Dan Andersson De tre hemlösa

Författarens förord



Då författaren till denna lilla historia en sommar för åtskilliga år sedan 
fiskade laxöring i en avlägsen å långt uppe i M. finnmark, fick han till 
kamrat en skogsman på fyrtio år, vilken betydligt skilde sig från 
skogsfolket i övrigt. Han bodde ensam i en stuga och lagade själv sin mat, 
och alla andra ting än skogsarbete och fiske var honom alldeles 
likgiltiga. Jag tror att han arbetade så mycket att han ej led någon nöd, 
och fiskade så mycket att hans lediga stunder ej blev tråkiga. Jag fann i 
hans stuga ett bibliotek på över tre hundra band, men hann ej undersöka 
vad det var för böcker. Han syntes ha tappat bort alla en ung mans vanliga 
intressen, han var tyst och verkade nästan from, fylld av någon inre frid, 
liknande en klosterbroders, som försökt allt av denna världen och nu så 
småningom förberedde sig på nästa.



Denne man, som jag här kallat David Ramm, berättade mig under vårt fiske 
den historia jag här velat berätta, och jag har avslutat historien just på 
den punkt där han slutade, där allt jordiskt hopp upphörde och något av 
nådens rike började. Vad som vidare hände de tre i yttre måtto är högst 
likgiltigt, och fortsättningen av David Ramms egen historia skall jag 
framdeles berätta med stöd av de anteckningar och den dagbok han 
fört under sitt nära tioåriga enstöringsliv, och vilka anteckningar han 
lovat låta mig få del av.



Den nu föreliggande boken, "De tre hemlösa", färdigskrevs för två och 
ett halvt år sedan.



Dalarne i juli 1918. Författaren.



David Ramms syster dog, endast sex månader gammal, när han 
var lika många år. Han drömde sedan ofta om henne, mest orosfyllda och 
marliknande drömmar. Oftast kom hon höljd i sin vita svepning fram till 
hans säng, och då var hon mycket större och äldre, än när han sist såg 
hennes kropp ligga under ett lakan ute i vedboden, med en svart slant på 
vardera ögat. Ett par gånger trodde han till och med, att han såg henne, 
medan han ännu var vaken, men han ropade inte på mor, han försökte tala 
till den döda. Då försvann hon, upplöstes som i ett moln borta mot 
köksfönstret, där bågarna såg ut som becksvarta kors mot sommarrymdens 
gråa dunkel i natten därute.



David ryste. Det var ett kors på Gretas grav, som snickaren hade gjort av 
furu. David hade burit hem det, efter att farbror Bengt först hånat honom, 
när han var rädd för att ta i det oljefärgluktande trästycket.



Sedan var det ett kors på psalmboken, som låg på farmoderns fällbord, och 
som han brukade läsa i om döden och saligheten för den gamla.



Alla kors betydde död, och att dö var otäckt, då man måste ligga ensam i 
mörkret med slantar på ögonen.



Hans sorg när Greta dog hade varit onaturligt stor, och han kunde aldrig 
låta bli att fråga sin mor hur gammal hon nu vore, ifall hon levde. Åter 
och åter grät han över henne, mest i tysthet för sig själv.



En gång lekte han ensam vid Rökiga Myren, och höll på att bygga en bro 
över bäcken där. Han menade att myrorna skulle kunna gå på den, och var 
mycket stolt när den slutligen upptäcktes och till sist riktigt myllrade 
av de små bruna arbetarna, som gick att upptäcka en ny värld på andra 
sidan vattnet. Några föll i och drunknade, andra hjälpte han upp igen med 
ett halmstrå.



Det var en solklar dag och led mot kvällen. Han satt på bäckens strand med 
de bara fötterna nere i vattnet och såg på myrornas myllrande tåg över 
bron. Då kom han att tänka på, hur roligt det vore om Greta varit med. 
Just då skymtade något vitt ute på myren. Där var hon igen, hon stod där i 
en vit klänning, hon vinkade åt honom. Hon såg ut att vara fem eller sex 
år. Han sprang upp och ropade hennes namn, ty det var ännu fullt ljus, och 
han var inte rädd. Hon stod kvar och vinkade.



-Greta, jag kommer! ropade han, och så störtade han handlöst, med sträckta 
armar, ut i den sanka myren. Men då försvann hon som förr. Hon liksom 
drogs ihop till en liten, liten ljuspunkt som blev allt mindre, tills den 
ej mer syntes, och han stod nedsjunken till knäna i dyn och stirrade ut 
mot tjärnen som glimmade silvervitt långt därborta.



Efter den dagen började han drömma underliga drömmar, nästan varje natt. 
Han fann aldrig ord att beskriva dem med. Far brukade sitta vid 
sängen och se, hur hans lilla kropp darrade och skalv och hur ansiktet 
förvreds som om han bränts av heta järn, men när han väckte honom och 
frågade vad han drömt, kunde han bara stirra vilt och snyfta, mållös av 
skräck.



På kvällen kände han redan på förhand, att denna dröm skulle komma igen 
under natten, redan innan han somnat. Men när han sade det, ville ingen 
tro honom. En kvävande känsla i halsen, något hårt som tryckte och 
stramade till över nacken och så förnimmelsen av att någon osynlig fattade 
tag i honom och ville dra ned honom i en avgrund, var alltid säkra tecken 
på att han skulle drömma om igen det, som han endast kunde känna och 
frukta, men som ej hade form eller ord.



Dessa drömmar upphörde när han var nio år, och då började en ny slags 
fasa.



En stor andlig väckelse hade gått fram genom bygden, hade återupplivat 
andan hos de gamla kristna och kommit många unga att sluta supa, svärja 
och slåss. Dansbanan hade bränts av de omvända ungdomarna, som drogo fram 
sjungande sånger om synd och blod och nåd. Davids far satt kväll efter 
kväll och läste högt ur profeterna om nya himlar och en ny jord, om den 
stora domen och det tusenåriga riket. Han skulle komma mycket snart, den 
store domaren, sade far, det kunde inte dröja mer än några år, det kunde 
ske när som helst.



David satt på en pall vid dörren och ryste. Hans äldre bror, Johan Adolf, 
som var klen i huvudet och hade lärt sig nästan hela bibeln utantill, satt 
och vaggade med kroppen och log därför att han visste allt det där 
förut.



En mörk sommardag när åskmolnen gick låga och blixtarna lyste över 
Bränningshöjdens gröna hällar, stod Johan Adolf på en sten ute vid 
myrkanten och berättade för David om korsfästelsen och domen. Då fick 
David klart besked om hur det var med saken.



-Då skall han sitta på sin härlighets tron, ropade Johan Adolf med en 
predikants iver. Och inför honom skola församlas alla jordens folk, och 
han skall skilja dem som en herde skiljer fåren från getterna. Och de 
ogudaktiga, de äro getterna, dem skall han ställa på den vänstra sidan, 
och fåren, det är de rättfärdiga, dem skall han ställa på den högra sidan. 
Och till getterna skall han säga, gån bort ifrån mig, I förbannade, till 
den eviga elden, som tillredd är åt djävulen och hans änglar! Men till 
fåren skall han säga, gån in i min faders härlighet!



-Tyst, vänta, ropade David, säg, kan det hända att du och jag får stå på 
den vänstra sidan, och mor och far komma--



-På den högra, ja, ja, så blir det för många. Och mor kan inte ropa "kom 
hit, Johan Adolf, kom hit David, kom hit Karl Anton", för då är det för 
sent. Och ur helvetet kommer vi aldrig ut. Evinnerligen, evinnerligen 
skall vi ligga där. Jo du, så är det. Många, många skall stå och se på hur 
syskonen och far och mor gå in i pinan, dom kan inte ta varandra till sig 
mer. Det har predikanten Arnold sagt för mig. Därför omvänden och bättren 
eder, sade Jesus. Och han skall komma hastigt som en ljungeld om natten. 
En vit blixt skar itu ett rött och svart moln i det samma, och så 
skakades Bränningshöjden av dundret som kom. Johan Adolf stod lugnt kvar 
uppe på stenen, viskande för sig själv, med händerna sammanknäppta över 
bröstet. David såg hur hans ögon lyste och hur hans hår fladdrade, och han 
blev rädd och sprang hem.



Han hade också fått en bok att läsa i som hette "Kristens och Kristinnas 
resa", och där var det några sidor i slutet som handlade om hur de 
osaliga drogs in i helvetet. David läste om och om, ryste, läste och kunde 
ej slita sig ifrån boken. Det var både spännande och förfärligt. Han 
drömde på nätterna att han i sällskap med Herr Fåfängt Hopp slungades in i 
en sjö som sorlade av jämmer. Där träffade han sina bröder -och en natt 
drömde han att han låg i pinan och såg mor sitta i en sal med en krona på 
huvudet, men hon rördes inte det minsta av allt hans elände.



Han talade ofta med far om hur han skulle bära sig åt, och fick alltid 
samma svar: om man tror att Jesus dött och lidit för alla ens synder, så 
tillräknar Gud inte synden. Men det var något mer också: man får därav ett 
sådant hjärta, att man inte vill göra synd mer.



David slöt därav att tecknet på att hans synd förlåtits var, att han blev 
mildare och snällare, aldrig kände han lust att ljuga eller röka tobak i 
hemlighet eller skratta och bullra. Och när han en tid gått och trott att 
hans synd var förlåten, och att han blivit bättre, råkade han alltid ut 
för missödet att förgå sig, och då förstod han att han ännu inte trott så 
stark att synden var utstruken, eftersom han ännu ej fått det nya 
hjärtat, som ej ville synd.



Det fanns bara en väg, en enda, att slippa ifrån helvetet, och den hittade 
han inte. Det var vid den tiden den kristne spåmannen Franson släppte ut 
sin bok "Himlauret". David läste den, och sedan blev allting för honom 
tecken. En liten obetydlig jordbävning skakade ett tag på dessa urgamla 
finnmarksberg, och även detta blev tecken. Barvintern, vars ovanliga milda 
vindar kom syrenerna på gården att öppna sina knoppar tre veckor före jul, 
var ett förfärligt tecken, och varje stark vindstöt som med ett 
åskliknande dån riste huset och rev i de urgamla asparna bakom logen, kom 
David att knäppa sina händer och bedja att Gud ville uppskjuta sin 
förfärliga dom.



Han kände, att han omöjligt kunde bli frälst. Han visste att det fanns en 
förhärdelsepunkt också, när man kommit förbi den kunde man inte räddas 
från helvetet mer. Synden mot Den Helige Ande! Hade han redan gjort den?



Han började hata Gud, som krånglat till allting så här, som ställt upp 
villkor som ingen riktigt kunde gå med på.



Men var det då inte tecken på den allra största förhärdelse att börja hata 
Gud?



Han gick en gång ut i vedboden, där Greta legat med sina kopparslantar på 
ögonen, och bad om nåd. Men han kände ingen förvissning om att synden var 
borta. Han reste sig lika hopplös till sinnes och hörde med ångest far 
tala om det tusenåriga riket.



Under ett och ett halvt år levde han under plågsamma strider med sig själv 
för att komma till vad far kallade frid. Men han ville inte rådgöra 
med far; inte med någon. Han kunde svaret, han skulle få, utantill på 
förhand, och han hade ingen nytta av det. Själv redan benägen för att 
börja sätta sig upp mot den där guden, längtade han efter att få träffa de 
underliga människor, som kallades fritänkare, och som far talade om. Men 
han visste inte var de fanns. Han hade i alla fall en känsla av trygghet, 
när far fanns i närheten- det var ju alltid honom, barnen ropat på, när 
någon fara hotat. Det hade ju knappast funnits något ont, som inte han 
visste råd för. Utom - utom det här förskräckliga, att hela jorden skulle 
förgås, jorden, som var så stor och härlig, bara man vart stor och finge 
komma ut och se den.



Varför skulle nu Gud förstöra denna värld, där allting var så skönt. Han 
skulle också förstöra alla böcker om troll och äventyr, som David läste i. 
Allt skulle brinna. De granna fiärilarna och de godmodiga grodorna i 
kärret, myrorna och humlorna och den stora bruna myren med tjärnen, där 
abborrarna hoppade. Gud var elak och ville han bränna jorden, bara för att 
få se en värld brinna?



Men om man tänkte sådana tankar, då blev Gud ännu vredare. David hade hört 
om en fritänkare som hette Lennstrand och som satt sig upp mot Gud. Sedan 
hade tungan ruttnat i munnen på honom. Sådan var Gud.



Nej, man kom ingen vart med Gud, inte. Trodde man på honom, så brydde han 
sig inte om det heller. Man skulle tro på syndernas förlåtelse också. Och 
över allt gick Den Helige Ande kring och snappade upp allt man tänkte. Och 
en vacker dag hade man tänkt den stora synden, 
och då flydde Anden och kom icke mer igen. Då var det slut, då var man 
evigt förtappad!



"Det är förfärligt att falla i den levande gudens händer."



Detta är alltså vad bibeln har att säja om sin gud, tänkte David, när han 
läst det. Han var ryslig att komma ut för, Herren Gud, och att hålla säj 
undan gick inte, för han var över allt, såg allting och hörde allting.



-Han sände sin son i världen för att vi inte skulle falla i faderns 
händer. Och Kristus sade, den som ser mig, han ser Fadern - nej, detta 
måste jag tala med far om, han måste förklara det. Fadern och Sonen äro 
samma person, men den enes blod räddar för den andres vrede!



Och han frågade far- som satt på sitt stora skräddarbord och hostade och 
såg klen ut- så försiktigt han kunde, om saken.



-Bibeln är till för att enfaldigt tro på, svarade far med bekymrad min. 
Men det fordras Guds nåd, att ej taga anstöt. Det vill säja, bibeln är så, 
att den är given det mänskliga förnuftet till en stötesten och en 
förargelseklippa.



-Vill Gud att den skall vara så?



-Ja, visst.



David gick, ty han visste allt han behövde veta om bibeln. Hans elvaåriga 
hjärta bävade över en sådan Gud.



-Ja, värre kunde inte djävulen finna ut det, ropade han under tårar för 
sig själv. Men vad säjer jagjag hädar ju, jag syndar mot Anden. När jag 
finner fel med bibeln, då får jag veta att Herren satt dit felen för 
att jag ska ta anstöt av dem.



Han lugnade sig, satte sig på en kullfallen trädstam och grubblade. Nej, 
det var nog fel i räkningen nånstans, ändå, fast han inte kunde tänka ut 
det. Han skulle börja från början, skriva upp vad han kom till sats efter 
sats, på ett papper, ja, det skulle han, och sedan så skulle han gå till 
prästen med papperet och fråga, vad det var för fel med det.



Han sprang i hast hem, tog papper och penna och smög sig upp på vinden. 
Han tog för säkerhets skull Luthers huspostilla, katekesen och bibeln med 
sig.



-Vi börjar i början, sade han fundersamt med pennan i munnen. Och vi 
rättar oss efter bibeln och katekesen.



-Alltså, först så skriver vi att Gud var ensam, för det var han väl, jag 
menar innan han skapade änglarna förstås. Alltså, först var Gud ensam och 
på den tiden fanns det ingen jord, och när han varit ensam länge, länge, 
så tog han och skapade jorden. Det står inte varför han skapade den.



Vi slår upp och tittar, för säkerhets skull, det kanske står, ändå. Här ha 
vi första början . . .



I begynnelsen skapade Gud himmel och jord, det står inte varför, alltså, 
det är en sak vi inte får veta. Nu ska vi se- sedan skapade han människan 
Adam kan vi få veta varför, vänta, först djuren, sedan - jo, han sade, 
till vår avbild och till att råda över- hå, hå, ja, ja, men om inte det 
funnits en jord att råda över, hade det varit onödigt att skapa oss när vi 
inte får veta varför han skapade jorden och djuren, så får vi väl säja, 
att alltsammans gjorde han av hemliga skäl, som 
han inte talade om.



-Nu skriver vi! Och med stora tydliga bokstäver skrev han:



"Först var Gud ensam och sedan skapade han jorden och människorna och 
talade inte om i bibeln alls vad det skulle tjäna till".



Han höll upp och funderade. Kan det vara hädelse att skriva det här? 
undrade han. Men jag skriver ju bara för att få veta det.



En fuktig vind flög in genom vindsfönstret och snodde ett tag med hans 
långa ljusa lockar. I det samma kom en stor humla inflygande och surrade 
envist kring hans huvud, görande sväng på sväng runt, liksom för att 
fundera ut vad han var för en.



-Du är lycklig du, viskade han, du, som inte vet något om det här. Kanske 
du är odödlig också, jag vet ingenting. Jag skall skriva vidare. Det nästa 
blir hur människorna tog säj ut. Det kan skrivas så här:



"Och människorna de levde inte som Gud befallt, och när de inte gjorde 
som han sagt, det kallades synd, bestämde han straff för synd."



"Och då ångrade Gud att han skapat oss, gjorde syndaflod och dränkte 
många människor och lät Noak leva, för han var en from man. Sedan syndade 
både Noak och hans barn, och så längre fram, var det nästan bara syndare 
allihop. Bland tusen syndare var det kanske bara en rättfärdig. Det var 
konstigt, att allt vad Gud skapat, så när som på några få varelser, så 
blev det precis tvärt emot som han ville, så att han fick lov att vara 
vred för jämnan. Han befallde att människorna skulle offra, och det gjorde 
de, och då var han inte så vred mer. Så fort de glömde bort att 
offra, då vart han vred, står det, och skickade på dem sjukdomar och 
krig och allting. Det hade han rätt till, när de inte gjorde som han 
ville. Men det var så underligt, han liksom inte förmådde göra någonting 
bra, för det vart fler och fler syndare, och då sände han sin Son i 
världen, på det var och en som tror på honom icke må förgås utan hava 
evigt liv."



"Då bestämde Gud att hans son skulle dö, och att var och en som trodde att 
han dött till ett offer för synd, åt Fadern, han skulle inte komma till 
helvetet. Alla andra kommer till helvetet."



Han höll det skrivna bladet i handen och darrade. Just nu gick solen ner 
och västerhimlen lyste och lågade. Därborta låg röda och guldgula moln som 
en vägg av rosor, och spiror av guld blänkte bakom som dragna svärd. David 
såg dit bort.



-Det är som det nya Jerusalems murar, viskade han, tänk om det vore bara 
att gå och gå, rakt fram, och så gå in mitt i härligheten! Men de har 
gjort vägen så krånglig, så jag inte hittar den.



-Och nu har jag att skriva om - har jag kanske inte mer att skriva? Jo, 
vänta, hur det gick med Sonens försoningsoffer, det kan skrivas -- ja, hur 
gick det, egentligen? Efter vad läraren i skolan sagt, så skall det finnas 
många fler som inte tror, än som tror. Men för säkerhets skull säjer vi 
hälften. Då kan jag skriva:



"Och med det offret räddade han ungefär hälften av syndarna, och de blir 
saliga, den andra hälften tar djävulen i alla fall."



Nu - vänta, ingen annan än Kristus och profeterna vet något om hur det 
kommer att gå, och Kristus har sagt, att på den yttersta dagen skall 
många kastas i helvetet. Hu - men det kan inte hjälpas, när han vill så. 
För min del skulle jag hellre ta och döda deras själar i stället. Och 
Luther han skrev att de ska vara i helvetet jämt. Och detta allt det har 
Gud gjort så och vetat att det skulle gå så, ty han var allvetande, men 
han har aldrig talat om vad det skulle vara bra för.,'



Hastigt bleknade han, rev papperet i småbitar och snyftade. Luften som 
strömmade in genom fönstret, kändes rå. Han darrade både av köld och 
fruktan.



-Det är bara därför att mitt hjärta är ont, som jag finner fel med Gud!



Han satte sig på en hög gamla kläder och grubblade. Det skymde. Den stora 
vinden var mörk och kall, det var så otäckt, när natten kom stigande in 
genom alla gluggar och springor.



Nu vredgades Gud på honom, som satt sig upp mot det heliga. Han fordrade 
nu att David skulle bekänna sin synd. Man fick då inte tala direkt till 
Fadern, utan måste bedja i Sonens namn.



Han föll på knä.



-I dag har jag syndat mot dig, käre Gud, jag har skrivit att du gjort 
dumt, om jag inte skrev det så menade jag det. Förlåt mig för din Sons 
skull, i Jesu namn, amen.



Han satte sig upp. - Om jag nu inte kan tro, att synden är förlåten, så är 
den inte förlåten. Nå, tror jag?



Men var det synd att skriva det där? Har man inte rättighet att söka efter 
sanningen? Jaså, jag erkänner inte ens synden jag gjort!



Han sprang upp och knöt händerna.

-Det är inte möjligt, det är inte möjligt mumlade han. En människa 
skulle inte ha kommit på att göra helveten och djävlar.



Till sist råkade han nästan i raseri.



-Det är inte lönt att försöka, skrek han hårt. Jag kommer ingen vart med 
däj. Skicka hit en ängel, så jag får tala med honom! Efter du inte vill 
komma själv! Vad skapade du oss för, om du inte kan sköta oss? Högt 
snyftande viskade han om och om:



Du hade ingen rättig~et att ställa till med det här! Du hade ingen 
rättighet!



Och strax därpå kastade han sig ned på trashögen och låg stilla länge, 
väntande på att Gud skulle förgöra honom för hans hädelse. Men när han 
tittade upp igen, såg han bara mörkret. Då lovade han Gud på sina knän att 
aldrig häda mer, om han bara fick förlåtelse denna enda gång.



Ty det vore förfärligt att falla i den levande Gudens händer!



En lärd fritänkare hade skrivit böcker också, som far talade om med en 
ton, som om det gällt "svartboken", rysande när han någon gång nämnde 
om, vad som han läst i dem. Ty far hade läst fritänkarnas böcker, fast han 
först knäppt händerna och bett Gud om kraft att stå emot det onda.



Efter ett enda blad, en sida ur en sådan bok började nu David längta allt 
starkare. Och en dag gjorde han en djärv kupp för att få läsa en sådan. 
Far hade fått en bok på posten som han läst ensam i sitt rum och med 
dörren till köket låst, och när han läst en timme kom han ut och hade den 
inlindad i ett grått papper, gick fram till elden och tänkte kasta den i 
glöden efter brasan, då en främmande inträdde. Han lade då upp 
paketet på en hylla ovanför fönstret för att bränna den, då den främmande 
gått, och David hade strax sin plan färdig. Han sprang in i fars rum till 
den rätt stora bokhyllan och röck åt sig ett häfte som han trodde av 
ungefär samma storlek som den farliga boken. Det var Waldenströms "Den 
gode herden", och med den i fickan gick han ut och avvaktade tillfället. 
Om en stund gick den främmande och far följde med ut på trappan. David såg 
sig om, och hans hjärta bultade som en smedhammare. Nu eller aldrig skulle 
han skaffa sig en bok som inte skulle öka hans fasa för domen och 
helvetet, bara inte far kom att öppna paketet innan. Han klev upp på en 
stol, Iyssnade med rodnande kinder. Nu snart skulle far komma in, nu rörde 
mor på sig därinne i kammaren.



Som en missdådare skälvde han när han tog ner paketet, rev ut häftet och 
stack in "Den gode herden,' i stället. Hans hand darrade när han stack upp 
paketet igen på hyllan och stoppade boken i fickan. Och när han hoppat ned 
och dragit undan stolen, kom far m.



Nu var det gjort, nu gällde det om far skulle bränna utan att öppna- men 
han tycktes ej mer komma ihåg det, han tog bibeln och satte sig vid 
fönstret och började läsa högt.



David vågade inte gå ut av fruktan att något förfärligt skulle hända. Han 
beslöt att på något sätt påminna far om att boken inte var bränd, men han 
var rädd att ansiktet skulle förråda honom.



Men när hela kvällen förflöt utan att far gjorde min av att gå bort till 
hyllan kunde David inte längre styra sig- han måste skynda sig läsa 
den förskräckliga boken.



Men var skulle han våga sitta och läsa den? Ute var det mörkt nu, och inne 
var farligt. Då fick han en förfärlig ide, som till en början färgade hans 
kinder alldeles vita: han kunde lägga den i "Kristens och Kristinnas 
resa" - på det viset kunde han lura dem med att han var en from gosse.



Ivern att få sluka den nya boken var så stark, att den segrade över alla 
samvetsbetänkligheter. Att han gjort och höll på att göra den största 
hädelse mot Gud, som väl någonsin blivit gjord, det trodde han, men gjort 
var gjort.



