som här nere på andra sidan om Vättern roa oss ganska 
bra ibland de gästfriaste människor på jorden. Min fars &c. &c. &c.



Frans.



P.S. Min fars sista brev har på det högsta smärtat mig. Kan det vara sant, 
att Kusinförfattarinnan ligger dödssjuk i Stockholm, att mamsell Bremer 
föresatt sig att aldrig mer utgiva romaner, samt att fru Flygare-Carlén 
slutat sitt kontrakt med Kabinettsbiblioteket? Jag tror till Sveriges 
glädje intet av allt detta; och min far skall få se, att jag har rätt. Leve 
våra författarinnor! De skola skriva, det är min sats. Intet större nöje 
gives för karlar, än att se vad älskvärda fruntimmer sammansatt.



F."



Efter inhämtande härav sade herr Hugo till akademiesekreteraren: "bästa 
syster! lägg Frans' brev till handlingarne. Se så. Boken skall heta Tre 
Fruar i Småland, det är min vilja; och akademiens gemensamma önskan är, 
att taga del av innehållet. Få se på stilen? Ja, minsann, Frans har rätt: 
ganska egna bokstäver. Storartade, sturska, stolta, högvuxna. Det var ena 
kanaljer! jag har aldrig sett maken. Jag förmodar och hoppas då, att det, 
som de hava att säga, måtte vara desto ödmjukare. vackrare och 
beskedligare. Vi leva i en betänklig tid. Låtom oss taga en vanil; innan 
vi begynna, och sedan genast gå till verket med kärleksfullt överseende 
och varmt sinne. Mina herrar och fruntimmer! jag får föreslå akademien, 
att hava en rolig stund."



1 ARONFORS BRUK.



Denna gång satte fru Mekeroth sin lilla vackra hand framför ansiktet, 
emedan hon kände på sig, att hennes tredje gäspning skulle bliva så stor, 
att den komme att vanställa henne.



En skön svensk septemberafton vandrade en herre och en fru arm i arm 
förtroligt och ledigt över en bro, som bar ner till en genom kol och 
grönsvart slagg förmörkad väg; deras avsikt var tydligen att bese 
smedjorna och påhälsa sitt arbetsamma, beskedliga folk där nere i 
hamrarne. Smedsgossarne, som voro vane att dagligen se sitt herrskap göra 
runden kring bruket och besöka härdarne, hade en gång för alla, till följe 
av husbondens egen vänliga tillsägelse, fritagit sig ifrån skyldigheten 
att vid förbigåendet stanna, lyfta av sig luvorna och hälsa: likaså 
smederne själve. Stångjärnshamrarne dunkade sina vissa, avmätta, säkra och 
bestämda slag, utan att på minsta sätt låta bekomma sig genom herrskapets 
närvaro: de gladlynta gnistorna stänkte vid varje hammarslag vitt omkring 
if rån den rödglödgade järnstången, som räcktes på städet, och de gjorde 
det nu lika frimodigt, lika obesvärat och eldigt, oaktat fru 
brukspatronessan själv stod framföre och fick många av dem på händer och 
kläder. "Vi gå nu härifrån, tror jag, Aurora lilla, och göra ett slag i 
trädgården, eller hur vill du?" sade herrn. Ja, svarade frun; men i detta 
lilla ja, så kort det var, låg uttrycket av en innerlig själsgodhet, en 
stilla belåtenhet med allt vad hennes man önskade.



Man kan väl anmärka, att en avmätt spatsergång, dagligen på samma sätt 
ständigt vid samma tid och alltid till samma omgivelser, icke medför så 
mycket nöje. Emellertid hämtar man frisk luft, och när man kommer in igen, 
kan man alltid säga: "se så där ja, nu hava vi 
varit ute!"



Någon nytta för själva brukets drift eller uppsyn över arbetet åsyftades 
visst icke genom de dagliga besöken i härdarne. Ägaren, herr kapiten 
August von Mekeroth, var, såsom man av titeln finner, en militär, och, vi 
tillägga, han var mera det än brukspatron. Av yrket förstod han ingenting 
annat än inkomsterna, men lärde sig även år efter år utgifterna, ehuru han 
vid egendomens tillträde mindre haft dem i sikte. Han ägde en 
bruksförvaltare, på vilken han fullkomligen litade; och hans vandringar på 
ägorna, i smedjorna eller vid masugnen voro icke följder varken av 
misstroende eller någon annan beräkning, utan härledde sig blott av nöjet 
att se sig omkring i Guds sköna skapelse. Han var en medelålders man, 
under tjänstetiden berömd inom sitt vapen, av kamraterne älskad, i sista 
kriget sårad. Också tog han på grund av allt detta avsked med utmärkelse, 
och anmälde sig såsom friare hos Auroras fader, ägaren till Aronfors bruk 
i Smaland (vi tillåta oss, att skriva ställenas namn pseudonymt), i en 
trakt, där han själv länge förut hade bott. Kaptenens sår bestod endast i 
någon skada i högra armen, vilken smakfullt hängde i sitt band. Han fick 
ja. Auroras fader dog och lämnade bruket i arv åt sitt enda barn jämte 
hennes man. von Mekeroth tillbringade ifrån denna tid ett lugnt och 
lyckligt äktenskap med sin unga fru. Hon var nu hunnen till tjuguåtta år, 
och de tvenne förhoppningsfulla avkomlingarne, Matts och Ulla, ägde sina 
tio eller elva.



När herrn och frun kommit in i trädgården, fortgingo de där på den 
bredaste sandgången och vände sig till drivbänkarne. Deras lynnen, sällan 
eller aldrig skakade genom bekymmer och lidelser, njöto av en innerlig 
glädje, utan att egentligen erfara eller på något sätt känna till den. "Vi 
gå till gurklisten, tror jag, Aurora lilla, eller huru vill du?" sade han. 
Ja, svarade hon.



På ena sidan om drivbänkarne stod en grönmålad spjälsoffa, för att under 
promenaderna tjäna till vila, då man också medsamma kunde bese allt det 
täcka och nyttiga, som där bredvid upprunnit ur jorden. Gentemot 
trädgårdssoffan befann sig på andra sidan ett även grönmålat gungbräde, 
liggande på sina bägge bockar. "I går," sade han, "sutto vi på soffan; i 
dag sätta vi oss i stället på gungbrädet, tror jag, Aurora lilla, eller 
huru vill du?" - Ja, söta Mekroth, lät oss göra det, svarade hon.



Herrskapet satte sig således och gungade helt sakta och vackert. Aftonen 
utbredde sin milda svalka, och ifrån flera häckar spred sig ångan av sköna 
höstblommor vitt omkring. Aurora hlickade åt alla håll med en glad 
och tillfredsställd uppsyn; hon klappade emellanåt sin man på handen till 
den sjuka armen; emellanåt vände hon sig åt blomsterhäckarne och indrog 
deras vällukt. "Det är en för härlig kväll," sade kaptenen, "ingen månad 
på året övergår september, när han vill vara vacker; vad tänker du ge oss 
till afton, Aurora lilla?" - Spritärter med skivlax.



Han slog sin vänstra arm ledigt och hastigt om sin frus hals och gav henne 
en kyss, vid tanken på sin lieblingsrätt. Därefter började de ånyo gunga, 
lindrigt och gott.



von Mekeroth sade efter en stund: "jag skulle ingenting sakna på Aronfors, 
om det icke vore beläget i en förarglig socken. De bästa familjerna äro 
åtskilde genom ledsamma tvister, som knappt kunna undgå att förvandla sig 
i processer, fruktar jag; man kan ju icke hälsa på Abelcronas utan att 
göras till mål för Zeytons vresiga blickar. Fruarne äro på bägge ställena 
nervsvaga genom litteratur; de stötas bara man öppnar sin mun. Och 
prästerskapet i socknen! Skola vi bjuda hit prostens om söndag?"



Som du vill, Mekroth lilla.



"Gud välsigna dem."



Jag tycker ändå mycket om de hyggliga människorna, anmärkte frun. När jag 
var barn, drömde jag att jag skulle dö som prostinna, fast det sedan 
aldrig blev utav.



"Nå ja, de kunna gärna komma då, efter du så tycker," sade han.



De kunna också gärna vara borta, efter du så vill, svarade hon.



"Prostgubben," vidtog kaptenen, "kan icke halla ut i en enda passabel 
vira; och något måste man väl ändock göra här i världen."



Prosten spelar ju rätt bra trädkarl?



"Styvers trädkarl, ja. Åja."



Paus. Man gungade en stund i tysthet, allt saktare och långsammare.



"Har du icke ännu fått svar ifrån professor Bredman i Uppsala?" inföll 
frun



Det är just det jag väntar med postväskan i kväll. svarade kaptenen.



"Tror du, att den främmande herrn själv kommer med detsamma?"



Det kan jag aldrig föreställa mig, sade han. Jag har just skrivit 
till Bredman såsom min egen ungdomsvän och landsman, emedan jag 
känner hans klokhet och omtanka: vi äro norrlänningar bägge två, ehuru jag 
ifrån Sidensjö. Jag tror aldrig, att han skickar mig en informator, utan 
att först tillskriva mig och låta mig välja emellan tre eller fyra 
föreslagne, vilkas betyg, ålder, egenskaper och utseende han något så när 
beskriver. Säkert utsöker han endast norrlänningar åt mig, som också är 
det bästa folket; och jag tager ibland dem den äldste till min informator.



"Det blir säkert mycket bra," svarade fru von Mekeroth. "Matts behöver 
riktigt någon, som kan styra sig."



Matts ja! nå än Ulla? Ulla liknar mig också så där tämligen, tror jag; 
eller vad tycker du, Aurora lilla? avbröt kaptenen med. en självförnöjd, 
litet skrytsam blick, vid minnet av sin ysterhet i barndomen. Jag var 
minsann en ostyrig herre ända till mitt tionde år; därefter dämpade jag 
mig något så när.



"Ulla blir nog en beskedlig flicka med tiden," invände frun, "ehuru hon 
kanske, som jag, får litet svårt för att lära."



Icke har du haft svårt att lära, söta Aurora; det är bara inbillning, bara 
modesti, sade kaptenen med en artig vändning, som hade tycke av forntida 
courtoisie. Du, med ditt goda minne!



"Jag har alltid haft ett mycket dåligt minne," svarade frun och såg upp på 
sin man med en uppsyn, full av anspråkslöshet och godhet. "Pappa, här, 
bannade mig alltid för att jag icke kunde lära mig språk."



Språk? vad skall man då med språk?



"Noter och musik kunde jag icke heller komma mig före uti, emedan jag icke 
var i stånd att minnas alla kors för bena."



Musik? vad skall man med musik?



"I geografien och historien skulle det hava gått bättre för mig, om jag 
icke behövt komma ihåg namnen och årtalen."



Geografi och historia! utbrast kaptenen; ett fruntimmer, som icke behöver 
bliva guvernant! Svenska huvudstäderna i länen, och konungarnes namn sedan 
Gustav Vasa, det må så vara. Huru kunde det falla dina föräldrar in, att 
vilja låta lära dig någonting onödigt?



"Ja, Gud vet vad det tjänade till," svarade frun, och det undföll henne en 
liten gäspning.



Kaptenen påmindes härigenom, att han borde gunga raskare. Han stötte också 
till ett par hurtiga tag, vilket kom gungan att tre gånger flyga till, 
liksom med nervryckningar. Men straxt efteråt mattades det ånyo utav, och 
von Mekeroth satt stilla.

"Ulla skall, liksom du i dina dar, bekomma ett betydligt arv," 
fortfor han, "sa att för nyttans skull vet jag just icke varföre hon 
behövde lära sig något sådant där; men det är synd att icke låta hennes 
förträffliga, hennes verkligen briljanta huvud utveckla sig."



Matts tror jag också får gott huvud med tiden, anmärkte frun och gäspade 
nu överljutt.



"Matts blir en ordentlig huggare," sade Mekeroth. "Du skall få se, att han 
en dag kommer att överträffa hela sin släkt, och din egen far blir ett 
rent intet emot honom. Det är en pojke! Jag känner igen vart drag i hans 
karaktär, i hans goda minne, i hans -jag känner igen mig själv alldeles! - 
och det är ändå rätt roligt."



Denna gång satte fru Mekeroth sin lilla vackra hand framför ansiktet, 
emedan hon kände på sig, att hennes tredje gäspning skulle bliva så stor, 
att den komme att vanställa henne.



"Vet du, jag tror vi gå in nu igen, eller huru vill du, Aurora lilla?"



Ja, svarade hon, och klappade sin man vänligt och gott på armen.



2 HERR ALEXANDER MEDENBERG.



Efter du själv icke har något emot honom, så låt våra barns tycke avgöra 
frågan.



Under promenaden hem ifrån trädgarden hade kaptenen påskyndat sina steg, 
litet bekymrad över sin frus hälsa, emedan han fruktade för någon lindrig 
förkylning, såsom orsak till en omärkbar rysning i hela kroppen och vilken 
kunde uppenbara sig i gäspningarne. Likväl misstog han sig lyckligtvis om 
orsaken till dem; det var ingen sjukdom. När herrskapet kommit in, och 
Aurora, efter en kyss och en liten nigning, återgått till sin egen inre 
värld och sina husliga göromål, upplivade sig hela hennes väsende igen, 
och hon mådde förträffligt som vanligt. Såsom en rik fru, hade hon 
visserligen en mamsell för sitt hushåll; men det roade henne att med egen 
person deltaga i allt. Hon hade lärt sig detta ifrån sin barndom under 
sina föräldrar; och hon befann sig ännu på Aronfors, på samma ställe som 
då. Hon sag omkring sig samma rum, samma älskade väggar; skafferi, 
kallkammare och kök--allt var detsamma, allt stod för hennes ögon i den 
skönaste och mest älskvärda dager. Huru skulle hon då, mera än förr, kunna 
undvara att deltaga i de sysslor, som alltid varit henne kära och som hon 
förträffligen förstod? Hon prövade själv i kastrullen, om jungfru Lisa 
kokat spritärterna som de skulle: gjort dem lagom mjuka, väl simmiga. Och 
skivlaxen skar hon upp med egen hand, emedan det därunder gav henne en 
innerlig glädje att tänka, det hon förskaffade sin man ett "lieblingsmål".



Von Mekeroth hade under tiden gått in i sina rum, där han nedsatte sig på 
den svarta, vattrade lädersoffan, tog kortleken på sitt framföre stående 
valnötsbord, och började lägga postiljon. Han var så övad, att han nästan 
var afton kunde hinna igenom fem särskilda slags patienser, innan han gick 
ut och åt.

Han erkände detta själv med en viss stolthet.



Efter en liten stund hörde han ett åkdon rulla upp på gården. Han såg ut 
genom fönstret och märkte en herre med vacker hatt stiga ned ur åkdonet. 
Han lämnade hästen i skjutsbondens vård, gick in över farstubron, fick av 
en jungfru veta varest herr kaptenens egna rum voro belägna, vandrade 
obekymrad dit, uppläste dörren artigt, steg in oanmäld, och då von 
Mekeroth i sin soffa till någon hälft reste sig emot honom, bugade han sig 
vördsamt, tog upp ett brev och överlämnade det i kaptenens händer.



Von Mekeroth bröt och läste för sig själv:



Min gode broder!



Tackandes för ditt brev, får jag svara, att såsom nu varit och är 
mellantermin, har jag här i Uppsala icke rätt många att välja på till 
lärare åt dig. En bra karl vet jag; norrlänning är han icke, dock 
göteborgare. Medenberg heter han; tjugunio eller trettio år cirka, och med 
sådana studier, att han icke tagit graden, utan, i likhet med Kjelldal och 
Baumgarten, vilkas ryktbara namn du säkert känner, låtit densamma vara. 
Ty, likasom man kan vara för dålig för en sak, så kan man ock vara för god 
för en sak. Informator har han varit på flera ställen, så att han äger 
erfarenhet. Mannen tänkte sig nu i alla fall till Göteborg, och har på 
mina ord tagit vägen över Jönköping, så att han personligen kunde, med en 
liten omväg, resa in till Aronfors och lämna dig brevet. Gillar du honom 
icke, så far han fram till sitt Göteborg; men behagar han dig, så skulle 
det högligen fägna mig, att hava uträttat ett svårt och ansvarsfullt 
uppdrag till nöjes åt en min gamla goda vän och landsman. Tecknar min 
högtärade brors



ödmjuke tjänare och bror Br.



Kaptenen lade ifrån sig brevet, såg upp och sade: "Min herre heter 
Medenberg? var så god och sitt."



Ja, svarade den andre och satte sig på en stol i nejden av valnötsbordet.



"Herr Medenberg kommer nu ifrån Jönköping?"



Jag reste därifrån på eftermiddagen över Barnarp, Byarum och Skillingaryd.



"Äro vägarne mycket elaka?"



Jag skall icke säga. Jag for på ångbåt ifrån Stockholm till Jönköping.

Paus. Von Mekeroth visste icke huru han skulle 
bära sig åt, för att utröna, om han borde taga mannen till informator, 
eller låta honom fara fram till sin fäderneort. Han började betrakta honom 
och fann ett ungdomligt, gott, ärligt ansikte, ovanför vilket det ljusa 
håret lag benat och utbredde sig i lockar på bägge sidorna.



Tankspridd såg von Mekeroth ner på sitt valnötsbord, varefter han ånyo 
öppnade samtalet. "Och det är, såsom jag ser av brevet," sade han, "herr 
Medenbergs avsikt att resa härifrån till Göteborg?"



Det är det, herr kapten, såvida jag icke kommer att stanna.



"I alla fall, min bästa herre!" inföll värden och steg hastigt upp, 
hänförd av sin medfödda känsla att emot vem som helst vara artig, "kan 
vägen icke fortsättas i afton? Var så god och bliv vår välkomna gäst 
åtminstone över natten, så få vi vidare språkas vid i morgon. Jag ska låta 
anvisa herr Medenberg sitt rum; han har rätt att vara trött efter en så 
lång resa. På ångbåt? jaså; ja, det är märkvärdigt vad man nuförtiden 
kommer lätt ifrån Stockholm till Jönköping. I vår tid göra vi ofantliga 
upptäckter, min herre. Vem hade väl trott, att vi skulle lära oss flyga? 
och likväl äro vi på god väg därtill. Herr Medenberg är kemist? är 
mekanikus?"--Den främmande bugade sig litet negativt med en vacker 
dragning åt vänster.



"Var så god och krusa icke!" tillade kaptenen, då de bägge stodo i dörren 
för att gå ut, och den främmande hade en försyn för att stiga framföre. 
Sedan kaptenen väl uppmanat honom att icke krusa, gick han själv förut. 
Han ropade en av folket, som fick befallning att föra den främmande ned 
till "herr Mattses kammare" i högra flygeln.



Dagen därpå straxt efter frukosten bad von Mekeroth sin fru komma in till 
sig. Hon inträdde, satte sig på den vattrade lädersoffan vid hans sida, 
tog hans patienskort och lekte med dem litet smått och vänligt, såsom hon 
alltid brukade under deras samtal. "Huru tycker du, Aurora lilla," sade 
han, "skola vi taga herr Medenberg till vår lärare?"



Det tycker jag, svarade hon. Professorn hade ju också inga flere att välja 
på.



"Ne;, men man kunde låta honom resa till Göteborg, och vänta på en annan."



Då skulle Matts och Ulla bliva utan nu? det går icke bra an, längre.



"Jag tyckte också, att han uppförde sig ganska städat och hyggligt 
vid bordet i går afton," fortfor kaptenen. "Han var försynt utan 
bondblyghet; han åt och talade icke mycket, men det han sade, var 
förnuftigt. I dag har jag icke sett till honom ännu; han är kanske 
restrött och sover."



Nej bevars; Matts säger, att han stigit upp klockan fem, gått ut att 
spatsera och sett sig omkring i bruket och på Kronberget.



"Jag kan säga! det fågnar mig, att han icke är en sjusovare. För hans 
studier är jag icke rädd, fast han icke passerat graden; ty Bredman 
skriver mig till, att han däri kan jämföras med själve Baumdal och 
Kjellgarten, två personer, som den lärda världen känner ganska 
fördelaktigt, ehuru jag, såsom militär, icke kan veta allting. Huru vill 
du, Aurora lilla?"



Jag tror, inföll hon med ett leende, att Matts blir ursinnig och icke 
lämnar oss någon ro, om han icke får behålla sin herr Medenberg.



"Matts? vad vill det säga?"



Han är kär i honom; alldeles förtjust. Efter maten i går afton, lära de 
bägge herrarne icke genast gått och lagt sig, utan Medenberg tagit Matts 
med sig ut och bett honom visa sig trädgår den och parken. Såsom det var 
månljust länge, hade de varit omkring flere timmar. Vad den främmande 
herrn därunder talat, vet jag icke, ehuru Matts, andtruten och rödblommig, 
upprepade det för mig i morse. Matts talade så fort och hade munnen så 
full, att jag fick ingen reda därpå: det var sagor, det var ur historien, 
det var om stjärnornas lopp, det var hur vattenhjul drivas, det var om 
luften och alla möjliga vackra saker.



"Har du redan råkat Matts i dag? andtruten och svettig? vad vill det säga? 
Gunstig junkern brukar annars sova tills den här tiden och väl längre."



Men icke i dag. Han var uppe klockan fem, han också; ty herr Medenberg 
hade bett honom föra sig till några rara blomsterväxter, som gossen kommit 
att nämna utseendet på, och som den främmande herrn förklarat måste 
tillhöra några sällsyntheter i botaniken. Matts hade blivit helt förnäm 
och lycklig över den äran att få visa; så att han knappt hade tid att äta 
frukost, utan tog litet bröd i fickan och for av som en pil för att söka 
upp sin vän.



"Jag måtte säga! Herr Medenberg har då törtrollat pojken? Gott huvud har 
Matts alltid haft; men något kvällsömnig och bra tung om mornarne har 
gunstig herrn brukat vara."



Det kom sig därav, tror jag, att han förr aldrig haft någon att tala 
med, eller som livat upp honom, sade frun. Ty icke har jag haft tid, och 
icke heller du, Mekroth lilla.



Kaptenen såg åt sidan och tycktes upptagas av en ny tankekedja. "I själva 
verket," anmärkte han, "tror jag vi icke skulle hava vanheder av karlen, i 
jämförelse med Abelcronas och Zeytons sluskar, som de nyligen måst 
föravskeda. Så här upp i orten, och då man befinner sig i den ställningen, 
att utgöra den förnämste possessionaten--en ibland de förnämste, menar jag 
--så får man göra mycket avseende på, att till sina barns lärare äga en 
man, som kringboende familjer icke räkna för ett får, en stackare. Ty de 
säga då: 'Mekrothens arvingar lära med tiden bliva hyggliga personager! 
har ni sett deras glåmiga informator?' ungefär som jag och du dömde om de 
vänsterhänta gåskarlarne, Zeytons och Abelcronas måst skilja sig ifrån, 
sedan de under tre år lärt gossarne ingenting, mer än att bocka sig illa, 
föra sig obehagligt och nyttja fula talesätt, som de uppsnappat--"



Men huru betalades de också? anmärkte fru Aurora med en sdcker blick. 
Zeyton gav sin stackars magister femtio riksdaler banko, och Abelcrona 
sträckte sig först sista året till hundra riksgälds.



"Det är sant, Aurora lilla; och där äro vi åter på ett viktigt kapitel. 
Huru mycket tycker du, att vi skola giva Medenberg, om vi taga honom?"



Jag vet icke. Hundra riksdaler banko, eller tvåhundra riksgälds kanske.



"Etthundra i banko? Men vet du, Aurora, att det är mycket!"



En man, som mina barn kunna hjärtligen älska, är väl värd att få något, 
sade hon med en allvarsam min av ganska eget slag. Jag lägger vikt på det, 
om jag också har orätt, fortfor hon. Jag ville gärna giva honom någorlunda 
hederligt. Du får icke bestå honom mindre än hundra riksdaler banko, 
Mekroth.



Det låg en icke vanlig bestämdhet i dessa fru von Mekeroths ord. Kaptenen 
hörde henne sällan yttra jag och mina, utan merendels vi och våra; men när 
det någon gång hände, steg för hans godlynta sinne alltid ett minne upp av 
den sanningen, att egendomen ursprungligen förskrev sig ifrån henne. 
"Aurora," svarade han, "hela världen vet, att jag icke är snål; Medenberg 
må gärna få sina etthundra i banko, såvida vi antaga honom."



I detta ögonblick hördes ett starkt oväsen såsom av någon springande 
utanföre i farstun, dörren flög upp, och lilla Ulla störtade fram till sin 
mor, röd som ett rönnbär och så varm, att lockarne rest sig till en 
gloria omkring hela huvudet. "Söta mamma! söta mamma! söta mamma!" sade 
hon.



Vad är det, min flicka?



"Söta mamma, giv mig en korg och en kniv, en stark, vass kniv --söta 
mamma! jag har så bråttom, så bråttom!"



Men vad i Guds namn står då på? utbrast herr von Mekeroth.



"Å vi hava så roligt! så roligt!" svarade Ulla med anden i halsen. "Jag 
har hela morgonen varit ihop med bror Matts och herr Meberg. Vi hava 
samlat de allra små sötaste stenar på Kronberget, som blänka i alla 
färger, och jag har fått veta namn på dem allihopa! Nu skola vi bryta löst 
snäckor--men jag har icke tid att tala om det--jag lovade springa hem 
efter en kniv och en korg--söta mamma, fort! fort! kan jag icke få lilla 
kökskorgen eller mammas stora sykorg?" Med dessa ord sprang hon ut, och 
frun följde leende efter.



Medan mamma var ute att förskaffa lilla Ulla vad hon behövde, satt pappa 
för sig själv i faderglada tankar över dotterns kvicka huvud "redan vid 
tio år". Det är allt eld i de där små spånorna, sade han och skakade 
förnöjd på huvudet; det är rätt roligt att känna igen sig, hm hm.



Frun återkom för att fortsätta överläggningen. Vad tycker du, Mekroth, här 
begynner ju bli rätt livligt i huset? sade hon med ett skratt.



"Minsann en kvick tjuvunge, den Ulla!" svarade han. "Hava sinne för 
mineralogiska stenar och snäcksamlingar redan i så späda år!"



Icke förstår hon eller Matts något av det, söta du. Det är blott för att 
herr Medenberg spelat upp dem; och de tycka om stenar, musslor, mossor och 
blommor, liksom andra muntra leksaker, kan jag förstå. Det är icke 
farligare.



"Men huru kom du att släppa ut Ulla så bittida i dag?"



Bittida? Hon var icke god att hålla inne: hon skulle nödvändigt, alldeles 
nödvändigt ut till bror Matts, som vidtalat henne i går, innan de lagt 
sig, och--



"Den Medenberg måste verkligen själv vara barnkär, då han icke, som en 
klok karl, vilar ut efter resan, utan roar sig med att springa kring berg 
och backar i sällskap med elever, varom han ännu icke vet, huruvida han 
med dem får något att skaffa. Jag tycker icke illa om detta drag; det ser 
ut som en viss oegennytta, ehuru det är litet barnsligt vid trettio år."



Är han trettio år?



"Ja, han ser verkligen ut som tjugutre eller fyra. Det gör också 
ingenting; och det är väl för att han rest nu och blivit echauffe 
rad. Bredmans brev innehåller, att han är trettio. Förmodligen har han 
levat ordentligt, som fattig karl."



Skall jag då anse saken för avgjord och låta sätta upp gardinerna i hans 
rum? frågade fru von Mekeroth.



"Ja, vad tycker du, Aurora lilla? jag vet icke huru vi skola gora.'



Efter du själv icke har något emot honom, svarade hon, så låt våra barns 
tycke avgöra frågan. De hava utvalt honom. Det är visst ingenting att lita 
på barn, fortfor hon med en from och innerlig blick, som hon tycktes blott 
kasta åt fönstret, men som säkert gick ännu längre. Likväl har jag märkt, 
så liten min erfarenhet är, fortfor hon, att barn visa en oemotståndlig 
leda, en avsmak för somliga personer, åtminstone icke vilja nalkas dem vid 
första bekantskapen; och, ehuru man härtill icke sett någon orsak, har man 
efteråt upptäckt, att dessa människor hyst ett ont i sitt väsende, som 
ingen kände. Däremot närma sig barn till andra, finna ett behag i dem 
genast vid första anblicken, utan att man kan träffa ett skäl härför, och 
de trivas i deras sällskap. Varav det kommer, det vet Gud ensam. Men ofta 
erfar man efteråt, att barnen icke misstagit sig. Jag tror därföre, att 
över deras tycken vilar en hemlig nåd, vars vink vi ej göra illa om vi 
följa.--Hon kysste sin man och klappade honom sakta över axeln.



Rörd sade han: du har rätt, Aurora; jag ger mitt bifall. Våra barn hava 
avgjort saken, och för en enda gång må det vara.



3 EFTER TRE VECKOR.



Jag har kastat mina pengar i sjön, Aurora lilla! Huru tycker du nu, att vi 
skola göra?



På Aronfors tilldrog sig tre veckor härefter en stor händelse, rik på 
inflytelse, ej blott för ställningarne här, utan för ganska många i orten; 
vi skola således omtala den.



Överenskommelsen med herr Medenberg var snart upp gjord; det syntes lätt 
pa honom, att han aldrig varit van vid höga avlöningar. Född av fattiga 
föräldrar, i Majorna vid Göteborg, hade han ämnats till sjöman, och även 
som skeppsgosse gjort en liten resa på havet, till Hull och hem igen. Hans 
föräldrar voro utmärkt kristliga; man skyllde dem för att tillhöra någon 
sekt, varpå Skara och Göteborgs stift hava en stor rikedom. Men egentligen 
kunde man ej säga mera, än att de varje söndag troget och andaktsfullt 
besökte kyrkan. Så hade de levat i all sin tid, och även ännu hörde de 
Björk rätt gärna, ej mindre än domprosten Hummel. När sonen i sin barndom 
visade föga tycke för sjövlivet, hade föräldrarne gärna låtit honom stanna 
hemma; detta liv var både stormigt och kunde föranleda till laster. Han 
fick således med kärlek och i stillhet fördjupa sig i några böcker, 
tillhörande faderns knappa bibliotek; och han fattades alltmera av lusten 
att forska, men forska i varje ämne för dess egen skull. Redan mycket till 
åren, började han få gå i skolan, och satt slutligen sin tid ut på 
gymnasium. Under konditionerande och mycken yttre nöd fann han en 
möjlighet för sig att få vistas vid akademien. Han arbetade och läste här 
med en järnhård flit. Men hans tillväxande, hans innerliga håg, att 
fördjupa sig i vetenskaper för innehållets skull, som är det rätta och 
förträffliga, gjorde honom likväl främmande för världen; han rönte en 
avsmak för tentamina, och blev i själva verket allt mindre skicklig att 
taga sådana. Också bör nämnas, det hans kärlek 
föranledde honom att mera uteslutande arbeta i vissa saker och snart sagt 
försumma andra, för en examen lika nödvändiga: det vare sig prästen, eller 
magistern. Genom sitt milda och förståndiga lynne utgjorde han sina 
kamraters älskling inom nationen; några svirare fördrogo väl icke hans 
person, men högaktade honom och vågade ej höja sin röst emot honom. Hans 
lärare älskade honom så högt, att flere tillbjödo honom få gå igenom utan 
tentamen; han tackade dem med en vördsam innerlighet, men kunde icke förmå 
sig till emottagande av denna gåva. Så såg han sig vid långt liden ålder i 
den ställningen, att äga alldeles ingen framtid. Utsikterna i världen 
befinna sig så ganska ofta i strid med insikterna; om desse icke alltid 
hindra fortkomsten, befordra de den dock sällan, så snart de utgöra 
verkliga insikter. Ty de hava då inträngt i själva samvetet, och låta icke 
vidare lämpa sig till höger eller vänster. Äro de ytliga, förenade med en 
rask och blygselfri talegåva, då gå de glada steg och komma långt; ty de 
kunna skifta sina åsikter, förvandla sig efter allt och vinna allt. 
Världens ställning är nu sådan. Skall den en gång förändras? Herr 
Medenberg ägde ingenting annat framför sig, än att gå livet igenom som 
informator, och vinna dödens palm som en människornas lärare. Till följe 
av sitt lynne hade han alltid med stor välvilja omfattat barn; med tiden 
hänförde honom hans hjärta att anse även fullvuxna för ett slags barn, och 
så kom han att älska nästan alla människor. Hans smala stig slingrade sig 
över jorden enslig och osedd; men den gick genom lundar, där han på alla 
steg hade täck, doftande, lövrik småskog vid sin sida. Vid varje litet 
nytt, spätt, genomskinligt blad, som under hans vårdande hand sköt ut på 
kvist eller gren, gladdes han, och han räknade icke på att få någon annan 
glädje i världen.



Före sitt anställande på Aronfors hade han tjänstgjort som lärare i ganska 
många hus och således vunnit en vidsträckt kännedom om människolynnen, 
sådana de visa sig inom familjerna. Icke hans yrke ensamt förskaffade 
honom denna kunskap, utan hans fallenhet, hans naturblick, vilken, 
alldeles i likhet med förmågan hos barn, icke behövde lång tid för att 
upptäcka vad som gick och gällde hos människorna, med vilka han kom i 
umgänge. Vad han varseblev, bevarade han dock alltid i tystnad, och gjorde 
icke en gång för sig själv däröver någon annan anmärkning, än blott att 
det var så; huruvida det var gott eller ont, tog han ej oftare i 
betraktande, än om han fann sin ställning tillåta att uppträda i verk och 
handling. Hans egen person ägde genom hela denna stämning någonting 
idylliskt, kanske rättare kvietistiskt. Hans ansikte gav till känna en 
försynthet, som aldrig måtte hava tillåtit honom hysa en enda lidelse av 
det slag, som man kallar passioner; och denna försynthet var det väl, som 
spridde över hans drag en så stor ungdomlighet, emedan det såg ut som han 
själv aldrig erfarit någonting av livet. Skall denna kristallklara insjö 
alltid förbliva så lugn? Skall ingen storm, ingen vind, ingen kåre, mera 
än fattigdomens lilla höstil, komma att krusa den till vågor?



Andra dagen efter hans anträde till sin befattning tilldrog sig vid 
middagen, att, då familjen stod för att läsa till hords, vilket alltid 
försiggått ganska knapphändigt och oftast så, att von Mekeroth själv, utan 
något vidare alls, genast satte sig, och de övrige på sin höjd gjorde 
minen av att knäppa ihop händerna, det nu väckte pappas stora 
uppmärksamhet, att Matts och ldla visade sig vid bordskanten ej med 
vanliga, ogenerade åtbörder, utan likasom litet försagda, röda i ansiktet 
och förlägna. Detta gjorde också, att pappa icke, efter sin vana, straxt 
tog sin stol, utan stod och undrade vad det kunde betyda. "Nå, Matts!"-- 
undföll det herr Medenberg med en allvarsam, ehuru mild blick; varpå 
gossen började läsa en bordsbön stadigt och vackert, men under synbar 
bävan. Ulla hörde på med nlycken uppmärksamhet; hon visste, att ordningen 
skulle komma till henne efter maten. Allt avlopp mycket väl; men man kunde 
märka, att bloden något uppsteg i pappas ansikte. I början torde det hava 
varit en aldrig så liten, om icke förargelse, dock undran över, att bruk 
kunde införas och saker företagas, utan hans tillsägelse, ej en gång 
medvetande. Han var först till och med betänkt på att i enrum låta herr 
Medenberg veta, det hans befattning stannade inom skolkammarens område och 
icke anginge matsalens; likväl tyckte han snart ändå, att bordsbönen, 
ehuru den aldrig förr brukats hos honom, likasom nuförtiden nästan i intet 
av de högre husen, dock var en religiös handling och rätt vacker, blott 
man en gång kommit sig före. Han befanns väl litet tyst och underlig under 
första delen av måltiden, men det gick snart över. Brukspatronessan var 
vid ett utmärkt gott lynne; hon kastade sina ögon från det ena av sina 
barn till det andra, med ett uttryck, som ej kan beskrivas. Hon upplivade 
sin man genom de vänligaste blickar och besatt en talang att åt honom 
utleta det bästa på faten, som måste övervinna allt. Samtalet fick sin 
vanliga gång; han började känna sig försonad och glad. När han steg upp 
från middagen, var han så övertygad, det en bordsbön ånyo skulle 
komma och även redan så nöjd därmed, att han själv stod och väntade, höll 
sina händer tillsammans och såg på Matts. Men han fick snart vrida 
huvudet åt vänster till lilla Ulla, ty det var hon, som nu med en täck 
och skär röst stämde upp de vackra orden. Då kaptenen satte bort sin 
stol, nalkades han sin fru och sade i smyg: "en tjuvunge, den Ulla, att 
hava näpen röst!"



Han vände sig till informatorn och yttrade: "jag gissar, att läsningen väl 
icke behöver börjas alldeles straxt på maten? vill icke herr Medenberg 
göra mig den äran inne hos mig på en liten stund?"



Då de bägge herrarna kommit ditin, gick kaptenen några slag över golvet. 
Det syntes tydligt, att något arbetade inom honom, som han sökte ord för 
att rätt uttrycka. Han kastade ett par blickar upp på Medenberg, som voro 
varma, men tillika fulla av vad man skulle kunna kalla vördnad, nästan som 
vågade han icke nalkas honom tör nära. Och därjämte såg det ut, som om 
han ville vara tacksam för något. Denna blandning av känslor tog sig 
slutligen luft genom följande dialog, som man kanske skall finna mindre 
väntad:



"Hör på, herr Medenberg--min bästa herr Medenberg-- säg mig, om icke herrn 
röker tobak?"



Icke jämt, herr kapten, svarade han; men jag kan röka, när det så träffar.



"Då kan herrn ju röka en pipa med mig emellanåt?"



Informatorn bugade sig.



"Men----brukar herrn aldrig draga några tag där nere i lektionsrummet; det 
plär icke skada?"



Jag har icke tagit med mig någon tobak på resan, herr kap ten; ty jag är 
endast en högst obetydlig rökare.



"Det var förträffligt!" sade den andre, gick in i sitt inre rum, öppnade 
ett väggskåp och kom tillbaka. "Tillåt mig--min bästa herr 
Medenberg!--herr Medenberg--tillåt mig att få förära denna kardus!" 
yttrade han med en svävande, nästan darrande stämma, vartill väl just 
intet stort skäl fanns i den yttre världen.



Informatorn emottog vördsamt gåvan, som i sig själv var ganska angenäm: 
det var en kardus av finaste sort. Kaptenen såg efter denna lilla handling 
så glad ut, som om en hel klippa vältrats ifrån hans bröst.



Efter ånyo ett antal slag över golvet, sade kaptenen: "en dum fråga till! 
en man, som herr Medenberg, tar väl aldrig i kort?"



Jag spelar visst icke egentligen, svarade denne; min tid har icke tillåtit 
mig sådant. För att spela väl, måste man spela mycket och ständigt. 
Men jag anser den högsta ovana av alla vara den, att icke kunna på något 
sätt deltaga i vad umgänget fordrar--



"Å bra! bra! Herrn spelar--till exempel--en vira? en vira någon endaste 
gång?"



Det vill säga, jag känner spelets gång, herr kapten.



"Något så när kan jag tänka? Hm, det slår icke felt, att herrn kan vira 
excellent. En man, som herr Medenberg, gör ingenting dåligt. Herrn spelar 
också patiens på tu man hand?"



Det är en lätt sak.



" Piket?"



Däri har jag fått öva mig mest av allt.



"Med sina patroner, kan jag tänka? Ha ha ha! ja, det är verkligen så. Vad 
skall man väl också göra på de långa höstkväl



lar, som vårt älskade klimat beskär oss?"



Saken uppgjordes så, att samma afton skulle herr Medenberg inträffa i 
kaptenens rum, då denne återkom ifrån sin övliga rund med frun; och man 
skulle försöka varandres styrka i piket. Nöjet började klockan halv sju. 
Straxt i början satt kaptenen litet surmulen, emedan det hände herr 
Medenberg den lyckan, att i första spelet erhålla sex kort och sexton, 
jämte fjorton knektar, varigenom han genast fick räkna trettiosex; och 
såsom detta skett utan att hava tagit stick, gällde det för nittiosex. 
"Det är allvarsamt, någotsånär! har min herre alltid en sådan tur?" 
frågade kaptenen.



Det har denna gång endast hänt mig för att påminna mig om rikningen i 
spelet, svarade Medenberg artigt.



Man gav, och andra gången satt kaptenen med fjorton kungar, två 
kvart-majorer och en dylik ters; man kunde knappt se grannare kort i en 
människas hand och ägarens ansikte sken. Likväl hade motspelaren denna 
gång förhand och anmälde sju kort i den färg, där kaptenen ägde kungen 
blott. Denna föll således på Medenbergs äss, och han tog spel för alla 
sina sju kort. Bloden steg ända upp till hårfästet, när kaptenen måste 
kasta de superbaste matadorer på informatorns yttersta hackor.



"Att mista lesen på sådana kort! det är! det är --"



Det har endast skett för att giva mig en liten uppmuntra under min 
förestående otur, anmärkte Medenberg.



Det var just vad som hände. Kaptenen hekonl hädanefter ständigt jämna goda 
kort. och Medenberg låg under. Kaptenen gjorde inga stora segrar, men dock 
nästan alltid segrar. Här de stego upp för att gå ut och äta, sade von 
Mckcroth: 'Charmant' en ganska rolig afton! herr Medenherg spelar sin 
piket ganska bra, mycket bra." Då de anlänt till matsalen, såg 
Aurora en ny färg spridd över sin mans annars litet gula anletsdrag, och 
hon frågade: hur har spelet gått, mina herrar?--"Förträffligt!" utbrast 
han, "herr Medenberg, må du tro, är en ordentlig huggare i piket; han tog 
en gång ifrån mig lesen mot fjorton kungar och en hel mängd kvart-majorer; 
gör mig det efter! Nå sedan ändrade det sig litet, det är sant, ty gammal 
är till sluts ändå alltid äldst: jag vann tvåhundra points. Har du framme 
av vår rätta ost? Jag menar den rätta? Herr Medenberg, såsom god 
göteborgare, bör göra bekantskap med en veritabel smålänning. Var så god! 
se här! tag! Nå, min kära Matts, jag gissar du har varit förtvivlad över, 
att jag rövat herr Medenberg ifrån dig på kvällen? Din far är en gammal 
krigare, som förstår sig på att göra erövringar, skall du veta."



Så förflöto några veckor i patriarkaliskt behag på detta sköna småländska 
bruk. Medenberg hade icke meddelat kaptenen sin läseordning, och ingen 
gång frågat honom huru han ville hava den. När föräldrar icke själva 
begära få veta det, är ett sådant meddelande rådigast att låta bliva. Då 
man gör frågor, hittar man ofta på att få svar, besvärliga nog att reda 
sig uti, såvida man är en underlydande. Det händer, att föräldrar i 
välmening än borttaga nödiga läsämnen, än tillägga förtidiga. De äga 
alltid giltiga skäl. Herr von Mekeroth hade icke behövt framdraga några; 
ty han tog ingen notis om hela saken. Han var så övertygad, genom 
informatorns och barnens kärlek till varandra, att, därest de icke läste 
för mycket tillhopa, icke läste de för litet. Och i vad ämnen de 
studerade, var alltid tid att få höra vid någon passade nyårs- eller 
midsommarsexamen. Man ser således, att han gick emot sin informator till 
väga med samma öppna, ädla förtroende, som emot sin bruksförvaltare. Synd, 
om ett sådant missbrukas!



Herr Medenberg själv kände en stor trevnad i detta hus, emedan han till 
sin glädje såg ett par makar, som ömt älskade varann, och som voro ganska 
goda människor. Han upptäckte väl, emellanåt, spår till att de hade litet 
tråkigt ihop; men när sådant icke är en följd av själarnes inre 
skilsmässa, utan av ointressanta tillfällen, vilka alltid någon gång 
anmäla sig, så är det av ingen betydelse. Barnen tyckte han dock mest om; 
och han skrev till professor Bredman ett tacksägelsebrev, för den lyckliga 
ställning, varuti han försatt honom.



En lördagsafton, ungefär tre veckor efter hans ankomst, trädde ett bud 
ifrån brukskontoret in till herr von Mekeroth, vilken som bäst satt 
vid sin piket med herr Medenberg. Det förmälde, att smeder och arbetare, 
hela skaran, stodo samlade i kontorsfarstun för att uppgöra för veckan, 
men att herr bruksförvaltaren icke kunde träffas.



"Var är han då?" frågade kaptenen.



Vi hava sökt överallt.



"Så kommer han väl; han har åkit ut någonstans och blivit fördröjd över 
tiden. Gå din väg."



Budet gick. Efter en liten stund återkom det ånyo, för att fråga huru man 
skulle bära sig åt med allt folket, som behövde pengar, önskade sina saker 
klara för söndagen och icke ville gå sin väg.



"Hm, det var besynnerligt," sade kaptenen; "sådant har aldrig hänt--jag 
vet icke--å, han kommer nog. Har ingen sett vart herr Nickolson åkit?"



Ingen häst är borta ur stallet.



"Så har han gått ut att jaga."



Hans bössa hänger hemma i hans sängkammare.



"Vad är det för dumheter--"



Ja.



"Huru skall man göra med människorna?" yttrade kaptenen till sig själv 
under stor bekymmersamhet. "Det begriper jag icke alls. Gå ut så länge och 
bed dem vänta en halvtimme till."



Sedan budet avlägsnat sig, såg herr Medenberg frågande på kaptenen och 
sade: "behövs det endast att räkna över med mästersmeder, kolgutar och 
dagsverkare, så har jag ett halvt år hjälpt en sjuk bokhållare på Gimo 
bruk med sådant."



Det skulle jag anse för en verklig godhet! utbrast von Mekeroth, med ögon, 
strålande av tacksamhet.



Informatorn gick till kontoret, besåg motböcker och karvstockar, 
antecknade arbetet och återkom efter en liten stund till kaptenen med 
uppgift på summan, som erfordrades för likvi den. Denne steg upp. "Min 
sista penningremiss ifrån Göteborg, som ankom i går, ligger ännu orörd i 
brukskassakistan," sade han; "jag har alltid velat hava penningarne i den, 
som är brand



fri och fastsatt vid väggen, hellre än här inne. Låt oss gå dit."



Då kaptenen inkom på sitt kontor, syntes det huru ovan han var vid alla 
omgivelser där inne. Ägare av bruk, militärer såväl som civila, hava 
vanligen annars ingen lokal så noga under ögonen, som denna; fallet med 
von Mekeroth var således ett undantag, men icke förvånande, då vi draga 
oss till minnes den milda sorglöshet, vi hos honom varsnade redan vid hans 
första uppträdande. Han hade likväl den takten, 
att avlägsna folket på en liten stund, medan han själv orienterade sig.



När han såg sig ensam med Medenberg, framtog han sin stol-a nyckel och 
låste upp kassakistan. Mållös av häpnad fann han kistan tom. "O Gud! 
herre, jag är bestulen!" utropade han med nära kvävd röst. "Att hava haft 
en person i sin tjänst i sex års tid och hava trott på honom som på guld! 
I går, när penningremissen ankom, lämnade jag den åt Nickolson, nu som 
förr, och därjämte nyckeln. Han gick till kontoret tör att lägga 
penningarne i förvar, och han återgav mig straxt därefter min nyckel--"



Innan von Mekeroth hann sluta, instörtade en brukspojke med en hatt och 
några smärre klädespersedlar, som han och en kamrat sett ligga i Merlsjön 
och av vågorna kastas mot stranden. Dessa saker tillhörde herr Nickolson. 
"Karlen har dränkt sig!" sade kaptenen, bleknande. "Men var har han på så 
kort tid gjort utav mina penningar? Ha--han har haft egna skulder! han har 
skickat att likvidera dem med min egendom, och sedan avhänt sig livet, tör 
att undgå ansvaret inför mig! Vilken förfärlig händelse"'



Han lät nu uppdyrka kontorspulpeten, där, jämte räkenskaper och kladdar av 
alla slag, penningar brukade förvaras för veckans löpande utgifter. Det 
såg ut, som den olycklige eller brottslige haft den skonsamheten, att icke 
vilja sätta sin husbonde i ögonblickligt bryderi; Ty här hade han 
verkligen lämnat efter sig en liten summa, tillräcklig att bestrida 
avlöningen på lördagen. Von Mekeroth kontanterade sitt folk, och var och 
en gick hem till sig med undersamma miner och huvudet fullt av tankar. 
Manskap utskickades att uppsöka den drunknades kropp i Merlsjön.



När herrarne återkommit i kaptenens rum, satte sig denne i sin bekanta 
svarta soffa, och en djup suck undföll honom. "Här tör stå vackert till!" 
sade han för sig själv. "Jag, som icke r eviderat mina böcker på tre år! 
Det är, för att man tror på folk av det slaget! Huru stå väl mina affärer? 
Jag kan vara ruinerad karl, utan att veta det ringaste!"



Aurora korn in. "Vad hor jag?" utropade hon, "kan det vara mojligt? den 
stackars herr Nickolson--"



Stal hars herr Nickolson? En vacker stackare!



"Man säger, att han kastat sig i sjön? O Gud!"



Och jag har kastat mina pengar i sjön, Aurora lilla! Huru tycker du nu, 
att vi skola göra?



4 NÄSDUKEN.



Mitt folk, min vagn, mina hästar, allt står herrn till buds!



Likasom kaptenen bekommit sitt djupa bekymmer, så randades ock morgondagen 
med en sorg för hans fru. Hon märkte på Matts tydliga tecken till 
kopporna. Såsom en hurtig gosse anstår, ville han väl icke giva sig; men 
sjukdomen grep honom allt mer och mer i sina klor och satte allt flere 
märken på hans kropp. Till sin stora bedrövelse måste han avbryta sin 
läsning och flytta in i mammas rum för att emottaga den ömmaste sjukvård.



Herr von Mekeroth hade icke kastat många blickar i sina räkenskaper, 
förrän han upptäckte, att... antingen han själv var en man, som icke kunde 
reda sig i bokhålleriets labyrinter, eller ock, som är troligare, böckerna 
blivit så förde, att de med alla sina conto's, med alla sina summor och 
överföringar, icke ledde till någon för ägaren begriplig slutsats; med ett 
ord . . . de v oro oavslutade. Han sköt häpna och förvirrade blickar ned i 
ett kaos, som han av ledsnad gärna skulle hava lämnat genast, men nu 
tvangs att mot sin vilja betrakta, emedan hela hans välfärd låg förseglad 
inom massan av alla dessa ohyggliga siffror. Han kände sig flere gånger på 
väg att svindla, rummet gick omkring för honom, papperen svartnade för 
hans ögon och bokstäverna, med sina släktingar siffrorna, vitnade. "Jag 
får igen min gamla sjukdom!" utbrast han med förökat skäl till bekymmer. 
"Gud låte allt detta slutas väl; det ser ganska mörkt ut; stackars Aurora 
!"



Hastigt spred sig en ljusning över hans ansikte, svag, men dock alltid 
någon. "Sade mig icke herr Medenberg, att han en tid arbetat på ett 
brukskontor? Han skall förstå allt det här odragliga trasslet med 
hammarsmeder och kolryssar. Vilken galant karl, om han det gör! Han kan 
utreda dessa infernaliska böcker, dessa räkenskaper! och säga mig 
huru mina affärer stå, i fall de icke redan ligga."



Saken företogs utan uppskov. Den hederliga och beskedliga herr Medenberg 
drog icke i betänkande att fördjupa sig i ett arbete, som för en lärd 
måste vara ett av de mest prövande. Men för honom stod egentligen 
ingenting som ledsamt; ganska säkert hade han på sin bana haft många 
tråkigare och förargligare sysslor, än att studera några dussin kladdar 
med anteckningar av alla slag, som borde genomgås, summeras, jämföras med 
varandra och slutligen sammansättas till ett formligt och förnuftigt 
slutkonto. Det är väl troligt, att han hellre strövat omkring markerna för 
att botanisera, eller legat på rygg i sin soffa för att glömma sig i någon 
av sina älsklingsauktorer; men då Matts insjuknat och han en tid hindrades 
att betjäna herr von Mekeroth i den syssla, han åt honom betingat, fann 
han ingenting naturligare, än att låna sig till något annat i stället; och 
man kan taga för givet, att, om han blivit satt som medhjälpare vid 
trädgårdsmästarens sida, eller anmodad att efterse gårdens fiske, gårdens 
jakt, gårdens uppdikning, så skulle han hava gått till väga därmed under 
lika mycken känsla av fromhet, glädje, samvetsgrannhet och förstånd.



När dagen därefter fru von Mekeroth av sin man, som låg till sångs av 
matthet, fick veta vilket arbete han använt sin informator till, och hörde 
det beröm han gav honom, utbrast hon: "men --lilla Mekroth, går det an 
ändå, att behandla honom så? han är väl icke hitkommen för allting? tror 
du--"



Som du vill, Aurora lilla! avbröt kaptenen. Jag är så matt, att jag förmår 
icke tänka. Jag kan icke för min död genomgå dessa sifferluntor, som äro 
mig så högst angelägna och dock så pestilentialiska. Vill du, att jag 
skall leva i okunnighet om jag är ruinerad människa?



Frun spratt åt sidan vid detta ord; hon sade icke någonting vidare .



Medenberg fördjupade sig dagligen alltmer i sitt arbete. Han satt på 
kontoret nästan ifrån morgon till afton. Men hans lynne tycktes långtifrån 
lida härav. Man såg honom icke oftare än vid middagarne; men där visade 
han sig alltid lika städad och snygg, som om han gjort ingenting hela 
förmiddagen; hans utseende bar samma prägel, som förr, av godhet, inre 
glädje och denna väsendets frid, som sprider trevnad och förtroende. Såsom 
pappa själv nu måste hållas inne hos sig och medicinera, var herr 
Medenberg den, som i stället vid bordet förde ordet.

Han samtalade med fru Mekeroth om lilla Matts, uppmuntrade henne att 
se allt i den ljusaste dager, och vände omärkbart alla ämnen åt ett 
vackert och intagande håll. Han uttryckte sig med så mycken 
anspråkslöshet, och hans röst var så ren, så skär, att var och en måste 
höra honom med nöje, nästan med behag. Om kvällarne satt han inne hos herr 
von Mekeroth; läste högt för den sjuke ur någon omtyckt bok, stundom någon 
av honom själv vald, och som kunde vara nyttig även för en äldre man. Fru 
Mekeroth med lilla Ulla förökade cirkeln vid pappas säng. Läsningen gav 
ofta anledning till samtal. Kaptenen, som kanske haft mera smak för muntra 
anekdoter än för allt annat, var i början något fåordig; men hans milda, 
veka sinne lämpade sig omärkligt efter de övrigas tycke; sjukdomen gjorde 
även sitt till; och snart hörde han med rörelse och glädje på höga och 
intagande ämnen, vilka han förr icke stort betänkt.



Såsom dessa ämnen ofta rörde döden och människans levnadssätt i ett annat 
liv, var det naturligt, att man också övergick till den stora frågan om 
spöken. Ulla nedfällde sin söm i knäet och även mamma lät sin nål stanna. 
Av ett begripligt skäl kommo alla fyra, att på en och samma gång fästa 
sina tankar på samma föremål. Kaptenen själv gav ordet åt denna tanke: 
"har man ännu igenfunnit Nickolsons kropp?" frågade han.



Medenberg svarade, att man, oaktat upprepade draggningar i Merlsjön, icke 
varit i stånd att träffa den. Blott några klädespersedlar hade uppkommit 
med draggen: på ett ställe en stövel, på ett annat en strumpa.



"Högst besynnerligt! skulle då karlen hava klätt utav sig nere på 
sjöbottnen?"



Och vet söta pappa, inföll Ulla med en bestört uppsyn, mor Jeppa Salomons 
berättade i köket i går, att det spökar vid en vik av Merlsjön alldeles 
gruvligt. Hon har sett där mitt i natten en stor, stor karl, eldröd hel 
och hållen! han väste som en orm, han skällde som en hund, han tjöt som en 
varg och skrek som en uggla. Därpå hoppade han ned i viken och, såsom han 
bestod av bara eld, fräste vattnet då han kom ned! och det stod en rök, en 
rök som ett moln, över hela Merlsjön ända upp till himmelen, pappa !



"Kära barn!" sade mamma i en milt förebrående ton, men hon såg därunder 
själv hemskt åt sidan, och kinderna antogo en blekare färg.



Kaptenen vände sig också emot Ullas sida och tänkte tvivelsutan giva henne 
en förmaning, att icke tro på spöken; men hans egna blickar stannade 
på väggen, stirrande och osäkra.



Medenberg uppdrog ur sin ficka en näsduk, som han uppvecklade för 
herrskapet, och bad i synnerhet fru von Mekeroth betrakta. Hon tog den i 
sina händer, besåg den och sade: "Jag känner ganska väl igen den; den har 
tillhört Nickolson. Här i hörnet står hans namnchiffer."



Vad vill herr Medenberg säga med detta? inföll kaptenen och reste sig 
halvt upp i sängen.



Herr kapten, svarade han, denna näsduk har på ett besynnerligt sätt kommit 
i mina händer. En kolbonde, som i förmiddags hit anlände med en ryss kol, 
har hittat näsduken i en hage utanför ett torp, minst en mil härifrån. Han 
frågade, om den tillhörde någon av herrskapet på Aronfors; ty den syntes 
honom för stor och fin för någon av bönderna, helst sådane ogärna begagna 
näsdukar. Jag ber herr kaptenen fästa sig vid den märkvärdigheten, att 
näsduken är alldeles så gott som ren. Den synes icke vara stulen ifrån sin 
ägare, emedan tjuven troligen skulle hava smutsat den--



"Vad! vad!" utropade kaptenen, "tänk, om Nickolson alldeles icke dränkt 
sig? Man har icke funnit hans kropp i sjön! O min Gud, han har rymt! han 
har rest bort! han gömmer sig! Jag kan få igen mina penningar! Han skall 
promt säga, vart han gjort utav dem!"



Det är min tanke, att man åtminstone icke bör taga hans död för så 
alldeles avgjord, sade Medenberg.



Fru von Mekeroth såg upp med en stor blick. "Kan det vara möjligt?" 
utbrast hon. "Den avskyvärde! hans död försonade mig med hans fel, och jag 
kallade honom olycklig; jag ville icke säga brottslig. Men lever han och 
har så nedrigt bedragit oss! honom, som vi emottogo, då han, föga bättre 
än en tiggare, kom till oss ifrån Zeytons--då!"



Vad? inföll Medenberg, var det ifrån greve Zeytons, som herr Nickolson 
trädde i herrskapets tjänst? Var han förut anställd hos Zeytons?



"Ja; så gott som bortkörd kom han därifrån."



Hm. Detta förefaller mig--jag kan icke säga vad jag menar. Rortkördes han 
verkligen ifrån greve Zeyton?



"Det gjorde han visst. Men min man antog honom ändock, och kanske ännu 
mera just för detta skäl, ty Zeyton har i hans ögon alltid stått i dagern 
av en icke särdeles god husbonde. Den tjänare, som Zeyton tadlar, anser 
Mekeroth berömvärd; och den han berömmer, skulle min man aldrig kunna 
förmå sig att antaga för egen räkning."



Zeyton är en dålig karl på allt sätt, både i affärsväg och annat! 
vidfogade kaptenen, som vaknade upp ur den tankekedja, vari den 


Medenberg syntes också försänkt i en begrundning, som illvecklade hans 
tankar, ju mera han överlämnade sig däråt. "Jag har sett någonting i 
räkenskaperna," sade han, "jag har anmärkt något i Zeytons konto med 
Aronfors bruk, som förekommit mig underligt redan ifrån första stund."



Vad? utbrast kaptenen; vad menar herr Medenberg? I rakningen med mitt bruk 
måste Zeyton just icke stå för väl till boks, om allt har sin riktighet.



"Men nu, tvärtom, visar honom hans konto såsom krediterad för en större 
fordran, än som jag tycker kunna vara rimmligt--"



I alla tider! vad säger herr Medenberg? är det möjligt? Zeyton! Zeyton har 
aldrig sålt det ringaste till bruket. Huru kan han vara krediterad för 
något? huru kan han här hava något att fordra? Omöjligt! omöjligt!



"Före avslutandet av det hela kan jag också icke utlåta mig bestämt," 
svarade Medenberg. "Motivet för ett bedrägeri av detta slag, å Nickolsons 
sida, är icke heller begripligt, om han blivit av greve Zeyton misshandlad 
och bortkörd. Härunder ligger någonting mörkt, någonting mycket mörkt. Det 
skulle endast kunna få ett slags skymt av förklaring, om--ifall--"



Vad menar herrn?



"Men det är för otroligt."



Fru von Mekeroth såg bleknande på herr Medenberg och tycktes fatta en 
aning om hans tanke.



"Herrskapet har för mig skildrat denna greve Zeyton såsom en man, i stånd 
till stora skurkstreck," sade han. "Jag har själv sett honom en gång i 
kyrkan, och hans uppsyn behagade mig ej. Dock äger jag härav ingen 
rättighet, att anse honom hava gått i komplott med en bov."



Ha! herre?--herrn tror, att han kört bort Nickolson enkom, på det att 
denne måtte komma i min tjänst--och--jag förmår knappt uttala det--för att 
sedan bedraga mig? till Zeytons fördel bedraga mig? Medgiv likväl, att 
sådant är något så när gement gjort!



"Jag anser, att herr kaptenen, utan att misstänka vem det må vara, dock 
icke bör behandla Nickolson såsom alldeles död. Tillåt mig, att göra en 
liten resa här i trakterna; jag är van att botanisera, jag torde finna 
spåren efter någon förut okänd bolmört. Är jag 
icke i stånd till några upptäckter om Nickolson, så blir saken därav icke 
värre. Men kan jag finna anledningar till att han lever, så skyndar jag 
mig till Jönköping att utverka allmän efterlysning efter den förrymde."



Förträffligt, min bäste herr Medenberg! mitt folk, min vagn, mina hästar, 
allt står herrn till buds! Ack min Gud, vad jag är olycklig, som icke 
själv kan! Vad jag är lycklig, att--Låt dessa infama räkenskaper vila så 
länge; ty om tjuven lever och kanske med varje timme kommer allt längre ur 
våra händer, så tjänar det oss sannerligen till ingenting att studera hans 
efterlämnade dokumenter.



5 ETT BESÖK I PRÄSTGÅRDEN.



Herre Jesus' vad säger du, pojke? äro de så nära, att här blir skall utav?



Redan dagen därpå se vi den skönaste sol smycka jorden med strålar, som 
aldrig förr försökt sig har nere, och därföre skyggt skimrande, liksom 
truktande, sökte sin väg emellan furuskogens täta, mörkgröna. välluktande 
barrgrenar. Med glada och r aska steg gick Medenberg en genväg framåt 
prästgården. Hans plall v ar, att besöka det torp, i vars hage den 
misstänkta näsduken blivit funnen. Men detta låg över en mil ifrån 
Aronfors, och prästgården var belägen halvväges åt samma håll. Tillräckligt 
skäl, att under vägen titta in hos det hederliga prostherrskapet; men 
härtill kom också det, att man väl hos socknens präster skap, likasom i en 
medelpunkt, borde hoppas finna alla underrättelser samlade, rörande de 
förnämsta tilldragelser, följaktligen även om den försvunne 
bruksförvaltaren.



Alexander Medenberg, som redan varit i prästgården flere gånger, emedan 
den utgjorde brukets närmaste grannskap och alltid förekom honom så 
trevlig, steg nu på oförfärat, ehuru det är nästan för bittida på dagen att 
avlägga besök. När han inträdde i 
salen, träffade han ingen, utom en piga, som städade rummen och 
förklarade, ''att prosten själv vore ute på sin morgon-spassage kring 
ägorna, men herrskapet annars nere i trädgarden. "



Medenberg gick således ned i trädgården. Han öppnade den rödmålade 
grinden och kom oskadd förbi bikuporna. Men "herrskapet" såg han icke 
till. Han trädde in på den ena gräsgången efter den andra, vände om hörnet 
på den ena häcken efter den andra: fru prostinnan plägade ej annars vara 
sa obeskrivligen tyst, att ett ställe, där hon befann sig, länge kunde 
dölja henne.

"Ah!" utbrast han slutligen halvhögt, och ett alldeles dylikt ah! 
besvarade honom. På bänken i trädgårdens innersta, dunklaste och täckaste 
lövsal, satt Maria. Han nalkades till henne med en bugning; hon steg upp 
med en liten, hastigt övergående rodnad. Han såg, att hon sutit och läst i 
den bok, som hon fått till låns av honom, sist de träffats. Själfulla 
människor behöva icke många gånger råkas, innan de äro bekanta och förstå 
varann i grund.



Man kan hava bråttom; det oaktat kan man också dröja litet. De skönaste 
och bästa ord, som sägas här i världen, äro säkert de, som ingenting 
innehålla och icke äro att skriva upp. Där orden själva föga betyda, 
betyder ofta meningen dess mer. Det är icke det "vackra vädret" man talar 
om, ehuru man endast talar om det; icke de "täcka höstblommorna" gäller 
det; icke den "klara luften", icke den intagande svalkan i asplunden, 
eller nöjet av att ro ut på den lilla sjön, som vaggar sin våg, omgiven av 
skogar, där sätror ligga i himmelska skuggor och vallhjonens horn höras 
svara varandra ur ekorika fjärran. Man meddelar varann allt detta, och man 
tänker på intet därav; ty man tänker på något ännu tusen gånger bättre.



Hastigt sade Maria: "nu måste visst pappa hava kommit hem!"--Men var är då 
fru prostinnan? frågade Medenberg. "Söta mor var här i trädgården för ett 
ögonblick sedan," svarade hon. "Jag begriper icke--ack! hon ställer säkert 
som bäst i ordning kopparne till frukosten, och jag är ganska--ganska-- 
som icke skyndar mig också----var så god, herr Medenberg! var så god och 
stig in till oss! Vad det skall bli för ett nöje för söta far, att få höra 
nytt ifrån Aronfors!"



När Medenberg inträdde i salen, såg han prosten sitta framför ett bord med 
tidningarne framför sig och i avmätta omgångar runka betänkligt på sitt 
huvud. "Se! välkommen, mycket välkommen!" ropade han emot sitt främmande. 
"Så bittida ute på promenad? Hur står det till på Aronfors, herr 
Medenberg? Jag är för ängslig, för ledsen! Har man ännu träffat igen den 
olyckliga galgfågelns kropp?"



Nej, herr prost.



"Men det är ju förfärligt! Det är nu på sjätte dygnet, som herr Nickolson 
har legat i vattnet. Låt se: han saknades i lördags-- alldeles--och i dag 
hava vi fredagsmorgon. Jag fördrar icke att se Guds skapade beläte 
uppruttnat, hu! Har man draggat? Ja, man har. Men har man brukat en duglig 
dragg med sänke på och med ankarklor?"

Jag hör, inföll fru prostinnan, som nu kom in genom dörren, med egna 
händer bärande kamrer Brun (kaffekannan), sättande honom mittpå det runda 
gula ekbordet och därefter bjudande herr Medenberg--för vilken hon i 
förbigående neg-- att med sin person föröka den lilla kretsen i den här 
sorgliga världen; "jag hör," sade hon, "att det är just som jag alltid 
tänkt. Man har icke anträffat herr Nickolsons kropp? Nenej men. Den 
människan fruktade jag ständigt för; alltifrån hans barndom var jag rädd 
för honom; jag har aldrig sett någon pojke med så kolsvarta ögonbryn redan 
den tiden han gick till skrift. De voro sammanvuxna ovanför näsan--var så 
god och tag grädde!-- och då drunknar man alltid. Herr Nickolson--spara 
icke på skorporna, Maria stackare har gjort sitt bästa!--ja, han var 
alltid älskad, alltid mycket omtyckt på Aronfors. Får väl se, tänkte jag; 
får väl se vad katten duger till, när skinnet är av. När man känner litet 
av Nickolsons barndom, hans härkomst, gunstig herrns ungdom--Annika! 
Annika! nej, det dövörat är i laggåln! gå du, Maria lilla, gå och skumma 
in riktig grädde åt oss, det är ju bara klara mjölken, det här! Magister 
Medenberg är van vid helt annat på Aronfors--vänta litet--var så god och 
vänta, vänta, herr magist--"



För Guds skull, gå icke ut för min skull! ropade han. Men Maria var redan 
gången.



"Tiderna förvärra sig fasligt, mycket fasligt!" sade prosten. "Vet du, 
mamma, vad som har hänt i tidningarne? Herr Medenberg känner det säkert 
förut?"



Jag har icke sett de sista tidningarne, herr prost.



"Det är också ingenting att se; Gud hjälpe oss så visst för vintern. Ett 
helt band av livstidsfångar hava nu, liksom flera gånger förr, brutit sig 
ut ifrån Karlskrona. Det var redan för en tid sedan det skedde; och man 
hade ohyggliga berättelser om begångna mord, rån och rofferier nedåt 
landet, i Konga och Kinnevald på Blekingska gränsen. Men nu hava de kommit 
hit upp i höjden, Gud hjälpe oss så visst, i själva Jönköpings län! En 
västgöte har blivit mördad och plundrad på vägen åt Ledhester: även i 
själva Bottnaryd, i Angärdshestra och vid Taberg hava inbrott skett. Vad 
säges om sådant? Men det som jag tycker värst av allt, är, att man 
likaledes hört rykten från Värnamo, ja ifrån skogarne emellan Nottebäck 
och Åsheda, ända till Serarp i Näshult, Herre! tänk, vilket band det maste 
vara, om alla dessa skurkar hänga tillhopa i ett, och sträcka sig ut till 
sa vitt åtskilda trakter? Huru skall det då gå med oss, som ligga snart 
sagt "Ah!" utbrast han slutligen halvhögt, och ett alldeles dylikt 
ah! besvarade honom. På bänken i trädgårdens innersta, dunklaste och 
täckaste lövsal, satt Maria. Han nalkades till henne med en bugning; hon 
steg upp med en liten, hastigt övergående rodnad. Han såg, att hon sutit 
och läst i den bok, som hon fått till låns av honom, sist de träffats. 
Själfulla människor behöva icke många gånger råkas, innan de äro bekanta 
och förstå varann i grund.



Man kan hava bråttom; det oaktat kan man också dröja litet. De skönaste 
och bästa ord, som sägas här i världen, äro säkert de, som ingenting 
innehålla och icke äro att skriva upp. Där orden själva föga betyda, 
betyder ofta meningen dess mer. Det är icke det "vackra vädret" man talar 
om, ehuru man endast talar om det; icke de "täcka höstblommorna" gäller 
det; icke den "klara luften", icke den intagande svalkan i asplunden, 
eller nöjet av att ro ut på den lilla sjön, som vaggar sin våg, omgiven av 
skogar, där sätror ligga i himmelska skuggor och vallhjonens horn höras 
svara varandra ur ekorika fjärran. Man meddelar varann allt detta, och man 
tänker på intet därav; ty man tänker på något ännu tusen gånger bättre.



Hastigt sade Maria: "nu måste visst pappa hava kommit hem!"--Men var är då 
fru prostinnan? frågade Medenberg "Söta mor var här i trädgården för ett 
ögonblick sedan," svarade hon. "Jag begriper icke--ack! hon ställer säkert 
som bäst i ordning kopparne till frukosten, och jag är ganska--ganska-- 
som icke skyndar mig också----var så god, herr Medenberg! var så god och 
stig in till oss! Vad det skall bli för ett nöje för söta far, att få höra 
nytt ifrån Aronfors!"



När Medenberg inträdde i salen, såg han prosten sitta framför ett bord med 
tidningarne framför sig och i avmätta omgångar runka betänkligt på sitt 
huvud. "Se! välkommen, mycket välkommen!" ropade han emot sitt främmande. 
"Så bittida ute på promenad? Hur står det till på Aronfors, herr 
Medenberg? Jag är för ängslig, för ledsen! Har man ännu träffat igen den 
olyckliga galgfågelns kropp?"



Nej, herr prost.



"Men det är ju förfärligt! Det är nu på sjätte dygnet, som herr Nickolson 
har legat i vattnet. Låt se: han saknades i lördags-- alldeles--och i dag 
hava vi fredagsmorgon. Jag fördrar icke att se Guds skapade beläte 
uppruttnat, hu! Har man draggat? Ja, man har. Men har man brukat en duglig 
dragg med sänke på och med ankarklor?"

Jag hör, inföll fru prostinnan, som nu kom in genom dörren, med egna 
händer bärande kamrer Brun (kaffekannan), sättande honom mittpå det runda 
gula ekbordet och därefter bjudande herr Medenberg--för vilken hon i 
förbigående neg-- att med sin person föröka den lilla kretsen i den här 
sorgliga världen; "jag hör," sade hon, "att det är just som jag alltid 
tänkt. Man har icke anträffat herr Nickolsons kropp? Nenej men. Den 
människan fruktade jag ständigt för; alltifrån hans barndom var jag rädd 
för honom; jag har aldrig sett någon pojke med så kolsvarta ögonbryn redan 
den tiden han gick till skrift. De voro sammanvuxna ovanför näsan--var så 
god och tag grädde!-- och då drunknar man alltid. Herr Nickolson--spara 
icke på skorporna, Maria stackare har gjort sitt bästa!--ja, han var 
alltid älskad, alltid mycket omtyckt på Aronfors. Far väl se, tänkte jag; 
får väl se vad katten duger till, när skinnet är av. När man känner litet 
av Nickolsons barndom, hans härkomst, gunstig herrns ungdom--Annika! 
Annika! nej, det dövörat är i laggåln! gå du, Maria lilla, gå och skumma 
in riktig grädde åt oss, det är ju bara klara mjölken, det här! Magister 
Medenberg är van vid helt annat på Aronfors--vänta litet--var så god och 
vänta, vänta, herr magist--"



För Guds skull, gå icke ut för min skull! ropade han. Men Maria var redan 
gången.



"Tiderna förvärra sig fasligt, mycket fasligt!" sade prosten. "Vet du, 
mamma, vad som har hänt i tidningarne? Herr Medenberg känner det säkert 
förut?"



Jag har icke sett de sista tidningarne, herr prost.



"Det är också ingenting att se; Gud hjälpe oss så visst för vintern. Ett 
helt band av livstidsfångar hava nu, liksom flera gånger förr, brutit sig 
ut ifrån Karlskrona. Det var redan för en tid sedan det skedde; och man 
hade ohyggliga berättelser om begångna mord, rån och rofferier nedåt 
landet, i Konga och Kinnevald på Blekingska gränsen. Men nu hava de kommit 
hit upp i höjden, Gud hjälpe oss så visst, i själva Jönköpings län! En 
västgöte har blivit mördad och plundrad på vägen åt Ledhester: även i 
själva Bottnaryd, i Angärdshestra och vid Taberg hava inbrott skett. Vad 
säges om sådant? Men det som jag tycker värst av allt, är, att man 
likaledes hört rykten från Värnamo, ja ifr an skogarne emellan Nottebäck 
och Åsheda, ända till Serarp i Näshult, Herre! tänk, vilket band det maste 
vara, om alla dessa skurkar hänga tillhopa i ett, och sträcka sig ut till 
sa vitt åtskilda trakter? Huru skall det då gå med oss, som ligga snart 
sagt mittemellan?"



Söta far! sade Maria, som nu återkommit, låt oss icke frukta det värsta. 
Här har ju aldrig hänt någonting? Rykten om våldsverkare och tjuvband hör 
man varje år; det är ganska bedrövligt; men vet, söta far, jag tror man 
bara förstorar de ohyggliga berättelserna med flit--



"Det må vara, mitt barn, du har din farfars goda kurage. Men du bör också 
tro litet på mig, fast jag är blott din far, och jag försäkrar dig, att i 
år händer någonting. Var är Göran? Är det icke en underlig Göran, som ej 
håller sig inne vid frukosten? När man icke har mer än två barn, en gosse 
och en flicka, herr Medenberg, då vet man att vara rädd om dem."



Bror Göran kom nyss hem, anmälde Maria; han har skjutit en stor, stor 
tjädertupp på morgonen. Den har blodat ned honom, medan han bar honom, så 
att han gör en smula sin toalett, innan han stiger in.



"Blodat ned honom? huff, huff, jag älskar icke blod. Det är som jag har 
sagt: någonting händer i år. Blod! Jag har intet emot att pojken är kry 
och brås på sin farfar. Jag har själv haft denna gubbe till far; men huff, 
herr Medenberg! betänk, vilka stora skogar vi hava omkring oss åt alla 
håll. Och om rövarne komma, så sitta vi som får, ja, som lammungar."



Medenberg framställde nu sitt ärende. När han berättade om den funna 
näsduken, och att han, för sin del, icke var förvissad att Nickolson 
dränkt sig, utbrast prostinnan: "där ha vi det! är det icke som jag alltid 
tänkt? En karl med sådana ögonbryn drunknar, herr magister! men dränker 
sig själv, det gör han aldrig. Nickolson! den Nickolson! Och han lever 
således?"



Jag kan icke taga det för avgjort, svarade Medenberg, men det förefaller 
mig misstänkt. Jag ämnar begiva mig att söka spår efter honom; ty lever 
han, så är det för kapten von Mekeroth av högsta vikt att få rätt på 
honom, emedan en ganska betydande penningsumma försvann ifrån 
brukskontoret med detsamma som han.



"Ha! där ha vi det! är det icke vad jag alltid tänkt? Den stackars 
Mekrothen! Den Nickolson! Den Nickolson!"



Men innan jag fortsätter min spatsergång till torpet, fortfor den förre, 
så ville jag först höra, om herr prosten inhämtat några rykten om den 
försvunne? eller om folket berättat något annat, som kunde vägleda mig?



"Nej, herre, jag har ingenting annat hört, än om de ohyggliga rövare, 
varom jag läst. Tjuvar ifrån Ledhester ända till Serarp!

det är så gott som tvärs mittöver hela Jönköpings län, ifrån 
nordväst till sydost. Nickolson, den trodde jag låg i sjön. Vad är det för 
ett torp, som herrn tänker påhälsa?"



Dädemo Hult skall det heta. I hagen där har näsduken blivit funnen.



"På Hultet!" utbrast Maria med en liten häpnad och såg upp. "Skall herr 
Medenberg gå dit? Det är ett mycket mörkt ställe; så svarta branter ser 
man ingenstans annars."



Så mycket bättre, jag har alltid älskat romantiska utsikter, sade han.



I detta ögonblick steg husets son, den tjugutreårige Göran, öppen och rask 
till utseendet, sin vackra syster Marias trogna avbild, in genom dörren. 
"Nå, vad tror du, Göran!" ropade prostinnan honom till mötes; "har jag 
icke alltid tänkt det? herr Nickolson har icke dränkt sig, vet du, han 
lever rent utav!"



Det fägnar mig, svarade Göran. Söta mor, giv mig en kopp kaffe.



"Ja ja, det är verklig sanning och icke narri," fortfor prostinnan, under 
det hon slog uti åt sin son, och denne emellertid hade givit sin goda vän, 
Medenberg, ett handslag till morgonhälsning.



Hör du, Göran, sade prosten, du kan rätt visa herr Medenberg genvägen över 
till Dädemohult. Han har säkert aldrig varit där förr, och--



"Det skall bli ganska roligt," inföll Göran och sväljde sin första skorpa. 
"Det är den allra vackraste, den allra hiskligaste väg. Men är det då 
verkligen visst, att Nickolson, den skurken, än ytterligare lever och 
regerar? Söta mor, giv mig en skorpa till. Syster Maria har denna gången 
mycken heder av sitt vetebak. Vet söta far, att--"



Ja, Göran, jag vet, att du har blodat ned dig, och sådant är ett ganska 
gement, ett olycksaligt tecken. Fast jag aldrig tror på skrock, så säger 
jag ändock vad jag säger. Jag tycker ganska mycket om att en tjäder kommer 
in i huset, men icke på detta sätt.



"Å strunt, söta far. Den halvdöda fågeln bet till mig litet över 
fingrarne, och det var icke härom jag ämnade tala. Men jag har på morgonen 
råkat herr expeditionsbefallningsmannen, som sagt, att tidningarne skola 
vara pinfulla med stråtrövare: är det sant?"



Ja, gunås så visst.



"Men befallningsmannen tillade, att han ifrån Värnamo fått ännu 
flera underrättelser, varom icke ännu någonting står att läsa. De hava 
bränt upp en halv bondgård, och det blir kanske till sluts frågan om att 
hålla skall efter sådana rackare. Då går jag med i skallet, söta far! Se 
icke så ängslig ut, snälla syster Maria! jag tar en till av dina skorpor, 
så blir du glad."



Herre Jesus! vad säger du, pojke? utropade prosten. Äro de så nära, att 
här blir skall utav?



"Å nej," svarade Göran och steg upp från bordet. "De äro långt borta nog, 
tror jag; men skallet måste bådas upp av hela häradet. För resten tör det 
bliva alldeles ingenting utav."



Ack, min son! Gud give, att jag vore din farfar och låge i graven, och att 
han i mitt ställe nu vore prost här, levde och vore din far. Jag tycker 
icke om dessa tider.



"Å, söta far skall få se, att det till sluts går an att leva även nu. 
Nåväl, bror Alexander, huru bär världen sig åt med dig? Så, att du vill 
avlägga ett besök hos häxan på Dädemohult? Hon är bestämt den bästa av 
alla kärngar, som gjort bön vid Bottnaryds källa, och betraktad som 
trollpacka, är hon den angenämaste jag vet."



Så du talar, min bror! utbrast Maria, litet sorgsen, förskråckt och nästan 
andäktig.



"Jag har intet ärende till någon Dädemohäxa," sade Medenberg, leende. "Jag 
tänker också icke låta henne spå mig själv, men skall bli ganska glad, om 
hon kan berätta mig något om denna näsduk."



Herrarne Alexander och Göran togo således avsked ifrån prosten Edelings. 
Prostinnan gav dem en fryntlig nick på vägen; och Maria sade herr 
Medenberg, att hon till nästa gång skulle hava på ett särskilt 
minnespapper antecknade alla de tyska ord i Wilhelm Tell, som hon icke 
förstod och önskade hans förklaring över.



6 MOR ELLIN.



Ni kommer ifrån sjön, herre? Merlsjön, herre? Ni kommer ifrån den 
drunknades blåa böljor!



De hade en tämmelig väg att vandra över skogen för att komma till Hultet; 
men för den, som älskade vilda och obanade gångstigar, var denna vandring 
ganska intagande. "I själva verket," sade Göran, "skall du få komma i 
bekantskap med en person, som icke är så fullt ut en trollpacka, som hon 
borde. Hon är kanske till sluts rätt mycket en människa, stackars furie. 
Och en dygd av stort värde besitter hon: hon har en ganska vacker dotter."



Vad? utbrast Alexander, har hon en dotter? en vacker dotter, och det mitt 
i ödemarken?



"Ja, riktigt. Jag hoppas vi skola göra dotterns bekantskap även. Kanske 
blir också hon en häxa med tiden, men ännu är hon det icke, såvitt jag 
vet."



Hör da detta folk till någon finnstam, Göran, efter du kallar dem troll 
och häxor? Jag förmodar, att på de stora skogarne här i Småland sitta 
spridda hushåll av samma fattiga, undanskjutna, till ödemarkerna förvista 
släkte, som man träffar i en stor del andra landskaper, i synnerhet 
Värmland, där jag varit och själv sett dem. Hela trakter kallas där 
finnskogar. Vad slags folk det må vara, kan jag icke säga; men deras 
levnadssätt, tycken, tankar och religion skilja sig betydligt ifrån 
övriga, omkringboende människors. Jag har aldrig funnit dem så avskyvärda, 
som man beskrivit dem, men väl beklagansvärda. I själva verket se vi, i 
vårt goda Sverige, bland dessa sporadiska finnar eller lappar fullt ut 
lika märkvärdiga originaler, som dem Walter Scott så mästerligt skildrat i 
Meg Merillies, Norna och alla sina andra ypperliga spåkärngar, dessa 
zigenerskor, delaktiga av ortens hemligheter och skickliga uti att bota, 
likasom att fördärva bo skap. Jag skall bli nöjd, blottjag får 
upplysning om min näsduk. "Ja, vet du, Alexander, jag har också fallit på 
den tanken, att Skandinavien hyser likaså förträffliga troll, lika 
utmärkta plågoandar, som trots nånsin Skottland. Våra torde väl mest, 
såsom du yttrar, vara att träffa ibland lämningarne av det uråldriga finn- 
eller lappfolket, som bebor våra ödsligaste skogar. Men även ibland 
svenskorna själva saknas icke häxartade figurer, tre alnar långa, hemma i 
mörka konster, avskyvärda om man så behagar, men i motsatt famntagande. 
Jag skall icke kunna säga dig härkomsten för vår mor Ellin, här borta på 
Hultet, men jag anser henne varken för en lapska eller finska; hon talar 
sin rena småländska. För övrigt är hon alldeles icke en svensk 
översättning eller ett plagiat av någon Walter Scottsk zigenerska eller 
trollkäring, hon är verkligen fullt ut så sig själv, så svensk, som allt 
annat i vår höga nord. Lång till växten må hon vara, det kan jag icke 
hjälpa, men du skall veta, ifall du icke redan känner det, att den 
småländska rasen ofta visar sig ganska ansenlig. Min farfar var soldat vid 
Jönköpings regemente, han höll tre och en halv aln utan skor."



Nu begriper jag, varföre din far skröt så mycket över din farfar. Simpel 
soldat? det tycker jag om. Han kunde ändock rusta ut sin son till präst!



"Ja, gjorde han så. Nu kommer det an på, vad min far kan rusta ut sin son 
till, den arma junkern. Å, till en början är jag åtminstone student; och 
det skall nog gå framåt i världen. Gud har förbjudit oss att sörja över 
morgondagen, ehuru jag anser ganska rätt att tänka på densamma ibland goda 
vänner. Denna termin far jag icke upp till Uppsala - så pass har jag 
avgjort för min framtid."



Icke! nå men det är förträffligt, Göran! då får jag hela hösten njuta ditt 
sällskap här nere?



"Sakert, kära Alexander, i fall du skulle hitta på att fråga darefter. 
just. Men när man lever i så förnämt sällskap, som du, och har en så 
ypperlig kondition----fast det säger jag oförställt, att jag anser 
Mekrothens hus ganska tråkigt. Frun är ypper, men det går en pjåsk genom 
kaptenen ifrån huvud till fot. Då skulle du se Abelcronas: har du varit 
där ännu?"



Nej.



"De äro icke så rika, som Mekeroths, men de veta att leva. Där är en 
vitter, en härlig fru, må du tro: även herrn är en Bucepha lus. Den 
som kunde få sig en kondition där!"



Jag torde snart komma att besöka både Abelcronas och Zeytons, för att 
efterhöra åtskilligt rörande denna besynnerliga herr Nickolson; ty, om det 
också bevisar sig att han dött, så måste jag begära upplysningar om 
affärernas ställningar med herrskaperna i orten. Jag har ett ganska 
kinkigt arbete för händer, må du tro. Jag r eder ut Aronfors' räkenskaper.



"Minsann! Men vet du, bror Alexander----fast vad angår det mig. Känn bara, 
känn huru härligt skogen doftar! se hur det skimrar emellan grankronorna! 
hör du vattenfallet? rättnu nalkas vi Dädemohult."



Vad menade du? säg ut.



"Jo, jag menar, efter du så vill, att du är en fullkomlig tok. Varföre 
skall du låta ålägga dig en sådan djävulskap, som att utreda ett kontors 
oreda? Ha ha ha, om jag det gjorde! Det kan vara nog, att sitta beckad som 
informator, tycker jag."



Låt det vara, kära Göran. Också lär jag väl icke komma att sitta inne nu, 
om jag skall resa att söka upp förlupna Nickolsöner.



"Vad säger du? Det är då icke nog med efterfrågningarne hos vår käring på 
skogen här? Skall du fara längre?"



Det beror på, om hon kan lämna upplysningar, som föranleda till någonting.



"Aha--nå men--topp! det faller mig etwas in, Alexander! Du skall veta, att 
herr Nickolson var en satan i livstiden; och lever han, så är han det 
ännu. Han var mera känd i orten, än den enfaldiga kapten Mekroth vet eller 
ens kan begripa. Du torde icke få resa så litet i Småland, innan det 
lyckas dig att taga fast på honom, förutsatt, att det icke, när herrarne 
en gång träffas, blir han, som så gärna tar fast på dig. Alexander! vet du 
vad jag gör dig för ett förslag? Kort och gott, att följa med dig! 
förutsatt, att du trivs lika väl i mitt sällskap, som jag i ditt."



Gudomligt! Vad vi skola resa och hava roligt tillhopa! utropade Medenberg. 
De bägge unga vännerna omfamnade varann, och det så häftigt, att de härvid 
halkade omkull på en stor, kullrig, med våt och hal björnmossa övervuxen 
sten. Innan de hunno resa sig igen, hörde de en skär, men genomträngande 
och klar altröst, som ovanifrån bergstoppen skrek, så att det gav eko 
genom hela skogen:



"Karlar! karlar! karlar!"



Vad är det? sade Medenberg och störtade upp.



Mor Ellin är ute, tyst! viskade Göran. Vi äro nu helt nära 
Dädemohult. Tyst! vi skola reta gumman litet, 
fortfor han, varpå han ropade, med förfärlig och vild röst, upp emot 
berget tillbaka:



"Kärngar! kärngar! kärngar!"



Men härpå bekoms intet svar. Själva skogen låg mörk, tät, sluten omkring 
dem och tyst som en grav. Mor Ellins gestalt, som Göran med säkerhet hade 
tyckt sig se på höjden av en häll, var alldeles försvunnen. Vad vill detta 
betyda? sade de till varandra. Hörde du henne icke bestämt och klart ropa 
karlar! och det i tre omgångar?--Jo, visst.--Jag trodde hon menade oss, 
och att hon gjorde litet narr av oss för det, att vi lågo i famnen på 
varann.--Hon ropade kanhända åt helt andra karlar, än oss?--Tror du, att 
hon manade fram några rövare?



Vid denna sista tanke, som Alexander väckt, stannade Göran tvärt. "Vi 
skulle kunna vara omgivna av kanaljer och tjuvar här, månne? Å nej! å nej, 
det är icke möjligt. Icke här i socknen. Länsmannen omtalade för mig 
tydligt, att det närmaste man hört utav det infama skurksällskapet, var i 
nejden av Värnamo. Kom, Alexander, gå vi oförskräckt fram till 
trollpackans lilla stuga på Hultet."



Alltsammans var kanske blott en synvilla, sade Medenberg.



"Ja, och en hörvilla då därjämte!" svarade Göran. "'Karlar! karlar! 
karlar!' Kunna sådana ord betyda ingenting? Jag begriper icke det här. 
Denna häxa har förtrollat mig, det känner jag."



Göran Edeling trädde förut på en slingrande och smal skogsstig. Alexander 
och han sågo sig ofta om, men märkte ej det ringaste. Blott fina, späda 
rännilar sökte sig en melankolisk väg emellan svarta, skrovliga klyftor, 
och, när det blev för mycket brant för dem, utgöto de sin smärta i ett 
oefterhärmligt, ett ljuvt sorl; så hoppade de ned till nästa häll. Mången 
gång tycktes vattnets ljud till tonen likna något av mor Ellins egen röst, 
som från berget låtit likaså klar och icke mindre melankolisk, endast 
femton gånger starkare.



Skogen öppnade sig något, gångstigen förde de bägge vandrarne fram till en 
tvär brant, som nedanföre visade en lång och smal dalränna, en kjusa. På 
själva kanten av denna brant blevo de, i och med detsamma de veko om 
hörnet av en hög klippa, varse ett litet hus av träd, virket fullkomligen 
grånat av tiden. Innan de vågade sig in, sågo de sig likväl ännu en gång 
omkring, men intet väsende, varken troll eller folk, förmärktes i hela 
nejden.

Göran Edeling nalkades stugdörren och de trädde på. Ingenting 
förfärligt mötte dem där inne, och de trodde i början, att icke någon 
varelse fanns i kammaren. Snart nådde dem likväl tre djupa suckar. De 
gingo fram till det hörn, som av spisen varit skymt för deras ögon, när de 
först anlände. Här stod en säng, och på sängkanten satt en kvinnofigur, 
som välvde ett par stora, svarta ögon under utseende av förtvivlan. Ögonen 
voro icke så ihåliga, som man på en furie kunde vänta; icke heller sågo de 
ilskna eller förfärliga ut; men de tydde på en hopplös smärta. Utan att 
säga ett ord, och utan att stiga upp, fästade den gamla sina blickar på de 
ankomne herrarne och i synnerhet på Alexander Medenberg, som hon ej sett 
förr. Hon skakade betänksamt på huvudet. Hennes hy var kritvit och 
anletsdragen utvisade en stor, forntida skönhet. Hon bar ett slags hätta 
eller mössa på huvudet, och när hon vände ansiktet åt sidan, sågos i 
nacken fyra långa, tjocka flätor av ramsvart hår.



"Ni är icke vid humör i dag, mammika!'' vågade Göran yttra, i mening att 
genom detta skämt komma samtalet i gång. Men den gamla svarade intet, hon 
blott gav honom en blick, full av det djupaste förakt. Man såg en låga, 
lik förnäm vrede, småningom samla sig i ögonkloten; dessa förstorade sig 
och började rulla av och an på föremålen, likt en lejoninnas.



Medenberg trädde henne närmare och sade: "Goda mor Ellin! jag ville icke 
för mycket gott göra er ledsen, men jag har något viktigt att fråga er 
om."



Mildheten i denna herres uppsyn och hövligheten, varmed han vände sig till 
den högsinta gumman, tycktes på väg att åter något försona henne. Hon såg 
på honom med en färgrik skiftning i ögonkastet och sade under vemod: "Ni 
får ett rikt gifte, min herre! Ja, så sant mor Ellin på Dä'mohult är död, 
fast det ser ut som hon lever, ni får ett mycket rikt gifte!"



Jag har icke kommit hit för att låta spå mig, svarade han. Jag har 
någonting med mig för att visa er och fråga er om; jag är ifrån Aronfors--



"Ha!" utropade hon, reste sig upp i sin fulla längd, knöt sina händer och 
framsträckte armarne nästan som en fäktande kämpe. "Ni kommer ifrån sjön, 
herre? Merlsjön, herre? Ni kommer ifrån den drunknades blåa böljor! Han 
ligger icke på bottnen, säger jag er, herre! En uv kan sänka sig i Guds 
klara vatten, en korp kan dö och gå till grund, en uggla kan famnas av 
vikens skönaste våg, då stormen begriper henne--men Joak Nickel har icke 
kunnat sjunka: nej, herre! han är ovan jord!

ovan jord! ovan jord!"



Medenberg stod tyst och bestört. Huru visste hon, att jag ämnade fråga 
henne om Nickolson? tänkte han. Men denna händelse utgör nu ett allmänt 
talämne; hon kunde således gissa, att en person ifrån Aronfors omöjligen 
hade annat ärende, än höra utsagor om den saknade.



Han tog upp den funna näsduken och sade, att den för blott två dagar sedan 
blivit hittad i hagen utanför hennes torp, samt att han önskade veta, om 
hon sett till herr Nickolson, eller visste något om hans näsduk.



När han för mor Ellin uppvecklade duken, fattade hon den hastigt, kysste 
den häftigt och satte den för sina ögon under en flod av ymniga tårar. 
"Vackra duk!" suckade hon. "O mitt barn! min dotter! mitt eget barn! ja, 
herre, denna näsduk har min dotter tvättat, och det var det sista hon 
tvättade hemma hos sin mor. Hennes far, torparen är längesedan död, och 
torparänkan duger till intet mera."



Er dotter, säger ni?



"Herre, ni är mild under ögonen, ni är en vis man. Herrn skall icke 
skratta åt torparänkan och göra gäck av mor Ellin, för att hon vet mera än 
andra, om nätterna. Herre! herre! tro mor Ellin: Joakim Nickolson är en 
stor förrädare och en grym bov."



Har ni sett honom dessa dagar?



"Det måtte jag väl, då han var här för fem dygn sedan?"



För fem dygn sedan? var han då här i lördags eller i söndags?



Mor Ellin teg och såg genomträngande, på ett alldeles eget sätt 
misstänksamt, fram emot den främmande. "Vad räkna vi i dag?" sade hon. 
"Hava vi icke fredag? Nå, herre, det är då så mycket sagt, som att 
landsplågaren var här i söndags. I lördags drunknade han, i söndags kom 
han hit; ser ni det? var icke det klokt gjort?



Medenberg fann, att han måste ingå i gummans egna föreställningar, för 
att, om möjligt, utreda den sanna händelsen ur dessa förvirrade ord. "Han 
drunknade i lördags, min goda mor? och han kom till er i söndags? Han 
besökte er således som en ande?"



Ha ha ha, herre! utropade hon med ett hemskt åtlöje, herrn begriper 
ingenting! Men jag vet vad det är, att mista sitt barn. Oh!--o min herre! 
se en gång på torparkäringens dotter först, och döm sedan den vackra. 
Herrn skulle vilja hava kysst min dotter Ellin, det vet jag. Men det är 
slut med det; slut! slut! Var är nu skogens skämt och nätternas täckhet? 
Borta, borta. Det brinner ej nånsin mer i Dädemo spis, och röken far 
icke ur toparens skorsten över kjusan, ty flickan är icke hemma och eldar. 
Var är luftens klara sken och dagens prakt? Borta, borta. Unga Ellin har 
rymt ifrån sin mor, den gamla Ellin.



"Men--vad vill detta säga?"



Att herrn ingenting förstår. Herrn är dum som en spån och värre än ett 
stort kålhuvud. Ack! vad jag tycker om herrn ändå, som icke gör narr av 
den fattiga gumman, för att satan tog hennes arma, förlorade dotter. Ack, 
herrn skulle hava sett min Ellin först och dömt henne sedan.



"För Guds skull - har också er dotter dött?"



Nej, gunåda oss, det har hon icke. Satan tog henne i sina armar livs 
levande, sträckte ut sina brunblåa vingar så vitt som Dädemohult--en vinge 
åt höger mot månen till: en vinge åt vänster mot stjärnorna till--så grep 
han min Ellin i sin famn och flög bort med henne rakt fram över kjusan. 
Det skedde i söndags.



"Har herr Nickolson varit här och förlett er dotter att följa med sig, då 
han rymde?"



Nu, herre, nu begrep ni någonting. Nu vill jag säga er, att ni slog 
sanningen i skallen, så att det small.



"Men ni sade helt nyss, att Nickolson drunknade i lördags?"



Så--åter är han dum och skrumpen till vettet som en årsgammal rova, usla 
karl! Sade jag er icke straxt ifrån början, att Joak Nickel aldrig dränkt 
sig? och att förr gå uggla, korp och uv till botten, än han. Det är prat, 
att han ligger i Merlsjön; prat, förstår ni det? Medan ni draggar och 
draggar och draggar, så far han och far och far. Rymmaren har fått fem 
dagars försprång ifrån er, ha ha ha! Tag fast honom nu!



Mor Ellin hade under alla dessa grova och vilda ord sett på den främmande 
med uttrycket av en gam. Men helt hastigt förböto sig hennes anletsdrag, 
hon fattade Medenbergs hand och ropade: ack, min herre! huru god och 
vänlig ni ser ut! Ni vredgas icke på torpargumman och gäckas ej med elaka 
mor Ellin? Herre! fräls min dotter ur Joakim Nickolsons armar, ty han är 
en satan och har bedragit mitt barn, mitt enda barn. Betrakta huru tomma 
dessa väggar äro, då flickan är borta och stugan har ingen sol. Hjälp mig 
att få igen henne, så skall jag kalla herrn ett Guds barn.



"Vart har Nickolson farit?"



Om jag vet, vart han har farit? Skulle jag då sitta här och icke söka rätt 
på rackarn?

"Ni måste åtminstone veta, åt vilket håll de begåvo sig?"



Herre, jag vet intet, platt intet. Gamla kråkan på Dädemohult satt med 
huvudet stoppat under vingen, då de bägge gåvo sig i väg.



"Sov ni så hårt? Och de rymde, er alldeles ovetande?"



Förstå, att Joak Nickel kom hit lördags om aftonen sent; och efter det var 
en herre, som kände alla människor i bygden, så kände han också oss. Han 
ville sova några timmar i min stuga, för att sedan ånyo stiga upp och jaga 
eller fiska, sade han. Och jag lät honom gärna lägga sig. Huru kunde jag 
neka honom? Vi lade oss och somnade alla tre i stugan, min herre. När jag 
vaknade bittida söndags om morgonen, var han borta med min dotter, och 
aldrig såg jag ett fän vart de foro.



"Och ni kunde låta hela fem dagarne förlöpa, utan att säga till på 
Al-onfol-s om rymmaren och därigenom återförskaffa er en dotter?"



Cul--ll-an slog sina ögon till golvet och teg. Hennes uppför ande och 
utsagor började förekomma Medenberg något tvetydiga. Han misstänkte visst 
icke sanningen av de känslor, varuti hennes sorg avmålade sig; men det 
föreföll honom, att hon ändock icke kunde vara fullkomligt fri ifrån all 
kunskap om Nickolsons resa, oaktat han då, åter, ej kunde förklara hennes 
smärta över dotterns flykt. Mest underlig syntes honom den omständigheten, 
att hon icke genast på Aronfors tillkännagav, det den såsom död ansedde 
levde och varit i hennes torp. Han upprepade ännu en gång sin fråga om 
orsaken till denna försummelse.



"Herre!" sade nu mor Ellin och såg upp med en sorgsen och föraktfull 
blick: "det är ganska tråkigt att tala med er, ty när en karl är för dum i 
skallen, så kan man bli sjuk, det är visst."



Paus.



"Ändock blir herrn icke ond på gamla kärngen, fast jag talar så till 
herrn?" fortfor hon. "Herrn måste vara en Guds ängel, som icke kan 
vredgas! Så hör nu vad jag säger och begrip det! Min fattiga dotter Ellin 
förleddes att draga bort med den stortjuven Nickolson; fast, vart de 
farit, det vet jag icke. Skulle jag hava gått till Mekrothens bruk och 
sagt till om att han levde, så skulle de genast hava satt efter honom åt 
alla världens streck, tagit fast honom, och tagit mitt barn jämte honom. 
Så hade ju Ellin blivit hållen för tjuv? Ingen vill se sitt barn slita 
ris, herre! Nu äro fem dagar förlupne, och de må gärna söka dem bäst de 
gitta. O, om jag hade min dotter tillbaka, frälst utur satans klor!"



Men en sak förundrar mig högligen, sade Medenberg, huru kan ni så rätt och 
slätt påstå, att herr Nickolson är en tjuv? varken jag, eller herr Göran 
här, har för er yttrat ett ord om sådant. Är han då en stortjuv? och huru 
vet ni det?



"Skall ni nu börja tala som ett kräk igen? Aldrig gör ni annat. Jag skulle 
icke veta, att Joak Nickel är en stortjuv? Jag skulle först behöva höra 
det av två styckna herrar?"



Huru vet ni det då?



"Har Nickolson varit annat än en slipad och vass bov i all sin dar? Har 
han gjort annat än stulit på Aronfors i sex år? Det känna alla, utom 
Mekekekeroth själv, det fåret."



Detta må vara, sade Medenberg; men mor Ellin tyckes mig icke i allt tala 
rätt uppriktigt--och jag råder henne därtill. Nog av: ni måste säga mig 
varthän rymmaren dragit med er dotter. Ni vet ganska visst något mer 
därom. Jag vill, jag måste känna detta. Säger ni med godo, rätt och slätt, 
huru saken står, så torde jag kunna skaffa er tillbaka er dotter utan fara 
för henne; i annat fall skickar jag någon till er, att förhöra er: förstår 
ni?



"Ämnar ni byta ert ljusa skinn i en djävuls hud?"



Nej, men i en länsmans, kanske.



"Gack hädan, satan, och sök hos Zeytons!"



Hos greve Zeytons på Karmansbol? Vad vill det säga? har Nickolson tagit 
sin tillflykt till herr greve Zeytons?



"Det vet jag icke, förstår herrn. Men skulle jag gissa någonting, säg 
själv? skulle jag icke då tro, att den svarta korpungen sökt gömsle under 
sin faders vida och mäktiga vingar?"



Sin faders? ropade Medenberg.



Sin faders? Ni talar allt mera gåtlikt, mor Ellin! utbrast Göran, som icke 
längre kunde avhålla sig ifrån att deltaga i samtalet.



"Ha ha ha! vore jag en spåkäring, om jag ej visste mer än andra?" svarade 
hon. "Ni kallar mig väl icke en trollpacka för ingenting?"



Känner ni då verkligen herr Nickolsons upphov? Jag är hemma i prostgården 
och har mig kyrkoböckerna rätt väl bekanta; men vi alla där hemma och hela 
socknen, tror jag, hava på herr Nickolson ingen annan reda, än att han 
tillkommit i församlingen såsom ett oäkta barn, vars mor för flera år 
sedan dött.



"Ett oäkta barn? det vore ingen så stor nyhet," svarade mor Ellin; "den 
olyckan har hänt flere, det skulle jag kunna vara 
själv, om det kom därpå an. Fast det är jag 
ändock icke. Jag är ganska äkta. Nej--men det är något mera att omtala, 
att Joak Nickel är själva Zeytons egen son."



Göran och Alexander sågo på varann med stor förvåning.



"Ja, jag har talat om det, och ni kan också gärna säga efter det nu; 
för----nu gör det ingenting."



Hm, sade Medenberg, denna mörka härva börjar glesna i trådarne. Herr 
Nickolson kom till Aronfors för sex år sedan och antogs där, efter att 
hava blivit bortkörd ifrån Zeytons. Orsaken till denna misshandling skulle 
då hava varit ledsnaden, att under sina ögon se en vanartig son--



"Ha ha ha! ledsnaden? ni skrala karl!"



Vad menar ni, mor Ellin?



"Att herrn är dummare än någon fårnacke, som jag gjort lungmos av. Herr 
Joakim Nickolson fick stryk på Karmansbol för sex år sedan hos greve 
Zeytons, det var ju sant och visst?"



Så säger man.



"Hela orten vet, att det var sant; och han fick icke blott huden varm, 
utan blev också bortkörd, som en hel karl. Men greve Zeyton kysste honom 
nog i enrum innan han for, vet herrn, det tror jag säkert; och han sade 
honom ganska väl huru han skulle bära sig åt på Aronfors, om han lyckades 
att där bliva antagen. Och det lyckades han, efter han blivit så duktigt 
bortkörd ifrån Karmansbol: högre och bättre kunde han aldrig anskrivas hos 
lilla Mekrothen, än genom den orlovssedeln; ty han var just ingen vän av 
Zeytons, säger man. Har trollpackan rätt, herre?"



En rvsning genomfor Medenberg vid blicken på ett så djupt bedrägeri. Men 
vad som verkligen nu ånyo hos honom stadfäste misstanken om komplott 
emellan Zeyton och Nickolson, var det besynnerliga förhållandet med 
Aronfors' räkenskaper, vilka så tydligen lutade till Karmansbols fördel, 
utan skäliga grunder. Att en person kunnat antagas till bruksförvaltare, 
som, likt en dräng, "fått huden full med stryk", syntes väl något eget; 
men han förmodade uppgiften vara hyperbolisk och endast betyda, att herr 
Nickolson väl bekommit hårda bannor, men dock sådana slags, som gott anstå 
hederligt folk. Gud! utbrast han slutligen och vände sig till Göran, hos 
Zeyton själv torde väl då vår saknade penningsumma omsider ligga i hamn, 
såvida det är möjligt, att Nickolson låtit bruka sig till ett mörkt medel 
i en ännu mörkare hand? Och varföre skulle han icke det, om han, såsom 
denna gumma angiver, är grevens egen son?



"Vi skola icke genast tro på denna kärings ord, ehuru jag alltid 
varit en vän av profeter," svarade Göran. "Jag bekänner, att jag snarare 
börjat misstänka, det denna 'Joak Nickel', såsom hon förtroligen brukar 
kalla honom, rymt till de tjuvband, varom vi nyligen hört i tidningarne."



Ah--



"Ja, Alexander, det faller mig in. Men då blir vår efterspaning icke blott 
svår, utan även farlig. Så mycket bättre!"



Åtminstone fordrar klokheten, att jag först gör ett besök på Karmansbol. 
Ingen kan undra på eller finna oskickligt, att jag där--liksom på andra 
ställen--frågar mig före, huruvida man märkt spar efter den förrymde. Det 
skulle roa mig, att se greven i ansiktet, när jag gör min fråga.



"Angeläget blir också, att hos landshövdingämbetet i Jönköping utverka 
allmän efterlysning."



Mor Ellin störtade fram med sammanknäppta händer. Kära mina herrar! sade 
hon, har jag icke statt länge tyst och låtit er tala ensamme? Ack, så låt 
mig nu säga ett endaste ord blott! Sätt icke min dotter i efterlysningen!



Medenberg log, men kunde icke undvika att röras av uttrycket i den ömt 
bedjandes åtbörder. "Det skalljag låta bli," svarade han, "jag har med er 
dotter ingenting att skaffa, och behöver icke veta, att hon ens 
försvunnit."



Men, min herre, vidtog mor Ellin, skälmar bör man alltid taga partals, när 
de vankas, sätt därföre gärna i pålysningen Zeytons namn jämte Nickolsons.



"Zeytons namn? Huru kan man lysa efter honom, då han icke avvikit, utan 
står till finnandes på sitt Karmansbol?"



Det tar jag på mitt ansvar, att det går an, sade häxan med ett illslugt 
leende. Herrn får väl se.



"Ja, kära mor Ellin, farväl nu så länge! Tack för de underrättelser ni 
givit mig. Det var icke obetydligt, tack skall ni ha."



Hon följde herrarne ut genom stugdörren. Elon såg länge efter Medenberg 
med välbehag. "God som en helig ängel!" sade hon för sig själv. "Kunde 
aldrig retas, vad helst jag talade! Inom ett år skall han hava ett rikt 
gifte; det ansvarar jag för."



Göran och Alexander följdes åt över stigen. Deras tal föll som oftast på 
denna märkvärdiga herr Zeyton, om vilken de i dag hört så mycket ont. 
Slutligen sade Göran: "det fägnar mig av hjärtans grund, att greve Zeyton 
är utlänning, antingen i egen person, eller åtminstone genom sin far; ty 
alla äkta smålänningar inom socknen äro ett fullkomligen hederligt folk. 
Grevetiteln lämnas honom blott av artighet, ty icke äger han något 
sköldemärke på svenska riddarhuset; men han måste hava medfört ett 
sådant där namnmärke ifrån sitt land. Det vissa är, att, ehuru alla människor 
hata honom, har han dock ingen, som älskar sig. Vi i socknen hålla honom 
för mera skojare, än en reell karl bör vara. Han ligger i fiendskap med 
nästan alla för penningaffärers skull; i synnerhet med den hederliga 
Abelcronas, som alla påstå, att han är skyldig duktiga kontanter. Min far 
betalar han aldrig mer än hälften av pastoralierne; ty han säger sig icke 
tillhöra vår religion, vilket jag nästan tror om en sådan hedning. I lan 
har säkert kommit till Sverige utan en styver, och svängt sig upp bara 
genom kanaljerier i myntväg: det är min tanke. Nej, nej då, Alexander, nu 
går du rasande; vi skola kliva över stättan här."



7 PÅ KARMANSBOL.



Det är blott ett sekel, herr Medenberg! blott ett litet sekel.



Elemma på Aronfors hade ställningen försämrat sig. Kaptenens blessyr 
visade sig ånyo uppe, och när Medenberg kom hem, låg han i en feber, som 
hindrade honom att höra på den viktiga upptäckt, hans informator gjort. 
Medenberg vände sig därföre till fru Aurora och omtalade de starka 
anledningar han hade, att anse Nickolson, icke som död, men som 
försvunnen. Elon hörde honom med högsta intresse: hon såg med rörelse 
vilket nit han visade för en sak, som angick honom intet, men kunde betyda 
allt för hennes hus: hon lyssnade med förtjusning på den pittoreska 
skildring, han gjorde över Dädemohult och den ryktbara gumman. När han 
vidare framställde angelägenheten, att oförtövat börja efterspana 
Nickolsons person, och därmed på ett skickligt sätt börja vid själva 
Karmansbol, samt resa in till Jönköping för att utverka "allmän 
efterlysning", lämnade hon icke blott härtill sitt bifall, utan lät 
befalla kusken spänna före kaptenens sköna parvagn, på det att ingen ifrån 
Aronfors måtte visa sig någonstädes utan med heder.



Vi se således herr Alexander Medenberg redan samma dag på 
eftermiddagen--ty saken skyndade--kuska av i en förträfflig vagn, förspänd 
med ett par ypperliga vagnshästar, vilka torde sig så mycket hurtigare och 
stoltare, som de icke på ganska länge varit ute, och betraktade denna 
händelse som en högtid Kapten von Mekeroth brukade, till följe av den 
mindre trevnad han kände i sällskap med socknens övriga notabiliteter, 
alltför sällan åka bort. Kuskens och lakejens livre, ehuru i sig själv 
gammalt nog, hade härigenom bibehållit sig i ungdomens hela behag.



Utan att vara lätt förskräckt, kunde Medenberg likväl ej undvika att känna 
en viss hjärtklappning, då han nalkades det vackra Karmansbol. Vägen 
slingrade sig i många krökningar, så att det på en höjd belägna 
herrgårdshuset flere gånger skymtade fram för hans ögon och åter försvann. 
Varje förnyad gång, som den vita, lysande gaveln ifrån sin tvärhöga brant 
visade sig för den åkande, och denne såg sig närmare och närmare 
därintill, uppreste sig för hans inbillning med detsamma gestalten av den 
bistra greve Zeyton, som han sett i kyrkan en söndag. När han påminte sig 
hans höga panna, hans buskiga ögonbryn och de utländska, brinnande 
ögonstenarne, sammandrog sig hans bröst icke litet vid tanken på det 
samtal, han skulle gå att få med en man, som han, ifall trollpackan Ellin 
hade rätt, borde misstänka för bra mycket. Han hade räknat på att kasta 
några studerande blickar i grevens ansikte, då denne genom hans frågor 
skulle sättas i åtskillig trängsel; men han hade ej, förrän nu, betänkt, 
det en hederlig och godsint man alltid själv kommer i den största 
förlägenhet, då han lyckas bringa sin motpart i bryderi. Han hämtade sig 
likväl och överlade om en skicklig inledning. "Jag är nykommen till orten, 
jag avlägger en skyldighetsvisit hos nejdens herrskaper, jag bör i 
synnerhet se det sköna, romantiska Karmansbol--åja, det skall nog gå."



Vagnen rullade uppför höjden, där huset stod beläget. Medenberg såg sig 
omkring, och han fann redan någonting ominöst i det höga, svarta staket av 
gjutet järn, som löpte omkring gården, försett med långa, vassa spetsar på 
varje stång, liknande spjut, hillebarder, fasces och andra antika vapen. 
Åkdonet hälsades av tvenne ohyggligt stora blodhundar, som skällde med den 
grövsta basröst och tycktes hava en avgjord vilja att äta upp alla 
ankommande; varifrån de blott hindrades genom den olyckan att vara bundna, 
en på vardera sidan om den pompösa trappan. Så fort vagnen stannat, kom en 
betjänt ut i porten, skyndade med högsta artighet ned att öppna 
vagnsdörren och förekom således Aronforslakejen. Denna början är härlig, 
tänkte informatorn; det skall bli rätt roligt att se, huru länge 
gentillessen räcker.



Är greve Zeyton hemma? frågade han den förekommande betjänten. "Nej," 
svarade denne med en vördnadsfull bugning, "men grevinnan är i trädgården 
och väntar."



och väntar? tänkte Medenberg. Nå, lika mycket. Då jag en gång kommit hit, 
har jag skäl att göra värdinnan min uppvaktning, och det kan aldrig skada 
att taga ställningarne på Karmansbolhuset i ögnasikte. Han steg ur.



Betjänten, som måtte hava tagit för avgjort, att han skulle besöka 
grevinnan i trädgården, trädde förut till de höga, superba 
trädgårdsgrindarne, formade av samma imposanta gjutjärn som staketet 
omkring gården. Han öppnade dem för den främmande och gjorde sin reverens, 
då denne steg in igenom dem. Han skyndade därefter in i trädgården med 
hastiga och lätta steg, för att för grevinnan, som befann sig i någon 
berså där framme, tillkännagiva den resandes ankomst. Medenberg gick 
långsamt, för att låta lakejen få ett tillräckligt forsprång. Jag undrar 
just vem han ärnar anmäla, då han icke bekommit mitt namn? sade han till 
sig själv.



Det dröjde icke länge, förrän han såg en fruntimmersskepnad sväva på en 
av gångarne där framme och med snabba steg, nästan språng, komma honom 
till mötes. Hans goda syn tillät honom, att, ehuru på avstånd, urskilja en 
fin, men under ålder eller kanske snarare sjuklighet mycket böjd gestalt, 
vars gång tycktes mera vacklande och nervöst skyndsam, än behaglig och 
täck. Säkert voro hennes ögon lidande; tv, utom det gröna floret, satt 
även en grön skärm över pannan, icke just till prydnad; men emellertid 
ganska nätt arrangerad på den eleganta mössan.



Hon var icke på långt håll ifrån honom, då hon utsträckte bägge armarne 
och ropade: "Ack min morbror, vad jag har väntat! vad jag har väntat! du 
har då äntligen fått mina brev i Jönköping? obeskrivligen välkommen till 
din stackars beklagansvärda systerdotter"



Ingenting kan sätta en förnuftig karl i gruvligare bryderi, än att höra 
sig vara så "obeskrivligen välkommen", och veta sig i nästa ögonblick gå 
att bliva helt annat. För att betaga grevinnan glädjen av en morbror och 
hindra henne ifrån att för en obekant yppa några hemligheter, vartill hon 
tycktes genast beredd på en så god början, gjorde Medenberg en bugning, 
djupare än någon morbror skäligen kan bruka, och sade: "min nådigaste 
grevinna--." Det övriga av hälsningen dog.



Hon stannade tvärt, fällde armarne såsom hade de blivit rörda av ett 
elektriskt slag, stod litet stel och smådarrade. Men hennes väsendes 
artighet tillät icke förlägenheten visa sig länge. "Förlåt mig!" hördes 
hon svagt, men melodiskt stamma; "jag vet Icke--en släkting, som mitt folk 
aldrig sett personligen, men visste att jag varje dag, varje stund 
väntade, har--min betjänt har misstagit sig på ekipaget, och--jag, jag är 
obeskrivligen närsynt--"



Det smärtar mig på det högsta, svarade den obekante, som nu 
kommit ända fram till sin värdinna, det smärtar 
mig mer än jag kan säga, att hava bedragit min nådiga grevinna i sin 
väntan



Hon neg förbindligt och bad sin gäst vara välkommen.



"Ej längesedan anländ till orten," fortfor han, "har jag omöjligen kunnat 
hindra mig ifrån det nöjet, att se den skönaste belägenhet jag här hört 
omtalas. Herr greven lär icke vara hemma? Men om min grevinna har den 
nåden att ej vredgas för mycket på en person, som i dag haft den olyckan 
att icke kunna föreställa den han borde--"



Hon neg ännu förbindligare.



"Så skulle jag nämna mitt ärende. Jag har icke något ärende --icke något 
alls--om jag ej så far kalla avsikten, att också här, ifall det tillåtes 
mig, läsa några blad i naturens intagande bok. Jag älskar botanik."



Naturen på Karmansbol är rätt skön, rätt storartad, sade hon. 
Naturalhistoria? Botanik--ack? tillade hon knappt hörbart, och blickade 
ned åt sidan, där hennes ögon möttes av en gräsmatta, ännu grön och 
behaglig för deras nerver.



Medenberg vidtog: "jag kommer ifrån Aronfors. Kapten von Mekeroth själv 
är sjuk och har icke kunnat sända med mig någon rekommendation, något 
brev, någon legitimation, varmed jag bort vara försedd, för att med rätta 
våga hoppas ett tillträde--"



Jag ber, för all del.



"Jag är härigenom försatt i nödvändigheten att presentera mig själv. Jag 
heter Medenberg och är lärare för kapten von Mekeroths son och dotter."



Ah? den nya guvernören? ifrån Stockholm? jag har hört.



Hon lade en alldeles egen tonvikt på ordet guvernör. Det hördes tydligt, 
att hon bemödade sig om att uttala det så vackert, klangfullt och nästan 
ståtligt, som möjligt. Såsom detta torde förekomma en och annan läsare 
litet oförklarligt, måste vi påminna om, vilket besynnerligt släkte i 
naturens rike en informator i själva verket tillhör. Han är en amfibie. Så 
fort han förekommer under formen av en aldrig det minsta "dålig och sämre 
karl," ser han sig nedhållen så lågt, att själva betjäningen knappt vårdar 
sig hälsa på honom: han utgör familjens slusk, barnens pagiazzo, målet för 
herrns skämt inne i rummen, och för jungfrurnas ute i köket, därest de 
upptäcka den minsta remna på hans till borstning utburna stövlar, vilket 
minsann nog kan hända en stackars karl att ha. Hans "kondition" är icke 
avundsvärd och plär lyckligtvis icke räcka över halvåret. Om, åter, 
den antagne mentorn genast från början visat sig i skickliga kläder, 
kornmer ifrån någon av rikets förnämsta städer, framställer sin person 
lika mycket utan sturskhet som utall trälmjukhet, håller var och en på ett 
kärleksfullt avstånd, samt framför allt yttrar sig på ett vettigt språk, 
tillkännagivande finhet och talanger; så blir han husets och ortens 
orakel. "Ni skall veta, han kommer ifrån N. N.," viska alla; "han har den 
bästa smak! han vet allting! han känner det nyaste modet! han har hört 
Jenny Lind! han har sett Marie Taglioni! han ritar, tecknar, spelar, 
sjunger, arrangerar klaverackompanjemang, silhuetterar, skriver vers, 
klipper ut mönster, gör rebus på fönster, är satirisk som en eld, akta 
er! och är för övrigt en mycket god människa." Om helgdagarne betyder han 
väl intet stort. I synnerhet vid mycket och förnämt främmande, reduceras 
han till en väggprydnad. Men de sex övriga dagarne i veckan har han en så 
mycket vidsträcktare inflytelse: han bekommmer ständiga rådfrågningar: han 
ställes i spetsen tör både maskulina och feminina affärer: han njuter 
allmän aktning, och kan ofta till och med bliva utsatt för någonting ännu 
värre, om han icke aktar sig. Med lika mycket skäl, som man kan säga det 
först skildrade slaget av informatorer leva under vattnet i saknad av all 
luft; så för sig, åter, det senare på torra landet likt en uppdykt, mäktig 
krokodil, men vida angenämare. En så arnfibisk karl är antingen intet 
eller allt. Antingen utskrattas han, eller blir han allas övermästare. 
Antingen bortköres han, eller blir han måg i orten. Grevinnan Zeyton, som 
genast fann Medenberg icke tillhöra det första informatorslaget, fick av 
hans person det intrycket, att han säkert var en ganska talangfull, 
kunskapsrik, intagande man ifrån huvudstaden. I en högre volee 
låter"magister" likasom "informator" icke väl; men "guvernör", icke såsom 
titel, då man talar till personen, men såsom egenskap och tanke, har en 
ton uti sig, som går åt det prinsliga, det höga, det rätt ädla. En sådan 
man är icke så mycket en, som läser med barnen; det är en, som intresserar 
sig för de unga varelserna och finner behag uti att vistas i deras 
föräldrars hus. Det är en filosof, en lärd, en människovän, en skald. 
Därjämte hade grevinnan här av en händelse kommit att nalkas denna man i 
dag med ett språk och med åtbörder, som hon nu sökte göra mera ursäktliga 
för sig själv, genom att upphöja den främmande i sin egen föreställning 
och uttala hans karaktär på det skönaste sätt i världen.



Då Medenberg medelst en bugning bejakat hennes sista fråga, vidtog 
hon: "var så god, herr Medenberg, och lämna icke Karmansbol, utan att 
först hava sett dess utsikter. Det skulle göra min man ganska ledsen, om 
någon rest härifrån, utan alt hava----jag lider av en långsam och tärande 
nervsjuka, jag får dock njuta luften i trädgården, och jag gör det med 
största nöje ----men jag kan icke visa herr Medenberg något utom den-- 
--var så god! teet väntar oss där framme."



Medenberg följde grevinnan, och de inträdde snart i en berså, där i mitten 
befann sig ett runt mahognybord, varpå icke blott teet tronade, utan även 
flera böcker i de skönaste band och dessutom åtskilliga fruntimmersarbeten 
lågo. En annan yngre dam satt där inne förut. Medenberg hembar henne sin 
vördnad, och hon neg till återtjänst; men som grevinnan icke gjorde någon 
presentation emellan henne och den främmande. dömde han, att hon tillhörde 
huset och förmodligen var ett sällskapsfruntimmer.



"Jag beklagar," sade Medenberg, "attjag genom min ankomet förorsakat ett 
avbrott i fru grevinnans intagande läsning och de tjusande idéer, den 
väckt? Var så god och låt mig icke vidare nu hindra fortsättningen. Jag 
ser Byron, jag ser Stagnelius, jag ser även Hemmet: tre sinsemellan ganska 
olika litteraturer--min grevinna?"



Han tog sin kopp.



Ganska olika, svarade hon; men av vilket värde vardera! Jag slutade nyss 
Albert och Julia av Stagnelius: en förfärlig komposition, herr Medenberg.



"Det är kärleken efter döden."



Det är nu för fjärde gången jag slutat detta poem: jag intages därav, och 
jag ryser likväl. Jag intages av Julias trohet, då hon följer sin Albert 
ända till själva--o min Gud!



"Avgrunden. Det är sant, att hon följer honom dit, men--"



Men--skola vi tro--måste vi tro--att kvinnans plikt sträcker sig så långt, 
som ända till att böra störta sig i de eviga lågorna, för att åtfölja ett 
annat väsende, som--herr Medenberg?



"Hennes plikt? Det kan jag aldrig förreställa mig," svarade han. "Icke 
heller måtte det vara Stagnelii mening. Så mycket som jag kan fatta av 
detta poem, så överlämnar Julia sig icke åt lågorna av någon annan plikt 
än kärlekens egen, vilket är den enda sanna: den enda, som icke består i 
en illusion. Det är emedan hon älskar Albert, som hon följer honom dit 
ned; och ganska säkert kännes då detta helvete icke som ett sådant för 
henne. Hon skulle annars visst icke kasta sig däruti."



Icke? Icke, av kärlek till honom? och för hans skull?



"Jo visst, av kärlek till honom och för hans skull, eftersom hon alskar 
honom. Men i detta fall och då detta motiv förer henne, så är det väl icke 
för henne ett helvete, dit hon störtar sig. I annat tall skulle hon icke 
hava gjort det, och Albert själv icke heller haft något intresse uti, att 
hon måtte göra det; ty att äga till evigt sällskap en varelse, som vämjes 
vid sig, måtte icke vara önskansvärt för någon. Det är även därföre jag 
aldrig har kunnat finna Stagnelii 'Albert och Julia' så hisklig; jag har 
sett ganska många förhållanden på jorden och i detta liv vida gräsligare, 
än Julias och Alberts i den andra världen."



Grevinnan blickade upp, men teg: hon slog åter ögonen ned emot gräset, där 
de alltid med största behag vilade sig. "Detta liv har en övergång," 
yttrade hon med en mild och ljuv röst, likasom blott för sig själv. 
"Annars skulle det vara en grym lek. nu är det endast en obotlig sjukdom. 
Obotlig! vilken lycka! vilken glädje, att så är! Den måste då medföra ett 
upphörande."



Den kan dock för mången bliva långvarig medan den räcker, gallska 
långvarig--vågade Medenherg med halv stämma uttala. Han kände på sig, att 
han ej utan djärvhet, kanske hårdhet, inträngde i en tyst lidande själs 
förtroende.



"Långvarig?" upptog hon. "Å nej, visst icke. Ej rätt många människor leva 
över femtio år: knappt någon hinner till hundra. Det är blott ett sekel, 
herr Medenberg! blott ett litet sekel. Det gör ingenting. Emellertid har 
man uppfyllt sin plikt, sina plikter; jag menar, sin plikt. Därföre läser 
jag också Hemmet, Grannarne och alla min älskade Fredrikas skrifter med så 
mycken innerlighet; emedan de på varje sida lära mig min plikts 
uppfyllande: de utgöra den rätta läsningen för varje kvinna."



Om vilken plikt talar min grevinna?



"Om vilken? Om vår plikt, att älska det--det är svårt att tala ut, att 
rätt definiera--med ett ord, att älska det förhatliga."



Att älska det förhatliga? har jag hört rätt?



"Ja, herr Medenberg, det kan uttryckas med mycket andra ord, men jag, jag 
är ingen stilist."



Om en sådan plikt skulle finnas, vilket jag knappt tror, svarade han, så 
stannar likväl dess uppfyllande vid att vara helt och hållet en illusion; 
och att stifta eller predika en sådan plikt, är detsamma som att 
föreskriva människan skyldigheten att flyga eller att leva under vattnet. 
Man sätter aldrig denna föreskrift i verket; och felet ligger sannerligen 
ej hos människan, som låter bli det omöjliga, utan hos en kortsynt 
inbillning, som befaller utan grund.



"Sätter man den aldrig i verket?" utbrast grevinnan och såg hastigt upp.



Nej; icke efter vad jag kan se, sade han. Ty man älskar verkligen icke 
nånsin det förhatliga: det, som man till följe av dess beskaffenhet hatar 
och måste hata. Man blott söker komma därhän att göra det, ifall man 
håller det för en skyldighet; man plågar sig, man förstör sig; men man når 
aldrig sitt mål. Man allenast inbillar sig, att man når det. Man lever i 
en ständig illusion om sig själv och sin uppfyllda plikt.



"Vad? Skulle--"



Om det då kan vara ett fel, ett brott, en pliktförgätenhet, att icke älska 
vad man icke kan älska, så är det emellertid visst, att man begår detta 
fel ohjälpligt och alltid. Man kan väl hindra sig själv ifrån all livets 
glädje, man kan tvinga sig att förtvina i brist på luft, man kan undvara 
att älska någonting annat, man kan göra sig så mycket som möjligt till 
intet; men det förhatliga föremålet älskar man icke därföre mera. Vad 
vinner man då genom sin självuppoffring? Icke tillfredsställandet av den 
ifrågavarande plikten; ty den uppfyller man i alla fall aldrig: man älskar 
icke det hatade: man flyger icke, man lever icke under vattnet. Vilket mål 
strävar man då till med allt detta, när man alldeles icke kan vinna det, 
som är i fråga? Man lyckas att förvandla sitt liv till en ödemark, eller 
till en sjukdom, det är sant; men man uppfyller icke ändock skyldigheten 
att hålla av vad man i grund icke tål; ty detta sker icke. För vad 
upplöser man sitt väsende i en olycka, som ej slutar förrän med döden, när 
man är lika brottslig för det?



"Min Gud, herr Medenberg! lika brottslig?"



Ja, såvida det, varom vi talat, är en plikt. Jag måste därföre uppriktigt 
bekänna, att jag icke rätt tycker om hela denna litteratur, som, med den 
vackraste avsikt, likväl ingen annan verkan har, än att stärka oss i en 
förvillelse, som förstör det mänskliga livet. Vartill tjänar det, att 
fortfara i en oupphörlig osanning både emot vårt sedeliv, emot oss själva 
och emot ännu ett annat föremål?



"Men varföre skall det vara en osanning? Förlåt mig," tillade hon, "att 
jag med så mycken värme inlåter mig i ett underbart ämne med en man, som 
jag ser för första gången. Ack! ämnen givas, som äro alla människors. Jag 
trågar herr Medenberg ännu en gång, varföre vi nödvändigt skola leva i ett 
självbedrä geri, då vi söka uppfylla denna plikt, och om denna 
litteratur endast lär oss en illusion? kunna vi då icke älska det, som 
star förhatligt inför grunden av vårt väsende?"



Den främmande såg sig om med en liten tystnad. Även han häftade sina ögon 
på gräset, och yttrade därefter: jag ber endast var och en, som kan 
befinna sig i denna belägenhet, att kasta en blick av ren sans in i vecken 
av sin egen själ och svara sig själv på grevinnans fråga. Har det 
verkligen lyckats någon, att älska det man i grund hatar?



" Men--"



Får jag blott veta, om vilket slags kärlek här är frågan? Tala vi om den 
allmänna, som bör hysas till varje människa, och som kan hysas till vilken 
som helst, på grund av religionen?



"Visst icke. Vi tala om en enskild, en personlig kärlek."



