Hjalmar Bergman Clownen Jac
Klassisk svensk litteratur från Textalk
till min vän GÖSTA EKMAN som födelsedagsgåva
Hjalmar Bergman
1 Vad kära släkten visste om clownen
Minnet, vårt minne, är en förunderlig sak-nyckfullt, opålitligt,
skämtsamt, illfundigt, pinsamt försvagande, tröstande men framför
allt-oumbärligt. Vi lever genom minnet, vi lever i minnet, ingenting
sätter vi-och det med rätta-så högt som ett gott minne. Hon är vår
dagliga oumbärliga tjänarinna och hon blir vår härskarinna. Sviker minnet,
träder strax slumpen i kraft. Man lever nyckfullt, man har saker och ting
på känn. Nå ja, ibland går det ju bra även på det sättet.
Benjamin Borck hette en yngling, som vanligen kallades Ben eller Benbe.
Hans far var köpman och tillhörde en god gammal borgerlig släkt. Han dog
tidigt och efterlämnade änka och son i rätt små omständigheter. Änkan
hette Längsäll i sig själv-av de norrländska Längsällarna, kända för
rättframhet och en viss pietistisk sinnesriktning. Det har sagts om
Borckarna att de trutar med munnarna som om de gick och sög på någonting
riktigt gott. Langsällarna åter har breda, kraftiga gäddkäftar, beredda
att bita från sig om så behövs.
Benbes mor, änkan Borck född Längsäll, gav sonen en allvarlig uppfostran
som framför allt gick ut på att kväva högmod och stäcka lättsinne.
Vad hans begåvning beträffar, var den en smula fladdrande. Vid tjugutvå
års ålder-samma år hans mor dog -hade han hunnit med en fil.kand . och
dessutom en handelsskola Han hade på känn att hans anlag låg mest åt
det merkantila och att göra upp projekter och prospekter hörde till hans
käraste sysselsättningar. Olyckligtvis ställde man sig oförstående. De
hade kanske sina förtjänster, dessa projekter, de var djupsinniga och
vidunderliga nog men de passade inte våra förhållanden.
Sedan han jordat sin goda mor beslöt han fara till Amerika. Tyvärr hade
han inga pengar. Vad skulle han göra? Han genomgick i kärligt och vänsällt
sinne sina vänner och släktingar och beslöt hedra sin morbror, patron
Längsäll på Sanna, med ett besök. Han skrev att han funderade skarpt på
Amerika och att han före avresan ville taga farväl av sina anförvanter.
Han fick ett vänligt svar: morbrodern bjöd honom välkommen, dock under
förutsättning att han icke kollrade bort flickorna och inte försökte låna
pengar. Han reste i förhoppning att lyckas med båda delarna.
Fru Längsäll, Benbes moster, var även hon en Borck fast av en annan
släktgren. Hennes far hade på sin tid ägt Sanna samt dessutom en rikedom
av projekter som gott kunde tävla med Benbes. Dessa projekter låg
emellertid på det mekaniska området och än i dag ses vid Sannaforsens
stränder några underliga och sinnrika vattenverk, nu tyvärr förrostade och
obrukbara efter att en gång i tiden varit endast obrukbara. Sanna-Borck
nödgades lämna sin vackra gård men några år senare inköptes den av mågen
Längsäll, en man utan andra projekter än det att hålla på pungen och sakta
och varligt fylla den.
Benbe mottogs vid stationen av sin kusin Sanna, uppkallad efter gården,
där hon första gången sett dagens ljus. Folk, som ville retas, kallade
henne naturligtvis Sanna-Sanna. Olyckligtvis var den stackars flickan
blott alltför lättretlig och rentut sagt en smula "egen", skygg,
lättskrämd, oberäknelig. Benbe hälsade henne belevat med en kusinkyss på
kinden, han sa: Goddag, lilla SannaSanna, är du väldigt glad att se mig?
Vartill flickan buttert genmälte: Ja, om jag kan hoppas slippa se
dig mer i detta livet.-Nå ja, det lär ju finnas ett annat och bättre, sa
Benbe vänligt, men du döljer mästerligt dina sannasanna känslor.-Han
klappade henne milt på kinden och fick den första örfilen för säsongen.
Sannagården, ett tämligen litet grönt hus med brutet, svart dubbeltak, låg
svept i röda höstlöv, vinrankors och lönnars. På den spruckna, räfflade
stentrappan stod redan den goda mostern mysande med sin borckska mun, än
vidare Caroline, Sannas syster, mild och kysstäck. Och inne i förstugan
hördes fader Längsäll grymta: Tag in pojken och pussa honom till kaffet.
Jag är hungrig, jag vill ha mat.
En halvtimme senare kom det spännande ögonblicket. Man satt vid soppan.
Damerna hade ätit en tallrik, Benbe två och fader Längsäll tre, som hans
sed var. Hans väldiga labbar, fräkniga och rödludna ända ut till knogarna,
låg på bordet och han stirrade djupsinnigt i det tomma fatet som om han
övervägde möjligheten av en fjärde tallrik. Den stora, feta kroppshyddan
hävdes och sänktes i välbehagliga suckar. Plötsligen sa han:
Kackla ni, hönor, kackla av hjärtans lust. Ty si det haver kommit en
ungtupp till gården. Men du, Sanna, ser folkilsken ut som vanligt? Har han
redan hunnit reta dig med sitt kuckeliku? Ta det med ro, min flicka, för
nu ska han resa till Amörrikat. Det är duktigt av dig, Benjamin, det visar
att du är en pojke, som inte vill mögla bort ungdom och ambition i det här
struntlandet. Res du, Benjamin, och frid vare med dig.
Han stönade åter av den varma soppans vällust och de tjocka fingrarna
kröktes. Han sa förnumstigt:
Beträffande emigrationen uppdelar jag pojkarna i fyra klasser Den första
är pojkar med ambition men utan pengar; dom får inte resa, för det vore
skada på ambitionen Så finns det pojkar med pengar och utan ambition
-de får inte heller resa för det vore skada på pengarna. Tredje klassen
är pojkar med både ambition och pengar Till dem kan man gärna säga res,
ifall man har lust-för de lämnar i alla fall inte det här futtiga landet
godvilligt. Och till syvende och sist finns det pojkar som saknar både
guld och duglighet. Till dem må man också vänskapligen säga: Res, pojkar,
res. För se tyvärr så kan de inte. Alltså, res du, lille Benjamin, men tro
inte att jag betalar biljetten. Och får vi nu be om steken, sedan ämnet
avhandlats.
Detta förfärliga utfall mot den stackars Benbe avbröts ej av damerna, som
helt enkelt inte vågade avbryta kolossen.
När husets herre torkat steksåsen ur sina yviga röda mustascher hävde han
sig tillbaka i stolen och utbrast:
Nej, tänk! När du kommer dit bort ska du väl hälsa på den där underbara
clownen ni har i släkten. Vad är det nu han heter som clown-?
Båda flickorna inföll livligt och indignerat:
Han heter Jac Tracbac! Nej, vet du, pappa, att vara så obildad så att man
inte vet det. Jac Trac-bac.
Joo, visst vet jag, om jag tänker efter. Jag ser ju hans namn lite då och
då i tidningar och på biografaffischer. Men jag intresserar mig inte för
såna där clowner och annat tingeltangel. Och inte är jag särdeles smickrad
av släktskapen heller, det kan jag tala om.
Skulle du vara släkt med Jac! insköt Sanna högdraget. Nej, vet du vad.
Släktskapen är på den Borckska sidan och inte på Längsällska. För resten
är mamma knappt släkt med honom hon heller eftersom han tillhör andra
linjen.
Det säger du, näspärka! genmälte fader Längsäll förargad. Men jag ska tala
om för dig, att jag känner honom personligen. Jag har till och med ätit
middag med honom och gu vet om vi inte blev dubröder. Där bet min räv din
gås, nippertippa.
Att döma av den sköna skälvan i hans stämma, insköt Caroline, så
tyckes likväl vår älskade far vara en smula stolt över bekantskapen med
den där tingeltangelpersonen. För resten är pappa inte ensam om
bekantskapen eftersom mamma också träffade Jac-
Benjamin! utbrast Längsäll med en komiskt tung suck, Benjamin, förlita dig
aldrig på kvinnor! Åtminstone ej på deras minne eller deras förmåga att
hålla reda på tid och rum och händelser. Jag har förklarat för min kära
hustru att hon helt enkelt inte kan ha träffat den celebre clownen
eftersom vi bodde på Johannisberg då han var i Wadköping två år före
farmor Borcks död.
Det vet jag! fnös Sanna ilsksint. Mamma träffade honom inte två år före
farmor Borcks död utan samma år och då var du, pappa, i London, så du kan
inte veta mycket om den saken.
Det har din mamma helt enkelt drömt, betygade med myndighet hennes far.
Och det har hon själv erkänt.
Nej, tyst nu allesammans, avbröt äntligen den arma, vars minne så
kalfatrades. Och leende vände hon sig till Benbe sägande: Du, Benjamin,
får väl den uppfattningen att vi här i huset inte intresserar oss för
något annat än vår gemensamme berömde släkting. I själva verket talar vi
mycket sällan om honom. Jag råkade en gång påstå att jag träffat honom men
din morbror säger att det är omöjligt och att det är hans livliga
skildring av mötet med Jac, som förvirrar mitt minne. Nå ja, sånt händer
ofta och han kan mycket väl ha rätt. Vad nu töserna beträffar så är det ju
inte underligt att de intresserar sig för en filmstjärna, men att den
allvarlige patron Längsäll-
Den allvarlige patron Längsäll, inföll sagde person, önskar sig nu en kopp
kaffe och ett bloss.
Man reste sig från bordet och steg in i förmaket som i sin pompösa, tunga,
överlastade sjuttiotalsstil just var en passande ram åt den höstprunkande
trädgården och parken utanför.
Vid kaffet återupptogs ämnet av patron Längsäll, dock först sedan hans
hustru och döttrar gått var och en åt sitt håll. Den store patronen svalde
sitt kaffe med samma välbehag som allt annat och började med en grymtning
Tja, tja, att jag råkar intressera mig för den där berömde clownen beror
egentligen därpå att jag vet mer om hans historia och förhållanden än de
flesta andra. Nu när töserna gått kan jag dra en bit. Farmor Borck har du
nog hört talas om-din fars faster? Ja, det var ju en märklig gumma, det
ska inte nekas. Född i ett knektatorp blev hon först piga och sen husfru
hos en av stans mest ansedda borgare och sin ställning inom den fina
släkten höll hon och befästade med en kraft och seghet, som just kunde
anstå en äkta svensk knektatös. Nu ville det sig så, att hennes äldste
son, Gabriel Borck, råkade komma en av husets tjänsteflickor för nära och
följden därav blev-vår berömde Jac Tracbac, som emellertid under sina
första tjugufem eller trettio år hette Jonathan efter sin farfar.
Nåväl-Gabriel, som var en ung man med samvete, ville prompt gifta sig men
härtill sa farmor nej. Hon sa att det kunde vara nog med ett piggifte i
släkten och därmed menade hon sig själv. Ja, sådan gumma var hon. Flickan
utackorderades någonstans på landet och Gabriel sändes till Schweiz under
förevändning att han var bröstsjuk. Tyvärr besannade sig förevändningen
och Gabriel dog i Davos efter ett år eller så.-Tag du dig en kopp till.
Nå ja, sonens död tör väl ha oroat farmors samvete. Hon tog sin sonson
till sig och det dröjde inte länge förrän pysen blev farmors ögonsten och
kelegris. Sådant händer farmödrar. Antagligen blev han rätt bortskämd och
hade dessutom ett underligt ojämnt lynne på både gott och ont. För resten
tror jag att det är ett Borckskt släktdrag det där. Vår egen lilla Sanna
till exermpel hon gör oss rätt stora bekymmer med sina egenheter. Ibland
kan hon vara riktigt elak och ibland är hon så naivt hjärtegod så
att man blir nästan lika bekymrad för det. Men det är nu inte henne vi ska
tala om.
Jo, pojken blev så småningom en riktig otering, som man säger på
närkingska. För resten hade farmor svårt att tukta honom därför att han
var så orimligt lättskrämd. Höjde hon handen på allvar så hände det att
han fick någon sorts hysteriskt eller epileptiskt anfall-och för resten
lär det ha varit något liknande med hans farfar, kommerserådet. Hur som
helst så begick han till sist ett riktigt rackarstreck. Bredvid den stora
Borckska gården, som du ju känner, låg på den tiden en guldsmedsaffär. En
natt slingrar sig pojken in genom en glugg och när han slingrade ut igen,
hade han åtskilliga nipper i fickorna. Ja, det var ju utan tvivel en
ytterligt sorglig och obehaglig historia. Det enda, som något försonar,
var hans otroliga naivitet. Vet du vad han gjorde med bytet? Redan
följande dag delade han ut kråsnålar och slikt åt sina skolkamrater och
sina flickbekanta gav han ringar och sånt. Det var inte särdeles svårt att
finna tjuven. Men när de frågade honom hur han kunde göra något sådant
svarade han bara: Jag tyckte jag borde ge kamraterna något, de har alltid
varit så hyggliga mot mig-
Det var ett hyggligt och humant skäl att stjäla, inföll Benbe och drog på
mun. Fader Längsäll drog däremot icke på mun. Han suckade rätt tungt i det
han fortsatte:
Nej, det är rätt illa det där. Det finns verkligen folk som blir alldeles
oansvariga av pur godhet så till sägandes. Ja, det är någonting liknande
med vår lilla Sanna. Gubevare mig, inte att hon ger bort andras ägodelar.
Men sina egna Och det är inte så trevligt för mamma att återse ett gammalt
familjesmycke eller dylikt, som hon skänkt tösen, återfinna det på en av
statarhustrurna eller andra. Det är inte roligt och dessutom gör flickan
sig till ett rent åtlöje med den där obehärskade givmildheten. Det hets
nog hjärtans tack i ansiktet på flickstackarn men bak ryggen grinas
det.
Nå, som sagt, det är inte henne vi talar om. Den här stölden kunde ju ha
blivit en förfärlig historia om inte guldsmeden Gavenstein helt enkelt
vägrat erkänna att det förövats inbrott i hans affär-sedan han först
naturligtvis anmält inbrottet för polisen. Det var en hygglig liten prick,
den där juden, och det är just av honom jag har hela historien. Borckarna
var naturligtvis inte vidare språksamma i ämnet. Ett par dar efteråt tog
pojkstackarn-ja, jag kan inte ge honom fulare namn för han var nu inte
riktigt normal, det är min övertygelse-tar han några hundralappar i
farmors chiffonje och försvinner. Hur han kom till Amerika, vet jag inte.
Han skrev ett par gånger till några av släkten och det var tydligt att han
slet en hund. De sände honom lite pengar men efter ett par år hörde de
inte mer av honom.
Nå ja, du förstår, för farmor var ju det hela ett klubbslag, och jag för
min del tror att hon från den stunden aldrig var riktigt klar här uppe,
hur förståndig och redig hon än kunde tyckas. Om Nathan, pojken, talade
hon aldrig och han tycks inte ha skrivit till henne. Först en tolv,
tretton år senare kom ett brev till någon av släkten undertecknat Jonathan
Borck och med förfrågan om han vågade hälsa på farmor. Borckarna blev inte
glada som du kan förstå. Nu hade de oteringen, som de nästan glömt, åter
på halsen. Men vad skulle de göra? Till sist fick de efter mycken tvekan
underrätta gumman om den förlorade sonens återkomst. Och det blev ju stora
skrällen det.
Verkligen? insköt Benbe i spänning. Blev farmor så ond eller blev hon glad
eller upprörd-?
Upprörd blev hon naturligtvis men det visade hon inte så mycket. Hon
började surra omkring som en gammal humla och bedyrade att äntligen skulle
hon fä säga pojken ett sanningens ord och så vidare. Men huvudsaken var
dock att hon måste klä upp honom och se till att han fick ordentligt
med mat och ge honom lite pengar och skaffa honom någon sysselsättning med
mera. Korteligen - gumman trodde att han skulle komma utsvulten i paltor
som det ägnar och anstår en förlorad son. Vad de övriga släktingarna
beträffar så inbillar jag mig att de trodde ungefär detsamma fast deras
uppfattning av den förlorade sonen kanske inte var fullt så bibliskt enkel
som farmors. Nå, på utsatt dag och tid infann sig gunstig herrn men
ingalunda i trasor utan i pälsar och andra agremanger som stackars gamla
Wadköping aldrig tillförne skådat. Än mer-farmors affärer hade på sistone
varit rätt trassliga och hon hade nödgats sälja sin kära gård. Köparen
hade företrätts av herr Gavenstein och herr Gavensteins hemlige
uppdragsgivare visade sig vara-den förlorade sonen, som nu bad kära
farmor återinträda i hemmets hägn. Rollerna i det gamla dramat hade bytts.
Nå, det kan ju tyckas lyckligt nog det att den förlorade sonen återvänder
så schangtilt. Men man får förlåta en gammal gumma att hon inte fattar
galoppen. Och på vad sätt hade den där fine herrn, som lämnade henne som
snattande yngling- på vad sätt hade han kommit sig upp i världen? Jo, som
clown. Gumman hade kanske sett någon clown i ett ruskigt cirkustält: hon
hade kanske bespisat kringvandrande gycklare i sitt eget fina kök-men att
bli fin rik herre som clown? Ä, tokerier! Det stämde inte med hennes
världsordning. Hon avstod att förstå.
Hur menar morbror?
Jag kunde också säga att hon miste förståndet. Men det är nästan riktigare
säga-hon avstod från att förstå. Och sen hon väl avstått från att begripa
det ena och det viktigaste, så fick resten så småningom försvinna i det
stora virrvarret Den goda gumman hade varit alltför självklok i sin
dar-till sist förstod hon ingenting. Det var hennes straff och det blev
nog också pojkens. Hart när hade gum man-till hela släktens
förfäran-kört sin rike och fine sonson på dörren. Någon samvaro med kära
farmor blev det inte. Jonathan Borck alias Jac Tracbac vistades någon tid
här på Sanna som gäst hos din fars kusin. Då träffade jag honom. Han var
en liten hygglig karl, inte särdeles märkvärdig på något sätt, en smula
skygg och tyst kanske men det berodde väl närmast på hans olyckliga möte
med sin tillbedda farmor. Sen for han till sitt land igen och skar nya
lagrar och guld med täljkniv. Två år senare efter farmors död var han här
någon kortare tid men då träffade jag honom inte eftersom jag befann mig i
London i affärer. Men fruntimmer har ena riktiga hönshjärnor och förblanda
tider och orter som en snusmalare blandar sorter.
Så förhåller det sig med den saken, slöt fader Längsäll. Och träffar du
den store clownen i Amörrikat så kan du hälsa honom från patron Längsäll
fast han antagligen glömt både mig och mitt namn för många herrans år sen.
Hör nu morbror, sa Benbe, jag tänker inte alls söka upp den där värderade
herrn för det första därför att fattiga släktingar inte brukar bli så
värst väl mottagna-
Det kan man inte veta, avbröt Längsäll, jag tror att den där krabaten är
ganska godhjärtad och släktkär. För resten, det är inte min mening att du
ska tigga pengar av honom. Nej, för katten! Men genom sina vänner och
bekanta kan han möjligen skaffa dig en anständig syssla-om inte annat så
som skyltbärare he, he, he-
Gärna skyltbärare, medgav Benbe, men morbror glömmer att jag inte kommer
att resa därför att en viss patron Längsäll absolut vägrat låna mig
respengar.
Den store, lufsige, röde patronen steg upp ur sin gungstol och vandrade
ett par slag av och an. Då och då tog han sig betänksamt om näsan och
snörvlade. Slutligen sa han:
Det stämmer. Jag lånar inte ett korvöre åt en sån där emigrant. Det
strider mot mina principer. Men det hände här förleden att jag kom
att titta i bouppteckningen efter din mor och då fann jag att jag som
utredningsman råkat realisera vissa aktier till rätt ofördelaktiga
priser-
Vågar jag fråga-vilka aktier? insköt Benbe med len stämma. Mammas
värdepapper kunde visst räknas på fingrarna .
Det angår dig inte, snäste Längsäll och rynkade pannan. Dumheten är gjord
och gjord av mig. Jag anser mig ha tillfogat stärbhuset eller med andra
ord dig en förlust på cirka tretusen kronor. Den summan kommer jag att
ersätta.
Dumma utredningsmän är trevligare än vad jag trodde, insköt åter Benbes
lena stämma. Längsäll sa:
Tig, pojke, när folk talar. För resten börjar här bli otrivsamt
kvinnfolkstomt. Vi får göra något åt saken-
Han stod bredbent mitt i det skymmande rummet, stack två fingrar i sin
breda mun och framstötte en fruktansvärd vissling.
Hänsynsfullt sätt att tillkalla husets damer, anmärkte Benbe. Patronen
muttrade:
Nå, det mår de inte illa av. Den som har hand om förståndet ska också ha
hand om visselpipan. Men nu får vi se, tillade han med en finurlig grimas,
nu får vi se, vilken av de unga fröknarna som är angelägnast att träffa
kusin Ben.
De väntade några ögonblick, Benbe i en viss spänning. Hans tyvärr flyktiga
tycke hade under middagen flugit av och an mellan de båda systrarna.
Emellertid hörsammade ingen av dem kallelsen, men väl deras goda mor, som
trädde genom dörren lik en vacker, blid sensommarkväll. Hon sa: Hur långt
har herrarna hunnit om man törs fråga?
Till och med aktierna, muttrade patronen. Fru Längsäll log förnöjd och sa:
Nå, då kommer jag just lagom.
Benjamin, vände hon sig till den unge mannen, jag har
gått igenom din garderob och den blir nog rätt
bra, sen flickorna tagit ur de värsta fläckarna, och lagat de trasigaste
fickorna-
Min bästa moster, svarade ynglingen med värdighet. Vad beträffar
fläckarna, så måste varje sann fläck betraktas som en ren slump och kan ej
läggas sin bärare till last. Hålen i fickfodret åter är ett av mig
utarbetat sparsystem något i stil med det ärevördiga strumpsystemet. Vid
tider av stark penningtillgång fyller man fickorna med sedlar, guld och
silver. En rätt stor procent härav letar sig automatiskt ned genom hålen.
Vid tider av penningbrist kan man genom en enkel uppsprättning av fickan
övertyga sig om att man har ett sparat kapital på rockens botten. Denna
metod ger stadga åt penningmarknaden och all världens banker kan gärna få
stå på huvudet för den som använder B. B. F. F. -Ben Borcks Fick
Foder-metod.
Han skall emigrera! utbrast patronen. Det är en prisvärd och patriotisk
handling att föra en dylik yngling ur landet. Men nu går Sveriges störste
kräftmetkännare ut att meta. Den något vill lära, han följe honom.
Stopp lite, Ben, viskade den store kräftmetarens maka och högg den lydige
ynglingen i armen. Först ska du ta det här och gömma det väl. Men inte i
rockfodret.
Hon räckte den rodnande Ben en röd liten portfölj med Stockholms vapen i
guldtryck. Den visade sig innehålla ett kreditiv på tretusen kronor. Fru
Längsäll sa: Det är inte lönt att tacka honom. Saken har varit före. Men
förvalta slanten väl, min gosse, för jag måste säga dig att tretusen
kronor är inte snutna ur näsan på en tupp här i gården. Kan du en gång i
framtiden betala igen, så gör det. Kan du inte-så minns, att vi har
glömt.
Benbe visste inte tacka på annat sätt än att han böjde sig fram och kysste
den lilla frun på örat. Det var där han brukat kyssa sin mor, men det
skämdes han att tala om. Hon smålog och nickade lite, men hennes blick var
riktad ut mot aftonrodnaden i parken. Med korslagda armar vaggade
hon lite av och an och gav Benbe intryck av en viss oro eller förlägenhet.
Slutligen sa hon:
Vad var det nu jag skulle ha sagt? Jo-nu vet jag. Det där att du skulle
uppsöka vår släkting Jonathan Borck, det tycker jag bara är dumt. Vi vet ju
nästan ingenting om honom och då kan du ju tänka dig, hur mycket han ska
veta om oss. Nej, tänk inte på det. Jag vet att din morbror ska ge dig
rekommendationsbrev till några affärsvänner han har i New York och
Chicago. Vi ska hoppas att de ger dig en handräckning om så behövs.
Hon tystnade men Benbe kände att hon icke var tyst. Och efter några
sekunder fortfor hon med ögonen alltjämt vidöppna mot den röda luften:
Skulle nu så vara att slumpen förde er samman-det är ju föga troligt-nå
ja-i så fall kan du ju påminna honom om oss-jag menar om din morbror och
säga- att han och hans familj-vi allesammans har det mycket bra-här på
Sanna-
Nej, fortsatte hon i samma andedrag, nu ska jag se över dina kläder. Men
gå du med morbror och kusinerna. Hans största nöje vid fiske består i att
meddela andra sina vidunderliga kunskaper. Flickstackarna har han
instruerat sen de kunnat stå på benen och jag tror att han skulle bli
mycket tacksam för en alldeles färsk elev-
Så sa hon och de skrattade och Benbe sprang ut just lagom för att hugga
sina kusiner en under vardera armen. Så drog de åstad i skymningen ned mot
vassarna, som stod stela, stilla och svarta mot det oljelikt glänsande
violetta vattnet. De snattrade om ett och tänkte på ett annat. Benbe
undrade, vem av flickorna han skulle förlova sig med. Hans känslor drog
honom för tillfället mot Sanna men minnet av örfilen förde honom närmre
den milda Caroline. Emellertid gjorde Sanna slag i saken sägande: Å, söta
Caroline, kan jag inte få ha Ben i fred en liten stund.-Å, bevars
väl, sa den stackars Caroline, slet sig lös och skyndade bort mot sin far,
som rörde sig av och an vid vassen, en stor, mörk klump.
Sanna tryckte sig rätt smeksamt intill sin kusin och Benbe hade liksom på
känn att hon var den utvalda. Hon viskade i hans öra: Lille Ben, jag vill
så gärna ge dig något.-Hon tog fram ett litet paket och stoppade det
hastigt i hans ficka. Hon sa: Men du får inte öppna paketet förrän du
kommit till Amerika.-Det kan jag inte lova, sa Benbe, för det strider
alldeles mot min natur att inte öppna paket.-Då tummar vi på att du inte
gör det, sa flickan allvarligt.
De tummade, varpå saken fick anses avgjord. Plötsligt erinrade sig Benbe
morbroderns ord om Sannas förfärliga givmildhet. Han sneglade misstänksamt
på henne och sa: Hör du, lilla Sanna-Sanna-det är väl ingenting du har
knyckt från din mamma?-Flickan sprang åt sidan och stirrade på honom med
stora, ljusblå ögon glittrande som opaler i röda skiftningar.
Så fick Benbe dagens andra orre, tio gånger mäktigare än frukostorren.
Tja, det hade jag på känn, muttrade ynglingen och skyndade att ånyo visa
Caroline sin trohet.
Vid vassen, med de väl matade håvarna i prydlig rad, stod fader Längsäll
och då han varsnade den alldeles färske lärjungen, blev han lätt om
hjärtat, spände ut sin väldiga bröstkorg och yttrade:
Du Benjamin, som är okunnig i dessa stycken, till dig vill jag rikta några
erfarenhetens råd som jag kan sammanfatta i tjugu punkter. För det första:
vid allt fiske gäller det att öva TYSTNADENS svåra konst väl vetande att
varje överflödigt ord eller buller kan fullständigt förstöra din
fiskelycka-
Dunkande takten med de knutna nävarna lät han sin mäktiga bas mullra över
de sovande vattnen. Ho vet om det sen fanns levande liv i vassen eller om
inte fast mer de skygga kräken flytt till andra vattendrag? Å andra
sidan _ vartill tjänar visdom, om den ej predikas?
2 Benbe' i paradisets rännsten
Benjamin Borck for till Amerika och hamnade i rännsten. Naturligtvis inte
genast. Så länge hans själs älskade- och därmed menade han vackra lilla
plånboken med kreditivbrevet-så länge hon inte svek honom, gick det
galant. Han trivdes en månad i New York och fick inte något jobb, han
vantrivdes en månad i Chicago och fick inte något jobb, han började
kallsvettas i det vackra Frisco och fick ändå inte något jobb.
Han saknade inte meriter: han var fil.kand., han hade genomgått ett
tekniskt läroverk, en handelsskola, ett massageinstitut, en målarskola.
Allt det där skulle inte ha skadat honom, om han bara hållit tyst med det.
Tyvärr var han blott alltför stolt över sina meriter och rabblade troget
upp dem vid varje kontorsbesök. Cheferna tänkte: Så mycket och ändå
ingenting. Tack, min gosse. Good bye -Benbe svarade: Good bye själv, ni
gamla Skinnstrumpa. Och så gick han till anfall mot nästa kontor alltjämt
med samma resultat.
Från Frisco for han till Los Angeles och i denna fasornas stad svek honom
hans själs älskade. Han steg in i Citizens Bank och slängde kreditivbrevet
på disken med den frimodiga kläm, som utmärker storspelarens sista kast.
Hundra dollars, if you please. En frodig man i bur, betånksamt tuggande
som en gammal apa, gav brevet en hornbågad blick och summerade uttagen.
Benbe själv hade inte summerat dem, han hade helt enkelt inte vågat. Den
hornbågade öppnade långsamt och metodiskt sin gyllene mun till ett
hest skratt, sa därpå: Unge man, gå själv till polisen och anmäl er för
bedrägeriförsök så blir straffe lindrigare. Ert kreditiv är slut.
Benbe hade hamnat i rännstenen. Det betydde dock icke att han för
tillfället saknade fast bostad. Redan vid sir ankomst till Syd-Kalifornien
hade han hyrt rum i en liten kuststad några mil norr om Los Angeles. Hans
värdinna var kanadensiska, en ståtlig, vacker, rödhårig, frånskild fru.
Han hade betalat henne en månad i förskott, han ha de rätt till sitt rum.
Kanadensiskan vägrade honom icke denna rätt-tvärtom, hon ville dessutom
skänka honom sitt varma hjärta. Benbe vägrade-ingalunda därför att
kusinerna Längsäll existerade, men den vackra kanadensiskan behagade honom
i själva verket alldeles for mycket. Han hade inte lust att inlåta sig i
kurtis med ett fruntimmer, som han verkligen tyckte om. Han var för
fattig.
För att undvika sin förtjuserska höll han mest till på gatan, satt vid
rännsten.
Frånsett den något obekväma ställningen hade han det bra nog. Bakom honom
sträckte sig en oändlig rad av noaks-arkliknande hus som så att säga låg
förtöjda med stävarna mot asfalten. Vägen liknade mera en palmlund än en
gata. Brokiga fåglar åt vilkas skönhet naturen ägnat så mycken
skicklighet, att man kunde tro dem konstgjorda, lyste under de mörkgröna
palmbågarna. Kolibrier roade sig själva och Benbe genom att stå stilla i
luften framför praktfulla blommor. Barn på rullskridskor och sparkhjul,
jordiska änglar så till sägandes, körde över trottoarsittaren bakifrån och
framifrån och från sidorna, beredande en stimulerande omväxling. Äldre
herrar, vördnadsvärda patriarker, beväpnade med golfklubbor, gled förbi i
sina bilar. Han vinkade åt dem: de stannade och frågade vänligt om han
ville följa med. Vidare frågade de honom om inte vädret vore vackert och
Kalifornien paradiset. Han tog på sin ed att Kalifornien är paradiset och
att det är en njutning och en ära redan att få sitta i paradisets
rännsten. De gamla herrarna drog nöjda vidare. Andra bilar kom lastade med
unga flickor iförda vackra baddräkter. Benbe vinkade och flickorna
stannade och frågade om han inte ville följa med till stranden. Nog ville
han men vågade icke.
När de såg honom sitta där dag efter dag på samma ställe, blev de nyfikna,
stannade självmant, steg ur och satte sig omkring honom med uppdragna knän
just som han själv. De frågade orn det i hans religion funnes något, som
bjuder en ung man att sitta så där dag efter dag. Han genmälte att hans
religion var den urgamla kinesiska taoismen eller läran om vägen eller
sjuhundrasjuttiosju sätt att göra flickor nyfikna. Enligt denna upphöjda
lära skall en ung man, som i sju dar uthärdat vad han uthärdat, på den
åttonde dagen rikligen lönas med besök av sju undersköna flickor i
behagfulla dräkter och med betagande sätt. Flickorna utbrast i jubel-ty
se! den urgamla kinesiska visdomen hade hållit streck även i våra dagar.
Snabbt hämtade de ur bilarna frukter och sötsaker och rökelse samt vissa
uppfriskande droger. Dessa blandade de i silverne kärl och välsignade dem
genom kraftiga handskakningar, varefter de kredensade drycken med utsökt
behag.
Namnet Benbe behagade flickorna och de gav honom också namnet Funnybunny,
som betyder Tokroliga Kaninen. Flickornas namn hade alla någonting
blomlikt och honungsdoftande över sig men då den ena flickan lika gärna
kunde heta detsamma som den andra-ty de var alla lika fulländat sköna och
väl målade-föredrog Benbe att döpa dem efter deras bilar, vilkas
utseenden dock var lättare att hålla åtskilt. Han kallade dem sålunda miss
Nash, miss Ford, miss Cadillac, miss Packard och så vidare .
Efter någon tid anlände ytterligare bilar med damer som visade sig vara de
andras mödrar och mormödrar. Även de kom från badstranden iförda
baddräkter, smakfulla liksom flickornas fast av
ett luftigare snitt. De slog sig ned bland ungdomarna och då de hörde
berättas om den urgamla kinesiska visdomens hållbarhet, brast även de i
jubel och förnöjde sig med de övriga som om icke ett kvartsekel skilt dem
åt-ty i paradiset existerar som bekant ingen tid; kvinnorna är där eviga
av den enkla orsaken att de är änglar. Men Benbe, som var en oförstående
nykomling, iakttog med bävan de sistkomnas relativt åldriga lemmar och
fick liksom på känn att de vördnadsvärda kunde förkyla sig. Han hämtade
allt vad kanadensiskan ägde av schalar och mantiljer samt pälsverk och
insvepte med öm omsorg de kära gamla. Någon tack varken fick eller begärde
han för denna ringa tjänst men hans eget samvete prisade hans belevenhet.
Också sökte han draga nytta av deras mogna erfarenhet men de fruktade
kanske att tråka ut den unge mannen genom sin visdom och pratade därför
samma nojs som de muntra flickorna fast mera barnsligt.
Emellertid gav dessa paradisiska fester i rännstenen kanadensiskan
någonting att tänka på. Hon trädde alltså ut till honom och yttrade:
Benbe, polisen här på gatan har lagt märke till er. Vore han inte rädd för
de gamla damerna, som allesamman tillhör kvinnoklubben, så skulle ni för
länge sen fått obehag. Och vad är det nu också för ett sätt att sitta här
och vänta på flickor-
Benbe svarade sorgset och värdigt:
Mrs Canadian, jag väntar ingalunda på flickorna och deras ice-cream-soda
och drinks som redan gett mig magsyra. Jag sitter här för mina synders
skull. Jag väntar på mr Jac Tracbac.
Bevare mig väl! utbrast kanadensiskan hånfullt. Jag trodde ni väntade på
president Coolidge eller mr Edison eller käre gamle John D. Rockefeller-
Nej, jag är inte släkt med dem, sa Benbe, men natur ligtvis är
herrarna välkomna.
Kanadensiskan tog nålen ur sin bröstduk och petade omsorgsfullt sina
vackra vita tänder. Därpå sa hon:
Menar ni verkligen att ni väntar den riktige Jac Tracbac?
Benbe svarade: En tradition i familjen berättar att han inte är riktig.
Men det gör detsamma. Han är min fars kusin och jag har skyldigheter mot
honom. Jag bleve förtvivlad om han ginge förbi min dörr i ren distraktion.
Kanadensiskan satte sig bredvid honom och funderade.
Tracbac, sa hon, bor i Beverly Hill. Ni borde göra honom ett besök. Det
vore säkrare än att sitta här och vänta-
Jag har gjort honom ett besök, svarade Benbe dystert. Det vill säga-jag
har besökt en neger som bor i hans grindstuga.
Å, bevare mig väl, utbrast kanadensiskan försmädligt, ni blev kanske inte
insläppt?
Nej, men jag blev utsläppt, bekände Benbe rodnande. Jag sa den där negern
att han möjligen kunde kallas svart lymmel. Tyvärr var han starkare än
jag. För resten sa han, att Tracbacs släktingar är talrikare än håren på
mitt huvud och att hans forna skolkamrater räknas i tiotusenden samt att
deras ålder varierar mellan tjugufem och sjuttiofem. Ja, ni förstår, vad
han menade, det svarta kräket.
Jaså, på det viset, log kanadensiskan förstående och medlidsamt. Det var
alltså den dagen då ni påstod att ni fallit av spårvagnen-
Just den dagen, muttrade Benbe. Jag ljög. Ursäkta.
Genera er inte för mig, uppmuntrade kanadensiskan och klappade honom
retsamt under hakan, genera er inte för mig. Jag är uppfostrad i
flickpension.
Benbe sa: Jag skrev till den där store clownen, framförde rentav
hälsningar från gemensamma släktingar och vänner. Min fars kusin
behagade inte ens svara. Vad tycks?
Ack, ni dumma gröngöling, svarade kanadensiskan medlidsamt. Begriper ni
inte att hans sekreterare öppnar posten och att han har order att inte
lämna fram tiggarbrev.
Benbes bronsmörka hy mörknade ytterligare, han muttrade:
Hur kan ni gissa det? Att det var tiggarbrev?
Kanadensiskan ryckte på axlarna och slöt ögonen. Plötsligt sken Benbes
ansikte upp i ett tjuvpojksleende:
Vet ni, vad jag gjorde sen då? Det kan ni aldrig gissa-
Berätta! berätta! ivrade kanadensiskan och spärrade upp ögonen. Och kom
ihåg att jag har varit i flickpension -ni kan berätta allting för mig-
Det är bra, sa Benbe, för det här ni får höra, är rackartyg och
förfalskning. Men lyssna och lär något. Jag har läst i bladen att min
släktings hobby är apor. Han ska ha fullt med såna i sin bungalow. Nå, jag
gick till den finaste djuraffären i stan. Inte hade jag råd att köpa någon
apa, förstår sig, men jag köpte en reskorg för markatta med fönsterglugg.
Vidare satte jag affärens reklamkort kors och tvärs över korgen för det är
en mycket välkänd affär. Sen for jag till Beverly och där mötte jag en
pojke. Jag viftade honom om nosen med en dollarsedel och bad honom strala
en stor, vacker katt-
På några röda minuter var han tillbaka med en stor, livskraftig, argsint
hankatt. Pojken och jag lyckades stoppa in den i korgen, men jag vill lova
att vi blödde samman som ett par antika fosterbröder. Nu ska ska du få
göra Tracbacs grindneger lagom nosig, sa jag och gav honom instruktioner.
Snyggt? fnös kanadensiskan.
Ja, det var inte så illa uttänkt, medgav Benbe blygsamt.
pojken satte åstad och sällan torde ni ha sett en ilsknare katt
eller en sällare pojke. Här är en apa från vår affär, sa pojken åt
grindnegern. Er husbonde har beställt den och vill ha den genast.-Negern
stack ansiktet i gluggen och blev fasligt illa klöst. Det är en katt!
skrek han.-Det är en av de nya kattaporna från Orangutangien, förklarade
pojken enligt sin instruktion. Var rädd om honom och låt honom gärna klösa
er en smula. Det ska pigga upp er båda två och mr Tracbac är angelägen att
han ska trivas. Och sannerligen stack inte negern in ett finger och lät
katten bitas-
Också gav jag honom de amplaste lovord, försäkrade Benbe okonstlat. Det är
klart att negern inte skulle glömma den katten utan så snart som möjligt
beskärma sig inför sin husbonde i hopp-i hopp om-i hopp om-
Benbe tystnade. Kanadensiskan skakade honom otåligt:
Nå, ni tokstolle, vad tror ni er vinna med det där? Tror ni att Tracbac
kommer hit därför att ni behagat spela hans grindneger ett spratt-
Benbe viskade:
Ser ni mannen som kommer där borta i hörnet av Washington avenue. Ser ni
honom? Det är han.
Det var lunchdags. Den breda vägen, solvit och het i mitten, palmskuggad
på sidorna, låg fullständigt folktom så när som på de båda
trottoarsittarna och den ensamme vandraren Kanadensiskan stammade andfådd
av sinnesrörelse:
Tracbac? Hur-hur-vet ni det?
Benbe svarade stillsamt: Jag har det på känn.
Mannen närmade sig. Benbe tyckte att han gick långsamt; kanadensiskan
tyckte att han gick fördömt långsamt. Benbe viskade:
Jag har i vårt familjealbum sett några porträtt av honom men bara som
pojke. Jag minns dem inte. Men jag har det på känn-Kanadensiskan
viskade:
Jag har bara sett honom på film och i journaler. Jag tror inte jag skulle
känna igen honom med mindre han gjorde någon av sina grimaser. Han har ett
sånt där utseende som inte är något utseende.
Nå, den här då? viskade Benbe alltmera upphetsad. Är det kanske något
särskilt med honom? Ja, han saknar bil, golfklubba och tuggummi. Det hör
till hans jobb att vara originell, inte sant. Han har antagligen gått till
fots ända från Beverly eller tagit spårvagnen till Ocean Park. Jag trodde
att han skulle ha skjutit en skottkärra framför sig eller kommit på
sparkcykel. Det var dumt tänkt. Från hans upphöjda världsclownsynpunkt
sett är det naturligtvis mycket originellare att inte vara originell. Men
min fars kusin är det. Jag har det på känn-
Hans spänning grep också kanadensiskan som stirrade framför sig under
kraftigt rynkade ögonbryn. Benbe med huvudet mellan knäna viskade åt
henne: Mrs Canadian, låt bli att glo på honom. Visa att ni har fått
uppfostran. Och kom ihåg-han har första ordet-vi säger ingenting-
Så satt de alltså båda i den största spänning, den ene med huvudet mellan
knäna, den andra med ögonlocken hopknipna för att inte verka ouppfostrad.
Den långsamme vandraren hade nått fram till dem och passerade bakom deras
ryggar förbi utan att ens dröja. Det retade Benbe. Han hade ändå haft på
känn att det var clownen. Plötsligt rätade han upp sig och ropade på
svenska:
A, käre gamle vän, min fars kusin! Varför så brått?
Främlingen vände sig hastigt om och stirrade på den unge mannen med stora
mycket ljust blå ögon, som i skuggljuset glittrade nästan som opaler. Han
föreföll förargad och muttrade någonting på engelska. Kanadensiskan dolde
ansiktet i händerna. Benbe lyfte lite på mossan och smålog med vinnande
ödmjukhet.
Jag ber om förlåtelse, sa han nu på engelska. Jag tog fel. En
obetydlig likhet eller ett tillfälligt värmeslag förvirrade mitt omdöme.
Kan ni förlåta?
Naturligtvis, naturligtvis, mumlade främlingen och avlägsnade sig
hastigare än han kommit.
Benbe var snopen. Det är otrevligt att ha på känn och känna galet.
Förståndet kan få ta fel men har man känslan till rådgivare bör känslan
vara ofelbar. Kanadensiskan å sin sida var förargad. Hon tyckte att Benbe
var ett nöt och tyckte alldeles för mycket om honom för att tycka om, att
han var ett nöt. Osjälviska kvinnor har lättare att överse med egna fel än
med vännens. Hon yttrade med stränghet:
Benbe, ni har alltid någonting på känn och jag har märkt att ni alltid har
galet på känn. Skulle ni inte i stället vilja bruka det lilla förnuft som
Vår Herre kanske ändå givit er?
Till exempel, fortsatte kanadensiskan fundersamt, hur kan ni tro att
Tracbac skulle uppsöka er, därför att ni sänt honom en katt?
Katten kom inte ensam. I ett snöre kring halsen hade han ett brev från mig
och dessutom ett litet paket, förklarade Benbe.
An sen, sa kanadensiskan, ni har ju skrivit till honom förr utan att få
svar.
Visserligen, medgav Benbe och hans tjuvpojksleende stack fram. Jag har
skrivit förr men jag har aldrig skickat brevet med en arg katt. En katt
som brevbärare väcker uppmärksamhet, förstår ni, och allting beror på
reklam här i världen. Dessutom har jag ju sagt er att där fanns ett paket
också-
Och vad innehöll det? sporde kanadensiskan. Inte för att jag är nyfiken på
era dumheter men lätta ert hjärta i alla fall.
Benbe suckade och mumlade: En ring-
En ring? upprepade kanadensiskan nyfiket. En dyrbar
ring?
Benbe svarade efter några ögonblick oändligen dystert:
Mig har den kostat samvetskval. Nu vet ni det.
Å, bevare mig väl, fnös kanadensiskan. Hon tillade: Kom in och ät lunch.
Ägg och skinka, vad säger ni om det?
Jag är inte inackorderad i maten! röt Benbe. Tanken att få utbyta
sötsakerna mot ägg och skinka var pinsamt förledande. Men han hade inte en
cent och han ville inte ta någonting gratis av en flicka, som han höll av.
Dessutom var han rädd att lämna sin plats. Tracbac kunde likvisst komma:
det var inte alldeles orimligt.
Kanadensiskan steg in och smällde igen dörren så att husets papptjocka
väggar bågnade utåt. Husen i paradiset är så beskaffade. Benjamin Borck
omfamnade ånyo sina knän och lyssnade med hungerkväljningar till det
behagliga fräset från kanadensiskans kök. Efter några minuter kom hon åter
ut på trappan, vippade behagfullt med kjolen och nynnade förföriskt:
Ägg och skinka, ägg och skinka-passar det?
Utan att lyfta sitt huvud svarade han:
Söt och efterhängsen, söt och efterhängsen- passar det?
Hon funderade och sa:
Röd rostbiff med gurka och sallad, föredras det?
Han svarade tjurigt:
Rödhårigt fruntimmer, sturskt och inbilskt, föredras det?
Kanadensiskan återvände in till sig med en dörrskräll som kom väggarna att
bågna rätt igen.
Bilarna återvände med sötsaker, flickor, mammor och mormödrar. När de
varsnade hans dystra uppsyn fördubblade de sin älskvärdhet och sina
gottransoner. Han bet ihop tänderna och stjälpte ut cocktailen. Han erfor
ett obehag i denna kvinnoskock, ett obehag som bra nog liknade
rädsla. Han satt uppkrupen mot en palmstam vars nedersta, avsågade grenar
skar honom i ryggen. Stammen tycktes honom en tortyrpåle och han erinrade
sig att han vistades i ett gammalt indianland. Barndomens ädla indianer
hade varit tappra och grymma. De ädla damerna var också ädla och grymma.
Ju bistrare hans panna blev, desto mer glänste flickornas vackra ögon av
en olycksbådande glädje.
Du milde, ropade Benbe, vill ni låta mig vara i fred, ni tokor!-Men det
ville de inte. Miss Cadillac, den vackraste, kastade sig om ynglingens
hals. De andra slöt allt tätare ring kring honom och betraktade honom
kannibaliskt eller kanske moderligt. Funnybunny var deras hobby, deras
docka. Han tänkte: Ni ska få se att de börjar klä av och på mig och ge mig
smäll i stjärten-det är ju nöjet med dockor. Vad var han egentligen för
ett strunt och flarn? Om en bunt vackra flickor behagade roa sig med honom
så borde han sannerligen känna sig tacksam och hedrad. Mången lärd man,
stor konstnär, genial skådespelare delar denna tvivelaktiga ära.
Leken kvalde honom alltså och han behövde en syndabock. Kanske var det i
längden lite svårt att ilsknas över sju vackra flickors smek. Plötsligt
upptäckte han sin fiende, den långsamme mannen, stadd på återtåg mot
Washington avenue. Försiktigtvis hade han nu valt den andra trottoaren
Benbe drog den vackra miss Cadillac till sig, kysste henne och viskade
något i hennes öra. I hennes ögon uppflammade genast utrops- och
frågetecken. Hon viskade: Vet ni vad Funnybunny säger? Mannen som går där
är Jac Tracbac.
Benbe tillade med utsökt list: Bra synd i alla fall att ingen av er ska ha
en kodak till hands. Det vore ändå ett enastående tillfälle att knäppa
honom.
Denna vädjan till en av de starkaste drifter, som den moderna kulturen
alstrat, gjorde ögonblickligen verkan.
Medvetandet att möjligen ha ett storvilt inom skotthåll väckte deras
otyglade jaktlust. Inom några sekunder satt var och en vid sin ratt med en
kodak uppfälld bredvid sig. Benbe andades ut. En polis kom fram till honom
och yttrade:
Ni är trött, unge man, och jag undrar inte på det. Tyvärr måste jag nog
tala med er värdinna för det här levernet går inte på min gata. Men det är
otrevligt att tala med henne: hon har ett häftigt humör.-Mycket häftigt,
bekräftade Benbe medlidsamt.
Polisen sträckte upp sin lekamen, man kunde se hederliga gamla Lings
system skälva i de kraftiga musklerna. Han spottade ut tugget och stegade
in i mrs Canadians hus.
Samtidigt återvände med rasande fart bilarna. Benbe kröp ihop och dolde
ansiktet i händerna. Miss Ford tvärstannade, och ropade: Funnybunny, ni är
en skurk. Den beskedlige karln var inte någon artist alls. Han gav oss
sitt visitkort. -
Hon kastade åt ynglingen ett visitkort och samtidigt bombarderade hon den
olycklige med apelsiner, grapes, konfekt och gud vet allt. Damerna uppgav
härskri. De körde flera varv runt, runt och bombarderade Benbe med
allehanda. En halv ananas träffade hans huvud och det mjuka köttet rann
ner över ansiktet. Därpå flydde den vilda horden.
Kanadensiskan följd av polisen kom ut och beskådade Benbe. Han såg löjlig
ut där han satt nedsölad och omgiven av en vall med frukt och sötsaker.
Mrs Canadian rynkade dock pannan, eftersom det inte var hon, som gjort
honom löjlig, utan andra kvinnor. Hon sa till polisen: Jag är verkligen
ledsen att jag nyss skällde ut er, sir. Ni hade alldeles rätt. Den där
gentlemannen skräpar. -Jag är glad åt ert erkännande, svarade polisen
tacksamt. Den här gatusittaren är inte lämplig för staterna, han bör fara
hem till sitt land igen.-Bjuder ni på resan, Noak? sporde Benbe och
sträckte fram handen som en tiggare.
Några människor samlades kring gruppen och gjorde ställningen obehaglig.
Även den långsamme främlingen hade sällat sig till de andra. Polisen, som
tagit sig en funderare, sken nu upp och sa: Är ni medellös? Benbe svarade
lakoniskt: Det ser så ut.-Då är allting klart, förklarade Noak lättad. Är
ni medellös blir ni deporterad. Här i landet får ingen lida nöd - det
strider mot staternas grundsatser.
När människorna, som samlats av tom nyfikenhet, hörde att de hade en
medellös inför sig vände de sig med avsky bort, skakade sorgset sina
huvuden och avlägsnade sig. Blott polisen, kanadensiskan och främlingen
stannade hos Benbe. Kanadensiskan som med allt mildare blickar sökt locka
sin stackars skyddsling till avbön och underkastelse vände sig nu retad
mot polisen och sa: Jag undanber mig att ni ställer till med bråk utanför
mitt hus. Avlägsna er genast! -Jag ska gå, mumlade polisen men tillade
med ett försök att visa yrkesmässig fasthet: Den här unge mannen ska i
alla händelser följa med mig. Han är anhållen.-Nu ingrep i sin tur
främlingen och erbjöd sig medlidsamt att ställa borgen. Och vem är ni?
sporde polisen med mycken stränghet. Kan ni legitimera er?
Främlingen började leta i sina fickor och ju mer han letade, desto mer
brydd syntes han, rodnade och grimaserade. Jag hade ett kort nyss, mumlade
han. Plötsligt gjorde Benbe ett kråkhopp in bland sötsakerna och fumlade
fram det begravna visitkortet. Polisen läste högt och avmätt: Mr Jonathan
Borck, Beverly Hill. Är det ni!-Främlingen nickade. Benbe tog fram en
fickspegel och började snygga upp sitt nedsölade ansikte. Plötsligt
sträckte polisen upp sig, det lingska systemet i hans muskelspel kom åter
till synes under kakin, han gjorde stramt honnör för främlingen och
yttrade: Jag är mycket glad att se er, sir.
Vågar jag behålla det här kortet som ett minne?-Därmed hälsade han
artigt kanadensiskan men tog ingen som helst notis om anhållne Benjamin
Borck. Han avlägsnade sig med steg som verkade nästan piruetterande.
Borck, upprepade kanadensiskan. Ar ni släkt med den här gossen? - Benbe
betraktade sig alltjämt i spegeln. Han sa: Om vi är släkt? Ser jag inte ut
som en clown, kanske? Och den här herrn är min fars kusin, den store Jac
Tracbac.
3 Knepet med katten, ringen och clownen
Jag har fångat honom, tänkte Benbe. Min förslagenhet har firat en första
seger och nu gäller det att utnyttja den på ett finurligt sätt. Jag antar
att jag måste fjäska, belevat men målmedvetet. Inte stoppa tummen i mun,
Benbe, inte vara blyg! Din begåvning ligger åt det skojaraktiga hållet-
Och han sa:
Stig in, mr Tracbac, och känn er hemmastadd. För mig är det en stor ära,
det försäkrar jag er vare sig ni tror mig eller ej.
Han tog sin fars kusin i högra armbågen och förde honom artigt men bestämt
in i sitt rum. Här finns en bra gungstol, sa han och trugade ned gästen.
Den berömde artistens uppsyn var något förvirrad- än blickade han mot
dörren, än mot fönstret som om han verkligen känt sig infångad. Benbe
klappade honom vänligt på axeln.
Ni är hos en vän och frände, sa han lugnande, väl vetande att stora
artisters nerver måste behandlas särskilt milt. Ingenting obehagligt kan
hända er.
Jag är inte alldeles säker på det, mumlade Tracbac. Eljes skulle jag
kommit tidigare. Ni har kanske väntat på mig?
Jag har väntat och längtat, medgav Benbe sanningsenligt. Jag har på känn
att ni kommer att bli av allra största betydelse för mig. En pojke i min
belägenhet får haka sig fast, var han kan. Jag skulle vara stolt att få
kalla er onkel eller kusin eller bara du, rätt och slätt. Men å andra
sidan, tillade han hastigt och med plötsligt äckel åt sitt föraktliga
fjäsk, å andra sidan kan det vara mig totalt egalt. Jag står inte efter
det. Hur mår vår katt? Tycker ni om den?
Ännu har jag inte hunnit fästa mig vid den, svarade Tracbac beskedligt.
Men det är en särdeles vacker katt, skulle jag förmoda. Det förefaller
vara en sån katt som jag önskat mig-
Benbe blev förargad. Naturligtvis hade inte clownen önskat sig någon katt.
Kattposten var givetvis avsedd att verka skrattretande och
uppseendeväckande. Man får lov att slå på trumma och gå på händerna! För
sjutton hakar -en clown bör väl ha sinne för skämt-vem eljes?
Han kastade till honom en bunt cigarretter. Emellertid erinrade han sig
fjäskandet och skyndade att skänka eld. Han tog sats och krumbuktade efter
fattig förmåga:
Tänka sig bara en sån himla ära för mig. Jag tänder Jac Tracbacs
cigarrett. Jag antar att åtskilligt gott folk skulle avundas mig. Tja, det
är ett konstigt land. Folk tycker om fånigheter. Därhemma är ni vansinnigt
populär. Tidningarna offrar spalter på er. En första klassens Nobelgubbe
får inte tiondelen. Medge att det är rakt upp i natten? Folk höjer er till
skyarna och några meter till. Sällan ser man något så triroligt som Jac
Tracbac.
Triroligt, upprepade clownen och nickade förtjust. Ja, jag minns att vi
som barn använde det ordet om dumma och löjliga personer.
Och han upprepade leende:-triroligt-triroligt-
Benbe tänkte: Det är tråkigt att mitt humör ska vara grumligt just i dag.
Jag fjäskar men jag fjäskar ojämnt. Mitt sätt är mindre vinnande. För
resten måste jag snart gå rakt på sak. Fast finurligt, förstår sig.
Han sa: Låt oss nu tala om kära släkten. Jag antar att det är åtskilligt
ni vill veta-?
Clownen svarade lakoniskt: Ingenting.
Ingenting? upprepade Benbe och hostade rök som om han fått ett kraftigt
slag i maggroppen. I-hing-hingenting? Ar ni säker på det?
Alldeles säker, bekräftade clownen. Släkten intresserar mig inte ett spår.
Jo, det fattades bara det, utbrast Benbe mer naivt än belevat. Vad hade
jag då här att göra? Så långt jag kan minnas tillbaka har vi Borckar sagt:
Där går han långt borta i Amerika och tänker på oss. Han skäms att skriva
därför att det var ju lite tråkigt med den där historien- ja, ni vet vad
jag menar.
Tja, sa Tracbac urskuldande, vanligen är det så att man här ute får annat
att tänka på. Man glömmer varför man kommit.
Naturligtvis, medgav Benbe men skakade ogillande på huvudet. Han hade
mycket fasta moraliska föreställningar. En pojke som snattat och rymt
borde titt och tätt sända ångerfulla och sorgsna tankar till hemmet. Han
sa buttert:
Under den sista halvtimmen har ni inte tagit blicken för en sekund från
mitt kära, jovialiska borckska anlete. Ni har frossat i gamla minnen. Så
är det med den saken-
Clownens lugna, trötta ögon tycktes göra en värdering av Benbe. Så slöt
han ögonen och skakade på huvudet. Benbe sa:
Den där huvudskakningen plus ert förnäma sätt tillplattar mig totalt. Det
har jag för allt mitt fjäsk och mina geniala kattidéer
Reste ni hit ut för att träffa mig? frågade clownen hastigt och med ett
visst intresse i rösten. Benbe slog föraktfullt ifrån sig.
Å nej då, nej då! Inbilla er ingenting! Uppriktigt sagt så hade jag nästan
glömt er. Men i Frisco fick jag en uppenbarelse-kalla det vidskepelse
eller vad ni vill. Det hände på en bank. Jag upptäckte att mitt kreditiv
tagit slut-
Och det förde tanken till mig? För att vara vidskepelse är det lite
underligt-
Nej, det var inte så! försäkrade Benbe ivrigt. Det var någonting som kom
mig att tänka på farmor. Hon skred fram över molnen, kan jag säga, och vid
gummans förklädsband hängde ni, Lill-Nathan Borck, gummans kelegris-
A, på det sättet, mumlade clownen och nickade.
Men ni vill kanske påstå, fortsatte Benbe med mycken spydighet i rösten,
ni vill kanske påstå att ni glömt farmor också? Ar det så, har jag
verkligen vänt mig till galen person och jag kunde ha besparat mig
kattstölder och andra finurligheter-
Tracbac slöt åter ögonen och lät stolen sakta gunga. För första gången såg
Benbe sin berömde frändes leende. Det började med trumpet putande läppar
som långsamt smalnade och drogs ut på längden. A, du milde, tänkte Benbe,
det är ju ett äkta, patenterat clownflin.
Tracbac sa: Glömt? Farmor? Den tanken förefaller mig mycket absurd. Henne
glömmer jag nog inte. Jag var grymt rädd för farmor.
Rädd! upprepade Benbe häftigt. Tillåt att jag sätter mig! Jaså, ni var
rädd för gumman. Hör nu ni, det där har ni fått alldeles om bakfoten.
Minnet sviker er totalt. Varenda Borck kan tala om för er att ni var tokig
i farmor. Ni älskade henne.
Visst det, medgav Tracbac. Jag höll av henne. Men det ena förskjuter
inte det andra. Utan farmors mäktiga beskydd hade jag haft det svårt. Hon
höll sin hand över mig. Gott och väl. Men det var också en fruktansvärd
hand. Oj, oj, oj, vad den gumman kunde skrämma mig -oj, oj, oj-
Klangen i clownens stämma misshagade Benbe; där fanns en blandning av
skrämsel och njutning, som verkade obehaglig. Han muttrade:
Det tycks ha smakat er; ni skiner som en salig vid blotta minnet.
Tracbac rynkade pannan. Han svarade torrt och snävt:
Det är inte ovanligt att barn fäster sig särskilt starkt vid en sträng far
eller mor eller farmor. Idel godhet glöms. Det är min erfarenhet.
Benbe tänkte: Här sitter jag och lyssnar till dumheter i stället för att
regelrätt tigga. Man borde lära sig tigga i skolan. Förr eller senare
kommer lite var i behov av konsten på ett eller annat sätt. Kunna latin är
ingenting mot att kunna tigga. Han sa:
Jag sitter här och grubblar över ett spörsmål som ni kanske kan besvara
åtminstone till hälften: Vilket kan anses svårast-att vigga av en rik
släkting, som inte vill förstå att man viggar, eller att bli viggad av en
fattig släkting som förstår att man inte vill förstå? Har ni glömt katten
och vad katten tillhörer?
Det är sant, det är sant, mumlade Tracbac ivrigt och grävde i sina vida,
djupa fickor. Han tog fram en liten ask och ett brev.
Där har vi tiggarbrevet, anmärkte Benbe med tillfredsställelse. Ni undrar
kanske över kattens uppgift? Kattens uppgift var att få er att undra. Hade
jag haft råd, skulle jag sänt en elefant. Det gäller att slå på trumma.
O ja, o ja, mumlade clownen. När jag var i er ålder eller något yngre stod
jag utanför tältet och slog på trumma. Jag kan traktera
instrumentet-
Men vad det här brevet angår, fortsatte han allvarligt, kan man inte kalla
det tiggarbrev. Ni skriver att ni sänder mig farmors ring-eller rättare
sagt en ring med farmors hår. Ni skriver att ni gärna skulle vilja skänka
mig den, men att era ekonomiska omständigheter tvingar er att sälja. Och
ni ser helst att jag köper-
Vem håken skulle eljes göra det? undrade Benbe vresigt. Förstår ni inte
ännu att jag ockrar på er släktkärlek?
Vidare, fortsatte Tracbac utan att låtsa om inpasset, vidare påpekar ni
uttryckligen ringens obetydliga materiella värde-
Jag uppskattar det till åtta dollar femtio cent, tillkännagav säljaren
fundersamt.
Materiella värdet har härvidlag ingen betydelse. Från min synpunkt sett är
emellertid det hela en ren affär-
Från min synpunkt sett, genmälte hans unge frände lugnt, är det hela en
smutsig affär. Ni kan tänka att jag blev ängslig, då ni antydde att ni
inte älskade släkten. Vad vill ni väl? Nöden har ingen lag.
Tracbac reste sig och betraktade sin frände genom smala ögonspringor, han
fingrade oroligt på brev och ask, som om han med fingertopparna velat
pröva deras värde. Han sa:
När allt kommer omkring är det kanske ett skämt bara. Ni vill driva med
mig. Inte något särdeles fint skämt- men ändå-bättre så-
Bättre så? upprepade Benbe kärvt. Bättre för er kanske. Jag har inte råd
att hitta på såna här spratt och upptåg gratis.
Och Benbe tänkte: Nu är kanadensiskan välkommen med isvatten. Hon får sno
sig om hon vill se skymten av den store Tracbac.
Clownen hade i själva verket tagit några långa steg mot dörren. Emellertid
vände han, villrådig och underligt upphetsad. Han började kila av
och an i rummet på detta snubblande, skrämda, råttliknande, "triroliga"
sätt som otaliga stormande applåder belönat. Han talade lågmält:
Benjamin Borck, vi får göra ett slut på det här. Själva ringaffären kunde
jag ha klarat per brev eller bud men jag hade kommit på den idén att
anförtro er ett uppdrag av vikt. Nå-nu återstår i alla händelser endast
ringaffären. Aven den har gjort mig en smula tveksam. Men ni är ju inte
min son, jag har inte något ansvar för ert uppförande.
Åter funderade han några ögonblick och trevade på asken. Han sa: Benjamin,
såg ni nånsin farmor?
Benbe skakade på huvudet. Gumman hade dött året innan han föddes. För
honom var hon endast ett familjebegrepp och märklig kanske mest därför att
hon var den enda som rymlingen Jac Tracbac hållit av.
Under sådana förhållanden, fortsatte clownen och stirrade i golvet, kan
ringen inte ha särdeles stort värde för er. Jag bevarar i mitt hem några
minnen av min familj. Det här blir ytterligare ett och på sätt och vis
mycket representativt som sådant. Alltså köper jag ringen.
Benbe, den förhärdade slyngeln, drog häftigt in andan genom sammanknipna
näsborrar. Det ljöd nästan som en snyftning och var kanske någonting ditåt
fast han lyckades hålla ögonen anständigt torra. Han var en helt ung man,
han hade haft en sträng och god mor och de krångliga, oregelbundna verben
tigga, bluffa, skoja hade inte ingått i hans examen. Han sa med en viss
grötighet i stämman:
Hör nu ni, mr Tracbac, om ni inte är ovanligt korkad borde ni förstå att
jag sände er ring och katt och hela fallerallan för att på ett fint och
säkert sätt komma till tals med er-
Plötsligt och blixtklart kom ett vredesutbrott från clownen som beskedligt
svalt oförskämdheter.
Prat, bara prat! Ni har kommit till tals med mig, pojke!
Och vad har ni sagt mig? Dumheter, fräckheter! Ingenting annat.
På en halv sekund slog han så ned tonen och fortsatte helt beskedligt: Jag
köper ringen. Men jag är alltjämt lite tveksam. Det är i alla fall kinkigt
och obehagligt att sammanblanda pengar och känslosaker. Å andra sidan
förstår jag ju att ni inte har mycket med farmor att skaffa-ur
känslosynpunkt sett. Svårigheten blir blott att bestämma priset. Vad har
ni tänkt er?
Benbe hade återfått gäddkäften. Gallan sjöd. Det är beskt att lida
förödmjukelser om man själv bär skulden. Emellertid gäller det här i livet
att hålla god min, vara fräck och kavat och något cynisk i sin manliga
själ-hur barnslig den än må vara. Den unge mannen strök eftertänksamt
symbolen för sin manlighet, skäggtofsen, och spelade framgångsrikt den
fundersamme säljaren.
Låt mig se-det är inte lätt att värdera-ni har rätt i det- värdera en
sån här sak- farmors hår- kära gamla farmor-är det för mycket med
hundratusen?
Äntligen tycktes Tracbac övertygad att ynglingen drev med honom. Benbes
uppträdande var inte särdeles lättförklarligt. Å ena sidan kunde han vänta
sig någon hjälp av släktingen och hade vidtagit åtskilliga
konstbesynnerliga anstalter för att åtminstone komma till tals med honom,
å andra sidan gjorde han nu-när han lyckats i sitt syfte - allt för att
gå vinsten förlustig. I själva verket stred inom honom ett högst naturligt
hjälpbehov med åtskilliga fördomar eller rättskänsla, hur man nu vill se
saken. Denna tvedräkt är i vår tid vanligare än förr. Gloriösa och
glorifierade exempel manar ungdomen att slå rekord i fiffighet
enkannerligen på det ekonomiska området. Rätt är rätt, naturligtvis, men
är det alltid rätt att handla rätt? Hos Benbe kämpade den gamla
Längsällska moralen med nyare riktningar, som det moderna livet självt
tycktes prisa genom några sina heroer och matadorer.
Nu inträdde kanadensiskan bärande en bricka med
isvatten och cocktails. Hennes humör var inte som Benbes grumligt men det
var livligt.
Hon hade samvetsgrant lyssnat vid den papptunna väggen utan att förstå ett
ord av de båda herrarnas språk. Ett misslyckat lyssnande är farligt för en
kvinna med temperament, fantasi och ansvarskänsla. De talandes tonfall var
stundom upprörda och hon tyckte sig ibland förstå att "hennes pojke" var
mopsig mot den store clownen-då lyfte hon två fingrar och hytte häftigt i
luften. Andra ögonblick tyckte hon sig i Tracbacs röst finna uttryck av
högfärd, kitslighet och fräckhet-då satte hon de knutna händerna i
sidorna så hårt att de tycktes pressa ett övermått av blod upp i kinderna.
Slutligen uthärdade hon inte dessa växlande sinnesstämningar, ordnade
hastigt sin bricka och steg in.
Hon hälsade den hövligt bugande clownen med en tämligen kort nick och bad
honom ursäkta att han lämnats ensam med en ohyfsad pojke. Därefter vände
hon sig tyst mot den upphetsade ynglingen, stack två fingrar innanför hans
krage och övertygade sig om att han inte hade feber. Åter vände hon sig
mot den store Tracbac och förklarade att hon betraktade denna dagen som
den ärorikaste och intressantaste i hennes liv då hon under sitt tak
mottog en av staternas största män. Hon tillade:
Men Jac Tracbac, hur storartat urkomisk ni än är- och jag brukar ligga
sjuk av skratt två dygn sen jag sett er -hur urkomisk ni än är, måste ni
dock betänka att detta livet inte bara är nojs och clownerier. Aven en
pajas har plikter som människa och kristen och hur uppfyller ni era? Har
ni visat er som en god släkting mot den här stackars gossen, som snart
kommer att gå under därför att han är för stursk att äta av min goda mat,
som han inte kan betala. Ni borde blygas, Jac Tracbac, och skulle den här
gossen förfalla så kommer åtminstone inte jag att gå på bio, när ert
namn står på affischen, det kan ni sätta er på. Och vidare vill jag säga
er-
Nu ingriper brandkåren, yttrade Benbe lugnt och bjöd artigt men bestämt
den stolta damen sin arm. Kanadensiskan log plötsligt helt älskvärt mot
den förbryllade clownen och yttrade:
Glöm inte att detta är den stoltaste dagen i mitt liv, mr Tracbac.
Sedan följde hon med en graciös böjning på den guldfjuniga nacken sin
riddare. Vad de båda sa varandra i köket, saknar betydelse. Efter några
minuter återvände Benbe skyndsamt till sitt rum. Tracbac hade begagnat
minuterna väl och avlägsnat sig. Benbe kände i förstone lättnad, snart
blev han snopen. All hans fiffighet hade varit förgäves, den store,
svårfångade släktingen hade glidit honom ur händerna. Han sa till sig
själv: Jag duger inte till det finurliga. Jag är nog en samvetslös skälm
men så snart det kommer till kritan blir jag blyg och blir jag blyg så
blir jag arg och sen är det förkylt. En verklig skälm får aldrig bli arg.