Med ivrigt försiktiga steg gick han in till farmodern efter "Kristens 
resa" och när han kom ut i fars rum, som på samma gång var 
skräddarverkstad, kröp han upp på det stora tillskärningsbordet, stack in 
det stulna häftet i en öppning, vände sig så att ingen utan att gå mycket 
nära kunde se i den, och läste med bävande hjärta och lysande ögon titeln: 
Det finnes ingen Gud.



Hans hjärta höll på att sprängas av glädje och fasa samtidigt. Han läste 
ej mer, kunde ej läsa mer, där stod det tryckt med stora klara bokstäver, 
det förfärliga och trösterika - det hade funnits någon som vågat skriva 
det och trycka det- levde den, som gjort det ännu, eller hade blixten 
slagit ihjäl honom? Hade tungan börjat ruttna i hans mun som på 
Lennstrand? Där stod det:



Det finnes ingen Gud.



Han stoppade boken i fickan och kände ett överlägset trots mot domen och 
helvetet. Den där guden som ville ha alla att tro på sin son, annars 
kastade han dem i helvetet, han var inte farlig alls. Han fanns inte -så 
enkelt var det. Och när lärda män, som skrev böcker, tordes trycka det 
utan att vara rädda- då var det väl inte mer med den saken. Det fanns inte 
någon gud alls!



Kom nu med profeterna, predika om helvetet tills ni blir torra i halsen, 
skrik ni om era jordbävningar för där står det i alla fall tryckt: Det 
finnes inte-



I natt skulle han sova lugnt, när inte Gud stod och lurade på honom med 
sin dom och sina tecken. Och med bröstet svällande av fröjd slängde han 
bort "Kristens resa" och gick ut till de andra bröderna.



Men när natten kommit och lampan var släckt, låg han och slogs med sitt 
samvete. I dag hade han syndat förfärligt - tänk om Gud fanns i alla fall?



Han hade boken under kudden och kände sig nästan rädd för den och för 
mörkret. Var det inte Guds stränga ögon, som såg på honom genom mörkret 
så, att han nästan kallsvettades? Å, det var förfärligt! Tänk om han dog i 
natt och vaknade i den eviga pinan. Skulle Gud förlåta honom en synd sådan 
som den han gjort i dag?



Darrande, vridande sig i ångest vid minsta prassel han hörde, knäppte han 
händerna och bad om förlåtelse för all synd han gjort i dag, men när han 
skulle avsluta: i Faderns, Sonens och Den Helige Andes namn, stockades 
orden i halsen, och då grät han som bara ett sönderslitet barn kan gråta.



Men när han somnade ryste han, och han ryste ännu i sömnen, ty där stod 
hädelsen skriven framför honom med stora röda bokstäver:

Det finnes ingen Gud.



Han läste sedan boken tillsammans med Karl Anton, hans något yngre bror, 
som hade klart och skarpt huvud, men ej alls var fallen för grubblerier.



De satt i en lada långt bort i skogen, när de läste.



Karl Anton var inte så värst förtjust i boken, han tyckte inte det där var 
något att "bråka om". Domen hade han aldrig varit rädd för, och han 
trodde nog det skulle klara sig på något vis. Han ville att David skulle 
slänga bort boken och gå med på ett bönemöte i stället, där var så 
hejdlöst roligt att se alla gubbarna och höra på sången. Men när David 
allvarsamt uttolkade hur han känt det och vad den här boken betydde för 
honom hörde han på och sade att han också ibland undrat över hur det 
skulle gå om han dog, men att han då alltid sade sig själv, att "en inte 
skulle vara säker på att allt som predikades var sanning och inte lögn 
heller utan så där mitt emellan".



-Jag tänker att Gud gör det bästa. Och jag tänker att om inte Gud finns så 
gör det ingenting, och finns han, då är han nog snäll, så han tycker synd 
om oss och tar oss till himlen varenda en.



Men David var inte nöjd med den trösten. Han skaffade sig i hemlighet 
flera böcker, som han gömde i en korg på vinden, läste i hemlighet och 
lärde sig nästan utantill.



Så småningom blev det då slut med fruktan för död och dom. Gud kunde inte 
skrämma honom mer med sin eviga eld och sin himmel. Han hade fått stå åt 
sidan för annat. Visserligen - ännu var han kvar, bakom, som en mörk 
skugga, han följde alltid med och stod någonstans i bakhåll med sin 
stränga lag, men han var inte så nära och så 
högröstad mer. På dagarna var han alldeles försvunnen, och då kunde David 
högmodigt häda honom. Men varje gång brukade han liksom vända sig om och 
titta, om inte någon stod bakom och hörde, och när natten kom, kröp han 
ihop och höll dom över sig själv. Skuggan av Gud kom så kvävande nära. 
Ångesten över att han hädat höll honom vaken tills han knäppt händerna och 
mumlat:



-O Gud, om du finnes, förlåt mig att jag inte tror att du finnes, i dag 
har jag hädat, ty då trodde jag du inte fanns, men om du hör mig, så 
förlåt mig! Var är du? Kom fram så att jag får se dig! Förlåt mig, om du 
hör mig!



Han var fjorton år, när det mesta av detta för alltid försvann ur hans 
hjärta. Och det kom aldrig åter i denna form mer.



När han var litet äldre brukade han känna ångest vid tanken på sitt arbete 
i skogen. Kroppsarbetet blev till sist hans fasa. Det krävde stora 
krafter, fast ingen hetsade honom, ingen pålade honom mer än han kunde 
utföra. Men det gällde dock att hinna med ett visst mått annars blev det 
ju ingenting med det, ingen hjälp till mat.



Alla hans kamrater satte sin stolthet i att hugga så mycket ved som 
möjligt och skryta så mycket som möjligt med hur mycket de gjort. David 
kände ej alls den ärelystnaden. Han kallades lat ibland, och det var ju 
förklarligt, när han långa stunder brukade ligga hopkrupen långt avsides 
från arbetsplatsen, så att ingen såg honom. Hans drömmar höll honom 
sällskap.

De svek aldrig.



Ibland fattades han av en vild lust att leka mitt under arbetet.



En gång hade han mitt på förmiddagen sprungit bort och grävt en grotta i 
en sandås, och han höll på att lägga tak av jord och näver över den, och 
njöt obeskrivligt av att sitta i den och drömma att han var en 
grottmänniska eller en björn, när en vuxen karl kom förbi och skrattade ut 
honom.



-Skäms du inte, stora pojken? Jo, far din han har fin hjälp, han!



Då kände David skammen fara het uppåt hjärnan, han sparkade ner sin 
jordhydda och skyndade bort till arbetsplatsen. När han kom fram i gläntan 
såg han sin far sitta på en stock med huvudet i händerna, förbi av 
trötthet. Runt honom låg veden han huggit medan David byggde sin grotta, 
och David gick in bland några unga mjuka granar och grät. Han hörde skogen 
susa, men omilt, bestraffande, och själva kvällens svalka kändes sträng 
och förebrående.



Det var ju närapå omöjligt att leva!



Han hade dock inte arbetat, utan lagt sig och gråtit och hört den stränga 
vinden fara bannande fram genom kronorna.



En afton hade han legat i skogen och pinat sig själv med den ena pipan 
tobak efter den andra. Han hade halvsovit, liggande mjukt mot mossan bakom 
en kullfallen gran, mest drömmande om nakna kvinnor, halvklädda flickor, 
som kom så nära, så retande nära, men när han ville fånga dem flydde de 
eller förvandlades de till djur.



När han gått hem hade huvudet värkt och han hade raglat som av rus.



Ibland hade han gått ut i skogen och tänt en eld högt uppe på en sandig 
ås, och medan han en mörk höstdag låg där och hörde skogen susa, greps han 
av tungsinne igen.



Varför skall jag aldrig få njuta av vildmarkens frihet utan att strax 
behöva tänka att jag ej har rättighet att ligga så här. Inte ens den 
stora, stormande hösten gör mig glad, jag skulle ej se på den alls, jag 
skulle arbeta.



Här är nu en härlig höstdag, blåsten sjunger och spelar, kronorna vaggar, 
och här har jag min gula eld, se hur den hoppar och leker! Jag ligger 
mjukt, jag är varm, och allting smeker mig. Men ändå säger en stämma inuti 
mig att detta är orätt, att så får jag inte ligga.



Far håller på att bli gammal, han har vitt hår och har svårt att gå, han 
ser klen ut, och mor är gammal. Det skulle vara någon som tog hand om dem 
snart, och vem skulle det vara om inte jag, men jag kan inte, för jag har 
bara fått lära mig det här, och det orkar jag inte, och det värsta är: jag 
vill inte.



-Antag att far dog - då kom väl mor på fattighuset, när inte jag kan-



Han tittade uppåt de vaggande kronorna och började tala till dem.



-Ni ser väl att det inte går, er älskar jag, jag har ingen lust att göra 
nytta, jag vill bara höra och se på er och stirra på de drivande skyarna 
bakom er, himlen ser ut som kokande blod i väster nu, varför hatar jag 
arbetet?



Det är mycket fult av mig att hata arbetet, men det kan ju inte jag 
hjälpa, det är ett lyte, liksom det är ett lyte att inte Karl Anton ser 
klart, att han förlorar sin syn alltmer.



-Men om jag riktigt ville det, så kanske jag vore en duktig arbetare. Det 
är något fel med min vilja, det är säkert!



Å, nu mörknar det- ser ni, hur det mörknar? Mer ved på elden! Det är så 
härligt när det flammar, och ni står där och vaggar och sjunger. Se - där 
solen går ner, är det en röd lucka i molnet, som en blodig yxa!



Hans kinder glödde av iver medan han plockade ihop mer bränsle. Han 
stannade ibland och gnolade i kapp med stormen. Han var en jägare, som 
vilade från vilda äventyr.



Han tyckte att stormen talade till honom, och han ropade tillbaka. Till 
sist lade han sig ner igen och försjönk i vakna drömmar.



Nu var det ett helt hav som brusade omkring honom, och han gungade överst 
på topparna av fräsande vågor. Ett vrak i brand höll på att sjunka. Själv 
flöt han så mjukt och lätt att han såg en fyr flamma på en sandig strand, 
dit han gungade. Måsarna skriade och havet dånade. Han kände lukten av 
blommor mitt under alltsammans. Så kom en väldig, dundrande sjö och 
spottade upp honom på sanden. Han såg hur solen plötsligt föll som en 
lysande sten i havet, och hur aftonrodnaden steg upp från de blåa golven 
som en vägg av röda ädelstenar i väster.



Men det kom en natt, en vårnatt många år framåt, när han låg ensam på sin 
bädd uppe på vinden och inte kunde sova. I stället pratade han halvhögt 
med sig själv, upprört och med långa uppehåll 
ibland, då han liksom tänkte över vad han sagt. I ett bylte hade han sina 
kläder inknutna, jämte ett par böcker och skrivpapper. Han skulle rymma 
hemifrån strax efter midnatt. Det var hans vana att smyga sig i väg, 
alltid när han skulle lämna hemmet. Då slapp han avskedets jämmer och 
förmaningar. En brevlapp med hälsningar och farväl skulle han lämna, det 
var allt. Och den här gången skulle han inte komma igen så snart.



-Det är förresten synd om far och mor, sade han, i det han satte sig upp 
och stirrade mot den blanka fönstergluggen.



-Dom har just inte mycken glädje av sina barn, dom, inte, ska jag säja, 
dom har fått föda och klä oss tills vi vart så pass stora att vi kunde 
knalla i väg. Jo, jo, du är tjugu år nu, gosse. Egentligen, hur är det med 
räkenskaperna, ja, du, hur är det med räkenskaperna? Här hemma? Har du- 
kan du riktigt lägga näven i bordet och säja ifrån att du riktigt klarat 
däj själv någon längre tid? Låt oss räkna- Söderhamn en månad. Du fick 
ingenting hemifrån då, inte ens respengar dit, så den månaden skriver vi 
opp som till godo. Då var du sexton. Sedan hade du hyra därifrån med Luleå 
- satans pråm, för resten - sedan hyra till, vart var det nu, jo, 
Stockholm och Göteborg. Nej, jaså, det var med Marta. I alla fall tre 
månader. Visserligen skickade du inte ett öre hem, men det skall då vara 
som fan och hans mormor att få överskott på sexton kronor i veckan, fast 
en har fritt och ett hundra kastade du ut på Maja, den svarthåriga, undrar 
vem tog henne sedan - det gör, var var vi nu, det gjorde fyra 
månader, var det visst. Och sen kom Halifax. Vänta, den var långsammare, 
där har vi ett långt, skönt år. Ett år och fyra månader, så sex månader 
hemma, vad jag levde på då- gubben förstås, men det är ruskigt, och jag 
gick ju ut igen så fort jag blev frisk. I alla fall, från sexton, nej från 
femton år till sjutton - ett år och fyra månader på egen hand. Det är ändå 
något, mitt upp i all den här förbannelsen. Och så fick gubben skicka 
pengar till London efter förlisningen utanför Sandy Hook, då lovade jag 
att komma hem, men hade fått hyra till New York när pengarna kom. Sedan 
var jag borta i ett helt år, som jag inte låg dom till last här hemma, 
allt som allt gör det två år och fyra månader på egen hand under en tid av 
tre år. Det går an. Och hur länge har jag varit hemma nu, tre veckor? 
Summa, jag har under tjugo års tid sörjt för mig själv fullständigt i 
bortåt tre år.



Han kastade sig ned på bädden och borrade ner ansiktet i kudden, men om en 
stund reste han sig upp igen.



-Du har förstås inte legat dem helt och hållet i händerna, du har arbetat 
i skogen också. Undrar vad Johan Adolf tänker, egentligen, han har varit 
så tyst på sista tiden. Han har åldrats fort.



Tänk, om han fick dö, vad det skulle vara skönt för honom. Eller, hur är 
det, gamle Gud fader, sitter du ännu och för bok över oss och slänger en 
av oss till helvetet då och då? Tyst, gosse, han kan höra, det är inte så 
gott att veta hur det är med det där.



En personlig Gud var det inte längre, det var något annat. Nu på sista 
tiden hade ju präster börjat på att predika förnuftigare, nu hette 
det att Gud inte alls var gamla testamentets gud. Jo, då, jag kommer ihåg, 
jag känner till alltihop, det är liksom litet påbättrat nu, så att det ska 
gå i folk, tänkte David. Men förresten, så har dom lika orätt allihop, för 
dom vet ingenting, dom pratar bara.



Karl Anton, ja, honom var det synd om, sannerligen, för hans syn vart allt 
sämre. Men herre Gud, vad kunde man göra?



-Fast egentligen så är det ruskigt med den där guden, lika väl. En kan 
aldrig bli kvitt honom i alla fall. Vänta - nu ska vi tänka efter var vi 
egentligen håller hus nu för tiden. - Först var det Jehova och yttersta 
domen, och nådens ordning, och sen vart det Lennstrand. Ja, du ska ha 
tack, gamle Lennstrand, du var ett stycke av en karl, du i alla fall, du 
städade undan en förbannad hop elände åt mäj. Men du var bra enkel, kanske 
jag kan säga att du också var liten i växten, på ett vis, och tack i alla 
fall. Undrar vart du kom efter döden. Brr! Är jag nu där igen, aldrig var 
det annat. Lennstrand, var det, och så Ljungdahl, som ingenting begriper, 
bara gafflar på och pratar, ni två, och så hade vi en gubbe i Uppsala, som 
bråkade om folkökningen, och en doktor som inte begrep religion mer än 
Ljungdahl, som tog opp könsfrågan och skrev om Kristus! Dom tre, dom 
gafflade mot bibeln, och det gick i arbetarna och går i dom än. Men nu var 
det fråga om mäj själv. Efter dom där enkla fritänkarna vart det liksom 
ett tomrum, jag slängde dom i väg, och hade inga gudar på länge.



Och sen så vart det fråga om det kunde löna sig att leva alls, om det inte 
var bäst att bli jord igen. Vi fick det svart hemma, och vart en 
tittade såg en bara svårigheter. Självmordskandidat vid nitton år! Bara 
svarta mörkret levde en i! Och jag hade blivit lurad andra gången, när dom 
lärde oss att utvecklingsläran var filosofi, när dom inbillade oss att dom 
löst uppkommandets gåta med Darwin. Det gick jag och bröstade mig med ett 
helt år- dumheter- vad rör det mäj hur eländet kommit till, jag bara 
finner ut att det är elände, från början till slut, allting. Och sen 
gäller det, sen gäller det, finns det nån väg ut? Åh, du gamle Gud fader, 
du ursäktar att jag inte kan be till däj med nån tillförsikt, fast jag 
inte förnekar att du kan finnas! - Jo dom visade mäj en väg att gå, 
socialisterna kom, och predikade att dom skulle göra en himmel av jorden. 
Vi skulle leva för varandra, göra gott, arbeta för kommande släkten. Till 
sist, så skulle det bli bra. Vetenskapen göra slut på alla sjukdomar, 
socialisterna på all fattigdom. Jag läste och läste. Ja, däri ligger ni, 
för resten, gamla luntor, jag ska sparka ut er genom fönstret - men det 
ska jag inte, för ni menade väl med oss i alla fall, jag gick med på det 
där. Jag minns hur jag diskuterade med farsgubben, som föraktade denna 
världen. Han ville inte vara med om att plåstra och lappa, sa han, för 
jorden är jorden och människorna kommer att äta opp varandra i alla tider, 
tills Gud ger nya hjärtan. Men jag- jag predikar det där. Överallt. Ja, 
saken är bra i och för säj, men jag tog den som en religion och den sprack 
för mäj. Och så var jag lurad tredje gången.



Men nu ska vi räkna opp allting, vi får inte glömma något. Vid tjugoett år 
anmälde jag mäj hos läsarna, för det syntes mäj enda utvägen. Det var det 
året lungsoten höll i revbenen på två av oss hemma. Då var det inte 
långt till varken fattighuset eller kyrkogården. Gud, så svart det var då! 
Men - det var inte bara det. En kan känna att en liksom är nersmetad med 
smörjig synd ibland- en kan ligga vaken om nätterna och slåss med 
samvetet. Sånt begriper inte folk, som liksom består av endast ben och 
fläsk, och som aldrig varit vakna nog att veta när dom smetat ner säj. - 
Jag var med och bad och sjöng sånger och vittnade. Det kom över mäj som 
ett rus, jag vet väl jag, att jag ibland kände mäj riktigt buren mot 
himmelen, och den som bara ett ögonblick trott att hans synder var borta, 
han vet det också, och idioter, som ingenting vill veta, ska vi inte tala 
om. - Och så en vacker dag kom jag underfund med att jag inte ville uppge 
den här världen. Jag satt fast i den. Och då gick jag och var liksom lurad 
fjärde gången.



Förresten, sen vart det så mycket att tänka på, så själen inte fick så 
mycken tid på säj att bråka. Men det hjälper inte, var gång jag ser Johan 
Adolf och Karl Anton, vill jag ha nånting att tro på igen, annars tappar 
jag bort humöret.



Karl Anton, han tror visst på Gud för resten, på sitt vis----



-Nu vet jag, ropade David plötsligt och sprang upp till fönstret. Karl 
Anton, han skulle bli skald, han skriver ju vers, ja, kanske inte så illa. 
Han läser ju sina dikter för rallarna ibland, och dom skrattar förstås, 
och är dom fulla, tar dom varandra om halsen och gråter. Jo, den sortens 
folk känner jag till, och vill inte ha med dom att göra för fem öre. Fast 
somliga är ju fint folk, bland dom också. Vänta, Karl Anton, jag har 
visst en räkning att betala, jag är visst skyldig däj - jag var elak mot 
däj, när vi var pojkar fy fan, att en människa skall ha så mycket ont i 
sig, nog syns det att det finns en djävul, vem skulle annars viska allt 
sådant i ens öra, som man gör för att ångra. Han skall bli skald. Hur var 
det nu, jo, han skrev en dikt till lilla syster Greta, som är död, och som 
han aldrig sett, låt mäj si, hur var det nu -



"Och aldrig såg min skumma blick i dina ögon blå -du vände om vid livets 
port, där tusen vägar gå."



Alltså, han skulle bli skald, men han blir blind i stället, så kan han 
inte reda sig. Och jag- ja, är det inte tid på att ge sig av nu. Det blir 
väl knappast mörkare.



Men i alla fall - tåget från stationen går inte förrän klockan fem på 
morron, jag kan gott ligga och vila ett tag. Karl Anton, var det ja, hans 
syn håller på att slockna. Det är bäst att inte tänka på honom. Om jag 
hade tio tusen kronor, skulle jag tänka ut vad jag skulle göra redan i 
natt. - Alla de här gamla kläderna häroppe sir ut som hängda människor, 
varför ska dom också hängas opp på snören? Annars äter förstås maskarna 
opp dom, mal, tror jag dom heter. Ja, den som ändå vore en mal.



Är jag inte precis som Johan Adolf, jag ligger ju och pratar högt för mäj 
själv - men jag skriker ju inte, som han. Det är nog skillnad på oss, och 
nu är jag där igen, kan jag inte få fred för dårar i natt? Jag skall tänka 
på Hilda från Österfallet i stället. Tänk du, det kunde jag se på däj 
första gången jag såg däj, att du gick med på leken. Du var inte så tokig, 
när jag tänker efter, du hade nog varit med förut, du. Svart hår och 
dåliga tänder och smutsiga linnen. Man ska inte tänka på dom heller, 
aldrig, hjärnan blir så mjuk av det där.



Det är den där förbannade driften, som sätter oss hit till världen. Det är 
för den far kämpar sin kamp mot döden och allting. Kanske han hade lika 
starka drifter som jag, när han var ung. Då ska jag inte undra över saken. 
Den där vindfällda granen i Svedbergs täkt, hon vet mycket. Jag kan undra 
om Svedberg tagit bort henne. Där lärde jag mig röka, jag brukade ragla 
som en drucken när jag gick hem. Och där låg Maja Mark och jag så gott vi 
kunde, och vi var bara fiorton år. Till sist hittade också vi vägen och 
det var lika gott, först som sist. Det är inte mycket att göra väsen av, 
och jag undrar om det skadade oss det minsta, men, men, det blir till sist 
den källa varur all fattigdom flyter, det blir det. Sen så fortsatte vi, 
och så, när vi var femton år då var vi som annat stort och kraftigt folk, 
vi var ihop minst en gång i veckan. Det är inte så mycke. Men jag var rädd 
att hon skulle få barn, och när jag talade om det, sa hon, då ska vi gifta 
oss och ha en ko. Jag hade ingen längtan varken efter ko eller giftermål, 
så jag slutade med alltihop, och då grät hon och skapade säj galen och sa, 
att jag bedragit henne. Hå hå, ja ja. Men slut var det, för barn vill jag 
inte ha, det är ingen som vet hurudana dom blir, sjuka, galna, blinda- - 
Men om inte allt detta funnes, då funnes heller inga människor. Då skulle 
man kunna säja att Gud vore ensam, och det tycks han inte vilja, 
eftersom--



Sedan så var det du, lilla Astrid. Inte hör du riktigt till det här 
kapitlet, i natt, men du var dock någonting mer än ben och strumpor och 
mjuka bröst. Det var så tyst, när jag hade dig i Bergsängskogen, hela den 
här förbannade världen var borta. Du vart min så där tyst och omärkligt 
som mörkret faller ikring en . . . Jag skall sätta mäj vid fönstret när 
jag tänker på däj, med gamla upphängda paltor, som fattiga människor 
slitit, bakom ryggen, och bröstet mot rymden, som ljusnar. Ja ha, du 
Astrid, du vet inte du, hur jag älskade, och visste du, skulle du inte 
begripa det. Jag läste ditt sista brev inne hos Herbert, som dog i lungsot 
sedan. Det är bra, det är ingen som hör mäj, jag kan gott tala om, att det 
blev svart för ögonen, att jag stupade kull framför Herberts säng. Han tog 
brevet och läste, och sen fick han ett hostanfall, och när det var över, 
satt jag med huvudet i handen och stönade. Då sa Herbert: Slå näven i 
bordet och svär, gosse, för så mycket är hon inte värd, som det där. Jag 
vet det, sa jag, men jag tror det är över nu. Tack skall du ha, gosse!



Han stod nu klädd och färdig vid fönstret med byltet på ryggen.



-Det är synd om far och mor, mumlade han, i det han svingade sig ner genom 
den öppna gluggen. Han tog ett väldigt hopp, och kom fyrfota ned på 
marken. Orrarna hade börjat spela ute på myren, det låg en rå, ruskig 
dimma över dalarna.



När han kom ut genom grinden stannade han och tittade på stugan, han 
lämnat.



-Det är ingenting att göra åt det, sade han sakta. Stannar jag hemma 
ligger jag dem bara till last, och reser jag, blir det sorg för det.

