Dan Andersson Det kallas vidskepelse

Företal



Jag ska hälsa från Laolands uggla, som åldras i granklädd vrå. Hennes 
hundraårsgamla ögon se grönt mot himmelen blå. Hon minns alla ben som 
vitnat, där räven sitt nattmål fatt, Hon har hört alla hesa skators 
skratt, under alla år som gått.



Hon har jagat i fredlösa nätter, över gråberg och becksvart sjö, och 
lyssnat till mjuka fötter, som tassat i blodig snö. Hennes minne kan 
aldrig blekna, hennes visdom är djup och tung, och nu drömmer hon slött 
när jakten går hett över frasande ljung.



Hon minns det viskande mörkret, kring byn som var obygd förr, där hon 
väntat i dystra nätter, framför döende skogsmäns dörr. Hon har flyktat 
till Laolands hålor, där ingen den gamla ser, och boksynt folk i 
byarna, de tro att hon finns ej mer.



Hon tror att folk blivit dummare, av allt de hört och läst, att 
upplysningsfödan till syra i deras magar jäst. Hon täljde om tysta spöken, 
och gastar och fula ting, och skrattande andar som dansa om natten i 
svingande ring.



Hon bad mig skriva om heliga berg där kunniga trollmän bo, vid kärr där 
den sista finnen har tappat sin näversko. Och de som snusa förnumstigt åt 
ting som de ej förstå, ska jag hälsa från Laolands uggla, som grinar i 
granklädd vrå.



När djävulen for ner i Vessman



"När numera framlidne skogvaktaren Boberg var fjorton år gammal, 
sysselsatte han sig en lördagskväll på ett potatisland där potatisen var 
upptagen, och arbetet bestod i att han trädde kvarlämnad, rutten potatis 
på en käpp och slungade dem ut i sjön. Om en stund fick han höra ett 
dånande i luften och jorden darrade och allt var förfärligt hemskt, och då 
sprang pojkbytingen hem, för han trodde det var aska.



Hemma på gården strök kattan kring stormhattbuskarna med resta rygghår, 
och kalvarna vid fägatan drynade så det lät som jämmer, och hönsen hade 
hafsat sig in genom gödselgluggen för att vara säkra, och järnpilen på 
taket svängde fram och åter fast det inte blåste, och sa stacks en gul, 
vissen hand ut och stängde kökskammarfönstret. Det klirrade gällt av 
spjäll som stängdes, kattan gnällde tills hon blev insläppt av pojken, som 
gick tillbaka till åkern när ingen vidare åska hördes av, för att kasta 
fler ruttna potatis i sjön. Det ven sa roligt, när dom satte i väg, och 
han såg belåten hur de svarta skrumpna bollarna for i bagar ut över 
vattnet.



Da såg han underliga moln gå för solen, och dom var röda som kvällsmoln, 
och hela fjärden låg i skugga av rödgul skymning, som kom vattnet att 
likna lortig kopparplåt.



Och till sist så kom det en förfärligt stor människa utan underkropp 
farande genom luften i riktning med landsvägen och med huvudhår som 
ruttna havrekärvar, och hon stannade vid Mårbacka haggrind och tog sats 
och for med visslande jämmer rakt ut i de kopparskinande böljorna, och på 
stället bubblade en virvel i rött och vitt och grönt som en jättes 
bykgryta."



Detta berättades av en ung man, som i all sin bleka och slätrakade 
magerhet satt uppkrupen på en tom såptunna utanför byhandlare Falkens bod 
i Kokklo. Han skakade sitt huvud, så att lockarna snodde runt kring 
tinningarna och såg sig noga omkring, men när han bara möttes av 
beundrande ögon, knep han till med ett brett flin, knäppte hop de magra, 
smala händerna under knäna, sköt rygg liksom katten han talat om och 
tillade:



-Detta, min kärälskelige, är sanning, och den enda underbara tilldragelse 
som läraren O. W. Domquist inte kan förklara på naturlig väg.



En rödkindad och grovlemmad ung man kom ut ur handelsboden och satte sig 
stillsamt på en låda att lyssna. Den magre betraktade honom mycket 
medlidsamt.



-Har du sett ett spöke någon gång, Hjalmar, frågade han så spefullt, att 
den rödkindade försökte bli ännu rödare.



-Du vet att jag inte befattar mej med spöken annat än som



-Som kulturhistoriskt studium, avslutade mannen på tunnan förtjust. Jag 
visste det. Har Domquist och du avslutat era psykologiska studier ännu?



Den tillfrågade reste sig.



-Därför att en fattig djävul försöker skaffa säj litet bildning behöver du 
inte håna! bröt han ut.



-Så - så ! Den magre viftade otaligt men glatt med vänstra foten. Du 
ska inte svära, för det verkar obildat, och du får inte vara from och inte 
bedja, för det är obildat, och du får inte säja det svenska namnet på 
gödsel, utan du ska säja latrin, ja, det ska du, för så säjer alltid 
Domquist. Den magre hoppade ner fran tunnan och försökte se elakare ut än 
han kunde.



-Åh - åh - den Domquist! Den Domquist! Har ni hört hur han säjer, när jag 
råkar säja något som inte precis är idiotiskt, men som han inte orkat 
tänka ut själv? Åh- då tittar han skyggt, da vinkar han och då viftar han 
med sina stora ögonlock, och sa här säjer han:



"Yah - Yah - Yah ha, yah! Dä har ni rätt i, dä är alldeles riktit anmärkt 
- så dä har ni rätt i, dä - alldeles rätt i" -- Visst fan har jag alldeles 
rätt - det har alla människor - men varför säjer han yah, yah? På det 
viset bräker åsnorna i Österlandet, men han är väl ingen riktig åsna. Vart 
ska du ga, Hjalmar?



-Du, din valp, svarade Hjalmar rasande. Jag ska inte gå innan jag sagt dig 
att du är den oförskämdaste, mest obildade---



-Du behöver inte gå sedan du sagt det, heller. Säj mäj, hur mycke 
psykologi ska man kunna innan man är allmänbildad ?



Men den tilltalade var redan ute på vägen, gående mot söder, och han bar i 
sin ena hand några kilo sill som han köpt.



Den magre kröp åter upp på tunnan och tände en cigarrett.



-Det är egentligen synd om honom, mumlade mannen som satt på trappan till 
handelsboden med en fotogenkanna mellan knäna. För han har ett gott 
huvud.



Den magre såg noga på fotogenkannan. Den var så blank, den, så, och ett 
lappat byxknä på vardera sidan.



-Det är egentligen mest synd om Hjalmar därför att han skaffar sig 
kunskaper om allt möjligt. Egentligen är jag mest förbannad på honom, 
därför att han inte tror på spökhistorier. Det kommer sig av lärare 
Domquists studiecirkel. Och sen törs han inte dricka brännvin, inte röka, 
inte gå hos flickor, och om han kommer i sjönöd, ser du, och allt hopp är 
ute, så törs han inte be till Gud ens, bara för det han gått i 
studiecirkel. På det där viset tillverkar dom fruntimmer och barn av 
karlar nu för tiden. Om dom möter mäj i sällskap med en hög fulla glada 
bypojkar, så straxt talar dom om så synd det är, för jag har så gott 
huvud. He, he! Jo, du, jag också har ett gott huvud - det trodde du inte, 
du med fotogenet mellan knäna - men mäj kan dom inte med - och det kommer 
allt, allt, av den där studiecirkeln.



Han sträckte i trött patos sina armar uppåt med något, som liknade 
förtvivlan, men sänkte dem åter, påminnande sig något helt plötsligt.



-Den roligaste människan på den här trakten är galne David, smedens pojke, 
fortfor Olle. Jag har berättat för honom om hur djävulen for ner i 
Vessman, och han riktigt åt i säj den historien. Jag försäkrar däj - nu 
går han och inbillar säj att han sett varenda dugg. "Men jag kan en, som 
är värre!" skrek David och fäktade med sina benrangelsarmar i luften. "Har 
du hört om ormdjuret?" frågade han. Men det hade jag förstås inte. Vi var 
i smedjan i Marbo, da, och jag ska säja- det var en syn att se David. Det 
var i mörkningen. David, ser du, han hoppade opp på en tunna precis 
som jag har gjort- och skrek och tjöt om det där ormdjuret, och han hade 
ena hälften av ansiktet i skuggan och den andra i skenet från ässjan, och 
det var lagt i taket och jag såg ett stort, dammigt spindelnät, som hängde 
likt en gloria kring galningens hjässa, och hans halva ansikte var vitt 
som vällhett järn - han slängde och viftade med armarna och skakade i hela 
kroppen och slog och krafsade med sina korpsvarta händer. Och Liss Lars 
och Anders Matts och alla byns fäder var i smedjan.



"Vafför säjer ni, att dä' va' en varg?" vrålade han. "Nä' dä' va' ingen 
mer än jag som sag'en å jag säjer, att dä' va' en orm - många ormar va' 
dä', som satt ihop som en garnhärva! En varg - en varg - har ni sett en 
varg, som har gått som en orm? Har ni? Men dä' gick som många ormar, som 
hundra ormar, och kroppen var lång som själva djävulens rumpa, säjer jag - 
men ni tror inte dä finns nå'n djävul, fast jag har sitt han många gånger- 
säjer jag- och varenda bit ormade som en orm och kröp framåt å bakåt på 
samma gång, säjer jag, och dä' va' tusen vita, gröna ögon och tusen svarta 
tungor - -"



"Tyst!" röt smeden. "Å gå ner å dra bälgen!" Och då kröp han ner som en 
hutad hund, och drog bälgen, sa den rangliga kroppen hävdes opp och ner 
som en pumpkolv och axlarna sköt opp som två tvära, svarta hyllor, men jag 
såg, hur ögonen lyste- nog hade han sett någonting, alltid!



William, ynglingen på ladan, nickade och skruvade otåligt på sig.



-Men besinna då, att galne David är galen! sade han, oroligt mönstrande 
den bleke, som tänt en ny cigarrett. Den bleke klev ner, gick helt nära 
William och viskade i hans öra:

-Men han ser nånting - han ser nånting - och då 
kan du väl begripa, att han är intressantare än du, som inte ser nånting- 
och alla andra, som inte ser nånting.



-Är du andeskådare? frågade William en smula ängsligt.



-Jag hör och ser så mycket, som inte varken du eller doktorn eller prästen 
har nys om. Jag vet inte, vad det ärmen det ä' mycke' spännande. Ibland 
ser jag fjärrsyner - jo, du, städer och slott och processioner--



-Sir du himmeln öppen nån gång då? William sag helt allvarlig ut. Hans 
huvud arbetade med att söka förstå sig på detta slags människa. Han hade 
hört om fjärrskadare- han var mycket fattig och hade slitit mycket ont i 
denna värld skulle det inte vara roligt att veta, om inte den bleke såg 
något vackert någon gång - som var skönare än denna värld av jordkojor, 
bondstugor, tarvlig mat och kalla golv.



-Jag vill inte tala om det - det är som att - ja, jag tror det inte är 
till för att tala om. Och sa blir jag strax rörd - jag vill inte bli rörd. 
Det är alltid så - sa opassande tid och plats. Men- hur kan en veta, ändå, 
om jag inte är lika galen som David?



-Du bär däj inte sa at!



-Du sade det! Vi ha var sitt sätt- David och jag.



Han stod med händerna nervöst nerkörda i sina tomma fickor.



-Du skulle väl inte kunna låna mäj en krona på ett par dar, gamla 
skogskamrat? frågade han plötsligt. Jag har inte fått mat på en hel dag, 
nu.



-Du får aldrig mat, därför att du aldrig arbetar. Varför skaffar du däj 
inte arbete, gosse? frågade William. Han tog opp en krona och lade den i 
den blekes smala hand.

-Arbetar jag inte? Jo, du, jag har ett väldigt styvt knog, jag har 
arbetat som en galning i dag, fast ingen ser det - det är inom mäj allt 
det där arbetet, där finns det hjul och kuggar, som jämrar och gnäller 
jämt, och ibland är det som musik av många, många spelmän - men det 
förstar du inte. Men arbetar gör det- sliter och river och maler sönder- 
det sliter ut mäj, gosse, ibland är jag alldeles förbi. Och jag blir så 
hälsikes trött av det.



Han hängde sig med bröstet mot tunnan och lät huvudet sjunka ned mellan 
axlarna. Och sa gråter det, och förbannar -jo, du, nog har jag fatt min 
del--



Nu rätade han plötsligt på sig, det syntes som ville han skaka sig fri 
från något. Och han tackade kamraten med ett hart handslag och gick 
sjungande sin väg.



Karigos underverk



Hän över ödsliga skogar, sanka kärr och gula myrar syntes Ramnåsen som en 
kolsvart jättefisks rygg när solljuset brann kvällningsrött bakom. En 
ensam stenig stig ledde dit, med ruttna kavelbroar i kärren och hala, 
slippriga stänger över dysvarta, ormande bäckar.



På åsens nordsida bodde Karigo, trollmannen, som fjärrskådade i vatten och 
brännvin, såg syner och troll, talade med de döda, traktens skräck och 
medicinman och den eviga förargelseklippan för allt civiliserat folk.



På vägen dit vandrade Olle en höstkväll. Han bar en blasvart sliten 
kavajkostym, norrbottenspjäxor och sjömanströja, hatten litet avsiktligt 
på sned och händerna djupt nere i rockfickorna, var slätrakad och blek som 
alltid. Han såg inte upp för vattenpölarna, utan steg ner gång på gång, 
fick gula träskstänk på byxorna, och skorna, som för längesedan voro 
genomblöta, glappade och tjafsade vid vartenda steg. Han bar ett paket 
omlindat med tidningspapper under ena armen och såg mycket drömmande ut 
och stannade gång på gång för att se omgivningen så noga som möjligt. Vid 
Fata Mo klättrade han upp i en fura för att få utsikt. Hans smala, smidiga 
kropp slingrade sig med en apas vighet från gren till gren, och till sist, 
med ryggen stödd mot den bruna stammen några meter nedanför toppen satt 
han där lik en svart jätteuv, skuggande ögonen med handen och 
pratande för sig själv.



Längst borta och närmast såg han milsvid, sövande ödslighet av torra furor 
och stupande bärg med svart skog, ett svallande hav av böljande mörkgrönt.



Karigos kammarfönster gnistrade i det sjunkande ljuset borta kring 
Ramnåsen. Olle skulle dit för att se spöken och trolldom i natt. Han 
brukade hjälpa Karigo att blanda medicin av örter. Karigo var obildad och 
kanske dum, tänkte han, men han hade respekt för Karigo. Han hade inte 
haft det för ett år sedan, men då hände det. En liten flicka hade legat 
till sängs i många år i svår värk. Karigo hade sett på den sjuka och 
tittat i ett brännvinsglas och ingenting sagt på en lång stund. Han 
tycktes kämpa med något invärtes, han skakade i hela kroppen och svetten 
bröt ut på hans ärriga panna, men då, just då, började plågorna släppa. 
Hu, han mindes, hur Karigo satt och lät båda händerna hänga, tills de voro 
fulla av blod och röda som köttklubbor, och hur hans bröst arbetade, så 
att han miste talförmågan. - Men tösen blev frisk, och när doktorn hörde 
det, sa' han:



"Hypnotism".



Olle hade varit till sjöss i tre år, och en gång hade han sett 
skeppsläkaren på Santa Anna hypnotisera en galen mulatt. Men han bar sig 
inte åt som Karigo. Mulatten blev i alla fall också frisk. Det var 
underliga ting, alltsammans, ting, som ingen begrep. Det var bäst att inte 
sätta något namn på dem.



På gården stannade han och tittade. Ja, det var sant, som doktorn brukade 
säga, det var som ett rus att se en sådan trollgubbes urgamla gard, med 
hundraåriga lindar med mossgula starholkar, med murkna uthus och branta, 
slitna trappor och broar, svalen och lider i alla riktningar. Han 
ville sätta sig på en sten och dricka in detta rus.



Ja, en gammal vanlig gård var det- men inte lik någon annan gård ändå. Den 
där boddörren, den breda, järnbeslagna luckan, var hon inte lik ett 
levande ting, och den svarta gluggen innanför - hu! den tittade riktigt ut 
i ljuset som ett bottenlöst, svart öga med det mossbelupna brädet ovanpå 
som ett grönt ögonbryn, och den murkna bron med lutande stolpar, den 
riktigt stirrade omkring sig. Gardsplanen var öde och tom, men likväl 
trycktes allt av något levande, något som såg på allting med mörka ögon 
utan att själv ses. Det kom och sträckte fram hundra armar ur luften för 
att gripa om allt, röra på allt. Det jämrade under golv i sällskap med 
vinden som klagade, och råttorna som frasade. . .



Han satt med halvöppen mun och drack vinden som spelade i det höstvåta 
gräset mellan stenarna. Ett rus var deten fest! Han njöt det som vin - och 
tänkte på att när turisterna och de, som skrevo böcker om det, sutto här, 
så åto de det ungefär som pannkaka- gammal och skämd och onyttig för 
magen, men som de åto ändå, för den smakade gammalt. Det gamla var modernt 
nu.



Det här gick över mänskligt förstånd - så skräckinjagande vackert var det. 
Man skulle bara sitta stilla, se och höra och tiga. Det fanns inga böcker 
om vildmarken, som handlade om det här. Detta var den gamla bygdens, 
gårdens och husens själ, och detta var själen av dessa som levat och dött 
här. De kommo ofta hit och talade med tingens själ om det gamla. Karigo 
hade sett dem, och Olle själv hade en gång sett gamla Knas, soldaten, som 
varit död i femton år nu, stå vid stalldörren och le mot Olle, som var ett 
barn då, och lekte mjölnare vid ett par stora, spruckna kvarnstenar på 
gården. Hans hår var som en imma av vitt och ögonen spelade muntert 
ut ur de djupa hålorna, och så försvann han, och när Olle beskrev det för 
Anna, farmodern, sa' hon att det var säkert mannen hennes. Så var det - 
ibland kommo de dödas andar igen, och så var det inte bara deras andar 
utan den stora anden, alltings själ, som var i vinden och viskade i gräset 
och fanns överallt, ända bort till stjärnorna! Och över alla stjärnornas 
själar var Gud, och allt var härligt och stort, och allt var som en saga. 
Sagan var ful ibland och rolig ibland, och det fanns onda andar också. De 
mäktade inte mycket, de, mot alla de goda. Även allt det onda och mögliga 
och ruttna och fula och elaka hade sin själ - det onda självt, och det man 
såg var bara uttrycket. Visst var det så han såg mot stjärnorna. Vem 
visste vad de voro - när ingen ens visste vad han själv var? Men de voro 
vackra. Vinden for fram under dem och spelade på det daggiga gräset. De 
voro vackra- och då måste de vara själ, vara andar, som allt annat. Allt 
var själ . . .



