Hjalmar Bergman En döds memoarer

Fält-Fältman-Arnberg och hans arvingar



Jag Herren din Gud är en stark Hämnare - Förvisso.



Som hämnas fädernas missgärningar uppå barnen allt intill tredje och 
fjärde led



Ja. Dem som mig hata.



Dem som mig hata.



Min far var ateist. Det väckte på sin tid ganska stor förargelse i Uppsala, 
då han som ung student utmanade sin frände och blivande svärfar, dåvarande 
docenten sedermera biskopen i W, Julius Arnberg till en disputation om 
andra och tredje satsen i vår trosbekännelse. Min onkel och välgörare, 
prosten David Rygelius d. y. har sagt mig, att den där disputationen var 
den verkliga orsaken till min fars olycka. Det tillåter jag mig dock att 
betvivla.



Efter vad jag nu vet, eller tror mig veta, måste jag söka orsaken längre 
tillbaka i tiden.



Min farfars farfar, som kallade sig Fält, Fältman och slutligen Arnberg, 
var son, visserligen aldrig erkänd, till generalen, greve Arnfelt, 
densamme som var invecklad i sammansvärjningen mot Gustaf III. Efter 
operamaskeraden begav sig generalen oförtövat till sin egendom Frönsan, 
där Fält var någon slags förvaltare eller intendent. Han delade allt vad 
han ägde av kontanter och dyrbarheter i tvenne delar och anförtrodde den 
större åt intendenten för unga grevens räkning. Med återstoden i sitt 
resschatull försökte han taga sig ut ur landet men mördades i en bondgård 
nära norska gränsen av sin kammartjänare, en viss Battiste Leon. Om mordet 
har min far berättat följande:



Greven, som var uttröttad av två långa dagsresor, tog vid sex tiden 
på aftonen in i en bondgård halvannan mil från gränsen. Greven gick genast 
till sängs. Senare på kvällen anlände en okänd person och begärde att få 
tala med kammartjänaren. De hade ett längre samtal, varefter den okände 
(Fält?) åter avlägsnade sig, ridande. Vid tu-tiden på natten, då 
gårdsfolket låg i sin djupaste sömn, väckte kammartjänaren sin herre. Han 
sade sig ha fått underrättelse om, att greven var eftersatt: den största 
skyndsamhet vore av nöden. Greven steg genast upp och befallde honom att 
göra allting i ordning för morgon-toiletten. Battiste besvor honom att 
icke företaga något, som kunde försena dem eller väcka gårdsfolket; med 
toaletten kunde det väl anstå. Men greven tog sig om den skrovliga hakan 
och svarade: Jag vill icke resa ännu en dag i detta bedrövliga skick. När 
han nu slagit sig ned framför sin spegel, en dyrbar pjäs av sexkantigt 
venetianskt glas och i vars silverram de sju kardinaldygderna voro 
framställda, insomnade han och sov så länge rakningen varade. Just som 
kammartjänaren torkade av rakkniven och lade den ifrån sig, spratt greven 
upp ur sin slummer, och hans yrvakna blick mötte i spegeln 
kammartjänarens. Greven ropade: Battiste! Vad tänker du på? Vad har du i 
sinnet? Frågan kom så oförmodat, att kammartjänaren störtade på knä och 
gråtande bekände, hurusom en viss person (Fält?) sökt förmå honom att 
under den nattliga färden oförmärkt släppa grevens schatull ned på vägen. 
Greven blev i högsta grad upprörd. Vilken förrädare! ropade han. Vilken 
avskyvärd Judas! Han ville resa sig men puderkappan, som även omfattade 
stolens ryggstöd, hindrade honom. Vad nu! skrek han. Har du redan bundit 
mig, lönnmördare! Battiste stapplade upp och begynte med skälvande fingrar 
lösa knuten. Greven betraktade honom oavvänt i spegeln. Och åter möttes 
deras blickar under en tyst sekund. I stället för att lösa knuten grep 
kammartjänaren med båda händer i bandet och snörde det allt hårdare kring 
grevens strupe. Med rakkniven fullbordade han sin gärning.



Emellertid, tillade min far, är historien icke blott obestyrkt utan även 
osannolik. Ty eftersom kammartjänaren aldrig råkade i rättvisans händer 
och följaktligen ej heller avlade någon bekännelse, och eftersom greven 
anträffades död av gårdsfolket, har ju ingen kunnat vittna. Det enda som 
gör den en smula sannolik är herr grevens emfatiska utrop: Vilken 
förrädare! Vilken avskyvärd Judas! Han kom ju nämligen själv raka 
vägen från ett högförräderi. Och på dylika inre kriterier skall man, min 
gosse, känna sanningen.



Huruvida Fält var en Judas, vet jag sålunda ej med visshet. Men att han 
tillägnade sig grevens honom anförtrodda medel är mer än sannolikt. 1793 
slog sig en viss Fältman ned i Göteborg som mäklare och skeppsklarerare. 
Hans förlagskapital tycks ha varit rätt betydande. Icke förty fann han sig 
fem år senare föranlåten att söka en annan fristad och ett friskt namn. 
1800 återfinnes han i Ystad, redan gift med en av stadens borgardöttrar 
och delägare i sin svärfars affär. I Ystad anlade han namnet Arnberg. Han 
växte nu oavbrutet i rikedom och anseende. 1804 blev han engelsk vice 
konsul. Han dog 18l3 som Vasa-kommendör och Nordstjärne-riddare.



Dock, även från Ystad berättas en historia: Anno 12 inlöpte i Ystads hamn 
en brittisk örlogsman, som jagats av en eller flera fransmän. Kaptenen, 
sir Mogens Feurfield, hade en större penningsumma, statsmedel, ombord och 
för att under alla förhållanden säkerställa denna, lät han sätta sig i 
land och uppsökte engelske konsuln, hos vilken han mot vederbörligt kvitto 
deponerade beloppet. Han stannade i land ett dygn som konsulns gäst. Sent 
om kvällen den andra dagen följde konsuln och en av hans drängar sir 
Mogens ned till hamnen. Drängen skulle ro honom ut till örlogsmannen. Det 
var en februari-kväll, mörk och blåsig. Konsuln lyste sin gäst ned i 
båten, tog avsked och återvände hem. Några vänner, som hjälpt honom att 
göra les honneurs för den främmande gästen, sutto ännu kvar vid 
spelbordet. Han slog sig ned och allt under det att han blandade korten, 
berättade han, i vilket ärende kaptenen uppsökt honom, samt att han, 
konsuln, slutligen förmått honom att avstå därifrån. Det var dock skada, 
invände någon av vännerna, du hade kanske fått behålla pengarna i år och 
dag och kunde haft gagn av dem. Arnberg log och svarade: Jag har inte 
användning för andras pengar, endast för egna. Efter en timmes kortspel 
avlägsnade sig vännerna och konsuln gick till sängs. Men drängen återvände 
icke den natten. Följande morgon fann man honom vid hamnen, halvnaken och 
halvdöd. Båten hade kantrat, drängen hade med uppbjudande av sina sista 
krafter lyckats taga sig i land, sir Mogens hade gått till botten.

Och med honom, efter vad konsuln intygade och efter vad hans vänners 
vittnesmål bestyrkte, även krigskassan. Saken var avslutad och dock icke 
slut. Några månader senare tog sig den ovannämnde drängen av daga. Man 
fann honom i bädden med avskuren strupe och i handen höll han en rakkniv, 
som visserligen icke var hans men heller icke någon annans. En besynnerlig 
omständighet, som den olyckliges kamrater i tysthet anmärkte, var den, att 
han höll kniven i vänster hand. Och dock hade han, dem veterligt, ej varit 
vänsterhänt. Ja, de funno denna omständighet så besynnerlig, att de en 
natt grävde upp kistan ur dess oinvigda jord och ställde den, med locket 
avskruvat, på ett slags lit de parade av tomlårar utanför konsulns 
sängkammarfönster. Därefter avvaktade de dolda bakom lårarna dagningen. 
Som väntat var, fingo de se konsuln ännu klädd i nattdräkt och med 
nattmössa på huvudet draga upp sin rullgardin. Han tryckte pannan mot 
rutan och sneglade upp mot skyn, spejande efter väder och vind. Därpå 
sänkte han blicken. Så stod han några ögonblick stilla. Så sågo drängarna, 
att han famlade omkring sig med händerna, och de antogo att han sökte sina 
glasögon. Men plötsligt lyfte han händerna och grep i luften över sitt 
huvud, möjligen för att åter draga ned gardinen. Han störtade emellertid 
baklänges och återfanns död. Efter vad hans läkare intygade, hade han i 
åratal lidit av ett svårt hjärtfel. Drängarnas grova och ödesdigra upptåg 
krävde och fick vederbörlig näpst.



Det är ungefär allt, jag vet om min stamfar, Fält-Fältman-Arnberg. Föga 
hedrande saker. Han efterlämnade emellertid en betydande förmögenhet åt 
sin son och - för så vitt jag vet enda barn. Johan Ludvig blev släktens 
heder. Han var i yngre år vetenskapsman, kemist, fysiker, metallurg. Han 
graduerades i Lund och blev även docent i någonting, jag vet icke så noga 
vad. Men han lämnade snart universitetet. Han trivdes icke i Skåne. Han 
flyttade till Värmland och köpte -dals bruk, en egendom, som är belägen 
sju fjärdingsväg från det Arnfeltska Frönsan. (Varigenom vår släkt åter 
kom i beröring med Arnfeltarna. ) -dals bruk blev "på doktorns tid" ett av 
de ledande i Bergslagen. Ännu för några år sedan hörde jag en gammal 
bergsman med beundran tala om "Arnbergs ugn" - en tingest, vars 
förtjänster jag visserligen icke känner, nej, vet icke ens, vartill den 
användes.

Johan Ludvig var dessutom en god och hjälpsam man. Han brukade säga: 
Att hjälpa sin granne är att hjälpa sig själv. Och han handlade därefter. 
Det var uteslutande hans förtjänst, att Arnfeltarna lyckades hålla sig 
kvar på Frönsan. Han var också mycket öm mot sina barn. Den enda, som 
tycks haft något skäl att föra talan mot Johan Ludvig, var hans hustru, en 
högpoetisk lektorsdotter från Skara. (Hon hade franskt eller wallonskt 
blod i ådrorna och hennes flicknamn var Claire Aurore Clemence Lebossu!). 
Mot henne hyste Johan Ludvig ett betänkligt misstroende, som på gamla dar 
stelnade till den fasta föreställningen, att hon ville förgifta honom. 
Varifrån denna misstro mot den vekhjärtade, svärmiska Claire Aurore 
Clemence? Ingen kunde säga det, Johan Ludvig allra minst. Han gav icke 
något skäl, han tycktes icke ens vara uppbragt eller upprörd över hustruns 
föregivna grymhet. Han tog den som ett ofrånkomligt faktum. Emellertid 
överlevde han sin maka och att han några månader senare verkligen dog av 
gift - på grund av en fatal förväxling av medicinflaskor - kan åtminstone 
ej läggas henne till last.



På en dagerrotyp, troligen tagen vid deras silverbröllop, sitta de hand i 
hand, troskyldigt och ömt seende varandra in i ögonen. Och jag skulle väl 
förmoda, att de i varandras blickar läsa någonting helt annat än vad 
general Arnfelt läste i sin kammartjänares. Omkring dem grupperar sig 
barnskaran. Främst står äldste sonen, min farfar, kort och tjock, utan 
hals, med en buskig, svart skäggkrans kring de svällande negerläpparna. 
Han står där rätt trygg och en smula bredbent med högra handen lagd på 
moderns skuldra. Mellan far och mor och med vänstra handen på moderns, den 
högra på faderns skuldra står min grandonkel Julius (min grandonkel och 
min morfar: min far gifte sig nämligen med sin kusin). Biskop med tiden, 
nu endast en from student med knollrigt hår och något stirrande ögon. På 
Johan Ludvigs högra sida står så tredje sonen, Leonard. På porträttet ser 
han ut att vara en tolv, tretton års pojke. Hans byxor äro synbart för 
trånga och man kan befara, att han skall falla framstupa. Men så har han 
också med båda händer gripit tag i faderns arm. På pallar framför 
föräldrarna sitta Klara och Leonie. Leonie, den yngsta, en fullkomlig 
skönhet. Dog ogift, okänt var och när. Klara, den fulaste i syskonringen, 
blev gift Rygelius och mor till min välgörare, 
prosten David Rygelius d. y. Hon håller lilla syster i hand och ser henne 
ömt in i ögonen, alldeles som far och mor.



Överhuvud taget är det påfallande, att de allesamman sträcka ut händerna 
mot varandra. Fotografen har varit en sentimental och något otymplig 
herre. Eller också har familjekänslan varit översvallande. Eller har 
orsaken varit en annan.



Sista gången denna syskonkrets samlades, var vid min farfars bröllop. Han 
gifte sig med Anna Maria Riis af Boskull, en lång, blond, grann flicka, 
som kommit till -dal i egenskap av Leonies guvernant. Hennes far var 
mönsterskrivare och tillhörde en gammal lågadlig ämbetsmannasläkt, som 
trots seklers släp i kronans rock icke lyckats komma många pinnhål upp på 
den sociala stegen. När nu på tredje bröllopsdagen de flesta gästerna 
avlägsnat sig och endast syskonen och en gammal förvaltare eller 
bokhållare vid namn Grundberg samt kanske ännu några intima vänner sutto 
kring bordet, reste sig min farfar och föreslog de kära hädangångnas skål, 
därmed åsyftande föräldrarna. Silverbägare framsattes och skålen tömdes 
under tystnad och rörelse.



Varpå Julius sade:



Ja, kära Ludvig, den skålen har jag väntat länge på!



Nu hade min farfar ett hetsigt temperament och dessutom dåligt ölsinne. 
Han utbrast:



Du ville kanske, att jag skulle ha utbragt den i går inför främmande och 
likgiltiga människor? Du är bra taktlös, kära Julius. Och så präst du är, 
saknar du pietet.



Min farmor, den unga bruden, sökte besvärja stormen. Hon gjorde allehanda 
frågor angående svärföräldrarna och sporde bland annat efter svärmoderns 
flicknamn. Men när det gavs henne, brast den obetänksamma i skratt.



Lebossu! Det är då alltför löjligt! Bossu betyder ju puckelrygg.



Mycket taktfullt, mumlade Julius, mycket pietetsfullt.



Och han sade, tillrättavisande:



Vår morfar var gudilov en aktningsvärd man. Han var lektor i Skara.



Lögn! skrek min farfar och dunkade med bägaren i bordet. Du ljuger, kära 
Julius, du ljuger!

Detta utfall förskräckte min stackars farmor till den grad, att hon 
utropade:



Kors i Jesu namn!



Då reste sig Julius, knäppte sin prästrock och sade:



Där vår kära mors namn förlöjligas och Guds heliga namn missbrukas, där 
vill jag icke bliva.



Så gå då din väg, ropade farfar.



Men Klara och Leonie höllo brodern tillbaka och drogo ned honom på stolen.



Farfar sade:



Jag vidhåller, att vår morfar aldrig varit lektor i Skara.



Härom tvistades nu en stund, tills gamle Grundberg inföll:



Brukspatron har nog rätt. Salig fruns far var en fransman eller belgier. 
Han kom hit för att hjälpa doktorn med hans experiment, och han bodde ett 
par år i flygeln. Jag såg honom många gånger, fast han mestadels höll till 
i laboratoriet. Han var just som folkskygg. Till sist tyckte visst 
doktorn, att han blev besvärlig, så han skrev till Frankrike efter 
släkten. Och då kom dottern för att hämta honom. Men det blev ju ingen 
hämtning av utan tvärtom.



Kan vara, medgav Julius. Men efteråt blev han lektor i Skara.



Lögn! upprepade farfar. Och Grundberg sade:



Jag har hört, att han gav privatlektioner i Skara. Och det kan väl hända, 
att han vikarierade något vid läroverket. Men inte tror jag, att han blev 
lektor.



Han ligger begraven i Skara, det är vad han har med Skara att göra, 
avgjorde farfar.



Och den lyckliga bruden, min stackars farmor, kunde icke återhålla ett 
försmädligt:



Kära Julius. Det var då också ett lektorat.



Varpå Julius steg upp, lämnade rummet, beställde fram häst och vagn och 
körde sin väg utan att ens hava tagit avsked av sin bror och svägerska. 
Till systrarna, som än en gång sökte stifta fred, sade han endast:



Där man skymfar mina döda, där kan jag icke bliva. Jag beklagar Ludvig, 
men jag kan icke hjälpa honom.



Denna löjliga tvist om påvens skägg blev avgörande för min farfars öde. 
Ditintills hade han förvaltat -dals bruk för sterbhusets räkning, men i 
förargelsen över den störda bröllopsfriden beslöt han nu att utlösa icke 
blott Julius utan även de andra syskonen. Följden blev dryga 
inteckningar och en kronisk brist på kapital. Och dessutom fick han endast 
alltför mycket råda sig själv.



Min farfar var obotligt hjälpsam. Visserligen hade han ändrat faderns 
valspråk: Att hjälpa sin granne är att hjälpa sig själv, till det mera 
passiva: Att skada sin granne är att skada sig själv. Men det var endast 
en krigslist ständigt och stadigt använd mot den brummande gamle 
Grundberg. När i slutet av femtiotalet de båda grevarna Arnfelt hängde på 
fallrepet, rådde Grundberg, som trots sina sex eller sju och åttio år 
alltjämt var en flinthård gubbe, sin husbonde att raskt skära av repet och 
själv lägga beslag på Frönsan. En åtgärd, som bl. a. skulle ha givit -dals 
bruk möjlighet att reglera och bättre utnyttja sina fall. Men nej. Att 
skada sin granne



Dessutom, sade min farfar och smackade belåtet med de svällande läpparna, 
dessutom har jag den äran att räkna en smula släkt med grevarna.



Och han körde till Frönsan, firade med ännu starka armar upp de båda 
grevarna, insatte den äldre i sina fäders härlighet och skaffade den 
yngre, Adolf Otto, inträde i ett med -dal lierat affärshus. Än mer! När A. 
O. Arnfelt grundade W:s Enskilda Bank -en bland de första i riket och för 
närvarande en bland de större -stod brukspatron Ludvig Arnberg främst 
bland stiftarna. Och det var säkerligen icke minst hans namn, som gav 
företaget kredit.



Om jag icke tar fel, har alltså den nu lysande ätten Arnfelt den numera 
lönnmördade släkten Arnberg att tacka för sin ställning. Tacken lät vänta 
på sig: men den kom.



Ludvig Arnberg var icke som fadern en vetenskapligt skolad metallurg, än 
mindre var han finansman, än mindre var han någon nydanare. Han var en 
arbetsam och samvetsgrann bruksherre, som fann sin fars verk fullkomligt 
och vidmakthöll det efter förmåga. Men vad som var fullkomligt "på 
doktorns tid" blev dock så småningom mindre fullkomligt och slutligen 
högst ofullkomligt. Det förstod han och sökte tröst och tillflykt i sin 
svaghet. Vad skulle han göra utan kapital? Om syskonen låtit sina 
arvslotter innestå, om den där förbaskade Julius inte varit så snarstucken 
- ja då! Då hade han också kunnat göra underverk och fullborda sin salig 
fars gärning.

Förresten tog han saken lätt. Debet och kredit gingo dock skäligen 
väl ihop och det var tillfyllest för en gammal hushållare. Som till på 
köpet kunde säga: Att skada sin granne är att skada sig själv - det har 
jag aldrig gjort. Han levde många år glad och nöjd på jorden - rätt ofta 
något drucken (ty det var den tiden, då man drack mycket) men även i de 
heta dryckernas hetsighet bibehållande sitt goda snusfömuft, belärande 
sina söner, Johan och Otto, skänkande dem många levnadsregler och maximer 
och ständigt komplimenterande sin hustru för hennes vackra händer -långa, 
smala, vita händer, som ansågos skvallra om adligt blod.



Men när han närmade sig sextiotalet, kom A. O. Arnfelt, som avlagt 
grevetiteln och kallade sig rätt och slätt bankdirektör, till honom. Det 
var en sommardag. A. O. ämnade sig till Frönsan, men då vägen från 
stationen gick förbi -dals bruk, och då han var trött efter resan, beslöt 
han att övematta där. Min farfar, som led av hösnuva, låg på sitt rum inom 
väl stängda fönster och dörrar. Men farmor tog emot med öppen famn, 
överlycklig att ha fatt sysselsättning för sin pratsamma tunga. Amfelt 
dirigerade ordströmmen. Man har förvånat sig över, hur mycket den mannen 
hann med. Orsaken var väl den, att han förstod att begagna sig av allt. 
Han kunde verkligen som devis i sitt vapen ha satt: Nothing too small. När 
middagen var över, visste han antagligen mer om Arnbergarna än vad 
Arnbergarna själva visste. Han bad att få bese bruket. Min farbror och min 
far, nybakad student, blevo hans ciceroner. Under ronden yttrade Arnfelt 
icke ett ord utöver de korthuggna frågorna. Pojkarna kallsvettades. Vana 
vid faderns godmodiga pratsamhet kände de gästens ordkarghet som ett hot.



Förevisningen slutad, begav sig Arnfelt till värdens rum; pojkama, som 
snopna lommade efter, hejdades vid dörren av en handrörelse. Och dörren 
stängdes. För att icke öppnas förrän vid tu-tiden på natten, då Arnfelt 
gick till sitt rum Tidigt följande morgon fortsatte han till Frönsan.



Vid nio-tiden kom farfar ned i matsalen, satte sig genast vid 
frukostbordet och åt med god aptit. Han var blek, utvakad, men smålog. 
Familjen andades ut; man hade väntat någonting förskräckligt, utan att 
egentligen veta varför. Då farfar tömt sin kaffekopp och torkat sina 
negerläppar och sin knollriga, grånande skäggkrans, sade han:



Vet ni vad? Jag har drömt om salig far i natt. Vad kan det betyda?



Det visste farmor: att drömma om de döda betyder ruskväder.



Nå, kära du, sade farfar och rynkade ögonbrynen, det är väl ändå att ta 
saken bra ytligt.



Och i det han med en energisk åtbörd, en riktig fältherregest, pekade mot 
fönstret med servetten, tillade han:



Det torde väl förr betyda, att det stundar stora förändringar på -dals 
bruk. Och att min kära fars verk skall leva ännu i några släktled.



Han gav dem del av de mångahanda beslut, som A. O:s besök och nattens 
samtal medfört.



Men du saknar ju kapital, tog farmor upp den gamla refrängen. Farfar 
putade med läpparna, smackade kring ett begynnande leende och sade med 
tillkämpad blygsamhet:



Jag tror inte, att man skall vägra Ludvig Arnberg kredit. Åtminstone var 
det Arnfelts tanke.



Och det gjorde man icke heller; man vägrade icke Ludvig Arnberg kredit. 
Vare sig det berodde på att orts-bankerna verkligen höllo namnet för gott 
eller att de följde direktiv från den Arnfeltska banken, så beviljades i 
alla händelser tillräckliga medel för att omskapa hela -dals bruk. Farfars 
vänner tillrådde ett långsammare tempo: men han var ju gammal, han hade 
brått. Under tre år levde han i en nästan syndig glädje. Det var i själva 
verket ej för kommande släktled han arbetade, det var för det förgångna. 
Hans dagars text var ständigt densamma: Jo, det här skulle far ha sett! 
Han grävde, han sprängde, han byggde, han utvidgade, han fullkomnade - 
allt för att fröjda döda ögon. Om far sade det här! Sina söner glömde han, 
åtminstone min far, som de åren vistades i Uppsala. Min farbror, 
löjtnanten, förmådde han att taga avsked. Han behövde hans unga krafter - 
förresten klena krafter.



Sålunda fortgick kapplöpningen med en döds förmenta önskningar, tills en 
dag tiden var mogen och vederbörande gjorde ett plötsligt och kraftigt 
ryck i tömmarna. Min stackars farfar stupade så gott som ögonblickligen. 
Han låg där och sprattlade, som stupade hästar plär göra. Vid jultiden kom 
min far hem från Upsala. Det var just det året, då han väckt en 
smula skandal genom att utmana onkel Julius, professorn, till en 
disputation om trosbekännelsen. Min far, som visste att farfar hade ett 
litet horn i sidan mot sin bror, gladde sig åt att få stoltsera ett grand. 
Men farfar hörde honom med förtrytelse. Vad var nu det där för dumheter? 
Skulle en slik glop häda Guds ord! Han tillade:



Och så har du brutit med onkel Julius. Just då jag behövde hans hjälp.



Min far svarade, att med brytningen vore det nog inte så farligt, helst 
som han, min far, till påsken ämnade eklatera förlovning med sin kusin, 
professorns äldsta dotter.



Aldrig - sade min far, när han berättade allt det här - aldrig har jag 
blivit så förbluffad som den gången. Och aldrig har jag så tydligt sett, 
hur hastigt och grundligt en människa, även en gammal människa, kan 
förändras. Min far, min godmodige far, som brukade möta varje 
familjetilldragelse med ett sentimentalt eller skälmaktigt löje, han 
kostade varken löje eller tår på min nyhet. Han stirrade en stund stelt 
framför sig, grep mig plötsligt i axeln och sade:



Då är det du, som skall skaffa pengarna!



Ja, Ludvig Amberg skickade verkligen sin son i utomordentligt ärende till 
brodern Julius, nyvorden biskop och sonens svärfader in spe. Det gällde 
att rädda -dals bruk åt Arnbergska släkten. Svaret blev nej, ett dubbelt 
nej, ett nej åt friaren, ett nej åt tiggaren. Det var väl den första 
bittra förödmjukelsens kalk min far fick tömma.



När far med oförrättat ärende återvände till -dal, låg gården som öde. 
Varken nöt eller nacke syntes. Men inkommen i lilla salongen fann han far 
och mor och bror och syster. De sutto helt tysta och stilla och höllo 
varandra i händerna. Alldeles som på det där porträttet. Under de dagar 
min far varit frånvarande, hade dråpslaget utdelats. Farfar hade skrivit 
till A. O. Arnfelt, anropande honom om hjälp och ödmjukt påminnande om de 
tjänster han och hans far visat Arnfeltarna. Det är troligt, att A. O. 
endast väntat på detta brev. Några dagar senare begärde Enskilda Banken, 
vars fordran var jämförelsevis obetydlig, Ludvig Arnberg i konkurs. 
Fallissemanget väckte föga förvåning. Dels visste man, att farfars 
ställning var osäker, dels kände man En skilda 
Bankens metoder. ( Som visserligen i våra dagar skulle verka barnsligt 
enkla - men alla barn i början!)



Min far framförde kort och gott onkel Julius' svar. Varpå även han slog 
sig ned i lilla salongen, sträckande sina händer mot far och mor och 
syskon och blivande en del av denna tragi-komiska familjegrupp n:o 2.



Snart skingrades den. Farfar, giktbruten och tidigt barn på nytt, togs om 
händer av sin syster, prostinnan Klara Rygelius i Lillhammar. Även farmor 
vistades någon tid i prostgården men blev snart oense med sin svägerska 
och flyttade till sin äldste son, f. d. ljjtnanten, som onkel Julius 
skaffat plats som syssloman vid fattigvården i W. Sonens ringa ställning 
och knappa inkomster passade emellertid kära farmor illa, och när 
biskopinnan Arnberg i behaglig tid gått hädan, antog hon plats som 
husföreståndarinna hos sin svåger. Biskopen, som alltid avskytt 
svägerskan, visade således här ett prov på kristlig fördragsamhet. Hon var 
förresten en ståtlig och behaglig gammal dame och biskopen bemötte henne 
med mycken aktning. Men farfar återsåg aldrig - av vad orsak vet jag ej - 
sin kära Anne-Marie och fick åtnöja sig med att i långa, sirliga brev 
komplimentera de vackra händer, som förljuvat hans mannaålder.



Min faster, Aurora, uppfostrades i biskopens hus, blev lärarinna, dog ung 
i lungsot.



-dals bruk övergick efter ett par års interregnum i A. O. Amfelts händer.



Johan Amberg, min far, beslöt att återerövra fädernegården. Varen innan 
katastrofen inträdde hade han tagit sin kandidatexamen med kemi och fysik 
som huvudämnen. I stället för att fortsätta sina studier måste han nu så 
hastigt som möjligt göra dem fruktbärande. Han tog plats som lärare vid en 
lantbruksskola, två år senare blev han föreståndare för en folkhögskola. 
Han skrev uppsatser till fackpressen, artiklar till dagspressen, han 
gjorde översättningar, han skrev rent, han granskade siffror. Och han 
svalt. Allt för att samla ett litet kapital. Med detta kapital på fickan 
skulle han begiva sig över till Amerika. Det svenska adertonhundratalets 
kungsväg - till fosterjorden.



Han hade hos sig en kvinna, som skötte hushållet. Hon blev i tidens 
fullbordan min styvmor. Hon hette Hedda: efternamnet har jag aldrig 
hört. Att min far genom åtta års flit och umbäranden verkligen lyckades 
skrapa ihop mellan sju och åtta tusen kronor var säkerligen till stor del 
hennes förtjänst. Hon var oförliknelig. Hon hade en förmåga att arbeta 
sovande eller sova arbetande: i sin säng låg hon om söndagarna och åt 
gjorde hon vid helgerna. Resten var arbete. Men bestal min far gjorde hon 
beständigt. Allt vad han lyckades föra hem, tog hon öppet eller i smyg, 
bestred därmed hälften av de nödvändigaste utgifterna och gömde 
återstoden. Och när min far uttryckte någon blygsam önskan för egen eller 
oftare för hennes räkning, svarade hon:



Ånej, Arnberg, det reducerar vi!



Var hon nu hade tagit den termen ifrån? Även senare, på min tid, var den i 
vardagsbruk.



Far och hon hade ett barn, en dotter, min kära syster Anna. Jag vet med 
visshet, att min styvmor höll av henne. Men om det gällt min fars lycka - 
som hon envist identifierade med samlandet av pengar - skulle hon ha 
offrat barnet. Ja, hon gjorde det i själva verket. Ty då far efter Annas 
födelse ville gifta sig med modern, sade hon nej. Det reducerar vi, 
Arnberg. Och då min far var lika envis som hon, rymde hon helt enkelt med 
barnet, höll sig dold och kröp åter fram först efter min mors död. Sådan 
var Hedda, och sådan är hon än i dag. Ty hon lever ännu däruppe i den 
hemska kåken.



Lämnad ensam beslöt min far att genast förverkliga sina Amerika-planer. 
Han sade upp sin plats och begärde tjänstledighet; han skrev ett långt 
avskedsbrev till fadern, ett kortare till modern och begav sig med de båda 
breven till staden. I brevet till fadern hade han inneslutit en mindre 
penningsumma, varför han rekommenderade försändelsen. Just som han 
stoppade kvittot på sig, steg en äldre herre fram till luckan och frågade 
efter brev.



Hur var namnet? ropade tjänstemannen.



Och den äldre herrn svarade en smula häftigt:



Var god och hör upp. Leonard Arnberg.



Min far blev stående med plånboken i hand. Leonard Arnberg! Hans farbror, 
doktorns yngste son, hade burit det namnet. Som ung student hade han rest 
utrikes, lämnat få meddelanden hem och slutligen alldeles tystnat. Å andra 
sidan var ju varken namnet Arnberg eller Leonard så ovanligt, att icke en 
troligare förklaring kunde givas.



Men när posttjänstemannen svarat, att det icke fanns något brev för 
Leonard Arnberg, lade den gamle herrn helt lugnt sin arm under min fars 
och sade:



Stoppa du in plånboken, Johan, och låt oss följas åt ett stycke. Jag såg 
dig gå in på postkontoret, och jag gick efter. I själva verket väntade jag 
inte något brev.



Onkel Leonard! ropade min far, som var alldeles häpen. Det är verkligen 
onkel Leonard!



Ja, varför skulle det inte vara jag? brummade den gamla herrn. Och du, 
Johan, du tänker fara till Amerika?



Onkel kommer kanske därifrån? frågade far.



Pröva på, du! Pröva på bara! smålog gubben bistert. Far sneglade på hans 
kläder och konstaterade med en viss lättnad, att de visserligen voro 
gammalmodiga och en smula löjliga men absolut felfria. Jag måste anmärka, 
att den enda lyx, min far under hela sin levnad bestod sig, var en 
tämligen välförsedd och alltid oklanderlig garderob.



Och vart ämnar sig onkel nu? frågade min far.



Gubben stannade, strök far några gånger över rockärmen och sade:



Jo. Du. Jag ämnar mig till Lillhammar, till din far. Jag vill träffa 
honom, innan han dör. Det är någonting jag skulle fråga honom om.



Och långsamt vandrande gatan framåt, fortsatte han:



Det angår vår far, doktor Arnberg. Han var, som du vet, en klok, driftig 
och begåvad man. Men på gamla dar bekajades han av den fixa iden att hans 
beskedliga hustru ville eller skulle förgifta honom. Märk väl - jag säger 
ville eller skulle, d. v. s. skulle komma att förgifta honom. Nå, att en 
klok man på gamla dar fastnar i en fix ide är ingenting ovanligt. Men det 
egendomliga är, att vår far verkligen dog av gift. Det gick till så här. 
Han led i många herrans år av en njursjukdom och drack för den skull 
Contrexeville. Flaskan, som hade en säregen form och naturligtvis etikett, 
brukade han ha stående i kakelugnsnischen i sängkammaren. Nå, en natt 
ungefär fyra månader efter min mors död kände han begynnande koliksmärtor. 
Han steg upp, tog flaskan ur nischen, slog i ett fullt dricksglas och 
tömde det. Men koliken en dast förvärrades och efter två dygns 
ohyggliga smärtor avled han. Alla symtom talade för arsenikförgiftning, 
och en undersökning visade, att flaskan i stället för Contrexeville 
innehöll en arseniklösning. Så var det med den saken. Men jag skulle vilja 
veta, vem som förvarade arsenik i stället för Contrexeville i flaskan.



Anställdes det inte någon undersökning? frågade min far.



Jo och nej, svarade onkel Leonard. Ludvig gjorde några efterforskningar, 
men jag vet inte, vad han kom till för resultat. Julius däremot ville inte 
veta av något bråk. Och vår gamle bruksläkare var ju en medgörlig herre. 
Så var det med den saken. Men jag vill fråga Ludvig innan han dör. Och Gud 
vare med oss, kära Johan.



Därmed tog den gamle herrn sin arm ur fars och steg utan vidare hälsning 
in i stadshotellets vestibul, där portiern bestod honom en gammaldags 
tio-kronors bugning.



Han måtte i alla fall ha skrapat ihop pengar därborta, tänkte far, vars 
hjärna var mättad av det hägrande guldlandet. Och helt nöjd med det 
lyckliga förebudet, begav han sig hem. Följande kväll fick han ett 
telegram från Lillhammar. Ludvig Arnberg hade efter en svår giktattack 
insjuknat i lunginflammation och låg i själatåget. Min far reste med 
första lägenhet. Men kom för sent.



I Lillhammars prostgård samlades nu förutom min far och värdfolket, min 
farmor och hennes äldste son Otto, f. d. ljjtnanten, Klara Rygelius' fyra 
barn (varibland min välgörare, den nuvarande prosten i Lillhammar) samt 
slutligen biskop Arnberg med två söner och en dotter, Sabina, min fars f. 
d. fästmö. Ett helt släktmöte. Alla voro rörda, biskopen icke minst. Han 
omfamnade min far och bad ödmjukt, att all oenighet måtte vara glömd. Ja, 
släktkärleken uppflammade så starkt, att man hade svårt att åter skiljas. 
Biskopens söner bröto vi$erligen laget redan på begravningsdagen, men de 
övriga stannade nära två veckor i prostgården.



Min far var så upptagen dels av sin sorg, dels av tanken på den stundande 
Amerika-färden, dels av de känslor, som återseendet av Sabina väckte, att 
han fullständigt glömt det egendomliga mötet med onkel Leonard. Men en dag 
rann det honom plötsligt i hågen.



Kors! sade han, att inte onkel Leonard kom till begravningen.

Onkel Leonard? upprepade biskopen. Nej, bror Leonard hade laga 
förfall. Han dog för mer än tjugo år sedan.



Det är inte sant, invände far och berättade om mötet.



Biskopen sade:



Det där har du drömt, min gosse. Jag vet, att Leonard är död.



Hur vet onkel det?



Biskopen betänkte sig ett ögonblick. Sade:



Nog av - jag vet det.



Far ryckte på axlarna.



I så fall var det hans vålnad, som tog mig under armen. Han berättade en 
egendomlig historia om farfar



Men biskopen slog ifrån sig med båda händer. Ansiktet flammade rött under 
det knollriga, vita håret.



Nog med dårskap! Men det är alltid så! Den som är för klok och för upplyst 
att tro på Gud, tror i stället på spöken. Det är den gamla visan.



Och han gick ut i trädgården. Far ville följa efter, men farmor höll honom 
tillbaka. Hon sade:



Låt nu bli att reta upp onkel Julius. Du förstör alltsamman!



Hon berättade, att hon år efter år sakta och varligt bearbetat hans 
högvördighet till förmån för Johan och Sabina. På sistone hade hon 
äntligen lyckats få honom blidare stämd mot Johan, och efter den kärliga 
samvaron nu tvivlade hon icke på att saken skulle taga en gynnsam 
vändning.



Knappt hade min far det förnummit, förrän han rusade ut i trädgården, grep 
biskopen i skuldran och sade:



Jag hör av mor, att hans högvördighet börjar ta sitt förnuft till fånga!



Och han upprepade sitt redan åttaåriga frieri. Den vackra gamla herrn, som 
understundom kunde le som en seraf och understundom som en amorin, log nu 
ett löje, hälften av vardera sorten. Och svarade:



Javisst ja! Sabina, Sabina! Det vore kanske ett sätt att omvända en 
vidskeplig hedning.



Han betraktade honom plirande, och plötsligt slog han armarna kring hans 
hals och brast i gråt med ögonen hårt tryckta mot fars skuldra. Far blev 
både häpen och förskräckt, ty herr biskopen, om än ytterligt from, hörde 
på intet vis till de gråtmilda. Också hämtade han sig snart och 
sade:



Nä, det är ingenting. Det var bara en tårskvätt jag hade i reserv för bror 
Ludvig. Den borde ha kommit vid begravningen, men det är med oss präster 
vid graven som med läkarna vid dödsbädden - det passar sig inte att vi 
gråta.