Nej, man skall slita navelsträngen!



Och så försvann han i dunklet i de morgonvåta skogarna.



Hösten hade kommit.



Johan Adolf satt på en låg pinnstol i köket med armarna slappt hängande 
över karmen så att de knotiga händerna svällde ut till något som liknade 
de tjärvedsrötter han nyss huggit ute på vedbacken. Han lät den 
skäggstubbiga hakan falla tungt mot bröstet och småpratade för sig själv.



Det var nu nästan mörkt, men mor skulle snart tända lampan, och då skulle 
han börja läsa i psalmboken. Han kunde den nästan utantill, men han läste 
i den oupphörligt ändå.



Nu tystnade han och log för sig själv och lyssnade.



Det var dånet från Stora Lejen, han hörde, när västanstormen kastade dess 
vatten mot södra sidan av Bränningshöjden. Han visste att om han tittade 
ut genom västra gavelfönstret skulle han se vågtopparna gnistra vita som 
snö, innan oktoberskymningen blev för tät.



Han reste sig upp, tittade, småsjöng för sig själv och skrattade när han 
hörde stormen tjuta.



-Svårt vara där nu viskade han. Drunkna drunkna; komma i jorden och 
prästen läsa över en --av jord är du kommen - - Av jord, ja, av jord är du 
kommen--



Han satte sig igen, stirrade in i mörkret och grubblade. Han tänkte och 
talade oredigt, utan sammanhang, men han hade ett minne som nästan aldrig 
svek. Särskilt mindes han om någon varit elak eller gycklat med 
honom. Sådant brände sig fast och satt kvar.



Doktorn, som en gång på Davids önskan undersökt honom, hade förvånats över 
hans korrekta och kloka svar på alla frågor han fått, och hade konstaterat 
honom sinnesrubbad, men långt ifrån idiot.



Han var ganska bitter till sinnes mot allt och alla, och varje elakhet, 
han hört någon säga, brukade han viskande upprepa för sig själv i timtal, 
jublande över de fula orden. Han kunde ibland gå och elda upp sig själv 
med elakheter han hört, tills han inte mer kunde styra sig, utan sprang i 
vild fart vägen fram, väsande och skrattande.



Han var käppmakare, det enda han kunnat lära. På käpparna snidade han 
grinande huvuden; drakar och ormar och fåglar. När han strök kring i 
skogarna för att leta käppämnen, stannade han ofta för att tugga på något 
elakt han hört.



-Jävla lata idioter- stryk skulle ni ha! hade han hört rättaren på Blyvika 
skrika åt dagsverkarna en dag i slåttern.



-Stryk skulle ni ha - ha, gick Johan Adolf och härmade, svängande sina 
käppar i luften.



-Stryk skulle ni ha, stryk- ha- ha



Rösten blev allt högljuddare, han skrek allt vildare, råkade till sist i 
raseri, slog omkring sig och vrålade allt ilsknare:



"Stryk skulle ni ha- ha- ha-"



"Ha- ha- ha" svarade ekot i Bränningshöjden.



Och han blev plötsligt lugn, fortsatte sin väg genom de slingrande snåren, 
över allt spejande efter en självkrökt gran eller enbuske som kunde duga 
att göra en käpp av.



Men där han nu satt i mörkret började han tänka på hur länge han skulle 
sitta i detta hörn varje kväll, vinter, sommar, vår och höst.



Hans bruna rock, lappad och stoppad på armbågarna, och hans blankslitna 
mössa hängde på en stol nära den jordbruna väggen, och ovanför dem hängde 
det cylinderur av mässing han fått den strålande pingstdag han 
konfirmerats i bykyrkan. Under bordet stod en tom margarinlåda med det 
brustna locket till hälften öppet, och på dess botten låg skolböckerna, 
dammiga och nästan utslitna av träget användande, ty Johan Adolf läste 
gärna och hade lätt för att minnas utantill.



Grannkvinnorna brukade komma in för att få en pratstund med Johan Adolfs 
mor på aftnarna. Det var mest för att själva få höra sig prata ty mor Eva 
talade sällan och mycket tyst. Men då brukade han vara besvärad av hur de 
satt och undrade över hans magra gubbansikte och oroliga ögon. Han brukade 
också, förläget vaggande med kroppen och med krampaktiga vridningar på 
halsen, tala om för dem hur det kom sig att han vart "så här":



-Hade en sjuka- en sjuka hade jag si - som förtärde mäj, förtärde mäj i 
benen - si - förtärde-



"Förtärde mäj - förtärde - förtärde --" viskade han om och om för sig 
själv efteråt. Men om de ruskade på sina bruna huvuden och beklagade honom 
då grinade han fult och småskrattade.



"Dom var dumma med, si-"



Men mest led han när någon stor och starkt byggd karl kom in i rummet och 
skröt över hur mycket han förtjänade den dagen. Han var fullt 
medveten om att han var sämre än andra och ville aldrig bli påmind om hur 
stor skillnaden var. Och när den främmande gått kunde han sitta länge, 
vridande de knotiga, blå händerna, timme efter timme. Men hände det då, 
att Majus, den stora katten, hoppade upp i hans knä, tystnade han och fick 
en smula ro i de irrande ögonen. Då kunde han sitta hela timmen och stryka 
djurets rygg ömsom snyftande, ömsom trätande över sitt elände.



Det hade varit en svår knäck för Johan Adolf när han upptäckte att David 
var honom överlägsen då det var fråga om att förtjäna uppehället. Karl 
Anton var numera inte heller att förakta i det avseendet, fastän tidtals 
nästan blind. I det längsta hade Johan Adolf hoppats att bröderna skulle 
bli lika vanmäktiga att försörja sig som han, men förhoppningen var redan 
förbi. David blev matros och var borta långa tider, och när han upptäckt 
att till och med Karl Anton var bättre lottad än han trott, blev han 
nedstämd. En gång greps han av det mest grävande tungsinne, och i två 
dagar gick han fram och åter på köksgolvet, liksom talande högt med 
osynliga.



Då låg far på knä inne i sin kammare:



-Herre jag befaller honom i dina händer i Faderns och Sonens och Den 
Helige Andes namn--



Och när han hade slutat att bedja kunde han inte förmå sig att resa sig 
upp på en lång stund. Var det inte som en vila, att så här ligga på knä i 
skuggan av den store förbarmaren? Det var så rofullt mörkt. När han låg 
så, såg han varken rummets fattigdom eller Johan Adolfs förvridna ansikte.

Det var den kvällen som David helt oväntat steg 
in. Han hade mönstrat av i Göteborg och rest hem på en vecka. Mor var så 
där stillsamt glad som hon alltid vart när hon återsåg någon länge väntad. 
Hon till och med nästan darrade på handen när hon tände lampan ovanför 
köksbordet, och Johan Adolf steg långsamt fram och räckte slappt fram sin 
magra hand, medan mor skyndade in med nyheten till far.



När David såg in i broderns ögon skälvde han till och förnam ett slags 
obestämbar fasa för det gamla hemmet. Johan Adolf satte sig utan ett ord, 
gungande med huvudet, besvärad av broderns sökande ögon.



Han satt en stund senare alldeles ensam i rummet och snappade upp avbrutna 
satser när David därinne berättade för far och mor om det viktigaste och 
närmaste. "Stormnatt - månsken -- Nordsjön - liten hyra- dansk skeppare 
som var snål på krubbet- och en man över bord - från storseglet- - nästa 
gång en engelsman och fullt två pund- - ja, ja, i veckan-



Johan Adolf röck till. Han kom ihåg att han var trettio år, och han 
förtjänade ingenting ändå.



Med en viss hetsig iver ställde han sig på knä framför lådan under bordet 
och började leta. Han reste sig nästan skälvande med en gammal 
skolgeografi i handen. Han gick helt nära lampan och höll upp boken med 
darrande händer och en vansinnig spänning i kroppen, pekande utefter 
raderna i boken med ena fingret. Han trodde att det stod här- ja, här var 
det--



Han stoppade ner boken och skyndade tillbaka till sin stol. Han hade sett 
det förfärliga och visste hur mycket två pund blev i veckan.



När skall jag få full lön - full lön? viskade han för sig själv. Bah, inte 
blir den karl mer som inte är det vid trettio år!



Han kom ihåg att han var bröstsjuk också, och galen, sade folk. Och nu tog 
han fram en liten fickspegel och såg sig själv i den, grinande och 
nickande.



-Mager du - dödskalle - idiot- dödskalle- - han skrattade vasst och gällt 
och gömde spegeln i en springa bakom fönsterkarmen.



Mor hade kommit ut och börjat slamra med ringarna på spisen, och då 
började han småsjunga för sig själv.



Den gamla hänglampan lyste så gult på mors tärda ansikte och på den svarta 
spisen. Det vart så tyst strax, det var som om någon fridens ande hade 
gått genom det fattiga rummet och stannat för att se på mors vita hår och 
sorgsna ögon, och höra på Johan Adolf när han sjöng med sin underligt 
grova men bävande röst:



Jesaja såg den allra heligste I helgedomen sig nedsänkande På Majestätsens 
tron, allt Zions hus Uppfylldes av hans klädafåll med ljus.



Men då hade David kommit ut och stod i dörren och såg på honom, och så tog 
han en stol och satte sig nära intill brodern.



-Du sjunger, sade han för att säga något.



-Jag sjunger om dött folk- döda människor. Kan du psalmen?



David nickade, envist stirrande in i fönstrets svartblanka glas, där han 
såg två förvridna spegelbilder av dem bägge.



-Får du stor lön snart- stor lön?



Men David ville inte svara på den saken sanningsenligt utan svarade att 
han gick för halv lön. Då slutade Johan Adolf upp att flina, nickade 
våldsamt på huvudet och började bläddra i psalmboken.



-Kanske du får halv lön jämt- jag får aldrig någon lön jag- aldrig lön. 
Och han vred sitt bleka ansikte till ett rått grin och stirrade i den 
smutsiga boken med isärdragna läppar, så att de gula tänderna glimmade.



David såg bort och tänkte:



Sådan skall han alltid förbli tills jorden suger i sig hans stackars ben.



Men när alla gått till sängs och det var midnatt, och David sov på golvet 
i ena hörnet av köket, och brodern i det andra, drömde han, att han snavat 
över en stol och fallit och låg mitt på det hala cementgolvet i en krog i 
Hull och inte förmådde resa sig. Han tyckte sig dödfull, och att någon 
ville trampa honom på bröstet. Någon kom in, klädd i blänkande vitt, och 
han hörde ett fruktansvärt tjut, så att han vaknade, satte sig upp yrvaken 
och stirrade genom månskenet som strömmade in över golvet. Ja, där stod ju 
den vita gestalten som hade vrålat.



Med ens var han klarvaken och hörde ett nytt tjut, åtföljt av ett stönande 
gurgel, som när kokande vatten strömmar ur ett järnrör. På golvet framför 
honom stod Johan Adolf, han vrålade ej mer, han hade vaknat nu, men 
skräcken kramade hans nakna kropp så att det hördes hur tänderna hackade 
mot varandra. Nu hade han fått syn på David, och nu grät han och jämrade 
han sig i gnällande ton som en slagen hund.



Först blev David omåttligt rädd, men fick ej fram ett ljud. När han lugnat 
sig såg han den jämrande gestalten med skakande knän stappla bort till 
sitt hörn. Då frågade David:



-Vad drömde du nyss?



-Ja- en svart luden en - han kommer jämt och vill häva säj över mäj - det 
är en ande, en ond en



Resten kunde inte David höra för broderns snyftningar, när denne drog 
täcket över huvudet med en suck som ett avlägset stön.



David låg länge vaken, undrande hur snart detta skulle övergå till 
fullständigt vansinne. Det kunde inträffa när som helst och vad det då 
komme att hända var ej gott att veta. Han ryste. Hela natten kände han sig 
iskall, något tycktes krypa genom hjärnan, något som kittlade och stack 
och kylde.



Han måste försvara sitt eget liv om något hände, det var den oro som mest 
kändes tung. De vansinniga brukade vara starka som jättar.



Revolvern var inte att tänka på, men han hade en slagring av järn, och han 
tog den ur fickan och lade den under kudden. Han föll nästan i kallsvett 
när han tänkte efter hur slaget borde falla för att göra verkan utan att 
döda. Döda- hu- det här var ju hans brori alla fall var det lilla ordet 
döda förfärligt.



Det skulle då framför allt inte träffa i huvudet, mellan axlarna, det vore 
döden - överarmen - den kunde brytas! Han kom underfund med att han 
inte hade brutalitet nog att slå en bror, gällde det också att försvara 
sitt liv. Men han tänkte att faran föder modet.



-Det gör mäj bitter och hatfull, allt detta lidande, tänkte han. Hur en 
tänker säj det hela, så blir det dock som en marritt, omöjlig att bli 
kvitt, det sitter som ett gift i nerver och blod och hjärnor, här hjälper 
inga sociala läror, det här är vad det är, i all evighet kanske inte, ånej, 
inte i evighet. Men så länge livet satt kvar i kroppen.



Åh, här ligger jag mitt uppe i en hög av elände, det grinar mot mäj från 
det där lilla köksfönstret med sin trasiga gardin- och hör, han stönar 
ännu i sömnen! Det måtte vara kvavt härinne, det måtte inte ha vädrats på 
bra länge, eller kan det vara att fattigdomen har sin särskilda lukt? 
Undrar var Karl Anton ligger i natt. Han är aldrig hemma mer. Han kanske 
går kring och söker nattlogi nu, som bäst. Alltid är det väl någon som 
öppnar sin dörr- och alltid någon hundracka, som välkomnar.



Han vred sig våldsamt om på sin halmbädd och slog med knytnäven utåt 
golvet.



-Jo, det var just en fin inrättning att vara människa! Hör du, Gud, förlåt 
att jag talar till däj, men jag är trött nu. Missförstå mäj inte, jag är 
inte sömnig, jag är levnadstrött. Men man får inte vara spotsk, när man 
beder. Jag har visst glömt hur det går till.



Jag var barn en gång. Det var otäckt. Sedan kom jag ut på sjön och fick 
lära mäj att jag var vekare byggd och inte stod ut med allting som andra. 
Skeppar Mayland var ett svin - det var på North Flint men han sade 
kvickheter ibland. Han sade att jag hade huvud som en Oxfordspräst och 
händer som en barnmorska. Gud, att ligga till väders och skrapa åt den 
mannen! Med en fem veckors hosta- med trasiga lungor- jo, jo, du har 
försökt, du David, och du ger däj väl inte innan du drunknar. Och så fick 
jag se världen, som det hette. Jag såg alla hamnstäders krogar, jag åt 
härsket fläsk och älskade för six pence i taget. Nej, då var det roligare 
när jag lekte fartyg på den stora snöplogen som byfogden lagt upp på två 
stockar över sommaren. Han hette David Dana och gick på Holland med bomull 
och kanel. Då var jag en djärv upptäcktsfarare som trotsade regn och storm 
och död, tills lilla mor ropade att jag fick gå in och lägga mäj. Ett 
sådant fartyg hittar jag aldrig mer, förbanna mäj om jag det gör! Och hur 
jag sprang i kapp med humlorna på Storheden! Och satt vid bäcken och 
grubblade över vad Gud tänkte på. Han har varit stadigt i mitt sällskap, 
Gud fader, han skuggar mäj ännu. På den tiden han höll att bedja till, var 
han ändå något, men nu . . .



Han kunde inte sova denna natt. - Det är som att ligga vid sidan om säj 
själv och träta på säj själv, tänkte han.



Han mindes den tid då han ännu inte begrep hur fattigt och fult allting 
var, inte ens hur det var fatt med Johan Adolf, som dagarna i ända högg 
ris ute på vedbacken och mumlade och skrattade för sig själv. Så 
underligt- han kunde stå där, Johan Adolf, leende och stirra mot 
granskogen bakom fägatan, där trastarna spelade. Ibland rusade han med ett 
högt rop till skogs, som om han hört någon ropa på sig långt borta.

Och han mindes far och arbetet i skogen. Han såg det ännu så klart. 
De fyra- de tre och den gamle gråskäggige gubben i lappade paltor, som 
hade ont i bröstet och inte fick sitta inne på sitt skräddarbord ja det 
var far. Och så de bägge bröderna och han själv, David, alla på väg hem, 
utpinade efter dagens arbete.



Far håller en grov käpp i vardera handen, hans ansikte är i skuggan, den 
nötta, gråa rockryggen brännes av solen, svetten bryter ut på den höga 
pannan under hattbrättet. Han biter ihop tänderna för att trotsa smärtan 
han känner vid varje steg, och sätter käpparna hårt i marken, som om han 
ville riktigt lyfta sig fram på dem. Ansiktet är bara skinn och skägg över 
håliga kindben, och uttrycket i ögonen väger mellan trots och förtvivlan. 
Det lider mot kväll. Ingen säger något, tysta och trötta av arbetet de 
gjort, mattade av solen som steker deras ryggar och nackar släpar sig de 
tre efter den gamle med slasande tunga steg. Till sist stannar far och 
sjunker ner på en flat sten vid sidan om vägkanten. Bröstet flämtar och 
ögonen stirrar matt tvärs över vägen. Han håller ännu käpparna fast i de 
benhårda händerna, och ansiktet lyser mattgult med blåa skuggor kring ögon 
och mun. En stripa nästan vitt, svettigt hår hänger ner över vänstra ögat, 
och han skjuter hatten på nacken och ser över grantopparna, tills han 
fattar färgen på den molnfria himlen. Då mildras och mjukas dödsblicken, 
ögonen längtar, som sutte han smetad med fågellim vid den usla jorden och 
bara finge komma dit upp med ögonen. Läpparna rör sig -han ber eller 
tänker en bön, tills han suckar med en våldsam skälvning som om han 
frös.



Nu får han en hostattack. Mitt i den heta stickande solen hostar han som 
en lungsjuk om våren. Han hostar upp massor av slem som blandar sig med 
det vitgula gruset, och ser hur flugorna surrar kring upphostningarna och 
ler ett bittert löje.



-Akta er, rovdjur, mumlar han, det är gift, det är gift !



Och när far kommit in här, i detta kök, som är stort i omfång och lågt i 
tak, sjunker han ned i den där stora stolen som står tom nu. Nej, David 
kan inte se stolen, fast han sätter sig upp och stirrar genom mörkret.



Det är något spöklikt med gamla möbler, gamla stolar som utpinade 
människor suttit i i många år, sängar, vars kant nötts nästan ut, när 
gamla människor suttit på dem och dragit av genomblöta, tunga skor, under 
det ryggen värkt.



David lade sig ner och slöt ögonen. Nu ser han far igen, så spöklikt vit 
han är i ansiktet när han sätter sig i stolen vid bordet. Han släpper sina 
båda käppar ur händerna, de ramlar utåt golvet, han orkar inte ta opp dem, 
det gör mor i stället. Han andas feberhäftigt och kort, och när han 
druckit sitt kaffe är det med yttersta nöd han reser sig och stapplar bort 
till sängen - han kastar sig handlöst ner och ligger stilla som en död med 
händerna knäppta över bröstet.



Nu sover Johan Adolf djupt och tungt borta i sitt hörn, och ett hårt regn 
piskar fönstret.



David ligger och hör hur stormen norr ifrån dånar. Det är bäst att inte 
tänka mer, bara lyssna. Men står inte någon jätte därute och mumlar i 
blåsten, är det inte tungbröstade röster, 
ångestfulla ord, som myllra kring stugan?



Om intet lidande funnes, då vore själva stormens sång sövande.



Men om intet lidande funnes, då behövdes heller ej sömnen.



Han vill gå upp och sätta sig vid fönstret och se om det inte skymtar bara 
en enda stjärna. Han skall ta det som ett tecken: om han hittar en enda 
stjärna, skall han ta det som ett rop åt honom däruppifrån. Stjärnan skall 
ropa, att en gång skall allt förklaras, alla tårar avtorkas



Han springer upp och sitter vid fönstret, skakande av köld. Han pressar 
ansiktet mot rutan, och spejar uppåt.



Men därute är allt en mur av bara becksvart. Nåja, det var ju bara ett 
slags skämt av mig, tänker han. När jag inte kan sova.



Ja, när jag inte kan sova, så måste jag ligga och titta på det som varit - 
det kan en aldrig komma ifrån, det bränner in säj och blir till djupa ärr 
i själen. Gamla minnen är som envisa hundar, hänger efter en och gläfser 
kring benen. Om en sparkar åt dom blir dom värre. Det bästa är- ja, en må 
tala väl med dom, så rivs dom inte så illa.



Gamla farmor ligger väl därinne och sover nu. Det är bara en vägg mellan 
oss - men hon har en klocka att skramla med, när hon vill något. Åh, vad 
far har fått springa för den klockan. Och det är rätt. "För ett grått 
huvud skall du uppstiga och vörda de gamla." Jo jo men.



Jag brukade sitta på hennes klädkista förr i världen, och titta på 
hur far kokade hennes mat. För det fick mor aldrig göra. Det är också en 
sida av fulhet hos folk, att dom hatar utan orsak.



Jag minns hur det var, när jag först upptäckte, att det där inte var 
vackert alls. Jag ser hur far stapplar i väg in till henne, där hon ligger 
på sin höga bädd och stirrar i taket med sina blinda, blanka ögon. Hon har 
ett helt berg av kläder över säj jämt, och ur berget sticker ett gult 
ansikte fram, och två blekblåa, skrumpna händer. Hon har skarp hörsel, och 
hon ler liksom gillande när stackars far linkar fram till järnkaminen och 
gör upp eld, häller vatten i trefotpannan och kokar gröt.



Jag sitter på kistan. Kanske jag är tolv år. Jag ser hur trött far är, och 
det är så hett i rummet också, både av solen som ligger på från fönstret 
och av elden, som bränner fars utpinade huvud.



Nu tar han pannan av elden. Han häller upp gröten och dukar fram på en 
stol vid sängen. Han får nästan mata den gamla blinda som ett barn. Men 
aldrig knotar far. Han säjer: den, som hedrar sin far och sin mor, den som 
vårdar dem, han skall också välsignas en gång av sina egna barn. Och det 
betyder väl, att så som far sköter om sin mor, så skall jag sköta om min 
far och mor en gång. Det beror på om jag kan. Det ser inte så värst 
lovande ut, ska jag säja. Men Gud ska sköta om det, för det är ju han som 
har lovat far det där, inte jag. - Och medan farmor äter frågar hon hur 
mycket vi förtjänat i skogen i dag.



-Bortåt tre kronor allihopa, farmor, säjer far då. Och farmor nickar 
bifall, det är penningar, det är penningar i dessa tider! Och sedan diskar 
far kärlen.

Han skulle kunna stupa av trötthet. Varför får inte min mor göra 
det? Därför att- ja, det var det jag grubblade över, när jag satt på 
kistan och såg - varför farmor hatade mor. Det blev tjockt i halsen när 
jag såg dit. Aldrig trodde far att jag såg allting, för jag teg, han 
trodde han var alldeles ensam, men det var han inte. Jag såg nog. Jag vet 
alltihop, visste det redan då, hela fars dödspinande slagsmål med elände 
och fattigdom.



Jag tänkte på det, när jag låg bakom Gråhällen och rökte tobak, för hemma 
tordes jag inte röka. Okynnesungar, skulle far ha sagt om han sett mäj. 
Men lika fullt, så visste jag, tänkte jag, led jag-



Den där hemliga rökningen, när jag stal både tobak och pipa, inte var det 
odygd, å nej, det var mina första försök att slå ihjäl det som åt och 
gnagde invärtes. Om jag haft brännvin, hade jag druckit mäj full.



Men är det inte morgon snart? Jag tycker inte om det här, det är dålig 
vila att ligga och rota i gamla historier. Nu räknar jag till ett hundra, 
få se, om det -ett - två- tre - *ra - fem, åh, du store Gud, jag minns en 
gång när far grät. Det har jag inte sett mer än en gång. Det är otäckt att 
se en skäggig gubbe gråta- det skar mig som en kniv- han visste inte att 
jag såg det. Men varför kommer det för mig nu - ett två



Det lönar sig inte, det måtte vara en idiot som hittat på det där med att 
räkna. Har man ingenting att tänka på, så somnar man, och har man 
någonting att tänka på, så kan man inte räkna. -



En somnar inte, om en tänker på flickor. En blir allt vaknare då. 
Åh, att man är sinnligare, syndigare, när man ligger! Varför ska nu den 
där Elsa hit, med sina konster? Du har vackra ben, och - - dra för fan i 
våld, jag vill sova!



Han somnade till slut, och dagen därpå satt han på snälltåget till 
Göteborg, hopsjunken och missmodig i ett hörn.