Han satt och grubblade, glömde att han var hungrig och att trollkarlen 
väntade på honom. Han lutade huvudet i händerna och så småningom gled 
stämningen bort, som det alltid gick, när han suttit länge med halvöppen 
mun, glänsande ögon och glödande kinder.



-Va fan sitter du och tjurar efter? frågade en grov röst uppifrån 
fönstret. Det var Karigo, som tittat ut och fått syn på honom. Olle steg 
upp och skakade med en rysning bort det mulna rusk som krupit på honom. En 
ohygglig leda steg upp i hans hals, mest över Karigo, denne okunnige 
snålvarg med sitt kalvskinnsgula ansikte.



Han steg in, och studsade mot rummets rökmättade halvskymning. Detta, som 
såg utan att synas, var överallt härinne. Det glimtade vitt som bitar av 
segel ur de mörka hörnens skräpiga rusk, det liknade vita, trasiga ögon . 
. . Det satt där och stirrade. Och lät det inte som jämmer, när 
moraklockan slog? Vad var det? Och vad hade han med det att göra, när han 
var trött och hungrig?



Den osande fotogenlampans röda låga skälvde borta vid bordet. Karigos 
gamla hushållerska satt vid den väldiga järnspiseln med en snörvlande 
kritpipa mellan sina tandlösa käkar. Hon sneglade lömskt under lugg och 
spottade då och da ut i askhögen.



Gamla drake! Försöker nog se så full av satan ut hon kan men inte skrämmer 
hon mäj, tänkte Olle, överlägset nickande åt den gamla. Instängd luft, 
dålig tobak, lukt av mögel, skämd mat och sopor. Dörren till Karigos 
kammare stod halvöppen och han hörde någon hosta därinne. Alltsammans sag 
bara lortigt och fånigt ut nu. Han skulle gå in och håna Karigo, säga att 
all hans "vetenskap" var skoj och alla hans syner inbillningar. Men det 
tordes han ändå inte - Karigo kunde sätta ett spöke att jaga honom! Och 
hu! Att vara ensam på ett sånt här ställe! Men han var hungrig - han 
skulle ha mat nu. Van vid husets plägseder gick han fram till häxan vid 
spiseln och sade med mycket hög röst ifrån, att han var hungrig, och med 
ett föga hugnesamt grin nickade den gamla åt honom, steg upp och stultade 
bort över golvet. I skenet från taklampan, som var trasig och droppade 
fotogen mitt på bordet, dukade hon fram kallt kött, sill, potatis 
och ett krus öl. Olle åt upp alltsammans och drack ur ölet under 
manga grimaser. Det var hemmagjort, tjockt och beskt och smakade bättre än 
det brukade, och så här mycket på en gång hade han väl knappast druckit 
förr.



Han började känna en viss trevnad, trots allt. Den gamla krokiga gumman, 
som återtagit sin plats vid spiseln, var bestämt rolig att se på från 
ryggsidan. Hon var allt något till dum, den där! Ja, Karigo var inte stort 
klokare, han heller. Gent emot Karigo kunde han, Olle, känna sig som 
doktorn mot Olle. Det var så där - var och en kunde se sin stackare över 
axeln - ifall man tyckte det var roligt, men det var det inte jämnt, 
heller. En fånig inrättning, alltsammans.



Dä' ölet smakade mer, men kanske det gick an att få ända bättre? Han 
hostade, skrapade med foten, vinkade åt gumman och pekade, smackande som 
åt en häst, bortåt hörnskåpet, och den gamla började motvilligt röra på 
sig. Han fick ett stort glas brännvin, och sväljde det i en blinkning.



Sedan satt han en stund och funderade. Rummet började se trevligt ut, den 
instängda luften var visst borta. Det började sjunga inom honom, men han 
måste hålla sig lugn, sa att inte Karigo begrep, att han druckit ur hans 
brännvin. Gubben fnös redan otåligt därinne. Olle tände sin pipa och gick



in.



Den lilla kammaren var fylld av en stark lukt av bränt horn. Karigo satt 
vid ett uppslaget fällbord, fullt av flaskor, burkar och halvöppnade 
paket, kringslängda skedar med rött och brunt fasttorkat inuti, knivar, 
tidningspapper och annat skräp. Han höll ett stycke brunbränt horn fästat 
vid en järntråd, i lamplågan, och såg som vanligt inte upp, när Olle steg 
in, och utan vidare slog sig ner på en stol för att röka i 
allsköns frid, med armarna i kors över bröstet 
och ett sken av oändlig, mild fördragsamhet mot allt och alla i sitt lugna 
ansikte. Efter ett par minuters tystnad vände sig gubben till hälften om 
på stolen, kastade hornbiten i en skål och frågade:



-Å-å - va säjer präst'n om mäg?



Olle log ett förstående leende.



-Han säjer, han, att det här nästet är en skam för hela socknen, svarade 
han, vårdslöst sparkande med ena foten i en hög spånor på golvet.



-Oh-ho-he! Karigo tog åter upp hornbiten och förde den till lågan.



-Å-å- va säjer han som lägger opp böcker, om mäg?



Olle gapskrattade, fick hornröken i halsen och hostade.



-Jäkla rök - va bränner du horn för, - gamla torkstrut --jo, han säjer, 
att du och din stuga är kulturhistoriska värdeföremål-- kuriosum--



-Ska dä vara skällsnamn, dä?



-Ånej, inte precis. Det betyder ungefär, att du är så pass galen, att - du 
kunde visas för pengar.



-Kors i hälsicke! Dä va mäg en sjutusan! Kommer han hit, då?



-Troligen.



-Oh, ho! Då ska vi -- Å, va säjer han mer om mäg?



-Sen säjer han ingenting mer.



-Vet du, va' du ska göra nu?



Olle flinade, tänkte ett ögonblick och talade sedan långsamt.



-Sätta opp en skrivelse, du får skriva under på, där du förbinder däj att 
inte vidare ta' mot sjukbesök, så ger jag den åt doktorn, så blir vi 
kvitt dom.



Karigo hoppade upp och blev röd som koppar.



-Du ska skriva i renaste helvete! Åcken vill dä där?



Olle grinade fult.



-Jag vill det. Annars blir du fast för kvacksalveri.



Karigos ögon glimmade vasst, han slukade Olle med blicken för att läsa 
hans innersta tankar, men där var ej mycket att se i detta lugna, spotska 
ansikte med de nästan horngröna ögonen.



Den gamla gumman kom i dörren och anmälde ett besök. En främmande röst 
talade därute, Vainos-Kari, tyckte Olle på målföret. Han ljusnade; nu blev 
här någonting att se och höra.



Karigo makade glasögonen med de skarvade, illa lödda bågarna högre upp på 
näsan, harklade, skrapade med stövelklacken i golvet och såg grym ut. Han 
grep något föremål på bordet, (en utdragen tand, tycktes det) och låtsades 
syna det noga. Vid järnkaminen satt Olle fortfarande kvar med benen i kors 
och pipan i munnen. Han såg på Karigo, vars anletsdrag blivit stela, 
ansiktet blodlöst, med små krampaktiga ryckningar kring munnen. Olle såg 
spänt på detta ansikte - han ville se varenda skugga och linje i detta 
skäggstubbiga, stela- garvade--



En medelålders, mörkhårig kvinna steg in i rummet, långsamt och med skygga 
steg, utan att Karigo ens nu såg upp. Olles ansikte spändes hårt, och han 
spratt till, när trollkarlen utan vidare började tala, hela tiden 
stirrande i en ärggrön mässingsskål med någon vätska i.



-Du geck om när Lars Ols - över bäcken - dä ska du inte göra- för dä ä' dä 
ont ute å går om kvällarna.

Olle tog hastigt pipan ur munnen, höjde axlarna och försökte titta i 
Karigos skål, och ett överraskat "åhå!" undslapp honom, men han fick en 
stingande blick av gubben och sjönk åter ihop till dödsblekt lugn.



Kvinnan såg rädd och lömsk ut på en gång; för ett ögonblick såg Olle 
intresserat på henne. Hon hade en nött kappa av svart tyg, hårt åtknäppt 
kring sin magra kropp och en skallig gammal vintermössa på huvudet. Hennes 
ansikte, som skiftat i vitt och rött, när hon kom in, var blått och 
gredelint nu, och munnen höll hon halvöppen, som om hon ständigt ämnat 
tala, men aldrig kom sig för. Hon andades så hårt, att Olle hörde det.



Det listiga i Karigos ansikte hade kastat om till grymhet, och på samma 
gång såg han oupphörligt överraskad ut, ständigt stirrande i 
mässingsskålen. Olle såg tydligt det uppskruvade högmodet hos Karigo, men 
nu kämpade det med överraskningen vid något han såg. Han började avundas 
Karigo.



-Dä är så- så är dä allt! pressade kvinnan fram med ansträngning. Inte kan 
en veta ändå, når ont är ute och går. I detsamma började hon en jeremiad 
över sitt sjuka ben.



-Dä är jusom åt kvällarna jag li'r mest, å då, når ja' binder om mä 
trasor, så dä blir riktigt hett- å så håller riktigt stilla så tycker ja' 
jusom att då lindras dä, men moler gör dähela natta, förstås - ja- ä full 
gikta, kan en förstå --



Karigo avbröt med hård röst:



-Dä är inte påsatt av nå'n. Du har fassnat för dä här. Jag sir- skulle gå 
över bäcken - halt på roan - slant, och körde ner ena bene' - vart rädd, 
nästan så blo'n stanna i ådrorna på däj - å så kom du inte ihåg att tänka 
på att du vart rädd.

-Just så ! skrek Vainos-Kari vresigt. Jag minns !



Karigo nickade, men nu fick han syn på något nytt i skålen och fortsatte 
sin profetia.



-Du är lik en satan åt karn din - men dä ska du inte vara, han blir inte 
gammal mer- sjuk blir han å död - jag sir en svart kista efter en mörkbrun 
kamp - dä ringer- dom begraver ve' Risanka - men dä är en ti' än te dess - 
du hinner göra mycke djävulskap du, än, men i bene' blir du allri 
braallri' ska du sova riktigt lugnt mer- jo, en gång ska du sova nog så 
stilla- dä är någon som säjer "Vainos-Kari, kommer du inte snart? 
Vainos-Kari - skynda på mä julbaket" - å mycke ont går ut som rök- grön 
rök går ut från två gårdarå jag sir dä som är sjufallt värre än allt hat å 
mord å alla djävlars blod, å dä är gammal synd- gammal synd med levrat, 
svartnat blod - går opp som en ånga av rigolvet, rigolvet- dä ligger en 
grå plankbit lös där- satan och perkele -dä riktigt skakar mäj - å från 
kärret ve Lasso - åhå - där springer ett barnkräk där - å ropar mor! mor! 
Där är bruna tuvor mä hundbärsris å hjortronblanvitt - vitt, som is - va' 
är där för lakan ute nu - håhå! - dä där hör inte hit- så ta inte åt däj - 
men dä här, nu, dä är ditt- ditt, hör du - dö'n är ute å vallar dina får, 
å sir nog efter däj mä - å helvetes millioner- va nu då? - en hund slickar 
ett svart ben - en hund, du- som sir ut som gul, torkad synd- som gul--



Karigo steg häftigt upp, sköt från sig skålen och var blek och sträng.



-Jag bryr mäj inte om däj mer- ditt satans mörker är bäst inte lysa på - 
men du behöver inte vara rädd - för en är den, som sir och dömer, en annan 
den som sir och förbannar --Bed ditt Fader vår så gott du kan! Och gå, nu!

Vainos-Kari skalv till och fick en grön glimt i ögonen, men tordes 
inte se på Karigo.



-Du djävul! gnisslade hon. Djävla gubbe, du! Du är i bolag med fan! Hon 
spottade som en ilsken katta bortåt bordet.



-Så' mycke' bättre underrättelser har han väl då, föll Olle in. Han var 
mycket vit i ansiktet.



-Vad var det fråga om? sporde Olle ivrigt, när Vainos-Kari gått.



-Gammalt- ingen vet, hur länge sen - jag tror jag såg dagar av en annan 
tid. Den där gården är rent förbannad och du ä' mycke för ung för å rota i 
- i det som är skabbigare än satan.



-Jag själv har känt nånting underligt vid den gården. Har jag aldrig 
berättat om Milusnatten, när åtta sov och var vakna på en gång?



-Nääj - och dä gör för rästen däsamma. Du ljuger allti hälften. Egentligen 
ljuger du alltihop - ljuger som en satan.



-Ah, nej, säj hellre som en liten gud, ibland. Olle satte sig på en 
vedklump framför kaminen och stirrade in bland de svarta, svalnade 
bränderna. Han ryste- en slocknad brandhög var något alldeles ohyggligt- 
allting som inte fick brinna riktigt ut - då blev det pipiga gångar och 
mögelfärgade små kamrar och gravar med vita väggar, ramlande, håliga 
väggar -hallar med stupande kolonner, spetälskeätna och ändå inte uppätna- 
råtthål med falaska, som kilade ut och in som små, gråa råttor- och kors 
och tvärs kringbrända vedpinnar, som ben och armar på riktigt uthungrat 
folk, och inskärningar djupa streck med vitt i som knivhugg i rått kött, 
och längst in två röda glöd som sura, onda ögon - det var otäckt med en 
eld, som dött mitt i sin gärning utan att göra rent efter sig.



Han slog igen kaminluckan med en skräll, så att Karigo hoppade till.



-Får jag se i den där gröna skålen?



Karigo betraktade honom hånfullt, och Olle drog en stol till bordet.



-Vem ska jag tänka på? frågade han.



-På Marja från Vano, svarade gubben utan att fundera. Olle mörknade, Marja 
från Vano - henne ville han visst inte tänka på, när han tittade i Karigos 
gröna skål. Fy - att se hennes bild i den smutsiga vätskan - den lilla 
veka Marja, som han låg hos i jungfrukammaren på Blågård varje 
lördagsnatt. Men nu tänkte han i alla fall på Marja - det gick inte att få 
bort henne ur hjärnan nu. Han var rädd för att se henne. Hon kanske såg ut 
som en död i den här skålen? Som luktade zink och svavel och bränt horn 
och Gud vete vad! Han stirrade förstrött ner i den simmiga vätskan; han 
såg två fläckar på botten, två svarta fläckar. Han tog sig för att se på 
dem, och han kände sig hela tiden medveten om Karigos ögon, som envist och 
ihärdigt stirrade på honom. Fortfarande var det bara två svarta fläckar, 
men så blev det flera; nu var hela bottnen full av dem. Det var rött 
någonstans i ett djup bakom dem, tills de svarta smälte ihop - nu såg han 
inte vätskan mer, bara en mörk himmel med svarta kronor av tallar, som 
gungade mot det mörka - men ännu anade han de blanka konturerna på skålen, 
som en ram av guld kring allt svart- nu stormade molnen framåt- nu 
ordnades det hela och tog form, nu skedde här en skapelse av ting - fram 
ur töcknet. Men här var ingen Marja. Han andades lättare. Han såg ett 
snöfält - och någon mörk punkt rörde sig i snön. En människa som 
höll på att gå sig trött, och nu stannade det mörka. En gammal man med en 
yxa på armen stupade omkull och vart liggande i snön. Yxan föll rakt ut åt 
ena sidan, och en arm låg utsträckt åt den andra, och alltsammans liknade 
ett svart kors mot snön. Han hade bara en känsla: att springa fram - ja, 
visst- nu sprang han genom den djupa snön, men kom aldrig ditbort, där det 
mörka låg, fast bröstet arbetade som en ångkolv och svetten dröp från 
pannan. Och så sprang han allt fortare- skulle väcka den gamle som sov sig 
i döden - men så stannade han tvärt, scenen byttes, det var sommar nu och 
löven sjöngo vid en sjöstrand, och en bofink drillade. En båt rodde ut med 
kraftiga årtag och kölvattnet porlade... Han stod stilla hjärtat bultade 
ännu hårt, men han hörde ännu bofinken sjunga. Båten svängde om en udde, 
där en man stod och metade. Allt var förunderligt - här var luften så lätt 
att andas, här var bestämt himmelen. Här låg en känsla av vår i rymden, i 
skogen, på sjön. Ett mörkt moln drog över himlen och vattnet blev svart. 
Vattnet delade sig. Det blev svarta fläckar, mellan dem krusades vattnet 
av vinden. Det mörknade allt mer. Horisonten var en ring av guld kring det 
svarta, nu var det två fläckar. Ringen av guld var skålens glänsande 
brädd, och den simmiga vätskan låg grå och död som kall välling.



Han försökte röra på sig. Han var stel i hela kroppen. Han slöt ögonen, 
det gjorde ont i dem. Han vred sig med ansträngning helt om och öppnade 
ögonen. Där satt Karigo och stirrade som förut. Och rummet var mörkt och 
ruskigt och grått, och han tyckte att Karigo var ful som en djävul.



Den röda marschen



Vi äro en röd värld, vi, i en stuguskymning grå. Och vi dricka vår del av 
det späda blod, tills



trollmannen ber oss gå.



Vi ha spänt vårt skinn med livets saft, på jakt bland smuts och lump.



Och en underlig man med en underlig kraft har befallt oss att dö i en 
sump.



Det var en ljus sommarnatt, så ljus att Karigo och Olle kunde se varenda 
liten vit kiselsten i den trampade, hundraårsgamla vägen de gingo. Den 
vägen snodde i ormande bukter över backar och berg, sneddade och gick på 
slänt i blomdoftande dalsänkor, höljda av daggigt gräs, gick åter ut på 
skogarna, steg i vindlar över ett fjäll, gick neråt igen, ömsom mjuk, 
ömsom hård, stundom hal av visset barr, ibland igenväxt av skräpig ljung, 
och slutade vid en röd liten stuga med gråa uthus i backsluttningen av det 
höga Kerasso, där stigmän påstå att en örn haft sitt rede en sommar och 
där Karigo en gång skjutit en älg i olaga tid och vänt syn på kronojägaren 
så att han inte såg slaktplatsen fast den låg alldeles under hans näsa. 
Kerasso, det kala ödeberget, med en spets som en skrockig stövel. De båda 
hunno fram, och Karigo slängde av sig sin skinnväska utanför dörren och 
satte sig på trappan. Ett barn skrek därinne och en gäll käringröst 
trätte, det var inte roligt att gå in. Och de sutto där och sågo gårdens 
katt leka med en fångad råtta.