Åter såg han på min far och sade allvarligt men utan den vanliga 
biskopstonen, nej, snarare som en vanlig syndig människa, den där prövats 
och icke bestått provet.



Kom ihåg, Johan! Om det finns någonting rent i det Arnbergska, så håll det 
rent.



Min skälmaktige far hade svårt att undertrycka ett litet löje. Kanske 
förnams det av biskopen. Hans ton blev butter och tvär som vanligt.



Nå, jag har hållit ögonen på dig. Du är arbetsam och sparsam. Det är 
alltid något. Vill Gud, så blir det kanske till sist en halvhygglig herre 
av dig.



Och vändande honom ryggen, tillade han ännu buttrare:



Ja, jag har ingenting emot att du talar med Sabina.



Från den stunden svallade släktkänslorna ännu högre i prostgården. 
Förlovningen eklaterades visserligen icke, men alla kände den och alla 
voro belåtna. Det förhöll sig med medlemmarna i den Arnbergska släkten på 
samma sätt som med medlemmarna i så mången annan släkt - de kunde vara 
likgiltiga för varandra, de kunde avsky varandra. Men släppa varandra - 
nej. Och ju mer som skilde, desto tryggare kändes det, då bandet på ett 
eller annat sätt knöts fastare samman.



Dagen innan far skulle resa, hade han åter ett samtal med biskopen. De 
kommo överens om, att far skulle fresta sin lycka i Amerika, att biskopen 
under tiden skulle halla ett öga på fädernegården och, ifall ett gynnsamt 
tillfälle yppade sig, inköpa den för egen eller för fars räkning, samt 
slutligen att förlovningen eller åtminstone giftermålet skulle uppskjutas, 
tills far förvärvat en något så när trygg ställning vare sig här eller 
hinsides havet.



Allting var gott och väl.



Om kvällen samlades man för sista gången kring runda stenbordet i 
trädgården. Biskopen läste. Farmor lade patience, prostinnan Rygelius 
virkade, gamle prosten sov den rättfärdiges sömn med huvudet lutat mot 
prostinnans skuldra och svepande hennes virkning 
i sitt långa, vita skägg. Hans son kyrkoherden (min välgörare) spelade 
domino med min farbror Otto. Och min far och mor sutto, som naturligt var, 
hand i hand och blick i blick.



Plötsligt vänder sig farbror Otto till far och säger viskande och med en 
skygg blick på biskopen:



Vad var det för en historia du berättade? Att du mött onkel Leonard?



Motvilligt och tämligen förströdd upprepade far sin berättelse, hur han 
mött Leonard och vad denne sagt. Otto skakade på huvudet.



Bra besynnerligt i alla fall, mumlade han. Men beträffande farfars död 
skulle jag ha kunnat ge honom upplysningar. Far berättade hela historien 
för mig. Och det är verkligen sant, att det var farmor, som förgiftade 
farfar



Allt detta sades i viskningar: biskopen märkte ingenting, men gubben 
Rygelius vaknade, ty som bekant väcker en viskning snarare än tal. Gubben 
vaknade utstötande en djup suck, han stirrade omkring sig och då han såg 
denna krets, fördes kanske hans tankar till begravningen. Ty han rätade 
upp sig och sade med hög och bjudande röst:



Så låtom oss då bedja!



Biskopen såg upp, och i det han sände en barsk och varnande blick kring 
församlingen, lade han ifrån sig boken, tog av kalotten och knäppte sina 
händer. Gubben Rygelius läste Herrens bön mycket långsamt och en smula 
tvekande, som om han själv börjat finna sitt infall underligt. Prostinnan 
fällde sin virkning, farmor lade från sig korten, farbror Otto blundade 
andäktigt, men min stackars far, som alltid var het på gröten, 
grep honom i armen och sade:



Nej, hör du Otto, förklara dig, förklara dig!



Prosten tvärtystnade förvirrad. Biskopen slöt ögonen och fortsatte med hög 
röst bönen till dess slut. Därefter vände han sig mot min far.



Johan - är det med flit du visar o~s missaktning genom att avbryta vår 
bön?



Men min far, som inte hade tanke för annat, än vad han nyss hört berättas, 
utropade:



Onkel Julius! Vet du vad Otto säger. Han säger att det verkligen var 
farmor, som förgiftade farfar.

Otto kröp ihop som en hare bak en sten. Och farmor lät undfalla sig 
en hjärtesuck.



Kors i Jesu namn! Är vi nu där igen?



Min far fortsatte:



Men hur är det möjligt? Förklara dig, Otto!



Jag vet ju ingenting, mumlade Otto. Jag vet bara, att far en gång 
berättade



Vad är det de tala om? skrek prosten i örat på sin hustru. Ty fast tante 
Klara på gamla dar blivit stendöv, var det alltid hos henne han sökte 
upplysningar. Hon smålog.



Ja, inte vet jag. Men det måtte vara någonting intressant.



Det är verkligen intressant, medgav biskopen. Materialister och 
gudsförnekare, som tro på spöken, och kärleksfulla barn, som skymfa sina 
föräldrars minne.



Jag har inte skymfat mina föräldrar! avbröt far.



Biskopen böjde artigt på huvudet.



Det är sant. Det är dina farföräldrar det gäller. Och man får icke begära 
att din pietet skall sträcka sig ända upp i andra led. Nu skall emellertid 
den anklagades son be att få redogöra för saken. Att den är alltför enkel 
för modern smak, kan jag tyvärr icke hjälpa. Din farmor hade ett hönshus, 
och de flesta husmödrar på landet har väl det. I detta hönshus insmög sig 
så småningom ohyra, och även det torde icke vara ovanligt. För att råda 
bot på det onda lät hon tvätta hönshusets väggar, pinnar med mera med en 
arseniklösning. Och då det på den tiden icke fanns en sådan uppsjö med 
tomflaskor som sedermera på din kära fars tid, förvarade hon arseniken i 
en tom Contrexevilleflaska. Att hon med sitt utpräglade ordningssinne hade 
ett säkert gömställe för flaskan, det vågar jag gå i borgen för. Men hon 
dog. Din farfar, nedböjd av sorg och år, höll icke längre husfolket i 
strama tyglar. En viss upplösning förspordes redan då. Nåväl, en tjänare - 
eller varför icke din egen far? - råkar finna flaskan bland din farmors 
saker. Och utan att undersöka innehållet ställer han flaskan på den plats, 
där Contrexevillevattnet brukade förvaras. Det fatala resultatet känna vi. 
Så enkel var den saken.



Den saken var nog enkel, medgav far. Men hur vill onkel förklara farfars 
bestämda övertygelse eller fixa ide, att han skulle bli förgiftad av sin 
hustru?

En egerrdomlig tillfällighet, mumlade Otto.



Men biskopen sade:



Jag har aldrig förnekat, att somliga människor ha vissa aningar eller 
förkänslor av vad som komma skall. Men jag förnekar, att man av denna 
omständighet kan draga andra slutsatser än den, att Gud är allsmäktig och 
att han föga bekymrar sig om de lagar, som herrar materialister skriva för 
hans görande och låtande



O du milde! kved farmor och knäppte sina händer. Jag känner tågordningen 
Först kommer föräldrarna och sedan religionen. Det ena är som en regnskur, 
det andra som en hagelby. Julius, jag ber dig



Javisst, avbröt biskopen, låt oss lämna denna enfaldiga religion, som till 
upphovsman endast har en timmermans son, och låt oss ägna oss åt den mera 
upphöjda, som instiftats av brukspatron Ludvig Arnberg. Jo, jag känner den 
arnbergska familjereligionen, jag känner bror Ludvigs s. k. hemliga 
forskningar. Jag vet, att vi leva endast för att försona ett brott. Jag 
vet, att den beskedlige adjunkten i Skara, Klemens Leo Lebossu, ingalunda 
var adjunkt i Skara, ej heller tillhörde han den på sextonhundratalet till 
Sverige överflyttade wallonska släkten Lebossu. Nej, han var en mystisk 
fransman, som förgäves sökte förgifta min far och som slutligen 
anförtrodde det delikata uppdraget åt sin dotter, min mor. Jag vet vidare, 
att det där sakramentala brottet, som utgör så att säga vårt 
existensberättigande, bestod däri att min farfar tubbade en viss Battiste 
Leon att mörda deras gemensamma husbonde, general Arnfelt. Vidare vet jag 
- och det är den nya lärans kardinalpunkt, ett under av djupsinnighet! - 
att merbemälte Battiste Leon var - puckelrygg! Il etait bossu! Lebossu! 
Behövs oss mera bevis? Kammartjänaren hette Leon, vår stackars syster 
hette Leonie. Vår bror, som naturligtvis går igen, sedan han - nåja, sedan 
han dött - hette Leonard. Underbart! Varför jag heter Julius, vet jag ännu 
icke. Men eftersom salig morfar hette Klemens I,eo - märk Leo, Leon! - så 
antar jag, att vi stackars arnbergare icke kunna åtnöja oss med 
kammartjänarens brott utan dessutom bära minst tre påvars syndabörda på 
våra axlar.



Tig! utbrast han plötsligt, fast ingen gjort min av att vilja av 
bryta. Detta äcklar mig. Det äcklar mig som människa, som son och 
som präst. Jag vill kräkas ut det! Man avfärdar tron på Kristi gudomliga 
börd med en enkel hänvisning till "erfarenhet" och "naturlagar", men man 
tror på borddans och järtecken. Man förnekar de dödas uppståndelse och ett 
liv efter detta, men larver, lemurer, vampyrer tillåtas existera! Man tror 
inte på änglar, men man tror på djävlar. Djävulsdyrkare! I sekler 
bekämpade man Guds rike med rationalism och materialism. Nu äro de vapnen 
förslöade. Och man griper till spiritism, mysticism. Nej, nej, låt oss 
säga ordet rent ut - satanism! Antikrist blottar sitt anlete. Tiden är 
mogen Min Gud, min Gud, jag tackar dig, att du låter detta släkte av horor 
och sodomiter förgås i eld och blod! Detta släkte av bedragare och 
självbedragare! Detta släkte av listiga och löjliga! Detta släkte av 
farliga bovar och bedrövliga fän!



Denna häftiga prästerliga deklaration åhördes med orubbat sinneslugn av de 
närvarande. Prosten kammade sitt långa skägg, hans son kyrkoherden 
fortsatte sitt dominoparti med löjtnant Otto, farmor begynte en ny 
patience. Och far hade redan en god stund viskat kärligt med sin käresta. 
Men när nu biskopen tystnade, ansåg han, att någonting borde sägas. Och 
han sade:



Onkel har så rätt, så rätt. Men ändå - hur vill onkel förklara



Den speciellt Arnbergska mysticismen? avbröt biskopen. Och fortsatte 
kärvt: Den förskriver sig från din far. Det var den som gjorde, att han 
var och förblev en mes. Det var den som gjorde, att han behandlade 
grevarna Arnfelt som om vi varit deras gäldenärer. Och dock var 
förhållandet det motsatta, ty redan vår far bevisade Frönsa-herrn 
tjänster, som väl kunde ha avplanat varje möjlig skuld. Men Ludvig var en 
narr och han fick sin lön. Och vill du veta, var han tog alla sina 
narraktigheter ifrån, så kan jag säga dig det också. Dem hittade han i 
botten på alla sina rhum- och cognacs-buteljer. Så enkel ter sig 
mysticismen sedd genom en vidskeplig stackars prästs glasögon.



Min far reste sig och sade:



Onkel Julius brister i pietet mot de döda. Än mer: onkel brister i pietet 
mot en död, som onkel själv bragt om livet.



Vad för slag? ropade biskopen. Nu har han också blivit galen!



Nej, sade min far. Jag är icke galen. Jag räknar nämligen fars död från 
den stund, da han måste lämna sin fädernebård. Sen dess var han en 
levande död eller en död levande - hur onkel behagar. Det visste onkel 
redan då. Ty när jag hade den äran att å min fars vägnar be onkel om 
hjälp, klarlade jag, vilka följder en vägran skulle medföra för far 
personligen. Onkel kunde icke motsäga mig i den punkten, som onkel 
behagade erinra sig. Onkel visste, att far skulle andligen - och förresten 
även kroppsligen nedbrytas, och den mysticism, som onkel så skarpt 
klandrar, var ju endast symtom av den begynnande själsliga upplösningen. 
Onkel, som frisäger sig från all delaktighet i mordet på general Arnfelt, 
har således själv begått ett, man kan väl säga kvalificerat, mord. Att 
onkels samvete då ännu hade lite liv bevisas av en omständighet. När mor 
flyttade från Otto till biskopsgården, bad hon, att Otto skulle få ta far 
till sig. Härtill svarade onkel nej. Onkel ville icke se liket, förrän 
onkel blev i tillfälle att begrava det och gjuta den där reserverade 
tårskvätten, onkel talade om. Sen dess har onkels samvete avlidit, vilket 
bevisas av det lilla liktal över den mördade, som nyss hölls. Men en 
människa vars samvete dött - lever hon verkligen? Nej, kära onkel, allt 
prästerligt sunt förnuft till trots torde onkel vara en död man, ett 
spöke. Ja, mera spöke än den stackars Leonard. Han hade dock ett levande 
drag - begäret efter sanning. Den där sanningen, som onkel vill dölja. Så 
enkel är saken, sedd genom en stackars ateists glasögon.



Under det att min far talade, betraktade biskopen oavvänt sin dotter. Och 
vad som plågade honom var säkerligen mindre fars ord än den 
omständigheten, att Sabina hela tiden höll min far i hand.



Biskopen reste sig och sade:



Sabina - kom.



Min mor skakade på huvudet.



Biskopen blev en stund stående med blicken försjunken i dotterns. Han drog 
djupt efter andan.



Jaså, sade han, tog sin bok och gick.



Farmor lade sin patience, kyrkoherden och Otto sina brickor, prosten 
kammade sitt skägg. Men den virkande tante Klara, som då och då med ett 
tankspritt leende betraktat de tvistande, slog tråden från handen och 
vände sig till sin man.



David - vad tog det åt Julius?

Han - blev - ond! ropade prosten.



Vad över då? frågade tante.



Prosten snodde sitt silverskägg, förtvivlad över att behöva förklara en så 
invecklad sak för döva öron.



Det - vet - jag - inte! skrek han.



Nej, nej, smålog den döva, det brukar så vara. Han visste det kanske inte 
själv.



-Men akta dig du, Johan! tillade hon och hötte med nålen. 

2



Arnbergs Tuberculin



År 1890 utsändes från J. W. Grundbergs Medicinska och Kemiska 
Laboratorium i S. Paul, Minn., U. S. A., ett arcanum kallat Doktor Johan 
Arnbergs Tuberculin. På etiketten såg man en ohyggligt utmagrad flicka, 
som i en förtvivlad ställning knäböjde framför ett skrivbord. Bakom 
skrivbordet satt en medelålders man, som i ena handen höll ett stetoskop 
och med den andra stödde sitt av grubbel tyngda huvud. På detta huvud 
vilade en hand och denna hand tillhörde en gubbe, en patriark, vars 
helgongloria och vida, sida dräkt antydde, att han räknades i de saligas 
skara. Med den lediga handen räckte han den grubblande ett papper, på 
vilket ordet Tuberculin stod skrivet. Den grubblande angavs vara D:r J. 
Arnberg och patriarken "His grandfather, the most rev. J. L. Arnberg"



Tillkomsten av det märkliga tuberculinet skildrades i en broschyr sålunda: 
Den vittberömde tyske professorn Robert Koch hade, då han som ung 
studerande vid Upsala universitet (!), sammanträffat med den nära 
hundraåriga ärkebiskop Arnberg. Koch blev vittne till att den 
vördnadsvärde gamle med ett enkelt och ofarligt medel. botade tuberkulos 
i näst sista och även i sista stadiet. Koch sökte då intränga i den gamles 
hemlighet och fick veta att denne, i vars församling (!) minst varannan 
människa led av den hemska sjukdomen, ägnat hela sitt liv åt utforskandet 
av tuberkulosens sanna väsen. Slutligen hade han på grund av sin fromhet 
och lärdom i Talmud och andra uråldriga hebreiska 
skrifter uppdagat en hemlighet, som kunde 
återskänka hälsa och lycka åt miljoner lidande människor. Arnberg erbjöd 
sig att kostnadsfritt meddela Koch sin upptäckt, men denne, högmodig av 
naturen (!), ville icke dela äran och förtjänsten (!) med the most rev. 
Arnberg utan beslöt att reda sig på egen hand. Efter en mansålders 
tröstlöst grubbel, som fört honom nära vansinnets brant (!), hade nu Koch 
i marknaden utsläppt sitt av vissa mindre samvetsgranna pressorgan så 
utskrikna tuberculin.



Under tiden hade den vördnadsvärde Arnberg avlidit, efterlämnande en 
sonson, den berömde D:r Johan Arnberg, medicinsk chef vid det 
världsbekanta J. W. Grundbergs Laboratorium, S. Paul, Minn., USA. 
J.Arnberg hade av sin farfar ärvt ej blott stora kunskaper, utan även en 
utomordentlig fromhet och en osläcklig människokärlek. Man kunde nästan 
säga att Farfadern återuppstått i sonsonen, Också hade han med 
oegennyttigt (!) jubel hälsat underrättelsen om upptäckten av tuberculinum 
Kochii. Döm därför om hans sorg, när han efter att i några månader ha 
prövat medlet i sin praktik, fann det mera skadligt än gagneligt. Hur 
ångrade han icke nu, att han ej på dödsbädden avtvungit den halsstarrige 
(!!) gamle hans hemlighet! Men hans ånger byttes i fasa, då han en dag hos 
sitt enda barn, sin älskade Anna, upptäckte de första spåren av den 
mördande sjukdomen. Världen svartnade inför hans ögon. Följande fädrens 
sed tog han sin tillflykt till den familjebibel, som han ärvt av sin 
farfar



Att han bland dess blad fann ett "gulnat och nästan sönderfrätt" recept på 
"ärkebiskopens tuberkulin" behöver ej omtalas. Bruksanvisningen kan jag 
hoppa över, likaså den långa raden av attester men måste dock citera 
följande:



-dals bruk, Wermland, Sweden, den 15 juni 1890



J. Arnberg Esq. S. Paul, Minn. U. S. A.



Sänd genast tio satser av Edert tuberkulin. Jag och hela min släkt 
betraktar Eder som vår välgörare. Eder vördnadsvärde farfar har räddat oss 
från undergång. Likvid följer per omgående.



A. O. Arnfelt Greve, Bankir.

(Samtliga attester äro daterade ett år före tuberkulinets 
"upptäckande". Broschyren slutar med följande tillspetsade fråga:



En komplett sats Johan Arnbergs Tuberkulin kostar 25 d. en komplett 
likkista kostar 50 d. - vilketdera väljer Ni?)



Så långt broschyren: dess underbara historia är i själva verket icke 
mycket underbarare än den sannskyldiga berättelsen om tillkomsten av 
Arnbergs Tuberkulin.



Anno 85, två år efter sin emigration, ingick far i kompaniskap med J. W. 
Grundberg, en brorson till den gamle trotjänaren på -dals bruk. Far blev 
teknisk ledare av J. W. Grundbergs Laboratorium, en kemisk-teknisk fabrik, 
som huvudsakligen tillverkade kosmetiska medel. Företaget, i vilket far 
insatt icke blott sitt lilla kapital utan även min mors möderne, gick 
tämligen bra, dock ingenting över sig.



D:r Arnbergs 'Amygdaline-Paste' och 'Face Balm' vann betydande avsättning 
tack vare Grundbergs smarta reklam, men som tillverkningskostnaderna voro 
höga, blev förtjänsten rätt måttlig. Då just vid den tiden den amerikanska 
världshanden med arcana började uppblomstra och inbragte sina män 
fantastiska summor, föreslog Grundberg att affären skulle omläggas och att 
min fars rätt väl inarbetade namn skulle bliva skylt för en eller annan 
patentmedicin. Min far vägrade emellertid så bestämt, att förslaget fick 
falla.



Våren 1890 foro mina föräldrar över till Sverige: det skedde på min 
morfars uppmaning. Biskopen, som väl med åren blivit något blidare till 
sinnes, ville återse sin dotter. Far å sin sida ville återse sin mor. Mina 
föräldrar blevo båda mycket väl mottagna i biskopsgården, där de stannade 
sommaren över. Några tvister mellan svärfar och svärson förekommo icke, 
och om några moln tycktes vilja segla upp på horisonten, störtade farmor 
fram som en virvelvind och vispade bort dem med sin talföra tunga. Men en 
dag - det var fram emot hösten - föll dock talet på -dal. Och biskopen 
sade:



Nu, Johan, har du väl ändå avstått från att återköpa -dal?



Min far log, och mor svarade:



Avstått? Han lever inte för annat!



Nej, bekräftade far, jag lever verkligen inte för annat. Att min far 
tvangs att lämna -dal som bankruttör, det är min påle i köttet. 
Helst skulle jag vilja strypa hans vedersakare: men som civiliserad 
människa och måg till en biskop, åtnöjer jag mig med att taga tillbaka 
rovet ur A. O. Arnfelts händer.



Biskopen skakade på huvudet.



Det är en falsk pietet, det där, sade han. Men eftersom du hänger fast vid 
din dårskap, måste jag väl tala om, att -dal förnärvarande är till salu. 
Ja, jag har det på hand.



Far blev utom sig av glädje. Pojkaktig som han alltjämt var, tog han 
gubben i famn och valsade runt med honom. Farmor, aldrig sen att deltaga i 
glädje, utropade:



Nå, äntligen får min stackars Ludvig upprättelse. Om han ser oss nu, så 
måtte han väl le, den goda själen.



Men biskopen göt olja på vågorna, i det han berättade, att det begärda 
priset belöpte sig på närmre sjuhundratusen kronor eller mer än tre gånger 
den summa, Arnfelt på sin tid betalt.



Och han tillade:



Tror du dig om att gå i land med det, kära Johan?



Far betänkte sig några ögonblick: svarade:



Ja, om svärfar hjälper mig.



Biskopen knäppte sin rock.



Nej, jag tackar, sade han. Jag är för gammal för sådana äventyr. Och 
dessutom skulle jag anse det för orätt att uppmuntra en fix ide, som väl 
slutligen blir din olycka.



Det vore dock för svärfar ett sätt att gottgöra - började min far, men 
hejdades av en hisklig grimas från farmor och fortsatte:



Nå, kanske får jag hjälp på annat håll. Jag skall den dag i dag skriva 
till min kompanjon. Han härstammar ju också från -dal och har väl något 
intresse kvar för det gamla stället.



Far skrev och fick snart nog svar. J. W. Grundberg meddelade, att han för 
att göra sin kompanjon en tjänst skulle giva firmans homme d'affaires i 
Stockholm order att inköpa -dals bruk, men att han som återtjänst fordrade 
rättighet att tillverka och försälja ett medicinskt preparat av Arnbergs 
komposition och försett med hans namn. Om far ginge in på villkoret, borde 
han telegrafera preparatets namn i och för omedelbar igångsättning av 
reklam.



Säkerligen hade far tänkt sig för mer än en gång, om icke bis kopen 
samtidigt underrättat honom om att A. O. Arnfelt bjudit ut -dal på annat 
håll. I sin iver kablade far följande svar till Grundberg:



Annonsera Arnbergs Food. Barn. Konvalescenter. Recept, brev. Arnberg.



Med mottagningsbeviset i hand gick far in i biskopens rum, där hans 
högvördighet satt omgiven av sina fruntimmer (min farmor, min mor, mina 
båda ogifta mostrar samt en hushållsfröken). Far räckte papperet till mor 
och frågade:



Vet du vad det här är?



Ett mottagningsbevis.



Ja, sade far, det är ett bevis att släkten Arnberg återtagit -dals bruk.



Stor uppståndelse! Mor tog honom i famn, stolt och lycklig. Farmor brast i 
gråt. Biskopen själv blev en smula rörd och lyckönskade min far. Men sedan 
han fått telegramhistorien förklarad, sade han:



Det där förefaller mig en smula amerikanskt. Bara du inte får ångra dig.



Far blev ond.



Jag försäkrar svärfar, sade han, att jag ämnar förtjäna -dal på fullt 
hederligt sätt. Ett näringspreparat är inte någon humbug.



Jag syftar inte heller på ditt preparat, invände morfar. Jag syftar på 
-dal. Jag tror inte, att vi Arnbergar äro skapta att besitta jorden.



Hör man på! triumferade far. Herr biskopen har blivit vidskeplig!



Biskopen svarade:



Erfarenhet är inte vidskepelse. Jag har sett min far nedlägga oerhörda 
kapital på -dal utan att skörda motsvarande vinst. Och jag har sett din 
far ruinera sig.



Far avklippte:



Desto större skäl för mig att inte ge tappt. Det är min plikt och därmed 
basta.



Trots morfars misshumör råkade hela släkten Arnberg i ett till stånd 
av upphetsad glädje. Till och med farbror Otto, eljest biskopens 
ödmjukaste tjänare, vågade öppet prisa min far, kallade honom en tusan 
till karl och Johan Ludvig Arnbergs värdige sonson. Farmor blev i sin 
glädje och stolthet över sonen rent av impertinent. Hon frågade svåger 
Julius, om han icke vore trött på kräckla och kors och om hon icke finge 
bjuda honom en fristad på fädernegården. I alla händelser ämnade hon själv 
flytta dit. Man hade skilt henne från hennes älskade Ludvig; detta var 
nästan en återförening. Det var också hon, som kom på den luminösa iden 
att man, så snart Grundbergs homme d'affaires undertecknat kontraktet, 
borde hålla ett högtidligt intåg på -dal. Egendomen borde visserligen 
tillträdas först den 14 mars (och man befann sig nu i medio av augusti), 
men manbyggnaden stod obebodd och ingenting hindrade de nya ägarna att 
träda in i den gamla härligheten just då höstens prakt gjorde den som 
skönast. Far, mor, farmor, farbror Otto och varje Arnberg, som hade sinne 
för fädrens ära, borde deltaga i intåget. Ja, farfar skulle också vara 
med, in effigie. Hans porträtt, målat det sista året på -dal (av 
porträttören och älgmålaren Axel Borg), skulle bekransat av arbetets eklöv 
intaga en hedersplats i familjevagnen. Så fantiserade det gamla barnet, 
och far, som var och förblev pojke, fann det alldeles ypperligt.



Kineseri, mumlade biskopen. Fädernedyrkan. Kineseri!



Och om aftonen, då den glada kretsen rådgjorde kring kvällsbordet 
bestämmande alla enskildheter i festprogrammet, sade han:



Du, Johan, som är en så god son, borde också vara en god far.



Nu ville det sig så, att mina föräldrar just den sommaren för första 
gången trodde sig hava en ännu visserligen obestyrkt förhoppning. (Och det 
var i själva verket jag, som förkunnat min ankomst till denna världen.) 
Biskopens ord gjorde dem förlägna. Mor rodnade och bytte med far en 
hastig, skälmsk blick. Far höll sig allvarsam och frågade:



Hur så? Vad menar svärfar?



Biskopen tog fram sin plånbok och ur plånboken ett fotografi, som han 
räckte far. Det var min halvsyster Annas porträtt. En sju, åtta års 
flicka, mager, blek, lidande, med ett skrofulöst barns klumpiga näsa, 
tjocka läppar, slappa ansikte.

Far höll det framför sig. Så reste han sig, sade:



Svärfar har rätt. Jag är ett fä.



Han gick in i sitt rum. Mor ville följa honom, men morfar höll henne 
tillbaka. Han berättade hela historien, förut okänd för min mor. Far hade 
aldrig talat om sitt barn. Helt upptagen av sitt arbete, sin strävan, sin 
fixa ide hade han glömt henne.



Tidigt den våren, alltså kort innan mina föräldrar återvänt till Sverige, 
hade biskopen fått ett brev från min fars f. d. hushållerska. Den goda 
Hedda skrev att hon ditintills lyckats försörja sig och sitt barn. Nu hade 
hon emellertid måst taga plats som städerska på en båt, följaktligen måste 
hon lämna barnet ifrån sig, och då flickan var i stort behov av vård, 
dristade hon bedja hans högvördighet att av ren barmhärtighet lämna henne 
någon hjälp. Morfars svar blev en penningsumma. Vidare reste han, så snart 
sig göra lät, ned till Göteborg, där mor och dotter då befunno sig, förde 
barnet till en läkare och fick bekräftat, att dess tillstånd var 
betänkligt. Med läkarens bistånd skaffade han henne plats på ett 
barnsanatorium vid västkusten.



Och detta, slöt biskopen, gjorde jag ingalunda för att avvältra något 
ansvar från min brorsons skuldror. Ty mig tyckes att var och en bör stå 
för sitt. Utan jag gjorde det, emedan kvinnan klokt nog påmint mig om, att 
det finns något som heter 'ren barmhärtighet'. Utan hänsyn till blodsband 
och slikt krims krams.



Mor svarade ingenting. Hon gick in till far. Han låg rak lång på sängen, 
med slutna ögon, stilla som om han sovit. Min mor var fullkomligt lugn och 
gjorde honom inga förebråelser. Men hon fordrade, att han genast skulle 
sätta sig i förbindelse med Hedda, och att de, om Hedda gave sitt 
samtycke, skulle taga flickan till sig som eget barn. Far kysste hennes 
händer, och de bytte icke flera ord i ämnet.



Men när nu även denna pinsamma sak tycktes ordna sig på bästa sätt, blev 
min far, den oförbätterlige, åter glad som en speleman. Han skrev ett 
dussin brev till Hedda, adresserande dem till olika hamnar. Han reste ned 
till det där sanatoriet för att omfamna sin dotter och berättade sedan för 
mor, att flickan i själva verket strålade av hälsa och att hon endast 
behövde några satser Arnbergs Food för att få kött på benen.



Om jag inte vore en gammal förhärdad ateist, sade han skrat 
tande, sa skulle jag tala om himmelens 
skickelse. Knappt har jag beslutat sätta ihop ett näringsmedel för barn 
och konvalescenter, förrän jag får ett barn, som är konvalescent.



Och han arbetade oförtrutet på sin "hopsättning", uppskjutande det 
högtidliga intaget på -dal till lämpligare tid. Så snart receptet var 
färdigt, skickade han det till Grundberg jämte ett brev, i vilket han 
skildrade den sista tidens tilldragelser. Han berättade hur biskopen 
upptäckt och räddat hans dotter och hur han, far, nu gladde sig åt att med 
sitt preparat kunna påskynda barnets tillfrisknande. (Han trodde nämligen 
själv på sitt preparat. )



Av detta enkla lin spann Grundberg sin praktfulla, amerikanska reklam.



Vidare skrev far, att han ämnade återvanda till Amerika först följande vår 
och då endast för att avveckla sina affärer.



Fram i november erhöll han svar från kompanjonen. Grundberg skrev, att 
tillverkningen av fars preparat redan begynts i stor skala men att, då 
kostnaden visat sig bliva för hög, en mindre förändring i sammansättningen 
vidtagits. Vidare - att då far ansåg preparatet gagneligt för 
konvalescenter det väl säkerligen också vore utmärkt för sjuka. Slutligen 
att han tagit sig friheten ändra namnet Arnbergs Food till Arnbergs 
Tuberculin. Tuberculin vore nämligen, tack vare professor Kochs 
mångomskrivna upptäckt, ett kraftigare ord än Food och man borde icke 
bortse från den psykiska verkan etc. etc.



Förbryllad och förargad tog far till broschyren. Han läste med stigande 
häpnad: slutligen brast han i ett skallande skratt. Med broschyren i 
högsta hugg rusade han in till biskopen:



Hallå! skrek han. Svärfar! Titta här, hur man blir ärkebiskop i Amerika.



Hans högvördighet tog broschyren, satte leende sina brillor till rätta och 
läste. Han log ännu, då han långsamt lade den ifrån sig. Men far började 
känna sig illa till mods.



Han sade:



En ljus pojke, den där Grundberg. Inte sant?



Och du själv? inföll biskopen.



Far blev stött.



Svärfar tror val inte, att jag ämnar tillåta Biskopen lade handen på 
broschyren.



Det här är ungefär vad jag har väntat mig. Jag visste, att det skulle 
komma, på det ena sättet eller på det andra. Jag har en smula erfarenhet 
av Amerika - och av Arnbergare i Amerika. Hur många sådana här broschyrer 
tror du är tryckta, kringsända? Hur många porträtt av Arnberg and his 
grandfather tror du skylta i den amerikanska pressen? Hur många broschyrer 
på svenska, norska, danska kommer att slungas ut över Skandinavien?



Jag kommer naturligtvis att genast stoppa



Men biskopen avbröt:



Jag frågar inte efter, vad du kommer att göra: jag frågar efter, vad som 
kommer att ske. Och vad som redan skett. Din far gjorde fallissemang; det 
var ömkligt men det var dock icke vanhederligt. Du har velat återupprätta 
din fars namn - eller hur frasen nu lyder - och du har begått en låghet, 
en nedrighet, ett brott. Ofrivilligt, ja - men det förminskar icke ditt 
ansvar. Ty inbilskhet och högmod kan väl väga upp ond vilja. Du ville bära 
släkten Arnbergs öde på dina skuldror, du förmådde icke ens bära ditt 
eget. Med heder. Du är ett kräk. Din far var ett hederligt kräk, du är ett 
ohederligt. Se där skillnaden. Gå nu din väg, jag vill inte se dig. Du har 
gjort mig till ett åtlöje eller till någonting ännu värre. Det skall jag 
bära. Men jag vill icke se dig.



Samma kväll reste min far till Stockholm och uppsökte Grundbergs ombud. 
Mycket riktigt. Han hade fått order att förbereda reklam i Skandinavien. I 
den svenska broschyren hade dock ärkebiskopen utbytts mot "d:r J. L. 
Arnberg på -dal, den kände forskaren och helbrägdagöraren". Far förbjöd 
ombudet att vidtaga några som helst åtgärder, innan han erhållit vidare 
order. Därpå avsände han följande telegram:



Förbjuder reklam, försäljning. Utträder ur firman.



Arnberg.



Svaret löd:



Accepterar utträde ur firman.



Grundberg.

Skönt! tänkte far, han har tagit sitt förnuft till fånga. -dal går 
väl min näsa förbi denna gång, men det kan och skall vinnas på annat sätt.



Han dröjde en vecka i Stockholm, planerade för sin återfart till Amerika, 
som han ej längre ville uppskjuta. Innerst inne hyste han väl fortfarande 
det hoppet, att kompanjonen trots oenigheten skulle bistå honom ifråga om 
-dal. Och han styrktes i sin förhoppning, då han av ombudet fick veta, att 
köpet verkligen avslutats i principalens namn.



Skönt, tänkte far ännu en gång och gnuggade sina händer. Följande morgon 
stod den fatala annonsen i samtliga huvudstadsblad.



Arnbergs Tuberculin.



Och hela den bedrövliga historien.



Far tog avsked av min mor och lämnade henne (och mig, om vars snara 
ankomst man nu ägde visshet) i biskopsgården. Mor gav honom ett brev; det 
var från Hedda, daterat London men med så otydlig adress, att far inte 
blev klok på den.



Hedda skrev, att eftersom Arnberg tycktes ha kommit i lysande 
omständigheter och eftersom fru Arnberg tycktes vara en hjärtegod 
människa, vore det väl en evinnerlig lycka, om de ville taga Anna till 
sig. Helst jag ligger på sjukhus och väl aldrig kommer med livet härifrån. 
Därest Arnberg kommer till London på återresan, vore det nog kärt för mig 
att få se honom än en gång, om jag vågar be utan att frun tar illa upp.



Far hade emellertid icke möjlighet att uppsöka henne i London. (Adressen 
var som sagt nästan oläslig.)



Juldagen kom han till S. Paul, sökte Grundberg. Bortrest. Tre veckor 
vankade han omkring i staden. Överallt stötte han på broschyren. Och 
annonser. Och affischer. Och sandwichmän. Och kameler med den fatala 
burken i jätteformat mellan pucklarna. Och ljusskyltar. Och en procession 
av fattiga, bleka, lidande barn, som vart och ett med en Arnbergs 
Tuberculin i handen anförda av en vördnadsvärd åldring tågade genom 
gatorna.



Slutligen mötte han J. W. Grundberg.



Nå, du är här, sade kompanjonen, skakade hans hand. Och tilllade.



Avräkningen oss emellan är färdig. Du kan komma upp på kontoret, när 
du vill.



Far begav sig ut till fabriken: chefen tog emot i sitt privata kontor. 
Grundberg lade fram papperna.



Apropos, sade han, ditt utträde kom ganska lägligt. Jag funderar på att 
sälja hela boschet. Nåja, om några år eller så. När Tuberculinet börjar 
tappa av. För närvarande går det briljant.



Såå? sade far.



Ja, fortfor kompanjonen, det var förresten du, som gav mig iden. Att 
återgå till gamla landet. Jag har, som du vet köpt -dal. Vacker gammal 
gard, förnäm gammal gård, så att säga.



Och hur vågar du, frågade min far, trots mina protester missbruka mitt 
namn och mitt preparat



Preparatet är icke ditt, avbröt Grundberg. Som jag skrev, har jag vidtagit 
betydliga förändringar i sammansättningen, som ju var vansinnigt dyrbar. 
Alltså har du ingenting med preparatet att göra.



Och namnet då? skrek min far, som inte längre kunde behärska sig. Namnet, 
din fähund! Mitt hederliga namnl



Om jag givit Tuberculinet ett hederligt namn, svarade Grundberg, det vet 
jag min själ inte. Men det är i alla händelser inte ditt.



Han ringde, sade till springpojken:



Bed mr Arnberg komma hit.



Far stirrade på honom.



Efter en stund hördes långsamma släpande steg i den korridor, som ledde 
till fars f. d. Iaboratorium. Dörren öppnades. En gammal man, en mycket 
gammal man, nej, vraket av en man trädde in. Bugade sig.



Grundberg log och sade:



Jag lämnar herrarna ensamma.



Han gick. De voro ensamma. Far rörde sig inte ur fläcken. Den gamle 
stegade långsamt fram på stela ben. Han torkade sitt ansikte med en stor, 
röd näsduk, han satt på sig pince-nez'en och stirrade på far.



Jaså, det är du, Johan, sade han.



Vraket var onkel Leonard.



Hur har onkel kommit hit? frågade far.



Gubben svarade:

Det är mycket enkelt, kara Johan. Mr Grundberg behövde en Arnberg, 
han annonserade efter en Arnberg, och han fick en Arnberg. Han betalar mig 
hundra dollars i månaden mot det att han får tillverka och försälja min 
uppfinning Tuberculin.