Han kände sig mycket för trött att tänka, med slutna ögon satt han och såg 
sig själv och sitt hem. Det var ej lönt att försöka slippa undan denna 
återupprepning av det bittra som han genomlevt. Så verkligt stod det ännu 
för honom, även det avlägsnaste, att han då och då krympte ihop av smärta 
och motvilja.



Där var den gamla gården, spöklik och dyster mellan de susande asparna och 
de mossväxta äppelträden. Den gula dörren var ful. När man öppnade den såg 
man heller ingenting vackert. Därinne var aldrig ofred och trätor, men 
heller aldrig frid. Fattigdomen hängde som en rök under taket. Så länge 
man var barn visste man inte om det, men då var Gud så fruktansvärd. Så 
blev Gud mindre fasansfull, och då var livet självt en ännu större 
förskräckelse.



Han avbröts plötsligt i sina drömmar, när tåget stannade vid en liten 
station och en blind, åtföljd av en liten flicka som ledde honom, kom in 
och satte sig mitt emot David, som såg upp och mötte två alldeles vita 
ögon, så när som där pupillerna suttit, där det nu i stället var vidriga 
gröna fläckar.



Återigen slöt han ögonen och försökte minnas det som varit.

Han såg sin gamla far utpinad framför farmoderns ugn, kokande hennes 
gröt, som Davids mor, fast hon annars skötte allting, aldrig blev 
anförtrodd att koka, hon som dock aldrig sagt ett ledsamt eller häftigt 
ord till den gamla.



Han förstod på den tiden inte varför detta var så, och han begrep det 
knappast nu heller.



Som barn, som sjuåring hade han alltid varit säker på att hans hem var det 
lyckligaste i världen, där inte fult och ont fanns och där alla älskade 
varandra. Det hastiga uppvaknandet ur denna inbillning hade kommit redan 
vid ungefär tio år och verkat fasansfullt. Så hade han funnit allt på 
sned, fult, tillkrånglat och omöjligt att rätta.



Han mindes hur han vissa stunder hade krympt ihop under känslan av 
alltings fulhet, av ett jämnt och säkert och tryckande elände. Vad tjänade 
det till att blommorna doftade och fåglarna sjöng och daggen 
silvergnistrade i gräset, att myrens ulliga blomster glimmade som snö 
mellan hjortronrisets röda blad, när livet bland människorna bara grät av 
idel fulhet? Just så brukade Karl Anton säga, när han slutat skolan, han 
som hölls för sämst av skolbarnen och beklagades som onyttig här i 
världen, men som ändå förstod mera än någon av dem.



Men Karl Anton var nu en figur som man inte blev klok på. Den gamle 
kyrkoherden hade under konfirmationen de mest olika tankar om honom, 
troende honom stundom vara begåvad, stundom virrig, och emellanåt 
ingendera delen utan bara elak. Att man kunde få svar av honom så det bet 
var säkert, och han läste oupphörligt allt han hann och kunde komma 
över. Men om man sedan försökte tala med honom fick man ofta orediga 
och rent av fåniga svar, om han ens brydde sig om att svara alls.



Det var alltid detta samma gamla, som malde och malde, som klädde allt i 
bitterhet. Det var att ständigt få lov att minnas, aldrig få vila, drömma 
gamla drömmar för att vid återupprepandet känna det närvarande sätta en 
härsken smak på allt.



Det var inte gott att kunna samla sig och bli tillräckligt hård. Och det 
behövdes hårdhet nu snart, när han redan skymtade hamnstadens ljus.



Karl Anton gick med kutig rygg och släpande steg till arbetsplatsen nere 
vid järnvägen. Strax efter honom gick en svärjande och brummande ung 
bondpojke, som nyss för första gången upptagits i rallarförmannen Brings 
lag, och nu först börjat få lära sig hur hattbrättena borde brytas, hur 
skjortbröstet veks under och sist men för all del ej minst, hur många 
knappar av mässing livremmen skulle ha och hur lågt byxorna skulle hänga- 
ty hängslen, det var något så avskyvärt bondskt, att till och med 
gruskörare Petterson, som begagnat byxhängslen i hela sitt liv och mått 
utmärkt av dem, plötsligt kom på att de skavde axlarna och hindrade 
armarnas fria rörelser.



Bondpojken hade vikit undan bomullsskjortan så att bröstet var nästan bart 
till hälften, tagit hatten djupt över nacken och slagit ned frambrättet på 
svaj, och när han sedan körde knytnävarna i byxfickorna så att byxorna 
klämdes ner över höfterna och en viss anmärkningsvärd skillnad uppstått 
mellan dem och västen, visande den tunna trikåskjortan som ett 
kvartersbrett vitt bälte, nedåt avgränsat av livremmens stolta rad 
lysande mässingsknappar, tyckte han med rätta att ingen tanke på att han 
var "hemföding" borde uppstå i de riktiga och långväga rallarnas 
hjärnor.



Karl Anton däremot hade inte företagit någon sådan förändring i sin 
klädsel. Han ägde varken filthatt eller livrem eller storväst, och hans 
stora, tunga huvud pryddes av en helt vanlig vintermössa, som någon gång i 
tiden kostat tre kronor, och eftersom morgonen var sval hade han dragit 
ned den över halva öronen, skjutit upp sin kutiga rygg något mer än 
annars, satt vänstra handen i rockfickan och bar i den högra sin mat för 
dagen i ett blåvitt knyte. Han hade lindat en ylleschal om halsen och 
stuckit ner byxbenen i stövelskaften. Och nu visste han att något förestod 
honom, något svårt som han måste lära sig uthärda, om han annars skulle 
kunna arbeta därnere alls.



Karl Antons syn var mycket dålig nu och han bar glasögon med ohyggligt 
skarpa linser. Utan dem kunde han ej se något. Hans svarta ögon såg 
skrämmande stora ut genom de mulna glasen, och han hade fått en viss vana 
att ständigt skyggt se sig om, spejande efter en oförutsedd fara eller 
förföljelse.



Bondpojken svor och trätte över den långa vägen och Karl Anton mumlade 
knappt hörbart sitt svar. Han frös både invärtes och utvärtes. Han hade 
helst velat gå och gömma sig i någon klyfta i skogen där han kunnat göra 
en eld och sitta ensam tills något hände, något som kunnat göra hans öde 
olikt mot vad det ville bli.



Nu tyckte han att lika ogästvänligt som livet alltid visat sig mot honom, 
lika hård och ovänlig kändes varenda småsak. Skogsstigen var hård och 
halkig och kölden bet vasst i handen som höll knytet. Hårda och barnsligt 
dumma ord hörde han hela vägen bakom sig, och han hade en känsla av att 
han själv måste se ovanligt dum och "grön" ut, där han gick. Han 
påmindes för varje osäkert steg om det öde som säkert lurade på honom, och 
som skulle bli värre än allt han hittills prövat; att bli helt blind. 
Första gången han fått klart för sig att hans ögonsjukdom var av farlig 
beskaffenhet hade han känt sig förunderligt kall i hela kroppen, och så 
småningom hade fruktan för detta oundvikliga besatt honom. Det var endast 
helt korta tider han lyckades helt förjaga denna feghet, som han själv 
kallade det, och så fort han erinrade sig det värsta: att han sedan inte 
skulle kunna läsa en bok mer, greps han nästan av fasa. Han, som nästan 
helt och hållet levde i böckerna, han skulle nödgas sitta för sig själv i 
ett hörn som för alltid vore mörkt och höra, bara höra på allt okunnigt 
och tröttsamt prat, när kvinnor och gummor sladdrade, när barn skrek och 
unga män överträffade varandra i att säga råheter. Han skulle sitta inne, 
sysselsatt med vad han kunde, i en trång liten stuga hos någon barmhärtig 
släkting, från den tidiga morgonen med dess lukt av sängar och 
utdunstning, blandad med ångan från den kokande potatisgrytan, och tills 
kvällen, med dess högljudda buller av män som kom in, mjölkspann som 
tömdes i den snurrande separatorn och sängar som drogs isär i alla hörn. 
Och han ryste när han tänkte på att allt detta 
fattigmansliv och eviga detsamma skulle vara svart som natten för honom 
och aldrig mer bli dag.



Han hade ibland undrat om någon läkare inte kunde säga honom hur snart 
allt detta borde hända, så att han fått gå omkring ett helt dygn och bara 
se allt och liksom ta farväl av skogen, sjöarna, kärren och de höga 
bergen. Men nu förstod han redan att det skulle komma så sakta, att han 
knappast ens skulle märka när det var fullständigt, och så småningom hade 
även ångesten inför det förfärliga vikit åt sidan för ett slags stilla 
grubbel och fantiserande över hur det skulle komma att kännas.



Det förunderliga hade också inträffat, att ju flera böcker han läst och ju 
mera han grubblat över sitt och andras liv, dess mörkare och hopplösare 
såg han på allt. Han visste att detta till stor del berodde på hans egna 
dystra framtidsutsikter, men också att de konstnärer som målat bäst, de 
författare som skrivit bäst, i allmänhet tyckt att världen antingen var 
ett dårhus eller ett helvete. Och han kunde ju själv ej bedöma den värld 
han ej kände annat än genom dem.



-Ja visst, av alla jag läst tycker jag bäst om den där fransmannen som jag 
inte minns vad han hette. Han beskrev allting som det verkligen var, han 
vände liksom ut och in på sina stackars människor och visade deras inre 
ungefär som när man kränger en gammal skinnpäls och tittar efter ohyra i 
sömmarna, sade han för sig själv. Och utan att riktigt tänka efter var han 
var eller vem som hörde det tillade han:



-Och han slutade på dårhus, tror jag. Och fast han beskriver människor av 
ett slag jag aldrig har sett, och allting händer på platser som jag 
inte ens vet var de är, så liksom känner jag att han talar sanning.



-Vad fan dillar du om? Ska du på dårhus? frågade bondpojken buttert i det 
han klev förbi Karl Anton som saktat gången.



Karl Anton skrattade och ökade takten så gott han kunde. - Det är möjligt 
att jag kommer på dårhus, sade han andfådd, och det vore kanske roligare 
än det här.



Bondpojken svarade inte utan började gå så fort han hann till 
arbetsplatsen ett gott stycke före kamraten, och Karl Anton fortsatte 
ensam vägen fram.



-Han var generad över mitt sällskap förstås, mumlade han och mörknade. Det 
vore allt roligt att vara så pass stark att en kunde ta och -



Men han fullbordade inte meningen, han såg redan hur skogen delade sig och 
hörde de klingande slagen från en smedja där man vässade borr, och dit 
styrde han sina steg för att få reda på var schaktmästaren fanns, och som 
denne herre råkade att för tillfället stå i dörren till verktygsskjulet 
fick han i hast reda på att han skulle bli antagen att "gå extra" mot en 
timlön av ungefär tredjedelen av vad de "riktiga" tjänade.



Han var tyst, skygg och rädd, ovan vid arbetet och bar sig ovanligt dumt 
åt, och efter två timmar hade laget kommit underfund med att han var ett 
alldeles särskilt dumhuvud. Den skulle man ha roligt åt! Och det gällde 
först att angripa honom på det område där han säkert hade svårast att reda 
sig och svara: hans förhållande till kvinnorna. Det hade dock svårt att 
komma sig i gång, det var liksom man anat något mystiskt överlägset 
när han helt stilla och saktmodigt besvarade deras närgångna frågor, och 
på samma gång drog sin mun till ett slags förlåtande löje.



Vid kaffeelden under middagsrasten viskades det man och man emellan om vad 
man borde hitta på för att "skoja" opp den där "glasögonfarbrorn". Karl 
Anton hade fin hörsel och kände sitt heta blod gå hastigare, men han bet 
sig i läppen och teg, än så länge var det bäst att hålla sig kall.



Svarta Te, en tjuguårig göteborgare, förbränd av sprit, skosvärta och 
Hoffmansdroppar och nästan uppäten av syfilis och lazarol i förening, höll 
på att utreda den sociala frågan. Han var den mest talträngde vare sig det 
gällde socialismen eller det allra nyaste mot äkta och oäkta dröppel, och 
nu stödde han sig på armbågen, makade hatten över ena örat och rev sig 
oavbrutet på sitt bara, håriga bröst. När han såg på Karl Anton riktigt 
lyste det av överlägsenhet i hans mörka ögon. Var det riktigt i enlighet 
med hans värdighet att samtala allvarligt med den där? Men han hade 
upptäckt att Karl Anton fått blåsor i händerna.



-Det var en sorts jevvla barnmorska, det skulle du blitt du, men nu får du 
se hur en jevvla av Gud å satan förbannad arbetsslav har det, han ska föda 
å klä alla rika je-w-larr å förtrampas av militären som lär han till 
människoslaktare å skrivas på svarta listan å piskas å hetsas från plats 
till plats, men i dag står det en bit i tidningen - jevvlars blod å 
blekfeta apor i rödrandiga hällvitti om dom inte blir gröna i bägge 
ändarna när dom läser det, alla direktörer å militärer --å kungen ! -



-Där sitter han och har lika många miljoner i lön som vi har kronor 
å dricker det finaste vin och äter den dyraste mat som finns å skriver 
efter horor från utlandet som kostar ett hundra kronor i timmen - å 
allting går åt åt en sån där som allri gjort ett ärligt dagsverke i hela 
sitt förbannade ruttna liv- men i dag står det en bit i tidningen- 
jevvlarr-



Han drog i detsamma fram ett nummer av Brand som han suttit på, och han 
upptäckte att Karl Anton dragit munnen till ett grin.



-Flinar du opp däj åt den tidningen, va? Ä du inte renhårig, va? Vill du 
kanske komma hit å vara för mer än en annan jävel, va?



-Inte för det, svarade Karl Anton undergivet, jag är allt så god anarkist 
som du, men det står smörja för det mesta i den där tidningen.



-Är den inte skarp nog kanske? Kan du göra en skarpare, va? Men jag ska 
säja däj att den här tidningen säjer rent ut som dä är, det står inga 
romaner i den inte, å om alla tidningar vore så pass skulle inte kungen 
sitta länge i sitt slott inte



-Svarta Te har förbannat rätt, skrek en ilsken röst ett stycke ifrån. Jag 
gillar bara Brand, jag, för Kraten har blitt höger



-Visst fan, ropade Svarta Te, den håller med kungen !



-Å militären å prästen å hela Jesus å alltihop. Nej riligjon å kungen å 
militär ska bort - å så ska varenda jävel sluta opp å göra ungar, till 
slavar åt-



-Det går jag med på, sade Karl Anton, blir det allvar med den saken så har 
vi nöten knäckt. Sen kan Brand och Kraten bli höger bägge två, utan att 
nån märker det.

-Varför ska ingenjörn komma med krage på halsen, han är väl inte 
annat än arbetare han heller, fast han har högre lön



-Nehej, du Tjoffe, svarade Svarta Te förargad, kom inte å kalla den 
arbetare som stiger opp ur sängen klockan tie och dricker det bästa 
brännvin som finns till frukost å äter mat som på det finaste hotell, å 
sätter säj vid skrivbordet och ritar nåra siffror å krokar på ett papper- 
det är jewlar i min själ inte arbete, det.



På det viset fortsattes samtalet tills rasten var slut, och Karl Anton 
hade under tiden fått öva sig i att inte låta vad han tänkte synas i 
ansiktet.



Han hade en gång talat med den unge ingenjörn som ledde arbetet och han 
tyckte honom vara en riktig så kallad plös med all världens 
uppkomlingsfasoner. Men eftersom Svarta Te med all säkerhet var en precis 
lika stor plös, var det just ingenting att bråka om.



Men ibland var Svarta Te trött på både kungen och den sociala frågan och 
militären. Då talade han om fruntimmer. Och framför allt häcklade han då 
Karl Anton för dennes okunnighet i fråga om de allra grövsta formerna av 
könsumgänge. Karl Anton teg för det mesta och försökte så gott han kunde 
göra sig hård mot allt.



Och medan han låg där under middagsrasten med de svärjande och bannande 
männen runt omkring sig, lärde han sig att inte alls höra vad som sades, 
utan tänkte på helt andra saker. Men ibland svarade han dem förstrött och 
märkvärdigt, så att de trodde honom vara rubbad.

Till sist var det som om man tröttnat på att retas med en som 
synbarligen betraktade dem som obefintliga hur nära de än var, och han 
fick under de återstående middagsrasterna ligga ifred ett stycke från de 
andra.



Han brukade ligga och tänka på sitt förflutna, hur han från barndomen 
knuffats och trängts från alla håll, hållits för den sämste och mest 
oduglige, även av föräldrarna.



Han mindes ofta hur brodern David när de var barn brukade reta hans 
hetsiga lynne till tårar, och hur han strax ångrade sig och själv grät 
lika bittert, hur han fått heta "den där" i en ton som om han ej ens 
vore ett ämne till en människa. Han hade inbillat sig att detta 
människornas behandlingssätt skulle gå över med tiden, men det hängde 
envist i, det liksom betingades av hans fula och frånstötande utseende och 
hans, på grund av dålig syn, allt flera misstag på omgivningen och sättet 
att vara. Han kände sig också som den svagaste och ynkligaste, och hans 
klara huvud hjälpte ej, ty allt som var rikt tilltaget hos honom var 
fördolt för omgivningen, och han visste intet sätt att lägga det i dagen, 
knappast ens om där fanns så mycket att finna uttryck för. Han var 
egentligen ingen drömmare, såg ej fantastiskt på tingen och talade ett 
mycket vardagligt språk. Men han kände att det dock var en ofantlig 
skillnad på klarhet och känsla hos honom och hos rallarna, och att 
skillnaden var till hans fördel begrep han, men också att den kom honom 
att lida mer än om han varit som de.



När laget ibland tog sig fem minuter kunde han sitta tyst och betrakta 
något ansikte i högen, och han intresserade sig alltid mest för de 
allra mest förstörda av dem. Särskilt hade han börjat studera Svarta Te.



-Det är alldeles säkert, tänkte han, att hans mor sett bra ut, och att han 
själv haft ett ansikte ungefär som bondpojkens till en början. Nu är han 
allt bra mycket trevligare i alla fall, hans näsa har knackats in i ett 
slagsmål någon gång, och kring munnen är det många syndens fåror. Han har 
låg panna - han kan inte tänka och han har ett struphuvud som en jätte och 
en stark stämma. Vår Herre har alldeles avgjort ämnat honom till 
pratmakare.



Karl Anton småskrattade. - Om Svarta Te fått läsa några broschyrer av viss 
sort kunde han ha blivit en sån där agitator som var och språkade om 
kristendomen och den högre kulturen nere i Svarthyttan i onsdags. Han 
trodde inte att Gud begravde Moses själv, och då var det ingenting bevänt 
med religionen heller.



Nu var ju det där pratet mot religionen lite gammalmodigt ute i världen. 
Och då var det som en ödets ironi att rallarna och ungsocialisterna var 
tjugo år efter sin tid- de hade just börjat nu med det som de första 
fritänkarna skrek om på Lennstrands tid.



Det fanns socialdemokrater i laget också, men de vågade sig inte riktigt 
fram och när de någon gång gjorde en liten invändning fick de 
ögonblickligen Svarta Tes hela ordbok av oförskämdheter över sig.



-Va ska riksdagen å all er jewla humbug vara bra för, svor han ilsket. Är 
det inte för att alla s-na jewlar som kan stiga opp å hålla tal ska få 
komma dit å få höga löner utav hällvitti i eran riksdag? Där sitter 
dom å håller under ryggen på militären å Branting super fint, dyrt 
vin i lag med kungen, dä kan du ge däj blanka fan på fast det inte får 
komma ut i tidningen, inte, å han å alla dom andra demukraterna när dom 
blir fulla ligger dom i en bil, i en fin bil så inte polisen tar dom, å då 
kommer alla jevvla högergubbarna å klappar dom på ryggen, dom satarna, å 
säjer åt dom hur dom ska rösta på eran jewla riksdag. Å så stiftar dom 
lagar mot allting, den fattige slaven får inte brännvin om han inte 
betalar skatter åt kungen som han lever flott på.



Och då skrattade den anfallne helst, för annars övergick Svarta Te till en 
ännu personligare och kraftigare bevisföring.



Men det fanns en i laget som inte ens trodde att riksdagen stiftade lagar 
och att det ens någon gång stod ett enda sant ord i tidningarna. Det var 
en femtiotreårig västmanlänning som aldrig gått i någon skola och aldrig 
kunnat mer än lära sig skriva sitt namn på postanvisningen när han 
rekvirerade brännvin. Han hette Gustav Pil och Karl Anton tyckte han var 
den roligaste. Men av Svarta Te som läste Brand med en viss kläm högt 
ibland, hölls Pil för en ohjälplig idiot. Dock skällde han aldrig öppet på 
Pil, ty de hade i grund och botten samma dunkla iver för revolution.



När Pil fått en sup talade han om samhället med en ynklig och gnällande 
röst, och ideligen ryckande i sitt stripiga skägg, spelande med ögonen och 
iakttagande varenda ansikte för att avläsa möjliga tysta instämmanden.



-Ni talar och talar om riksda och riksda och 
allting och ni vet inte hur det är inrättat 
alls ni, jag ska säja er att riksdan han är en stor sal där dom sitter och 
äter och super och lagarna dom stiftas inte alls på riksdan utan dom 
stiftas på frimurarlogen å där är kungen med å han är den högsta herren 
där han--



Han var också den ende som egentligen stack av mot sällskapet och vid 
sidan om Svarta Te blev en sorts bemärkt man, dock med den skillnaden att 
den ene var syndabock för den andre och föremål för hela lagets gyckel så 
fort det var tal om revolution.



Pil såg för övrigt ut som om det varit idel bittra erfarenheter som kommit 
honom att fundera ut hur de rysliga lagarna stiftades.



Han hade säkert slitit mycket ont i sina dar, tänkte Karl Anton, när han 
såg Pils skygga, irrande ögon och förtvivlat magra ansikte. Han var säkert 
en av dessa, som, för dumma att bryta sig fram till en bättre ekonomisk 
lott, resignerade med att endast förbanna allt omkring sig. Han var 
misstänksam mot allt och alla. Och han hade fått stanna underst här i 
världen, både i yttre och inre mening.



En kväll när Karl Anton skulle gå hem, kom Svarta Te till honom, ovanligt 
blid och kamratlig. Han ville bara be honom om en liten tjänst. Ett litet 
parti dynamit skulle fraktas linjen nedåt ungefär en fjärdingsväg, och 
eftersom Karl Anton ändå skulle vägen fram, ville han inte ta det i 
ryggsäcken, så slapp kamraten det följande morgon, han skulle ändå få så 
mycket att bära då? Han visste ju att Karl Anton var en renhårig grabb, 
Svarta Te hade redan lagt dit paketet och det var bäst att det inte rördes 
förrän han kom fram med det, så öppnade nog Norrtelje, annars även 
kallad Gula Gamen, det och då fick alltid Karl Anton sitt kaffe för 
besväret.



När Karl Anton axlade ryggsäcken förvånades han först över dess tyngd, och 
fann det en smula oförskämt av dem att be honom bära så mycket, trött och 
utsliten som han var. Men det var nu intet att göra åt den saken- kunde 
det inte också uppfattas som om de redan erkände honom som kamrat? Han 
skrattade litet bittert. Men han släpade sig fram med sin börda så fort 
han kunde för att snart vara den kvitt, och han började tänka på annat.



Han hade arbetat i tre dagar därnere, och inte lidit så mycket förföljelse 
som han trott. Kanske det ändå fanns möjlighet att han kunde lära sig att 
förtjäna sitt bröd? Det kanske också fanns hopp om att hans syn ej skulle 
avtaga mera? Skulle det börja så småningom ljusna litet, efter alla dessa 
bittra år?



Han satte sig ned på en kullfallen trädstam och tog av sig ryggsäcken för 
att vila ett ögonblick, eftersom kvällen var ovanligt blid och allt 
började se litet försonligare ut.



Dessa rallare kanske ändå inte var så i grund och botten ohyfsade som han 
trott.



Och han var omänskligt glad över en sak: Nu skulle alla de som trott att 
han aldrig kunde själv förtjäna sitt bröd, få se att han kunde det. Efter 
ett halvårs träning borde han kunna uthärda vilket sällskap och vilket 
arbete som helst, och då skulle strax livet vara blidare. Då skulle han 
kanske till och med kunna hjälpa far och mor?



En häftig smärta över pannan väckte upp honom ur hans tankar. Han 
röck till- det där kände han igen, så kändes det alltid när synen för en 
tid började bli sämre. Det var således inte något hopp, det var nog inte 
värt att sitta här och inbilla sig någonting igen.