Men en sådan kan icke, utom till namnet, äga rum utan ett enskilt tycke 
för denna person. Och detta tycke kan icke vara utan sina oumgängliga 
villkor. När dessa äro, så är tycket till; när de icke äro, så gives icke 
detta tycke: och inga plågor, inga straff, ingen tortyr, inga överlästa 
läxor kunna framtvinga det omöjliga. Ingenting av allt detta kommer längre 
än till en illusion. Skulle det nu verkligen vara en plikt för människan 
att hysa ett personligt tycke för någon, oaktat villkoren härför icke 
givas; så har då människan också den plikten att flyga utan vingar. Hon 
uppfyller ingendera av dessa skyldigheter. Men hon söndervrider sin natur 
för att söka göra vad hon aldrig lyckats uti; och när hon känner sig rätt 
olycklig, tröstar hon sig med den inbillningen, att hon gjort sin plikt; 
vilket hon alls icke gjort. Hon ser icke, att hon i själva verket är lika 
brottslig (såvida här är ett brott); och att hon endast vunnit det, att 
därjämte vara mycket olycklig.



"Men, herr Medenberg, om hon då icke förmår att älska det hon hatar, så 
kan hon åtminstone vinna så mycket över sig, som att icke älska någonting 
annat?"



Det kan hon. Da den eld, som skulle värma och lysa hennes hjärta, icke är 
någon, mer än till namnet, så kan hon frånsäga sig all annan, för att 
överlämna sig åt köld och mörker in i döden. Men det får alltid frågas, 
vartill detta tjänar? Ty då det förhatliga föremålet själv icke ändå 
älskas, och denna plikt således verkligen icke uppfylles, vad gott har då 
föremålet, vad gott har pliktlivet, samhället, mänskligheten och Gud av 
att den olyckliga tillika förgås under en jämmer, en köld för hjärtat och 
ett märker över hela livet, som gagnar ingen, och icke gör 
henne själv mindre brottslig, efter hon i alla 
fall icke uppfyller sin plikt att älska den hon skulle--allt under 
förutsättning, att det var en plikt, vi talat om.



"Åt vilket förundransvärt håll hava vi kommit, herr Medenberg?"



Jag vet icke huru vi fördes in på mänsklighetells fält ifrå litteraturens



"Vi maste bäva och draga oss tillbaka här," sade hon. "Huru mycket hellre 
fördjupar jag mig icke i Stagnelius och i själva Byron, vars Manfred 
förekommer mig vida mindre förskräcklig än sanningen uti det liv, som 
omgiver oss i världen. Huru mycket hellre överlåter jag icke min själ åt 
Hemmet och hela min Bremerska lektyr, om den också blott skulle lära mig 
illusioner. Dessa illusioner äro bättre än sanningen i det verkliga 
hemmet."



Utan tvivel, ifall det bara hjälpte, att lämna sig åt dem, svarade han. 
Men det är klart, att om det är ett brott, att icke med personligt tycke 
älska det, själen i grund hatar, så försvinner detta brott ej därföre, att 
vi vagga vårt samvete i den inbillningen, att vi icke begå detsamma, ehuru 
vi aldrig kunna undgå att begå det. Om det, åter, icke är ett brott, så 
tjäna alla dessa frågor och plågor till ingenting.



Grevinnan satt blek och tyst.



Men, fortfor han, det sköna och berömvärda i det slags litteratur, vartill 
grannarne och Hemmet höra--efter fru grevinnan behagat nämna just dessa 
exempel--består däruti, att den gör oss uppmärksamma på angelägenheten, 
att icke efterfråga små skillnader och ledsamheter emellan tvenne 
väsenden, vilka likväl i grunden älska varandra. Dylika stridigheter, som 
dessa småsaker, betyda också ingenting. Ingen människa hatar eller lämnar 
en annan för sådanas skull; ty i själva verket är ingenting viktigare och 
kärare för ett mänskligt hjärta, än att äga ett annat hjärta att hålla sig 
till. Ifrån en sådan dyrbarhet skiljer man sig ej för lappri. Allt vad 
Hemmets litteratur vill inplanta hos oss, hava vi således redan--det är 
den skäraste och bästa blomman i vår varelses trädgård; men dess 
växtlighet behöver stärkas, och därtill gagnar Hemmet. Någonting helt 
annat är det, när kärlek emellan tvenne i grunden alldeles icke är och 
aldrig varit, eller när den slocknat till följe av upptäckter om 
beskaffenheter, dem man ifrån början icke visste. Ett förhatligt uppträder 
då, som man icke kan älska; och, om man försöker att göra det, så vinner 
man endast en illusion. Att begagna en läsning, som Hemmet eller 
dylikt, till att i dessa fall söka tvinga sig till något, som ändock 
aldrig blir utav, anser jag för ett mycket stort missbruk och ledande till 
självbedrägeri, därest man tror sig hava vunnit något.



Ett milt leende, men av besynnerligt uttryck, drog sig över grevinnans 
ansikte. "Allt det där få vi med säkerhet veta om sjuttio år," sade hon 
viskande och med en förtrolighet, som nästan gick ända till skämt. "Om 
sjuttio år, med visshet, äro vi döda alla här; äro vi icke? Ack, jag tror 
det! Och då lära vi känna dessa ämnens sanning. Men----min morbror? min 
morbror? jag begriper icke, att ej mina brev funnit honom i Jönköping? Kan 
mamsell Christine förstå, varföre min morbror icke kommer, då jag skrivit 
och bett honom?"



I morgon bittida reser jag till Jönköping, inföll Medenberg; och ifall--



"Jag är obeskrivligt förbunden," svarade grevinnan; "men jag vågar ej, jag 
vill ej besvära en främmande med någon kommission av detta slag. Mamsell 
Christine lilla," fortfor hon och vände sig ånyo till den andra damen, 
"jag tror vårt te är slut, eller hur? Jag tror det är så gott, att vi bära 
in det?"



Fruntimret steg upp. Hon hade hela tiden sutit tyst, uppmärksam och med 
bleka, vackra kinder, såsom en sällskapsdam anstår. Hon ställde kopparne 
på brickan, tog den på armen och gick.



Då hon var borta, såg grevinnan sig om åt flera håll, och hennes blickar 
föllo, bland annat, även på Medenberg.



Han förnyade genast sina sista ord. "Det är verkligen visst, att jag reser 
till Jönköping i morgon," sade han; "och jag ansvarar för, att ett brev 
eller vilken muntlig hälsning som helst, min grevinna behagar sända med 
mig, skall samvetsgrant framföras.'



Och det är säkert, att det icke skulle upptagas illa, om jag ågade--?



Detta förtroende skulle på det högsta intaga mig!



"Herr Medenberg, jag är litet människokännare," sade hon efter en paus, 
men med samma eteriska, svaga och dock outsägliga slags leende, som för en 
stund sedan. "Jag ser tydligen, att det, jag ber om, icke skall besvära. 
Jag skall skriva ett brev och lämna innan vi skiljas i dag, och herr 
Medenberg finner på adressen, till vilken i Jönköping det är. Vad jag 
stannar i tacksamhet!"



Min nådiga grevinna, inföll den främmande, det är vanligt, att ett 
skänkt förtroende ingiver djärvhet. Vi äro nu ensamma. Jag önskar få fråga 
något, och svara mig därpå, om min grevinna så vill; i vidrigt fall, lat 
det vara. En person har försvunnit ifrån Aronfors bruk. Man ansåg honom 
först som död; men anledningar göra, att jag misstänker det han lever--



"Den olycklige Nickolson? jag har hört därom--ifrån Aronfors. "



Har han synts här på Karmansbol?



"Herr Medenberg!----ingen människa i affärer kommel till mig. Jag ser 
ingen, som anländer; jag vet av ingen: ingen söker mig. Det skall då vara 
den godheten, den särskilda godheten, eller lyckan--tillade hon åter med 
det lilla leendet. som borde dölja en tilltagande blekhet--det skall vara 
den händelsen, att någon, såsom i dag, uppsöker mig i min trädgård-- 
annars ser jag ingen."



Han betraktade med rörelse en gestalt, som tycktes bemöda sig om att icke 
yppa en viss inre häpnad. "Herr greve Zeyton är icke hemma? kommer han 
åter i dag?" inföll Medenberg, skyndande ifrån det förra ämnet.



Jag v et icke, om min goda man kommer hem i afton, svarade hon. Jag vet 
det icke; ty när han gör längre resor, så dröjer han ofta; han plär dröja. 
Min goda Zeyton for bort i söndags.



"I söndags!" utropade Medenberg överljutt och sprang Upp. Vid minnet av, 
att det var samma dag, som, efter mor Ellins berättelse, Nickolson farit 
fram denna väg, var han ej mäktig sin känsla. Hon förfärades av hans utrop 
och steg också upp.



"Vad skall det betyda?" sade hon och såg på Medenberg med ett stort 
bekymmer. "Det är verkligen visst, att Zeyton reste från Karmansbol i 
söndags, och vi hava fredag nu. För Guds skull-- har herr Medenberg hört 
någonting? Jag har skrivit till min morbror; ty jag behöver sannerligen 
råd, jag behöver--ett ord till--råd!"



Fru grevinnan vet vart herr greven har rest? _ _ Nej.'



Han förskräcktes för det utseende, hennes ansikte fick. "Behagar icke min 
nådiga grevinna, att vi gå in?" sade han med största hast; "eftermiddagen 
blir kylig, och grevinnan--"



Mina ncrver!--yttrade hon svagt--av allt är ändå nervsjuka vårst. Mamsell 
Christine! mamsell Christine! ropade hon, men hennes stämma hordes icke 
till närmaste träd.



"Får jag icke lov?" sade Medenberg med en röst, full av farhåga, och bjöd 
den svitnmande sin arm.

Nära att falla, emottog hon den med nöje och lätthet, lika mycket 
som av nödvändighet. Sedan hon gjort några steg, hämtade hon sig 
småningom, gick allt bättre, och började åter kunna se sig omkring. "Herr 
Medenberg har ju i dag gjort en rätt åt tig bekantskap?" sade hon. "Det 
ena besväret kommer på det andra; säkert skall herr Medenberg akta sig att 
besöka Karmansbol en gång till. Men det är synd att icke botanisera här i 
bergen en dag; kom! i afton blir det för sent. Ah--ah-- gudvarelov! nu äro 
vi i porten! Var så god, herr Medenberg! det går icke an att fara utan 
något--en liten r--mamsell Christine! Christine! arrangera bordet! Kom upp 
med mig i salongen, herr Medenberg: Karmansbols salong äger verkligen 
några rätt goda tavlor att skryta av, som, förtjäna ses av en kännare. 
Bland annat en av Salvator Rosa; är icke det mycket att hava en sådan i 
Sverige? Jag försäkrar, det är antingen av honom själv, eller en kopia 
efter honom. Åh!--att jag skall vara så matt! så starkt kan luften verka, 
så fort jag nalkas klockan sex



Tillåt mig att även få låna min arm uppför trappan!



"Jag tackar, jag tackar. O min Gud! Men det är som alla Salvator Rosas 
älsklingsstycken: herr Medenberg får se ett vilt, ett målande vilt 
uppträde i Apenninerna: en scen emellan rövare av de förfärligaste 
figurer--oh--herr Medenberg! jag tycker ändå icke så mycket om dessa 
ämnen: men herr Medenberg skall få se vad det är mästerligt målat: det är 
någonting stort att vara en stor målare, herr Medenberg!"



Den olyckliga var nu uppkommen i sin våning, och den främmande beundrade 
hennes bemödande att hålla sig uppe, att dölja sin rätta oro, att vara som 
hon borde. Han stannade ute i salongen, för att bese de sköna tavlorna och 
den härliga utsikten kring Karmansbols hus. Hon avlägsnade sig i ett inre 
rum, för att skriva brevet till sin morbror.



Ilan kände icke en så stor lust, som han borde, att beskåda Salvator Rosas 
mästerverk. Han hade nyss betraktat tavlan, målad på ett människohjärtas 
med skygghet upprullade duk. Han satte sig vid fönstret, såg ut i den 
omätliga rymden, där naturen också erbjöd honom sin skildring i stora 
drag. Han tryckte en tår ur sitt öga och sammanlade i sina tankar allt vad 
han hört och märkt denna dag. Av grevinnans svar och hennes rädsla vid 
hans fråga, vart greve Zeyton begivit sig, slöt han, att Nickolson 
verkligen visat sig på Karmansbol, och att hans brott där icke vore någon 
hemlighet. Han påminde sig mer och mer om Ellins ord om Zeyton; och 
det förekom honom, att något därav måste vara sant. Kan det vara möjligt, 
tänkte han, att denna man, likasom Nickolson, står i ett visst förhållande 
till de bovar, som nu börja sätta hela Småland i ångest? Jag är icke i 
stånd, att slå denna tanke helt och halletifrån mig.



Han satt eftersinnande, med huvudet lutat i handen och armbågen stödd på 
fönsterposten. Han såg sig omkring i salongen och märkte, att han befann 
sig i ett ganska antikt rum: själva de stora målningarne voro väggfasta 
och visade på ramarne en hög ålder. Hans blick fästades mer och mer på den 
tavla, grevinnan beskrivit för honom såsom av ingen mindre mästare, än 
Salvator Rosa, eller efter honom kopierad. Ifrån den plats vid fönstret, 
där han befann sig, föll en magisk dager på stycket; bergkonturerne och de 
vilda rövarpartierna fängslade hans ögon, oaktat allt detta icke borde 
kunna erbjuda något intagande. I synnerhet var det ansiktet på en rövare, 
som ådrog sig hans uppmärksamhet. Han betraktade det mycket, mycket, 
oavlåtligt: han kunde ej begripa, att han tyckte sig hava sett dessa 
anletsdrag någonstans, men återfick ej i minnet på vilken. När han ärnade 
ändra ställning för att stiga upp, och ville draga åt sig den i 
fönsterposten stödda armbågen, kände han ett litet motstånd i själva 
posten, och märkte, att han stött sig i en fördjupning i trädet, i en 
urgröpning. Min Gud! tänkte han, här, just på denna plats måste någon 
människa hava sutit mycket, mycket, och eftersinnande, med armen i 
fönstret, såsom jag nu. Har detta rum någon gång begagnats till fängelse? 
Om så är, måste den människan da hava haft tid nog, att betrakta, att 
beskåda, att i sitt väsende helt och hållet uppfånga den där rysliga 
tavlan med sina rövarfysionomier--vilken tanke?--men att jag icke skall 
vara i stånd att få igen det där ansiktet, och vem det i verkligheten 
tillhör?



Grevinnan återkom, såg lugn och nästan glad ut; lämnade herr Medenberg ett 
brev och bad honom ännu en gång om ursäkt.



"Vad tycks om dessa rum?" frågade hon och visade honom våningen. "Äro de 
icke något gammalmodiga? Dessa målningar skola hava sutit här redan då 
Zeyton flyttade hit, och det var flera år innan vi blevo gifta. Jag tycker 
icke om sådana slags scener; men äro de icke livligt och skickligt gjorda? 
På sätt och vis innehåller också denna tavla i mina ögon en anekdotisk 
märkvärdighet. Betrakta det där ansiktet i hörnet, herr Medenberg! är det 
icke likt en viss? är det icke likt Nickolsons?"

Så är det! Där har jag det; jag satt länge grubblande på var jag 
sett dessa drag. Men vad har da han att göra med dessa rum, min grevinna?



"Hans olyckliga, stackars mor har en tid bott här," svarade hon. "Det var 
före min tid; men allt detta tillhör också en av dessa livets 
verkligheter, som icke äro att tala om. Var så god, herr Medenberg, så gå 
vi utföre! jag hoppas att mamsell Christine väntar oss. Nej! sällast äro 
mina timmar, då jag får lämna mig i armarne på en skön, intagande, god, en 
lärorik, intressant, förtrollande bok. Var så god! Ha ha--i armarne på en 
bok? det var också en liknelse! Herr Medenberg har i dag gjort en mycket 
klok bekantskap."



De gingo ned. Medenberg fick här se grevinnans egna barn; hyggliga till 
utseendet, men något sjukliga. De saknade för närvarande all manlig 
handledare, men läste understundom för sin goda mor, som gjorde sig ett 
hjärtligt nöje av att öva dem i språk och historia. "De skola en gång 
anhålla om att få taga en liten examen för herr Medenberg," sade hon 
artigt skämtsamt. "Få se, stackare; å, men det kan nog hända, att----ehuru 
de hava haft en mycket svag läromästarinna. Den här lilla heter Celestine 
efter mig, som tänker mera på jorden, än mitt namn borde giva mig lov 
till."



Medenberg klappade lilla fröken på lockarne och tog slutligen avsked. Han 
steg upp i sin vagn och rullade bort utför höjden, där det stolta 
Karmansbolshus dolde sina sorger under slöjan av sin skönhet.



8 AVRESAN TILL JÖNKÖPING.



Sådant kan ingen människa alls känna.



Dagen därpå utrustade sig herr Alexander Medenberg att företaga en resa, 
först till Jönköping och sedan vartut saken erfordrade. Men han nekade sig 
icke vara i stort bryderi. Ty att förfölja en förrymd bruksförvaltare, att 
efterspana en försvunnen penningsumma, att fasttaga en tjuv till följe av 
givna anledningar, därtill har man sina vägar; men om till hinder för 
detta ändamåls vinnande en av ortens mäktigaste män lägger sig, och vilken 
det är lika farligt att "ens komma åt", som omöjligt att alldeles 
"förbigå, undgå eller omgå", då kunde utförandet möta många äventyr. 
Medenberg beslöt att tills vidare på Aronfors nämna ingenting om själva 
greve Zeyton och hans möjliga inblandning i händelsen. Före sin avresa 
till Jönköping var han på morgonen inne hos kapten von Mekeroth, vilken nu 
befann sig något bättre, satt uppe i sängen, och med livligt deltagande 
åhörde herr Medenbergs försäkringar om att han ansåg Nickolson leva, jämte 
hans planer och förhoppningar att kunna återfinna de förlorade 
penningarne. Kaptenen förtrodde honom, att han just i avseende på den där 
lilla omständigheten penningar såge sig genom stölden försatt i ett 
bekymmer, som både för brukets drift och hushållets behov nödvändigt och 
hastigt måste avhjälpas. Han gav därföre Medenberg brev till en av sina 
affärsvänner i Jönköping, vilken han hoppades skulle kunna skaffa honom 
den angelägna summan utan dröjsmål. "I annat fall," slöt han, "har jag 
ingen annan utväg, än att vända mig till mina goda göteborgare, som 
emottaga och utskeppa mitt jäm. En så oförutsedd händelse, som en ansenlig 
stöld billigen bör anses för, måste väl ock förmå utverka mig en 
försträckning, oaktat på en mindre passande tid av året. Jag har något så 
när alldeles försummat min korrespondens. Jag har till min skada 
underhållit alltför få liaisoner och en alldeles för liten 
brevväxling med folk; jag är själv gammal militär, en fiende till 
skrivning, i synnerhet rörande skräp; jag har nöjt mig med att leva i ett 
skönt, isolerat lugn. Följden ser jag dock för närvarande vara icke så 
litet dum; jag medgiver det. Här torde fordras en personlig intervention, 
men som för mig i min belägenhet är omöjlig. Skulle herr Medenberg, om 
nöden driver mig till en sådan begäran, vilja å mina vägnar företaga en 
liten resa till Göteborg i den diplomatiska väg, jag yttrat? Ingen vore 
skickligare därtill --men jag inser vilket--nå! vi hava alltid tid att 
tala härom. Vi måste först avvakta utgången i Jönköping."



Medenberg förklarade sig ganska beredvillig både att företaga 
Göteborgsresan, om han blott kunde äga den till utförandet nödiga 
diplomatiska skickligheten hos grosshandlarne, samt göra allt vad annars 
till herr kaptenens nytta och nöje i den närvarande krisen behövdes; 
allenast--tillade han--eleverna icke lida för mycket.--"Å," vidtog 
kaptenen, "till all lycka, till all olycka är Matts genom kopporna 
fritagen ifrån läsning länge nog, och lilla Ulla, ja, för henne är det 
illa, dock får hon trösta sig med söm och stickning. Men hör på, min bästa 
herr Medenberg," fortfor han, "jag hoppas, att det visst icke behövs, dock 
skadar försiktighet mindre än oförsiktighet: tag mina respuffertar och en 
hirschfängare. Jag ser av tidningarne, att vissa trakter i Småland blivit 
osäkra. Hit omkring hava väl dumheterna icke sträckt sig, så vitt jag vet; 
men vem kan förutsäga i vad sträckningar tjuvar och rövare ämna slå sina 
lovar?"



Medenberg hade ingenting häremot, tackade, tog vapnen och bugade sig till 
avsked. En liten nätt resvagn för tva hästar lagades i ordning. Innan han 
avreste, vinkade fru von Mekeroth honom in i sitt kabinett. Även hon hade 
ett brev till Jönköping. "Alltid skall man få kommissioner över 
kommissioner, när man far till staden," sade hon med ett litet leende. 
"Men detta är allvarsammare än jag önskade; min stackars Mekroth mår sämre 
än han själv tror. Han är något bättre i dag, vad tyckte herr Medenberg om 
honom?"--Jag har ingen äldre bekantskap med herr kaptenens sjukdom, 
svarade han; men jag skulle önska, att läkare tillfrågades, åtminstone 
läkemedel hemtoges; och jag hade verkligen ärnat bedja om att få göra 
detta.-- "Bästa herr Medenberg," inföll hon, "mitt brev är för detta 
andamål. Min goda Mekroth har en avgjord och skadlig avsmak för läkare; 
det anstår en krigsman kanske, men jag är ängslig. Likväl bekymrar mig 
icke denna attack så mycket, ty jag känner hans konstitution: vi 
hava upplevat flera sådana utan följder." Medenberg tog emot brevet och 
bugade sig för att gå. "Lycka på resan!" sade frun med en blick, full av 
förtroende, innerlighet och godhet. Nästan med en tår tillade hon: "mycket 
beror på vad som nu kommer att ske: få se, om Nickolson träffas. Vad vi 
äro lyckliga, som----herr Medenberg! För mycket här i världen gives ingen 
tacksamhet--ingen----ty den skulle icke kunna försla." Han kysste hennes 
hand och gick.



Med muntert sinne och goda förhoppningar lämnade han Aronfors. Han skulle 
åka med egna hästar till Skillingaryd; men till betjänt, körsven, kusk, 
uppassare och allt vad han behagade, hade han för hela resan bekommit en 
ung dräng, av brukets ätt, vid namn Jeppe Jonsson. Man kan icke föreställa 
sig någonting hurtigare, villigare och gladlyntare än en ung smålänning, 
som kör; och Jeppe utskämde icke sina hederliga och älskvärda landsmän. 
Det är skada, att vi icke kunna anföra hans ordalag på dess rena dialekt, 
så som det lät, när han talade; därav skulle hämtas både gagn och glädje. 
Men vi kunna åtminstone anföra, att han reste i kortbyxor, blåa 
revgarnsstrumpor och skor. Han hade ett magert och litet gulblekt ansikte, 
sådant hans landsmän på bygden oftast begagna; därtill ett par stora, 
ljusblå, runda och tindrande ögon; samt ovanpå alltsammans en svart, vitt 
svävande samling av hår, kammat sista söndagen. Fasonen på hans hatt gav 
honom ett djärvt utseende, som ännu mer ökades genom piskan i hans hand.



Vägen förde vagnen förbi prostgården. Vad tycks? Efter överenskommelse 
stod herr Göran, prostens son, resklädd och komplett vid dikesrenen, för 
att åtfölja sin vän Alexander på färden; men likväl först bevisa honom 
nödvändigheten av att köra upp till prostgården, vilken befann sig endast 
ett stenkast ifrån vägen. Medenberg tackade: varken ville han försätta den 
viktiga tiden, ej heller vara ohövlig; alltså beslöt han köra upp till 
prostgården, men alldeles icke stiga ur. "Du får bedja fru prostinnan 
ursäkta detta, Göran, hör du!" sade han, när han svängde av, och Göran 
ställde sig att åka på fotsteget under denna lilla bit.



Efter hjälten själv har så bråttom, få icke heller vi i berättelsen säga 
mera, än att det gick så fort, som möjligt, att skiljas ifrån prostgården. 
Hela släkten stod församlad kring resvagnen, vari Göran satte sig upp vid 
Alexanders sida. Prosten stod med en bricka, varpå högt bornerande ölglas 
prunkade; prostinnan vecklade in en äppelkaka i aftonbladspapper och 
stoppade den varsamt i drummeln; om Maria är ingenting vidare att 
nämna, än att, sedan hon emottagit den nya tyska del, som herr Medenberg i 
all tysthet för hennes räkning medfört, betraktade hon hela ekipaget med 
ett strålande ansikte, smekte hästarne på länderna, gick till och med fram 
till deras vanliga nosar, strök och klappade dem där, och såg ut som hon 
ville kyssa de vackra djuren



Sedan det åkande sällskapet tillryggalagt en Gud vet huru lång stund, men 
så mycket, som åtgick för Alexander att röka en cigarr, och för Göran att 
bränna upp två, böljade de behagliga björkbackarne avtaga, nejden blev 
fulare, sandigare och furuskogigare; och snart öppnade sig en stor, tom 
slätt. Göran såg sig omkring åt alla sidor på denna slätt med så glänsande 
ögon, att Alexander tyckte det gick för långt. "Vad förtjusar dig så på 
denna stygga mark?" sade han, och kastade den utrökta yttersta stumpen 
utom vagnen. "Denna stygga mark? du okunniga magister!" utbrast Göran. "O 
min bror, ser du icke där framme varest vi hava Skillingaryd? och här är 
Jönköpingarnes exercisplats: Här må du tro, att min farfar i sin dar tagit 
ut sina steg som en hel karl!"--Ah! är det så? gentog Medenberg: ja, jag 
medgiver, att det skulle vara rätt roligt, att hava haft en soldat till 
far eller farfar; det måste vara riktigt hederligt, någonting 
ståtligt.--"Vet herr'a, min far är soldat och lever änn, han!" inföll 
härvid Jeppe Jonsson och vred om huvudet ifrån kusksätet; ty en betjänt av 
hans slag drog icke alls i betänkande att blanda sig i sina herrars 
samtal. Han såg också så livlig och stolt ut, när han fällde dessa ord om 
sin far, att man omöjligen kunde bli stött på honom.



Göran tog genast upp hans tråd och sade: "nåväl, min kära Jeppe! varföre 
låter då du icke göra dig till soldat, likasom far din? varföre går du 
blott som en bruksdräng? en kolgut? en arm lymmel?"



"Hå, det ska fälle va nå'n mes i sockna," svarade Jeppe och kastade ett 
skälmskt ögonkast åt sidan.



Du en mes? hahaha! då kasta vi dig promt från vagnen. Du skall begripa, 
att Småland nu står fullt av tjuvar och stråtrövare --kanske hava vi dem 
på oss om en liten stund--vad skola vi då med en kusk, tror du, som icke 
vågar se de skurkarne Uppi ögonen?



"Törs jag icke se dem upptill i ögonen," svarade Jeppe, "så slår jag av 
dem benen nertill i stället, och se'n kan herr Göran vrida nacken av dem, 
det blir bäst."

Bra! Jeppe Jonsson, bra! Det svaret skall du ha en buss tobak för! 
utropade Göran, den muntre prostsonen, som vant sin fars får vid att mera 
se i sig en broder, än en förnäm läskarl. Också dristade Jeppe genast 
lägga beslag på hans löfte. "Jag tackar, herr Göran, jag tackar," sade 
han, "det skall passa bra, att giva mig sådant här nu straxt hos 
gästgivarns på Skillingaryd. Men skänk mig så gärna en cigarrare! för jag 
kan röka sådant, vet Göran, om jag får i herr'as sällskap (han lyfte på 
hatten); och då skall jag se'n knäppa två tjuvar i ett tag, bara Göran kan 
skaffa oss några att få råka."



Ehuru den unga drängen verkligen var något närgången i sitt skämt och i 
sitt förtroende till "Görans" vänskapsfulla överseende, så vredgades denne 
icke alls, utan skrattade med full hals. Medenberg sade ingenting; han 
tyckte visserligen icke illa om en framfusighet, som ej grundade sig på 
grovhet eller näsvishet, utan på en frimodig trohjärtenhet; men han hörde 
till det slags resande, som, under det de åka, finna ett större nöje uti 
att tiga, än att tala. Han älskade helst, att under kontemplativ ro kasta 
sina blickar omkring sig i landskaperna och låta sin själ försjunka i 
tysta, långväga, täcka betraktelser. Likväl stördes han icke av andras 
samtal härunder; tvärtom betänkte han nu sin lycka, att till resesällskap 
icke blott hava fått en, utan två personer, så att de kunde underhålla 
varann, så ofta han själv ville överlämna sig åt kära funderingar: vackra 
tavlor: himmelska, ideala, lycksaliga tankar. Vem vet, om icke Maria intog 
något rum ibland dem, och om han icke kanske just fördenskull förlät 
hennes bror Göran för flere av hans utflykter? Eller vem vet, om icke 
någon annan intog ett rum där? Sådant kan ingen människa alls känna.



9 DE ÖVERFALLNE RESANDE.



Jag är mest rädd för sådana spöken, som både leva och äro döda.



Vid Skillingaryd bytte man om hästar, tog skjuts och sände hem de förra 
till Aronfors med en liten ridgosse, som för detta ändamål följt med bakpå 
vagnen. Oförtövat kuskade man därpå av emot Byarum. Nejderna bibehöllo 
ännu sin vildhet; men denna antog, i synnerhet i trakten av Götaströms och 
Götafors' bruk, en högre romantisk anblick. Man såg den sköna Lagaån, och 
man gladdes. Jeppe Jonsson fann ett utmärkt nöje uti att uppkalla echo's i 
backarne med sin långa herrskapskuskpisksnärt, vars femstaviga ord han, 
oaktat Görans många uppmaningar, aldrig kunde lära sig felfritt utsäga, 
men varmed han däremot alls icke sparade att klatscha, ehuru samme herr 
Göran därav fick smaka några vassa tag i bakslag, och lovade Jeppen en 
"ordentlig" örfil på vardera kinden, ifall det hände en gång till, vilket 
skulle utbekommas i Jönköping en halv timme efter framkomsten, så fort man 
vore i ordning i kvarteret.



Alexanders tankar föllo in i en storartad och vacker betraktelse över 
Tabers Bergslag, varuti de åkande nu gjorde sitt inträde. Han började med 
Göran icke blott om Bvarums, utan framför allt om Månsarps socken, varuti 
själva det härliga, höga Taberg låg och utbredde sig med en så stor 
gästfrihet, en så utmärkt frikostighet, att det lät människorna bryta malm 
ur sina sidor till och med ovan jord. Göran blev allt mera upprymd och 
stolt, ju skönare Alexander yttrade sig över Taberg, detta det norra 
Smålands ära, denna fe, som, lyftande sin panna över södra Vätterstranden, 
synes stå och stråka med Omberg vid den östra, och leende liksom fråga. om 
sakerna i Östergötland möjligtvis kunde vara så bra som i Småland. Det är 
ett drag hos alla livliga svenska ynglingar, att av ingenting förtjusas så 
mycket, som av det lov de höra över sin hembygd och dess skönheter: 
beröm över sina egna personer fråga de på 
långt när icke så mycket efter. Göran tyckte visserligen om hela Sverige, 
och utrikes skulle han säkert hava gått i duell för den sanningen, att 
intet land vore täckare, intet land hyste ett bättre folk, vari han också 
skulle hava rätt. Men inom Sverige betydde dock i hans ögon ingenting vad 
Småland betydde, och i synnerhet norra häraderna, Jönköpings län; ingen 
ström var som Lagaån, där den nedanför Värnamo gjuter sitt silver i 
Vidöstern; ingen slätt som exercisplatsen vid Skillingaryd, där den tappra 
soldaten, farfadern, vunnit det förtroende, att han som oftast gjort 
korpraltjänst; inga sjöar kunde jämföras med Hinsen, Roseken, Landsjön och 
några till; och när Alexander alltmera svärmiskt tillkännagav sin önskan 
att en gång få se, få bestiga, få på stället beundra Taberg, stå på det 
ryktbara furuträds plats, i vars bark Gustav 11 Adolf inristat sitt namn, 
dricka vatten ur källan på bergets topp, och därifrån beskåda alla 
utsikter, varom han hört så mycket, då kunde Göran knappt styra sina 
lemmar eller hålla sig ifrån att taga honom i famn, härifrån allenast 
hindrad genom trängseln ini vagnen. Slutligen sade Alexander: "du känner 
väl till den anekdoten, Göran, att vår snälla kemist, professor Sefström, 
i Tabergs-malmen upptäckt en alldeles spritt ny metall i världen? en, som 
i vissa syr- och saltformer antager de allra gudomligaste färger, grönt, 
gult, blått? och som fått namn efter själva den nordiska skönhetsgudinnan 
Vanadis?"



Å! utbrast Göran med strålande ögon. Det visste jag icke.



"Denna underbara metall, denna Vanadis, har sedan även blivit sedd i 
Amerika, i själva Mexiko, och således konstaterat sig: bevisat sig vara, 
icke en kemisk fantasi, utan en verklighet, Göran! Vad tycker du? Var 
säker, att i vårt fattiga Sverige finnas saker! Men--vi göra ingenting 
därav. Vi göra aldrig väsen av oss. Vi göra rätt häri. Man skall en dag i 
Europa erfara, att Skandinavien genom seklerna varit det tysta hemmet, 
varit gömmet för de skönaste mysterier, såväl i andens, som i naturens 
värld. Vi äro för stolta att tala om dem själva."



Ja, vi svenskar äro stora kräk! inföll Göran, som icke rätt tycktes förstå 
meningen av Alexanders sista ord. Huru bära vi oss åt? fortfor han, och 
spottade i förargelsen till så långt och ansenligt, att det fastnade i 
grenarne på en hög tall vid landsvägen. Huru göra vi? vi beundra 
utlänningens produkter! vi lära oss alla hans språk för att läsa hans 
dumma böcker! och vi hava likväl det skönaste språk själva. Fy! vi äro 
nötaktiga. Varföre tvinga icke vi så gärna utlänningen, att lära sig 
svenska och läsa oss på vårt eget ståtliga idiom? Nej! vi skola 
krypa i hälarne på der, die, das; vi skola kyssa hand på le och la; vi 
skola fördärva tungspetsen på oss för att få fram sådana missfoster till 
ljud som thought; rätt som det är, skola vi väl börja möta varann med den 
frågan: "Gossudar! gavare li vyi på ruski Ty för oss är allting härligt 
och gudagrant, utom det svenska: vi äro stora--med respekt till sägandes! 
vi äro jämtupp de två första bokstäverna av våra goda fäder Asarne; mera 
hava vi ej kvar av dem, men detta likväl i de allra största dimensioner.



"Vi behålla icke vårt värde mindre för det, att vi icke skryta därav, kära 
Göran," sade Alexander.



Vårt värde? svarade den andre. Ja, visst hava vi vårt sakr--de värde i 
behåll. Men vad är det för värt med detta värde? Nej, tacka vet jag 
engelsmannen, den rackarn; han gör alldeles rätt, när han icke vill veta 
av någonting annat än Old England, icke lära sig något annat än engelska, 
icke-- med få ord sagt. Därföre är han också en hel karl! ehuru en stor 
fähund. Men huru går det med oss? Tror du väl, att vår Linne ännu skulle 
vara erkänd för kung i botaniken, om han icke givit ut sig på latin och 
gått och lappat på holländska blomsterlökar i Hartecamp vid Haarlem? Tror 
du, att Berzelius skulle hava övervunnit Humphrey Davy och nånsin blivit 
romersk etta i kemien, om han icke först översatts på tyska och franska? 
Det är otäckt att bara tänka på. Nå, än Tegner? tror du, att han på tusen 
år ännu skulle hava blivit profeten Esaias i poesien, såsom han förtjänat, 
om man icke bekommit honom på annat mål än den fattiga svenskan? Det är en 
skam. Men det är vårt eget fel. Varföre tvinga vi icke utlänningen att 
läsa vårt språk?



"Om jag endast visste, huru han skulle kunna tvingas därtill," anmärkte 
Alexander och makade sig ännu bättre upp i hörnet av den friskt rullande 
vagnen.



Det vet jag nog! utbrast Göran och bibehöll alltjämt sitt bistra utseende. 
Kör icke i diket! Jeppe--din--jäkeln ! utropade han; hans förargelse 
tycktes utbreda sig till alla föremål.



"Nå, huru skulle du då bära dig at? det önskade jag veta; det vore minsann 
en nationalupptäckt."



Huru jag skulle bära mig åt, att tvinga utlänningen läsa svenska? Hm! Jag 
skulle endast skriva så, att det vore oöversättligt, men tillika så 
förträffligt, att han nödvändigt skulle vilja läsa mig, svarade Göran med 
tillförsikt. Han skulle spricka av begär att få del av mig; men 
omöjligen kunna få det, utan att taga mig i första hand: på mitt 
modersmål.



"Blir du oöversättlig, kära Göran, så fruktar jag, att du icke blir så 
fasligt förträfflig."



Så? nu talar herrn som en fårnacke, sade mor Ellin på Dädemohult, minns du 
det? Den gumman saknade icke sitt vett.



"Huru menar du då, för Guds skull? och var icke en så vred potentat!" sade 
Alexander, utan att kunna bringas ur sitt goda lynne.



Jag menar, inföll Göran, att du, som är en lärd man och vida lärdare än 
jag, fattig satan, skulle påminna dig ur litteraturhistorien, att just det 
förträffliga är det i sig själv oöversättliga; ty detta är så individuellt 
framställt både till lokalskildring, personskildring och språkformens alla 
egenheter, att en nyttig översättning därav ej för alla jordens 
silvergruvor står att bekommas.



"Det var en annan sak. Bliv endast nådig igen, bästa Göran! jag tycker det 
är icke så farligt."



Varföre lära vi oss hebreiska?--utbrast den andre mildare, men dock alltid 
med eld--varföre, om icke därföre, att alla bibelöversättningar från Gamla 
testamentet smaka som haversoppa i träsked, emot för texten i den härliga 
utskriften? Vilken akare är icke själva Tingstadius, så stor han var, emot 
för när kung David får låta höra sig på sitt eget målföre! O min Gud! huru 
resa sig icke håren, huru går icke åskan, när man läser adertonde psalmen 
på sitt eget språk, på hebreiska, du!



"Du har rätt."



Och varföre lära vi oss grekiska, som är benigt nog, om icke därföre, att 
Homeros, Sofokles, Anakreon och Theokritos, översatta några tusen gånger, 
likväl ännu aldrig blivit översatta? Har jag orätt, Alexander? Vad är väl 
långtrådigare och ledsammare än Iliaden och Odysseen på själva Vossens 
hexametrar? Om Wallenbergs vill jag icke tala. Ännu mindre om Popes och 
Madame Daciers ömkligheter, som jag aldrig läst. Men jag förlåter dessa 
översättare och travestörer, att de icke gjort vad ingen i evighet skall 
kunna. Varföre--vidare--lära vi oss tyska, om icke därföre att tyskarne 
hava en Goethe, som aldrig har kunnat återgivas på svenska? Då dussintal 
av Lafontaines romaner utkommo ibland oss, har av den egentlige stortysken 
ingenting mera än, på sin höjd, Werthers lidande förmått kläda sig i 
annan, än sin egen dräkt. Förstår du mig nu, Alexander? Sade du mig icke 
själv, häromdagen, att ingen enda översättning ifrån Byron, 
Shakespeare eller ens Scott låtit dig ana en gnista av all den verkliga, 
inre, hemlighetsfulla poesi, som lever i deras skaldestycken, och att du 
därföre lärt dig den obehagliga engelskan ?



"Jag skall icke säga, att engelskan är obehaglig."



Men jag säger, att det är ett förb--t sprak.



"Ja, Göran, allt sammanräknat, så har du på det hela rätt i vad du påstår. 
Ditt förslag, att tvinga utlänningen lära sig svenska är ganska gott; och 
jag tvivlar icke, att du skulle kunna skriva oöversättligheter, förutsatt 
blott, att de därjämte bleve förträffligheter; ty under annat villkor 
låter utlänningen ändock icke tvinga sig, vet du."



Men du, Alexander, svarade Göran nästan vemodigt, skall icke vara elak 
emot mig, för att jag så högt älskar min svenska. Jag vet ganska väl, att 
jag för min person, fattig krake, icke kan skriva varken oöversättligt 
eller ypperligt. Jag menar bara, att så borde man göra, så bleve svenskan 
omtyckt och studerad utrikes. Jag är ingenting vidare än min stackars fars 
lagliga son; jag är min farfars sonson, och tänker kanske helst en dag 
taga knekten, så att jag blir visst aldrig någon skribent. Men jag vet 
icke desto mindre, att jag har fullkomligt ratt i vad jag sagt. 
Utlänningen skall en dag lära sig svenska, det påstar jag! han skall 
det! han skall det av samma skäl, som han redan hoptals börjat besöka vårt 
sköna land, sedan Göta kanal kommit i gång. Här hal redan begynt vankas 
besynnerligt folk vid Taberg, sedan Kommendörkaptenen tagit sig före att 
simma utföre till Jonköping. Det skall nog gå, var icke rädd, min bror. 
Likasom inga gravyrer i världen, även de skickligast utförda, kunna visa 
småländska vyer riktigt sådana de äro, utan utlänningen nödvändigt måste 
resa hit personligen på stället, om han vill se någonting, som duger; så 
skall han också vara så god och lära sig svenska språket, om han en dag 
vill höra på poesi!



"Men du glömmer, att Frithiofs saga med förtjusning gjort sig känd på 
främmande språk. Detta talar högt emot din sats."



Det borde undersökas, om alla dessa översättningar duga till någonting; om 
de äro Tegner. Endast da tala de emot mig. Men i det fallet, åter, 
beklagar jag verkligen Tegner.



"Huruså, min Göran?"



Ty då har han varit en så klen skald, att han kunnat översättas. Och han 
är emellertid icke klen.



"Det begriper jag ej."



Jo, ty då voro hans framställningar så allmänna till innehållet, att 
de kunde passa i flere former, än sin egen, och återgivas på åtskilliga 
sätt. Hans skildrade personer måste då icke vara några verkliga subjekter; 
och hans scener, omkring personerna, inga sanna objekter.



"Varken riktiga subjekter eller objekter? Vi skola se efter i Mohnike, 
huru härmed kan förhålla sig."



Jag ger Mohnike f--n, utbrast Göran, ånyo återkommen till sin farfars 
militäriska bisterhet. Han fortfor; den karlen Mohnike, likasom alla andre 
Frithiofssagans översättare, skulle hava varit hängda i rök, så hade man 
nu i Europa läst Tegner på svenska, och svenskan skulle redan vara ett 
europeiskt språk.



"Men, förlåt mig, du är en stor fantast, Göran. Det är alldeles icke så 
säkert som du tror, att, utom Mohnike och andre, Frithiof skulle hava 
blivit känd i Europa."



Är det icke merå värt med Tegner, än att han behövde transponeras, för att 
bli en europeisk skald, då ger jag ock honom----fast det gör jag ändå 
icke, tillade Göran med en mildare, en nästan tårfylld blick.



Alexander såg på honom.



Nej, fortfor den andre, det gör jag ändå icke, ty det är synd med honom. 
Visste du vad jag vet, så skulle du tycka synd om Tegner.



"Vad i Guds namn menar du?"



Det skall du få höra, när vi komma till Jönköping.



"Det måste vara ett eget mysterium?"



Ja, lika gott; du skall få se. Hej hoppsan, Jeppe Jonsson, nu kör du 
alldeles för långsamt! ropade Göran.



"Ja, nog kör jag långsamt," svarade denne och vred om huvudet. "Det är för 
att jag vill höra på vad herr'a säga. Är det svenska herr'a tala?"



Det är åtminstone meningen, inföll Alexander skrattande.



"Det var bra. Men icke är det rena småländskan, det svarar jag för," sade 
Jeppe, slog till en frisk klatsch och svängde utför en backe. "Men ursäkta 
mig," fortfor han och böjde åter huvudet tillbaka; "det är obilligt gjort 
av mig, att blanda mig i herr'as samtal, annars skulle jag fälle hava ett 
ord att berätta, om jag finge. Ty jag hörde någonting av gästgivarmor på 
Skillingaryd."



Tala, Jeppe! jag ger dig lov, sade Göran.



"Hon sade, att när vi komme fram såsom hin van Granvik och Gärahov, skulle 
vi stanna, så skulle vi få höra på näktergalar. Och nu äro vi emot det 
hållet. Därföre ville jag säga åt herra'."



Näktergalar? utbrast Medenberg. Håll da, så få vi höra! det vore 
ganska roligt.



"Herrn har ju pistolera laddade? tag upp sabeln med, herre! det är så 
gott."



Vad? menar du sådana näktergalar? ropade Göran. Hör på, håll! stanna lite, 
Jeppe! vi måste veta vad gästgiverskan yttrat. Hade hon hört något om de 
beryktade småländska tjuvarne? hade de dragit sig hitåt vägen, säger du?



"Medan herra' var inne i kammarn och skrev i dagboken, stod jag i stugan 
och hörde på vad mor talade om; och hon beskrev, att tjuvarne voro ganska 
många."



Hade man sett dem här på Byarumsskogarne? har någon resande blivit 
överfallen?



"Ja, det sade hon visst. Hon påstod, att mördarna voro tjugu."



Nå men, min Gud--



"Ja, ser Göran, det är icke alls att tro på. Ty käringen var supen, när 
hon pratade; och ingen annan, än hon, hade hört ryktet ifrån en by, där 
hon varit hos sin bror om dagen på kalas . "



Var hon drucken? Är det då,blott en lögn du far med, så kunde du hava 
tegat, skall jag säga dig, Jeppe.



"Men vet herr Göran, det är nog allt att lita på ändå, ty dekornal på 
Skillingaryd berättade mig, att gästgivarmor ljuger aldrig, när hon är 
full."



Nå för tusan--sa stanna då, innan vi komma längre in i skogen: vi måste 
taga fram våra vapen.



"Ja, men jag skall säga för Göran, den käringen är alls icke lik andra. Så 
snart hon supit sig drucken av vanligt brännvin, talar hon bara sanning i 
fyllan; men när hon fått till livs av rom, ljuger hon som en skata."



Ha ha ha!



"Herrn skall icke skratta; ty det är som jag säger. Jag rår icke för, att 
gästgivarmor har den naturen; men det är riktigt visst. Och denna gången 
hade hon fått brännvin."



Alltså är det da sanning, att vi hava tjugu tjuvar på halsen att vänta här 
i ögonblicket, menar du? Tag upp åtminstone hirschfängaren, Medenberg!



"Å, det är icke så farligt, herr Göran," utbrast Jeppe, "ty Annika, den 
äldsta dekan, som jag mest tror på, försäkrade, att det var rom, gumman 
njutit."



Så? din lymmel! det är alltså lögn, vill du säga?



' Flickorna.

"Att det är lögn, herre, det vill jag icke 
ansvara för; ty gästgivaren själv, som borde veta allt bäst, påstod jämt, 
att käringen fått brännvin."



Djävulen i dig! Hör, Alexander! låt oss taga upp pistolerna. Huru som 
helst det hänger ihop med denna helvetes pratmakares historia, så skadar 
det icke--



"Jag tycker det är bäst, att skratta åt alltihop," fortfor Jeppe; "ty 
stalldrängen, som av alla på Skillingaryd alltid haft mors största 
förtroende, svor på, att det ändå var rom, hon tagit."



Medenberg log i sitt innersta åt den skälmen Jeppe, som på detta sätt 
jagade Göran fram och tillbaka, men likväl såg så allvarsam ut, att väl 
aldrig någon bättre hållit minen; savida han icke i hemlighet själv 
verkligen var litet förskräckt. Hör på, min kära Jeppe Jonsson! sade han, 
det här är en ganska viktig sak för oss att bestämt veta; varföre frågade 
du icke gumman själv vilketdera slaget hon förtärt?



"Ja, det gjorde jag visst."



Nå?



"Hon såg på mig, när jag frågade henne: hon såg i kors som en kyrkängel 
och försvor sig på, att det var brännvin, hon njutit."



Således måste det vara sanning?



"Ja, säkert, min herre, såvida hon tagit brännvin. Men om det var rom hon 
fått förut, så kan man icke tro på hennes försäkran, att hon förtärt 
brännvin. Och ser herrn då så--ty allting i världen hänger på en fin tråd, 
sade Krokniklas, då han gjort falska sedlar och skulle hissas upp i 
galgen--och är det icke som jag säger? Sanningen själv är ju rent en 
osanning, så snart lögn ligger inunder henne? Det påstår också alltid herr 
Görans far, när han predikar; och gubben talar sant, ty han är en man, som 
alltid brukar brännvin förut. Men nu skall jag berätta tör herra' något 
annat, som är ännu mycket roligare, om jag får yttra mig eljest; men det 
är obilligt gjort av mig, kan jag tro, att blanda mig i stort folks 
samspråk?"



Säg ut, Jeppe, och se icke så illmarig ut. Vad är det?



"Gästgivaren," fortfor Jeppe, "är en helt annan månniska, han dricker 
aldrig. Han omtalade, att en av storherrar'ne i vår socken, greve Zeyton, 
rest fram här i dag."



Vad? vad säger du? utropade Medenberg. Vartåt for han? Kom han ifrån sin 
gård? från Karmansbol?



"Nej, hall hade kommit som ifrån Värnamo."



Från Värnamo? tänkte Medenberg. Justifrån de trakter, där tjuvarne 
nu berättas hålla sig! Nå, utbrast han högt, visste man vartåt han ämnade 
sig ifrån Skillingaryd?



"Såsom åt Jönköping," svarade Jeppe. "Och det var en liten kvart förrän vi 
reste; alltså, menar jag, vi måste hava honom framför oss här. Och det är 
alltid nöjsamt att se sockenfolk i sitt sällskap, om man råkar ut för 
skälmar på skogen."



Nämnde gästgivaren, om greve Zeyton var ensam?



"Ja, han hade blott en betjänt med sig, men den var illa tilltygad, påstod 
gästgivaren, nickade och såg klok ut."



Var det betjänten eller gästgivaren, som nickade och såg klok ut?



"Nej, min herre, betjänten nickade icke. Han hade bindel över ena ögat, 
snett om pannan; och på det andra var ögonbrynet avrakat. 'Om han icke 
hade rakat av sig det själv, låter jag vara osagt,' yttrade gästgivaren: 
och det var då han nickade och såg klok ut."



Vad? syntes Zeytons betjänt honom misstänkt på något sätt? ropade 
Medenberg.



"Det vetjag icke," svarade Jeppe. "Men gästgivarmor nickade härvid--"



Ha ha ha! utbrast Göran. Hon nickade väl icke och såg klok ut?



"Hon nickade och såg i kors, herr Göran. Men hon sade: den där 
betjänten--hm--"



Nå? frågade Alexander otålig.



"Jag törs icke säga efter hennes ord," svarade Jeppe och lutade huvudet 
bakåt, "jag kan bli ihjälknipen nästa natt om det kommer fram."



Är du rädd för spöken?



"Hon sade, att den betjänten såg vattlagd ut."



Vattlagd, Jeppe? Du är en narr, utbrast Göran.



"Ja, prästen i vår socken har icke lärt mig något vett."



Tyst, Göran! sade Medenberg; fälas icke nu med Jeppe, utan låt honom svara 
mig allvarsamt. Menar du något med vattlagd, Jeppe? eller skulle det blott 
vara ett ordspråk?



"Min herre, jag talar aldrig ordspråk. Men jag är mest rädd för sådana 
spöken, som både leva och äro döda, likasom man säger om herr Nickolson, 
att han hör de döda till, efter han kastat sig i sjön; men ändock lever, 
efter han aldrig blivit igenfunnen på det stället, där han vattlagt sig."



Utan prat, Jeppe! kände gästgivargumman igen herr Nickolson i greve 
Zeytons betjänt? Store Gud, de skulle då vara på väg till Jönköping, 
liksom vi?



"Gästgivarkäringen yttrade ej ett ord om vad hon kände igen," svarade 
Jeppe. "Och om hon också sagt något, så vet man ju icke vad sort hon 
njutit förut, och det är då intet att lita på hennes ord."



Lika gott; tack skall du hava, Jeppe: vi få väl se huru härmed hänger 
tillsammans.



"Ja ja, herre, men Nickolson är en ganska farlig karl, och lever han och 
blir bruksförvaltare omigen, så slår han armar och ben av mig, för att jag 
talat ett ord om hans avrakade ögonbryn ."



Var oförskräckt, Jeppe Jonsson.



"Ja ja, herrn är nykomling på Aronfors; men Nickolson har varit där i sex 
år, och kommer han dit åter ett bete, så blir han där i sju, vid årets 
slut. Då piskar han mig brun och blå, och det skulle jag ändå icke vilja. 
Ty Mekrothen själv (Jeppe tog av sig hatten) har man intet försvar av, och 
han är icke att bygga på."



Alexander hörde icke dessa sista ord, som icke vore förestavade av all den 
hövlighet de tycktes innehålla. Han satt i djupa tankar över de 
märkvärdiga möte han skulle kunna komma att få med greve Zeyton i 
Jönköping, och möjligtvis även med herr Nickolson. Han lade detta 
tillsammans med alla sina övriga uträttningar och kommissioner i den 
ryktbara och berömda staden. Jag, tänkte han, som icke känner det ringaste 
av Jönköping, mer än att jag som hastigast farit därigenom, då jag anlände 
på ångbåten och begav mig till von Mekeroths, bör verkligen tacka min goda 
lycka, som givit mig en reskamrat i Göran. "Hör på, Göran!" sade han högt, 
"var skola vi köra in i Jönköping? jag gissar, att du är något bekant i 
den staden?"



Göran Edeling såg strängt och litet förnämt på Alexander; han dröjde ett 
ögonblick, innan han svarade. Därpå sade han: "Något bekant? Jag--jag 
skulle icke känna var fläck i Jönköping? I vår huvudstad?"



Jeppe Jonsson, som aldrig kunde vänja sigifrån att lägga sig i herrarnes 
samtal, även med fara att köra upp på stenar eller ned i diken, tittade 
ånyo åt sidan och yttrade högst förnöjd: "Vet ni, herrar, jag har moster 
min i Jönköping, jag: Madam Nilsson, Anna Nilsson, oändligt fin; och hon 
bor i Borstbindargården på Svenska Maden, det är alldeles visst."



Svenska Maden vad vill det säga för slag, Jeppe? utbrast Alexander 
skrattande.



"Svenska Maden? undrar herrn på den? Jo, det vill säga, att det icke 
är Tyska Maden, herre. Det må jag bäst veta."



Osäkert är vad Jeppe allt vidare ämnade spå om Tyska och Svenska Maderna i 
Jönköping, eller om sin goda moster, som han kanske hade i sinnet att 
föreslå till värdinna åt de bägge inresande herrarne. Både hans tal och 
allt övrigt avbröts genom ett ansenligt skrik, ropande och hojtande, som 
helt hastigt lät höra sig i grannskapet.



Alexander och Göran spände upp både ögon och öron, men märkte ingenting, 
förrän Jeppe svängde om en liten krok, då landsvägen öppnade sig åt en ny 
sträckning, och de framför sig, på litet avstånd, sågo en vagn ornringad 
av folk. Man hörde inga skott, men påkar foro upp och ned i luften på ett 
förfärligt sätt. "Här äro resande överfallne!" utropade Medenberg. "för 
på, Jeppe! kör på fyren! vi maste skynda till deras undsättning!" Göran 
tog fram vapnen och besåg låsen på respuffertarne.



10 EN SKARP STRID.



Skynden er, jag ber er! rädden min betjänt undan de rackarnes klor! De 
klösa sönder honom, det försäkrar jag er, mine herrar--



Snart voro de framme vid valplatsen, mitt i den täta skogen. De anfallne, 
som blott bestodo av två personer, sågos redan neddragne ur vagnen och 
kullslagne på landsvägen. Rövrarne. till ett antal av fem eller sex, 
fyllde luften med eder och svordomar av utsöktaste slag. "Förrädare! 
rackare! stortjuv! storljugare! giv oss igen det du har tagit ifrån oss!" 
skrek i synnerhet en av mördarne och piskade härunder med alla krafter på 
den ena av de resande herrarne.



Om tiden tillåtit, skulle det kunna hava utgjort ämne nog till 
betraktelser, huru det kom sig, att tjuvar, vilka som bäst utövade våld på 
folk, skyllde de överfallne för vad de själva voro. Men både Alexander och 
Göran störtade ur sitt åkdon med puffertar och hirschfängare, ropade håll! 
håll! och kastade sig i striden utan att besinna någonting annat, än att 
här gällde räddning av människor.



Deras eftertryckliga ankomst gjorde visserligen verkan på skälmarne; i 
synnerhet sedan Göran avfyrat sin puffert, varvid en av tjuvarne först 
stupade till marken, men straxt därefter, ehuru blodig, reste sig, satte 
flata handen och ena skörtet av sin jacka för såret och därpå under höga 
rop flydde inåt skogen. Men han, som så ivrigt var upptagen med att dela 
ut stryk åt den ena resanden, varken hörde eller såg något annat, och de 
övrige rövrarne tycktes också lita så mycket på sitt antal, att de icke 
stort efterfrågade de ankomne. Jeppe Jonsson hade hoppat av kusksätet och 
börjat sitt anfall med att hastigt och kvickt svepa en av de närmaste 
tjuvarne om benen med sin långa, granna pisksnärt. Men detta hade endast 
till följd ett par snabba sparkar, dem han själv bekom, och som gåvo 
honom en sats ända bort till gärdesgården vid vägen. Härav uppretad, bröt 
Jeppe i ögonblicket av en ansenlig gärdesgårdsstör, återkom till platsen 
lik en vred varg, och slog nu omkring sig så förfärligt bland 
tjuvarne--allt på deras smalben ---att desse måste hejda sig i det anfall 
de förehade och vända sig emot den nya fienden.



Skogsmännen hade inga skjutgevär och icke heller några andra vapen, än 
stora knivar. Alexander skyndade sig till den äldre av de bägge anfallne, 
röjde sig med hirschfängaren väg till honom, uppreste honom från vägen och 
igenkände med bestörtning greve Zeyton. Han tog honom i sina armar, värjde 
honom och bar honom tillbaka till sin vagn. Zeyton återkom från 
svimningen, öppnade ögonen och fäste dem på sitt livs räddare; men sade 
ingenting. Han förde ena handen till huvudet, där han förmodligen ännu 
kände en stark smärta efter slagen. Rövrarne tycktes icke vidare 
efterfråga honom: deras förnämsta anfall riktade sig alltjämt emot den 
andra resanden. För övrigt hade de nu göra nog att reda sig emot Görans 
och Jeppes tappra, tätt regnande slag. Det lyckades således Medenberg, att 
sätta Zeyton upp i vagnen; han gav en skälm, som höll tömmarne, ett så 
kraftigt hugg över handloven, att han släppte dem; och Zeyton, som, stark 
av naturen, snart uppfriskades, då han såg segern vända sig på sin sida, 
började både genom vilda, manhaftiga blickar och starka rop göra vad han 
kunde för att reda sig. Men han hade alldeles förlorat sina vapen, ifall 
han medfört några. Alexander lämnade icke hans sida, och Zeyton såg på sin 
beskyddare med en tacksamhet, som ganska målande stack av emot de barska 
och förfärliga åtbörder, han i övrigt tillkännagav. Dock vågade han icke 
ånyo stiga ned ur åkdonet; han blott kastade på huvudet, oaktat smärtan i 
hals och panna, som oftast tillbaka efter sin betjänt, för vilken han 
syntes högst bekymrad. "Joachim! Joachim --Joak! Joak!" ropade han 
oupphörligt, "slåss som en karl! slåss! slåss, säger jag, och skyn da dig 
åter upp i vagnen till mig!"



Men denna Joak var ganska illa ansatt. Så fort Alexander sig greven själv 
utom fara, skyndade han bakom vagnen bort till dem, som höllo på med 
betjänten. Att han i denne, ehuru förklädd, sag framför sig ingen annan än 
herr Nickolson själv, tvivlade han alls icke på; och förnamnet bevittnade 
det än ytterligare, om han ock icke genast igenkänt de förställda 
anletsdragen. Det var honom högst angeläget att rädda denna resande, för 
att sedan, såvitt möjligt, få honom om händer för 
egen räkning.



Den olycklige Nickolson hade, oaktat de många slagen, dock genom en 
ytterlig ansträngning lyckats resa sig upp på knä på landsvägen, viftade 
med handen emot sin värsta förföljare och ropade matt: "slå icke ihjäl 
mig, Sven! slå mig icke till döds, så skall du få din vilja fram och mera 
till, Sven! skulden är icke min: håll för Jesu skull! håll, håll, håll!"



Så följ oss då, och lämna den där ärkerackarn! svarade rövarnes huvudman. 
I ett ögonblick ryckte de upp Nickolson emellan sig, togo honom under 
armarne och i benen. Alexander, Göran och Jeppe gjorde allt vad som stod i 
tre människors förmåga emot fem. Men desse släpade av med sitt rov inåt 
skogen, likt en stormil. Av rörelserna på den emellan de övrige springande 
Nickolsons ben var det svårt att urskilja, om han följde dem helt och 
hållet motvilligt eller godvilligt. Att han drogs och slets emellan dem, 
syntes tydligt; det var också klart, att han måste löpa, efter han var 
alldeles nödsakad därtill. Vem vet om han gjorde det gärna, eller helt och 
hållet ogärna?



Det är icke troligt, att greve Zeyton, som satt i sin vagn på något 
avstånd ifrån platsen, hört de matt utviskade ord, Nickolson fällde till 
tjuvarne, då han stod på knä. Men när han såg dem släpa av med honom inåt 
skogen, kunde han icke styra sig: "Håll! håll, era helvetes skurkar! håll 
då! jag ger er vad ni vill för honom! giv mig honom tillbaka!" skrek han, 
så att skogen gav efterklang därav. Men vilda och upprepade ha ha ha! 
ifrån talrika munnar där inne i snåren var allt det svar han bekom; och 
han utbrast i sin vagn: "O min olycklige--min stackars-- min 
olycksalige--". Han ville ned ur sin vagn, så försvagad han än kände sig, 
för att själv störta in i skogen. "Mina herrar!" ropade han till sina 
räddare, "skynden er, jag ber er! rädden min betjänt undan de rackarnes 
klor! De klösa sönder honom, det försäkrar jag er, mina herrar--han är 
min--oh!"



Alexander hade visst haft det största skäl, att, utan Zeytons uppmaning, 
förfölja skälmarne och återtaga Nickolson ur deras händer. Men så långt 
kunde intet övermod gå, som att lämna landsvägen och, blott tre man högt, 
begiva sig in i en tät, obanad, obekant skog, där man med säkerhet kunde 
räkna på fiender till dubbelt antal, och kanske till mångdubbelt. Han bad 
således greven stilla sig för ögonblicket; och han frågade honom, om han 
icke ämnade sig till Jönköping?



"Till Jönköping?" inföll Zeyton och fixerade den frågande. "Jag tror 
verkligen"--fortsatte han utan att svara bestämt-"jag tror det bästa 
blir, att jag hals över huvud begiver mig till Jönköping, för att 
underrätta om skälmarnes tillvaro så högt upp som i Byarum, och begära 
styrelsens handräckning till återbekommande av min betjänt. Ty om vi också 
säga till hos bönderna här, eller hos länsmännen, så hava de ingen 
tillräcklig manstyrka så hastigt, som behövs, i ordning. Men förlåt mig!" 
tillade han med en vändning av artighet. "Då lyckan i dag låtit mig få se 
en man i ansiktet, som jag har att tacka för mitt liv, så skänk mig även 
min räddares namn? Jag bedrager mig mycket, om jag icke en gång förr sett 
detta sköna--"



Medenberg gjorde en bugning och sade sitt namn.



Zeyton vände sig nu tillbaka helt och hållet, upptäckte Göran Edeling och 
utbrast: "Ah, vad ser jag? själva herr prostens son! Jag är ju i det 
lyckligaste sällskap! känner jag icke igen ett åkdon ifrån Aronfors? Huru 
mår min goda, min hederliga sockenbo, kapten von Mekeroth? han visar sig 
alltför sällan ute: han sätter sig över sina bästa vänner. Men han gör 
ganska orätt i, att vara en så stor filosof. Herr Medenbe--herr Medenberg 
--var det icke så? ifrån Stockholm? Vi måste hava sett varann i kyrkan en 
gång, är det icke så? Vad jag skattar Mekrothen lycklig, som fått en sådan 
man: jag har icke varit så väl lottad: nåväl, mina herrar, vart gäller 
resan?"



Till Jönköping, svarade Alexander.



"Vi fara alldeles samma väg! låt oss då för all del skynda," sade Zeyton. 
"Hava herrarne goda hästar? Jag har ett par förträffliga, som jag nyligen 
köpt vid Värnamo, och som utan svårighet flyga av med mig till Jönköping i 
dag: jag pustar blott något vid varje gästgivaregård."



Vi åka med skjuts, sade den andre, och kanske få vi icke hästar genast vid 
Byarum och Barnarp.



"Jag skall nämna herrarnes ankomst på ställena," vidtog greven förekommande. 


"I Småland skadar det aldrig att hava beställda hästar. 
Ännu en gång tack! den hjärtligaste tack för det goda handtaget i dag! Vi 
återse varann i Jönköping!" sade han, i det han räckte Medenberg sin hand 
till avsked, och nämnde för honom sin adress i staden.



Han ilade av i sin lilla nätta, tvåsitsiga karet, som med två hästar måste 
gå så mycket fortare, då han nu åkte ensam däruti. Alexander, Göran och 
Jeppe satte sig även upp.



De reste utan något vidare äventyr hela vägen. Greven försvann väl ur 
deras åsyn; men att han farit fram före dem och icke vikit av, bevisades 
därigenom, att både vid Byarum och Barnarp stodo hästar i ordning 
tör de ankommandes räkning.



Göran satt länge röd i ansiktet efter fältslaget, blodet kokade i hans 
ådror och hans ögon sköto blixtar. Alexander kände visst också någon stund 
en hjärtklappning, som ingen hederlig karl kan undvika att hava efter 
slagsmal; men hans lynne återtog snart sin jämvikt, sin medfödda mildhet: 
han bråddes icke på en soldat. Nejderna, som småningom övergåvo sin 
vildhet, och, i synnerhet norr om Barnarp, återvunno öppenhet och skönhet, 
bemäktigade sig hans sinne. Ilan hade blott en enda gång rest fram här 
törut, och då uppföre. Vägen hade därföre då synts honom besvärligare och 
nästan ful. Nu, däremot, för han utföre ifrån Barnarp ned emot Vättern: 
och de amfiteatraliska utsikterna bredde sig i allt vidare och vidare 
skepnader under hans fötter. Hästarnes oklippta manar svajade högt under 
loppet; deras nosar drogos av tömmarne in emot de svällande bringorna och 
dröpo av fradga, men själve kunde de ej hindra sig ifrån att störta 
åskvigglikt utför branterna, ned emot de täcka dälderna, i vilkas botten i 
Ljungarums å lägger sitt blaå glas, men likväl ofta skyggt krusar sig och 
hoppar till i små vita svall, när han hör ett för stort buller av åkande 
på landsvägen utför hallarne.



Snart såg Alexander, att landskapet norr ut avtog, indrogs och liksom 
forsvann. Han häpnade häröver; han visste icke vad det skulle betyda; han 
märkte framför sig blott en omätlig blågrå duk, vilken satt fast i 
himlavalvet: och han ansåg den i början för en del av skyarne, av 
horisonten. Det såg alldeles ut, som om världen tog slut ett stycke 
framför honom. "Ah! det är ju Vättern!" upprepade han efter ett ögonblick 
för sig själv med tyst beundran över den majestätiska synvilla, som 
bedragit, men så djupt intagit honom. Han hade väl förr en gång seglat på 
denna stora sjö, men då sutit jämnhögt med dess yta: han hade icke förrän 
nu ifrån en landhöjd sett dess vida, fantasmagoriska anblick, då den 
gjuter sig till ett med fästet, och liksom slukar landet, mer och mer, för 
varje halvmil de ilande hjulen nalkas närmale till dess öppna famn.



För den, som ofta rest ned emot Vätterstränderna, och vars inbillning 
längesedan gjort bekantskap med den annalkande utsikten, äger detta 
synspel icke mera rum. Men Alexander satt upprymd och svärmiskt betagen: 
han skulle i detta ögonblick hava varit en skald. Efter en liten stund 
drogos hans ögon ända ned till tavlans botten där framme. Ett kyrktorn 
höjde sig på själva Vätterns brädd, men låg likväl ännu under de åkandes 
höjd. En skymning simmade över grunden där nere. Men snart stego 
färgerna klarare upp i dagen. Alexander såg en helt liten sjö ligga hitom 
den stora, och emellan dem bägge ett smalt landstreck, likt en bro, på 
vilken kyrkan stod med alla sina små vänner, talrika hus, omkring sig. 
Vidsträckta terrassformiga höjder, till vänster och till höger, bildade 
ramar åt detta hela. Vilken tavla? Den liknade en teater. Hösten, som över 
lövträdens kronor stänkt de rikaste färgblandningar ifrån guld ända till 
ljusgrönt, mörkgrönt, violettbrunt och purpur, hade utklätt de bägge 
höjdsträckningarne--Dunkahallar till vänster och Huskvarnaterrasserna till 
höger-- likt kulissrader på ömse sidor om den mittemellan liggande 
skådebanans plats. Vättern var fondduken däråt. Lillsjön med Rocksjön 
innehade orkesterns rum. Men Jönköpings stad utgjorde själva teatern. De 
åkande suto, uppe i backarna, liksom i en loge på tredje raden, och 
blickade med iver, längtan och glädje dit ned på scenen.



Göran, som tegat en lång stund, förstummad vid åsynen av vad han likväl 
sett så många gånger förr, vände sig med triumferande, strålande, av mer 
än en tår glimmande ögon åt sidan till Alexander. "Ser du någonting där 
nere? något, som är värt med, du?" utropade han.



11 ETT OVÄNTAT FYND.



Jag är icke så missnöjd med den kropp naturen försträckt mig, som med de 
klädespersedlar mänskligheten givit mig.



"Det skall bli högst eget, Göran, att se huru alla mina kommissioner 
utveckla sig," sade Alexander, då han angenämt låg och drog sig litet på 
soffan efter maten; och Göran under tiden gick och slog slag över golvet, 
ehuru han också hade en soffa för sin del vid väggen mittemot. Göran hade 
svårt för att ligga och tala på en gång. Emedan han nu önskade biträda sin 
vän och reskamrat med de yppersta råd och underrättelser om Jönköping, 
gick han fördenskull på tiljorna emellan kakelugnen och det ena fönstret, 
immerfort, immerfort. Såsom naturligast och simplast var för ett par 
resande herrar av deras slag, hade de tagit sig rum på gästgivargården vid 
Smedjegatan, förfriskat sig efter resan och tänkte vandra ut i staden, så 
fort de vilat sig en liten stund. "Jag medger det," fortfor Alexander, 
"det är ganska märkvärdigt, att på samma gång föra hit brev ifrån en fru, 
däruti hon, om jag icke mycket bedrar mig, beklagar sig över sin mans 
frånvaro, och i samma stad, vid samma tillfälle, träffa samma hennes man, 
utan att säga åt honom det ringaste ord därom. Ty jag är övertygad, att 
Zeyton skulle bli alldeles ursinnig, om han finge veta, det jag har 
hälsningar med mig ifrån hans grevinna till hennes morbror. Jag vet icke 
skälet; men instinkten säger mig, att han skulle bli topp rasande. Zeyton 
måste ganska säkert vara invecklad i någonting. Jag är högst nyfiken, att 
se huru god min han håller, när jag i morgon besöker honom och avfordrar 
honom reda för Nickolson, jämte ett och annat."



Jag spår, att du av honom får reda på ingenting, inföll Göran.



"Men du skall få se, att jag får. Jag har nu bekommit mig en viss 
rättighet över honom. Jag är på sätt och vis räddaren av hans liv. 
Åtminstone anser han mig så."



Det tror jag alldeles: du är så också. Ty jag gjorde ingenting åt hans 
frälsning: jag endast piskade på hans mördare. Men tror du, att en karl, 
som Zeyton, frågar efter dylikt lappri?



"Vi få väl se. Men hejsan! nu tillåtes det icke att ligga och draga sig 
längre," avbröt Medenberg och sprang hastigt upp. "Först går jag till 
gubben Caspersson med min vackra fru Mekroths brev så att vi snart må få 
hennes man botad--"



Ja, vet du, sade Göran, hon är sannerligen rätt vacker, din patronessa. 
Vore jag i din ställning, så blev jag kär i henne. Hennes man kunde rätt 
dö.



"Men efter jag är i min egen ställning, så aktar jag mig för dumheter," 
svarade Alexander.



Nå tack för det. Och det kan jag lita på? Jag vet en, som skall hålla mig 
räkning för, när jag kan berätta henne detta, slöt Göran.



"Berätta du alls ingenting, min bror; det är icke värt, att tala så mycket 
om sin nästa. Men," fortfor Alexander, "straxt efter doktorn skall jag 
även i kväll genast gå och söka upp min kaptens affärsman här i Jönköping; 
ty penningar--penningar --penningar--bror!"



Ja, de utgöra de tre stora nödvändigheterna här i livet, medgav Göran med 
en suck. Men tänker du genast söka den karlen? fortfor han. Det är väl 
icke så bråttom? Är det icke bättre, att vi använda denna afton på en 
visit hos mitt lilla, glada hovrättsråd, som jag nämnt för dig? Penningar 
hinner du alltid få i morgon.



"Kan så vara; men affärsmän bruka behöva tid på sig för att anskaffa 
medel, och jag går så gärna straxt, så är det säkrare för min kapten."



Nu var Alexander i ordning, städad, borstad och förträfflig. "Adjö, 
Göran!" sade han i dörren, "gå till dina bekantskaper nu, så råkas vi i 
afton vid återkomsten. Men dröj icke alltför länge på kvällen! ty jag vill 
hålla krigskonselj med dig, rörande operationsplanen på landskansliet i 
morgon, rörande lysningen efter Nickolson. Jag vet knappt, om detta är 
värt att sätta i verket, då jag nu, genom att lägga händerna på Zeyton, 
torde kunna vinna Nickolson ännu lättare?"



Har han icke just i dag blivit bortryckt ur själva Zeytons armar? vidtog 
Göran.



"Ja ja, vi få väl se," svarade Medenberg. "Adjö, så länge."



Han avlägsnade sig och följde sina brevs adresser. Göran gick 
i skjortärmarne och sjöng för sig själv en stund 
på kammargolvet; han tänkte mest på ingenting. Han hade ett gott förråd av 
visor, men tog ingen vers ända till slutet. "Du, min lilla egen, snälla 
syster Maria!" utbrast han halvhögt, då han ur nattsäcken upptog en frisk 
nattkappa, besåg huru väl den var struken och veckad, och satte den på sig 
framför spegeln. "Vilken odödlig skada, att du är min syster! Jag kan icke 
få fria till dig. Bättre hustru kunde jag aldrig erhålla; fast det är 
kanske sant, att Maria kunde bekomma en bättre man. Men--och se den här 
kragen då? finns någonting på jorden bättre stärkt, mera glanskt? Jag 
skall, så sant jag lever, köpa hem en stadspresent åt Maria; fast pappas 
son gunås inga pengar har. Men lika mycket, säger jag: jag fruktar, att 
Maria tänker för mycket på mussjö Medenberg. Alexander är en stolt, en 
galant, en superb karl: en hedersvän, en verklig pojke: och dessutom nu i 
en stadig ålder. Jag håller av honom som min andra själ; men mamma är 
litet enfaldig i den här saken, det är beständigt hennes dumma fel. Gumman 
tror, att----men hon bedrar sig, såsom gummor alltid göra. Alexander är 
icke alls en tillbedjare, icke det bittersta fruntimmerspilt; men just 
därföre står han genast väl hos alla fruntimmer, ty han vinner hos dem ett 
så besatt förtroende; han fjäskar icke för dem, och de hålla av honom 
allesammans innan de veta ordet av. Det är alldeles som med mig: jag 
pjoskar också aldrig. Ack vilka utförskummade tokar de kurtisörerne äro, 
som icke begripa, att på deras sätt vinner man inte det minsta. Men för 
att återkomma till Alexander--jag är övertygad om, att så hygglig 
Medenberg visar sig emot syster Maria, är det ingenting vidare än hans 
vanliga fason emot alla människor; och det skulle göra mig högeligen ont, 
riktigt ont, ifall min stackars syster------trare-rittan, rattan, 
rare-rare rå, trarerå rå rå, trarerå----. Var har man nu sin hatt? sin 
vackra hatt? Å jo, han är sig lik, gunstig herrn; behöver borstas; behövde 
egentligen köpas ny. Gusinna dig, min hatt lilla, vad du är lik din herre: 
han behöver också renoveras ifrån topp till tå, vet du. Men med pappas son 
förhåller det sig i år precist som i fjol. Nu syrtuten! var är du, min 
vän? Gott, jag ser dig, min redliga vän! trogen som guld har du hållit dig 
vid mina sidor i fyra och ett halvt år. Det är allt mycket! Se så, nu är 
man komplett: nu skall man ut och göra visiter i Jönköping hos söta fars 
och mors vänner; det skall smaka. Farväl, söta spegel! å ja, nog har 
vackrare folk sett sig i dig, än Göran, men det skall jag säga dig, att 
fulare figurer har du också haft att göra med. Jag är icke så 
missnöjd med den kropp naturen försträckt mig, som med de 
klädespersedlar mänskligheten givit mig. Men jag skall promt besluta mig 
till något snart, det har jag satt mig i sinnet: på det här sättet blir 
jag olycklig, det ser jag: för var termin, som Gud ger, blir jag lärdare, 
men trasigare: i höst far jag alldeles icke upp. Nej! Om icke annat, 
skaffar jag mig en kondition i någon socken och blir kär i en församlings 
prostdotter; men då måste det prästhuset vara rikare, än ett visst. Tag 
ditt beslut fermt, Göran! giv studenten hin, och bliv knekt! gör det 
modigt!"



Under hela denna monolog hade den stackars ynglingen långsamligen klätt 
sig; ty "alltid hinner jag fram till söta fars och mors vänner," tänkte 
han, och brådskade sig icke.



Vi ämna icke följa honom på vägen; vi äro fullkomligt övertygade, att han 
har roligt hela aftonen. En annan god vän, Jeppe Jonsson, på vilken vi 
ingen blick kastat, alltsedan vi anlänt till residenset, trampa vi icke 
heller i fotspåren; vi förmoda, att han gick till Svenska Maden, till 
Borstbindargården, till sin hederliga, goda moster.



Vi låta således tiden förlöpa oss alldeles ovetande, ända tills så dags på 
aftonen, att Alexander Medenberg kom hem till sitt logi, och av den vackra 
Mathilda Petterson, gästgivargårdens servante, lystes upp till sitt rum. 
Han steg in och fann, att Göran icke hemkommit ännu. Han tog av sig 
överrocken, gick fram till bordet för att sätta sig, och började ganska 
grundligt överlägga om allt det myckna han hade att ordna och uträtta. 
Myrorna i hans huvud voro varken få eller små.



"Vad? Vad är detta?" utropade han, då han oförmodat såg en svart 
läderplånbok på bordet framför sig. Han igenkände den varken för sin eller 
Görans. Den låg öppen, och han kunde icke hindra sina ögon ifrån att falla 
på några papper däruti, helst han icke på bättre sätt kunde erfara vem den 
tillhörde.



En viss känsla återhöll honom ifrån att läsa andras dokumenter. Men det 
var för sent: han hade i ögonblicket redan överfarit åtta rader på en 
brevlapp; och mera behövdes icke, för att få honom att springa upp ifrån 
bordet och med de häftigaste åtbörder gå kring golvet.



Han kunde knappt tro sina ögon. Alldeles rätt gjort eller icke, men han 
måste ännu en gång bese utanskriften på brevet. "Store Gud! ja, det är 
riktigt till Nickolson!" sade han. "Det är undertecknat J.N.Z--n, som ej 
annat kan vara än John Nichols Zeyton, en namnteckning och en stil, som 
jag ifrån Aronforska räkenskaperna ganska väl igenkänner! Och vad säger 
han icke i dessa få rader: "min kära du, det är bra, att allt gått 
som det skolat; jag har med (ett oläsligt namn) inhändigat de 2510 rdr bco 
(precist den från Aronfors försvunna summan!), och härmed betygar jag 
penningarnes rätta avlämnande, såsom budet bett mig. Jag skulle väl helst 
sett, att du kommit själv; men jag gillar din skyndsamhet, att genast i 
stället begiva dig till Värnamo och där uträtta det andra. Jag skall snart 
hämta dig, sedan allt även där gått bra."



Ha----min greve Zeyton! så är du då avslöjad? Misstanken på dig var 
grundad! Vad det där andra beträffar, som skulle uträttas vid Värnamo, så 
tör väl tiden även upplysa dess beskaffenhet. Men--men--huru i alla 
världars namn har denna plånbok kommit hit på mitt bord?



Han gick ut och ropade med hög röst: "Mathilda! Mathilda!"



Hon anlände vindsnabb över gården. Hon skyndade uppför trapporna till den 
oroliga resanden, och fick av honom den bistra frågan: "har du släppt in 
någon i rummen, medan vi varit ute?"



Ingen annan har varit där inne, än herrarnes dräng: jag vet icke om han 
skall kallas betjänt--tillade hon med en satirisk åtbörd.



"Aha, Jeppe? Bästa Thilda, ursäkta, att jag ropade litet mycket, men bed 
den beskedliga gossen genast komma upp till mig."



Mathilda avlägsnade sig vig, täck och skyndsam. Efter en stund varsnades 
Jeppe Jonsson, kommande ifrån det nedre av gården. "Skynda dig då!" ropade 
Alexander till honom genom fönstret.



Haj! han står på lur i rutan! sade Jeppe till sig själv och for av som en 
pil uppför trapporna, kom in i Medenbergs rum, och förklarade sig vara 
till all möjlig tjänst.



Alexander log åt hans löjliga figur. "Jag, som trodde, att du tillbringat 
kvällen hos din moster?" började han, "och i stället



Jag har varit hos gumman, herre, och jag kan hälsa.



"Tack skall du ha. Och Svenska Maden står på sitt gamla ställe?"



Ja vars! Men, inföll Jeppe hastigt, jag har också varit inne här hos herra' 
och lämnat ifrån mig en plånebok på bordet. Ty den hörde mig icke till, 
och jag skulle giva honom åt herrn.--Han skrapade foten emot golvet, likt 
en artig bugning.



"Var har du fått denna plånbok, Jeppe?"

Den bekom jag på landsvägen i går efter slagsmålet, herre. Den låg 
vid ena diksrenen, där herr Nickolson som bäst arbetade i gruset, då han 
var på rygg. Och boka hade la trillat ur hans lumma, kan jag tro.



"Men varföre tillställde du mig den icke i går, så att jag genast kunnat 
återlämna den till greve Zeyton, innan han reste ifrån oss?"



Å nej då; så dum behövde jag icke vara.



"Så dum? så redlig, menar du?"



Redlig är jag nog, herre; det har la ingen fara. Jag har ingen 
tolvskilling tagit ur boken. Och för resten kan ju herrn ge'na igen åt 
greven om han söker honom i morgon? Det är väl tids nog, tror jag? tillade 
Jeppe med ett slugt ögonkast.



"Kan du läsa skrivet, Jeppe?"



Ja, si då skall det vara mycket väl skrivet! skrivet som pränt, herre! 
mycket bättre skrivet, än något i den där boken. För resten kan herrn göra 
alldeles som han vill: jag bryr mig icke därom. Han skrapade åter litet 
med foten. Men, fortfor han efter ett uppehåll, om jag varit så stollig 
och givit herrn plåneboka i går straxt på vägen, så är jag rädd, att 
herrn--förlåte mig bara nu--



"Tala ut!"



Jag tror, som jag säger, att herrn då skulle hava givit ifrån sig 
hittegodset genast åt greven; och det hade varit dumt, det ville jag icke. 
Jag tänkte nej! och stoppade boken på mig bakom vagnen. Man skall icke 
fjäska med sina vänner, herre; det måtte väl stå någonting om Nickolsons 
hyss och praxiser i hans bok, som är gott att betrakta. Hade jag kunnat 
läsa själver, så skulle jag hava sett efter; men nu lämnade jag alltihop 
åt herrn, si, han, som kan litet mera än jag.



"Se här, kära Jeppe," sade Medenberg, "har du drickspenningar. Du är en 
rätt klok gosse, och skall få beröm för det. Men såsom du troligen icke 
här träffar greven själv, giver jag i hans ställe dig nu din förtjänta 
hittarlön, och skall i ditt ställe lämna honom det upphittade."



Jag tackar! och för resten gör herrn huru han vill och behagar med "det 
upphitttade", slöt Jeppe, öppnade dörren, bugade sig mycket hövligt, ehuru 
med ryggen emot Medenberg, log och gick ut.



När Medenberg ånyo satt för sig själv, lade han tillsammans fyndet, utan 
att se på något vidare däruti. "Men denna viktiga biljett behåller jag," 
sade han; "greven må tycka väl eller illa därom. Då han behagat 
lägga sig till så mycket ifrån Aronfors, får han icke missnöjas, att vi 
lägga oss till ett fjärdedels ark papper ifrån honom." Han gjorde en 
avskrift av Zeytons brev till Nickolson, ehuru han därjämte även behöll 
originalet.



12 GÖRANS STORA BESLUT.



Aldrig hysa sorg klockan tio på aftonen! det är min regel; och hon är tio 
nu.



Efter en liten stund kom Göran hem, upprymd och ovanligt fryntlig. "Ack, 
vad det är för ett förträffligt folk här i Jönköping!" sade han. "Kan du 
tro, Alexander, att jag har haft roligt hela aftonen? Jag har varit på tre 
visiter, hos en rik hovrättskarl, en rik handlande och en rik garvare tätt 
utmed Jakupas: överallt var man hygglig och förekommande! överallt var jag 
välkommen! Är icke det märkvärdigt? Jag som likväl, om jag skall vara 
uppriktig, icke behagar mig själv, utan anser mig behöva omskapas nästan 
hel och hållen, åtminstone omklädas.



Hur så, Göran? jag tycker, som Jönköpingsboerna, att du är ganska galant.



"Jag? det kan jag aldrig förmoda. I dina ögon är jag på sin höjd passabel 
därföre, att jag är min systers bror. Det är det enda."



Det säger jag icke, svarade Alexander och såg åt sidan med en rodnad, som 
hastigt kom, men lika snart åter lämnade rum åt det vanliga lugnet. Man 
skall aldrig blanda syskon ihop, sade han.



"Nå," fortfor Göran, "vad kan du då se för ståtligt på mig, en fattig 
student, som vet tio gånger mer än han behöver, men äger tjugu gånger 
mindre än han tarvar. Dock, lika mycket! Aldrig hysa sorg klockan tio på 
aftonen, det är min regel, och hon är tio nu. Vet du vad jag gjort, 
Alexander?"



Ingenting, som jag hoppas.



"Jag har tagit ett grovt, ett stort beslut!"



Akta dig för stora beslut, Göran: det är bättre, att du tar lagoma, och 
framför allt goda.



"Du börjar verkligen tala såsom om du redan vore min kära 
svåger. Det är sant, att du är ett par fattiga 
år äldre än jag, men ----du skall få höra! jag ämnar bliva officer!"



Din farfar vinner alltmera insteg i din själ, Göran, och din stackars 
pappa mister gehöret alldeles.



"Vad skadar det? Jag har ibland annat i afton även varit hos konrektor 
Filen, som är chef för militärskolan här i Jönköping--



Men, kära barn, du är alldeles för gammal att gå igenom en inrättning



"Tro också icke, att jag ämnar taga någon förberedande kurs. Långt, långt 
därifrån! Är icke jag student? Jag behöver således icke förberedas eller 
bli en kursare först. Å nej, men jag gjorde mig hos Filen underrättad om 
fordringarne för en officer nuförtiden, och jag hörde med nöje, att de äro 
stora. Man har alltså i våra dagar heder av att ingå i detta stånd, även 
som lärd; och det var det jag ville. Sedermera har jag uttänkt en särskild 
orsak, varföre jag just vid denna tidpunkt bör taga mitt avgörande steg."



Och den är?



"Hör mig med eftertanke, Medenberg. Jag ärnar anmäla mig hos 
landshövdingen, och utbedja mig att få fördriva alla tjuvar och rövare ur 
länet."



Det förtroendet hoppas jag visserligen han lämnar dig.



"Ja, man måste passa på med sådant medan några skälmar finnas, såsom nu. 
Jag har betänkt saken under hela vår resa; tillfället får ej släppas ur 
händerna, Alexander. Dylikt yppar sig kanske aldrig mer i min levnad; ty 
Småland har intet synnerligt överflöd på rackare, skall jag säga dig. Jag 
uppvaktar civil- och militär-auktoriteterna, och jag anhåller om ett litet 
kommando. Ty i alla fall skall man väl några utvägar träffa, för att rensa 
landet ifrån de närvarande ogärningsmännen. Kan man icke då så gärna 
använda mig, som någon annan? åtminstone sätta mig i spetsen för en skara 
volontörer? Jag känner alla skogar, sjöar, trakter och moraser på mina fem 
fingrar. Jag tar tjuvar, det ena bandet efter det andra, och jag skickar 
in till landskansliet den ena foran på den andra."



Du målar i sanning sangviniskt.



"Men tror du icke, att detta skall väcka uppseende? Några av de förnämste 
rövarne skjuter jag ihjäl i ordentlig batalj. Tror du icke, att jag sedan 
skall kunna erhålla en någorlunda militärgrad, utan alltför stora omsvep?"



Det vet jag icke. Vill du bli anställd på något regimente, så får du 
säkert icke gå förbi någon.



"Gå förbi? Om jag kommer med sådana meriter?"



Meriter? Att rensa landet ifrån tjuvar och rövare har jag aldrig hört 
nämnas såsom meriter i militärväg. Det kan väl kallas krigsbedrifter, men 
av föga strategiskt värde; för övrigt ske de i fria luften, som är helt 
annat än i en kammare, på ett ark papper, på en karta och på ett bord. 
Ehuru jag således väl icke kan giva dig förhoppning, att dessa bedrifter 
skulle skänka dig befordran i en tjänsteväg, som icke är gjord för tjuvars 
och rövares utrotande; så ärjag likväl långtifrån att avråda dig från 
förslaget. Du är en hurtig karl, Göran; du skulle säkert göra människorna 
en välgärning och frälsa landsbygden ifrån den gruvligaste olycka. Jag är 
endast emot, att du söker bliva officer: begär i stället en länsmanssyssla 
såsom belöning. Denna bana, men icke militären, är till för bovars 
uppsökande. Ju oftare, ju närmare, ju djupare och fullkomligare du kan 
intränga ibland skälmar, ju mera heder har du, ju mera gagn gör du; i 
länsstaten; men så är det alls icke med en officer. Tänk på detta, Göran! 
tänk allvarsamt därpå. Du skall veta, min vän, man lever här i världen 
alldeles icke olycklig som länsman.



"Alexander!"



Ja, vad då? tag endast ditt förnuft till fånga. En länsman har ofta rätt 
goda inkomster, och jag ser icke skälet för dig att förakta sådana.



"Å nej, kors."



Om en länsman bara blir allmänt älskad, så är han omtyckt överallt. Vad 
behöver du mera, Göran? Slå uniformen ur hågen, min bror. Kläderna skänka 
varken ära, nöje eller utsikter.



"Däruti har du orätt, Medenberg. Som man är hädd, så blir man klädd--hm, 
det vill säga, tvärtom."



Nå, men kan då en länsman icke gå ganska väl klädd? Jag har på 62 graders 
39 minuters nordlig latitud observerat en länsman i Hälsingland, som gick 
i byxor av tretton riksdalers kläde.



"Må så vara."



Tänk härpå. Du kan på detta sätt lämna läsvägen, sätta bo, gifta dig, jaga 
tjuvar, bliva en uddvass karl som din farfar, och hålla hela orten i 
respekt i all din livstid. Går du i grund med dig själv, Göran, så skall 
du upptäcka, att vad din håg så innerligt står efter i militäryrket, är 
endast det militäriska. Och detta finnes visst hos truppen, det är sant: 
men du skulle då besluta dig till att bli nummerkarl, i fullkomlig likhet 
med din farfar. Vill du det? Det tror jag som knappast. Du önskar att vara 
herre, bekänn det! och ändock så mycket som möjligt likna din tappra 
farfar. Är det icke så? Bliv därföre länsman.



"Jag vet verkligen ett ledigt länsmansboställe," anmärkte Göran.



Ja, ser du. Uppvakta i morgon landshövdingen, såsom du själv sagt; bed om 
att få vara med vid de skall eller i det uppbåd, som måste ske för 
tjuvbandens bekämpande. Vi få då samma bana; ty jag torde säkert också 
bekomma ett och annat äventyr för Nickolsons räkning. Jag blir väl i alla 
fall aldrig vidare än informator, såsom förr; men du skall utmärka dig och 
stiga till en betydande man.



Göran teg. Hans inbillning började måla för honom en framtid av nytt och 
färgrikt slag. Bägge herrarne klädde av sig och lade sig. Alexander brydde 
sig icke om, att för Göran omtala fyndet av Nickolsons plånbok: han ville 
behålla denna hemlighet alldeles för sig. Däremot förtrodde han honom den 
stora ledsamheten, som hänt, att kapten von Mekeroths affärsman i 
Jönköping, vilken han sökt för att åt sin patron bekomma penningar, för 
några dagar sedan lagt in; så att hans kapten därifrån intet mynt kunde 
bekomma, utan säkert skulle försättas i icke så litet bekymmer. 
Caspersson hade han däremot funnit i det bästa tillstånd, och förmått 
honom att resa ut till Aronfors. "Nu kommer det an på vad jag i morgon 
bittida kan uträtta med Zeyton. God natt, Göran! Sov gott och dröm om en 
expeditionsbefallningsman med ditt eget ansikte. Dröm medsamma om hans 
lilla, täcka fru."



Han släckte ljuset.



13 DE BÄGGE VÄNNERNA I JÖNKÖPING GÅ ÖVER ÅN EFTER VATTEN.



Hörde du, Alexander? åter fingo vi en vink ifrån sanningen och naturen!



Morgonen kom över Jönköping med sin vanliga skönhet. De bägge unga 
vännerna stego upp.



"Nåväl, min kära Alexander," sade Göran, munter och nyrakad, "vart gäller 
nu din första vandring ut i staden?"



Det sade jag dig i går, Göran: först av allt uppsöker jag Zeyton. Jag 
måste träffa den mannen, kosta vad det vill.



"Det gillar jag. Varest i Jönköping logerar då denna stora och mäktiga 
herre?"



Han bor--låt se, han sade mig i går på landsvägen sin adress. Hm, fortfor 
Alexander, huru var namnet? skall jag icke minnas huset, eller rättare 
husägaren, där Zeyton bor--låt mig se, då --vänta--



"Icke måtte det vara på gästgivargården, ty den kan du icke gärna hava 
förgätit?"



Å nej då. Men det var besynnerligt! Han sade mig namnet ganska tydligt, 
och får jag blott höra en halvdragen anda därav omigen, så känner jag 
genast till det. Du måste hjälpa mig, Göran.



"Märkvärdiga magister! aldrig förr har jag funnit dig vara minneslös, 
Alexander. Kom och följ mig! jag känner huvudstaden i Jönköpings län, 
såsom jag känner gångarne i min faders tradgård. Du skall minsann under 
mina ögon bliva bekant med den punkt i norra Småland, som södra Vätterns 
våg oupphörligen kysser: kysser och gråter, ja ofta gråter så det 
översvämmar. Jönköping består av Västra Kvarteret, Torgkvarteret, 
Kyrkokvarteret och Östra Kvarteret. Vardera av dem besitter sina tre hela 
husrader, Storsjöraden vid Vätterstranden, Lillsjöraden vid stranden av 
Munksjön eller Lillsjön, och Mellanraden, belägen mitt emellan. Och 
ändock äger staden mycket mera, såsom de bägge Maderna, Förstaden, Östre 
Körgård, Liljeholmen, Rosenlund, Öster Brunn--"



Nej, nej, Göran! börja icke på detta sätt. Vad tjänar det mig att inne i 
kammaren stå och höra på en geografi över kvarteren? Därav blir jag icke 
klokare. Men om du vill, så låt oss gå ut på gatorna. Säg mig då namnen på 
de notablaste husens ägare, så skall jag snart hitta rätt på Zeyton.



"Gott, kom! Du skall få se, att jag vet någonting här. Jag har studerat 
det praktiska livet."



De två vännerna följdes åt ut, och gingo Smedjegatan fram åt Brädtorget. 
Medenberg förklarade, att första stavelsen av det bortglömda namnet som 
oftast svävade för hans inbillning, men att han icke var människa att få 
fram det.



"Det gör ingenting," svarade Göran, "vi skola snart bringa den genstörtiga 
i dagen. Jag ber dig nu endast betrakta den vackra bron, som du ser 
framför dig här västerut, min bror. Detta är en den skönaste järnbro, 
löpande över vårt vackra vattudrag emellan Lillsjön och hamnen vid 
Vättern. Betrakta allenast huru hamnen ligger inbyggd emellan sina bägge 
kajer, vilkas uddar krönas, den ena av en flaggstång, den andra av ett 
fyrtorn. Ser du dem?"



Ganska väl. Zeyton bor icke i fyrtornet.



"Nånå; men lyssna nu väl på vad jag säger, om du igenkänner något för att 
vara grevens hemvist. Det här första huset i Storsjöraden, alldeles vid 
bron, är Rydinska huset."



Nej; duger icke. Zeyton bodde icke i något Rydinskt hus. Ryd --Ryd--nej! 
så lät icke första stavelsen. Men, invände Medenberg vid det Göran steg 
upp på trottoaren för att gå vidare inåt staden, det förekommer mig som om 
du började ditt värv en smula rasande: vi ha ju hus även åt det här 
hållet, varifrån vi åkte in till staden? Se där borta varsnar jagju redan 
ett, som kan anstå min greve!



"Å ja, det är magasinsförvaltarens; men han hyser ingen Zeyton, det kan 
jag slå mig i backen på, och för resten finnes där ute på Stallgården 
intet hus, där grevar rimligtvis kunna sökas, om icke inom det där långa 
valvet."



Och husvärden där? låt höra!



"Är konungens befallningshavande. Det är minsann på länshäktet jag önskar 
du hade att träffa din högvälborne."



Jag skulle ej heller ha något däremot; men nu vidare på vår upptäcktsresa 
österut!

"Det andra huset här på Storsjöraden tillhör Åkerhjelm. Ägaren är 
icke allenast friherre, utan även bryggare, vilket jag tycker mycket om 
honom för."



Se! ser du Göran? avbröt Alexander och drog sin vän närmare det hus, varom 
den förre som bäst talade.



"Vad betraktar du så uppe i fönstret? upptäcker du något av Zeyton?" 
frågade Göran.



Nej visst, visst icke. Det är säkert själva den fullkomliga motsatsen av 
allt Zeytoniskt--



"Aha nu märker jag!" inföll Göran; "du har rätt, Alexander. Du ser på 
någonting, som förtjänar att beskådas. Men, jag råder dig som en vän, låt 
icke dina ögon för länge sänka sig i denna himmel. Minns du ett ord, som 
jag yttrade till dig i går, medan vi åkte? Kommer du ihåg när jag talade 
om Tegner, och sade huru ont det gjorde mig om den mannen?"



Det minns jag, svarade Alexander och vände sig hastigt till sin vän. 
Fårjag då här upplösning på denna gåta?--Han skyndade sig att ånyo kasta 
ögonen upp till fönstret i Åkerhjelmska huset, nära själva hörnet, med 
utsikt över Järnbron och Förstaden. Ett fruntimmer i skruden av ett rikt, 
svart, böljande hår satt där; hon syntes försänkt i en skön begrundning 
över något, som hon läste; emellanåt kastade hon sina blickar framåt ur 
ögon, som stilla flammade, eller som djupt och eldigt blixtrade, allt 
efter ämnet i hennes tankar.



"Nu är det nog! alldeles nog! det går icke an att stå och titta så där!" 
sade Göran och drog sin reskamrat med våld ifrån den anblick, som 
fängslade honom. "Hör! hör, säger jag! hör mig, Alexander! vi skola gå 
vidare och vika åt öster: detta tredje huset är Rahlins. Bodde Zeytons hos 
någon sådan?"



Rå--Råhl--å nej, så lät det icke.



"Bara du riktigt vet, om du svarar rätt nu, tankspridda Medenberg? Det var 
en olycka, att vi skulle börja våra undersökningar vid Åkerhjelmska 
huset."



Var oförfärad, kära Göran; vi repa oss snart och inkomma i den verkliga 
världen igen, om vi blott raskt fortfara här på den långa passagen, vi 
hava för oss österut, och som säkert måste vara Jönköpings stora gata. 
Gissar jag orätt?



"Nej, tvärtom, det är just Storgatan."



Nå så redogör då för alla de här husen, får jag höra!



Göran pekade och sade: "Bagar Vinblads, Ullströms, handelsman Bergströms, 
assessor Filens, färgar . . ."



Nå, men här till höger då? Börja med det där främsta huset, 
som axlar sig såsom om det hade en tyngd att 
bära på?



"Mamsell Rosinii. Så Bröskens, Öbergs, Blankens:--detta är Mellanraden, 
förstår du."



Alexander runkade på huvudet vid alla dessa och följande namn, som Göran 
under promenaden gatan framåt uppräknade, tills denne pekade på ett litet 
gult hus och nämnde: ''skomakar Nybergs. . ."



Nybergs! få se, det låter bra nära Zeytons adress? Ny--Nyb --Nybergs--Nej 
låt gå, det är icke ändå den rätta.



"Nå, det tror jag ock, ty där bor kapten Adlerbjelke och där tyckes just 
icke kunna vara rum för någon vidare ture."



Aha, kapten Adlerbjelke! min första Jönköpingsbekantskap, uppgjord redan på 
Kommendörkapten, innan jag ännu ens stigit i land.



Kaptenen blev ock verkligen synlig i fönstret. Ömsesidiga hälsningar.



"Vidare ser du . . ."



Men det skulle trötta läsaren, om vi i svart på vitt lade alla de namn, 
som Göran nu uppgav. Han fick med sin vän vandra igenom hela Jönköping, ty 
denne igenkände aldrig något ställe för Zeytons: han började nästan ana, 
att greven velat bedraga honom med en utopisk adress. Den påbörjade 
eftersökningen fanns emellertid intet skäl att avbryta; vädret var det 
täckaste; morgonluften inbjöd till en promenad, och ett bättre tillfälle 
att orientera sig i Jönköping kom väl aldrig i världen. Det torde kanske 
anses såom ett alltför tarvligt nöje, att gå och uppsöka en persons 
vistelse; emellertid vilja vi ägna några ord däråt, emedan det skildrar 
dessa goda ynglingar, som från barndomen varit vane vid litet och haft 
roligt ändock.



Det är tydligt, att uti en stor stad, som Jönköping, bebodd av ett 
förträffligt och aktningsvärt folk, alltid några originaler skola givas, 
vilka till och med den mest entusiastiske vän av staden, såsom Göran 
Edeling, kan omtala, utan att därföre det ringaste brista i kärlek och 
vördnad för det hela. I den infödde smålänningens natur ligger ett anlag 
för självsatir, vilken gör, att han med en skärpa, som stundom visar sig 
skoningslös nog, behandlar sina käraste vänner, saker och ämnen, utan att 
älska och värdera dem mindre för det. Så var också händelsen med Göran. 
Ehuru Småland, och i Småland synnerligen Jönköping, stod så högt för hans 
hjärta, kunde han omöjligen gå förbi någon port, utan att förtro Alexander 
allt muntert han därvid påminde sig.

Så vandrade man ytterligare. Snart kom man ifrån satirens små 
föremål till de allvarsamma, stora och höga. Man besåg med vördnad och 
bävan den gråa, vackra Göta hovrätt vid Gamla Torget, vilken på sätt och 
vis kan sägas hava rådhuset på sin vänstra hand och teatern på sin högra. 
I fonden, till vänster, glädjer sig hovrätten åt frimurarhuset. Men såsom 
man lätt begrep, att ingen Zeyton kunde bo i publika byggnader, gick man 
härifrån, steg över Torgbron, kom in på Tyska Madens område, och strök 
förbi både Telanders, Stridbäckens och Bju



sälls (Bursells).



"Zeytons logis förekommer mig verkligen mystiskt," anmärkte Alexander; 
"men jag har satt mig i sinnet, att taga rätt på honom. Efter vi en gång 
stigit över kanalen och gjort en tysk Mad den äran, så låt oss även besöka 
den svenska, såvida den icke är för avlägsen."



Visst icke, svarade Göran. Vi behöva blott gå över Nya Torget, så befinna 
vi oss straxt på den Svenska Maden, omgiven av så många trädgårdar och 
vatten. Där borta mot söder har du promt Fortunagatan; men dit är icke 
värt att gå eller hoppas på lycka i vårt närvarande ärende. Låt oss i 
stället träda norrut igen. Ja, det här hörnet rår snickar Vernblad om, det 
är Flickskolans lokal; tror du, att greven kan bo ihop med dylikt? 
--Nej.--Nå, här är "Starkesas", såsom vi gode smålänningar uttala namnet; 
där finns han visst icke. Här, vidare, står Växelundervisningshuset: 
sadant älskar icke din greve. Här, längre bort, har du Borstbindargarden: 
skola vi stiga in och göra visit hos vår Jeppes moster, Anna Nilsson? Se, 
vilket täckt flickhuvud med hög panna och den nättaste, korallröda mun där 
tittar genom fönsterrutan? Nå, det hör icke hit. Jag går i god för, att 
ingen Zeyton bor under samma tak med Jeppe Jonssons moster, ty hon är säkert 
en ganska ärlig gumma. Nå, här bredvid hava vi slutligen Hellbergskans 
gård; lät ljudet av hans vistelseort på det sättet?--Nej.



Ingen bättre lycka borde våra hjältar, när de sist begåvo sig till stadens 
skönaste och största avdelning, på ömse sidor om Storgatan ifrån kyrkan 
till Östertull. Ingenstädes kunde Medenberg igenkänna det läte, han sökte 
få höra. De unga vännerna hänfördes av sitt nit ända fram till 
Båtmansbacken; men här sågos blott svaga kojor och ingenting grevligt. Hos 
Scharmans, mitt emot? Nej. På adresskontoret, några hus härifrån? Iåt oss 
försöka! Man steg in, frågade, men fick allenast huvudrunkningar till tyst 
och ominöst svar vid anförandet av Zeytons namn. "Nå," sade Göran, 
"då vi nu en gång i alla fall befinna oss så nära den härliga tull, som 
bär till Råby och Stockholm, så låtom oss slå ett slag utanföre i den 
behagliga omgivningen. Skola vi gå till Sparrens i allen? till Plantaget? 
kanske ända till Liljeholmen och Stedtens? Du ser alltför dyster ut, 
Medenberg! vill du, så skola vi gå på vägen till Östra Kapellet, till 
Öster Brunn eller, om du tycker, ända till Jära, vars luftiga höjder skola 
bestå oss några friska andedrag ur molnen."



Jag tillstår, att mitt hjärta klappar och mitt förnuft står stilla, svarade 
Alexander. Den boven har uppenbart bedragit mig. Jag ville giva ut, jag 
vet icke vad, för att träffa honom, och det i dag; ty jag skall tvinga 
honom att giva mig penningar, som min kapten så väl behöver. Nej, Göran, 
det är icke värt att vi begiva oss utom staden, ehuru hyggligt där ser ut 
i alléen. Men vi försinka tiden; vi skola roa oss med denna promenad en 
annan gång.



"Om jag vore som du, Medenberg, gav jag hela Zeyton på båten under en 
halvtimmes tid; gick och åt frukost, vilket brukas så här dags, och bjöd 
en vän med mig, ifall jag hade någon. Ty oss återstår nu ingen enda fläck 
i Jönköping, som jag icke uppgivit för dig; och troligen logerar Zeyton i 
en namnlös vedkällare eller i ett anonymt vindskontor."



Frukost, Göran? Din vink är oratorisk; låtom oss icke emotstå den. Visa 
mig blott lokalen för goda förlorade ägg med biffstek, fransk senap och 
soja.



"Det skall gå lätt. Hösten uppmanar även till ett glas porter--"



Till två, Göran! låt mig en gång få bjuda dig.



"Tack! min fars son säger aldrig nej onödigtvis. Adjö då, vackra 
Östertull! Vi skola gå utom dig en annan gång. Bliva vi vid humör, så 
skola vi besöka själva arbetshuset och fru Sjöbergs. Men nu till censuren 
av stadens spiskvarter. Skralt är här gunås med värdshusmaten i självaste 
huvudstaden för alla slags viktualier. Jag tror vi göra bäst om vi taga 
vår biff på gästgivargården. Jag kan då i förbigående uträtta farsgubbens 
uppdrag att bortsluta några tunnor korn till Lindqvistens."



Lindqvistens! Vad hör jag! utbrast Alexander, avbrytande, där har jag ju 
mitt ljud! kors i alla tider!



"Verkligen? Det var väl också kurjöst, att, sedan vi genomforskat allt och 
voro på vägen att uppgiva hela vart hopp, så---- men är du viss pa, att 
han yttrade 'Lindqvistens' ? Det förekommer mig otroligt. För en stund 
sedan fastnade du på Nybergs namn?"



Ja, jag medger, att mitt hörselsinne i dag är besynnerligt.



"Det kommer därav, att du ännu ingen den ringaste frukost smakat."



Vi skola snart taga en sådan under prövning, men emellertid, Göran, är det 
ingenting förlorat uti att höra sig om hos Lindqvistens, efter du i alla 
fall har annat att där uträtta.



"Bra gjort, bror! Att ingen Zeyton vistas där, vill jag nästan svärja på 
vid mina tillkommande mustascher. Men låtom oss gå och fråga, som sagt: 
sadant skadar aldrig. Välklädda personer hitta alltid på att få ett 
hövligt svar."



Deras återväg låg nu över Storgatan, snett över torget och så in åt 
Smedjegatan. Snart stodo de utanför ett grönt hus. De stego in i boden, 
varifrån de infördes på kontoret. Göran fick leverera korn, så mycket han 
åstundade, till åtta rdr tunnan, men förglömde i sin lycka, i sin 
mäklareförtjusning, Alexanders ärende; varföre denne var nödsakad att 
själv fråga, om greve Zeyton från Karmansbol bodde här.



Nej, min herre!



"Jag har fått adress på Lindqvistens."



Da är det förmodligen hos magasinförvaltaren, ute på Förborgen, han bor. 
Herr Edeling vet kanske----?



"Å ja! mjukaste tjänare!"



De bägge vännerna styrde kosan åt Förborgen, förbi frukost och 
gästgivargård.



"När allt kommer omkring, så är var man magasinerad just där du minst 
förmodade, Alexander. Vår irrfärd skulle göra självaste Ulysses heder."



Magasinsförvaltarens förstuguport sprang upp för Görans hand. Till höger 
och vänster voro nycklarne ur dörrarne. Mitt framför dem voro tvenne andra 
dörrar. Där suto nycklarne lyckligen i. Göran läste upp den till vänster: 
därifrån ledde en trappa nedåt, ut på garden. De mötte en tjänstflicka, en 
jönköpingska av samma täcka slag, som vanligt; men som försäkrade --vid 
frågan, om någon grev Zeyton fanns där--att hon i det huset aldrig hört en 
dylik person nämnas i sin livstid.



I detsamma kom ifrån rummet, därur flickan utgått, ett högst vänskapsfullt 
rop, och Jeppe Jonsson störtade ut. "Se på! det var ståtligt, att jag fick 
tag i mina herrar," utbrast han. "Jag har något sökt och letat!"



Har du letat efter oss här, Jeppe?



"Å ja, herr Göran; här har jag varit, emedan tösa är min gamla 
sockenkamrat, min bästa vän, och vi hava läst tillsammans till Guds bord. 
Alltså måste jag hälsa på henne då jag for till Jönköping, och vem kan 
vara hos sin moster ständigt?"



Men när sökte du oss?



"Det ämnade jag mig just till att begynna göra nu, då herra själve kommo 
och avbröto mig."



För vad ändamal skulle du söka oss?



"Jag skulle bara säga till, att om någon vill träffa Zeyton, greven, så är 
han till finnandes på gästgivargården."



Vad? ropade Alexander; är han på väg att resa bort?



"Nej, han bor där."



Bor han på gästgivargården, där också vi logera?



"Han bor icke i herras rum, utan i dörren mittemot, över farstun."



Nå, det kallar jag besatt! utbrast Göran. Vi hava då rätt artigt lupit 
över ån efter vatten, vi, som gått och letat efter honom kring hela 
staden!



"Men huru kan det vara möjligt, att vi icke sett till honom därhemma?" 
anmärkte Medenberg.



Å herre, vidtog frispråkaren Jeppe, Zeyton är en karl, som kommer sent hem 
och går bittida ut; alldeles som det onda samvetet. Men herr Leksander och 
herr Göran, liksom det goda samvetet, anlända alltid i rättan tid, lägga 
sig gott, sova skönt och moja sig litet på mornarne. Ursäkta mig-- men 
alltså kunde herra icke få se en skymt av sin Zeyton.



"Och att han kunde så glupskt vilja narra mig med en falsk adress!"



Sade han icke, kanske, att han bodde hos Isak Lindqvists?



"Riktigt, Jeppe! förnamnet var med; och självaste det förnamnet. Isak 
Lindqvists--där har jag det!"



Ja si det är just detsamma, som gästgivargården! För det våller sig så, 
att handelsman Isak Lindqvist förr i tiden bodde där i gården, och-därföre 
så kallar somma den ännu för Isak Lindqvists, eller rätt och slätt bara 
Isakas, till åtskillnad på Jakupas, som ligger längre ned på Smegata, 
såsom jag vill säga, ann van Sandbergs.



"Där ha vi det, Jeppe! Det är således, kära Göran! jag själv, som narrat 
mig?"



Förträffligt! utropade Göran; det tycker jag otroligt om. Hade det hänt 
mig, så skulle jag icke satt så mycket värde på att bli narrad, men att 
det kunnat inträffa med en så vis och grundlig människa, som 
Medenberg-"Låt oss bara skynda till gästgivargården."



Vi skola gå; men medgiv mig, att--



"Ja, bror Göran, härav kunna vi draga den största och lärorikaste slutsats 
för hela mänskligheten; som är, att, då man blir bedragen, sker det i de 
allra flesta fall genom en själv Jag anser denna sanning icke för dyrköpt 
genom den promenad jag gjort i dag; och önskar blott, att min vandring 
måtte hava till följd, att djupt i min själ inskärpa vad jag erfarit. 
Alldeles som vi uppfört oss, så gör människan, Göran. Hon går ifrån sitt 
hem, för att söka sin lycka, sina önskningars uppfyllande, överallt 
annorstädes. Hon stannar vid hus på hus, hon klappar på port efter port, 
hon gör sig bekant med oupphörligen nya adresser, nya namn; och vad finner 
hon? Ingenstädes det hon önskar. Först sedan hon fåfängt genomlupit hela 
världen, med alla dess gator och gränder, far hon den insikten, att vad 
hon letar efter befinner sig i hennes eget gästvänliga bo; hon behöver 
blott gå till sig själv, för att träffa lyckan. Vilken hög moral ligger 
icke innesluten i vår Jönköpingshändelse! Jag skall anteckna mig vartenda 
namn, jag hört av dig i dag, för att härigenom outplånligt påminna mig om 
den stora sanningen. Och--låt se--vem var det, som slutligen gav oss 
vinken om att gå hem, som, hänvisade oss till gästgiveriet? Jo, det var 
Jeppe, denne naturens son. Vilken symbolik i allt detta, min Gc;ran! Det 
är den rena, oförfalskade natllrkänslan, som omsider Ieder oss dit vi 
böra, som säger oss vägen, som antyder den rätta platsen, det sanna målet. 
Men när, först, kommo vi till denna kännedom? Icke förr, min bror, än vi 
slutat genomforskningen av snarsagt hela den bebodda världen, i förtvivlan 
begivit oss utanför dess gränsor och se oss på väg att uppgiva allt vårt 
hopp. Då möta vi--av en händelse, såsom det synes oss, kortsynte, men 
visserligen till följe av en god försyn--vad möta vi? Jo, vi möta 
sanningen och naturen, i gestalten av ett landets enkla barn, som öppnar 
sin mun och blott med några få ord säger oss allt vad vi behöva, hänvisar 
oss på oss själve och ber oss gå till hemmet, såsom det rätta stället."



Jag häpnar tör den Jeppe! har han en så stor betydelse ibland oss?



"Naturen och sanningen roa sig ofta att för människorna yppa sig i leende 
dräkter. Mer än en Kång, har den djupaste visdom uppenbarat sig i en 
löjlig figur, i en munvig trashank."



På detta sätt skulle jag till sluts kunna komma att hålla mig själv värd 
någonting!

"Ja, var säker, Göran, att våra personer jämte 
allt vad vi uppleva, allt vad vi se omkring oss på jorden, utgör idel 
allegorier, idel stora och hemlighetsfulla symboler, blott vi alltid 
förstode dem. Hela vårt liv bör fattas figurligt, ty vad äro vi väl 
själve?"



Inget annat än figurer. Det förstår jag. Ja, låt oss gå till 
gästgivargården, efter Zeyton står att träffa där. Man kan även där äta 
frukost, ganska god frukost, vet du.



"Gott," svarade Alexander; "men jag skall avgöra affären med Zeyton 
först."



Således gingo de, tre man högt; Alexander och Göran arm i arm, men Jeppe 
Jonsson beskedligt bakom.



Göran såg sig om och sade: "vet du, Medenberg, vad vi tre symbolisera? jo, 
vi beteckna det sköna och hederliga spelet Två herrar och en narr. 
'Naturen och sanningen' går nu, såsom alltid, efterst, beser våra fät, 
liknar till skepnaden en narr, en tjänare, men är i sig själv vår herre. 
Det är vi bägge, som utgöra tokarne, och Jeppe är den förnuftige, fast det 
ser ut tvärtom."



Kom bara, kom fortare, Göran! försinka ej tiden. Betänk vem jag har att 
söka! vilken olycka, om jag ej rakar honom! Zeyton!



Ja, jag vet, att du söker satan, min bror. Och det är alltid mycket 
svårare för människan att finna honom, än för honom att träffa människan, 
vilket skall gå lätt, sägs det. Så; här hava vi brädtorget; där i hörnet 
se vi mynningen av Smedgatan; dit går vår destination. Ingen i Jönköping, 
som ser oss stiga på så här raskt, skulle kunna föreställa sig, att vi 
hava så bråttom att råka själva sat--Zeyton



"Di pratar som ena stollar!" sade Jeppe halvhögt för sig själv, där han 
gick.



Hörde du, Alexander? viskade Göran; åter fingo vi en vink ifrån sanningen 
och naturen!



14 DEN SVÅRA BEKÄNNELSEN.



En heligt god ängel vakar över var och en av oss alla, och intet ont 
gives, därur hjälp icke står att vinna, om vi själve allenast rätt vilja; 
så är min tro.



Greve Zeyton bodde verkligen på gästgivargården. Medenberg blev härom 
förvissad av Mathilda, som angav hans rum och även försäkrade, att han för 
närvarande befann sig hemma och ensam.



Medenberg gick trappan upp, fann nyckeln uti och öppnade varsamt en dörr, 
som förekom hans känsla leda till en lejonkula. När han steg in, reste 
greven sig upp ur soffan, där han vilade, kom själv emot sitt främmande, 
och sade: "ser jag icke herr Me --Mo--låt mig få säga: mitt livs ädle 
räddare! detta är en titel, som jag aldrig glömmer. Mycket välkommen! huru 
står det till i dag, herr--herr--men huru var det då herrn hette?"



Medenberg bugade sig vördsamt och tillkännagav sitt förgätna namn. Herr 
greve! började han, jag ville av hjärtat önska, att jag vore välkommen. 
Allt vad jag nu kan hoppas, är, att icke upptaga en för angelägnare ämnen 
viktig tid: jag anhåller om en liten stunds samtal.



"Sitt då ner, min herre. Jag trodde knappt, att en man av herrns lärda 
meriter skulle vara besvärad av det bråk man kallar affärer."



Det händer dock någon gång, herr greve.



En tystnad uppstod, varunder Medenberg, i förlägenhet huru han skulle 
inleda sin svåra sak, nöjde sig med att betrakta den mans fårade ansikte, 
han gick att anfalla; och denne såg på honom litet förvånad tillbaka.



Jag kommer för att av herr greven begära en upplysning, i min principals 
ställe, sade han efter ett ögonblick. Kapten von Mekeroth ligger 
illa sjuk och kan icke själv--



"Jag beklagar min hederliga Mekroth," avbröt Zeyton. "Men han begår 
ständigt det felet, att hålla sig för mycket inne."



Hans närvarande sjukdom har en annan grund, svarade Medenberg. Han finner 
sig hava blivit förskräckligt bedragen: bestulen av en person, på vilken 
han i sex års tid satt den fullkomligaste lit. Det är mycket påkostande, 
herr greve, att nödgas för sina ögon se en stor bov i den man, som man så 
gärna ville betrakta under en vacker dager.



"Har Mekrothen blivit bedragen, stackare? Jag fruktar, vet herr Medenberg, 
att det icke är för första gången. Kapten von Mekroth hal alltför mycket 
den egensinnigheten, att icke följa sina vänners råd. Vilken är det, som 
denna gång har narrat honom? Det måste vara en betydande affär, då den 
bragt min vän emellan lakan?"



Det angår 2500 riksdaler banko.



"Kan man se! en stor summa för oss lantbor. Men det måtte väl låta sig 
göra att få myntet åter?"



Det kommer nu därpå an. För denna orsak har jag rest in till Jönköping; 
och, då jag varit lycklig nog, att göra herr grevens bekantskap, utber jag 
mig av en min principals, kapten von Mekeroths vän och sockenbo ett gott 
råd, huru jag bäst skall göra, för att återvinna de stulna penningarne.



"Av allt hjärta gäma, om jag kan. Är tjuven upptäckt?" Creven tog upp sin 
snusdosa, förmodligen för att förströ sig litet. "Är han upptäckt, herr 
Medenberg?"



Ja! svarade denne.



Greven tog sig två hastiga prisar efter varann. "Nå, vad är det då för en 
nöd?" sade han kallt, och såg åt sidan på det skönt granrisade golvet.



Saken är mera invecklad än man skulle tro, herr greve. Tjuven heter 
egentligen Nickolson--tror jag.



"Ah--Nickolson! den där bruksförvaltaren, som gått och dränkt sig? Jag 
kände honom nog; han har en gång varit i min tjänst, herr Medenberg, och 
jag måste köra bort den skurken. Men hos Mekrothen fick hall skydd. Var 
icke det besynnerligt? Var det rätt handlat? Vad tycker herrn väl, att 
kapten von Mek tog i sin tjänst en vanfrejdad person, som jag kört bort? 
Det heter att följa sina vänners råd! Men så har herrns kapten alltid 
gjort."



Han ångrar sig nu ganska djupt.



"Jag skulle nästan hava hjärta att säga, det är rätt åt honom.

Är det längesedan Nickolson gick åstad och dränkte sig?"



Det underligaste, herr greve, är, att han icke dränkt sig.



"Vad? kors, man berättar ju, att han lagt sig i Merlsjön? Har man då 
återfunnit hans kropp?"



Icke blott hans kropp, utan--vad mera är--hans själ.



"Vad vill det säga? har man sett honom levande?"



Jag har själv sett honom resa levande på en landsväg, och i förnämt 
sällskap. Såsom jag icke kunde fasttaga honom, har jag begivit mig till 
Jönköping för att hos landshövdingämbetet anmäla tjuven till allmän 
efterlysning. Just härföre har jag sökt herr greven, för att bekomma ett 
gott råd, i vad form jag bör ställa uppgiften om den avvikne. Jag 
bekänner, att jag icke är rätt hemmastadd i dylika affärer, jag är icke en 
gång bekant på landskansliet.



Zeyton, som under detta tal mer än en gång kastat hastiga och besynnerliga 
blickar på sitt främmande, sade vänligt: "det är rätt förlåtligt, att en 
man, som herr--professorn, icke kan vara bekant med göromål av denna 
natur. Efter herr professorn åstundar mitt biträde, så skall jag utan 
tvekan lämna det. Jag skall i alla fall själv om en timme upp till 
landshövdingen, för att omtala händelsen med de rövare, varav jag i går 
överfölls, och utverka deras fasttagande. Jag kan då medsamma göra det 
andra i herr professorns ställe, som säkert icke tör finna angenämt att 
personligen gå dit upp."



Jag tackar. Jag skulle ändock själv vilja åtfölja. Jag vill icke besvära 
herr greven så mycket, som att inlämna efterlysningen om Nickolson. Jag 
utber mig blott ett råd om, huru jag bör skriva uppgiften.



"Nåväl; som herr professorn behagar. Skriv då--ja, jag vet icke; man bör 
kunna uppgiva tjuvens figur, ålder, längd och kläder någorlunda. Har herr 
professorn något signalement med sig från Aronfors? jag minns icke stort 
till Nickolson, det är sju år sedan han var i mitt hus."



Jag har väl Nickolsons signalement, svarade Medenberg. Men, herr greve, 
det värsta är, att jag har hå--



"Så mycket bättre."



Men de äro bägge olika. Vilketdera bör jag begagna? Det ena visar 
Nickolson till hår, ögon, ögonbryn, kläder och allt, sådan han var som 
bruksförvaltare, då han avvek; på det andra har jag honom med avrakade 
ögonbryn, med bindel över ena ögat, kort sagt, utklädd till betjänt åt en 
viss hög herre, som besynnerligtvis tagit honom under sitt beskydd, och 
även torde jämte honom hava tagit----kort sagt, herr greve! råd mig, 
om jag skall låta efterlysa honom under den senare bilden, och då 
medsamma-- vilket torde bliva oumgängligt--giva vederbörande en vink om 
tjuvens herr beskyddare?



Zeyton hade härunder stigit upp ur soffan, liksom för att stoppa sin pipa; 
men emellertid därjämte gått till dörren och lagt haken på. Han hörde 
Medenberg lugnt ända till slutet. Därpå sade han: "om herrn verkligen och 
uppriktigt ber mig om ett råd i denna sak, så svarar jag, att herrn bör 
nyttja det förra signalementet på Nickolson, såsom det säkraste för herrn 
själv. "



Men--svarade Medenberg oförskräckt, oaktat han såg vad Zeyton gjorde vid 
dörren--jag själv är mest böjd för att nyttja det senare.



"Och varföre, herre?" Greven rynkade ögonbrynen och ställde sig mitt 
framför den i soffan sittande främlingen.



Jo därföre, inföll Medenberg med en liten nick, som liknade ett halvt hot, 
att jag tror mig på detta sätt bäst kunna återfå de 2500 riksdalerna.



"Hörpå, min herre," sade Zeyton, "herrn räddade i går mitt liv, och--ja, 
ut må det!--Nickolsons liv kanske också. Jag vill därföre i dag icke 
bemöta herrn så, jag menar, på det sätt, som för mig vore en ganska lätt 
sak. Korteligen, säg mig såsom en vän: vill herrn, att vi skola vara 
vänner?"



Det är vad jag önskar.



"Öppet, herre! Herrn har gjort mig besök i dag därföre, att herrn helst 
icke vill göra någon pålysning alls efter Nickolson, om herrn blott kan få 
pengarne ändå? är det icke så?"



Vi börja förstå varann.



"Alldeles. Men, innan vi skrida längre, så säg mig lika öppet: vem är 
herrn? Herrn har nyss kommit till orten; så säg mig: i vad avsikt och 
mening? Att en man med herrns talanger skulle vara blott och bart ett 
stycke informator hos en gås till kapten, låter icke tro sig. Någon har 
sagt mig, att herrn skulle vara född i Göteborg, är det så?"



Det är sant.



"Någon har också sagt mig, att herrn egentligen skulle vara stadd på resa 
till Göteborg, ehuru herrn först--på vägen-- stannat en liten tid på 
Aronfors, för att--få respenningar? Detta har inträffat med tiden för 
Nickolsons försvinnande."



Vad menar herr greven?



"Jag skall anvisa herrn ett sätt, att få penningar. Herrn har 
uppfört sig i och för Mekroth med ett nit, en verksamhet, en 
skarpsynthet, som häntyda litet nog på en stackars läskarl, men så mycket 
mer på en duktig, en klok karl. Har herrn icke lust åt resa till Göteborg 
någon av dessa dagar?"



Till Göteborg? Dit torde jag väl komma snart nog.



"Det är också vad jag genast förstod vara herrns innersta plan. Vill herrn 
med detsamma uträtta en kommission åt mig i Göteborg? Jag lämnar herrn 500 
riksdaler genast för egen räkning, och de övriga 2000 kan herrn skratta i 
synen, eller låta Mekrothen sätta sig och gråta på, huru herrn vill. Vad 
sägs härom?"



Herr greve Zeyton! vi börja missförstå varann.



"Jag giver herrn 600 riksdaler."



Vi missförstå varann alldeles, säger jag.



"Längre än till 700 går jag icke. Vill herrn taga det? Jag har i annat 
fall i mitt resbälte ett mycket bättre medel."



Intetdera behövs, inföll Medenberg och steg upp. Först vill jag här lämna 
herr greven en plånbok, tillhörig Nickolson, och som upphittades på 
landsvägen i gar.



"Ha!"



För det andra ber jag herr greven genomögna detta papper, detta brev, 
skrivet av någon, som herr greven känner. Märk likväl! detta är blott en 
avskrift. Originalet finnes gömt på ett annat ställe: och--jag 
tillägger--det bäres icke av mig personligen nu; vilket jag säger för att 
förtaga herr greven all frestelse att nyttja något ur bältet.



"Hahh!" ropade Zeyton med gnistrande, med eldsprutande blickar. "Vem har 
stulit originalet till detta brev?"



Skola vi begagna sådana termer? Må gjort då! Jag skall svara på vem som 
varit brevtjuven, närjag först får veta: vem har stulit de 2500 
riksdalerna?



"Varföre räddade herrn mitt liv i går, då herrn i dag ville säga mig 
dylika infamier?"



Jag räddade grevens liv i går, för att i dag kunna återfå det stulna 
godset.



"Karl! var är originalet till denna brevlapp?"



Det är på väg till landshövdingen i Jönköpings län.



"Djävul!"



Det vill säga, det ärpå väg. Om vårt närvarande samtal får en god, en 
förnuftig utgång, så--kommer det originalet aldrig fram .



Zeyton gick med stora slag över golvet, bloden kokade på 
hans kinder, hans knytta nävar höjdes och 
sänktes ömsom.



Medenberg fortfor: min resa till Göteborg torde nog bliva av i sinom tid; 
men den kommer ej att ske för min skull, utan också för min principals. 
Herr greve! jag har dessa veckor studerat i Aronforska räkenskaperna; jag 
har sett ett och annat. När jag kommer till Göteborg, fordra affärerne 
ganska troligen, att jag gör besök hos män, sådane som Barclay, Dickson, 
Carnegie. Vad vill herr greven, att jag skall förtro dem om en landsman, 
som heter Zeyton? Skola de med fasa och vrede höra, att han är en--en--oh! 
herr greve, jag blygs uttala vad jag tänker.



Zeyton stannade tvärt, blek som ett lärft. "Tänker herrn-- tala? Tala 
i--Göteborg? Tala med--dessa män! Ha, så sant Gud lever och gamla England 
är en ö! om jag i denna stund hade--så skulle jag, vid Gud--men jag har 
icke. Herrn är förskräcklig--i Sverige har jag aldrig sett sådant--jag 
ville giva allt, allt, om--men jag äger intet--intet mynt--intet--"



Alexander höjde mot honom en varm, nästan rörd blick. Säg mig 
öppenhjärtigt, herr greve Zeyton, var befinna sig de 2500 riksdalerna?



"Icke hos mig, herre; jag har dem icke!" ropade den andre under utbrottet 
av ett slags epileptiskt raseri, och upprev både rock och väst. Han slog 
knytnäven emot sitt blottade bröst och sade: "vid de tre konungarikena! 
jag är en fattig, en förlorad man! jag har ingenting ännu, herre: men jag 
får--får snart, kanske--och då skall herrn också få, om--"



Ligga då penningarne hos Nickolson?



"Hos den olycksaliga stackarn? Nej visst icke."



Men, herr greve! jag begär, jag fordrar, att få veta var de äro?