Men det är ju min uppfinning! skrek far. Det är ju min "Food" som den 
saten döpt om.



Ja, suckade gubben, och hans händer och huvud begynte skälva. Jag känner 
så litet till det där. Jag är ju inte någon uppfinnare. Jag läste bara 
annonsen, jag. Att mr Grundberg behövde en Arnberg. Jag är ledsen, om jag 
gjort dig förtret, kära John. Men det är så sällan någon människa behöver 
en Arnberg.



Far iddes icke banna den eländige gubben. Han lämnade honom och började 
springa omkring i fabriken, sökande Grundberg. Och ju mer han sprang och 
ju längre han fick söka, desto ursinnigare blev han. Ögonen blodsprängdes, 
håret reste sig på ända, fingrarna kröktes. Han såg farlig ut och på samma 
gång löjlig (trodde han själv - efteråt). Slutligen började han ropa, 
skrika, ryta:



Grundberg, din fähund. Var är du? Var gömmer du dig? Kanalje! Skojare!



Och han ropade:



Mitt ärliga namn! Mitt ärliga namn!



Arbetarna stirrade på honom, skakade sina huvuden, tisslade, skrattade i 
mjugg.



Men far for fram som i blindo, tills han plötsligt kände sig gripen av en 
kraftig hand. Han tvärstannade och vände sig om. Framför honom stod en 
arbetare, en svensk-amerikan, en lugn, sävlig, trygg pojke, som sag far 
rakt in i ögonen. Och arbetaren sade:



Försök att vara lugn, mr Arnberg. Ni vinner ingenting med att hetsa upp 
er.



Far andades ut. Han blev stående orörlig till dess att arbetaren släppte 
sitt tag. Da lade han sin hand på hans skuldra och sade:



Ni är en tusan till karl. Ni kan utdriva onda andar. Vad heter ni?



Mannen svarade: Fält.



Far sade:



Jag skall komma ihåg er. Ni har gjort mig en tjänst.

Och han tänkte: Var nu så beskedlig, Johan Arnberg, och uppför sig 
som en man; inte som ett okynnesfä. Vad krävs av dig? Kallblodighet, ett 
snabbt och klokt beslut. Nå, det är vad man kan kräva av vilken fullgången 
karl som helst. Var därför god och lugna dig.



Besinningsfull gick han genom salarna, över gården, in på kontoret. Vid 
sitt skrivbord satt J. W. Grundberg. Då far inträdde, drog han upp en 
liten blåsvart tingest och lade den ostentativt framför sig på bordet. Far 
pekade på revolvern och smålog. Grundberg rodnade. (Detta feta, grova, 
blåbleka ansikte kunde verkligen rodna - jag har själv sett det.)



Far satte sig mitt emot honom; efter en stund sade han:



Mr Grundberg, jag har ändrat mitt beslut. Jag utträder icke ur firman.



Såå? sade Grundberg.



De sutto en stund tysta; varefter mr Grundberg återtog:



Jag föreställer mig, mr Årnberg, att vi i framtiden skulle få svårt att 
draga jämt.



Kanske det, medgav far.



Under sådana förhållanden, fortfor Grundberg, skulle jag vilja föreslå er 
att utlösa mig ur firman.



Det blixtrade till i far. Och i den ögonblicksbelysningen såg han hela sin 
framtid, såg sig själv som ensam innehavare av Grundbergs Laboratorium, 
som ensam försäljare av Arnbergs Paste, Arnbergs Face Balm, Arnbergs Food; 
han såg sig som mångmillionär stiga i land i Göteborg, mottagen av mor och 
biskopen och han såg sig som bruksherre på -dal.



Men han sade:



Ni bleve mig antagligen för dyr.



Grundberg svarade:



Vi får ju se. Om en vecka skall jag säga er mitt pris.



Den veckan skrev far varje dag otaliga brevkoncept, alla adresserade till 
hans högvördighet. På sjunde dagen begav han sig åter till kontoret. 
Grundberg nämnde sitt pris: trettiofem tusen dollars.



Beloppet var större än vad far hade hoppats, men mindre än vad han 
fruktat. Femtontusen visste han sig utan större svårighet kunna anskaffa 
på platsen, återstod tjugo. Han skrev till bisko 
pen, klarläggande ställningen in i minsta 
detalj. Han skrev, att köpet vore enda sättet att hindra det vanhedrande 
missbruket av namnet Arnberg. Men när han skulle skildra onkel Leonards 
del i det skamliga företaget, skämdes han och nämnde endast, att en viss 
Arnberg ställt sitt namn till Grundbergs förfogande.



Biskopen svarade:



-Du ber mig om ett lån på i runt tal sjuttiofemtusen kronor eller ungefär 
lika mycket som i bästa fall kan komma att tillfalla Sabina efter min död. 
Det är lika svårt som motbjudande för mig att gå din önskan till mötes. 
Men då det tycks vara enda sättet att reparera den dumhet du redan begått 
och den skada vårt namns anseende därigenom lidit, vill jag göra dig till 
viljes. Dock vill jag hava sagt, att min åsikt beträffande din förmåga och 
klokhet på intet sätt förändrats till det bättre. Och jag ställer som 
uttryckligt villkor, att du på ett effektivt sätt förhindrar tit. 
Grundberg att vidare missbruka vårt hederliga namn



När därför uppgörelsen mellan far och hans kompanjon skulle skrivas, sade 
far:



Jag måste kräva en förbindelse av er, mr Grundberg, att icke under någon 
förevändning i eder framtida verksamhet begagna er av vare sig mitt eller 
onkel Leonards eller någon annan Arnbergs namn.



Grundberg reste sig och började trava runt i rummet; slutligen stannade 
han framför far och skrattade honom mitt upp i ansiktet.



Vad tusan skrattar ni åt? frågade far.



Men Grundberg tog upp en av sina tjocka, svarta cigarrer, bet av den, 
tände den, blåste ut rök åt höger och vänster. Och först då fars otålighet 
nått önskad höjd, sade:



Nå, det får ni ursäkta, mr Arnberg, att jag skrattar. Jag blev en smula 
häpen, nämligen. Visserligen väntade jag, att ni skulle ställa ett 
villkor. Ty oss emellan sagt har jag ju saltat en smula på priset. Men det 
var någonting annat jag väntade.



Vadå - vadå? ropade far, sprittande av otålighet. Säg ut.



Jo. Till exempel, fortsatte Grundberg, bolmande. Till exempel rätt för er 
att under fem eller låt oss säga tio år till ett bestämt pris inköpa ett 
visst bruk i Värmland.



Åter blixtrade det till i min stackars far. Han fick tårar i ögonen. Han 
sprang upp och slöt sin f. d. kompanjon i famn. Även Grundberg 
tycktes rörd och smackade en kyss på fars kind. Juristen och vittnena 
stirrade grinande och häpna på den ömma gruppen. Herre Gud, de visste ju 
inte vem far var, eller vem Grundberg var, eller vad ett bruk i Värmland 
är för en tingest.



Slutligen sade far:



Vi har aldrig varit vänner, Grundberg. Nu äro vi det. Nu känner jag, att 
vi äro vänner.



Och då Grundberg ville formulera klausulen, slog han med båda händerna och 
ropade:



Nej! Nej! Ingenting skriftligt oss emellan. Jag litar på ditt ädelmod.



Men Grundberg stod fast vid sitt ädelmodiga beslut och tillförsäkrade min 
far rätt att när som helst inom en tidrymd av tio år inköpa -dals bruk för 
sjuhundratusen kronor.



Far slöt honom ännu en gång i sin famn.



Ty sådan var min stackars far.



Ett år förflöt.



Far var alldeles överhopad av arbete. En gång i veckan skrev han till mor 
och avlade rapport. Arnbergs Paste och Balm gingo sämre än förr, men nu 
skulle han slå sitt stora slag med Arnbergs Food. Så snart den nya 
artikeln kommit i gång, skulle han resa över och hämta mor och mig.



Nåväl.



En dag stiger den där arbetaren, Fält, numera verkmästare, in till far på 
kontoret och säger:



Mr Arnberg, minns ni att jag en gång manade er till besinning?



Jo, svarade far och rynkade pannan, ty han tyckte inte om opåkallade 
förtroligheter. Men när han nu erinrade sig hela det sorglustiga 
uppträdet, brast han i skratt och sade:



Det var ett förträffligt råd, kära Fält; och jag tog det ad notam.



Det var just, vad ni inte gjorde, menade Fält. Han tog fram en tidning, 
vecklade ut den, lade den framför far och sade:



Om ni hållit ert huvud kallt den där gången och tänkt er för, så hade vi 
sluppit se sådant här.



Far såg.



Det var den fatala annonsen. Arnbergs Tuberculin! Allt fanns där; prof. 
Koch, d:r Amberg and his grandfather, the most rev.

-Hela skillnaden bestod däri, att det märkliga preparatet angavs 
utgå från d:r L. Arnbergs Medicinska Laboratorium.



Alltså - under det att far arbetade i sitt anletes svett för att giva 
anseende och framgång åt firman J. W. Grundbergs Kemiska Laboratorium, 
hade titulus Grundberg startat en sannskyldig humbugsfabrik med 
firmanamnet d:r Arnbergs Medicinska Laboratorium.



Far kände, att blodet steg honom mäktigt åt huvudet, han såg till sist 
icke bokstäverna. Men han sade:



Vi ha gjort, vad vi ha kunnat. Man har lurat oss. Gott, vi bry oss inte om 
det. Vi ha annat att tänka på. Gå nu, kära Fält, och låt mig inte vidare 
höra talas om det.



Och far beslöt med uppbjudande av all sin viljekraft att icke bry sig om 
det. Han slöt ögon och öron och alla sinnen för Grundbergs och Leonard 
Arnbergs skurkstreck. Han ville icke bli störd i sitt arbete. Han tänkte: 
Jag bryr mig helt enkelt inte om det. Jag vill bli rik och jag vill bli 
herre till -dal. Möjligheten därtill har jag vunnit genom mitt avtal med 
Grundberg. Alltså angår mig inte resten.



Han arbetade.



En dag fick han ett tjockt konvolut från Sverige, biskopens stil på 
kuvertet. Inuti icke ett skrivet ord, endast tidningsurklipp, annonser, 
artiklar om humbugsmedicin och däribland en, klippt ur en medicinsk 
tidskrift, vari man beklagade och förvånade sig över att en medlem av en 
känd och aktad svensk släkt lånat sig till ett så smutsigt geschäft. Far 
kastade skräpet i elden.



Jag bryr mig inte om det, tänkte han. Blott jag en dag sitter på -dal, sa 
må den övriga världen traska omkring i dyngan bäst den gitter. Arnbergare 
och icke-Arnbergare! Jag bryr mig helt enkelt inte om det.



Så skrev mor. Hon bad far för Guds skull göra allt som stod i hans makt 
för att ställa biskopen till freds. Mors ställning var redan förskräcklig 
och hotade att bliva outhärdlig. Hon kunde icke längre åse sin fars 
grämelse och förakt för mågen.



Men icke heller det brydde far sig om. Han svarade:



Kära Sabina.



Om en människa skall nå sitt mål, måste hon göra sig döv och död för 
allting annat. Jag är till nio tiondelar död, och i min makt står 
endast att långsamt men säkert nalkas mitt mål.



Han litade alltjämt på sin "Food". Grundberg, onkel Leonard och deras 
metoder ville han icke höra talas om. Vilket kanske icke var så klokt. Ty 
nu hade Grundberg gått så långt i fräckhet, att han lagt beslag på fars 
gamla, väl inarbetade märken Amygdaline Paste och Face Balm, annonserande 
att dessa produkter numera voro äkta endast om de utgingo från 
uppfinnarens (d:r Arnbergs) eget laboratorium. Därmed riktade han ett 
svårt slag mot sin gamla firma, J. W. Grundberg, ett slag som far möjligen 
med lagens hjälp kunnat parera. Men han slog dövörat till, ville icke ens 
höra talas om sin onkel och sin förre kompanjon.



Men en dag mötte han onkel Leonard, helt oförhappandes på en 
fattigmansgata, där en massa ungar stojade. Och vilken onkel Leonard! 
Eländig över all beskrivning. Mager som en fågelskrämma, slankig som en 
trasa, smutsig som en neger, hängande halvt medvetslös vid armen på en 
poliskonstapel, som i sakta mak släpade honom fram mellan de skrikande och 
skrattande ungarna. Far tvärstannade, och rodnande upp i öronsnibbarna 
gjorde han helt om och slog in på en tvärgata. Där lugnade han sig något, 
och talande till sig själv sade han:



Vad nu, Johan Arnberg, skäms du för din onkel? Var sa beskedlig och skäms 
för dig själv, innan du skäms för någon annan. Gubben behöver dig.



Och han gjorde åter helt om och gick fram till konstapeln.



Vad har den där gubben gjort? frågade han.



Konstapeln, som såg att far var snyggt, ja elegant klädd, svarade:



Han har stulit.



Från vem? frågade far.



Och konstapeln svarade:



Från en sköka, som han besökt.



Barnen hurrade och skreko och ropade fy, fy. Och trots det gruvliga 
eländet kunde far inte låta bli att dra på munnen



Hör nu, min bästa vän, sade han till konstapeln, ser den där mannen ut, 
som om han besökte kvinnor?



Han tog konstapeln och hans bihang med sig in på en bar. Efter en drink 
och fem minuters samtal avlägsnade sig konstapeln några dollars rikare. 
Far hällde någonting starkt i onkel Leonard.

Han kvicknade till, nös, snöt sig och sade kolugnt.



Nå, det är du, kära John.



Det är det, sade far, och nu följer onkel med mig hem.



Ack, att han icke gjort det!



Hemkomna, lät far honom lägga sig på en soffa. Och han frågade:



Vad var nu det här för en bedrövlig historia?



Gubben sköt en kudde under huvudet, lade sig bekvämt till rätta och 
knäppte händerna över magen.



Ja, säg det, kära John. Jag begriper just ingenting. Jag satt i godan ro 
hos min väninna



Vad var det för en väninna? frågade far.



Gubben lyfte huvudet, strök sig betänksamt över skägget, satte slutligen 
handen i tratt för munnen och viskade:



Hon heter mrs Feurfield.



Och han blinkade och tuggade och gjorde allehanda miner.



Jaså, sade far. Ja, det kan göra mig detsamma, vad era väninnor heta. Hur 
gick det sen då?



Jo, fortfor gubben och lade sig åter till rätta, sen gick det så, att hon 
plötsligt sprang upp och skrek att jag bestulit henne. Och en man kom in 
och kastade ut mig, och en annan man kom och bar bort mig, och sen kom du, 
kära John, och hällde i mig en whisky, som inte var någon god whisky, kära 
John.



Jaja, sade far, det var ju ledsamt. Men hur har ni blivit sådan här? Har 
er kompanjon lämnat er i sticket?



Ingalunda, bedyrade onkel Leonard, nej då, han lämnar mig två hundra i 
månaden, punktligt som ett ur. Men vad hjälper det? Hälften tar mrs 
Feurfield och hälften ta de andra och resten går till whisky. Ty jag nekar 
inte att jag tycker om whisky, kära John, men det skall vara god whisky.



Och vad ska vi nu göra med er? undrade far. Ska jag föra er hem till er 
eller ska ni stanna här så länge?



Gubben betänkte sig; därpå sade han:



Jag tänker, att jag stannar hos dig, John. Ty hemma är det alltid någon, 
som begär pengar av mig. An är det den ene, än den andre. En säger, att 
han heter det, en annan säger, att han heter någonting annat. Men alltid 
är det jag, som skall betala. Jag vet egentligen inte, vad jag har gjort 
för att så här på gamla dar bli familjen Ambergs kassör. Men det 
tjänar ingenting till att grubbla över den saken. Nu stannar jag hos dig, 
kära John, tills jag har hämtat krafter.



Och han stannade. I veckor låg han på soffan, småsov och drack. Han drack 
omåttligt och far brydde sig inte om att hindra honom. Det var lönlöst att 
försöka bättra upp den gamla människospillran. Någon gång, då far 
återvände alldeles uttröttad från fabriken, tog han för sällskaps skull 
ett glas. Och så småningom började även han få smak för whisky. De kunde 
hålla varandra sällskap nätter igenom, tysta, grubblande eller 
halvsovande, vid var sitt glas.



Men sedan någon manad förflutit på detta sätt, steg onkel Leonard 
plötsligt upp från sitt läger, tvättade sig, putsade sig, rakade sig, 
satte sig att gnida fläckar ur den ömkliga kostymen. Far kom honom till 
hjälp; han klädde upp honom från topp till tå och gjorde honom till en 
riktig fin gammal gentleman. Svartklädd, silverhårig med rödlätta kinder 
och ett fromt leende kring läppama, liknade han en gammal präst. Han 
beundrade sin bild i spegeln och sade:



Jo, nu skulle Julius se mig! Säg, kära John, brukar biskopen någonsin tala 
om mig?



Han tror, att onkel är död, svarade far. Jag vet inte varför.



Onkel Leonard skrattade och sade:



Nej, kära Johan, biskopen tror inte, att jag är död. Biskopen vet, att jag 
är död. Och han har rätt. Jag har varit död i snart trettio år.



För att vara en död man, invände far skrattande, så må jag säga, att onkel 
dricker bra mycket whisky.



Nåja, medgav gubben. Men av död finns det flera sorter. Dussinvis. Det 
finns den lekamliga döden och den andliga, den timliga och den eviga. Det 
finns även den borgerliga döden. Och det är just mitt fall, kära John. Jag 
är borgerligt död. Leonard Arnberg dog för tjugunio år sedan. Det var 
självmord. Svenske vice konsuln mr Feurfield underrättade släkten i gamla 
landet. Själv underrättade jag pressen och erhöll tolv och femtio för 
notisen. Sedan dess är det inte Leonard Arnberg utan Leonard Fält, som 
dricker whisky.



Fält! utropade far. Onkel kallar sig Fält?

Gubben svarade:



Det var min farfars namn ante diem criminis. Jag upptog det post diem 
expiationis.



Men det blixtrade till i far och han begynte springa av och an i rummen, 
slående sig med knuten hand för bröstet.



Nu har jag honom, ropade han. Nu har jag honom fast.



Underrättelsen, att onkel Leonard för trettio år sedan officiellt 
"avlidit" och sedan dess ej burit namnet Amberg, gav honom en ide. Han såg 
ånyo en möjlighet att förhindra Grundbergs skymfliga användande av namnet. 
Ånyo en möjlighet att blidka biskopen, att med heder återvända hem till 
mor, till farmor, till allt, varifrån han nu var skild. Och han sprang 
omkring i rummet, slående sig för bröstet med knuten hand. Men onkel 
Leonard sade:



Försök att lugna dig, kära John. Du vinner ingenting med att hetsa upp 
dig. Jag vet mycket väl, vad du tänker på. Du ämnar ge dig i kast med 
Grundberg. Gör som du tycker, kära John. Men jag förbereder dig på, att 
Grundberg sitter inne med alla trumfen.



Far gick till en jurist, framlade saken, fick uppmuntran.



Processen mellan innehavaren av J. W. Grundbergs Kemiska Laboratorium, d:r 
Arnberg, och innehavaren av Arnbergs Medicinska Laboratorium, J. W. 
Grundberg, varade i tre år och slök min fars inkomster och mina föräldrars 
kapital, rubb och stubb. Det är dock troligt, att far till slut skulle ha 
vunnit processen. Ty onkel Leonards vittnesmål var avgörande.



Leonard Fält, alias Leonard Arnberg, vittnade att han på Grundbergs 
uppmaning antagit namnet Arnberg samt att han med detta namn underskrivit 
ett kontrakt, enligt vilket han på Grundberg överlät tillverkningsrätten 
av vissa kemiska, kosmetiska och medicinska preparat, som - falskligen - 
angåvos vara av Fälts, alias Arnbergs, uppfinning, Grundbergs 
oförbehållsamt uttalade avsikt hade varit att dymedelst erhålla ett redan 
känt och i marknaden inarbetat namn för sagda sina preparat. På 
svarandeombudets fråga, huruvida icke Fält vore befryndad med den svenska 
släkten Arnberg, medgav han, att så visserligen vore förhållandet, men att 
han icke ägde någon som helst rätt, än mindre skyldighet att för den skull 
bära namnet. Den Leonard Arnberg, vars namn han anlagt, hade anno 63 
avhänt sig livet genom drunkning. Ett faktum, som bestyrktes av 
officiella dokument.



Vidare uppträdde som vittnen, bekräftande onkel Leonards utsago, hans 
mångåriga hushållerska eller värdinna, mrs Hansen; hans intima väninna 
sedan trettio år tillbaka, mrs Feurfield, änka efter svensk-norske 
vicekonsuln M. Feurfield; hans intima väninna sedan tjugu år, miss Claire 
Aurore Clemence Leon, samt slutligen hans egen son, verkmästaren Fält.



Sedan onkel Leonard avlagt sitt vittnesmål, återgick han till soffan och 
glaset: han förföll allt mer och mer, han blev osnygg och besvärlig. Han 
var också mycket nedslagen, han sade till far:



Jag har gjort en stor uppoffring. Grundberg betalar mig inte längre. Om du 
inte kan ge mig två hundra i månaden, kommer det att gå oss båda illa



Far lovade honom tvåhundra dollars och mer därtill. Han trodde sig räddad. 
Processen drog visserligen ut på tiden men en gång vunnen skulle den för 
det första göra ett slut på den bedrövliga Tuberculinskandalen, för det 
andra skulle den giva honom en betydande summa i ersättning för liden 
skada, för det tredje skulle den befria honom från en illojal konkurrent, 
som hotade att alldeles ruinera honom. Under sådana omständigheter tyckte 
far att han gärna kunde hålla modet uppe. Och då det likväl icke alltid 
lyckades honom, höll han onkel sällskap vid glaset.



Gubben låg på sin soffa, händerna knäppta över skägget eller kring glaset. 
Han var nästan aldrig riktigt vaken men heller aldrig fullt i sömn. Ibland 
mumlade han långa rader av ord, omöjliga att förstå, utan mening, utan 
sammanhang, substantiv vid substantiv. Men alltid slutade han ramsan med 
ett - jajaja, gudilov eller jojojo, gud ske pris, eller dylikt. Ibland 
lyfte han lite på huvudet, sneglade på far, blinkade och grimaserade.



Jojo, du John, sade han. Jojo, jojo.



Och far log och nickade. Det var deras samtal.



Överansträngning och den långa, pinande väntan på dom i processen gjorde, 
att far fann ett säreget behag i gubbens lojhet och nästan idiotiska 
slöhet. Kvällarnas halvmörka rum, den vilande gestalten, lik bilden på en 
gammal sarkofag, det entoniga rabblandet, whiskyn - vila.



En gång frågade far:

Var gör onkel av sina pengar?



Och det kunde han väl fråga, ty då far bestod honom allt och då gubben 
nästan aldrig rörde sig ur fläcken var det hart när obegripligt, hur 
hastigt mynten lämnade hans slitna skinnpung.



Onkel Leonard svarade:



Jo, du. Jag har fordringsägare.



Prat! sade far. Onkel har säkert råkat ut för några bedragare. De där 
fordringsägarna äro naturligtvis falska.



Vad rör det mig? mumlade gubben. När jag vet, att jag är skyldig.



Far skrattade. Ja, lite emellan då han satt där i skymning och betraktade 
den evigt halvsovande gubben, brast han i skratt. Vilken existens! tänkte 
han. Och han måste ibland stiga upp och gå bort till soffan för att med 
fingertopparna övertyga sig om, att det ännu rann en matt, ojämn, slött 
nyckfull ström av blod genom de knutiga, hårda ådrorna.



Och far tänkte:



Hur länge lever man egentligen? Gränsen död, var går den? Är det verkligen 
endast den där ömkliga lilla rännilen av blod, som gör skillnaden mellan 
levande och död?



Ännu ett år förflöt. Far arbetade som förr men med olust, trögt, som i 
beck. Han skrev också mera sällan till mor; och mor besvarade hans brev 
mera sällan. Hon skrev så kort och fåmält.



Men en dag skrev morfar, biskopen. Far läste brevet en gång, två gånger, 
tre gånger. Så visade han brevet för onkel Leonard.



Biskopen skrev helt kort och gott, att därsom hans svärson icke ville 
åstadkomma fullständig brytning med sin familj, måste han omedelbart 
nedlägga processen och söka förlikning med sin förre kompanjon, J. W. 
Grundberg. Det var allt. Inga förklaringar.



Far frågade:



Kan du förstå, vad han menar?



Det var sent en kväll: onkel hade druckit försvarligt. Icke förty satte 
han sig upp, strök tillbaka sitt hår, kammade ut sitt skägg, med 
fingrarna, snöt sig, torkade sömntårarna ur ögonen och sade:



Jasså, kära John, biskopen överger dig. Det var en annan sak. Vad han 
menar? Han menar, att du skall lyda honom. Genast.



Dumheter! ropade far och begynte slå sig för bröstet (som all tid 
när han blev upprörd). Jag tror han är galen. Skulle jag nedlägga en 
process, som jag till stor del börjat just för hans skull. Kommer aldrig i 
fråga!



Han gick in i sitt sovrum, slängde igen dörren efter sig, klädde av sig, 
lade sig, somnade.



Vid tu-tiden på natten väcktes han av onkel Leonard. Gubben var iförd hela 
sin stass, ytterrock, cylinderhatt, käpp, handskar.



Du, John, sade han, jag skulle fråga dig om en sak. Kan du skaffa mig 
tusen dollars i morgon eller övermorgon?



Vad säger onkel? mumlade far och gnuggade ögonen. Vad är det nu fråga om? 
Tusen dollars! Jag kan så tusan heller!



Är du alldeles säker på det? frågade onkel Leonard.



Jag är säker på att jag inte kan, svarade far, och jag är ännu säkrare på, 
att jag inte vill.



Då går jag, då, sade onkel.



Vart? frågade far.



Jag går till Grundberg, svarade onkel, nickade, klappade far lätt på 
skuldran och gick. Far hörde honom öppna tamburdörren, han hörde hissens 
dova surr



Det var som tusan, mumlade far, lade sig ned och somnade.



Följande morgon var det ett hiskligt oväder, snöstorm och stark kyla. Far 
kände sig olustig, beslöt att icke gå till fabriken. Han vankade omkring i 
rummen, och sedan han grundligt vädrat ut efter onkel Leonard, kände han 
sig en smula lättare om hjärtat.



Han slog sig ned vid skrivbordet och började ett brev till mor. Han var 
vid bästa lynne och ville skriva någonting uppmuntrande. Sabina kan behöva 
ett styrkande ord, tänkte han: jag skall skriva, att jag snart kommer och 
hämtar henne och pysen. Jag kan skriva det, ty min ställning är i själva 
verket starkare än någonsin. Och det blir ett utmärkt svar på hans 
högvördighets hotelser.



Han gnuggade händerna av belåtenhet, tog penna och papper, skrev några 
ord, strök åter ut dem. Skrev ett ark, rev sönder det. Började på nytt. Då 
ringde det i telefon.



Det var Fält, verkmästaren. Han meddelade kort och gott, att han med 
månadens utgång ämnade sluta på fabriken.



Jag hör inte, jag hör inte, skrek far i luren, fastän han ganska tydligt 
hörde varje ord. Han måste tänka sig för. Verkmästaren upprepade Aha, 
tänkte far, det är gubben, som tubbat honom.

Gott! mr Fält, ropade han i luren, drag åt helvete! Gärna för mug.



Och han lade ifrån sig luren.



Det är onkel Leonard, som tubbat honom, tänkte far, eller också är det 
Grundberg. Ja, det är naturligtvis Grundberg, som börjar locka till sig 
mitt folk. Nå, jag skall lära honom, vad hans frid tillhörer.



Han stjälpte i sig en whisky och gav sig ut i ovädret för att söka reda på 
sin jurist. Det stormade, snön klistrade igen ögonen. Far började hosta. 
Han gick in på en bar och tömde en whisky. Därpå begav han sig till 
juristen. De båda herrarna kommo överens om att begära förbud för 
Grundberg att till dess dom fallit försälja de med Arnbergs namn försedda 
preparaten. Som saken nu låg, skulle domaren säkert icke avslå begäran.



Nöjd men något upphetsad återvände far hem. Han drack en whisky och ännu 
en. Han kände sig stark. Han hade riktat ett dråpslag mot sin fiende. Han 
skulle visa, att en Arnberg icke är att leka med. Han kände behov av att 
meddela något av sin styrka åt stackars Sabina, som satt därborta i 
biskopsgården som hans högvördighets fånge. Far gick bort till 
skrivbordet.



På plånet låg ett brev, nyanlänt. Det var från mor. Hon skrev, att hon var 
sjuk. Vidare: att biskopen sagt henne, vad Johan förehade, och att hon 
icke kunde förstå, hur han kunde vilja köpa sin framgång till det priset. 
Vidare: att hon icke längre orkade gå mellan far och man, tagande slag 
från båda hållen. Vidare: att biskopen ansåg att det för dem båda vore 
bäst, om en skilsmässa kunde komma till stånd i godo. Slutligen, att hon 
nu äntligen förmått sig till att framlägga saken för Johan, överlämnande 
den åt hans avgörande.



Av allt detta fick far endast en redig tanke: Annu ett förräderi. Jag 
börjar bli ensam.



Han lade sig på soffan, onkel Leonards soffa. Nå, tänkte han, hon har 
tröttnat. Gott: men jag har inte tröttnat. Jag vet, vad jag vill. Jag vill 
ha pengar, jag vill ha sjuhundratusen kronor, jag vill ha tillbaka fars 
och farfars gård. Som A. O. Arnfelt stal ifrån oss. Det vill jag, det är 
mitt mål. Resten struntar jag i.



Och han tänkte:



Livet ar icke till för att levas, livet är till för att vinna ett mål.

Vilket? Likgiltigt vilket.



Han sprang upp, tog sin hatt och rusade åter ut i ovädret, utan rock. Han 
gick gata upp och gata ned, till en början på måfå. Så småningom fick han 
klart för sig, vad han ville. Och han förhärdade sitt hjärta.



Han begav sig till telegrafen och sände hans högvördighet biskopen i W. 
följande ord:



Jag går in på skilsmässa. Ombesörj formaliteterna.



Johan Arnberg.



Fick lugn, återvände hem, lade sig på onkels soffa, drack en whisky och 
ännu en, somnade. Drömde om den lugna, tysta biskopsgården och om mors 
blida flickansikte. Åh, ett sådant förräderi, tänkte han ännu i drömmen. 
Ah, en sådan liten Judas.



Månaderna gingo, ett halvår. Far arbetade i sitt laboratorium och på 
kontoret. Allt gick honom tämligen väl i händer. Domaren utfärdade det 
begärda förbudet. Processen nalkades sitt slut och utgången tycktes icke 
tvivelaktig. J. W. Grundberg höll sig lugn. Någon ytterligare desertering 
bland fabrikens personal hördes icke av Far kände sig under arbetstimmarna 
som en triumfator. Om kvällen drack han whisky.



Man tar inte kål på dig, gamle Johan, tänkte han och slog sig för bröstet. 
Nej, du är en hård karl. Det är virke i dig. Du är en Arnberg. Du låter 
icke snoppa dig.



Om dagen var han mycket nöjd med sig själv, om kvällen och även om natten 
drack han whisky.



En morgon anmäldes mr Grundbergs juridiska ombud.



Äntligen, tänkte far, och gnuggade händerna. Jojo mensan, nu faller 
frukten. Nu har den förståndige odlaren endast att plocka.



Han svepte i sig en whisky och lät mannen stiga in.



Nå? sade far och log.



Men Grundbergs juridiska ombud var en allvarlig herre, som lugnt och 
stilla satte sig på sin stol, putsade sin näsa, stack en sodapastilj i 
munnen och gav sig tid.



Nå? upprepade far, rynkade pannan.



Juristen halade av gammal vana fram en portfölj, bläddrade och begynte:

Ni har, mr Arnberg, säkerligen förvånat er över 
det sätt, på vilket vi skött den här affären? Vi ha så att säga hållit oss 
på defensiven och knappt ens det. Att så skett är ingalunda mitt fel. Men 
min klient har behagat sammanblanda känslosaker och affärer, och då vet 
man ju hur det går.



Grundberg och känslor! skrattade far, knäppte sina händer.



Men juristen fortfor:



Ni har grundat er talan på den omständigheten, att vi utan att äga rätt 
därtill skulle ha använt namnet Arnberg. Nu vet ni ju lika bra som jag, 
att vår associe och förste laborator, mr Leonard Fält är identisk med den 
Leonard Arnberg, som för trettio år sedan skulle ha omkommit genom 
drunkning.



Det vet jag inte alls! brummade far.



Juristen log.



Låt oss göra distinktioner. Ni vet: men ni medger icke. Alldeles riktigt 
handlat, nota bene - så länge ni har utsikt att kunna hävda er ståndpunkt. 
Det är tyvärr icke längre fallet.



Jaså, inte det? hånade far. Får jag fråga varför?



Därför att ni, icke utan skicklighet förresten, bragt oss till en punkt, 
där mr Grundberg ej längre kan låta sina känslor tala.



Nu tar vi oss en whisky, ropade far, ty ni roar mig alldeles kolossalt.



Men juristen avböjde och fortfor:



Tillåt mig först påpeka, att vi numera, som ni väl torde veta, ha mr 
Fält-Arnberg helt och hållet till vårt förfogande. Han är när som helst 
beredd att återtaga sitt vittnesmål och han skulle i så fall för att rädda 
sitt eget skinn söka bevisa, att ni genom att omtöckna hans sinne med 
starka drycker förmått honom att avlägga sagda vittnesmål. Nå, ni kan vara 
lugn, mr Arnberg, så långt vilja vi icke ga. Det är oss alldeles nog att 
kunna konstatera att mr Fält är identisk med Leonard Arnberg, tredje son 
till doktor Johan Ludvig Arnberg och hans maka, Claire Aurore Clemence 
Lebossu samt bror till er framlidne far, brukspatron Arnberg, och till 
hans högvördighet biskopen i W.



Ponera, att ni verkligen kan bevisa det där, avbröt far. Vad har ni att 
föreslå?



Vi föreslå, sade juristen och började åter bläddra i sin portfölj, vi 
föreslå, att ni omedelbart nedlägger processen, att ni ersätter min 
klient hans omkostnader, att ni skriftligen tillförsäkrar honom okvald 
rätt att tillverka och försälja vissa här närmare specificerade preparat, 
att ni slutligen befriar honom från en viss klausul i ett föregående 
kontrakt rörande inköpsrätt till -dals bruk



Far gick bort till skåpet, tog fram whiskyflaska och glas.



Nu dricker vi, min bästa herre, sade han, nu dricker vi för er välgång. 
Den ligger mig om hjärtat, ty ni är en förbannat lustig karl. Vill ni bara 
vara så beskedlig och säga mig, varför ni inte från början framlade 
bevisen för mr Fält-Arnbergs identitet?



Juristen svarade:



Gärna. Det var helt och hållet en känslosak. Mr Grundberg tog alltför 
mycken hansyn till hans högvördighet biskopen och till det Arnbergska 
namnets heder.



Det är således mr Grundberg, som försvarar det Arnbergska namnets heder? 
Mot mig? Mot mig! Nej, låt oss dricka! Jag säger er, låt oss dricka er 
skål! Ni är en alldeles överlägsen kanalje!



Juristen sköt glaset ifrån sig.



Ni vinner ingenting med att hetsa upp er, mr Arnberg. Det förefaller, som 
om ni inte skulle känna den här saken så i grund och botten som jag. Vill 
ni därför vara god och ägna en smula uppmärksamhet åt denna promemoria 
rörande omtalade Fält-Arnberg.



Gå på, sade far, tömde sitt glas och satte sig.



Ägnande igenom sitt papper, läste juristen:



Leonard Arnberg - som vid tjugotre års ålder kom till New York, i sällskap 
med sin tjänare en viss Adolf Grundberg - min klients far- förde under ett 
par år ett utsvävande och mycket dyrbart liv - anhölls på grund av sitt 
förhållande till vissa illa beryktade personer - inlades i och för 
observation på sinnessjukhuset i X. Här vistades Arnberg något över ett 
år; man vände sig till hans släkt i Sverige för att erhålla upplysningar 
angående hans tidigare förhållanden. Då svaret, som gav vid handen att 
Arnberg under sina uppväxtår lidit av melankoli och långvariga 
depressionstillstånd, anlände, hade emellertid patienten på okänt sätt 
lyckats praktisera sig ut ur anstalten.



Alldeles privatim, inflikade juristen, kan jag meddela, att det var min 
klients far, som bistod honom vid rymningen. Till tack erhöll Grundberg 
senior en summa pengar, som satte honom i stånd att börja en mindre 
affärsrörelse. Som ni ser, har min klient all orsak att visa mr 
Fält-Arnberg en viss hänsyn.



Gå på! sade far och juristen fortfor:



Fem år senare dök Arnberg upp vid Stilla Havskusten. Det liv han förde, 
och de personer, han omgav sig med, gjorde, att man ånyo måste anhålla 
honom. Arnberg begärde nu ett samtal med svensk-norske vice konsuln, mr 
Feurfield. Inför denne avlade han fullständig bekännelse rörande ett 
brott, som han skulle ha begått före sin avresa från Sverige. Hans 
sinnestillstånd var emellertid sådant, att man ånyo såg sig föranlåten att 
inlägga honom på observation. Samtidigt satte man sig i förbindelse med de 
svenska myndigheterna för att erhålla upplysningar angående brottet. Sent 
omsider ingick svar. Brottet hade verkligen begåtts, utan att 
gärningsmannen ertappats; man uppfordrade de amerikanska myndigheterna att 
anställa förhör och ställde i utsikt en anhållan om Arnbergs utlämnande. 
Skrivelsen delgavs - i vad som rörde brottet - patienten, som därvid 
utropade: Ser man på! Jag hade rätt. Observations-läkarens utlåtande gav 
emellertid vid handen, att Arnberg otvivelaktigt led av närmre angiven 
sinnessjukdom, varför man beslöt att införpassa honom till hospitalet i X. 
Under transporten lyckades han för andra gången rymma. Om någon därvid 
varit honom behjälplig, är okänt. En månad senare inberättades till 
myndigheterna och till svensk-norska konsulatet i F. att en del Arnberg 
tillhöriga klädespersedlar m. m. anträffats under omständigheter, som 
tydde på att självmord genom dränkning förelåg. Det är i själva verket 
enda beviset för mr Arnbergs död, och det är, som ni torde inse, ett 
skäligen klent bevis.