Han tömde ett glas isvatten och funderade, han tömde en cocktail och
funderade, därefter tog han ett litet papper, som låg på brickan och för
några sekunder upphörde han att fundera. Papperet var en check på
åttatusenfemhundraåtta dollar femtio cent.
Han förstod att Tracbac med den stora summan framför allt velat köpa sig
fri från en nödställd anförvant men just detta eggade honom till nya
ansträngningar i den specifikt finurliga riktning, som slingrar fram
mellan tvenne moraler. Den ena moralen hindrade honom från att grovt
bedraga eller stjäla - inte ens inför svältdöden skulle Benbe ha tagit ut
checkens belopp. Den andra moralen förbjöd honom inte mindre strängt att
försumma sin chans. Vår starkt opportunistiska tid har i sin katekes bland
de allra första buden upptagit detta: försumma ej din chans. Benbe
med det dyrbara papperet i sin hand smålog och sa för sig själv: En sån
clown, en sån upptågsmakare i alla fall. Jag sa att ringen var värd åtta
och femtio-
Han måste gå ut i köket och lätta sitt hjärta.
Mrs Canadian, sa han, jag har sålt den där ringen som jag talte om. Han
betalade åttatusenfemhundraåtta dollars.
Han räckte henne checken. Hon tog och läste och läste om igen. Så kliade
hon sig i håret med gaffeln-det var mycket opassande men i full
överensstämmelse med hennes själstillstånd. Hon utbrast:
A bevare mig väl, en sån ring! Varför fick jag aldrig se den?
Därför att jag sände den till Tracbac samma dag jag köpt den i en lumpbod
i Los Angeles. Jag gav åtta och femtio. Vacker vinst.
Han gick ut på gatan och strövade under palmerna upp och ned kors och
tvärs genom labyrinten av snörräta asfaltvägar. En obetydlig liten sak
förstärkte plötsligt den redan starka tankecirkeln kring clownen. Som han
gick där med händerna djupt nedstuckna i fickorna, gled den vänstra handen
ned genom fickans trasiga foder-han bar just samma kostym som på
Sanna-och på fickans botten fann han ett litet paket i vitt papper. Han
erinrade sig att det måste vara samma paket, som kusin SannaSanna smusslat
dit med löfte att inte öppnas förrän i Amerika. Med ett tankspritt leende
tog han bort det vackra röda band som flickan knutit kring papperet med
hans namn. Vad var nu detta för en liten kärleksgåva? Emellertid fanns
under första papperet ett andra och på det stod skrivet:
Till Jonathan Borck-
Ahå, tänkte Benbe och småskrattade. Presenten var inte till stackars Ben
utan till Store Nathan.
Han vände det lilla paketet och fann på baksidan skrivet:
"att sändas honom efter min död".
Han tänkte: en sån överspänd flickunge-
En sak slog honom: utanskriften på det yttre papperet med hans eget namn
var inte skrivet av samma hand som tecknat clownens.
3 Negern Longellow ger lektion i modern psykologi
Äntligen ses vi igen, sa Benbe till Tracbacs grindvakt och fruktansvärde
utkastare. Jag har längtat efter er.
Negern flinade välvilligt:
Ni kan tryggt gå fram till grinden, master Borck. I dag vankas inga firska
bullar, glömt att grädda dem, sir. För resten har jag fått nog med ovett
för er skull. Tio gånger mer än ni är värd-
Det gläder mig av hjärtat, betygade Benbe. Jag hoppas er husbonde gav er
en duktig överhalning-
Min husbonde? upprepade negern, blundade och skakade på huvudet. Å nej då!
Mr Tracbac personligen ger aldrig ovett. Behövs något i den vägen,
telefonerar han till sin sekreterare i Los Angeles. Strax kommer den
hurringen som en Jehu. Han är inte större än en ordinär hundloppa. Men han
sticks, sir, han sticks som en vägglus.
Negern öppnade grinden. Slå er ned på bänken i skuggan. Ni är varm och
behöver vila, innan ni startar. - Benbe tog plats och torkade sitt
svettiga ansikte.
Negern slog sig ned bredvid honom och bolmade makligt och smakligt på en
stor svart cigarr. Han sa: Kanske kommer ni hit ofta, master Borck,
kanske kommer ni aldrig mer. Vem vet? I alla händelser skadar det inte att
ni får en smula hum om min salig far. Han var en märklig man och
skolmästare i Florida. Han kunde mer vers utantill än någon annan jag
träffat. Och bara fina saker, förstår ni, inga frälsningsvisor eller
varietetrallar. Mor brukade säga att han levde for poesien och att han
också mycket riktigt dog av den. Jag vet för resten inte, vad hon menade
med det?
Inte jag heller, bedyrade Benbe. Men nu talar vi inte om er far utan om er
husbonde.
Jag talade om min far, avbröt negern. Han var mycket frikostig mot oss
barn, fast vi var elva stycken. Ingen mannamån, förstår ni, alla skulle ha
lika. Särskilt var gubben frikostig på fina namn, de allra finaste på sitt
område. Namn adlar, sir. Och de är billiga i inköp. Mig kristnade han till
Edgar Allan Fennimore Longfellow Harriet Bret Hart Whitman Irving. Det är
att välja på, master Borck. Och bara hundraprocentare, de största som
finns. Bröderna fick nöja sig med Homer, Dante och annat mera dagoaktigt.
Jag gillar mina namn undantagandes Harriet. Jag vet nog att fruntimret var
gudaktigt och rättskaffens alldeles som jag men där stoppar likheten. I
vardagslag kallar jag mig Longfellow. Det passar bättre till min figur.
Onekligen, medgav Benbe, men jag vill påpeka att vi talade om er husbonde.
Så att vi talade om husbond? sa negern Longfellow. Nå, det är inte så
underligt eftersom vi befinner oss på hans mark. Huset som ni skymtar där
bakom palmdungen är en bungalow i mexikanska stilen med femtioåtta rum och
nio gårdar. Eller kanske det är hundrafemtioåtta -det får ni fråga
pressen. Jag slår vad att ni skulle gå mer vilse i det huset än ni gjort i
hela ert liv-
Topp! Låt oss pröva, sa Benbe och skvatt hastigt upp.
Lika snabbt högg honom negern i byxbaken och röck honom baklänges,
varvid hans nacke törnade hårt mot väggen.
Håll er lugn, manade negern. Jag har sekreterarens befallning att
underhålla er på angenämaste sätt den tid ni behagar stanna hos oss, och
det hoppas jag att jag gör. Eller hur, master Borck? Men skulle ni ledsna
på mig, så säg bara till. Tomten är stor och här finns mycket att beundra
och roa sig med en dag eller två. Den där flocken japaner, som ni ser
arbeta bland kullarna, är de skickligaste trädgårdsmästare i hela
Kalifornien. De sköter Tracbacs botaniska trädgård; den har kostat över en
kvarts million i anläggning.
Ar han så intresserad av växter? sporde Benbe.
Vet inte jag, sa negern Longfellow. Men om ni inte är road av växter, så
finns det annat. Tag vägen där till höger och gå i sakta mak en tio
minuter så kommer ni till en konstgjord bäck, och ett stycke längre upp
till en konstgjord fors, som är smockfull med foreller. Utmed stränderna
står de styvaste och finurligaste kvarnar och andra vattenverk, som går
och slamrar till ingen världens gagn bara man släpper vatten på dem. Det
är ett underverk alltsammans och har kostat över en kvarts million i
anläggning.
Förvånar mig inte, anmärkte Benbe, som erinrade sig att en annan av hans
fars kusiner ruinerat sig på allehanda konstigheter vid Sannafors.
Förvånar mig inte alls- vi har mekaniskt snille i släkten.
Vet inte jag, om det är snillrikt, bekände Longfellow bolmande och
spottande, men nog är det mekaniskt. Skulle ni inte ligga åt det hållet
heller, kan ni i stället ta vägen till vänster och gå i sakta mak en tio
minuter. Då kommer ni till apstaden. Det är en väldig grop full med alla
slags markattor och trän, som de fulingarna kalgnagit. Vidare finns det
burar som liknar kristnas boningar och andra som
liknar hedningars hyddor och åter andra, som liknar äggkläckningsmaskiner.
I dem bor de finaste aporna, schimpanser, gorillor och såna-
Jag har läst det där i bladen, insköt Benbe, han är tokig i apor-
Vet inte jag, sa Longfellow. Kanske är han tokig och kanske inte. Att han
är rädd för dem, det vet jag. Ibland vågar han sig in till någon av de
stora-med vaktaren bredvid sig förstås. Då väser och fräser apan åt honom
alldeles som en människa. Men jag tror att vaktarn ger apan ett hemligt
frästecken för åt mig fräser de aldrig. I alla fall och hur som helst
skulle ni se min husbonde. Han rusar baklänges in i ett hörn och klämmer
hop sig och hukar ner och väser och fräser ackurat som en apa. Vore inte
den ene ett kreatur och den andre kristen kunde en tro sig se syskon eller
halvsyskon eller åtminstone sammanbragta barn. Det säger jag er, sir-på
det här klotet finns ingen som kan göra såna apkonster som min husbonde.
Han överträffar aporna. Men så tjänar han också millioner-
Underligt, underligt, mumlade Benbe.
Negern Longfellow sa:
Underligt och inte underligt, vet inte jag. Men jag har fått befallning
att underhålla er så länge ni bara önskar och jag ska berätta saker, som
jag inte berättar för vilken lumpsamlare eller oljekung som helst. Jag ska
till och med hålla mig till sanningen-
Å, lova att ni inte överanstränger er, bad belevat Benbe.
A nej, flinade negern, jag ska hejda min fars son i tid. I alla fall ska
jag förklara, varför de här tre underverken- botaniska trädgården,
mekaniska forsen och apstaden- blivit till, fast de kostat millionen och
inte särdeles intresserar min husbonde. Det ska lära er ett och annat om
den mänskliga naturen, master Borck, ifall den intresserar-
När jag kom hit för bortåt tio år sen, började Longfel low och tände
sin andra två och en halvtums cigarr, när jag kom hit fanns förutom
boningshuset bara ett stall och garage, gymnastikhuset, tennisbanorna och
simhallen. Lite trädgård här och var men ingenting att skryta med. Mr
Tracbac var nöjd med sin lott ändå, föreföll det. Men han var nöjd på ett
okultiverat och omoraliskt sätt, så till sägandes. Folk i hans upphöjda
ställning förstår sällan hur de bör ha det. Utan det måste bildas syndikat
och tillsättas direktörer och sekreterare och andra såna för att utreda
deras känslor och behov. Eljest vet de inte, att de har några.
Hit kom, förstår ni, så småningom massor av människor från alla unionens
kanter för att skaka hand med Jac Tracbac och få hans namn och porträtt
och så vidare. Inte ont i det så länge krafterna räcker till men min
husbonde är ömtålig och hans konst ännu ömtåligare. Nå ja, struntfolk och
skräp och särskilt stryktäcka personer med obildat sätt boxade jag ut
alldeles som jag gjorde med er. Men det finns ju andra människor också,
folk som man måste högakta för en halv dollar stycket eller mera.
Utkastningsmetoden var för enkel, sir, det var felet med den. Populär blev
den aldrig. Folk sa, att det här stället saknade civilisaschon och
organisaschon och kulturisaschon och moral.
Allt det där på schon, fortsatte negern, fäste jag mig inte vid men
moralen gjorde mig skraj. Moral är farlig, sir. Saknar man moral, så
skadar man sig själv-har man moral så skadar man andra. Det visade sig
snart-de utfösta fåren började bräka. Träffa Tracbac fick de inte med
mindre sekreteraren synat dem och tagit temperaturen kroppsligen och
andligen och utfärdat intyg att de var personer av hög betydelse väl värda
att skaka hand med Jac Tracbac. Men hur många var det? Tio procent kanske.
Resten fick friskjuts och bräkte. Sen spred de i pressen såna där
prisgåtor, som eljes brukar sparas för presidentval, barnarov och högt
stående mord.
Varför törs inte Jac Tracbac öppna sin grind för fria och
rättskaffens medborgare? Vad försiggår egentligen i denna mystiska
bungalow? Finns där orgier och av vilka slag? Master Borck, det blev
mycket orgier i rik sortering; dryckenskap och liderlighet och raffel och
för resten vad orgie som helst som er smutsiga fantasi kan uppleta.
Folk är dumma, fortsatte Longfellow och blinkade eftersinnande. Jo visst
är de det. Undantagandes vi två och våra aktningsvärda släktingar är
människor dumma. Jag såg en film med skådespelare, som skulle föreställa
berömda cirkusartister. Hur de levde, arbetade och älskade. Bilder ur
verkliga livet, sir. Vet ni hur bilden såg ut? Om kvällen gick de på lina
som ena överdängare och resten av dygnet tillbragte de i svalg och
liderlighet, så att ingen svavelpredikant i världen kunde spåra upp
läckrare kost.
Tror ni att en cirkusartist eller annan sportsman av rang lever som ett
svin, figurligt talat? Tror ni att en karl eller fruntimmer med
kopparslagare, konjakssvullna ögon och viskyskälvande kropp-tror ni att
en sån kan arbeta i trapets eller målskjuta eller sparka boll eller göra
någonting annat, som det är bevänt med? Det tror ni inte och inte heller
jag, ty vi är två upplysta undantag i populasen. En kung, förstår ni, ja
till och med en president kan berusa sig med framgång. Jag säger inte att
sådant förekommer-å bevare mig väl! Jag håller mig till egen erfarenhet,
sir, och jag har aldrig skakat hand med en berusad kung. Jag säger bara
att det är tänkbart. En kung lånar helt enkelt sin förste ministers skalle
för högre ändamål- sen kan han gladeligen tömma en gallon visky utan att
hans visa styrelse blir nämnvärt sämre. En lindansare däremot- kan han
låna ben eller bål eller ens skalle? Nix. Han får vackert reda sig med vad
han har och förvalta sin kropp som en girig sin dollar och ett helgon sin
själ.
Ja, så resonerar vi, master Borck, därför att vi är upp lysta
personer. Men det finns tjockskallar, och för att nu återvända till Jac
Tracbac, så började folk viska och tissla och skriva i bladen: Varför
håller han sig undan? Varför blir man utkastad? Den ene sa: Hans bungalow
är smockfull med odalisker och annan synd. Den andre sa: Han far omkring
på vägarna och rövar små oskyldiga barn. Den tredje sa: Han skulle göra
det om han kunde, men han ligger mestadels stupfull i sin säng.
Ni förstår, master Borck, att de där ryktena hotade oss med död och
fördärv och en fruktansvärd baisse i Tracbacsyndikatets papper. (I
parentes sagt, sir, så är vi inte en människa, vi är ett syndikat. Vi har
vår medelkurs på börsen, våra svarta dagar och våra ljusa, våra
baissebjörnar och haussetjurar.) Nu ska jag säga er, sir, att vår
sekreterare är en karl, som förtjänar att hedras här i livet allra helst
man med visshet vet, var han kommer att tillbringa den långa semestern,
stackars karl. Han heter Abel Rush fast jag brukar kalla honom Kain för
att på fint sätt antyda hans karaktär- men det ska erkännas att han
blickar djupare i den mänskliga naturen än vi båda. Han sa: Folk får inte
se Jac Tracbac i privatlivet för det är ingenting att se och skulle
dessutom skada hans konst. Men inte heller går det an att låta dem
ingenting se för då kommer de att se, vad vi inte vill att de ska se. Jag
ska visa dem, vad Jac Tracbac är för sorts människa till själ och moral.
Han fyllde åtta de största salarna i bungalowen med gamla tavlor och
marmorgubbar och trägubbar och järnbråte och böcker och andra lämningar av
en död och vördnadsvärd kultur, som man plär säga. Sen beställde han en
konstprofessor från Boston, för att ordna och förevisa och hålla tal för
de horder, jag släpper genom grindarna. Professorn sa, att det var den
mest kompletta och konsekventa samling han sett i Staterna näst Mogens J.
Piergans-inget gammal skräp utan prima kurant vara med de allra
sista finesserna beträffande maskhål och mögel och tocket.
Men ändå, master Borck, var det en dumhet, fortsatte Longfellow och tände
sin tredje cigarr. Kain hade tänkt för mycket på konsten och för litet på
moralen. Jag hörde ärevördiga mormonpredikanter yttra att de knappt kunde
undgå köttets anfäktelse vid anblicken av forntidens sedefördärv och
renläriga prohibitionister kunde sannerligen inte känna sig uppbyggda av
att se holländskt lantfolk ideligen tömma krus, slå krokben och bete sig
som grisar. De sa, att en människa som dagligen vistades bland styggelsen
till sist skulle falla offer därför. De sa att miljö och exempel skapar
karaktären och att de nu hade någonting högklassigt att berätta för sina
åhörare.
Så sjöng de lärde, förstår ni, och populasen stämde in i refrängen. Den
ende, som levde i ljus okunnighet, var Tracbac själv, eftersom han varken
läser tidningar eller vaktar grinden. Sekreteraren däremot satt illa i
kläm och syndikatet hotade att avskeda honom. Men våran Kain har inte hyrt
i de avskedades stadsdel, sir. Han begärde en rund million av syndikatet
och slag i slag anlades Botaniska trädgården, Konstgjorda forsen och
Apstaden.
Jag begriper inte meningen med det, erkände Benbe stukad.
Negern Longfellow log triumferande:
Hoppas väl det, master Borck, att ni inte begriper meningen. Om förste
bäste dumbom förstode meningen med trädgården, aporna och forsen skulle
alltsamman inte ha någon mening. Men jag, som vallar hjordarna, ser hur
välgörande de kainitiska idéerna verkar. Hör på! När mina små lamm bräkt
ah och oh i botanen och beundrat stort och smått, finns det alltid något
fruntimmer av aktningsvärt utseende och permanentad poesi, som stiger fram
inför menigheten-finns det någon sten i närheten, klättrar hon upp-och
yttrar: Att odla blommor är att dyrka skaparen i naturen-eller
också säger hon: Örtagården är en ädel människas poesi-eller någonting
annat i den stilen. Och hela välsignelsen och äran faller över Jac Tracbac
fast han sällan sätter sin fot i botanen. Om en stor person här i landet
och i andra land med, tänker jag, om han också hade hundra eller tusen
skickliga japaner i sin trädgård, skulle folk ändå tro att han själv gick
omkring och petade ned lökarna, vattnade dem och pysslade om dem. På så
sätt har kloke Kain gjort oss till en gudsdyrkare i naturen och en poet i
paradisets lustgård. Vi har skenet för oss-
Och apstaden? sporde Benbe. Hur verkar den?
Longfellow svarade:
I samma riktning fast ännu mera solitt moraliskt. Poesien får maka åt sig
en smula. Sen hela församlingen, män, kvinnor, gubbar, gummor och barn
skrattat sig fördärvade åt aporna och retat dem efter bästa förmåga,
träder även här någon besjälad kvinna fram och yttrar: Kärleken till
djuren är den civiliserade människans adelsmärke
Och därmed, master Borck, är husbond civiliserad-
Har hon betalt för det där?
Kvinnfolket? Ingalunda. En karl kan man betala för sånt men inte en
kvinna. Hon måste besjälas, sen kan hon inte tiga, även om hon ville. Vid
Konstgjorda forsen är stämningen från början allvarlig och envar
anstränger sin stackars hjärna för att lista ut meningen med alla dessa
hjul och tillställningar. För resten har husbond själv intresserat sig för
de där maskinerna och ordnat dem efter några papper, han tagit med sig
från gamla landet. Vid forsen är det alltid någon gammal överste som
fäller det förlösande ordet, sen alla grundligt förstått att de ingenting
förstår. Han tar av sig hatten och säger: Edison. Ingenting mer.
Nå ja, sir, fortsatte Longfellow och tände fjärde cigarren, efter
Konstgjorda forsen är det ingen risk längre att
föra karavanen vidare till konstrummen. Ofta nog
höjes effekten och pricken sättes över i. Men konsten får inte komma
först. En konstnär är alltid lite misstänkt och en konstälskare knappt
bättre än han ifall han inte har papper på att vara en solid person. Nu är
det annorlunda Det händer ganska ofta, sir, att någon äldre, fin gentleman
sen han strävat igenom vår unika samling, utstöter en pust av aktning och
utbrister: Sannerligen-detta är någonting som kan tävla med Mogens J.
Piergan, varken mer eller mindre.
Det var som sjutton, det, utbrast Benbe högaktningsfullt.
Jag menar det, instämde negern och blundade av pur stolthet. Slutsatsen är
den, att omgivningen är betydligt viktigare än mannen. Döljer själv, om
ni har en eller annan förarglig skavank, men skapa er en omgivning. Folk
vill veta någonting om er, i all synnerhet ifall ni är en stor pajas. En
ädel omgivning adlar. Han är adlad. Världshistorien känner många exempel
på tocke där adelskap. Vi behöver bara erinra oss honom, Napoleon, som
tillverkade så många grevar, hertigar och kungar att både han själv och
närmaste släkten kom att räknas till den finare societeten.
Och när får jag träffa Tracbac? frågade Benbe, tilläggande allvarligt
bedjande: Hör på, Longfellow, var resonlig-jag måste helt enkelt träffa
honom personligen-
"Måste" är ett kraftigt skäl, medgav negern. Måste man så måste man, sa
tjuven, tog ner månen. Men vet ni vad, master Borck, jag tror inte att
tjuven tog ner månen. Jag tror att det stannade vid den goda föresatsen.
Hans stege var för kort, se. Min tro är den, att var människa har sin
stege honom given av begynnelsen. Somliga har korta, andra långa. Och den
där födelsestegen bestämmer levnadsloppet så att de kortstegade håller sig
nedanom ära och allt det där medan de långstegade stiger mot stjärnorna,
som man säger. Det kan tyckas orättvist men jag ska såga att det
jämnar liksom ut sig. Med en liten gesvint stege kilar man gladeligen
omkring var som helst och finner lätt sitt mål. Men det tör vara
besvärligt och tungt att släpa omkring med stjärnstege. Jag tänker ate
innan man rest den på rätter plats och säkrat den och klivit upp för alla
stegen, så har man liksom förtagit sig. Jag tänker att många av de där som
sitter på sina högstegar och tar sig präktigt ut i stjärneglansen, jag
tänker att många av dem sitter där med knäckta ryggar klamrande sig fast
vid den sviktande stegtoppen.
Plötsligt böjde negern sig fram och la handen på Benbes knä, sneglande
till höger och vänster viskade han:
Master Borck, er ärade släkting, min husbonde, han är just en sån där
stjärnsittare med knäckt rygg. Ingen vet det och ingen får veta't. Men jag
har ögon som ser-
Benbe strök sig med pekfingret under näsan och snörvlade. Folk i knipa
lockas stundom till denna fula åtbörd, som kanske är ett rudiment av den
tankeställande snusningen. Han tog fram sin check.
Hör på, sa Benbe beslutsam i rösten fast tung i bröstet. Det är en
hemlighet med den här checken som jag inte ids berätta för er därför att
den är mindre hedrande för mig. Så mycket kan jag säga att jag
ovillkorligen i egen person måste återlämna papperet till er husbonde.
Lyssna till mig, Longfellow. Jag talar sanning.
Negern funderade några ögonblick, därpå sa han vänligt:
Jag förstår, unge man, ni har gjort något hokus pokus och nu har samvetet
börjat gnissla tänder. Ni har inte bedragit ännu men vill ändå lätta ert
hjärta. Det hedrar er. Ni kommer att bli en George Washington med tiden-
naturligtvis i billighetsupplaga. Vänta så får jag se, vad jag kan göra.
Gå och titta på aporna och forsen. Saken tar sin tid. Man kan inte bjuda
på förfalskning lika lätt som man bjuder barn på sviskontårta. Den
där vägen-master Borck-tag forsen först, den är sevärd-
Benbe reste sig en smula ovilligt och larvade fram den utvisade vägen. En
skock japanska småttingar dök upp bland kullarna, klängde sig fast vid de
arbetande männen och drog dem med sig. Ett halvt dussin negerbarn stack
fram sina svartkrulliga huvuden ur en dunge av vit jasmin. Från
grindstugans trappa lockade mylady Longfellow: Elynor! Sinclair! Carra!
O'Neal! Idel skönandar. Familjen Longfellow upprätthöll sina poetiska
traditioner. Antagligen lästes det aldrig i den familjen. En tradition
utan innehåll är outrotlig. De små svartingarna störtade ned mot
grindstugan. Det var lunchdags.
Min affär får vila tills löksoppan makligt och smaklige förtärts, tänkte
Benbe. Den enes nöd får inte förbittra den andres bröd. Det är en sund
princip.
En smula missmodig vandrade han upp mot Konstgjorda forsen. Emellertid
misskände han negerns nit. Longfellow höll visserligen soppsleven i ena
handen men med den andra skötte han telefon.
5 Kung Clown och hans dansös
Tillfället gör tjuven-sägs det. Vill man snygga upp satsen en smula, kan
man säga: Tillfället ger turen eller slumpen gör susen. I långa loppet
betyder emellertid turen föga i jämförelse med människan. Tyvärr tillhörde
Benjamin Borck det stora antal unga människor som helst går ginvägar-inte
alltid av lättja men väl av otålighet. Han ville skapa sin chans, komma
till tals med sin berömde släkting och fann slutligen på listen med katten
och ringen.
Framgången var så oväntad att intrigmakaren tappade huvudet och betedde
sig ohövligt mot en person, som han närmast önskade smickra. Emellertid
måste chansen utnyttjas. Fördenskull spankulerade nu den unge mannen
uppför jasminvägen. Han passerade på tvåhundra meters avstånd den mörkt
köttfärgade, tämligen klumpiga och dystra byggnad, som var clownens
residens. Ginvägsmetoden borde ha fört honom tvärs igenom palmdungen till
husets stora svarta port. Men har man väl blivit så finurlig och
världsklok som unge Benbe så säger man gärna till sig själv: Kortaste
avståndet mellan två punkter är den krokiga linjen, ju krokigare, desto
kortare. Logiken revideras baklänges så till sägandes.
Följaktligen började Benbe åter känna sig lätt om hjärtat, bollade muntert
med sin sammanknycklade hatt. - Bäcken med de sprittande fiskarna vann
hans fulla gillande, forsen hans beundran. När han på nära håll såg raden
av små underliga vattenverk, jublade han som en skolpojke på sommarlov och
ropade: O, Sanna, Sanna-För så vitt han kunde se, var de kopior av de
tokiga verken vid Sanna. De kunde icke åstadkomma någonting annat i
världen än att förbluffa världen genom sin vidunderliga sinnrikhet.
Nu kom en man hastigt gående nedför forsens strand. Han strök sig med
handen om mun som om han plötsligt avbrutit sin måltid. Arbetsdräkten var
den vanliga men ett revolverhölster i läderbältet angav att han troligen
var uppsyningsman. Benbe väntade sig ett förhör. Emellertid log mannen det
vanliga vänliga amerikanska leendet, som tillverkas en gros, och frågade
om han ville se maskinerna i verksamhet. Han tillade: Ni kommer att bli
förbluffad, master Borck.
Redan den omständigheten att han tilltalades vid namn, förbluffade master
Borck. Hade negern sänt ut hans signalement över hela bungalowen? Hade
bladet vänt sig? Blev han på ett förekommande sätt bemött av sin
frändes tjänare eller stod han helt enkelt under uppsikt? Uppsyningsmannen
försvann i en konstgjord droppstensgrotta och efter några ögonblick
började hela raddan av maskiner arbeta så imponerande maskinmässigt som
önskas kan. På gamla barnsliga Sanna hade hela detta lilleputtmaskineri
blott varit en tämligen dyrbar leksak för ett vuxet barn-här hade
leksaken fått en större betydelse: den övertygade en nyfiken och mäktig
allmänhet om att den märklige Jac Tracbac höll sig med en fullt legitim
och aktningsvärd hobby. Maskinerna tillverkar onekligen någonting av
värde-bluff. Under det att uppsyningsmannen inläst och vant beskrev dessa
bluffmaskinernas egenskaper, skisserade Benbe i tankarna sitt stundande
möte med Tracbac. Falsariet med ringen skulle han utan vidare tillstå och
samtidigt förklara att han icke vore en vanlig bedragare utan blott en
låtsad. Skillnaden kan tyckas hårfin men orden "icke vanlig" är ofta ett
adelsmärke beträffande tjuvar, skojare och åtskilliga andra kategorier
människor. Till och med en pajas blir i viss mån adlad om man säger: "inte
en vanlig pajas".
Trekvart eller en timme hade nu förflutit sedan Benbe skildes från negern
och han blev otålig. Han började gå nedför forsen. Uppsyningsmannen hann
upp honom med några hastiga steg och grep hans arm med en näve, som var en
äkta amerikansk uppsyningsmans näve. Benbe gjorde några fruktlösa försök
att slippa loss. Vad tänker ni egentligen ta er till? frågade han
förbryllad.
Ingenting särskilt, svarade den andre. Alltid kan vi fördriva en angenäm
stund i apstaden. Där kommer min kamrat från den kanten.
Mycket riktigt - över spetsarna på en tät agavhäck syntes ett huvud som
var tvillinglikt uppsyningsmannens. Benbe fick plötsligt på känn, att man
visade honom en överdriven uppmärksamhet. Han stramade upp sig och
sa:
Vad går det åt er, människor? Mr Tracbac väntar på mig vid det här laget.
Tvillingen från apstaden kom över bron och uppsyningsmannen presenterade
sin skyddsling eller fånge.
Å ja, jag vet, sa uppsyningsmannen nummer två och log precis lika vänligt
som den förste. Jag vet fullkomligt. Vackert väder i dag, master Borck, är
det inte?
De tre herrarna gick över bron och doldes snart fullständigt bakom en
agavhäck för envar, som från boningshuset möjligen kunde ha spejat efter
dem.
Emellertid hade Benbe rätt. Hans frände Jac väntade på honom och väntade
med en viss spänning. Han hade sett en skymt av honom då han bollade med
hatten på jasminvägen. Och han väntade vandrande av och an i bungalowens
övre galleri.
På ena sidan hade han några dörrar av vilka en stod öppen, på andra sidan
en stor kringbyggd gård eller trädgård. I trädgården fanns en fyrkantig
bassäng och i dess mitt en svängande vattenspridare som lät ett duggregn
falla över vattnet och bassängkantens klängväxter. Kinesiska ankor med
glänsande stålblå kroppar och gulröda huvuden härjade bland granna små
japanska dykänder, högg efter dem och fräste. Över balustraden hängde en
säck eller påse på vilken i bleknade gula bokstäver stod broderat: Tiggarn
i sin bittra nöd, tackar gud för gammalt bröd. Påsen var en relik från
köket på Sanna. Den innehöll en massa gammalt bröd och tiggarna var de
granna fåglarna. Med ett långt bamburör sökte Jac skipa rättvisa mellan
kineser och japaner. Han ropade: Dåliga karaktärer, mina barn, vackra
kläder och dåliga karaktärer. Unna gott din nästa, får du själv det bästa.
Tracbacs kläder var för tillfället något underliga. Han bar stora
fadermördare, en vidlyftig, blommerant halsduk, svart långrock, trånga
gula nankinsbyxor med hällor. Över magen gick en
tjock, dubbel klockkedja från vars mitt dinglade en hel kvast gyllene
berlocker. Han såg ut som ett kommerseråd eller annan bättre borgare från
förra hälften av artonhundratalet.
Han la ifrån sig bamburöret och spankulerade åter av och an med händerna
under rockskörten som guppade likt en tuppstjärt. Han mumlade: Nå, varför
kommer inte pojken? Hur länge ska jag vänta? Kanske har han kommit bara av
nyfikenhet. Det finns fler nyfikna människor än ärliga, mycket fler-
Plötsligt ställde han sig på tröskeln till den öppna dörren. Stödjande
ryggen mot dörrposten intog han en besynnerligt förskruvad hållning: den
vänstra armen sträckte han snett bakåt till hälften omvriden, högra handen
med utspärrade fingrar höll han framför ansiktet som om han velat avvärja
ett slag och samtidigt räcka lång näsa; munnen var krampaktigt uppspärrad
i fyrkant likt munnen på en tragisk mask. Så förblev han stående fyra
eller fem minuter nästan orörlig blott med några små skälvande ryckningar
i överkroppen. Slutligen utbrast han otåligt: Är det inte nog nu? Det är
nog, inte sant?
Det hela var inte så konstigt, som det såg ut, varken hans dräkt eller
uppställningen. I rummet med den öppna dörren satt en ung kvinna framför
ett staffli och porträtterade clownen i en av hans första roller-just
den, som givit honom hans nom de guerre, Jac Tracbac. Clownen avskydde att
stå modell men han hade två skäl att göra den unga damen till viljes: dels
höll han verkligen av henne, dels hade hon under en kortare tid varit hans
hustru. Hon var dansös och hette Siva Yala. Modern irländska, fadern
zigenare.
Hon sa en smula skyggt som om hon bett om någonting extra dyrbart eller
farligt:
Jag kan väl inte få be om uttrycket en gång till?
Tracbac gick fram mot henne och hytte med pekfingret.
Han tog hennes huvud mellan händerna och kysste henne på ögonlocken.
Han blåste på hennes hår och sa:
Zigenarunge, du har druvblått hår och körsbärsbrun hy -det vittnar om din
ringa härkomst. Men var stal du dina bärnstensögon? Det gör detsamma. Folk
tycker att det är vackra ögon: mig påminner de om bärnstensmunstycken. När
jag kysser dem tycker jag mig få cigarrettrök i mun, starkt parfymerad och
en liten smula äcklig. Men vem kan hjälpa det?
Uttrycket om jag får be, envisades flickan. Han sa:
Inte för hundra dollars, min unge, inte för femtio, inte för tjugufem.
Tracbac återtog sin vandring i galleriet. Han muttrade:
Varför kommer inte den unge lymmeln? Vad gör jag om han inte kommer?
Sänder jag bud efter honom? Det ingår inte i min plan. Kommer han inte av
sig själv, är han fullkomligt värdelös för mig. Jag har satt honom på
prov.
Han stack in huvudet i målarinnans rum och yttrade barskt:
Siv, som du vet, vill Abel Rush att jag skall uppträda om en månad. Han
säger, att det är två år sen sist. Låt gå för det. Men jag uppträder icke
med mindre än att en viss person infinner sig här och av mig mottager ett
viktigt uppdrag samt utför det till min fulla belåtenhet. Eljes icke.
Och han traskade vidare, viftande med rockskörten. Han liknade i den
gammaldags dräkten sin farfar, en liten spenslig och nervös person, som
lidit av epilepsi om ock i lindrig grad. Just så hade farfadern trippat
omkring och viftat med skörten, då han grubblade över någon viktig affär
om fem- eller tiotusen kronor. Sonsonens affärer var, mätta med guld,
betydligt viktigare.
Siv suckade på ett sätt, som lät invant. Dansösen hade vid sexton år redan
gjort sig namn och stod nära gränsen till stjärnklassen. För att
raskt komma på rätta sidan om denna fatala gräns hade hon gift sig med Jac
Tracbac. Ett reklamparti från hennes sida, från clownens närmast ett
utslag av hans vanliga tankspriddhet och liknöjdhet. Efter en sammankomst
med dansösens impressario hade mr Rush inbjudit henne till ett gardenparty
hos den store clownen. Efteråt sporde sekreteraren sin husbonde: Vad
tyckte ni om Siva?-Utmärkt, sa Tracbac.-Hon tänker gifta sig med er.
-Utmärkt, upprepade Tracbac, som funnit behag i kontrasten mellan
druvblått hår och bärnstensbruna ögon. Ska jag arrangera saken? frågade
sekreteraren och Tracbac svarade: Alldeles utmärkt.
Äktenskapet slöts och Tracbac fann det utmärkt. Sedermera fann han också
skilsmässan utmärkt. Redan ett par månader efter bröllopet inträffade
någonting oroande. De nygifta satt på en hotellbalkong någonstans i
Florida och drack sitt te. Plötsligt spärrade Siv upp sina
bärnstensfärgade ögon och stirrade bestört på sin man. Hon tryckte
händerna mot hjärtat och utbrast jämrande: Oh-o-o-o- Upp flög clownen och
gjorde ofrivilligt en av dessa hemska skräckgrimaser som eljes var arenan
och filmen förbehållna.
Du får verkligen ursäkta, sa Siv, som visste, hur dyrbara dessa grimaser
var, jag ber tusen gånger om ursäkt att jag pep till men just nu fick jag
klart för mig att jag är kär.-Lite brutet, lätt förlåtet, svarade Tracbac
älskvärd och sjönk tillbaka på stolen. I vem är du kär?-I dig, svarade
mrs Tracbac oförbehållsamt. -Tracbac rev sig under hakan. Han försökte
överblicka situationen men tog åter saken alltför lättsinnigt, smålog och
sa:
Eftersom vi är på bröllopsresa, får det väl passera. Men ingen vana, Siv,
ingen vana. Jag har själv varit kär en gång och det ångrar jag. Men tag
det med ro, så går det över.
Sivs förälskelse gick inte över men väl hennes äktenskap.
Reklamsyftet, som stiftat detta äkta förbund, slog alldeles slint.
Sekreteraren och impressarion, hur förfarna de än var, hade begått ett
räknefel i denna utomordentligt grannlaga reklam. Dansösen hade
visserligen ett ganska stort namn men inte tillräckligt för att kopplas
samman med Jac Tracbac. Hans namn slog ihjäl henne-Siva Yala, dansösen
blev mrs Tracbac, ingenting annat.
Det betydde dock mindre. Avgörande blev först barnfrågan. Siv ville ha
barn, Tracbac icke. Han sa: Det skulle förstöra din karriär. -Stackars
clown, hans skäl var allvarligare och hans ståndaktighet mera
aktningsvärd. Sjukdomen som plågat kraftgumman farmors bräcklige lille man
skrämde sonsonen. Det var emellertid funderingar och farhågor som han
behöll för sig själv. Till Siv sa han: Du måste tänka på din karriär.
Eller låt oss skilJas-
Ett sånt kräk du är, sa Siv och begärde skilsmässa. Gift nu om dig, rådde
henne Tracbac, så får du det utmärkt. Det gjorde hon inte. Hon förblev
ogift och barnlös på trej och för att visa den store Jac Tracbac att även
hon hade en fast vilja. Vidare slutade hon dansa och förstörde sålunda sin
karriär för roskull, alltsammans för att Jac skulle stå där med lång näsa.
Hon slog sig på måleri, som hon förut haft till tidsfördriv. Hennes konst
var ytlig men klatschig och rätt elegant. Hon tillskansade sig en sorts
monopol på sin frånskilde man. För att yttermera reta honom signerade hon
sina alster "frånskilda frun". Det retade honom inte alls. Han var lätt
att skrämma men svår att reta. Allting förlät han och det är måhända
oförlåtligt. Hon hade flera ateljéer men använde nästan uteslutande den,
hon låtit inreda i Tracbacs bungalow. Hennes väninnor påstod, att hon inte
släppte honom ur sikte därför att hon önskade hålla andra kvinnor på
avstånd.
Tracbac fortsatte att ränna av och an i galleriet, såg titt och tätt
på klockan som om den skulle kunnat säga honom något. Han muttrade gång
efter annan: Vad vill det här säga? Varför kommer han inte? Vad ska jag nu
göra?- Då och då höjde han ögonbrynen och slog ut med armarna i en stor
gest. Han påminde mest om en noskig lanthandlare bakom sin disk, prisande
varorna eller politiserande med kommunala meningsfränder. Plötsligt sa han
i förbigående och utan att se upp:
Du undrar, vad jag går och tänker på. Jag planerar någonting. Jag ämnar
inlåta mig i en fruntimmershistoria. Ar du nöjd?
Mycket, svarade Siv stillsamt. Ar det någonting i stil med den sista?
Sista? upprepade Tracbac förnärmad. Vad vet du om det? Brukar jag anförtro
dig kärlekshistorier? Har jag några kärlekshistorier? Tyst med sånt där,
jag ber dig! Den sista? Nå, hon var utmärkt.
Allting är ju utmärkt, insköt Siv.
Det stämmer, sa clownen och gnuggade förnöjd händerna. Men det här är
någonting för sig. Jag väntar min släkting. Han är den ende, som kan
hjälpa mig och han kommer inte. Vad är det för mening med det? Han finns
här i parken. Jag har själv sett honom. Jag kan sträcka ut handen efter
honom och han kommer inte. Är det inte klyftigt inrättat, va?
Sänd bud efter honom, föreslog Siv.
Tracbac stampade i de murknade plankorna så att träflisorna yrde; det var
vördnadsvärda plankor tagna ur ett tvåhundraårigt spansk-mexikanskt hus.
Nej, nej, nej! Han måste komma av sig själv. Du ska få höra. Han är en
avlägsen släkting, fattig pojke. Han skrev till mig, Rush konfiskerade
brevet. Han försökte träffa mig, Longfellow kastade ut honom. Då sände han
mig en katt, en ring och ett brev. Den gången hade han både tur och
skicklighet. Jag tål inte se kattor med band om hal sen. Nå ja, när
nu Longfellow kom med en katt, som hade band om halsen, tog jag genast av
bandet och lät katten löpa. Så upptäckte jag vid bandet ett brev och en
hårring med min farmors hår. Du känner ju till farmor?
Jag har målat hennes porträtt efter din beskrivning tre ganger-
Utmärkta porträtt, medgav Tracbac, för envar som inte sett gumman.
Benjamin, min släkting, har inte heller sett henne och tror tydligen att
gumman hade vitt hår. En åttioårig människa bör ju ha vitt hår enligt en
sån där pojkes schematiska uppfattning. Emellertid dog farmor lika
svarthårig som du. Men ringens hår var vitt.
Snygg pojke, din släkting, fnös flickan.
Inte sant? En smula skojare si så där. Emellertid, jag sökte upp honom,
jag låtsades ingenting om falsariet, jag köpte ringen för en rätt stor
summa. Jag gick. Hör på. Är nu pojken en vanlig och obotlig skojare,
försvinner han med pengarna. Ar han det inte, kommer han till mig och
förklarar det hela som ett dumt pojkstreck utfört i avsikt att väcka min
uppmärksamhet, vari han också lyckats. I så fall vet jag två saker om
honom: dels att han har anlag eller åtminstone smak för knipsluga metoder,
dels att han är åtminstone relativt ärlig. Lägg därtill att han är min
släkting och att han kan vänta hjälp av mig-och jag har precis den
person, som jag behöver-
Behöver? upprepade Siv med harm. Behöver till vad? Till den där
fruntimmershistorien du talade om-
Hon spärrade upp sina ögon på ett alldeles övernaturligt sätt. Tracbac
skakade på huvudet och sa:
Du är utmärkt. Jag önskar att jag kunde hålla av dig. Men det kan jag
inte; jag måste skaffa mig ett annat fruntimmer. Hör nu på. Jag har ingen,
jag håller av, varken kvinna eller hund eller katt eller häst eller apa
eller något vad mig tillhörer. Alltsamman är mig likgiltigt. Icke förty
vill man att jag skall uppträda. Varför? Är jag road av
applåder eller visslingar? Varken det ena eller
det andra. Är jag road av att samla pengar? Åt vem? Åt Tracbacsyndikatet
eller åt mig själv? Jag har ingen ambition, inga laster, ingen hobby,
ingen lust att göra vare sig gott eller ont. Kan du överhuvudtaget säga
mig något, som jag önskar eller vill?
Det kan jag, svarade flickan snabbt och frankt.
Med clownen ryckte på axlarna.
Nej, min docka, varken du eller någon annan. Varför skulle jag arbeta? Å
ja, du står där och småler, din lilla ynkedom. Triumferande, va? Återgå
till äktenskapet, Jac Tracbac och jag skall föda dig tolv välvuxna barn.
Då har du någonting att arbeta för, clown! Ja, besitta och besinna! Tolv
Tracbacar, sex manliga och sex kvinnliga-alla lika hejdlöst
skrattretande. Å, nej, barn det vore en förfärlig orätt mot mina ärade
kolleger. Enorma utbud på clownmarknaden, kolossal baisse. Pajaser till
självkostnadspris.
Nå, du lilla guldögda best, fortsatte han i samma andedrag och sparkade
bakut i riktning mot Siv. Du kunde ju tala om för mig, vad det är jag
önskar och vill? Var det inte så? Nå? Nå? Blir det något va? Vad vill jag?
Hon svarade lugnt-och fast hennes hjärta redan började dunka av
rädsla-fullkomligt likgiltigt:
Vad du vill, Jac? Du vill uppträda.
Han stod ett ögonblick, orörlig, så lyfte han bamburöret som en vilde sitt
spjut och slungade det i dammen. De skränande änderna lyfte och singlade
kors och tvärs över gården, skriande. Tracbac vände sig om, han gick fram
mot flickan, som alltjämt tryckte sig upp mot väggen. Han tycktes röra sig
nästan lika mycket med armarna som med benen, skuldrorna höjdes och
sänktes växelvis ungefär som på en gående apa eller en höftsjuk. Han tog
Siv kring handlederna och förde sitt ansikte nära hennes. Han sa:
Vet du vad det kostar mig att uppträda? Vet du vad det kostar? A
nej, det kan du inte veta-det kan ingen veta -mer än den som betalar-
Hans röst var lugn, blott en smula besk och gnällig. Ungefär på samma sätt
skulle gamle köpman Borck ha klagat över de dåliga tiderna och sökt
avvärja någon lättsinnig utgift. Inte förty var flickan så skrämd att
hennes näsvingar skälvde, då hon drog andan. Hans händer for sakta och
smeksamt undersökande över hennes nakna armar ända upp till skuldrorna.
Hon ansträngde sig att hålla sina muskler stilla och slappa. Han lyfte
hennes hand och släppte den. Armen dinglade slappt som en döds eller
sovandes. Det lugnade honom.
Han började hastigt klä av sig; men flickan skrattade så pass hon kunde
och utbrast:
Nej, men fy, Jac, du är en chocking! Tänker du klä av dig mittför näsan på
mig! -Å, du milde, vad jag är tankspridd, skrek clownen och med det ena
byxbenet redan löst dinglande och hållande upp byxorna med händerna
skumpade han bort som en pojke på en käpphäst, försvann genom den bortre
dörren. Siv skrattade muntert och precis så länge att dörren hann stängas
om honom. Då upphörde skrattet lika snabbt som maskinernas slammer vid
Konstgjorda forsen.
Knappt hade Tracbac försvunnit, förrän Longfellows svartulliga huvud dök
upp i gårdstrappan. Han rullade ögon och gjorde tysta frågor med sina
tjocka läppar. Siv nickade. Negern smög sig fram till flickan och räckte
henne en biljett. Från mr Abel Rush, viskade han. Siv läste biljetten. Den
oroade och förbryllade henne men hon måste besluta sig snabbt. Hon viskade
tillbaka: Hälsa mr Rush att jag delar hans åsikt. - Negern nickade och
smög bort lika tyst som han kommit. Siv rev sönder biljetten men höll ännu
bitarna i handen då Tracbac återvände.
Han var iförd en fotsid rock eller kaftan av svart siden fodrad med
kinesiska broderier, på huvudet hade han en mandarinmössa med blå knapp. I
handen höll han sin hederliga, tjocka guldkedja-passande en borgares mage
i Wadköping-och lät uret dingla i det han med falsk röst sjöng: Ringen,
Cornevilles klockor- ringen dagen lång -ringen alla klockor-ringen ding
ding dång-
Han stannade framför Siv och sa: Den där släktingen jag talde om, har
tydligen skuddat stoftet av fötterna. Det är över en timme sen jag såg
honom bolla med sin hatt i jasmingången. Kanske var det inte han, kanske
såg jag fel -Vad tror du?
Hur ska jag veta det? svarade flickan snåsigt.
Han nös: Tjohejsan. Jag har förkylt mig. Anderna måtte ha skvätt vatten på
mig. Har du läst Tusen och en natt? Har du läst sagorna om Simbad
Sjöfararen? Jo, han var en gentleman som hade till trumf att lida
skeppsbrott och bli uppkastad på diverse öar. Hur han kunde leva på det,
stackars karl, utan reklam och organisation som han var. En morgon vaknade
han på en sån där ö och skulle just fundera ut nästa skeppsbrott, då han
till sin fasa upptäckte att en ful trollgubbe slagit sig ned på hans axlar
och klamrade sig fast med benen. Inte värt att försöka bli av med
fulingen; Simbad måste bära honom och göra allt vad han befallde. Nå ja,
min unge, det fanns en gång en yngling som hette Jonathan Borck, det var
jag. Jag led också skeppsbrott och blev uppkastad på en strand och vaknade
med en ful gubbe ridande på mina axlar. Han rider mig ännu och han heter
Jac Tracbac.
Vad har du där? frågade han plötsligt och pekade på hennes knutna hand.
Utan att blinka höll hon fram handen med pappersbitarna. Hon sa: Från mr
Rush-
Det är utmärkt, myste clownen, alldeles utmärkt. Jaså, herrskapet sänder
varann små billets doux? Har jag inte sagt dig, Siv, att du ska gifta dig
med Abel Rush? Så slip per jag dig äntligen. Han är vacker,
intelligent, ung. Tag honom! Om få år har vi tolv Rushar med alla moderna
förbättringar. Sådana kan marknaden uppsuga i oändlighet-
Han såg åter på klockan.
Nå ja, han kommer inte, den där unge mannen, det är alldeles tydligt.
Apropå, Siv, du kan säga din vän Abel Rush att jag verkligen ämnar
uppträda ifall jag lever och har hälsan. Men inte om tre månader, som han
inbillar sig, utan om tre år. Då skall jag uppträda under förutsättning
att jag själv lyckats klara den där fruntimmershistorien du vet. Å du
store, vad du ska bli svartsjuk! Hälsa alltså Abel Rush-
Det där får du säga honom själv, mumlade Siv buttert.
Hälsa honom vidare, att jag varken vill se honom eller höra hans älskliga
stämma på ett halvår. Minns det! Jag skall ägna mig åt eremitliv och lärda
studier. Jag ska lista ut, hur den där Simbad lyckades bli kvitt sin Jac
Tracbac. Jag har burit på min länge nog.
Han såg än en gång på klockan, sa: Alltså, karln kommer inte, det är
tydligt.-Visslande melodien ur operetten Cornevilles klockor gick han
utför trappan till gården.
Siv tänkte: Rush får ta ansvaret. Mig angår inte hans
fruntimmershistorier. Mig angår ingenting. Snart.
Hon gick in till sig och satte händerna för sina onaturliga stackars
bärnstensögon.
6 Clownens jude
Under det att Tracbac otåligt väntade sin
unge frände traskade Benbe i grumligaste lynne omkring med de båda
uppsyningsmännen Han visste inte rätt, vad han liknade mest-en kung
på utställning, vallad av två uppvaktande kavaljerer, eller en brottsling
på dådplatsen, vallad av tvenne deckare.
Emellertid klappade nu den ene uppsyningsmannen Benbe vänligt på skuldran
och sa: Nu har vi gjort vår skyldighet mot en ärad gäst, sir, och kan
återvända till jobbet med fredade samveten. Och eftersom ni inte älskar
ensamheten så kommer här Longfellow er till mötes.
Longfellow kom emot honom med mössan i hand, icke av vördnad dock, utan
för att torka den ymniga svetten.
Benbe pöste upp sig och utfor: Vackert det här, Longfellow. Vänlig nigger
röka fredspipa, vända ryggen till falsk nigger, ringa parkvakten.
Master Borck, suckade negern och tog sig med båda händer för bröstet, jag
har gjort värre än så-jag har kallat hit honom själv. Mr Rush-och han
sticks, sir, han sticks. -Får jag be er stiga in i mitt hus, master
Borck. Mylady Longfellow tar emot.
Han höll artigt upp dörren för Benbe, som trädde genom förstugan in i ett
tämligen stort rum, möblerat billigt och grant. Mitt på långväggen framför
en byffe, som blixtrade av mässingsbeslag, satt Longfellows maka,
praktfullt fet, blänkande som en nyskurad spis och med tycke av fridfull
och mätt kannibal. Med sina stora händer omfattade hon på ett värdigt och
fryntligt sätt den köksklädesklädda magen. Till höger och vänster om henne
grupperade sig sju barn, det äldsta en tolvårig gosse, sin fars avbild.
Det hela bildade en familjegrupp väl värd sin kamera. Mitt framför dem
stod mr Rush och betraktade dem just som en fotograf sina klienter men
tyvärr saknade han redskapet.
Mr Rush var en helt ung man, endast två eller tre år äldre än Benjamin
Borck. Han var jude men hans utseende förde tanken snarare till Lyckliga
Arabien än till Palestina; han var affärsman och ansågs knivig men påminde
mer om poet eller andlig. Longfellow stegade nu in och med en stor
gest och ilsket mullrande stämma föreställde han: Mr Kain Rush!
Egentligen Abel Rush, smålog sekreteraren och såg milt men en smula
otåligt spörjande på negern. Mr Rush lät blicken glida till den feta
negermamman och hennes trevliga barn för att åter fästa den vid
grindstugans herre. Plötsligt uppgav Longfellow en tjutande suck och
stegade fram mot makan skakande sina knutna händer.
Mylady, bullrade han, begriper ni ingenting, ni obildade kvinna? Begriper
ni inte att ni är överflödig i ert eget hus? Begriper ni inte att vi och
våra stackars barn körs på dörren? Ut med er! Ut i storm och oväder!
Det är väldigt vackert ute, insköt mr Rush beskedligt och sanningsenligt.
Mylady log tyst och svepte ut ur rummet lik en svart komet med präktig
svans av lika svarta meteoriter. Longfellow högg hastigt äldste pojken i
axeln och tryckte ned honom på den stol, hans mor lämnat. Han sa:
Hiawatha, min son, du stannar. Inte sant, mr Rush, Hiawatha får stanna?
Det går ju för sig, svarade sekreteraren, fast jag inte förstår varför.
Varför frågar ni, Kain. Därför att det i detta rum finns en bedragare, en
jude och ett skåp med bordsilver. Därför, mr Rush. Hiawatha, pass på! Och
den fruktansvärde grindvakten stegade ut och smällde igen dörren.
Sekreteraren skrattade ett lågt och behagligt skratt.
Nå ja, sa han, där fick vi båda vad vi tål.
Han fortsatte till Benbes förvåning på en svenska som visserligen hade
yankeetonfall men som eljes var korrekt:
Ni ska inte tro, att den gode Longfellow var så rasande och hätsk som han
föreföll. Negrer är goda skådespelare. Unge Hiawatha har inte placerats
här för att vakta silverskedarna eller ens för att förarga oss-men han
ska lyssna och avlägga rapport för kära far.
Sekreteraren hade antagligen rätt. Så snart den pigge ynglingen förstod
att han ingenting förstod ägnade han sig åt angenämare sysselsättning. I
det han med talande och bönfallande miner anhöll om förståelsefull
diskretion från de båda herrarnas sida, tog han ur byffen fram en
betydande syltburk och försjönk i en vällustig dåsighet.
Mr Rush bjöd Benbe en stol men förblev själv stående.
Som ni hör, är jag svensk. Mina föräldrar flyttade över då jag var åtta
år. Innan dess hade jag emellertid nöjet att göra er bekantskap. Vi slogs
en gång i min fars trädgård, som gränsade intill Borckska gården. Min far
hette Gavenstein, juvelerare Gavenstein. Här tog han namnet Rush.
Det låter som ett bilmärke, inföll Benbe.
Någonting i den stilen. Gavenstein påminde om ett äpple. Som pojke har jag
fått smörj för båda namnen, Gavenstein i Sverige och Rush här. Nå, det gör
ju detsamma, varfor man får det härdande smörjet-
Han gick fram till negerpojken och viskade uppmuntrande:
Ät, Hiawatha, ät! Det finns många syltburkar i skåpet.
Det finns det, väste pojken förtjust och öppnade det röda gapet på vid
gavel. Jag ska regla dörrn för säkerhets skull-
Sekreteraren sa;
Som ni ser är jag hämndgirig och långsinnad som alla judar. Jag straffar
Longfellow och hela hans släkt, därför att han tar oss båda för tarvliga
silverskedstjuvar. Jag hoppas vi är bättre upp än så.
Benbe skrattade därför att han började känna sig bättre till mods. Den där
mäktige sekreteraren var alltså son till Gavenstein, en liten trind och
trevlig juvelerare som brukat göra konkurs då och då. Till på köpet
närmaste granne till farmor på den tiden! Vad kunde han bättre begära?
Alltså behandlade Benbe sekreteraren efter den ritual, som är
bestämd för barndomsvänner-han räckte fryntligt fram handen.
Abel Gavenstein eller Kain Rush eller vad ni nu heter, slå till om ni
behagar. Låt oss lägga bort titlarna. Det känns fånigt att inte säga du åt
en pojke, som man klått
upp-
Nå ja, herr Borck, sa Abel Rush och smålog underfundigt och lite
melankoliskt. Den av oss, som har några titlar, kan ju lägga bort dem.
Eljes kanske det är bäst att vi väntar. Tänk om vi skulle ångra oss?
Envar som något känner etiketten mellan svenska ynglingar och män, vet
fuller väl att ett avslag i dufrågan hör till de allra grövsta
förolämpningarna. Följaktligen rodnade Benbe hejdlöst, hans humör blev
grumligt och hans andhämtning fnysande och besvärad.
Som ni behagar, sa han. Vill ni då vara så fly förbannat vänlig och tala
om vad ni önskar?
Personligen ingenting, svarade sekreteraren lugnt. Jag är blott ombud för
de herrar, som handhar den ekonomiska sidan av Jac Tracbacs verksamhet. Er
ankomst har väckt någon oro. För min del blir jag nöjd med ett samtal, som
jag hoppas ska leda till en överenskommelse i godo.
Överenskommelse? upprepade Benbe ursinnigt. Välj era uttryck, Abel
Gravenstein! Tror ni kanske att jag är någon utpressare?
Sekreteraren smålog som mot ett barn.
Utpressare bekymrar vi oss inte om. I ert första brev, som jag tog mig
friheten konfiskera-
Jaså, ni tillstår det! skrek Benbe hjärtans nöjd att finna så giltig
anledning till vrede. Ni tillstår att ni stjäl er husbondes brev?
Med Tracbacs tillstånd eller rättare sagt på hans befallning censurerar
jag hans post. Vill ni sen kalla det stöld, så var så god. Mr Tracbac får
ofta brev från så kallade släktingar och de bekymrar oss inte. I det
här fallet visste jag ju, att brevskrivaren verkligen räknade släkt. Det
gjorde saken betydligt mera invecklad. Om ni kommit ett år senare, skulle
ni varit hjärtligt välkommen, det försäkrar jag er. Men tidpunkten är
mycket olycklig vald. Tracbac har samtyckt att uppträda inom den närmaste
framtiden-
Jag ämnar inte störa, sa Benbe högdraget. Sekreteraren suckade och
halvslöt ögonen lik den, som ser att hans väg är lång och svår.
Herr Borck, har Tracbac väl fått fatt på er, så är det sannerligen inte
ni, som avgör den saken. Den kommer att ligga helt och hållet utanför er
kontroll och följaktligen måste ni tyvärr i viss mån stå under vår. (Och
när jag säger vi och vår-inflickade han-menar jag naturligtvis mina
principaler, det så kallade Tracbacsyndikatet.)
Jag ska säga er något, fortsatte han. Så snart Tracbac glatt oss med löfte
att uppträda-det händer inte ofta och får inte hända ofta-så snart han
givit sitt löfte, vet vi två saker med visshet: för det första kommer han
att göra allt, som står i hans makt, för att uppfylla sitt löfte. Tracbac
är den mest utpräglade pliktmänniska, jag känner, och ett brutet löfte
skulle plåga honom orimligt. Vad vi för det andra vet, är tyvärr att han
kommer att göra allt för att inte infria sitt löfte, allt utom att direkt
bryta det-
Det där kallas kanske god logik på amerikanska, inföll Benbe. På
europeiska kallar vi det paradoxer-
Vi kallar det ett fördömt besvär, svarade sekreteraren med en mild suck.
Ni får emellertid inte tro, tillade han genast, att mr Tracbac gör det där
på trej. Å nej, han är renhårig som man säger. Saken är helt enkelt den
att varje uppträdande för honom betyder en andlig spänning, som kommer
honom att rygga tillbaka och knipa ihop munnen.
Nå ja, avbröt Benbe snusförnuftigt, det bör inte vara någon
svårighet att slippa undan. Sjukbetyg till exempel; han kan ju skaffa sig
kikhosta.
Sekreteraren brast i skratt och hans svarta ögon glittrade av pojkaktig
förtjusning.
Vet ni vad, sa han, där stötte ni på den märkvärdigaste paragrafen i
Tracbacs eljes mycket rätlinjiga kontrakt. Han har själv avfattat den och
den lyder ungefär så här: Sjukdom av vad slag den vara månde upphäver icke
undertecknads kontraktsenliga förpliktelser, ej heller min död och
begravning som-om syndikatet finner skäl föreligga-böra konstnärligt och
ekonomiskt utnyttjas.
Det var baddarn, sa Benbe.
Uppriktigt sagt vägrade syndikatet godkänna den där paragrafen som
onekligen kan förefalla cynisk och brutal. Tracbac å sin sida vägrade
underskriva ett kontrakt utan paragrafen. Den finns där. Mina principaler,
som själva är en smula - nå ja, affirscyniska - misstänker att Tracbac
vill ha den som ett yttersta vapen för att i nödfall kunna skandalisera
dem. A nej då, er släkting är kanske en smula barnslig men allt annat än
cynisk eller knivig. Enligt min åsikt har han paragrafen som ett skydd mot
sin egen feghet. Sjukbetyg eller liknande tricks ska inte kunna hindra
honom från att uppträda.
Mr Tracbac har i själva verket en sträng moral. Ifall han nedläte sig till
ett eller annat litet knep som så många andra stjärnartister, vore det
inte så konstigt att sköta honom. Tyvärr har han en förkrossande mängd
moraliska synpunkter. Vi måste ständigt vara på vakt och jakt för att om
möjligt oskadliggöra dem. Hans moral är tvåkluven. Dels har han en
hederlig gammal svensk borgarmoral, mer konventionell än djup. Det får
knappt förekomma aningen om något oanständigt i hans komedier. Hans stora
effekter ligger på ett helt annat plan. Den andra grenen av hans moral är
ur vår synpunkt sedd hemsk i all sin oberäknelighet. Den är uteslutande
baserad på medlidande och ett medlidande utan gränser. Kan han här
finna ett eller annat stöd- och hans uppfinningsförmåga är otrolig-då
står han inte att styra. Kunde han uppfylla en moralisk plikt med ett
kontraktsbrott, skulle han riva sönder kontraktet utan att blinka. A du
milde, utbrast sekreteraren plötsligt och strök upp håret till ett
förtvivlans snår, å, du milde herr Borck på den punkten är han svår.
Just därför, tillade han, eftertänksamt, har vi alltid hyst en viss oro
för hans släkt. Lyckligtvis är ni den ende representanten på den här sidan
Atlanten.
Tror ni kanske att jag, utbrast Benbe uppbrusande men smällde plötsligt
igen käkarna och sänkte huvudet. Den stackars ynglingen hade i sin
fåfängliga stolthet velat framslunga: Tror ni, att jag ämnar vädja till
hans medlidande! -Tyvärr hade fiffigheten solkat ned stoltheten. Han fick
nöja sig med att muttra:
Tack för piken. Jag förstår att ni syftar på den där checken-
A, vad ni pratar, avbröt sekreteraren förargad. Jag hade för ögonblicket
glömt den där historien. Tror ni att det angår oss; vad mr Tracbac gör med
slantarna. Jo, om han ville slösa bort sina millioner till sista centen,
skulle antagligen mina principaler gnugga händerna. De skulle kanske
hoppas att få övertaget. Det tror nu knappast jag. Tracbac fattig skulle
vara lika svårregerlig som Tracbac rik. Hur som helst-vill han ruinera
sig så gärna för oss, mycket gärna-bara han inte ruinerar syndikatet
genom att vägra uppträda.
Ni är inkonsekvent, anmärkte Benbe, ni sa nyss att Tracbac lovat uppträda
och att han alltid håller sitt löfte.
Tyvärr är det inte jag, som är inkonsekvent, genmälte sekreteraren.
Tracbac kommer att uppträda men var, när och hur? Nå, "hur" kan vi hoppa
över: det är verkligen hans sak och den oroar oss aldrig, faktiskt aldrig.
Men tiden! Han skulle bli förtvivlad, om han komme fem minuter för
sent till en repetition, men att komma fem månader för sent till en
premiär generar honom inte alls.
Det måste vara obehagligt for era känslor, herr syndikatsekreterare,
medgav Benbe. Men skulle ni i förbigående vilja säga mig en sak: är ni i
syndikatets tjänst eller i Tracbacs? Det borde göra en viss skillnad-
Å nej, inte ett spår, så som jag ser saken. Syndikatet kan naturligtvis
inte existera utan Jac Tracbac, men inte heller han utan syndikatet. Våra
turnéer måste planeras två år i förväg för att kunna disponera de lokaler
vi behöver i femton eller tjugu av de större städerna. Vi har motståndare
eller medtävlare att bekämpa. Det hela måste ske mycket diskret och är
förenat med kolossala kostnader, arbete och risker. Framför allt den
risken att Tracbac skjuter upp turnén på ett halvår. Naturligtvis har vi
stora böter stipulerade i kontraktet men vi skulle aldrig indriva dem
eller låtsas indriva dem eller ens knysta om att han berett oss väldiga
förluster och obehag-
Det var generöst, utbrast Benbe, jag märker att jag måste revidera min
lantliga uppfattning av syndikat och bolag och tocket.
Vore det generositet, så vore det oförlåtligt. Saken ligger annorlunda.
Emellertid förstår ni att vi fasar för allt, som kan komma i vägen. Den
stundande turnén är planerad sedan halvtannat år. Om tre månader träder
kontrakten med de olika lokalerna i kraft-sen börjar våra böter, ifall
Tracbac inte är firdig att gå in. Vi har redan avsatt en bötesfond på en
halv million men det är naturligtvis en rent godtycklig summa eftersom vi
måste förnya kontrakten undan för undan tills Tracbac en vacker dag säger:
Nu går jag in.
Och om ni i stället sa: Nu går du in? Vad skulle då hända.
Sekreteraren log sorgmodigt och vaggade på huvudet:
Oj, oj, oj. Vad som skulle hända? Det värsta
tänkbara. Tracbac skulle gå in och han skulle göra sitt allra bästa.
Samvetsgrant som ingen annan. Och vi kunde hälsa hem, som man säger. Det
skulle inte finnas någon Jac Tracbac längre-det skulle bli fiasko-
Hör nu ni, sa Benbe förundrad, vet han inte av det där själv?
Säg det, den som kan. Ibland tror jag att han inbillar sig uppträda i ett
portativt tält som släpas från marknad till marknad av två spattiga
hästar. Hans förstånd måste ju säga honom, att så inte är
förhållandet-men hans känsla är nog en äkta tältkänsla om jag så må säga.
Jag ska ge er ett exempel. Så snart vi fått visshet om att turnén
verkligen kan starta, annonseras den i alla de tjugu städerna samtidigt.
Det har nämligen hänt en gång, då vi blott annonserade premiärstaden, att
ett dussin andra städer annonserade fortsättning av turnén antagligen
envar i avsikt att tvinga oss dit. Det blev en del oreda. Alltså
annonserar vi hela turnéplanen samtidigt och samma dag är biljetterna till
samtliga föreställningar i de tjugu städerna slutsålda. Under sådana
förhållanden, förstår ni, blir det ingen biljettförsäljning vid
föreställningarna-de är redan överstökade och resultaten deponerade i
respektive banker.
Kommer så premiären med dunder och brak, fortsatte sekreteraren. Vanligen
har jag i uppdrag av Tracbac att räkna inropningarna. Ibland har det roat
mig att uppge felaktig siffra, för stor eller för liten. Å nej, lurifax,
säger han och skrattar fast han är som en trasa-å nej, det var så och så
många. Han missar ta mig sjutton inte en applåd om de också närmar sig
hundratalet. På turnén sover han och äter i sin klädloge-dels vill han
inte visa sig ute, dels inbillar han sig-förmodar jag-att han bor i en
sån där cirkusvagn. När lokalen äntligen är tömd säger han till mig
hemlighetsfullt och en smula förläget: Gavenstein, om vi skulle
höra efter hur stor kassan är?-Visst det, säger jag och så smyger vi oss
genom korridorerna in på kontoret. Där sitter en karl eller kvinna och
låtsas räkna. Högt ärade, säger Tracbac och bugar sig, jag är han Jac
själv, skulle ni vilja säga mig kassan.-Fruntimret, som sitter där enkom
för detta besök, låtsas addera ihop något på en papperslapp, så säger hon
summan. Tracbac nickar och funderar, så säger han: Inte dåligt. Det kunde
ha varit mer, men det kunde också ha varit mindre. Vi får vara nöjda. Kom
med mig i min loge. Där drar han upp en flaska champagne och säger:
Sannerligen- vi kan ha rätt att rumla ett tag. Han klär av sig, tömmer
ett glas, sveper sig i filten och somnar på britsen ögonblickligen.
Komedi, fnös Benbe.
Jag skulle hellre kalla det lek-eller vila om ni så vill. Han leker sig
tillbaka till tälttiden då unge Jonathan Borcks konster och krumbukter
inte var värda så värst många dollars eller cents. För resten vet man
ingenting om honom- det är egentligen det enda man vet. En gång- och jag
var då alldeles ny som sekreterare - skulle vi börja turnén i Chicago.
Underhandlingar var slutförda för många månader sen men ingen hade brytt
sig om att fråga Tracbac, var han ville ha premiär. Vanligen är det honom
alldeles likgiltigt, men enligt kontraktet har han rätt att själv bestämma
var han ska börja-ja, han kan i själva verket starta i Australien eller
Asien eller Afrika om han vill-blott icke i Europa-
Varför inte i Europa? frågade Benbe.
Sekreteraren ruskade på huvudet:
Å nej då! Amerikanerna skulle inte tåla en Tracbacpremiär i Europa. Det
skulle skada oss kolossalt. Inom Staterna har han emellertid fritt val,
fast vi vanligen kastar loss i New York eller Los Angeles eller Chicago.
Nå-en manad eller så före starten säger han att premiären skall ske
i Topeka, en världsförgäten håla om förti- eller femtitusen invånare.