Djuret var illa bitet och rivet men gick ändå närapå en hel halvmeter var 
gång missan släppte, och sölade ner det liggande, våta hundgräset och 
vattenvålman med blod, och vart fast igen och 
hållet mellan två bruna, små, spända käftar. Missan höll i säkert, och 
ögonen lyste som fosforved och morrhåren stodo ut som styva borst- och nu 
var kravlingen fast igen och kravlade i väg, suddande och rullande, ett 
litet blint, dödsdömt sönderbitet svart bylte, och när det gick för långt 
slog en slät tass ner, och så en vass tass - och så tog missen tag med 
tunnspända käftar - och släppte igen och tog i igen och klämde till på det 
blinda byltets mitt, så att två vita, trasade punkter nästan kröp ut och 
hängde i ögonhåren, som klibbade av rött, smetigt- och sen åt missan sitt 
knastrande mål- och så var det en väg, en röd väg tillkavlad bland 
hundäxing och våt, vild vallmo, och det såg Olle och hörde hur missan åt 
och hur ungen skrek därinne och hur käringen trätte. Och solen höll just 
på att gå ner.



-Va ska vi egentligen göra här? Är det någon besatt därinne? frågade Olle 
med huvudet stött i händerna. Han plirade mellan de smala fingrarna på 
Karigo, som inte låtsade höra hånet, utan snodde gräs kring händerna, teg 
och såg på missan som ätit upp och lämnat något blått kvar i gräset.



-Ska vi sitta här länge? Är det inte gärningars tid ännu, o du store 
trollkarl? Har inte solen gått ner? Eller längtar den store medicinmannen 
efter sin hembygds kvinnor, säd och vin?



-Håll käften ! svarade Karigo eldhett. Och du inte vore om jag inte 
behövde



-Om du inte behövde mäj, så, så skulle du förvandla mäj till en sågbock. 
Men du behöver mäj.



-Och ger däj föda och husrum för det, så var tyst och lät mäj tänka!



Olle sjönk ihop i butter ensamhet. Inte ens nöjet att få skoja med 
någon. Jämt var allt så bistert högtidligt, så dödgrinande allvarligt.



Det var nog ingen sjuk som skulle botas i kväll - åtminstone var då inte 
den där ungen bröstsjuk, som gallskrek på det där viset. Men Karigo - han 
såg så högtidlig ut som om han tänkt mässa för råttans själ. Hå, hå, ja, 
ja!



-Jag tror allting är urfånigt! bröt han ut så högt att Karigo släppte sina 
grässtrån. Just då öppnades dörren och en sträv, ödmjuk röst sade:



-Ni skä full vassågoa å stig in.



Det gjorde de, och då skrek ungen ännu värre, men teg, när Karigo hötte 
med sin svarta näve.



-Nu ska du titta - titta på sängarna - titta riktigt - på bordet- i alla 
hörn - i varenda springa- å kom sen å säj vad du såg! viskade Karigo hest.



Olle lydde förvånad och nickade långsamt med sitt ljusa huvud, gick sedan 
till sängen, en svart brädlåda med halm och trasor i, gick till spiseln, 
dörren, synade bordet, såg uppåt taket och kom rysande tillbaka till 
trollkarlen.



-Alla djävlars bleka blod! viskade han långsamt och eftertryckligt. Att 
folk kan bo här!



-Dom kan ju inte, ilskades Karigo. För då vore väl inte vi här!



Nu följde en lång, jämrande historia från kvinnan - hur det åts blod - hur 
det kröp och sög- hur det förstörde och pumpade ut - hur de små klagade 
och stönade i sömnen. Och Karigo svor och sade att det där visste han 
förut. Nu skulle han göra sitt, och sedan gå, kvinnan fick ta sina barn 
och gå ut, om hon ville och stanna inne om hon ville se på, bara inte 
knysta ett ljud ur sin magra strupe. Men hon stannade nyfiket och 
modigt kvar, och satt blek och urskrapad i den svarta spiseln, med sina 
jämrande ungar omkring sig .



-Var ska jag sitta- så jag ser bäst? frågade Olle intresserad.



-Sitt där vid dörren, på golvet- och rör däj inte ur fläcken och tala inte 
ett ord, innan du hör mig gå över golvet.



Han satte sig ner där Karigo anvisat plats. Herregud - det var allvar, det 
här- det var värren än döden - åh - millioner av röda små, mitt i all 
denna vitt skrikande fattigdom! Han satt med ryggen vänd mot Karigo och 
såg ej vad han gjorde, om han nu ens gjorde något; i alla fall rörde han 
sig inte.



Det blev långsamt att vänta. Dörren stod öppen. En vind som gått över det 
våta gräset kom in, fuktig och sval, och nedanför trappan surrade en humla 
och en sparv kvittrade i ett äppelträd. Så underligt! Satt Karigo också på 
golvet bakom honom? Satt ännu kvinnan kvar med sina gulbleka ungar i den 
gapande, ohyggliga spiseln? Han stirrade slött mitt i den breda, ljusa 
randen, där nattens mjuka ljus föll in genom den glappande dörren.



Han tänkte på allting, men undrade mest om detta var rent nonsens. Då 
ryste han plötsligt - där kommo de - där gick den röda marschen! En 
linierak, röd strimma av glänsande punkter, röda, blod - åh blod gick ut i 
natten att ruttna i sumparna ! Den röda randen sprang allt snabbare - han 
tänkte börja räkna dessa små röda pärlor - han var rädd att de skulle vika 
av och han få de röda över sig. Någonting kallt strök hans nacke och hans 
rygg blev stel - men den röda linien bara gick och gick - ut genom dörren, 
nedför trappan -den skälvde, den darrade av lust att komma i väg - 
han kunde inte se, vart den gick, men här på golvet rann den och rann - nu 
visste han vad det var - det var de röda som gingo. Karigo hade förbannat 
dem och bett dem gå att dö - varenda en hade en droppe av dessa svultna 
ungars blod under sitt spända skinn, och gick bort i natten med det- åh, 
så många droppar, så glänsande stinna - var det inte slut än? Var fanns 
Karigo och varför var allt så tyst? Hur många timmar skulle det ta' innan 
alla gått? Det skymde allt mer- och han kunde ej slita sina ögon från det 
röda bandet som rann - som vandrade i väg med allt blodet- blodet- han 
tänkte - det blodet har kostat - åh, så många gånger fars rygg krökts och 
mors armar slitit för maten som det blodet blivit av - så hejdlöst mycket 
myllrande, blankt blod ur halsar och kinder -och små blåa smala vador! Så 
lustigt det rann ut i dörren aldrig vilade det- det var en röd, springande 
linie, som löpte förbi- så hastigt - ett rött snöre - som kom så nära hans 
ögon - som skar ögonen - ett slipande, rött, blodigt snöre, som skar i 
hans ögon som en fil - en jättelång mask med röda leder, som dansade i 
väg. - Han ryste - fy fan att sitta här och se på allt det springande 
blodet! Att inte kunna ta sina ögon från denna löpande sträng av ont och 
rött! Han såg ej golvet och dörren mer- men den ilande strimman löpte 
förbi- förbi - den gjorde ont - den stack, varför blev det aldrig slut? 
Och så blev allt svart, som beck, och det röda, det lyste som eld genom 
mörkret--- men nu skulle det bli bättre, nu, för Keris-Kerstis barn, nu, 
när inte allting gick åt till blod, som sögs upp och spändes in i dessa 
små, stinna bollar- nu blev bättre att leva, nu - när inte myriader små 
röda sög, sög små ungars vita, vissna bröst- nu när de röda 
djävlarna gick ut i natten att dö i någon sump, med små ungars och gammalt 
utlevat, svart blod i sig- för sista gången! Ah - han hatade dem - han 
ville springa upp och stampa och trampa till smask den röda linien - han 
knöt händerna, han rasade- han ville upp, men kom ej ur fläcken -han ville 
böja sig framåt och bita av den röda ormen, den ringlande blodormen - men 
något kallt som järn kylde hans nacke och kroppen blev stelare- han kom 
inte ur fläcken ville sparka åt det röda - ville hoppa och förbanna - åh, 
så mycket ungt blod och gammalt, gulnat blod ur gubbens skallrande knän - 
blod, som skulle bli kött och ben och muskler och sköna kroppar - nu gick 
det ändå ut i natten nu skulle här bli annat av - nu ingen liten skrikande 
jämmer i mörk natt, när de röda kommo ur vinklar och vrår för att leta 
efter mjukt kött och varmt att dricka. I mörk natt ingen stönande gråt 
under den svarta fällen när de små sög ---



Och det röda rann, och det mörka vart mörkare och allt var tyst, bara hur 
golvet frasade under alla små heta fötter! Huj - så det gick! Och ibland 
blåste det mjukt genom mörkret, men det röda rann och rann. Satan! Så 
skulle alla små röda djävlar springa - nu blev det hälg här! Och inga 
prickar efter utkramat blod på arm och hals - Gud i himlen skulle det 
aldrig stanna - var linien ändlöst lång och natten den längsta på året? 
Han slöt med våld ögonen och föll baklänges mot det svarta plankgolvet.



Karigo ropade något och höll en hand över hans ansikte. Då vaknade han.



-Ha alla gått? frågade han dödsblek.



Karigo skrattade.



-Vi går hem nu. Vi behöva varsin sup - eller hur?

Olle reste sig skälvande om och såg kvinnan sitta i den kalla 
spiseln. Tre barn sova på hällen, tätt tillvarandra. Han steg raglande ut 
och kastade sig raklång i det våta gräset. Över bärget kom morgonen, och 
den var inte röd, den var gul. Det flammade som eld av vaknande 
prästkragar och daggdrickande vallmo, och det kom som ett rus i brisen, 
östanifrån.



Midnatt vid Varma Källorna



"En gång hlir källan en åker, där säden böljar för vinden



ting, som man offrat vid midnatt skola skrapa mot plöjarens plog. "



Han stannade hänförd vid kanten av Varma Källorna och såg drömmande ut 
över myren. Så här såg majnatten ut, när den skymde över trolldomens och 
andarnas äng, och hela dalen mellan Kerasso och Vaimula ångade som en 
jättegryta, och den milda luften smekte huden som ett ljumt bad!



Han satte sig på ett klipputsprång med benen dinglande nedför stupet. 
Under hans fötter skimrade de tre heliga källorna, där trolldom förövats i 
hundratals år, och dit ingen gick för nöjes skull. Det var här Karigo 
"kastat ut" och besvurit de gula kärrens andar om regn, och förbi här hade 
han i tre år gått "årsgång". Detta var en helig och mystisk och 
tilldragande plats, och här rökte Olle sin pipa och lät benen svänga 
rytmiskt som pendlar mot den mosslupna bergväggen.



Så småningom började han känna sig underlig till mods. Högt bakom honom, 
nästan mot himlen, låg gården där han sett den röda marschen, och han 
försökte tänka över vad som skett då. Det hade säkert hänt något som ingen 
begrep kanske om han stannade här finge han se något mer som ingen begrep? 
Varför hade det obegripliga en sådan lockelse, och varför var han så 
vanvettigt rädd för att få en historia naturligt förklarad? Han kunde ej 
förstå det, och inte heller detta att han saknade den spökrädsla, 
som till och med de upplysta ibland besvärades av?



Det skymde allt mer och blev tröttsamt att sitta däruppe. Han hoppade ner 
och sprang lustigt ut på de gungande tuvorna. Foten stötte emot något hårt 
och han tog upp det; det var en liten kruka av hård, ärgig metall, säkert 
koppar. Han skrapade den med slidkniven - ja, det var koppar, och i den 
hade säkert jord från kyrkogården burits hit någon gång i tider som gått. 
Han skulle ta den med sig hem och förvara den som ett minne av denna natt. 
Så vacker den var - med en hamrad, djup inskärning runt kanten. Den var ej 
tung- han vägde den i handen - rymde kanske ett halvt skålpund jord.



Små, spetsiga, gula lågor lyste ute på vattnet - det var näckrosorna, som 
ännu ej somnat, deras bladkronor stodo ännu som öppna munnar, andande in 
de varma ångorna som smögo över sumphålen därute. Han visste, att om man 
efter midnatt speglade sig i det becksvarta vattnet, såg man inte sin egen 
bild, utan sin älskades. Han började undra över om han älskade någon. 
Eller vad den såg för något, som aldrig älskat.



Han gick försiktigt längre ut, böjde sig ned och började tvätta den gröna 
kopparkrukan i vattnet. På dess botten låg ännu något svart, och lossnade 
och flöt ut och färgade det grumliga vattnet grönt och vitt. Om detta var 
riktig kyrkogårdsjord, då var det delar, små smulor av döda, som nu 
blandade sig med vattnet Så lustigt att tänka sig, att få en del av sin 
kropp blandad med vattnet i en pöl, långt borta från vägar och bygd! Men 
för övrigt, så kanske det inte alls var något underligt, bara litet mindre 
vanligt. Nu höll han på att tappa krukan, och gjorde en rörelse för att 
återvinna balansen.

Stranden gungade lustigt, och i nästa ögonblick 
låg han i vattnet. Han skrattade, slängde den ärgiga krukan långt upp på 
land, vände sig på rygg och flöt sakta ut på djupet. Han var endast klädd 
i skjorta och byxor, det besvärade inte mycket. Så roligt att få ett bad! 
Förnöjd låg han och kände det dyiga vattnet omsluta kroppen, och kände 
doften av ungt gräs och björk komma strykande ned från Kerasso. Det var 
säkert hit de röda gått, när Karigo drev ut dem ur den fattiga stugan. I 
detta vatten hade allt samlat ont hällts ut i många hundra år. Det var som 
att bada i trolldom!



Han kom upp, frustande som en delfin, och kastade av sig kläderna, som 
kylde, när han ej längre låg i vattnet, tog upp krukan, och med de våta 
kläderna under armen gick han ut mot fasta marken. Där var en hög häll av 
granit med gulbrun mossa, och sedan han hängt upp kläderna på en halvtorr 
gran, satte han sig med uppdragna knän på hällen och stirrade ut över 
vattnet, som ännu krusades av den oro, han åstadkommit där. Det var säkert 
midnatt nu, inte en enda fågel sjöng och myren var grå som tjärad 
segelduk. Det var tre hål i duken, och de glänste som af ormliga ögon, 
stirrande upp mot den violetta skyn, som så småningom grånade.



Då hörde han steg och vände sig om. En ensam man kom snabbt utför berget 
och när han fick se en naken människa sittande på hällen, blev han rädd 
och stannade, men Olle, som genast sett att det var en nordskogsmänniska, 
ropade på honom och frågade efter tändstickor.



Men karlen bara stirrade. Han visste, att detta var en förbannad plats, 
där man såg allt möjligt.



-Men så stig då hit, för djävulen, och känn på min kropp, jag är allt en 
riktig människa som du, fast jag råkat ramla i, där borta, och måste 
torka mina kläder innan jag går hem !



Nordskogsmannen såg inte så värst övertygad ut, men kom i alla fall litet 
närmare och kastade med stor ängslan en ask tändstickor bort till Olle, 
som helt glad nappade åt sig den och ropade:



-Stor tack! Visst är jag ett spöke - jag är ett jävla spöke. Inte finns 
det folk, som sitter här nakna, inte!



Nu kände han lust att skoja med nordskogsmannen, som ännu höll sig på 
respektfullt avstånd och tummade kolven till sin bössa.



-Om du skjuter och skjuter fel, ropade han skrattande, så stoppar jag ned 
dig i den heliga källan!



När han sagt detta gav han skall som en hund och satte i väg som en pil ut 
över myren, tog sats och dök med ett väldigt hopp rakt ner i det mörka 
vattnet. Nordskogsmannen stod som förstenad och stirrade på landen, som 
ännu gungade efter Olles tunga tramp, men så vände han och sprang jämrande 
bort genom snåren, långt innan Olle ännu efter uppkomsten fått vattnet ur 
ögonen var han försvunnen, för att i den lyssnande bygden plantera ut en 
ny, underbar sägen om de heliga källorna.



Midnatten var över, och han hade ännu ej fått tid att se den älskades bild 
i vattnet. Det började bli kyligare nu, och han måste gå och tända eld och 
torka kläderna. När han hoppade upp ur vattnet hörde han något som liknade 
en vargs glävs långt borta på myren. Det var människohunden, som drack 
källornas vatten och gav skall i byn var gång en människa skulle dö.



Nu snart flammade en eld borta på hällen, en liten spraknade brasa 
av torrkvistar, som kastade ett främmande, gult ljus ut i majnatten. På 
två snett ställda störar hängde hans kläder medan han själv låg nära 
elden. Hans vita kropp tecknade sig mjukt mot mossan, och han såg sig 
själv ligga där och önskade att någon mera sett, hur vackert det var, att 
så blanda ihop sig med natten och våren och känna sig som en underbar del 
av det underbara, vilda skogslandet. Hans tanke lekte med att helt 
förintas och gå upp i omgivningen ja, om det kändes så, om det kändes så 
att dö, då hade han ingenting emot att dö i natt.



Han sträckte ut sig och låg med ena armen under nacken och kroppen 
rytmiskt böjd, tätt utmed hällen, drickande nattens svaga bris med öppen 
mun. Han tyckte att ett rött moln sam fort över himlen västerut, och från 
molnet brusade en stark vind fram och spelade som en orkester. Det kastade 
djupa skuggor över myrens källor och skymde bort Kerasso, och stugan 
däruppe, där de små fattiga barnen sovo. Den röda skyn var så vacker, och 
människolivet så fult och fattigt. Han hade läst om rika ädlingar, som 
mitt uppe bland sina slavars fattigdom levde sitt liv för sig själva, och 
gjorde det till en njutning att leva. Han skrattade, han själv var en 
sådan furste. Som drack våren och livet som vin, under det allt folket i 
de små gråa stugorna arbetade, svettades och svulto och plågades av att 
finnas.



Nu ljusnade det över myren. En gammal saga oroade honom, sagan om att han 
var en fattig lösdrivare som ofta hungrade. Prästen i Vanhälla hade spått 
honom hungerdöden, om han inte arbetade, doktorn dårhuset, ifall han inte 
slutade med att tänka på spöken. Det var så länge sedan allt detta hände. 
Nu var han en konung, som låg vid en eld.

Alla de underliga människorna borta vid kyrkan och skolan funnos ej 
mer. Han hade intet med dem att göra. Han var en son av trolldomslandet 
och skogen. Deras upplysning bet inte på honom, han hade sitt rike för 
sig, och han skulle aldrig skaffa sig några kunskaper och bli lik dem.



Solen kom upp som en röd jätteros. Då klädde han sig och gick med krukan i 
handen längre in åt skogen.