-Så mörkt- och så allt mörkare skall det nog bli kring mig, sade han för 
sig själv, och det är det enda som är värt att tro på, för allt det andra 
blir aldrig något.



Han kom helt avsiktslöst att sticka ned handen i ryggsäcken, och stötte 
emot något hårt, och så kände han hur hans kinder hastigt rodnade och hur 
hjärtat slog litet hårdare. Och så tog han långsamt upp några stora stenar 
ur säcken.



Han kände ett hat börja röra på sig inne i bröstet, och han lade hastigt 
stenarna i säcken igen. Han satte händerna för ansiktet och satt stilla en 
lång stund och försökte låta bli att darra. Men när det började tjockna 
till i halsen och rycka kring munnen, blev han nästan ond, reste sig och 
tog upp stenarna utan att riktigt veta vad han gjorde och lade dem i en 
hög vid sidan av stammen han suttit på. Han såg strax uppe i 
bergsluttningen ett Ijus - javisst- han var ju helt nära baracken där han 
skulle avlämna-



Han axlade på nytt säcken, nu tom, och upptäckte att han inte gick 
ordentligt utan raglade. Han kände allt som ett enda virrvarr och när han 
raglat framåt och var nära sitt hem i tallskogen, stannade han och stödde 
sig mot en fura, talande för sig själv. Vad han tänkt och sagt kunde han 
inte minnas efteråt, men han trodde att han gråtit, ty hans ögon sved så. 
Men han hade hela vägen raglat från stam till stam och ofta stått och 
vilat sig, och det var nära att han inte orkat komma fram.



När han kom hem var han ovanligt lugn och tyst.



Men om andra tilldragelser berättade han ofta för dem därhemma.



-Nu har Stora William slutat, berättade han en kväll. - Han var allt bra 
gammal, stackars William, sextifem år, men det var underligt så han skötte 
arbetet ändå - varenda timma stod han i och varenda öre söp han opp - och 
det gjorde han rätt i för resten -jösses, så mycket snus han spottade 
omkring sig jämt la, han in och jämt spottade han ut. Han fick någon sorts 
ont i bröstet och var till doktorn i fredags och doktorn sa, att det var 
lungsot och lunginflammation på en gång.



-Va,? sa' William, för han var nästan stendöv. Lungsot, i långt 
framskridet stadium ! skrek doktorn. -Fan heller, när de, är kräfta, sa, 
William. Och då fick han gå, spottade blod gjorde han, håll och stygn hade 
han och hostade också, men si att det var kräfta det gav han säj fan på, 
och nu på kvällen var han så usel så dom la, han i en bil och gav han en 
stor hög gamla tidningar att spotta i, och det sista jag såg av han var 
hur han hostade och spottade blod och åt snus och spottade på tidningarna- 
han var både röd och grön och gredelin i ansiktet när han for i väg, och 
dom hann inte mer än till Långberget men, då kolade han av ilag med alla 
sina tidningar, som han spottat fulla med snus och blod--



En dag kom Karl Anton hem och såg ovanligt allvarlig och nästan högtidlig 
ut, och när han ätit och vilat sig en stund, berättade han om ett 
olycksskott i en skärning, och hans mor hörde hans korta berättelse 
med en rysning och kunde inte få ur sig ett ord.



-Nu är Svarta Te slut, sade han långsamt. Han visste att det var fem 
kilogram dynamit i berget, för han hade själv lagt dit den, men han skulle 
inte gå undan ändå, för han brydde sig inte om ifall fan tog alltihop, sa, 
han, för då blev det en slav mindre, och han hade ingen som sörjde sig, 
inte, och han stod kvar och väntade tills laddningen brakade av, och vi 
har plockat ihop bitarna i en säck och skramlat till en krans åt honom - 
men jag undrar ändå om det inte är någon som sörjer honom - för min del är 
jag visst inte glad att--



-Du språkar - varför skulle du vara glad åt sådant? frågade mor förundrad 
och nästan skräckslagen.



-Jag menar - jag vore glad om han inte hade någon som sörjde sig, svarade 
Karl Anton och såg bort, och så talades det inte mer om dödsfallet.



Om sig själv talade han sällan.



Söndagarna i det trånga hemmet var hans värsta dagar, så odrägliga, så 
hemskt stillsamma. Då stod liksom allting stilla och såg på, hur tråkigt 
man hade.



Ibland satt han vid bordet och försökte tala med Johan Adolf, som för 
varle ord skyggt såg upp från boken han läste i och log Sltt stillsamma 
stela leende.



-Vad läser du? frågade Karl Anton på måfå.



-Jag läser om oss - om oss läser jag- om mig står det i boken. Här ska du 
höra.



Och Johan Adolf läste sakta.



-Jag är mannen som har sett sorgen lyfta sin vredes stav att slå. Han har 
ledsagat mig till mörkret men ej till ljuset. Mitt kött och min hud 
har han gjort gamla och krossat mina ben, han har satt mig på en mörk 
plats, som de, vilka dött längesedan, och gjort min kedja tung, och när 
jag beder utestänger han min bön. Han har igenmurat min väg med huggen 
sten---



-Läs inte mer- inte handlar det om oss, kära du -



-Jo, jo - vänta: Si jag var ett åtlöje för allt folket och en visa för dem 
hela dagen -



Då skyndade Karl Anton ut, ty han kände nog vem det handlade om.



Men Johan Adolf slog ihop boken och funderade. Han visste inte vad han 
skulle taga sig till- alla människor och alla ting var så sorgsna, tyckte 
han. Han började tänka efter hur han själv var beskaffad, men han begrep 
det inte riktigt, fast han tog upp den lilla fickspegeln och såg i den - 
när han varsnade de ihåliga ögonen stirra mot sig blev han nästan rädd. 
Den där bilden var således Johan Adolf som inte kunde någonting och aldrig 
blev någonting. - Du skulle inte vara, du skulle inte finnas, viskade han 
för sig själv. Dom andra är mycke' bättre- bättre- dom kan allting och dom 
tjänar pengar- du är usel- en skam är du - rår inte för- rår inte för- du 
fick mindre, du, av Gud - och alla andra fick mer, dom och Gud han är väl 
rättvis, han - rättvis, han- om du tror så blir du salig när du blir död 
och skall ner i den djupa jorden- hu - men själen han är bättre han men 
han har en dålig kropp. Johan Adolf, så heter kroppen och själen har ett 
annat namn, som inte du vet men Gud vet, och det står i boken att han ska 
ropa ett nytt namn, inte ska han ropa Johan 
Adolf åt mig när jag skall gå in i hans härlighet, med ett nytt namn skall 
han kalla dig- för Johan Adolf han var en stackare - och du skall gå till 
de nya landen som han berett haver- de främmande landen. En klippa är 
urtidens Gud och nedåt sträcker sig hans eviga armar, ända ner till Johan 
Adolf i den mörka graven. Men mor sitter tyst, för hon vet inte hur jag 
skall få ett nytt namn- och inte vet Karl Anton och inte vet David- för 
han tror inte på bibeln- ja, ja, Herre, ett nytt namn skall du ropa mig --



Det skymde, han hade nyss lagt sig och låg med öppna ögon stirrande in i 
mörkret. Han var rädd att somna, ty då drömde han onda drömmar, nu ville 
han vara vaken och se på mörkret, det var så mjukt och behagligt att 
stirra på- när han till slut måste sluta ögonen blev mörkret grått och det 
gråa blev allt ljusare, som en dimma, och ur dimman kom den ludne fram- - 
lurande för att kasta sig över bädden. Då bröts nattens tystnad som förr - 
men det vart morgon, och vid dagsljus kunde han till och med skämta över 
sina "synder"- fast det tålde inte mor och far att han gjorde.



En dag kom en nygift ung man och hälsade på, och innan han gick frågade 
han skämtsamt om inte Johan Adolf tänkte gifta sig snart- de båda var lika 
gamla. Den nygifte fick då sätta sig ner en lång stund och lyssna till hur 
Johan Adolf utlade sina tankar om äktenskapet. Där satt han med ett grymt 
grin kring munnen och såg med fjärrskådande ögon på den nygifte och 
talade:



-Det är inte bra att vara gift- nej, då, för det står här i boken om 
en som var gift, du, han hette Akab. Och du ska si han hade något till 
käring, han, om inte han haft henne hade han varit en bra kar på sätt och 
vis. Och på den tiden vart dom så gamla så om dom inte blitt ihjälslagna 
så levde dom nog än, och det är väl tur att dom inte gör, det skulle inte 
vara roligt att ha den där Isebel gående här på gårn- den åt en hund opp 
- många hundar- dom slickade hennes blod - och det fick dom göra, för Gud 
ville det, men nu får inte det finnas såna hundar, för det står i lagen 
att okynnes hund som biter folk och fä



-Inte handlar det där om äktenskapet?



-Ja ha, visst ja- äktenskapet- jag har en kusin som är gift och han ville 
helst slippa. Jag har fått ett brev från han- jodu han har skrivit till 
mäj en gångjag ska läsa opp brevet - han har inte sitt mäj sen han var 
liten- så han vet inte hur jag är- om han visste så skrev han inte - och 
jag svarade på det här brevet och sen har han inte skrivit, och det här är 
det enda brev jag fått i min tid - han skulle bli lärd och kunna alla 
språk, och det gick inte för han vart gift- och jag, jag hinner läsa 
allting och bli lärd, för jag inte är gift- och nu ska du höra



Johan Adolf drog fram ett smutsigt brev ur lådan under bordet och läste 
med grov, men ren röst:



Käre Johan Adolf, nu har jag inte sett dig sedan du var fem år och lekte i 
den stora sandhögen vid Rökiga Myren. Jag var ju litet större då, det var 
jag som visade dig var tranorna höll nattrast, när de flyttade, och jag 
brukade bära dig över den dyiga bäcken vid Västermyren när vi lekte att vi 
var i Afrika, för det höll du alltid styvt på, och det var så höga 
ormbunkar där och solen brände så hett mot skogskanten, där den 
stora myrstacken var innan skogselden gick fram. Och där satt du och ditt 
ansikte var så vackert som en flickas, och du hade långt hår som föll ner 
på axlarna, och en gång när mor lappat mina byxor med randigt tyg, 
klappade du i händerna och ropade att jag var en fjäril. Ja, du skrek av 
glädje över de där lapparna som jag skämdes över, men det är så länge 
sedan nu.



Du är stor nu och kanske du är borta på arbete (här viskade Johan Adolf 
fram orden och vaggade med huvudet) och jag blev ingenting, för jag var 
tvungen att gifta mig, och jag ville bara tala om hur jag har det.



Dagarna går och jag hör bara maskinernas surr på pappersfabriken där jag 
var tvungen att söka mig arbete. Jag ser sällan solljuset, och kanske det 
är bäst.



Längst uppe i ett tornrum på taket till fabriken sitter en gammal vithårig 
gubbe och rör ihop färg. Det går ett rör från honom till varje av de sex 
pappersmaskinerna och han låter olika färg rinna genom de olika rören. På 
ett slags schema har han angivet hur många minuter röd eller blå färg 
skall avsändas. Jag vet bara att han finns, och funnes han inte skulle 
allt papperet bli grått. Han åstadkommer litet omväxling här i livet och 
jag är mycket tacksam därför. Men därför att han har sin plats ovanför oss 
andra, har jag börjat tycka att han är ett slags Gud Fader, han kommer ju 
aldrig ner, sällan visar han sig och förklarar varför somt skall vara 
brunt, somt vitt och somt blått. Det säjs, att han också har långt, vitt 
skägg, precis som Gud hade på de där bibliska planscherna som 
byskolläraren brukade ställa för fönstren, så att vi under läsningen inte 
skulle frestas att titta ut, när någon gick förbi skolhuset.



Min hustru är snäll- men hon är inte vacker mer, och jag tog ju henne 
endast för barnets skull. Hon lagar i alla fall min mat och bäddar vår 
säng. Min lilla flicka är två år nu.



Eftersom jag inte har någon plats för mina böcker, har jag sålt dem och 
gömt pengarna och djävulen viskar i mitt öra att jag ska supa opp dem, och 
kanske gör jag det en vacker dag.



När jag kommer hem från fabriken står Marta vid spisen och vaktar 
kaffepannan, och hon ser så nöjd och rund ut mot den smutsgula väggen, och 
i ångan från kokande potatis har tapeten lossnat och hänger i en stor 
flaga, precis som i ödestugan vid Blyberg, där vi brukade skjuta råttor 
med pilbössa.



Marta märker inte att jag leds vid henne och rummet och ångan och tapeten. 
Ofta sitter jag ensam och tittar in i mörkret och tänker på allting - på 
kolkojan vid Harja, Gensi och Mattna, och då böjer jag mitt huvud och 
knäpper mina händer och tycker, att livet håller på att marschera förbi 
mig och jag blir efter efter och går under, och ibland beder jag till en 
gud som jag inte är säker på att han finns - jag beder att slutet må komma 
litet fort och att det må vara bättre på andra sidan döden, men så kommer 
Marta in och vi ligga och ha intet att tala om. Ofta somnar hon strax, men 
jag ligger vaken länge och stirrar på det lysande glaset över ett 
oljetryck med en korsfäst Kristus. Åh, hur det glimmar!



Och du skall hälsa till allting, men först till tranorna när de drar 
söderut över Harjas myr, för det är ju rena hösten.



Willi.



-Och jag svarade på det här, sade Johan Adolf efter att ha hämtat andan en 
minut. Jag svarade så här: Snälla Willi, jag är inte alls den Johan Adolf 
som satt vid myren och klappade händerna för jag är en annan Johan Adolf, 
en fattig en, och jag läser i bibeln var dag, och Gud ska ropa mig ett 
nytt namn, och då blir jag bättre- ett nytt namn ska han ropa mig-



Den nygifte gick långsamt sin väg med bekymmerslösa steg, men Johan Adolf 
stoppade noga in brevet mellan bokens pärm, slog upp en mellanlagd sida 
och läste högt, om och om:



-Azar födde Zadock, Zadock födde Ozin, Ozin födde Eliad, Eliad födde 
Eliam, som födde Mattan, som födde Jakob, som födde Josef - Marias man-



Hela kvällen satt han där viskande och rabblande och lyssnade emellanåt på 
två karlar som satt och skröt över sin arbetsförtjänst.



-Och i morron ska vi tjäna dubbelt- det går att lura gubben på tre kubik 
om vi sköter oss.



-Bara det inte fryser för fort.



-I alla fall har vi gjort det bra i dag. Och när de gick och var i dörren 
ropade Johan Adolf efter dem.



-Jag har också gjort det bra, nu kan jag fem släkttavlor utantill.



Men karlarna ruskade på huvudena och begrep inte hur bra han gjort det.

En tid därefter ligger David sjuk i London, men inte på sjömännens 
sjukhus, utan i ett privat rum vid en gränd i East End, som bär öknamnet 
Scab Way. Han stirrar hela dagarna mot ett nästan igengrott fönster och 
hör en flitig och säkert fattig skomakare natt och dag bulta sin järnläst 
på andra sidan väggen.



Två gånger om dagen kommer en blek ung kvinna med svart hår och bara armar 
in och ställer mat på en stol framför sängen. David tycker inte att hon 
mer är så vacker som förr, men hon är ärlig och trogen som en hund. Varje 
gång han varit i hamn har hon levat av honom och endast hos honom. Nu 
försörjer hon honom i gengäld- hon håller rummet tämligen rent, och 
särskilt noga är hon också med att hålla sina två barn ute ur sjukrummet 
därför att det plågar honom att höra dem. Det är en pojke och en flicka 
omkring sex och sju år, och så olika varandra som en neger och en vit. 
Flickan är äldst, heter Tozy och har brun hy och svarta ögon. Hennes hår 
är tovigt, hon är alltid smutsig och går med spelande ögon och dansande 
steg genom rummet, viskande och skrattande för sig själv. Hon vill inte 
veta av sitt namn, hon påstår att det är ett hundnamn och kallar sig själv 
Lisbeth. David minns att det var svårt att hålla henne ute ur rummet, när 
han och modern låg tillsammans därinne.



Gossen är liten och knubbig med vit hy och ljungande ögon. Han har ett 
förfärligt humör och kan ställa till bråk så att mamma Crispi måste kasta 
ut honom på gatan, men han kommer strax in igen strålande glad, och då 
säger mamma Crispi med ett tillgjort kokett leende mot David:

-Hans far var så - stackars Sammy - precis så.



Men David intresserar sig inte ett dugg för de män hon haft, hon är dotter 
till en sjöman från Lissabon och en likadan kvinna som hon själv var 
hennes mor, och hon är ganska mänsklig för att vara av den sorten, tycker 
han.



David bryr sig inte om annat nu än att få ligga ensam i sängen, men det 
får han inte, på nätterna kommer alltid Crispi och lägger sig vid väggen 
och sover, och l somnen ropar hon främmande namn och mystiska, äckliga 
svordomar, som David inte hört förr. Ibland ligger hon vaken och känner 
med sin hårda hand på Davids bröst, som nu är hett och vått av svett och 
feber, och jollrar om hur bra han har det som har någon som tar hand om 
sig.



Ibland står både dörren till köket och dörren till gränden öppna, och 
ibland är det slagsmål i gränden, men David kan inte se, för Crispi står 
alltid i dörren med de diskvattendrypande händerna i sidorna och ropar åt 
än den ena, än den andra av de stridande. Det är mycket djärva och nakna 
ord, och Tozy hör på och skrattar.



Senast i går var David mycket feberhet och trodde att han höll på att dö. 
Det var kväll och mycket larm och bråk i gränden. Crispi talade ute i 
köket med ett par fulla män, som nödvändigt ville ha henne med sig in i 
rummet där David låg. Tydligen var de gamla bekanta. Hon nekade och sade 
att hennes man låg sjuk därinne, och då gapskrattade de och tyckte att det 
kunde lika bra gå för sig i barnens korgsäng ute i köket. De skulle inte 
sparka sönder någonting alls, bara Crispi lät bli att bitas, för det 
visste de, att hon kunde med besked, men hon nekade bestämt, hon 
behövde inte deras pengar.



Innan de gick stack en av karlarna in huvudet genom dörren och tittade på 
David. Det var ett söndersupet ansikte med talgiga ögon och fullkomligt 
vitt hår, gult kring ögonen och tjocka läppar och en ofantlig flinande 
mun, och det drogs strax tillbaka och dörren slogs hårt igen. Crispi for 
ut i ovett över att han inte hade vett att låta en sjuk ligga i fred, 
varpå karlen svarade med att slå henne baklänges i korgsängen, men han 
hann inte mer än få hennes kjol över ena knät och köra sin grova hand 
under hennes klädning, innan han kastades upp på golvet och i nästa 
ögonblick ut på gatan, vrålande av raseri och smärta, ty Crispi hade bitit 
honom i ena örat.



Sådant hände ofta, men mest på onsdagarna, som var särskilt bråkiga dagar 
i gränden. Men inte en enda gång kunde David ertappa Crispi med att ha 
andra män hos sig så länge han var där. Men han var nu för sjuk att kunna 
uthärda allt bråket, och en natt började han yra. Crispi vaknade och 
sprang ut efter en tillbringare med något salt och sött och surt, en 
blandning av varmt öl, socker och salt, som han drack och somnade, och den 
natten satt Crispi vid sängen. Kvällen därpå redde hon sig en bädd av 
trasor i ett hörn av rummet så att David fick ha sängen ensam, och då 
tyckte han att hon var den bästa kvinna han träffat.



En eftermiddag steg pulsen och hans kropp brände. Crispi satt vid sängen, 
men han kände inte igen henne, utan trodde att det var mor. Han skrek åt 
henne att hon inte fick ha så där svart hår och inte 
tala det där förbannade språket som Crispi 
talade. Han skulle ge henne mycket pengar - han skulle spara litet åt 
Crispi som skötte honom när han låg sjuk i den där strejkbrytargränden. 
Och han ropade högt på mor.



-Den där Crispi ska gå ut så att inte mor ser henne! Johan Adolf ska komma 
hit- jag ska dö nu och när jag dör får Johan Adolf mitt huvud- men mina 
ögon ska jag riva ut och ge åt Karl Anton- och allting jag fått mer än de, 
det ska jag ge dem--



Han talade svenska och Crispi begrep inte mycket. Stilla satt hon där och 
såg på honom med sina varma, mörka ögon. Men hon var inte rädd, hon hade 
sett döden i vitögonen mer än en gång och inte bleknat. Hon kunde ibland 
ej tänka sig något bättre än att få dö själv, och hon trodde inte hon 
brydde sig mycket om ifall den unge svensken dog eller levde Hon hade 
ärligt gjort det hon kunnat, och när hån var död skulle hon skaffa bort 
liket och gå ned till dockorna efter en ny älskare med mycket pengar.



Men nu började David tala engelska.



-Karl Anton ska komma hit, sade han. - Ja, här är han, ljög Crispi. - Det 
var bra- han sträckte ut sin avmagrade hand och lät den falla ned i 
Crispis knä. -Jag har något jag vill tala med dig, fortsatte han till 
Crispis missräkning på svenska. - Minns du hur du grät en gång i den 
stekande solen - du skulle försöka arbeta i skogen, men du kunde inte, för 
du såg inteoch jag gjorde narr av däj - men vi var bara barn, vi var så 
fattiga och solen stekte så hett i gläntan i skogen- jag kan se ännu hur 
du går och stapplar fram och åter och gråter i den brännande solen för att 
du inte kan träffa rätt med yxan och du blir ju nästan blind av 
tårar- du stupar kull och snyftar - du har glömt det sen - men inte jag- 
men nu är det slut- jag river ut mina ögon och ger däj - det blir mörkare 
och mörkare- nu är det gjort- kan du se klart nu - har du fått mina ögon?



Han gav upp ett högt rop som nästan skrämde Crispi.



-Vill du ha vatten? frågade hon litet ängsligt, i det hon mekaniskt 
stirrade på en trasig väckarklocka som visade fem. Men han bara såg 
förvånad på henne och föll strax därpå i sömn.



Crispi hade aldrig brytt sig mycket om en man förr, och hon hade famnat 
hundratals. Hon var ju redan tjugusju år. Hon begrep inte varför hon inte 
kunde vika från bädden, och när hon hörde honom viska "moder" i sömnen 
blev hon obehaglig till mods. För tio år sedan hade hon sett sin egen mor 
dö i en källare i Hull, och hennes kropp hade varit så full av sår, hon 
hade inte skött sig medan tid var, och hon skildes från detta livet med en 
svordom.



Natten kom och David sov fortfarande, och då förstod hon att han skulle 
bli bättre. När morgonen kom vaknade han, drack kaffe och talade utan 
yrsel. Han orkade inte tänka, men han förundrade sig över att Crispi 
hållit så trogen vakt. Han såg på henne. Hon hade varit vacker- nu var hon 
mager, hade något kantig kropp - inte så mycket, ändå, att det verkade 
avsmak. Hennes svarta hår var i oordning och föll nästan mjukt över 
nattlinnet- han såg hur skarp axeln var som en gång varit rund, och 
händerna var röda och hårda. Men hon hade vänliga ögon, hennes bröst 
kunde locka ännu, och hon hade små vackra fötter och steg mjukt och lätt. 
Ansiktet gav ett nästan kyskt och mycket ärligt intryck. Hon var ännu 
mycket smärt - och där i hörnet låg den hög av gamla trasor hon sovit på, 
när hon tröttnat att sitta.



Nu hade barnen vaknat därute och Crispi måste gå ut. Tozy hade kastat av 
sig linnet och envisades med att vilja gå ut på gatan naken. Det skulle 
vara så roligt -men hon fick en smäll för örat och började tjutande kläda 
på sig.



Hela köket var smutsigt och i oordning. På ett streck tvärs över rummet 
hängde barnens och Davids underkläder, som hon tvättat. Golvet var fullt 
av papper och skräp och fönstret åt gränden nästan ogenomskinligt av 
smuts. Gossen, Macky, satt på en stol vid dörren och drog på sig ett par 
trasiga strumpor.



-Mor, får du inga pengar av karlen mer? frågade Tozy. Hon visste mycket 
bra vad karlarna var därinne för. Hon fick en ny smäll för örat.



Även David hade hört Tozys fråga, och under det ungen tjöt av smärta efter 
slaget tog han ett allt bestämdare uttryck i sitt ansikte. - Det duger 
inte längre det här, mumlade han, jag måste upp och börja arbeta med 
något.



Han kom verkligen upp ur sängen och började ta på sig kläderna, men 
skakade som ett löv i hela kroppen och var nära att falla. Av bullret kom 
Crispi in.