Varför i Topeka? frågade det förskräckta syndikatet. Fanns där kanske
någon eller några personer, som han önskade se på premiären, så kunde de
per extratåg om inte annat förflyttas till Chicago. Tracbac blev generad.
Det är hans svåraste själsliga kongregationsform. Råkar han i den så får
man varken tal eller svar. Emellertid höll han fast vid sitt kära Topeka.
Ingen förstod eller förstår varför. Jag antar att han blundat och satt
fingret på kartan. På så sätt måste han ha upptäckt Topeka.
Syndikatstyrelsen visste sig ingen levande råd. Då fick jag en idé, var
jag nu tog den ifrån. Jag begav mig hit. Tracbac var då alldeles ny i sin
bungalow och mycket intresserad av alltsamman. Han tog vänligt mot mig och
skämtade och kallade mig äpplet Gravenstein i stället för Abel Gavenstein.
Det var både första och sista gången han behagade skämta med mig, tyvärr.
Nå, rätt vad det var, tog jag mod till mig, bröt tvärt av det muntra
pratet och sa: Vad är det för dumheter det här med Topeka? Hur kan man
komma på en så vanvettig idé?-Jac blev kopparröd i sitt vita ansikte men
han svarade mycket saktmodigt och allvarligt: Det är inte vanvett, min
gosse, det är rättvisa. Varför ska jag alltid ha mina utskrikna premiärer
inför fläskpackarna i Chicago eller Wall-streetjobbarna i New York? I
storstäderna finns tusentals förströelser och sevärdheter, i småstäderna
få eller obetydliga. Det är bara rättvisa att jag startar i Topeka eller
någon annan håla. Man måste tänka även på dessa människor.
När er onkel sa det där, fortsatte sekreteraren, såg han så innerligen
barnslig, snusförnuftig och god ut som en flicka, den där skickats ut om
julafton av sina rika föräldrar för att utdela julklappar på rättvisaste
sätt bland fattiga småttingar. Hade jag fått följa mitt hjärtas mening,
skulle jag tagit den store-lille clownen i famn eller jag skulle ha
bugat mig till jorden för honom. Men jag var bara en yngling som skulle
visa framfötterna och till vad pris som helst haka mig fast vid
Iyckohjulet. Alltså begick jag ett nidingsdåd i miniatyr-
Jag sa till mr Tracbac med lämplig blandning av naivitet och illslughet:
Tror ni verkligen, mr Tracbac, att era konster skulle ha så stor betydelse
eller andligt värde för de goda Topekaborna, att man behöver tala om
rättvisa eller orättvisa? Är det inte bra stora ord i detta sammanhang? Er
konst är naturligtvis en alldeles enastående konst och dessutom värd
väldiga pengar-men tror ni inte att den kommer mera till sin rätt i
Chicago eller någon annan storstad?
När jag sa det där, fortsatte sekreteraren och hans vackra bruna
poetansikte var rödflammigt under ögonen, när jag sa det där skämdes jag
mer än jag gjort vare sig förr eller senare. Jag hade fullkomligt klart
för mig, att det var ett nidingsdåd och det enda som höll mig något vid
kurage, var den risk jag själv löpte-
Jag minns det tydligt, återtog han. Vi befann oss i ett litet rum högst
upp under taket. Det är möblerat med några tarvliga gamla pojkmöbler som
Tracbac låtit hämta från sitt barndomshem-en utdragssoffa, ett par
pinnstolar, en liten bokhylla, ett skrivbord av furu, fullt med inristade
initialer och gubbar. Tracbac satt vid bordet och lät fingrarna kila av
och an över skivan och bokstäverna -han liknade nästan en blind som
försöker att läsa med fingertopparna. Jag hade hjärtat i halsgropen, det
kan jag säga er och jag vet inte, hur länge jag fick vänta på svar. Till
sist sa han lugnt och lågmält: Ni har alldeles rätt. Min konst passar bäst
för svinslaktarna i Chicago. Den är utspekulerad för dem och deras
gelikar. Min konst är av det slaget att den måste betalas mycket, mycket
bra, om det överhuvudtaget ska vara någon mening med den.
Så sa han och jag dröp ut som en mus droppar ner i sitt hål. Från
den stunden var jag säker om två ting: syndikatets välvilliga förtroende
och Jac Tracbacs kyliga motvilja eller kanske förakt. Min ställning hade
blivit säkrare men inte angenämare.
Abel Rush smålog med nedslagen och fundersam min som om han i sitt stilla
sinne vägt vinsten och förlusten. Emellertid sticker det egna kära jaget
snart fram ansiktet i en ungdoms tankar och Benbe började åter fundera
över sin egen ställning. Sekreteraren måste naturligtvis ha någon avsikt
med att locka honom till grindstugan. Rush föreföll en smula nervös och
obehaglig till mods; hans läppar rörde sig, som om han talat invärtes,
kanske överläsande en läxa. Pojken Hiawatha syntes stilla och djupt
försjunken i synd och sylt; skedens vandring från kruka till mun blev allt
dåsigare och en och annan dov och liksom betänksam rapning antydde
begynnande mättnad.
Plötsligt yttrade Abel Rush otåligt:
Jag är sannerligen missnöjd med den här knivige syndikatssekreteraren och
vad ska då inte ni vara. Alltså blir jag väl nödd och tvungen att komma
till kärnpunkten.
Tyvärr, tillade han och rynkade pannan i missmodets vågiga veck, tyvärr
kommer ni snart att förstå, hur finkänslig jag i själva verket var, då jag
avböjde ert vänliga du-brorförslag.
Å, verkligen? sa Benbe obehagligt nyfiken.
Ö-ö-ö-ö-ö-öh, rapade negerynglingen Hiawatha tryggt, ty hans sak var
avgjord.
7 Labyrinten
Den unge juden stack knytnäven ner i fickorna
och höjde skuldrorna som om han genom denna gest velat öka sin
energi eller kanske övertyga Benbe om, att någonting allvarligt nu
skulle avhandlas. Han sa:
Alltså, herr Borck, ni önskar veta, vad vi egentligen vill er. Jag ska
säga det kort och gott. Vi önskar att ni omedelbart-helst redan i
afton-lämnar Kalifornien och vidare att ni i New York tar första lägenhet
till Europa. Jag har redan tagit mig friheten beställa en första klass på
Gripsholm, som avgår om sex dagar. Jag har också beställt två biljetter på
Santa Fe-linjen till New York. Om ni inte har alltför mycket däremot ämnar
jag nämligen följa er till båten. Det är i få ord, vad jag har att säga
er-
Ganska mycket i få ord, anmärkte Benbe lugnt. Och ganska älskvärt av er
att göra den långa resan för att hålla mig sällskap. I trots därav ger ni
mig kanske en kvarts betänketid.
För all del-ni kan tänka hela dagen. Även om vi inte kommer i väg förrän
i morron kväll, hinner vi galant till Gripsholm. Att tänka står er fritt
och tyvärr kan jag inte hindra er från att tänka ganska fula tankar om mig
och mina principaler. Men att tänka över själva saken-uppriktigt sagt,
herr Borck-jag är rädd att den redan är avgjord-
Utan mitt hörande, anmärkte Benbe fullständigt lugnt fast hans humör
började bli tämligen grumligt. Ur flera synpunkter var förslaget eller
befallningen fördelaktig. Efter sitt misslyckande i staterna måste han
helt enkelt ta sig hem och att få åka gratis som schangtil herre på första
klass var onekligen mycket lockande. Å andra sidan var det ogement
förödmjukande att bli knuffad över diket av några rika knösar, som inte
ens behagade klargöra orsaken. Han sa till sig själv: Klart besked ska jag
ha om jag så ska tända eld på huset och leta bland ruinerna.
Under denna tankepaus hade sekreteraren slagit sig till ro i en bekväm
schaggstol av yppiga former. Hans ögon, som var så mörkblå att de tycktes
svarta som slipad stenkol, glittrade av
otålighet. Benbe mindes negerns utrop: Han sticks som en vägglus. Och han
tänkte: Antagligen kommer karln att bli obehaglig men jag ska nog knäppa
honom med tumnageln. Plötsligt sa Rush med ett bittert och vemodigt
leende.
Er värderade onkel, mr Tracbac, brukar säga att han är syndikatets slav.
Nå ja, i så fall måtte det inte vara särdeles sorg- eller riskfritt att
vara slavägare. För resten är det nu för tiden svårt att veta, vem som är
herre och vem som är slav. När allt kommer omkring är de flesta av oss
sina herrars herre och sina slavars slav. Det är kanske det, som kallas
demokrati.
För att inte uppskjuta min avresa allför länge, avbröt Benbe beskt, så
behagade ni kanske först förklara, varför ni inte önskar att jag träffar
mr Tracbac.
Helt enkelt därför, svarade den unge juden hänsynslöst, helt enkelt därför
att vi hyser en tämligen låg tanke om er karaktär.
Ka-karaktär, stammade Benbe, vad har den med saken att göra?
Frågan är fullt europeisk, klatschade denne icke särdeles hundraprocentige
amerikan. Har man i Europa ett visst mått av kunskaper eller skicklighet,
så anses karaktären eller moralen vara någonting tämligen likgiltigt. Det
är inte så hos oss. Vi amerikaner anser karaktären vara det viktigaste hos
en människa. Ni europeer påstår att vår mest framträdande egenskap är
hänsynslöshet. Misstag! Det är sant att vi ibland använder metoder, som ni
är för fega att använda. Eller för lata och stundom för dumma. Men därmed
är sannerligen inte sagt att vi skulle vara mer hänsynslösa än ni. För
resten är hänsynslöshet en egenskap på gott och ont. Att inte ta hänsyn
till gamla fördomar eller till ultramodernt nolt är i sanning värdefullt.
Finns det något nytt och gott hos oss-och det vet himlen att det
finns!-så är det just vår uppskattning av en god karaktär. Ni kan
här i landet låna mer pengar på en välbyggd karaktär än på ett välbyggt
hus. Om ni andra finner krediten skral just på den kanten, så torde det
bero på att edra karaktärer inte är särdeles välbyggda. Vi vill basera
våra affärer och hela vårt samliv på ömsesidigt berättigat förtroende-det
är det nya med oss, ifall det eljes finns något nytt under solen. Ni
invänder kanske: Det där inbillar ni er, det är barnslig amerikansk
högfärd. Även om så vore, min bäste herr europe, så skulle den
inbillningen vara mer hedrande och gagnande än er senila och äckliga
cynism.
Vafalls? Ar kanske jag cynisk! utbrast Benbe. Hans förtrytelse syntes så
uppriktig att sekreteraren brast i ett pojkaktigt och förolämpande muntert
skratt:
Jag måste kanske ta tillbaka för ert vidkommande. Ni är nog mera barnslig
än cynisk. Tack vare mina förbindelser med släktingar i Sverige, visste vi
att ni skulle komma hit och vi har hållit ögonen på er. Varför reste ni
till Kalifornien sen ni misslyckats i östern? Jag ska säga er det. Ni hade
kommit på den i och för sig inte tokiga idén att tränga er in i
journalistiken tack vare er förbindelse med en stor celebritet. Har jag
rätt?
An sen? fnös Benbe. Ligger det kanske något orätt i det? Jag skulle ha
skrivit några artiklar om Tracbac intim. Syndikatet kunde ha gnuggat
händerna av fröjd över reklamen. Jag skriver minsann inte så illa ska jag
säga er-
Oj, oj, unge man, suckade sekreteraren. Syndikater fröjdas uteslutande åt
den reklam vi lyckas undgå. När en konstnär nått Tracbacs ryktbarhet är
varje reklam av ondo. Mellan slagen bör han ligga lindad i tystnad
alldeles som en dyrbar insekt i bomull. I trots därav kunde ni nog ha fått
skriva några artiklar, som vi censurerat- men märk väl-om vi haft
förtroende för er karaktär. En del av pressen har intresse av att motverka
lagrar. Den skulle mycket snart ha lagt beslag på er. I själva verket
har de redan gjort en god början-
Va falls? skrek Benbe. Jag bedyrar att jag inte sett röken av en
journalist.
I alla händelser cigarrettröken, genmälte sekreteraren och klippte
skämtsamt med ögonlocken. Vackra unga flickor, mr Borck. Jag har själv
bilat förbi er ett par gånger och konstaterat att åtminstone två av dem är
yrkesjournalister, de övriga deras väninnor och kanske pressvolontärer.
Det hela skulle tas som ett skämt. Mogen till journalistisk behandling
blev ni naturligtvis inte förrän ni trätt i närmare förbindelse med er
onkel. Redan vid er landstigning i New York släpptes ut en notis: Mr Borck
en släkting till Jac Tracbac, har anlänt. Utan att veta det har ni varit
en berömd person men först er kontakt med onkeln gjorde er journalistiskt
värdefull.
Hör på! ropade Benbe. Nu ska jag då äntligen slå er på fingrarna. Jag
visade de där jäntorna min onkel och sa dem vem han var. De trodde mig
inte ens och de gjorde inte ett försök att få tala med honom-
-Nej, de trodde inte, smålog sekreteraren, helt enkelt därför att de
visste att det var han långt innan ni anade något. Att de inte försökte få
en intervju med honom själv är verkligen min förtjänst. Ännu för några år
sedan fick Tracbac inte intervjuas eller fotograferas utan syndikatets
tillstånd. Det förskaffade oss en massa besvär och vi måste hålla en
betydlig övervakningsapparat. På mitt förslag gjordes han fullständigt
"fri". Vilken liten journalist som helst får intervjua honom-naturligtvis
om han själv har lust. Och han är ju så fördömt beskedlig att vilken
gammal käring eller osnuten glop som kommer och tigger om intervju får den
ögonblickligen. Lyckligtvis vet han ingenting om sig själv, åtminstone
ingenting av större vikt för pressen. Dessutom utsänder vi under olika
former en intervju som vi nästan måste truga bort. Den offentliggöres
nämligen samtidigt i ett par dussin blad. På så sätt har vi Lyckats
få honom journalistiskt värdelös. Tyvärr blir därigenom hans närmaste
omgivning desto mer journalistiskt värdefull. Och om han skulle få i sin
närhet en tämligen naiv-ursäkta-ung släkting som ni, skulle ni helt
enkelt bli en dyrgrip. De där flickorna hade öst åmvis Tracbac ur er. Och
det vore fullständigt ruinerande för oss. Ni kan ju till exempel tänka er
vad det skulle betyda om dessa unga flickor pumpade er på alla detaljer
rörande nästa Jac Tracbacturné.-Det skulle minsann inte vara någon konst
för ett halvt dussin vackra och durkdrivna jäntor att kollra bort huvudet
på en sån där pojkvask som ni.
A nej, det är nog sant, medgav Benbe spak och förödmjukad. Men att tänka
sig att de där söta jäntorna är en sorts lurendrejare-
Juden smålog beskt och sa:
Jag har talat så mycket gott om oss andra yankees att jag kan säga en
obehaglig sanning: Några oskulder är vi inte-på sin höjd kan man hos oss
finna halv oskuld-
Nu förstår ni kanske, återtog han affärsmässigt, varför ni måste bort. Om
ni i Europa behagar skriva något om oss, betyder ingenting. Vi här i
Amerika vet att allt vad som skrives om oss i Europa är lögn. Era
tidningar och böcker angår oss överhuvudtaget icke. Frågan är emellertid
om ni vill fara på vår bekostnad, dessutom försedd med ett skäligt
skadestånd-eller på statens-
På statens, upprepade Benbe storögd.
Rush fortsatte i kylig ton:
Det vållar oss föga svårighet att få er utvisad. Ni är en icke önskvärd
immigrant. Det behövs bara att några hedervärda och inflytelserika
medborgare fäster polisens uppmärksamhet på er så- adjö Amerika. Adjö på
ett mycket otrevligt sätt. För syndikatet vore naturligtvis
utvisningsvägen både bekvämare och billigare men vi vill helst inte gå
alltför bryskt till väga-Han tvärtystnade. A, så ädelmodigt det där
syndikatet måtte vara, utbrast Benbe sårad och förödmjukad. Sekreteraren
svarade icke. Från parken hördes trampet av en galopperande häst.
Sekreteraren mumlade: Det är han. Antagligen rider han ut genom
grinden.-Han gick hastigt fram och stängde fönstret som vette åt parken.
Hans ansikte fick ett hätskt drag, som antagligen framkallades av oro.
Benbe erfor en ljuvlig känsla av halvt om halvt tillfredsställd hämnd. Jo,
jo, bäste herr syndikatssekreterare, för ögonblicket är ni kanske inte så
tvärsäker att kunna sparka mig ut ur det här paradiset. Jag behöver bara
öppna fönstret och ropa på min fars kusin-
Tracbac hördes skrika:
Hallå! Longfellow! Sover ni? Varför öppnar ni inte grinden? Ser ni inte
att jag ämnar rida ut? Öppna för mig, ni svarta psalmbok.
Från grindstugans trappa svarade Longfellow med sävlig röst:
Till er tjänst, sir. Alltid färdig att öppna grinden, eljes blir jag
avskedad av den där Rushen, som är en sann skam för mänskligheten.
Är mr Rush här? frågade Tracbac.
Den efterfrågade trängde sig ofrivilligt upp mot rumsväggen. Benbe njöt.
Emellertid svarade Longfellow sin husbonde lika långsamt fast med höjd
röst:
Begagna era ögon, sir. Kan inte ni se honom så kan inte jag se honom.
Varför skulle jag vara mera skarpögd än ni?
Plötsligt spratt Benbe till. Han stirrade på sin fiende Abel Rush, han
gick på tå fram till honom. Han hade upptäckt en frans av svettpärlor på
hans panna. Den unge judens förskräckelse gjorde honom häpen. Rush märkte
hans förvåning och smålog generad, han viskade: Jag är en smula
nervös-det behövs bara att han upptäcker er -jag har ju fått i uppdrag
av syndikatet att hålla er borta -jag blir avskedad både av honom
och av syndikatet- det går förbannat snabbt att bli avskedad-ni
förstår-
Han stod med nävarna hårt nedtryckta i fickorna så att rocken stramade och
knakade över de smala skuldrorna. Benbe ryckte upp hans högra knutna hand
ur fickan, skakade den och sa:
Vad som än sker, Abel Rush, så reser jag i kväll. Ni ska inte mista er
plats för min skull, inte.
De lyssnade vid dörren. Negern hade börjat öppna grinden, i det han
mångordigt bedyrade att det var något fel med mekanismen. Tracbac smackade
otåligt åt sin häst, ett varmblodigt, svart, spensligt, lågväxt sto.
Plötsligt ropade clownen: Hallå, Longfellow, vad är det där? Ar det inte
mr Rushs bil?
Abel Rush sjönk plötsligt samman i en suck, han mumlade: Så där ja-nu är
det gjort-nu är det färdigt-
Longfellow svarade: Lägg er inte i mitt trassel. Så länge jag inte lägger
mig i ert så kan ni tryggt hålla er norr om tröskeln till de svartas
världsdel, sir-
Utmärkt! skrek clownen. Men var är min käre vän Rush?
Gå genast ut till honom, viskade Benbe upphetsad. Jag har gett er mitt
hedersord att inte visa mig. Ljug så bra ni kan.
I hans oförbätterliga pojksjäl flammade den ädlaste entusiasm för lögn och
list. Abel Rush torkade svetten ur pannan och steg hastigt rakt fram mot
det dansande stoet. Utmärkt! ropade clownen, fortsatte därpå hövligt och
torrt: Söker ni mig, mr Rush?-Sekreteraren skakade på huvudet. Redan
hunnen utanför grinden vände sig Tracbac i sadeln och sa:
Vet ni av att min nevö varit här? Det vet ni naturligtvis eftersom ni vet
allt. Jag såg honom bolla med sin hatt på jasminvägen. Han var vid gott
humör. Jag bad honom inte stiga in. Han behövde mig inte. Nå ja, nu rider
jag till hans bostad. Ödet får avgöra. Är han
hemma-utmärkt. Träffar jag honom inte-också utmärkt. Ödet har talat och
då är allting utmärkt. Farväl.
Farväl. Farväl, mumlade Benbe som stod och lyssnade vid fönsterspringan.
Det är en katten så fin chans som rider från mig på det där svarta stoet.
Farväl.
Han suckade rätt tungt men i detsamma förnam han bakom sig en ännu tyngre
suck. Den kom från negerynglingen Hiawatha. Hans röda gap stod vidöppet
och ögonen flackade upp och ned. Benbe lade tystande handen över den
gastande gossens gap. Vissa orsaker förmådde honom dock att hastigt dra
tillbaka handen. Gossens jämmer och en stark doft av ananas, kanel och
ingefära fyllde rummet. Dörren slogs upp och mylady Longfellow rullade in
skrikande och med stora åtbördor. På trappan skrek Longfellow, tjöt i kapp
med sin stackars telning. Benbe sa till sig själv: Här kan jag inte
stanna. Jag lovade att inte visa mig, men då levde jag i okunnighet om
ananassyltens verkningar på ett negerbarn.
Vad har hänt? skrek i detsamma clownen och tog ett skutt från hästryggen
tvärs genom grinden rakt i famn på negern. Benbe steg ut och stängde
dörren bakom sig. Utan att hälsa på Tracbac ställde han sig vid sidan av
Rush. Från grindstugan trängde alltjämt Hiawathas klagan, som dock för
varje minut dämpades och så att säga kultiverades. Man vågar antaga att de
omedelbara och naturliga följderna av en olämpligt använd kruka ananassylt
så småningom efterträddes av moraliska. Hur som helst så befann sig den
olycklige lille svartingen i sin mors händer och det övriga världsalltet
saknade anledning att inskrida. Icke förty blev Tracbac stående på
trappan, tyst och orörlig. Longfellow kvarhöll eller låtsades kvarhålla
hästen som dock efter husbondens cirkushopp förhöll sig alldeles stilla.
Hur länge ska vi stå så här? viskade Benbe till Abel Rush. Sekreteraren
avbröt en stillsam vissling och viskade tillbaka: Vi måste låta
honom tala först. Han är ursinnig, det ser jag på hållningen. -De båda
unga männen, ungefär jämnåriga, hade genast slutit ett visserligen
obestämt förbund mot Tracbac, som i det närmaste innehade deras
sammanlagda ålder. Många gränser suddas ut i vår tid-gränsen mellan
gammal och ung: aldrig.
Tracbac hade till hälften vänt sig mot de båda unga männen och stod nu med
ögonen slutna, näsvingarna skälvande som på en vädrande hund. Rush torkade
åter pannan och viskade halvkvävt: Måtte det bara inte ske en olycka. Jag
visste inte att han skulle bli så upprörd-
I detsamma sa clownen utan att öppna ögonen:
Besynnerligt. Folk brukar fråga vad jag tänker på. Jag kan inte svara ty
vanligen tänker jag inte alls. Men just nu då jag står och tänker, finns
ingen till hands att fråga.
Nå, vad tänker herrn på? utbrast negern förbittrad. Stå inte där och se
otrevlig ut. Tänker herrn på mr Rush så sjung ut och mät honom skäppan
full. Snåla inte på hundsnuset. Den karln tål vad han får och dubbelt upp.
Sticks som en vägglus, gör han.
Tracbac slöt ögonen och kommenterade sin grindnegers tal med små
bugningar, han harsklade sig och sa:
Utmärkt, Longfellow. För hästen till stallet och torka henne väl. Eftersom
du inte kan sköta grinden, får du bli stalldräng. Ger du min vän Hiawatha
stryk, blir du avskedad. Ar du ohövlig mot mr Rush, blir du avskedad. Är
du ohövlig mot master Borck, blir du avskedad. Är du ohövlig mot mig, får
du fet fårstek som är din livrätt. Sticker du kniven i mun, får du stå i
skamvrån. Försvinn, du svarta rimlexikon!
Jag tänker på min turné, fortsatte clownen och mr Rush sänkte med en tung
suck sitt huvud. Jag tänker på turnén och jag skulle vilja veta om det här
uppträdet kanske är sketchen till min nya komedi.
A, vad är det ni säger, utbrast mr Rush förtvivlad. Av
barmhärtighet, sir, blanda inte ihop de här tråkigheterna med
turnén.
Varför inte? genmälte clownen och ryckte på axlarna. Iden är inte dum. En
man hålles fången av sjuttio svältande millionärer-det så kallade
Tracbacsyndikatet-som ämnar slakta honom till julen. En frände spårar upp
fången för att befria honom. En skurkaktig tjänare, nämligen ni, mr Rush,
stänger in den unge fränden jämte ett till synes ofarligt barn, som
emellertid laddats med ananas. Barnet exploderar men i stället för att
spränga fången i luften rämnar fängelsets murar och de båda fränderna
återförenas. Det är en urkomisk idé och slutet är lyckligt.
Som ni vet, mr Tracbac, genmälte sekreteraren lugnt, brukar ni aldrig
spela i komedier med enbart lyckligt slut. I den här komedien kommer
alltså den skurkaktige sekreteraren att hängas av de sjuttio svältande
millionärerna. Blir det inte bra?
Utmärkt, alldeles utmärkt, svarade clownen och klappade sakta i händerna.
Därefter vände han sig mot Benbe sägande:
Ni flyttar till mig. Jag behöver en ny sekreterare.
Nå, på det viset, utbrast den förut villrådige Benbe med lättat hjärta.
Clownen ämnade ersätta hans nyförvärvade vän Abel Rush med honom själv.
Det bröt hans tveksamhet och han fortsatte:
Tackar förbindligast men jag måste avböja. Er sekreterare väljer
visserligen inte jag men en kandidat till platsen kan jag i alla fall
utesluta-mig själv. Jag har gett mitt hedersord att resa.-Han försa sig
och tvärtystnade, bet sig i läppen.
Till vem har ni gett ert hedersord? insköt Tracbac snabbt. Abel Rush sa:
Till mig naturligtvis. Gör inga onödiga frågor och stå inte där och
smacka. Ni är obehaglig nog ändå. Vad ert hedersord beträffar, Benjamin-
så får ni det tillbaka.
För resten vill jag å egna och mina principalers vägnar be er antaga
platsen. Vem vet i vilka rövarhänder han eljes skulle råka. Ni har i alla
händelser visat er vara en person som fäster någon vikt vid hedersord och
det är redan mycket, det.
Hör! Hör! hojtade clownen och viftade med händerna över sitt grinande
ansikte. I avskedets bittra stund ger han sin efterträdare de amplaste
lovord. Ack, vad dessa ädelsinnade unga judar ändå är förtjusande.
Han tog några höga språng ut genom grinden och fram till sekreterarens
bil. Han öppnade dörren och bugade fjäskande:
Glad åt ert besök, mr Rush. Tyvärr förrinner er dyrbara tid under ett
alldeles penningfritt samtal. Välkommen, välkommen igen när det blir sju
torsdagar i veckan. Inte en dag senare, sir.
Abel Rush ryckte på axlarna; i det han gick förbi sin nyvunne vän Benbe,
viskade han hastigt: Ni kan bara göra mig en tjänst-stanna hos honom.
Utan att låtsas om den bugande clownen sprang han upp i bilen och
startade. Tracbac dröjde några sekunder, handen lyftad till vänlig
viftning. Därefter återvände han hastigt till Benbe och tog honom under
armen men släppte ögonblickligen sitt tag då han förnam en viss ovillig
tröghet i ynglingens kropp. Han gick raskt mot bungalowen i det han sa:
Kom med. Jag vill visa er huset, vi ska se ut en bostad åt er.
Benbe följde förbryllad, tveksam, olustig. Ehuruväl han på ett eller annat
sätt gripits av en viss rädsla för sin frände-samma rädsla som man lätt
får inför allt, man icke lyckas förstå-vågade han likväl säga: Inte sant,
ni överilade er? Mr Rush får behålla sin plats? Ni ångrar er?
Clownen svarade lugnt:
Jag ångrar mig aldrig. Ånger är inte min genre. Som bekant är min genre
rädsla och medlidande. Jag lyckas inte bra i andra branscher.
I den mörka porten till bungalowen satt en nyckel stor som en kyrknyckel.
Tracbac vred om den och en liten klocka som hängde under portbjälken
började ringa. Tracbac rynkade pannan och muttrade:
Nej, jag ångrar ingenting men här inne i huset finns ett litet fruntimmer
som är förälskad i Abel Rush. Tro, vad hon kommer att säga mig för
obehagligheter. För resten kan hon ju lika gärna förälska sig i er. Kär
som kär-inte annat än jag sett är föremålet tämligen likgiltigt.
Klockan tvärtystnade. Tracbac steg in, skjutande Benbe framför sig. Han
sa: Gud bevare din ingång och din utgång, gosse.-Spridda takljus flammade
upp, en gammal vit tjänare och två svarta kom skyndsamt in i det stora
förrummet som alldeles saknade fönster. Utmed väggarna stod stora brokigt
målade kistor, mexikanska brudkistor. Tracbac sa: Se er omkring. Jag måste
ha fatt i det där fruntimret innan jag gör någonting annat. Det är en
gammal vana, hon har varit min hustru-
Benbe började ströva omkring i sällskap med den gamle tjänaren, som var så
åldrig att knän och händer skakade oavbrutet. Gubben sa på svenska:
Välkommen, herr Borck. Husbond har väntat på er. Laga nu bara att han inte
stänger in er i något bås och glömmer bort er. Ni får vad ni vill och ni
har er fullständiga frihet, men bortglömd blir ni i alla fall. Jag heter
Axelsson och var gårdskarl i Borckska gården i Wadköping. Jag fick
befallning att fara hit över med möblerna, pojkmöbeln och salsmöbeln och
salongsmöbeln och möbeln från gamla fruns rum. De finns här allesamman och
jag finns här också men vem bryr sig om oss? När inte han själv gör det,
så vem ska bry sig om oss? Jag högg ved förr i världen och snickrade och
hade uppsikt över gården därhemma. Nu går jag omkring med den här.
Han höll upp en sån där nätt liten fjädervippa som franska farsens
små kammarsnärtor floretterade med i kurtisdueller. Skälvande i gubbens
torkade, grova vedhuggarnäve tedde den sig hemskt löjlig eller löjligt
hemsk. Gubben böjde sig fram, stötte ut andedräkten, viskade: Jag super,
det är vad jag gör. Låtsas inte om det, herr Borck. Dammar och super.
Ingen fäster sig vid oss, varken vid mig eller möblerna. Man inbillar sig
att man har någon betydelse för honom. Pyttsan, herrn. Damma och sup, slut
sen.
Gubbstrutten försvann på skälvande ben genom en av hallens otaliga dörrar.
Benbe valde på måfå en annan av dem och började ströva omkring i huset.
Han erinrade sig Longfellows spådom att han skulle gå vilse och han fann
den snart besannad. Rum av alla storlekar och former klungade ihop sig som
cellerna i en bikaka. Samtliga var sparsamt försedda med små förgallrade
fönster och dagern var skymning men mellan rumsgrupperna låg större eller
mindre gårdar som strålade i desto intensivare solljus. Ett par av
gårdarna var voljärer; väldiga fågelburar med starkt färgade invånare.
Andra var vinterträdgårdar, överflödiga kan tyckas i detta subtropiska
klimat.
Benbe hörde ett par gånger Tracbacs röst ropa: Siv, Siv! En gång såg han
honom genom en rad av dörrar men när han sökte upphinna honom var han
försvunnen. Han kände sig sannerligen som ett vilsegånget barn och
föreföll sig själv rätt löjlig i sin rädsla att aldrig hitta ut ur denna
labyrint. Plötsligt dök en herre i riddräkt upp i en av de skumma
dörröppningarna. Hans hår var mörkfärgat fast färgen gått ur här och var.
Mustaschen var bättre lyckad, oklanderligt helsvart och vaxad. Han frågade
efter mr Tracbac. Benbe svarade att han var främling på stället och att
han gärna skulle vilja säga farväl åt husets herre. Den färglagde
presenterade sig på ett formellt men älskvärt sätt-hans namn var Ilois de
Grazy, före detta major i österrikiska armen. Han sa:
Jag är också främling fast jag bott här i sex år.
Jag tillstår att jag fortfarande har en smula svårt att hitta. Ändå var
jag betrodd rekognosceringsofficer vid Götz-armen 1916. Nå ja, kanske var
det därför det gick som det gick. Nu hittar jag skapligt i huset men
husets herre hittar jag aldrig. Jag förmodar att han låtit bygga den här
labyrinten för nöjet att få gå vilse. Den naturliga följden har blivit,
att han själv är den ende som hittar här med förbundna ögon. Farväl, min
herre, och hälsa vår värd, ifall ödet skulle före er samman.
Österrikaren gjorde en fulländad bugning å la Schönbrunn och försvann i
andra ändan av rummet. Benbe larvade vidare och råkade in i en fil av rum
där möbleringen var äkt-amerikansk, det vill säga otroligt veklig och
fantastiskt ful. Han steg uppför en trappa och kom in i ett stort,
behagligt sovrum av engelsk tycke. Han var trött och kastade sig raklång
på den bekväma sängen. Han sa till sig själv: Nu sover lille Benjamin ett
slag, så är han vid bättre humör när han vaknar.
Emellertid hade han inte ens hunnit sluta ögonen förrän clownen slank inom
dörren, smågrinande. Tracbac satte sig på sängkanten och tryckte ned
Benbe, som ville resa sig. Han sa:
Ligg ni, unge man, och ta igen er efter själsskakningen. För resten har vi
ju åtskilligt att prata om-
8 Brist på hjärta
Tracbac såg sig om i rummet och vänligt grinande sa han: Alltså, min herr
nevö, det här rummet har du valt. Nå ja, det är inte något tokigt rum; jag
hade nästan glömt det. Jag brukar låta mina gäster själv välja sina rum
genom att gå vilse och slutligen utmattade sjunka ner någonstans. Det
roar mig-litet roar barn och clowner. För resten hyser jag den största
respekt för slumpen så i stort som smått. Det lär finnas människor som
lever uteslutande efter förnuft och beräkning. Jag undrar just, hur de ser
ut invärtes. Endera är de sinnessjuka eller också blir de det. Slumpen är
den store förnyaren-utan den torkar vi till halm.
Nå ja, fortsatte clownen alltjämt med sitt lugna, vänliga grin, jag borde
kanske ha låtit dig sova i fred men jag var rädd att du skulle få onda
drömmar, beträffande Abel Rush och hans avsked. Du kan vara lugn. Jag
behöver honom bättre än han behöver mig. Kanske får jag lov att be den
slyngeln om ursäkt. Han är snarstucken. Det är inte precis efter min smak
att be om ursäkt men lyssna till en vis mans ord, Benjamin Borck: det är
mycket hälsosamt att då och då tvinga sig mot sin smak. Sylt och tårta är
gommens smak, sill och potäter är magens sak. Jag kan en massa såna där
förnuftiga sentenser. Jag lär dem av Axelsson när vi träffas. Jag lär dem
vare sig jag vill eller ej. Axelsson är en sträng tuktomästare. Han är
utmärkt.
Han såg på klockan och sa fundersamt: Vid det här laget antar jag att Rush
underrättat herrarna i syndikatet om sitt så kallade avsked. Jag får
antagligen en mycket obehaglig dag. Nå, det skadar inte. Jag har haft
alldeles för många behagliga. Allt skall betalas, allt, min gosse. Lägg
det på minnet. När helst du såg din lycka svinna skall du hos mig din
Iycka finna, sa plikten-när helst du lät ditt vinfat rinna skall du hos
mig din sällhet finna, sa gikten. Det är också Axelsson. Han är utmärkt.
Nu kommer Siv. Jag hör henne i trappan. Upp med dig, pojke, och skaka fram
manschetterna, karda ditt hår och buga dig till jorden-
Upp flög mycket riktigt Benbe men hade knappt hunnit släta sitt rufsiga
hår förrän Siv trädde in. Hon hade bytt ut sin ateljéoverall mot en
mörkblå sidencape som kom henne att likna en blåduva med krämfärgat dun
under vingarna. Hon låtsades inte se den bugande Benbe varför ynglingen
snopen makade sig mot dörren. Emellertid hejdade hon hans flykt med en
vredgad blick. Hon sa till Tracbac:
Det bör knappt förvåna dig att du fått besök av syndikatherrarna. De
väntar i hallen. De vill veta varför du avskedat Abel.
Tracbac rodnade hastigt och lika hastigt svann rodnaden. Han utbrast i
gäll ton: Så! Redan! Verkligen! Det är utmärkt, alldeles utmärkt! Vilka är
det?
Siv räknade upp namnen på fyra framstående bankmän, syndikatets ledare.
Hon tillade tveksamt och med rynkad panna: Henny är också med.-Clownen
gjorde ett jämfotaskutt och skrek:
O-o-o-o-o! Henny-Denny, Henny-Denny!-Han vände sig till Benbe och
förklarade: Den ryktbare nervspecialisten Denny O'Henny är min eller
snarare syndikatets läkare. Han medföres vid alla viktigare expeditioner.
De övriga herrarna ska först reta slag på stackars Jac och sen blir det
hans sak att väcka mig till liv med ett eller annat stimulerande nervsalt.
Det är utmärkt. -Han gäspade stort.
Är du trött? frågade Siv hastigt och spärrade förskräckt upp ögonen.
Clownen gäspade än en gång och svarade surmulet:
Jac icke vara trött men Jac kunna bliva trött.
Siv rynkade oroligt pannan och funderade; slutligen sa hon i en moderligt
bestämd ton:
Det vore bra, om du ville ta emot dem. Jag tror att de är mycket ängsliga.
Om inte annat så förstår jag det av deras klädsel. Det ska se ut som om de
tittat in helt apropå. Ett par av dem kommer i svalrockar, ett par i byxor
och skjorta. Denny den slyngeln kommer i badkappa. Du förstår-de
vill bara skaka hand med dig-dunka dig vänskapligt i ryggen-
Hennes vackra ögon glittrade och hennes tänder knistrade mot varandra; hon
liknade ett praktfullt ilsket djur. Clownen tog hennes huvud mellan
händerna och gav henne en luftkyss. Han ropade upphetsad:
Utmärkt, utmärkt! En dör för han är tok, en dör för han är klok. Det är
också Axelsson. Utmärkt! Nu vet jag hur jag ska vara klädd. Siv, gå ned
till herrarna, jag kommer strax. Du Benjamin stannar här tills jag skickar
efter dig,
Tracbac skyndade ut på tåspetsarna. Den vackra Siv vände sig långsamt om
utan att besvara belevade Benbes upprepade bugningar. I dörren vände hon
sig emot honom och frågade onådigt: Är det ni, som ska efterträda mr
Rush?-Benbe kom sig inte för med att svara, skakade blott förtvivlad på
huvudet. Siv yttrade släpigt och med grymt förakt i tonen: Jag vill av pur
barmhärtighet säga er att platsen inte är lätt. Jag unnar sannerligen den
stackars Abel en grundlig semester. Ett råd vill jag ge er: säg aldrig
emot mr Tracbac. Ber han er kasta honom ut genom fönstret, så kasta honom
ut genom fönstret. Det tjänar absolut ingenting till att spjärna emot.
Hon gick och Benbe satte sig på sängkanten. Han sa till sig själv: Sug på
din tumme, lille Benjamin. Det gjorde du i unga dar och det var en mycket
lugn sysselsättning-
De fem herrarna, Tracbacs objudna gäster, hade slagit sig ned i den
väldiga hallen som blott upplystes av några stjärnliknande lampor i taket.
Den förnämste av herrarna var en lång, mager, något framåtböjd man, mr
Adams, juris och teologie doktor, direktör i Farmers and Merchants Bank,
"äldste" i ett mycket ansett religiöst samfund, senator samt vice
president i Jac Tracbacsyndikatet. Av de båda skjortärmsherrarna var den
ene, Judah, en klotrund liten herre som tjänat en förmögehhet på
japanska pärlor och som i syndikatet företrädde en stor filmkoncerns
intressen. Han var till sitt humör mildare än vad som egentligen är
tänkbart. Den andre skjortmannen, mr Cow, var även han liten men bred,
fyrkantig och argsint; han var en bland cheferna för en stor juridisk
firma med huvudsäte i New York samt Tracbacsyndikatets förste advokat,
vidare var han en av hederspresidenterna i National Steeplechase and
Hunting. Den andre svalrocken åter var en rödhårig, gänglig, smal
kontorsherre-hans namn var Pech och den som inte visste vem Pech var,
visste ingenting om Pech.
Doktor Denny O'Henny slutligen, den unge mannen i badkappa, var yngre bror
till en oljemagnat, nervspecialist och icke minst specialist på fallet Jac
Tracbac. Hans förmögenhet räknades i tiotal millioner och han var också
den ende bland herrarna som inte hade något ekonomiskt intresse av Jac
Tracbac. För sina konsultationer, regelbundet två i månaden, erhöll han
ett honorar av tre dollar gången, ett belopp och kanske det enda som han
rumlade upp tillsammans med någon vacker tös ur den allra lägsta
filmvärlden. Hans namn som nerv- och sinnesspecialist var tillräckligt
stort för att ge honom en betydande makt. Socialt sett stod de övriga
herrarna på grund av sina allmänt kända religiösa, moraliska och
filantropiska intressen betydligt högre än den unge mannen, som de
behandlade med en viss farbroderlig överlägsenhet. Deras tonfall fick dock
stundom en viss dallring av ängslan. Doktorn hyste nämligen ett alldeles
obegränsat förakt för de fyra herrarna men roade sig med att dölja det
under överdrivna vördnadsbetygelser, som stundom kom hans offer att känna
sig ställda under läkarobservation och hotade av internering. Siv älskade
den unge mannen på ett enligt hans egen terminologi "kvalificerat men
modifierat lättsinnigt sätt". En av hans ytterst få personliga vänner var
Abel Rush och just därför skulle han kanske funnit det pikant att
ruinera Abel Rush. I likhet med många sina kolleger hade denne
sinnessjukspecialist själv en tämligen nyckfull själslig jämvikt.
Dessa representanter för Jac Tracbacsyndikatet hade alltså tältat i den
halvskumma hallen. Bungalowen i övrigt strålade av ljus och gav intryck av
stor mottagning. Och då nu skymningen hastigt tätnade upplystes även
parken ända uppifrån konstgjorda forsen till grindstugan, där Longfellows
svarthyade små mästerverk, ledda av den tillfrisknade Hiawatha, trådde en
silhuettdans i båglampornas månblå sken. Denna festliga belysning föreföll
de fem herrarna misstänkt, den stämde inte överens med deras enkla dräkter
och visitens okonstlade karaktär och kunde kanske betyda något stundande
obehag. Denny O'Henny red grensle över en mexikansk kista och skakade ett
inkasspjut som han ryckt från väggen. Med sitt strida, småvågiga, rödgula
hår och sina muskulösa, nakna armar liknade han mer en gotisk krigare än
en docent i neuropatologi. De övriga herrarna hade lägrat sig mitt i
hallen på hopsläpade mattor, djurhudar och kuddar. De liknade just vad de
ville likna-harmlösa amerikanska medborgare som tillbragte en timmes
aftonrast hos en god vän, ledigt och otvunget, ingenting märkvärdigt alls.
I denna beundransvärt otvungna stämning bröts en aning när nu mrs Siva
Yala inträdde. Likväl måste man tillstå att om ett ohövligt sätt är
liktydigt med ett otvunget, så lade den vackra damen inga band på
gästerna. Hon stannade innanför dörren och såg sig omkring med rynkade
ögonbryn som en sträng husmor den där finner sina rum tillstökade av
ohyfsade personer. Doktor O'Henny tog ett skutt från kistan, slungade
spjutet. Han lyfte hennes hand till kyss men upptäckte, att zigenarflickan
hade ett hål på ärmen. Han föredrog att kyssa den punkten. De äldre
herrarna fann den unge mannens tilltag pikant
och otvunget, varför de kravlade sig upp ur sina hudar och kuddar för att
följa hans exempel. Under proceduren förblev Siv orörlig med armen lyftad
ungefär som en patient den där förevisas för en skara studenter. Då
kyssceremonien genomgåtts, tog hon fram en liten näsduk, spottade på den
och gned kraftigt det kyssta stället. Hon slog sig ned på en stor,
fyrkantig kudde, så mjuk att den genast sjönk platt till golvet under sin
lätta börda. Hon sa:
Törs jag fråga-vad skaffar oss obehaget av ert besök? Har Abel Rush
ställt till med det här så kan ni hälsa honom att han ska få en rungande
örfil-inte av mig men av min neger. Och ni där, halvgalna slyngel på
kistan, ni som gudbevars ska vara Jacs läkare-begriper ni inte att Jac kan
bli upprörd över ert älskvärda besök?
O'Henny skrattade och återtog sin plats på kistan. Ynglingen Pech stack
fram sitt röda huvud ur gapet på en väldig isbjörn som tycktes omfamna
honom.
Å-söta-lilla-Siv, stammade han. Inte menar hon lilla att Jac - vår
store, snälle Jac - kunde bli ond-
Pech, en bondpojke från Kansas, var syndikatets mest betrodde pressagent.
Hans otroligt enfaldiga utseende, hans fnoskigt vänliga och tjänstvilliga
sätt, den uppenbara redbarheten i hans karaktär och icke alltför uppenbara
förstånd hade gjort honom populär bland journalisterna, enkannerligen
gröngölingarna, som med oförfärad energi söker slå sig fram på banan, och
som i en rödhårig, grinande bondynglings naivitet finner någonting
besläktat med sitt eget ännu ej förgiftade väsen. Pech gjorde sina
principaler stora tjänster genom att ständigt låta sig luras, kullpratas,
pumpas in i märgen av finurliga unga journalistämnen, som gladde sig grymt
över den enfaldige pojkens indiskretioner. Emellertid visade sig dessa
indiskretioner liksom sagans guld vid dagsljus blott vara visset
löv.
Doktor O'Henny sa:
Varför skulle Jac bli upprörd? Över vad? Över vårt oskyldiga besök. Det
ska för mig som läkare bli ytterst intressant att iakttaga detta anfall av
upprördhet, ifall det kommer. Jag blir kanske i tillfälle att bilda mig
ett omdöme om hans nuvarande hälsotillstånd-
Ni-ni-degenererade pojklymmel, utbrast Siv, ni vet mycket väl att Jac är
hundra gånger mer själssund än ni, apachetyp. För resten är ni dagos och
halvblod allesammans, fnös den uppretade lilla zigenerskan och kliade sig
kraftigt i knävecket. Och om ni bara understår er att reta Jac-
I själva verket var hon vansinnigt rädd för den unge man, som hon växelvis
kallade "degenererade slyngel" och "läkarlymmel". Hon saknade icke orsak.
Den alltjämt växande makt som anförtros läkarkåren och allmänhetens ringa
förmåga att kontrollera dess verksamhet, kommer utan tvivel att göra denna
bana begärlig för brottslingar av degenererad typ och med tillräckliga
ekonomiska och intellektuella förutsättningar. Siv förstod att bland dessa
herrar som samtliga var henne mer eller mindre osympatiska, kunde endast
O'Henny bli farlig för hennes clown-hennes "favoritbaby" som hon i
flydda, ömma stunder kallat en man, mer än tjugu år äldre än hon själv.
Tracbac lät fortfarande vänta på sig. I hans ställe inträdde nu major de
Grazy iförd sin uniform. Sannolikt hade han aldrig förr burit uniformen på
denna sidan Atlanten och troligen var det någon nyck hos clownen, som nu
tvingat honom. Han log ett leende uppträtt på ståltråd, en mekanism att
visa tänderna. Han slog samman de behandskade händerna, böjde sig lätt
bakåt och utbrast:
Å, madame och ni mina herrar amerikaner! Mr Tracbac och jag har
väntat er i spegelsalen och här finner jag er liggande på golvet i hallen.
Är ni inte bra oberäkneliga i er behagliga rättframhet. Vad ni ändå är för
ett lyckligt folk, som så resolut gjort slut på konvenans och alla dessa
enfaldiga fördomar, som gör oss europeer så avskyvärt väluppfostrade. Mr
Cow, skulle inte den härliga lilla scenen vara någonting för filmen:
Avdankad europeisk officer stannar häpen och betagen inför kaliforniskt
guldgrävarläger?
Utan att lyfta sitt fyrkantiga huvud, nedsjunket i de bottenlöst mjuka
kuddarna, svarade mr Cow med nasal grammofonstämma:
Visserligen vore det något för filmen. Men jag vill föreslå en sannare
titel. Till exempel: Narren och hans förrädare. Jag hoppas nämligen att
Tracbac kommer snart-
Österrikarens ansikte blev ännu mera gulblekt. Han böjde sig ned för att
kyssa Sivs hand och viskade hastigt: Jac kommer strax. Var inte orolig.
Men han och nevön har varit inne i er ateljé. Jag vet inte vad de har
gjort där. -Siv stirrade framför sig med stora ögon, som undran och
ängslan gjorde än mera glänsande.
Äntligen kom clownen. Hans dräkt var inte alltför uppseendeväckande i och
för sig. Han bar helt enkelt frack, med knäbyxor, sidenstrumpor och skor
med juvelspännen. Hans farfarsfar skulle ha funnit honom ganska korrekt
för en fest i finare societet. Inte ens de långa spetsmanschetterna skulle
ha väckt hans ogillande. För resten var de berömda, dessa
Tracbacmanschetter av dyrbara spetsar som hängde ned ända till andra
fingerleden. De var inte något utslag av snobberi utan snarare av blyghet.
Tracbac hade en nervös vana eller ovana att vid livligt samtal plötsligt
lyfta händerna rakt upp och skaka dem. De långa manschetterna som hängde
ned över fingrarna gav en naturlig förevändning för denna tvångsrörelse.
Från det ögonblick Tracbac gled in i den väldiga hallen, upphörde
varje försök att spela likgiltighet. Spänningen, oron beträffande clownens
sinnesstämning var alltför stor. De på golvet lägrade herrarna började
svettas bland sina kuddar. De ropade varken hej eller hallå, de rörde
varken hand eller fot. Tracbac gick med tysta, snabba steg från den ene
till den andre och skakade flyktigt de händer som lojt och nästan
motvilligt räcktes honom. Endast den unge läkaren O'Henny fann skäligt att
hoppa ned från kistan och hälsa Tracbac med en kraftig, kantig bugning
ungefär som en väluppfostrad europeisk skolpojke hälsar sin lärare.
Tracbac smålog och klappade honom på axeln. Läkaren, som Siv fruktade och
kallade "lymmelaktig apache", var i själva verket clownens favorit.
Sedan han sålunda ordlöst hälsat sina gäster, tog han en kudde och slog
sig ned bredvid Siv. Därpå nickade han åt samtliga och yttrade: God dag,
gentlemän. Roligt att se er.
Mr Adam, den äldste, satte sig sävligt upp, grinade vänligt och sa: Vad du
är fin, Jac? Tänker du gå på någon fest?-Jag har ju gäster, svarade
Tracbac med en artig liten bugning.-Å, håll nu i mig! utbrast mr Cow och
reste sig med så att säga fyrkantiga rörelser. Vill ni påstå att ni klär
er i frack för att ta emot några vänner i ert hem? - Tracbac svarade:
Inbjudna gäster tar jag vanligen emot i vardagsdräkt. Oinbjudna däremot är
lyckligtvis inte vardagslag for mig. Det stämmer mig högtidlig.
För resten, tillade han plötsligt i falsett och med rynkad panna, för
resten klär jag mig så här för att slippa höra era joviala skrän: hallå,
Jac, hej, gamle gosse! Hör på, gentlemän! Jag har ingenting emot att min
grindneger dunkar mig i ryggen och kallar mig kamrat. Jag är fördöme mig
hans kamrat åtminstone så länge han behagar vakta min grind. Men herrar
bankdirektörer och gelikar behagade icke taga sig några friheter i mitt
hus. Jag är inte så förbaskat svag att jag inte kan hålla
affärsslöddret på mattan.
Han andades tungt och böjde huvudet gång på gång bakut. Siv strök honom
oavbrutet och stillsamt över hjässa och nacke, hon viskade med en skrämd
mors överjordiska lugn: Baby-min baby-stilla. Plötsligt stelnade hennes
hand i smekningen; hon stirrade skrämd på O'Henny, som hastigt tagit fram
ett litet skrivblock ur badrocken och gjorde några snabba anteckningar
under det att hans blick vilade än på papperet, än på Tracbac. Nu
upptäckte också clownen hans tilltag, han vinkade åt O'Henny. Läkaren
fortsatte ostörd sina anteckningar. Tracbac rynkade pannan och pekade på
platsen bredvid sin sida. O'Henny skakade på huvudet. Clownen rodnade av
vrede, han skrek i falsett: Pojke! Den unge mannen ryckte på axlarna,
stack in boken och ställde sig bredvid Tracbac med korslagda armar. Själv
vig som en mästerclown gjorde han ett höjdsprång och hamnade med korslagda
ben på kudden bredvid Tracbac. Han gjorde en liten applådgest och sa:
Vad befaller kung pajas?
Tracbac svarade faderligt undervisande:
Denny-Henny, jag befaller dig att uppföra dig hyggligt. Du är skamlöst
rik, min gosse, och kan köpa oss allesamman billigt-naturligtvis
undantagandes vår vackra väninna-men det övriga rasket. Därför fordrar
jag av dig, att du uppträder särskilt försynt och hänsynsfullt. Har du
förstått?
O'Henny bugade sig tyst. De lägrade herrarna bolmade häftigt på sina
cigarrer. Deras plan att på ett stillsamt och fridfullt sätt förmå clownen
till medgivande beträffande turnén och filmen, tycktes nära att stranda.
Röken bildade en jättekägla i den skumt upplysta hallens mitt, ett
rökelsekar inför avgudabelätet. Jac Tracbac. Den magre lille mannen satt
hopsjunken och framåtböjd med hakan omklamrad av den utmärglade
handens fingrar. Vänstra handen hängde slappt ned, täckt av den långa
spetsmanschetten. På var sin sida om honom satt orörliga flickan med
bärnstensögonen och den unga mannen med det stridvågiga guldröda håret,
krusat och benat som en efebs. Bakom avgudabilden stod som en tempelvakt
de Grazy i sin uniform, en slagen krigare, fånge i kung Midas land, själv
likgiltig för allt.
Tracbac yttrade lågmält: Ni, mina herrar, och jag har naturligtvis något
att säga varandra. Alltså-ärendet om jag får be?
Den vördnadsvärde mr Adam reste sig och de övriga satte sig upp. Mr Adam
sa:
Vårt ärende är enkelt men bekymmersamt. Du har avskedat Abel Rush.
Tidpunkten är oläglig. Han skulle under närmaste dagarna tillsamman med mr
Cow slutföra underhandlingarna med de tjugu turnéstäderna och samtidigt
skulle han och Judah träffa de sista bestämmelserna med filmkoncernen.
Alltså en mycket oläglig tidpunkt att avskeda honom. Men vi böjer oss för
din önskan. Abel Rush har misshagat dig, Abel Rush får gå-
Tracbac funderade några ögonblick och svarade därpå lågmält och med ett
nästan ödmjukt tonfall:
Abel Rush får inte gå. Möjligen har han misshagat mig men om ni,
gentlemän, tror att ett dylikt misshag har det ringaste att skaffa med
mitt beslut-
Han tvärtystnade, slöt ögonen och strök sig med en trött, nästan
förtvivlad åtbörd över pannan. Åter började Sivs milda hand stillsamt
stryka hans nacke och hjässa. O'Henny yttrade halvhögt:
Ert beslut, Tracbac? Vilket beslut?
Tyst, Denny-Henny, mumlade Tracbac, hostade och fortsatte:
Mitt beslut att avstå från att uppträda. Det har vida djupare och
mäktigare orsaker än ett tillfälligt missnöje med
Abel Rush.
Hör! Hör! viskade O'Henny halvhögt. Tracbac rynkade pannan, likaså
herrarna. Mr Adam sa:
Innan vi diskuterar ditt beslut får jag be de Grazy kalla in Abel Rush.
Tracbac sken plötsligt upp och viftade med händerna. Å, å, utbrast han,
verkligen. Är Abel Rush här. Han är alltså inte ilsken på mig? Utmärkt,
alldeles utmärkt.
Rush hämtad av majoren steg hastigt in och tog plats utan att ha hälsat
ens på den vackra damen. Han yttrade torrt och affärsmässigt:
Jag anser det vara min plikt att innan jag avgår-
Avgår! tjöt Tracbac och hans stora mattblå ögon trängde ilsket fram som
ögonen på en retad tjur. Dumheter! Dumheter!
O'Henny halade åter försiktigt fram sin anteckningsbok och började skriva
i det han från sidan iakttog Tracbac. Den ursinnige clownen ryckte boken
från honom och kastade den långt ut på golvet samtidigt som han gav den
unge läkaren en örfil. Tack, tack, mumlade O'Henny, krabblade snabbt efter
boken och återvände till sin plats baklänges som en kräfta. Efter några
ögonblicks paus fortsatte Rush:
Det är min plikt att göra mr Tracbac uppmärksam på den ekonomiska sidan av
hans verksamhet. Jag tror att den är honom lika obegriplig som hans konst
är obegriplig för mig och det vill inte säga lite. Jag inbillar mig att
Tracbac tror sig ha en årlig inkomst på hundratusen dollars eller så-
Tracbac flaxade med spetsvingarna och såg ut att vara djupt förnärmad. Han
muttrade: A-å-mycket, mycket mer!
Emellertid vill jag underrätta honom om, fortsatte Rush, att bara
underhållet av denna bungalow och dess tjänstestab uppgår till tre gånger
det beloppet-Utmärkt, alldeles utmärkt, mumlade Tracbac förvirrad.
Rush fortsatte:
Det där är emellertid privatsiffror och av mindre betydelse. Låt oss tala
om turnén. Den berör tjugu av staternas största städer. Antalet
föreställningar har av doktor O'Henny begränsats till hundra, det betyder
cirka fyrahundratusen sålda biljetter till ett medelpris av tjugu dollars
eller i runt brutto åtta millioner.
Utmärkt, avbröt clownen förtvivlad. Men-men det är stora omkostnader
också, förfärliga omkostnader. Järnväg, skjutsar, hotell, lokaler,
uppvärmning, personal. Å, det är förfärliga utgifter, jag känner till det
där, jag har större erfarenhet än ni, min gosse, slöt han med viktig min.
Jo visst har ni det, medgav Abel Rush och knep ihop läpparna kring ett
ostyrigt och vemodigt leende. Omkostnaderna är i sanning förfärliga men nu
ska vi hålla oss till bruttot. Mr Judahs och mina underhandlingar med
filmkoncernen är inte slutförda men vi kommer att fordra minst samma
garantisumma, det vill säga hela turnén jämte filmen kommer att röra sig
om ett brutto på minst sexton millioner.
Clownen nickade högtidligt och sa:
Det är stora siffror ni kommer med, Abel Rush, mycket stora siffror-
Rush ryckte på axlarna och fortsatte i nästan förtvivlad ton:
Jag vågar inte hoppas, att ni behagar besvära er med att inse, hur stora
siffrorna är. Men ni bör i alla fall betänka att ett företag av detta
ekonomiska omfång inte bara berör er utan också tusentals och åter
tusentals människor i jämförelsevis blygsamma omständigheter.
Clownens huvud sjönk mycket sakta framåt-Siv skakade bakom hans rygg
hotfullt och varnande sina knutna händer mot Abel Rush, men
sekreteraren fortsatte inför ett auditorium som lyssnade i andlös
spänning-inte av särskilt intresse för vad han yttrade utan för den
inverkan det skulle ha på clownen.
Medan ni roar er med att ställa till allsköns krångel, sir, går de där
människorna och undrar om kung Clown i nåder behagar skänka dem deras
dagliga bröd-
Bä, bä, mumlade Tracbac missbelåten. Fårskalle-jag är väl inte den ende
clown i världen. Det finns tjockt av dem, tjockt-
Det finns det, medgav Abel Rush, och jag vill visst inte påstå att ni är
den bäste av dem, kanske inte ens en av de bättre. Men jag påstår att ni
är den bäst betalte, den ojämförligt, svindlande bäst betalte. Inser ni,
sir, att det innebär vissa förpliktelser? Mot dem som väntar sitt dagliga
bröd av er hand. För min personliga del, slöt sekreteraren, finner jag det
rentut sagt äckligt att en förvuxen barnunges nycker kan ha så stor
betydelse för en massa människor. Nu vet ni min tanke, sir.
Förvuxen barnunge, upprepade Tracbac och glodde ilsket på Siv. Hör du att
din älskade Abel skäller mig förvuxen barnunge?
Jag hör det, svarade Siv lugnt. Utan hälsning avlägsnade sig den unge
juden lika snabbt som han kommit. Utanför dörren blev han likväl stående,
lyssnande. Herrarna av syndikatet förhöll sig tills vidare tysta, i
spänning avvaktande clownens nästa rörelse. Sannolikt beundrade de i hög
grad Abel Rush som vetat angripa clownen i hans ömmaste punkter-hans
medlidande och hans urborgerliga begär att uppfylla sina förpliktelser.
Tracbac satt lugn och tyst, funderade, skakade då och då på huvudet med
förnumstig min. Så böjde han sig bakut och viskade till de Grazy, som
återtagit sin plats: Min vän-underrätta master Borck och Longfellow.
Majoren avlägsnade sig. Tracbac suckade och sa:
Ja, gentlemän, det var stora siffror pojken kom med. Ovett fick jag
desslikes-
Jag hoppas du förstår, avbröt mr Adam värdigt, att den obehärskade unge
mannens utfall mot dig personligen härrörde från hans vrede över att vara
avskedad-
Nej, det begriper jag absolut inte, genmälte clownen lugnt. Abel Rush hör
inte till dem som kommer med känslosvammel. Han är alldeles för saklig
till det. Men det finns något som han inte vet men som ni snart ska få
veta. Han har naturligtvis rätt i det att jag har vissa skyldigheter. Jag
förstår mycket väl. Det finns ingenting dummare än att vara dum, säger
Axelsson. När jag var pojke, var jag girig-det rörde sig om tior-nu rör
det sig om tusenlappar. Varför skulle jag vara girig. Jag har
skyldigheter, ja, det har jag. Men det finns också något som heter force
majeure-över förmåga-tomhet-tomhet -ingenting i bröstet mer.
Hans röst blev alltmer sentimental, tårdränkt. Siv strök honom över kinden
och han lutade ett ögonblick huvudet mot hennes skuldra. Denny O'Henny
gjorde en grimas av äckel. De övriga herrarna stod eller satt med sänkta
huvuden som i en kyrka. De fann clownen djupt rörande. Den unge doktorn
fann honom äcklig vilket kanske berodde därpå att han i denna församlingen
var den ende-undantagandes Siv-som höll av honom en smula. Härmande
clownens tårdränkta röst gnolade han: Clownens force majeure-fatalite du
coeur-
Fatalite du coeur, upprepade Tracbac och skrattade lågmält. Jaså, det
säger du, Henny-Denny. Fatalite du coeur. Han skrattade och grep Siv i
armen, stönande och vacklande reste han sig. Alltjämt växte hans skratt,
högg som skärande knivar, blixtrande skri, blänkande tjut genom det
halvmörka rummet-Siv hade sprungit upp och höll honom med båda händerna
under armhålorna. Ett ögonblick tvärtystnade han, bredde ut armarna med
handflatorna uppåt och tycktes vädja till den högste, men i nästa
ögonblick sprang skriet fram än skarpare. O'Henny hade rusat upp och
stirrade på honom under starkt uppdragna ögonbryn. De övriga herrarna
vände sig bort eller blundade och höll för öronen. Blott den fräknige Pech
hade så mycken sinnesnärvaro att han sånär ställt till en olycka. Han
skyndade fram med ett glas vatten men O'Henny gav honom snabbt ett slag på
käken så att han tumlade bort med sitt farliga glas. Själv började han att
med fingertopparna massera Tracbacs halsmuskler. Skrattet hade upphört men
den sjuke högg med tänderna i luften som en rabiespatient. Plötsligt drog
han en djup hickande suck. Spänningen slappnade. Han lade armen kring
O'Hennys hals och hängde några minuter tungt och slappt på den unge
mannen.
Genom dörren mittemot honom kom nu de Grazy, Benbe, Longfellow och
Axelsson. De båda senare bar mellan sig en tavla, en meter hög, två meter
bred, täckt med en duk. Vid åsynen av gruppen i hallens mitt tvärstannade
de Grazy men Tracbac vinkade honom till sig. I nästa ögonblick var han
åter sig själv, livlig och småleende.
Mina herrar, utbrast han i det han skakade sina spetsmanschetter, jag
måste förbereda er på ett litet uppträde i den sentimentalt makabra
genren. Det hörer mitt yrke till, inte sant? Utmärkt. Den här tavlan som
utförts av vår stora konstnärinna Siva Yala är visserligen avsedd för mig
personligen, men genom att visa er den lyckas jag kanske förklara utan
ord, vad jag skäms att förklara med ord. Just det där som nämnts i
omskrivningar-force majeure -tomhet-intet-fatalite du coeur, som den
där slyngeln sa-nå, alltså-några steg tillbaka, man ser bättre på
avstånd-och inte bli onda-bara söka fatta-inte ond du heller, Siv-o,
så ond du är-å hör, så du fräser! (Han vätte på fingerspetsen, petade på
henne och fräste som vattendroppen på en het plåt.) Dålig karaktär,
Siv - unna gott din nästa - får du själv det bästa. Axelsson, låt
täckelset falla!
Den buttre gubben drog med skälvande vedhuggarnävar bort duken.
Longfellows svarta ansikte med röd, grinande mun stack fram över tavlan.
Han blundade.
Tavlan var en kolteckning föreställande en modern charkuteri- eller
slaktarbod med marmorväggar, marmordiskar, marmorgolv bestrött med
sågspån. Fem expediter stod vid disken iförda vita förkläden och mössor.
Tre av dessa herrar var ganska lyckade porträtt av Adam, Cow och Judah.
Den femte, doktor O'Henny, stod lutad fram över en modern skärmaskin.
Under sågen på maskinen låg ett till hälften avsågat hjärta. Detta hjärta
var tydligen butikens sista tillgång att döma av expediternas bekymrade
miner och åtbörder: Judah på bilden höjde axlarna och visade handflatorna,
mr Judah i hallen gjorde detsamma. Mr Adam och hans avbild höjde båda
blicken mot himlen, mr Cow knöt nävarna. O'Henny slutligen sågade lugnt i
det han intresserat iakttog hjärtat, den enda röda fläcken på denna
teckning i svart och vitt.
Upphängd på en krok som trängde in i nackhålan hängde ett skelett. Ur dess
grinande mun hängde tvenne snirklade band, sådana som på epitafier bär
släktdevisen. På det ena bandet stod präntat:
Jag var Jac Tracbac.
På det andra bandet:
Jag föddes människa-jag levde clown-jag sålde mitt hjärta-jag dog
fattig-
Åskådarna stod tysta, illa berörda. Tracbac viskade:
Förstår ni meningen? Nej, det gör ni inte. Men nu ska ni få se-
Han gav Benbe, som dröjt bakom de andra, en vink och den unge mannen steg
motvilligt fram till tavlan, som föreställde en slaktares fönster.
Tvärsöver tavlan, tvärs över fönstret strök han
snabbt upp en klistrad lapp på vilken han själv nyss präntat:
Lagret utsålt- affären upphör. Jac Tracbac Syndic Lmtd.
Samtliga herrarna kände sig som sagt illa berörda. Abel Rush, som inte
sett tavlan men hört de skri han framkallat, låg framstupa i ett av de
många små rummen och skakade av gråtfrossa. Inget ont om honom. Man kan få
en nervchock utan att vara en stor clown och man kan nödgas gråta alldeles
gratis.
9 Hobby och handske
När Benbe vistats åtta dar i Tracbacs bungalow, skrev han ett brev till
sina vänner på Sanna. Han skrev det egentligen för att kunna säga sig
själv att han på åtta dar utfört åtminstone ett arbetsliknande företag.
Eljes hade han ätit, sovit, spatserat i parken, tittat på aporna och
botanen, växlat några ord med Longfellow, de Grazy, Axelsson. Tracbac hade
han inte sett till.
Brevet till Längsälls var för resten inte så lätt att skriva. Han måste
erkänna alla sina misslyckade jobbförsök alltfrån New York till
Frisco-och vad som var värre: han måste berätta att han slutligen hamnat
som en sorts snyltgäst hos rika onkel-fast naturligtvis endast tills
vidare. Slutligen hade han, ehuru efter mycken tvekan, skrivit att
familjen Längsälls hälsning till fränden framförts och att Tracbac bett
honom hjärtligt besvara den. Båda delarna var ren lögn. Han hade visst
inte framfört hälsningen men han ansåg sig inte skada någon genom att
påstå det.
Alltså skrev han: Vår gemensamme vän och frände är glad att ni minns honom
och hälsar så hjärtligt tillbaka.
Tänka sig! Jac Tracbac skulle minnas dem. Gud vet om han ens längre
erinrade sig den släkting han hade i huset? En dag mötte Benbe Axelsson
med fjädervippan. Gubben stannade, grinade tandlöst med ålderslappa
läppar, som hängde som skrynkliga skinnsjok. Han sa: Såså, såså, unga
herrn. Nu är man ställd i bås, kan jag förstå. Ingenting att göra men
mycket att få. Mat och husrum och kläder. Fickpengar också-säg bara ett
ord till sekreteraren så fås så mycket som behagas. Men inbilla sig inte
att man betyder något. Inte ett dyft. För honom betyder ingen människa
någonting. Saknar hjärta, si, det är knuten. Den pojken har aldrig haft
hjärta, det vet väl jag som såg honom växa upp. Snäll kan han vara,
gubevars, frikostig så det dryper av det. Men hjärta-nej då. Tro inte att
man betyder något. Damma och sup, damma och sup. Det är det hela.
Och gubben singlade bort på krökande knän, sakta svängande sin vippa. Han
var så dimmig i huvut att hela människan blev en dimfigur glidande omkring
i det mångcelliga husets halvmörker.
Benbe var fullständigt ensam: måltiderna serverades i en liten sal, som
stötte till hans sovrum. En dag bad de Grazy i en sirlig biljett om äran
att få deltaga i hans kvällsvard. Erinrande sig österrikarens formella
sätt sträckte Benbe upp sig i smoking för att värdigt mottaga gästen. de
Grazy kom emellertid i nattrock och tämligen orakad. Han hade tydligen
sovit hela dagen och föreföll omornad. Sedan han tömt en cocktail eller
två gäspade han stort bak handen och tycktes tvärvakna. Han stirrade på
Benbe med uppspärrade, allvarliga ögon.