Han hörde röster, stoj och skratt och började förbanna folk, som inte 
respekterade källornas hälgd. Det hördes som en hel skock av grovröstade 
barn.



Han gömde sig längre in i skogen för att se vad detta oväsen betydde. 
Nedför Kerasso stormade en flock barn och framför dem gick en yngling, 
klädd som en jägare, men utan bössa. Ynglingen tog upp en sång och hela 
skaran sjöng:



"Vi gå över daggstänkta bärg, som lånat av smaragderna sin färg, å sorger 
ha vi inga, våra glada visor klinga, när vi gå över daggstänkta bärg."



Han smög sig längre fram, försiktigt, spejande. Nu stannade den 
gropkindade anföraren, och tog upp en liten sten och visade den, och alla 
de unga männen flockade sig omkring honom. Han talade om stenen. Det var 
kalkspat, sade han, och alla barnen fingo hålla den i handen och se hur 
kalkspat såg ut. De hade varsin stav i handen. Nu pekade den gropkindade 
ut mot källorna och sade något. Han blev allt mera högtidlig och högröstad 
och höll en lång predikan om forna dagars mörka vidskepelse. Och han 
slutade med att föreslå, att de skulle sjunga sången om frihet och ljus, 
och så sjöngo de igen under det de fortsatte uppför berget.



De hade försvunnit och nu flög morgonen hastigt fram och allt blev så 
nyktert. Den ensamme satt länge kvar vid en mörk klippa, som ännu hade 
kvar litet av nattens färg, och for smekande med händerna över 
kopparkrukan. Han satte sig att stirra ned i dess botten, och såg något 
vitt röra sig djupt ner. Det var en liten mask, som fallit från något blad 
högt uppe. Han skakade ut den och krossade den med bottnen av krukan mot 
en sten. Han gjorde det omedvetet och utan att känna någon glädje över att 
döda. Han tänkte, att den gropkindade möjligen visste vad den masken hetat 
på latin - men det kunde göra det samma nu, när masken inte fanns mer.



Han gick på nytt ut till hällen, där han legat, och blåste liv i kolen 
efter elden. Sedan bar han på mera torrkvistar och lade sig på nytt ner 
att röka i ensamheten.



Solen hade stigit högt redan, och källorna därute lågo silverblanka och 
granna. Elden värmde hans kropp och solen vad den kunde. Han skulle snart 
gå hem, men först tumla om i den största och djupaste av källorna.



Han klädde av sig och lämnade kläderna kvar vid elden, och i nästa minut 
stod han på stranden och tog ett jättehopp ut i vattnet. Sedan dök han, 
men kom inte så långt ner att det ens blev riktigt mörkt, varför han 
hoppade upp och gjorde om försöket. Nu kom han ner - han dök allt djupare- 
nu var mörkret fullkomligt, och hans vidöppna ögon stirrade som blinda ut 
i det svarta- allt längre ner- detta var det fullkomliga mörkret - här 
fanns ju ingen botten - då stötte hans huvud mot något löst och mjukt som 
gav efter -- den första bottnen - nu var det bara att gå på - så skulle 
hans sägen ändas - han grep med händerna, fick fatt i den lösa 
bottnen och hans lungor riktigt jämrade efter luft. Ett ögonblick till, så 
skulle han nog börja dricka detta grumliga vatten. Ett ögonblick bara - 
det var lustigt att leka med döden- och så kom han upp och låg om en stund 
som en död på gungflyet, tvärs över en rotspira. När han såg upp såg han 
ännu elden lysa rött borta på granithällen.



Han reste sig och såg med ett matt leende ned i vattnet.



-Jag lurade dig den här gången. Jag var för stark, sade han.



Spådomen om Varma Källorna



Bleka och hatande män ha lutat sig ner över vattnet, läst i vårt grumliga 
djup och bedit om hemliga ting. Öst av vårt heliga vatten över de blodade 
händerna, smitt vid vår dyiga våg på det ändlösa ödets ring.



Svarta och blanka vi sova tryggt mellan gungande öar, tyst tog vårt 
sväljande djup emot var nersölad kniv, tysta vi speglade skyn och stränder 
av gungande ängar, sakta gick jägarna hit att offra för byte och liv.



En gång var källan ett hav där i solvita stormar, irisskimrande dansen 
gick yr genom skummande våg. Då var sommaren het och blå och beskådad av 
ingen, osedd i vildhavet speglade åskmolnens svartröda tåg.



En gång bllr kallan en åker, dar saden böllar för vmden, ting som man 
offrat vid midnatt, skola skrapa mot plöjarens plog. Då skola människor 
offra till järnets och trummornas gudar, Då skall tomheten vaka och sorgen 
sjunga i skog.



Lasse Udd berättar



I kolarkojan vid Mattna sitter en gammal gubbe framför den tända brasan 
varje kväll, och varje kväll är Olle där, såvida han inte är på bönemöte i 
stugan med de skymmande asparna utanför fönstren, där vildmarksmissionären 
Andersson predikar bättring och dom bakom sina två flämtande, hemstöpta 
ljus.



Den här gubben, Lasse Udd, går aldrig på bönemöten, han är aldrig rädd för 
domen eller för spöken, och hans trygga, bärgfasta lugn smittar även Olle, 
som annars bär på ett hett och rolöst hjärta. Han vill ha reda på vad 
Lasse trorinte bara om spöken, utan om död och dom och helvete, och allt 
som Andersson predikar om, och han börjar med att fråga Lasse om han, 
vaken eller i dröm eller nykter eller berusad sett ett spöke.



Elden brinner, blåsten sliter i dörren, och granriset de sitta på, glänser 
som daggigt gräs i maj. I ett hörn nära härden ligger en klump murken 
lysved och glimmar.



-Ja, du gosse, jag har sett den onde bränna opp sig själv !



-Den stora hunden med eldglimtande käft, som TorAnders såg? Och som alla 
människor ha sett?



-Nej, inte den- den här var en flamma av eld, den hade skapnad som en 
människa och lyste grönt.



Olle såg mot hörnet, där lysveden låg. Där lyste också grönt.

-Det är längesen nu, det hör till det man inte 
glömmer. Vet du var människostenen på Svarta bärget är, den stenen där 
Kumi från Vaxhälla offrade ett får för att få nya tänder, därför att en 
spåkäring sagt, att det var lika omöjligt för honom att lyckas här i 
världen som att få nya tänder vid femtio år- den stenen liknar en 
femfingrad hand- nu var jag trött och satte mig att vila där- det var mitt 
i natten och bra nog tät skymning, men bra nog framlidet på våren, så det 
var inte beckmörkt. Jag såg någonting, som liknade ett vitt papper mot den 
mörka mossan några alnar bort, och det satt jag och tittade på, för jag 
hade just ingenting annat att titta på, och när det gått om en stund, såg 
jag, hur den stora stenen vart mindre och mindre och krympte ihop, tills 
den liknade en liten vit hand, och handen höll en liten grön låga mot det 
vita, och där var bara en hand och när den vita fläcken börjat brinna, 
försvann handen, och nu brann allt med en smal, slickande låga och en 
lång, grågrön rök som ur en jätterökpipa, och det vart till ungefär en 
mans höjd, och sedan brann röken, slingrade och ormade och brann. Jag 
tänkte: det finns malm i bärget. Så var i den gröna elden en underlig, 
slingrande kropp, som oupphörligen steg opp ur bärget och dansade och 
brann, och förbrändes till rök och sedan brann röken - det var ett huvud 
av rök och grön låga med vita, blinda ögon som urgrävt ler och med 
horngrönt hår. Jag minns - det var så, som jag säger - allt som var mörkt 
på en människa var vitt och gräsgrönt på det - och när en lång arm 
slingrade säj ut från kroppen, vart där en svart grop efter, en fåra med 
vita streck i - och allt vart mörkare och mörkare och försvann, och då 
gick jag nära människostenen för att se, men där fanns intet vitt papper, 
och när jag sparkade i mossan, hittade jag bara benen efter en duva, 
som höken hade hackat köttet av för länge, länge sedan.



Olle satt och såg på en gråsten ovanför kolhärden. Där kröp just nu en 
envingad fluga över den. Hon hade blivit väckt av värmen och illa bränd, 
men hon kravlade lustigt på för att komma undan livets besvärligheter.



-Det var konstigt, sa han fundersamt. Skräckvitt och spökgrönt och en död 
duvas bleka ben. Underliga voro i sanning tingen och tingens skuggor.



De sutto en stund och rökte i stilla frid och hörde på vinden, och när 
Olle såg, hur den stackars flugan föll i elden, tände han en ny pipa och 
berättade:



-Jag var åt Rävsjöhållet och hörde efter arbete där, du vet, den där tre 
mil långa, ödsliga vägen, över Stenhara och Stora och Lilla Vargbärget, 
och Vargbärget är den enda stugan på hela vägen. Jag fick inget att äta på 
ett par dar hur det nu var, var nära att stupa på hemvägen. Mitt i natten 
kom jag till Vargbärget - det var sent på sommaren och bra skumt, men 
genom granskogen såg jag ljus lysa ur stugfönstret och var glad att folk 
var oppe, jag skulle gå in och tigga en brödkant, jag skulle be dom vara 
hyggliga - så skulle jag göra dom en tjänst en annan gång- och så visste 
jag, att det var rysligt fattigt folk, så jag var säker på att få mat där, 
fast jag inte kände dom - och jag släpade mig fram till fönstret och hur 
trött jag än var, var jag tvungen att stanna och se efter, vad det var för 
ett hälsikes stök därinne så sent på natten, folk som skymtade förbi 
fönstret som hastiga skuggor, och folk som talade hårt och trätte. Jag såg 
in - en gammal gumma satt vid spiseln och ungfolket sysslade med 
bak- mitt i natten - nå - det var ju inte så underligt- jag såg, att 
ugnen var eldad, degtråget stod vid spiseln och småttingarna lekte på 
golvet - det var värre att förstå. Och jag hörde unga far säja till unga 
mor: "Ska du baka vitt brö nu igen tycker du det är kalastider nu?" Och 
jag såg unga mors svarta ögon, när hon vände säj om och svarade: "Nog 
räcker dä i din tid - så håll mun!" För min del gav jag tusan i deras gräl 
- nu skulle jag få varmt bröd - och det var huvudsaken, och grubblade inte 
vidare utan gick in i farstun, där var ingen dörr för den utan bara ett 
stycke säckväv, som hängde i trasor, och jag knackade hårt på dörren och 
väntade på svar, men ingen svarade - jag lyssnade, men inte ett ljud. Och 
så steg jag in- dom blev rädda och teg, tänkte jag, kanske dom trodde det 
var tattare som kom -



Jag väntade en hel ström av ljus emot mig - tänkte, att lampan slocknade 
av draget, och jag gick in och hälsade god afton hårt och rent genom 
mörkret. Men där var ingen lukt av bak, bara utdunstningar från sovande, 
och jag hörde en man snarka hårt borta vid västra väggen - och - jag smög 
mig ut helt tyst och gick min väg och kom till ett rovland, där jag 
stillade den värsta hungern.



Lasse sag slött in i elden. Olle talade:



-Det är inte så underligt, som man skulle kunna tro, det har nog sin 
riktiga förklaring, men nu för tiden törs folk inte tänka på det som dom 
inte kan förklara med naturläran.



-Dä kom en liten en - han var väl bara ett par fot hög, å gick över snön 
vid Kejso-Lasso - å jag hälsade, men han svarade inte, men när jag kom 
nära, sa jag: God kväll, är du ute å går så sent? men han svara ingenting, 
jag såg också i snön, men där blev inga spår efter han - men det här var 
bara en början på historien, å en vecka efter var farbror min död, å 
så en månad efter börja han gå å skrota hemma, å vi fick aldrig fre för'n 
- å jag kan inte lägga ut dä som du kan, å ingen tror det här- han sa', 
att snart är det svart kväll för däj mä, å att jag snart skulle slippa 
ifrån det här- jag brukar aldrig ljuga annars - varför skulle jag ljuga 
nu? Som sagtvarenda natt, å ibland mitt på ljusa dan, var han i rummet- å 
han skratta å grät å var som om han levat



-Nu för tiden tror dom inte- jo, kanske dom inte är så säkra, som det 
låter - men dom skäms för dä - sir du, att tro på det som inte kan vägas 
som sill å mätas med meterstock nu - det är som att ha skabb i skallen: 
dom vill inte gärna ta av mössan, för då syns skorven, å på det viset får 
vi allri si annat än mössan - men vi kan ge oss den på att skorven sitter 
där, lika förbannat!



När Lasse sagt detta kröp han i hörnet och sög sakta sin snörvlande pipa. 
Olle satt länge och såg, hur allt därinne blev mörkare. Men när han tog 
avsked, satte sig Lasse upp stödd på armbågen och sade:



-Jag bryr mej inte om sånt där. Får jag bara vara i fre' för spöken tills 
jag blir ett spöke själv, så må det vara hänt. Men jag vet nog- nog har 
jag sitt- allti - inte lurar dom mäj, inte!



Sällskapsliv



Skolsalen hade varit festsmyckad och överlärare Domquist hade hållit 
föredrag över ämnet "En sund själ i en sund kropp". Olle hade suttit i ett 
hörn av den enbuskprydda salen och sett talarens ansikte, som passade till 
föredraget ungefär lika bra som tranbär till söt mjölk.



Föreläsningsföreningen i kyrkbyn hade inte råd att kosta på Finnmarken 
andra föreläsare, och när det var med ett tjog skioptikonbilder och 
uppläsning ur Topelius', "Ljung" på slutet, kunde det väl duga, och 
finnarna voro minst av allt bortskämda på vad Domquist kallade andlig 
föda. Gubbar och gummor och små barn hade roligt åt bilderna, som Domquist 
visade, och sedan var det grafiska tabeller på slutet, som visade, hur 
förfärligt allting steg, när det steg, och hur det sjönk, när det sjönk, 
och alldeles på slutet en vådligt stor öltunna bredvid en förfärligt liten 
rågbrödskaka, som visade, att den lilla kakan var kraftigare än den stora 
tunnan. Och sedan sjöngs "du gamla, du fria" och följet tågade ut och det 
var bjudning inne hos lärarinnan och Olle var också bjuden.



Det var ett lågt rum med vita, kalla möbler och lika vita gardiner för de 
låga fönstren.

Samlingen var inte stor, men räckte till. Utom Domquist och Olle var 
det fyra lärarinnor, alla lika unga och lika nyss komna till trakten, 
Domquists son, Herman, som nyss blivit kontorsbiträde, samt fru Domquist, 
vördnadsvärd och grå och talande med len och löpande röst. Hon bar en 
schalett om axlarna och en mängd bruna kammar i håret. Hon var en 
bruksförvaltares dotter och kunde skicka sig även i prästfamiljen.



Där tillämpades ingen rangordning vid bordet, så att Olle kom att sitta 
mellan Domquist och en liten kvittrande lärarinna, som bjöd omkring kakor. 
Domquist måste absolut äta den ena sockersållade pepparkakan efter den 
andra, fast han försäkrade, att han hade ihåliga tänder, som inte tålde 
smetet, och fast Olle påstod, att han redan ätit sex, måste han (med 
tillfredsställelse) sluka även den sjunde. Kring bordet böljade skyar av 
ljust och skärt bomullstyg, och mitt emot såg han den korrekt svartklädde 
kontoristens mörka kropp sticka upp lodrätt, som ett järnspett i en 
blommande äng. Hans tal var endast ja och nej till alla utom flickan till 
vänster, på vilken han ibland såg med sitt ena öga och sade: "tackar!" Och 
när hans mor räckte honom sockerskålen, såg han på henne med det andra 
ögat, men sade ingenting, och Domquists stora arm med en knäppande 
manschett vid armleden var alltid i vägen för Olle, när han skulle ta 
något, och Domquist kallade alltid Olle "unge man", när han tilltalade 
honom och när Olle sade något, så att allas ögon riktades mot honom, spred 
sig en imma av försagdhet kring alla dessa vemodsmilda ögon och kring allt 
luftigt bomullstyg, och det blev så tyst då, ty Olle hade en så smutsig 
krage. Men det var bra, så länge man fick sitta vid bordet ända, tänkte 
han, för då såg dom inte skorna.



Det var undanstökat till sist, efter en halv timmes nästan ordlöst 
drickande och tuggande, blåsande och smaskande, men man fick ju inte ge 
sig i väg på en gång ändå, för då såg det ut, som om man inte trivdes. 
Åtta pinnstolar flyttades samtidigt bakåt och skrapade mot golvet och åtta 
ansikten spejade efter värdinnan, som kvittrade "ingen orsak" åt varje 
huvud som nickade och varje rygg som krympte och strax styvnade igen. Och 
det gällde att placera sig igen, och Olle kröp bort till ett sybord i ett 
hörn; där fick han plats för stolen och där fanns en bok som hette: "Vad 
en ogift flicka bör veta", och en annan som hette: "Skepp som mötas i 
natten", och en tredje som var populärvetenskaplig och handlade om tiden 
före alltings skapelse. Det gick an att slå ihjäl en stund med den. När 
han bläddrat i den, och med mycket djup min låtsat fastna på en av 
sidorna, hörde han ett mummel myllra sig ut från hörnen av rummet. Och 
mumlet steg till ett mulet sorl, och något som liknade samtal kunde 
urskiljas ibland, och någon särskilt vass röst skar upp i det mulna 
ibland, och Olle var hela tiden medveten om att någon såg på hans grova 
skor, som han försökte dra in under stolen, något som inte gick an, för 
det satt en slå på tvären.



Domquist hade stått en lång stund vid kakelugnen och talat om några 
farliga baciller, som hette Perpe eus tuba, och som liknade en kringvriden 
och åter rätt vänd korkskruv, fast mycket mindre, förstås. Han kunde också 
tala vackert om stjärnorna, och det tyckte Olle var roligare, varför han 
såg upp fran boken och sade:



-Dessa oändliga rymder är i alla fall ganska häpnadsväckande.

Domquist vände sig helt hastigt.



-Ni menar stjärnerymden, unge man, sade han, belåtet lekande med sina 
rockskört. Jag har verkligen haft förmånen studera dessa saker just under 
den lärde mans ledning, som skrivit just den bok, ni där håller i er hand. 
En mycket stor förmåga, ett gott huvud - och därtill en fattig yngling, 
som arbetat sig upp.



-Det oändligt stora och det oändligt lilla, fortsatte han med begrundande 
ton, är det mest underbara. Jag talade nyss om baciller. Jag talade om 
dem, därför att de äro så små. De tillhöra det oändligt lilla. Å andra 
sidan hava vi dessa omätliga himlakroppar, om vilka vi aldrig kunna göra 
oss en riktig föreställning. De äro det oändligt stora.



