Emilie Flygare-Carlén Rosen på Tistelön

FÖRSTA AVDELNINGEN FÖRSTA KAPITLET



Omkring en halv mil inom de i nordväst från Marstrand belägna 
Paternosterskären, vilka  --  än i dag ryktbara för de där inträffande 
skeppsbrotten -- troligen fått sitt namn av de många paternoster, forntida 
sjöfarare där uppsänt för sina livs räddning, ligger en liten grupp av 
ofruktbara öar, bland vilka dock en är bebodd och den vi i vår berättelse 
vilja kalla Tistelön. All vegetation på denna fläck av jorden är nästan 
utdöd, och de buskar och andra växter, som här och där visa sig, hava ett 
tvinande utseende, liksom för övrigt hela naturen på dessa klippmassor bär 
prägeln av en ödslig tomhet.



Västra kusten av ön består endast av rödaktiga berg, emellan vilkas 
öppningar havet, nästan ständigt i raseri, vräker sina skummande vågor. 
Stenarna, som betäcka stranden, under årtusenden rullade fram och tillbaka 
av de rastlösa böljorna, hava alla erhållit en nästan klotrund form. I 
själva bergen äro bildade runda, genombrutna hålor, där havsvattnet 
oupphörligt rusar in och åter fradgande utströmmar, så att dess klagande, 
entoniga ljud sammansmälter med de hemska skri, sjöfåglarna låta höra, 
antingen de uppstämma sina liksånger över de ovigda människoben, vilka 
jämte spillror av vrak ligga spridda omkring kusten, eller de för 
strandbons vanda öra förkunna sin väntan på ett nytt skeppsbrott.



Vid tiden för vår berättelse låg på öns östra sida, genom bergen något 
skyddat för de rasande västliga stormarna, ett litet halvförfallet hus. 
Det hade en påbyggd gavel, vars blanka timmerstockar och friska mossa 
visade en skarp motsats till de genom fisktorkning och saltvatten unkna 
och gröna väggar, som utgjordes av det gamla bjälklaget. Fönstren liknade 
gluggar med tvenne blyrutor i höjd, och mellan varje glugg voro råa 
sälskinn utspända från takåsen ända ned till den låga muren. Själva 
gårdsplanen bestod av en stor flat berghäll, i vars ena hörn några stänger 
med uppträdda rockor hängde i regelmässiga rader. Alla klintar runt 
omkring voro betäckta med långor och fläkt torsk. Ungefär vid mitten av 
berghällen var i en trång rämna en mast inkilad, på vars topp en flöjel 
ängsligt gnisslande vände sig för vinden. Tänker man sig vidare en arg 
hund, posterad på hällens nedre avsats med nosen vänd mot väster, och en 
fräsande katt sysselsatt att gotta sig med det stinkande agnet i en 
hummertina, så har man en teckning av den plats, dit vi inbjuda läsaren.



En tung dimma låg utbredd över det ödsliga landet. Mot de nakna klipporna 
slogo vågorna sin entoniga takt, och under gälla skri flaxade sjöfåglarna 
till sina undangömda boningar. Dagen hade lidit fram och mörk skymning 
bredde sig över Tistelön. Men inne i stugan skimrade en tranlampas bleka 
sken.



Från den rymliga förstugan, där ett par våta nät och en mängd metspön voro 
upphängda, ledde en dörr till det rum, som beboddes av husets manliga 
personal. Detta rum, stort, ödsligt och svartrökt, bar prägeln av en 
omisskännlig rå vildhet, vilken ej heller motsades av dess först i ögonen 
fallande invånare.

En undersätsig, bredaxlad man, av omkring femtio år satt vid ena 
ändan av ett ekbord på en avhuggen träkubbe, vars släta grönmålade sidor 
med märken efter järnringar tillkännagåvo lämningarna av någon mast. 
Ansiktet var mörkbrunt och väderbitet, omkring huvudet tovade sig en tät 
massa av gråsprängt hår, och polisongerna, yviga som sjögräset, varibland 
de ofta varit gömda, drogo sig i en spetsig vinkel nedåt den framstående 
hakan, från vilken ett långt skägg nedföll. Mannen var klädd i en 
bunttröja av ylle och byxor av ett slags tjock sjögrön, holländsk 
bomullssammet, tämligen vida och slutande vid knät, där de grova 
sälskinnsstövlarna vidtogo. Varje rörelse hos denne havets son, i 
synnerhet muskelspelet på armarna, förrådde mycken fysisk kraft. Och de 
grå skarpa ögonen, som med välbehag betraktade en studsare, den han höll 
på att rengöra, uttryckte något, som icke oegentligen tolkade en stark 
själ eller åtminstone en bestämd själsnärvaro.



Mitt emot denne man, vilken utgjorde familjens överhuvud, satt äldste 
sonen Birger, en rese. Hans drag ägde ett vackert manligt uttryck, en viss 
befallande styrka; men läppens hånfulla krökning, jämte det vilda, oroliga 
i hans irrande öga, ingav den föreställningen, att över hans själ nu 
ruvade ett tungt bekymmer. Birger Haraldsson, klädd i segelduksbyxor och 
med de blårandiga skjortärmarna uppskjutna till axeln, vilade sig 
vårdslöst mot sin lodbössa, under det han sysselsatte sig med att skärpa 
flintor, dem han emellanåt prövade mot nageln.



Men som motsatser framstå i alla företeelser av livet, så funnos de även 
här. På sidan om den mörke, allvarsamme mannen satt hans yngre son, 
Birgers halvbror. Det var en ljuslätt, klent bildad gosse mellan tolv och 
tretton år, i vars bleka ansikte en djup, sorglig liknöjdhet redan 
tagit plats, och ett matt svårmod framblickade ur de dunkla ögonen. Gossen 
tycktes genom ett verkligt misstag av naturen hava blivit kastad på denna 
plats, där han tydligen icke kunde komma att spela någon lämplig roll. 
Emellertid vittnade den flit, varmed han snodde taglet till en metrev, att 
han invandes för yrket, under det han emellanåt med skygg ängslan lyssnade 
på ett samtal, vilket fadern och Birger fortsatte utan att giva akt på 
honom.



 Nå, vad hörde du mera?  frågade Haraldsson den äldre.



 Jag tror icke, att far skulle rosa marknaden, om det gick som jag hörde!  
 svarade Birger med ett bistert, uttrycksfullt leende och kikade bort
den mörkaste vrån av rummet, där en stor hög av större och mindre packor 
låg gömd under en mängd lösa segel.



 Å, en gammal räv är icke så lätt lurad! Men du tog för tidigt upp 
packorna . . . Skäller icke Passopp? Gå du ut, Anton, och se åt, om du 
märker något på sjön ! 



Gossen lydde genast, men återkom med försäkran, att det blott var vinden, 
som pep i knutarna.



 Gott, gott, jag tänker, han tar sig på natten. Jag ville önska, vi finge 
en storm sådan att tulljakten, ifall hon nu är ute, behövde se sig om 
efter hamn... Men du nämnde icke ett ord om resten, Birger  --  vad sa 
Instöpacket? 



 Jo, efter far vill veta det, så sa Halvar Ramundsson: 'Hör du, Birger, 
har ni haft något obytt än med den nye jaktlöjtnanten? 
Det sägs, att han skall vara en så överduktig satan, att han har 
skarpare öron än fans mormor, och han lär gett sig den och den på att 
han icke skall ligga ur sjön, förrän han fiskat upp valfiskarna från 
Tistelön. Jo jo, drar han först upp dem, så få de nog tacka Gud, 
om de slippa med bara huden!	



 Den krabban pöser av bara avundsjuka !  sade Haraldsson med en spotsk 
dragning på ögonbrynen.  Han skulle akta sig, han, för valfiskarna från 
Tistelön; de kunde lätt svälja honom i en munsbit. Jag förstår nog, att 
det är den krukan, som eggat upp jaktlöjtnanten; men vänta, vänta, mina 
gossar! I han ännu icke så riktigt lärt känna Håkan Haraldsson: i alla 
tider ha små fiskar blivit slukade av de stora. Medan I läggen ut nätet, 
leker han med er, men hoppar ut, när han vill. 



 En, två, tre gånger , menade Birger,  men den fjärde kan han fastna. 



 Nej, nej, säger jag! Jag har idkat rörelsen i några och tjugu år, jag 
förstår den; och när jag blir gammal och orklös och ej förmår annat än att 
gå hemma och ställa, då, Birger, står du för kulan. 



 Vi få väl se -- det kan ingen veta !  Birgers irrande ögon fäste sig på en 
dörr, som förde till trappan av den förut omnämnda gaveln, varifrån nu 
hördes ett sakta buller.



 Det är den lilla!  sade Haraldsson, och de mörka, om rå triumf nyss 
talande dragen ljusnade till ett smekande uttryck av kärleksfull ömhet.



 Det är Erika , mumlade Birger, och vände sig med en egen kort rörelse åt 
sidan.



Efter några ögonblick öppnades dörren, och en ung kvinna, omkring några 
och tjugu år, av ett intagande, men allvarsamt utseende, trädde in i 
stugan med en den allra täckaste sjuåriga flicka vid handen. Barnet 
hoppade genast upp på den gamles knä, slog sina små vita armar om hans 
hals och ropade ett vänligt:  God natt, pappa ! Erika vill redan ha mig 
till sängs . . . den stygga, snälla Erika!   Ni 
skall åter ut i natt, hör jag!  yttrade den unga kvinnan, vänd åt 
Haraldsson, och i hennes ton låg en anklagande förebråelse.



 Jag har göromål , svarade gubben vårdslöst, i det han med tindrande ögon 
betraktade sitt älsklingsbarn, den lilla lla, som lekte och ryckte i 
hans långa skägg och lade sin mjälla, fina kind mot faderns brunbrända hy. 
Haraldsson kysste och strök med sin grova hand hennes glänsande lockar. 
Sedan lyfte han henne tillbaka ned på golvet så varsamt som om han fruktat 
att göra henne illa.



 Jag ville önska, mamsell Erika , återtog han med stolt självkärlek,  att 
min hustru fått leva ! Det hade gjort henne gott i själen att se det här 
barnet. Jag tror icke, skam att säga, dess make är lätt att finna ! Det 
skulle tröstat Britta Lisa för många ledsamheter. 



 Jag tror tvärtom. Det skulle kommit henne att lida dubbelt, både av 
missnöje med det närvarande och fruktan för framtiden!  svarade Erika 
strängt.



 Ja, kanske, sedan hon lärt sig av mamsell att vara stormodig både i ord 
och tankar. Men det är som ordspråket lyder: makt ger mod. Hon kan likväl 
komma ihåg, att myggan surrar så länge omkring ljuset, tills hon bränner 
sig. Mamsell Erika stämde icke pipan så högt för tre år sedan. 



 Låt mamsell Erika vara i fred, far!  sade Birger strävt.  Vad skulle det 
bli av flickungen där utan henne ? 



Haraldsson, vilken i sonen såg bilden av sig själv i sin egen ungdom, 
ville ej reta det vilda blodet. Han lät därför sitt eget visligen svalna 
och yttrade i halvgod ton:  Det var ju icke så illa ment, vet jag. 



 Men du såg så styggt på Erika!  sade lla.  Varför gjorde du det, 
pappa ? 



Erikas blick uttryckte lugn. Hon visste vad hon var för invånarna på 
Tistelön och att endast hennes fasta, bestämda själ höll henne i den 
aktning, som erfordrades för en kvinna, vilken sällsamma omständigheter 
dömt att vistas i en sådan omgivning.



 Tag god natt, lilla lla  --  det är tid för dig att gå till vila!  sade 
Erika vänligt.



Lydigt bjöd lla munnen åt sin far -- handen fick hon aldrig kyssa. 
Därefter nickade hon rätt nådigt med det lilla huvudet åt Birger; men med 
ett språng var hon i Antons famn.



 Skall du också ut i mörkret på sjön, Anton? 



 Nej, icke om jag finge slippa, jag ville mycket hellre vara hemma!  
svarade gossen med en halv suck.



 Så bli hemma då !  sade den lilla lla, som var van att hava sin 
egen vilja och tyckte det just kunde anstå Anton att ha detsamma.



 Fråga far -- han vet bäst om det kan ske ! 



 Låt honom bli hemma, pappa !  ropade lla och sprang åter till 
fadern.  Hör du, jag vill äntligen, att han i morgon bittida hjälper mig 
att plocka snäckor. 



 Nej, min lilla, han får icke bli hemma. I morgon, när han kommer igen, 
får han hjälpa dig; men i kväll skall han ut och fresta på sig. Det duger 
icke, att han blir en sådan mes, som ständigt sitter och värmer sig vid 
spisen, medan far och bror hans ha arbete på sjön. Men lägg dig du -- kanske 
har du Anton välbehållen hemma före dagningen. 



Det var något så utomordentligt sällsynt, att den lilla förgudade, 
bortskämda  fick avslag på något, varom hon bad, att en liten 
smärtans och förtrytelsens droppe föll från ögat ned på läppen. Men hon 
sade ingenting, ty  krutet var gott , skulle Haraldsson tänkt, om han 
kunnat genomskåda sitt unga barns själ.

Det rum, dit lla med sin uppfostrarinna begav sig, utgjorde 
förnämsta delen av den nya påbyggnaden och var till alla delar fullkomligt 
olikt den svarta stugan på nedre botten. Oberäknat att det var försett med 
tämligen höga fönster, pryddes det med en mängd dyrbara praktartiklar, 
vilka var för sig vittnade om ett olika hem. Gardinerna, av det dyrbaraste 
damast, smakfullt uppfästa, nedföllo i tjocka veck till den turkiska 
mattan, vilken likväl icke tog sig särdeles väl ut mot de många olika 
skeppsstolarna av grovt tillhugget mahogny, till större delen försedda med 
tageldynor. De mest utsökt ovanliga tapetstycken voro uppfästa på 
väggarna, och där dessa icke räckte till, sågos lämningar av flera 
nationers flaggor, blandade med stuvar av sidentyger. Över varje 
hopfästning fanns en större eller mindre spegel eller tavlor.



Anblicken av det hela lät ana rov från strandade skepp, och däruti skulle 
den så mycket mera blivit styrkt, som fått kasta en blick i det 
kompassfodral, vilket av Erika förvarades åt lla, vars enskilda 
tillhörighet det var: det oansenliga fodralet innehöll de mest utsökta 
pärlrader och andra nipper till ett högt värde.



På den stora mahognyskivan, vilken som bord var uppslagen mellan bägge 
fönstren i detta rum, brann i en silverlampa en klar, behaglig låga, lagom 
att belysa de tjocka röda gardinerna omkring den grova eksängen, dit Erika 
nu ledsagade lla.



 Vill icke du också lägga dig, Erika?  frågade den lilla.  Du sitter nu så 
ofta uppe om nätterna. 



 Jag skall sy färdig din docka, Ella !  svarade Erika och började 
framplocka en mängd granna lappar.



 Ack, låt mig då sitta uppe i sängen och se på, söta Erika! Du syr på 
dockan alla nätter, men hon blir aldrig färdig.   I afton skall hon 
säkert bli det, men du får icke sitta uppe och se på mitt arbete, ty då 
har du intet nöje av det, när det är färdigt. Lägg dig nu ner och sov. 



 Men jag har icke läst min aftonbön ännu, Erika!   Det var sant, den får 
du icke försumma!  sade Erika, och en matt rodnad, föranledd av tanken, 
att hon för egna angelägenheter glömt plikten mot sin skyddsling, färgade 
hennes kinder. Läs dina böner, lla, och sedan skall du bedja Gud för 
pappa och dina bröder!  

ANDRA KAPITLET.



Erika Malm, en rikt begåvad natur, stod så fullkomligt ensam i världen, 
att hon ägde varken vänner, gods, skydd eller hem. En så övergiven 
belägenhet erfordrades kanske ock för att med ståndaktighet och försakelse 
uthärda på den plats, hon nu var kallad att fylla.



Omkring tjugu år före den tid, vi gjort Erikas bekantskap, uppehöll sig i 
Stockholm en rik barnlös änkefru från landsorten. Hon medförde från 
huvudstaden en tre års flicka, som hon utlöst från barnhuset. Om Erikas 
föräldrar ägde man ej den ringaste kunskap. Ingen hade någonsin frågat 
efter henne; men fostermodern ersatte henne allt vad hon icke känt och ej 
heller saknade. Under den sorgfälligaste omvårdnad uppnådde Erika sitt 
fjortonde år. En god och stadig grund var då lagd både för den världsliga 
och moraliska bildningen; men olyckligtvis dog fru Malm vid denna tid helt 
hastigt under en resa, utan att, såsom hon ofta ämnat, hava förordnat 
något om sin skyddslings framtid. Den värnlösa flickan, vars utmärkta 
naturgåvor hittills blivit odlade på ett sätt, som kunde kallas mindre 
lyckligt valt, då hennes framtida ställning icke blivit tryggad på samma 
gång, måste nu hastigt avsluta den påbörjade banan och i stället med 
tålamod och undergivenhet finna sig i den helt nya befattningen att roa 
och sköta självsvåldiga barn.

Fru Malms arvtagare, en avlägsen släkting, hade såsom en särdeles 
välgärning tagit Erika med det övriga; och i konsul N's hus i Göteborg 
lärde den stackars flickan att se och uppfatta livets skuggsidor.



Fru Malm, ett gudfruktigt och milt fruntimmer, hade tidigt hos Erika 
inplantat det frö, vilket, uppskjutet och mognat i en kvinnas rena hjärta, 
ensamt förmår skydda mot livets frestelser. Van att pröva de onda och goda 
känslor och böjelser, som uppstodo i hennes inre, fortfor Erika nu att 
utbilda sig själv. Hon motarbetade sina fel och undvek att visa de små 
talanger och företräden, som kunde väcka andras avund. Utan jämnårigt 
sällskap och utan att någonsin hava känt någon friskare och gladare sida 
av livet än sin fostermoders tysta boning, hade Erikas lynne redan



vid denna tid antagit ett allvar och en djupsinnighet, som ofta gjorde 
henne till föremål för skämt och framkallade binamnet  den lillgamla . Men 
tiden upphävde motsägelsen mellan de fjorton åren och det lugna, avmätta 
väsendet. Barnet uppnådde jungfruålderns blomma; och den nittonåriga 
Erika, i sin beroende, tryckande ställning, klädde det modesta allvaret, 
ty det gav henne, den fattiga, förbisedda, ett värde, som ingen kunde 
bestrida eller förtaga.



Erika hade fortfarit att leva i konsul N's hus, emedan det icke fallit 
henne in, att hon kunde äga rättighet att undandraga sig den andliga och 
fysiska skärseld, hon där genomgick. Från barnflicka hade hon stigit till 
den dubbla befattningen av husmamsell och lärarinna för barnen. Dessa 
poster voro från alla sidor behäftade med ledsamheter av de små, men 
aggande slag, vilka icke kunna fullt begripas av andra än dem, som själva 
kastat ett deltagande öga på en fattig flicka i samma läge.



Fru N var en i sällskapslivets former väl erfaren dam. 
de 
varelser, vilka berodde av hennes godtycke, lika uppfinningsrikt som ett 
elakt barn plågar den insekt, det fått mellan fingrarna.



Tidigt om morgnarna skulle Erika bestyra sina husgöromål för dagen, så att 
hon omkring klockan åtta fick börja sin befattning hos småherrskapet. Men 
om detta ibland var ogörligt, vankades bitande stickord, vilka blevo 
högljudda, när barnen hade något att skvallra om, ty deras uppgifter voro 
trosartiklar för den svaga modern. Härtill kom, att fru N, som var 
ytterst fåfäng, indrog för toalettens räkning en stor del av de 
hushållspengar, hennes man bestod, och Erika fick uppbära alla 
förtretligheter både av herrskapet, barnen och tjänstfolket, när 
förknappningar i ett eller annat avseende ägde rum. Två nätter i veckan 
stod Erika vid ugnen och gräddade vetebröd, ty om dagen fick ingenting 
synas; och om hon då på morgonen lutade sig mot huvudkudden på sin säng, 
kom frun bullrande och efterhörde, om mamsell ämnade hålla vilodag mitt i 
veckan .



Men allt detta var dock något, som kunde uthärdas. Vid den dagliga kryddan 
av gnat och erinringar om de välgärningar, hon åtnjutit, tröstade sig 
Erika om aftonen av medvetandet, att hon stundligen gottgjorde dessa 
välgärningar. Hon sökte ock en tröst i den övertygelsen, att vissa 
varelser i världen voro födda att lida och att hon själv, fullkomligt 
skild från allt hägn all ömhet, tillhörde dessa. Men det gavs något, mot 
vilket hennes rena känsla upprördes, något, som hon ej trodde sig behöva 
lida och varifrån hon således med fast föresats beslöt att befria sig. 
Detta onda var den orena låga, som ägnades henne av hennes husbonde. 
Konsul N, en lättsinnig, omoralisk människa, förföljde den övergivna 
Erika med föraktliga anbud. Hennes strängt sedliga väsende gjorde 
motståndet mera farligt; och ju mera Erika undvek honom, desto oblygare 
blev han.



Ännu hade icke frun i huset den ringaste aning om sin verkligen förgudade 
mans otrohet; men en för Erikas öde viktig händelse uppväckte de furielika 
känslorna i fru N's bröst och släckte med detsamma sista gnistan av 
Erikas möjliga tacksamhetsförbindelse.
			


Det var en eftermiddag i juni månad. Konsul N's familj var utbjuden att 
dricka kaffe i en trädgård strax utom staden. Frun gick förut med den 
äldsta av sina döttrar, och Erika hade fått befallning att mot aftonen 
komma efter med lillan, såvida den huvudvärk, varöver barnet klagat, då 
gått över. Konsuln skulle, enligt det löfte han givit sin fru, infinna 
sig, så snart han på sitt kontor avslutat en viktig affär.



Sällskapet i trädgården var redan församlat, då genom en av dessa egna 
tillfälligheter, som ingen kan förklara, fru konsulinnans granne råkade 
med armen stöta till den nyss framburna, alldeles orörda kaffepannan. Hela 
innehållet kom fru N's splitternya sidenklänning till godo; och skrikande 
av smärta och i harmen över att se sin toalett förstörd svepte hon schalen 
omkring sig och skyndade tillbaka åt staden för att avhjälpa skadan.



Brådskande uppnådde fru N sitt lyckligtvis ej långt bort belägna hus. I 
förmaket fanns ingen människa, men i nästa rum stod hennes lilla dotter 
och snyftade vid ett fönster.



 Kors, min söta pulla, varför står du här så ensam och gråter till på 
köpet... jag vill väl icke förmoda, att Erika på något sätt varit stygg 
mot dig?  Flickan bara lipade, utan att svara.



 Men säg mig, min lilla ängel, säg för mamma varför pullan gråter? 



 Pappa har kört ut mig. 



 Det var en annan sak ! Vad skulle du göra på kontoret -- har icke mamma 
sagt sin snälla flicka, att hon icke får gå dit ? Men det blir alltid 
spektakel, bara jag är borta. Jag begriper icke vad den slynan Erika gör, 
som icke ser efter dig! 



 Jag var icke på kontoret !  snyftade pullan.



 Har då pappa varit nere och lillan varit olydig? 



 Pappa är hos Erika, och där var jag också; men han sade, att jag 
skulle gå hit och leka; och när jag icke ville vara här ensam, tog 
pappa mig i armen och slängde mig ut. 



Fru N blev alldeles gulgrön i ansiktet. Vad sade Erika, frågade hon med 
darrande röst, då pappa körde ut dig? 



 Hon ville följa med, men det fick hon icke, för pappa sade, att hon 
skulle sy fast en knapp i hans väst. 



 Stanna här, min ängel ! Mamma skall nog taga reda på saken, och du skall 
få en stor tallrik smultron, för det du är mammas kloka och rara pulla. 



Fru N flög till Erikas kammare. Vid dörren stannade hon för att hämta andan 
och en smula ordna de orediga fantasier, som togo hennes förnuft i beslag. 
Stormen var väckt, och den rasade förstörande genom hennes bröst. Skulle 
hon öppna dörren eller icke ? Där inne var allt så fullkomligt tyst, 
liksom	ingen människa funnits i rummet. Tre å fyra gånger försökte hon 
att lägga handen på låset, men det misslyckades, emedan dörren var reglad 
inifrån.



Vad som nu föregick inom fru N -- låter icke beskriva sig. Förvirrad 
av svartsjuka och raseri, alldeles ur stånd att tänka, ropade hon Erika 
med de mest skymfande namn och befallde henne att i ögonblicket öppna.



Då frånsköts regeln; men icke Erika, utan konsuln själv visade sig i den 
för övrigt tomma kammaren.



För några ögonblick stodo man och hustru tysta mitt emot varandra.



 Vad för dig hem så oförmodat och i ett sådant skick, min vän?  frågade 
konsuln med ett visst försmädligt lugn.



 Jo, just min aning, att något ovärdigt bedrägeri här förehades. Men var 
är den nedriga, den eländiga, som på detta sätt lönar de välgärningar, jag 
slösat på henne ? 



 Sakta, sakta! Erika är, som du väl ser, icke här. Gör därför lagom väsen 
av ingenting ! 



 Ingenting , upprepade fru N i arg ton,  ingenting? Står icke fönstret 
öppet: det är ej mera än tre steg till trädgården. Utvägen var rätt god, 
men något för uppenbar, då hon hörde min röst. Men, vid Gud, det avlöper 
icke så lätt... hon skall straffas, hon skall ur huset på stunden, på 
ögonblicket! Hela världen får snart veta, att jag uppfött en orm i min 
egen barm. 



Då konsul N såg den verkliga fara, som hotade att förstöra en ung, 
oskyldig flickas enda egendom, hennes rykte, läto samvetets och hederns 
plikter mäktigt höra sina förenade röster. Han var en lättsinnig, kanske 
en dålig karl, men likväl ej så fullkomligt dålig, att han längre förmådde 
höra den oskyldiga Erikas goda namn lida för hans skull. Med en 
beslutsamhet, som kunde kallas manlig, hejdade han sin hustru, vilken 
redan var på väg att lämna rummet, nedtryckte henne i en stol och reglade 
på nytt dörren.

 Stilla din obilliga häftighet , sade han till sin fru,  så skall 
jag med några ord säga dig vad du vill veta och kanske ändå litet 
mera  --  men kom därjämte ihåg, att om du med ett enda ord, en enda tvetydig 
vink förolämpar Erika, så får du att göra med mig! Hittills har jag med 
ett tålamod utöver all billig väntan tålt ditt slöseri, dina nycker, din 
fåfänga och alla dina övriga fel, vilka gemensam gjort vårt äktenskap till 
en börda för mig, men uppfyller du ej det villkor, jag nyss nämnde, så var 
förvissad, att du skall lära känna mig från en annan sida: du skapar dig 
då själv en herre, under vars vilja du skall bliva den första att få lära 
lydnad! 



 Vad vill du då, vill du taga livet av mig?  frågade hans hustru, 
halvgråtande av förargelse och skrämsel.



 Ingalunda ! Jag vill blott, att du bär dig förnuftigt åt och tager saken 
lugnt. Du bör först veta och förstå, att Erika är en fullkomlig motsats 
till dig: hon är ung, vacker, blygsam, mild och behaglig. Jag har icke 
dagligen kunnat se henne utan att inse detta. Därjämte insmög sig en 
känsla, som den fattiga men hederliga flickan var för stolt och dygdig att 
besvara. I eftermiddags, då du var borta, begagnade jag tillfället. Jag 
skickade bort flickungen och prövade min vältalighet på nytt. Erikas 
hårdnackenhet förtröt mig. Nog att den stackars varelsen tog sin tillflykt 
genom fönstret; och om du även vill veta varför jag det oaktat 
kvarstannade, så vill jag säga dig, att det skedde i hopp att duvan skulle 
återkomma, då hon trodde höken utflugen.



Detta är i korthet sammanhanget. Jag föraktar att ihopsmida några 
osanningar, och du kan så säkert trygga vid mitt ord i detta hänseende, 
som du gör, då jag giver det till borgen i andra affärer. Men du 
finner väl tillika, att du för bådas vår skull, din egen i 
synnerhet, gör bäst i att låtsa som om ingenting har passerat. 



 Tackar ödmjukast, det kan du tro ! Jag undrar just vad jag med tiden 
skulle ha att vänta, om jag behölle den där ? 



 Vackert, vackert, min vän! Du har därvid ingenting att frukta. Den fara, 
Erika i dag för min skull varit underkastad, har gjort mig ont; och jag 
lovar dig vid min salighet, att flickan skall hädanefter vara alldeles 
fredad för all efterhängsenhet från min sida. I samma stund du är invigd i 
hemligheten, inser du väl, att det förnämsta behaget är borta. Vänd därför 
i allsköns lugn och beskedlighet tillbaka i trädgården. Som en artig man 
infinner jag mig strax efter. 



 O, Gud, vad jag nödgats höra!  jämrade sig fru N  .  Jag arma försmådda 
kvinna trampas under fötterna av en man utan ära och sedlighet... men det 
är ej möjligt att kunna uthärda ett sådant kval  --  nej, jag svär det, jag 
vill ha luft...  Och innan herr konsuln var det minsta beredd på ett så 
förtvivlat beslut å sin frus sida, var hon redan uppe i fönsterkarmen, och 
med ett hopp nere i trädgården.



 Helena, Helena !  ropade konsuln efter den bortilande,  erinra dig vad 
jag sagt och kom ihåg, att jag håller ord ! 



Men utan att vidare höra eller se eller begagna något av sina fem sinnen, 
sprang fru N  genom den lilla trädgården och behövde ej länge söka, innan 
hon fann Erika gråtande på en torvbänk, till hälften skuggad av ett stort 
träd.



 Så, att jag finner mamsell här!  utbrast fru N   i skarp, andfådd ton. 
 Hon har vackert hedrat mig, men sig själv allra mest, genom sitt hyggliga 
uppförande ! Packa genast ihop sina smulor, och ge sig av, ty 
är hon icke ur huset innan jag återkommer i 
afton, så skall hela staden få veta av vilken orsak jag kört bort henne! 



Vid detta oväntade och grova utbrott torkades Erikas tårar av sig självt. 
Hon steg upp med ett uttryck i sitt ansikte, ingalunda ägnat att blidka 
den stränga domarinnan, och med fullkomligt lugn och stadig röst svarade 
hon: Jag är oskyldig, Gud känner, att jag är oskyldig, men jag vill lyda 
och gå, ty jag äger ingen beskyddare. 


																																																												
 Ja, gå, gå... jag undrar just vart hon vill taga vägen. Hon ämnar väl 
anlita konsulns bistånd  --  men försök icke det ! 



 Jag tänker icke anlita konsuln. Jag vill gå fattigare än jag kom hit! 



Fru N  visste icke själv vad hon tänkte, men säkert var det en flyktig 
förmodan, att Erika skulle vara ur stånd att verkställa sitt yttrade 
beslut.  --   Gå !  utbrast hon än en gång i föraktlig ton.  Då jag i afton 
återkommer, hoppas jag finna mamsell borta... 



Fru N  klädde om sig, lade smink på den bleka kinden och ett leende på de 
darrande läpparna. Därefter tog hon sin mans erbjudna arm, sin lilla 
dotter vid handen och återvände till sällskapet utom staden.



På vägen yttrade konsuln:  Jag hoppas du lugnat dig efter den häftiga 
rörelsen! Fann du Erika? 



 Ja !  svarade frun lakoniskt.



 Men min erinran glömde du väl icke, hoppas jag?  Konsuln fäste härvid 
ögonen med ett nästan hårt uttryck på sin hustru, så att hon, som 
verkligen börjat lugna sig, ånyo kände en stark, orolig hjärtklappning. 
 Vi få väl tala om saken i afton!  sade hon undvikande.  På gatan måtte 
jag väl åtminstone få ha den frid, jag nödgas sakna inomhus. 



Konsuln fann detta billigt, och ämnet återtogs icke förrän andra 
morgonen, då man med bestörtning fann att Erika gjort allvar av sitt 
beslut. Redan om aftonen, strax efter herrskapets bortgång, hade hon 
lämnat huset, utan att giva någon upplysning om vart hon tagit vägen; och 
först efter flera veckor, då hon genom en bekant i staden lät uttaga sitt 
prästbetyg för att flytta till annan ort, blev det bekant, att hon sökt 
och funnit en fristad bland skärgårdens klippor.



TREDJE KAPITLET



Erikas själ var stark, hennes kropp likaså; därför kunde hon verkställa 
vad hon ansåg, att hennes plikt både mot sig själv och fru N bjöd henne. 
Men var öppnade sig väl genast en fristad för den, som på ett så oförmodat 
och tvetydigt sätt lämnat det hus, där hon vistats under åratal? En känsla 
av blyg fruktan förbjöd Erika att söka detta skydd hos någon av de få 
bekanta, hon hade i staden. Det föll henne snarare in, att hon kunde få 
någon plats i skärgården och utan att göra långa överläggningar tog hon 
schal och hatt och begav sig nedåt hamnen, för att se efter några 
segelfärdiga båtar. Vid ankomsten dit såg hon ett fruntimmer, vars 
klädedräkt, ehuru både fin och snygg, likväl av snitten röjde sig tillhöra 
det förmögnare skärgårdsfolkets klädsel. Kvinnan gick av och an, liksom 
hon väntat på någon, och efter en stunds förlopp ankom också en karl, 
bärande varjehanda saker. Så snart han var framme, gick kvinnan förut till 
en av de bättre båtarna. Det var tydligt av hennes säkra rörelser, att hon 
där stuvade in egna förnödenheter.



Genast besluten att försöka begagna sig av denna lyckliga tillfällighet, 
hoppade Erika ned på landgången och stod hastigt på det renskurade däcket 
bredvid den främmande.



Bekantskapen var snart gjord; och mor Haraldsson  från Tistelön 
försäkrade, att, som båten tillhörde hennes man, kunde hon så mycket 
lättare uppfylla mamsells önskan att få medfölja.



Glad över den lyckliga framgången hastade Erika hem, tog det oumbärligaste 
av sina saker och återvände med lättat hjärta till båten, vilken innan 
aftonringningen lyfte ankar.



Under den sköna, svala natten satt Erika, den hemlösa flickan, vid den 
vänliga mor Haraldssons sida och berättade om sina få, men bittra öden. 
Deltagande sökte den hederliga kvinnan att ingjuta tröst i den nedtrycktas 
hjärta. Också var hennes själ lättare och hennes lynne lugnare, då hon 
efter en kort slummer vid dagningen väcktes av den underrättelsen, att 
båten låg förtöjd vid Tistelöns brygga.



Både den äldre och yngre Haraldsson gjorde på den bildade, finkänsliga 
Erika ett vidrigt intryck; men desto mera drogs hon till husmodern. Mor 
Haraldsson hade lika gärna kunnat kallas fru som mången annan rik 
skärgårdsbos hustru, vars man ägde båtar och trankokerier, men hon 
föraktade en sådan fåfänglighet. Ehuru född prästdotter, ville hon icke 
mottaga någon annan titel än  kära mor ; och genom denna benämning, jämte 
hennes vänliga ömhet, uppkom snart det förtroligaste förhållande mellan 
mor Haraldsson och Erika, vilken tills vidare kvarblev där hon nu var.



Mor Haraldsson ägde en skatt, som låg henne högre om hjärtat än allt annat 
i världen: hennes lilla treåriga lla. Med grämelse såg den 
rättsinniga kvinnan det liv, som hennes man och styvson förde, och anade 
ej något gott slut på deras djärva äventyr. Hon sörjde i tysthet över det 
hon ej förmådde ändra, men tackade tillika Gud för den rika trösten att, 
om hon fölle ifrån, den späda knoppen, vilken redan av alla resande 
för sin skönhet kallades  Tistelöns ros , skulle i Erika erhålla ett 
vårdande hägn.



Erika, ovan vid en så uppfriskande känsla som mänsklig kärlek och ren 
välvilja, lyssnade till de förnyade bönerna att kvarstanna och ej vidare 
söka något annat hem. Hon vårdade sig föga om den vilda natur, som omgav 
Tistelön. Hon såg blott tacksamheten i mor Brittas ögon, medan den lilla 
täcka strandrosen, den yra lla, med varje dag växte allt fastare i 
hennes hjärta.



Det var ljuvt för Erika att sysselsätta sig med det hoppfulla barnet, 
vilket troligen annars blivit alldeles bortskämt av de klemande 
föräldrarna.



Erikas alltid lugna och värdiga väsen inverkade även på de barska männen. 
De kände i hennes närvaro en aktning vilken blev alltmera märkbar, ju 
längre hon stannade kvar, och det välde, hon utövade, i synnerhet över 
Birger, var så stort, att det ofta förvånade henne, huru hon med en blick, 
ett enda ord, kunde leda denna vilda natur, med vilken annars ingen fick 
makt.



För att behaga Erika och göra hennes vistande på ön så angenämt och 
långvarigt som möjligt, hade rummet i den påbyggda gaveln blivit inrett 
efter den beskrivning, vi redan lämnat. Tid efter annan tillkom där någon 
prydnad ur de hemliga förrådskamrar, vilka endast Haraldsson och hans 
äldre son kände



Knappt ett år efter Erikas ankomst till ön dog den goda mor Britta. Hon 
dog av sorg, djup, tärande sorg; och hennes sista stunder, hennes sista 
tankar voro för barnen.



Uti Erikas vård anförtrodde hon lla och tog av henne löftet att icke 
utan den mest trängande nöd lämna det hus och de varelser, som hon lade på 
hennes hjärta.

Mor Britta var borta, och i Haraldssons hårda bröst, där kanske ändå 
några gnistor av ömhet brunnit, bodde ånger och grämelse över det, som ej 
mera kunde ändras; men tiden lät det grova ämne, varav han var danad, 
alltmera hårdna. Han blev vild, grym och rovlysten som förut, och endast 
hans nästan avgudalika dyrkan för den lilla lla antydde någon 
svaghet i hans järnnatur.



Åren kommo och gingo. Tistelöns orubbliga klippmassor badades som förut av 
Skageracks salta böljor, och de rasande höststormarna kastade årligen nya 
vrak till dess stränder. Det var ett hemskt, oroligt och likväl enformigt 
liv, som Erika förde på den kala ön, men vanan och kärleken till hennes 
fosterdotter i förening med den djupt nedslående känslan, att hon icke var 
älskad på någon annan fläck av jorden, att intet hjärta fanns, som 
längtade efter hennes eller ens frågade efter var hon vistades, bildade i 
hennes inre värld ett slags stillastående lugn, ett medvetslöst 
överlåtande åt ödet. Hon ville icke rubba det förhållande, vari hon trodde 
sig kallad att leva, och kände dessutom en upplyftande tröst i den tanken, 
att just där, varest hon nu befann sig, var hon till bästa nyttan för sina 
medmänniskor.



Sedan någon tid hade Erika likväl oroats av ett förhållande, som hittills 
varit henne omöjligt att klart reda. Hon hade funnit, att de känslor, som 
härskade över den mörke Birgers själ, tillhörde en natur, varav hon ej 
ägde någon erfarenhet. De voro utan tvivel kärlekens, men en vild, 
stormande kärlek, som skrämde henne, ehuru hon icke vågade visa det. Erika 
kände, att det endast var genom ett fullkomligt lugn, en beständig 
själsnärvaro, som hon tyglade sin omgivnings råhet. Under sista veckorna 
hade förhållandet likväl så till vida ändrat sig, att Birger lika enträget 
 undvek hennes sällskap, som han förut sökte det. 
Erika tyckte sig även finna, att den tid, hon varit mera mild och vänlig 
mot honom, hade hans lynne och väsende antagit samma prägel. Men sedan hon 
börjat behandla honom med en viss, i följd av deras förhållande naturlig, 
köld, syntes han mörk och hotande som natten.



Men vi återvända till den afton, på vilken vi infört läsaren hos 
lurendrejaren på Tistelön.



lla hade somnat. Erika satt vid bordet och arbetade på den lovade 
dockklänningen, men hennes hjärtas ängsliga oro tillät henne ej att fästa 
mycken uppmärksamhet vid sitt göromål. Varför skola de åter ut i natt ? 
tänkte Erika, då hon hörde huru de nere i stugan släpade och drogo och 
gjorde sig i ordning för det nattliga äventyret. Hon bad innerligt Gud 
styrka henne till det bästa beslutet. Skulle hon äventyra att framleva 
sina dagar i denna förfärliga omgivning, ständigt hotad av den dystert 
flammande lågan i Birgers ögon ? Skulle hon kämpa, segra och återföra 
denna halvt förlorade människa på det rättas väg ? Eller skulle hon hava 
nog mod och beslutsamhet att åter ge sig ut för att söka ett nytt hem? Men 
om hon även tänkte sig möjligheten att finna en god plats för sig själv, 
huru kunde hon förmå sig att övergiva den moderlösa lla, som hon så 
heligt lovat att vårda ?



Striden inom Erikas bröst var icke lätt. Hon hade, sedan hon beträtt 
Tistelön, aldrig känt sig så underligt upprörd som denna afton; och aldrig 
hade vågorna, kastade av den allt häftigare tilltagande oktoberstormen, 
förekommit henne mera våldsamma. Det väsnades och pep i det svarta djupet 
utanför hennes fönster, och bandhundens dova skällande sammanflöt i hemsk 
samklang med orkanen, som piskade kring knutarna.

 Gud i him]en bevare alla, som äro ute under denna förfärliga 
afton!  bad Erika med andäktigt sammanknäppta händer och lät sitt huvud 
nedsjunka mot bröstet. Då hördes ett sakta knarrande ljud i trappan. De gå 
åt loftet ! tänkte den av ångest fattade flickan; men stegen närmade sig 
hennes kammardörr, och med sammanpressad andedräkt lyssnade hon till de 
med en egen, djup ton uttalade orden:



 Låt upp, mamsell Erika! 



Det var Birgers röst. Erika kunde knappt resa sig från stolen. Över tvenne 
år hade förflutit, sedan den styvsinte ynglingen beträtt tröskeln till 
detta rum, vilket tycktes vara alla i huset heligt. Vad ville han nu på 
denna ovanliga tid?



Efter en förnyad knackning reste sig Erika och frågade med återvändande 
fattning, utan att likväl öppna:  Vad önskar ni så sent, Birger  --   hade jag 
icke gjort allt i ordning? 



 Jo visst, men efter mamsell Erika ännu är uppe, så öppna! Jag har något 
att säga! 



 Säg det! Jag hör rätt väl. 



 Är ni rädd ?  var det hånande svaret, och ett tvunget skratt ljöd genom 
den ödsliga förstugan.



 Nej, varför skulle jag vara det?  sade Erika, som vid dessa ord återfick 
hela sitt naturliga mod. Hastigt var regeln från dörren, och hög och 
allvarsam stod den unga kvinnan framför den sene gästen.



 Nå, vad vill ni mig nu, Birger?  var hennes lugna fråga.



 Vad jag vill, det får ni kanske tids nog veta. Var ej så sträng ... låt 
mig se mig omkring ! Jag har icke varit här på länge, mycket länge   --  jag 
vågade icke och ville ej heller störa er, så gärna jag än önskade vara där 
mamsell Erika är. 



Han gick fram till bordet, där lampan brann. En uppslagen psalmbok 
låg bredvid Erikas arbete. Birger böjde sig ned och läste den vers, varvid 
hon lagt märke. Först tycktes det som han endast begagnade denna 
förevändning att hämta mod till det han ville säga, men efter några 
minuter upprepade han orden högt och med en känsla, som Erika trodde vara 
honom främmande:



 Herren mig försäkran giver om sin godhet, endast jag intill döden trofast 
bliver, aktar på hans välbehag, gör mitt kall med fröjd och flit och till 
honom har min lit, viss att han mig ej förgäter, nöjd med vad han mig 
tillmäter. 



 Jag ville önska, mamsell Erika, att jag kunde läsa den här versen med 
samma andakt och uppbyggelse som ni ! 



 Varför skulle ni icke kunna det, Birger ? Om ni oftare hörde det heliga 
ordet, bleve ni förtrogen därmed. Ni skulle finna kraft till det goda och 
stöd mot frestelsen. Det vore välgörande för både hjärta och sinne. 



 Mitt hjärta och mitt sinne äro bägge onda, mamsell Erika! Genom mig 
själv, genom mig ensam förmår jag icke göra dem bättre. 



 Det är sant, Birger, och att ni erkänner det är redan vackert och 
kristligt; men bönen, bönen förmår mycket. 



 Nej, icke mina böner, mamsell Erika !  avbröt Birger i häftig rörelse. 
 Kanske kunde jag ännu bli en annan människa, en förbättrad människa, om 
  --   men det är väl omöjligt. Det har väl varit en galenskap, att jag kunnat 
tänka, det ni ville bli hustru åt en så simpel karl som jag. Jo jo, ni 
bleknar... det var nog litet förmätet tänkt. Men ni bör likväl veta, 
mamsell Erika, att jag, om ni kunde besluta er till en så stor uppoffring, 
icke skulle låta er blygas för mig. Jag har i alla fall tänkt att läsa 
navigation i vinter. I stället för att som nu leva av äventyr, ville jag 
bygga mig ett fartyg, det jag sedan som både redare och skeppare själv 
förde på resor till Jutland; och ett hus, så präktigt ni önskade det, 
skulle jag uppföra på stommen av det här rucklet, som då komme bort. Och 
sedan bleve ni fru så god som någon här i skärgården. 



Under det långa, med en viss förtröstan anförda tillägget hämtade sig 
Erika från den obehagliga överraskningen. Hon kände en innerlig avsky för 
äktenskapsförbindelse med en sådan människa som Birger. Likväl låg i hans 
manliga, kraftfulla, alltid bestämda handlingssätt något, som anslog 
hennes egen starka själ. Hon tyckte sig kunna göra varje uppoffring för 
den vilde ynglingen, utom den att bli hans hustru; och i följd av denna 
rörelse svarade hon öppet:



 Nej, Birger, det förslaget varken kan eller vill jag bifalla. Icke 
därför, att ni, som ni sade, skulle vara för simpel åt mig. Jag vet ju 
icke vem jag själv är, troligen ett barn av armodet, kanske av synden. 
Således är varje hederlig man, som vill taga den fattiga Erika till 
hustru, även god nog. Men det är något annat, som ni skall förstå, Birger, 
vilket både nu och framdeles hindrar att tänka på detta förslag. Alltsedan 
jag kom hit till Tistelön, har er vådliga och oftast säkerligen syndiga 
levnad skrämt mig. Ni har alltid stått för mig som en människa, vilken 
omöjligt kunde vinna mitt förtroende. Och den, för vilken man ej känner 
detta, kan man ej heller älska. Likväl vill jag icke undandraga er min 
vänskap. Gör er genom gott uppförande värd både min och andra 
människors aktning, så skall jag alltid behandla er som en bror. 



 Tack, tack, ni är för god, mamsell Erika !  svarade Birger med hånfull 
bitterhet.  Låt mig likväl säga er ännu något, som kanske kunde vara värt 
att tänka på. Kom ihåg, att ni nu, nu i denna stund, har en människas 
framtid och troligen också dess välfärd i ett kommande liv i edra 
händer... Erika , tillade han med en hos honom ovanligt vek, bedjande 
röst,  ni är ju gudfruktig, ni önskar att omvända syndare... nu förmår ni 
det, ty jag svär vid min salighet, att om ni vill bliva min hustru, skall 
jag från denna timme aldrig vandra på sådana vägar, där jag ej kan möta 
ert öga. Men stöter ni mig bort, då   --   hans ton blev åter skarp och 
bitter  --   finns ej heller något, som håller mig tillbaka. Hittills har jag 
endast varit vild och överdådig; det onda jag gjort är ej sådant, som 
bestämt skadat någon människa: det är ej något brott mot annat än 
tullagarna. Men utan er, Erika, skall Birger Haraldssons namn bli en 
skräck för hela kusten. 



För första gången stod Erika darrande inför den man, hon var van att 
behärska genom sin röst och sitt väsen. Ett stort ansvar vilade i denna 
stund på henne. Hon kände sina krafter svikta, hennes hjärta ville nästan 
brista av ångest. Skulle hon uppoffra sig själv eller honom och med honom 
kanhända draga djupa olyckor över oskyldiga varelser? Det vore dock 
alltför rysligt att i detta ögonblick giva ett löfte för livstiden. Hon 
hade tillräcklig sans kvar att känna, att denna handling översteg hennes 
krafter och att långa år skulle komma att gälda vad stundens nöd avtvungit 
henne.



Erika upplyfte den bönfallande blicken till Birger. Resens gestalt höjde 
sig i det osäkra lampskenet, hans ögon brände sig in i hennes 
hjärta: dessa ögon, som på en gång tycktes ödmjukt tigga och likväl hota, 
de voro förfärliga. Erika uthärdade icke att se på dem, hennes ögonlock 
sänktes, och sakta framsmögo orden över hennes läppar:  Jag kan icke, 
Birger, jag kan icke ! 



 Ännu är det tid !  sade han med oroligt, ångestfullt uttryck.  Ni kan, ni 
kan, men ni vill ej... Se, Erika, jag är så eländig, att jag på mina knän 
tigger er om förbarmande !  Birger nedsjönk verkligen framför den darrande 
Erika, och i hans ansikte speglade sig ett kval, för starkt att målas i 
ord.  Samtycker du att bli min hustru ? 



 Tag mitt liv, om ni så vill, Birger, men jag kan ej befalla över mitt 
hjärta, som strävar emot ! 



Då reste sig Birger. Hans läppar voro hårt sammantryckta och muskelspelet 
i hans ansikte var förfärligt. I dörren vände han sig om och sade med en 
röst mera sorgsen än bitter:  Farväl, Erika! Ni får inför Gud ansvara för 
allt det onda denna stund för med sig. 



 Nej, Birger, nej, tag era grymma ord tillbaka ! Gud är rättvis. 



 Ja, Gud är rättvis; och om brottets väg blir min, så blir ångerns din !  
Han tillslöt dörren och gick med tunga, knarrande steg tillbaka ned i 
stugan.



Den äldre Haraldsson hade emellertid klätt om sig och stod nu resklädd i 
ett par byxor av tunt berett sälskinn och däröver en kavaj av mörkblå 
fris.



 Är du färdig. Birger, så gå ned. Slå seglen under på däcksbåten och låt 
pojken hjälpa dig med packorna! Jag är snart efter. 



Den i ett hörn av rummet halvsovande Anton uppväcktes och befalldes att i 
ögonblicket vara färdig. Förskrämd sprang gossen upp och lät tåligt packa 
på sig, liksom han varit ett lastdjur. Han kunde 
likväl icke hindra ett par suckar att framsmyga ur det pressade bröstet, 
men de besvarades med ett grovt:  Å skäms, din slyngel! Är du bättre än 
far din? Packa dig åstad och kom ihåg, att du ej mer har mor att klaga för 
! 



Gossen gick tyst med packorna nedåt bryggan. Den stora båten kastades av 
och an för stormen, under vars pinande gny tillredelserna gjordes. 
Haraldsson satte sig själv till rodret. Focken och spriseglet halades an 
och sedan Birger kastat ännu en mörk blick åt fönstret, varifrån det matta 
skenet flämtade, stöttes båten ut. Natten famnade både folk och farkost, 
och högt slogo vågorna tillsammans över den försvinnande punkten.



FJÄRDE KAPITLET



Ett par mil från Tistelön ligger ett litet fiskläge av obetydligare art, 
men likväl tillräckligt stort att någorlunda helgjuten framställa tavlan 
av en sådan liten undangömd värld.



I åtskilliga riktningar från den gropiga, ojämna stenläggningen, vars 
tydliga mening är att föreställa en gata, finnes en mängd små stugor 
uppförda. De förnämsta skryta med en rödfärgad framsida, men nästan alla 
hava på gaveln av de utbyggda förstugukvistarna något bildhuggeriverk från 
förolyckade fartyg, till det mesta förgyllda gallionsbilder, eller andra 
dylika prydnader.



En pestartad stank, uppkommen genom den förruttnade fisken, är så inbiten, 
att knappt de friska vindarna förmå rensa luften; men invånarna, vana vid 
den, märka den knappt. Männen ligga nästan dag och natt på sjön, och 
kvinnorna syssla hemma med fisken samt iordningställa backor, metrevar, 
nät, katsor, ostrontänger och annan fiskredskap. Barnen, ett otaligt 
antal, här som vid andra fisklägen äro kastanjebruna, med gulvitt hår och 
blå ögon. De synas vanligen i flockar, de fattigaste utstyrda endast i en 
trasig skjorta, svartgrå till färgen, de förmögnare med beckiga fragment 
av fars avlagda byxor och tröja, vilken likväl icke blivit ändrad, utan 
tjänar den unga plantan till ett slags kapprock, varvid dock de 
långa, dinglande ärmarna falla sig litet besvärliga. Raska och vana vid 
verksamhet, arbeta barnen antingen med fisktorkningen eller roa de sig 
vid stranden i sällskap med en eller annan genom svält mjältsjuk gris, åt 
vilken de kasta agn och andra dylika godbitar.



Vänder man nu blicken till det inre av dessa armodets boningar, finner man 
likväl en renlighet och en ordning med det lilla, som lämnar ett på sätt 
och vis tröstande intryck. Ett gammalt, men rentvättat segel, stoppat med 
havstång, utgör sängkläderna. Den stora bordsskivan är renskurad och blank 
av nötning och golvet prytt med den finaste skälsand. I ena hörnet står 
vanligen ett skåp, med pilastrar av slättäljda furupinnar, vari förvaras 
den förnämsta delen av husgerådet, såsom två eller tre tekoppar med ett 
sprucket fat, en kaffepanna utan pip, en brännvinstumlare av tenn, med 
mera. Över det lilla fönstret är en smal hylla, och där ligger husets 
bibliotek, bestående av en gulnad bibel och en psalmbok med svarta 
läderpärmar; såsom mellanlägg får man se en av apostlarna, prunkande på 
guldpapper. Men den smala hyllan förvarar icke blott andlig litteratur: 
den hyser även några dammiga buntar, innehållande  Lunkentus , katten i 
stövlar ,  Den sköna Melusina  samt ett par visor att sjunga  på sin egen 
behagliga melodi, tryckta i år . Den fattiga stugan har även sin prakt: på 
väggarna hänga, fästa med tretumsspik, tavlor föreställande hans majestät 
och kronprinsen till häst, allt i träsnitt med verser under.



Vi inträda nu i det lilla rödmålade huset, som med sina vita fönsterluckor 
och avskilda belägenhet mellan bryggan och de ruckliga sjöbodarna tycktes 
hänvisa på något förmer än de andra. Sådant är ock förhållandet: huset 
bebos av den tjänstgörande kust bevakaren, jaktlöjtnanten Arnman, 
med hans lilla hushåll.



Se, hur snyggt det ser ut! Förstugukvisten är städad och fin. Genom de små 
men rena fönsterrutorna lysa höga balsaminer vid sidan av en geranium och 
en liten apeltelning i en grönmålad låda. Och mitt igenom det anspråkslösa 
orangeriet framtittar ett ärbart huvud med uppstruket hår och bindmössa. 
Huvudet tillhör fru Katrina Arnman, jaktlöjtnantens välförståndiga husfru.



Gökklockan i stugan slog tolv, och vid dess sista slag trädde fru Arnman 
ut på förstugukvisten och såg sig omkring. Det var en präktig kvinna, 
denna fru Arnman; hon utgjorde sin mans ära och krona och var att anse som 
ett slags levande hjälpreda i alla förhållanden, varför hon ock flitigt 
anlitades av de fattiga fiskarna, vilka i henne, så nykommen hon var sågo 
en mor, färdig att höra och hjälpa så långt hon förmådde, men även att ej 
lägga fingrarna emellan när det gällde att bestraffa ett fel, en ovana 
eller någon brist på renlighet. Fru Katrina var en sträng och allvarsam 
husmoder. Icke desto mindre var hon högt älskad av sin enda tjänare, gamla 
Annika- och ehuru även sträng i sin uppfostran mot det enda barn, varmed 
Herren välsignat hennes äktenskap, var hon även som mor älskad, vördad och 
åtlydd: ett ord från hennes läppar var ett orakel, omöjligt att motstå. I 
fru Katrinas hela väsen och stora, nästan präktiga figur låg också något, 
som rätt gärna kunde kallas imposant: envar, som såg henne, rönte 
inflytandet av hennes omedvetna värdighet.



 De karlarna ha nu aldrig reda på tiden !  mumlade hon för sig själv i 
misslynt ton.  Jag undrar just vad gubbarna ha för sig ? 



I detsamma syntes ett par personer med hastiga steg vika om hörnet 
av ena sjöboden och nalkas huset.   --    Kors, så ni söla !  utropade fru 
Katrina.  Veta ni inte, att klockan slagit tolv   --  långan kallnar, och 
Arve, stackars pojke, är färdig att bita sig i fingrarna av hunger. 



 Brumma icke, mor !  svarade i godlynt ton den yngre av männen, vilka 
bägge räknade mannaålderns gräns bakom sig.  Jag har fått något att tänka 
på   --  tulljakten skall ut ännu i eftermiddag. 



 Då slår jag vad att du fått väderkorn om sälskyttarna på Tistelön... 
men det kunna vi tala om sedan. Nu skola vi se till, att ni få taga 
supen på fisken, innan den kallnar. 



Alla tre gingo in i det snygga, trevliga rummet, där ett bord för fyra 
personer stod dukat. De tvenne platserna intogos av jaktlöjtnanten och 
hans hustru, den tredje av sonen Arvid, en fjortonårig, levnadsfrisk 
gosse, och den fjärde av husets vän, före detta underlöjtnanten vid 
kunglig majestäts och kronans flotta, herr Per Fabian Askenberg, gammal 
kamrat till gubben Arnman, som i sin ungdom även tjänat vid flottan.