Vet ni vad, mr Borck, ni borde lämna det här stället så snart som möjligt.
Det är ingenting för en så ung man som ni. Med mig är det en annan sak.
Jag närmar mig sextiotalet och efter allt vad jag genomgått kan jag gott
säga att jag är en uomo finito, en man utan framtid. Min plats
lämpar sig för en åldring. Jag är en sorts major domus, en överhovmästare
som tjänstgör vid några högtidligare tillfällen. Det är inte ansträngande.
Dessutom tycker Tracbac om mig, därför att jag är en gammal knekt, som
insupit åtskilligt med krutrök. En av hans många skräckideer är den, att
han en vacker dag ska bli stucken i ryggen av någon illasinnad person.
Därför känner han det tryggt att ha en pålitlig gammal krigsbuss till
gårdvar. För mig är det en passande reträttplats men för er, unge man, är
det här stället olämpligt. Laga att ni kommer härifrån, ju förr desto
bättre.
Lättare sagt än gjort, tänkte Benbe och suckade invärtes. Han led av den
deprimerande sjukdom, som så ofta hemsöker personer av hans obetänksamma
läggning- penningbrist. Denna sjukdom, som uppvisar betydande likheter
med blodbrist, nedsätter krafterna och kan understundom verka omtöcknande
såväl på intelligens som moral. I en stund av ärlighetens och hederns
triumf hade unge Benbe, som återfått den famösa checken av Longfellow,
rivit densamma i tu stycken och överlämnat dem åt sekreteraren mr Rush. Nu
skulle han alltså se sig tvingad att åter vända sig till denne av hans
stolta gest imponerade sekreterare och tigga om nya dollars. Han sa
buttert:
Innan jag sluppit in i den här labyrinten visade det sig jämförelsevis
lätt att träffa Tracbac. Han till och med sökte upp mig. Nu bor vi under
samma tak och jag ser inte skymten av honom.
Tja, svarade österrikaren, för närvarande är det svårt att träffa honom.
Jag känner inte mycket till saken, men jag vet att vågorna går höga inom
syndikatet. Man har riktat ett ultimatum till mr Tracbac. Emellertid har
doktor O'Henny tills vidare förbjudit alla underhandlingar. Och doktorn är
allsmäktig. Ingen vågar säga ett knyst emot honom. Undantagandes Jac
själv, naturligtvis. Han gör exakt vad han själv vill och ingenting annat.
Olyckan är bara den-att han ingenting vill.
Benbe önskade sig bort. Han beslöt framtvinga en ändring, av vad slag den
än månde bli. Han visste att Jac var förmiddag stod eller snarare gick
modell för Siv. Alltså fattade han posto i gården med ankdammen. Han hade
inte ringaste lust att stöta samman med målarinnan, vars högmodiga, kyliga
bärnstensögon inte alls tilltalade en så rättfram och okonstlad ung man.
Han dolde sig alltså under palmerna i avsikt att vänta ut clownen. Då Siv
plötsligt steg fram till galleriets räck och böjande sig över räcket
ropade:
Hör på ni där nere, master Borck. Hur länge ska ni sitta där och lura som
katten på en fågel? Söker ni Jac, så ska jag skicka honom till er.
Skicka honom till mig, upprepade Benbe hart när förolämpad å sin store
frändes vägnar. Jag förmodar att jag bör i all ödmjukhet anhålla om
audiens.
Prat, prat! fnös Siv och gjorde en rätt ful grimas. Vad ni krumbuktar och
konstrar kring denne beskedlige Jac. Det är väl för att till sist få honom
på dårhus. Hur dags vill ni träffa honom?
Benbe svarade på måfå: Klockan fem. Flickan funderade ett ögonblick, sa
därpå: Gott. Klockan fem kommer han. Men var god och håll er inne. Han får
inte vänta-
Och hon återvände till sin ateljé.
Fast klockan blott var tre begav sig Benbe genast till sitt rum i det han
gnolade: Kjortelvägen den bästa är av alla jordiska vägar! Hon har för
resten rätt i det, tösen. Ju
enklare ju simplare. Krumbukter är för kräk, hyggligt folk behandlar man
som hyggligt folk. Basta.
Han slog sig således ned i sitt rum och väntade tåligt. Som han visste att
Tracbac avskydde rökiga rum undvek han sina kära cigarretter. Han väntade
tåligt, övertygad om att clownen skulle komma inslinkande utan ceremonier
och punktligt. Fullt så enkelt förlöpte inte saken. Klockan halv
fem infann sig en av de svarta tjänarna och började omsorgsfullt damma och
vädra rummet, utan att fästa ringaste avseende vid Benbes bekvämlighet.
Några minuter senare kom Denny O'Henny. Han nickade åt Benbe, slog sig ned
och tände en stor cigarr, negern stirrade förskräckt på honom. Benbe
protesterade. Den unge läkaren skrattade.
Ä, prata inte smörja! Siv och de Grazy tävlar om att skämma bort honom.
Jämt ska han passas som ett lindebarn. Å nej, vi ska pigga upp honom med
lite extra stark havanna. Han får stanna här en halvtimme eller tre kvart.
Dröjer han längre, kommer jag och hämtar. Prata om ditt och datt. Jag är
egentligen mycket nöjd med det här besöket. Klockan sex skall han
underteckna det slutgiltiga kontraktet. Han blir alltid nervös och
oregerlig när stunden nalkas. Ni ska prata, så att han glömmer alltsamman
-sen lägger Rush plötsligt kontraktet framför honom och han undertecknar
utan att tänka på saken. Ja, ni ska inte tro, att ni är med om något
rackartyg. Å, bevare mig väl! Rush och jag har kalfatrat det där
kontraktet i en månads tid och där finns ingenting som kan skada hans
välbefinnande. Alltså är vi på det klara.
Läkaren gick. Strax därpå infann sig de Grazy. Då han såg rummet uppfyllt
av rök slog han samman händerna, böjde huvudet bakåt och ropade: Vad har
ni gjort, olycksfågel! Kan ni inte styra era passioner så pass att ni har
frisk luft i ert rum, när ni väntar Tracbac?-Jag har inte dragit ett
bloss, skrek Benbe förargad. Det är doktorn.- Majoren, som redan skyndat
fram till fönstret, ryckte undergivet på axlarna och lät saken bero. Han
såg på sitt ur. Han sa:
Ni kan vänta mr Tracbac om cirka tio minuter. Hans humör är ganska gott
fast lite ostadigt. Jag mötte honom nyss vid ankdammen och han titulerade
mig Belsebubs fältmarskalk. Han skämtar alltså men är antagligen i
grund och botten en smula retlig. Nå, det är ju en stor dag.
Kontraktet, ni vet kanske. Vi håller telegraflinjen klar. Om en timme
sprids nyheten över staterna. Det här mötet är arrangerat i himlen. Han
kommer att underteckna utan att ägna det en tanke-
Majoren gjorde plötsligt en tystande gest och smög sig på tå ur rummet.
Benbe väntade åter några minuter. Nu som tillförne kände han sig
fullständigt oviss om den roll han spelade. Det gjorde honom olustig. Så
mycket visste han emellertid att han själv var ett fullständigt viljelöst
och ovetande redskap i andras händer.
Luften i rummet var blågrå av rök och nu dök clownen fram ur dörrens
mörker, grå också han, klädd i någon sorts vadmal. Röken kom honom att
haja tillbaka och rynka näsan, men strax därpå ropade han muntert:
Här är jag, var är du, sa höken, slök göken. Piff och paff i röken och så
sköt de höken. Det är inte Axelssons ord utan min salig ammas. Hon dog för
förti år sen. Nå ja, människan dör men ordet lever. Och hur mår ni, min
gosse? Jag har visst inte sett er på länge. Har ni tråkigt? Det har jag.
Mycket tråkigt. Jag går här och driver, har inte något jobb. Det är
vidrigt. Den som icke arbetar skall heller icke äta. Jag har lust att
följa det ordet till punkt och pricka.
Han slog upp ett fönster och började flaxa med armarna för att bli kvitt
röken. Han frustade, nös och sa:
Jag har känt många arbetslösa, artister och andra. Det är hopplöst,
hopplöst. Jag tror att de är olyckligare än galärslavar. Själv är jag
arbetslös-nå ja-inte på samma sätt. Jag har min rikliga utkomst och mer
till. Men i alla fall. Det är hopplöst. De säger åt mig: det är ert eget
fel. Nej, mina herrar. Det är det inte. Men det begriper inte ni, hur
sluga ni än är.
Han satte sig grensle över en stol, nickade och smålog förnumstigt och
vänlig som en beskedlig tomte.
Siv skickade mig till dig? Ar det något särskilt
du önskar? Eller vill du bara ha en pratstund i största allmänhet? Sjung
ut.
Benbe suckade av förlägenhet och ovisshet allt under det clownen gav honom
finurliga och uppmuntrande grimaser-sjung ut bara, var inte blyg.
Slutligen yttrade Benbe:
Ja, mitt kasus är ungefär detsamma som ert. Saknar jobb. Mat och husrum
har jag men inte arbete. Det drögar ihop sig i lederna och i hjärnan. Jag
börjar bli tung.
Just det ja, mumlade clownen. Det drögar ihop sig. Säger man så eller är
det din uppfinning? Det drögar ihop sig-
Vet du vad? fortsatte han plötsligt livligt som om han med våld brutit sin
egen tankegång. Det finns två stora olyckor här i livet. Att behöva en
leksak, en hobby och att icke ha någon. Otaliga gånger har jag försökt
skaffa mig en men aldrig lyckats. En gång trodde jag nästan att jag
lyckats. Du har kanske märkt att många av rummen här är fyllda med gamla
mexikanska möbler: kyrkmålningar, husgeråd och sånt. De inköptes utan min
vetskap men en dag slog det mig att det där mexikanska bråtet påminde om
dalamålningar och gamla kistor och möbler, som jag mindes från landsbygden
därhemma. Då fick jag en förstklassig hobby av allra förnämligaste art-en
vetenskaplig. Jo, jag tackar. Jag ställde upp en teori. Den löd: alla är
vi smålänningar inför Vår Herre. Den mexikanska konsten härstammar från
den spanska, den spanska från den västgotiska alldeles som den sicilianska
från den normandiska och båda delarna från de sydskandinaviska stammarna.
Åjemine vad jag var glad åt min småländska teori. Den kunde med varsam
skötsel bli en verklig livshobby, förstår du. Det var någonting att sömma
på om nätterna och en anständig vardagsdräkt tillika. Du förstår -man kan
inte ständigt gå klädd som clown-man härdar sinte ut-man måste ha
ett civilt byte för att tala beväringsspråk.
Nå ja, fortsatte han och grinade listigt, du tror kanske att folk
skrattade åt mina dumheter. Ingalunda. Jag var ju clownen Jac Tracbac och
när en så trirolig prisse för en gång skull tar någonting på allvar, så
måste det vara rent oroväckande allvarligt. Jag kan visa dig svart på vitt
att jag är hedersdoktor vid tvenne ansedda universitet allt för mina
kistors skull. Jag inköpte nämligen från universiteten en vetenskaplig
gumma, premierad vid otaliga utställningar, och försedde henne med sex
vetenskapliga pojkar och lika många flickor av prima kvalitet. Flickorna
utbytte hon mot lika många pojkar och la väl något lite emellan. Hon
påstod att det manliga arbetet verkar mera befruktande än det kvinnliga
därför att den manliga själen är mera okultiverad och ursprunglig. Dem
sände jag ut att inköpa de här vetenskapliga möblerna och dubbelt mer, som
jag sen skänkte till universiteten. Det hade varit en strålande hobby om
jag inte plötsligt kommit att tänka på, hur gruvligt likgiltigt det är, om
den mexikanska kulturen härstammar från den småländska eller från någon
annan kultur i vida världen. Den där likgiltigheten är ett grundläggande
karaktärsfel hos mig och därför blir jag aldrig någon god hobbyman.
Det är alldeles nödvändigt att ha någonting sånt där, fortsatte han
allvarligt och ruskade på huvudet. Förr eller senare måste man tvinga sig
att bli barn på nytt. Få människor är så starka att de orkar vara
fullvuxna hela livet. Österrikaren, du vet, han stiger upp ibland mitt i
natten och tassar in i ett rum, som han använder till bibliotek. Jag
trodde mig förstå att han hade en hobby och av pur avundsjuka började jag
spionera på honom. Jag smög mig en natt efter honom och försökte kika
genom nyckelhålet. Jag såg ingenting men jag hörde honom i en sorts dyster
extas rabbla siffror: tvåhundra, sexhundra, tusen, tiotu sen och så
vidare. Då slog mig en hemsk tanke-jag tänkte: Den arma människan har
fört befäl i kriget, han har kanske lett någon blodig fäktning och genom
en eller annan försumlighet blivit orsak till stor manspillan bland de
sina. Nu sitter han där och räknar och räknar och söker föreställa sig hur
det skulle varit om han i stället gjort så eller så. Arma människa, arma
människa. Vilket tragiskt öde, inte sant?-Nå ja, så tänkte jag. Vid ett
senare tillfälle lyckades jag lura ur honom att hans nattliga promenader
gällde hans frimärkssamling. Det är inte ens någon fin samling, han har
inte råd att köpa dyra märken, han köper de vanligaste men i massa. Och
när oron sätter åt honom och tomheten, då stiger han upp mitt i natten och
räknar sina tusenden och exercerar dem och gläder sig för varje nytt
tillskott i sina truppers styrka. Nå ja, den stackars de Grazy-helt visst
var hans öde i kriget tragiskt. Men han känner det inte längre. Det
ohyggliga är den gränsen, där det tragiska upphör att vara tragiskt,
gränsen där smärtan vissnar ner. Då är det tid att fylla bröstkorgen som
en gammal papperskorg med frimärken och annat skrot.
Den allvarlige clownen brast ett tu tre i skratt och utropade: Nej, låt
oss tala om någonting annat, käre Benjamin. Jag känner mig så munter i
kväll. Det är roligt att sitta samman med en person som man kan anförtro
sina djupsinniga spekulationer utan vidare spisning. Aha, avbröt han sig
plötsligt men i ännu vänligare ton: Vem kommer här? Minsann är det inte
vår gemensamme vän, Abel Rush-
Sekreteraren steg in och Tracbac reste sig. Benbe, som visste, vad saken
gällde, greps av en barnslig spänning. Sekreterarens spänning var
säkerligen inte mindre; Benbe kunde se hans adamsäpple glida upp och ner,
upp och ner som om han med all makt sökte svälja sin oro med saliven.
Antagligen berodde hans ställning och karriär av de närmaste
minuterna.
Ursäkta om jag kommer olägligt, men jag bleve tacksam för er underskrift.
Våra kontrahenter väntar.
Tracbac bugade och svarade omedelbart:
Det gör mig ont, Abel, men jag undertecknar ej kontraktet. Jag har använt
de sista dagarna till att inventera mina inälvor alldeles som mina
förfäder inventerade sina lager. Tomt, min käre Abel. Jag har ingenting
att sälja.
Sekreterarens magra kinder sögs in till gropar; han genmälte fortfarande
dämpat, hövligt, affärsmässigt:
Skall jag förstå ert svar så, att ni önskar turnén uppskjuten eller så att
ni helt avstår från den?
På det senare sättet, Abel, svarade clownen med en ny bugning.
Sekreteraren stod några ögonblick tyst; därpå yttrade han i en skamsen ton
som om han själv skämts över sina upprepningar:
Och ni har också betänkt att ert beslut kommer att vålla många människor
förluster och missräkningar?
Tracbac svarade med en ansats till häftighet:
Det har jag betänkt, mr Rush, mycket grundligare än ni anar, mr Rush. Och
var så vänlig och beskyll mig inte för att vara en samvetslös människa, mr
Rush, ty jag är icke någon samvetslös människa. Skriv upp det och sätt ett
obs. i kanten.
I så fall, fortsatte Rush grönblek i ansiktet, men fullkomligt lugn, i så
fall är mitt uppdrag avslutat.
Han nickade åt Benbe och avlägsnade sig. Tracbac sjönk ned på stolen, han
pustade tungt, slog med handen framför ansiktet som om han viftat bort en
näsvis fluga. Han muttrade trumpet:
Det gör mig ont om pojken, men jag rår inte för de obehag och bekymmer han
får. De försöker pressa mig med det där-all oreda och förlust jag vållar.
Som om jag inte visste det ändå? Aha, mina herrar, jag har erfarenhet,
stor erfarenhet. Jag har själv haft ett sällskap i många år. Inte så
allra värst stort, men inte heller så litet. Vi räknade tjugufyra man med
hästskötarna. Inte så lite, skulle jag tro, upprepade han med stolthet.
Och vilka bekymmer, vilket ansvar, vilken omsorg om stort som smått. Jag
hade en liten ballerina-å, hon var för söt. Jag brukar reta Siv med
henne. Men en sån rackarunge, när lynnet föll på. Jag har aldrig sett
maken till begåvning i fråga om sensträckningar och ledvrickningar och
muskelbristningar. Tårna och fingrarna kunde hon spreta med åt alla håll.
O, du gode! Hon var vår stjärna och jag fick inställa gång på gång, betala
igen kassor, gu vet allt. Jag kallsvettades ibland om nätterna så att mina
lakan var blöta som under den allra oskyldigaste barnaåldern. Och så ska
de komma till mig och säga, att jag inte vet vad jag gör, när jag
inställer en turné. Jag skulle gå in om jag så hade sju dödliga sjukdomar
men jag kan inte gå in tomhänt-det är vad jag inte kan. Och så kommer de
och gör sig viktiga inför mig-en gammal, erfaren cirkusdirektör. De borde
blygas. Å, såna apor, såna löss rentut sagt. Men jag säger bä!
Han räckte förtretad ut tungan åt Benbe, som om han tillhört denna skara
av apor och löss. Benbe måste knipa ihop munnen för att inte skratta eller
le. Den stackars clownen var onekligen komisk där han satt och vaggade av
och an, själv icke olik en orolig apa. Men han var också en smula rörande
i sin barnsliga, buttra bedrövelse. Tracbac slog åter bort den där envisa
flugan som tycktes surra framför hans ansikte och efter några minuter
återtog han samtalet:
Jo. En hobby, det vore naturligtvis någonting utmärkt for mig liksom för
alla som så småningom upphört att leva. Men det går inte. Jag har också
prövat känslohobby så till sägandes. Jag lät föra hit farmors möbler och
gubben Axelsson som också var farmors möbel. Nå? Vad glädje gör de mig?
Säg det? När man är helt ung som du, hyser man vördnad, kärlek,
intresse för minnen. Å, käre vän, den där aktningen och kärleken
förbleknar med åren. Man märker att man själv börjar glida in i det grå
och bli ett minne. Därmed är också vördnaden bruten. Du ska kanske ännu i
våra dar se en yngling visa gubben sin vördnad men aldrig ska du se gubben
visa en annan åldring någon särdeles vördnad. A nej då! Å nej då!
Framtiden är det bästa om man så ligger på sotsängen. Därnäst kommer den
stund som är. Men dött är dött. Må man glömma sin barndom så snart som
möjligt och i tur och ordning sin ungdom och sin mannaålder. Var den
olycklig, må den glömmas. Var den lycklig, må den tiofalt glömmas. Att
leva i minnen, är att leva bland lik. Ska vi balsamera våra kära och sitta
till bords med dem och tända elektriska lågor i deras ögon och sätta
grammofon i deras bröstkorgar. Å hu. Ren den dag i går bör glömmas.
Nå ja, Benjamin, avbröt han sig ånyo i nykter, vänlig ton, vi skulle ju
egentligen tala om dig. Hur kom du hit? Vad hade du för planer? Du har
själv låtit mig förstå att du är fattig? Ar du skyldig någon där borta?
Var fick du respengar?
Benbe sken upp. Äntligen skulle han få tillfälle att framföra den
försummade hälsningen, som förut tyckts honom meningslös. Han sa:
Reskassan fick jag av en hygglig släkting, patron Längsäll på Sanna. Ni
har visst träffats någon gång. Minns ni honom?
Tracbac satt orörlig en rätt lång stund och stirrade framför sig, som om
han letat i ett trögt, kanske dött minne. Benbe granskade ivrigt hans
ansikte för att spåra någon glimt av igenkännande. Han kunde icke upptäcka
den ringaste skiftning men efter någon minuts tystnad nickade clownen och
yttrade:
Längsäll. På Sanna. Å jo, jag minns honom. Visst minns jag honom.
Benbe fann denna minnesgodhet utomordentligt
tillfredsställande fast han inte rätt visste varför. Han erinrade sig
också att han någonstans hade en gåva från SannaSanna till hennes berömde
frände. Det gjorde den gode ynglingen en ogemen fröjd att få framföra
flickans gåva och kanske i gengäld sända henne ett porträtt och några
rader från Jac Tracbac i egen hög person. Alltså ropade han i den
pojkaktiga upphetsning, som tyvärr var ett mycket starkt drag i hans
karaktär:
Håll, Tracbac! Människa! Jag har ju en present till er! En present från en
söt flicka. Det är minsann inte alla dar man får det, inte. Ett ögonblick,
ett ögonblick-
Han började sno omkring som en tosing i rummet, drog ut alla lådor, letade
över högt och lågt; ett ögonblick stod han sten stilla och rev sig
förtvivlad i håret, därpå ljusnade hans drag sakta men säkert som en
morgongrymtning och han yttrade självbelåtet:
Säg sen att inte Ben Borcks bankfack är de bästa i världen. Presenten
ligger förstås i fodret.
Han gick med värdighet bort till klädskåpet, grävde i den trasiga fickan
och fann sitt lilla paket. Han vände sig åter mot Tracbac. Clownen satt i
samma ställning som nyss, stirrande tomning. Men det föreföll Benbe som om
hans vita ansikte blivit ännu mera blodlöst och genomskinligt och som om
han icke utan skäl kunde jämföras med den bild han nyss själv använt - en
död med konstgjort sken i ögonhålorna. En smula tafatt och tveksam räckte
han fram det lilla paketet. Clownen spratt till, han smålog och tog
paketet. Han läste med halvhög röst sitt namn. Så vecklade han långsamt
upp papperet. Benbe sträckte sig fram, till synes betydligt mera nyfiken
än mottagaren.
Paketet innehöll en liten damhandske av brunt mockaskinn, varken mer eller
mindre. En underlig present. Också undersökte clownen denna gåva, vände
den mellan fingrarna, strök den mot kinden som om han velat uppdaga
dess hemliga egenskaper. Benbe utbrast skämtsamt:
Vad nu då? Jag tror hon kastar er sin handske. Sicken en djärv jänta-!
Ansiktet med de utstående, starkt kupiga, ljusblå ögonen med stänk av
opalfärg vände sig långsamt mot honom. Tracbac sa:
Vem? Vem är det, som sänder mig handsken?
Benbe svarade: Å, det är en av töserna på Sanna.
Clownen la handen över ögonen och skakade långsamt sitt huvud. Han yttrade
lugnt men undrande: Säg mig en sak, Benjamin-här står överlämnas efter
min död. Är fru Längsäll på Sanna död?
Å nej då, å nej då, utbrast Benbe ivrigt. Jag säger er ju att det är
flickungen som hittat på det här tokeriet. Men ni känner henne inte, ni.
Hon är trirolig minsann-
Åter satt clownen några dryga minuter tyst, därpå reste han sig och sa:
Vänta ett ögonblick, Benjamin, dröj här. Jag ska visa er något. Han gick.
Benbe tänkte: Vad i all sin dar kommer han att visa mig och vad ska det
här betyda? Fullständigt glömt de goda Längsällarna har han tydligen icke.
Efter några minuter återvände Tracbac. Bredvid den lilla handsken som han
lämnat på bordet, la han nu en andra, en högerhandske, en vänsterhandske,
ett par. Han strök över dem med fingertopparna, han sa lågmält:
Jag vet just inte om jag handlar rätt. Å andra sidan måste jag ha en
förklaring. Det är nödvändigt. Som han sa härom afton, O'Henny: Clownens
force majeure-fatalite du coeur.
Benbe utbrast, stirrande storögd på handskarna:
Men Jac-det är ju ett par! De hör ihop.
Clownen nickade och svarade lågmält:
Jo. Visst. De hör ihop.
10 Konsten att säga känslor
Syndikatet befann sig i knipa.
Efter Tracbacs vägran att uppträda beslöt styrelsen på sekreterarens
förslag att genast avbryta alla underhandlingar med clownen. Abel Rush sa:
För närvarande betyder underhandlingar endast ytterligare uppskov. Om vi
lämnar Jac fullständigt i fred är det möjligt att han snart nog kommer på
bättre tankar. Då får han vackert komma till oss.-Komma till oss,
upprepade mr Judah och smålog ängsligt-han hade ett månrunt, gulbrunt,
milt skinande anlete och han smålog beständigt ängsligt. Komma till oss,
Abel-han kan också gå till andra. Till andra, käre Abel.-Rush gav sin
stamfrände en sträv blick och genmälte: Mr Judah, ni tycks aldrig kunna
lära er att Jac är en hederlig person. Andrar han beslut, så vänder han
sig till oss. Men däri ligger det. Han skall komma till oss och inte vi
till honom om vi så ska vänta i tio år eller upplösa syndikatet. -Den
blide mr Adam gned sakta sina händer och yttrade: Abel Rush har nu som
alltid rätt. Jac själv och inte vi bör återupptaga underhandlingarna. De
kommer att bereda oss vissa fördelar-
Jag förbereder er på, avbröt Rush fränt, att jag för min del kommer att
göra allt för att ert övertag över Jac ska bli fullständigt värdelöst ur en
synpunkt sett.
De fyra herrarna: Adam, Cow, Judah, Pech smällde med läpparna som ugglor
knäpper med näbbet. Den femte, O'Henny, satt avsides vid fönstret och
lekte med en barnskallra, obekymrad om sammanträdets förlopp. Det ägde nu
som oftast rum i samma barbariskt möblerade sal, där en gång ananasbomben
Hiawatha exploderat.
Mr Judah smålog åter ängsligt och yttrade med len röst: Vår käre Abel
måste betänka att Jac genom sitt egensinne tillfogar oss svåra
förluster. Någon del därav måste han väl ändå själv vidkännas? Rush
svarade: Först och främst kallar jag det inte egensinne, att en människa
blivit trött och ledsen vid sitt jobb. Det kan hända vem som helst, det
kan hända herrarnas ödmjuke sekreterare. För det andra har vi alltid tagit
dylika missräkningar med i våra kalkyler. De enda, som jag måste beklaga,
är de av herrarna som gjort hemliga spekulationer i förköp av biljetter.
De kommer sannolikt att göra betydande förluster men min medömkan är
mycket tempererad.
Efter detta lätta snuddande vid en särdeles ömtålig punkt övergick
herrarna skyndsamt till dagens andra fråga: Borde pressen underrättas om
Jac Tracbacturnéns inställande? Den argsinte mr Cow bölade som en sårad
tjur. Pressen borde genom en kommunike underrättas om att Jac Tracbac för
all framtid lämnat arena och film. På så sätt skulle man om något år kunna
draga fördel av en lysande "come back". Rödhårige Pech, syndikatets
pressdirector, påpekade att "come backs" i allmänhet är synnerligen
tvivelaktiga för att inte säga farliga affärer. Man får inte underskatta
allmänhetens sinne för det löjliga och förargelseväckande i en för tidig
"come back". Dessutom- i och med det en artist tillkännager sin avsikt
att lämna arenan, avkopplas allmänhetens intresse för hans person
automatiskt och riktas mot andra föremål. Abel Rush understödde hans
mening: Pressen hade icke ens halvofficiellt underrättats om turnén-man
kunde alltså låtsas om ingenting. Mr Adam skakade sitt vitlockiga huvud
och yttrade med ett faderligt leende: Gentlemän, gentlemän, jag må säga
att ni underskattar pressen. Trots vår försiktighet torde det inte finnas
någon större redaktion, som inte känner den här saken bättre än vi.
Pressen kommer inte att låta sig avspisas med tomma ord. Dessutom kan man
i de tjugu städerna inhämta åtskilligt rörande våra underhandlingar. Vi
måste helt enkelt tillgripa sjukbetyg -Jac tar inte sjukbetyg,
avbröt sekreteraren. Mr Adam sa: Han behöver inte ha en aning om den
saken. O'Henny utfärdar en kommuniké att turnén visserligen planerats men
uppskjutits på grund av Tracbacs hälsotillstånd. - Skriv att han är
sinnessjuk, bölade den vredgade mr Cow, just det, sinnessjuk!-Mina
herrar! skrek röde Pech med sin pojkfalsett, mina herrar, jag måste påpeka
att ingenting kan vara farligare. Allmänheten hyser intet intresse för
sinnessjuka artister. Allmänheten ryggar tillbaka. En konstnär som förts
över den gränsen är att förlikna vid en spetälsk-man hyser medlidande men
man håller sig på avstånd.
Abel Rush satt tyst, huvudet tillbakalutat, ansiktet gråblekt: han svalde
och svalde som om han haft kväljningar. Hans blick mötte O'Henny: läkaren
höjde frågande på ögonbrynen, Rush nickade knappt märkbart. Plötsligt
började O'Henny ringa ursinnigt med barnskallran liksom en mötesordförande
med sin klocka. Man tystnade. Läkaren reste sig och yttrade-i sin lugna
stämma inläggande den vördnad han alltid visade syndikatets styrelse-:
Gentlemän, det tråkiga i den här saken är att Jac Tracbacs officielle hus-
och livläkare, doktor O'Henny, icke kommer att utfärda något sjukbetyg.
Det hindrar naturligtvis inte att ni kan köpa ett dussin av mina berömda
kolleger.-Denny! avbröt Adam milt förebrående, det är fult att förtala
sina kolleger.-Jag förtalar dem ingalunda, genmälte O'Henny. Men mina
hedervärda kolleger är i allmänhet beroende av sina sportler, det är inte
jag. Där har ni hela skillnaden mellan dem och mig.-Nåja, fortsatte mr
Adam medlande, det här talet om sinnessjukdom är ju också fullständigt
absurt. Men jag anser att man kan tala om nervöst sammanbrott, deprimerad
sinnesstämning eller någonting i den stilen. Inte sant, Denny? - Till er
tjänst, Adam, svarade den unge läkaren artigt, jag lovar att utfärda en
fullständig och samvetsgrann rapport rörande Jac Tracbacs nerv- och
sinnestillstånd. Men först sedan han vistats på min privatklinik i låt oss
säga tre år. -Han satte sig.
Där har vi det! röt mr Cow och flög upp. Där har vi hela din lömska
strävan och traktan. Du vill spärra in Tracbac på din privatklinik. Men
jag ska säga dig, min gosse, det lyckas inte! Det finns flera berömda
läkare i Staterna än du! Vi kan tussa på dig en hel kommission om så
behövs! Kom det ihåg. -Jag vet det, svarade O'Henny lugnt småleende. Jag
vet att ni kan. Eljes hade jag för länge sedan införlivat den käre Jac med
mitt vaxkabinett.
Abel Rush reste sig hastigt och yttrade: Ja, mina herrar, jag anser att vi
har fattat tvenne beslut. För det första kommer vi inte att underhandla
med mr Tracbac förrän han vänt sig till oss. För det andra meddelar vi
pressen ingenting utöver den vaga förklaring, jag föreslagit. Och även den
blott vid anfordran. Pech får sköta den saken. Ar vi överens så behöver vi
inte längre hålla stackars mylady Longfellow utestängd från hennes egen
salong-?
Kanske för att dölja sina verkliga känslor grinade de goda herrarna guld
åt det enkla skämtet om myladys salong, några av dem tände cigarrer, andra
tog nytt gummi, alla reste sig. Knappt hade de öppnat dörren till parken,
förrän det visade sig att pressbeslutet tillkommit i sista stund. Utanför
grinden, som noga bevakades av den artigt och kärvänligt pladdrande
Longfellow, stod sju vackra flickor i en rad, arm i arm som
balettdansöserna i en revy. Så snart de siktat sekreteraren ropade de
taktfast:
Vi vill ha Benbe! Funnybunny! Han är vår. Vi vill ha Benbe-
Miss Cadillac, miss Nash och de andra bilarna!
Deras Funnybunny, deras leksak hade de sista förtioåtta timmarna stigit i
värde flera dollar per timme. Redan hade allehanda rykten om clownen
hunnit spridas och hans nevö kunde ha sålt sig för sin vikt i guld.
Herrarna av syndikatet ryggade förskräckt
tillbaka och syntes färdiga att åter taga skydd i grindstugan. Men den
flinande negern styrkte deras mod, sägande:
Var inte buskablyga, gentlemän. Blir flickorna för närgångna ska jag
skicka ut mylady med kvasten. Det är inte mycket som biter på jäntor, men
för ett äldre allvarligt fruntimmer med kvast står de inte rycken.
Han öppnade försiktigt grinden på glänt och släppte ut syndikatets
styrelse en efter en. De stackars männen fäktade sig genom den skriande
lilla horden och kastade sig envar i sin bil, släppte på gasen. Blott
Pech, den olycklige Pech råkade snava på fotsteget och blev tillfångatagen
och bortförd av miss Cadillac et consortes. Longfellow, lyssnande vid
grinden, hörde det stackars offret för deras grymhet ropa: Släpp mig,
flickor, släpp mig-ni får i alla fall ingenting veta-aj, aj, aj, nyps
inte guss änglar- inte ett ord-inte en stavelse-får ni ur Pech-aaauuu
-kittlas inte!-aaaauuuuu-
Longfellow låste grinden och sa:
Mylady, det ska bli intressant att läsa morrontidningarna.
Ett par av dem innehöll en notis, kort men i fetstil:
Jac Tracbac till Europa? Den berömde clownen blir kanske tvungen att
uppskjuta sin länge förberedda turné. Hans farmor som sedan någon tid
vistas vid baden i Aixles-Bains har plötsligt insjuknat. Som den gode
sonson han är, skyndar vår käre Jac till sjukbädden. Huruvida turnén
kommer att uppskjutas blir beroende av den vördnadsvärda gamla damens
tillstånd.
Aftontidningarna innehöll också en notis: Några alltför snabba
morgonkolleger har publicerat vissa nyheter rörande Jac Tracbac. Vi har ur
säkrare källa erfarit att Tracbac icke reser till Europa, att han för
närvarande icke planerar någon turné, att hans farmor icke kan ha
insjuknat vid baden i Aix-les-Bains eftersom den vördnadsvärda gamla
avlidit för cirka trettio år sedan.
Longfellow sa: Pech är Pech och den som inte känner Pech känner honom
inte. Det är sanningen om den pojken.
Sanningen om Tracbac åter var helt enkelt den att han mådde utmärkt,
alldeles utmärkt. Visserligen hade han de två första dagarna efter
brytningen med syndikatet förefallit orolig och ensam strövat omkring i
sin labyrint. I betraktande av det allvarliga beslut han fattat, låg häri
ingenting förvånande. Snarare fann Siv det märkligt att han på tredje
dagen började visa en förstulen glättighet, som han tydligen sökte dölja.
Då han trodde sig obemärkt kunde han plötsligt slå samman händerna som en
förtjust barnunge och göra några pojkaktiga skutt för att strax därpå med
allvarlig min strutta omkring i rummen. O'Henny, som också iakttog dessa
tecken till hemlig glädje, kände sig nästan sårad i sin yrkesfåfänga.-Han
hade nämligen förutsett och förutsagt att Tracbacs sinnesstämning under
närmaste tiden skulle bli än mera nedtryckt. Han yttrade vresigt:
Vad har ni blivit för en muntergök, sir? Det strider mot prognosen. Vad
går åt er? Har ni fått ärva? Törs jag be om ett passande uppförande så
länge ni är min patient.
Clownen drog honom i örat och svarade med ett mycket överlägset löje:
Aha, sir, ni har väntat ett anfall av tungsinne mellan lakan. Det lyckas
inte alls, det. Läkaren spår men gud rår, se. Sätt inte näsan i vädret han
lille Henny-Denny.
För resten gick han dessa dagar klädd och maskerad som Fredrik den store.
Kanske att masken påverkade denna skådespelarsjäl men själva tilltaget var
ingenting märkvärdigt. Siv hade föresatt sig att så småningom fylla ett
helt galleri med clownen i hans märkligare roller. Till dem hörde också
Fredrik den store i en liten komedi eller sketch, som anno sexton
gjort en oerhörd lycka. Icke ens komediens otroliga enkelhet för att inte
säga smaklöshet skulle ha rättfärdigat dess enorma publiksuccé om den icke
utgjort ett av de otaliga elementen i dessa års propaganda mot Tyskland.
Handlingen var helt enkelt denna: kung Fredrik, "den store preussaren",
exercerade ett regemente av utvalda jättekarlar, den lille mannen domderar
och går på, smäller örfilar och kilar som en apa omkring bland dessa dumma
bjässar som med kadaverlydnad låter sig misshandlas. Madame la France
kommer in-nätt och käck naturligtvis-med en liten korg på armen. Aven
mot henne riktar "preussaren" sin fräckhet. Av pur häpnad tappar madame la
France korgen och ur densamma hoppar en liten gracil men utomordentligt
ilsken och modig hund som genast ursinnigt angriper preussaren. Kungen
grips av panik, klättrar åter upp och ned bland sina jättekarlar som en en
liten skrämd apa i en urskog, hunden hack i häl.
Valet av Fredrik den store som typ för preussaren kan tyckas egendomligt
men berodde närmast därpå att clownen med sina stora, kupiga, blå ögon,
sitt smala ansikte, sin gängliga gestalt med lätthet kunde anlägga en
förträfflig mask. Dessutom verkade det löjligt att se de jättelika
gardisterna värnlöst underkastade den lille mannens elakheter. Varken
författaren eller den förrymde skolynglingen Jonathan Borck tycks ha haft
en aning om kungens förkärlek för hundar och publiken var naturligtvis än
okunnigare. Tracbac som visste om världskriget ungefär lika mycket som en
blind och dövstum om ett vulkanutbrott -en allmän, obegriplig skakning
och bävan-hade inte den ringaste hum att syndikatet sålt honom till
krigspropaganda. Då han i publikens jubelvrål gång på gång förnam ordet
boche, frågade han slutligen Rush, vad det ordet månde betyda.
Sekreteraren svarade: Boche är franska benämningen på en stackare som
hetsas av ett koppel arga hundar. I sketchen har kopplet ersatts av
en enda liten knäracka och det är det, som gör det hela så löjligt.-Aha,
sa clownen förnumstigt belåten, då förstår jag fullkomligt. Man har på
pricken träffat min karaktär.
Med karaktär menade han då sin karaktär som artist. Trots sketchens
tarvlighet - förklarlig blott av tidens masspsykos-var den till sin
själsliga stomme en typisk Tracbackomedi, ja, man kan måhända säga en
typisk clownsketch överhuvudtaget. Fara, misshandel, rädsla, feghet,
parade med en ur rädslan framsprungen energi och putslustig fyndighet tör
vara det grundläggande elementet hos clownkomedin vare sig den utspelas på
arenan, på teaterscenen, på vita duken eller på den politiska tribunen och
i det dagliga livet. I Tracbackomedin har handlingens plötsliga omvändning
samma betydelse som katastrofen i det klassiska dramat. Den är i själva
verket fullständigt tragisk till sin upprinnelse och betydelse men
förmedlar en komisk effekt.
Hos Tracbac, till skillnad från andra samtida clowner och komedianter av
en mera mekaniserad typ, betyder också katastrofen att den skrivna och
noga inövade komedien helt plötsligt övergår till ren improvisation. Från
det att skräcken insläpptes på scenen just som en trollgubbe hoppar upp ur
sin ask, var clownens spel icke längre spel utan en skräckfylld handling
som sekund efter sekund formades inifrån. En dylik verklig skräck-vilken
orsak den än må ha-är oerhört smittsam, och denna skräcks upplösning som
bristande bubbla, ett intet, medförde den starka komiska effekten, djupare
gripande än de noggrant kalkylerade. Hans ofantliga styrka som artist var
alltså ett förutbestämt men in i sista sekunden fullständigt oberäkneligt
äventyr som helt enkelt utspelades i hans hjärta och nerver. Se där varför
han yttrade om denna futtiga sketch: Man har träffat min karaktär.
Vill man söka den verkliga, så att säga historiska orsaken till
skräckmomentet i detta fall så är det lika lätt funnet som det är
lättfattligt. Före detta gårdskarlen Axelsson, som nu med en dammvippa i
sin skrumpna näve spökade i en kalifornisk bungalow, hade i forna tider
ägt en hund, en racka av ganska elakt kynne. Kräket överföll vid något
tillfälle den fem- eller sexårige Jonathan, som lekte ensam på gården.
Visserligen tillfogades han ingen särdeles yttre skada men lämnad hjälplös
några minuter i den vrålande bestens våld, greps han av en vanvettig
hundskräck, som blev bestående. Ännu förtio år senare kunde en gracil men
ilsken liten knähund försätta honom i en nästan besinningslös fasa. Härpå
hade man alltså byggt sketchen: Preussaren och madames knähund.
Det märkligaste i dessa spel var kanske den utomordentliga precision
varmed clownen själv släppte lös skräcken. Såtillvida var improvisationen
ingalunda äkta-eller snarare: den var rena motsatsen. Man ser hur en
trapetskonstnär någon eller några timmar före saltomortalen,
mästersprånget, genom små rörelser liksom inventerar sitt muskellager för
att mäta dess ögonblickliga styrka, rörlighet, slagkraft. En uppmärksam
iakttagare av en Jac Tracbacföreställning skulle också lägga märke till
stilla minuter av försöksmobilisering innan stormen av nervskräck,
hjärtpina, hjärnbrand bröt ut. Men inte blott den mer eller mindre
noggranne och vetenskaplige iakttagaren varsnade denna tysta sekund, hela
den stora tanklösa publiken hade den på känn och satt där andlös som den
andlös sitter sekunderna före trapetskonstnärens dödssprång. Först senare
då de-ack, så komiska-ångestropen bröt fram ur clownens strupe, kunde
den lättad från egen skräck utbrista i jublande skrattsalvor vid åsynen av
en pinad människa. O'Henny har påpekat att denna publikens munterhet är
fullt analog med stämningen vid en lynchning. Åsyna vittnen vid dylika
tilldragelser har också skildrat munterheten och bifallsropen från
publiken, enkannerligen dess kvinnliga del.
Tracbackomedin upplöses vanligen slentrianmässigt komiskt. Den på ett
eller annat sätt misshandlade clownen endera triumferar över sina fiender
eller slinker ut slokörad men med någon putslustig liten hämnd i
bakfickan. Denna del, som clownen själv icke kallade slutet utan svansen,
"den lyckliga svansen", intresserade honom inte ett spår men utfördes med
en virtuositet, som åtskilliga kritici kallade det högsta i hans konst. Då
Siv en gång frågade honom, hur han så snabbt och skickligt kunde övergå
från verklig ångest till en gamängartad lustighet ryckte han på axlarna
och svarade buttert: Ack, din toka, den lyckliga svansen bekymrar mig
aldrig. Jag är av naturen komisk, en riktig lustigkurre och rogdocka. Det
är blott omständigheterna som givit mig ett stänk av tragik.
För resten talade han ogärna om sina uppträden. Han skämdes-fast
ingalunda över sitt stånd eller sin konst. Tvärtom var han i allmänhet
mycket stolt över de figurer, han skapat, och när han någon gång bläddrade
genom sina scenfotografier fick hans ansikte ett uttryck av högst naiv
belåtenhet. Han sa: Ja, det var allt en hjärtans lustig gubbe det där-jag
undrar om folk förstod, hur fin den gubben var?-Det tålamod, varmed han
uthärdade Sivs "sittningar", visade också hans intresse för dessa
komedifigurer. Han gav henne en massa råd och anvisningar och kunde gräla
förskräckligt och pedantiskt om han tyckte att hon missat en karaktär.
Till Benbe, som ganska trulig gick omkring och väntade att Fredrik den
store-sittningen skulle få ett slut, sa Tracbac:
Gå inte där och sura. Jag har något att säga dig men du får ge mig tid.
Sen släpps du ut ur ditt fängelse. Lärkan utan tvång och bur prisar skönt
sin lott i dur. Det är inte Axelsson, det är tante Amelie som hade en
småbarnsskola i Wadköping. Hon gick ner sig på isen och drunknade,
stackars gumma. O himmel, vad du har släpat hit
för ett lass med minnen, Benjamin, det är hög tid att jag kör bort dig.
Kom med mig upp till mig. Nu strax.
Och trots Sivs förtrytsamma protester sprang Fredrik den store uppför
trappan till vindsvåningen dragande Benbe efter sig. Han upprepade:
Kom upp till mig. Det är oegentligt uttryckt eftersom jag sätter min fot i
de här rummen en eller två gånger om året. Men det är kanske inte oftare
än så man verkligen är "hemma hos sig" här i livet. Stig på.
De steg in i de så kallade Borckska rummen. Benbe som aldrig sett dessa
möbler i deras ursprungliga omgivning-de hade tagits därifrån innan han
satt sin fot i Borckska gården-visade inte något synnerligt intresse.
Slutligen kom de in i ett litet rum, möblerat som en skolpojkskammare. De
förnämsta föremålen var ett enkelt furubord och en lika enkel pinnsoffa.
Clownen visade honom en inskrift i bordet tydligen utförd med en grov
täljkniv och osäker hand; där stod:
FARMOR ER HJORDENS SÖTASSTE ENKEFRU.
Tracbac fnissade finurligt, han sa:
Det där ristade jag in en gång för att försona gumman som var lite fnurrig
på mig. Men när jag så väl släpat in henne i mitt rum upptäckte jag
plötsligt att jag gjort några rysliga stavfel. Änka hade jag stavat med e,
sötaste med två s och jorden med hj ungefär som om jag menat den Borckska
fårahjorden. Jag tänkte: här blir örfil och inte pepparkaka, som avsett
var. Men si att det blev pepparkaka ändå. Och vet du varför?
Farmor blev rörd, föreslog Benbe.
Katten heller blev gumman rörd. Åjo, något lite kanske och det förskaffade
mig pepparkakan. Men att jag slapp örfilen berodde helt enkelt därpå att
gumman var lika skral i rättstavning som jag. Å, jag har alltid
tyckt om folk, som är skrala i rättstavning. De sitter inte och pinar sina
stackars huvuden med strunt-
Han kastade sig baklänges på pinnsoffan, hatten och peruken föll av.
Seså, sa han, nu befinner vi oss alltså i minnenas tempel. Du vet, att jag
inte tycker om minnen men det ges undantag. Om minnet kan förknippas med
framtiden, till exempel. Om man känner sig tom och eländig som jag för
närvarande gör och om man tror att man ur minnena, ur det förflutna kan ta
fram något av värde. A ja, det där begriper du inte, pojkvask. Varför
säger du ingenting?
Bland annat därför, svarade Benbe värdigt, att ni pratar oavbrutet. Jag
får inte en syl i vädret.
Clownen skrattade; han sa:
Utmärkt, det är ett skäl. Men nu skall jag tiga som muren. Berätta något.
Hur var det på Sanna till exempel? Hur mådde Längsäll? Han förefaller att
vara en präktig människa, inte sant? Jo visst är han det. Jag har bara
träffat honom en gång. Men han ingav mig-vad ska jag säga-vördnad? Nej,
det är inte rätta ordet. Hur ska jag kunna känna vördnad för en person som
jag bara sett en gång. Låt mig se-jag kände-jo, nu vet jag precis, vad
jag kände inför honom. Jag skämdes helt enkelt. Han föreföll mig att vara
så ofantligt mycket bättre karl än jag. A, kolossalt mycket bättre. Nu
minns jag det. Men varför i herransnamn berättar du ingenting, pojke?
Ber att få referera till mitt föregående ärade uttalande, sa Benbe. Jag
kan inte tala, när ni pratar.
Tracbac rynkade pannan och utbrast:
Nåja, så ge mig då tid, pojke! Varför skall allting avgöras på minuten?
Jag har en chans att bli lycklig-nå- nå-vad pratar jag för stora
ord?-lycklig-låt oss säga glad, belåten, förhoppningsfull med mera
sådant. Men jag har bara en chans, en på tusen. Så låt mig då vara lite
glad, låt mig tumma på min lottsedel en stund innan jag jämför den
med dragningslistan. Men nu ska jag hålla mun. Absolut tvärsäkert. Alltså,
du var på Sanna och din moster, fru Längsäll, gav dig ett paket till mig.
Den lilla handsken-
Jonathan Borck, avbröt Benbe med ökad värdighet- han hade nämligen på
känn att hans ord betydde något- om ni verkligen vill att jag ska berätta
de där bagatellerna från Sanna, så får ni vara snäll och hålla en smula
reda på dem. Jag har redan en gång sagt er att paketet stoppades i min
ficka av yngsta dottern Sanna, också kallad SannaSanna-
Tracbac låg en stund tyst med slutna ögon: efter ett drygt grubbel sa han
i en ton som alldeles förlorat sin forcerade glättighet:
Nej, Benjamin, det är alldeles omöjligt. Du måste missminna dig. Det
förutsätter nämligen att hennes mor skulle ha givit flickan handsken och
bett henne lämna den till dig. Men det är ju omöjligt. Varför skulle
hon-om hon verkligen velat-varför skulle hon inte själv ha gett dig
paketet?
Benbe funderade ett slag och plötsligt kom han ihåg sina misstankar från
Sanna; han sa:
Jag vet inte, jag. Kanske att hon knyckt paketet från mamman. Hon är så
underlig, den flickan. Jag minns att jag nästan misstänkte något dylikt
och sa henne det. Då gav hon mig en örfil-
Åter slöt Tracbac ögonen och Benbe kunde fritt granska hans ansikte. Han
såg att musklerna i de magra kinderna och kring den tunna munnen arbetade
häftigt och skälvande: dessa rörelser avtog sakta och ansiktet blev åter
lugnt, en smula slappt. Utan att öppna ögonen yttrade clownen i trött ton:
Jaså-är hon så underlig-flickan-
Å ja-mumlade Benbe oviss och förlägen-visst måste sman säga det-
Gott, inföll Tracbac häftigt som om han just fattat ett beslut. Gott,
gott-nog talat om henne. Låt mig nu höra någonting om hennes mor. Var det
kanske hon, som rådde dig att uppsöka mig-?
Alldeles tvärtom, svarade Benbe livligt och leende. Där högg ni verkligen
i sten. Morbror Längsäll ansåg att jag borde uppsöka vår store frände men
moster avrådde mig ganska bestämt-hon sa: vad kan han bry sig om oss-
Han tvärtystnade ty till hans häpnad och nära nog förskräckelse hade
clownen i ett skutt sprungit upp från soffan och stod framför honom med
ursinnigt gnistrande ögon och med det skälvande pekfingret hotfullt
hyttande-
Se där-hur du ljuger-du ljuger-hur skulle hon då kunnat sända handsken
med dig?-om hon avrådde dig att resa hit?-du ser ju själv att du
ljuger-alla människor ljuger-det är inte bara i det här förbannade
landet som lögnen strilar ur dem - lögn - lögn - lögn-
Han blev stående några sekunder med båda armarna stelt utsträckta och
pekfingrarna riktade mot den unge mannen. Benbe var skrämd, inte för sin
egen del men väl för Tracbacs. Han dröjde en stund och svarade därpå
mycket lugnt:
Onkel, jag säger er än en gång: det är inte jag, som påstår att hon sänt
er handsken. Det är ni själv. Hur ni har kunnat få den uppfattningen och
varför ni fasthåller vid den, det vet ju inte jag.
Varför jag fasthåller, högg Tracbac in kort och strävt. Jo, därför att det
andra är omöjligt. Det skulle förutsätta att hennes mor sagt någonting-
Han tystnade och tog åter stillsamt plats i soffan, stillsamt sa han:
Alltså, hon trodde att jag hade glömt dem. Nåja, den tanken var ju
inte så orimlig. Det är längesen vi sågs och vi har inte brevväxlat. För
resten har jag ju genomgått många öden och äventyr sen dess. Nå, vad har
du eljes att förtälja från Sanna-
Tja, jag vet just inte om det var något mer, sa Benbe fundersamt. Jag var
där bara en dag. Vi metade kräftor, talade om min resa och om er-
Jo, avbröt han sig plötsligt och log spjuveraktigt åt minnet, jo, det
inträffade verkligen någonting kuriöst i sammanhang med er-någonting
högst kuriöst-
Å, verkligen, verkligen? sa Tracbac och log även han spjuveraktigt,
smittad av ynglingen. Berätta! Berätta!
Jo, fortsatte Benbe ivrigt, det goda paret Längsäll råkade i en kuriös
tvist. Moster-och för resten också flickorna-påstod med bestämdhet att
också hon träffat er vid något tillfälle. Pappa Längsäll åter påstod att
det var rena struntpratet och beroende på något minnesfel. Han bevisade
klart och tydligt att det var ett misstag-
Tracbac insköt plötsligt:
Hur kan han påstå det? Han var ju i London den gången.
Utan att förstå varför eller på vad sätt förnam Benbe de plötsligt
framslungade orden som ett slag för bröstet. Han lutade huvudet bakåt och
stirrade upp på tapetens fris som i klumpigt färgtryck framställde grupper
av brottande pojkar, den ene den andre lik.
Clownen själv hade icke funnit något märkligt i de ord, som sprungit fram
direkt ur minnet. Han reste sig och gick stillsamt några slag av och an.
Han stannade framför Benbe och sa lågmält:
Du säger alltså-du säger-att hon erkände-?
Erkände? upprepade Benbe slappt.
Jag menar-jag menar-stammade Tracbac-att hon bekände-?
Bekände? upprepade Benbe lika slätt. Bekände?
Märk inte ord! röt clownen plötsligt blodröd av vrede, stampande i
golvet.
Han satte sig vid skrivbordet, stödde huvudet mellan händerna. Tystnaden
blev lång. Slutligen sa clownen:
Benjamin, jag kommer att sända dig hem med ett uppdrag. Jag har antytt det
förut men jag har minsann behövt tänketid. Kanske handlar jag överilat
ändå. Det är ett ofantligt svårt uppdrag och visst är det väl samvetslöst
av mig att anförtro det åt dig-bara en pojke. Men jag kan inte annat-har
inte annat val-jag känner mig-
Det smala huvudet sjönk djupare ned mellan de stödjande händerna.
Jag är-jag är så-jag är så hjälplös-
11 "Fästeman och fästemö gå i stan att sopa snö. Fästemö och
fästeman gå i stan att sopa sann. "
Följande morgon tog clownens goda humör och sprudlande livskraft hart när
oroväckande former. Han steg upp klockan fem, badade i simhallen, red
halvnaken och barbacka i karriär kors och tvärs genom parken, frukosterade
ensam och lät därpå åter kläda och maskera sig till Fredrik den store.
Allt detta må betecknas som hans ensak men redan klockan sju lät han den
omornade de Grazy blåsa revelj och väcka hela bungalowen. Denna ceremoni,
som sällan förekom och därför städse träffade sina offer oförberedda, var
i all sin enkelhet förfärlig. de Grazy som någon gång lett kejserliga
jakter hade av Frans Josef fått som minnesgåva
ett jakthorn med formidabel ljudstyrka. Helt säkert hade detta horn
klingat skönt bland de österrikiska alperna men här i den inbyggda
mexikanska gården åstadkom det ett bröl som kunde få väggar att bågna och
trumhinnor att spricka. Också satte majoren en ära i att blåsa med sina
lungors fulla styrka-med tonens renhet var det däremot inte så kinkigt.
Som då man rör med en pinne i en myrstack myllrade nu fram ur gångar och
dörrar tjänare och gäster huller om buller, yrvakna, skrattande några,
förargade andra, sökande sig alla till gården med den stora ankdammen, ty
just där stod den tutande majoren och där spatserade ock Fredrik lugnt av
och an med sin trekantiga hatt på örat, den guldknoppade staven i handen.
Yrvaken kom Axelsson med sin salig hustrus åbäkigt förstorade fotografi i
famnen, yrvaken kom Benbe i pyjamas och rasande kom vackra Siv i en
bärnstensfärgad morgonrock som räckte henne från fotknölarna till
nästippen. I detta besvärliga plagg utförde hon verkliga akrobatkonster
elektriserade av ett ursinnigt morgonhumör. I sanning-det krävdes en
Fredrik den stores mod och sinnesstyrka för att inte ta till flykten vid
denna attack av skymford, förebråelser, panterilsket glittrande ögon och
hotfullt skälvande klor. Fredrik den store visade sig situationen vuxen;
han sa:
Gå upp på er ateljé, zigenerska, och laga att någonting blir gjort. Före
kvällen skall er tavla vara firdig. Jag är trött på den här kostymen.
Ske pris att ni lägger den av er, skrek zigenerskan. Den där masken gör er
storhetsvansinnig, ni enfaldige komediant. Men jag behöver minst fyra
dagar till och dessutom inbillar ni er väl inte att jag går till ateljén
förrän jag badat och frukosterat?
Ni går genast dit, befallde clownen strängt, det vill säga -om ni vill ha
er teckning färdig. Bada och frukostera! Jag har aldrig hört på maken.
Inte annat än jag vet går såna där målarjäntor omkring i nedkippade
tofflor, nattsärk och målarförkläde, med en ostkant i ena mungipan och en
cigarrett i den andra, smutsig och nerkletad. Och ni ska bada och
frukostera! Min fru, jag börjar misstänka att ni saknar talang. Marsch upp
med er bara. Ni ska få en kopp kaffe, smör och bröd och en korv.
Denna fräckhet imponerade en smula på den morgonilskna pantern och innan
hon hunnit samla sig till ett nytt anfall, fortsatte Tracbac
utomordentligt överlägset och uppnosigt:
För resten-som madame behagar. Blott vill jag fästa er uppmärksamhet på
att detta är min sista lediga dag innan jag avslutat min om några månader
startande turné -alltså min sista lediga dag på ett år ungefär.
Clownen tog sirligt av sig hatten och bugade för hela samlingen, folk som
fä, inbegripet ankorna i dammen. Förklaringen mottogs med djupaste tystnad
och orörliga ansikten. Endast Axelsson brummade och knäade med sin kära
hustru bort genom någon av de mörka gångarna. Benbe hade försiktigt
nalkats Siv, för vars vackra person han hyste en otroligt obesvarad
böjelse. Han sa halvhögt:
Bra angenämt att ha med mr Tracbac att skaffa. Om honom kan man verkligen
säga: en man ett ord. Vad han vill i dag, det vill han ock i morgon.
Angår det er? fräste zigenerskan.
Tracbac hytte med fingret:
Var vänlig mot Benjamin, Siv. Han lämnar oss i morgon.
Benbe korsade armarna över bröstet, bugade djupt och sa: I så fall ska jag
använda dagen till att packa och taga farväl-
Tracbac blev plötsligt blossande röd, han viftade ivrigt med händerna och
ropade: Nej, nej, för guds skull! Någon annan får packa åt dig. Den här
konstmålarinnan kommer att plåga mig hela dagen, jag måste ha någon att
prata med och jag har mycket att säga dig, innan du far. A ja
då-mycket. Gå och kläd på dig, ät, kom. Jag är hos Siv.
Jag antar att mr Rush måste underrättas om förändrade generalorder? sporde
de Grazy i givakt. Tracbac svarade: Bed Abel Rush infinna sig klockan sex.
Men var snäll och lägg munkavle på honom. Han ska inte anstränga sin
stackars röst i onödan. Det är alldeles nog att han lyssnar.
Den muntre clownen kastade sin trekantiga hatt högt upp i luften, fångade
den på käppspetsen och tågade med den snurrande hatten över sitt huvud
uppför trappan till ateljén. Siv följde, lika lydig som trumpen.
Då Benbe vid pass en timme senare, klädd och mätt, infann sig i ateljén,
var rollerna i viss mån ombytta. Målarinnan var i full färd med sitt
arbete och de vackra bärnstensögonen hade fått en livlig lyster. Tracbac
åter var redan en smula trött av modellsittande och började göra fula
grimaser. Benbes ankomst återkallade strax det livliga humöret och för
andra gången denna morgon inträffade det ovanliga att clownens bleka
ansikte blossade upp i en häftig rodnad.
Siv, sa han, för att inte på minsta sätt störa dig i ditt viktiga värv
kommer Benjamin och jag att tala svenska. Jag hoppas att du inte
misstycker?
Tala vad rotvälska ni behagar, svarade den vackra damen men rynkade
samtidigt pannan, hon tillade buttert: För resten är det alldeles
onödigt-ert pladder lär inte intressera mig. Tracbac smålog halvt
skälmskt, halvt vemodigt och sa på svenska:
Nå, lilla Siv, jag är nu inte så alldeles säker på den saken.
Hur som helst, fortsatte han alltjämt på svenska och vändande sig till
Benbe, som tagit plats utanför den öppna dörren för att ha ett skydd mot
målarinnans missbelåtna blickar, hur som helst har det stort
intresse för mig och kanske också för dig. Vårt samtal i går gav mig ånyo
åtskilligt att tänka på och jag har försökt klara mina tankar i natt. Vad
jag särskilt grubblat över är den där kuriösa tvisten mellan herr och fru
Längsäll-huruvida hon skulle ha träffat mig eller ej. I alla händelser
hade han orätt.
Så här kom det sig att vi möttes, fortsatte Tracbac efter några minuters
fundering. När farmor insjuknade i sin sista sjukdom telegraferade man
till mig. Jag for samma dag jag fått telegrammet. Det låter ju ganska
rörande men uppriktigt sagt var det mycket litet för farmors skull jag
for. Jag hade just då en liknande period av håglöshet och leda som den jag
nyligen haft och farmors sjukdom blev mig blott en anledning att resa från
alltsamman. Jag är i själva verket en människa med mycket svag vilja och
dylikt folk behöver en eller annan knuff av ödet för att kunna fatta ett
beslut. På den tiden kunde jag dock röra mig mera obehindrat än nu, jag
var inte så infamt påpassad, jag kunde få nysa efter morgonbadet utan att
man tillkallade läkare.
Alltså-jag for och kom jämnt ett dygn för sent till dödsbädden. Så gott
var det. Farmor hade säkerligen inte känt igen mig, och varför skulle jag
då pina mig med att se henne dö? Men naturligtvis stannade jag över
begravningen eftersom jag nu en gång var där. Huset blev fullt av Borckar
och andra släktingar från alla håll och kanter. Jag kände just ingen av
dem. Nå, där gick de nu omkring och grät och sibbade och suckade i vrårna
och tryckte varandras händer och torkade varann om de blöta nosarna och
pussade varann. Varför gjorde de det? Var det så sorgligt att en
åttiosexårig gumma, som till på köpet de sista åren varit en smula
svagsint, var det sorgligt att hon lämnat detta jordiska? Jag tyckte att
det var alldeles utmärkt, jag. Nu visste man åtminstone var man hade den
stackars gumman och att ingen människa kunde göra henne något för
när. Själv gick jag omkring och såg ut som en självmordskandidat-men det
berodde på att jag i min nervösa depression så gott som var en
självmordskandidat fast ingalunda för farmors skull. Min djupa sorg gjorde
starkt intryck på släktingarna, de betraktade mig i smyg, och strök mig
lent över armarna och spädde upp sina tårar med kaffe och vin så att de
skulle räcka lite längre. Jag stod och hängde med huvudet.
Då hände det något, fortsatte clownen plötsligt i ett annat tempo och han
sprang upp och stod kapprak på tåspetsarna och höll båda pekfingrarna
uppsträckta som två utropstecken på var sida om det smala ansiktet. Då
hände det något. Ett litet flickaktigt fruntimmer om några och tjugu år
kom och ställde sig framför mig och betraktade mig med smått föraktfull
min. Så ryckte hon på axlarna och vände mig tvärt ryggen som om hon velat
säga: Det äcklar mig att se er spela otröstlig, ni clown där. Jag blev
perplex, det blev jag.
Nå, jag vill inte säga något ont om tårögda släkten. De hade haft gumman
hos sig in i det sista och kände väl tomheten annorlunda än jag. Det har
sin fördel att bo på mycket långt avstånd från den man håller av. Döden
förmår ingenting. Om farmor bor i Wadköping eller hos Vår Herre det kan
göra mig just detsamma. Jag resonerar med gumman ändå, när det passar sig.
Men på mig verkade i alla fall deras sorg som det rena clowneriet. Clown
är jag men jag har en god ursäkt-jag får rejält betalt och jag roar folk
efter vad som påstås.
Men den där lilla människan, förstår du, hon clownade inte. Hennes
efternamn hade jag inte uppfattat men förnamnet hörde jag titt och tätt:
hon hette Lillemor. Det var rätt lämpligt eftersom hon tycktes ha åtagit
sig värdinneplikterna vid begravningen och styrde och ställde med allt,
flinkt och nätt. Inte grät hon och inte suckade hon. Jag påstår inte att
hon trallade utvärtes, men jag tror att hon nynnade invärtes-så
där-en arbetstrall. Gud give att den, som en gång begraver mig, måtte ha
vett att göra detsamma.
Så tog då den sorgehögtiden slut, fortsatte clownen, och väl var det. Jag
stannade emellertid några dar-jag hade ju kommit på den sentimentala idén
att släpa en del av farmors möbler plus Axelsson över till Kalifornien.
Vad det nu skulle vara bra för? Nåja, ingen skada skedd. De står lika bra
här som annorstädes och kanske kommer någon forskare i framtiden att skapa
sitt vetenskapliga rykte genom att förklara hur de icke kommit hit.
Så snart möbelhistorien klarats beslöt jag att köra bil till Göteborg och
ta Englandsbåten. I sista stund fick jag en ny sentimental idé. Jag hade
redan kört ut genom södertull då det föll mig in att jag borde titta på
gamla borckska Sanna. Som barn hade jag vistats där åtskilliga somrar och
det kunde vara roligt att återse vissa platser. Alltså vände jag-
Han avbröt sig, smålog, skakade på huvudet.
Ja, Benjamin, vet du vad det betyder att vända om, när man börjat en resa?
Olycka! förkunnade Benbe trosvisst.
Just det ja, smålog Tracbac. Tyvärr har man bra sällan reda på, vad som är
olycka och vad som är lycka. Jag vände om, körde norr ut i det gruvligaste
snöslask. Det var en smula äventyrligt, det hela. Jag visste att Anton
Borck, din farbror, nyligen måste gå från gården, men jag visste inte vem
som övertagit den. Jag tänkte: Ar det hyggligt folk så kan jag kanske få
bo hos dem en dag eller två, varom icke så finns där en gästgivargård på
en halvmils avstånd. Nu ville det sig så att den dagen var den trettonde
mars-
Å jemine, utbrast Benbe förfirad, trettonde mars - åter olycka.
Jo visst, medgav clownen. Visst betyder det olycka,
men det betyder också att dagen därpå är den
fjortonde och fortonde mars är, som du vet, fardag på landet. Mycket
riktigt-när jag vid middagstid äntligen plaskat mig fram genom
Sannaallén, fann jag gårdsplanen ockuperad av flyttlass. Alltså kunde jag
inte tänka på att få logi men jag ville i alla fall ta reda på vem den nya
ägaren var och jag frågade karlarna. Längsäll, sa de, patron Längsäll från
Johannisberg. Själv är han utrikes men frun sköter flyttningen. Och
kvinnfolk som hon är ska hon naturligtvis flytta den trettonde i stället
för den fjortonde. För galet ska ju vara galet, förstår sig. Så sa
karlarna och jag satt där med hand vid ratten och foten på gasen och
undrade om det skulle vara alltför oblygt att be den där frun om tillstånd
att kasta en enda hastig blick på de välkända rummen. Och då-och då-som
jag sitter där-då kommer hon ut på trappan-
Han sträckte ut armarna och stirrade storögd på Benbe. Men Siv fnös och
sa:
Är vi nu där igen med fåniga ansiktsuttryck. Se inte så häpen ut, Jac!
Än sen? fnös clownen förargad. Som om inte Fredrik den store kunde bli
häpen någon gång under sin långa och växlingsrika levnad? Sköt du ditt,
har jag sagt.
Han fortsatte:
Där stod hon alltså på trappan, Lillemor Längsäll, född Borck. Ja,
släktskapsförhållandena känner du nästan bättre än jag. Naturligtvis steg
jag genast ur bilen och hälsade på henne. Tal om logi kunde det som sagt
inte bli. Men vet du vad? Hon tog emot mig på det allra onådigaste sätt,
knappt att hon räckte mig handen. Nå, det förvånade mig ju inte. Där hon
stod mitt upp i flyttningen; de stora, blöta flingor dråsade ner över
hennes flyttlass och plötsligt dyker jag upp, på en gång frände och
främling. Helt naturligt alltså fast mindre behagligt för mig att hon såg
mig med oblida ögon. Sen fick jag emellertid veta att hon haft
ytterligare ett skäl till onåd och rentav ett kraftigare: vid
begravningsmiddagen lär jag ha blängt så kärligt på henne som en katt på
en kanariefågel. Nåja, det kan ju vara möjligt. Och nu trodde hon att jag
i min blinda passion haft fräckheten att följa efter henne.
Han småskrattade och riste på huvudet, han sa:
Ack, lillaste Lillemor, inte var jag så fräck, inte - slumpen kanske var
fräck men inte jag-å nej då-
Nåja, där stod vi då och var inte vänliga alls utan truliga, jag av
blyghet och hon av förargelse. Och vet du vad hon sa, den där lilla
argbiggan? Hon sa: Vill ni vara vänlig att vänta i bilen tills vi hunnit
bära in alla fem lassen och packat upp möblerna och fått det lite
hemtrevligt så ska jag be er stiga in och dricka en kopp gott kaffe. Ja,
det sa hon minsann.
Åter överväldigades clownen av sin sentima förvåning och vände sig bort
för att inte få en ny anmärkning av Siv. Benbe sa med en viss stolthet:
Jo jo mänsan, moster Längsäll kan nog vara spydig om hon vill.
Clownen rynkade pannan och rev sig bak örat; tydligen var det något i
Benbes ord som misshagade honom. Plötsligt gjorde han en liten bedjande
åtbörd, sa:
Kära Benjamin, gör mig en tjänst. Kalla henne inte moster Längsäll. Det
låter så gammalt. Hon var så ung den gangen-
Benbe ryckte till: han kände sig på en gång skamsen och främmande för
clownen. Åter stötte han blott i ett litet ord mot den mur som obönhörligt
skiljer tvenne åldrar, tvenne generationer-gammal och ung. Hur många
söker icke överskrida denna gräns och hur ohjälpligt detsamma blir icke
städse resultatet. Den unge som vill spela mogen, i ålder och visdom
fullkomnad, väcker ett muntert löje: den åldrade som söker framvisa
ungdomens naiva och frodiga livslust åstadkommer en pinsam för
stämning. Tracbac hörde sannerligen ej till dem, som önskar
föryngras-snarare tvärtom. Men han hävdade sin rätt att bevara sina
minnen unga.