-Om du inte lägger dig genast blir jag ond, sade hon i befallande ton. Och 
jag sköter inte om dig mer, så satan jag det gör, om du inte lyder, 
tillade hon hårt.

-Men har ni något att äta- barnen? frågade han ängsligt i det han 
motvilligt kröp ned i sängen. - Jag måste skaffa- det går inte an att jag 
ligger mer.



-Det går an, jag ska' skaffa pengar.



David röck till. - Nej, för fan, svarade han häftigt, inte några sådana 
pengar. Men Crispi teg och log.



Mot kvällen fick han ett nytt anfall av yrsel och när det var över och han 
somnat, smög Crispi sig ut på gatan, efter att ha gett barnen ett slags 
sömnmedel av olja, brännvin och varm mjölk, som hon kallade dill. Hon 
låste dörren och försvann nedåt en tvärgata där hon stack in huvudet i ett 
öppet fönster och visslade, varpå en ung röst svarade innanför, och 
frågade vad hon ville.



-Du ska gå och hålla ett öga på åttitrean, ifall jag inte kommer här förbi 
innan natten, sade hon, och så försvann hon.



-Nattvakt åt luder, muttrade rösten innanför, undrar vad hon har i kupan 
nu?



När David vaknade och fann att han var ensam begrep han, att Crispi gått 
ut för att skaffa pengar, och han beslöt att rymma sin väg. Men han var 
för svag, när han skulle klä sig föll han avsvimmad på golvet, och där 
fann Crispi honom när hon sent på natten kom tillbaka. Hon lyfte helt 
hurtigt upp honom i sängen. Hon var något drucken. David vaknade.



-Jag kan inte, Crispi, jämrade han, jag kan mycket men jag kan inte leva 
av pengar du skaffar.



Crispi såg förvånad ut.



-Du tror väl inte jag varit i säng för dem, svarade hon enkelt. Då känner 
du mig inte. Jag har lånat.

David begrep hur hon lånat, men det rörde honom inte. Bara han slapp 
denna känsla av smuts som alltid förföljde honom när han kom i närheten av 
en nyss "älskad" kvinna.



-Pengar är pengar, sade hon i affärsmässig ton, och vi måste ha dem.



-Du stal väl inte av en gatflicka? frågade han hårt.



-Jag stal inte alls. Jag lånade av juden Balky- han har skinnat mig hundra 
gånger och skickat polisen på mig tre gånger. Så egentligen varken stal 
jag eller lånade.



-Utan du tog igen, föreslog David skrattande. Det var bra gjort, och så 
drack du brännvin och gick raka vägen hem.



-Annars behöver jag aldrig stjäla, sade Crispi om en stund.



-Nej, inte ännu mumlade han bittert, betraktande hennes rätt snygga dräkt. 
Hon såg rätt inbjudande ut i den.



-Vet du vad jag fått- jag menar det mesta jag fått? frågade Crispi 
pratsjukt. Hon verkade mera drucken nu, än när hon kom in.



David såg på henne med en road men på samma gång besvärad uppsyn. Men han 
skulle våga sig på att gissa, det var ju som den naturligaste sak i 
världen för henne att språka så där, när hon var en smula drucken.



-Jag var bara femton år då, fortsatte hon för att ge honom en ledtråd. Hon 
satt och koketterade med ögonen under lugg och ena foten upplagd i hans 
säng.



-Du fick- ett pund, föreslog han på måfå.

-Du språkar- tre pund fick jag, och det tre gånger efter varandra 
ändå. Jag hade dubblett i två-



-Nu talar vi inte mer om den där dubbletten, avbröt David, vet du, jag kan 
den utantill fast du inte säger ett ord mer. Du är en flicka som reder dig 
i alla fall, tillade han för att ej såra henne.



Och Crispi skrattade ett ystert skratt och gick ut i köket, stolt över 
Davids erkännande att hon hade resurser.



När fyra dagar gått, tog David avsked av Crispi. Hon grät inte, såg bara 
ledsen ut, och gav David tre shillings att börja med. Han stod en stund 
senare utanför en ölsylta och skrattade för sig själv, när han kände de 
stulna mynten i handen.



-Du håller på att sjunka något, sade han till sig själv, men det är bättre 
än att gå hemma och skällas ut av byfolket för att du ingenting duger 
till. Du duger att sjunka. Och han gick in för att äta frukost medan han 
funderade på vad som var att göra.



Först och främst måste han undvika Crispi- annars kunde han så småningom 
bli vad som kallades en jokey, en man som levde på dåliga kvinnor.



Han skulle skaffa sig hyra- men innan kvällen hade han träffat en dansk 
skeppskamrat som hyrde rum någonstädes, och han bjöds att flytta dit.



Om tre dagar- han kände sig ännu för svag att arbeta- blev bägge två 
utkastade på gatan. Dansken resterade för två månaders hyra. När 
ytterligare tre dagar gått, väcktes David under ett brovalv av en sömnig 
citykonstapel, som bråkade om papper, och när David skulle resa sig igen 
famlande efter sin sjöfartsbok, svimmade han.

Han vaknade litet längre fram i en mycket 
tarvlig och gammaldags sjuksal, fullproppad med upplockade sjuka 
uteliggare. Vattenmuggen, som stod på ett träbord vid sängen, var fastlåst 
med en kedja vid bordet. Det såg ut som om man fruktat tjuvar.



Ett slags läkare eller fältskär kom och undersökte David. Han konstaterade 
början till en liten affär i högra lungspetsen, rabblade upp diagnosen som 
en utanläxa, skrev något i en bok och frågade hur mycket pengar David 
hade. När han fått veta att han inte ägde en shilling försvann han utan 
vidare. En röst ur en av sängarna ropade "gott nytt år" efter honom när 
han gick.



Efter en veckas tid beslöts hans hemsändande. Det som han fruktat mest 
hade inträffat- nu gällde det att göra sitt hjärta hårt. Hans vandring ute 
i världen höll på att avslutas - han skulle genom konsulatets försorg 
sändas till Göteborg, därifrån på fattigvårdens till hemorten.



Ibland kom en religiös sjukvårdare i gula linnekläder in och läste högt ur 
bibeln för honom. David låg då med halvslutna ögon och såg på ett vitt 
gubbansikte i salens motsatta hörn och hörde den läsandes röst, som 
påminde om Johan Adolfs. Ibland rörde sig hakan i det vita gubbansiktet, 
ryckte som i kramp.



-Han har inte långt igen, sade vårdaren, han går nog i natt och han vill 
inte att jag ska läsa för honom. Kan ni tänka er, i går var det en som dog 
här och han svor det sista han gjorde.



-Men det var en bra placerad svordom, inföll en tunn röst ur sängen 
intill. Han berättade mig hela sin historia och det var bara jämmer och 
sattyg från början till slut. Hans sista, hans allra sista halmstrå 
var att bli så pass frisk, att han kunde sälja apelsiner eller borsta 
skor, och denna sista förhoppning sprack här, och när han fått bestämt 
besked på att han inte alls skulle komma ut på gatan mer, då satte han sig 
opp i sängen och såg runt kring salen, som om han bett oss lyssna varenda 
en, för han hade något på hjärtat. Och sen sa kan lugnt och klart fy fan, 
och så varhan slut.



Sjukvårdaren slog stött ihop boken och gick, och David tog upp samtalet 
med den tunna rösten. Han hade ingen aning om ansiktet, som var helt och 
hållet begravt i bandager, ur vilka endast ett stort grått öga tittade 
fram. Högra armen och handen var också omlindade med trasor.



-Har ni legat så här länge? frågade David.



-Ända sedan Winkbury-slagsmålet. Har ni inte hört talas om 
Winkbury-slagsmålet? Då ska jag säja er, att maken till slagsmål blir det 
inte i den gränden på tio år. Jag tog gadden av fyra, men så vart jag 
enögd också på kuppen, och det kan kvitta, jag har inte mer att skåda, än 
jag kan göra det med ett öga. Och nu ska ni berätta hur ni kom hit, det är 
alltid intressanta omständigheter som sänder folk hit.



David berättade, och när han slutat och talat om hur han upptäckt att det 
enda han dugde till var att sjunka allt djupare, då nickade byltet borta i 
sängen instämmande.



-Och nu ska jag hemskickas, avslutade han med en suck.



Men då reste sig det vita byltet och fnös.



-Ge fan i den saken, ropade den tunna rösten ur byltet. Jag har 
ingenting emot att folk sjunker- men det ska göras med stil!



-Vad ska jag göra? Jag kan inte skaffa pengar här.



-Ni kan inte - men den där Crispi eller vad hon hette, som ni talade om--



-Men jag tycker inte det är hederligt-



Byltet fnös ännu värre. - Vet ni vad, om jag vore som ni skulle jag inte 
filosofera så mycket över moralen, jag tycker att när ni är ohederlig nog 
att betala ett fruntimmer för sån där kärlek i flera veckor, så är det 
inte ohederligt av er att låta henne betala "posthästarna". Vet Ni av 
att det heter "posthästarna"?



-Nej det har jag inte hört.



-Då har ni väl inte heller reda på den stora sjömansstrejken här för några 
år sedan, och hur alla sjömän i hamn lät flickorna betala för sig i två 
veckor, och strejken gick utmärkt för varenda en av töserna svor på, att 
så länge pojkarna ville strejka, skulle det inte vara brist på mat, inte. 
Nehej, ni vet nog inte mycket, ni. Och redarna svor ve och förbannelse 
över flickorna, som försörjde, absolut försörjde flera hundra sjömän i 
fjorton dagar. Vart pojkarna sämre för det? Och var det inte vackert gjort 
av flickorna? Om ni ser på det där med naturliga ögon och utan högfärd 
över eran sedlighet, sa' en av tidningarna, så ska ni inte hovera er så 
mycket över hur dygdiga ni är för kanske hamnluderna ha lika mycket moral 
som ni - ja, det stod förstås inte riktigt så, men det betydde så, på ett 
ungefär - och om ni har samvetskval över att ta er kvinnas pengar, när ni 
inte har ett dugg över att ha haft henne, då är er moral ungefär som den 
där inbrottstjuvens, som för att freda sitt samvete gjorde ett 
heligt löfte att aldrig råna vid fullt dagsljus, för det såg fult ut.



-Ni gör som ni vill, fortsatte byltet, men jag antar att hon är kär i er- 
ja, skratta inte ni, för ni känner inte de där kvinnorna ett dugg - och då 
kan en sån där göra underverk. Ni borde gifta er med henne, då skulle ni 
få en uppgift att fylla, som det heter, och hon skulle sluta hantverket 
och dra sig tillbaka till privatlivet, nog vore det förnuftigare än att 
komma hem till er fattiga mor och be henne betala begravningskostnaderna 
för era trasiga lungor.



Efter denna tvärt slutade predikan, lade sig det vita byltet ner igen och 
sade ingenting på en lång stund.



-Ni talar så förunderligt förnuftigt. Säg, ni är inte arbetare eller 
sjöman? frågade David nyfiket.



-Jag har aldrig arbetat, inte en enda dag, det kan ni vara alldeles lugn 
för, svarade den tunna rösten. Min far var redare och jag har gått i 
skolan i sju år, men jag super ju som en grobian. Ni kan väl inte tänka 
er, att en son dagligen dricker ur sin fars hela whiskyförråd, stjäl sin 
fars pengar till flickor och tar examen på det viset att gubben får lov 
att skaffa läkarintyg på att sonen är rubbad för att rädda familjeäran- ni 
kan väl inte tänka er, att en sån son någonsin arbetar för sina föräldrar 
eller för sig själv? Och jag har säkert lika gott huvud som ni, men det 
kommer man ingen vart med här i världen. Nej, kära ni, jag håller på att 
sjunka, men jag sjunker med stil, jag. Men nu var det er vi skulle tala 
om. Jag vill hjälpa er, ni är ung och inte ofördärvad, det finns hopp för 
er. Ni ska således ha ett bud till den där Crispi, men hur ska det gå 
till? Ni kan naturligtvis inte skicka efter den här sjuksyltans 
överdjävul och säga honom att han skickar efter lilla Crispi som har en 
liten affär i Scab Way- och att hon ska skaffa två pund - i natt vill säga 
- nej det kan ni inte, men låt mig tänka!



Och byltet lade sig tungt till ro och talade inte på en hel timme. Hela 
den natten låg vi vakna, och på morgonen hade han en plan klar.



Sent på kvällen kom David raglande uppför Scab Way. Han hade inga skor 
utan endast svarta sockor, och bar en gammal chaufförkappa över axlarna 
och en bredskyggig hatt på huvudet. Han stannade då och då, stödjande sig 
mot husväggen för att ej falla. Vid en dörr med en liten blå glasruta i 
mitten stannade han och knackade tre korta slag. Han hörde steg, en 
karlröst svor och Crispi kom och öppnade halvklädd. Hon sköt en drucken 
man framför sig och såg mycket överraskad ut, men stängde dörren, tog 
Davids arm och förde in honom utan ett ord. Det luktade ovädrade 
sängkläder därinne, och Crispis bädd var ännu i oordning efter de båda. 
Tozy småfnittrade ute i sin säng, oroligt kastande sig av och an. Crispi 
tände en lampa och David såg några mynt blänka på bordet, och utanför på 
gatan väsnades och skrek den druckne, svor och slog våldsamt i dörren och 
ropade att hon narrat honom på nöjet.



David lät kappan falla och stod där endast i skjorta och kalsonger, och 
när Crispi kysst honom föll han framstupa på bädden där Crispi nyss fyllt 
sin uppgift, och grät bittert och länge. Crispi satt helt lugnt och såg på 
honom utan att störa på minsta sätt, och når han gråtit ut kom hon 
och ville veta hur han tagit sig dit.



Han försökte samla sig, begripa vem han var och vart han kommit, men allt 
syntes honom en enda lorthög i vilken han själv höll på att kvävas. Och 
när hon bjöd honom en mugg med brännvin drack han glupskt ur alltsammans 
och låg och grubblade med slutna ögon. Han mindes ännu den hatfulla 
blicken som han mött hos mannen som Crispi haft hos sig, bestulit och kört 
ut på gatan, och för den mannens skull förbannade han Crispi. Han kände 
det, som om hon bedragit honom.



Men så kom han ihåg vem hon var och blygdes över sig själv. Han kunde 
fordra allt av henne, men inte den där vanliga sortens moral. Den hörde 
inte till hennes yrke, och om hon haft den, skulle hon längesedan svultit 
ihjäl.



Nu kom hon och satte sig i sängen och kysste honom, och han ryste när han 
kände hennes nakna bröst mot sitt. Men han tvingade sig till och med att 
sakta stryka hennes hår.



-Och nu ska vi inte skiljas mer, eller hur, Davy?



När han hörde detta blev han åter röd om kinderna. Detta var ingalunda att 
"sjunka med stil". Han satte sig upp och försökte se beslutsam ut. Det 
måste bli ett hastigt slut på det här.



-Hur snart kan du skaffa mig kläder, Crispi?



Hon såg förvånad ut. - Inte kan du få några i dag åtminstone. Och var ska 
du ta vägen? Du kan ju inte klara dig på egen hand, stackars Davy.



Hon sade de sista orden utan någon retfull betoning och helt moderligt, 
men de träffade honom som lika många käpprapp. Skamsen som en hund 
kröp han upp i bädden.



Barnen sov. Den svärjande mannen på gatan var borta. Gränden var tyst.



Crispi slängde av sig underkjolen, släckte ljuset och försvann på sin bädd 
i hörnet.



Rummet var beckmörkt och genom mörkret hörde han kvinnan sova hårt på sin 
bädd av trasor.



Den natten sov han inte, utan tänkte på böckerna han läst som gosse, på 
skolflickan han börjat med vid fiorton år, på alla försök att bli en 
nyttig människa. Med torra ögon och lugnad själ låg han och tänkte på allt 
gammalt - på bröderna, på far och på mor.



Han såg på barndomen som en ljungröd hed med fjärilar och solsken och lek 
och blommor, myror och humlor som vinden lekte med och solen lyste på. Han 
såg sig som yngling med våldsamma begär, men alltid i ångerns och 
skuldkänslans skugga.



Alltihop hade slutat hos Crispi.



Och att vara hos henne var summan av allt fult. Inte att äga henne för en 
tid mot betalning. Det var ju naturligt, och lika bra som de flesta 
äktenskap. Men att bero av henne - det var inte "sjunka med stil" utan 
att sjunka i smuts. Det skulle få ett slut, senast i morgon - om också 
döden blev enda utvägen.



Karl Anton var nu nästan blind, hade längesedan fått sluta vid 
järnvägsbygget, men hade ej uppgivit hoppet om att kunna skaffa sig någon 
sysselsättning. Under en veckas tid hade han irrat kring mil efter mil, 
ständigt upprepande samma spörsmål: fanns det någon som kunde använda 
honom till något? Han hade hört att David rest från England, men han 
visste ej var han fanns. Det påstods att han höll sig undan av någon orsak 
och inte ville komma hem, men Karl Anton visste ingenting bestämt. Kanske 
brodern hemsänts på myndigheternas försorg- och då var det väl inte så 
underligt att han höll sig borta.



Karl Anton gick genom byarna som om han sökt en förlorad skatt, köpte sig 
vägkost i stugorna för sina sparade slantar och talade om för alla som 
ville höra på vad han önskade.



Han tyckte att dagarna var så underliga nu, så evigt töckniga, förr var de 
så klara och vita. Ännu kunde han se husens tak bryta av mot skyn och såg 
kvällssolen lysa halmgult på fönstren. Men här och där på arbetsplatserna 
måste han gå mycket sakta och undersöka vägen med tillhjälp av en käpp, 
för att ej krossas av en vagn eller falla i en grop.



Ibland brydde han sig ej om att äta på hela dagarna utan svalt och blev 
mager. Hans kläder var urlakade av regn och sol och hängde formlöst på 
kroppen, skorna var snart endast trasor och han hade inga pengar till nya. 
Strumporna var utslitna och de grova skorna hade givit fötterna djupa sår, 
som sved för varje steg, och ryggen värkte mot kvällarna, när han fick 
sova på en säck på golvet i något ej alltför ovänligt hem. Och han bar 
ständigt sitt ätande och gnagande bekymmer: arbete. Han grubblade ej 
ängsligt över utsikten att bli blind - bara han fick arbete.



Ibland tyckte han att hans ögon var bättre, under några sekunder kunde han 
då se klart, hur hösten bet sig fast i de frostiga vägarna och klädde 
hjulspåren i blått. Han kunde se stjärnorna, 
och då småsjöng han för sig själv:



Herre tag mig snart upp till stjärnorna dina, Trött jag är att blöda på 
hedens grova grus, Högt vill jag bedja, sträcka händerna mina, Röra vill 
jag sakta din mantelfåll av ljus.



Men han kunde avbrytas av ett rått skratt eller en morrande ilsken hund, 
som svartsjukt vaktade någon stängd grind. Då stack han handen i fickan 
och gick framåt med ett leende: det var hans lilla skyddsvakt, det hårda 
föremålet han kramade nere i fickan, och som kunde blänka och glittra som 
guld när han höll upp det mot månljuset. Det var hans enda beskyddare som 
låg där kall och tyst, men som kunde tala sitt språk med eld om det 
behövdes. Han hade köpt den trots sin fattigdom - det var hans enda glädje 
att känna var vapnet låg.



Ibland när han var mycket trött satt han och lekte med tanken att med en 
hastig manöver låta beskyddaren sända sitt bly genom hans bultande 
tinning. Det skulle säkert gå mycket lätt och det skulle lösa hans gåta 
med ens. Han brukade låta revolvermynningens kalla stål kittla sig på 
pannan. Tänk vad det behövdes litet- bara en smula mod, jämt så mycket att 
han förmådde sig att röra trycket. En gång hade han under denna lek varit 
så svindlande nära att trycket skulle ge efter att han inbillat sig ha 
hört smällen och såg sig själv ligga sprittande på vägkanten medan en 
liten smal ström av tunt blod sipprade ut ur hans trötta huvud.

Men han ville inte - han hade stunder, då han kände ett ohejdat 
trots mot allt som ville klämma ner honom, han hade ögonblick av styrka 
när han kunde sjunga om solljuset, som allt mer och mer tedde sig som ett 
slags rött månljus.



När han kom famlande in på en gård, trevande med käppen framför sig, 
tyckte han sig se alla skygga barnansikten som bespejade honom genom 
rutan, och en gång hade han hört en späd röst ropa:



-Mamma, det kommer en krokig gubbe på gården och slår med en käpp i 
luften- titta, hur kan ryggen vara så där?



-Tyst barn, han är bara puckelryggig.



-Är han som en kamel, mamma?



Men mamma svarade inte, och Karl Anton log för sig själv. Ja, jag är som 
en kamel, tänkte han, och jag går genom väldiga öknar. Han famlade sig 
fram till dörren, som stod halvöppen och gick in, hälsade och stod stödd 
mot dörrposten några ögonblick innan han talade. Han kunde skymta ett 
svagt ljus från rummets motsatta sida- det var antingen ett fönster eller 
en lampa, tänkte han.



-Jag är från Bränningshöjden, började han, väl vetande att först 
tillfredsställa folks nyfikenhet, och jag liksom söker arbete, fast jag 
ser litet dåligt och kan väl inte vad som helst, men jag binder och lagar 
nät mycket bra, och jag skulle bara fråga om ni har något sådant jag kan 
få göra-



Det blev alldeles oerhört tyst i rummet sedan han sagt detta. Han hörde 
några skygga barnungar flytta sig hotet närmare dörren för att se på honom 
riktigt, och var medveten om att husmor mönstrade honom mycket noga.



-Han har ingen affär då? kom det litet dröjande från spiselvrån.



-Nej, jag är inte handelsman alls, svarade han lite retad. Det här knytet 
har jag annat slag i - han satte ned trasknytet på golvet och ledde sig 
efter väggen tills han stötte på ett soffhörn.



-Vänta, jag ska torka av, sade rösten. Han skymtade en gestalt och hörde 
slafsande steg över golvet och en trasa suddades några tag över soffan. 
Han satte sig, och en av barnen skyndade efter knytet och ställde det 
bredvid honom.



-Lisa tror att han är handelsman, hon tycker det är roligt att stå och si 
på när dom plockar opp, förklarade husmor. - Han skulle ha litet affär, 
vore det inte bättre? undrade hon vänligt.



Karl Anton ville inte ha någon affär, och han tänkte svara att han ännu 
var litet för högfärdig för det yrket, men så tänkte han strax att det 
skulle inte gumman- eller den unga hustrun, han kunde ej riktigt avgöra 
vad det var- begripa, varför han svarade att det fordrades kapital att 
börja med.



Men gumman gav sig inte, hon visste många som börjat med ett dussin 
knappar och några säkerhetsnålar, och det var väl i alla fall bra att ha 
nånting att bjuda för sig ibland. Det var många som blivit rent av rika på 
det viset, och han, som var blind och lytt och som det syntes så bra, rent 
av på långt håll, att det var något fel med, han skulle dom tycka synd om 
och köpa av mer än av alla unga och lata odågor, som började gå med 
handel, bara för att slippa göra nytta.



-Hur var det, inte har ni några nät som jag kan få laga? frågade han 
för att få ett slut på ämnet.



-Inte vet jag hur vi har det- han lär väl vänta tills gubben kommer hem, 
men inte för det jag tror han bryr sig om fiske så mycket mer, det får 
inte han tid med.



-Hur mycket är klockan? frågade han otåligt.



-Si efter, Lisa, hur mycke klockan är, jag vet då inte riktigt hur våran 
klocka går- har han varit blind länge?



-Tio minuter över tre, ropade Lisa inifrån ett annat rum, och Karl Anton 
brydde sig inte om att svara på frågan hur länge han varit blind, utan 
famlade sig ut med sitt knyte. När han kom ut på vägen höll han på att 
stupa i ett dike, och när han äntligen med käppen letat rätt på var mitten 
på vägen fanns, kände han sig plötsligt modlös. För första gången greps 
han av verklig ångest över den ställning han råkat in i, och stegen blev 
blytunga.



-En fattig människas förbannelse är att inte ha brännvin, mumlade han. Om 
jag hade det skulle jag dricka ihjäl mig, men det hjälper inte att 
önska förbannade sol, som ej orkar lysa genom mina ögons töcken- förbannade 
människor som tror att alla är lik dem.



Han hade i sitt knyte en liten bok som han brukat läsa i på sista tiden, 
det var ett litet häfte dikter av en namnlös skald som varit dåraktig nog 
att kalla sin bok för "Mörker". Ty aldrig hade Karl Anton hittat någon 
bok med så mycket ljus i som den, och nu när han inte kunde läsa i den 
brukade han taga upp den och smeka med sina veka händer över de slitna 
bladen.