Hitintills har det visat sig vara tillfyllest, invände far.



Hitintills, ja, medgav juristen. Men allenast därför att vi icke bestritt 
dess giltighet. Hädanefter se vi oss nödda att icke taga någon hänsyn.



För sent! jublade far. För sent!



Men juristen sade:



Jag hoppas att det icke är för sent, mr Arnberg. Ty om ni icke godtar vårt 
billiga förslag till förlikning, äro vi fast beslutna att draga fram den 
gamla historien ända från dess begynnelse. Och innan ni drar den skammen 
över er släkt, torde ni väl betänka er mer än en gång.

Min far betänkte sig verkligen; därpå sade han:



Ser man på! Jag hade rätt! Det är helt enkelt ett utpressningsförsök. Nå, 
min bäste herre, hälsa er klient, att mr Fält-Arnbergs heder angår mig 
lika mycket och lika litet som mr J. W. Grundbergs. Jag har talat. Adjö!



Det rör icke blott hans - började juristen. Men far ropade: Adjö! För 
tusan! Farväl! Farväl! Kom aldrig mer igen!



Juristen reste sig, samlade sina papper, knäppte sin rock. Därpå sade han:



Vet ni egentligen, för vilket brott er onkel angav sig?



Nej, sade min far, men om det också var rånmord, så angår det mig inte. 
Var och en må svara för sitt.



Juristen bugade och gick mot dörren men vände:



Vore det inte i alla fall skäl i, att jag talade om det för er?



Å, var så god! För all del! samtyckte far.



Juristen sade:



Er onkels bekännelse gick ut på att han medelst gift skulle ha bragt sin 
egen far, doktor J. L. Arnberg, om livet.



Javisst, ja, mumlade far. Han slog i ett glas och tömde. Sade:



Det dricker vi pa. Hälsa mr Grundberg, att det drack vi på.



Men plötsligt blev han ursinnig, kastade sig över juristen och slungade 
honom huvudstupa ut genom dörren.



Återvändande till sitt skrivbord, sade han:



Javisst, ja, det är sådana där gamla familjesnaror man lägger för 
fötterna på mig. Ånej, det lyckas icke. Man lever bara en gång, och de 
döda få begrava sina döda. Jag vet mitt mål; resten bryr jag mig inte om. 
Nej, inte alls.



Han återgick till arbetet; arbetade och drack. Från Grundberg hörde han 
ingenting, ej heller från onkel Leonard. Men en dag fick han brev från 
Sverige, biskopens stil. Det var ett mycket digert brev, han lade det 
oöppnat ifrån sig. Samma dag lämnade kontorspojken fram ett tämligen 
smutsigt visitkort:



Mr Hansen j:or i firman Hahn, Huhn & comp.



Far kände icke någon mr Hansen; han tog för givet, att det var ett 
affärsbesök, lät bedja mannen stiga in. Och in trädde herr Hansen 
tjugofem år, blekfet, små runda porslinsögon, hud som av lera. Han var 
helt och hållet klädd i svart, och kring cylinderhatten grånade ett 
gammalt krusflor. Han bugade sig och sade:



Mr Arnberg, jag beklagar innerligt



Vad är det nu då? mumlade far, trött. Vem är ni?



Han svarade:



Jag är Hansen i Hahn, Huhn & comp. Min mor är mr Leonard Fälts mångåriga 
värdinna. Min far var bördig från Köpenhamn, men min släkt kommer 
ursprungligen från Skåne, närmre bestämt Ystad



Vad i herrans namn angår det mig? undrade far.



Nej, det angår er icke, medgav Hansen. Men jag tänkte, att jag skulle 
presentera mig. Jag kommer i ett delikat ärende. Mr Fält har sänt mig. Han 
beklagar livligt, vad som skett. Och då han nyligen i sin bonjours vänstra 
innerficka råkat finna detta brev, som han säkerligen i ett anfall av 
distraktion stoppat på slg



Hansen halade fram ett brev, inlagt i en näsduk.



-så ber han härmed få överlämna det jämte alla sina bästa ursäkter och 
beklaganden. Han ber er dessutom observera, att kuvertet är obrutet och, 
ehuru tyvärr något solkigt, fullkomligt oskadat.



Far ryckte till sig brevet; det var från mor.



Han sade:



Tacka mr Fält; och tack själv för besväret.



Åh, jag ber, jag ber tusen gånger, sade mr Hansen och drog sig bugande 
tillbaka.



Far undersökte kuvertet; det var obrutet. Han granskade poststämpeln; den 
var mer än ett år gammal. Han öppnade.



Det var ett brev, som min mor skrivit någon glad och lugn stund, kanske en 
sommardag, då jag lekte vid biskopsgardens springbrunn och gång efter 
annan sprang bort till hennes fönster för att visa, vad för underliga ting 
som fallit i mina händer. Det var ett vardagsbrev med långa utförliga 
beskrivningar av min viktiga person och mina gärningar. Ett brev utan 
innehåll, ett brev, som innehöll allt.



Min far läste det och lade det ifrån sig. Han sade till sig själv:



Se där, vad jag offrat!

Och han sade:



Hur är det möjligt att tro på någon människa efter ett sådant förräderi? 
Och hur är det möjligt att tro på lycka genom kärlek eller ens på den 
svala lyckan genom tillgivenhet och trohet? Är icke varje människa dömd 
att förrådas och dömd att förråda? Jo, så sant som att hon förrådde mig. 
Den lilla. Men det gör mig ingenting. Jag bryr mig varken om detta eller 
om någonting annat. Bara jag vinner mitt mål. Ty det är dock livets mening 
att vinna ett mål. Förresten likgiltigt vilket. Här lägger jag nu min 
hustrus sista kärleksbrev åt sido och läser min svärfars, i vilket samma 
hustru bekänner sitt uppvaknande ur detta narri.



Och han tog biskopens brev.



Apropos, tänkte han, hur ställer sig nu vår skilsmässa till mina affärer? 
Det är ju till största delen Sabinas kapital jag rört mig med. Nå, vinner 
jag blott processen, ordnar sig den saken. Men det är dock förargligt och 
lägger ännu en sten i min väg.



Han bröt brevet, i det han sade för sig själv:



I alla händelser får det icke hindra mig. Jag tänker icke låta någonting 
hindra mig. Jag vet, vad jag vill, och det är mig alldeles nog. Släktens 
heder, jo, jag tackar! Nej, det är skönt och tryggt, när viljan befriats 
från alla sentimentala bihang. Vanheder! Nej, varken det ordet eller något 
annat ord, stort eller litet, väjer jag för.



Han vecklade ut brevet och läste:



Kära Son!



Jag skriver till dig. Må du glömma, som jag har glömt, förlåta, som jag 
förlåtit. Kära son, tillgiv mig! Ty jag orkar icke ensam bära, vad jag i 
mitt oförstånd brutit. Vår Sabina är



Far slöt plötsligt ögonen; han lade handen över ordet. Han tänkte: Här är 
någonting, som jag icke förstår. Han skriver någonting



Han började om igen:



Jag skriver till dig. Må du glömma som jag har glömt, förlåta, som jag 
förlåtit. Kära son, tillgiv mig! Ty jag orkar icke ensam.



Plötsligt förstod han. Han reste sig. Och föll, knäckt som ett rö.



Samma afton tog far nattåget till New York. Men under det att 
han vankade omkring på gatorna i väntan på 
avgångstimmen, hände honom följande.



En man tilltalade honom; det var mr Hansen. Han sade:



Jag ser, att mr Arnberg söker någon. Vågar jag hoppas, att det är mr Fält 
ni söker?



Det vågar ni visst, svarade far, och när han nu såg sig omkring, märkte 
han att han råkat in på den bakgata, där han en gång mötte onkel Leonard 
och konstapeln.



Var bor han? frågade far.



Han bor i min mors hus, svarade Hansen. Var god och följ med mig.



Far följde honom och råkade in i ett boardinghouse av ruskigaste slag. I 
korridoren stötte han samman med en skock förfallna kräk, föråldrade 
glädjeflickor, skelett av käcka äventyrare med färgklickar och slitna 
hårkransar smetade på pergamentshuden. Far brydde sig icke stort om det 
hela; men den dåliga luften plågade honom. Han började hosta och slog sig 
med knytnäven för sitt bröst.



Hansen sade:



Mr Arnberg har klent bröst? Det är en åkomma, som man inte kan vara nog 
försiktig med. Lyckligtvis finns det bot. Arnbergs berömda Tuberculin



Far sneglade på honom; han började stamma:



Åh bevars - jag glömde - ni själv är ju - Eljest är jag agent för firman 
och kan erbjuda de förmånligaste villkor.



Far steg in i ett rum, en matsal att döma av lukten. Kring bordet sutto 
tre damer av obestämd men tämligen hög ålder, spelade kort och drucko öl. 
På en svart skinnsoffa, ur vars slitna imiterade läder tagelstoppningen 
tittade fram, låg onkel Leonard. Som vanligt på rygg och med händerna 
knäppta kring glaset. Far hälsade.



Nå, det är du, kära John, sade onkel Leonard och reste sig med möda. Han 
steg fram till bordet.



John Arnberg, sade han, får jag presentera - mrs Feurfield, mrs Hansen, 
miss Leon.



De tre megärorna öppnade käftarna till breda leenden, släpade med de 
svarta ögonfransarna, suckade. Far bugade och i tankspriddhet sade han:

Jasa, det är de där damerna, som lura av er edra pengar.



Alldeles riktigt, svarade onkel Leonard, det är de där tre. Men kom nu med 
mig in på mitt rum. Jag har någonting att fråga dig om.



Han lade sin arm under fars och förde honom genom ett litet rum, där unge 
Fält satt vid en hyvelbänk och snickrade på en liten leksaksbåt, in i ett 
ännu mindre, vars hela bohag utgjordes av ett bord, tre stolar och resten 
buteljer.



Det här är mitt rum, sade onkel Leonard och bjöd far sitta. Det är en 
liten lönnkrog. Den allra enklaste, som du ser. Men vad gör man med lyx 
och prål? Vill du ha en whisky?



Far nekade.



Jag förstår, sade onkel Leonard, och fyllde sitt glas. Du är inte längre i 
behov av sådant här. Det är bara väntetider, som behöver förkortas. Ja, 
jag beklagar innerligt, både dig och i ännu högre grad bror Julius. Men 
låt oss tala ett par ord om affärer. Har du haft besök av Grundbergs 
jurist?



Far jakade.



Nå, och vad har du beslutat?



Far svarade:



Jag vet inte; jag har ingenting beslutat. Jag reser till Sverige och 
troligen kommer jag inte tillbaka. Antagligen skriver jag till Grundberg 
eller till min jurist. Jag vet inte så noga.



Onkel Leonard nickade.,



Nej visst. Hur skulle du kunna veta det. Huvudsaken är, att du kommer bort 
från det här jobbet; det passar dig inte. När du nu träffar biskopen, ska 
du hälsa honom från mig. Det är första gången jag skickar en hälsning till 
bror Julius. Tyvärr har Grundberg skvallrat ur skolan; Julius vet, att 
mitt självmord var en bluff.



Ser du, fortsatte han efter en klunk, jag håller mycket av Julius. Han är 
det goda, det bästa hos oss Arnbergare. Finsiktat så att säga. Resten är 
agnar. Jag skulle gärna vilja offra mitt liv för honom. Och har också 
gjort det, åtminstone till hälften. I många herrans år. Men du förstår, 
den som har gjort, vad jag har gjort, den har inte mycket kvar att offra.



Far såg på klockan:



Ja, vad är det ni har gjort? frågade han tankspridd. Juristen 
berättade någonting märkvärdigt. Var det sant?



Sant så till vida, svarade onkel Leonard, att det verkligen var jag, som 
hällde arsenik i fars flaska och ställde den på försåt. Sant också så till 
vida, att jag gjorde det med vett och vilje. Men om man vill tillvita mig 
ond avsikt eller, som ock termen lyder, sinnessjukdom, så måste jag 
protestera. Jag handlade i bästa avsikt och dessutom i fullkomligt 
samförstånd med min far.



Åh, verkligen? mumlade far, såg på sin klocka.



Jojo men, sade gubben och kramade whiskyn ur sitt skägg. Ser du, kära 
John, det är en fullkomlig inbillning och en enfaldig att tro att man kan 
utrota en gärning genom att icke utföra den. Det är icke med gärningen som 
med oss människor, att den självdör. Den har ett evigt liv och vi 
människor födas för att utföra den, för att nära den, så att säga. Med 
vårt erbarmliga kött, som är hö. Om det sedan är en stor gärning eller en 
liten, en god eller en dålig, det har vi bra lite reda på. Fast man ju kan 
tycka både det ena och det andra.



Vad nu särskilt det här fallet beträffar, fortsatte han, så vet du att min 
farfar - gamle Fälten, som jag brukar säga, det låter så förtroligt - att 
han begick två särskilt anmärkningsvärda gärningar. Det var mänskligt att 
döma inga vackra saker, och vi behöver inte nämna dem. Nå, Fälten dog; han 
dog till och med tre gånger: som Fält, som Fältman och som Arnberg. Men 
dog gärningen? Nej. Den bytte endast i någon mån gestalt. Och det blev, som 
rimligt kunde vara, min fars uppgift att i sin tur hålla den vid makt. Men 
han vägrade. Han var ett halvt helgon, alldeles som Julius. Han tyckte 
inte om sådana gärningar. Han hoppades på någonting bättre för sig och sin 
släkt. Och han inbillade sig, att gärningen skulle självdö, om han 
underlät att utföra den.



Men det var ju ett misstag, kära John. Och när han blev äldre, insåg han, 
att det var ett misstag. Då förföll han till grubbel. Man kan väl dela 
gärningarna i tvenne huvudslag, livsgärning och dödsgärning. Eller som vi 
säga: god och ond. Ty vad som hör livet till, se vi från hedenhös som 
något gott, och däri har Kristi lära föga förändrat. Nå, i sin ungdom, då 
far hade krafter och mod och övermod, beslöt han att övergå från 
dödsgärning till livsgärning. Han blev som bekant vetenskapsman. Men det 
tillfredsställde icke länge; tvivlet gnagde och han behövde bevis, han 
måste förkroppsliga sin gärning. Sa köpte han det stora, gamla, 
förfallna bruket. Och med trettio års ospard möda gjorde han det till ett 
mönster i sitt slag. Det var, kan tyckas, en livsgärning. Inte underligt 
alls att bror Ludvig först och sedan du hiat efter att få beträda samma 
väg. Så hänger det ihop med din längtan efter -dals bruk. Den är inte så 
enfaldig som den ser ut, men den har alltid varit dömd att stanna i 
stöpet.



Ty inte har du min fars krafter. Och icke ens han lyckades. Livsgärningen 
blev gjord, ja; men dödsgärningen släppte icke sitt tag. Far försökte alla 
medel till befrielse; han prövade bland annat det gamla bondknepet att 
betala mansbot. Han tog till sig en fransman, Lebossu. Nå, den där gubben 
var ingen annan än den unge kammartjänaren Battiste Leon, som gamle Fälten 
tubbade till att mörda greve Arnfelt. Far tog honom till sig, led som en 
hund i en brunn av gubbens elakhet. Slutligen gifte han sig med Leons 
dotter. Det var regelrätt mansbot, men gärningen smusslar man inte bort med 
människopåfund. Det fick han lära.



Försök nu att fatta hans ställning rent mänskligt, rent världsligt så att 
säga. Han hade levat ett långt liv som en alltigenom redlig, duglig, 
arbetsam, barmhärtig man. Han åtnjöt aktning och vördnad utöver vanliga 
mått. Han hade ett hedrat namn och en barnskara, som skulle taga det i arv. 
Och han visste, kände, att allt detta måste tillintetgöras genom en 
gärning som hade rätt till honom. Ja, som hade honom med hull och hår. Vad 
gjorde han? Han begagnade sig av det mänskliga prerogativet; han trollade 
med tankar. Det är, min gosse, vår beryktade frihet. Viljans frihet, som 
det heter.



Dödsgärningen kunde han icke komma ifrån. Men - hockus pockus - det var 
icke längre han, som skulle utföra den. Han skulle tvärtom bliva dess 
offer. Den trollkonsten känna vi igen från tusen och åter tusen 
föreställningar. Jag skulle vilja kalla den: De sammanbitna tändernas 
trollkonst. Hellre dö än döda, hellre bestjälas än bestjäla, hellre lida 
än låta lida.



Sålunda fick min far sin mångomtalade fixa ide. Han skulle bli offer för 
en mordgärning. Att han i hustrun såg sin bödel visar kanske, varthän hans 
kvävda tankar syftat. Ja, det stämmer. Ty den som vill försona ett brott, 
är dömd att mångdubbla brottet.



Det stämmer också med, vad jag såg. Jag var ensam det året hos far 
och mor. Syskonen hade redan flugit ur boet: Klara var gift, Ludvig låg i 
Zürich, Julius i Göttingen, Leonie i Vevey. Jag hjälpte far med några 
konstruktionsritningar. Han talade sällan till mig, men när dagens arbete 
var över, brukade han gå in i mitt rum, satte sig i soffhörnet, tände sin 
pipa. Bevars, det var inte något nöje för mig att sitta hos gubben. Jag 
höll mig borta om kvällarna, gick ut på galej med andra ungdomar. Men hur 
sent jag än kom hem, fann jag honom sittande i soffhörnet. Och först då jag 
slog upp fönstret för att vädra ut pipröken, gick han upp på sitt rum. Far 
reglade aldrig dörren till sitt sovrum, nej, han lät den vanligen stå på 
glänt. Mor däremot sov alltid inom reglad dörr.



Så levde vi i månader, hela vintern, och jag brydde mig ju inte stort om 
fars besynnerligheter. Fram på vårsidan blev han lättare till lynnes, bjöd 
gäster och ställde ibland till med stora kalaser. Mor tyckte att det var 
goda tecken. Och jag hade ju roligt. Inte minst åt far och mor, som börjat 
karessera varandra som ungt folk. Far hade alltid varit mycket artig mot 
mor; men nu blev han så chevaleresk och smått svärmisk, att jag måtte le i 
mjugg. Kors, tänkte jag, de ha blivit unga på nytt. Det här är ju en 
riktig smekmånad. Mor var förtjust, men på samma gång lite ängslig. Och 
när far någon vacker kväll lade armen kring hennes liv och förde henne ner 
i parken, såg jag, att hon hisnade till, kippade efter andan. Men jag 
hörde dem prata och skratta därnere i parken. Allt tycktes stå så bra 
till, som man bara kunde önska.



Tills en dag mor kom in i mitt rum och sade: Leonard, du har ju din egen 
spegel - varför ska du ovillkorligen behöva raka dig framför min? Låt 
åtminstone bli att lägga kniven efter dig och tillpå köpet öppen, så att 
den rispar bordskivan.



Nu var saken den, att mor hade en ovanligt vacker spegel, som tillhört 
Amfeltska släkten. Det var en veneziansk pjäs i en mycket utsirad 
silverram med sju kvinnobeläten. Och glaset var så klart, att jag 
verkligen brukat begagna mig av den där spegeln någon gång, då jag var 
särskilt mån om att bli fin. Men den gången hade jag icke gjort det. Nå, 
jag tänkte inte vidare på saken, utan lade kniven i dess låda.



Om kvällen låg den åter på mors toilett-bord. Det kunde vi inte begripa, 
varken mor eller jag. Och detta upprepades gång efter annan. 
Slutligen låste jag in kniven. Men dagen därpå kommer mor åter med en 
kniv. Hon var förargad. Om du inte låter bli att förstöra mitt bord, sade 
hon, så måste jag säga till far. Jag undersökte kniven och svarade: Det är 
inte min. Här kan du se fars monogram. Mor gick, och jag hörde icke vidare 
talas om kniven.



Men en natt - det var vid tu-tiden - väckte hon mig och bad om hjälp. Far 
var sjuk. Jag rusade upp och vi sprungo, båda två i nattdräkter, uppför 
trappan och genom gången till mors rum. Hon bodde nämligen i östra 
gavelrummet och far i västra. Som jag kom i dörren, såg jag far sitta 
framför toilettbordet. Han var svept i sin rak-kappa. På bordet brunno två 
ljus och mellan dem låg kniven, uppfälld. I spegeln såg jag fars ansikte. 
Ögonen voro slutna. Huvudet låg lutat mot högra skuldran i en besynnerlig 
ställning.



Då kände jag någonting egendomligt häruppe under hjässan. Som om någon 
satan droppat kokande tjära i hjärnan. Den sitter där ännu och klibbar, 
fast hettan är borta. Jag blev rädd, förstår du, jag trodde att far tagit 
livet av sig. Men mor viskade: Jag tror att han går i sömnen. Vi måste 
vara försiktiga.



I detsamma slog far upp ögonen: han såg på mig i spegeln. Först på mor, 
sedan på mig. Kära far och jag sågo varann in i ögonen. För första gången, 
tror jag.



Och i den stunden begynte mitt lidande, som jag dock på intet sätt vill 
jämföra med min stackars fars. Ånej, mitt bestod ju endast i att lyda. Det 
var han som måste befalla. Så småningom kommo vi överens, eller rättare - 
så småningom förstod jag honom. Han talade naturligtvis aldrig med ord. 
Han satt där i soffhörnet kväll efter kväll, och bokstav för bokstav måste 
jag tyda hans tystnad. Sent omsider förstod jag, vad det var han icke 
ville göra. Och som jag alltså måste göra. Då var kära mor redan död. Och 
jag gjorde mitt så gott jag förstod. Och efter vad jag hoppas, i fullt 
samförstånd med min far. Sedan for jag hit och levde om en smula. Ty den 
utmätta tiden skall ju på något sätt fördrivas. En livsuppgift har jag 
haft - att hålla mig död och begraven. Åtminstone för Julius och den 
bättre delen av släkten. Men nu är det alltså slut med det, sedan 
Grundberg förrått mig. Det var ett slag för stackars Julius och det var 
därför han be fallde dig att söka förlikning. 
Nåja, mig gör det ingenting. Jag dricker min goda whisky och glömmer så 
småningom alltsamman Ibland glömmer jag till och med, vad det var jag 
gjorde den där halvskumma juninatten, då far låg och kastade sig i sin 
säng. Men då blir jag orolig och söker mig till folk, som har reda på 
saken. Och det var mitt ärende till din far, den gången vi träffades. Jo, 
jo mensan, nu får den nya generationen pröva på. Jag har slagit mig till 
ro med mina minnen - eller rättare sagt mina vänner: mrs Feurfield, miss 
Leon och mr Hansen



Och han tog avsked av far.



Men i trappan mötte far sin f. d. verkmästare J. P. Fält.



Mr Arnberg, sade han, ni har ju en son?



Far jakade. Fält bad honom vänta ett ögonblick. Försvann och kom tillbaka 
med den lilla båten, han slöjdat på.



Det är en leksaksbåt, sade han och rodnade. Well. Vill ni ge den åt master 
Arnberg?



Ni är alldeles för vänlig, svarade far, stoppade båten under armen och 
gick. Det var min barndoms drömbåt, briggen Claire





3 Biskopsgården



Jag minns från biskopsgården endast somrarna. Jag minns trädgården, 
silverpopplarna, blodboken, kastanjerna (vars frukter låta använda sig till 
allt möjligt inom den mindre skeppsbyggnadsindustrien), jag minns rosorna, 
stormhattarna, pionerna, glycinen vid väggen kring min mors fönster, 
spalier-päronen, plommonsnåret, krusbärshäcken och de stackars 
äppleträden, vilkas kart aldrig ville mogna. Och jag minns duvslaget och 
duvorna: de sturska, vita påfågelsduvorna, de pösande, regnbågsskimrande 
kropportarna, jätteduvorna, tumletterna, smäckra, läckra, snabba, samt 
hela horden av plebejiska grå blandduvor.



Framför allt minns jag springbrunnen och min mors fönster. Springbrunnen 
var en gosse med en fisk. Fisken sprutade vatten: gossen skrattade. Jag 
brydde mig inte stort om gruppen, men den vida bassängen, kransad av 
en småbladig, karg och sliten slingerväxt, var det hav på vilket mina 
fartyg seglade. Seglade till far, eftersom far var långt borta på andra 
sidan havet.



För övrigt var far endast ett namn, ingenting annat. En lämplig benämning 
på det okända målet för mina seglatser.



Mor däremot, mor satt i fönstret, alltid. Därom var jag viss och hade jag 
tvivlat på att mor satt i fönstersmygen, skulle jag icke ha vågat stanna i 
trädgården. Ty jag var en smula rädd av mig och upptäckte ofta och 
plötsligt hotande faror av alla slag. Då sprang jag bort till fönstret och 
sträckte upp min hand. Och mor tog den i sin. Så stod jag en stund och 
funderade. Min oro lade sig, jag glömde faran, jag fick någon god ide, jag 
vred min hand ur mors och återvände i fyrsprång till min verksamhet.



Mors fönster stod alltid öppet. Ett blått mörker inramat i en mattgrå 
gardin. Jag såg mors vita hand. Den sköt plötsligt fram ur mörkret, 
stannade, sjönk, försvann. Mor sydde. Någon gång såg jag hennes huvud, det 
slätkammade håret. Då visste jag, att hon skrev, och att jag icke fick 
störa henne. Antagligen skrev hon till far.



Jag störde henne icke ofta. Endast då en ny båt skulle döpas, sprang jag 
in till henne och släpade henne med lock och pock ut i trädgården. Dopet 
var en oföränderlig ceremoni. Mor fyllde sin fingerborg med vatten, 
bestänkte föremålet och deklamerade:



Jag döper dig i detta klara vatten att heta såväl om dagen som om natten 
(namnet) - och skeppar Jan står själv vid ratten.



Namnen varierade: Hoppet, Framtiden, Fribytaren på Östersjön o.s.v. Men 
den magiska formeln var oföränderlig och ansågs skydda ej blott mot haveri 
utan även mot grannpojkarnas åverkan.



Grannpojkarna, stora och små, voro min skräck. Jag hade intet umgänge med 
dem. Mitt enda umgänge var syster Anna. Om eftermiddagen kom hon ut i 
trädgarden för att läsa sina läxor. Hon satte sig på rundbänken under 
kastanjen, sköt upp sina långa, smala, svartbestrumpade ben till en sorts 
pulpet, lade boken på knäna och läste med hög, entonig röst. När hon 
slutat, slog hon sig med boken tre harda slag för pannan. Ibland 
smög jag mig på henne, högg henne i benen och drog ned henne från bänken. 
Men vanligen voro vi sams. Hon berättade för mig långa, långa historier 
lika entonigt och rabblande, som då hon läste läxor. Hon berättade om mina 
båtar och om far. Hon sade att far var den lärdaste man i världen och att 
han uppfunnit någonting, som kunde göra alla människor friska. Jag hörde 
hellre berättas om mina båtar. När hon talade, höll hon andan, tills hon 
stundom blev alldeles blå i ansiktet och rösten stockade sig. Då ropade 
mor genom fönstret, att hon skulle sluta. Jag höll mycket av syster Anna; 
men jag tror, att jag betraktade henne med en viss överlägsenhet. Jag vet 
inte varför.



Efter middagen brukade också morfar komma ut i trädgården. Han gick med 
händerna på ryggen och stirrande stint framför sig förbi springbrunnen. 
Befann jag mig i närheten, brukade han säga: Nå, vad har du för dig, min 
vän? eller: Du blöter väl inte ner dig? eller: Du skrämmer väl inte 
duvoma? Frågor av rent formell natur, som varken krävde eller fingo svar. 
Morfar bar alltid en lång, svart rock, tyngd därbak av någon tjock bok, 
som hotade att spränga fickan. Han gick alltid samma väg, förbi 
springbrunnen, ned mellan popplarna till lusthuset. Efter en timma eller 
så återvände han, men då vanligen med boken uppslagen i hand.



En gång sade syster Anna till mig:



Du vågar inte ta boken ur biskopens ficka. (Hon kallade honom alltid 
biskopen.)



Jo, svarade jag. Och jag smög mig på tå bakom honom, stack in handen 
mellan skörten och ryckte till mig boken. I detsamma förstod jag, vilken 
ogärning jag begått och blev stående orörlig, stirrande ned i backen. 
Morfar vände sig om. Han såg på mig och på boken och blev alldeles 
förbryllad. Han frågade, vad jag ville med boken. Och då jag inte gav ljud 
ifrån mig, ropade han:



Bina, Bina, jag begriper inte vad det är med gossen!



Han hukade sig ned framför mig och sade:



Vad är det du vill, min vän? Du måtte väl ändå kunna säga, vad det är du 
vill.



Men som det just var det jag inte kunde, teg jag. Och han lämnade mig, 
muttrande och skakande på huvudet.

En annan gång satte han foten på min bästa båt, som låg på 
havsstranden med kölen uppåt. Kras! Han märkte ingenting: först då han 
kommit ett stycke ned mellan popplarna, vände han sig om, strök tillbaka 
sitt yviga, vita hår och sade:



Hur var det? Trampade jag på någonting?



Jag upplyste honom om, att han trampat sönder min bästa båt. Jag grät 
inte: jag var övertygad om, att han skulle bli alldeles förtvivlad och 
ville icke lägga sten på börda. Han tog emellertid saken lätt och sade:



Det får du förlåta mig. Jag ska genast göra dig en ny.



Han började leta bland buskarna efter material, men jag förkastade 
surmulet allt, vad han kom med. Slutligen förbarmade jag mig över honom 
och gav honom ett trästycke ur mitt eget förråd. Han satte sig under 
kastanjen, tog fram sin kniv och började karva. Anna och jag sutto på var 
sin sida om honom och granskade hans arbete. Det gick långsamt och dåligt. 
Jag ville hjälpa honom, men han sade, att eftersom det var han, som 
förstört båten, skulle det också vara han, som gjorde en ny.



Ja, men morfar kan inte! sade jag.



Han begärde ett nytt stycke, han bröt en knivsudd, han skar sig. Mor, som 
undrade, vad som stod på, kom ut. Hon ville också hjälpa honom, men han 
sade:



Ni gjorde mig en tjänst, om ni inte stode och tittade på mig. Jag ska nog 
få båten i ordning.



Farbror Otto, som var min bäste båtbyggare, kom också till och slutligen 
kom farmor.



Nej, men Julius, ropade hon, vad tar du dig till? Du blöder.



Då tog morfar sitt pick och pack och stängde sig inne på sitt rum. Hur 
länge han höll på och karvade, vet jag inte. Men följande morgon gav han 
mig en båt, som var den sämsta, jag någonsin haft. Det sade jag honom. Men 
han klappade mig på huvudet och svarade:



Det är i alla fall den bästa jag kan åstadkomma.



Jag tror icke, att min vördnad för morfar härigenom minskades. Den var 
alltför stor och orubblig. Han residerade i ett rum, vars storlek jag ej 
längre kan bedöma. Det tycktes mig ofantligt. Lågt i taket men brett och 
så djupt, att dess inre låg i halvmörker. Väggarna voro klädda med 
bokryggar, breda, svarta, tunga böcker. Till morfars rum ledde en 
kolsvart gång. Den var fylld av faror. Golvplankorna voro nötta, ojämna 
och försedda med jättelika knölar, över vilka jag snubblade. Längs med ena 
väggen löpte en bänk och på bänken satt alltid någon och väntade. Denna 
någon brukade plötsligt sucka eller hosta eller nysa eller snyta sig eller 
tilltala mig. Det var morfars fattiga; de skrämde mig. Jag såg dem aldrig; 
jag endast hörde dem och förnam lukten, som vanligen icke var god. Och en 
gång slöts jag plötsligt i ett par starka armar och hörde en hes röst 
skrika:



Gud signe guds ängel! Gud signe guds ängel!



Då begynte jag sparka och slå och jämra, ty omfamningen var en riktig 
gastkramning. Morfar kom och farmor kom och mor kom. Jag blev inburen i 
salen och undersökt på alla håll och kanter. Och ju mer jag skrek och 
jämrade, desto högre ropade rösten ur gången:



Gud signe guds ängel!



Sedermera berättade syster Anna, att det varit en halvtokig gumma, en av 
biskopens fattiga, som fått tag i mig. Dessa händelser och liknande 
gjorde, att jag fick skräck för tokiga människor och för fattiga. Ja, jag 
tror att jag i viss mån kom att sammanblanda de båda begreppen. Men min 
vördnad för morfar grundade sig på den omständigheten, att han därinne i 
mörkret vågade umgås med så farliga makter.



Jag hade ju också andra skäl att vörda honom. Var jag såg honom, var han 
den högste och störste. Hans ansikte under det vita håret var ovanligt 
stort och, som jag tyckte, vackert. Guldkorset på den svarta dräkten 
bländade mig. De djupa bugningar, varmed man hälsade honom på gatan och 
hemma, befästade mig i min åsikt, att han var den förnämste bland 
människor.



Ibland hände det, att vår trädgård fylldes med svarta herrar. Då förbjöds 
jag att leka vid brunnen och jag brukade sitta i mors fönster bakom 
gardinen, kind mot kind med syster Anna, som viskade:



Det är präster, varenda en!



De samlades kring morfar och han satt som en furste bland dem. De talade 
sinsemellan, klappade varandra på armarna, bugade och logo. Jag har aldrig 
sett människor klappa varandra så mycket på armarna, buga och le som dessa 
präster. Någon gång blevo två eller tre högröstade och talade i 
munnen på varandra. Men så snart morfar yttrade några ord - han var 
vanligen fåmält -tystnade alla andra och alla ansikten vände sig mot 
honom.



Ja, biskopen är den högste, sade syster Anna. Högst är gud och sen är 
kungen och sen kommer biskopen.



När nu prästerna samtalat en stund, kommo pigorna ut med brickor. Och 
efter dem kom farmor. Men så snart farmor slagit sig ned i sin stora stol, 
vände sig alla ansikten mot henne och pratade och skrattade och alla 
prästerna begynte sorla kring farmor. Men morfar satt allena med en eller 
två av dem. Och jag uttryckte en undran, om icke farmor vore förmer än 
biskopen.



Nej, det är hon inte, svarade syster Anna. Men hon är så glad och trevlig. 
Hon kan få alla människor att skratta.



Nu kom även mor och en skara präster skockades kring henne. Då blev jag 
övermodig och ropade:



Se på mor då. Hon tar loven av dem.



Ja, hon är så vacker, förklarade syster Anna. Men efter en liten stund 
blev mor sittande ensam och ingen talade till henne eller tycktes ens 
märka henne. Det grämde mig.



Hur hög och stor min morfar var, förstod jag dock bäst den gången farmor 
dog. Hon hade legat sjuk i flera veckor, och jag hade nästan glömt henne. 
Förresten gick jag helst ur vägen för henne, ty hon kastade åt mig 
stickord och gav mig namn, som gjorde mig blyg. Ja, hon retades med alla 
människor. Morfar blev nästan alltid röd i ansiktet och klippte med 
ögonen, då farmor skrattade. Farbror Otto förföljde hon till den grad med 
sina stickord, att han ibland störtade upp från middagsbordet, tog sig med 
båda händer kring huvudet och rusade ut. Mor ensam var fredad. Och då mor 
och farmor sutto allena, var det tyst och stilla i rummet och de talade 
endast då och då och nästan i viskningar. Eljest var det alltid buller och 
bång kring farmor, och jag minns, att så ofta hon gick uppför stora 
trappan, stånkade hon och brummade och grälade; men när hon gick utför 
trappan, sjöng hon och drillade som en lärka. Det är, vad jag tydligast 
minns av farmor.



Så blev hon sjuk, låg till sängs i veckor; och jag glömde henne. Men en 
morgon, då jag ännu låg och sov, kom gamla Hulda, farmors piga, in i min 
kammare, ryckte mig ur bädden och vätte alldeles 
ned mig med sina tårar. Jag spjärnade emot; men hon sade: Gamla frun håller 
på att dö. Och jag blev stilla, och hon svepte täcket om mig och sprang 
med mig in i farmors rum. Jag såg dock icke en skymt av den sjuka; mor bar 
genast ut mig i salen. Där sutto gamla damer i alla vrår, svartklädda 
gamla damer, som jag inte kände igen. Det var väl farmors väninnor. De 
gräto alla. Tre gamla herrar, som jag inte heller kände, vankade av och 
an. Och våra pigor och kusken sprungo in och ut, alla gråtande. Mor satte 
mig i knä hos en gammal gumma, som hade klänning av svart siden och en 
stor vit spetsmössa. Hos henne blev jag sittande, huttrande och frysande. 
Plötsligt började alla de gamla damerna snyfta högt och sucka och hon, som 
höll mig i knä, kramade mig förskräckligt. Farbror Otto kom ut ur 
sjukrummet; hans ögon voro igensvällda och han vacklade av och an, som han 
ibland gjorde, då han druckit för mycket. Men nu var det endast gråten, 
som kom honom att vackla. Han tog mina händer och klämde dem så hårt, att 
jag jämrade. Och alla som voro i rummet samlades kring oss; det var ett 
sorl av snyftningar och viskningar. Men genom sorlet hörde jag farmors 
röst. Hon skrek; jag hörde dock icke vad. Och i samma stund blev det 
alldeles tyst i salen. Jag sträckte på huvudet och såg morfar komma genom 
sin dörr. I ena handen bar han en bok, men vad han bar i den andra, såg 
jag icke. Korset blänkte. Jag undrade, om han inte skulle hälsa på alla de 
främmande, som funnos i salen. Men han tycktes icke se dem utan gick, 
långsamt och avmätt, som han brukade, mot sjukrummet. Då förstod jag, att 
han hade ett ärende till farmor.



Han öppnade dörren; och jag hörde för sista gången farmors röst. Hon 
ropade:



Julius, Julius! Nej, nej, jag vill inte!



Vad vill hon inte? frågade jag den gamla damen, som höll mig i famn. Hon 
svarade viskande:



Farmor vill inte dö.



Dörren till sjukrummet stod halvöppen. Jag hörde morfars röst. Han läste. 
Och det blev som alltid, då morfar talade, tyst omkring honom. Människorna 
i salen stodo med knäppta händer och sänkta huvuden.



Men jag viskade till den gamla:

Vad gör morfar?



Hon svarade:



Han hjälper farmor att dö.