Clownen fortsatte med ett urskuldande leende:
Den där lilla scenen på trappan var verkligen så komisk att jag vill ha
den orörd. Där stod hon och jag och visste egentligen inte hur vi skulle
klara situationen utan att verka alltför oartiga mot varandra. De stora
mjuka tö-snöflingorna flagrade ned över oss och jag tycker att vi liknade
en leksak som man förr i tiden köpte på Wadköpings marknad-en glaskula
fylld med vatten och sågspån och på kulans botten gick ett ungt fästefolk
hand i hand och beväpnade med kvastar. Vände man på kulan så uppstod ett
starkt yrväder av de vita sågspånen och på sockeln stod skrivet: Fästeman
och fästemö gå i stan att sopa snö, fästemö och fästeman gå i stan att
sopa sann.
Benbe skrattade. Siv rynkade pannan och frågade misstroget: Vad skrattar
han åt?-Clownen svarade: Ack kära, jag försäkrar dig-åt någonting mycket
barnsligt.
Ja, där stod vi alltså i leksakskulan och utanför glodde karlarna och
undrade, vad vi skulle ta oss till. Nå, jag betedde mig ju så rådigt jag
förmådde. Jag sa att jag tänkte bo en dag eller två på
gästgivargården-att jag ingalunda ämnade besvära henne men att jag gärna
ville titta på parken och på gamle Anton Borcks märkliga maskiner vid
forsen-alltsammans barndomsminnen. Därtill gav hon något mindre onådigt
sitt tillstånd och jag bilade bort till gästgivargården. Jag stannade där
jämnt tre veckor- från den trettonde mars till och med den tredje april.
Tre veckor, ja. Än i dag kan jag känna den hemtrevligt unkna luften i
gästgivargården. Den doftade lavendel, rent linne och ost. Clown som jag
är och dessutom listig som en orm skulle jag naturligtvis spela en smula
komedi. Jag skaffade från stan några lantmätargrejor, avvägningsinstrument
och dylikt. Dem släpade jag med mig var gång jag for till Sanna- en
komedi för populasen, inte för henne: hon förstod sig inte på sånt och jag
vågade inte ens visa henne min rekvisita. Ibland gjorde vi åkturer, inte i
bilen-i släde. Det blev bister vinter, nämligen. Snön låg fotstjock på
grangrenarna, vit och fint glaserad. Tjugunionde mars blåste det bort
alltsamman, storstädning med storm och störtskurar. När vi vaknade första
april var snön så gott som borta och vid middagstid hade vi sexton grader
i skuggan. Det var nästan som ett aprilnarri. Men det stod sig. Sipporna
slog ut, träden vecklade upp hela det fina första ljusgröna nätet av blad.
O, det var mycket vackert, mycket milt och lent och ljust och vackert. Den
fjärde for jag.
For ni? upprepade Benbe nästan besviken.
Clownen nickade:
Jag for och det är egentligen ingenting mer att berätta. Varför berättar
jag då? Vet du, min gosse, det är tjugu år sen den där snön smälte, de där
bladen sprack ut, och jag har inte sagt ett ord. I tjugu år har den våren
varit levande begraven.
Nå ja, fortsatte han betänksamt, en sak till bör jag i alla fall berätta
så att du ska förstå varför jag just nu givit vika för lusten att tala.
Dagen innan jag for, bad hon mig att ge henne en gåva, ett minne. Jag
nekade. Jag kunde inte, jag ville inte, jag vågade inte lämna någonting
kvar. Hon sa: då ska jag ge dig något. Och hon tog ett par handskar, som
hon använt före farmors död och gav mig den ena. Hon sa: Tro om de båda
ska träffas igen? Finns det någonting mera meningslöst än en ensam
handske? En ensam människa kanske-
Benbe insköt lågmält:
Men hon är ju inte ensam-
Clownen nickade och log:
Nej, gud vare tack, hon är inte ensam. Men du förstå att jag grubblat och
fortfarande grubblar över detta att flickan gav dig handsken. Varför
inte hon själv, ifall hon därmed vill ge mig något tecken eller
meddelande? Nå, det får jag kanske aldrig veta. Vi har aldrig brevväxlat
och vi kommer inte att brevväxla. Jag är helt enkelt för feg. I det här
fallet dock inte för egen del utan för hennes. Och ändå-nu tänker jag
göra något som kommer all försiktighet, tjugu års feghet på skam.
Han satt med händerna stödda mot knäna, ansiktet lyftat och stirrade stint
och tankfullt framför sig. Siv sa:
Det där är ett bra uttryck, Jac. Behåll det så länge du kan. Du ser just
ut som om du vore fardig att ta språnget-
Tracbac sa:
Vad jag ber dig om, Benjamin, är helt enkelt det att du reser hem, reser
till Sanna, reser till Lillemor och att du -att du-om det kan ske utan
skada-utan för stor skada-att du för flickan till mig, jag menar Sanna-
som du kallar Sanna-Sanna-den flickan som jag inte sett-jag har bara
några fotografier i olika åldrar-men inte senare än från hennes fortonde
år-sen dess har Lillemor inte sänt mig något porträtt av henne. Jag vet
inte varför. Hon vill kanske att jag ska glömma eller tror att jag har
glömt. Det vore kanske också det bästa för alla parter. Åtminstone för dem
båda, Lillemor och flickan. Men jag kan inte längre. Det har blivit en fix
ide hos mig. Hon är min och jag vill ha henne, jag måste ha henne. Hon är
min dotter och kanske att det är en fix idé men jag vill inte längre vara
utan henne-
Minut efter minut satt de alla tre tysta, Tracbac orörlig som om han
tålmodigt lytt målarinnans maning att behålla sitt uttryck; Siv ivrigt
arbetande; Benbe rullande tummarna och med en överjordiskt obesvärad min
som skulle dölja hans häpnad och förvirring. I själva verket var han så
häpen, att han inte förmådde tänka någonting alls. Han tänkte för
ögonblicket blott i bilder och bilderna var rena minnesfotografier
av Sannagården och dess folk. Plötsligt såg han sig själv tränga sig in i
denna lilla förtroliga krets och spränga den. Det föreföll honom
fullständigt orimligt.
Clownen sa:
Jag ser, vad du tänker. Det är omöjligt. Nå, jag har själv sagt dig att
jag tror mig ha en chans på tusen. I varje fall är den chansen förknippad
med dig. Jag kan själv inte resa dit över. Aven om jag försökte och
lyckades slinka dit utan uppståndelse så skulle jag i alla fall dyka upp
som ett stort frågetecken på Sanna gård. För resten skulle jag inte lyckas
slinka över i tysthet. Syndikatet och pressen skulle slå på stortrumman om
inte för annat så för att skrämma och förarga mig. Inte heller kan jag
skriva. Vi har inte träffats på över tjugu år-hur skulle jag då kunna
skriva till dessa människor-jag menar till honom och säga: jag har hört
att ni har en dotter, skulle inte hon kunna komma till mig? Du förstår-då
kan jag ju lika gärna skriva: hon är min dotter, jag vill ha henne. Den
brutaliteten tilllåter sig inte ens en amerikansk rikeman.
Å nej, fortsatte han än mera eftertänksam, det är nog så att du är den
ende, som kan hjälpa. Tänk, det föll mig genast in redan då du kom med din
dumma katthistoria. Här finns en möjlighet. Men riktig klarhet fick jag
först med handsken-
Och hur vill ni då egentligen att det ska gå till? undrade Benbe och slog
sig med handflatorna för pannan. Siv rynkade ögonbrynen och mumlade: Låt
bli att trötta Jac.
Clownen sa:
Egentligen är det ganska enkelt. Du reser hem, du besöker dina släktingar,
du berättar om din resa och om mig. Mycket om mig naturligtvis-hur jag
har det och så vidare. Dessutom säger du att jag känner mig mycket
ensam-och när du det säger, säger du ingen lögn. Du säger att du skall
resa tillbaka och du framkastar att Sanna kunde
följa dig och att hon säkert skulle vara välkommen. Alldeles säkert. Nå
ja, då får du se, om flickan lystrar, om hon har lust. Det är ju ändå inte
otänkbart? Inte sant? Inte alldeles otänkbart? En ung flicka vill gärna ut
i världen och se sig omkring. Inte sant? Nog är det så? Det kan åtminstone
vara en möjlighet. Du säger: onkel Jonathan skulle helt säkert bli
förtjust-
Han böjde sig fram och smålog trött, han skakade på huvudet och upprepade:
Onkel Jonathan skulle helt säkert bli förtjust. - Det finns ju en del
lögn i ditt uppdrag, Benjamin, men i gengäld får du också säga många
sanningar.
Ser ni inte att ni tröttar Jac, inföll Siv missnöjd. Varför låter ni honom
tala i ett sträck? Berätta någonting själv?
Ack du, han är mållös, genmälte clownen och klippte finurligt med ögonen.
Jag sitter och berättar mina etthundraen kärleksäventyr för honom och
ynglingen är imponerad. Han tänker: Måtte jag ock kunna bli en sådan don
Juan och prydnad för mitt kön!
Naturligtvis, fortsatte Tracbac vänd till Benbe, naturligtvis och åter
naturligtvis förfaller alltsamman om Lillemor inte vill. Men varför skulle
hon inte vilja? Hon bör väl förstå att jag skulle göra allt för flickan?
Allt! Och säg henne-ja, du har ju själv sett att här inte föres något
lättsinnigt liv. Glöm inte det! Du har själv sett. Och varför skulle hon
då inte vilja? Dessutom-varför sände hon mig handsken, om hon inte ville
något? Säg det?
Besynnerligt, tänkte Benbe, fast jag nu två gånger sagt honom motsatsen,
tror han alltjämt att det är modern, som sänt honom handsken. Är det ren
slöhet eller vill han helt enkelt inte fatta, vad jag säger? Och varför
vill han inte det?
Plötsligt lade Siv bort sitt stift och reste sig. Hon sa lågmält men
bestämt:
Nej, det här går inte. Jag vet inte vad ni talar om men Jac är
trött.-Å, se, å, se, utbrast hon plötsligt skrämd och störtade fram till
Tracbac. Hans huvud vacklade som en sömnig barnunges och ögonlocken
glappade. Hon grep hans huvud mellan sina båda händer och höll det
upprätt. Så småningom drog sig clownens slappa mun till ett illfundigt
grin. Han sa:
Släpp huvut, flicka, det sitter fast ändå. Jag var uppe lite för tidigt i
dag. Jag red som en tosing i parken för att visa gott folk att Jac Tracbac
inte lider av ålderdomssvaghet eller andra krämpor. Longfellow säger åt
pressgossarna: Å, kom får ni se hur han rider! Skulle den vara sjuk? Inte.
A nej, mig pressar man inte med sjukbetyg. Klara papper. Här finns friska
tag. Känn bara, känn!
Han grep Siv med båda händerna kring den smidiga midjan och skakade henne
tills hon brast i skratt och sjönk ned på hans knän med armarna kring hans
hals. Benbe föreföll sig överflödig och gick utan att bli återkallad.
Han la sig på sängen i sitt rum, tände en cigarrett och började granska
saken. Från sina funderingar uteslöt han emellertid-frivilligt eller
ofrivilligt-själva berättelsen, clownens förhållande till fru Lillemor.
Sanningen att säga hade den givit hans ungdomliga och tämligen naiva sinne
ett duktigt klubbslag, som pinade och verkade förvirrande. Den saken angår
mig inte, tänkte han, jag stryker helt enkelt ut den.
Förslaget att resa över och inbjuda Sanna-Sanna till ONKEL Jonathan, den
berömde artisten, föreföll honom däremot inte oävet ur någon synpunkt
sett. Flickan borde mänskligt att döma bli stormförtjust över att få göra
en dylik resa och hur länge hon sen komme att stanna hos sin ONKEL finge
bli en senare fråga, som för resten inte angick Benbe. Vad slutligen honom
själv, Benbe, beträffade så var han själaglad åt båda resorna-hemresan,
därför att han på sista tiden plågats av hemlängtan-utresan, därför att
han nu var säker att med Tracbacs eller Rushs hjälp att få ett jobb
och kanske även därför att han på denna utresa skulle få uppträda som
flickans beskyddare eller med andra ord komma i åtnjutande av en ung mans
kanske allra käraste privilegium: att malla sig och vikta sig inför en ung
kvinna! Ur dessa synpunkter sett var alltså Tracbacs uppdrag i hög grad
angenämt och de allra behagligaste tankar och bilder vaggade i rökmolnen,
som kraftigt utslungades ur de energiskt tillspetsade läpparna.
Så småningom började emellertid energien dämpas, rökmolnen kom alltmera
sällan och slappt, han slängde slutligen från sig cigarretten och började
vanka av och an i rummet med händerna på ryggen och huvudet modlöst sänkt.
Klockan sex kallades han till middag i Sivs matsal. När han steg in satt
redan Tracbac, Siv och Rush till bords. De båda herrarna pratade så ivrigt
att de knappt märkte honom. Abel Rush ryckte spasmodiskt på axlarna och
gestikulerade ovanligt livligt. Han sa:
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. I går skulle alla kontrakt
sägas upp. I dag ska de förnyas. Törs jag fråga: hur blir det i morgon,
hur blir det i övermorgon, om en vecka, om en månad? Ah, det är ju
omöjligt att ha någonting att göra med en människa som ni. Vad ska pressen
säga, när ni kommer med nästa uppskov? Ni gör er löjlig.
Och den unge juden åmade sig mot vanan, skrek och gestikulerade. I själva
verket gjorde han det för att något så när maskera sin glädje. Clownen
hade nämligen hälsat honom med orden: Herr sekreterare, jag går in den
första november. Nu vet ni det.
Ett bestämt datum alltså-och ett bestämt datum var just den fasta påle
varvid clownen brukade oåterkalleligen tjudra sin nyckfullhet. Icke förty
skrek clownen, överröstande sin sekreterare:
Tusan hakar-första november-andra-tredje- fjärde vad vet jag?
Ska ni låtsas vara cirkusdirektör, ni? Å, du store-vet ni inte att en
världsberömd person har sina nycker? Vad vore han utan dem? En medelmåtta
med ömkligt gage. Ju flera nycker desto högre gager. Vet ni inte det, ni
krabbsaltare? Svimmar jag en dag eller vecka eller månad så kasta in ett
extranummer för tusan! Gift er på arenan med henne där, frånskilda frun!
Bröllop, kanoner, fyrverkeri, allt vad ni behagar bara publiken hålls varm
tills jag hunnit sminka mig-
Plötsligt tystnade hans svada. Hans blick hade fallit på Benbe, som satt
mittemot honom missmodig och hängsen. Tracbac stirrade på honom, först
häpen, så förskräckt. Han reste sig från bordet och vinkade åt den unge
mannen att följa honom in i rummet bredvid. Han frågade: Vad är det,
Benjamin? Har du ångrat dig?
Benbe svarade lågmält: Jag är rädd att jag har det. Jag har kommit att
tänka på något, som gör det nästan omöjligt för mig. Ser ni, jag har ju
varit så gott som barn i huset hos Längsälls.
Han pressade hårt samman käkarna och teg några sekunder, därpå fortsatte
han: Ser ni, jag tror inte jag skulle stå ut med att veta att hon-fru
Lillemor-att hon visste eller bara trodde-att ni berättat-
Clownen ackompanjerade hans ord med små nickningar. Han funderade mycket
allvarsamt. Ett litet löje gled fram i ena mungipan.
Han sa: Hör på, min gosse. Du skall ingenting säga till fru Lillemor,
naturligtvis inte. Du ska bara berätta om mig så som jag sagt dig och tala
om hur ensam jag känner mig. Om då Lillemor ej självmant kommer till dig
och förtäljer vad hon vill förtälja i denna sak-nå Ja-
Han lyfte högra handen vågrätt till munnen och blåste sakta-nå ja-då,
min gosse, var allt detta blott ett fjun, ett tankefjun-ett fjun
från en utblommad, vissen tistel. Glöm då allt.
12 En karl och två oxar
På Sanna hade vårbruket börjat,
något försenat tack vare en hård vinter och en storblöt mars. Först i
slutet av månaden kunde vårplöjningen ta vid. Patron Längsäll gick själv
bak ena plogen av de fyra och det hade sin förklaring. På gården fanns en
ung dräng, en tjuguåring av gammalt indelt husarblod: hans namn var Per
Lans och han kallades för korthets skull Pellans. Vidare fanns där en
tvåårig hingst vid namn Fingal och beträffande denne Fingal hade husbond
Längsäll tills vidare ej fattat annat beslut, än att den ej fick inridas
då djurets lynne gjorde risken för stor för envar som inte var ryttmästare
eller mästerryttare. På gården fanns slutligen en flicka som vi redan
känner, Sanna-Sanna, och kvinnan är, enligt vad bibliskan lär oss,
upphovet till många av mannens dumdristigheter. Alltså gick denna
Sanna-Sanna till Pellans och viskade i hans öra: Tänk att Pelle inte vågar
rida Fingal. Det är väl ynkligt ändå?-Varpå Pellans funderade ett dygn
och la sitt smörgula anlete i tankens djupa veck. Dagen därpå viskade han
i sin tur till fröken Sanna, då hon gjorde sin stallrond: Visst kunde jag
rida in Fingal, men patron har förbjudit.-Varpå Sanna svarade ungefär som
Eva i paradiset: Får han bara se att du lyckats bukta Fingal, så blir han
storbelåten.-Därmed var gärdet uppgivet: pojken slängde sig upp på
hingsten och en halvtimme efteråt hade han tre revben knäckta och var
stukad och blånad och sträckt här och var. Ynglingen las in på lasarettet
och till flickan sas ingenting. Blott det att Längsäll i förbigående
yttrade till Lillemor: Jag undrar om vi inte borde se till att Sanna finge
komma ut en smula i världen. Jag är rädd att hon går här hemma och rotar
sig till ett konstigt lynne. Det vore stor skada på tös. - Visst vore det
så, medgav fru Lillemor och knäppte händerna i stilla undran.
Den enes smärta, den andres hjärta. Drängpojkens olyckshändelse beredde
husbond hans lyckligaste vår på årtionden. Han ville inte skaffa sig ny
dräng, då pojkens tillfrisknande blott var en fråga om några veckor, och
därför beslöt han att själv ta fjärde plogen. Sen den tiden för snart
trettio år sedan då han tjänstgjorde som inspektor på Ultuna hade han
knappt en enda gång haft den fröjden att känna plogbillen skälva och
arbeta under sina händer. Den skicklige plöjaren är en stor musiker och
myllan hans mångstämmiga, tysta och likväl tonmättade instrument. Längsäll
var gammalmodig nog att plöja med stutar. Hästens vekliga, ryckiga drag,
som visserligen går raskare men som också kräver en vanlig körslas
övervakning, drar plöjarens uppmärksamhet från myllan till dragaren. Oxen,
framförd i en saktare men ock jämnare lunk, och utan behov av annan
eggelse eller styrsel än de jämna tillropen låter plogbillen tala. I
plöjarens händer känns svartmyllans lena smekning, märgelns fastare,
sandens hårdare handtag och slutligen de retsamma hållfasttagen i blåleran
eller åkerlerans stadiga sugning kring plogen. När den vidriga traktorn
till sist kört över stuten, hästen och plöjaren, hur skall då jordbrukaren
veta något om sin jord? Kemiska analyser ska förgäves söka ersätta de
tysta rådplägningarna mellan plog och hand.
Fader Längsäll njöt en lycklig vår, hans präktiga bröstvidd tycktes hart
när fördubblad, han gick över jorden med steg som skulle varit dansande om
de inte ägt arbetets trygga tyngd. Om kvällarna då de raka fårorna glänste
fett leverröda i aftondiset, vände han åter från åkern,
där plogen stillnad bidade nästa soluppgång. En
liten omständighet kunde kanske för iakttagaren berätta att nöjet i detta
arbete hade nästan lika stor del som nyttan- återvändande från fältet
gick plöjaren icke bakom sina kära dragare utan mellan dem med de långa,
kraftiga armarna hängande över deras nackar som ett vänskapligt ok. Så
lunkade de alla tre efter väl förrättat dagsvärv långsamt ned mot bås och
kvällsvard.
Under det att husfadern sålunda njöt arbetets sötma i dess renaste form,
skötte fruntimren sina sysslor med icke mindre tillfredsställelse. Allt
gick sin jämna lunk på fredligaste och bästa sätt och dessutom hade man
Benbes öden och äventyr till extra prat- och funderingsämne på lediga
stunder. En viss oro ingav dock Sanna-Sannas hälsa, som under
vintermånaderna dag för dag försämrades, så långsamt och lömskt att hennes
närmaste omgivning knappt gjorde sig reda därför. Blott när några mera
avlägsna grannar eller de många gamla bekanta bland gårdfarihandlare,
vispgummor eller ulluppköpare infann sig, spreds en viss oro tack vare
deras välmenande utrop: Nej, men vad fröken Sanna har magrat! Vad hon har
tacklat av! Hon måste äta järn och arsenik-hon måste söka den och den
underdoktorn - hon måste göra det och det-
Vid dessa tillfällen blev Sanna-Sanna föremål för den övriga familjens
oroliga, förstulna granskning. Magrat hade hon och dessutom hade hennes
hud fått ett sjukligt tycke: den satt smetad på knotorna, glänste som om
den varit sliten och företedde åtskilliga kvisslor och blemmor som tydde
på ohälsa av ett eller annat slag. Den ungdomliga lyster som ännu ett
halvår tidigare-vid Benbes besök-omgivit henne, hade slocknat eller
tycktes nära att slockna. Även lynnet gav anledning till oro, nyckfullt,
ibland tårdränkt dystert, ibland retligt, ibland överdrivet glättigt.
Emellertid hade hennes lynne ända från de tidigaste tonåren varit
så pass ojämnt och besynnerligt att man inte fäste stort avseende vid
dessa växlingar.
Kusin Benbe var den lilla familjens nästan dagliga samtalsämne, deras
korsordsgåta så till sägandes. Hur hade han det, hur gick det för honom,
hur bar han sig åt? Med ledning av hans kända eller fritt uppfunna
karaktärsdrag sökte man ställa hans amerikanska horoskop. Trots sitt
lättsinne ganska samvetsgrann ansåg sig ynglingen skyldig att då och då
sända sin långivare eller snarare välgörare, morbror Längsäll, en rapport.
Det hade inte varit något särdeles nöje för ynglingen att avfatta dessa
rapporter, som ständigt förtalde nederlag. Så småningom hade också
familjen på Sanna fått den nedslående uppfattningen att det "barkade åt
skogen med Benbe". Det bekymrade dem allesamman och de sände honom
varnande, uppmuntrande och återkallande brev än under den ena, än den
andra adressen, men alltid till ställen som den stackars jobbjagande
ynglingen för länge sen lämnat. Under veckorna i Kalifornien, då hopp och
misströstan skiftade tätare och tidigare än nånsin, hade han helt upphört
rapportera och följaktligen kom som en sannskyldig bomb följande telegram,
night-letter, avsänt från New York i medio av mars:
Reser till Sverige för kortare uppehåll, önskar träffa mina kära på Sanna
för viktiga avgöranden, återvänder därefter till Staterna.
Hur skulle nu detta märkliga telegram tolkas? Man förstår att sannaiterna
kände sig djupt gripna av detta på en gång dunkla och betydelsefulla
språk. Först och främst konstaterade fader Längsäll, att Benbe som sist
skrivit från Chicago och nu telegraferade från New York alltså icke
begivit sig till Kalifornien och följaktligen inte heller träffat den
berömde släktingen. Han fastslog denna slutledning med en viss halvdold
tillfredsställelse, som tycktes delad av fru Lillemor, under det att
Sanna-Sanna medelst kraftiga och ryckiga omröringar i kaffekoppen -
man drack sitt eftermiddagskaffe-visade att hon var missbelåten.
Vidare påpekade fader Längsäll-som i egenskap av man ansåg sig böra sköta
det logiska tänkandet - att Benjamin Borck med all sannolikhet och tack
vare sin mångsidiga utbildning äntligen lyckats skaffa sig en förmånlig
plats. Varför skulle han eljes efter ett kort besök i hemmet återvända?
Han måste ha en plats och den måste vara synnerligen förmånlig eftersom
ynglingen ansåg sig ha råd att före dess tillträdande ta Atlanten i tur
och retur blott för att göra avskedsvisit hos kära släkten.
I det korta telegrammet fanns en punkt som föreföll så mystisk-romantisk
att man tills vidare låtsades förbise den: orden "för viktiga avgöranden".
Vad kunde nu det betyda? Frågan diskuterades icke vid eftermiddagskaffet,
men när fader Längsäll om aftonen dragit av sig sin stutdoftande dräkt och
sina leriga stövlar och dolt sin grovbyggda, håriga lekamen i den
rödbroderade nattskjortan, sa han till sin hustru: Det är ju alldeles
klart. Pojken har fått ett bra jobb och nu kommer han hem för att hämta
flickan.
Hämta flickan? upprepade Lillemor och spärrade häpen upp sina vackra,
livliga, körsbärsbruna ögon. Vad menar du med det? Vilken flicka?
Längsäll suckade ofrivilligt, djupt och grundligt, som hans oxar plägade
flåsa. Han sa:
Vilken flicka? Caroline naturligtvis. Man skulle vara bra nog blindstyre i
höstas, när Benjamin var här, för att inte se, hur det stod till på den
kanten.
Jaså, Caroline, upprepade fru Lillemor. Nej, men tror du verkligen det?
Ock, ock, ock, skrockade fader Längsäll högmodigt. Den ögon haver att se;
det har sällan fruntimmer. Enkannerligen ej mödrar. Men fäder som rätt kan
vara eftersom de bär ansvaret. Nå ja, jag behöver bara erinra mig
kräftmetet, då jag försökte inpränta i dessa unga fårskallar kräftfiskets
grundläggande principer. Vad gjorde då de där båda? Lyssnade? Åt
helskotta. De skar pipor i vassen, som man säger. Trodde jag var blind och
pussades bakom vassvipporna. Så är det på den kanten, mor lilla. Nu har
pojken fått eller tror sig ha fått en bra plats och nu ska det giftas
innan arbetet börjar på allvar. Vad ska vi göra åt den saken, mor lilla?
Jag antar att det blir det minsta möjliga undantagandes
bröllopsbesvärligheter och föräldravälsignelser.
Åter stutstånkade fader Längsäll, redde sitt läger med ett par kraftiga
vältringar, drog täcket upp till näsan och mumlade, sömnfärdig efter
arbetsdagen på åkern: Natt, Lillemor.
Utsikten att mista Caroline var honom i själva verket en påle i köttet.
Den flickan förenade i sig faderns robusta glättighet och jämnmod med
moderns mjukhet. Hälsan strittade fram ur henne och hon sken som en sol
eller ett ungt nöt. Hon kunde berömma sig av en beaktansvärd aptit och
visade aldrig någon tvehågsenhet inför rågade fat, hur tunga och
svårsmälta ting de än månde innehålla. Fader Längsäll, som en gång i
stilla och maskerad beundran sett henne förtära en halv terrin kålsoppa
med motsvarande kvantitet fläsklägg och därpå en vidunderlig portion
smörtårta och likväl levande och lätt springa upp från bordet, hade vid
sagda tillfälle yttrat: Ett fat dynamit stuvad i blåsyra skulle knappt
bereda henne magplågor, jag tror inte ens att hon skulle rapa-
Denna bondsunda natur stod fader Längsälls mycket nära: han hyste en
obeskrivligt djuprotad tillgivenhet för den stöddiga jäntan, vars tjocka,
gulröda fläta ej tillåtits falla för sax och mod. Följden av denna
faderliga beundran-eller en av följderna-var emellertid den att den
petiga, retliga Sanna-Sanna beständigt framhölls på systerns
bekostnad utan att detta vållade Caroline ringaste bekymmer eller avund.
Varhelst det kunde bli fråga om ett företräde flickorna emellan skulle
Sanna-Sanna alltid gå först. Lillemor själv var ingalunda med på de
noterna: hon brukade då och då förtretad muttra någonting om rättvisa och
orättvisa. Då kunde den gode patronen utbrista med en faderlig högfärd,
som han antagligen själv inte ville vidkännas: Rättvisa! Äsch, Caroline
behöver min sju och själ ingen rättvisa. Hon reder sig ändå. -
Beträffande Sanna däremot var "full rättvisa" en sak av allra högsta vikt
och helgd även om rättvisan stundom kunde tyckas tvivelaktig. Flickan var
visserligen godhjärtad men hennes sjukliga lynnighet gjorde henne
esomoftast outhärdlig för omgivningen och inte minst för den godmodiga
systern. Bragtes klagomål fram till fader Längsäll, vilket dock sällan
hände, påtog han sin vördigaste patriarkmin och yttrade:
Nå ja, nå ja, må så vara men vi måste i alla fall göra Sanna den rättvisan
att erkänna att hon-etcetera, etcetera i de mest finurliga utläggningar
av den stackars flickans verkliga eller förmenta dygder. För en genomsund
människa faller det sig helt naturligt att skydda den svage och sjuke.
Detta kanske enda väsentliga moraliska drag som skiljer människa från
djur, har många gånger klandrats och utmålats som ett farligt tecken av
svaghet. Ingenting kan vara oriktigare än detta påstående vare sig det
gäller teori eller praktik. Då den sunde och starke tjänar den sjuke och
svage, tjänar han i själva verket sin egen sundhet, ärar den, stärker den.
Det finns många sorters mod, de flesta helt säkert prisvärda, men
ädelmodet är dock och förblir en av mänsklighetens vackraste klenoder, en
hälsobevarande och lyckobringande ädelsten.
Fader Längsälls teori beträffande orsaken till Benjamins återkomst och
hans ärende på Sanna behölls far och mor emellan och diskuterades icke ens
på tu man hand. Inte heller de båda systrarna avhandlade den
mystiska punkten om ett "avgörande" förrän Sanna på morgonen samma dag
Benbe väntades, gjorde en häpnadsväckande bekännelse. Hon satt framför
spegeln och krusade sitt korta, askgrå hår, betraktande sitt blekiga,
finniga ansikte med en viss naiv tillfredsställelse. Hon tyckte att hon
var vacker. Plötsligt sa hon:
Jag vet precis, varför Benjamin kommer. Han vill träffa mamma. Ingenting
annat än det-
Caroline rodnade. Det är möjligt att hon i sitt stilla sinne hyste andra
fantasier beträffande kusinens besök och "avgörandet". Emellertid sa hon
en smula trumpet:
Ja, det är väl klart att han vill träffa mamma och pappa, oss med för den
delen-
Sanna tryckte samman näsvingarna och vädrade på ett sätt som betydde
överlägsenhet och medlidande:
Vad du är dum, lilla du. Tror du kanske att han kommer för din skull? Nå
ja, det kan ju också hända. Lycka till. Men jag vet att han kommer med en
hälsning från Jonathan Borck till mamma. Det vet jag.
Hur i all sin dar-vad är det du pratar för tok? utbrast systern och
släppte svampen plask i handfatet. Hennes friskt röda, nygnuggade ansikte
dröp av vatten, som hon glömde torka bort i sin häpnad. Sanna svarade som
om det varit den enklaste sak i världen:
Hur jag vet det? Helt enkelt därför att jag skött om alltsamman. Jag gav
Ben ett litet paket och bad honom lämna det till den där Jonathan. Det har
han tydligen gjort och nu kommer han tillbaka med något svar eller gåva
eller vad det kan vara. Till mamma nämligen, eftersom paketet egentligen
var ifrån henne. Jag hittade det i mammas chiffonje.
Ar du rent tokig? mumlade Caroline tillintetgjord. Tog du ett paket ur
mammas chiffonje? Och hur visste du att det var till honom?
Det stod skrivet: att lämnas till Jonathan Borck
efter min död. Såna dumheter, vad? Vill hon verkligen att Jonathan ska ha
det där paketet så varför vänta till efter hennes död? Han dör kanske före
henne. A, såna där schåperier kan jag inte tåla. Folk ska vara uppriktiga
om de vill något annars kan de låta bli att vilja. Och jag känner att det
kommer att bli en omvälvning av något slag. Kanske bjuder Jonathan oss
allesamman dit ut och låter oss leva som prinsessor. Han har ju råd med
det. Jag är bara rädd att pappa skulle säga nej och stanna hemma. I så
fall stannar jag hos min fattige far. Mig skulle det aldrig falla in ett
ögonblick att lämna honom ensam. I alla händelser ska du inte tro att
Benbe kommer uteslutande för din skull- ,
Därmed hade hon gett systern den lilla snärten, som var henne unnad, och
var därmed nöjd. Men plötsligt överväldigades hon av en stark rörelse och
medlidande som hon själv trollat fram. Tänk om pappa skulle bli lämnad
ensam på Sanna. Hon störtade upp som en fjolla och med halva håret krusat,
andra halvan slak började hon rusa omkring i huset och på gården ropande:
Pappa, pappa -som om det stått för livet. Äntligen fann hon honom i
snickar- och målarverkstan. Hon kastade sig i famn på honom utan fruktan
för hans målarfärg och halvsnyftade: Jag kommer aldrig att lämna
pappa-aldrig-aldrig- aldrig-
Nå, men i all sin dar! utbrast fader Längsäll godmodigt och sköt henne
ifrån sig, vem har bett dig lämna oss? Du har väl inte hemsökts av någon
yngling på friarstråten och vem skulle det vara?
Ack, vad du är dum, sa flickan högdraget. Men jag känner att något ska
hända. Och om nu Benbe skulle fria till Caroline och ta henne med till
Amerika, så vill kanske den idioten att vi allesamman ska följa med dem
och inte reser du?
Nej, det kan du sätta dig på, svarade fader Längsäll med en vresig
styrka, som om det tokiga infallet inte blott varit en nyck hos den
överspända flickan.
Plötsligt yttrade Sanna i det hennes kropp genomfors av några nervösa
ryckningar:
Tänk du, pappa, nu har jag varit och snattat hos mamma igen. Jag tog något
som låg i hennes innersta låda. Och gav bort. Det är for resten längesen
men jag kom att tänka på det i dag. Om hon märker, vad jag gjort så blir
det tråkigheter förstås. Vad ska jag göra, om hon blir ond? Ska jag säga
att det inte är jag, som tagit det?
Men Sanna, Sanna, utbrast den stackars fader Längsäll med en suck vars
bedrövelse var både luggsliten och kantstött. Vad menar du? Kommer du
verkligen till mig och frågar på fullt allvar om du ska ljuga för din mor?
Och vad är det egentligen du har tagit?
Ah, sa flickan och ryckte på axlarna. Pappa kan väl begripa att det var en
struntsak. Pappa tror väl ändå inte att jag går och tar någonting av
värde? Fattas bara det.
Asses då, fräste Längsäll, prata inte flera dumheter nu -jag vill ha mitt
eftermiddagskaffe.
Han tänkte: Mor får väl ta reda på det här tokiga infallet. Hon är i alla
fall noggrannare än jag beträffande flickans nycker. Behöver hon en
tillrättavisning, så får hon den nog. Och tröstande sitt samvete med detta
bekväma argument, slängde han av sig snickarförklädet, tvättade händerna
och stegade med flickan under armen upp mot byggnaden.
Eftermiddagskaffet var patronens käraste måltid och försvarliga bullar,
ansenliga skorpor avverkades långsamt och metodiskt. Nu när han plöjde
från arla morron dröjde han gärna en stund vid bordet för att som han sa
"ge latmasken i ryggbastet tid till hedersamt återtåg". Så satt han även
denna dag en stund stilla vid bordet, lekte tankspridd med teskeden. De
båda flickorna hade lämnat salen, han var ensam med hustrun och han
funderade huruvida han borde nämna vad Sanna sagt. Men han lät det
vara-skam till sägandes iddes han inte.
Fru Lillemor satt mittemot honom på andra sidan bordet och tittade gång
efter annan upp från sömnaden, funderande över vad han månde fundera över.
Så såg hon honom småle lite, och då smålog också hon och sa nyfiket:
Vad är det du tänker på, där du sitter och myser?
Han log ännu ljusare och svarade:
Ja, gissa det du! Jag tänker på något som jag gärna skulle vilja bli innan
jag dör en gång i tiden (han dröjde några sekunder som om han haft lite
svårt att få fram sin önskan, så fortsatte han)
-jag skulle vilja bli en riktigt, from människa.
Lillemor lät sitt arbete sjunka och såg på honom lite häpen, lite vemodig
och lite spydig, hon sa:
Ja, se det vore väl ändå väl! Du som har varit så illa ogudaktig i all din
dar.
Han skakade på sitt stora huvud och svarade:
Nej, det lyckas inte, Lillemor. Särdeles ogudaktig har jag aldrig varit.
Mina föräldrar, farföräldrar, morföräldrar, hela min släkt kan jag säga,
har ju varit läsare, pietister. Då jag var ung, reste jag nog borst mot
det där fromleriet, jag tyckte. Men jag vet inte riktigt hur det har gått
-borsten måtte ha lagt sig. Nu tycker jag att jag skulle vilja vara
ackurat som dom. Det fanns en målarkunnig gubbe i släkten-min fars
farbror-han var liksom lite mer spelevinkig av sig och han tog sig för
att rita av alla gubbar och gummor i släkten, både dem han själv sett och
dem han bara kände efter hörsägen. Jag vet inte var de där porträtten
hamnade om inte möjligen hos syster min. Nå, alla de där gubbarna och
gummorna var ju inte varann så värst olika. Varierade bara lite på
tjocklek och längd och kläder. Men torskögon hade de allesamman, stirrade
stort rakt fram som om intet funnits på jordenom att iakttaga. Och
alla höll de i famn en stor bibel eller postilla eller psalmbok. Nej,
särdeles ogudaktig har jag inte varit och för resten just inte "särdeles"
i någon annan riktning heller. Men jag skulle vilja bli som en av de där
gubbarna-med intet annat än himmelens härlighet inför mina enfaldiga ögon
och med Herrens heliga ord och löften i min famn. Och ingenting annat,
ingenting.
Han såg ned på teskeden, alltjämt lekande med den och alltjämt smålog han.
Fru Lillemors ansikte hade vitnat ett uns och hon var för ögonblicket inte
så alldeles olik sin kusin, den store clownen, i hans trötta stunder.
Efter ett par tysta minuter reste hon sig och gick långsamt och med ena
handen stödd mot bordsskivan bort till mannen. Hon for med händerna över
hjässans mäktiga välvning, hon sa skämtsamt och lite, lite tårsjukt:
Jaså, ingenting annat i famnen, ingenting annat. -Var ska jag vara då?
Han svarade skämtsamt även han men icke tårsjukt:
Å, kanske finns det en smula plats för dig också. Jag nästan tror det. Jag
är ju en stöddig karl- med bred bringa.
Likafullt, fortsatte han, skulle jag vilja bli som en av de där gubbarna,
mina förfäder. Jag har varit lite trött på sistone och de föreföll att ha
det så stillsamt.
Nej, avbröt han sina tankar och tömde i ett drag påtåren som fru Lillemor
skänkt, nej, upp nu, latmåns, och laga att någonting blir gjort innan
mörkningen. Kritterna har bättre förstånd än jag-de bölar ren vid
grinden. Muuuh, jag kommer.
Han reste sig och stegade ut, kavat och tung. Knappt hade han lämnat salen
förrän Sannas smala ansikte stack fram ur förstugans mörker. Hon viskade:
Mamma, har pappa sagt någonting?
Sagt någonting? upprepade fru Längsäll. Vad skulle han ha sagt?
Någonting om mig, förstås, viskade flickan ivrigt.
Modern rynkade pannan, hon sa rätt barskt och beskt:
Min kära lilla Sanna, du tror bestämt att pappa och jag när vi är på tu
man hand aldrig talar om någonting annat an dig.
Gör ni inte det då? avbröt flickan nästan häpen.
Fru Lillemor högg i ännu barskare:
Nej, det försäkrar jag dig att vi inte gör. En så utomordentligt viktig
person är du verkligen inte, min docka. Din far och jag har åtskilligt
annat att tala om och stundom kanske angenämare ting än din lilla person.
Du är tjugu år, min unge, och då får man inte längre vara så barnslig att
du tror att hela världen rör sig kring SannaSanna. A nej, tro dig inte så
märkvärdig, upprepade hon strängt, det stiger bara åt huvut.
Märkvärdig, upprepade flickan i en ton som var så modlös och skamsen att
den kramade modershjärtat bittert. Den ena människan kan ju vara av
betydelse därför att hon är god och duktig som pappa och du, och den andra
därför att hon är söt och snäll som Caroline och den tredje därför att hon
är obehaglig och besvärlig som jag. Kan jag hjälpa att jag tror ni
beklagar er så fort jag vänder ryggen till-
Sanna! utbrast modern förtvivlad. Men flickan svängde tvärt och försvann
springande.
Fru Lillemor skakade på huvudet, gned sina händer, suckade. Hon gick
långsamt bort till fönstret. Mannen kom från lagårn, gående mitt mellan
sina kära oxar. Han såg upp mot fönstret och vinkade åt henne. Hon
svarade. Med armarna över djurens nackar vankade han i sakta mak genom
grinden ut mot den fettglänsande, nästan köttfärgade trädan. Solen stod
mittemot dem från Lillemor sett och gjorde trion svart och skarptecknad
som en silhuettklippning.
I ett par veckor hade hon sett mannen vanka åstad så där, kamrat med
sina djur. Denna afton föreföll det henne som om han hängt tyngre och
tröttare än vanligt mellan de trygga, tröga, stadiga bestarna.
13 Lyckostölden på Sanna
"Rika nevön från Amerika"-som Längsäll skämtsamt benämnde sin unge
frände-hade alltså ren på förhand försatt de goda sannaiterna i en viss
både glad och orolig spänning. Den växte under de sista dagarna hastigt
och oberäkneligt som en lavin-låt vara en lavin i miniatyr. De hetsade
upp varandra med tokroliga förslag: hos några var munterheten äkta, hos
andra var den kanske snarare ett medel att komma ifrån eller dölja oro och
bekymmer. Mest uppsluppen var för ovanligheten den tunge patron själv som
kom med alla möjliga triroliga påhitt, som vann åtminstone flickornas
livliga gillande. Men alla putslustiga förslag motades milt men bestämt av
fru Lillemor, som hyste en viss rädsla för muntra upptåg. I alla fall
växte den glada upphetsningen med varje timme, som närmade sig
kulmen-Benbes högtidliga mottagande. Tyvärr- kulmen uteblev.
Benjamin Borck sände från Göteborg ett kort meddelande att hans Sannabesök
måste uppskjutas minst en vecka, kanske längre. Han måste först träffa
vissa avgöranden, betydelsefulla för hans framtid. Alltså blott ett
uppskjutande men ingenting är mer ömtåligt än en feststämning, som ställes
på framtiden. Den glada, friska otåligheten surnar hastigt till trumpen,
nedstämd väntan. Säg ett barn att julafton visserligen borde infalla i
morgon men att den av viktiga orsaker uppskjutits en vecka, fjorton
dar-det blir pannkaka av den julafton och de viktiga
orsakerna kommer i ful dager. Så skedde här
bland de vuxna barnen på Sanna. Naturligtvis låtsades man om ingenting
eller försökte låtsas. En vecka eller två, vad betyder det? I själva
verket betydde uppskovet ej blott förflyktigad feststämning, det sårade
ock de beskedliga människorna i deras högst oskyldiga egenkärlek. De hade
betraktat sig som enda eller åtminstone förnämsta målet för den unge
frändens hemlängtan. Bort det, bort det! Fader Längsäll sökte lätta
misstämningen med ett litet skämt, sägande: Där ser ni, kära barn, vi är
inte alldeles så oemotståndliga, som vi inbillat oss: folk springer inte
benen av sig för att få titta på Längsälls.-Skämtet var välment men
Caroline, som stod inklämd i salens fönstersmyg, lämnade hastigt rummet
högröd i ansiktet, tårögd och med misstänkta ryckningar i kinder och
läppar. Benbe sprang inte benen av sig för att möta Caroline. Det var
mycket sorgligt. Så sorgligt att ingen mer än hon förstod hur sorgligt!
Hon smög i vrårna och vankade allena i den nyss lövsprungna björkhagen;
Sanna knyckte på den magra prinsesshalsen och fnös: Jag finner det mycket
besynnerligt; jag undrar just, vad onkel Jonathan kommer att säga om
Benbes uppträdande?
Väl kunde hon undra - onkel Jonathan, clownen, skulle själv komma att
undra och grubbla mer oroad, otålig, pinad än hon.
Orsaken till Benbes uppförande var emellertid alls icke besynnerlig men
väl av en ganska allvarlig och aktningsvärd art. Ombord på atlantångaren,
där han gubevars färdades första klass och rörde sig "i de bästa kretsar",
gjorde han bekantskap med en merkantil pamp från vår västra huvudstad. Det
var en man i första medelåldern, ansedd, klok, kraftig, till yrket
industriidkare och affärsman samt-vilket här fick
betydelse-huvuddelägare i ett av Västkustens största tidningsföretag. De
båda herrarna spelade däcksgolf samman och det dröjde icke många
spel förrän den naive och självupptagne grannen hade meddelat sin
splitternye vän det allra mesta av sina amerikanska erfarenheter plus
åtskilligt annat rörande sina studier, sina kunskaper, sin hedervärda och
förhoppningsfulla person. Vidare yppade han naturligtvis sina
framtidsplaner: efter återkomsten till Staterna ämnade han på allvar ägna
sig åt pressen och hans goda förbindelser skulle helt visst göra det
möjligt för honom att vinna det första svåra insteget. Industrimagnaten,
delägaren i ett stort tidningsföretag fattade genast intresse för den unge
mannen, som föreföll tämligen kunskapsrik på åtskilliga både praktiska och
teoretiska områden och som dessutom visade prov på livligt och påpassligt
sinnelag. Helt visst kunde han i denne unge herr Borck finna en högst
förträfflig Amerikakorrespondent för sin tidning.
Förslaget dryftades snart fram till ganska fasta former och Benbe inbjöds
till någon tids vistelse på affärsmannens gods några mil utanför Göteborg.
Här vidgades ytterligare det amerikanska perspektivet. Vänner till Benbes
värd, en handfull framstående affärsmän i olika branscher, gästade vid
några tillfällen godset och den unge mannens framtidsplaner fördes på tal.
En viss ungdomlig optimism och gåpåaraktighet väcker, om den hålles inom
förnuftiga gränser, som oftast mognare mäns intresse och välvilja. Man
diskuterade både farbroderligt och sakligt möjligheten av att anförtro
Benbe, till en början på försök, vissa ej så obetydliga merkantila
uppdrag. Benbe befann sig helt enkelt i sjunde himlen och hade all möda
att rensa sitt värdiga uppträdande från alltför pojkaktiga uttryck av pur
fröjd. Om någon skall kunna tävla med Venus i en ung mans tillgivenhet så
är det lustigt nog den hedervärde Vulcanus själv om han notabene betraktar
och behandlar ynglingen som en pålitlig like, väl värd en erfaren mans
förtroende.
Ämnade ynglingen försumma sin berömda Kaliforniaonkel? Ingalunda!
Den chansen skulle noga bevaras och bevakas. Men ett ord i själva den
Heliga Skrift varnar oss uttryckligen att sätta vår lit till furstar, en
varning som även världsligt sedd torde äga fog för sig. Visserligen var
Kung Clown blott en arenans furste men vem kan väl fullgiltigt bevisa att
en dylik är stort mer pålitlig än sina krönta kolleger? Benbe skulle i
sinom tid återvända till clownen men han skulle kunna trygga sig till sin
egen om än jämförelsevis blygsamma ställning men han skulle inte behöva
böja sig för stormiga nycker och nyckfulla stormar. Man kan inte förneka
att den unge mannens tänkesätt härvidlag var sunt och förnuftigt.
Likväl var det här som så ofta ingalunda det sunda förnuftet som ensamt
fällde utslaget. En känslosak var vida viktigare. Benbe hade av clownen så
gott som överrumplats med ett uppdrag av stor betydelse. För varje
dagsresa han avlägsnade sig från Labyrinten och nalkades det enkla Sanna
växte hans motvilja, hans rädsla, hans avsky för detta uppdrag. Han hade
givit ett löfte, det kunde återtagas, men själva tanken på löftet och
uppdraget pinade honom till den grad att han höll den i skymundan. Han
kände på sig att han skulle komma som en olycksfågel till de beskedliga
människorna på Sanna, kanske rentav stövla fram över känslor och öden som
en niding i en örtagård.
Alltså gjorde han uppskovet så långvarigt som möjligt. Detta blev orsaken
till en katastrof på en stillsam gård i svenska Bergslagen och förberedde
långt ut i fjärran västern en världsberömd clowns fall.
Händelsen på Sanna föregicks av en liten tragikomisk episod. Just under
dessa trumpna missräkningens dagar fick Sanna-Sanna helt oväntat en
friare. Den oförsiktige var en ung, vikarierande adjunkt i Ekersta
kontrakt. Han var, som man säger, upp över öronen förälskad. Visserligen
inte så alldeles i Sanna men i Caroline. Den vackra, vänliga, lugna
flickan hade förtrollat honom och ville man figurligt talat söka efter
hans borttappade hjärta, gjorde man klokt i att rikta sin uppmärksamhet
mot den unga damens praktfulla hårkorg. Denna ovanliga prydnad hade dårat
den lille adjunkten. Besynnerligt att våra dagars kvinnor, så angelägna om
att behaga, envist fasthåller vid ett hårmod som kan vara klädsamt blott
för en gossaktig flickslänga i de tidigare tonåren och dessutom passande
för kvinnliga ungkarlar av mycket mogen ålder. Den stackars adjunkten
hyste emellertid mycket blygsamma tankar om sitt eget värde och han avstod
ödmjukt från att rikta sina tankar mot den hårfagra flickan-kanske hade
han också hört något glunkas om en hemlig förlovning. Alltså riktade han
sin håg mot systern, som han ansåg vara en godhjärtad och rättskaffens
flicka, inte snarvacker precis och en smula nyckfull men just en lagom
ledsagarinna och huskors för hans blygsamma person. Alltså friade han.
Sanna-Sanna blev utom sig. Den överspända flickan rusade omkring i huset,
trappa upp och trappa ned, grät och gestikulerade, ropade: Mamma, mamma,
jag måste gifta mig-å, så förskräckligt-jag måste gifta mig-
Vad är det du säger, utbrast fru Lillemor förfärad. Håll då inne med
sådana dumheter! Varför måste du gifta dig?
Folke har friat, förklarade Sanna, den gräslige Folke. Han kan inte leva
utan mig-
Fader Längsäll, som nu tillkom, yttrade barskt:
Han får väl fresta på i alla fall. Vad är nu det här för sätt att tjuta,
därför att en pojke friar till dig. Tycker du inte om honom så ger du
honom korgen rätt och slätt-
Visst tycker jag om honom, snyftade flickan. Han är så snäll med sitt
fula, platta ansikte. Vem skulle bli kär i honom? Å, visst tycker jag om
honom men jag hade ju andra planer- ..
Inga dumheter nu, genmälte Längsäll. Ar du för blödig att ge den
beskedlige pojken ord och avsked så ska jag göra det-
Plötsligt antog Sanna en stel, förnäm hållning, hennes tårar torkade, hon
betraktade sin far med höghet och yttrade:
Anser pappa således att jag har rätt att för mina tyckens skull göra en
annan människa olycklig för hela livet?
I sin barnsliga självuppskattning och sitt grymma medlidande påminde hon
ej obetydligt om en viss person på andra sidan Atlanten. Fader Längsäll
sänkte sorgmodigt sitt stora huvud och ströp ett litet vemodigt leende i
det han tänkte: Vore jag den kloke och stränge man jag borde vara, skulle
jag naturligtvis säga henne: du har, min stackars flicka, bara en
möjlighet att bidraga till dina friares lycka-och det är att giva dem
korgen.
Men ingalunda var han den kloke och stränge man, han borde ha varit-han
överlämnade saken åt sin lilla hustru, som också skötte den på sitt
vanliga förståndiga och mjuka sätt. Att trösta den försmådde friaren tör
väl inte heller ha varit så svårt, åtminstone ej att trösta honom över
förlusten av Sanna-Sanna. I själva verket hade den blyge ynglingen drivits
till frieri mest därför att han som Sannas fästman och man skulle ha
kommit i ett nära, förtroligt, innerligt och likväl ända in i hjärteroten
ärbart förhållande till den dyrkade Caroline. Emellertid skulle det
överilade frieriet i alla fall kosta den stackars gossen något. Han måste
pantsätta sin examensfrack för att på Sannas uttryckliga begäran skänka
henne en förlovningsring. En likadan fick han av henne, de skulle tills
vidare ej och kanske aldrig bäras offentligt utan blott i band om halsen
under dräkten. Pojken fann utgiften betungande och överflödig men lydde.
Då han gav henne ringen, kysste hon den och sa: Ser du, det är i alla fall
så skönt att ha någon att hålla sig till i tankarna ifall alla andra
skulle vända en ryggen till sist.-Denna naivt egoistiska hjärtesuck rörde
den beskedlige pojken. För första och sista gången kysste han sin
"hemliga fästmös" tunna, sammanpressade läppar.
Snabbt hade alltså den lilla känslostormen bedarrat men Sanna-Sanna
förblev dock i ett visst exalterat tillstånd som oroade föräldrarna.
Längsäll sa: Nå, hon blir väl lugnare, vad det lider, sen nu den här dumma
historien är ur världen. Jag må säga att jag är den gode Benjamin tacksam
att han nonchalerar oss. Vem vet, om inte hans besök skulle skärra upp
flickan ånyo på ett eller annat sätt. Nu får hon tid att lugna sina
upprörda känslor. -Ja, gudskelov, att han inte kom! utbrast fru Lillemor
med en uppriktig tacksamhet, som kunde ha förkrossat personen i fråga.
Ungefär samtidigt sa Benbe till sig själv: Nej, stopp lite, det här går i
alla fall inte an. Man har väl ändå fått en smula uppfostran av sin goda
och stränga mor. Nu har jag varit efterhängsen gäst här i huset i hela
fjorton dar och redan det är ytterst obelevat. Men vad värre är-jag måste
helt enkelt göra ett besök på Sanna-må sen slumpen foga och ödet befalla,
hur som behagas.
Han tog tåget till Wadköping och telefonerade därifrån med Sanna för att
tillkännagiva sin ankomst dagen därpå. Längsäll själv svarade i telefon.
Benbe sa, moloken och kylig: Jaha, nu är jag här, kära morbror, och om ni
kan ta emot mig på en dag eller två, kommer jag ut i morgon. -Patron
Längsäll svarade lika kyligt och torrt: Naturligtvis är du välkommen, kära
Benjamin. Det gläder mig, att du vill göra oss ett besök. -Vartill Benbe
i sin tur genmälte: Fattas bara att jag inte skulle vilja. Dessutom har
jag ju en skuld att reglera och jag ser mig i stånd till det nu.
Så torra, hövliga och maskerat ovänliga föll orden mellan dessa
släktingar, som sänt varandra så många vänliga och tacksamma tankar under
vinterns lopp. Vad skulden på tretusen kronor beträffar, så var det helt
naturligt att Benbe ville återgälda den, allra
helst Kung Clown försett sin ambassadör med ett mäktigt kreditiv. Icke
förty fann fader Längsäll den punkten i det korta samtalet "alldeles
särskilt läcker".
Härligt! ropade han till sin hustru och gned frustande sina stora,
plogvalkade nävar. Tänk att pojken verkligen har så mycket vett att han
betalar igen, vad han är skyldig. Knappt att jag trodde honom om det. Det
hade varit lite obehagligt att behöva påminna min systers son om den
saken.
Och han spankulerade omkring och frustade av en mycket välgjord
förtjusning och upprepade gång efter annan det redan välkända och av ingen
bestridda faktum att tretusen kronor inte är snutna ur näsan på en tupp.
Plötsligt stannade han framför fru Lillemor, knep hoppfullt samman ögonen
och brummade:
Tro om han tänker betala halvårsräntan?
Nå, men käre då, vojade sig milt fru Lillemor, du kan väl nöja dig med
kapitalet. Inte ska det vara så noga släktingar emellan-
Noga, upprepade Längsäll, och grinade kannibaliskt. Jo, just noga. Jag
hoppas, jag hoppas verkligen och innerligen att han kommer med räntan. Då
ska här vina en orre, vars make inte spelat förr i de här skogarna.
Så yttrade sig med mordiskt välbehag den något inkonsekvente mannen och
klumpade ut ur salen. Fru Lillemor suckade och mumlade: Ack, att han varit
och farit, Benjamin. Här ligger så mycket oro och obehag i luften.
Det gjorde så och om det festliga mottagandet hördes ingen längre tala.
Sådant var lynnet på Sanna. Gästens lynne var inte bättre. Han satt i en
gammal Ford, hyrd i Wadköping, och skraltade fram över de just vårgrusade
vägarna. Vädret var visserligen vackert men väglaget var uselt, bilen
uslare och uslast Benbe, ängslig och förargad över det stundande mötet.
När den skraltiga Forden äntligen stannade utanför Sannatrappan
fanns det för resten ingen Benbe i vagnen, blott chauffören och
packningen.
Därmed förhöll det sig sålunda. Caroline, som var en flicka med gott huvud
och klar tankeförmåga, hade denna morgon resonerat med sig själv och
kommit till följande fullt logiska resultat:
Ben bryr sig inte ett dyft om mig men det är mig absolut likgiltigt
eftersom jag älskar honom, vare sig han vill eller ej. Tänker nu ingen ta
emot honom på ett vänligt sätt, så tänker jag ta emot honom. Det nöjet
ämnar jag kosta på mig. Därför gick hon i björkhagen och plockade samman
ett helt litet hjul av blåsippor och hästhovsört, en imponerande bukett i
de svenska färgerna och med den i hand väntade hon tåligt på landsvägen
vid nedgången till den långa Sannaallén. När alltså bilen äntligen hunnit
så långt stod den unga kvinnan där med sin praktfulla hårkorg, i vilken
adjunkten tappat sitt hjärta, och med den praktfulla buketten i vilken hon
gömt sitt eget hjärta. Benbe steg naturligtvis belevat ur bilen, som
sändes i förväg utför allen, varpå de båda unga fortsatte till fots. De
anlände cirka två timmar senare än bilen, ty allen var som sagt ganska
lång, därtill vårgrusad och svårframkomlig inte minst för parhästar.
De båda ungas senfärdighet hade på den retlige fader Längsäll en inverkan,
så sällsam att vi avstår från varje psykologisk förklaring. Sedan han
undersam och otålig väntat en stund, började han sjunga och beslöt
plötsligt att äreporten strax skulle resas. Det hela fick gå i fart och
fläng allra helst man på förhand icke kunde veta hur slösaktiga med tid de
båda vägvandrarna skulle bliva. Även fru Lillemor for med förnyad iver
till sina sysslor, som närmast rörde festmåltiden. Lite emellan sprang hon
dock ut på trappan och undrade varför i all sin dar de inte kom och om de
möjligen fastnat i diket. De kommer när de kommer, snäste fader Längsäll,
håll dig i styr, gamla människa, det är ju ändå inte din fästman som
väntas.
Som sagt-vi avstår från att förklara dessa egendomliga omkastningar i
Sannalynnet. Vi hänvisar blott till att det var vår och vackert och att
kanske Carolines logiska och heroiska tankeverksamhet smittat av sig. Hur
som helst-Benbe fick ett storslaget mottagande, vida bättre än han
förtjänat.
Frågorna haglade och han berättade vid middagsbordet sina öden och äventyr
i det han icke minst uppehöll sig vid sin vistelse i Göteborg. Som alla
sunda ungdomar levde han helst i framtiden och han skildrade med mycket
pondus de betydelsefulla planer som avhandlats. Längsäll kände personligen
eller genom hörsägen sin systersons nya vänner och prisade bullersamt hans
tur.
Det må jag säga, utbrast han förrnöjd, det här blir någonting annat än när
du i höstas gav dig ut på vinst och förlust utan något egentligt stöd
eller mål.
Han gnuggade ivrigt händerna, men plötsligt blev han alldeles stilla, lade
händerna på bordet och sa fundersamt:
Men hör du-alltså-vår släkting-vår berömde clown-du sökte aldrig upp
honom?
Vid bordet fanns det blott en som ej i spänning avvaktade svaret-
Caroline som just då förstulet lekte med Benbes fingrar under bordduken.
Den unge mannen var själv så upptagen av leken att han knappt
uppmärksammade frågans betydelse. Han svarade halvt förvånad:
Visst har jag träffat honom, jag har ju bott tre veckor i hans ståtliga
bungalow. Nog har jag väl skrivit något om det-?
Jo, jo, det har du, skyndade fru Lillemor att bekräfta. Men du skrev helt
flyktigt några ord och det undgick kanske din morbrors uppmärksamhet.
Uppdraget med alla de farhågor och obehag, som låg lik en dunst omkring
det, dök åter upp i hans medvetande. Han betraktade i smyg Sanna och blev
ännu mera obehaglig till mods då han såg hennes glänsande, nästan
extatiskt uppspärrade ögon riktade mot sig. Men den lilla handen som lekte
med hans under duken hade en förunderligt lugnande och styrkande inverkan.
Han sa sig trotsigt att ingenting i världen skulle förmå honom att utföra
detta uppdrag och i denna fullständigt falska förvissning började han
livligt och utförligt beskriva Tracbac och hans omgivning. Alla lyssnade
med största intresse - inte minst fader Längsäll som hade hjärtans roligt
åt Benbes första fruktlösa finter och försök att komma i kontakt med den
store mannen. Vidare berättade han, hur han till sist blivit mottagen som
en kär slakting, omhuldats som en sådan och mått som en prins i en
bagarbod. Munterheten steg och blev alltmer otvungen. Gubben Axelssons
uppträdande som en annan gammal Wadköpingsvålnad där borta i fjärran land
både rorde och roade-han var ju en gammal bekant liksom farmorsmöbeln och
mycket annat. Korteligen-clownen, denna orosfågel, verkade åtminstone
någon timme som det behagligaste, oskyldigaste samtalsämne vid denna glada
familjemiddag.
Och när du vänt tillbaka, sporde Längsäll, kommer du då att åter uppsöka
honom?
Naturligtvis! Självfallet! utbrast Benbe ivrigt. Det förstår väl morbror
att jag som blivande journalist kommer att odla den remarkabla
bekantskapen så intensivt den bara odlas kan. Dessutom är det ju Tracbac
som på ett för resten mycket frikostigt sätt bekostar hela den här resan
både fram och tillbaka.
Plötsligt hickade han till av skrämsel och släppte den lilla handen under
bordet. Om nu Längsäll frågade: Varför bekostade han resan. I vad syfte?
Har du kanske något uppdrag i Sverige för hans räkning? -Vad skulle han
svara?
Skrämseln visade sig sakna grund. Längsäll gjorde inga frågor, han
skrattade blott helt fryntligt och sa:
Det kan jag väl tänka mig, att han var frikostig. En sån där
mångmillionär sticker väl inte till sina släktingar ett par tre
tusenlappar som jag och de andra bondkaninerna hemma i Sweden-
Och han klippte finurligt med ögonen och gjorde allehanda lustiga
grimaser. Så steg man upp från bordet. Den glada, hemtrevliga stämningen
höll i sig. Benbe och Caroline placerades i salongens lilla hörnsoffa just
som fästfolk brukar placeras. Fru Lillemor satt vid bordet bredvid dem,
som vanligt med en sömnad i händerna. Fader Längsäll vandrade av och an
med tummarna i västens armhålor, han gnolade helt sakta för sig själv som
om han den dagen rakt inte kunde komma ur de musikaliska tagen. Benbe höll
alltjämt målron vid makt och lät sina mångahanda upplevelser flöda, ej.
utan att krydda dem med någon liten matsked fantasi.
Lyckligast i den lilla församlingen av lyckliga var dock Sanna-Sanna.
Tyvärr är lycklig icke rätta ordet-hon var salig. Den långa och modlösa
väntan på Benbe hade pinat ut henne. Hon trodde sig ha sett sina töckniga
men ack så kära fantasier skingrade och se sina förhoppningar om att något
stort och underbart skulle inträffa krossade. Den blyge adjunktens
oväntade frieri hade tyckts henne som en himmelens bekräftan att alla de
luftslott hon byggt i guldlandet väster ut var de tommaste bland
inbillningar. Faderns misshumör, moderns och Carolines nedslagenhet,
alltsamman hade pressat henne tungt. Nu åter började hennes drömmar
besannas. Benbe hade kommit och kommit från Tracbac för att till honom
återvända. Sammanhanget började klarna.
Hon vankade som fadern av och an men i den nu mörka salen, där hon i fred
kunde lyssna till kusinens berättelser. Om någon av familjemedlemmarna
sett henne, skulle hon helt visst väckt dess oro. Hon smålog saligt, hon
höll de knäppta händerna tryckta mot kinden och tårarna flöt ymnigt.
Plötsligt trädde hon in i salongen, händerna utsträckta med uppåtvända
handflator, huvudet tillbakakastat, ögonen halvslutna i extas. Det
ömkliga, magra, sjukliga ansiktet strålade av fröjd. Det gick en ryckning
genom dem alla och Längsäll tvärstannade.
Hon sa: Å-jag är så lycklig-jag är så lycklig-jag är så lycklig därför
att ni allesamman är lyckliga-
Nå-det hedrar dig, det hedrar dig, brummade Längsäll buttert. Hon vände
sig mot honom och fortsatte:
Och vet du vad, pappa, jag tror att jag har stor del i detta. Inte sant,
Benjamin, onkel Jonathan tog väl emot dig, när han fått det lilla paketet?
Jo, så var det, jag vet det. Och det var paketet som gjorde att han sände
dig hit till oss kanske för att hämta oss alla till sig. Ar det inte så?
Vad är det hon säger? mumlade Längsäll.
Sanna fortsatte, vänd till modern: Nu vågar jag bekänna för dig, lilla
mamma. Det var jag som tog det lilla paketet i din chiffonje och sände det
till onkel Jonathan. Jag förstod att du ville säga honom att du inte glömt
honom och varför skulle han inte få veta det förrän efter din död. Inte
sant, pappa-det hade varit meningslöst?
Svaret dröjde kanske en minut; den föreföll lång. Därpå hytte Längsäll
lite med pekfingret och sa:
Min kära flicka, du har en otrevlig vana att jämt vilja tränga dig fram
och göra dig viktig. Det är inte klädsamt. I dag är din kusin Ben
huvudpersonen och därnäst kanske Caroline, eftersom det är något liksom
förlovningsaktigt mellan de båda. Men du, min flicka, får vackert stanna i
andra ledet. Det blir kanske din tur en annan gång.
Benbe riktade en nästan skrämd blick mot fru Lillemor. Hon åter tog inte
blicken från sömnaden och hennes hand arbetade lugnt och jämnt. Men han
märkte att munnen var halvöppen, och att hakan hängde som den plär göra på
mycket gamla och sjuka människor.
14 Lillernor och far
Det kan vara svårt med hårdagade barn men det är i alla fall ett intet mot
de alltför lättuktade. Sanna-Sanna, nittonåringen, var till exempel i
jämförelse med sin två år äldre syster en fullkomlig barnunge, därtill en
sjuklig barnunge med ständigt överspänd fantasi och konstiga nycker. Hon
var kusligt lättuktad trots all sin nyckfullhet. Fader Längsäll, som
ständigt bemödade sig att tillrättavisa flickan med så lätta ord, som hans
rättframma men beskedliga sinne kunde hitta, måste hart när för jämnan
ångra minsta upptuktelse. Fru Lillemor var i det hänseendet vida mindre
ömskinnad än sin store, grove man.
Den beskedliga och i godmodig ton framförda banna, som den uppskärrade
flickan fick samma dag Benbe anlände, fick en, som det kan tyckas,
synnerligen god verkan. Sanna-Sanna blev efter den betan blidare, mindre
nyckfull, mer tjänstvillig och lättregerlig än förut, ljus till lynnet,
sansad och foglig. Bättre resultat av sin tuktan borde en klok far ej
kunna begära men fader Längsäll var kanske på något sätt överklok-i alla
händelser var han ingalunda belåten. Han skämtade med sin "änglalika
flicka" (och hon gick verkligen omkring som en guds ängel, leende och
vänlig), han brydde henne för pastorsadjunkten, som lämnat Ekersta och en
gång i veckan skrev ett brev till sin hemliga lika punktligt och
samvetsgrant som han skrev söndagens predikan. Han försökte reta den
lättretliga genom att kalla henne "vår sanna lilla Sanna-Sanna som
sannerligen är sann"-och andra svåra begabbelser, men förgäves: flickan
log road eller milt överseende. Fader Längsäll var icke nöjd och hade
kanske skäl. Då en så obetydlig orsak har en så pass genomgripande verkan,
kan man vara viss om att någonting annat, okänt och kanske skadligt
medverkat. Längsäll muttrade: Ja, det ser nog bra ut, det där lugna
lynnet, men det är frostbitet, det är vad det är.
Om sålunda den ena flickan oroade honom genom sin undfallenhet, så retade
honom den andra genom sin fräckhet. Han sa verkligen fräckhet, fast han
möjligen vid närmare betänkande skulle visat sig villig att välja ett
något mildare ord. Fröken Caroline och herr Benbe hade råkat in i det
stadium av halvhemlig förlovning, som är så påfrestande för omgivningens
nerver. Längsäll sa: När man i alla fall faktiskt vet att de där båda
ungnöten inte gör annat än går omkring och nosar varann på mularna, så
behöver de sannerligen inte sticka i väg som bromsbitna, därför att en
hygglig människa råkat komma i närheten. Han påstod sig aldrig i livet ha
förstått kärlekens ljuva hemlighetsmakeri men det är ju tänkbart att han
missminde sig. För resten led han antagligen av den faderliga svartsjuka,
som bland svartsjukans många former kanske är den på en gång oskyldigaste
och mest ofrånkomliga- en sorts medelålderns själsliga mässling, så till
sägandes. Hur som helst så kände han att han snart skulle "vidtaga någon
åtgärd"-beträffande vem eller vad fick tills vidare bero. Han nöjde sig
med att visa sin gryende beslutsamhet genom extra god aptit, kraftiga
rörelser och ett mer än vanligt brummande målföre. Sanna-Sanna sa: Lilla
pappa är i humör! Och därmed menade hon varken gott humör eller dåligt
humör utan helt enkelt och simpelt -i humör!