-Vilken av dessa rymdens strålande vandrare älskar ni mest, herr Domquist? 
frågade Olle med en djupt allvarlig gungande rörelse på sitt unga huvud.



-Så frågar den som ännu ej lämnat det enskilda för att övergå till de allt 
omfattande begreppen, svarade Domquist, i det han såg omkring sig med 
minen av en lärare bland mycket små barn. Det gäller här som alltid att 
söka sig fram till helhetsbegreppen, eller med andra, kanske något 
svårförståeligare ord, uppfattningen in summa - fast det må jag säga: Mars 
intresserar mig ofantligt.



-Och vad är er åsikt om kanalerna?



-Kanalerna, unge man, äro säkert de bästa stöd vi ha för hypotesen om 
mänsklig verksamhet där uppe. När jag går allena ute i de mörka kvällarna 
och skådar dit upp, tänker jag ofta på om paradiset månde vara beläget 
där.



Han blinkade skälmskt mot fröken Hamm, när han sade detta, vilket skulle 
betyda, att han på grund av sin moderna 
upplysning aldrig nämnde paradiset annat än på 
skämt.



-Men det skulle ju kunna hända att de där rutorna i Mars bara är planetens 
gradnät, inflätade Olle snabbt och nervöst.



-I alla fall torde de antyda någon verksamhet, fortfor Domquist, utan att 
låtsas höra skämtet. Han grep eldgaffeln och rörde nervöst i brasan.



-Oh, ja, riktiga kanaler - riktig verksamhet, utropade fröken Hamm. Hon 
fattade ett vilt beslut att kasta in samtalet på något annat. Men nu ska 
Olle berätta en historia. Jag har hört han ska berätta så bra, tillade hon 
bedjande.



Olle tittade hastigt på Domquist, som hastigt tittade på klockan, och "oh, 
ja" skreks det från fem hörn. "En riktigt ryslig spökhistoria!"



Han bläddrade förvirrad i boken och smög sig att titta på Domquist, som 
högg i:



-Man kan ju inte berätta, om man inte är i den rätta stämningen. Om vi 
skulle gå ut och se på detta härliga månljus vari hela nejden badar.



Men det blev genast protester. Lampan skulle släckas och bara brasan lysa. 
Man skulle sätta sig på golvet var som helst och Olle måste berätta. Och 
så blev det, lampan släcktes i en hast och brasan ordnades och Domquist 
fick inte gå, fast han redan var på väg. Han måste sätta sig, men inte på 
golvet utan på en stol, vilket ansågs på grund av hans mognade ålder och 
ansvarsfulla kallelse honom mera värdigt.



Olle drog sin stol nära brasan och såg oroligt omkring sig. Jo, de hade 
ställt till! Där sutto de nu, eller lågo, som hopkrupna vita höns.



Vita höns !



Men han måste väl börja nu. Och så stirrade han in i glöden och 
började historien om skolhuset i Dombo.



-Den här historien är det farligt att tala om, för den har det felet att 
inte vara så gammal, att den kan räknas till kulturhistorien. Han blinkade 
åt Domquist och skrattade mycket dämpat.



-Det var vid Dombo fattighus - ni vet väl, var det är annars, om ni inte 
vet, så ligger det ungefär, där solen går upp i maj månad, fast inte fullt 
så långt bort. Där är ett skolhus, som hör fattiggården till, ett stort, 
högt skolhus med gammalmodigt tegel på taket, och ett lågt, brett 
fattighus är det, med mossigt spåntak och lortiga trappor och skumma 
fönster. Och det kan just göra detsamma, för dom som kommer dit ä' inte 
vana just vid nåra finesser i fråga om bostad - det hör inte hit - där bor 
många kvinnor med barn utan far, och många gamla kvinnor och gamla män och 
alla är just jämnt upp så pass härdade i fattigdom förut, så det biter 
ingenting på dom - annat än det alldeles rakt förbannat



ovanhga .



Se så! Nu gick han på och svor och var ohövlig mitt i societeten igen! Dom 
mumlade - han fick lov skynda på med historien, så dom glömde bort det 
här. Han letade förtvivlat i västfickan med högra handens tumme och 
pekfinger .



-Och dit kom en ny lärarinna, och det ska ni inte fästa er vid, för det 
här handlar inte om lärarinnor, utan om spöken. Den här lärarinnan var dum 
- bry er inte om det, för det var bara hon, som var dum, och inte var hon 
så värst ung heller, och inte så värst vacker, men det rår ju inte jag 
för, och sa var hon övertygad om att hon var en rent av hälsikes 
specialist på uppfostran och det är ju möjligt att hon var (nu svor jag 
igen) och det var i alla fall en liten fattig flicka, som gick i den 
här skolan. Och hon hade ingen mor, bara en mormor - och så hade hon så 
där skygga ögon som somliga små ha, jag vet inte varför. Och så hade hon 
svårt för att lära, kunde aldrig läxorna -



Han letade på nytt i västfickan och såg sig om med hjälp



lös Iver.



-Som sagt, aldrig har det funnes en dummare barnunge än den, inte, hon var 
idiot, förstår ni - - tråkigt ord, det där, men det måtte vara tråkigare 
att vara det -- och den här lärarinnan var sträng som Gud fader och kall 
som järn om vintern, och fast nu mormodern grät och bad och gjorde vad hon 
kunde, så begrep ändå inte lärarinnan riktigt, hur fallet skulle behandlas 
-- men det är ju förklarligt, för seminariekursen är ju fyraårig och på 
den tiden hinner en glömma mycke' av det här livet, som en kan förut, och 
det fanns en likbod vid fatighuset, och den hade vitkalkade väggar inuti, 
men inga fönster, utan var mörk som en riktig grav, och nu hittade 
lärarinnan på att stänga in den här lilla flickan där, för att hon skulle 
få bättre lust att lära sig, sedan - det skulle bli ett straff, som rev 
och bet - och det hände sig, att hon släpade dit den lilla - hon skrek mot 
i dörren förstås, men vart inslängd



Kan ni tänka er, hur det var? Men det kan ni inte -- jag vet hur det var, 
för jag har känt det - - där är det knappnålar som ramlat ur svepningar, 
full hela golvet - och där är inbiten lukt av kött som ruttnat-- och där 
står en stor bår i ett hörn-- och där ligger en hög gamla blekblåa lakan, 
och allt det där har ett barn stått i den öppna dörren en solskensdag och 
titta in på och låtit sin tanke leka med alla dessa föremål och ryst 
och tänkt på den största av alla fasor-- att vara tvungen vara ensam här - 
och ni säjer det här var ju ingen märkvärdig historia, men jag tror, det 
är den märkvärdigaste jag kan - och så, att handlöst slängas dit in och få 
dörren stängd efter sig - det är att linda in en liten barnunges själ i 
ett sådant där lakan - att sticka i en liten virrig hjärna med alla nålar, 
som ramlat ur alla gamla svepdukar - och om en hinner tänka, så kommer 
hundra historier, som tisslats och tasslats av käringar vid gårdens brunn 
i halvmörkret, när allt är inrullat i fasa och små barn lyssna - och som 
bitit sig fast i en dimmig liten hjärna och gjort den slö och rädd - nej, 
så mycket på en gång kan jag inte tala om och inte ni tänka er -när dörren 
slogs i lås, föll hon ihop och då stod hennes hjärta så stilla, som 
stenarna står på alla gravarna i Bro - och när dom släppte ut henne 
tittade hon mörkt och vilt med ögonen- och det fanns ingen hjälp mer och 
där var bara en gammal gumma kvar, som höll på att dö och innan hon gjorde 
det, förbannade hon allt och alla, så att inte ens föreståndaren uthärdade 
att vara vid bädden, utan skickade bud på lärarinnan och sade, att den 
gamla ville tala med henne- och hon kom. Det var den lillas mormor, som 
låg där och förbannade, och när hon kom dit reste den gamla sig opp i 
sängen och skrek vid alla djävlar som fanns i dödsriket att hon skulle 
hämnas. Han letade i fickorna. Inte ens en bit tobak att stilla den värsta 
nikotinhungern med. Han började tycka illa om sig själv, men fortsatte i 
helt vårdslös och lekande ton, hängande vräkigt över stolskarmen med 
armarna.



-Och sedan dog hon och vart begraven, och när någon vecka gått kom hennes 
ande igen och hälsade på i lärarinnans rum. Hon kom oftast vid 
midnatt eller strax efter och dansade en häxdans framför Kaja Enes säng. 
Och Kaja skrek och bad till Gud, men det var ju också honom hon syndat 
mot, så han hörde henne inte. Det blev värre och värre för var natt, och 
så en gång hade hon den lilla flickan med sig och då såg Kaja, att det 
inte var hennes rum längre, utan likboden, och där låg den gamla på båren 
och där dansade den lilla omkring med förvridet ansikte. Och av allt detta 
blev Kaja till slut vansinnig och måste sluta skolan, men först var 
skolrådet dit och tittade, och då kastades alla bänkarne om i skolsalen. 
Så att alla de höga fäderna på en gång fick se, att något galet var på 
färde, och så kom saken in i tidningen och fem turister reste dit och en 
av dem sov inne i skolsalen en natt, och på morgonen hade han ett svart 
märke på halsen. Det var som inbränt och ville inte gå ur - -



-Jag tror, sade Domquist med något nervös värdighet, att ni, min unge man, 
behagat servera oss en historia, varav det mesta försiggått i er fantasi.



-Än sen då? utbröt Olle förtrytsamt, duger kanske inte min fantasi åt er?



Det blev plötsligt mycket tyst, och Olle kände, hur något oväder drog ihop 
sig ur hörnen och steg ut i rummet. Här var det väl bäst att komma med 
åskvädret på en gång.



-Jag ska bara be att få sluta min historia - -



-Men det låter, som om ni själv trodde på spöken.



-Ja, svarade Olle i det han reste sig upp och såg på Domquist, jag tror på 
dumhetens och skenhelighetens och populärvetenskapens stora spöke. Jag 
tror på ert förnufts lilla enögda gud, som skrapat ut all verklig hjärna 
ur er huvudskål och ersatt den med stjärnkunskap, som handlar om 
baciller. Men jag tror att det finns hopp för er, om ni i enfald lyssnar 
till vist folk, när de tala.



-Vad behagas? Är ni en vis man?



-Tja, jag är ju inte fullkomlig---



-Nej, det ska Gud veta, inföll en vårdslös röst från dörren ur mörkret. 
Olle spratt till. Det var Hugo, som nu kom som den räddande ängeln.



Hugo steg långsamt fram och for sökande med blicken omkring i rummet, 
tills han försäkrat sig om att han befann sig endast bland kända 
människor. Han såg ut, som om han gått lång väg, skorna voro uppblötta och 
den slitna kavajen hängde slapp och våt över de kantiga axlarna. Håret låg 
framsmetat över pannan och ansiktet var blekt och trött. Nu kramade han 
förläget hatten mellan händerna och såg med ett betydelsefullt grin på 
Olle.



-Jag ber om ursäkt att jag kommer och stör, sade han med en hastig blick 
på flickorna, som ännu sutto på golvet. Det är visst något slags 
föreställning här, efter jag hör Olle underhåller. Ja, ja, jag ska inte 
bli länge, jag hörde av Lasse, att du var här, och jag måste träffa däj i 
kväll och så kom jag på att gå hit.



-Så du har träffat Lasse! Ja, jag ska gå nu - var har jag min hatt- jaså- 
å tack, fröken Hamm, tack, farväl, allesammans, jag har visst sårat herr 
Domquist - men jag fick ju inte berätta min historia.



De bägge gingo hastigt ut och kommo ner på landsvägen.



-Nu har du sagt dumheter igen! Du ska låta bli att säga dumheter.



-Men hur i fridens namn ska jag bära mig åt då? Ska jag höra och tiga?

-Naturligtvis, så gör jag, och jag har aldrig obehag av det.



-Men det betyder väl så föga, om dom där är onda på mäj eller inte.



-Det betyder vad det betyder! Jag ville inte vara i ditt ställe nu.



-Det ger jag fanen! Hur var det med Lasse?



-Jo, ser du, jag ville inte tala om det därinne, för det blir ett sånt 
kacklande. Vår vän Lasse är inte mer . . .



Olle tvärstannade och stirrade på kamraten utan att kunna fatta .



-Vad säjer du, människa? Lasse är väl inte --



-Jo, då, det är han. Han har hittats död i sin koja på Vidi-Vidi. 
Troligtvis är det slag.



Det blev tyst mycket länge. Slutligen sade Olle med låg röst:



-Men du sa ju att du hört av Lasse, att jag var här. Hur kunde du säga 
det?



-Därför att han dog för en timme sedan och för tre timmar sedan var jag i 
hans koja. Och nu farväl, jag skall på det här hållet, du går väl hem kan 
jag tro --- han hälsade till däj--



Olle svarade ingenting. Han gick nerböjd och krokig genom mörkret och 
ensamheten och kände tungt, att han var mera ensam än förr.



I ödestugan vid Blybärg



När Moris kom in i ödestugan vid Blybärg såg han en tegelsten gå över 
golvet åt spiseln till, där den stannade. Han gick fram och tog upp stenen 
och synade den. Det var en vanlig röd tegelsten, skrubbad och stött i 
kanterna. Alldeles säkert hade den legat i någon mur en ganska lång tid, 
ty den var svart på ena sidan av rök. När Moris lade den på spiseln och 
tände sin pipa för att i lugn och ro se, vad den vidare hade för avsikter, 
märkte han att den icke var rätvinklig som tegelstenar brukar vara, utan 
sned och vind och, som Moris uttryckte det, jävlig på alla vis.



Moris gjorde eld i spiseln, reglade dörren och satte sig neder att tänka.



Han hade hyrt stugan av bonden på Tejo för en halv månad och skulle nu bo 
här medan han fiskade abborrar och laxöring och gillrade fågel, allt 
olagligt, förstås.



En gång för länge sedan hade en man hängt sig här i rummet, och nu gick 
hans ande omkring här och stökade. En konstig en, tänkte Moris, som kunde 
finna nåt nöje i att gå och rota i allt det här skräpet i åratal. Men han 
hade väl inget annat att ta sig till. Och nu skulle Moris bo här, om det 
också gick sexti tegelstenar över golvet varenda kväll!



För resten var han rasande. Han slöa hjärna hade för en gångs skull råkat 
i uppror: skogvaktaren hade förbjudit honom att 
ha hunden med sig. Han skulle nog - men vänta! Han skulle allt ta' hit 
hunnrackan och visa att han inte krusade.



Brasan brann så lustigt, att det riktigt skrattade av flammande ljus kring 
rummet, och tegelstenen låg så beskedligt stilla, där han lagt honom. Han 
såg sig om i rummet. Här såg ut! Ben och lump och gammalt järnskrot i 
stora drivor kring golvet, och en gryta med två fötter mitt i all 
härligheten. Den där grytan retade honom, och han spottade åt den.



-Har du gått från spiseln på egen hand, kunde du lika gärna gått bort i 
ett hörn, din djävul, sade han buttert. Han hade en flaska med sig till 
styrknings i ensamheten, och han drog upp den ur fickan. Då knackade det 
på dörren.



Tre dova slag! Det var naturligtvis skogvaktaren, som kom för att se, om 
han hade hunden med sig, och med verkligt raseri grep han tegelstenen och 
slängde den i dörren.



Då skrattade det utanför dörren- ett rått, tokigt skratt, men tegelstenen 
vart liggande där han låg, och tycktes inte ha lust att komma tillbaka på 
egen hand, men skrattet nästan skrämde Moris. Det där var antingen satan 
själv eller också någon annan, som hade onda avsikter, och i ett nu blevo 
alla fönstren blodröda, som om skogselden brunnit utanför, och Moris 
rasade: tänkte dom bränna honom inne?



Då knackade det på dörren igen och då bet Moris ihop tänderna, tog en yxa 
i ena handen och gick bort och öppnade, och där utanför susade tallskogen 
svagt i blåsten och ovanför lyste stjärnor så fridfullt och ingen eld 
brann. Moris gick ut och ställde sig på den ruttna träbron för att svalka 
sig. Om han åtminstone tagit någon med sig, - att vara ensam i detta 
satans näste gick väl an, men var inte roligt. Skulle han gå 
tillbaka till byn igen? Då skulle folk skratta - han hade ju svurit att 
bli här ensam.



Han tog den stora grytan och flyttade den till spiseln och började plocka 
ihop och ordna. När han rörde i allt detta gamla, kom han att tänka på 
idel obehagliga saker. Vad var det för ben - och hur hade de kommit hit? 
Han skulle kasta ut alltsammans och började plocka det i en säck. Den var 
trasig, och när han fått den full, stack avbrutna, trasiga benpipor ut 
över allt. Inte för att det gjorde något, men det såg otäckt ut. Han tog 
säcken och ämnade kasta ut den. Då knackade det tredje gången.



Moris var ingen rädd man, men det här började bli retfullt. Han såg mot 
fönstren, men nu voro de svarta som natten utanför. Kanske det ändå var 
någon människa utanför denna gång? Och han lät säcken stå och drog ut sin 
långa morakniv och gick bort och öppnade, och där stod Olle i dörren och 
betraktade den dragna kniven med ett brett leende.



Jaså, den där spolingen, tänkte Moris, men i alla fall bra att få 
sällskap. Men det gick inte an att lata honom veta om tegelstenen, för då 
kunde han tro att Moris var galen.



-Gå in och sätt däj - och vill du ha en sup, så står flaskan där - på 
golvet. Här har du en kaffekopp att dricka ur.



Moris hade hört, att Olle inte var rädd av sig, och han var glad över att 
ha fått ett åsyna vittne till allt, som skulle tima här i natt. Och när 
Olle druckit ungefär en tekopp brännvin, började han se sig om i rummet, 
och fick syn på säcken.



-Vad är det där för lösören? frågade han och sparkade på säcken. Tänk om 
det skrikit inuti säcken, när jag sparkade på den !

-Lumpsäckar skriker inte, fast tegelstenarna går kring golvet.



-Går tegelstenar?



-Inte vet jag - vi får alltid se, om vi väntar.



-Det kan du min själ ha rätt i. Han började gå och snoka kring stugan och 
synade allting, från taket till golvet. Han såg efter, att allt satt 
riktigt fast och inte av sig självt kunde komma i rörelse. Där fanns gamla 
tapeter, som hängde lossrivna, stora flagor. Han rev ner dem och slängde 
dem i ett hörn. Så öppnades dörren och de vräkte ut lumpsäcken långt ut i 
mörkret. Nu fanns bara ett bord, två stolar och en kärlhylla kvar i 
rummet. Det såg naket och tomt ut.