Zeyton såg på den stränge motståndaren, under vars ögonlock han likväl 
nyss spårade en medlidandets tår. "Så hör då, du himmelska satan!" sade 
han, "jag vet icke om du är en god eller ond! hör mig, du djävulska 
ängel--dessa penningar--dessa penningar--de ligga varken hos mig eller 
Nickolson."



Men varest?



"Hos Abelcrona."



Låtom oss tala ett lugnt och mänskligt språk, herr greve. Jag är icke 
kommen för att skada eller fördärva någon; men väl för att ställa till 
rätta, därest jag kan. Jag begär icke något förtroende, som icke tillhör 
mig; men då jag föresatt mig, att ingenting underlåta för att åt den man, 
som jag tjänar, återbringa det förlorade, och herr greven nu säger det 
befinna sig hos herr hovmarskalken Abelcrona, så bruka emot mig en 
uppriktighet, som tillåter mig att inse ett så besynnerligt 
förhållande.



"Herr Medenberg! hör på en gång allt--jag är bragt utom mig och känner 
icke igen mig--jag vet icke varifrån denna makt kommer, som griper mig och 
rör mig. Jag är en olycklig människa: men jag blir lycklig om en kort tid, 
om--men detta frågar herrn icke det minsta efter."



Jag försäkrar, att jag önskar det med livligaste deltagande; och stode det 
i min makt, att därtill något bidraga, så skulle ingen vara 
beredvilligare.



"Herre!" sade Zeyton och gjorde ett synbart våld på sig. "Jag har legat i 
flerårig tvist med Abelcrona rörande inköpta hemman; vem som har rätt, hör 
icke hit. Men jag har varit den mannen en icke obetydlig summa skyldig: 
4000 riksdaler, herre. Jag skulle hava blivit bysatt; ty så långt hade det 
skridit! Men nu har jag betalat honom allt; han har fått sina penningar, 
och jag i vittnes närvaro återbekommit mina reverser kvitterade. Det 
skedde för ett par dagar sedan. Allt är klart för mig--och så kommer 
herrn!"



Men--4000 riksdaler, herr greve? om då 2500 utgöras av de ifrån Aronfors 
försvunna, varifrån hava väl de återstående 1 500 kommit?



"Å--här äro några flyktingar, några kanaljer, några Karlskronabovar, som 
uti rangerade tjuvband utfört bedrifter, hedrande en Rinaldo Rinaldini. De 
stryka som bäst omkring i Småland, och Nickolson sällade sig till dem."



Jag påminner mig verkligen några uttryck härom i det där brevet.



"Tig, herre, med det oförnuftiga brevet, om vi skola fortfara att tala som 
vänner! tig med denna helvetes dumhet, som skall bliva min sista i livet! 
Men jag är en underlig människa, jag är en engelsman! Ibland är jag som 
jag bör; men, rätt som det är, betager mig en öppenhet, en rättframhet, 
varmed jag fördärvar allt för mig. Handlar jag icke på samma sätt nu i dag 
här? Men denna gång skall det icke skada."



Herr greven skall av mig icke hava att frukta det ringaste, om saken blott 
kan arrangeras. Tvärtom erbjuder jag min tjänst till bistånd, om något kan 
uträttas.



"Så hör då en svår bekännelse! Den ena delen, det vill säga historien om 
de Aronforska penningarne, förstår herrn redan. Den andra historien, eller 
romanen om de 1500, består i ingenting vidare, än att Värnamotjuvbandet 
samlat sig en kassa, bestigande sig till detta, och en smula över; och 
Nickolson, som gjort sig till en rask medlem av bandet, bemäktigade 
sig en natt denna kassa, for av därmed och kom till mig, som han skulle. 
Abelcrona har nu alltsammans! Men så har likväl också jag mina reverser, 
och är en skuldfri man."



Icke skuldfri, herr greve.



"Jag förstår. Hörpå, herr Medenberg! kan herrn eller herrns principal hava 
tålamod åtta dar? fjorton dar? kanske blott ett par dar? mera behövs icke. 
Då får jag dessa penningar åter, och herrns principal skall icke bliva 
glömd. Mekeroth skall hava sina riksdalrar innan han vet ordet av. Hahaha! 
jag tycker vad den arma karlen måste hava våndats! Såå? att han riktigt 
kommit under lakan? Det är en kapten hela dagen, medgiv mig det, herr 
Medenberg. Vi kunna ju samtala som vänner: och säg mig, för ro skull, om 
herrn icke står i tjänst hos en gräshoppa? Om fru Aurore gör det mig ont; 
hon är ett täckt, ett älskvärt fruntimmer: vid mitt hedersord! hon skall 
icke länge sörja över förlusten."



Men--det borde också göra herr greven litet ont om grevinnan Celestine 
Zeyton?



"Vad! ha--vad säger herrn?"



Jag har varit på Karmansbol.



"Har herrn varit på Karmansbol, och jag vet intet därom?"



Det var icke mitt fel, att herr greven icke var hemma, då jag kom för att 
avlägga min skyldighetsvisit.



"Och herrn träffade Celestine?--rentut, min herre!--huru befann sig 
Celestine?"



Skall jag säga herr greven allt vad jag tänker?



"Allt! allt, herre! Herrn är en gång på ett förundransvärt sätt bliven min 
onda genius, eller min goda--jag vet icke!--tala ut! säg! vad tänkte 
Celestine om min frånvaro?"



Skulle grevinnan förtro det åt mig? en obekant? en främmande? en låg--



"Herre--säg mig allt vad herrn själv tänker!"



Grevinnan sörjer, det är vad jag tänker. Mig har hon ingenting förtrott 
härom.



"Ja, hon sörjer, hon sörjer. Det vet jag nog. Celestine kan hava att sörja 
över: men--allt skall bli bra. Snart blir det bra. Det återstar helt 
litet."



Medenberg nalkades den upprörde Zeyton, tog hans hand och sade halvhögt: 
herr greve! jag har sutit i den stora, sköna Karmansbols salong: jag har 
betraktat den underbara tavlan, rövartavlan: jag har sutit och sett länge 
på ett ansikte där i tavlans hörn: det där nickolsonska ansiktet på 
en av rövarne, herr greve--



Zeyton mätte främlingen genomborrande, men hastigt slog han sina ögon 
emot taket, tryckte den obekantes hand krampaktigt, och satte sig eller 
rättare nedföll på soffan.



Att detta rövaransikte på tavlan liknar Nickolsons, maste icke vara någon 
hemlighet, herr greve?



"Å nej; flere, som sett tavlan hava anmärkt det. Det gör också 
ingenting----"



Men, herr greve! jag hade kommit att sitta vid ett fönster, under det att 
jag betraktade tavlan; och det var dårifrån, som det Nickolsonska huvudet 
förekom mig som mest magiskt. Underbart--herr greve--min arm kom att 
fördjupa sig i en urholkning i fönsterposten. Säkert, säkert har någon arm 
tryckt på denna post förut: länge, ganska länge.



Det såg ut som Zeyton skälvde.



Den obekante tryckte hans hand milt, och yttrade: säg mig-- o Gud--lever 
Nickolsons mor?



Zeyton spratt till. "Nej, hon lever icke!" svarade han; "jag skulle icke 
annars hava gift mig med Celestine. Ha--vad talar jag, oförnuftige!"



Den andre fortfor: herr greve! i denna stund av heligt och himmelskt 
förtroende, säg mig: har Nickolsons far handlat rätt emot sin son?



"Evige Gud! vem är då herrn, som tränger så inpå mig, det ena steget efter 
det andra?"



Fråga icke efter mig. Tänk blott på den olycklige Nickolsons far.



"O!"



Gjorde denna fader rätt emot sin fattiga, sin kanske oäkta son, men dock 
son --gjorde han såsom en far bör, då han uppmanade sitt barn till brott, 
måhända tvang honom till illgärningar, nödgade honom att ingå i förbund 
med rövare och tjuvar?



"Nickolsons far ärjag, herre!"



Jag tager ändock min fråga ej tillbaka.



"Herre? vid himmelens vackra stjärnor! finns det någon hjälp för Joakim, 
tror herrn?"



Herr greve?



"O--om herrn hade känt vad jag kände i går, när rövrarne drogo av med 
honom inåt skogen! om herrn hade sett min sargade själ, då skulle herrn 
icke nu så djupt fördöma mig, forkasta, förbanna mig!"



Kan han icke räddas ännu?



"Ack herre, känn på mina händer: den ena är feberhet, den andra dödskall. 
Det bevisar, om jag hyser någonting för mitt barn. Vet herrn vad som var 
min plan? Jag ämnade föra honom förklädd ifrån detta land till Göteborg, 
och där skulle han gå ombord till England. Hans göromål i min tjänst vore 
där obekanta, och han kunde uppträda som hederlig karl. Allt vore då 
vunnet: jag hade betalat mina skulder, och han, drunknad i Sverige, 
började en ny vandel i sina förfäders land. Men! i går togo rövarne honom 
åter. Ödet har långa, vassa, förskräckliga klor, min herre."



Han kan säkert ännu frälsas, herr greve. En heligt god ängel vakar över 
var och en av oss alla; och intet ont gives, därur hjälp icke star att 
vinna, om vi själve allenast rätt vilja: så är min tro.



"Lyckliga människa, som så kan tro. Ack, hade jag honom blott åter ifrån 
det fördömda rövarpack, i vars sällskap han ånyo kommit! Men det värsta 
är, att--jag fruktar--han tycker själv om att vara ibland dem. Dunkla, 
oblidkeliga, förfärligt återkommande hand!"



Vad menar herr greven?



"Förbannad vare han, som uppfann att måla tavlor! förbannad han, som med 
tavlor smyckade väggar! förbannad också jag, som icke kunde tänka härpå? 
Men jag förstod så litet den tiden."



Vad hör jag?



"Herr Medenberg har ingenting hört. Men hör nu: en skön, en på sin tid 
förtrollande skön kvinna har bott i Karmansbols salong. Jag kunde icke 
dölja henne i något härligare rum. Icke förstod jag vad jag gjorde, och ej 
heller hon vad hon gjorde. När hon hade fött sin son----hon dog. Men sonen 
växte upp och blev till anletet en avbild av det huvud, som hans mor i nio 
månader betraktat! Varföre såg hon icke hellre på mitt ansikte?"



Herr greven själv har tycke av ett dylikt huvud.



"Ha--jag vet nog också det!"



Men grubbla icke på dessa mörka ämnen. Dylikt, som det herr greven 
berättar, är icke alldeles ovanligt: det, som Nickolsons mor kom att göra, 
giver visserligen ofta en yttre fysisk prägel åt ett barn; och även har 
man ej sällan funnit, att själva människosjälen på detta sätt kan erhålla 
starka anlag åt något visst håll, vilka, om ej uppfostran och vård 
mellankomma, bilda sig till en given karaktär och bryta ut i verk 
och handling. Religion och sedligt stränga grundsatser, tidigt inplantade, 
avbryta däremot dessa anlag alltid, eller leda deras kraft åt ett motsatt 
gott. Men har väl herr greven åt sin son givit denna uppfostran? denna 
vård? Har icke herr greven tvärtom själv arbetat honom in på fördärvets 
bana? Varföre anklaga ödet då?



"Herre! herrn vet icke, att också jag--är min fars son."



Har herr grevens far även bott i Sverige? Ligger han begraven i Småland?



"Herre--han ligger ingenstädes begraven!"



Vad?



"Han hänger i en galge--o--på Newcastles mark! herrn är en lärd man--herrn 
vet kanske varest Newcastle ligger på jorden?"



Fasansfulla tanke.



"Jag har flytt över till detta land för att få en existens: jag har fått' 
Nu ville jag låta min son återresa till mitt England, för att också få en 
existens: han fick icke. Uppfostran? vård? religion? sedliga grundsatser? 
ack, vad min herre har rätt. De hjälpa: jag vet, att de hjälpa, när man 
har dem. Men--varifrån få dem, när man icke har dem?"



Ett förslag grep hastigt Medenberg. Mera hänförd av mänsklighet kanske, än 
av eftertanke, sade han: herr greve giv mig ett brev till Nickolson.



"Vad, herre?"



Jag har i sinne, att påhälsa de småländska stråtrövrarne. Jag hörde några 
ord, som växlades emellan Nickolson och en viss Sven, i själva det 
ögonblick, då de släpade av med herr grevens son till skogen. Jag har 
anledning till att förmoda något: med ett ord, giv mig ett säkerhets- 
eller introduktionskort till detta folk. Och giv mig deras adresser: herr 
greven känner dem.



"Min Gud--vad ärnar herrn?"



Vad jag ärnar? Jag tänker återföra Nickolson i herr grevens armar.



"Ah----och herrn lämnar åsido Mekrothens affär?"



Det säger jag icke. För ingen del. Men herr greven talade tör en liten 
stund sedan om åtta eller högst fjorton dagar, varinom penningarne skulle 
återbekommas. Jag kan ju vänta dessa dagar, och under tiden--



Zeyton blinkade och kastade ett par besynnerliga blickar på den främmande. 
"Herrn trodde mig således verkligen, då jag talade om de åtta, fjorton 
dagarne? Välan! detta var bra heder ligt gjort 
av herrn! Det kommer mig något före. Jag skall icke bliva en ljugare. 
Herrn skall inom denna tid hava penningarne i sina händer. Hör på, min 
herre, jag skriver det brev till Nickolson, som herrn önskar. Herrn ser 
mig ut att hava hjärta till detta: herrn skall kunna resa in mitt i hopen 
av rövare och tjuvar, utan att bliva mördad, eller bestulen. Det faller 
mig något in--"



Ställ brevet så, herr greve, att Nickolson genast möter mig med ett 
fullkomligt förtroende och utan omsvep. Annars reser jag icke.



"Det förstås. Det skall ske. Det faller mig något in, något skarpt in. Det 
skall icke vara en roman, en saga, att herrn får sina penningar: det skall 
bliva en ren, frisk, engelsk verklighet."



Jag hoppas det.



Zeyton gick till sitt bord, satte sig, lutade huvudet mot handen, skrev 
efter en stunds tyst besinnande, vek ihop brevet, lackade, gav åt 
Medenberg och sade: "se här ett par ord till Nickolson, om herrn kan finna 
honom. Fast, jag tänker, skälmarne utvisa väl, genom sina spår, var man 
har att söka dem; och det blir icke det svåra. För övrigt, herre, är denna 
lapp skriven i chiffer; så att jag har åtminstone i dag ej begått en 
oförlåtlig dumhet. Men hör, min herre--det där andra brevet, när får jag 
det åter?"



Samma dag, som min principal får igen sina penningar.



"Gott; herrn är sådan han bör vara, och jag kan icke förtycka det. Jag 
nästan håller av herrn, för att herrn är så ohygglig emot mig. Herrn är 
klok och ganska riktig."



En dag kommer kanske, då herr greven skall hålla ännu mera av mig. Jag 
reser nu ofördröjligen till Nickolson, och jag skall föra honom i herr 
grevens armar. Det ställer sig alltmera klart framför mig, att Nickolson 
är den--måste vara just den, som kan återskaffa mig det förlorade godset. 
Ty, vet herr greven vad han yttrade åt Sven, stråtrövaren, straxt innan 
han avfördes till skogen? Herr greven själv, som satt borta i sin vagn, 
hörde det icke; men jag hörde det. Han sade till Sven: "du skall få igen 
detta, och mera till."



"Vad? evige Gud! har Nickolson talat sådant till Sven? Nickolson! 
Nickolson!"



Vad han menade, att Sven skullefå igen, begriper jag var de där 1500 
riksdalerna, som Nickolson bemäktigat sig av rövrarnes egendom. Men det 
där mera, som han skulle kunna lämna honom dessutom: det betyder mera, 
herr greve. Jag skall tala vid Nickolson.



"Herrn är förskräcklig! herrn får icke tala vid Nickolson! herrn får icke 
fara till Nickolson!"



Jo, jag far.



"Herrn får icke, säger jag. Herrn får icke fråga om det där mera ."



Vad förskräckligt ligger då häruti, herr greve? Befinna sig då de från 
Aronfors tagna penningarne icke hos Abelcronas? Skulle de vara att igenfå 
annorstädes?



"Nej, herre, nej, nej. Jag har sagt herrn den renaste, den silvervitaste 
sanning. Herrn har ju sett mig rörd i dag, rörd som ett barn? Tror herrn, 
att man ljuger, när man är förvandlad till ett sjuårs barn? Nej, nej! Hos 
Abelcrona ligger det tagna, det är så säkert, som Guds ord! Har Nickolson 
talat så till Sven, som herrn säger, då är han--han är--ack! skall jag 
tänka, skall jag säga det?--han är på väg att vara enförrädare, herre; en 
förrädare, emot sin far! Och det är därföre jag icke vill, att herrn nu 
skall resa till honom och tala vid honom."



Varföre icke? Om fallet är sådant, som herr greven fruktar, så behövs det 
ju så mycket mera, att jag träffar honom, förmanar honom och förmår honom 
att återvända?



"Ha--men han har något tillsammans med mig, som jag icke vill hava yppat, 
om han råkar herrn."



Här skulle således ännu återstå en hemlighet, som herr greven icke velat 
omtala för mig?



"Det rör sättet för de där Aronforska penningarnes återbekommande. Ännu en 
gång, herre!" ropade greven och slog handen i bordet. "Är herrn nu nöjd? 
Det måste väl vara tillräckligt för herrn, att få godset tillbaka? Sättet 
måste icke angå herrn? Herrn får icke fara! Och herrn skall det icke--vid 
Gud!"



Men jag förstår icke herr grevens hastiga värme. Vi voro ju överens om, 
att jag skulle resa till Nickolson?



"Ja--men jag visste icke då, att den gudlöse stod på väg att övergå till 
att bliva en förrädare emot sin egen far. Herrn reser icke!"



Jag reser.



Zeytons ansikte blossade förfärligt. Medenberg gick fram till honom och 
yttrade med ett lugn, som i detta ögonblick nästan förekom hemskt: herr 
greve! jag önskar en sak till, jag önskar, jag vill, att herr greven 
genast begiver sig hem till Karmansbol och förbliver hos de sina, i 
stillhet, i ro, utan att göra utflykter, utan att företaga företag--



"Vad! djävul! satan! böljar ni befalla mig? befalla mig, tror jag, vart 
jag skall fara och var jag skall stanna? Å, ni skulle skämmas!"



Nej, greve Zeyton. Men hör mina skäl. Grevinnan Celestine --jag inser det 
utan att någon, och minst grevinnan själv, sagt mig det--hon måste vara 
ganska orolig, olycklig, förskräckt över---- herr greven. Res hem, och 
bliv hemma!



"Människa! vad angår det er?"



Hör då vidare. Grevinnan har en morbror, nu vistande i Jönköping--



"Vad i helvetet! känner ni också honom? också detta?"



Någon instinkt säger mig, att herr greven icke gärna skulle se denna 
morbror i hast anländ till Karmansbol, för att utreda vissa trådar, för 
att taga i betraktande vissa av herr grevens resor--



"Död och förbannelse? Nej! Celestines morbror nu på Karmansbol, det vore 
sista slutet på allt."



Far därföre hem själv, och bliv hemma.



"Herre, vid Gud! jag har annat att göra, än bliva hemma."



Men jag säger, att herr greven skall begiva sig hem och bliva stilla där. 
I vidrigt fall kommer den där morbrodren genast att inställa sig. Jag 
ansvarar för det.



"Förbannade! Belzebub från avgrunden! framtrollar ni andar och människor 
efter behag?"



Zeyton sprang i högsta vrede, oro och förskräckelse fram och tillbaka på 
golvet.



Medenberg slog med sin hand mot bröstet och sade: res till Karmansbol i 
dag, grev Zeyton! Eller annars har jag här i fickan något, som genast 
skall sätta grevinnans morbror i rörelse.



"Vad? Väl åter ett brev? tag hit--tag hit--hit--jag vill se-- jag skall 
se--se--se--"



Nej! svarade den främmande och steg ett steg tillbaka mot väggen: jag 
visar icke vad det är, jag har.



Alldeles utom sig störtade Zeyton bort till en stol, över vars karm hans 
reshälte hängde. Han ryckte upp en puffert därur: sprang rasande, som en 
tiger, på den främmande: satte mynningen mot hans bröst och ropade: "gå 
hur det vill! men du skall dö, eller visa mig Celestines brev!"



Jag gör det icke! sade Medenberg ännu en gång, med hela en stor mans fasta 
hållning.



15 DEN NYA BEKANTSKAPEN.



Detta är nu den tredje frun i Småland, hos vilken jag kan säga, att jag 
icke varit olycklig.



"Bor han här, Mathilda? är grev Zeyton hemma?" hördes en stark röst 
utanför dörren, och ett litet vackert ja besvarade frågall .



Vid ljudet av denna röst sjönk greve Zeytons arm ovillkorligt. Med ett 
dovt och halvhögt: "ha! han är då här? själv här? så snart man talar om 
dj--n, har man honom på stunden straxt för dörren I "



Hänförd av sin bestörtning och förmodligen övertygad om omöjligheten att 
låta bli att vara hemma, då husets tjänsteande själv, som hade reda på 
alla nycklar, förklarat honom vara det, tycktes greve Zeyton i hast 
övergiva sitt hemska beslut med pufferten, skyndade sig bort med den till 
sitt resbälte igen, och gick med synbar blekhet till dörren för att draga 
rigeln ifrån.



Medenberg såg en äldre man inträda; hans ansikte var värdigt och strängt. 
Likväl hälsade den anlände artigt och med vänlighet på greven, och sade: 
"bästa Zeyton, huru mår min lilla Celestine? jag ämnade mig själv ut till 
Karmansbol, då jag fick höra sägas, att du var i Jönköping. Befinner sig 
min stackars systerdotter illa? Jag menar värre än vanligt. Hon har 
skrivit mig ett par brev till, och bett mig komma och hälsa på sig. Dessa 
brev måste först hava gått rasande, eller varit förda av slarvaktiga 
händer; ty jag fick dem icke förrän i dag och på en gång, ehuru de blivit 
skrivna, såsom datum visar, efter varandra. Du vet, att jag reser icke 
gärna bort, och att jag i år ingen gång varit på själva Karmansbol. Men 
det måste vara någonting av vikt, och jag vill icke göra min lilla 
Celestine ledsen genom att icke komma. När åker du hem, Zeyton? Vi kunde 
ju göra sällskap dit ut?"

Under tämmelig förlägenhet bad greven sin oförmodade gäst sitta 
ned, men undvek att svara på frågan om hemresan. Herr Medenberg gick några 
steg framåt, bugade sig för greven till farväl; och för grevinnans 
morbror, av vilken han således blivit ett åsyna vittne, gjorde han en 
åtbörd, som på en gång skickade sig för hälsning och avsked.



"Mjuka tjänare!" sade Zeyton till Medenberg, litet kallt och förnämt. 
"Tack för besöket. Likviden skall icke utebliva, så fort räkningen hunnit 
överses och korrigeras."



Just som Medenberg trädde ut genom dörren, hörde han Zeyton i förbigående 
och vårdslöst yttra åt sitt främmande: "förfölja en med räkningar, da man 
till och med är på resa! impertinenta karlar, de herrar hantverksmästarne. 
Det var en skräddare !"



Utkommen i farstun kunde Medenberg, bemäktigad av så många upprörda 
känslor, dock icke förmå sig till att återgå i sin lilla egen, lugna 
kammare, utan beslöt hämta luft under en promenad ut i staden, där han nu 
utan all svårighet hittade åt alla håll.



Han lade i tankarne tillsammans allt vad han hört, erfarit och upptäckt. 
Då grevinnan Celestines morbror ändock omsider fått sin olyckliga 
systerdotters brev, så fann Medenberg det onödigt för sig, att i detta 
kritiska ögonblick vidare söka närma sig hans person och lämna honom den 
skrivelse, han ägde till honom, helst morbrodern, efter vad han nyss sagt, 
utan tvivel genast skulle resa ut till Karmansbol i alla fall. Medenbergs 
tankar föllo ånyo på Nickolson, och hans önskan stadgade sig, att uppsöka 
honom personligen med hans fars, greve Zeytons brev. Utom att detta sätt 
förekom Medenberg vara det bästa till återvinnande av penningarne, så 
drogs han hemlighetsfullt av begäret, att få upplysning om vad greven hade 
kunnat mena med sina gåtolika uttryck, rörande någon plan, som han med 
Nickolson ägde gemensam. Just efter greven, mot slutet av deras samtal, 
yttrat en så stor fruktan för, att Medenberg skulle göra Nickolsons 
närmare bekantskap, insåg han, att därav ganska säkert vore mycket att 
hämta. Och emedan det för hans principal måste vara av högsta vikt, att 
snart bekomma sina medel tillbaka, helst han blivit bedragen i 
förhoppningen, att för närvarande få penningar av sin 
Jönköpingskommissionär; beslöt Medenberg, att oförtövat begiva sig på väg 
till det äventyrliga mötet med Värnamorövrarne, vilke han, till en början, 
icke en gång rätt visste varest han skulle söka.

Under så pittoreska tankar gick han och slog sina slag ifrån 
Smedjegatan framåt Stora torget, och därifrån allt vidare emot den vackra 
kyrkan, vilken i Jönköping hälsar skyarne med ett av Sveriges högsta torn. 
Kyrkogården går med sin omgärdning ända till själva stranden av Vättern. 
När sjön, såsom i dag, är lugn och klar, slå dess annars så häftiga böljor 
icke upp på kyrkogårdsmuren, utan lämna en liten smal promenad emellan 
denna och vattnet. Utsikterna norr ut härifrån äro intagande av ett eget 
slag. Medenberg såg någonting borta vid horisonten, vilket likt några 
svarta strån stod upp ur vattubrynet. Han undrade vad det kunde vara.



Han närmade sig ett litet sällskap, som vandrade här förut. Det bestod 
blott i ett fruntimmer, åtföljt av tre barn i de täckaste skepnader. Damen 
syntes hava samma ändamål, som Medenberg, att betrakta de sköna 
Vätterstränderna, vilka, ifrån den punkt där man nu stod, utsträckte sig 
till höger i allt ansenligare och brantare former framemot Lyckåstrakterna 
och slutligen Gränna, samt till vänster, ännu fjärmare, drogo sig undan 
ögats anfall i en skär slöja av grönt, grått och gråblått framemot Gällö 
och slutligen Hjo. Varken Hjo eller Gränna kunde dock synas, ehuru var och 
en visste, varåt han hade dem. Medenberg höll sig på ett vördnadsfullt 
avstånd; men sådant kunde dock icke tvinga honom, att oupphörligt kasta 
sina blickar på det älskvärda vattnet blott. Det spatserande fruntimret 
stannade, talade med sina barn liksom undervisande, och pekade på de 
enigmatiska, svarta stråna, som längst norr ut vid horisonten stucko upp 
ur Vättern. "Ser du, Louise?" sade hon, "det där är Visingsö, mitt barn! 
det är där, som vår snälla doktor Almquist har bott en gång."



Grännabiskopen? å, mamma? utropade den tolvåriga flickan. Är det möjligt? 
vår gamla, vackra Grännabiskop?



"Just han, mitt barn lilla. Och kom nu ihåg snällt, när du läser i 
geografien härnäst, att se efter Visingsö, Louise lilla, på kartan. Det är 
det där, som du har för ögonen, och som knappast syns. Men det beror 
alldeles på, huru Vättern är sinnad; ty i somliga väder ser man Visingsö 
högre och bättre, men i andra icke alls."



Lilla Louise slog ihop händerna och runkade på sitt beskäftiga huvud. 
Medenberg, som på något avstånd hörde alltsammans, gladdes icke blott åt 
att få veta namnet på det mysteriösa föremålet, som han förebrådde sig, 
att icke, en informator likmätigt, hava förstått själv, men ännu mer över 
att förstulet få betrakta den intressanta 
gruppen av en mor, som tycktes hysa för avsikt, att leda sina små till 
allvarsamma betraktelser ute i den öppna naturen.



De drogo sig allt längre till höger utmed kyrkogårdsmuren, då hastigt en 
av flickorna utropade: "mamma! söta mamma! se bara på en så vacker snäcka 
ligger där! aj! aj! kommer den där vågen ända fram hit, så rycker han 
snäckan ut i sjön, och jag far den icke!"



Akta! akta dig! ropade frun, och hindrade flickan från att med sin lilla 
känga stiga ut i vattnet för att hämta snäckan. Hon drog barnet med våld 
tillbaka, och ropade: det är djupt i Vättern, skall du veta: fort, fort!



Den lilla började gråta, av sorg över att ej få bemäktiga sig en så skön 
sak. Medenberg nalkades, gick som hastigast ett steg ned i vattnet, grep 
den gulvita, grant virade snäckan, och räckte den åt barnet; varvid han 
tillät sig, att som ursäkt för sin djärvhet göra en vördsam, kort hälsning 
för mamma själv. Hon besvarade det artiga främmandet med en behaglig, 
knappt märkbar nigning, och sade fryntligt leende åt sin flicka: "vad du 
är lycklig, Henriette! få nu se hur pass länge du kan gömma din vackra 
gåva."



Medenberg fann, efter denna inledning, alldeles intet behov uti att genast 
avlägsna sig; han vågade några framställningar över Jönköpings belägenhet, 
vilket allt upptogs och besvarades. För att döma efter utseendet, hade han 
framför sig en fru, måhända närmare trettio eller fyratio år, än tjugu; 
men av ett mycket gott utseende, vittnande om hälsa, hög belevenhet och 
klokhet. Ville man också icke kalla henne regelbundet skön, så var dock 
det hela intagande, och på samma gång genom en viss hållning litet 
avlägsnande. Klädseln, såväl hennes egen, som flickornas, tillkännagav ett 
sällskap av högt stånd.



Såsom herr Alexander varit i många hus och samtalat med människor av alla 
slag, lyckades han träffa en ton, som satte honom i stånd att fortsätta 
med den obekanta, utan att falla ned, varken i förtroligheter, som genast 
kunnat hava ett kallt avvisande till sin obehagliga följd, eller i tomma 
tråkigheter, utslitna hövlighetsfadäser. Han sade ett och annat, och 
tillät sig till exempel önska, att en så skön stad, som Jönköping, aldrig 
måtte få skäl att ångra sin nedlåtenhet, det är lågheten i karaktären av 
sitt läge; samt att Vättern, med ett rätt "apprecierande" av stadens 
"condescendence", icke ville gå till väga med för höga tankar om sig 
själv, utan hålla sin vågsamma vänskap på tillbör ligt avstånd. "Det 
torra," slöt han, "är ofta att föredraga, oaktat det anses prosaiskt."



Damen blickade omkring sig. Det nöje, varmed hon såg på sin interlokutör 
och besvarade honom, tillkännagav intet missnöje med de fintligt--likasom 
på försök--av Medenberg utkastade franska uttrycken och övriga små 
ordlekar. "Det har ingen fara med Jönköping, oaktat all Vätterns 
vågsamhet," svarade hon. Straxt efter tillade hon, med ett allvar, som 
likt skimret av en gloria lade sig kring hela hennes sköna huvud: "det har 
alls ingen fara! Ty Gud älskar sina barn. I Jönköping har man nu religion 
."



Ja, jag hör det, svarade Medenberg. Men han avbröt tvärt, av fruktan att 
säga något stötande. Han påminde sig flera berättelser om tilltagande stor 
andaktsfullhet i dessa orter. "Kan det vara själva fru . . . jag träffat?" 
tänkte han. "Men--nej! det är det visst ändock icke. Detta herrskap måste 
vara resande, och icke hemma nära staden, då frun behöver underrätta sina 
flickor om Visingsö. De spatsera här tydligen, likasom jag, för att se sig 
omkring."



"Jag sätter också det största, det osvikligaste hopp på Guds ständigt 
vakande öga över oss," började han; "men det är en sanning, att vi leva i 
en besynnerlig tid, och litet söder ut här i länet hör man mycket om rätt 
farliga saker."



Om vad då, min herre? söderut? Den obekanta frun tycktes dela någon 
förskräckelse.



"Stora våldsverkare, rövare, tjuvar--"



Vad hör jag! Store Gud! Rövare i trakterna av Jönköping, min herre? Jag är 
med mina barn stadd på resa hemåt, ifrån Medevi. Jag känner till 
ingenting! Rövare? tjuvar? i Jönköpings län? Jag ber på det högsta om 
förlåtelse, min herre; men säg mig för all del allt; jag är övertygad, att 
icke Gud förgäves låtit detta möte--detta--inträffande--



"Det skulle på det högsta smärta mig," avbröt Medenberg, "om jag genom 
några förhastade uttryck kastat oro omkring mig. Jag har förmodligen den 
nåden befinna mig i sällskap med någon familj i länet?"



Min man är hovmarskalken Abelcrona, svarade hon otvunget. Hon tillade med 
en spänd blick på herr Medenberg: våra egendomar ligga ej långt från 
Värnamo; jag har ensam med mina barn bevistat Loka och sedermera 
Medevi--Louise, stackare, behövde--men för Guds skull, min herre! vad 
säger då ryktet? Dessa rövare måtte väl ännu icke hava begått några  
gärningar? några--min man har icke skrivit mig till på två postdagar!



"Ryktet säger verkligen, att missdådarne befinna sig åt Värnamo till," 
inföll Alexander. "Min nådigaste hovmarskalkinna --vid Gud--"



Hon såg på den främmande med stigande förvåning, med en nästan religiös 
väntan på vad han ämnade säga.



"Förlåt mig!" fortfor han och gav ögonblickligt luft åt en hemlig tanke, 
en aning! som hastigt och ovillkorligt bemäktigade sig hans själ vid 
minnet av Nickolson, rövarbandet och Zeytons plan att "återbekomma" de där 
penningarne, vilka ju i själva verket nu lågo hos Abelcronas? "Vi hava 
talat," utbrast han, "vi talade nyss om Guds oförklarliga försyn. Min 
nådigaste hovmarskalkinna! det är kanske icke av en slump jag fått den 
lyckan att i dag göra ett möte. Jag har att giva en varning."



Vad?



"Herr hovmarskalken bor ju på Evershult? Tänk e; för mycket på mina ord, 
men ej hellerfor litet. Fru hovmarskalkinna! Det skulle kunna vara ett 
alldeles eget skäl för rövarbandet, att visa sig på Evershult. Just nu. 
Tag några försiktighetsmått "



För Guds skull! Med vem har jag den äran att tala?



"Mitt namn, likasom min person, betyda icke det allra ringaste, och minst 
i denna sak. Jag bor hos herr kapten von Mekeroth på Aronfors. Men 
händelsen har fogat, attjag fått höra talas om någonting, som gör, att jag 
finner en varning tillhöra min plikt att giva."



Hovmarskalkinnan Abelcrona syntes i hög grad upprörd. "Jag måste skynda 
till min vagn: kom, små flickor! Jag får ej förlora ett ögonblick. 
Evershult skulle hotas? skulle kanske redan vara målet för bovars 
anläggningar?"



Himmelska godhet, som tänkt på oss, viskade hon för sig. "Jag står i stor 
förbindelse!" avbröt hon och såg på främlingen med en värme av alldeles 
eget intagande, nästan bibliskt behag, såsom ifrån Gamla testamentets 
tider, i Ruths eller Judiths dagar. Hennes anletes uttryck var i detta 
hastiga ögonblick vackert på ett storartat, men obeskrivbart sätt. "Intet 
sker förgäves: O--säkert--det var icke blott för att giva mitt lilla barn 
en snäcka. Nej! Vi skulle träffas. Det var det."



Herr Medenberg åtföljde hovmarskalkinnan på återgången; och då minsta 
fröken under den hastiga promenaden visade sig litet trött, litet grinig, 
tog han, utan att bedja mamma om lov, den lilla flickan upp helt of
örtänkt på sina armar, föga bättre än om han tillhört familjen. Han 
bar barnet lätt och obesvärat.



"Se? min herre?" viskade fru Abelcrona, men tycktes alldeles icke vara 
emot den bevisade artigheten. Hon gick med snabba steg hem till sitt logi. 
"Förlåt! förlåt!" hördes hon då och då förtroligt, när hon fruktade, att 
lilla Ebba skulle tynga på den obekantes armar för mycket.



Snart såg man sig vid en port. Herr Alexander nedsatte sin älskvärda 
börda på farstubron. Han ville icke stiga in vidare på ett obekant 
ställe. Han bugade sig.



"På Aronfors, således?" sade fru Abelcrona, da hon neg till avsked. "Jag 
är obeskrivligt förbunden: säkert återse vi varann!" Hon försvann med sina 
barn i det inre av huset.



Medenberg vandrade utåt Storgatan. Han kände sig obeskrivligt glad. Vem 
vet, om jag icke genom denna händelse har gjort en god gärning? sade han 
till sitt muntra hjärta. Denna underrättelse kan vara av gagn på 
Evershult; ja, minsann. Visst är, att detta nu är den tredje frun i 
Småland, hos vilken jag kan säga, att jag icke varit olycklig, ifall det 
verkligen så skulle utveckla sig, att jag lyckats göra henne c n--en smula 
redbar tjänst.



Fort hem till vår Göran! avbröt han sig själv. Vi skola sätta oss i 
ordning att genast resa. Söder ut! allt söder ut! Till skogar och moras ! 
Jag skall hava rätt på bandet. Jag skall tala vid Nickolson. Jag skall 
rakt icke vila förr, än jag återställt en fader sin förlorade son, och en 
kapten sina pengar.

ANDRA DELEN 

16 DEN SKÖNA FLICKAN I SKOGEN.



Vad säger du? Låt oss icke förlora ett ögonblick!



Alexander, Göran och Jeppe hade på sin resa söder ut, "för att nå deras så 
högt efterlängtade mål att träffa skälmarne", hunnit ett gott stycke väg i 
täcka och vilda småländska skogstrakter, vilkas namn vi väl känna och även 
skulle kunna uppgiva, men, av sina orsaker, icke göra det. De kommo en 
afton till en liten stuga vid landsvägen, då det inträffade, att herr 
Göran med sträv röst utbrast: "håll här! Jeppe, drag in tömmarne och håll, 
säger jag! stanna, din--jäkeln!"



Varföre, bästa bror, skola vi just hålla vid detta ruskiga hyble? sade 
Alexander Medenberg.



"Ruskiga hyble!" svarade den förre med en martialiskt bister farfarsmin. 
"Vad angår det mig? jag är törstig och maste dricka; hall Jeppe Jonsson 
Auriga! hall din--besitta en sån!"



Man stannade således vid det lilla huset, och Alexander medgav, att, efter 
det kom därpå an, skulle nog också han kunna vara så pass törstig, som 
behövdes för att dricka en halv skopa gott källvatten. Ty, att man här 
skulle bekomma ett glas att släcka sin törst ur, kunde han icke gärna 
föreställa sig.



Dörren till stugan var oläst, eller, för att tala rätt uppriktigt, hade 
troligen aldrig i sina dagar sett lås. När man kom in, befanns en gammal 
gubbe av svartbrunt utseende sitta vid spisen och knacka på ett ämbar, som 
han höll emellan knäna; förmodligen lagade han dess band. Längre fram i 
stugan, framför det dystra, halvalns höga fönstret stod en vävstol, varuti 
en åldrig människa satt och som bäst petade med skottspolen, för att få 
den lyckligen igenom, innan hon slog till med vävskeden emot väven. Sådant 
är icke alltid så lätt. I synnerhet om man är litet blind, möter det ofta 
stort besvär, att blott med känslan och med fingerspetsarnes tillhjälp 
bringa den genstörtiga skottspolen att gå sin 
rätta väg emellan trådarne. "Kära mor!" sade Göran Edeling, som gick i 
spetsen för de resande, "håll nu stilla med det där, stig upp, och giv mig 
en drick vatten. Jag spricker av törst, så att det är alldeles orimligt."



Far! stig upp och giv herrn vatten! svarade gumman utan överflödig 
vänlighet, och ville icke gå ifrån sitt intrasslade arbete.



"Här finns icke något gott vatten, herre; vi hava långt till källan," 
invände gubben och fortfor att slå med sin hammare på ämbarets laggar.



Så giv mig då en drick sur mjölk! inföll Göran.



"Lyster herrn att dricka getmjölk?" genmälde gubben och såg upp en smula 
på sned.



Å ja, men. Varför icke? Giv mig litet getmjölk.



"Ja, den som bara hade tocket!" svarade gubben, såg åter ned och började 
knacka med sin hammare.



Det var väl ock sjut--n! höll Göran på att utfara i sin törstiga 
förargelse. Skall jag nödgas gå härifrån ovattnad?



"Lyster det icke herrn, att svälja en mugg hårdnat dricka?" frågade gubben 
och såg ånyo upp.



Jo, vasserra, i nödfall så håller man till godo sura saker, ropade Göran 
och fick ett nytrare utseende.



"Ja, den som hade tocket bara!" sade gubben åter, kastade ögat 
melankoliskt ned på sitt älskade ämbar, och fortfor knack-knack-knack.



Hm--murrade Göran och såg stint omkring sig.



Medenberg, som genast vid sitt inträde i stugan hade tagit av sig hatten 
av gammal, god och kärleksfull vana, att aldrig visa sig med betäckt huvud 
under tak, huru lågt, mörkt och nedrökt detta än måtte vara, gick nu fram 
till vävstolen, besåg det randiga arbetet, och sade halvhögt: "ett vackert 
tyg! det här ser ut att bli galant i väv."



Tycker herrn? inföll gumman, som hört hans lilla anmärkning. Det blir just 
inte något vackert, fortfor hon, fast det kan gå an åt en stackare.



"Jo, jag försäkrar er, mor," gentog Medenberg, "att den lilla smala, blå 
randen, utmed den vita här, kommer att ta sig ganska gott ut. Det blir ett 
rätt skönt tyg i sin sort. Jag märker, att ni förstår er väl på att randa 
väv. Ämnar ni sälja något härav?"



Vill inte herrn sitta ned litet på kistan, medan han vilar sig? yttrade 
gumman med en mycket vänlig röst, steg upp ur vävstolen, och for som 
hastigast med ett skynke över kistlocket, för att göra det alldeles 
dammfritt och förträffligt att sitta på. Å nej då! fortfor hon, sälja något 
har jag just icke tänkt. Man sliter nog själv kläder.



Medenberg medgav det, och han invände således ingenting; han såg huru 
gumman gick fram till en liten skåpdörr längst fram i ett hörn av 
kammaren. Hon öppnade den en smula, likasom skygg för att visa någon 
främmande det fattiga innanmätet i sitt skåp. Eller om hon hade någon 
vidare orsak. Men hon tog fram en vit mugg likväl, av vitt grovt porslin, 
ny och ganska rar: sådan, som man kan bekomma i Värnamo. Hon skummade in 
något däruti, gick fram till herr Medenberg och bjöd honom dricka. Det 
syntes till och med, att hon neg en grand, när hon bjöd honom. Han emottog 
muggen och gjorde en liten bugning, han också; smakade, och fann en rätt 
god söt mjölk--icke getmjölk, utan komjölk!--och till och med gräddstark. 
Sedan han läskat sig, bjöd han muggen åt Göran. Denne antog tillbudet med 
begärlighet; och såsom han nu märkte sin vän och bror barhuvad, skämdes 
även han att behålla hatten på sig längre. Han tog av den, visade sitt 
lockiga hår, raskt och frimodigt ringlande sig kring tinningarne; satte 
den angenäma mjölkmuggen för sin mun, och drack ur den som en hel karl.



Göran hade icke ännu hunnit sätta muggen ifrån sig, då stugdörren 
öppnades, och en ung kvinna inträdde. Hon tycktes likväl ej tillhöra 
huset, ty hon vände sig till värdinnan, den gamla gumman, med en skygghet, 
ett slags vördnadsfull rädsla, som tydde på en, som åtminstone icke bodde 
där. Alexanders uppmärksamhet väcktes i synnerhet av hennes ovanliga 
skönhet. Hon bar en dräkt, som föga skilde sig ifrån en småländsk 
bondflickas vanliga; men hade likväl en randig näsduk, ett bomullskläde av 
finare slag än brukligt på landsbygden, knutet kring huvudet på ett 
utmärkt behagligt sätt. Håret sammanhölls därigenom, utom på ena sidan i 
nacken, där det, förmodligen under det raska och snabba gåendet, hade 
lossnat undan bindeln och nedböljat på halsen. "Jag ber, mor! jag ber er 
om litet slagvatten, därest ni har hemma?" sade hon halvt viskande, halvt 
hörbart.



Ah . . . utbrast Göran, som nu vände sig om och fick se den inkomna. 
Likväl sade honom en hastig och ovillkorlig instinkt, att han icke så 
obetänksamt borde yppa flickans namn. Men han vinkade Alexander till sig.



Låt oss stiga ut ur stugan, Medenberg, medan de där talas vid. Men låt oss 
icke lämna platsen förrän flickan åter kommit ut.

Var viss, Medenberg, vi sta på tröskeln till stora upptäckter.



"Känner da du denna flicka?"



Kom bara ut! jag svarar dig ingenting här inne.



De gingo.



Där ute hade den hederliga Jeppe Jonsson under tiden talat en hel hop 
förnuftiga saker med hästarne för vagnen, tagit dem i nosarne flera 
omgångar, och fått dem att frusta ut, så att marken syntes grann av bara 
fradga. De bägge unga herrarne betraktade nejden, och funno sig omgivna av 
en hög, vördnadsbjudande tallskog. Efter en liten stund kom den vackra 
flickan ut ur stugan, och tycktes beredd, att genast med skyndsamma steg 
begiva sig bort på en trampad gångstig, vilken bakom huset förde in åt 
djupa vildmarken, då Göran ställde sig i hennes väg och sade: "God dag, 
först, Ellin! hav icke så förbaskade bråttom! Nu menar jag, att du är bra 
långt kommen ifrån söta mor på Hultet?"



Unga Ellin såg något förskräckt åt sidan, men skymten av ett behagligt, 
dock snart övergående leende drog sig över hennes kinder vid anblicken av 
"herr prostens son". Hon svarade honom ingenting, utan var allenast 
angelägen om att komma till skogs.



Göran Edeling följde henne några steg, så långt som till där den lilla 
gångstigen krökte sig bakom stugan. Därpå fattade han helt oförtänkt 
hennes hand och sade: "stanna, Ellin! du får icke gå längre, förrän du 
öppenhjärtigt säger mig vad du gör i denna nejd--och huru du kommit hit?"



Mor har skickat mig--herr Göran, se så--låt mig gå nu!



"Din mor? Det tror jag knappast. Rent ut sagt, flicka--ty jag ser, du har 
icke tid och lust till omsvep--ja, rent ut sagt, Ellin, jag har alltid 
ansett dig för den vackraste flickan i hela min fars församling. Bekänn 
därföre för mig, att du här borta i skogen befinner dig i fult sällskap. 
Du vet var den skurken Nickolson håller hus?"



Flickan skiftade färg. Låt mig gå, herr Göran! utbrast hon och sökte slita 
sin högra hand lös. Han tog då i stället bägge hennes händer och höll 
henne kvar.



"Nej, Ellin," svarade han. "Utan omsvep! Dig skall intet ont hända, och du 
skall även få gå lös och ledig, om du vill svara mig beskedligt på mina 
frågor. Är Nickolson till finnandes där uppe i skogen? Har han mycket folk 
omkring sig?"



Den fattiga Joak Nickel, ja. Jag skall bära slagvatten till honom och 
gnida hans huvud; om han kan få någon lindring!

"Men du, Ellin, som, utan smicker talat, är en så dygdig och galant 
flicka, säg mig vad du kan hava att skaffa med en sådan karl, som 
Nickolson! hur har du kunnat resa i väg med honom?"



Herr Göran--Joak Nickel är likasom förenad med blodsband--



"Se så där ja! Aha, store Gud!"



Och----men flickan slog ned sina ögon, utan att fullända återstoden av sin 
mening.



"Hör Ellin!" sade herr Göran, "jag lovar dig, att om du ledsagar mig och 
en herre till--den där, som du såg vid landsvägen nyss, och för vilken du 
bör hava ett oändligt förtroende, ty han är vida, vida bättre än jag 
själv--korteligen, visa oss vägen till Nickolsons idé--ty jag gissar han 
ligger sjuk--så skall därav intet ont hända: bara gott! Rakt bara gott."



Flickan såg på honom med ett visst slags stort, nästan heligt förtroende. 
Men hon slog, såsom det tycktes, hastigt bort sina tankar och sade: Vet 
herr Göran, jag tror icke det är nog säkert för er bägge att komma till 
skogen jämte mig; ty där är sällskap. Bäst är alltid, att akta sin egen 
lekamen.



Detta lilla fintliga hot var på vägen att förtörna den lätt retade herr 
Göran. Emellertid fattade han hennes mening. "Gå, Ellin!" sade han. "Gå 
förut! Vi skola följa dig på tjugu eller trettio steg, så att ej ditt 
sällskap där uppe kan misstro dig vara den, som leder oss till deras 
gömslen. Är ni många där uppe?"



Å--kring Joak äro icke nu rätt många just: de hava göra på annat håll, 
detjag tror. Där i dungen är nu bara par tu eller tre.



"Såå. Gott. Skynda förut!"



Ellin gick. Göran Edeling nalkades åter till resvagnen och gav Alexander 
en vink om att följa sig. När Medenberg kommit till honom, sade Göran: 
Nickolson hava vi här i faggorna. Låtom oss följa denna flicka på en 
femtio steg, eller så. Har du mod och lust, bror, att se ett kanaljetyg 
under ögonen, eller kanhända i själva vitögat?



"Det är just vad jag har lust till," svarade Alexander. "För denna orsak 
hava vi ju gjort vår resa. Men vem var då denna flicka, Göran?"



Trollpackans dotter på Dädemohult.



"Vad säger du? Låtom oss icke förlora ett ögonblick!"



17 HURU MAN KAN SNAVA BEHAGLIGT UTAN ATT FALLA VIDARE.



Ja, ni vackra herrar, det säger jag er, att djävulen känner jag: nog vet 
jag vem som är satan.



De bägge herrarne skvndade med muntra steg framåt. Vägen var visserligen 
icke någon väg, knappt en stig. Men vad gör det? När en skön flicka, eller 
rättare sagt den skönaste, stiger framföre på trettio stegs avstånd, så är 
stråten banad och lätt att gå. Intagande var också skogen: på sitt sätt 
intagande. Den var nämligen hiskelig. Men när det hiskliga består i 
storartade naturbilder, sådana som hundra års granar, till hälften grånade 
eller förtorkade, stående emellan stenrösen och klyftor i svarta och 
gapande skepnader, höga som bergslott, så är det fasliga så sublimt, att 
det förtjusar.



Ellin såg sig någon gång om, likasom förstulet. Så mycket trodde herr 
Göran sig märka, att hon icke var emot, att de följde henne. Hennes blick 
kastade sig tillbaka med en viss godhetsfull sorgsenhet: det var således 
icke av hemligt, dolt koketteri hon önskade se sig i de älskvärda unga 
herrarnes sällskap, och nästan synbart tyckte om att förföljas. Men 
besynnerligt var det, att så ofta hennes stråt vek av bakom någon så 
skrovlig och stor klippa, eller smög sig mellan så täta och utomordentliga 
buskar, att herrarne skulle kunnat alldeles förlora henne ur sikte, 
påskyndade hon icke sin gång för att komma ifrån dem, vilket nu hade varit 
ganska lätt, utan--om vi få säga ut vad vi tänka--hon stannade alldeles, 
hämtade anden, tills herrarne ånyo fingo igen hennes spår; och så fort 
detta skett, fortsatte hon åter med hastighet sin gång.



Vädret var obeskrivligen vackert och solen sjönk på eftermiddagsvis. Herr 
Alexander såg med nöje en bäck ett stycke framför sig slingra med tokrolig 
djärvhet bort emellan de fauniska former, som skogens talrika föremål 
hopade omkring honom för att stänga hans väg. Nere vid bäckens 
spegel stod ett kotteri låga, men lövrika alar, vilka väl icke tyckte om 
det förnäma och himmelshöga sällskapet av så många tusen granar och tallar 
åt alla håll; varföre de ock samlat sig i ett litet slutet sällskap för 
sig själva vid stranden. Men de stodo där likväl i tyst glädje och 
fägring: de gjorde knappt något annat i världen, än speglade sig i 
vattnet. Ellins steg vände sig utföre åt ålarne till. Troligen gick där 
nere någon spång över bäcken, som hon skulle över. "Ack! här få vi 
vatten!" utbrast Göran, som i hast påminde sig att han nyss varit törstig.



Flickans rörelser, under det hon fortskyndade emellan trädstammarne, voro 
så lätta, att säkert Dafnes icke voro det mer, då hon flydde undan för 
Foibos Apollon. Det var Alexander, som halvhögt förtrodde sin vän denna 
grekiska anmärkning. "Ja, du!" svarade Göran Edeling, "jag sätter denna 
täcka gestalt även över Dafnes, därföre, att hon icke är en mytologisk 
utan en sannskyldig flicka; och dessutom en svenska, vilka äro de skönaste 
fruntimmer i Europa; samt slutligen en småländska, som äro de bästa i 
Sverige. Men--aha, du!--ahaj--"



Görans utrop kom sig därav, att han tyckte Ellin, där framme på den smala 
och underliga stigen mellan de spetsiga stenarne under ålarne, snavade och 
föll. Ägde detta sin riktighet, så kunde hon falla illa i den djupa 
inskärningen, eller jordrännan, som bäcken gjort emellan branterna. Både 
han och Alexander störtade sig hastigt utföre, att komma henne till hjälp.



I själva verket steg hon upp utan att falla vidare, när hon såg de bägge 
herrarne framme, nära sig. Likväl slog hennes bröst högt, likasom 
andedräkten hämmats genom en för stark ansträngning. Hon satte sig på en 
sten ett litet stycke ifrån, mitt under ett par av de lummigaste träden; 
hon tycktes ej ämna i ögonblicket stiga upp för att springa bort, ännu så 
länge, men kastade stora ögon än på Göran, än på Alexander, fulla av 
forskning, i synnerhet på den senare herrn, som hon aldrig skådat 
tillförene.



Göran Edeling nalkades helt artigt och sade: "det gör du rätt uti, Ellin, 
att du sätter dig och vilar en grand, det kan du behöva, minsann. Snavade 
du så att du riktigt skadade dig?"



Utan att upptaga hans sista fråga, sade Ellin, med en liten nick emot 
Göran och därvid en hastig pekning på hans vän: "vem är den där herrn då?"



(-- Eller, rättaste talat, hon sade icke så, ty hon yttrade sig på en egen 
behaglig småländsk dialekt, som kallas östboska. Men vi 
kunna icke anföra hennes östbospråk, så nätt det 
lät; ty det skiljer sig från allmänt begriplig svenska alltför mycket, och 
mycket mer än uppländska. Vi få således nöja oss med att blott höra 
samtalet i den förargliga travestering, som en bok alltid nödgas göra av 
den verkliga naturen. Också föreföll just ingenting märkvärdigt, såsom 
läsaren skall få intaga.)



Göran svarade flickan och sade: "du behöver icke vara rädd för denna 
herre. Han är så god, som jag själv, Ellin: och mig känner du av gammalt. 
Han hör nu till vår socken, ty han bor där hel och hållen; och du skall 
anse honom såsom en bekant. Det var rätt roligt att vi träffade dig så här 
oförmodat: det är icke skämt, när jag säger dig, att vi kunna hälsa dig 
ifrån din mor, Ellin--"



Har den där herrn också varit hos mor? frågade flickan litet betänkligt, 
och upplyfte ånyo som hastigast sitt pekfinger.



"Vi voro tillsammans på Dädemohult. Och jag skall säga dig, Ellin, att vi 
veta någonting--"



Så så, ja ja, avbröt hon med en märkbar blinkning. Ja ja, det händer så 
ibland: det händer att man vet något. Men ack-- herra--mor talar ofta rätt 
enfaldigt tyg: hon har orätt! smådumt har hon i vad hon tänker--stundom, 
förstås--och hon vet platt inte varföre jag har gjort denna här färden--så 
att har hon pratat något därom för herra--som jag ser hon har gjort --sa 
var det allt rasande, hon sagt.



Ellin såg härvid mycket sorgsen ut. Nu fortfor hon: jag skall väl stiga 
upp, jag då, efter ni icke vill sitta, herrar: fast här är också bara 
stenar att sitta på. Men jag skall säga, det är icke så gott och bra, att 
ni kommer till Joak, utan att veta huru det är, litet på förhand.



Alexander, som överhuvud var mycket mera människokännare än broder Göran, 
hade under tiden betraktat den okända flickan, och det förekom honom 
straxt, att det icke var så alldeles för ingenting--som man säger--hon 
hade snavat och sedermera stannat och satt sig. Säkert är det något hon 
vid närmare betänkande funnit rådligt att meddela oss, innan vi komma fram 
till sällskapet, förmodade han. En flicka, som denna, skulle nog hava 
kunnat springa undan, om hon velat. Han gick fram till Ellin, och sade 
förtroligt: "jag har ett ord till dig ifrån din gamla, stackars mor på 
Dädemohult!"



Vad då, min herre? utbrast hon, förskräckt, såsom det tycktes, för den 
oväntade vänligheten.



"Ellin! din mor sitter och sörjer. Hon tyckte alls icke om, att du 
for bort ifrån henne med den där Nickolson."



Tyckte hon icke om det? Jo vas vad hon det tyckte, det gjorde hon visst.



"Men du for bort med den elaka karlen, utan att säga din mor till; och om 
natten. Det var icke rätt gjort. Nu sitter hon och gråter över dig mycket, 
mycket."



Visste hon icke av det? Jo vas vad hon det visste. Har hon sagt, att hon 
icke kände till, då jag for utav med Joak Nickel? Aha-- du gumma du? Nå nå, 
det är så! jag förstår'et nog! slöt Ellin med en mild suck och såg ned 
under ålarne.



"Men--varföre for du då bort med denna bov? Säg mig det, snälla Ellin. Du 
var alldeles för god till sådant. En tjuv--en-- en--kanalje, kort sagt."



Joakim? Ah--min herre.



"Ja, jag säger det."



Joak är mors systerson, herre. Mor ville just icke, att han skulle bliva 
alldeles olycklig ändå. Hon ville icke se'n hängd i galge. Fast, nog var 
hon arg på honom, det är då säkert, också.



"Vad säger du? äro du och Nickolson släktingar? syskonbarn? Det var då ej 
värre med 'blodsbandet' gudskelov!"



Men, att jag for med honom, herre--tillade Ellin, utan att besvara hans 
utrop--det kom sig också av en orsak, min herre. Och det visste nog mor; 
fast hon icke rätt alldeles ville, att jag skulle bli så länge borta i 
släptåget, kan jag förstå.



Medenberg blev högeligen uppmärksam. Vad kan den sköna flickan mena? 
tänkte han. Han såg henne skåda upp åt höger med ett utseende, liksom 
lyssnade hon på luftens susningar längst bort i skogen, eller på ljud från 
bekanta kanske? Men allt var tyst. "Tala!" inföll Medenberg, "tala utan 
fruktan, Ellin. Vi måste veta allt, innan vi träffa den olyckliga 
Nickolson. Jag vill icke längre kalla honom en galgfågel, efter han är så 
nära släkt med dig. Men så mycket kan jag förtro dig, att jag till hälften 
företagit hela denna resa för att träffa honom, och--om Gud behagar göra 
mig den nåden, att det lyckas--återföra honomifr ån fördärvet och 
olyckan till vad bättre är."



Har herrn kommit hit, för att hjälpa Joak Nickel? ropade Ellin, och sprang 
hastigt upp. Kan det vara möjligt, herre? Min herre kan tänka på att vilja 
bistånda den----Hennes sista ord utviskades så fint, att man endast kunde 
höra ändelsen--ackarn; men om det var "rackarn" eller "stackarn" hon sade, 
blev oavgörbart.



"Jag har lärt känna hans far, Ellin," svarade Medenberg betydelsefullt. 
"Jag kan säga dig, att jag verkligen också kommer ifrån 
honom, ja, rentut ifrån greve Zeyton."



O min Gud! herrn vet minsann allt!



Ellin slog tillsammans sina händer av förundran, varvid förmärktes, att 
ett eko befann sig på platsen, där de stodo, ty hennes handklappning 
upprepades tre gånger av de höga, svartgrå klyftorna i närheten.



"Sätt dig ånyo, Ellin," sade Medenberg, tog hennes hand och förde henne 
tillbaka till stenen, där hon sutit. "Jag skall säga dig huru det är," 
fortfor han; "jag vet icke allt. Just därföre vill jag, att du skall 
berätta mig vad jag nödvändigt måste känna, för att utreda denna 
besynnerliga härva, och möjligen rädda den olycklige sonen. Jag fruktar, 
att han här i nejderna förehaver något ohyggligt arbete."



Så? vet herrn det med? Det är redan gjort, min herre.



"Vad? Vad tör slag?"



Evershult är uppbränt, ser herrn. Där hava de tagit duktigt med pengar! 
Men Joak--den arma hund--fick också bli litet tilltygad; därföre har jag 
måst till grannas ett par gånger efter salva och slagvatten, fast jag just 
icke gärna går ut ur skogen-- men till Gubben vid Hålkroken kan man väl 
gå--a ja, nu är det icke stor fara med Joak, vad livet vidkommer--men ack, 
du store! herrn skulle hava sett på hur det såg ut den natten Evershult 
brann--det var morskt!--det var otäckt!--jag tyckte icke alls om det--men 
största delen av sällskapet ligger nu i skogen litet längre undan--och det 
är bara några par hos Joak--så att det är ingen fara för herra att gå dit 
nu, just----



"Men min Gud," avbröt Medenberg otåligt, "har då Evershult icke kunnat 
räddas för dessa förskräckliga bovar? Jag ryser vid tanken! Den 
arma--arma--fru hovmarskalkinnan!"



Det var väl värre med hovmarskalken, tyckes mig, ty han stöp i slaget. Ja, 
gjorde han så.



"Vad säger du?"



Ja, som det var ock.



"Men var befinner sig då den olyckliga fru Abelcrona? Ligger Evershult 
mycket långt härifrån?"



Å, min herre, rikt folk har väl mera än en gård. Frun far väl till en 
vacker herregård i grannsocknen, där hon har rum nog. Men nog tycker jag 
synd om henne; det gör jag. Hon är en gudfruktig människa.



"Säg mig i korthet, Ellin, hur har din släkting, denna herr Nickolson 
kunnat förmå sig till så gruvliga illbragder?"

Ja, ser ni herre, det var en fråga.



"Har icke hans far, den förfärlige skälmen Zeyton, tubbat honom därtill? 
säg mig det, Ellin?"



Herrn vet då det med?



"Berätta mig allt! jag vet intet. Men jag måste känna det, för att kunna 
utföra vad jag har i sinnet. Ganska säkert har du reda på hela historien, 
Ellin?"



Ja, ni vackra herrar, det säger jag er, att djävulen känner jag: nog vet 
jag vem som är satan.



"Du menar Zeyton?"



Å, nej, nej. Jag dömer icke den stygga människan: det får Gud fader göra. 
Men, satan, vet herrn, det är ingen annan än styvern. Ja, som sagt, 
penningen.



Medenberg såg ned på den sittande arma flickan, som i detta ögonblick såg 
täckt sörjande ut. Han hade icke väntat denna moraliska, denna filosofiska 
vändning i talet ifrån hennes mun. Hon började i hans ögon se ut som en 
liten profetissa i öcknen.



"Och Nickolsons mor?" vidtog han.



Ja, ser herrn, det var klart. Hon hade ingen styver, moster min, fattig. 
Därföre blev hon ock icke herr Zeytons grevinna; å nej, vars. Och därmed 
så vart Joak en oäkta människa. Men en äkta luv, det fick han bli.



Göran Edeling kände genom sitt hjärta en sprittning av glädje vid dessa 
ord. Han tog för avgjort, att den behagliga Ellin icke måtte hava följt 
Nickolson av kärlek, eller förförd på avsteg, då hon så sans fason kallade 
honom det han var.



Ellin fortfor: Moster har jag icke sett, jag har aldrig skådat henne. Hon 
dog när sonen kom till världen; och så gott var det, efter han ändå skulle 
födas till ett oäkta barn, stackarn. Så slapp hon ock se honom när han 
växte upp, blev stor och blev som han blev, rackarn.



"Din moster var väl en vacker människa?



Det vet jag icke. Men mor älskade henne mycket och har ofta talat om henne 
för mig. Mor säger alltid, att moster var lik mig, som ett bär.



"Ellin, om jag visste riktigt--om du kunde berätta mig skälet uppriktigt, 
varföre du gjort sällskap med Nickolson på detta avskyvärda strövtåg? Jag 
vet icke huru det är; men -- det förekommer mig, att jag anar din mening, 
goda flicka."



Ellin såg förvånad upp på den talande.



"Ja, du vet det kanske icke fullt själv: men jag tycker på laget --jag 
nästan tror, att du har velat Joak väl i ditt hjärta--i din själ, 
skulle jag säga--och det, utan att ändock alls älska honom. Lika mycket 
härom. Vi få väl se. Men säg mig nu, Ellin, då vi börjat förstå varann, 
och du vet varföre jag besöker herr Nickolson och hans kamrater; säg mig 
var hans hjärtpunkt står att träffa, om jag skall kunna uträtta något med 
honom?"



Jo, det skall jag säga för herrn. Tala aldrig med honom om hans far; då 
blir han kall som en is, ilsken som svavel; och blir en tjuv, en satan 
efter pengar. Om herrn vill det. Men tala med honom om hans mor--!



"Jag förstår."



Då kan herrn få honom att gråta: fast det står hårt. Men åtminstone 
springer han då i elden för herrns räkning. Om herrn vill det.



"Fattiga Nickolson."



Ja, som det är ock. Min herre! kan herrn tro det? För sin mors skull var 
det som han sprang i lågorna på Evershults gård, eller, som jag rätt vill 
säga, han tände på gården för hennes skull.



"Vad vill det säga? för hennes skull? Nickolsons mor är ju död?"



Ja, men ändå så.



"Denna gåta måste jag hava utgrundad."



Herrn bör veta det, fortfor Ellin; ty eljest kan herrn ingenting uträtta 
med Joak. Därföre vill jag berätta herrn huru det är, att Zeyton bär sig 
åt som en djävul emot sitt eget barn. Och ändock, vet herrn, älskar han 
mycket denna Joak; ty han tycker om honom. Han har väl icke haft undseende 
att pina honom. Efter han är kött av hans kött och ben av hans ben, så 
tyckte han, att han kunde få göra det. Men likafullt älskar han honom, 
efter han är hans eget kött.



"Och har icke Zeyton befallt honom, att med sitt sällskap göra mordbranden 
på Evershult?"



Jojo men; det kan nog hända, det.



"Den gruvlige fadern! Tänk, om han en gång får se sin son på stegel och 
hjul för sin skull. Men hör, Ellin, du sade ju nyss att Nickolson gått 
till denna rysliga ogärning för sin mors skull?"



Ja, min herre; men det är bibliskt sagt, förstår herrn. Ty Nickolsons mor 
är död, min herre. Min moster lever icke.



"Bibliskt?" tänkte Medenberg: vad kan hon mena därmed? Aha, hon menar 
liknelsevis, allegoriskt. "Nåväl, Ellin!" fortfor han högt: "huru kunde 
det då vara för sin mors skull han gjorde upp denna grymma eld? Hon var 
väl icke en mordängel, eller ett mörkrets barn?"



Nej, herre!--Ellin knäppte härvid ihop sina händer, liksom till en bön.



"Jag förstår dig icke."



Min herre--herr--herr--vad heter herrn? Jag vet icke herrns namn?



"Det gör här intet till saken."



Jo; skall jag tala om detta, så vill jag veta herrns namn.



"Gott, jag heter Medenberg, det är alltihop."



Medenberg. Om herrn vet--säg mig, om herr Medenberg då är av de tiotusen 
tecknade? Är herrn en av dem, som djuret tecknade, då det gick i land här 
i Småland, när det kom över havet sunnanifrån?



Alexander steg tillbaka. Vad vill detta säga? tänkte han. Skulle väl den 
täcka Ellin här vara en av dem, som hava den beryktade predikosjukan? Hon 
blev i hans ögon dubbelt intressant, ty, såsom han aldrig sett någon 
predikerska, men själv var en man av aktningsfull och religiös ande, så 
grep det honom i själen att en gång få skåda en sådan.



"Ellin!" sade han--nästan med en ton av vördnad, så informator och herre 
han var--"förklara mig blott varföre du tror det var möjligt, att 
Nickolson gått till denna oerhörda styggelse för sin moders skull? såvida 
hon var en from människa?"



Han har gjort det för hennes skull mest, det är visst, svarade Ellin; fast 
icke var det hennes ande, som drev honom till verket. Greve Zeyton är en 
elak man, såsom ett slukande rovdjur; men han sade till sin son: gör blott 
detta sista åt mig ännu, Joak! så skall du sedan slippa höra utav mig. Du 
skall då få resa bort till Engelland: du skall få respengar genom detta. 
Och när du kommer dit, då skall du få leva som en hederlig karl, efter 
ingen vet vad du bedrivit i detta land. Då kan du få bliva en människa 
efter din mors sinne; som jag vet att du vill, gosse. Gör därföre detta! 
tag pengarne av Abelcrona, och kom! Så for Joakim Nickolson utav; ty till 
hälften är han en slags skurk, som sin far, det kan herrn vara viss uppå. 
Men till hälften är han som sin mor, förstår jag: och han vill så gärna, 
gärna, gärna komma utav detta landet till ett annat, och bliva en hederlig 
karl, om Guds ängel står honom bi, att han kan få det.



"Och du har styrkt honom häruti, Ellin?"



Ja väl, att resa till ett annat land--



"Men dock icke, att tända eld på Evershult?"



Nej, vars! Men efter det så var, att det icke kunde 
hjälpas-Medenberg skakade på huvudet, och såg 
ömt på flickan. Så är det med dessa outbildade människors samveten, sade 
han för sig själv. Om jag icke mycket bedrager mig, så har denna Ellin, 
oaktat allt det änglalika, som hon hjärtligt hyllar, dock icke haft så 
fasligt emot en mordbrand, om hon ock icke alldeles givit sitt bifall 
därtill. Underliga människosinne! Kan hon likväl vara en predikarflicka? 
Men vilka besynnerligheter är det icke man ibland hör om detta slags folk? 
De tillåta sig ju stundom saker, som ingen människa skulle kunna förlika 
sig med; och ändock äro de religiösa, och det i högsta grad!



"Du har följt honom på vägen, Ellin?" fortfor herr Alexander högt. "Vad 
gjorde du och din släkting tillsammans? Jag är säker på, att du talat 
många vackra saker med honom för att flormå honom snart resa över till 
Eng--till 'Engelland'? Icke så? Och bliva som sin mor? icke så? Henne 
själv hade han väl aldrig sett; men jag gissar att han älskade henne 
likväl, liksom en ängel i sin dröm: någon hade väl sagt honom, att hon 
till utseendet var lik dig, Ellin? Har jag orätt? Därföre älskade han 
minnet av sin mor i sina tystaste tankar: och med dig ville han fara bort 
till ett annat land, för att bli en hederlig karl, och bli lycklig? Du har 
väl under vägen talat med honom, så ofta han ville höra på dig, om Guds 
andar och om himmelriket? icke så?"



Ellin slog ned sina ögon. "Nej, icke fara med honom utrikes!" sade hon. 
"Men i det övriga har herrn rätt, kanske." De lummiga, täcka ålarne 
viftade sina kronor över hennes huvud, vid en sakta vind.



Alexander såg på Göran med en tår glänsande i ögonlocket. Göran teg, litet 
bestört; han förstod sig mindre på allt detta.



18 ANKOMSTEN TILL BERGKULAN.



Du skall för mig öppenhjärtigt beskriva vilka som duga att räddas, och 
vilka duga att hängas upp.



"Jag är en vän av samtal, likasom av solsken," sade Göran Edeling, "men 
jag vill bestämt, att någonting skall uträttas därunder. Därföre är det 
ock nu min fulla mening, att vi gå åstad att komma i gemenskap med 
bovarne; ty ditåt står min håg. Innan vi foro ur Jönköping träffade jag, 
par surprise, en hög man inom länsstaten, och jag slog fram, på skickliga 
omvägar, att jag nog skulle vara road fånga tjuvar för 
landshövdingeämbetets räkning, såvida jag kunde räkna på någonting honnett 
för omaket. Jag lät förstå, att ehuru jag börjat med att beträda en lärd 
bana, skulle jag ändock kunna förlika mig med ett skickligt 
länsmansboställe. I den exekutiva juridiken och den praktiska kameralen 
kunde jag stå till svars när som helst, och jag hade en ypperlig handstil. 
Nog av, jag har mina apparencer, som icke sakna utsikter. Hör mig, lilla, 
vackra Ellin! du kan och du skall hjälpa mig i detta: vi hava känt varann 
av gammalt: mer än en gång har jag gnolat på mina visor utanför Dädemohult 
i de täcka, ljuvliga morasen. Ellin--efter din utsago går jag att utforska 
Värnamobandet; jag utspanar skälmarne, och jag giver vederbörande en vink 
om huru de skola fasttagas. Ty, jag kan aldrig föreställa mig, att du kan 
vara deras vän; ehuru du följt med dem och blandat dig i deras sällskap 
för Nickolsons skull, med vilken du ville tala i himmelska ämnen. Jag 
gillar detta; jag gillar det mycket. Men att du slutligen skulle vilja i 
verkligheten resa över till England med en sådan karl--må vara nära 
släkting, köttsligt syskonabarn--å nej. Det vill du bestämt icke, Ellin! 
och det gör du aldrig. Tro mig: du gör det icke Snarare--ja, jag säger 
det--min lilla goda Ellin!--räck mig din hand, så skall jag hjälpa dig 
över spången här, under de lövrika slokbjörkarne. Alexander får gå ensam, 
efteråt, över spången. Ja, du! går allt väl: får jag tjuvarne: blir 
jag en karl med boställe--så skall jag efteråt kanske kunna hava något att 
säga dig i förtroende. Jag torde komma att bjuda dig min hand ännu en gång 
till här i världen. Men ts därmed så länge; tala om det för ingen. 
Minsann! om jag blir länsman--får mig syssla-- får årlig lön--får tak över 
huvudet--får--får--nej! något bättre, duktigare, flinkare, gladare och 
vackrare i hustruväg kan jag aldrig erbjuda mig, än--"



Under dessa muntra, halvkvädna visor tryckte Göran ganska varmt och 
trohjärtligt torparflickans hand, vilken han höll i sin, under det han 
varsamt ledsagade henne över till andra stranden. Ellin trippade efter, 
utan att vidare snava. Alexander gick, som sagt var, ensam. Han tänkte 
på----lika mycket.



När de voro uppkomna i dungen på andra sidan om bäcken, steg Alexander 
modigt fram, i jämbredd med de andra bägge, så att skön Ellin gick 
emellan. "Hör ni, herrar! var snäll emot de stackars tjuva," sade hon, 
"annars för jag er icke ditåt, utan hellre till rävgropen--ha ha ha! Ty 
här är nu en stor, stor lid. Ser ni? För jag er ned på denna sidan om 
liden, så kultar ni i gropen rakt ned genom granruskorna, och sen så blir 
det just inga fästmänner av er mera, det jag kan tro. Men för jag er 
utföre på denna sidan, så komma vi till bergkulan bakom lilla ängslyckan: 
där i kulan ligger Joak Nickel på halm och äspegrenar. Men hör han, herr 
Göran! då får han icke bli för elak emot den stackars gemenskapen här, som 
stulit för att få sig litet av vår herres gudslån--så illa det var; ty nog 
vet jag, att det var illa, men--"



Hur så, Ellin? vill du då, att man skall spara rövare, mordbrännare, 
skälmar, tjuvar och tattare?



"Nej, nog vet jag, att många bland dem äro riktiga stora bestar. Och dem 
må Göran gärna ta och halstra. Men där äro också andra, som icke hade ett 
Guds fän att äta, för sig och barna små, med mindre de skulle tugga 
alebark och svälja save. Dem skall Göran skona, tills Guds dag kommer: ty 
Gud fader han kan fördöma dem, om han vill och tycker i sin stora vredes 
nåd. Men jag tycker synd om dem, och det skall Göran göra också, efter vi 
varit liksom gamla bekanta bort i vår socken."



Hur kunde Göran avslå sin barndomsvän och sockenbo en så mild och himmelsk 
begäran? Han kände redan på sig, att även som länsman skulle han göra en 
åtskillnad emellan brottsliga brottslingar, och andra. Du skall berätta 
mig allt, fortfor han till Ellin. Du är vän med dem alla, och du skall för 
mig öppenhjärtigt beskriva vilka som duga att räddas, och vilka 
duga att hängas upp.



"Hängas upp?" inföll flickan bävande. "Det tror jag icke är värt att göra 
med någon."



Jag menade halshuggas; förlåt mig.



"Uh, så han talar, Göran!"



Tror du då, att det bör avlöpa med mindre för folk, som påtänt en hel 
gård, rånat, stulit och burit sig åt, som--



"Nenej, det är väl så." Ellin såg under dessa ord ganska betänksam ut, där 
hon gick; och hon fällde sina ord, likasom om hon varit medlem i någon 
högsta domstol. "Sven," sade hon, "honom kan Göran allt låta basta och 
binda och föra till landshövdingen eller till tings, ty visst nog bör Sven 
mista nacken. Ja, vars. Den är en stor bov: hustru och barn har han icke, 
och han kan rätt dö. Men lille Brune-Per skall Göran skona. Han ärifran 
Vrikstad, bort som om Nydala till; men han har hustru och barn ända långt 
i Rumskullsocken, om Eksjö--ack, en så lång väg har han gått bara för 
detta! och han har gråtit och förbannat sig på, att han endast givit sig i 
detta sällskapet för att få en kaka bröd åt unga små. Jag har sett och 
lurat på honom ofta i smyg, och jag vet visst, att han gärna skulle giva 
sigifrån dem i denna dag, om han bara tordes: men han vet, att han skall 
få spö, och väl värre ändå, om han ger sig in ibland hederligt folk; 
därmed så stjäl han nu. Hestra-Jon, den skall Göran låta basa först; ty 
han talar nog sanning, och kan bättra sig, om han får en grann på huden, 
vänner emellan; men kommer han inför ett landskansli och sättes i kurran 
bland deras utförskummade oxmicklar i länshäkteriet, så blir han purt 
elak, så att sedan finns på honom ingen lagsvan till evelig tid. 
Serarpa-Anders, med röda ögonen, han är ett blixtrande åskväder, och han 
var den, som satte elden på Evershults herregårdsbyggning i östra knuten: 
den skall Göran skicka till landshövdingen, om han vill flå'n: ty Anders 
är en skurk; han har piskat sin egen hustru brun och sin grannes bla: han 
har bott i Tönnäs, ej långt som från Toftaholm: om honom har jag hört så 
många fula sägner, att jag kunnat gråta sju skopor fulla. Men Nicke Bengt 
Ersson, igen, den är det synd om--det är skada på karl--"



Så fortfor Ellin med sin beskrivning för Göran, likasom om han redan vore 
segerherre över hela bandet, och hon kunde dela ut nåd och onåd efter 
behag. Men, oaktat orden, låg det någonting mycket ömt i hennes röst varje 
gång hon uttalade den fördömelse, hon nödgades avsäga över somlige bland 
sina vänner; och när hon förklarade, att den eller den väl finge lov 
att halshuggas, skedde det med en bedjande uppsyn, först på Göran, sedan 
på himmelen, och så ned på Göran igen.



"Ja ja, vi få se," svarade han då med sin bistra farfarsmin. "Vi få se; 
bara vi hava dem i klämman först, skola vi göra miskund sedan . "



Men var har då Göran allt sitt folk för att taga och fånga alla våra 
tjuvar med?



Ja, minsann! det var en fråga, tänkte Medenberg, som en stund gått tyst 
vid sidan, och njutit av de bägge andres svärmiska utflykter.



"Å lappri, Ellin!" svarade Göran högt och med stor tillförsikt. "Jag är 
väl endast ensam; men det är redan mycket. Jag har här också en vän med 
mig, som likväl icke får taga någon i kragen eller slåss, ty han är 
magister. Men det är ingen frågan om sådant just nu, vackra Ellin. Du 
skall för närvarande endast tala om för mig huru allt står till i 
buskagerna, så skall jag sedan snart upptäcka konsten, att skaffa folk 
till skogen och taga bovarne flockvis."



Men jag törs icke förråda bandet, inföll flickan; då är jag rakt en 
kanalje.



"Vad nu?"



Ja; som det är ock.



"Du har väl icke följt med tjuvarne av vänskap för dem, vet jag? Du har ju 
endast kommit så långt bortifrån din mor för att tala om Guds rike med 
din förlorade släkting, Joak Nickolson, och hjälpa honom?"



Ja Ja.



"Ångrar du dig i vad du sagt för mig?"



Nenej. Men Göran blir aldrig min vän, om han nu icke gör som jag säger och 
låter bli att ange någon, mer än--än--än-- jag skall tänka efter. Låt icke 
föra någon enda till Jönköping, herr Göran: hör han det, om han vill vara 
min vän! Ty där hava de en så dålig arrest.



"Dålig? där är den bästa arrest i hela länet."



Nej. Det har jag hört alla tjuvar säga, att där är den sämsta; ty man tar 
sig aldrig ut ur den. I Värnamo är den bästa arresten, Göran! där går en 
stackare med bekvämlighet ut och in. Och en människa bör alltid hava sin 
bekvämlighet.



Göran skrattade, och han skulle väl hava hittat på något svar; men de 
stodo i detta ögonblick vid ingången till bergkulan.



Stanna här ute litet, medan jag går in, sade Ellin.



19 SOCKENHEMLIGHETERNAS BÖRJAN.



Man behöver icke alltid vara uppdragen ur sjön, för att leva gott.



Under det att Alexander och Göran stodo utanfor den lilla, bakom buskar, 
stenrösen och lövruskor dolda dörren till berghålan, hörde de ett dovt 
buller, likasom inuti berget. Det tillkännagav oro; men det kunde också 
betyda tillredelser, att på ett "passande" sätt emottaga de bägge 
främmande.



"Vi kunde rätt väl komma att föreställa ett par fångade fåglar, vi bägge. 
Vem ansvarar oss för, att vi icke bliva bergtagna, om vi gå dit in?" 
anmärkte Göran Edeling, som alltid, oaktat sitt stora farfarskurage, 
besatt något litet av sin fars skrämsel i första ögonblicket.



Ingen fara! sade Medenberg. Denna flicka ansvarar mig härför.



"Denna flicka?" upptog Göran med sammandragna farfarsskrynklor i pannan. 
"Vad vet du om denna flicka, om jag får be?"



Att hon är en utbildad moralist, det påstår jag icke, svarade den andre. 
Men--Göran, jag litar på dig själv. Du har, om jag förstått dig rätt, helt 
nyss ansett henne god, trofast och skicklig att fria till. Hon svarade väl 
icke just durchaus, att hon ville bliva din hustru; men en liten del av 
hennes täcka ansikte såg verkligen ut som biföll den dig. Du bör väl då 
icke om henne misstänka--



"Misstänka henne? Magister!" utbrast Göran Edeling. "Du skulle blygas, 
Alexander!"



Nå, det är just vad jag menar.



"Men där inne kunna vara personer, som hon icke har makten med. Nickolson 
är en outsäglig krabat."



Vi få väl se. Jag fruktar honom icke det ringaste.



I detsamma gnisslade den lilla dörren på sina ojämna hakar, 
insatta i själva berghällen. Den vred sig upp 
till en tarvlig öppning, just så stor, att en person, som aldrig varit 
gourmand, kunde tränga sig in därigenom. Ellins sköna huvud visade sig 
däri. Håret var nu utslaget och uppsynen visade tecken till ångest. Hon 
vinkade åt Göran att träda in.



Unga herr Edeling sag sig-om. Han ville icke fullkomligt gärna hedra 
grottans inre med sin person, utan att tå Alexander i sällskap. Denne 
följde honom därföre tätt efter.



Men när Göran kommit in genom dörren, drog Ellin sakta till den, och då 
Alexander fattade tag i dörrkanten för att hålla den uppe och stiga in 
jämte sin vän, nickade flickan åt honom artigt avvisande med ett halvhögt: 
"rättnu, si!" varpå hon vänligt, nästan med ett skämt strök bort hans hand 
if rån dörramen, och slöt till kulan mittför hans ögon.



Sådant var betänkligt att uppleva. Aldrig kunde Medenberg hava vunnit ett 
bättre tillfälle att botanisera, än här; ty han upptäckte runtomkring sig 
sällsynta skogsblommor, örter, kryptogamer, svampar, vilka han så gott som 
aldrig sett förr, och vilka troligen tillhörde Småland ensamt i och för 
sig. Men han kände sig detta ögonblick för orolig att kunna taga och 
examinera en växt. Han ville icke leva för vetenskapen. Han lade örat 
intill den tunna bräddörren, för att lyssna. Han hörde icke ett kny. Det 
varade en stund.



Hans bröst började klappa högt. Vad kan hava hänt broder Göran? tänkte 
han. I sällskap med denna flicka? dö?--å nej-- hon hade icke ett sådant 
anlete--men fångas--innästlas--



Herr Medenberg hörde steg, som nalkades inifrån kulan; dörren sköts upp. 
En blek, nästan utmärglad gestalt stod honom till mötes. Mannen sågs i 
kläder, som tydligen utgjorde en blandning av bättre och sämre. Rocken var 
grov, illa skuren och än sämre sydd. Vad som däremot syntes av byxorna, 
log finare emot ögat. De voro mörkgrå, melerade och utom all tvivel 
herreplagg. Fötterna, längst ned, befunno sig utan strumpor: den ena i en 
trasig näversko, den andra i en becksömsstövel. Kring halsen satt en 
smutsig, grönrutig halsduk; men över bröstet syntes en väst, som säkert 
haft sina galanta dagar. Den var av siden.



Medenberg märkte en hastig rysning genomfara sig vid anblicken av det 
långa, oklippta, okammade, svarta håret, som liknade en yvig buskväxt, 
mera än prydnaden på ett människohuvud. Han kände igen ansiktet, och en 
förfäran grep honom att stiga närmare.

Herr Joakim Nickolson sade då, med en hemsk åtbörd, men icke 
ovänligt och utan försagdhet: "vi känna ju varann? stig in, magister."



När Medenberg, det oaktat, stod kvar på samma ställe, sade grottans värd: 
"stig da in' välkommen till skogen! Jag kan bjuda på litet aftonvard; fast 
jag icke har det så bra, som jag hade det på Aronfors."



Medenberg kastade ett öga m i det vida, mörka rummet, som var urholkat, 
eller kanske av naturen själv danat i bergklyftorna. Han upptäckte inga 
vapen, och ej heller någon vidare person där inne. Men han såg någonting 
till och med så hyggligt, som en liten bok, i svarta, vackra, pressade 
pärmar, liggande på spishällen, ej långt ifrån askan. Han steg närmare, 
förtröstande på Guds försyn.



"Nåå, läser lilla Matts bra nu? gör Ulla goda framsteg?" frågade Nickolson 
vårdslöst och likasom om ingenting farligare vore att tala om. "Jag skall 
säga magister Medenberg, jag känner de där bägge barnen mycket väl: Ulla 
har bättre huvud, men Matts blir också en gåpaare med tiden, alldeles olik 
sin kära far, den token Mekeroth."



Alexander bet sig i läppen för att tillbakahålla sin förargelse vid 
åhörande av så mycken fräckhet. Jag har icke kommit hit för att överlägga 
med inspektor Nickolson om mina elever, sade han.



"Såå? herrn har kanske kommit till skogen icke av en händelse, men i 
ett----ärende?"



Alldeles så.



Nickolson syntes ett ögonblick bestört, men det hindrade honom icke att 
bjuda sitt främmande sitta ned på en hög av björnmossa, varöver låg ett 
fång torra löv, vilket allt sammanlagt skulle föreställa en soffa i kulans 
innersta hörn.



Jag tackar, sade Alexander, men jag sätter mig icke förrän jag får veta 
vart min vän, herr Edeling, tagit vägen. Han trädde nyss hit in.



"Prostens son? Å, han avlägsnade sig ett ögonblick med min beskedliga 
städerska: hans rock behövde borstas litet. Han hade blivit dammig under 
promenaden. Det brukas ofta. De hava avlägsnat sig, och uppgöra nu sina 
affärer."



Affärer? avlägsnat sig? men vart? Medenberg såg sig om, och upptäckte ej i 
hålan någon annan dörr, än den, varigenom han inkommit. likväl var det 
skumt för hans, vid detta slags dager icke ännu vanda ögon, så att väl 
någon skrymsla till utgång åt annat håll kunde finnas, utan att han 
blev den varse.



"Frukta ingenting för prostens son," sade Joakim Nickolson, "han och jag 
hava varit gamla bekanta i socknen långt innan herrn kom dit, och flickan 
lär väl icke heller ärna tagit livet av honom, hoppas jag. Sitt ned, herr 
Medenberg. Nå--vad skulle vara orsaken, som förskaffat mig äran av detta 
lärda besök?"



Alexander framtog greve Zeytons brev och räckte det till herr Nickolson .



Denna grep skrivelsen med häftighet, och på han igenkände stilen 
utropade han spasmodiskt: "ifrån--honom !"



Alexander betraktade den törlorade sonen, som stod och läste sin förlorade 
faders brev.



Likväl sammanhöll Nickolson sitt anletes muskler så väl, att han genom 
ingenting förrådde sin djupa sinnesskakning. När han slutat läsningen, 
sade han blott: "jag förstår icke huru herr greve Zeyton har kommit att 
skriva ett dylikt brev?"



Alexander Medenberg avbröt: latom oss ej leka främmande för varann; jag 
vet allt. Det måste sta i brevet, att jag känner alltsammans.



"Allt?" gentog Nickolson. "Det är verkligen sant, att i brevet står 
mycket----men allt? min herre?"



Vi hava ingen tid till inledningar och formaliteter. Herr Nickolson! var 
uppriktig emot mig, och det fullständigt, så torde jag ännu kunna reda en 
härva, som blivit på det förfärligaste sammantrasslad. Men sök inga 
undflykter, nyttja inga krokar. På Aronfors är allting upptäckt, och 
försöket att få anses drunknad har alldeles misslyckats.



Herr Nickolson stod som uppdragen ur sjön. Han stirrade hemskt på den 
främmande.



Denne fortfor: ett rysligt dåd har nyligen blivit begånget på Evershult. 
Därom ville jag gärna erhålla några enskilda uppgifter. Men jag nöjer mig 
nu med att fråga: var befinna sig de 2500 riksdalerna? jag måste genast 
hava dem. Jag vet, att dessa penningar, som av greve Zeyton nyligen 
lämnats åt den olycklige hovmarskalken Abelcrona, ånyo blivit tagne ifrån 
denne genom en oerhörd illbragd. Dessa penningar, som egentligen tillhöra 
herr kapten von Mekeroth, är jag hitkommen att återfordra. Ja --herr 
Nickolson, förundras gärna!--men jag går icke härifrån, förrän jag 
bekommit vad jag skall hava. För övrigt, tillade Medenberg med en mildare 
ton, är jag icke i okunnighet om herr Nickolsons önskningar och planer att 
lämna Sverige, vilket säkert vore gott, såvida det kan ske utan nya brott. 
Jag gillar avsikten, att i ett annat land försöka en ny och bättre 
levnadsbana. Omöjligt är icke, att något medel härtill kan upptäckas, om 
herr Nickolson till en början visar ett sinnelag och en öppenhet nu, som 
sätter mig i stånd, att--



Medenberg såg på Nickolson med en rörd blick. Denne hade under början av 
det oväntade samtalet visat benägenhet att sammanknyta händerna, eller 
visa tänderna; men brevet från greven innehöll åtskilligt om 
överbringaren, som höll honom starkt tillbaka.



"Herre!" sade Nickolson, "vad vill herrn jag skall göra? Vad ämnar herrn? 
säg rentut! Hota bara icke--det är vad jag---- anhåller om. Ty jag behöver 
blott vissla, och herrn skall se sig omringad, ganska omringad."



Gott! svarade Alexander med trygghet och satte sig på den nyss erbjudna 
soffan av björnmossa i grottans ena hörn. Kom hit och sitt vid min sida, 
herr Nickolson, så skola vi rädsla om vilka utvägar kunna vara möjliga att 
taga. Till en begynnelse vill jag säga herrn, att herrn varken visslar på 
sin pipa, eller omringar mig med sitt folk. Dylikt skrämmer mig icke; ty i 
sadant fall visslar också jag.



Nickolson betraktade sitt främmande alltmera förvånad. "Herr Medenberg 
visslar?" frågade han. Redan Zeytons brev hade betagit Nickolson modet att 
emot en man, som kunnat hava ett sådant med sig, gå till väga utan omsvep. 
Han stod något förbluffad, såg stint på Alexander och upprepade: "jag ser 
ingen pipa just: vad ämnar herrn vissla med?"



Nog av, att jag visslar, om jag ser att det behövs: det vill säga, om 
herrn begår den dårskapen att försöka våld.



"Men--vad visslar herrn då med, om jag----far fråga? Jag märker ingen 
pipa."



Min pipa heter Ellin.



Vid detta namn steg Nickolson åt sidan, än mera häpen. "Ellin?" sade han. 
"Skulle Ellin hava--? Nej! hon kan icke hava förrått mig! Förrått mig, 
sin--nej, nej, nej! Det är omöjligt! omöjligt! "



Medenberg såg ännu en gång på Nickolson med förtroende och upprepade: kom 
hit, sitt jämte mig, vi skola samtala om någonting, som icke torde vara 
fullt ut så obehagligt, som det synes Ellin, den vackra flickan i skogen, 
har icke förratt sin släkting, sin moders systerson.



"Ha! herrn vet?"



Ty--fortfor Medenberg med oförändrat lugn--det kan icke kallas 
förräderi, att hon beskrivit sin moster såsom en täck, en intagande, ehuru 
ganska olycklig kvinna--



"O--min mor! min mor! Men huru vet herrn--Ja! jag finner, att herrn känner 
allting! Min mor--min älskade stackars mor!"



Herr Nickolson själv har icke sett henne?



"Nej--aldrig. Den lyckan beskärdes icke mig, att få se och höra min mor. 
Men jag har hört henne omtalas. O--men herrn skall skratta åt mig?--i mina 
drömmar, i mina tankar, ofta, ofta under min barndom, men sällan sedan, 
har jag sett henne. Jag är mycket olycklig, min herre."



Men--Ellin är lik henne.



"Herre! i Guds namn--vem är herrn? Huru vet herrn så många underbara 
saker, som ingen annan människa känner?"



Kom ännu närmare hit på mossan, så skola vi överlägga om något än bättre.



Boven, på vilken hela detta samtal magiskt verkade, kunde icke emotstå. 
Han gick, nästan med utseendet av ett barns förtröstan, fram till den 
främmande, och nedsatte sig nära hans sida.



Alexander fortfor: jag gillar planen att resa bort utur Sverige. Men innan 
detta sker, måste många saker först bringas i bättre ordning. Det var icke 
det rätta. att taga 2510 riksdaler ifrån den hederliga och välgörande 
kapiten von Mekeroth.



"Gud! herrn vet då summan precis på riksdalern? Kanske även på skillingen 
och runstycket?"



Även det, om det behövs: tjugu skilling och nio runstycken.



Nickolsons ansikte antog en förfärlig blekhet. Han trodde sig sitta vid 
sidan av en allvetande ande, och det förundrade honom, att den, som var 
allvetande, dock kunde se så hygglig och beskedlig ut.



Låtom oss lämna dessa barnsligheter, gentog Medenberg, och såg på uslingen 
vid sin sida med en melankolisk godhet.



"Det finns en avgrundsande på jorden, som har tvungit mig till allt ont!" 
utropade Joak.



Vi skola icke tala om honom nu så länge, herr Nickolson. Vi skola tänka på 
oss själve, en stund först. Det var icke det rätta, att låta sprida ut det 
ryktet om sig, att man dränkt sig. Allt detta var väl gjort med avsikt att 
komma undan, och sedan, likasom uppdykt ur vattnet, kunna få allt bra och 
förmånligt ställt åt sig på jorden. Men man behöver icke alltid vara 
uppdragen ur sjön, för att leva gott, min herre.

Joakim Nickolson såg ned emot grottans fuktiga jordgolv, och 
suckade.



När nu de stulna penningarne, eller det mesta av dem, nämligen 2500 rdr, 
blivit lämnat till hovmarskalken Abelcrona till betalning av en viss 
revers; då var det slutligen det minst rätta av allt, att i rövarsällskap 
överfalla hans gård, stjäla dessa penningar på nytt, och--o min 
Gud!--tända eld på hans hus.



"Herre--det gjorde icke jag; det gjorde Anders från Serarp. Nej, vid Gud, 
jag gjorde intet vidare, än att jag gick in i Abelcronas chiffonje och tog 
vad jag borde hava."



Gott. Serarpa-Anders torde få plikta dyrt för sitt eldiga nidingsdåd. Men 
jag vill hava igen kapten von Mekeroths penningar: var äro de? giv mig dem 
genast.



"Omöjligt!"



Det skall göras möjligt, säger jag.



"Men--inför levande Gud!" utbrast Nickolson, och hans bleka kinder 
överdrogos av en hastig feberrodnad, "varföre hyser herr Medenberg en så 
stor välvilja för den ömkliga Mekroth, och ännu mer för den avskyvärde 
Abelcrona? Honom har icke skett mera, än fullkomligen rätt och billigt, 
det är säkert."



Den avskyvärde Abelcrona? Vad vill det säga?



"Ha--min herre? herrn är dock icke allvetande, hör jag. Herrn vet då icke 
vad hovmarskalken gjort i sina dagar? Honom har ingenting vidare träffat, 
än en liten bit vedergällningsrätt. Jag märker, att herrn har ändå icke 
kunskap om alla våra sockenhemligheter . "



Jag känner blott greve Zeytons hemlighet, och hans olycklige sons .



Joakim fäste på Medenberg en blick, i början genomborrande, men småningom 
försmältande alltmer i ett hopplöst, förtvivlansfullt vemod. Hans huvud 
sjönk ned emot hans till hälften obetäckta, blekgula bröst; och det 
började luta sig litet på sned, liksom ägde icke halsen full styrka att 
bära upp sin börda. "Herre, jag är--oäkta," utviskade han med en väsande, 
kall stämma. "Men hör ett halvt ord till: jag skulle icke vara det, om 
icke hovmarskalken Abelcrona varit."



Medenberg studsade, och såg åt sidan på sin granne. Berätta! berätta! sade 
han, och fattade Nickolsons hand.



Brottslingen tog den och kramade den ett par sekunder krampaktigt.



20 SOCKENHEMLIGHETERNAS FORTSÄTTNING.



Allting har för ändamål att gå upp i rök, herr Medenberg.



"Min mor var en ringa kvinna," började Joakim Nickolson med en röst, som 
för första gången hade någonting ganska klangfullt i ljudet. "Hon var en 
ringa kvinna; dock icke till börden av de allra ringaste, min herre. 
Hennes far hade varit klockare, eller, jag kan till och med säga, organist 
i en av församlingarne i grannskapet. Organistdotter--det är ju bra litet? 
Det är dock icke det minsta, det ringaste på jorden. Hon var icke blott 
och bart en bonddotter, min herre: förstå mig! Och Ellins mor var det lika 
litet. Min mor var god och skön. Jag såg henne aldrig själv, men jag har 
hört det sägas: jag har hört det av dem, som icke kunde tala osanning i 
detta. Min far älskade henne! jag är övertygad om, att han gjorde det! jag 
har hört alltför mycket därom, för att tvivla därpå. Min far, herre--herrn 
känner hans namn?--min far var icke på den tiden bekant som en elak man, 
en äventyrare, en vinglare. Han bar en titel, som värderades av månge: 
grevar växa ej på alla halmstrån. Hovmarskalken Abelcrona----hovmarskalkar 
älska grevar. Han lät min far första, att en ung, brave, skön utlänning 
och greve--ty allt detta på en gång var Zeyton då--skulle med ära och nöje 
upptagas av någon bland ortens familjer. När förtroligheten emellan 
hovmarskalken och greven ifrån denna inledning alltmera ökades, kommo de i 
handelstransaktioner och spekulationer med varandra. Abelcrona föreslog 
Zeyton ett gifte av nobelt, av mycket högadeligt slag: han hade en 
systerdotter, som borde försörjas. Zeyton studsade härför i början: 
kärleken till min mor hindrade honom, att genast bifalla den 
hovmarskalkiska propositionen. Likväl uträttade den så mycket, att han 
ständigt sköt upp, och sköt upp, och sköt upp, att viga sig vid min mor. 
Han lät henne slutligen förstå, att det aldrig skulle bliva utav. En 
djup smärta undergrävde från denna stund hennes sinnes krafter, själen 
upphörde att gjuta kraft i hennes avtynande kropp; hon dog, efter att 
hava givit mig livet. Ej långt därefter uppfyllde min far hovmarskalkens 
önskningar, och förmälde sig med den unga fröken, som Abelcrona önskade 
göra till en grevinna. Brudparet gick till kyrkan över gräset på min mors 
grav, som ännu var så unggrönt och spätt, att det icke visste av någon 
förvissnelse, stackars gräs. Det var allegoriskt talat; men det är en 
sanning, att grevinnan Celestine blev försörjd, såsom hennes morbror 
uträknat. Blev hon lycklig? jag vet icke. Herr Medenberg, tro mig! hon var 
dock en god människa, hon drev icke bort mig ifrån min faders hus och hem, 
ehuru hon dock visste vem jag var. Henne harjag aldrig hatat, och jag 
skall det icke! Herre, vid levande Gud, jag har en gång som liten gosse 
sett grevinnan Celestine sitta och gråta på min mors grav i en avlägsen 
socken: förstår herrn vad det vill säga?--Ja, herrn förstår det. Då brann 
mitt hjärta i bröstet, ehuru jag ej var mer än nio år, och jag svor att 
älska denna grevinna som en ängel: och kommer hon i fara, i livsfara, 
skall jag dö för att rädda henne! om jag kan. Så mycket älskar jag min 
mors efterträdarinna: kan en människa göra mer? Och vet herrn varföre jag 
älskade henne så högt? Jo, jag sag, att hon hade icke efterträtt min mor i 
min fars hjärta, det var saken: han älskade icke denna Celestine, denna 
olyckliga, förvissnande, som blivit så väl försörjd. Jag, Joak Nickel, 
växte upp, herre! icke till min faders namn, men till hans själ och sinne. 
Så mycket hade en samhällsform förmått, att den, genom sitt uteblivande 
för min mors räkning, kunde göra henne olycklig och mig oäkta: leda henne 
till graven, och mig till----jag vet icke ännu rätt--får väl se en gång. 
Men så mycket förmådde denna form icke, oaktat sin medvaro, som att göra 
offret, Celestine Zeyton, lyckligt. Min far blev fattigare dag ifrån dag, 
alltmera invecklad i dessa gagneliga affärer, för vilka han själv har en 
ganska stor fallenhet, det är sant, men som också hovmarskalken gav den 
första och största utveckling där på orten. Min far var utlänning, icke 
just kunnig i svenska ekonomien och lagen; och-- Abelcrona begagnade sig 
därav. Ha ha ha! jag uppväxte, och jag började se allt mer och mer. Jag 
begynte själv invigas i allt fler och fler hemligheter. Jag vill just icke 
heller säga, att herr Zeyton av naturen var den samvetsgrannaste. Och mig 
lärde han åtskilligt, som skulle bära frukt för oss bägge två en gång. Men 
jag växte upp, icke blott till kunskaper, men också till hat.

Högst få visste vems barn jag var. Jag begynte hata två herrar mer 
än själva avgrunden, det får jag säga."



Två? Jag har icke hört omtalas mer än en Abelcrona ännu.



"Två, herr Medenberg!" fortfor Joak Nickel i ett genom sinneshäftigheten 
allt grövre språk. "Två har jag hatat. Den ena var den stora djävulen 
Abelcrona, som först förledde min far, att icke vilja tänka på min mor 
mera. Den andra var den lilla, usla, medelmåttiga saten, men dock alltid 
en sate, nämligen Mekekekeroth."



Vad ont har då herr kapten August von Mekeroth gjort?



"Jo jo. Det har herr Medenberg hört, att min farifrån början alldeles 
icke ville tänka på att övergiva min mor. Abelcronas alla fagra ord 
förslogo icke, förrän han upphittade det ljuva rådet, att narra min far in 
i köpet av ett par hemman, som skulle vara mycket förmånliga att äga, men 
dock satte min far uti en liten lappris struntsak, skuld. Penningen, 
herre! hör herrn, vet herrn vad penningen är? Det är rikets yppersta 
ärkeskurk. Penningen är satan själv, säger alltid min Ellin. Ack, hon har 
rätt! hon är min mors unga, levande avbild! jag tror på henne, som på Gud. 
Gud? nej fy, jag tror på henne som på en blomma, en näckros; och jag ville 
kasta mig i sjön för hennes skull."



Tala med mindre sinnesrörelse, herr Nickolson. Säg mig med lugn, vad ont 
har väl kapten von Mekeroth kunnat göra?



"Jaså, ja det var sant. Jag hade så när glömt den otäcka stackarn. Vad har 
han kunnat göra för ont? Ja, det må väl herr Medenberg fråga, det är rätt. 
Den mesen ser väl icke just ut för att hava kunnat föra en hel släkt till 
avgrundens brant. Men hederligt och gott folk, sådana som han med fullt 
skäl tillhör, förmå alltid göra något till olycka och fördärv, förmå de 
ock ingenting annat. Saken var i korthet den, att, så innästlad i 
svårigheter min far blev, lät han ändock icke böja sig under Abelcronas 
ok, förrän Mekroth gick in på planen och lade sin lilla vikt ovanpå. En 
droppe kan fylla en bägare, så att den rinner över bräddarne. Mekroth är 
blott en droppe här i världen, en liten ömklig droppe. Men denna droppe 
gjorde nog denna gång. Han var ogift da; han och grev Zeyton voro på den 
tiden såta vänner. Då min far hos honom insinuerade sig för att erhålla 
den penningförsträckning han behövde, så lät Mekrothen honom förstå, att 
han väl ägde den summan, och även att han kunde avlåta den; men ändock 
höjde han på axlarne. Min far ville veta, varföre han axlade sig med en så 
obehaglig grimas. Herr Mekroth lät honom då ytterligare begripa, att han 
länge hoppats på att i grev Zeytons hus erhålla en agreabel societet 
att umgås med i socknen; men som han hörde, att han omöjligen ville 
uppfylla hela nejdens, hela länets, hela världens, med få ord, allt 
hederligt folks billiga och intagande önskningar, så hade Mekroth i 
stället--kapten, och sin egen envisa herre, såsom han alltid 
var--bestulit, att lämna ut sina penningar på annat håll; på annat! 
nämligen--vad tycks?--åt en ung baron, som hölle på att fria till fröken 
Celestine. Vid dessa ord flög min far upp i eld och lågor. På en gång 
eggad av föraktet, som han såg utbreda sig över honom för min mors skull, 
och av det ekonomiska bekymret, fattade han ögonblickligt det beslut, som 
skulle beröva min mor livet, mig (då icke ännu född) mitt tillkommande 
namn, kosta honom själv ett helt livs lugn, och fröken Celestine ett helt 
livs glädje. Han reste flux, buren av hemska nattfåglars vingar, bort till 
detta Evershult, som lågorna nu hämnande slutit i sin famn. Han for till 
Abelcrona, uppgjorde sitt slutliga frieri till hans systerdotter, ty den 
av Mekroth framskjutne baronen var endast en fint; saken bragtes till 
ända, och von Mekeroth försträckte den där lilla summan, som behövde 
lånas. Belsebub! Man kan vara liten, som en von Mek, och ändock en satans 
satan."



Stilla er, herr Nickolson. Låtom oss samtala i ett mera vanligt språk. Vi 
skola komma att förstå varann bättre, om vi låta alla slags sataner vara.



Nickolson drog en djup, djup suck, och satte handen för pannan, likasom 
för att komma till sig själv. "Förlåt mig, herre," sade han litet kallt; 
"jag har en tid levat i skog och mark, min tunga är besk, som tallbarken. 
Jag har haft mening med vad jag sagt, därföre har jag nyttjat vassa ord 
under det jag talat om ett par helvetes skurkar till hederligt folk."



Medenberg tog ånyo hans hand, tryckte den, och såg rörd in i hans ansikte. 
Fortfar att berätta, sade han; och försök en gång att göra det på ett 
annat sätt.



"På ett annat sätt? Nåväl!" Joakim Nickolson sänkte med dessa ord sitt 
huvud åter sorgset emot sitt bröst, likasom arbetade han att göra sig lös 
ifrån sina mest älskade tänkesätt. Efter en liten stund sade han med mild, 
men dock alltid tämligen hemsk röst:



"Jag skall berätta i några få ord. Då jag växte upp under min fars ögon 
och av honom invigdes både i alla hans hemligheter och planer, lärde jag 
att som en trosartikel hata tvenne personer på jorden, herrarne på 
Aronfors och Evershult. Min far har en eldsjäl. Han älskade mig--jag tror 
det--med en brand, som kanske liknade den låga, han hyst, för min 
mor. Men han hade intet skäl, kan jag begripa, att giva mig en annan 
moral, än sin egen. Olycklig, i mycket förförd, och i mycket bedragen, 
företog han sig, tror jag, att icke rätt mycket efterfråga andras 
rättigheter. Jag vill försöka att tala i herr Medenbergs egen stil, såsom 
han bett mig. Jag skall således öppet säga: min far företog sig att vara 
en bedragare, och att nyttja mig som medel. Jag --vad kunde jag hava 
häremot? Då jag tyckt mig inse, att ett visst samhällsbud icke haft någon 
annan påföljd, än att bringa min mor till döden, min far i fördärv och 
grevinnan Celestine i olycka; så föll jag snart på den tanken, att de övriga 
samhällsbuden, eller åtminstone något av dem, torde stå på lika svaga 
fötter. Herr Medenberg! jag var osäll nog, att börja anse äganderätten för 
en lumpen historia, så ofta--märk väl!--den innehades av personer, som 
narrat och bedragit andre på samma gebiet. Så föll jag på den gräsliga 
tanken, eller rättare, gjorde min far till viljes att falla på den 
tanken--att stjäla: det är ju det rätta ordet? Jag ansåg stjäla göra 
ingenting, så fort jag tog penningar, de där djävlarna (ack förlåt mig! 
jag skulle icke nu nyttja det rätta ordet!), ifrån personer, som i sin 
ordning också bedragit, och, ehuru med iakttagande av alla 
samhällsföreskrifter, bestulit sin nästa. Min far ville, ser herrn, att 
jag skulle bestjäla kapten von Mekeroth; och jag gick gärna in därpå, ty 
det var han, som hade bestulit min mor på livet, och mig på ett ärligt 
namn. Min far ville också slutligen, att jag skulle bestjäla Abelcrona; 
och jag gick också gärna in på det, av samma skäl. Men--jag fruktar, att 
jag har talat ett ohyfsat och grovt språk? Förlåt grottans son och 
ulvarnes broder."



Medenberg ryste för tänkesätt, som voro ännu ohyggligare, än själva de 
ord, vari de sökte kläda sig så hult som möjligt. Han tyckte sig se en 
febersjuk, eller åtminstone en andeligt sjuk, i kamraten, som han hade vid 
sin sida på björnmossoffan. Jag tror mig inse allt, svarade han Nickolson 
med en röst utan vrede. Hämnd, en inbillat rättvis hämnd har lett både 
fader och son till--



"Galgen? ja, min herre; såvida det icke blir mig möjligt att komma till 
England. Ack, jag vill till min farfaders rike!"



Medenberg påminte sig härvid någonting om Newcastle med ovillkorlig 
rysning, och han svarade: även i England finns galgar, herr Nickolson! Men 
förlåt mig, utbrast han genast, då han insåg det djupt sårande, vartill 
han obetänksamt fört talet. Jag lovar, att med allt vad i min makt kan 
stå, så begå sakerna, att herr Nickolson kommer över till England. 
Jag har bekantskaper i Göteborg: ja--jag har till och med sådana 
bekantskaper ute på själva Majorna, att, om ingen annan hjälp blir, en 
personutsmuggling kan utföras--ja, ty i detta fall, i ett så beskaffat 
fall, tror jag--jag tror, att om herr Nickolson bifaller att återställa de 
där åtkomna penningarne, skall jag kunna taga på mitt samvete, att rädda 
herrns person genom en liten omgång av passtadgan. Ty människan måste 
dock i vissa fall vara större, vara av mera betydenhet att frälsas till 
själ och kropp, än det kan vara angeläget att rädda en . Jag kan hava 
orätt; men jag skall med säkerhet uppfinna något, det säger jag, till herr 
Nickolsons räddning. Handla blott nu uppriktigt i världen, och gör i allt 
som jag vill. O min Gud! fanns då i hela detta förfärligt tragiska drama 
ingen enda ljuspunkt? ingen enda ängel till den olycklige sonens varning, 
och till vink om att beträda en bättre stråt!



"Ljuspunkter?"



Ja, herr Joakim. Fanns då i trakterna av Karmansbol, Evershult och Aronfors 
ingen enda god människa av inflytelse och verkan?



"Har jag icke redan nämnt en?" svarade brottslingen, och såg upp på 
Medenberg med ett par ögon, som i hast fingo en ganska egen eld uti sig. 
"Har jag icke talat om grevinnan Celestine? Hon var en ängel emot mig och 
mot alla, så mycket hon förmådde, stackars, goda, fattiga grevinna. Hon 
lever ännu på sitt sätt på Karmansbol, och är en olycklig ängel, min 
herre. Hennes morbror har gjort henne därtill."



Store Gud! nu påminner jag mig. Hovmarskalken Abelcrona skulle då vara 
grevinnan Celestines morbror?



"Vem eljest?"



Ursäkta mig.



"Det är sant, att hovmarskalken, som nu en lang tid legat i skarp strid 
med Zeyton, icke varit med sin fot på Karmansbol på ganska länge; ehuru de 
bägge herrarne just nu nyligen hade återkommit till vänskap sedan den där 
reversen blivit likviderad."



Det är sant: jag förstår då vem den herrn var, som i Jönköping steg in 
rätt artigt till greve Zeyton.



"Abelcrona? minsann! han hade rest till Jönköping för att möta sin från 
Medevi hemresande fru, och göra henne en surprise genom sin närvaro i 
Jönköping. Detta visste jag och mina kamrater ganska väl, ty under tiden 
eller rättare straxt litet därefter, gjorde vi en surprise på Evershult."

Och hovmarskalken Abelcrona föll ett offer för 
att--



"För sina synder, min herre. Dock är det ganska visst, att icke jag var 
den, som jagade kulan genom hovmarskalkens huvud. Stjäla är min sak, mörda 
får alltid någon annan fundera ut att göra, som finner det bekvämligt för 
sig. Jag tog penningarne, de djävlarne (aj, nu igen!), ur Abelcronas 
chiffonje, och Serarpa-Anders var den, som sköt honom med Zeytons puffert 
(den hade jag lånat Anders! så långt kunde jag gå!). Och han sköt honom 
därföre, att han hörde honom komma i trappgången, då jag höll på som bäst 
att kapa i det inre rummet. Men när vi väl voro ute och vår väg, satte 
samma Anders eld i huset, så att hovmarskalken skulle slippa gå ut och 
säga åt någon, att han blivit ihjälskjuten. Att han stöp, det tänker jag 
på med glädje, det får jag säga. Men, såsom åskan var så god och gick den 
dagen, hoppas jag folket skall tro, att det var hon, som slog ned i 
Evershultsknuten--ty hon slog verkligen ned någonstans-- och medsamma 
skall man tro, att Abelcrona blev oskyldigtvis inbränd. Det må man gärna 
tänka om honom. Det är så gott."



Det tror ingen, herr Nickolson: man är sanningen på sparen, och bandet 
blir snart fasttaget.



"Ha ha ha! det skola vi bli två om."



Det är redan fast, om jag icke alltför mycket bedrager mig, svarade 
Alexander och nickade betydelsefullt.



"Vad?" utropade Nickolson med hastigt förökad blekhet. "O store Gud! hjälp 
mig likväl, herr Medenberg! Min herre forsäkrade ju, att någon möjlighet 
skulle kunna givas för mig att segla över till England?"



Vi få se. Det kommer an på. Vill då herr Nickolson uppföra sig emot mig 
som en uppriktig människa?



"Inför levande Gud, herre! jag försäkrar er, att jag icke för allt i 
världen skulle hava haft hjärta att låta Serarpa-Anders sätta eld på 
Evershult, om hovmarskalkinnan då varit hemma. Ty det skulle jag icke hava 
nänts."



Var fru Abelcrona icke hemkommen?



"Nej, icke ännu. Vi visste ganska väl, att husbondfolket, både han och 
hon, voro borta; och vi passade på att vittja långreven innan de skulle 
hinna hem. Likväl hade hovmarskalken själv förmodligen hört något oråd 
eller rykte, som gjorde, att han hals över huvud reste--reste fortare än 
fru och barn, och kom hem så hjärtans lagom."



O min Gud, vilket oråd? vilket rykte? skulle jag, jag själv vara 
orsak-"Han anlände hem precist för att bli skjuten av en engelsk 
puffertkula i sin stora trappa, när han kom att åse sina tjuvar. Jag säger 
ännu en gång, att det fägnar mig. Ty han förtjänade stupa således; och 
mycket säkert hade det varit något Guds finger, som drog honom dit i det 
ögonblicket. Men, herre, det upprepar jag, att alldeles icke skulle jag 
hava nänts lata dem sätta gården i brand, om frun varit tillstädes. 'I'y 
det må herrn tro--herrn är nykomling där å orten och kan icke veta allt-- 
men fru Abelcrona är den andra ängeln i socknen, näst efter den arma 
grevinnan Celestine."



Är hovmarskalkinnan så god?



"Herr Medenberg! hon var den, som aldrig gillade tillställningen av grev 
Zeytons parti med fröken Celestine: det hal- jag fått höra av trovärdigt 
folk. Hon låg ständigt över sin man, hovmarskalken, att han ej skulle 
inlåta sig i denna plan: men han gjorde det ändock. Och sedan olyckan var 
skedd, har hon i hemlighet visat både mig och mången annan en god hand i 
tysthet. Jag vill icke säga, att det verkat så mycket; ty jag var, av mina 
orsaker, en förstockad människa. Men fru Abelcrona har skänkt mig en skönt 
inbunden psalmbok, med min mors namn inskrivet uti, i mening att 
psalmboken skulle vara som en ständigt manande röst ifrån min mor. Det 
tycker jag så mycket om fru hovmarskalkinnan för; ty det var vackert och 
välment; ehuru det, som hennes man gjort emot mig, skadade mig mera, än 
det, hon själv gjorde, gagnade mig. Men jag älskar henne ändock för den 
lilla bokens skull. Ser herr Medenberg där framme på spishällen? Där 
ligger psalmboken!"



Herr Medenberg betraktade ånyo den lilla vackra boken, som redan vid hans 
ankomst fästat hans uppmärksamhet. Han skakade undersamt på huvudet. En 
mordbrännare älskar sin psalmbok? vilka förvånande motsägelser i en 
människas hjärta!



Nickolson skyndade sig att yttra: "undra icke, min herre! Fru Abelcrona är 
religiös, hon var ledamot av bibelsällskapet, hon gör mycket, mycket gott. 
Också är det för hennes skull jag lyder och håller mig så gärna till 
Ellin, den vackra flickan. Ty Ellin är bekant, på avstånd, med fru 
hovmarskalkinnan; hon får bibelskrifter av henne, och hon predikar efter 
de texter, som fru Abelcrona låtit utdela."



Predikar Ellin?



"Icke riktigt. Men hon talar vackert, vänligt och himmelskt, och det är 
besynnerligt, huru hon ofta böjer mig. Och, efter hon väl som mest fått 
den ingivelsen av hovmarskalkinnan, så skattar jag denna fru själv 
ganska högt; och jag sade ej för mycket, då jag påstod, att hon är den 
andra ängeln i socknen, näst efter--"



Grevinnan Celestine?



"Ja; men jag vill tillägga, att det finns ännu där å orten en god .själ 
till, och det är fru Mekroth."



Fru Aurora är en ganska förträfflig person



"Hon hyser hat och förakt till ingen."



Jag minns, fortfor Medenberg, med vilket uttryck av hjärtligt medlidande 
hon utlät sig, då ryktet spridde sig, att herr Nickolson hade dränkt sig.



"Jaså? den goda fru Aurora! Ja, herr Medenberg, om jag skulle av någon 
orsak sörja över vad jag gjort på Aronfors, så är det, för att det kanske 
injagat oro och ledsnad hos min älskvärda, min goda fru patronessa hon är 
den tredje ängeln där i socknen Såsom jag sagt Efter min herre behagat 
fråga efter ljuspunkter, så har jag nu nämnt tre; men flere finnas ock 
icke, tro mig"



Anser herr Nickolson, att fruarne Abelcrona och von Mekeroth äro lika 
olyckligt gifta, som fru Zeyton?



"Nej visst icke Herrarne Abelcrona och Mekeroth kunna hava varit elaka och 
lumpna karlar emot andre; men icke emot sina fruar Likväl vet jag, att de 
hava hindrat sina fruar i många goda företag--hm--"



Vad menar herrn?



"Det är förbi nu. Men för några år sedan voro de tre fruarne sinsemellan 
inbegripna i en ganska livlig brevväxling, rörande jag vill icke säga vad. 
Häruti var det, som i synnerhet fruarne Abelcrona och Mekeroth blevo 
avbrutna genom sina män, som funno saken alltför romanesk, om ej värre. 
Herrarne voro blott affärsmän. Fruarnes täta överläggningar hindrades; och 
de tvungos att åter blott vara sina herrar mäns gemåler, men ingenting för 
mänskligheten vidare. Sedan förgick en lång tid, då de nästan icke alls 
råkades. Ty allting har för ändamål att gå upp i rök, herr Medenberg. 
Sådan är ställningen än i denna stund.



Men vad betyder allt detta? Det later som en hemlighet?



"Det är en sanning, att fru Abelcrona, vilken var själen i planen, numera 
genom sin mans frånfälle ånyo är oförhindrad att begynna sitt stora verk."



Men varuti har då hennes stora verk bestått? Skulle hon utföra det 
tillsammans med de bägge andra fruarne, säger herrn?



21 MEDENBERG OCH ELLIN AVGÅ.



Nåå, inspektor Joak? skall icke även du sträcka din högra hand i luften?



Joakim Nickolson hade troligen för ändamål att svara herr Medenberg på 
hans sista fråga, då ett förfärligt buller nalkades från det inre av 
grottan. Alexander bragtes härigenom att ovillkorligt kasta sina ögon åt 
det mörka hållet, där han förut ingen dörr blivit varse, men nu såg 
glimten av ett ljus, en fackla eller lykta. Han tänkte genast på sina 
vänner, Göran och Ellin, organistens sköna dotterdotter. Men ljudet hade 
dock mera tycke av skrål, än av kärleksgnabb.



"Det är lögn! pur lögn! en sakr--de lögn!" Dessa oborstade ord, utropade 
eller snarare utvrålade av en till hälften hes och högst ohygglig stämma, 
hördes ifrån öppningen av en liten dörr, genom vilken, då den alltmera 
vreds upp, åtskilliga huvuden, armar och fötter stucko in.



Tig och håll munnen, eller knostrar jag dig, Anders! Jag knusar dig, säger 
dansken: till stoft knusar jag dig! Jag grusar dig.



Dessa oerhörda ord märkte Alexander tydligen vara Göran Edelings, vilken 
också nu i hög, rak, barsk och stolt gestalt steg in. I hans sällskap 
följde flera för Alexander obekanta personer, och mitt ibland dem alla 
Ellin. Hon tycktes vara i stor sinnesrörelse; hennes annars så blygsamt 
upprullade och hoplagda hår låg i ovårdsamma, fast icke därföre mindre 
vackra lockar över axlarne. Hennes ögon nästan flammade.



Nickolson sprang upp ifrån björnmossoffan. Det var synbart, att han 
förvånades över uppträdet, och att vad han såg, alldeles icke ingått i 
någon av honom uppgjord beräkning. Alexander Medenberg steg också upp.



Göran Edeling trädde framåt i grottan och höll Ellin vid handen. 
Åtta, tio personer av det vildaste utseende omgåvo dem. Deras morska, 
djärva, i visst fall löjliga, men dock alltid hotfulla och ohyggliga 
åtbörder gåvo Alexander tillräckligt till känna, att han såg framför sig 
en avdelning av de beryktade mordbrännarne och tjuvarne. Men vad som 
förundrade Alexander mest, var, att, med undantag av en enda--honom, som 
Göran kallat Anders, och hotat att både knusa och grusa-- syntes de övrige 
snarare stå på Görans sida och vara hans välbevågna vänner. Vad i Guds 
namn har tilldragit sig? tänkte Medenberg.



"Karlar! tappra karlar!" upprepade Göran med basunröst, när han kom mitt 
fram i hålan, "jag säger er ännu en gång, att jag är en person, som alltid 
håller vad jag lovar. Och den slår jag ihjäl, som vågar påstå, att Ellin 
ljugit i vad hon sagt. Du tiger, Anders! Serarpa-Anders, du haller 
munnen!"



Vad vill allt detta betyda? utropade herr Nickolson.



"Jo," svarade Göran, "det vill betyda, att alla dessa duktiga karlar, 
skogsmän och redlige smålänningar--alla, så när som på en, den helvetes 
Anders--beslutit, att på mitt ord bliva redlige smålänningar om igen. Vad 
är det för en usel profit, att gå och stjäla? Ah bah. Jag har sagt dem, 
att om de, i stället för att vara rövare, förenade sig med mig om att gå 
och taga fast på de övrige rövrarne, så skulle jag göra dem till folk: jag 
skall skaffa dem landshövdingens förlåtelse, och pengar till. De hava 
lyssnat på mitt ord och begripit sanningen. Men mest har jag att tacka 
Ellin för detta."



Vad är det du har gjort, Ellin? utbrast Nickolson, på en gång vred och 
darrande.



"Hon har ljugit för dessa usla krabater så i grund, att de tro henne!" 
ropade nu åter Anders från Serarp, vilken ej kunde styra sin förargelse. 
"Den flickan har jag aldrig tyckt om, Nickolson; fast du tycker om henne. 
Och du får nu nog smaka en släng av hennes slev. Genom bakdörren, där 
borta i hålan, släppte hon in den här främmande busen, som ser ut att vara 
herre mer än folk. Han sade för oss, att vi skulle hålla oss beskedliga 
och lyssna på hans tal, emedan han hade något att förkunna oss. Och innan 
han själv begynte, började hon själv öppna sin egen mun på det sätt, som 
hon brukar emellanåt för dig själv, Nickolson. Ack då--anstår det väl, att 
predika för oss om himmelriket och att vi skola bliva saliga? Jag påstår, 
att flickan ljuger: det gör jag. Hon fordrade immerfort, att vi skulle 
höra noga på denna herre, emedan hans röst vore ett sänninga bud 
ifrån himmelens Gud. Det må Gud fader tro, men icke jag. Nickolson! jag 
säger dig, Nickolson, kör ut den rackarn: du skulle aldrig hava släppt in 
honom. Vad skulle han hit och göra? Har du fölat in honom till oss för att 
omvända oss?"



Ett kraftigt slag över munnen, ifrån Görans breda hand, satte punkt för 
Serarpa-Anders' invändningar. Och innan den olycklige Nickolson hann sansa 
sig, sade prostens väldige son:



"Raska kamrater! bind den där djävulen Anders. Han skall bliva vårt första 
rov. För honom ensam lovar jag er hundra riksdaler banko, om ni hjälper 
mig att föra honom oskadd till Jönköping. När jag tänker efter, så lovar 
jag er tvåhundra banko för hans person; ty jag vill minnas, att det var 
just han, och ingen annan, som stack eld i knuten på Evershult. Att hava 
den krokodilen i sina klor, är minst värt sina trehundra riksdaler, 
åtminstone riksgälds. Fort, kamrater!"



När herr Nickolson till sin outsägliga häpnad märkte, att herr Edeling, 
vilken han inlåtit i grottan såsom en gammal sockenbekant, av vilken han 
ansåg sig ingenting hava att frukta, då han kom i Ellins sällskap, nu i 
hast vunnit hans folk, och desse redan stodo i begrepp att binda hans 
bästa buss, Serarpa-Anders, insåg han sin egen yttersta fara av detta 
tilltag; han sprang fram och ropade:



Är ni ursinniga? Nicke Bengt Erson, och du, Lille brune Per! vad tänker ni 
på, för sju tusan taljade d--r? Begriper ni icke, att er enda vinst härav 
blir att komma i galgen allihop? Ty, om ni går till stan, med Anders 
aldrig så mycket bakbunden, så skall nog landskansliet ändock förstå, att 
ni är tjuvar och mordbrännare, ni med; och ni får aldrig ett gudslån 
förlåtelse. Spö skall ni få, fästning och halshuggning, allt som det 
faller sig, det lovar jag er; och det blir tacken för att ni gör uppror 
emot era anförare och förråder era kamrater åt döden!



"Ah, prata!" sade Göran, och gjorde genom en vass örfil slut på Nickolsons 
dialog. "Begrip, att ni skall icke sjalva gå så långt som in till 
Jönköping, då blev ni visst fast. Men ni skall stanna i närmaste skogen; 
så reser jag ensam in till landskansliet med Anders, och tar ut 
penningarne, som den boven är värd. Jag menar, att fru Abelcrona skall väl 
giva något för honom. Med dessa penningar far jag ut tillbaka till eder, 
och ni får dela summan; ty själv tänker jag ingenting behålla. Så fara vi 
åter tillsammans, att fånga flere tjuvar på samma satt. Och så delar ni 
ensamt belöningen för dem igen, alldeles på samma sätt. Det tror jag blir 
bra: vad sägs?"

Ett vilt och stormande hurra besvarade Görans 
ord. Han såg förnöjd på sina nya vänner, och utbrast:



"Jo, jag tror det. Det skall smaka bättre, menar jag, att fara omkring 
såsom kronans män, hederliga och stadde med inkomster, än att braka till 
vägs på det sju helvetes vis, som ni gjort hitintills, och till sist blott 
ändå få spö för omaket. Nej! ärlig varar längst, det är mitt ordsprak; och 
den, som tänker som jag, han räcker upp sin högra hand!"



Alla i sällskapet, så när som på Anders och Nickolson, uppräckte sin hand 
så högt och ansenligt de nånsin kunde. De flesta sträckte icke blott den 
högra, utan även vänstra handen emot höjden, i glädje över att kunna få 
vara ärligt folk och ändock slippa hungra: två omständigheter, som de 
förut ansett omöjliga att förena.



Joakim Nickolson stod skälvande och djupt förkrossad. "Nåå, inspektor 
Joak? skall icke även du sträcka din högra hand i luften?" sade Göran, och 
gick honom inpå livet. Men då han intet svarade, fortfor den förre: "det 
finns icke ruter i dig, då du ej är människa att ångra dina missgärningar, 
omvända dig, bliva ett Guds barn och en kronans man! Fy, Nickolson, du 
skall bindas. Klokare hade du då gjort, om du verkligen gått ned i sjön, 
än blott utsprida ryktet därom, skryta med att vara dränkt, och dock stå 
som en sate ovan jord. Det duger ej för skam att gå på torra landet, skall 
jag säga herr inspektoren. Skynda er, godvänner! bind mannen!"



Medenberg trädde fram till Nickolsons sida, och sade åt sin vän: jag 
svarar för honom, Göran! han behöver icke bindas.



"Vill du hava Nickolson?"



Jag vill hava honom, Göran. Tag du Serarpa-Anders, och gör upp med dina 
trupper om bästa sältet att forsla honom till någon nejd i grannskapet av 
residenset, varest du sedan kan möta dem och resa in till 
landshövdingämbetet med din fånge. Nickolson skall jag åtaga mig.



Som du behagar, svarade Edeling.



Den olycklige, förlorade Nickolson kastade på herr Medenberg de mest 
bedjande blickar. Under det att Görans nya vänner vederbörligen starkt 
bundo Anders till händer och fötter (ty han svor på, att han icke skulle 
stiga ett enda steg med sina egna ben utmed dem, utan att de måste föra 
honom i vagn, likt en fängslad tjur), gick Medenberg avsides i ett hörn av 
grottan och vinkade Nickolson till sig. Även Ellin gav han tecken att 
närma sig. När han såg dem bägge vid sin sida, sade han halvhögt till 
Nickolson:



"Allt beror på denna stund. Säg mig var de tagna penningarne befinna sig, 
och lämna mig dem. I annat fall låter jag genast på ögonblicket fängsla 
er. Och en gång i rättvisans händer, blir sedan ingen räddning mera 
möjlig."



Ack Joak! tro på den beskedliga herrn och lyd honom! viskade Ellin med den 
ljuvaste, den mest förföriska röst, och uppräckte sina händer bönfallande 
emot sin släkting.