Det var en liten vacker familjetavla att se dessa fyra goda och lyckliga 
människor tillsammans. Den fullkomligaste kärlek och enighet rådde i deras 
krets, och ofta livade löjtnant Per med sina trevliga historier den mera 
allvarsamme Arnman, då efter dagens slut de språkade vid aftonpipan och i 
minnet genomgingo sina forna äventyr.



Den gamle hederlige invaliden levde ingalunda på nåder hos sin vän: nej, 
han hade, i utbyte mot förmågan att nyttja sin högra arm, erhållit en 
ständig pension, vartill lades räntan av ett litet kapital, förvärvat 
under bättre tider; och denna senare skatt, som av gubben Askenberg ansågs 
lik en främmande egendom, var, jämte hans vapen, vilka prydliga och 
blanka hängde över sängen i hans kammare, bestämd åt Arve, hans gudson, 
gunstling och lärjunge.



Den ordrikhet, som vanligen vid bordet höll jämn takt med anfallen i 
fiskfatet, lät likväl i dag icke förnimma sig. Fru Katrina lagade i 
tankarna till fars matsäck, Arve spekulerade på någon råd att få följa med 
på resan, jaktlöjtnanten själv såg fundersamt ned på tallriken och gubben 
Askenberg hemsöktes av det nog sällsynta fallet att känna sig olustig, 
nästan oroad, utan någon orsak.



Men vid soppan, då fru Katrina hade matsäcken färdig, ville hon veta, 
varför alla tego.  --   Hur var det, Arnman, min gubbe, vad har du hört? 



 Mycket, mor, viktiga nyheter ! Angivelse för lurendrejeri är åter gjord 
mot sälskyttarna på Tistelön. Men denna gång hoppas jag få dem i fällan. 
Vinden är god, och jakten skall före nattens inbrott ligga på god utkik. 



 Är det då så säkert, som att taga på hyllan, att de ge sig ut i natt?  
frågade fru Katrina.  Det blåser upp till storm på aftonen, och det är ej 
gyckel att söka upp dem i deras smyghål, i synnerhet för dig, far, som 
ännu icke är så berest i den här gemena skärgården. 



 Nej, mor, gyckel är det visst icke, men jag förtröstar först på Herren 
och sedan på rättvisan av mitt förehavande. De smuggla icke i smått, de 
kanaljerna, och det vore vacker fångst att göra, om saken lyckades. 



 Ja, därpå beror det!   inföll gubben Askenberg betänksamt.  Här blir en 
tjocka i natt, som jag fruktar mera än stormen. Jag skulle icke få en 
blund i ögonen, om jag vore hemma; därför följer jag med på expeditionen.  
 Jag också, far, jag vill äntligen vara med !  
utbrast Arve, som vid löjtnant Pers raska utfall icke ville bliva efter.



 Å prat, din byting, sitt du hemma, tills du blir torr bakom öronen !  
inföll fru Katrina.  Natten och lurendrejeribeslag äro blott för män, som 
äro faran vuxna, men icke skall ungen flyga ur boet, innan vingarna bära 
honom. 



Arve knotade sakta inom sig, men fru Arnman hade uppfött sin son i tukt 
och Herrans förmaning. Där hon hade sagt sitt nej, var icke värt att 
knysta. Men den efter äventyr längtande gossen kunde dock icke avhålla sig 
från att tid efter annan kasta bedjande blickar på den vanligen mera 
eftergivande fadern. Denna gång skulle likväl alla försök vara förgäves, 
ty Arnman yttrade i allvarsam ton:  Du blir hemma, min son, och farbror 
Per också ! Jag vill endast hava mina båda jaktkarlar med mig. 



 Vad nu , inföll gubben Askenberg, halvt ond,  jag är väl ingen hare 
heller ? Ehuru högra handen stelnat, kan den vänstra ännu röra sig så 
raskt som någons. 



En förebrående blick av Arnman tystade löjtnant Per; men sedan de lämnat 
bordet och fru Katrina gått att syssla i köket, dit hon medfört Arve som 
biträde, emedan efter hennes förståndiga sätt att se, all kunskap var 
nyttig för en ungdom, ställde gubbarna sig vid fönstret, och Arnman 
yttrade, i det han visade utåt det oroliga havet:  Där kan du ingen tjänst 
göra mig, men väl här hemma   --   i alla händelser. 



 I alla händelser?  upprepade Askenberg och såg skarpt på sin vän.  Ja, 
ja, de kunna vara många, som fru syster nyss anmärkte; du känner icke 
luren drejarnas smyghål. Men de åter äro bland dem så hemma som i 
stugan. Den högste styre till det bästa! 



 De hava redan tre gånger gått mig ur händerna , återtog Arnman, som, med 
kropp och själ livad för sitt yrke och ännu med fulla krafter att sköta 
det, kände sin förtrytelse uppflamma vid tanken på de misslyckade 
expeditionerna,  ja, tre gånger, bror, ha de hundarna narrat mig april   --   
men denna gång har jag fått säkra underrättelser, att de skola leverera 
betydliga och dyrbara packor till ett köpmanshus i Göteborg. Just nu någon 
av nätterna lära de ha sina möten, och troligt är, att de välja den här, 
som artar sig att bliva passande för dylika företag.



 Men om bror icke träffar dem i natt? 



 Så lämnar jag dem ändå ej ur sikte, innan jag vunnit målet; komma skola 
de, om det än dröjer ett par tre nätter. Om dagarna förstås, går jag under 
segel och kryssar åt annat håll. 



 På det sättet kan du bli länge borta, utan att vi, som äro hemma, få 
besked om något. 



 Ja, nog kan det dröja ett par dagar. Men träffar jag dem icke i natt 
eller i morgon natt, styr jag i övermorgon hem på några timmar. 



Klockan tre gick Arnman, åtföljd av sin hustru, sin son och invaliden, 
ombord på tulljakten. Fru Katrina hade medtagit sin kaffekittel med varmt 
och skönt kaffe; och nu, sittande i den lilla ruffen trakterade hon sin 
man med en avskedskopp och önskade honom sedan med tårar i ögonen en 
lycklig resa.



 Jag är alltid vid sorgset mod, far, när du så här skall stryka ute om 
natten , sade fru Katrina,  men i dag är det värre än vanligt. Gud den 
högste skydde och ledsage dig på din färd ! Snusburken står till vänster i 
mat tinan, och tobaksrullen stoppade jag i den ena släpstöveln; i den andra 
ligger ett par hum rar, som ej fick rum i tinan., Herren hålle i 
natt sin hand över alla sjöfarande... Farväl, farväl min gubbe ! 



 Farväl, min gumma !  Arnmans bruna, väderbitna kind lutade sig ned mot 
fru Katrinas.



 Var icke för oförvägen: Du, viskade gubben Askenberg, i det han skakade 
Arnmans hand, kom ihåg, du är icke ensam i världen! 



Arvid framträdde sist.   --    Se där, min gosse:Du, sade jaktlöjtnanten och 
tog den stora massiva silverklockan med pinsbackskedjan ur fickan,  Du 
skall väl hava något att trösta dig med för det du icke fick följa mig! 
Jag har klocka här på jakten och behövar ej denna, som du likväl skall 
förvara lika troget som jag. Det har varit din  farfars   --   och nu alle 
man från bord ! . . . Gud välsigne ! 



Den lilla familjen vände åter till sitt hem, under det tulljakten stack ut 
i sjön.



Det var samma afton sälskyttarna gjorde sig färdiga till sin nattliga 
färd.



FEMTE KAPITLET



Jaktlöjtnant Arnman hade uppnått den plats, han ansett tjänligast för att 
hava tistelöborna i ögonsikte; men redan hade flera timmar skridit fram 
under ett hemlighetsfullt spejande, utan att lämna ringaste spår till 
förhoppning om god fångst. Jakten krängde för stormen likt en slingrande 
ormunge, men tålig och ihärdig stod Arnman på däck och lyssnade, om icke 
bland de rullande orkanerna något annat ljud skulle bliva hörbart.



 Mårten , sade jaktlöjtnanten till den raskaste av sina karlar,  langa mig 
hit flaskan nerifrån  --  vi ska ha oss en styrketår ! 



 Det skall smaka skönt!  sade Mårten och rullade, redan i försmaken av den 
väntade njutningen, bussen åt andra sidan; men knappt var han halvvägs 
nedför trappan till ruffen, då en sakta vissling av jaktlöjtnanten kallade 
honom tillbaka.



Mårten, som fruktade att hans beskickning vid förefallande omständigheter 
möjligen kunde indragas, utsträckte skyndsamt handen, grep den på hyllan 
stående flaskan liksom i flykten och återvände i blinken till 
jaktlöjtnanten, vilken sakta rörde honom på axeln och mumlade:  Vad ser du 
där i dunklet, Mårten? 



 En båt i lä, om icke faen driver sitt spel! 



 Nej, Mårten, det är en båt, och säkert den vi slå efter. Sätt ut 
focken och låt oss hålla av ned på den. 



Arnmans gissning eller rättare väderkorn hade sin riktighet: det var 
verkligen sälskyttarna från Tistelön.



Haraldsson och Birger hade redan bemärkt faran, och utan att spilla många 
ord vid rådslaget vände de båten och satte rakt ut mot Paternosterskären, 
i förhoppning att narra jaktlöjtnanten och själva komma undan. Men Arnman 
förföljde emellertid, och som tulljakten var skarpare seglare, hann den så 
småningom allt närmare sälskyttarnas båt.



Haraldssons drag antogo under fortgången av detta ömsesidlga jäktande en 
mera grym och, om man så får säga, karakteristisk vildhet. De stora grå 
ögonen rullade under sina djupa bågar, och de skarpa ansiktsmusklerna 
ryckte av och an.   --    Leken blir allvar !  sade han med dov röst till 
Birger, som var sysselsatt vid tacklaget.  Vi ha dem snart på halsen, och 
sen... Men, pojke, har du icke mål i mun? Här fordras raskt beslut. 



Birger vände sig, och vid det svaga skenet av en frambrytande månstråle 
varseblev fadern hans bleka ansikte.



Haraldsson, som icke givit akt på Birger efter dennes återkomst från 
Erikas kammare, förklarade detta besynnerliga uttryck såsom fruktan för 
den förestående faran och röt till av ilska  Hund, slokar du med öronen, 
när du ser far din färdig att våga det yttersta för att rädda liv och gods 
! 



 Jag ämnar icke ge er efter !  svarade Birger med så fruktansvärt allvar, 
att Haraldsson, som insåg sin orättvisa, lugnare tillade:  Här kommer icke 
att fattas tillfälle för provstycke. Jag har ett förtvivlat beslut i 
hågen. 



Därefter befallde han Birger att bättre sprita ut focken och sedan 
lägga sig ned på däck, för att mot den grånande morgonhimlen lättare kunna 
urskilja Paternosterskären.



Ännu syntes ingenting, men de förfärliga bränningarna hördes som en 
avlägsen åska, och ju närmare båten nalkades skären, desto belåtnare och 
ljusare blev uttrycket i Haraldssons grymma drag   --    Hör du hur det ryter? 
Havstrollen spela och dansa   --  det är en lustig lek!  sade han till Birger, 
som låg bredvid honom och dystert stirrade utåt det hemlighets fulla 
svalget.



 En gång i min ungdom , återtog Haraldsson med ett underligt leende,  en 
enda gång, har jag seglat genom bränningarna. Öppningen är knappt tio 
alnar. Styr man det minsta ur rännan, är fartyg och liv icke värda en 
kabelända. Den gången lyckades jag, och förföljaren blev för mina ögon 
krossad mot klipporna. Förstår du min mening, Birger? Vi ha intet annat 
val, och jag hoppas att det nu skall gå på samma sätt ! 



 Vi får se !  sade Birger entonigt.  Vi är icke där än.  Han sprang 
hastigt upp.  Hör ni, far, han prejar oss... vi ha honom rakt på hälarna. 



 Ännu icke, ännu icke , sade Haraldsson med märkvärdigt stadig röst,  än 
har vi litet försprång. 



 Men om vi icke ge oss, skjuter han, innan vi hinna . . . Hör, han ropar 
oss åter an !  yttrade Birger även med ett lugn värdigt ett bättre mål.



 Nu !  ropade Haraldsson i högsta spänning, då båten nästan uppnått 
svalget, men i samma ögonblick for en eldstrimma från tulljakten, som 
kommit helt nära   --   en kula susade förbi sälskyttarnas båt, och en annan 
avslet fockskotet.



 Död och förbannelse!  röt Haraldsson,  Vi ä för 
lorade, om icke skotet blir inhalat! Gör vad du 
förmår, Birger . . . vi hänga på ett hårstrå ! 



Men resen hade redan, utan att avvakta faderns befallning, fattat den för 
stormen fladdrande focken, bemäktigat sig stumpen av skotet och höll med 
jättekrafter denna i ena och i essingen på båten med den andra handen.



 Bra gjort, pojke !  ropade Haraldsson, då båten åter sköt fart genom de 
rasande bränningarna. Det var ej vågor de genombröto: himmel, jord, berg 
och vatten syntes icke till  --  endast vit fradga omgav farkosten över, under 
och på sidorna, och tjutande frampustade de mot klipporna krossade vågorna 
sina darrande dödssuckar.



Slutligen flög båten fram på det omätliga havet på västra sidan om skären. 
Faran var överstånden, och Haraldsson lyfte åter huvudet med den djärva 
tillförsikt, ett lyckat vågstycke skulle ingiva en sådan natur.  Det var 
ett gott stycke arbete !  sade han triumferande till Birger.  Belägg nu 
skotet så gott du kan, så ska vi se på hur det går med kronans gossar här 
bakom oss. 



Det var i morgongryningen. Stormen hade saktat av, men luften var mörk och 
kulen. Haraldsson ansträngde sina vanda, skarpa ögon för att desto bättre 
kunna urskilja huru den hatade tulljakten reste all världens väg. En grym, 
hånande tillfredsställelse spelade i hans ögon. Men detta uttryck 
förvandlades i det bittraste raseri, då han med en röst, som för första 
gången under hela affären förrådde en darrning yttrade, vänd mot Birger, 
vilken förgäves sökte att få focken belagd:  Vid alla djävlar, den gamle 
kronotjuven har kommit helskinnad igenom ! Tiden är kort, det duger ej att 
förspilla den med ord. Vi är förlorade, om icke...  Han kastade en 
uttrycksfull blick på sonen, medan han betänksamt vägde studsaren i 
handen.



Ett leende av fruktansvärd vildhet besvarade från Birgers läppar den halvt 
framkastade vinken.  Erika , mumlade han mellan tänderna,  i går skulle 
jag ej kunnat göra detta, i dag fruktar jag ingenting: jag aktar ej mera 
varken mitt eller andras liv.  Han nickade betydelsefullt åt fadern, 
sprang förut och nedhalade med några väldiga tag focken, under vilken han 
sorgfälligt stack geväret.



Haraldsson, som redan fullkomligt återfått sin vanliga köld, gömde sitt på 
botten i styrrummet och lade därefter båten mot vinden.



Tulljakten nalkades nu, och jaktlöjtnanten prejade båten för tredje 
gången.



Haraldsson erkände sig hava förbjudna varor ombord, men underkastade sig, 
emedan all strid ändå nu vore förgäves.



 Det fägnar mig att ni äntligen erkänner sådant!  svarade Arnman.  Men 
bättre hade varit, om ni sparat oss bägge ett vågstycke, som nära kostat 
både fartyg och liv. Men lägg bi nu, så att jakten kan komma långsides. 



Haraldsson lydde med ett utseende av ödmjuk undergivenhet, och inom några 
ögonblick låg äntligen, efter den ihärdiga striden, kronobåten sida vid 
sida med sälskyttarnas.



 Nu är det vår tur, Mårten, att spela herrar och betala det packet !  sade 
jaktlöjtnanten och beredde sig att stiga över relingen; men förrän han 
hunnit verkställa sitt beslut, hade Haraldsson omärkligt fattat sin 
studsare och lagt an... nästa ögonblick brann den av  --  och Arnman föll med 
krossat huvud framstupa över lurendrejarens båt.



Nästan samtidigt befann sig Birger ombord på tull jakten, och efter 
ett kort, men förfärligt brottande med de bägge jaktkarlarna, vilket 
erfordrade Birgers hela jättelika styrka, kastades den ene i havet och den 
andre, den ihärdige, raske Mårten, krossades av gevärskolven, då han redan 
till hälften lyckats draga Birger över relingen. Bägge tumlade tillbaka 
mot däcket, och Mårtens sista ord voro:  Din blodhund, då du en gång 
dinglar i galgen, kommer du väl ihåg den här leken; och du skall inför Gud 
svara mig för mina två gossar, som du gjort faderlösa! 



Omedelbart på detta ohyggliga uppträde borrades jakten, sedan den först 
blivit undersökt av-den rovlystne Haraldsson, som lade sig till med en del 
av tågvirket och fastsurrade liken vid tofterna. Och med de sista 
ringlarna av den sjunkande kronobåten, över vilken vågorna snart vältrade 
sig i vanlig enformighet, försvann även varje farhåga för mördarna att 
bliva upptäckta, ty så långt ögat nådde, syntes varken fartyg eller någon 
levande varelse.



Far och son voro rysliga att åse, då de, efter slutat blodsarbete, tysta 
som vålnader stodo där i den halvdunkla skymningen.  Det är nu gjort som 
gjort är!  sade slutligen den äldre Haraldsson och övervann sig själv 
genom antagandet av en fräckhet, vilken kunde liknas vid det sista 
avklädandet av alla mänskliga känslor.  Det var nödtvång , tillade han i 
ett slags övertygande ton,  självförsvar! Vi voro tvungna, om vi icke 
ville överlämna oss själva i lagens händer. Men låt oss nu tänka på att 
komma vår väg. Var är pojkbytingen ? 



Birger och Haraldsson erinrade sig nu först, att de under loppet av flera 
timmar icke sett till Anton. Förundrade kastade de ögonen omkring och 
varseblevo med en gemensam rysning, huru den arme gossen, inkrupen i 
öppningen till plikten, stod och stirrade på dem med blickar, vilka 
förrådde lika mycken fasa som vildhet och oredighet.



 Vad gör du där, Anton?  frågade Haraldsson i en ton som, begagnad av 
honom, kunde kallas mild.  Kom fram, gosse! 



 Nej, nej, jag törs inte ! Då gör I med mig som med jaktlöjtnanten och de 
andra. Låt mig vara, låt mig vara ! Och darrande av ångest, halade han sig 
allt djupare ned och gömde sig slutligen bland de lösa klädespersedlarna i 
kojen.



 Bär dig ej åt som en galning !  ropade Haraldsson, i det han stack 
huvudet ned genom öppningen och visade daggen, som han höll i handen.



Ett vilt, hemskt och gällt tjutande var Antons enda svar; och ehuru skakad 
av vrede och knappt i stånd att styra sitt obändiga lynne, nödgades 
Haraldsson, av fruktan att bliva hörd och upptäckt, draga sig tillbaka.



 Vad är att göra?  sade han till Birger.  Pojken kan förråda oss !  
Rysande för sina egna ord, såg han ned i kojen med en blick, för vilken 
till och med Birger blinkade.  Vad är att göra? 



 Intet , sade Birger dystert,  intet kan göras, ty den stackars gossens 
hjärna är rubbad. Fyra blodskulder vila på våra huvuden. Det hade varit så 
gott att bränningen vid Paternosterskären slukat oss alla. 



 Är du en sådan feg kruka, att du redan ångrar dig?  sade Haraldsson med 
ra stolthet.  Vad jag en gång gjort, ångrar jag aldrig; Käringar kunna 
pipa, men män handla. Du borde blygas att tala som du ej vore son till 
Håkan Haraldsson, den störste lurendrejaren i skärgården ! 



 Och mördarn och sjörövarn!  hånade Birger med grym bitterhet.



 Tig, pojke, och gå till arbetet , dundrade Haralds

son med rullande ögon   --    eller vill du bli sedd här ? 



Birger mätte med en hemsk blick fadern.  Vi måste bort, jag vill hjälpa 
er!  sade han med stadig, lugn röst.  Sedan ..  Han slutade ej meningen, 
men Haraldsson såg I sonens öga något, som övertygade honom, att deras 
blomstrande verksamhet överlevat sina bästa dagar.



 Feg, feg!  mumlade den gamle med sammanbitna tänder.  Avkomman duger ej. 
Men bort nu, medan galningen därnere tiger ! 



Och gynnade av den starka dimman undkommo mördarna.



SJÄTTE KAPITLET.



Åter stod fru Katarina Arnman vid de blommande
balsaminerna och blickade över deras rika kronor utåt stranden. Dagen var 
så lugn och klar som hösten i sitt allra bästa lynne förmår göra den; 
men fru Katrinas sinne var tungt och vemodigt, ty det var tredje dagen 
efter hennes mans avresa   --   och ännu hördes han icke av.



Löjtnant Per hade gått ut för att hos de nyligen från en långresa hemkomna 
fiskarena efterfråga om de ej varsnat tulljakten, vilken efter all 
förmodan kryssat åt samma håll varifrån de kommit; men till fru Arnmans 
stora förtrytelse dröjde gubben Askenberg alltför länge, och hon var just 
på väg att själv begiva sig åstad för att erhålla underrättelse om saken, 
då Arve kom inrusande med en häftighet och bestörtning, vilken tydligen 
målade den starkaste oro, den förskräckligaste ångest.



 Vad står på, gosse, är jakten kommen? Kanske far är sjuk? 



 Jakten är icke kommen, mor!  svarade Arve, och ett par stora tårar 
rullade långsamt utför de friska, fylliga kinderna.



 Nå, varför gråter du då, barn?  Fru Katrina höll sig med ena handen fast 
i bordskanten. Hela hennes kropp darrade; hon hade likväl styrka att, då 
Arve icke svarade, ännu en gång fråga:  Varför 
gråter du? Säg det, att jag må gråta med eller trösta dig! 



 Nej, nej, mor, det finns ingen tröst !  utropade Arve och snyftade högt. 
 De sade därinne hos Nils Asmundssons, att tulljakten aldrig mer kommer 
igen, att den förgåtts i den starka stormen i förrgår natt, ty ingen av 
alla, som sedan rest samma väg, har sport till den. 



Fru Katrinas sviktande knän ville ej längre bära henne; med 
sammanknäppta händer nedsjönk hon på stolen; men hennes blick, i vilken 
den stumma, djupa smärtan talade, dröjde ännu med ett sönderslitande 
uttryck vid havet.



 Var är farbror Per ?  frågade hon slutligen med en svag skymt av sitt 
vanliga, lugna och bestämda allvaret,  kommer han ej hem? 



 Han är därinne i Nils Asmundssons stuga, mor och står och talar med 
karlarna. Jag stod utanför fönstret och hörde vad de sade; och jag tänkte 
också något, jag, när far reste. Han såg så vackert på mig, och sedan gav 
han mig klockan och bad mig, att jag skulle förvara henne troget, som han 
gjort. Ja, jag skall förvara henne, och var dag vill jag be till Gud att 
jag blir en sådan karl som far.  Arve upptog uret, kysste det och sköljde 
det med varma tårar.



Då fru Arnman såg klockan, denna skatt, som hennes gubbe så högt aktat och 
så sorgfälligt i alla skiften bevarat, såg den i sonens hand, brast den 
starka beklämning, som vilat över hennes bröst. Tårar, heta, bittra, men 
ensamma, rullade en och en över den kritvita kinden.  Gav han dig klockan, 
barn ?  frågade hon med stapplande röst.  Varför har du förtegat det ? 



 Jag tänkte att, om jag visade fram den, mor skulle vilja gömma den åt 
mig.   Låt mig hålla den!  Fru Katrina utsträckte handen, fattade 
uret och betraktade det med ögon, i vilka ett bävande hjärtekval starkare 
talade än ord. Men hennes själ var för stark att duka under för den första 
smärtan. Hon reste sig med återvändande kraft och förklarade för Arve i 
få, men stadiga ord, att det vore syndigt att sörja över en olycka, som 
man ej sett i ögonen.  Det kan ingen veta var far funnit bäst lämpligt att 
ligga och speja efter de gemena lurendrejarna. Gå efter löjtnanten, Arve 
  --  han skall väl ha något att säga ! 



Gubben Askenbergs inträde gjorde det erhållna uppdraget överflödigt.



 Vad är det för historier de omtala hos Asmundssons ?  sade fru Katrina 
och bemödade sig att visa sig så oförskräckt som möjligt. Finns några 
bevis för deras slutsatser? Kan ej gubben ligga undangömd där ingen anar 
det? 



 Jo, det är just vad jag fruktar!  svarade med upprörd, darrande ton den 
gamle sjöbussen.  Jag tror, fru syster, att han ligger där ingen söker 
honom. Ingen har sett till jakten sedan på eftermiddagen, då hon gick ut 
härifrån. Och här är just nu en skeppare från Känsö, som i går förmiddag 
gick åt samma håll förbi Lyholmarna. Han borde hava sett eller åtminstone 
sport till henne, om hon funnits ovan vatten. 



 Ovan vatten ! Herre himmelske Gud, om min gubbe, det den allsmäktige i 
sin nåd förbjude, verkligen skulle hava förlist, så måtte väl vraket ändå 
finnas! 



 Nej, det är icke att lita på, om hon stött på någonstädes. I sådant 
mörker och tjocka kan hon hava sjunkit. Vi hade ju en storm den natten, 
att vi ej fingo en blund i våra ögon. Och Arnman var alltid för nitisk i 
tjänsten: han gick ofta längre än plikt och nödvändighet bjödo.  
 Herren är nådig  --  jag övergiver ej hoppet !  sade fru Katrina med 
fast tillit.  Jag själv vill ut   --   vi skola låna Asmundssons båt och söka 
igenom varje vinkel häremellan och Tistelön. 



 Ja, ut ska vi, ännu denna timme !  inföll gubben Askenberg. Asmundssons 
båt göres redan klar. Men vem kan ana eller begripa, huru långt jakten kan 
ha varit utom Lyholmarna, om han fått spaning på och förföljt 
Tistelöpacket.



 Lika mycket, vi skola söka   --  vår Herre ger väl något tecken. Tag du med 
dig klockan, Arve, att vi må se vad tiden lider under vår bedrövelse... 
eller låt mig ha den, barn ! När vi komma hem, i sorg eller glädje, skall 
du återfå den. 



Och Asmundssons båt, med den olyckliga familjen, samt flera andra av 
fisklägets farkoster, med deltagande grannar, gåvo sig ut i olika 
riktningar.



Tre långa dagar varade det hemska letölet. Tistelöns stränder besöktes 
även; och den fräcke Haraldsson, som stod på bryggan, beklagade med lömskt 
deltagande, att den nitiske tjänstemannen skulle omkomma såsom offer för 
sin egen vaksamhet.  --   Det var likväl alltför djärvt , tillade han,  att 
nattetid, i sådan storm och tjocka, våga sig ut i en sådan skärgård som 
vår. 



 Frestade ni själv stormen den natten ?  frågade gubben Askenberg och såg 
skarpt på Haraldsson.



 Det gjorde jag visst , svarade denne med djärv fattning, väl vetande att 
någon av hans folk lätt kunde förråda detta,  men jag måste bege't, för 
maken till oväder har jag ej många gånger, så van jag är, varit ute för. 



 Och ni varsnade ej minsta skymt av tulljakten? 



 Varken den eller något annat. 



Tröstlösa återvände de sökande till fiskläget. Ingen skymt av misstanke 
kunde falla på Haraldsson, ty brottet var för oerhört att av någon 
ens anas, och ingen annan förmodan ansågs grundad än den, att jakten under 
natten stött på och sjunkit.



Dagar och veckor förgingo. Tulljakten med sin besättning var och blev 
borta. En ny kusttjänsteman utnämndes, och med bristande hjärta flyttade 
fru Katrina balsaminerna och all sin lösegendom till en annan stuga. Här 
stökade hon visserligen till, så gott hon förmådde, att bereda trevnad åt 
sin son och löjtnant Per, vilken troget följde i lust och nöd; men för sin 
egen del fann hon ej mera någon plats, den hon ville anse som hem på 
jorden.  --   Jag går här , plägade hon ibland säga till gubben Askenberg, 
 som en främling, vilken fortsätter resan, så länge det täckes Herren, men 
mitt liv är i himmelen, dit min gubbe gått förut. Dock, pris vare den 
allsmäktige, även när han tuktar !  

SJUNDE KAPITLET.



Det var vinter. På Tistelöns stränder bäddade sig allt högre drivor. 
Storbåten låg overksam och fastfrusen vid stranden, småbåtarna uppdragna i 
sina värnande skjul, och tacklaget i sina skräpiga förvaringsrum drömde om 
höstens överståndna besvärligheter. Inne i stugan, där de isiga 
fönsterrutorna knappt tillläto en stråle av dagen att framtränga, satt 
Haraldsson vid den ensliga brasan och rökte sin knaster. Han syntes mörk 
och tankfull, och de moln, som svävade på hans rynkade panna, blevo allt 
mera dystra, ju längre han stirrade på den vid ändan av rummet belägna 
dörren. Denna dörr förde till en smal, svart förstuga dit aldrig någon av 
tjänstfolket gick, emedan det endast var igenom den stora dörren på husets 
framsida som all känd och naturlig gemenskap ägde rum. Den förra 
begagnades således blott av Haraldsson själv och Birger, vilken haft sitt 
rum i ändan av nämnda stuga.



Birger hade ej som vanligt hållit vintervila på Tistelön. Sedan den 
förfärliga blodsnatten vid Paternosterskären kände han en avsky att återse 
Erikas blick. Han återvände ej med fadern efter avslutandet av deras 
gemensamma lurendrejeriaffär, utan företog i det stället en längre påtänkt 
resa och stannade på återvägen i Göteborg, där han för det närvarande 
sysselsatte sig med att läsa navigation.



I ett avskilt rum, på en fällsäng, låg Anton ut sträckt. Vid den 
sjukes bädd satt Erika lyssnande med sänkt huvud och bleka kinder. Oro, 
nattvak, sorg och bekymmer talade tydligt ur de dunkla ögonen och de matta 
rörelserna. Det var icke samma livfulla kraft i hållning och väsende, som 
man var van att finna hos den starka, förståndiga kvinnan: någonting 
tärande gnagde synbart på de friska bladen av hennes livs blomma, men 
något, vars orsak ej borde sökas i ett sjukt hjärta, ty Erikas var 
oangripet, och ögats blick antydde ej på det halvtrånande lidande, som 
uppstår av dylika sorger. Snarare var det förståndets än hjärtats strid, 
ett grubbel över ämnen som ej hade att skaffa med ljuvare rörelser.



 Låt mig behålla tåget, låt mig behålla tåget!  ropade på en gång med 
skärande röst den arme sjuklingen, den beklagansvärde Anton, vars sinnen, 
ännu alltid orediga, icke tilläto honom att komma till klart medvetande om 
vad han upplevat den rysliga natten vid lurendrejeriaffären. Han hade av 
fadern blivit hemförd i ett tillstånd av sanslöshet, varpå följde en lång, 
tärande sjukdom, den Haraldsson hoppades skulle sluta sonens unga 
plågsamma liv och på samma gång begrava den sista möjligheten till 
brottets upptäckande. Men den egennyttiga bönen hördes ej. Lågan flämtade 
matt utan att leva, utan att slockna- de kroppsliga krafterna ville svagt 
återkomma, men själens töcken snarare till- än avtog.



 Min stackars Anton , sade Erika med sin vänliga lugnande röst,  vad skall 
du göra med tåget? 



 Jag skall hala mig ned... Släpp det, släpp det, så att jag får gömma mig 
!  och han kröp tillsammans med en rörelse av bävan, i det han drog täcket 
högt upp över öronen.



 Varför skall du gömma dig, Anton ? Vill någon göra dig ont?  
 Tyst, tyst, tala icke så högt! Då hör han oss, 
och han säger alltid, att jag skall tiga, för det var bara nödtvång. Men 
gå undan, så att jag får hala mig ned i plikten . . . där ser han mig icke 
! 



 Vem ser dig icke därnere, Anton? Vem är du rädd för ? 



Gossen skrattade hemskt.  Var icke enfaldig, Erika, och tänk att du får 
veta sådant!  sade han med ett hos honom ovanligt uttryck av list.  Ser du 
icke att han står bakom dörren och hotar mig? Å, jag kan nog tiga, jag kan 
nog tiga !  ropade han högt, liksom till försvar.  Frukta icke... slå mig 
bara ej   --  icke så mycket, icke så mycket . . . Aj, aj, jag skall tiga !  
Och nu krökte sig den vansinnige gossen fram och åter liksom under täta 
slag. De jämmerrop, han uppgav, voro förfärliga: de söndersleto Erikas 
hjärta och ljödo ända ut i stugan, där Haraldsson satt.



 Håll dig stilla, gosse  --  det är ju ingen som gör dig något ont!  sade 
fadern och trädde fram till den lidandes säng.



Vid den välkända rösten tystnade Anton ovillkorligt, men varje muskel i 
hans ansikte uttryckte en dödlig, återhållen ångest; och ju längre 
Haraldssons genomträngande blick fixerade honom, desto mattare tycktes han 
bliva, och slutligen återföll han i ett tillstånd av djurisk slapphet.



 Jag vet icke, hur ni så kan se på honom!  sade Erika och vände sig till 
Haraldsson med ett uttryck av harm och avsky.  Det är ju klart, att er 
blotta blick skrämmer honom från förståndet, så snart en enda gnista därav 
vill bemöda sig att framtränga. 



 Vad är det för prat?  svarade Haraldsson strävt.  Skall hela huset oroas 
av hans galna skrik! 



 Husfolkets känslor äro väl icke så ömtåliga, att de behöva skyddas på den 
sjukes bekostnad. Dessutom får ju ingen komma hit... Men på detta 
sätt kan det ej gå i längden. Jag förmår ej, hur gärna jag än ville, att 
beständigt vaka; och att lämna honom åt er är min förskräckelse, emedan 
var gång, då jag återkommer, gossen är så uppskrämd, att flera timmar icke 
förmå lugna honom. 



 Jag är van att göra vad jag tycker och tar inga föreläsningar !  yttrade 
Haraldsson som under Birgers frånvaro utövade sin råa vilja otyglad.  Vill 
mamsell gå hit, må det så vara, vill hon däremot vara härifrån, är jag 
mera tjänt med det, ty flickungen saknar henne, och pojken sköter jag bäst 
själv. 



 Nej, Haraldsson, mitt samvete tillåter icke, att jag lämnar den arme 
gossen i era händer, och än mer plikten, som er döende hustru överlät på 
mig, uppfordrar mig att fråga, om ni på samvete kan säga, att ni icke 
känner orsaken till gossens kropps- och sinnessjukdom. Han var frisk, då 
han om aftonen tvingades av er att följa med på er hemliga resa. Vad har 
därunder förefallit? Något  --  därom är jag fullkomligt övertygad. 



 Men jag säger, att ingenting föreföll, utom det att pojken, som är 
bortskämd och van att sitta i spisen och röra i askan, ej tålt vid att 
vara ute i ett sådant herrans väder. Han blev kall och våt, och det kan 
vara orsak nog för en sådan stackare att få sig en sjukdom på halsen. 



 Det är sant, nog kunde han bli sjuk av en stark förkylning, men hans 
sinnesförvirring skiljer sig tydligen från sjukdomen, ehuru den senare kan 
inverka därpå. Och besynnerligt är det, att samma ämne alltid förekommer. 
Vad fruktar han, och varför vill han alltid gömma sig i plikten? 



Haraldssons öga ljungade en nästan mördande blick på Erika, men hon 
mötte den oförskräckt, i det hon med fast röst tillade:  Haraldsson, sök 
icke att bedraga mig! Något har bestämt förefallit, som ni vill dölja. 



 Akta er att säga om detta!  svarade Haraldsson i en ton, som darrade av 
illa kuvat raseri. Era galna tankar får ni ha för er själv, men räkna på 
det värsta, om ni öppnar munnen ! 



 Vad   --   vågar ni hota mig !  yttrade Erika, som kände att hennes 
sinnesnärvaro var det enda, som kunde trygga hennes egen säkerhet.  Vet ni 
icke, att jag lämnar ert hus vilket ögonblick jag vill, och att om ni 
sökte kvarhålla mig, skulle jag ropa till ert tjänstfolk, att ni fruktade, 
det mina läppar kunde förråda de ord, jag här hört. Tag er till vara... ni 
vet, att jag icke låter skrämma mig! 



Det är osäkert om Erikas ord eller den nyhet, Haraldsson samma dag 
erhållit, bidrog att återföra honom till sans, nog av: hans drag återtogo 
sitt vanliga illistiga och isande lugn, och med ett slags förtrolighet 
började han på nytt:  Nå, efter mamsell Erika så duktigt står på sig, 
ehuru jag intet ont hade i sinnet, vill jag säga rena sanningen. Pojken 
sprang mig i vägen, under det jag hade fullt upp med att sköta 
segellapparna i stormen, och då tog jag honom i armen och kastade honom 
något ovarsamt ned i plikten. Han fick därvid ett slag i huvudet, varav 
jag fruktar den här oredan i hjärnan uppkommit. Men då det nu är lätt 
begripet, att detta icke skett av ondska att skada barnet, utan i hettan, 
så förstår nog mamsell Erika, som är så klok och belevad i världen, att 
jag kan vara rädd, det något ont rykte kunde bli utspritt. Folket har 
alltid velat åt mig. Jag behöver just icke själv ge dem något att hacka 
på. 



Erika fann förklaringen tämligen sannolik. Likväl var det ett och 
annat, som ännu syntes henne ganska mörkt, och hon tvekade ej att därom 
uttala sin mening.



 Om förhållandet är som ni säger, Haraldsson, varför fortfar ni att 
skrämma gossen till tystnad, då ingen fara finnes, utom för honom själv? 
Och har Anton icke annat att förråda, än att ni under stormen och i 
sinnesuppbrusning kastade honom ned i plikten, vad är det då nödigt att 
avlägsna alla människor härifrån ? 



 Jag sade ju nyss: jag fruktar, att hans tal kan falla så, att det läte 
som om jag med uppsåt vållat olycka. 



 Detta är ett fullkomligt misstag: ingen skall tänka så ogudaktigt. Gör 
bara icke någon hemlighet av saken ! Och ehuru det är sent, så kalla en 
läkare, vilken kan undersöka förhållandet, och låt någon av tjänstfolket 
ligga här inne att hjälpa oss med vakandet ! 



 Ingen doktor botar den sjukdomen. Vår Herre står för liv och död, och han 
gör som han behagar. Att låta någon ligga härinne, det låter jag bli, ty, 
som sagt, jag sköter honom bäst själv. Dessutom får jag snart hjälp: jag 
har i dag fått veta, att Birger kommer hem i nästa vecka. 



Nu hade Erika inte mer att tillägga. Birgers blotta namn bringade henne 
till tystnad. Efter ett långt, plågsamt avbrott, vars orsak lyckligtvis 
var Haraldsson obekant, steg hon upp och yttrade, det de nu kunde lämna 
Anton, emedan hans sömn tycktes vara naturlig. I dörren vände hon sig 
likväl ännu en gång tillbaka, för att övertyga sig, det även Haraldsson 
gick; och sedan hastade Erika från den stackars sjuklingen till den friska 
rosen lla.



Den lilla  rosen på Tistelön , en benämning, som hon erhållit både för sin 
ovanliga fägring och sitt barnsligt intagande och friska väsende, 
var en skön knopp, som lovade att en gång göra rättvisa åt det namn, 
varmed hon redan hälsades av alla sjöfarande, som lade till vid ön. I 
varje rörelse hos det livliga naturbarnet låg ett behag; och hennes gång 
var så luftig, att man tänkte sig en liten sylf, då hon klättrade bland 
klipporna på sin ensliga ö.



Om någon annan värld ägde lla ännu ett mycket otydligt begrepp, ty 
blott ett par gånger hade hon varit med Erika i närmaste kyrka på fasta 
landet och endast en gång med far och mor till Marstrand. Ej under 
således, om den nakna och ödsliga Tistelön inneslöt allt vad hon tänkte 
sig präktigt och skönt. I de djupa rämnorna i bergen, där vattnet samlade 
sig, lät Anton sina båtar segla, och lla satt förtjust bredvid och 
uppmuntrade farten. I de stora jättegrytorna eller klipphålorna hade hon 
sina lekhus, och dit bar Anton varje dag de grannaste snäckor, den finaste 
sand och allt märkvärdigt, som han uppgrävde omkring stränderna.



Med tacksam kärlek slöt sig lla till sin yngre bror och en dag utan 
honom föreföll henne som en vecka, Hon njöt icke, hade ej någon glädje, då 
den ej delades med Anton; och så högt hon än älskade Erika, kunde denna 
ändå icke skingra den ledsnad, som längtan efter hennes vanliga lekkamrat 
medförde.



Under ett så hjärtligt förhållande mellan de båda syskonen är det 
naturligt, att vintern, vilken alltid avbröt de egentliga nöjena, denna 
gång måste förekomma lla dubbelt så lång som vanligt.



 Blir ej Anton snart frisk, kommer han icke upp i dag, eller får jag ej gå 
ner till honom?  voro alltid de frågor, varmed hon mottog Erika. Och de 
voro de första, som även i dag svävade över hennes lippar.



 Nå, söta Rika, vad sade Anton   --   kommer han upp i dag? Du berättade 
honom väl, hur mycket jag väntat på honom? 



 Anton längtar också efter dig, Ella, men han är i dag sämre än vanligt. 
Han orkar inte lämna sängen, ännu mindre gå uppför trapporna. 



 Då kan ju jag gå ner. Snälla Rika, får jag icke det ? 



 I morgon, om han blir bättre! 



 I morgon, det säger du alltid, Rika! Men det är nu visst en månad, sedan 
jag såg Anton. Jag ville nu visa honom de där präktiga snäckorna, alldeles 
som små hus. Jag har fått dem av fiskare-Kajsas Lena. Äro de icke bra 
vackra? 



 Jo, för söta... men i dag kan Anton ej ha nöje av att se dem. 



 Kära Rika, var icke stygg. Och den lilla förtrollerskan, som naturen 
redan lärt att begagna sig av sina fördelar, klev behändigt upp på Erikas 
knä, lade sin kind intill hennes och såg henne med en så innerlig och 
förtröstande blick i ögonen, att Erika så till vida gav efter, att hon 
lovade på aftonen föra henne till Anton.



lla, som icke tordes begära mera, började åter sin lek med 
fiskare-Kajsas Lena, en liten rask flicka, den Haraldsson av sällsynt 
barmhärtighet upptagit, emedan Lenas mor, en fattig änka, som i många år 
sålt fisk på Tistelön, helt nyligen genom vådlig händelse omkommit. Men 
leken ville icke mera komma i gång, ty llas otålighet förstörde i 
ena ögonblicket allt det nöje, hon haft möda att framkalla i det 
föregående.



Äntligen kom den så ivrigt efterlängtade aftonen. Vid Erikas hand inträdde 
lla i sjukrummet. Anton satt till hälften upprätt i sängen och roade 
sig med att medvetslöst uppdraga bomull ur täcket.

 Ella !  utropade han glatt och sträckte armarna 
mot den älskade systern.  Gud ske lov att du är hemkommen... Nu skall du 
icke mera resa ifrån mig och lämna mig ensam nere i den stygga svarta 
plikten, där jag om natten, då vi foro genom... jag törs inte säga dig 
det, för det var bara nödtvång, sa far... Men hu, så kallt det är, sjön 
slår upp ända hit... Se, jag har dragit seglet så långt upp över mig, och 
ändå är det snart vått... Akta dig, Ella du förkyler dig, om du så vadar i 
vattnet ! 



lla utbrast i tårar och kastade sig med ett uttryck av fruktan i 
Erikas armar.  Anton skrämmer mig , viskade hon,  han ser så blek och 
stygg ut som Birger gjorde ibland; och så talar han så underligt. 



 Ella, är du rädd för mig?  frågade den sjuke gossen, och hans röst 
förrådde sorg.  Var icke det! Jag blir bra, om du sitter här på sängen hos 
mig, ty då törs vattnet icke komma upp, utan då blir det alltsammans 
därnere i djupet. Om du visste, Ella, vad som ligger där... Hu, hu, se ej 
dit  --  du skulle bli så rädd, att du icke kunde sova på många nätter. Men 
jag är tvungen att beständigt se på det: antingen jag vill eller ej, gå 
ögonen dit. 



 Men vad ser du då?  viskade lla, redan intagen av en underbar 
skräck, liksom då hon hörde någon hemsk saga.



 Jag måste tiga, annars får jag stryk, så att jag kryper så här...  Och 
nu började de vanliga slingringarna med kroppen, alldeles som om han sökt 
rädda sig undan slagen. Märkligt var likväl, att han nu icke skrek, ehuru 
ansiktet utvisade större smärta än vanligt. Och då Erika, som med trogen 
sorgfällighet följde varje sjukdomens förändring, frågade honom, om det i 
dag icke gjorde ont, svarade han sakta, nästan  viskande:  Jo, 
gruvligt, värre än vanligt   --   men jag törs icke skrika, ty då ser han på 
mig, och det gör ännu mera ont. 



Då den stackars sjuklingen blev lugnare, upplyfte Erika den darrande 
lla och satte henne på sängen. Antons vänliga smekningar tröstade 
henne väl något över det första mottagandet, men hon bibehöll likväl en 
viss oro och såg med barnslig fruktan efter Erika, varje gång denna 
avlägsnade sig åt en annan sida av kammaren. Slutligen insomnade den till 
kropp och själ trötte gossen, under det lla med sin lilla hand strök 
hans heta kinder och blåste svalka på den brinnande pannan.



 Mamsell Erika står icke ut med det här vakandet !  sade Haraldsson i 
vänligare ton än vanligt, då Erika med lla återvände från 
sjukrummet.



 Nej, jag ser, att Haraldsson finner det överflödigt, efter min soffa 
blivit utflyttad. 



 Det kommer därav, att jag själv ämnar bo därinne, tills Birger 
återkommer. Jag skall nog ge gossen all den vård, han behöver: och mamsell 
Erika kan vara övertygad att, fast jag är sträng och sträv   --  det är nu en 
gång min natur  --  vill jag ändå icke göra mitt eget barn något ont. 



 Kanske vill ni det icke, men säkert är, att ni skrämmer Anton med blotta 
ögonen. 



 Icke när vi äro ensamma. Då är han spak som ett lamm, och jag är då 
aldrig sträng. Om mamsell Erika icke gick ned så ofta, skulle han bli 
bättre. Jag kunde då lättare sköta honom med fogligare medel. 



 Visste jag, att detta vore sanning, ville jag aldrig gå ner , svarade 
Erika,  men, Haraldsson, endast Gud ser huru det är. Jag kan i detta fall 
icke strida med er, dock ber jag er innerligt: var icke hård mot gossen ! 
Ty så mycket bättre är han likväl, att jag 



bestämt tror, det endast sträng behandling förvärrar det onda. 



 Varför skulle pappa vara stygg mot Anton?  frågade lla och såg 
förundrad än på sin far och än på Erika.



Litet förlägen över sin oförsiktighet att vidröra detta ämne i barnets 
närvaro gjorde Erika i korthet sin skyddsling begripligt, huru sådana 
sjukdomar som Antons fordrade än stränghet, än godhet, och huru svårt det 
var att hålla medelvägen.



Icke tillfredsställd förklarade lla sitt misshag med dessa 
upplysningar.  Det är nog något annat, som du icke vill säga, Rika ! Pappa 
slår visst Anton, då ingen är därinne . . .  Och nu började lla 
gråta så bittert, liksom hon själv lidit av det onda.  Varför är du så 
stygg mot alla människor, pappa? Det är bara mot mig du är snäll; men om 
du icke vill vara beskedlig mot Anton också, så skall jag aldrig hålla av 
dig det bittersta. 



 Guds barn, giv dig till freds, jag skall icke göra Anton ont. Så trösta 
dig nu, min sockerdocka... När Anton vaknar, skall jag ge honom den stora 
tavlan, som han så ofta önskat sig. 



Då ljusnade llas vackra ögon. Hon nickade vänligt med sitt lilla 
huvud och sprang sedan tillbaka på sin kammare för att ännu en liten 
stund, innan hon somnade, språka med fiskare Kajsas Lena.



ÅTTONDE KAPITLET.



Något över en vecka hade förflutit.



I gavelkammaren var det skumt. lla låg med den nya dockan på armen 
insomnad i ena soffhörnet, och Erika stod, kvald av mörka föreställningar, 
vid fönstret och tänkte på den sig alltmera närmande stunden, då hon 
skulle återse Birger. Han hade redan några timmar varit hemma, men en 
ångest, som hon icke kunnat övervinna, hade hindrat henne att gå ned och 
bedja honom vara välkommen.



I Erikas huvud arbetade en tanke, vilken ständigt förföljde henne. Än 
antog den skepnaden av plikt, än av synd; och grubblandet på den städse 
olösta gåtan tärde hennes livskraft, utan att lämna något stöd åt 
övertygelsen.



Det uppträde, som ägt rum aftonen före den bekanta mordnatten, hade 
inbränt sig i Erikas hjärta, och hennes verksamma inbillning upprepade 
beständigt varje särskild del. Vad Birger bleve i en framtid varje syndig 
gärning, han kunde komma att begå, vältrades på henne: hennes namn skulle 
bliva en lösen för brott och olyckor  --  förfärligt! Och vilka följder hade 
redan hennes ståndaktiga nekande haft? Något hade passerat denna hemska 
natt, som jagade Birger från ön och som lät den arme Anton förlora sin 
hälsa och sina sinnens bruk. Erika förmådde ej reda dessa frågor, men hon 
kände sig förvissad, att svaret , om hon kunde erhålla det, skulle 
bliva fruktansvärt.



Ofta, då hon suttit ensam vid gossens sjuksäng och sett hans lidande och 
hört de orediga utbrotten av hans plågsamma fantasier, hade hon med 
skälvande ångets frågat sig själv, om hon icke var en omedveten orsak till 
all denna jämmer. Blott en enda gång hade hon haft mod att uttala Birgers 
namn. Anton hade då med en häftig sprittning vänt sig om och givit alla 
tecken till oro och förskräckelse; och från den stunden aktade sig Erika 
att lämna den sjukes feberaktiga drömmar någon ny näring. Hon inneslöt 
sina tankar för sig själv, men tyvärr voro dessa tankar så bittra och 
plågsamma, att den arma ofta dignade under deras börda.



Tulljaktens försvinnande samma natt lurendrejarna voro ute hade i hennes 
själ, på grund av månget ord, som undfallit den sjuke, jämte Haraldssons 
misstänkta vaksamhet, väckt, om icke en bestämd misstanke, åtminstone en 
svag, dunkel aning att Haraldsson och Birger visste något därom. Stundom 
missleddes hon väl därigenom, att intet spår funnits efter tulljakten, men 
åter kastade Antons förfärande ord, att  något hemskt fanns på djupet , en 
ryslig klarhet över det ämne, hon strävade emot med både känsla och 
förstånd. Haraldssons berättelse var det sista stödet, varvid hon sökte 
fästa sig; men även detta ville icke hålla, ty hon kände hans falskhet och 
erinrade sig dessutom den hotelse, varmed han rått henne till tystnad. Och 
kvalen vid alla dessa svarta, oroliga föreställningar, vilka ofta 
förvirrade hennes huvud väckte den tanken ständigt till nytt liv, att hon 
borde uppoffra sig själv, hela sitt ringa hopp om jordisl; för det stora 
målet att rädda en medmänniska från fördärvet och genom denna 
handling förebygga de grymheter, som den åt sig själv lämnade 
förvildade Birger i en framtid kunde begå.



Icke utan isande rysning tänkte hon sig genom äktenskapets band förenad 
med en människa, som kanhända... nej, hon hade icke styrka att fortsätta 
den förfärliga meningen  --   men vore den grundad, vems var skulden? En 
känsla, omöjlig att tolka med ord, genomfor Erikas hjärta, då hon anade 
möjligheten att själv vara en oskyldig orsak till det gräsligaste brott. 
Hade hon icke hållit Birgers öde i sina händer och vid den betydelsefulla 
vändpunkten avklippt tråden, som kunnat sammanlänka honom med en bättre 
framtid, ett rättskaffens liv! Borde det då också ej vara hon, som 
uppoffrade sig själv för blotta möjligheten att ännu kunna verka något 
gott?



Från denna synpunkt, den moraliska sidan, betraktade Erika frågan. Men den 
hade ock en annan: den lagenliga. Om Birger vore delaktig i något brott, 
var det ej då en synd, som förnedrade henne inför Gud och sig själv, att 
förena sitt öde med hans? Tillhörde det icke snarare hennes plikt att 
utspana varje möjlighet, som kunde leda till ljus  --  och om hennes aning 
besannade sig, befallde icke då lagens stränga bud, att hon skulle angiva 
de brottsliga?



Så stred den arma Erika, och måhända hade en strängare logik, än den hon 
hunnit förvärva sig, även kunnat förvillas under likartade förhållanden.



Omsorgen för kvällsvarden nödgade henne att lägga band på sina känslor. 
Hon måste gå ner, hon måste återse Birger, och vad hjälpte det att fly 
undan för några ögonblick... stunden nalkades.



I stugan, dit Erika inträdde, satt Birger ensam vid bordet och ristade 
tankspritt med sin fällkniv några rispor i den tjocka skivan. Antingen 
hörde han icke eller låtsade han ej höra den lätta gången, vilken all 
tid satt hans hjärta i rörelse; och Erika hade 
således god tid att betrakta den märkbara förändring, som både hans 
utseende och klädedräkt undergått.



Den bruna men friska färgen hade lämnat rum åt en olivgul anstrykning över 
kinder och panna. Ögonen lågo djupare under sina valv, och omkring munnen, 
vanligtvis krusad till ett hånfullt leende, syntes nu ett helt nytt drag. 
Erika tyckte det liknade smärtans och orons. Själva det egna uttrycket av 
rå kraft, som alltid utmärkt honom, låg liksom bundet; men det fanns ett 
annat: sorgens och passionens förenade makt hade tryckt sin omisskännliga 
prägel på varje hans rörelse. Vad klädseln vidkom, var den både finare och 
bättre än den han förut begagnade till helgdagsdräkt, men Erika ihågkom, 
att hon av Haraldsson hört, det Birger nu tagit sin skepparexamen. Det 
var således mindre underligt, att han lagt sig till med herrekarlsrock, i 
stället för den forna tröjan.



 God afton, Birger!  sade Erika, som omöjligt kunde förmå sig att säga 
välkommen.



Birger steg upp. En ryckning flög genom hans lemmar.  Mamsell Erika...  
Han var icke i stånd att frambringa ett ord mera; men den blick, han fäste 
på henne, innehöll en sådan blandning av kval och bitterhet, att Erika 
häpnade och kände sitt hjärta darra av medlidande.



 Jag tror, att ni varit sjuk, Birger? 



 Ne;, jag har icke varit sjuk. Tycker mamsell Erika, att jag är så 
förändrad? 



 Ja, verkligen. 



 Det kan väl icke heller vara så underligt: mycket har förändrat sig sedan 
vi sist träffades. Jag är ej mera densamme.  Hans avmagrade kind överdrogs 
vid dessa ord av en hemsk blekhet, och hans ögon följde troget alla Erikas 
rörelser. Hon, som ej kunde  uthärda den forskande blicken, sänkte 
sin. Då tillade han saktare:  Har mamsell Erika ibland kommit ihåg mitt 
avsked ? 



 Ja, visserligen, men jag har tänkt...>



 Vad ?  frågade Birger ivrigt. Har ni kanske tänkt, att jag icke höll 
ord?



Erika ryste ovillkorligt för den häftiga frågan, vilken tycktes henne 
innebära den försäkran, att hon i det fallet misstagit sig.  Jag har 
innerligt bett:-, sade hon,  att Gud skulle hålla sin hand över er, 
Birger! 



Han såg på henne med ett obeskrivligt uttryck av smärta.  Gud har icke 
hört er bön. Då ni förkastade mig, uttalade ni också min förkastelsedom. 



 Nej, Birger, tro icke något så rysligt! Jag är ju endast en fattig syndig 
människa och handlade efter vad min känsla och plikt bjöd mig. 



 Plikt  --  ja, plikten mot er själv.:



 Ja, visst ! Denna är också helig. Anser ni er icke ha någon plikt mot er 
själv, Birger? 



 Åjo, bevars, såsom skyldigheten att hålla sig själv uppe. För att rädda 
mitt eget liv, min egen säkerhet, försöker jag alla slags medel. Är icke 
det i sin ordning, mamsell Erika ? Man uppfyller ju då plikten mot sig 
själv. 



Det var något i Birgers ton, mera än i hans ord, som kylde blodet omkring 
Erikas hjärta. Jag menar det visst icke så, som ni tycks förstå det, 
Birger! Man får ej begagna andra än lovliga medel. 



 Ja, men det är ej gott att veta, när de just äro lovliga. Jag förstår 
icke så mycket, men jag tror, att det kommer an på i vad 
sinnesbeskaffenhet en är, då något svårt fall kommer för handen. Är blodet 
riktigt upprört, så att förnuftet ej har håll på en, då griper man nog 
till vad medel som helst, utan att stort tänka på om det är lovligt eller 
ej.  en mera tryckande börda än själva ovissheten. Jag binder mig i 
alla fall aldrig genom tysthetslöfte. 



 Den, som efter mogen överläggning vill avhöra ett öppet meddelande, är 
kanske bunden lika starkt som genom tysthetslöfte !  anmärker Birger.



 Ja, det är mycket sant, men... 



 Vi få tala vidare en annan gång. Jag hör far i gången. Mamsell Erika kan 
emellertid vara säker, att jag aldrig skall fästa hennes tystnad som 
villkor för det jag kan komma att säga. Den, som har så pass hjärta och 
förstånd, vet nog vad rätt är.  