Just nu, när ångesten kramade honom som värst, kände han raseri mot 
boken som han aldrig mer skulle kunna läsa i. Han tog upp den och slungade 
den långt ifrån sig, och när han hörde hur den frasade ned i skogen, bet 
han samman tänderna och gick, famlande med käppen och stirrade fåfängt in 
i det mörker som han ej kunde slunga ifrån sig.



Det var en av de mörka dagarna, och när den var förbi ångrade han att han 
kastat bort boken. Det var detsamma, han kunde den nästan utantill. Och 
han fortsatte sin famlande marsch genom byarna, lönlöst sökande arbete, 
och till sist nödgad att hugga ved för något mål mat här och där, fann han 
att det tog ungefär fem gånger så lång tid för honom att hugga ett fång 
ved som för vanliga människor och då förstod han att när han fick mat för 
sitt "arbete" var det av medlidande.



Några veckor förflöt och vintern började komma. Han hade drivit långt bort 
från hembygden och befann sig i närheten av staden G. . . när han en dag 
hörde ett rop som han tyckte sig känna igen. Men nej, tänkte han, det var 
nog bara en inbillning. Då hörde han tydligt sitt namn ropas.



Springande steg hördes allt närmare. Han stannade och stirrade framför sig 
med käppen hårt stödd i landsvägen. Någon grep hans hand.



-David, sade han med skälvande röst, är det du?



Men David bara stirrade och darrade som om han varit rädd. Han släppte 
inte Karl Antons hand, men han fick ej fram ett ljud. En vagn kom körande 
i skarp trav, och då först tog han sitt förnuft till fånga och drog 
den blinde åt sidan.



-Jag tror jag talar om för dig att jag är blind nu och att jag luffar 
omkring landet och söker arbete, för annars får jag väl inte ord ur dig, 
sade Karl Anton, samlande hela sin kraft på att bibehålla sitt förnuft. Vi 
kan inte stå här, vart ska vi gå?



-Jag- jag vet ingenting- detta är förfärligt



-Tyst, du ska inte börja med det där, jag har gått så här länge nu, så jag 
har lärt mig annat. Men finns det ingenstans vi kan gå medan vi frågar 
varandra om allting? Och sen ska du tala om för mig hur landskapet ser ut 
och om husen är vackra- men först vart vi ska gå.



-Det finns ett kafe här i närheten- det går an att gå in där, svarade 
David med ännu mycket osäker röst. Och jag har pengar, tillade han 
ansträngt.



-Finns det öl på det där kafeet? frågade den blinde och log med sitt stora 
huvud buret högt, som om han drömt om himmelen, och litet stolt över att 
vara mer behärskad än brodern tillade han: öl och smörgåsar.



-Nej det är nog ett nykterhetskafe. Han skiftade oupphörligt färg i 
ansiktet, men beslöt att inte falla i gråt. - Om vi går till nästa kafe 
kan vi få öl.



-Bara det inte är ett fint ställe. Du måste komma ihåg, att jag kanske 
inte är så särdeles fint klädd. Jag har inte kunnat se på fyra veckor hur 
trasig jag är. Hur är du klädd?



-Trasig- nästan som du, kanske jag kan gälla för sysslolös sjöman. Det där 
kafeet är ett ruskigt ställe, du behöver inte vara rädd. Kom så går vi - 
det är en bit att gå- jag känner subban där- hur kunde du ge dig i 
väg så långt?



-Det ska jag tala om sedan. Och tysta gick de så fort de förmådde 
landsvägen fram, tills David styrde av till vänster och sade: här är det.



Det var en ruskig gammaldags sylta med vaxdukar på borden och två flottiga 
fotogenlampor i det låga taket, som var grönt av ålder och hade en ås i 
mitten. David ledde fram brodern till ett bord längst borta i ett hörn och 
beställde öl och porter med smörgåsar



-Men det får vara riktiga smörgåsar som går an att äta, och inte såna där 
ni serverar för att få servera öl, ropade han. Nu kände han sig redan 
lugnare och starkare.



-Det är satans länge sedan jag drack öl, utbrast Karl Anton med strålande 
ansikte. Och en sådan tur att vi träffades. Nu super vi upp pengarna du 
har och sen går vi hem!



-Jag begriper inte hur du kan vara så morsk i dina trasor och i ditt 
mörker, sade David beundrande i det han slog upp öl i den blindes glas.



-När lasset man drar blir tungt och nog hopplöst att bli av med så 
grubblar en inte mer- en bara drar Men annars spelar jag när jag träffar 
svaga människor.



-Är jag svag?



-Visst fan är du svag. Tror du inte jag känner döden sticka mig mellan 
revbenen lika mycket som du? Tror du inte gråten blir lika tjock i min 
hals som på en barnunge, när jag hör människors hårda röster genom 
mörkret? Men jag lipar inte när dom ser det. Du hör att jag kan predika- 
ja, här sitter vi två och har så mycket att säja, att vi inte hinner säja 
nånting.

David höjde sitt glas, men det såg inte Karl Anton. -Skål för -- 
David tystnade, och nästan snyftade.



-För våra trasor, för mörkret och återseendet, jag har alltid varit 
poetisk, inföll den blinde. Han drack öl med en iver som om han velat 
dricka ur allt ensam, och hans kinder färgades feberröda.



-Du är utsvulten - drick inte så häftigt, varnade David. Du kan bli sjuk.



Ett par halvnyktra arbetare stirrar glåmigt på det underliga paret vid 
bordet och när serveringsflickan går förbi, säger en av dem:



-Vad är det för haj?



Men vad flickan svarar hörs inte. Karl Anton vänder sig mot dem och ler; 
han vet inte vad "haj" är, men han förstår, att det gäller honom.



-Åh, vad det skulle vara roligt att se folk omkring säj än en gång! 
utbrister han plötsligt, men rodnar och tillägger:



-Det vore lika roligt att kunna hålla munnen med vad man tänker.



Dörren öppnas oupphörligt, det är strax före stängning, och åkarna, som 
kör hem, måste passa sig, ty inne i staden blir det för sent.



-Jag har bestämt en elak lukt omkring mäj, undrar Karl Anton, jag har inte 
bytt underkläder på flera veckor. Kan det märkas?



-Bry däj inte om det. Härinne luktar alla andra värre än du.



-Du är Iycklig, som sett litet av världen. Jag hann inte.



-Det kvittar just lika, det är ingenting att se, 
kära du.



-Nu talar du som om du skulle trösta ett barn. Nej, säj rent ut, det är 
hejdlöst mycke att se därute.



David berättade om vistelsen i London och om Crispi.



-Hon var i alla fall en bra kvinna, avslutade han.



-Men hur gick det sedan, hur kom du hit, undrade Karl Anton, på en gång 
nyfiken och gripen. Han drack fortfarande sitt öl med samma iver.



-När jag beslutat mäj på allvar att ge mäj i väg, så gick jag. Hon låg och 
sov då. Jag gick och drev kring dockorna och träffade en dansk skeppare 
som tog mäj med till Copenhagen, en riktig rövarbåt för resten, som hade 
svårt att få folk. Det var en liten usling till ångare, och för liten 
besättning, och maten knapp ändå. Jag stod till rors i sex timmar en natt, 
och det var ändå ingen på utkiken, tror jag. Det var en sån där skeppare 
som gav fan i allting, bara skröt och ljög om sina fruntimmer, full, 
grisig och äcklig. Men det är ju ingen lång resa, så den tiden kan en tåla 
vad som helst. Men det hände någonting konstigt, på den där 
Constantia, ändå. Hör du, tror du på spöken?



-Jag tror numera på allting, precis allting. Hurra, gosse, du har sett 
djävulen till sist ändå! Tala om, tala om!



-Nej, djävulen var det inte, lugna däj, du. Well, jag står i fören en 
natt, och tyckte det just ingenting var att titta efter, becksvart var det 
också. Jag hade kanske en halv timme kvar av vakten, och jag stod och 
tänkte på, hur det skulle kännas att komma och titta på er därhemma igen. 
Det är mycke som kommer över en när natten är riktigt tyst, och jag 
stirrade ut i mörkret och tänkte: om du nu, bäst du står och ser bara 
svarta natten framför däj, på en gång fick se hur mörkret delade säj, och 
det liksom kom ett ensamt ljussken farande över vattnet, och du stirrade 
in i det där ljusskenet-- och då såg du plötsligt ett rum, låt oss säja, 
köket hemma, och du kunde se in i det, och se allting dom gjorde, mor, som 
står vid spisen - Johan Adolf, eller Karl Anton, kanske far, som står på 
knä, jag tänkte, vad det skulle vara roligt. Och just som jag tänkte så, 
kom ljuset farande-



-Guds ande svävade över vattnet, inföll den blinde.



-Och jag stirrade in i ljuset, och just då kände jag, för första gången på 
många år, samma förebud till de där drömmarna, jag talat om, som jag hade 
när jag var barn, och som alltid var lika. Du minns hur jag pinades natt 
efter natt, hela månader ibland, med att varenda gång i drömmen uppleva 
den största av alla fasor. Du har läst om inkvisitionen- du minns Poes 
berättelse om Pendeln, som vi läste och ryste åt som barn -- i alla 
händelser, nu for denna aning om en kommande skräck som en kniv igenom 
mäj, så att jag nästan tappade andan, men jag stirrade mitt in i 
ljusskenet och såg- däj. Du kom famlande över en slätt, och sträckte 
armarna emot mäj. Och jag ville ropa, att jag skulle komma, men då 
försvann alltsammans! Vad tror du om det?



-Tja, jag kan väl tänka mäj att min själ var ute och knallade på havet ett 
slag, och att det var den du såg. Hör du, minns du om han var 
puckelryggig? Då var det min själ.

David måste skratta bort sin högtidlighet. Han såg beundrande, 
nästan avundsjukt på broderns överlägsna, lugna ansikte.



-På tal om de där drömmarna, du hade som barn, skulle jag fråga däj om en 
sak: Du har väl inte händelsevis läst Dantes Inferno?



-Jo, men jag minns inte allt. Jag minns att jag inte fann någon 
beskrivning på vad jag kände i drömmen.



-Det kan du heller inte begära, men nu tänker jag på beskrivningen av 
virveln i femte sången. Det är något ditåt. Men eftersom vi nu talar om 
allvarsamma saker, så har jag en historia. - Han stödde huvudet mot den 
smutsiga väggen och vände sitt blinda ansikte mot broderns. - Du minns, 
att mjölnare Bogren skar halsen av säj i sin kvarnkammare år 
adertonhundranittio, en aprildag. Vi hittade honom där, mitt på det vita 
golvet, och blodet hade sprutat långt omkring. Det minns du också. Nu är 
frågan bara den, om du minns hur han såg ut?



-Well, vänta! Mager, medellängd, blåvitt ansikte, skäggstubb, mer minns 
jag inte.



-Du har således ingen föreställning om vem han var lik?



-Åh, vi brukade säja, att han var lik Johan Adolf.



-Nå, då är vi överens om det. Nu, sedan jag vart blind, har jag drömt ett 
par gånger om det där igen, och alltid är det så otäckt, därför att jag 
inte ser någon skillnad. Det kan vara- ja, vem som helst av de två, som 
jag ser. Men det betyder ingenting. Halsen var i alla fall avskuren. Ja, 
sen var det ingenting mer.



De satt tysta en stund. David ryste, och den blinde drack sitt öl, numer 
allt långsammare, begrundande vad han sagt och hört.



-Jag saknar kunskaper, sade han liksom för sig själv. Och nu, när jag inte 
ser, kan det bli klent med att samla erfarenheter också. Säj, har du läst 
någonting under tiden? Var håller du hus, gosse, är du lika rädd för Gud 
som förr i världen? Vad är det för idioter, som sitter och skrattar åt oss 
därborta? Kan du inte be dom hålla käften? Ser du, jag vill tala med däj 
om nånting- nånting ordentligt.



En halvfull sjåare satt nära intill dem med serveringsflickan i knäet. Han 
kysste henne oupphörligt, och för varje gång sade hon:



-Men så skäms då, dom tittar på oss!



-Jag har inte läst just något- och för resten jag har haft så litet tid 
med att grubbla, svarade David. Läste du mycket innan det blev mörkt?



-Det hade jag slutat med därför att det inte angår sådana som du och jag. 
Kunskapen, den har inget värde mer, när en slutat tro på denna världen. 
För den som är obotligt blind, gäller inte läran om färgerna. För den, som 
lever för att lära säj dö, har naturläran inget värde. Och så vidare. 
Förstår du?



-Vad är det då som har värde?



-Naturligtvis Gud. Vad skulle det annars vara? Det, som vi känner, ser 
inom oss, fast ögonen blir blinda, och det som vill sjunga ibland inuti 
oss, fast vi sitter bland lytta och rabblande dårar, och så det som vi 
känner skall leva, fast kroppen dör. Sådant har värde. Kanske du tror jag 
druckit för många glas öl? Men det är inte det.



-Det är mycket, du kallar Gud.



-Det låter som det vore mycket, men det är i själva verket ett enda. 
Och inte en bit av det hör denna världen till. Alla vackra tankar, som 
alla såna där välmenande mänsklighetens välgörare tänkt, allting som går 
under namn av ärlig strävan, och framåtskridandet, lycka och *amgång, och 
så det där att bli något, det tjänar bara det jordiska livet, och hur fint 
dom än lägger ut det, så är det ändå bara fråga om mat. Dom hittar på alla 
möjliga medel att lindra nöd och sjukdom, så att folk ska kunna leva, och 
det gör dom till religion. Det är skräp och intet annat än skräp. Det som 
inte går in i något av människornas samhällssystem, det är det, som är 
värt något. Men nu ska jag tiga. Har det där paret gått nu?



David hade ingenting att svara på allt detta.



-Vart gör du då av min Gud, den där, som jag trodde på och räddes för, 
frågade David om en stund.



Karl Anton tog en djup klunk ur glaset, tände sin pipa och hostade.



-Din gamla Gud, han hör bara denna världen till, han med. Han är en gammal 
soldat, härförare, och jag vet inte allt, i alla fall en gammal grym 
officer, som dom placerat allra högst opp, människorna. Det är därför att 
han är en människa, som han ställer till så mycket förargelse.



-Du förnekar en personlig Gud?



-Personlig? Du och jag är personliga, och vår Gud är större än vi, därför 
kan han inte vara personlig. Du frågar: kan han höra bön? Säj mäj något 
skäl för att han inte skulle höra bön! Fast det där att höra, det är en 
mänsklig egenskap. Men säj hellre, att böner kan gå i uppfyllelse. Det är 
alldeles säkert att dom kan. Du frågar, finns det änglar och andar? 
Jag vet inte, men ingen vet heller varför dom inte skulle finnas. Jag tror 
på dom. Dom är mycket trevligare att tro på än människorna. Nu, har du en 
cigarr? Nu säjer jag inte mer. Jag ska vila mäj ett tag, prata du, i 
stället!



Karl Anton sitter med armbågen stödd mot bordet. Han kan inte se den 
trasiga duken med de många fläckarna och ringarna, inte besväras han 
heller av att subban ger honom nyfikna och föraktfulla ögonkast. Hans 
ansikte är ett enda leende, och han röker med den ovanes krampaktiga stela 
tag om cigarren, envist seende framför sig med en min som vill antyda att 
intet undgår honom. Han känner ännu hur ångesten vill klämma ner honom, 
och han biter samman tänderna. Det skulle gå an att falla i gråt när som 
helst, det skulle gå an att börja vrida händerna och jämra, det är inte så 
långt borta allt det där, men han undrar om han skall låta bli att se glad 
ut - kanske leendet verkar spöklikt- har han kommit att få något falskt i 
sitt yttre nu, när han intet vet om det?



David häpnar över hur mager han blivit. Han tänker fråga honom vilka vägar 
han gått och vad allt han råkat ut för, men han kan inte finna ord. Det är 
således hans bror, den här trasige luffaren, som famlar sig fram med sin 
grova käpp- käppen som Johan Adolf skurit ett grinande hundhuvud på- och 
som nu sitter och har mörkt omkring sig fast hänglampan flämtar strax 
ovanför hans huvud, som har en sådan benägenhet för att plötsligt falla 
samman och liksom rysa åt något, medan han försöker le.



Men nu hade ruset, det tunga, välvande ölruset fått 
litet makt med Karl Anton. Han kände ångesten 
vika, och små flammor av ljus for ibland förbi hans stirrande ögon.



Då började David berätta mera om Crispi, och den blinde hörde förundrad 
på. Han visste just ingenting om kvinnor, de hade för övrigt alltid dragit 
sig undan och skrattat när han ville tala till dem.



-Jag tycker, sade han, att jag liksom kan älska en sådan kvinna. Hon 
begriper allting så där nedifrån, som man måste begripa för att kunna 
känna riktigt. De där fina som sysslar med de fattigas gåtor, dom kan ju 
inte veta något. Crispi förstår, hon har den rätta moralen och det rätta 
föraktet. Vet du, jag går och föraktar och njuter av det. Jag ville träffa 
Crispi -tror du hon ville tala med mig utan att förakta mig som alla de 
andra?



-Ja visst, men utan pengar skulle du inte göra det allra ringaste intryck 
på henne.



-Skulle - skulle hon inte bry sig om att jag- var så här- att min rygg



-Du skulle få hennes kärlek mot betalning, och hur du såg ut skulle hon 
strunta i. Men gör dig inga förväntningar- på en halv timme vore du trött.



-Jag har grubblat så mycket- hör du - det tynger mig, att jag inte fått 
tillfälle till en kvinna.



-Det är kärlek du längtar efter, inte efter tröttkört kvinnokött. Nu får 
du inte tala om det mer. Hör du det stormar därute- nu går han över 
slätten, nordan, hör--



Den blinde höjde sitt huvud och lyssnade. Som en lång ton från en grov 
harpsträng hörde han det. Men det var inte stormen. Han hade hört det 
förut, så många underliga toner, var det i hjärnan eller sjöng 
änglarna? Nu snyftade harpan, nu flög ett jätteackord av stormande smärta 
därute - det var sång någonstädes ! Men han slöt ögonen och kroppen drogs 
samman, snart skulle hans såriga fötter trampa gen- trampa



-Drömmer du? Här är mera öl- drick, och glöm allting. Skål, skål för oss 
tiggare, barn av eländet!



-Ja, låt oss supa, bara en timme. Sedan vägen gen !



-Det är härligt, sade Karl Anton drömmande. Minns du att jag förr kunde 
sjunga? Får jag sjunga här? Det är en visa som jag lärt ur en bok - som 
jag tappat, tillade han mörknande.



-Visst får du sjunga. David såg sig omkring i lokalen, som nu var nästan 
tom. Och den blinde sjöng med klar, måttfull röst:



Min sång skall vara ljus och ung, Fast mörkret kom när Gud befallt, Fast 
hjärtat är som höstens gräs Av frusna tårar kallt.



Min barndoms sol har natten släckt, Förbi är vårens ljus. Och skuggorna 
tjockna hop till kväll Kring vägens grova grus.



Det lyser varmt, det skimrar rött, Av stolt och stålblå höst Är marken 
hård där rosor dött På jordens breda bröst.

Men höst och vår och storm och snö De äro icke mer. Låt mig med sång 
i mörkret dö, Ock sakta myllas ner!



En mur av natt framför din dag, Du byggt, åt mig, o Gud. Hård är din hand 
av straff och lag Och svåra dina bud.



Gå med mig, broder, gå och säg, På randen av min grav: Rättfärdig, Herre, 
är din väg, Tag åter allt du gav!



Det var så tyst när sången slutat. Bara två diskerskor från kafeets kök 
hade kommit ut och stod viskande och storögda i dörren.



De bägge bröderna gick därifrån, till Davids rum, ett kyffe, som David 
hyrt mot pantsättande av två liter brännvin.



Det blev en rusig natt med gamla minnen och historier. Den blinde hade 
glömt att han var blind, att han fortfarande var utan arbete och att 
hemkomsten inte kunde bli glad. Det var borta. En flod av fröjd och sommar 
flöt in i det fattiga rummet med de dystra svarta väggarna och den brustna 
lutande kakelugnen.



Den blinde satt i bädden och talade. Han var inte bitter. Han skulle slåss 
för livet tills han stupade, han skulle visa dem att han kunde bära mörker 
utan jämmer. Han skulle diktera en bok som David skulle skriva, om 
allt han lärt av sin blindhet och sitt elände. Han skulle ock sjunga för 
dem, där hemma, och han skulle säga dem att allt tungt skulle snart, 
mycket snart gå över.



Och David- han skulle börja arbeta i skogen, men han skulle studera, lära 
sig något, försöka göra något av sig själv, han skulle göra visor av sina 
drömmar och sjunga dem för mor.



Och dagen efter reste de hem.



Att vara hemma, ja, det är väl ändå skönt, när barvintern flyger med milt 
väder och smekande västanvindar över bergen. När det är så milt att man i 
november kan värma sig i månskenet, och liksom en vinter för länge sedan 
håller syrenknopparna på att öppna sig och nyfiket titta ut, som om de 
inte riktigt begrep vad det här är för nya påhitt av vår Herre!



Och så håller då också ett under på att ske inne i farmors kammare. De tre 
är hemma och sitter i tur och ordning vakt under hennes sista timmar. Med 
sin låga, mjuka röst berättar mor för David och Karl Anton om den gamlas 
sjukdom. Det är visst kräfta. Hon har haft förfärliga plågor. Numera var 
hon också alldeles blind - och nu var det på andra dygnet hon var 
medvetslös.



Johan Adolf hade vakat den här natten. Han är så underlig nu, inte alls 
lik sig, det är som om han plötsligt fått fullt klart förstånd, säger mor. 
Han bara drömmer så underligt om nätterna, och så går han och ser ut som 
om han kommit underfund med någon hemlighet. Det är bara när man talar med 
honom, som han är densamme som förr.

Och nu skall David övertaga vakten hos den gamla. Samma skarpa lukt 
av kamfer och ruttnande kött, som han känt ute i köket, kände han även 
därinne. Han slöt dörren sakta efter sig och gick rakt fram till bädden.



Detta var således vad som var kvar. En hög gula trasor av skinn och ben, 
en näsa, skarp som en knivsegg, nästan. Två torkade, krympta händer och 
två djupa, slocknande ögon, som stirrar lika blankt ur sina hålor som 
förr. Hon hör Davids steg och frågar med skarp röst:



-Är du här, nu igen? Jag har ingenting med däj å skaffa.



-Farmor, det är David, som är här. Han böjde sig ned över bädden och rörde 
vid hennes hand.



-Du får inte - vem är det som tar på mäj ?



-Det är David, ropade han högt. David, som brukade sitta på farmors kista 
och läsa i psalmboken.



-Jaså, det är psalmboken, du kommer för. En hund är du. En stor grå hund, 
sir jag. Du tänker ta mäj för psalmboken och halsduken och nåra höstrån ur 
Kangas lada- men geten svalt och jag hade två barn -



David gick och satte sig på kistan. Vad ville nu det här säja, psalmboken 
och halsduken och några höstrån. Jo, visst, det var en bekännelse. Han tog 
psalmboken och tittade. Innanpå pärmen och överstruket stod, att Stams 
Karin Andersdotter var- rätte agaren ---



Han lade bort boken. Den förskräckliga stanken härinne var nästan 
outhärdlig. Han stödde sig mot fällbordet, där psalmboken låg, och 
försökte låta bli att andas. Sedan började han röka och det hjälpte 
litet.



Den gamla låg sedan tyst till kvällen, när hon vaknade till sans och 
ropade att alla skulle komma in. Och de kom, far och mor och alla tre 
bröderna och ställde sig vid sängen. Farmodern satt med ett berg av kuddar 
bakom sig, och det var ett under att höra denna redan nästan uppruttnade 
människa tala, orörlig, med den skarpa hakan mot bröstet.



-Ja, Jesus kommer snart, men jag får inte gå bort innan jag talat om hur 
jag gjort- det var så svårt att ligga så här- så många år - å inte kunna 
tala om annat än för Gud- bara mitt högmod - att inte tala om - det var 
ett fång hö, det tog jag i förklädet- när Vitlind svalt- å psalmboken- den 
tog jag- jag st jag stal psalmboken, som jag har läst Herrens ord i - i så 
många år - först så låg den i kistan i femton år- jag gick för prästen - 
när jag tog den - för satan stod bakom min rygg- när jag läste i den- å 
läste han med -men så fattiga var vi, så annars hade jag ingen psalmbok 
fått - å sedan den svarta halsduken, som jag hade jämt i kyrkan - den- jag 
stulit. Gud har förlåtit mäj, men han har sagt att det skall bekännas 
inför människor också - gå nu efter å bränn - skynda er å bränn- allt 
innan jag slutar



Far öppnade locket till kistan och grävde fram en svart sidenhalsduk, och 
han lindade in psalmboken i den. Det brann en liten låg brasa i järnugnen, 
där han så ofta lagat hennes mat. Han lade in det svarta byltet i elden 
och stängde luckan. Han såg mycket trött ut.