-Egentligen bär vi oss åt som dumbommar. Nu har ju spöket ingenting kvar 
att röra i, menade Olle. Han satt framför brasan och läste i en gammal 
svart lunta, som han hittat i kärlhyllan. Moris smorde sin bössa och såg 
belåten ut.



-Vad är det för bok? frågade han nyfiket och sömnigt på en gång.



-Svenska psalmboken, tryckt på tjugoett, svarade Olle, ska jag läsa en 
psalm för dig?



-Det var väl den han läste i, innan han hängde säj. Nej, läs inte, jag 
tänker för resten gå och lägga mäj.



-För resten så tror jag inte ett dugg på de här spökhistorierna. Har du 
sett något? Olle såg skarpt på Moris, som vände ansiktet ur eldskenet.



-Nej, inte ett dugg- jag tror inte jag, heller---



-Karigo påstår att det är lögn. Och han är ju ett sorts specialist på sånt 
här. Han tror att det ska finnas nånting under golvet, som alstrar giftig 
gas, och som gör att en ser och hör galet.

-Giftig gas som knackar på dörren -- -Knackar det?







-Så säjer dom, inte vet jag --



Men Olle hade sett uttrycket i Moris ansikte och anat något bakom. Var 
Moris en kamrat att lita på, som inte vart vettskrämd och i sömnen tog 
Olle för den hängdes ande och sköt honom död som en köttklump? Moris hade 
underliga ögon. Tänk om han inte var fullt klok? Det var något fasansfullt 
att vara ensam med en man, som man inte riktigt visste vad han gick för, 
men att gå sin väg kom inte på fråga.



-Det ligger två halmsäckar ute i vedbon. Vi tar in dom och värmer dom 
framför brasan. Vi kan ju ligga i var sitt hörn, så kan vi hålla reda på 
vad som händer, föreslog Moris.



Och så gingo de ut efter halmsäckarna och reste upp dem mot muren. Sedan 
sutto de länge tysta och, men efter att ha styrkt sig med buteljen några 
gånger började Olle plåga Moris med historier. Och till sist tog Olle fram 
ett papper varpå han skrivit upp följande historia, som gärna kan bli ett 
nytt kapitel.

Historien om en fredlös



Det var husbonn min som på bockfot stod, när jag svor vid kyrkljus, när 
jag svor vid blod, men aldrig i ugnen till pigan går jag in och jag 
släpper aldrig taget kring släggan min



"Det bodde för mycket länge sen en man i en stuga långt österut, och han 
hette Sichanka och sades vara av rysk-finsk härkomst, men det vet ingen. 
Jag tror att han var svensk, fast han av någon anledning lagt bort sitt 
rätta namn.



Sichanka jagade och fiskade och gillrade i de stora skogarna, som ligga 
norr om Villmora klint, och när han levat där en tid kom en tiggarkvinna 
vandrande och började laga hans mat, och hon vart där länge och födde 
många barn åt Sichanka, som inte var så värst glad var gång en ny röst 
skrek i hans mörka rökstuga.



Med sockenmännen var han jämt osams, och en dag gick han till en 
trollgubbe i Vrinbärg och pekade ut sin värsta fiende och ville att 
Karis-Janken skulle förgöra honom och göra all hans boskap sjuk, och det 
lovade trollkarlen, och det gjorde han också, för först sjuknade boskapen 
i Ninas lagård, och sen vart Ninas dotter Vilma vansinnig och fick föras 
bort, ingen vet så noga vart; men innan hon fördes i väg berättade hon för 
Ninas alla bovstreck han gjort som ung, och det var inte litet, och det 
var så svarta synder, att Ninas skalv, när han hörde det, och Vilma kunde 
inte fås att tiga, fast gubben bad och svor och grät och hotade, och när 
han slog henne grät modern, och da började Vilma med hennes syndaregister. 
Då kom det fram att tiggarkvinnan stulit kyrksilver och strypt barn, 
och det var ändå inte det värsta, för där satt en blind tiggare i en 
fattiggård i Södermanland och förbannade det ändlösa mörkret, och han hade 
blivit blind i tiggarkvinnans sällskap en gnistrande julnatt. Han visste 
inte vad tiggarkvinnan gjort, men det hade hänt i sömnen, och det var hans 
straff, för det han förrått hemligheter. Och när Ninas hörde allt detta 
vart han så rädd om sitt anseende, att han tänkte mörda Vilma, som inte 
var hans barn, men han tordes inte för modern, som alltid sov med 
slidkniven i sin ena strumpa. Så fick han då sitta i tre veckor och höra 
på alla sina svarta synder, och Vilma vandrade fram och tillbaka på golvet 
och vevade med händerna, som om hon nystat garn, och dörren fick hållas 
stängd, annars sprang hon ut, och när hon slutligen fördes bort nämnde hon 
namn på tre män, som Ninas aldrig känt, och sade att en av dem skulle bota 
henne, och talade om, var den ene mannen fanns, och det var långt borta. 
En mörk natt var Ninas hos Karis-Janken och begrät sitt elände, och Janken 
tog en flaska med brännvin, som Ninas haft med sig, och Ninas såg några 
röda strimmor simma däri, men vad Janken såg, det visste han inte. Men han 
fick en säck att ligga på, och vaknade inte förrän vid midnatt.



Da kände han hela huset darra, och såg tre grenljus brinna på fällbordet. 
Det var hemskt bara att se dessa ljus, och bakom dem det svarta 
dubbelfönstret, där de tre lågorna speglades och mångdubblades. Men han 
såg och hörde ingen människa, och han trodde, att Janken tänt dem, och 
just då fick han se Janken komma ut och fråga om Ninas var vaken, men 
Ninas torde inte svara; tyst lag han och såg på, hur Janken tog en stol 
och satte sig framför de nio flämtande lågorna och såg ut som om han 
kämpade med osynliga. Men när en stund gått läste Janken Fader vår och 
välsignelsen, inte baklänges, som Ninas hade trott han skulle göra, utan 
rätt fram och mycket högtidligt, fast med låg röst. "Och Herre Gud i 
himmelen", sade han, "detta går icke utan genom din kraft".



Då visste Ninas med ens var hemligheten med Jankens kraft satt, han hörde 
till dessa, som i Guds kraft många gärningar göra, men om vilken herren på 
den sista dagen skulle säga: jag kände eder aldrig. Så tänkte Ninas, och 
han tyckte mycket bättre om honom nu, när han visste att han ej hade hjälp 
av djävulen. Men vad de tre grenljusen betydde, visste han ej, och han 
hostade lätt, och när Janken hörde, att han var vaken, vände han sig till 
bädden och sade:



-Du kan gå när du vill. Du behöver inte vara rädd. Det gamla duger inte i 
kväll. Och din dotter blir bra - men hon förlorar sitt minne, och det vill 
du helst.



Och Ninas steg upp och tackade och ville betala, men Janken tog inte emot.



-Tacka Gud i stället, sade han.



Men när Ninas gått fick Janken ingen frid mer. Han var ju på den breda 
vägen, som leder till helvetet, och fast hans tro hjälpte honom att med 
herrens kraft hela sjuka, så var han dock en förtappad man.



En gång i sin ungdom hade han önskat, att djävulen måtte bistå honom, och 
sedan hade han lyckats. Han hade botat många och fördärvat många. Hans 
kraft hade varit stor, hans ondska större. Var det för sent nu, att bli en 
annan?



Det var värst med den stränge Guden, som satt där uppe och såg allting och 
skrev i sin stora bok. Och Janken mindes, att han en gång lovat 
djävulen att bli hans för alltid. Det hade skett under vissa åtbörder och 
var bestyrkt av en blodröd ed. Var det djävulen han såg den gången? Kunde 
något annat se ut så? Men var det nu han - då var allt förlorat.



Det berättas att Janken grubblade över detta, tills han vart vansinnig. Då 
var han förlorad för denna världen. De gamla säga, att de i sin ungdom 
sågo en vitskäggig gubbe driva omkring på de höstruskiga vägarna med en 
järnklubba i handen. Han stannade här och var och slog med den på 
stenarna, och formade gubbar av våt lera mellan händerna. De säga att han 
hade stora, håliga ögon och långt, tillrufsat hår, och att han aldrig 
gjorde något illa åt någon. Men var gång han såg grenljus tändas, då grät 
han. En strof minnas de, som han sjöng i takt till slagen av släggan:



I de svartaste nätter, vid det rödaste ljus, i de gungande skogar, i de 
gråaste hus, skall jag hamra mina klippor, skall jag leka med mitt ler och 
jag somnar vid min slägga när solen går ner.



Det påstås att han dog någonstädes i Värmlands finnskogar, och att det var 
med nöd man fick släggskaftet ur hans järnstyva händer."



När denna historia var ändad, hade brasan brunnit ner, och Moris frågade 
sömnigt, hur det gick, om den tokiga flickan vart bättre.

-Visst vart hon bra - hon vart bra da strax, 
svarade Olle otåligt, annars hade det väl inte varit nån' mening med 
historien. Ska' vi lägga oss nu? Han såg modstulet omkring i stugan och 
makade sig närmare glöden, under det Moris steg upp och lade sin halmsäck 
tillrätta i hörnet nära spisen, och Olle lade sin åt andra sidan. Men va 
ska du ta' över däj? undrade Moris. Jag brukar ta rocken, men dä' kanske 
du inte är van? Annars har jag en skinnpäls här, den kan du få låna.



Olle hade redan krupit ihop på säcken och tagit av sig kavajen och lagt 
den över sig, och förstärkte nu täckelset med den sotiga skinnpäls Moris 
slängt dit.



-Det är någonting underligt med att krypa ihop i en mörk vrå med en hög 
lump över sig, hördes Olles röst under pälsen, som han dragit över 
huvudet. I all synnerhet när en är led åt hela världen. Det är som att 
vara begraven. Det finns knappt något förargligt i livet, som kan hitta in 
i ett sådant mörkt hörn, eller gå igenom en så gammal päls.



-Jag tycker inte dä just är nånting så storartat. En säng är nog bättre.



-En säng - men det finns inga sängar som det inte är vägglöss i. 
Åtminstone har inte jag legat i någon - utom det året jag var till sjöss.



Moris svarade inte, förmodligen av rädsla att behöva höra flera historier. 
Han snarkade svagt. Men Olle låg länge vaken. Han låg och tänkte på alla 
historierna om detta hus, han kände sig nästan ensam nu, när Moris somnat. 
Han satte sig upp och lyssnade. Ja, Moris sov nu ganska tungt där borta, 
och stugan låg i mörker, och vinden ruskade på dörren - något- var det 
rägn? - föll mot fönstret. Men ingenting tassade över golvet, ingen 
tung suck ljöd från något hörn, ingen grovt hes röst skrattade utanför. 
Bestämt bara historier han hört- och för övrigt var ju Moris här, och han 
såg då ut kunna tåla en hel del.



Det var bortåt midnatt och han låg ännu vaken. Han kunde inte ha rocken 
över huvudet, det blev för varmt. Men han började känna sig sömnig. Det 
var så tyst nu, så tyst att han hörde Moris minsta rörelse bortom spiseln. 
Om bara stormen inte lagt sig, om den ännu ville ruska på dörren, om Moris 
ändå ville snarka tillräckligt hårt- men den här tystnaden var vanvettig.



Månen hade säkert gått upp, det var ljusare nu, han kunde se papper och 
skräp på golvet.



Då hackade en ihålig, skrällande, skarp hosta genom rummet. Han satte sig 
hastigt upp. Han frös i varenda millimeter av kroppen. Och med nästan 
onaturlig ansträngning fick han fram som ett hårt stönande:



-Var det du som hostade, Moris?



Moris satt upprätt på sin halmbädd. Han strök eld på en tändsticka och 
tände ett spån i spiseln.



-Förbanna mäj, om ja dä gjorde, svarade han. Olle, kan du nån bön, så läs 
den, innan han hostar en gång till. Han måtte ha lungsot, den där. De 
stego båda upp och tände en ny brasa.



-Sov du? Kanske du hostade i sömnen?



-Jag- jag har inte sovit en blund, jag har bara legat och lyssnat.



De sutto sedan framför brasan tills det blev morgon, och de turade om att 
dricka brännvin, tills buteljen var tom, men blevo inte ens yra i huvudet. 
Till sist kröpo de på nytt ner på sina säckar och somnade och sovo, 
tills dagsljuset lekte i spiseln. Då lagade de sin frukost under djup 
tystnad.



-Jag minns en historia som Fager berättade, började Olle försiktigt. Han 
var uttråkad på tystnaden, som rådde. - Den där gamla kolaren, du vet. 
Moris blängde ilsket mot dörren, energiskt tuggande på en seg fläskbit.



-Han var ute på tjuvskytte, han och Axel Hejd, du vet, och hade gjort en 
eld i Pallmadalen och satt där i höstslasket och åt kväll, och då såg dom 
skogsrået valla sin boskap, nio svarta kor gick åt ena sidan och nio vita 
åt den andra, och råhanda själv gick före och en grönrandig karl gick 
efter, och hela dalen ekade av lockrop, och skällorna lät dovt och strävt 
och korna stannade länge i dalen, men Hejd och Fager såg dom bara några 
minuter



-Varför dä då, frågade Moris.



-Därför, du otrogna fähund - därför att röken slog ner åt två sidor mitt i 
dimman och låg som en fäll över dalen röken från elden, förstår du, och 
bakom röken låg bärget och skogen och bakom skogen stod himlen röd som en 
vägg av glödande järn - och trollen var i röken, förstår du, det var 
klart, och så när röken skingrade sig, såg dom inte trollen mer, men dom 
såg ett svart bylte till tiggarunge springa som en pil över ljungen, och 
han hade svart hår som en hästs hår, och alldeles för stora skor.



-Och sen slog väl röken ner igen, kan jag förstå



-Du är omöjlig, gosse, ja, visst slog han ner, och sen såg dom



-Nu går vi till byn. Är där inget brännvin kvar?



-Inte en droppe.



De gjorde sig i ordning att gå, men i dörren stannade Olle och såg 
osäkert prövande på Moris.



-Du, som är en erfaren karl! sade han långsamt och med svävande röst. Det 
syntes som ville han fram med något ömtåligt han hade på hjärtat. Han såg 
på en gång rädd och förväntansfull ut. Du minns den där historien jag 
läste för däj, den som jag hade skrivit på det här papperet, tycker du 
inte att den var- bra skriven?



-Detvar en konstig fråga! Inte begriper jag sånt! Men du kunde ju visa den 
för nån som kan skriva. Det kan inte jag. Min mor kunde bara läsa, men 
inte skriva. Du ska visa den för nån lärd kar



-Till exempel



-Till exempel Domquist.



Olle steg tillbaka för att riktigt betrakta Moris.



-O, du heliga, enfaldiga gamla uv! ropade han. Om du visste, hur klokt du 
talade, skulle du vara Paindalens stoltaste människa! Men, Israel, din 
visdom är de fåvitskes och dina konungar le åt det, som de icke förstå!



Moris var redan i andra tankar. Vid Mattna Drainas timmerväg skildes de 
och Olle försvann åt Kangsåshållet.



Bekymmer



Säg mig ingenting om kärlek, tala ej till mig om lycka, nämn mig blott en 
plats där jag får ligga ensam, höljd av mina trasor.



När Olle en dag strövade landsvägen framåt hann han upp en trasig 
landstrykare med magra lemmar och urskrapat ansikte. Kring ögonen, som 
lågo långt in och inte just uttryckte något, hade så småningom bildats 
gula fält, och käkbenets kantighet syntes skarpt genom den blekblå huden. 
Han gick med korta och stötande steg och kutad rygg och såg stadigt ner i 
marken, grubblande som det syntes över att nödgas gå på något så hårt. Han 
såg upp helt likgiltigt när Olle hälsade.



-Hur långt kan det vara till närmaste gård? frågade han slött .



-En halv mil.



Främlingen suckade.



-Jag borde ha stannat i Bro, sade han helt för sig själv. Hurudant är 
folket därborta?



-Somliga är fattiga, och därtill ganska obarmhärtiga. Andra ha det bättre, 
och är lika obarmhärtiga ändå.



-Alltså är det bara vanligt folk, svarade luffaren, i det han såg upp mot 
ett elakt grin. Tror ni jag kan få ligga över natten hos någon?



-En mycket kinkig fråga! Herre Gud, vad det måtte vara obehagligt att jämt 
få lov tugga på det bekymret.



-Obehagligt! Ja, ni har rätt, det är verkligen mycket obehagligt. 
Det är bara så underligt - jag har verkligen aldrig tänkt på att det var 
obehagligt.



-Ni hade tänkt att det var förbannat!



-Alldeles rakt förbannat!



De fortsatte en stund tysta.



-Ni har väl inte en slant att ge mig? frågade luffaren plötsligt med 
fräckare uppsyn.



Olle grävde i västfickan och fann en femöring.



-Skulle ni ha någon användning för den? frågade han i det han noga 
studerade den trasiges hela person. Det är verkligen allt vad jag har för 
tillfället.



-Och när får ni nästa löning? Frågan kom litet spefullt och följdes av ett 
ännu elakare grin. Olle skrattade.



-Nästa löning! Det har jag verkligen inte tänkt på. Jag undrar verkligen 
när jag får nästa löning. Men vill ni inte ha slanten?



-Jo, för all del! Han tog den och stoppade den i västfickan helt 
vårdslöst. Trodde ni jag var besvärad av några ömma skrupler?



-Jag trodde bara, ni räknade efter hur många ni hade förut, och om 
tillägget skulle komma summan att nå upp till brännvin.



-Ni är inte så dum som ni ser ut. Det når verkligen upp till brännvin nu.



-Jag gratulerar! - Vad slags yrke har ni?



-Luffare.



Det var då svar på tal. Olle började tycka att mannen var rolig. Han 
skulle visa honom en lada att ligga i där det gick att sova alldeles 
utmärkt.



-Jag skall åta mig skaffa nattlogi !

-Åt oss bägge?



-Ni är inte på riktigt rätt spår. Jag har verkligen ett hem att gå till.



Den trasige såg mycket road ut.



-Jag har verkligen ett hem! härmade han entonigt, verkligen ett hem! Det 
var inte så litet det. Har ni hustru och barn med?



-Hustru - ibland, men inga barn.



-Då har ni inte så långt gått. Jag har både hustru och barn, jag.



-Då räcker inte femöringen långt.