NIONDE KAPITLET,



Birger hade redan tillbragt fjorton dagar på Tistelön, utan att varken han 
eller Erika sökt tillfälle att fortsätta det viktiga samtalet. Han var 
nästan oavbrutet hos Anton, men under första veckan fick Erika icke komma 
in och bevittna deras sammanvaro. Hon saknade således alla underrättelser 
om det intryck som Birgers återseende gjort på den sjuke.



Hon måste likväl tillstå, då Antons kammare åter stod henne öppen, att 
detta intryck till sina följder varit högst välgörande.



Anton var nu tyst och stilla. Hans tankeföljd ägde ofta redighet, och han 
visade ingen rädsla att se Birger hos sig. Men så var också Birgers 
bemödande att roa och förströ sin sjuke bror beundransvärt. Alla tankar på 
det förflutna förstod han skickligt att avlägsna eller vända så, att de ej 
fingo sin gamla makt över den stackars gossens lättretliga fantasi. Erika 
förstod icke huru det var möjligt, att Birger, för vilken alla sådana 
fredliga och stilla sysselsättningar alltid varit främmande, kunde äga en 
sådan makt över sig, att han med outtröttlig uppmärksamhet och försakelse 
helt och hållet ägnade sig åt vården av den sjuke. Dessutom varseblev hon 
ett slags sympatiserande mjältsjuka i brödernas blickar, och hon kunde ej 
undgå att märka, det Birgers för varje dag allt mera insjukna kind, 
sänkta huvud och stirrande ögon fingo en talande likhet med Antons 
utseende, varemot gossens krafter började småningom återkomma, tills han 
slutligen efter ett par veckor, stödd på Birgers arm, kunde vandra omkring 
i kammaren. Den bleke Anton, som under sin sjukdom skjutit upp, log 
vänligt åt dem, som nalkades eller talade till honom, men själv talade han 
nästan aldrig.



En afton gick Erika fram och tillbaka i sin kammare. Hennes tankar voro 
hos dem, som genom tulljaktens undergång blivit faderlösa, och den 
kväljande oro, vilken alltid var förenad med detta ämne, höll henne i en 
så stark spänning, att hon ej märkte den sakta knackningen på dörren, 
förrän den åter förnyades.



Det var blott en enda person inom hushållet på den ensliga ön, som så 
kunde anmäla sig, det kände Erika, och därför öppnade hon hellre dörren, 
än hon genom det vanliga  kom in!  förrådde den rörelse, varuti de tre små 
slagen försatt henne, en rörelse, vilken ofelbart skulle ha återklingat i 
rösten.



Det var verkligen Birger, som ännu en gång besökte gavelkammaren.



Erika stod tyst, till det yttre fullkomligt lugn och kall, men inom hennes 
bröst var det annorlunda: där bodde ångesten, smärtan, aningen om den 
stundande förklaringen, följderna därav, kanske omstörtningen av hela 
hennes liv. Hon fattades av ett förfärligt kval, redan innan Birger talat, 
men vad behövde han ord  --  hans utseende förtäljde det värsta, som hennes 
egen inbillning redan uppfunnit. Utmattad av den stora inre kampen, satte 
sig Erika... hennes ögon uppmuntrade Birger att tala.



 Ni har då beslutit att höra mig, mamsell Erika? 



Hon böjde huvudet.

 Säg mig då först uppriktigt, på det vi må bespara oss så mycket som 
möjligt av det bedrövliga ämnet, vad ni har misstänkt och vilka slutsatser 
ni dragit av Antons orediga tal? 



 Dessa slutsatser ha varit rysliga. Jag fruktar att uttala i ord vad jag 
beständigt sökt undertrycka som en elak villfarelse. 



 Mamsell Erika , sade Birger med en röst, som talade djupt allvar,  det är 
ju meningen att öppet framlägga våra tankar? Undanflykter eller smyghål 
för orden tycker jag vi kunna utesluta: de taga bort tiden. Vill ni säga 
er mening rätt fram ? 



 Tulljakten...  frampressade Erika; hon förmådde ej mera än det enda 
ordet.



Men det var nog. På Birgers ansikte låg redan förut ett uttryck, vilket 
genom sin hemskhet skrämt henne. Nu företedde det ett så fasansfullt spel, 
att Erika med våld kvävde ett utrop av förskräckelse. Några minuter 
förgingo. Birger mätte kammaren med stora steg. Hans egen rörelse tycktes 
kosta honom största ansträngningen att besegra. Slutligen stannade han 
helt nära Erika och sade med sakta, men genomträngande, klar röst:



 Det är så   --   jaktlöjtnanten och hans två besättningskarlar ha omkommit 
genom mig och min far. Jakten ha vi borrat och sänkt. 



Erikas huvud nedsjönk mot bröstet. Golvet gungade under hennes fötter. Vad 
hon kände var för mycket djupt, för mycket ohyggligt, att ett ord kunnat 
bana sig väg över hennes läppar, och tanken kunde ej heller reda sig, 
sedan den blivit nedslungad i den anade avgrunden.



 Erika , sade Birger och lutade sig ned till henne,  vet ni varför jag 
uppenbarat er en hemlighet, som klokheten borde rått mig att förtiga?  
Erika bortvände sitt huvud med en smärtsam 
rörelse.  Ni har icke hört mig än !  fortfor Birger, och hans ton förrådde 
vidden av de grymma känslor, som stormade inom honom.  Vill ni icke höra 
mig  --  vill ni skicka mig bort med ert hat och förakt utan att höra på det 
övriga? 



 Vad jag ytterligare får höra , svarade :Erika med ansträngning,  betyder 
föga, efter vad jag redan hört. Mitt samvete säger mig, att jag förbunde 
mig med er, på sätt och vis delade ert gräsliga brott, om icke...  Hon 
hade ej mod att fullborda.



Då svävade ett bittert leende över Birgers läppar. Jaså, sade han 
entonigt,  ni vill ange oss, mamsell Erika ? 



 Mitt hjärta sönderslites vid tanken på detta steg, men huru skulle jag 
kunna leva under samma tak med . . . 



 . . . med en människa, som ni själv gjort till mördare?  avbröt Birger, 
och hans öga ljungade en förebråelsens blick på Erika.



 Det är för mycket... Gud i himlen, se till min ångest !  suckade den 
kvalda kvinnan, och hennes starka själ förmådde ej längre kväva smärtans 
utbrott. Hon brast i tårar.



Birger hade aldrig sett Erika gråta. Hennes rörelse mildrade bitterheten i 
hans hjärta: endast bedrövelsen att hava försatt henne i ett sådant 
tillstånd av elände kvarstod.



 Erika, lugna er och hör mig!  bad han nästan ödmjukt.  Jag fordrar ju ej 
er tystnad, vill ej lägga något hinder för ert förehavande, jag begär 
blott, att ni låter mig säga allt vad som ligger mig på hjärtat och 
vidhåller ni därefter ert beslut, så var säker på att jag lämnar er för 
att aldrig återkomma! Denna afton skall avgöra mitt öde... jag ber er, att 
ni ej mera leker därmed  --  ni har sett hurudan följden kan bliva. 



 Låt oss uppskjuta till i morgon! Jag uthärdar ej längre. 



 Jag kan ej lida ett längre dröjsmål , återtog Birger,  alltför länge har 
det varat ! Nu vill jag ha visshet, ty om detta overksamma, eländiga liv, 
jag nu för, måste fortfara, så går jag visst och gör en olycka för att bli 
det kvitt. Något skall beslutas ! 



Och utan att invänta svar beskrev Birger, att börja med, det vilda raseri, 
som bemäktigade sig hans själ, då han, efter att ödmjukt hava tiggt om 
Erikas löfte, fick avslag för andra gången. Hans sinnesförvirring när han 
lämnade ön var, efter vad han vid sin salighet bedyrade, så stor, att han 
därunder kunnat begå vilken gärning som helst utan att hava tydligt 
medvetande därom förrän efteråt. Han omtalade sedan hela affären med 
tulljakten, faderns uppmaning och det för några ögonblick återvändande 
förnuftet, som likväl strax vek tillbaka för det rysliga minnet, att just 
vara utstött i samma stund han önskat och hoppats att få vandra en bättre 
väg, allt genomgick han. I hela föredraget låg dock kanske en omedveten, 
men i alla fall en tydlig anspelning på den skuld, Erikas handlingssätt 
hade i hans begångna ogärning. Emellertid häntydde ännu intet ord på 
hoppet eller ens på den önskan, att hon skulle dela hans ensliga, 
brottsliga liv. Och Erika började långsamt hämta andan, då han tillade:



 Så usel kunde jag bli... jag kunde i sinnesyra, i galenskap begå ett 
brott, vars ryslighet övergår allt vad jag ännu hört. Men vad följde därpå 
? Jo, ånger. Ånger är ett förfärligt ord  --   det är ännu värre att känna den 
så, som jag gjort och gör det. Jag har varit i ett förskräckligt 
tillstånd, jag har pinats, bett och vakat, till och med gråtit tårar 
ända från det innersta av mitt hjärta... blodstårar! De ha likväl ej 
förmått utplåna min skuld eller lindra mina samvetskval. Blott ett par 
gånger har jag känt liksom droppar av en välgörande balsam falla på det 
svidande såret, och det har varit, när jag på omvägar, som också ingen 
människa anat, skickat hjälp till den ene jaktkarlens bägge efterlämnade 
söner   --   den andre hade varken hustru eller barn. För de två stackars 
gossarna, som också äro moderlösa, har jag dragit försorg på det sättet, 
att den yngre kommit i hantverkslära. Den äldre, som nödvändigt ville bli 
jaktkarl liksom fadern, reser nu med den nya tulljakten... och hjälp skall 
ingen av dem sakna, fastän jag aldrig får synas. Detta, Erika, är det enda 
goda, jag har att komma med mot allt det onda. Jag ser nog i era ögon hur 
litet det är, men tänk på vad jag utstått under dessa långa nätter, som 
ingen ända haft ! Om dagarna håller jag mig upprätt, ty så usel vill jag 
icke bli, att alla människor ska läsa det, som endast är mellan mig och 
min Gud. 



Han tystnade några ögonblick. Även Erika teg: hon hade intet ord att säga 
den olycklige, ångerfulle syndaren.



 Erika, står det icke i Guds ord , sade han och sökte förgäves att möta 
hennes sänkta blick,  att ingen synd är så svår, ingen skuld så stor, att 
icke ett förbättrat liv kan utplåna den? Ensam förmår jag dock icke, såsom 
jag redan sagt er, att fullborda ett sådant arbete   --   däremot strider mitt 
sinnelag   --   men ni mamsell Erika, som är god och mild, en ljusets ängel 
ni skulle, det vet jag, ännu kunna göra mig till människa. Men jag ser nog 
av er rörelse, att ni tänker på annat: ni tror ert samvete uppmana er att 
anklaga oss. Gör då som ni vill, men överväg noga följderna!

Ni skall intrassla er i en långvarig rannsakning, utan att ni får 
oss fällda, och detta kan aldrig ske, emedan inga vittnen finnas. Vi neka 
bestämt till allting och gå fria från saken. Er återstår då endast minnet 
att i grund ha förstört en människa, vilken ni kunnat rädda och dra 
tillbaka från avgrunden. 



Den gruvliga striden i Erikas hjärta begynte på nytt.  Lämna mig tre 
dagars ro !  suckade hon.  Jag måste ha tid att reda mina förvirrade 
tankar. 



 Undanflykter  --  om tre dagar eller tre veckor är ni säkert lika villrådig. 
Aldrig skall ni förlika er med den rysliga tanken att bli Birger 
Haraldssons hustru förrän det oåterkalleligen är avgjort. Sedan känner jag 
er för väl att icke veta, det er själ, som är så stark, också skall 
uppfylla det ni åtagit er. 



 Gör vad ni vill, Birger!  sade Erika och upplyfte med möda sitt sänkta 
huvud.  Vill ni icke vänta dessa tre dagar, till dess jag hinner sansa mig 
och ordna mina tankar, så lämna mig, ty, vid den allsmäktige guden, i 
afton tvingar ni intet ord av mig ! 



Birger såg den ädla, fasta ståndaktighet, som låg på hennes ansikte. För 
att vinna en sådan hustru var det väl värt att foga sig efter de villkor, 
hon gjorde, ehuru han tillräknade sig som en stor svaghet att ge efter för 
en kvinnas vilja. Men denna enda kvinna, som härtill kunde förmå honom, 
var Erika. Sakta gick han ur kammaren och sade blott i förbigående:  Om 
tre dagar kommer jag tillbaka. 



Under hela denna tid var Erika icke nere. Hon tillbragte dagarna i tankar, 
natten i bön. Oräkneliga voro de förslag hon uppgjorde att undkomma sitt 
öde. Beständigt förföljdes hon av den skräckfulla anklagelsen, att hon var 
en medelbar orsak till Birgers brott och att, om hon även nu försköt 
honom, när den djupaste ånger talade ur varje hans ord, skulle hon även 
själv en gång förgäves bönfalla om Iörbarmande. För Erika var och 
blev sakens moraliska sida den, att hon borde uppoffra sig själv; den 
andra, den rättsenliga, den att angiva brottslingarna, erkände hon gagnade 
till intet, då hon ej ägde bevis... och den tredje, den att fly och på 
nytt uppväcka Birgers raseri, alla hans onda och syndiga anlag, att lämna 
den moderlösa lla utan hägn och åt Haraldssons förfogande den 
sinnessvage Anton, för vars olycka hon även anklagade sig   --   kunde hon det 
? Borde hon uppoffra alla dessa varelser endast av egenrytta, för att 
rädda sig själv, och till vilket liv?



Erikas hjärta, fritt från all egoism, ett hjärta öppet och känsligt för 
vad hon ansåg som plikt, detta enkla, milda, gudfruktiga hjärta segrade 
över alla förnuftsslut. På sina knän anropade hon den högste domaren över 
handlingar och känslor att granska hennes uppsåt och att tillgiva henne, 
om hon orätt tytt det bud, som var inskrivet i hennes samvete, att lämna 
allt jordiskt ur sikte för Guds rikes tillväxt. Ty fast och djup var 
Erikas övertygelse, att hon genom sin uppoffring förde en syndare till 
himlen.



Den tredje aftonen kom...



Vi skola dock ej avhölja den slöja, som bör vila över stadfästelsen av 
Erikas och Birgers förbund. Den djupt ångerfulle mannen, den i sin 
försakelse höga kvinnan, Gud såg dem och upptecknade deras löften. Men 
människorna förundrade sig, då såsom alltid, över vad de icke kunde 
begripa.



TIONDE KAPITLET.



 Låna mig brors  --  mina äro så dunkla!  sade gumman Arnman och utsträckte 
handen efter löjtnant Pers glasögon...  Jag kan i allt mitt liv icke 
begripa vad det här är för slag?  Fru Katrina vände med försiktighet ett 
brev, som hon höll mellan tummen och pekfingret.



 Ja, det är anmärkningsvärt nog!  yttrade gubben Askenberg, lika nyfiken 
som hans granne.  Såvitt jag kan erinra mig, har fru syster icke erhållit 
något brev sedan strax efter salig Arnmans försvinnande, och det blir i 
höst fem år sedan. 



 Jag känner icke sigillet, och där står i alla fall ingenting att läsa !  
menade fru Arnman och klippte det undan med sin stora sax. Nu uppvecklades 
brevet och lästes högt, emedan fru Katrina ej hade några hernligheter för 
den gamle invaliden.



 Min ärade fru!



Jag vet icke om en gammal vän till den hederlige Arnman ännu ihågkommes av 
hans hustru, men... 



 Jag skall väl se på underskriften !  avbröt fru Katrina sig själv och 
stavade ihop det något krångliga namnet:  Isak l Palmqvist... ack, 
du nådige Gud, den välsignade mannen kan jag visst icke glömma ! En ärans 
man var han och är det väl ännu, tullförvaltaren i H., käraste herr 
bror  --  det var icke en man att glömmas, det! Bror 
minns väl, hur Arnman alltid berömde honom ? Han var, på den tiden vi hade 
vår station i H., min salig gubbes beskyddare, liksom Arnman, skam att 
själv ta fram det, just var tullförvaltarens högra hand. Men låt se, hur 
var det nu igen   --   'min ärade fru'...   --   så artigt   --   ja, han var alltid 
artig !  Och nu läste hon halvhögt, till dess hon uppnått det avbrutna 
stället.



 . . . jag har i friskt minne såväl er själv, min bästa fru, som ert 
förträffliga kaffe, era vackra balsaminer och er raske son...  Nu tog 
gumman Arnman till näsduken, och den ena droppen efter den andra nedföll 
på brevet.   --    Gud fröjde honom, det var en människa det! Han höll sig 
icke för god att sitta nere i vår lilla kammare och dricka en kopp kaffe. 
Men det har mången dags regn och solsken växlat sen den tiden. Det är ändå 
alltid en glädje, som gör hjärtat gott, att se sig ihågkommen... 



 Min kära fru Arnman! Det tunga öde, som träffat frun, har jag av innersta 
hjärta beklagat, men jag vill ej tala därom, för att icke på nytt uppriva 
såren. Nog av: Arnman var en rättskaffens och redlig man med fast och 
manligt sinne. Han skötte sin tjänst som en karl och uppoffrade sig, 
kanske av överdrivet nit. I denna mörka sak ser endast Gud, och han dömer.



Jag har underrättat mig om fru Arnmans omständigheter och hört att, vad 
dagligt bröd beträffar, nöden icke stått för dörren. Gud har givit frun 
ett gott stöd i den gamle, redlige löjtnant Askenberg, och jag är säker, 
att han icke heller försummat sin väns son. Vad jag således nu egentligen 
hade till ärende, var att tala några ord om min önskan att kunna verka 
något för gossens framtid. Har han lust för handeln, så vill jag skaffa 
honom någon fördelaktig kondition, men står hans håg åt 
tullväsendet, så är jag just för närvarande i behov av en skicklig 
skrivare på tullkammaren. Vad som kan brista honom i kunskaper för sin nya 
befattning, är jag säker han ersätter genom flit och beredvillighet. Jag 
skall utomdess se honom till godo såsom son av min hederlige Arnman och 
efter förmåga sörja för hans vidare fortkomst. Utan bekymmer kan fru 
Arnman med fullt förtroende lämna ynglingen i mina händer: det skall icke 
missbrukas. Om mitt förslag antåges, vore önskligt att han kunde vara här 
inom loppet av ett par veckor. I alla händelser får jag ju invänta några 
rader till svar.



Med gammal vänskap tecknar Isak l Palmqvist. 



 Ja, se det var något det !  utbrast gumman Arnman med tindrande blickar, 
i det hon tog glasögonen av näsan och återräckte dem till gubben 
Askenberg.  Se bara, hjärtans bror, huru Herren håller sin hand över de 
faderlösa och tröstar änkor uti deras bedrövelse ! Först skickar oss den 
gode guden vår käre löjtnant Per, som varit oss ett troget stöd i lust och 
nöd ! Och nu, då jag i mitt hjärta dagligen suckat: Vad månde det bliva av 
detta barnet ? Han är nu gamla gossen, hela nitton år, och ännu icke ifrån 
väggarna!. .. Se, då såg han, som all nöd kan hjälpa, till vårt bekymmer. 
Pris vare hans nåd! 



 Nå, nå, fru syster, det är väl icke så illa med Arve heller! Han har ju 
icke drivit bort sin tid till onytta. Och att han icke redan är styrman 
och, som ordspråket lyder, karl för sin hatt, det är åtminstone varken 
hans eller min skuld, utan helt simpelt fru systers, som alltid lagt sig 
emot hans håg för sjön. I övrigt har jag, vad gossens uppfostran 
beträffar, intet på samvetet: att han räknar, skriver och har 
kunskaper dubbelt upp för en tullskrivare, därför kan han tacka sin 
hemmavaro. Och genom sina resor med den nye kustuppsyningsmannen har han 
vunnit vana och skicklighet för yrket, ifall han skulle komma att en gång 
gå i sin fars fotspår. 



 Kära hjärtandes, bror, tag ej så illa vid, det var icke så menat, som 
bror tar det!  sade fru Katrina, helt nedstämd vid det oväntade fallet, 
att löjtnanten blev allvarsamt ond. Men se, gubben Askenberg hade, och det 
med rätta, sin egenkärlek såväl som andra människor, och därför kände han 
en livlig förtrytelse däröver, att fru Arnman kunde anse Arves hemmavaro 
såsom någon så förfaslig olycka.



Men snart avväpnades gubbens vrede av hans trogna vårdarinnas synbara 
förlägenhet och bedrövelse, och i det han tog pipstumpen ur munnen, sade 
han helt fryntligt:



 Ursäkta, fru syster, om gubben förgick sig! Men med gossen har det ingen 
nöd. Han hade alltid blivit karl, det var bara det jag menade. 



 Ja, herregud, icke vill jag bestrida det, käre bror! Jag ville bara i all 
enfaldighet säga min tanke, att bättre som bättre Sir. Icke kunde det i 
längden vara nyttigt att han ej komme ut i världen. Det gör de unga 
junkrarna gott att själva pröva på krafterna, och vad dugligheten 
beträffar, hoppas jag med Guds hjälp, att verket skall prisa mästarn. 



Fru Katrina nickade vid dessa ord betydelsefullt åt löjtnanten, vilken 
genom denna artiga vändning kände sig fullkomligt försonad. Jag kan 
undra , sade han, liksom ingenting förefallit,  när vi ha vår Arve hemma 
? 



 Ah, det blir väl varken i dag eller i morgon !  menade fru Katrina och 
bjöd löjtnanten en pris. : Han är liksom förhäxad i sälskytteriet, men så 
får han också rätt vackra fyrkar för hundarna, och ståtlig ser han 
ut, min vackre pilt, när han kommer med sin höga sälskinnsmössa på huvudet 
och väskan över axeln. Många gånger, då jag får se honom, komma mig just 
tårarna i ögonen. Han påminner mig livligt om salig Arnmans utseende, när 
han första gången friade till mig. 



 Första gången?  inföll löjtnanten.  Gav fru syster honom avslag? 



En skär rodnad, som icke tog sig illa ut på gumman Arnmans vänliga 
ansikte, förrådde minnet av forna dagars händelser.  Kära bror, var och en 
har väl haft sina svagheter i världen. Det var en tid, då jag i 
lättsinnlighet och oförstånd yvdes över den skepnad, Gud givit mig, och 
lyssnade på förföriskt prat av granna herrar. Salig Arnman, som då tagit 
avsked från flottan och var tullvaktmästare i H., tycktes mig alltför 
simpel. Men Vår Herre, som har många ris, straffade min fåfänga: jag fick 
kopporna, ganska svåra, och sen var det alldeles förbi med mitt fagra 
skinn. När jag först kom upp efter sjukdomen, grät jag ögonen så röda, att 
jag blev fulare än jag var. Och sedan grät jag i lång tid ej mindre 
bittert, för det jag blev sittande ensam. Men, som jag sedan ofta sagt och 
gudskelov alltid tänkt, Vår Herre är de dårars förmyndare. Min prövning 
var min lycka. 



 Nå, det skall bli roligt att höra huru därmed förhöll sig!  sade gubben 
Askenberg och makade sin stol närmare fru Katrinas.



 Jo, det var en vacker aftonstund... jag minns det så grant, som om det 
passerat i går. Vi hade just råg ute att soltorka, och jag satt på gården 
och nystade garn, för att på samma gång vakta säden från grannens 
fyrfotingar och våra egna höns. nå, som jag säger... behagar bror ej en 
pris... så satt jag där och nystade och tänkte, att det hade varit 
mig bättre, om jag icke försmått tullvaktmästarens giftermålsanbud. Han 
menade ärligt med mig och skulle säkert lika mycket haft mig kär i min 
olyckas dagar   --  bror förstår, att jag då ännu ansåg som en olycka att ha 
förlorat min skönhet  --  som i mina bästa solskensdagar. Men nu voro flera år 
förgångna sedan dess. Arnman hade fått en tulljakt och kallades löjtnant 
och brydde sig visst icke om den, som ej bättre visste skatta sin lycka. 
Ja, just så eller så omkring flögo tankarna, då någon sakta bakifrån rörde 
mig på axeln. Jag såg mig om och hade så när skrikit högt till i glädjen, 
då jag fick se salig Arnman stå där så mild i synen och buga sig för mig. 
Men med ens for mig i minnet kopporna och den fulhet de kvarlämnat. 'Det 
var ett nöje att se jaktlöjtnanten!' sade jag, steg upp och neg det 
djupaste jag förmådde i mitt hjärtas stora förlägenhet.



'Det var mycket längesedan jag träffade jungfru Dalstedt', sade han, 'jag 
hoppas att allt står väl !' Vid de orden hade jag så när brustit i gråt, 
men jag tog mod till mig och bad honom i stället för svar att stiga in. 
Far var i verkstaden, men jag skulle underrätta honom om besöket.



Nu var då bekantskapen förnyad, och sedan kom Arnman var eviga vecka. Men 
hur kär jag än redan då höll honom, emedan jag börjat inse hans stora 
värde, ville jag ändå ej låta honom märka det ringaste, ty ännu var där så 
mycket högmod kvar, att det kostade på att 'bita i försmådd kaka', och på 
det sättet var han länge i ovisshet, om han skulle göra andra försöket. 
Men slutligen drog kärleken honom så starkt i armen, att han fattade 
beslut att fria på nytt. En förmiddag, vid den tiden min far plägade vara 
i verkstaden, putsade Arnman sig och begav sig från sitt. Medan han 
gick nedför trappan, sade han i sitt sinne: 'Om jag först möter en käring, 
då vänder jag om, ty det bådar otur och förtret, men möter jag en hund, 
det är lycka, och då går jag fram.' Och ser nu bror, att Vår Herre hade 
sin hand med i spelet. Gubben hade knappt vänt om första hörnet, förrän 
borgmästarns stora Karo kom springande mot honom och viftade med svansen 
så vänligt och förtroligt. Med glatt hjärta gick han då över kyrkogården 
och in till vårt. Nu skall bror veta, att jag satt i sidokammarn och 
siktade mjöl och hade så oförhappandes kommit att knyta om huvudet, så att 
det ej skulle dofta i håret, en gulrosig sidenduk, som Arnman aftonen 
förut kvarglömt. Han plägade alltid komma om aftonen, när jag slutat mina 
göromål, och därför kan bror tro, att jag blev 'kors i bröstet', då herr 
jaktlöjtnanten dristigt stiger in och säger: 'Håll till godo, jungfru 
Majsen! Duken kläder så väl, att den aldrig borde komma dän.'



'Jag ber om ursäkt', sade jag och drog duken hastigt från huvudet, 'det 
var bara ett misstag: jag tyckte i brådskan, att det var fars.' Men jag 
var ej van att ljuga, och därför steg mig också skamrodnaden upp i 
ansiktet.



'Kära lilla jungfru Majsen', började han igen och sökte få tag i min hand, 
som alldeles mjölade ner hans nya svarta kläder, 'Gud give att jag finge 
skänka något mera än detta lappri! Jag vill icke tala om den snön, som 
föll i fjor, mitt frieri för några år sedan, men om jag nu finge bjuda 
jungfru Majsen min person, och hon toge den till godo, skulle ingen vara 
lyckligare än jag.'



Då satt hjärtat mig i halsgropen. Jag tänkte på mitt svåra högmod, på 
straffet, de stygga kopporna, och Gud vet vad, och drog mig så i all 
ärbarhet bakom



mjöltunnan, ty jag skämdes att säga ja. Men salig 
gubben, som rätt väl såg vad klockan var slagen, kom mig allt närmare och 
närmare, tills, Gud allena vet huru det gick till, han fick mig om armen 
och, mjölig som jag var, förde mig in i stugan. Far hämtades, och då han 
fick höra varom frågan var, tog han av sig nattmössan och sade amen  --  och 
så var allt i god ordning och jag trolovad. 



 Det där var en riktigt nöjsam historia, fru syster , sade löjtnanten och 
strök sig om hakan,  riktigt nöjsam ! Jag tror nog det var en lycka, att 
den fina jungfru Majsen fick kopporna. 



 Ja men, var det så ! Högmod går för fall, men Gud straffade mig i sin 
mildhet med den lindrigaste agan. Efteråt har jag först insett det och 
kommit till den slutsatsen, att någon värre olycka lätteligen kunnat hända 
mig, om jag ej i så behaglig tid fått de välsignade kopporna... Men, herre 
min fader, jag har ju icke vattnat balsaminerna i dag !  Och gumman Arnman 
hastade med ett stort vattenglas till fönstret för att uppfriska sina 
blommor.



 Jag vill slå vad , yttrade gubben Askenberg leende att något kärt minne 
även fäster sig vid de där blommorna ? Jag har märkt, att fru syster 
lämnar dem en sorgfälligare vård än deras grannar. 



Gumman Arnman såg vänligt på sin gamle vän, och det låg något obeskrivligt 
gott, nästan tacksamt i den blick, vilken sedan föll på de präktiga 
blommorna.



 Jag ser, de hava sin historia  --  och efter fru syster är i tagen att 
berätta, så låt höra ! 



 Å ja, varför icke ! Jag behöver ej skämmas för min kärlek till dem. Allt 
ifrån den dag jag fick dem eller rättare deras föregångare  --  ty dessa ä' 
bara avläggare, förstås  --  ha de burit mig glädje, och mången gång har det 
varit min tröst att se dem knoppas och blomstra. Jag har alltid 
därvid tänkt på den dagen de först prydde mitt fönster... Ser bror, jag 
fick i dopet av mina saliga föräldrar namnet Maria Katrina. Men i min 
ungdom, den tid jag ännu icke haft kopporna och var fjäsad och bortskämd, 
kallades jag allmänt för Majsen och skön Majsen, vilket jag väl ock råkade 
till att höra ibland, fast jag ej låtsade om det. Men nu hände sig så, att 
den första av mina namnsdagar, som inföll efter min trolovning med Arnman, 
var Katrina. Salig gubben kom i god tid på morgonen att önska mig lycka 
och hade då under armen en kruka med en hög, grann balsamin, omkring vars 
stam var lindad en pappersremsa, som jag än i dag förvarar, och på remsan 
stod i en liten rad av grant målade förgätmigej namnet Katrina. 'Jag vet 
icke', sade Arnman, i det han bjöd mig sin gåva, 'om jag har så dålig 
smak, men Katrina ljuder bättre för mina öron än Majsen, och om du riktigt 
håller av mig, så låt mig hädanefter kalla dig så !'



Jag förstod nog Arnmans mening  --  så fin han var. Namnet Majsen tyckte han 
erinrade om den tiden jag var vacker och fåfäng. Katrina passade bättre 
efter de nya omständigheterna. Jag var nöjd med förändringen, föresatte 
mig i mitt hjärta att alltid göra mig värd det nya namnet, och från den 
dagen kallades jag aldrig annat än Katrina. 



 Och syster höll ord!  inföll löjtnant Per med en ton, vilken vittnade om 
den rörelse, varmed han avhört balsaminernas enkla historia.



 Men nu är det brors tur att berätta !  sade fru Katrina och upptog den 
nedfällda stickstrumpan.  Jag har aldrig vetat hur det bar till, att bror 
kommit att leva i ungkarlsståndet hela sitt liv igenom! 



 Å, därom är historien kort !  yttrade den gamle invaliden med ett 
hjärtligt leende.  I min ungdom hade jag aldrig tid att fria, ehuru 
jag ett par tre gånger var rätt varm om hjältgropen, och sen jag blev 
gammal, var det för sent. Hade jag icke haft min vän Arnmans hus, där jag 
gick i vinterkvarter, när jag ej längre dugde till tjänsten, så hade jag 
kanske ändå sett mig om efter en beskedlig människa. Men det var nu bäst 
som skedde. Jag har i fru systers sällskap funnit mig så väl, att jag 
aldrig saknat någon hustru, vilken kanske i alla fall icke givit mig 
hälften så god omvårdnad som fru syster gjort. 



 Bror är alltför god, det ä vi, som stå i skuld hos bror! sade fru 
Katrina, högst belåten med den välmenta artigheten...  Men, min kära 
löjtnant, klockan har slagit tolv, och ännu ingen dukning ! Bror kan just 
vara snäll och slå upp bordskivan, medan jag tittar ut i köket och ser åt, 
om Annika icke har bränt vid maten under vårt långa prat.  

ELVTE KAPITLET.



Tiden, som förmår allt, hade även visat sin makt på den fläck av jorden, 
vilken vi känna under namn av Tistelön. Fem år hade där hunnit giva 
sakerna ett helt annat utseende.



Om vi nu betrakta denna stupande berghäll framför den forna stugan med sin 
ihoplappade påbyggnad, så finna vi, att hällen nu är sprängd, fylld och 
planterad, varigenom den visar sig för den resande som en trevlig 
fyrkantig gård, omgiven av en vacker mur. Katten, vilken fordom satt vid 
det stinkande agnet i hummertinan, sitter nu och solar sig på tröskeln 
till det nya, granna huset med tre fönsterlufter på vardera sidan om den 
utbyggda frontespisen, ur vars båda mindre fönster lätta gardiner av grönt 
tyg vifta fram och åter. Solen, som har så gott om förgyllning åt allting, 
skiner strålande ned på planteringarna vid husets baksida, vilka nu dölja 
den skrovliga grunden. Allt detta antyder, att sälskyttarna, de misstänkta 
lurendrejarna på Tistelön   --   liksom många andra, vilka dragit nog 
förmögenhet tillsammans   --   byggt sig ett hus och nu leva på god fot, ge 
socknens fattiga deras bestämda underhåll, ofta nog en måltid, och visa 
mot alla, som anropa dem, en vänlig gästfrihet, vilket välförhållande inom 
kort förskaffat dem namn, heder och värdighet av hederligt folk.



Sådant var ock förhållandet. Lurendrejarna hade lagt ned hantverket. 
Birgers giftermål med den förståndiga Erika måste nödvändigt åtföljas av 
en stor förändring i deras levnadssätt och husliga förhållanden. Kapten 
Birger Haraldsson var nu den styrande makten. Gubben hade sitt rum för 
sig, där han väl stundom hemsöktes av fruktan med avseende på det 
förflutna livet, men oftare överlämnade sig åt saknaden därav. Hans 
sysselsättning bestod numera i det ännu alltid älskade sälskytteriet samt 
i att leda bergsprängningen, vilken fortgick för att upptaga bekvämare 
vägar på den klippiga ön.



Anton levde även hemma. Hans sinnessjukdom hade väl med åren småningom 
avtagit, men hans ungdomskraft var bruten: en tvinande och mjältsjuk 
varelse, framsläpade han sitt liv tyst och obemärkt. Alla försök att 
uppliva hans håg till något yrke voro fåfänga. Jag vill ingenting bli, 
jag orkar icke !  var hans ständiga svar på alla uppmuntringar.



Hela timmar kunde han sitta sysslolös på bryggan och stirra i vattnet, dit 
han nedsänkt metspöet, vilket han vanligen glömde att draga tillbaka. 
Stördes han då av någon, spratt han häftigt upp, tog sitt redskap med sig 
och gick till något annat ställe, där han hoppades få vara ostörd.



Men Birger och Erika  --  huru såg det ut hos dem? Så som man ungefär borde 
kunna sluta till. Erika den goda, förståndiga kvinnan, ledde med lätt och 
varsam hand den orolige, halvvilde mannen från de sysselsättningar, som 
fordom fängslat honom. Birger hade låtit bygga en galeas, vilken han själv 
förde. Under hans frånvaro var Erika den verkande kraften inom hushållet 
på Tistelön, ty även gamle Haraldsson, som mera fruktade än älskade sin 
son, tordes icke i uppenbar fejd strida mot dennes ögonsten, hans hustru.

Då Birger om hösten återkom, var Erika den första på bryggan att 
välkomna honom. Hon hade de alltid verkställt någon inredning i huset 
eller gjort någon annan förbättring, varmed hon kunde över



raska och fägna sin tacksamme make. Och Birger var tacksam. Han hade velat 
bära Erika på sina händer och akta henne för varje den minsta förtret och 
ledsamhet, till tack för det hon uppoffrat sitt liv åt honom. Likväl, vare 
detta sagt till heder för den mänskliga känslan i hans bröst, njöt han 
aldrig sin lycka fullt eller oblandat: tärande samvetskval gnagde på hans 
liv, och så kärt hemn.et än var vid Erikas sida, längtade han dock 
beständigt efter våren för att genom frisk och kraftfull verksamhet döva 
den oro, som aldrig lämnade honom.



I Erikas hjärta, templet för en sann gudsfruktan, där en stark och 
allvarlig förmåga levde och verkade för det kall, hon iklätt sig, fanns 
likväl rum nog för en sorg, som icke jordades av varken tid eller 
förhållanden, sorgen över att hava förenat sitt öde med en mördares. I 
from undergivenhet betraktade hon därför den bittra lotten att vara 
barnlös. Hon hade ej hoppats få äga den glädjen att trycka en varelse till 
moderligt bröst, hon hade ej ens vågat bedja därom, och det fanns stunder, 
då hon under stilla tårar erkände, att just det hon sörjde och saknade, 
var en lycka. Kunde icke händelsen upptäcka det vid Paternosterskären 
begångna brottet ? Ångestfullt sammandrog sig Erikas hjärta vid denna 
tanke.   --    Herren hör allt väl !  suckade hon.  Bättre att lida ensam än 
se varelser, som vi givit livet, begråta det som den sämsta gåva. 



Och sålunda tröstad och upprättad efter de skakningar, vilka minnet av det 
framfana eller fruktan för det tillkommande växelvis läto henne erfara, 
framgick Erika stilla på sin väg, välgörande för 
alla dem, som voro henne nära. Hon ägnade i synnerhet en moders ömma vård 
åt sin fosterdotter, och lla älskade Erika så ömt tillbaka, att hon 
icke ägde en tanke, som hon ej delade med denna sin andra mor . . .



Under en kvalmig julinatt sågs en livlig verksamhet inom det nya huset på 
Tistelön. Till och med den tröge Anton hjälpte villigt till att bära och 
ordna sakerna i båten. Haraldsson skulle ut på säljakt, och lla, som 
länge bett att få vara med om en sådan färd, hade äntligen övertalat 
gubben att uppfylla hennes önskan vid nämnda tillfälle, då den nya båten 
tillika skulle provseglas. Erika, som icke gärna lämnade sin älskling, 
hade beslutit att göra sällskap, och tillredelserna voro således icke få, 
ty man ämnade både frukostera och äta middag på avlägsnare holmar.



Slutligen var sällskapet i ordning och inskeppat, ty innan soluppgången 
måste skyttarna ligga dolda på de skär, vid vilkas branter sälarna 
uppgingo om morgonen för att sola sig. lla var förtjust. Hon hade så 
sällan fått tillfälle att lämna sin ö, att varje den obetydligaste utfart 
fröjdade henne och betraktades såsom ett slags epok i hennes stilla liv. 
Erika hade väl ofta tänkt att göra någon förändring i deras enslighet, men 
alla förslag till umgänge med städerna strandade gemenligen mot hennes 
egen olust att utvidga den trånga krets, varvid hon blivit van. Det fanns 
ock en fin känsla eller kanske blott och bart ett instinktartat intryck, 
som avhöll Erika från att träda i närmare beröring med människorna. Hon 
visste, att de alla, om slöjan en gång fölle, skulle med avsky och förakt 
draga sig från lla, den enda, för vilken en sådan uppoffring kom i 
fråga, och vad vore då vunnet ? Skulle ej den stackars flickan i 
denna händelse känna en smärta mera, den obekantskapen med världen kunnat 
bespara henne ! Men å andra sidan var det ej rätt att låta detta unga, 
livliga sinne förgäves längta efter den minsta förändring.   --    Jag vill 
tänka därpå !  sade Erika till sig själv eller till sin man.  Vi måste 
skaffa lla någon passande förströelse.  Och så tillkom att börja 
med en och annan lustfärd, varibland den närvarande även räknades.



 Vad jag är glad !  jublade den unga flickan och hoppade mellan tofterna. 
 Du var riktigt snäll, pappa, som lät mig komma ut och pröva din nya båt. 
Den klyver böljorna så raskt, att jag har min lust och glädje av att bara 
se på den. 



 Men vill du ej se, att jag gjort ett litet tält åt dig ?  sade Anton och 
visade på ett uppspänt segel inom vars skydd åtskilliga kuddar och täcken 
lågo i ordning.



 Å jo, söta Anton, visst ser jag det också ! Där ska Erika och jag sitta, 
när solen kommer och skiner hetast på oss. Men nu är det roligare att vara 
uppe... Se, Erika, havet blänker så vackert och klart   --   det är präktigt. 
Jag vet icke varför vi ej många gånger förut rest med pappa på 
sälskytte... men så vilja vi hädanefter ta skadan igen. 



 Gå in du, dansdocka, och lägg dig i huset, som Anton ställt ihop åt dig 
!  uppmanade Haraldsson, vilken var rädd att hans ögonsten skulle förkyla 
sig i nattluften.



 Nej, pappa lilla, jag slipper ju att lägga mig ! Det är så roligt att se 
på havet. Ack, den som bara finge se havsfrun eller en liten grann älva, 
det vore något det ! Har pappa aldrig sett något sådant, då pappa legat 
ute om nätterna ?  HÅ, jag har både sett och hört något av vartdera 
i min dar. Men havsmannen tycker icke om, att en talar om något sådant. 



 Ja, då ska vi låta havsmannen vara, men havsjungfrun, hon blir visst icke 
stött, om vi språka om henne. Jag minns en saga, som fiskare-Kajsa talade 
om för mig, då jag var liten. Den skall jag berätta, ty när jag nu sitter 
och ser på det klara blå vattnet faller den mig också klart i hågen. Vill 
du ej höra den, pappa?:s



 Jo ,Haraldsson nickade med huvudet, Och sedan han gjort klart 
seglet, som han höll på med, tog han upp pipstumpen och satte sig bredvid 
lla, vilken mycket belåten började sin historia:



 Jo, det var i utlandet, förtäljde fiskare-Kajsa, en gång en kung, som en 
vacker kväll hade fått lust att gå till sin badstuga, där han ville sova 
över natten. Han tyckte det var så ljuvligt att somna och vakna vid 
böljornas skvalpande, och det lilla huset var byggt vid havet. Sedan han 
länge förnöjt sig med att lyssna på böljornas brusning, somnade han 
slutligen, men vaknade hastigt, vid det han hörde ett sakta och djupt 
suckande, liksom av en människa. Han reste sig då upp, för han tänkte, att 
det endast var ett spel i drömmen, men då fann han tydligt att någon 
huttrade och frös utanför. Han besinnade sig ej länge, utan sprang till 
dörren och öppnade den. Och tänk, då satt där, mitt ibland skummet, som 
slog högt över trapporna, en jungfru så skön, att kungen aldrig sett 
hennes make. Hon hade så långt svart hår, att det räckte henne till 
fötterna, men ansiktet var så vitt som kransen av granna näckrosor, den 
hon bar på huvudet. Kungen tyckte, att det var synd om den stackars 
jungfrun, som satt där naken och frös i vattnet, och bad henne av gott 
hjärta att komma in och värma sig i badstugan, och så tog han 
henne i sina armar och bar henne in, och hon sov vid kungens sida. Men 
när morgonen kom och kungen skulle väcka sin granne, fick han se huru hon 
med flygande hast for ut genom fönstret rakt ned i havet, så att vattnet 
yrde om henne, och då blev kungen med stor skräck varse, att hela nedre 
delen av kroppen var en stygg, slingrande orm med otäcka fjäll. Och se, 
detta var havsjungfrun. Var det ej rysligt, pappa ? 



 Värre har jag hört !  yttrade Haraldsson, som ingalunda var fri från 
vidskepelse med avseende på havets befolkning.  Men det har icke lycka med 
sig att tala om sådant. 



 Det är ju alldeles oskyldigt !  inföll Erika.  Jag är säker, att 
lla icke tror på sin historia, utan att hon endast berättat den 
som en gammal folksägen, vilken alltid såsom sådan kan vara rolig nog. 



 Skulle jag icke tro den?  inföll lla med en liten förtrytelse. 
 Fiskare-Kajsa berättade aldrig andra sagor än dem, som voro sanna... och 
jag minns nu, att det var något mera, som jag glömde. Havsjungfrun kom 
det följande året tillbaka med en liten flicka, kungen tog emot skänken 
och kallade flickan Allda; men hon gjorde sedan stor sorg och många 
olyckor i landet, och det var för det, att hon hade en havsjungfru till 
mor. Utom dess hade fiskare-Kajsa själv många gånger sett havsfrun, när 
hon om natten legat på sjön och fiskat. 



 Och hon var väl då så förtrolig med henne, att hon ej var rädd?  frågade 
Erika leende.



 fiskare-Kajsa var aldrig rädd !  sade lla med en viss stolthet att 
kunna åberopa en så trovärdig auktoritet. Hon hade lärt av sin man, att 
bara man tog fram elddonen och slog eld, måste havsfru



försvinna, ty eldgnistor och stål har hon aldrig tålt, 
alltsedan Tor slog efter trollena med sin åskstråle. 



 fiskare-Kajsa var en klok kvinna!  anmärkte Haraldsson och drog ett djupt 
tag ur snuggan.



 Ja, hon var för rolig !  inföll lla.  Minns du, Anton, hur många 
historier hon berättade om Näcken ? Ack, om du ville sjunga den vackra 
visan, jag tycker så mycket om... gör det, söta Anton, det skulle låta så 
skönt här ute på vattnet ! Tårarna komma mig alltid i ögonen, när jag hör 
den stackars Näckens klagan. 



 Den gör också mig tung till sinnes!  sade Anton, som ofta i sina hemliga 
vurmerier under vandringarna vid havsstranden inbillat sig, att han själv 
vore Näcken. Men lla, som ej kände detta, var envis, och slutligen 
började Anton, på en gammal folkmelodi, med klagande och av naturen vacker 
röst, sjunga sin sång:



 Jag är väl ingen riddare, fast eder synes så: jag är den stackars Näcken 
i böljorna de blå i forsar och stridande strömmar.



Min boning den ståndar allt under en bro där ingen kan gånga, ej heller 
kan ro, och ingen kan få hus över natten. 



 Den andra också, Anton, som handlar om när Näcken hade skapat sig till en 
båld riddare och bortfört den sköna prinsessan, och då prästen vid vigseln 
frågade honom varifrån han var . . . sjung den också ! 



 I havet är jag född, och där är jag buren och där haver jag mina 
hovkläder skuren.



Min fader och min moder äro böljorna blå mina vänner och fränder äro 
stickor och strå.



Det är så oroligt i havet att bo: de äro så många som över oss ro  
de äro så många, som över oss ro. 



 Då riddaren så sjöng, blev den stackars prinsessan rädd !  sade 
lla.  Hör du, Erika, hon bad så vackert att få vända om och sade:



'Hemma gråter fader, och hemma gråter mor, och hemma gråter syster, och 
hemma gråter bror.'



 Men då svarade Näcken , inföll Anton med ett vilt leende och stämde 
åter, men i ett slags hanande ton, upp sin sång:



'Och hemma gråte, em som gråta må men aldrig skall du mer på gröna jorden 
gå



Och sedan drog han med sin brud ned till havets djup, och ingen hörde av 
den bruden mera. 



lla suckade och lutade sitt unga ansikte så långt ut över båtens 
kant, att det nästan vidrörde vågorna. Hon tycktes genom deras 
genomskinliga spegel vilja blicka ned på bottnen och se, vilka underbara 
hemligheter där doldes.



 Se ej så långt ner!  sade Anton, som blivit mörk och underligt stämd. 
 Du kunde märka vrak och människoben. Därnere är gott om dem.>>



 Det är därför, säger fiskare-Kajsas Lena, som det skriker i sjön. Har du 
hört det, pappa, att sådana stackars människor, som omkommit i havet, 
skrika var natt? 



 Prata inte sådant dumt tyg !  inföll Haraldsson kärvt; hans tro tog här 
en annan riktning.  Om Lena proppar ditt huvud fullt med såna där galna 
historier, skall hon snart få berätta dem på annat ställe. 



 Varför blir du ond för det, pappa, det ena är ju icke värre än det andra 
? Hon har hört alltsammans av sin mor, och du sade ju själv nyss, att 
fiskare-Kajsa var en klok kvinna! 



 Jag tycker du kunde lägga dig en stund !  svarade 
Haraldsson, utan att inlåta sig i någon närmare 
förklaring.  Se, Erika har lutat huvudet mot bädden   --  kryp du också
dit, det är gråkulet i morgongryningen ! 



Med någon motvilja lydde lla. Men ingen blund kom i hennes ögon, och 
hon lag och pratade sakta med Erika, tills båten i soluppgången lade 
till vid skären.

 TOLVTE KAPITLET.



 Nu gäller det att ni håller er tysta !  sade Haraldsson till Erika och 
lla, vilka gjorde sig färdiga att följa med upp.  Kom hit du, min 
lilla, så skall jag hålla dig i hand... det är slipprigt här på klippan 
efter nattdaggen. 



 Å, pappa, jag klättrar så raskt som en get. Gå pappa bara förut ! 



 Nå, så håll er sakta bakom mig, mycket sakta... Pjattra icke och ge 
icke till något skrik, om du skulle hallka !  Efter dessa föreskrifter tog 
Haraldsson sin lodbössa i hand och anförde truppen.



 Å, vad detta är roligt!  viskade lla och nöp Anton i armen.  Ack, 
om vi finge skjuta många sälar ! 



En blick av Erika erinrade den livliga flickan om faderns förmaning. Men 
fick hon ej tala, så hoppade hon åtminstone likväl så lätt, att 
fötterna knappt vidrörde stenarna.



Snart stod det tysta sällskapet så högt på klipptopparna, att man kunde 
skåda ned på andra sidan. Och endast med plågsam ansträngning avhöll sig 
lla från ett glädjeskri, då hon jämte de andra på en berghäll tätt 
vid havet varseblev en ofantlig sälhund, vilken makligt vältrade sig fram 
och tillbaka och riktigt tycktes njuta av de första solstrålarna.



 God fångst!  viskade Haraldsson med förnöjt ut seende och vinkade 
åt lla att hålla sig fullkomligt stilla. Därefter höjde han utan 
tidspillan långsamt men stadigt geväret och ämade just lägga till ögat, 
då, till hans obeskrivliga harm och förvåning, ett skott lossades från en 
sten nedanom klippan.



 Gud fördöme   --   skottet träffade !  utbrast Haraldsson.  Det har jag för 
ert galna prat i natt... sade jag ej, att det medför olycka att tala om 
sådana ting? Nu är ej värt att tänka på någon fångst i dag. 



Medan Haraldsson utgöt sin harm, rusade en lång, yngling fram från sitt 
dolda gömställe och hoppade som en råbock över de skrovliga klipporna för 
att hinna ned till djuret, ur vars ena sida en ström av blod frambröt. 
Men sälhunden, som i dödsångesten såg sin fiende nalkas, vältrade sig 
hastigt utför hällen i havet. Den unge främlingen hann emellertid fram, 
innan rodret försvann under vattenytan, och slungade med kraft en liten 
harpun i dess sida. Därefter lät han sälen dyka, men den korta linan, som 
var fästad vid harpunen, var snart utlupen, och nu började en väldig 
strid. Den raske jägaren tycktes icke hågad att släppa tågändan. Han 
hakade sig med ena handen fast i en rämna på klippan, och på det sättet 
fortgick leken en stund. Slutligen måste likväl jägaren släppa fingrarna 
från klippan, då han häftigt rusade upp, kastade sig i havet och försvann 
inom några ögonblick från sina förvånade åskådares ögon.



 Jag menar det var självaste Näcken?  sade lla, som det livliga 
deltagandet hittills så fängslat att hon varit stum.  Men vad menar du, 
pappa, var det en sälskytt, så drunknar han visst  --  och det vore rysligt. 



Haraldsson var för mycket upptagen för att kunna svara, men Erika 
erinrade lla, att då Näcken troddes uppehålla sig endast i floder 
och strömmar, han ej kunde finnas i havet. Följaktligen måste den 
unge jägaren vara någon rask strandbo från trakten däromkring.



 Ack, om han bara komme upp igen !  sade lla otåligt.  Pappa, kan du 
ej hjälpa skytten ? Vi kunde ju taga båten och fara ut och hämta upp 
honom. 



 Giv dig till freds. Det var ej värre än så , sade Haraldsson och visade 
med handen utåt havet,  se, om icke den sakramenskade pojken åter är uppe 
på vattenytan. 



Sådant var även förhållandet. Men den raske sälskytten försvann snart åter 
och kom på samma sätt upp flera gånger efter varandra. Äntligen sågo de 
honom långsamt och med mycken ansträngning simma mot stranden. Då han 
lyckligt uppnått den, svingade han sig upp på klippan och halade 
försiktigt till sig sin numera döde fiende.



 Bra gjort, pojke !  ropade Haraldsson, vilken, oaktat sin harm att ej 
själv ha erhållit bytet, likväl var för gammal skytt att ej känna sig 
livad av uppträdet.  Men, vid salig far mins knäbyxor , tillade han med en 
viss överlägsenhet,  antingen är du icke säker på hand eller har du ett 
struntgevär, för en kan aldrig lita på att få besten, om en icke sårar 
honom i huvut. 



 När han ligger för era ögon, så tycker jag ni saknar grund för det 
påståendet, att jag ej var säker om honom!  sade ynglingen leende och slog 
armarna om livet, så att vattnet stänkte högt omkring.  Hade jag velat, så 
kunde jag gärna hava skjutit honom död på stället, men då hade jag gått 
miste om bästa delen av nöjet, att låta honom draga mig omkring i vattnet. 
Och om han blivit min överman och dragit mig djupare ner än jag ville 
komma, hade jag alltid haft den utvägen att slappa linan, men 
sådant har aldrig hänt mig. Dessutom kan jag också lära er något, som ni 
kanske icke vet, att tranen blir aldrig så klar och rell, som när djuret 
självt far arbeta blodet ur kroppen. 



Den hurtige, frispråkande skytten såg sig nu litet omkring i det nya 
sällskapet, och hans ögon fästes med ett fritt, glatt uttryck på 
lla, som med stor förvåning avhört alla de kunskaper jägaren 
utvecklade.



 Du är en slug gosse!  sade Haraldsson.  Vem har lärt dig skytteriet? 



 Det har jag i det mesta gjort själv, men så har jag icke heller försmått 
den undervisning jag fått av farbror Per, vår gamle löjtnant, vilken 
skjutit många tjog sälar i sin dar. Och far var också en snäll skytt   --  det 
skulle roat honom att se, hur jag tagit upp mig i yrket. 



Erika, i vars anande sinne den förmodan redan uppstått, att hon här såg 
sonen efter den olycklige kusttevakaren, kände sig vid omnämnandet av 
den gamle löjtnanten fullt övertygad därom. På Haraldsson tordes hon icke 
se, utan vände sig bort av 



fruktan, som varje ögonblick stegrades. Slutligen lyfte hon sin blick på 
Anton, men dennes uppmärksamhet hade ännu icke blivit väckt, och Erika 
tänkte på möjlighetell att undgå faran härav, då lla hastigt 
frågade:  Är då din far död. efter han ej mer kan se vilken duktig skytt 
du är? 



 Ja , svarade Arve nedstämd,  far är borta, men blott Gud vet, var hans 
ben vila. Det blir i höst fem år sedan han försvann med både tulljakten 
och karlarna.



Ett dovt, oartikulerat läte från Antons läppar drog allas uppmärksamhet på 
honom.



 Det är så hans vana, stackare  --  hans sinnen äro icke riktigt i lag 
!  yttrade Haraldsson till sin nya bekantskap med ett så isande lugn, att 
blodet nästan stelnade hos Erika.



 Huru är det med dig, gosse?  Den barske fadern vände sig till den bleke, 
vanställde sonen och drog honom med sig nedför klipporna till båten. Anton 
spjärnade emot. Den vilde demonen hade åter vaknat inom honom. 
  --   Släpp mig, släpp mig, jag är ju tyst om Paternosterskären !  mumlade 
han mellan tänderna.  Släpp mig, dra ej så hårt... Mitt huvud . . . aj, 
aj, det blir mörkt igen !  En välgörande svindel slöt för ögonblicket den 
svage ynglingens lidande.



På sina ännu muskelstarka armar bar Haraldsson honom till det lilla 
segeltältet, men hade ännu icke hunnit vidtaga något för hans 
vederfående, då Erika anlände och med en genomborrande blick uppmanade 
honom att biträda sig.



Den gamle på Tistelön fruktade sin sonhustru, ty han befarade, att 
Birger förtrott henne deras gemensamma brott, och tanken härpå försatte 
honom stundom i en kännbar frosskakning, men då tröstade han sig med 
hoppet, att, om så rasande än skett, likväl ingen hustru vore i stånd att 
förråda sin egen mal1, hurudant brottet ock måtte vara.



 Giv mig vinflaskan !  sade Erika.  Den stackars gossens sinnesskakning 
har varit för stor mot hans få krafter, men han måste väl åtminstone icke 
behöva sakna hjälp för kroppens hälsa. 



 Jag tycker han gör minsta orådet, när han håller tuggan igen !  svarade 
den råe mannen, men lydde likväl.



Emellertid samtalade Arve med lla. Han var förtjust över att ha 
funnit en sådan liten vacker, välklädd flicka, och undrade ej längre på 
det granna till namnet hon hade i orten. Han 
visste nämligen genom sitt meddelsamma sällskap, att det var Tistelöns 
bebyggare, med vilka han råkat i bekantskap.



 Då jag härnäst far ut på säljakt, vill jag besöka er ö !  sade han.  Ni 
har ett vackert hus . . . det syns långt omkring. 