Kan han det då? frågade jag. Och jag minns, att jag tänkte på båten, som 
inte lyckats så väl.



Den gamla viskade:



Ja, nu är hon lugn. Nu vet hon, att döden är evigt liv.



Och det var sant, att farmor fått lugn. Efter en stund tystnade morfars 
röst, och efter ytterligare en stund kom mor ut ur farmors rum. Den gamla 
damen gick emot henne och frågade:



Är det slut?



Mor nickade. Hon tog och bar mig ut ur salen. Men i dörren vände jag mig 
om. Och jag såg morfar återvända från sitt värv. Bland alla dessa 
rödgråtna och förvridna anleten var hans ensamt klart och vitt och lugnt. 
Han gick med avmätta steg tvärs genom salen. Ingen vågade närma sig eller 
ställa en fråga. Jag tyckte, att han gick på en bro, en hög bro, ja, på 
själva regnbågen, himlabron, högt över alla huvuden.



Den kvällen föll det mig in, att jag borde nämna morfar före far i 
aftonbönen. Mor rättade mig. Jag sade:



Ja, men är inte morfar förmer?



Hon svarade:



Nej, Far är förmer än alla människor.



Det väckte min förundran, och jag sökte förgäves föreställa mig min far, 
som jag aldrig sett.



Säkerligen skulle farmor fullständigt strukits ut ur mitt minne, om inte 
syster Anna någon tid efter begravningen sagt åt mig:



Nu är det nog slut med mina sötebrödsdagar!



Och sedan hon förklarat det märkliga ordet sötebrödsdagar, talade hon om, 
att det varit för farmors skull hon fått stanna i biskopsgården. På sitt 
vanliga långrandiga sätt började hon berätta en hel historia om farmor och 
far och om sig själv, och nu först fick jag veta, att hon väl var fars 
dotter men icke mors. Och att farmor varit hennes goda fe och lika klok 
och mäktig som en sådan.



Ja nu, sade hon, är det slut med sötebrödsdagarna för oss allesamman. 
Biskopen är nog snäll, men han kan inte tåla far.

Se där, varför farmor efter sin död kom att stå för mitt minne som 
en god fe. Och varför jag alltid föreställt mig en god fe som en rak och 
spenslig gammal dame i spetsmössa och blommig, lilafärgad klänning, en 
gammal dame med skarp tunga, leende ögon och bullrande röst.



För egen räkning spådde syster Anna i alla händelser sant. Hon försvann ur 
biskopsgården, jag minns inte riktigt när eller hur. Jag minns bara, att 
hon som avskedsgåva gav mig sin kriabok, som jag ännu bevarar. Och däri 
den märkliga uppsatsen om "Guds värld" står att läsa.



Jag tror också att hon spådde sant för allas vår räkning. För mors, för 
morfars, för min. För farbror Ottos.



Farbror Otto var, som jag nämnt, min bäste skeppsbyggmästare Han var 
stark, han var händig, han var lydig. Han löd alla människor, och jag hade 
snart nog kommit underfund med, att man endast behövde befalla honom. Han 
bodde i ett litet envånings stenhus på andra sidan vår trädgård, som 
skildes från hans bakgård medelst ett bristfälligt staket. Detta staket 
och en massa bråte på den osnygga bakgården lämnade ett ypperligt material 
till min flotta.



Farbror Otto var liten till växten, en smula kutryggig men mycket 
bredskuldrad. Han var så stark, att han kunde bryta en tolv tums spik 
mellan fingrarna, som man bryter en synål. Men han var darrhänt. Det 
förtröt mig, arbetsgivaren, ty arbetet gick långsamt; och jag bannade 
honom. Han svarade helt beskedligt:



Ja, ser du, det beror på att jag dricker så tappert.



Låt bli det, då, kommenderade jag. Men han skakade på huvut och sade:



Nej, du; man sover så gott, då man druckit.



Jag var av mor förbjuden att gå till honom om kvällarna: antagligen därför 
att han då var drucken. Likväl minns jag, att han en gång mitt på blanka 
förmiddagen kom raglande genom trädgården. Jag frågade:



Vad är det med dig?



Med mig? mumlade han och stirrade på mig under lugg. Jo, ser du, Jan, 
konglig majestät har i nåder utnämnt mig till kapten.



(Han kallades "löjtnanten" men var då för tiden syssloman vid 
fattigvården, en syssla, som han efter biskopens död miste.) Har 
farbror några soldater, då? frågade jag.



Han tog sig en djupsinnig funderare; svarade:



Ja, ser du, Jan, jag är vid indelta fattig-armen. Gubbarna med kvastarna, 
det är mina gossar, det.



Då blev jag plötsligt rädd för honom och sprang och gömde mig hos mor.



En annan gång, då jag besökte hans bakgård, träffade jag helt oförmodat 
min mor. Jag blev stött; jag tyckte nämligen inte om, att mor lämnade sitt 
rum. Vad gör mor här? frågade jag trumpet. Hon hade till på köpet slagit 
sig ned på den hög av bråte, som var min brädgård. Farbror Otto stod 
framför henne med hängande huvud, klippande ögon, mungiporna neddragna. 
Mor sade åt mig, att jag skulle gå tillbaka till springbrunnen, men jag 
höll mig i närheten och hörde dem båda tala, mor häftigt, så häftigt som 
jag aldrig förr hört, farbror Otto mumlande och enstavigt. Slutligen reste 
sig mor, och jag hörde henne säga:



Hur kunde jag också vänta någon hjälp av dig. Du skälver ju som ett 
asplöv, bara hans högvördighet ser på dig.



Jag trodde henne väl ej bokstavligen, men min vördnad för biskopen ökades.



Och då jag en dag hörde morfar säga till mor:



Du gör som du vill. Jag har inte lust att tvinga dig.



Och då jag hörde mor svara:



Åh, kära far, du vet nog, att du tvingar mig, vare sig du har lust eller 
ej.



Då förstod jag vilken mäktig man min morfar var. Jag tänkte på farmor, som 
han hjälpt att dö, på syster Anna, som han låtit försvinna, på farbror 
Ottos skälvande händer, på mor, som han tvang, vare sig han hade lust 
eller ej, och på den svarta gången, morfars gång, där de hostande, 
suckande, stönande, tokiga fattiga höllo sig dolda. Jag blev rädd för 
morfar.



Icke förty fick jag vid ett tillfälle mod att resa mig mot honom och säga 
honom ett allvarsord. Det var en vinterkväll; jag hade just gått och lagt 
mig och mor satt vid sängen och höll min hand i sin. (Ty fast jag redan 
var en sex års pojke, kunde jag icke somna med mindre än att mor höll mig 
i hand.) Morfar kom in till oss. Det var i och för sig något så ovanligt 
och häpnadsväckande, att jag kröp ned under täcket. Morfar sade: Det är 
telegram från Johan. Och hans röst lät egendomlig. Jag hörde ett 
papper prassla. Sedan hörde jag ingenting på en lång stund. Slutligen 
måste jag krypa fram och titta. Morfar hade satt sig på sängkanten mitt 
emot mor; han satt och höll henne i hand. Jag tror inte att hon grät, och 
jag kan inte minnas några andra tecken av sorg eller smärta. Men jag fick 
plötsligt alldeles klart för mig, att morfar pinade henne. Kanske knep han 
henne på ett lömskt sätt i handen. Och jag reste mig upp mot morfar, 
ställde mig på knä i sängen och ropade:



Om du inte går din väg, elake, så ska jag be farmor komma.



Han stirrade på mig; så blev han alldeles röd i ansiktet och började 
blinka.



Vad menar gossen? mumlade han. Men mor stoppade ned mig under täcket, och 
vad som vidare tilldrog sig, vet jag ej.



För övrigt minns jag ingenting av mors sorg, och ingenting av hennes 
sjukdom. Endast detta:



Jag krälade som vanligt på alla fyra kring springbrunnen, da jag plötsligt 
förnam ljudet av ett häftigt och ihållande hostanfall. Så där kunde ingen 
annan än syster Anna hosta! Trodde jag. (Och jag kände hennes hosta, ty 
hon hade ibland för att roa mig "hostat på befallning".) Det är Anna, det 
är Anna! skrek jag och rusade bort till mors fönster. Hon tittade ut och 
skakade på huvudet. Det var bara jag, sade hon. Men det trodde jag inte 
utan klängde mig in genom fönstret - så kavat hade jag blivit -och 
genomletade hela rummet. Och jag brast i gråt. Inte därför att mor hostade 
utan därför att Anna inte var där.



Vad ska det tjäna till att lura mig! sade jag till mor.



Men sedan jag surat en stund, tänkte jag inte vidare på den saken. Det är 
allt om mors sjukdom.



Och vidare minns jag detta:



Åter var jag i trädgården och jag fick se morfar komma från lusthuset 
eller från farbror Ottos bakgård. Jag blev rädd, sprang bort till mors 
fönster och sträckte upp handen. Men mor var inte i sitt rum. Då klättrade 
jag in genom fönstret och ställde mig bakom gardinen avvaktande, att 
morfar skulle gå sin väg. Han satte sig under kastanjen och blev sittande 
en bra stund. Så reste han sig och gick in.



Jag återvände till bassängen. Just den dagen hade jag sjösatt ett 
stort, nytt skepp med näsdukssegel och sidenbandsvimpel, röd. Mor hade 
döpt det till Sabina och hon hade sagt:



Låt nu se, att du styr raka vägen till far.



Därmed var jag alltså sysselsatt, då jag hörde buller och tunga, jämna 
steg från bakgården. Jag kikade under armen och såg farbror Otto, som 
baklänges och långsamt trängde sig genom plommonsnåret, där staketet 
slutade. Jag förstod, att han bar någonting, som han var rädd om, och som 
han ville skydda mot kvistarna. Nu måtte det ha varit några dagar före min 
namnsdag, ty jag tänkte: Det är en båt, det är en väldig, ny båt! Hjärtat 
begynte dunka av glädje, men jag blev samtidigt så blyg, att jag helst 
velat smyga mig undan. Jag beslöt att fortsätta min seglats och inte 
låtsas om någonting.



Först då farbror Otto, alltjämt med tunga, jämna steg, gått förbi mig, 
dristade jag se upp. Jag såg mors huvud. Håret hade fallit ned. Ansiktet 
var kritvitt. Ögonen voro slutna och ögonlocken mörkblå. Kinderna voro 
vita, ur munnen, röd, halvöppen, silade blod.



Jag reste mig långsamt, gick bort till mors fönster. Jag stod där en lång 
stund. Så hörde jag dörren slås upp, jag hörde någon ropa, jag hörde 
pigorna springa omkring, jag hörde farbror Ottos tunga, jämna steg, jag 
hörde morfars röst, dov och stammande. Jag hörde farbror Otto lalla, som 
om han varit drucken:



Jo, jo, så går det till. Hon hade sprungit. Så går det till. Hon sprang. 
Vem vet, vart hon tänkte springa. Jojo, så går det till.



Jag stannade vid mors fönster. Gamla Hulda kom och hämtade mig. Hon klädde 
på mig och vi stego upp i morfars droska. Vi körde till stationen, vi åkte 
på tåget, och vi åkte i en ny droska. Och jag kom till Lillhammars 
prostgård, till min gamlafaster, Klara Rygelius. Där stannade jag en vecka 
eller så. Ibland talade faster om mor; men jag ville ingenting höra. Jag 
vet icke varför. Då begravningen var över, återvände jag och Hulda till 
biskopsgården.



En dag, och det var kanske tre veckor senare, satt jag framför mors bord 
vid fönstret. Jag läste i abc-boken. Dörren öppnades och en lång herre kom 
in till mig. Han var mycket lång - längre än morfar - och mycket mager. 
Han hade ett mörkbrunt skägg. Hans rock var svart och lång som morfars men 
av ett annat snitt, och dess uppslag glänste av 
siden. Jag blev rädd, men satt stilla. Han satte sig mitt emot mig och tog 
min hand, som låg på bordet. Jag ryckte lite för att slippa lös, men han 
höll mig fast, dock icke hårt.



Han började tala om syster Anna. Då blev jag lugnare och svarade honom på 
hans frågor och vi talades vid. Nu kom morfar också in och satte sig ett 
stycke ifrån oss. Men den främmande herrn såg endast på mig och jag visade 
honom kria-boken, som Anna givit mig. Han frågade om jag kunde läsa. Jag 
svarade, att j ag endast kunde läsa tryckt. Då bläddrade han i systers 
bok, och han log och läste:



Vi människor måste vara mycket glada och tacksamma att vi få leva. Världen 
är mycket skön och vi kunna knappt tänka oss något som är bättre inrättat. 
Vi behöva endast tänka på bergen, som resa sig högt över molnen och 
därifrån vi hava en härlig utsikt över allting. Och vi kunna tänka på de 
djupa haven, där det finns fiskar av alla storlekar och färger såsom den 
svarta, jättelika valfisken, den gula laxen, den blå forellen och 
rödspottan, som kallas så, fast hon endast har röda fläckar. På jordytan 
leva de fyrfota djuren, av vilka några bära oss, såsom elefanten och 
hästen och kamelen och åsnan, under det att andra giva oss sin mjölk, 
såsom kon. Och fåret ger oss sin ull till varma vinterkläder. Men bomullen 
växer på ett träd i Indien. Men fåglarna hava det bäst ställt, ty de kunna 
flyga och genast komma, vart de vilja. Det finns också insekter och ormar, 
som stinga oss, men även det är bra, ty annars visste vi ej, hur bra vi 
har det, när vi inte bli stungna. Och somliga människor äro sjuka och 
fattiga, men vad gör det, när de ändå få leva. Ty vart man vänder sig är 
det någonting skönt och vackert att betrakta. Så att vi kunna aldrig vara 
nog glada och tacksamma.



Jag lyssnade med gapande mun, häpen över syster Annas stora lärdom. Men 
den främmande herrn lade plötsligt boken ifrån sig och frågade: Jan, vet 
du vem jag är?



Jag nekade.



Då reste han sig och började vandra oroligt av och an och ibland slog han 
sig för bröstet. Slutligen stannade han framför morfar och sade i häftig 
ton:



Ni borde väl ändå kunna säga honom, vem jag är?

Morfar vinkade mig till sig, och när jag stod mellan hans knän, sade 
han:



Kära vän, det är din far.



Jag var nära att brista i gråt. Jag tryckte mig upp mot morfar, gömde mitt 
ansikte i hans yviga, vita hår. Slutligen sade jag:



Jag tycker bättre om morfar.



Då brast den främmande i skratt, han kastade huvudet bakåt så att det 
svarta skägget pekade rakt ut och jag såg hans magra hals.



Utmärkt! ropade han. Utmärkt, kära svärfar! Utmärkt, herr biskop!



Morfar rodnade och blinkade, och jag hörde honom mumla:



Kära Johan, det är ju inte mitt fel.



Fel! upprepade den främmande. Nej, det är svärfars förtjänst. Naturlighis! 
Att gossen fått ett klart förstånd och ett sunt omdöme.



Plötsligt tog han mig mellan sina händer, lyfte upp mig, såg mig in i 
ögonen. Och han sade:



Nåja, kära Jan. Det kan nu en gång inte hjälpas. Jag är din far.





4 Arnbergs Explosiv



Far och jag flyttade över till farbror Otto i bakgården. Där bodde vi i 
två år. Biskopen lånade far en summa pengar, och han inrättade sig ett 
laboratorium. Han experimenterade med en ny uppfinning, ett sprängämne. 
Hela biskopsgården levde i stor förskräckelse för det där sprängämnet. Det 
var bara morfar och jag, som inte voro rädda av oss. Vi ville gärna med 
egna ögon se, vad han gjorde, och stego hand i hand in i laboratoriet. Far 
körde ut oss. En gång, då han var borta, rusade jag in till morfar och 
skrek: Kom, kom, nu är han ute! Men den gången ville inte morfar. Fast jag 
tror han hade lust.



Till en början hade vi inte någon kvinna i huset. Gamla Hulda städade 
rummen och bar till oss mat från biskopens kök. Men far åt på 
värdshus. Ibland tog han mig med sig och jag var mycket stolt över att få 
vandra vid hans sida. När jag då såg honom i den långa, kring midjan 
svängda rocken, den höga, spegelblanka hatten, handskarna, käppen med 
guldband kring kryckan, fann jag honom mycket betydande. Folk vände sig om 
på gatan och såg efter oss. Unga damer besvarade hans hälsning med de 
ljuvaste småleenden. Det smickrade mig. Men att efter en sådan promenad 
visa gott folk, att vi bodde i bakgården, smakade mig inte alls. Utan jag 
försökte locka far att taga vägen genom biskopshuset, förebärande ett 
ärende hos morfar eller att den vägen var kortare. Ibland lyckades jag.



Eljes kom jag rätt sällan i morfars trädgård. Biskopens äldsta dotter, en 
ogift och from gammal fröken, hade tagit mors rum i besittning. Hon 
brukade mata duvorna genom mors fönster. Den larmande skocken av dumma, 
kurrande, flaxande, kämpande duvor stimmade beständigt kring det tysta 
fönster, där mor och jag hållit varandra i hand. Det kunde jag inte lida.



Så småningom försonade jag mig med bakgården. På andra sidan köket låg ett 
brygghus, från golv till tak belamrat med gamla möbler, som farbror Otto 
fört med sig från -dal. Här hängde också spegeln av venezianskt glas med 
de sju dygderna i silverramen. Far sade:



Varför gömmer du på allt det här? Det är ju värdefulla saker en del, det 
kan bli pengar.



Tack vackert - tack vackert - stammade farbror Otto och blev mörkröd i 
kinderna. Jag säljer ingenting.



Och far skrattade ut honom och sade: Du är lika galen som jag. Nå, en 
vacker dag kör vi alltsamman till -dal.



De begynte plocka fram möbel efter möbel, beskrevo noggrant platsen, där 
den stått, hur den använts och vem som använt den. De höllo på därmed i 
timmar; ibland skrattade de, ibland tvistade de, ibland stodo de tysta och 
fingrade på någon sak. Under tiden tappade jag oförmärkt vatten i den 
stora rostiga bryggkitteln och sjösatte min amerikanska brigg Claire 
Aurore. Jag hade redan hunnit lida skeppsbrott, då far plötsligt tog mig 
på armen och ställde sig framför spegeln. Han log mot oss och sade:



Känner du igen honom, spegel? Det är den blivande bruksherrn på -dal.

Jojomen, muttrade farbror Otto, stack fram sitt rödbrusiga huvud, 
släkten lever fast med repet kring halsen



Och han tillade:



Men den blivande bruksherrn liknar mest en rännstensunge.



Jag såg verkligen förskräcklig ut. Mina kläder voro urväxta, slitna och 
trasiga. Till på köpet hade jag nu vältrat mig i årsgamla lager av sot och 
damm. Far blev ond.



Vad är det för ett sätt! brummade han. Finns det då ingen, som kan se 
efter pojken?



Han bar mig genast in i sängkammaren, drog av mig kläderna, rullade ihop 
dem till ett bylte och stoppade byltet i kakelugnen. Därpå tog han fram 
min röda sammetsblus och mina sammetsbyxor.



Jag slog armarna kring hans hals och gned min näsa hårt mot hans kind. Det 
var min ömhetsbetygelse. Mor brukade jag kyssa, men aldrig far.



Brygghuset blev någon tid mitt tillhåll. Kitteln, ehuru oändligt mycket 
futtigare än bassängen, kunde dock tjänstgöra som världshav. Visserligen 
låg min brigg som en flottbro från strand till strand, men ingenting 
hindrade den från att vara till randen lastad med guld och apelsiner och 
ingenting hindrade den från att kränga våldsamt i vågorna, kantra, gå till 
botten. Efter varje sådan katastrof brukade jag gå bort till spegeln - väl 
mest för att se, hur mycket min stackars helgdagsblus lidit. Men även för 
att titta på och undersöka mig själv, ty jag hade märkt, att jag efter 
skeppsbrottet blev blek i stället för röd; såg ut som ett litet spöke. Och 
det roade mig att se. Det passade bra till leken. Jag hade drunknat och 
gick igen. Tyvärr varade mitt spöklika utseende endast en minut eller två. 
Sedan blev jag åter en rödkindad kapten, som måste uppsöka nya gruvliga 
olyckor.



Min stackars sammetsblus däremot återhämtade sig icke lika lätt och skulle 
väl snart blivit ett verkligt spöke, om icke följande inträffat.



En höstkväll, då jag som bäst var i färd med att hjältemodigt gå till 
botten med min brigg, hörde jag steg i köket. Jag förde just en guldlast 
från Amerika; hälften skulle far ha och hälften morfar. Och fast jag 
fullerväl visste, att briggens och var rikedoms öde redan var beseglat, 
kämpade jag förtvivlat med vå gorna. Bekämpade dem med höger hand 
allt under det att den vänstra i smyg tornade upp dem på nytt. Mitt i 
leken måste jag dock lyssna till stegen. Det var icke fars, icke farbror 
Ottos. Det var knappt ens riktiga steg, snarare ett hastigt tassande fram 
och tillbaka. Som när en råtta tassar från vägg till vägg, stannar, reser 
sig på baktassarna, vädrar, vänder, tassar vidare.



Jag blev rädd. Jag släppte briggen och kröp ned i hörnet bakom pannmuren. 
Jag hörde köksdörren öppnas. Jag tryckte näsan mot muren. Men sneglande åt 
sidan såg jag en svart gestalt, som rörde sig sökande av och an. Och då 
huvudet vändes i profil med den grå, svagt lysande fönsteröppningen som 
bakgrund, urskilde jag ett litet fågelhuvud med lång, spetsig näbb. Det är 
en häxa, tänkte jag, knep ihop ögonen och hoppades, att Gud skulle göra 
mig osynlig.



Jag satt också rätt väl dold i vrån, men spegeln, som stod mitt emot, 
måtte ha förrått mig. Ty nu hörde jag häxan slå samman sina händer, och 
jag hörde henne komma emot mig i långa skutt och jag hörde henne med 
vänslig röst gnälla:



Gud signe! Gud signe! Guds ängel!



Då mindes jag gumman från morfars gång, och min skräck blandades med 
förtrytelse. Skulle jag nu åter bli gastkramad av den fattiga, tokiga 
människan! Jag skrek:



Kom inte hit! Jag slår dig!



Men hon skuttade emot mig, satte sig nedhukad framför mig med händerna på 
knäna. Jag såg hennes små trollögon, grå som gråsten, snegla och glittra i 
skymningen.



Rör mig inte! skrek jag. Du är fattig och tokig och elak.



Men hon tog i mig och plockade fram mig. Och hon vände mig och synade mig 
på alla håll och torkade mina händer med sin kjortel. Jag sparkade och 
slog, tills hon måste släppa mig. Då skalade jag i väg och gömde mig under 
fars säng. Där låg jag väl en timma och hörde henne tassa omkring och 
locka mig med sin vänsliga, gnällande röst. Slutligen kom far, och jag 
kröp fram. Han lyfte upp mig och bar mig ut i köket, där kvinnan satt vid 
bordet och skalade potatis. Hon torkade sina händer och tog mig från far, 
som sade:



Här har du Jan, kära Hedda.



Hon svarade:

Han tycker inte om mig. Men det ger sig väl, när han blir van. Hon 
tog genast av mig min röda sammetsblus och mina sammetsbyxor. Och de 
trasiga eländiga paltor, som far stoppat i kakelugnen, tog hon fram, 
tvättade dem, lagade dem, satte dem på mig.



Med Hedda kom armodet i vårt hem. I själva verket hade vi varit lika 
fattiga förut eller ännu fattigare, men nu först blev det uppenbart. Far 
själv måste erkänna och böja sig. Allt, som kunde kallas lyx, ströks ur 
vår tillvaro. Rummen voro vida snyggare än förut, ty Hedda var en 
oförliknelig städerska. Men hon städade också bort möblerna. Allting blev 
tunnare och fattigare. Mjuka mattor, som far fört med sig från Amerika, 
försvunno och ersattes nödtorftigt med trasmattor. Vårt vackra porslin, 
med pagoder och underliga fiskar, försvann. Farbror Otto måtte med näbbar 
och klor försvara sina brygghus-möbler.



Det är mitt, skrek han. Johan, jag protesterar.



Och far ropade inifrån sitt laboratorium, skrattande:



Hedda, Hedda, Otto vill inte reducera. Bort med tassarna.



Den gången gav hon vika. Men mors kläder kunde varken far eller jag rädda. 
De förvarades på vinden och en gång i manaden brukade gamla Hulda hänga ut 
dem på bakgården till vädring. Då gick jag från plagg till plagg, kände 
dem alla. Hela dagen kunde jag vanka omkring, tyst mellan mors kläder. Nu 
lade Hedda ner dem i en avlang, grov lår. En gumma kom med en liten 
pinnkärra och en liten, liten gråblek häst och hämtade kistan. (Och jag 
tror att gumman var densamma, som omfamnat mig i morfars gång. Hon var 
liten och rund och livlig och mycket besynnerlig; hon pratade och neg och 
skrattade och grät om vartannat. Grabergskan hette hon. Jag skulle återse 
henne. )



Far gjorde invändningar, jag grät. Det hjälpte icke. Pinnkärran rullade i 
väg med den avlanga kistan och Hedda räknade igenom en bunt sedeltrasor. 
Hon log; men det gjorde hon alltid, vare sig hon fick sin vilja fram eller 
ej. Rynkorna i hennes ansikte lågo till ett matt, belåtet löje. Ögonen 
glittrade beständigt, någon gång slogo de kors över näsryggen. Jag vet 
icke, om Hedda sett bättre ut i sin ungdom; som jag minns henne, var hon 
förskräcklig. Munnen var hopdragen som med en dragsko och putade ut



under den väldiga näsan. Hela kroppen var hopklämd och 
tillsnörd. Det såg ut, som om hon ständigt varit i färd med att plocka upp 
knappnålar ur golvspringor. Hon rörde sig med förvånande snabbhet; men i 
själva hennes sätt att gå fanns det något obehagligt kilande, som påminde 
om råttor.



Så småningom vande jag mig vid henne och höll av henne. Far och farbror 
kunde icke vara henne förutan. En gång, då hon besökte syster Anna, som 
låg sjuk i Göteborg, råkade hela huset i sådan oordning, att farbror och 
jag måste flytta över till morfar. Men även i biskopsgården gjorde hon sig 
oumbärlig. Dagligen sag jag henne speta över staketet. De pinnsmala benen 
i grova, grå strumpor svängdes över i ett nu och hela det grå nystanet 
rullade bort mellan popplarna. Moster med duvorna kom ofta till staketet 
och ropade på Hedda. Ibland kom morfar själv, röd och upphettad (antingen 
hade moster eller pigorna förargat honom eller hade han tappat en knapp 
eller hade någon annan olycka inträffat).



Var är Hedda? Jan, be Hedda komma.



Men hon kom, innan jag hann vända mig om.



Morfar visade henne all möjlig heder. Han gav henne en svart 
sidenklänning, som tillhört biskopinnan, och en guldbrosch med tjocka 
slingor kring ett kors av granater. Varken klänningen eller broschen 
reducerades; jämte fars eleganta garderob blev den vår enda lyx. Och den 
användes om söndagarna, då vi regelbundet åto middag hos morfar. Biskopen 
ville, att Hedda skulle sitta med vid bordet. Hon satte sig och satt också 
en stund stelt stirrande framför sig; men plötsligt försvann hon, deltog i 
serveringen eller fick någonting att sköta i köket. Det var det ingen, som 
märkte.



Men det begav sig, att morfar fyllde år; jag tror det var hans sjuttio- 
eller sjuttiofem-årsdag. Det var i juli. Förberedelserna voro storartade 
och även jag deltog i dem. Jag och Hulda sutto under kastanjen och raspade 
löv. Moster med duvorna band girlander. Kusken och farbror reste 
äreporten. Hedda regerade i köket. Far i sitt laboratorium lagade i 
ordning ett fyrverkeri.



För far skulle dagen bliva av särdeles betydelse. Hela släkten skulle 
samlas och far ämnade framlägga sina planer, som gingo ut på att bilda ett 
familjebolag för exploatering av fars spräng ämne. Jag kände 
naturligtvis inte till hans planer; men jag förstod, att han var orolig. I 
flera dagar hade jag hört honom vandra av och an i sitt laboratorium och 
lite emellan hade han kommit fram till fönstret, dragit djupt efter andan 
och slagit sig med knytnäven för bröstet. Och svetten lackade utför hans 
panna. Hans oro smittade mig. Jag trodde, att han ängslade sig för sitt 
fyrverkeri, och jag föll på knä bakom sophögen och bad Gud, att 
fyrverkeriet måtte lyckas rätt väl, far och mig och oss alla till heder.



Tidigt om morgonen väcktes jag av musik. Jag ropade på Hedda, sprang ur 
sängen. Huset vid bakgården låg öde. I bara skjortan rusade jag ut på 
gården, kröp in i plommonsnåret vid staketet. I morfars trädgård trängdes 
svartrockar, musikanter, herrar i uniformer och damer i alla möjliga 
färger. (Och då jag såg damerna, tänkte jag på fiskarna i Annas kria, 
herrarna påminte mig om fyrfotadjuren och musikanterna, som tagit plats på 
terrassen under duvslaget, om fåglarna. Jag gav Anna rätt däri, att 
världen är skön.)



Bäst jag satt där, kom Hedda kilande, snappade mig till sig i förbifarten 
och kilade vidare in i huset. Och allt under det att hon städade och 
utförde hundra andra sysslor, klädde hon mig i min röda sammetsstass. Hon 
berättade, att morfar frågat efter mig. Det gjorde mig ängslig, jag ville 
inte följa med. Men hon tog mig som ett paket under armen och kilade 
åstad, än skuttande över damernas släp, än hukande sig ned under 
svartrockarnas utsträckta armar. Hon ställde mig framför morfar, lade 
handen på mitt huvud och lät mig bocka. Så försvann hon. Morfar satt på 
rundbänken under kastanjen och kring honom sutto de äldsta i svartrock och 
uniform och även några gummor. Morfar tog mig till sig.



Det här är Sabinas gosse, sade han.



Han vinkade och fram stego två långa pojkar och en flicka i skär klänning.



Det är dina kusiner, Jan, sade morfar. Och han ställde oss rygg mot rygg 
och mätte vår längd. Flickan skrek:



O, vad du är liten! Du är ju som en docka.



Och hon ville bära mig, men jag gjorde mig tung, så att hon måste släppa. 
Svartrockarna stimmade omkring oss, pratade och skrattade och 
klappade oss och varandra.



Men morfar ropade:



Mikael !



Genast framträdde en pojke, inte stort större än jag. Han bockade sig 
artigt för morfar. Jag såg, att han inte var av samma slag som vi; han 
liknade varken mig eller mina långa kusiner. Han var så vacker, som jag 
föreställt mig änglarna. Dessutom var han klädd på ett annat sätt: svarta 
långbyxor, svart kavaj med stor, vit krage. Jag förstod, att han var fint 
klädd, och jag blygdes över min röda sammet. Morfar ställde nu även oss 
båda med ryggarna mot varandra. Och när han såg, att vi voro nästan 
jämstora, smålog han helt belåtet och sade:



Se där! Det är riktiga parhästar. Ni kan leka tillsamman.



Den främmande gossen klappade mig på axeln och sade:



Jag ska nog ta hand om honom.



Han stack sin arm under min och gick med obesvärad gång tvärs genom 
vimlet, skickligt undvikande att knuffa eller knuffas. Men jag följde 
honom som en träkloss och vågade knappt se på honom. Vi satte oss på 
bassängkanten. Han lade det ena benet över det andra, vaggade sakta av och 
an i takt med musiken.



Kan du vissla? frågade han. Och han betraktade mig från sidan och log på 
ett sätt, som gjorde mig ännu mera brydd.



¨   Du! sade han och klappade mig på knät. Jag drog åt mig be



net. Han blev plötsligt allvarsam och sade:



Vet du vad? Min pappa dog för två månader sen. Han var greve. Han hade 
fyra kapplöpningshästar. Dem tjänade han pengar på. Men farfar är 
kolossalt rik, förstår du. Jag får vad jag vill. Vem är din pappa?



Jag sag mig omkring och upptäckte far, hög och svart, i en krets av 
ljusklädda damer. Jag pekade på honom.



Den, sade jag. Och jag kände mig betydligt tryggare. Ty jag såg, att far 
var längre och ståtligare än alla andra, och jag hörde honom prata och 
skratta rätt muntert och alla de unga damerna rörde sig omkring honom som 
en flock dansande kring en majstång.



Men Mikael sade:



De var en vådligt mager en.



Jag kunde ingenting invända utan svarade endast:

Han har gjort ett stort fyrverkeri. Det blir i kväll.



Mikael sade:



Jag har sett så mycket fyrverkeri. Det är ingenting. Men har du sett någon 
eldsvåda? Det är stiligt.



Plötsligt reste han sig upp.



Vet du vad? sade han. Roligare kan man ha.



Och han gick sin väg.



Jag blev sittande på bassängkanten. Sorlet, skrattet, musiken, alltsammans 
sövde mig. Jag somnade, hopkrupen med huvudet mellan knäna. Jag sov och 
jag halvsov, och så småningom tystnade sorlet omkring mig. Ibland kände 
jag, att Hedda tassade omkring mig, och det tycktes mig, att hon med flit 
och möda städade bort alla dessa svartrockar, uniformer och 
regnbågsskimrande kvinnokläder.



Gästerna försvunno; i stället började pigorna springa omkring mig, anförda 
av Hedda. De dukade middagsbordet. Ett mindre bord under popplarna dukades 
åt mig och mina kusiner. Mikael hade lämnat oss med de andra gästerna. Nu 
var det endast släkten samt två främmande svartrockar och två herrar i 
uniform kvar. Det blev en släktmiddag. Gamla-faster Klara Rygelius gick 
omkring från den ena till den andra, tog i famn och ropade:



Så roligt! Nu äro vi bara Arnbergare. Nu ska vi ha det trevligt.



Hon tog också mig i famn och sade:



Här ha vi Sabina, Sabina är också hos oss.



De samlades runt omkring mig och jag vandrade yrvaken och motsträvig ur 
famn i famn. Slutligen hamnade jag hos en ung kvinna, som var mycket lik 
min mor, fast hon hade haret kammat på ett annat sätt, yvigt och grant. 
Det var biskopens yngsta dotter. Hon hette Nora, men jag kallade henne 
"moster med håret". Hon hängde beständigt vid fars sida och gjorde mig 
illa till mods.



Vidare fanns det två herrar. Den ene var stor och bred, trygg och sävlig. 
Han var biskopens äldste son, läkare, far till de båda pojkarna och 
flickan. Hans hustru var liten och blek och ljus. Bredvid far såg hon ut 
som en liten kyckling. De mätte skrattande längd alldeles som vi barn hade 
gjort. Och morfar sade:



Det syns, Helene, att du inte är någon Arnberg.



Nej, Gud ske lov, svarade hon och knyckte på nacken.

Vidare fanns där en mager, mörk herre med tunt hår. Han var nästan 
lika lång som far. Han hade glasögon och långa, vita tänder, som nafsade i 
luften likt hästtänder. Han var biskopens yngste son, jurist, ogift. Det 
var han, som först bragte saken på tal.



Nå, Johan, sade han och gnuggade sina händer. Hur går det med ditt 
sprängämne? Tänker du spränga hela släkten i luften?



Far vände tvärt ryggen åt damerna; han tog juristen under armen och drog 
honom med sig in under popplarna. Läkaren kom i sakta mak vaggande efter 
dem. Jag såg far gestikulera. Jag trodde, att han talade om fyrverkeriet, 
och eftersom jag icke förstod hans ord, nöjde jag mig med att läsa i hans 
ansikte och i de andras. Det tycktes mig, att de kommo väl överens. Far 
tryckte deras händer; och plötsligt brast han i skratt, sprang med långa 
steg bort till moster med håret, tog henne kring midjan och svängde henne 
runt i luften så att jag sag de vita underkjolarna flaxa



Nå, Johan! brummade morfar. Vad är det nu? Vad är det nu?



Moster med håret såg lycklig ut, men Helene, den lilla ljusa bleka, sköt 
läpp. Flickan i den skära klänningen kom fram till mig och sade:



Vad morbror Johan är rolig! Ska vi också dansa?



Och hon tog mig kring livet och svängde mig runt så att min ena sko flög 
in i jasminbusken. Där måste vi leta; och hon satte på mig skon och 
kittlade mig på benet, där strumpa och byxa glappade isär. Slutligen 
kysste hon mig; och vi sutto en stund stilla i jasminsnåret, hand i hand. 
Men morfar klappade i händerna, och den yngste av gossarna, mina kusiner, 
steg fram och läste till bords. Då kröpo vi ur snåret och satte oss vid 
det lilla bordet, och gamla Hulda knöt servetter för oss och manade oss 
att äta vackert.



Nu ville det sig så, att det dukats vid stora bordet till en person för 
mycket. Morfar satt vid bordsändan och till höger om honom gamla-faster 
Klara. Bredvid henne åter satt en främmande svartrock, så kom moster med 
duvorna, så kom en främmande i uniform, så kom prosten Rygelius, 
fasters son (min välgörare), så kom åter en främmande svartrock, så kom 
Helene, så kom far (mitt emot morfar), så kom moster med håret, så kom 
juristen, så kom farbror Otto, så kom läkaren, så kom en främ



mande i uniform. Och mellan honom och morfar en tom plats. Tag bort den 
där, befallde far. Och gamla Hulda fattade tag i stolen. Men morfar 
sträckte ut armarna och stod en stund med sänkt huvud, som om han 
eftersinnat.



Nej, sade han. Låt den stå.



Jag såg morfars ansikte, och jag förstod genast, vem han tänkte på. Blodet 
steg mig åt huvudet, och fast jag bet ihop tänderna, rullade tårarna som 
ärtor ur mina ögon.



Vad gråter du för? frågade flickan.



Jag pekade på stolen och viskade:



Där sitter mor.



Hon stirrade förskräckt mot stolen och skakade på huvudet. Men jag tror, 
att alla vid stora bordet förstått, vem morfar tänkt på. De tystnade för 
en stund. Alla utom far. Han var alltför upprymd, alltför glad. Plötsligt 
sade han:



Men var är Hedda?



Hedda, upprepade Helene. Vem är Hedda?



Far såg storögd från den ena till den andra.



Hedda! Känner ni inte Hedda? Min Hedda?