Den första att vidtaga en åtgärd mot de förlovades "fräcka
tjockskallighet" blev emellertid fru Lillemor. En morgOn vid frukostbordet
då de båda unga som vanligt med vaga fraser sökte förbereda dagens samvaro
och frånvaron yttrade hon tämligen barskt: Inte för att jag vill köra vår
käre Ben från gården-å, bevare mig väl-men vi måste dock sätta oss in i
att han inte kan stanna här i evighet amen. Därför tycker jag att
han och Caroline bör företaga en liten, liten övning i att bära
skilsmässans bitterhet. Och eftersom pappa tänker fara till stan i dag så
är tillfället synnerligen lämpligt.-Jag vill bara tala om för moster,
genmälte Benbe blossande och stött i kanten, att det kommer att bli mig
ett stort nöje att följa morbror till stan.-Tror nog det, svarade fru
Lillemor torrt, men nu blir det inte gunstig herrn utan Caroline som
följer pappa till stan. Hon ska nämligen välja garner åt mig och det torde
överstiga herrarnas sammanslagna förstånd. -Ja, se det gör det! medgav
Längsäll beredvilligt; tilläggande: Vår ärade gäst får vara så älskvärd
och nöja sig med Sanna-Sanna.-Fru Lillemor fnös och sa: Nåja, det finns
ju också en annan dam på gården, fast alla ska veta att hon inte blir
fjäsad av herrarna. -Nu vet du din plikt och ditt öde för i dag, Ben,
mullrade Längsäll och retade sin kära hustru genom en medlidsam min.
Hans skämt träffade pricken närmare än han trodde, Benbe visste verkligen
eller fick just nu på känn sin plikt och dagens öde och han fann, att
morbroderns falska medlidande rätteligen borde ha varit äkta. Detta
påtumanhand med fru Lillemor, som han både medvetet och omedvetet lyckats
undvika, var således nu ofrånkomligt. Efter det att Sanna-Sanna förrått
det lilla paketets översändande till adressaten fanns det naturligtvis
ingen möjlighet att slippa från en förklaring. När därför far och dotter
rest till stationen och Sanna-Sanna gått till sitt, stannade han kvar i
salen, nedstämd, orolig men fast besluten att inte göra de minsta
krumbukter eller undanflykter. Lyckligtvis hade fru Lillemor alldeles
samma avsikt. Hon sa:
Sätt dig här vid bordet mittemot mig. Jag kommer att hålla ett litet
förhör med dig och ber dig bara att inte ta någon hänsyn till mina känslor
och dylikt strunt. Jag vill ha klart besked och jag vill också ha ett gott
råd, om du skulle ha något att ge mig.
Hon satt vid det stora runda, nu avdukade, salsbordet och hade framför sig
ett berg av olikfärgade tyglappar, som skulle repas till trasmattor.
Leende sköt hon över en försvarlig hög åt Benbe och blinkade åt honom att
han ock borde göra någon nytta. Benbe tänkte: Säga vad man vill, men nog
är det virke i henne. Sker här en olycka, det Herren förbjude, så inte
blir det hon som går under. Och plötsligt erinrade han sig clownens
berättelse, att hon varit den enda i släkten som hållit ögonen klara och
kalla på kära farmors begravning.
Jo, du Ben, högg hon in i tystnaden, för att gå rakt på sak och börja med
det viktigaste så säg mig: har Jonathan Borck sänt mig någon hälsning -
någonting, som du kanske funnit svårt att framföra?
Benbe hade tagit sitt parti och svarade mekaniskt samvetsgrant som ett
vittne vid domstol:
Han anförtrodde mig ett väldigt kinkigt uppdrag. Han vill att Sanna ska
komma till honom, som jag antar för alltid eller åtminstone för längre
tid.
Fru Lillemor nickade lugnt, att hon begrep, men Benbe såg att hennes mun
plötsligt fick samma ålderslappa uttryck som den gången då den exalterade
flickan bekände stölden av paketet.
Hon sa:
Nå ja, det var ungefär det svåraste uppdrag han kunde hitta på att
anförtro dig. För att nu inte tala om mig. Så jag märker att han inte
blivit sig olik. För resten anade jag nog det värsta, när jag hörde dig
tala om hans bedrövliga liv och ensamhet och när flickan berättade om
handsken. Jag kan säga dig, att det där paketet hade jag visserligen inte
glömt men jag hade inte heller öppnat den där lilla lådan på åratal.
Sannas bekännelse kom som en fullständig överraskning. Jag visste inte att
paketet var borta och än mindre kunde jag ana att det burits fram.
Hon teg några ögonblick, fortsatte lika lugnt och smått nyfiket:
Vad sa han, när han fick det?
Benbe rodnade och bestod sig några ögonblicks eftertanke innan han
svarade:
Först sa han just ingenting, men när han sen kommit på den här idén
beträffande Sanna, blev han naturligtvis tvungen att berätta så pass att
jag-nå ja, att jag skulle fatta sammanhanget-
Naturligtvis, mumlade fru Lillemor, och i det hon tog en ny trasa och
började repa den, fortsatte hon:
Sammanhanget är för resten inte så lätt att fatta. Jag vet det kanske bäst
själv. Dragningskraften mellan två människor kan vara konstig ibland. Nå
ja- inflickade hon med ett muntert leende som nästan skrämde Benbe -jag
menar ju inte den sorten, som tycks existera mellan dig och Caroline-den
är gud ske pris lättfattlig. Men det finns andra sorter. Jag har ju haft
anledning att fundera över saken. Jag tror till exempel inte att beundran
för en man, en hjälte, är särdeles farlig för oss kvinnor eller många av
oss-i det här hänseendet. A nej, en man, som vi verkligen beundrar, kan
vi nog hålla på vederbörligt avstånd-om vi nu eljes har skäl till det. Vi
har kanske på känn att vår beundran skulle svalna skamligt. Nej, det finns
annat som är betänkligt värre: två delar medlidande och en del purt
förakt, till exempel. Det är en farlig blandning. Och det är kanske
orsaken till att det sätts så många sjukliga och undermåliga barn till
världen.
Benbes tanke gick ofrivilligt till flickan Sanna och åter hart när
skrämdes han av röstens kyliga lugn.
Fru Lillemor fortsatte:
Ja, min käre Ben, så var det i alla händelser den gången. Två delar
medlidande och en del förakt. Du får inte missförstå, vad jag menar med
förakt. Jonathan var och är väl ännu trots alla konstigheter en präktig
och god människa. Det är inte förståndsförakt jag menar utan snarare
känsloförakt. En fräckt frisk människa, som jag alltid har varit, hyser en
sorts förakt för sjuklingar-det kan inte hjälpas, det, hur okristligt det
än må låta. Och jag- tillfogade hon åter med sitt lugna leende-jag är
inte ens kristen, jag är ateist rätt och slätt och det har jag varit så
långt jag minns. Jag kan inte som Längsäll brottas med min gud. Jag har
bara mig själv att kämpa med och det är kanske stundom värre.
Så förhåller det sig med mitt förakt för Jonathan. Kanske bidrog också
hans yrke. Jag i min småborgerlighet har inte sinne för det fina i
kråksången. När Längsäll drar åstad med sina oxar, då tycker jag mig se en
karl. Artister och många andra sorter-nå ja, visst kan jag finna dem
intressanta och märkvärdiga och underhållande, men därvid stannar det
också. Desto konstigare kan tyckas, hur jag betedde mig den gången, men
jag tror att det är som jag säger: vi kvinnor har svårt att inte ta oss an
en man, som vi föraktar och samtidigt ömkar. Kanske är det vårt erbarmliga
kvinnliga högmod som spelar oss ett fult spratt. En karl, som behöver
oss- oj, oj, oj, vad det smakar högfärden. För resten, även sunda, starka
män tycks inte riktigt lita på sina goda egenskapers tjusningskraft-ser
man inte hur de gör sig små, när de ska fria, de är ingenting värda: de
kan inte leva utan oss, räcker vi dem inte lilla, vackra handen så kommer
de att stappla gruvliga på livets vådliga stig. Äsch! Boss alltsamman! Då
tycker jag bättre om Längsälls frieri, han sa, den buffeln: Ja, förhasta
dig nu inte, Lillemor, för nog kan jag reda mig utan dig, det kan du lita
på-
Hon kastade huvudet bakåt och brast i ett klingande skratt, som till och
med smittade den nedstämde Benbe.
Å ja, fortsatte hon och torkade skrattårarna med en sidentrasa, jag vet ju
inte hur det förhåller sig med de där ödmjuka friarna-kanske ler de bak
ryggen på oss och det må i så fall vara oss väl
unnat. Men de verkligt ödmjuka, de som har skäl att vara det, just de är
farliga för obevakade hjärtan och bevakade med för resten. Jag vet det.
Nå, du är ju inte någon liten oerfaren flicka, Ben, och det kan tyckas
överflödigt att jag sitter här och trakterar dig med en mogen kvinnas
tankar och erfarenheter. Men det är kanske strängt taget inte heller det
jag gör. Förr eller senare börjar man söka förklara sina handlingar och
grunna ut verkliga orsaken till den och till den. Det faller sig inte så
lätt men det ska ske, om man eljes sätter något värde på livet. Folk
säger: en handling-nå, den kan strykas över och glömmas ifall den
generar. Oj, oj, oj, en handling släpper aldrig sitt tag. Jag skulle ha
lust att sätta upp en småbarnsskola och säga ungarna: Gör vad er lyster,
men kom ihåg att gjort är gjort. Det givs ingen förlåtelse. Tänk er för.
Det blir kanske eftertankens kranka blekhet. Nå, så gå omkring och var
blek då- men inte feg. Det finns inte något avskrivningskonto varken i
himmelen eller på jorden. Inte ens Vår Herre, som är Längsälls förtrogne,
kan preskribera skulder. Långt mindre vi själva. Den där utvägen som en
skald rekommenderat att förlåta oss själva och varda marterna loss- det
är fegt och meningslöst sludder. Jag vet det själv.
Detta "jag vet det själv" kom som en snärt, ett lätt men energiskt
klubbslag ungefär som då en mötesordförande konstaterar ett faktum och
fastklubbar ett beslut.
Hon fortsatte i sin vanliga ton som för resten blott obetydligt skiftat
klang eller styrka:
För att nu återvända till själva saken, så måste jag erkänna att jag har
mycket svårt att se klart i den. Vad ska vara rätt och vad ska vara orätt?
Och med rätt menar jag då bara: hur ska man bära sig åt för att göra
minsta möjliga skada-jag vågar knappt säga: största möjliga gagn? En sida
av saken, som inte får förbises vare sig man finner det cyniskt eller ej,
är den ekonomiska. Längsäll och jag kommer inte att lämna mycket
efter oss och stackars Sanna med sin sjuklighet och sitt konstiga humör
har inte stora utsikter att vare sig försörja sig själv eller bli forsörjd
av någon annan. Rik blir hon ju där borta. Och naturligtvis kommer
Jonathan att bli vad man kallar snäll mot henne -det tvivlar jag inte
på-så pass känner jag honom. Faran är väl snarare att han skämmer bort
henne. Eller att hennes nya omgivning kommer att göra narr av henne.
Hon funderade ett slag, så småskrattade hon och sa:
Du får medge, Ben, att det finns bra lite rättvisa och förnuft här i
världen. Lite konstiga är de ju båda två och inte annat än jag kan förstå
av dina berättelser varandra bra nog lika. Nå ja-hans konstighet har
gjort honom till ett snille, visserligen bara ett cirkussnille - men i
alla fall. Den har inbragt honom ära och guld i massa. Och hon lilla
stackare-vad ska det egentligen bli av henne, när vi en gång är borta?
Folk är inte snälla mot henne och förmår kanske inte vara det. Så är det
ju-sjuka kycklingar ska hackas ihjäl. Det är rätt svårt ibland, ska jag
säga dig, att hindra tanklösa eller elaka människor från att behandla
henne som rogdocka. Och svårare blir det för vart år som går. Så länge hon
var barn kunde det ju finnas någonting skämtsamt i upptågen och narrit-nu
blir det uteslutande pinsamt. Nej, rättvisa och förnuft är det skralt med.
Längsäll, som hoppas på himlen, han tycker att allt är tämligen gott på
jordenom, men jag stackare som inte tror på himlen, jag finner mig inte
heller till rätta på jorden. Det är då sannerligen att vara vanlottad.
Så är det ju en annan sak, fortsatte hon efter en tankepaus, en annan sak
som talar för att låta henne resa. Man säger ju: blod är tjockare än
vatten, blodets röst med mera sådant. Uppriktigt sagt tror jag inte så
värst mycket på det där talet men jag är ju inte allvetande och kanske
ligger det någonting i det. Jag tror i alla fall mer på någonting
annat-tror eller hoppas: två människor som hon och han-två människor som
av naturen dömts att vara mycket ensamma, skulle de inte kunna fatta
tillgivenhet för varandra och bli varandra till glädje och gagn? Se där,
vad jag tycker är den viktigaste punkten. Vem här om jag undantar de allra
närmaste bryr sig om stackars SannaSanna? Ingen. Och vem-den store Jac
Tracbac får ursäkta mig det-vem bryr sig i grund och botten om honom? Nå
ja, det vet jag ju inte men jag har mina tvivelsmål. Ur den synpunkten
sett skulle jag vilja instämma med ordet: Vad Gud har förenat skola
människor icke skilja.
Hon vaggade sakta av och an och mumlade, nu med djupt bekymrad min: Ja,
den som bara visste-vem vet, vem vet-vad som ska vara rätt och bra, rätt
och bra- och hur det ska gå till-?
De sista orden väckte hos Benbe en slumrande undran och en förvåning över
att hon ännu ej med ett ord berört den i hans tycke svåraste punkten i
problemet. Han kvävde sin blyghet och sa:
Säg-det som bleve svårast-det vore väl ändå att förklara Sannas resa för
morbror? Tracbac tänkte så själv, han sa: det är kanske alldeles omöjligt
och då förfaller alltsamman. Lillemor får avgöra.
Hon smålog och sa: Ja, det är allt bra bekvämt att säga: Lillemor får
avgöra-
Jo, jo, fortsatte hon efter ett ögonblick med en egendomlig, tung och
trött trygghet i rösten, jo, jo, min gosse, nog blir det en svår sak, svår
för honom och svår för mig. Men ser du-det blir i alla händelser vår
sak-och den får inte ha något inflytande på hennes.
Nå ja, min käre Ben, fortsatte hon i vanlig ton, nu har vi fått tala ut
och det är huvudsaken. Jag vet åtminstone på ett ungefär hur landet
ligger. Jag behöver nog åtskilliga dar till att fundera och dem får du väl
kosta på mig och kostar du dem inte på mig så vill du kanske
godhetsfullt offra dem på Caroline. För resten-mens jag nu har förmånen
att vara ensam om gunstig herrn, så kan du gärna berätta lite mera om
Jonathan eller snarare om förhållandena och hans närmaste omgivning. Vad
är det egentligen för människor? Är det något så när hyggligt folk?
Benbe berättade och han glömde inte att enligt Tracbacs uttryckliga
uppmaning förklara att han levde ett mycket sedesamt och ordnat liv. Fru
Lillemor lyssnade men så småningom alltmera förströdd som om hon haft
någonting annat i tankarna. Plötsligt sa hon småleende och lite grand
förläget:
Nå, sa han eljes något om mig, han, Jonathan?
Benbe berättade det lilla han kom ihåg om begravningen, och flyttlassen
med mera.
Jo, det var en sak till, sa han slutligen och småskrattade. Jo, han tyckte
gubevars inte om att jag kallade moster moster. Nej, det passade honom
inte. Det lät för gammalt. Han sa: Hon var så ung-
Å, sa han det? utbrast fru Lillemor och log även hon. Hon stirrade framför
sig med en strålande och likväl eftertänksam blick. Tårarna började kvälla
och rinna, strida. Vad är det? frågade Benbe ängslig och meningslöst, har
jag sagt något som-?-Hon skakade litet på huvudet och slöt ögonen.
Huvudet sjönk i små knyckar ned mot bordet och ansiktet doldes i högen av
brokiga trasor.
I kvällningen återvände Längsäll och dottern från staden Caroline
redogjorde för sina uppköp inför modern och far Längsäll spankulerade av
och an, tydligen otålig och uttråkad av detta resonemang om garner och
tyger. Han var alltjämt i humör men tyvärr tycktes det luta åt den dåliga
kanten. Rätt vad det var ställde han sig framför den häpna, oskyldiga
dottern, satte händerna i sidan, räckte ut tungan åt henne och brummade:
Vill du bara packa dig ut härifrån! Du har faktiskt inte gjort annat
än sladdrat om garner och elände hela dan. Jag är trött på den där
smörjan. Ajöss, mamsell!
Caroline gick med spanska steg och näbbet i vädret som en förolämpad höna.
Men vad går det åt er? utbrast fru Lillemor, minsann tror jag inte att ni
blivit stolliga allesamman-
Ja, det kan du säga, brummade Längsäll buttert, du som sitter här hela dan
och repar trasor och dricker kaffe och inte har någonting att grubbla på
utöver middagsmaten. Men jag! Jag ska hålla mig munter och glad i alla
mina bekymmer. Vet du varför jag for till stan? Det var egentligen för att
något så när i fred för fruntimmer få tänka ut och därtill skaffa mig en
del underrättelser om saker och ting av vikt. Tänksamt har jag haft det,
ska jag säga dig, över hövan tänksamt, tröttsamt och ledsamt.
Nå ja, fortsatte han efter några minuters tyst vandring, nu tror jag i
alla fall att det är sluttänkt åtminstone för mitt vidkommande. Och hör nu
på utan att dåna eller andra fula fasoner: När Benjamin i sinom tid far
tillbaka till Amerika får han ta din dotter med sig. Vad säger du om det?
Hon sa ingenting. Hon noppade alltjämt på sina trasor som om hon ingenting
märkligt hört, men hennes ansikte, som redan hade det första,
spindelvävsfina nätet av åldersrynkor, blev alldeles gult. Längsäll
betraktade henne orolig men ännu mer förvånad. Varför säger hon då
ingenting? undrade han. Hon såg inte upp och det dröjde en god stund innan
hon återvann ett om än lätt stammande målföre.
Ja-Längsäll-du menar-jag antar-du menar Caroline?
Vem håken skulle jag eljes mena? utbrast Längsäll förargad över denna
ovanliga trögtänkthet hos hans hustru. Allvarlig, lugnare men likvisst med
en smula retlighet på röstbotten, fortsatte han:
Som sagt, jag har tänkt på saken. Jag har också genom vänner och väns
vänner lyckats få bekräftat att Benjamins framtidsplaner inte är rena
pojkfantasier om de också tills vidare är lite lösliga. Men en viss risk
får man ju alltid ta här i livet. Nå-då uppställer sig frågan: när ska
det bli bröllop? Förlovade är de så det knastrar om det så åt den saken är
ingenting att göra. För resten-i grund och botten har ju varken du eller
jag någonting emot pojken. Alltså-icke om utan när, är frågan.
Naturligtvis kunde de vänta både ett år och två. Men vad skulle det vara
bra för? Ha flickan vankandes härhemma med längtansfullt hjärta-nej tack,
buuuh, tack så hjärtligt, inte för min räkning, inte.
Han stannade, rätade upp sin tunga lekamen och sa med allvar och
värdighet:
Jaha, min vän, nu har jag såsom varande flickans far uttalat min åsikt. Nu
blir det alltså din tur. Var så god och kom med dina invändningar.
Fru Lillemor hade släppt sina lappar; hon höll huvudet lite på sned och
kisade mot fönstrets kvällssol. Slutligen sa hon lågmält:
Å-jag har inte så många invändningar att komma med. Du tör väl ha rätt-
Visst katten har jag rätt, avbröt Längsäll med en något forcerad triumf i
rösten. På det här sättet får de bröllopsresan och andra tokigheter gratis
så till sägandes. Benjamin kan stanna här ett par månader. Antagligen bör
han också resa ner till Göteborg för ytterligare rådslag med sina
principaler och du får tid på dig för lite utstyrsel och husrengöring-jo,
här måtte bli trevligt!-och allt sånt där Så kan bröllopet stå någon gång
mellan pingst och midsommar före slåttern. Det är som om det vore uttänkt
på förhand. Min vän, kom och säg om patron Längsäll vad elakheter din
hönshjärna än månde utkläcka-men si kom inte och
säg att han är opraktisk, för då hugger du i sten!
Och han bröstade sig väldiga där han gick och hittade på alla möjliga
fördelar och förträffligheter beträffande detta bröllop, som i själva
verket låg som en tung sten på bröstkorgen. Lillemor satt med de
sysslolösa fingrarna sammanknäppta, huvudet lite tillbakaböjt. Hon såg ut
som en äldre kvinna, den där sitter i kyrkbänken och lyssnar halvt
tankspridd till en predikan. Så ruskade hon plötsligt på huvudet som om
hon vaknat upp ur en lätt slummer, hon kastade några hastiga, skygga
blickar omkring sig, rätade ryggen, återtog sitt plockarbete. Hon sa:
Det är också en annan sak, Längsäll, en sak som gör att vi kanske bli ännu
mer ensamma. Det är inte otänkbart att också Sanna skulle vilja följa
Benjamin dit över.
Längsäll stannade.
Otänkbart? upprepade han förundrad. Vad menar du med otänkbart? Det kan
naturligtvis både vara tänkbart och otänkbart. Frågan är ju först och
främst om hon vill?
Ja, det är ju det jag menar, när jag uttrycker mig så, förklarade fru
Lillemor otåligt. Jag kan inte säga någonting bestämt eftersom jag ännu
icke talat med henne själv.
Är det då bara en gissning? sporde Längsäll ännu mera förundrad. Eller har
någon annan talat med henne? Benjamin kanske?
Nej, nej, Längsäll, svarade fru Lillemor hastigt, ingen människa har talat
med henne. Och det lovar jag dig, tilllade hon med tyngd i orden, att
ingen människa skall tala med henne utan ditt samtycke.
Mitt samtycke? mumlade Längsäll. Mitt samtycke?
Fru Lillemors goda ansikte fick ett sällsamt hårt uttryck -och
sannerligen, i den stunden var hon hård-hård mot sig själv och hård mot
den hon höll av. Hon sa:
Saken är den att Jonathan Borck har bett Benjamin framföra en
hälsning. Han ber honom fråga dig och mig och naturligtvis Sanna huruvida
inte hon kunde få komma över till honom och möjligen stanna. Han känner
sig så ensam.
Av och an vandrade fader Längsäll, av och an som hans vana var men denna
gång med ovanligt tysta steg. Och tysta var de båda tills han saktade
farten och långsamt stannade, han stirrade ned i golvet, mumlade: Han
känner sig så ensam-han känner sig så ensam-
Han lyfte huvudet och yttrade torrt:
Ja, du-det är ju en sak, som egentligen blott Sanna själv kan avgöra. Jag
åtminstone kommer varken att säga från eller till-
Han stod så länge tyst och orörlig att hon, som sänkt blicken mot arbetet
under det hon talade, till sist tvingades att se upp på honom. Och nu fick
hon i sin tur se ett uttryck hos fader Längsäll som hon väl sällan sett i
det ansiktet: ett leende, hårt, trotsigt, elakt.
Hon mumlade: Vad ler du åt?
Han svarade med stark stämma men fullständigt lugnt:
Ler jag verkligen? Det var mer än jag visste. Jag står just och tänker på
att jag nog hade rätt då jag önskade bli en riktigt, riktigt from man. Jag
tror att det är för mig mycket-mycket-mycket.
Han drog på orden, avslutade: mycket nödvändigt.
Åter var de tysta, en lång stund tysta tills hon började stamma
hjälplöst-
Jag förstår-det är ju så det kommer för oss-för dig det kommer-kommer
för oss-
Han såg på henne med en djup blick: hennes lugna, kloka ögon snurrade,
vacklade i hålorna och blicken var nästan fånig, hakan hade sjunkit djupt
som om hon haft svårt att andas-
Han gick hastigt fram till henne, han strök henne över kinden med handens
baksida. Han sa brådskande, nästan rädd att orden skulle kväva
henne:
Du menar att det kommer som en överraskning?
Hon nickade och slöt munnen. Han gick bort till fönstersmygen och stod där
tyst en stund med pannan stödd mot posten. Med sitt grova pekfinger ritade
han ett ord: Lillemor.
Utan att vända sig om yttrade han till sist lugnt:
Uppriktigt sagt-Lillemor- så kom det-det som du innerst syftar på-å
nej-det kom icke som en överraskning.
Han tillade: Där har du- i din tur-min bekännelse.
Han gick åter bort till henne. Hennes ögon var dimmiga och slöa. Han satte
sig vid bordet; de stora grova händerna dök långsamt in i högen av mjuka
sidentrasor; han lät dem glida mellan fingrarna.
Han sa:
Ja, Lillemor-så skulle vi ändå till sist-bli riktigt- riktigt fattiga-
15 Clownen störtar
I några av Staternas större städer började nu utsippra ett och annat rykte
om den store konstnären och enastående publikfavoriten, Jac Tracbac.
Man började i tidningarna insätta små notiser enligt vilka den store
clownen snart ämnade-efter tvenne års frånvaro-åter beträda arenan.
Dessa notiser dementerades omedelbart. Jac Tracbac förklarades ej ha den
allra lilla minsta tanke på att uppträda. Sedan tidningarna sålunda helt
officiellt tillkännagivit att Jac icke ämnade uppträda, började de genast
diskutera var han ämnade starta turnén och vem som skrivit eller
möjligen skulle skriva den sketch i vilken han hade för avsikt att
uppträda. Ett halvt dussin författare nämndes, och New York angavs som
startplats. Varpå alltsamman dementerades och tidningarna tillkännagav att
Tracbac insjuknat i en svår hjärtsjukdom som krävde flera månaders vård
vid Bad Nauheim.
Sålunda skvallrades en smula tills plötsligen den första april en del
tidningar bragte följande annons: Jac Tracbac uppträder på Capitolium i
(stadens namn) onsdagen den 1 november, biljetter säljes först den 31
oktober och förutbeställningar mottagas ej.
Under denna högst anmärkningsvärda annons hade ett livförsäkringsbolag
smusslat in följande annons: Försäkra edert liv, innan ni ställer er i JAC
TRACBACs biljettkö -ni riskerar att dö av trötthet i kön och av skratt
under föreställningen. Tänk på familjen-den vill kanske titta på Jac
flera gånger.
Livbolagets annons retade hela syndikatet, som fann den "oanständig"
-särskilt sårades mr Adam, herden för ett stort religiöst samfund, av
detta dåliga skämt. Värre än deras sårbarhet var emellertid deras rädsla.
Mr Cow sa: Om Jac får se det här, så tror han att det är på vår
tillskyndan och då säger han nej till alltsamman. Då står vi där igen. -
Bekymret delades av de övriga, men Abel Rush gjorde slag i saken. Han la
tidningsnumret framför Jac och yttrade: Titta här, Jac, nu gör de både
narr och reklam av er.-Tracbac läste uppmärksamt igenom annonsen och
brast i ett riktigt hjärteskratt. Nej, såna filurer då! skrek han. Det må
jag säga, det är att hålla sig framme. Minsann är det inte en annons, som
jag kunde ha skrivit själv på den tiden jag var min egen direktör. Rush,
livförsäkra också mig så att de faderlösa små måtte få en slant efter
mig-
Abel! avbröt han plötsligt sin skämtsamma tirad på ett sätt som
gjorde sekreteraren kuslig till mods. Abel, jag tror att syndikatet skulle
göra klokare i att försäkra mitt liv än mina åskådares. Det är möjligt att
den försäkringen utfaller tidigare. Med vinst, min gosse, med vinst för er
alla. Utmärkt.
Denna anspelning skulle helt visst gått spårlöst förbi ifall ej Tracbacs
hälsa de sista månaderna förefallit tvivelaktig. Han låg ofta till sängs
ett par dygn i sträck och grälade då nästan oavbrutet på Longfellow, som
knappast fick lämna hans rum annat än då han, Tracbac, skulle äta.
Longfellow bar visserligen denna prövning med en sann kristens tålamod och
besvarade de heta skurarna skällsord helt lugnt: Ja, ja, ja, herrn känner
mig väl bäst eftersom herrn är min husbonde. För resten är det kanske
nyttigt för en svag hjärna att ligga till sängs och illfänas. Det kan
behövas det med. Så håll på, herrn, håll på! Genera sig inte för mig. Han
har min förlåtelse.-Ut., morian! skrek Tracbac; varpå Longfellow stack in
sitt grinande tryne och viskade: Utmärkt, sir, alldeles utmärkt.
Orsaken till Tracbacs dåliga lynne eller ohälsa eller vad man vill kalla
det-Rush nämnde det självsvåld, läkaren O'Henny sa: Lite galna är vi väl
alla- varför skulle clownen vara den ende kloke på klotet? -hans dåliga
lynne alltså berodde helt enkelt därpå att datum för hans uppträdande
redan annonserats i de tjugu städerna utan att han ännu bestämt sig för
någon sketch eller komedi. I denna viktiga fråga hade hans och syndikatets
intressen ohjälpligt glidit isär. Själv ville han spela en beskedlig,
tankspridd lärd, som befinner sig på en expedition i Nordafrika. Denne
gode professor ligger i sitt tält och sover samt drömmer om en älskad
maka, kvarlämnad i hemmet. Bäst upptäcktsresanden ligger där och drömmer,
insmyger i hans tält ett lejon-dessa av naturen så vilda djur vilka dock
i händelse av behov kan dresseras-ett lejon insmyger och placerar sig på
den sovandes bröst.
Den grymma besten, som borde vara i tvåårsåldern och naturligtvis
utmärkt dresserad, slickar clownen i ansiktet och han, halvsovande, smeker
manen i tro att det är hans shinglade hustru. I rätter stund vaknar han,
upptäcker sitt misstag varpå den verkliga Jacsketchen börjar, spelande på
clownens speciella instrument, skräcken.
Clownen själv fann detta förslag så roligt, att "man kunde förgås av
skratt vid blotta tanken". Syndikatherrarna däremot förklarade att det var
något av det barnsligaste och dummaste de någonsin hört.-Barnsligt! skrek
clownen ursinnig. Det är barnen jag vill roa, inga andra. Tänk er bara,
tillade han plötsligt mild, tänk er då bara vad ungarna ska skratta när de
får se mig pussa lejonet på nosen i den tro att det är hustru min. A,
ungarna kommer att skratta på sig så ni får hämta brandkåren, var säkra på
det!-O'Henny sa: Låt gå för barnen men det finns ju också vuxna. Du
begriper att i en komedi med ett lejon kan inte inläggas något som helst
snaskigt eller otuktigt element. Och hur skulle den stora publiken kunna
vara road av något, som saknade varje spår av snaskighet?-
Men clownen blev åter ursinnig. Han ville inte höra talas om något
snaskigt. Han utbrast: Jag är väl inte någon skojare heller?-Så? Vad är
du då? sa O'Henny med sin vanliga fräcka och slyngelaktiga nonchalans. Jac
röck honom i örat och skrek:
Vad jag är? Tänk om jag verkligen skulle visa er vad jag är? Då bleve ni
kanske ängsliga?
Och han gick ut på galleriet, hytte åt sina ankor och mässade högtidligt:
Må du själv ditt väl besinna, korn skall ältas, agnet brinna, vart går du
din lott att finna? Allt förtärs. Vad vill du vinna? Vartill änderna
svarade med höga skrin och flaxande, skrämda kanske mera av det hotfulla
bamburöret än av den hemlighetsfulla hotelsen. Emellertid hade O'Henny ett
samtal med Siv. Han sa:
Det är nog gott och väl, det här, men fortsätter
han ohejdat att jaga upp sig, så blir jag helt enkelt tvungen att ingripa.
Är det någonting annat än turnén, som oroar honom?-Vackra Siv rynkade
onådigt pannan och svarade buttert: Han väntar ju sin dotter!-Sin dotter?
upprepade O'Henny förvånad. Har han en dotter? Och vad är det i så fall
för märkvärdigt med henne? Är hon konstig på något sätt?
Siv sa: Jag vet ingenting. Jag har inte hört talas om henne förrän
häromdagen, då han plötsligt sa: Jo, det var så rätt-jag har en dotter,
som snart kommer hit. Jag borde kanske talat om det, innan vi gifte oss,
men nu kan det ju göra detsamma, eftersom vi är skilda. Nå ja, fortsatte
Siv, illa berörd av doktorns leende, får jag troJac, så ska den där
dottern vara ett under av skönhet och klokhet. Han går bara och räknar
dagarna tills hon ska komma, men jag tror inte ens att det är säkert att
hon kommer. Hon kanske betackar sig.
O'Henny hade i alla händelser rätt, då han oroade sig över clownens
besynnerlighet. Turnén och alla dess svårigheter betydde nästan ingenting
i jämförelse med dotterns ankomst. Medvetandet att helt plötsligt få så
att säga "till skänks" en människa, mot vilken han hade stora och
allvarliga plikter, gjorde den stackars clownen en smula högfärdsgalen.
Känslor som slumrat blott alltför länge att vara rätt sunda och väl
avvägda kom hans jämvikt på skam och gjorde honom i själva verket rätt
löjlig. Så kunde han i spotsk ton säga till vackra Siv: Det ska verkligen
bli bra angenämt att ha en sån där söt och behaglig flicka i huset. Nu ska
du verkligen få se något, du blacka bärnstensöga.-Nu var ju Sivs skönhet
av den art att varje dåraktig beskyllning för fulhet studsade tillbaka,
men clownens orimliga på-förhandsbeundran för sin osedda dotter gjorde
henne bekymmer och hon sa: Vad vet du egentligen om henne och hennes
utseende. Du har ju bara sett några barnporträtt. -Jag har väl ändå
sett hennes mor, genmälte clownen förargad. Siv smålog och sa: Du bör
onekligen ha gjort det, men även om modern vore vacker som en dag, så kan
man sannerligen inte skryta med ditt utseende, stackars Jac.-Mitt
utseende? upprepade clownen häpen, gick genast in i Sivs budoar och
granskade sig i spegeln. Anblicken tycktes lugna honom, han muttrade: Det
är minsann inte något fel på det ansiktet. Det är kanske en smula magert
och litet men det är ganska nobelt modellerat, skulle jag vilja påstå.-Nå
ja, då är det ju bra då, medgav Siv och skrattade.
Lyckligtvis träffade han under denna tid få främlingar. Hans nypåkomna
högfärd gjorde honom talträngd. Longfellow, till exempel, måste invigas i
hemligheten. Tracbac gjorde sig ärende till grindstugan där negern makligt
skötte sina sysslor. Tracbac låtsades vara på utväg men stannade
tillfälligtvis vid grinden och sa: Longfellow, har ni hört att vi får
besök-en ung, vacker dam.-Å, verkligen? sa negern fullständigt
likgiltig. Ja, bara hon inte är så grann så att hon väcker tråkiga känslor
i myladys bröst, så kan hon gärna komma. Jag tänker varken pussa henne
eller bita henne. Jag är ofarlig.-Tracbac förtörnades av denna tröga
liknöjdhet och yttrade buttert: Longfellow, kan ni månne gissa, vem denna
unga dam är?-Har inga anlag åt gåthållet, svarade negern ännu mer
likgiltigt. Tracbac gick ut på vägen, missnöjd, men vände plötsligt och
ropade: Du kan väl ändå fråga mig, fårskalle! -Jo visst, jo visst,
skyndade sig Longfellow, vad i all sin dar kan det vara för en dam, som
kommer på besök si så där utan vidare?-Tracbac sträckte på sig, rodnade,
pekade på sitt bröst och sa: Det är min dotter. -Va? sa negern. -Min
dotter, upprepade Tracbac. Negern gapade fånigt, sa: Herrns dotter? Hur
kommer det sig?
Å ditt nöt, skrek clownen till hälften ond, till hälften road. Jag
säger att jag har en dotter och du frågar: hur kommer det sig? Stå inte
där och grina, du tandpastannons. Det var så tokigt så det måste jag
berätta för Siv. Hur kommer det sig att folk får barn? Ja, det är
snillrikt, det är utmärkt!-Han störtade uppför allen i avsikt att
skvallra för Siv men snart ångrade han sig, rodnade på nytt och höll tys~
med Longfellows dumhet.
Den glada och högfärdiga perioden blev för resten icke långvarig. Glädjen
slocknade-icke hastigt men säkert, ungefär som då en lampa långsamt
slocknar till följd av brist på olja. Siv märkte hans växande förstämning
men var skamlig nog att föredraga den framför den tidigare uppspelta
glädjen. Sannaborna lät inte höra av sig. Till sist sa Siv själv: Men när
kommer hon då, den där flickan?-Tracbac gjorde en sur och uttråkad min:
Hur ska jag veta det?-Du måste skriva eller telegrafera och fråga, rådde
Siv, som till sist började oroas även av hans nedslagenhet. Men han ville
inte. Å nej, sa han, hon kommer när hon får lust. Jag vill inte skynda
på. Kanske skulle det blott bereda svårigheter. Först ett stycke in i juni
lät han förmå sig att telegrafera.
Benbe svarade skämtsamt: Tålamod. Bröllop går före allt annat.-Svaret
förbryllade Tracbac och gjorde inte hans lynne ljusare. Bröllop? De skulle
alltså gifta sig? I och för sig var det ju varken bra eller illa.
Naturligtvis kunde de få gifta sig men det föreföll honom meningslöst att
det skulle ske just nu. Knappt hade han givit sig in på det vanskliga
företaget att erövra den enda, som egentligen hörde honom till, förrän en
annan var redo att lägga beslag på henne. Gång på gång sa han till sig
själv: Utmärkt, naturligtvis ska de gifta sig om de har lust-men inte är
det mycket mening för mig med det hela.
Hans tankar föll aldrig på den andra flickan. Han kände knappt till hennes
existens och dessutom rörde sig alla tankar uteslutande kring dottern,
Sanna-Sanna. För Ben be åter hade det blivit något otroligt barockt
att man skulle kunna tänka på någon annan än Caroline i detta sammanhang.
Möjligheten av en förväxling föll honom icke
Missräkningen beträffande dottern hade likvisst det goda med sig att Jac
Tracbac ägnade sig helt åt sina planer. Syndikatsherrarna fann honom
ständigt redo att rådgöra; han hade visserligen alltjämt svårt att
bestämma sig för programmet men hans invändningar mot det eller det
förslaget var inte längre nyckfulla eller orimliga. Abel Rush sa till sin
vän O'Henny: Vår käre apekatt är minsann klokare och mera omtänksam än vi
andra tillhopa.-Kanske det, medgav O'Henny men skakade samtidigt på
huvudet och tillade: Jag tycker i alla fall bättre om när han är så där
lite konstig-tokig i småportioner om jag så må säga. Det är inte alla,
som tål vid att vara normalt normala. Jag tror att han kommer att
överraska oss med någonting obehagligt.
Det gjorde han också fast inte i den riktning doktorn förmodat. Det var
inte längre fråga om nycker, utan om olycksfall. Tracbac brukade varje
morgon arbeta i sin gymnastikhall, som oftast även några minuter i
taktrapetsen. Det hände inte sällan att en större eller mindre skock
bytingar, svarta, gula och vita, insläpptes och bildade en tacksam publik.
Denna morgon hade clownen emellertid föst ut barnen, försäkrande dem, att
han inte ämnade göra några märkvärdiga konster. Alla lät sig lugnt
avspisas med den förklaringen, undantagandes hans favorit, negergossen
Hiawatha. Den lille svartingen klättrade upp i ett träd som gav möjlighet
att se in genom de högt sittande fönstren. Rätt vad det var såg han
Tracbac efter några inledande rörelser hissa trapetsen så högt som
möjligt. Plötsligt fick pojken för sig att en olycka skulle inträffa. Han
skuttade ur trädet och rusade ned mot grindstugan, ropade: Far, far, han
är allra högst upp utan säkerhetslina. Ingen är hos honom.
An sen, röt negern. Det har väl hänt förr?-Han gav pojken en hurring men
störtade, själv gripen av rädsla, upp till gymnastikhallen. På golvets
tjocka sågspånslager låg Tracbac, sanslös och blödande ur näsa och mun.
Negern bar honom upp till Sivs sängkammare. Sen han lagt sin alltjämt
sanslöse herre på sängen brast den store negern i gråt; till sist viskade
han: Det gjorde han med flit; var säker på det.
Så när som på ett underbensbrott visade sig skadorna obetydliga. Siv satt
hos honom, när han vaknade. Han låg en god stund tyst och tycktes fundera
på saken; därpå sade han:
Du sitter och funderar över att jag inte hade linan. Jo, jag ser att du
gör det och likaså funderar Rush. Kanske ni tror att jag gjorde det med
flit? Jag ville bereda er ett litet obehag genom att bryta nacken? Nej,
tänk så roligt är det ändå inte att förarga folk. Det var ren
olyckshändelse.
Siv genmälte en smula kärvt och misstänksamt:
Var det också en olyckshändelse att du skickade bort barnen och att du
glömde kalla på Longfellow.
Barnen! Barnen? utbrast clownen otåligt. Skulle jag kanske riskera att
dimpa ned i skallen på någon av ungarna? Och Longfellow tål jag inte-en
karl som frågar hur det kommer sig att jag har en dotter? Och
säkerhetslina tål jag inte heller. Jag gjorde min lysande debut som clown
genom att hänga en man i en säkerhetslina. Ska jag göra min sortie genom
att hänga mig själv? Vacker början, vackert slut, härlig bana. Nej, men
jag medger att jag gjorde orätt i att gå upp. Jag var trött, jag var
nervös, jag hade sovit mycket dåligt. För resten råkade jag verkligen
tänka på den där stackars hängde då jag stod där uppe i trapetsen. Kanske
var det just minnet som gav mig svindel. Jag tyckte att det var han, som
föll. Jag rusade fram-och plaff, där låg jag. Sådana fantasier kan drabba
den bäste. Var därför så innerligt snäll och jaga bort alla fula
misstankar. Jag skall uppträda. Det står i mitt kontrakt -
olyckshändelser hindrar inte lagfarten. Blir benet inte bra till dess, ska
jag uppträda sittande i en länstol och vara lika ypperlig och storartad
ändå. Jag är gammal praktikus, jag kan konsterna och knepen.
Kan du också säga varför du var nervös och varför du sovit illa? fortfor
Siv i samma stränga ton just som en mor den där utfrågar sin son om något
ofog. Tracbac låg en stund tyst och stirrade upp mot taket. Och han sa
till sist lågmält:
Om jag kan säga varför jag var trött? Jo, Siv lilla, det kan jag. Men jag
vill inte.
Han slöt åter ögonen och antydde med en åtbörd att han ville vara i fred.
Senare på dagen fick Siv en mycket obestämd och oviss förklaring av hans
ord. Hon berättade yttrandet för Abel Rush, som snart svarade
eftertänksamt och misslynt:
Så där ja, när allt kommer omkring har jag skulden till kullerbyttan. Med
eftermiddagsposten i går kom ett brev med avsändarens namn på baksidan.
Händelsevis visste jag att avsändaren stått honom nära. Jag fann det
därför ogrannlaga att behandla brevet i likhet med den övriga posten utan
reste hit personligen och framlämnade brevet oöppnat. Jag frågade senare
på kvällen om han hade någon order att ge beträffande skrivelsen. Men han
svarade: A nej då, det är ett brev att vara ensam om.
Var brevet från fru Längsäll? frågade Siv hastigt. Rush ryckte på axlarna
men svarade icke.
Tracbacs skada läktes normalt; likvisst blev tiden honom lång och anfallen
av otålighet och ångest allt tätare. Siv sa: Läs något, ligg inte och
stirra i taket hela dagen. -Men han ville inte läsa. Däremot började han
efter en veckas förlopp göra vissa anteckningar, som tycktes intressera
och förströ honom. Siv blev nyfiken: Vad är det
du skriver?-Om du det finge veta, du skata,
grinade clownen finurligt. För resten är det en katkes fast den får föga
likhet med fader Luthers. -En clownkatkes? föreslog Siv. Tracbac svarade
värdigt: Du säger det- en clownkatkes, någonting för ärade kolleger och
andra samtida. -Kan jag inte få läsa lite? bad Siv men clownen svarade
med än större värdighet: Ingalunda. Jag skall själv läsa när min stund
kommer. Jag läser utmärkt, alldeles utmärkt. - Därmed fick den nyfikna
Siv låta sig nöjas.
Under det att den tämligen obetydliga olyckshändelsen tvingade Tracbac
till stillhet och små skriverier, tillbragte hans fullmäktige i Europa,
herr Benjamin Borck, tiden på onyttigaste och angenämaste sätt. Han
sysslade och pysslade helst med Caroline-vilket gav flickans förtörnade
fader anledning döpa henne till "sysselsättningen Caroline", strängt och
skymfligt. Själv var denne far ingalunda sysslolös. Sen vårarbetet
lyckligt undanstökats satte han sig vid lästen och ägnade sig åt det icke
mindre gagneliga arbetet att "sko både människor och fruntimmer".
Vänder vi blicken från husfadern till husmodern så finner vi även henne i
trägnaste arbete. Naturligtvis rörde det sig huvudsakligast kring
Carolines utstyrsel - som hotade att aldrig bli firdig. "Denna eviga
utstyrsel och bröllopets ständiga uppskov" orsakades i-icke ringa grad av
fru Lillemors egoistiska och hart när förtvivlade begär att in i det
längsta få behålla sina döttrar i hemmet. Ett dylikt svekligt förfarande
varken kan eller bör eller behöver försvaras. Hur som helst-bröllopet och
skilsmässan uppsköts gång efter annan.
Vad Sanna-Sanna, den ena av de blivande resenärerna, egentligen tänkte och
tyckte om dessa ideliga uppskov, visste man ej. Hennes lynne bibehöll
under hela sommaren sitt blida lugn. Men hon var ovanligt tystlåten.
Liksom Benbe brukade "ha på känn" en massa saker och ej sällan galet
på känn, så anade Sanna-Sanna i stället för att veta eller tro. "När tror
du vår resa blir av, Sanna?- Jag vet ingenting, Benbe, men jag anar.-Och
hur tror du att du ska trivas där borta?-Jag tror ingenting, Benbe, men
jag anar. -Nå, vad anar du då?-Inte ska man säga vad man anar? Sen gör
folk narr av en."
Bröllopet som först bestämts till veckan före midsommar, uppsköts så
småningom till medio av augusti. Fader Längsäll lämnade lästen och dess
vackra resultat för att åter se till markens gröda. I slutet av juli, då
äntligen bröllopsprogrammet trots fru Lillemors många påhitt började ta
fast form, inträffade en pinsam liten händelse, som under några timmar
tycktes omintetgöra resplanen. Den unge prästkandidaten Folke, vars
beundran för Caroline tagit sig uttryck i frieri till Sanna-Sanna, hade
återvänt till Ekersta och eftersom han likvisst alltjämt bar flickans ring
och hon hans fann han lämpligt förnya sitt frieri.
Åter blev Sanna upprörd men på ett annat sätt. Kanske hade ynglingen
vunnit av att betraktas på avstånd, kanske hade flickan smittats av sin
systers bröllopsfeber, hur som helst-hon mottog anbudet med ett varmare
intresse. Hon bjöd ynglingen taga plats i en berså, varefter hon uppsökte
modern i vävkammaren. För tjänsteflickornas skull förflyttade de sig in i
salen. På andra sidan förstugan med båda dörrarna mellan salen och
kontoret öppna satt Längsäll vid sina räkenskaper.
Flickan berättade raskt vad som ånyo inträffat och att hon denna gång
kände sig mera benägen att giva jaord. Fru Lillemor blev närmast förargad.
Vad var nu det här för ett sätt? I våras hade hon själv på Sannas begäran
givit korgen och nu, när de vidlyftiga resplanerna stadgats, ville hon
förlova sig? Var det hennes avsikt att blott göra en kort visit hos
Jonathan Borck? Nå, låt gå för det. Men det var i alla fall ett
oförlåtligt lättsinne att så ändra sig i en så viktig sak. Sanna-Sanna
betraktade modern; och hur milda flickans ögon än plägade vara, hade
de nu fått något bakslugt och elakt i blicken. Hon sa:
Kallar mamma det lättsinnigt att följa hjärtats röst? Det trodde jag
verkligen inte.
Längsäll hörde de båda rösternas skärpa och reste sig långsamt, med
tankarna alltjämt fasthängande vid räkenskaperna. Vad kan det nu vara?
mumlade han för sig själv. Fru Lillemor hörde honom nalkas och skyndade
säga:
Hjärtats röst och hjärtats nyck är inte samma sak. Men nu låter vi det där
svamlet vara. Vill du inte resa så stanna. Jag är bara förvånad och skrämd
av din ständiga nyckfullhet. Hela sommaren har du ju gått och glatt dig åt
färden-
Är det nu ändringar igen? muttrade Längsäll och stannade suckande vid
salens tröskel. Sanna-Sanna låtsades inte märka honom utan vände sig
alltjämt till modern sägande eftertänksamt:
Jo. Visst har mamma rätt i det. Jag har glatt mig mycket åt resan. Men ju
mer jag tänker på saken, desto tveksammare blir jag. Naturligtvis kommer
jag att vara femte hjulet under vagnen- eller tredje rättare sagt. De där
båda nygifta turturduvorna kommer inte att få mycket tid över för mig och
det kan man inte heller begära. Men då blir jag alldeles ensam med den där
onkeln som just ingen känner, åtminstone inte jag. Vem vet, hur han blir
emot mig?
A, snäll-snäll-snäll, mumlade Längsäll milt lugnande.
Men Sanna låtsades alltjämt inte om hans närvaro. Hon fortsatte:
Och vad kan jag egentligen ställa för krav på hans godhet? Eller-om vi
ser saken från motsatta sidan-vad har han för rättigheter över mig? Här
låter han helt enkelt hälsa att han vill ha mig till sig. Med vad rätt?
Fru Lillemor hade nu liksom vid det allvarliga samtalet med mannen
fått en gulbrun ansiktsfärg-ett symtom av den svåra sjukdom som redan
stämplat henne. Hon talade lugnt men med ganska stark stämma:
Kära barn, varken han eller jag eller Längsäll har någon rätt över dig.
Jo, Längsäll har verkligen mycket stora anspråk på din tacksamhet eftersom
det är han, som klätt och fött dig i all sin dar.
Nå, det är väl ändå en skyldighet-mumlade flickan.
Tig, formligen röt fru Lillemor och stampade i golvet. Han har inga
skyldigheter mot dig. Vad du fått har varit rena nåden-
Plötsligt började hon rusa av och an i salen, med ögonen uppspärrade,
pannan rynkad, händerna lyftade som till slag. Hon slog också, hårt och
skoningslöst, sig själv i ansiktet. Men lika hastigt som det flammat upp
svann under trycket av hennes viljestyrka detta delvis rent patologiska
raseri och hon sa ännu flämtande men lugnt:
Jag vet inte, vad vi pratar för mycket strunt om rätt och rättigheter? Den
ende som har rätt över dig är du själv och Längsäll och jag hoppas bara
att du måtte använda den dig själv till gagn och oss till glädje.
Oberörd av vredesutbrottet funderade Sanna-Sanna några ögonblick, varpå
hon yttrade minst lika lugn som modern:
Tja. Jag får väl gå ut och tala med människan en gång till så får jag
höra, hur landet ligger.
Hon lämnade rummet för att uppsöka "människan", friaren som väntade tåligt
i bersån. Under hela det lilla uppträdet hade fader Längsäll stått med
sänkt huvud, skuldran lutad mot dörrposten. Liksom de båda kvinnorna icke
ägnade honom någon uppmärksamhet, så ägnade han ej dem. Då Sanna gått,
återvände han till kontoret, stillsam utan ord.
Efter en stund kom Sanna tillbaka; hon slängde lite vårdslöst med
armar och ben just som en jänta den där vill gälla för ung och
bekymmerslös. Hon sa till modern:
Ja, nu har jag givit honom korgen nummer två. Han blev lite snopen fast
inte så svårt. Nej, det är nog bäst att jag följer vår plan och reser. Vem
vet-jag blir kanske rik där borta. Då blir bums mina påhitt behagliga
infall i stället för här vidriga nycker. Jag kanske gifter mig med rike
onkel Jonathan-jag ser ingenting som kan hindra oss från det, ifall
lusten faller på. Eller hur, mamma?
Modern, som stått med blicken sänkt, lyfte den nu och granskade betänksamt
flickans spotska ansikte. Hon sa:
Nå ja, om ingenting annat hindrar, så hindrar väl hans ålder. Han är ju
gammal nog att vara din far.
Ja tänk, det anade jag, inföll Sanna-Sanna. Jag menar att han är gammal
nog att vara min far.
Den pinsamma ordväxlingen var över. Samma afton skrev fru Lillemor det
brev som Abel Rush oöppnat lämnat Jac Tracbac.
16 Människan dör, hennes handling lever
Lillemors brev till Jac Tracbac, i sin ungdom kallad Jonathan Borck,
överlämnades som vi redan vet, till Jac dagen före olyckshändelsen i
gymnastikhallen. Brevet löd som följer:
Jonathan!
Enligt din önskan sänder jag till ditt hem Sanna, när tidpunkten blir
lämplig, troligen om någon månad men kanske först senare-det kommer att
bestämmas av tiden för bröllopet.
Att jag sänder henne har ingenting att skaffa med din ömkliga klagan
över ensamhet. Den lämnar mig likgiltig. För resten antar jag att en så
stor man som du har tillräckligt med beundrare och beundrarinnor att hålla
dig sällskap. Jag sänder henne uteslutande därför att du med din rikedom
har betydligt större möjlighet att sörja för hennes framtid än vad jag
har. Dessutom vet jag, att du blir snäll mot henne. Det är det enda lovord
jag kan ge dig, men i detta hänseende är det ju till fyllest.
Jag ville ge dig några upplysningar rörande hennes karaktär. Du måste
först och främst lära dig inse att hon är mycket impulsiv och att hon
knappast kan behandlas som en så kallad vardagsmänniska. Hennes lynne är i
allmänhet livligt och vänligt, men hon har ock tider av djup nedslagenhet.
Då kan hon även vara rentut sagt elak särdeles i småsaker. Det gäller då
att behandla henne med både fasthet och mildhet-men jag tror att
mildheten i varje fall bör vara övervägande. Så anser ock Längsäll, som i
det stora hela torde förstå henne bättre än jag. Hans åsikt är, att
flickans kantigheter är beroende av hennes ringa tilltro till sig själv.
Jag vill säga dig att hon stundom- likväl sällan - uppträder så, som
vore hon, icke högfärdsgalen men näst intill. Emellertid säger Längsäll
att detta just kommer sig av hennes låga tankar om sig själv, hennes
överdrivna ödmjukhet så till sägandes, och denna ödmjukhet måste hon då
motarbeta genom ett trotsigt och ibland egenkärt uppträdande. Så säger
åtminstone Längsäll och jag tror han har rätt ty jag har själv mångfaldiga
gånger märkt att man vid dylika tillfällen kommer längst med mildhet.
Strax blir hon då blid som en riktig guds ängel. Detta är för dig en
mycket viktig sak att tänka på, eftersom det ofta kräver en viss
självövervinnelse, tålamod och eftertanke. Man måste ju behandla envar
efter dess inre funtning-så säger Längsäll och han har nog rätt.
Jag vill säga dig att hon är rätt misstänksam, vilket ofta vållar
bekymmer. Hon tror att hon blir sedd över axeln
och utsatt för drift. Du måste vara mycket
försiktig när du skämtar med henne och i övrigt i ditt sätt att uppträda
mot henne så att du inte väcker denna misstänksamhet. Hon har ett uttryck
som hon ofta använder: Det anade jag. Då kan man nästan alltid vara säker
att hennes misstänksamhet är med i spelet och då bör man helst säga: nå,
vad är det nu för dumheter du funderar på?-eller liknande fast
naturligtvis en smula raljerande. Längsäll brukar som oftast det sättet
och faktum är att han alltid lyckas. Då talar hon om sin misstanke och man
raljerar bort den, ifall den råkar vara alltför tokig eller ock framför
man saktmodigt förnuftiga och allvarliga tankar. Då skall du märka att det
är alldeles som om man löste upp en hårdknut. Hon blir genast så mjuk och
god.
Ja, nu är det redan sent och postväskan går tidigt i morgon. Jag har gett
dig några antydningar om hennes karaktär. Mycket kunde och borde
naturligtvis tilläggas, men du får ju själv se till att du lär dig förstå
flickan så gott du kan. Någon elak människa i vanlig bemärkelse är du väl
knappast och i det här hänseendet skall du väl ock mäkta visa prov på en
smula pliktkänsla.
Alltså har jag nu skrivit om Sanna-Sanna. Beträffande hennes hälsa som
tidvis inte är god, har jag givit Benbe utförliga föreskrifter, jag har
författat en hel katkes, hälsokatkes så till sägandes. Den kan ni för
resten ha gott av att läsa hela bunten- en gammal lantpatronessa som jag
samlar en del erfarenhet under årens lopp.
Slutligen vill jag skriva några rader om oss själva.
När Benjamin framförde din hälsning beträffande flickan, var min första
tanke eller rättare känsla en häpnad över din egoism, din fräckhet, din
låghet. Alltså-nådig herrn började känna sig ensam-då fick alla hänsyn
vika. Så stor lumpenhet hade jag inte tilltrott dig. Men saken fick vara
som den var-jag måste överväga, vad som kunde vara bäst för flickan och
därvid fick det och får det bero. Jag har under alla dessa år ägnat
dig få tankar och det bör du finna rätt naturligt. Dessa sista händelser
har ju likvisst tvingat mig att tänka på vad du betytt och betyder för
mig. Oppnar man en gång på gömsel- och glömsellådan så finner man
åtskilligt. Jag känner dig som en böld på min kropp, ett äckel i mitt
hjärta, en avsky i min själ, en skam, en smuts för min heder i livet och
min hågkomst i döden. Håll till godo, vi halverar.
Du sa mig en gång, då jag kände förebråelser, du sa att jag borde tro på
Gud. Det borde jag inte då, men jag har lärt mig tro.
Jag tror på hämndens gud, ty jag har sett honom, hört honom och tagit i
honom. Och jag vill säga dig en sak- med dödens sveda redan i min sjuka
kropp bekänner jag: på himlen tror jag ej, på barmhärtighet ej, men jag
tror på de eviga straffen. Ty nu när jag ej har särdeles lång tid kvar att
leva, vet jag att jag skall leva evinnerligen.
Undertecknat. Lillemor Borck.
Jac Tracbac läste detta brev åtskilliga gånger, den aftonen. Först
skumläste han i hast, fiken efter underrättelser om de ungas resa. Därom
stod inte mycket och det lilla som sades styrkte honom blott i misstaget
beträffande bröllopet-om Caroline nämndes ej ett ord, alltså var Sanna
bruden. Vid en andra och mera grundlig genomläsning av den långa episteln
gladde han sig åt alla de goda råd och vinkar, som gavs beträffande
flickans karaktär och behandling. Han fylldes av en öm glädje och stolthet
över det ansvar som pålades honom och han utbrast, gång efter annan-där
han vandrade ensam i "farmorsrummen": Å, min käraste lilla Lillemor, lita
på mig-å, jag förstår nog lika bra som Längsäll-å, jag är inte dum-
lita på mig min käraste lilla Lillemor.
Det kan tyckas underligt att han efter att ha genomläst de bittra rader,
som rörde honom personligen, kallade brevskriverskan min käraste
lilla Lillemor. I själva verket hade han ännu efter andra genomläsningen
knappast någon uppfattning av dessa raders innebörd. Han slog dövörat
till, kan man säga, eller blev blind på båda ögonen. Det första som väckte
hans särskilda uppmärksamhet och undran var själva underskriften: Lillemor
Borck. Den gången han kände henne hette hon redan Lillemor Längsäll och
hon hette så ännu-varför då teckna sig Borck? Han skulle grubbla över
denna lilla omständighet så länge han levde utan att komma till
förklaring. Den var dock mycket enkel; den samvetssjuka kvinnan skämdes
att underteckna sitt brev med mannens namn. Det fick icke missbrukas. Hon
nämnde det desto oftare då det gällde att på ett eller annat sätt betyga
hans orubbliga auktoritet. Men hon undertecknade sig Borck. Borckar var de
båda, skribenten och adressaten-var så god!-låt oss halvera äran.
Grubblet över denna omständighet drev honom att verkligen fatta och fastna
i de förfärliga ord, och anklagelser som var riktade mot honom själv eller
rättare mot dem båda. Han sökte likväl slå dem ifrån sig i det han mumlade
(strykande sig över den svettiga pannan med brevet): Det verkligt sorgliga
i den här saken är, att hon tycks vara sjuk. Hon skriver om döden, plågor
och sin korta livstid. Men vad fattas henne då? Hur ska jag kunna veta det
och även om jag visste-vad skulle jag kunna göra för henne? Egentligen är
det mindre vackert av henne att oroa mig, då jag ändå står maktlös.
Han tillade hastigt: Jag menar inte mindre vackert, jag menar mindre
välbetänkt. Av Lillemor.
Som han sagt de orden trängde pilen helt genom det bräckliga pansar av på
måfå gripna tankar varmed han sökt skydda sig. Skyddet hade fördröjt men
icke lindrat plågan. Han tog nästan ett språng, tryckte hårt samman
armarna över bröstet och hukade sig ned. Den rent kroppsliga
reaktionen gick över lika hastigt som den kommit. Han tittade åter på
brevet och sa i det han betänksam skakade på huvudet: Det är en farlig
sak, helt enkelt. Ett sånt här brev skrivet så här-det är helt enkelt
utmärkt farligt.
Han slängde brevet på sitt pojkskrivbord, samma bord som pryddes av
farmors lov i grov felstavning. Åter stökade han orolig omkring i rummen,
som om han inte kunde lämna dem förrän han vidtagit någon åtgärd
beträffande brevet. Han stannade ibland och tittade på det, kände på det,
mumlade: Sånt här är faktiskt utmärkt farligt, ska jag säga. Och särskilt
farligt för såna som gör konster-
Därmed åsyftade han sig själv i egenskap av clown. De, som sedermera
skulle tillvita den berömda Jac Tracbac sinnessjukdom, borde emellertid ha
lyssnat till hans soliloquium rörande det skrämmande beklämmande brevet.
Han sa: Hur ska jag göra? Jag tror att jag för bättre minnes skull åter
läser igenom det, som angår flickan. Därefter bränner jag brevet. Ty-nu
hoppas jag visserligen att jag någorlunda kommit över den chock, som det
berett mig-men antag att jag lägger brevet i någon låda, att jag så
småningom glömmer det och att jag så plötsligt en vacker dag återfinner
det med all dess grymhet-vem vet hur det då går? Kanske finner jag det en
dag då jag är särskilt nedstämd eller upprörd? Då kan det rentav bli
farligt för mitt nervsystem. Eller tänk om jag finner det en dag, då jag
skall uppträda? Med mitt labila lynne blir det helt enkelt stora kraschen.
Nej, låt oss bränna! Det är säkrast, det är utmärkt.
Visserligen kan man ur detta resonemang utläsa just verkan av ett labilt
lynne, ett ostadigt själsliv men på samma gång så stor och klar
sjukdomsinsikt att det ena kan ta ut det andra. Dessutom stannade han icke
vid brännbeslutet och det resonemang som några minuter senare- han hade
just förberett bränningen-kom honom att av stå därifrån var ej
mindre klart och rådigt. Han sa till sig själv:
Nej. Jag har trots allt redan tagit mig för djupt av det här. Det tjänar
ingenting till att möta faran som strutsen -med slutna ögon. Möjligen
kommer jag att glömma brevets ordalydelse, men jag glömmer ej stunden, då
jag fick det, ej heller min smärta och skam. Då desto värre om jag ej har
brevet. Jag kommer att grubbla, jag kommer att fråga mig i oändlighet: Hur
skrev hon? Hur uttryckte hon sig? Kanske menade hon inte så illa, som jag
trodde? Med mera sådant. Nej, brevet skall gömmas. Hur pinsamt det än är,
råkar det likvisst vara ett av mina livsdokument. Därmed nog.
Han överlade var han borde gömma det. Det närmaste gömslet var också det
bästa-lådan i hans gamla skrivbord. Den var försedd med ett enkelt lås
och begagnades icke. Tracbac stoppade ned brevet, stängde lådan och stack
nyckeln i västfickan. När han det gjort erfor han det något bedrägliga
sinneslugn som brukar inträda efter en begravning. Nu är det över.
Emellertid märkte både han själv och hans omgivning att hans nerver var i
olag. Som redan nämnts frågade honom Abel Rush samma afton om brevet
krävde svar. Jac svarade rätt lugnt: Det är ett brev som jag vill vara
ensam om.-Rush, som uppmärksamt betraktade honom, sa då likgiltigt: Ni
har fått ett märke i pannan, Jac. - Ett märke i pannan? upprepade Jac
tankspritt, tog fram sin fickspegel och granskade. Där fanns mycket
riktigt ett märke men det dröjde några sekunder innan han förstod, vad det
var. Det var helt enkelt ett par små bläckfläckar som han fått då han
förde brevet till sin svettiga panna. Hans ångest och Lillemors hade
blandats. Plötsligt uppträdde han på ett sätt som Abel Rush inte förstod
och omöjligt kunde förstå: clownen gick emot honom komiskt grimaserande
och viskade: Akta sig han, lille Abel, akta sig noga för storebror. Ser
han inte vad jag har i pannan? Det är ju det beryktade Kainsmärket.
För Rush måste ju uttrycket tyckas sinneslöst. För Jac som nyss fått
brevet-figurligt talat-slungat mot sin panna var det en makaber men
fullt redig tankelek. Episoden skulle emellertid anföras som ett bevis för
Tracbacs sjukliga sinnestillstånd. Människan vet mycket lite om sin granne
och gör klokast i att döma honom så sällan och så ödmjukt som möjligt.
Konsten är svår men bör läras.
Vidare hyste Tracbacs närmaste omgivning en viss misstro mot hans
upprepade försäkran att fallet från trapetsen skulle ha varit en ren
olyckshändelse. Man kan med skäl fråga: vad är egentligen "en ren
olyckshändelse"? Aven om den ter sig som resultatet av en "olycklig slump"
torde man även i dessa fall mången gång kunna framleta psykiska orsaker.
Beträffande orsaken till Tracbacs störtande är kedjan av ödesdigra
omständigheter lätt funnen. Fru Lillemors brev hade trängt honom djupare i
sinnet än han själv trodde. Natten tillbragte han i grubbel, huruvida hon
hade rätt till sitt fullständiga och grymma fördömande. Han stiger upp med
sömnlöshetens förrädiska, dolskt dolda skälva i kroppen. Han går som
vanligt till sin morgongymnastik men hans sinnesstämning är ingalunda den
vanliga. Han är på en gång trotsig och nedslagen som en pojke, den där
harmas över en orättvis eller åtminstone onödigt hård aga. Som en pojke
reagerar han också mot denna hårdhet, han vill riktigt "visa sig på styva
linan" (åtminstone inför sig själv) och skulle en olycka naturligtvis "mot
förmodan" hända, nå ja, då kunde det vara en viss person väl unnat att hon
aldrig skulle få tillfälle gottgöra sin orättvisa. På trots alltså sätter
han trapetsen i högsta läge, vilket givetvis var onödigt för en vanlig
gymnastisk övning, samt underlåter vidtaga några säkerhetsåtgärder. Hans
naiva förklaring att han mot vanan stängt barnen ute för att inte till
äventyrs krossa skallen på någon av dem visar
tydligt att möjligheten av en svår olyckshändelse ingalunda var honom
främmande.
Den "rena slumpen" visar sig vara ett direkt resultat av brevet och bakom
brevet kan vi utan svårighet följa orsakskedjan tillbaka till dagen då den
unge Jonathan Borck och Lillemor Längsäll möttes på Sanna. En handling av
betydelse dör aldrig, den följer oss livet igenom och den överlever oss.
En annan punkt i Tracbacs förklaring av olyckshändelsen förtjänar
uppmärksamhet. Han sade sig ha haft en vision av "den där mannen, som jag
hängde" och denna skrämmande vision hade givit honom svindel. Den åsyftade
händelsen var följande:
För cirka tjugufem år sedan hade Jac Tracbac redan så gott anseende som
akrobatclown att han kunde räknas som prima kraft. Likväl hade namnet
ingalunda den guldvikt och triumfklang det sedermera skulle få. Vid den
tiden arbetade han i ett ambulerande sällskap samman med en partner, även
han akrobatclown. Hans förnamn var Mac och då de båda herrarna
naturligtvis uppträdde som "bröder" för att inte säga tvillingbröder
sammandrogs de båda namnen Mac Tracbac och Jac Tracbac till den lustiga
ljudhackelsen-Mactracjacbac. Emellertid motsvarades denna enighet i
namnet icke av någon särdeles enighet i sinnelaget. De båda unga
kumpanerna hyste tvärtom en rätt stor motvilja för varandra, vilket
naturligtvis ej hindrade att de i bådas välförstådda intresse drog jämnt i
arbetet.
Av dessa båda parhästar var Mac den skickligaste akrobaten. Jac åter den
fyndigaste och tokigaste clownen- följaktligen föll den svåraste
akrobatiken på Macs lott under det att Jac huvudsakligast fick hålla
målron och skrattsalvorna vid makt. Misstämningen mellan de båda
kamraterna växte emellertid och de beslöt upplösa "brödraskapet"
nästa säsong. Orsaken var den att Jac blandade sig i kamratens
arbete-visserligen av puraste välvilja. Den ovanligt djärve, smidige och
styvsinte Mac ville även på dödshöjd arbeta utan lina. Jac åter, nervös,
sjukligt lättskrämd, tålde icke se sin kamrat så oförväget leka med
döden-han fordrade att kamraten i de farligaste numren skulle vara
försedd med säkerhetslina och gjorde själv upp konstruktionen med en
kraftig stålfjäder som svikt. Mac vägrade att använda den. De tvistade
sinsemellan, de tvistade med direktionen, som ställde sig än på den enes,
än på den andres sida. Slutligen framkastade Mac föraktligt en förmodan
att denna säkerhetsåtgärd blott skulle minska hans egen popularitet och
därför öka kamratens.