 Å ja, det är mycket vackert , inföll lla,  men det är ändå så 
ensligt, ty resande lägga sällan till där. Jag får ibland stå uppe på den 
högsta klippan och nicka åt alla de förbiflytande fartygen och båtarna. 
Det är alltid liksom jag väntade på någon. 



 Det har visst varit på mig!  menade Arve skämtsamt.  Men du skall icke få 
vänta länge. 



 Det är bra... Jag skall då visa dig min kammare, som är i den lilla 
utbyggnaden. Har du sett mina gröna gardiner när du rest förbi? Så rara 
gardiner ha de icke i Marstrand en gång. Jag har fått dem av pappa... det 
är rena sidentyget, så tjockt som huden där på sälhunden. 



 Jo jo, din far har nog plockat ihop varjehande!  sade Arve med en litet 
försmädlig ton, varpå lla icke gav akt. Arve hade mycket hört talas 
om den gamle vrakplundraren på Tistelön.



 Ja, vi ha en hel hop kostbara saker , återtog lla förnöjd, du får 
väl se... Men det blir ingen fröjd med alltsammans , tillade hon och 
kastade en orolig blick åt båten, om ej Anton blir rask. Då han är 
bedrövad eller sjuk, kan jag icke vara glad. 



 Är han verkligen sinnessvag, den stackars gossen? 



 Ja, så säger pappa, men jag tycker, att han är så klok som någon annan 
och ibland mycket klokare. Det är blott när han blir retad eller får ett 
sådant här hastigt anfall, som hans sjukdom bryter ut. Men det händer 
mycket sällan, och jag minns icke, när det sist inträffade.   Det 
gör mig hjärtligen ont om honom !  sade Arve deltagande.  Men jag tyckte, 
att din far talte så hårt till den stackarn. 



 Det är så pappas lag svarade lla, rodnande över anmärkningen, 
men som något försonande tillade den unga dottern, blyg vid den knappt för 
henne själv begripliga känslan att vilja rättfärdiga sin far:  De säga 
likväl, att en sådan sjukdom som Antons ibland fordrar en sträng tillsyn; 
den kunde annars bli värre. 



Vilken liten god och söt flicka ! tänkte Arve och betraktade henne med 
obeskrivligt vänliga blickar.



 Kunde du icke följa med oss nu?  frågade lla, som icke särdeles 
tyckte om tystnad.



 Nej, så gärna jag än ville, får jag låta bli det, ty, ser du, jag reste 
hemifrån i förrgår, och jag känner på mig att både mor och löjtnanten 
redan gå åt vindsgluggen och titta efter mig, och så vitt jag kan, narrar 
jag aldrig mor på någon glädje. 



 Det är vackert tänkt och sagt!  inföll Erika, som nu återvände med en 
matkorg på armen.  Få vi bjuda litet frukost   --   det kan ju smaka väl 
efter morgonens arbete. Far nödgas bliva nere i båten hos vår stackars 
sjukling. 



Arve antog med synbart nöje det välvilliga anbudet, och snart var den 
flata sidan av berghällen uppdukad med det bästa av Erikas goda förning. 
Tre kullerstenar, framrullade av Arve, tjänade som stolar, och så, belysta 
av morgonsolen, med den högblå himlen till tak, den skrovliga hällen till 
golv och havet runt omkring sig, satt den lilla gruppen och intog sin 
frukost.



I Arves och llas sinnen, där inga bittra erinringar infunno sig för 
att störa den rena njutningen av en skön morgon och en glad sammanvaro, 
var allt ljus, frid och liv. Hos Erika åter log blott ögat, och 
endast på ytan av hennes jämna väsen låg lugnet: i sitt inre var hon mera 
upprörd, än hon på många år känt sig; och det kval, hon erfor vid 
utövandet av gästfrihetens vänliga omsorger mot sonen av den förrädiskt 
mördade kustbevakaren, var så bittert tryckande, att endast nödvändigheten 
att visa ynglingen ett fullkomligt lugnt och hövligt bemötande kunde 
förmå henne att till en sådan höjd pröva sina krafter. Men hos Erika, 
liksom hos alla andra, medvetna om ett brott, stod fruktan alltid på vakt: 
hon inbillade sig, att om de alla lika hastigt och underligt som 
Haraldsson och den sjuke Anton lämnat den unge skytten, kunde han draga 
några misstankar, som, en gång väckta, möjligen skulle leda långt nog.



När frukosten var förbi, tyckte Erika, att hon pinats tillräckligt länge, 
och erinrade därför l!a, att de snart måste återvända till båten.



Det kostade icke litet på vår unga hjältinna att så tvärt bryta den nya 
bekantskapen, men Erikas blick manade till skyndsamhet; och sedan Arves 
beslut att medfölja till båten blivit avstyrkt, tog det lilla sällskapet 
avsked. Arve kastade sin fångst på ryggen och gick till andra sidan av 
holmen, där han hade sin farkost. Och då Gabriella ännu en gång vände sig 
om att se efter honom, hade han stannat på en av de högsta klipporna, 
varifrån han till slutligt avked svängde sin mössa över huvudet.



Då flickan åter trippat över landgången till sin fars båt, fann hon där en 
betydlig förändring. Haraldsson var vresig. Anton satt ihopkrupen i en vrå 
utan att se upp, och tydligen var all glädje förbi. Missnöjd såg Gabriella 
sig omkring.   --    Vart fara vi nu ?  frågade hon och drog otåligt fadern, 
som ej gav akt på hennes ord, i rockärmen.

 Hem ! svarade Haraldsson med en röst, varvid hans klemade älskling 
icke var synnerligt van. Men Gabriellas mod kuvades icke så lätt: hon lät 
ej avspisa sig, utan frågade varför man skulle resa hem, då ännu ingen 
sälhund var skjuten och icke mer än ett holme besökt.



:Det är nog för i dag  --   en annan gång reser jag ensam på skytteriet. När 
en har kvinnfolk och fånar med sig, går det på tok. Jag sade, när vi 
reste ut, att I skulle låta bli att sladdra om såna saker, som klokt folk 
tiger med. 



Då Gabriella märkte, att det blev allvar av med hemresan, grät hon av 
smärta över det stora missödet att se sig bedragen på en hel dags nöje. 
Barnasinnet tog ut sin rätt, men hon hämtade sig likväl snart nog och sade 
då litet förtrytsammt:  Så skall jag nog resa, när Arve Arnman kommer 
med sin båt, och det blir rätt snart! 



 Vad för slag  --  skall den göken komma till Tistelön ?  Och Haraldsson, som 
trodde, att Erika bjudit honom, gav denna ett par ögon, som skulle hava 
skrämt varje annan kvinna. Men Erika svarade med mycken värdighet:  Om 
han kommer, det jag likväl icke hört omtalas, skall han bli bemött med 
hövlighet, liksom andra gäster, dem jag i min mans frånvaro mottager. 



Haraldsson teg, men hans kropp darrade av vrede, emedan han icke vågade 
kväsa Erika såsom han önskade.



Emellertid var hans bekymmer denna gång överflödigt. Dagar, veckor, 
månader kommo och gingo, och förgäves stod Gabriella på öns högsta spets 
och blickade efter den unge sälskytten: han kom icke   --   och innan de åter 
träffades, hade livet växlat i många former.



TRETTONDE KAPITLET



 'Är vinden knapp, får man lovera', plägade salig far säga   --   kom ihåg 
det, min son ! I främmande mans hus få främmande mans barn icke anse sig 
hemma. Tullförvaltaren är visst en övermåttan hederlig och präktig man, 
men du är icke hos de dina: staden är icke det lilla fiskläget. Du får 
lära dig att fördraga mycket och minnas, att andra också måste ha fördrag 
med dig. Och, som sagt: 'är vinden knapp, får du lovera!' 



 Ja, det är ett gott ordspråk !  svarade Arve och tryckte vänligt den 
hand, som omslöt hans.  Jag tänker också taga det till rättesnöre och icke 
tappa modet vid första stöten. Det värsta blir skilsmässan från hemmet. 
Jag är just icke blödig av mig, men jag, tror icke att mången pojke, som 
ger sig ut i världen, skiljes från en så öm mor som min. 



I Arves röst låg en rörelse, som rikt belönade alla gumman Arnmans 
omsorger och bekymmer för sin enfödde.  --   Herren är mäktig i de svaga !  
sade hon andäktigt.  Om jag kan bära skilsmässan, Arve, så kan du det 
lättare. Du är en man och har utom dess gott att brås på. 



 Det är sant, och med Guds hjälp skall jag ej vansläktas. Men alltsammans 
är ännu så nytt, att jag icke riktigt hunnit samla mig. Då jag kom hem. 
tänkte jag icke på någon annan resa än att endera dagen göra ett 
viftande till Tistelön, ty den rosen, som växer där, är präktigare än alla 
mors balsaminer. Aldrig tänkte jag, att en så vacker flicka fanns som den 
söta Gabriella. 



 Är du nu där igen !  svarade fru Katrina med icke så otydligt missnöje. 
 Jag vet icke huru du kan tänka på en sådan lapprihändelse, när så stora 
ting förestå som en resa ut i vida världen. 



 I vida världen ?  upprepade Arve leende.  Icke är det så viktigt heller 
att sitta på en tullkammare och skriva rent. 



 Å, du vet ingenting: det blir väl annat i längden än att sitta och 
skriva. Men Rom byggdes icke på en dag. Jag har redan sagt dig, att på 
ingen väg är en ärlig man så blottställd för att skaffa sig ovänner, som 
då han har någon befattning vid tullen, det må nu vara till lands eller 
sjöss. I bägge fallen blir det tillfälle för honom att göra andra otjänst. 
Vänta bara   --   om Vår Herre låter dig uppleva den tiden, får du väl sanna 
mina ord. 



 Men om den där otjänsten är min plikt, som jag icke kan gå ifrån utan 
att fela i tjänsten, så bryr jag mig föga om vän eller ovän. Jag går min 
väg rakt fram och viker varken till höger eller vänster. Ingenting förmår 
mig att blunda, då meningen är, att jag skall hålla ögonen öppna. 



 Så tänkte också din far, den saliga själen, men jag vet ändå ett 
tillfälle...  Fru Katrina stannade mitt i meningen. Hon var en betänksam 
kvinna och överlade ett ögonblick, om hon för sonen borde blotta en 
svaghet hos fadern; men om det vore till nytta, om det visade Arve, att 
skrytsamhet i oprövat mål ej är någon dygd, då skulle salig gubben visst 
icke misstat det  --  och därmed återtog Katrina med ett slags högtidligt 
allvar:  Ja, mitt barn, jag vet ett till fälle, 
då din far blundade och ej lät den vänstra handen veta vad den högra 
gjorde. Därför är också bäst att låta stora ord fara och ej trotsa på egen 
styrka. Det finns gudskelov en känsla, som, då den verkar, förvandlar ett 
felsteg till välsignelse. 



 Vilken då ?  frågade Arve förundrad.



 Mänsklighetens, min käre son ! Du bör väl tro, att om någonting förmådde 
din far att blunda för sin plikt, var det endast den. 



Arve syntes icke fullt belåten, men han hade alltid varit van att betrakta 
sin fars handlingar med den djupaste vördnad. Han vågade således icke 
komma fram med sina tankar. Fru Katrina var likväl tillräckligt 
skarpsinnig att märka huru det stod till.   --    Ungdomens övermod kväses av 
erfarenheten, lita du på det, min gosse !  sade hon allvarligt och höjde 
straffande sitt finger mot den tvivlande.



 Är det då övermod att tro, det ingenting kan förmå mig att avvika från 
mina skyldigheter?  frågade Arve, undfallande för moderns förebrående 
blick.



 Ja, det är det, och syndigt övermod till på köpet. Salig far hade ännu 
ett ordspråk, som jag lagt på minnet, och det kan du också göra: 'Kasta 
icke små stenar åt Vår Herre, ty han kastar då stora igen !' Jaha, min 
käre Arve, lägg det på minnet, och våga aldrig i dina tankar tvivla på att 
din far höll sig vid rätta vägen! Blott en gång, en enda gång under hela 
livet, gjorde han ett avsteg från sin tjänsteplikt, och det hoppas jag 
med Guds hjälp, att Vår Herre hallit honom räkning för. 



 Nå, men säg vad det var, mor! Kanske finner jag då också, att jag icke 
kunde ha gjort annorlunda. 



 Nu talar du som du bör, barn, så skall det vara.. . Skryt aldrig med 
krafterna, innan du prövat, huru långt de nå till ! Det är klokare att 
handla än att tala, och för att nu visa dig, att även den, som är 
mest nitisk i tjänsten, kan fela, så skall jag tala om för dig, huru det 
var med salig far den gången han satt i klämman. 



Och fru Katrina tog en pris ur sin snusdosa, satte sig i fars länstol och 
förtäljde:



 Jo, ser du, på den tiden vi hade vår station i H.  gumman Arnman talade 
vanligen om sig och sin gubbe i pluralis,  bodde där en köpman, som hette 
Karlmark. Han hade nyss slagit vantarna i bordet, och genom 
kreditorernas stränghet var stackarn försatt i sådant elände, att hustru 
och barn så när fått svälta ihjäl. Om honom var det just ingen synd: han 
var en dålig karl, en suput, som ingen aktade, men hustrun och småkräken, 
det skär mig i hjärtat ännu den dag i dag är, då jag tänker på huru den 
bleka, utmärglade Karlmarkskan ibland kom in till oss für att låna ett par 
riksdaler antingen på vigselringen eller barnens faddergåvor. Och, 
gudskelov, vi sade heller aldrig nej, fast vi ej togo någon pant, och hon 
var alltid ordentlig med återbetalningen, när hon fick in styvern.



I ett par år levde de i så djup fattigdom, att ingen människa begrep, 
huru de egentligen livnärde sig. Men vid den tiden förbarmade sig någon, 
jag vet icke vem, och försträckte dem ett litet kapital att börja en 
kammarhandel med. Karlmarken, som genom hemsökelser av många slag blivit 
nykter, skaffade sig ett litet varulager, i smått förstås; men som han 
ville spara in tullen, hade han ställt så till, att det skulle 
lurendrejas in.



En vacker afton fick far hum om förhållandet, och



Det värsta var, att det skedde från en av jaktkarlarna, så han ej hade 
någon utväg at' komma ifrån saken, men att det skulle bliva han, som tog 
ifrån dem det lilla de erhållit, grämde honom så, att han hela den 
natten gick fram och tillbaka på kammargolvet utan att få en blund i 
ögonen. Om morgonen, helt tidigt, kom fru Karlmark och bad att få tala med 
honom. Vi bådo den stackars människan sätta sig. Hon darrade i var lem, så 
att benen knappt ville bära henne, men som hon stod där, brast hon i tårar 
och snyftade: 'Jag vet, att min mans förehavande är förrått, men, bäste 
herr Arnman, var barmhärtig mot mig och mina fem små! Blir det beslag, så 
är vi för alltid ohjälpligen förstörda, ja, i grund, ty hela den lilla 
summan, vi fått låna, ligger i varorna.'



Gud vet vad Arnman svarade, men så pass minns jag, att han talade om sin 
plikt och nödvändigheten för en tjänsteman i hans befattning att kväva de 
känslor, som ej överensstämde därmed. Tröstlös, nästan halvvägs från sina 
sinnen, lämnade oss den olyckliga fru Karlmark. Följande natten eller i 
daggryningen troddes det, att godset skulle komma, och hon kunde icke 
skaffa något bud till mannen, som var borta för att hämta det. Dagen gick 
tungt förbi. Jag såg Arnmans oro, men jag vågade ej störa honom eller tala 
för fru Karlmark. Han såg nog på mig vad jag tänkte, och kunde han hjälpa, 
så visste jag, att han gjorde det. Var det honom åter omöjligt, gagnade 
det till intet att tala om saken. Mot aftonen reste han ut och visade, 
efter vad han sedan berättat mig, all iver för sitt förehavande. Men hur 
det var, tog han miste om kosan och ville veta, att båten skulle komma 
från annat håll.



Jaktkarlarna vågade icke säga emot och kände dessutom för väl hans 
stränghet i tjänsten, att ens misstänka minsta oråd. Emellertid lyckades 
hans list, ty medan tulljakten låg på orätt utkik, gick båten med 
smuggelgodset lyckligt igenom, och med harmset sinne  och långa 
näsor kommo jaktkarlarna andra morgonen tillbaka. De knotade i tysthet, 
men de fruktade Arnman för mycket att våga säga honom, det hans envishet 
hindrat dem från en förtjänst. Ett nytt och vida större beslag försonade 
likväl snart både dem och tullkammarn, och ehuru Arnman verkligen fick en 
lätt skrapa, var han dock glad i sin själ och gladast därför, att 
Karlmarkens icke anade, att de hade hans förseelse att tacka för sin 
lycka, ty du förstår, att han aldrig för någon utom mig erkände annat än 
att det varit ett misstag. Och vad säger du nu, min käre Arve  --  kanske du 
skulle vilja klandra din far? 



 Nej, Gud bevare mig för det! Men jag ville önska, att jag aldrig komme i 
sådant läge, ty huru en än ställde sig, skulle samvetet alltid komma till 
korta, och tjänsten går framför allt. 



Fru Katrina rodnade. Hon erkände aldrig, att det var en svaghet utan 
tvärtom en stor förtjänst av salig Arnman att hjälpa Karlmarkens för 
hustruns och de många barnens skull och att han vågade hava en annan 
mening, det förtröt henne, ty han borde gilla allt vad far gjort.



Men Arve hade redan börjat tänka på egen hand, och vad han en gång fått i 
huvudet, hade sig icke så lätt att åter få därifrån. Tjänsten går framför 
allt!  det var hans trosartikel, och därvid blev det.



 Nå, så Gud give, att du icke en gång nödgades gå i samma vånda som din 
salig far om natten före det tilltänkta beslaget på Karlmarkens gods! Men 
skulle så ske, påminn dig då den här stunden och din stormodighet, som 
inbillar sig bättre förstå rätt och orätt än dina egna föräldrar. Jag 
säger icke mera, men det faller mig så före, som om vi en annan gång finge 
språkas vidare om samma sak. 



 Det kan väl vara, mor! Jag har ännu icke levat så många år, och 
litet har jag sett av världen, men det tror jag för visso, att ingenting 
skall förmå mig   --  om jag en gång blir så pass karl, att jag får sköta 
kronans flagg  --  att låta den vifta mot norr, då den skall vända sig mot 
söder, och tvärtom. Men bliv icke ond, mor... av uppsåt eller för att 
skada gör jag aldrig någon mask emot, lita på det! 



 Nej, det vet jag väl , svarade hon förtroendefullt.  Nog har du heder i 
bröstet och hjärtat på rätta stället  --   du är min ålderdoms glädje och 
krona   --  men just därför fruktar jag, att du kan gå för långt i nitet. 



Gubben Askenbergs inträde förde samtalet tillbaka till dess utgångspunkt, 
nämligen Arves resa och vistande i tullförvaltarens hus.



 Det kan bli både bra och illa !  menade löjtnanten.  Var icke nackstyv, 
men låt ej heller frun lägga grimma på dig, ty sådant duger ej för en 
karl. Men jag minns rätt väl, att jag hört, det fru tullförvalterskan icke 
har något emot att föra kommandostaten inomhus och att hon brukar skicka 
den ene skrivarn hit och den andre dit i enskilda ärenden. Ibland, när hon 
får det infallet att göra så kallade 'tillställningar-, det vill säga, att 
huset vändes upp och ned, måste 'småherrarna' stå på tå och räcka alla 
händer till hjälp. Men sådant fjäsk är icke min likör. Sköt du dina 
göromål om dagen, min gosse, och sök dig om aftonen en förnuftig 
förströelse. Vankas den inomhus, i hyggligt umgänge, så är det väl. Gå 
annars ut och rör på dig, eller förnöj dig på din kammare med läsningen av 
en god bok. Framför allt undvik dåligt sällskap, personer av tvetydig 
karaktär och sky som pesten alla förtroendebefattningar inomhus, vilka 
ge ditt husbondfolk och, ännu värre, främmande anledning att betrakta dig 
som en tjänare !   Men, gud bevars , utbrast gumman Arnman otåligt, 
 det är ju pura högmodet bror inplantar hos pojken ! Världen och fåfängan 
ge frestelser därtill nog ändå, utan att bror, som är en klok och erfaren 
man, skall utpeka vägen för honom. 



 Nej, fru syster, jag uppmanar honom visst icke till något så syndigt och 
dåligt som högmodet. Här är endast fråga om en viss aktning, som envar är 
skyldig sig själv och som han bör veta ingiva andra genom sitt uppförande. 
Man kan vara välvillig och tjänstaktig mera än någon tjänare förmår, när 
man lever bland sina likar, men nu kommer Arve i ett främmande läger, där 
det just blir konsten, huvudsaken menar jag, att varken ödmjuka sig för 
mycket eller för litet. Kortligen: en yngling, vilken är borta på sådana 
villkor och därför i det närmaste beror av andras godtycke, skall 
visserligen alltid ha detta i tankarna, men i sitt väsende, fru syster, 
får han icke visa sig som en mes, vilken säger jaha och mjuka tjänare till 
vart ord av sin förman eller, ännu värre, förmans fru. Så obetydlig hans 
plats än är, skall han likväl veta skicka sig på ett sätt, som övertygar 
dem, han lever med, att också han har sitt värde och att han uppfostras 
till statens tjänare, icke till husets. 



 Gud förlåte bror, att bror talar så! Arve har av naturen en styv nacke. 
Nu tänker jag han icke lär veta på vilket ben han skall stå, och i stället 
för att, som jag uppmanat honom, vara undfallande, villig och ödmjuk, blir 
det troligt, att han, med brors lärdomar på fickan, kör emot överallt och 
stoltserar på egen klokhet, till dess han för sent ångrar att ej ha kommit 
ihåg det gamla ordspråket:  Ingen blir god herre, som icke först varit 
dräng. 



 Fru syster tar också allt efter bokstaven! Jag är viss, att gossen bättre 
fattat meningen av mina råd.

Vem kan högre än jag önska honom lycka och Guds 
välsignelse till sitt förehavande, och skulle jag på samma gång vilja 
inplanta frön till onda frukter ? Nej, kära fru syster! Nu, liksom mången 
gång förut, kunna vi i ordens vändningar skilja oss från varandra, men i 
grunden vilja vi dock ett och detsamma: gossens bästa, hans förkovran i 
dygd och visdom. Låt oss därför icke tvista sista aftonen han är hemma ! 
Hans framtida uppförande kommer nog att visa, det han gömt både fru 
systers och mina lärdomar 



Ja, så är det , inföll Arve med rörd och hjärtlig ton,  jag bär dem på 
vardera sidan om hjärtat, liksom jag på vardera sidan av plånboken 
förvarat bägge sparkassorna, min goda mors och min käre farbrors. Men låt 
oss nu icke vara ängsliga , tillade han med gladare mod, det går nog bra! 
Jag vill ärligt skriva om allt, som möter mig, och mor skall se, att Vår 
Herre styr till det bästa. Hade jag bara än en gång fått se min vackra 
ros  --  hon följer mig överallt, var jag går och står 



 Du kommer just bort i behaglig tid !  sade fru Katrina och kastade en 
blick på löjtnanten. Jag vet ej vad jag har för en avsky för de där 
Haraldssons men jag kan alls icke lida dem. Hade ej det packet   --  Gud 
förlåte mig, jag skulle icke så illa säga   --   varit, så levde kanske salig 
Arnman ännu. Det var för det tilltänkta beslaget på...  Gumman Arnmans 
slutmening bortdog under bemödandet att kväva en frambrytande tår. Hon 
ville ej bedröva sin käre Arve. Därför bröt hon av och gick som vanligt, 
då hon behövde lugna sig, bort till fönstret att pyssla om balsaminerna, 
sina gamla förtrogna.



Vi skola slå ett slag nedåt stranden , sade löjtnant Per,  så smakar 
gröten bättre !  Arve log åt gubbens finhet, men förslaget var 
klokt, ty när de återkommo, var åter allt gott. Ingen tvist mera den 
aftonen: allt var frid, enighet och kärlek.



morgonen därpå reste Arve.



FJORTONDE KAPITLET.



I det nya huset på Tistelön fanns ett litet hörnrum, där fönstren voro 
knappt en aln från berget, vid vars fot byggningen låg. Denna kammare var 
Erikas älsklingsplats. Där satt hon mången timme ensam och såg mot 
bergväggen, vilken föreföll henne som en mur mellan henne och den övriga 
världen. Havet älskade hon icke  --  det uppkallade mörka minnen  --  men 
klipporna voro hennes förtrogna: till dem hade hon många gånger viskat om 
de smärtor, som hon ej förmådde bekämpa.



Erikas mörka, svala kammare hade blott en enda prydnad. Det var en tavla 
av sällsynt skönhet, föreställande Kristi korsfästelse, och sålunda 
liknade det lilla rummet snarare ett bönkapell än ett boningsrum. Det 
utgjorde också den plats dit Erika flydde, då hon kände behovet att 
uttrycka sitt hjärta i bön eller genom välgörande tårar uppfriska sitt 
sinne och giva det ny spänstighet. Men det var ännu en annan njutning, som 
drog henne till det mörka hörnrummet. Birger hade, på samma gång han från 
sin första resa hemförde den trösterika tavlan, även givit henne en liten 
skrivpulpet, och i denna förvarade hon de papperslappar, varpå hon, år 
efter år, allt bättre lärde sig uttrycka sina tankar och känslor. Dessa 
blad voro liksom stycken ur hennes egen själ: det var på dem hon sökte 
redogöra för sig själv det egna och smärtfulla i medvetandet att vara 
alldeles ensam.

Kanhända skall det äga något värde att kasta en blick på dessa 
enkla betraktelser av en kvinna, vilken i hela vida världen ej ägde 
någon, åt vilken hon kunde meddela det, som levde och bodde inom henne. 
Den tidiga bildning hon erhållit hade, oaktat de smärtsamma öden hon 
genomgått, mognat genom förståndet i ljus. Men Erika hade ej blott 
förstånd, hon hade även känsla, hon hade medvetande av sin utstötta 
belägenhet. Och det var dessa känslor, detta medvetande, som ville ha 
luft.



På ett blad hade Erika, i någon ensam stund, utstuckit med en knappnål 
ordet Längtan och därunder skrivit:



 Så långt tillbaka jag kan minnas, har en stor tomhet bott i min själ  --  det 
är längtan. Jag har längtat, jag längtar och skall beständigt längta efter 
det mål, jag aldrig hinner: en moders famn. varför stötte
jag ut i världen, att kämpa där utan hopp att få återvända till hemmet? 
Jag har ej något hem: ingen moder har vaggat mig på sitt knä, ingen fader 
välsigna. mig. Ensam har jag gått genom livet, ensam har jag sökt ljusets 
väg, ensam går jag också bort. Ingen känner, ingen bryr sig om vad den 
moderlösa, den av hela världen utstötta lidit: hennes längtan är blott 
hennes. Ofta förekommer jag mig själv som en dövstum människa, i vars 
bröst bor någonting rikt och djupt, men vilket hon saknar förmåga att 
meddela åt andra. Jag kan också känna underbart ljuvt, ja, så skönt, att 
tårarna ofta komma mig i ögonen, men jag kan ej sammanbinda mina känslor: 
de ljuda liksom en klocka då man på avstånd hör den ringa stilla och 
högtidligt. Det är längtan, längtan till hemmet, som jag icke fick känna 
härnere  --  - men jag återfinner det däruppe.



På ett annat blad hade hon ristat ordet Förhållanden och nedskrivit sina 
betraktelser däröver:

 Hon är bra besynnerlig, denna kedja, som sammanbinder människor och 
mellan dem skapar förhållanden, vilka det sedan blir en plikt att vörda. 
Jag, en   --  sons hustru, beder dagligen Gud för honom, som var och en skulle... 
om han kände... Men jag är hans: mitt liv är en lång bönesuck att återföra 
den ångerfulle till Faderns tron. Och vinner jag detta stora mål   --   
tröstande änglar viska ofta i mitt betryckta hjärta, att det redan är 
vunnet  --  då vill jag icke klaga, icke knota, icke sörja över, att jag så 
ensam blivit satt hit i världen. Ty säkert hade jag ej under andra 
förhållanden velat eller kunnat offra mig till försoning för en främlings 
skull. Det förefaller mig ibland som om mitt kall på jorden vore stort, 
och en djup känsla ilar genom hjärtat, då jag tänker på det ansvar, jag 
åtagit mig, att leva bland dessa människor, att uppfostra, leda och till 
det goda dana den moderlösa varelse, jag mottagit. Säkerligen kan endast 
Han, som är mäktig i de svaga, giva mig kraft att modigt fortsätta min 
bana och att uträtta något för dem, bland vilka han satt mig... 



Sorgens hemsökelser.



Då livet kännes mörkt och tungt, har jag min tröst i vissheten, att 
prövningen är nödvändig.



Väl känner jag, att det skulle göra mig lycklig, om Gud gåve mig en 
varelse, vilken nämnde mig med det ljuva namnet moder, varefter jag 
förgäves längtat. Då vore jag ej mera ensam: det starkaste och heligaste 
band sammanhölle mig då med ett annat väsende  --   men vore det också 
nyttigt? Jag frågar mig om jag kunde bereda detta barn den sällhet, jag 
ville skänka det. Skulle det ej en gång, då tiden och förnuftet undanröjt 
barndomens lyckliga okunnighet, rodna och sörja över den, som det 
enligt naturens bud borde vörda? Och skulle det finnas något straff 
jämförligt med det att höra sonen avsky sin far, kanske förebrå 
föräldrarna livets bittra gåva? Nej, hellre än detta vill jag ständigt 
vara ensam. För några stunder, månader, till och med år av sällhet vill 
jag icke äventyra att i utbyte emottaga den djupaste och verkligaste sorg. 
Gud är rättvis  --  straffet uteblir icke. Jag vågar ej ens bedja om den 
lycka, som utgör kvinnans högsta tröst, bästa målet för hennes liv. 
Omkring Gabriella vill jag sluta all den kärlek, jag kunna slösa på mitt 
eget barn. Också hon är moderlös. Icke förgäves har Gud satt henne under 
min vård. 



Sådana voro Erikas betraktelser. De utgjorde ett behov för hennes varma 
hjärta, som under hela livet erfor den trånande längtan, hon försökt giva 
klarhet i ord. Men sedan hon lämnat sin ensliga kammare och trätt ut i de 
dagliga rummen till sin omgivning samt återtagit sina plikter och göromål, 
då var hon den verksamma, förståndiga och ömma husmodern, som ej tycktes 
hava något annat mål, någon annan känsla än omsorgen för de sinas trevnad.



Efter återkomsten från den misslyckade säljakten hade Erikas uppmärksamhet 
i synnerhet varit fästad vid den stackars Anton, vilken efter denna tid 
åter erfor svaga anfall av den forna sinnesoredan. Den mjältsjuka, som 
tärde honom, blev allt djupare och mörkare, och förgäves sökte både Erika 
och den livliga Gabriella att fängsla hans uppmärksamhet. Låt mig 
vara  --  jag är bäst så här!  var hans ständiga svar, då han, sittande på en 
sten vid strandens grundaste sida och med fötterna helt nära vattenytan, 
roade sig med att uppdraga sjögräs, varav han 
flätade kransar åt Gabriella.



 Men jag vill icke låta dig vara , sade Erika en afton, då hon åter fann 
honom vid hans vanliga sysselsättning,  du kunde nog göra något nyttigare, 
Anton! Är det icke orätt, att en människa, som borde gagna sig själv och 
andra, handlöst överlämnar sig åt en tungsinthet i lynnet, vilken rätt 
väl kunde motarbetas? Du skulle, såsom Birger många gånger föreslagit dig, 
följa med honom på hans resor  --  det gjorde dig gott. Du har ej sett något 
annat än Tistelön och Marstrand. 



 Å jo, Erika , sade han med ett eget uttryck,  jag har sett 
Paternosterskären, och det minnet har jag ännu gott av. 



 Tala icke om det, som så länge slumrat i glömska !  bad Erika, utan att 
likväl kunna återhålla en rysning.  Låt oss i stället tala om din framtid, 
Anton... Vad skall det bliva av dig? 



 Detsamma som nu jag sitter här och flätar mina kransar och metar ibland, 
men icke så gärna, för jag är alltid rädd att få upp människoben. 



 Alltid talar du så hemskt och gåtlikt ! Du envisas att fasthålla din själ 
vid de händelser, du i din barndom upplevde... Men jag försäkrar dig, 
Anton, att du begår en svår synd därigenom, att du icke vill arbeta dig 
upp ur detta onaturliga tillstånd. Tror du väl, att Gud givit dig en 
odödlig själ, på det att du skall förfara med den liksom med ett livlöst 
tina, det du kan kasta bort efter behag ? Du har en gang att ansvara för 
det du i overksamhet förspillt ditt liv. 



 Det blir icke på mitt ansvar...  sade Anton med ett kraftfullare uttryck 
i sin röst än han någonsin brukat.  Jag är säker, Erika, att de, som bragt 
mitt huvud i oordning, även få stå till svars på domedag för det 
pund, som hos mig blivit förspillt. 



 Gud hjälpe dem  --  de hava skuld nog ändå!  svarade den skakade kvinnan. 
 Men det tror jag, Anton, att du själv får svara för de krafter, du kunnat 
begagna. Det var som barn din sinnesförvirring ägde rum, och nu är det 
blott din inbillning och din envishet, som kommer dig att tro, det du icke 
är fri därifrån. 



Jag vet nog bäst själv, hur det står till i min hjärna, fastän jag kan 
tala så klokt som någon annan, då den ej brinner, som den ibland gör... 
Men säg mig, varför far mot min vilja släpade mig ned i båten, då han, 
skytten du minns, drog upp sälhunden  --  månne det var för ro skull det? 



 Du var ju sjuk då, Anton! Det har du glömt. 



 Å nej , svarade han med det hånfulla leende, han ofta begagnade,  jag 
var icke sjuk då mera än nu, fast ni sade så: det var de gamla 
historierna, som spökade i huvudet på mig. Men du kan icke veta något om 
dem, du stackars Erika, och du är lycklig i din okunnighet. Det är just 
min kunskap , tillade han i lägre ton och såg sig försiktigt omkring,  som 
gör mig både olycklig och till en fåne, såsom du hör far ibland kalla 
mig. 



 Kanske bleve det bättre, om du förtrodde till mig vad som så tungt ligger 
på ditt hjärta?  yttrade Erika. Hon ville en gång pröva om Antons svaghet 
kunde bliva farlig, men hans svar övertygade henne att all fruktan var 
onödig.



 Du vill lura ut min hemlighet , sade han straffande, försök icke det, 
Erika! Det skulle göra dig mycket olyckligare än du nu är, och mig kostade 
det väl återstoden av den smula vett jag har kvar, om jag skulle berätta 
om den där natten. Nej, bry dig om ingenting, låt den stackars Anton 
vara! Min håg och lust är ändå förbi... Men efter vi nu så här tala i 
förtrolighet, så säg mig om du tror, att en människa, som har kunskap om 
ett stort brott utan att upptäcka det, kan vinna förlåtelse? Har icke den 
medvetne lika mycket ansvar inför Gud som själva brottslingarna?:~



 Vad säger du !  utbrast Erika och hennes inre skakades av en våldsam 
känsla. Den svagsinte ynglingen hade uppfattat och grubblat över ett ämne, 
som hon längesedan avgjort med sitt förnuft. Vad hon kallat förtjänst, 
nämnde han synd, och för första gången uppstod hos henne frågan om vem som 
hade rätt eller orätt.



 Jag bara frågar dig !  sade Anton och såg skarpt på henne. Men hastigt 
uppgick ett ljus för honom.  Jag förstår , utropade han häftigt,  jag hade 
längesedan bort begripa, att Birger icke hade någon hemlighet för dig. Kan 
du neka, att du känner alltsammans ? 



 Nej, Anton, jag nekar det icke  --  men lugna dig, du vet nu, att jag bär 
samma börda som du. Detta är likväl ett ämne, varom vi aldrig böra tala, 
men efter som det en gång skett, vill jag säga dig mina tankar, min 
tröst... Du vet, att vad som för många år sedan är begravet, står icke i 
vår förmåga att återkalla eller ändra, och om vi kunde förråda det, 
gagnade det i alla fall till ingenting. Gud ser och dömer. För min del är 
hela det tröstfulla målet för mitt liv bemödandet att försona Birger med 
sin frälsare. Och jag hoppas, att han redan är försonad, ty hans ånger har 
varit och är ännu lika djup som sann, och han har aldrig sedan vårt 
giftermål varit funnen på någon olovlig väg. Hans forna vildhet har 
försvunnit: han är som en annan människa. Minns du icke med vilket tålamod 
och försakelse han skötte dig under din sjukdom? Vid den tiden skulle han 
troligen icke ha gjort det, om han ej redan då erfarit ånger och 
ansett sig delaktig i upphovet till ditt lidande. 



 Jo, det minns jag alltsammans, och jag tror säkert, att jag ej blivit så 
pass människa jag är, om Birger icke kommit hem. Jag har också sedan dess 
hållit av honom, fast jag aldrig riktigt kan se honom i ögonen utan att 
rysa. Har du sett sådana ögon, Erika? Men du tänker, att de alltid äro 
sådana som när han fäster dem på dig. Du skulle bara sett dem den natten ! 
Jag glömmer det aldrig   --   de brunno värre än fars... Men vad var det nu 
jag ville säga ? Jo, att far på återvägen från den där färden genom den 
grymmaste behandling tvingade mig att tiga. Så länge Birger var med, 
talade han, av fruktan för honom, så smeksamt som en falsk katt och sökte 
på allt sätt övertyga mig, att det bara varit nödtvång och att var och en 
skulle gjort på samma sätt, men när Birger var borta och han märkte, att 
han ingen väg kom med sina listiga skäl, utan att jag både skydde och 
fruktade honom, då sparkade han mig en gång med en sådan häftighet ned i 
plikten, att jag genom ett starkt slag i huvudet förlorade den smula sans 
och redighet, som fanns kvar. Efter den stunden minns jag blott, att jag 
beständigt fruktade hans knotiga händer och hans förfärliga ögon, vilka 
nästan åto upp mig vid minsta ljud jag forrådde. 



 Ack, nu förstår jag det, som då var mörkt!  suckade Erika, och minnet av 
de smärtsamma nätter hon genomvakat vid Antons sjuksäng stod åter för 
henne.  Men dina änglar , tillade hon med ett svagt leende  de tröstade 
dig, Anton ! Kommer du ännu ihåg dem ? 



 Ja, mycket väl. Gud give de ville återkomma   --   jag skulle ej nu som den 
tiden be dig schasa bort den vita, då han kom för nära huvudgärden. 



Erika borttorkade en tår ur sitt öga.  Min stackars  Anton, du fick 
ej den minsta lotten av lidande på din del, men du kunde likväl kämpa mot 
din nedtryckta sinnesstämning, om det bara komme därhän, att du ville 
försöka. 



 Nej, Erika, jag har varken mod eller kraft därtill: sjuk till kroppen och 
slö till själen, mattas jag av allt arbete. Jag får dessutom aldrig ro för 
den tanken, att jag är delaktig i brottet. 



 Säg icke så, och ännu mindre tänk något så rysligt och orättvist! Du var 
ett oskyldigt, skuldfritt barn... vad kunde du väl hava gjort? 



 Detsamma som jag ännu kan göra: ange dem.



 Vad  --  din egen far, din egen bror!  inföll Erika bleknande.  Kunde du det, 
så vore du icke människa. En gång kämpade jag även samma strid, men sedan 
jag förbundit mig med din släkt, förföllo sådana tankar av sig själva. Och 
utom dess finns intet vittne utom Gud. 



 Och är ej det nog  --  tror du ej, att han en gång kan låta det tredubbla 
mordet komma i dagen? Den stora graven vid Paternosterskären är nog bäddad 
djup, men Guds under äro ännu djupare. Det anar mig, att allting en gång 
blir upptäckt.  Vid denna hemska profetia darrade en våldsam rysning 
genom den sinnessjuke ynglingens lemmar.



Erika lät sitt huvud sjunka ned mot handen. Hon led i tankarna hela den 
förfärliga ångesten av en sådan stund: vanärans, dödens.



Anton fattade hennes hand:  Stackars Erika, det blir synd om dig! Ifall 
icke Gud i dig skickat en av sina goda änglar till denna mördarkula, vad 
skulle det blivit av oss och, framför allt, vad skulle det blivit av, vår 
ögonsten Gabriella ? Du har förtjänt himmelriket bara för den 
välgärningen, att du räddat henne. 



 Låt mig även rädda dig, Anton, låt mig få makt med din själ ! Lova 
mig, lova mig, för Gabriellas skull, vars enda stöd du kanske blir i 
framtiden, att motarbeta denna slöhet, vilken förstör din kraft till sista 
gnistan ! 



 Vi skola hoppas, Erika, att Gud skickar henne som är alldeles oskyldig, 
ett bättre stöd. Vad mig beträffar, så gagnar det ej att göra några 
försök. Lämna mig därför åt mig själv och låt mig gå min egen väg, ty jag 
blir ändå aldrig något annat än en eländig sjukling, en börda för mig 
själv, och dem jag tillhör i synnerhet för far, som i mig alltid ser den, 
som håller mästermansyxan över huvudet på honom. 



 Det roar dig , sade Erika nästan strängt,  att alltid nyttja de 
rysligaste uttryck. Men efter du nämner din far, så säg mig, om du 
någonsin talat med honom i detta ämne, sedan du blev äldre? Jag har ofta 
för mig själv undrat, om fars hjärta är så förhärdat som det synes. Har du 
sett honom förråda några tecken till ånger? 



 Nej, icke till ånger, men väl till ångest. Han är Gud hjälpe så visst, 
ännu en syndare, som icke vill se avgrunden  --  och det är min djupaste sorg. 
Den dagen, du minns, då jag läst mig fram för prästen, gick jag intill 
honom, när jag kom hem, och jag tyckte Vår Herre själv ingav mig det, som 
jag talade för att väcka hans samvete. Men han visade mig bort, liksom 
jag varit en fiende, med släta ord utan mening. Sedan dess har jag ej 
gjort något försök. Gud omvände honom här på jorden ! Jag kan blott 
förlåta det onda han gjort mig. 



 Ja, måtte Gud vara barmhärtig och böja hans styva sinne   --   han har ett 
mångdubbelt ansvar!  sade Erika.



 Ts, ts...  viskade Anton sakta,  jag hör Gabriella   --  Hon är en av mina 
änglar... Vad hon skall tycka om den här kransen 
!  Och hans matta ögon tindrade av den glädjerörelse han alltid erfor då 
systern nalkades.



 Var bara försiktig , sade Erika sakta,  glöm icke, att Gabriellas hela 
lycka för alltid skulle störas genom en vink om sanningen! 



 Å, var lugn, så länge jag har en redig tanke, styr jag min tunga, men får 
jag ännu ett par sådana stötar som på säljakten, blir huvudet snart upp- 
och nedvänt, och då är det bara instinkten som kan rädda mig. 



 Anton, Anton , ropade Gabriella,  kom och hjälp mig; Lena och jag ha 
skrapat upp en mängd mossa mellan stenarna. Du skall vara snäll och bära 
den åt hagen, ty jag vill fylla på min bänk... ifall vi få någon främmande 
!  tillade hon så sakta, att Anton icke hörde det. Anton tyckte ej om 
främmande, och Gabriella behöll sitt hopp för sig själv; hon väntade 
alltjämt den unge skytten.



 Ja, jag skall hjälpa dig  --  så pass orkar jag väl !  sade Anton, tog 
kransen och gick att möta Gabriella.



Då de voro borta, drog Erika en djup suck. Hennes ögon höjdes bönfallande 
mot himlen, medan hennes tankar oroligt svävade in i framtiden.



FEMTONDE KAPITLET. Arvid Arnman till sin mor.



 Sedan jag nu varit här i fjorton dagar och blivit någorlunda varm i 
kläderna, är det tid att jag skriver hem och, såsom jag lovat, redogör för 
vad till närvarande dag inträffat.



Ja, min goda och älskade mor, nu är det verkligen så, att jag som 
välbeställd skrivare sitter vid den stora pulpeten på tullkammaren, 
alldeles så tryggt som om jag suttit där i all min dar, och finner mig 
förträffligt, när jag räknar ifrån de stunder, då längtan efter det kära 
hemmet tager ut sin rätt... Men jag vet, att min goda mor vill ha ordning 
i allt och säger helt visst: 'Han kom väl icke till pulpeten med detsamma 
heller !' Och mor har rätt: jag skall börja just vid själva början, det 
vill säga när jag satte foten i land.



Jag hade, som mor kan tänka, putsat mig på bästa sätt, och då jag hunnit 
några steg uppåt kajen, mötte jag tullförvaltaren själv. Han visste, att 
jag skulle komma, och som han kände mig på salig far, språkade han mig an 
utan vidare omständigheter.



'Välkommen, min käre Arve ! Ehuru jag ännu icke hört ditt namn, kan jag 
svära på, att du är son av min gamle hederlige Arnman. Har jag icke rätt?'



'Jo', sade jag, 'så är det. Kanske jag har den äran



att 'Alldeles, min gosse!' inföll han, innan jag hunnit att tala ut 
meningen. 'Kom nu och följ med hem ! Fastän jag har bråttom för 
tillfället, skall jag ändå visa dig vägen. Har du gjort anstalt om sakerna 
. '



Jag bugade mig, och så följdes vi åt. Under det vi gingo gatan fram, 
talade han allt gott om salig far, frågade efter mor och löjtnant Per och 
berättade mig, att han många gånger besökt det lilla gula huset, som vi 
just då gingo förbi, och druckit kaffe hos mor, den tiden far ännu hade 
sin station i H. Jag kunde icke låta bli att stanna och se på huset, och 
en stor tår kom mig i ögat, då jag i fönstret märkte en vacker balsamin, 
som ståtligt höjde sig över ett par små myrtenträd. 'Herregud, den har 
visst mor lämnat kvar !' utbrast jag, utan att tänka på, att jag talade 
högt.



'Vilken, min gosse?' frågade han.



'Balsaminen, herr tullförvaltare !' svarade jag, men rodnade i detsamma 
över min orimlighet.



Tullförvaltaren smålog och såg åt fönstret. 'Jag tror



det icke', sade han mycket vänligt, 'om balsaminer kunna bliva så gamla, 
men troligt är, att den person, som nu har huset, vårdar dem för det att 
din mor älskade och uppdrog dessa blommor. Din mor var en präktig kvinna, 
känd som ett mönster av ordning inom sitt lilla hus.'



Det gjorde mig så gott i själen och så glad i hjärtat att höra min älskade 
mor berömmas, att jag alldeles glömde bort att fråga efter vilken som 
hyrde huset, men nu vet jag det, och i sinom tid skall det omtalas och 
fägna mor, det är jag säker om.



'Se, här stiga vi in, min käre Arve!' sade tullförvaltaren och steg uppför 
fem breda trappsteg till ett stort vackert hus. Nu skall jag visa dig min 
hustru och min yngste son, om han redan är kommen ur skolan  --  de 
andra av förra giftet äro redan borta, var på sitt håll.' Vi gingo över 
förstugan och trädde in i ett rum så grant, att jag hade all möda att 
hålla min förvåning inom munnen. 'Sitt ner så länge, jag kommer strax !' 
Tullförvaltaren öppnade dörren, men i detsamma kom någon, som ville tala 
med honom. 'Då får du presentera dig själv!' sade han åt mig, nickade och 
försvann med en herre, vilken jag tyckte kom mycket olägligt.



Jag började nu närmare se mig omkring; men att jag ej satte mig, härflöt 
mindre av blyghet än av ovana att sitta så där liksom på nålar och 
glödande kol. Annorlunda var det hemma, att vid återkomsten från fisket 
eller säljakten få kasta mig, trött och varm som jag var, på den blåmålade
soffan med svarta skinnmadrassen, den mor alltid höll blank och ren som en 
spegel. Ja, då var det en hjärtans lust att vila. Men här stod en soffa 
med förgyllda lejon till fötter och fina stolar med granna röda överdrag. 
Jag hade mina bästa kläder på mig, men jag erfor ändå ingen lust att sitta 
så.



Bäst jag nu stod och funderade på mitt nya stånd och de öden, jag därunder 
kunde komma att uppleva, öppnades dörren och ett fruntimmer inträdde, av 
vars artiga och vänliga hälsning jag slöt, att det måste vara fru 
tullförvalterskan. Jag bugade mig det artigaste och djupaste jag 
förmådde, framförde hälsningar från min mor och löjtnant Per och 
upprepade i det närmaste ordagrant allt det vackra, mor lärt mig om vår 
tacksamhet och glädjen att ännu vara ihågkomna. Jag trodde även 
hövligheten fordra, att jag kysste min patronessa på hand, men då jag 
skulle verkställa detta, fick jag till min förvåning höra ett högt skratt, 
och innan jag visste ordet av, stod ett annat fruntimmer med långt 
fulare utseende, men med en mycket förnäm min, framför mig.



'Jag får be jungfrun låta bli att spela fru här i huset !' yttrade hon 
till fruntimret, som med en ödmjuk nigning förfogade sig ut, och medan den 
nya mätte mig från topp till tå, utbrast hon åter i ett skarpt skratt. 
Slutligen stillade hon sig likväl och sade med en röst, som jag tyckte på 
en gång röjde nedlåtenhet och löje: 'Min unge vän, har han aldrig sett ett 
bättre fruntimmer ? Detta var vår hushållerska, jungfru



Stina.'



'Jag ber om förlåtelse !' sade jag och ämnade just börja på nytt samma 
kapitel, jag, nyss slutat för hushållerskan, men frun avbröt mig med den 
försäkran, att hon redan hört alltsammans och att det var gott och väl 
ändå. Efter ett så snöpligt avfärdande hade jag ej mera att tillägga utan 
höll mig alldeles tyst, till dess hon frågade om jag kanske vore hungrig.



Jag hade redan ätit frukost ombord, men för att få något att beställa, 
tackade jag och fick nu på en vink följa med min patronessa in i ett annat 
rum, där på en skänk någon kall mat var framsatt, vilken jag i det 
närmaste åt upp, endast i brist på annan sysselsättning.



'Nu skall Arnman få gå upp och se på sin kammare !' yttrade 
tullförvalterskan, mycket vänligare, sedan jag bugat mig efter frukosten. 
'I det är ett litet snyggt och glatt rum, och på det Arnman som främling 
icke skall ha för ensligt, har jag låtit sätta dit lille Lasses sång. Lars 
är en liten munter och älskvärd gosse, just en rustibuss, som skall roa 
Arnman.'



Nu föll mig strax i tankarna farbror Pers beskrivning på min patronessa 
och även hans råd, men här var icke annat att göra än att tacka för det 
nöje, jag skulle få genom lille Lasses sällskap. Pojken är nämligen 
enda barnet och fruns avgud.



'Ja, nog blir det ett nöje, därom är jag säker', återtog min patronessa i 
lika blid ton, 'men så blir det allt en smula besvär också. Jag hoppas 
dock, att Arnman nog kommer att hålla av Lars för mycket att göra avseende 
därpå. Han är litet ostyrig om morgnarna när han skall klädas på för att 
gå till skolan, men det kommer därav, att pigslynorna aldrig ha några 
maner med barn. En förnuftig och vänlig behandling är alltid erforderlig, 
och jag är viss om, att Arnman vill obligera mig genom att om morgnarna 
kasta ett öga på honom och se efter, att han är riktigt kammad och tvättad 
och att skjortkragen är nedviken och att han icke, som vanligt, glömmer 
näsduken.'



'Hur gammal är han?' frågade jag litet förundrad.



'Bara tolv år!' sade frun med en min, som tydligt tillade: Man kan ju icke 
begära mera vid den åldern.



Jag var icke utan oro vid detta förslag, ty jag insåg nog meningen vara 
den, att jag skulle taga hand om unga herrn. Men bleve han bara beskedlig, 
finge det väl gå. Jag borde i alla fall göra något för att upphjälpa den 
dåliga tanke, min patronessa fattat om mig vid början, då jag begick den 
oförlåtliga tölpaktigheten att taga jungfru Stina för frun själv. För att 
behaga henne, lovade jag emellertid att göra mitt bästa och se efter, att 
lille Lars höll sig snygg.



'Det var rätt snällt  --  jag tycker om ynglingar, som icke ha för stora 
tankar om sig!' yttrade hon mycket belåten. 'Vi skola nog bli goda vänner, 
min käre Arnman !' Härvid inropades en piga, som fick befallning att föra 
mig på min kammare .



Rummet var litet men snyggt och innehöll, utom två sängar och fyra stolar, 
en dragkista och ett bord med spegellåda. Här tyckte jag mig mera 
hemmastadd och sysselsatte mig ända till 
middagen med att ställa i ordning mina saker.



Vid bordet fick jag min plats mellan en gammal skrivare och lille Lars, 
vilken gärna kunde hava undvarit tillägget 'lille', ty han var en lång 
drummel, på vilken jag genast märkte, att han ej skulle göra mig det 
ringaste nöje.



'Jag hör, att min hustru inkvarterat Lars uppe hos dig, min käre Arve !' 
sade tullförvaltaren. 'Om han blir för ostyrig, bör du icke vara för 
mycket undseende, utan säg till, om han besvärar dig!'



'Å, kära du', inföll frun, 'hur kan du sätta sådant i fråga? Lars är 
alltid snäll, då han bara får vara i fred.'



'Ska jag bo uppe hos honom?' frågade lille Lars med en högst förtretad ton 
och pekade på mig. 'Kan jag icke bo i min kammare?'



'Jag behöver det rummet, mitt barn', svarade modern medlande, 'och du 
kommer att få det mycket bättre och roligare uppe hos Arnman. Jag är 
säker, att han leker med dig om aftnarna, när han slutat sina göromål, och 
förhör dig dina läxor om morgnarna. Allt det där blir just förträffligt. 
Du behöver en påkörare, min lille vän, en sådan nämligen, som tillika kan 
utgöra ett glatt och sedigt sällskap.'



Jag kände mig nästan betryckt vid alla de särskilda befattningar, jag 
skulle mottaga, men tröstade mig med, att om jag bara först komme mig i 
ordning, det vill säga finge fast fot i huset, skulle jag nog reda mig och 
icke lata bruka mig till mera än jag själv fann billigt.



Efter maten, sedan tullförvaltaren gått att taga sig sin middagslur och 
tillsagt mig, att jag i dag finge sköta om mina saker, viskade frun mig i 
örat, att jag kunde få roa mig med ett litet nätt hushållsbestyr  --  



'det vore så trevligt, när man icke lekte främmande' med mera. Det lilla 
husgöromålet bestod i att hacka sönder en stor topp socker och sedan stöta 
smulorna för att slå i sockerurnorna. Ty, sade frun ganska förtroligt, man 
kan icke anförtro sådant åt tjänstfolket, och jag är övertygad, att Arnman 
gärna, då tiden så tillåter, går mig tillhanda med små husbestyr.' 
Då jag om aftonen gick till sängs, bekänner jag, att det just icke 
var med de gladaste känslor jag såg mig försatt i ett sådant tillstånd av 
tvång. Men man får väl vänja sig! tänkte jag  --  rätt förståndigt, eller hur, 
mor  --  och började på morgonen min kammartjänarebefattning med att tvätta 
och kamma Lars, vilken tycktes fullkomligt van vid denna bekvämlighet, den 
jag likväl bestämt föresatte mig att efter hand med goda lämpor vänja 
honom av med. Nu kom min lärarebefattning, och det var värre. Jag försökte 
förhöra honom hans läxor, men han kunde ej ett ord.



'Lars får läsa bättre över!' sade jag och antog en viss värdighet, sådan 
jag tyckte mitt nya kall erfordra.



'Läsa bättre !' svarade min lärjunge näsvist. 'Jag undrar just vad han 
förstår annat än att meta krabbor? För övrigt kan jag läxan: han behöver 
icke bry sig om mig, han!'



Det här duger alldeles icke ! tänkte jag för mig själv. Om jag ej första 
gången sätter mig i respekt, så reder jag mig aldrig, utan pojken kommer 
att rida mig på näsan. 'Min käre Lars', började jag ganska allvarsamt och 
ställde mig tre steg ifrån honom, 'min käre Lars, du är ganska oartig, att 
icke säga näsvis, och därest du ej hädanefter är hövlig och uppmärksam på 
vad jag har att säga dig, så skiljer jag dig strax härifrån. Tag nu 
historien och läs igenom läxan högt, så vill jag förklara för dig ett och 
annat, varigenom du bättre kan förstå det hela.' Mitt tal hade god 
verkan. Lars hängde väl läpp, men han läste ändå; och om middagen, då han 
kom ur skolan och visade sin mamma ett par B, i stället för det vanliga C, 
som prydde den bok, varuti skolläraren tecknade dagens fel eller 
förtjänster, smålog frun och nickade ytterst vänligt åt mig. Om aftonen 
viskade hon: 'Håll bara på som Arnman börjat, så blir det allt bra! Jag 
hade ett ärende i handkammaren i dag på morgonen, och då hörde jag i 
förbigående hur ypperligt Arnman förstår att bestrida den 
vänskapsbefattning jag uppdragit honom.'