Nickolson syntes kämpa en gruvlig inre kamp. Han svarade intet, men gick 
fram till ett litet bord, som i grottan tjänade till allt vad ett bord 
nånsin kunde. Han rev ett hörn av det brev, han fått ifrån sin far i dag, 
skrev med blyerts några ord därpå, gav lappen till Medenberg och viskade 
åt Ellin: "föl; honom bort till gubben."



Ellin lättade sitt bröst med en djup suck, och gav med en nick Medenberg 
till känna, att han borde komma med henne genast.



Alexander, som härav icke kunde ana annat än gott, trädde fram till 
berghålans dörr med Ellin. Han överlämnade Nickolson så länge i sin väns 
händer, medan han själv var borta. "Vi äro genast åter," sade han till 
Göran, "uppgör du emellertid dina planer, huru du bäst må kunna komma 
härifrån med dina tappra bussar, utan att hela det övriga tjuvbandet får 
reda på er och faller över er."



22 PAKETET.



Nu hava vi vilat nog, och det är icke gott, tro mig, att vi pusta längre.



Ellin trädde med raska och behagfulla steg uppför skogsbackarne, som ledde 
ifrån berghålan. Allt emellanåt såg hon sig om, likasom orolig, så länge 
hålan kunde skönjas. Medenberg följde efter, med en liten hjärtklappning, 
det kunde han icke hindra; ty han stod nu på vägen till själva vinnandet 
av sitt stora ändamål. När stigen blev litet jämnare och bredare, gick han 
ända fram till Ellins sida, och fortfor att vandra hurtigt på, utmed 
henne.



"Ellin," sade han, då deras gång något hade saktat sig, "jag kan icke 
förstå, varföre du i dag skulle hämta slagvatten åt herr Nickolson: han 
såg väl svag och olycklig ut, men icke låg han till sängs, såsom man 
eljest mest brukar, när det skall vara slagvatten å färde?"



Flickan svarade, halvt småleende och halvt dystert: det är för sin själ 
han ville hava slagvattnet, vet herrn. Det är så med samvetet, kan jag 
tro. Ty jag förstår väl det. Joak, stackarn, pjunkar nu mycket med sin 
kropp, och tror sig vara sjuk i den, och vill hava både slagvatten och 
annat. Men där sitter icke det sjuka på honom, min herre.



"Du har säkert rätt, goda Ellin," sade Alexander, rörd av den visdom, som 
vältaligt yppade sig i dessa enkla ord. "Men säg mig i förtroende, vart gå 
vi?" fortfor han.



Till gubben vid Hålkroken.



"Vem är det? Är han en av bandet?"



Å, det begrips.



"Är det långt dit?"



Där hava vi varit en gång förr i dag; det var just där, som herrarne bägge 
två träffade mig. Och där tänker jag väl Jeppe Jonsson, den pojken, 
än som bäst står och undrar, i lag med hästarne.



"Vad säger du, Ellin? Skola vi gå till den usla stugan vid landsvägen? Är 
detgubben, han där?"



Ja, må tro det, svarade flickan med en täck nick. Den gubben ser rätt 
enfaldig ut. Men, den som hade allt vad Måns Bryntesson sitter och gömmer 
på, han vore rik som kung Salomo. Förlåte mig! jag skulle icke nämna 
Skriftenes språk så här i ljungbackarne.



"Det skadar icke, Ellin. Säg mig för ro skull en sak: har du träffat och 
talat med fru hovmarskalkinnan Abelcrona för icke längesedan?"



Ellin stannade tvärt på skogsstigen och såg på sitt vandringssällskap med 
förändrade ögon. Hon sade likväl intet ord.



"Jag frågar dig ej om någonting ont," fortfor Medenberg. "Du kan tala till 
mig helt öppet. Den goda, förträffliga fru Abelcrona har säkert skänkt dig 
vackra små skrifter, och talat för dig om det bästa i världen."



Flickan blinkade och skådade på honom skarpt: herrn menar visst, att jag 
har predikarsjukan, di kallar, som doktor Sköldberg är så rasandes på? Men 
jag skall säga för herrn, att det är synd att tänka så.



"Jag tror icke, att du har någon sjuka, bästa Ellin."



Jo men, tror herrn. Ty annars så skulle herrn icke hava frågat mig efter 
fru Abelcrona.



"Är då hon av det folket, som man kallar läsare, Ellin?"



Det är allt ett dumt tyg, att tala härom, herre. Om herrn säger mig först 
vad det är att vara en läsare, så skall jag sedan säga för herrn, om jag 
är läsare.



"Jag kan det icke, och vi skola låta bli att tala härom, efter det gör dig 
sorgsen. Men ett ord vill jag yppa för dig i förtroende: om jag rätt 
skulle kunna beskriva vad det är att vara läsare, så finge jag medsamma 
tillstå för dig, att jag själv är en sådan. Nämligen på mitt vis, förstår 
du; ty det skall jag säga dig, att alla av det slaget äro icke i alla sina 
stycken alldeles like varann. Jag älskar Guds heliga ord; och jag tror, 
att utan det stode icke jorden i blomma för mig."



Ellin viskade knappt hörbart och likasom blott för sig själv: Guds heliga 
ande är ljuv att förnimma, genom vem han talar: den människan är icke en 
torr halm, utan ett grönt gräs på ängen. Han kan ock bära blommor, om Gud 
så vill. Ty den människan är ett gott, mjukt och saftfullt gräs.

Medenberg såg åt sidan på Ellin. Hon syntes i detta ögonblick skön 
på ett obeskrivbart sätt, och hennes klara kind bar någonting oförklarligt 
omkring sig. Hon gick i tanken blott för sig själv, och utan att säga sitt 
sällskap det minsta. Han insåg varsamheten härav, och hennes klokhet att 
icke fördjupa sig i samtal med en obekant. Men vad han icke kunde fatta, 
var, att se hög religiositet sluta sig så nära intill brottet, och att en 
flicka av detta slag möjligen en enda dag kunde vara i bovars gemenskap. 
Han föll härvid in i den nya föreställningen: det är just till synden som 
religionen helst sällar sig; och ibland fullkomligt goda människor finnes 
knappt religion, i ordets vanliga mening! För en så djärv slutsats 
studsade han likväl tillbaka. Han såg med själens öga in över sig själv, 
och yttrade hörbart: "jag-- jag är blott en torr halm, som intet begriper! 
jag är icke ett grönt gräs med levande saft, och ej har jag blommor, ej 
blad."



Vid dessa oväntade ord blickade Ellin, i sin ordning, på herrn vid sin 
sida. Deras ögon möttes. Den djupaste, innerligaste vänskap, såsom då två 
själar förstå varann, utgöt sig i den korta, vackra blick de kastade på 
varann: ett tycke, fullt av fromhet, tro och gudalik känsla avspeglade sig 
däruti. Aldrig hade Medenberg så, som i denna stund, erfarit huru han med 
hela sin person tillhörde folket, det lägre folket, av vilket hans 
föräldrar i Majorna också verkligen utgjorde medlemmar. Flickan, som här 
gick utmed honom, var en organists dotterdotter, och verkligen fullt ut 
lika förnäm som han. Det enda, som skilde, var dräkten; vilken han bar på 
herrevis, och hon efter en bondflickas snitt.



Men denna formskillnad betydde i hans ögon ingenting. Han betraktade det 
väsende, som vandrade i den behagliga lunden vid hans sida, med en värme 
och vördnad, som uppgingo i storlek med den högsta aktning, han någonsin 
känt för en människa. Han beklagade tyst den ställning till ett ont 
sällskap, i vilken hon för närvarande befann sig; och beslöt, just för 
hennes skull, att göra allt vad i hans förmåga stod för att söka frälsa, 
söka till en bättre stig överföra denna Nickolson, efter hon själv utsatt 
sin person så mycket och så farligt blott för hans räkning.



Oförmodat, efter en liten stunds tystnad, sade Ellin: "känner då herrn 
hovmarskalkinnan, efter han frågar mig om henne?"



Fru Abelcrona? jag känner henne litet, ganska litet. Likväl kan jag säga 
dig, att hon är mig i visst fall mycket bekant.



"Har herrn nyligen träffat henne? Jag har icke sett henne på en dryg tid, 
ty hon har varit bortfaren. Stackars fru! nu lärer hon något sörja."



Ja, Ellin! utbrast Alexander, det får jag säga dig, att det var ett 
ohyggligt dåd, som dina bekanta gjort på Evershult, och jag begriper icke, 
att du kan ett ögonblick vara i så grova, djävulska människors sällskap?



"Ack, min herre, jag kan försäkra herrn på det dyraste Guds ord, 
att Joak--så förkommen i det onda, han än eljest må vara --dock icke ville 
sätta eld på den sköna herregårdsbyggningen. Nej; han ville allenast taga 
penningarne. Jag vet det. Och det tyckte han var bra, efter Abelcrona 
tagit ifrån honom och hans mor långt mera, förut. Det må nu Gud fader 
veta, huru pass rätt det var. Men, att jag går i syndares sällskap----ack, 
min herre! jag är själv en syndare. Inför Gud är ingen rättfalldig; icke 
en, och minst jag."



Medenberg såg hastigt och strängt på henne, för att om möjligt upptäcka i 
vad mening hon yttrat dessa ord: om det skedde till följe av medvetenhet 
om något verkligt brott för egen del, som hon begått, eller av den 
allmänna religiösa hängivenhet, då människan erkänner hela sin natur för 
syndig. Han insåg tydligen, att det var det senare.



Under allt detta hade de framkommit till landsvägen, och sågo den lilla 
stugan, som Ellin kallade Hålkroken. När Jeppe Jonsson på långt avstånd 
blev sin herre varse, gjorde han ett hopp av glädje utmed vagnen, där han 
stod, och utropade: "aj, herr Leksander, nu hava vi vilat oss nog! och det 
är icke gott, tro mig, att vi pusta längre."



Straxt, straxt: om en liten stund, min gosse, svarade Medenberg. Vi måste 
ännu töva något, tills herr Göran kommer efter. Tag ur mun på hästarne; 
sätt på grimmorna, om du vill, och bind dem vid gärdesgården. Jag går in 
hit på en handvändning.



Ellin och Alexander stego in i stugan, där gubben ännu satt vid spisen och 
bultade på sina ämbar. Dock hade han under tiden synbarligen lagat flera 
band. Gumman höll upp i sin vävstol, och såg med ett visst välbehag på den 
återkommande herrn, som hon igenkände. Nu har han besinnat sig på väven, 
tänkte hon: han kommer visst för att bjuda mig något för alnen. Få höra!



Men Medenberg vände sig i stället till gubben, och lämnade honom herr 
Nickolsons lapp. Fader Måns steg hastigt upp och såg med förvåning på 
Ellin, liksom fordrade han en förklaring av henne, huru det kunde hänga 
ihop, att den främmande herrn skulle få del av bandets skatt. Hon nickade 
och svarade på hans nick, den hon ganska väl 
förstod, att Joak Nickel låtit henne följa med för att intyga riktigheten.



Gubben stod och besinnade sig. Han rynkade misstänksamt på huvudet och 
gick bort till det lilla hörnskåpet, där han grep en nyckel; men, likasom 
det varit honom omöjligt att förmå sig till det steg, varom frågan var, 
satte han in nyckeln igen på sin spik i skåpet, trädde fram till den 
främmande herrn, och-- sade aldrig ett ord. Att han gärna ville yttra en 
hel hop sanning, var klart. Men han var icke sprakkarl.



"Jag har icke tid att vänta," inföll Medenberg.



Är man en av de övriga? muttrade gubben i viskande ton.



Ellin inföll snabb: "Måns Bryntesson! det säger jag eder, gör endast vad 
som står skrivet här på papperet, eljest är det slut med er, och ni blir 
bunden som en tjuv: de komma hit flux och gripa er!"



Vad säger du, barn? vilka komma? utropade mannen häpen och nästan stående 
på blott ett ben, emedan han hade det andra upplyftat, likasom för att 
springa sin väg.



"Vilka komma? det vet nog Jag! ' sade hon, "skynda er bara och tag fram 
pengarne, eljest går jag efter dem själv. Så mycket skall jag säga er, att 
landshövdingens folk är där uppe i bergen. Men Joak skall räddas, och ni 
med, om ni nu icke längre sölar. Ack, du Gud, en så krokmäktig karl? Fort, 
Måns!"



Detta var nog för att sätta ben under tjuvgömmaren. Han skyndade med sin 
nyckel bort i ett hörn av stugan, öppnade en lucka under högen av gamla 
laggar, spånor och tunnband, gick ned genom golvet, och kom efter en stund 
ånyo upp. Han lämnade Medenberg en liten ask, vari lag ett paket, väl 
omlindat och tillbundet med talrika knutar.



23 PENNINGAR, SOM TILLHÖRA INGEN.



Är det möjligt, tänkte hon, att min själs skönaste dröm icke försvunnit 
ifrån all verklighet? Skall min ljuvaste tanke ännu en gång kunna livas 
upp och stiga fram i gestalt på jorden?



Vi befinna oss i berättelsen nu på ett helt annat ställe, än förut. Vi se 
oss i ett skönt möblerat rum.



Aftonen var dyster: en djup tystnad härskade i kammaren. Långa skuggor 
emellan fönstren klädde rummets föremål i grått; somliga längst bort i 
hörnen stodo i bisterbrunt. Fyra personer, fyra fruntimmer i svart dräkt, 
befunno sig inne; men ingen enda talade ett ord.



Den första var en liten flicka, kanske blott tolv, tretton år, men med ett 
blekt anlete, fina drag och ögon, som utmärkte så mycken tanke, att man 
skulle hava velat anse deras späda ägarinna redan hunnen till nitton 
vårar. Hon satt på en med morenos överklädd sypall, vilken blivit 
framflyttad till grannskapet av soffan. En ännu mindre flicka satt 
systerligt vid hennes sida. Hon hade intagit sitt rum på själva 
soffkanten; hon höll en näsduk, av kammarduk och utsydd i hörnen, mellan 
sina små händer, och avtorkade därmed alltemellanåt tårarne, som tillrade 
utför hennes äldre systers vita kind. Denna smekte henne, liksom till 
tacksamhet härför, på hår och händer- men yttrade intet ord. Och slutligen 
fanns ännu en tredje, en helt liten flicka, som stod framför sin äldsta 
systers knän, såg henne tigande i ansiktet, och tycktes icke rätt fatta 
hela orsaken, varföre hon grät, men böjde ofta och omedvetet sin lilla 
överläpp på ett sätt, att det syntes, huru lätt också hon skulle gå över 
till gråt, allenast ett ord gåve henne anledning därtill. Emellanåt tillät 
hon sig med sina små knubbiga vita händer klappa sin äldsta syster, 
som satt på morenospallen, och ehuru hon ingenting viskade, var dock 
meningen i hennes åtbörd tydligen: "gråt icke så mycket, så mycket, söta 
Louise!"



Vilket omvänt förhållande? Det var den minsta, vilken nu liksom förmanade 
den största systern att icke sörja. Vanligen var det annars hon, som 
fällde de mesta tårarne, och oftast för ingenting. Louise svarade ej, men 
hon tog allt emellanåt lilla Ebba i sina armar, kysste henne och tycktes 
svara: "stackars liten! hon har icke ännu så mycket förstånd, att hon vet 
vilken förlust hon gjort."



Utsträckt på soffan till hälften och i vilande ställning--fast icke till 
vila-- låg ett fruntimmer med kinden stödd emot handen, och armen lutad 
emot pölen. Hennes blickar stodo med ömt vemod på de tre flickorna, hennes 
barn. Allt i hennes väsende uttryckte sorg; och likväl--himmelska 
under!--var det icke sorg. Ödmjukhet och fromhet hade besegrat kvalens 
alla furier. Ett milt majestät vilade över pannan; försakelsens nåd 
svävade kring de skönaste lockar.



Efter en liten stund öppnades dörren sakta, och en ung tjänarinna, även i 
sorgdräkt, inträdde. Hon gick fram till soffan till sin fru, neg vördsamt 
och sade: en främmande herre har anlänt till gården.



"En främmande? vem är han?"



Jag vet icke.



"Är han alldeles obekant?"



Ja. Men han har efterfrågat fru hovmarskalkinnans hälsa, och bett mig 
anmäla, att han på det högsta önskade få träda in, emedan han har ett 
viktigt ärende.



Hovmarskalkinnan steg hastigt upp ur soffan. Bed den främmande herrn vara 
välkommen! sade hon.



Budet gick ut, och efter ett ögonblick inträdde en man i ganska 
anspråkslös dräkt. Han hälsade med en vördnadsfull åtbörd utan att säga 
ett ord, såg sig omkring på kammarens alla föremål, och vilade i synnerhet 
sina blickar på de tre små flickorna. Han tycktes vara alldeles ur stånd 
att börja ett samtal.



"Vad ser jag?" sade fru Abelcrona sakta, men bestämt, "bedrar jag mig, 
eller återser jag icke vår vän vid Vätterstranden?"



Vid kyrkogarden, ja! svarade han. Fru hovmarskalkinna, jag stör kanske 
sorgens helgedom här: ursäkta djärvheten av min ankomst. Men jag medför 
någonting, som jag genom en lycklig händelse bekommit ur förfärliga 
nidingars händer, och som jag bort återställa till sin rätta ägare.

Herr Medenberg framtog med dessa ord ett litet paket.



"Min Gud, det är min olyckliga mans stil!" utbrast hovmarskalkinnan 
Abelcrona, i det hon besåg utanskriften på en rulle. "Säg mig, för allt i 
världen, min herre, huru har detta kunnat komma i edra händer? Efter det 
förskräckliga, som timat, huru har det skett, att icke även detta 
uppbrunnit? Men jag ber: vi kunna omöjligen längre vara så främmande för 
varann. Det är nu andra gången vi träffas; och i vilka betydelsefulla 
ögonblick! Jag bör icke förtiga," tillade hon med en djup suck, "att det 
ord, det råd, den vink, jag fick av den obekante vid kyrkogården, 
verkligen hade en avgörande inflytelse på den tilldragelse, som sedan 
följde, och--"



Det är förskräckligt, om så skulle vara! Om jag skulle vara orsaken till--



"Missförstå mig ej!" avbröt hon. "Jag talar om Guds hemlighetsfullt 
styrande hand. Om en förebråelse kan icke vara frågan. Men jag glömmer mig 
alldeles! jag talar med en resande, och jag ber honom icke, till en 
början, sitta ned? Är icke namnet Medenberg? herr Medenberg, jag tycker 
mig hava hört så ifrån Aronfors?"



Den främmande bejakade frågan med en bugning.



"Bästa herr Medenberg, förlåt en olycklig änka, om emottagandet här är 
efter omständigheterna, och om jag icke i allt kan--"



För Guds skull!



"Vi hava hemligheter att utväxla med varandra, det måste vara så. Jag 
nödgas utbedja mig att få veta grunden för de upplysningar om det 
tillärnade rånet på Evershult, som herr Medenberg gav mig den där dagen 
i Jönköping; och likasa att få känna, huru detta paket kommit i herr 
Medenbergs händer?"



Också jag, svarade han, är ganska angelägen om att få lämna dessa 
upplysningar. Jag är det så mycket mera, som jag också nu, å min sida, 
behöver fru hovmarskalkinnans råd rörande några andra personer, om vilka 
jag skall tala. Men allt är under den förutsättning, att fru 
hovmarskalkinnan täcktes ursäkta ankomsten av en obekant, som vagar taga 
sa mycket förtroende i anspråk.



Efter denna inledning försvann hastigt det främmande i hela sättet, och 
bekantskapen var gjord. Hovmarskalkinnan avlägsnade sina tre små flickor; 
men det skedde icke utan att herr Medenberg ännu en gång tog lilla Ebba på 
sina armar, liksom då han bar henne hem ifrån Vätterns vågor, den där 
dagen.

Han kysste som hastigast barnets koralläppar, och nedsatte åter 
lilla Ebba på golvet. Henriette gjorde honom ock sin artiga komplimang, 
och tackade för snäckan, som hon ännu icke glömt att hon erhållit av 
honom. Louise neg, tog sina systrar, en i vardera handen, och gick ut med 
dem.



Befallningar gåvos om den anlände resandes hästar och åkdon. Ljus inburos 
i fru hovmarskalkinnans rum. Sedan allt var ordnat och dörren sluten, 
satte sig hon och herr Alexander tillsammans i soffan, och hon började 
samtalet på följande sätt:



"Herr Medenberg, vi skildes sist på farstubron av det hus, där jag på min 
hemresaifran Medevi logerade; och jag tackar för all godhet emot mina 
stackars små flickor. Jag var alldeles nyss anländ till staden då, och jag 
visste icke ännu, att min man också hade kommit till Jönköping, för att 
möta mig och hemföra mig. Han hade velat göra mig denna angenäma 
överraskning, och därföre icke underrättat mig om något på förhand. Han 
hade inträffat i Jönköping under det att jag med mina flickor gått att 
promenera vid kyrkan. Under tiden, och såsom han icke träffat mig hemma, 
gick han att söka greve Zeyton på gästgivargarden: några brev ifrån 
grevinnan Celestine uppmanade honom att av greven fordra åtskilliga 
förklaringar. Men jag skall även förklara orsaken till detta besynnerliga 
möte. Såsom Abelcrona ofta brukade tillbringa långa tiderna i Jönköping, 
hade Celestine adresserat sina brev dit. Abelcrona hade av obehagliga 
anledningar undvikit att se Karmansbol på många, många år; och han var 
icke heller rätt gärna ute i hela socknen; han vistades föga på själva 
Evershult. Men just i dessa dagar hade en förlikning gått för sig emellan 
honom och Zeyton, sedan denne avbördat sig en gammal skuld till min man. 
Min man hade därföre varit på Evershult under det att grevinnans brev till 
honom gingo på Jönköping. Han bekom dem icke förrän den dag, då han reste 
in till staden för att träffa mig. Under det han väntade min återkomst 
ifrån promenaden, sände han bud ut i staden och till gästgivargården för 
att efterhöra om Zeyton hade hörts av ibland resande, och då han härom 
erhöll underrättelse, gick han genast att söka honom. Litet efter sedan 
herr Medenberg lämnat oss, såg jag min man träda in; han återvände da från 
Zeyton. Jag överraskades på det angenämaste av att se honom i Jönköping, 
han förklarade med några ord varföre han rest in, omfamnade mig och sina 
små flickor; men syntes mycket upprörd. Da jag, litet förskräckt, frågade 
honom om något hänt honom, omtalade han allt vad jag nu berättat, och att 
han haft ett stormigt samtal med Zeyton, rörande den stackars 
Celestine, och mycket, mycket annat. Jag, i min ordning, ansåg mig nu böra 
meddela honom de underrättelser, eller rättare sagt de vinkar, som herr 
Medenberg givit mig om tjuvbandet och om de faror, varav vi på Evershult 
möjligen hotades. När Abelcrona fick höra dessa ord, sag jag honom 
märkbart skifta färg och hans ögon stirrade på mig. Han sprang upp. 'Vi 
måste skynda att resa till Evershult!' utbrast han. 'Försiktighetsmatt 
måste tagas där ute, och genast. De vinkar, du fått, hava säkert sin 
grund. Jag börjar se igenom planen av en förskräcklig anläggning! Just nu 
tycker jag mig börja begripa meningen av vissa underliga ord, liknande 
hotelser, dem Zeyton under vart samtal nyss lät undfalla sig.' Jag blev 
bestört över min mans ovanliga oro. Vi läto genast spänna före och avreste 
if rån Jönköping tillsammans. Under det att vi åkte, tilltog min mans oro 
ännu mer; han tycktes ana, att anfallet på Evershult kanhända redan var 
börjat. Efter några mils resa fattade han, vid ett hästombyte, hastigt 
sitt beslut. Det var om aftonen; vara småflickor skulle hava lidit för 
mycket av att fortsätta den brådstörtade färden genom natten; han lät 
därföre dem, och mig hos dem, dröja kvar för att vila, medan han själv tog 
hästar och reste, så sent på kvällen det var, ensam hem till Evershult för 
att träffa anstalter till gårdens säkerhet. Den olycklige! och vi 
olyckliga! Han kom för sent för att rädda Evershult, men för bittida för 
sig själv. Hade han icke avrest denna nattifrån oss, så skulle väl 
gården hava blivit ett rov för lågorna ändock, men han själv --o min Gud! 
min Gud!--och vi!"



Medenberg ryste.



"Gud har så velat," slöt fru Abelcrona och blickade med resignation emot 
höjden. "Underbara skickelse!"



Jag kan säga, vidtog den främmande, att den underrättelse, jag kom att 
giva fru hovmarskalkinnan, blev orsaken till den brådskande skyndsamhet, 
varmed herr hovmarskalken skyndade sin egen hemska undergång till mötes. 
Jag fasar vid denna tanke, och vid vad jag har gjort. En mörk ande har 
handlat genom mig: jag har utan att vilja det, utan att ana det, varit 
redskapet åt honom, o min Gud! och Nickolson--



"Den olycklige unga mannen? Jag har genom brev från min man, under min 
frånvaro vid Medevi, fått veta, att han dränkt sig. Jag har mycket 
beklagat honom; ty jag känner något om honom, och ännu mera om hans 
beklagansvärda, stackars mor."



Nickolsons död var uppdiktad, fru hovmarskalkinna. Han 
lever, vid Gud! han har varit ganska verksam. 
Och likväl, fortfor Medenberg, kan jag icke neka, att jag med stort nöje 
hör fru hovmarskalkinnan tala utan så mycken vrede, som han kunde 
förtjäna, om honom; och i synnerhet önskade jag höra något om hans mor, 
och om andra hans släktingar.



"Herr Medenberg," avbröt hon, "vi äro här inne på ett hemlighetsfullt 
ämne; men då jag märker, att herr Medenberg redan vet så mycket om dessa 
släktförhållanden, så kan jag gärna tillstå, att grevinnan Celestine 
aldrig varit lycklig; och min annars så oförgätlige man har jag aldrig 
kunnat gilla i avseende på vad han åtgjort till Zeytons giftermål. Var 
människa har sina åsikter; Abelcrona var vida äldre än jag; han såg livet 
under andra färger, och önskade hava sin systerdotter försörjd. Jag 
glömmer aldrig den dag, då i Evershults förmak vigseln firades emellan 
tvenne väsenden, som aldrig förenades till själen. Abelcrona var därtill 
den förnämsta orsaken."



På Evershult alltsa skedde det! utbrast Medenberg för sig själv. Denna 
gärning? den skulle till sluts kunna hava bestått uti någonting annat, än 
blott begäret att röva penningarne? Det skulle kunnat vara en dold, en 
långsam hämnd? Så har av den till oäkta gjorde sonen brandfacklan blivit 
kastad i själva det rum, där akten firades, som----o, förlåt mig, fru 
hovmarskalkinna, jag förföll i tankar.



"Men säg mig nu," avbröt hon i sin ordning, "vad vet då herr Medenberg om 
Nickolson? Huru har han blivit räddad ur sjön?"



Räddad ur vattnet, ja. Men han är ännu långtifrån räddad från det, som 
värre är. Hör mig--



Medenberg berättade nu för fru Abelcrona hela händelsen på Aronfors, och 
slutade ej förrän han omtalat äventyret i berghålan, jämte det slutliga 
uppträdet hos "gubben vid Hålkroken", där han bekom skrinet; och vid dess 
öppnande ej blott vann de ifrågavarande penningarne, utan även en 
brevpacke, som genom utanskriften visade, att den tillhörde herrskapet 
Abelcrona.



"Litet efter sedan jag kommit i besittning av allt detta," tilllade han, 
"hörde jag Göran Edeling framträda ur skogen med alla dem han vunnit på 
sin sida, och fången mittibland de övriga. Vi rådslogo nu om sättet huru 
vi skulle färdas. Vi befunno oss på långt avstånd ifrån denna socken, 
varuti det nedbrända Evershult ligger, ävensom Aronfors och Karmansbol. Vi 
beslöto dela oss, och resa i olika partier. Jag bekänner, att jag av flera 
skäl önskade göra fru hovmarskalkinnan min uppvaktning, innan jag 
återvände till själva Aronfors. Tillåt mig att nu vara fullt uppriktig! 
jag ville till förevändning för detta besök använda det brevpaket jag 
funnit hos rövrarne, och som jag hade rättighet att återlämna till sin 
ägarinna. Men egentligen var min avsikt--min nådiga fru 
hovmarskalkinna!--att få inträda närmare i en för mig högst dyrbar 
bekantskap. Jag nekar icke, att jag för mänsklighetens skull något 
intresserar mig för denna Nickolson, så till vida, att, skulle han kunna 
räddas för ett bättre liv, så vore det mig kärt. Han ligger ännu gömd där 
borta i skogen, vårdad av gubben och gumman vid Hålkroken, en av bandets 
förnämste tjuvgodsgömmare. Denna Joakim är avskyvärd som sin far; dock är 
han det endast i andra hand, vilket i mina ögon ej betyder så litet. Och 
hos honom finnes en fördold blomma, en ännu levande gnista, som är hans 
mors minne i hans själ, och som--jag bönfaller för den 
eländige!--förtjänar att frälsas från slutlig undergång. Själva hans far, 
greve Zeyton, tyckes, utom sina mörka naturanlag, egentligen hava blivit 
ett missfoster endast därigenom, att--"



O min herre, tala icke därom! jag önskar Abelcronas minne heligt. Och även 
han--herr Medenberg, tro mig! --min förlorade man gjorde visst ingenting 
annat för sin systerdotter, än vad han ansåg rätt och nyttigt.



Alexander såg åt sidan och sökte ett ämne för att i sitt svar undvika allt 
bittert, som skulle kunna kasta ett mörkt skuggskimmer över den döde. "Vem 
här i världen har väl alldeles orätt?" viskade han. "Människorna förstöra 
varann, bliva brottsliga och olyckliga, under det att till sluts kanske i 
grunden talat var och en, om man vill se honom billigt och ur sitt eget 
ljus, har rätt? skulle man icke kunna säga så? Finnes då ingen tråd, som 
leder oss ut ur denna förfärliga labyrint, där alla hava på sitt vis 
rätt--och ändock fördärva varandra? O min Gud! mitt hjärta säger mig 
likväl, att en utgång, en hjälp måste finnas. Jag tror till och med, att 
jag skulle kunna nämna denna hjälp vid namn. Men förlåt mig, fru 
hovmarskalkinna! jag har varit ohövlig nog, att låta förirra mig i 
fantasier. Varom talade vi? Ah--jag har ännu glömt berätta en ganska 
viktig sak. Jag medför icke blott denna lilla brevpacke, som jag härmed 
får äran återlämna, utan tillika en betydlig penningsumma."



Penningar? Vad vill det säga?



"Fru hovmarskalkinnan påminner sig lätt ur vad jag redan berättat, att 
första orsaken till mitt besök hos greve Zeyton och därifrån hos 
Nickolson var, att, om möjligt, kunna återbekomma de från min patron, 
kapten von Mekeroth, tagna penningarne vid Aronfors' bruk. Under 
händelsernas lopp hava emellertid dessa medel kommit i herr hovmarskalken 
Abelcronas ägo, såsom betalning av en revers, vartill Zeyton använt dessa 
medel. När slutligen Nickolson för andra gången tog dem, så tog han dem ju 
i själva verket ifrån herr hovmarskalken? Jag har nu genom det äventyr, 
jag omtalat, fått dessa penningar i min makt, och jag håller dem här i min 
hand. Fru hovmarskalkinnan inser visserligen av det föregående, det min 
mening måste hava varit, att kunna återställa dem till min kapten,ifrån 
vilken de ursprungligen blivit stulna. Men jag tillstår, att jag sedan 
råkat i stort tvivelsmål, om jag bör återgiva honom dem. Jag har därföre 
besökt fru hovmarskalkinnan först, innan jag vänt tillbaka till Aronfors. 
Se här--"



Min herre?



"Ja, min nådiga fru hovmarskalkinna! Här ligga dessa olyckliga 2500 rdr 
bko (Medenberg uppräknade sedlarne och lade dem på bordet). Säg mig 
uppriktigt, kunna vi väl i själva verket anse dessa penningar tillhöra det 
Mekerothska huset?"



Utan tvivel: de togos ju ur Aronforska brukets kassakista?



"Det är sant; men när hovmarskalken Abelcrona av grev Zeyton emottog dem 
såsom gäldande av sin fordran hos honom, visste han alldeles icke och 
behövde icke veta, varifrån penningarne förskrevo sig. Nog av, att när han 
lämnade Zeyton reversen kvitterad och däremot fick medlen i sina händer, 
voro dessa medel sedan utan tvivel herr hovmarskalkens gods och ingen 
annans."



Jag kan icke neka det.



"Nar de nu för andra gången stulos, så togos de ju ifrån honom och ingen 
annan?"



Det ser nästan så ut.



"Finner icke då fru hovmarskalkinnan, att jag bör återställa dem till herr 
hovmarskalkens arvingar, och icke till kapten von Mekeroth: ehuru jag, 
sanningen att säga, betraktar mig själv i stor förlägenhet om vad jag 
skall säga honom, då jag kommer hem, och såsom resultat av den resa, jag 
för hans räkning företagit, berättar honom, att jag visserligen lyckats 
återerövra hans förlorade och i denna stund honom ganska angelägna 
penningar; men att jag på vägen funnit grunder, att giva dem ifrån mig åt 
en annan."



Det går alldeles icke an! Tag dem, min herre; för Guds skull, tag 
dessa sedlar och lämna dem till herr kapten August von Mekeroth!



"Men det kan jag med gott samvete omöjligen göra. De. skulle då vara, att 
fru hovmarskalkinnan behagade skänka honom dem, såsom en pur gåva. Men jag 
måste berätta honom förloppet; och då jag nalkas till denna omständighet, 
skall hall troligen komma utom sig vid den tanken, att såsom present-- 
vore det ock ifrån den älskvärdaste hand--erhålla vad han anser för sin 
onekliga rätt. Jag känner mannen och hans retliga nerver. Jag hemför 
hellre ingenting, än jag hemför något, som gör honom ursinnig."



Denna belägenhet är svår. Jag begriper icke, jag kan icke alls utgrunda 
vilken dessa penningar med rätta tillhöra!



"För övrigt måste jag göra uppmärksam på, att om även fru hovmarskalkinnan 
för egen person skulle, för att slita frågan, känna sig villig att 
bortskänka medlen åt min kapten, så är de omyndiga barnens--de tre 
älskvärda fröknarnes, som nyss gingo ut--med få ord, deras rätt, såsom 
arvingar efter sin goda far, för nära trädd."



Men, min herre, ifall penningarne äro Mekeroths, så äro de ju varken mina 
eller mina barns?



"Ifall, ja. Men emedan de nu verkligen voro herr hovmarskalkens, så--"



Fru Abelcrona uppsteg under stor rörelse. Hon gick till sin skrivbyrå, 
framtog papper, lack, sigill och en papperssax av skönaste slag. Utan att 
säga ett ord gjorde hon ett konvolut, lade de 2500 r:drna däruti, 
förseglade alltsammans, åsatte sitt adliga, vackra sigill, och skrev 
utanpå: Penningar, som tillhöra ingen. Är min herre nu nöjd? sade hon. 
Månne icke denna utväg är den lämpligaste?



Medenberg betraktade utanskriften och anmärkte: "detta blir da en död 
fond: den skall ingen ränta bära inom sitt konvolut, och ingen skall hava 
gott därutav."



Så gärna kunde de hava varit kvar i skogen hos skälmarne, så hade de dock 
kommit någon till godo--icke så, min herre?



"Nej, så menar jag ändå icke. Och, när jag tänker rätt efter, så gives 
ingen bättre utväg än denna. Gud föreser väl medlen. När jag kommer hem 
till min kapten, skall jag troget berätta honom, att det fogat sig så, att 
jag verkligen uppsnappat hans mynt, men att det tillika fogat sig så, att 
han ingenting får därav."



Detta gör mig högeligen ont, anmärkte fru Abelcrona; och jag har 
själv tillbjudit herr Medenberg att giva dem åt honom. Men då min herre 
bevisat mig, att detta icke går an, så finnes intet annat sätt, än att 
låta någon tredje--till exempel domaren i orten, eller Guds 
skickelse--avgöra emellan oss, vem det förseglade slutligen bör tillhöra.



"Domaren? Då är jag mera fallen för Guds skickelse," svarade han. "Fru 
hovmarskalkinnan skall få se, att----ty jag har en odödlig förhoppning på 
Guds heliga försyn i allting; och det har aldrig slagit mig felt i all min 
livstid. Var så god och göm det förseglade under tiden."



Nej, min herre, var så god själv. Herr Medenberg är opartisk. Vem ock en 
gång i världen dessa penningar skola tilldömas, så kunde de väl dock 
aldrig komma att anses för herr Medenbergs. Behåll dem således!



"Nåväl, jag skall gömma dem. Gud give, att jag nu också så säkert visste 
vad jag skall säga, när jag anländer hem till mitt bruk."



Enligt de sista underrättelser, jag genom andra sockenbor fått ifrån 
Aronfors, svarade hon, skall där icke stå så alldeles fullkomligt väl till 
nu. Kaptenens sjukdom lärer icke vara god.



"Vad? den måtte dock icke hava förvärrat sig? Jag föranstaltade om 
assessor Caspersons utresaifran Jönköping."



Jag fruktar, att det onda upparbetat sig. Det kan synas herr Medenberg 
underligt nog, att jag, såsom sockenbo och gammal bekant med det 
Mekerothska huset, dock icke personligen infunnit mig på Aronfors och 
efterfrågat kapten Augusts hälsa. Min egen närvarande djupa sorg kan 
undskylla mig. Likväl må jag öppet för herr Medenberg tillstå, att ett 
annat värre skäl finnes. Det var en tid, då de bägge husen Abelcrona och 
Mekeroth livligt umgingos; och jag kan gärna, ehuru för en kort period, 
tillägga det tredje, Zeytons. I synnerhet härskade en stor förtrolighet 
emellan min goda Celestine, Aurora och mig. Jag kan berömma oss för, att 
vår förtrolighet icke grundade sig blott på det vanliga umgängesnöjet. Det 
var i sanning ett högre band, som sammanknöt oss tre. Vi hade föresatt oss 
att utföra någonting, till--jag skall icke nu vidare yttra mig därom: det 
är slut. Det blev slut, detta innerliga, varma förbund emellan oss tre 
fruar, när våra mäns tvistigheter gjorde det omöjligt för oss, att träffas 
sa som förut; och en stigande köld, familjerna emellan, avbröt allt, som 
var ämnat till mänsklighetens gagn.



Fru Abelcrona tystnade. Medenberg såg upp. "Avbryt icke!" sade han. "Jag 
anhåller, som en nåd, att få kunskap om vad jag nu får förnimma 
blott under formen av en vink. Jag bekänner, att jag hört någonting förut, 
otydligt och besynnerligt, det är sant, men likväl en halvdragen anda om, 
att fru hovmarskalkinnan utsträckt sin ädla verksamhet till försöket, att 
utföra--vad skall jag kalla det?"



Av vem har herr Medenberg hört någonting sådant?



' Jag har träffat en flicka, som heter Ellin från Dädemohult."



Hovmarskalkinnan log. Men hastigt återtog hennes ansikte ånyo sin lugna, 
resignerade, i biblisk mening sköna hållning. Ellin är en god flicka! sade 
hon.



"Jag har talat icke så litet med denna flicka," inföll Alexander; "hon är 
den, som mest förmått mig, att, därest jag kan, uträtta något gott för den 
förlorade sonen."



Jag vet, att hon vill Nickolson väl, och hon har stort skäl därtill .



"Han är hennes nära släkting. Hennes mor, trollpackan på Dädemohult, 
vill honom kanske också väl?"



Gamla Ellin? stackare! Jag hör, att herr Medenberg är ganska initierad på 
orten.



"Helt naturliga händelser hava fogat det så. Jag tillstår, att om fru 
hovmarskalkinnan icke anser mig alldeles ovärdig sitt förtroende--och 
förutsatt, att fru hovmarskalkinnan själv ännu en gång skulle önska det 
varma band närmare tillknutet, som fordom förenade grevinnan Celestine och 
fru Aurora med värdinnan på Evershult--"



Ack, avbröt hon hastigt, Evershult finnes icke mer! Det lilla ställe jag 
nu bebor här, heter Blommenäs: det ligger dock på Evershults ägor, och var 
mitt käraste sommarnöje; varföre min man lät uppbygga detta täcka, 
bekvämliga hus, likasom till ett änkesäte. Anade han det förut? Men Gud 
har så velat. Fortfar --fortfar--min herre.



"Nåväl! skulle det förbunds återförnyande emellan de tre fruarne, som en 
gång varit till, fägna fru hovmarskalkinnan att se åter knute, så är det 
icke alldeles omöjligt, att icke jag----ty öppet sagt, jag känner även 
grevinnan Celestine Zeyton, och jag är förvissad om, att ingenting skulle 
skänka hennes lidande själ en högre tröst, än att ånyo få njuta 
tillfredsställelsen av ett själfullt umgänge, som hon nödgas sakna nu. För 
detsamma kan jag även ansvara, i och för min egen patronessa, fru Aurora 
von Mekeroth."



Hovmarskalkinnan Abelcrona såg på den främmande med stora ögon. Är det 
möjligt, tänkte hon, att min själs skönaste dröm 
icke försvunnit ifrån all verklighet? Skall min ljuvaste tanke ännu en 
gång kunna leva upp och stiga fram i gestalt på jorden? Hon betraktade 
herr Medenberg icke längre som en främmande, utan såsom en frände till sin 
egen själ.



24 PHALANSTEREN.



Här är blott frågan om ordnandet av själens, likasom av det kroppsliga 
livets ekonomi, sa, att laster och brott utrotas från den törras område, 
likasom timlig brist, varje uselhet och allt eländeifrån den senares.



Hovmarskalkinnan Abelcrona steg upp, bad sitt främmande vara så god och 
icke misstycka, att hon avlägsnade sig litet, och gick därefter genom en 
dörr in i ett angränsande rum. Medenberg tyckte sig vid dörrens öppnande 
märka, att kabinettet därinnanföre hade tycke av ett skriv- eller läsrum; 
han varsnade som hastigast en nätt bokhylla, vilken ett grönt sidenhänge i 
smakfulla veck till hälften skymde; och kanten av ett runt mahognybord, 
varpå ändarne av åtskilliga ark stucko fram, mötte icke mindre hans ögon.



Herr Alexander satt i angenäma betraktelser över alla de småländska fruars 
intagande väsende, som han hitintills haft lyckan att se. "Fru Abelcrona," 
anmärkte han för sig själv, "har väl ett litet utförligare, om jag så får 
kalla det, en smula predentligare sätt, då hon talar, än grevinnan 
Celestine, vilken uttrycker sig mera fint, kort och känslofullt. Ah--se 
här ser jag ju innanför denna bokpärm hennes förnamn? hon heter minsann 
Ebba, i likhet med sin lilla yngsta dotter. Nåväl? Min fru Ebba, här, 
tycktes mig hava litet tycke av en, som satt och avhandlade, då hon talade 
(förmodligen har även läsaren märkt, att Medenberg ej hade så alldeles 
orätt i denna iakttagelse). Men jag," fortfor han inom sig, "vill alldeles 
icke lägga henne detta till last. Var och en har sitt skaplynne, sina 
former och sina egna slags blomblad omkring själens älskvärda knopp. Fru 
hovmarskalkinnan är säkert, om jag ej bedrog mig på vad jag såg när hon 
öppnade dörren ditin, lika litterär, som nånsin fru Zeyton. Men då 
Celestine--må läsaren förlåta herr Alexander, att han i sina tysta tankar 
helt enkelt och förtroligt började namngiva sina fruar blott och bart med 
förnamnet--då Celestine är litterär på ett poetiskt och tillika, fruktar 
jag, genom olyckan nervöst sätt; så är hovmarskalkinnan Ebba litteratör på 
ett mera sansat, religiöst, nyttigt och lyckligt vis. Ehuru nyss änka 
vorden--glad är hon för ingen del, det vore synd att säga--men icke 
förstörd av sorg är hon emellertid, oaktat änka. Så stor är gudsfruktans 
heliga makt över anden; och jag är i högsta grad nyfiken, att lära känna 
hemligheten av vad det kan vara, som hon har velat, men icke kunnat. Dock 
får jag säga, att av alla tre tycker jag ändå bäst om min egen patronessa: 
fru Aurora sätter jag främst. Utan någon bokkännedorn alls, är väl det 
yttre, praktiska, jordiska livet Auroras rätta hem, hennes verksamhets 
allt: men huru oegennyttigt, rent och idealiskt likväl! Hon sköter visst 
blott jordiska ämnen, men hon sköter dem såsom plikter, och härigenom 
bliva de himmelska. Auroras själ hänger icke fast vid någonting 
telluriskt, oaktat hon endast sysselsätter sig med det telluriska, efter 
hon blivit försatt i denna ställning i livet. Ack, vad jag längtar hem 
till Aronfors! Det är dock någonting täckt att se, när man i denna mening 
tager det telluri--"



Informatorn avbröts i sin monolog genom fru Ebbas återkomst. Hennes sköna 
gestalt förde sig storartat, under det hon kom, och hennes ansikte syntes 
nästan så upplivat, som en förklarads. Hon bar i sin hand ett hoprullat 
postpappersmanuskript, och under vänstra armen tvenne böcker.



Hon nedsatte sig i soffan, vid sidan av herr Medenberg, med det slags höga 
vänlighet, som instinktlikt innebar, att på en och samma gång den skönaste 
förtrolighet kunde äga rum över alla rent andliga, himmelska ämnen; men 
tillika det fullkomligaste hållande på avstånd i varje annat avseende, 
rangen själv icke uteslutandes. Hon var således den varmaste själafrände i 
en kropp av is; ehuru en ganska vacker is. Just härigenom blev likväl 
Medenberg så ledig: han kände sig fri, glad och i stånd att kunna tala med 
henne om allting, emedan intet slags fara kunde komma i fråga om någonting 
farligt: icke ens på längsta håll. Han kände, att det i detta ögonblick 
icke gavs någon mystisk region, även den dunklaste, underbaraste och 
tystaste, om vilken han ej öppet och utan svårighet skulle kunna yppa sina 
hemlighetsfullaste tankar i sällskap med ett väsen av detta slag. Man kan 
vara kvinna utan att alls vara kvinna. Man likaså. Man är då 
teosofisk. Det endaste man i sådant fall icke fullkomligen besitter, är 
grace. Men det betyder också här intet. Den tillhör något helt annat--



Medenberg hade under denna sin betraktelse väntat, att hon skulle börja 
tilltala honom. Men hon gjorde det icke. Hon satt blott och såg honom 
öppet och klart i ansiktet, likasom examinerade hon honom i sina tankar; 
och det besynnerligaste var, att hon icke nöjde sig med att skåda honom i 
själva ögonen, utan ovanför ögonen. "Herr Medenberg har mycket ortsinne," 
sade hon nu ogenerat. "Dessa upphöjningar vid ögonbrynen äro lägets--ja. 
Mycken bredd vid tinningarne: herr Medenberg har sinne för musik. Högre 
upp? alldeles, jag gissade det: mycken reflexion. Fantasiorganen är mindre 
utbildad; men här är verkligen en betydlig reflexion."



Det gick en liten kåre över Medenberg. Jag har varit fallen för att 
reflektera allt ifrån min barndom, svarade han en grand häpen, men--



"Det är klart," avbröt fru Ebba, med ett milt frenologiskt leende. 
"Reflexionssinnet har sitt säte här mitt i det högre av pannan. Herr 
Medenberg besitter detta parti ganska brett, upphöjt, väl, harmoniskt 
utvuxet. Tillåt mig--var så god, bliv icke ond--vänd örat till. Alldeles! 
jag kunde förmoda det: mycket kurage, ett stort mod när det behövs; 
men--ah, förträffligt!--intet övermod. Man kallade detta fordom mordorgan: 
orätt av Call; likasom man benämnde förvärvsinnet tjuvorgan. Det är just 
denna inbördes sig själv motverkande bildning, som för människan är den 
lyckligaste, när hon besitter fullständig oförskräckthet (denna organ är 
här till i rik form, fast väl gömd under håret) tillika med ingen grad 
överdåd--tillåt mig känna, nej! knappt något överdåd alls. Här uppe på 
hjässan framåt pannan till -- vilken veneration! Men här vid själva 
vertex-- känn! en liten nedsänkning--full brist på egenkärlek!"



Efter dessa upptäckter strålade fru Ebbas ögon av den innerligaste 
vänlighet: hon såg framför sig ett huvud av de dyrbaraste kännemärken. Hon 
fattade sakta och behagfullt Alexanders hand, såsom önskade hon trycka den 
med en änglalik vänskap. Han vågade då taga fru hovmarskalkinnans hand 
tillbaka, förde den till sin mun och kysste den vördnadsfullt, varmt.



Hans uppsyn gav likväl till känna en rodnad, lik ett barns. som undergått 
förhör i sin läxa. Vi hava förr märkt, att, ehuru mot trettio år, hade 
herr Medenberg en stor blyghet och försynthet i fruntimmerssällskap. Han 
begrep här ganska väl, att godheten emot hans huvud icke betydde 
godhet emot hans person. Ehuru academicus och lärd, hade han aldrig kommit 
att studera frenologien: hjärnan besitter ingen kateder inom någon av de 
fyra fakulteterna. Han fann sig således i början litet underlig i sin 
ställning. Men, säkert till följe av sin anmärkta reflexionsorgan, brydde 
han sig snart icke vidare därom; han slog ifrån sig den spökaktiga tanken, 
att han satt i soffan med en huvudskalle på sin hals; och han började, för 
att förströ sig, betrakta själva fru hovmarskalkinnan--i pannan.



Hon märkte det och sade hastigt rodnande: "låtom oss slå bort detta 
lappri! Det är icke för frenologi vi sitta tillsammans nu: det var om helt 
andra och viktigare ämnen, jag önskade samtala med en man, som herr 
Medenberg. Jag har icke på länge brevväxlat med våra största frenologer. 
Emellertid får jag säga, att jag sätter Schwartz ganska högt i Sverige; 
och det kan icke falla mig in att neka en så sann vetenskap sin 
verklighet. Gud har i sin skapelse varit mycket god emot oss människor, 
och jag tackar Honom djupt, som (hon strök sig med handen över hårbenan 
vid den främre hjässan) givit mig så mycken veneration både för Gud och 
människor. Mina goda föräldrar hava visst genom uppfostran bidragit till 
utbildandet härav--kullern här är icke obetydlig--men vad skulle väl de 
hava uträttat, om Gud själv icke givit org--anlaget i barnets själ? Låtom 
oss därföre vara evigt tacksamme! Låtom oss icke vara grymme, icke hårt 
tänkande emot de människor, våra likar, som hava fått allt sitt på ett 
olika sätt emot för oss, herr Medenberg!"



Alexanders tankar föllo på Nickolson. Men det var honom ännu icke möjligt, 
att få dennes bild fullt älskvärd framför sig: han nämnde honom därföre 
icke, utan sade istället: vad tänker fru hovmarskalkinnan om Ellin?



"En vacker, och framför allt en förträfflig flicka; bättre, vida bättre, 
än man skulle vänta av hennes stånd. Men med hennes stånd är det också 
icke så farligt. Jag skall snart komma till denna berättelse, ty den angår 
mig och mina förhoppningar ganska nära. Hennes morfar var en utmärkt 
musiker; och-- han var vida mera än det! Han var en Guds man, en tjänare i 
den äkta sanningen."



Hovmarskalkinnan tystnade, likasom fattad av några stora, himmelskt 
intagande minnen. Spelet i hennes ansikte förändrades, och Medenberg 
märkte med nöje, huru det vetenskapliga tycket, det frenologiska, nu drog 
sig alltmer tillbaka, nästan försvann. Oförmodat, sedan hon med ett 
par blinkningar likasom gjort sig ledig från inre fantasier, vände hon sig 
till sitt främmande och frågade: "säg mig uppriktigt, vad tänker herr 
Medenberg om mig?"



Min nådiga fru hovmarskalkinna--



"Jag kan förstå: det är icke så gott att besvara. Herr Medenberg! jag 
skall med några ord yppa det själv. Här är en rulle, som vi skola öppna 
efteråt: den innehåller något om mina käraste tankar i denna värld. Men se 
här: denna bok är det Levande ordet. Och denna bibel är mig dubbelt dyrbar 
för bladen framföre, på vilka anteckningar stå av en hand, som--"



Hon visade herr Medenberg. Han betraktade en okänd stil som tillkännagav 
en äldre hand. Hon tillät honom dock icke ännu läsa innehållet, utan sade:



"Jag har en tid tillhört bibelsällskaperna, och jag låg i livlig 
korrespondans med alla i Sverige, som arbetade på spridandet av evangelii 
ljus. Min man var så god och var icke emot detta; jag försummade icke mitt 
hushåll därför. I synnerhet vördade jag högt de män, som anden givit kraft 
att framstå i landet såsom store predikanter. Jag brevväxlade med 
Sellergren i Hälleberga--vilken man! Känner herr Medenberg honom?"



Hans namn lever över hela södra Sverige i vördat minne; men jag har aldrig 
sett honom.



"Med Wieselgren brevväxlade jag ännu mer. När man hör Wieselgren tala, 
tror man sig vara framför en blixtrande och slående ljungeld. Han är vår 
tids Hesekiel."



Alexander tänkte öppna sin mun om Peter Nyman; likväl var det något, som 
hindrade honom från att göra det.



"Efter allt detta," fortfor hovmarskalkinnan, "vad tror herr Medenberg om 
mig? Tillhör jag icke det småländska läseriet månne? Är jag icke en av 
medelpunkterna, från vilka i hemlighet de besynnerliga, farliga, djupt 
märkvärdiga folkrörelser utgå, som man över hela Sverige nu talar om under 
namn a- predikosjukan?"



Herr Alexander teg.



"Innan jag redogör för min egen fråga, så se här, herr Medenberg. Denna 
andra bok, känner min herre den? eller någonting åt detta håll?"



Alexander trodde sig få se en ny och forut okänd kommentar över den Heliga 
skrift. Men det var icke så. Vid uppslåendet märkte han en fransysk stil.



"Känner herr Medenberg madame Gatti de Gamond? Nej, 
kan jag tro: denna nya författarinna och allt åt 
det hållet är i Sverige så gott som alldeles obekant ännu. Hon är 
fourierist; dock har hon i mycket mildrat och förbättrat Charles Fouriers 
system. Denna bok handlar om sättet för utrotandet av både osedlighet och 
fattigdom från människosläktet: både själens och kroppens nöd försvinna."



Vågar jag uttala vad jag tänker: fru hovmarskalkinnan är s:t simonist?



"Ne;, herr Medenberg. Jag lever och dör i tron på Kristi gudomlighet och 
hans läras himmelska ingivelse. Jag tillhör varken s:t simonisterne, 
kommunisterne, sådane de hittills visat sig i praktiken, eller Edmund 
Oens parti, socialisterne. Jag anser tidevarvets största tanke, till 
utrotande av själens och kroppens nöd från människosläktet, ligga 
förborgad i Phalans



teren--"



Phal--Phalan--



"Ja ni, mina lärda herrar, vet ännu förmodligen ingenting härom. Jag 
säger också uppriktigt, att vad namnet beträffar, så är jag icke nöjd med 
något, som smakar av besynnerlighet. Men till sin idé är Phalansteren 
alldeles detsamma, i utbildad form, som de första kristne sinsemellan 
iakttogo. Det är, i korthet, en förening, ett bolag, en institution, vari 
alla, som däruti ingått, fattiga eller rika, unga eller gamla, göra sin 
egendom gemensam, och sedan få arbeta, leva och gagna i full enlighet, var 
och en, med sin individualitets gåvor, sådana Gud givit dem, och med 
detsamtna till allas förkovran. Jorden själv bär, genom denna inrättning, 
den högsta möjliga myckenhet av frukt och närer otaligt mycket mera folk 
än nu."



Det är då till realiserandet av en Phalanstere, fru hovmarskalkinnan 
offrar sitt livs verksamhet?



"Nej, icke ändå, herr Medenberg. Fouriers plan, eller Phalansteren, har 
icke det emot sig, att den ej är förträfflig och utan tvivel skulle 
lyckas, allenast den en gång vore verkligen grundad och satt i gång. Men 
det är begynnelsen, som utgör det svåra; forsta steget, att få folk 
därtill. Härföre fordras en moralitet hos människorna, som icke änllu 
finnes: ett avsägande av falska tänkesätt, vanor, missbruk och allt detta, 
som lägger själen i osanna bojor. Systemet är således outförbart utan 
genom en för-utgående inledning, en övergångsformation i civilisationen."



Jag kan inse det. Rör hela denna fråga äktenskapet?



"Nej, det är något annat. Här är blott frågan om ordnandet av själens, 
likasom av det kroppsliga livets ekonomi, sa, att laster och brott 
utrotas från den förras område, likasom timlig brist, varje uselhet och 
allt elände från den senares.



Medenberg kände sig vid denna föreställning upplivad till högsta värme. 
Vid Gud! utropade han, åt detta håll måste all sann religion, all 
civilisation sträva. Vilken inledning därtill, vilken övergångsformation 
har fru hovmarskalkinnan påtänkt? Vilken plan? Här är jag! hela min ringa 
person--min inskränkta verksamhet--allt vad jag förmår--erbjuder jag!



Hon horde dessa entusiastiska ord själv med entusiasm. Likväl utmärkte 
allt i hennes väsende lugn, stillhet, resignation. "Då jag först inkom på 
fältet av dessa tankar," fortfor hon, "var även jag av den 
föreställningen, att sanningen vore det lättaste av allt i världen att 
verkställa, och att till utförandet behövdes blott ett slags andeligt 
förbund, ett bolag, ett sällskap, ingåendet av en förening. Det var en 
tid, då jag härom korresponderade med många: även med personer i 
Frankrike, Tyskland och i synnerhet England brevväxlade jag: mina bästa 
vanner, fruarne Zeyton och Mekeroth deltogo med mig i uppgörandet av de 
ljuvaste, de mest intagande planer till mänsklighetens välgång. Jag har 
sedan övergivit allt detta. Jag har dels måst göra det av tvång; ty våra 
män--Mannen, i allmänhet, herr Medenberg, lever vida mindre i idéernas och 
den rent mänskliga sanningens värld, ån kvinnan----jag vill icke säga, att 
våra tre män föraktade mänsklighetens väl och tidevarvets framgång, men-- 
--de voro också äldre, mycket äldre till åren, än vi, stackars tre il 
untimmer: så hade de sina gårdar att sköta, och älskade icke att 
sysselsätta sig med tänkesätt. Men, utom detta, har ock sedan ett inre och 
betydligare skäl verkat hos mig till övergivande av begäret att stifta ett 
sällskap. Jag tycker icke mera om slutna enheter. Jag älskar ej förbund. 
Men--skall jag våga för herr Medenberg göra min själs djupaste 
trosbekännelse?"



25 EN ORGANISTFAMILJS HISTORIA.



Ett förbund är någonting för stort för mig, men för litet för 
mänskligheten; alltså passar det för ingendera.



"Har jag orätt," fortfor hovmarskalkinnan, "då jag säger, att vår tids 
människor i allmänhet, präster såväl som andra, sönderfalla i två klasser, 
vad religionen vidkommer? Antingen lämna de Gud, himmelrike, människans 
högre bestämmelse, det heliga och stora alldeles därhän; låta det gå med 
själens liv och andens krav huru det vill och kan; men äro för övrigt rätt 
hederliga i yttre mening: stundom glada, stundom vreda, allt som det av 
jordiska skäl faller sig; de äro, med få ord, materialistiske och intet 
vidare. Eller ock taga de Guds och bibelns sak på fullt och brinnande 
allvar. Vad bliva de då? Jag har sett de flesta av dem antingen efter 
någon tid återfalla till det första slaget; eller och fortgå de på en 
bana, som slutar med predikosjuka, i mildare eller farligare form, men 
alltid i någon grad ursinnigt."



Medenberg förskräcktes för dessa alternativer.



"Jag bekänner," fortsatte fru Ebba, "att jag länge tillhört den senare av 
dessa tvenne riktningar. Den förra kommer jag aldrig att bifalla. Men även 
den senare, som jag förut hyllade, har ställt sig för mig i ett of
ördelaktigt ljus, i nästan ett förhatligt. Det må nu vara under den bättre 
formen, blott såsom vanligt läseri, eller under den vilda och vansinniga, 
såsom chorea, kramp eller predikosjuka; jag tillstår, att jag kan icke med 
det, jag finner det icke grundat i Kristi ord, eller i hans rena, upphöjda 
vandel. Men säg mig nu, vart skall väl en människa vända sig, som varken 
vill vara materialist, ej heller andlig på det gängse sättet? Jag tillhör 
en mycket liten och inskränkt sekt, mänsklighetens. Jag känner mig mycket 
ensam; men jag kan icke annorlunda, och jag har intet däremot."



Vi äro åtminstone två! utropade Medenberg med lågande Ögon. Ty jag--jag 
tillhör också denna sekt.



"Vore jag karl," fortfor fru Ebba, "så skulle jag utan tvivel resa till en 
främmande världsdel, till Australien, där en evig vårhimmel tronar över 
det sköna Adelaides land, eller till Guyana. Men jag är kvinna, jag måste 
bliva där jag är, jag blir kvar; och jag tänker fortsätta med min lilla, 
obetydliga umgängeskrets, mänskligheten."



Men varföre har fru hovmarskalkinnan lämnat tanken på stiftandet av ett 
sällskap eller förbund till människornas väl? Däruti skulle jag vilja 
medarbeta! jag ville offra natt, morgon och dag däråt.



"Ett sällskap? en förening? Jag hoppades länge på kraften av sådana 
företag; men jag gör det icke mera. Ett förbund är någonting för stort för 
mig, men för litet för mänskligheten: alltså passar det för ingendera. Det 
finnes ett tredje. Jag säger icke, att det är det rätta för andra, vilka 
kunna hava en högre förmåga, än jag: men det anstår mig. Jag återkommer, 
därigenom, under min senare ålder, till vad som stod skönast för mina ögon 
i min barndom."



Huru skall jag förstå detta?



"Får jag berätta herr Medenberg en organists historia? I en av 
Östbo-härads socknarne, icke långt härifrån levde en gång en man. Han är 
nu död; men jag såg den underbara gubben i min första ungdom. Jag vill 
tala om honom under namnet Nicolaus, såsom han egentligen hette, ehuru han 
bekom ett tillnamn sedan, varunder han blev något mera bekant. Mycket känd 
i världen blev han aldrig. Endast de, som ägde ett själens öra, och hörde 
honom spela sin fattiga orgel, så dålig den än var i den lilla småländska 
landskyrkan, de kunde sedan icke glömma honom mera. Herr Nicolaus började 
med att vara bondson; men såsom gymnasist, student, en liten tid 
underofficer och slutligen organist, kallades han herre. Det var en man, 
som visste mycket, men kunde bliva ingenting."



Han var student? blev han aldrig magister?



"Nej. Han blev ingenting och kunde ingenting hli. Han förstod nästan allt, 
och dugde dock till intet, så, som man vill hava det i världen. Han drogs 
med den största olycka på jorden."



Vilken, o Gud?



"Han ville, att allt skulle vara rätt och gå rätt till. Han fann icke rätt 
pa det rätta i någon av vetenskaperna; så övergav han studierna med 
dem. I tjänster och göromål ville han ingenting annat göra än det rätta; 
så stötte han alla människor, och måste övergiva varje tjänst. Lyckligtvis 
kunde han spela psalmer. Man förlät honom ändock, att han spelade sin 
koral rätt efter noterna. Så långt gick man; och så fick han slutligen en 
liten organisttjänst. Han levde lycklig och nöjd med den till sin död."



Och hans själ, undanjagad överallt för det rättas skull, upplöste sig i 
musik? Ett himmelskt öde.



"Han var organist i den församling, där jag föddes och bodde hos mina 
föräldrar, som barn. Det var mitt högsta nöje att höra och se den 
märkvärdiga gubben. En hög, stolt gestalt; lång, som den kronobergska 
rasen brukar vara. Och dock så mild, när man fick bli hans närmare bekant. 
Om vardagarne umgicks han mest med barn och blommor: med de förra under de 
timmar, som tjänsten i sockenskolan fordrade, ty klockaren i församlingen 
dugde icke till skolmästare; organisten, herr Nicolaus, hade därföre 
åtagit sig att göra denna hans syssla för sitt nöjes skull; med de senare 
roade han sig ute i skog och hagar. Om vintern satt han inne. Men när 
någon hälsade på honom och hans familj i den lilla stugan, som utgjorde 
organistbostället, så var man säker om att få höra de vackraste sagor 
förtäljas. Han berättade icke blott historier om människor och världsliga 
händelser, utan även om Gud: det mystiska liv där anden får leva och där 
rätt får rå. Då var den värld, han skildrade, så färgrik som Eden: man 
häpnade, man kunde endast lyssna: ljudet av det skönaste språk trängde 
från hans läppar till djupet av åhörarens själ. På mig och på månge har 
denna man verkat, ehuru han intet sällskap grundat, ingen sekt gjort, 
ingen församling, intet förbund, ingen sluten enhet. Han har haft 
inflytelse på mig, såsom solen och himmelen om dagen, såsom månen och 
stjärnorna om natten, vilka icke heller stifta någonting, men utströ sin 
verksamhet över jorden, mystiskt och ändå klart, likasom Gud nedstrålar i 
själens värld hos en troende människa. Herr Nicolaus ansågs av alla äldre 
och klokare i socknen såsom en fantast. Dock lät man honom oantastad spela 
sina koraler om helgdagarne, och, när han dog, hade man icke emot, att han 
på kyrkogården fick sin plats näst bakom de klockares, som levat och 
verkat i tiden innan församlingen bekom orgelverk. När jag själv blev 
äldre, vek den fattiga gubbens minne mycket bort ifrån mig: ett barn av 
stånd kan på landet få hava många slags bekantskaper, men det uppväxande 
fruntimret kommer mer och mer in i sina föräldrars krets och deltager 
slutligen i ett högt umgänge. Det är först nu, sedan min man dött 
och jag sett så många stora utkast, så många stolta tankar falla till 
intet, som mitt minne och hjärta återvakna till den förtjusning, varav jag 
lågade som liten flicka."



Denna underbare herr Nicolaus hade väl också barn?



"Det är dit jag nu vill komma. Den fattige organisten kunde vara gift. Han 
ägde ingen son, men tvenne döttrar. De voro hägge mycket äldre än jag; men 
då jag som liten fann mitt så kära nöje uti att besöka deras lilla stuga 
vid kyrkogårdsmuren, så blev jag också sedan aldrig i min levnad fullt 
främmande för organistfamiljen, ehuru min egen ställning i livet gjorde en 
mindre tät bekantskap naturlig; utom att också åldern och många 
omständigheter sedermera satte oss på stort avstånd ifrån varann."



Jag kan gissa det.



"Organistens bägge stackars döttrar blevo icke lyckliga, herr Medenberg. 
Svärmiska till själen, som sin far, blevo de tillika utmärkt sköna, och 
voro--kvinnor. Vart skulle de fly? Vad skulle de bliva? Varken bönder 
eller herrskap voro de; men offer för båda partierna, såväl det undre, som 
övre. Den äldsta, Ellin, blev hustru åt en bonddräng, som efter få års 
ansträngt levnadssätt, i sällskap med sin maka, såsom torpare på ett litet 
ställe gick under för utskylder och dog. Torparänkan Ellin flyttade 
därefter med sin lilla dotter Ellin ifrån den ena backstugan till den 
andra, och kom omsider till Dädemohult. Hon går och gäller för en 
trollpacka, emedan hon ofta visar sig ganska bister, och man tror att hon 
kan spå. Egentligen våller henne ingenting annat, än att hon är organisten 
Nicolaus' dotter: hon andas ur hans själ, och dragen i den mystiska 
gubbens anlete stå märkbart tecknade i hennes eget ansikte. Man är 
underlig under dessa villkor, herr Medenberg, man vet mer än världen vet, 
man är ett troll. Ett sådant slags kvinna är den unga Ellins mor. Hos 
denna flicka igenkänner jag morfadren mest: och jag kan säga--men det hör 
icke hit."



Jag ber! jag anhåller! avbryt icke. Denna flicka har intagit mig på det 
högsta, och om mycket hos henne önskade jag få upplysning.



Hovmarskalkinnan fortfor: "Ellin har alltid varit välkommen i mitt hus, 
ehuru jag endast sparsamt kunnat bevisa henne mina välgärningar och ej 
alltför ofta låta henne besöka Evershult. Ty min man hade en stor ovilja 
emot allt folk av detta slag. Han påstod, ehuru utan säker grund, att den 
gamle orgelspelaren



Nicolaus i sina dagar ursprungligen förskrev sigif
rån finnarne, och icke egentligen vore smålänning till sin primitiva börd. 
Vad angick det oss? Vad gjorde det i sig själv? Om han också härstammade 
ifrån något folk på finnskogarne, på den vilda, stora utmarken, skola 
hans barn plikta för det? Men min man hade också andra skäl, tror jag. 
Det är en sanning, att under det tidskifte, då jag i förbund med Celestine 
och Aurora svärmade för tanken, att göra någonting enskilt till 
uppbyggelse åt människorna här i världen, under vilken period jag också 
själv var mycket fallen för läseri, hade just på denna Ellin mina ögon 
fallit, såsom på ett gott redskap i Guds hand, att skicka ut ibland 
allmogen. Detta såg min man, kunde icke fördraga det, avhöll så mycket han 
kunde Ellin ifrån mig, och sprängde snart hela de 'tre fruarnes sällskap', 
såsom han skämtsamt kallade oss. Jag fann snart, att han hade rätt i 
avseende på Ellin. Då jag, genom händelser på andra orter gjord uppmärksam 
på läseriets ytterligheter, blev hemsk och uppskrämd för 'predikosjukan', 
så vart jag själv också angelägen, att åt Ellin, min adept, giva en annan, 
en högre stämd, en bättre religiös riktning."



Nu, utropade Medenberg, förstår jag denna flickas ord till mig under vår 
vandring i skogen. Hon var ingen vän av läseri, för ingen del; och likväl 
så upprymd, så högt stämd för det himmelska! och för människors väl. Jag 
kunde icke för mig uttyda gåtan av denna motsägelse då.



"Jag tror, min herre, att denna vändning är mitt verk. Gud hjälpe 
emellertid flickan stackare! Det är icke gott, icke lätt i hennes stånd, 
och knappt i något, att hava en eldsjäl, sådan som hon ärvt ifrån sin 
morfader och sin mor."



Gud har nog sin famn öppen även över henne; och fru hovmarskalkinnans 
plikt är också, att icke lämna henne alltför mycket ur sikte.



"Nu, nu, sedan jag blivit min egen, kan jag utan svårighet göra det. Jag 
skall draga både Ellin och hennes mor nära inom min krets. Så mycket som 
på mitt bistånd kan ankomma, skall intet hägn fattas dem."



lag tackar i en okänds namn.



"Var är Ellin nu?"



jag förmådde henne att ofördröjligen begiva sig hem till Dädemo och lämna 
Nickolson, vilken hon nödvändigt ville vårda och "frälsa", såsom hon 
yttrade sig. Först, sedan jag på det högtidligaste lovat henne, att göra 
allt för hans räddning och flykt till ett annat land, gav hon sig 
tillfreds, och följde Göran Edeling jämte det övriga tåget på 
hemvägen, under det att jag tog en särskild kosa, för att innan min 
ankomst till Aronfors, först få träffa fru hovmarskalkinnan. Jag hoppas 
således nu med säkerhet, att den svärmiska flickan befinner sig hos sin 
mor eller åtminstone i sin hemsocken. Nickolson ligger gömd i den där 
skogen långt härifrån, såsom jag förr berättat. Han väntar mig där, och 
vårdas under tiden av gubben och gumman vid Halkroken.



"Olycklige Nickolson!" utbrast fru Ebba, och en tår glänste i henlles 
ögonlock.



Fru hovmarskalkinna! en del av organistfamiljens historia återstår för mig 
att få utbedja mig. Den underbara koralspelar ens andra och yngre dotter?



"Ja, vi äro där nu. Herr Medenberg, hon hette Joachima; ett ovanligt namn, 
men som hennes far mycket älskade. Hon var Dädemohäxans yngre syster."



Jag känner något a- den olyckliga Joachimas händelser. Det är ju hon, som 
blev greve Zeytons offer?



Hovmarskalkinnan såg ned. "Jag vet icke, om jag skall våga utsäga ett så 
hårt ord," yttrade hon med en djup suck.



Medenberg skådade på henne med förundran.



Fru Ebba fortfor: "för sanningens och rättvisans skull --gubben Nicolaus 
står i detta ögonblick för mina ögon, och jag kan icke av undseende för 
någon låta bli att uttala v ad jag tänker--det var icke Zeytons ofter hon 
blev, herr Medenberg. Visserligen var han brottslig och felaktig; och hon, 
sin faders dotter, föll, om man så vill kalla det, för sin lågande sjals 
varma tycke. Zeyton. med alla sina avskyvärdheter. i senare tid, beskrives 
dock av alla som en bildskön man i sin ul-gdom: en man av starkt uttryck. 
Han förälskade sig i organistens dotter: Joachima försvann ett år, man 
visste i socknen icke vart, men jag vet med säkerhet, att hon bodde dold 
på Karnlansbolshus, hos Zeyton. Hon dog där, och--troligen--ligger hon där 
begraven. Hon var på sin tid hela denna bygds största skönhet, därom har 
jag hört med visshet. Hennes försvinnande och slut utgör en hemlighet, 
känd av ganska få. Det blev av denna unga kvinna, ur den fattigare hopen, 
vad det så ofta brukar bliva i denna värld. För Joachima var det så 
mycket värre, som hon på visst sätt tillhörde ingen klass, och hade stöd 
av ingen. Hon stod över bönderna i bildning och tycke; vad under då, att 
hon med brinnande kärlek fäste sig vid den ridderlige, unge, stolte 
'engelsmannen' (såsom Zeyton då kallades), och som omfattade henne 
själv med en eld, alltför väl svarande emot hennes egen. Likväl stod hon 
under herrefolket; och så hände, att organistens dotter ej fick erkännas 
för Zeytons maka. Hon skulle förvissna dold: hon skulle bliva det hon 
blev. Dock är det min uppriktiga övertygelse, att Zeyton den tiden icke 
haft försyn för att gifta sig med henne, om icke--"



Store Gud, vad hela denna berättelse förfärligt sammanstämmer med vad jag 
fragmentariskt hört förut av en annan mun !



"Av vems? Dessa händelser känner ingen, de utgöra familjehemligheter. "



Men jag har hört dem--



"Av?"



Den olycklige sonen.



"Ha--Nickolson?"



Och nu--nu förstår jag vad fru hovmarskalkinnan menar. Skall jag våga 
utsäga det? Det var icke Zeytons offer, som Joachima blev. Hon blev offret 
för en helt annan.



"Ja. Abelcrona var den, som förmådde Zeyton till uppskov med bröllopet, 
och han avböjde slutligen alldeles grevens gifte med den olyckliga 
Joachima. Min man och Zeyton voro vänner då. Min man hade en 
systerdotter."



Stackars grevinnan Celestine! och vad har hon vunnit härpå?



Hovmarskalkinnan skakade sakta sitt sköna huvud: en tår nedföll på hennes 
hand. Hon vände sig åt sidan och hördes viska: "stackars Joachima."



Alexander tillade rörd: och vad vann väl greve Zeyton härpå? vad har väl 
själva herr hovmarskalken vunnit?



"O, min herre, för denna gärnings skull ligger Evershult i aska nu, och 
min man--blev ett offer för lagorna. Jag vet och ser allt. Det var 
Nickolsons hand! Store Gud----jag förmår icke kasta sten på den hämnande 
sonen. Ett vet jag: att jag avrådde, med allt vad i min makt stod, avrådde 
jag det steg Abelcrona tog för Celestines lycka. Men så har han gruvligt 
fått plikta! Att levande förgas i lågor--grymma fasa! Min man, min man, i 
vilken region av livet återser jag dig en gång?"



Fru hovmarskalkinna! ett ord till tröst, om det är någon, kan jag säga 
här. Hovmarskalken dog icke i lågorna.



"Vad vill det säga?"



Jag känner hela denna händelse av Nickolsons egen mun. Hovmarskalken 
stupade för ett skott, innan gården ännu var antänd. Blott hans lik brann 
på detta rysliga bål.

"Han föll då för en kula--av Nickolsons hand?"



Nej; icke heller det. För Nickolsons skull är det min skyldighet att 
omtala, det han, oaktat all sin harm, sin vilda hätskhet emot 
hovmarskalken, dock yttrade sig ganska milt, nästan sorgset och 
ångerfullt rörande hans död. En av de övrige bovarne var den, som sköt på 
hovmarskalken. Nickolsons hela och enda syfte gick blott ut på att bliva 
mästare av dessa penningar. Och dem--min fru--ville han hava för sin mors 
skull; förstar någon denna gåta? Men jag har den av en skön och trovärdig 
mun, den unga Ellins. Han ville äga penningarne såsom medel att komma 
över till ett annat land, och där få börja en ny vandel, till tröst och 
frid för sin mors ande.



"För sin mors ande? Denna tanke har Nickolson fått av Ellin."



Jag tror det. Men--också han själv har en gnista av sin moders och sin 
morfaders själ. Jag är övertygad därom. Jag ursäktar honom aldrig; men mig 
är icke givet, att fördöma honom. Jag har nyligen sett honom i en trasig, 
utmärglad och förfärlig skepnad. Dock, vid Gud, också i denna förlorade 
själ kan ju finnas en gnista?



"Han är Joachimas son."



Tillåt mig då en ödmjuk fråga, min nådigaste fru hovmarskalkinna. Om det 
verkligen skulle lyckas mig, att kunna rädda denne yngling undan fördärv 
och död, vill då fru hovmarskalkinnan lova mig, att icke, av hämnd eller 
skyldighet för sin mans skull, lägga sig däremot? Om jag kan behålla honom 
undangömd, vill då icke fru hovmarskalkinnan låta framdraga honom, för 
att genom den stränga rättvisan, sådan hon är. göra honom för alltid 
förlorad?



"Och detta frågar herr Medenherg mig?"



Jag tackar Guds ande, som gjuter nåd och förbarmande i en själ, vilken i 
detta fall annars kunde hava rätt, såsom det heter, att fördärva sin nästa 
intill döden. Jag är själv fattig och en annans tjänare; men jag tror 
ändock, att jag skall förmå upptänka en utväg, att få den olycklige ur 
landet. Jag vill nämna något, som jag väl icke vet med full visshet; men 
det är säkert, att under en och annan vändlling, då han och jag talade med 
varann där borta i skogen, visade hans anlete, hans ögon, hela hans 
gestalt--nu så eiälldig, trasig och förstörd--dock ett eget, besynnerligt, 
jag vill ej kalla det skimmer av hogre ljus, men en dragning åt ett 
underbart håll, såsom en gllista, ögonI-lickligt och svagt framglimtallde, 
likasom mcd önskan att få tanda Upp en ny eld i hans hela väsende. Han 
yttrade ingentillg därom i orden, och kände väl själv ingenting 
därav. Men han såg ändock så ut, vid sina tillfällen. Gud give, att jag 
blott kunde uppfinna medel för honom att komma ur Sverige, och i England 
fa börja på ett annat sätt, likasom uppstånden ur graven. Även överresan 
kostar pengar; men det skall nog gå! jag fruktar intet! Gud har alltid 
bistått mig: jag vet ingen enda av mina verkligt varma önskningar, som 
slagit felt.



Fru Abelcrona såg upp. "Emellan Nickolson och min man," sade hon, "är det 
ganska ovisst vilkendera var den andra mest skyldig. Herr Medenberg, tag 
detta!"



Hon skrev några ord på det förseglade sedelpaketet. I stället för 
"penningar, som tillhöra ingen", vilket hon med ett lätt streck strök 
över, stod där nu: "Till den förfördelade sonens hjälp: en skänk ifrån den 
döde, med bön om att få förlåtelse för vad han bröt emot sonens moder."



26 HURU EN SJUKDOM KAN BÄRA SIG ÅT.



I nästa rum fann han lilla Ulla, som stod framför en kaffekopp, doppade 
och grät bittert.



Alexander Medenberg blickade på sin värdinna med beundran och glädje. 
"Lyckas allt, som jag vill och nästan förmodar," sade han, "så skall detta 
paket icke behövas för Nickolson."



Tag det ändock så länge och göm: ingen vet försynens vägar, svarade 
hovmarskalkinnan. Se här! behåll även denna lilla manuskriptrulle. Läs den 
icke snart, det behövs ej; tag icke fram den under brådskande göromål. Den 
innehåller några uppsatser. De äro ansprakslösa, och kunna roa herr 
Medenberg vid någon ledig stund. Läs även vid tillfälle denna bok av 
madame Gatti de Gamond. Jag tänker icke numera på någon Phalanstere: jag 
har inga planer, vill intet sällskap. Men det är säkert intressant för en 
människa av själ och ande, som herr Medenberg, att en skön timme under 
lönnars skugga sitta på en fridfull trädgårdsbänk, och läsa vad en annan 
ande utkastat till livets hjälp och människans räddning i världens storm. 
Hälsa min goda Aurora och hennes man; måtte hans sjukdom förbättra sig. 
Säg Aurora, att mina gladaste dagar voro de, då jag i hennes och 
Celestines umgänge----men Gud ville förinta det; det fick icke bliva utav!



"Fru hovmarskalkinna! jag vet nu allt vad denna hälsning innebär, och jag 
skall framföra den. Det upplösta skall sammanknytas, om ock på ett annat 
och nytt sätt."



Det förtjänar det icke, det lönar ej mödan, svarade hon, med en 
anspråkslös blick, full av vördnad. Allt, vartill mina önskningar sträcka 
sig, är ett förnyat systerligt och varmt umgänge igen, utan några vidare 
planer. Jag tror att det framdeles skulle gå an, da vara män väl icke nu 
längre lägga sig däremot. Se hit, herr Medenberg! jag tog in denna bibel 
ur mitt kabinett, för att visa den gamle 
koralspelarens stil. Läs dessa ord: "var två eller tre äro församlade i 
mitt namn, är jag mitt ibland dem." Något annat slags förbund eller vidare 
församling, än en sådan, behöves icke för människorna. Och jag tillägger: 
varje annat slags skadar; ty det åtskiljer i partier, i stället för att 
förena alla sinnen med stor och sann innerlighet. Detta utgjorde en av den 
där organistens bibelförklaringar. Jag förstod den icke fordom; nu tycker 
jag mig begripa den fullkomligt. Tanken är djärv, och lätt kan den 
missförstås. Jag ville därföre icke visa något för herr Medenberg förut. 
Men om nu herr Medenberg vill, så tänk intet ont om den dödes ord; men göm 
på dem så länge, ifall de stå upp en gång. Vad jag känner mig lycklig, 
som hade alla mina egna böcker och papper forvarade här på mitt lilla 
sommarnöje, mitt kära Blommenäs, så att de icke förgingos med Evershult i 
branden. Det ser ut som om anden nicolaus tänkt på detta, och bragt det så 
till väga; ty flera minnen ifrån honom, utom denna gamla bibel, förvarar 
jag även här.



Alexander läste organistens ord, och besåg hela hans bc,k med det 
innerligaste nöje.



Hans avresa ifrån Blommenäs inträffade en liten stund därefter; ty han 
tordes icke dröja alltför länge; så väl han ock fann sig, och huru gärna 
han än längre velat gunga lilla fröken Ebba på sitt knä. Det förstås av 
sig själv, att de tre älskvärda småflickorna fingo komma in Och före 
avskedet njuta åtminstone ett ögonblicks nöje av den artiga herrn, som 
varit så hygglig och god emot dem vid Vätterstranden.



Hovmarskalkinnan följde sin avresande vän ända ut på trappan. I en stunds 
sällskap med personer av hjärta och ande glommas rangen och alla andra så 
mäktiga yttre åtskillnader. Fru Ebbas djupa sorg hade vikit, under denna 
timme; smärtan hade givit rum för dessa tankar, som äro sjalens änglar: 
tankarne på evig förhoppning om en hjälp för människan och frid på 
orden.



Herr Medenberg bugade sig, djupt rörd. Han vågade taga  
hovmalskalkinnans hand ännu en gång, och han kysste den till avsked med 
en hänryckning, som helt och hållet var den varmaste vördnads blott 
Han steg upp i sin lilla vagn, och rullade av Men de tre små söta 
flickorna stodo länge på farstubron och nickade med sina blonda, lockiga 
huvuden efter honom, så länge han syntes på vägen. Fru Ebba gick in till 
sig. Hon kände sig i en mystisk, oförklarlig stämning. Hon satte sig åter 
på sin soffa, men tog denna gång i sin hand Bulwers Zanoni. Hon lät 
i hans sällskap sin fantasi fara omkring i hundra okända världar, med så 
många andar och trollkarlar, Mejnourer, Adon-Ai's och alla outsäglige 
kaldäer. Själva Bulwers mångfald av citationer och språk, all grekiskan, 
italienskan, kaldäiskan och dessa sentenser ur tusen författare, hänryckte 
fru Ebbas själ. Men, efter en stund, lade hon likväl åter bort hela 
Zanoni. Hon runkade smått för sig själv på sitt sköna huvud. Det är dock 
blott orimligheter! suckade hon. Så tog hon i stället en bok av sin förr 
så älskade Schartau, och försökte. Jag vet icke ändå--sade hon tyst för 
sig efter några minuter, och suckade åter djupt, djupt. Icke heller detta! 
. . Men jag finner nog saken en gång; min aning säger mig det. Denna 
okände skall--



Under allt detta åkte Medenberg friskt genom skogsdungarne och över 
fälten. Jeppe Jonsson satt och körde, mera allvarsam och tyst, än vanligt. 
Sedan han förlorat herr Göran i sällskapet, hade han icke humör att språka 
så fritt. Herr Alexander älskade också, såsom vi vete, att under åkning få 
sitta i meditationer för sig själv. Man kan därföre säga, att han icke 
just uppmuntrade Jeppe till tal. Denne gjorde sig skadeslös genom att 
bruka sin "herrskapskuskspisksnärt", och han klatschade både i tid och 
otid. Likväl hade han för mycket hjärta att snärta till själva hästarne. 
Han bildade blott fria smällar i den klara, på återskall rika skogsluften; 
och hängde någon gren alltför nära fram emot landsvägen, så kan man vara 
säker, att den fick umgälla sin näsvishet.



Man nalkades Aronfors. Nu kan jag undra, om min kära Matts övervunnit sina 
koppor, sade Medenberg för sig själv. Det skall bli ganska roligt att 
aterse Ulla. Jag behöver verkligen med våld påminna mig, att jag är en 
informator; ty, mig veterligt, har jag ännu icke lärt mina elever 
någonting, om jag ock icke kan skylla mig för överksamhet i min patrons 
tjänst för övrigt. Men världen är så. Huru ofta är det icke ödets 
skickelse, att vi icke alls sköta den tjänst vi skulle?



Man var nu kommen in på Aronfors' själva ägor, och Jeppe steg av för att 
öppna en grind, varunder Medenberg tog tömmarne för att köra igenom. "Ja, 
nu kan en då riktigt se," sade Jeppe, "att bruket ingen herre har, ingen 
spektor, ty de laga icke en gång så mycket som grindarne! Det är ju ett 
helvetes tyg, herr Leksander, att öppna ett le, som allenast hänger och 
slänger på ena haken? Se hur det slinker på sned ideligen; jag är icke 
karl att öppna't."



Du bär dig dumt åt, Jeppe.

"Ja, nog är det säkert. Men, vet herrn, nu kan jag tydeligt skönja, 
att kaptenen måste vara mycket illa sjuk."



Herr kapiten von Mekeroth?



"Ja visst! finns det någon annan kapten? Nej, icke det jag tror. Men herr 
Leksander skall veta, att kaptenen, om han vore frisk, skulle icke tåla 
några trasiga grindar på sin gård. Ingenting annat på hela bruket, i 
skogen, på ängen, åkern, trädgården och fiskevattnet tog han sig nånsin 
till att sköta, utan det fick spektor Nickel göra, jämte fogdar, rättare 
och väsen. Men grindarne hade kaptenen till ett undantag för sig: dem 
skötte han själv. och, efter vad jag tror, så förstod han det. Och mången 
säger, vet herrn, att han icke begriper någonting annat alls: och det vill 
jag hålla för möjligt."



Du är en näsvis slyngel, Jeppe Jonsson.



"Förstås det. Var nu så snäll och kör igenom, herr Leksander. Sa--aj--nu 
fastnar bakhjulet i grinden! det var en sate till grind att hänga på sned, 
herre. Så, nu går det, hoppsan, kör! Men, vet herrn, jag talade med 
dekorna på Blommenäs, medan herrn som bäst var inne hos frua."



Du gör aldrig annat, Jeppe, vart du kommer.



"Ja men, vet herrn, det är nyttigt."



Det tror jag knappt.



"Jo men vet herrn vad dekorna sade? De sade, att det nu skall bli ett gott 
år på Aronfors."



Ett gott år?



"Herr Leksander tycker väl illa vara, att jag språkar, kan jag tro?"



Visst icke; i synnerhet om du talar om ett gott år och har goda tidningar. 
Vad var det Blommenäsflickorna berättade om? hade de hört något ifrån 
Aronfors?



"Det begriper herrn. I köket, vid spisen och i laggåln vet en alltid tre 
gånger mera, än herrskapet tänker på sina fina stolar ini rummen. Måtro 
det."



Nå gott, vad sade flickorna?



"Å, de sade bara, att det till julen i år skulle bliva flere juldansar i 
socknen, än förr om aren."



Så, varföre det?



"Jo för kaptenen har aldrig velat veta av dansar. Han var rädd att hans 
pigor skulle slita skor."



Nå, ja. Varföre skall det bliva gladare i år?



"Jo för se herr Leksander, om var Herre nu är så nådig och bjuder upp 
kaptenen till sig på en dans där uppe, så kan det nog bära så till, 
att vi sedan opåtalt få bjuda upp och dansa så mycket vi vilja här nere på 
bruket. Ty frun själv, om hon blir ensam rådandes, hon är en Guds ängel, 
och nekar ingen människa att vara vidlyftig."



Hade man då hört sägas på Blommenäs, att kapten Mekeroth var mycket sjuk?



"Det begrips, herre. Annars skulle jag nog veta att hålla munnen på Jeppe 
Jonsson. Jag kunde hitta på att få mig ett badd, när jag kom hem, och hade 
tålat om att Skubbetorpsgrinden var sönder. Men nu tör kaptenen icke ha 
lust att tänka på något annat trasigt le, än sin egen person."



Det skulle passa bättre för kaptenens underhavande, att de älskade honom 
och kände sin plikt, än att glädjas över hans sjukdom, avbröt Medenberg 
med en kärv ton. Det är mycket illa gjort av dig, Jonsson, att yttra dig 
på detta sätt: sätt dig upp fort igen, ditt nöt, och kör.



Jeppe lydde. Vig och hurtig, såsom en ung smålandsdräng anstår, var han 
genast i gång med sina hästar.



Sade man då där borta på Blommenäs, huru kaptenens sjukdom hade artat sig? 
frågade informatorn efter ett ögonblick.



"Vasa?" Jeppe vred om huvudet och det yviga, för en vecka sedan kammade 
håret tog under de bisarrt formade, slokiga hattbrätten allahanda 
skepnader, alltsom luftdraget behagade göra dem under den hastiga farten. 
"Hur sa? Menar herr Leksander, att sjukdomen var artig?" fortfor han.



Tig och kör, Jeppe.



"Jag tror snarare han är oartig," tillade Jeppe, och vred åter om huvudet. 
"Men efter vad jag menar, vet herrn, så pliktar kaptenen bara för sina 
gamla synder."



Sina synder?



"Förlåt mig. Det är nog obilligt gjort av mig, att språka med herrn, som 
är formator på bruket, och vet själv allting. Men kapten Mekroth lider av 
gamla sar, som nu gått upp igen, och blivit djupa som en tvärhand. Ty han 
har i sin dar varit i bataljer, förstår herrn. Det skulle ingen eljest 
tro. Kaptenen har alltid varit en god herre, vad det vidkommer att vara 
beskedlig," tillade Jeppe med en allvarsammare och ny röst. "Han slår 
ingen, bara en aktar sig före att tala om någon söndrig klynka på en 
grind. Men för att nu säga rentut, så berättade de på Blommenäs, att ett 
nytt ont stött till på kaptenen, nämmeligen, att hans hjärta blivit så 
stort, att det icke mer får rum i bröstet på honom. Det är en svår vanda, 
herre; och ingen skulle tro, att kaptenen nånsin skulle få ont av 
sådant. Men ingen är säker för att dö nu, sedan förre landshövdingen dog 
och vår sista länsman tog en ända."



Vid dessa ord svängde den lilla, lätta vagnen upp på gården.



Medenberg sag sig omkring. Allt syntes honom mycket tyst och öde. Ingen 
kom ut emot honom; ingen öppnade farstuporten.



Han steg själv upp på trappan och gick till porten; men den var läst i 
lås. Det klack honom i bröstet. Han gick i stället bort till köksdörren, 
som på sidan av huset bar ut åt det ekonomiska hållet av gården. En 
informator, som kommer hem, har rättighet att gå in igenom köket.



Han såg pigorna och själva kokerskan med besynnerliga och hemska blickar 
stiga, sitta, eller stå vid sina göromål, så tanklösa därpå, som om de 
varit upptagna av all världens tankar. Likväl sågo de icke onda ut, såsom 
annars plär hända i kök. Huspigan rensade fisk, vilket hon under vanliga 
omständigheter aldrig gjorde. Medenberg märkte lätt och med fasa, att allt 
var i olag, och han skyndade inåt rummen. I en dörr mötte han 
husmamsellen, vilken, vid anblicken av honom, slog ihop händerna och sade: 
"Gudskelov att herr Medenberg är hemma igen!" Han såg en tår gå utför 
hennes kindben och möta en stor gräddroppe, vilken glömt sig kvar där.



"Huru är det?" sade Alexander bestört och halvhögt.



Ännu är det icke slut! viskade mamsellen med en suck, som åtföljdes av 
flera.



Ifrån detta ögonblick började Medenberg gå på tå.



I nästa rum fann han lilla Ulla, som stod framför en kaffekopp, doppade 
och grät bittert.



Medenberg gick vidare inåt.



I nästa rum fann han ett antal personer, sysselsatta med skålar, 
medicinska tillredelser, flaskor, servetter och skedar. Alla sågo flitiga, 
men hopplösa ut.



Medenberg trädde vidare inåt.



I nästa rum märkte han fru Aurora sitta gratande, med huvudet lutat över 
en säng. Fönstergardinerna voro nedfällda, och ett par sidensoffdynor 
stodo resta emot karmarne vid gardinernas sidor, för att ännu mer 
utestänga ljuset.



27 STORA NYHETER I PROSTGÅRDEN.



'Å--vad är det för slag?" utbrast prostinnan, då hon såg hela det i köket 
inmarscherande sällskapet.



Hos socknens kyrkoherde, prosten Edelings, satt man en dag på 
eftermiddagen och skalade äpplen. Fruktskörden hade detta år blivit ganska 
rik; i prostinnans nyterhet saknades intet; och Maria var den, som, ehuru 
tystast, dock snällast bedrev det angenäma arbetet. Om mamma fick man 
tillstå, att hon ogärna satt länge. Hon utgjorde också förstyret, så att 
det var naturligt, att hon skulle vandra fram och åter, fram och åter, 
emellan köket, där ugnen eldades för att torka äpplena uti, och salen, där 
skalningen, klyvningen och kärnhusuttagningen med högsta omsorg utfördes. 
Prosten själv satt, med alla tidningar omkring sig och Aftonbladet i sin 
högra hand, mot ena bordshörnet Vid hans fötter på golvet, emellan honom 
och hans älskade dotter Maria, stod det stora kalfatet, överfyllt med 
oskalad, nyss inburen frukt. Vid hans armbåge på bordet tronade det 
outsäjliga stenfatet, vari alla äpplena kastades, sedan de blivit 
fullkomligt rensade; och varifrån de skulle utbäras och läggas glest och 
nätt i sina gråpapperslådor, för att slutligen av prostinnans egen hand 
sättas i ugnen, när denna hunnit lagom svalas. Skalningen förrättades av 
tvenne jungfrur, på var sin sida om mamsell Maria; och de lade alltid 
frukten nere i sina knän. Men Maria var den, som klyvde det skalade. Det 
tillät prostinnan ingen annan att göra. Det fordras begrepp för att veta, 
när ett äpple bör skäras i fyra delar eller blott i två: även måste man 
taga ut kärnhuset med förnuft; ty hafsar man, så följer ofta för mycket av 
köttet med, och blir till intes. "De krypa nog ihop ändå och bliva små, 
när de torkas," sade prostinnan; "skär nätt med knivarne, flickor, och gör 
icke så tjocka skal där! Lat icke skalen falla på golvet under stolarne, 
har jag sagt; och solka icke ned dem under 
fötterna! Vi skola torka skalen i ugnen efteråt; de äro sköna att röka med 
i rum, hela vintern; de gå nog åt. Var icke hamsiga med Guds gåvor! I 
nödfall kan en till och med tugga torkade äppelskal till smörgås: det 
smakar ganska gott, kära barn. Är ni snälla, mina flickor, och gör slut på 
det här kålfatet till fem, så står kamrer Brun på elden åt er, och ni 
skall få en påtår."



Vid dessa ord såg prostinnan med en leende fryntlighet först på prostfar, 
som väl icke gjorde sig förtjänt av någon påtår för arbete med äpplena, 
men dock läste högt ur följetongen för hela sällskapet; samt sedan på sina 
flickor, ej blott Maria, men även pigorna, vilka alltid förstodos med 
under den gemensamma titeln "flickorna", eller "mina flickor", då humöret 
var som allra bäst; och det var det alltid, när stora göromål utfördes. 
Också gingo flickornas fingrar som tangenter i ett presto. Äpplena sågo 
sig utan stjälkar, utan hud, utan snopp, innan de visste ordet av, det ena 
efter det andra; och Maria formade av dem de prydligaste, nätta små bitar, 
oftast liknande båtar, sedan kärnorna blivit borttagna genom en skön, 
långlagd avrundning: en fason, som Maria föredrog framför den tvärrunda. 
Varföre det gick så bra för henne att skära, kom mycket därav, att hon 
satt med en förträfflig pennkniv, rövad i mjugg ur Görans skrivdon. De 
bägge andra stackars flickorna hoverade med långa köksknivar, som i varje 
kvart måste ut och slipas emot spiskanten; det är icke gott att skala med 
sådana. Prosten såg ofta medlidsamt på sina pigors svårighet, höll Upp ur 
följetongen, och erbjöd att låna dem ett par av sina äldsta rakknivar, 
vilka han trodde vara vassare än köksknivarne. Men prostinnan avvärjde 
detta förslag bestämt: hon höll rakknivar oanständiga och farliga för 
flickor att hantera. I själva verket vidhöll hon detta av omtanka för sina 
pigors uppfostran. Det gör dem så gott att slita ont med dåliga verktyg, 
medan de äro i tjänst, tänkte hon. Det skall då en gång smaka dem dess 
skönare och gå dess bättre, när de bliva sina egna och få sina mäns don 
att rusta med en dag. Sådan var prostinnans grundsats.



Arbetet gick i kapp mellan de tre unga: väggurets visare knäppte sig fram 
till fem, och det sista äpplet togs upp ur kålfatet. Mamma såg på sin 
dotter med en vänlig nick. "Nu skall minsann också kamrer Brun hålla ord 
åt er!" sade hon till sällskapet. Prostinnan gick själv ut i köket efter 
kaffepannan, tog den ur askan, kom in och satte den på en tallrik mitt upp 
i hela tidningshögen. Följetongen avbröts utan nåd vid ett kom ma 
mitt i meningen.



Det förstås, att det egenteliga hade druckits r edan klockan tu: då fick 
man socker i. Nu slogos kopparne med stor noggrannhet endast halva: det 
skulle icke hava blivit påtår eljest; och nu drack man på bit, 
allasammans, med undantag av prosten, som inga rätt goda tänder hade att 
bita av socker med, och därtöle måste få sitt smält i sin kopp. I 
hemlighet slog värdinnan också hans kopp tre kvart full.



Att höra fyra fruntimmer dricka på bit, är mycket roligt. Först säger det 
knacks emellan framtänderna på den ena, så litet därefter på den andra; så 
knicksknicks emellan oxeltänderna på den tredje, som icke litar på sina 
framtänder, eller icke vill släppa till dem. Så, knocks, har den fjärde 
avspetsat sitt socker; och därpå begynner hela varvet omigen. Det knacksar 
aldrig hos alla fyra på en gång.



Flickorna voro varma, så flitigt hade de skalat: dock voro de icke 
svettiga precist, ty det blir man aldrig på landet, när man sitter. Men 
kinderna stodo röda av den livligaste färg, och det friska vitögats 
blåaktiga emalj välvde sig under ögonlocken, som klippte muntert och 
belåtet. Ingen människa tror vad en påtår smakar, sedan man varit riktigt 
snäll i tre timmar.



Maria höll just på att torka sin brors pennknivsblad emot ett 
tidningshörn, och gned det till den grad, att hon hoppades Göran skulle 
kunna formera pennor bättre efter denna händelse, än förut, då helt 
hastigt buller hördes av åkande på gården, fötter med högst ogenerade 
stövlar slogo sina klackar i farstun, dörren flög upp och Göran Edeling 
steg in. "God afton, sota far! god afton, söta mor! en puss, Maria lilla!" 
De andra två flickorna stodo och sågo på härunder.



Välkommen åter! och du har alla dina ben i behåll? sade gubben och skakade 
hjärtligt sin sons hand. Prostinnan gav sig bara tid att som hastigast 
nicka tre strålande nickar emot den anlände, och for genast av med kamrer 
Brun ut i köket. Ty nu skulle han riktigt klämmas: Göran behövde minsann 
en hel kopp. Nu var det icke nog att värma upp sumpen: nymalet slogs upp.



"Här skalar man äpplen, och det gör man rätt uti," inföll Göran. "Jag 
skall hälsa dig, Maria, lilla, ifrån----sju tjuvar har jag redan tagit."



Vad i Guds namn säger du, gosse! Har du varit i träff med rövare och 
tjuvar? utbrast prosten häpen.



"Ja, det är sant, min far vet ingenting. Vart tog mamma vägen? Jag 
nar mycket att berätta: stora, stora saker. Nu är jag på den grönaste 
kvist! Men vart f n tog gumman vägen? För er omtalar jag ingenting, utan 
att hon är med och får höra. Hon är väl i köket, kan jag tro? ty det är 
aldrig annat. Jaa: så låt oss då gå dit ut allihop. Jag tar pappas stol 
och bär ut till spisen, så skall pappa sätta sig där på den, och höra. Ty 
nu är det någonting, som har hänt, må ni tro."



Detta förslag verkställdes genast av den muntra, nyfikna skar an. Också 
kunde man icke på annat sätt hoppas att få mamma med; ty kom hon också in 
på en handvändning, så gick hon straxt ut igen. I köket kunde man däremot 
med visshet sekvestrera henrle.



"Å--vad är det här tör slag?" utbrast prostinnan, då hon såg hela det i 
köket inmarscherande sällskapet. Hon stod blodröd framför elden, blåste 
under kamrern, och tog som oftast av locket för att titta på 
kaftepärlorna. Göran krusade icke, ställde stolen utmed en vattuså, bad 
pappa sitta ned därpå, gick därefter rakt på mamma, tog henne i famn. 
kysste henne och sade: "Nu ett gott famntag till, min goda mamma; ty hör! 
jag är en karl med boställe!"



Vid detta överraskande ord kokade kamrern över, och det så fasligt, att 
han ur pipen alldeles sprutade ned kolen runtomkring sig: det vart ett 
väsande i askan utan like, och en rök. Prostinnan, som helst ville höra 
sin son tala, skyndade sig som jehu att taga av locket och med en 
vispsticka stilla det inre upproret.



"Jag får syssla med lön, mamma!" upprepade Göran. "Så mycket har jag 
uträttat på denna resan."



Gubben Edeling tog av sig kalotten, och sammanknäppte den emellan sina 
händer till en tyst bön.



"Vad jag egentligen nu är, eller rättare om några veckor blir, det skall 
jag tala om sedan," fortfor Göran. "Men, till en början, har någon hört, 
om Medenberg kommit hem till Aronfors ännu?"



Följdes ni då icke åt hela vägen? frågade Maria orolig.



"Jo visst, ända tills vi skildes."



Var skildes ni åt då?



"I rövarkulan."



Göran! Göran! store Gud! har du varit mitt i själva rövrarnes rövarkula? 
utropade prostinnan.



"Ja, min älskade mor. Säg mig, huru skulle jag eljest hava kunnat taga 
fast på dem?"

Du--tagit rövare? utbrast Maria.



"För tusan, utan tvivel. Har ni icke sport, huru de varit uppe i själva 
denna socken och bränt Evershult?"



Ack jo, min son! sade prosten, vi hava varit så förskräckta över denna 
rysliga mordbrand, att vi törst helt nyss hämtat oss. Vi formodade, att de 
skulle ströva genom hela socknen och bränna upp allt vad här fanns. I 
synnerhet då man fick höra, att sal. hovmarskalken Abelcrona personligen 
omkom i sin gårds lågor, spriddes ryktet härom likt en löpeld, och satte 
alla herregårdar i häpnad. På Aronfors blev Mekerothens så injagade av 
rädsla--och vem bör undra härpå? ty då de kunde skövla Evershult, varföre 
icke även Aronfors' bruk?--men, som jag säger, herr kapten August sjuknade 
vid denna nyhet vida mer än förut. Ty han låg redan till sängs, då du for, 
Göran lilla. Men om morgonen, då bud kom med berättelse om Evershults 
brand, var det som han fick en sådan hjärtklappning, att det genast vände 
sig till ett nytt, stort och dödligt ont. Läkaren förklarade, att det var 
en obotlig aneurism, eller något analogon därmed; men av så brådstörtande 
slag, att vi varje stund vänta den bedrövliga underrättelsen från bruket, 
att kaptenen antingen kommit sig alldeles, eller ock ohjälpligen dött. Ty 
han ligger i en krisis. Vilka tider, Göran! Nu ser du, att jag icke hade 
orätt, då jag läste i tidningarne och sade, att vår trakt ej var säkrare 
än någon annan. Dock for rövarbandet genast av ifrån vår ort igen, så fort 
de stulit på Evershult; och i vilka skogar de nu hålla till, kan jag icke 
avgöra.



"Men jag vet det," inföll Göran. "Och nu finner väl min far, att det var 
rätt gjort av mig, att icke låta dessa bovar grassera längre, då de kunde 
gå ända därhän, att bränna i vår socken. Jag reste i sällskap med 
Medenberg, att söka upp dem, och vi träffade dem i en stor skog ej alltför 
långt ifrån Värnamo."



Vågade ni två ensamne fara till dem? Blev ni då icke ihjälslagne?



"Långt därifrån. Men hör på bara, skall ni få höra--"



Göran började sin berättelse för den med spända öron lyssnande släkten. 
Han omtalade hela sin resa, mötet på landsvägen med Zeyton, besöket i 
Jönköping och slutligen ankomsten till bergkulan. Familjen darrade i alla 
sina ledamöter.



Han beskrev nu huru han övertalade största delen av skalmal-lle att bliva 
hederligt folk, genom att lova dem "sous main tå ett slags förlåtelse", 
och till och med "ett slags emploj i tysthet", om de ville gå in på att 
under hans antörande uppspåra och fasttaga sina övriga kamrater, de 
andra skurkarne. Göran nämnde, huru Medenberg och han vid Hålkroken 
beslutit att skiljas, emedan den senare behövde göra en liten särskild 
resa till fru Abelcrona; men Göran själv--som genom tjuvarnes medel blivit 
en man av någon kassa--hade lejt sig en bondparvagn. Han skred nu till det 
yppersta i händelsen. Han hade verkligen fört den vilde mördaren 
Serarpa-Anders fängslad till Jönköping, under det att det övriga 
sällskapet, som han vunnit på sin sida, i hemlighet, som vanligt, drog sig 
till skogarne norr ut, för att vänta på hans vidare tillsägelser. "I 
residenset, min far! råkade jag icke landshövdingen själv, ty han var ute 
på Ryhof; men jag uppvaktade herr landssekreteraren. Nog av, min mor! jag 
kan nog tala, när jag bara vill; och dessutom hade jag fullkomligen rätt 
uti det jag sade, att man bäst kan taga tjuvar med tjuvar. Det är det 
säkraste och det minst kostsamma: allenast man har talang att sköta och 
styra det band, man gjort till sina vänner. Och det är vad jag kan! det 
insåg landshövdingeämbetet. Serarpa-Anders slogs i järn och sattes in på 
länshäktet, där han får leva tills han föres ut på det urtima ting, som 
måste hallas över Evershults mordbrand, varefter han får dö. Men jag har 
fått bestämt löfte om att erhålla den lediga länsmanstjänsten med ty 
åtföljande boställe, så fort jag rest ut och visat mig äga skicklighet att 
inbringa alla de andra smålandstjuvarne också. Jag dröjer icke en dag, jag 
far genast; jag skulle bara som hastigast in och taga avsked av er; jag är 
redan på väg härifrån, och jag har mina vänner, de sex rackarne, gömda i 
Dädemohult, där de blott vänta på min vink."



O Gud, vi hava då sex rövare in på halsen hos oss!



"Men min far, de äro dock sex honnetta karlar, har jag sagt. De hava 
förrått sina kamrater, och hos dem finns intet skurkaktigt mera."



Och du, som blir länsman, Göran lilla? Huruledes bliver du då präst och 
adjunkt åt mig?



"Ja, min far, det är en sak för sig."



Kära pappa, avbröt prostinnan, om Göran far boställe nu ändå så här i 
rappet, så begriper jag icke varföre han skulle vidare behöva göra sig 
till präst.



Gubben Edeling suckade. Han satte sin kalott på sig igen; såg ned med sorg 
och speglade sig i vattusan, vid vars sida hans stol fått sin plats. "Ja, 
världen är sådan!" sade han och drog ånyo en djup suck.



I detta ögonblick anlände ett bud med en biljett.



28 DET KORTASTE KAPITLET I BOKEN.



Man kan säga, att denna sida var närmare till bokens borjan, an till dess 
slut.



"Gud kallar då ständigt de sina hädan till sig!" sade prosten Edeling, 
djupt rörd, då han läst biljetten och åter igenvek den. "Ja, mina goda 
barn, min aning har fullbordats! kapiten von Mekeroth är icke mer. Denna 
biljett är ifrån den sörjande, krossade änkan. Fru Aurora von Mekeroth, 
den förevigades olyckliga maka, hon, vilken vi alla här sett uppblomma som 
ett barn i socknen och som läste för mig en gång till Herrans bord, hon 
har själv med darrande hand skrivit mig till detta sorgebrev, däruti hon 
ber mig om bisättning för nästa söndag."



Prosten steg upp. "Kläd dig, min hustru!" fortfor han, "jag måste också 
kläda mig. Vi skola avlägga sorgbesök på Aronfors. Maria bör följa med--"



Jag har alldeles ingen tid nu till visiter, avbröt Göran, som fruktade, 
att hans far även ville hava honom i följet. Men vem har kommit hit med 
brevet från Aronfors? utbrast han. Står budet där ute på gården? Jag vill 
nödvändigt tala därmed, för att få veta om Medenberg hunnit tillbaka ännu.



Han gick ut och träffade Jeppe Jonsson, den flinka betjänten. Att Göran av 
honom erhöll underrättelse om Alexanders nyligen inträffade återkomst, 
faller av sig själv: men mera var, att han med Jonsson gick avsides under 
lindarne längst upp på prostgårdsgården; och där tycktes de verkligen 
rådslå om någonting. Vad därav kunde bliva, veta vi icke ännu.



Under tiden gick fru prostinnan in att kläda sig i svart. Hon pådrog sin 
brudklänning, vilken var av siden, och alltid troget låg i nedersta 
dragkistlådan, för att aldrig framtagas oftare än vid de högtidligare 
vigslar, barndop och sorgbesök, då icke blott prosten, utan även hon själv 
bjöds med. Under det hon klädde sig, ombetroddes 
Maria att sätta äpplena i ugnen.



När mamma kom ut och var färdig, skulle Maria egentligen gå in och kläda 
sig. Men hon sade: "det är bäst, att pappa och mamma fara ensamne på detta 
besök! det är allra bäst. Pappa är visst redan också nu i ordning, och det 
skulle draga ut, innan jag hinner göra mig tillreds. Äpplena måste ses 
etter, mamma: jag blir hemma."



Som du vill, mitt barn.



Gubben Edeling anlände till köksdörren. Han var i sin kaftan; men 
kragarne bar han i handen, ty han satte aldrig på sig dem själv; det var 
Marias göra. Under det hon stod och knöt kragarne under hakan på sin far, 
såg hon litet dyster ut; och när gubben frågade, varföre hon icke klätt 
sig, sade hon: "söta pappa, jag vill icke till Aronfors i dag."



Gubben forskade i hennes öga, men sade ingenting. När prosten och 
prostinnan voro tillreds att gå ut och stiga upp i kaleschen--man brukade 
annars gå till fots den obetydliga biten över hagarne emellan prostgarden 
och bruket; men vid storartade besök åkte man alltid, även till närmaste 
by--så trädde Maria fram till sin far med en bok, inviken i papper, och 
yttrade:



"Söta far, lämna denne tyska Schiller tillbaks åt herr magister Medenberg, 
efter han nu är hemkommen."



Å vad nu, kära barn, det går icke an! avbröt prostinnan. Han kommer nog 
hit själv och hämtar boken, och lämnar dig en ny del till låns, blott du 
giver dig till tåls. Vad är det för barnsligheter. Maria? Skall man bliva 
tyckmycken på detta sättet?



Maria såg ned och tycktes svälja en tår. "Jag förstår icke vad mamma 
menar?" sade hon och tittade upp.



Du kan väl begripa, svarade prostinnan småond, att människan icke kunnat 
hava tid att göra dig visiter här, det allra första han kommer hem, helst 
han nu är mitt upp uti ett stort sorgehus. Se så, behåll Schillern; det 
är min vilja. Medenberg visar sig nog snart själv en dag, bäst ingen anar 
det bittersta; ty så är det med kärlekens hyss och praxiser, kära barn.



Prosten återlämnade paketet till sin dotter, med en högst allvarsam och 
sorgbunden min. Maria lät sina föräldrar råda. Likväl fick hon deras 
tillstånd att bliva hemma. Pappa och mamma åkte utav.



Maria gick in i mammas lilla kammare, som tillika var hennes egen, och där 
hennes byrå stod. I översta lådan hade hon sina böcker, jämte potpurri av 
lavendel och soltorkade törnrosblad.

Såsom hennes böcker voro få, innehöll lådan tillika mycket annat, 
såsom fräser, tyllband, florshuvan, söndagshandskarne och all den bästa 
prima lärftstrån på fina nystan



Innan hon åter inlade sin älskade bok, slog hon upp den sidan, där hon 
sist hade läst. Man kan säga, att denna sida var närmare till bokens 
början, än till dess slut; ty dottern i ett fattigt prästhus har mycket 
annat att göra, än läsa tyska, och hon hade icke hunnit längre: språket 
var också för henne icke lätt. En oombedd tår smög sig ned i den 
öppnade boken. "Här hade jag så många oförstådda ord att be få förklaring 
över," sade hon till sig själv; "men ack, vad tjänar det till, att jag 
skriver upp dem på en lista? han kommer ändå aldrig hit mer i världen! 
Ack, hela del här kapitlet förstår jag ej: det är svårt! han borde 
explicera det för mig. Och det trodde jag han skulle vilja göra, ty det 
är det kortaste kapitlet i hela boken, och vore nog snart förklarat, om... 
om... men han kommer icke mer till den tattiga prästgården!"



Hon sköt igen sin lilla låda under tyst smärta. "O--mina äpplen vänta! 
tänk, om de nu torkas för hårda i ugnen, så att de bliva knaperbruna!" 
utbrast hon häpen. Denna nya omsorg upplyfte hennes sinne. Med lätta steg 
sprang hon ut ur mammas kammare, och kom just i rättan tid till köket.



29 PÅ ARONFORS.



Han nödgade dem att sitta ned; han gick fram och åter och slutligen ut; 
ja! han bar sig alldeles åt som värd på stället.



Aurora von Mekeroth satt om eftermiddagen i sitt ena mindre förmak, och 
hade ett litet bord framför sig med sysaker ovanpå. Hon var klädd i svart, 
men åtskilligt återstod ännu för sorgdräktens fullkomnande. Hon sydde på 
pleureuser åt sig sjålv; och lilla Ulla befanns på en stol bredvid 
sybordet, för att också lära sig lägga en bred fåll på vit, skär lenon.



På andra sidan om sybordet satt herr Medenberg. Man var inbegripen i 
samtal, vilka aldrig gå bättre än under handarbete. Vi hava väl icke hört 
början av överläggningen, och kunna således ingenting säga om den; men nu 
angick det tydligen Aronfors, och huru man bäst borde ställa till med en 
så maktpåliggande, svår, invecklad och tillika viktig affär, som ett bruks 
rätta skötsel alltid är för den, vilken äger det.



Medenberg var icke en man, vars samtal blott ägnade sig till angenämt 
tidsfördriv. Aven för dylikt bör man visst vara tacksam; ty mången gives, 
som är ganska tråkig att tala vid, varföre motsatsen, redan som sådan, är 
mycket att vara glad åt. Men när man nyss blivit änka är det i synnerhet 
nyttiga samtal, man behöver.



Med gagnet förenade sig likväl här det behagliga, innerliga, hjärtliga. 
Man talade om utvecklingen av lilla Mattses sjukdom, vilken nu kommit över 
den farliga krisen, och befann sig i sitt senare, till bättring gående 
stadium; ännu måste gossen dock en tid hållas vid sängen. Medenberg åtog 
sig, att så fort bisättning och begravning vore överståndna, bringa allt i 
ordning till en blivande bouppteckning. Såsom han redan förut på kontoret 
arbetat sig in i husets ställningar, vore det för honom icke svårt, 
att föranstalta om alla de förteckningar, uppsatser och kalkyler, 
som borde ligga till grund för själva bouppteckningen. Emellertid var han 
nu icke fallen för att i egen person sätta sig ned vid pulpeten, för att 
ånyo räkna och skriva, utan föreslog härtill en skicklig, ung 
bruksskrivare, som visserligen inga begrepp hade om affärer i stort, men 
kunde göra allt under Medenbergs ledning och efter hans ordres. Alexander 
själv ville företaga resor i husets angelägenheter. Han rådde änkefru 
Aurora, att låta bruket stå en liten tid; vilket dels, i brist på vatten, 
alltid ändå reguljärt skulle inträffa någon del av året; dels vore för 
delaktigt, för att icke nu komma i förlägenhet för småutgifter, innan allt 
finge ordnas till en ny och så mycket förträffligare drift. Därest hans 
patronessa gillade förslaget, ville han som hastigast göra en resa över 
till Göteborg; i synnerhet som han i kaptenens skrivklaff funnit ett 
brev, efter honom, vilket han före sitt farligaste insjuknande skrivit 
till sin förlagsman i denna stad, med berättelse om stölden och om 
behovet av en mindre försträckning. Medenberg, som påminde sig kaptenens 
samtal med honom rörande just denna sak, dagen då han farit ifrån 
Aronfors, ansåg det nu vara en plikt att uppfylla sin döde patrons under 
livstiden författade vilja. För Aurora hade Alexander beskrivit hela sitt 
pittoreska reseäventyr, huru han träffat Nickolson, och vilka önskningar 
han hyste om denna förlorade karaktärs återupprättande. Han omtalade 
ganska öppenhjärtigt, att han kommit i besittning av de bortrövade 
penningarne, men tillade också allt vad därom tagits i betraktande hos 
Abelcrona på Blommenäs. Han skildrade fru Ebbas tänkesätt och hennes 
hälsning till fru Aurora på ett så intagande sätt, att den senare knappt 
kunde hålla sig ifrån tårar.



Ingenting fängslar kvinnan så mycket, som den moraliska kraften hos en 
man, helst om den icke försmår att kläda oböjligheten och renheten, som 
utgör dess kärna, i den milda form, godheten alltid älskar att visa sig 
uti och sanningen smyckar ända till skönhet. Den moraliska styrkan intar 
den bildade och dygdiga kvinnan mest, då hon själv icke längre befinner 
sig i sin första ungdom. När den upphöjda karaktären framstår hos en man, 
icke för övrigt gynnad av någonting bredvid, varken rang, förmögenhet 
eller personlig ryktbarhet, drager den själen så mycket närmare till sig, 
emedan denna då icke nedtynges av det ringaste, ej av anspråk, ej av en 
dryg fason. Fru Aurora hade under den icke långa tid bekantskapen räckt 
med honom, som försynen tycktes hava sänt enkom till hjälpreda i hennes 
hus och dess betänkliga omständigheter, genom en säker instinkt mer 
och mer funnit, att det icke fanns något ämne, även det förtroligaste och 
ömmaste, som hon icke med denna man kunde inlåta sig uti, utan den 
ringaste fara att komma i ett opassande, fult förhållande. I lon kunde 
verkligen med större lätthet ingå i mycket med Medenberg, än nånsin med 
själva Mekeroth, så högt hon ock älskade honom; emedan militärer, i 
synnerhet av den äldre regimen, ej sällan skaffat sig en vana att tänka 
flackt, tvetydigt, kallt och ytterst obehagligt om flere saker. Såsom 
unga, vackra officerare bär det sig för dem: de kunna kasta en slöja av 
ytligt behag över sina tomma tänkesätt; och besitta de en skön organ, så 
intaga de härmed lätt fruntimmer i den oerfarna åldern. Man förlåter dem 
mycket, och man hör över åtskilligt. Men när militärer av denna stämning 
bliva äldre, när ögonen börja sjunka in och läpparne också, varigenom 
rösten förlorar av sin sonora vibration; då stiger obehaget av själens 
grunda tänkesätt dess mera fram, och en viss obegriplig snuskighet tyckes 
omgiva personen, ur stånd att hjälpas genom tvättning, bad, tandpulver 
eller den enträgnaste borstning. En djupare karaktär kan icke hysa detta 
sinnelag, utan att tillika vara elak, nedrig i botten och infam; ty den är 
konsekvent. Men ett svagare, trubbigare lynne är till sin lycka också 
inkonsekvent: det kan förena--och gör det verkligen som oftast--mycken 
personlig godhet, redlighet och omtanka med all den nyss omtalade 
karaktärssmutsen, vilken här för det mesta blott består i dåliga vanor 
ifrån umgänget inom en korps, som en tid satte sin ära i osedlighet. Detta 
var händelsen med kapten August von Mekeroth. Han var i sanning en 
beskedlig människa. Hans fru översåg med honom; hon uraktlät icke att 
värdera, älska och hylla honom, för allt det goda han verkligen besatt. 
Men det omöjliga kunde hon icke göra. Hon kunde ej inlåta sig förtroligt 
med en sådan man över ämnen, som endast hava betydelse för ett finare 
sinne. Emellertid hade hon föga lidit av saknad häri, emedan hon från 
barndomen ingen vana ägt att tå upplåta sin själs innersta skådespel. Hos 
henne slumrade det; och hon kände sig lycklig, som vi sett, i det 
praktiska, glada utförandet av sina husliga göromål, utan allt vidare. Vad 
som slumrar, är dock därföre icke borta. Huru höjer det icke själen, att 
under promenaden över jorden slutligen ändock träffa en annan själ? Man 
uppvaknar vid detta möte; man står på en gång som framför ett under.

Vad som för fru Aurora egentligen gav umgängesspråket.



Med den nya bekantskapen ett så stort värde, var just den oändliga 
svalka, passionfrihet, lugn och ändock värme, varmed herr Alexander 
ständigt talade och handlade. Detta skänkte henne en så stor säkerhet i 
hans sällskap. Hon fann honom alltid på en och samma gång högst 
intresserad, eldig, upprymd för den sak, varom för tillfället rådslogs, 
men därjämte helt och hållet ointresserad för hennes person såsom kvinna. 
Ingenting drager ett rent hjärta så mäktigt till sig, som denna frihet. 
Hade herr Medenberg uppfört sig blott och bart som ett trädbeläte, en 
sifferkarl, en tölp, eller en person utan allt vad man kallar sintle: då 
hade saken varit klar och betytt ingenting. Men tvärtom. Han var livlig, 
hade sinne för allt. Allenast detta, som nlan i det lägre 
vardagsspråket brukar benämna ''kul-tis'', tycktes för honom vara helt och 
hållet ett oting. Det låg i hans sätt en överlägsenhet -- aldrig i ord 
eller i maner, men i tankens jämnhet och sedligt upphöjda stämning--som 
gjorde, att Aulora mer och mer frågade Medenberg till råds över allting. 
och ifrån att vara inför henne blott en tjänare, såsom han kanske bort, 
stod han där snart som en bror, och innan kort såsom mer än bror--dock 
icke såsom älskare. Man trågar sig är då en fattig, simpel magister, som 
till på köpet aldrig tagit graden, ett överjordiskt väsende? Nej. 
Medenberg var rätt och slätt jordisk, så, som himmelen vill.



Emellertid är det otvivelaktigt, att i ett stort och folkrikt hus kan en 
informator--när det faller sig så, att han är en man-- komma att stå i 
dagern av nästan en ande, för vilken alla vika åt sidorna. Var och en vet, 
att mycket föregår i ett hus, och högeligen ofta talas i mjugg. Man säger 
då, att det skvallras. Egentligen är det ingenting annat, än att man 
utbyter med varann nödiga underrättelser. En informator är alltid målet 
för sådant, emedan han alltid utgör en egen karl. Ofta är en dylik person 
mycket ödmjuk i föräldrarnes närvaro; men orimlig, elak, nyckfull och 
stursk emot barnen och skoborstaren. Detta blir då framburet, och 
föräldrarne tänka mindre fördelaktigt om honom, när han nästa gång med 
krypande åtbörder, krökt rygg och ständiga bugningar anländer i 
societetens förmak, knappt vågande sig så långt fram, som till första 
fönstret, ifrån dörren. Ofta händer det, vidare, att han är obeskrivligen 
sedig i herrskapets, barnens och själva skoborstarens närvaro; men den ena 
jungfrun berättar i köket för den andra om någonting, som "magistern" 
sagt henne; och den senare jungfrun viskar fram det för frun. Hon--och 
kanske stundom även hennes man-tänker da mindre 
fördelaktigt om sina barns lärare, när han nästa gång sitter till bords i 
deras sällskap, nedanfor barnen, och under kottsoppans förtärande, då man 
alltid har bästa tid att resonera, svarar lika blygt, religiöst och till 
och med platonskt, som dagen förut. Är pappa en världsman, så ler han 
blott häråt i mjugg och återkommer till sitt system, "att var och en till 
sluts ändå alltid är en människa med kött och blod". Men mamma i huset, 
vanligen mera än pappa en älskare av idéer, tänker på sin informator föga 
bättre än på en skrymtare. Sådant är förargligt. Bäst bär det sig, om han 
är en komplett trädkarl; med villkor, att han tillika har sina kunskaper, 
och förmår lära ut dem. Man småler väl då också åt honom litet, och talar 
om herr Pedantencreutz, när man på långt håll ser honom gå för sig själv 
där nere i trädgården och äta vinbär, eller filosofera över morötterna; 
det säkra är också, att alla jungfrurna, jämte husmamsellen, anse en slik 
informator utmärkt fatal. Emellertid säga vi ännu en gång, att detta bär 
sig rätt bra, i avseende på föräldrarne och eleverne, och mannen får sig 
alltid en väst eller kråsnål till jul. Händer nu, däremot, omsider intet 
av allt detta: är personen för ingen del en målad bock, utan talar klokt, 
vänligt och galant med alla i huset, själva pigorna och stöveljakob 
inberäknade: men ingen människa ändock kan skvallra den halvaste visa om, 
att han givit ifrån sig så mycket som en fjärdedels handtryckning; då 
börjar hela huset stå i blom och i häpnad: pappa vacklar i sin filosofi 
över kött och blod: mamma får vatten på sin mest älskade kvarn, att idéer 
givas: barnen älska sin lärare såsom sin bäste vän, betjänter och drängar 
taga av sig hattarne: hushållerskan och alla jungfrurna känna en vördnad 
genom hela varelsen, bara de få skåda en skymt av den hyggliga magistern, 
det må vara i vilken kammare som helst; och ingen är svartsjuk på den 
andra, ingen kivar, emedan ingen har något att berömma sig av framför den 
andra. Han är lik en gud emot alla; och det enda flickorna i köket råka i 
delo om, är, vilkens tur det är att få det nöjet springa över till flygeln 
och båda honom upp till middagen eller till teet, när sådant genom 
främmandes anländande påkommer.



Denna stora ande av aktning och glädje på en och samma gång hade inträtt 
på Aronfors i och med Alexander Medenberg. En avgörande katastrof hade 
nyss timat där: ingenting upplivar och förenar människor så mycket, som 
dödsfall. Eldsvådor göra det även, såsom vi sett på Blommenäs. Men 
dödsfall äro mera mänskliga.

Under dessa dagar hade Alexander blivit factotum på bruket och hela 
egendomen. En stor mängd förhållanden emellan bönder, torpare, 
backstugusittare, pensionerade änkor efter smeder, och slutligen emellan 
smederna själva och deras till varann gränsande boningar, varpå allt von 
Mekeroth aldrig tänkt och dem Nickolson av sina orsaker icke efterfrågat, 
blevo nu målet för omsorger och sattes i bättre skick. Alexander frågade i 
början fru Aurora, om han finge hennes bifall till åtgärdcrna. Men han 
märkte snart, att hon, förlåtligt nog, icke väl förstod dessa avlägsnare 
saker utom hus. Hon gav honom, med det vänligaste tycke i blicken, 
fullmakt till allt: något, som man kunde hava kallat hjärtats och det 
heliga förtroendets fullmakt in blanko. Han besvärade henne från denna 
stund icke med några vidare småfrågor, utan styrde och ställde som han 
nyttigast fann. Folket anslås genast, när det känner en ande av rättvisa, 
billighet och oegennytta uppträda ibland sig, till skipande och 
fastställande av sina omständigheter. Visserligen lät en och annan 
grälmakare höra av sig, och ett par käringar, som hade sina kåltäppor 
bredvid varandra, blevo så uppkäftiga, att de gingo till herrgården för 
att klaga för nådi frua över formatorns tilltag att jämka på deras 
potatissängar till förmån för en stackars kolgutsänka, som satt och bodde 
i samma hus med dem, utan del i täppan alls, oaktat hon hade fyra små 
barn. Men dessa högljudda gummor mötte den olyckan, att, såsom de av 
hushållerskan gjort sig mycket illa kända för skämda ägg, dem de utbjudit 
åt herrskapet som färska, motades de genast av henne bort ur köket, utan 
att de ens fingo tala med nådig frun. Så gick det med det ena och det 
andra; och Alexander blev så gott som oinskränkt härskare på hela Aronfors



Tusen ämnen återstodo likväl för frun, rörande det inre huset, och sättet 
att ordna salig Mekeroths begravning så, att man därav hade mesta hedern. 
Allt detta, jämte många planer för barnens uppfostran och framtid, voro 
nödvändiga saker att rådsamma om med herr Medenberg, om aftnarne. Vad som 
mest av allt intog fru Aurora, var den aktning, varmed herr Alexander 
alltid talade om hennes avlidna man. Såväl när de voro ensamne, som i 
Ullas eller tjänstefolkets närvaro, avböjde han allt, som på minsta sätt 
kunde kasta en mindre fördelaktig skymt över kaptenen. Detta var icke 
alltid det lättaste; ty det ät onekligt, att von Mekeroth haft många 
bräckliga sidor. Men Medenberg ägde en förundransvärd skicklighet, 
att--så kort tid han ännu varit i huset --dock veta reda på en mängd små 
vackra egenheter, som han nu framhöll till den dödes ära, och satte 
hans person i ett så fördelaktigt ljus, att han borde hava levat upp igen 
för att få fagnas och förundra sig över sig själv. Lilla Ulla började om 
sin goda pappa hysa tankar, som hon aldrig haft. Matts låg i yrsel; men 
så ofta han litet vaknade och läskade sig med lingonvatten, talade han 
jämt om sin fars sporrar och värja, sade dem icke vara av annat än purt 
guld, och föll så åter ner i febern. Husets övriga innevånare togo sig på 
samma sätt före, att beundra den döde kaptenen.