De svarade icke. Morfar sade:



Jag tror inte, att den goda Hedda har lust



Bevare oss väl! ropade faster Klara, det skulle ju vara en familjemiddag. 
Idel Arnbergare



Just därför, avbröt far. Och han rynkade pannan och sade: Ja - försåvitt 
svärfar inte har någonting däremot.



Jag såg, att morfar rodnade ända upp under det vita håret. Han dröjde med 
svaret.



Nej, sade han slutligen långsamt; jag har ingenting däremot. Om du själv 
anser det lämpligt.



Det finns ju en plats till övers, svarade far. Och han vände sig till mig 
och befallde mig att hämta Hedda. Jag kilade åstad, glad över att bringa 
ett så viktigt budskap. I biskopsköket stod Hedda sidenklädd och fin men 
med uppkavlade ärmar och uppskörtad kjol.



Hedda skall genast komma till bords, skrek jag.



Hon stirrade på mig och ögonen slogo kors över näsan.



Nej, Jan, sade hon, det reducerar vi. Det är för fint. Det kommer aldrig i 
frågan.

Snopen vände jag tillbaka. Vid bordet var det 
tyst. Jag upprepade Heddas ord.



Ovanligt förståndig människa, den Hedda, sade juristen. Och faster Klara, 
som var döv, skrek:



Kommer hon inte? Tänka sig, att det ännu finns folk, som vet sin plats!



Far reste sig och gick till köket. Det blev åter tyst vid bordet. Men 
efter en stund sade juristen:



Det är besynnerligt med Johan. Vi ska alltid göra honom till viljes, även 
när det gäller ganska mycket. Men att göra oss till viljes i en småsak - 
nej, det passar honom inte.



Moster med håret utbrast:



Är det meningen, att hon skall sitta på Sabinas plats?



Nå, nå, sade morfar och rodnade ånyo ända upp under håret. Sabinas plats! 
Var nu inte barnslig, kära Nora.



Men hon reste sig och sade:



I så fall går jag min väg.



Vad är det nu? Vad är det nu? jämrade den döva. Kära Julius, det skulle ju 
vara en familjemiddag!



Morfar sade:



Nora, du sitter kvar.



Läkaren sköt nu en smula på sin stol, lade ifrån sig servetten och 
började:



Jag får verkligen säga, att jag delar Noras mening



Men morfar avbröt:



Nog talat om den saken, min gosse.



Och han tillade med ett leende:



Jag skulle tro det är min dag. Och jag undanber mig alla sorters åsikter. 
Utom mina egna.



Jag stod bakom hans stol och lyssnade till alltsamman.



Nu kom far, och Hedda. Hon såg gruvligt i kors, och jag tror knappt, att 
hon hittat sin stol, om inte far hjälpt henne. Biskopen sträckte ut 
händerna mot henne och sade:



Vad är det för sätt, kära Hedda, att inte passa på måltiden! Gjorde vi 
rätt, skulle Hedda få stå till bords.



Han tryckte ned henne på stolen, och hon satte sig med en knyck som om hon 
gatt tvärt av. Den döva skrek:



Stackars lilla människa, jag ser att hon inte tycker om det här.

Men Johan har alltid varit en bråkstake.



Jag återvände till lilla bordet och till flickan i den skära klänningen 
Hon pratade oavbrutet och lät mig inte vara i fred. Vid stora bordet sutto 
de alla tysta utom morfar och faster Klara: slutligen hörde jag också far 
prata och skratta som förut. Och jag trodde, att allt var gott och väl 
igen.



Men plötsligt blev det åter moltyst vid stora bordet. Strax därpå kom fars 
röst, skarp så att jag ofrivilligt rätade på mig och tog händerna från 
bordet:



Vad menar du?



Jo, svarade doktorn, sävligt och godmodigt, jag kan hälsa dig från ditt 
famösa tuberculin. Jag har det tvivelaktiga nöjet att träffa på det lite 
varstans. Du skulle ha blivit en rik man, om du inte låtit din värda 
kompanjon draga dig vid näsan



I alla händelser, inföll juristen, har du lyckats förskaffa vårt namn en 
icke obetydlig ryktbarhet. Vi få hoppas, att ditt sprängämne blir lika 
ryktbart. Fast på ett trevligare sätt



Framför allt få vi hoppas, fortsatte doktorn, att det blir mera verksamt. 
Eljes är jag rädd, att du satt ett nytt grundskott i den Arnbergska 
familjearken



Vad är det nu? skrek den döva. Jag ser på Johan, att det är någonting



Jag såg också på far, och jag smög mig bort och ställde mig bakom morfars 
stol.



Mor har väl hört, skrek prosten Rygelius till sin mor, att Johan ämnar 
göra ett nytt attentat mot våra stackars plånböcker? En ny produkt från 
hans bekanta laboratorium



Men gumman hörde icke utan ropade:



Ja, Johan, du är ateist! Jag tror, att det var det, som grämde den 
stackars Sabina. Eljest hade hon nog suttit, där den där lilla människan 
nu sitter



Johan är inte precis ateist, inföll juristen, torkade omständligt sina 
brillor. Han dyrkar som bekant förfädrens andar. Alldeles som kineserna. 
Han ämnar bygga dem ett tempel vid -dal. Bara förarbetena ha redan kostat 
familjen närmare tvåhundra tusen.



Och vårt goda namn, sade doktorn. För mig som läkare är det onekligen 
pinsamt att i varannan stuga träffa på den där rysliga burken med 
dess hemska svammel om spöken och underkurer



Det är alltid så, grep prosten in med sin dundrande bas, ateism, 
vidskepelse, okunnighet och lurendrejeri. Det hör ihop. Jag tror, att 
Johan hade varit en bättre vetenskapsman, om han varit en bättre kristen. 
Han hade åtminstone låtit bli att ockra på folks okunnighet. Och på vår 
beskedlighet



Under allt detta - och även mina mostrar drogo sina små strån till 
stacken, fast jag inte längre minns, vad de sade - under allt detta satt 
far alldeles lugn. Men jag såg ju, att hans ögon voro blinda. Slutligen 
lyfte han sitt huvud och sade rätt lågmält:



Jag beklagar, att jag vanhedrat släkten. Men ett namn, som burits av 
stortjuven Fält och som ännu bärs av kriminaldåren Leonard tål väl både 
ett och annat. Allra helst som hans högvördighet biskopen helgat det med 
sin person



Johan! ropade morfar och jag ryggade tillbaka från hans stol. Men far såg 
på honom med sina blinda ögon.



Han sade:



Vill ers högvördighet tala om för mig, hur många fromma bibelställen ni 
behövde citera, innan ni förmådde Sabina att skriva det där brevet till 
mig? Det påstås, att det skall ligga mordlust i släkten. Det är 
beklagligt, att icke ens en så from man skall gå fri



Nu sprang doktorn upp, juristen, prosten. Men biskopen pekade på dem: 
först på den ene, så på den andre, så på den tredje. De satte sig som om 
han tryckt ned dem. Det var tyst en stund. Varpå biskopen sade:



Jag är ju gammal och står snart inför min domare. Lämna mig därför i fred, 
kära Johan. Jag försäkrar dig, att du inte behöver lägga sten på min 
börda. Vad som är sagt, är sagt. Men låt oss inte vidare riva varandra. Vi 
hänger för hårt ihop.



Vad säger du? skrek den döva. Kära Julius, det skulle ju vara en 
släktmiddag. Jag har minsann glatt mig ett helt år



Far reste sig.



Det är ett misstag, sade han. Jag för min del säger mig härmed fri från 
min kära släkt. Den behöver mig icke, och jag behöver den icke.



Far gick; han vände sig om och sade:

Otto, kommer du med?



Men farbror Otto hukade sig ned på stolen, som om han velat krypa under 
bordet. Far ryckte på axlarna. Den döva ropade:



Johan! Ser du inte, att Julius räcker dig handen!



Men far varken såg eller hörde. Han höll på att knuffa ikull mig; han tog 
mig i armen och jag måste storspringa för att följa med. Vi klättrade över 
staketet. Jag trodde, att vi voro förföljda, men när jag vände mig om, såg 
jag tvärs genom poppelallen den Arnbergska familjen sitta i lugn kring 
sitt bord. Två stolar stodo tomma, fars och Heddas.



I tamburen släppte far min arm; han borstade sitt hår framför spegeln, tog 
sin käpp, öppnade dörren till gatan. Jag följde honom hack i häl; han 
märkte mig icke. Vi stannade framför ett vackert tvåvåningshus. Far 
ringde. I detsamma blev han mig varse. Han rynkade pannan.



Vad har du här att göra?



Men plötsligt tog han mig i famn och tryckte mig intill sig. Dörren 
öppnades av en flicka med vit mössa på huvudet. Far sade någonting och vi 
stego in. I ett stort, ljust rum, vars make i elegans jag aldrig förr 
-skådat.



Ska det här vara en tambur? utbrast jag häpen. Flickan log och far strök 
mig över kinden.



Sätt dig där på galoschhyllan, sade han. Och sitt alldeles stilla. Det 
dröjer en stund.



Flickan, som gått in i ett annat rum, kom nu tillbaka, höll upp dörren för 
far och sade:



Var så god. Bankdirektören tar emot



Far gick in och hon stängde dörren.



Jag satt på galoschhyllan och såg mig nyfiket omkring. Men far dröjde och 
dröjde; jag blev sömnig, jag somnade. Jag vaknade av att någon blåste mig 
i örat. Det var den främmande gossen, Mikael.



Varför sitter du här? frågade han. Jag gnuggade mig i ögonen och sade, att 
jag väntade på far.



Är det han, som är inne hos farfar? frågade Mikael. Då får du vänta länge.



Han satte sig bredvid mig, betraktade mig från topp till tå och skrattade 
åt mig. Så blev han allvarsam och sade:

Hur dags ska ni ha fyrverkeriet? Jag kommer och tittar.



När jag hörde talas om fyrverkeriet, kom jag att tänka på att far lämnat 
morfars fest och att det säkerligen ej skulle bli något fyrverkeri. Och 
jag brast i gråt.



Vad gråter du för? frågade Mikael.



Jag svarade:



Det blir inget fyrverkeri.



Han såg stort på mig, så slöt han långsamt och förnämt sina stora, vackra 
ögon, fnös och sade:



Det kunde jag väl tro.



Och han gick sin väg.



Långt om länge kom far. Hastigt, upprörd. Han ryckte till sig hatten, 
käppen, tog mig vid handen och kramade den hårt. Men först då vi kommit ut 
på gatan såg jag, att hans ögon voro klara, att hans tänder glänste i det 
svarta skägget, att ansiktet lyste av glädje.



Han gick så fort, att jag inte kunde följa ... på armen. Och han viskade i 
mitt öra:



Nu, Jan! Nu stå vi på egna ben. Du och jag, Jan!





5 Spegeln



Far reste och stannade borta vintern över. Varannan söndag kom han hem och 
hälsade på, låg da hela dagen utsträckt på soffan och talade med farbror 
Otto. Han berättade om den nya fabriken, som växte upp med amerikansk 
hastighet. Den var belägen vid Frönsan icke långt från -dal. Far kunde se 
taket på -dals herrgård. Han var glittrande glad, men mycket trött. 
Farbror Otto bad honom vila sig. Men han ville icke vila, förrän han fått 
fabriken i gång.



Den hösten började jag i skolan. Vi hade en gammal lärare, som tycktes 
skuren ur ett stycke murket trä. Han gitte knappt tala, men när han blev 
förargad, knuffade han oss hårt i maggropen. En sådan behandling hade jag 
aldrig förr rönt. Jag beklagade mig för farbror Otto. Jag sade, att det 
var en elak gubbe och att jag tänkte göra honom något ont en mörk 
kväll.



Kära Jan, svarade farbror Otto, du ska inte tro folk om ont. Vet du, 
varför kan knuffar dig i magen? Det är därför att du ska få bättre aptit. 
Det är nyttigt. Han vill dig väl.



Förklaringen tillfredsställde mig: jag brydde mig inte vidare om gubbens 
knuffar, som hade en välvillig om också dum avsikt. Men de dystra 
evighetstimmarna i det mörka klassrummet tryckte mig över bröstet, så att 
jag kunde tappa andan. Ibland måste jag gapa, kippa efter luft.



Du ser ut som en mört, sade min Icnäkamrat, Karl Rygell. Och jag fick heta 
"Mörten". Rygell, som var något mindre än jag fast grövre och dubbelt så 
stark, kallades "Ängeln". Troligen därför att hans far bar namnet 
"Halte-fan". Halte-fan var skolläkare. Han var en fruktansvärd person med 
stora, kupiga, blå glasögon och ett yvigt, grått skägg, ur vilket rösten 
mullrade fram som åskan ur sitt moln. Han hade klumpfot. Han satt vid ett 
bord i kollegierummet och vi fingo i tur och ordning stiga fram inför 
honom, nakna till midjan. Efter varje undersökning brummade han några ord 
till rektorn, som satt bredvid. Om mig sade han:



Dålig! Modern dog i lungsot. Bara skräp. Fadern går val samma väg. Skräp!



Jag hatade honom.



Men "Ängeln" blev min bäste vän och läromästare i allehanda konster. Han 
handlade med allt möjligt och gjorde sig stora pengar. Hans förnämsta 
geschäft var dock katter, som han infångade på bakgårdarna, slaktade och 
flådde. Skinnen sålde han till buntmakaren för femtio öre stycket, köttet 
användes till kräftbete. Det var hans avsikt att bli pälsjägare i Kanada, 
men först måste han samla ihop tusen kronor till nödig utrustning.



Ängeln kunde aldrig nog förvåna sig över min fattigdom. Jag hade aldrig 
ett öre. Ty om jag också ibland fick en slant av far eller morfar eller 
farbror, lockade Hedda den ifrån mig och stoppade den i lergrisen på 
skänken. Och hon påstod, att om jag sloge hål på grisen, skulle jag en 
gång komma att dö av svält. När det blev fråga om någon gemensam utgift i 
klassen, stod jag därför som den fattigaste bland de fattiga.



Mörtt sade Rygell. Du måste kursa. Försök med katter.

Jag försökte. Jag fångade en fyra, fem katter 
och stängde in dem i brygghuset. De råkade i slagsmål; Hedda släppte ut 
dem. Men en svart och vit katta tyade sig till mig och stannade i huset. 
Hon var mycket smeksam. Jag kallade henne Leonie efter min kusin, flickan 
i den skära klänningen. Ängeln ville, att jag skulle slakta henne.



Du skall slå henne i huvudet med en tegelsten och sedan skall du skära upp 
halsen långsmed så att det inte blir tvärsnitt. Det är ett vackert skinn. 
Du får sjuttiofem öre för det.



Men jag kunde icke besluta mig.



Du är ett nöt, sade Ängeln, tog en tegelsten och gick emot kattan, som 
satt och tvättade sig. Då kastade jag mig i min tur över Ängeln och vi 
slogos förtvivlat, tills jag låg flämtande och sönderriven på golvet. Men 
Ängeln sade:



Kattan är din. Jag rör henne inte. Se efter att jag inte rör henne. Men om 
hon springer ut på gatan så har hon övergivit dig och förrått dig och då 
kan du döma henne till döden.



Det var en utväg. Vi öppnade dörren och Rygell började fara runt kring 
brygghusväggarna med en gammal sotraka. I sin iver spräckte han glaset i 
farbrors spegel, den venezianska i silverram. Det märkte vi inte. Vi voro 
förvånade över kattan, som trots bullret icke rörde sig ur fläcken. 
Slutligen tröttnade Ängeln och gick sin väg. Efter en stund kom han 
tillbaka och frågade, om jag ville sälja kattan för sjuttiofem öre. Men 
Leonie strök sig emot mig, och jag vägrade. Ängeln gick, kom tillbaka, 
bjöd en krona, en och tjugufem, en och femtio.



Nej, svarade jag, men du kan ju ta henne någon gång, då jag inte ser det. 
Och sen kan du ge mig pengarna.



Nej, svarade han i sin tur, jag tar aldrig en katt, som jag vet vems den 
är. Det vore fräckt.



Vi kunde omöjligt komma överens. Slutligen råkade vi åter i slagsmål, men 
inte ens det hjälpte.



Min penningenöd blev emellertid allt kännbarare. Det begav sig, att en 
främmande gumma anlände till staden och öppnade vid torget en 
sötsakshandel, som kallades "franska konditoriet". Där såldes bland annat 
en knäck av utomordentlig beskaffenhet. Den var ljusgul och påstods bestå 
av idel honung och mandel. Envar som köpte tio knäckar fick dessutom en 
fransk flagga av silkespapper till present. Karl Rygell hade redan 
fyra sådana flaggor, Mikael Arnfelt sexton. I skolan fanns det blott en 
pojke, som icke ägde någon alls. Det var jag. Jag kände mig brännmärkt.



Nu vill du kanske kursa katten? frågade Ängeln.



Jag samtyckte. Vi följdes åt hem. Kattan kom emot mig på gården, sköt rygg 
och strök sig mot mitt ben. Jag tog henne i nackskinnet och med bortvänt 
ansikte räckte jag henne åt Ängeln. Men just som han skulle stoppa ned 
henne i sin blus, åtrade jag mig ånyo. Och jag erbjöd honom att i stället 
köpa min amerikanska brigg, Claire Aurore Clemence. Av lutter förvåning 
släppte han kattan, som satte i väg, Gud vet vart, ty jag såg henne aldrig 
mer. Vi hämtade fram briggen och undersökte den. Rygell sade:



Den är värd femton kronor. Så mycket har jag inte.



Jag förklarade mig nöjd med tolv eller tio, men Ängeln var mycket noga i 
affärer. Femton kronor var briggen värd, och så mycket kunde han inte 
betala. Vi sutto en stund och funderade och slutligen sade han:



Kom. Jag vet. Du ska sälja honom till Mikael. Han har pengar.



Saken var brådskande. Ett rykte hade förmält, att gumman med franska 
knäcken åter skulle lämna staden. Om jag alls ville bli delaktig av denna 
märkliga läckerhet, måste jag skynda mig. Vi begåvo oss således 
ofördröjligen åstad till A. O. Arnfelts hus vid Västra Slottsgatan. Ängeln 
ringde på.



Jag väntar här, sade han. Kom nu ihåg, Mört, att du inte låter Mickel Räv 
lura dig. Du ska ha femton kronor och så ska du be att få se på hans apa.



Mikael hade nämligen skrutit med att han ägde en apa, som kunde tala. 
Ingen hade sett den, många betvivlade dess existens.



Flickan med den vita mössan släppte in mig; Mikael kom ut i tamburen, 
betraktade mig ovänligt och frågade, vad jag ville. Men då jag nämnde mitt 
ärende, blev han genast artig och bad mig stiga in. Han visade mig några 
leksaker. Efter en stund tog han briggen, tittade på den och sade:



Det är ingenting med den. Jag köper hundra gånger bättre båtar i 
leksaksboden. För femti öre.



Jag blev ond, ty det var en uppenbar lögn. Men jag behärskade mig. 
Jag talade om, att båten var från Amerika och att far fört den med sig 
över oceanen. Då bjöd har. mig två kronor. Jag svarade, att jag ville ha 
femton och att jag dessutom ville se hans apa. Mikael rodnade och jag 
förstod, att även apan var en lögn. Jag föraktade honom och ämnade gå min 
väg. Då sade han:



Om du säljer den för två kronor, ska du få se min farmor.



Vad är det med henne? frågade jag.



Hon är alldeles blind. Har du sett någon alldeles blind?



Det hade jag icke. Han förklarade, att det vore det underligaste man kunde 
få se, och han eggade min nyfikenhet, tills jag gick in på köpet och 
tummade med honom. Han förde mig genom flera vackra rum (men som jag 
misstrodde honom, höll jag alltjämt briggen under armen) och vi kommo 
slutligen in i ett, vars gardiner voro till hälften nedrullade. Det 
första, jag upptäckte i det halvskumma rummet, var en spegel. Den liknade 
fullkomligt farbror Ottos spegel i brygghuset. Och nu först rann det mig i 
sinnet, att denna senare var spräckt och att jag troligen vållat olyckan. 
Jag kände mig mycket beklämd.



Rummet var förresten proppfullt av gamla möbler. I en soffa satt en 
gammal, gammal gumma och sydde flitigt. Jag viskade till Mikael:



Hur kan hon sy, om hon är blind?



Han tecknade åt mig att vara tyst. Så smög han sig på tå bort till soffan. 
Där låg en massa vita tyglappar, hopskrynklade som bortkastade näsdukar. 
Han snappade åt sig en. I detsamma lyfte den gamla på huvudet och jag såg 
ett par stora glänsande ögon, som liknade stålblå stenkulor.



Är det du, Mikael? frågade gumman. Genast tog han hennes hand och kysste 
den. Han sade:



Jag ville bara se, hur farmor mår



Var det inte skojigt? frågade han, sedan vi kommit ut. Jag svarade jo, men 
var i mitt hjärta förtvivlad över att ha sålt briggen för så litet. Vi 
gingo ut i tamburen: Mikael gav mig två kronor och en av de lappar, hans 
farmor sytt. Men jag ville inte släppa båten.



Jaså, du är en tjuv, sade Mikael och började bänna upp mina fingrar. I 
detsamma öppnades ytterdörren och en gammal herre steg in, stängde dörren, 
tog av sig hatten. Han var mycket lik min morfar, biskopen. Samma 
höga panna, stora, böjda näsa, breda mun, slätrakade, rödlätta kinder, 
samma yviga, vita hår, tillbakastruket och långt i nacken. Men ögonen voro 
icke morfars varma, bruna ögon.



Han såg på mig.



Vem är du? frågade han, hängde upp sin rock, strök sig med en borste över 
håret. Så tog han min båt.



Det var en vacker båt, sade han. Är det din?



Jag berättade, att jag sålt den till Mikael. Han drog lite på mun.



Hur mycket fick du för den?



Två kronor, svarade jag. Och så fick jag titta på en blind gumma.



Den gamle herrn vände sig långsamt om.



Såå? Mikael? sade han. Och tillade:



Du går in på ditt rum och lägger dig. Förstår du?



Mikael bugade tyst och försvann. Den gamle herrn räckte mig båten, han tog 
upp sin portmonnä och gav mig en stor guldslant, tjugu kronor. Han 
frågade:



Är du nöjd?



Och då jag ville räcka honom briggen:



Nej, båten får du behålla.



Alldeles huvudyr av glädje störtade jag på dörren och berättade alltsamman 
för Ängeln. Han rynkade pannan, funderade. Så sade han:



Det kan inte hjälpas, Mört. Har du tummat med Mikael så är briggen hans. 
Vi måste kasta sten på hans fönster och ge honom den.



Nu visste jag ju, att Ängeln var mycket noga i affärer. Men härvidlag 
tyckte jag, att han gick för långt. Mikael hade lurat mig med sin farmor, 
och jag var i min goda rätt. Jag galopperade gatan utför, sprang tvärs 
över torget och rakt på franska gummans bod. Stängd! Dörren med en 
järnslå, fönstret med luckor. Jag stod där med min rikedom, förkrossad. 
Rygell sade:



Det var klart, som du bär dig åt. Tycker du, att du ska tumma med en 
person, som du vill lura?



Och han spottade åt mig och gick sin väg, förargad. Men jag lunkade 
sorgmodig hem, sugande på min tjugukrona, som just inte smakade 
någonting alls.



När jag nu kom hem, mötte jag Hedda i förstugan. Hon sade:



Kan Jan veta, vem som varit här? Franska knäckgumman. Titta här, vad hon 
har lämnat åt Jan.



Och hon räckte mig en påse, som innehöll tjugufyra knäckar och lika många 
flaggor. Då gick det alldeles runt för mig, och jag visste inte på vilket 
ben jag skulle stå. Jag sprang in i salen. Där satt farbror Otto ensam vid 
sitt glas. Han var i det stadiet, då han brukade gala om sin 
kaptensfullmakt. Jag stack påsen under näsan på honom och bad honom gissa, 
vem som gett mig den. Han sade:



Faster Leonie!



Nej, kuggis! skrek jag. Det har franska knäckgumman själv.



Han tog sig en klunk, sade:



Franska knäckgumman, det är just faster Leonie. Det vill säga, inte din 
faster utan fars och min.



Så ramlade den ena märkvärdigheten efter den andra över mitt huvud och jag 
kände mig alldeles förbryllad. Jag satte mig vid bordet och sög på min 
knäck och brydde mig tillsvidare inte om att fundera på saken. Men efter 
en stund frågade jag:



Tror farbror, att jag får mera knäck av henne?



Nej, det trodde han inte. Hon skulle samma kväll resa tillbaka till sitt 
land igen. Och mänskligt att döma återstod det henne inte så värst många 
knäckar här i livet. Han skrattade och sade:



Kan du tänka dig, Jan, hon har rest hela långa vägen för att få titta ett 
slag på spegeln i brygghuset. Ja, det ska vara kvinnfolk!



Det klack till i mig. Hade de upptäckt, att glaset var spräckt? Jag 
sneglade på farbror Otto, och jag tyckte att han såg dolsk och ondsint ut. 
Jag måste känna mig för med en fråga:



Tyckte hon den var vacker?



Bah, fnös han och ryckte på axlarna. Han tömde sitt glas, han såg sig 
omkring åt alla håll. Och plötsligt jämkade han sin stol tätt intill min 
och i det han vräkte sin tunga kropp mot bordet, stirrade han mig rätt in 
i ögonen.



Du, Jan, sade han, vill du höra en spökhistoria?



I hans ögon flammade små lågor, immiga, darrande som irrbloss. Han log mot 
mig, nickade.

Och han började berätta om Johan Fält, vår stamfar. Det var första 
gången jag hörde talas om allt det där. Han berättade, att Fält varit 
oäkta son till en förnäm herre - Oäkta? frågade jag, vad är det? Han blev 
ursinnig, skrek:



För tusan, dumma pojke! Begriper du inte? Oäkta! Som din syster Anna! Hon 
är också en sån där h-unge



Jag kippade efter andan: jag förstod visserligen ingenting eller mycket 
litet. Men alltsamman skrämde mig. Han fortsatte. Han berättade, hur denne 
Fält fötts upp på nåder, föraktad, förbisedd, vanlottad, hållen som en 
hund av sin egen far. Han domderade, han väste. Han skrek:



Nåja, du förstår! Så där! Som jag behandlas i biskopsgården! Av det där 
skenhelgonet och hans avföda



Och han fortsatte, talade om mordet på generalen och hur den engelske 
sjömannen omkommit. Omständligt men icke som om han berättat för en vanlig 
åhörare utan snarare som om han redogjort inför en medbrottsling. Jag satt 
där och gapade och gjorde väl skäl för mitt spenamn, Mörten. Jag var rädd, 
så att det kvalde mig. Men då Hedda kom in för att hämta mig till sängen, 
blevo vi båda lika ursinniga. Ut! Ut! skrek farbror Otto. Och jag flög på 
henne och slog henne med knytnävarna. Hon drog sig förskräckt tillbaka. 
Han tog mig kring handloven och sade flämtande:



Satan! Det är alltid så! Någon kommer och stör. Man måste ta det med i 
beräkningen. Fy tusan! Man har repet om halsen



Han fortsatte: det var en lång historia och han berättade den till slut. 
Vi sutto tysta. Jag hörde Hedda skjuta reglarna för ytterdörren, jag hörde 
henne gå i vindstrappan. Jag vet icke, om jag ville; i alla händelser 
förmådde jag inte ropa på henne. Jag lyfte vänstra armen. Han log mot mig 
och frågade: Varför gör du så där?



Jag visste inte rätt; men jag svarade:



Farbror ville slå mig.



Han sade - och hans röst var grumlig så att han måste svälja mellan orden:



Hur kan du tro - vad förleder dig - föranleder vill jag säga -hur kan du 
komma på en sådan ide



Han såg sig omkring.

Men plötsligt gick kopparfärgen ur hans hy, som 
om den strukits bort med en våt svamp. Han reste sig upp, stödjande 
händerna mot bordsskivan. Han viskade:



Tyst. Säg ingenting. Johan är här. Stilla. Jag såg hans ansikte i 
fönstret. Stilla. Säg ingenting.



Far! skrek jag och rusade upp. Farbror Otto sköt från regeln och vi 
sprungo ut på gatan. Far stod mellan salsfönstret och porten, stödd mot 
väggen. Farbror Otto tog honom om livet. Vi förde honom in i salen. Han 
stod en stund med händerna kramande kring en stolskarm. Fingrarna voro 
blåvita. Så nickade han åt oss.



Det är ingenting, sade han långsamt. Ingenting alls. Jag fick en svindel. 
Jag har känt mig litet dålig sista tiden. Och orolig. Jag tyckte, jag 
skulle fara hem ett tag. Men det går strax över.



Farbror Otto hjälpte honom av med ytterkläderna. Så kastade han över sig 
fars rock och sprang efter doktorn. Far sjönk ned i soffan, halvlag och 
blundade. Jag hörde ett besynnerligt, porlande ljud.



Du Jan, sade far efter en stund, kom och stryk mig över pannan.



Jag gjorde, som han bad. Han öppnade ögonen, plirade skälmaktigt mot mig.



Jag tror man leker friherre? Sitter uppe om kvällarna? Vad var det för 
rövarhistorier han berättade för dig? Jo, jo, jag stod nog och såg på er. 
Nå, för en gångs skull - men det får inte bli vana.



Han gjorde en grimas och slog sig för bröstet.



Rygell kom, haltande och larmande som vanligt. Jag blev utskickad. Jag 
stod i förstugan och lyddes, men kunde ingenting uppfatta. Hedda kom ned 
och började springa mellan salen och köket, tände upp i spisen, slamrade 
med pannor. Doktorns röst mullrade oavbrutet. Slutligen kom han klampande 
ut i förstugan. Håll i rocken, röt han. Jag sträckte mig på tå för att nå 
upp, men han ryckte rocken från mig och krängde den på sig, så att det 
brakade i sömmarna. Tryckte slokhatten ned i pannan, stack huvudet in 
genom salsdörren och skrek:



Skyll dig själv, Johan! Jag sa dig det för länge sen. Tar du dig inte 
ledigt, så tar ledigheten dig. Ja, nu ligger du där!

Adjö, jag kommer igen.



Och han gick.



Far låg i sin säng; farbror Otto satt vid nattduksbordet och läste 
tidningen; Hedda gick från och till med varma grötar. Far sade:



Jan, är du tokig? Varför går du inte och lägger dig? Har du kanske den 
uppfattningen, att jag blivit sjuk bara för att du skulle få vara uppe?



Jag kände mig sårad, klädde av mig, kröp under täcket. Men jag kunde icke 
somna. Jag låg och lyddes till sorlet i fars bröst. Och efter en stund 
hörde jag honom säga:



Du, Otto. Det bleve ett streck i räkningen, om jag skulle lägga mig att 
dö. Just nu.



Farbror Otto knövlade ihop tidningen och brummade. Men far upprepade:



Om jag skulle dö! Nu. Jag är rädd, att jag ställt det dumt för mig. Och 
för Jan.



Hurså? frågade farbror Otto.



Jag har varit för het på gröten. Som vanligt. Det var meningen att jag 
skulle taga stamaktier i Arnbergs Explosiv som betalning för patentet. Men 
jag ville inte. A. O. Arnfelt hade stipulerat som villkor för sin 
medverkan, att aktierna under tio år varken skulle få säljas eller 
belånas. Tio år är en lång tid, och du känner ju mitt kontrakt med 
Grundberg. Jag har bara åtta år kvar av fristen. Jag trodde nästan, att A. 
O. med flit ville binda mina händer. Men då gjorde han mig ett generöst 
anbud. Han föreslog, att jag för patenträtten skulle uppbära ett tantiem 
under hela min livstid. Förutom min lön som disponent. Tantiemet skulle 
utgå med hela årsvinsten, sedan preference-aktierna fått fem procent. Tänk 
dig- A. O. åtnöjande sig med fem procent. Det var generöst, och jag slök 
det. Men



Du dör inte, avbröt farbror Otto med myndig ton. Vad är det för prat! Unga 
karlen



Visserligen, medgav far. Men om! Du får medge, gamle gosse, att det vore 
förbaskat likt mig. Eller hur? Att bli grundkuggad. Till på köpet av 
Arnfelt



När jag hörde detta, kom jag att tänka på min affär med Mikael och jag 
blev glad. Jag reste mig på armbågen och ropade:

Far. Vet du vad? Jag har kuggat Mikael Arnfelt på två kronor.



Far rynkade pannan.



Sover du inte? sade han.



Jo, svarade jag och kröp åter under täcket. Efter en stund hörde jag far 
säga:



Det vore prydligt. Om A. O. Arnfelt skulle skörda, där jag sått. Det vore 
en grundkuggning. Eller hur, gamla Otto.



Vad farbror svarade, hörde jag icke; jag somnade.



Följande dag hade far hög feber. Det var lungsäcksinflammation. Den halte 
sprang hos oss alla dagar. Farbror Otto lämnade inte fars rum. Moster med 
duvorna kom och erbjöd sig att vårda far, men ingen från biskopsgården 
fick slippa in. Morfar själv kom om kvällen. Jag sprang genom salen in 
till far och berättade, att morfar ville komma in. Då steg han upp ur 
sängen och stödjande sig mot möblerna stapplade han bort till dörren, sköt 
för regeln.



Det är bara jag, sade morfar, utanför, knackade. Kära Johan, det är 
svärfar.



Men far lade sig igen och svarade ingenting. Det kom på sätt och vis 
lägligt för mig Jag och Ängeln släpade spegeln till en glasmästare utan 
att någon märkte det. Jag begärde att få av det bästa spegelglaset. 
Glasmästaren frågade, om jag ville ha igen det spräckta. Jag nekade, men 
Ängeln, som tog vara på allt, begärde att få bitarna.



Det är fint glas, sade han. Det är värt pengar.



Ja, det är ett ovanligt glas, medgav mäster.



Affären kostade mig hela mitt guldmynt; jag var åter fattig, fattigare än 
förut, ty grisen med sparpengarna hade Hedda tagit. Hon frågade, om hon 
fick. Hon hade så mycket utgifter och kunde knappt reda sig. Jag gav henne 
grisen, men jag tyckte det var hårt och jag beklagade mig för Ängeln. Han 
sade:



Ja, Mört, det kommer sig av att du inte gav Mikael båten. Du hade i alla 
fall tummat på det.



Jag trodde honom icke.



En dag kom Mikael och ringde på vår dörr. Jag hade så när slagit igen 
dörren mitt för näsan på honom; jag trodde, att han ville hämta båten. Men 
han knuffade mig åt sidan.

Jag har brev från farfar till herr Arnberg, sade han, vill du vara 
god och anmäla, att jag är här.



Han var alltid så överlägsen och lugn, att han gjorde mig förlägen. Jag 
släppte in honom. Far var då så mycket bättre, att han kunde ligga på 
soffan i salen. Mikael bockade sig artigt för honom och frågade hur han 
mådde. Men far ryckte till sig brevet och slet upp det. Han läste, hans 
händer darrade och han blev plötsligt mörkröd i ansiktet.



Doktor Rygell satt vid bordet, och farbror Otto. Farbror blev orolig och 
frågade halvhögt, vad som stod på. Men far låg en stund tyst och tummade 
brevet. Så sade han till Mikael:



Du kan be greven vara välkommen i morgon.



Mikael bugade sig och gick. Jag följde honom ut i förstugan. Han frågade, 
om jag ämnade giva honom båten eller betala igen de två kronorna. Jag 
svarade, att han skulle få igen sina kronor. När? frågade han. Jo, sade 
jag för att något säga, då far blir frisk. Han såg sig omkring, drog in 
luften genom näsan och fnyste.



Usch! sade han och gick sin väg.



Jag steg åter in i salen. Farbror Otto stod med brevet i hand. Den halte 
satt och tuggade på sitt skägg. Far stirrade i taket. Plötsligt sade han:



Allt hänger på, hur lång tid jag har kvar. Jag vet inte, vad A. O. vill, 
men troligen ämnar han förmå mig att godvilligt avstå från 
disponentbefattningen. Han tror, att jag är slut. Vad tror du, doktor, har 
jag långt kvar?



Hur ska jag veta det? brummade den halte. Ni brukar ju bli gamla i er 
släkt.



Tänk på faster Klara, sade farbror Otto. Tänk på biskopen, på onkel 
Leonard, på faster Leonie.



Leonie? upprepade far och vred litet på huvudet. Lever faster Leonie?



Farbror Otto berättade, att hon uppehållit sig i staden en längre tid. 
Till föga glädje för biskopen, som fått sin frid störd av gummans prat. 
Och han sade:



Jag skrev ju till dig, att hon ville tala med dig. Jag tror förresten, att 
hon reste samma kväll du kom hem. Stackars gumma, hennes reskassa var på 
upphällningen. Hon drog sig fram med att sälja knäck.

Far småskrattade. Efter en stund sade han:



Nåja, vi Arnbergar dra oss fram så gott vi kan. Det var förresten ett 
dåligt omen att hon kom. Det är med oss som med kråkorna: när någon skall 
dö samlas kära släkten från östan och västan, antagligen för att påskynda 
proceduren. Minns du inte, att onkel Leonard kom tillbaka till Sverige 
strax innan far dog?



Tillfälligheter, mumlade farbror Otto.



Far vände sig till den halte.



Doktor, säg mig en sak. Har Arnfelt aldrig talat med dig om mig?



Om dig? upprepade den halte och blängde ilsket. Hur fan ska jag kunna 
minnas det? Jo, förresten! Jag kommer ihåg, att han talade om dig. Men det 
är länge sedan. Det var förra hösten. Han frågade, hur det egentligen stod 
till med dig.



Kan du minnas på ett ungefär, när det var? I oktober?



Den halte nickade:



Jag tror väl.



Gott, sade far och smålog. Då förstar jag bättre hans generösa anbud. Jag 
hade några säregna funderingar. Jag trodde, att han erinrade sig ett visst 
bruk i Värmland, som han på sin tid spelade far ur händerna. Men 
förklaringen var alltså betydligt nyktrare och mänskligare. Ty jag antar, 
doktor, att du svarade: Arnberg -bara skräp.



Den halte brummade. Farbror Otto sade:



Du gör honom kanske orätt



Men far svarade lugnt och stillsamt:



Orätt? Jag gör honom ingen orätt och han gör mig ingen orätt. Vi äro 
människor båda och vi försöker dra oss fram så gott vi kan. Som det heter. 
Men nu, doktor, ska du säga mig på heder och samvete, hur det står till 
med Johan Arnberg. Vad var det här för slag? Var det början till slutet?