-Brinner dom nu - frågade den gamla.



-Ja, farmor, nu brinner dom, sade David.

-Då - är allting klart. Tag undan de här 
kuddarna -så där- nu tack allihop



Hon dog strax därefter, utan ett ord mer.



Fyra dagar därefter stod en gammal man med silvervitt hår vid kistan och 
sjöng:



"Och högre, klarare än gull, än solen Min själ skall skina ärofull för 
stolen Den gode Guden iklär mig skruden, Som själv han lovat åt den kära 
bruden."



Borta på fällbordet, där den stulna psalmboken legat så många år, stod ett 
ensamt, klart ljus och brann.



-Hörde du, Karl Anton, sade David några timmar senare, den där 
psalmversen, som gubben Karlsson sjöng? Var det inte vackert.



De bägge satt ensamma i köket, rökande var sin pipa. Mor och far var borta 
och begravde den gamla. Karl Anton stirrade ned mot golvet, som om han 
grubblat över något.



-Jag skall nu gå till fattighuset, sade han liksom för sig själv. Vad var 
det du sade - psalmen - ja, det är sannerligen inga små anspråk vi 
stackars människor har. Fast vi egentligen är några ordentliga kräk, så 
nöjer vi oss inte med mindre än att komma direkt till Gud när vi dör, och 
skina klarare än solen. Det är kanske inte så dumt, ändå, när man hoppas 
något, bör man ta till så det räcker.



-Säjer du att du ska gå till fattighuset? Nu?



-Ta det inte så högtidligt, gosse. Vill du ge mäj litet mer tobak? Tända 
kan jag själv, som du ser ganska bra. Tack, du, ja visst ska jag gå 
till fattighuset. Du låtsas som jag gått att söka arbete, när dom kommer 
hem. Det blir bra. Han blåste ut ett väldigt rökmoln över katten Majus, 
som hoppade upp i hans knä.



-Har du sett att Majus tycker om tobaksrök? Titta, han brukade blunda 
förr, när jag gjorde det. Blundar han inte? Jag lärde honom det när han 
var unge. Ibland blev han tokig av det, och rev mäj på händerna.



Men nu hoppade Majus ned och gick sin väg. Han kanske har fått mer 
stadgade vanor, sade Karl Anton. Det har jag också. Nej, det är nog inte 
så farligt att vara på fattighuset, som dom tror. Jag skall gå nu, så du 
får följa mäj en bit på vägen. Var har vi Johan Adolf?



-Vet inte, han kanske gått till skogs ett tag.



-Kom då, och hälsa honom, sedan. Vet du, fortsatte han när de var på väg 
ut till landsvägen, vet du varför jag inte är rädd för fattighuset? Det är 
eget, men jag har en annan syn på saken, än du. Det tycks mäj vara 
någonting stort i att sitta i de jordiskt förtappades skara. Att vart jag 
tittar, eller tänker att jag tittar, ser jag ingen, som står högre på 
rangskalan. Det måste vara något förnämt, nästan, att sitta i 
trasbrödernas krets, med inget hopp, ingen kärlek, ingenting att oroas 
över. Tycker du inte jag ska kunna känna mäj som ett slags kung där? Den, 
som sitter där, kan aldrig misslyckas. Ingen väntar att han skall bli 
något bättre. Vet du, när jag jämför oss, så tycker ag att jag är den 
starkare.



-Jag skulle också kunna ta fattighuset, svarade David behärskat.



Karl Anton grep broderns arm hårdare och skakade på huvudet.



-Säj, varför är det så många stenar i den här vägen? frågade han.



-Det är väl lika många över allt, men här är det fotstegen som slitit fram 
dem.



-Det var just det jag tänkte på. Vägen har liksom slitit ont och blivit 
kantig och hård. Mitt hjärta har blivit så där hårt av allt man trampat på 
det. Men nu, när vi kommer dit, där den sandiga heden börjar, sätter vi 
oss. Vi har god tid. Nej, jag tror inte du kan fattighuset ännu. Du kan 
mycke, men det kan du inte. Sitter du nu? Är det mörkt säjer du? Så 
lustigt, då är vi lika blinda bägge två. Nu ska jag läsa en dikt för däj, 
som jag skrivit.



Och med handen i broderns hand läste han sakta:



"Hårt biter hedens vind. Din magra, vita kind, Din hårda hand och min som 
järn bli kalla. I öde sand vi gå, Vi trasiga vi två, Och skälva hårt av 
köld, och regnen falla.



När kvällen skymde skyn, Då sågo vi från byn, Hur solen sänktes som en 
blodig bila. Vi skyndat bort från dem, Som äga hus och hem



För törstiga för dryck, för trötta för att vila.

Från dagens första Ijus, Vi hälsat hus vid hus, Och sett allt 
hemligt ve i ögon skina. Vi hade det som de, Ej någonting att ge, Ej bröd 
och vatten ens i livets pina.



Nu orka vi ej mer Så låt oss sjunka ner, O, broder, räds ej du, jag håller 
hårt i handen. Å, den är kall som snö, Gud har befallt oss dö, Hans storm 
har piskat oss på knä i sanden.



Hårt biter hedens vind, Din magra, vita kind, Och dina hårda händer äro 
kalla. När två i mörkret mött, Och bedit där och dött, Mot hård och öde 
sand må regnen falla."



-Säj inte ett ord, viskade Karl Anton. Nu går vi. Det är inte långt kvar.



Vid grindarna till fattighuset skildes de.



-Nu ska vi höra, sade Karl Anton muntert, vad dom tar för det trevligaste 
rummet. Och han ringde på klockan. David, är du kvar, ropade han.



Men David var borta. Han ville ej vara med längre.



-Jag tycker jag hör steg, sade den blinde. Det är väl vaktmästarn, nu 
gäller det att inte tappa humöret. För djävulen, det är svårt nog att inte 
visa folk vad man har att tänka på.

-Vem är ni? frågade en godmodig röst från gården.



-Jag är blind, arbetslös, hungrig och törstig och trasig och utan tak över 
huvudet. Vem är ni? Har ni plats för en familjemedlem till?



-Jaså, det är den blinde Rammen, mumlade mannen, kunde just tro det, ni är 
inte anmäld i vederbörlig ordning.



-Enligt Sveriges rikes lag skall ingen tillåtas svälta, ligga ute, tigga 
eller sådant, utan av de kommunala myndigheterna -



-Stopp, stopp, men ni har föräldrar-



-Det var därför jag vill in här.



-Ja, det är klart att ni får stanna över natten. Sedan får ni tala med 
fattigstyrelsen.



-Ja, ja, ge mäj bara en säng, jag ska nog tala med styrelsen !



Mannen tog Karl Antons arm och ledde honom upp mot trappan.



Det var beckmörkt och hård vind. Men därinne hördes trätande röster och 
barns gråt. En ung kvinnoröst svor och skrek fula ord, när de gick förbi. 
De gick genom en lång gång och uppför en trappa.



-Här blir det för i natt, och kanske alltjämt, sade föreståndaren.



-Hur många i varje rum? frågade den blinde.



-Bara en till här, så länge. Han är en gammal skolmagister. Han hjälper 
nog er med det ni vill, om ni ber honom.



Föreståndaren gick, och Karl Anton satte sig på sängen och väntade på 
skolmagistern, som dock inte kom. Han fick dagen därpå veta att han 
rymt.



Men han somnade och sov tills dagen ljusnade igen.



Det var söndag. Doktor Magnus Horla hade fått ett brev i går, där en viss 
David Ramm anhöll att få ett samtal mellan tre och fyra i dag. Nu var 
klockan tre, och han hörde steg på sandgången.



Han reste sig från sin stol vid skrivbordet, strök med en smal vit hand 
bort sitt mörka hår ur pannan och bad den unge mannen sitta ner och doktor 
Horla satte sig igen vid sitt stora bord. Han hade ett mycket vitt ansikte 
med ett uttryck av nervös oro, men fullt behärskat, och han talade sakta 
och aldrig utan att tänka. Han var mager, och nu i skenet från den blå 
lampskärmen tyckte David att han såg ut som en mask av japanskt porslin 
med en massa skuggor i.



Det är alldeles oriktigt att gå hit, tänkte David, jag kan inte sätta mig 
här och jämra mig, det är löjligt att tvinga på en annan sina bekymmer. 
För resten: vad vill jag egentligen? Det är kanske bara vänskap jag söker 
- och varför gick jag hit? Antagligen tror han att jag vill låna pengar, 
men det vill jag inte. Om jag skulle vara riktigt ärlig skulle jag säga: 
Doktor Horla, låt mig berätta hela vår historia och säg mig hur jag skall 
få ro åt mitt hjärta. Säg mig om ni vet något sätt att se och uppfatta 
eländet, som gör det lättare att bära. Säg mig om ni kan släcka den storm 
av eld som sopar genom min själ, min kärlek till skogen och de vilda 
bergen, och mitt hat och min leda åt människorna. Och säg mig hur jag 
skall bära mig åt för att uthärda att stå maktlös inför de minas långsamma 
marsch till fattighuset--



Men han sade i stället:



-Jag ber doktorn om ursäkt för att jag upptar doktorns tid, - men jag



Mer blev det inte, ty mer gick inte att säga.



Doktor Horla lade bort några papper och såg bortåt Davids hörn med ett 
stort leende.



-Det är ju ni som prövat på det friska sjömanslivet, sade han för att säga 
något.



-Jag kom nyss hem, jag tycker inte om det, jag ville gärna ha lite 
kunskaper.



Doktorn log för sig själv och med en känsla av intensiv trötthet lade han 
bort "Kristi efterföljelse", som han lekt med. I fyrtio år hade han 
själv önskat sig litet kunskaper men hade tröstat sig med att irra omkring 
i böckernas döda öken, tills han nästan var färdig att ropa högt åt 
tomheten.



Han tänkte på att han varit en ung man en gång, som undrat vad det vore 
roligast att bli. Det var närapå färdigt nu. Allt var rivet i trasor och 
trasorna luktade illa. Ibland önskade han att han kunnat börja bedja och 
tro. Det var det enda sättet att komma undan det gapande intet som höll på 
att i en svart håla utan utgång suga in honom för att dö i mörkret med en 
vansinnigs skrik.



Han hade inte bara läst, han hade levat också, hetsigt, förfärligt.



Det hade slutat så, som när man gått på en krog och berusat sig för att 
sedan ej veta vad man skall ta sig till - med den skillnad att han, när 
han slutat "leva" inte orkade ta sig till något.



Glädjen är en lögn, satt han och tänkte, och den framgång som den 
här unge mannen säkert långtar efter är en sköka med sur andedräkt. Det 
skulle han få erfara när han kysst henne.



Den stora dumheten var att envisas att vilja vara lycklig, att undslippa 
lidandet. Att lida var det enda vi kunde vänta, men varför lärde sig inte 
folk att lida med stil, i stället för att fara omkring och jämra.



Han spratt nervöst till och såg på den storväxte ynglingen i soffan. Han 
uppfångade ett fint ansikte och ett par ohyggligt vakna ögon. Kanske- 
javisst, han hade ju hört att de där båda bröderna var begåvade.



Vad skulle han börja säga, vad var att göra? Han borde ge honom pengar - 
men vad skulle det hjälpa?



Om han skulle göra sig till vän med honom och försöka odla hans själ? Ha, 
kamrat med honom - vad skulle för övrigt alla människor säga- och varför 
satt han här och fantiserade i stället för att rakt på sak fråga honom vad 
han ville? Han såg mycket olycklig ut- satt han inte och nästan vred sina 
händer? Borde han inte säga honom att inte grubbla, utan antingen arbeta 
med vad som helst, bara utan något mål, arbeta som en vansinnig- eller 
också supa, supa hejdlöst, gå mot fördärvet, men som en man, ty det var 
inte värt att ha ideal- eller säga honom att om han inte ville slå ihjäl 
sin själ vore det bäst att börja bedja och tro. Eländet var ju ändå 
obotligt- ah, nu började han tala. Vilken musikalisk röst i alla fall. 
Doktorn rätade upp sig, han var strax den överlägsne Horla igen, med det 
förbindligt förstående leendet.



-Det var så, började David med bekymrad min, envist grubblande över 
golvmattans röda mönster, att jag egentligen bara ville tala med 
någon som förstår något- jag ville berätta min historia--. Han tystnade. 
Just nu, när han kände sitt hjärta sprängfullt av allt han ville ge 
uttryck för, nu satt han här och stammade som en tiggare. Han såg den 
blindes ögon stirra mot sig - och hörde han inte Johan Adolf ropa? I ett 
fattigt rum satt två gamla utslitna och väntade på att bli ännu fattigare, 
den där stormen som ven utanför, den visslade iväg ända bort till 
fattighuset där den blinde satt vid sitt nät med bröstet fullt av 
bitterhet. Den blinde kanske sjöng en visa för de lyssnande fånarna 
omkring honom och efteråt kanske han satt och förbannade allt. Det var det 
här som skulle sägas - om han endast kunde ge doktor Horla klart besked om 
hur han kände -- så skulle han gå ut i mörkret och sjunga av glädje över 
att ändå någon begrep--



-Jag förmodar att ni inte har det så gott i ekonomiskt avseende, började 
doktorn med blid röst. Och ni ville gärna pröva edra intellektuella 
krafter på något, inte sant, och ni ville ju - hm, bli något, tillade han 
och trummade energiskt med fingrarna på skrivbordsmattan av rött läder. Ni 
har lust för böckerna, inte sant, hur gammal är ni egentligen - jaså, nå 
det är ju inte så farlig ålder ännu, men -



Doktorns ögon blev plötsligt hårda, han slutade att trumma med fingrarna 
på bordet och tände en cigarrett.



-Nå hå, sade han med klar och kall röst, det gäller således: vartåt ligger 
er begåvning egentligen?



David röck till och kastade en förtvivlad blick omkring sig i rummet, men 
han såg bara att alla väggar lyste av bokryggar, till och med på 
golvet låg travar av böcker. Det var så mycket blått Ijus kring den lilla 
stillsamma bleka mannen vid bordet, och den starka lukten av cigarrök och 
parfym nästan förvirrade. David tycktes ha suttit här en hel evighet. Det 
var bestämt tid att gå.



-Nej, det är inte riktigt fråga om det, utbrast han nästan med en 
snyftning, hör ett ögonblick på mig först - får jag berätta något - något 
annat - mitt lidande



Doktor Horla drog ihop sig och mörknade. Han hatade scener, 
sentimentalitet och obehärskade människor. Vad menade denne okultiverade 
man med lidande? Att nödgas slita ont? Bah- det var ju som morfin att få 
göra det. Att inte få studera, göra det man passade för- det hade för 
resten inte heller Horla fått, han hade tvingats att läsa sig fram till 
något, familjens ära hade fordrat det.



David hade igen tappat bort vad han skulle säga. Detta förvirrade försök 
att tala och att tala kort och klart skulle stranda på att hans blod 
jagades åt huvudet tills hela rummet dansade.



Men så började han, han måste ju. Förläget, stammande, men så småningom 
allt mera flytande. Och så kom då hela historien i korta men klara små 
berättelser. Till sist råkade han i hänförelse och talade lidelsefullt, 
obehärskat nästan, ibland sentimentalt och hela tiden med den obildades 
iver att göra sig forstadd.



Under tiden hade Horla lagt bort sin cigarrett, slutat att trumma på 
bordet, och när David helt tvärt slutade, satt han med huvudet lutat mot 
handen och såg drömmande bortåt brasan.



Nu hade han ingenting mer att säga, intet råd att ge, nu var det bäst att 
vara tyst och inte begagna fraser mer.



Det fanns måhända något att säga som kunde passa även här, men det brukade 
man inte få tala om utan att mötas av grin. Han visste inte heller om han 
var den rätte mannen att tala om det, men det låg framför honom en nött 
bibel med mässingsknäppen. Han satt och stirrade på den utan att hitta ett 
ord att säga.



Inte skulle han tala om arbete och sparsamhet, inte om energien som 
kullslog alla hinder, inte om studier och umbäranden och ett idogt liv. 
Sannerligen, det fanns inte något att tala om, än om -



Ja, vägen ut hade Han visat - och den stora Östern kände den. Den vägen 
bar emot, och i dess inkörsport stannade alla lycksökare. Och den gick 
inte till framgång och ett bekvämt liv, utan till döden. Och så här ville 
han säga till den unge gråtaren:



-Käre vän, du är lika illa däran som jag. Vi har alla i någon hemlig vrå 
ett benrangel gömt, som vi knappast törs titta på ens själva. Du ser och 
känner för klart. Vet du hur det gått för dem som sett och känt för klart? 
De har hamnat på dårhus. Här går du kring som en stackare och slipas 
sönder mot allting-



Men han kunde inte säga så, han trodde ej det skulle bli begripet.



Så här skulle han säga: Jag kan inte trösta dig, inte ta bort ett 
milligram av ditt lidande. Du är en sådan som måste lida. Men - har du 
försökt att bedja ?



Han kände en förunderlig trasa i halsen när han tänkte så, han kände sig 
underlig i bröstet- var det kärlek?



Men så vaknade han till. Vart hade han strövat iväg med sina känslor?



Arbeta, men inte för att bli något, och om du inte vill bli dåre eller 
självmördare så - bed - Fall på knä mitt i livets trashög och bed! Skaffa 
dig den frid som övergår alltförstånd!



Det gick inte an att säga så. Han skulle bara pressa fram detta ord: Bed!



Men han tordes inte - inte ens det!



De stora tankarnas väg - fram till tron fick han inte tala om, inte heller 
om läsarnas genväg dit.



-Ja, det är nog en börda ibland, detta liv, men man får hoppas det 
ljusnar, sade han med trött röst. Och detta var allt han orkade säga.



Men David tog farväl och gick, uppriven och ond på sig själv. Det var 
mörkt, men månen skulle snart gå upp.



Han gick tvärs genom byn förbi kyrkan ut på kyrkogården, där han satte sig 
ner på en bänk för att lugna sig. När han vilat en stund skulle han gå upp 
till fattighuset.



Ett älskande par, som helt ogenerat slagit sig ned bakom en gravvård 
fnittrade och småskrattade, och han kunde höra hur affären utvecklades i 
den gamla vanliga ordningen. Han kände leda, reste sig och gick.



Det där var således det hem Karl Anton fått, den stora barackliknande 
byggnaden med de många stora fönsterna. Alldeles nybyggd och bekvämt 
inredd, med högst tre hjon i varje rum, och järnsängar att ligga i. Vid 
grinden ringde han och portvakten släppte in honom efter att ha 
frågat efter hans namn. Det var som ett fängelse. Han blev visad till 
andra våningens arbetssal, ett stort och väl upplyst rum som sorlade av 
trätor och skratt. Han hörde ljudet av vävstolar från kvinnornas sal, och 
hela byggnaden nästan darrade av alla fötters tramp, allt hamrande och 
knackande, skratt och skrik och svordomar.



Karl Anton satt vid sitt nät, men följde strax med arbetsföreståndarens 
tillåtelse David ut. När de gick genom grinden sade Karl Anton:



-Är månen uppe än? - fåfängt stirrande mot skyn.



-Ja, en bra bit, det är vackert, ska jag säga.



-Då går vi till kyrkogården och sätter oss medan jag berättar hur jag har 
det. Det är så tyst där, sade den blinde lugnt.



-Jag vet inte, jag var nyss där och hörde ett par älskande mellan ett par 
gravar.



-Dom har nog slutat nu, eller också ger dom sig av när vi kommer. Var är 
vi nu?



-Mitt för prostgården.



-Lyser månen?



-Härligt, prostgården ser ut som en gul brosch.



-På tal om prostgården så var jag därinne.



-Hade du någon nytta av det?



-Det var inte meningen. Jag tänkte tala med prästen om min själ, men 
upptäckte att han inte tror på den. Han var så bekymrad, han sade att 
allting föreföll så bottenlöst. Han har nyss mistat både hustru och barn. 
Jag vet inte riktigt, jag tyckte han kämpade med gråten. Doktor Horla var 
där för att trösta.



David röck till. - Talade du med doktorn? frågade han hastigt.



-Nej, bara hälsade, och han gick in i rummet intill och där sade han att 
den som säger ett enda ord inför den verkliga olyckan, den förolämpar. Var 
det inte vackert sagt? Så där fulla av tänkespråk är människorna. Men jag 
sade till prästen att vi måste bedja och då tyckte jag han skalv. Inte kan 
han ta hand om själar, det är han för vek till. David, minns du när vi 
satt i ladan och läste "Det finnes ingen Gud"?



-Tala inte om det nu.



De var framme vid bänken på kyrkogården där David nyss suttit. Det 
älskande paret hade gått, en mild vind blåste och månljuset strömmade ned 
från väster och vårdarna kastade långa skuggor över kullar och uppkastade 
vissna kransar, vars blad surrade som om de varit fulla av insekter.



De talade lågmält och länge, och mest om barndomsminnen.



-Och är det inte underligt att min blindhet fört oss närmare varandra, 
sade Karl Anton. - Förr var alltid eländet inuti oss, nu är det bakom oss, 
runt oss. Om jag bara kunde se månen. Är han högt?



-Ja- det är stjärnor också.



-Åh, på dem ska vi bo en gång. Ser du, jag hoppas annu.



-Jag har varit hos doktorn, sade David om en stund.



-Åhå, Horla- det skulle du inte, nå-



-Jag berättade allting. Han sade ingenting. Efteråt ångrade jag det där.



-Du gick dit för att träffa en människa och hittade en doktor. Ja- jag 
gick till prästen för att få en själasörjare 
och hittade en människa. Jag går aldrig till människor mer- det är bäst 
att vara ensam- men det får jag ju aldrig. När det inte är ungar som 
gnäller är det kattor som jamar. När inte kärringar träter är det vaggor 
som dundrar över golven.



-Jag tycker du har börjat tala så överlägset, utbrast David häftigt 
skrapande med skon i sanden. Förr var det så att



-Ja, jag var den sämste av er alla i byn, och det är jag ju än, men sedan 
jag vart alldeles blind tänker jag klarare. Min olycka har slagit ihjäl så 
mycket skräp hos mig. Jag vet att jag talar högtidligt. Är det löjligt?



-Jag vet inte - om du inte vore så djupt nere- så ytterst hopplös skulle 
det vara löjligt. Nu



-Tyst, jag är inte hopplös, jag skall bo på stjärnorna.



David såg på honom. Hans krokiga, förskjutna rygg och vissna händer, hans 
oformliga huvud- allt var så hopplöst som de blinda, svarta ögonen som 
glänste som matt bly.



-Ja, det är många stjärnor.



-Du ska inte tala i den där sorgliga tonen. I min faders hus äro många 
boningar.



Nu kan jag inte mer se något- och innan jag blev blind kunde jag heller 
inte se som jag bort. Vem kommer på landsvägen? Det är någon som sjunger 
långt borta.



David lyssnade.



-Ja, någon kommer hitåt- någon sjunger, nej vrålar, vänta, jag går fram 
och ser efter.



-Låt mig bli med- jag kan ju höra om jag inte ser.



De gick arm i arm utåt vägen. I det klara ljuset såg de en man komma 
springande. Han stannade då och då, ristande framför sig med en kniv. Han 
var barhuvad, hans tofsiga hår låg i en lång lugg ned över pannan, och 
hans bara, vita fötter tog dansande steg över det nästan frusna gruset. 
Ibland måttade han med kniven åt sin hals och stod då mycket stilla några 
sekunder. Så såg han sig omkring, gav upp ett skrik och rusade vidare och 
försvann strax i en krökning av vägen. Det var Johan Adolf.



Davids ansikte blev vitt.



-Allt är fullbordat, viskade han och sjönk i detsamma på knä, dragande den 
blinde med sig. De bägge höll varandras händer hårt.



-Så vart allt en förbannelse, snyftade David.



-Ja, ropade Karl Anton med klar röst, men det rör inte den som knäböjer. 
Låt oss bedja!



Och de knäböjde länge mellan ett par uppkastade jordhögar och när de 
uppstod igen var deras hjärtan lugnade.