Fru Aurora samtalade med herr Alexander långt in på nätterna. Ingenting 
besvärade henne härunder, och ej det minsta oroade honom. Det hände, att 
överläggningarne drogo ut till kl. 11, 12, 1. Ty många ämnen kunna vara 
både nyttiga, sköna och intagande, men ändock ej hastigt avgjorda, icke 
lätt utredda. Man tände upp ljus. Barnen slumrade längesedan, och allt 
folket hade gått till vila.



Om det härvid faller en läsare in, att tänka sig något, så bör han påminna 
sig, att fru Aurora blivit född och uppfostrad i ett hus, där om dygd, 
oskuld och heder ej många ord nämndes, emedan de funnos i allt och 
vartenda, och aldrig sattes i fråga. Och vad herr Alexander vidkom, så var 
i hans ögon en upp bäddad sängkammare alldeles detsamma som ett förmak; 
ett förmak detsamma som en sal; en sal detsamma som ute på gården; och 
gården, jämte trädgården och hela jorden, stodo i hans tycke under samma 
öga som himmelen själv. Ingenting är lättare än att vara dygdig och ren 
till sinnes, blott man icke anser sådant för någonting utomordentligt 
alls, utan håller det för människans enkla och simpla sätt. Last och 
ogudaktighet utgöra själva det vidriga, dumma, onaturliga och befängda; 
och ingen människa skulle fråga efter dylikt, om man icke gjorde så mycket 
väsen därav.



Moralen och den sanna gudadyrkan hava också sin homeopati; blott den 
förstås rätt och utan charlataneri. De minsta och till utseendet 
obetydligaste läkemedel, väl anbragta, äro de starkaste till själens 
botande, likasom i den kroppsliga medicinen. Om det händer, att härigenom 
de religiösa eller moraliska apoteken bliva mindre besökta, likasom dylikt 
befaras för de fysiska, då läkarekonsten alltmer vänder sig ifrån att 
förordna stora och viktiga doser, för att i stället hänvisa den sjuke till 
omärkliga pulver och rättnu till bara det rena vattnet; så vinna dock 
människorna i själshälsa, likasom i kroppens friskhet, och detär alltid 
något. Släktets andlige och världslige apotekare svärja häröver, ty 
de frukta, att deras medel ej skola gå åt och deras anordningar föraktas, 
om vi nöja oss med att hålla oss för sjuka blott när vi äro det, och icke 
alltid, för att ständigt taga in.



Om dessa höga och mera abstrakta ämnen talade dock fru Aurora sällan med 
sina älskade barns informator. De behövde det icke; det kom aldrig i 
fråga. Den, som är sedlig, ordar icke rätt mycket därom; och den, som är 
frisk, tänker icke på medicinen. Detta hindrar dock ingen, att djupt i 
sitt hjärta tacka Gud för hälsans dyrbara nåd: likasom man högaktar både 
apotekare och apotek, ehuru man tillåter sig att gå dem med storsta nöje 
förbi.



När Medenberg slutligen tog god natt och gick, fattade han visserligen sin 
sköna patronessas lilla, vita hand, och kysste; ty det brukas ännu på 
flera orter att kyssa hand. Hon neg och såg på honorn med det odelade 
nöjet, då man vet sig hava haft roligt i flere timmar. Han lovade, att 
till dagen därpå, om aftonen. hava hela det utkast färdigt med planer, 
kolumner och beräkningar, varav hon tydligen skulle kunna själv se och 
bedöma det, varom de hela tiden överlagt, nämligen om brukets och smidets 
ställande på den fot, att det skulle rendera femtio procent mera; vilket 
fru Aurora för sina barns skull icke var emot. När han gått, föll fru 
Aurora åter in i ledsnad, tårar och sorg: hon tänkte på von Mekeroth. Hon 
slog upp den psalm, som hon läst vid hans sjuksäng, sista dagen han levde. 
Hon läste den llU högt för sig själv och grät. Hon avklädde sig, lade sig 
och somnade ljuvt.



Allt vad vi här berättat, tilldrog sig blott på några dagar. Det var 
ifrån Medenbergs hemkomst till den dag, då biljetten med



nskan om bisättning och begravning avgick till prosten Edelings.



Det var denna eftermiddag, Alexander ånyo var uppe hos fru Aurora; och han 
hade på hennes sybord framlagt alla de kalkyler, varom de aftonen förut 
rådsammat. Lilla Ulla kom inspringandes och ropade: "prostkaleschen står 
på gården! prostkaleschen står på gården! prosten är ren inne, mamma! di a 
inne' di ä inne!"



Det var rena sanningen. Prosten och prostinnan trädde genom rummen med 
allt det saktmod, som höves i död mans hus. De kommo in i "arbetsrummet", 
straxt innanför det egentliga förmaket. Herr Medenberg och fru Aurora 
stego upp ur soffan och gingo sitt främmande till mötes.



Medenberg lämnade åt fru prostinnan sin plats i den lilla förtroliga 
soffan, som bekvämligen endast rymde två. Han framsatte en stol åt herr 
prosten. Han nödgade dem att sitta ned; gick fram och åter och slutligen 
ut; ja! han bar sig alldeles åt som värd på stället.



30 ÅNYO ETT KORT KAPITEL.



Allt vet jag nu.



Prostinnan Edeling fann sig icke i allt så fullkomligen väl, som hon 
eljest plägade i begravningshus. Hon emottog visserligen och besvarade med 
sina vanliga små tvärbräckta och korta nigningar alla de artigheter, som 
herr Medenberg slösade på henne genom att på bästa sätt ordna soffdynorna 
till hennes emottagande. Ty gumman var något kantig, och behövde sitta 
gott för att sitta väl. Hemma frågade hon efter ingenting sådant; men då 
hon borta såg sig som främmande, voro hennes kropps sidor gärna obelåtna 
av sig och ej så lätta att ställa till freds. Gud vet vad det också var i 
dag här; men hon hade kastat snäva blickar på herr Medenberg och hennes 
nåd, genast ifrån första inträdet i rummet, när hon fick se dem 
tillsammans.



Prosten själv var däremot i allt, som honom ägnade. Då Aurora föll i hans 
famn under en flod av de uppriktigaste tårar, både vid minnet av sin goda 
man och av prosten, för vilken hon alltifrån sin konfirmation hyst en så 
barnslig och innerlig vördnad; uppreste gubben henne, förmådde henne att 
med återtagande av mera sinneslugn intaga soffan igen, och han satte sig 
slutligen själv på stolen vid hennes sida.



Teet serverades. Konversationen gick i adagio, larghetto och slutligen 
lento; såsom rätt var. Herr Medenberg avlägsnade sig och man såg icke mera 
till honom.



Prostinnan gjorde för sig själv härvid den tysta anmärkningen: "det är 
tydligt! han regerar nu här såsom herre! han går, kommer och måste vara 
själv med överallt på sitt Aronfors! hm hm."



Den godlynta prosten gjorde inga onödiga betraktelser inom sig. Han talade 
med fru Mekeroth om den saligen hädangångne; och "den förevigade" utgjorde 
begynnelseordet i alla meningar, som han yttrade. Vad han sade, flöt ur 
hans verkliga övertygelse; lätt förnam man på 
rösten, att han icke var en hycklande sorgebeklagare. Aurora grät.



Prostinnans ögon saknade icke heller rodnad. Vid ett tillfälle, då Edeling 
tystnade, yttrade hon, med ömhet vänd emot fru von Mekeroth: "Ack, hennes 
nåd lilla. . . då man varit så lyckligt gitt, då vet man att skatta vad 
man förlorat' En sådan man kan rnan aldrig få mera än en gång! Ack, huru 
minnes jag icke kapitenen von Mekerothen. . . ack. . . nej, ne;, hennes 
nad lilla. .." (hon var verkligen på väg att säga ett halvt ord om det 
orätta uti att gifta om sig; likväl avhölls hon genom en känsla av 
skicklighet, som främmande och förnäma rum alltid ingiva. Fru Aurora 
förstod ingenting.)



Prosten Edeling framställde nu trenne bibelspråk, ett ur konung David, ett 
ur Syrach, och ett ur Hebreerna, varav han anhöll, att hennes nåd täcktes 
väl av den godheten och utvälja ett, det hon ansåg bäst att "ingravera" 
i huvudplaten på herr kapitenens likkista. Aurora avtorkade sina ogon, 
fann sig icke genast i detta nya ämne, och bad herr prosten vara så god 
och välja själv. Han tog då:



Sin tjänare, som suckat efter tig i alla sina livsdagar. "Det är alltid 
bäst att taga något, som hela socknen vet passa på den evigt från oss 
tagnes upphöjda och stora själ," anmärkte han, "så fägnar det hela 
församlingen på begravningen, och vi hava välsignelse därav."



Prosten och prostinnan stego först etter flera timmar upp, för att 
avlägsna sig och åka hem. Vid avskedet neg prostinnan vänligare och 
ödmjukare, än när hon först kom. Prosten bugade sig och sade vid avskedet 
milt formanande: "Hennes nåd, hör min bön' låt sorgen icke bliva anden för 
övermäktig! betänk religionens hugsvalelse och att ett forkrossat hjärta 
bör taga tröst till sig. flerren vill icke alltför många lårar! och då 
hennes nåd av den hänfarnes fromma, gudliga vandel kan göra sig ett visst 
hopp om all den salighet över all salighet, som hans frälsta, höga själ nu 
går att smaka i onämnbara världar över alla världar, så . . . allra 
ödmjukaste, mjukaste tjanare'" Han bugade sig en gång till, dubbelt djupt, 
kysste fru brukspatronessans hand med stor rörelse och gick. Hon följde 
den goda gubben ut ända på farstubron; och såg sig åt alla sidor omkring 
efter Medenberg, vilken hon önskade skulle hjälpa prostinnan upp i 
kaleschen. Men han syntes, obegripligtvis, icke alls till. Prostherrskapet 
reste av.



Gubben och gumman åkte från gården i sakta mak. Prosten förmanade 
sin dräng, att genom bruket köra långsamt, långsamt, och alldeles icke i 
fläng. "Vi fara icke i dag från ett bröllopshus!" sade han halvt suckande. 
Drängen drog in på tömmarne och man skred som i likprocession. "Å, se så 
då!" utbrast prostinnan otåligt efter en stund; "kör på, kära Jaen; icke 
fara vi just alldeles från ett bröllopshus, det är väl sant, men andå 
så--"



Då man kom genom hagarne, där Aronfors' ägor togo slut, mötte vagnen en 
promenerande herre, som tydligen nyss klivit över stättan, där ginvägen 
till prästgården vek av; och som nu begav sig på vägen till bruket. Han 
hälsade. Det var herr Medenberg.



Prosten hälsade varmt tillbaka, men prostinnan kallt; och man åkte vidare. 
Hon anmärkte bitande: "nu kan man lita på, att herr informatorn, 
gudbevars, tager sig frisk luft, så ofta och så mycket han nånsin 
behagar."



Men kära du, svarade prosten, ligger icke lilla Matts ännu i kopporna? Jag 
förstår icke, att du nu är så ond på magister Medenberg? du, som alltid 
tyckt så mycket, mycket om honom?



"Tyckt om? Ja. Men kan man fördraga, att se någonting sådant, som--Han är 
väl ändock ännu en tjänare, skulle jag hoppas, på Aronfors? han behöver 
väl icke sitta alldeles i bredd med änkefru von Mekeroth, och i en soffa, 
till, som knappt bara rymmer två. Jag måste säga, att jag hyst helt andra 
tankar om magister Meberg; och Maria är den, som har rätt."



Käraste du ! fortfor prosten, avvärjande. Men han tillade ingenting 
vidare, utan man åkte hem under tråkig tystnad.



När vagnen rullade upp vid prostgårdstrappan, kom Maria ut att taga emot 
sina föräldrar, rödblommig som självaste glädjen, och ögonen strålande, 
såsom hon fatt den dyrbaraste gåva. Hon lyfte sin mor ur vagnen i 
flygande, och räckte söta far handen, att stiga sällare utför fotsteget.



"Ä mina äpplen brända?" sade prostinnan småfnurrigt.



Ack nej, söta mor! de hava lyckats allihop! aldrig har ugnen varit så 
lagom'



"Nå, men vad är det för rasande, som står på då?" vidtog prostinnan och 
lade av sig den stora högtidsschalen. "Jag tycker, Maria, att du ser ut 
som--förlåt mig, kära barn, men det är icke värt att vara så fasligen glad 
heller."



Är jag glad? vem kan säga det. Fast nog gläder det mig, att söta mor får 
så rara torra äpplen i år. Bättre än nånsin! Träffa de icke söta far 
och mor magister Medenberg på vägen? Han har varit här och gått helt nyss



"Å? jag måtte säga!' Prostinnan blev dock märkbart nytrare. Men straxt 
gick ett nytt moln upp på hennes panna. "Så att man passar på så här, och 
gör visiter när folk är borta?"



Nej, nej, söta mor, han passade icke på. Han trodde, att söta mor och far 
genast skulle komma tillbaka från Aronfors, och han dröjde i det längsta 
här för att invänta söta mor och far. Han berättade mig nu, huru mycket 
han är upptagen med bruket och alltihop; så att han måste stjäla sig undan 
på en stund. Nu har han lämnat mig en ny del av Schiller, med den 
vackraste pjäs uti! Och alla ord, som jag icke förstod, har han förklarat 
för mig! allt, allt vet jag nu. Sitt ner, söta far! Har söta mor och far 
druckit te på Aronfors, eller får jag bära in?



"Har du då te påsatt?"



Skulle jag kunna låta bli att bjuda magister Medenberg te? Det står ännu i 
spisen, om söta mor och far befaller--



"Nå, kära Maria, det var rätt förnuftigt, att du bjöd honom," inföll 
prosten, för att också hava ett ord med. "Det är dock en karl, som kan 
dricka två gånger! ty jag minns med säkerhet, att han gjorde det på 
Aronfors med oss, innan han avlägsnade sig därifrån."



Å, min gubbe, den karlen kan nog mera än det!



"Ja, min hustru," sade nu Edeling med en höjd och ovanligt bestämd röst, 
"du må tänka, tro och inbilla dig om honom vad du vill, min hustru: nog 
måtte han väl hava sina fel, såsom en syndig människa tillkommer: men 
ärlig är han, ärlig i botten! Min son Göran skulle icke eljest tycka så 
mycket om honom."



Maria hjälpte sin far att draga av handskarne, och hon kysste honom på 
bägge händerna i flere omgångar.



31 STORT KALAS PÅ DÄDEMOHULT.



Huvudfrågan är denna: kan någon människa åtnöjas med smörgås, däri bröd 
icke finnes och smöret är förkommet? Jag svarar dristigt nej!



Göran dröjde hemma på prostgården blott över natten. ridigt om morgonen 
stod han upp, han hade minsann att tänka på. Vid frukosten tog han avsked 
av sin far, mor och syster, och sade: "undren icke, om min panna är litet 
fårad i dag! jag går att frälsa Småland. Jag känner mitt kall, och jag 
skall förtjäna mitt boställe. Jag har också brev på fickan från kongl. 
landskansliet, att alla kronfogdar och länsmän skola stå mig bi i orterna, 
ditjag kommer, om det tarvas. Var icke orolig över mig, min far: jag skall 
icke giva mig i slagsmål flera gånger om dagen, än jag behöver. Om 
nätterna torde jag komma att slåss argast, och kanske ock någon gång själv 
få stryk i dagningen; ty vid den tiden var jag alltid förr tyngst; när jag 
studerat hela natten igenom: det minns jag från Uppsala, där jag ständigt 
somnade ifrån Homeros klockan sex på morgonen. Men om alla dessa tjuvar 
och rövare, såsom jag tror, äro i botten redliga smålänningar, så skall 
jag nog besegra dem, utan att de begå någonting infamt emot mig, under det 
jag slumrar."



Han hade knappt slutat och gubben Edeling icke hunnit mer än till hälften 
upplyfta sina darrande armar till varning, förrän det knackade på 
prostsalsdörren, låset gick upp, och Jeppe Jonsson steg in med en djup 
bugning på sitt vanliga vis, det är, med ryggen vänd åt herrskapet.



"Är du nu här, din slyngel? Det var förträffligt. Nå, vad sade magister 
Medenberg? gav han dig lov?" utropade herr Göran.



Ja, svarade Jeppe och strök håret bakom örat.



"Det var hederligt gjort av Medenberg, och det visste jag förut. Gå 
ut i köket, Jonsson, och få dig en bit mat till frukost; jag förstår väl, 
att du redan förtärt något på Aronfors i dag, men det skadar ej att göra 
om det för andra gången, så skola vi sedan genast marschera utav. Huru är 
du eljest till mods, Jeppe? är du kry? Du skall veta, att det kommer att 
gå hett till. Men jag märker, att du ser galant och frisk ut; icke så?"



Ja, gudskelov för hälsan. Jag har haft tandvärk i två dagar och två 
nätter.



"Stig ut och ät frukost och glöm tandvärken. Den går straxt över, bara du 
kommer att få bitas med riktiga kanaljer, Jeppe."



Jonsson gick. Göran vände sig nu till prosten och yttrade: "min far skall 
veta, att jag mast vara angelägen om, att hava mig en betjänt på vägen, en 
verklig och trogen vän i nödfall och trängsel. Ty jag har väl bragt ett 
helt band tjuvar över på min sida, så att de med mig förbundit sig till 
efterjagande av de övrige: och det skall gå. Men dessa vänner anser jag 
ändock blott för nyhederliga. Det kan då vara bra, att vid sin sida hava 
en trogen gosse, en verkligt pålitlig skälm, som Jeppe, vilken visst 
aldrig stulit annat i världen än kanske tagelpiskor. Jag vet, att han en 
gång på prostgården lånade ett par oxtömmar, dem han sedan glömde bära 
igen. Men jag frågar, vilken i livet kan säga sig fri ifrån, att icke hava 
brutit med annat, än sådant? Min far! ingen skuldfri finnes inom 
kristenheten. Vi äro i synnerhet i lutherdomen behäftade med ett så 
fullkomligt uteslutande fördärv alltifrån födseln, att ingen ren fläck 
gives på vår själ: jag älskar därföre Jeppe, ty han är så god, som trots 
någon. Jag vet visserligen, att i de katolska länderna är icke synden så 
stor och fullkomlig som ibland oss, rättrogne: allt är icke hos påvens 
folk skuld och eländeifrån huvud till fot redan i födelsen: påveläran 
säger det. Jag har även läst, att i Asien och Afrika är det gruvliga 
förhållandet med människan ännu lindrigare. Dock kan, även efter 
hedningarnes beskrivningar, människan icke heller bland dem vara alldeles 
som sig bör: jag nöjer mig därföre med Jeppe. Jag kan ock ingen betjänt i 
hast fåifrån ett annat land; och jag tror, att Jeppe Jonsson skall kunna 
bliva en stor krigare, sedan han fått huden full med smörj några gånger, 
så att han inhämtar den passiva metoden, varefter han nog skall fatta den 
aktiva och utföra den. Jag uppgjorde i går saken med den hurtiga 
Aronforsaren, och bad honom hos Alexander utverka sig lov att få låta mig 
låna sig--"



Hos magistern? jag tycker annars, att änkefru Mekeroth själv varit rätta 
man, såsom husbonde över sitt folk, att bifalla eller vägra sådant! 
utbrast prostinnan ånyo med en liten fnurr.



"Fru Aurora rätta man? nej, min mor, därtill är hon för mycket kvinna, en 
täck kvinna. För övrigt måste det, att bedja Medenberg eller fru 
Mekeroth, nu vara alldeles ett och detsamma, sedan kapiten von Mek dragit 
sig förnuftigt tillbaka. Jag menar därmed ingenting, Maria, alldeles 
ingenting: förstå mig blott. Jag menar, att informatorn ingen annan tanke 
kan hava än sin patronessas; så att om någon Jeppe tillfrågar honom, så 
ger han icke sitt lov, utan att först underställa ärendet sin fru--hm, sin 
patronessa. Var därföre fullt trankil, min mor! och var glad, som en trast 
i skogen, min syster! Ty jag har själv språkat med herr magistern om hans 
fru--f--n--hans sköna Aurora, vill jag säga, vilken efter mitt begrepp 
övergår alla; och han gav mig ett sådant svar därpå, att jag finner mig 
nöjd. Adjö nu, min far! adjö, min goda mor! ni får aldrig mer i världen se 
studenten av Smålands nation Göran Filip Edeling: det är slut med honom. 
Adjö, min syster: en liten kyss på mun! Nästa gång skall du pussa en 
länsman. Adjö Moppe! adjö Tirza! adjö lilla Pims!----Holah, Jeppe! är du i 
ordning?" ropade Göran, i det han öppnade dörren på vid gavel. "Har du 
icke ätit upp dina sjuka tänder ännu, din slyngel!"



Jo vars! vars! skrek Jeppe och kom som en raket ur köksdörren. Han holl 
ännu en vidlyftig, präktig skinkbit emellan läpparne, varföre han talade 
sladdrigt och enfaldigt.



"Stoppa den där biten i tidningar, och lägg i lumman!" sade Göran 
faderligt. "Biten blir nog god att hava i behåll en gång."



Maria hjälpte Jeppe med stor beställsamhet. Att rusta ut ynglingar till 
krig, är så roligt och rörande. Gubben Edeling hade svårt, att hålla sig 
ifrån att snyfta. O min son, du går en säker död till mötes! utbrast han, 
och uppsträckte bägge sina armar. O, jag känner det på mig: Gud vill då, 
att jag skall förlora min enda son?



"Nej, besitta mig om Gud det vill!" svarade Göran, i sin iver glömsk både 
av den han talade om, och till. "Jag vill hålla vad med min far, att jag 
kommer hem med livet. Vinner min far, så skall jag genast erlägga en kista 
veritabel luftballon till min far, ty så mycket måste jag väl förtjäna på 
färden: och jag skall med egen hand rensa min fars alla pipor."



Jaja, du säger så, du Göran. Sedan du är död? ha!



I det ögonblick, då Göran skulle gå, kom ändock vemodet även över honom: 
han sprang den goda gubben vidöppen i famn och kysste honom inbrunstigt. 
"Jag vet nog, att jag går till nederdräktigt 
arbete," sade han, "och ingen känner sitt Schicksal--"



Skämta icke nu, min gosse!



"O--min far! Nej. Saken är blott den, att jag är Göran Edeling. Välsigna 
mig, innan jag går! Betänk helt allvarsamt och utan tyska, att jag icke 
vågar mitt liv för ett lappris värv. Hela vårt sköna Småland plundras och 
brännes----om jag nu stupar för att avvärja ett sådant rysligt elände, har 
jag icke då offrat mitt liv på ett altare, som är värt sitt offer? Mången 
läser ihjäl sig för graden, och stupar därvid, bleklagd. Jag vill dö för 
min fosterbygd, om Gud så behagar i sin nåd, och jag skall falla med 
blommor på kind. Men tro mig, min far, jag skall icke dö! Välsigna ni mig, 
och den kula är ej stöpt, som sedan skall nå mig; den yxa ej smidd, det 
svärd icke gjort, som skall slå mig."



Man må tro det, eller ej, men det vissa var, att Göran med dessa ord 
chevalereskt nedböjde sitt ena knä för sin far. Med hög entusiasm lade 
gubben bägge sina händer över hans hjässa. Prostinnan sträckte ut sina 
ovanpå, och Maria lade ock sina, fast sist, emellan Görans största lockar 
vid halsen. Göran sänkte sitt vackra huvud till bön. Det var ett tyst, ett 
himmelskt ögonblick.



Göran steg upp, lång och rak: åter var han soldat. Jeppe Jonsson hade 
stått bredvid och sett på; kanske önskade också han någonting över sitt 
huvud.



De bägge bussarne gingo åstad, och ställde kosan till det ensliga torpet 
uppi skogen: Dädemohult. Göran hade där stämt möte med Nicke Bengt Ersson, 
Lille brune Per, Sven och alla de övrige. Han hade givit dem ordres, att 
smyga dit över skogarne nattetid. Ty ännu hade han omöjligen kunnat hålla, 
det han lovat, att skaffa dem förlåtelse i det offentliga, så att de kunde 
ströva omkring på ljusan dag. Det berodde också alldeles på huru de nu 
uppförde sig i den tilltänkta jakten. Hittills hade de icke gjort mera, än 
fört Serarpa-Anders fängslad och bakbunden till Ljungarumstrakterne, 
varifrån Göran med lantbetjäningens biträde forslat den boven till 
Jönköpings länshäkte. Men han hoppades, att kamraterne skulle uppföra sig 
lika bra borta i andra, aslägsnare nejder, dit Göran, på deras anvisning, 
skulle begiva sig i spetsen för dem.



När han med sin trogne vapendragare, Jeppe Jonsson, kom fram genom de 
vilda mörka skogsbranterna till Dädemohult, varsnade han redan på långt 
håll folk omkring mor Ellins gråa stuga. Han steg på och såg sig snart 
omringad av bistra vänner. "Var är trollpackan själv och hennes dotter?" 
frågade Göran, då han varken såg den gamla eller den unga Ellin.



De äro borta, svarade Per.



"Borta? Det var högdumt! Har ingen av er sett till dem."



Unga Ellin var sin väg, redan när vi anlände, svarade den förre. Men jag 
skall säga er, herre, var hon är. Hon har gått som till Blommenäs, till 
änkefrun, vars man brann upp på Evershult. Gamla gumman Ellin var kvar 
först, när vi kommo hit i natt; och hon bad oss sitta ner i långhalmen. 
Men hon vart ovettig, när hon fick höra vad vi gjort: att vi forslat 
Anders till staden, att vi övergivit Joak Nickolson och blivit kronans 
karlar. Hon begynte ordentligt slåss. Då fick hon sig ett par knuffar i 
veka livet, gick ut och såg på stjärnorna. Det var vid klockan tu. Så kom 
hon åter in i dörren, lät oss icke sova, utan förbannade oss. Sedan det 
var gjort, sade hon oss var bröd fanns i stugan om vi bleve hungriga, ty 
sovel hade vi själva; så började hon ånyo svärja på oss, och for av sin 
väg. Vart hon tagit kosan, kan jag icke säga. Kanske troppade också hon av 
till fru Abelcrona. Vet herrn, det är ingen skada på'na.



"Satans käring, som icke kunde dröja åtminstone tills jag kom," svarade 
Göran och såg sig omkring med en vred eldblick. "Nå, strunt i alla 
kvinnfolk så länge! Vi äro nu samlade för att rådpläga. Hörpå, kamrat, vid 
spisen därframme, vad är det du rör om i grytan?"



Å, herr Göran! jag har alltid varit likasom kock, sade Nicke Bengt Ersson.



"Kan du koka, Nicke? skönt. Vad har du i grytan?"



Å herre, jag kokar bara likasom ett halvt svin. Huvudet och bröstet hava 
vi liggandes där under sängen, men bägge skinkorna äro i grytan: tro mig 
det.



"Varifrån har du fått grisen, Bengt?"



Å herre, den tog jag likasom ifrån gästgivarmor på Skillingaryd.



"Du är ett satans svin! skall du ännu stjäla, sedan du blivit min och 
kronans karl? Har icke jag eran kassa om händer, och kan redeligen betala 
allt vad vi behöva?"



Ja, så skicka då gästgivarmor 5 rdr för kultingen. Mera är han icke värd; 
så är det hulpet. Käringen på Skillingaryd har stulit mycket mera än det, 
så jag tyckte det skadade icke; men det är som herrn vill. Sedan man 
kommit i kronans tjänst, får man höra mycket ovett, ser jag.--Med dessa 
ord började Bengt skumma allt flitigare i grytan, stora bläddror stego upp 
under mycket kuttrande, och flottet sam i sköna böljor.

"Vad säger du, Nicke Bengt Ersson?" utbrast Göran. "Är gästgivarmor 
på Skillingaryd en tjuv? Vad har hon stulit för slag?"



Vem har icke stulit, herre? svarade kocken med torrt lugn. Det är bara 
prat. Har icke hon i tjugu års tid utprånglat sina varor åt resande? Hon 
har tagit grovt betalt i avanst på dem, och ändå givit folk bara skräpet, 
falska varor. Sådant är mera värt än en fullvuxen gris. Ty var och en 
stjäl på sitt vis; men ingen låter bli, så mycket vet jag säkert.



"Du är en stor rackare, Bengt: låt nu se, att du kokar bra, så att vi alla 
bliva nöjde. Kom ut, mina vänner!" fortfor Göran. "Vi skola sätta oss i 
ring där i backen nedanför stugan: jag vill hålla rad med er. Sedan skola 
vi kalasa, när Bengt fått allt i ordning, och vi skola stärka oss till den 
långa färden. Jag har också något gott med mig i flaskan åt er 
allasammans."



Bandet skyndade ut. Man satte sig i en ring på stenar och kullar: Göran 
högst, mitt ibland alla, och Jonsson vid hans fötter.



Göran anförare upphöjde sin hand, talade och sade: "Kriget hava vi börjat, 
vänner! det skall slutas med fred och med goda stugor för oss alla. Stig 
upp i ringen, Sven! du är blodigast, värst och vet mest av oss alla. 
Förkunna din tanke, och säg ditt råd!"



Sven den grymme steg upp, tog ordet, svarade och sade: Mera än hundra 
tjuvar känner jag, stora i ord och mäktiga i gärningar. Minst trettio av 
dem äro skarpa mördare, och femtio hava rövat gods ur brinnande hus. Nu är 
mitt råd, att vi gå till Näshult och Stenberga i Östra härad. Ty där 
ligger Serarp. Och fast gästgivaren på Serarp är en ung, from man med sin 
hustru, och aldrig slaktat annat än kalvar, så har dock Anders sina mesta 
vänner där i bygden, fram som åt Virsrum, och på den stora skogen emellan 
Birkemåsen och Målilla. Dem skola vi fånga, jämte mycket gods, som de 
tagit, om vi gå dit! Sven satte sig efter detta råd.



Då steg Per upp, den Lille brune kallad; han höjde sin hand, talade och 
sade: Det är ett gott råd, att vi begiva oss ifrån Östbo och Västbo här, 
som snarast. Ty när vi förde Serarpa-Anders till Jönköping, hörde jag 
mycket som han talade för sig själv. Han svor och förbannade sig på, att 
han på extra tinget, om Evershults brand, angiver oss alla till utseende 
och namn; och Nickolson blir han värst emot. Det kan nog hända sig, att 
Anders vet mera om honom, än någon menar, och en viss hög herre kan allt 
få sitta emellan. Ja' låt oss resa till Östra härad, där trives jag 
bättre än i Värnamo-bygden. Låt dem taga Joak Nickel och halstra! 
Han har aldrig varit vidare än en halv karl ibland oss, det vet Sven; och 
vad som händer honom, det skadar aldrig. Lille brune Per satte sig efter 
detta råd.



Jon steg upp, sträckte sitt knotiga, magra pekfinger emot kamraterne, 
yttrade sig djärvt och inföll: "Jag är ifrån Hestra! jag känner hela 
Mohärad. Det är mitt råd, att vi gå över till Angärdshestra, upp som åt 
Bottnaryd, och taga pengar. Ty jag vet, att på Ledhester bor en rik bonde, 
Johannes Larsson, och han har mycket kontanter liggandes för en patron 
söderut, vilken han köper upp åt. Dem skola vi knipa, sa Jon. Johannes 
Larsson har ock tvenne döttrar, tvillingsystrar bägge och vackra som 
alladi: Johanna och Maja heta de. Dem skola vi nypa, sa Jon. Ty här i 
bråten är ett torrt liv. Bussar! hej micklar! vill ni inte gå, som jag 
säger, till Ledhester? Jo si, jäveln i min själ, vill ni icke. Så kom! jag 
känner hela Mo, Kind och Mark, och jag vet var penga ligger; ty det är min 
sak. Ifrån Ledhester är det ingen bit över till Ulrikshamn; fast en bör 
undvika Gullered, som står för öppet. Men från Ulrikshamn kommer en lätt 
bakom sjön till Rångedala, och hela Kind har en sedan i klorna. O--jag 
vill till Markshärad och Balleböjd! hela min håg leker på Borås! Ty vid 
denna tiden ä knallarne hemma och ha pengar med sig från hela Sveriges 
rike. Hahaha! det är mitt, det är mitt allihop! sa Jon."--Därpå satte han 
sig med en illslug nick, såg sig omkring och teg.



Göran anförare sprutade eld ur ögat, röt och svarade: "Du satans skurk, du 
Jon! vad är det du säger? Du giver oss ett råd här, såsom vore vi rövare 
och tjuvar ännu: du har glömt dig. Minns, min goda vän, att vi nu äro 
kronans män. Vi skola taga rackare och skicka till landshövdingen; och 
därav skola vi få mynt och egendom i belöning av rättvisan. Men icke skola 
vi roffa gott folk: jag känner Johannes på Ledhester, det är en ärlig, en 
ståtlig karl, som guld; och vågar någon röra ett hår på hans två vackra 
döttrar, honom slår jag sönder och samman som snus. Det vore väl ock f--n, 
om vi skola hava sådane rackare ibland oss, som Hestra-Jon. Sven och du 
Måns! tag och bind Jon vid ett träd, och giv honom fem och tjugu rapp av 
tjurpiskan."



Göran steg vid dessa ord upp på stenen i sin fulla längd, såg högst 
förgrymmad ut, sträckte ut armen befallande och ropade vilt: "Kamrater i 
skogen! sägen mig väl, om vi skole vara bestar? Nej, vid Gud! vi vete, att 
vi äre av Smålands folk, och vi gå på ärans bana att rädda och 
hjälpa dem, som lida nöd. Si sådan är vår sak! Vi äro konungens karlar, 
och icke djävulens får: vi skola rensa Småland från mord och rån; ja det 
skola vi. Den, som tycker som jag, han ropar amen härtill och sträcker Upp 
sin hand !"



Ett högt skri besvarade Görans tal. Alla ropade amen under ett jubel, så 
att skogen skalv, och Hestra-Jon smög sig åt sidan. Men Sven grymme var 
icke sen att löpa efter honom. Han och Måns bundoJon vid stammen av en 
hundraalnars tall. Här gåvo de honom sina tjugufem modiga rapp med en grov 
dagg, försedd med knutar på ändan. När exekutionen var slutad och de löste 
Jon från trädet, gåvo de honom för egen räkning ett par örfilar ovanpå, så 
att blodet sprang ut ur näsa och mun på den liderliga, bräckliga karlen. 
Förhållandet var, att Hestra-Jon för sina illfunder och dåliga seder 
aldrig varit rätt älskad inom bandet. Modfälld och tyst kröp han avsides, 
satte sig, med ansiktet nedlutat i händerna, på den lägsta stenen, och 
lyssnade på fortsättningen.



Göran anförare såg glad ut, skådade omkring sig med rättvisans stolta 
blickar, talade och sade: "Det är min tanke, att vi göra som Sven säger, 
och vandra av till Östra härad och Aspelands trakter, där vi hava 
Serarpa-Anders' hundra bekante att taga fast på. Så sagt, så gjort, och 
därmed är rådplägningen slut. Hurra hurra! Nu fram med Nicke Bengt Erssons 
bägge kokta skinkor! Vi äro tolv man och behöva väl paret. Jag vill 
hoppas, att han har kokta päron med salt därtill? Brännvin skall ni få av 
mig."



Hurra hurra!



Under vilda glädjerop stormade man upp från stenar och kullar, omvärvde 
Göran och skyndade sig in i stugan till Bengt vid grytan. Det är otroligt, 
vad det skänker för ett mod, att veta sig stå på rättvisans sida; ack, vad 
det är roligt, att gå till ett stort, gott företag.



I själva verket hade Nicke Bengt Ersson icke blott sitt halva svin kokt, 
utan även en väldig mängd "päron", som han plockat ur mor Ellins 
potatestäppa vid knuten. Han öste nu upp alla dessa gudsgåvor; och det 
blev ett kalas, vars make Dädemohult aldrig sett. Göran satt på en bänk 
och åt mitt ibland sina kamrater: annorlunda bibehålles ingen vänskap med 
folk av karaktär. Men Jonsson skickade han nu på backen att posta och 
hålla vakt. Ty han sade: "du, Jeppe! du har ätit två frukostar redan i dag 
och det är nog. Gack ut!"

När den för tjuvar rundeliga och goda maltiden var överstånden, 
blickade Göran omkring sig med rörelse, öppnade sin mun och sade: "Låtom 
oss nu tacka Gud och vara mätta. Hestra-Jon! vill du ångra dina 
skurkstreck och det gemena råd, du gav oss i dag, så fall på knä och gör 
oss avbön. Då skall jag för omaket giva dig en liten halva också, sedan 
alla de andra fått."



Jon föll, utom all fråga, på sina båda knän. Jag är ett stort fä, sade 
han, det vet var människa och jag håller det icke längre hemligt. Förlåt 
mig, herr Göran! förlåte mig allihop. Om jag kan få mig ett litet torp av 
någon landshövding, för att jag nu hjälper till att jaga tjuvar, så skall 
jag gärna sätta mig ned i ro och aldrig löpa mer. Helst skulle jag vilja 
bli sockenskräddare i Gårdsby, såsom ner åt Växjö; ty nålen kan jag föra, 
och jag var tänkt komma långt ifrån min hemort, dit, där ingen känner till 
mig. Så vill jag sedan sy byxor till min död.



"Stig upp, Jon!" sade Göran. "Gå och sätt dig bakom ugnen, så skall du få 
ditt beskärda när tider blir." Jon lydde som ett gott barn.



Åter upphöjde Göran sin röst, talade till de församlade och sade: "Vänner! 
jag vet ganska väl, huru det har varit med er, och jag undrar icke så 
mycket på er, som det låter. Varen säkre, gode vänner, att jag är icke ond 
på eder för allt vad ni bedrivit förr; landshövdingen är icke ond på er; 
och kungen är icke heller mycket ond, blott ni nu bättrar er. Vi veta nog, 
att vi alla äro arme satar, som vår Herre givit tarmar i kroppen, men 
människorna ingen mat uti dem. Det är orätt ställt på jorden i många ting; 
det vet ingen bättre än jag. De rike hava mer än de behöva, men den 
fattige för litet. När vi först sticka vår nakna näsa ut i världen, lovas 
det oss mycket gott; överallt skola vi må väl och få äta smörgås, säges 
det. Men när vi anlända, bliva vi narrade och bekomma ingenting i 
alltihop. Huvudfrågan är denna: kan någon människa åtnöjas med smörgås, 
däri bröd icke finnes och smöret är förkommet? Jag svarar dristigt nej! 
Det var då icke underligt av eder, raska karlar, att ni sökte taga er 
rätten, när ni icke fick'en på annat vis. Flere av er hava haft hustru och 
barn, och hava så än, långt bort i hemmet; men ingen, ingen kaka bröd. Ni 
gick da så långt i kärleken, att ni utsatte edra nackar för att mistas, 
och icke nog med det, utan även edra ryggar att slita spö, blott för 
ungarnes skull och för den fattiga hustruns nöd. Det tycker jag om er for, 
landshövdingen tycker om er, och kungen tycker om er. Så följ mig nu 
redeligen, skall ni få kläder och pengar på gott sätt! ni skall få 
fläsk och päron, såsom i dag, på ärliga vägar. 
Det är ändå roligt, vet ni. Och när ni kommer hem till barnen, behöver ni 
icke skämmas ögonen ur er inför de små. Jag är en prästmans son, och har 
därföre lov att tala till er om Gud den Allrahögste. Jag vill säga er, att 
Han förlåter er och tager er till nåde, bara ni folkar er. Men djävulen 
skall anamma er med hull och har, om ni icke gör i allt precist som jag 
vill. Låtom oss därföre vara goda vänner och hålla manligen tillsammans i 
skog och snår."



"Jag har katekesen med mig i bröstfickan," fortfor Göran och tog upp den. 
"Se här lägger jag boken på bordet och mina två finger därovanuppå. Jag 
svär er, kamrater, vid levande Gud och alla de fem huvudstyckena, att icke 
övergiva någon enda av er, utan skaffa er näste allesammans, om ni svär 
mig tillbaka med finger å bok, att våga liv och blod med mig, gå genom 
eld, rök och vatten med mig, och aldrig mucka i hunger eller köld. Så 
skola vi segra! och Smaland, det skönaste land som jorden har, skall ännu 
en gång kalla er sina duktiga karlar."



Truppen och anföraren svuro, så att det genljöd i Dädemo-stuga. Därefter 
gjorde man sig färdig, att på avstigar och skogsvägar begiva sig bort emot 
Serarpstrakterna i Östra härad, och även kanske ända uppåt i Södra Vedbo.



32 MÖTET PÅ KARMANSBOL.



Dröj hos mig! Åtminstone över natten !



Begravningen var överstånden, och på Aronfors började allt foga sig i den 
nya ordning, som Medenberg infört under fru Auroras ögon och med hennes 
bifall. Lilla Ulla, för att icke upptaga informatorns tid för angelägnare 
göromål, satt mest inne hos sin goda mamma och sydde. Likväl fick hon sina 
läxor av herr Medenberg för varje dag, ehuru icke alltför stränga; och hon 
läste merendels upp dem om aftnarne inne hos mamma, då informatorn delade 
deras sällskap, samtalade med mamma om bruket, och likväl ägnade Ulla all 
omsorg i förhörarväg. Matts var nu såvida på bättringen, att blott åtta 
eller fjorton dagar kunde återstå, innan han hoppades få inkomma i den 
älskade läskammaren. Emellertid låg han på sin säng och påminte sig under 
bättre ögonblick icke blott sina sex kasus, utan även vilka riken våra sex 
världsdelar äga tillgång på, jämte de utmärktaste städers namn, icke alls 
att förblanda med flodernas.



Alexander gjorde sig beredd för sin Göteborgsresa, varvid det var hans 
hemliga avsikt att under vägen besöka Nickolson, som han lämnat efter sig 
hos gubben och gumman i skogen. Denna hans avsikt höll han naturligtvis 
hemlig för alla; dock icke för Aurora. Hon, som hade så mycket att beklaga 
sig över emot Nickolson, ville dock gärna se honom räddad, om det bleve 
herr Alexander möjligt, att lösa ett så svårt problem.



En eftermiddag sågs en lakej komma ridande, stanna vid den yttre 
bruksgården, stiga av och begiva sig in till Aronfors' huvudbyggning. Han 
medförde ett brev, som en av jungfrurna bar in till fru Aurora.



Hon satt i sin lilla vanliga, stilla och förtroliga sällskapskrets: 
utanskriften på brevet syntes genast ingiva henne nöje.

"Gissa vems denna vackra stil är?" sade hon och räckte biljetten 
över sybordet till herr Medenberg.



En mycket övad och god fruntimmershand! svarade han. Jag har icke sett 
denna stil förr.



"Men väl personen," avbröt Aurora med en fin, vacker nick. "Vi hava många 
gånger talat om henne. Det är ifrån min älskade Celestine."



Hon skyndade sig att bryta lacket och läste högt:



"Bästa Aurora! Efter flera års skilsmässa borde du få ett långt brev ifrån 
din stackars glömda, i sjukdomens vrå undangömda vän. Men räkna icke hårt 
med mig! Gör vad bättre är och skänk mig genast nöjet av ett besök. Ack, 
Aurora! jag kan icke anförtro papperet en tusendedel av allt vad jag har 
att säga dig. En förfärlig händelse har tilldragit sig. Nu ånyo, Aurora! 
Då jag icke längesedan uthärdade ett så grymt slag, som förlusten av min 
morbror, vem skall jag nu vända mig till? Aurora kom! kom oförtövat! Store 
Gud! skall jag våga säga dig vad jag icke törs yppa för vindens sus i min 
egen trädgård? Dock blir det visserligen snart bekant! Min goda man--min 
goda Zeyton----bästa Aurora, jag förmar icke hålla min upproriska penna. I 
går till middagen deltog icke Zeyton i min och mina barns måltid. Jag törs 
säga, att vi icke undrade däröver: han hade varit ganska dyster, mer än 
vanligt sluten och besynnerlig under hela sin hemmavaro efter sista 
återkomsten från Jönköping. Vi reflekterade således icke över hans 
utevaro. Jag lät betjänten fråga, om greven befallte något in till sig. Vi 
sågo honom icke på hela eftermiddagen och ej på aftonen i går. I morse, 
när jag vaknade, vilken bestörtning, Aurora! Betjänten inbar till mig en 
biljett, som han funnit i grevens rum på hörnet av chiffonieren, och själv 
var han borta. Min Zeytons rader till mig voro ganska korta: 'Adjö! du 
återser mig icke mer, Celestine, det går icke mera an för mig att vistas 
på Karmansbol. Farväl! lev lycklig och fri! tänk på mig, som på en--död. 
Fråga icke var jag är: du återfinner mig aldrig!', en svimning var när att 
bemäktiga sig mitt stackars huvud; dock hade jag besinning nog att bränna 
upp det olyckliga brevet, för att ej komma i orätta händer. O Aurora, dro; 
icke ett ögonblick! Jag behöver vänskapens hand att stödja mig vid; jag 
behöver råd. Tänk på din forna vän och kom till Karmansbols i dag, att jag 
icke må vänta förgäves---- ack, vad har hänt? vad förestar?



Din Celestine."

Alexander satt blek och begrundande. Det anade honom något. "Får jag 
befalla, att vagnen genast sättes för?" sade han. Aurora gav, såsom 
alltid, sin vackra, tysta bifallsnick. Hon tilllade hemlighetsfullt: "följ 
nled! Celestine är ju redan en personlig bekant? säkert skall hon behöva 
ännu bättre och klokare råd, än jag blir i stånd till. Gud! herr 
Medenberg, vad kan Zeyton hava tagit sig före?"



Man befann sig redan i sin kalesch och åkte på visit till Karmansbol. 
Lilla Ulla följde med i vagnen. Man anlände vid de pompösa järngallren. De 
stora blodhundarne skällde såsom förr, blott betydligt hesare än när 
Aurora hörde dem sista gången. De hade aldrats. Man steg uppför den 
härliga trappan. Aurora såg sig med rörelse omkring i rum, där hon icke på 
lång tid varit, och där hon likväl igenkände allt. Hon föll i Celestines 
armar.



Herr Medenberg bugade sig på en informators skickliga avstånd. "Välkommen! 
oändligt välkommen!" hördes svagt, men ljuvt förnimbart ifrån grevinnans 
läppar till honom. Den gröna, fina ögonskärmen satt ännu över negligen och 
dolde det mesta av den vackra pannan.



Man trädde in genom några rum. Vilken överraskning? Hovmarskalkinnan Ebba 
Abelcrona reste sig ur soffhörnet, då de anländande syntes i dörren. Även 
hon flög i Auroras famn.



Vi förbigå återseendets intagande dialog.



Aurora von Mekeroth fick snart och oförbehållsamt del av allt vad man 
hittills visste. Och detta var av ganska betänklig art. På det urtimating, 
som dagen förut blivit hållet rörande mordbranden vid Evershult, hade 
Anders från Serarp, ilsken och vred över att se sig förrådd av sitt band, 
ej dragit i betänkande att yppa allt vad han kände blott till hälften, och 
även sådant, som han icke kunde bevisa. Han namngav Nickolson, och själva 
Zeytons namn halkade över hans läppar. Nämndens ådror isades, domhavanden 
satt stum; men han fann sig genast. Då den häktade skurken ej på minsta 
sätt kunde styrka sitt undfallna ord, upptogs det blott såsom ett försök 
att göra sig märkvärdig. Vid påminnelse om den religiösa vikten av en 
bekännelse inför domstol, återtog boven vad han yttrat rörande greven, och 
tingsförrättaren ansåg, med nämndens bifall, att man icke i protokollet 
skulle kompromettera ett ståndspersonsnamn. Ryktet lät dock icke härav 
skrämma sigifran att med sina svarta, fasansfulla vingar hemskt flaxa 
ifrån man till man.



I den förtroliga kretsen, där fruarne Abelcrona och Meke roth utan 
förbehåll sutto för att meddela grevinnan sina tankar, återhöll därföre 
också nu ingendera sin mening, som var, att grevens biljett till Celestine 
före sitt försvinnande hade avseende på en ryslig illgärning, varuti 
knappt den största vänskap nu kunde hindra grevinnans förtrogna ifrån att 
verkligen anse greven invecklad, då han tagit sig ryktet och 
Serarpa-Anders' ord så nära. "O, mina bästa!" utbrast Celestine, "sägen 
mig för ro skull, om icke jag är olycklig?"



Aurora grät strida, varma tårar. Fru Ebba var lika rörd; hon sade med en 
forskande blick på grevinnan: "du har då ingen idé, alls ingen idé om vart 
Zeyton begivit sig?"



Jag? vid Gud, nej!



Celestine såg med dessa ord genomträngande på sin vän. Fru Ebba slog ned 
ögonen. Dock såg hon genast ånyo upp med en klar, varm blick, och sade: 
"gudskelov för det, Celestine!"



Hans enda ord till mig, inföll denna under nya tårar, voro de sista i hans 
lilla brev. "Farväl! tänk på mig som på en--död!" Tante Ebba, vad måste 
jag föreställa mig härvid?



Celestine! du skall icke föreställa dig, att Zeyton är död. Jag tror 
icke--nej! men måtte han kunna finna säkerhet och lugn, där han är.



Hon omfamnade ånyo grevinnan, och deras tårar blandades. Ebba och 
Celestine voro i det närmaste jämnåriga, ehuru grevinnan haft till bruk 
att icke alltid säga du, utan ofta tante åt sin morbrors maka. I de 
förtroligaste ögonblicken hördes hennes mun dock endast utviska "Ebba", 
utan epitet. Detta blev händelsen i det följande.



"O," sade hon, "huru är det möjligt för mig, att efter denna händelse hava 
en dags lugn på Karmansbol? Ebba! Aurora! ni får icke avslå min bön. Dröj 
hos mig! Åtminstone över natten. O Gud, om ni visste vad jag tycker dessa 
väggar äro hemska. Bliv kvar, bliv kvar hos mig!"



33 SJÄLENS GEOGRAFI.



Aurora och Celestine blickade svarmiskt på den talande.



Tesupen var slutad. Ljusen brunno i det sköna Karmansbols förmak, där de 
tre väninnorna sutto tillsammans omkring ett förtroligt bord. De hade lagt 
ifrån sig varje handarbete. Ett samtal, som det tycktes, av hänförande och 
betydelsefullt innehåll, upptog dem. En mystisk ande syntes sväva kring 
ljusets lågor, och ändå var ingenting hemskt i rummet. Allt var ömt, 
varmt, systerligt. I detta ögonblick öppnades dörren och herr Medenberg 
åter inträdde.



Han höll sin hatt i handen, gick fram till grevinnan Celestine, bugade sig 
och tog avsked. Grevinnan steg upp ur soffan och sade: "min bästa herr 
Medenberg, huru skall jag förstå detta? Aurora har lovat mig att 
tillbringa några dagar--åtminstone en dag--över natten, åtminstone--hos 
mig på Karmansbol: här äro rum nog: herr Medenberg, var så god och dröj!"



Hästarne äro framme, inföll han och bugade sig ännu en gång



"Men det är mycket sent nu i afton? det är mörkt--"



Det betyder ingenting, min grevinna. Jag--



"Men jag försäkrar, att det är med högsta nöje jag skulle önska mitt 
Karmansbol få njuta äran av att vara ett härbärge--"



Då Alexander såg hovmarskalkinnan nalkas till fru Zeyton tydligen i 
mening, att förena sina böner med hennes, yttrade han, under en ny 
vördnadsfull bugning för värdinnan, men knappt högre än viskande: det är 
nyttigt, att jag reser: att jag icke dröjer ett ögonblick.



Celestine fixerade honom.



Min nådiga grevinna! låt mig blott tillägga ett ord: jag reser icke hem i 
detta ögonblick. Jag skall--men tillåt mig, att icke förklara mig 
tydligare. Jag har hört någonting på Karmansbol, 
Som gör, att jag finner min närvaro annorstädes 
gagnelig för att --på--



En hastig rysning genomfor grevinnans nerver. Hon neg, tlgande, nästan 
beundrande. "Natten blir ganska dunkel--o min Gud!" sade hon, såsom till 
ett halvt svar och en art tacksägelse. Medenbergs beslut visade sig så 
oryggligt, att ingenting kunde ändra det. Aurora följde honom till dörren: 
"var försiktig ändå"' viskade hon, och nickade ett ljuvt farväl efter 
honom.



De tre fruarne satte sig åter kring sitt bord, intagne av begär att 
fortsätta det samtal, de begynt. Vilans timme var väl inne; men när själen 
känner sig spänd av uppmärksamhet på något nytt och oväntat, är det i 
högre andars famn, åen vill sluta sig. Sömnens genius, föravskedad, får 
åter lyfta sina vallmobehängda korpvingar och flyga genom mörka regioner 
bort, långt bort igen



"Kan det vara möjligt?" utbrast Celestine. "Är så mycken entusiasm möjlig? 
Kan han hava förnummit något här på Karmansbol, och går att uppsöka den 
olycklige--Zeyton? Jag ryser vid tanken på allt vad han utsätter sig för. 
Han vet icke vad jag vet!"



Aurora såg upp. Det är möjligt, anmärkte hon; men det är troligare, att 
han uppsöker Nickolson för att varna, hjälpa, frälsa----ty denne är säkert 
ganska mycket hotad genom brottslingens angivelse; kanske är han till och 
med redan gripen. Aurora blickade omkring sig med en skygg och förskräckt 
uppsyn, likasom bävade hon för anfall, därjämte, på en kär vän.



Fru Ebba betraktade sina bägge sällskaparinnor med fasthet, ömhet. "Heliga 
entusiasm i ett människobröst!" sade hon. "Vad var det vi nyss talade om? 
Om det eviga, som med outsläcklig kraft höjer människan över sig själv och 
skapelsen. Vi talade om andens höga välde över värld, över materiens 
former, över det hela och allt. Dygd, ståndaktighet, mod att uthärda 
fattigdom, faror, sjukdom--allt grundar sig på ett enda: entusiasm. Och 
entusiasmen stödjer sig på ett enda: tron på en evigt levande 
gudamänniska."



Ack ja! avbröt Celestine, du lovade ju, att meddela oss det där underbara 
manuskriptet?



"Jag har det icke med mig," fortsatte hovmarskalkinnan, "jag har lånat ut 
det. Men jag kan hela dess mening utantill. Jag glömmer aldrig vad jag som 
flicka hörde ifrån den förvånande gubbens mun."



Och han var blott en organist? Vilket under? Jag har hört Honom 
omtalas. Den, som hade fått vara vittne till ett ord ifrån hans läppar. Så 
ensam mitt i en kall värld, och så fattig! Och ciock så from, vis, glad, 
mäktig?



"Du skall få höra några av hans ord," svarade fru Ebba. "Sådan var hans 
mening: hälsa, styrka, kroppsskönhet, allt detta är gott; men vad är det? 
Själens rika skatt på kunskaper, vetenskaper, förmågor, poesi, talang, 
allt detta är gott; men vad är det? Sanningens starka bevisningskraft--den 
är god!--men den stannar, den slutar. Förnuftet kan bevisa allt, utom ett 
allenast: det, att dess bevis bevisa något. Sådant förmår icke förnuftet. 
Ty det, varmed det skulle bevisa detta, är då just frågan om att först få 
bevisat. På vad, frågar själen sig själv förskräckt, på vad skall då 
förnuftet stödja sig och erhålla grunden, utgångspunkter för sina bevis? 
På tro."



Hovmarskalkinnan såg sig omkring med en klar, profetisk blick, och 
fortsatte. "På djupet är det så, mina systrar! att vi tro. Vi tro icke 
blott i religion, vi göra det ock i filosofi; vi göra det i det allmänna 
livet, i allt, i vartenda. Månne jag skulle kunna bevisa, att du sitter 
framför mig vid detta bord, min älskade Celestine? Förgäves. Men jag tror 
det: och det är så. Kan du själv bevisa, att jag är här? Med vad då? Du kan 
aldrig demonstrera, att jag är här. Men du tror det: och det är så. Själva 
tvivlaren, den mest utbildade filosofiska skeptikus gör icke annat än tror 
i bottnen av sin själ. Vad tror han då? Jo, han tror, att han tvivlar. Han 
tror, att han tvivlar på Gud, på sin egen tillvaro, på anden, på dygden, 
på allt. Och i själva verket tvivlar han på intet av allt detta! Han 
sysselsätter sig icke med något annat. Han inbillar sig blott, att han är 
osäker på om Gud finns. Hans samvete är därpå i grunden icke osäkert ett 
ögonblick. Men han tror så; och denna tro hör till det olyckliga, osaliga, 
hemska slaget, till skillnad ifrån den ljuva, sanna tron, vilken erkänner 
sig, och tror att hon tror. Denna sista tro är människans liv. Den är 
entusiasm. Platon kallade det mania. Det är, då evighetens stråle ingjuter 
sig i människans dödliga, svaga, ändliga tillvaro. Så är människan frälst. 
Den högsta av all mania är kärleken; den lägsta är musiken. Men, o mina 
systrar, när redan den lägsta graden av mani är så skön, så himmelsk som 
musiken, vad skall da icke den högsta vara?"



Musiken själv är något outgrundligt, sade Celestine.



"Ja," återtog fru Ebba. "Den står till det melodiska över all vetenskap, 
all kunskap. Ty manien, entusiasmen, står över all vetenskap och kunskap. 
Och likväl är musikens den ringaste.

Dygdens och hjältemodets stå över sångens mani. Men över heroismens 
står likväl den fulländade ödmjukhetens och kärlekens, att låta sitt liv 
till meddelande åt ett annat väsende. O, mina systrar! när Platon kunde 
lära oss, att kärlekens rätta entusiasm är det högsta av allt, som 
sammanbinder himlarnes och jordarnes andar, vad skola då icke vi kunna 
säga, som hava vårt ord av gudamänniskan? Han är den, som är evighetens 
stråle i vår fallnande själ. I samma stund, som han genomtränger oss och 
blir kvar hos oss, äro vi, uti och av honom, evige själve. Vi leva då i 
den andekraft, som övervinner döden, sorgen, smärtorna, hungern. Vi hava 
tro. Och vi äro frälsta i henne."



Du har lovat oss en geografi, sade Celestine. Även den skulle ju hava 
stått i det där manuskriptet?



"Livets karta? Ja, Celestine, du skall få höra den beskrivas. Människans 
själ är ett land--"



Aurora såg upp.



Hovmarskalkinnan fortsatte. "Människans ande är detförlovade landet. Vad 
som finnes jordiskt ute på vår planets yta och i dess natur, det finnes 
överjordiskt i varje människas själ. Mången säger härav, att det jordiska 
förebildar eller avbildar det andliga. Men vi skola icke säga så; ty så är 
det icke, rätt sagt. Det jordiska är, utanföre och i planetens natur, 
alldeles detsamma, som det andliga är i människans varelse. De beteckna 
icke varandra; men de äro bägge, och äro varandras likheter. Hören mig, 
Aurora! Celestine! jag har ju nämnt för eder om en geografi?"



Celestines ögon flammade av en stilla, längtansfull, mystisk eld.



Fru Ebba talade. "Det förlovade landet, Palestina eller hebreernas rike på 
jorden, var ursprungligen ett enda, liggande tillsammans i ett helt av 
tolv stämmor. Straxt efter konungadömets uppkomst sönderföll det dock i 
två: i Juda och Israel. I Juda rike låg huvudstaden, Jerusalem. Och 
stadens borg var byggd i den minsta stämman. Benjamins.--Människoanden, 
vår eviga hemkrets, var också ursprungligen enig med sig själv och en, 
sluten tillsammans i sina tolv huvudkrafter till ett helt. Men straxt 
efter reflexionens uppkomst, och genom den, söndrar sig själen i två stora 
riken eller avdelningar, känslans för sig och tankens för sig; vilka visst 
voro till före reflexionen, men icke då splittrade till tvenne utom 
varann. Känslan är Juda rike i vår ande; tanken är Israels rike. I känslan 
ligger var andes medel punkt, som är tron på det eviga, är 
entusiasmen för Gud, den högsta och heligaste mani: det är huvudstaden, är 
Jerusalem i vår själ. Vår ande anfalles ifrån alla håll. Det är dessa 
krig, som Egypten, Syrien, Assyrien och Babylon föra emot Juda och Israel, 
på alla sidor. Hedningarne belägga det förlovade landet hårt: vår ande 
tränges, tryckes och plågas av den omgivande världen. Först besegras 
Israels rike och dess invånare bortföras i den babyloniska fångenskapen. 
Vad är det? Först övervinnas våra tänkesätt av den omgivande världens 
inflytelse: de besegras, fångas, bortföras: de äro icke längre det 
förlovade landets, vår andes tillhörighet, utan gå i slavtjänst under de 
jordiska kravens och förvillelsernas ok. Därefter övervinnes Juda rike, 
Jerusalem tages och dess barn bortföras i fångenskapen ock. Vad är det? 
Det är känslans helgedom, som bestormas, nederlägges, kväves och fångas: 
själva dess högsta, fasta borg, tron på Gud och det eviga, störtas: vår 
andes himmelska känsla faller så, likasom förut tänkesätten, under den 
yttre världens makt; och det är slut med oss. Vi hava icke mera något 
förlovat land! vår själ är skövlad.--O Celestine, gråt icke! gråt icke! I 
tidens fullbordan kommer den höge frälsaren; under den största nöden födes 
Gud i din ande, du sammanbindes åter med det eviga, och du är räddad."



Aurora och Celestine blickade svärmiskt på den talande.



"Var är det då, som frälsaren i vår själ födes?" fortfor denna. "Var lider 
han, var dör han och uppstår? På planetens fantom eller i den jordiska 
verkligheten föddes Kristus i Betlehem, en den minsta av städerna i Juda 
stämma; men han gick och förkunnade först sitt ord i Galileen, det är i 
Israel. Slutligen kom han till huvudstaden, talade högt för barnen i Juda 
rike, intågade i Jerusalem, dog och uppstod där. Vad är det? Gud födes hos 
människan i den del av dess ande, som är känslan; i den ringaste och mest 
föraktade region av känslan uppstår han först; i den djupa ödmjukhet och 
förkrosselse, som sorgen skänker, uppenbarar han sig. Det är i vår själs 
Betlehem. När Guds son sålunda är till och giver liv åt det djupaste och 
innersta i vår ande, som är känslan, så vandrar han därefter ut i våra 
tänkesätts rymd--det är i Galileen, i Israel. Han renar, lyser och helgar 
vara begrepp, giver oss fasta grundsatser och förvandlar våra 
föreställningar. Slutligen återgår han igen till känslans hem--till Juda 
rike--och han verkar här i sin högsta mening. Han ingår i själva vår andes 
medelpunkt, i huvudstaden. Men då möter han omsider det största 
motståndet. Det syndiga i vår själ gör sitt sista och slutliga 
uppror emot den höge räddaren; ty just när han inträngt i det 
allrainnersta, skakas synden till själva sina rötter och uppbjuder alla 
sina krafter att bibehålla sitt välde Så händer då, att i andens själva 
centralliv förnekas, hånas och bespottas Gud, som där uppenbarat sig i 
evighetens sken. Han förföljes nu av den i hast till förvillelse 
återfallna andens både känslor och tankar; och han dödas. Men han dör 
icke! Han uppstår. Han framträder ånyo för den häpnande, förstummade 
anden: i himmelsk glans uppgår han både för dess känslor och tankar. Då 
falla de honom till fota. 'Si, han är evigt Guds son, låtom oss älska 
honom!' ropa tankarne i människoanden nu till känslorna. Och känslorna 
svara viskande: 'låtom oss tro!' Så sker, att Kristus lever hos den 
människan nu, och hon är frälsad. Döden kommer henne icke vid, hon är 
helad; hon vet icke mera vad ont är. Synden angår henne icke. Kristus står 
överallt i hennes ställe."



34 DE GÅ TILL SINA BARN.



Bästa Ebba! sade Aurora, vad jag är glad över, att du är vad du är.



Celestine sade: "o, vad hindrar, att vi ånyo framtaga de sköna vita 
silkesbanden, med violblommorna sydda på, såsom förbundstecknet var oss 
emellan? Vi äro nu härskarinnor över våra dagar: låtom oss uppliva och 
förnya vad vi ämnade en gång!"



Låt det vara, Celestine! svarade hovmarskalkinnan och slöt henne i sina 
armar. Låt blott detta bli vårt ordenstecken. Hon kysste henne. Men, efter 
vi rå om oss nu, kunna vi ju komma överens, att träffas nu mera ofta? 
ständigt? att skapa en liten himmel omkring oss? Låtom hela vårt förbund 
blott bestå i dessa tre reglor: välgörenhet emot våra fattiga 
medmänniskor, uppfostran av våra barn, och slutligen det systerliga, 
hjärtliga nöjet av att råka varandra, tala och älska varann. Behöva vi mer 
än dessa tre?



"Vi hava en stor verkningskrets häruti," sade Aurora. "Gud bistå oss med 
förmåga därtill! nöje skola vi nog känna. Jag tror, att av allt man kan 
uppfinna till ro och förlustelse, övergår ingenting glädjen av 
barmhärtighet. När jag ser den usla, fattiga och sjuka, känner jag en stor 
förebråelse, ty vad har jag gjort att förtjäna en bättre lott? Ingenting 
skiljer mig ifrån den mest betryckta, annat än lyckan av Guds nåd, som, 
utan orsak, ställt mig på ett sällare rum. Uslingen har genom sitt armod 
betalat sitt liv och är kvitt; men jag står i en omätlig skuld för mitt 
välstånd. Varmed skall jag betala det? Blott genom att giva bort därav."



Jag tror, att det är på Karmansbol på samma sätt, inföll grevinnan 
Celestine. Jag har ännu sett så litet omkring mig här på gården; jag har 
blivit vand att endast leva i min trädgård, i mina skalder och mina 
prosaister. Men jag skall gå ut i mina torp. Jag försäkrar, jag har dem 
alla uppskrivna på en lista, som jag äger i mitt 
syskrin, ehuru jag icke hittar till--jag vet icke rätt var de ligga. Men 
min betjänt skall visa mig.



"Du skall då få se, att du inom atta dagar blir frisk igen, dina ögon 
skola, innan du vet ordet av, vara förträffliga, och du skall icke känna 
till en enda av dina nerver, sade hovmarskalkinnan Ebba. Men, bästa 
Celestine! gör icke besök i dina torp med betjänten efter dig. Jag skall 
anföra dig, om du tillåter mig; ty jag vet utantill varest alla 
Karmansbols byar, lägenheter och torp finnas belägna."



Huru kan du veta det? utbrast Celestine förundrad.



"Ty jag har hela vår sockens karta i mitt minne: geografi har ända ifrån 
barndomen utgjort mitt största nöje. Vill du för ro skull kasta en blick 
på min panna, Celestine lilla, så skall du utan svårighet bliva varse en 
tämligen stor utbildning straxt ovanför ögonbrynen. Det är läget, såsom vi 
kalla det, Celestine; eller, med andra ord, det utmärker sinne för 
ortbestämmelser, åskådning och minne av trakter--"



Det är väl den geografiska organen?



"Alldeles så."



Är det möjligt? Sitter han där? Huru underbart!



Bägge fruarne trängde sig nu omkring hovmarskalkinnan, vars frenologiska 
anmärkning kom att uppliva samtalet åt ett nytt håll. Både Aurora och 
Celestine, så helt och hållet utan behagsjuka de voro, hänfördes dock av 
en vetenskaplig nyfikenhet att få veta något om sina egna egenskaper. Med 
en naiv rädsla kände Aurora åt i sin panna; och såsom hennes pekfinger där 
icke träffade någon enda upphöjning, kant eller fördjupning, sade hon med 
en liten nick halvhögt till sig själv: "jag visste det förut jag har 
alldeles inga organer och ingen enda egenskap."



Fru Ebba log. Du vet icke, Aurora, att det mest harmoniskt bildade huvud 
är det, då alla organer befinna sig i den inbördes jämvikt, att ingen enda 
framskjuter framför den andra. Då bidraga de alla till ett gemensamt helt 
av härligaste slag, däruti ingen organ gör sig särskilt gällande, i 
karikerat karakteristisk mening. Sådant förtjänar heta sammangjutning till 
harmoni. Det är tecknet till den dygdigaste och bästa huvudskål. Får jag 
känna efter, fortfor hon. Lyckliga Aurora! slöt hon efter ett ögonblick. 
Din hjässa är välvd och hög, men överallt avrundad jämnt. Vilken skatt 
skulle icke ditt huvud vara i ett kabinett!



Fru von Mekeroth sag ned med en ung flickas rodnad, och hennes största 
lockar på sidorna skyndade härvid att hoppa fram och betäcka vad som 
utgjorde frenologens förtjusning. Så smickrad hon visst kunde vara av att 
se sin huvudskål i ett vetenskapligt kabinett, i sällskap med Rafaëls, 
Cartouches, mesdames Bourignons och Krüdeners kranier, så föredrog hennes 
blygsamma känsla dock, att behålla den kvar på sin egen anspråkslösa hals. 
Men grevinnan Celestine intogs mera av dessa utsikter. Hon avlyfte sin 
gröna ögonskärm, försökte blinka, och fann till sin förvåning att ögonen, 
det oaktat, icke svedo alls i denna stund. Så giva smärtorna vika, sjukdom 
och svaghet fly, så fort själen upplivas till glädje.



Hovmarskalkinnan kastade en kännarblick under spetsarne på Celestines 
neglige. "Du har mycken, mycken musik här vid tinningarne," sade hon.



Ack, svarade Celestine, jag skulle önska, att jag i stället hade något 
mera därav i mina fingerspetsar. Jag spelade som flicka; som hustru och 
som mor fingo tangenterna på mitt piano vila. All övning har flytt ifrån 
mina händer, men den innerligaste önskan, att kunna utgjuta min själ i 
musik, bor alltid kvar i min innersta håg.



"Ja, ser du! denna brinnande önskan är det, som bor här utmed dina 
tinningar. Dessa upphöjningar, Celestine! de utgöra ditt huvuds 
fortepiano. Inne i dem spelar själen sina sinfonier. Månne du icke hör 
toner inom dig, natt och dag, och under den största tystnad?"



Jag hör ett avlägset, underbart spel just nu i denna stund, utbrast 
grevinnan.



"Du hör det, ja! du till och med urskiljer de bestämdaste, avskilda 
tongångar, med takt, rytm och allt; icke sant? Jo. Men ingen av oss andra 
förnimmer en not därav. På denna punkt i huvudet är det du lyssnar till 
din själs musik," sade hovmarskalkinnan och strök sin vän lent under det 
skönaste sidovecket på hennes fina mössas breda, vackra spets. "Och här 
uppe--o-- vilken fantasi, vilken poesi! Du har en stor cerebral tillgång 
åt detta håll. Se för ro skull på mig, Celestine, har jag icke en smal 
panna? jo ganska smal, på sidorna, men däremot höjer den sig betydligt 
uppåt. Jag har ej musik, ej poesi, jag. Men jag äger mycken reflexion, 
mina vänner: den har sitt säte häruppe. Nej, här, Celestine! låt mig föra 
ditt finger: se, just här! känn ett stycke från hårfästet mitt i pannan. 
Hade icke Guds vilja beslutit, att jag skulle bliva kvinna, så måste jag 
giva mig själv det vittnesbörd, att--därest icke ödet alltför mycket 
missgynnat mig--jag förmodligen nu vore professor."

Bästa Ebba! sade Aurora, vad jag är glad över, att du är vad du är. 
Du skall nu i stället vara vår lärarinna, vårt förstyre i alla våra små 
överläggningar. För dig skola Celestine och jag omtala alla sjuka och 
eländiga stackare vi hava på Karmansbol och Aronfors, och du skall råda 
oss vad det bästa blir att göra med dem. Ty alla fattiga hjälper man icke 
med penningar. Det bästa måste vara att söka sätta dem i en förbättrad 
ställning i livet. Tror du icke det?



"Du har rätt," svarade Ebba. "Vi skola tänka på dem alla. Vilket himmelskt 
nöje! Vi skola gå ifrån stuga till stuga. Men främst av allt maste vi 
betrakta barnen; ty bliva de förbättrade, så uppstår en ny generation av 
förädlat slag. Våra egna barn har dock Gud givit oss att tänka på i 
allrafrämsta rummet. Vilket besynnerligt öde, att vi alla nästan blott 
hava flickor? Jag har trenne: Louise, Henriette och Ebba. Du har två, 
Celestine; en, som heter efter dig själv, och därpå lilla söta Amanda. 
Aurora äger likväl också en son, jämte sin snälla Ulla. Aurora är därföre 
utmärkt ibland oss. Vilken herre skall icke Matts en dag känna sig vara, 
han, den enda gossen i hela vår barnskara! Är icke det besynnerligt? Sex 
flickor och en gosse? Är du nöjd med dina barns informator?"



Jag är mycket nöjd med honom, svarade Aurora. Mina bägge barn älska honom 
obeskrivligt, och salig Mekroth tyckte mycket om honom.



"Det är en förträfflig ung man, och mycket instruerad. Jag tror tillika 
han är en mycket klok karl," sade fru Ebba.



En ganska känslofull och om livets sorger erfaren man, tillade Celestine. 
Jag skulle aldrig kunna önska mina barn en annan larare.



"Mina tre flickor gjorde hans bekantskap på själva Vätterstranden, där han 
genom sin vänlighet och artighet så intog dem, att de ofta tala om honom. 
Jag skulle ingenting bättre kunna önska mig, verkligen, än en så 
förståndig man till handledare. Hava dina barn gjort goda framsteg under 
honom i lärdomen?"



Ja, svarade Aurora. Likväl bör jag nämna, att herr Medenberg hitintills så 
gott som ingenting alls läst med sina elever. Men det är varken hans eller 
deras fel. Det ligger stundom i försynens plan, att det går så. Lilla 
Matts föll i kopporna straxt efter Medenbergs ankomst i vårt hus, och min 
man fann sig, genom Nickolsons avvikande, i behov av så mycket annat slags 
biträde, att vår nya familjemedlem måste tänka på helt annat än 
studerkammaren.



"Ack," inföll Celestine, "jag bedrager mig icke, då jag säger, att han 
även på Karmansbol varit av en stor inflytelse. Då Zeyton hemkom ifrån 
Jönköping, slöt jag av flere halva meningar, brutna ord och hela hans 
uppförande, att herr Medenberg förmått någonting över honom, som få andra 
människor skulle hava kunnat. Det gick så långt, att Zeyton mången gång 
satt grubblande ensam, stirrade upp, såg sig omkring förvånad, talade för 
sig själv och nämnde Medenbergs namn. Vad omsvävar denna man? Jag kan till 
och med säga om mig själv, att jag på sätt och vis samtalat med honom."



Har han varit på Karmansbol förut? utbrast Ebba, litet förundrad, och 
häftade sina blickar på Celestine.



"En gång, ja. Det har han varit. Och hans samtal kommer jag visst icke att 
snart glömma."



Det är en sanning, vidtog åter fru Ebba, att mitt sammanträffande med 
denne obekante i Jönköping blev av icke ringa vikt för hela mitt hus. O 
min Gud, om jag vore vidskeplig, så skulle jag kunna tillägga, att 
han--oskyldigt--blev en hemlig orsak till min mans olycka. Ty Abelcrona 
påskyndade sin resa endast på grund av det rykte och den vink om ett 
anfall på Evershult, som herr Medenberg givit mig, och jag meddelat min 
man. Jag säger uppriktigt, att alla de händelser sammanlagda, som inom en 
kort tid tilldragit sig i våra trenne hus, hava verkligen satt oss uti en 
alldeles ny och oväntad ställning. Aurora! Celestine! det faller mig 
någonting märkvärdigt i tankarne. Få se, om ni gillar min idé? Vi hava 
lovat, att som oftast råkas och njuta av varandras sällskap; icke så? Vår 
första och älskvärdaste plikt måste vara den, att skaffa våra små stackars 
barn uppfostran. Kunde vi icke göra det gemensamt? kunde vi icke begagna 
denna förträffliga man för dem alla sju?



Aurora drog sin gestalt tillbaka mot stolskarmen, med ett ganska negativt 
uttryck. Hon sade ingenting, men hennes mening tycktes helt och hållet 
innebära: förlåt mig! han hör mig till och ingen annan.



Celestine yttrade däremot högt till hovmarskalkinnan; "ditt förslag är 
utmärkt gott. Men huru skulle det kunna utföras? Allt beror i första 
rummet på var goda Auroras bifall, vars informator han väl ändå egentligen 
är."



Det förstås, inföll Ebba med en mycket vacker blick på Aurora.



Denna sade: "huru skulle jag kunna vara emot vad ni bägge önska? Men 
säg mig, jag förstår bara icke huru det skulle kunna verkställas? Ty, hm."



Det kunde ske på flera sätt, anmärkte fru Ebba. Då vi alla tre älska 
varann så mycket och sympatisera till denna grad, vore det oss lätt att 
göra någonting, som jag för min del, det säger jag, skulle skatta mycket, 
mycket högt. Vi indela året i tre delar; fyra månader för varje. Vi flytta 
tillsammans--vad sägs om det? Fyra månader om året bevisen I mig bägge den 
godheten, att med edra barn hålla till godo på Blommenäs. Fyra månader 
därefter bo Celestine och jag hos dig, Aurora. De återstående månaderna 
vistas Aurora och jag hos dig, Celestine. Våra gårdar kunna vi, såsom 
fruntimmer, i alla fall icke personligen sköta: vi maste göra det genom 
våra fogdar och inspektorer. Har jag orätt?



Celestines sjuka ögon antogo en glans, som de ej på många år haft. Att få 
njuta umgänget av en ständig och oavbruten vänskap--o store Gud! tänkte 
hon.



Aurora sade intet. Även hon saknade icke en viss hänryckning, men hon såg 
ned i golvet.



Fru Ebba återtog: "mitt förslag skulle naturligtvis innefatta, att herr 
Medenberg följde med våra barn på varje ställe till deras gemensamma 
undervisning. Vi hade således alla tre i honom en lektör, en rådgivare, 
jag går så långt att jag säger en sekreterare. Detta inträffade, i fall 
vår verksamhet till fattiga likars hjälp bland allmogen antoge en så 
vidsträckt form, att-- jag menar för brevväxling och räkenskaper."



Räkenskaper förstår han alldeles förträffligt! utbrast Aurora.



"Han kunde även sjunga och spela för oss om aftnarne, mornarne, och litet 
straxt på eftermiddagarne. Hur är det, han kan ju musik?" inföll 
Celestine.



Utan tvivel! han är utmärkt musikalisk, sade fru Ebba.



"Men--förlåt mig--huru vet du det?" sade Aurora.



Jag? jag har undersökt hans huvud, svarade fru Ebba med tillförsikt.



Aurora sade ånyo ingenting, men såg litet tankfull ned i golvet. Efter ett 
ögonblick yttrade hon i det hon steg upp: "jag påminner mig något! Det är 
nu sent, vi hava samtalat länge. Låt oss gå och se huru det är med våra 
flickor? Söta Celestine, du har minsann i natt härbärgerat en hel karavan. 
Det är så roligt att se barn slumra. Skola vi icke göra dem ett besök?"



Jag har inlogerat alla våra sex--icke i syskonsäng likväl-- utan i små 
tältsängar och barnsoffor i ett rum för sig här icke långt ifrån, 
svarade grevinnan. Ni skall få se. Mamsell Christine har jag ämnat till 
deras sultaninna över natten. Kom, låt oss gå och överraska våra små 
flickor!



35 SPÖKET.



Kan någon fasa övergå den, att hava fött till jorden en avkomling, utan 
hopp om det eviga livet för den? Vad är viktigare då, än att vaka över sin 
egen blommas skötsel?



Fruarne gingo arm i arm bort till det käraste de hade på jorden. Celestine 
trädde förut med ett ljus i handen, och lyste sitt främmande in i det 
sköna rum, som hon hade inrymt till gemensam vilokammare åt alla deras 
barn över natten. De sex flickorna hade om aftonen blivit de bästa vänner: 
de voro väl icke alldeles jämnåriga, men åldern skilde dem likväl 
obetydligt och munterheten hade fyllt alla de luckor av olikhet, som 
funnos dem emellan.



Fröken Louise Abelcrona, den äldsta av dem, kanske vid fulla tolv ar, en 
skön flicka, men av bleka anletsdrag och spenslig kroppsbyggnad, låg 
längst fram likasom i hederssängen. Hon hade sträckt sin ena lilla 
alabastervita, smala arm under huvudet: förmodligen tycktes kudden henne 
för lag. Henriette Abelcrona följde i ordningen därnäst, på en liten kort 
barnsoffa. Hennes rödblommiga kinder visade tavlan av en stark hälsa; och 
hon var under sömnen varken rätt angelägen om sitt täcke eller om sitt 
bröst. Lilla Ulla Mekeroth lag i en ypperlig tältsäng bredvid. Aurora gick 
fram till sitt barn och jämkade bättre ihop lakan och täcke nere vid 
hennes fötter; ty emot tältsängar kan man verkligen ända anmärka, att de 
ofta äro utan fotspjärn, så att det många gånger är tråkigt. Sedan sag man 
en lang soffa, varuti grevinnans bägge egna flickor, Celestine och Amanda, 
befunno sig systerligt skaföttes. Således besatt denna soffa nu ett litet 
änglahuvud på vardera sidan, och mitt uppå fyra de täckaste fötter, som 
förtroligt stucko ut och läto luften beundra sig. Sist träffade man lilla 
Ebba Abelcrona bäddad på ett par ihopbundna breda karmstolar, där 
hon på yvigt pösande ejderdunsdynor mådde oändligt gott. Hon låg med sin 
trubbiga uppnäsa vänd emot taket, och såg i själva sömnen rätt bister ut. 
Hon drog under sömnen djupa andedrag, och hade sin ena lilla knubbiga hand 
knuten vid ena örat, till stöd.



Övergår väl någon glädje moderskärlekens? Celestine steg med sitt ljus 
ifrån bädd till bädd, där, i var och en, en hel framtid slumrade, och 
vardera på sitt olika sätt. Ebba gjorde sina tysta anmärkningar och 
runkade ofta litet smått på huvudet vid de upptäckter av märkvärdiga 
anlag, som hon gjorde i de sovande barnens pannor: Celestine betraktade i 
synnerhet det sköna uttrycket kring de leende purpurmunnarne, och såg huru 
varje flicka höll sin lilla haka emot bröstet och halsen på sitt eget 
intagande sätt: Aurora fägnade sig mest åt händerna. Det är också svårt 
att säga, om någonting i naturen överträffar vackra barnhänder.



"Vi stå här," sade fru Ebba, "och betrakta våra små flickor i 
förhoppningarnes ålder. Ett förhänge döljer deras kommande dagar, och huru 
väl? Vi, som här icke se omkring oss annat än nöje och behag, vad skulle 
vi bliva varse kanhända, om vi hade för våra ögon tavlan av allt, som 
skall hända våra älsklingar? Jag ryser och tänker; för vardera väntar en 
slutlig dödsbädd, där ett förtvinat, blekt, skrumpet, ohyggligt ansikte 
förgäves söker ro på sin kudde! O min Gud! Varifrån denna förfärande 
känsla? Men gå vi så långt som till sjukdom, ålderdom och grav, så låtom 
oss icke stanna där: vi måste träda in på andra sidan om graven! Då se vi 
våra barn som barn igen, i föryngrade andeskepnader av evig täckhet hos 
Gud, om--Celestine! Aurora! om --Och därföre beror det på oss så mycket, 
sa mycket nu, att tidigt giva våra flickor de himmelska intryck och fasta 
grundsatser, som skola förvara deras ande en gång, och göra att de uppstå 
ifrån skröplighet och död till evig vår, såsom icke längre våra barn, men 
Guds."



De tre mödrarne omfamnade varann under tårar. De lovade ömsesidigt, att 
såsom sin förnämsta plikt vaka över de ungas hjärtan, och att, om 
någondera modern fölle ifrån, skulle de kvarlevande taga den dödas barn 
under ömma, vardsamma händer, såsom sitt eget. Ty kan någon fasa övergå 
den, att hava fött till jorden en avkomling, utan hopp om det eviga livet 
för den? Vad är viktigare da, än att vaka över sin egen blommas skötsel?



Man tog god natt av sina småflickor genom slängkyssar, för att icke 
genom verkliga väcka dem. Man upprepade denna vackra gest i flera 
omgångar. Slutligen bjöd Celestine sina vänner att åtfölja sig genom 
våningen fram åt de rum, som hon ville anvisa Ebba och Aurora särskilt 
till sängkamrar över natten. Klockan var emellan tolv och ett.



De nalkades dörren till det stora tum, som bar namn av Karmansbols salong. 
När grevinnan Celestine, som gick förut för att visa sina vänner vägen, 
öppnade döbattangen därtill, hördes steg av en vandrande därute i 
salongen. "Min kammarjungfru har gått förut," anmärkte Celestine.



Men alla tre stannade i dörren vid anblicken av en skepnad, som visst icke 
liknade någon av de levande. Gestalten var höljd i en vit--kanske icke 
svepning--men ganska veckrik och fotsid linnedräkt: över huvud och armar 
hängde den i form av slöja. Fötterna voro nakna. En rysning genomlopp 
Celestine och Aurora. Ebba tog ljuset ur den darrande grevinnans hand; 
dock vågade hon själv icke nalkas.



Skepnaden vandrade i avmätta, sorgsna steg över golvet, likasom i tankar, 
och utan medvetande om de inträdande fruarne, eller utan att göra avseende 
på dem. Efter några varv genom salongen förbi tavlorna, drog den sig 
småningom fram till ett av fönstren, satte sig på en stol där, och stödde 
sin armbåge i fönsterposten. Det beslöjade huvudet nedlutade sig i handen; 
det tycktes försjunka i natt och förtvivlan.



Hastigt, likasom med ett oförmodat beslut, höjde sig huvudet igen, armen 
utsträckte sig, handen pekade på en av de stora tavlorna i salongen; och 
då höljet över huvudet under denna rörelse drogs litet åt sidan, såg fru 
Ebba likbleka drag; dock framskymtade ingenting mer än endast det nedersta 
av vad som på en levande skulle hetat ansikte. Blott en mager, knotig hals 
syntes, och det understa av hakan. Så högt upp som till munnen avslöjade 
det sig icke. Men hakan var icke stor, djärv, lång eller spetsig: den 
skulle hava kunnat tillhöra ett anlete, som i tiden hetat skönt.



Celestine var på väg att nedfalla till golvet, betagen av skrämsel och 
vanmakt. Aurora upptog henne i sina armar.



Gestalten steg upp ifrån fönstret. Dess utsträckta hand och dess 
halvlyftade slöja sjönko åter. Det tycktes slutligen, som om de närvarande 
väckt något av dess uppmärksamhet, eller som om den hört grevinnan 
Celestines anskri, då hon sjönk i Auroras famn.



Den steg ett par steg på golvet framåt där de tre fruarne stodo. Det 
möte, som härigenom hotade dem, var på väg att isa dem; då gestalten 
tvärstannade, icke gick längre, men runkade på sitt huvud långsamt, 
underbart, och nästan mera svårmodigt milt, än hemskt. Om denna åtbörd var 
riktad emot Celestine, så såg hon dock ingenting därav: hon låg medvetslös 
vid fru Mekeroths bröst.



Fru Ebba var på väg, att med samlat religiöst mod tilltala den okända 
varelsen, då denna drog sig tillbaka. Med sina oroliga steg skred den allt 
längre bort åt salongens motsatta sida. Den försvann här vid en dörr på 
andra sidan om tavlorna.



"Vad skall jag tänka?" viskade hovmarskalkinnan. "Vet du, Aurora, vartut 
den där dörren leder? Går den till någon trappa uppföre eller utföre?"



Nej, svarade Aurora, denna dörr går ingenstans. Jag känner Karmansbol och 
alla dess rum av gammalt. Denna dörr utgör blott en blinddörr.



"Store Gud, kan det vara möjligt?" utbrast fru Abelcrona med flammande 
ögon. "Men vi måste skynda att föra den stackars Celestine till sin säng. 
Aurora, sätt dig här med din vackra börda på närmaste stol; jag går att 
ropa någon av kammarjungfrurna. Evige! vad skall bliva härav? Måtte vår 
vän snart träffa Zeyton, så att vi få upplysning om . . . skall jag kalla 
det spöket? Greven måste väl veta vad det är?"



36 HERR MEDENBERG TAR DEN HÖGRA VÄGEN.





Om hon då med sitt kvitter kunde locka någon av sina vänner att nalkas 
till muren, där hon satt, och hjälpa henne ut--det skulle hon fa. Har 
herren hört den sagan förr?



Då herr Alexander Medenberg om aftonen tog avsked ifrån grevinnan 
Celestine på Karmansbol, föranleddes han till sin hastiga avresa tydligen 
av den orsaken, att han hört, det Anders från Serarp på urtimatinget givit 
upplysningar av hotande slag för Nickolson och Zeyton; och kanske hade han 
varseblivit även annat, som påskyndade hans beslut, att verkställa den 
påtänkta färden.



Under det han satt och åkte, stupade aftonen alltmera ned i gråhet; men 
luften var mild och angenäm, oaktat året framskridit långt nog. Fästet 
stod ovan, fritt från skyar; stjärnorna började tala om natt; de glimmade 
allt högre och klarare, och under deras tindrande ögon avslöjade sig 
landets föremål, visst hemlighetsfullt och alltid blott i brungrå? drag, 
men dock så, att vägen kunde skönjas, närmaste träd vinka med sina mest 
utskjutande grenar, och bergklyftornas rämnor visa några av sina 
betydelsefullaste hålor.



Medenberg var icke spökrädd. Icke därföre, att han delade deras mening, 
som neka andars tillvaro, en den naturligaste tillvaro av allt, såvida man 
bifaller själarnes odödlighet; utan emedan han ingenting i världen 
fruktade, och detta till följe av sin naturs inre vekhet, som intet ont 
visste med sig. När han åkte, satt han alltid i betraktelser; det var 
givet. Han gjorde så även nu.



Vilken man finnes, som icke i tysthet offrar sina skäraste tankar åt sitt 
hjärtas, sin själs bästa vän? Medenberg såg framför sig henne, som han så 
outsägligt mindes. Han dyrkade, han till bad 
henne icke; han gjorde vida mer, han älskade henne. Han var i henne icke 
intagen såsom i ett Under ovanom sig: hon var blott hans mänskliga like. 
En jämlike? Ljuva tanke? Hon var då så mycket säkrare, att hon aldrig 
skulle sjunka som ett Vidunder nedanom honom. Alexander tillhörde dessa 
människor, som aldrig råka i förtjusning, emedan de ständigt såsom i ett 
varaktigt tillstånd äro det, vartill de förtjuste endast ögonblickligt och 
till sin förundran då och då finna sig uppryckte. Svärmeri var så alldeles 
hans natur, att han icke svärmade alls. Han satt under stjärnornas päll 
och blickade in i en ljus, rik framtid. Rik? Rik på vad? På vad människan 
behöver. Flera gånger viskade han, ehuru blott hörbart för sig själv, det 
täcka namnet på henne. "Ack, vad hon skall tycka om hela detta företag, om 
det lyckas mig att rätt utföra saken," fortfor han. "Vad hon sympatiserar 
med mig! Och det skall lyckas--det känner jag. Något--något skall bliva: 
och detta, som jag går att göra med Nickolson, skall lägga själva 
grundstenen till det hela. Nå, få se då!"



Såsom Alexander ännu icke mötte någon resande, avbröts på intet sätt hans 
monolog. Han genomgick i tankarne det manuskript, hovmarskalkinnan lämnat 
honom; och han ihågkom det så väl, att han kunde hava läst det högt för 
sig själv för andra gången, utantill. Hans betraktelser svävade med glädje 
ut över hela universum, och han satt icke längre i något tvivel alls 
rörande beskaffenheten av den världsperiod, det slags framtid, som nu 
förestår Europa. Snart sjönko hans minnen likväl dit ned, där de alltid 
stannade, på den vackra fosterjorden, Sverige, detta land, som--verkligen 
och rätt betraktat--ändock är det underbaraste av alla, det minst kända, 
det mest outgrundliga. Och omsider, var slöt han? Vid den punkt, som stod 
honom kärast i Sverige, vid Majorna bakom Masthugget i Göteborg. Och där? 
I de kära föräldrarnes små kamrar.



Såsom han naturligtvis låtit Aronforskaleschen, varuti han med sin 
patronessa och fröken Ulla rest till Karmansbol, återföras av dess kusk 
till bruket, hade han på vägen vid närmaste håll tagit skjuts, och åkte 
således nu i en lantmannavagn. Han hade blott en liten gosse till körsven 
vid sin sida. Oförmodat for han vid ett tillfälle upp ur sina tankar och 
utbrast:



"Vad var det, som sprang mitt över landsvägen där framför hästarne, du?"



Det såg svart ut, och kilade av ifrån höger sida till vänster, svarade 
gossen.

"Tror du icke, att det var en ekorre?"



Tockna ä aldrig ute och går om nätterna, herre!



"Varföre ej?"



Pojken teg och gav sina hästar ett slag med tömmen för att påskynda 
färden; men det ville ändock ej gå fortare.



"Tror du, att det skulle hava varit bättre, om figuren kilat av ifrån 
vänstra diket över till det högra?"



Det hade då icke varit ett otyg, vet herrn.



"Vad? Menar du det kan skada vår åkning?" tänkte Medenberg falla in, då 
hästarne i detsamma tvärstannade.



"Vartåt skola vi nu styra?" utropade gossen. "Här gå tvenne vägar?"



Hittar du icke till närmaste håll?



"Nej, jag har aldrig åkt fram här förut."



Har du ej skjutsat förr i dina dar?



"Nej, herre."



Medenberg fann ställningen i mörkret ganska brydsam. Man .hade en lång 
stund färdats i bara skog, så att när och fär inga boningar nu vore att 
vänta just. Han skärpte sin syn, och sökte av de bägge vägarnes bredd 
utforska vilkendera kunde vara den största och förnämsta, och den, som han 
borde taga. Men de utbredde sig åt var sitt håll i ungefär lika vidsträckt 
gråhet, båda två; och han hade intet skäl, att giva någondera företrädet. 
"Håll väl i tömmarne, min pojke lilla, medan jag stiger ur och försöker 
till fots närmare utspana detta tyg," sade han. "Håll väl i, säger jag! 
jag märker, att hästarne höja upp sina huvuden: de äro väl icke fallne för 
att stegra sig, vet jag?"



"Ånej," svarade gossen lika monotont som nyss.



I detsamma Medenberg beredde sig, att hoppa ur vagnen, och hade sina ögon 
spända på ett högt föremål - förmodligen ett avhugget träd eller en stor 
stubbe--som stod i själva knäet, hörnet, där de bägge vägarne delade sig 
åt var sitt håll, hörde han därifrån ett läte, liknande ett kvitter. 
"Sjunger någon fågel så här dags på dygnet?" tänkte han.



Emellertid satt han stilla, intagen av det vackra ljudet och det ovanliga 
i tilldragelsen. Det lät alldeles som en trast med den skäraste stämma.



"Hör du, min gosse - var bara icke så häpen, då!--säg mig! kan du se, om 
det sitter en fågel därframme på stubben?" sade Medenberg och tog själv 
tömmarne, för att bättre regera hästarne.



Gossen svarade intet härpå, men inföll: piskan vill jag behålla, 
herre.



"Ts! ts! ts!"



Trastens slag ökade sig verkligen nu så mycket, och det lät under 
stjärnorna i skogen så sublimt rörande, att både gossen och herren 
lyssnade med ovillkorlig uppmärksamhet och under djup tystnad.



Efter ett ögonblick lyfte fågeln vingarne, flög sakta under fortsatt sång 
bortifran det avhuggna trädet, och tog kosan, enligt vad ljudet 
tillkännagav, utefter den högra vägen.



"Hm! jag kör åt detta håll," utbrast Medenberg och gav hästarne med 
högertömmen riktningar ditåt. "Då varken du eller jag själv vet vilkendera 
stråten är den rätta, kan jag så gärna följa kvittrets ledning: vi kunna 
likasåväl på denna väg träffa något ställe, som på den andra, att få 
säkrare underrättelser vid."



Vet herrn, nu är jag glad! inföll pojken efter en paus.



"Hurså, min gosse?"



Jo si nu löpa hästarne. Det var skönt, att herrn tog till höger. Herrn såg 
väl, att den andra lillsvarten for av åt vänster? Det hade icke varit 
gott, att följa den!



"Men har du nånsin förr hört någon fågel sjunga så här sent på kvällen?" 
inföll Medenberg.



Ju längre en lever, dess mer får en höra, säger far.



"Flädermöss och ugglor kunna flaxa så här dags, men de sjunga icke. Ts! 
ts! nu tar det upp sig igen och blir allt bättre och bättre!"



De samtalade icke vidare, utan lyssnade blott, och ville knappt andas. De 
fortforo att åka sakta och angenämt på den goda vägen. När detta räckt en 
stund, varunder ljudet av fågeln drog sig framföre, men han själv dock 
aldrig flög så hastigt, att han fullkomligt övergav dem, började gossen 
gång efter gång allt tätare och ivrigare titta upp på herr Medenberg, 
likasom han hade något att berätta.



"Vad vill du?" sade denne. "Vad är det?"



Jo, vet herrn, jag kommer ihåg en så vacker historia, som syster min 
brukar förtälja. Det gjorde hon redan när jag var liten och låg i vaggan, 
ty hon är mycket äldre än jag, förstår herrn; hon är gift, si.



"Vad var det för en historia?"



Å--bara en saga! fortfor gossen litet brydd och skämmandes, likasom han 
ångrat att hava nämnt härom.



"Jag vill höra din saga, min gosse lilla. Jag vill höra den myc ket 
gärna, var icke rädd för mig, du! utan berätta bara."



Å, det var intet annat än det, ser herrn, att en prinsessa, di kallar, 
eller fröken satt inmurad i en mur. Hon var fången, förstår herrn. Jag vet 
icke vad hon hade gjort för ont: men det är mycket längesen, skall jag 
säga herrn. Jag tror icke hon hade gjort något ont; men hon satt i muren, 
utan fönster och utan dörr. Hon kunde icke stiga ut alls. Då grät hon så 
mycket; hon gjorde bön till Gud, att han skulle hjälpa henne ut; ty de, 
som ville bistå henne, voro så långt borta, att hon kunde ej ropa på dem. 
Då skickade Gud den heliga Ande till henne i muren; och han sade, att hon 
kunde icke komma ut ur fängelset med kroppen, för det var så stängt. Men 
han ville låta hennes själ var natt få flyga ut som en liten fågel, och 
sjunga mellan klockan ett och tu i stjärnljuset; det skulle hon få. Om hon 
då med sitt kvitter kunde locka någon av sina vänner att nalkas till 
muren, där hon satt, och hjälpa henne ut--det skulle hon få. Har herren 
hört den sagan förr?



"Nej aldrig. Det var en mycket vacker historia, min gosse! Nå, hur gick 
det sedan? Kom prinsessan bort ur muren?"



Nej--herrn skall få höra. Men det är många tusen år sen dess, skall herrn 
veta.



"Nå?"



Jo, ser herrn, den kungen, som hade satt in henne i muren, han ville icke 
att hon nånsin skulle komma dän. Därföre gjorde han den lagen och 
förordningen, att ingen fågel skulle få sjunga efter solgången, och hela 
natten skulle det vara tyst i hela hans rike ty han ville icke veta av'et, 
sade han. Därmed så tordes unga frökens själ aldrig flyga ut och kvittra 
någon endaste natt, fast den heliga Ande hade givit henne lov; utan hon 
sitter där fången ännu och väntar. Och därföre är det, såsom herrn talte 
om för en stund sedan, att aldrig någon trast eller annan fågel är ute och 
sjunger om nätterna. Det har herrn rätt uti. För jag har aldrig hört någon 
förr, det säger jag; och det är kungens förordning på, att ingen fågel får 
göra det.



"Nå, men vad tänker du då om denna lilla fågel, som drillar här så vackert 
för oss i kväll?"



Gossen såg skygg, nästan bedjande ut på herren vid sin sida. Han svarade 
ingenting, men hans mening var tydligt, att herrn nu skulle förstå, det 
den olyckliga, stackars prinsessans ande ändå hade smugit sig ut i denna 
natt, och sjöng för dem, oaktat den stränga förordningen. Han tillade väl 
icke heller, huru innerligt han önskade, att herren bara ville åka på 
eftersom kvittret förde dem, för att slutligen komma till muren och 
laga att den fångna sluppe ut; men klar var gossens tanke även häruti.



Medenberg smålog med innerligt nöje åt den goda skjutsgossens fromma 
föreställning; han tänkte löna hans saga med att berätta någon lika vacker 
och rolig till hans förlustelse tillbaka. Men gossen hade genom herrens 
beskedlighet redan blivit så dristig, att han själv vågade säga åt honom: 
"ts! ts, herre! vi måste höra på vart det tar vägen, att vi ej åka galet!" 
varvid han med sin lilla hand slog ett sakta slag på herrns arm, likasom 
för att mana honom till uppmärksamhet på fågeln.



Oförmodat drog kvittret sig nu bort ifrån vägen. Denna lopp bred och god 
rakt fram, såsom Medenberg i stjärnljuset rätt väl kunde skönja. Men den 
lilla fågeln tog hastigt en lov uppåt skogen, tystnade och försvann undan 
de åkandes ögon emellan ett par höga talltoppar.



Såsom det emellertid icke fanns någon annan väg att välja på här, varken 
större eller mindre, fortsatte Medenberg att köra utefter den stråt, han 
en gång börjat, och hoppades väl snart träffa någon by eller enstaka hus, 
där han vidare kunde fråga sig före. Det drog likväl ut. Endast skog, djup 
skog sågs åt alla håll. Och nu hade det tillika länge och väl blivit så 
tyst, att man skulle hava kunnat höra en lysmask gå vid dikesrenen, därest 
han varit ute på promenad. Men icke en gång någon sådan syntes.



Alexander satt och lyssnade skarpt, men ingenting förspordes mera. Han 
kände således den största benägenhet, att ånyo infalla i någon av sina 
vanliga vackra, tysta monologer för sig själv.



Det är svårt att avgöra, om icke de tre fruarnes tillärnade, ehuru 
åtminstone ännu aldrig i verket satta förbund, och varom hovmarskalkinnan 
Ebba meddelat honom både papper och tankar, hade största delen uti de 
vidsträckta och höga imaginationer, som så ofta och ljuvt upptogo hans 
ensliga stunder, eller till vad grad de tillhörde hans akademiska bildning 
och kanske snarast hans eget självstudium; ty mannen var för det mesta 
blott en "autodidakt", såsom varje grundlig redan längesedan funnit. Det 
första är dock troligast, vid betraktande av herr Alexanders höga grad av 
självförsakelse; varpå väl svårligen något större bevis kunde lämnas, än 
det han nu gav, då han kunde resa åstad för att rädda, hjälpa, frälsa en 
person, sådan som Nickolson, och vilja återföra honom i armarne på en far, 
sådan som Zeyton, i stället för att på älskares vis vida bättre till 
bringa sin tid ständigt och oavlåteligt vid hennes sida, som han med 
en så oändlig låga omfattade. Detta drag av psykologisk . . . ja, vi ville 
verkligen kalla det någonting; men plötsligt lät et;: skarpt oljud höra 
sig ett stycke upp ifrån landsvägen så märkvärdigt genomskärande, att han 
i ögonblicket höll stilla med sin vagn, hoppade ned ur den, och begav sig 
ifrån landsvägen över diket uppåt skogsbacken efter ledningen av ett 
ljussken, vilket då och då framglimtade, såsom han tyckte, ur fönstret av 
en liten koja ganska långt in emellan träden, ehuru det lika väl kunde 
vara ifrån en masugn, eller något ännu värre.



37 NÖDVÄNDIGHETEN AV ATT BEKOMMA NITTON STIGAR KOL.



Adjö vackert! säger jag. Lycklig resa, så länge ni icke stjälper och 
bryter nacken av er.



Oväsendet hade i början förekommit Medenberg likna nödrop eller tjut av 
någon överfallen och olycklig. Men alltsom han nalkades, tyckte han 
oljudet ganska starkt blandas med skratt, fröjderop och till och med tonen 
av en fiolsträng. Däremellan hörde han åter ett förfärligt skrän; och 
denna blandning ingav honom att själv bruka mycken försiktighet, emedan 
det kunde hända, att några övermodiga, mordiska sällar här som bäst hölle 
på att våldföra, plåga, kanske döda en stackare.



Medenberg smög sig emellan träden, för att osedd komma så nära som 
möjligt. Han förmodade sig hava stött på en avdelning av det småländska 
rövarbandet. Lyckligtvis erbjöd marken många täta, halvvuxna granar, bakom 
vilka spejaren kunde gömma sin person; och han kom slutligen hart nära 
grannskapet av det misstänkta sällskapet. Han märkte nu tydligt ett sken, 
som ganska starkt lågade ifrån en enda, liten punkt; men något boningshus 
varsnade han icke.



Han såg sex eller åtta utmärkt paltiga varelser, samlade i en krets. En 
gammal man med det skrynkligaste ansikte, naturen kan förläna, med en 
rödgrå luva eller yllekalott på den halvskalliga hjässen, och med en grov 
yxa lagd över axeln, stod tyst, uppmärksam, med gapande, tandlös mun, och 
tycktes vilja insupa varje ord han hörde, likasom man sväljer mygg. De 
övrige utgjordes av yngre trasvargar, men med ögon, som förekommo 
Medenberg ej det ringaste mordiska, utan snarare danslustiga. Denna 
föreställning stärktes mycket därav, att ett fiolskrälle med två 
strängar--om icke just romaniska, dock sammansnodda av tråd eller, vem 
vet? kanske av förträffliga, fina getsenor--vårdslöst och muntert hängde 
över den ena pojkens arm. Likväl spelade han icke nu, så 
obeskrivligt än fingrarne på vänstra handen syntes smådarra och klia av 
lystnad att få göra sina glada tryck på bas och kvint--alt och tenor voro 
sin kos. Någon kvinnfolksmänniska syntes icke-- förrän, store Gud!



Just i detta ögonblick steg en reslig figur fram om det mörka hörnet av 
ett slags utbygge, som Medenberg i hast icke rätt begrep vad det var för 
slag; men fruntimret själv kände han väl igen. Mager och knotig, likväl 
icke svart som det övriga sällskapet, utan ganska gulvit om armarne, på 
vilka linnet satt uppviket ett gott stycke ovanför armbågarne, kom gamla 
mor Ellin; och det hördes tydligt, att hon mumlade emellan läpparne. Ett 
ytterst strängt tycke låg utbrett över hela hennes anlete, och någonting 
storsint, nära kungligt tronade i hennes fårade panna. Om hon för 
tillfället trollade, var icke gott att säga; men det säkra är, att hon 
gick i underkjol. Denna kjortel var ljusgrå, av bastant vadmal, med tre 
röda, breda ränder invävda i tyget, parallellt löpande med understa 
fållen, och i övrigt så kort, att den räckte föga nedom knäna. Troligen 
sysselsattes hon med besvärjning; ty tvenne av hennes fyra tjocka flätor 
hängde denna gång framom var sin axel, i stället för att, som vanligt, 
jämte de andra två sitta utefter den till längden så ansenliga, fast smala 
ryggen. Medenberg igenkände flätorna sedan mötet på Dädemohult, och han 
beundrade nu, just som då, deras ramsvarthet hos en, vilken för sin ålder 
väl kunde hava grått hår. Men likasom en ännu återstående hög kraft hos 
personen uppenbarade sig i denna friskhet hos håret, låg också i det vita, 
klara ansiktet ett vördnadsbjudande uttryck av ovanlig skönhet, så åldriga 
dragen än vore, och en så tvetydig befattning för tillfället käringen än 
upptoges utav. Alexander lyssnade skarpt för att kunna utgrunda vad det 
var hon språkade. Han ansåg sig kunna svenska, men begrep här ej ett ord: 
han dömde, att det måtte vara den fullkomligaste, den mest antika 
småländska. På rytmen lät det likväl, som om mor Ellin mässade. Medenberg 
igenkände då och då bestämda takter av olika psalmer, hopfogade till ett 
nytt, musikaliskt helt, som skogen borde tycka om, och säkert också gjorde 
det, emedan den med sitt djupstämda, täcka sus ur ett mörkgrönt och 
avlägset fjärran besvarade mor Ellins mässning, likasom med ett starkt 
korus, varje gång hon själv pauserade. Vad som framför allt gjorde henne 
till en häxa i betraktarens ögon, var den omständigheten, att hon i sin 
ena hand bar en kniv, vars bett sken alldeles som nyslipat, och i 
den andra ett långt järnspett, icke liknande de slags vackra eldgafflar 
man märker i civiliserade rum.



Herr Medenberg beslöt, att icke stiga fram på en scen, som, då den säkert 
genom hans ankomst skulle avbrytas och oroas, icke mer för honom kunde 
uppenbara vad han önskade bliva vittne till. Med giriga blickar 
efterforskade han blott, om han någonstädes kunde upptäcka utgjutet blod; 
och han ämnade rusa fram, därest han märkte, att hon med sin kniv ville 
göra det minsta mordiska bruk. Nu, tills vidare, kunde hans öga icke 
träffa något annat lik, än en katt, som han såg ligga på rygg orörlig i 
gräset mitt emellan tvenne pojkar; men om denna kattunge var självdöd, 
slaktad eller annorledes förolyckad, blev ovisst. Det ljus, som upplyste 
det högtidliga uppträdet, bestod ej i en låga eller flamma, utan kom 
endast ifrån en massa av eldrött glöd och ur en måttlig öppning, gjord på 
något, som liknade en låg vägg.



Mor Ellin tog tre steg fram emot den gamle mannen, avbröt tvärt sin 
mässning, upplyfte huvudet, såg karlen skarpt i ansiktet och sade 
divinatoriskt: "Matts Person, jag säger dig---- sjutton stigar! Sjutton 
stigar, och ej en halv ryss mindre, ej heller mer: så sant dig Gud han 
nådeligen anamme."



Härvid upphöjde hela skaran av de sex ynglingarne och pojkarne samma slags 
genomskärande skrän, som Medenberg förut ett par gånger hört, och som 
lockat honom ifrån vägen. Denna vilda och förfärliga musik märkte han dock 
nu tydligen vara uppstämd i mening av fröjd; och han måste göra den 
slutsats, att de unga funno sig belåtne med mor Ellins löfte om "sjutton 
stigar".



Men den gamle mannen, vilken såg ut att vara fadren eller dock husbonden 
åt de andre, nedböjde sitt huvud mot marken, och syntes tydligen icke 
nöjd. "Mor!" vidtog han och blickade vördnadsfullt på sin gäst, "det är 
kallt i natt som raggen; jag tror, att skiftingen är ute och går. Jag 
tager mig en till, det säger jag: och I, mor! skall taga halvan. För nu är 
det så dags. Sedan skall I gånga kring milan ännu en gång och sjunga. Men 
I skall sjunga den psalmen I sjöng för Ol Bengtsa i Sandsjö Lia, då I gick 
och trullade kring hanses mila i fjol, och det tog. För det vet jag, att 
han fick tjugu sinom tjugutvå stigar kol, och ändå en liten ryss över till 
husbehov, fast han hade icke huggit



1 Vargen, även djävulen.

mera fall än jag gjort i år. Kanske har I icke skådat svansen på 
bråten ännu, som jag lagt? Det är mycket mera ved i mila i år än i fjol, 
och jag skall säga eder--jag skall säga eder--." Han avbröt härvid tvärt, 
och stirrade med ett slags vild förtvivlan mot jorden.



Mor Ellin utsträckte sin hand och emottog halvan, som Matts Persson slog i 
åt henne ur en buktig bröstflaska, vilken han hade sittande i lommen, 
ovanpå hjärtat. Men när hon grep den lilla blecktumlaren och tömde dess 
innehåll, gjorde hon det med en så bister uppsyn, att man kunde märka, det 
hon blott givit vika för nattens ruskighet, men alldeles icke genom 
någonting lät muta sig, att spå ett större antal kolstigar vara i den 
färdigbrända, oupptagna milan, än hon redan gjort. Hon tog en rova, stekt 
vid glöden, och åt ovanpå supen.



Nu öppnade hon sin mun och yttrade allvarsamt, högtidligt, långsamt till 
svar på mannens tal: "I fjol, Matts Pers'a! sade jag eder icke då, att ni 
hade bara sexton stigar i milan? Och när ni tog upp halet, fick ni ock 
jämnt sexton, och halvannan ryss åt Jerker till en fiol med stråke, 
ovanuppå. Ändå var ni nöjd och belåten, det året, Matts. Men nu--si nu har 
jag spått sjutton åt eder! och ni står där som ett kräk, bredbent, och 
kikar i marken: ni tackar varken Gud eller vår herre. Vet hut, Matts 
Pers'a! För edra kol skall jag aldrig mer sjunga en psalm i livet; och jag 
skall ej niga en nigning i skogen för tomten vid milan, så länge jag heter 
Ellin. Så mycket kan jag säga eder."



Mor! svarade Matts Persson från Duvanäset, utan att rädas, men lika 
högtidligt som hon: I talar icke väl, mor. Jag behöver nitton stigar i år, 
mor Ellin! det är visst och vet det. Sedan jag kört upp till bruket så 
många ryssar, som greven skall hava åt sig, äro tolv stigar borta. 
Därefter behöver jag kol till pengar, att betala länsman skatten med, 
eljest pantar han ut kon, som han satt i beslag för kronutlagera. Vill I 
han skall göra det, mor? Och sen måste jag hava nån smula åt unga. Därföre 
vill jag sälja resten till mat; och jag skall hava nitton stigar, säger 
jag eder! eljest spisar det icke, och jag går och hänger mig i den gran, 
som I kluvit och satt stickan i skorsan på!



"Skall länsman panta er i år, fader Matts?" sade hon. "Det gjorde han icke 
i fjol, tror jag?"



Nej. Men ser I, gumman min hade ett barn mindre i fjol än i år. Därmed så 
räckte det till då. Nu skall länsman taga kon. Sista kon, ser I. Sen få 
ungarne sitta och slicka sot och dricka vatten på. Vill I det, mor Ellin? 
Men jag vill icke se därpå.

Häxan såg på torparen och blinkade. "Länsman skall icke taga 
skällkonifrån eder, säger jag."



Jo män, skall han.



"Har ni huggit mera fall i år än i fjol, sade ni?"



Ja, säger jag. Och därav borde bliva nitton stigar, bara Gud ville! Men 
jag vet nog, att, huru jag huggit och huggit, så får jag därav inga kol, 
som förslå, därest icke välsignelsen är med. Därföre har jag bjudit eder, 
mor! att I nu skulle gå omkring här och signa elden, såsom I alltid gör; 
och jag säger er, attjag giver eder hälften till i betalning, bara I 
gör'et till nitton åt mig!



Gamla Ellin blickade varmt och betydelsefullt på sin vän, Matts Persson. 
"Ni skall icke hänga er i träd," sade hon.



Jo, gör jag så, svarade han beslutsamt. Jag vill icke svälta ihjäl, och 
icke se barnmaga' dras ihop till spånbitar.



"Hör, Matts! jag skall gå och sjunga ännu en gång om milan. Har du en katt 
till, Jerker?"



Nej, mor! svarade den störste av kolgossarne, och kastade en sorgsen blick 
på den döda katten framför sig. Det här var den enda vi ägde i huset.



"Så gå då i skogen och sök en mullvad, om du kan träffa!" svarade Ellin. 
"Ty vi måste slakta något först för elden; eljest tar icke psalmen. Gack, 
Jerker!" Just som gossen var beredd att lydigt gå åstad för att uppsöka en 
mullvad, med hemligt hopp om att kanske till och med råka få ett 
grävsvin--ty han kände markerna utmärkt väl--ropade mor Ellin till ett 
hastigt: "hålt! hålt!" och höjde upp sin nacke, likasom hon lyssnade 
skarpt på någonting.



"Här står en rackare och koksar på oss ur granbusken!" utbrast hon, och 
höjde armarne på ett jämrande och tillika hotande sätt. "Spring 
ingenstans, pojke! nu är det icke värt att offra eller sjunga. Det är 
förbi med Guds dag för oss här! och det är vackert nog om ni får sjutton 
stigar ur milan, Matts, då ett ont öga stått och skadat på. Ha, ni får 
icke sexton! icke femton!"



Herr Alexander, som fann sig vara upptäckt, steg modigt fram, hälsade och 
sade: god afton, mina vänner!



Kolarbonden rätade ut sig, blek som ett lärft, och Jerker fällde fiolen 
ända ned emot sitt högra smalben. Hela sällskapet tyckte sig vara ertappat 
mitt i sin hedendom av tomten själv, som klätt ut sig i hatt och syrtut, 
och såg ut som en ljusets ängel för att så mycket säkrare kunna fördärva 
milan.



Emellertid sade den främmande: Känner icke goda mor Ellin igen mig? Det 
gör mig ont, fader Matts, om jag genom min ankomst skadat er; men 
ett vill jag säga er, att, skulle er mila icke fullt hålla sina nitton 
stigar kol, så utfäster jag mig, att själv betala er allt, som brister.



Det var en bra ljuv stämma och ett mycket klokt tal ifrån en tomte. Den 
fattige gamle mannen sag på den anlände med stora ögon, och gossarne 
glodde, skamflata av glädje; men mor Ellin utropade: "se på den herrn! jo, 
vad jag känner igen honom. Sant var det, att han talade långt likare en 
ängel, än en satan, den gången jag såg honom sist också; just som nu. 
Men"-- mor Ellin kastade en underlig blick mot skyarne över skogen-- 
"herrar fälla alltid sina ord såsom Guds barn bruka, ty de hava läst så 
mycket i skriften och övat sig i tala."



Ni tror således, att jag ljuger? att jag lovat mer, än jag vill eller kan 
hålla? Nå gott, kära vänner, ursäkten mig då kort och gott i alla fall, 
det bästa ni förmår; ty jag rår icke före, att somlige av er skrikit som 
gastar en lang stund, och därigenom tvungit mig att skynda hit upp ifrån 
landsvägen. Kanske har jag skrutit, då jag lovade ersätta er för kolen; 
och jag vill därföre då återtaga det ordet. Men lika mycket, fader Matts 
Pers'a --heter ni icke Matts Persson?



"Jo men."



Bra. Från länsmannens krav kan jag icke frälsa eder; ty kronan skall hava 
sitt. Men låt mig för ro skull höra under vilken greve ni lyder? Det kan 
nog hända, att han är en människa och låter förmå sig till något.



"Jag lyder under grev Zeyton på Karmansbol."



Vad? så här långt bort på skogarne?



"Ja, här må herrn tro är en ganska stor och skön utmark, som räcker flere 
mil och lyder under flera herrar, men mest Zeyton. Ingen känner den marken 
bättre än jag, som gått och tomtat häröver i mångtusen led, likt en gast 
och en skogvaktare, sedan barndomen. Men ack, vad hjälper det mig! Zeyton 
är en sate! han skall hava sitt fullt ut, och litet därtill."



Säg icke så, Matts Persson. Så mycket kan jag lova er, att ifrån 
Karmansbol skall ni icke hava att frukta någon plåga vidare; utan vad 
skälig hjälp ni kan behöva i er fattigdom skall ni få ifrån grevens där.



"Hahaha!" utbrast mor Ellin i det mest hånande och uthållande, vilda 
skratt. "Herren skall väl böja Zeytons hjärta, kan jag förstå? Herren 
skall vidtala Zeyton? Hahahat Arma fårnacke. Han skulle kunna träffa rätt 
på'n först. Nej, Matts! likare förespråkare måste du hava. Säg, gunstig 
herre, känner herrn var greven är då? Då vet 
herrn, min liv och själ, mera, än både kronfogden, länsman, prostens och 
sexmännerna alltihop i ett samtag."



Medenberg blickade förundrad på häxans ovanliga utbrott.



"Vill herren höra något," fortsatte hon, "så tro mig. Zeyton vet icke 
själv var han är. Men en känner det. Haha! ni är kuven till herre, som 
vill lova tala väl vid greven och lindra kolskatten, och kan icke komma 
till att tala med greven. Pyttsan, Matts! du får betala alltihop: dina 
ungar få slicka sot tills de gå åt. Zeyton finns icke ovan jord, och icke 
heller under jord: i himmelen vill jag icke säga, att han är. Var tar ni 
då rätt på honom, ni?"



Medenberg visste ej, om han icke borde sätta något av gummans ovett på 
räkningen av halvans verkan. Emellertid spändes hans uppmärksamhet genom 
hennes många försäkringar om grevens outgrundliga bortovaro, som stod i 
sammanhang med vad han själv nyligen hört på Karmansbol. Hon torde till 
sluts veta något om grevens hemlighetsfulla flykt, tänkte han, och närmade 
sig gumman, utan tecken till vrede över alla de okvädinsord hon fällt.



Kära mor Ellin, sade han, på Karmansbol regerar nu grevinnan; och det är 
hos henne jag tror, att ingen nödlidande undersåte, Matts eller vem det må 
vara, hädanefter skall bliva hårt behandlad för sina kolskulder. Jag 
känner henne.



"Herrn känner henne? Ah!"-- Gamla Ellin spratt till vid detta utrop, och 
spände i Medenberg de förfärligaste korpögon, men vilka dock snart antogo 
uttrycket av en öm bön. "Herrn känner henne? herrn känner grevinnan!" 
utropade hon i flere omgångar allt häftigare. "Herrn har då sett denna 
förnäma kvinna: hon, som----Herrn känner till grevinnan Sillstina----o Gud 
förlåte mig för detta ord! ursäkta mig! Jag vill icke nu kalla henne så, 
som hon heter ibland vårt folk. Grevinnan Celestine är hennes höga, stora 
och lyckliga dopnamn. Känner herrn henne så väl--säg mig det--så väl, att 
herrn får gå in i huset och tala vid henne? och kan förmå böja hennes 
hjärta till något?"



Grevinnan Zeyton är, såvitt jag vet, icke hård emot någon.



"Åja: det menar jag ej. Hon är icke ond, just. Men ingen får gå in till 
henne på slottet och språka med henne ett ord. Hennes lakejare visa bort 
var enda människa. Hon är så sjuk, si, att det är långt sämre, än om hon 
vore elak."



Har ni något att säga henne, Ellin? Jag lovar, att framföra det; jag 
har fritt tillträde till hennes person, när jag vill.



Trollpackan slog ihop händerna med en fröjd, som icke låter sig beskrivas. 
"Nu kan solen gärna gå upp mitt i natten, det svarar jag för att det går 
an! Matts Persson, stig fram och kyss den herrn på hand, och låt alla dina 
pojkar dansa kring milan. Ty nu får du nitton stigar! Och skulle ock 
milan, den f--n, icke ge dig mer än tretton, så lita på mig, att det gör 
intet. Här är en herre, som får tala med frun på Karmansbol och kan böja 
hennes vita vax."



Men kära mor, inföll Alexander, säg mig uppriktigt, varföre fägnar detta 
er så outsägligt? Har ni nå,,ot enkom att framföra till grevinnan?



"Jojo men."



Från greven?



Ellin tittade skarpt på den främmande, men svarade intet. Hon såg sig 
blott omkring åt alla väderstreck, tog den numera fullt stekta nya rovan 
från elden, började äta, och sade därunder: "spela, Jerker! din 
tomtebopolska framför milhålet. Här blir kol utav, så att du kan sota ner 
hela Jönköpings stad, om du kom dit en gång. Var glad, glad som en hund, 
min pojke!"



Alla barnen svarade henne med ett gällt och hjärtligt gapskratt. Jerker 
gned på basen så hjältemodigt, att själen skulle hava kunnat hoppa ur 
kroppen på själva Paganini; och hans stråke naggade kvinten med en 
tillförsikt, som övergick Ole Bulls. Likväl var hans metod icke Beriots. 
Skogen genljöd av hopp, glädje och förtröstan om, att mat icke skulle 
saknas för vintern. Alla de mindre gossarne togo i ring och dansade, 
sparkade och foro kring milan som flädermöss. Mor Ellin trädde udden av 
sin kniv genom den döda katten, upphöjde honom likt en trofe, och kastade 
honom därefter långt undan, med utrop: "dig skall Skiftingen behålla till 
evig tid. Jag vill icke en gång spisa av dig i helvete, mycket mindre här! 
Gack långt i kos och begrav'en, pojkar."



Herr Alexander betänkte sig. Hon vill ganska säkert tala med mig utan 
vittnen, för att få något fram till grevinnan; och jag vill också av henne 
utlocka var greven finnes. Men ingenting kan yppas så här i fria luften.



"Hör på, min kära fader Matts," sade han högt, "bor ni långt härifrån?"



Jag har min stuga nere vid vägen, nol om bråten.



"Gott; mitt åkdom håller också därnere. Iag skulle vilja taga in hos er 
och vila mig litet efter all denna glädjen. Mor Ellin följer mig och 
visar mig vägen: icke så? Ni behöver icke själv gå med, far; och ingen av 
gossarne. Ni skall se efter milan."



Ellin förstod honom. Hon vinkade ett tämligen fryntligt ja åt den 
främmande herrn, men ett befallande nej åt kolarbonden, då denne av 
artighet ville ledsaga sin nya gäst hem till bostaden, och redan hade 
luvan emellan händerna.



Under det att Medenberg och häxan stego på ifrån milan utföre till vägen, 
sade hon med en paroxysm av ovanlig förtrolighet: "nog vet jag vem herren 
är, lita på det. Är icke herren den stora informaren, som de hava vid 
Aronfors nu? Jojo: min liv och själ. Det är herren som styr och ställer 
allting på bruket, sedan den token Meken dött; och som skall gifta sig med 
patronessa', sedan sorgaret bara väl med nöje gått om."



Tala inga dumheter, mor utbrast Medenberg, och rodnade så starkt, att det 
nästan syntes vid stjärnljuset.



"Dumheter?" gentog den stränga gumman. Dock tycktes hon icke vidare stött 
eller ond, utan tillade: "jag känner herrn rätt väl genom dotter min, som 
nu sitter på Blommenäs och väver fin dräll hos marskalkinna's. Alla tala 
de om, att herren är en karl, som skall gifta sig överallt. Men min dotter 
Ellin säger icke så: hon berättar mig allenast vad andra yttra. Är herren 
nu även lika så bekant hos grevinna's på Karmansbol, så låtom oss tacka 
Gud; ty mera behövs icke."



Hörpå, min vän, utropade Alexander med en skärpa, som hos honom var 
alldeles ovanlig. Jag önskar intet samtal med er om saker, som ej det 
ringaste angå någon människa, och som för övrigt alldeles sakna grund.



"Jaja, herre, så är det med allting, som folk tala."



Men ni är så gammal, mor, att ni bör hava en viss mängd förnuft. Vill ni 
icke lämna denna trad, och tiga som ett lamm om giftermal, som aldrig 
bliva utav, så åker jag ifrån er huvudstupa, och lovar er att aldrig 
nämna ett endaste ord för er räkning åt grevinnan Zeyton.



"Se så," svarade hon helt trygg, "nu äro vi vid vägen och jag ser herrens 
karet. Adjö vackert!"



Vad nu, min gumma?



"Jo, jag sade adjö vackert: herrn skall sätta sig upp och åka."



Det är sant. Men vi skulle ju först gå in i Mattses boning, som, om jag 
hört rätt, icke maste ligga långt härifrån? Och där skulle ni meddela 
mig--



"Adjö, adjö vackert! säger jag. Lycklig resa så länge ni icke stjälper och 
bryter nacken av er."

Men vartill tjänar så mycket onödigt ovett, min goda mor Ellin 
lilla? Ni ville bestämt bedja mig om någonting hos grevinnan; och jag, för 
att vara fullt uppriktig, har också något, som ligger mig på hjärtat att 
bedja er om.



"Å? Det kan jag säga?"



Visa mig därföre till kolartorpet. Vagnen skall köra efter oss i sakta 
mak.



"Kan det vara möjligt, att en sådan storkarl har något att fråga mig om? 
Vet herrn då icke vem jag är? en rackarkäring! ett fattigt, föraktat 
troll, som ingen fin person vill se i sin sal eller tala ett ord vid--"



Jag vet, att ni är en stygga, mor; en snäll och beskedlig stygga, som kan 
giva mig upplysning om det jag önskar känna; och vilken jag för omaket 
skall göra en så stor återtjänst, som ni nånsin behagar. Låt oss stiga in 
och vara artiga mot varann.



38 BERÄTTELSEN OM DEN DÖDA.



De morrade och gläfste ej för intet.



Mor Ellin och herr Medenberg suto redan i torpets lilla inre kammare, 
vilken, så fattig den var, dock ej saknade snygghetens behag. "Avlägg nu 
alla skarpa ordalag, tala icke om giftas, och trät icke, bästa mor!" 
började han. "Var människa! Gör icke heller långa inledningar; ty vet, jag 
känner allt om er olyckliga släkt, om er far, er syster och er själv."



Ellin såg på honom med förvånade, men ganska vackra ögon. Hon förde en 
skal friskt och skönt källvatten till sin mun, varigenom alla dunstfulla 
imaginationer försvunno ifrån hennes huvud, möjligen dit inkomna under 
besvärjelsen vid milan.



Hon satte sig förtroligt och gott vid sidan av bordet, där även Medenberg 
hade sin stol. Hon skådade litet förlägen på honom, och yttrade med en 
svävande stämma: "ni vet således, herre-- ni vet, att jag är en 
person--att jag är av folk?"



Jag känner er goda och hederliga härkomst, svarade han. Jag är också 
bekant med er systers öde, och med er systersons. För att ingiva er fullt 
förtroende till mig, må jag tillägga, att jag har i sinnet göra allt var i 
en ringa människas makt star, att rädda Nickolson, för vilken jag just 
genom er egen dotters berättelser fattat ett innerligt, ett besynnerligt 
tycke; och i vilken sak dessutom jag själv har--



Den gamla kastade på honom milt tindrande ögon. "Jag bedrog mig icke på 
dig, herre, den första dagen jag sag dig. Ack, förlåta mig! nu fallerjag 
in i mitt eget tal, och säger du. Men er, herre! förmår intet ovett reta; 
ni är god som Guds eget rena gull, och ni skall få ett rikt gifte inom 
året, det har jag sagt och håller ord. Herre? ni vill då frälsa den 
förtappade Nickolson?"



Jag vill göra det mest för hans sköna, olyckliga, döda moders skull, om 
vilken jag hört något, som intagit mig. Jag önskade, att hon ifrån 
andevärlden skulle ännu få se det som vackert vore, om sin son.



"Joakima? herre--hon är icke död!"



Icke död? vad säger ni, Ellin?



"Om ni tycker, att jag är förryckt i dag, så tillgiv mig; ty i dag har jag 
fått höra vad jag aldrig trott eller vetat. Ack, om jag kunde hämta mig 
och tala som riktigt folk brukar!"



Joakima lever? Och greven sade mig dock en gång--



"Greven! Zeyton? Ja--min herre--han--"



Nåväl, avbryt icke!



"Herren har ju varit på Karmansbol? Herrn vet da, att Zeyton rymt, eller 
hur? Tro mig, han vågar aldrig mer visa sig i dagens ljus; ty det stannade 
icke vid det lösa ryktet, som på tinget uppkom genom Anderses ord, utan 
han uppgav slutligen naturliga personer, som, bara de bli fasttagna, kunna 
ordentligt svärja och vittna på, att greven varit upphovet till rånet på 
Evershult. Och dessa personer bliva nog snart gripna, när nu hela bandet 
fångas. Således så - men jag vet var greven finns, ty han har talat med 
mig i går. Han uppsökte mig själv, för att anförtro mig sin största 
hemlighet. Hans första brud lever! och hon har alltid levat. Nu, när han 
icke mer vågar vara på Karmansbol, att icke rättvisan skall slå efter 
honom och gripa honom där, har han varit tvungen att yppa för mig detta om 
min syster, att jag måtte taga mig den usla fangen om händer. Ack! skall 
jag kunna gå till grevinnan? Säg mig, är hon icke elak och sträng? Skall 
hon icke köra bort mig, som en vansinnig människa? Herre, gå dit i mitt 
ställe, ni! Hämta ut min syster ur det förtrollade nästet och dess svarta, 
täta murar!"



Finnes då även Joakima på Karmansbol?



Ellin nickade ett hemskt ja.



Men var därstädes? Vet mor Ellin det?



"Jag vet det. Min herre, säger jag, tag ut henne och för henne till mig. 
Förut sörjde jag intet: ty min egen Ellin är nu hos en god fru, där kan 
hon leva, väva och dö. Och för mig grät jag aldrig; ty en häxa behöver ej 
stort; mig ger folket allt vad mig tarvar. Men i dag har jag fatt 
bekymmer! min syster Joakima lever."



På henne skall ingen nöd ga, gentog Alexander med tillförsikt. Är hon på 
Karmansbol, så ansvarar jag för allt. Den goda grevinnan där är en ängel, 
och jag behöver blott ett ord till henne, för att befria den olyckliga.