Denna infama och orättvisa beskyllning gjorde Jac ursinnig. Han gick till
polismästaren i den stad, där man för tillfället uppträdde, och påpekade
att vissa av Macs nummer var absolut livsfarliga utan lina. Polismästaren
gjorde genast slag i saken: akrobaten Mac ålades att i det och det numret
använda lina. Jac hade segrat, naturligtvis till stor förargelse för Mac.
Utan att bry sig därom övervakade Jac själv linans tillverkning och
fordrade främst att stålsvikten skulle vara så kraftig som möjligt.
Olyckan inträffade ett par dar efteråt och linan hade icke ens på allvar
prövats. Mac skulle göra ett språng mellan tvenne fasta trapetser och i
språnget göra två eller tre volter I första volten drogs linan för långt
ut, i den andra öglade den sig kring akrobatens hals och den tredje
fullbordades i nästan rakt fall nedåt. Några ögonblick dinglade akrobaten
i luften med knäckt hals. Nästan omedelbart brast linan vid takvalsen och
den döde föll till golvet. Om stålsvikten varit väsentligt vekare och
smidigare är det möjligt att händelsen fått oskyldigare följder.
De påpassliga cirkusbetjänterna bar snabbt ut den döde. Från publiken gick
ett samfällt skri, ett mäktigt sorl.
Redan sprang man upp från sina platser. Men plötsligt stillnade de
skrämda. Vad gjorde han där nere på arenan, den andre clownen? Först stod
han några ögonblick stilla med huvudet tillbakalutat, munnen öppen,
händerna sakta krafsande över sitt huvud, famlande som om han velat
uppfånga sin partner ur luften. Därpå gick han framåtböjd långsamt till
den plats, där den nu bortburna kroppen slagit en grop i sågspånen. Han
stirrade på gropen och gjorde även nu några famlande handrörelser som om
han sökt den bortburne. Vad skulle nu det betyda? Var numret inte slut?
Hade ingen olycka skett? Var det hela blott ett av dessa farliga tricks
varmed cirkuskonsten söker sätta nerverna i dallring?
Direktören, som ängsligt iakttagit publikens hållning, väl vetande att en
starkt upprörd folkmassas handlingar är fullständigt oberäkneliga,
uppfattade snabbt orsaken till den plötsliga stiltjen och förstod att
kallblodigt utnyttja den. Han sprang fram till clownen som i golvets
sågspån tycktes söka sin förolyckade kamrat, slog honom på skuldran och
ropade godmodigt: Hallå Jac, vad står du här och drumlar för? Nu är det
din tur att visa vad du kan! - Tillade i en hetsig viskning: Slå volt!
Gör vad du vill! Skratta! Skrik!
Clownen stirrade på honom, några ögonblick stum. Han kunde efteråt aldrig
klargöra för sig, hur mycket han i den stunden uppfattat av tilldragelsen.
Hans uppfattning var dock säkerligen ytterst oklar och då nu direktören
uppmanade honom att spela vidare, tog han det som ett tecken att blott ett
mindre missöde inträffat. Han uppgav därför ett väldigt och verkligt
clownskrän, en blandning av den halvt omedvetna skräck, han erfor, och det
skratt som måste vridas fram. Han gjorde kullerbyttor, hjulade sicksack
kors och tvärs över arenan, klättrade snabbt upp i trapetsen och gjorde
med ett dödsskrän ett hopp, vida farligare än det, som kostat kamraten
livet. Hans upphet sade hjärna gav hela hans kropp en sprittande
smidighet, som han aldrig förr uppnått.
Plötsligt stod det alldeles klart för honom, vad som hänt. Han gick med
nedböjt huvud mot utgången, men direktören kastade sig över honom,
örfilade honom, ropade, mera, mera, late Jac. Publiken röt fram sitt
bifall. Den trodde sig nu helt och hållet på den säkra sidan. Det hela
måste vara en hemsk men pirrande och sällsport skickligt utförd sketch.
Helt visst skulle man inom några ögonblick se de båda kamraterna i nytt
samarbete. Och Jac gjorde nya konster, publikens skrän jagade upp honom
till yttersta grad. Han formligen studsade fram med krökta knän över
arenan och utmed barriären. Han bet och rev i luften som en ursinnig apa.
Han röt: Tig, fördömda släkte! Tig, ni onda andar! En människa är död, hör
ni inte-död! Men publiken hörde ingenting annat än sitt eget svallande
skratt och jubel. Plötsligt gjorde clownen ett skutt och föll raklång på
ryggen. Och nu först förstod publiken helt, hur rätt den uppfattat saken.
Det var ett praktfullt spännande och roande nummer.
På en vink av direktören bar betjänterna ut den nu fallne lika snabbt som
nyss hans kamrat. Emellertid började publiken bli häpen, orolig, missnöjd
att inte de båda konstnärerna besvarade den alltjämt stormande hyllningen.
Visslingar, hyssningar, ett ursinnigt stampande bröts med applåderna. Åter
inträdde den kallblodige direktören, det blev strax tyst och sirligt
bugande yttrade denne fulländade eller fullfjädrade direktör: Mina damer
och herrar, vi är djupt rörda av edert bifall. Tyvärr har den ene brodern
drabbats av överansträngning och kan icke personligen mottaga den vackra
hyllningen. Under sådana omständigheter anser den andre det riktigast mot
sin partner att icke heller han personligen framträder.
Den där överansträngningen föreföll visserligen publiken något mystisk men
den visste ju inte ens vem av bröderna, som drabbats av
"överansträngning". Emellertid fann de detta utslag av takt och
broderskärlek tilltalande. Bravorop och en stark men sansad applåd
kvitterade direktörens meddelande och nästa nummer utropades.
För resten var det fullkomligt riktigt att ingen av bröderna kunde infinna
sig. Den ene låg på en gammal schaggsoffa, den andre satt bredvid honom
och strök sin kamrat och trätobroder då och då över kinden. Ibland slog
han ut med händerna och vred huvudet åt höger och vänster som om han velat
säga: Ja, mina damer och herrar, så här kan det verkligen hända, när det
vill sig illa. Vem rår för det?-En läkare som i all hast tillkallats för
att konstatera dödsfallet, vände nu sin uppmärksamhet mot den andre
clownen. Han tyckte inte om hans min och nästan utan att Jac märkte
åtgärden gav han honom en kraftig spruta morfin. Redan halvsovande fördes
han till sitt logi.
Tracbacs nervhälsa tycktes till en början fullständigt undergrävd. Efter
några månaders vistelse på en klinik blev han likväl så pass återställd
att han kunde resa till en kurort i Florida för att fortsätta vilan. Här
uppsöktes han av direktören, som föreslog nytt kontrakt. Han sa: Ni var så
storartad den där sorgliga kvällen, att jag själv knappt kunde hålla
händerna stilla.-Nå ja, svarade Jac trumpet, det är ju möjligt. Men sånt
presterar jag inte med mindre jag är skrämd och förtvivlad.-Nå, då får vi
väl se till att skrämma er då, skämtade direktören. Ur skämtet uppväxte
emellertid Jac Tracbacrepertoaren med dess i olika former återkommande
skrämselinslag.
Första uppträdandet skedde i samma stad där olyckan inträffat. Frågan var,
om publiken nu skulle uppfatta Tracbacs uppträdande vid olyckstillfället
som "beundransvärd själsnärvaro" eller "avskyvärd råhet". Som vi vet var
det varken det ena eller det andra men så lite vet vi i allmänhet om ting,
dem vi beundrar eller klandrar att utslaget kan bli ungefär vad som
helst.
Utslaget blev gynnsamt och den ödesdigra staden kan kallas den Tracbacska
storhetens vagga. Denna omständighet och minnet, visionen av kamratens död
plågade clownen där han nu-tjugu år senare-låg på sin soffa med spjälat
ben och klottrade ned något, som Siv trodde vara hans memoarer. Kamraten
och trätobrodern från fordom hade genom sin död betalt Jacs storhet i
förskott, han var i själva verket upphovet till den berömda
Tracbackomedin. Några år efter hans triumfala come back på arenan hade
publiken döpt honom till Clown Skräck. Själv betraktade han sig alltjämt
som partner till den döde. Han sa: Stackars Mac fick aldrig tillfälle att
upplösa kompanjonskapet. Jag hindrade honom.-Han lät efterforska
kamratens släkt men lyckades blott uppspåra en gammal moster eller faster.
Gumman fick en vacker pension men det visade sig snart att hon var en
bedragerska och ingalunda i släkt med den döde. Tracbac ryckte på axlarna,
sa: Kan jag hjälpa att stackars Mac blott efterlämnar en bedragerska.
Betala ut pensionen. Det är minsann långtifrån roligt att vara oärlig-hon
kan behöva en liten uppmuntran, stackare. Hedern är sin egen belöning.
Det stackars av ödet förföljda syndikatet fortsatte att oroa sig. En dag
infann sig herrarna i samlad trupp och framlade några jämrande frågor: Jac
vinkade med sitt lilla skrivhäfte och sa med viktig min: Se här-min
sketch är i det närmaste färdig.-Man jublade men en viss oro låg på
jublets botten. Slutligen yttrade mr Adam förläget: Jag vill inte besvära
dig-men hur många medspelare behöver du?-Clownen såg helt finurlig ut,
när han svarade: Jämnt så många som lokalen rymmer. - Å verkligen,
mumlade mr Judah och suckade över kostnaden. Jämnt så mycket arenan
rymmer?-Mer än så, grinade clownen, jämnt så mycket raderna rymmer. Jag
tänker spela med publiken som partner, på arenan
blir jag ensam.
Herrarna applåderade livligt och begrep ingenting. Mr Adam tog slutligen
mod till sig och sa: Men Jac, i dina sketcher brukar det vanligen ingå ett
moment av rädsla, den Tracbacska skräcken. Hur har du egentligen tänkt
dig-
Du menar: vem ska skrämma clownen. Enfaldig fråga -min partner
naturligtvis - publiken ska skrämma mig. Tror du inte att den kan?
Han skrattade åt herrarnas dumma miner och ropade: Billigt och bra, inte
sant? En partner som betalar för sig. Leve publiken som clown!
17 Saltomortal
Dess värre var det de stackars syndikatsherrarnas lott att ständigt
besvikas. Glädjen över att Tracbac äntligen bestämt sig för en sketch
grumlades genast av oro över dess obekanta innehåll. Oron växte snabbt
till full förtvivlan. Efter åtskilliga försiktiga påstötningar lät Tracbac
sin sekreterare meddela att hans uppträdande helt enkelt skulle bestå i
ett ovanligt samtal med publiken. Han ämnade yttra några allmänneliga ord
om sitt yrke och därvid söka pigga upp gott folk och få dem att ilskna
till. Kort och gott: han ämnade säga publiken sanningen rörande vissa
saker.
Säga publiken sanningen? Efter ett kort men intensivt grubbel yttrade mr
Adam: Detta måste i Tracbacs eget intresse förhindras. Säga publiken
sanningen? Detta är givetvis ett fall just för vår vän Denny. Hans ord som
framstående sinnesspecialist blir avgörande. - Ett sammanträde utlystes
och O'Henny ombads närvara. Traditionen att sammanträda i
grindstugan några steg från clownen bröts denna gång. Man samlades i ett
av hotell Ambassadors slutna sällskapsrum.
Doktor O'Henny infann sig fullständigt oveten om det förfärliga, som
upprörde dem. Hans vanliga kyla avstack därför mer än vanligt mot deras
upphetsning. Själve Abel Rush föreföll orolig och tvehågsen. Mr Adam läste
upp Tracbacs meddelande och både stämma och hand skalv. O'Henny smålog.
Nå ja, det där att säga publiken sanningen förefaller ju en smula
svagsint. -Just det, just det! skrek herrarna. Doktorn fortfor: Men å
andra sidan blir det kanske intressant. Hur som helst blandar jag mig inte
i saken. Kanske gör turnén fiasko och både herrarna och Tracbac förlorar
en massa pengar. Men jag förlorar ingenting, ty jag personligen är inte så
stor idiot att jag satsar stora pengar i en clown. Så att mig rör det inte
i ryggen.-Min vän, min vän, kved Judah och knäppte sina tjocka fingrar,
ni kan väl hjälpa oss. Han får inte uppträda förrän han kommit på bättre
tankar.-Ja, vad ska jag göra åt det? frågade doktorn otåligt.-Ni kan
avråda honom, ni kan rädda oss!-Nå ja, sa O'Henny, naturligtvis kan jag
göra det. Jag ska ringa upp honom genast.
O'Henny ringde: Tracbac kom till telefon. O'Henny sa: Jac, det är fråga om
turnén. Jag är tillsammans med dina herrar och de ber dig uppskjuta den,
tills du fått ett annat program. Bliv nu inte rasande, ers nåd. - Men
Tracbac blev rasande, han kippade efter andan och skrek: Det vågar de-sen
de ett halvt år plågat mig, pinat- Skrik inte, ers höghet, bad doktorn
inställsamt, ni spränger telefon.-Denny-Henny, sa nu clownen behärskat,
du skall framföra en hälsning till dessa gentlemän: du ska be dem kyssa
mig.-Ska ske, ers majestät, svarade doktorn, ringde av och framförde
hälsningen.
Den mottogs med tystnad. Herrarna vandrade av och an i dystra
funderingar. O'Henny satte sig på skrivbordet, tände en cigarrett och bjöd
sin vän Abel en annan. Efter en tämligen lång stund stannade den
vördnadsvärde senatorn mr Adam framför doktorn och yttrade:
Denny, min gosse, jag har alltid satt det största värde på dig. Nu vill
jag be dig göra oss en tjänst. Det är under nuvarande förhållanden
nödvändigt att turnén inhiberas inte blott för oss utan ännu mer för
Tracbac. Du har vid några tillfällen yttrat en önskan att under någon tid
ha vår gemensamme vän på din privatklinik. -Det stämmer, medgav doktorn
livligt. Gott, fortsatte senatorn med pondus, nu tror jag att rätta
stunden är inne för en dylik åtgärd. Vår väns egenheter har på senare
tider tagit oroande former. Till exempel-
Han anförde ett halvt dussin exempel av olika art och de andra herrarna
anförde pratande i munnen på varandra ytterligare ett halvt dussin. Till
sist frågade doktorn: Vad vill ni egentligen? Att jag skulle spärra in Jac
på min klinik och behålla honom där tills han blir lite förnuftigare.
-Just det, just det, ropade de enfaldiga stackarna i extatisk ton.
Nå ja, det vore ju inte så svårt, återtog O'Henny, men jag gör mig bara
den frågan: Vem kommer sen att styra kliniken? Blir det jag eller blir det
patienten Tracbac. Jag misstänker nästan att det bleve Jac. Och det vore
förbaskat dumt. Ty jag kan styra min klinik men jag kan inte styra Tracbac
och han åter kan inte styra min klinik men han kan styra Tracbac
åtminstone bättre än någon annan. Där ser ni vad ni kommer med för
nonsens. Förskona mig!
Men i sin blinda iver skonade de honom icke. Mr Adam lade sin onekligen
välljudande senatorsstämma någonstans i mellangärdet och yttrade:
Denny, jag måste be dig tänka på din plikt som läkare. Tracbac är faktiskt
i behov av vård.
Den unge mannen stannade bredbent, hans huvud sänktes och skuldrorna
höjdes i några tunga andedrag, hans vackra, elaka ögon glittrade
rovlystet, han yttrade i det han andades genom sammanknipna näsborrar:
Min plikt? Om jag gjorde min plikt som människa, skulle jag spärra in er,
mina herrar, eftersom ni retat mig nog. Men jag skulle inte sända er till
sjukhus-å nej, ni behöver ingen vård. Jag skulle spärra in er på
Sing-Sing och det är möjligt att jag gör.
Va-va-va-skrek mr Adam, bölade mr Cow, pep mr Pech, alla tre ursinniga.
Blott den ängslige lille Judah stack bönfallande ut sina tjocka händer och
sa: På Sing-Sing? Ja, men vad har jag gjort?
Vad ni och de andra herrarna har gjort, svarade O'Henny med vinande förakt
i rösten. Vad ni har gjort det angår mig inte. Men ni är väl inte så dum,
lille Judah, att ni tror det skulle vålla mig någon svårighet att få er
hela bunten till det där stället. Det skulle bli en kanske kostsam men
mycket kort process.
Han vände dem ryggen. Alla tre herrarna tuggade luft och saliv men svarade
icke. De hade plötsligt erinrat sig att den där unge mannen, som nu så
grovt förolämpat dem, var yngste bror och allsmäktig favorit till en
magnat vars rikedom uppskattades till mer än två milliarder och att han
själv ägde en fond av hänsynslöshet, som översteg all uppskattning. Några
minuter stod de stilla som små skrämda lamm. Så började de sakta kvida och
bräka. Vad var nu detta för något? Hur hade man blivit så upphetsad? Hur
kunde Denny missförstå dem till den grad?
O'Henny ringde på bordsklockan. En hovmästare kom, O'Henny yttrade lugnt:
Hovmästare, var god och led ut de där gentlemännen. Som hovmästaren själv
ser har de en äcklig uppsyn. Inte sant, de äcklar er?
Tysta som strykrädda hundar slank de tre herrarna ut ur rummet, följda av
hovmästaren, som kände doktor O' Henny alltför väl för att erfara
någon våldsammare själsskakning. Deras sortie var ömklig och likväl anade
de goda herrarna ännu ej att deras saga som starkt guldkantat
Tracbacsyndikat redan var dödsdömd.
Vordna ensamma yttrade Abel Rush rätt bittert till sin vän Denny: Du gav
kräken ett kok stryk och det är ju inte svårt när man har piska i hand.
Men jag skulle också önska att du som läkare kunde göra något för Tracbacs
hälsa. Jag börjar tvivla-
Han pekade på pannan och berättade en del händelser som på sistone
inträffat, bland annat episoden då clownen pekat på en bläckfläck och
kallat den sitt Kainsmärke. Läkaren blev fundersam. Han beställde in lunch
åt dem båda och ingen av dem yttrade under måltiden ett ord. När den var
slut sa O'Henny:
Låt oss fara ut till honom. Det där med Kainsmärket betyder naturligtvis
bara att han går och grubblar över något. Nå ja, även den klokaste kan
grubbla över någonting fast jag inte vill kalla det särdeles~klokt. Nu har
naturligtvis herrarnas påhitt ånyo kastat honom ur jämviktssadeln. Vi får
lov att pigga upp honom.
De bilade alltså ut till clownens bungalow. I grinden mötte de-mr Cow,
syndikatets högtbetrodde jurist. Mr Cow, som nyss av O'Henny hotats med
Sing-Sing, gick nu emot sin skymfare med utsträckt hand och ett brett
koleende på de rynkiga läpparna, han sa: Käre O'Henny, jag hoppas att det
hädanefter aldrig skall uppstå något missförstånd mellan er och mig.-Utan
att låtsas om den framräckta handen, svarade doktorn trumpet: Tron är en
god sak så länge den varar. -Vänd till Longfellow sa han barskt i det han
med tummen pekade på mr Cows breda rygg: Jag förbjuder er att släppa in
den där gynnaren utan mitt eller er husbondes tillstånd.-Negern rullade
med ögonen och utbrast: Husbonds tillstånd? Husbond har ju själv skickat
efter honom-De båda unga männen, som ansåg sig vara riktiga ljus i
fråga om människokännedom, betraktade nu varandra med ganska enfaldig
uppsyn. Mr Cow kallad till Tracbac och återvändande med detta fett
strålande anlete-vad kunde det betyda? De begav sig upp till bungalowen
och fann husets herre redan i hallen.
Han vände sig till Rush och sa med hycklat medlidande: Min stackars gosse,
jag måste meddela dig att du mistat din plats. Men du kan få stanna hos
mig personligen. Lönen blir densamma, plus gratifikationer vid fall av
gott uppförande.
Nyckfullheten blir väl också densamma? svarade otacksamt Abel Rush. Vem
har avskedat mig? Mr Cow kanske?
Ingalunda, svarade clownen milt. Men syndikatet behöver inte längre dina
tjänster av den enkla anledning att jag spränger syndikatet. Syndikatet
begär sig själv i likvidation vartill det blott behövs en medlems
medverkan. Därpå övergår dess enda verkliga aktiva nämligen kontraktet med
mig med filmen och med de tjugu städerna automatiskt på mig personligen.
Saken kommer att avvecklas mycket hastigt.
Sir, genmälte Rush med skälvande mun, jag har sannerligen inte skäl att
prisa syndikatet men jag har varit i dess tjänst och jag ämnar inte låna
mig till den manövern. Jag säger er rentut att jag finner den mindre
honnett.
Tracbac grinade gott och gnuggade händerna:
Mindre honnett, säger du. Det uttrycket är svagt och gör inte alls full
rättvisa åt min fiffighet. Inte heller skulle det falla mig in att använda
ett spenabarn som du i den här affärn. Kom ihåg, min gosse, att vill du
utföra en dålig handling måste du använda en dålig människa, eljes hugger
du dig i tummen. Jag använder mr Cow, som är en verkligt dålig människa.
En förrädare rätt och slätt. Dessutom är han syndikatets juridiska själ.
Han är den ende som verkligen känner dess
invecklade juridiska ställning. Han är mannen att spränga syndikatet. Det
kommer att kosta mig några dollars men vad gör det? Jag förtjänar oerhört
tvärtom. Kom ihåg, mina unga vänner, att fienden skall alltid angripas
inifrån. Krigskostnaden blir minst femtio procent lägre.
Och den lille mannen gick, linkande på sina kryckor visserligen men
stoltserande, mellan de båda herrarna, gav dem var sin välvilligt
nedlåtande klapp på skuldran och satte näsan i vädret.
O'Henny sa fundersamt:
Planen är inte dum, eftersom den kommer att lyckas. Ni kunde ha blivit en
stor monark, Tracbac, eller en stor skurk, vilket kanske kommer på ett ut.
Ingalunda kommer det på ett ut, fnös Tracbac förnärmad å kunglighetens
vägnar. Hur som helst så valde jag den gyllene medelvägen mellan kung och
skurk -jag blev en stor pajas.
Och han linkade upp till Siv, muntert grinande och gnuggande sina händer,
i det han ropade: Åsnan skriar dumt på magra betet, stillsamt mejar
husbond feta vetet. -Rush som kände sig smått stukad, ruskade på huvudet
och muttrade: Ja, inte vet jag om han är klok, men nog är han slug.-Jag
skulle nästan vilja säga motsatsen, skrattade Denny: Inte är han slug men
nog är han klok.
Framför dörren till Sivs våning tvärstannade clownen och rodnade starkt.
Han bet sig i underläppen, han drog i örsnibbarna, han stirrade framför
sig nästan skelande av idel grubbel. I det ögonblicket tedde han sig
varken klok eller slug. Hans ärende till Siv var också utomordentligt
kinkigt och vi måste tillstå att det helt och hållet övergick den stackars
Jacs förstånd.
I själva verket grubblade Siv på samma problem fastän betraktat från
motsatt håll. Det gällde Sanna. Hon kunde inte förneka inför sig själv att
denna plötsligt uppdykande dotter vållade henne obehag, nästan
smärta. Hon kände sig överflödig. Helt naturligt skulle Jac ägna en mycket
stor del av det ömma intresse, han var mäktig, åt sin dotter. Den
främmande flickan-i sina tankar kallade Siv henne alltid "den främmande
flickan"-skulle åtminstone i mångt och mycket ersätta och uttränga Siv,
och den melankoliska lilla zigenerskan undgick inte att känna en viss
svartsjuka. Att vara skild från Jac, det var en sak och av flera skäl
högst förträffligt, men att helt och hållet tappa bort honom-det var
något annat. Värre än så- hon trodde inte att Jac i längden kunde undvara
henne, och denna tro var egentligen hennes enda rikedom. Under hennes
vistelser i New York fick hon städse efter någon tid mottaga brev som med
vissa variationer hade ungefär denna lydelse: Min kära Siv, det är
förvånande längesedan man såg något av ditt ritstift i tidskrifterna eller
hörde någon utställning av din konst omtalas. Du vet att jag aldrig
smickrar, men jag anser det verkligen brottsligt att försumma en begåvning
sådan som din. Naturligtvis är det societetslivet i New York som stjäl all
din tid. Jag ber dig verkligen att uppsöka åtminstone för någon tid en
stilla plats, där du kan få arbeta i fred.-Siv svarade: Jag antar att den
där "stilla platsen" bör sökas vid Stilla havet. Ack, din egoist, Siv snör
redan sin ränsel-
Denna "eftergivenhet för Jacs egoism" hade varit särdeles regelbunden men
nu hade ju saken kommit i ett annat läge. Siv kände sig nu "mera fri" och
denna känsla gjorde henne så munter att hon stundom snyftade med huvudet
under huvudkudden. Emellertid ville hon visa sig själv att hon lugnt och
klart övervägde sitt och Jacs bästa. Hon sa till honom: Om nu Benbe och
hans hustru (att säga Benbes hustru föll lättare på tungan än att säga din
dotter) om de i alla fall ska komma hit i höst, så borde de väl vara med
om din festliga premiär. Benbe är ju verkligen kolossalt intresserad av
allt, som rör dig. Telegrafera, Jac, telegrafera! - Clownen som var
purken över de "ungas likgiltighet" lät slutligen förmå sig att
telegrafera. Han upplyste kort och gott om ort och tid för premiären.
Benbe svarade omgående att de kunde och skulle infinna sig troligen ett
par dagar före den utsatta. Ett senare radiogram från båten mälde, att de
skulle komma själva premiärdagen.
Det första av dessa båda telegram höll Jac i handen då han nu inträdde i
Sivs rum. Siv läste och sa, just som Jac brukade säga: Utmärkt, alldeles
utmärkt. - Samtidigt tänkte hon mycket snabbt: Egentligen blir det
obehagligt att träffa den där främmande flickan, men jag kan inte lämna
Jac genast. Jag måste se att de trivs samman och framför allt måste jag ge
flickan några vinkar och råd beträffande Jacs lynne och vanor. Den
uppoffringen är jag skyldig honom. Sedan hon det tänkt, sa hon-lugnt
fortsättande sitt arbete:
Det ska bli roligt att träffa flickan. Efter premiären kan ju hon och jag
resa tillbaka hit, så att jag får sätta henne in i förhållandena här.
Efteråt blir jag naturligtvis inte din gäst så ofta och intensivt som
hitintills.
Hon tillade leende: Vi är ju i alla fall lagligen skilda, Jac. Noga sett
är det ganska opassande att jag bor hos dig -det är visst till och med
lagstridigt-
Clownen rodnade ännu häftigare men hans ögon glänste av en glädje som
bottnade i lättat hjärta. Han stammade och visste inte, stackare, hur
ohjälpligt enfaldig och drumlig han i den stunden var.
Nej, verkligen, Siv? Du har också tänkt på den saken? Det gläder mig! Ty
du har nog rätt-och jag måste dela din åsikt-det är inte riktigt
passande. För oss-för våra vänner-å-det har ju varit en helt annan sak.
De känner vårt förhållande, där finns inte möjlighet till missförstånd.
Beträffande Sanna åter förhåller det sig annorlunda. Vilken uppfattning
kan hon få? Kanske en skev.
Det är givetvis min plikt som far (den stackaren uttalade ordet
plikt som om han varit överdomare i staterna eller ärkebiskop i
anglikanska kyrkan) det är min plikt att tänka på dylikt. Och jag skall
säga dig en sak: vi Borckar är egentligen småborgerliga, gammalmodiga
-ja, rentut sagt trångbröstade. Du småler, min flicka-jo visst det
-visst är jag ett undantag i släkten. Man kan svårligen kalla mig
trångsinnad. Men så är jag ju också en sån där tjohittlahaartist. Sanna
däremot - hennes mor är en Borck, hon är sträng-
Han tystnade och stirrade framför sig, han upprepade slött: hon är
sträng-mycket sträng-mot sig själv och andra-
Siv skötte stillsamt penseln; han vaknade upp och fortsatte livligt:
Hennes-hennes styvfar är en utomordentligt präktig människa men jag har
hört sägas att de där Längsällarna är pietister, en sorts kväkare-du
förstår. Alltså, flickan har vuxit upp i ett lantligt hem, där stränga
åsikter råder. Jag har grubblat mycket över det där, må du tro. Du kan
gärna beklaga mig, ty jag har pinats. Jag har tänkt: Ska jag tala med Siv
eller ska jag inte? Kanske hon skulle missförstå mig? Och då har du själv
tänkt på samma sak, kanske grubblat över den som jag. Och kommit till
samma resultat. Säg sen att det inte är sant som sägs-två hjärtan och en
själ! Du är gudomlig, bärnstensöga, du är tmärkt, alldeles utmärkt!
Siv sa:
Rör mig-icke-jag-målar-
För resten, fortsatte clownen förtjust över att upptäcka nya fördelar, för
resten trivs du ju mycket bättre i New York. Din eleganta, raffinerade
konst hör samman med det glittrande storstadslivet. Här i denna mörka,
trista, ensliga bungalow tynar den. Jag har alltid sagt dig, att du främst
måste tänka på din konst. Den får ej försummas.
Rätt betänkt, tycker jag inte att du bör följa Sanna hit efter
premiären. Hon måste ju finna det underligt att se dig uppträda här som
värdinna. Hon måste säga sig: Siv och min far har ju varit skilda i många
år-detta är ett bra konstigt förhållande.
Du missförstår mig väl ej, avbröt han sin förnumstiga svada med en naivt
högtidlig röst, som kunde anstått Sanna-Sannas pastorsadjunkt, du förstår
väl att jag-jag aldrig uppfattat eller känt vårt förhållande som
någonting skevt. Tvärtom. Å, du vet så väl vad du har betytt för mig.
Sådana ting behöver man inte tala om, bör inte. Det är för fint, för
sprött att vidröras med klumpiga ord. Men först och främst måste vi tänka
på min dotter-där har vi vårt ansvar-
Men käre Jac, avbröt Siv lugnt och småleende, varför spiller du så många
ord på detta? Vi är ju alldeles ense om att min närvaro här är olämplig
under nuvarande förhållanden-
Under instundande förhållanden, rättade henne clownen med skolmästarmin.
Hitintills har den ingalunda varit olämplig-tvärtom-alldeles tvärtom.
Tack för det, smålog Siv. Men lämna mig nu i fred. Jag måste ovillkorligen
sluta ditt porträtt innan jag far till New York. Jag tänker sannerligen
inte släpa det med mig-
Du borde utställa det på min premiär i foajen, rådde henne clownen med
viktig min. Du är opraktisk, mitt barn. Vem ska tänka för dig när jag inte
gör det?
Det blir väl alltid råd med det, Jac, genmälte hon lugnt och vinkade adjö.
Han gav henne en slängkyss, han lämnade rummet med lättat hjärta.
Problemet var löst. Han skulle icke införa sin dotter i en miljö, ett
förhållande som den stränga fru Lillemor kunde ha betraktat som olämpligt
för sin dotter. Tanken att mista Siv värkte redan dovt i hjärteroten men
dövades tills vidare av den stolta tanken -jag är en god far och
uppoffrar mig för mitt barn. Och Siv den gudomliga, med vilken änglalik
godhet hade hon icke genast gått honom till mötes, anat hans grubbel,
lättat hans hjärta!
Han kastade bröd åt änderna som flaxande och skriande nappades om bitarna.
Och han sjöng i diskant:
Änglarna som himlen akta, mana oss att träda sakta inom himlens port.
Fröjdas väl, de säga, bör ni: men ej klumpigt klampa tör ni, på en helig
ort.-Och då änderna fortsatte att kivas, skrek han: Unna gott din nästa,
tag först själva det bästa. Dåliga ankor, dåliga karaktärer.
Siv satt orörlig med penseln hängande i den slappa handen. Hon lyssnade
slött och trött till Jacs skrovliga och gälla röst. Orden förstod hon inte
men klangen. På staffliet framför henne grinade Clown Skräck med stor mun
och spasmodiskt rynkade läppar. Hon tyckte att det var han som sjöng.
Några dagar senare reste Tracbac till den stad, där han skulle starta sin
turné. Han ville skärskåda lokalen, tala med direktionen etc. etc. -
alltsammans fullständigt överflödigt visserligen ifall han inte själv
ansett det högst nödvändigt. Man får nämligen inte försumma sina plikter
även om andra redan för länge sedan fyllt dem. Han gick runt den kolossala
cirkusbyggnaden, Capitolium, nöp sig i båda örspetsarna och anlade en
mycket viktig min. Då han inte kunde finna på något särskilt att göra
stack han in huvut i portierlogen och frågade hur många platser denna
cirkus rymde. Svaret tillfredsställde honom, han sa: Å katten, det blir
pengar!-Därpå begav han sig till stadens bästa hotell, Auditorium Annex,
beläget i närheten av cirkus. Här utsåg han med omsorg rum åt sig själv,
sin dotter och sin förmente måg, Benbe. Sen han det gjort kunde han
absolut inte finna på några flera viktiga ärenden och reste hem.
Då Tracbacs bil nådde bungalowen öppnades grinden
av Hiawatha. Pojken hoppade upp på fotsteget, ögonvitorna rullade hemskt
som på en tragisk skådespelare av gammal, god årgång och han utbrast dovt:
Herrn, herrns fru har rymt!
Vad säger du, pojke? sporde Tracbac häpen.
Pojken visade sina vita tänder. Som alla unga budbärare av viktiga och
sorgliga nyheter njöt han hemligen i sitt syndiga barnahjärta och hade
svårt att hålla sig för grin. Han upprepade:
Herrns fru har rymt!
Nu kom Longfellow utrusande, slängde unnan pojken och förklarade saken.
Han sa:
Det är bara ett skämt, sir. När mrs Siv reste gav hon den där hundvalpen
en tiodollarssedel och sa: Nu rymmer jag, kommer aldrig mer igen. Pojken
tog både orden och pengarna för kontant, sir, flinade Longfellow stolt
över sin ordlek.
Nå, på det sättet, mumlade Tracbac och fortsatte upp till den svarta
porten. Hallen med sina barbariskt färgade kistor och sin samling av
indianutrustningar föreföll honom kusligt tom och grym som ett övergivet
hednatempel. de Grazy mötte honom och bjöd välkommen. Tracbac kände sig
skamsen och pinad som en man den där nödgas tala om sin hustrus otro med
en utomstående. Han sa buttert:
Siv har rest, hör jag. Sände hon någon hälsning?
de Grazy svarade:
Naturligtvis, hon bad mig hälsa er hjärtligt. Eljes ingenting särskilt.
Hon sa att ni redan kände till hennes resa.
Jo visst. Det är klart att jag gjorde, mumlade Tracbac. Jag trodde att hon
möjligen hälsat någonting särskilt. Men det är utmärkt, det är utmärkt.
Han började linka omkring i labyrinten, tändande ljus var han gick fram.
Han tycktes ha gripits av en passion att tända ljus. Var helst han
fann en låga i någon vrå eller korridor, tryckte han på knappen. Han
varsnade en av negerbetjänterna släcka ljuset i ett rum, som han redan
passerat. Han röt åt honom: Tänd, lymmel! Släcker du en enda lampa i
huset, stänger jag in dig bland soporna. -Negern tände och skyndade ut i
tjänsteavdelningen för att varna sina medbröder och systrar. De höll av
husbonden och betraktade honom som en godhjärtad man men när vreden någon
gång föll över honom var han fruktansvärd, bakslug och elak som en apa. En
utklädd apa liknade han också där han linkade omkring, stödd på en krycka,
grimaserande och muttrande för sig själv: Naturligtvis. Bara jag vände
ryggen till. Det är ändå hela tre veckor innan Sanna kommer. Varför kunde
hon inte ha stannat till dess. Men hon tänker inte mycket på mig just,
ingen kan påstå det. New York lockar. Här finns inga nöjen. Hon vill
dansa-tralala-
Han gjorde några piruetter i sin lysande ensamhet och grimaserade ännu
värre, då det sjuka benet smärtade. Slutligen kom han under sin
ljusbringande vandring till ' farmors" rum. Aven de upplystes. Han
stannade framför sitt skrivbord. Där i lådan låg Lillemors brev. Han hade
inte sett det sedan den dag det kom: han hade till och med tappat eller
förlagt skrivbordsnyckeln. Men där låg det i alla fall, instängt men fullt
livskraftigt och verksamt så till sägandes. Han knackade med hård knoge
tre gånger på bordsskivan, han sa beskt:
Du är hård, Lillemor, det är vad du är. Hård och tre gånger hård. Nu har
jag offrat Siv för din skull. Gott, gott. Du ger mig Sanna i stället.
Utmärkt. Vi halverar, vi halverar. Men hård är du. Utmärkt, alldeles
utmärkt.
Som för att protestera mot denna hårdhet och skämma ut den släckte han
ljusen i farmorsrummen. Överallt skulle det brinna, men inte där. Brevet
kunde få ligga i mörker.
Han mötte Axelsson som på rangliga ben kom emot honom, hotande med
fjädervippan. Axelsson lallade: Nathan, du är ett fä. Juden bestal du, din
egen farmor bestal du, ljög gjorde du för jämnan och min hund fick dö för
din skull. Säg själv, Nathan, är du ett fä? Si att du inte kan neka din
fäaktighet-
Usch, fnös Tracbac och gjorde en vid lov kring gubben som stank visky
långa vägar.
Ännu sämre till mods tack vare den druckne gubbens vidriga lallande tog
han slutligen med en viss bävan sin tillflykt i Sivs rum. Han smög sig in
helt modstulen och ändå med en skygg förhoppning att finna någonting
tröstande, kanske en brevlapp på skrivbordet eller dylikt. Hur
noga-nästan som en detektiv-han än genomletade den lilla våningen, fann
han intet. Slutligen stannade han framför det sista porträttet av Clown
Skräck. Han betraktade det med obehag och likväl bragte det honom
plötsligt en ljusning i lynnet. Han trodde sig förstå att målningen var
långtifrån avslutad. Han skrattade, klappade i händerna, utropade: Å nej,
min lilla Siv, mig lurar du inte. Skulle du kanske lämna ett sådant verk
ofullbordat? Inte. Du kommer tillbaka, va?
Ett par veckor senare stod Tracbac och Abel Rush på en järnvägsperrong i
den stad, där turnén skulle starta. Tracbac andades tungt och stötvis helt
enkelt därför att han i sin iver stundtals glömde andas. Han väntade sin
dotter. Rush var knappt mindre ivrig. Tåget var fem timmar försenat och om
en halvtimme skulle föreställningen börja. Han drog gång efter annan
clownen i armen men Jac fräste och slog honom om benen med käppen. Det var
ett helt cirkusnummer. Rush sa: Kom i alla händelser ihåg att ni bara
hälsar. Ni får ju träffas efteråt.-Tracbac lovade.
Äntligen kom expressen. Tracbac upptäckte nästan genast Benbes
runda, glada ansikte i ett fönster. Clownen skrek och viftade med hatten,
Benbe skrek tillbaka. Tåget stannade. Tracbac sprang fram till vagnen. En
flicka hoppade ner från trappsteget och kom emot honom med framsträckta
händer. Hon sa leende: Ja, här är vi nu-
Tracbac bara stirrade. Den flickan, den rödkindade, vackra, sunda,
hälsostrålande, leende flickan var alltså hans dotter? Plötsligt brast han
i snyftningar. Med darrande händer fattade han flickans, han stammade:
Barn, kära barn.-Han vågade inte kyssa henne.-Han nästan kastade sig i
famnen på Rush och mumlade: Jag har sett henne. Låt oss skynda. Säg henne
att vi träffas efter föreställningen. - Rush var blott alltför angelägen
att komma åstad. Han ropade över axeln Jacs hälsning, tillläggande: Vi har
förfärligt brått-
Strax efteråt steg ur vagnen en gänglig, mager flicka med finnigt,
sjukligt ansikte. Hon såg sig förvånad och besviken omkring, hon sa: Min
far? Har inte min far kommit för att möta mig?-Jo, fräste Benbe men du
kan väl begripa att han har brått. Varför var du så senfärdig? -Flickan
svarade spakt: Å, jag skulle bara sätta lite färg på mina kinder. Det
brukas ju här i landet och jag ville så gärna vara riktigt vacker så att
han fick ett gott intryck av sin Sanna.
Plötsligt ljusnade hennes bedrövade ansikte, hon trädde några steg fram på
perrongen, och i det hon bredde ut armarna mumlade hon med ett saligt
leende:
Min far, jag har kommit. Om några minuter skall jag se min store far och
du skall se din Sanna.
Trots stationsbrådskan vände folk på huvudet och stirrade på den
egendomliga varelsen. Caroline rodnade och tog hastigt systern under
armen. Hon skämdes och skämdes att hon skämdes.
18 Ur en clowns katkes 1 Hallåmannen.
Hallå! Hallå! Om cirka
sju minuter utsänder vi första Jac Tracbacföreställningen från Capitolium.
Jag befinner mig i mitt glasskåp uppe på terrassen, och borde alltså ha en
förträfflig utsikt. Tyvärr vältrar novemberdimman från sjön in över
parken. Under mig ser jag en mångfärgad, jättelång lysmask - bilarna.
Poliskapten står eller rättare rider för ordningen och den tycks vara
mönstergill. Jac själv lär redan ha anlänt fast han glömt att skaka hand
med mig. Kungars artighet lär bestå i punktlighet och i det fallet är vår
Jac en kung. Det gör också publiken punktlig ty Jac låter ingen vänta och
väntar inte heller själv. Jag dristade nyss fråga kassören huruvida huset
var utsålt. Han sa: Inte alldeles utsålt, av våra fyratusenåttahundra
platser har vi blott sålt niotusen. En stor skämtare, den mannen.
Fyratusenåttahundra å tjugu dollars gör nittisextusen dollars per afton.
Inte så illa. Emellertid har Jac bestämt att fyrtio procent av bruttot
skall gå till hjälpbehövande. Jac säger: Det är inte välgörenhet i vanlig
bemärkelse-jag har alltid fått mina idéer till skänks av de fattiga, jag
betraktar dem som medarbetare. Som bekant har Jacs advokat stämt
Tracbacsyndikatet med anledning av tidigare manipulationer i den vägen.
Dom har ännu icke fallit men syndikatet lär redan vara upplöst. Nu tycker
jag mig se slutet av bilfilen långt upp på Lake avenue men sikten är
dålig. Hela parken är smockfull med människor, som ville se en skymt av
Jac. Pressen mottogs i dag av vännen Pech-ni vet. Pech är Pech och
ingenting annat än Pech. Han tillfrågades huruvida det vore sant att Jac
återfunnit en länge saknad dotter. Nej, sa Pech, inte en dotter men väl
sin svärmor som han i tjugu år med öm omsorg undvikit. Nu börjar
bilkortegen glesna och poliskaptenen gör honnör vid stora trappan. Det är
antagligen guvernören som anländer. Jag måste krypa ur det ena glasskalet
i det andra. Ladies and gentlemen-vi träffas om två minuter.
Jac. Nej, men Abel, varför står du och glor på klockan? Det ser så
otrevligt ut-
Abel. Hon felar två minuter-
Jac. Ä-det tror du bara-vi körde ju direkt från stationen och jag klädde
mig på-på ingenting. För resten -är jag snygg? - är det bra alltsamman?
Utmärkt. Abel-såg du vad hon var vacker? För resten, det gör mig
detsamma. Men så frisk hon såg ut? Efter den långa resan? Äppelkindad och
glad och sund. Varför skriver då modern att hon är sjuklig? Det grubblar
jag över-
Abel. Jac, förlåt-ni brukar vara punktlig-
Jac. Alldeles-det brukar jag. Och därför kan jag kosta på mig att vara
lite opunktlig i dag. Varför ska man alltid vara detsamma. Alltid
punktlig. Tänk så tråkigt? Va? -Nej du-den flickan är det inte något fel
med. Och pris och lov för det. Så har man åtminstone på den punkten
inga-nå ja-ingenting att fundera över. Gud ske pris-Va?-Är det nu
klockan igen. Nå ja, så ro hit med katkesen. Och skallran. Så där ja, nu
kan vi starta. Byxorna är väl knäppta? Ja, skratta inte åt det, du. Det är
ta mig katten det viktigaste för en karl, som ska uppträda offentligt. Ge
mig ett aspirin, är du snäll, jag har huvudvärk-
Hallåmannen. Ja, nu sitter jag alltså i min nya glasburk ungefär som en
dykare på havets botten. Ett hav av människor! Mitt skåp är slutet med
dubbla glasväggar så att jag kan tala då Jac tystas av applådsalvorna. Min
enda chans är alltså att han kniper applåder. Bredvid mig står ett bord
och en stol-det är Jacs enda attiralj i afton.
Utanför mitt skåp står min generaladjutant,
springpojken Johnny. Jag talar med honom genom en liten lucka i
glasväggen. Han ska hålla mig å jour med skvallret i salongen, det är hans
jobb. Högt uppe under taket skymtar jag all möjlig akrobatattiralj. Låt
oss nu titta på publiken. Enligt mitt svaga förstånd kommer höstens färg
att bli mullvad. För jag kan väl aldrig tro att det är en fin komplimang
åt Jac-det lär vara hans färg. I mittellogen sitter guvernörskan med sin
man, lika bländande som alltid- ja, jag menar guvernörskan. Övriga
notabiliteter hinner jag inte presentera. Jo! Där ser jag vår store
senator Adams och bredvid honom filmmagnaten Judah, båda ledare av det
upplösta syndikatet. De vill sannolikt visa att de inte är sårade ända in
i hjärteroten. Aha!-här kommer något remarkabelt. I logen här näst intill
kommer Amerikas vackraste zigenerska, Siva Yala, dansös och konstnärinna,
Tracbacs hustru-före detta, menar jag. Hon är klädd-hon är klädd
i-någon sorts brun mocka. Va ska det vara bra för? Det är kanske
zigenaraktigt. Hennes sällskap är inte mindre notabel. Det är den berömde
nervspecialisten doktor O'Henny-bror till oljeHenny. Ett mycket vackert
par. Men va tänker gamle Jac på-klockan är två minuter över. Och vi
fyratusenåttahundra som varit så punktliga. På hans bord står alltjämt
sockerbiten i ensamt majestät. Den är förenad med mikrofoner inbyggda i
logeväggarna. Aha! Aha! nu blir det något. Oj, oj. Nu är det skönt att
sitta i ljudfritt glasskåp -oj, så de arbetar med händerna. Munnarna med
för resten. Nu reser sig hela publiken. Där har vi honom i ryttargången.
Men varför-varför i all sin dar öppnar de inte lämmarna. Aha, han ska
hoppa över barriären på äkta clownmaner. Hur går det då med benet.
Jo-aj-jo, det gick lyckligt men så när hade han stupat på näsan.
Publiken blev förskräckt. En ung dam några loger härifrån fäktade med
armarna och skrek-hennes sällskap måste lugna henne. Jac tycks ha
märkt det-han vinkar lugnande mot logen. Nu kommer han rakt hit-han
haltar lite-han-öh, öh-(undertryckt ivrigt) Glad att se er Jac.
Jac (likaledes). Tack, tack, hur mår ni?
Hallåmannen. Hm, hm-Jac själv öppnade glasdörren för att skaka tass med
mig-den tassen-ska inte tvättas på en vecka. Han bar frack av någon sorts
brun mocka- aha, alldeles som Siv-scharlakansröd väst med guldbroderier,
vita byxor med stora rubinspännen, halvhöga stövlar av vitt skinn med
rubinknappar. I högra handen håller han en fotshög skallra av silver med
guldkläppar och en stor röd spinell i toppen. Det är en hedersgåva av
staten Missouri som han fick då han personligen deltog i räddningsarbetet
vid översvämningen för några år sedan. I andra handen håller han en tunn
bok i vanligt brokigt pappband-det är antagligen clownkatkesen. Nu tar
han upp något och lägger på bordet-men vad är det?-jo, det år ett par
bruna mockahandskar. Det var besynnerligt -det är små damhandskar. Själv
har han stora, smala händer. Antagligen en suvenir, en mascot. Ännu har
han inte hälsat fast publiken blir alltmera arbetsam-han går tillbaka
till barriären-aha-han ska gå runt arenan för att hälsa riktigt som
clown. Där marscherar han och skallrar och skallrar och nickar och nickar
som en riktig nickegubbe. Det haglar blommor. Och slängkyssar sen-ack,
den som finge bara tredjedelen. Nu var det en djärv dam som slog armarna
kring halsen på honom. Stackars Jac, gumman var minst sjuttio. Han makar
sig försiktigt längre från barriären. Nu stannar han och bugar framför
guvernörslogen-fru guvernörskan kastar ner en ros som han fäster i
knapphålet. Nu fortsätter han och skallrar. Han skakar hastigt hand med
herrar Adam och Judah- ja visst, ja, för att visa att intet groll-nu
stannar han igen-aha-det är framför Siva Yalas loge-å, du
milde-en sån bugning han gör-med handen på hjärtat-ända till
golvet nästan-och nu än en gång-nå? -nå?-ska hon inte ge honom en
blomma?-nej- nej-nej, minsann-hon ser helt enkelt blyg ut-fullkomligt
blyg - tänk, och jag som trodde att det inte fanns blyga damer kvar på
jorden-blygsamma naturligtvis men blyga-nu marscherar han rakt på sitt
bord -skallrar allt vildare och vildare- antagligen för att tysta
publiken-som nu intar sina platser-nu tystnar Jag-
.
Jac (i sjungande ton). Skallra, clown, skallra. Dallra, hjärta, dallra.
Mina damer och herrar, jag är glad att se er, mycket glad, så glad som
endast en clown kan vara då han samlat fullt hus av älskvärda, goda,
intelligenta varelser. Jag har annonserat den här föreställningen som
barnförbjuden. Likväl ber jag er att vara allesamman såsom barn, det vill
säga: naiva, impulsiva, bortskämda, självsvåldiga som ju våra dagars ungar
i allmänhet är. Så gå på bara, följ er natur.
Jag ska läsa för er några valda bitar ur en katkes. Iden till den fick jag
så här: Det var en gång en mor som skrev en hälsokatkes för sin dotter.
Det var alldeles överflödigt. Jag såg flickan för en stund sen och aldrig
har jag sett en hälsosammare och friskare flickunge än hon. Så att den
lilla mamman-hennes handskar ligger här-hon var nog lite fjäskig men
mödrar är såna och man får ha fördrag med dem. Emellertid fick jag då idén
att skriva en katkes för clowner. Jag har ju känt många bland dem och mig
själv på köpet. Vi är inte alltid så hälsosamma, vi kan behöva ett piller
då och då-ett ord med på vägen.
För att nu ni, mina kära åhörare, ska få något gagn av dessa-dessa
piller ber jag er att under den tid jag talar söka känna er som clowner,
allesamman, damer och herrar. Först då får ni någon behållning för edra
goda dollars. Kanske finner ni mig fordringsfull? Nyss bad jag er vara som
barn, nu som clowner. Men det är inte så svårt som ni kanske tror. Det är
bara att vara sig själv, ingenting annat.
Ja, vad är egentligen en clown? Till en början kan man ju säga att han är
en person, som går något konstigt klädd. Tittar jag på mig själv så finner
jag mig mest likna en bättre lakej. Och det stämmer. En clown är en lakej.
Ständigt färdig att vara sin herre publiken till lags. Han ska smickra
genom att säga osanningar och ännu mer genom att säga sanningar men på ett
sätt som kommer publiken att tänka: vad den gossen skojar, vad han
överdriver, ty sådan är åtminstone inte jag-(halvsjungandefalskt) nej
inte nej inte inte inte aaalls va? är det inte så? Nej? Nej? Jo jooooooooo
JO.
Alltså, mitt herrskap, om det faller sig lättare för er att känna er som
lakejer så finns det absolut ingenting som hindrar. Ni följer blott er
natur och det är huvudsaken. I Leoncavallos Pajazzo bedyrar clownen att
han är en människa bara med hjärta och så vidare. Nå, det har ju ingen
bestritt. Den allra värsta skurk är en människa bara. Men vad är en
människa? Den som kan ge svar på det ska få min clownskallra.
Hallåmannen. Publiken som några ögonblick tett sig en smula konsternerad
tycks nu bättre fatta galoppen och svaren tycks hagla över clownen som
håller för öronen. Hur pass snillrika svaren är, torde vara omöjligt att
utreda då alla skriker på en gång. Nu bjuder han tystnad med skallran.
Jac. Fikon fick ni och jag fick behålla skallran. Ty jag var den ende som
teg. Och att tiga, det är rätta svaret på en dum fråga. Och att fråga vad
en människa är, det är mycket, mycket dumt. Kära systrar och bröder,
kära lakejsjälar, gör er aldrig den frågan-då skulle jag bli så ledsen,
så ledsen å era vägnar. Utan gå på bara. Följ er natur. Var människor
eftersom ni inte lyckats hitta på något bättre.
Clownen är alltså en lustigt klädd person. Men inte ska man döma folk
efter kläderna. Om jag ser en ärbart klädd kvinna, inte kan jag därför
vara viss om hennes ärbarhet. Eller om jag ser en kvinna till överflöd
blotta sina behag inför beundrande blickar-inte får jag därför tro henne
vara en slinka. Å fy, det vore mycket orätt av mig. Visserligen kan jag ju
säga mig att en man i frack med chapeauclaque inte kan vara en hederlig
arbetare utan snarare då en diplomat eller bankdirektör eller annat i den
stilen. Men å andra sidan-en man i arbetsblus, han kan naturligtvis vara
en hederlig arbetare men det är inte tvärsäkert. Han kan också vara en
förklädd politiker. Det är alltså rätt svårt att bedöma er, kära clowner,
kära lakejsjälar. Kanske är det lättare att få någon förklaring på de
modenycker, de tankeschabloner, de känslovampyrer i vilkas tjänst ni
förnöter era dagar, ert liv och era mer eller mindre granna livreer. Men
ni själva, mina vänner som jag nu ser här samlade till ett antal av
fyratusenåttahundra-en droppe i ett hav-hur skall jag finna något av
värde eller ovärde hos er? Hur skall jag söka? Och vad värre är-lönar det
sig att söka? Är icke den ene clownen den andre lik åtminstone i det
hänseendet att han eller hon är fullständigt tomma-just som min skallra
här: lite klang och glitter utantill, innantill ingenting. Är det inte så?
Säg? Va? Jo? Nej? Jo, jo visst joooooo-JO.
Hallåmannen. Jag sa nyss att jag inte kommer till ordet med mindre Jac
tystas av applåderna. Tyvärr tycks det ock bli andra tillfällen. Publiken
har tagit illa upp. Man skriker med stora munnar, man hytter med både små
och stora händer. Jag ser visselpipor blänka lite varstans. Det
måste vara ett infernaliskt oväsen ungefär som dånet i passagen
under Niagara. Möjligen vill man skrämma Jac till att göra konster. Det
egendomliga med honom är ju, att han roar mest då han är rädd. Men det här
oväsendet tycks inte skrämma. Egendomligt i alla fall att ett så stort
antal av åskådarna på förhand lagt sig till med kraftiga visselpipor. För
min del går jag aldrig beväpnad med visselpipa. Gör ni? Nu ropar
direktören något genom högtalaren? Tyvärr kan jag inte höra. Vänta! Nu
skrivs det på vita duken. Hallå, damer och herrar! Förbjudet att röka.
Förbjudet att vissla. Förbjudet att kasta ruttna ägg på clownen. Ja, det
är nog lätt att förbjuda men att få en hop rasande människor att lyda-Vad
nu då? Nu applåderar de, skrattar, viftar med näsdukarna. Det var ett
obegripligt omslag. (Viskande) Johnny, Johnny, har Tracbac sagt någonting?
Aha. Där ser man hur snabbt en folkstämning kan slå om. Så snart förbudet
mot rökning och vissling skrevs på vita duken, tog Jac lugnt fram sitt
cigarrettfodral, stoppade sex cigarretter i mun och sitter där nu med
armarna korsade över bröstet och storbolmar på sina sex cigarretter. Det
är fräckt, det tycker publiken om. Nu kommer en brandlöjtnant skyndsamt
fram och gör Jac allvarliga föreställningar. Han tar till och med fram
någon polisförordning eller vad det kan vara och visar Jac paragrafen. Jac
ger vika, tar cigarretterna ur mun. Vad gör han nu? A, han stoppar de
brinnande cigarretterna helt trankilt i löjtnantens ficka. Den häpne unge
mannen avlägsnar sig springande och rykande. Publiken jublar. Jac slår
häftigt med skallran. Jag tystnar.
Jac. Mina damer och herrar, om ni nyss betraktat er själva och varandra
skulle ni ha sett en vacker samling kräk. Törs jag fråga-var det
verkligen så skrattretande att se den där stackars pojken få sin uniform
förstörd och själv göra en slät figur? Ni har sannerligen inte stora
pretentioner. Allra minsta lilla missöde som drabbar en
varelse anammar ni med tacksamhet. Visserligen får
jag i sinom tid betala rocken och kanske också den släta figuren men om
jag gjorde det här på fläcken, betalade pojken skadeersättning och både
honom om ursäkt, da skulle ni inte skratta eller ens gillande le-nej, ni
skulle gäspa. Men nog om det.
Innan jag går vidare i katkesen ber jag att för publiken få presentera två
hedervärda gentlemän, den kände senatorn, filantropen och religionsläraren
mr Adams och den likaså kände filmmagnaten mr Judah, båda är medlemmar av
det genom rättvisans försorg upplösta Tracbacsyndikatet. Behagade herrarna
stiga upp och hälsa den ärade publiken. Jaså, inte. Det var ju oartigt. Mr
Adams är den högreste, vithårige gentlemannen där och den lille fete
svartingen som rodnar så vackert är mr Judah. Dessa båda herrar vill jag
fråga: hur har ni råd att köpa så kraftiga och dyrbara visselpipor åt så
många lymlar och ladies? Ar det inte att slösa med statens medel? Vad för
slag? Går ni redan? Föreställningen har knappt börjat. Nå ja, er del av
programmet är ju slut. Farväl, kära vänner, farväl, fagra dröm om förtio
procent. Mina damer och herrar, resen eder alla vid detta avtåg. Resen
eder för att hylla snikenheten och skamsenheten i dessa båda herrars
gestalt. En kvarts minut tystnad, ty det är en sorgehögtid.
Hallåmannen (viskande). Johnny, hör hit ett tag. Försök att ta reda på,
varför polispresidenten kommit in i guvernörens loge. Sno dig.
Jac. Så där ja. De båda gentlemännen har lämnat oss åt vårt öde. Två löss
mindre i pälsen, sa apan, spiste frukost. De personer som försetts med
visselpipor behagade fritt använda dem. Vissa lagar och förordningar är
till för att medborgaren utan skam eller möda ska kunna bli brottsling. De
är säkerhetsventiler ifall trycket av komprimerad hederlighet blir för
högt. Man köper av staten för några dollars ohederlighet och känner sig
strax som en bättre människa. Ledsnaden och modlösheten försvinner
och man känner att lagarna är till för de svaga men ingalunda för dem, som
har mod att vissla åt en clown eller sveda hål på en polisuniform. Alltså,
gå på bara, följ er natur! Så länge ni är mina ärade gäster, betalar jag
böterna.
Och var befann vi oss i Katkesen? Då ni försökte skrämma mig nyss, tog jag
boken för att schappa. Tyvärr lyckades ni inte. Men låt mig nu se, var jag
stack in fingret i boken. Möjligen kan det vara en ödets vink. Låt se.
Kapitel fyra: Hur behandlar man en ovanligt dum publik? Jaså-nej, vet ni
vad, go vänner, det kapitlet hoppar vi över. Det passar inte för mina
charmanta vänner i afton. Jag försäkrar att jag betraktar er icke precis
som en elitpublik-inga överdrifter-men jag anser er en samling älskvärda
varelser som står på en hög kulturell och moralisk nivå. Räcker det? Då
hoppar vi över kapitlet. Jag kan visserligen läsa första raderna så att ni
utan möda fattar meningen. Så här skriver jag: Finner clownen sin publik
genom sitt uppträdande extra dum bör han säga ungefär så här: Mina
charmanta vänner av i afton. Jag försäkrar att jag betraktar er-icke
precis som en elitpublik- inga överdrifter-men jag anser er vara en
samling älskvärda varelser som står på en hög kulturell och moralisk nivå.
Det räcker och vi hoppar över kapitlet -sedan jag övertygat er om att ni
står på en hög kulturell och moralisk nivå.
Hallåmannen. Nu tycks Jac åter ha fått skrattarna på sin sida. Jag ser
röda gap och guldplomber gnistra från golv till tak. (Viskande.) Hallå,
Johnny-har du fått veta något-att föreställningen skulle
avbrytas-aha-därför att han utpekade de båda herrarna - ska presidenten
först tala med O'Henny?-bah, nu törs de inte avbryta, han har publiken
med sig-för närvarande bläddrar han i boken men nu börjar han skallra-
Jac. Här sitter jag och bläddrar och bläddrar men det var fasligt så
lite förnuft jag har skrivit ned. Och ändå fick jag bläck på alla
fingrarna, ja, ända upp i pannan. Här finner jag i tolfte kapitlet frågan:
Bör clownen vara så enfaldig som han ser ut eller ännu enfaldigare? Säg
själv, mina vänner. Har ni lyckats bäst med en enfaldig uppsyn eller med
en vettig och listig? Ansiktet betyder mycket oss clowner emellan. Jag
trodde förr att ett fårs utseende och en rävs hjärna vore bästa
sammansättningen. Men jag börjar ändra åsikt. Jag tror att en rävaktig
uppsyn på ett får är att föredraga. Man fruktar den rävaktige och låter
sig spisas utan att ens veta att man fallit offer för ett vanligt stackars
får. Så går de rytande lejon och furstar omkring på jorden och man behöver
egentligen bara slå till dem med piskan för att den fega hundnaturen ska
ta ut sin rätt.
Anlägg en listig mask, o bröder och systrar av det mänskliga clowneriet,
anlägg en listig mask och låt era kära grodor massvis hoppa ur mun. Det
blir förgyllda grodor. Och då publiken äntligen upptäcker att den låtit
lura sig blir jublet dubbelt-den har avslöjat en klyftig och är
följaktligen själv ännu klyftigare. Vi tror oss roa publiken med våra
clownkonster-det är inte riktigt så: vi ger blott publiken anledning att
roa sig med sina egna clownerier. Envar sin egen clown, det må vi önska
oss och det lustiga med den önskan är att den alltid går i uppfyllelse,
ja, att den uppfyllts ren innan den tänkts.
Jag bläddrar vidare i min katkes och finner i trettonde kapitlet denna
fråga: Bör en clown vara feg eller modig, bör han vara man eller mes.-
Hallåmannen. Nu bröt jublet lös på allvar. Jac Tracbac har frågat om en
man bör vara mes. De skriar så att jag hör det i min cell. Clown Skräck,
Clown Skräck. Man kan säga att det inte är katkesen utan snarare hela Jac
Tracbacs konstnärskap som hyllas. Hans vidunderligt skickliga
framställning av skräck, rädsla, löjlig feghet har ju gjort honom
till en av världens populäraste clowner. Det torde vara bekant att vår
gode Jac i själva verket är en mycket modig man. Jag erinrade nyss om hans
behjärtade uppträdande vid översvämningarna, ett mod som skänkte honom
hans dyrbara clownspira. Men jag viil även påstå att han i afton ger prov
på ett visst mod. Hitintills har han faktiskt gång på gång sökt reta
publiken och ibland också lyckats. Det gör ett ganska egendomligt intryck
att i detta enorma rum från golv till tak fyllt av tusentals människor se
denne lille spenslige man ensam trotsa dem alla. Låt vara att det sker på
lek och att ingen verklig fara hotar men uttrycken för denna tusenhövdade
massas misshag bör dock kännas som ett fruktansvärt moraliskt tryck. Nå,
för närvarande råder ju idel jubel. Man börjar kasta massvis med blommor
som väl eljes borde ha sparats till finalen. Jac själv ser i högsta grad
vresig ut- om det är spel eller han misstycker det långvariga avbrottet
törs jag inte säga. Han skallrar gång på gång utan att ens kunna dämpa
jublet, som tvärtom blott stegras. Jag skulle inte vilja råda herr
polispresidenten att avbryta den här föreställningen. Nå, nu äntligen
stiger Jac upp för att buga- nej -nej -vänta lite-han haltar bort till
vänstra logeraden-nu står han med armarna korslagda och pannan stödd mot
barriären-det är alldeles under Siva Yalas loge-hon böjer sig ned och
stryker honom över hjässan-han-han-man kunde tro att han gråter-det
ser så ut pa skuldrorna-men-det hör kanske till pjäsen när allt kommer
omkring-Jac är ju så oberäknelig-Jo visst gråter han-Siv talar ivrigt
med doktor O'Henny men han bara rycker på axlarna och sitter där lugnt med
armarna i kors-publiken är tydligen konsternerad-somliga
förskräckta-guvernörskan har lämnat sin loge-den unga flickan som var så
exalterad förra gången reser sig upp-nu-nu vänder han sig om -åhå-spel
eller ej så tycks det inte ha varit så farligt.
Men-upprörd ser han ut-han kommer till bordet- han sätter sig
inte men han böjer sig fram mot sockerbiten -ja-något-något galet är
det-han står med armarna bakåtsträckta-händerna knutna-
Jac. Fördömda pack-en man är död och ni jublar- han hänger där-han
ligger där i sågspånen-och ni jublar-i tjugufem år har ni jublat åt den
mannens död -för ert nöjes skull dog han-fördömda pack-
Hallåmannen. Jag hör inte vad han säger-men-han ser-ser ganska upprörd
ut-publiken är stilla-men tydligen osäker-å, det var skönt-nu sätter
han sig- det var- det var väl något intermezzo- nu skallrar han, nu
skallrar han-det var bra-
Jac. Mina damer och herrar-jag är mycket-mycket tacksam för den applåd
jag fick mottaga-då jag-då jag framställde frågan, huruvida en clown bör
vara man eller mes. Det är ju också en rätt underlig fråga ägnad att väcka
löje-särskilt om vi går ut ifrån-vad vi förut kommit överens om-att vi
allesamman är lite pajasaktiga.
Visserligen fruktar jag att ni snart kommer att fånga er applåd i
luften-hur ni nu ska bära er åt-ty jag tror att här föreligger ett
misstag. Antagligen tror ni-med kännedom om min lysande bana som clown
och de medel som gjort mig framgångsrik-tror ni att jag i min katkes
prisar clownens feghet. Det är emellertid inte fallet. En tjugufemårig
verksamhet som clown och feg har till sist bibragt mig en helt annan
åsikt. En clown måste vara modig, om inte annat så därför att han står
ensam mot eller med-det är uppriktigt sagt just detsamma-mot eller med
tusenden. Se på mig nu i afton-jag är ensam som en loppa på publikens
blåstora kropp. Hur lätt kan ni inte knäppa mig. Och ni själva? Ack, mina
barn, ni förstår kanske inte hur ensamma ni är men jag säger er att man
måste vara modig. Den fege söker sig ett gömställe men för det
första har han inte vidare roligt där och för det andra snokar de nog upp
honom och drar fram honom och slår ihjäl honom.
Den fege är alltid begärligt byte för den, som vill slå ihjäl eller pina.
Hans rädsla verkar så upplivande på jägaren. Vilken karl är icke jag,
tänker jägaren, som kan injaga en sådan skräck. Den tappre segrar alltid
även om han träffas av sin fiendes vapen och faller till hans fot.
Och för oss clowner gäller det att vara särskilt modiga i livet och på
arenan ifall vi måste spela fega. Ack, hur många tusen gånger har jag inte
sett mordlustan glittra i tapeter av ögon när jag irrat över arenan från
barriär till barriär i skrämsel, som för resten inte varit låtsad. Grymhet
och feghet är tvillingbröder liksom ock mod och mildhet. Den modige är
alltid hälsosam, vare sig han är dum som ett spån eller villfarande som
ett fån ty det finns liv i honom. Den fege är död och förpestar luften.
Feghet dödar.
Vet ni vad-jag hade i min gröna ungdom en kamrat -en präktig fyr-stark,
smidig, modig, djärv-övermåttan djärv-och han störtade-
Hallåmannen. En karl där uppe på högsta hyllan böjer sig fram och fäktar
med armarna som om han också tänkte störta. Vad är det han skriker för
slag? Jag måste öppna lite på dörren. Jo, han skriker: Där ser du, fege
Jac, han stöp på sin djärvhet. Nu skriker det på flera håll. Bravo-visst
katten-det är rätt, han var för djärv. Nu skallrar Jac. Han vill tala.
Jac. Misstag, mina barn-han stupade därför att jag var övermåttan feg.
Jag var rädd att han skulle falla ner och slå ihjäl sig. Och därför dog
han. Och därför blev jag en mäkta stor man som mår gott och har det bra
och säljer sin feghet i doser, i strutar, som snushandlarn sitt snus. Ty
det piggar upp er förunderligt, neka inte till det.
Vilddjuret i människan har ingen större fröjd än att se en
varelse skälva av ångest. Var så god och säg inte
emot mig ty jag har tjugufemårig erfarenhet i feghetsbranschen. Jag vet
vad jag talar om.
Men det ska bli ett slut. Evinnerlig kan ingen skam vara. Jag vill
återvinna mitt ansikte, som kineser säger. Jag skall roa er, mina
sockerduvor, men på ett annat maner -genom att vara modig. Det finns ett
sätt att bli fegheten kvitt. Man sammankallar några tiotal eller hundratal
eller tusental-alltefter råd och lägenhet-clowner och lakejer och säger:
Jag är feg, kanske den fegaste i den här församlingen. Men därför spottar
jag er i ansiktet på det att ni må njuta av en människas ångest. Visst är
ni fega eftersom ni är grymma. Men kom an, I älskelige. Kom an, stena,
sparka, slå. Jag betalar böterna. Kom, kom. Följ er natur. Vill ni inte,
sockerduvor? Å visst vill ni? Nej? Verkligen inte? Jo. Jag säger jo,
lakejsjälar små, joooooooooo. JO.
Hallåmannen. Aj, aj, aj, nu går det galet igen. Han formligen tycks vilja
suggerera dem till ursinne. Det har ju alltid varit hans storhet just
detta att han suggererat publiken så att den hart när tagit spelet för
verklighet. Mer än en gång har det också hänt att det varit fara på färde.
Men den här gången går han för långt då han direkt utmanar publiken. Det
börjar se hotfullt ut. Själv är han onekligen modig. Han sitter och
bläddrar i boken. Nu vänder han sig mot Siv, småler och vinkar lugnande.