Detta var visserligen smickrande, men förlusten av min frihet aftnar och 
morgonstunder, då min övriga tid tillbragtes på tullkammaren, var icke det 
roligaste. Emellertid slog jag mig igenom åtta till tio dagar, och det, 
utan skryt sagt, på ett sätt, som kunde fortjäna mitt herrskaps bifall; 
men då inföll en liten förtret, som gjorde mig betydligt kall för min 
lärare- och kammartjänaresyssla. Det hade nämligen ett par gånger hänt, då 
det varit främmande om aftnarna, att platserna vid bordet icke räckt till, 
utan att Lars och jag fått äta vid smörgåsbordet. Men vid nämnda tillfälle 
behövde blott en vara ifrån stora bordet, och lotten föll på mig genom 
fruns vink åt Lars att komma och sätta sig. Harmsen drog jag min stol till 
lilla bordet och sväljde min förtret med smörgåsen, vilken det nu stod mig 
fritt att taga. Tullförvaltaren hade emellertid kastat ögonen omkring sig 
och sett Lars vid bordet. 'Vad nu', sade han i missnöjd ton, 'har Lars 
kommit till bordet, och Arve sitter därborta ? Stig upp, gosse, och lämna 
din stol åt herr Arnman!'



Om det nu var den tillfredsställda högmodsandan eller någon annan syndig 
rörelse, som spratt till inom mig, vet jag icke, men det säkra är, att jag 
kände mig mycket tillfredsställd, sväljde i hast smörgåsbiten och 
hade redan uppstigit för att byta ut min plats, då frun med ett sött 
leende vände huvudet till mig och sade: 'Jag menar, om jag icke misstager 
mig, att vår beskedlige Arnman finner sig bäst belåten där han är!' Och 
med detsamma gav hon så behändigt en vink åt patronen, att han bestämt 
trodde, det jag var för blyg att vilja sitta vid bordet, då där var 
främmande. Flat vände jag mig åter om till min stol och kände hur blodet av 
harm steg mig åt huvudet, när Lars började skratta högt.



Emellertid var det ej nog eller slut med detta. Andra middagen kom Lars 
gråtande hem ur skolan och berättade, att magistern rappat honom med 
rottingen.



'Gud bevars, vilken vettlös människa !' yttrade fru tullförvalterskan 
högst förskräckt och förtretad. 'Är det lämpor, det? Gråt ej du, Lars 
lille   --   jag skall skicka pappa till rektorn. Vi skola nog taga reda på 
saken. Men vad i Herrans namn gjorde du, min söta gosse, efter magistern 
så där förgick sig?'



'Jo, han sa, att jag inte kunde min läxa.'



'Jaså, blåser vinden från det hållet!' sade frun och kastade en blick på 
mig, vilken jag fattade så: Vänta bara till i afton, min gosse, då du 
kommer hem och min man är på klubben   --   nu väntades han varje minut  --  
så skall jag tala med dig! Och som mor nu finner av det följande, har jag 
redan gott väderkorn om de husliga 'småjakterna'  --  jag kan ej bättre kalla 
dem... Tullförvaltarens inträde gjorde slut på saken för denna gång; och 
som jag redan förut haft tillfälle att märka, det han, långt ifrån att 
hålla med, när det är klagomål i fråga, snarare litet smått gycklar med 
fruns svaghet för gossen, var detta väl orsaken, att hon icke ville nämna 
något förrän de blevo allena.



Om aftonen dröjde jag i det längsta kvar på tullkammaren, emedan jag hade 
en viss ledsam aning om, att något väntade mig. Men då det var 
matdags, måste jag hem. Nu är ordningen den, att herrn, då det icke är 
främmande, vanligen sitter på klubben om aftonen och spelar sin vira och 
kommer sent hem, varför frun, Lars, gamle tullskrivaren Brostedt och jag 
äta ensamma. Denna afton gick det sin gilla gång. Sedan vi stigit upp från 
bordet, bugade sig gubben Brostedt som vanligt. Han tackar alltid för 
maten och tar avsked i en och samma bock. Jag gjorde på samma sätt, i 
forhoppning att få smyga mig ut med Brostedt, men därav blev ingenting. 
'Jag har några ord att tala vid Arnman!' sade frun, varvid hon satte på 
sig en min, som icke var att leka med.



Antingen jag ville eller ej, måste jag bli kvar. När bordet var avdukat, 
satte frun sig i soffan. Nu framropades även Lars, och där måste jag som 
en skolpojke stå framför henne, med lille Lars bredvid mig  till åklagare.



'Min käre Arnman', började hon och såg ganska strängt på mig, 'jag märkte, 
att han upptog onådigt, det jag i går afton lät honom äta vid 
smörgåsbordet men att jag gjorde det, skedde för Arnmans eget bästa. Min 
man har sagt mig, att han hållit mycket av Arnmans föräldrar  --  rätt 
hederligt folk, varom jag hört ganska gott   --  och han har därför bett mig 
taga en särdeles vård om Arnman, vilket jag ock gör därigenom att jag, när 
så påfordras, kväser den lilla fallenhet för högmod, som jag med ledsnad 
märkt hos honom. Arnman bör aldrig glömma, att en fattig gosse, vilken i 
ordets egentliga bemärkelse skall arbeta sig upp, för att en gång bli en 
nyttig medlem i samhället, aldrig får försumma något tillfälle eller 
försmå något ärligt medel, varigenom han kan främja detta ändamål. Han bör 
i första rummet kväva sin egenkärlek och vackert säga till sig själv: Jag 
är den ringaste bland de ringa och tager med tacksamhet vilken plats 
som blir mig anvisad. Sedan är det hans plikt att genom vänligt, 
tjänstaktigt och sedigt uppförande inomhus söka vinna sin patrons och sin 
patronessas ynnest.'



Jag hoppades, att det nu var slut, men sedan hon vilat sig ett par 
ögonblick, återtog hon: 'Om jag icke redan fattat välvilja för Arnman, 
skulle jag icke gjort mig den mödan att säga allt detta, men som jag 
verkligen funnit rätt goda anlag hos honom, har jag ansett det som min 
plikt. Emellertid skulle Arnman i går afton verkligen fått byta plats med 
Lars, om jag icke till min ledsnad märkt hans belåtna rörelse vid min mans 
tillsägelse därom. En smula blygsamhet, litet undseende för sonen i huset, 
hade ej missklätt Arnman, men eftersom båda delarna saknades, fick han det 
straff, jag ansåg lämpligt. Allt detta vare emellertid sagt i förbigående. 
Vad jag egentligen ville nämna är min uppriktiga bedrövelse, att finna det 
Arnman icke bättre kunnat behärska sin förtret, än att han låtit lille 
Lars, som är fullkomligt oskyldig, umgälla den. Arnman har vårdslösat 
honom i dag vid genomgåendet av hans läxor, varför den stackars gossen 
fått rottingslag av magistern. Tycker Arnman, att ett sådant uppförande är 
passande? Denna gång får det passera   --  men låt mig ej flera gånger komma 
underfund med att barnet blir försummat.'



Under denna straffpredikan, vartill min egen mor aldrig hållit maken, var 
jag rätt underlig till mods. I vissa delar hade frun rätt, om bara icke 
vid sista slutet hennes svaghet för Lars kommit och skämt bort det 
intryck, den gjort, så hade jag visst haft nytta av hennes tal. Men nu 
kände jag tydligt, att hon lika skickligt avskiljde mina fel och förstod 
framdraga dem, som hon undvek att nämna om gossens, och det 
förtröt mig så mycket, att jag med största möda 
styrde min tunga till ett anständigt och lugnt svar. 'Jag ville förhöra 
Lars hans läxor i dag som vanligt', sade jag, 'men han vet väl bäst själv, 
att han förnötte tiden med motsägelser, i stället för att läsa eller höra 
på vad jag sade honom.'



'Inga ursäkter, om jag får be !' avbröt frun, och hennes ögon riktigt 
blixtrade. 'Lars, min gosse, var det ej så, att Arnman icke brydde sig om 
dig i morse?'



'Jo mamma, han sa, att jag tröttar ut honom.'



'Ja, med motsägelser!' inföll jag.



'Nog!' återtog patronessan. 'Saken är klar och behöver icke advoceras... 
Hur såg Lars dessutom ut, då han kom ned i dag, med dun i håret, 
skjortkragen på sned och utan näsduk som vanligt!'



Då förgick mig tålamodet. Jag glömde fars ordspråk, som mor lade mig på 
hjärtat, att 'är vinden knapp, får man lovera', och sköt fram med fulla 
segel, vilket mor icke får undra på, ty sinnet fyllde dem.



'Jag vet icke', sade jag och kände, att jag icke allenast var röd i synen 
som en kokt hummer, utan även att jag tog en ton, som smakade litet av 
farbror Pers råd, 'om det är min egentliga befattning här att vara Lars' 
lärare och kammartjänare. Enligt brevet från tullförvaltaren trodde jag, 
att min plats egentligen var på tullkammaren.'



'Akta sig, Arnman !' var allt vad frun svarade på min djärvhet. Därefter 
vinkade hon både till mig och Lars att avlägsna oss.



Efter denna afton tillstår jag, att jag icke särdeles brytt mig om min 
lärjunge och jag ämnar ingalunda heller göra det, förrän frun ger mig ett 
gott ord, vilket hittills likväl icke skett.



Men det är tid att tala något om husets övriga befolkning, ehuru frun och 
Lars egentligen utgöra huvudpersonerna. Patron själv är en hjärtans 
god och hederlig karl, som sköte sin tjänst under dagarna och spelar sin 
vira om aftonen, Hemma i huset är han icke över hövan språksam, men allt 
går lugnt och jämnt, och han har både kärlek och respekt av dem, som lyda 
under honom. Mot frun är han visst god, men icke får hon allt vad hon vill 
ändå, fastän det alltid ser ut som om hon styrde ensam.



Gamle tullskrivaren Brostedt är en av dessa egna människor, vilka jag tror 
kunde bärga sig hela livet igenom utan att tala ett ord: han älskar mest 
att uttrycka sig med korta nickningar. I många Herrans år har han varit 
tullskrivare och åstundar visst icke att bli något annat. Patron har sagt, 
att under den tid han varit hos honom, har patron ännu aldrig hört honom 
yttra minsta önskan att förändra sin belägenhet, varför det ock är 
troligt, att han blir kvar vid tullkammaren till sin död, utan att 
någonsin göra sin långa och trägna tjänst gällande. Somliga människor 
kunna vara nöjda med litet. För min del ville jag ej leva en dag här, om 
jag icke tänkte: genom tålamod och ihärdighet banar du dig väg till något 
slags tjänst och med detsamma till oberoende, vilket är livets bästa 
lycka.



Mot mig är gubben Brostedt alltid vänlig. Då vi sitta ensamma på 
tullkammaren, nickar han ibland tre till fyra gånger i stöten; och när jag 
för ett par dagar sedan berättade honom min händelse med frun, gjorde han 
ett stort undantag från sin vanliga tystnad, ty i stället för att nicka 
eller begagna de kortaste ord, omtalade han, att hon i början även gjort 
små försök att lägga beslag på hans lediga tid, men att det genast 
misslyckades. Därefter sade han, att jag borde akta mig att bli för mycket 
beroende av hennes godtycke, ty det fölle sig kanske sedan svårt att komma 
ur ledbandet. Emellertid hade frun även många förtjänster, och som 
hon på sätt och vis menade väl med sin predikan, borde jag gömma och lägga 
på hjärtat den del därav, som jag själv fann ägde grund.



Gubben Brostedts ord, just emedan han så ogärna slösar med dem, hade ett 
starkt inflytande på mig; och det säkraste beviset att jag behjärtat dem, 
är, att jag nu förtäljer alltsammans för min älskade mor, som, i samråd 
med farbror Per, får avgöra om något i mitt uppförande mot frun vid nämnda 
tillfälle förtjänar klander.



Jag har nu ingen mera att tala om än hushållerskan, jungfru Kristina 
Alsing. Det är en hjärtans hygglig och präktig människa, vilken frun icke 
kan tåla, emedan patron ofta berömmer henne och Lars alltid klagar på 
henne. För min del känner jag mig aldrig lättare och friare, än då jag 
genom något behändigt ärende kan komma i köket och få språka litet med 
Jungfru Stina, vilken, så undergiven hon än ser ut, icke yttrar särdeles 
stora tankar om sin matmor, når denna ej hör henne.



Hon har berättat mig flera ganska roliga saker, varåt vi skrattat 
tillsammans. Bland annat härmar hon frun alldeles ypperligt, då denna, när 
herrskapet skall bort, underrättar herrn om hur han skall skicka sig. Hon 
säger då   --  och härvid tar jungfru Stina på sig hela fruns väsende: 'Min 
bäste vän, du skall emellanåt gå upp från spelbordet eller från de 
personer, du talar med, för att efterfråga huru jag mår; och härvid kunde 
du ju helt artigt kyssa mig på hand eller åtminstone trycka den och 
förmana mig att svepa schalen väl om mig, eller vad som helst, bara det 
bevisar att du är en öm, uppmärksam man, varav andra kunna taga exempel. 
Det vore så vackert, om det sades: Det syns på tullförvaltarn, att 
han tillber sin hustru, eller något ditåt.'



På sådana uppmaningar svarar herrn vanligen: 'Men det är fan så litet 
roligt att löpa från spelbordet eller från personer, med vilka jag är 
intresserad att tala, för att efterfråga det jag vet, att du mår bra eller 
kyssa dig på hand, vilket jag längesedan lagt utav. Och vad schalen 
beträffar, så har du ju den ständigt på, sedan halsen blev torr och brun. 
Du finner, att alltsammans således vore löjligt, och du gjorde mig en 
tjänst, om du läte de där narraktigheterna fara. Kan man ej leva väl och 
lyckligt utan att fjäska? Därtill är jag i alla fall för gammal och för 
övrigt är det icke värt att sätta en vackrare tavla framför främmande än 
den man unnar sig själv i sitt vardagslag.'



Sådana små roliga stumpar ur herrskapets sängkammarliv hör jungfru Stina 
om morgnarna, nar hon själv går och sysslar och dammtorkar i förmaket, och 
jag kan ej läta bli att skratta, då hon omtalar dem.



Men nu har jag fyllt två hela ark, utan att ha nämnt vem som bor i det 
lilla gula huset och vårdar balsaminerna, för det att de älskades av min 
goda mor. Men jag får språka därom härnäst, ty om jag nu började ett nytt 
ark, komme brevet ej utav denna postdag.



Gud välsigne min kära, goda mor och min hederlige gamle farbror Per. Jag 
vet, att ni bägge bedja gott för



eder kärleksfulle och tillgivne son Arve.



SEXTONDE KAPITLET.



gumman Arnman till sin käre son.



 Min älskade Arve!



Herren hålle sin hand över dig!



I vår hydda var tomt och mörkt efter din avresa. Vår glädje var borta, ena 
väggen ute. Vi kunde icke på lång tid komma oss före, löjtnant Per och 
jag. Men slutligen togo vi bladet från munnen och sade till varandra, att 
det var ohöviskt att sörja för det vi mistat vår fröjd, när det skett till 
ditt bästa, din lycka och fromma både för det närvarande och i en framtid. 
Sedan vi så utgjutit våra hjärtan och jag uppläst en vacker psalm för 
gubben, som, Gud vare lov, med riktig andakt hörde på, togo vi fram 
korten, vilka så länge vilat, och nu spela vi var afton ett par tolvor. 
Efter maten prata vi bara om dig, välsigna dig och bedja för dig.



I söndags, mitt kära barn, kom ditt brev. Du kan tro det var en högtid ! 
Jag visste om ingenting, förrän jag tog upp servetten om middagen; då låg 
det inuti den; löjtnanten hade smugit dit det medan jag var ute. Vad mitt 
hjärta kände för stor fröjd bara vid att betrakta de älskade rader, som 
min Arve hade tecknat ! I hela Guds rika och sköna värld finns ingenting, 
som kan jämföras med en mors sällhet över ett gott och rättskaffens barn. 
Mina ögon stodo fulla med tårar, och jag måste gå bort till 
balsaminerna för att icke låta löjtnanten se huru rörd jag var, icke för 
det att jag blygdes över de naturliga känslor, Vår Herre själv inlagt hos 
oss, nej, Gud bevars därifrån, men det har alltid förekommit mig som om 
tårarna vore allra ljuvast, då vi få ljuta dem för oss själva. Den bästa 
vän kan ändå icke se i vårt inre- det kan blott Gud.



Sedan jag lugnat mig, bröt jag sigillet och läste ditt långa kära brev. 
Ja, ja, min Arve, det var vackert upplevat på så kort tid. Gud välsigne 
tullförvaltarn ! Han vill dig väl, och jag tror visst att frun vill 
detsamma, fast hon har sina svagheter för den, som är hennes egen. Men om 
detta blir jag den sista som dömer, ty den, som själv är mor, vet bäst hur 
partiska vi kunna vara. Vill du emellertid lyssna till mitt råd, så var 
icke stolt i sinnet, icke högmodig i hjärtat och gör tullförvalterskan 
till nöjes i allt vad du förmår ! Det kommer dig till godo, varemot, om du 
skaffar dig henne till ovän, det kommer dig till last.



Jag tycker det var hederligt av henne att förehålla dig dina fel, hon hade 
ej gjort det, om du icke redan stått väl i vantarna; och du, min son, hade 
orätt i att förivra dig för det att hon trodde på gossens utsago.



Hur väl hon än menar dig, så 'sticker ingen ändå annan mans barn så väl i 
barmen, att icke foten sitter ute'. Var du förståndig, min Arve ! Om 
ingenting skulle bära dig emot, visste du ej att sätta värde på de goda 
dagarna. Det är ej nyttigt att alltid dansa på rosor: små beprövelser 
späka sinnet och bereda det till de stora, som väl en gång icke utebliva 
för dig liksom för andra.



Vad nu angår sällskapandet med jungfru Stina, så säger jag dig rent ut, 
mitt kära barn, att detta icke behagar mig. I 
köket är icke din plats, och unga sedliga gossar böra akta sig för att 
råka i snaror. Jag vet ingenting ont med den där människan, men det 
vittnar ej till hennes fördel, att hon för dig som nykomling berättar 
saker, vilka herrskapet sinsemellan ordat om. Det är en ful och dålig vana 
att lyssna och spionera, och det är snart sagt oförskämt, att hon skrattar 
åt och härmar sin matmor, som det är hennes plikt att ära och vörda. Akta 
dig, barn, för ont sällskap   --  tag hellre, om det vore aldrig så mycket, 
snubbor av frun, än sockersöta ord av jungfru Stina, och lyssna icke mera 
på vanvördigt tal om herrskapet! Bjuder hon dig på godsaker, som hon har 
om händer, så tag icke emot, ty utom det att sådant är opassande, föder 
det förtrolighet, och all förtrolighet är farlig. Med den gamle Brostedt 
är det helt annorlunda  --  håll dig till honom! Behöver du i en knapp 
vändning ett gott råd, så är jag viss, att han icke nekar dig det.



Men jag har nu skrivit det längsta brev, jag avsänt i all min livstid. 
Det är också till dig, du min skatt, som utgjort mitt allt, sedan jag 
förlorade salig far. En sådan man, som han var, letas icke lätt upp; men 
aldrig vet en människa rätteligen uppskatta värdet av det hon äger, förrän 
det tagit slut. Gud välsigne min gubbes ben, där de vila! Jag fick ej den 
trösten att sätta en balsamin på hans grav. Men det var så Herrans vilja. 
Jag vattnar balsaminerna med mina tårar, där de stå.



Eftersom jag kom att tala om dessa kära blommor, vilka jag mycket älskat 
sedan far skänkte mig en sådan på Katrinadagen för många Herrans år sen, 
faller mig före din erinran om det lilla kära huset, där jag och min 
Arnman levde mången förnöjd dag tillsammans, då du ännu var litet barn. 
Glöm icke härnäst att nämna vem som äger huset! Knappt kan jag tro, 
att någon i H. ännu minnes mig så mycket, att man för min skull vårdar sig 
om balsaminerna. Men huru som helst, längtar jag likväl att höra vad du 
har att förtälja därom.



Jag innesluter dig i Den Högstes beskydd och beder dig av varmt hjärta, 
att du lägger mina förmaningar på sinnet.



Din hulda moder Katrina Arnman. 



Fjorton dagar efter det Arve mottagit detta brev skrev han åter bland 
annat:



 Allt är nu gott och väl igen mellan mig och min patronessa; och min goda 
mor skall icke oroas av den föreställningen, att mitt sinne är för stolt 
att kunna ödmjukas. Nej, tro icke det ! Jag är icke så styvmunt, att en 
icke med vänlig hand kan lägga betsel på mig, fast jag har för mycket 
heder i bröstet att ej skugga det av, om jag märker, att man vill köra mig 
som en oxe för plogen.



Det var visst på ett par veckor som frun icke talade till mig. Herrn 
låtsade ingenting märka, och jag lät även saken ha sin gång, ehuru jag 
nästan saknade den förra tiden såsom bättre överensstämmande med mitt 
lynne, vilket led av att se sura miner och kalla blickar. Lars var 
näsvisare än någonsin och fick även sköta sig själv. Då inträffade så 
lyckligt till den husliga fridens återställande, att det skulle givas en 
fest på patrons födelsedag, vartill frun behövde allt det biträde hon 
kunde få. Bland annat var fråga om att spela en liten teaterpjäs, men 
alldenstund inga dekorationer funnos att tillgå, blev förslaget kinkigt 
att utföra. Då erinrade sig frun, att hon ibland sett mig fuska med 
målande, ett nöje, som jag har min gode farbror Per att tacka för, och 
strax beslöt hon att låta mig sitta uppe om nätterna och bortstjäla 
så mycken tid jag kunde av dagarna, för att efter hennes uppgivna plan på 
några sammanklistrade pappersskärmar sudda till en stuga och en lantlig 
plan med en hop träd.



Redan i flera dagar märkte jag, att det var solsken i annalkande, ty vid 
bordet, i stället för det vanliga: Vill Arnman ha mera ? hette det: Räck 
hit tallriken, Arnman, att få sig litet mera soppa... Sitt anständigt, 
lille Lars  --  se på Arnman: han sitter minsann så rak, han, som om han tio 
gånger varit i dansskola, och det är ändå bara natur! eller ock: Var har 
du din näsduk, min gosse? Icke ska andra taga vara på den  --  du är ju nu 
stora karlen ! och så vidare. Alla dessa förebud gjorde mig mycket nöje: 
jag såg nog, att de skulle leda till något viktigt slut, och det uteblev 
ej.



En afton, då patron såsom vanligt var på klubben, en tid då alla husliga 
mål sättas på redig fot, kallades jag genom bud ned till frun, som mottog 
mig mycket väl.



'Arnman går aldrig ned nu om aftnarna!' sade hon vänligt. 'Icke skall en 
ung människa vara så långsint   --  låt oss ej mera tänka på det, som är 
förbi: man har alltid nog av det, man har för händer... eller hur, min 
käre Arnman?'



'Jag är icke långsint', sade jag öppet och nöjd med försoningen, 'jag har 
bara icke vågat komma, sedan . . .'



'Prat!' avbröt hon småleende. 'Arnman får komma och gå, när han vill. Det 
var alltid vår mening att anse Arnman som en bland oss själva... Men för 
att nu tala om något annat, så har jag en liten väntjänst att begära. 
Skulle Arnman vilja göra mig en sådan ?' 'Om jag bara kunde, så är 
det säkert, att det skulle vara mig ett nöje.'



'Å jo, visst kan Arnman !' återtog hon och syntes mycket belåten med mitt 
svar. 'Jag har sett honom måla både skepp och åtskilligt annat, och det 
jag önskar Arnman ville försöka sig i, är visst icke svarare: bara en 
stuga på en grön backe, hur illa som helst   --  det syns ej vid eldsken.' Men 
sedan utvecklade min patronessa vidare en sådan mängd saker för mig, att 
jag alldeles förstummades. Det återstod åtta dagar till festen, och 
dessförinnan borde jag icke allenast hava målat de så kallade 
dekorationerna utan även vara närvarande på vinden för att giva nödiga råd 
åt snickaren, vilken skulle avplanka den till teater. Därefter fick jag i 
uppdrag att genast skriva ut rollerna ur en liten pjäs, som frun lämnade 
mig, dito att dagligen inöva Lars i sin roll och till sist att själva 
spektakeldagen vara sufflör och utomdess ha öron och ögon med mig 
överallt. 'Ty det är sådana dagar', tillade hon förtroligt, 'som 
tjänstfolket begagnar sig av.'



När hon slutat tala, tyckte jag, att mitt huvud gick runt omkring. Det var 
blott en tanke, som stod redig för mig och den jag även strax framställde: 
'När skall allt detta ske?' då jag hela dagen hade skrivning på 
tullkammaren eller var ute i patrons ärenden.



'Å, min käre Arnman', sade frun och såg därvid så hjärtligt gott på mig, 
att jag trodde henne, 'människan kan allt vad hon vill. För min del har 
jag så otaligt många bestyr, att jag nog inser, det jag far taga nätterna 
till hjälp.'



Nu förstod jag varifrån tiden skulle komma, men jag kunde ej återhålla en 
suck vid tanken på att jag varje natt nödgades stå uppe och gäspa över 
skärmarna, i stället för att sova, det jag så gärna gör. Men vad var 
att företa  --  jag måste buga mig och lova göra mitt bästa.



Genom gubben Brostedts vänskapliga biträde lyckades det mig att stundom få 
stjäla mig ifrån mina tjänstegöromål, och med ansträngning av alla mina 
krafter blev verkligen alltsammans färdigt till utsatt dag. Pjäsen gavs, 
mina dekorationer beundrades, och jag kunde ej annat än själv förundra mig 
över huru jag fått ihop de där sakerna, som jag knappt någonsin förut hade 
hört omtalas. Mest beundrades likväl, att jag kunnat plugga i Lars det 
lilla, han hade att säga. Men i sista akten gjorde han ett fult spratt, 
varvid frun så nära dånat, men det blev skratt av i stället. Herr Lars 
skulle nämligen föreställa en Amor, naken naturligtvis, vartill han blivit 
utstyrd med ett par trångt åtsittande nankinsbyxor, vilka frun gav namn av 
trikåer. Men se, guden hade snuva... och bäst som han skulle hålla sitt 
tal, drog han upp sin lilla blårandiga näsduk, den han, tvärtemot moderns 
föreskrift att ha till hands bakom kulisserna, gömt under det blänkande 
pilkogret  --  och nu snöt sig Amor, så att det gav eko i salen.



Aftonen slutades för övrigt på allt sätt glatt och tillfredsställande. Jag 
var till och med behjälplig vid uppassningen för att få det väl nog: och 
när allt var slutat och tullförvaltaren med ett hjärtligt handslag tackat 
mig för allt besvär och frun klappat mig på kinden, med den försäkran, att 
hon riktigt gjort ett fynd i sin snälla Arnman, gick min tjänstaktighet 
ända därhän, att jag samlade in allt silvret, släckte ut ljusen i 
lampetterna och slog alla vinslankar tilsammans i en kruka, den jag sedan 
insatte i handkammaren, ty sådant vin begagnar frun till soppa, efter vad 
hon sagt mig.



Då alla mina mångfaldiga göromål voro slutade, smakade det bra ljuvt 
att få lägga sig. Jag hade icke haft en ärlig sömn på åtta dygn, och det 
kändes riktigt, när jag klev upp i sängen, liksom jag sjunkit ned i 
himmelriket. Därtill kom medvetandet att ha, såsom min älskade mor säger, 
ödmjukat mitt sinne. Det är en glad känsla att vara tillfreds med sig 
själv. Vi kunna då med lättare hjärta tänka på dem, som ständigt lett oss 
på det godas väg.



Dagen efter högtiden fick jag en vacker silkeshalsduk, som frun själv 
fållat åt mig. Med den har hon riktigt bundit fast mig, ty läser jag icke 
nu var morgon med den ohjälplige Lars, och har jag honom icke att tvätta, 
borsta och kamma sig, liksom hela min välfärd berodde på att göra folk av 
den självsvåldige pojken ! Jag till och med kommer ihåg näsduken, vilken 
jag tror han aldrig haft i minnet mer än den gången, då han fått 
tillsägelse att lämna den ifrån sig.



Mor finner således, att jag 'loverat, till dess världen blev god'.



Men nu är det väl icke för tidigt att tala om det lilla gula huset och 
dess hyresgäster. Därinne, i samma gröna kammare, där mina kära föräldrar 
ägarinnan därtill är Karlmarkens änka. Mor misstog sig alldeles, då mor 
trodde, att Karlmarkens icke visste vem de hade att tacka för det de fingo 
behålla sitt gods. De anade det ganska väl, men de voro för grannlaga att 
våga uttrycka sin övertygelse i en sak, vilken för far var så 
maktpåliggande. Nu är det helt annorlunda. Med mig, sonen, kan den 
stackars frun gärna tala om det förflutna samt prisa och välsigna den, som 
icke var döv för hennes böner.



Karlmarken själv är död för flera år sedan, och frun och den enda nu 
levande dottern  --  det är den yngsta   --  föda sig med sömnad. Gossarna äro nu 
ute till sjöss, och fru Karlmark har ingen att 
lita sig till mer än sin Josefina, men hon är en snäll flicka för att icke 
vara mera än knappt sexton år. Hon är så arbetsam och förståndig, som vore 
hon dubbelt så gammal, och jag tror verkligen, att jag lärt mig mycket 
tålamod, då jag ser huru hon hela Guds långa dag i ända, utan att unna sig 
minsta rastestund, sitter böjd över sybågen och likväl, när aftonen 
kommer, är så vänlig och nöjd, då hon kan bereda modern litet trevnad 
eller hjälpa henne med vad hon har för händer. Det är så vackert och gör 
riktigt gott i själen att se deras förhållande till varandra. Och jag tror 
visst, att mor har rätt i det, 'att icke i hela Guds rika, sköna värld 
finns något, som kan jämföras med en mors sällhet över ett dygdigt och 
gott barn'. I fru Karlmarks ögon lyser denna sällhet var gång hon 
betraktar sin Josefina och följer rörelsen av hennes snabba fingrar, då 
hon arbetar f ör sin gamla mors uppehälle.



Josefina är icke särdeles vacker. Hon är blek och mager, och den lutande 
ställning, hon erhållit genom att ständigt sitta krökt över bågen, ger 
hennes i sig själv klena växt ett tvinsjukt och ofördelaktigt utseende. 
Men detta gör ingenting  --  man ser icke på det eller kommer åtminstone icke 
ihåg det, när man betraktar hennes vänliga och milda ögon: de ha den 
vackraste blå färg och ett så obeskrivligt gott uttryck, att jag aldrig 
begriper huru någon  --  det jag likväl ofta hört   --   kan ha hjärta att pruta 
med den stackars flickan på hennes arbeten.



Jag blev bekant med dem genom min patronessa som skickat mig dit att 
efterfråga priset å brodering på ett par stycken gardintyg. Frun har 
nämligen den vanan att spara sitt tjänstfolk, om hon kan få bud på annat 
sätt, 'ty', säger hon, 'de stjäla ifrån mig dubbelt så mycken tid som 
behövdes för deras ärende'. Denna gång mottog jag det med verkligt 
nöje, ty efter mor berättat mig så mycket om Karlmarkens, kände jag just 
en glädje att få se dem. Dessutom bodde de i det lilla gula huset, där 
mina älskade föräldrar bott.



Jag gick dit och knackade på dörren till det rum, där jag själv sprungit 
och lekt, då jag ännu var en liten en i kolt. Ett sakta:   --   stig in! bjöd 
mig att öppna. Det är en underlig känsla att komma in bland främmande, där 
man en gång varit hemma. Jag tyckte i en hast, att allt stod klart för mig 
från den tiden, då jag satt med abc-boken i handen på pallen borta vid 
järnkakelugnen med sina stora hästar och ryttare. Dessa stodo riktigt kvar 
ännu på sin gamla plats, och jag kunde knappt taga ögonen ifrån dem, ty 
det blev mig allt klarare, hur ofta, när jag ville ta på dem, jag brände 
blåsor på fingrarna och huru mor då sade: 'Gå ifrån kakelugnen, rustibuss, 
annars får du ris till på köpet' !



Slutligen erinrade jag mig dock, att jag hade ett annat ärende än att 
betrakta mina gamla bekantskaper. Jag vände mig om, och där stodo den 
gamla frun och hennes dotter och betraktade mig med lika mycken 
uppmärksamhet som jag mina kära ryttare. 'Mina föräldrar ha bott här!' 
sade jag, emedan jag tyckte jag icke kunde ge dem någon enklare och bättre 
förklaring över min rörelse. 'Jag heter Arvid Arnman.'



'Arnman ?' utbrast fru Karlmark, och hennes ögon lyste av glädje. 'Var 
hjärtligt välkommen ! Jag har mycket väl känt herr Arnmans far och mor  
--  ha de aldrig nämnt Karlmarkens ?'



Nu var bekantskapen gjord. Jag måste dricka kaffe ur deras lilla kanna och 
se huru balsaminerna frodades   --  de sköttes så väl 'till minne av den 
hederliga fru Arnman'. Jag var så lycklig att sitta bredvid fru Karlmark 
och höra henne prisa mina kära föräldrar, att jag nästan alldeles 
förlorade ur minnet min patronessas uppdrag. Slutligen, då hon uttömt sin 
berättelse huru de först några år haft tämligt välstånd av sin nya handel 
men efter hand genom olyckshändelser råkat i djupare e ände än någonsin, 
framförde jag mitt ärende för att sluta ett samtal, som troligen var henne 
plågsamt.



Den beskedliga frun tycktes bli glad att få komma in på ett annat kapitel. 
Hon hade väl för mycken aktning eller medlidande för sin mans rykte efter 
döden för att erkänna, att hans begivenhet på starka drycker och därav 
följande slarv förorsakat de iråkade olyckshändelserna, som åter försände 
henne och barnen till fattigdomens prövningsskola.



Jag värderade fru Karlmarks förbehållsamhet i denna sak: den hedrade 
henne. Nu talade vi endast om gardintyget, och mor och dotter överslogo 
gemensamt kostnaden. Men när jag kom hem, fann frun det alldeles för 
orimligt tilltaget, och jag fick nu i uppdrag att göra ett bestämt anbud. 
Därtill hade jag dock icke hjärta, ty jag hade sett deras glädje att 
erhålla ett så stort arbete, och de hade så noga överräknat den tid. som 
därtill borde åtgå, att jag, som hörde det, icke kunde begripa huru de 
voro i stånd att arbeta för så billigt pris. Att bjuda dem ungefär två 
tredjedelar, kunde jag lika litet förmå mig till som att beröva dem hela 
den påräknade lilla förtjänsten. Vad jag gjorde är jag säker, att min goda 
mor icke klandrar, och ej heller farbror Per, om han ock skakar på huvudet 
och säger: 'Jo, jo, han har visst råd till sådana extra utgifter!' Jag 
gick till fru Karlmark och sade, att frun var nöjd med villkoren. För min 
patronessa sade jag detsamma om dem. Josefina arbetade flitigt, och frun 
hade den tillfredsställelsen att få de nya gardinerna till den stora 
högtiden.

Jag sparade ihop det bristande, och jag vet mig nästan aldrig ha 
varit så lycklig, som då jag gick till fru Karlmark och på fruns vägnar 
uppgjorde likviden. Josefinas bleka kinder fingo en färg så skär som den 
ljusaste skiftningen på balsaminerna. Jag tyckte hon var riktigt vacker, 
när hon räckte den lilla penningsumman åt sin mor.



Sedan dess fortfar jag att titta dit in allt emellanåt när jag har mina 
vägar ditåt. Vanligen tar jag då min plats vid kakelugnen, så att jag 
ömsom ser på mina gamla vänner i järnrustningarna, ömsom på Josefina som 
jag kan betrakta från sidan. Det är skada, att hon skall vara så blek och 
mager! Hon arbetar visst även om nätterna, den stackars flickan. Men jag 
förmår ej mer än att beklaga deras tunga öde och stundom liva upp dem, 
antingen genom berättelser om mina äventyr hemma i skärgården eller 
beskrivningen på vår lilla trevliga stuga, där likvisst allt vänder sig 
omkring dess grundpelare: mor och gamla löjtnanten.



Till slut vill jag nämna, att mors bekymmer i avseende på jungfru Stina, 
numera åtminstone, har alls ingen grund. Jag går sällan åt köket, ty jag 
vill icke vidare ha att skaffa med henne. Det var en listig, oblyg 
människa, som jag snart nog kom underfund med vad hon gick för. Också 
visar hon mig nu all slags ovilja i stället för den forna vänligheten. Men 
jag låtsar ej se det. Hellre strävar jag med Lars, som gör mig alla 
möjliga spratt, än jag uppoffrar en enda minut att lyssna på hennes 
skvallersjuka tunga. Jag vet icke om herrn också blivit förtretad på 
henne, men säkert är, att han icke tordes säga kas till katten, då frun 
vid middagsbordet i förrgår yttrade: 'Jag har i dag givit hushållerskan 
sin orlovssedel  --  den människan är just odräglig.' Orsaken härtill lärer, 
såsom det lät på frun, varit den, att hon överraskat jungfru Stina, 
då hon roade sig med att lyssna.



Hälsa hjärtligt till Annika och mina fattiga ! Jag skall nog minnas dem 
till jul. Gud give, att vi icke finge för sträng vinter! Jag skulle då 
icke ha en glad dag för tanken på det elände vårt lilla fiskläge har att 
vänta. Men annars är jag nöjd och fullt belåten och står, såsom mor 
finner, väl hos herrskapet, som mycket halsar genom mors



Arve.  

SJUTTONDE KAPITLET.



Något över tre år efter vårt sista besök på Tistelön finna vi, sent under 
en stormig afton i början av december, dess invånare församlade omkring 
kvällsbrasan i det dagliga rummet.



Erika och den snart sextonåriga, i frisk fägring blomstrande Gabriella 
sutto tysta vid sina arbeten. Anton hade krupit in i en vrå vid spisen, 
där han halvslumrade, stödd mot muren, medan Birger och Haraldsson, 
rökande sina pipor och lyssnande efter ovädrets skärande toner, vandrade 
fåordiga av och an på golvet.



Aftonbordet var längesedan avdukat, och Erika hade redan ett par gånger 
skjutit på stolen; men en rullande orkan, som åter svepte förbi fönstren 
och skakade dem i sina fogningar, kom henne att ånyo trycka sig ned. Det 
föreföll henne så ovanligt hemskt och ödsligt, att hon nästan fruktade den 
minsta förändring i sina egna rörelser.



Men icke blott på Erikas utan även på männens stormvanda sinnen tycktes 
denna aftons mörker hava lägrat sig med en viss hemskhet. Det var liksom 
den uppretade naturen här utövat sin underbara förmåga över 
människohjärtat och ur natten av det förflutna manat alla förfärliga 
minnen till strid.



Gabriella, hon, som icke hade några dystra minnen i sin själ, bröt först 
tystnaden. Så här har då stormen







 aldrig förr rasat>>, sade hon, eller har pappa 
någonsin upplevat den värre ? 



Haraldsson svarade endast med ett otydligt: Jojo men ! 



 Det är ju höstens och vinterns vanliga sällskap !  yttrade Erika och 
sökte genom det lugna uttrycket i sin röst dölja den inre oron



 Nej , inföll Birger,  Gabriella har rätt: maken till oväder ha vi ej haft 
på många år. 



 Ja, ja , återtog gubben,  det tycks just som om Vår Herre i kväll skulle 
ha lust att välsigna land och strand. 



Erika ryste, men Gabriella uppreste sig och gick till fönstret. Hennes öga 
stirrade ut i det djupa mörkret, medan hon lutade sin panna mot 
fönsterrutan. Ingenting kunde dock urskiljas, ingen stjärna förmådde 
genomtränga de hopade molnmassorna: naturen därute var ett gravdjup, vari 
hennes blick försjönk, men i detta djup fanns likväl icke gravens frid. 
Där tjöto tusen stämmor, och där rullade dån, vilda som hånskratt. Men 
mitt bland dessa skärande läten framträngde emellanåt några harmoniskt 
klingande ljud. För den, som var bekant med kustens uppträden och kände 
dess mystärer, voro likväl dessa ljud förfärligare än dånet från havets 
vågor. Det var klangen av isstycken, som decemberstormen lösryckt och nu 
kastade i bränningarna, där de sönderbrötos av svallet.



Rysande drog sig den unga flickan tillbaka. Men Haraldsson nedtog sin 
sjömanskavaj, i det han yttrade:  Nej, jag får väl ner och titta efter 
båtarna! 



 Herregud, vad var det ?  utropade hastigt Gabriella, pekande på fönstret, 
som hon nyss lämnat.



Till allas häpnad visade sig på rutan en utsträckt hand, som utanför matt 
klappade på glaset Haraldsson och Birger skyndade i ögonblicket ut; 
och medan Erika och Gabriella ännu i stum förundran kvarstodo på samma 
plats, återkommo de förra med en förfrusen varelse. Det var en 
sjömansgosse, som från något förolyckat fartyg blivit genom ett halvt 
underverk uppkastad på den ödsliga Tistelön.



Så snart de fingo se en människa, och i detta tillstånd, förvandlades 
Erikas och Gabriellas tryckande känslor i det verksammaste deltagande. Den 
stackars gossen erhöll all den hjälp hans belägenhet krävde, under det 
alla om varandra frågade:  Vem är du ? Varifrån kommer du? Äro ni flera?  
Men deras frågor blevo obesvarade: gossen endast skakade på huvudet och 
pekade med en stel rörelse västvart.



Gubben Haraldsson fattade sin hatt. Han tycktes tveka mellan begäret att 
avbida någon underrättelse av gossen, som småningom började komma sig, och 
lusten att själv därute höra efter vad som kunde vara å färde.



:Stackars pilt , sade Birger,  förmår du ej tala? Om du kunde säga oss 
hur du kommit upp på vår klippa! Något fartyg har förmodligen förlist. Är 
du ensam bärgad, eller finns där flera som behöva hjälp? 



 Kapten, min kapten !  utbrast ynglingen. Det var det första ljud, som den 
stelnade tungan förmådde frambringa.



 Gudskelov, du återfår målet ! Din kapten, säger du  --  var lämnade du honom, 
min gosse? 



 Ack, fråga honom icke så mycket, Birger , bad Gabriella,  låt honom först 
bättre hämta sig... Drick, drick !  Hon bjöd den skeppsbrutne öl, som hon 
i största hast uppvärmt.



 Min kapten , utbrast ynglingen på nytt,  hjälp, hjälp  --  han är ute på 
vraket!   Är det nära intill?  inföll Haraldsson och nalkades 
dörren.



 Ja, kom, kom, låt oss gå !  sade den unge sjömannen, vars uttömda 
kroppskrafter likväl icke ville följa den livade själen.  Kapten står 
ensam på vraket. Vi stötte på Paternosterskären, och det är ju icke så 
långt dit. Besättningen drev i storbåten, ända tills den kantrade här vid 
klippan. Mina stackars kamrater  utbrast han gråtande,  ingen av dem kunde 
bärga sig. Nå, så övergåvo de ju också kapten ! Jag ville bli kvar, men 
han själv kastade mig ned i båten. Låt oss skynda! Ni har väl folk och 
båtar här? 



 Hå, hå, vid Paternosterskären !  upprepade Haraldsson med detta isande 
lugn, som var otillgänligt för deltagande.  Dit går ingen båt från 
Tistelön i sådan västlig storm. Du skall veta, pojke , tillade han, i det 
han åter bortkastade hatten,  att sådant vore vanvett. 



Med en åtbörd av förtvivlan nedböjde ynglingen sitt huvud. Det syntes, att 
han själv inom sig var övertygad om omöjligheten att arbeta mot sjögången.



 Ja, det är tyvärr ogörligt att komma ut i natt !  sade Birger, men det 
hördes på rösten, att denna visshet grämde hans manliga sinne.  Ingen 
mänsklig kraft förmår framtvinga en båt en enda tum mot en sådan 
överbrytande sjö. Du måste tåla dig tills i morgon, min raske gosse! Då 
ska vi försöka att hjälpa dig. Berätta oss nu huru det var med kapten och 
fartyget  --  kanske är det icke så illa med vraket som det kan tyckas. Vid 
skeppsbrott är det ofta klokare att bli kvar ombord, ifall fartyget icke 
genast sjunker, än att kasta sig i båtarna. 



 Vad förde han för last ?  inföll Haraldsson.



 Vi kommo med bjälkar från Västervik. Det var för lätt last för vår granna 
skonare.   Å, då flyter hon nog, om hon också arbetat botten ur 
sig. 



 Vi måste låta däckslasten gå , återtog den unge sjömannen,  och när vi 
stötte på, bräcktes genast hela bogen. 



 Men hur fick ni då ut storbåten ?  frågade Birger, som med en sjömans 
intresse följde ynglingens uppgifter.



 Käre Birger , inföll Erika och trädde med husmoderlig fryntlighet fram 
till den skeppsbrutne,  låt honom nu först få vederkvicka sig  --  han behöver 
det nog  --  och sedan han ätit, berättar han alltsammans så mycket redigare. 



Nu dukades hastigt upp vid ena ändan av bordet. Gabriella lade för, och 
sjömannen åt med god matlust.  Vad heter du?  frågade hon och såg vänligt 
på honom.



 Petter Lindgren. Det var nu fjärde resan jag gjorde med kapten Rosenberg. 
Jag är jungman, men hade gärna fått bli lättmatros, om jag varit litet 
äldre. 



Under tiden hade Anton närmat sig och slutit sig till kretsen. Han gjorde 
inga frågor, men hans uppmärksamma blick vittnade om deltagande och 
intresse, då den unge sjömannen efter maten på nytt började sin 
berättelse:



 Ack, herre   --  han tycktes av instinkt särskilt vända sig till Birger  --  det 
är en fördömd kust, den här skärgården ! Vi ha nu haft en västlig storm i 
tre dygn, som pressat oss ända från Anholt. I går afton gick förtoppen 
över bord, och vi kunde omöjligt sätta upp en ny, ty skutan hotade också 
att slingra stormasten ifrån sig, och därför kunde vi icke heller hålla 
upp. Kapten tänkte allt söka hamn, fast det annars icke är hans sak. Han 
tyckte det var harmligt, och vi skulle försöka att hålla sjön, tills 
stormen gav sig. Då det blev dager i morse, tyckte vi också, att 
skadan på förmasten icke var så farlig, men på eftermiddagsvakten kom en 
tjocka, så att en ej kunde se hand framför sig. Det värsta var, att en sjö 
bröt sönder nakterhuset och förstörde både lampa och kompass. Vi sökte 
hålla upp från Paternosterskären, där kapten sa, att vi efter hans räkning 
skulle vara, men rortaljan sprang, och då fartyget vände sidan till, 
bräcktes stormasten och gick över bord. Vi måste nu kapa, men när hon 
varken lydde styret eller mera kunde bärga sig för störtsjöarna, började 
vi driva. I solnedgången stötte vi på. Vid första stöten gick också 
fockmasten samma väg som den andra. När vi kastade däckslasten i sjön, 
blev storbåten lösryckt och åkte ned på babordsrelingen, så att vi hade 
lätt att få den i sjön, då skutan gjorde en överhalning. Till all lycka 
hade kocken surrat fånglinan om spelet, så att båten icke gick ifrån oss. 
Fartyget begynte genast att hugga och bröt sönder bogen. Vi försökte väl 
att fira ut ett ankare akterut, men sjön körde oss allt högre upp på 
grundet, och hon arbetade hela botten i stycken. Då ropade styrman, att vi 
skulle lämna vraket och bärga oss i storbåten. 'Ja, så får ni gå', sade 
kapten, 'men jag blir kvar, så länge här finns en planka i behåll...' 
Herrskapet må veta, att min kapten är en karl, han , avbröt Petter sig 
själv med en viss stolthet,  som kan segla; och när han tar in ett rev, då 
blåser det värre än själva hin! 



 Den här gången tycks han ha gjort klokast, om han revat i tid !  inföll 
Haraldsson.



 Ja, i dag hade vi revat !  fortsatte Petter.  Vi hade alla segel fast, 
utom förmärs, och det var bottenrevat. Men se, när skutans timme är 
slagen, då hjälper varken rev eller manöver. Det var förbi med vår vackra 
skonare. Aldrig trodde vi, att de för dömda Paternosterskären skulle 
bryta nosen av 'Tre Systrar'. 



Den djupa suck, som tanken på Paternosterskären avpressade skeppsgossen, 
fann ett genljud i Antons bröst. En ryckning ilade genom hela hans kropp, 
men han teg och lyssnade blott, liksom de övriga, på Petters okonstlade 
berättelse.



 Ja, som sagt, när vi sågo, att det var förbi med skutan, beslöto vi 
försöka att gå i storbåten. Vi ville framförallt att kaptenen skulle följa 
oss, men det var o död ! Då ville jag med all makt också bli kvar. Jag 
grät och bad, jag ville för själ och pina icke överge min kapten. Men se, 
kapten Calle har aldrig tålt motsägelser, han! Innan jag visste ordet av, 
högg han mig i kragen och kastade mig själv ned i storbåten. 'Gud välsigne 
er, gossar', var hans sista ord. 'Jag hoppas ni bärgar er. För min del ! . 
. .' Vi hörde icke resten. Båten satte av, styrman styrde och vi rodde 
allt vad vi förmådde och drev undan för var enda sjö. Ja, nog sträva vi 
för att rädda livhanken men kantra icke båten ändå ! Det var en bålstor 
störtsjö, som kom över oss och bröt sig just i bränningen. Hur jag kom upp 
här på ön, vet jag ej, men kamraterna blevo borta. Deras rop hörs än i 
mina öron  --   det var det värsta jag överlevat. Men jag ville ändå ge mig 
tillfreds, om bara kapten blev räddad! 



 Vi få se vad som kan göras i morgon! tröstade Birger.  Det är åtminstone 
en möjlighet, att vi ej komma för sent: en stark natur kan uthärda mycket 
Tack emellertid för din berättelse ! Du behöver nu vila, stackars gosse... 
Vill du laga, kära Erika, att han får komma till ro ! 



 Och lasten var bjälkar, säger du?  upprepade Haraldsson liksom för sig 
själv.  Den kommer att flyta opp.  Petter 
Lindgren bugade sig emellertid och tackade för god välfägnad, varefter han 
följde den vänliga husmodern, som själv anvisade honom en liten kammare.



När skeppsgossen var borta, skingrades snart hela hushållet. Gabriella 
ville även gå till ro, men hennes vila stördes av den beständigt 
återkommande tanken på den olycklige skeppsbrutne kaptenen, vilken på sitt 
vrak måste uthärda alla nattens och ovädrets fasor, utan att någon 
mänsklig hjälp förmådde finna vägen till honom. Anton, den bleke, dystre 
Anton, blev ensam kvar i stugan. Han vankade grubblande av och an, och i 
hans ansikte målade sig uttrycket av ångest och fasa. Hans själ var 
synbart skakad av de minnen, som skeppsgossens berättelse framkallat. 
Tiden bredde väl ett ytligt lugn över den stackars ynglingens inre 
strider, men i hans ögon lästes alltid en stilla sinnesförvirring, vilken 
likväl nu icke mera oroade någon.



Haraldsson och Birger stodo på bryggan och stirrade ut i den stormiga 
natten. Det brakade och tjöt omkring dem och det salta skummet yrde i 
virvlar över själva den klippiga ön, på vars läsida de stodo.



Endast en kännareblick kunde här finna, att Birgers galeas låg kvar på 
sitt gamla ställe och att den för säkra ankare på god grund gärna kunde 
rida ut en storm, sådan som av värsta slaget vankas i bohuslänska 
skärgården. Med uppmärksamhet betraktade Birger de fina vaggande 
konturerna av sitt fartygs tackling, där det för hans skärpta blick 
framskymtade mellan töckenmassorna. Ett mindre övat öga hade ej kunnat 
urskilja det ringaste av tågvävnaden.



Sedan de båda männen övertygat sig om, att allt stod väl till vid deras 
egen strand, återvände de under djup tystnad. Ingendera syntes hugad att 
meddela sig åt den andra. De hade visserligen alltid varit  
fåordiga, men fordom möttes deras tankar och beslut i handlingar. Nu var 
det annorlunda. De fortforo väl att leva tillsammans, men i grunden mera 
skilda än om stora hav legat emellan dem.



Hade lusten efter den forna rovgirigheten och hågen för vilda äventyr 
någon gång återvaknat i den gamles bröst, så måste han likväl med våld 
kväva den, ty han visste, att i sonens själ varje tanke på det förflutna 
överdådiga levernet endast väckte avsky. En omedveten suck över 
Haraldssons läppar innehöll kanhända en avskedshälsning till de mörka 
bragder, varav hans syndiga liv kunde skryta.



Efter en sömnlös och orolig natt sågo äntligen Tistelöns invånare den gråa 
dagranden skymta fram vid horisonten. Stormen hade visserligen saktat av, 
men det blåste ännu tillräckligt för att göra det tilltänkta förehavandet 
mycket osäkert. Erika glödgade vin, som Birger skulle hava med sig, och 
Gabriella var oändligt beställsam att framleta filtar och skinnfällar, ty 
hon kunde omöjligen övertygas, att värmen skulle vara skadlig för den 
skeppsbrutne kaptenen, i händelse han fanns vid liv.



Tillredelserna voro emellertid snart slutade, och innan dagsljuset ännu 
var fullt klart, gåvo sig de otåliga sjömännen ut på sin vanskliga färd. 
Haraldsson hade icke följt med, icke därför, att hans sextio år kändes 
tryckande för ett dylikt äventyr   --   hans kropp var stark och härdad   --   men 
Gabriella hade förmått honom att bli hemma, och Birger hade tillstyrkt det 
för att själv få föra befälet, vilket var otänkbart, då gubben var 
närvarande. Hemma i huset lät Haraldsson det bero vid Birgers vilja, men 
på sjön hade han sin egen, och från den rubbade honom ingen en hårsmån.



De bägge fruntimren kvarstodo länge på bryggan.

med bekymrade blickar följande båtens rörelser. Än lyftes den av en 
skummande störstsjö, som i ett ögonblick slungade den så långt tillbaka, 
som männens ansträngning under flera minuter drivit honom fram, än hotade 
en ismassa att krossa den; och endast Birgers övade arm, som förde styret, 
förmådde undvika den varje ögonblick förestående undergången.



Ack, det är ingen möjlighet; de komma aldrig till vraket!  suckade 
Gabriella och såg forskande på den mera erfarna Erika.



 Kanske och kanske icke, allt som Gud vill ! Birger är dock stark och 
kraftfull. Jag såg på hans ögon, att han skulle anstränga hela sin 
förmåga. 



 Ja, men om vraket skilt sig och den del drivit långt bort, på vilken 
kaptenen står, hur kunna de då någonsin hitta den ? 



 Vi måste lämna detta i Guds hand, Gabriella !  sade Erika lugnande.  Vi 
äga åtminstone den trösten att ha gjort vad vi förmått... Men ser du, att 
far och Anton, som stå däruppe på bergspetsen, besvara någon signal från 
båten ? Med Guds hjälp är det ett lyckligt tecken. Låt oss nu gå in  --  vi 
kunna i alla fall ej mera urskilja något, och vattnet, som stigit så högt 
upp, går dig över fötterna... du förkyler dig ! 



 Ack, det är lappri   --   jag är ju så rask. Du är också våt om fötterna, 
Erika, men du talar aldrig om dig själv. Se där kommer Anton ner. Kanske 
har han något tröstande att förkunna.  --  



Emellertid stävade Birger, som hade två av sina raskaste karlar vid 
årorna, rätt på Paternosterskären där vraket, efter skeppsgossens 
beskrivning, borde ligga. Färden var svår, men de djärva sjömännen 
tröttnade icke. Var gång de förlorade genom en sjö eller en omväg, ersatte 
de det med förnyade ansträngningar  begynte att bland isstyckena 
märka spillror av fartyget, och det var denna upptäckt de tillkännagåvo 
för Haraldsson. Här hade en hög av bjälkar sammantrasslat sig, där ett 
isstycke slingrat omkring sig något tackel, och stycken av en mast jämte 
målade bräder av relingarna dansade över vågorna.



Skeppsgossen, som hela morgonen varit stum, satt i fören och pekade med 
uttrycksfulla åtbörder på varje förbiilande stycke av skonerten. Slutligen 
urskildes en punkt bland ismassorna. För Petter Lindgrens trogna öga 
innehöll den allt   --   för de andra oredig, liknade den närmast en 
havsfågel, över vilken skummet slungade sina vilda virvlar.



 Det är kapten   --   det måste vara han !  ropade ynglingen uppspringande.



 Omöjligt , svarade Birger.  Ingen levande varelse syntes till vid 
Paternosterskären. Har här funnits något vrak, så är det längesedan 
bortspolat. Vi se ju bara bränningarna, som hoppa över skären. 



 Där ligger det !  fortfor Petter Lindgren bestämt . . .  Ser ni icke 
något grönt ? 



 Min själ är det icke liksom en grön buske mitt bland isstyckena !  
anmärkte en av karlarna.



 Det är gångspelet !  ropade Petter jublande . . .  Och där bredvid står 
kapten. 



 Sannerligen , inföll Birger, som ansträngt hela sin synförmåga,  det 
liknar sig till ett vrak... Håll ut, gossar, friska tag!  Och med 
kraftfulla årtag tvingades båten att skära de skummande böljornas kammar.



Birgers uppmärksamhet följde med spänd väntan de alltmera urskiljbara 
delarna av vraket.  Det gröna gångspelet ser jag väl , yttrade han till 
Petter,  men icke syns där någon människa. Däcket lär ännu till största 
delen vara helt, men relingarna äro borta. 



 Ja, men nog kan kapten vara där ändå !  inföll Petter  med ångest. 
 Han kan ej vara på annat ställe  --   jag känner på mig, att han är där. 



Rodden fortsattes, och mellan is och bränningar uppnådde äntligen båten 
det nakna vraket. Allt, som ger ett skepp dess luftiga prydlighet, allt 
det poetiska i den flytande skapnaden, människosnillets och beräkningarnas 
mästerstycke, var borta, var ett rov för de stormande vågorna; och på det 
rymliga däcket, som nu ensamt utgjorde hela vraket, höjde sig det gröna 
gångspelet, likt en gigantisk näckros över havssvallet.