Jag stod bakom den haltes breda rygg och kunde icke se hans ansikte. Ej 
heller var det någon som såg mig. Jag höll andan.



Rygell dröjde en stund, frågade i det han spottade ut skäggtussen:



Ar det fråga om affärer?



Far nickade. Rygell yttrade:



Då säger jag dig, att en klok karl bör ställa om sitt hus i tid.

Lungsot? frågade far.



Han svarade:



Jag har inte funnit några tuberkler. Men negativa resultat bevisa plus 
minus noll. Är min erfarenhet. Och jag har aldrig haft pzxleurit hos en 
vuxen karl utan att lungsoten var i faggorna. Oftast en phtisis florida. 
Nej, är det fråga om affärer så säger jag: ställ om ditt hus, Johan 
Arnberg.



Gott, sade far. Jag flyttar till landet. Det ger mig kanske några månaders 
respit? Förresten kan jag ju sluka några burkar Arnbergs Tuberculin 
ordinerad av hi own grandfather.



Han skrattade, och sade:



Nej, gå nu er väg. Jag är trött. Och jag måste tänka efter, hur jag bäst 
ska kunna vara människa. I morgon. Då människan A. O. kommer.



Han vände sig mot väggen och vinkade åt oss, att vi skulle gå. Jag smög 
mig ut, innan någon hade upptäckt mig. Jag satte mig i brygghuset, hade på 
en lång stund icke lust att leka.



Den kvällen skurade Hedda hela huset. Far var otålig och grälade på henne. 
Farbror Otto drack. Sent omsider blev det tyst i huset och jag hörde 
endast farbrors ojämna, snubblande steg på vinden. Han hade fått sin 
fullmakt och måste löpa av och an i timmar, innan ruset lade sig. Men för 
att icke störa far höll han till på vind, muttrande förbannelser över dess 
bjälkar och ojämna plankor. Jag lag i Heddas vindskammare, där jag sista 
tiden haft min sovplats. Jag kunde inte somna, jag väntade på Hedda. Sent 
omsider hörde jag henne tassa upp för trappan och jag hörde farbror Otto 
fråga, var hon varit. Hon svarade:



Hos biskopen.



Då satte jag mig upp, förtjust över att få göra mig viktig (och jag tyckte 
särskilt om att vikta mig mot Hedda).



Hedda! ropade jag barskt. Vet inte Hedda av, att Hedda inte får gå till 
morfar?



Hon lyste mig med ljuset i ansiktet.



Ah, det reducerar vi, sade hon och började klä av sig. Jag kröp snopen 
under täcket, somnade.



Väcktes av vingslag, sprang till fönstret och såg hela bakgården fylld av 
morfars duvor. Mitt ibland dem stod moster och den 
skära flickan, min kusin Leonie. Jag var i bara 
skjortan och drog mig förlägen tillbaka. Men hon hade redan upptäckt mig 
och ropade:



Lilla Jan! Lilla Jan!



Se så där ja, tänkte jag, nu ska jag ha henne att dras med.



Jag klädde på mig och smög mig ned till far. Han kom just ut ur sitt 
sovrum, klädd i nattrock, käpp i handen. Han gick mycket långsamt bort 
till soffan och sjönk ned med ett stönande. Jag lyfte upp hans ben.



Åh far, bad jag, får jag vara i ditt rum?



Och jag berättade, att min kusin, den skära flickan, befann sig på gården 
jämte moster med duvorna och hela biskopshuset. Hedda var efter dem i går 
kväll, sade jag. Far rodnade; han befallde mig att hämta Hedda. Men i 
detsamma gled dörren upp utan knackning och morfar steg in i salen. Jag 
hade icke sett honom på ett par månader. Jag sprang emot honom och slog 
armarna kring hans liv.



Vad morfar har blivit liten och mager! ropade jag.



Jaha, kära Jan, sade han, snart blir jag så liten, att jag kan krypa genom 
nyckelhålet. Och det är tur för den, som har svårt att bli insläppt.



Han gick bort till far och lade sina händer på hans skuldror.



Nå, Johan, hur mår du? Du har sovit illa i natt, hörde jag av Hedda. Du 
väntar besök.



Det gör jag, sade far, och jag förbereder svärfar



Men morfar tog en stol, satte sig bredvid honom och lade sin hand på hans 
knä.



Du, Johan - jag brukar ju inte besvära dig i onödan? Men nu måste du göra 
mig en tjänst. Du måste låta mig vara närvarande, då du gör upp dina 
affärer med A. O. Arnfelt.



Ja, ja! fortsatte han och tystade far med handen, jag vet vad du vill 
säga. Du vill sköta dina affärer själv. Och du vill framför allt inte ha 
något med kära släkten att göra. Hellre då med A. O. Arnfelt. Men nu har 
jag fått för mig, att jag kan vara dig till nytta. Jag känner 
bankdirektören bättre än du. Och han känner mig. Jag tror till och med att 
han hyser en viss - vad ska jag säga? - aktning för min ringa person. I 
alla händelser är det nyttigt att ha vittnen vid ett sådant här tillfälle. 
Mycket nyttigt Och därför stannar jag, vare sig du tillåter eller ej



Jag kan naturligtvis inte köra ut svärfar, började far. Men morfar avbröt 
honom och sade i det han småskrattade rätt förnöjd:



Nej, det kan du verkligen inte. Din kära mor var en riktig världsdam. 
Åtminstone imponerade hon på mig, stackars landsortskaplan. Och något ska 
väl ha gått i arv till sonen. Minns du, hur illa hon berördes av de 
plebejiska Arnbergska familjescenerna?



Nu brast också far i skratt. Och de tvistade icke längre utan talade helt 
lugnt om ditt och datt. Slutligen tog morfar en tidning, far vände sig mot 
väggen och halvsov.



Just som klockan slog två spratt han upp ur sin slummer, reste sig på 
armbågen och såg sig yrvaken omkring.



Han sade:



Gå och öppna, Jan. Han är här.



Jag hade ingenting hört, men när jag nu tittade ut genom fönstret, såg jag 
ett ekipage hålla utanför vår port. Jag sprang ut i förstugan och öppnade. 
Den gamle herrn, som var så lik morfar och ändå inte lik honom, förde just 
fingret till ringknappen. Han frågade, om det var här doktor Arnberg 
bodde. Jag öppnade dörren på vid gavel. Han steg in, tog av sig hatt och 
ytterrock, som jag med skälvande händer hängde upp. Han strök tillbaka 
sitt hår. Utan att se på mig sade han:



Har Mikael varit här i dag?



Nej, svarade jag.



Han gned sina händer, som voro blå och gamla och skrumpna.



Brukar han inte vara här och leka med dig?



Nej, svarade jag. Aldrig.



Så? sade han och gav mig en klar, skarp blick. Och han tilllade:



Vill du tala om för din far, att jag är här.



Jag öppnade dörren till salen, såg far resa sig, hastigt.



Så snart jag stängt dörren om honom, kom farbror Otto ut i förstugan. Gå 
ut på gården och lek med din kusin, befallde han. Jag förstod, att han 
ämnade lyss vid dörren. Men jag visste av erfarenhet att man hörde mycket 
illa där. Jag sprang ut på gatan, klättrade in genom fars sovrumsfönster, 
som alltid stod öppet Dörren mellan sovrummet och salen hade jag med flit 
läm nat på glänt och kunde nu bekvämligen höra vart ord som sades. 
Nu märkte jag, att Arnfelts röst även den liknade morfars, ja, till den 
grad att jag först knappt kunde skilja dem åt. Det fanns dock en rätt stor 
olikhet i tonfallet.



Alldeles icke. Det är mig tvärtom kärt att hans högvördighet är 
närvarande. Och jag förstår mycket väl det intresse, som besjälar hans 
högvördighet. Mitt ärende är ju förresten alls ingen hemlighet. Jag ville 
endast meddela herr Arnberg att vi nödgats se oss om efter en 
ställföreträdare. Er sjukdom har tyvärr dragit ut på tiden och våra 
anläggningar



Ja, ja, avbröt far, jag har ju själv föreslagit herrarna en 
ställföreträdare



Riktigt, svarade Arnfelt och prasslade med ett papper. Ni har föreslagit 
en svensk-amerikan, en f. d. medarbetare, tror jag. Herr Fält. Vi känner 
icke mannen. Men naturligtvis skulle vi ha tagit honom på er 
rekommendation, om det kunnat ske utan att binda oss för någon längre tid. 
Det är oss nämligen särskilt angeläget att hålla platsen öppen för herr 
Arnberg



Alltför älskvärt, sade far, skrattande. Och det klack till i mig. Den 
andra återtog efter ett ögonblick:



Älskvärt är kanske inte rätta ordet. Vi handla givetvis i vårt eget och 
bolagets välförstådda intresse. Vi anse det vara av utomordentlig vikt att 
den geniale uppfinnaren själv får leda arbetet



-tills han stupar, avbröt far. Och han tillade: Väl förståendes -i 
behaglig tid. Har ni inhämtat ny rapport från den geniale uppfinnarens 
läkare?



Ny rapport? upprepade A. O.



Ja, ty rapporten av sistförflutna oktober duger inte längre. Den kunde 
vara bra nog som underlag för ert generösa erbjudande av tantiem under 
patientens livstid. Men när det nu gäller att ställa mitt levebröd i 
exspectans, har ni väl som försiktig general infordrat ny rapport?



Det blev tyst en stund och jag hörde far slå sig för bröstet. Så sade 
Arnfelt:



Jag är rädd, att jag inte förstår er



Åh, hör man på! ropade far. Jag ber tusen gånger om ursäkt ifall jag 
sluddrar på målet! Svärfar, talar jag otydligt?

Morfar sade:



Lugna dig, Johan. Du vinner ingenting med att hetsa upp dig.



Nej, det säger ni alltid, mumlade far. Låt gå. Jag skall vara lugn. 
Förlåt, herr greve. Det är med mig som med hönorna; jag föredrar att bli 
plockad efter döden. Men var så god och fortsätt.



A. O. bläddrade i sina papper.



Om jag inte misstar mig, återtog han, har ni hänsyftat på vårt avtal 
rörande patenträtten. Enligt uppgörelse av den tionde augusti i fjol 
skulle ni erhålla hundra stamaktier i Arnbergs Explosiv å nominellt tusen 
kronor stycket. Var det inte så?



Det var den första uppgörelsen, sade far.



Alldeles riktigt. Ni var inte fullt nöjd med den, varför vi gjorde ett 
tillägg, daterat den adertonde oktober, enligt vilket ni tillförsäkrades 
ett tantiem. Att döma av era antydningar och er upprörda sinnesstämning 
tycks ni förmoda, att avtalet av oktober skulle upphäva avtalet av 
augusti. Det är en missuppfattning. Ni erhåller som sagt hundratusen, 
nominellt, i stamaktier plus tantiem



Aktierna? sade far. Aktierna? Aktierna?



För så vitt jag vet äro de redan utskrivna i ert namn. I alla händelser 
föreligger ett styrelsebeslut



Där ser du, Johan, sade morfar. Där ser du! Se så! Lugna dig nu



Men far ropade:



Var är Jan? Jan!



Jag lade handen på låsvredet, dock, innan jag hann vrida om låset, hörde 
jag far säga:



Nej, jag tror er inte. Jag vill se aktierna, innan jag tror er.



Johan! Johan! bannade morfar. Men Arnfelt sade:



Ni ska få dem i kväll eller i morgon.



Det blev tyst. Jag hörde någon slamra med vattenkaraffinen, jag hörde 
dörren till förstugan öppnas, jag hörde morfar ropa: Hedda! Otto! 
Halvhögt. Så blev det åter tyst. Äntligen hörde jag fars röst:



Direktörn får ursäkta. Jag har varit sjuk och är en smula blödig. Ni får 
ursäkta.



Åh, jag ber, svarade A. O. Och när jag hörde honom säga: Åh, jag ber - 
förstod jag, att han var en elak människa.

Jag sköt sakta upp dörren och smög mig in. Far satt i soffan, morfar 
stod framför honom och baddade hans panna med en våt näsduk. A. O. stod 
vid bordet, nedböjd över ett papper, som han tycktes läsa. Vid dörren till 
förstugan och ännu med handen på låset stod farbror Otto, stirrande 
surmulet under lugg. Far sade:



Otto, allt är bra igen. Jag har missförstått och misskänt greve Arnfelt. 
Jag ber honom om ursäkt.



Åh, jag ber - upprepade A. O. utan att taga ögonen från papperet. Men 
plötsligt vände han sig till farbror Otto och sade:



Herr Arnberg, jag hade ett ärende också till er



Till mig, mumlade farbror Otto och rodnade. A. O. slog sig ned vid bordet, 
han lade det ena benet över det andra och vaggade häftigt med benet.



Ja, det är en rätt kuriös historia, sade han. Jag tror, att den ska 
intressera ers högvördighet. Jag fick för någon månad sedan besök av en 
älskvärd och rätt originell gammal dame



Faster Leonie? avbröt Otto.



Biskopen sjönk ned i soffan; han såg ut som om han haft en bitter smak i 
mun.



Jaså, sade han, hon gick verkligen upp till greven? Jag bad henne låta bli



Varför det? frågade Arnfelt.



Nåja. Som herr greven själv behagade yttra - hon är en smula originell. 
Hon har levat mycket ensam och fått en massa underliga ideer.



Jag fann henne emellertid mycket intressant, återtog A. O. Och min 
stackars hustru, som ju också är hänvisad till sin ensamhet, var särdeles 
förtjust i henne. Hon påminde mig om en del halvt förgätna släktlegender



Jo, jag vet, avbröt biskopen. Det är hennes käpphäst. Och fleras. Bevars, 
ur kultur- och personhistorisk synpunkt kan det vara intressant. Men jag 
har sett exempel på att det också kan vara farligt. Att alltför mycket 
syssla med de hädangångna.



Det är också min åsikt, inföll far. Jag ger svärfar alldeles rätt. Låt de 
vilande vila. Jag kommer att i mitt testamente undanbedja mig alla 
sottiser från de efterkommandes sida.



Han skrattade. Ansiktet var alldeles kritvitt inom det svarta skägget och 
håret som svettklibbat låg ned över pannan. A. O.

betraktade honom ett ögonblick; vände sig därpå till morfar:



Jag vet inte det. Mig förefaller det, som om man gjorde klokt i att 
fasthålla banden med det förflutna. Den moderna människan är utsatt för 
alltför många s. k. fria impulser. Hon tror sig röra sig fritt och efter 
eget gott förstånd. Men banden finnas där lika fullt. Och rätt vad det är, 
trasslar hon ohjälpligt in sig



Men för att nu komma till mitt ärende. Jag förvarar - eller rättare sagt - 
min hustru förvarar - ty alla släktklenoder stå under hennes vård - 
förvarar en mycket vacker spegel från slutet av femtonhundratalet. 
Norditalienskt arbete. Den finns upptagen i ett inventarium över 
Frönsafors från anno 1668. Nu påstod fröken Arnberg att ett 
tvillingexemplar skulle finnas i er ägo. Närmare bestämt i löjtnant 
Arnbergs



Ja, sade farbror Otto. Jag ärvde den efter far, som i sin tur fått den 
efter farfar, doktor Arnberg på -dal, som i sin tur fått den efter konsul 
Arnberg i Ystad. Hur han fått den, vet jag inte. Men ni skall strax få se 
den.



Han gick ut. A. O. såg på sitt papper. Han sade:



Det är i alla fall besynnerligt. Fröken Amberg baserade en hel släkt-teori 
på de båda speglarna. Hon påstod, att general Arnfelt som dog 1792 skulle 
ha fördelat dem mellan två sina söner och att den ena av dessa bröder 
skulle vara släkten Arnbergs stamfar. Na, det är ju möjligt. Dylika 
familjeband kan man stöta på, där man minst anar det. Men jag skulle i 
alla fall ha ställt mig rätt skeptisk, om j ag inte här



Han slog med handen på papperet.



-i ett inventarium just från anno 1792 upptäckt att det då existerade 
tvenne s. k. venezianska speglar, som tydligen hörde ihop. Nu är min åsikt 
den, att spegeln n:o 2 - den arnbergska kan vi kalla den - måste vara en 
imitation - en förfalskning.



Det tror jag inte, inföll farbror Otto, som åter kom in i salen. 
Silverarbetet förstår jag mig inte på men glaset kan knappast vara 
svenskt. Greven skall strax få se, den måste torkas först. Och vad skulle 
meningen ha varit med att göra en imitation?



Ja, det är just det, återtog Arnfelt. Jag har roat mig med att fundera 
över den saken. Till inventariet av 1668 finns en bilaga, där spegeln 
noggrant beskrives och där man till sist av den andäktige berättaren får 
veta, att spegelns glas har en underbar 
egenskap. Den som rätt länge betraktar sin bild 
i glaset, skall få se den utbytas mot en annan. Och denne andre blir förr 
eller senare åskådarens baneman. En värdefull egenskap i det krigiska 
sjuttonde seklet. Nå, general Arnfelt var ju gustavian och 
upplysningsfilosof, det är inte troligt att han fäste stort avseende vid 
legenden. Men vem säger oss, att det inte på Frönsafors fanns någon 
vidskeplig person, som hyste illvilliga planer - generalen blev som bekant 
mördad av sitt husfolk - och som var rädd att bli förrådd av den underbara 
spegeln? Hypotesen vilar på mycket lös grund, det medges. Men jag skulle i 
alla händelser bra gärna vilja veta, vilken av de båda speglarna som är 
den äkta.



Jag förstår, sade far och log, greven vill försäkra sig om sin baneman!



I vår tid, började A. O., då de flesta människor dö i sina sängar



Men farbror Otto avbröt:



Förlåt! sade han, greven tar fel. I vår tid dö de flesta människor 
mördade.



Morfar slog ifrån sig:



Paradoxer, Otto, paradoxer! Det är mig uppriktigt sagt innerligen emot att 
höra dylika frivola paradoxer!



Men A. O. sade:



Om löjtnant Arnberg med mord även menar självmord, så är jag nästan hågad 
att ge honom rätt. Det är sannolikt rätt få, som icke i högre eller lägre 
grad vålla sin egen död.



Men på det här sättet kommer jag aldrig till mitt ärende. Det är, som 
rimligt kan vara, av merkantil natur. Kort och gott, vill ni sälja spegeln 
till mig?



Nej, svarade farbror Otto. Och så hårt och häftigt, att vi allesamman 
sprutto till.



Nej, upprepade han, det där är saker, som man inte säljer. Men efter vad 
jag tycker mig förstå, har ni gjort bror Johan en tjänst. Nå, om ni kan 
göra oss en tjänst, så kan vi göra er en tjänst Var så god. Tag spegeln. 
Jag vill inte ha den.



Otto! utropade far och hans ansikte lyste av glädje, nej hör du, Otto! 
Gamla gosse!



Morfar gnuggade sina händer. Vi kände oss lätta om hjärtat, vi stackars 
Arnbergare, och vad mig beträffar sprängvärkte stolt heten i mitt 
bröst, så att jag höll på att brista i gråt.



Ja, var så god, mumlade jag, var så god!



Det är verkligen alltför älskvärt. Men jag är rädd, att löjtnanten inte 
rätt förstår, vilket rent pekuniärt värde



Förstår jag visst, avbröt farbror Otto. Faster Leonie påstod, att den var 
värd tre- eller fyratusen kronor. Vad bryr jag mig om det. Jag ska slå in 
den. Ni kan ta den med er



Stopp litet, sade A. O. och smålog för första gången. Jag ska tala om 
någonting för er, löjtnant Arnberg. För åtskilliga år sedan - ja, det var 
samma år jag salde -dal till er brors amerikanske kompanjon, alltså ett 
tiotal år sedan - lät jag av en tysk konstkännare värdera min spegel. Han 
uppskattade den till mellan fyrtio och femtio tusen mark.



Vi kippade efter andan, vi Arnbergare, vi sågo allesamman ut som mörtar. 
Och morfars haka skälvde, som om han suttit och tuggat på någonting. Men 
morbror Ottos rodnad skiftade i blått; han blängde ursinnigt på A. O. 
Slutligen sade han:



Vad pratar ni om pengar? Tror ni, att det här är en affär? Har ni gjort 
min bror en tjänst eller ej? Nå, tag då spegeln och låt mig vara i fred!



Vi andades ut; far reste sig, gick bort till farbror Otto, tog honom i 
kragen och skakade honom:



Hör du, gamla gosse! sade han. Hör du, gamla gosse!



Morfar log med hela ansiktet, riste på huvudet så att de vita lockarna 
ringlade, gnuggade sina händer. Jag hoppade på ett ben. Det föreföll mig 
oomtvistligt, att vi Arnbergare nu äntligen visat, vilka satans karlar vi 
voro.



I detsamma kom jag att se åt farstudörren, som stod halvöppen. Där stack 
ur mörkret Heddas langnästa tryne fram. Hon blinkade åt mig och vinkade åt 
mig. Jag förstod, att hon kom med spegeln och att hon skämdes för att 
stiga in. Jag sprang ut, tog den ifrån henne, kånkade in med den tunga 
pjäsen, ställde den mot väggen.



A. O. Arnfelt reste sig hastigt. Han gick fram till spegeln, ställde sig 
mitt framför den. Vi andra slogo krets omkring honom. Han satte på sig ett 
par guldbågade brillor, med stora, vattenklara glas. Han granskade 
silverarbetet, böjde sig djupt ned, pustade. Så drog han sig några 
steg tillbaka, så gick han åter fram. Så krökte han högra handens 
pekfinger och satte knogen till glaset. Och han stod en lång stund med 
knogen tryckt mot glaset. Så granskade han åter ramen. Så tog han några 
steg tillbaka. Och under allt detta stodo vi andlösa men småleende och 
betraktade honom. Slutligen sade han:



Ramen är en utomordentligt skickligt utförd imitation.



Imitation? upprepade farbror Otto. Imitation? upprepade far och morfar. 
Jag bara gapade. Arnfelt sade:



Ja, imitation. Ert påstående, att glaset skulle bevisa motsatsen, förstår 
jag inte. Det är ett mycket vanligt spegelglas. Jag skulle nästan vilja 
säga tarvligt.



Farbror Otto rusade fram till spegeln, han hukade sig ner och stirrade sig 
själv in i de uppspärrade blodsprängda ögonen. Så stod han både länge och 
väl.



Arnfelt sade:



Emellertid är jag fortfarande villig att köpa den. För kuriositetens 
skull. Som ni kan förstå blir priset



Priset? upprepade farbror Otto och såg sig om. Och plötsligt lyfte han sin 
fot och måttade en spark, som krossade glaset och bräckte ramen. Därpå 
gick han utån att säga ett ord sin väg.



A. O. stoppade in sina glasögon.



Jag beklagar, sade han, om jag ofrivilligt vållat herrarna en desillusion 
och ett obehag. Det var inte min mening. Förresten har jag uppehållit er 
alltför länge med mitt något puerila ärende. Det egentliga och väsentliga 
fick vi ju sagt? Eller hur, herr Arnberg? Nej, det var sant. Jag tror inte 
jag nämnde, vem vi utsett till er efterträdare. Er tillfälliga 
efterträdare, menar jag, er vikarie.



Nej, sade far förstrött. Han hade sjunkit ned i soffan, alldeles utmattad. 
A. O. gick fram till honom.



Vi ha utgått ifrån, att han bör ha tre egenskaper. Det bör vara en driftig 
karl, han bör kunna ägna hela eller större delen av sin tid åt vår 
anläggning och han bör vara i sådana omständigheter, att vi inte behöva 
binda oss vid honom för en längre tid. Detta senare med hänsyn till ert 
bästa. Nå, nu finns det på platsen en duktig och kunnig man, som är villig 
att ad interim upptaga ert arbete. Ni förstår redan vem jag menar - 
Grundberg på -dal.

J. W. Grundberg? upprepade far långsamt.



Jag hoppas ni är nöjd med vårt val, sade A. O., klappade honom lätt på 
skuldran. Laga nu, att ni snart kan avlösa honom.



Han vände sig till morfar och tog båda hans händer. Det var vackert att se 
de båda silverhåriga gubbarna, lika varann som två tvillingar. A. O. sade:



Det var mig särdeles kärt, att ers högvördighet ville vara tillstädes. Man 
undviker lättast missförstånd i närvaro av en tredje person, som är på en 
gång opartisk och välvilligt intresserad. Och få vi sätta tro till fröken 
Leonie Arnbergs teorier, så blev ju det här på sätt och vis ett släktmöte. 
Jag hoppas i alla händelser, att ers högvördighet blivit övertygad om min 
goda vilja?



Morfar bugade tyst. A. O. försvann i tamburen. Snart rullade hans ekipage 
bort lika ljudlöst som det kommit.



För mig blev detta en förskräcklig dag, ohygglig ännu att minnas. Mitt 
samvete fick sin första tunga börda; en börda, som jag var för feg att 
avvältra. För första gången gjorde jag en människa orätt, en skamlig orätt



Så här gick det till:



Vi sutto vid middagsbordet, far, farbror Otto och jag. Hedda sysslade i 
köket. Plötsligt sträcker farbror Otto ut sin hand - pekar på far och 
säger:



Det är Hedda!



Vad menar du? säger far. Vad är det med Hedda?



Och farbror Otto, stirrande som en ursinnig:



Det är Hedda som har gjort det. Minns du inte att hon ville sälja mina 
möbler? Minns du inte, att hon ville sälja spegeln? Hon fick inte. Nu har 
hon haft utgifter, stora utgifter för din sjukdoms skull. Hon vågade inte 
sälja spegeln. Men hon förstod, att glaset var det dyrbara. Det förstod 
hon. Hon tog ut glaset. Ännu när faster Leonie var här, fanns det gamla 
glaset. Det djupa, äkta. Var skulle det ha tagit vägen? Hon tog ut det. 
Hon trodde, att det inte skulle upptäckas.



Plötsligt vänder han sin stirrande blick och sitt hotfulla pekfinger mot 
mig, som sitter där och våndas.



Se på pojken! säger han. Se på Jan! Han vet någonting.



Och nu vänder också far sina brinnande blickar mot mig.



Jan - vet du någonting?

Nej - mumlar jag



Farbror Otto säger:



Du har sett henne bära bort spegeln. Se hur han rodnar! Hon har förbjudit 
honom att säga något.



Far tar mig hårt i skuldran.



Jan! säger han, har du sett någonting?



Jag stammar:



Far - jag vet inte



Och brister i gråt.



Far är likblek. Blicken har slocknat.



Otto! säger han, reser sig, går. Farbror Otto följer honom ut i köket. Men 
jag vågar ingenting höra. Jag springer ut på gatan, springer barhuvad runt 
hela kvarteret och rusar in genom biskopsgårdens port. I den stora gamla 
halvmörka, tysta förstugan dröjer jag en stund, hämtar andan. Så smyger 
jag mig försiktigt genom mörka gången till morfars rum.



Morfar sitter vid skrivbordet, tillbakalutad i stolen, händerna på bordet. 
Jag tar en stol och går på tå fram till bordet. Morfar rycker inte till, 
han vrider långsamt på huvudet och betraktar mig med en varm, mjuk blick. 
Sakta tänds ett litet leende.



Är det du, Jan, säger han. Jag tänkte just på dig.



Får jag sitta här? frågar jag och ställer stolen bredvid hans. Ja, visst 
får du sitta här.



Jag lägger min högra hand på bordet bredvid hans vänstra och efter en 
stund säger jag:



Får jag hålla morfar i hand?



Det får du, Jan.



Jag tvekar och tvekar. Slutligen frågar jag:



Vad tänkte morfar om mig?



Hans hand sluter sig mjukt och med en liten skälvning kring



min.



Åh, Jan, svarar han dröjande på orden, jag vet inte rätt. Jag vet inte 
rätt, om det var på dig jag tänkte. Kanske tänkte jag på din mor. Och så 
kom du, Jan. Nu kan jag tänka mig, att jag håller din mor i hand. Och du 
kan tänka dig, att det är mor, som håller dig i hand. Så leka vi, Jan, en 
stund. Både du och morfar.



Vi sitta en stund, en lång stund tysta. Jag ser inte på morfar, och 
kanske ser inte heller han på mig. Vi leka ju båda, att vi hålla min mor i 
hand.



Men efter den tysta stunden blir det stort ståhej. Den skära flickan, min 
kusin Leonie, kommer inrusande, tar mig i famn och svänger runt med mig. 
Hon kittlar mig, tills jag krälar som en mask på golvet. Sedan följer jag 
henne ut i salen, där mostrarna sitta kring kaffebrickan. Och de proppa 
mig full med kakor, ty jag är ju numera en sällsynt gäst i biskopsgården. 
Hela kvällen leka vi kring springbrunnen. Det är en majkväll. Morfar 
kommer ut med skruvnyckeln i hand och låter brunnen spela för första 
gången. Moster med duvorna är omsvärmad av sina bullersamma vänner. 
Vattnet plaskar, bassängen fylles, speglar de blänkande vita majmolnen.



Men det blir sent, det blir mörkt, jag måste gå hem.



Hälsa far, säger morfar, han kunde väl själv komma hit någon gång.



Moster med håret böjer sig ned och viskar i mitt öra:



Hälsa far, att om han inte kommer godvilligt, så skall jag komma och hämta 
honom.



Och hon rodnar och jag hör hennes hjärta slå.



Hälsa Hedda, säger moster med duvorna.



Ja, för all del, säger morfar, hälsa Hedda.



Jag går den gamla vanliga vägen genom poppelallen, genom plommonsnåret, 
över staketet. Vår lilla bakgård ligger tyst, vårt hus är tyst. Ur 
köksfönstret går ett svagt ljus.



Hedda sitter på köksbordet under taklampan, stoppar mina strumpor. Hon är 
gul i ansiktet med röda fläckar över kindkotorna. Far har gått och lagt 
sig, farbror Otto har gått ut.



Jag står en stund vid bordet, vankar sedan langsamt bort mot vindstrappan.



Jan! säger Hedda. Jag tvärstannar. Och nu är det mitt hjärta som dunkar 
och sväller, tills det kan kväva mig.



Jan! Vet Jan någonting om spegeln.



Nej, säger jag, jag vet ingenting.



Ja, jag förstår det inte, mumlar Hedda, jag förstår det inte. Annat än att 
löjtnanten misstagit sig. Och det vet jag då, att jag har aldrig rört den.



Jag står och väger och väger, än på ena benet, än på det 
andra. Slutligen säger jag, ödmjukt och skyggt:



Är Hedda ledsen?



Det kan Jan tänka sig, svarar hon. Att bli beskylld så gott som för stöld. 
Om inte löjtnanten tror mig, så undrar jag inte på det. Han känner mig 
inte. Men nog kunde Arnberg tro mig.



Och hur ska jag kunna stanna hos honom, om han inte tror mig? fortfar hon. 
Och hur ska jag kunna gå ifrån honom? Sådan som han är!



Hon säger:



Inte vet jag, att jag haft annan lön eller tack för vad jag slitit än den, 
att han har trott mig. Och den har jag varit nöjd med.



Slutligen säger hon, i det hon lyfter huvudet och sluter ena ögat för att 
bättre trä garnet på nålen:



Men det blir väl att reducera det med.



Jag går upp och lägger mig, kryper djupt ned under täcket. Min eländiga 
feghet kväljer mig, men jag är fast besluten att icke lätta mitt betyngda 
samvete.



Och jag stod fast vid mitt beslut, trots allt som följde. Far gjorde henne 
icke vidare några förebråelser, men farbror Otto förföljde den stackars 
Hedda. Han kunde aldrig glömma, hur gement hon -som han förmodade - kommit 
hans stolta, arnbergska gest på skam. Det var icke pengarna, som grämde 
honom; silverramen kastade han i en vindsskrubb, ville varken se eller 
sälja den. Den bittra harmen kom därav, att hans ädelmod förringats till 
löjlighet. Det förlät han henne aldrig och han lämnade aldrig far i fred.



Att du inte kör bort henne! Att du vill ha en ohederlig person i ditt hus!



Far svarade:



Otto - om hon har gjort det - och det är ju möjligt - så är det inte hon, 
som är ohederlig. Det är min fattigdom, som är ohederlig, det är min 
sjukdom, som är ohederlig, det är jag, som är ohederlig!



Men han tog icke skäl och han lämnade icke far i fred. Hans gnat fick 
följder. Den ena var, att vi redan i juli lämnade farbror Ottos hem och 
flyttade med vårt pick och pack till den lilla stugan på höjden mellan 
-dal och fabriken.

Den andra var, att far gifte sig med Hedda.



En dag - och det var just morfars födelsedag - sade far till mig:          




Jan, du kan gå in till morfar och berätta, att far och Hedda tagit ut 
lysning. Vi ska gifta oss.



Jag rusade åstad. Det var tämligen sent: gästerna hade gått. Morfar satt 
på rundbänken under kastanjen; bredvid honom de båda döttrarna. Min 
morbror, läkaren, var inte där, men juristen stod vid springbrunnen, höll 
handen om nyckeln och lät strålen långsamt sjunka och försvinna. Jag 
sprang fram till morfar, and



lös.



Morfar! flämtade jag Han tog mig med bada händer kring livet.



Nå, Jan, sade han och smålog. Hur är det nu fatt?



Morfar! Jag skulle hälsa från far och säga, att han ska gifta sig med 
Hedda.



Morfar släppte mig.



Juristen kom långsamt fram till oss, dinglande med skruvnyckeln mellan 
fingerspetsarna.



Såå? sade han. Vår kära Johan hade således inte glömt din födelsedag, far. 
Han hade en liten överraskning i beredskap.



Jag sag från den ena till den andra, häpen. Moster med duvorna, den bleka, 
blida, hade blivit blodröd och hennes ögonbryn sköto ihop på ett 
besynnerligt sätt, det ena lite under det andra. Som en åskvigg.



Moster med håret, den rödkindade, livliga, var blek. Hon reste sig sakta 
och gick långsamt bort emot brunnen.



Moster med duvorna sade - och jag kände inte igen hennes röst:



Nåja. An sedan? Nu äro vi en mindre i släkten. En mindre att oroa sig för. 
Desto bättre.



Och även hon reste sig och gick.



Men morfar tog mig åter kring livet.



Jan, sade han, du skall hälsa far, att jag önskar honom lycka. Och du 
skall hälsa den goda Hedda, att jag önskar henne lycka. Kommer du nu ihåg 
det, Jan?



Ja, svarade jag.



Han såg på mig. Och han sade:

Jan. Nu ses vi kanske inte på länge. Men vet du vad, Jan! Ibland ska 
vi leka, att vi hålla varandra i hand.



Ja, svarade jag.



Han drog mig intill sig och kysste mig på pannan. Det var, tror jag, 
första gången morfar kysste mig. Och det var sista gången jag såg honom. 

6



Hitrotorp



Hitrotorp hette vart nya hem. En gång i tiden hade det varit 
skogsvaktareboställe under Frönsafors. Byggningen var låg och lång, röd 
med himmelsblå knutar. Västra gaveln lutade starkt framåt; där fanns en 
bred, svart dörr, som ledde till en redskapsbod, tom. Dörren till 
manstugan var himmelsblå som knutarna; tröskeln var ofantligt hög och 
urgröpen, ett riktigt giller. Över dörren sutto ett par gulvita älghorn, 
det ena med sex, det andra med sju spetsar. Rester av fjäderskrudar voro 
fastspikade på väggarna huset runt.



Storstugan hade fyra fönster, två åt norr, två åt söder. Golvet var nytt, 
vitt, färskt, doftande starkt av kåda, men taket var gammalt, nedrökt, 
överdraget med tjocka lager av spindelvävar; likaså väggarna. På tapeten 
såg man allehanda märkliga byggnader såsom slotten i Stockholm, Örebro, 
Vadstena, Kalmar, Uppsala, Berlin, Nürnberg, Versailles, Madrid, vidare 
Riddarholmskyrkan, S. Peter, Kölnerdomen, Reimskatedralen, vidare 
Colosseo, Theseion, pyramider, indiska tempel.



Här, Jan, sade far, ska vi läsa geografi. Här ligger hela världen framför 
oss.



Längs med storstugan ligger en smal kammare, delad i två hälfter av 
bakugnens mur; den södra hälften fick jag, Hedda fick den norra och 
dessutom köket, nästan lika stort som storstugan. Storstugan fick far.



Vi kommo en augustidag, Hedda och jag Hedda hade ännu brudstassen på, den 
svarta sidenklänningen och morfars guldbrosch under hakan. Vi åkte i en 
höskrinda, fylld med våra möbler; efter oss kom ännu en höskrinda 
full med möbler.



Senare på dagen kom far. Då voro alla möbler inflyttade och Hedda hade 
skurat alla golv, väggar och tak. Far hade varit vid fabriken; han kom 
åkande i en vacker droska, kusken hade livre med silverränder och i 
knapparna funnos bokstäverna J. W. G. Far gav honom en tvåkrona. Hur 
mycket var det Arnberg gav honom? frågade Hedda, stack ut huvudet just som 
droskan rullade iväg. Sidenet hade krupit i kistan, ett rött livstycke 
lyste argt över en grå kjortel. Hon var mycket ful.



Far satte sig på bänken vid dörren. Den var grå av mossa och nästan 
fallfärdig. Hedda sade:



Arnberg skulle akta de vackra kläderna sina.



Far rodnade, drog i rockskörten, men blev sittande orörlig, böjd, 
insjunken. Han var trött. Men rätt vad det var lyfte han huvudet, log så 
att tänderna syntes och begynte halvsjunga:



Trollet sitter vid sin vägg - kammar ut sitt silverskägg - sjunger vid den 
röda häll - litet kid, kom hit i kväll - dig så vill jag lova - under 
gullås sova



Vad är det far sjunger? frågade jag.



Han svarade:



Jag vet inte så noga. Det är kanske en barnvisa. Den rann för



mig.



Han tog mig i armen.



Ställ dig här, Jan. Se nu rakt fram över småskogen. Där står en frötall. 
Ser du den? Se nu till vänster, två handsbredder till vänster. I 
lövdungen. Ser du något?



Jag ser ett svart tak, svarade jag.