Hon är kritvit i ansiktet. Nu kommer direktören med megafonen-antagligen
skall föreställningen avbrytas. Om det inte är för sent, ja-Aj, aj,
aj-nu kommer den där flickan- nej, se- hennes sällskap försöker hålla
fast henne men hon sliter sig lös-aha-vänta, ska ni få se -hon hör till
pjäsen-det är klart-det tycks också publiken fatta-den har
stillnat-men vad ska den tokiga flickan föreställa-och se och se Jac
själv-plötsligt är han förvandlad-han som var så lugn nyss-nu vrider
han sig som om han såge ett spöke-hon går fram mot honom med
utsträckta armar, hon ser alldeles fånig ut, mindre vetande-och han-hans
ansikte förvrider sig-det är den äkta Clown Skräck-det är tydligt vi har
kommit till vändpunkten-skräckmomentet är inne -han har helt enkelt
lurat oss, den gode Jac-komedin är och förblir komedi. Nu talar flickan!
Flickan (extatiskt). Min far, min store älskade far, var inte rädd. Din
dotter skall skydda dig, din dotter skall be om nåd-för dig-
Hallåmannen. Hon hör till pjäsen som jag trodde. Med ett hemskt leende
breder hon ut armarna som om hon vädjade till publiken. Men jag förstår
inte-nu hoppar doktor O'Henny ner ur sin loge och springer fram till Jac
-han tar honom i skuldrorna, böjer honom bakåt och masserar lätt hans
strupe-nu kommer direktören och talar med honom-nu får vi se på vita
duken-där står: Föreställningen avbrytes-vänta, Jac har kvicknat till
och ruskar på huvudet-direktören ropar i megafonen-nu får vi se på duken
igen-Föreställningen avbrytes ej men det blir en paus. Vi träffas alltså
igen om ett par minuter.
19 Ur en clowns katkes 2 Hallåmannen.
Hallå, hallå, nu
fortsätter föreställningen. Stämningen i de stora foajéerna har varit
synnerligen livlig och övervägande sympatisk gentemot Jac. Den unga
kvinnan som på ett egendomligt sätt störde föreställningen och bragte
själve Jac ur koncepterna lär nämligen vara en dotter ur ett tidigare
äktenskap, en dotter som Jac på grund av omständigheternas makt icke
träffat på åratal och som honom ovetande befann sig bland åskådarna.
Jag tog alltså fel, hon hörde inte till pjäsen. Publikens några ögonblick
fientliga hållning gentemot Jac förmådde den impulsiva och behjärtade unga
damen att ställa sig vid sin fars sida. Hon bär en mauvefärgad tailor made
resdräkt, enkel men chic. Hennes ansikte är snarare distingerat än i
vulgär mening vackert. Likväl återfinner man mycket av faderns strålande
intelligens och livliga konstnärstemperament i mimik och gester. Miss
Tracbac åtföljes av en kvinnlig släkting, mrs Benjamin Borck, en alldeles
bedårande ung varelse, även hon i mauve tailor made. Mrs Benjamin Borcks
man visade sig vara en fryntlig ung man, utomordentligt framstående
journalist, och amerikansk representant för en stor nordeuropeisk
presskoncern.
Min slyngel till springpojke, omöjlige Johnny, har mot sin vana gjort ett
förträffligt reportagearbete. När Jac jämte sina släktingar, sin läkare,
sin sekreterare samt mrs Siva Yala dragit sig tillbaka till Jacs,klädloge
Iyckades Johnny slinka med. Till allas förvåning, inte minst Jacs, var
logen starkt upplyst och praktfullt dekorerad med blommor. Ur denna
blomsterprakt framträdde mr Judah försedd med en jättestor förgylld
lagerkrans vilken han hängde över Jacs huvud. Med stora tårar i ögonen bad
mr Judah Jac förlåta att han, Judah, blivit på ett tämligen skymfligt sätt
utvisad från föreställningen. Tracbac genmälte att han aldrig förlät
oförrätter som han själv tillfogat andra människor. Då mr Judah med allt
större tårar och halvkvävd röst insisterade på en försoning, föreslog
Tracbac en medelväg-han, Jac, skulle be Judah om ursäkt. Knappt var ordet
utsagt förrän Judah kastade sig om Jacs hals och kysste honom på båda
kinderna. Därpå uppmanade han miss Tracbac att omfamna sin far varjämte
han själv skakade hand med mr och mrs Borck. Alltsamman var mycket
rörande men min Johnny, som den gången
hade både ögon och öron med sig, hörde ett besynnerligt knastrande ljud
bakom blomdekorationen och då han trängde djupare i saken fann han
inmonterad i själva logeväggen en kinoapparat. Om Johnny inte ljugit får
vi i morgon och övermorgon på Judahkoncernens tusentals biografer se
rörande bilder av Judah och familjen Tracbac. Får han också
press-och-korträtten för dessa unika bilder torde han ta igen något av det
han förlorat på syndikatets upplösning. Publiken har nu mangrant återtagit
sina platser, även fru guvernörskan, som begagnat pausen till att avlägga
sin charmanta päls av etiopisk dvärgantilop. Hennes dräkt är av någonting
som kännare betecknar med namnet pingvinmullvad-vad det nu kan vara för
ett underligt djur. Kanske Johnny vet. Då guvernörskans toalett under
pausen varit föremål för minst lika mycket gissningar som Jacs återfunna
dotter, torde nu läget vara lämpligt för ett fortsättande av clownens
katkes. Det är väl när myndigheterna förstår att tillfredsställa folkets
verkliga behov.
Jac låter åter vänta på sig, men nu har vackra Siv och hennes kavaljer
intagit sina platser. Likaså mr Borck och hans förtjusande, verkligen
förtjusande unga hustru. Seså, nu är handklappningsmaskineriet åter i
gång. Undras hur många hästkrafter som förbrukas. Där har vi Jac, hans
dotter och hans sekreterare. Jac leder sin dotter vid handen. På duken
skrivs Jac och hans dotter. Nå, det här är inte riktigt i Jacs stil,
tycker jag, men det kan ju vara bra ändå. Det är i varje fall publikens
tanke. Vad är det nu då? Johnny, vad är det där för spektakel? Å, det må
jag säga var raskt marscherat. Det är ett trettiotal unga damer ur
kvinnoklubben som i samlad trupp träder in på arenan för att hälsa Jacs
dotter. En charmant rosenbukett överlämnas. Miss Tracbac synes förtjust
men ingalunda överraskad. Nu intager de unga damerna graciösa attityder
och stämmer upp en sång. Johnny, vad sjunger töser na? Så. De
sjunger under utförande av vissa plastiska rörelser Home, sweet home. Nå
ja, den här jättecirkusen liknar ju inte särdeles ett hem men välmeningen
är densamma och publiken synes djupt gripen. Det hela är rörande. Jac har
krupit bakom sekreteraren och förefaller inte särdeles tacksam. Kanske
hade han önskat fira återseendets glädje på ett mindre publikt sätt. Men
det hörer ju yrket till, käre clown. Hans dotter tycks däremot vara i sitt
ässe. Hon mottager hyllningen på ett mycket värdigt sätt. Man skulle
nästan vilja säga att hon visar större scenvana än sin stora pappa. Nu
sätter sig Jac vid bordet. Hå hå ja ja, nu ska vi väl tro att den där
stämningsfulla episoden är över och jag lämnar ordet åt Jac.
Jac (viskande). Kära lilla Sanna, följ nu herr Rush upp till din syster
och svåger-
Sanna. Kan jag inte få taga plats vid bordet, far? Jag kunde vända bladen
i din bok-
Jac. Tack, lilla barn, det gör jag bäst själv-
Sanna. Jag ville så gärna dela din glädje liksom jag nyss delade din oro.
Publiken ser så vänligt på oss båda-
Jac. Vi ska dela glädjen, Sanna, men sen, sen, efter föreställningen. Följ
nu herr Rush-jag ber dig-
Sanna. Kan jag därmed göra er en tjänst, min far-så naturligtvis. Herr
Rush, vill ni bjuda mig armen-
Jac (suckar, dårefter muntert). Publicum! Jag ber er ursäkta, att jag nyss
gick, och än mer ber jag er förlåta, att jag åter kommer tillbaka. Orsaken
till mitt försvinnande var en lycklig händelse-jag har fått tillökning i
familjen: en dotter. Om jag sa er barnets vikt, skulle ni inte tro mig.
Sällan får en så liten far en så stor dotter. Jag tackar- jag tackar för
edert deltagande i mina känslor.
Här har jag ett kapitel som kan vara passande för stunden och mig. Det
heter: Livets växlingar-nej-livets clownspratt och deras betydelse för
clownens spratt. Det är ett mycket djupt kapitel, fyllt med visdom och
erfarenhet och all den bottenlösa lögn som bildar en behagfullt
gungande grund för all mänsklig visdom och erfarenhet. Clownen måste ta
vara på lögnvågorna under visdomen. Jag antar att en något så när välskapt
kung hela sitt liv kan spela på idel rutin utan att man märker bristen på
hjärta och förstånd ens vid den historiska obduktionen. Sånt går inte för
en clown, inte i längden, aldrig lönt försöka. Med förståndet är det
kanske inte så kinkigt-skulle det tryta, köper man en portion färdiglagat
snille med sås och garnering, det smakar publiken lika bra, den är van vid
standardartiklar och förfalskade matvaror. Värre är det med känslan. Nog
tar publiken tåligt emot förfalskad känsla och njuter den stundom utan
nämnvärd hälsovåda men konstnären dör av kosten. Självförbränning som är
en stark och strid lycka övergår till självförruttnelse, som är vidrig.
Det var en härlig tid den, då man kuskade omkring med sitt lilla tält och
reste det, varhelst polisen såg godmodig ut, och slog på sin trumma och
bjöd en blind gumma och döv gubbe att stiga till luckan att bilda kö och
trädde in och fann tältet tomt men nedan kantat av barnahuvuden med
tillhörande kroppar utanför, tjuvtittarnas glada släkte. Och då man om
mornarna stod i radda för att köpa veckogammalt bröd-denna hälsosamma
kost -och då mannen baktill satte ett alltid lika skarpt och starkt knä i
ens stuss och mannen framtill trampade en på tårna med alltid lika
energiska och järnskodda hälar och båda kallade en drulle eller
cirkusbuse. Hur lärorikt är icke ordet drulle! Ibland säger det något om
en själv, ibland om andra, ibland gör det en ödmjuk och religiös, ibland
befordras man till världsmästare i boxning-nästan aldrig lämnar det en
fullständigt likgiltig.
Tältlivet är konstnärens liv, säg mig icke annat ty jag har tältat. Det är
rikt på obehagligheter och behagligt rikt. Man gör aldrig så överdådiga
och härliga grimaser som då man kommer direkt
från ett slagsmål. Näsblod är en förträfflig och billig ersättning för
karmosin, verkar också mera naturligt. Guld må vara livets salt för många:
för clownen är det icke något lämpligt konserveringsmedel. Ack, konstens
stora konservfabriker distribuerar åt millioner prima vara i elegant
förpackning. Det är utmärkt. Men vi clowner är krypskyttar. Vi smyger
kring i skogarna och knäpper vad vi finner. Sen smyger vi oss in i
städerna med färskt vilt i väskan och ser oskyldiga ut och skriar och
bjuder ut vår vara och skriar på nytt tills polisen tar oss för tjuvskytte
och spärrar in oss och släpper ut oss eftersom vi i alla fall inte kan
betala de lagliga mutorna.
Hallåmannen. Här uppstod en munterhet som tycks göra själve Jac perplex.
Det är den bråkige mannen på hyllan, som skriker något. Vad är det han
skriker: Det är rätt, Jac, det är rörande att se dig dela dina fattiga
kamraters nöd. Vågar jag fråga vad du har i inkomst, arme clown! Jac tycks
ingå i svaromål.
Jac. Min sekreterare lovar att uppenbara min högsta inkomst om du först
vill säga oss den högsta inkomst du inte har. Han tror att siffrorna blir
ungefär desamma. Det är sant att fattigdomen länge var konstens
skyddshelgon och kanske är det än. Men hur givmild hon än är mot de
flesta, kommer hon dock ej på befallning. Rikedomen låter sig kommenderas
av det fåtal som beskärts kommandostaven. Fattigdomen är givmild men fri.
Du säger till mig: Sälj dina moriska palatser, din gamla Ford och din
tiotusenton lustjakt, din vackra hustru och underbara bar, sälj rubb och
stubb och giv åt de fattiga. Så blir du åter en god clown. Det stämmer
inte. Livet måste sköta om sånt där, mina fiender måste göra mig den
tjänsten att ruinera mig, mina vänner bedra mig. Eljes är det inte äkta.
Giv bort vad du haver-det gör ett helgon eller en vansinnig. Men clownen
får inte vara vansinnig och kan inte vara helgon. Visst vore det
fint att gå på lina i himlen men där saknas intresserad publik. Och utan
publik har clownen ingen himmel. Vad vill du mig? Varför kommer du med
alla beskyllningar på en gång? Spä ut dem, spä ut dem. Det finns en dag i
morgon också. Du får följa med på hela turnén, jag engagerar dig. Du ska
få stå bakpå triumfvagnen och viska! Minns att du är ett kräk, som lär ett
och lever annorlunda! För resten talar jag inte om mig utan om mina
bröder. Jag talar om människor. Jag är ingen människa. Jag har varit ett
syndikat och nu är jag upplöst. Håll mun och tig dessutom.
Hallåmannen. Det dumma inpasset från ovan har tydligen i anmärkningsvärd
grad upprört Jac. Jag ser hur svetten pärlar över kinderna. Antagligen är
det väl blott en svallvåg efter den förra starkare sinnesrörelsen och har
ingenting att betyda. Men- men- doktor O'Henny har lämnat sin loge och
kommit ned på arenan. Han tycks alltså inte dela min uppfattning. Han
talar med sekreteraren- nu stiger sekreteraren upp och doktorn tar hans
plats. Jac tycks inte märka ombytet, han sitter och bläddrar i sin bok. Nu
skallrar han.
Jac (Ijust, mörkt, komiskt). Skallra, clown, skallra. (Häpet, hetsigt.)
Vad vill du? Var är Rush?
Doktorn. Hos Siv. Jag tänkte jag kunde ta hans plats under tiden.
Jac. Såå? Är det meningen att jag ska tala under läkaruppsikt? Säg ut! Säg
ut! Genera dig inte!
Doktorn. Ä, var inte dum nu, Jac-
Jac. Dum? Jag är så dum jag vill. Och lite till. Men för resten var så god
och sitt. Sitt, sitt, sitt. Vill du ha en cigarrett-jaså det får man
inte. Låt bli att glo på mig.
Som sagt, mina damer och herrar: till fattigdom äro många kallade men få
äro de utvalda-som förstår fattigdomens välsignelse. Jag gör det inte.
Ändå var jag mycket fattig då jag var en sån här liten cirkusprisse. Då
var jag förfärligt fattig. Jag och en jämnårig kamrat-ja, inte den
jag hängde, inte, utan en annan-vi spisade en gång med välbehag råttor.
Vi visste inte att det var råttor. Vår stackars cirkusmamma hade ingenting
annat att ge oss. Hon stuvade dem som kaniner och vi åt och mådde bra. Hur
de smakade, har jag glömt. Jag vet inte om jag bör klandra henne, stackars
lea gumma. Hon hade ändå tre stora hundar, som hon kunde ha slaktat. Men
se de var dresserade, de gjorde konster, de var ett nummer, de fick leva.
Det är alldeles som jag-jag gör konster, jag är ett nummer, jag får leva.
Tills vidare! Här har jag ett annat kapitel, nummer tre-där frågas om
clownen bör vara mycket ödmjuk. Härpå svaras obetingat ja. Motiveringen är
den att man förlorar så mycket genom att vara stursk. Man kan till exempel
aldrig förstå en människa som man ser ned på. Och vad ska en stackars
clown leva av ifall han inte förstår andra människor och framför allt de
ringaste? Det vore rena rama andliga svältdöden, det. Det händer oss
cirkusartister inte så sällan att vi blir sedda över axeln. Nå ja,
nuförtiden har jag inte mycket att klaga över i den vägen-men förr. O,
vad det var många bättre människor som såg ned på mig. Sicken en lus,
sicken en lump. Då tänkte jag: du kaxe, vet du väl vilken förlust du nu
gör? Du förlorar tillfället att förstå och fatta Jac Tracbac-ja, på den
tiden hette jag Stall-Nathan för jag skötte stallet åt en cirkus i Topeka
och min fästmö hette Mary-Ann fast vi aldrig blev gifta därför att hon
hade högre intressen som jag saknade så att hon blev småskollärarinna i
samma stad och är så ännu-alltså tänkte jag till kaxen: du stackare,
aldrig lär du fatta och förstå StallNathan. Det är synd om dig, mycket
synd. Jag har medlidande-
Och mitt herrskap-lyssna till mig: Bär alltid i västfickan en ask
medlidande och känner ni er smittade av ilska så stoppa bums ett par
pastiller medlidande i mun. Ni får en angenäm, kylande, frisk smak i
mun, huvudvärken går över och blicken klarnar. Den som blir ond, blir dum.
Se här en ny fråga i katkesen: Skall en clown vara stolt? -Obetingat.
Stolt som clown, stolt som människa. Han skall vara stolt över sitt
yrke-eljes skall han lämna det. Ingen människa är så beklagansvärd som
den, vilken ej är stolt över sitt yrke. Tyngre, tröstlösare straffarbete
än hans kan ingen ådömas. Livet har många njutningar men högst står det
stränga arbetets njutning om det med glädje täres. Bör clownen vara stolt
över sitt yrke? Jooooo. Jo. Det bör han-Va-Va är det, Denny? Ar det nu
han där uppe igen? Vad säger han?
Denny. A, han frågar om man kan vara stolt över att vara narr.
Jac. Jo, du kerub och seraf i cirkushimlen-det kan man om man i narrens
hand sätter en skallra av löje och på hans hjässa en krona av visdom.
Hallåmannen. Replikskiftet roar publiken. Man undrar om det hör till
pjäsen men Johnny påstår att det är helt och hållet improviserat.
Jac. Och icke annorlunda förhåller det sig med stoltheten över att vara
människa. Vad är nu det för en pärla att yvas över? Hur mången svart och
slemmig mussla kan icke framvisa ett skönare innehåll? Två människor
mötas, en tredje uppstår. Och över denna händelse skall-kan tänka-den
tredje yvas. Bosch! Ingen ställe sig på torget och rope: Se, jag är dock
en människa. Först den som gör ordet människa till mods och mildhets
märke, han bäre det med ära. Ett adelsmärke är det men blir först adligt
då det av bärarn adlats.
Men ni-ni misantroper, som kallar människa en ynkedom-ja visst,
visst!-ni har så rent förbaskat rätt- visst är ni ynkedomar-det behöver
ni inte tala om- det syns på utanskriften-det hörs av ert ömkliga mäle.
Och som ert mäle är så skall ock ert eftermäle varda. Må misantropen
dra nattmössan väl, väl ned över öron och ögon och slumra sött. Vi tänker
inte väcka honom. Han hör till de fege. Hans själ skall aldrig avteckna
hans kropp ty hans själ ruttnar före kroppen.
Jaha, nu vet ni det men nu faller mitt finger på ett kapitel som heter:
Clownens förhållande till publiken. Det blir allt en smula brännande,
efter det mindre hyfsade uppförande som ni, högtärade, redan låtit er
komma till last. Jag hoppas att ni har kvar era visselpipor, gossar och
flickor? Ja? Gott, då är jag trygg för fortsättningen. Ibland ser ni
allesamman så uppnosiga och stryktäcka ut, att jag vill gå min väg.-Ja,
ja, jag hör vad du ropar, du herre där uppe. Du säger att jag inte ska
genera mig utan gå. Men jag har betalt för det här. Och ingen inbille sig
att han får tillbaks en cent vid luckan ifall föreställningen avbrytes.
Otrevligt är ofta ditt utseende, publik. Men kanske är ditt anlete blott
en spegling av mitt? Eller mitt en spegling av ditt? Sak samma-är vi
otrevliga så kan vi tryggt halvera äran. Det sägs ibland av
konstförnumstigt folk att konstnären ej ska spela med publiken. För katten
~ vem ska han då spela med? Med kamraterna? Jo visst-men blott med dem?
Lika gärna då i sluten kammare eller inför tom salong. Ren vid
repetitionen spelar han med regissören, fjäskar ej men har honom i varm
åtanke, hoppar gärna över barriären och ger honom en smocka. Repetition
utan slagsmål intresserar ingen verklig clown. Han måste känna att han
lever. Pulsen får inte slakna tämjd av tama ord. Spela med publiken? Jag
har aldrig gjort annat hela mitt liv. Jag är en clown, icke munk som
spelar mol allena med Vår Herre. Blott spela med kamrater. Ja visst. Men
högtärade clowner och clownessor i loger och på rader, jag gör er
verkligen den äran att räkna er alla som kamrater. För i afton, för denna
timme. Då min skallra tystnat, gå då hem eller till festliga lokaler och
spela nya komedier med andra clowner.
Då Pajazzo beträtt arenan är publiken hans egendom likaväl som han
publikens. De är barn i samma vagga, gungar du så gungar jag. Samma öde,
samma äventyr sluter oss för en timme i sitt famntag. Det har sagts om
scenen till exempel att den är ett rum, vars fjärde vägg tagits bort-se
ej dit, o sanne konstnär, vakta väl din själ, låt dig icke influeras av
publiken, rikta blicken mot teatervinden, där bor guden, där står han, som
håller tråden.
Ack ja, store konstnär, gör du bara så-låt dig inte influeras av publiken
så kan du åtminstone vara viss om att publiken inte låter sig influeras av
dig. En brandmur av tomhet skiljer er åt och du kan gärna prata vad smörja
som helst-ingen hör dig. Nej, min käre konstnär, är din roll och hjärta
kurtisant, kurtisera då-publiken, är det tragiskt, vredgat, gissla
då-publiken, vill du skratta -skratta i dess armar, vill du gråta-gråt
i samma näsduk- som publiken. Men min kurtisante konstnär- vill du, som
jag tillrått, spela med publiken skall det ske just som vid en fin och
skarp kurtis-ingenting får märkas av den som ingenting får märka-
Arenans konst och scenens är stundens samliv mellan människorna på båda
sidor barriären. Därför är filmens fält begränsat. Vem vill älska eller
hata en bild i stället för en människa? Tänk bara hur tomt och tråkigt att
se och höra dessa komedianter som visserligen kan vara hur skickliga som
helst men som dock totalt saknar förmågan att komma av sig eller bryta
nacken? Bilden är dock blott ett surrogat. Nå ja-jag tror nog att det
finns folk som hellre hör sin svärmors röst i grammofon än i levande
livet-men hur är det med fästmöns? Ack-låt konsten förbli fästmö så
länge som möjligt. Svärmor blir hon tids nog.
Låt oss nu för ro skull titta på elfte kapitlet. Det lyder: Vad är
clowneriets mål och mening? Frågetecken och slut.
Sidan är blank så när som på en stor plump. Katkesförfattaren har kommit
av sig, pennan har fallit ur hans skälvande hand. Det påminner om vad man
ibland får läsa i rättegångsreferat: Brottslingens tystnad vid domarens
fråga torde få betraktas som en fullständig bekännelse. Mina damer och
herrar, i min knipa vänder jag mig till er allesamman med frågan: Varför
clownar ni? Varför ränner ni omkring i cirkussamhälle~ och utför era
diverse konster? Sker det för roskull eller har ni några bestämda
avsikter? Clownar ni uteslutande därför att ni råkat ta anställning vid
en cirkus? Nå ja, var och en svare för sig och jag för mig. Jag för min
del har en fråga, en blank sida och en plump. Ska vi våga oss på en ordlek
och kalla den sidan en plump bekännelse?
Vänta - nu faller anden över mig från cirkustaket. Hör på. Den sanne
clownens mål är att låta människor känna att de lever. Ska det vara så
nödvändigt då? Visst inte, mina barn och vänner, men skulle blott det
nödvändiga existera, så existerade ingenting. För min del har jag i jobbet
använt det instrument som direktören gett mig och jag har behandlat det
som den grymme vilden sin krigstrumma- med knytnävarna. Mitt instrument
har varit skräck.
Hallåmannen. För forsta gången denna något ojämna och oroliga afton kan
jag säga att en verklig Tracbacapplåd utbrutit. Det förefaller som om den
skulle gälla mindre clownkatkesens författare och kommentator som fastmer
vår gamle vän Galne Jac, Clown Skräck. För första gången tar också Jac mot
applåd som han förut tämligen nonchalant låtit gå obemärkt över sitt
huvud. Han har rest sig och bugar clownaktigt djupt åt alla håll. Nu
skallrar han.
Jac. Clown Skräck alias Jac Tracbac framför genom mig sin vördsamma och
djupt kända tacksamhet. Men kära barn, varför använder ni inte era vackra
visselpipor?
Tro nu inte att clowner i allmänhet avskyr applåder. Tvärtom.
Applåder är dem hart när kärare än livet. Men när man har skött skallran
länge, skallrat, skallrat, då ljuder visselpipan just som ett löfte att
mästerclownen är förbrukad och kan gå ut i ryttargången, den mörka bakom
mig, och dölja sig och torka svetten.
Skallra, clown, skallra. Dallra, hjärta, dallra.
Jo-jag har ju inte valt den fula gubbens roll för att skrämma barn och
dårar, tvärtom har jag skrämt mig själv för att barn och dårar skulle få
tillfälle att skratta åt skräcken. Det var min uppgift. Lär folk skratta
åt skräcken, bröder clowner-envar efter sin metod. Där har ni er uppgift!
Och åter kommer jag till ett kapitel som gör mig betänksam. Titeln lyder:
clownen och kärleken.-Nå, vad sägs? Vad kan en clown skriva om kärlek?
Det är väl allt så där lite tjohittlaha! Va? Nå, herrarna tål vad de får
men jag pauserar en minut för att låta alla sederena och blygsamma damer
avlägsna sig.-Herr direktör, törs jag fråga, har många gått-?
Direktören. Inga, Jac, inga.
Jac. Tack för det, lilla Inga! Tyvärr, mina damer, kommer jag inte att
motsvara era högt spända förväntningar. I denna text finner jag knappt ett
vågat ord, långt mindre en gemen slipprighet. Jag beklagar. Ni måste ta i
betraktande att det knappt finns en så anständig och pryd varelse som den
inbitne gamle ungkarlen-jag för min del- Vad är det nu, Denny? Tog
damerna illa upp?
Denny. Å, det är den där lymmeln nu igen. Han frågar, varför du först
presenterar din dotter och sedan kallar dig ungkarl. Det skär sig en smula
med de oskyldiga flickornas ljuva sång-home, sweet home-Jac. Å, det
hade jag glömt-å, det är förfärligt-kan jag då inte tänka på vad jag
säger?- tänk så dumt av mig-så rått-så tarvligt-
Denny (strängt). Seså, Jac, inga dumheter! Jaga inte upp er! Här är ingen
skada skedd. Fortsätt!
Jac. Clownens kärlek är liksom allt hos clownen funtat av övning,
beräkning, gymnastik. Hjärtat måste hållas i form. Precisionsarbete
kräves. Liksom vid vissa skjutövningar instruktörens oregelbundet och tätt
upprepade "nu"-på en tiondels sekund måste följas av skottet, så skall
ock clownens hjärta vara väl disciplinerat och snabbt. Nu älska! Nu hata!
Nu jubla! Nu lid! Ni förstår -det gäller inte bara grimasen, nej, själva
varan kärlek måste prompt levereras. Clownens hjärta är ett lydigt hjärta,
väl dresserat som en cirkushund. För den enfaldiga människan, oslipad och
illa tränad, är kärleken ofta lik ett oförnuftigt barn som muntert eller
sorgset villar sig i skogen, finner en täckelig plats, slår sig ned och
leker sig hemma. Å, sådan är ej vår kärlek, o clowner och clownessor. Vi
har adlat den till konst och dårför kan vi också med gott samvete sälja
den. Varje ny upplaga av vårt hjärta, varje ny inropning på kärleksscenen
är ett bevis för vår artistiska fulländning. Bland enkla själar hets det:
Min älskade gosse eller min älskade flicka. Hos oss ej så. Vi säger: Min
oförliknelige partner! Min högst konstnärlige kamrat på känslans slaka
lina-
Och skulle så vara-vilket dess värre händer om än sällan-att någon ur
våra konstnärliga kretsar, clowner och clownessor i logerna, att någon av
oss försummar nödig träning eller kanske rentav tror att det rör sig om
verklig kärlek-nå ja, då är det klart att kvinnan faller -slår
sig-kanske bryter nacken. Det är ej partnerns fel, hans ära som konstnär
blive obeskuren om ej han av pur häpnad uppträder lika fumligt. Ingen,
ingen spille blommor på den graven. Känslans slaka lina kräver kallt
huvud och ett trimmat hjärta. Det är en konstnärs plikt att veta
detta-efteråt har hon-ingen rätt att säga till sin
partner-sin-säga-du- du äcklar mig-du är en böld-i min själ-ett
äckel-hon får ej säga, du borde vetat-jag inte var en så-SÅ-stor
konstnärsclown-narr-slak narr-som du-
Hallåmannen. Jac talar långsamt och förefaller mycket frånvarande i sina
tankar-han fingrar på de små handskarna, i sin distraktion försöker han
dra den ena på sig -den är naturligtvis för liten och han slänger den
ifrån sig-hans ansikte är trött och slappt-doktorn förefaller orolig,
han tar fram ett pulver-
Denny. Jac, hur är det fatt? Ar du trött-
Jac. Tack. Jag vet inte-det faller mig ur minnet- vad är det jag talar
om-?
Denny. Tag det här pillret och gör en kort paus. Du kan skallra lite under
tiden - sluta sen så snart som möjligt-
Jac. Ja-ja men vad är det jag talar om-?
Denny. Du talar om kärlek. Se så, tag nu pillret-
Jac (slött). Talar jag om kärlek? En clown tala om kärlek? Å, fy för den
lede så osmakligt-
Hallåmannen. Saken har tagit en tråkig vändning. Jac är illamående.
Doktorn ger honom ett piller. Aj-vattnet rinner ut-han kan inte svälja.
Hans dotter skyndar ned till honom. Nu leder de ut honom. De små
kontroverserna med publiken, som han för resten själv utmanade, tycks ha
varit för mycket för hans nerver. Personen som talade uppifrån raden lär
ha varit en sinnessvag före detta cirkusartist som tydligen inbillade sig
att han borde uppträda med sin berömde kollega. Kvar är nu blott katkesen,
skallran och de små damhandskarna. Den ena ligger i golvets sågspån och
verkar onekligen ofantligt övergiven. Jacs mascot har tydligen ej bragt
honom lycka-åtminstone ej denna afton. Må vi hoppas att Jac snart kryar
på sig. Vår utsändning från Capitoliums första Jac
Tracbacföreställning är slut.
Sanna. Min far-känner du dig bättre nu?
Jac. Jo, jo-mycket bättre-utmärkt-
Sanna. Så synd att vi måste avbryta-publiken skulle ha hyllat dig-den
såg så vänligt på dig-(smäktande)- och även mot mig var man så
vänlig-vilket mottagande -rosorna-sången-home, sweet home-hem, ljuva
hem-
Jac (trött). Ja ja, min flicka, låt oss gå hem-hem-till hotellet-
20 När fyrverkeriet slocknar
Efter föreställningen åt Tracbac kvällsvard på Auditorium Annex i sällskap
med sina närmaste, Siv, Sanna, Caroline, Benbe, Denny och Abel Rush.
Clownen hade hastigt repat sig efter den nervösa krisen men förblev till
en början butter, nedslagen och mycket skamsen, just som en skolpojke
efter misslyckad examen. Men bäst han satt och stirrade ned i sitt
isvatten - hans gäster drack champagne-lyste han med ens upp, som om han
funnit ett förlösande svar på en svår fråga. Han vände sig till Abel Rush
och yttrade med spjuveraktig min:
Abel, min gosse, jag trodde mig vara en bekännare. En lilleputtbekännare
visserligen. Bara högfärd, bara högfärd. Jag är clown. Ordna saken till i
morgon bitti-
Det var tydligen en befallning men det krävdes onekligen Abels skarpsinne
och kännedom om Tracbac för att tyda den. Emellertid litade Jac blint och
med full rätt på sin sekreterare.
Pech, den rävröde bondpojken från Kansas, hade denna afton ett
synnerligen lätt arbete. Trots syndikatets upplösning red han alltjämt för
det journalistiska rusthållet och informerade pressen. För en gångs skull
höll han sig nära nog till sanningen, blott en smula tillrättalagd.
Tracbac hade någon tid lidit av neurokataleptisk feber, hans läkare hade
avrått honom från att uppträda men den övermåttan plikttrogne Jac hade
trotsat förbudet och måst lida därför. Som man sett hade läkaren övervakat
föreställningen. Den unga damen var mycket riktigt Jacs dotter och allt
det rörande och vackra som redan sagts om henne och möjligen kunde komma
att sägas var rena rama sanningen. Tracbac beräknades tillfriskna så snart
han övervunnit sin opasslighet och turnén skulle fortsättas med exakt
samma program undantagandes de ändringar, som den växlande årstiden alltid
kan tänkas medföra.
Kansaspojken klarade alltså lätt sitt åliggande-ingen besväre sig med att
söka neurokataleptisk feber i någon uppslagsbok, den tillhör uteslutande
Pechs rika medicinska kabinett-han klarade alltså jobbet och ämnade ägna
natten efter eget påstående åt de smutsigaste orgier av oskyldigaste slag,
då plötsligt sekreteraren figurligt talat högg honom i hampan. Rush sa:
Hör på, yngling, Tracbac har lyckligtvis insett att katkesidén var
misslyckad. Det blir nu din uppgift att til]s i morgon bitti ha skrivit en
sketch som kan inövas på en vecka. Du har fria händer så när som på
titeln-sketchen måste också heta: Clownens katkes.
Farväl, smutsiga orgier, suckade ynglingen, ni får ligga till er.
-Sketchen, som Pech utarbetade i sällskap med en kaffekanna och tre
vackra flickor, engagerade uteslutande för att sticka honom med
knappnålar, ifall han skulle dusa till, ägde något av grymheten hos sin
tillkomst. Innehållet var i korthet följande: En clown kommer efter
föreställningens slut till sitt ytterst fattiga hem, där en liten
beskedlig, trofast men mycket sliten hustrukrake
väntar honom. Just denna afton har han emellertid gjort en succe vars
storlek han ännu knappt fattar. Så småningom går det dock upp för honom
att den måste ha varit enorm och hans högmod börjar svälla som en ballong.
Nu vill han föra ett annat liv än det tarvliga han blygsamt nöjt sig med.
Den förskräckta hustrun söker dämpa hans högmod -men se: redan anländer
beundrarinnor och beundrare med blommor, dyrbarheter, möbler, rika gåvor
av alla slag. För varje nytt föremål som kommer tar clownen något
motsvarande ur det fattiga hemmet och kastar det över barriären där ett
berg av tarvliga föremål uppstaplas. Hustrun kvider över det kära gamla
bohagets nesa, men clownen pöser som en ballong. Några herrar av
direktionen överlämnar en bankbok lydande på ett betydande belopp.
Clownens högfärd krönes av guldet. Nu inträder en underbart skön flicka
som dock icke medför annan gåva än just denna underbara skönhet. Clownen
ser på flickan, han ser på sin utsläpade gamla hustru, i hans hjärta
uppflammar en våldsam strid, han springer fram och tillbaka mellan de båda
kvinnorna i valet och kvalet mellan trofasthet och kättja. Slutligen med
bortvänt ansikte fattar han hustruns hand och leder henne utom barriären,
makar henne försiktigt upp på högen av kasserade möbler. En sista gång
kysser han hennes mun, hennes hand, hennes trasiga sko-så tar han ett
skutt över barriären och står glädjestrålande inför den sköna.
Han faller på knä och kysser hennes sidenskodda fot, han kysser hetsigt
hennes läppar. Och nu kommer det! Nyfiken betraktar den sköna alla de
föremål, skrin och kistor som är placerade kors och tvärs över arenan.
Clownen visar stolt sina skatter, han för henne från det ena dyrbara
föremålet till det andra, han öppnar kistor, han öppnar skrin.
Då-plötsligt, i det han öppnar en kista eller en möbel, förnimmes ett
fruktansvärt brak, en väldig eldslåga slår upp ur kistan. Clownen
raglar baklänges och stöter mot ett nytt föremål, som genast exploderar.
Så tumlar han från det ena till det andra och alltsamman är ett maskerat
fyrverkeri som förstärkt med projektioner snart förvandlar arenan till ett
eldhav. Flickan flyr. Clownen irrar skräckslagen omkring bland dessa
explosioner, hans förvridna, grimaserande ansikte sticker fram än här, än
där ur lågor och rök. Flickan flyr men han vill ännu rädda något. Han
hoppar dock upp på barriären men plötsligt erinrar han sig bankboken och
skrikande: Pengarna, pengarna!-störtar han åter in i eldhavet.
Strax slocknar fyrverkeriet och arenan ligger under några minuter i
fullständigt mörker för att sedan småningom upplysas av ett växande milt
sken. På en välordnad hög av aska och förkolnade föremål sitter clownen,
oskadd men ömklig att skåda, låter vemodigt askan rinna mellan fingrarna.
Den slitna lilla hustrun sitter kvar på sina möbler. Nu glider hon sakta
och varligt ned och börjar stillsamt plocka några möbler, en efter en in
på arenan. Så går hon fram och synar sin man, de säger ingenting, hon tar
upp sin näsduk, gnider sot ur hans ansikte, ansar honom så gott hon kan.
Han börjar plötsligt gräva i askan, gräver allt ivrigare, hon följer hans
exempel, hon finner en liten bok med förkolnade pärmar. Bankboken! skriker
clownen, rycker den häftigt ifrån henne. Han öppnar försiktigt boken, hans
ögon vidgas av häpnad, förtvivlan som sakta övergår till en resignerad
humor-han har funnit sin barndoms gissel katkesen. Han säger allvarligt
som en lärare: Hustru, hur lyder första budet-hon svarar, och mellan
clownen och hans hustru på askhögen växlas några vemodiga repliker om
fåfänglighet och barnarisets bestående värde.
Som man ser, behövde denna sketch icke barnförbjudas. (Den ursprungliga,
allvarligt tänkta clownkatkesen var den enda Tracbacföreställning, som
barnförbjudits.) Sketchens symbolik var enkel och acceptabel ur
moralisk synpunkt-han fasade för eld, till och med för fyrverkeri.
Visserligen var elden här helt och hållet illusion och fullständigt
oskadlig, men den för Tracbac nödvändiga spänningen, som han på ett
briljant sätt förmådde suggerera publiken, förstärktes här därigenom att
han icke visste vilket av de "dyrbara" föremålen som skulle ge signal till
"eldsvådan". Detta föremål skulle varje afton utbytas mot ett annat.
Clownen kunde alltså vänta sig träffa det fatala föremålet var och när som
helst. Starkare sensation behövdes icke och skulle ej heller av O'Henny
tilllåtits.
Tracbac godtog förslaget utan att ens diskutera det. Rush jämte en stab av
medarbetare-däribland Benbe -skyndade att göra nödvändiga förberedelser.
Dessutom gjorde Rush sin principal och vän en kanske ännu större tjänst:
understödd av Caroline lyckades han förmå Sanna att begiva sig till
Kalifornien. Till en början vägrade hon sägande: Jag vill dela min fars
öde; det har visat sig att han behöver mig.-Inte ens den livliga
beskrivningen av alla den stora bungalowns härligheter och den
utomordentliga aktning, man där skulle visa henne, förmådde luckra hennes
envishet. Först då Rush sagt henne att hennes närvaro skulle betänkligt
hindra Tracbacs arbete, gav hon undergivet vika.
Man väntade att sketchen skulle väcka anklang i västern men mottagas
kyligare i den mer kräsna östern. Emellertid möttes turnén av samma
entusiasm i alla de tjugu städerna. Bortskämda barn blir stundom
stormförtjusta just över enkla leksaker. Själva motivet: den trofasta
hustrun som förlåter sin djupt ångerfulle man samt gudsordet som framgrävs
ur flärdens aska-vann dessutom kvinnoklubbens starka gillande och man kan
säga att Jac Tracbacturnén seglade under denna allsmäktiga förenings
beskydd. Det obehagliga intrycket av den ur sprungliga clownkatkesen
hade utplånats.
Först då turnén nått en av de sydligare städerna, fick de båda systrarna,
Caroline och Sanna, bevista föreställningen. Den friska, flickaktiga
Caroline föll i extas över de praktfulla ljuseffekterna och den lilla
intrigens spänning. Sanna var inte lika belåten. Omöjligheten att här
själv framträda och "dela sin store fars öde" gjorde henne lite surmulen.
Hon förklarade att hon fann denna föreställning något mattare än den
föregående. Emellertid minskade det ej hennes än blida, än skälmska ömhet
gentemot fadern. Då de åter skulle skiljas, sa hon hemlighetsfullt: Min
far, vill du inte skriva en fullmakt åt mig, en fullmakt som bjuder alla
dina tjänare i bungalown att lyda mig som vore jag du själv.-Va för slag?
utbrast Tracbac förvånad och förargad. Är de inte hövliga mot dig?- De är
utsökt hövliga, intygade Sanna, och det är egentligen inte jag som begär
fullmakten utan min vän greve de Grazy. (Den gode majoren var i själva
verket hertig de Grazy men fann denna pompösa titel så föga passande för
sin ställning att han samvetsgrant hemlighöll den. Sanna hade emellertid
"anat" att han var greve-och det var ingenting att göra åt den saken.)
Tracbac undertecknade fullmakten i det han muttrade för sig själv: Ja, vad
ska nu den här papperslappen åstadkomma för olycka? -Den åstadkom inte
precis någon olycka men väl ett så att säga lysande obehag. Då far och
dotter för andra gången tog avsked, viskade Sanna hemlighetsfullt och
skälmskt: Då turnén är slut ska din stackars Sanna visa att hon kan
värdigt mottaga sin store far. -A, herregud då, suckade clownen.
Kanske var det just detta hemlighetsfulla löfte som förmådde Tracbac att
- obeskrivligt trött efter den ansträngande turnén-slå sig ned i
Florida. Som sällskap hade han Siv, Rush och tidvis Denny O'Henny. Den
unge läkaren kurtiserade zigenerskan med så förbittrad ihärdighet
att clownen flämtade av överansträngning. O himmel, kved han, varför kan
icke dessa båda unga idioter gifta sig? är det kanske nödvändigt att jag
dör och försätter dig i det hedervärda änkeståndet? Säg ett ord, säg ett
ord! - Gifta mig, fnös zigenerskan, ånej, min lille Jac, den som varit
gift med dig, gifter inte om sig. Hon har fått nog både för detta livet
och det tillkommande.- Nå, då kan jag inte hjälpa dig, Denny, smålog
clownen. Utmärkt, alldeles utmärkt.
Dessa skiftande tilldragelser i Amerika skildrades givetvis för pappa och
mamma Längsäll. Båda flickorna skrev flitigt. Den hurtiga och kvickögda
Caroline hade oändligt mycket att berätta och häpnadsväckande ting och
händelser-minst förtalde hon om Tracbac. Sanna desto mer. Med den
avtrubbning av känslan för det passande, det lämpliga och anständiga, som
utmärker vissa nervsjuka, lyckades den stackars flickan mot vett och vilja
grundligt pina sin mor. I breven som var riktade till "allra käraste pappa
och mamma" kunde man på varannan rad bland extatiska utgjutelser läsa
orden "min älskade far", "min store far" och så vidare. Kanske trodde hon
sig utreda en outredlig härva eller rättvist ge var och en sitt då hon
konsekvent kallade Längsäll "min älskade pappa" och Tracbac "min store
far"? Lillemor log sitt leende, vars bitterhet nästan gränsade till
cynism; hon tänkte: Rätt så, rätt så-låt oss tömma bägaren till botten. I
små klunkar. Så känner vi bättre smaken.
Under det att Längsällarna fick rikliga underrättelser om de båda
flickornas öden och äventyr, var deras egna rapporter från Sanna föga
innehållsrika. Stort var inte att berätta och det största fick inte
berättas. Redan några veckor före ungdomarnas avfärd hade läkaren meddelat
de båda makarna att Lillemor led av leverkräfta och att snar operation
vore oundgänglig. Längsäll lyssnade storögd, liksom häpen. Han höll munnen
hårt sluten av rädsla att brista i gråt. Den modiga lilla frun
klappade honom på bröstet och sa: Där har vi förklaringen till mitt
retliga humör. Nu får du vackert tåla vad som helst av mig.- Längsäll
ville underrätta barnen och uppskjuta deras resa men Lillemor förbjöd
honom. Endera går operationen bra, och då är det tids nog att underrätta
dem, eller också dör jag på operationsbordet och varför ska de vara med om
det?-Operationen gick visserligen lyckligt men den sjuka återvann inte
sina krafter, tvärtom sinade de mycket sakta men stadigt.
Fader Längsäll fick lämna höstplöjningen och de kära oxarna helt åt
drängarna. Själv satt han i sängkammaren, sysslade med någon liten slöjd
eller läste högt för Lillemor. Ibland gnabbades han med henne. Då han såg
hennes lilla hand ligga knuten på täcket sa han: Se, så liten och ändå
kavat! Ska det där vara en hand, det?-Han la sin egen väldiga näve brevid
hennes.-Se, det kallar jag en hand. Sån ska den se ut. Vår Herre var allt
lite småsnål mot er kvinnfolk. Tocke knåpgöra han tog på sig när han
slöjdade er. Han måtte haft starka brillor på näsan, gubben-
Så skämtade han och sökte hålla modet uppe. Han vågade knappt kasta en
blick genom fönstret för att inte Lillemor skulle ana att hans stora,
kraftmättade kropp längtade ut till fälten. Hon märkte det ändå men hon
tänkte: Stanna du inne, vän min. Snart är du ensam med dina fält och dina
kära oxar.
Även Sanna var ensam. Benbe och Caroline vistades i Frisco där den unge
mannen hade vissa uppdrag för sina principalers räkning. För resten hade
de nygifta ännu ej bestämt var de borde slå upp sitt huvudkvarter, om i
södern eller norden, östern eller västern.
Till en början hade Sanna så mycket att bestyra att hon inte märkte sin
ensamhet. Hon förberedde åt sin store far ett
utomordentligt festligt mottagande på bungalown, då han äntligen behagade
infinna sig. Det var just för dessa festligheters skull som hon så
hemlighetsfullt av Tracbac begärt en fullmakt in blanco. Naturligtvis var
de Grazy den verkställande i dessa förberedelser. Han gav sig motvilligt i
leken, ty flickans många projekter var som oftast rent upp i natten
tokiga. Emellertid hade han Tracbacs "generalorder" och såg sin uppgift i
att göra det tokiga så litet tokigt som möjligt. Sedan de enats om att ett
av huvudnumren i festen skulle vara ett extra praktfullt fyrverkeri blev
före detta knekten rentav intresserad. Det var ett sätt att få lukta
krutrök! Han funderade på saken och beslöt åstadkomma ett fyrverkeri som
aldrig skådats förr på något garden party. Han anlade här och var i den
väldiga parken något hundratal av honom konstruerade minor som med
elektrisk tändning skulle samtidigt uppflamma. Då den första delen av
fyrverkeriet-utomordentligt rikt men likväl mera banalt-när det slocknat
skulle mörkret plötsligt skingras av brakande eldpelare uppslungade ur
jorden-en idé värdig en krigare. Tyvärr glömde han eller kände inte till
festföremålets eldskräck.
Den vänlige majoren var Sanna ett angenämt sällskap och skulle så
förblivit om han inte en dag råkat visa henne sin frimärkssamling och
skrattande sagt att denna lilla vurm egentligen var hans enda intresse och
glädje i livet. Denna bekännelse gjorde Sanna tankfull och några dagar
senare sa hon milt och blygt: Greve, ni måste känna er bra ensam då några
buntar frimärken kan vara er enda glädje. -Den oförsiktige majoren, som
alls inte älskade de sina, svarade av pur konvenans: Ack ja, man saknar ju
sina kära anhöriga.-Flickan smög sig ljuvt intill honom och viskade: Aven
jag är mycket, mycket ensam.-Den stackars majoren var nära att kvävas av
skräck och- än värre-nära att förneka den ridderlighet, som var hans
käraste dygd. Emellertid lyckades han något så när hövligt parera
attacken sägande: För en man med mitt stormiga förflutna är ensamheten en
ren njutning. -Nå då så, smålog Sanna lättad; hon var nämligen inte alls
förälskad i den man, till vilken hon halvt om halvt friat. Hon tyckte bara
synd om honom. Emellertid lämnade majoren -för första gången feg-hals
över huvud bungalown och telegraferade till Tracbac att viktiga
angelägenheter kallade honom bort för någon tid.
Den stackars flickan blev nu verkligen ensam. Folket på bungalown visade
"herrns fosterdotter" skyldig men kylig respekt. Trots sin frikostighet på
sötsaker lyckades hon inte ens få barnen på sin sida, varken de svarta
eller de vita, de gula eller de röda. Visserligen lät hon sy Hiawatha ett
glänsande livre och hade honom ständigt hos sig som sin page-men den
svarte lille slyngeln gjorde hemligen så mycket narr av henne att hon
slutligen märkte det själv och rodnande av blygsel bad honom hålla sig
borta. Ensam strövade hon alltså omkring i den väldiga parken eller i
labyrinten. Axelsson med fjädervippan, ständigt drucken, mumlade var gång
de möttes: Stackars fjolla, vad ska det bli av henne?-Det skulle inte
höras, men det hördes.
Ibland drog hon fram pastorsadjunktens ring, som hon förvarade vid barmen,
kysste den och viskade: Folke, min Folke, minns du mig än?-På den frågan
fick hon emellertid intet svar och hon beslöt att uppsöka sin far. Hon
smålog blitt och tänkte: Han kommer att bli bra överraskad.
Det blev han också. Siv och Rush satt en förmiddag på plagen, då den
skarpögda Siv upptäckte en dam vars hypereleganta och något extravaganta
dräkt väckte en viss uppmärksamhet även bland dessa mondäna och blaserade
människor. Det var Sanna. Hon hade själv varken sinne eller intresse för
kläder; likväl hade hon låtit ett ultramodernt modehus rigga upp henne
utan hänsyn vare sig till kostnad eller smak. Ämnade hon inte
uppsöka sin store far på en mondän badort? Skulle han kanske få skämmas
för sin lantliga dotter? Ånej.
Siv kände lyckligtvis igen henne på långt håll och sedan hon viskat några
ord till Rush skyndade hon emot Sanna och uppehöll henne så länge, att
Rush hann varsko Tracbac. Clownen betraktade sin unge vän med trött
blick, nickade och sänkte huvudet. Då han hörde Sannas ömma och glada rop:
Min far, äntligen-såg han åter upp, log vänligt och yttrade: Välkommen,
lilla Sanna, det är utmärkt.-Han frågade inte varför hon kommit, han
frågads ingenting. Emellertid lyckades hon spränga trion först och främst
genom sin ohövlighet mot Siv. Här fanns ingen fader Längsäll att visa
henne till rätta. Hon kände svartsjuka mot vackra Siv och man må icke döma
henne för hårt. Trots sin naiva egenkärlek kände hon innerst blott alltför
väl att folk skydde henne. Vem hade hon att klänga sig fast vid om icke
vid sin "store far"? Och hon klängde sig fast med sin jämmerliga svaghets
ohyggliga styrka. Till sist brast icke Sivs tålamod men väl hennes styrka.
En dag yttrade Sanna i det hon med ettriga blickar fixerade zigenerskan:
Tänk, jag anar att vi är för många kring min stackars far, vi tröttar
honom.-Tracbac var i själva verket så trött att han inte ens hörde hennes
ord och fräna ton. Dagen därpå for Siv. Hon var inte sårad- men hon
tänkte: Kanske blir det bättre för Jac om jag reser; värre kan det
knappast bli.-Likväl var hon i sista stund nära att hoppa av tåget.
Tracbac ensam hade följt henne och några sekunder innan tåget gick, lyfte
han ansiktet och gav henne ur sina stora, mattblå ögon en förskräckt och
häpen blick. Han sa: Siv, lilla Siv, vad man ändå vet lite-
Siv fick orätt. Det blev värre. Den uttröttade och nedslagne clownen
skydde givetvis att väcka uppmärksamhet och denna skygghet tycktes folk
för ovanlighetens skull känna och respektera. Sanna gjorde allt för
att draga blickarna till honom. Med ystra skratt, excentriska gester,
skälmskt babbel liksom inbjöd hon publiken att visa hennes far sitt
intresse, ägna honom sin hyllning. Den stackars flickan, som ständigt känt
sig förbisedd, kunde inte tänka sig en bittrare lott för en stor man än
den att icke ständigt hyllas.
Abel Rush offrade sig för att lindra Tracbacs lott. Dag för dag fann han
upp nya utflykter, som han och hon borde göra tillsamman. Tracbac lämnad
ensam på plagen njöt-men han liknade nästan en idiot där han satt timme
efter timme i soltältet med nedböjt huvud, grävde i sanden. Tyvärr tog
Abels barmhärtighetsverk en bråd ända. Han drabbades av de Grazys öde.
Denne unge man, som "inte ett ögonblick släppte henne ur sikte och som
gjorde allt för att få vara allena med henne", denne unge man som hon till
på köpet fann mycket tilldragande- han blev för mycket för hennes
känslor. Hon lutade sig tätt intill honom och viskade på ett sätt, som hon
själv fann mycket blygt och kvinnligt: Abel, du låter mig på många sätt
förstå, att du håller av mig. Men du är för finkänslig att uttrycka dina
känslor. Är det då jag som bör säga första ordet?-Den unge mannen blev
mera skrämd än de Grazy. Hans enträgna uppvaktning i syfte att skona
Tracbac kunde onekligen tas som en dold kärleksförklaring. Han nästan
skrek: Men jag är ju förlovad, Sanna, jag är förlovad! -Flickan rätade på
sig, hennes bleka, finniga ansikte rodnade starkt och hon svarade efter
några minuter med mycken höghet: Då har ni handlat illa mot en kvinna som
visat er förtroende. Jag beklagar min far, som har er i sin tjänst. För
resten, tillade hon stolt och med gnistrande ögon, för resten ska ni inte
inbilla er att jag lider av olycklig kärlek. Jag är också förlovad!-Hon
halade upp förlovningsringen ur barmen, kysste den passionerat och
stoppade åter ner den.
Ingenting ont som inte har något gott med sig. Skrämd av den hotande
faran reste Abel Rush bus bas till Frisco och gifte sig. I ett par år hade
han varit halvt om halvt förlovad med en söt och präktig liten judeflicka,
Ester, men en plötslig uppflammande ehuru obesvarad förälskelse i vackra
Siv hade gjort hans känslor för Ester vacklande. Sannas frieri gjorde slag
i saken och gav den unge mannen en hälsosam maning att hålla sig till den
snälla flicka, försynen beskärt honom. Bröllopet stod inom några veckor,
Benbe och Caroline representerade Tracbac.
Därmed var Jac helt överlämnad åt sin dotter. Sanna önskade återvända med
sin far till Kalifornien, hon längtade efter att få bränna av sitt
storartade fyrverkeri och göra les honneurs vid en strålande fest. Jac
vägrade i vändningen. Tanken att stänga in sig i sin dystra bungalow
tillsamman med sin dotter gjorde honom alldeles utom sig. Han sa till
Sanna: Tids nog kommer vi dit. Du bör se dig om på den här väldiga
kontinenten, som du inte känner.
Under månader reste de omkring, kors och tvärs. De stannade aldrig många
dar på någon plats, ty Sannas outrotliga begär att draga uppmärksamheten
till sin store far och se honom hyllad gjorde en längre vistelse
outhärdlig. För resten väckte de även vid ett flyktigt besök nyfikenhet,
ehuruväl Tracbac reste under sitt ursprungliga namn Jonathan Borck,
privatman. Den spenslige lille clownen gick klädd i en konfektionssydd,
lång reskappa av ett grovt, mörkgrått tyg: en likaledes mörkgrå slokhatt
med breda brätter bar han så djupt nedtryckt att det bleka, magra ansiktet
nästan doldes. Sanna åter blev desto mer elegant och extravagant i sin
mundering och påminde onekligen om en prålande cirkushäst-allt till sin
fars ära. Detta underliga, osaligt kringirrande par måste väcka nyfikenhet
och löje.
En dag kom clownen på den lyckliga idén att i Topeka uppsöka sin
första flamma, den Mary-Ann som på sin tid givit stackars "Stall-Nathan"
korgen. Gumman- hon var ett par år äldre än Jac-tog hjärtligt emot sin
försmådde friare och detta fryntliga möte gav clownen en andra god
ide-han föreslog den pensionerade lärarinnan att sluta sig till
sällskapet och bli en medlem av hans familj. Den goda kvinnan samtyckte
genast. Men vad skulle Sanna säga? Med bävan i hjärtat förklarade Tracbac
för sin dotter fördelarna av att äga en äldre, erfaren väninna vid sin
sida. Den misstänksamma flickan gav fadern en mörk blick men plötsligt
sken hon upp och utbrast: Min far-skulle vi inte kunna göra henne till
min lektris? - Utmärkt! nästan gallskrek clownen i förtjusning. Det bör
passa en gammal lärarinna alldeles utmärkt! -Så blev det. Gumman, som var
van att sköta kvinnliga varelser av olika åldrar och kynnen, behandlade
smidigt och förståndigt flickans nycker. Den åldrade Mary-Ann fick
tillfälle att göra sin försmådde StallNathan ovärderliga tjänster.
Emellertid hade före detta lyckliga möte en ny olycka spirat och vuxit.
Far och dotter Tracbac ägde en egenskap gemensamt-de var otroligt
givmilda och tyvärr båda på det mest kritiklösa och virriga sätt. Det
gällde bara att giva, likgiltigt till vem, blott personen i fråga förstod
att väcka deras medlidande och ingenting var lättare än det. I dylika fall
är det givetvis de fräckaste och sämsta elementen som tränger sig längst
fram. Paret Tracbac verkade på dessa yrkestiggare och bedragare som en
ostkant på råttor. De strömmade till från alla håll och kanter, gnagde och
knaprade efter förmåga. Då åtskilliga av dessa obskyra manliga och
kvinnliga figurer hade allt annat än klara papper, råkade den till slöhet
utpinade clownen snart i allvarliga bryderier. Men Herren är de dårars
förmyndare och denna gång sände han till Tracbacs hjälp ingen mindre än mr
Judah, som städse var beredd att förlåta eller
förlåtas alltefter omständigheterna. Vid ett
tillfälligt sammanträffande upptäckte han snart clownens svårigheter,
undanröjde snabbt de mest trängande, skingrade slöddret och underrättade
dessutom Abel Rush om saken.
Den trofaste sekreteraren bröt genast sin smekmånad och anlände till
Topeka i sällskap med sin unga hustru samt paret Benbe. Ett familjeråd
hölls under det att unga mrs Rush lyckades hålla Sanna på avstånd. Det
beslöts att Sanna skulle återvända till sin fars bungalow, där hon var
mera skyddad för utomståendes inflytande. Tracbac åter skulle följa Benbes
till deras nya hem i Frisco och vistas där någon tid. Emellertid vägrade
Sanna att resa utan sin far och då de gjorde henne föreställningar, vred
hon sina händer och utbrast snyftande: Min far, jag anar att jag plågar
dig. Men sänd mig då tillbaka till mina föräldrar. Dem beredde jag
åtminstone glädje.
Denna gång var det Benbes tur att finna råd. Då han såg, hur stolt flickan
var att äga en lektris, yttrade den sluge ynglingen: Sanna skulle nog
trivas där nere om hon hade en behaglig sällskapsdam. Jag känner en person
av synnerligen fin familj, som måhända skulle vilja antaga platsen. - Den
åsyftade personen var ingen annan än Benbes förträffliga värdinna, mrs
Canadian. Han hade två orsaker till sitt förslag-för det första visste
han att kanadensiskan befann sig i ganska trånga ekonomiska omständigheter
och att han alltså gjorde henne en tjänst, för det andra var han övertygad
om att denna praktiska, hurtiga och alltid gladlynta dam skulle göra livet
på bungalown betydligt drägligare för hans onkel. Sanna nappade genast på
betet. Denna nya förnämitet tilltalade henne. Med en lektris på ena sidan,
en sällskapsdam på den andra och en negerbetjänt bakom sig var hon så gott
som en furstlig person. Hon kastade en öm blick på Abel Rush (som
lyckligtvis stod under sin lilla hustrus beskydd) och tänkte: Kanske får
jag också en sekreterare-Familjerådet skingrades. Åtminstone en del
av clownens sorger och bekymmer hade avlyfts i detta Topeka, där han för
en del år sen till syndikatets förtvivlan velat börja en stor turné.
Orsaken till hans bisarra infall då hade helt enkelt varit en önskan att
återse sin forna flamma, som nu skulle bli hans dotters lektris. Trots sin
trötthet småskrattade han för sig själv, då de följde Sanna till tåget,
och viskade i Abels öra: Vad sa jag för flera år sen, Abel? Topeka är inte
dumt, sa jag. Utmärkt.
Alla dessa märkliga reseäventyr och händelser duggade i brev över makarna
på Sanna. Likväl var det endast fader Längsäll som tog del av dem;
Lillemor orkade inte längre. När inte morfinet gav henne sömn låg hon och
stirrade oavvänt i taket. Någon gång vände hon på huvudet, nickade åt
mannen, såg så åter i taket. Över den lilla munnen dallrade ständigt ett
leende, än plågat då smärtorna ansatte, än bittert ända till cynism. Detta
leende plågade fader Längsäll nästan mer än medvetandet om hennes smärtor.
Inte förgäves hade han många släktled starkt religiösa förfäders blod i
ådrorna. Om och om igen sa han sig att hans plikt bjöd honom tala om de
heliga tingen. Han kunde inte, han kände sig så oändligt mycket svagare än
denna hårda lilla varelse som långsamt upplöstes i plågor. Han vågade
icke. En gång då han satt och dovt och slött grubblade över dessa saker,
vände hon plötsligt ansiktet mot honom, hennes vackra ögon gnistrade av
förbittring och hon utbrast i sträv ton:
Ja, du har det bra, du-du med din himmel och din gud.
Blicken, rösten, orden, den plötsliga stöten för bröstet knäckte honom.
Han nästan föll framstupa mot sängkanten och brast i gråt. Hon satte sig
mödosamt upp och tog hans huvud mellan sina händer. Hon strök sitt ansikte
mot hans, hon kysste hans panna och hjässa. Det var den sista
smekning fru Lillemor gav sin starke, muntre, tålige man.
Sannas liv i sin fars bungalow förflöt nu angenämare än förut. Hon var
stolt över sina "damer" och bemötte dem också med utsökt artighet och
vänlighet som på intet sätt verkade nedlåtande utan hjärtlig och naturlig.
Därmed ville hon hedra sig själv och sin store far. Då man väntade något
turistsällskap, som under Longfellows ledning skulle göra den sedvanliga
ronden, tog hon gärna plats ett litet stycke från vägen i en bekväm
vilstol med lektrisen vid sin sida och den guldsmidde Hiawatha bakom
stolen fläktande med en solfjäder. Det var som en saga ur Tusen och en
natt. Tyvärr lät varken mrs Canadian eller de Grazy förmå sig till att
deltaga i dessa tablåer. Den tappre majoren hade återvänt till bungalown
och något längre fram i tiden skulle han komma att ställa sig under mrs
Canadians beskydd alldeles som Abel Rush under Esters.
Sent omsider återvände Tracbac till sitt hem tämligen utvilad tack vare
vistelsen hos Benbes. Ett par dagar senare gick den länge förberedda
festen av stapeln. Gästerna, som hälsade den store clownen efter hans
"triumftåg genom Staterna", uppgick till ett halvt tusental, nästan idel
notabiliteter på olika områden, enligt Sannas befallning valda av de
Grazy. Första delen av denna fete champetre avlöpte fritt och otvunget men
utan större sensationer eller enligt de Grazy i europeisk stil. På Sannas
begäran bar clownen samma dräkt som vid det "oförgätliga" uppträdandet på
Capitolium. Han linkade kring bland sina gäster, skakade hand och grinade
till synes högst belåten.
Sedan mörkret fallit på avbrändes det första fyrverkeriet, därefter följde
något som de Grazy kallade "det grövre inslaget i festen-gout americain".
En del av detta inslag torde ha kläckts i Hiawathas hjärna och försiggick
under hans ledning. Ur otaliga gömslen rusade plötsligt hundratals
halvvuxna ungdomar fram, skränande och hojtande, de flesta klädda som
indianer med kopparfärgade halvnakna kroppar, svängande facklor som
visserligen påstods ofarliga men som tyvärr svedde åtskilliga toaletter.
Samtidigt spelade från sju olika gömslen i parken sju fruktansvärda
jazzkapell. Och ur jorden började nu den ena eldpelaren efter den andra
uppstiga-de Grazys nedgrävda minor. Larmet var bedövande, elden hotfull
och skrämmande. Tracbac gav till ett dovt böl, tog sig för bröstet och
rusade i långa skutt upp mot huset. Elden hade skrämt honom. Gästerna
uppfattade hans skrämsel som ett artigt upptåg och applåderade vilt.
Hunnen fram till svarta porten lyckades Tracbac med yttersta ansträngning
bekämpa sin rädsla. Med den vänstra handen hårt tryckt mot sitt dunkande
hjärta besvarade han hyllningen. Han blev stående orörlig med ryggen stödd
mot porten. Siv som anlänt till festen tog plats bredvid honom. Han slog
ut med handen, log beskt och viskade i hennes öra: Home, sweet home-
Plötsligt kom en ny sensation. De halvvilda ungarna hade avsiktligt eller
oavsiktligt släppt lös de helvilda aporna. Rasande och skrämda rusade
djuren fram mellan de skrikande människorna, kastade sig från träd till
träd, radade upp sig och bildade en grotesk fris på husets tak. En
schimpanshona, clownens favorit, störtade fram till honom, tuggade och
gestikulerade vilt. Hon kastade sig om hans hals men lugnade sig, hasade
ned och blev stående upprätt bredvid honom med clownens hand i sin, kliade
sig betänksamt på låret och betraktade de fräsande eldpelarna.
På vägen utanför gallret trängdes en folkhop, tillbakahållen av en stark
poliskordong. Oväsendet växte stadigt. Gästernas första upphetsning hade
slagit om från förskräckelse till jubel. Amerikanarens kraftiga aptit på
starka sensationer tog ut sin rätt. Särskilt de äldre damerna fann
leken pikant och ungdomarna sökte snart tillfälle att själva leka i denna
väldiga, underligt och nyckfullt upplysta park där faran att plötsligt bli
avslöjade av någon ny eldpelare endast ökade den erotiska lekens njutning.
Bland dessa av festens larm uppjagade gäster rörde sig Sanna-Sanna som
fisk i vatten. Saligt leende gled hon fram mellan dem, vissa ålande
rytmiska rörelser kom hennes slinkiga gestalt att slingra. De vackra unga
männen tilltalade henne och hon ansträngde sig inte att dölja sina
känslor. De å sin sida fann henne obeskrivligt löjlig och drog sig inte
för att skämta med fjollan. Bland de äldre damerna vann hon mera anklang.
De fann henne originell och det omedvetna lättsinnet i hennes uppträdande
eggade deras vissnande sinnlighet. Siv, i hjärtat bedrövad men på tungan
glad, viskade till Tracbac: Tänk, så ledigt Sanna uppträder! - Clownen
svarade med torr, skrovlig rost: Jag tycker hon uppträder som en schana.
Plötsligt upptäckte Sanna en "underbart vacker" ung man som till hälften
dold i jasminhäckens skugga oavlåtligt betraktade henne. Med ett än
saligare leende, huvudet bakåtlutat, händerna framräckta gick hon emot
honom. Då hon kommit på ett par stegs avstånd upptäckte hon att detta
grekiskt fulländade ansikte var skönare än hon först trott och att hans
ögon ägde ädelstenars lyster- men de ägde också en blick, så kall, hård,
grym att hon plötsligt skrek till och med armarna lyftade över huvudet tog
till flykten. Den vackre unge mannen ryckte på axlarna och mumlade:
Stackars Jac.-Det var doktor Denny O'Hennys berömd neurolog och
specialist på sinnessjukdomar.
Och festen forlöpte, glänsande och tragiskt. Vid grinden stod den väldige
Longfellow, rullade vilt med ögonen och skakade sina knutna nävar lik en
vredgad svart trollkarl, som nedkallar förbannelser. Botanen var skövlad,
aporna utsläppta, maskinerna vid Konstgjorda forsen förstörda. Vad
skulle han nu visa nyfikna turister, varmed övertyga dem om hans husbondes
storhet och moraliska renhet?
Vid svarta porten åter stod clownen i den granna dräkten. Vid ena sidan
stod apan, höll honom troget i hand och på sin andra sida hade han
världsdelens vackraste halvblod. Siv, oroad av hans ord om Sanna och
röstens strävhet, viskade till honom: Och hur blir det nu, Jac? Tror du
verkligen att du kan-
Härda ut, tänkte hon säga men avbröt sig. Clownen funderade några
ögonblick, mumlade buttert:
Jag är ju karl, eller försöker vara. Vad jag tagit på mig, får jag bära.
Efter några ögonblick sa Siv tveksamt: Och om du blir trött, uppretad,
utledsen, tror du inte att flickan kommer att märka-
Åter tystnade hon mitt i meningen. Clownen sa: Du menar att jag inte ska
kunna dölja min misstämning?- Siv nickade. Clownen tog sig en lång
funderare. Så släppte han apan som hastigt försvann. Han la båda händerna
på Sivs skuldror, men såg henne inte i ögonen; han drog munnen till ett
litet grin och svarade:
Var inte orolig, flicka-jag är ju clown.
Siv böjde sig fram och kysste honom.
De stod i eldpelarens starka sken. Tavlan liknade en välgjord films
lyckliga slut-eller som den hädiske clownen brukade säga: lyckliga
svansen. Publiken applåderade ursinnigt.
Några dagar senare ingick till Jac Tracbac alias Jonathan Borck
underrättelsen om fru Lillemor Längsälls frånfälle.