-Nej, han räcker aldrig, därför har jag gett hushållet på båten. Käringen 
skrek och trätte, och tyckte hon var för god åt mig, sen jag kommit ut 
från tukthuset, och så gav jag mig i vag.



-Så att ni har prövat på åtskilligt!



Den trasige gjorde en trött åtbörd.



-Jag har levat, svarade han överlägset.



-Hur länge var ni på tukthuset?



-Egentligen angår det er inte. Men jag kan ju ljuga för er: jag var där 
bara i två år.



Olle betraktade honom nyfiket.



-Mördade eller stal?



-Gjorde bara inbrott och höll på att kväva en sjuttio års gammal man, som 
skrek och var oanständig på alla vis.



-Nu är det snart höst, fortsatte han med iskall röst, och jag har inte 
huggit min ved och skurit mitt korn. Det blir snart regnnätter, och jag 
har inte bärgat mitt hö.



Olle nickade och började undra om mannen var rubbad.



-Och det blir vinter, och huset är inte byggt än, och den som skall 
bygga bor hos andra.



-Har ni tänkt bygga en gång?



-Jag försöker varje höst bygga ett hus åt mig - men så fort snön kommer 
märker jag att jag är hemlös.



-Jag begriper - vad bygger ni av för närvarande?



Hat och hån- men det håller inte så länge att jag hinner pröva det i 
ovädret.



Vägen låg lerig och grå och gropig med ruttnande, gult vatten i dikena. 
Små, gråa sparvar surrade hungriga kring den torra, röda hästspillningen, 
flygande undan steg för steg framför de tungt trampande männen. Hjulspåren 
lågo fulla av brunt vatten, och försökte spegla skyn ovanför. Kvällen var 
halwåt och kall, och ur granskogen kom mörkret vältande, tryckande, tungt, 
tröttande. De båda talade då och då, med trötta, släpande röster och med 
hakorna nersjunkna mot brösten, ackompanjerade av skornas glavs mot det 
smetiga gruset och gnisslet av den trasiges blankslitna rockärm, som 
svängde av och an mot kroppen som om den varit en pendel och reglerat 
gången.



När de lågo gömda i höladans mörker kände de sig som gamla kamrater och 
började tala öppenhjärtigt. Landstrykaren berättade sin historia, lika 
svart som mörkret omkring dem.



-Jag stal redan som pojke och försökte strypa en man när jag var fjorton 
år. Det lyckades inte, han lever ännu, och går visst kring som jag.



-Hatar han er för det?



-Jag vet inte. Det är mig alldeles likgiltigt. Jag har fått uppfostran och 
lärt mig att samvetet är en sjukdom.



-Då har ni också fått lära er att Gud är ett spöke.

-Alldeles riktigt! Men jag har glömt den lärdomen.



-Hade ni några förhoppningar?



-Ja, kvinnorna.



-Fann ni någon?



-Jag bodde tre år tillsammans med en mörderska.



-Vacker?



-Gudomlig! Dessutom hade hon ett mycket gott hjärta. -Har ni några 
önskningar? Längtar ni efter kärlek. Tror ni på ett kommande liv?



-Jag har en önskan, jag längtar inte efter kärlek och jag tror på ett 
kommande liv.



När jag snokat upp en lada att sova i är det alltid mitt bekymmer att den 
som äger ladan skall komma och köra bort mig, innan jag sovit mig nöjd. Ni 
kan inte tro, vad det trycker mig, att aldrig få sova riktigt länge.



Som nu, när jag svept trasorna om mig! Jag har inga behov. Jag har inga 
önskningar. Jag är inte rädd för polisen. Jag skulle kunna mörda er. Men 
jag darrar som ett barn, när jag i morgon hör stegen av bonden som kommer 
och kör bort mig!



-Ni kunde mörda bonden !



-Nej, jag blir svag av rädsla att ej få sova ut. Och tror ni jag finge 
sova längre om jag mördade honom?



Är ni inte rädd för mig? Att jag skall mörda er?



-Nej, ni har ju fått femöringen.



-Ni har rätt. Är ni aldrig rädd för någon.



-När jag var barn var jag rädd för Gud och för domen.



-Ni får oftast sova i fred?



-Oftast.



-Lycklige! Vad lever ni av?

-Ingenting.



-Det är det bästa. Då får ni inte fettbildning kring hjärtat.



Midnatt.



Olle ligger vaken och hör hur tungt den hemlöse sover. Men om en stund 
vaknar han och mumlar: Ge mig en plats där ingen väcker mig. Och Olle 
tänker: Hans enda bekymmer !



En landstrykares morgonsång till solen



Sol, har du redan stigit över tjärnen och heden? Skrattar du redan 
bredmunt med ditt ansikte gula? Kom nu, så får du lysa på slavsande 
trasor, fattiga äro barnen dina, magra och fula.



Sol, vill du höra visor om isen och natten, vägarna äro hårda och stängda 
äro husen. Nattrampet är jag trött av, och morgonen är min plåga . Sol, 
dina små prinsessor äro rädda för busen.



Sol, varför är du vass som en rispande skära, finns intet moln du kan 
smyga bakom? Säj, varför kommer ljuset så oförskämt nära? Tar du dock 
kanske trasor för blad och blom? Sol, jag är nog en blomma, en vandrande 
blomma, gifthus det har jag också, bakom trasiga blad. Lys mig på mina 
vägar - du är dock min moder ! Död och brott blommar i ditt bländande bad.



Stackare mig som blott har dig till moder! Sol, du som föder tusen små 
stinkande liv! Sol, du är blott en måne på hemlösas vägar! Sol, för de 
syndsvarta är du skarp som en kniv!

Sol, jag är full av hädelse, skynda dig, göm dig! skälvande må jag 
krypa hop här i skuggan och gråta, sol, om du är min moder, gå undan och 
glöm mig, sol, vill du inte torka mig- kinderna äro våta!



Bönemötet på Kavelås



Det var det största mötet som hållits på Kavelås, och det var höstens 
sista. Nu kunde man ej hålla till på logen hos Hermanson, han hade i 
stället upplåtit sina tre rum på nedre botten av stugan, och de lågo alla 
i en fil, så att när dörrarne mellan dem stodo öppna kunde alla i de tätt 
packade rummen höra predikantens röst.



Från alla de vilda bergen kommo åhörarna, gamla och unga, över 
halvmilslånga myrar och blåsiga fjäll, och packade ihop sig som ett 
fiskstim, redan en timme före utsatt tid. Där satt enbente Klas från 
Lerberget, skomakaren, som på sin grova grankrycka hoppat fram en mils väg 
genom de ödsliga skogarna, och där satt hans far, med sitt allvarliga 
profetansikte och det böljande vita skägget över vadmalsvästen, och Klas 
mor, och alla de rödhylta pigorna från Hobärg och Håbärg. Där satt längst 
fram på träbänken Lars Eriksson, fritänkaren och lennstrandianen, med sitt 
nya testamente och en blyertspenna, och mitt emot honom hans gamla fromma 
mor, med det vita ansiktet inramat i svart hälgdagssilke. Trappan och 
farstun fylldes av unga flickor och pojkar, och där blev så varmt att 
dörren fick stå öppen och där blev så fullt av kolsyra, att gamla 
brösttunga gubbar flämtade med halvöppen mun, och från leriga stövlar och 
våta kläder och kroppar gick ånga och lukt och svett, och Hermanssons 
pojke öppnade ett fönster, som genast stängdes igen, för korsdragets 
skull.



Där rådde ett mycket dämpat sorl, och en grovnackad smed, som spordes vad 
klockan var, höll upp sitt cylinderur ovanför huvudet och vände och vred 
det åt alla håll, för att slippa tala högt. Ibland lutade två kvinnor sina 
dukklädda huvuden mot varandra och läpparna rördes, och gamla tunga 
kroppar vaggades fram och åter på bräderna, lagda över grova pinnbockar, 
och stubbiga, hårt skurna hakor stöddes mot knotiga käppkryckor.



Helt nära den vitlimmade järnkaminen slog en dalklocka halv åtta, och när 
tio minuter därtill gått kom Stor-Andersson, predikanten, ned från övre 
våningen och trängde sig med sin bibel under armen väg genom det fnissande 
ungfolket vid dörren. Han bar grova skor och var klädd som en bonde, hans 
långa hår låg i lockar ned över en brun och nött rockkrage, och när hans 
stadiga, stränga ögon för en sekund överfor församlingen, for en skugga av 
respektfull förväntan över de stillsamma ansiktena.



Olle satt mitt i värsta trängseln och såg noga på predikantens ansikte. 
Han tänkte på det gåtfulla allvaret däri. Det var inte skogsmannens vilda 
allvar inför döden, det lugn som däri fanns, det fanns även här, men 
därtill något annat. Det här allvaret var som Karigos, när han tittade in 
i en annans själv, lika omutligt, långt ifrån så hopplöst ändå! Det var 
tron i detta ansikte som gjorde skillnaden- om inte det funnits tro i 
detta ansikte, skulle det ha varit en bödels - men Gud vare lov för all 
tro, som fanns kvar i denna svarta tidsålder !



Stor-Andersson hade kortklippt skägg och begagnade 
nervikt krage med stor, gammaldags kravatt. Där 
det jämna, gråa skägget glesnade kneps en hård och befallande mun ihop, så 
att det syntes utanpå käkarna hur fast tänderna vilade mot varandra, och 
de bruna ögonen sågo alltid så långt bort som om han sett himmelen öppen.



Och varenda bit av den mannens kläder var allvar, och obevekligt sträng 
var även den grova arbetshanden, som höll bibeln. Dessa ögon kunde knappt 
fästas vid något världsligt utan att skuggas, och det var två djupa linier 
under dem, som blevo strängare och allvarligare när mannen log.



Han reste sig och bad med knäppta händer, och då böjdes alla huvuden utom 
Olles - han måste ju se allt detta ! Där satt till vänster en kvinna i ett 
hörn, och hon var mycket fattigt klädd och hade ett mycket vackert ansikte 
och lutade sig framåt så att den svartklädda ryggen liknade en spant av 
järn i ett brovalv. Hon snyftade, och Olle tyckte, att bara hennes 
smärtfyllda underkastelse borde beveka Gud till förmån för bara inte 
henne, utan alla andra förkrossade. Hon var mager -han kände henne - hon 
var en lösdrivande hjälpgumma. Var det därför hon gått hit, därför att här 
bjöds ut en annan värld? Men Olle tänkte, att när hon så snyftade i 
händerna, borde det varit en gloria kring hennes hår.



Stor-Andersson tog upp en sång.



"Ingen hinner fram till den eviga ron,



Som sig ej eldigt framtränger.



Själen måste utstå en kamp för den tron,



Varpå var salighet hänger --Men här gäller tränga, ja tränga sig 
fram,



Annars går himlen förlorad !"



Genom bruset av hopens råa röster hördes Stor-Anderssons stämma, och den 
var lika sträng som det grova klädet i hans svarta rock. Somliga kvinnor 
gräto. Om himlen gick förlorad, då var allt förlorat. Det fanns reson i 
att vara fattig och slita ut sig till bara bleka benen, om det ändå fanns 
hopp om bättre tider! Och det fanns ju! Fast ingen kunde leva som 
Stor-Andersson, han var ju så sträng och lagisk. Men det fanns ju nåd 
också!



Då steg Stor-Andersson fram och läste upp texten, och den var sträng som 
den gamle guden själv. En ung kvinna med ett barn i knäet skalv till, och 
utanför fönstret skrapade den stora aspens grenar gnisslande mot glaset. 
Någon hostade, så böjdes ryggarna igen och den stränga stämman gick som en 
lans av järn genom rummet:



"Och om någon kommer till mig och icke hatar sin fader och moder och 
hustru och barn och bröder och systrar och därtill eget liv, han kan icke 
vara min lärjunge."



Det var inte många, som fullt fattade den texten, bara att något ofattbart 
svårt slungats ut, ett villkor med en dom bakom. Stor-Anderssons tal var 
också bara dom. Han vände sig till kvinnorna.



-Har du nånting du älskar- nånting du sitter fast vid. Är det pängar du 
samlar - är det foder i ladorna - är det dina svultna kor, som du mjölkar? 
Kom ihåg att du ska hata allt dä där- dä menas inte du ska kasta bort dä - 
för dä står att du även ska hata ditt eget liv - å dä kan du ju i alla 
fall inte kasta bort- däj själv får du dras mä, för du är tvungen - men 
liksom du hatar ditt liv å blir en sökare, som söker nånting högre 
än ditt liv - så ska du hata allt som hör ihop med dä livet- för din själ 
ska gå sin egen väg genom mörker och gråt -å den dagen du hatar mest är du 
närmast himlen - å himlen, dä är dä outsägliga å den vet du ingenting om - 
den är högre än dä bästa du tänkt å känt å gjort- å den är inget rum å 
ingen grannlåt- den är däsamma som du själv, när du lärt däj hata ditt 
eget liv. Å varför ska du hata din far å mor? Menas dä att du ska vara 
hård mot dom? Nej, men du får inte älska dom så, att du därför älskar ditt 
eget liv - du ska samla ihop å kasta bort dä sista av all din stora kärlek 
till de ting som är av jord, å gå ensam ut till din Gud - men om du älskar 
dä blod som drives av ditt hjärta, å sitter fast vid ting som är sken, så 
är du inte ensam, så kan du inte hata, så kan du allri få det bättre än du 
har dä nu - å då har du känt vad helvete är.



Du vill inte gå den här vägen, för om du inte får gripa fast i tingen, så 
kan du inte reda däj - du kommer på fattighuset. Du är rädd att svälta 
ihjäl - då hatar du inte ditt eget liv - då är du inte på vägen - då är du 
inte Kristi efterföljare- du har en dom över däj.



Han tystnade och såg genomträngande på än den ena, än den andra, och hans 
blick träffade Olle, som inte stod sig inför dessa ögon, utan såg ner i 
golvet.



-Du, yngling - vad älskar du och vad hatar du? Du är ond över att du är 
fattig - jag är fattigare - det är en lycka en har inte så mycket en 
behöver lära säj hata då. Men du har i alla fall ditt eget liv - å du får 
allt lära däj hata dä, annars kommer du under lagen å ut i tomheten å 
straffet - ja, dom talar om evigt straff - å jag tar Gud till vittne att 
jag inte vill rubba en prick eller bokstav av denna lagens ord - å saker 
som är fördolda ska vi inte kivas om - men ett vet jag, att över 
alla straff står Herren Gud, å han är starkare än både djävulen och hela 
det rödaste helvetet, å han är barmhärtigare än den barmhärtigaste 
människa som gått på jorden. Men du går under en dom, om du inte lär däj 
hata ditt eget liv du tänker du är ung å du hinner, men du kan dö innan 
månen gått opp, å vart ska din själ ta' vägen? Du tror väl inte du är slut 
då? Jag säjer däj - du är kvar, du lever, du tänker, du älskar, du hatar, 
då, som förr - men så mycket du lärt däj hata här, är du kvitt där ---



Din mask skall inte dö, å din eld skall inte utsläckas- du vill ändå inte 
in i eldens gehenna - du tror kanske du renas å går därifrån, men det är 
bäst att ha klart



En finns som är större - som kan hjälpa däj att hata och dö. Föraktar du 
honom, så ska allt mörkret famna däj, å redlös ska du driva ut i avgrunder 
av elände! Det är så svårt, å ändå så lätt--- å om du tror har du evigt 
liv.



Han fortsatte allt ivrigare. Olle satt och såg hur ansiktet spändes och 
hur glödande stränga ögonen lyste genom det simmiga dunklet. Det var 
kvävande hett som ett ångbad, men ingen rörde sig. Det var tystare än 
graven mellan varje flämtande ord, varje hetsigt andetag. Till sist 
slutade han och bad för dem.



Några kvinnor snyftade, några gubbar krömpo våldsamt ihop, det var 
dödstyst och talgdanken flämtade på bordet som en sjuk, brinnande lunga. 
En man och en kvinna hade knäböjt och ropade högt som drunknande om hjälp. 
Nu sjönk en ung kvinna ihop framme vid bordet - var hon avsvimmad eller 
bad hon? En stor, grov karl grät som en barnunge, och en gammal man böjde 
sig framåt och nickade med huvudet som i kramp, och en vild 
kolarflicka från bergen skakade som ett löv när Stor-Andersson såg på 
henne. Någon vid dörren rörde sig, en sång sjöngs och de oberörda troppade 
av.



Där knäböjde en ring av människor kring Stor-Anders, och några i ringen 
gräto våldsamt. Det blev bättre nu, när folket gått och den friska luften 
spelade in genom rummet. Golvet hade floder av träckigt vatten och smuts 
och Olle kunde knappt se den knäböjande ringen för ångans skull, men han 
såg en tavla med korsfästelsescenen ovanför de bedjandes huvud. Dess glas 
var brustet och av det billiga oljetrycket stack ut en köttröd kant genom 
springan.



Han såg den fattiga hjälpgumman ännu sitt i sitt hörn med huvudet i 
händerna. Hon vågade säkert inte gå fram - kanske ville hon det inte 
heller? Han undrade vad hon tänkte, och varför hon satt så stilla då alla 
andra voro i rörelse. Hennes magra kropp nästan slukades av mörkret i 
stugan och vattenångan som fuktade väggarna och immade fönstret. Hennes 
kläder sutto fattigt snävt kring gestalten, och ansiktet doldes 
fullkomligt av de grova, röda händerna. Och när Olle sett på henne en 
stund fann han plötsligt att allt var så långt borta. Den bedjande ringen 
hade höljts av mörker och endast en smula ljus glimmade i det brustna 
glaset kring den korsfäste, och den stackars kvinnan var bara en skarpt 
kantad figur mot en vit himmel, där små svarta moln gungade. Men hon hade 
en glänsande ring av guld över det gråa håret.



När han gick hem härjade stormen som en vilde och slet och rev i 
träd och hus. I mörkret förbi honom skymtade små flockar av tysta och 
trötta människor. De hade försökt få himmelens dörr litet på glänt, tänkte 
han, och nu gingo de hem för att sova och vakna med det nyktra dagsljuset 
skinande över all deras kalla fattigdom. Det var en något underlig Guds 
gåva att få vara människa !



När alla darrande skuggor skymtat förbi honom och han ensam famlade sig 
fram genom mörkret och stormen, tände han sin pipa och sjöng och 
smågnolade för sig själv.



Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag 
icke



Han låg med ansiktet obetäckt, gult, blekt och håligt, med nästan vit 
skäggstubb över haka och hals, var klädd som kringvandrande krämare, och 
ingen visste ännu vem han i livet varit. Han hade hittats död vid Mattna 
och burits till Ramnåsen på en säck, varigenom man ränt två störar att 
bära med. Ej heller hade där varit några spår av dödskamp. Han hade 
funnits vid kanten av ett sumphål, där han med stövelklacken sparkat hål i 
isen för att dricka, liggande på magen, med bröstet mot de frusna tuvorna.



-Det är underligt att ha ett lik i huset, när man ska supa, sade Olle till 
Karigo och älgjägaren Strid, som fraktat hem den döde. Det var årets 
fjärde vecka av storsupning hos Karigo, och de hade gått halvfulla i två 
dygn.



Men Olle tystades ner av Karigo, som tyckte att man kunde supa till den 
dödes åminnelse.



-Tja, en behöver förstås inte ta supningen som ett skoj, funderade Olle, 
rörande om med en järnpåk i glöden i Karigos öppna spis. Egentligen är det 
det största allvar som finns - ett rent rakt förbannat allvar. Han stödde 
sig mot järnpåken och såg på Strid och Karigo, som tappade brännvin ur en 
tjugukannorskagge i en kopparskopa.



-För när allt kommer omkring, tas det ändå alltid som medicin mot alla 
slags lessamheter, som inte slagit sig till i ryggen eller magen. 
För då hjälper bara trolldom.



Karigo låtsades inte höra gliringen.



-Tänk på denna döda människa, fortsatte Olle, detta ostörda avsomnande, 
ensam i skogen under furorna, bland ljung som fryser under brinnande 
stjärnor



-Hur vet du, att han var ensam? frågade Karigo häftigt.



Olle sträckte sig bakåt mot den svarta muren och körde händerna i 
fickorna, i det han började läsa i Karigos ansikte. Hans hjärna arbetade, 
kinderna färgades rödare och ögonen glänste genom halvmörkret. Han lutade 
sig plötsligt framåt och började tala med frånvarande blick.



-Jag kan tänka mig att han inte var ensam - det var två till- och den ene 
är mörk- den andre ljus - och klädda som landsstrykare- och de gå efter, 
när den ensamme går ut från byn- genom Västerfallet och Södra berget - han 
tar norra vägen över Södra berget- Olle såg rakt in i Karigos hårda ögon - 
över Södra berget och upp mot Tjäderdalen - och de två gå södra vägen 
genom vilda passet- Styggbärgsvägen och går fort - och den ensamme går 
fort också - vänta - nu gå de på var sin sida om kärret, där Mattna Draina 
börjar nu hinner den ensamme före till sumpen- han är törstig han har gått 
fort- och lägger från sig sin packe och sparkar hål med stövelklacken i 
isen och lägger sig ner- nu ha de två hunnit fram - de två, och den ene 
har hårda nävar - och en håller halsen - strupen, förstår ni - och den 
andra kastar sig över ryggen och prässar den ensamme fast mot - mot de 
frusna tuvorna- och två händer klänga om den gurglande strupen- det dröjer 
inte länge - det blir snart tyst- det är färdigt nu - han sparkar inte ens 
mer



-Jag vet, svarade Karigo mörkt, men det rör oss inte.

Olle sjönk tillbaka mot spishällen. Hans panna 
var våt av svett och han skälvde, men såg oavvänt på Karigo.



-Om du blir full i natt blir du nog rolig att höra på, mumlade han. En 
mängd av röda syner dansade för hans ögon. Han knäppte händerna över 
pannan.



Karigos ansikte var redan rött av rus. Han stampade osäkert i golvet och 
ögonen spelade.



-Och nu ska vi ha mat! vrålade han vilt. Var är käringen?



Hon kom stultande ut ur sin kammare och började ordna. Hon såg trött och 
liknöjd ut, draget kring den breda tandlösa munnen var hårt och slappt på 
en gång och hon hostade otåligt och såg inte åt någon av männen. Som alla 
gånger när det söps fick man bara kall mat. Brännvinet ersatte det varma. 
Där fanns också öl i två bruna trästop. De satte sig ner och åto och 
drucko.



Karigo var snart stupfull.



-Hi-hi! skrek han, och visslade mellan fingrarna, härmande en svala. Är ni 
inte rädda för djävulen?



Sedan kröp han över golvet på alla fyra.



-Är ni inte rädda, era myrlingar? gläfsade han. Han höll huvudet rätt upp 
medan han kröp, och krafsade med de grova händerna mot golvet. Hans toviga 
hår stod rätt upp, ögonen brunno. Strid ryste, och Olle skrek, att Karigo 
inte skulle få mer brännvin. Han var själv ganska duktigt berusad.



-Skäll, skäll som en hund, du apa, du skabbiga katt! skrek han från sitt 
hörn i spisen, där glöden grånade och falaskan dansade i draget. Dä låter 
fan så mycke bättre om du skäller som en hund!



-Jag kan skäll, jag ! skrek Strid gällt. Han satt vid bordet, 
hängande huvudet mot bröstet, gungande fram och tillbaka med 
överkroppen som ett vasstrå i landvågor, nickande och spottande ner mellan 
de vitt åtskilda benen. Armarna hängde och blodet fyllde händerna tills de 
liknade klubbor.



-Tig- du är en gris, grymtade Olle. Han blev allt rusigare, hela det 
svarta rummet gungade, Karigo gungade, Strid gungade och den 
fotogendrypande taklampan dansade.



Nu började Karigo plötsligt sjunga, med hes och bölande röst, sittande som 
en hund mitt på golvet:



"En jägare i skogen går



pomm pomm!



Han hittar en duva i gråa snår



pomm pomm!"



-Det kan du inte! avbröt Olle föraktfullt fnysande. Och med någorlunda ren 
röst sjöng han:



"En jägare i skogen går



pomm pomm!



Han hittar en duva vid Mattinalam och en döding i Drainas gråa snår och 
bytet för dagen är död mans kött



som bäres till kyrkjord fram."



-Vi ska gå opp - på vinn å si va jag har där, föreslog Karigo nästan 
gråtmilt bedjande. Si - va- jag - har- på



vinn



De tre raglade mot dörren, som Olle sparkade upp. Det var mörkt i farstun 
och uppför vindeltrappan kröpo de som kattor, kravlande och spottande, 
Strid skrek, att en vit katt gått förbi dem i mörkret och Karigo sade, att 
det var gårdens hund, som dött för en vecka sedan, och Olle röt morskt, 
att det var satan, och så kröpo de vidare uppför den branta trappan, 
lallande och sjungande.



Överst stannade Olle, som krupit före de andra, krafsande på vindsdörren 
med händerna och bultande sitt huvud mot panelen för att få upp den.



-Hallå därinne, alla andar och gulgröna gastar och troll och spökhundar! 
skrek han.



Dörren for upp och en rå luft smekte hans heta huvud. Han reste upp sig 
och letade i fickorna efter tändstickor.



-Du skulle ha eldat här - o - du store medicinman innan du visade dina 
ärade gäster hit--



Han snavade i detsamma över något och föll huvudstupa i golvet. Strid 
strök eld och lyste på det föremål Olle snavat över. Det var bara Karigos 
likkista, som han låtit göra och förvarade häruppe. Karigo kom krypande. 
Tändstickan hade slocknat, men Olle reste sig svärjande och tände en ny. 
En gammal gaslampa med fot av horn stod på en låda och Olle tände den med 
famlande hand, under det Karigo sluddrade:



-Jo - ni - å nu ska jag lägga mäj - i den här lå- an, å ni ska ta åv locke 
å - ta - åv- locke- era fyllsvin --



Strid satt kvar, där han satt och bara stirrade, Olle började övermodigt 
bända i locket.



-Har du nånting ovanligt i den här-? frågade han misstroget.



-En får si -- når en ö-öppnar! Karigo stod lutad över kistan, gungande och 
dreglande för vart ord han pressade fram. Nu gick locket- och där fanns 
sängkläder, madrass och kudde.



-Sir ni, här sover Karigo middag - här - vänjer han säj ve å vara dö - - 
stå nu åt sidan - så får han vil - a Han ramlade i detsamma raklång 
i kistan och slog sitt lurviga huvud med en plums mot kudden. Olle 
gapskrattade.



-Du kan gärna ta' å dö nu, sade han grinigt, så bränner vi hornlampan en 
stund för din okunniga själ.



Men Karigo svarade inte, han hade slutit ögonen. Sov han? Lampan osade. 
Strid såg otrevligt full ut. Olle började bli nykter, och han undrade 
varför Karigos ansikte var så blått mot den brunrandiga kudden i kistan. 
Hade han druckit för mycket, och skulle han dö nu? Men han andades ännu 
och låg som en svart klump mellan den svarta kistans glänsande bräddar.



-Ett sånt skoj - tror du, han kan vända syn, Olle, frågade Strid rysande.



Olle ryckte på axlarna.



-Han kan tillräckligt för att skrämma vettet ur däj, åtminstone .



-Dä lägger en filt där - vi lägger över han, så han inte fryser, å så går 
vi ner - så där, ja - Olle stoppade filten om Karigo .



-Ska vi släcka?



-Nej - låt brinna - han betalar ju själv fotogenetsnålhund! Olle sparkade 
vanvördigt i kistan och såg på Karigo.



-Ser du, hur han grinat opp säj - ser du, hur grinet stelnat - nu drömmer 
han nog nånting - ska vi skälla ett tag, så tror han att han jagar hare?



Strid kände sig plötsligt modig, och i det han med osäkra steg gick bort 
mot utgången, gläfste han som en hund. Hans ansikte blev plötsligt lika 
stelt som Karigos, och han hasade sig närmare Olle i vanvettig 
ångest, stående med stel, spänd rygg som en fjäder.



-Hörde du?



-Visst hörde jag! Olle vände bort ansiktet, som plötsligt blivit kritvitt, 
men dock lugnt. Visst hörde jag! Han svarade bara på ditt hundskall - men 
jag tyckte det lät som en räv - i alla fall är han inte vaken - det var i 
sömnen, du, var snäll och skäll en gång till, får jag se på ansiktet hans 
--



Men Strid skalv i hela kroppen och hade redan öppnat dörren. Olle följde 
efter, svärjande över Strids feghet. I dörren stannade han och härmade en 
rävs gnällande skall, men fick inget svar från kistan.



-Men tänk om han dör! oroades Strid, när de voro i dörren.



-Jag tror inte han kan dö - han är odödlig, skämtade Olle för att få litet 
luft. Kom, så går vi ner nu !



De rumlade ner för trappan, och Strid påstod, att den vita hunden gick 
före dem hela vägen.



-Så sparka'n i ändan då, å försök behålla ditt lilla förnuft en enda gång, 
svarade Olle mycket otåligt.



Det stora köket var kallt och ruskigt och Olle började plocka ved i 
spiseln, medan Strid satte sig krokig och tillintetgjord borta vid bordet 
och började äta av vad som fanns kvar. Han begagnade varken kniv eller 
sked utan grävde direkt i maten med fingrarna och stoppade in i munnen med 
en glupsk fart; Olle hade fått brasan i ordning och tittade beundrande på 
den hungrige. Han åt ju, så att svetten dröp om honom! Tuggade och 
smaskade, och hans ansikte var ännu stelt som i kramp och ögonen 
glanslösa. Till slut var skålen tom, och då slickade han den direkt i 
botten som en hund, flåsande och slafsande.



Olle började tröttna på djuret. Strid var både tråkig och tokig. Hur var 
det med Karigo? Borde man inte gå upp och väcka honom, kanske han låg och 
kvävdes. Det var knappast lönt att ta Strid med - nu söp han ju också mer 
brännvin han blev nog snart redlös, och det var inte roligt att bli 
alldeles ensam i detta förhäxade näste. I alla fall - nu borde han 
övervinna sin feghet och gå upp och väcka Karigo.



Trappan syntes honom mörkare än förr- och kanske det ännu var flera timmar 
till dagningen? Han visste inte vad natten var liden. Han såg ljus i 
dörrspringan däruppe, alltså brann lampan ännu.



Han var för slö och kanske ännu litet för rusig för att direkt besväras av 
någon rädsla, öppnade dörren och snubblade fram mellan två rader av 
upphängda kläder och kom fram till kistan. Karigo liknade en död och Olle 
ryste mot sin vilja. Tänk om han var död! Fattande ett plötsligt vilt 
beslut att företa sig något, böjde han sig ner, fattade den sovandes arm 
och lyfte upp den. Karigo gjorde ej någon rörelse, och Olle ropade i hans 
öra, att det var tid att gå upp. Samtidigt röck han våldsamt i armen. En 
känsla av iskall kramp tog tag över Olles bröst, och han släppte häftigt 
och raglade stönande mot dörren, kom ut och nedför trappan med en fart och 
sprang högt jämrande in till Strid, som låg raklång på golvet och lallade 
i sin ensamhet. Olle böjde sig ner och skakade honom våldsamt.



-Strid - Strid, hör du, du ska vara nykter nu - du ska höra vad jag säger- 
Strid- Stri -- i-d!! Djävul och gula råttor -kan du bli människa 
igen



Men Strid bara stirrade fånigt på Olle.



-Jag skulle dra upp honom ur kistan och fick armen loss -Karigos arm 
lossnade - hör du - den ligger lös nu - svara mig- åh, dödfulla idiot - - 
han reste sig i raseri och sparkade Strid i ryggen. Sedan gick han bort 
och stirrade fånigt in i elden, medan ansiktet ömsom blev vitt, ömsom 
rött.



-Armen lossnade, sade han högt för sig själv, jag fick den i handen- åh, 
åh



Han rätade plötsligt på sig och skakade av sig rädslan med en ed. Det här 
måtte vara misstag i alla fall, en arm, även på en död, lossnar inte när 
man drar i den.



"Jag såg din vita duva ho - om flög i su - unna-an - vind å so-ola sjönk i 
- i - östa-a-n sko-og så- å rö - so-om Karins - ki-ind"



lallade Strid borta på golvet. Han hade börjat krypa nu. Han var förfärlig 
att se på. Nu kom Olle att tänka på den döde, som låg på sitt sista läger 
därute i svalboden. En ny känsla av ensam fasa kröp genom hans kropp, och 
med ett dödsfånigt grin grep han skopan och hällde i sig mer brännvin.



Det gjorde verkan, och han tog ännu en klunk, och sjönk som bedövad ner i 
spiseln med ryggen mot de röda glöden. Nu hade Strid somnat, och låg och 
snarkade med ormbuktad rygg och utsträckta armar.



Olle sjönk ihop. Det kändes så beklämmande ensamt ändå. Det där med armen 
var nog bara skoj av Karigo, hur det nu hängde ihop. Det fanns inga 
spöken. Allt var bara skoj. Han, Olle var ju den mest upplyste av 
dem - han hade ej rättighet att vara rädd. Men vad var det för en underlig 
skepnad borta vid Karigos kammardörr. Nu rörde han sig med långsamma steg. 
Det var den döde, som burits hem av Karigo och Strid.



Den svarte stannade mitt på golvet och sträckte ut en hand, som liknade en 
kräftklo, och nu vaknade Strid och skrek, som om han stuckits med en kniv. 
Och hela rummet var så bländande rött, och blåa vågor gungade i det röda, 
och en vit hund med hängande tunga gick över golvet och stannade och 
nosade på Strid, som på nytt börjat krypa över golvet.



Han såg och hörde med fullkomligt känslolös spänning, men han var för 
rusig att vara rädd. Slappt gled han ner på golvet och med ens blev allt 
så mörkt - han hade aldrig sett så tjockt mörker - det riktigt vältrade 
sig över honom. Men så ljusnade det igen.



En röst började sjunga och så hörde han, hur Karigo gick med klumpande, 
skrällande steg över golvet ovanför hans huvud. Rösten som sjöng var ung 
och mjuk som en flickas, men orden hörde han inte, och när han stirrade 
skarpt ut i rummet, såg han några underliga djur dansa kring den krypande, 
druckne idioten, som också lallade och sjöng. Och den svarte stod där och 
spritade i sin kloliknande hand och blåste mellan fingrarna, härmande en 
svala. Han kände nu ej det minsta av rädsla, men han lade sig ner på 
golvet för att vila sig från allt detta.



Han såg Tignareskogen, och där skymtade åsen vid Mattna Draina och stället 
där den döde hittats. Där skymtade nattens gastar- de voro bara 
skinnjackor med släpande remmar. De klagade och 
gräto och långt bakom dem gick solen upp - eller ner - han visste inte 
vilketdera, men i det skumma ljuset dansade troll och döda människor, som 
skrattade och viskade och bannade. Och allt som hänt i gården och i bygden 
på hundra år, allt ont och allt gott, det hände om igen nu. Skyn sorlade 
som ett vattenfall av stridande makter, och under skyn, djupt i djupen var 
ett annat sorl. Det var de ännu levande som trätte och slogos. Och i det 
allra längst ner belägna djupet, under både levande och döda satt ett ont, 
fult djur och skrattade och skrek att allt var lögn, allt var lögn !



Olles förbund med makterna



Jag har skurit ett pilspö där ormarna paras, i skäret vid Lasso i 
torsnattens månljus, och lärt mig en vissling som Karigos svalas i dalen 
där Ramnåsen stupar mot Kanga.



Jag har skurit mig pinnar av åtta slags vide, och doppat dem röda i blod 
från en trana, och skrivit att blodet var blod ur mitt hjärta han tror nog 
på lögnen - av gammal vana.



Snart får jag ett slott och en lustig prinsessa, och guld åt mig själv och 
min fattiga mor, och snart får jag bo som konungen bor, men när tiden är 
ute och djävulen bråkar, då visas det nog vem var starkast och klokast, 
då, gamle förvillare, ska vi processa!



Och nu är det midnatt och fåglarna tiga, och dagg dricker marken och 
sommaren sover sin sömn tills den rodnande morgonen bräcker. Åt avgrundens 
storman min själ skall jag viga, till fröjd åt hans hjärta- så länge det 
räcker!

Nu susar det tungt genom ångande dalar, nu susar som stormen hans 
vagn över fjällen, Här sitter jag och röker min pipa på hällen, och känner 
på hur nattvinden smeker och hugsvalar.



Och kommer han inte så kvittar det lika, ty skogen är så härlig och natten 
är så varm! De veta ej, de tröga, de lärda, de rika, vad livet är om 
natten i vildmarkens barm.



Vad livet är om natten när födelsen och döden, gå dansande och vandrande 
kring gamla gråa hus, när makterna ha rådslag och dikta våra öden, i 
sommarnatt, i skugga, i alsnårens sus !



Vi födas under smärta och skratta när vi kunna, och drömma när vi kunna 
och tiden han går, vi bryta våra blommor och älska dem som dofta och somna 
en gång stilla och glömma våra år.