Där däcket satt fast, inkilat mellan tvenne klippor, bildade det ett litet 
lä, varest båten lade till; och knappt rörde fören av farkosten vid 
vraket, innan Petter Lindgren med ett språng kastade sig upp och flög till 
spelet, varifrån han uppgav ett glädjerop. Kapten är här, kapten är här 
!  utropade han.



Birger, som var i hack och häl efter stannade vid den syn, vilken, närmare 
betraktad, förvandlat Petters livliga glädje till djup smärta.



En man låg verkligen fastsurrad vid spelet, men livlös, och det syntes 
tydligt, att han använt sina sista krafter att slingra ett tåg om sin 
midja för att sålunda hålla sig kvar. Det var en ung man. De bleka 
anletsdragen skuggades av ett mörkt, tjockt hår, och de stelfrusna 
lemmarna röjde kraftfulla former.



 Här tycks ingenting vara att rädda!  sade Birger.  All mänsklig hjälp, 
fruktar jag, kommer för sent. 



 Ja, nog ser det så ut , snyftade Petter,  men vi ska föra honom med 
ändå. 



 Hur vill en få liket i båten?  mumlade en av karlarna.  Det är så gott, 
att det blir där det är. 



En blick av Birger bjöd tystnad. I nästa ögonblick hade Petter med sin 
fällkniv avskurit tågen; och med en styrka, som man icke skulle tilltrott 
hans ungdom upplyfte han sin kapten och bar honom några steg framåt. 
Med Birgers biträde kom han i båten.  Och nu, gossar , sade Birger med den 
korta, lugna ton, som alltid gav fart åt hans befallningar,  nu gäller det 
att ro ! Utgången av vårt företag beror på hur snart vi komma hem  --  ännu 
kan finnas liv.  Den kraftfulla handen fattade styret; och utan att spilla 
ett ord lade karlarna ut.



Återfärden var lyckligtvis icke förbunden med de svårigheter, som mötte på 
ditresan. Båten drev raskt undan för vågorna, och under tiden gned Petter 
efter Birgers anordnande den stelfrusne kaptenens ansikte och händer med 
is. Snart nog förspordes lätta ryckningar i ögonlocken, och ju märkbarare 
dessa blevo, desto högre ljödo Petters ohejdade glädjerop, vilka snart 
besvarades med välkomnande viftningar från Tistelön. Förd med hurtiga 
årtag, svängde båten om udden i lä för holmen och lade till vid dess 
brygga.



Hela husets befolkning var de återvändande till mötes, främst Erika och 
Gabriella. Men Birger visade med handen på den sanslöse kaptenen, och 
ovillkorligt drogo de sig tillbaka.  Allt hopp är icke ute , viskade han 
till Erika i en ton, som blott av henne kunde förstås. Han tryckte henne 
hastigt i sin famn och skyndade sedan att föranstalta att den skeppsbrutne 
blev inburen i ett oeldat rum.



 Men, herregud, jag fick ju knappt se honom !  klagade Gabriella. Vad han 
såg blek och förstörd ut   --  han har säkert lidit gruvligt, innan sansen 
övergav honom. Men varför skall han icke föras in, pappa ?  Det 
duger icke, mitt barn!  svarade Haraldsson i den mildare ton, vilken enkom 
var för Gabriellas räkning.  Är du dotter till en gammal sjöman och vet 
icke, att varmt rum ej passar för isfrusna lemmar ?~



Å jo, nog har jag hört det:~, sade vår unga hjältinna



 men man kan icke komma ihåg allt vad man hört. 



Saken var, att Gabriella, jämte varmt deltagande, kände en ganska stor 
portion nyfikenhet att närmare få se den bleke, skeppsbrutne kaptenen, 
vilken redan genom sin förvägna handling att kvardröja på vraket gjort ett 
fördelaktigt intryck på hennes eget livliga och beslutsamma sinne. Men att 
nu få se honom var icke möjligt, ty i rummet, dit han förts, samlades 
endast husets manliga personal. Emellertid var just det förtreten, att han 
ej genast, våt och stel som han var, blev inburen i dagligrummet!



Erika, som märkte Gabriellas lilla missräkning, underrättade henne med 
några ord om det förståndiga i Birgers anordnande, varvid Gabriella insåg, 
att tålamod var det enda medel, hon för sin egen del kunde använda.



Under tiden sysselsatte sig Birger, Petter Lindgren och till och med den 
annars tröge Anton med den förfrusne mannen. Deras människovänliga 
bemödanden blevo ej fruktlösa. De märkte, att bröstet höjde sig, ögonen 
öppnades och ansiktsdragen återfingo sitt liv. Med ett uttryck av 
bestörtning vaknade äntligen den sanslöse till medvetande.  Vad är detta?  
frågade han, och blicken välvde sig omkring rummet.



 Kapten, kapten lever !  utbrast Petter Lindgren.  Kapten lever för gott 
! 



Kapten Rosenberg uppreste med kraftfullt bemödande sitt huvud. Hans första 
blick föll på Petter den andra på Birger.  Var är jag?  sade han långsamt.



 Ni är räddad från vraket , yttrade Birger,  och den hjälp, vi strandbor 
kunna erbjuda, står gärna till tjänst. 



Kaptenen for med båda händerna över ansiktet hans  minne klarnade 
alltmera.  Ha , sade han med ett eget uttryck,  jag har förlist igen!  Han 
teg några ögonblick. I denna tystnad låg något rörande. Det var ej verklig 
smärta, jämrande klagan, ej trotsigt övermod eller ömkligt vankelmod, det 
var mannens sans i ett stort ögonblick, tecknat av en olycka, vars djup 
han bäst själv förmår mäta. Han hämtade sig likväl snart, och i det han 
vände sig till Birger, sade han:  Jag har säkert er hjälp att tacka för 
min räddning ? 



 Nej, jag har blott kunnat bidraga därtill !  svarade Birger.  Denne 
trogne, raske gosse, som försynen vid storbåtens kantring uppkastade på 
vår ö, har herr kapten egentligen näst Gud att tacka för sitt liv. Det är 
han, som visat oss vägen. 



 Jaså, Petter!  sade kaptenen och såg på ynglingen med en lång, varm 
blick.  Men dina kamrater, Petter ! 



 Kapten, de blevo allesammans borta! 



Birger stödde kaptenen, vilken rest sig upp på benen.  Ni kan nu tämligen 
gå!  sade han.  Litet förfriskning skulle bekomma er väl. Får jag bjuda er 
till ett varmare rum, där min far jämte min hustru och syster med 
otalighet vänta att få se vår gäst? 



Kaptenen kastade en blick på sin våta kavaj, men Birger visade honom en 
torr klädedräkt och nödigt linne, varmed Anton nu inträdde.



 Se, min bror har sörjt för den saken. Men vi skola gå förut  --  kapten är 
bäst belåten med en van tjänare. 



 Jag tackar!  yttrade Rosenberg med en förbindlig böjning på huvudet åt 
Anton, som lade kläderna bredvid honom. En skeppsbruten man får lov att 
utan omsvep begagna sig av den välvilja, som erbjudes honom. 



 Jag hämtar kapten om en stund !  sade Birger och lämnade rummet med 
Anton, vilken, ehuru som vanligt fåordig, likväl med synbart deltagande 
fäste sig vid detta avbrott i sin tröga overksamhet.



 Petter , sade kaptenen,  jaså, det var du, som uppmanade det här 
hederliga folket att frälsa livet på mig ! Jag undrar just om jag någonsin 
får navigationen riktigt in i din dumma skalle   --   eljest kunde du nog bli 
en duktig sjöman. . . Men vad står du där och gapar på? Du märker ju nu, 
att jag lever. Hjälp hellre på mig de där kläderna och laga, att jag ser 
någorlunda ut som folk!  

ADERTONDE KAPITLET.



I den mörka hörnkammaren, Erikas tillflykt då hon behövde vara ensam, fann 
Birger sin hustru. Det låg en viss aktningsfull ömhet i den försiktighet, 
varmed han gläntade på dörren.



 Kom in, Birger!  sade Erika med innerlig vänlighet.  Jag ser på dig, att 
du medför goda tidningar.:>



 Ja!  Den i sitt eget hjärta biltoge mannen böjde sig ned över sin hustru 
och viskade:  Gud har tillåtit mig bidraga till ett människolivs 
räddning  --  dina böner, min Erika, skola göra det övriga. 



I Erikas ögon låg en ljuv frid. Det förekom även henne som om den 
skeppsbrutne kaptenens räddning var en avbetalning på Birgers stora skuld, 
och så räknade de varje god handling Birger förmådde uträtta. Det var 
märkbart huru denne man  --   allvarsam, bestämd och kraftfull i sitt väsen 
och handlingssätt, med förmåga att genomdriva en stark viljas övervägande 
makt på den svagare, allmänt ansedd och aktad för redbarhet och 
redlighet  --  ensam med sin hustru antog snart sagt en annan karaktär.



Mot henne var han öm, mild, till och med vek. Hon läste i hans hjärtas 
innersta, hon såg den frätande mask, som aldrig lämnade honom ro, men det 
var hennes varsamma hand, som ändrade dess läge så, att den kändes mindre 
aggande. Hon ledde sin makes tankar till Gud, hon ledde dem till goda 
gärningar, till frisk verksamhet. Hon lämnade honom ej åt sig själv. Varje 
hans bekymmer, varje huslig omtanke delade hon med honom. Intet 
företag dolde han för henne; och den förståndiga, kärleksrika kvinnan 
tillstyrkte och inledde honom ofta själv i handelsföretag, ej för vinning 
  --  ingen kunde mindre än hon skatta den för egen del  --  men emedan den ökade 
verksamheten alltid gav hans lynne en bättre och lättare riktning.



Erika visste kanske aldrig rätt själv, hur kär Birger blivit henne, men 
denna dag, när hon stod på bryggan och såg huru hans starka, kraftfulla 
arm säkert styrde den lilla farkosten mellan isstycken och bränningar, när 
hon såg honom orubbligt lugn och ihärdig strida med de rasande 
svallvågorna om varje fotsbredd han framträngde, då svällde hennes hjärta 
både av kvinnans fruktan och kvinnans stolthet. Dessa känslor voro 
inseglet på naturens egen kraft.



Kvinnan älskar att se mannen utföra handlingar, som vittna om själsnärvaro 
och styrka, icke därför, som skulle hon alltid, enligt det föråldrade 
bihanget till



hennes meritförteckning, utgöra den svagaste hälften, rankan, som behöver 
stödjas, och så vidare, utan helt enkelt därav, att mannens kraft, i 
synnerhet den älskades, livar hennes egen. Hon lär sig akta och ära honom, 
och dessa känslor befästa kärleken långt mer än en hop betydelselösa, 
genom vana utslitna fraser.



Men, för att egentligen tala om Erika, så inverkade på henne även den 
ångest, som hon utstod. Väl hade hon varje höst varit orolig, innan 
Birgers återkomst gjorde slut på bekymret, men hon hade ej förrän i dag 
sett honom i livsfara. Intrycket var djupt: under den lugna ytan bodde 
varma känslor. Plikten att älska hade omärkligt blivit hjärtats bud, men 
vanan att behärska sig själv var hos Erika så stor, att ingen av hennes 
rörelser bemärktes av Gabriella, med vilken hon talade lugnt och 
undergivet som vanligt.

Det var blott Birger, som vid första ögonkastet såg, att hennes 
hjärta klappat för honom med högre oro än vanligt. Kanhända var det den 
därav föranledda rörelsen, som kom honom att alldeles mot sin vana omfamna 
sin hustru i närvaro av främmande personer. Vare härmed hur som helst, så 
stodo de nu ensamma i den mörka kammaren. Birgers arm slöt sig om hennes 
liv med den nästan blyga hängivenhet, varmed han älskade Erika, och 
villigt och kärleksfullt lade hon sitt huvud på hans axel.



 Jag tror nästan, att du håller av mig, Erika!  sade han och såg henne 
tillitsfullt i ögat.



 Ja, Birger, det vet Gud, jag håller dig mycket kär! Men denna stund böra 
vi ändå icke längre ha för oss själva: vi måste tänka på vår gäst   --   hur 
är det med honom ? 



 Mycket bättre än jag kunde hoppas. Han håller nu på, med biträde av den 
raske jungmannen, att få torra kläder på sig. Jag skall snart hämta 
honom... Ställer Ella frukosten i ordning? 



 Ja, den är redan färdig... Är kapten hygglig? 



 Han förekommer mig att vara en duktig och bra karl. 



 Och hur tycks han taga sin olycka? 



 Som en man bör: han är tystlåten däröver. 



 Erika du, Anton säger, att kapten kommer in !  ropade Gabriella i dörren. 
Hon trodde sig överraska sin svägerska med en nyhet.



 Jag vet, jag vet ! Birger går nu att hämta honom. Skynda dig att duka, 
lilla Gabriella ! 



Gabriella flög som en vind till köket och från köket till dagligrummet. 
Skall det vara vin?  frågade hon, men då ingen hörde, hämtade hon på eget 
bevåg ett par buteljer av Haraldssons enskilda älsta lager. Gubben mötte 
henne, då hon återkom med sin fångst.

 Vad har du där, min lilla?  frågade han.



 Vin, pappa! 



 Vin  --   det kunde väl ha hjälpt sig med öl. Var har du tagit det? 



 Jo, kära pappa, jag klev upp på fastaget och tog på översta hyllan . . . 
där står ju bästa slaget ? 



 Men det är mitt gamla vin, sådant som inte vankas nu för tiden och som 
inte får röras förrän till ditt bröllop, barn ! Jag har just gömt det för 
din skull, och nu bär du vackert ned buteljerna igen på sitt ställe ! 



 Till mitt bröllop, pappa ? Jag har ju ingen fästman än? 



 Om du lever, får du nog fästman, min flicka. Men bär nu ned vinet, och 
prata inte ! Birger har något portvin på nedre hyllan   --   tag en butelj av 
det. 



 Ja, men pappa, nu går det i dörren inne till blå kammarn !  sade 
Gabriella, lyssnande.  Jag kan väl icke möta honom med buteljerna heller, 
snälla pappa, låt bröllopsvinet gå, där är nog mera kvar. 



 Du lilla slarva!  Haraldsson ryckte i hast till sig den ena butelj en och 
hade lyckligt låst in den i ett litet väggskåp, vartill han själv bar 
nyckeln, då Birger inträdde, stödjande den skeppsbrutne kaptenen, och 
föreställde sin gäst för Haraldsson, vilken hövligt bjöd honom välkommen, 
därefter för Erika, som inkom från andra sidan, och sist för Gabriella, 
som genast hade den artigheten att framskjuta en stol åt kaptenen, vilken 
tycktes ha mycket svårt att stödja på fötterna.



 Jag var långt ifrån att ana , sade kapten Rosenberg och lät sitt öga 
hastigt ila från den täcka husmodern till Tistelöns praktfulla ros, den 
sköna Gabriella,  då jag i går afton anbefallde min själ i Guds 
hand, att jag i dag skulle vakna i ett annat paradis än skriften 
omtalar, men, pris vare försynen, min raske jungman och min ärade värd, 
jag känner mig ganska väl ! 



Det låg i den unge skepparens sätt att uttrycka sig en raskhet och 
artighet, vilken vid ett tillfälle sådant som det närvarande vittnade om 
både självbehärskning och bekantskap med den finare bildningen. Gabriella 
tyckte, att han var ganska intagande i sin olycka, trots det, att Birgers 
rock var för stor och följaktligen missklädde honom. Erika tänkte rätt 
nog, att läpparna talade ett annat språk än hjärtat, ty oaktat det antagna 
lugnet, den hövliga tillfredsställelsen, låg dock i hans mörka ögon, då de 
ibland svävade ut över det oroliga havet, ett uttryck, vilket tydligt 
tolkade vad hans manliga hjärta försmådde att giva luft i ord. Det var en 
av motgången djupt träffad, men icke krossad själs tysta strid med sig 
själv.



Kapten Carl Rosenberg, en man vid tjugufem år, känd för mer än vanlig 
skicklighet i sitt yrke, för mer än vanligt mod, till och med en smula 
oförvägenhet, hade egentligen själv gjort sin uppfostran. Tidigt i saknad 
av föräldrars ledning, fattig, utan förbindelser, hade han blott sin egen 
outtröttliga verksamhet och sin brinnande lust för sjöväsendet att tacka 
för att han redan vid tjuguett års ålder blev hedrad med förtroendet att 
föra fartyg. Född bland folket   --   hans far hade varit båtkarl  --  var det så 
mycket förtjänstfullare, att han, jämte skickligheten i sitt yrke, 
förvärvat sig en viss bildningsgrad, som i förening med naturlig käck 
stolthet och en icke obetydlig vighet i konsten att förtälja 
 skepparhistorier  öppnade honom väg till umgänge i de bästa borgerliga 
hus, en förmån, genom vilken hans sätt att vara erhöll en 
anstrykning av polityr, som även kläder en vacker, öppen och rättfram 
sjöman.



Men mod, skicklighet och förtroende av andra rädda ej från hemsökelsen av 
ett plågoris, som kallas otur. Rosenberg hade otur. En gång förut, för två 
år sedan, hade han förlist. Då hade likväl en del av lasten och hela 
besättningen blivit räddad. Nu gick allt förlorat, och bland spillrorna av 
det vrak, på vilket han, uttröttad av ansträngning, nedsjunkit, såg han 
även sina egna förhoppningar om lycka och oberoende, kanske även framtida 
förtroende, gå i kvav.



 Var så god och tag halvan , erinrade Birger,  den kan, min själ, behövas, 
herr kapten! 



 Fisken vill simma . . . gutår, herre ! Gamle Haraldsson beledsagade sin 
älsklingsdryck med ett långt:  Ah, det är brännvin, som duger. 



 Gott , yttrade Rosenberg,  håller sina modiga se grader !  Han vände 
glaset mot dagern och betraktade innehållet med kännareblick.



 Å, det har intet att betyda mot pappas gamla vin !  inföll Gabriella och 
visade leende på den erövrade buteljen. 



 Vad   --  har du gjort hemgång på fars egna hyllor? frågade Erika och kastade 
en frågande blick på Haraldsson.



 Den flickungen gör med mig vad hon vill!  svarade Haraldsson med ett 
slags skämt, vari han var långt från att tro, att rena sanningen låg gömd. 
 Ser kapten, det här vinet  --  det är mycket gammalt. Jag köpte det av en 
västindiefarare för många herrans år sedan. Vi ska smaka på det   
--   langa hit korkskruven, Anton ! 



Vinet slogs i, och Gabriella bjöd den unge kaptenen att smaka denna 
druvans utvalda saft.



NITTONDE KAPITLET.



De följande dagarna måste Rosenberg i följd av en svår feber hålla sig vid 
sängen. Han syntes även lida av en stark oro, ehuru intet ord därom undföll 
honom; och det var först sedan hans krafter medgivit uppfyllandet av 
åliggandet att uppsätta en fullständig sjöförklaring för att tillsändas 
fartygets rederi, som han tycktes tänka på sig själv och tillståndet av 
sin hälsa.



Efterhand lade sig väl febern, men med de förfrusna fötterna hade det sig 
icke så lätt, och endast den noggranna och ömma omvårdnad, som husmodern 
lämnade honom, hade han att tacka för, att han efter en veckas tid åter 
kunde infinna sig i dagligrummet. Ännu förmådde han väl ej riktigt stödja 
på fötterna, men han linkade, stödd på Anton eller Birger, fram till 
soffan; och när han väl hamnat där, fingo fötterna overksamma vila i ett 
par av gubben Haraldssons ofantliga sälskinnsstövlar. I soffan var ock 
onekligen en trevlig plats: den värmande kakelugnen stod mitt emot, 
kaffebordet vanligen framför och hyllan med piporna till vänster, 
Gabriellas sybord till höger och hon själv således helt nära, ty kaptener. 
fann alltid högra soffhörnet behagligast. Sedan voro de andra grupperade 
runt omkring, Haraldsson i En länstol knytande på ett nät, Birger täljande 
pa en rystfot åt Erika, Anton i spisvrån med en gammal saga i handen och 
husmodern vid den tysta, lätta spinnrocken, vars hjul ilade snabbt 
utan att höras.



Så, lugnt och stilla, under vänligt och förtroligt samspråk, förflöto 
eftermiddagarna. Förmiddagarna sysselsatte Birger sig vanligen med fiske 
och Erika i köket. Haraldsson var då inne i sitt rum och Anton klättrade 
omkring bland klipporna. Endast kaptenen och Gabriella behöllo troget sina 
platser såväl för som eftermiddagen, och den förres ansikte uttryckte 
alltid den omisskännligaste belåtenhet, med undantag av de ögonblick, 
stundom ganska långa, då Gabriella, i följd av någon kallelse från Erika, 
måste sysselsätta sig med hushållsbestyr.



En så trevlig vinter hade man aldrig upplevat på Tistelön. Julen, eljest 
lång på den avskilda ön, försvann som en dag, och alla dagar voro jul. 
Rosenberg, som aldrig älskat det instängda kammarlivet, märkte likväl icke 
huru snabbt veckorna ilade. Hans fötter tilläto honom i alla fall icke att 
tänka på uppbrott, och så länge den stora vita snöduken låg över hav och 
land, var allt bra som det var.



Beskrivningen på kaptenens resor, vad han därunder sett och upplevat  --  ofta 
rätt otroliga saker   --   drog alltid husets befolkning omkring honom. Och om 
Birger stundom med ett leende gav tillkänna ett litet misstroende eller 
gubben Haraldsson utbrast:  Det var väl knäveln så kapten nu skär till !  
bekom det kaptenen alldeles icke. Jag har själv sett det  eller:  jag har 
hört det av trovärdigt folk!  tystade de klentrogna. Hans historier hörde 
dessutom icke till dessa grovkorniga skepparanekdoter, vilka gå under en 
gemensam benämning. Nej, bevars de hade alltid sannolikheten för sig och 
voro färgrika och friska såsom hans egen livliga och friska själ.



Det föll sig så där tämligen av sig självt, att en man med 
Rosenbergs egenskaper, väsende och hyggliga utseende måste behaga 
Gabriella, den okonstlade skärgårdstärnan. Kaptenens lätta och behagliga 
sätt förekom henne som urtypen av allt det intagande hos en man. Hans 
umgänge var för Gabriella även en rätt god skola, ty ehuru han varken ägde 
eller ville låta påskina någon egentlig fin bildning, hade han likväl 
tillräckligt för att, på den plats han nu befann sig, till och med kunna 
gagna. Hans sällskapsgåvor bidrogo att giva Gabriella den vana och 
ledighet vid samtal, som hon ej ännu kunnat utveckla. Icke att hon behövde 
övervinna någon skygg blyghet   --   därtill hade hon av naturen erhållit för 
mycken lätthet i konsten att skicka sig   --   det var blott vana vid 
främmande sällskap hon saknade, men den vanns snart, och kaptenen var 
också otvivelaktigt road av den unga, muntra flickans lekande och 
okonstlade sätt.



Till och med Anton, som eljest aldrig fäste sig vid någon, visade ett 
synnerligt tycke för Rosenberg, vilken alltid med ett slags tyst, men väl 
begripligt, deltagande återgäldade den sinnessjuke ynglingens välvilja. 
Han visste genom Gabriella, att Anton sedan barndomen lidit av någon 
rubbning, som med åren övergått till en tyst mjältsjuka, ett 
hemlighetsfullt grubbleri; och ehuru Rosenbergs sinne var föga ägnat att 
fatta ett sådant tillstånd, uppmanade honom alltid hans goda hjärta att 
förströ den stackars Anton, och ofta berättade han, för att roa honom, 
någon mystisk saga om havets befolkning, ett ämne, vilket var Antons 
högsta lust.



Emellertid var vår kapten icke så lugn och utan bekymmer som han syntes. 
Hans overksamhet, sedan åkomman i fötterna givit sig, låg honom tungt på 
hjärtat. Han kunde ej i evighet förbliva där han var och fruktade ej så 
alldeles orätt att våren möjligen torde 
överraska honom, innan han tänkt på något utväg att åter komma till fartyg 
och i rörelse.



 Kapten Rosenberg går nu obehindrat !  sade Gabriella en morgon, då han i 
nätta, blanka stövlar inträdde och tog plats i soffhörnet vid hennes 
sybord.



 Ja, fullkomligt! Men om jag är nog otacksam att icke glädja mig däråt så 
mycket jag borde, ligger skulden i den smärtsamma känsla jag erfar att 
snart skiljas från den vänliga Tistelön. 



 Skiljas ?  upprepade Gabriella helt förundrad.  Jag tänkte, att vintern 
stängde vägen. 



 Det få vi icke tro. Med min återvunna hälsa har jag ingen anledning att 
längre taga gästfriheten i anspråk, men kunde den också utsträckas, 
nödgades jag likväl resa. Jag behöver använda den återstående delen av 
vintern att vinna passande verksamhet för våren. Kapten utan skuta skild 
från mitt forna rederi, ämnar jag i Göteborg försöka min lycka. 



Detta var nu ett fall, på vilket Gabriella, under de tvenne månader hon 
levat tillsammans med den unge trevlige kaptenen, icke alls kommit att 
tänka. Att Rosenberg skulle ligga vintern över på Tistelön, det trodde hon 
lika säkert som att hon själv skulle kvarbliva där, och så obekant hon var 
med även den ringaste grad av självbehärskning, gav hon genom sin rörelse, 
sin rodnad och förlägenhet ganska tydligt till känna det deltagande, som 
hon erfor vid underrättelsen om motsatsen.



 Har kapten Rosenberg redan talat med min bror, med Birger, om detta 
beslut ?  frågade hon och bemödade sig att få rösten så ren som vanligt   --   
fåfängt: en darrning, för märkbar att icke bliva hörd gjorde den otydlig, 
och saken hjälptes icke genom kaptenens nästan lika förläget uttalade: 
 Vad befalls ? 



 Jag frågade, om Birger känner kaptens beslut.   Icke än, men jag 
ämnar i dag underrätta honom och hans goda och älskvärda fru därom. 
Egentligen har jag utsträckt min vintervila längre än jag bort. 



 Ah, ja, Tistelön är nog enslig, då man är van vid mera liv !  yttrade 
Gabriella och tänkte på allt vad Rosenberg berättat henne om sitt vistande 
i städerna.



 Tistelön har för mig burit rosor: jag har här, oaktat min olycka, levat 
de lyckligaste dagarna av mitt liv!  sade kaptenen med frimodig öppenhet 
och kastade i detsamma en blick på Gabriella, en blick, som hon icke 
förstod, men vilken icke desto mindre fyllde hennes bröst med den första 
oron, ty där låg varken sällhet eller glädje i blicken, utan tvärtom ett 
dröjande farväl, där intet frågetecken om något återseende förekom.



Erikas inträde avbröt liksom av sig självt samtalet.



 Får jag läsa för mamsell Gabriella i den här boken?  sade kaptenen och 
började bläddra i ett band, som låg uppslaget på soffan.



 Ja, om kapten är så god !  Gabriella sydde, och Rosenberg läste. Men han 
hade icke hunnit mer än tre fyra rader, förrän Erika förundrad såg upp. I 
Rosenbergs röst låg en orolig häftighet, som ej undföll hennes 
skarpsynthet; och Erika, som kände och gillade sin mans hemliga önskan i 
avseende på kaptenen och Gabriella, ansåg bäst att fortsätta sitt 
husbestyr i handkammaren.



Så snart Erika tillslutit dörren, fällde Rosenberg boken.  Jag har så 
mycket tankar och funderingar för min resa , yttrade han,  att jag ej är i 
stånd att läsa uppmärksamt. Jag tror, vi ge det på båten. 



Gabriella nickade endast med huvudet. Hon hade också många tankar och 
funderingar.



 Birger är en stor samlare av pipor , sade kaptenen och utsträckte handen 
efter en utmärkt vacker sjö skumspipa. Han röker gärna. Jag skall ha 
hans smak i minnet, då jag kommer över någon riktigt präktig. . . Jag vet 
icke något, som har den lyckan att särskilt behaga mamsell Gabriella ? 



 Jo, snäckor äro min glädje. Jag har en mängd därav, dels sådana som Anton 
och jag själv samlat, och många, som jag fått av främmande sjöfarare. Det 
är mitt största nöje att betrakta och jämföra deras olika skönhet och 
deras mångfaldiga förunderliga former. Jag har ett helt valnötskåp nästan 
fullt med snäckor; men nog är där ännu plats, ifall kapten Rosenberg ville 
vara så god och tänka på mig, när kapten råkar få några vackra och 
sällsynta.



 Det skall jag göra: om jag också skulle slåss med själva havsfrun om 
hennes prydnader, så rövar jag en del av dem; och när mamsell Gabriella 
får dem en gång i handom, så tänk på mig, som kanske då är långt borta vid 
andra polen eller himlen vete var? 



 Kapten ämnar då icke själv lämna snäckorna ?  frågade Gabriella med blyg 
rodnad på den friska kinden.



 Jag ville så gärna  --  jag kan ej säga huru gärna   --  men tyvärr kan 
man ej allt vad man vill, i synnerhet när man är en sådan fattig 
fan som jag! 



Gabriella erfor en riktig ångest. Kaptenen talade i dag så många 
motsägelser. Hon kände, att hon hade ingenting att svara på det han sist 
sade. Därför   --   och emedan hon mot sin vilja kände behov att grata   --  steg 
hon upp. Erika väntade säkert på henne ! Och i ögonblicket var hon borta.



Rosenbergs öga följde henne med ett blixtrande uttryck av sårad stolthet. 
Var det fruktan för en förklaring, som jagade henne ut ? tänkte han för 
sig själv. Hon kunde ha sparat sig den: jag är för mycket bunden av min 
heder för att följa den manande rörelsen. Han upptog åter boken, men 
på varje blad läste han den fråga, som ständigt svävade honom på 
läpparna: Varför gick hon i det ögonblick jag gjorde både första och sista 
häntydningen på den känsla, som jag ville, att hon aldrig bemärkt ? Jag 
var en narr, tänkte han vidare, som ej höll min tunga i styr!



Rosenberg kom till Tistelön utan att hava erfarit någon annan kärlek än 
den till ett vackert och väl tacklat fartyg, men första synen av 
 Tistelöns ros  övertygade honom, oaktat alla de kropps- och 
själslidanden, han då utstod, att även andra föremål än fartyg kunna vara 
värdiga att tilldraga sig en ung och rask skeppares uppmärksamhet. 
Intrycket hade emellertid kanske icke blivit så djupt, om han ej dagligen 
haft tillfälle att göra den erfarenheten, att ej blott Gabriellas yttre 
kunde kallas skönt, utan även hennes hjärta: detta goda, öppna och vänliga 
hjärta, som gärna velat trösta och hjälpa alla människor, hade samma rätt 
till hans beundran. Den första månaden och ett gott stycke på den andra 
njöt Rosenberg med verklig tillfredsställelse och utan vidare eftertanke 
sin lycka sådan som den kom, och han fröjdade sig åt varje dag han skulle 
njuta den på nytt. Vid den tiden började han likväl så småningom märka och 
blev slutligen fullt övertygad därom, att de känslor, han utan 
misstänksamhet härbärgerat, snart nog skulle spela mästare över hans 
förnuft; men då han hunnit så långt i sina slutsatser, satte också den 
hederlige kaptenen en gräns för deras vidare utflykt genom sitt fasta 
beslut att resa och lämna ön med dess farliga ros.



Man finner härav, att Rosenberg, ehuru begåvad med varma och friska 
känslor, likväl hade den goda gammaldags grundsatsen att icke med otack 
löna åtnjutna tjänster. Han insåg, att i hans närvarande läge, då han var 
utan alla utsikter till framtida bärgning , utan ett runstycke, som 
han kunde kalla sitt, det skulle vara mer än obetänksamt att eftersträva 
en rik flickas hand. Först vittnade det om dålig erkänsla, och sedan hade 
Rosenberg med en kanske mer än nödvändig envishet fått i sitt huvud, att 
det icke var möjligt att gifta sig utan på egna tillgångar   --   de må ha 
varit små eller stora, men hans skulle de vara. Detta beslut stod 
orubbligt fast, och hur kärleken än vred och vände bladet, fick den ej 
makt med honom.



I dag för första gången, då han underrättade Gabriella om sin förestående 
avresa, hade läpparna, otrogna mot viljan, kanske icke otydligt förrått 
hans rörelse, och nu ibrann han av förtrytelse, emedan det syntes honom 
klart, att Gabriella genom sin bortgång velat erinra honom, att hans språk 
varit alltför varmt. Om det behagat henne, skulle hon naturligtvis icke 
avlägsnat sig.



Rosenberg hade en god portion högmod, och det är svårt att avgöra, 
antingen detta eller hans kärlek led mest av den inbillade förolämpningen. 
Följden blev, att han föresatte sig att med högsta möjliga lugn taga 
avsked av Gabriella, och hon skulle icke få anledning att tro, det hans 
yttranden på morgonen härledde sig från annat än erkänsla och allmän 
saknad vid tanken att skiljas från ett ställe, vilket genom vana blivit 
honom kärt.



Sedan han förgäves väntat en halvtimme på Gabriellas återkomst, gick han 
med detta beslut till sin kammare, där Petter Lindgren höll på att stöka i 
ordning ett stort bord med böcker och papper, varvid kaptenen arbetade de 
timmar, då han var inne hos sig.



 Nå, Petter , sade Rosenberg,  ämnar du bli vinterliggare här på Tistelön? 
För min del reser jag någon av dagarna, men du kan gärna stanna kvar tills 
vidare.  Vi ha ej riktigt slut på januari ännu, och efter de tycka 
om dig och du icke annorstädes får leva fritt, råder jag dig att taga 
goddagarna, medan du har dem. 



Petter fick stora ögon.  Kors, skall kapten resa? Jag tänkte, att så länge 
isen ligger... 



 .. så borde jag ligga med, tänker du? Nej, min käre Petter, du har aldrig 
några uträkningar, som duga. 



 Det kan väl vara, kapten, men det är i alla fall säkert, att kapten blir 
saknad, och det till gagns, när han far. 



 Tror du det, Petter ? 



 Jag vet det, kapten! >



 Vet det  --  vad vet du?  frågade Rosenberg, utan att vidare tänka på vad 
Petter hade att omförmäla.



 Jo, jag vet en hel hop, kapten, om jag bara tordes fram med det. Men Lena 
har förbjudit mig att lägga min näsa i det jag ej har med att göra. Det 
var ej längre än sen i går som hon sade: 'Du, Petter, pass på om det icke 
blir ett par av din kapten och vår ros, som de kalla henne, för mamsell 
Ella talar beständigt om kapten och har ofta sagt, att det blivit annat 
liv på Tistelön sedan han kom hit.' 



 Verkligen  --  att Lena kan vara så dum och prata sådant lappri ! 



Lena är visst icke dum och pratar aldrig annat än det, som är klokt !  
inföll Petter litet stucken.  Det var i alla fall icke hon, utan mamsell 
Gabriella, som hade sagt det. 



Rosenberg rodnade starkt, en glad rörelse flög genom hans hjärta, vilket, 
nyss i strid med högmodet och kanske förblindat därav, gjort Gabriella 
orätt. Han upptog från bordet en karta och låtsade ivrigt 
sysselsätta sig med den, för att komma Petter 
att tro det dennes prat icke blivit bemärkt.



Men Petter, som ej erhållit någon bestämdare befallning att tiga, 
fortsatte, under det han nedtog kaptenens nya rock och började borsta: 
 Joho, så var det med den saken ! Lena vet nog, vad hon säger, hon, och 
jag tycker mig se, vad mamsell Ella skall sörja, då hon får höra talas om 
resan. Jo, hon blir visst lika bedrövad som hon var den natten vi gingo 
här i ångsten, då kapten stod på vraket. Jag önskade kapten sett henne då 
! Hon frågade efter allt och grät i kapp med mig. Ja, jag tror nästan, att 
hon var kär i kapten, innan hon såg den, och nu... men det anstår icke mig 
att tala om det kapten nog kan se själv. 



 Hör, Petter , sade Rosenberg med en ton av stränghet, som erinrade om den 
gamla disciplinen, vilken under vintervilan kommit något ur bruk, jag 
fruktar, att du blivit kollrig! Ehuru vi här leva utom den vanliga 
skeppsordningen, får du likväl icke glömma, att den funnits och vidare, 
med Guds hjälp, kommer att finnas till. 



 Det vill säga, att jag skall ha styrmans dagg i minnet?  yttrade Petter 
något nedstämd. Med skeppsordningen förenade han alltid tanken på denna 
sin gamle bekante.



 Icke just det, min gosse... Men lika mycket, gå nu din väg ! 



Petter tog rocken och borsten och begav sig ut.



Så snart han var borta, slängde Rosenberg kartan på bordet och sig själv 
raklång på soffan. Han behärskades nu, i följd av det ljus Petters 
anspråkslösa anmärkningar spritt över ett och annat, av ganska olika 
tankar mot dem, som nyss plågat och retat honom. Gabriellas rörelse sågs 
icke mera i falsk dag. Hon hade ej lämnat rummet för att giva honom en 
tillrättavisning, utan troligen därför   --   det var åtminstone en 
möjlighet  --  att smärtan över hans bortresa  --  underrättelsen kom så 
oförmodat  --  överraskat och bedrövat henne. Ja, det kunde icke vara 
annorlunda. Den unga, blyga flickans känslor hade ju strax förrått sig vid 
den första frågan, om Birger kände beslutet. Hon hade gått bort för att 
dölja sin rodnad, dölja sitt hjärtas rörelse: hon delade kanske de varma 
känslor, varav han brann.



Då Rosenberg började göra slutsatser, gick det ganska raskt att komma till 
resultat och denna gång till ett, vilket fyllde hans hjärta med lika 
mycken sällhet som hans huvud med bekymmer.



Att vara älskad, älskad ! Rosenberg omsade ordet flera gånger: det hade på 
hans läppar icke lidit av nyttjande   --   nej, tvärtom var det helt nytt. Han 
hade aldrig förr älskat och ej heller talt om att älska, sedan den tiden 
han i grammatikan omtuggade detta verbum. Men vilken skillnad att upprepa 
det för rektorn och att nu sakta viska det, liksom det kunnat höras av 
henne, som han ägnade sin dyrkan!



Men hur det var, började han slutligen finna sitt nya tillstånd litet 
orimligt, ty oaktat det klokaste och bästa hans förnuft sade honom om 
omöjligheten att få äga Gabriella, eller för det närvarande ens 
eftersträva det, ropade ändå en röst oupphörligt inom honom:  Jag älskar 
henne ! 



 Jag tror självaste havsfrun sluppit lös  --  jag blir tokig av den här leken 
!  utbrast han slutligen, sprang upp, öppnade fönstret och lät den skarpa 
sjöluften blåsa på de heta kinderna.  Se så, detta är skönt. Blir vattnet 
bara öppet och jag får mig en skuta, farväl med grillerna! Jag vet vad jag 
vill, och i ledband vill jag icke gå, om det än vore i kärlekens.  
Då han lugnad och svalkad slagit igen fönstret, inträdde Birger. 
Sedan han hälsat ett vänligt god morgon, berättade han en mängd bedrövliga 
nyheter, vanligt skärgårdselände, i följd av kölden och isen.



Det är fördjäklat!  inföll kaptenen. Isen hindrar överallt, men jag 
måste väl ändå på något sätt kunna komma över till fasta landet. Sedan 
reser jag landvägen. 



 Vart?  frågade Birger förundrad.



 Till Göteborg, att börja med. 



 Det måste vara ett angeläget ärende, som driver dig ut mitt under denna 
tid ?  sade Birger, vilken, med rättigheten av deras förtroliga 
bekantskap, talade helt öppet.  Har du det icke bra här  --  saknar du något? 



 Jag saknar ej annat än verksamhet. 



 Verksamhet  --  du har ju icke så länge kunnat gå på benen. Dessutom börjar 
sjömannens verksamhet först med islossningen. Giv dig till freds så 
länge! 



 Det är just vad jag icke kan, innan jag vet något för våren. Du känner, 
att allt är slut mellan mig och mitt forna rederi. Jag får söka mig om på 
annat håll. 



 I avseende på den saken , inföll Birger,  har jag haft åtskilliga 
funderingar, vilka törhända behaga dig. Kanske tycker du också, att det 
jag bjuder är för obetydligt, men min plan kan och skall utvidgas med 
tiden. 



 Vad menar du, min bror? 



 Jo, jag tänker bli hemma ett år eller par för att bygga en skonare. 
Emellertid, om det så anstår dig, kunde du bli herre på galeasen. Den är 
väl obetydlig och gör turer endast på Jutland och Norge, men när skonarn 
blir färdig, skall du få den, och då kan du göra resor, som bättre anstå 
en skeppare, vilken är van att föra större fartyg. 



Medan Birger framställde sitt förslag, strömmade blodet av och an till 
Rosenbergs kinder. Anbudet var så fördelaktigt, att ett bättre ej 
kunde finnas i hans läge, men det hade likväl sina sidor. Han tvekade i 
svaret.



 Du är obeslutsam , sade Birger,  eller mitt förslag anstår dig icke? 



 Du har orätt i att tyda min tystnad så. Jag tänker blott på vissa 
svårigheter, som du ej betänkt. 



 Vilka då? Jag vet verkligen inga. 



 Din vänskap förbiser dem kanske, men jag tycker mig icke vara hederlig 
karl, om jag lämnar dig i okunnighet därom, förutsatt att jag får ditt 
handslag på, att det blir oss emellan. 



 Ett sådant hedersord kan du blott få med villkor. Alltsedan jag blev 
gift, har jag aldrig haft den ringaste hemlighet för min hustru. Är vad du 
har att säga av den beskaffenhet, att hon bör bli okunnig därom, så vill 
jag ej heller veta det. I alla fall ansvarar jag för Erikas tystnad, 
likasåväl som för min egen. 



 På ett sådant prov begär jag icke att få sätta dig , sade Rosenberg, 
 tvärtom är jag mycket nöjd med, att din hustru, som är ett så klokt och 
förståndigt fruntimmer, får del av förhållandet. Jag tror säkert, att hon 
skall gilla mina skäl. 



 Och dina skäl äro? 



 Jo, dessa skäl eller, rättare, skälet är... kortligen: jag just liksom 
blygs att bekänna min dårskap. Men jag hoppas du ej anser mig för sämre 
karl för det, utan blott som en narr, vilken, utan att äga en vitten eller 
minsta utsikt till framtida bärgning, förälskat mig i Gabriella Emellertid 
är jag ej värre i snaran, än att jag kan draga mig undan i tid. Du 
förstår, det ligger mig om hjärtat att ej lämna min heder i sticket. 



 Din heder  upprepade Birger, och en gnista av den gamla vildheten sprang 
upp i ögonen och lågade på pannan.  Är då Gabriella så simpel, att 
hon ej skulle duga till hustru åt dig, eller i vad fall kunde din heder 
komma till korta? 



 Du styr galen kurs, min bror , inföll Rosenberg leende.  Så förryckt har 
jag gudskelov ännu icke blivit, att jag ej vet, att Gabriella, även för en 
man, som hade rikedom att bjuda, skulle utgöra en ädel pärla. Men, ser du, 
jag menade med heder mitt eget medvetande, vilket tydligen sade, att jag 
icke borde locka till mig en flickas kärlek, åt vilken jag ej kunde 
säga: Vill du dela med mig det jag äger, även om det vore aldrig så litet 
?  Ty jag har hört, att kärleken, då den är ömsesidig, kan förbise en hel 
hop. Men när jag nu icke har det ringaste att dela med mig, utan tvärtom 
är skyldig för rocken på kroppen, tänker jag, att det är bäst att sätta 
alla segel till för att komma undan, innan man blir tvungen att stryka 
flagg. 



 Du är en underlig människa , sade Birger, försonad genom kaptenens 
yttrade grannlagenhet, den han likväl ansåg lätt att undanrödja, rätt 
underlig !  Du vet ju, att far, hos vilken du står så väl, har förmögenhet 
nog att låta dig bygga både ett och två fartyg: det blir Ellas hemgift. 
Res sedan med Gud och hustru vart du behagar ! Jag och Erika ha redan sagt 
till varandra, att vi ej kunna önska Gabriella en bättre man, ehuru vi 
visserligen, i anseende till hennes ungdom, önskade, att bröllopet ej ännu 
firades på ett par år. 



En rörelse av obeskrivlig lycksalighet trängde, vid utsikten till ett 
sådant liv, genom den raske sjömannens hjärta. Gabriella som hustru, 
medföljande honom på hans eget fartyg ! Frestelsen var mäktig, nästan för 
mäktig att kunna besegras, men hastigt invände stoltheten.  Hur har denna 
äganderätt tillkommit är den planka, du står på, frukten av egen 
verksamhet och flit ? Tyvärr icke ! 



Och nu var verkan av Birgers präktiga framställning förbi. Rosenberg 
tillhörde det slag av människor, vilka, för att vidhänga en föresats, äro 
i stånd att försaka sin egen lycka och stå sig själva i ljuset. Själv 
skulle han skapa sin framtid och sin sällhet, annars var den ej värd 
något; och för en nyck, en inbillad hederssak kunde han uppoffra den 
önskan, som låg hans hjärta närmast.



 Jag tror, att du åter besinnar dig ?  sade Birger och kunde ej avhålla 
sig att skratta åt kaptenens motsträvighet i en sak, vilken likväl tydligt 
utgjorde målet för hans innersta längtan. Birger begrep icke Rosenbergs 
farhågor, dem han ansåg som löjliga griller, ej värda ett öre.



Segrande för sin sats hade emellertid kaptenen gått ur den dubbla striden 
och inom sig avsagt sig både den vackra hustrun och den vackra skonerten. 
Han vände sig till Birger och yttrade:  Jag kan icke säga dig vad mitt 
hjärta känner av tacksamhet för ditt öppna förtroende: jag är för upprörd 
därtill. Det är blott till förnuftets kalla röst jag får lyssna, och den 
säger mig, att om det än svider aldrig så mycket, måste jag avstå från den 
lycka du visat mig. Orsaken därtil kan blott vara en, den, att jag aldrig 
skulle förlika mig med höjden av min sällhet, emedan den icke är mitt 
eget verk.



 De där klyftigheterna förstår jag mig ej på!  sade Birger tämligen kärvt. 
 Jag vet blott, att när jag älskade  --  vilket jag gudskelov ännu gör  
--  var det så, att jag hellre ville ha försakat livet än Erika. Din 
kärlek hör kanske till det klokare slaget, men då är det icke heller 
mycket bevänt med den. 



 Icke mycket bevänt med den ?  återtog kaptenen 
upplågande.  Jag ville önska det vore mindre, så 
behövde jag ej så mycken ansträngning att hålla mig på den väg, som jag 
vet är den rätta. Vi uttrycka våra känslor olika, fast de kanske i grund 
äro desamma Om Gabriella bad mig om det omöjligaste, skulle jag likväl 
företaga det för att behaga henne: för en enda varm blick, som försäkrade 
mig att hon delade min kärlek, ville jag stå ännu en hel natt infrusen i 
is på mitt vrak  --  ingenting kunde jag neka henne. Jag har henne så 
outsägligt kär, att ej du varmare älskar din hustru än jag Gabriella. 



 Men fria till henne vill du icke? 



 Nej, icke förrän jag får något eget. Om Vår Herre hjälper mig, om han ger 
sin välsignelse åt min strävan, så kunde jag kanske framdeles hoppas på 
den lyckan att få kalla henne min. Emellertid har jag nu avskakat den 
tyngd, som låg mig på hjärtat; och om du, efter vad som förefallit, vill 
anförtro mig galeasen, till dess skonerten blir färdig, så är jag tacksam 
och redobogen att mottaga den. 



 Tvehågsenhet uppstår nu även hos mig !  sade Birger.  Så snart du försmår 
all annan hjälp, är galeasen för obetydlig. Du skulle, min själ, få göra 
mången resa, innan den gåve dig tillräckligt bröd. Hellre ville jag 
föreslå, att du i år söker få dig ett större fartyg Under tiden bygger jag 
skonerten, om vilken vi från början ingå uti intressentskap. Du betalar av 
en del årligen, tills skulden är slut. Vad säger du härom ? 



 Jo, därtill säger jag ett hjärtligt ja ! Denna önskan tror jag du stulit 
ur min egen själ. Låt mig vara borta ett år. Har det då gått mig 
någorlunda väl i handom, så intresserar jag om skonerten och... men det är 
god tid tala om det övriga, när vi hunnit dit.   Nå, det blir som du 
vill. Vet Gabriella något om ditt beslut att resa? 



 Ja, jag talade med henne för en stund sedan, och helt säkert förstod hon 
av några oöverlagda ord, hur bitter skilsmässan skulle bli för mig. 



 Da får man se huru hon tar saken  --  att den icke är henne likgiltig, därom 
är jag säker.  

TJUGONDE KAPITLET.



Under männens rådplägning satt Gabriella på sin kammare och begrundade den 
bittra nyheten om Rosenbergs tillämnade avresa. Det var hennes första 
sorg, och första sorgen är alltid smärtsam. Hon till och med grät vid 
tanken på den enslighet, som nu skulle inträda: det var numera knappt 
möjligt att ens leva bland Tistelöns nakna klippor   --  hon ansåg dem för 
första gången sådana  --  sedan Rosenberg lämnat dem, och det troligen för att 
aldrig mera återkomma.



Utan att veta vad tiden led satt Gabriella overksam, lutad mot 
stolskarmen, till dess Erika vid middagstiden kom upp att fråga efter 
henne.



Birger hade meddelat sin hustru samtalet med Rosenberg och givit henne en 
vink om att troligen något förefallit på morgonen, en sak, den Erika, 
såsom man vet, redan anat och varuti hon vidare styrktes genom Gabriellas 
frånvaro. För att i denna händelse gagna denna med några välbetänkta 
moderliga ord, passande efter den vändning saken genom kaptenens egenhet 
erhållit, gick Erika att uppsöka henne.



 Vart har du tagit vägen, Gabriella ? Jag har ej sett till dig på hela 
förmiddagen. Mår du ej bra ? 



 Jo, bevars, men det är så varmt här inne! 



 Det kan jag ej säga: här är rätt kallt. Men något fattas dig  --   du har 
gråtit! Säg vad som hänt? Du vill ju icke ha någon hemlighet för mig.  
Erika upplyfte härvid den sänkta kinden och såg den unga blyga 
flickan med innerlig godhet i de fuktiga ögonen.



 Det har ingenting hänt, Erika! Jag är bara ledsen för det Rosenberg, som 
vi alla hålla av, skall resa. 



 Ja, det är visserligen rätt ledsamt: han var en ganska trevlig 
vardagsgäst. Men att säga sanningen, har jag redan ett par veckor undrat 
på, att vi icke hört denna nyhet. Du vet, att han för närvarande är utan 
fartyg, och han behöver således väl de par månader, vi hava kvar av 
vintern, för att skaffa sig något. Han kunde i alla fall icke alltid ha 
blivit här. 



 Nej, det förstås, men jag hörde Birger en gång säga åt dig, att om 
kaptenen ville föra galeasen, så. . . 



 . . . så skulle han få den, menar du? Ja, det var verkligen Birgers 
tanke, och han har också bjudit den åt Rosenberg. 



 Nå ? 



I detta enda ord uttalade Gabriella hela sitt oerfarna hjärtas oro. Och 
Erika, som inom sig gillat Rosenbergs handlingssätt och ansett det värdigt 
en bra karls förlåtliga stolthet, började nu missbilliga det, emedan hon 
icke kunde lämna Gabriella någon tröst, och hon oroades av den livliga 
rörelse, som hos denna förrådde känslans först medvetna tillvaro. Själv 
hade Erika ej erfarit en sådan gryning  --  hennes ungdom hade varit fattig på 
kärlek  --   men hon tänkte: Har jag ej plockat rosorna, så har jag ej heller 
sårat mig på törnet ! Det var detta sista hon befarade och ville om 
möjligt förebygga för sin fosterdotter.



 Du säger ingenting !  återtog Gabriella och fäste nästan bedjande blickar 
på Erika.



 Kapten Rosenberg var tacksam för Birgers förslag, men han kunde icke 
antaga det, emedan galeasen är för liten för hans verksamhet. 



En stark rodnad på Gabriellas kind tydde för den uppmärksamma Erika 
det tysta, men vältaliga språket av sårad självkänsla; och säkerligen var 
i denna stund förtrytelsen den övervägande rörelsen inom den unga flickans 
sinne. Då Rosenberg bestämt avslog att stanna kvar eller hädanefter  resa  
från Tistelön, visade han, att han icke satte värde på att vistas där; och 
man borde således varken söka övertala honom därtill eller visa hur 
smärtsamt hans avslag varit. Något ditåt tänkte Gabriella, men hennes 
vänliga sinnesstämning ändrades litet, då Erika sade:



 Nästa år däremot, då Birger får skonerten färdig, den han nu tänker börja 
på, kommer Rosenberg tillbaka. Det är så gott som avgjort, att han skall 
föra den. Och nu, Gabriella, torka bort tårarna och kom ihåg, att det icke 
är bra, att männen få se det vi äro svaga! En kvinna kan aldrig för tidigt 
vänja sig vid självbehärskning: den kommer henne alltid väl till pass och 
medför dessutom den förmånen, att vi bli mera aktade och älskade 
därigenom, att vi med lugn och tålamod bära försakelser, vilka kosta svåra 
strider även för männen, som böra vara starkare. 



Utan att avvakta svar gick Erika ned; men då det högst sällan hände, att 
hon gav råd, ännu mindre predikade   --   ty Erika uppfostrade sin unga 
svägerska mest genom föredöme och handlingar   --   så gjorde dessa råd, då de 
någon gång inträffade, så mycket fördelaktigare verkan. Detta blev även nu 
fallet. Så snart Gabriella såg sig ensam, gick hon fram till spegeln, och 
hon häpnade själv över att några timmars oro så kunnat vanställa hennes 
ansikte.



 Nej, det skall han slippa att se !  sade hon med den lilla förtrytelsens 
ton, som karakteriserar unga flickor, var de nu ock må leva. Erika har 
rätt... hon har sett mera av världen och vet huru det bör vara. Ingen får 
se henne gråta, och jag har likväl märkt, att hon ibland gjort det, 
då hon varit inne i hörnkammarn. Men vad har jag att gråta för  --  om han 
vill resa, så vem kan hjälpa det?  Och den stackars Gabriella, som ännu 
icke fattade vad Erikas självbehärskning innebar, började att trotsa sitt 
upproriska hjärta och sålunda bringa det till tystnad.



Därefter uppenbarade sig i god ordning den gamla konsten att tvätta ögonen 
med kallt vatten och att framför spegeln bemöda sig att antaga en leende 
och likgiltig uppsyn. Det är förvånande huru fort även en liten oskyldig 
skärgårdsflicka  --  endast bekant med klipporna på sin ö och de få resande, 
vilka stundom besökt den  --  kan uppfostras, då kärleken börjar åtaga sig 
lektionerna. Hundratals saker, varom hon aldrig drömt, framställa sig 
självmant. Hon lär sig lätt förstå dessa små i verkligheten oskyldiga 
konstgrepp, vilka först då urarta till behagsjukans högre grader, när det 
unga sinnet antingen av naturen är behäftat med fåfänga eller genom 
smicker insugit den.



Intetdera var fallet med Gabriella, och därför hade hon att tacka Erikas 
förnuftiga uppfostran, där ej något förekommit, som prisade skönhetens 
gåva. Den vackra benämningen Tistelöns ros  hade hon aldrig övertänkt. Hon 
ansåg den såsom bibehållen genom vana från hennes barndom och att däruti 
låg ingenting smickrande.



Det var dessutom ännu en sak, som bevarade Gabriella från fåfänga, 
nämligen att hon saknade tillfälle till jämförelser. Hon gjorde 
visserligen under de senare åren varje sommar en resa med Erika till 
Göteborg, men hennes sinnen voro då så fullt upptagna med att betrakta 
stadens märkligheter, bodarnas rikedom och det livliga folkvimlet, att hon 
alls icke kom att fästa sig vid människors utseende. Således, om anlag 
till detta fel än funnits, hade det ej hunnit rotfästa 
 sig eller skada den moraliska skönheten i 
i hennes unga och lättböjliga sinne. Men tiden för hjärtats första 
uppvaknande hade kommit och med den hela för och eftertruppen av nya 
känslor, nya tankar och till och med nya begrepp.



 Icke kan jag ha den här otäcka halsduken!  sade vår unga hjältinna för 
sig själv och märkte för första gången, att den gulrosiga madrasduken 
fasligt missklädde henne.  Birger hade just icke mycken smak, då han köpte 
den. Men om jag nu skulle ta den lätta röda silkesschaletten, så frågar 
Erika mig visst varför jag gjort det.  Och nu rodnade Gabriella framför 
spegeln vid det svar, hon hade att giva, ifall hon nämligen skulle tala 
sanning  --   och ljuga hade hon ännu icke lärt sig.



Emellertid framtogs och prövades, naturligtvis endast för ro skull, den 
röda silkesschaletten; men nu blev också frestelsen alltför stor, ty 
skenbarligen fingo kinderna en annan färg, och utom det att den gula duken 
kastade en gul skugga över ansiktet, var den alltför stor. Den var riktigt 
 bulsig , huru den än fästes om halsen. Efter ännu ett par minuters 
överläggning med spegeln blev det omöjligt att skiljas från den röda; och 
sedan beslutet en gång var taget att trotsa det värsta, en frågande blick 
eller en muntlig fråga av Erika, så ströks håret i ordning, arbetet togs 
på armen, och med en min, som tämligen lyckligt återgav den tillämnade 
bekymmerslösheten, gick Gabriella ned.