"Min herre! icke så. Jag har givit Zeyton i går min ed uppa, 
att grevinnan på Karmansbol icke skall få se en 
skymt av Joakima. Han har en gång sagt för henne, detsamma som hela 
världen trott, att min syster längesedan var död. Även jag ansåg det så, 
likt hela socknen. Hon skulle hava dött under resa med greven i en 
avlägsen landsort, och blivit begraven där."



Och var höll han henne? har ni nyckeln till hennes rum?



"Han gav mig nyckeln i dag: se här. Ni har varit på det rysliga, 
avgrundsfulla slottet, herre? Ni vet då, att ett par fasliga hundar stå 
jämt och skälla innanför järngallren på gården vid den höga, breda 
trappan. Gud vet i vilken gammal tid detta hus blivit byggt; men där 
finnas rum! Intet hus i vår bygd har en så stor stenfot, det visar själva 
uppgångstrappan till farstun. I den källarvåningen gives en kammare, dit 
obekanta gångar leda; och här är nyckeln till den. Men skulle för någon, 
som gick på gården, suckar höras genom muren--ack, när höras suckar och 
gråt genom en gråsten så tjock? men så försiktig var greven--då voro de 
där hundarne, som alltid skällde, så fort den minsta människa visade sig 
pa gården, och kunde höra något. De morrade och gläfste ej för intet, min 
herre."



Jag minns dem; och den höga stenfoten har jag sett.



"Så se här även nyckelen. Tag den, och hjälp min syster därifrån. Greve 
Zeyton har läst igen dörren; men så underlig, så halvförryckt var han, när 
han talade till mig, att det skulle vara mycket, om han ens förmått läsa 
igen dörren rätt, när han gick och for av ifrån min syster. Ack herre, den 
Zeyton är utlänning! och ingen har varit så vred på honom som jag. Men i 
aftse har jag måst förlåta honom mycket: jag kunde ej annat, när jag såg 
honom; han var ursinnig av förtvivlan. Han lade på mitt samvete, att föra 
Joakima bort, på det hon icke antingen skulle dö utan vård, eller 
upptäckas av grevinnan, och Zeytons brottsliga hemlighet så bliva 
uppdagad."



Något sådant blott en fantast till engelsman företaga sig att fortfarande 
göra under loppet av flera år!



"Min herre--så högt älskade greven min syster, att han själv dagligen, så 
ofta han var hemma på sitt slott, inneslöt sig flera timmar i valvet hos 
henne vid lampans sken; och när han reste någonstans, lämnade han henne 
aldrig utan tillräckliga livsmedel; och rummet, säger han mig, var på allt 
sätt ganska gott, fast hon ej fick gå ut och ej såg solens ljus. Detta var 
grevens enda liv ibland tusen sorger och bittra samvetskval. Ofta ansågs 
han vara länge och långt bortrest, då han i hemlighet under nattens mörker 
smugit sig tillbaka till Karmansbol, och satt i det förtrollade, 
sköna valvet hos den sjuka, förtvinande Joakima; ty min syster var aldrig 
frisk--fast hon ej fick dö."



Den arma! Så mycket hade han älskat henne ändock!



"O min herre, så mycket hade han icke älskat henne, att han gift sig med 
henne. Det var bra illa; efter så'nt just är gjort att behövas."



Jag känner händelsen. Jag vet, att det till hälften, till tre fjärdedelar 
var en annans verk.



"Att han icke gifte sig med min syster? Var det så? Att jag kunde tro det! 
Men jag tror det nog."



Övermannad av en förolämpning, en illslug tillställning, förmådde hans 
sjudande engelska själ att göra vad en svensk aldrig skulle hava begått. 
Han gick åstad och friade till en, som han icke älskade; till den 
grevinna, som han fick, och har. Hans levnad har intet annat varit än 
motsägelser, brott och en kedja av förbannelser. Vart har han flytt? Var 
gömmer han sig?



"Jag vet icke var han är just nu; och visste jag det än, så binder en ed 
min tunga."



Jag förmodar, att då han själv aldrig mer törs återkomma till Karmansbol, 
skrämd av de rykten, som utkommit på urtimatinget, önskar han, att hans 
Joakima måtte tagas ifrån Karmansbol, för att ledsagas till det hemvist, 
där han själv uppehåller sig? Är det icke så?



"Det har han icke sagt mig. Allt vad han bett mig om, är, att jag måtte 
begiva mig till Karmansbol, söka förevändning till inträde hos grevinnan, 
och hemligt från hennes hus, när jag gjort mig bekant med stället, föra ut 
min syster så fort möjligt under mörkrets skygd."



Och varthän skulle ni föra henne? Till greven, säkert. Och var är han? Var 
fullt uppriktig emot mig: jag kan icke annars hjälpa er.



"Jag skulle föra min stackars syster till mig, och hon skulle bo hos mig: 
intet vidare har Zeyton sagt."



Hos er? på Dädemohult? Det är icke möjligt: snart skulle det då bliva 
bekant, att hon levde. Ni är icke rätt öppen emot mig, Ellin: lika litet 
nu, som första gången vi träffades. Nå--jag kan icke heller begära det; 
det må så vara. Icke heller kan det vara fullt sant, att greven ensam, 
utan allt biträde, vardat er syster i det "förtrollande sköna" valvet.



"Vem skulle han hava torts taga till medvetande av en så oregerlig 
hemlighet," utbrast Ellin och sprang upp.



Jag vet icke det. Icke heller angår det mig: jag vördar vad ni eller 
åtminstone han vill hålla tyst. Jag anmärker blott vad jag icke finner 
vara rimligt: och säg mig nu, goda Ellin, vad vill ni, att jag skall göra 
i hela denna sak?



"Befria min syster från Karmansbol, och för henne ni till mig! Då vore min 
herre en Guds ängel. Ack, jag är fullt säker, att det är blott för den 
orsakens skull herren har kommit att resa hitåt i natt, och träffat mig. 
Si, det har Gud fader velat!"



Medenberg studsade. Gå till Karmansbol själv, sade han. Var icke rädd. Ni 
har ju nyckeln till Joakimas rum? begiv er då dit. Jag är nu på färd åt 
ett helt annat håll, och kan ej så genast fara till Karmansbol. Hade ni 
icke i alla fall, av kärlek till er syster, ämnat gå dit med det första?



"Jo, i morgon bittida. Eller,"--hejdade hon sig hastigt-- "jag hade tänkt, 
hade riktigt tänkt gå dit; men--jag skulle aldrig hava gått dit ändå."



Hurså då?



"Nej!"



Men, jag säger er, verkställ nu er skyldighet emot er syster, likasom om 
ni icke träffat mig i dag.



"Men efter jag nu råkat er, min goda herre--huru god ni är, har jag funnit 
förr!--så ber jag er så vackert: gack i mitt ställe. Ty gör ni icke det, 
så kommer jag aldrig, aldrig dit. Det är visst!"



Ni fruktar således för att se grevinnan? Medenberg blickade forskande på 
den gamla.



"Min herre--ja!"



Av vad orsak? säg mig det. Ni har väl någon gång talat med henne?



"Ja."



Ni har förolämpat henne!



"Ja."



Djupt?



"Ja."



Kanske förfärligt? på ert vanliga sätt?



"Jag har spått henne en gång."



Se där! jag anade det. Driven av hämnd eller vrede, för er olyckliga 
systers skull, har ni spått den oskyldiga grevinnan Celestine ont!



"Tyst, min herre; våga ej tala så om mig. Jag har intet annat sagt 
grevinnan, än det spådomsanden ingav mig, då jag såg i hennes hands veck 
och på hennes anletes ådror."



Och vad har ni förutsagt henne?

"Att hon skulle komma att dö glömd, föraktad, hatad, som oäkta 
hustru åt en man, som avskydde henne."



Grymma, elaka! Fast förlåt mig, Ellin; ni hade en syster.



"Grevinnan nedföll avdånad emot sin stol vid mina ord. Hon var förkrossad 
av vad jag sagt, ehuru jag talat bara sanning. Det gör mig ont, att se 
hennes vackra, milda anlete ännu en gång till."



Hur kunde ni hava hjärta att spå en fin och olycklig ande så hårda, 
oerhörda saker!



"En fin och olycklig ande----det är min syster."



Medenberg betänkte sig. Han ville icke fortfara med förebråelser emot en 
person, som, då hon utan tvivel till hälften var ett ont väsende, dock 
till den andra hälften kunde vara människa. Han upptog ett papper ur sin 
plånbok, och då det-- förlåtligt--icke fanns något bläckhorn i kammaren, 
där de suto, skrev han med sin blyertspenna. Sedan han vikit ihop 
biljetten, gav han den åt mor Ellin och sade:



Lämna detta brev i morgon till änkefru von Mekeroth, som då ännu skall 
vara kvar på Karmansbol, dit hon rest på besök. Hon skall ställa allt till 
rätta, som ni behöver, i anseende till grevinnan Zeyton. Var viss, att 
härigenom allt hinder för er systers befrielse ur sitt fängelses 
mur--eller vad jag bör kalla det--skall upphöra. Hav gott mod!



Mor Ellin tog brevet, tackade med en djup nigning, lik en vanlig 
människas, och önskade den "gode herren" en lycklig färd.



Hörpå, min kära mor, sade han, efter vi nu blivit så goda vänner, så 
underrätta mig litet, innan vi skiljas, om vägen jag bör taga här i natt.



Han berättade henne i korthet, huru han kommit att vika av till höger 
ifrån en annan väg, som gått åt vänster; och huru han härigenom kommit i 
hennes oförmodade sällskap. Han sade henne tillika åt vilken trakt, i 
nejden av Värnamo, han önskade begiva sig; och ville veta, om han var på 
rätta stråten till närmaste gästgivarhåll dit.



Gumman slog ihop händerna. "Nej! ni har allt gjort en bra krok då!" 
utbrast hon. "Men ångra er icke; ty därigenom har en god, god gärning 
skett.--O min herre! om ni visste, att det annars varit omöjligt, 
alldeles, alldeles omöjligt för mig, att kunna gå och rädda min syster ur 
den där instängseln!" Hon avbröt sig själv. Därefter började hon med 
vänlighet och utförlighet undervisa honom om huru han skulle åka, för att 
rättast och bäst komma dit han önskade.



Alexander gick ut till sitt åkdon, som jämte dränggossen väntat honom 
under varjehanda funderingar. Hästarne hade dock alls icke varit missnöjde 
med dröjsmålet, emedan de under tiden spisat ett par kakor gott havrebröd, 
som är mera, än vad mången annan fått.



39 FADREN OCH SONEN.



Med dessa ord, som den anlände snarare skrek under den vildaste fröjd, än 
uttalade som en människa, sprang han i sin sons armar, omslöt honom 
ursinnigt och kysste honom.



Vi se en dag på eftermiddagen vår gode och hygglige resande stanna vid ett 
litet ställe av det mest romantiska läge, där han förr en gång varit. Det 
var där han hos det gamla folket hade lämnat Nickolson efter sig, sjuk och 
förkrossad, den dagen da Göran Edeling rest av med det övriga bandet, 
vilket han vunnit på sin sida. Vi veta förut, att detta ställe låg 
tämligen långt bort ifrån den socken, där Aronfors, Karmansbol och 
Blommenäs flätade sitt klöverblad. Man brukade kalla det "Gubbens vid 
Hålkroken". Vi vilja icke närmare säga, huruvida det lag i Bringetofta, 
eller annorstädes. Det vissa är, att Medenberg påminte sig, huru han här 
tingat på en vacker väv av gumman, och att han ämnade inleda sakerna med 
detta ärende.



Han öppnade dörren och steg in med de bästa förhoppningar. Huru 
förundrades han icke över att igenkänna ingenting!



Väggarne voro väl desamma; men vävstolen, där Måns Bryntessons hustru 
sutit vid sitt låga fönster, fanns icke; och förgäves blickade han omkring 
sig efter gubben själv. I stället sag han ett ungt folk av det vackraste 
och nytraste utseende. Mannen var tydligen snickare, av detta lantliga och 
universala slag, som åt sockenherrskaperna gör allt vad av träd kan 
tänkas, ifrån vagnar, hjul och slädkorgar, ända till pallar, köksbräden, 
små spegelramar och slevar. En sådan man betsar och fernissar också. Det 
bevisades därav, att nu som bäst en liten panna stod på elden, med något 
uti, varutur en ganska god lukt ångade.

Medenberg hälsade och frågade vart det folk 
tagit vägen, som bott här förut, och som han just nu sökte.



Snickaren besvarade sitt oförmodade främmandes hälsning, och upplyfte 
handen ifrån det hjulnav, vari han som bäst inpassade ekrarne. Han hade 
någonting verkligen poetiskt i sina åthävor, och i lockarnes sätt att lika 
behagligt, som naturligt lägga sig i en gloria kring kanten av den lilla 
kaschetten, under arbetet. På den ankomnes tillfrågan, svarade han milt, 
men ganska obesvärat: "de, som bott här förut? Frågar herrn efter det 
satbyket? tjuvgömmaren Måns Bryntesson?"



Säg mig beskedligt, min vän, huru med allt detta hänger tillsammans? jag 
skall genast åka vidare, om jag här icke träffar den jag söker. Jag vet 
väl, att det med gubben var si och så; också vill jag honom ingenting, men 
önskade träffa en olycklig, en sjuk person, som--



"Herrn menar den galne, kan jag tro?"



Den galne?



"Ja, helst skulle jag väl säga de galne. Den historien är icke mycket 
lång. Ty gubben vid Hålkroken, som de kallade honom, han har fått en 
hastig hädanfärd härifrån, och hans bägge galningar icke mindre, fast det 
gjorde mig ont om den ena."



Voro då här mer än en sjuk?



"Ja, minst två."



Detta väcker i högsta grad min förundran. Kan ni göra mig den tjänsten, 
att med några ord säga mig förloppet, och framför allt vart de tagit 
vägen?



"Tagit vägen, min herre? Haha! Det vet ingen, som icke själv är en tjuv. 
Den illmariga gubben Bryntesson stod i gemäng med ett stort band; men sedan 
det blivit upptäckt, har göken blivit rädd om sina egna vingsnibbar, och 
begivit sig bort med kråkan, hustrun sin, hals över huvud. Honom kan också 
herrn, såsom en hederlig och fin person, visst icke vilja råka. Jag har 
flyttat in efter honom, såsom jag fått lov till av nämndeman, vilken rår 
om hus'a. Men i går må herrn tro, att här var kalas! Det vill jag icke 
uppleva en gång till; och jag borde grata mina modiga tårar, när jag bara 
tänker därpå: såsom jag gör, också."



Vad menar ni? Angick det en ung person, som var här hos den avvekne, eller 
kanske bodde i skogen näst invid?



"Just honom. Herrn känner således karlarne? Jag stirrar såsom på ett svart 
mörker, när jag allenast tänker på denna sak!"



Den gode mannen förändrade i hast ton, tog av sig sin lilla kaschett, som 
betäckte och sammanhöll hans livliga hår, tryck te den emellan 
händerna, och tillkännagav en innerlig rörelse. "Nu--nu har jag fått lära 
mig att se vad synd är!" sade han med hänförelse. "Den, som icke har 
erfarit vad jag skådade i går, han känner ännu ingenting. Det var fadren!"



Alexander satte sig ned under ovillkorlig häpnad, så orädd han annars 
brukade vara.



Den snillrike hantverkaren fortfor med ett allvar, som hos arbetsfolk ofta 
står i närmaste förbund med ett levnadsfriskt, muntert sinne. "Herre! 
aldrig mer vill jag fördöma någon människa, och det vare sagt. Ty antingen 
måste en väl vara fader åt en son, eller son åt en fader. Icke så? Men 
sådane kunna, när det bär åt, fördärva varann så det förslår!"



Ha--jag anar! inföll Medenberg. Har en äldre man varit här? Säg! har en 
äldre herre sökt den yngre?



"Jo, alldeles."



Berätta! berätta! Har han varit här helt nyligen?



"Så nyss som i går."



Vart hava de tagit vägen?



"Det vete den kloke!"



Men--utan omsvep--



"Sitt ner då, min goda herre; icke passar det att vara främmande och stå! 
Den där yngre mannen--jag vet icke vem han var, egentligen; men troligt 
bestod han i en skälm, efter han hade bekantskap med gubben vid Hålkroken. 
Denne unge man tyckte jag likväl mycken synd om; det får jag säga. När jag 
först kom hit, stannade han kvar efter Måns Bryntesson, och bad om att få 
arbeta hos mig, så gott han kunde. Han var sjuklig, usel och ganska 
eländig. Men han grät ofta, var full av ånger, läste sina böner morgon, 
middag och afton; och jag märkte, att, var han icke fullt en läsare, så 
hade han dock visserligen hört på Maja Andersdotters predikningar i 
Vrikstad och Nydala; och det hade späkt honom ända in i själen. Jag tyckte 
om honom för det: icke kunde han göra stort gagn, men jag lät det gärna gå 
som det gick, och fägnade mig över, att Gud fader omvänt honom genom sin 
heliga Ande. Ty vet herrn, jag skäms icke för att säga, att jag är själv 
en läsare, så fort jag har tid för hyveln; men herrn skall icke tala om 
för någon att jag predikar, ty det har jag aldrig gjort, blott hört på; 
och så mycket är det, att jag om kvällarne berättar alla sköna händelser, 
sagor och historier för hustru min; ty det roar mig, änna störrt. Men nu 
skall jag komma tillbakas till herrn. Jag var viss på, att anden hade 
brutit sig in i den där människan, ända till roten, så anfäktad var 
han, emellanåt han arbetade; och dessemellan satt han sedesam, stilla, 
anständig och mycket blek. Den enda list jag förstod hos honom var, att 
han bad mig förtiga sitt namn och gömma honom, ifall spaning skulle ske 
efter honom; ty han sade: taga de mig, sätta in mig och straffa mig, så 
kan jag sedan aldrig ångra mig och börja en ny vandel, efter det är 
omöjligt att leva redligt mera då; men får jag vara hos eder och arbeta 
och bedja, gömd undan för folk, då kan jag ännu hoppas, att Gud gör en 
nåd--"



Och det sade han? Unga, älskvärda Ellin, jag ser ditt finger häruti.



"Min herre! det räckte icke länge, förrän den grymma stormen kom över 
honom igen."



Återföll han i det onda?



"Han skulle icke hava gjort det själv, det jag tror. Men hör nu! I går kom 
en resande storherre hit och sökte Joak (det gör ingenting, att jag säker 
hans namn, sedan det åter är förbi med honom). Den gamla mannen kom i 
skymningen; ty så herre han var, fruktade han säkert att någon satte efter 
honom, det kunde jag märka. Straxt i ögnablicket Joak fick syn på honom, 
skiftade han färg och började darra i hela kroppen som en asp. Den 
främmande herren var dock i begynnelsen vemodig och mild, och bad min 
arbetare följa sig ut, efter han ville tala något med honom avsides. De 
gingo härifrån ett litet stycke, såsom uppåt skogen; men jag undrade och 
anade icke gott, utan ställde mig på lur vid knuten, för att se och höra."



Jag kan knappt andas!



"Gammeln talade vackert; han kallade Joak sin son. Ja-- om herrn vill tro 
mig--han grät bittert och tog Joak i famn. Han sade, att han var 
genomolycklig och icke mer kunde visa sig för folk, utan ämnade rymma av 
landet, åtminstone till en tid, en god tid, tills han fick se, om de 
vittnena komme fram i dagern, som skulle göra honom till en rånare, tjuv 
och mördare, om de fångades och tvunges att tala. Därpå bad han Joak 
skynda sig att taga fram penningsumman, som han hade. Gammeln nämnde 2 
till 3000 rdr, det hörde jag precist; och det skulle han hava till att 
resa och leva på under tiden, sade han."



Sonen hade icke längre dessa penningar! ack--



"Joak svarade intet i början, utan stod och skälvde i hela kroppen. Men då 
fadren trängde in på honom med allt mer hotande ögon, nedföll han som ett 
slaktat djur till hans fötter, omfamnade hans knän och utbrast, att 
penningarne voro borta: borta allihop! Han sade också vem han givit 
dem åt, och huru hela saken gått till, fast jag icke hörde namnen riktigt. 
Då for den andre upp, och--du min store Gud! sådant vill jag aldrig mera 
se i mitt liv. Han stampade, svor och fnös: 'förrädare, tjuv, 
fadermördare! Vad har jag nu att resa med! Usla, lymmelaktiga son! Jag 
trodde väl, att du en dag skulle övergiva mig och gå på mina fienders 
sida! O kval över alla kval! Jag bad dig gå och taga penningarne på 
Evershult, fast min mening icke var, att du skulle göra det i sällskap med 
de där, utan ensam, såsom min plan visade dig! Till vad gagn är jag nu 
själv brännmärkt som delaktig i rån, stöld och mord, då jag icke får den 
ringaste frukt därav? Joak, har du icke den ringaste riksdaler kvar? Hu-- 
skall jag nödgas flykta från snår till snår eller bliva tagen och hängd, 
utan att en gång hava njutit en gnista av det tagna!' Under rysligt raseri 
for han upp och ned, sparkade i marken, knöt näven och satte för den 
andres panna. Därpå ropade han: 'så kan blott en oäkta son uppföra sig 
emot sin far, vilken dock givit honom livet, klätt, fött och skänkt honom 
allt!' "



Hade han hjärta att säga så?



"Jag såg därvid, att den unga karlen, så svag han var, reste sig upp med 
blossande kinder och hastigt inföll. 'Oäkta? Det är min far själv, som har 
förvandlat mig till en sådan! Det är min far, som har skickat mig ifrån 
det ena missdådet till det andra!'--Därpå sprang också han till, så 
darrande han var, knöt sin näve, och gick djärvt in på gammeln. När de 
bägge stodo där så eldröda som ett par sannskyldiga tuppar, och jag icke 
heller ville avbryta dem, för att få se huru det skulle gå, må herrn tro, 
att det snart blev ett helt annat leverne utav. Den gamle vart så vek vid 
sin sons sista svar, att han föll till föga. Jag märkte, att han började 
gråta; men om det var av list eller blödigt hjärta, vete den store. 'O min 
son!' utbrast han, 'visste du huru allt gått till, så skulle du icke 
förebrå mig för något, utan hysa förbarmande för din fader. Men låtom oss 
icke förlora tiden, vi äro olyckliga bägge två, och vi måste tänka på den 
enda räddning, som är kvar. Jag får lov att gömma mig, jag, som du. Vi 
skola skynda till de andra männen i skogen: var äro de nu? Visa mig till 
dem!'--Sonen steg tillbakas och sade, att han icke mer ville vara en 
rövare.--'Gud!' utropade den andre då, och föll till hans fötter. 'Min 
son! min son! då du har låtit dessa medel tagas ifrån dig, så finnes icke 
mer någon annan hjälp än att vi sälla oss till de övriga tappre 
galgmännen: jag kallar dem så, ty de äro förlorade, såsom du och jag: de 
äro anfallne och eftersatte, jag vet det nog: men vi skola anföra 
och hålla dem tillsammans. Kom! Säg icke nej! Du får icke säga nej! Du får 
icke! Jag hatar också deras leverne, likasom du. Men vi måste göra ett med 
dem en tid så länge, tills vi ånyo skaffat oss en summa, och sedan kunna 
resa med den till ett annat land.' Fadren utsträckte härvid sin hand emot 
sin son bönfallande, och han sade ånyo: 'Ack, betänk, om icke du själv är 
skulden till allt? Varföre lät du en listig skurk taga det ifrån dig, som 
skulle hava frälst oss bägge? Vill du nu, att din far, din stackars 
eländige, förkrossade far, skall dö på mossan i skogen av svält, och hans 
kropp ligga till rov för vargens tand eller björnens ram? Eller vill du, 
att han skall visa sig, fångas, insättas, dömas och halshuggas?' Vid 
sådana ord, som rörde mig själv, där jag stod och lyddes, gick den fattige 
sonen ett steg tillbakas och svarade med sammanknäppta händer: håll min 
far! vänta blott något; den man, som jag lämnat penningarne åt, tror jag 
icke var en bov: han lovade att rädda mig, och att själv innan kort föra 
mig--"



Fort! fort! var äro de? jag måste skynda till dem, ropade Medenberg och 
nalkades dörren.



"Men gammeln," fortfor berättaren, "skakade på sitt huvud och inföll: 
'Joak! är du ett barn, som kan tro på honom, som tog våra penningar och 
for? Nej! gör det bättre är! stig upp i din kraft, och tro på ingen--på 
ingen annan, än styrkan i din egen arm och klokheten i ditt huvud. Återkom 
till dig själv och följ mig! Skyndom till de tappre i skogen, vilke lidit 
liksom vi, och skola hjälpa sig genom manliga gärningar, likasom vi. Du 
--Joakimas son och min! kom i din faders armar, så skall jag i detta 
ögonblick erkänna dig för äkta. Bliv en man, som vet att rädda sig själv, 
hellre än tigga nåd hos andra, så skola vi genom livet troget ledsaga 
varann och aldrig skiljas en dag. Högt jublande skall jag inför skogen 
utropa, att du--du är min äkta son! min älskade, min rent äkta ättling! 
och jag skall öppet säga detsamma inför alla människor dit vi anlända.' -- 
Med dessa ord, som den anlände snarare skrek under den



vildaste fröjd, än uttalade som en människa, sprang han i sin sons armar, 
omslöt honom ursinnigt och kysste honom. Sonens ansikte såg jag strala 
härvid; han omfamnade sin far tillbaka, han utsträckte en hand mot 
skyarne, och jag tror han svor. Han var icke blek längre. Hans ögon 
blossade som fadrens, och hans kolsvarta ögonbryn drogo sig tillsammans i 
så fasliga, hotande bukter, som nånsin gammelns. Jag stod på tiljan   
vid knuten, skrämd som en trast. Jag började läsa mina böner för de bägge 
galningarnes väl; dock återkom icke deras förnuft. Jag bar mig själv rätt 
illa at. Jag borde hava skyndat fram, och med våld slitit den unga karlen 
ifrån sin fader, vilken var djävulen, men icke hans far. Jag stod den 
stunden så handfallen, att jag icke gick ett steg. Gamla herrn tog genast 
sin son med sig i vagnen, sedan han blott låtit honom kasta en överrock på 
sig, som han ägde kvar i min kammare. Så bar det utav med dem bägge. Jag 
samlade väl hastigt några grannar, för att skynda efter dem det fortaste 
vi kunde. Jag ville hava tillbakas den arma Joak till Guds bud; och så var 
det även vår skyldighet, att för rättvisans och landshövdingens räkning 
taga fast på den där andre, som jag begrep vara en stor rackare. Men vi 
gingo till fots, emedan vi aldrig ägt några hästar här i skogstorpen. Så 
kommo de undan oss. Dock fingo vi bättre fram höra, av en ifrån 
Lannaskede, att han sett samma vagn och hästar, vilka vi beskrevo; fast 
utan de bägge herrarne. Vagn och hästar hade gammeln sålt. Det begrips, 
att han kunde icke åka på landsväg ända fram till tjuvbandets hålor; utan, 
när han uppspårat grannskapet av deras tillhåll, begav han sig väl dit 
inåt till fots, för att sälla sig till dem och undgå alla rättskaffens 
människors blickar. Så gick det med Joak liksom med den lilla stjärnan vid 
granskogens kant: hon tänkte få gå upp på himlafästet, hon, likt andra: då 
kom en stor, tjock sky, av kärrets ångor uppdunstad; den tog stjärnan och 
svepte henne i sin gråa mantel, så att hon syntes ej mer. Herre! när jag 
kom in till mig igen och fattade sågen, som min arbetare nyss brukat, 
tyckte jag att dess blad gick mig mitt igenom njurarne.



Alexander stod tyst begrundande, och ett ögonblick kände sig hans själ 
svårt sårad av den tanken, att han genom penningarnes återtagande ifrån 
Nickolson, så rättvist än detta var, hade blivit en orsak till hans nya 
inkommande på brottets bana. Jag måste till dem! utbrast han, eggad nu av 
en dubbel drift. Men var skall jag träffa dem? Utan tvivel hos de hopar, 
vilka Göran Edeling som bäst bekämpar?



Hans beslut var taget. Farväl, min vän, sade han, och tryckte varmt den 
ädle snickarens hand.



Då han redan uppläst dörren, såg han mannens lilla vackra, trevliga hustru 
nu även niga sitt vänliga farväl åt honom. Hon hade icke med ringaste ord 
blandat sig i hela samtalet, men med sina klarblå ögon dock visat huru 
innerligt hon deltog i berättelsen om den olycklige sonens återfall under 
fadrens och syndens välde. Hon stod där med sin 
sticksöm, vid spisen och med ena foten sakta gungande sitt barns lilla 
vagga, en fromhetens och den sanna ödmjukhetens avbild, beredd, som det 
tycktes, att lyda Gud i allt, men icke människor i annat, än det, som rätt 
var inför Gud. Kanske tillhörde ock hon läsarne; men några tecken till de 
så mycket omtalade ryckningarne kunde Medenberg icke varsebliva i hennes 
täcka anlete. Han fann sig tvungen, att som hastigast åter stiga in ifrån 
dörren. Han påminde sig den plan han redan en tid hyst, rörande alla de 
särskilda personer och hushåll av den lägre klassen, som han träffat. Han 
tog upp sin plånbok, och frågade snickaren vad han hette.



"Jag? Å, bevars, jag heter Lindqvist. Är det herrns mening, att jag skall 
komma till tings och vittna om de där bägge bjässarne?" tillade han, då 
han såg den främmande anteckna hans namn.



Nej! nej, visst icke, svarade Medenberg leende. Men jag torde en dag höra 
hit och beställa arbete av er.



"Si då skall herren vara välkommen! Stor tack och mycken tack."



Alexander gick även fram till hustrun, vilken ännu hade hela utseendet av 
en aderton års flicka, tog hennes hand till avsked, och sade: adjö till 
härnäst, lilla mor!



"Stor tack och mange tackl" upprepade också hon, i ett fullkomligt eko 
efter sin man, blott med en ännu vackrare, mera klingande och skärare 
röst.



Medenberg satt redan ånyo i sitt åkdon. Men vart han nu styrde kosan eller 
huru han själv uppfann vartut han för sitt ändamål borde åka, det kunna 
icke en gång vi, hans invigde historieskrivare, ännu så länge säga. Trogne 
var föresats, att i ett så farligt ämne, som en banditroman, undvika 
komprometterandet av några vissa byar, gardar eller herrskaper, genom 
anförande av rätta namn, skola vi även nu tiga med vara kunskaper om 
resans riktning, därest vi hava några. Det ligger en ganska vid trakt 
emellan sjöarne Myckleflo'n och Malkroken; och säga vi, att berättelsen på 
en stund begiver sig ditåt, så hava vi säkert icke sårat någon, genom att 
vara för mycket närgångne.



När Alexander, åkande, förföll i sina meditationer och tänkte på sitt 
sista äventyr, redogjorde han i minnet för sina plånboksanteckningar, där 
nu mäster Lindqvists namn stod under den skäggige Matts Perssons i 
Kolartorpet. "Det skall en gång bli rätt roligt med alla dessa olika 
människor, som jag träffat," anmärkte han. "Få se, om icke min tanke en 
gång lyckas därborta! och då lovar jag, att icke en enda av alla de här 
skall bliva sysslolös. Till sluts måste jag säga, att det verkligen ändå 
är underligt med mig själv, i så fall, att jag, som är i så många bättre 
hus och med så innerligt nöje både samtalar och ser mig om hos herrskaper, 
både fruar och herrar, dock skall trivas till den enorma grad bland 
torpare, bönder och de sämsta käringar Gud gett? Varav kommer denna 
anomali?" Magistern satt fundersam och tittade på vägen, där de flitiga 
hjulen snodde i sanden. "Gud, vet varav det är," slöt han; "det skall få 
vara huru det vill. Det händer likväl icke sällan i våra högre kretsar, 
att folket, med all deras godhet, beskedlighet och upplysning, har en 
förunderlig smak av ingenting. Det börjar se mig ut, som om detta alltid 
inträffade, när en person, hög eller låg, man eller kvinna, icke har ett 
bestämt yrke, någon sysselsättning, som gjuter lynne och saft i dess 
individualitet. Jag kan icke begripa huru det förhåller sig med de 
bildade, så fort de ej hava ett visst göra, utan av sin rikedom och övriga 
ställning sättas i stånd att överlämna sig åt den lyckliga levnadens far 
niente, Schöngeisterei och njutningar. Det är besynnerligt! Jag som 
informator borde dock förstå detta, för att icke missbilda mina elever. 
Hm--se där! Faller mig icke genast den flamländska skolan, den tyska 
skolan, den italienska, ja till och med däruti själva den Raphaëlska 
skolan in: och romerska och neapolitanska karnevalscener sedan! När ser 
man där nånsin en herre eller ett fruntimmer figurera? Högst sällan! 
Antingen är det karaktärer ur den lägre folkhopen, eller coelesta scener. 
Nästan aldrig herrskap! Detta förargar mig. Varav kommer en färglöshet hos 
min egen klass, som gör, att den förskjutes ur konsten, men vilket maste 
såra mig på det högsta, efter jag själv tillhör denna klass?"



"Jag skall betänka allt detta närmare, när jag kommer i min 
studerkammare," sade han slutligen, lugnare. "Nu vill jag icke grubbla; 
utan, fattad av den härliga kontemplationen i naturen, som omgiver vägen 
på alla sidor, låta min ande andas i livet, sådant det är. För övrigt gör 
man de högre klasserna mången gång ganska orätt. Jag hatar visst icke 
bönder, det skall Gud veta. Jag älskar det sämsta patrask såsom mig själv; 
ty varifrån är jag väl ursprungligen? Men inom de bildades sfär finnas ock 
rätt naiva lynnen, bade aktningsvärda och av skildring förtjänte, blott 
herrar tecknare ville förstå sig på dem. Hjärtat och godheten utgöra 
i alla förhållanden huvudsaken; och de kunna karakterisera personer i alla 
klasser, emedan de kunna finnas i dem alla. Jag behöver icke nu tala om de 
oräkneliga små hyggliga barn, jag haft att göra med, och som alla varit 
att måla av. Men jag ville en gång hava själva denna fru Abelcrona under 
en van Dycks hand, och dPnna Celestine fattad i en Tintorettos pensel, med 
sin venetianskt rika kolorit; jag ville en gång hava denna fru Aurora--"



Han åkte vidare och teg.



40 STORA FRAMSTEG GÖRAS TILL UTROTANDE AV DET ONDA.
-FÖRSTA RÖVARKAPITLET.



Karl! jag har ingen aktning för dig: huru har du kunnat lägga dig till 
dylika fruntimmerssaker?



Du, min vän, har väl någongång i din levnad varit vid Nottebäcks kyrka, 
nära nog mitt i hela det stora Småland? Du påminner dig då också, att 
kungsvägen här löper söderut till det märkvärdiga Lenhovda, men norrut, 
efter åtskilliga svårigheter, till det långt minnesvärdare Vetlanda, som i 
sin händelserika forntid varit en handelsstad med sjöfart? Skulle du kunna 
tro det? Är du likväl ännu mera hemmastadd i orten, så vet du, att en 
annan väg, vida mindre till bredden, men mycket mer romantisk, går 
nordostut ifrån Nottebäck åt Näshult, Stenberga och till och med Skirö. 
För att komma in på denna stråt måste du begiva dig till det lilla Skeda: 
ett ställe, som sockenboerna själve kalla Skee, ja, Nottebäcks-Skee, till 
skillnad från Nottebäcks-Nöbble, vilket förer till Vetlanda. Jag har 
kallat dig du, min läsare, för att bliva desto förtroligare med dig. Mitt 
ämne är också nu, att tala om Görans stora krigståg och Jeppe Jonssons 
oförglömliga bedrifter.



Herr Göran Edeling hade straxt i början gjort ganska ansenliga framsteg 
till utrotande av det onda. De skälmar, som bildade hans förtroliga krets, 
underrättade honom så noga, troget och uppriktigt om alla snår, 
gömställen, krokvägar och arglistigheter, deras förriga kamrater brukade 
nyttja, att Göran utan stor svårighet ertappade det ena lilla bandet efter 
det andra. En mera ärlig och rättfram yngling fanns icke än Göran: hans 
lycka var då, att under sitt befäl äga de mest fintliga och utklappade 
bovar, som kunde behövas, i uppspårandets svåra, maktpåliggande värv. 
Nicke Bengt Ersson var hans slugaste spion. Göran förde aldrig sin trupp 
till gömslen, där han icke visste, att roten, som han gick att anfalla, 
var honom vida underlägsen i manstyrka. Sven Grymme blev nu hans förnäms 
ta karl, då frågan vart om att slåss praktiskt; och han hade till 
belöning efter nionde bataljen, en dag i gryningen då solen just



som bäst stack sitt friska huvud upp ur det första purpurmolnet, utnämnt 
Sven till sin korpral. Detta skedde på gården utanför Nottebäcks-Skeda; 
och härav kommer, att vi nu måste vara där i vår historia. Natten förut 
hade ett ansenligt krakel förelupit: fem tjuvar hade blivit övervunne, 
tagne och fångade, med gods och penningar, i den stora grusbacken ovanför 
Skeda, där martallarne stå och yvas omkring gästgivarens potatistäppa. Det 
var i själva potatisgropen, som våldsverkarne hade gömt sig, men blivit 
ertappade! När prostens väldige son i dagningen lät sin trupp under fulla 
vapen sluta till, i ring kring potatisgropen, och fältherren först öppnat 
tillfället med ett tal till sine oförskräckte bussar, vari han upplivade 
deras mod med påminnelsen om glädjen, att nu--i motsats mot förr--kämpa 
för rättvisans heliga sak, och han därefter kallat Sven till sin närmaste 
man, sin korpral, sade han sist: "Kamrater! tappre män! redlige vänner! vi 
hava nu segrande bestått i nio verkliga slagsmål och femton små kniptag 
(allt mindre gräl räknar jag icke): ifrån denna stund utnämner jag därföre 
mig själv till befallningsman ibland eder, på det I måtten giva mig denna 
titel, och hädanefter ingen, såsom det stundom hitintills förelupit, kalla 
mig magister!"



Hurra, hurra! Leve vår befallningsman! klok, tapper och rättvis är han! 
genljöd det i rim från trettiosex munnar, ty så stark var styrkan nu. "Död 
åt magistern!" tillade en liten hes skämtare, som härvid nedhukade sig mot 
gropkanten och skelade upp på sned.



Göran Edeling hörde det, såg dit och utbrast: säg ut, Hestra Jon, högt och 
galant: "död åt magistern!" det är just min egen



mening. Jag skäms icke för det. Graden skall jag aldrig taga i mitt liv, 
den var mig för dyr. Men jag skall bliva befallningsman över alla rackare 
i Småland, det har jag satt mig i sinnet. Icke en enda skall jag lämna i 
fred, förrän jag gripit honom och gjort honom till hederlig karl. Jag har 
svurit härpå, och denna dyra ed förnyar jag nu! slöt han, i det han satte 
upp tvenne fingrar vid sin schakås bräm, mitt framför fronten.



Därpå befallde han gästgivaren i Skeda bära omkring uddevalla åt hela 
styrkan; ty det var kallt på morgonsidan. Själv tog han allenast det 
renaste kaffe, utan något i, såsom prostinnan, hans moder, lärt honom; och 
det han alltid obrottsligen efterkom.

Men de fem fångade tjuvarne suto bundne till händer och fötter på en 
bänk avsides, och de fingo se på. Dem lät han dock till sist sända ett 
glas öl, vardera; ty han sade: "till eder har jag någonting allvarsamt att 
tala efteråt, sedan jag först undersökt edert gods och erfarit vad I haven 
stulit för persedlar!"



Göran tog därpå sin förtrogne vän Jeppe Jonsson med sig in i en kammare, 
där det om natten ertappade godset blivit inlagt. Han läste till dörren 
och började gå slag upp och slag ned över golvet. Han sag mera mulen ut, 
än Jeppe begrep orsaken till, varföre denne tog sig före att stiga ett 
steg baklänges.



"Hör, Jeppe!" sade herr Göran, "jag vet du är sådan, att du kan svara mig 
ett uppriktigt ord; är det icke så?"



Ja vars.



"Så säg mig då fullkomligen öppet: äger du väl så mycket förnuft, att du 
kan giva mig ett förståndigt råd?"



Herr Göran, svarade denne något förlägen, men med en klar, ljusblå blick 
ur sina stora, vänliga ögon, och med en högst hjärtlig ton: jag är likasom 
född i samma socken med herr Göran själv, och vi hava bägge läst fram oss 
för samma en--



"För min far, ja. Bra, goda gosse. Jag vill också säga dig ganska rent ut 
huru det är: jag håller av dig. De övriga krabaterna därute, som nu 
frukostera ovanpå uddevallan, för att sedan marschera av uppåt Åsheda och 
Näshult, äro alla raska och brukbara karlar, men jag sätter till ingen av 
dem mitt fulla förtroende. Detta har du ensamt och odelat; ty du är en 
ärlig fyr, i dig går icke en fjärdedels räv, ej en åttondedels varg. Du är 
from och fruktar Gud i bottnen av din själ; det sätter jag värde på, och 
därföre har jag något att meddela dig, som jag ej skulle kunna tala om för 
någon av de andre. Giv mig ditt råd; säg mig: huru skall allt detta 
slutas, tror du? huru skall det gå?"



Jag tycker det går alldeles ståtligt, svarade Jeppe. Herr Göran lägger 
alltid sina ord så klokt till de skälmar vi ertappa, att de genast gå över 
på vår sida, och bliva kronans och sanningens män, innan icke f--n själv 
hinner ana, att han blivit av med ett enda huvudhår på deras skallar. Vi 
äro nu redan så manstarke, att jag--förlåte mig--blir riktigt hemsk, när 
jag skall lägga mig att sova om kvällarne i lag med så många--



"Skurkar? menar du. Det kan vara osäkert, tänker du, jaja."



Ånej, ärliga gossar, menade jag. Fast det kan nog vara ruskigt ändå, mitt 
upp i äran.



"Ser du, Jeppe, nu träffade du just vitögat av ämnet, som 
jag ville rådslå med dig om. Det har gått 
alldeles för bra för oss, alldeles för väl: det är detta, som gör mig 
ledsen och högst bekymrad."



Å det kan väl börja gå rasande snart, så är det hulpet.



"Nej, nej; det ville jag icke heller. Det bleve då ytter värre."



Vill herr Göran varken, att det skall gå väl eller illa? Då ber jag om lov 
att få sätta mig ned på en stol medan vi tala.



"Ty det blir djupsinnigt, menar du? Hahaha: sätt dig du, min goda gosse. 
Så--sitt ner där! Jag promenerar på golvet såsom jag alltid brukar, när 
jag resonerar och tänker."



Jag skulle nog också gärna gå fram och åter, svarade den andre; men jag 
fick ett par så trånga stövlar, när vi delade bytet sist efter bataljerna 
i Tjureda och Rottne, att fötterna värka på mig, och jag sätter mig så 
ofta jag kan. Men herr Göran skall nog få märka, att även jag tänker långt 
daligare när jag sitter.



"Vad är det? Jag behöver goda råd nu, och inga dumheter. Drag av dig 
stövlarne, Jeppe; stig upp och kom och gå bredvid mig fram och tillbaks på 
golvet."



Jonsson skyndade sig att efterkomma befallningsmannens ordres. Snart sågs 
han i vackra, blåspräckliga strumpläster tyst, men ordentligt marschera 
utmed sin husbondes sida under rådslaget. Hans anlete gav tillkänna den 
högsta klokhet och en skarp eftertanke.



Göran Edeling började med sträng och sorgsen uppsyn: "Alltid hade jag med 
visshet vetat, att småländska rasen vore till den grad förträfflig och 
redlig i bottnen, att varje medlem därav även i sin djupaste förnedring, 
såsom rövare och tjuv, stode över varje annan nation i hederskänsla och 
ära: jag är själv stolt över blodet i dessa mina ådror, och jag känner vem 
jag är! Men aldrig hade jag föreställt mig likväl, att småländningen ännu 
på detta sitt nedersta trappsteg skulle stå så högt, att--såsom du själv 
varit vittne till, Jeppe, nästan med varenda tjuv jag tilltalat --han 
genast i ögonblicket är beredd, att gå över på min, kronans, rättvisans 
och det godas sida. Vart skall detta taga vägen, min vän? Huru skall det 
avlöpa? Jag får knappt någon enda, att som skälm skicka in till 
landskansliet; tingsrätten bekommer ingen; hela tjuvbandet blir hederliga 
och bra människor; men det vissa är, att man fattar missnöje till mig, jag 
blir ingen länsman och får intet boställe. Min plan var ifrån början icke 
denna. Jag räknade på, att de fleste skulle hålla i sig, såsom 
Serarpa-Anders gjorde. Jag ämnade först allenast tvinga över på min sida så 
många, som ytterst vore nödige, för att kunna taga de övrige och 
skicka in till residenset; och då skulle det hava blivit en annan sak. Men 
de äro så släpphänte, att de bliva våra genast allihop, utan all 
svårighet! Ryktet om fördelarne av att träda in ibland oss, har så spritt 
sig, att du skall få se, Jeppe, det vi om några dagar utrotat hela det 
stora småländska rövarbandet."



Han i strumporna svarade: Herre! det kommer av herr Görans sätt att tala 
till dem, som vi fånga. Men det är obilligt av mig, att säga så till 
Göran--



"Ut med vad du menar, min gosse!"



Jo si, herr Göran kan väl se bister och ond ut i synen, men när herren 
börjar språka, flyter det honing och godhet i meningen av talet, så att 
alla känna sig bevekta. Det gör, att ingen skälm blir över.



"Vad?"



Var det icke på samma sätt med de fem därute på bänken i dag? Sedan de 
sutit frusne och svultne hela natten över i gömslet, gav herrn dem varmt 
öl på morgonkvisten. Så gör herren alltid. Men när en arm skurk på det 
viset märker barmhärtighet, tänker han: om jag nu omvänder mig och blir en 
sannskyldig människa igen, så kanske att det ännu finnes någon hjälp för 
mig i världen? Ty vem vill icke hellre vara en god karl, herre, än en 
dålig, blott han ser någon möjlighet att därvid hava sin nödtorft.



"Nåja, men vore det icke väl, om man kunde få var och en därtill? Jag 
anser för min människoplikt, att handla så; och det har lyckats 
övermåttan, jag säger alldeles över förmodan."



Och vem skall på det sättet landshövdingen få? och nådig lagman på tinget? 
och till vad gott blir galgen?



"Och huru blir jag--får jag--? Fast jag bekänner, att det är strunt, om 
blott mänskligheten kan hjälpas. Ehuru--min själ och Gud--nog ville jag 
ändock hava boställe, det säger jag."



Herr Göran! finge jag orda med bovarne, jag skulle göra det på ett helt 
annat sätt.



"Låt höra, minsann. Lägg ut och tala som folk en gång! Kan du tala som 
folk?"



Få se, herre. Men så här skulle jag göra med tjuvarne. Till en början 
skulle jag, så fort jag fick någon i klorna, giva honom så hätska, grova 
och förfärliga ord, att han nogsamt kunde märka, att han i mig hade sin 
värsta fiende, och icke finge hoppas på någon nåd, huru som helst han än 
dädanefter bure sig åt. Detta skulle begynna med att lägga köld och en 
grym förtvivlan i hans själ. Därefter skulle jag undervisa honom och 
säga, att i honom ej funnes den ringaste gnista gott från huvud till fot, 
att han varit en rackare hela vägen igenom ända från barndomen, vilken 
förtjänat allt vad som hänt honom och tio gånger mer, både här i tiden och 
in i evigheten. Då skulle herrn få se, att han började bita ihop tänderna, 
grina och fnysa emot mig och tänka: icke har jag ifrån början varit någon 
värre best, än du själv, din f--n! och kanske skulle du, i mitt ställe, 
hava burit dig åt långt värre. Men dessa ilskna grimaser skulle jag icke 
låtsa förstå, utan skratta honom i ansiktet, göra narr av hans elände och 
le åt hans lumpna vanmakt. Sådant hånande må herrn tro verkar en duktig 
bitterhet i bröstet på en stackare; och han tar sig till, att hata av liv 
och själ allt vad han ser omkring sig, och domaren mest. Sedan skulle jag 
ånyo begynna min undervisning, och säga honom, att allt det onda han 
bedrivit, det hade han gjort helt och hallet utan något behov, blott av 
okynne och elakhet; att alla människor varit goda och rättskaffens emot 
honom, att han ingenting lidit, att arbete, bröd och utkomst stått honom 
till buds, bara han velat taga det, men att han varit så trälsk, genomelak 
och dum, att därpå ingen matt fanns. Utlade jag detta riktigt, så skulle 
herren få se, att ögonen skulle börja brinna och spraka, och hjärnan löpa 
alldeles omkring på den arma saten. Ty intet verkar så mycket som ett 
orimligt och orättvist tal, att göra en människa fullt ursinnig. Sedan jag 
uträttat detta med hans själ, skullejag börja taga hans kropp om händer. 
Jag skulle avkläda honom och låta piska honom så sönder och samman, att 
han komme nära döden, åtminstone skulle han ej kunna gå. Eller skulle jag 
sätta honom på sådan slags kost, att jag förstörde hans mage, hans hälsa, 
förtoge honom all kraft, och satt'en ur stånd att kunna arbeta på länge. 
Därpå skulle jag föra honom ut ull något rymligt och högt ställe i 
socknen, kalla alla tillsammans, så att han finge bliva ökänd inför all 
världen; men sist skulle jag tvinga honom att pussa mig på hand och 
bekänna, det han utstått ingenting alls emot det han bort hava. När jag på 
den manövern alldeles förstockat honom till själ och hjärta, och, så 
mycket jag förmått, i grund förstört hans kropp, skulle jag skicka honom 
ifrån mig; men noga se till, att han icke hade ett Guds fän att komma sig 
före med, blott klädtrasan han gick uti, samt framför allt sådana betyger, 
att ingen ville taga eller hysa honom. Nu skulle jag ljuda honom ett 
vänligt farväl och säga: "adjö, kära du! låt se, att du aldrig gör något 
ont mera !" På det sättet svarar jag för, att herr Göran skulle 
kunna bibehålla var och en att vara skälm i all sin tid, och icke blott 
det, utan gång efter gång komma igen mycket elakare. Ty, utom att stackarn 
i sin nöd vore alldeles tvungen att börja på samma vis omigen, sedan 
herren skickat honom så där ifrån sig, hade han ock blivit gjord så grymt 
hätsk både emot herrn själv, Gud och alla människor, att han omsider kände 
sitt första nöje uti att göra allt möjligt ont. Det skulle slutligen bliva 
hans levande håg! Då finge herrn karlar nog att skicka in till länshäktet, 
och kvinnor med, om herrn ville; och jag svarar för, att vem helst i 
Sveriges rike, utom Småland, herrn toge till att göra med på detta vis, 
skulle herrn snart bringa honom till att vara en ganska ansenlig bov; ty 
vilken har icke någongång gjort så mycket illa, som för några tjog 
hönsäggs värde? men han skall nog sluta med både silver, kreatur, och 
kanske tända eld på hus, om han kommer åt, bara herren gör som jag sagt. 
Så skall herr Göran själv stiga, få boställe, och ej blott bliva länsman, 
utan--jaja. Jag kan åtminstone ej begripa, varföre herrn ej då skulle 
kunna bliva allting? Men akta sig blott, att ingen kommer åt att göra med 
herrn alldeles på samma vis; ty då går jag så långt, att jag icke en gång 
svarar för herrens egen--hur kalla de det?--moral, eller morrbjörk? jag 
vet icke: men jag har hört herr Mekeroth i tiden tala till oss om sådant.



"Jonsson! du är en elak människa," avbröt herr Göran hastigt. "Icke skulle 
du hava hjärta att göra med någon så, som du har beskrivit; och rätt väl 
vet du, att hellre blir jag själv ingenting, än jag skulle kunna förmå mig 
till så mycken djävulskap emot folk. Domstolarne må göra det. Skämta icke 
längre, utan giv mig ett gott råd, om du kan."



Jag har icke skämtat, vet han, Göran.



"Har du talat allvar, kära Jeppe, så ber jag dig åter påtaga stövlarne och 
sätta dig; ty det du nu sagt, gick för långt i visdom, och jag behöver 
något måttligare--"



Ack, herr Göran, låt mig ännu få gå i strumplästerna, det gör så gott, så 
gott! inföll den andre klipparen. Fast nog vet jag det är ohövligt och 
obilligt av mig! Men skola vi ej börja öppna knytena och se efter vad de 
fem lustiga bröderna tagit för slag? Se en så grann fåll--ah? Vet herrn, 
jag tror de varit inne på en herregård och stulit bara propra 
fruntimmerskläder? å--du fader--remsor! spetsar!



"Låt bli det där så länge," sade Göran, återkommen till bisterhet och 
bekymmer. "Jag ser tydligt, att det skall gå på tok för mig i min 
sak, om jag ej hittar på någon förnuftig utväg. Låt vara de där sakerna, 
säger jag, och hör på mig! Nog går det an så länge vi hava rövare kvar att 
förfölja, taga och leva på. Men sedan alla blivit slagne och utrotade, och 
jag står här med en arme av femtio, kanske hundra man, vilke alla vänta 
att få fortfara som hederliga personer, då de en gång börjat kunna hava 
sin utkomst med det; vart skall jag väl da föra dem? Träder jag in med 
hela skaran till landshövdingen, så kan han, med bästa vilje i världen, 
icke skaffa dem alla gott arbete, husrum, mat och kläder, oaktat de gjort 
landet en så stor tjänst. Ty jag vet förut, att han inga medel har till 
sadant; och det är ej hans fel. Dessutom hava alla i min arme före sin 
omvändelse bedrivit sådana saker, att rättvisan vill gripa och fördöma 
dem; ty den jungfrun frågar alls icke efter vad gott de sedermera gjort, 
ovanpa. Det är således rakt på tok; och jag kan ej en gång med samvete 
föra in mina karlar till Jönköping, då jag ganska väl på förhand vet, att 
de då skola häktas, vilket bleve lönen för att de räddat Småland. Jag 
skulle anse för ett macchiavellistiskt --ts! Jeppe, det vet du icke vad 
det är--ett politiskt--hm-- ett preussiskt--hm da--ett grovt streck, ville 
jag säga, ja, ett förräderi, att först med goda ord hava lockat dem till 
mitt biträde för besegrande av fienden, och, sedan de fullbordat tjänsten, 
ej hålla mitt löfte bättre, än att de kastas i fängelse och bekomma 
ingenting annat än straff. Men förer jag, åter, min arme icke till 
residenset och skaffar männen något gott att fortfarande leva av, vad 
skola de då taga sig till, när det är förbi med att jaga tjuvar? Skola de 
ej nödgas bliva banditer om igen? Och jag står där själv som en 
ärkekanaljel Huru klok hade jag ej varit, om jag nöjt mig med att göra 
blott tio, tolv man till gott folk (så många kunde väl landshövdingen 
allud hava hittat på någon förlåtelse åt, jämte litet gott i belöning för 
jakten!), och däremot sedan utan nåd införpassat var och en annan, utan 
att söka förbättra honom. Men"--fortfor Göran, med en hos honom icke 
vanlig melankoli--"huru kunde jag handla så orättvist? Borde jag icke, som 
en prästmans son och en redlig man, arbeta på att göra varenda en till god 
människa? Jo! Men det är detta, som jag nu ser alldeles icke bär sig. Jag 
är uti en alldeles förb--d trängsel, och jag vill bestämt komma därutur. 
Är det kristligt, att det skall vara så alldeles ogörligt för en hop folk 
att bli folk, sedan de en gång felat? och det är likväl just det, som Gud 
vill. Hm, hm. Jag vill det också; och si tag mig sju t--n skall det icke gå 
för sig."

Hör herr Göran! utbrast Jeppe Jonsson, sprang till stolen, satte 
sig, och började helt oförskräckt draga på sig ena stöveln; nu vet jag ett 
råd, som är måttligt gott, ja rätt dumt--efter jag sitter--men som ändå 
duger ganska bra.



"Vad då, Jonsson? det vore värt guld!"



Göran är befallningsman. Herr Göran skall ställa så till i våra bataljer 
här, att det kommer att gå mycket hetare till, än förut; och laga, att de 
flesta bliva ihjälslagna bade på vår sida och på de anfallnes .



"Hm--din skurk. Ditt råd passar sig ej för mig att verkställa; men skedde 
det av sig själv, så vete Gud, att jag skulle tacka Gud



Mitt förslag är visst bara dåligt, kan jag förstå--inföll Jeppe och 
fulländade det övriga i klädseln, där han satt--men, ser herrn, ja. Ja, 
nu, är jag färdig! skola vi ej lata kindpusta de där fem på bänken, för 
att få veta varest de tagit fruntimmerskjortarne, och sedan låta bära 
igen dessa? Ty sånt här skräp ger oss ingen pengar för i Nottebäck, om det 
ock vore aldrig så granna kanter kring livstyckena. 
Aj--ajaj--sidentyg--aj, stubbar-- --nej men, sådana helgdagsplagg! krås 
och kragar! allt fina kvinnfolksaffärer.



Göran Edeling lät bekymret för sitt folk bortgå med en suck, och han 
överlämnade det kommande i försynens hand, så länge. Han kunde ej undvika 
att dela Jeppes munterhet, vid upplösandet av knytena och anblicken av så 
rara artiklar. "De fem bovarne måtte hava varit stora narrar," utbrast 
han, "som kapat åt sig sådant onyttigt tyg."



Man tar helst något, anmärkte Jeppe. Det vet jag om mig, att skulle det 
vara mig fullkomligen omöjligt att bekomma ett par byxor här i världen, så 
skulle jag gå i kjol.



"Gack ut och hämta mig in anföraren för de där skurkarne, far jag 
examinera honom!" befallde Göran. Jeppe avträdde; och efter ett ögonblick 
kom han in med mannen. Göran såg på denne med en förnäm, men tillika varm, 
mänsklig blick, och sade:



"Karl, jag har ingen aktning för dig! huru har du kunnat lägga dig till 
dylika fruntimmerssaker? Äro icke här till och med nattsaker, för att ej 
gå vidare? Begriper du icke, att den förnäma damen måste vara rätt ledsen 
häröver?"



Tjuven medgav, att det nog kunde hända, och beklagade innerligt, att han 
inga reda pengar kunnat finna på den herregården. Penningnöden är nu 
alldeles utmärkt i landet! tillade han med en 
ödmjuk bugning, och försäkrade, att av privatbankens sedlar i Jönköping 
hade han knappt hållit en enda i sin hand. Därföre måste man nöja sig med 
stubbar och andra bytesmedel, ehuru visst obekväma. Han slutade med en 
ganska pikant beskrivning på den vackra herrgård i grannskapet, där han 
varit inne och "utövat yrket".



Herr Edeling anmärkte med smärta, att den dåliga mannens sätt att resonera 
dock tillkännagav, det han fått en viss grad bildning. Hans beskrivning på 
stället, där han utövat sin praktik var så angenäm, att Göran beslöt 
divertera sig med att taga en vagn och i egen person avlägga besök hos 
herrskapet, för att återlämna de vackra sakerna och presentera sig själv 
såsom den där fått det besynnerliga, ehuru nyttiga uppdraget, att fara 
omkring och göra goda gärningar; varvid, ifall han väl emottoges, som han 
icke betvivlade, han ock kom i tillfälle, att få roa sig en dag ibland 
hederligt folk, till ombyte.



Vår berättelse går stillatigande förbi de smärre tillredelserna för denna 
lilla biresa, och vilka ordres truppen fick för att draga sig till 
närmaste skogar i nordost, under det chefen ett ögonblick avlägsnade sig. 
Herr Göran överenskom med Sven Grimstedt (epitetet "Grymme", vilket 
kamraterne i bandet givit Sven såsom rövare, hade han anhållit om att få 
förvandla till ett tillnamn, Grymstedt, sedan han blivit en ärlig 
korporal; men befallningsmannen hade endast bifallit det under villkor, 
att göra namnet till det fullt mänskliga Grimstedt; vartill han ock fäste 
korporalens uppmärksamhet på åliggandet, att numera uppföra sig i full 
enlighet med sitt namn, alltså utan grymhet); nog av, Göran överenskom med 
Sven, i vilken dunge han vid sin återkomst skulle hava att träffa den 
hurtiga skaran. Jeppe Jonsson kvarlämnade han vid truppen, och tog jämte 
vagnen en snygg och hygglig dräng vid Skeda, som skulle visa honom vägen 
och köra honom till herrgården.



Allt gick väl. Herr Göran Edeling anlände efter en stund vid en skön 
byggning, steg av, trädde in, efterfrågade fru värdinnan i huset, och sade 
sitt välkomna ärende.



41 ENKELT OCH DUBBELT SPIONAGE.-- ANDRA RÖVARKAPITLET.



Jo, min fru! jag har fyra fastrar i livet, tre gifta och en ändamålslös.



En rövaranförare har alltid sina egna, vackra äventyr: det erfor redan 
Rinaldo Rinaldini. Så mycket mera måste då sådant hända med en anförare 
för rövare, som icke är rövaranförare. Ryktet om det stora tjuvbandets 
utrotande och övervinnande genom en ung, djärv mans av auktoriteterna 
understödda företag, att uppsöka våldsverkarne i deras hålor och gripa dem 
med tillhjälp av dem själve, hade spritt sig kring de hotade delarne av 
landet som en glädjande nyhet av första ordningen. Fru värdinnan på 
Kramstaholm emottog därföre sitt främmande med högsta artighet. Ej blott 
nyfikenhet, utan nästan beundran var den allmänna känslan i hela orten för 
den unge okände; och då han anmälde sig personligen, kunde det icke 
undvika att vara en händelse av första rang på det ställe, där det 
inträffade.



Herrn i huset var hemma själv; men, att herr Göran anmält sig hos 
värdinnan i första hand, kom sig av den naturliga omtanken, att de saker, 
han medförde, icke behövde undergå presentation mer än inför den person de 
rörde. Frun kände sig verkligen ganska glad att återse det förlorade; men 
den anlände gästen var ändock genom sin ryktbarhet vida välkomnare, och 
han kvarbjöds till middagen. Så här på landet översåg man lätt, att hans 
garderob mera liknade en rask jägares, än en vardsam persons, som utstyrt 
sig för att avlägga visit. Hans långa, välväxta gestalt, hans fulla kind, 
hans eldiga, om allt gott förtröstansfulla öga, och de lekande lockarne 
vid sidan om den farfarshöga pannan--allt detta talade.



För övrigt visade sig den främmande vara en person, som kunde tala själv; 
ehuru han alltid yttrade sig ganska blygsamt i



Detta namn är, av orsaker, pseudonymt.

sa utvalt sällskap. Samspråket under middagsmåltiden gick åt 
varjehanda håll, således också åt frågorna om släktförhållanden. Herr 
Edeling omtalade sin gode fader, vad han var, och varest han vistades. Vid 
denna underrättelse sprang ett sken av på en gång nöje och vördnad över 
värdens ansikte; ty, vad tycks? gubben Edeling, den hederlige, hjärtlige 
prosten, hade en gång i sina dagar varit denna herres lärare.



Näst lyckan att hava välartade barn, övergår ingen den, att äga 
förträffliga föräldrar. Man erfar glädjen och nyttan härav vart man 
kommer, och vem man råkar. En sanning är, att så mycket herr Göran tänkte 
på sin farfar, så ofta han befann sig i stolta, modiga och något 
överdådiga känslor, vilka upptogo honom tämligen ofta, ägde dock hans 
milda fader ett större och djupare rum i hans hjärta, än kanske han själv 
och någon annan anade, så fort han nämligen såg sig i stillhet och deltog 
i livets vanliga förhållanden. Dit hörde, bland annat, att i gott och 
hederligt samkväm sitta vid ett skönt bord och äta middag. När han spisade 
bland sina vilda bjässar, tyckte han sig helt och hållet vara sin farfar; 
men på herrgården, dit han nu kommit, kände han sig omsvävad av sin faders 
ande.



Han beskrev med högsta intresse prostens lyckliga tillstånd, utmärkta 
hälsa och goda lynne, då han fann sitt värdfolk så roade av att höra 
därom. Herrn och frun, ett par medelålders personer av aktningsvärdaste 
slag, började betrakta unga herr Edeling ej långt ifrån som en hygglig 
släkting, för att icke säga son. Värdinnan bjöd honom ständigt mera; och 
det förundrade honom vad den diet, han fört bland sina skogskamrater, satt 
honom i tillstånd att kunna förtära av livets bättre goda, då det, till 
ombyte, bjöds honom i en så här väl lagad form. Middagen slöts med 
äppelris--en den härligaste komposition av äppelmos med risgryn och 
sylt--vilken blandning herr Göran i all sin levnads tid icke smakat. Härom 
skall mamma få notis, tänkte han, bara jag först hunnit utrota Smålands 
ärkefiender.



Sedan man stigit från bordet och befann sig i den goda förmakssoffan, 
utbredde sig samtalet än vidare över släktförhållanden, det förnämsta ämne 
bland patriarkaliska människor på landet; och den angenäma värdinnan 
frågade om hans far icke ägde några syskon?



"Jo, min fru!" svarade herr Göran, "jag har fyra fastrar i livet, tre 
gifta och en ändamålslös."



Den ogifta mamsell faster har kanske, det oaktat, ändå någon god plats? 
fortfor frun.

"Jag skall icke säga det," svarade Göran uppriktigt. "Hon bor icke 
hemma hos mina föräldrar, vilket har flera orsaker, och bland annat kommer 
av min goda mors kärlek för allenastyrelse. Men--men--"



Vi hava endast anfört dessa rader ur historien om samtalet, därföre, att 
de till sin viktiga följd hade ett artigt framkastat förslag ifrån frun på 
Kramstaholm, vilket herr Göran vid sin hemkomst lovade uträtta, och som 
verkligen medförde det resultat, att hans stackars återstående 
ändamålslösa faster bekom en präktig emploj. Förhållandet, vilket 
värdinnan, sedan de inträtt i ännu förtroligare utväxlingar, avslöjade, 
var, att hon nyss ägt en opålitlig, en rätt dålig husmamsell. Endast genom 
hennes åtbäranden hade det tilldragit sig, att den tjuvnad skett, som herr 
Göran nu så förträffligt indemniserat genom klänningarnes återställande. 
Frun ville till och med lämna osagt, huruvida icke hennes brottsliga 
mamsell spelat under ett gemensamt täcke med våldsverkaren, och själv 
bidragit till anfallet på garderoben. Fri från stora misstankar var hon 
åtminstone icke; det vissa var ock, att hon efter en scen kommit bort, för 
detta och mycket annat. Någon bättre person kunde visst ej fås i stället, 
än en ur den Edelingska släkten. Herr Göran bugade sig i flera små 
omgångar, och tänkte på den glädje han skulle göra sin far med denna 
nyhet.



Historien skall framdeles antyda huru härmed gick; och vilka följder det 
hade för någonting ännu viktigare. Nu måste vi nämna, att samtalet hastigt 
tog en annan flykt. Herrn i huset, som genom det förhållande, han en gång 
ägt till herr Görans fader, ansåg sig böra belöna sonen, ingick i frågor 
om hans framtida utsikter och vad gott han kunde lova sig av arbetet med 
skälmar, rövare och bestar?



"Jag har mest företagit mig det för mänsklighetens och Smålands skull," 
svarade den främmande, "men jag nekar ej till, att jag också för egen 
räkning hoppas bli länsman."



Med boställe?



"Det förstås. Jag anser, att få förnuftiga människor böra vilja bliva det 
utan boställe. Men min lycka beror helt och hållet på utgången av mitt 
verk."



Herr Edeling har ett storverk för sig, det skall jag säga herrn. Vartåt 
gäller marschen nu?



"Uppåt Näshult, Stenberga och Skirö."



Skall herrn icke överstiga gränsen till Kalmar län?



"Det kan hända, att jag tränger in i Aspelands härad, åtmins tone 
till Virsrum och Molilja. Det beror på varest jag kan uppnå rövarbandets 
huvudstyrka. Jag har underrättelser om att de hålla sig på gränsskogarne 
emellan de bägge länen."



Vei herrn, oss emellan, jag har också underrättelser.



Herr Göran såg på sin värd med största nyfikenhet och nöje.



"Min bästa herr Edeling, tag sig väl till vara!" fortfor han.



Vad kan hända mig? Ingenting skulle så mycket fägna mig, som att få veta 
varest de farligaste och värsta huggare vore att träffa. Har någonting 
tilldragit sig i dessa trakter, som utvisar spår?



"Jag själv har nyligen gjort en resa genom Serarp," svarade värden. "Jag 
fick en pratsam och munvig gubbe till skjutsare, som nyligen varit illa 
ute för en avdelning av bandet, och vistats en natt som fånge ibland de 
blodigaste skurkar, men slutligen genom en lycklig slump kommit så där 
halvt helskinnad ur deras klor. Han berättade, att deras vrede, likasom 
fruktan, över det anfall de väntade sig av 'förrädar-anföraren' --den 
benämning de gåvo min herre--skall hava stigit till det högsta. De hade 
insett hela sin hittills lidna olycka vara kommen blott därav, att de gått 
i spridda lag. De ärnade därföre nu samla sig i en enda 'hiskeligt stark' 
rote, för att ej blott möta 'förrädarnes anfall', utan själve marschera 
emot dem. Rövrarne skulle till detta beslut i synnerhet hava blivit 
förmådde genom ankomsten av en förstärkning."



Förstärkning? varifrån?



"Det visste min sagesman icke. Men man talade egentligen blott om en eller 
två personer--"



Om en person blott?



"Ja, ser herrn, en person kan vara så god som en hel arme, om det är en 
riktig överdjävul. Rövarflockarne därborta, vilka förut saknat samband, 
skulle genom honom hava blivit skarpt förenade. Tror icke herr Edeling, 
att detta kan vara vådligt nog?"



Men vem kan den nya människan vara? De småländska tjuvarnes huvudbov, Sven 
Grymme, har jag i min egen tjänst. Han var den, som förut sammanhållit 
deras rotar; och jag räknar förnämsta lyckan av mitt företags utgång 
hittills grunda sig därpå, att jag straxt ifrån början bekom Sven på min 
sida.



"Jag vet icke vilken huvudbov de nu äga till ledare. Men tag sina mått och 
steg, herre! Åtminstone skadar det ej, att känna förhållandet. Herr 
Edeling har väl goda spioner?"



Jag har sökt med mig förena de illistigaste kanaljer jag kunnat 
överkomma. Jag besitter några utbasade----förlåt mig, min söta fru! 
avbröt sig Göran, och påminte sig belevenhetens skyldighet i gott 
sällskap.



Men värdinnan log, och värden sade: "tala ut! vi begripa väl, att man icke 
tager eldkol med annat än sotiga tänger, och vi beundra min goda prosts 
son, som haft slughet och mod att kunna uthärda i sådant sällskap 
av----blott för att rädda oss alla här ifrån den värsta olycka."



Å--inföll Göran med grövre stämma, och fick i hast ett par breda 
halvlöjliga skrynklor i pannan, ett arv ifrån farfadren-- de där förb--de 
karlarne äro ibland icke så ledsamma, må herrskapet tro.



"Nånå," fortsatte värden, "till spioner behöver man slipat och muntert 
folk. Herr Edeling känner ur historien det krigsbruket, att själv låta 
fånga sig av en fiende, för att sedan rymma, komma tillbakas och giva de 
bästa underrättelser om hans ställning?"



Äja, bevars. Likväl tycker jag ej om detta bedrägliga bruk.



"Herrn har således aldrig låtit sina egna karlar utföra dylikt till sin 
tjänst?"



Nej, uppriktigt sagt, jag anser mina fiender, även som rövare, dock vara i 
botten redliga smålänningar; ehuru på sina villovägar naturligtvis. Jag 
vill slå dem, jag vill gripa dem, och jag vill göra dem till hederligt 
folk. Därpå har min plan utgått. Bedraga dem har jag icke nånsin önskat. 
Enkelt spioneri har jag begagnat: det är, då jag skickar och låter helt 
simpelt efterse hurudan motsidans ställning är. Sådant har också alltid 
gjort tillfyllest; ty fienderna hava ständigt ärligt visat sig som de äro. 
Vår nation är i grunden högst förträfflig, rättfram, ren--mitt herrskap!-- 
öppen, aktningsvärd. Att nyttja dubbelt spioneri, hoc est, låta någon av 
de mina taga sig av fienden, äta hos honom, dricka, bliva hans vän, och 
sedan rymma tillbaka till mig med uppgifter --alldeles som jag minnes ur 
min Curtius, huru den skurken Zopyrus gjorde i Babylon (han gick ända 
därhän i kanaljeri, mitt herrskap, att han lät skära näsa och öron av sig, 
för att bedraga de stackars babylonierne, till vilka han lopp över, med 
den tron, att hans egen herre Darius så illa malträterat honom, varföre de 
desto mer borde tro på honom)--fy,--sådant föraktar jag helt och hållet; 
och jag skulle ej vilja bruka det, för att ej skämma bort mitt folks 
karaktär.



"Det är förträffligt tänkt av herr Edeling. Men om fienden ville bruka 
detta knep emot--"



Mig? Då måste dessa rövare icke längre hava en smålänning 
till anförare. Enkla bovstreck kunna vi begå, 
mitt herrskap: enkla knep--det må vara, så långt gå våra landsmän: men 
dubbla? nej. Är det troligt, att mina fiender här begagna dubbelt spioneri 
mot mig, så måste de hava fått en utlänning till chef.



"Hav ögonen på den tjuv, som stal mobilierna här--"



Vad? utropade herr Göran.



"Han måste väl befinnas som fånge nu i truppen hos herr Edeling?"



Han, som tog--hm--de så utmärkt vackra klänningarne ifrån min fru 
värdinna, och som jag haft äran återbringa?



"Varföre jag fallit med besynnerliga tankar på denna person," inföll 
värden, "är, att han, såsom min hustru redan nämnt, misstänkes hava stått 
i något förhållande till vår husmamsell."



Men vad kan detta hava att göra med mig och min korps? Kan han hava haft i 
plan att med flit låta fånga sig av mig?



"Jag vet icke. Laga blott noga, att han icke rymmer. Huru ser karlen ut?"



Han väckte verkligen straxt min uppmärksamhet genom sitt språk, då jag 
examinerade honom. Han förekom mig såsom en på sitt vis bildad, jag menar 
halvbildad. Han yttrade ord om penningnöd, som jag aldrig hört någon 
Smålands bonddräng utsäga, likasom om privatbanker. Han såg mig icke ut 
som en ordentlig rövare, vilken härtill kommit sig upp från simpel karl, 
utan som ett slags utföre eller av sig kommen, ponera spelmästare; med få 
ord, en vaurien, en roue, en kurtisör. Ingen enda av de redliga, 
småländska, verkliga rövrarne ser ut på detta sätt.



"Kurtisör? det slår ej illa in."



I synnerhet, fortfor Göran, beskrev han den sköna gården här, där han 
varit inne, med ett sådant blomsterspråk och i så utsökta termer, att han 
därigenom satte mig själv i högsta spänning. Jag kan säga, att han just 
härigenom föranledde mig att resa hit personligen, för att återlämna -- 
vilket jag annars kunde hava gjort genom någon annan.



"Aha--han lockade herrn hit?"



Ja, han talade som en språkmästare: en, som är van vid att giva lektioner.



"Också hade han givit vår mamsell lektioner, tro vi."



Men har han då tillbringat här någon tid?



"Man ger icke alltid lektioner timvis; det går även an minutvis. Vi 
misstänka, att han och hon varit bekanta förut. De utförde saken här 
hastigt och lustigt, gunås."

Herrskapet har då, med förlov, icke ägt denna mamsell länge i huset?



"Åjo, ett halvt år vid pass. Hon kom till oss i våras ifrån Vimmerby."



Å fy sju t--n d--r! Var herrskapets mademoiselle ifrån Vimmerby? Huru kan 
man taga folk ifrån Vimmerby?



"Hurså, min bästa herr Edeling?" anmärkte fru värdinnan. "Jag försäkrar, 
att Vimmerby är en ganska god stad, och jag känner mycket folk där."



Jag ber om ursäkt, svarade Göran med en artig bugning på huvudet. Jag 
återtager då mina ord alldeles. Förlåt mig för den entusiasm, vari jag 
föll: jag menade också icke det närvarande Vimmerby, vars invånare jag på 
det högsta estimerar. Jag känner ingen enda av dem. Men vad jag ville säga 
om staden, är blott, att jag alls icke erkänner den för någon äkta, ratt 
småländsk stad. Jag menar till ursprunget. Den år i sig själv grundlagd av 
tattare: det utvisar kung Carl IX:s instiftelsebrev, som jag läst, mitt 
herrskap! Staden fick sitt namn av märrbytare-- förlåt mig, min söta 
fru!--hästbytare.



"Vad är det för en historia?" utbrast värden leende, och iakttog, huru den 
hederlige skogsynglingen ljöd till att tala mera städat, än han på en tid 
vant sig.



Den historien är ganska kort, svarade Göran. Förut låg där vid södra ändan 
av den täcka sjön Krönen i Sevedes hundari en småländsk by eller liten 
köping, med det vackra namnet Vänabirke--ack om tiden tillät mig att 
forklara herrskapet detta ords uråldriga och innerligt intagande 
betydelse! Men nu hände, att ett sällskap kringstrykande hinduer, sådana 
där, som vi bruka kalla skojare, hästhandlare, tattare, sigujenare, 
trollkarlar och kvacksalvare, vilka av konungen förbjudits att stryka 
omkring längre, till honom ingåvo en supplik om att i stallet få bygga sig 
en stad, sätta sig ner i ro och bo som människor. Konungen beviljade det; 
men befallde, att deras stad skulle hava namn efter de tre första 
stavelser, varmed supplikanterne börjat sin inlaga: Vi märrbytare--



"Kors i alla tider!" utbrast värdinnan.



Den legenden vill jag ändock ej tro mycket på, ehuru bra den är, inföll 
värden storskrattande. Ty jag har sett någonstädes, att Vimmerby redan 
fanns i livet på trettonhundratalet, under Erik Magnusson; fast det sedan 
ryseligt förföll. Och när det därpå under Carl IX "återretablerades", så 
kan det nog hända, att det skedde genom sämre pack, än vederbort. Tattare? 
En god idé!

Så är det med kälkborgerskapet; hahaha!



"Jag bedyrar herr Edeling, att nu bor där i staden ej annat, än de bästa 
herrskapsfamiljer," utbrast frun ånyo. "De hava med flit satt sig ned där, 
för att hava en cercle med varann. I Vimmerby finnes mindre handlande och 
borgerskap, än i någon annan stad."



Det är förträffligt, svarade herr Göran. Staden har då alldeles ändrat 
sig. Och därifrån var herrskapets husmamsell? Är det tillåtet att fråga, 
om hon var ljuslagd?



"Nej, minsann!" inföll herrn i huset. "Hon var i sig själv icke ful; 
snarare ganska vacker, om jag skall säga sanningen; men för ingen del 
ljus. Hon hade ramsvart blankt hår, glänsande svarta ögon--"



Se där! hon är positivt ingen småländska. Var hon lång?



"Mera kort; litet potelee, men smal om livet."



Jag kan tro det. Hyn--röd och vit, som bär och mjölk, månne?



"Nej, visst icke. Hennes anlete var brunett eller gulvitt, om herrn vill; 
och till och med litet för mycket brunt i hårfästet, om jag skall vara 
öppenhjärtig."



Säkert. Alldeles. Och hon hade slagit sig i slang med en sådan 
där--språkmästare?



"Vi hava all anledning därtill, bland annat av en liten efterlämnad 
ofrivillig notis med kråkfötter på, i en kvarglömd skrivbok."



Och hon var ifrån Vimmerby? Och herrskapet märker icke, att de haft en 
tatterska i sin tjänst?



"Tatterska? Men jag försäkrar," avbröt frun, "att hon klädde sig och förde 
sig alldeles som bättre folk. Jag vet också, att hon var det; jag känner 
till hennes föräldrar."



Min Gud--jag menar med tatterska ett fruntimmer av hinduisk härkomst. Tro 
icke, att alla troll gå sämre klädda, min fru. Hon kan genom en lang rad 
av förfäder och släktingar förskriva sig ifrån det helvetes Asien, fast 
hennes närmaste föräldrar ej äro ett byke, utan stå inskrivna i våra 
småländska kyrkoböcker. Och hon har försvunnit?



"Hon har med vårt tillstånd lämnat oss. och återrest, förmodar jag, till 
Vimmerby."



Men om herrskapet misstänkte henne för gemenskap med en filur till 
lektionsgivare, varför lät han henne fara?



för denna halva misstanke varken ville eller kunde vi ställa henne till 
rätta. Vi voro blott glade att bliva utav med henne."

Gott, min lilla mamsell! Jag begriper dig. Och nu förstår jag 
också, varföre språkmästaren lagt sig till fruntimmerskläder, så duktigt. 
Han ville väl göra sin bekantskap grann. Du fästman, du !



"Hahaha, det finner jag naturligt!" utropade den godlynte värden. "Men 
varföre jag ansett mig böra råda herr Edeling, att hava ögonen på den 
kurtisören, för egen räkning, skall jag nu säga. Kan herrn läsa 
kinesiska?"



Jag? nej. Jag ärnade en gång bli magister, men--



"Det skulle knappt hava förslått', fruktar jag, vet herrn!" Med dessa ord, 
steg värden upp och gick in i sin kammare efter ett pappersblad, tydligen 
rivet ur en bok. "En så skicklig ung person och alldeles till vårt nöje, 
som mamsell Magdalena annars hela tiden visade sig i vårt hus--innan vi 
började varsna, att hon hade långlagda fingrar, nämligen--får jag dock 
säga, att hennes stil städse var gräslig. Kan min herre dechiffrera 
detta?"



Göran besåg nio rader kråkfötter. Har herrskapet slutligen upptäckt något 
i denna kinesiska? frågade han. I mina ögon liknar det koptiska, vars 
alfabet jag en gång skådat på Uppsala bibliotek. Finnes häruti någon 
antydning på språkmästaren, eller på mig och min korps? Jag förstår ej det 
ringaste härav. Men kanske detta blott är ett koncept, och att hon skickat 
en redigare skrift till sin fästman?



"Troligen. Betrakta den här bokstaven. Vad liknar den?"



En räv.



"Och denna?"



En varg.



"Lägg nu tillsammans. Ser herrn huru räven bugar sig för vargen? Och ser 
herrn här samma figur, också en räv, som löper bort i spårstreck? Och där 
en varg, som nedstörtar i en varggrop?"



Ja, riktigt. Herrskapet har haft en dam, som förstått sig på hieroglyfer. 
Det är mera, än mången kan nuförtiden. Och hon var ifrån Vimmerby? Är det 
icke som jag sagt?



"Och ser härrn här en björn, som äter upp vargen? Akta sig, min herre: 
ifall herrn till exempel själv skulle menas med den av räven narrade 
vargen, och björnen vara den nya anföraren i bandet; vasa?"



Men i vad sammanhang kan jag stå till allt detta? Icke har herrskapets "i 
sig själv vackra" mamsell kunnat känna mig?



' Man förlåte Kramstaholmsägaren för hans dåliga supinum i hasten.

"Vi hava sedermera genom vårt folk fått underrättelser, som visa, 
att mademoiselle Magdalena sträckt sina bekantskaper till Nottebäck."



Vad? Store Gud! Hon skulle kanske själv till sluts hava varit en 
utliggare, ett slags verktyg i rövarbandets händer, som innästlat sig i 
ett herrskapshus för att befordra stöld? Sådant har man minsjäl hört om 
Lassemaja och Silverjan!



"Vi hava efteråt funnit, att så verkligen varit förhållandet."



Men det är ju alldeles hiskeligt orätt av ett bättre fruntimmer, att göra 
så?



"Ta."



Jag lovar herrskapet, att en dag taga reda både på henne och hennes 
vingelfotade tillbedjare. Jag påminner mig nu, att karlen litet 
låghaltade. Även han var mörklagd i synen, smidig och ytterst hygglig. Ha! 
han var säkert ock en tattare till sin ursprungliga börd; fast av en 
sidoras, som fått uppfostran kanske. Mitt herrskap, förlåt! jag måste 
genast skynda mig tillbaka till min korps.



"Drö; dock en gnista!" bad fru värdinnan, då i detsamma kaffet inbars på 
sin sköna bricka. Göran Edeling, upprymd, småvild och misstänksam, 
blickade med en slukande farfarsmin på flickan, som höll brickan, för att 
upptäcka, om också hon skulle vara ifrån Vimmerby. Men den goda pigan var 
utögd, med stora, ända till gråhet gränsande ljusblå ögon, likt tvenne 
vattenklara klot, på väg att falla utur det ärliga, vänliga huvudet. 
Dessutom såg Göran i hennes ansikte en mycket vit hy, rik på klasar av 
stora fräknar, som för ingen del missklädde henne, utan tvärtom. Han 
lugnades, tog sin kopp med nöje, och viskade för sig själv: hon är av vår 
nation!



När han var färdig att avresa, bugade sig och tog avsked, anhöll fru 
värdinnan ännu en gång, att han icke ville glömma kommissionen om sin goda 
faster.



Herr Göran tackade djupt på sin släktinges vägnar, vilken således till 
sluts ändock skulle få ett ändamål i världen, nämligen, att i ett 
förträffligt hus efterträda en tatterska; en befattning, som borde bliva 
lätt, då hon likväl icke skulle behöva trolla vidare än gå frun tillhanda 
vid teet, såsom frun själv försäkrade, och på sin höjd vid skorpbakningen.



42 JEPPEJONSSON OCH SPELMANNEN.-- TREDJE RÖVARKAPITLET.



Kan det vara möjligt, tänkte han, att Jeppe, som jag trott så på, kan hava 
förrått mig?



När herr Göran Edeling uppnådde början av den avsides skogsdunge, där han 
med sitt folks underbefälhavare, korporal Sven, överenskommit om att 
korpsen skulle invänta honom, skickade han hem Nottebäcksvagnen, med många 
hälsningar till sina vänner i Skeda, och steg raskt uppföre bland 
buskarne. Han såg redan riskojor och flere av sina karlar framskymta 
mellan träden; då hastigt Sven Grimstedt kom löpande emot honom, med ett 
blossande ansikte och de vredaste åtbörder. Efter följde Jeppe Jonsson med 
stapplande steg.



"Halt! Vad star på?" ropade Göran.



Befallningsman! skrek Sven, jag är rasande på fänriken.



"Fänriken? vem f--n är det?"



Jo, denna här Jeppe Jonsson säger, att han är fänrik. Och det må han gärna 
vara för min skull tjugu gånger: jag frågar icke mera efter rangen, än 
skam. Men han har gjort oss ett helvetes streck. Herr befallningsman! han 
har låtit en av våra tjuvar rymma.



"Vad, lymmel? Men vad vill allt detta säga? Vem har rymt?" tillade Göran 
med en aning.



Jeppe framträdde med en ömklig figur. Sir han, herr Göran --stammade 
Jeppe--sir han, alltihopa har kommit sig därav --att--jag har så trånga 
stövlar--att--jag har mast sätta mig på--och då jag sitter, så är jag 
alltid dum. Jag kan aldrig komma mig före med något klokt, annars än när 
jag prominerar och loverar, liksom herr Gör--och--



"Jag skall lära dig!" sade Göran och gav sin förtrognaste vän, den 
gode Jonsson, en rätt modig örfil. "Huru blev en sån fänrik, det vill jag 
veta?" slöt han halvförargad, när han sag Jeppe 
svänga sig om på klacken, taga av sig hatten, 
ruska på sitt vida hår efter örfilen. och därefter se lika glad ut igen.



Sven Grimstedt tog till ordet. Sedan herr befallningsman rest bort i dag, 
sade han, kom Jonsson ut till oss och försäkrade mig, att han haft ett 
långt, långt samtal med befallningsman därinne i kammaren. Det visste vi 
väl; ty vi fingo sitta länge nog för oss själva, efter uddevallan, och vi 
undrade alla en smula över, vad herr befallningsman kunde hava för långa 
förtroligheter med en så'n en, som unga Jeppe; oaktat det är sant, att han 
förskriver sig från samma socken, som befallningsman själv. Jeppe bröstade 
sig för oss framför hela fronten, gjorde sin röst så grov han kunde, och 
sade: "jag skall förkunna er, karlar, vad befallningsman talat med mig 
därinne i kammaren!"



Göran blev blodröd i ansiktet. Kan det vara möjligt, tänkte han, att 
Jeppe, som jag trott så på, kan hava förrått mig, och nämnt för min korps, 
att jag just intet hjärtligt förtroende hyser för någon bland de 
hundsfottarne? Det vore självaste den--! Huru skall jag sedan regera dem? 
Han beredde sig på, att giva Jonsson den ansenligaste tillrättavisning, så 
socken- och läskamrat till Guds bord han än var med honom. "Nå, ut med 
saken, Sven!" ropade han högt. "Här gäller ingen mannamån, det skall både 
Jeppe och du få bliva varse."



Sven berättade: när Jonsson en stund stått och bröstat sig framför oss, 
sade han: "nu skall ni få höra, karlar, vad herr Göran yttrade till mig; 
ty han talade länge som ni vet, och ni bör veta alltihop. Jeppe Jonsson! 
sade herr Göran till mig och tog min hand: du såg, Jonsson, att jag i dag 
före uddevallan gjorde mig själv till befallningsman över de tappraste och 
ärligaste män i Smål'en: och du såg, att jag gjorde Sven Grymme till 
korporal. Ty han är den visaste och starkaste karl vår Herre har hittat 
på. Och det kommer han att bliva till evig tid. Men dig, min Jeppe! 
dig--slöt herr Göran till mig--, dig gör jag till min fänrik. Förstår ni 
det? Go'vänner, det var det, som befallningsmannen talade till mig 
därinne, fast han lade ut det mycket vidlyftigt och vackert, så att det 
räckte länge. Nu vet ni det, och rätta er dårefter!"



Den luven, tänkte Göran, och såg åt sidan med en förstulen, nästan 
tårfylld blick på den hederlige gossen, som genom sitt kloka påhitt 
bevarat hemligheten av deras för manskapet eljest kanske misstänkta 
samtal. "Nåväl!" ropade Göran högt, "allt det där är en sanning; fast jag 
själv icke hade tänkt förkunna det, förrän jag kom hem i dag. Och den där 
utnämningen har förargat dig, Sven?"



Visst icke, befallningsman. Jeppe Jonsson må vara fänrik. Har icke jag 
redan sagt, att han må vara det tjugu gånger för min skull, så länge månen 
skiner och skam går på torra landet. Vad bryr någon av oss sig om skam är 
torr eller våt?



"I synnerhet gör det ingenting nu," tänkte Göran för sig själv, "sedan 
ingen sådan grad mera finnes i svenska armen, som kan förarga sig över 
jämförelsen; utan min Jeppe sannerligen är ensam fänrik i hela 
Skandinavien! Nå vidare!" tillade han högt.



Saken, som är stygg och farlig, herre! det är, att den där Pickelmaja rymt 
ifrån oss.



"Pilcomajo heter han," sade fänrik Jeppe med värdighet, och bröstade sig. 
"Överlöparen heter så," fortfor han; "det vet jag av hans egen mun. Men 
eljest, herr befallningsman! är jag otäckt ledsen åt hela händelsen, att 
han rymt, herr Göran! Ty det är, som Sven säger, mitt fel; och jag skjuter 
det ej på någon annan. Men det är för att jag var dum den gången, och 
satt. Men jag skulle väl något göra det första jag gjorde sedan jag blitt 
fänrik."



Vem är då denna sju h--tes Pilcomajo? sade Göran storskrattande.



"Jo, det är en ganska farlig karl, det skall herrn få spörja. Han var, så 
sant jag heter Sven, en spejare; en sate, som lät med flit taga sig av oss 
i potatisgropen. Medan herrn var borta, har han studerat ut allting ibland 
oss: huru vi tänkt marschera, var vi hava vårt bästa gods och mycket 
annat. Och sedan har han narrat sig bort ifrån oss. Men alltihop är 
fänrikens fel. Nu har den Pickelmaja ganska säkert begivit sig till den 
stora rövarroten, och berättar huru vi hava det. Och jag, för min kumsjon, 
tror säkert, att han just varit utsänd av dem till oss med detta ärende."



Herr Göran bleknade litet och påminde sig vad han nyligen fått höra hos 
herrskapet. "Pilcomajo var då den där gunstig herrn, som stulit 
fruntimmerskläderna?" sade han. "Anfäkta den karlen? på det sättet lockade 
han mig att göra visit på herregården; och därefter passade han på, att 
spionera ut er alla, gott folk! medan jag var borta. Och så rymde han? En 
vacker fågel ! "



Får jag lov att tala om huru det gick till? sade Jeppe och strök den 
inmariga luggen bakom vänstra örat, efter vanligheten. Jag vet huru det 
var; och, efter det är mitt fel, så skall jag berätta' t.

"Tala, Jeppe. Hörpå, Sven: om Jeppe skarvar i något, så säg mig 
till. Ty här sker ingen skillnad till person, var viss därpå!



åå, min fänrik?"



Jonsson nalkades Göran så nära som möjligt, och gav honom oförmärkt en 
förtrolig blick. Därefter vände han sig åt sidan, såg först på Sven 
korpral, och stirrade därpå ned i marken. "Pilcomajo var en djävla 
spelman!" sade han. "Herr befallningsman såg nog på honom, att han var en 
bedragare? Eller hur?"



Till saken! Huru kunde karlen få rymma? Huru kunde han få spionera ut våra 
hemligheter? Skulle han icke hållas fängslad?



"Ja, sir herr Göran, det var en sak. Sedan herr befallningsman likasom 
rest sina färde att roa sig hos herrskapet på herregården, så hade vi i 
bandet likasom ledsamt. Vi marscherade nog fram till det här avsides 
duktiga skogshultet; och det var bra. Och fångarne förde vi med oss 
fångna, det är säkert; det vet Sven. Men när vi väl voro hitkomna och 
lägrat oss, började vi hava tråkigt i björnmossan. Under vägen hade jag 
hela tiden gått bredvid den där kjorteltjuven, ty jag ville noga vakta på 
honom; och så tyckte jag han var så förbaskade rolig att språka med, ty 
jag hade aldrig hört någon muntrare karl. Och så märkte jag, att han så 
gärna ville tala med mig se'n. Därmed så talade jag med honom. Jag tyckte 
det var så lustigt att utgrunda vad han tänkte och varifrån han kom."



Det lär han icke hava gjort dig slug på, min kära Jeppe, ropade Göran. Men 
i det stället var det han, som lurade ut vad du tänkte, och genom dig 
skulle inhämta alla våra hemligheter. Detta är en sakr--d händelse.



"Förstås!" svarade Jeppe. "Men herr Göran skall bara få höra, nu då. Under 
samspråket sade han, att han hette Pickelmajo, nej Pilco--Pilcomaju, så 
var det; och att han kunde spela nyckelharpa som en ängel. Då föll jag på 
en stor, stor sak. Tag ville låta roa regimentet, efter jag var bleven 
likasom dess fänrik; och jag tänkte, det skall göra dem gott att få dansa 
en smula, hava glatt och skratta en timme; ty jag har ofta märkt, att 
karlarne sucka. Det är för att de hava ledsamt, herr Göran; och det är 
icke väl. De skola bliva mera trogne mot befallningsman, om de få känna en 
hjärtans fröjd i kroppen, en gång i veckan. Därmed så befallte jag fram 
Lille brune Pers nyckelharpa, som han går och drar på, stackars Per, och 
ibland sitter och knäpper och spelar ensam på, i någon mörk dunge. Fast 
han spelar som en anka, tycker han dock själv det låter vackert, 
lägger huvudet på sned, tänker på ungarne hemma och gråter en blund. Det 
gör Per. Och det vet herrn väl. Men nu sade jag åt fången: hör, herr 
Pickelmaju! vill herrn spela upp till dans i ringen för oss, så skall jag 
giva herrn harpa och frihet därtill. Sedan skall herrn komma avsides till 
mig, skola vi vidare prata, och herrn skall få likasom en liten halv halva 
ovanpå!"



Huru kunde du vara så oförsiktig, Jeppe?



"Korpral Sven, som nu står här så arg, dansade rätt bra med, det vet jag. 
Och det var en ganska rolig skumpedans i skogen, ehuru Sven nu likasom gör 
sig litet till," inföll Jeppe.



Hm, genmälte Sven, jag trodde att efter fänriken var fänrik och hade 
myndighet, så kunde han få ställa till en dans. Och därmed så dansade jag. 
Och vi sjöngo och höllo ett hiskeligt kakalorum. Nog var det bra; men hade 
jag vetat vad se'n skulle hända, så hade jag väl icke räckt ut ett halvt 
ben till dans.



Vad hände då i Guds namn?



"Jo, sir herr Göran, emellan danserna gick spelmannen alltid litet 
avsides, att söka upp mig, såsom vi avtalat. Ty han var oändeligen fägnad 
av att språka med mig. Och det märkte jag; så att jag talade med honom: 
jag talade med honom obegripeligt: och emellanåt gjorde jag honom ännu 
gladare med en fjärndels halva ur min egen lilla fingerborg. Därigenom 
vart han så tröstad i sin fångenskap, och fick ett så grymt förtroende 
till mig, att han icke alls vände sig till någon annan i hela skaran."



Nå, din tok, kan du icke begripa, att det var honom nog, då du själv icke 
höll tand för tunga; och det var just det han ville?



"Å herre, jag talade, jag. Jag beskrev ifrån det största till det minsta, 
huru vi hade alla våra saker ställda; och vart vi tänkte gå, och huru vår 
befallningsman ämnade göra med fienden.--



Men--var du alldeles befängd, Jeppe?



"Sir herrn, jag sade honom, att efter jag var fänriken, så var jag just 
närmaste man till översten eller till befallningsmannen, förstås; och han 
begrep lätt, att ingen i hela högen visste så gott besked, som jag, på 
allting. Och jag sade honom, att om han vore lika hederlig, som han var en 
talför och rolig karl, så skulle jag skaffa honom en hög post i 
sällskapet. Det nämnde jag, på det att han skulle sätta allt sitt 
förtroende till mig ensam och icke gå och prata med någon annan i hopen. 
Sven skall icke nu se arg ut på mig för det"--tillade Jeppe med en blick 
på sned.



Jag är icke ond över det! röt Sven Grymme. Men jag är led sen över 
vad som hände sedan, nämligen att du lät honom rymma, din stolle!



"Sir herrn," fortfor Jeppe, "jag sade åt mannen, att jag skulle skaffa 
honom en så där hög post ibland oss, blott på det han icke alls måtte 
tänka, att jag trodde honom om att ämna rymma. Och det tog bra. Ty nu gick 
han på med mig alldeles ogrundat, och frågade mig om allt; och jag, jag 
svarade honom om allting, såsom man svarar en sin bästa vän, vilken man 
tänker bli kamrat med till dödar."



Det klack till i bröstet på Göran. Han fixerade Jeppe skarpt. Nå vidare? 
vidare?



"Sir herrn," vidtog Jeppe och nalkades befallningsmannen än närmare, "nog 
begrep jag ifrån början, att herr Pilcomaju ämnade ta till fötterna och 
rymma hem igen till det stora tjuvbandet, om han komme åt. Och det skulle 
väl ock någon gång i alla fall ha lyckats för en sådan luv. Därmed så 
lagade jag, att han icke fick tala med någon endaste själ riktigt, utom 
med mig blott, i bandet. Och sedan dansen var slut--sir herrn--gick jag 
med honom litet avsides bakom tjocka trän, och sade: både jag och du, 
Pilcomaju! (för si, vi hade nu blivit bröder), både jag och du kunna nu 
vara trötta, kom! skola vi lägga oss och sova i fred: vi skola ändå bliva 
fänrikar tillsammans i all vår tid, och böra ligga ihop. Då skrattade den 
luven i mjugg åt mig såsom åt en stor tok, tog mig i famn, och vi lade oss 
att sova. Jag låtsade somna gott; och han med. Efter en liten stund reste 
han upp nacken och lyddes om jag sov, eller om någon annan kunde märka 
honom. Jag låg som ett gott barn; och ingen kristen såg honom; ty jag hade 
med flit fört oss så undan, att det var omöjligt. Därmed passade han på 
tillfället, tog till fötterna och rymde--hahaha!--just som jag ville, att 
han skulle göra."



Du är en--Jeppe!--vad skall jag kalla dig? utbrast Göran med ett 
överljutt, hjärtligt skratt. Sven korpral stod och gapade som ett nyfött 
barn.



Jeppe fortfor: "Nu sir herrn, är jag blankt säker, att den luven ej av de 
övriga bland våra fått utspeja ett endaste sant ord; ty han talade blott 
med mig. Och av mig har han fått veta så otaliga många osanningar, att 
springer han hem med alla dem till sin rövarkapten, och icke glömmer någon 
enda, såsom jag visst hoppas han icke gör, så skall han leda dem på en god 
stig. Då skola de göra så många dårskaper, att vi skola omringa dem, slå 
dem och gripa dem som fåglar i snaran. Därföre, herr Göran, ville jag 
laga, att han skulle rymma bortifrån oss straxt, straxt med allt 
vad jag förtrott honom, innan han av någon annan i bandet kunde få reda 
på, att jag stöpt i honom puder."



Jojo, du sven! ser du så skall man narra spioner! ropade 
befallningsmannen, och var på väg att falla sin härlige, sin kloke 
sockenkamrat, Jonsson, om halsen.



Sven korpral stod och såg på Jeppe, som på ett generalvidunder. Han 
sträckte ut sin stora knotiga hand till den unga smålandsdrängen, och 
utbrast: "är det sant, att du talat på detta sätt? Och att Pilcomaju icke 
har narrat dig, utan du honom?"



Jeppe Jonsson nickade fryntligt och gott åt sin kamrat. Han såg i detta 
ögonblick så oskyldig ut, som en, vilken aldrig gjort något ont i hela 
världen.



Men korpralen nickade tillbaka och fortfor: "då erkänner jag ock dig för 
minfänrik! Vivat! Vi skola slå och fånga alla bestar i Småland."



Men Göran befallningsman sade: Sven! se väl efter, att allt folket har 
sina vapen i ordning; ty här kommer att med första bliva en skarp strid. 
Den, som icke stupar i den, han skall komma att leva, det lovar jag. Gack, 
korpral!



När Sven avträtt, vände Göran sig till Jonsson med dessa ord: Kom utföre 
med mig hitåt hållet, skola vi sätta oss på en vacker gräsplan. Jag vill 
höra av dig noga allt vad du sagt åt spionen, och åt vilka trakter du 
narrat dem att skicka sina hopar. Så vill jag ock veta, om du kunnat lura 
ur herr Pilcomaju något om fienderna själva och vem de nu kunna äga till 
anförare; ty de skola hava fått en ny en, säges det?



"Å, herr Göran, det kan jag säga: det är ingen annan, än den onde grev 
Zeyton, som rest över till dem. Det har jag kunnat lägga ihop och förstå 
av spelmannens ord hit och hit; fast han själv icke trodde, att han yppade 
något med sitt tal. Och när Sven får veta, att den mannen nu är rövrarnes 
anförare, da tänker jag, att han först skall bliva rätt upptänd, modig och 
förskräcklig att slåss. Ty ingen människa har jag hört honom hata så som 
Zeyton och Nickolson, alltsedan denne nästlade sig in i deras band, bedrog 
dem och for av med deras penningar. Varföre herren väl ock minns, huru 
Sven förfor med dem på Byarumskogen just som med ett par solrosor, den där 
gången vi kommo över dem på resan?"



Så är det, svarade herr Göran med en betydelsefull nick. Jag skall låta 
korpralen vid tillfälle veta vem han har till sin nya fiende. Sedan menar 
jag här skall bliva en kamp! Gud den Allrahögste får avgöra det övriga 
efter sin nådiga vilja. Jeppe Jonsson, min 
gosse! om du visste vad jag älskar dig i dag för all din trohet och 
klokhet. Mången har en större fägring, än du, i sitt tal och i sin kropps 
ställning, det bör jag säga dig som en vän: men få äro bättre till 
väsendets skönhet och en täck, älsklig själ. Du skall få något av mig, om 
vi komma hem med livet till min fars socken.



"Å, det behövs icke, vet han, herr Göran."



Säg mig för ro skull på ära och tro: äger du ingen fästmö? Det måste varje 
bra yngling hava.



"Hm? si så där ja. Det skall jag säga för'en, Göran, om vi bägge först 
komma hem med livet till farsgubbens socken."



Alltid är du en skälm, Jeppe, nånå! avbröt herr Edeling leende. Men säg 
mig nu till sluts något annat, om du kan. Lurade du ut så mycket av den 
där spelmannen, att du ungefär kan säga mig var kärnan av rövarbandet har 
sin styrka liggandes för närvarande?



"Jag hörde ett par ord," svarade han, satte handen för sin panna och såg 
stint i marken. "Ja, om jag skall säga vad jag tror, så ligga de med 
huvudstyrkan i någon rysligt stor, öde skog emellan ett par ställen. Finns 
det några namn, som heta likasom Birkemåsen och Målilla? Ty något slikt 
förnam jag emellan hans bägge läppar. Men jag är så grymt oklok på 
ställen, där jag icke varit själver med min fot."



Riktigt! utbrast herr Göran, det slår in. Björkmåsen och Moliljal äro 
tvenne sköna byar, som, ehuru med bra avstånd ifrån varann, just ligga på 
vägen härifrån till det älskade Vimmerby, när man går över Stenberga och 
Virsrum. Ditåt drar det sig, det kan jag märka. Men vi skola hugga 
kanaljerna, såsom man mejar väpling och avslår röda tjärblomster i hö, det 
lovar jag!



' Historien har låtit dessa namn kvarstå med de olika stavsätt och uttal, 
som bägge äro gängse i orten; allt efter bildningsgraden hos talaren.



43 SLAGET.--FJÄRDE RÖVARKAPITLET.



NU hava vi svarta djävlar på oss tillräckligt! nu lönar det mödan att 
slåss; vi äro en mot en och en halv, ja en emot två.



Kort efter den tid, som i sista kapitlet var å bane, se vi oss verkligen 
omkring i en stor skogstrakt, majestätisk genom sina skyhöga träd, men 
förskräckande genom sina förfärliga branter. En äldre man, med muskulösa 
former och svarta ögonbryn, satt i dörren till en riskoja; och på en sten 
litet längre ned befann sig en ung karl med blekt ansikte, och med ögon, 
som tycktes brinna av en eld, mitt emellan vildhet och melankoli.



"Min son," sade Zeyton, "låt icke lynnet komma på dig under dessa dagar. 
Blott icke under dessa dagar! Jag ber dig. När en far ber sin son, så vet 
du vad det vill säga?"



Nickolson slog ned sin blick till jorden; den irrade emellan gröngrå mossa 
och nakna stenar, utan att finna ett fäste.



"För övrigt," fortfor greven, "behöva vi icke frukta för att det skall 
hända, som du, Joakim, så gärna vill undvika, och som jag bekänner, att 
icke heller jag skulle tycka om. Min spion har bestämt försäkrat mig, att 
den där herr Medenberg icke befann sig ibland de upproriske. Jag har 
likasom du, Nickol, aktning för denna man. Han må nu hava handlat av vad 
bevekelsegrunder som helst, så har jag aktning--"



Vördnad, kärlek--tycktes det vilja utviska sig emellan den andres läppar.



"Gott; jag säger också, att jag icke skulle vilja rikta min bössa emot 
hans bröst, eller befalla någon lyfta en yxa emot hans huvud. Det glädjer 
mig därföre, att han icke befinner sig i den sturska narren Edelings 
förlupna rote. Dessa avfällige uslingar, Sven och hans föraktliga 
byke--säg mig väl, om något infamare kan finnas? Var hederlig karl ifrån 
början till slut: det har jag ingenting emot; det är på sätt och vis 
det bästa, kanske. Åtminstone går det stundom icke illa, såsom jag märkt 
här och där. Men, att vara en skälm, en inpiskad skälm, och ändock --fy, 
vid alla tre konungarikena!--och ändock giva sig till hederlig karl, och 
det genom förräderi emot kamrater, mot män, lika gode som en själv, endast 
med den skillnaden, att de äro vida bättre! Jag svär vid--jag svärjer vid 
min själ, Nickol! att jag skall fälla denna Sven och alla hans skurkar 
till jorden; och efter den ärketoken Edeling kommit med i så hederligt 
sällskap, må han ock gärna följa med i nederlaget."



Men tror greven sig vara fullt säker på den där så kallade spionen och 
hans uppgift? Herr greven--



"Herr greven? vem är det? Har jag icke sagt dig, Joak--min goda gosse--har 
jag icke upprepat för dig, att jag nu offentligen erkänner dig för min 
son? Icke skall du så här i skogen kalla mig greve. Kalla mig rätt och 
slätt din far; och kom till mitt bröst! Du tror icke själv, huru högt jag 
alltid älskat dig."



Oaktat dessa vackra ord nalkades icke Nickolson sin far; hans ögonkast 
irrade ständigt nedslagne, och likasom sökte de någonting i den vilda 
mossan. "Herr greve"--började han ännu en gång, men avbröt sig själv. Han, 
som förut med en så brinnande åtrå eftersträvat, att få erkännas för äkta 
och öppet benämna greven sin far; han njöt denna ynnest nu, och likväl 
vägrade hans läppar, att utsäga det efterlängtade ordet.



"Skall du ännu skälla mig för greve? herr greve?" utbrast Zeyton missnöjt, 
nästan sorgligt. "Jag tror det går så långt," fortfor han, "att du skäms 
för mig, Joak? Du vill icke en gång bevärdiga mig med fadersnamnet? Kan 
det vara möjligt?"



Sonen svarade intet.



"För övrigt begriper du ju, att allt detta icke kan räcka länge," inföll 
greven. "Jag föraktar, så mycket som nånsin du, det sällskap, vari vi nu 
leva; men vi måste hålla god min. Så fort vi blott med dessa kanaljösa, 
men tappra krabaters biträde förvärvat oss vad vi till vår fortkomst 
behöva, övergiva vi dem straxt, och skratta åt alla vidare öden, som kunna 
drabba sådana här uslingar, mördare och tjuvar. Jag hoppas rättvisan ej 
skall dröja, att rensopa landetifrån dem, sedan vi väl vänt dem ryggen."



Åter ett förräderi?



"Har du då blivit en läsare, Joakim? Jag tyckte eljest, att du såg ganska 
eldig, käck och munter ut, den där dagen då du åkte bort med mig ifrån 
Måns Bryntessons stuga. Men sedermera tror jag du fallit tillbakas igen? 
Gunås jag märker, att de där predikningarne--av herr Medenberg, 
eller vem det varit --måste hava slagit förfärligare och djupare rötter i 
din svaga själ, än jag nånsin kunnat förmoda hos en ung, rask man, som 
förut deltagit i många rätt hurtiga saker."



Den förlorade sonen såg upp med en stor, glänsande blick över skogen. Han 
försökte, att även se sin fader i ansiktet; men när hans öga redan kommit 
i grannskapet av den gamles hår, redan nalkades hans panna och var på väg 
att möta hans glimmande själsflamma, vilken, ej olikt ett par tända 
eldkol, utgick under de buskiga ögonbrynen, mäktade Joakim icke fortfara, 
utan for hastigt åt sidan, skådade, för att hämta sig, skarpt på en i 
närheten stående hög, kvistlös, naken tall, som åskan en gång träffat; och 
en suck banade sig väg ur hans bröst ut i den fria, kalla skogsluften.



Låt oss icke tänka på annat, än vår närvarande ställning och folkets 
säkerhet, sade han med en undvikande ton. Herr-- min--min herr--f--kan 
lätt finna, tror jag, att man kan bedraga sig på opålitliga personers 
utsagor. Jag anser icke den där spionen för en säker kunskapare; han är ej 
annat, än en uppklädd zigenare. Pilcomaju heter ingen rättskaffens 
människa.



"Men hans egen fördel är, att icke narra oss med falska underrättelser; 
ser du det, min vän?"



Det kan vara mycket ovisst, varuti en sådan karl sätter sin högsta fördel, 
svarade Nickolson. Men låt oss antaga, att han är fullkomligen ärlig emot 
oss; kan han icke själv hava blivit narrad i Edelings läger?



"Han narrad? En så illmarig junker lurad? Nej, Joak; förr skulle jag hålla 
mig själv i stånd att kunna föras bakom ljuset, än denna spelman. För 
övrigt är allt vad han säger ganska naturligt och trovärdigt. Han 
berättar, att de avfällige stråtrövrarnes överbefälhavare och 
befallningsman, välborne herr kapiten St. Göran Edeling utnämnt den 
skälmen Sven till korporal åt sig, och en annan till fänrik i truppen. I 
dessa löjligheter ser jag ingenting otroligt; ty Edeling är en student, 
varken mer eller mindre; och huru en student bär sig åt i det praktiska 
livet, skulle du kunna begripa, om du själv ett ögonblick hade varit det, 
Nickol. Förmodligen hade han, jämte sin lärda kurs, studerat sin 
Schinderhannes, Rinaldo, Mazarino, Miralba, Coronato och andra utvalda 
rövarhistorier, i teorien, så att han nu ansett sig mogen för utövandet av 
deras dater. Icke sant? Dessutom berättar Pilcomaju, att herr Edeling 
själv brukar hålla sig ifrån sitt band, för att i stället slå sig ned och 
må väl på herre gårdarne, under det roten får gå och rota i skogen. 
Sådant anstår en fet prosts son. Det är både makligt, förnuftigt och 
naturligt. Att roten härunder bundit sig själv lös med dans och alla 
möjliga oförsiktigheter, vittnar om det slags disciplin, en student 
håller, då han i hast fått sig en arme. Jag finner alltså denna del av 
berättelsen lika trovärdig. Spejarens utsago om huru den skicklige 
generalstudenten delat sin här i en mängd små truppavdelningar, att 
skickas än hit och än dit för att uppfånga och plundra enskilde 
efterlämnade av mitt folk, tycker jag alldeles inträffar med ett sådant 
slags snille, som herr Göran Prostelings. Denna oklokhet, att icke 
sammanhålla sin här, utan stycka den i småbitar, skall hjälpa mig att slå 
honom bit för bit. Piccolomaju har också fått denna underrättelse av 
generalens närmaste man, finriken. Kan man sätta sådana geniers planer i 
tvivel? Nej! General Prosteling har ganska säkert gjort med sin manstyrka 
så, som jag ej bättre kan önska. Jag har själv med nit lämnat några 
enskilde stackare av de våra, här och där i Stenberga och Näshult, till 
och med i Skirö, för att desto mera förleda generalen till spridning av 
sina korpser. Jag har därföre nu intet skäl längre, att hålla mig blott på 
defensiven; jag lämnar den starka positionen här uppe i Virsrumsskogen, 
vilken ställning endast kunde behövas, om fienden, såsom en klok karl, 
ginge emot mig med samlad kraft och koncentrerad enighet. Men då han, 
efter vad jag med all säkerhet hör, förstrött sig, måste jag passa på, att 
uppsnappa honom i sina små hopar, och piska honom stycke för stycke."



Skall då vår trupp spridas, för att gå åt de olika håll, som Pilcomaju 
uppgivit?



"Jag har befallt den att delas något, nämligen i tre hopar, som gå åt var 
sitt håll. Saken kan på annat sätt icke verkställas; och anordningen är 
redan utförd. Tvenne trupper, mina bägge flyglar, hava avgått för en halv 
dag sedan. Du, min son, blir hos mig i den mellersta skaran, i centern, 
som ligger lägrad här nedanför oss bakom kullen. Var raskare, var litet 
gladare, Joakim! din far ber dig därom. Du skall få se, att det går! går 
härligt: se upp, min son!"



Jag skall slåss, svarade Joak. Frukta intet för mig.



Greven betraktade med hemlig fröjd och beundran den flamma av hjältemodig 
och högsint karaktär, som syntes upplåga i ynglingens ögon, och vars sken 
nu spred sig över hela hans ansikte. "Hör, min älskade son!" sade han, 
"jag har kallat dig till detta enskilda samtal, medan de andre rasta 
därnere, innan vi marschera vidare och innan de sista, avgörande 
striderna till seger begynna--"



Kallat mig särskilt? för vad?



"Säg mig, Joakim Nickol----vi hava under förflutna tider överlagt med 
varann om många olika saker; men ett ämne finns, ett ljuvt, ett stort, ett 
outsägligt ämne, min son! varom vi aldrig talat. Vi skola göra det på 
denna stund."



Den olycklige blickade upp på sin far med en hemsk aning.



"Förskräcks icke, utan var glad," fortfor greven. "Säg mig, Joakim Nickol, 
vilken du mest av alla på jorden har älskat? Eller säg mig det icke; ty 
jag vet det. Du har aldrig sagt mig det, men jag vet det. Jag har 
uppsnappat dina i tysthet undfallna ord; jag känner din största hemlighet; 
men du känner icke min."



O min far--!



"Så har du likväl förmått dig, att giva mig detta namn?" utbrast Zeyton 
och slöt med hänryckning sonen till sitt bröst. Han såg härunder ned på 
honom med ett begär, liknande ren, himmelsk vällust: sådan, som blott 
föräldrar kunna hysa till barn. Efter ett ögonblick av tyst betraktelse 
och njutning viskade han, med huvudet nedböjt emot Joakims lockar vid 
tinningarne, men likasom han fruktade att se honom i själva anletet vid 
blixten av det ord han hade att uttala: "hör!--din mor lever!"



En glädje av onämnbart slag kastade hastigt sin glans över ynglingens hela 
gestalt; men hastigt syntes han blekna och en fasa utbredde sig i alla 
hans drag. "Hon lever? Men--o Gud! huru? var?"



Greven upphöjde sin hand över honom och svarade allvarsamt, men tillika 
milt och nästan svärmiskt: "låt icke detta ögonblick försvinna under 
betydelselösa utrop, min son. Du skall lära känna allt, emedan du snart 
skall återse din mor, och vi bägge i hennes sällskap ärna flykta över till 
ett annat land, sedan vi genom dessa strider förvärvat oss de nödiga 
medlen. Sitt därföre lugn på stenen här vid mina fötter, Nickol, och 
lyssna med fullt förtroende till vad din hittills så olycklige, men alltid 
kärleksfulle fader talar. Jag har älskat din mor, min son; jag har aldrig 
älskat någon annan kvinna så, som Joakima. Denna Celestine--oh! arma, 
fallnade blomma. Men låtom oss ej förlora tiden med att uppriva sår, som 
icke därmed skulle kunna läkas. Du känner allt, Nickol: du vet varföre jag 
ingick detta äktenskap, och varföre jag ej förde--ej kunde föra din mor 
till altaret. Stackars Celestine--även hon, så mycket hon 
än plågat mig, hade varit värd ett bättre öde, 
kanske, än att förmälas med----lika mycket om allt detta nu. Hon har fått 
ett namn likväl i världen, och hon besitter en egendom, från vilken jag 
måst fly. Hon har ett par små vackra flickor--ack, Joak, bliv icke ond på 
mig i denna stund! men jag säger dig, att jag älskar de där små också. 
Lika mycket, lika mycket! bort med alla silverskyar, som bliva stora moln, 
om de få växa! Celestine och allt hennes skall bliva lyckligt och sällt 
ändå--ändå --ändå--jag behöver icke alls tänka därpå vidare--ej det 
minsta--jag flyr med dig, och med henne, som jag älskat och älskar. Tro 
mig, Joakim Nickol, världen och även du hava känt mig--jag vet det!--men 
de hava dock icke känt mig. Tag min hemlighet! Hade jag varit som andre, 
månne icke jag då snart nog kunnat glömma eller förskjuta Joakima? Eller, 
ändock icke heller det: jag hade kunnat behålla henne jämte och bredvid 
min grevinna--om icke just på samma slott, på samma gård --men lika 
mycket! jag hade kunnat helt uppenbart inför världens ögon hava henne 
såsom en wife on the left hand. Man har många andra namn därpå i Sverige; 
emedan saken brukas allmänt, mycket och så gott som utan slöja. Men gjorde 
jag så? ville jag hava det så? Nej, Joakim--jag ryste, jag fasade för, att 
den kvinna, som jag älskade högst, skulle stå inför världen i dagern av en 
förkastad, en usel, en föraktad. Var och en, som sett Joakima, skulle då 
hava trott sig berättigad, att giva henne ett öknamn, bele henne, håna 
henne, skymfa henne !--och, vid Gud, hade jag blivit vittne till ett enda 
sådant ord, så skulle dråpslagifrån min hand ögonblickligt följt därpå. 
Jag ville undvika allt dylikt: så mycket ont, så stor skam, så mycken 
fara. Joakimas kärlek--och min!--den föredrog, att leva begraven på 
jorden."



Begraven? ha! min far? min mor skulle ju leva, sade ni nyss?



"Din mor har levat och lever. Ingen har vetat hennes hemvist, mer än jag 
och en trogen tjänare. Med en själ, sådan som hennes fars och din 
morfaders, har hon känt sig lycklig i ensamhetens sällhet. Min kärlek ägde 
hon."



O--var är hon då? var? var träffar jag henne? Varföre har min far aldrig 
förtrott mig denna stora hemlighet?



"Nej, min vän. Många gånger på väg, att yppa den för dig, återhölls jag 
därifrån av en klokhet, som jag icke ångrar. Din otalighet skulle ej hava 
kunnat bärga vad ditt vulkaniska bröst visste. Du skulle hava genombrutit 
muren, fört din mor ut i dagen, bragt skandal över din far och en namnlös 
smärta över den olyckliga Celestine. Instörtande i din mors lugna 
fristad, skulle du hava stört den och i grund fördärvat hennes ro genom 
din ankomst och närvaro. Joakima själv skulle ej kunnat njuta ett 
ögonblick längre av sin stilla, himmelska enslighet, där hon bodde och 
var, därest hon vetat av dig, och sett dig hos sig. Hon skulle ganska 
säkert velat komma ut med dig, eller för din skull. Vad skulle hava blivit 
därav?"



Min Gud? visste hon icke av mig, sin son? Vad trodde hon då om mig?



"Att du var död, Joakim. Att du ifrån första ögonblicket av din 
tillvarelse slocknat."



Att jag slocknat! Att jag ifrån första ögonblicket av min tillvarelse ej 
varit till? Sant! O min mor! min mor! Så voro då både du och jag döde för 
varandra? Öde? Var detta blott ett öde, min far? eller var det din hand?



"Fördystra icke vår dyrbara stund, min son. Allt lidande är slut om några 
dagar. Din mor måste, om allt gått rätt, i detta ögonblick icke längre 
vara kvar på Karmansbol, ej mera bo i undre våningen av samma hus, där 
Celestine intager och behärskar den övre. Jag har så föranstaltat, att hon 
under dessa mellandagar, på sin höjd mellanveckor, kommer undan ifrån 
Karmansbolshus, och vistas dold hos din goda, hederliga moster, den där 
trollpackan. Dels är gamla elaka mor Helena eller Ellin ej så gammal, som 
sorgen givit henne utseende utav, ehuru hon dock äger många flera år än 
min och din älskade Joakima; dels kan hon icke i botten vara så elak emot 
sin syster, den hon måste hålla av, som hon alltid varit emot mig. Hennes 
många bittra ord, ofta nog över mig och även dig, och ännu mer hennes 
outsläckliga hat till grevinnan Celestine, kunna ju hava haft sina 
orsaker?"



Och hos henne är min mor nu? Jag skyndar dit, min far. Vi skola snart 
kämpa ut denna strid. Jag skall slåss som en tiger vid er sida. Vi skola 
segra, segra! O--kan det vara möjligt, att jag får blicka på min mor med 
dessa mina ögon? Jag hade blott sett henne i andarnes värld, i drömmen, i 
tanken, i den skönaste inre själens mörkaste, men dock ljusaste hem. Och 
där, o Gud, har väl också hon hela tiden skådat mig såsom ett litet barn, 
en from ande, intagen i goda änglars samkväm? Min mor--min mor--jag skall 
säga dig, jag har icke varit i änglars samfund. Men--en dag skall komma! 
Till strid! till strid! Vi skola kämpa, vinna, och resa så till livets och 
bättringens land. Till Engelland! säger alltid min mosters dotter, lilla 
Ellin.

Jag tror på henne och på hennes vänners ord. Min far--förlåt mig ett 
enda uttryck--också du behöver--



Behöver bliva en annan, behöver bättras! tänkte han kanhända tillägga; men 
fadren själv avbröt hans ord genom att ånyo, och med en häftighet utan 
like, trycka honom i sina armar. De täta granarnes ljusgröna toppar stodo 
som kyrktorn omkring fader och son; självvuxna tornspiror, bildade de dock 
en helgedom i denna öken, på denna jord. Gud såg ned på de tvenne 
förlorade.



Ett ljud, liknande ett dovt, men i början varsamt buller, störde de bägge 
i sin ömsesidiga omfamning lycklige, i himmelskt hopp försjunkne. Greven 
spratt till. Oron kom tydligen nedifrån andra sidan av kullen, där hans 
folk låg lägrat.



Bullret växte hastigt, och en karl kom springande upp till riskojan, där 
anföraren och hans son suto. Zeyton och Nickolson reste sig. Vad är det? 
ropade greven.



Flera skott där nere i skogen besvarade honom självmant.



Den ankomne rövaren ropade, med anden i halsgropen: Vi äro anfallne och 
omringade på tre sidor! Vi hava de skurkarnes hela styrka mangrant på oss! 
Jag har sprungit en hel kvart! jag har varit åt alla hållen, för att 
upptäcka om någon möjlighet--



"Vad vill det säga?" utbrast greven. "Deras hela styrka? Har då spejaren 
bedragit oss? Fort, fort Joak! min bössa, min sabel! Intet ögonblick 
förlorat! Beväpna också dig, Joak, och skarpt! Ar folket i ordning och 
uppställt?"



Utan att avvakta svar på sin egen fråga, störtade greven in i riskojan, 
som utgjorde hans högkvarter, och Nickolson efter. De grepo sina ypperliga 
vapen; ty Zeyton hade aldrig försummat jakten, sin mest älskade 
sysselsättning, och de engelska dubbelbössor, som på Karmansbol utgjort 
hans käraste kamrater, hade han icke efterlämnat på sin flykt. Snabb och 
med en hurtighet, som liknade en ung mans, omgjordade han sig och stack 
ett skarpt svärd i skidan, efter att ännu en gång flyktigt hava besett 
dess dubbla egg. Sonen och han skyndade ned till sin modiga kamratskara i 
skogsdalen.



Greven hade på denna punkt några och fyratio man. Vid sin ankomst möttes 
han av härskri och vilda rop ifrån flera håll. Ur skogen på andra sidan om 
dalslätten framstörtade en linje av de värsta krabater, man skulle kunna 
se. Greven räknade dem till tjugu, trettio; och endast beväpnade med långa 
stakar, på vilkas ändar liar suto.



I glädjen över, att märka fienden ej vara talrikare eller farligare, 
ropade han hastigt sin bästa flock tillsammans, förbjöd den att "svärma", 
det vill säga, att på jägarvis förströ sig, man och man; och han formerade 
den i stället till en tätt sluten front. "Ladda och skjut ned de där 
gråbröderne, gossar!" ropade han.



Rövare ladda, måtta och skjuta visserligen; men till så mycken ordning, 
som att giva en salva, eller att fyra av alla på en gång, förmår sig 
svårligen deras otålighet. Efter några skott, som träffade de anfallande 
"gråbröderne" mer och mindre, hördes ett hastigt och oförmodat skri ifrån 
högra sidan av dalen, just där de mörkaste tallarne stodo och halvlutade 
sig över en djup rännil. Greven blickade dit, och förnam en skara, av 
minst fem och tjugu till, falla över sin flank på denna sidan. Och knappt 
hann han ur sin först bildade front bryta ut några man, för att göra face 
emot denna nykomna fiende, förrän han åter hörde ett ännu vildare rop 
ifrån den motsatta kanten. Emellan de täta enbusksnåren västerut störtade 
en talrik hop ohyggliga bussar över grevefolkets vänstra flank; och så såg 
sig Zeyton nu från trenne sidor omgiven av minst femtio, kanske sextio, 
sjuttio fiender. "Nu hava vi svarta djävlar på oss tillräckligt! Nu lönar 
det mödan att slåss! Vi äro en mot en och en halv, ja en emot två!" röt 
han med en dundrande stämma: modet sken ur hans ansikte, och kraften växte 
i hans armar med faran.



"Förbannade lögnare! Du skall bliva den förste jag viger åt döden," 
utbrast greven, i det han varseblev en gulblek, slingrande figur i sin 
egen här, och vilken stack sig undan bakom sina längsta kamrater. 
Pilcomaju (ty det var just sin egen spejare greven hötte åt) såg sig på 
vippen att få den engelska bösskolven i sin nacke, då han, vig som en 
zibetkatt, böjde sig undan. Därpå grinade han med två blankt skinande 
tandrader upp emot den vrede härföraren och ropade: "tänker ni slå ihjäl 
ert eget folk, sturska general! så spår jag eder en egyptisk död rätt 
snart, och det skall ni få märka, Bedon!''l



Den del av sin här, som Zeyton behållit kvar hos sig själv, utgjorde väl 
knappt halva antalet av hela hans rövartrupp; men bestod i ett utvalt 
folk. Långa kronobergare, över tre alnar mest allihop, sådane som Smålands 
stolta mark helst ser sig trampad utav. Bleka, infallna, bistra kinder; 
men höga knotor vid ögonen.



I Bedon betyder herre, på zigenarnes tjuvspråk.

nen; och dessa eldsprutande, så ljusblå de än voro till färgen. Så 
liknade dessa hurtiga karlar ett sällskap av fyratio efter rov gapande 
gamar; och de gapade aldrig förgäves.



Zeyton sköt skott på skott; och för varje sårades en fiende, om han icke 
föll. Nickolson laddade ständigt den ena avskjutna räffelbössan och gav 
den åt sin far, under det han i utbyte emottog den andra att ladda. 
Grevens fleste kamrater hade även skjutgevär. Men hans fiender, 
"svartbröderne" ifrån vänstra och högra sidan, ägde likaledes bössor; om 
ock "gråbröderne" mot hans front icke besuto annat än hötjugor. Så 
blossade eld och rök genom dalen. Träden insveptes i krutmoln, och 
grenarne hoppade vid ljudet av svordomar, skri och ett fäktande utan make. 
Här visste man att meja ned varann; ty det var rövare, som hade tagit 
rövare om händer. Mordets män slöto mordets män i sin famn. Tjuvar känna 
huru man skall bestjäla tjuvar; och när de slutligen gå att stjäla livet 
ifrån varann, så veta de också detta, bäst av alla. Världens sista tavla 
är denna: man såg döden, som hade fattat tag i döden, för att förgöra sig 
själv.



Blodet forsade över smålandsskogens rika ljung; och jorden klädde sig i 
den röda prakt, som hon alltid älskat här, ända ifrån urminnes tider. 
Vilken trakt har sett så många drabbningar, som Holavidens li'er, 
Aspelands, Vedbo, Vidinge och Konga härader, under danska fejderna? Och 
långt före dem bort i den hedniska fornvärlden? Likasom ock efter dem, i 
kung Gustavs dagar, och ända ned till oss?



Greven och hans son åtföljde varann i slaget; och av alla rövare övergick 
ingen dem. Dock var greveskaran fiendens mycket underlägsen till antal. 
Modet och snabbheten skulle ersätta detta. Grevens krut var nu förbi och 
kulorna bortskjutne. Han drog ut sin vasslipade pallash; ett tveeggat 
svärd, med udd; ett vapen, på en gång att hugga och sticka med. Greven 
ropade sina bästa karlar omkring sig: han beslöt att i spetsen för dem 
göra ett utfall. Han ärnade genombryta den omgivande svartbrödrakedjan, 
och riktade sitt anfall åt ett hörn av dalen, där en hög klippa reste sin 
vägg emellan ogenomträngliga hagtornssnår på ömse sidor. Han ville skynda 
dit, för att ställa sin rygg emot klippväggen, och av den finna ett värn, 
likasom av hagtornskogen på de bägge sidorna därom.



När han fick ögat på den nya flock av fiender, han angrep för att komma åt 
det håll, han nu föresatt sig, stannade han ett ögonblick tvärt. "Ha -- 
det är du, Sven!" ropade han.

"Välan, ursinnige bov! Du, som går emot egna vänner!"



Med dessa ord ljungade greven sin svärdsudd emot Svens breda bröst. Men 
den flinka karlen slog undan klingan med sin högra arm, och skrek åt sin 
fiende, så att skogen skalv: "Välkommen, satan! du är just den, som jag 
har sökt! Du, som icke blygdes en dag, att frånröva dina egna vänner deras 
skatt, nu skall du dö, tvefalt förbannade!"



De övrige stridsmännens tumult hade dragit sig något undan, närmare dalens 
medja. Vid foten av klippan var platsen mera ren, och när Sven sprang på 
greven, för att med sin yxa måtta dråpslag åt honom, voro ej flere 
närvarande, än att utrymme gavs för en bister tvekamp emellan dem bägge 
här.



Greven drog pilsnabbt in sin undanslagna pallasch, och stötte den med vild 
häftighet i sidan på Sven, i samma ögonblick, som dennes yxa nedstörtade 
med sitt breda bett över honom själv. Yxan var riktad emot Zeytons huvud; 
men genom det stygn, Sven medsamma erhöll under sin arm, sjönk hugget 
något, och det träffade icke hjässan, såsom ämnat var. Dock gjorde det ett 
brett och djupt sår i Zeytons axel och bröst; hans blod strömmade ut: det 
blandade sig med Svens i den friskt doftande luften.



Bägge höjde ånyo sina förfärliga vapen emot varann; och ehuru deras armar 
mattats, lågade vreden desto högre i tigerblickarne: de glömde sina 
gapande sår.



I detta ögonblick omfattades grevens fot oförmodat av ett tag bakifrån. 
Han föll omkull. Ett leende ifrån den svartögde zigenaren mötte hans 
blick, och aldrig hade den gulbruna kinden sett så glatt glänsande ut, som 
när den nu böjde sig över Zeyton. "Pilcomaju, vet ni greve, har ingen 
förrädare varit, fast han ser, att fienden bedragit honom med en falsk 
underrättelse då han spejade. Men efter ni ämnar slå Pilco för sådant, som 
han icke rår för, nådig' greve, så skall ni först ett rapp bita i gräset, 
innan ni än en gång måttar hugg åt honom. En liten söt käringkrok kan ni 
hava hållit tillgodo i vänligt lag; adjö bedoni!" Med dessa ord sköt 
egyptiern av bakom hagtornshäckarne som en bevingad pil.



Sven var i begrepp att störta sig ned över sin fallne fiende, och giva 
honom det sista slaget; då det nu omsider lyckades Nickolson, att göra sig 
lös ifrån de hopar, som omringat honom och hindrat honom, att genast 
skynda tillbaka till sin faders sida.



Nickolson såg ej sin egen fara eller huru illa sårad han själv var: han 
hade blott öga för sin på marken liggande, förblödande 
fader. Med hemskt raseri, lik en ung 
leopards, sprang han emot Sven, höjde bösskolven och träffade hans huvud.



"Ha, var det du, Joak djävla nickel!" vrålade Sven, i det han med krossad 
huvudskål störtade ned i ljungens mjuka famn, rullade trenne varv omkring 
utför höjden ifrån klippväggen, och under fortsatta rosslingar, med 
svordom och hädelse, lät sin mörka ande flykta ur sin förfärligt sargade 
kropp.



Joakim föll på knä utmed sin fader. Den nedgående solen strödde gulddoft 
över skogen: ett purpurskimmer av eget slag, i långa, violettblandade 
strimmor, kastade sig emot den höga, grönt bemossade klippans vägg, där 
greven låg och hans son.



"Lever du icke mera?" viskade Joakim, nedböjde sig över sin fars anlete, 
och förde hans hand med darrande häftighet till sina läppar.



Greven höjde matt sitt ögonlock. "Solen går ned, ser jag, vi kunna icke 
segra i dag! men i natt----i morgon skola vi--"



Då han med möda uttalat dessa brutna ord, vred han sin på marken stödda 
hjässa så, att ansiktet vette åt himmelen, och hans blick mötte Joakims 
lockar. En hinna skymde redan randen av denna blick: dock förmådde han 
igenkänna vad han såg.



Hastigt sprang en flamma upp i ögat, likt den sista elden, som genomlöper 
den slocknande fallaskan.



En öm dager av alldeles nytt slag lade sig för första gången i detta ögas 
låga. "Jag tror du kysser mig, Joak? Det har du aldrig förr någonsin 
gjort! O min son----jag dör----min son, förlåt mig! förlåt mig för vad jag 
brutit emot----hälsa din mor----



Grevens läppar förmådde ej viska mera. Hans ögonlock sammanföllo för denna 
jord.



44 PÅ VALPLATSEN.--FEMTE RÖVARKAPITLET.



Jag skulle gärna vilja taga även dem, för att hava hela mitt Småland rent; 
ehuru jag bekänner, att jag i dag anser min egentliga seger vunnen .



Göran Edeling översåg slagfältet. Han hade varken vid början av anfallet 
eller under stridens fortgång stått i den egentliga spetsen för sin här: 
sådant hade han överlämnat åt Sven. Men själv hade han uttänkt planen för 
anfallet och ordnat det hela. Han var en man, vars huvudavsikt gick ut på 
att göra sina fiender lyckliga, bringa dem till hederligt folk och skaffa 
dem förlåtelse: slå ihjäl dem ville han icke, mer än som oundgängligt var; 
och med det blod, som måste flyta, ville han icke färga sina egna händer. 
Till detta hade han haft sin korpral.



När segren syntes avgjord, framträdde han på valplatsen. Han såg över 
hälften av rövrarne ligga slagne, döde eller döende; ganska få hade 
undkommit; de återstående voro gripne och stodo i en fångad, omringad hop 
under slokbjörkarne vid ena sidan av dalen.



"Sven Grymme har stupat!" genljöd det över slätten. Herr Göran, åtföljd 
av Jonsson, skyndade upp till den höga klippväggen vid kjusans ena utgång. 
Svens lik var det första, som här mötte hans blick. När han kom högre upp, 
varseblev han greve Zeytons blodigt vanställda kropp; och vid hans sida 
Nickolson, blek, avsvimmad, kanske också redan död av sina sår.



Edeling stannade vid denna syn. Ett innerligt vemod speglade sig i hans 
anlete. "Gud själv har talat genom en gärning här," yttrade han 
allvarsamt, högtidligt. "Jag lyser fred och förlåtelse över de besegrade."



Han nalkades Nickolson, tog hans hand, kände pulsens rörelse, ehuru 
vacklande och ytterst svag; och han utbrast: "sonen lever? Han skall 
leva."



Han befallde sitt folk föra den sårade avsides, förbinda honom, vårda 
honom och bära honom till närmaste ställe inom Jönköpingsgränsen, Blåsmåla 
eller Pinnarp i Stenberga; "ty," sade han, "jag vill hava honom utur 
Kalmar län, där vi nu stå, in uti det andra länet, där jag mera förmår; 
att icke kronobetjäningen tager honom emot min vilja och för honom till 
Kalmarslott, som är någonting fasligare."



Sådan var herr Göran Edelings människoälskande mening. Nickolson upplyftes 
sanslös ifrån sin döde faders kropp och bars bort till ett okänt hem, där 
han kanske skulle vakna en gång--ibland fiender? ibland vänner?



Sedan överbefälhavaren med stark stämma ropat tillsammans allt sitt folk 
och även låtit leda fångarne inför sig, skådade han omkring sig med en 
örnblick, öppnade sin mun och sade: "Smålands sköna land har i kväll 
njutit en härlig segerafton! Tappra kamrater, jag hälsar eder härmed alle, 
ej mindre vänner, än fiender. Vi se nere i den gröna, praktfulla dalen 
månge av oss, som bitit i gräset: redlige stridsbröder! vårt första 
göromål skall vara, att samla alla de döde, lägga dem vackert tillhopa i 
vänlig famn, gräva en vid och djup grav på skogens skönaste plats, 
nedmylla alla och sjunga en psalm över dem. Människor skola förlåta denna 
psalm, fast den ljuder över fallne rövare; och Guds son skall höra den med 
sin milda nåd, samma nåd, som då han sade till rövaren på korset vid sidan 
om sig: i dag skall du gästa med mig i min faders rike. Ty--älskade--inför 
Gud den allrahögste äro vi samtlige skälmar. Låtom oss därföre nu, sedan 
kampen är slut, hålla av varann mänskligt, och räkna över med varann huru 
många ibland oss blivit vid liv. Vi skola hembära tackoffer till Gud för 
var och en, som stupat i dag; ty för den hava vi nu icke vidare något 
bekymmer, varken huru vi skole besegra honom, eller, sedan han blivit 
besegrad och gjord till hederlig igen (vilket skett, om han levat), huru 
vi då kunde hos landshövdingen skaffa honom nåd och någon redlig utkomst 
under den övriga livstiden, vilket alltsammans visst icke blivit någon 
lätt sak. Gode vänner! jag säger eder det. Denna slutliga omsorg är mitt 
åliggande. Jag skall bringa eder framtida bärgning till stånd; och emedan 
jag lovat det, så skall jag hålla det. Men jag har alltid talat uppriktigt 
med eder, mitt sinne är sådant; och jag yttrar mig därföre lika 
öppenhjärtigt i dag, som alltid, nämligen, att ingen av eder bör förtycka 
ju flere, ju bättre, med doden fulländat sin bana här. Ty alla 
sådane inställas hos Gud, och få ångerfullt och glatt för Jesu skull 
förlåtelse av Honom; vilket är vida lättare, än att bekomma det av 
tingsrätten, som icke har lov att tillgiva. Likaledes erhålla ock alla 
desse döde mycket bättre sin framtida utkomst i paradiset, efter 
förlåtelsen, än vi någonsin skulle kunnat skaffa dem i vilken Smålands 
bästa bygd, som stått oss till buds. Sörjom därföre icke över de slagne, 
utan snarare över oss, som leva kvar. Dock skall det väl även med Guds 
bistånd gå för sig för de kvarlevande; ty, ehuru människor för det mesta 
råda på jorden och efter förmåga hindra bättring, hjälp, nåd och 
återställelse till det goda för dem, som behöva återställas, så har likväl 
Gud också ett litet finger med; och vi skole icke förlora hoppet. Så är nu 
min befallning till eder: att I först och främst rengören valplatsen, 
samlande de döde i en hög, utan åtskillnad på vänner eller fiender, 
vetande, att vi allihop i grunden äre rövare utan förtjänst. Min fänrik 
skall anföra eder vid rengörandet. Sedermera skall någon av fångarne 
redligen för oss uppgiva stället i skogen, där greven själv och 
grevefolket haft sitt förnämsta tillhåll, högkvarter och kassa; att vi 
måge taga den. Vi förhoppas, att de övervunne utan fråga skole vara oss 
behjälplige härtill; enär vår mening är, att försätta dem alle i ett 
ganska gott tillstånd, lika med vårt eget. Se så, gossar! När allt blivit 
väl beställt, skola vi göra ett dundrande kalas i skogen: vi skola äta oss 
mätta efter arbetet och dricka en smula ovanpå. Jag ämnar även efteråt 
tillåta dans."



Göran såg under sitt fantastiska tal flere ögon vekna till tårar vid 
uttrycken om deras lycka, som stupat i dag; och ingen gnista av fiendskap 
fanns kvar emellan hans egne och det så kallade grevefolket, då han slutat 
sina ord till sällskapet. Överbefälhavaren, herr Göran Edeling, var 
emellertid icke en så enfaldig och lättrogen man, att han genast och utan 
villkor lät "binda lös" sina fångar. Han var ännu klokare när han teg, än 
då han talade; och framför allt handlade han med mycken försiktighet. Han 
lät föra hela hopen av de fängslade upp på en kulle, och satte där vid 
deras sida en liten bevakning, som ägde skarpladdade gevär. Han ville, att 
fångarne härifrån skulle bliva vittnen till huru omsorgsfullt hans eget 
folk rensade den täcka dalen och den sköna segerplatsen; med vilken kärlek 
de samlade lemmarne även av sina fiender; och huru vackert allt avlopp. 
Själv satte sig Göran på en hög och bred sten ej långt ifrån; han tog upp 
sin cigarr och började röka med mycken trevnad. Men han kastade därunder i 
hemlighet ganska upp märksamma blickar, ej blott på fänriken, under 
vars befäl arbetet fortgick i dalen, utan framför allt på fångarne, för 
att i deras uppsyn varsebliva, både vad intryck det hela av deras 
behandling gjorde på dem, och särskilt vad vars och ens fysionomi kunde 
lova för framtiden. Göran gjorde i tysthet över sina nya vänners 
anletsdrag många betraktelser. I synnerhet var det en ung karl, som 
behagade honom; och han gav en av vakten befallning, att föra denne till 
sig.



När den fångne rövaren stod nedanför stenen vid Görans fötter, fick 
bevakningen lossa hans händer och därpå återgå. De bägge blevo ensamme. 
"Hörpå, min unga skalk," sade befälhavaren, som just nu slutat sin första 
cigarr, och därföre ur fodralet upptog en ny, vårvid det hände, att hans 
fingrar besynnerligtvis grepo tvenne, i stället för en. "Nå gott då," 
inföll han och avbröt sin påbörjade första mening, "jag ser, att ymnighet 
åtföljer mina händers företag. Röker han, min vän? jag har här fått i en 
stump för mycket, och kan dela med mig. Tag! se så, tänd! vi kunna nu 
språka desto bättre."



Fången bugade sig och gick utan svårighet in på förslaget.



"Att du blivit en skälm i dina dar, är misstag," vidtog Göran. "Jag ser på 
ditt sätt att röka, det du mycket bättre passar till hederligt folk och 
till en kronans man. Men lika gott om det: vi skola komma till din egen 
historia framdeles, ifall du har någon att bjuda på; nu skall du berätta 
mig, huru det förhåller sig med grevefolkets affärer. Jag visste väl, att 
jag här i skogen emellan Björkmossen och Målilla skulle anträffa kärnan av 
hela er trupp. Men jag vet också, att greven förut delat sitt folk och 
bortskickat några mindre hopar. Detta hade skett genom vår egen 
tillställning och de falska underrättelser greven bekom, på det att han 
skulle försvaga sig och låta slå sig, såsom ock i dag lyckligen för sig 
gått. Men säg mig öppenhjärtigt, min gosse, av vad slag de återstaende 
strövkorpserna äro, och huru manstarka de kunna vara."



Herr kapten! sade fången--och utblåste en skön rök, vilken han likväl hade 
den egna ekonomien, att genast med gapande mun ånyo indraga, för att njuta 
för andra gången, och därefter slutligen låta långsamt utgå genom 
näsborrarne -- jag skall berätta herr kaptenen huru allt är: det var en 
sjuhelvetes superb tobak. Sedan herr kaptenen i dag här i grund slagit den 
förnämsta rövarroten, vartill jag tillstår att jag har hört, så kan 
kaptenen anse sin sak vunnen och hela småländska bandet utrotat. Ty de 
tvenne strövpartier, som greven en halv dag förut skickat bort ifrån 
sig, gjorde väl det, att han försvagade sig till antalet; men det 
bortsända rafset var dock hans sämsta pack, folk utan seder och armstyrka 
och, jag vill säga, rena skräpet. De bestodo mest i skojarbyke, 
zigenarbestar, tockna som Pickelmaja: lumpsamlare, vilke kommit så långt, 
att ingen mer än en gång ville förtro dem lumpor, och som därföre sällat 
sig till oss. Kantänka! Men vi, i kärntruppen, vi höllo oss verkligen för 
gode i deras sällskap; vi hade ett jämnt gräl med dessa slokar, och greven 
gjorde ingen skada uti att skicka dem sina färde.



"Äro dessa återstående slokar talrika?"



Å, så där till en trettio, fyratio hundar kunna de väl stiga.



"Jag skulle gärna vilja taga även dem, för att hava hela mitt Småland 
rent; ehuru jag bekänner, att jag i dag anser min egentliga seger vunnen, 
och att ni, mina vänner, utgjort mina hederligaste, bästa och egentliga 
fiender. Ni var kärntruppen, såsom sagt är," återtog Göran, med en nick åt 
fången, full av militärisk hedersbevisning.



Jag ber herr kapten så mycket, inföll fången, att om de där Pickelmajorna, 
såsom vi brukade kalla hela deras sällskap, skulle bliva gripna, som rätt 
kan vara, herr kapten dock icke må blanda dem ihop med oss. Vi hava haft 
göra nog, att bli skilda från det avskrapet; men smackas vi åter tillhopa, 
så skall landshövdingen förakta oss, när han får- se oss, och ingen giver 
oss nåd i sin tid, bara för de helvetes usla kariblarnes skull, som kommit 
i vår gemenskap. Jag bedyrar: de där äro inga rätte smålänningar, utan 
tattarbyke och häktmakare, som endast få gå ovan jord, emedan f--n själv 
skäms att hava dem i blåkulla.



"Jag tror det. Men säg mig: hörde den där spelmannen, som du kallar 
Pickelmaja, till deras avskrapsfamilj?"



Ja, det är säkert. Fast greven var nog enfald--nåja, han är död nu. Men 
det är visst, att greven behöll den där Spelmaja hos sig, endast för att 
han var kvick att bruka till spejare. Han gick med ibland oss i dag här; 
ehuru han med rätta bort avskickas med de andra Vimmerbytingarne, han ock. 
Men han lismade sig till att få vara kvar. Har icke herr kapten sett honom 
på valplatsen? Icke är han ibland de levande fångarne: finns han nu icke 
heller bland de döda, så har han säkert flytt och rymt. Ty på sådant är 
han lärd.



"Nå, skadan vore icke stor. Men säg mig: greven hade väl häruppe i skogen 
något egentligt läger? ett hus, en koja, håla, bysche och sådant, som en 
anförare anstår? Han hade väl någon hop samlade 
penningar, kan jag tro? Du skall säga mig beskedligt stället för sådant. 
Jag måste hava allt vad greven lämnat efter sig, för att kunna hederligt 
och gott föda dig och alla mina andre nya vänner. Du röker flinkt, min 
gubbe, här skall du få dig en ny cigarrbit."



Den fångne ynglingen tackade och tände. Nog skall jag visa herr kaptenen 
grevens riskoja, högkvarteret; och hans lilla jordkällare inunder med.



"Det är det rätta," svarade Göran. "Och sedan skall du omtala för mig vad 
du varit för en, innan du tog fast fot i truppen; att jag måtte se till, 
huru jag skall kunna göra folk av dig igen."



Det är lätt gjort, herr kapten. Men kanske, att jag får säga herr major? 
herr ryttmästare? Jag tycker, att jag precisingen sett herr översten i 
uniform vid Smålands husarer rida för fronten en gång på Målilla ådermöte?



Göran rätade på sig; och den tanken, att han--om ock blott i 
fantasien--sutit som ryttmästare i de småländska husarernes utmärkt sköna 
uniform, trängde smickrande till djupet av hans själ. De begravna 
officerstankarne vaknade blixtlikt. Under några sekunder blossade han 
omkring sig otroligt och med ett övermod utan like. Men snart vaknade 
minnet av sanningen. Han spottade--icke framfuset, långt och mitt för sig, 
utan helt beskedligt, nära bredvid sig, till höger om stenen. Därpå vände 
han sig sorgset åt vänster till fången och sade: "Jag tror det som 
knappast, min vän; jag kan icke tro, att du nånsin har sett mig i 
uniform?"



Herr ryttmästaren behöver icke blygas för, attjag sett honom, ifall jag 
sett honom; vidtog fången. Ty jag skall säga herr ryttmästaren, att, fast 
jag nu är här, så räknar jag mig likväl för en person, som aldrig slitit 
spö, aldrig mist äran, aldrig sutit på fästning, aldrig en gång så mycket 
som snattat: och det är lätt gjort, att bringa mig till folk; ty jag kan 
ansvara för, att jag är god till karaktären redan, allenast att jag får 
bättre inkomster.



"Men, i Guds namn! vad hör jag? har du aldrig gjort något? varföre har du 
då begivit dig till detta sällskap?"



Herre, jag var sämskmakare. Jag har ett lätt humör, och jag ledsnade på 
att gå gesäll i Västervik.



"Minsann! sämskmakare?"



Det är ock ganska säkert, jag medger det, att hade jag fått hållas längre 
här ibland grevefolket, så skulle visst också jag bedrivit vad värt varit 
spö, äran, och till sluts fästning med, kanske. Det är därföre min tanke, 
att herr ryttmästaren i dag kom alldeles i grevens tid, för att göra 
slut på hela kalaset, taga mig till fånga och hindra mig ifrån vidare 
vångel. Jag har intet emot, att herr ryttmästaren gör mig till ordentlig 
karl--slöt han och blåste ut en lång rök, som likväl genom sin buktiga 
skepnad såg tvivelaktig ut--men det ber jag herr ryttmästaren 
aldramjukast, att han icke försöker hava mig till sämskmakare igen.



"Vi få se," svarade Göran bistert. "Till en början--apropå, vad heter du?"



Kasper.



"Till en början, Kasper, skall du visa mig din trohet genom att redligt 
föra mig till allt det där, varom vi nyss samtalade. Hade greven en 
jordkällare, säger du, under riskojan? Det var bra. Vi skola se till vad 
vi kunna göra för din person, sedermera, min vän. Gott! Jeppe Jonsson har 
med manskapet slutat sitt arbete, ser jag. Avlägsna dig, Kasper, och bed 
bevakningen ånyo bakbinda dig, på det att icke de övriga fångarne måtte 
avundas din ställning så länge."



Kasper lovade det, bugade sig vördnadsfullt och gick.



Herr Göran Edeling nedsteg ifrån den höga sten, varifrån han under hela 
tiden tagit all sin makt i ögonsikte. Fänriken nalkades honom, och fick 
beröm för det väl förrättade uppdraget.



Hären samlades och uppställdes. Göran märkte vid hastig överräkning, att 
han förlorat en tämligen ansenlig skara, varföre han tyst och kort tackade 
Gud. Att Sven korpralen stupat, måste han väl beklaga i anseende till 
mannens obestridliga skicklighet för hiskliga slagsmål; men då Göran nu 
föresåg alla drabbningars upphörande, hade han icke emot, att vår Herre 
tagit en man, som varit svår nog att använda i fredstid. Med lättare bröst 
tänkte Edeling nu på den närmaste framtiden. Vad som ökade hans verkliga 
nöje, var, att se, det de bästa sångarne i hans trupp likväl blivit 
skonade av ödet. Han uppställde dem i en flock särskilt, för ett heligt 
och innerligt ändamål, som han hade i sikte.



Återstoden av den vackra aftonen tillbringades stilla och religiöst. En 
stor grav öppnades på en plats i skogen, som friast och skönast erbjöd sig 
härtill. Först av alla nedbars grevens lik, och härvid började sången 
ifrån de valda sångare, som Göran därtill förordnat. Zeytons kropp lades 
på själva bottnen av den vidöppna, ansenliga rövargriften. Sven Grymme 
jordsattes vid grevens sida. Därefter kastade Göran mull över dessa bägge 
inbördes fiender, i det han vid ett uppehåll i psalmen sade: "varen 
vänner!" Alla de övrige döda våldsverkarne nedlades ovanpå. Sist 
uppkastades över dem en hög av jord, torvbetäcktes och stenpryddes på 
kullens spets. Dessa kroppar kunde i alla fall icke hava bekommit 
kyrkogård, eller ledsagats till sitt vilorum av vigda händer. Galgbacken 
skulle hava varit det rätta; men därtill kunde de icke heller få komma 
utan att först dömas. Göran Edeling drog därföre ej i betänkande, att 
förskaffa dem detta rum i jordens famn, och göra det så gott han kunde. 
Full av religiös vördnad och aktningsfull skygghet, hade han likväl icke 
vågat vid deras jordande yttra något ord utur handboken, vilken han, en 
prästs son, ganska väl kände utantill, vad begravning angick; och utan 
tvivel, om han velat, kunnat med sin klangfulla, starka, intagande stämma 
uppläsa högt. Men, i det han undvek handboken, hade han emellertid 
tillåtit sig, att förordna avsjungandet av hymnen; ty, om han också ej 
visste det ur lagen, så kände han det likväl från flere tillfällen hemma 
hos sina föräldrar, att psalmer hava rättighet att föredragas när som 
helst, blott det sker i gott uppsåt och utföres med vacker röst.



Sången fortfor långt efter gravkullens uppkastande och fulländning. Den 
öppna, men tysta skogen emottog i vidsträckta, milda armar dessa heliga 
ljud, vilka den besvarade genom vågor av angenäma ångor ifrån gran och 
tall. Natten var nära att inbryta; men himmelen sågs klar, och nekade ej 
att i molnfri famn upptaga dessa böners skära toner, fast de vågade nalkas 
ifrån brottslingars bröst och sjöngos för rövares skull. Gud såg ned på de 
förlorade.



45 ETT FRUNTIMMER GÖR HERR GÖRAN 
BESÖK I HANS HÖGKVARTER, OCH GIVER HONOM LEKTION I ETT NYTT SPRÅK, SOM I 
SIG SJÄLV ÄR GANSKA GAMMALT - DEN SISTA DRABBNINGEN--TILLIKA DET SJÄTTE OCH 
SISTA RÖVARKAPITLET.



Du måste då vila i jorden utan din cittra? Vid vilken musik skall du 
vakna?



De fångne tjuvarne, som aldrig under grevens regeringstid, och även förut 
icke på ganska länge, varit vittne till något så himmelskt som i kväll, 
kände sig utomordentligt betagne; och stora droppar duggade utför mer än 
ett svartbrunt, skrynkligt anletes kinder. Vildmännen stodo spake som 
lamm; och om de också ej varit fängslade, skulle de i alla fall varken 
hava flytt eller gjort något annat, än vad de nu gjorde: lyssna, häpna, 
smyga sig till att gråta, tyst försöka bedja på bortglömda böner.



Sedan begravningen slutats, befallde herr Edeling uppbrott ifrån dalen. 
Han lät föra Kasper till sig. Denna fånge fick Jeppe Jonsson vid sin sida, 
och anmodades, att med uppriktigt sinne ledsaga hären till den övervunne 
grevens högkvarter. Kasper verkställde detta ärligt.



När man framkommit till ort och ställe, och funnit ej blott grevens 
efterlämnade riskoja, utan, vad mera betydde, hans jordkällare med 
innanmäte; sade herr Göran till Kasper: "du är ifrån denna stund en fri 
man. Dina bojor hava fallit av, och du skall få välja vilket yrke på 
jorden du behagar!"



Därefter gick han fram till folket, och utropade: "kamrater! vi rasta här 
i natt. Vi skola upptända eldar att värma oss vid. Vi skola koka och 
steka; ty vi äro de, som behöva äta nu. Vi hava marscherat mycket i dag; 
vi hava slagits och vunnit. Mannamodet är sin glädje värt: efter 
segermåltiden skola vi låta säckpiporna höras, nyckelharpor gå, och 
fioler--därest lille brune Per har sitt skrälle kvar. Vi skola dricka, 
gossar! Jag är icke utan sådant att bjuda eder på; dock lagom, fredliga 
och beskedeliga. Men efteråt skola vi dansa ett rapp, såsom jag lovat er, 
en timme eller par. God'vänner, vad säger ni om det?"

Ett stormande bifall blev svaret. Stockeldar uppblossade snart, dock 
lagoma och förnuftigt påtända, att ej sätta eld på skogen, vilket i 
anseende till långvarig torka, oaktat på hösten, kunde vara farligt. 
Kockarne fingo framtaga förrådet, och Nicke Bengt Ersson gick med förnäm 
uppsyn främst i sysslan. Grevefolkets skafferi i jordkällaren var ganska 
skönt. Varken kött eller annat härligt saknades. Och när därtill lades 
allt vad det äldre Värnamobandet eller det så kallade St. Göransfolket 
hade med sig, så föreställer man sig vilket gästabud vankades för 
segerherrarne. Men ingenting mindre förtjänade också män, som kämpat likt 
desse, och räddat sin älskade fädernebygd. Man åt, man sjöng och man 
drack: det sista dock--efter befallningsmannens tydliga och oemotsägbara 
ordres--endast lagom och beskedeliga. Men därefter dansade man; och 
säckpiporna veno så muntert, att tallarne ruskade på kvistarne och 
granarne drogo åt sig grenarne av stum förvåning. En god stund efter 
midnatten släcktes eldarne, den ena efter den andra; och man lade sig 
mangrant att sova.



Befallningsmannen, herr Göran Edeling, vakade längst, och han lät en liten 
eld fortfarande brinna utanför riskojan, vilken han gjort till sitt 
högkvarter. Han hade härifrån utsikt över skogen, så långt natten tillät 
honom att skåda. Men han gick icke själv till vila, förrän han längst bort 
och på de åtkomligaste ställen i vildmarken utsatt ett par poster; 
varibland framför allt den ärketrogne Jeppe Jonsson förordnades med en 
behändig studsare, för att skjuta signal, därest något skulle göra sådant 
behövligt. "Goda Jeppe! du kan vara trött," sade Göran åt honom, då han 
lämnade honom på sin vakt. "Jag giver dig därföre lov att sitta på din 
post, blott du icke lägger ifrån dig geväret, eller somnar, förrän jag 
kommer och avlöser dig. Då vill jag ställa mig själv på din vakt; ty jag 
kan icke lita på någon så som på dig, först, och sedan på mig. Jag vill 
sova en timme nu, jag, i min tur; och därpå efterträda dig, som då får gå 
att sova i mitt ställe." Fänriken gäspade ett förnöjt ja häråt.



Göran Edeling trädde tillbaka. Han kom till sin behagliga riskoja, steg 
in, och ämnade stjälpa sig omkull på den goda, doftande lövbädden. Att han 
icke klädde av sig, förstås av sig själv.



Men det besynnerliga var, att han ändock icke genast lutade sig ned. Då 
allt omkring honom, när och fjär, sov så innerligt gott, och blott hans 
egen eld ännu flämtade i lågor, vilka likt paroxysmer sköto upp ur kasarne 
då och då; uppsteg hans inre sinne, efter hela denna dags myckna oro, i en 
desto klarare medvetenhet, ju stillare det blev i naturen; och han 
kände sig icke mera sömnig. Han satt på sitt lilla läger i minnen och 
tankar.



Så förflöt under angenämt grubbel en stund, eller mer. En yngling, som 
Göran, har aldrig ledsamt, även då han är som ensammast. Hans själ trädde 
så djupt in i täcka föreställningar, att han till och med tyckte sig höra 
musik. Men icke dessa muntert skralande ljud, som hans danslustige 
kamrater nyss hoppat i polsktakt efter; utan skära, intagande toner, och 
pa en alldeles främmande, outgrundlig melodi.



Det underbaraste var, att när herr Göran knyckte på nacken och vände upp 
huvudet åt alla håll, försvann icke denna musik i sällskap med hans 
övriga, inre och blott fantasmagoriska själsnöjen, utan han förnam 
verkligen med sina kroppsliga sinnen, att någonting spelade därute emellan 
själva träden. "Till sluts skall man få se, att här är ett skogsrå, som 
vakar i den täcka natten och knäpper på sin lyra," sade Göran, halvt 
skämtsamt och halvt häpen till sig själv. Han steg ut i kojans risdörr.



Han hörde nu tydliga slag på en cittra; men allt så varsamt och vackert 
likväl, som om den spelande hyste bestämd avsikt att noga akta sig väcka 
någon människa. Det var mörkt, åtminstone icke ljust, därute i skogen. 
Emellertid kunde Göran ganska väl skönja en kvinnogestalt, som med lätta 
och nätta fjät kom kullen uppföre till hans koja, högkvarteret. Här låg 
ingen av hans folk närmare i grannskapet, än bakom kullen, ett gott stycke 
nedanföre.



När fruntimret, rået eller skogsflickan redan var honom så nära, att hon 
snuttade förbi hans lilla, slocknande risbrasa utanför dörren, upptog hon 
någonting och strödde hastigt på elden. Gud vet om det icke var ett pulver 
av harts, lavendel, eller ännu ypprare droger; ty hastigt fick lågan liv, 
flammade upp i ett högt sken, och spridde omkring sig en narkotisk, men 
tillika ambrosisk vällukt. I det starka ljuset blev icke allenast kojan, 
jämte herr Göran i dess dörr, tydliga och synbara för henne, som 
anlände--i fall det troligen var hennes mening, att på detta sätt skaffa 
sig upplysning över ingången och boningsmannen --utan hon själv kom även 
för honom i den fullständigaste dager. Han fick då skåda, huru ett skogsrå 
såg ut. Om den främmande likväl ej var alldeles ett rå, så kunde hon dock 
visst icke antagas för en god småländska. Hon riktade på honom--icke ett 
par blå ögon, vilket hade varit rättskaffens--utan de mest svarta och 
blanka klot. Hennes långa, kolmörka hår, upplagt och 
lindat kring huvudet i flätor, liknade vad man 
ser hos kvinnorna på etruskiska vaser eller på Faraoniska tavlor i Denons 
verk över Egypten. Hennes anlete var brunt, ehuru ljusare än någon 
negrinnas, någon mulatts; det var ovalt, ungt och, oaktat allt, intagande 
vackert. De fina läpparne på den lilla munnen sågos också korallröda, 
vilket gjorde mycket till behaget. Klädseln kunde visst icke kallas god, 
för en, som sett någonting i huvudstäder, vare sig Stockholm eller 
Jönköping; den var snarare lumpig, vad slitenheten angick; men rået hade 
vetat anbringa allt på sin kropp så glatt, nätt och skickligt, att även 
detta slags klänning hade sin smak. Utan vidare inledning började hon 
knäppa på sitt citterartade instrument, vilket hon åter framtog under 
armen, så fort hon strött rökpulvret över herr Görans eldbrasa; och hon 
spelade ånyo samma främmande melodi, som straxt ifrån början förekommit 
honom så egyptisk. Därpå sjöng hon med en röst, till tycket och tonen 
blygsam, mild och mjuk, men med ord, så burleskt sladderaktiga och usla, 
att en enda vers gör till fyllest att anföra.



Jag heter Maguellone, och jag ger alla karlar den och den-- an Fast jag är 
född i Skåne, så har jag ingen enda vän-- än Men tacka vet jag Vimmerby, 
där kan man med sin skimmerhy få sig en vän igen:,: Och hästar, sköna 
pengar och karameller; och kuskar, herrskapsdrängar och mamseller: Och 
vagnar, vagnar att åka bort från Vimmerby-- nar manen går i ny.



Då versen var slut, satte hon åter cittran under armen och tog sig helt 
enkelt före, att dansa några slag bredvid elden, naturligtvis till den 
herres nöje, framför vilken hon befann sig; varpå hon räckte fram sin 
lilla, nätta hand till en allmosa, och sade: "Beddon! beddon! de mandro je 
karkano!''



I Herre, herre, skänk mig en vitten!

Det var en tatterska att bära sig åt! tänkte herr Göran; dansar hon 
icke och tigger alldeles som visst folk på småstadsmarknaderna? och är 
ändå så rasande vacker? Men vad är det hon säger?



Just vid den tanke, hans eget första ord väckt i hans själ, rann Pilcomaju 
honom i sinnet, och det förekom honom: få se, om icke detta är den 
zigenarspelmannens syster eller älskarinna, som jag hört omtalas? Hon 
kallade sig ju Maguellone? eller om det blott hörde till visan. Tänk, om 
det är själva den beryktade husmamsellen eller tjuvmamsellen, som efter 
väl förrättat ärende avreste från den där herregården? Vad kan hon vilja 
mig mitt i natten? Ah! hon söker säkert rätt på sin Pilcomaju, som varit i 
tjänst hos grev Zeyton här i högkvarteret; och när den hedersmannen i dag 
rymt fältet härifrån, vet hon icke var hon skall finna honom. Göran 
beslöt, att vara ytterst artig, för att utforska huru med allt detta kunde 
hänga tillsammans. Han nalkades ett steg, bugade sig och sade: "Vill icke 
mademoiselle Maguellone--Magdalena, tror jag?--vara så god och stiga in i 
min låga hydda? Jag är väl blott student, men dock så pass mycket som 
general."



Flickan neg och svarade: Mandro aschar ki trasch. Varpå hon steg in 
obesvärat, men alldeles icke fräckt. När hon såg alla hans vapen och andra 
härliga saker, utbrast hon: Je marvalo beddo! je lattjo, je schucker 
tjavo!



"Var så god och sitt ner, och tala svenska! jag är icke invigd i 
tjuvspråket," sade herr Göran, och förde sitt främmande till sin lövsoffa. 
Den vackra flamman från lavendelbrasan där ute fortfor att skina i 
högkvarteret på ett ganska intagande sätt. Men om också Göran visserligen, 
såsom han själv sagt, var student, och därtill en ung student; så var han 
därföre icke mindre en slug fältherre. Han beslöt vara hygglig emot en 
person, som han anade sig på ett eller annat sätt hava till fiene



"Vad skulle vara orsaken," sade han, "att mademoiselle Magdalena gör mig, 
en helt och hallet obekant, sitt besök? och det till på en så mörk del av 
dygnet? Blott ett ber jag dig om, sköna flicka, yttra dig ej på det där 
språket, som för mig låter som ren sanskrit."



Orsaken? Vi, beddon! göra mycket, men ingenting av orsaker. Obekant? min 
herre är icke obekant för mig. Jag är icke



1 Jag är icke rädd. 2 En rik herre!--en beskedlig, en vacker karl!

heller så okänd, att icke herren vet av mig. Pilco har nog talat 
därom. Skulle jag icke få nyttja mitt och vårt eget språk med en så stor 
och rik fältherre, som besegrat oss, och snart härskar över hela jorden i 
skogarne? Skulle du, herre, icke förstå karlarnes tunga--hm, mandro pral! 
I du narrar mig ej. Du förstår mig ganska gott. När du så länge varit 
general över Värnamotjuvarne, så måste du också känna tungans anglaise, 
det är så visst, som att luften sjunger. Nå, så säg mig, herre! om herren 
icke kan egyptiska, huru skall herren då kunna frälsa folk ur fängelse, ur 
landshövdingars händer och ur vaktmästares klor? Man måste kunna komma 
överens med varann och tala vad ingen utom oss begriper, om man skall 
lyckas i det. Och herrn är ju vår anförare? Visst kan ni tjuvspråket, 
herre; fast ni söker vilja narra en stackars flicka. Det är brukligt.



"Nej, vid min Gud och salighet! Klissingarne är det enda ord jag hört och 
vet i den vägen," utbrast Göran. "Men säg mig Magdalena, vad är avsikten 
med ditt besök?"



Klissingarne? haha! jojo, det är nycklarne. Om klissingarne kan jag spela 
en lång, vacker visa till gittaran. Men herrn frågade mig om mitt ärende? 
Det är lätt sagt. Därpå började hon knäppa på strängarne och sjunga.



"Nej, spela ej, jag ber; utan säg mig meningen rätt och slätt på prosa."



O min herre, jag är på en liten tid van, att gå till detta skogstält av 
grankvistar. Jag träffade här alltid Pilco och greven, som Pilcomaju gav 
goda råd vid den här timmen.



"Greven har fått bita i gräset för de råd och underrättelser, som hans 
älskade zigenare gav honom."



Hans zigenare? sådant namn? Han har fått bita i gräset! och unga herr 
Nickol också; jag vet det. Dova beschar baschtadoa allezuvaro.2 Men nu 
skall jag säga mitt ärende, beddoni: jag föraktar Pilcomaju. Mandro aschar 
ruschto pre dova. Fast han är av vårt folk, så hatar jag honom nu. Dove 
dickas je fulano tjavo! 4



"Ack--din italienska egyptiska gör mig alldeles rasande. Jag vill intet 
Zingarello-språk höra."



Så hör daå på ren smaåländska, att den där zigenarspelman



1 Min bror, min vän. 2 De voro stora rackare allesammans. 3 Jag är arg på 
honom. 4 Han är en nedrig, en gemen karl.

nen Pilco skall du akta dig för, herre. Jag är ond på honom, för att 
han är en struntkarl, en fulano; därföre har jag kommit hit att varna dig, 
och rädda dig, min herre. Låt mig spela en stund, så skall Jag säga allt 
vad jag menar. Det är icke litet att tala om!



Görans uppmärksamhet spändes. "Vad vill det säga?" utbrast han. "Hotar 
Pilcomaju mig med någon fara?"



Hon knäppte på cittran och svarade sjungande:



Trim, trum, tranavi, ranavi, brim, brum.



Därpå fortsatte hon utan musik: Ja visst! han skall förtrolla dig med 
tattarbesvärjelse, med inganno egittico. Han ämnar anfalla dig i morgon 
med grevens överblivna, bortsända skaror, till vilka han flytt, och som 
han satt sig i spetsen för. Därföre har jag vågat mig hit i natt, för att 
upptäcka allt, rädda dig, och med min sång hindra fiendens försåtliga 
anslag. Ty Pilcomaju är ganska mäktig i abrakadabra, den stora 
rabbinkonsten, om man icke förekommer honom. Låt mig därföre sjunga:



Slim, slum, granavi, hanavi, rim, rum.



Denna oväntade underrättelse verkade på Göran Edeling högst förvånande, 
nästan bedövande. "Skulle den förryckte rymmaren Pilcomaju hava djärvhet 
nog, att med sitt zigenarpack, dessa fyratio till femtio föraktliga 
sällar, som Kasper nyligen beskrivit, våga anfalla mig, och det genast i 
morgon? Och från vilket håll? Han såg vid denna tanke på flickan, 
räddarinnan, som med sin lilla intagande cittra satt så okonstlad på hans 
lövsoffa, och så öppet anförtrott sig åt hans ridderlighet.



"Säg mig allt! underrätta mig om allt!" utropade Göran; "och kan du icke 
tala, så sjung då i Guds namn, jag får finna mig Allt måste jag veta, och 
veta noga! Och, framför allt, huru har du torts skilja dig ifrån dina 
vänner, och gå i mörka natten för att hjälpa mig och mitt folk?"



Mörka natten? viskade hon. Vad är natt? Vi se i natten, beddoni; det är 
vårt ljus. Vi äro lysmaskens släktingar. Jag har hört ditt rykte, min 
herre; jag har beundrat krigaren. Kunde jag ej få smyga mig hit, att rädda 
en stor man? Pilco skall icke taga ditt huvud. Jag avskyr honom, fast-han 
är av mitt sällskap; men han är en fulano tjavo.



Göran Edeling var i detta ögonblick mindre general, än allt annat; han 
bestod endast i öra, da den sköna Magdalena vid sin cittra sjöng den ena 
lilla visan efter den andra, alla av den besynnerligheten, att till de 
underbaraste, avlägsnaste utländska melodier foga råa, ohyfsade, lumpna 
ord, sådana, som zigenarflickan under sitt levnadssätt, i synnerhet som 
barn och bland sina anförvanter, ej annorledes fått dem. I dessa stumpar 
inflickade hon tillika då och då underrättelser om Pilco och hans trupp, 
som Göran sagt sig så nödvändigt behöva. Vid ett uppehåll såg hon bedjande 
på honom, och sade: Beddon, dela miro je rani rabba!l Nej då! på god 
smaländska--ty jag vet, att greven här i sin jordkammare hade gott vin, 
både bränt och även madera: jag har ej skytt, att gå i den kalla natten 
hit till dig, min herre: säkert har du ärvt av grevens vin, om du ej 
hitfört något själv. Jag fryser! jag fryser! Vill du ej bjuda mig ett 
litet glas?



Göran sprang upp med förtjusning; tog en butelj, som verkligen tillhörde 
hans byte i dag, grep ett glas och fyllde uti.



"Mandro--nej, nej då!--Jag, jag dricker icke ensam; om icke herrn dricker 
med mig, och dricker mig till."



Det gör jag ganska gärna, ropade Göran och gick bort att taga ett nytt 
glas för sin egen räkning.



Hastigt och oförmärkt, under det att Göran vände henne ryggen, upptog hon 
en liten flaska ur sin barm, och dröp därutur fem, sex droppar i det glas, 
som hon höll i sin hand.



Göran vände sig nu om, hade fyllt sitt eget glas, och ville klinga med 
Magdalena. Men hon sade: "Herre! det är var sed, när en karl och ett 
fruntimmer dricka med varann, att de byta glas; ty därmed giva de varann 
varandras vin, och det är den bästa skänk. Så undvikes ock allt 
misstroende, emedan vardera parten själv tömmer det, som han först bjudit 
åt den andra att dricka. Vi älska att hava det så, och äro alltid glada."



Göran log, gav henne sitt glas, och tog i stället hennes. Därpå klingade 
de och drucko.



Så mycket vin, som ett enda litet glas, kunde väl ansta även ett 
fruntimmer i skog och mark; och Magdalena förlorade intet i hans ögon 
genom detta. Hon började spela ånyo, hon slog sina ackorder än bättre än 
förut. En eld flög igenom herr Edelings



1 Efter orden: "Herre! giv mig en jungfru brännvin!" men kan vara vad 
värmande dryck som helst.

ådror; han hade aldrig trott, att greven besutte ett så starkt vin i 
sin källare. Efter en stund började det gå omkring för hans ögon; han såg 
väl klart nog, och urskilde rätt väl tonerna ifrån cittran; men riskojans 
granrisväggar togo sig före att dansa, tyckte han; och de ambradoftande 
flammorna, från den lilla brasan utanföre, insvepte föremålen på en gång i 
en bländande glans, och tillika i en nervangripande ånga; ehuru allt på 
det angenämaste sätt.



Magdalena steg upp. Sakta lade hon bort sin cittra, såg på sin värd med en 
tindrande blick, och viskade: "låt mig nu lära dig tjuvspråket, herre! ty 
det måste du kunna, för att veta allt ibland oss och rädda oss inför 
domstolarne och ur fängelser! Kom!" utropade hon, och med en zigenerskas 
hela oförvägenhet, ehuru ganska nätt och nästan blygt, slog hon sina armar 
om hans hals, och drog honom ned på den av lövrika grenar sammansatta 
soffan.



När de suto där, arm vid arm, sade hon, och pekade med sitt skälmaktiga 
finger på de föremål hon nämnde: "Jackarne, det är ögonen; Balet, det är 
håret; Nack är näsan; Schöro, hela huvudet; mun heter Mojj, haha? säg mig, 
om icke tjuvspråket är vackert? tungan Tibb, tänderna Dannar. Pre 
hischpan, därmed mena vi 'i rummet', såsom här. Kockli kalla vi sax att 
avklippa band med, och Rombana såg att avsåga galler. Men," fortfor hon 
och runkade smått på huvudet, "Kurra pre mulo, det är avrätta; och Mulo 
schöroken heter avrättsplats. Buro är bonde; sådane tycka vi icke om! de 
angiva oss, och vi kalla dem Burono, de dumma bönderna! Men var och en 
riktigt stor rackare, vaktmästare och poliskarl kalla vi Gycklo, detta med 
rätta! Men hör: Loviar, det är penningar. Nu skall jag säga en hel mening: 
Mandro beschar uschli for loviar, jag är skyldig penningar. Ja! det är då 
sant: ack giv mig dem! Mandro kockaro beschar uschli: jag är skyldig! Dova 
loviar avar mandro pre pane e maro: för dessa penningar kommer jag på 
vatten och bröd! Det blir en kurrning (avstraffning)! Men--mandro traddrar 
kockaro pre jevaver foro: jag far då hellre själv bort till en annan stad. 
Ah! Beddon dickar pre miro! Herrn ser på mig, tror jag! Nu skall jag räkna 
på mina fingrar: Je, dy, drin, schtav, pansch: en, två, tre, fyra, fem! 
Låter det icke bra? O baro tjavo! delo miro loviar! loviar! Delo miro 
pansch lock! O store man! giv mig pengar! pengar! giv mig fem riksdaler!"



Göran Edeling såg på henne. Vad menade hon? Bad hon honom på detta 
parafrastiska sätt om understöd, för att ej bliva 
inkastad i fängelse för någon skuld--någon 
stöld? Eller ville hon blott och bart giva honom en förtjusande lektion i 
det nya språk, som han aldrig hört förr, men vilket han på sätt och vis ej 
kunde neka sig vara intresserad av att till någon liten del lära, då han 
kommit att utgöra alla tjuvars övergeneral. Även hade han så mycket 
akademiskt i sitt lynne, att litteratur, och utländska språk framför allt, 
drog honom till sig med en magisk kraft.



Historien känner icke, om den oerfarne ynglingen vågade stjäla en halv 
eller hel kyss på den grannes panna och egyptiskt glödande mun, vid vars 
sida han satt; var det så, så hörde även detta säkert till tjuvspråket. 
Men ur den domning eller rättare förtrollning, vari han minst en timme 
befunnit sig, väcktes han plötsligt genom ljudet av ett skott.



"Vad är det?" ropade han och sag upp. "Det lät som en signal ! "



Det var ingenting, svarade tatterskan och slöt honom så fast i sina armar, 
att han omöjligen kunde resa sig. Hastigt nåddes hans öra av ännu ett 
skott, och straxt därpå av tvenne till. Han tyckte sig höra ett brakande 
på avstånd, likasom hade skogen råkat i eld och lågor. Ett genomträngande, 
högt mordskri kom helt oförmodat ifrån ena kanten.



Nu trängde, likt den ljusaste blixt, sanningen tvärt igenom tjusningens 
alla ambramoln, och upplyste hans själ så, som dygdens och sanningens 
kraft alltid slutligen gör sig väg till varje rent och i grunden 
oförvillat sinne.



"Bedragerska!" utropade han, och kastade med våldsam ansträngning 
citterspelerskan långt ifrån sig. "Det var icke i morgon, utan redan i 
natt Pilco skulle komma över mig och mitt slumrande folk med sin 
förrädiska rote! Magdalena! det var icke för att varna och rädda mig--det 
var för att utspana, för att desto bättre innästla, insöva, avväpna och 
fängsla mig själv, som du kom med din sång och ditt spel!"



Vid dessa ord sprang även hon upp, och hon ställde sig beslutsamt framför 
riskojans dörr. Likt en ouragan, som förvandlar havets anblick, var 
zigenerskans anlete nu förvandlat. En tigers blick glimmade ur hennes 
ögon. "Ni skall icke ut ur denna kammare av eldfängda granruskväggar!" 
ropade hon. "Så mycket kan man väl begripa, att jag måtte älska min bror 
och min överstepräst, den store Pilco, mera än dig, herre--dig! Men lägg 
dig, befälhavare, tills vår seger är slutad. Ditt huvud svindlar av 
drycken, som du har njutit. Lägg dig, lägg dig snällt, beddoni ! "



Men dessa ord voro icke ägnade att avväpna Göran Edeling. Han strök med 
vänstra handen över sin panna. Modet väckte alla nerver i huvud och hjärta 
till sans och kraft igen. Han sprang på dörren, där flickan stod. Med ett 
karldentolftiskt förakt för alla kvinnor slungade han henne åt sidan, och 
störtade ut i fria luften.



Hon skyndade efter honom, lik en zibetkatt; och så djärv var hon, att hon 
kastade sig ned mitt i hans väg, omfattade hans knän, och kom honom att 
huvudstupa falla. Vred och förtvivlad, nödgades han rulla flere varv utför 
sitt eget högkvarters kulle. När han slutligen stannade nere i en mjuk 
gräsbädd, där dalen vidtog, befann han sig ännu omlindad av Magdalenas 
armar, som medföljt honom i fallet. "Skadade ni er, min herre?" viskade 
hon.



"Släpp mig, eller jag--!" röt Göran. Han var själv ett vilddjur i detta 
farliga ögonblick. Han grep zigenerskans svaga händer, och ehuru hennes 
armar nästlade sig om hans hals, hans kinder, hans hår, kände han dem icke 
alls. Han störtade upp, rev henne ifrån sig, och då hon, likt vinrankan 
kring mullbärsträdet, ännu en gång slingrade sig omkring honom, gråtande 
och bedjande, knöt han sin näve förfärligt emot henne, och sade: "vad är 
det då du vill? Har du icke redan uträttat nog? Har du icke insövt och 
kvarhållit mig så länge med din sång, att ditt folk fått tid och rådrum 
att göra det mest försåtliga anfall, utan att jag skyndat ut och varit på 
min vakt med mitt folk? Vad kan du mera begära? Ha! hör jag icke redan 
mina överfallna kamraters dödsskrän under Pilcomajus och hans nidingars 
yxor? Släpp mig, obegripliga! släpp mig, tatterska, säger jag!"



Nej! svarade hon med sammanknäppta händer. Jag släpper dig ej, min herre. 
Sköne, härlige befälhavare, gå icke! Hör min bekännelse: jag har under den 
förflutna stunden lärt mig att älska dig. Jag kom hit med hat och försåt, 
för att bedraga dig: nu blyges jag ej att säga huru högt jag--ack!--jag 
vill icke släppa dig ut, min herre! icke bort till de mina, att de ej slå 
ihjäl dig. Ty det skola de säkert göra, ganska säkert, om de träffa dig 
nu. Och då! då skulle jag dö med detsamma.



"Grymma siren! du skall lära känna också mig och mitt tycke för dig!" 
ropade Edeling. Han omfattade Magdalena med sin ena arm så hårt, att hon 
ej vidare kunde röra sig. Med den andra drog han hastigt halsduken ifrån 
sin egen hals, tog den, och band flickans bägge händer på hennes 
rygg. Detta var ett ögonblicks verk. Därpå lyftade han henne upp på sin 
vänstra arm, och sprang med denna lätta börda ånyo upp till riskojan. Här 
lade han henne på lövbädden, där de ej längesedan sutit så vänligt 
tillsammans. Nu grep han utan barmhärtighet hennes egen halsduk, och knöt 
därmed ett kraftigt varv om hennes fötter. Han slog tre knutar därpå. 
Detta var en minuts arbete. Så skyndade han ut. Han hade nödvärnat sig 
emot hennes förföljelse. Hon låg fjättrad, förlorad: kunde ej följa honom!



Göran Edeling hade fattat sin bössa och den fruktansvärda farfarssabeln. 
Han skyndade fram åt det håll, där han hörde det värsta tumultet, 
krigsropen och det fasansfullaste buller. Lätt insåg han huru detta 
förrädiska anfall bragts i verket. Greve Zeyton hade, efter vad Göran av 
fången Kasper redan inhämtat, blott en halv dag förut sänt bort ifrån sig 
de hopar, som kärntruppen kallade "avskrapet", på enskilda strövtåg. Dessa 
skojares innersta själ var tvivelsutan zigenaren Pilco; varföre denne, da 
han slutligen flyktade ifrån den stupande greven, begivit sig till dem, 
snart upphunnit dem, och ingivit dem den planen, att hastigt återvända, 
för att passa på tillfälle och, om möjligt, överrumpla de segerdruckne. 
Pilcomajus uträkning med denna seger var ögonskenlig. Ty kunde han vinna 
det stora mål, att nedgöra Görans parti, eller åtminstone största delen 
därav, samt förskingra de övrige; så bleve han själv sedan ensam anförare 
över hela den småländska rövarroten, vilken snart ånyo kunde rekrytera sig 
med sådant folk, som Pilcomaju älskade, ifrån Kalmarkusterna, Paskala, 
Döderhult, Figeholm, Öland och alla ställen i det inre landet, där 
skojarne hade sina förnämsta tillhåll. Han skulle på detta sätt bliva en 
fruktad och mäktig chef över en ansenlig makt av den oblandat 
(im-)moraliska hållning, han helst såg. Och säkert ingick det väl även i 
förslaget, att vid denna nattliga överrumpling bemästra sig grevens 
efterlämnade kassa i högkvarteret, riskojan.



När Göran genomskadade detta nät, slog hans hjärta högt av oro, vid åsynen 
av huru långt verket redan skridit, innan han själv hunnit komma ut på 
stridsplatsen. Vilken åsyn mötte honom!



Pilcomaju hade låtit sitt folk antända skogen på flera håll, och Göran sag 
sin här omringad av himmelshögt frasande lågor, lika mycket som av fiender 
med bössor och yxor. Skogseldens cirkel drog sig allt längre tillsammans, 
och hotade att levande förbränna allt vad som undkom skotten och huggen.

Göran hastade förbi flera hopar, som blivit mördade under sömnen och 
kanske ingen gång vaknat efter segerruset. Men längre fram mötte han dock 
en levande skara av de sina, vilke, i tid varnade genom Jonssons 
signalskott, skyndat upp och fattat sina vapen. De stodo i handgemäng med 
en överlägsen flock avskrap. Krut och kulor voro längesedan bortskjutne. 
Man slogs med kolvarne; yxor och liar gingo som urverk. Det vilda skränet 
överröstades blott av de i grannskapet dånande lågorna, vilka fattat uti 
ett torrt vindfälle, och hotade att med hela sin vulkanism nedstörta över 
kämparne.



Den första glädjesyn, som mötte Göran, var anblicken av hans trogne vän 
ifrån hemsocknen. "Jonsson! du lever?" skrek han, "huru många äro vi 
ännu?"



Si på herr Göran! nå Gud? nu segra vi väl ändock till sist! ropade denne 
och drog sig litet avsides ur fejden. Å, fortfor han, ännu äro vi väl 
sexton eller tjugu man, som andas. Men så hava vi ock knäppt så månge av 
skojarne, att väl icke rätt många äro kvar, som kunna draga på mun.



"Så säg, har du sett till en djävul, som kallar sig Pilcomaju?"



Spelmannen? ja vars. Den rädda karlen står där borta bakom bllskarne. Han 
törs icke fram själv, fast han anför och kommenderar hela skräpet.



"Gott--ej ett ord mera! akta blott själv ditt liv, Jeppe! ty hem skall du 
en dag till socknen; det har jag svurit."



Jag tackar herr Göran. Men aj ! ahaj? ser herrn nu där framme, bara! Det 
var fadren så galant. Se på Hestra-Jon, den saten--fast jag skulle icke 
kalla honom så, efter han är en av våra. Ser herr Göran--ja, jag har hört 
Jon säga, att han haft något odelat med Pickelmajo sedan gammalt, ty de 
äro av skojarsläktet bägge två. Det var självaste den håle? Nej, nej se!



Göran blickade ditåt. Då varseblev han huru Hestra-Jon, som också nyss 
fått ögonen på Pilcomaju, dragit sig lös ifrån all den strid, varuti han 
förut var invecklad; och med all den styrka, han kunde samla, skyndat till 
enbuskarne, där zigenarfurstens ansikte då och då tittade fram. Jon var 
beväpnad med en stor kniv. Med oerhört raseri hade han fallit över sin 
gamle tjuvkamrat; och av förfärliga rop, än gnisslande fina, än grova och 
blandade med de besynnerligaste ord, kunde man märka, att Hestra-Jons kniv 
säkert inträngt ett stycke i Pilcos smidiga lemmar. Snart såg man dessa 
tvenne gängliga figurer, likt ett par om varann slingrande ormar, rulla 
fram ur buskarne och komma ned på det egentliga stridsfältet. Det var Jon 
och Pilco, som bägge fallit omkull, men kämpande på liv och död 
höllo varann hårt omslutne med armar och ben, och därunder oupphörligt 
gåvo varann knivshugg i bröst, axlar och ansikten. Blodet forsade omkring 
dem; och när de vältade sig däruti, än den ene ovanpå, än den andre, väste 
de och skreko så likt ett par basilisker, att det drog alla de 
omkringvarandes uppmärksamhet bort ifrån egna göromål.



Göran, som fann sig ej behöva personligen anfalla Pilcomaju, hade under 
tiden med högsta ansträngning samlat, ordnat och uppmuntrat dem av sin 
trupp, som återstodo. Med dem gjorde han ett slutligt försök till 
huvudanfall på zigenarbyket, vilket stod i en krokig linje, ett litet 
stycke på ena sidan om Pilcomaju. Under det att avskrapets ögon ganska 
naturligt upptogos av anblicken på den förfärliga strid, vari deras egen 
anförare sågs invecklad, föll Göran över dem med alla sina sexton ännu 
stridbara bussar, och gjorde ett stort nederlag bland fienden. Görans 
vrede var i detta ögonblick själv sådan, att ingen känsla förmådde hejda 
honom. Skojarne hade stupat till sista man. Men så var det också hög tid. 
Av Görans hela arme återstodo knappast tolv, som ägde liv och lemmar i 
någorlunda behåll. Och skogselden hade även så tilltagit, att föga rum 
återstod, för att icke bliva levande höljd i sjudande aska.



Efter den blodiga segern uppstod en hemsk tystnad. Jämmer och skrän dogo 
bort i lågorna. Göran skyndade med sine män åt vänstra sidan, för att 
efterse utgången av tvekampen emellan Pilcomaju och Jon från Hestra.



Vilken avskyvärd syn? På det att de under knivandet icke måtte kunna komma 
ifrån varandra, hade de bägge--enligt ett stridssätt, som ej för länge 
sedan brukades i norra Blekinge --spänt en lädergjording om sig båda två 
på en gång, och därmed slutit sina liv ofrånskiljeligt tillsammans. Därav 
hände, att, huru de än under kampen slingrade sig och foro på marken, suto 
de dock alltid fast tillhopa. Benen voro lediga; med dem hade de sparkat 
sönder varandres fötter. De fyra armarne voro också lediga: med dem hade 
de givit varann oräkneliga knivstyng; och märken visade, att de stundom 
bitit varandre. Så långt kunde forna vänners och förbundsbröders ilska gå? 
Nu hade de slutligen kommit därhän, att de lågo ihjälknivade, döde i 
varandres famn; och de söndersargade ansiktena voro knappt igenkännliga.



"I dag tror jag föga, att vi få rådrum till någon begravning," sade herr 
Göran: "det ser mig ut, som om elden själv ämnade rensa jorden ifrån 
allt ont! De avbrända trädstammarne nedramla! här blir ett gigantiskt bål, 
upprättat av naturen själv! Men ha----" utbrast han.



Det syntes tydligt, att en förfärlig påminnelse grep Göran Edeling. I 
största hast befallde han omkring sig Jonsson och de övrige, som han hade 
i tjänstbart skick. "Vi skola skynda dit bort till min riskoja!" ropade 
han. "Vi hava där mycket att bärga-- att rädda!--ifall icke elden redan--o 
store Gud!"



Stråten till befälhavarens högkvarter var icke kort. Massor av 
omkullfallna, ännu högt brinnande träd, lågo överallt i v ägen. Den 
hemskaste föreställning kvalde Göran Edeling. Han hade bundit den stackars 
flickan till händer och fötter därborta. Han hade sett sig tvungen att på 
detta sätt i hast hjälpa sig ifrån hennes förföljelse, och lämnat henne i 
det hjälplösaste skick efter sig. Nu sprang han med en hastighet, som 
gränsade till raseri, för att, om det ej redan var för sent, frälsa henne 
undan den mest hinduiska död.



När han på många omvägar genom aska och rök slutligen framkom till kullen, 
såg han träden ovanom riskojan stå i ljusan låga. Han störtade ditupp. I 
kojans ena granrishörn satt eld. Han skyndade in, tog Magdalena på 
armarne, och sprang i samma ögonblick ut, efterföljd av avundsjuka, 
hoppande lågor, som, sprakande av hunger efter ett så vackert rov och 
vrede att se sitt älskade offer undanryckt sina tungor, släckte sin harm 
genom att åtminstone fatta tag i Görans eftersta lockar.



Då han nästan andlös kommit undan flammorna med sin börda, och slutligen i 
den nedanför liggande dalen lade den på en bädd av tuvor, var Jeppe 
Jonsson den, som först med ett förnuftigt grabbatag släckte de ännu 
kvarsittande eldgnistorna i sin herres flygande bakhår, och därefter 
upplöste knutarne vid flickans händer och fötter.



Magdalena öppnade icke sina ögon. Var det en vanmakt, som gripit henne? En 
fullkomlig sanslöshet? Eller kunde hon vara kvävd av röken, redan innan 
Göran hann ankomma?



Han själv och hans kamrater frågade sig allt detta, under det att de med 
kärleksfull iver och omtänksam vänskap stodo utmed den på gräset 
utsträckta flickan, och sökte återfå henne till liv.



Men allt förgäves. Magdalena Pilco öppnade icke sina ögonlock mera, varken 
till hat eller tjusning. Göran skyndade med häpnad att efterkänna 
pulsarne. Han tog de små händerna i sina. Vid 
handlovarne stod allt stilla. Inga pulsslag! "Vad skall jag tro?" utbrast 
han. "Vad har jag gjort? Är hon verkligen död? Stackars sköna, fattiga 
tattarflicka! Hon var väl en ryslig bedragerska emot mig. Men ack--detta 
skulle jag ej hava velat--"



"Skynda till en källa efter vatten!" ropade han åt en av sitt folk. "Denna 
händelse vilar tungt och förskräckligt över mig! Men på vad sätt har hon 
då kunnat dö?"



Så karl han var, tillät han sig att lossa något av hennes klänning vid 
halsen, för att återförhjälpa bröstet till andedräkt och liv. Vad 
upptäckte han här? Flickan hade kring halsen ett rött snöre av finsnott 
silke. Däri hängde ännu en liten flaska, med avbiten propp, och tom. Göran 
kände på ångan därutur. Det hade varit mysk och opium av detta starka 
slag, som dödar, da det njutes i en hel dryck; men, blott i några droppar, 
giver svindel och ofta en med högsta angenämhet försatt berusning.



Vid denna upptäckt föll en aning in i hans själ. Bunden till sina händer, 
har flickan dock kunnat höja och vrida huvudet och halsen! och hon har med 
läpparne uppfångat giftflaskan vid sitt bröst. Hon har troligen så velat 
frälsa sig ifrån kvalet att innebrännas. Store Gud! är jag själv 
brottslig? eller är jag oskyldig i detta?



Vattnet kom ifrån källan. Men ingen mänsklig hjälp förmådde återväcka 
Magdalena. Trogen i att understödja sin furstlige broder--ty Pilco-maju 
(d. ä. "den store Pilco") var i den hemliga zigenarföreningen ingenting 
mindre än överstepräst och furste; och hon var hans syster, ehuru en och 
annan ansett henne för hans fästmö eller maka--trogen under hela levnaden 
i att, dels genom tjänsters antagande på ställen, som utsågos till mål för 
tjuverier, dels på allt möjligt annat sätt bistå honom i yrket, och nu 
slutligen i att förhjälpa honom till en så lysande seger över själva 
Värnamokungen (såsom häktmakarne sinsemellan titulerat Göran), hade hon 
också ljutit döden i dag. Ej i Pilcos sällskap, men väl nära på samma 
stund som han, och i grannskapet av samma himmelshöga flammor hade hon 
druckit döden ur den flaska, varur hon nyss förut lyckats berusa sin 
fiende.



"Så få vi ändock även i dag bereda en grav!" sade Göran Edeling dystert. 
"Gräven den, mina vänner! och du"--han vände sig till Jonsson--"bred 
däröver en bädd av blommor, om du kan finna några rätt sköna höstblomster 
ännu. Jag skyndar upp till min riskoja, för att efterse, om jag kan rädda 
tatterskans cittra. Jag ville jorda den vid hennes sida, i hennes ensliga, 
arma grift. Även hon har gjort alldeles för mycket ont, att kunna få 
ligga i kyrkogård; ej heller var hon kristen."



Göran gick. Hans händer hade nästan sammanknäppt sig. Må människor förlåta 
den smärta han kände över att till hälften vara orsak till denna död. När 
han kom upp på kullen, var hela hans högkvarter nedbrunnet, och 
zigenarflickans lilla strängaspel hade blivit ett rov för de rasande 
lågorna. "Du måste då vila i jorden utan din cittra? Vid vilken musik 
skall du en gång vakna?" viskade herr Edeling.



46 BRÖDERNES MÖTE. DEN VIKTIGASTE AV ALLA ÖVERLAGGNINGAR.



Kriget är slut. Nu vidtager något annat, som är långt svårare än att 
slåss, och vari du måste bistå mig, broder!



Tvenne dagar därefter befinner sig berättelsen åter i Jönköpings län, i 
trakten av själva Serarp i Näshult socken, icke långt innanför 
Kalmarlänsgränsen. Ett sällskap av tolv till femton personer, Göran 
Edeling och hans män, hade lägrat sig på en kulle i lunden, ett stycke 
uppifrån gästgivargården och stora landsvägen; ty de ville icke visa sig 
vid Serarps gard. Man rastade, det syntes klart. Befälhavaren hade skickat 
Jeppe Jonsson fram till gästgivargården efter ett och annat, för 
tillfället ganska angenämt och gott, när man är trött.



Efter en liten stund återkom den trogne, förträfflige Jeppe; och han 
sprang så, att han, framkommen, knappt kunde yttra sig. "Nu må 
befallningsman tro, jag har nyheter att förkunna!" skrek han i glädjen. 
"Men jag ser, han är straxt efter, han; och talar nog om sig själv."



Herr Göran steg upp och rätade på sig. Han blickade nedåt fotstigen, och 
märkte verkligen någonting karlaktigt skymta förbi träden, men straxt 
försvinna bakom grenarne. Litet därefter framkom det dock ånyo. 
"Alexander!" utbrast Göran, och sprang med stormsteg sin vän i famn. "Huru 
tusan har du fått reda på mig?"



Ja, det må du väl fråga, broder Göran! svarade Medenberg, kramade hans 
hand, och blygdes icke att mittuppi skogen kyssa honom, så karlar de bägge 
voro. Tårarne stodo honom klara i ögonen.



"Du kan vara säker, att jag åkit och farit," fortfor han, sedan de bägge 
gått litet avsides under björkarne, för att icke i allt höras av männen 
i sällskapet. "Ryktet om dina bedrifter förde mig än hit och än 
dit, Göran. Överallt talade man ej om annat, än huru du förföljt och 
utrotat rövare; så att man snart inga hade kvar mera, utan du besatt dem 
alla hos dig, omvände till medborgsmän. Jag gladdes åt detta nya sätt med 
skälmar. Men slutligen hörde jag, att du skulle hava vågat dig in i Kalmar 
län, och då blev jag haj; ty jag visste, att du blott hade 
rekommendationer till kronbetjäningen inom vårt eget innerligt älskade 
hövdingedöme; och du kunde bliva fast för honom i Kalmar, om du toge dig 
före att agera så där fritt och utan särskilda ordres på hans område. Då 
jag ej rätt begrep var jag skulle träffa dig, och dock hade mina skäl--för 
en viss olycklig persons skull--att snart vilja råka dig; beslöt jag 
omsider, att åka vägen fram åt Serarp till, detta ställe, som så ofta 
förekom i våra äldre överläggningar. Vilken lycka? Topp Göran, och nu god 
dag! Huru mår du i kroppen? Du synes mig litet blek, utfaren och magrare 
än vanligt. Fäkta och kämpa kräver ut sin rätt, det är naturligt: var står 
du för närvarande i dina företag?"



Kriget är slut, svarade Göran högtidligt och betydelsefullt. Nu vidtager 
något annat, som är långt svarare än att slåss, och vari du måste bistå 
mig, broder! Ingenting har kunnat vara mig kärkomnare än mötet med dig i 
dag.



"Är rövarkriget slut? Vad hör jag? Har du icke sett en skymt av grev 
Zeyton och Nickolson?"



Alexander! jag har för blott tvenne dygn sedan utfäktat två de 
förfärligaste drabbningar. Zeyton själv hade gjort sig till skurkarnes 
övergeneral och fältherre. Jag visste genom kunskapare, att han dragit sig 
inom Kalmarlänsgränsen, och att han höll sig som bäst bortom Virsrum, på 
skogarne mellan Björkmossen och Molilja. Sa vågade jag mig in i Aspeland, 
som hastigast, ehuru det hörde till det farliga Kalmarriket; men jag gick 
in över gränsen vid Pinnarp och Blåsmåla: jag aktade mig för sjön vid 
Sjötorp, och kom förbi Virsrums kyrka på så långt avstånd, att ingen såg 
mig i byn där. Sedan strök jag icke längre in i länet, än knappt till 
Gorveda--



"Och du träffade aldrig Zeyton?"



Jo, vasserra ko tre. Om jag träffat någon, så var det honom. Men sätt dig 
på kullen här under asparne, Alexander; ty vi hava mycket att talas vid, 
och nu måste du råda mig. Du har väl din vagn vid Serarp?



"Den väntar i gott behåll. Jag har också en stor plan att rådsamma med dig 
om, Göran! såvida jag först kan vara viss på, att hela rövarföljet 
blivit fullkomligen förintat."



Det är just vad du kan. På femtio, på hundra år skola inga rövare mer 
uppkomma i vårt Småland; om icke någon galgfågel på enstaka hand, som 
ingen efterfrågar att räkna.



"Vart har då greven flytt?"



Flytt? Det är bra talat. Då jag med min här gick upp i den stora utskogen 
bortom Birkemåsen, där jag visste, att grevefolket stod, hade jag mig 
också kunnigt, att han genom sina egna underrättare blivit förledd att 
dela sin hop och att bortskicka en stor del därav åt andra håll, varest 
han trodde sig finna och slå ströpartier av de mina. Den kloka karlen! Jag 
hade minsann icke delat min makt i några ströflockar! Jag passade genast 
på samma dag, som han försvagat sig. Jag gjorde ett generalanfall på hans 
kärntrupp. Det vart en drabbning i skogen! Zeyton stupade, broder: jag har 
begravit honom. Men om natten efter denna första seger, återkommo grevens 
bortsända, andra skaror. Det var ett sakramenskade byke till folk. De 
anföllo nu under en zigenarpräst mitt manskap, lägrat i skogen, uttröttat 
efter slaget, sovande och icke varskott. Så uppstod den andra slaktningen, 
Alexander! tio gånger värre än den första. Även där segrade jag, men det 
stod hårt. Hela häktmakarpatrasket har fallit till sista man. Så skarpt 
var mördandet, att även ibland de mina ej finnas flere kvar, än dem du såg 
därframme och bland vilka jag är själv femtonde. Fienden hade kastat eld på 
träden, att förgöra oss. Det blev en brand utan like; folket i Virsrum, 
Gorveda och Molilja hava ej sett annat än den stora skogselden, som sken 
flera mil vitt omkring. Alla hopar av döde, vilka branden förvandlat till 
aska, känner ingen! och dessa rövare äro genom lågorna invigde åt en evig 
glömska.



"Jag gläds, att Jeppe Jonsson undkommit med livet: honom har jag redan 
skådat och fått hans hälsning. Vad den pojken blivit väderbiten, solbränd 
och duktig. Men var är Sven?"



Sven Grymme har stupat! svarade Edeling bistert. Hestra-Jon har stupat. 
Mina argaste skalkar finnas ej mera, Medenberg. Det är bra! efter Gud så 
behagat. Nicke Bengt Ersson lever, kocken kallad; och Brune Per, med sin 
fiol. Ännu en lever, som jag räddat undan drabbningen och frälsat blott 
för din skull; det är Nickolson. Jag lät föra honom halvdöd till en by, 
Pinnarp, inom vår egen gräns, där han räddades från döden och slutligen 
återkom till sig själv. Han är ganska svag och ytterst blek ännu; men han 
är med i följet därframme.



"Sonen andas då ännu? Jag tackar Gud, som fogat allt så."

Och ditt förslag? Säg mig uppriktigt, Medenberg, skall jag resa in 
till Jönköping med mina tolv, sedan jag avräknat Nickolson, Jeppe och mig 
själv? Är det rådligt, att jag visar dem för landshövdingen? Ty, ehuru det 
visserligen är sant, att de under mitt kommando hjälpt och frälst landet, 
så hava de dock förut begått saker, som sätta dem på stegel och hjul?



"Göran, jag råder dig att låta bli. Även med den mest människoälskande 
önskan, måste landshövdingen följa lagarne och göra dina kämpar olycklige. 
Att de fått löfte om pardon av dig--eller vem?--var så till vida ganska 
gott, att det eldade dem till att slåss mot rövrarne, taga dem, och själve 
bliva hederlige. Men om nu denna pardon efteråt ej kan hållas; enär lagens 
syfte icke är att återföra till det goda, men fördärva den, som en gång 
fallit, utan att göra avseende på, om han sedermera bevisat sig aldrig så 
god; med få ord, enär vår lag ännu är helt och hållet hednisk till sin 
grundsats, stridande emot kristendomen, som vill, att ingen borttappad 
skall gå förlorad; så måste vi här tänka på någon annan utväg. Vänder du 
dig till landshövdingen, så sätter du honom i den största förlägenhet."



Men--man har lovat mig att bliva länsman och få boställe för detta?



"Därom kan du gärna vända dig till vederbörande; det skall man säkert 
hålla. Jag gläds, när jag tänker på din framtid, Göran! och att du ifrån 
denna stund är burgen karl."



Men huru skall det gå med mina tolv skurkar? Jag bekänner, att jag utan 
dem icke skulle hava kommit en tumsbredd. De, och ingen annan, hava räddat 
fädernejorden ifrån den högsta olycka; fast jag oskyldigtvis har anfört 
dem, det tillstår jag, och det var bra gjort av mig.



"Du skall belönas därföre, Göran. Du har icke bättrat dig, icke blivit en 
annan människa, icke förvandlats till annat än det du alltid varit: du 
skall således emottagas med nöje, och befordras. Ack, vad jag gläds, när 
jag tänker på din goda far, din mor och din syster! Jag skall säga dig, 
Göran, jag har hört mig före; och det är ett ganska ypperligt boställe du 
får. Du kan leva gift där, och utan bekymmer hava minst tolv barn."



Tolv barn, Alexander? var skall jag få dem ifrån? Nånå, vi skola tänka på 
det. Gud give, att jag så visst också hade min lilla snälla, stackars 
syster försörjd, som jag nu vet råd för mig själv. Du känner icke, du, 
Medenberg, vilken förträfflig flicka Maria är. Men det är precist, som det 
alltid varit, med det. Vad som mest grämer mig, kan jag väl tala om i 
förtroende: det är, att Maria lägger en hop 
andra personers giftermålsrykten, som icke alls angå henne, på hjärtat; 
och att hennes hy bleknar bort före ungdomen----och för ingenting.



"Jag skall icke säga, att hennes hy bleknar bort, vet du, Göran. När jag 
sist träffade henne, var hon vackrare än nånsin, och hennes ögon strålade 
himmelskt."



Ja, hon är blåögd. Jag vet det. Men mest komma alla dessa dumheter ifrån 
mamma, och det är gummans fel alltihop; det har jag sagt.



"Du pratar om det du alldeles icke vet, tror jag."



Jag heter Göran och är min fars son; det är alltsammans. Jag skulle icke 
annars hava ett så dumt hjärta. Men--det var icke det vi skulle tala om, 
bror Alexander--jag håller av dig så, att jag skall gå i elden för 
dig--om--om--om du nu bara kan giva mig ditt förnuftiga råd, huru vi bäst 
må ställa till med mina tolv stackars barn, tjuvarne, som rasta däruppe; 
vilke jag har lovat få någonting här i världen, och nödvändigt måste hålla 
det.



"I korthet, Göran, skall du få höra. Jag känner en stor, en superb, en 
oförliknelig ödemark; icke ödemark däruti, att den är i grunden 
ofruktbar, utan däri, att den för närvarande bestar av blott en öde mark. 
Den innefattar urskogar och lägenheter, tillhörande både Karmansbol, 
Aronfors och flera andra gårdar, till en ansenlig vidd. I sitt innersta är 
den nästan otillgänglig, eller åtminstone nu obekant för alla levande. Den 
omgives på de flesta sidor av berg och ogästvänliga, träskartade myror. 
Svamp växer där överallt, så att det på sina ställen står en till knäna."



Ganska uppbyggligt.



"Jag har gjort första bekantskapen med denna skog genom en besynnerlig 
händelse. Jag körde galet en afton, förd genom en fågels kvitter på en 
väg, som jag icke ämnat. Jag kom i färd med en kolare, en gubbe, vid namn 
Matts Persson, och hans familj. Jag har sedermera gjort mig mera 
underkunnig om denna vackra, hittills obegagnade ödemark; och kan du 
gissa, vad jag förnummit?"



Att där spökar?



"Att där skall spöka, menar du; och du kan hava rätt. Min bror! ditt 
tillkommande boställe ligger beläget vid ena ändan av denna stora trakt. 
Du vet ju själv om detta boställe?"



Aha--det vet jag visst. Menar du den skogen? Där har jag jagat mången 
sinom gång, och fick där icke längesedan en tjädertupp, som bet 
sönder mig i handen på ett så nedrigt vis, att det skrämde slag på far 
min.



"Gott. Du känner således någon del av denna nejd?"



Jag känner den så väl, som du nånsin kan begära.



"Är det icke sant, att dess belägenhet är sådan, att knappt någon utgång 
finnes därutur, utan förbi länsmannens? Så att han, utan att vara 
skogvaktare, dock kan--om han behagar, nämligen--halla en noga och sträng 
tillsyn på, det ingen varelse passerar dit in, ej heller därur, utan hans 
vilja?"



Nästan så, tror jag. Jag vet icke detta så alldeles fullkomligt; men skall 
se vidare efter, när jag kommer dit i mitt ämbete.



"Göran! Men låt oss först gå litet längre åt sidan, att ingen hör min 
hemlighet. På denna skog ämnar jag sätta bo och slå mig ned; sedan 
notabene också du inträtt i ditt boställe. Jag tänker--gifta mig. Hör du, 
Göran!" tillade han blinkande och halvt rodnande, "jag har redan 
friat--vad säger du?"



Men är du ursinnig? utbrast den andra. Du, med din fru, sätta dig ned där 
i vildmarken! i grannskapet av den fattiga länsmannen? Inbillar du dig, 
att fru Mekeroth nånsin går in på sådant, så högt hon än må älska dig?



"Men är du rävgalen?" sade Alexander storskrattande. "Vad har jag att göra 
med änkefru von Mekeroth och hennes älskvärda tycken?"



Såså, förlåt mig då. Alla människor i vår socken, helst i Aronforstrakten, 
tala ej om annat, än att du varit lycklig nog, att vinna den sköna 
brukspatronessans hjärta, likasom att hennes hand blir din efter sorgårets 
slut. Jag skulle icke finna ett så läckert parti rasande, om det stod i 
vägen för en annan--så mycket säger jag--och jag skulle unna den 
förträffliga fru Aurora ersättning för allt vad hon måst utstå, under 
minst sina tretton år, med hr von Mek. Men, efter jag hör, att du bestämt 
nekar förhållandet, så ursäkta mig, bästa bror. Det är således åt 
Blommenäs du riktat dina tankar? Ty även det glunkas betydligt, att 
änkefru Abelcrona och du skola växla ganska ypperliga och förtroliga 
samtal. Men jag kan försäkra dig, att en så bildad fru allsingen 
skogsmänniska är, och att du, inom det år hon behöver för sin änkesorg, 
visst icke kan hinna göra den där öde marken så behaglig, att hon går in 
på att sätta sig ned där vid din sida--



"Är du då rent befängd, Edeling?" svarade Medenberg blodröd i ansiktet. 
"Anser du mig kapabel till djärvheten att understå mig--å!--att f,r,i,a, 
till en änkehovmarskalkinna!--jag, ett stycke informator utan 
pengar, utan namn, utan tecken till allting! Hon är dessutom icke så litet 
äldre än jag, tror jag; ehuru skön som en dag, och hygglig och 
aktningsvärd över all beskrivning--och dessutom med kunskaper--och med ett 
hjärta--"



Och din person alldeles icke obenägen, efter vad alla människor säga.



"Men det förargar mig, att gement folk ens kunnat upptänka sådant. Skola 
icke tvenne av ortens ädlaste och bästa fruntimmer kunna få leva fredade 
ifrån det förtalet, att med benägenhet åse en karl, vilken jag kan våga 
mitt liv på, att de icke efterfråga det allra ringaste, och det med rätta. 
Skola de icke kunna få överlägga med honom om ekonomiska, ja till och med 
om filosofiska, religiösa angelägenheter, utan att man straxt behagar 
inbilla sig--å, det är då--"



Men förarga dig icke så, goda Medenberg. Det gör mig rätt nöjd, att du ej 
det allra ringaste friat på Blommenäs, och jag går med sann glädje 
därifrån. Uppriktigt talat, likväl--efter du själv börjat denna 
diskurs--jag har mycket svårt för att begripa, huru en så klok karl, som 
du, kan föreställa sig, att --där på skogen--att--jag medgiver visst, det 
grevinnan Celestine är den mest poetiska, den mest spirituella, den mest 
eteriska--och ledig från Zeyton har hon också blivit genom min stora 
drabbning i förrgår--det är sant--men besinna, likväl, på en sådan skog, 
med hennes utomordentliga känslighet--



"Men säg mig öppenhjärtigt, söta Göran, har du i dina drabbningar blivit 
spritt rasande? alldeles topp vanvettig?"



Men för skock sju tusan sockrade dj--r, till vem har du då friat? Icke 
heller till grevinnan?



"Hm, Göran Edeling. Jag trodde icke du skulle misstycka-- när jag första 
gången tryckte din hand, och kallade dig broder av innersta själ och 
hjärta?"



Ja, vore jag fruntimmer, skulle du hava fått fria till mig; så mycket har 
jag tyckt om dig! svarade han, och sökte genom detta skämt dölja tårarne i 
sitt öga.



"Och din syster--bror Göran?"



Vaba--Alexander?



"Skulle en så klok general, som du, aldrig hava märkt något emellan Maria 
och mig?"



Utan att svara ett ord, hoppade Göran Medenberg i famn, slog sina armar om 
honom, och började dansa omkring med honom under björk, al och 
hassel med en glädje, som bättre skulle hava anstått ett barn, än en 
fältherre. Därefter släppte han sin vän; men slog åter blixtsnabbt sina 
armar om hans hals på ny räkning, såg honom gråtögt glimmande mitt i 
ansiktet, och viskade: "du--din kanalje magister!"



Alexander stod lika tårögd, och kunde av förtjusning icke frambringa ett 
ord.



Göran var den, som först kom till tals och sade: "men hör du! så mycket 
vet jag, att icke har du ändå friat ännu; ty det skulle Maria väl med 
något ord hava låtit mig förstå, när jag reste?"



När du for, Göran? Tror du då, att ingen fick våga sig över till 
prostgården efter denna epok?



"Och du har fått hennes ja? Har hon kunnat understå sig att giva dig det, 
utan att fråga mig?"



Det var en afton, svarade Medenberg, som dina bägge föräldrar rest över 
till Aronfors på sorgbesök. Under det att din goda mamma och pappa 
underhöllo änkefru von Mekeroth med överläggningar om begravningsdagen, 
kan jag tillstå, att jag med flit gick över till prostgården, för att få 
äga en stund alldeles odelad med din syster. Ja! hon har verkligen svarat 
mig någonting, som liknade ja. Men vi hava bägge lovat varann, att 
ingenting säga därom åt far eller mor, förrän jag talat med dig, Göran, 
och vi överlagt om en viss hushållsplan, vartill jag nu just vill komma."



O! jag skall själv tala med mina föräldrar härom. Vad gumman skall fäkta i 
glädjen! hon skall göra sju misslyckade äppeltårtor efter varann. Ack den 
mamma, vad jag skall skratta åt henne och pussa henne ovanpå, när jag 
kommer och berättar henne denna obegripliga nyhet! Alexander! hon skall av 
glädje spricka på alla sidor.



"Säg icke det, Göran; jag är icke alls säker därpå. Varföre skulle detta 
fägna henne så mycket? Jag--en fattiger en, utan syssla, utan boställe, 
utan allt vad du behagar. Du skall begripa, att jag har ingenting, jag: 
knappt kläderna jag står i."



Men min mor är alldeles intagen uti dig. Hon är galen. Jag begriper alls 
icke hennes skäl, eller vad hon ser på dig för slag. Jag har sagt henne 
det; men hon tar ingen reson. Det har varit så, ända ifrån första stunden 
du visade dig på prostgården. Aldrig har ännu någon kaffegrädde varit god 
nog, de gånger magister Medenberg värdigats komma och svälja vår arma 
cikoria. Jag skall säga dig, min bror, gumman tror, att du med tiden 
blir biskop.



"Men sådant kan slå felt, vet du. Och vad säger du om din far, Göran? 
Menar du icke, att herr prosten vägrar sin dotter åt en stackars 
informator, en alldeles genomskinlig karl?"



Prosten? far min? gubben Edeling?



"Vet du, Göran, jag skulle icke tycka så illa om, ifall du med några 
skickliga ord på avstånd bjöde till att försöka honom åt detta kinkiga, 
farliga håll."



I Guds namn, Alexander! tror du då, att min far är min farfar? Har du 
nånsin sett någon frommare och ädlare man, än min hederliga far? Ack om du 
visste, vad det är för en förträfflig gubbe, fast han just ingen krigare 
duger till. Och han skulle neka dig det, som just blir hans största 
förtjusning att få bifalla? Medenberg, jag begriper dig icke! dig, som jag 
funnit så modig ibland folk. I denna sak är du ju en fullkomlig backhare, 
min bästa bror?



Alexander blickade emot jorden med de klaraste ögon. "Nu har jag blott en 
fråga kvar," sade han; "men den fruktar jag icke ändå så mycket för. Om 
jag kan få mig ett vackert hus och en liten angenäm trädgard någonstans på 
den där skogen, ej alltför långt ifrån det sköna, väl belägna 
länsmansbostället, som du, min goda Göran, skall bebo med din maka, vilken 
jag icke ännu rätt känner, men som jag lovar dig att älska lika högt, lika 
varmt, lika outsägligt, som du själv älskar din syster Maria; säg, tror du 
väl, att din syster då såsom min maka skall kunna finna sig lycklig och 
glad i den boningen? bredvid skogen, ser du?"



Så du frågar. Min Maria? på det viset skulle jag aldrig mista henne? jag 
skulle alltid få behålla min goda syster i mitt grannskap? så länge jag 
lever?



"Ja, ser du? Jag tycker det skulle icke vara tokigt."



Du kan tala med henne själv därom. Ack, vilken framtid! Så mycket lovar 
jag dig, att jag slår ihjäl henne, om hon icke blir förtjusad av den 
gudomligaste plan jag nånsin hört. Likväl --ett ord, Medenberg--vad hin 
håken har du för funderingar med skogen? Icke må du inbilla mig, att du 
vill sätta dig ned med din hustru där, blott och bart av tycke för mig? 
mitt grannskap? och mitt förträffliga boställe?



"Nej, Göran; nu kom du till hjärtpunkten av hela min hemlighet. "



Jag hoppas det. Sa låt höra!



"Göran, jag är så pass kemist, geolog, jordarticus, agronom, ekonom, 
som behöves för att veta, huru en oupptagen mark av denna beskaffenhet 
skall kunna användas till många människors gagn och nytta."



Bra, bror! du tänker anlägga någonting? ämnar du äta svamp? Jag har hört 
både Fries och Arrhenius tala härom; jag har läst boken, och jag kan själv 
urskilja ätbara svampar ifrån giftiga. Det vore en stor lycka för Sverge, 
om vi kunde komma oss mera före härmed! Jag för min del tror, att 
populationens framtid alldeles hänger härpå. Jag är firdig att börja äta 
svamp när som helst; likväl en tid först såsom efterrätt. Jag vill hava 
något litet annat framföre, tills jag hinner vänja mig. Nåå?



"Vänta en smula skall du få höra. Här är alls icke fråga om svamp, för 
närvarande; ehuru jag bekänner, att jag högt gillar den idé, du uttalat 
efter våra största vetenskapsmän, och som säkert en gång, rätt förstådd, 
skall bliva av oberäknelig nytta för hela vårt älskade fosterland."



Men vad är det då du menar nu, Medenberg? Utveckla dig, för Guds skull; 
jag brinner av otålighet! Du tänker visst på våra tjuvar?



"Ja, just. Bredvid själva den stora vildmarken och ej långt ifrån ditt 
blivande boställe ligger ett litet hemman, som jag ärnar slå under mig; 
och därifrån, såsom stomme, utgå med mitt arbete på den ansenliga utmarken 
själv. Alla dessa på vildspår komna människor--de där tolv, som du har med 
dig, och väl flera ännu; men framför allt Nickolson--tager jag under min 
tillsyn, giver dem uppmuntran till ett sällare liv, friskt med göra, 
glädje därav, kläder, mat; men i synnerhet rad och undervisning till det 
goda hos Gud, så vitt jag förstår. De skulle aldrig kunna visa sig ibland 
människor: de kunde omöjligen vinna pardon. Men så mycket kan 
landshövdingämbetet låta utverka av sig genom din och kanske även genom 
andre, ännu mäktigares--posito! någon av mina fruars--bemedling, att man 
låtsar icke veta utav dessa vildfåglar: att man blundar för hela deras 
tillvaro: ignorerar att de finnas på jordens krets; likväl allt med 
villkor, att de halla sig fullkomligen undan ifrån folk. De skola bo på 
min stora utmark: jag skall med deras egen tillhjälp odla den ena lilla 
biten efter den andra, och det åt dem. Jag begriper nog, att dessa slags 
varelser, som så länge umgåtts med elakhet, och för vilke återgången till 
ett bättre gjorts av samhället alldeles omöjlig, härigenom insupit en 
förtvivlan, som slutligen kommit flere av dem att fatta smak, till mer 
eller mind re grad, för själva det onda. Jag 
torde då ej alltid få så lätt, att sammanhålla dessa personer. Just 
därföre, min kära Göran, blir ditt och ditt länsmansboställes grannskap 
mig så angenämt. Ty vilja icke mina sjuke--jag kallar alla brottslingar 
andligen sjuke--rätta sig efter mina anordningar, hålla sig arbetssamme, 
stilla, gudfruktige och därmed lycklige på de hem jag anvisar dem, så 
skall du, stående såsom en kerub vid områdets port, låta dem förstå, att, 
därest de våga sig utom den fridlysta kretsens gräns, hemfalla de genast 
under den yttre lagens hårda hand: hava fängelse, spö, vatten och bröd. 
Härav inser du din dyrbara bestämmelse i min plan. Jag själv, såsom 
föreståndare, vägledare, undervisare, inform--formato--ja, ser du nu igen, 
Göran! vad är jag väl av Gud inrättad till, om icke till ett stycke 
informator, så länge jag lever här i världen? och det har jag ifrån 
urminnes tid alltid känt på mig--jag, med ett ord, jag skall verka i det 
inre av denna Brottslingarnes ödemarksstat. Du skygger kanske litet till 
vid detta namn, som förekommer dig ohyggligt. Men om du tänker rätt efter, 
min goda Göran, vad är väl hela mänskligheten, enligt vår egen heliga lära 
och efter syndens stora uppkomst, annat än en samling av brottslingar, 
brottslingar i djupet? Varföre skola vi då icke erkänna detta allmänt, 
utan leka främmande med varandra, givande blott somlige ibland oss en 
utmärkelse, en titel, som sannerligen på fullt allvar tillkommer oss alla? 
Och vad är väl hela jorden annat än en ödemark i anseende till himmelen; 
en ödemark likväl, varuti vi, brottslingarne, äga att sträva, arbeta, 
inbördes älska varann och hoppas, hoppas trofast, att genom striden komma 
till himlarnes rike? Hela vårt jordiska liv, överallt och allmänt, är 
således, egentligen att tala, detsamma som jag, för enskilt behov här i 
Småland, vill bilda, nämligen ett hem för syndige, fallne, som arbeta till 
sin upprättelse: med få ord, en brottslingarnes hed. Men en sådan ödemark 
är ämnad till en trädskola för himmelen likväl, och jag säger dig, den 
skall bliva så. Min älskade broder! vet om mig, att jag har ett odödligt 
hopp: aldrig har ännu någon plan, som legat mig rätt varmt på hjärtat, 
slagit felt. Guds heliga, stora försyn skall av denna tanke göra någonting 
en dag: du skall få se, att av "brottslingsförbättringen" uppväxer en 
ansenlig sak; ty den ligger innerst vid mänsklighetens hjärta, såsom allas 
vårt dyrbaraste behov. I denna enda tanke knyter sig allt på jorden 
tillsammans; ty näst efter syndafallet, som var den största händelse i 
urhistorien, finnes ingen större, än återställelsen till himmel; vilket 
Kristus verkar i var öken, då vi erkänna oss vara vad vi i bottnen 
äro. Endast den bör därföre hållas för en rätt usling i världen, som icke 
av hela sin själ vidgår sig vara en brottsling, utan med förnämhet ser ned 
på desse, särskilte, vilke han anser förkastade. O, han vet icke, att han 
i detta sitt förnäma ögonblick är som allramest förkastad själv I "



Alexander, vad jag älskar dig för dessa tankar. Var säker, min broder, att 
jag skall bliva en länsman emot de förnäme! jag menar, emot alla sådane, 
som icke erkänna sig vara vad vi alla i grunden äro. Jag lovar dig, att 
jag skall knostra var och en, som icke vill vara människa. Nå, det är 
följaktligen en korrektionsinrättning du ämnar tillställa på utmarken 
där?



"En korrektionsinrättning? Nej, Göran, för ingen del; såvida ordet skall 
betyda vad det är i det hittills brukliga samhället. Min avsikt är icke, 
att fördärva folk genom att låta stora skälmar till själ och sinne 
nedsmitta mindre felaktige, och, om möjligt, leda till helvetets rand 
personer, som ifrån början gjort snart sagt ingenting. Nej! ingen 
korrektionsinrättning!"



Men tror du icke, att det kan bliva kusligt nog därute på vår sköna mark i 
det sällskap, som du, med all aktning, ämnar bofästa där?



"Du skall veta, Göran, jag har några alldeles förträffliga hushåll att 
insätta ibland de övriga, så att det goda skall bliva rådande; sådana, som 
till exempel en Matts Persson, och en snickar Lindqvist, värmlänning, vars 
bekantskap jag nyligen gjort, och vilken jämte sin lilla präktiga hustru 
är både gudfruktig, poetisk och ändock tillika flitig. Ack, om du visste 
vad sådana människor äro ovärderliga! Men dylika känner jag gudskelov 
flera, och vi skola flytta tillsammans. Du begriper lätt, att vi behöva 
hava mycket snickrat, smitt, spikat och målat. Dessa hurtiga och 
älskansvärda människor, vilka visserligen i grunden äro syndige och 
brottslingar, likt oss alla på jorden, men dock genom Guds nåd kommit 
litet längre upp i det goda, än våra vanliga tjuvar och rövare, skola stå 
ibland desse övrige såsom blommor, här och där uppskjutande ibland det 
allmänna gräset. Härigenom skall ett doft utsprida sig över det hela: dina 
tolv, och flere av samma slag, skola känna ett begär, att slutligen bliva 
en liten smula blommor, också de. Vad säger du?"



Du målar täckt. Men till allt detta erfordras både mycket penningar, fri 
disposition av hemmanet bredvid, och dessutom full rättighet till hela 
skogen. Det är icke småsaker, Alexander.



"Om du visste huru lätt jag skall få allt detta."

Såå?



"Du kan icke föreställa dig med vilket nöje grevinnan Celestine Zeyton 
skall upplåta åt mig och mitt företag allt vad hon äger på detta område; 
och det är icke litet. Jag tycker mycket om henne: jag tycker obeskrivligt 
om grevinnan! Och du kan aldrig tro, vad grevinnan tycker om mig."



Såå? Nå, det är vad jag sagt redan en gång förr i dag här.



"Och hovmarskalkinnan sedan! Du kan icke göra dig begrepp om, huru hon 
rättar sig efter allt vad jag bara yttrar med min ringaste andedräkt."



Verkligen?



"Men framför allt fru von Mekeroth--"



Se så där ja!



"Hon älskar allt vad jag tänker: hon skall utan minsta svårighet lämna mig 
sitt hemman; ty det där sköna stället jag talat om vid kanten av skogen, 
Göran, det tillhör henne och ligger under Aronfors."



Och du tror, att hon med så stor beredvillighet går din önskan till mötes?



"Fru Aurora? ja! likasom de andra bägge. Göran! om du kunde inse, om du 
kunde fatta, om du kunde begripa, huru mycket dessa tre fruar, alla tre, 
hålla utav--"



Jag menar, att min stackars syster har icke mycket kvar rättnu.



"De hålla utav mig så--så--alldeles så, som jag håller av dem. Du skall få 
bliva vittne till det. Ädlare, varmare, mera renhjärtade människor finnas 
icke. De äro icke förnäma till följe av sin börd, utan--och de--erkänna 
sig vara vad alla människor äro. Sådana tycker jag om!"



Och min syster Maria?



"Hon är en obetydlighet emot dem. Vad är hon--ack-- ännu? Hon förstår sig 
föga på universum. Hon har ingenting försökt, ingenting lidit: ingenting 
har hon heller just att uträtta med. Men ser du, Göran! det förhåller sig 
så, att jag älskar henne. Ack! jag älskar Maria: de tre fruarne, däremot, 
haller jag allenast utav. Det har icke att göra med--det allraringaste."



Det är bra. Det är mycket bra.



"Ja, det är verkligen ganska bra."



Jag förstår dig, Medenberg! det är alldeles någonting dylikt med mig 
också. Jag älskar icke alls Maria, jag; hon är min syster. Jag håller 
blott utav henne: men det likväl så, att det förslår. Vilket paradis vi 
skola bygga åt oss i öknen! Kom nu, broder, skola vi återvända till våra 
stackars tolv. Dem skola vi förvand la till blomster i vildmarken! 
vad jag gillar ditt förslag! Sedan vi rastat, resa vi genast vidare.



"Vi skola nu icke föra våra sjuklingar in till landshövdingämbetet, vilket 
kunde komma att gå på tok; utan genaste vägen, vet du, till den där stora 
skogen, varom jag talat. Vi lata dem gömma sig där så länge, i nejden av 
min vän, kolarbonden Matts Persson; tills vi hinna ordna allt, återkomma 
till dem, och begynna vårt företag."



"Det skall gå! Du följer ju hem med nu, Alexander? Vad jag längtar efter 
att få se lilla syster Maria i ansiktet, efter vad jag nu vet!



"Jag längtar efter detsamma. Låtom oss ej förlora ett ögonblick."



Men ts! innan vi gå. Vet du också min hemlighet, Alexander?



Medenberg såg på herr Göran Edeling. "Du ämnar hava dig en länsmansfru?" 
inföll han leende. "Icke sant? en liten god, vacker, rask, förträfflig, 
just passande åt en så galant karl, som du?"



Rätt, min bror; men jag skämtar icke. Vad jag en gång talade under halvt 
löje till en viss flicka, skall bliva allvar utav, tro du mig. Bättre 
kvinna för mig, i detta mitt stånd, kan omöjligen givas, än Ellin. Hon är 
nu hos hovmarskalkinnan Abelcrona, så länge; och hon njuter av henne en 
husmoders, ja en moders vård. Fru Ebba! vad jag en dag skall tacka dig för 
vad du nu gör, kanske dig själv alldeles ovetande. Ty icke hade du just 
någon anledning, att bevisa Göran Edeling en välgärning, det jag kan 
begripa; och likväl gör du det. Gud ställer så ofta till, att man uträttar 
en myckenhet gott utan att veta ett ord därav; det onda man begår, far man 
däremot nog lära känna. Tycker du icke, Alexander, att allt detta skall 
sla sig förträffligt ut? Det förhåller sig med min lilla, stackars Ellin 
alldeles som med hennes ryktbare morfader, organisten, samt med hennes 
egen moder och moster: de hava alla tillhört detta slags folk, som är 
herrskap till själen, men bönder till kroppen. Och är det icke just en 
dylik person jag själv går att vara, om det lyckas mig att bliva en superb 
länsman? Jag är det redan till min natur, om jag skall tala fullt 
uppriktigt: vad kan jag väl kallas, Medenberg, annat än en bonddräng, fast 
jag händelsevis kommit att utgöra en prosts son? Just därav hänflyter det 
väl också, att jag alltifrån långliga tider, ända ifrån min barndom, tyckt 
så outnämneligt om Ellin, och så otaliga gånger under sång och blomster 
plock irrat kring knutarne av Dädemo stuga. Alexander! du tycker ju 
också om henne? Jag vet, att du gör det: vad det skall bliva himmelskt en 
gång i var ödemark. Säg mig öppenhjärtigt, om icke Ellin är bra vacker? 
Hon är det. Hon sätter även mycket, mycket värde på dig, det har hon sagt 
mig; och det var egentligen ifrån den stunden, jag själv började rätt 
värdera henne. Ty att hon kanske, efter vad jag tror, älskar mig, det 
bevisar ingen stor karaktär hos henne, och därav kunde jag icke mycket 
uppskatta henne. Men en flicka, som kan förstå dig, Medenberg! med henne 
är det något. Om jag icke fruktade, att göra dig ledsen, så skulle jag 
förtro dig en sak: det är, att Ellin i sig själv innefattar en mycket 
storsintare, djupare, tonfullare kvinna, än nånsin till och med min syster 
Maria. Men jag vill icke göra dig misslynt, Medenberg: du behöver icke 
rätta dig efter vad jag yttrat. Maria är, oaktat allt, i hög grad 
förträfflig, därpå kan du vara ganska viss. Men jag skall säga huru det 
befinner sig med mig i anseende till Ellin: jag haller icke utav henne. 
Gud, vad jag börjar tycka om den urskillnad du lärt mig att göra, 
Medenberg! Nej, vid Gud, jag håller icke utav Ellin! vad vore icke det för 
ett obeskrivligt lappri? Men jag älskar henne--jag älskar henne av liv och 
själ, och hon skall vara evigt min.



De bägge glada vännerne återvände under dessa samtal till sitt folk. De 
tyckte sig nu hava sina framtidsplaner ganska klara, avspeglande sig, likt 
en himmel i den lilla stilla insjön, deras goda samvete.



47 CELESTINES DRÖM.



Jag har sett suckarnes hemlighet upplösa sin mörka gåta i en klar flod... 
Jag såg försoningen emellan de bägge fientliga makterna: "tvånget att 
försaka" hade nu gjutit sig tillsammans med "förmågan att begära".



Historien finner sig vid denna tidepunkt hava allt skäl att återvända till 
Karmansbol, för att omtala huru det avlopp där efter den betänkliga 
aftonen, då grevinnan Celestine föll avdånad i fru Auroras armar, och 
spöket försvann i den stora salongens ena dörr, vilken alltid förr varit 
ansedd för en blinddörr. Fru Ebba Abelcrona bibehöll sig, såsom den, 
vilken bäst innehade sin besinning. Grevinnan fördes till sin säng. De 
andra bägge fruarne tillbringade natten i sin värdinnas sängkammare, 
lutade emot var sitt sofflhörn, men uppmärksamma på grevinnans minsta 
rörelse.



Celestine Zeyton återkom snart till sig själv och visade ingen stor yttre 
oro. Men även som vaken tillkännagav hon icke full medvetenhet: hon lät 
sin kammarjungfru avkläda sig, likasom vanligt: hon tycktes knappt märka, 
att hon hade något främmande i rummet. Omsorgsfullt och gott nedlagd i sin 
sköna bädd, fann hon snart ro, insomnade, och visade på den snövita kudden 
bilden av en, som varit och som skall bliva, men som ingenting är. Ljus 
brann hela natten.



När hon om morgonen åter uppslog sina ögon, såg hon Ebba och Aurora sitta 
vid sin sängkant. Fru Ebba tog hennes hand och förde den systerligt ömt 
till sina läppar. Celestine såg upp på henne med en förklarads, en 
himmelsk andes blick. Utan att yttra ett ord, talade hennes anlete om en 
vunnen frid; det bar uttrycket av skönhet igen, såsom en ung flickas. "Du 
har sovit gott?" frågade fru Ebba.



Jag har drömt! svarade grevinnan.



"Drömmar äro stundom budskap ifrån Gud: de äro blickar, kastade i soliga 
land ifrån en töcknig värld, där vi måste dväljas."



Jag är nu fri! sade grevinnan Celestine. När min man lämnade mig och for, 
skrev han mig till, att jag skulle anse honom för död. Dock höll jag detta 
då mera för uttrycket av ett talesätt: för ett brustet hjärtas utbrott, en 
flyende själs farväl. Men nu----i natt har jag drömt. Jag har sett honom 
vid en annan makas, sin rätta makas sida. Jag har kastat blickarne in i en 
undervärld, o Aurora! o min Ebba! kunde jag omtala, ägde jag ord för vad 
jag sett!



"Har du drömt om Joakima?"



Ja, svarade Celestine. Ack, jag känner sanningen därav nu. Likasom han 
sade mig fri ifrån sig, då han for, så säger också jag honom fri ifrån mig 
nu. Ty det sista, som lever, är dock det sanna tillståndet; och det lever 
evigt. På jorden har osanningen haft sin tid: här har den härskat. Men Gud 
giver det eviga sitt rum. Ebba, låt mig kyssa din hand! jag är så glad.



Hovmarskalkinnan nedlutade sig över sin väns säng, slöt henne i sina armar 
och kysste henne varmt. "Vad såg du om den stackars Joakima?" viskade hon. 
"Liknade hon ett spöke också i en annan värld?"



Celestine teg; hon syntes samla sina tankar och sina krafter, för att rätt 
uttrycka sig. Slutligen sade hon halvt hörbart, men högst melodiskt: jag 
kan icke omtala vad jag skådat. En skär dröm målar sig icke med mänskligt 
sprak. Jag har sett suckarnes hemlighet upplösa sin mörka gåta i en klar 
flod--av tårar? Kanske. Jag vet icke vad den himmelskt böljande floden var 
utav. Av demant? av glas? av safir? av evig frid? Jag såg försoningen 
emellan de bägge fientliga makterna: tvånget att försaka hade nu gjutit sig 
tillsammans medförmågan att begära--ack, de voro nu ett?



Aurora blickade litet skygg åt sidan på sin vän, och visste icke vad hon 
skulle tänka. Men hovmarskalkinnan Ebba, som kände Stagnelius, och flere 
gånger märkt honom utgöra en dyrbar läsning för grevinnan, förstod henne, 
smög bort en tår ur sitt sköna öga, lutade sig ånyo ned över sin älskade 
vän och sade: "Celestine! vi bliva kvar vid din säng: njut vilan däri i 
dag! det skall göra dig så gott. Du är för matt att stiga upp ännu, icke 
så?"

Grevinnan gav härtill sitt bifall. Snart ordnades rummet ännu 
behagligare. Fru Aurora framtog sin sticksöm, och hovmarskalkinnan öppnade 
en bok för att läsa högt för dem alla tre. Vilken skön, fridfull dag!



Vi, som ur det föregående påminna oss, att det varit denna natt herr 
Medenberg börjat sin resa och träffat kolarbonden på den stora skogen, 
veta också, att samma natt hade den gamla mor Ellin av honom bekommit 
biljetten till fru von Mekeroth: detta brev, som skulle skaffa henne 
insteg på Karmansbol, och göra hennes systers befrielse därifrån möjlig 
utan uppseende.



Den åldriga torparkvinnan anlände därföre till Karmansbol nu på morgonen. 
Ett bud kom in till fru von Mekeroth och bad henne stiga ut ur grevinnans 
sängkammare.



Vad som sedan följde, låter fatta sig. Såsom grevinnan själv var upptagen 
av sin säng, kunde hon ej deltaga i något, som tilldrog sig utom kammaren, 
och visste av intet. Sedan Aurora öppnat Medenbergs brev och blivit 
underrättad om allt, fogade hon hela denna sak ganska lätt, utan att 
Celestine därom fick den minsta vink. Mor Ellin bekom tillträde till sin 
syster--Joakima, spöket--och hon försvann med henne ifrån Karmansbol till 
nejder, där hon åt henne ville bereda ett skydd.



Dagen förflöt, såsom den börjat, under läsning och rikhaltiga samtal. Fru 
Aurora övertog för tillfället vad som kunde behövas av en matmoders bestyr 
i huset; hon gick således då och då ut och in; men hovmarskalkinnan 
lämnade icke grevinnans rum. Vilken egen tavla gåvo icke dessa båda? Man 
skulle kunna säga, att i Celestines gestalt låg poesien, svag, sjuk, 
vingbruten på jorden, men med ett himmelskt hopp ännu och livad genom en 
salig dröm: stärkande satt då religionen, i fru Ebbas person, vid den 
stackars fallna poesiens sida, höll dess händer, upplivade dess mod, göt 
balsam i dess sår, och talade om Gud, ej såsom om världens store artist 
och arkitekt nu, men såsom dess gode fader. Och fru Aurora? Hon gick under 
allt detta ut och in, såsom det praktiska livet ägnar och anstår, vilket, 
utan att vara varken poesi eller religion i sig själv just, dock är en för 
dem bägge ganska nyttig vän.



Vi märka lätt, att berättelsens sol stupar ned i en mild aftonglans; att 
dess framställning blir kortare, allteftersom upplösningen nalkas. Vad är 
slutet för dagens sol? Det är den stora, vida, gröna skogskanten vid 
horisonten, som väntar att i sin famn få gömma dagens stjärna. Vi skola ju 
också omsider här komma i en stor skog, efter allt vad vi redan veta av 
berättel sen? Det är ju de tvenne ädle ynglingarnes fantasi om 
brottslingarnes förbättringshem? En sådan skog är hela världens, tidens, 
alla rätta och djupa tankars slut?



Utgången i själva det världshela--utgången av brottslingarnes, alla 
människors slutliga förbättring i deras stora hem härföre, vilket är 
jorden--utgör det mest förborgade mysterium. Men utgången av våra 
ynglingars försök härtill i det lilla, och huru våra älskvärda fruar 
därtill med liv, lust och alla krafter biträdde, det är ingen outsägbar 
hemlighet. Den skola vi därföre omtala i ett par anspråkslösa kapitel. Man 
måste alltid vara kort om en dröm, likasom om ett spöke, eller om en plan 
för människornas förbättring.



48 JEPPE JONSSONS STORA BERÄTTELSE.



Göran mätte Jeppe genomträngande.



Då Alexander, Göran och Jeppe återkommit till hemsocknen, spridde de sig, 
till en början, vardera åt sitt håll, icke blott för att påhälsa sina 
bekanta, utan för att bereda allt till den kommande stora planens 
utförande. Herr Medenberg vistades på Aronfors, dit ock fru Aurora omsider 
återvänt. Herr Göran bodde hos sina älskade föräldrar i prostgården; och 
han viskade dagligen mycket med Maria, vilken stod i den skönaste 
jungfruliga blomma, vid allt vad hon hörde och förnam av planerna. Men 
Jeppe Jonsson var den, som--



Just om Jeppe är det vi nu måste tala. Ty han gick under dessa dagar 
omkring i socknen till alla möjliga vänner och bekanta, med en frihet, som 
endast på grund av stora bragder låter förklara sig, och med ord, som 
skulle hava hedrat Münchhausen. Denna gosses älskvärda hurtighet och 
trohet känna vi redan. Måste vi då med en egen smärta tillägga, att han, 
hemkommen, visade sig som den djärvaste, oförskämdaste, utomordentligaste 
storskrytare?



Att alla ville höra om herr Göran Edelings härtåg emot tjuvarne, huruledes 
rövrarne blivit tagne och allt slutligen avlupit, det är ganska 
förlåtligt. Jeppe var således den välkomnaste ungersven i varenda stuga. 
Gubbarne gapade av fröjd, bara han syntes i deras dörr; gummornas ögon 
kisade som på en ståtlig riddare; gossarne avundades i mjugg, men kunde ej 
undgå att girigt lyssna; flickorna beslöto, ingen enda undantagen, att 
aldrig neka Jeppe en dans, när och varhelst han täcktes bjuda upp dem.



Men tror man, att Jeppe Jonsson gav ifrån sig ett enda ord sanning i sina 
rosenröda berättelser om Värnamokriget och det stora rövartåget, så gör 
man honom ganska orätt. Den snillri kaste poesi flödade över den 
unga, livliga, kvicka smålänningens läppar, så blott och bart en kolgut 
vid bruket han egentligen var. Han ljög som den största man.



Jeppe hade straxt efter sin hemkomst blivit varse, att ibland vänner och 
bekante i socknen mången gick och såg mycket slug ut. Flere tycktes i 
synnerhet vilja utleta vart omsider de "igenblevne" av rövarsällskapet 
tagit vägen, om sådane funnes; och framför allt huru herr Göran egentligen 
burit sig åt? vad utsikter han kunde hava till det dråpliga bostället? Om 
mildhet emot skurkar vore rätta sättet för en länsman? om han genom att 
frälsa bovar ifrån galgen borde göra sig förtjänt av befordran? jämte 
andra rätt förnuftiga frågor, som tillkännagåvo, att Göran hade farlige 
medtävlare i bakhåll, vilke genom kunskapare hörde sig före. Jeppe Jonsson 
blinkade, som vanligt, litet smått för sig själv, när han förnam dessa 
halvkvädna visor. Ifrån denna stund var det i synnerhet som han började 
påhälsa stuga efter stuga, och göra de allrahärligaste berättelser om 
Värnamotåget.



I vad färg herr Göran skulle komma att stå genom Jeppes egna sätt att 
förtälja sakerna, skall man få höra. Att han själv blivit fänrik var det 
fösta han med pompösa ögonkast lät förstå, och därpå följde skildringar 
över "befallningsmannen" eller övergeneralen, däri denne framställdes 
såsom den grymmaste slaktare. Herr Göran blev härigenom minsann ingen 
människovän, den där tyckte synd om tjuvar. Han hade dräpt alla kanaljer 
på det enormaste sätt, som kan roa en uppmärksamt lyssnande 
bondförsamlings spända inbillningskraft att få höra omtalas: han hade 
hängt de fleste i rök med huvudet nedvänt, stekt andre vid sakta eld, och 
huggit de övriga i nio bitar, varje. Ingen enda rövare återstod i livet. 
Man fasade och tänkte: en slik länsman göres oss behov, så skall ingen den 
minsta skälm våga nalkas vårt grannskap! En och annan åhörare blev vid 
denna oväntade berättelse så lång i synen, att han med skäl kunde kallas 
ful.



"Det må I tro och begripa," slöt Jeppe en kväll, slog näven i bänken mitt 
framför den nämndemannens näsa, som satt vid bordet i stugan, och tog sig 
ovanpå en klunk ur stopet, som nämndemansmor bjöd; "det må I begripa, att 
allt blod är rött. Men det har jag sett med mina egna ögon--och 
Prostgörans ögon sågo detsamma--att tjuvars blod är kolsvart. 
Befallningsman skar alltid själv händerna och fötterna av dem vi togo; men 
jag hade på mig, att sprätta upp deras magar; därmed såg jag, att 
deras blod flöt som det sotigaste beck. Ty ser ni, så fort en karl går att 
stjäla, svartnar hjärtat på honom. Och när hjärtat sitter svart i bröstet, 
så svartnar blodet därutav; och när det sedan rinner ut, kommer det 
sättandes som det mörkaste bläck, beck och tjära. Tack skall ni ha mor! 
drick mig till själv, först, det var ett gott öl! Härinne i stugan finns 
väl ingen käft med svart blod, månntro?"



Alla dekorna drogo sig undan åt väggarne, och suto bleka som vitsippor på 
bänkarne. Men gubbarne ville alldeles kikna av skratt, så roligt tyckte de 
det var att höra.



"Vet ni, go'vänner, huruledes man får ljus, när man vill slåss om nätt'ra 
och det är mörkt?" ropade Jeppe nu, och såg sig om med ett triumferande 
leende. "Det skall ni få höra. Prostgöran och jag stodo en midnatt i 
slagsmål med etthundrade man; och Vi två, vi voro tvenne. Tag du och slåss 
med fyrationio, sade Göran till mig; jag skall taga femtioen; det gör 
etthundrade tillhopa. Skall jag icke skona nå'n inka', utan dräpa dem 
allihop? frågade jag till Göran. Men han sade: du får icke med livet 
släppa nå'n inka! Då tänkte jag vid mig själv: huru skall jag kunna se här 
i galgmörkret, om en karl är död, sedan jag slagit ihjäl honom? Det kan ju 
lätt hända, att han ligger och lever, kanaljen? Ty en tjuv skall man 
aldrig tro: när han ger upp anden, är det ofta ett bedrägeri av honom. Vad 
gjorde jag då? Jag hittade på att slå eld, för att få ljus i sakerna. Men 
huru skulle detta gå till? Jo! som jag hade gott om bestar runt omkring 
mig, tog jag med högra handen i håret på en, och med vänstra handen i 
håret på en annan: därpå slog jag bägge deras pannor emot varann, så att 
det gnistrade, tog eld, och hårluvarne kommo i ljusan låga. Vid detta sken 
letade jag nu på marken, och såg efter om de voro riktigt döde, som jag 
skurit halsen tvärsav. Ty--"



Hahaha! utbrast nämndemannen. Om de voro döde? det var en sak!



"Men nu skall ni få höra huru jag gjorde en annan gång," fortfor Jeppe. 
"Ty det var galantare. Jag och Göran voro hungriga en kväll. Vi hade hela 
dagen slagits från tu på morgon till sju på afton: vi hade summit över 
Lagaån tre resor: vi hade tagit rätt på tolv rövarkulor, sprängt upp 
dörrarne och gripit allt deras tjuvgods i pengar (ty mat hade de ingen); 
Göran hade hängt trettiosex karlar i bastrep, och jag fyratioåtta i deras 
egna



Någon enda.

strumpeband, som jag skar av dem. Då blevo vi 
bägge hungriga; och jag sade till Göran: sitt stilla, herr Göran lilla, 
skall jag gå efter födan. Var skall du få mat ifrån i denna skog, som står 
tjugu mil åt alla hållen? sade han till mig. Då sade jag till honom: sitt 
stilla, herr Göran lilla, jag skall gå efter födan. Det fanns ingen 
människa på trettio mil, när och fjär. När jag kom upp på berget, såg jag 
tolv björnar ligga och snarka i en grop. Snarka ni! sade jag för mig 
själv. Därmed tog jag en granstör, bra tjock i storändan, gick med den 
till gropen, och stötte till björnarne. Se! granstören var skapt som en 
mortelstöt, och björnarne lågo i gropen som i en mortel. Men jag stötte 
och stötte. Björnarne trodde i sömnen, att de skuffade varann, och sade 
intet om'et. Så krossade jag med stöten den enas nacke efter den andra; 
och till sist vart gropen liksom en gryta, full av mörbultat, gott, rart 
kött. Då sade jag åt Göran, att komma upp på berget till mig. Vi slogo eld 
i mossan, så att hela berget kom i låga och blev hett, och därav stektes 
björnköttet i gropen: därur togo vi nu av steken så stora skivor vi ville. 
Det smakade gott. Men därpå blevo vi törstiga. Ty--"



Hahaha! utbrast nämndemansmor. Drick, Jeppe, om du tycker det här duger 
för en sådan karl!



"Tack. Skål! Nu skall jag berätta er, att i skogen drack jag med Göran 
bara vatten. Men en kväll ville vi hava mjölk. Det var om en afton, och 
månen sken. Ligg stilla på rygg, herr Göran lilla, och var glad! sade jag, 
så skall jag gå efter mjölk åt oss. Då sade han till mig: var skall du få 
mjölk ifrån i denna skog, som står femtio mil omkring oss åt alla hållen? 
Jag svarade till honom: ligg stilla, herr Göran bara, skall jag gå och 
mjölka Allegubbens ko i vän'et. Skall du mjölka Allegubbens ko i vän'et, 
Jeppe? då kan du mer än jag, sade Göran. Ja, nog kan jag mer än herrn, 
sade jag till honom, och så gick jag. Då kom jag tillbaka med min lilla 
rönnkäpp, som jag skurit och gjort brokig; ty jag hade bandat av honom 
till hälften. Nu sade jag: ligg på rygg, herr Göran lilla, och se stint 
upp på månen! Där uppe ser herrn två fläckar i mån, det är Allegubben och 
hans kossa; den skall jag stiga upp och mjölka. Nå, go'vänner, huru tror 
ni jag kom dit? Det vet ni, att när en karl är arg, kry och grymt galant, 
så har han skarpa ögonkast. Det hade herr Göran; ty det hade han haft hela 
tiden under kriget. När han nu låg och såg stint på månen, klev jag upp på 
hans ögonkast, som han riktade skarpt på himmelen, likasom tvenne stegar, 
en ifrån vardera ögat. Jag steg upp med en fot på var dera 
ögonkaststegen. När jag var uppe, motade jag Allegubbens ko med min lilla 
rönnknäpp, och så mjölkade jag henne. Ty--"



Hahaha! utbrast nämndemansdottren. Vad mjölkade du uti, Jeppe?



"Vad mjölkade jag i?" svarade Jeppe, litet förlägen. "Å, jag mjölkade i 
hattkullen, förstås; ty han var tät på den tiden, och det här hålet fanns 
icke. Men när jag kom ned, drack jag herr Göran till. Och han drack 
efteråt, på det här viset."



Jeppe Jonsson förde stopet till sin mun, under ett allmänt hurrande, 
ropande och skrattande.



Därpå började han en ny berättelse av samma halt. Och när han så fortfor 
med tjugu till trettio historier, och det ej blott här, utan i alla hus i 
bygden; så tänker man lätt, att ett glatt glam om Värnamotjuvarne icke 
saknades någonstädes.



En dag, då ryktet om alla dessa tusen sagor kom för Göran Edelings öron, 
storskrattade han först; men sedan beslöt han litet hålla efter sin kära 
Jeppe för det han slagit sig på att vara en så illhärmelig storljugare.



Han råkade honom en afton, tog honom avsides och förebrådde honom i skarpa 
ordalag för sina oräkneliga befängda påhitt, däri han vanligen låtit Göran 
själv spela rollen av den värsta, blodigaste tyrann.



Då såg Jeppe Jonsson upp på honom, så där åt sidan, som han stundom 
brukade, och svarade- "Å ja, ser han, herr Göran, vill han bli länsman, så 
måste ingen tro, att han är en så mild och god man i märgen, som han är; 
fast han nog ibland kan bliga otäckt argsint också, såsom nu. Men jag 
tyckte, för min del, att han väl borde bli länsman; för det skulle jag 
tycka om, att det skedde; det säger jag. Därmed så är det rätt bra, om 
alla kunna få den tanken i skallen på sig, att han är en grym person, herr 
Göran; ty eljest bekommer han aldrig ämbetet."



Göran mätte Jeppe genomträngande. Är det således blott åter ett streck, du 
har velat göra mig? så, som den där gången, när du vart fänrik? viskade 
han, och en tår var på väg att uppstiga i hans ögon. Du har således velat, 
så mycket i din förmåga statt, söka skaffa mig länsmanstjänsten, min goda, 
trogna gosse?



"Hm," svarade Jeppe, häftigt rodnande, och såg högst förlägen ned i 
marken.



49 HERR ALEXANDER TALAR.



Låt dina skalder vila på hyllan ett år.



Fru Ebba Abelcronas förslag hade emellertid både blivit antaget och redan 
börjat sättas i verket. De tre vännerna njöto under sitt möte på 
Karmansbol så rent och innerligt av den ömsesidiga förtrolighetens täcka 
nöje, att detta prov gjort tillfyllest för dem att besluta en evig 
samvistelse. Grevinnan Celestine tillfrisknade snart fullkomligt, då 
hennes späda, känsliga ande ömt hägnades av likstämmiga. Ett tycke av 
överjordisk prägel vilade dock ständigt över hennes pannas fina behag, och 
överallt, vart hon gick, förekom det som var hon i själva verket icke där. 
Hon behövde ett systerligt stöd. Tanken på Ebbas och Auroras bortresa 
ifrån Karmansbol stod därföre framför henne nästan likt tanken på döden. 
När den sorgliga dagen likväl måste inträffa, förnyade därföre 
hovmarskalkinnan vad hon redan förut en gång framkastat: "låtom oss 
växelvis bo hos varandra," sade hon, "så skiljas vi aldrig; och vi kunna 
på det sättet ändock tillräckligt se efter vårt, var och en på sitt 
ställe. Och låtom oss, varje gång vi flytta, taga våra barn med oss. Så 
skola även de växa upp tillsammans, lära sig att älska varann, och tidigt 
knyta en vänskap för hela levnaden."



Fru Aurora von Mekeroth svarade härpå genom en varm inbjudning, att hos 
henne på Aronfors begynna det vackra syskonlivet. Celestine och Ebba 
emottogo bjudningen, med villkor att, efter fjorton dagars eller en månads 
vistelse där, alla tre skulle infinna sig på Blommenäs.



Aurora hade emellertid farit hem till sitt bruk; och om ett par dagar 
därefter skulle de andra bägge fruarne inträffa. Under tiden var det, som 
herr Medenberg jämte Göran Edeling återkommo till trakten.



En eftermiddag vid teet, då Ebba och Celestine redan en dag varit på 
Aronfors, och ett det ypperligaste saffransbröd tronade överst i den skönt 
lackerade skorpkorgen, började värdinnan, fru Aurora, vända sig till sina 
bägge vänner med dessa ord: "vad säger du om detta saffransbröd, Ebba? 
säg, söta Celestine?"



Förträffligt! svarade grevinnan. Är det hembakat?



"Visserligen. Men icke hos mig. Det är en present. Gissa från vem?"



Jag kan aldrig gissa! svarade Celestine litet sorgsen, och skakade smått 
på sitt täcka huvud. Jag har aldrig nånsin i världen varit lycklig med 
gissningar.



Fru Ebba tog en stor, mörkgul, porös, ypperlig skiva, vände den på alla 
kanter och sade: jag spår, att detta bröd har allas vår goda fru prostinna 
Edeling till upphovsman; ty ingen bakar här i socknen så som hon.



"Rätt sagt!" svarade Aurora. "Hon har skickat hit och skänkt mig en den 
vackraste smakbulle, jag i mina dagar skådat. Men vet ni vad som förmått 
gumman till denna utomordentliga bakning? ty, sanningen att säga, vår 
prostgård har visserligen icke råd att hålla sig saffransbröd, med russin 
och mandel uti, varenda vecka."



Nå, låt höra? Det måste vara någon ganska glad händelse, som förmått henne 
till ett så stort företag?



"Gissa! "



Men--i alla tider, Aurora! Du synes själv så upprymd, så skakad--du 
rodnar, tror jag?--jag ser nästan en tår i ditt öga?



"Hör mig," avbröt Aurora med en röst, som litet darrade och ändock var den 
skönaste i världen: "mamma och pappa Edeling reda till förlovningskalas 
för deras dotter."



För Maria? utbrast Celestine; och fru Ebba tillade: med vilken person då, 
i alla tider?



"Ja, säg det, om ni kan! Men jag har ett förslag att göra oss alla tre. 
Den goda prosten har alltid varit mig kär, och jag tror ingen av oss 
undgår att högakta hans hus och hans förträffliga, älskvärda dotter. Låtom 
oss komma överens, att giva henne brudskänker--några små passande 
förlovningsgåvor--"



Jag förmodar, att när prostinnan Edeling skickade den stora saffransbullen 
hit, undvek hon visst icke, att med detsamma låta dig noga få veta namnet 
på den lycklige, som får hennes dotter? inföll fru Ebba.



"Jag visste detta namn redan förut," svarade Aurora, ånyo oförmärkt 
och hastigt rodnande. "Herr Medenberg har förtrott mig detta namn."



Herr Medenberg? Vad har han med den saken att skaffa? inföll 
hovmarskalkinnan en smula häftigt.



"Icke så litet. Det är han, som om söndag skall utgöra huvudpersonen vid 
mamsell Marias förlovningskalas--"



Ah--aha--utropade grevinnan och hovmarskalkinnan på samma gång. Fru Ebba 
var sedan likväl den första, som fann sig och genast inföll: goda Aurora! 
jag gillar i högsta grad ditt förslag! vi skola övertänka med vilka 
behagliga, på en gång nyttiga och angenäma skänker vi må kunna glädja 
lilla Maria, och därjämte tillika för vår egen del visa vilken fägnad vi 
känna över denna händelse! huru varmt vi deltaga i den!



Man överenskom till en början, att skänkerna till antalet borde vara tre, 
för att likasom utgöra en ifrån fruarne varje. Två uppfann man genast: en 
brudklänning av siden, och ett brudtäcke, på intet sätt eftergivande 
klädningen. Men varuti borde den tredje skänken bestå?



Värdinnan öppnade härvid sin sköna mun och lade sina tankar i följande 
ord: "herr Medenberg har, efter sin återkomst ifrån den ryktbara resan och 
det Edelingska kriget, förtrott mig vad som rört mig på det innerligaste; 
och jag ville önska, att jag ägde några av hans ord, för att rätt kunna 
meddela dig allt, goda Ebba. Likväl skola både du och Celestine förstå 
mig. Jag hyser den djupaste aktning för denna man; jag skulle säga 
vördnad, jag borde säga vänskap; men det gör ingenting. När jag ser honom 
skiljas ur mitt hus, kan jag icke låta det ske utan att med allt, vad i 
min förmåga står, bidraga till hans välgång. Han har gjort mera för mig 
och de mina, än vad mången i hans ställe ens skulle hava tänkt på. Det är 
en man, som lever för det stora i världen; och det anstår icke oss, att 
giva honom efter. Han äktar nu en god och skön, en dygdig och förträfflig 
flicka: fattig, som han, på vad världen har i ägodelar; men rik, likt 
honom, på det egentliga. Han ämnar bofästa sig i vår nejd. Skola icke 
vi--vi, som hava av vad världen äger--sätta vår ära uti, att bygga detta 
bo åt honom och . . . henne? Detta föreslår jag måtte bliva den tredje 
brudgåvan vi lämna Maria, och som hon kan hembära åt honom i brudstolen. 
Orsaken, varföre han vill nedsätta sig i denna trakt, har utomdess även 
till sin grund en ädelt hög tanke. Men hela denna vidsträckta plan, till 
människors bästa, ber jag att han själv med egen mun matte få framställa 
för er; jag skulle endast skämma bort vad jag talade härom. Han 
önskar sig frihet att få begagna en skog, varuti vi alla tre hava del, i 
och med våra egendomar. Given honom edra andelar av denna vildmark! Hans 
mening är, att förvandla den till en trädgård med förr ej sedda blommor. I 
skolen ej neka mig det. Jag lämnar honom dessutom, jag, till sårskild 
boning för sig, ett litet, men väl byggt hemman, beläget vid själva 
skogens gräns. Vad tycker ni? Sedan han inrättat sig där med sin Maria, 
kunna vi icke då även giva honom våra barn gemensamt till uppfostran? Det 
bleve en helpension, om ni vill: och vi kunna ju rätt väl betala honom 
någonting--ordentligt--till och med hederligt, om ni icke misstycker! Till 
vad bättre skulle vi väl kunna använda våra penningar? På det sättet kan 
han få sitt hus fullt i gång: försett med åtminstone de första, de 
nödigaste inkomsterna. Och outtröttligt verksam, som han är, skall han 
hava tid nog övrig för sina andra, sina rätt stora, sina egentliga 
avsikter--hm--med skogen."