Men ack, huru länge vara även de bästa föresatser! Då Rosenberg inträdde 
och fäste på henne sina ögon, i vilka ett stort allvar och en innerlig 
känsla uttalade sig, var det ej då förbi med Gabriellas mod och konstlade 
likgiltighet ? Varma purpurflammor brunno på hennes kinder, och även om 
Erika ännu en gång viskat  henne i örat:  Männen böra ej få se hur 
svaga vi äro !  hade hon ej kunnat hämma den frambrytande tåren, vilken 
med en så behändig rörelse som möjligt uppfångades av den lilla handen.



Vid bordet var det tystare än vanligt. Gamle Haraldsson, som av Birger 
hört Rosenbergs beslut att resa, tyckte just varken väl eller illa om det. 
Han hade helst sett, att kaptenen förklarat sig, om han hade några tankar 
på flickan, men i alla fall skulle det icke brista den rike Haraldssons 
dotter att alltid få en man. Saken finge vara: han hade ej så bråttom att 
bliva av med sin bästa skatt. Alltså visade gubben en fullkomlig 
likgiltighet för nyheten om Rosenbergs uppbrott.



Anton, vilken däremot icke hört det minsta, emedan han strukit ute hela 
förmiddagen, frågade varför alla voro tysta som gåtor.



 Vet du icke, att vi förlora vår käre gäst?  sade Erika, som alltid hade 
sin jämna fattning.



 Nej, skall Rosenberg resa ?  Anton såg frågande på kaptenen, vilken 
besvarade frågan med en kort uttrycksfull nick.



Sedan blev det åter tyst. Men Anton fick ej ögonen från Gabriella. Det var 
något inom honom, som sade, att mera förefallit än vad han fått veta, och 
han föresatte sig att taga reda därpå, ty i alla frågor, som rörde den 
älskade systern, led han ej av slöhet.



Sedan bordet var avdukat, skingrades familjen som vanligt, och blott 
Gabriella kvarstannade för att arbeta vid sitt sybord. Kanhända tänkte 
hon, att kaptenen i dag, såsom han stundom brukade, skulle kvardröjamen 
han gick, och endast Anton återkom för att som vanligt sysslolöst bortnöta 
eftermiddagen i spisvrån en plats, vilken företrädesvis behagade honom 
under den tid av året, då han ej kunde sitta på bryggan och meta.



 Är du icke sömnig, Anton ?  frågade Gabriella som i sin närvarande 
sinnesstämning helst ville vara ensam.



 Nej, jag är icke sömnig. 



 Tag dig då åtminstone något att göra och sitt icke och se på mig ! 



 Varför icke det? Jag ser hellre på dig än på något annat: du gör mig 
aldrig ledsen. 



 Ja, men du gör mig ledsen, Anton, om du ej tar ögonen ifrån mig. 



 Fy, skäms, var icke självsvåldig! Tål du ej att se på, eller vill du icke 
unna någon annan den glädjen än kapten ? 



 Kapten  --  han bryr sig ju alldeles icke om mig!  utbrast Gabriella och 
började verkligen likt ett retat barn att gråta ut sin smärta.


																												 
Tårar var något, som den veke Anton ej kunde uthärda. De framkallade 
alltid en medkänsla hos honom, och för att på sitt sätt trösta och förströ 
Gabriella började han att med sakta röst sjunga sin visa om Näcken  --  den 
älskade hon ju så mycket  --  och emedan han aldrig plägade sjunga inne i 
rummet, var det ett stort bevis på hans goda vilja och begär att trösta 
henne, då han nu gjorde det.



 Gråt icke, Ella , sade han,  jag vill ej se det ! Tårar har jag nog 
själv. Jag tycker ej om tårar. Annars borde jag gråta natt och dag, men 
jag sjunger i stället:



Jag är väl ingen riddare, fast eder synes så: jag är den stackars Näcken i 
böljorna de blå, i forsar och stridande strömmar. Min boning, den standar 
allt under en bro där ingen kan gånga, ej heller kan ro och ingen kan få 
hus över natten.

 Icke den, käre Anton! Du sjunger ju så sorgligt, som om du själv 
vore den klagande Näcken. Jag blir bara ängslig av det där. 



Men Anton, intagen av egna tankar, hörde ej mera på Gabriellas missnöje, 
utan började sin andra älsklingssång:



 I havet är jag född, och där är jag buren och där haver jag mina 
hovkläder skuren.



Min fader och min moder äro böljorna blå, mina vänner och fränder äro 
stickor och strå.



Det är så oroligt i havet att bo: de äro så många, som över oss ro. 



 Anton, Anton!  utbrast Gabriella och sprang upp, då hon med stor 
förundran varseblev, att Antons ansiktsdrag uttryckte ett obeskrivligt 
lidande och att ett par tårar rullade utför hans bleka, insjunkna kind, då 
han i saktare ton upprepade:



 Det är så oroligt i havet att bo: de 'äro så många, som över oss ro. 



Och ynglingens huvud nedsjönk på bröstet. Ett djupt, tungt andedrag smög 
över läpparna, vilka nu tystnat.



 Drömmer du, Anton ?  frågade Gabriella ängslig... Vad går åt dig? Sjung 
aldrig mera den stygga visan och tänk ej på Näcken  --  han har det kanske 
icke så illa. 



 Mycket värre, mycket värre !  svarade Anton med ett sällsamt uttryck i 
rösten.



 Mycket värre, säger du  --  huru vet du det, käre Anton ? 



 Skulle jag icke veta det... Låt mig vara!  och han bortsköt 
Gabriella och såg på henne med en blick, som förrådde ovanlig 
sinnesrörelse. Han strök med handen över pannan, liksom han bemödat sig 
att ordna sina tankar, men de lågo dunkla och bundna, och den stackars 
Antons huvud svindlade under inflytelsen av de underliga föreställningar, 
vilka stundom hemsökte honom.



Gabriella stod stum. Men nyfikenheten besegrade fruktan.  Huru kan du 
veta, Anton, säg mig hur du vet, att det är så illa med den arme Näcken? 



 Du plågar mig !  svarade han i nästan jämrande ton.  Jag har ej sagt det 
för någon, men efter du ser så på mig, skall du få veta, att jag utrönt 
huru jag blev bortbytt vid min födelse. Jag är icke Anton   --   det är han, 
som klagar därnere   --   jag är Näcken, som klagar häruppe, för det jag 
blivit dömd att vara skild från min fader och min moder, de blå böljorna. 
Men det är en stor, stor synd, som skiljer mig från dem; och innan den är 
rentvättad, får jag ej återvända. 



 Min stackars, stackars Anton !  klagade Gabriella deltagande.  Du är nu 
åter sjuk... ditt huvud brinner. 



 Ja, Ella, det brinner förskräckligt därinne   --   så gör det nästan alltid, 
fast ni ingenting märka. Men bry dig ej därom, du, och tala ej om för 
någon vad jag förtrott dig! De skulle då åter säga, att jag vore fånig, 
och du ser nog, att jag är klok och stilla. 



 Men dina inbillningar, Anton ! Näcken finns ju egentligen icke. Historien 
om honom, liksom om älvorna och havsjungfrun, är bara folksägner. 



 Tro vad du vill, men det är inga inbillningar, utan rena sanningen. Men 
var ej rädd för mig för det att jag är Näcken, och inbilla dig ej, att jag 
utan lov återvänder till mitt hem! Nej, jag skall först fullborda 
något, och kan jag ej det, så får jag gå här och lida i evighet... 
Men trösta dig, Ella, min förlossning kommer väl en gång; och kommer den 
ej, så är det blott för din skull jag försakar den. 



Nu ryste Gabriella. Hon förstod att en smärtsam sinnesförvirring härskade 
inom broderns själ, och ändå talade han så lugnt och stilla, som om han 
varit alldeles klok. Det inverkade djupt på den unga flickans sinne: hon 
kände sig intagen av en hemsk känsla och kunde ej förklara varför hon 
indrog sig själv i Antons sjuka inbillningar. Men hon gjorde så: hon 
kände, utan att hava erfarit det, att all lycka måste vara ovaraktig och 
att livet, som hon hittills endast sett i ljus färg, säkert hade många 
mörka sidor.



 Stackars Ella , sade Anton, vars drag efterhand återtogo sin vanliga 
slappa tröghet,  jag har bedrövat dig . . . Men tala nu om kapten, så blir 
det bättre ! Lova mig ändå först, att du tiger med det, jag förtrott dig, 
ty om du förråder mig, kan jag aldrig mera älska dig, och då skulle jag 
lida ännu mera än nu. 



 Var säker, att jag skall tiga, Anton   --   du vet, att jag kan det! Men så 
skall du också lova mig att slå bort dina tokiga tankar, ty jag blir både 
förskräckt och bedrövad, när du talar så. 



 Frukta icke, att jag skall skrämma dig! Du vet nu vem jag är, men det 
blir en hemlighet mellan oss, som vi aldrig röra på... Nå, låt mig nu 
veta, om det icke förefallit något mellan dig och Rosenberg? Och strax var 
den olycklige Anton med ens ifrån sitt eget jämmerfulla öde; alla hans 
sinnen tycktes spända för vad han väntade få höra av Gabriella.



Men hon upprepade blott hans egna ord.  Vad menar du   --   vad skulle ha 
förefallit mellan mig och Rosenberg ? 



 Något  --  icke vet jag, men jag vill veta det.  
 Jag försäkrar dig, Anton, alldeles ingenting! 
Han yttrade blott i dag på morgonen några ord, som jag icke förstod. Men 
jag gick min väg, för det jag blev fasligt orolig, och det ville jag icke 
låta honom se. 



 Jaså, nu förstår jag!  yttrade Anton med en belåtenhet, som vittnade om 
att han, vilket ej sällan hände, kastat en redig blick över verkliga 
förhållandet.  Birger sade, att kapten kommer tillbaka om ett år, och så 
länge kan du väl tåla dig. Du ser åtminstone, att det ej är till pengarna 
han friar. Jag tycker om Rosenberg, och jag blir mycket lugnare till 
sinnes, när du är hans hustru, för då är du i säkerhet och har en 
beskyddare, vad än må hända. Och förmögenhet skall icke tryta, ty jag 
behöver icke mycket, och du vet väl, att jag en gång ej tar något med mig. 
Jag lämnar till dig den lotten, som jag kan ta ut. Men först bygga vi 
skonerten, och fast jag annars aldrig arbetar, vill jag då försöka, ty 
skonerten blir Ellas hemgift. Så mycket begriper jag. 



Gabriella fann sig av vad hon nu hörde nästan mera förskräckt än av Antons 
föregående förtroende. Det kunde hon anse för vad det var: en följd av 
hans sinnesrubbning; men detta hade säkerligen varit före på annat håll, 
innan Anton så bestämt kunde yttra sig däröver.  De   --  Gabriella inskränkte 
sig i sin blygsamma förvirring till denna benämning  --   de ha då förmodligen 
allesammans tänkt, att sådant kunde hända. Lyckligtvis besparades hon 
något svar på Antons upplysningar genom den välkomna händelsen, att Birger 
inträdde och strax därefter Rosenberg.



Det var alldeles skumt i rummet, och Gabriella önskade inom sig, att Erika 
rätt länge måtte dröja med ljus, ty kaptenen hade satt sig helt nära 
henne; och om han nu finge se hennes ansikte, så röd och tårögd som hon 
var, vad skulle han då tro, och vad skulle Erika tänka? Hon önskade, 
att Anton tegat, men det var blott en ytlig önskan, varmed hon sökte dåra 
sig själv, ungefär så som när ett barn säger sig icke vilja ha en sak, 
vilken det högst efterlängtar. Gabriella var ännu så gott som ett barn, 
men i hennes själ fanns ända en glad rörelse, en tillfredsställelse med de 
nyheter, varom Anton upplyst henne.



Emellertid svarade hon bakvänt på de frågor, Rosenberg gjorde, och för att 
slippa både hans och Erikas blickar tog Gabriella den säkraste utvägen, 
nämligen att begiva sig till sin kammare, där hon förblev hela aftonen men 
icke ensam: hennes livliga, varma inbillning målade henne en ny värld, och 
den så leende och brokig, som den någonsin levat i ett sextonårigt 
flickhuvud. Hon kände nu vad ordet framtid ville säga.



Rosenberg gick icke alldeles lugn till sängs. Han insåg, att Gabriellas 
smärta över skilsmässan lärt henne fatta sina egna känslor. Handlade han 
rätt i att lämna henne utan att med ett ord försäkra henne om tro och 
tillgivenhet ? Kunde han bygga på ett barns känslor, då intet löfte 
förljuvade väntans långa tid ? Kanske icke  --   men hellre än att tala nu, 
ville han underkasta sig det värsta. Gabriellas nuvarande smärta syntes 
den hederlige kaptenen en jämförelsevis ringa sak mot ett helt liv av 
ånger och missnöje. Och således fick det stå i Herrans hand.



Endast några dagar ännu kvarblev Rosenberg på Tistelön, och under dessa 
erbjöd sig intet tillfälle, om han än velat finna det, till något 
förtroligare meddelande, ty Erika lämnade ej Gabriella ur sikte. Men 
avskedsstunden  --  avsked hava, såsom man vet, alltid något skakande med sig, 
och Rosenberg motstod ej dess hemliga makt  --  avskedsstunden var viktig.



 Farväl, Gabriella!  sade han med en rörelse, som gjorde rösten, om 
än icke darrande, likväl otydlig...  Glöm mig icke för snart! Ett år är ju 
icke en så lång tid. Om Gabriella innesluter mig i sina böner, välsignar 
kanske Gud mitt förehavande. 



Jag vill gärna... Den upprörda, förvirrade flickan kunde ej säga mera. Men 
Rosenberg såg vad som 
hennes händer varmt mellan sina, hastade han ned till bryggan, dit hela 
familjen beledsagade honom under hjärtliga önskningar om lycklig 
återkomst.



Petter Lindgren, vilken ej kunnat förmås att lämna sin herre, slöt tåget 
med fiskare-Kajsas Lena, också en fager skärgårdsmö, som utgjorde ett 
slags sällskap åt Gabriella. Lena var Petters ögonfägnad, men hans kapten 
var honom kärare, och hos honom glömde han snart sina förströelser på 
landbacken.



  TJUGUFÖRSTA KAPITLET.



 Ess . . . dam . . . och tia ! Fru syster stryker fem   --  det är rätt artigt 
på en gång !  sade gubben Askenberg och sköt kritbiten till fru Katrina, 
som med förnöjd och triumferande blick tecknade en respektabel tvåa på den 
breda bordskivan.



 Fru syster har alldeles tagit min gamla tur ifrån mig!  klagade löjtnant 
Per, då med den följande givningen fru Katrina var ute.  Jag förlorar nu 
varje spel, jag må beräkna aldrig så väl. 



 Å ja , smålog gumman Arnman,  på de fyra åren vi saknat gossen, har jag 
övat mig så flitigt, att jag nu, som salig far alltid sade, då jag gjorde 
något riktigt raskt, seglar på bara skarpen'. 



 Och jag seglar snart i kvav , yttrade löjtnanten med en sakta rörelse på 
huvudet.  Fru syster yngs upp för var dag och ser, på min ära, raskare ut 
nu än för tio år sedan  --  men gubben, han går snart i vinterkvarter. 



 Tror, bror, gör mig ej den bedrövelsen att nära sådana tankar !  sade 
gumman Arnman, i det hon satte snusdosan ifrån sig och med näsduken 
borttorkade en tår ur sitt öga. Vi båda ha tillsammans genomlevat mången 
dag, så i storm som solsken. Om bror, det Gud förbjude, skulle gå bort 
före mig, bleve det en tomhet har, som ingenting mera ersatte. Jag hoppas 
Herren nog är så nådig och icke lämnar mig alldeles ensam med mina 
balsaminer! 







 Och vad skulle det bli av gamle Askenberg, om fru syster ginge förut  --  vem 
skulle vårda och hålla av honom, som äger ingen här i livet ? Nej, fru 
syster, den sorgen känner jag, att Herren besparar mig. Mina krafter taga 
omärkligt, men dock kännbart, av, minnet sviker, huvudet är ofta 
underligt: jag har blivit gammal. I min ungdom och mannaålder slet jag ej 
det bästa, och det kommer nu efter. Han visade på de av gikten svullnade 
fötterna, dem fru Katrina inneslutit i stora ullsockor.



Gumman Arnman, som icke kunde dölja för sig själv, att hennes trogne vän, 
på ett år i synnerhet, alltför märkbart tagit av för att länge kunna 
fröjda henne med sin beprövade vänskap, teg, smärtsamt överraskad att 
nästan för första gången höra honom själv häntyda på sin bortgång.



 Finge jag bara en gång se vår käre Arve , återtog löjtnant Per litet 
raskare,  så tror jag, att den glädjen skulle blåsa upp livsgnistan för en 
tid igen. 



 Tvivla ej på, att bror får det ! Skriver han icke, det kära barnet, att 
tullförvaltarn givit honom bestämt löfte att få resa hem denna sommar, och 
vi ha ju icke så många månader dit; och sedan, vet bror, att om Mellberg 
här blir transporterad, så kunna vi vara tämligen säkra, att Arve får 
tjänsten. Bror minns ju vad han skrev därom sist. 



 Nej, det har jag förlorat ur minnet. Fru syster kunde rätt åter läsa upp 
det för mig. 



Fru Katrina började söka i sin vida kjortelsäck, där sonens sista brev 
alltid förvarades, tills ett nytt kom. När detta var brutet, lades det 
gamla till sina föregångare i lönnlådan i salig fars skrivpulpet, där de 
vilade vid sidan av några lika dyrbara minnen, sådana som silkesduken, den 
fru Katrina bar, när Arnman med sitt frieri överraskade henne vid 
mjöl



siktningen, en silhuett av salig far och några främmande mynt, på vilka 
han satt mycket värde. Emellertid hade, såsom vi nämnt, sista brevet 
alltid sin station i kjortelsäcken, och det uppfiskades nu riktigt jämte 
glasögonen.



 Låt oss först ta oss en pris , sade fru Katrina och bjöd löjtnanten, i 
det hon fryntligt upplyfte locket på dosan, med en försmak av nöjet att 
för minst tionde gången få avhöra Arves brev.



Gubben Askenberg tog en väldig nypa ur fru Katrinas magasin, och under det 
han litet smått i sänder uppfriskade sig med några korn, läste gumman 
följande:



 Älskade mor !



Det är i dag min födelsedag, den tjugonde februari. För tjugufyra år 
sedan, vid den här tiden tackade mina dyra föräldrar Gud, för det att han 
välsignat er med ett barn. Det blev ert enda, och hela er kärlek 
överflyttade ni på mig. Jag har alltid tyckt, att barn hava en ansvarsfull 
plikt, att gälda all den vård och ömhet, föräldrar ägna dem, men det barn, 
som är ensamt, förekommer mig hava ett fördubblat ansvar. Det har mottagit 
all den outsägliga kärlek och försakelse, som kunde ha räckt till på flera 
lotter: för detta enda ha alla dessa innerliga och trogna böner uppstigit, 
alla dessa varma tårar flutit. En son, som är 'den endaste för sin moder', 
har en helig, en stor plikt att uppfylla, och då jag i dag rannsakat mitt 
hjärta, tycker jag, att, ehuru jag alltid bjudit till att handla i 
överensstämmelse med dessa tankar, likväl mycket återstår, som jag 
försummat. Viljan har dock alltid funnits, men vad jag felat av 
ungdomslättsinne eller oförstånd, det beder jag i dag, att den bästa och 
ömmaste av mödrar måtte tillgiva sin ångerfulle son ! 



värt, följa den bana, som din far gick, och 
komma ut i den rörliga världen. Men kustbevakarens liv fordrar både mod, 
kraft och beslutsamhet, ty det är en fortsatt kedja av äventyr. Älskar du 
dessa tvivlar jag icke att du äger och än mera kan förvårva dig nödiga 
egenskaper för en så vansklig befattning, och i den händelsen har du mitt 
bestämda löfte, att, ehuru jag hellre såge dig kvar här vid tullkammarn, 
jag likväl med mitt förord och all min förmåga skall hjälpa dig till den 
första lediga tjänst av denna beskaffenhet som kan yppa sig. Kanske blir 
distriktet, som din fars efterträdare har, ledigt inom ett år eller par. 
Mannen får visst transport, och i den händelsen kan du lita på mitt 
löfte.'



Mitt hjärta klappade av glädje vid denna utsikt till oberoende, på den 
plats, som mest av alla är mig kär. Utan att mycket besinna mig   --   ty jag 
följde min inre kallelse   --   tackade jag tullförvaltaren med de bästa och 
hjärtligaste ord, som i överraskningen stodo mig till buds, men förklarade 
öppet, att jag, framför alla vägar att förvärva ett brödstycke, älskade 
den min far gått och att denna gjorde mig så mycket lyckligare, som jag då 
kunde hoppas att få vara nära min goda mor och min gamle farbror Per.



'Det blir som du vill, min käre Arve, men kom ihåg att så präktigt det nu 
leker i hågen att vara egen herre på tulljakten, har dock den tjänsten 
flera svåra sidor än tanken och ögat kunna genomskåda ! Herren vet huru 
din far slutade  --  det säkra är, att det skedde lika mörkt som många andra 
kusttjänstemän före och efter honom.'



Häremot hade jag intet att säga: jag anförde min brinnande håg, och sedan 
blev allt bra, och saken antogs avgjord. Till slut sade tullförvaltaren, 
att han på sommaren beviljade mig en månads ledighet för att resa 
hem och hälsa på mor och med detsamma höra åt hur det låter, om Mellberg 
har något annat i sikte ty ifall så vore, ville jag framför allt hava hans 
tjänst.



Som jag nu för dagen var ledig från göromål, gick jag på eftermiddagen 
bort till fru Karlmark. Hon och Josefina sträva på gamla viset. Stackars 
Josefina, har bra liten fröjd av livet! Det gör mig ibland så hjärtligen 
ont om henne, att jag med varje uppoffring skulle vilja köpa henne någon 
glädje, men jag vet icke vad jag skulle hitta på, utan att det sårade dem.



Josefina är nästan beständigt hemma. Hon har högst få bekanta, och dem hon 
äger, medgiver henne tiden sällan att besöka. Trots detta trälliv är hon 
den vänligaste varelse under solen. Om jag någonsin får något, jag menar 
så pass, att jag kunde föda någon mera än mig själv, tror jag nästan att 
jag friade till henne, icke för det jag är kär eller tror jag kan bli det 
i Josefina, men emedan jag så innerligt håller av den stackars flickan. 
Hon är alldeles icke så renons på behag, att hon icke haft sina anbud, och 
rätt hedrande anbud, såsom kantorn härstädes, en välmående man, och 
källarmästaren Rodin, som icke är utan fyrkar. Men för hennes tysta, 
undfallande väsen passar ingen av dem. Hon tyckte sig lika litet kunna ta 
sig ut med det bullrande livet på en källare som med kantorns slingriga 
lynne, viliket alltid, liksom han själv alla dagar, utom söndagen, är på 
tre kvart.



På detta sätt blir nog den stackars alltför finkänsliga Josefina utan man, 
om icke... men det är god tid att tala om den saken. Kanske får jag innan 
dess se någon flicka, som sticker hjärtat i brand på mig, och därför är 
det bäst att ha sin Mats ur skolan.



Så ungefär tänkte jag även, när jag i eftermiddags vandrade till 
Karlmarkens. Då jag kom dit, satt gumman ensam, och det syntes tydligen, 
att hon gråtit.



'Hur står det till, min bästa fru Karlmark?' frågade jag, i det jag satte 
mig bredvid henne.



'Rätt illa, herr Arnman !' svarade hon i djupt bedrövad ton. 'Det har på 
någon tid varit ganska klent med arbetet. Sedan alla människor låtit sy 
det de vilja ha gjort till julen, är det fasligen fattigt på nyåret, och 
på det Josefina nu arbetat ha vi knappt haft salt och bröd. 
Tullförvalterskan är också en fru, som nästan aldrig kommer med sin söm 
utan vid den tiden, då hon vet, att vi i brist på arbete få ta vad hon 
vill ge.'



En rysligt obehaglig aning uppsteg hos mig. Jag kunde ej avhålla mig från 
att fråga vad frun låtit sy.



'Å jo, ett dussin fina skjortor med mycket arbete, och som de skulle vara 
färdiga till den bestämda tid hon utsatt, måste min stackars flicka sträva 
både nätter och dagar   --   men Gud vet, att förtjänsten icke var stor. Vi 
vågade likväl icke vägra för att ej stöta oss med den krångliga frun, och 
följden blev den, att Josefina genom nattvak och brist på stärkande föda 
blivit sängliggande, så att jag nu sitter här ensam och rådlös i 
bedrövelsen.'



Om jag i det ögonblicket fått träda fram till den stackars Josefinas säng, 
skulle jag säkert med hjärtat på läpparna ropat: 'Det är för min skull du 
arbetat, till dess du nedsjönk på sjuklägret, men jag vill också i stället 
arbeta för dig hela mitt liv igenom.' Men nu gick det icke så, ty jag 
kunde naturligtvis ej slippa in i det inre rummet. Då jag åter kom hem, 
tackade jag Gud, att frestelsen icke trädde emot mig, ty säkert hade jag 
då begått en dårskap, vilken, med så vacker grund som helst, säkerligen 
blivit mig en källa till oro och ånger. Emellertid tröstade jag mig där 
med, att jag gjorde vad jag förmådde. Jag sade nämligen, att 
tullförvaltaren själv skickat mig till henne med ett litet understöd, det 
han dock för ingen del ville, att fru Karlmark skulle omnämna för någon 
människa, ty han hade sina skäl att icke vilja ha det bekant.



'Ack, det tror jag hjärtans gärna!' yttrade den via' åsynen av min lilla 
kassa lyckliga gumman Karlmark. 'Han står nog för mycket under toffeln, 
den stackars tullförvaltarn, att våga göra något utom i tysthet. Men Gud 
vet, att jag icke skall nämna det minsta om hans ädelmod !'



'Köp nu åt Josefina allt det hon behöver', bad jag, 'ty jag är säker att, 
om jag emellanåt får veta hur det står till, tullförvaltaren hjälper med 
vad han kan.'



Jag återvände hem med en sorglig, men likväl säll känsla över att kanske 
ha lindrat en olycklig mors bekymmer. Vilken belägenhet är väl svårare för 
så kallat bättre folk än den, att nedsjunka i den djupaste fattigdom ? De 
kunna ej tigga; de blygas att klaga sin nöd, och det återstår för dem ej 
annat än att träla, svälta, tvina bort och dö.



Med en rörelse av andakt upptog jag vid återkomsten till mitt rum den ena 
skjortan efter den andra. Förmodligen för att visa, det de verkligen voro 
nya, hade frun icke låtit tvätta dem, och jag kunde således på flera 
ställen upptäcka, såsom jag tyckte, droppar av tårar, och de framkallade 
mina egna. Jag såg i inbillningen den fattiga Josefina under de långa 
mörka nätterna sitta med min skjortsöm på knät: hon grät över sin 
fattigdom, sitt slavliv, och tårarna droppade, pärla vid pärla, ned efter 
den grant stickade raden i bröstet. Några små blodfläckar syntes också här 
och där  --  de hade troligen kommit från Josefinas fina fingrar, då hon vid 
det halvslocknande ljuset och med ögonlocken tyngda av sömn stuckit 
sig med nålen. Kan mor tro, att jag var så barnslig att kyssa alla dessa 
fläckar; och ändå, så rörd jag var, tackade jag Gud därför, att jag icke 
träffade henne, ty då  --   gud bevars ifrån en sådan olycka  --  hade jag kanske 
icke mera varit i besittning av min frihet. Nej, först skall jag se mig 
om, men finner jag ej någon, som riktigt gör mig yr i huvudet, blir jag 
väl vid mitt gamla tycke. Emellertid lovar jag mor för visso att icke 
springa åstad, innan jag besinnat mig. Det är i alla fall god tid att få 
giftasgriller i huvudet, innan man har fått något i handen. Men man rår ej 
för, att tankarna komma och gå; de äro nästan den enda vara som är 
tullfri.



Och nu välsigne Gud min goda mor och min käre farbror Per! Jag ser er, när 
jag vill, för mina ögon, då ni om aftnarna sitta och spela er tolva och 
mor bjuder prisen och den välsignade kaffetåren, som ingen kokar maken 
till gamla Annikas. Därför vare hon ock hälsad jämte balsaminerna, dem 
icke att förgäta, från



mors egen tillgivne och lycklige Arve. 



 Ja, Gud välsigne honom, den käre, vänlige gossen, som ännu är lika 
oskyldig och öppenhjärtig som då han lämnade oss!  sade fru Katrina och 
ihopvek brevet.  Men nog skall jag, då han kommer hem, säga honom mina 
tankar rörande flickan. Det partiet behagar mig icke. Fru Karlmark är en 
hjärtans hederlig och beskedlig människa, och det tvivlar jag icke heller 
på att flickan är. Men det är ingen rutsch i det folket: de arbeta och 
arbeta, men det blir aldrig något med det, ty de förstå icke att ställa 
sig. Och så var modern, vilket Josefina visst också ärvt, förskräckligt 
 lättrörd och sorglig till mods. Det är ett pjunkeri, som 
de väl icke rå för och som jag icke heller klandrar, men nog önskar jag 
min Arve en frisk, kry och duktig hustru, som icke tar världen för tungt 
och ej lägger varje liten sorg på sinnet. Ty Arve må prata vad han vill om 
sitt medlidande, så kan det där, som nu är så rörande och vackert att se 
på avstånd, bli rätt besvärligt i dagliga livet; och jag tror aldrig, att 
han blir lycklig, om han ej far en hustru, skapad i samma anda som han 
själv  --  eller vad menar bror ? 



 Jag menar, att fru syster nog ser klart och reder till det bästa!  
svarade löjtnanten vid avhörandet av det långa brevet. Han fattade blott 
dunkelt den senare delen och hade redan alldeles glömt början.



Fru Katrina märkte med tyst bekymmer den dagligen tilltagande svagheten, 
och då gubben nu önskade vila, ledsagade hon honom själv in i hans 
kammare, jämkade kudden i ordning, tände pipan och lämnade honom ej, 
förrän han erhållit alla de små bekvämligheter, varvid hon vant honom.



Sedan satte gumman Arnman sig till spinnrocken, lät Annika flytta sig 
närmare, och under det hon utdrog den fina tråden, varav hon till nästa 
sommar skulle väva lakan åt sin käre Arve, småpratade hon med stolt 
tillfredsställelse för den gamla tjänarinnan om den tid, då deras ögonsten 
skulle återkomma, vilken stor och vacker karl han väl nu blivit och hur 
han icke älskade någon annan i världen än sin mor, gamle löjtnanten och 
den beskedliga Annika.



 Vad skärgårdsmamsellerna ska få stora ögon, när di få sen !  anmärkte 
Annika med en triumf nästan lika stor som moderns.



 Ja, när de få se honom !  tillade fru Katrina. Men de ska slippa att få 
någon bit av min Arve: han skall skaffa sig en 
flicka, som är både fager och snäll, förmögen och god. Det finns ingen 
sådan här. 



 Jo men ! Di säger, att Haraldssons dotter, som di kallar rosa på 
Tistelön, ska vara så dejlig, att icke maken te'na finns på varken land 
eller strand. 



 Öppna ej mun om det !  svarade fru Katrina strävt.  Kanske är det synd, 
men jag tål icke det där Tistelöherrskapet; och det säger jag dig, Annika, 
tala aldrig om varken ros eller lilja, när son min kommer hem  --  väck icke 
den björn som sover! 



Annika förstod ej huru detta kunde vara så illa, men med den höga tanke 
hon hade om sin matmors vishet, lovade hon tystnad, varefter gumman Arnman 
fortfor att endast för sig själv bygga sina luftslott.



TJUGUANDRA KAPITLET.



Juni månads milda aftonfläktar susade genom de höga popplarna på 
kyrkogården i H. Vid en nyss igenkastad grav stor Arve Arnman och blickade 
med ett uttryck av innerlig smärta på den halvvissnade krans, som prydde 
den.



Vår unge tullskrivare hade under de sista fyra åren skjutit upp och blivit 
en vacker och välbildad karl, vars hela yttre stämplades av vad man i 
allmänhet förstår med ett städat skick. För övrigt låg uttrycket av 
hjärtlig godhet i varje av hans anletsdrag, och det var blott över pannan 
som en fin åder korsade sig, vilken tycktes tillkännagiva, att en gång, då 
livet tedde sig i andra gestalter, kraften och den fasta viljan ej skulle 
låta kväva sig av hjärtats mildare känslor.



Arve stod denna afton vid en grav, åt vilken hans känsliga och deltagande 
sinne offrade en gärd av saknad. Det var hans förtroligaste bekantskap i 
staden H., den fattiga fru Karlmark, som vilade under den lilla kullen, 
och vid bekymret för den moder- och värnlösa Josefina sammanpressades 
Arves hjärta av oro. Fåfängt sökte han utgrunda något medel, varigenom han 
kunde vara den övergivna till väsentlig nytta.



Då Arve skrev det i föregående kapitel meddelade brevet, var det över 
Josefina han sörjde: hon var då sjuk. Men ungdomsblomman spirade åter 
fram, och efter några veckor gick Josefina uppe. Dock, snart 
nödgades mor och dotter ombyta sjukroll; fru Karlmark neddignade på sin 
ofta tårfuktade bädd för att ej lämna den. Hela vintern och våren arbetade 
Josefina och led och stred med fattigdom, bekymmer och sjukdom. Men hennes 
krafter sveko ej, så länge ännu livsgnistan dröj de hos den älskade 
modern.



Vid denna tid gick Arve nästan varje afton till de bedrövade, och under 
den langa, bittra prövningen lärde han rätt känna och värdera Josefina.



Hon var ingalunda det svaga och pjunkiga väsende, som hon tycktes vara, så 
länge hon ej behövde anstränga någon annan kraft än den fysiska. Lämnad 
att ensam uppehålla och varda en öm mor under hennes långa och tärande 
sjukdom, visade Josefina genom sin ihärdighetj sin skicklighet och sitt 
jämna, tåliga lynne, vilket aldrig nedsjönk till klagan, .en sinnesstyrka, 
som allt närmare fäste Arve, ehuru hans känslor aldrig antogo en varmare 
natur än vänskapens och den lugna välviljans.



Medan han stod där på kyrkogården nedsjunken i sina funderingar, ljöd 
aftonringningen över gravarna, och han tyckte, att det låg en stilla och 
ljuvlig frid utbredd över hela platsen, varest de grönskande sängarna lågo 
bäddade sida vid sida. Torvorna på graven näst intill den, där Arve stod, 
svällde inbjudande. Han kunde ej avhålla sig att taga plats på den 
fredliga kullen, men knappt hade han satt sig ned, då ett lätt frasande 
bakom honom störde hans tankegång. Han vände sig om, och förbi honom 
skymtade en svartklädd gestalt.



Det var Josefina, som sakta kommit in genom kyrkogårdsporten, för att med 
några friska rosor smycka den hädangångnas vilorum.



 God afton, bästa Josefina !  sade Ave i en ton, som klingade 
välgörande ljuv för den övergivnas hjärta.  Stör jag, så går jag strax. 



 Arnman var ju alltid mammas vän!  svarade hon sakta och lutade sig ned 
mot graven.



Arve, som tydde det obestämda svaret efter sin egen önskan, stannade kvar, 
och då Josefina fullgjort sitt vackra åliggande, följdes de tysta åt från 
kyrkogården och nedåt gatan, vid vars slut den unga flickan bodde i det 
lilla gula huset.



 Stackars Josefina , började Arve,  har Josefina ännu tänkt på någon 
tillflyktsort, har ingen lägenhet yppat sig? 



 Nej, jag har frågat efter i flera hus, men de behöva ingen sömmerska och 
tro ej, att jag kan uträtta något annat. 



 Arve suckade. Han led med Josefina, vilken strax därefter återtog:  Ja, 
nog är det tungt och bittert att överallt mötas av tvetydigt medlidande 
och ändå överallt få nej. Jag måste dock finna mig: knot och klagan 
förbättra icke mitt läge. Jag ämnar därför, utan att vidare öda tid på 
förfrågningar om kondition fortsätta mitt arbete på egen hand. 



 Men Josefina är så ung ännu att leva ensam. 



Ett matt, smärtsamt leende på flickans bleka läppar tolkade hennes 
övertygelse, att det, vad hennes ungdom beträffade, icke hade någon fara. 
Hon hade aldrig upplevat ungdomens vår, och redan vid ännu icke fyllda 
tjugu års ålder tvinade hon i vinterlig kyla. De matta ögonen strålade ej 
av levnadslust, de magra, bleka kinderna hade aldrig ägt rosor. Blott 
själen ägde ungdomlig friskhet i förmåga att känna och lida.



Arve var ingen smickrare. Ehuru han visserligen för sin del fann, att 
Josefina var behagligare än hon själv tycktes tro, hade han likväl icke 
hjärta att yttra något därom. Det hade varit alltför enfaldigt, menade 
 han, att trösta henne över det, som kanske i hennes värnlösa 
belägenhet snarare var att anse som en lycka än en olycka. Han teg 
således, till dess Josefina frågade vilken av dagarna han skulle företaga 
resan till hemmet.



 I början av nästa vecka, om vinden blir gynnande. Innan dess kommer jag 
nog och hälsar på Josefina. Jag har uppgjort ett förslag, medan vi gått 
och samspråkat; och när jag bättre fått överlagt, vill jag framställa 
det. 



De i sig själv ganska oskyldiga, men för Josefinas öron hemlighetsfulla 
orden väckte en hastigt förbiilande darrning genom hennes väsen.



Arve märkte likväl ingenting därav, och sedan han vid porten tagit avsked, 
hastade han hem, litet ängslig att möjligtvis hava försummat mattimmen.



Det var också högsta tiden: det såg han vid första inträdet på 
tullförvalterskans spetsiga haka. Bordet stod och väntade, ty spenaten och 
spickeskinkan voro redan framsatta, och ölostskålen hade intagit sin 
vanliga plats på skänken. Gamle Brostedt stod med händerna på ryggen i sin 
vanliga vrå, och Lars låg framstupa över bordet för att räkna äggklyftorna 
på spenatkarotten. Frun själv, som uppsteg från sin plats vid fönstret, 
varifrån hon både hade utsikt åt klubben och tillika kunde hålla 
inspektion över alla därifrån in- och utgående, nalkades vår hjälte med 
den just icke alltför milt uttalade anmärkningen, att Arnman låtit vänta 
på sig.



 Jag ber ödmjukast om ursäkt!  sade Arve.  Jag kom att dröja litet på 
kyrkogården. 



 På kyrkogården  --  kors i Herrans namn, blir Arnman en månskensfantast? Vad 
är det för ideer att spatsera bland de döda, då man kan få sällskap bland 
de levande !   Det saknade jag just icke heller: mamsell Karlmark 
kom dit med friska blommor till sin mors grav. 



 Jaså, jag förstår, ett rendez-vous således! För att komma omedelbart 
några veckor efter moderns död, torde det kanske vara väl tidigt. Men jag 
skall enskilt säga Arnman mina tankar om den saken efter maten... Låt oss 
nu gå till bords. 



Som man föreställer sig, var det icke med lätt hjärta Arve åtlydde en 
kallelse, varefter förhöret skulle börjas. Med en av tullförvalterskans 
predikningar i sikte, åt han aldrig med god matlust, ty han fruktade att 
hans patronessas icke alltför människoälskande tunga lätt genom sin frihet 
kunde komma att skada den oskyldiga Josefina.



Till all lycka mildrades vresigheten av fruns lynne genom den skrattlust 
hon icke kunde återhålla, då hon ansikte mot ansikte fick se sin älsklige 
son, vars ena kind genom beröringen med spenaten fått en stor grön ros, 
medan den andra företedde en strålbrytning i klar, röd färg.



 Men, Lars lille, vad är detta här för ofog... skall du icke låta spenaten 
vara, till dess mamma kommer! Och vad i Guds namn har du gjort åt dig på 
ena kindbenet... sannerligen, för Gud, tror jag icke, att det är blod  --  kom 
hit och låt mig se ! 



Men Lars visade ingen lust därtill, utan framtog näsduken och började 
gnida de förrädiska tecknen av hans ännu brukliga syltburksvisitationer. 
Strimmorna voro dock för mycket intorkade att få bort utan vatten: de 
blevo kvar. Och nu kunde det icke undvikas, att mamma själv skulle taga 
hand om saken, då det befanns, att lille Lars, bara på skämt, råkat att 
förvilla sig i handkammaren, varifrån dessa lämningar av inbiten 
körsbärssylt följde honom.



 Lars , sade hon och höjde under kvävt löje sitt 
pekfinger,  du är en riktig skälm ! Tycker du, 
att det är likt något att så hushålla med mammas syltburkar? Fy skäm ut 
stora kavaljern... Gå genast och tvätta dig! 



Lars skyndade bort, och då han försvunnit, yttrade frun:



Han är ett så livligt huvud, att han aldrig trivs utan små skälmstycken, 
men visdomstiden kommer nog. Jag tycker om, att ungdomen leker: tids nog 
blir den trött på sina oskyldiga nöjen och fikar efter farligare. Gud 
välsigne min Lars, så länge hans högsta glädje är mammas syltburkar! 



Men efter detta lilla solsken kom likväl den utlovade stormbyn, kanske 
förmildrad men dock tillräckligt skarp att hos Arve väcka den önskan, att 
det snart måtte bli stiltje.



Sedan herr Brostedt efter måltiden bugat sig och Lars kysst sin mors hand, 
vinkade tullförvalterskan Arnman närmare. Likväl hade det sätt, varpå han 
behandlades, stigit så högt i vågskålen att, i stället för att som fordom 
stå framför sin patronessa, han nu vinkades med en viss förtrolighet att 
taga plats jämte henne i soffan.



Arve märkte genast på den förmildrade tonen, varmed den vanliga 
inledningen  min käre Arnman!  uttalades, att frun denna gång skulle 
beträda det ömma moderliga området, och han bedrog sig icke.  Min käre 
Arnman , började hon,  jag har redan länge, över år och dag, med den 
rättighet min mångårig  vård om Arnman givit mig, velat öppet framställa 
de betänkligheter jag hyser i avseende på de täta besöken hos 
Karlmarkens. Det är icke rätt att en yngling så där fäster sig. Vad har 
Arnman att sutinera på! Hans utsikter äro ganska avlägsna, och således är 
det min förmening, att Arnman följer det gamla goda rådet  att 
stämma i bäcken, innan det kommer i ån. Gör slut med flickan ! Arnman 
bringar henne annars



dåligt rykte och sig själv icke heller i det bästa genom fortsättandet av 
besöken därstädes, sedan modern är död. 



 Men , invände Arve saktmodigt,  det är ju icke ont i att gå dit? Någon 
skall väl trösta den stackars Josefina. Jag är för henne nästan som en 
bror, och jag håller av henne som en syster. 



 Det där är alltför bra, men sådan där syskonkärlek plägar ej alltid hava 
de lyckligaste följder, och om Arnman verkligen håller av henne, så lämna 
henne att sköta sig själv. Det går icke an i våra tider, att en yngling 
vill spela beskyddare åt en moderlös flicka. 



 Gud give, att hon hade någon annan , avbröt Arve med sin vanliga, 
hjärtliga öppenhet,  det skulle innerligen glädja mig ! 



 Detta blir rätt roligt !  utbrast tullförvalterskan med ett eget leende. 
 Arnman erkänner sig då verkligen vara hennes beskyddare ? 



 Icke just det, ty jag har gudnås icke förmåga som jag har vilja, men jag 
gjorde vad jag förmådde att lindra hennes mors bekymmer, ehuru jag aldrig 
sade, att det var från mig den obetydliga hjälpen kom, ty i den händelsen 
skulle fru Karlmark troligen vägrat att mottaga den. 



 Nå, jag kan säga! Var det så Arnman använde de penningar, min man lämnade 
honom att kläda sig för ! 



 Nej, icke dem, men dem jag tid efter annan erhöll från min gamle lärare 
och vän, löjtnant Askenberg. 



 Såå, att Arnman fått penningar hemifrån ! Det trodde jag icke vara 
behövligt, medan Arnman vistades i vårt hus; men då man har så stora 
utgifter, torde ett litet tillskott nog vara erforderligt! Vems namn 
förmådde då den, såsom jag tyckte, icke just så grannlaga fru Karlmark att 
mottaga penningar ? 



 Jo, jag var nog djärv att tid efter annan säga henne, det herrskapet 
skickat mig, och att frun, som vanligen prutade, endast gjorde det för 
att i tysthet och otackad kunna göra gott. 



Tullförvalterskan rodnade ända upp till hårfästet. I det lugnaste vatten 
gå de största fiskarna ! tänkte hon och bemödade sig att med sin vanliga 
fattning småle åt Arves förklaring.



 Jag hoppas, att frun är så god och förlåter min tilltagsenhet för det 
goda ändamålets skull. 



 Vad som passerat , utlät sig fru tullförvalterskan efter en liten 
besinning,  det får vara! Arnman menade väl, ehuru han gärna kunnat spara 
sina styvrar, ty det var icke så illa med henne, som gumman kvad; men, som 
sagt, det framfarna vill jag icke vidare räkna på. Vad åter framtiden 
beträffar, undanber jag mig allvarsamt, att mitt namn begagnas, och av 
moderlig ömhet och välvilja för Arnman ber jag honom icke flyktigt slå 
mina råd i vädret, utan ställa sig dem till efterrättelse... Och nu skola 
vi lämna ämnet. Jag känner för väl Arnmans tacksamhet och goda karaktär 
för att icke vara förvissad, att Arnman vet att uppskatta min välmening. 



Arve bugade sig och försäkrade, att han med stor erkänsla emottog de goda 
råd, frun behagade giva, och att han hoppades, det hans framtida 
uppförande, lika med det framfarna, skulle visa hans böjelse att ställa 
sig dem till efterrättelse.



 Säg sin mor , tillade tullförvalterskan och räckte Arve såsom ett 
särskilt ynnestbevis handen att kyssa, att jag lyckönskar henne att hava 
en så välartad son ! 



Under de följande dagarna upptogos alla fristunder med 
tillredelserna för resan, men det oaktat drogs Arves håg beständigt till 
den stackars Josefina, som med en liten tjänstflicka ensam tillbragte de 
ängsligt långa timmarna i sin tysta kammare.



 Nej, jag måste likväl dit och taga avsked, innan jag reser, och fråga 
henne om hon vill, i brist av bättre, antaga mitt förslag!  Med dessa ord 
gick Arve en förmiddag från tullkammaren till det väl kända huset.



Josefina mottog honom med ett uttryck av stilla glädje, och Arve, som ej 
mycket förstod sig på omvägar och svassande ord, gick rakt på saken.



 Min bästa Josefina , sade han innerligt,  nu är det så till vida kommet, 
att jag i Guds namn skall ge mig av. I morgon eller övermorgon, om vinden 
gynnar mig, går jag med en slup till Göteborg, varifrån jag blott har en 
kort dagsresa till mitt kära hem. Vad jag nu vill nämna för Josefina är 
något, som jag önskade  --  jag vill ej säga mera, ty Josefina skall endast 
rådfråga sitt eget tycke. På fiskläget, som jag många gånger beskrivit, 
bor min gamla hederliga mor och farbror Per i deras snygga stuga. Gubben 
blir gammal och sjuklig, och mor behöver således ganska väl ett sällskap, 
varav hon kunde hava både nytta och nöje. Om nu Josefina trodde det vara 
möjligt att trivas på ett så ensligt ställe, bland enkla, men goda 
människor, ville jag under min hemmavaro tala med mor om saken. Jag är 
säker, att hon, såsom jag skall framställa den, icke säger nej.



Vid detta öppna, vänskapsfulla förslag tycktes, i ordets figurliga mening, 
en sten falla från Josefinas hjärta. Hon hade till hälften anat, att det 
kunde vara något annat, som rörde sig inom hennes unge beskyddares livliga 
huvud, och hon hade bävat att komma i en förlägenhet, kanske svårare att 
reda sig ur än någon av de föregående. Vilka de känslor än voro, som 
bodde inom hennes slutna bröst, är det säkert, att hon icke önskade 
någonting mindre än en förhastad förklaring av en yngling, vars varma 
deltagande ej så djupt kunde vara fästat vid henne, att han var i stånd 
att ägna henne ett helt liv. Olyckan hade tidigt utbildat Josefinas 
omdöme, och hennes spegel, den hon allvarsammare rådfrågade, än flickor 
annars göra det, hade övertygat henne, att hon icke kunde hoppas bliva 
bemärkt, än mindre eftersökt. De, som visade henne välvilja, gjorde det, 
såsom hon trodde, av medlidande och vänskap. Högre sträckte sig icke 
heller hennes fordringar och knappt hennes önskningar. Om det fått 
utseende av något mera, skulle hon ansett det för en förvillelse, ur 
vilken den bedårade förr eller senare måst uppvakna.



Med dessa tänkesätt är det lätt begripligt, att Josefina skattade sitt 
misstag lyckligt, och under det hennes blick med hela det hjärtliga 
uttrycket av oförställd tacksamhet fästades på Arve, svarade hon utan 
allt pryderi:



 Arnmans broderliga vänskap gör mig den enda glädje, jag äger här i 
världen, och därför skulle jag vara bra otacksam, om jag hyste något 
betänkande vid ett förslag, som, i händelse det går igenom, för mig lämnar 
den bästa utsikten till ett stilla, obemärkt liv, det enda jag 
eftersträvar och det som bäst ägnar sig åt mina krafter. Om därför fru 
Arnman icke har något emot att upptaga den fader- och moderlösa, kan Arve 
vara säker, att jag med varmt nit och dotterlig ömhet skall möta hennes 
önskningar och med trogen kärlek vårda henne, ifall hon skulle bli sjuk. 



 Tack för denna försäkran, goda Josefina !  sade Arve förtröstansfullt. 
 Jag hoppas, att allt skall gå såsom vi överenskommit, men till dess jag 
återkommer, måste det förbli en hemlighet mellan oss.  
Nödvändigheten av en sådan försiktighet insåg även Josefina, och 
sedan bägge talat en stund om mindre personligt rörande ämnen, tog han 
avsked med löfte att, så snart han återvände, underrätta henne om utgången 
av sin beskickning.



Vid hemkomsten överraskades Arve av den icke alltför behagliga 
underrättelsen, som meddelades honom av tullförvaltaren själv, att frun 
kommit att tänka på hurusom några veckors vistande i skärgården borde 
styrka Lasses fysik och på samma gång göra honom ett nöje.  Men ifall det 
på något sätt skulle falla sig besvärligt eller i annor måtto olägligt för 
din mor att härbärgera Lars, under den tid du själv är hemma, kommer saken 
icke vidare i fråga , tillade tullförvaltaren för egen räkning.



Naturligtvis nödgades Arve  --  ehuru han med stort bekymmer såg sitt sköna 
hopp om ett fullkomligt fritt och oberoende liv, skilt från den tråkiga 
mentorsbefattningen, fara bort med flyttfåglarna   --   likväl på det 
artigaste försäkra, vad han väl också trodde, att hans mor skulle känna 
sig både lycklig och smickrad av herrskapets förtroende i avseende på 
Lars.



 Ja, det är precis vad jag tänkte!  inföll frun, som kom in från nästa 
rum.  Det är så naturligt, min gubbe, att fru Arnman, vilken förmodligen 
genom sin son känner den moderliga vård, jag länmat honom, gärna på en 
kort tid gör detsamma mot Lars, och sedan skola vi förse honom med en så 
duktig matsäck, att vad Lars beträffar... 



 Vad Lars beträffar , inföll Arve, vilken blodet vid de senare orden en 
smula steg åt huvudet,  skall han, även utan att medföra matsäck, icke 
komma att svälta, så vida han nöjer sig med vad min mor har att bjuda på. 



 Gott, gott, min käre Arnman , menade tullförvalterskan 
,  vi skola då minska matsäcken ! Och vad 
själva förtroendet att handhava Lars under dessa veckor beträffar, så är 
jag säker, att Arnman sätter en heder i att ej låta honom glömma bort 
något av det, han i sin läsning inhämtat, ävensom att han genom badning 
vid vackert väder styrker sin klena hälsa. Akta honom för övrigt! Han är 
en så livlig och oförvägen gosse, att han lätt kunde bryta hals och ben av 
sig i era berg och klyftor  --  men det vore orättvist av mig att sätta ifråga 
Arnmans tillräckliga omsorger för den skatt jag med så stort förtroende 
lämnat i hans händer. 



 Om Arnman skall gå vall med Lars, lär han få litet nöje av sin resa!  
yttrade tullförvaltaren med en dragning på ögonbrynen.  En pojke mellan 
femton och sexton år måtte väl, för pockern, kunna något sköta sig själv; 
och orsaken varför jag besvärat Arnman med påhänget är just hoppet, att 
min gunstige herr son skall få lära att lita på sig själv en smula. Håll 
honom tummen på ögat, du, Arve, så att han icke skenar över skacklarna ! 



Tullförvalterskan blev litet varm under sin mans tal. Hon var dock för 
klok att nu yttra något vidare. Men aftonen före avresan, då 
tullförvaltaren var på klubben, njöt Arve äran av ett enskilt sammanträde, 
vilket helt och hållet upptogs av omsorger för Lars.



Överlastad med förmaningar, slapp Arve äntligen undan och drog först 
riktigt andan, då han följande morgon satt på däcket av slupen och lät den 
friska sunnanvinden blåsa över kinderna. Lars, som blivit för tidigt 
väckt, låg i kojen och sov. Därför njöt Arve i rågat mått friheten att få 
överlämna sig åt sig själv.



TJUGUTREDJE KAPITLET.



Ur varje fönster på det lilla fiskläget tittade huvud vid huvud, då Arve, 
vilken icke igenkändes av sina gamla bekantskaper, jämte herr Lars 
vandrade uppåt den ojämna stenläggningen.



 Det var nu väl aldrig fru Arnmans son, den snälle Arve? Han ska vara i 
väntan!  sade en grannkvinna till den andra.



 Tycker du det ! Detta var riktiga herrekarlar  --   kanske kontrollörn från 
Göteborg eller något sådant stordjur! svarade den tilltalade.



Emellertid låg gumman Arnman i sina goda middagssömn och anade ej, såg ej 
ens i drömmen, att hennes högsta lycka stod henne så nära. Hon visste väl, 
att hennes käre Arve med det första skulle komma, men någon bestämd dag 
hade hon icke för sin väntan. Och därför träffade Arve, då han öppnade 
stugudörren, blott Annika, som gick därinne och strödde fin sand på det 
nyskurade golvet.



 God dag, gamla hjärtans goda Annika... Jag ser, att du pryder som fordom 
stugan till dess mor vaknar !  sade Arve och räckte henne handen.



Men Annika släppte korgen och slog händerna tillsammans med det ljudliga 
utropet:  Herre, min skapare... Frun... Arve... herr Arve är här  --  sådan 
karl han blivit... Jo, det var karl hela dan, det! 



Knappt hade Annikas okonstlade förundran funnit ett återsvar i Arves 
trohjärtade leende, då dörren från kammaren öppnades och gumman 
Arnman med utbredda armar mottog sitt hjärtas älskling vid sitt av 
moderlig sällhet bävande bröst.



En lång stund   --   varunder Lars hade god tid att se sig omkring, att fingra 
på balsaminerna och oblygt från spegeln erövra en påfågelsfjäder att 
därmed pryda sin mössa  --  förgick, innan den överlyckliga fru Katrina 
släppte sin upprörde son ur sina armar, och när hon slutligen gjorde det, 
varseblev hon till icke ringa förundran hans kamrat, utstyrd i hennes 
gamla kära påfågelsfjäder, som annars i alla tider haft plats över 
spegeln.



Lars bugade sig och väntade, att Arve skulle presentera honom.



 Lars har redan gjort sig hemmastadd på sitt vanliga sätt, ser jag!  
yttrade Arve och visade på fjädern.  Mor ursäktar honom... Tullförvaltaren 
och frun ha anförtrott honom åt oss på ett par veckor, och jag är saker 
att mor gärna tar emot oss bägge två. 



 Kors, är det tullförvaltarens son ! Herregud   --   han är visst välkommen. 
Det vore önskligt, att herr Lars bara trivdes i vår tarvlighet... Men ni 
kan väl vara hungriga, och jag får i glädjen icke glömma er middag. 
Löjtnanten sover. Jag tror, att vi spara honom den kära överraskningen, 
tills han kommer in vid vår vanliga kaffetimme. 



 Ja men !  inföll Arve.  Jag hälsar emellertid på den här gamla vännen . . 
.  Han kastade sig på den blåmålade soffan med den ännu alltid lika blanka 
läderdynan och lutade sig mot vänstra hörnet, där en stor tår nedföll 
mellan rygg- och sidstycket. Tåren ägnades hans far, som alltid haft sin 
plats i detta hörn, där Arve otaliga gånger stått framför honom och avhört 
de omtyckta sjöhistorierna.



 Men vad i all världen ska vi egentligen taga oss till härute?  
frågade Lars, som redan började finna sin resa mindre rolig än han 
föreställt sig den.



 Taga oss till   --   vi skola fiska, fara på säljakt, skjuta sjöfåglar och 
ströva omkring bland klipporna. Du börjar väl ej att leds, innan du hunnit 
göra bekantskap med våra nöjen? 



 Å, icke just det, men det är så underligt härute. 



 Det ger sig nog, bara du blir van. Gå ut och slå ett slag på 
stranden  --  där ser du strax åtskilligt, som bör intressera en resande. 