Vid Gud! utbrast fru Ebba, vad ämnar han? vad vill han? Han har studerat 
mitt manuskript! Månne han tänkt på en Phalanstere? Nej--på en vild 
skog?--ånej, det kan det icke vara. Bästa Aurora, här har du min hand! 
Allt, vad jag besitter på dessa ägor, står genast till herr Medenbergs 
tjänst. Jag brinner av önskan, att få höra honom själv tala om allt detta.



"Vad det beträffar, att sätta hela vår barnskara hos honom," inföll 
grevinnan Celestine, "så kunna vi ingenting ypperligare tänka oss. Vi hava 
ju redan en gång förut samtalat om den planen, att få begagna herr 
Medenberg till allas vår gemensamma informator? Och Maria Edeling kunna vi 
gärna antaga för den bästa moder åt våra barn, i vårt eget ställe."



Knappt hade de tre vännerna hunnit till denna punkt i sitt livliga samtal, 
förrän lilla Ulla Mekeroth kom inhoppandes i rummet, med åtskilliga små 
stuffer i sin hand, dem hon till sin lycka nyss vunnit förklaring över av 
sin utvalt bäste vän. "Mamma! mamma! vad tycker mamma?" ropade hon. "Detta 
heter glimmer! och det här är fältspat! men se det här, det är krats, 
säger herr Meberg."



Kvarts, rättade herr Alexander, som i detsamma inträdde genom dörren. Men 
da han såg hela det förnäma sällskapet församlat hos sin patronessa, 
stannade han blygsamt och gjorde en vördnadsfull bugning.



"Tyst, Ulla pratmakerska!" bjöd fiu Aurora, och avvärjde sitt barns 
bestormningar med stenarne. "Var så god, stig fram och avslå ej en kopp te 
i dag, herr Medenberg. Tag plats! Ulla lilla, 
spring du ned igen till bror Matts, och se efter om han behöver någonting. 
Det är synd att lämna honom ensam: gå!"



Ulla avträdde, under löfte, att lämna sin bror, som nu äntligen satt 
alldeles uppe, fullkomlig underrättelse om "gråstenens" sammansättning. 
För att lätta undervisningen häruti, fick hon med sig två sköna, stora 
skivor saffransbröd.



Då herr Alexander satt i de tre fruarnes krets, började han, med anledning 
av fru hovmarskalkinnans önskan att få höra huru det ryktbara rövarkriget 
avslutats, giva en utförlig och angenäm berättelse om alla äventyr, som 
han av sin vän Edeling hört ur detta fälttåg. Han gjorde sin framställning 
på intet sätt i Jeppe Jonssons maner.



Mot slutet kom han till den pittoreska skildringen av den stora skogen, 
där han först träffat Matts Persson och häxan Ellin, sysselsatte att 
trolla milan full med kol; och där han slutligen i hemligt skydd 
kvarlämnat Nickolson, jämte de övriga brottslingarne. Att han uppgivit 
sitt förslag, att för närvarande resa till Göteborg föll av sig själv, då 
hans tanke med Nickolson nu bestod i helt annat, än att föra honom 
utrikes.



Herr Medenberg övergick snart till en ton av djupt allvar. Med hjärtats 
enkla öppenhet framlade han sina förhoppningar och sin stora plan till de 
fallna människornas förbättring.



Ebba och Celestine såg på den talande med ett svärmiskt nöje, som knappt 
kan beskrivas. De voro själva förut stämda åt detta vackra håll; de 
omfattade nu vad de hörde med en värme, som nästan liknade tvenne barns. 
Så visst är det, att liv och sanning föryngra: att den glädje, som härav 
flyter, giver anden en evig vår. Ty ingendera av dessa fruar var annars 
ung till kroppen numera; vilket kan finnas redan därav, att--såsom vi ur 
Nickolsons berättelse veta--de för emellan tjugu och trettio år tillbaka 
sett sig gifta. Men, fastän vid flere och fyratio år, bar hovmarskalkinnan 
Ebba i hela sin gestalt utseendet, ej blott av den friskhet, som religion 
och ordning i känslorna nästan alltid förläna sinnet, utan ock av en 
livlighet, som gjorde henne öppen för allt i världen, och gav hennes blick 
ett lån av nittonårigt tycke. Så mäktigt verkande till hälsa och täckhet 
är det rena nöjet, av Gud. Och grevinnan Celestine, ehuru svagare och 
sjukligare, till följe--såsom vi också veta--av mångårig brist på luft för 
hjärtat, hade dock under de senaste veckorna blivit anslagen av den heliga 
entusiasm, som umgänget med verkliga vänner och framför allt tankarne på 
så storartade förslag meddelat henne. Huru ungdomlig fru Aurora var, 
ehuru.

vid tjuguåtta eller nio år, det behöver ingen alls här vidare 
anmärka.



Slutligen, vid en period i framställningen rörande kostnaderna för 
anläggningen, avbröt hovmarskalkinnan talaren tvärt och utbrast 
profetiskt, i det hon lade sin hand betydelsefullt på hans arm: "ser 
herrn! ser herrn nu Guds finger? förstår herrn?"



Medenberg, vilken hade det lynnet, att se Guds finger i allt och vartenda, 
fattade icke genast vad hovmarskalkinnan här särskilt menade, utan 
blickade varmt frågande upp på henne.



"Kommer herrn ihåg?" vidtog hon, "kommer herrn ihåg de där penningarne, 
som skulle tillhöra ingen?"



Jag gömmer paketet lika ouppbrutet ännu, svarade han.



"Så har försynen velat!" fortsatte fru Ebba med en skön men tystare röst, 
likasom i en himmelsk tanke för sig själv. "Huru underbart? Så skulle det 
länka sig, att vi dödlige omöjligen och oaktat den samvetsgrannaste 
forskning förmådde utgrunda, antingen dessa 2,500 rdr borde tillhöra det 
Abelcronska eller det Mekerothska huset. Jag bad därföre min herre, såsom 
opartisk, behålla dem själv tills vidare. Kanske har du redan hört därom, 
bästa Aurora? Men nu, mina vänner låtom oss kasta våra blickar emot höjden 
och se huru Gud har gjort med även detta, i våra ögon så lilla. Herr 
Medenberg! ett användningssätt för dessa medel är funnet: det rättaste, 
det bästa: det, som Gud vill. Dessa penningar skola behövas till 
begynnelsen av anläggningarne på skogen: till boningar, till livsmedel och 
uppröjningar, innan allt kommer i gång och brottslingarne hunnit nog 
framåt i det bättre. Tag denna skatt därtill! varken Aurora, jag, eller 
våra barn skola ett ögonblick vidare tänka på den såsom på vår egendom."



Grevinnan Celestine kastade sina ögon framåt likasom litet avundsamt och i 
den tanken: får icke också jag vara med om att giva en penning härtill?



Hon yttrade härom några halva ord.



Men hovmarskalkinnan avbröt henne och sade: "Celestine! det behövs icke. 
Du har redan givit din andel. Ty, påminn dig! Låt icke den tanken såra dig 
nu--vi sitta här i ett himmelskt samkväm, varifrån vi skåda ned på alla 
jordiska ting såsom på något ganska ringa, min vän--"



Grevinnan blickade upp, men förstod icke fru Ebba.



"Påminn dig!" fortsatte hon. "Genom vems föranstaltande, anläggning, 
åtgärd--genom vems, säger jag, annans än din mans, blevo dessa 
penningar först borttagne ifrån sin förra ägare, och slutligen bragte i 
det underbara skick, att vi måste förklara dem rättligen tillhöra ingen, 
varigenom de omsider tillföllo vår Medenbergska inrättning i dag? Så 
mycket gjorde likväl Zeyton; ty utom honom hade det verkligen aldrig 
skett. Ser du icke även häruti Guds finger?"



Grevinnan kände en hastig rysning och skådade i golvet. Skall också detta 
vara ett Guds finger? tänkte hon. Det var dock ----stöld----eviga gåta? O 
min----forne----man!



Guds finger, vilket förut alltid förekommit grevinnan snövitt som den 
skäraste alabaster, stack sig i detta ögonblick blodrött fram för hennes 
inre syn, hennes själs inbillningskraft. Hon satte handen för sina ögon 
med en hemlig, en outtalad, en outtalbar förskräckelse.



Men efter en liten stund vände hon sig dock ånyo till fru Ebba. Blek, men 
med en blick av det varmaste förtroende, skådade hon på henne, likasom med 
fast hopp om att få upplösning, en dag, på den gruvligaste av alla gåtor i 
världen: vad slags del Guds försyn har i våra brottsliga handlingar. Fru 
Ebba förstod henne, nickade och upplyfte sitt finger. "Vi skola läsa härom 
tillsammans i den heliga Skriften," svarade hon. "Om detta står ingenting, 
som förslår, hos poeterne, Celestine lilla. Låt dina skalder vila på 
hyllan ett år, och följ i stället under den tiden mig till en liten källa 
ute i den verkliga världen, som jag vill visa dig: en sann springbrunn: 
livets källa. Men nog, nog för i dag, så länge. Zeyton har gått bort! var 
glad."



Samtalet återtog sin förra, angenämare gång. Herr Alexander fortfor att 
ända i det smärsta utveckla sin tjuvhumaniseringsplan; och han nämnde 
därvid även angelägenheten att få Göran Edeling i sitt grannskap, såsom 
länsman och kerub vid skogens utgång, för att sammanhålla alla de sjuke på 
platsen, och hindra dem ifrån att ånyo störta ut i det yttre samhället, 
till sitt och dess fördärv. Han genomgick allt vad han härom redan en dag 
samtalat med sin vän.



"Det är en sanning," slöt han, "att, oavsett hela den önskan jag har med 
Edeling för min egen räkning, förtjänar han onekligen att få den syssla, 
man lovat honom, för det stora gagn han gjort landet, det rena nit han 
bevisat vid det ondas utrotande; och jag tror icke landshövdingämbetet 
skall undgå att nämna honom till länsman. Men i alla fall--jag vågar här 
ett ord--jag tror icke det skulle vara så alldeles ur vägen ändå, om en 
inflytelserik hand, sådan som till exempel fru hov marskalkinnans, 
behagade med ett brev till någon mäktig vän i Jönköping----ty rätt och 
sanning vinna ofta på att understödjas."



Denna vink behövde knappt uttalas. Samma dag författade fru Ebba Abelcrona 
en skrivelse, som vittnade om hennes sköna själ, och som avgick på posten 
till länsresidenset, för att till den förtjänstfulle Göran Edelings fördel 
verka mera, än mycket annat.



50 HERR GÖRAN RESER BORT ATT FRIA.



Jag känner en flicka, jag, som just passar mig



I prostgården var ett liv och ett leverne. Var och en vet nog, att den 
stackars gumman prostinnan ägde sina stora fel, varibland visst icke det 
minsta var hennes besynnerliga stickenhet emot änkefru patronessan på 
Aronfors, den tiden hon misstänkte denna fru gå i vägen för hennes dotter; 
men då sorgen häröver nu försvunnit och hon själv tillräckligt genom 
saffransbullen givit prov på sitt goda hjärtas återkomst, även i anseende 
till "fru Mek", ("som verkligen gör bäst i att evigt fortfara såsom fru 
Mek" var prostinnans ständigt förnyade, småleende fras, utan all 
underförstådd elakhet); så återstod nu hos gumman föga annat ont, än att 
hon varken kunde stå eller sitta. Hon var i en oupphörlig gång. Och den 
goda gubben Edeling fick minsann erfara, att han var både fader och man.



Sedan förlovningshögtiden om söndagen gått över, lugnades prostinnan dock 
småningom mycket. Själva bröllopet skulle ej ske förrän fram på våren, då 
man fatt i full ordning boningshuset på det lilla täcka hemmanet vid den 
där utskogens kant, vilket fru Aurora nu formligt överl..mnat till herr 
Medenbergs livstidsbesittning, mot vissa villkor för syns skull, men i 
alla fall ganska billiga; och ibland vilka ett--av fru Aurora själv 
dikterat och förklarat för oeftergivligt--bestod däruti, att stället, som 
i sig själv bar namnet Skorpsättra, skulle heta Mariendal, och aldrig med 
minsta ord mera få kallas så fult som förr. Gåvobrevet, hopfästat med det 
skönaste silke av den vackraste hand och väl förseglat, sändes till 
mamsell Maria Edeling på hennes namnsdag; och det skulle vara hon, och 
ingen annan, som ägde att förläna Medenberg med den angenäma bostaden. 
Även var överenskommelse uppgjord om helpensionen. Utom fru von Mekeroths 
bägge barn, skulle de två fröknarne Zeyton och de tre fröknarne 
Abelcrona överlämnas till de nygifta, med en för vardera eleven artigt nog 
tilltagen betalning eller "summasummario", såsom prostinnan tyckte mest om 
att kalla avgiften. Mamma svärmor gick dagligen och överräknade dessa 
stora inkomster på sina fingrar: hon uppskattade det hela till ett litet 
lagom pastorat, då hon i tankarne medtog allt det goda, som kunde skördas 
på (Skorpsättra, sade hon ideligen av kärlek till orten, men rättade sig 
dock beskedligt ständigt till:) Mariendal. Medenberg sade intet. Han hade 
helst velat ägna all sin tid åt sin stora anläggning för "människorna i 
öknen"; men omöjligen hade han ändock kunnat avslå fruarnes begäran. 
Dessutom var han van att arbeta mycket: att läsa med små hyggliga barn, 
utgjorde hans livs lust. Slutligen rann det upp för hans inbillning, att 
Matts Mekeroth ganska väl skulle kunna sättas i stånd till monitör åt de 
sex flickorna; häruti säkert biträdd av äldsta fröken Abelcrona, den lilla 
snälla, tolvåriga, för sin ålder så kloka fröken Louise. Och därmed gick 
han in på förslaget. Maria Edeling hade således i sikte, att genast få sig 
ett ganska ansenligt hushåll.



Med herr Göran var det underligare. Efter en liten uppresa till Jönköping, 
återkom han en dag till prostgården; och så barsk, så förfärlig hade han 
aldrig sett ut i sitt ansikte. Man kunde omöjligen få ett ord utur honom. 
Slutligen likväl, vid middagen, sedan de bägge rätterna voro förtärda, men 
han det oaktat såg huru mamma, emot all vanlighet på vardagarne, lät en 
tredje ankomma, bestående i plättar med hallonsylt--tydligen allt 
framtaget för att mildra sonens lynne--uppsteg härvid en varm ande i hans 
anlete, ögonen började skimra, och det liknade sig till en stor tår under 
ögonlocken. Han stack sin väldiga, knotiga hand ned i bröstfickan, upptog 
ett dokument och överräckte det åt sin far.



Gubben Edeling, som hela tiden sutit förskräckt och ätit tyst, emottog 
papperet med en hemsk känsla. Våra förhoppningar om syssla för Göran hava 
då slagit felt, tänkte han; men han var i alla fall beredd, att 
vördnadsfullt lyfta på sin kalott och tacka det väsende, som styr alla 
våra öden. Med stilla resignation vek han därföre upp arket och började 
läsa.



"Herre du Gud! vad ser jag, Göran?" utbrast han och kunde icke tro sina 
ögon. "Det är ju ditt konstitutorial? din riktiga, din ordentliga 
fullmakt, min gosse? Du är nu--du är bleven en man för dig: i dina unga år 
försedd med en god tjänst, med boställe och vacker lön--o min son! Huru 
har mitt fattiga hus kunnat bliva förtjänt av så 
mycken nåd och glädje på jorden?"



Ja, min far! svarade Göran allvarsamt, och varma tårar droppade överljutt 
utför hans kinder. Det är din gudsfruktan, och ingenting annat, som har 
gjort allt detta. Det är dig Gud har älskat; och för din skull har din son 
fått något. Tack, min far!



Göran steg upp ifrån bordet, gick fram till sin far, böjde ett knä för 
honom, tog hans hand, nedlutade sitt lockiga huvud över den, kysste den 
häftigt och oupphörligt, och sköljde den med en flod av den ljuvaste gråt.



Gubben Edeling uppreste honom och slöt honom i sina armar. "Tacka icke 
mig, utan din farfar!" viskade han. "Det är hans ande, som lever i dig, 
min gosse, och som gjort, att du slagits så bra, att du blivit någonting i 
världen."



Göran svarade intet härpå; men han steg upp och gick till sin mor, vilken 
även rest sig ifrån bordet. Prostinnan stod ganska tårögd, det är sant; 
men när Göran kramade och kysste henne, sade hon: "det är syndigt att 
gråta för sådant, mitt barn!" varpå hon upptog sin stora grönrutiga 
näsduk, torkade sin son i ögonen och på kinderna; och när hon äntligen 
lyckades att få se glädjens skimmer glänsa i allas ansikten--såsom vid 
detta tillfälle visst också rättast och bäst var--gned hon sist sina egna 
våta ögon, och avslutade allt med att kapitalt snyta sig.



Härmed var fältet uppgivet. Nu kom ordningen till Maria att omfamnas och 
kyssas; och därpå togs broder Medenberg i hand, så att det knastrade och 
sprakade i fingerlederna. Herr Alexander tillbragte ofta middagarne hos 
sina blivande svärföräldrar, för att rådslå och samtala. Görans sinne hade 
emellertid nu genom tårarne lossnat, och så gav han sig genast luft genom 
följande utflykt:



"Hade jag blott Jeppe Jonsson här, den hederliga, trofasta gossen! bättre 
slyngel finns icke emellan sol och jord: han skulle dricka min 
välgångsskål. Men sedan nu landshövdingämbetet gjort mig till länsman, så 
lovar jag ock inför Gud den allvetande, att icke glömma fänriken. 
Redligare pojke har aldrig gått i ett par trädskor; och så sant jag lever, 
skall jag skaffa honom ett brödstycke vid min sida, utmed bostället. Han 
är ju också sina tjugu år, och mer? Jag känner, att han tycker om en 
flicka, fast jag aldrig kunnat leta namnet på henne, utur den tystlåtna, 
galanta gossen. Men jag vet ändå, att det är "Dora lilla i Jönseping" på 
Förborgen. Det är en mycket bra flicka, Dora. De hava visst varit 
bekanta alltsedan hon levde på Karmansbol som kammarjungfru, tror jag, och 
uppfostrades i så mycket vackert av grevinnan där. Henne kan han dock 
aldrig få, förrän han har hus och hem att komma med, såsom rätt är. Det 
måste jag skaffa honom. Det är min plikt. Han skall promt gifta sig till 
våren . H m--och jag--jag själv--"



Med dessa ord började herr Göran i ögonblicket gå allvarsamma, avmätta 
steg över salsgolvet i prostgarden. Hans ansikte drog sig ånyo ihop till 
en gruvlig barskhet; och han begynte se så ond ut, att själva lilla syster 
Maria fann angeläget, att smyga sig fram till mamma, klappa henne på ena 
armen, vinka henne att se på bror Göran, och bedja henne låta 
eftermiddagskaffet snarligen få inträffa, för att, om möjligt, göra en 
glad brytning i humöret.



Gubben Edeling, som med sin pipa på maten dragit sig undan och satt sig i 
sitt hörn av salen, skådade då och då upp på sin över golvet rysligt 
marscherande son. Slutligen vågade han sig fram med dessa ord: men min 
kära Göran! för Guds skull, vad går då åt dig?



"Jag skall gifta mig," svarade Göran med en hiskelig blick ut genom en av 
fönsterrutorna.



Aha--



"Om min far och mor visste bara!" tillade han nu med ett hastigt skimmer 
igen av den varmaste munterhet, spridd över hela ansiktet. "Jag känner en 
flicka, jag, som just passar mig."



Nå, det är alltid det mest passande, anmärkte prostinnan.



"Jaja, mamma lilla, i den här saken gör jag alldeles som jag själv vill, 
och tar inga råd, som icke överensstämma med mina egna."



Du kan väl icke behöva se så himmelskt ond och arg ut, för det?



"Jaja, lika mycket. Jag skall nog le, när tider blir. Emellertid är det nu 
så, att jag tror jag måste resa bort min väg, och det genast."



Vart då, i Guds namn?



"Att fria, förstås."



Jag trodde det var allaredan gjort.



"Jag tror nästan detsamma. Jag har sagt åt flickan en gång på mitt vis och 
med mina fasoner, som aldrig varit de berömligaste. Jag är därföre icke 
rätt säker, om hon gillar dem. Jag måste fråga henne om igen. Nog av: jag 
är länsman nu, jag skall sätta bo till våren; och flickan skall, si så 
sant hon het---och Gud han mig anamm----"



Syster Maria nalkades hastigt och lade ett par finger över sin brors mun, 
vilken höll på att utsäga någonting alltför kronobetjänligt.



Förhållandet var, att hon kände Görans hemlighet i friarväg. Hon tyckte 
själv så mycket om lilla Dädemo-Ellin, att hon alldeles gillade henne till 
svägerska; i synnerhet då hon visste, att Ellin nu hela tiden, likasom 
ofta förr om åren, hos hovmarskalkinnan på Blommenäs njutit uppfostran och 
lärt sig så mycket. För övrigt måste Maria i alla fall erkänna det rätta 
uti, att en så rask och vid göromål van kvinna bleve skötarinnan av en 
länsmans hus och hem. Men hon var icke säker på, att ej mamma skulle låta 
en och annan ståndsfördom spöka i sitt huvud. På det tvist i 
prostgårdssalen nu icke måtte uppstå, önskade hon därföre helst, att Göran 
tills vidare intet namn nämnde på sin älskade flicka. Han teg också som 
ett gott barn, när han fick sin systers liljevita hand framför sin mun. 
Han blott storskrattade och tittade sig om.



"Se så, kära Göran," sade prostinnan kärvt, "kom nu och drick ditt kaffe, 
och fantisera icke längre."



Det skedde.



Men en halvtimme därefter var Göran i ordning att resa; och han for utan 
nåd och barmhärtighet av till Blommenäs, till hovmarskalkinnan Abelcrona 
och hennes myndling, den underbare organistens vackra dotterdotter.



51 VID LINET.



Ack ja, gör äntligen det! far icke om henne! säg åt henne! Det skall göra 
henne så hjärtligen glad.



När Göran Edeling framkom till Blommenäs, stannade han med sitt åkdon nere 
vid stallet, steg ur, och överlämnade hästen åt en dräng. Han ville icke 
köra upp och in på själva gården. Denne så raska och oförskräckte yngling, 
vilken utan bävan trotsat döden i tusen gestalter, kände nu en 
hjärtklappning, som han icke kunde övervinna. Det var någonting, som 
viskade nej åt hans känsla, så fort han tänkte på att stiga in till fru 
hovmarskalkinnan och omtala sitt ärende. Han visste ändock, att han säkert 
skulle bliva ganska väl emottagen av den förnäma, men ädla fru Abelcrona. 
Vad var det da, som gjorde honom försagd i denna hans livs viktigaste 
stund? Är det en så allmän och ovillkorlig erfarenhet, att sann och varm 
kärlek ingiver obeslutsamhet och räddhåga? Hade icke herr Edeling redan en 
gång förut ej så längesedan gjort framställningar till Ellin, och det utan 
den ringaste fara? med en munterhet och tillförsikt, som icke återhöllos 
av någonting?



Men den där gången i skogen hade hans ord till den täcka flickan flutit ur 
hans själ alldeles oöverlagt, såsom ett halvt skämt och utan avsikt att 
betyda ett ordentligt frieri. De hade därföre skapat sig så alldeles 
själva: de hade framkommit med en lätthet, som Göran i dag påminte sig med 
avundsjuka. Han hade icke en gång vetat då, att något frieri befann sig i 
vad han gick att säga, när han började; men knappt hade han uttalat sina 
vackra, trohjärtade förslag, förrän han hörde på sina egna uttryck vad det 
var, och att han ganska visst gjorde flickan en förklaring ur sin själs 
djupaste sanning. Hon hade också då ej upptagit hans ord illa; ehuru hon 
troligen själv ej lyssnat på dem annorlunda än som på narri i skog och 
ljung. Vad jag var enfaldig, som icke tog tillfället i akt, då saken 
så förträffligen var inledd, och förde den ända fram till ett avgörande 
svarifrån Ellins mun! sade han nu med en innerlig förebråelse till sig 
själv.



I dag hade han rest hela vägen ifrån prostgården till Blommenäs i det 
medvetna ändamålet, att förvärva sig en fästmö. Han hade genomgått med sig 
själv hela långa samtal, dem han skulle hålla först med fru 
hovmarskalkinnan och sedan med Ellin. Nu, framkommen, ogillade han vart 
ord i sin läxa, och han blickade bestört fram emot fönstren på gårdens 
karaktärsbyggnad, innanför vars vackra rutor han med livligaste rörelse 
visste vad som fanns. Skulle det då kunna vara en så vådlig sak för en 
yngling av Göran Edelings stånd, och nu till och med utrustad med 
lönevillkor, att erbjuda sin hand åt en fattig deka, en stackars flicka 
utan allt, och som i sig själv allenast var en torpares dotter? Skulle han 
befara ett avslag?



Men varje gång Göran i sin rikt målande inbillning såg framför sig 
uppsynen, blicken och hela uttrycket av Ellins anlete, uppsteg hos honom 
en känsla av fruktan, av aktning, av hemlig bävan för det sublima, det 
rent religiösa, det högstämda och stränga i dessa klara ögon, som ändock 
med detsamma fängslade honom oemotståndligt genom ett svärmiskt, ett 
"jordiskt tilllika", som tjusade och drog honom, emedan det var adlat 
genom odödlighet och himmel. Hm! hade herr Göran flere gånger under resan 
i halva ord utbrustit emot sig själv. Vad är det här? Är det då möjligt, 
att en läserska har kunnat göra ett så outsägligt intryck på mig? Har jag 
icke känt henneifrån längesedan? Bör jag icke besinna hennes 
utomordentliga, knappt lovvärda inor? Kära Göran, var människa! Hon skall 
tacka sin Gud, betänk det--det skall hon! Ty fast hon också nu betraktas 
som eget barn hos hovmarskalkinnan, lever hon dock säkert icke där som 
fröken, utan behandlas med en godhet, ett förnu, vilka alldeles icke 
verka, att hon blir bortskämd. Med få ord, Göran! hon skall med glädje 
emottaga anbudet att bliva sin egen hos dig och flytta bort ifrån 
Blommenäs-- hm.



Men denna sista känsla var det ändock just, som egentligen skämde bort 
Görans hela humör, och gjorde honom så försagd, när han framkom. Ty, att 
Ellin skulle bifalla hans förslag blott för att bliva sin egen eller få 
tak över huvudet, det var icke att tänka på. Hon ägde genom sin 
beskaffenhet, att älska arbete och varken frukta för tjänst eller sysslor, 
ett oberoende, som ställde henne alldeles fri för nöd och behov. Hon 
hade dessutom fru hovmarskalkinnan att lita sig till. Och slutligen var 
herr Göran en man, som för ingen del ville hava sig en hustru, vilken tog 
honom för utkomsten. Han ville bliva hjärtligen omtyckt. Det var hans sak. 
Men det klack till i hans bröst vid den tanken: jag är ju alls ingenting 
att tycka om!



Han vände sig till dränggossen och frågade, om fru hovmarskalkinnan var 
hemma.



Stallgossen svarade, att nådi frua nyss varit ned åt logarne till, för att 
efterse hören (linet), vilken där bråtades'; men att hon åter gått hem 
uppåt husa', och säkert vore inne nu.



Jaså, tänkte Göran. Man bråkar lin i dag här på Blommenäs? Då är det göra 
nog, utom att fria. Jag tror det är bäst, att jag åker hem och låtsar om 
ingenting för denna gång.



Ja, fortfor drängen och tog ur mun på herr Görans häst, nådi frua bråtar 
icke själver. Men hon var nere på nya logen, må tro. För där är hören 
inlagd, och där sitter jomfru Ellin. Ty det är hon, som bråtar hören. Den 
sysslan gör hon allt nog ensammen; fast marskalkinna' hälsar på'a par 
gånger om dagen, då hon går dit utföre, si.



Farfarsmodet vaknade i en blink hos herr Göran, och ett beslut rann upp i 
hans själ. Jag går icke genast in till hovmarskalkinnan, tänkte han; jag 
låter henne vara. Ingen har uppifrån gården sett mig anlända här bakom 
stallet. Jag slår mina lovar ned åt logarne till. Jag är hemma i socknen; 
jag är prostens son, och jag har rättighet att vara hemmastadd i alla 
ladugårdar.



Göran gick likväl icke gerad på logen, där Ellin fanns. Han ville samla 
sig mera mod först; och så ville han även efterse, om annat folk kunde 
befinna sig i nejden. Han vek om knutarne, kom in på ladugårdsgården och 
nalkades den ansenliga halmstacken på dess mitt, vilken bevisade, att man 
på Blommenäs redan hunnit ett gott stycke i tröskningen. Herr Göran gick 
omkring med hela uppsynen av en, som har för avsikt att köpa råghalm. 
Sådant var också icke otroligt, då han kommit åkandesifrån prostgården, 
där i år endast havran slagit till.



Han gick hit och dit, men upptäckte ingen människa. Allt folket hade vid 
denna tid sina sysslor ute på marken. Slutligen vågade han nalkas den 
stora, ypperliga längan, inom vars väggar den nya logen var. När Göran kom 
närmare, hörde han därifrån ett eget ljud.



1 Bråkades.

Aha! tänkte han, jag märker vad det är, som 
låter. Ellin skäktar eller bråkar icke nu, som bäst. Det var bra. Hon 
repar allenast linknopparne av linet. Det tycker jag om. Hör bara, huru de 
små halvtorra, ljusgröna stackrarne fara emot logväggen därinne! De hava 
för sig en ganska ypperlig dans: och det under Ellins händer! Lika gott: 
nu påminner jag mig ett ärende. Jag går bestämt in.



Under vanliga omständigheter plägar alltid nedre delen av de stora dörrar, 
som leda in till ett loggolv, stå stängd; så att man har att kliva över, 
för att genom den halvöppna övre delen komma in. Men troligen för fru 
hovmarskalkinnans egen bekvämlighet voro i dag dörrarne, ända ned, litet 
öppna; och en människa kunde inträda utan att kliva.



"Ursäkta mig!" sade Göran, i det han helt vackert steg in, och såg Ellin 
längst bort i ena hörnet av loggolvet, med en knippa lin i sin hand 
bredvid en häckla, varöver hon repade det. Hon var just i begrepp att slå 
linknippan emot häckelpinnarne, och de muntra knopparne väntade, att genom 
detta slag få sig en duktig hujfart kring den hala, blanka, vita logen; då 
flickan vid åsynen av honom, som kom, hastigt höll upp.



"Ursäkta mig, Ellin!" vidtog herr Göran ännu en gång. "Jag hörde, att här 
repades lin, och jag steg på."



Ellin såg icke ledsen ut. Likväl kan man icke säga, att hon lade bort sitt 
lin för Görans skull, eller gjorde någon märkbarare hälsning. Men hon 
yttrade: "fru hovmarskalkinnan var här nyss; och jag tror visst, att hon 
nu är inne, däruppe, om herr Gö--om herr Edeling söker henne genast 
straxt, innan hon hinner gå ut åt sine ägor."



Straxt? inföll Göran. Det är bra; men jag har icke så bråttom i dag. Vet 
du--Ellin----jag har åkit hit i dag. Vad tycker du om ett sådant infall? 
Jag är trött. Får jag sätta mig ned litet, medan jag vilar mig?



Ellin tyckte väl icke, att herr Göran såg mycket trött ut. Emellertid 
svarade hon artigt: "här på logen----vill han sitta ned på linbråkan, herr 
Göran? Ty här ha vi inga stolar just."



Herr Edeling emottog förslaget. Han satte sig ned på denna lilla husliga 
maskin bredvid skäkteträdet, ehuru det icke var så fördelaktigt. Men han 
tyckte, att han nödvändigt måste göra någonting Han satte sig alltså; steg 
upp och gick litet; men satte sig åter.



Stillatigande såg han på Ellin, som nu fortfor att repa. Hans hjärta 
vidgade sig av glädje och hopp; och det var honom lik väl omöjligt, 
att öppna sin mun. Han påminte sig så många gånger under förflutna tider, 
då han hälsat på vid Dädemohult, blivit väl emottagen, och visst hundrade 
gånger befunnit sig, likasom nu, på tu man hand med den vackra flickan. Då 
hade det gått så ledigt för honom att tala.



Ellin bröt tystnaden, strök med vänstra handen bort några lockar, som 
under arbetet velat se henne på kinden, vände sig därefter emot det håll, 
där herr Göran satt, och sade: "huru mar mamsell syster nu då, på 
prostgården?"



Min syster Maria? Ack, vet du Ellin--



"Hon är väl frisk och galant, skall jag tro?"



Maria mår förträMigt, svarade Göran. Det har hänt något, må du tro, Ellin! 
Och det var just det jag ville stiga in och berätta för dig; ty jag vet 
huru mycket du alltid hållit av min goda syster. Det är också en präktig 
flicka. Känner du vad som har inträffat, Ellin? Maria är förlovad!



"Jag har nog hört det, herr Göran. Gud give det har skett i en god stund; 
och det har det säkert."



Medenberg är en präktig karl, svarade han med tillförsikt och en i hast 
mycket allvarsam röst. Jag skattar var och en flicka lycklig, som får 
honom. Du känner honom, Ellin? har jag icke rätt? Den, som vore sådan! Min 
syster Maria blir ganska lycklig. Medenberg, det är litet annat det, 
än------ Hören har lyckats här på Blommenäs i år, ser jag, Ellin? Göran 
yttrade dessa ord, nästan överväldigad av sin känsla, steg upp, nalkades 
flickan och tog i den nya linknippa, hon fattat i sin hand. "Sköna, sköna 
knoppar!" viskade han omedvetet, halvhögt och med den vackraste röst för 
sig själv.



Ellin betraktade honom hastigt, litet förundrad. Första skiftningen i 
hennes ögonkast innebar till och med en liten skymt av hemskhet. Men den 
förflög genast och lämnade rum åt ett uttryck av innerlig, hög värme. "Ja, 
mamsell Maria förtjänar den glädjen!" sade hon. "Gud håller av henne; det 
vet jag nog. Och det har han ock skäl till." Ellin blickade härvid ned 
över sig likasom med en känsla av ovärdighet, eller med en önskan, att 
kunna komma till vad bättre var, än hon i inre måtto ansåg sig själv.



Likväl yttrade hon ej ett ord om det. Göran bröt tystnaden och sade: 
Ellin! jag har någonting att förtro dig i dag, någonting ganska stort. Du 
minns att vi hava varit vänner och bekanta länge; och vi hava talats vid 
förr många gånger. Nu skall du råda mig. Men du skall råda mig ur själva 
hjärtat! så som jag vet, att du kan, om du vill. Ellin----sedan 
Maria blivit så lycklig, har det fallit mig in, att också jag--ty jag bör 
säga dig, att jag har boställe nu. Jag tycker, att jag vill--men. Jag har 
sa svårt, att tala vid den flickan själv, som jag ämnar fria till. Säg 
mig, du, om jag är rätta man att taga hustru? Det är underligt för mig i 
dag; himlen går omkring med blåa skyar. Jag vet en flicka, här litet 
längre fram, som jag ville fria till. Jag åker just på den vägen i dag. 
Jag åker dit, om jag kan tänka, att det bär rätt åt, och är klokt. Ellin, 
tror du icke, att det är våghalsat gjort av mig? Ty jag är icke som 
Medenberg: han är ordentlig och vet riktigt allt vad han gör. På mig kan 
jag icke lita, och jag vet knappt om jag har rätt i vad jag gör i denna 
stund. Endast så mycket känner jag säkert, och det är visst, att den 
flicka jag trolovar mig med, henne skall jag älska!



Ellin svarade intet. Det syntes likväl, att hennes kind fick över sig en 
liten dager av blekhet. Hon såg ned på sitt lin och sade skärt, men blott 
med en halv röst:



"Jag kan icke råda herr Göran i det. Men det tycker jag blir bäst, att han 
åker fram dit han ämnat sig i dag, så får han väl svaret. "



Tror du, att flickan skall svara mig väl, om jag dristar mig åka ända fram 
till henne?



"Jag känner icke henne!" sade Ellin sakta, och såg på herr Göran med en 
uppsyn, alldeles liknande ett barns.



Nej! inföll han leende, du kan icke känna henne och hennes namn. Men mig 
känner du något, och du kan därföre säga mig uppriktigt vad du tänker om 
mig. Förtjänar väl jag en god, gudfruktig och förträfflig flickas kärlek? 
säg mig det. Tror du --men tala alldeles som du tänker--tror du, att en 
flicka kan lita på mig? Att hon kan bygga sin glädje och sin himmel på 
mig, näst på Gud? Det tror jag knappt själv om mig, det får jag säga.



Den stackars Ellin såg ånyo upp på Göran, med ett varmt, ett tårfullt 
ögonkast. "Det är allt svart att säga vem som kan bygga på herr Göran!" 
utbrast hon med ord, som, oaktat allt, ändå hade uti sig ett litet 
oförmodat skämt. "Det kan vara en fråga!" tillade hon. "Men fråga flickan 
själv, herr Göran; hon får svara vad hon tycker, det är alltid säkrast."



Göran gick ett slag över loggolvet; ty han ville alltid promenera 
åtminstone något, när han önskade tänka och yttra sig väl. Snart stannade 
han och sade:



"Bästa Ellin! du talar ständigt mycket vackert i sällskap med fru 
hovmarskalkinnan; du hör dagligen det som är bättre än vad jag förmår att 
utsäga. Men låt mig nu yttra vad jag tror; och om jag har orätt, så säg 
mig till. Om en man skall gifta sig med en kvinna, så måste det vara rätt 
med dem. Jag avskyr det flyktiga tycket för dagen, vilket kan komma och 
gå, som vinden: det är en varm fläkt på ena stranden, som far över sjön 
och blir sval av böljorna, och så är den redan kall på den andra stranden. 
Ellin, nej vid Gud! så vill jag icke förstå det. Jag vill ingen flicka 
hava, för vilken jag ej skulle kunna hysa det eviga, trogna, förblivande 
minnet, och behålla hennes själ i min. I dag samma namn, som i går; och i 
morgon samma namn, som i dag. Men hon skulle då också älska mig så mycket. 
Älska mig? kan hon det?"



Det kommer an på henne, herr Edeling.



"Jag måste säga dig huru det är, Ellin. Jag nöjer mig alldeles icke med en 
allmän människokärlek, som man kan hysa för vem som helst. Sådant är en 
kristlig barmhärtighet, och är god att njuta i nödens stund. Men jag vill 
hava något mera. Om jag kan få--ser du det är saken. Men jag förtjänar 
kanske icke det?"



Ellin gav herr Göran i förbigående en himmelsk blick, men drog den ganska 
hastigt tillbaka, vid tanken på, att det ansikte, hon såg, numera icke var 
henne tillständigt att få beskåda så.



Men herr Göran fortfor som han börjat. "Du finner här tvenne motsatser," 
sade han. "Icke alls gillar jag det usla, lilla, eländiga tycket för 
stunden, veckan, månaden eller till och med året, som blommar med våren, 
och dör under vinterns snö. Detta flyktiga begär har blott sin grund i 
kroppen och törtjänar icke heta kärlek. Det är kött, som älskar kött: ack 
får jag säga så, fast det står i bibeln? Jag vill ej veta av ett sådant; 
och sådant hatar också Medenberg. Det är blott ett par vackra ögon man 
älskar då; och när de blekna bort i mindre färger, dyrkas icke mer de 
slocknande. Vad är detta? Jag avskyr det. Kindernas täckhet--Ellin, den är 
skön!--men den är så litet. Ingen blomma, som vissnar och faller, skall 
suckande kunna säga till mig: jag har varit älskad och det är nu slut! 
Nej, vid Gud! Ögonen, kinderna, blomman--de skola älskas av själen, och 
för själens skull i dem. Ty de hava en själ! Och den kärleken varar."



Ellin blinkade, och en klar tår kvarhölls härigenom i sitt hem i 
ögonlockets finaste, mörka ögonhår, där den satt lik en diamant. "Vi dö 
och vissna," sade hon. "Det är ej att älska."



Hör du, svarade han, därföre skall jag ännu en gång säga dig vad jag 
menar; ehuru Medenberg kan lägga ut det bättre, men saken är dock 
alltid densamma. Varken gillar jag det usla tycket för stunden, varom jag 
nyss nämnt; ej heller är jag nöjd, att av min hustru få den blott 
allmänna, opersonliga kärlek, som kan hysas till vilken det vara må. Detta 
är den godhet, som vi av kristendomen även kunna och böra giva den värsta 
skurk, den ömkligaste stackare. Jag skattar sådant ganska högt: jag vet, 
att den är en stor nåd att få. Men jag vill hava något mera, såsom man åt 
en hustru, ändå; och hon skall också hava något mera av mig. Tror du icke, 
att emellan det kroppsliga, döende tycket, som blott lever ett ögonblick, 
och den allmänna, opersonliga, fast i sitt slag varma kärlek, som är 
möjlig att skänka vem som helst, finnes ett tredje slag? ett andens tycke 
för en annan människas ande, och vilket kan leva evigt, som anden? Då är 
det icke kött, som älskar kött; utan det är en själ, som ser vecken i 
annan själ, och känner sitt hem i dem. Har jag rätt? Detta är ett 
personligt tycke; ty, utöver den allmänna kristligheten, varmed alla 
omfattas, kännes då en ännu närmare innerlighet till den vissa människan, 
vilken ej tillkommer och icke kan tillkomma någon annan, än den? Denna 
personliga kärlek är ganska enskild. Det är omöjligt, att hysa den för vem 
som helst man råkar komma tillsammans med. Den utgår ifrån en viss andes 
karaktär, och fäster sig blott vid den andra, vissa andens karaktär, som 
den igenkänner för sin frid. Och i den har den sin ro till evig tid."



Så länge, herr Göran? Till evig tid?



"O Ellin? Skulle du icke kunna nämna mig--skulle du ej kunna vilja nämna 
mig rätt och slätt Göran--och någonting än bättre--"



Huru länge?



"Till evig tid!"



Han slöt henne i sina armar; och hon sade intet därom. Hon viskade blott: 
"jag är rädd hovmarskalkinnan kommer!"



Göran Edeling såg sig om; men ingen kom.



Jag är framme, sade han leende. Jag åker icke längre i dag; ty jag är hos 
den flicka, som jag skulle fria till. Ellin, skäkta nu ditt lin! Jag går 
upp till fru hovmarskalkinnan, att av henne utbedja mig vad hon i Guds 
stad skall giva mig. Sedan skall jag också tala vid din goda mor.



"Ack ja, gör äntligen det! far icke om henne! säg åt henne! Det skall göra 
henne så hjärtligen glad!" slöt Ellin innerligt och följde Göran till 
loggolvets dörr. "Stackars mor!" fortfor hon med stilla rörelse, "henne 
skola vi älska. Bägge skola vi älska henne. Giv mig ett ord härpå!"



Ja! svarade Göran och kysste sin brud. Men giv mig också du ett ord--



"Ja," sade Ellin.



52 TRE FRUAR I SMÅLAND.



Aftonen avlopp ganska bra hos denne skogvaktare. Om icke allt vid bordet 
tillgick så cirklat, så skedde det desto mera ocirklat. Det var hjärtligt; 
och vad ordningen beträffar . . .



Sedan således femtioett kapitel hava försvunnit bakom oss, kan tiden vara 
inne, att tala om de tre fruarne i Småland, och vilka de voro. Med tre 
änkefruar i Småland hava vi redan gjort bekantskap. Men nu kommer något 
annat.



Våren var inne med sina friskt sorlande rännilar och knoppar till blivande 
skära blommor, vilkas stänglar dock ännu stodo ganska veka. I kanten av 
den stora utmarken, som vi under det föregående flera gånger hört omtalas, 
sågs i den täckaste dal ett litet rödmålat hus med oljefärgsvita luckor 
och kalkvita skorstenar på ett lågt tak: en trädgård kring knutarne, och 
flera åkertegar i tavlans bakgrund, ända tills gärdesgården vidtog och 
skogen bakom den. Till vänster om trädgården och skild därifrån genom ett 
plank, varvid fyra bikupor tronade, möttes ögat av en äng, icke större, än 
som svarade emot åkerns anspråk. På andra sidan om ängen stod likväl åter 
ett annat ställe. Det var nästan mörkbrunt, vad husets kolorit vidkom: 
troligen genom tiden, men säkert ock genom tillsats av alltför mycken 
tjära i rödfärgen. Dess tak var högt och ganska spetsigt, vilket gav det 
hela ett gammalmodigt, hotande och bistert utseende. Även detta hus 
besatt, för säkerhetens skull, luckor; men mycket mörkgröna. För övrigt 
hade visst detta senare ställe nog också sin egna trädgård, bikupor, äng 
och åker, något längre bort i landskapet; men vi kunna icke se dem hit.



Den första av dessa bägge gårdar var Mariendal; det senare, däremot, 
Länsmansbostället. Likväl göra vi nejden orätt, om vi icke tillika 
omtala en tredje gård, även belägen i själva skogens bryn, rätt välbyggd 
och vacker, men något mindre till husen, än de föregående. Det var 
Skogvaktarbostället, till höger om länsmannens boning, och utan tvivel så 
lagt, att dess innehavare, skogvaktaren, skulle stå i nära beroende av 
länsmannen, på jägeristatens vägnar.



På en körväg, som slingrar sig emellan de tre gårdarne och sammanbinder 
dem, se vi trenne män vandra bortåt. De ämna sig tydligen åstad att bese 
åtskilligt på utmarken; de äro visst i begrepp att snart kliva över 
gärdesgården ditåt. Vi lämna dem således. På ryggen igenkänna vi ganska 
väl, att de äro våra vänner Alexander, Göran och Jonsson. Den sistnämnde, 
uppklädd, rak, allvarsam och ståtlig, hade säkert genom herr Edeling nu 
blivit befordrad till hejdridare (ett slags skogvaktare); och knappt genom 
någonting annat, än håret, påminte han om den forne Jeppe. När vi se honom 
stiga så stadigt och regelbundet utmed de andres sida, är det oss icke 
längre möjligt att draga i tvivel, det icke även han numera, likt de andra 
bägge, blivit en gift man, hade en ordnad verkningskrets, och i dag gick 
att med dem deltaga i viktiga, nyttiga, angelägna rådslag, rörande den 
stora skogen.



På Mariendals gård lag en späd och fin matta av ljusgrönt vårgräs. Dagen 
var vacker och mild; luften aromatisk. Fem, sex klädstreck hängde 
tvärsöver, emellan huvudbyggningen och sidoplanket, där tusentals bin 
stormade kring sina fluster. Över strecken satt en rikedom av vita 
servetter, borddukar, halsdukar, lakan, örngott. Klart var, att här 
förehades stortvätt; och kanske därjämte månget annat husligt, 
maktpåliggande bestyr. Värdinnan, fru Maria Medenberg, stod i spetsen för 
göromålen; men vad som utfördes, fordrade fleres samverkan: därföre hade 
hon sina tvenne grannfruar hos sig. Slutet av en stortvätt är alltid 
mycket angenämare, än dess början. Kläderna äro rena nu, om också något 
dävna. Vad som återstår för att slutligen göra dem släta och förträffliga, 
det vill säga manglingen och strykningen, är ett verkligt nöje att deltaga 
uti. Även att få dra ut, vilket tillhör klädtvättens senare period, är 
innerligen roligt; framför allt därföre, att det sker i sällskap. Fru 
Medenberg själv anförde manglingen, som, för att verkställas väl, också 
onekligen fordrar mycken klokhet och eftertanke. Hon befann sig inne i den 
ljusa, trevliga mangelboden, belägen i sidobyggnaden på gården. Hon drog 
väl icke mangeln i egen person. Men hon stod framför ett bord i hörnet av 
kammaren, där hon lade på mangelstockarne, med sina små händer 
slätade ut alla veck, som ville inrita sig, och sjöng härunder på en av 
sina barndomsvisor. Hela sitt huses framtid såg hon inbillningsrikt 
uppmåla sig på de vita dukar, hon rullade från stockarne, eller lade in 
under dem. Detta var den första stortvätt, hon upplevde hos sig själv. 
Skatten av allt hennes linne skulle härmed göra sitt inträde i hemmet; ty, 
för att säga allt, här tvättades ingenting, emedan det hos de så nyss 
bosatte redan kunnat hinna komma i ställning att behöva det, utan därföre, 
att alltsammans var nysytt, och icke borde överlämnas åt lådor och hyllor 
förrän efter en primitiv, skön beröring med såpa och vatten.



Vid en av sysslans mellanstunder hälsade hon på sin ena grannfru, vilken 
blivit bjuden till Mariendal för att stå i spetsen för strykningen. Ty 
allt i världen skall icke manglas; somligt skall behandlas med stryklod. 
Det var Marias svägerska, fru Helena Edeling, som utförde detta. Maria 
trädde in i "kammaren innanför köket" detta rum, som i smärre hus på 
landet betyder så mycket: är herrskapets sängkammare om nätterna, men om 
dagarne brukas till allting. Här stod Ellin, rödblommig, varm, med av 
glädje och omtanke glänsande ögon, det mörka håret under arbetet litet 
nedfallet och överlåtet åt sina friaste, mest intagande lockar. Hon strök 
på det behändigaste och förträffligaste sätt; ty däruti hade hon på 
Blommenäs fått öva sig ända till fulländning. Det förstås, att hon nu hade 
två strykjärn i gång. Det ena stod alltid och vilade sig över tvenne stora 
nycklar, på högra sidan av strykfilten; under det att det andra 
konstmässigt fördes fram och åter i sina sköna banor över de fina dukarne, 
och varje gång lämnade efter sig ett långt, rakt spår av alldeles färsk 
blankhet. Emellanåt nyttjades den lilla vispen, som satt tillreds i 
vattfatet på strykfiltens vänstra sida; ty det, som ströks, borde icke så 
sällan genom hastiga stänkningar uppfriskas och vätas, för att till desto 
härligare verkan emottaga det heta strykjärnet. Hur blinksnabbt stack icke 
Ellin sitt ena pekfinger under järnet, varje gång hon ilagt ett nyglödgat 
lod, för att känna efter, om det var lagom varmt eller först borde stå och 
svala sig på nycklarne? Det fräste vanligen till, likt en katt i bästa 
lynne; och Ellin såg därvid åt sidan med hela en kännerskas sluga uppsyn. 
När Maria kom in, vände fru Edeling sig om. "A;, är manglingen redan 
slut?" utbrast hon med en kvick vändning på rösten. Å nenej, det går icke 
så fort heller! försäkrade fru Medenberg. Men efter vi gjort upp att 
kappas med varann, ville jag springa in och se om icke du redan 
hunnit om mig. Vad? Kors, vad du har strukit mycket! Du kommer säkert förr 
till slut med ditt, du, Ellin: nu vila vi oss, och gå och hälsa på vår 
goda Dora ett ögonblick? vad säger du?



Fru Helena nickade ett leende ja. Hon ladeifrån sig det strykjärn, som 
sist var i gång, nere på kakelugnsstenarne, på sned. Därefter följdes de 
åt in i salen.



Här satt ett tredje fruntimmer, likt de bägge andra i ungdom och täckhet; 
men med alldeles ljusa lockar, oaktat bruna ögon, vilket bildar en 
sällsynt och naiv sammansättning. På kinderna var hon också litet blekare, 
än både fruarne Medenberg och Edeling; men saknade likväl icke färg. 
Hennes göromål utgjorde den allrasista avdelningen, som tillhör en stor 
linnetvätt. Hon satt framför det uppslagna salsbordet, hade en kniv i sin 
hand, och veckade och krusade de oräkneliga band, som hängde fram från de 
i prydliga högar upplagda örngottsvaren, livstyckena, handdukarne och allt 
vad i ett hus band äger. Hennes syssla var ock att sortera linnet, samt 
lägga vart slag för sig i sina staplar, för att sedan införas i skåp och 
lådor. Det var för präktigt.



Men vi böra väl säga vem hon var? Ingen mindre än skogvaktarinnan, fru 
Dorothea Jonsson. En tid kammarjungfru på Karmansbol, hyllad och älskad av 
grevinnan Celestine för sin flit och sitt skönhetssinne, hade hon därefter 
tjänat i Jönköping med det bästa beröm om sig, och slutligen blivit maka 
åt den redligaste, trofastaste, dygdigaste yngling. Bjuden till Mariendal, 
kände hon sig icke litet lycklig att behandlas som en like, ehuru hon i 
sitt hjärta erkände sig både till rang och värde under de bägge andra, i 
synnerhet Maria.



Visserligen är det också en sanning, att Maria Medenberg måste hava ett 
slags övertag, såväl över henne, som kanske även över Ellin, till följe av 
den något mer utvecklade bildningen. Men då karaktärerna för övrigt kommo 
väl överens, så betydde den skiftning icke stort, som uppkom därav, att 
Maria läst ett par delar av Schiller: ett namn, som Ellin icke kände, men 
som Dora likväl flere gånger sett i guld på många utvalt vackra bokryggar 
i grevinnan Celestines bibliotek. Det är även klart, att Maria borde hava 
övertaget genom själva sin mans beskaffenhet: han var själen i det hela 
här ute på bygden, och gjorde på varje människa ett djupt intryck genom 
det milda, religiösa, oemotståndliga i sin personlighet. Glansen härav 
återföll på hans maka. Men det försteg, hon hade, tog hon sig dock aldrig: 
det var de andre, som gåvo henne det. När hon kom in i salen i 
sällskap med sin andra vän, sag Dora upp ifrån sina kru



sade band, och hennes hjärta slog högt.



Kärlek och sysselsättning slöto så en krets av obeskrivligt nöje omkring 
de tre vännerna. Allt vad de talade med varandra-- om den nya inredningen, 
om huru de bäst skulle ställa till i sina hus, om huru de nästa gång 
skulle samlas alla tre på länsmansbostället för att då biträda fru 
Edeling, och sedan likaledes alla tre komma till Dora, i samma ändamål 
--vad är därav att uppteckna? Lyckan och glädjen gå sina lätta fjät över 
jorden, och lämna knappt spår. Friden är den skära dröm, som livar allt: 
man skriver ej därom. Men de färger, som icke kunna ses och icke kunna 
målas, de äro himmelens grund. Ej ultramarin, ej azur. Men mer



Då efter några veckor Medenbergs hus var fullkomligen i ordning, gjorde 
brukspatronessan från Aronfors sin påhälsning och medförde bägge sina 
barn. Matts var slutligen ej blott återställd till hälsan, men hade även 
vunnit alla sina krafter och munterheten fullt tillbaka. Han, såväl som 
Ulla, återsåg förtjust sin lärare. Aurora omfamnade Maria Medenberg under 
tårar, och önskade henne en lycka, om vilken hon försäkrade, att den icke 
kunde utebliva. Hon anhöll om ingenting annat, än att Maria ville betrakta 
henne näst Medenberg som sin bästa vän, förtro henne varje bekymmer, om 
sådant infunne sig, och icke vända sig till någon annan om bistånd, därest 
det skulle behövas. Maria sjönk i öm hänryckning till den så ädelt 
försakande, högsinta fru von Mekeroths bröst; och hon gjorde inom sig det 
tysta löfte, att genom moderlig omsorg för hennes barn betala det myckna 
hon nu blev skyldig. På eftermiddagen ankommo hovmarskalkinnan och 
grevinnan. De medförde sina små flickor. Men vida mera medföljde. Så sant 
är det, att en god ande, en välsignande ängel smyger hemligt, osedd in i 
huset vid sidan av varje barn, som gör sitt inträde där, att bo och vara. 
Evigt ljuv och himmelskt viss är föreningen emellan våra kamrar och en 
osynlig värld, med vilken otaliga band sammanknyta dem. Minst hålla de 
väggar, som för ögonen stå: starkare armar bära golv och tak, fast ingen 
ser dem.



Hovmarskalkinnan hade låtit ett litet handbibliotek ankomma såsom skänk. 
Det innehöll icke blott undervisningsböcker för hennes flickor, utan även 
en vald samling av litterära skatter, ej allenast i religiöst, men i varje 
upplyftande mening. De ämnades till tröst och nöje på ensliga stunder 
för----alla de "tre fruarne vid skogskanten". Ty fru Ebba hade sina 
skäl, att icke blott älska huset Medenberg: hon tänkte nästan ännu mera på 
Ellin Edeling. Sist kom grevinnan Celestines dyrbara gåva. Ett ståtligt 
instrument, ett pianoforte inbars i herr Medenbergs sal. Orsaken var som 
den var; ty ingen kunde egentligen spela på Mariendal. Göran hade väl på 
lediga stunder lärt sin syster att slå ackorder; men det var knappt att 
tala om. Ingen av flickorna i någondera familjen hade heller ännu njutit 
musikalisk undervisning; och osäkert var vad anlag de kunde hava därför. 
Och likväl hade det stått för grevinnans själ så ljuvt, att få låta 
insätta detta strängaspel i den lilla himmel, hon på Mariendal väntade sig 
för sina barn, och för många. Hon kunde själv spela: hon hade till och med 
i sin ungdom spelat mycket. Nu--befriadifrån nästan alla slags 
bekymmer--hade det uppgått såsom en täck aning för hennes hjärta, att få 
offra återstoden av sitt liv åt poesi, läsning och framför allt musik. Hon 
hade ett särskilt instrument på Karmansbol, på vilket hon ämnade öva sig 
själv. Hennes plan var ingenting mindre, än att regelbundet vissa dagar i 
veckan åka till Mariendal och där giva alla flickorna lektioner. Enkelt 
sagt: hon ville ingå som musiklärarinna i herr Medenbergs pension! Att 
hava roligt är även ett nöje. Hon tänkte en gång i sitt liv börja smaka 
det.



Högst av allt--och högre än själva omsorgen för deras barn --levde likväl 
inför hovmarskalkinnan tanken på den för "brottets förvandling" ämnade 
inrättning, som Medenberg och Göran förehade i närheten, och för vilken 
fru Ebbas varma själ brann såsom för ett Guds verk. Alexander kunde nu 
meddela henne många vidare utsikter härom, och de ämnade snart företaga en 
lustvandring ut på själva den stora vildmarken--ifrån öken till öken--för 
att se huru allt där stod. Först var det dock givet, att hon skulle taga i 
ögnasikte de tre boställena, Medenbergs hem inberäknat; ty härifrån måste 
väl ändock allt det goda utgå, som borde verka på de där "människorna".



Ebba, Celestine och Aurora hade nu beskådat Mariendal: de följdes därföre 
åt i herrarnes och ungfruarnes sällskap, att bese de andra två ställena.



Man inträdde i Göran Edelings boning. Länsmannen och hans fru hade allt 
sitt på ett något annorlunda sätt, än Medenberg och hans maka. Hela 
skicket på länsmansbostället var, om man så vill, strängare, mörkare, än 
på Mariendal; men tillika, om man behagar, mera högstämt och till och med 
varmare i lynnet. Herr Edeling visade sig såsom värd icke rätt förekom 
mande i orden; men alla hans åtbörder talade. 
Ellin var fullkomligen lik den forna sköna flickan i skogen: hon klädde 
sig icke som fru, hon visade sig ej i neglige, utan med slätkammat hår. 
Hon ville också icke kallas herr länsmannens eller 
expeditionsbefallningsmannens fru, utan allenast"länsmanshustrun". De 
egentliga prydnaderna i huset bestodo i ett antal ända till solsken fejade 
skjutgevär, sablar och hirschfängare, som Göran symmetriskt upphängt på 
väggarne i sitt bästa rum. Ellins stolthet stannade vid att hava de mest 
blankskurade golv, bord, hyllor, såar, koppar och tennkärl. I ett rum, som 
måhända skulle vara förmaket, prunkade en vävstol, ny och ganska god, men 
likväl icke ekenmarkisk. Görans och Ellins bibliotek utgjordes, efter vad 
man kunde se, av fyra böcker: den heliga skrift och psalmboken, det var 
två; därefter en räknebok, ty Göran förmådde icke i nog säkert minne 
behålla sina aritmetiska reglor, dem han dock ofta behövde tillämpa. Men 
vilken tror man väl den fjärde boken var? Ossian. Och Ossian ändock blott 
i den svaga, gamla, svenska översättningen. Men denna utgjorde Görans 
livsbok; och av ingen slags poesi, näst bibelns, anslogs heller Ellin så, 
som av Ossians, då Göran läste högt för henne ett stycke därutur, vid 
branten av forsen borta på djupa heden, eller vid randen av tjärnet, som 
badade boställets hage. Av Medenberg kunde han dock även med nöje låna hem 
en del av Shakespeare på tyska; ty engelska ("det förb--e språket") läste 
han aldrig. Shakespeare tyckte han sig förstå emellanåt; dock Ossian 
alltid ännu bättre. Således älskade han namn därutur ända till 
hänryckning, och i synnerhet namn på dessa skalders skönaste kvinnor. Ofta 
hörde man honom i sin hustrus sällskap med glänsande uppsyn utviska sådana 
stavelser, som Desdemona och Evirallin; och han kysste henne själv, i det 
han till liknelse efter dessa ljud kallade henne sin Dedemoallin. I dag 
när hovmarskalkinnan, åtföljd av det övriga sällskapet, inträdde i deras 
boning, emottog Ellin henne som en mor: nästan som ett övermänskligt 
väsende. Hon nedböjde sig till hovmarskalkinnans klädningsfåll, tog den 
och kysste. Sant var, att hon hade fru Ebba mycket att tacka för. Vi tala 
icke nu om det liv av serafisk ande, som hon tidigt gjutit i flickans 
själ. Vi tala blott om någonting litet här. Göran Edeling hade just ingen 
utstyrsel kunnat få ifrån sina fattiga föräldrar, utom att det icke brukas 
för söner. Och Ellins mor: vad kunde trollpackan giva? Då hade det utgjort 
fru Ebbas glädje, att tillaga en hel uppsättning av nödvändiga bohag, 
såväl i kökssaker, som i linne och sängkläder åt sin myndling--till 
tacksamhet emot den gamle morfadren, som för henne själv stod i så 
oförgätligt minne. All denna vackra välsignelse hade dagarne förut blivit 
förd till länsmansbostället. Fru Ebba upplyfte Ellin i sina armar under 
tårar av nöje, och ville icke tillåta henne att ännu en gång trycka 
klädningsfållen till sin mun.



Maria Medenberg hade velat så foga, att sällskapet sist skulle samlas för 
att intaga sin aftonmåltid--detta lilla slags inträdeskalas--hos Dorothea 
Jonsson, på det att hon och hennes hus, som ringast var, genom denna ära 
skulle vinna en upplyftelse till likhet med de övrigas. Hon hade låtit 
Dora och sitt folk bära över till skogvaktarbostället allt vad som nånsin 
kunde behövas för den hederliga och vackra afton, som väntade. Personerna, 
som skulle komma, voro minsann icke få. Men så kände sig också herr 
skogvaktaren och hans fru obeskrivligen lycklige av denna utmärkelse. Så 
pass mycket var det kvar av Jeppe, att när han såg hela det ståtliga 
herrskapet anlända på vägen, var han dem redan flere hundrade alnar 
framför sitt hus till mötes med hatten i hand, och bugade och bugade 
småländskt. Hovmarskalkinnan tog honom i hand och önskade honom stor 
lycka. Hon stannade till och med och höll ett litet tal; ty till Jeppe 
Jonsson var det just det rätta. Matts och alla de sex småflickorna i 
munter ring omgåvo honom genast därefter; och så bar det utav med dessa 
åtta i fyrsprång till boställets farstutrappa, under det att fruarne och 
de återstående två herrarne närmade sig mera högtidligt.



På skogvaktarens av granris doftande själva farstubro stod likväl 
värdinnan, fru Dorothea, och neg sitt anländande främmande till hälsning 
med långt mera behag, än man skulle hava trott en Jonssons maka om; men 
vilket man lätt begriper, då man påminner sig, att hon danat sina år hos 
grevinnan på Karmansbol. Celestine gick hastigt några steg framför det 
övriga sällskapet. Det tillkom henne här, att göra vad hon sett fru Ebba 
göra på länsmansbostället med Ellin Edeling. Hon steg Upp för farstubrons 
tvenne trappsteg och tog sin lilla Dora i famn. Den forna kammarjungfrun 
böjde sig djupt undan: hon ville icke tillåta grevinnan så mycket. Men 
grevinnan Celestine kände det hon nu gjorde icke såsom ett nedlåtande, 
utan som en lycka, en glädje för sig. Hon hade under ett halvår blivit vad 
hon förr sällan var: ögonskärmen behövdes icke mer: hon gick utan 
svårighet, även utan stöd, under bar himmel: fast också ej stark, om till 
och med ibland matt och nog fin i anletets färgton, kände hon sig 
likväl nu så mänskligt säll. Hennes armar, hennes vita händer förmådde 
kvarhålla den undanvikande gestalt, som hon nödvändigt ville trycka till 
sitt hjärta i dag; och hon segrade till sluts.



Vid Doras sida trädde hon först av alla in i huset. Hon önskade också med 
några hastiga ögonkast in i kök och kammare på förhand övertyga sig om, 
att riktigt och i tid allt det framkommit, som hon en morgon hitsänt till 
en liten utstyrsel åt sin forna trogna tjänarinna. Allt fanns. Blott en 
blå-och-vit skål hade under resan gått itu. Men Dora neg ändå även för 
den, tackade grevinnan och försäkrade, "att hon kände en i Jönseping, som 
kunde sinka för rart; så att det gjorde ingenting".



Aftonen avlopp ganska bra hos denne skogvaktare. Om icke allt vid bordet 
tillgick så cirklat, så skedde det destomera ocirklat. Det var hjärtligt; 
och vad ordningen beträffar, så understödde Maria sin grannfru så väl både 
med råd och dåd, att Dorothea kom igenom med både heder och glädje.



Vid ett tillfälle, då man stigit ifrån bordet, vinkade hovmarskalkinnan 
herr Edeling avsides och frågade huru det lyckats honom, att bilägga den 
tvist, som hon hört hava varit på vägen att uppkomma med hans söta mor, 
fru prostinnan, rörande hans val av maka. "Hm!" svarade Göran, "detta är 
en liten alldeles egen episod i historien." Då fru Ebba dock icke lät säga 
sig, utan med nyfikna blickar bad honom omtala huru därmed gått, fortfor 
han halvt leende: "fru hovmarskalkinnan behagade veta, att min goda mor är 
den bästa människa i världen, men stundom ändock litet elak. Jag tillät 
mig därföre, att sätta en smula hårt emot hårt. Jag bör i förbigående 
nämna, att jag äger en ogift faster, levande i fattigdom, och som min far 
länge velat taga hem i huset, men icke fått för min mor. Vad gjorde jag 
nu? Samma dag, som jag varit hos fru hovmarskalkinnan och erhållit min 
Ellins ja, reste jag därifrån genast till min faster och förde henne, utan 
allt betänkande, rakt till prostgården, min mor till icke liten häpnad. 
Hon var redan på väg att begagna utbrott, då jag kom emellan och till 
dissipation berättade henne, att jag varit och friat! och det till Ellin 
från Dädemo! Då blev, såsom jag beräknat, den ena bestörtningen och 
förargelsen värre än den andra; och dessa bägge bilder, Ellins och min 
stackars fasters, arbetade inne i min mors inbillning på det 
förfärligaste, att utdriva varann. Jag tog nu till ordet litet barskt, 
såsom det händer mig ibland, gudnås; jag förklara de min mor 
bestämt, att om hon med minsta ord satte sig emot min förening med Ellin, 
så skulle, med min fars vilja och tillstånd, min faster ifrån den stunden 
oavlåtligen komma att bo och befinna sig i prostgården, min mor måtte 
brumma bäst hon behagade. Men om hon gav sin moderliga välsignelse åt min 
och Ellins lycka, så skulle faster genast dagen därpå resa av ifrån 
prostgården. Gumman kom i en svår belägenhet, men valde av två onda ting 
det mindre, som hon tyckte. Hon gav sitt bifall till min förening, i 
synnerhet som jag hade makt, att därmed göra huru jag ville. Men jag utbad 
mig en kyss av mamma härför, och fick den slutligen också. För omaket 
reste jag dagen därpå bort med min faster, som i sig själv är en ganska 
god och förträfflig människa, och som nu uppfyllt det största ändamål man 
kan tänka sig för en människa. Jag reste med henne till ett ställe, där 
jag redan på förhand skaffat henne en kondition, som jag varit klok nog 
att förtiga för min mor; och där min förut ändamålslösa faster nu är 
ganska lycklig."



Hovmarskalkinnan runkade sakta på huvudet och sade leende: "de 
fruntimmerna! Men så vet också en bra karl huru han sköter dem."



53 BLOMMAN I ÖKNEN.



Joachima.



Innanför de tre boställenas förnämsta stängsel vidtog själva den stora 
trakt, varom frågan egentligen var. Många små hushåll med sina boningar 
och inhägnader stodo här redan. Flera ägor voro upptagna; myror utdikades, 
slätter mellan bergen odlades och ställen byggdes. Herr Alexander 
Medenberg hade utstakat gränsorna för var och en, och ordnat göromalen. 
Edeling biträdde honom med utmärkt lust, så ofta kronans tjänst gav honom 
tid. Jonsson, hejdridaren, var ock i allt mera oförliknelig, än man skulle 
hava vågat vänta av honom. Särdeles fyndigt gick han herr Medenberg 
tillhanda vid skötandet av personer, som han under rövarkriget bättre än 
någon lärt känna och till det yttre förstod sig på.



Av alla hemvisten var det ett, som låg länsmansbostället närmast. Det 
befann sig blott några stenkast därifrån, ehuru bortskymt bakom en häck av 
täta granar.



Framkommen till huset på den lilla kullen i skogen, fann man dock icke 
blott granar däromkring, men framför porten och gården en lund av alm och 
hassel, djupt vettande in åt skogen och likasom ett förmak till den. En 
jättehög hägg bredde sina vida armar över husets östra gavel, och stack 
några av sina mjukaste grenar ända in på fönsterrutorna till en av 
kamrarne, vilken låg ditåt. Det var i maj nu; och häggen sparade ej på sin 
vita, doftande fägring.



Ellin besökte denna intagande boning varje dag. Hennes mor hade hit tagit 
sin slutliga tillflykt, och hon bodde här. Men icke ensam. Joakim 
Nickolson bodde också här. Och ännu en till: hans mor, Joachimai.



Historien har låtit detta namn kvarstå, än med k, än ch (Joakima 
Joachimai, allteftersom det vid olika tillfällen av personerna uttalats 
med mer eller mindre nyanserad finhet i ljudet.

Vi hava i Karmansbols stora sal skådat skilderiet av Nickolsons 
början. Här slutligen i den vilda nejden se vi ånyo en tavla av honom. Men 
vilken?



Hans anlete var blekt och hans gestalt ganska mager. Men han gick icke så 
böjd nu; och hans ögon flammade.



Dagligen brukade han göra en vandring ut ifrån sitt hus. Han besökte 
hemvisten emellan bergen; han satt ned och talade till människorna här.



En afton befann han sig i snickaren Lindqvists boning. Denne man hade 
redan bifallit herr Medenbergs förslag, att för de många sakers skull, som 
i hans yrke behövdes, flytta hit till skogen och arbeta.



"Minns ni ännu," sade Joak till honom och hans hustru, "minns ni den 
dagen, då jag icke fick vara längre kvar hos er i den täcka stugan, där ni 
bodde förut, Måns Bryntessons stuga? Då skulle jag bort! Bort ännu en 
gång! Ty synden ägde mig, såsom hon äger mig ännu.



Ingen är brottsligare än jag. Vad hava andre brutit, som icke jag har 
gjort? Guds son ser mig: hans ande vilar över mig. Han har krossat mig!



Jag är ett intet. Men därföre kan jag säga eder, huru det är att vara 
intet. Så hava vi frid av nåd. Tron mig! låtom oss begära intet, intet.



Världens och syndens tjänst är ett strävande efter nöd. Vad bliver därav?



Begären intet! Men gören allt av lydnad, efter den gode andens vilja, så 
skola alla rosor slå ut i sin knopp för er.



Jag har gått i nödens tjänst, efter det ondas håg. Vad fick jag?



Jag har stulit. Vilken har stulit mera än jag? Vad fick jag?



Jag har mördat. O--ingen har mördat mera än jag. Och jag fördes själv till 
dödens branter.



Gud slog mig: Guds ande har störtat mig! dock icke så, som jag förtjänade. 
Sen hit på mig! ser det icke ut som om jag lever? Huru kan Guds nåd vara 
så stor, att han låter mig leva?



Jag andas. Jag känner en luft så god i mitt bröst. Huru kan Guds nåd vara 
så stor emot mig, att jag drar den skära luften? Mitt bröst går lätt och 
mitt hjärta slår. Mitt blod är utan svarighet och svalt. O jag har känt 
vad vånda är i hjärtat: huru har Gud nu förvandlat så allt åt mig?



Tron mig: begären intet! Gören intet av begär, men allt av lydnadens 
väsende.



Då skolen I kunna allt. Lydnaden för den Heliges ande driver 
eder då; och ingenting är, som I ej skolen 
förmå. Trötthet finnes icke mera, och ingen nöd. Sveda lever icke i 
bröstet.



Giv mig en drick vatten hos er i kväll! så går jag vidare nu."



Han steg upp med dessa ord, för att avlägsna sig och vända sig till en 
annan boning. Den ädle snickaren och hans goda hustru hörde Joakim gärna 
tala i deras hus på heden. "Denne är en syndare!" sade mannen för sig och 
till sin unga kvinna. "Vad? äro vi icke alla det? Låtom oss då väl bemöta 
varann, tukta varann, tjäna och bistå varann."



Joak Nickolson gick. Han betraktades och mottogs av alla, där han visade 
sig, som den fullkomligaste läsare i hela bygden. Men han var olik de 
fleste däruti, att han inga ryckningar hade, och inga väckte hos andre. 
Måns Bryntessons hustru, som vävde så snällt, och vilken, sedan hennes man 
avlidit, av herr Medenberg fått en egen stuga i Lindqvists och Matts 
Perssons grannskap, där hon nu flitigt satt och förfärdigade det 
härligaste vadmal åt folket i kolonien, berättade för var och en allt vad 
hon visste om Joak,ifrån den stunden han först hade kommit i Måns 
Bryntessons nejd med rövrarne. Hon beskrev mycket under tårar om honom.



Hemma i sitt och sin mosters hus på kullen under träden, när han satt hos 
gamla mor Ellin, teg han mest eller forskade i Skriftens helgedom. Men när 
unga Ellin kom på besök, såg han upp och talade med henne. Helst och 
oftast satt han dock inne i kammaren, som vette med sitt fönster ut åt den 
stora häggen: hans moders kammare. I himmelsk beskådning var han inne då 
hos Joachima. Han lyssnade som ett barn, och hon göt skönhetens frid i sin 
sons själ.



Ifrån henne var det, som han sedan varje dag steg ut och gick att vandra 
ned till alla skogsgårdarne bland folket.



När han kom till hyddan, där någon av de största brottslingarne fått sitt 
hem, trädde han in, hälsade på värden och sade: "hell dig! Du är såsom 
jag.



Kan du nu säga mig, huru du mår på denna jord? Känner du ännu mordets 
taggar, tjuvnadens udd och lögnens törnen?



Du svarar mig intet; men jag ser din panna tvättad. Förr har jag sett dig 
oren och svart av blod och jord. Jag minns det väl; ty vem var svartare av 
det mörka, än jag?



Men hör du nu en sång, som sjunger i ditt bröst, och hör du nu en röst, 
som talar ömt till dig, så fråga: varifrån har nåd kommit över den 
förkrossade?



Syndig och usel är du som jag, och jag som du. Vill du taga min 
hand?



Jesus Kristus har gått ända i döden, att söka och träffa oss, som lågo 
förmultnade i synd och jord. Och vi äro döde ännu. Vem kan säga, att vi 
leva?



Vi leva icke av oss, och vi leva icke alls. Men Jesus Kristus, evigt 
förbarmande såg han på oss och andades på dödens ben, våra vålnaders 
benrangel, där vi lågo.



Säg mig, tycker du icke nu, att du lever? Du, som jag? Kan du tro det, att 
en syndare får leva? En djupt eländig, en förstörd, utan allt gott?



Du lever, min vän; och du får bo i detta hus, utan eld över dig. Du 
behöver icke göra brott nu; och du får leva ändock. Tvätta dig var dag; 
men tvätta först din själ. Gör en redelig bättring.



Jag skall komma till dig varje dag, och vi skola läsa tillsammans i 
Skriften. Ty bibeln är given för syndares skull. Åt dig och åt mig, åt oss 
är han given.



Vi skola f örstå honom. Ingen begriper Skriftens ord, utan han är en djupt 
förkastad. Men vi skola förstå den heliga Skriften; ty oss syndare är hon 
lämnad att begripa.



Vad vi skola hava glädje tillsammans! Säg mig till medan du arbetar, 
gräver och vattnar omkring ditt lilla hus. Behöver du ett råd, så fråga 
mig. Kan jag icke svara dig, så skall jag fråga föreståndaren, och han 
skall undervisa oss om allt. Önskar du ett handtag till hjälp, så säg mig 
till. Jag skall gräva, hugga och hyvla vid din sida. Jag behöver intet för 
mig: allt kan jag därföre göra för dig, om du säger mig ett ord.



Föreståndaren skall älska dig. Honom har jag hatat och föraktat en gång, 
en dag, en tid, då jag icke bättre visste. Nu aktar jag honom. Guds son 
har väckt honom till att göra allt detta för syndiga stackares väl, som 
han gör i den öde skogen för oss. På föreståndaren skall du tro, såsom jag 
tror; och du skall lyda honom näst Gud. Så går det.



När våren hunnit till slut, skall allt stå grönt vid din knut. Med 
sommaren skall du se det växa till skörd: vid hösten blir det korn för 
dig. Har du förtjänat detta, min vän? Nej! Icke du mera än jag. Fast jag 
är dock den värste, djupaste och sämste.



Men du skall få vår, sommar och höst; ty Gud vill, att den omvände lever. 
Och när vintern kommer med isbark och storm, skall du tänka: detta är vad 
jag hade förtjänat! Men se, du får gå till en varm spis då. Och din 
hustru, som du förr måst vika ifrån, för att mörda och stjäla, hon får stå 
vid din sida nu, fast du var så brottslig.



Ty Gud vill, att den omvände lever."



Han nickade avsked och ämnade gå till en annan. Sist knäppte han dock ihop 
sina händer och slöt: "jag är icke värdig att tro! Men jag bedjer, att 
Guds son giver mig tron. Gör du så även: då skall en dag förlåtelsen komma 
över din lund, och en duva skall sitta på ditt taks gröna torv. Farväl!"



Alla brottslingarne älskade denne brottsling framför allt; han böjde deras 
sinne ständigt mer, och de började slutligen hålla varandra kära inbördes 
alla. De skötte flitigt sina göromål, och i frid. De tjänade och bistodo 
utan pock, varhelst bistånd behövdes. Ingen tänkte på att rymma; om också 
den förfärlige befallningsmannen på bostället icke hindrat. På andra sidan 
om träsken och bergen skulle väl kanske någon hava kunnat hitta sig en 
stig till undanflyende, om han velat. Och blotta arbetet vid hus och på 
mark skulle visst ej mäktat kvarhålla så oroliga andar, ehuru herr 
Medenberg--"föreståndaren"-- förskaffade dem all nödtorft. De aktade och 
lydde i väsendets grund själve herr Medenberg mindre än Nickolson. Ty om 
föreståndaren visste de intet ont; och de tänkte för sig i tysthet: "han 
kan icke känna det så noga, han kan blott fälla ord därom såsom alla 
bruka; men ingen vet av det onda så, som Joak." Dennes gestalt var det 
därföre, som de sågo med undran, när han kom: hans utseende grep, kvarhöll 
och omslöt alla likasom med en förtrollning, med sol av höjden och med 
djupets förskräckelser .



Det var en söndagsafton i juni. Hovmarskalkinnan hade i sällskap med 
grevinnan Celestine och Aurora kommit för att avlägga ett av sina besök 
hos barnen och vännerna på Mariendal. Under herr Medenbergs och Göran 
Edelings ledsagande gick hon med hela den vackra skaran av barnen och alla 
fruarne att betrakta den nyvaknade skapelsen i ödemarken. Föreståndaren 
hade redan fått flera gångstigar och små slingrande vägar färdiga i 
skogen. De sammanbundo ställena. Sällskapet lustvandrade ifrån hus till 
hus; allt liknade en begynnande park.



När man nalkades en av gårdarne, stannade fru Ebba hastigt på litet 
avstånd, lade sin hand på Medenbergs arm, och utbrast: "vad hör jag 
därframme? det är alldeles den Gamles röst, men i en ung stämma. Vad är 
det? hör! hör!"



Det talrika sällskapet nalkades varsamt, vördnadsfullt. När de framkommo, 
sågo de Nickolson stå i ett hörn av denna gård, som tillhörde en av de 
värste forna våldsverkarne. Med blicken glimmande och med handen 
ofta lyftad mot en sommarsky, som flöt förbi, höll Joak just nu för 
folksamlingen ett av sina brinnande tal. De omkringstående hörde honom, 
tyst fattande, djupt bevarande varje ord.



"Gud!" viskade fru Ebba. "Han är då själva Anden här, som verkar djupast i 
det öde rummet! Dock ne;," tillade hon saktare, "jag anar, att häruppe 
längre fram finnes en, som ännu mer förtjänar att heta huvudpersonen i 
hela denna underbara dram. Hon, hon är det slutligen, som ligger inunder 
allt här ibland oss."



"Kom! kom!" sade hon högt till Medenberg och de övriga vännerna. "Låtom 
oss gå in på garden och lyssna bättre! Låtom oss ställa oss ibland de 
andre brottslingarne, våra likar. Vad denna röst, dessa ord, som jag hör, 
påminna mig om hans morfader, vars toner jag så högt älskade i min 
barndom!"



Den talande avtog icke i styrka och hänryckning; men efter en stund 
slutade han tvärt, lade sin utsträckta hand tillbakas på sitt bröst och 
utropade: "tyst! tystnen, mina läppar! Jag är icke den rätte, att säga 
någonting åt eder, eller åt någon. Vad haven I hört? En syndares suck 
efter nåden att kunna få lära sig bedja. Faren väl! Bedjen nu själve, med 
fast omvändelse och ett starkt hopp. Så skolen I en dag få höra sonen 
tala, Guds son ur himmelens sky: och han skall döpa eder med eld, sedan 
han gripit eder med förlåtelse!"



Han vek bort ifrån gården på en liten stig, som förde honom bakom berget 
ur allas åsyn. Samlingen upplöste sig under andakt. Hovmarskalkinnan 
trädde närmare in ibland folket, och talade med månge.



"Skulle jag nånsin hava kunnat hoppas på en sådan dag?" sade hon till 
grevinnan och Aurora. "Skön står jorden redan i denna nejd; men vad är den 
emot andens trädgård?"



I detta ögonblick steg Alexander Medenberg fram till henne och viskade: 
"en boning finns, som vi ännu icke besökt. Jag har sparat den till sist, 
för att överraska med anblicken av några forna vänner. Annars ligger den 
närmare våra egna hem, än de, som vi hitintills skådat, och vi skola nu 
taga den i själva återvägen. Emedan hela vårt sällskap här är samlat, 
skall det säkert roa oss, att se detta lilla paradis: där skall bliva hela 
vår vandrings slut."



Vad är det för ett hus? Där måste själva blomman i öknen sta. Var ligger 
det? frågade fru Ebba.



"I grannskapet av Ellins och Göran Edelings boning."

Jag anar! jag förstår det. Där är det, som den gamla Ellin bor, är 
det icke så, herr Medenberg? Där bor väl också han, som talat för oss i 
dag? Och där finns visst slutligen hon, som vi en tid trodde död, men som 
lever. Joachima lever? Och hennes själ andas nu i sonens bröst. Det är 
hon, som osedd burit oss alla under hela tiden, är det icke så? som kommit 
allt här att spricka ut till själarnes fägring?



Med denna fråga trädde hovmarskalkinnan framåt.



Grevinnan Celestines hjärta slog höga slag av en onämnbar aning. Fru Ebba 
fattade hennes hand och förde henne. Hennes fötter buro henne dock. Men 
hon vågade knappt blicka uppåt emellan träden, där de gingo. Skulle hon 
ännu en gång få se den syn, det spöke, hon såg om natten i sitt eget hus? 
Nu var det likväl dag.



Efter en stund möttes deras ögon av ett enstaka hus under de skönaste 
träd. Dörren stod halvöppen. När de nalkades, syntes en gestalt i porten, 
likasom för att emottaga sitt främmande.



Hon var icke så hög, som sin syster, den gamla Ellin; hon syntes icke 
alldeles fullt så rak, som den unga Ellin. Men hennes anlete sken vitt, 
som dräkten.



En häpnad betog fru Ebba, att efter så många år få återse sin varmast 
älskade barndomsvän. Grevinnan darrade och höll hovmarskalkinnans arm så 
fast, som om hon fruktade att nedsjunka i ett hav av skyar, under jorden. 
Fru Aurora var den, som hade mesta mod att se på den hon såg. "O 
Joachima!" utbrast hovmarskalkinnan efter ett ögonblick med sakta 
hänryckning, och nalkades porten: "var har du varit så länge? i vilken 
himmel bor du?"



Den obekanta utsträckte sin vita hand emot sitt främmande, och sade: "Kom 
in! Jag har litet mjölk att bjuda på."



SLUT.



 54 AKADEMISKA TANKAR.

Sedan herr Hugo och de övriga medlemmarne av 
Törnrosakademien tagit del av det stycke, som Frans hade skickat sina 
vänner ifrån södra Vätterstrandens mest förtjusande punkt, sade 
akademifadren med hela en ordförandes milda leende och höga själsnärvaro:



"Älskade ledamöter! Det har aldrig nånsin hänt mig, att hava ett omdöme om 
vad jag i akademien hört föredragas. Jag var ordförande. Så även i dag. 
Men jag har i eftermiddag med posten bekommit ett brev ifrån min Frans, 
innehållande en obeskrivlig nyhet, vilken jag således bör meddela--"



Jag tycker likväl--inföll akademisekreteraren.



"Ja, min syster, du har alldeles rätt," svarade herr Hugo och nickade åt 
tante Eleonora. "Jag tycker så även. Till exempel, säg ut, vad menade du?"



Jo, fortfor hon med en allvarsam och vacker blick, jag anser det i hög 
grad angeläget, att finna rätta sammanhanget med kristendomen. Ursäkta mig 
därföre, att jag, fast fruntimmer, i anledning av vad vi hört yttrar mig 
härom: du, min broder, torde i vad jag säger ej igenkänna annat, än 
akademiens egna ofta uttalade tankar; och det bör ju fägna dig, om jag 
rätt uppfattat dem!



"För all del, min bästa syster! jag skulle kunna anföra mera än ett 
exempel på, att du tänkt själv. Säg oförbehållsamt din mening, så skall 
jag sedermera berätta nyheten ifrån Frans."



Fröken Eleonora fortsatte då. Jag säger alldeles som hovmarskalkinnan 
Abelcrona, att i världen nästan överallt träffas tvenne slags 
ytterligheter, vilka noga måste undflys. Antingen hylla människorna blott 
det kroppsliga, förakta det himmelska såsom en tom dikt, och skatta bibeln 
endast som en saga, nyttig att



1 Huru och av vad skäl tante Eleonora blivit tillförordnad sekreterare i 
akademien, ses av inledningen till del 1.

hålla enfaldigt folk i tygeln med, men ingenting vidare. Det är det 
allmännaste uppfattningssättet av kristendomen, savida det alls förtjänar 
att heta sådant. Eller predikar man det översinnliga blott och bart, 
förkastar vad till jorden hörer, framför allt all glädje, tellurisk nytta 
och det goda, som Gud har skapat under solen, vilket till följe av denna 
egenskap skall vara ett lågt, samt, i och härmed utan något vidare, 
absolut syndigt.



"Du har rätt. Det förra slaget är materialistisk eller, nogare sagt, 
politisk kristendom; det senare plägar man, jämte många andra namn efter 
artförändringarne, kalla pietism, ehuru denna benämning är alldeles för 
god härför."



Ingendera duger. Den förra nedfaller i det allmänna, krassa, dåliga, fula, 
tråkiga och usla "blottjordiska" livet, om den också skulle vilja benämna 
sig själv ortodoxi aldrig så mycket, vilket jag för min del anser falskt. 
Den andra börjar vackert; men, såsom innefattande osanning och orimlighet 
i djupet, bryter den snart sönder sig själv, övergår hos sina bekännare 
först till hypokondri, ej sällan därefter till hemliga, förfärliga laster, 
och slutar oftast med skrymteri, jesuitism och mången annan ism.



"Finnes ett tredje?"



Det tredje--det rätta--är så lätt utsagt, men så svårt att finna. Det 
skall vara himmel och jord på en gång, men så likväl, att det himmelska 
råder fullkomligt. Vi göra då intet av begär, av jordiskt begär; men allt 
av lydnadens väsende; nämligen icke lydnaden för vad som helst, och minst 
för jordiska myndigheters själviska påhitt till "människomassans" 
kvarhållande i uselhet, olycka och fördärv; utan av lydnad för den Heliges 
(Guds) ande, som uppenbarar sig i sanningen och för vår själ. Gillar du 
mina uttryck härom, min älskade broder? Säg mig, om jag rätt uppfattat 
meningen med dessa ord ifrån Joachimas sons mun? Men just detta, att hava 
himmel och jord i levande enhet, vilket är så lätt att nämna, har visat 
sig som det svåraste av allt att tillvägabringa i verkligheten, enär 
människorna aldrig gå till det enkla, utan helst springa över målet. 
Oändligen bekvämare är vardera av de bägge ytterligheterna. Huru kort och 
gott, att i rak konsekvens endast omfatta allt jordiskt uteslutande; eller 
att, i lika naken konsekvens, förkasta det jordiska? Dessa båda systemer 
äro snart uppgjorda i ord: ingenting är vigare, än att predika i enlighet 
med någotdera av dem, eller gå att efterleva ettdera, tills man bryter 
halsen av sig; varefter också sedan ingen svårighet vidare kvarstår.



"Så är det, ja. Du har lärt dig tala furumoiskt."

Men att leva harmoniskt i det himmelska och jordiska på en gång, det 
är hela bildningens eviga problem, likasom det utgör all kunskaps mål och 
religionens höga strävan. Detta tillhör, såsom jag fullt och fast tror, 
kristendomen. Det är, där det uppenbarar sig mäktigt och ounderkuvligt, 
vad man kallar läseri, sedan språkbruket nuförtiden tyckes vilja, att 
kristendomen så skall benämnas, så fort den, till undantag ifrån den 
allmänna lugna ljumheten och hala isen, utmärker sig genom liv hos 
personen och en fast övertygelse.



"Eleonora! också jag har, likasom du, funnit det ganska angenämt, att en 
gång se läserietifrån sin högre, inre, vackrare sida, i stället för ur 
den yttre, obehagliga, medicinska, lemmaskakande, ansiktsförvridande--med 
få ord, choreasidan."



Men säg mig, min bror, huru har denna ens någon gång kunnat komma att 
förblandas med läseri, andlighet och kristendom? Det begriper jag icke.



"Den fråga, du gör, är högeligen viktig, min syster; i synnerhet för våra 
dagar, men egentligen tör alla tider. Jag hade också först föreställt mig, 
att chorean icke alls anginge religionen, ej på något sätt vore en sida av 
kristendomen. Likväl har jag vid nogare begrundande funnit det svårt nog, 
att med kyrkohistorisk blick på alla sådana sekter, som shakers, qvakers 
(kväkare), ej mindre än på de ursprunglige, redan vid Kristi tid 
månaderasande, jag menar lunatici, ävensom daemoniaci och besatte, icke 
finna en viss oförtydbar likstämmighet med vad våra dagar utvisat i 
Småland; och vilket striden emellan herrarna Sköldberg och Sonden ganska 
intressant utvecklat. Jag måste verkligen tillstå, att själva 
anletesförvridningen otvivelaktigt har en viss, stor teologisk 
märkvärdighet, utan attjag dock härmed vill hava sagt någonting 
förnärmande eller nedsättande för ryckningar av andra slag, vilka kanske 
äro av ännu större betydenhet. Jag hade, såsom jag redan anmärkt, förr i 
världen hoppats, att varken St. Veits dans, dansomanien överhuvud, 
muskelspänningen eller ens några slags nervattacker skulle angå 
kristendomen. Dock har det förundransvärt visat sig, mina vänner, vad 
alltid kroppen spelat för en stor roll i den andliga verksamheten. Man 
skall kunna uppvisa ganska få exempel på apostlar, på lärare av det högsta 
ideala slag, som arbetat inom mänskligheten, utan att överallt, där de 
varit, hava tagit kroppen med sig. Snartsagt alltid yttrade de sig genom 
dess organer. Lika sällsynta skola de fall vara, där åhörare utan kropp 
uppfattat läran; eller där de icke genom några fysiska rörelser, vare sig 
i hjärtat, ögonen eller åtminstone kring munnen, tillkännagivit den 
verkan, som det åhörda gjort på deras ande. Jag skulle endast kunna 
undantaga de händelser, där åhörare sovit, såsom de fall, där det 
kroppsliga själv ej alls deltagit i undervisningen; likväl vill jag icke 
heller räkna detta för det mest andliga uppfattningssätt, oaktat anden här 
må vara ensam. Låtom oss därföre icke alldeles utesluta det animaliska 
ifrån religionen, eller misskänna de väckelser, som jag tror kroppen 
nästan nödvändigtvis måste yttra vid allt sådant, som anden erfar: låtom 
oss icke förakta shakers, qvakers, lunatici, daemoniaci; utan hellre 
begripa nervdansen, första korean och göra allt ursinne rättvisa. Med få 
ord, mina vänner--ty vi äro ju människor?--låtom oss icke vara för 
nogräknade mot det förryckta. Det är icke så gott, som världsmannen tror, 
att övergå till det högre livetifrån den gyttja, vari man befinner sig; 
och om på den trånga stigen någon halkar här, någon slår omkull sig där, 
varvid det icke kan hjälpas, att besynnerliga later visa sig, så--varom 
billige. Extrema setangunt, heter det; vilket jag ville översätta med: les 
extremes se touchent. O mina vänner! förstå vi saken rätt, så skola vi 
inse, att själva kristendomen, det högsta av allt liv på jorden, i och med 
det att den i grund förvandlar, omskapar och omvänder anden, gör den 
tillika den största revolution i kroppen. Det är en bekant sak, att mycket 
andliga, livliga, verksamma människor nästan aldrig äro sjuka. Varav 
kommer det, om icke därav, att samma fläktifrån Gud, som fattat och 
gjort själen frisk, även gripit kroppen, renat det animaliska i personens 
existens och lagt kraftfull harmoni i själva det telluriska. Därav kunna 
vi fatta möjligheten av de nästan till vidunderlighet gränsande 
ansträngningar, som missionärer och martyrer av alla slag i alla länder 
uthärdat och genomgått nästan som ingenting; berättelser, som ofta 
förekomma oss likt legender, och väl till sina överdrifter kanske kunna 
vara det, men dock säkert hava en viss, stor, sann fond: det i sanning 
uthärdade besväret. Därav kunna vi likaså, å andra sidan, inse huru det 
kommer sig, att personer utan andlighet, livlighet och verksamhet, 
personer, som tyckas taga till levnadssätt att endast bekymra sig om sin 
kropp, så ganska ofta bliva hemfallne under sjukdomens genius, 
bräcklighet, svaghet, trötthet, pjunk. Kroppen tackar alldeles icke för 
den omsorg, han njuter. Det är i sig själv en bedragare, så fort han ej 
alldeles tages i beslag av anden. Det är ju på samma sätt med hela jorden, 
världlivet och naturen, vilka ock, då Guds rike flammar i dem, då en ängel 
talar ur varje träd och andas ur var blomma, är någonting högst 
intagande; men på egen hand fattat, blott jordiskt, blott stoftiskt, är 
det sämsta, otäckaste och bekymmersammaste. Men emellan dessa bägge 
motsatser, mina vänner!--emellan ett tillstånd av harmoni, där anden 
upptagit hela kroppen och gjort varenda vätska sund däri, samt det andra, 
där anden ännu slumrar, kroppen går på egen hand, är sjuk, fallen och 
ömkelig--låtom oss vara rättvise nog, att erkänna ett mellantillstånd. Det 
är då, som människan befinner sig på själva övergångenifrån det ensidigt 
kroppsliga till det harmoniska högre, där ande och kropp sammangjuta sig 
till levande enhet. Månne icke just på denna övergångspunkt mycken korea 
stundom skall kunna vara? Skole vi finna underligt, om en större eller 
mindre ryckning yppar sig under så mycken jäsning i personens hela 
varelse? Det är bekant, att när någon befinner sig närvarande antingen vid 
en föreläsning från kateder eller vid en predikan ifrån predikstol, så 
verkar det på hjärnan; under förutsättning nämligen, att det, som talas, 
överhuvud verkar. Men den inflytelse, som genom hörselnerven meddelat sig 
åt hjärnan, sprider hon sedan, på den ideala sidan, åt själen; på den 
reala, däremot, åt hela nervsystemet, vilket genom ryggmärgen sitter i 
omedelbart sammanhang med hjärnan själv. Jag kan således icke fatta, 
varföre ej föreläsningar och predikningar skulle hos oss verka på Plexus 
Solaris; tvärtom, jag är fullt övertygad, att allt vad vi höre, vare sig 
från kateder eller i kyrka, har en bestämd inflytelse på solflätan i 
diafragmat. Men denna fläta sätter alltid en viss nervdans i gång, till 
mer eller mindre grad, dock--tron mig!--alltid någon. Det beror nu blott 
på den åhörandes egen kroppsstyrka, om denna nervdans skall övergå till 
total dansomani, St. Veits sysselsättning, shakerskap, chorea och de 
obehagligaste muskelryckningar, eller om den blott skall stanna vid en 
liten hälsosam sprittning i hela kroppen, vilken verkar både till 
livlighet, friskhet och till och med slutligen skönhet. Vi finna sålunda 
huru bildningen icke allenast arbetar på anden, utan ock på det somatiska; 
och detsamma, som genom hjärnans och därav nervsystemets inflytelse på 
musklerna, benredet, ådrorna och omsider skinnet, giver hälsa, kraft och 
täckhet åt personen, detsamma kan i sin överdrift eller om recipienten är 
av det slaget, som recipierar på sned, förorsaka muskelkrankhet, 
hoppningar, fulhet och en så oordentlig blod, att den till och med kan slå 
ut i finnar. Om de grunder, jag sålunda lagt, äro riktiga, varpå min 
akademi icke behöver tvivla, så torde man lätt inse, att var och en ibland 
oss, som emottager bildning genom studier, 
läsning, musik, ritning, poesi eller vad det vara må, alltid under tiden 
är litet månaderasande; ehuru han (eller hon) icke blir en verklig 
lunaticus, än mindre selenaticus, därest det icke går för mycket på tok--"



Således--avbröt fröken Eleonora.



"Således är det min önskan, min goda syster, att vi med rättvisa och 
billighet betrakta allt slags läseri, all kristendom, all bildning. Ty det 
är icke så lätt."



Men slutligen?



"Slutligen blir det gott, fullkomligt och väl. Och just därföre är jag så 
innerligen glad i min själ, hela världen står för mig i en idyll, allt 
slutar sig, utan att jag rår därföre, i försoning, nöje, glädje och frid, 
där alla komma tillsammans och allt går ihop. Jag kan icke hjälpa det; men 
jag skall öppet omtala huru jag känner det. Påminna vi oss det heliga 
evangelium, däri berättelsen står om Kristi levnad och utsagor, så vete vi 
också, huru han där på ett ställe omtalar sin andra ankomst: I skolen få 
se människans son (förstås, Guds son) i en sky, heter det. Vi kunna 
således utan svårighet indela kristendomen i två perioder: den ena före, 
och den andra efter denna Kristi andra ankomst. Den första kristna 
perioden, såsom ännu kämpande med en mängd hedniska, kringstående och 
ljusskymmande elementer, måste ovillkorligen innefatta en jäsningsprocess 
i mänskligheten av ganska nervskakande slag. Därföre måste ock denna 
period vara uppfylld av sina högst besynnerliga sekter, om vilka 
kyrkohistorien från dessa tider talar; icke blott läserier av andligt och 
vackert slag, utan även skakerier, åtföljda av fula ansiktsbildningar. 
Betänka vi oss rätt, så skola vi likväl finna dessa sekter på sitt sätt 
aktningsvärda; alla föra de mänskligheten till målet. Men under sådana 
tider äro ock en stor myckenhet brott till ibland människorna; emedan 
lagarne, vilkas stiftare icke förmått träffa det egentliga i människan, 
varom frågan är i grunden, gå att stadga åtskilligt mer eller mindre 
snett; så att en mängd personer, därigenom att de leva, bryta sig häremot. 
Ty det stora, obegripliga, som oavbrutet likväl alltid äger rum och som 
ingen kan avhjälpa, är, att människorna leva; och i och härmed fela de 
emot alla sådana stadgar, som icke begripa livet. Dessa lagar äro likväl 
angelägna, emedan de böra rätta och ordna all den oreda, som uppkommit 
genom någon förutgående lagstiftning; likasom det onda, de själva göra, i 
sin ordning skall söka lagas genom kommande legislationer. Så till exempel 
behövas lagar emot tjuverier oumgängligen, sedan en annan 
lagsättning under långliga tider föranlett till fattigdom och nöd; 
denna åter, emedan en annan förut skapat överflöd och lyx; denna åter, 
emedan en annan förorsakat osedlighet och fråntagit jorden begreppet om 
egentlig dygd. Och skall denna kedja fortfara ända tills mänskligheten 
omsider uppvaknar från hela sin gigantiska fantasi om lex, rex och grex 
(för att påminna om den bekanta boken med denna titel). Men detta 
uppvaknande innefattar då kristendomens andra period, mystiskt betecknad 
genom ankomsten av människans son i skyn. Livets sol är då uppgången för 
världen, harmoni bragt i åsikterna; och, för att återkomma till vad jag 
förut vidrört, anden bemäktigar sig det kroppsliga på jorden så 
fullständigt, att även detta senare blir friskt, ordentligt, glatt och 
fridfullt. Jäsningen, skakningen, nervdansen äro nu försvunne. Människan 
skådar tillbaka på allt det förutgående både med vördnad för det, som 
varit, och med nöje och tacksamhet för att det är slut. I och med det, att 
hela jordlivet så underlägges andens starka välde, upphöra dylika yttre 
lagar, som äro mer eller mindre skeva, och brotten sluta överhuvud. Jag 
måste säga min akademi, attjag blivit förd på en punkt, där jag 
genomskådar brottets mysterium."



Vad? utbrusto alla, och i synnerhet Julianus.



"Ja, brottets mysterium; jag kan ej annat kalla det. Jag menar hemligheten 
med brottets tillvaro eller mening, eller gagn, eller nytta, eller vad 
viljen I benämna det, mina vänner? Likväl tillstår jag, att vi här stå,vid 
randen av den gruvligaste av alla gåtor. Låtom oss dock ej förskräckas för 
orden, men ställa oss framför den sannal milda tanken. Mycken fromhet, 
ödmjukhet och klarhet erfordras för att inse brottets mysterium."



Hela akademien såg upp med förvåning.



"Ja, mina vänner, låtom oss besinna ur historien om alla tidevarv, huru 
det är genom brott mänskligheten gått framåt, och varje ny bildningscykel 
har utgjort den förnämsta dödssynd, som den förutgående bildningsformen 
högst av allt förbjudit och med hela sin makt, sin visdom, sin 
lagstiftning sökt hindra: allt av det naturliga skäl, att varje kulturslag 
vill värna sitt eget liv och förebygga sin död. Att lasterna burit och 
bära världen, eller överhuvud gjort, att någonting av vikt blivit utav, är 
den sista sanning, som en människomun skall uttala; emedan därefter icke 
mycket är att säga. Också medgiver jag, att dessa ord kunna förfärligt 
missförstås; därföre anhåller jag om mycken uppmärksamhet hos eder nu. Jag 
menar för ingen del alla laster, eller ens deflesta. Jag menar ock 
alldeles icke småfel, små laster, små synder; utan det, vilket i 
varje tid betraktas som den största och fullkomligaste: själva dödssynden 
i seklet. Det är vanligen den eller de, för vilka tidevarvets hela 
bildning ryser och darrar, såsom för sin egen undergång. Det är den eller 
de, som utvisa porten, varigenom den nya cykeln kommer: varigenom 
mänskligheten stiger och vidgar sig. Det kan också ej annorlunda vara. Ty 
varje kulturgrad måste, såsom en sluten krets, hava sin omgivande gräns. 
Härförutan vore det icke den bildningen. Den fastställer följaktligen 
såsom det största av alla brott, att på något sätt hava sönder dess 
periferi. Men mänskligheten själv kan icke växa upp ur denna 
bildningsform, utan att bryta dess skall. Denna brytning är vad den 
söndergående kulturcykeln måste hålla för det största av alla tänkbara 
brott, emedan det upplöser honom själv, och giver världen ett nytt slags 
liv. Därföre korsfästes Kristus av judarne, enär det, som han predikade, 
vidgade judendomens gränsor och bröt bojan av det slags rättfärdighet, som 
byggde sig på 'lagens gärningar'. 'Erga-tu-nomu' ryste för 'Pistis', 
förkättrade henne och förföljde hennes förkunnare, så länge möjligt var. 
Men dess kraft bröts omsider: den Ergatiska (lag-)bildningscykeln föll, 
och tron segrade. Dylika fenomener av straff, för arbetet att söka införa 
något slags nytt liv, se vi överallt. Mani betogs skinnet av perserne: 
alla tiders heterodoxer mördades av sine respektive ortodoxer, varefter de 
erkändes för rättrogne martyrer hos den tid, som kom. Huss brändes av 
katolikerne; och Luther skulle hava undergått samma öde, om icke det 
romerskt påvliga bildningsområdets gräns nu blivit på så många ställen 
genombruten och krossad, att det kommande ljuset på alla kanter sken in, 
Nordeuropas ande avkastade romarbojan, vidgade sig, och dess förut högsta 
brott blev nu, såsom ämnat och naturligt var, dess högsta dygd."



Men, min bror, sade fröken Eleonora, mig synes, att du gör en högst farlig 
förblandning. Allt vad du hittills kallat brott, var det allenast emot 
människor eller emot svaga mänskliga åsikter; och att upplossa fördomar 
måste följaktligen utgöra en tjänst emot tidevarvet. Men finnas då icke 
brott, som äro brott emot Gud? Iaster, vilkas begående för ingen del bära 
världen och befordra bildningens framgång?



"Tvivelsutan," svarade herr Hugo med en allvarsam brodersblick. "Jag har 
ju en gång redan sagt dig detta? Men den stora olyckan är emellertid, att 
ännu har ingen bildningscykel funnits på jorden, som icke ansett brott 
emot sig vara brott emot Gud.

Och sådana synder, sådana laster har alltid varje slag av bildning 
räknat för de största, de förfärligaste, de oförlåtligaste i tidevarvet. 
De absoluta lasterna och brotten, åter, eller de, som äro det inför Gud, 
utgöra vad som hålles för jämförelsevis mindre viktigt. En ifrågavarande 
bildningscykels huvudmän fästa sig litet eller intet vid dem, emedan de 
ganska ringa angå själva den bildningens egna gränsbestämning, och vars 
försvarande ligger cheferne förnämligast om hjärtat. Last och brott inför 
Gud, vilka äro de, som egentligen endast äro det, överlämnar man åt det 
högre väsendet, och befattar sig föga med deras avstyrande."



Men vilka--en gång för alla--äro då dessa laster och brott?



"Att icke älska allt och alla; jämte hela den stämning i anden och alla de 
gärningar i världen, som härav flyta," svarade den höge fadren. "Denna 
lära är kristendom."



"Tron mig," fortfor han, "denna lära innefattar varken formlöshet eller 
laglöshet; men allenast sådan slags form, som varje väsende tillhör, och 
den lag, som utgör varje tillvarelses själva villkor. Och enär varje 
varelse, som är frisk, nödvändigt vill vara till i sitt väsendes former, 
vilka äro desamma som dess villkor; så sammanfaller alltid rätt lag med 
rätt frihet, utan att något slags individuell krossning härvid sker. 
Endast för ett sjukt väsende, vars egen känsla således icke säger till om 
dess forms rätta villkor, behöves en yttre lag; men denna måste då, för 
att återföra till hälsa, icke alls stadga annat, än vad som tillhör det 
väsendets rätta tillstånd, eljest bearbetar och ökar lagen själva 
sjukdomen. Vilket är världshistoriens ena hälft. Och vilket har sin orsak 
däruti, att de, som skrivit sådana lagar, själve varit sjuke i väsendet."



Eleonora, Julianus, Henrik, Aurora--hela akademien-- blickade med glädje 
på herr Hugo, och sade intet ord.



Han nickade då med olympisk vänlighet omkring sig och yttrade: "om detta 
nu är avslutat, så får jag fråga: har akademien något emot, att jag går 
till det jag egentligen skulle säga i dag? Nyheten ifrån mig son?"



Skynda! utbrast fröken Eleonora.



"Jag skall då berätta min akademi, att jag fått ett nytt brev ifrån 
Småland, ifrån Frans; och jag vill anföra vad han skriver, i korthet. O 
mina vänner! jag har svårt att tillbakahålla den känsla, som detta brev 
uppväckt hos mig. Frans har i sällskap med Richard Furumo varit vid 
Hönshylte Skans!"



Hönsh--utbrusto alla. Åt vilket oväntat ämne föras vi nu?

"I veten da icke vad detta märkvärdiga ställe vill säga?" inföll 
herr Hugo. "Så hören! I Smålands sydligare trakter, i Kinnevalds urgamla 
härad, Almundsryds socken och nejden av Hackekvarns å, låg fordom ett 
nordisktnion. Vad sägen I härom? Ett Trojenborgs slott har stått hos oss. 
Ännu finnes Trojamåla gård i denna nejd, och Trojas hage, med skog och 
park. Sådant är icke dikt, utan en ren sanning."



Men, min Gud! Troja här uppe i Sverige? utropade tante Eleonora, och 
Julianus nalkades sin gode farbroder med varmt frågande blickar.



"Ja," svarade han. "Forntidens under stå i förklädda skepnader omkring oss 
där vi minst ana dem. Vem tänker ibland oss numera på det gamla, härliga 
Troja, som dock, innan det förstördes av grekerne, utgjorde själva 
glanspunkten för hela den ytterst märkvärdiga traciska -- traciska, 
teukriska, turkiska (fornturkiska nämligen, eller europeiskt 
turaniska)--bildningen. Att våra förfäder i Odins tid, och långt före 
honom, stått i nära förvantskap till dessa tracer, är en bekant sak; 
emedan den traciska kulturen själv kommit ifrån Kaukasusnejderna och 
Indike vid Maeotis (Maietis): samma land, som till sin kärnpunkt hade det 
fornodinska Asgård eller Asahov. Och synes denna förvantskap med tracerne 
ock redan därav, att en Yngve i Ynglingasagan kallas Tyrkiakong. Senare 
bearbetare av vår gamla svenska historia hava icke lagt nog vikt vid våra 
förfäders trojanska släktskap; den har till och med av somlige blivit 
alldeles omfaren, nära förlöjligad. Detta kommer mycket därav, att hela 
den äldre åsikten över vara hävder, för vilken man kan säga, att Johannis 
Magni krönika och sedermera till en del även Rudbecks Atlantica sta i 
spetsen, råkat i misskredit. Den har blivit undanträngd genom den nyare 
åsikt hos våra lärde, som efter bekantskapen med de isländska sagorna 
gjorde sig gällande i början och medlet av sjuttonhundratalet. Men 
missaktningen för släktskapen med Troja kom ännu mera av forskarnes 
obekantskap, överhuvud, med hela det traciska livet, vilket grekiska och 
romerska författare dels icke väl känna, dels av religionsgrunder hata: 
den kom av brist på kännedom om hela den Euxiniska Ponten, den Maeotiska 
Orienten--"



Den euxiniska ponten, min farbror! är icke det vad vi eljest kalla Pontus 
Euxinus, Svarta havets namn? avbröt fröken Ulla.



"Visserligen, min brorsdotter. Pontus Euxinus (Pontos Axeinos, 'det 
ogästvänliga, för främlingar farliga' vattnet) har varit ett märkvärdigare 
hav, än mången numera anar, sedan dess ryktbarhet i yngre tider 
undanträngdes genom Medelhavets. Svarta havet spelade i den kimmeriska, 
skytiska och traciska fornvärlden den underbaraste roll: dess sköna 
stränder, i synnerhet kring Sinope, Trapezunt, Phasismynningen och 
Tauriska eller Turanska Chersonnesen, Tors halvö--numera Krim --hava 
upplevat äventyr och stora händelser, som kunna mäta sig med vad som helst 
i världshistorien eller de mest gigantiska poemcykler. Ack, mina vänner, 
vad människorna i senare århundraden blivit okunniga! Den älskligaste, 
täckaste, betydelsefullaste forntid har dragit sig bakom en röd och svart 
slöja undan våra blickar. Blott några tecken här och där, några spår av 
hieroglyfisk form, några ord av sfinxartad gåtlikhet tala till oss, 
likasom i förbigående, ur vissa auktorer, dokumenter, monumenter. I våra 
dagar börjar man därföre genom Guds godhet åter få kunskap om mycket, som 
i årtusenden stått förborgat. Sex hav, liggande efter varann i en kedja, 
hava i historien, det ena efter det andra, sett omkring sig var sin egen 
kulturvärld med sitt slags glans, vilken dock fått giva vika för någon 
yngre och kommande. Det innersta, första, högsta och likasom vattenmodren 
till de övriga, ävensom till sin omgivande kultur det äldsta, är Maeotis 
(egentligen Maietis), varomkring skyter (i inskränktare mening), sparmater 
och de äldste asarne törde sitt liv i stilla helighet, frid och en fromhet 
av till hälften hinduisk art, influenserad över Indike och Korokandame. 
Det andra, därutanför, är Pontos, Svarta havet, kring vilket kimmerier, 
tracer, mysier och frygier bildade en värld av mera konstförfaret 
(daktylo-idäiskt) och poetiskt, än ursprungligen krigiskt slag; ehuru de 
sedermera bröto ut i stora härtåg. Det tredje är Pelagos, företrädesvis 
kallat Archipelagos, Aegeiska havet, kring vilket det grekiska (helleniska 
och joniska) livet svärmade i ett behag och på ett sätt, som genom 
auktorerne blivit oss mest bekant. Det fjärde är det Syrisha havet, 
emellan Kreta och Nilmynningen: ursprungligen duken, som de cypriska 
snäckorna plöjde, varifrån de feniciska handelsflottorna utgingo över 
världen och med dem vattenmyten per se (Vanalivets början) jämte dess 
huvudgudomlighet, Venus Anadyomene (Dea Syria, nordens Sir) spridde sig. 
Det femte är Medelhavet, innefattande tillika det gamla Japygiska vattnet, 
såväl som Adria och Mare Tuscum; det var bassängen, varomkring den stolta, 
vilda, förfarliga romarens verksamhet centraliserade sig. Det sjätte, 
slutligen, är Atlantisha havet, det yttersta av alla sex: Europas nyaste 
bad och hela folkvandringens brygga över till jordens andra 
hemisfär. De sex världar, vi sålunda beskådat, 
äro sinsemellan ganska olika; och man förstår ingenting i historien, om 
man förblandar dem: om man icke fattar de skilda tyckena hos vardera på 
dess eget sätt. Likväl nalkas de varann likt pärlorna på samma band; och 
de löpa på själva gränsorna litet in i varann. Så ligger det lilla, täcka 
Propontis (Marmorahavet) med sina bägge sund, Hellesponten och Bosporen, 
mitt emellan Pelagos och Pontos; det erbjuder sig till övergång emellan 
bägge. Få punkter på jorden äro skönare. Men denna nejd var det gamla 
Trojas. Jag hade tänkt inlämna till min akademi en avhandling om Troja; 
jag säger det. Jag hade ämnat det så mycket mera, som, då jag stiftat 
akademien, det icke är försvarligt av mig, att själv aldrig hava ingivit 
någon skrift. Men denna avhandling skulle likväl icke röra någon 
undersökning om själva platsen, där Troja legat och där byn Bunarbassi med 
sina väderkvarnar nu står hånande på själva de gamla heroernes gravkullar. 
Härom kan man se tillräckligt hos Chevalier, Björnståhl och nu sist de 
engelske författare, som besökt Patroklos' grav och AEsyetis ättehög. 
Ingen kan tvivla på platsens tillvaro. Men jag ville framställa llions 
förhållande till hela Tracien (det gamla Tyrklandet): orsaken, varföre 
Homeros sjöng sin Iliad, och varföre, slutligen, de nyare turkarne dragit 
sig till dessa sina fäders forna hemvister, där de genom Konstantinopels 
erövrande 1453 ej gjorde annat, än återtogo sitt eget hem i alla dessa 
trakter vid Propontiden, samt genom Greklands underkuvande hämnades den 
förstörelse, som hellenerne och argiverne hade gjort på det forna Troja en 
gång."



Men min bästa bror! sade Eleonora med strålande ögon--ty även hon älskade 
forntidens skönhet ända till entusiasm--det är fasligt långt ifrån det 
gamla Troja till Skandinavien. Huru hava trojaner kunnat komma till det du 
nyss behagade kalla Hönshylte Skans i vårt småländska Kinnevald?



"Min syster! det är icke jag, som givit det gamla småländska Trojenborgs 
slott namn av Hönshylte Skans. Trojas heliga skog vid Hartgrepas sjö i 
Kinnevalds härad har kommit att heta Hönshult, Eleonora lilla. Du vet, att 
hult i allmänhet betyder skog. Men höns, varvid vi nu ofta, illa nog, 
fästa en liten löjlighet, äro i sig själve orientaliska fåglar, om vilkas 
ankomst till Europa en täck saga finnes; ej mindre än en roman om 
körsbärens anländande ifrån Mindre Asien, i Mithridat den stores dagar. 
Dock är det icke häruti vi nu skola fördjupa oss. Huru det småländska 
Troja eller Trojenborg i medeltiden bytts till Hönshylte Skans, 
skall jag icke heller vid detta tillfälle beskriva. Ty det du önskade svar 
på, var egentligen blott huru ens trojaner kunnat komma att anlända till 
vårt sköna land i norden."



Ja! utbrast Julianus. Och Henrik och Aurora voro även på väg till samma 
utrop; ty också de hade med förtjusning läst den helleniska historien om 
trojanska kriget: de kände Iliaden likaväl som Odysseen.



"Mina vänner," sade herr Hugo, "I bören hellre fråga mig, huru tracer, 
teukrer, fornturkar kommit till var nord. Ty namnet trojaner är i sig 
själv ett mindre betydande; likasom Troia är ett adjektiv snarare än ett 
proprium, och utmärker den troiska, toriska, turiska staden, vars 
kärnpunkt och förnämsta helgedom hette llion (Helion), d.ä. 'solslottet, 
eldtemplet eller solgården', ungefär till betydelsen detsamma, som hos oss 
Soltuna eller Sollentuna."



Store Gud!



"Efter Trojas förstörande ville de mysiska tracerne, som i Trojas brand 
förlorat sitt huvudtempel, vandra till ett annat land, för att finna ett 
nytt och säkrare hem åt sina gudar, sin tro, sina konster och sina 
hemligheter. Efter många irrfarter kommo de till Donautrakterna; och det 
europeiska Mcesien har av det asiatiska Mysien sitt namn, ävensom 
maesogöterne blevo barn av desse turaner eller troer. Men nu inträffade en 
stor märkvärdighet. Folket skiftade sig. En del vandrade under hjälten 
Frank (Franco) åt väster, kallade sig franker, och grundlade omsider vid 
Rhen ett nytt Troja (Troyes). Den andra delen bodde längre kvar. Någre av 
asarne ifrån Maeotis, som alltid genom segelfart stått i förhållande till 
tracerne, mysierne och troerne, hade efter deras bosättning i den nya 
nejden underhållit en nära bekantskap med dem. En av dessa asar, som 
medeltidsförfattare kalla Dicenaeus och vilken hölls för en Odin-avatar, 
undervisade dem här i mycken asavisdom. Han begav sig bort i färd med dem. 
En stor hop av detta folk reste till Norden. Denna götainvandring är äldre 
än den senare, då Sigge Fridulfson (en yngre Odins-avatar) kom till 
Mälarens strand med svearne. Våra fäder, såväl svear som göter, hava 
sedan, såsom vi vete, bibehållit flera minnen ifrån mysierne, tracerne och 
frygierne (Friggas folk); och då själva Gånge Rolf anlände till Frankrike 
i tionde seklet, påstod han sig icke blott härstamma från trojanerne, utan 
knöt även härigenom vänskapsband med frankerne, vilka hade samma ursprung. 
Jag skulle hava mycket att tillägga; men vilket här bleve för långt. Jag 
vill endast erinra om den folkvänskap, som med få avbrott nästan 
ständigt härskat emellan svenskarne, fransmännen och de nye turkarne 
(trojaländernes behärskare sedan 1450): en vänskap, som icke blott grundat 
sig på politiska förbund, utan på en långt inre och urgamlare 
överensstämmelse, än någon förmodar. O mina barn, vad man i allmänhet vet 
litet om det, som lever i urgrunden ! Nu skolen I få höra vad 
Franstillskriver migifrån Trojamåla i Almundsryd socken i Kinnevald i 
Småland."



Det vittra samfundets alla medlemmar uppreste sig av nyfikenhet, och 
samlade sig omkring akademiefadren, vilken fortfor att sitta under det han 
talade.



"Frans," sade han, "hade en dag i sällskap med Richard Furumo rott över 
Hartgrepas leugetraug (lögetråg, tvättbalja), såsom namnet på sjön där är 
ännu i dag. De hade stigit i land, och efter en stunds romantiska 
vandringar fördjupat sig i Trojas skog, såsom de stora hagarne där också 
ännu heta. De tyckte, att varje kvist, varje löv gungade mystiskt och 
underbart intagande på grenarne omkring dem. De satte sig ned på en sten 
mitt i ringen av den yppigaste samling blåbärsris, som stod och växte, och 
med sina bär erbjöd dem en så anspråkslös, ehuru för icke bortskämda, 
nordiska ynglingar läcker förfriskning. Dock lär det vara en sanning, att 
Frans och Richard icke allenast åto blåbär, utan även hallon på det sköna 
stället i Trojas skog. Under muntert glam om Hektor och Achillevs, Priamos 
och Odyssevs, Ilion, Troja, Mindre Asien och hela Hellas, vilkas minnen 
vaknat i och med stället, där de befunno sig, började de av 
oförvägenhet--och kanske, såsom jag förmodar, även av någon påkommen lärd 
tankspriddhet--rycka upp rötterna på det blåbärsris, vars sköna bär de 
redan med nöje förtärt. Det förundrade då Frans, att märka dessa rötter så 
utmärkt gula till färgen. Det föll honom in, att jordarten, där riset 
växte, måste vara egen. Han och Richard togo sig störar: de började kasta 
upp mullen inunder sig ganska vidsträckt. De kunde icke undvika, att finna 
den vara visserligen till en god del av samma beståndsdelar, som Smålands 
jord överhuvud, men likväl med en stark tillsättning åt samma håll, som 
terra cotta. Vet min akademi vad terra cotta är?"



Eleonora såg frågande på Aurora; men ingendera yttrade sig.



"Terra cotta, mina barn, är ett modernt namn på ett ganska antikt, ja ett 
urgammalt jordämne, som man funnit ej blott i etruskiska vaser, men i 
urnor, begravningskäril och krukor över en stor del av fornvärlden; 
särdeles i länder, som bebotts av det traciska folket och dess 
anförvanter omkring Svarta havet. Det är med få ord samma lera, varav 
asa-postlinet efter all anledning i Odins tid, och långt före Odin, varit 
gjort. Denna upptäckt ökade våra ynglingars nyfikenhet. De grävde djupare 
och djupare. De kommo till stenar av sjukantig form; och de togo upp dem. 
De anlände till urnor, i vilka de funno kopparknivar! kopparyxor! men 
ingenting av järn. De uppgrävde slutligen en avlång kista, med människoben 
uti. Benen voro något större, än vår tids människor begagna; men icke 
alltför utomordentliga, då man jämför dem med kronobergska rasens 
skeletter. Men i bottnen på kopparskrinet upptäckte de--under själva 
huvudskålen--en pergamentrulle. Med stigande glädje grep Frans detta 
fynd. Han upprullade det; Richard såg därpå och anmärkte, att skriften 
liknade vers, så att man här träffat ingenting mindre än ett urgammalt 
poem."



På vad språk? Förmodligen grekiska? utbrast Henrik.



"Det säger icke Frans. Han berättar, att de buro fyndet hem med sig till 
Hackekvarn, där de bodde hos riksdagsmannen, ej långt från Trojamåla. Och 
vad han vidare omtalar, glädjer mig, för min del, över all beskrivning!"



Men min bästa farbror, sade Julianus, äro Frans och Richard så snälla i 
den urgamla grekiska, varpå manuskriptet i Trojas skog måste vara skrivet, 
att de kunde läsa någonting däruti?



"Poemet, kära du, är icke på det vi kalla grekiska, utan på svenska, men 
mycket gammal och förträfflig svenska. De troer, teukrer, tracer eller 
mcesogöter, som vandrade till norden vid denna tid och medföljde den äldre 
Odinska folkfärden, göterne, till Skandinavien, talade och skrevo sitt 
eget språk, vilket under tidevarvens lopp här i landet ingick i våra 
övriga förfäders tungomål och således blev fornsvenska. Däröver bör ingen 
klok människa förundra sig. För övrigt besitter min Frans en god akademisk 
underbyggnad och förstar sig rätt väl på bokstäver, som icke i allo likna 
våra närvarande."



Han har således läst detta skaldestycke? vad innehåller det? har han 
hitskickat det?



"Nej. Han och Richard äro som bäst i Trojamåla sysselsatte, att 
'transponera' den funna skatten på gängse sveaspråk, emedan de--såsom 
Frans uttrycker sig med en artighet, som skulle kunna tydas likt en liten 
ohövlighet--icke vilja göra oss i törnrosakademien ledsne genom 
svårigheterna av en för mycket ovanlig syntax. Det urgamla traciska eller 
troiska skaldeverket är på ett hexametriskt versslag. Det skulle mycket 
roa mig, i fall jag en dag får se det. Min akademi påminner sig, att 
av hexametern finnas flere genuina bildningar. Den ioniska hexametern, 
varav vi hava det sköna provet i de Homeriska poemerna, är för en kännares 
öra icke densamma, som den beeotiska hos Hesiodos, eller den sicilianska 
hos Theokritos; ännu mindre liknar den den nyare, den alexandrinska hos 
Nonnos, eller ens den gamla i Apollonii Rhodii Argonautika. Jag 
föreställer mig, att den troiska eller traciska hexametern ha samma 
elementer, som vårt ursvenska versmått i t. ex. fonyrdalag, eller som 
flere av sångerna i den äldre Eddan, när man nämligen sammanlägger tre 
rader (av två metrer i varje) till en vers; och det skulle hjärtligen 
fägna mig, om så verkligen vore."



Säger han ingenting om styckets innehåll eller ämne?



"Därom är han fåordig. Det ser ut som om han ännu vid brevets skrivande 
icke visste mycket därom. Han säger blott, att han är förtjust. Men därvid 
fäster jag mig mindre; ty vi känna alle vår Frans. Vi, i Närke, äro 
kallsinnigare, än man blir på Smålands fantasirika jord. Så mycket vet han 
likväl om stycket, att han anmärker det vara antikare än Iliaden och 
Odysseen; vilket jag likväl anser vara för mycket sagt. Innehållet skall 
ungefär vara följande. Sedan, efter Trojas förstörande och Ilions brand, 
de turaniska mysierne och frygierne förlorat stamhållet för sin förnämsta 
helgedom och medelpunkten för sin kultur, samlades de--någonstädes i 
nejderna av Halysfloden: jag förmodar, i Penthesileias (se Quintus 
Calaber) och de forna amazonernas land--och de rådslå om att utflytta till 
en för helleniske rövare mera fredad kust, än Egeiska havets visat sig 
vara. De resa därpå under tusen äventyr över Svarta havet, och komma 
till---- här slutar Frans sitt brev. Om det således är till Olbia, 
Dnjepermynningen, Dnjesterns, Bores Tanais' (Borysthenis), eller den 
östliga större Tanais utlopp, eller måhända till den Kimmeriska halvön 
(Kimmeria, Kimmer, Kimr, Krim) de segla, vet jag icke. Men att stycket 
icke slutar, förrän desse orientaliskt romantiske äventyrare trängt fram 
ända till Östersjön, samt överfarit även den, skulle jag vilja hoppas."



Herr Hugos släkt, som aldrig förr hyst någon kärlek till Krim, södra 
Ryssland och allt dylikt, började se sig omkring med svärmiska blickar.



Fadren slöt med följande anmärkning: "ja, mina barn, det fägnar mig mer än 
jag förmår utsäga, att böcker, avhandlingar, poemer, underrättelser av 
alla slag, som icke finnas att tillgå i något bibliotek i världen, dock 
stå att träffa under jorden.

Denna guldgruva är i mitt tycke dyrbarare, än någon annan metallisk 
åder av vad slag som helst. Jag ville giva ut mycket, om jag kunde säga, 
att jag också här hemma hos mig, vad dag jag ville, skulle kunna ur varje 
av mina åkrar uppgräva ett poem, i varje dike träffa en stans, under varje 
bortsprängd sten ett epigram. Men världen är icke sådan överallt: jorden 
är sparsam på sina härliga alster."



Han tillade omsider med en tår, glänsande överst under ögonlocket, och med 
en åtbörd, som hade tycke av att han ville öppna sina armar och sluta i 
sin famn alla dem han talade till: "O mina vänner! sägen mig om icke Gud 
är god? I sin himmel har han ett paradis förvarat åt alla dem, som----men 
också jorden själv, den arma, blott hon badas av skönhetens dagg en 
morgon, då oskuldens fläkt ännu råder, solen förgyller farstubron, där 
ännu ingen stigit ut för att gå till onda gärningar, och österns purpur 
ännu ler emot ett friskt öga----även hon är då en välsignelse för oss, 
mina goda barn. Låtom oss tacka det väsende, som råder över oss med en 
storhet, så stor, att den icke försmår vår oändliga litenhet. Gud ser till 
oss! Han förlåter oss, då vi gråta; han förlåter oss också, då vi le. I 
denna tanke känner sig den gamle ung av det hopp, som genomflyter tiderna, 
om nåd ifrån Honom, som evigt ingen ålderdom når; och den unge känner sig, 
likt den åldrigaste, vis. Rätt vis blir visdomen, när själen återvinner 
barnets snällblick igen. Vi kalla denna blick vanligen instinkt; men jag 
kallar den himmelsk förmåga, en ren skänk, som ingen kan hava utan den 
högsta ödmjukhet. Ty i det, som är en ren Guds gåva, har ingen någon 
förtjänst. Och i det är ock ingen utmärkelse; ty vi hava den alla, alla: 
blott vi vilja. Gud står firdig och bjuder den åt oss samtlige på jorden i 
varje ögonblick. Han vill, att ingen enda, ej den minsta ibland oss, går 
förlorad. Så låtom oss då alla gå till Guds fot. Ty huru kan någon vilja 
låta bliva, att frälsas?"