 Ja, det är visst något att se. . . en hop brunbarkade kvinnor, riktiga 
hottentottskor med ungen på ena armen. och fisknoten på den andra... 
lurviga pojkar, som meta upp krabbor, och trasiga flickebarn, som ligga 
och vältra sig i sanden  --  det är just något, som förtjänar att öda tid på 
! 



 Sämre kan den användas !  menade Arve.  Du kunde därvid åtminstone göra 
den nyttiga betraktelsen, att du själv kommit i ett lyckligare läge än du 
kanske förtjänar. Lotterna falla olika i världen, och det vore hårt, om de 
mindre lyckliga skulle föraktas, för det att Vår Herre satt dem på en 
liten plats. 



 Å, börja icke med din visdom   --   på den är jag redan uppledsen! Jag följde 
med dig hit för att få roligt, och du lovade mamma att skaffa mig så 
mycket nöje du förmådde. 



 Det gjorde jag och vill även hålla det efter bästa förmåga, men det blir 
ej min skuld, om vi, vad nöjena vidkommer, äro av olika tankar. Du minns 
väl dessutom, att jag även gav din far ett löfte att på annat sätt ta hand 
om dig. Han vill, att du även tänker på det nyttiga, och jag försäkrar 
dig, att ingenting av vad du ser i denna för dig främmande omgivning är så 
obetydligt, att det icke kan vara nyttigt att inhämta. 



Lars började sjunga och trumma på bordet, till dess han, uttröttad 
att roa sig ensam, var nära att utbrista i högljutt knot och klagan över 
mammas påfund om resan, men i detsamma återkom fru Arnman med en 
anrättning, som befanns värdig att upptaga hela hans uppmärksamhet. Han 
hade med halv förtvivlan berett sig på torkade rockor, kanske kokta 
krabbor eller något dylikt, men i stället kommo nu ett par stekta 
vildänder och en karott brynt potatis.



Lars ögon ljusnade.  Min bästa fru Arnman , sade han till och med artigt 
och klappade den ärbara matronan om axlarna, jag trodde icke, att ni hade 
så pass härute bland era nakna berg. Gudskelov, jag får åtminstone äta! 



Fru Katrina smålog, och det var icke utan en liten triumf hon yttrade: Det 
är nu ej så för fasligt heller, min unge herre  --  vi ha till och med 
pannkakor. 



 Ack, så skönt! Jag älskar gruvligt pannkakor... och mamma har skickat ett 
par syltburkar med  --  dem ska vi strax smaka på. 



Men vid kaffebordet var den egentliga högtidstimmen. Det var i denna 
härliga, välsignade, alla gummors gudadryck, som gumman Arnman nu först, 
sittande i ro, hälsade sin älskling välkommen. Det var då hon äntligen 
hade tid att beundra huru han vuxit, huru rocken klädde honom och huru Vår 
Herre visst icke hade någon skam av hans ansikte, vilket var både vackert 
och gott. Och nu njöt hon även av att se gamle löjtnantens stora 
förtjusning vid återseendet av sin gudson.



Men Arve ägde knappt fattning nog att dölja den smärta och förvåning han 
erfor vid att se gubben Askenberg så avfallen, så åldrad och lutande mot 
graven, och blott då ljusnade hans blick, när den vilade på moderns friska 
och fylliga anlete, i vilket hälsan och glädjen troget avmålade sig.

 Jag ser väl vad du tänker, min gosse , sade löjtnanten och kramade 
hans hand,  men bry dig ej om det! Världen går sin gilla gång: den unga 
stammen skjuter upp smäcker och rak som en prydlig mast: den gamla lutar  --   
en slutlig storm kastar kanske snart skräpet över bord. Men låt det vara ! 
Vad säger du om din mor? Hon duger än, menar jag! 



 Ja, mor har riktigt blivit yngre!  Arve klappade hjärtligt de kära 
händer, som sysslade omkring bordet.



 Gudskelov för hälsan !  sade fru Katrina andäktigt och trugade, utan 
mycket prut, den andra kaffekoppen i Lars.



Efter kaffet satt Arve mellan löjtnanten och sin mor och förtäljde om alla 
de ting, som de önskade veta. Men slutligen kom även turen till honom att 
fråga, och sedan han inhämtat alla grannarnas levnadsomständigheter, med 
förändringen av födde eller döde, utbrast han hastigt:  Nå, men min ros, 
rosen på Tistelön  --  har mor ingenting hört om henne? Den här gången skall 
jag väl hålla mitt löfte och resa dit. Jag tänker, att det blivit en grann 
flicka av det vackra barnet. 



Vid dessa ord mulnade gumman Arnmans blida utseende.  Kommer du ännu ihåg 
den lapprihändelsen   --  jag trodde, att du längesedan glömt en sådan 
småsak. 



 En vacker flicka är ingen småsak, min bästa mor !  svarade Arve 
skämtande.  Men jag märker nog, att mor bibehåller sitt gamla besynnerliga 
agg mot tistelöborna. 



 Nej, min son, något agg hyser jag icke, men att jag just icke kan älska 
dem, det bör du ej undra på. Hade icke salig far i det Herrans vädret 
nödgats ut och jaga efter de gemena lurendrejarna, så hade han kanske nu 
suttit i länstolen bredvid oss och rökt sin pipa. I övrigt 
döme Herren, som ser allt  --  men jag glömmer 
aldrig skadeglädjen i den gamle rävens blick, då vi efter det olyckliga 
sökandet lämnade hans brygga.



Icke utan ledsnad märkte Arve, att hans i övrigt så vältänkande och 
förståndiga mor i detta fall bibehöll sin gamla envisa och i Arves tanke 
orättvisa fördom. Emellertid älskade och aktade han henne för högt att 
vilja göra henne emot, och då han icke kunde känna någon oövervinnlig åtrå 
att återse en varelse, den han blott erinrade sig som ett ovanligt täckt 
barn, föll det sig icke heller synnerligen svårt att med denna lilla 
uppoffring tillfredsställa den moderliga omsorgen, vilken aldrig förliktes 
med den tanken, att veta Arve stå i vänskapligt förhållande till de 
personer, hon ansåg som en omedelbar orsak till hennes mans död.



 Nå, men hur leva de nu för tiden  --  man hör väl icke annat än gott om dem? 



 Nej, det förstås! Alltsedan de hade sista stora lurendrejeriet, den 
natten salig far fick sitta emellan, ha de, av orsaker, som endast Gud och 
de själva känna, levat som det anstår hederligt folk. 



 Det var väl Birger Haraldssons giftermål, som förorsakade förändringen, 
mor !  erinrade Arve.  Han fick också en hustru, som dugde: hon var 
allmänt känd för sin klokhet. Och sådan värdig och behaglig kvinna hon är 
sen ! Jag har ej sett hennes make i staden och undrar ej på, att de 
vildaste översittare kunde bli hederliga karlar under hennes ledning. 



 Ja, ja, så fick hon ock att göra !  anmärkte fru Katrina.  Gud vet hur en 
så dråplig människa kunde gå in på ett sådant giftermål ! Duvan passar ej 
till sällskap åt korpen. 



 Vad är det fru syster säger? Han skall ju vara en genomhederlig och 
präktig karl, just en äkta karl, som jag ville taga i hand, fast jag 
aldrig sett honom !  sade löjtnant Per, vilken med sin försvagade 
tankegång icke riktigt följde med samtalet, utan trodde, att liknelsen om 
duvan och korpen hade avseende på Gabriellas giftermål med Rosenberg, en 
nyhet, vilken redan under vintern farit över isen till grannstränderna.



 Jaså, bror menar den skeppsbrutne kaptenen, som låg där i vintras. Det 
blev ingenting av med det, om han icke kommer igen till hösten, som ryktet 
också berättar. 



 Hur var det med den saken?  frågade Arve intresserad.  Skulle kaptenen 
fria till den vackra Gabriella? 



 Ja, så sades det, men efter det ej vidare hördes av, har väl hinder mött 
på någondera sidan. Flickan är ju dessutom bara barnet ännu. 



Om aftonen, sedan Arve lagt sig, var det honom omöjligt att få tankarna 
från Tistelöns ros. Hans nyss dämpade lust att återse henne vaknade på 
nytt, men förgäves funderade han på medel att uppfylla sin önskan.



Andra dagen upptogs av besök hos grannarna, dit han åtföljdes av Lars, 
vilken i sitt liv aldrig kunde begripa, hur Arve hela långa stunderna 
kunde sitta i fiskarstugorna och prata än med en gammal gubbe, vars 
skrynkliga, darrande hand knöt på en not, än hos en gumma, vilken, 
sittande på spiskanten, stekte läfsor på hällen, eller med de unga 
hustrurna, som ansade redskapen, och så åter med de brunstekta 
barnungarna, vilka lågo och solade sig på klipporna i sällskap med rockor 
och torsk.



På Lars' trötta gäspningar gav Arve icke akt, utan fortsatte sin väg, 
vänlig och tillgänglig för alla, isynnerhet mot barnen, vilka han överallt 
trakterade med nötter och fikon, dem han hade i en stor påse, hängande på 
ena armen. Och hans eget goda och solskensvarma ansikte strålade av nöje, 
då han såg de små vildarna komma springande från fisklägets alla 
kanter för att uppklättra till den stora flata berghällen, där han stannat 
att utdela sina gåvor.



Liksom förut gubbarna och gummorna fått fröjda sig åt en rulle tobak, ett 
litet snuspaket, i tysthet framräckt, så, men oändligt högljuddare, 
fröjdades barnen omkring den vänlige utdelaren. Det var ett stoj, en 
glädje utan ända, där de på alla fyra krälade omkring för att uppsnappa 
det nedfallna, som icke heller var så litet  --  det roade Arve att se deras 
behändiga rörelser, vittnande om deras livliga förtjusning.



 Låt mig också få några !  sade Lars, grep en handfull nötter och kastade 
dem endast av pojkaktig obetänksamhet, ej av elakhet, bland stenarna, som 
från den branta hällen stupade nedåt vattnet...  Tag dem nu, byting!  
ropade han till en liten sex års gosse, vilken, utan att förstå faran av 
sin vågsamma färd, genast började klättra ned. Arve, som stod på andra 
sidan omgiven av den talrika kretsen, hörde ingenting, förrän med ett 
genomträngande skri gossens lilla huvud försvann under vattnet.



 Åj-ia, åj-ia, lille bror blir i sjön... den stygge herrn kastade nötter 
dit ned och bad honom ta opp dem !  ropade en något äldre gosse och sprang 
för att tillkalla modern.



Med en blick, sådan Lars ännu aldrig sett och varav han kände hela sin 
kropp komma i darrning, hastade Arve förbi honom, klättrade ned på 
stenarna och var nästa ögonblick i vattnet. Till all lycka kom han tidigt 
nog att rädda barnet, och då den högt skrikande modern under vilda 
åtbörder uppnådde platsen, fick hon mottaga sonen välbehållen i sina 
armar.



 Ack, Gud välsigne, Gud välsigne !  Den tacksamma hustrun strävade att få 
kyssa Arves händer, men han lösgjorde sig med en vänlig rörelse, tömde 
återstoden av påsens innehåll på berghällen och uppmanade därefter 
med ett kort kom!  den försagde Lars att följa sig.



Så hade Lars aldrig varit till mods. Vad han i sitt hjärta önskade att väl 
vara hemma hos sin söta mamma ! Men här voro tyvärr alla önskningar 
fåfänga: han måste in i den lilla stugan, där han nu hade sitt hem.



Vad därinne föreföll behöver icke nämnas. Vi vilja blott berätta, att Arve 
så väl utförde sin lärarebefattning, att Lars en timme senare, med vida 
mindre svårighet än man skulle trott, i fiskarstugan hos gossens mor 
anhöll om förlåtelse för sin lättsinnighet och därvid av egen god vilja 
lämnade en tvåbankosedel av den kassa, varmed hans omtänksamma mor försett 
honom för möjligen opåräknade behov.



Så gick första dagen, och i sin själ suckade Lars:  Gud give det vore den 
sista! 



Emellertid blevo de följande bättre. Lars fick vara med om fiske och 
sälskytteri. Det senare roade över måttan hans ostyriga och oförvägna 
sinne. Han fann det innan kort övervägande alla de nöjen han hittills 
njutit och började nu med förändrad åsikt prisa skärgårdslivet med dess 
enkla, men trevliga och hälsosamma förlustelser.



Vid återkomsten från deras strövtåg väntade fru Katrina med en kraftfull 
anrättning. Annika bjöd på yppersta kaffe, och gubben Askenberg trakterade 
med långa sjöhistorier, vilka Lars slukade nästan med lika god aptit som 
en hummer, en vildand eller något dylikt av hans mest älskade läckerheter. 
Kortligen: efter de första åtta dagarna fann Lars, att man levde bra ute 
på det ensliga fiskläget, och en resa till Marstrand, där han fick bese 
fästningen och fångarna, fullkomnade hans belåtenhet till högsta möjliga 
grad.

På hemvägen från Marstrandsfärden kände sig Arve åter, och det 
ganska enträget, antastad av den lede frestaren. Oupphörligt vilade hans 
blick på de klippor, mellan vilka Tistelön låg inbäddad. Tillfället var 
gynnsamt: det skulle troligen icke mera erbjuda sig  --  och kunde han icke så 
gärna begagna det som att låta det gå sig ur händerna? Mor finge aldrig 
erfara det i sig själv så oskyldiga besöket, ty nog kunde Lars tiga.



Arve hann ej längre i sin tankegång, förrän en känsla av blygsel erinrade 
honom, att han genom denna handling skulle giva den åt hans vård 
anförtrodde gossen det sämsta exempel. Lars hade ju avhört samtalet 
emellan honom och modern och visste hur mycket fru Katrina skulle 
misstycka, om Marstrandsresan gav anledning till främjandet av en 
förtrolighet, den hon så påtagligen ville avstyrka. Dessutom   --   att bedja 
Lars tiga ! Jag begriper icke, tänkte han och kände sig därvid överraskad 
av en förtrytelse, som han förut aldrig erfarit och vars orsak han ej 
heller gjorde sig möda att utreda, hur mor, en så klok och förträfflig 
kvinna, kan hysa sådana enfaldiga griller ! Emellertid gled båten förbi 
den efterlängtade ön, och innan kort var det endast yttersta spetsen av 
dess klippor, som skönjdes av Arves spanande ögon.



Om den hederliga fru Arnman vetat, huru det hängt på ett hårstrå med 
hennes käre sons landning vid den farliga Tistelön, följaktligen även med 
hans lydnad, då hade hon säkerligen i en brinnande bön tackat Gud, för det 
han i Lars tillsänt henne ett slags skyddsängel. Gumman Arnman trodde på 
aningar, och hon kunde icke få ur sitt huvud, att den stora avoghet, den 
djupa ovilja som hon emot sitt bättre vetande närde mot Haraldssons, hade 
sin grund i någon hemlig orsak, den hon ej ens för sig själv ville tyda. 
Men att den fanns, därom var hon lika säker, som att hon av allt 
hjärta fruktade, det hennes Arve skulle komma i någon närmare beröring med 
de förhatliga människorna.



Ännu hade intet tillfälle yppat sig för Arve att tala med sin mor om det 
förslag han gjort Josefina, men en aftonstund, då Lars satt inne hos 
löjtnanten och spelade en tolva med denne, begagnade han sig av 
tillfället, skildrade Josefinas värnlösa ställning och framkom slutligen 
med underrättelsen, att han vågat giva den olyckliga flickan hopp, att hos 
hans kära, goda mor finna en fristad.



 Bevara mig, barn, vad tänker du på  --  vad menar du hon vunne vid att vara 
här? Och sedan, har du besinnat, om vi äro i tillfälle att göra en sådan 
gärning Gud vet, att jag undandrar mig ej, när jag förmår uträtta något 
Gudi behagligt, men i det här fallet tycker jag, att du räknat på 
ungdomens vanliga sätt:  Kommer dag, kommer råd !  Det bär sig icke att 
låta förnuftet tiga och hjärtat råda.



 Vi äro ju icke så fattiga !  invände Arve, vilken denna gång föresatt sig 
att driva sin önskan igenom. Dessutom, mor, är Josefina arbetsam som 
myran. Då mor icke har något angeläget att ge henne göra, kan hon sy 
kläder och bindmössor åt alla traktens hustrur och döttrar och med 
inkomsten därav kläda sig. När maten lagas åt tre, räcker den nog till den 
fjärde. Josefina är hemma i konsten att spara, och vad hon finner här kan 
kallas välstånd i jämförelse med det, varvid hon är van.



 Ja, ja, detta är allt gott och väl, men ej särdeles betänkt, min käre 
Arve ! Och, för att vara riktigt uppriktig... Fru Katrina blev likväl 
icke rätt uppriktig: hon avbröt sig själv, emedan hon ej fått tillräckligt 
rådrum att överlägga, huruvida hon gjorde rätt i att öppet yttra sina 
egentliga betänkligheter.

Men Arve hastade att ifylla meningen.  Mor 
tänker, att jag är kär i Josefina och därför vill ha henne i skydd här, 
till dess jag blir karl att gifta mig; vidare att flickan är för fattig   --   
och det är hela orsaken, att min goda, kära mor för första gången ser 
svårigheter vid en god gärning. 



Detta var nu alldeles att slå huvudet på spiken. Fru Arnman knep litet på 
läppen och sade:  Nå, om så vore, vad ont ser du däruti? Det är moderns 
plikt att hålla ögonen öppna, då ungdomen är blind. 



 Men det är icke roligt, att mor ser en olycka, där mor icke kan blicka 
djupare i korten än här ! Mor känner icke flickan och vet ej vad hon är 
värd. Hölle jag verkligen Josefina så kär, att jag ville ha henne till 
hustru, vad betydde då hennes fattigdom, om hon hade andra egenskaper, 
hjärta och förstånd och sådant, som kunde göra mig lyckligare än några 
ihopknogade papperslappar? På den plats, där jag står och kommer att stå, 
är icke rikedom av nöden: vi leva ej med annat folk än våra likar och 
slösa ej, såsom det brukas i förnäma hus. I veckan hjälpte vi oss med 
dagligt bröd och med litet bättre på söndagen. Om således blott 
förmögenhet fattades, kunde vi ha tillgång fullt upp, så fort jag fått en 
kustbevakarebefattning. Men det är något annat, som är i vägen för min 
tanke att gifta mig med Josefina, nämligen att jag ej älskar henne, så som 
det är nödigt för att ingå äktenskap, och att hon ej heller älskar mig. Vi 
vilja varandra blott hjärtligt väl och intet vidare.



Fru Katrina syntes varken nöjd eller övertygad.



Då fattade Arve hennes hand, såg henne innerligt i ögonen och bad:  Gör 
det för min skull, gör det för att jag uppfyllde mors önskan och kvävde 
min lust att fara till Tistelön! Då jag var inne åt Marstrand, hade 
tillfället nog passat.  Nu var gumman Arnman övervunnen. Ett 
vädjande till hennes erkänsla gjordes aldrig förgäves.  Gud give, att 
flickan måtte finna sig här! Det kan ju bli som du vill. 



 Tack, kära mor, för det löftet! Nu är jag nöjd och lätt till sinnes. Nog 
finner Josefina sig, bara hon blir bemött med kärlek, och det fruktar jag 
ej, ty då mor lovat giva henne ett hem, finner hon också ett 
modershjärta. 



 Det kan du tryggt lita på  --  har jag gjort ett löfte, håller jag det, 
såvitt förmågan räcker till. Kanske få vi det trevligare tillsammans, än 
det i början föreföll mig. 



 Och när farbror faller ifrån eller, kanske än värre, får leva med 
alldeles förslappade sinnen, då är det gott och trevligt för mor att ha 
ett troget sällskap både till tröst och hjälp. 



Fru Katrina erkände inom sig, att Arve i många delar hade rätt, och ehuru 
hon ej sade det, såg han dock på hela hennes ansiktes uttryck, att han 
vunnit mera, än han i början vågat hoppas.



Gumman Arnman, ehuru en sällsynt klok och bra kvinna, var likväl ej utan 
sitt lilla högmod över Arve och fordrade Gud vet huru mycket av den, som 
en gång skulle få honom till man. Arves enkla förklaring upplyste henne 
dock om, att han var långt ifrån att dela hennes åsikter. Han strävade ej 
efter högre mål än han kunde hoppas nå, och fru Katrina, som alltid 
predikat mot högmodsandan, kunde rimligtvis ej komma fram med sina 
undantag. Hon fogade sig, och fogade sig snart, med sann glädje i det, som 
utgjorde den käre sonens.



Huru fort ilade ej de sista återstående veckorna   --  huru kort är ej en 
månad, tillbragt i ett älskat hem, där hjärta förstår hjärta utan någon 
konstig anläggning  av ord ! Men vi kunna ej fasthålla ögonblicken: 
det sista nalkas slutligen... vi måste skiljas.



 Vårt avsked, min son, gäller kanske för detta livet !  sade löjtnant Per 
sakta och söndertryckte en tår, som hängde i de grånade ögonhåren.



 Det står i Herrans hand!  svarade Arve rörd och tryckte den vissnade 
handen mellan sina.  Men , tilllade han raskare,  antingen det blir 
härnere eller däruppe, vill jag, så länge jag lever, ställa mig så, att 
jag utan fruktan kan tänka på återseendet. 



 Rätt så, min gosse! Ett gott samvete är den bästa rikedom. När frestelsen 
står för dörren, så tänk på din mor och gamle Per. 



 Jag går förut!  viskade Lars till Arve, och sedan han på bästa sätt 
förnyat sin tacksägelse till fru Katrina och löjtnanten, varpå dock ingen 
av dem gav akt, lade han de av mamma bestämda drickspengarna på gamla 
Annikas kistlock och sprang så med några lätta hopp  --  ty nu längtade han 
hem  --  nedat bryggan, där han, för att ändå likna Arve, som var så avhållen, 
utdelade tjugufyra skilling i slantar mellan barnskaran, som följde honom 
i hälarna.



Sedan han en kvart varit ombord och på möjligaste bästa sätt ordnat sig 
för resan, kom Arve med sin mor.



Det är väl icke värt, att jag går upp och stör dem, tänkte Lars, men jag 
kan ändå oförmärkt se på deras avsked. Vad de hålla av varandra ! Hon är 
ju så god, den fru Arnman  --  det är just som om jag hade litet vördnad för 
henne: jag har aldrig känt en sådan rar gumma. Nej, jag måste upp och 
omfamna henne! Med ett uttryck av känsla, sådan den aldrig uppenbarat sig 
hos den ostyrige gossen, sprang han åter upp på bryggan och slöt fru 
Katrina med en väldig tryckning i sina armar.

 Gud välsigne Lars!  sade den i sin själ hjärtligt rörda matronan. 
 Måtte Lars alltid bli för sin mor vad min Arve är för mig  --  jag önskar 
henne intet bättre. 



 Jag vill försöka!  Lars kysste gumman Arnmans hand och var som en pil 
åter nere i båten, dit han inom några ögonblick följdes av Arve, vilken 
tyst, med blicken riktad mot den snart försvinnande stranden, ännu en gång 
svängde hatten till en slutlig avskedshälsning.



TJUGUFJÄRDE KAPITLET.



En skön, sval afton mot slutet av sommaren satt Gabriella vid sitt öppna 
kammarfönster och betraktade huru fullmånens glänsande strålar lekte mot 
den vindstilla havsytan. Några halvbrustna ljud darrade emellanåt långt 
borta över vattnet, och Gabriella tyckte sig igenkänna Antons röst. Den 
sjuklige enslingen vaggade med sin lilla farkost under en annan sida av 
ön, men hans vanliga klagande sång:  Jag är väl ingen riddare, fast eder 
synes så!  ljöd slutligen över till Gabriella, där hon, lutad mot 
fönsterkarmen, uppfångade de orediga tonerna och sakta upprepade den 
följande raden:  Jag är den stackars Näcken , med mera.



Alltid, då jag är som gladast, tänkte hon med en viss beklämdhet, kommer 
han och stör mig med sin hemska sång. Förr hörde jag ingen visa hellre än 
Näckens   --   nu gör den mig ängslig, alltsedan han förtrodde mig sina galna 
inbillningar. Stackars Anton, jag undrar varför Gud givit honom ett så 
underligt sinne? Ibland är han så klok, att ingen av oss är slugare än 
han, men åter kommer det en oreda i huvudet, och då är det förbi och hans 
ögon erinra mig om den tid, som jag endast svagt minnes, när han var 
riktigt vansinnig.



En stund grubblade Gabriella över Antons tunga öde och hans besynnerliga 
övertygelse, att han vore Näcken, som vandrade på jorden att försona någon 
svår synd, men ehuru detta ämne alltid genom det underbara däruti 
hade ett hemligt behag, halkade det likväl denna gång fort nog ur hennes 
sinne, vilket snart var fullkomligt upptaget av helt olika tankar.



Birger och Erika återväntades denna afton eller på natten från en resa 
till Göteborg, en sådan som de varje sommar företogo vid Larsmässe 
marknad, då de gjorde sina årsuppköp. Gabriella, vilken annars ansåg 
denna årliga resa som en verklig högtid, vartill hon långt förut gjorde 
tillrustningar, hade denna gång alldeles vägrat att följa med. Men hon 
fick god tid att ångra sitt förhastade beslut och betalade det dyrt genom 
den plågsamma längtan, varmed hon i åtta dagar väntade på de resandes 
återkomst, icke därför, att hon, så högt hon än älskade Erika, ej kunde ha 
givit sig till tåls under en veckas skilsmässa från henne: grunden för 
hennes längtan låg djupare. Saken var den, att Birger genom brev fått 
underrättelse, att Rosenberg med det fartyg, som han förde för ett 
handelshus i Göteborg, just vid denna tid skulle inträffa där, men åter gå 
ut efter en fjorton dagar, erforderlig för lossning och lastning. Och nu 
var det ovissheten om Rosenberg skulle göra vinterresa eller återkomma på 
hösten, som oroade Gabriella. Birgers och Erikas hemkomst borde likväl 
meddela underrättelse om denna punkt, liksom åtskilliga andra, vilka 
förorsakade henne bekymmer.



Det kunde visserligen med skäl tyckas, att alla dessa lättast skulle 
blivit hävda därigenom, att Gabriella medföljt på resan, och i början 
efter brevets ankomst gladde hon sig också, mera än hon ville tillstå det 
åt de lyckliga dagar, som hon skulle få tillbringa i Göteborg. Hon tänkte 
icke ens på vad som annars fröjdade henne, marknadsvimlet, 
lindansartruppen, de grant klädda damerna, militären och musiken. Allt 
detta var nu ett intet Hon tänkte blott på 
Rosenberg och den oförmodade glädjen att en stor del av dessa dagar få 
vara i hans sällskap. Men aftonen före resan, då hon med sin kära Lena som 
bäst var i färd att genomse sina saker och utvälja det vackraste och 
förnämsta till nedpackning, sade Lena ganska oskyldigt:  Herregud, vad det 
skall fägna kapten, att mamsell Ella reser in och hälsar på honom. 



 Vad kommer åt dig , utbrast Gabriella med en liten rynkning på näsan, som 
ganska tydligt förklarade hennes misshag med Lenas frihet,  tror du eller 
kan du vara så enfaldig och inbilla dig, att jag reser in för kaptens 
skull? 



 Herregud, det är väl intet ont i det! 



 Intet ont, kära Lena, men det vore åtminstone rätt onödigt, och nu faller 
det mig just in, att jag alls icke reser. 



 Ah, det är icke möjligt  --  den föresatsen går mamsell Ella aldrig i land 
med!  försäkrade Lena.



 Icke  --  vi få väl se... Och nu kan du gärna gå ned, ty sedan ingen packning 
erfordras, så behöver jag ej heller någon hjälp. 



Nu blev Lena gråtfärdig.  Har jag väl någonsin sett maken  --  jag vånnar, att 
jag hade varit så slug och hållit mun på mig! Men aldrig tänkte jag att 
det var så farligt heller. 



 Du var slug som talade ut, Lena, klokare än jag. Men låt mig nu vara i 
fred  --  jag skall ensam lägga sakerna ned igen. 



Lena gick. Men i stället för att ordna de omkringströdda klänningarna, 
schalarna och schaletterna satte sig Gabriella till rätta i sin lilla 
soffa. Hon ville betänka, väga och överväga. Borde hon väl giva Rosenberg 
anledning att tro, det hon kommit till Göteborg endast för hans skull, för 
att träffa honom, som för smådde att stanna över vintern på Tistelön 
och fann Birgers galeas för obetydlig? Nej, jag tackar, det blir ingenting 
av ! Om det kostade sju gånger så mycket på att vara hemma, så reser jag 
icke, sedan jag blivit väckt på den tanken, att herr kapten också kunde ha 
så dåraktiga inbillningar som Lena i sin enfald.



Med denna fasta föresats gick Gabriella till sängs.



Följande morgon vaknade hon vid det häftiga springet av och an, som alltid 
bådar tillrustningen för en resa. Hon skyndade att kläda sig, satte sig 
åter i sin lilla soffa och började på nytt fundera. Hjärtat hoppade 
oroligt vid den livliga rörelsen, som därnere förrådde skyndsamhet. Säkert 
var vinden god   --  middagstiden voro de kanske i Göteborg... kanske bjöd 
Rosenberg dem ombord... Och nu frågade hon sig, huruvida det vore så 
alldeles klokt, att hon fäste uppmärksamhet vid det, som Lena yttrat i sin 
välmening och utan kännedom av förhållandet. Rosenbergs känsla, om hon 
följde med, bleve säkerligen endast glädjens, och måhända skulle han till 
och med känna bedrövelse, längtan, sorg, om hon ej komme.



Men var icke jag också bedrövad, då han i januari underrättade mig om sin 
resa? Han såg nog, att jag skulle längta och sörja, när han vore borta, 
och han hade ändå hjärta att resa, ehuru det var ganska onödigt mitt i 
starkaste vintern. Och just därför vill jag nu också ha hjärta att vara 
hemma. Det är avgjort, bestämt  --  jag blir hemma. Jag tycker just, att jag 
kan se huru hans ögon mörkna, när han kommer och hälsar på dem och finner 
endast Erika ! Vid denna slutsats rodnade Gabriella likväl ganska starkt. 
Hon kunde ej undgå att fråga sig själv, om Erika, vilken Rosenberg så 
hjärtligt aktade och som alla höllo av, icke kunde vara för kapten nästan 
lika välkommen som hon, Gabriella själv.

Hur har jag blivit så här egenkär och orimlig? Vad är jag mot Erika? 
Dessa frågor av hennes bättre känsla straffade den ögonblickliga fåfängan. 
Hon kände en tår i sitt öga, men det var ej smärtans eller förtrytelsens, 
vid föreställningen att Rosenberg möjligen kunde bliva fullt belåten med 
återseendet av Erika, nej, det var ångerns tår däröver, att hon velat 
finna själva Erika obetydlig i jämförelse med sig själv.



 Är du ej färdig ännu, min docka?  frågade Haraldsson, gläntande på 
dörren.



 Nej, pappa, det har kommit en sådan ängslan över mig, att jag alls icke 
vill resa. Jag blir hemma, jag, och sköter hushållet, medan Erika är 
borta. 



 Vad är det för prat? Vi, som är hemma, sköta nog huset. Icke skall du ha 
några nycker nu, sedan du blivit stora, förståndiga flickan! Ena dan är du 
färdig att hoppa över små hus i glädjen över resan, och den andra har du 
slagit den ur hågen. Vill du vara på det sättet, är det så gott, att du 
börjar leka med dockorna igen. 



 Ja, det var just också allra bäst när jag lekte med dem. Jag har aldrig 
haft så roligt som då. 



 Nu vet du icke vad du vill, det är saken, det. Men gör dig klar   --   om en 
halvtimme är Birger segelfärdig. 



 Men, pappa, jag har icke packat in någonting, och icke har jag den minsta 
lust att resa, ingen smula. Låt mig vara hemma och sköta om pappa och 
Anton ! Pappa nekar mig ju aldrig det jag ber.  Och Gabriella smekte och 
tiggde. Hon var säker om seger.



 Jag är alltför flat, jag vet det nog, du bortskämda ibarn . . . Se så, ge 
far din en kyss vackert! Det får väl vara nu som alltid, att du skall ha 
din vilja fram.  Det utgjorde en märklig företeelse, ett av naturens 
under, att den hjärtlöse, bistre Haraldsson ända till svaghet avgudade sin 
dotter. Men det var också den enda milda känsla, varav hans järnpansrade 
bröst var mäktigt. I hans förhärdade egoistiska själ hade ingen gnista av 
ånger inträtt, och endast fruktan för Birger och kärleken till Gabriella 
avhöll honom från att på nytt fuska i det gamla hantverket. Eftergiven för 
flickans minsta önskningar, gick han nu åter till sina göromål och lät de 
resande sköta sig själva.



Gabriella sprang härpå ned att tala med Erika, för vilken hon ej vågade 
komma fram med den förevändningen, att olust eller nyck höll henne hemma. 
Hon kände sin svägerska för väl att räkna på, det hon under sådana 
omständigheter skulle få sin vilja fram. Utomdess var Gabriella med för 
mycken kärlek fästad vid Erika att icke vara så uppriktig som möjligt.



 Söta Erika , sade hon till denna, som hon träffade ensam i handkammaren, 
 jag har kommit att tänka på något, något, som så intagit mig, att jag 
denna gång icke vill följa med på Larsmässefärden. 



 Vad då, Ella lilla? Du har ju så innerligt glatt dig däråt!  svarade 
Erika förundrad och lät skeden, varmed hon höll på att skumma kaffegrädde, 
vila mot fatet.



Då Erika avbröt ett göromål, blev hon verkligen förundrad.



 Jag har svårt att göra det riktigt tydligt, att säga det så, att du icke 
tror att det bara är en nyck. Alltsammans kommer därav, att Lena i går 
afton, då vi höllo på att plocka fram mina kläder, sade: 'Kors vad kapten 
skall bli glad, för det mamsell Ella kommer in och hälsar på honom !' Lena 
menade visst icke ont med det, tvärtom, men hon förstod icke bättre, och 
så föll det mig med ens in, att Rosenberg kunde tänka detsamma, och 
därför...Gabriellas brinnande kinder förklarade det övriga.



 Du får i detta fall alldeles följa din böjelse!  yttrade Erika och 
återtog i allt lugn sitt husmoderliga bestyr. Hon var på det hela belåten 
med att Gabriella, när väckelsen en gång var given, föredrog att vara 
hemma, och sedan, ehuru hon behöll det för sig själv, unnade Erika 
Rosenberg att få sakna Gabriella.



 Och du misstycker icke, att jag blir hemma, söta Rika ? 



 Visst icke! Jag tror till och med att det är rättast. 



Glad, nästan triumferande över att vara gillad av Erika, hjälpte Gabriella 
raskt till att få de andra ut. Men knappt voro de i båten, vilken med 
fyllda segel och frisk vind sköt fram, innan hon började gråta.



Veckan, som var bestämd för Birgers och Erikas frånvaro, gick med en 
enformighet, vilken ofta föreföll Gabriella dödande långsam, och hon blev 
ej litet glad, när slutligen en seglare, som passerade förbi Tistelön och 
där lade bi, underrättade, att Birger skulle återkomma samma afton.



I hopp att få sikte på den efterlängtade båten satt Gabriella vid 
fönstret, sedan hon förgäves ett par timmar spanat bland klipporna. Men 
väntan blev henne för lång. Solen hade redan neddalat på sin blå bädd, och 
nattens skuggor svepte sin grå skymning omkring bergen. Klockan hade 
slagit tolv, hon led mot ett, och ännu satt Gabriella väntande, med 
huvudet stött mot handen.



Några sakta årtag hördes, och en liten farkost gled intill bryggan. Det 
var Anton som återkom. Då han varseblev Galbriella i fönstret, gick han 
fram åt den sidan.  Du kan gärna lägga dig, Ella , sade han,  vi få 
ingen båt hem i natt! Det är en sådan stiltje, att en ej kan komma någon 
väg. 



 Men vad har du gjort ute så sent?  frågade Gabriella och öppnade 
fönstret.



Anton log. Det var ett sorgligt leende.  Jag har varit hemma hos mitt!  
sade han och visade utåt sjön.



 Hör, vet du vad , sade Gabriella och sträckte sitt lilla huvud långt ut 
genom fönstret,  jag skall säga dig något! Näcken bor icke i havet. Den 
tiden folk trodde, att han verkligen fanns, bodde han i strömmar och åar. 



 God natt, du!  Anton nickade och gick. Han ansåg för överflödigt att ingå 
i några bevis om en sak, vilken för hans orediga sinne blivit en verklig 
trosartikel, ehuru stunder funnos, tillräckligt rediga att övertyga honom, 
att detta slags galenskap snarare vore en envis villfarelse, en sådan som 
vi benämna fix ide, än ett vansinne. Men i alla händelser var Antons sinne 
ej ägnat att besta en allvarlig kamp med förnuftet. Han hade långa, ljusa 
mellantider, men själen förföll åter i sitt svaghetstillstånd, och i det 
förgallrade fängslet strävade den förgäves efter frihet.



Trött och litet harmsen sökte Gabriella att i sömnen glömma sin felslagna 
väntan. Och när det i daggryningen blev liv på bryggan, väcktes hon väl 
och tänkte: Nå, äntligen äro de här! men därvid slötos åter hennes ögon: 
hon var alltför sömnig att stiga upp. Då hon sent på morgonen vaknade, 
stod Erika vid hennes säng och hälsade henne med ett vänligt  god morgon .



 Ack, Erika, du, som kom hem så sent, är ändå uppe före mig! Jag satt 
också uppe till långt på natten, men jag hade icke därför bort försova 
mig. Jag riktigt blygs över att jag ej gjort i ordning kaffet åt dig.  
 Lappri, Ella, en liten ofrivillig försummelse 
betyder ingenting. Vi ha ännu icke druckit kaffe. Om du skyndar dig ned, 
så göra vi sällskap, men då skall du vara rask ! 



 Ja, Erika... men vänta en liten smula, ha ej så brått! Jag får ju icke 
tala ett ord med dig. Ha ni haft roligt, ha ni... 



 Å ja, vi ha haft rätt roligt. Du skall få besked om alltsammans, när du 
kommer ned, men nu har jag bråttom. Det är så många av mina spånadsgummor, 
som vänta på mig, att jag måste gå.  Och till stor ledsnad för Gabriella, 
vilken naturligtvis gärna velat tala ensam med Erika, återstod nu intet 
annat råd än att så fort som möjligt kläda sig för att med de övriga dela 
de underrättelser, som kunde vankas vid kaffebordet.



 Det välsignade håret ha vi kvinnfolk visst fått för att pröva vårt 
tålamod!  sade Gabriella otåligt, medan hon ganska omilt rev upp den långa 
flätan och började kamma de sköna bucklorna. Men så påkostande det än var 
att öda tiden härpå, hade Erika likväl så bestämt vant flickan vid denna 
ordning, att Gabriella aldrig gick ned om morgnarna utan att vara väl och 
nätt klädd i håret. Denna gång skedde det likväl med en skyndsamhet, som 
lämnade de högrödaste rosor på hennes kinder. Och då kammen slutligen 
kastades i lådan och den lätta muslinsduken över axlarna, var toaletten 
färdig och Gabriella med tre hopp nedför trapporna och inne i 
dagligrummet.



Men vilken syn mötte henne här! Vid fönstret stod bredvid Anton en 
främmande. Denne vände sig om, och med ett ohejdat uttryck av glädje och 
bestörtning utropade Gabriella:  Rosenberg, kapten Rosenberg! 



 Ja, emedan jag gick miste om det nöjet att få se mamsell Gabriella med 
sina släktingar i Göteborg, så följde jag med dem hit ut på ett par 
dagar !  sade Rosenberg med den öppenhet, som utmärkte honom, och tryckte 
till hälsning Gabriellas hand.



Vår hjältinna yttrade ingenting om nöje och tacksamhet för denna artighet, 
men hon rodnade mycket vackert och neg. Rosenberg blev emellertid icke 
modfälld häröver: det visade hans eldiga blick, vilken nästan icke kunde 
slita sig från Tistelöns intagande ros.



 Bliv bara icke högmodig, Ella , inföll Birger,  ty även skonerten har sin 
del i besöket ! 



 Nå, var det icke en riktig överraskning?  frågade Erika, vilken nu, 
åtföljd av Lena med den stora kaffekannan, inträdde och bjöd alla till det 
trevligt utstyrda bordet.



 Jo, det var visst en överraskning, men det var styggt av dig, Erika, att 
ej säga det minsta! 



 Jag hade måst lova kapten att tiga. Han ville så gärna själv se, om du 
skulle bliva glad vid hans återkomst. 



Gabriellas blick träffade härvid Rosenbergs, och vad hon då såg i den 
satte hennes hjärta i en så orolig rörelse, att hon alls icke fann något 
svar, utan var särdeles glad att få övertaga bestyret med serveringen.



Över huvud och ganska öppet syntes Rosenbergs uppförande under hela dagen 
vittna, att frånvaron styrkt och givit ett högre och raskare liv åt hans 
känslor. Om aftonen berättade Erika för Gabriella, att han gjort en så 
lycklig resa, att hans lynne därigenom blivit lättare och att dessutom 
hans utsikter nu voro mycket ljusare än under den tid, han vistades hos 
dem.



 Jag kan just tycka det... Men, söta Rika, har du hört om han kommer hem i 
höst eller om han skall göra vinterresa?   Det har jag icke 
hört  --  kanske nämner han något därom i morgon. 



Icke särdeles tillfredsställd med förklaringen och alldeles ur stånd att 
begripa hur Erika kunnat vara så likgiltig att ej ens fråga därom, 
avvaktade Gabriella med otålighet andra dagen. Den kom och gick även lugnt 
och glatt, utan att likväl Gabriella hade mod att själv eller genom någon 
annan göra den enkla frågan.



Solen var redan i nedgående, då Rosenberg, vilken jämte Gabriella stod på 
bryggan, hastigt yttrade, i det han lossade en av småbåtarna:  Vad det 
skulle vara roligt, om jag finge ro mamsell Gabriella ut ett litet 
stycke. 



 Å, det blir härligt! utropade hon livligt och hoppade, utan att en 
sekund besinna sig, ned i båten



Vattnet låg så stilla, att knappt en och annan krusning bucklade dess yta, 
och lätt som en simmande svan ilade båten över det genomskinliga 
elementet.



 Huru olika , sade Rosenberg med en lätt böjning i rösten,  är icke denna 
afton mot den, på vilken jag uppkastades mellan de där klipporna västerut 
! Ser Gabriella de två blå punkterna ? Där kämpade jag en svår kamp och 
var bra långt ifrån att ana att denna olycka, som berövade mig allt, 
skulle giva anledning till min... högsta, lycka  ämnade han tillägga; men 
hastigt erinrande sig att detta var väl mycket sagt, då denna icke var 
avgjord, tystnade han och lämnade Gabriella att efter behag ifylla 
meningen.



Gabriellas blygsamhet tillät henne icke att förstå Rosenbergs uttryck. Och 
för att komma ifrån detta ämne, det hennes fina känsla förbjöd henne att 
uppmuntra, frågade hon efter sin gamla bekantskap, Petter Lindgren.



 Jo, han seglar med mig och finner sig ganska gott. Nästa år, när 
skonerten gått av stapeln, hoppas jag min raske Petter skall komma 
att utgöra en av dess bästa matroser. 



 Jaså, kapten tror då, att Örnungen blir färdig nästa år ?  



 Det är utan allt tvivel. Och jag ämnar, om Gud vill, största delen av 
vintern vara här för att jämte Birger pådriva arbetet. 



 Men jag trodde . . . jag tyckte, att jag hört, det kapten skulle göra 
vinterresa. 



 Nej, det har icke varit påtänkt. Om Vår Herre bevarar liv och fartyg, 
hoppas jag före jul vara tillbaka och jular på Tistelön, om mamsell 
Gabriella försäkrar, att jag blir välkommen. 



 Det vet nog kapten Rosenberg förut. Vi leva så ensligt på vår ö, att... 



 . . . att var och en kan vara välkommen !  inföll kaptenen med ett litet 
gäckande leende.  Men jag är så djärv att vilja veta, om jag särskilt vore 
välkommen ? 



 Det får kapten höra efter till jul!  inföll Gabriella skrattande.



 Må göra  --  jag väntar till dess... men då  --  om vi väl vore där ! 



Gabriella suckade i sitt hjärta detsamma. Blygsamheten tillslöt hennes 
läppar.



Genom den lilla utfarten på sjön hade ett mera innerligt och förtroligt 
förhållande tillkommit, vilket ock synbart röjde sig under denna aftons 
sammanvaro  --   och aftonen utgjorde en halv dag, ty, som man icke på länge 
skulle återse den värderade vännen, blev hela släkten uppe till långt 
fram mot morgonen. Rosenberg satt under alla dessa lyckliga timmar bredvid 
Gabriella i soffan, och vid varje liten historia, han slutade, var leendet 
på hennes läppar hans högsta triumf, och månget ord, mången vänlig 
häntydning, ej ämnad för det övriga sällskapet, fattades av henne 
och purprade kinden.



Slutligen sade Haraldsson: Åhnej, detta bär sig icke   --  vi göra illa åt 
kaptenen. Nu må han sova ett par timmar ! 



Birger steg upp, Erika och Anton även, Rosenberg och Gabriella måste 
således göra detsamma, men de kände var och en inom sig, att de firat sin 
första verkliga högtidsafton. Deras hjärtan hade talat. Ord äro då 
tämligen överflödiga.



Efter kaptenens avresa var Gabriella flitigare, raskare och muntrare än 
någonsin. Hon talade mycket med Erika i hushållssaker och tog sig just 
därvid som oftast en så förnumstig min, att Erika kände sig frestad att 
skratta åt den sextonåriga husmoderns allvarliga värdighet. Det hände då 
icke heller så sällan, att Gabriella själv vid det kvävda leendet på 
Erikas läppar utbrast i skratt, slöt sina armar om den trogna vårdarinnans 
hals och viskade:  Du kan gärna skratta högt, Rika, om du tycker det är så 
roligt, att jag vill veta ett och annat, men jag kan ju också bli gift och 
få ett hus att sköta liksom du! 



 Jag skrattar visst icke åt din vetgirighet, söta Ella   --  den är ganska 
berömvärd och skall troligen snart komma dig till pass  --  men du ser därvid 
så utmärkt betänksam ut, att jag ej kan låta bli att tänka på huru du för 
icke längesedan höll samråd med dina dockor och då just hade samma min. 



 Men jag har väl nu vuxit ifrån dockorna!  sade Gabriella och höjde sig 
litet på tåspetsarna.



 Det förstås  --  vid sexton år tränger stundom första tanken på 
brudklänningen undan sista skymten av den kära dockklänningen. 



Gabriella ilade bort. Hennes hjärta slog icke förgäves takten till Erikas 
tema. Långa, tillfredsställan de brev från Rosenberg till Birger 
förvissade henne, att hoppet om brudklänningen ej svävade i luften.



På ett brev fick Gabriella likväl icke höra slutet: det var endast sedan 
Birger och Erika ingått i sängkammaren som det åter framtogs och av Birger 
lästes högt för hans hustru:



 Jag vill aldrig vara hederlig karl, om jag nu kan vänta längre! Får jag 
bara åter foten på Tistelön, så friar jag, och det flux. Jag har betänkt, 
noga betänkt, att jag kan gå så långt, eftersom Vår Herre åter tycks le 
emot mig. Det är icke därför sagt, att giftermålet skall följa strax 
därpå. Ett par år väntar jag nog troget min sköna, älskade Gabriella. 
Alltsedan jag var ensam med henne ute på sjön, har fan  --  nej, kärleken, 
menar jag, riktigt drivit sitt spel med mig. Jag vet ibland ej om jag 
befinner mig i himlen, på vatten eller land, när jag riktigt kommer in i 
funderingarna. Men du skall tro, min bror, det är ock knäveln till 
intressanta funderingar. Jag ser mig som herre på Örnungen, i den blå 
friskavajen med pipan i mun, stå på däck, men tro du icke att jag tittar i 
loggboken eller har någon annan lika lovlig sysselsättning för mig  --  nej, 
herr svåger, jag tittar väl på något bättre, på ingenting mindre än min 
egen unga, vackra hustru.



Man kan ej vara så litet tokig  --  men det vore väl ändå tusan, om hon, ifall 
hon är så pass hemma i kärleken som jag, icke skulle kunna våga resa med! 
Jag tyckte, när jag hade henne med mig på sjön, att hon verkligen hade små 
anlag för elementet. 



Erika log varmt... Birger log även  --  det var så gott som en välsignelse.

TJUGOFEMTE KAPITLET.



Fru Arnman till sin son.



 Ns fiskläge nyårsafton år...



Min älskade Arve, mitt kära barn!



En fröjdefull jul, ett gott nytt år, fullt av Herran rikaste välsignelse, 
önskar jag dig, min käre son !



Julstöket är över. Jag har gjort den vanliga lilla brödutdelningen bland 
de fattigaste och sitter här nu i min lilla trevliga stuga, lugn till 
sinnes och glad till hjärtat.



Jag har tvenne viktiga nyheter på tungan... men jag vill först tala litet 
om oss. Med löjtnanten förhåller det sig i det närmaste vid det gamla, vad 
hälsan beträffar, men minnet däremot tager dagligen utav. Han blir barn 
på nytt, och jag är rätt glad att ha min snälla Josefina: hon förstår så 
väl att hjälpa mig i konsten att roa gubben. Josefina är riktigt en bra 
flicka, och det hade varit min egen skada, om jag icke tagit henne. Det 
föll sig också lätt nog, emedan jag förra våren gjorde mycket större 
tunnbrödsbak än jag på länge brukat, men så är det: 'Det äter ingen en 
annans mat.'



I förtroende oss emellan säger jag ändå, att så mycket  mitt 
förstånd kan se, vore hon ingen hustru åt dig, icke för bristen på 
förmögenhet  --  Gud förlåte mig, att jag någon gång i så viktig angelägenhet 
ville taga så värdslig sak i betraktande  --  nej, min Arve, icke för det; men 
jag har min lilla urskillning och märker att det icke är något riktigt 
liv i henne, jag menar sådant liv, som behövs i en rask och trevlig 
hustru. Jag vet, att du nu drar på mun och säger: 'Mor är rolig, som 
tänker så långt fram !' Kan väl vara, men ifall du komme att dagligen 
vistas i huset med henne, så kan ingen veta vart det skulle leda.



Det syns på den stackars flickan att hon varit nedtryckt från barndomen. I 
ungdomen, då glädjen och hälsan annars skjuta friskt upp, har moderns 
djupa bekymmer lagt sig på hennes hjärta, och sorgen har blekt ur 
ungdomsrosorna. Sådant där är ej något narri. När sinnet en gång blivit 
tungt, ändras det vanligen icke, utan blir snarare värre med åren.



Om jag är aldrig så vänlig eller Annika med sina gamla tokroligheter 
bjuder till att muntra henne, är det ändå som att slå vatten på gåsen; 
aldrig får man höra henne som en ung människa skratta och säga något glatt 
ord igen. Nej, hon är alltid vänlig och god, men alltid allvarsam; och 
drar hon icke pustar ibland, så att det just sticker till i hjärtat på 
mig!



'Mitt kära barn', säger jag då, 'kan du säga mig varför du suckar så 
förfasligt? Har icke Herren gjort allt väl? Är du icke nöjd med oss, min 
snälla Josefina ?'



Då suckar hon igen och svarar: 'Jo, gudbevars, skulle jag icke vara nöjd! 
Av hela min själ tackar jag Gud, som gett mig så gott hem, men jag rår 
icke för, att jag andas så tungt: det känns så trångt i bröstet, och det 
är bara för att få luft.'



Men hon ser just icke sjuk ut och har ej varit dålig  sen hon kom 
hit. Det är blott en vana från hennes bekymmersamma dar. Kanske ger det 
sig med tiden, och det önskar jag av hela hjärtat, ty suckande och 
pustande har aldrig varit min sak. Bär världen emot, får man stångas med 
henne och ändå behålla modet, ty är det tappat, så farväl med alltsammans!



Så mycket om hemmets angelägenheter... Nu till mina två stora nyheter.



Mitt kära barn, människan spår och Gud rår, och Herren gör alltid väl. Du 
vet, att jag ständigt visat avsky och  --  icke vill jag neka det  --  
också känt en sådan för tistelöborna. Jag hade fått den fruktan, 
att du kunde bli kär i Haraldssons dotter, och det giftermålet hade blivit 
mig en tärande hjärtesorg, icke så mycket för min skull som för din egen. 
Jag känner, jag är säker, att det blivit din olycka.



Du vet, mitt kära barn, att jag icke är någon svag, skrockfull kvinna, men 
var människa har sina svagheter, och min  --  om den så kan kallas  --  är, 
att jag tror på gemenskapen mellan andra världen och oss syndiga varelser.



Natten efter den, då du på sälskytteriet för många år sedan träffade den 
redan då beprisade tistelörosen, kom jag så helt naturligt, efter du varit 
med Haraldssons, att mycket tänka på salig far och hans olyckliga 
försvinnande. Jag kunde alls icke somna, utan beständigt hörde jag vågorna 
skvalpa omkring jakten, såg Arnman arbeta över mänskliga krafter och hörde 
i min upprörda inbillning hans dödssuck. Sådant kunde vara naturligt: en 
hustru är så nära förenad med sin man, att hennes sinnen visst nog kunna 
fatta och genomgå det hon bävande anar. Men sedan jag ett par timmar 
svettats i en hjärteångest, som jag förut aldrig känt, tillslöt sömnen för 
en stund mina tunga ögonlock, och då visade sig min salig gubbe för 
första gången efter sin bortgång. Varje hans drag var mig så klart.



Men jag fick ej länge fägna mina ögon åt att se honom, ty han tog mig i 
handen och sade: 'Katrina, vänd dig om och gråt!'



Förskräckt vände jag mig, men då hade en stor förändring försiggått. Du 
och jag sutto i en båt för att resa till ditt bröllop. Som båten svängde, 
kände jag igen Tistelön, och i ett av fönstren stod bruden. Det var 
Haraldssons dotter, men hon syntes så kall och orörlig som en bild, med 
alldeles vita kinder, och hon varken hälsade eller såg oss. Men jag såg 
något rysligt  --   att stora droppar föllo från hennes ögon, och det var ej 
tårar, utan blodsdroppar. Darrande i var led, vände jag mig åter om. Jag 
såg ej mera salig far, men hans röst viskade mig så klart i örat, att jag 
ej visste om det var dröm eller sanning: 'Katrina, blodet, som du ser, är 
mitt !'



Jag sade mig visserligen både då och nu, att en synvilla i drömmen är 
ingenting, men jag drömde knappt ty jag var strax vaken. Likväl, efter det 
var liksom en varning från salig far, blev det mitt hjärtas största 
önskan, att Haraldssons dotter aldrig måtte få någon makt över dig. 
Nu  --  vår himmelske fader vare pris  --  har den stenen fallit från mitt 
bröst, och jag kan därför säga dig allt detta, ty du bör veta, att på 
juldagen hade de en högtid på Tistelön. Där var då förlovning mellan kapten 
Rosenberg och rosen. Och nu, mitt kära barn, andas jag fullkomligt lätt. 
Hon är alltså fästmö. Gud give dem lycka!



Det berättas, att brodern, Birger, vilket är ganska vackert, på julafton 
gjorde en betydlig utdelning av spannmål till alla fattiga strandbor runt 
omkring. Jag menar det var en halv skäppa på varje hushåll, men 
mjölskäppan full för änkor och faderlösa barn.



Sådant firande av en glad högtid är kristligt och bör giva Guds 
välsignelse igen, om det bara icke är en ringa avbetalning på en gammal 
skuld. Men jag bör tiga, ty skriften säger: 'Dömer icke, så varden I icke 
dömde.' Och skulle Herren strängt räkna med oss något var, finge vi väl 
ett rätt stort skuldregister. Emellertid, som sagt är, var det vackert av 
honom, men länder i synnerhet hustrun, vilken omvänt honom, till heder och 
fromma.



Och nu min andra nyhet. Gud förlåte mig och tillräkne mig ej, att jag 
meddelar den med glatt hjärta, när den har döden till granne! Men jag vill 
ej göra mig skenhelig, och därför säger jag rent ut, att jag icke kunde 
motstå en syndig glädjerörelse, när jag erfor att vår jaktlöjtnant här, 
som länge varit illa sjuk, nu är alldeles utan hopp. Emellertid vet jag 
med visshet, att jag icke skulle hava tänkt så, om Mellberg varit en svår 
syndare, som behövt nådetiden till omvändelse, eller om han lämnat hustru 
och barn efter sig. Men han har alla dagar varit en stilla beskedlig karl, 
som visst icke synnerligen passade för den tjänst, han hade, ty han var 
för flat och lät allehanda passera. Och vad sorgen efter honom vidkommer, 
tror jag icke, såvitt jag vet, att den blir kännbar för någon annan än 
hans hushållerska, men hon tröstar sig väl med det hon får efter honom.



Du kan nu själv, min käre Arve, föreställa dig vad slutsatser jag drager 
av dödsfallet, om det inträffar Det är visst orätt att tänka så mycket 
världsligt, när döden är i grannstugan, men  --  som ordspråket säger   
'den enes död är den andres bröd'. Jag hoppas, att, ifall Mellberg 
går bort, tullförvaltaren håller sitt löfte som en karl!

Och nu, Gud välsigne dig, mitt kära barn ! Jag slutar med stora 
hälsningar från gubben, från Josefina och Annika.



Din hulda och omsorgsfulla moder Katrina Arnman.



P. S. Jag bryter upp brevet igen för att säga dig, att Mellberg dog i 
natt. Jag är alldeles yr i huvudet   --  tjänsten kan väl icke länge vara 
obesatt ! 



(Forts. i volym 2)