Han sade:



Där är jag född. Under det taket är jag född. Det är -dal. I höst, när 
löven fallit, kommer du att kunna se hela huset. Det är ett vitt 
tvåvåningshus. Jag tror till och med, att du skall kunna se stora trappan. 
Hela lövskogen, Jan, ända därifrån - ända dit -det är parken. Det är 
parken, Jan. Du skulle se gångarna! Du skulle se stora gången ned till 
lusthuset! Där finns en springbrunn. Åh, den är mycket vackrare än 
morfars. Där finns en ask, som man ska vara sex man för att famna. Tänk 
dig sex! Den är ihålig nedtill, men eljes frisk. Jag kan se kronan; jo, 
jag vet precis, var jag har den. Och dammen, Jan - det vore någonting för 
dig. Där finns en liten holme med ett ankhus. Jag hade en liten 
julle



Han tystnade, andfådd. Jag frågade:



Får vi inte gå dit och titta?



Hans arm, som låg på min skuldra, slaknade och blev tung. Handen föll 
slappt ned, trött av att peka.



Åhjo, Jan, sade han dröjande. Visst får vi väl gå dit och titta En dag. Då 
det blir vackert väder.



Men dagarna gingo, veckor och månader.



Far läste med mig. Jag hade avgångsbetyg från första klassen och det var 
fars mening att på en vinter läsa mig upp i fjärde. Vi hade mycket brått. 
Du förstår, Jan, sade far, att vi måste arbeta. Vi måste hinna någonstans. 
En vacker dag har jag inte tid med dig längre. Då står du där.



Jag vet inte, om jag var särskilt trög eller om far var alltför otålig. 
Han blev ofta häftig, kastade sig bakut i stolen, så att ryggstödet 
knakade. Mig slog han aldrig, men han slog sig själv, han dunkade sig med 
knytnävarna för bröstet. Det gav ett hemskt, dovt ljud, som plågade mig 
förskräckligt. Till sist bad jag honom låta bli. Jag sade:



Det vore bättre, om far sloge mig.



Han rodnade och klippte med ögonen.



Åh, det är bara en ovana, mumlade han. Jag ska försöka att låta bli.



Ibland sprang han upp, sprang ut, ställde sig på gårdsplanen med utbredda 
armar, som om han hade velat taga någon i famn. Och han andades med 
vidöppen mun. Det skrämde mig, jag stod i fönstret och såg på och för 
varje skälvning i hans kropp ryckte det till i min. Jag var rädd, att han 
skulle falla. Men efter en stund vände han tillbaka, lugn och glad, log, 
klippte skälmskt med ögonen.



Så där ja, Jan! Nu går vi vidare.



Geografi var vårt älsklingsämne, åtminstone mitt När vi kommit till någon 
märklig ort, gällde det att återfinna den på tapeten. Far sökte i de övre 
raderna, jag i de nedre. Här! skrek jag. Nej, här! skrek far. Och vi 
rumsterade om, spetade utmed väggarna, tvistade, skrattade.



Eller också sade far:

Nå, skeppar Jan, om du nu skulle frakta mig till Hamburg, vart 
skulle du då ställa kursen? Tänk dig, att vi stiga ombord på Claire Aurore 
i Göteborg



Det var roligt; resten gick trögt.



Även Hitrotorp hade sitt världshav, väldigare, hemlighetsfullare, rikare 
än springbrunnen i morfars trädgård. Stugan låg på en sluttning, där 
storsten vid storsten kullrade sig under ett slitet, gulbrunt, knastrande 
täcke av mossa. Fattigt med gräs, än mindre blommor, inga trän, 
undantagandes två väldiga enar. Nedanför sluttningen låg, inramad av den 
begynnande småskogen, en förvildad äng. Där blommade alla ängsblommor, där 
låg i en hopfallen hög en gammal lada, där fanns en brunn med grönt 
vatten, ett tillhåll för paddor. Men ännu längre bort, på andra sidan det 
murkna gärdslet, fanns ett spränghål, vattenfyllt, mörkt, hemlighetsfullt. 
Stenen var svart och rik på glimmer. Jag trodde det var silver. Jag 
trodde, att vattnet var så djupt som svart. Jag trodde det var bottenlöst. 
Där seglade Claire Aurore lastad med silver. Hennes namn, skrivet med 
guldbokstäver, speglade sig i det blanka vattnet. Det var ett hotfullt 
vatten, sa olika morfars beskedliga, vänliga bassäng. Jag var rädd. Jag 
smög mig dit och smög mig dän. Jag var rädd, att far eller Hedda skulle 
varsna faran och hålla mig därifrån. Och lika mycket fruktade jag, att jag 
skulle i ensamhet förgås på det mörka vattnet.



En morgon var vattenspegeln grumlig, grynig. Det var is. Briggen måste 
bryta sig fram. Nästa morgon låg Claire Aurore fastfrusen; jag måste bryta 
loss henne. Lade in henne i redskapsboden bakom den svarta dörren att sova 
vintersömnen.



Löven i -dals park begynte glesna. Jag såg de vita murarna, de långa 
fönsterraderna. Slutligen kunde jag se trappan med järnurnorna och taket 
på lusthuset i parken. Jag frågade, om vi inte skulle gå dit.



Åh, nu kan du ju se det ändå, svarade far. Kanske i vår. Där är så vackert 
om vårarna. Där finns ett stort växthus. Vi ska gå dit en gång och köpa 
blommor. I vår.



Kvällarna blevo långa. Far låg på soffan.



Det började snöa. Först några flingor, som sockrade den gula mossan och 
försvunno. Jag klättrade upp på vinden och letade efter min kälke, en 
vacker, lång, stoppad, rödblommig backkälke, som 
jag fått av morfar. Den fanns inte på vinden, den fanns inte i 
redskapsboden. Jag blev ursinnig, jag skrek: Hedda har stulit min kälke.



Jaså, sade Hedda. Ska jag få skuld för det också? Nej, det tror jag, att 
vi reducerar.



Jag sprang in till far:



Far, nu har Hedda stulit min kälke också.



Också? sade far och satte sig upp. Han såg på mig. Jag rodnade, stod än på 
det ena benet, än på det andra. Slutligen sade jag:



Varför ser far på mig?



Han vinkade åt mig, att jag skulle komma. Han tog mitt huvud mellan sina 
händer och såg mig in i ögonen.



Nå, Jan, sade han, ska du nu tala om, hur det förhöll sig med farbror 
Ottos spegel?



Jag bekände alltsammans.



Vad tänker du nu göra? frågade far. Jag funderade, vred och vände på mig. 
Jag förstod mycket väl, vad han ville. Men jag hade inte lust att ödmjuka 
mig inför Hedda, allra helst som jag misstänkte henne för att ha sålt min 
kälke. Jag tänkte: Kälken får vara, men jag ber inte om förlåtelse.



Nånå, Jan, jag tänker inte tvinga dig, sade far, som om han gissat mina 
tankar. Och han strök mig över håret och sade:



Det kommer kanske.



Från den stunden lade jag märke att far allt som oftast följde mig med 
blicken. En klar, uppmärksam, iakttagande blick, som gjorde mig mycket 
förlägen. Ibland kunde den få mig att snubbla eller att stöta omkull 
någonting. Kanske hade han alltid betraktat mig på samma granskande, 
uppmärksamma sätt; kanske var det mitt sjuka samvete, som gjorde mig 
förlägen. I alla händelser kunde det icke förmå mig att be Hedda om 
förlåtelse.



En gång i veckan kom ekipaget med den silversmidda kusken och hämtade far 
till fabriken. Kusken var en liten karl med rödbrusigt, skäggigt ansikte 
och små, besynnerliga ögon. Han vindade och det var rätt löjligt att se 
honom och Hedda betrakta varandra, den ena i kors, den andra vindande. 
Kusken hette Josef, och vi blevo goda vänner. Han bad för mig, att jag 
skulle få åka med till fabriksgrindarna. Far ville inte. Men Josef sade:

Vad gör det patron Grundberg, att lille herrn får åka med? Vore det 
rättvisa, så skulle väl Arnberg åka och Grundberg gå.



Far och kusken hade varit lekkamrater; far gav honom alltid stora 
drickspengar. Det förtröt Iledda. Hon sade:



Den där Josef är en räv. Här i köket talar han illa om Grundberg, och jag 
tänker han talar illa om Arnberg i köket på -dal.



Ibland, när far hade stigit ur droskan och stod och trevade i sin magra 
portmonnä, kom hon utfarande och började borsta dammet av honom, allt 
under det att hon mer än halvhögt viskade:



Det reducerar vi, Arnberg! För den här gången



Far blev ond, men kunde inte låta bli att skratta. Josef latsades om 
ingenting. Men då varken far eller Hedda utan endast jag såg honom, gjorde 
han de befängdaste miner.



Det är en riktig satans traskäring, sade han till mig. Jag begriper inte, 
att disponenten kan villa ha en sån satkäring hos sig. Inte hör den till 
bättre folk



Jag skämdes att giva honom rätt, men i mitt innersta gjorde jag det. 
Allting hade blivit fattigare och eländigare och ledsamt, sedan Hedda kom 
i huset. Allt det vackra från biskopsgården och från mors tid var borta. 
Om inte far hade varit, om han inte alltjämt klätt sig fint, och om inte 
-dalska ekipaget en gång i veckan hämtat honom till fabriken, så kunde man 
gott ha tagit oss för vanligt torparfolk.



Droskan byttes mot släde. Drivorna vältrade i vågor upp över sluttningen, 
bestänkte stugans mörkröda väggar med vitt skum. Det blev tyst, långa, 
tysta, klara månskenskvällar. Bjällran hördes redan tio minuter, innan far 
kom från fabriken. Klangen växte, växte, växte. Jag blev ängslig ibland, 
då jag hörde den svag, svag men stadigt växande. Far for allt oftare till 
fabriken. Där var någonting i olag; jag vet icke vad. Driften skulle 
sättas i gång på nyåret, men det var någonting, som fattades. Far satt 
uppe halva nätterna, skrev, räknade. Nu förstör du dig igen, sade Hedda, 
gläntade på dörren till storstugan. Men far skrek:



För Guds skull, låt mig vara ifred! Tror du jag har tid att sova?



Min läsning försummades; jag hade många fridagar. Jag kravlade genom 
drivor, som stego mig över axlarna. I storskogen norr ut var det 
lättare att komma fram. Jag hade ett ärende dit. Vid vägen stod ett 
järnkors, och Josef hade sagt mig, att om man toge av vid korset och ginge 
ett par hundra steg in i skogen, skulle man komma till en öppen plats. Där 
hade för många Herrans år sedan en fet bruksförvaltare och dess magre 
körsven blivit spis åt vargarna. Men det troddes, att bruksförvaltaren 
före katastrofen gömt sin väl späckade plånbok i något ihåligt träd. Josef 
hade på sin tid sökt efter plånboken, och alla pojkar han känt, far 
inbegripen, hade sökt efter den. Dock utan resultat. Nu skulle jag också 
söka.



Jag gjorde flera vandringar till korset, fann också den öppna platsen, där 
bruksherrn dukat under för vargarna. Men plånboken fann jag inte. En gång, 
då jag var på hemväg, hörde jag -dalbjällran ringa i skogen. Jag pulsade 
så hastigt jag förmådde och hann också fram till korset och vägen, innan 
släden passerat. I släden satt en herre, som jag inte kände, en fet, 
blåblek, slätrakad herre. Josef stod bakpå. Jag tänkte, att jag kunde få 
stå på ena meden, som jag brukade. Jag log mot vännen Josef och gjorde mig 
beredd att hoppa på. Plötsligt märkte jag, att Josef var förändrad. Han 
log inte alls; hans ansikte var orörligt som ett vaxansikte med 
konstgjorda skäggtussar.



Jag drog mig hastigt tillbaka bakom korset; jag kände mig djupt 
förödmjukad. Trots den vita ödsligheten, som borde ha gjort en loppa 
synbar, tycktes varken den feta herrn eller min egen vän Josef ana min 
tillvaro. Jag fick ett förskräckligt intryck av min ringhet.



Sedermera sökte Josef förklara sitt ovänliga beteende. Han sade mig, att 
en kusk, som skjutsar för sin husbonde, inte får hälsa. Han är ett kreatur 
utan vänner och bekanta.



Lilla Jan kan väl tänka, sade han och gned mig med sin besynnerliga, 
vindande blick, att jag hellre skulle köra för Jan och hans pappa än för 
den här amerikanske skojaren. Men den som är stadd till kusk, skall icke 
göra sig till rättare, plär man säga. Utan det blir Jan, som får förtjäna 
pengar och köpa tillbaka -dal.



Jag funderade mycket över det där. Jag berättade, att jag förgäves sökt 
efter den feta bruksherrns plånbok. Han flinade och sade:

Ja, se det är som att leta efter ostmask i månen. Men det finns väl 
flera plånböcker i världen.



Emellertid fattade jag agg till Josefs husbonde. Dels hade han förolämpat 
mig, dels anade jag, att han var fars fiende. (Det är också möjligt, att 
far lät undfalla sig några yttranden om Grundberg, som jag oklart 
uppfattade. I själva verket hade J. W. Grundberg vid den tiden satt i gång 
sin sista nedriga attack mot far. Han påstod, att fars patent icke som 
bas för en rationell tillverkning i stor skala. Han påstod, att han själv 
gjort väsentliga förbättringar, att han redan sökt patent, att bolaget 
borde rekonstrueras o.s.v.) Jag föreställde mig, att jag gärna skulle 
vilja göra Grundberg något ont; kanske rent av döda honom. Jag tänkte att 
jag gärna skulle ha velat trycka honom till jorden och hålla honom tills 
han blivit alldeles stilla och död. Dessa tankar förknippade sig med 
andra. Jag kom ihåg "Ängelns" försvar, då jag förebrådde honom, att han 
dödade katter. Det är väl bättre, att jag får femtio öre, än att en sån 
där går omkring och jamar. Jag grubblade utan att draga några slutsatser. 
Som jag nämnt, hade jag vid den tiden många fridagar. "Svarta havet" låg 
fruset under famnstjock snö. Claire Aurore sov vintersömn bakom den svarta 
dörren. Mina tankar måste ha någonting att syssla med. Det var en lek.



Jag förstod i alla händelser, att jag sysslade med någonting förbjudet. 
Jag minns ännu, hur rädd jag blev, då far plötsligt en kväll frågade:



Jan - vad tänker du på?



Jag satt och slevade i mig vällingen; jag hade släppt sleven och satt och 
fånstirrade på den lilla skvätten blå skummjölk. Jag kan verkligen ej 
minnas, vad jag tänkte på. Men troligen var det det där. Blodet forsade åt 
huvudet, jag kippade efter andan.



Åh, sade jag och flämtade till. Jag tänker på morfar.



Far log och nickade.



Jag ljög. Jag förstod alltså mycket väl, att min tankelek var någonting 
orätt, åtminstone opassande. Jag behöll den för mig själv, för min 
ensamhet i skog och drivor. Endast med Josef utbytte jag ett och annat 
förtroende. Han var en mångkunnig man, det begrep jag, en slug man. Jag 
tyckte inte om honom, men jag tyckte om att tala med honom.

Josef, sade jag, om man slår ihjäl en människa, får man då hans 
pengar?



Hans besynnerliga ögon snurrade runt, så att jag blev yr och måste vända 
mig bort.



Nej, hör man på lilla herrn! flinade han. Jo, det tror Jan! Nej, så 
lättvindigt är det inte ställt. Slår man ihjäl en karl, så blir det 
halshuggning eller till minstingen livstids fästning. Fast nog finns det 
dem, som begår sig.



Han började berätta tjuvhistorier. Han berättade om LasseMaja, som på 
"gamla doktorns" (J. L. Arnbergs) tid gjort inbrott på -dal och i en hel 
vecka hållit sig dold i den ihåliga asken. En mängd andra historier har 
jag glömt. Han berättade också, hur A. O. Arnfelt lurat min farfar. Men 
det gick alldeles över min fattningsförmåga. Jag ville höra, hur man kan 
döda en man, som åker stolt och föraktfull i sin släde. Samt vidare hur 
man tar hans pengar och själv åker stolt och föraktfull i hans släde. 
Josefs tjuvhistorier roade mig icke.



Snön stängde in oss. Det yrade två dygn i sträck. I storstugan var det så 
skumt, att far måste ha lampan brinnande hela dagen. Han satt vid sitt 
skrivbord och arbetade. Jag läste läxor. Det var tyska grammatiken. Jag 
lade hand över sidan, blundade för säkerhets skull och rabblade tyst. 
Plötsligt såg jag upp och mötte fars blick. Jag blev ond. Jag kastade 
boken ifrån mig och muttrade förbittrad:



Varför skall far jämt se på mig?



Han skrattade.



Tål du inte att se på? frågade han och vinkade mig till sig. Han sade: Vet 
du varför jag ser på dig? Jag sitter och undrar, om jag inte bort lämna 
dig kvar hos morfar. Du är alldeles för ensam; och jag - ja, jag är visst 
inte tillräckligt ensam ännu. Allvarsamt talat, skulle du inte vilja jula 
hos morfar?



Jag blev mycket glad men hade en obestämd känsla av, att jag borde 
behärska min glädje.



Jo, svarade jag, om far följer med.



Han grep mig lekfullt i nacken.



Jaså, sade han, herrn ställer sina villkor. Nå, vi få se.



Han återgick till arbetet, men efter en stund såg han upp och sade:

Du vill således inte fara utan mig?



Nej, svarade jag och blev blossande röd. I själva verket längtade jag 
förskräckligt efter biskopsgården. Hitrotorp föreföll mig outhärdligt nu 
då drivorna stängde oss innre i de skumma, kvava rummen. Jag avskydde den 
ingrodda fattiglukten, det svartgrå taket, de klumpiga, lömska trösklarna, 
smutsen i de breda golvspringorna, som inte ens Heddas borste fick bukt 
med. Och jag avskydde Hedda. Jag inbillade mig, att det varit hon som 
lockat oss bort från biskopsgården. Hon hade lurat oss hit och höll os, 
fångna.



Emellertid levde jag i veckor på hoppet att få jula hos morfar. 
Biskopsgården tycktes mig ett paradis. Jag längtade efter den behagliga 
doften, som brukade möta mig redan i förstugan. Jag längtade efter mors 
svala, tysta rum, efter fönstret, efter trädgården, efter morfars mörka 
gång, efter allt. Jag längtade till och med efter min smeksamma skära 
kusin. Ibland drömde jag, att det var jul och att jag låg i mors rum. Jag 
vaknade, men ville icke vakna, kröp under täcket och grät.



En morgon - och det var åtta dagar före julafton - stod far vid min säng, 
då jag vaknade. Han såg mycket hemlighetsfull ut och myste.



Jan, sade han och lade fingret på näsan, vet du, vem som kommer hit idag?



Morfar! skrek jag. Morfar kommer hit och hämtar mig.



Jag flög upp ur sängen, kastade mig om halsen på far. Men han sade:



Nej, Jan. Det var ledsamt, att jag skulle lura dig. Det är inte morfar



Jag försökte upptäcka, om han skämtade. Han såg snopen ut:



Det är din syster, som kommer, sade han. Anna. Hon ska stanna hos oss över 
jul.



Jag mindes henne knappt; jag hade inte sett henne på två år. Hon hade gått 
igenom ett seminarium; den hösten hade hon blivit lärarinna. Ack, vad det 
lät tråkigt!



Blev du ledsen? frågade far.



Jag vred mig undan, gick bort till kommoden, doppade ansiktet i 
tvättfatet. Jag var ond och ledsen.



Anna skulle komma vid middagstiden; Josef hade lovat att 
hämta henne från stationen. Men redan strax 
efter frukosten hörde vi hans bjällra. Han körde upp med sådan fart, att 
meden skar mot trappstenen. Han knackade med piskan på fönsterrutan och 
ropade:                 I



Herr Arnberg! Ska genast komma till -dal. Det är telefon.



Far rusade ut; Hedda måste springa efter honom med rock och mössa. Det bar 
åstad



Han återvände till fots. Jag stod i fönstret och såg, när han kom ut ur 
småskogen. Han gick mycket långsamt. Vad är det nu då? mumlade Hedda, som 
stod bredvid mig. Hon gick ut på trappan, höll handen över ögonen. Så 
ropade hon:



Vad är det, Arnberg? Vad är det?



Far stannade; han tog av sig mössan och torkade svetten ur pannan. Så 
nickade han åt oss och fortsatte långsamt sin väg. Hedda gick honom till 
mötes. Hon stannade i backsluttningen och slog samman sina händer. Far kom 
upp till henne, hon tog honom under armen och ledde honom uppför backen.



Jag vågade ingenting fråga.



I mörkningen kom syster Anna. Hon var svartklädd och hade en liten 
krusflorsbit i hatten. Hon grät häftigt, då hon hälsade på far.



Lugna dig, mumlade han och rynkade pannan. Hon tog mig i famn.



Känner du igen mig, Jan? frågade hon. Jag svarade nej och drog mig undan. 
Jag tyckte inte om hennes uppsvällda, blöta ansikte. Det blir just en 
trevlig jul, tänkte jag, att ha henne här.



När vi sutto vid kvällsbordet, lade far plötsligt ifrån sig skeden. Han 
stödde armbågen mot bordet, hakan i handen och hans blick sökte min. Jag 
böjde mig över tallriken. Jag visste, att far läste mina tankar, när han 
betraktade mig med den där blicken. Slutligen kände jag mig så besvärad, 
att jag gled ned från stolen och ställde mig på sidan om far. Han drog mig 
till sig.



Jan, sade han, varför trodde du, att morfar skulle komma? Hade du drömt om 
honom i natt?



Det mindes jag inte. Far tog min hand i sin, smekte den och sade:



Kära Jan, morfar dog i natt klockan två.



Och han rynkade pannan och tillade:

Han var gammal, Jan. Över sjuttiosex år. Ja, det är klart, att du 
skall vara ledsen. Men det tjänar inte mycket till.



Han reste sig och gick ut. Anna snyftade överljutt.



Julaftonen var far hela dagen i fabriken. Hedda stökade som vanligt. Anna 
och jag sutto i hörnet vid bakugnsmuren, som var varm. Anna berättade om 
morfars begravning. Jag hade läst samma tidningar som hon och visste 
således lika mycket som hon om biskopens jordafärd. Men när hon berättade, 
blev alltsamman hundra gånger mera pompöst och storartat. Hon beskrev 
prästerna, officianterna, prestaverna, hur de voro klädda, hur de bugade 
sig. Jag lyssnade begärligt. Hon berättade om det långa, svarta likföljet, 
som böljade likt ett släp bakom vagnen, då morfar fördes till domkyrkan. 
Hon berättade om kyrkans valv, som skälvde av klockklang och orgelbrus 
över morfars kista. Hon talade om blommorna. Hon sade, att kungen och 
drottningen skickat krans, och hon beskrev - gud vet, var hon fick det 
ifrån! hur kungen mottagit dödsbudet. Överste kammarherren hade stigit in 
till honom, bugat sig och sagt med av rörelse darrande stämma: Jag bringar 
ers majestät ett sorgebud. En stor man har lagt samman sina ögon till den 
eviga vilan. Hans högvördighet filosofie och teologie doktor Julius 
Arnberg, biskop över W.-stift, har denna natt avlidit. Julius Arnberg! 
utbrast konungen och bleknade, en sådan biskop får jag och Svea rike 
aldrig mer. Och han sprang barhuvad över gården till drottningens våning 
(ty de bo inte i samma våning, upplyste hon mig) och ropade strax han 
kommit in i drottningens gemak: Ers majestät, gråt, men gläd Eder att Guds 
tjänare fått frid. Vår kära Arnberg, vår biskop är icke mer



Varför säger Anna så? avbröt jag sårad, varför säger Anna att han inte är 
mer?



Tårarna strömmade utför hennes runda, genomskinliga, vita kinder. Hon tog 
mina händer och sade:



Jan, är det icke skönt, att människorna sörja varandra? Vad gör det att 
dö, om man blott blir saknad? Jag tror, att den döde stannar kvar en stund 
på jorden; några timmar eller kanske några dagar. Jag tror, att han 
stannar för att lyssna



Ja, men om det inte finns någon som saknar honom, invände jag Då är 
det väl bäst han skyndar sig



Hon hade med sig lite julgranssaker åt mig och vi klädde granen Just som 
den var färdig och tänd kom far tillbaka från fabriken. Han stod en stund 
betraktade granen. Så vände han sig till oss och sade:



Ja, kära barn, ni får ursäkta mig. Jag är trött.



Hedda bäddade soffan; han klädde av sig och kröp till kojs. Han gäspade 
Dång på gång, som om han velat sluka all luft i rummet.



Nu blir du sjuk igen, suckade Hedda. Du skulle inte stanna så länge i 
fabriken.



Far svarade:



Det är slut med det, nu. Jag behöver inte vidare fara till fabriken.



Han vände sig mot väggen och under hela kvällen yttrade han inte ett ord. 
Anna började sjunga en julpsalm, men Hedda bad henne vara tyst.



Far blev liggande hela helgen. Han var inte sjuk, han var trött. Anna tog 
sin lilla korg och bar den ut i redskapsboden. Hon vinkade och blinkade åt 
mig, att jag skulle följa henne. Hon sköt igen dörren om oss och var 
mycket hemlighetsfull. Hon öppnade korgen och tog fram en burk Arnbergs 
Tuberculin. (Förresten var korgen full med dylika tomburkar, i vilka hon 
förvarade sina småsaker.) Hon visade mig etiketten och läste upp, vad som 
stod skrivet om Arnberg and his grandfather. Hon sade:



Det här är fars uppfinning och det är den märkvärdigaste uppfinning, som 
någonsin gjorts. Den har räddat hundratusentals människor. Den har räddat 
mig. Men far vill inte längre veta av den; far har ett sånt besynnerligt 
lynne. Men nu ska du och jag, Jan



Hon utvecklade sin plan. Hon och jag skulle bota far mot hans vilja. Vi 
skulle göra honom stark. Vi skulle blanda Arnbergs Tuberculin i hans mat 
och dryck. Vi måste vara mycket försiktiga; inte ens Hedda fick ana 
någonting - hon var nämligen mycket mån om fars mat och skulle inte ha 
tillåtit oss att fördärva smaken med det beska pulvret. Det 
hemlighetsfulla i saken tilltalade mig och dessutom försäkrade Anna, att 
far skulle bli bra på fjorton dagar. Jab gick in på hennes förslag. Det 
var vanligen jag, som bar maten från köket till far; det var således 
icke svårt att sätta planen i verket.



Jag började med fruktsoppa, som var fars älsklingsrätt. Jag lade en hel 
matsked i tallriken och rörde om. Men när jag räckte far soppan, blev jag 
så förlägen, att jag slog ut hälften.



Slarv! sade far och rynkade pannan. Jag drog mig hastigt tillbaka. Far tog 
en sked och svalde den med välbehag. Men knappt hade han svalt den, förrän 
han gjorde en hemsk grimas. Han luktade på soppan, tog en halv sked och 
smakade. Så suckade han, ställde tallriken ifrån sig och lade sig. Efter 
en stund kom Hedda in.



Varför äter du inte upp? frågade hon oroligt. Var det något fel med 
soppan?



Ånej, kära Hedda, svarade far och suckade. Det är jag, som har en bitter 
smak i mun.



Jag skyndade fram, tog tallriken, sprang ut i köket och sköljde ur den. 
Jag kände mig som en giftblandare. Men syster Anna förmådde mig att 
upprepa försöket. Jag skulle inte ta så mycket åt gången, bara en 
knivsudd. Under fjorton dagar fick far en knivsudd Tuberculin i allt han 
åt och drack. Till och med i dricksvattnet. Han kände den beska smaken och 
grinade illa, men gjorde icke någon anmärkning.



Det är slut med min aptit, sade han.



Äntligen var det också slut med burken. I samma veva steg far upp. Syster 
Anna triumferade:



Ser du, Jan! sade hon. Är det inte underbart? Nu har far räddat sig själv; 
det är fars snille, som har räddat honom utan att han själv förstår det. 
Ja, det finns mycket underbart och skönt i världen! Bara man vill förstå.



Emellertid hade far magrat förskräckligt under de fjorton dagar han legat 
till sängs. Kläderna hängde som slaka säckar kring honom, halsen hade 
blivit lång och gul, stod som en stake upp ur kragen. Han såg sig i 
spegeln; jag stod bakom. Han vände sig om och när han fick se mig, brast 
han i skratt.



Vet du vad, Jan? sade han. En vacker dag kan du se både sol och måne genom 
mig. Jag blir osynlig. Det blir förargligt för dig, Jan. Du kommer inte 
att veta, var du har mig. Rätt vad det är du håller på med någon odygd, 
får du plötsligt känna en hand, som griper dig i örat



Om kvällen berättade jag för syster Anna, vad far hade sagt. Det var sista 
kvällen hon var hemma, och jag hade bett att få ligga en stund i hennes 
säng och höra sagor. Hon berättade en förfärligt lång historia om en, man, 
som hade en osynlighetsmössa. Så snart han hade mössan på sig, blev han 
osynlig. Jag funderade en stund och sade:



En sån mössa skulle jag vilja ha.



Vad skulle du då göra? frågade hon.



Jag övervägde ännu en gång och sade:



Jag skulle gå ned till -dal en kväll. Där skulle jag gömma mig. Och när 
Grundberg gått och lagt sig, skulle jag skära huvut av honom.



Åh, herre gud, Jan, så du pratar! jämrade hon sig. Och hon började 
berätta, vad hon skulle göra, om hon ägde osynlighetsmössan. Idel goda 
gärningar. Men jag ville inte höra på utan bad henne berätta en annan 
saga. Hon berättade Andersens saga om den stackars Johannes, vars far dog. 
Och plötsligt blev jag rädd. Jag klängde mig intill henne och tryckte mitt 
ansikte mot hennes hals.



Vad är det, Jan? frågade hon. Jag sade:



Tänk om far dör!



Hon svarade ingenting, och vi lågo tysta, tills jag somnade.



På nyåret återtog vi våra lektioner, far och jag. Han hade gott om tid: 
fabriken tycktes inte längre bekymra honom. Han hade skrivit till A. O. 
Arnfelt och väntade på svar. I månader. För var gång Josef kom med posten, 
stack Hedda sitt långnästa huvud genom dörren.



Nå, Arnberg? sade hon.



Far bläddrade hastigt igenom den magra posten, ryckte på axlarna. Ibland 
svarade han:



Du vet ju, att A. O. inte svarar på tiggarbrev. Det hör till hans 
heligaste principer.



Och ibland sade han:



Vem skulle skriva till mig? Jag existerar inte längre. Jag är död.



Vi läste geografi, men nu måste jag ensam söka bland tapetens märkliga 
byggnader. Far rörde sig icke ur soffan. Han satt till bakalutad i 
hörnet, armarna utbredda. Han betraktade mig med sin klara, lysande, 
uppmärksamma blick. Jag tyckte, att hans ögon liknade ögonen på någon stor 
fågel, uggla eller örn. Jag försummade mina läxor, men han tycktes inte 
märka det. När jag frågade om något, svarade han vanligen med en nick 
eller med att skaka på huvudet. Hans tystnad och hans ihärdiga blick 
gjorde mig ibland så förlägen, att jag sökte smyga mig ut ur rummet. Då 
vaknade han.



Det vårades långsamt, solen åt snön, marken blev bar, det gula, smutsiga 
mosstäcket, fläckat här och där med gråsvarta snöflak, kom till synes. 
Långa istappar hängde utmed takskägget. Jag bröt dem och gav åt far: han 
tyckte om att suga på dem.



Nu är det vår, sade jag en dag. Får vi inte gå till dal?



Jo, svarade han och reste på sig, som om han tänkt begiva sig åstad 
genast. Jag hoppade på ett ben av förtjusning. Men han gick endast fram 
till fönstret, och sedan han stått en stund och sett ned mot -dal, vände 
han tillbaka till soffan.



Jan, sade han plötsligt, tänk om jag skulle bli tvungen att resa bort från 
dig?



Mitt hjärta begynte dunka; jag rodnade, så att det kittlade och stack i 
kinderna. Jag förstod mycket väl, vad han menade. Och jag tyckte, att han 
kunde säga det rent ut. Jag tyckte, att jag var gammal nog för att han 
icke borde komma med omsvep och sagor. Det sårade mig. Jag sade:



Om far ska resa bort, kan jag väl få följa med.



Plötsligt sträckte han ut handen efter mig och drog mig till sig.



Vill du det? frågade han.



Men jag förstod ju, vilken resa han menade. Jag såg på honom, häpen. Jag 
tyckte, att hans blick blivit skarp och glittrande elak; jag tyckte att 
han såg på mig på samma sätt, som farbror Otto den där kvällen, då han 
berättade spökhistorier. Jag vred armen för att komma lös, jag vred 
hårdare och hårdare, jag krängde och ryckte. Slutligen blev jag ond. Jag 
stampade i golvet.



Nej! sade jag.



Han släppte mig, blinkade häftigt som om han varit yrvaken eller som om 
han blivit förlägen. Han nickade åt mig och slöt ögonen. Efter en stund 
sade han:



Jag vet inte, varför vi hålla på med den här läsningen, Jan. Vi 
har inte lånt stund pi oss, och det är så mycket 
jag skulle vilja säga. Du är inte gammal nog att förstå det, men det kan 
inte hjälpas. Kanske minns du och förstår du längre fram. När jag reser 
bort, lär ingen makt på jorden skänka mig returbiljett för att komma och 
hälsa på dig, Jan. Därför ska du höra på. Nu. Och försöka att förstå. 
Eller åtminstone att minnas.



Först och främst bör du veta, att jag förstört en massa pengar för din mor 
och dig. Jag har förstört allt, som din morfar skulle ha efterlämnat åt 
dig. Vidare har jag förstört allt, som jag själv förtjänat. Och det var 
inte heller så litet. Slutligen har jag förstört min hälsa. Alltsamman har 
jag offrat för att återköpa -dal.



Det där? frågade jag och pekade genom fönstret.



Han nickade.



Folk säger, fortsatte han, att det blev en fix ide. Nåja, naturligtvis, 
det är en fix ide. Jag har själv hela tiden vetat - eller halvt om halvt 
förstått - att det var en fix ide. Och att den troligen skulle ruinera 
mig, ty jag har aldrig varit affärsman och uppgiften var över min förmåga. 
Likafullt ångrar jag - ingenting. Eller nästan ingenting. Jag ska säga dig 
varför. Du kommer inte att förstå detännu. Men det kan inte hjälpas.



Han sade:



Jan, om jag inte haft denna fixa ide, om jag inte klängt mig fast vid den 
med hjärna och hjärta, med kropp och själ, så hade jag varit förlorad. Jag 
hade inte haft makt över mig själv. Jag hade drivit omkring som ett flarn, 
följande varje strömdrag. Varje främmande vilja, som kommit i min väg, 
hade haft mera makt över mina handlingar än min egen vilja. Jag hade icke 
haft någon vilja. Jag hade haft mina nycker, mina begär, mina infall. Det 
är dåliga styrmän. Eller rättare sagt: det är dåligt bränsle under 
ångpannan. Det ger inte styrfart. Skeppet blir vrak. Nåja, sade han och 
smålog, man kan ju säga, att det blivit mitt öde ändå. Men det är en annan 
historia.



Jan, du skall inte tro, att jag är ensam om detta. De flesta människor 
skaffa sig en fix ide. Den kallas mål, livsmål. Ja, hela mänskligheten 
eller den del därav, som kallas civiliserad, har under århundradenas lopp 
skaffat sig ett lämpligt förråd av dylika "mål". Om någon undersökte dem, 
skulle han finna att de, äro -allt annat än "mål". De finnas ombord. Man 
kan lika litet halla kurs på ett dylikt "mål" som din brigg kan 
hålla kurs på sin egen last. Never mind. Det finns ingen hamn för oss och 
vi behöva ingen hamn. Vad vi behöva är styrfart, att vi inte bliva flarn, 
som följa vart strömdrag.



Och Jan! För oss, för dig och mig - ja, även för många andra -men nu tala 
vi om dig och mig - för oss är det av särskild vikt och betydelse. Jag är 
inte vidskeplig, min gosse, och jag hoppas, att du inte heller är det. Och 
lika visst som jag tror på min egen snara och fullständiga vila, lika 
visst tror jag på mina förfäders. Men det finns dock någonting omkring oss 
eller hos oss, någonting som ständigt står på lur och som ständigt gäckas 
med oss. Vad det är, vet jag inte. Det är inte någonting positivt, 
någonting påtagligt. Det är inte ett karaktärsdrag, det är inte ett 
själsligt lyte som går i arv. Det är snarare blott och bart en tomhet, en 
sugande lust att fyllas av en främmande personlighet. En lust att vara 
någonting annat än vad man är. Jag vet, vad jag är och vad min far var 
före mig och min farfar före honom. Beskedliga, välvilliga, ömsinta, smått 
narraktigt fåfänga människor. Som vill alla väl och oss själva bäst. Men i 
vår vilja finns ett tomrum, som suktar efter att fyllas. Vår vilja är ett 
fågelbo, rätt byggt för gökungar.



Och Jan. Det är därför vi mer än andra äro i behov av ett mål, likgiltigt 
vilket. Men ett mål, som vi själva valt och bestämt. Skal och märg och 
must åt fantomer, vampyrer, främmande viljor ha vi icke lust att vara. 
Eller hur? Därför valde jag ett mål och höll fast vid det. Att jag valde 
just detta, var inte en slump, icke heller berodde det av något främmande 
inflytande. Nej, det var verkligen en vilja i släkten, i Arnbergska blodet 
att besitta och vårda den där fläcken jord. Det var fars vilja, det var 
farfars vilja. Det har varit min. Har varit, ty nu slocknar elden och 
skeppet blir vrak. Än sedan? Jag har levat, jag har förvärvat mig rätten 
att dö.



Och nu, Jan! Låt oss vara glada och lugna den tid som återstår Jag borde 
väl ha följt dig ännu några år, men den saken bestämmer sig själv. Mitt 
fribrev kommer på posten. Och varken A. O. eller någon mänsklig eller 
övermänsklig makt kan ruska mig vaken, när jag lagt det under min 
huvudkudde.

Far blev alltmera stillsam. Han beredde sig att dö. Timma efter 
timma låg han orörlig på soffan, händerna korsade över bröstet. Han sov 
icke; hans ögon voro vakna och klara. Men han svarade icke på mina frågor 
och tycktes knappt höra dem. Han bekymrade sig om ingenting. Hans lynne 
hade blivit så lugnt och jämnt, att Hedda en tid trodde honom vara på 
bättringsvägen. Hon undrade till och med, om han icke till sommaren skulle 
kunna läsa med några pojkar. Hon gjorde honom några förslag; han svarade 
varken ja eller nej. Men till mig fällde han då och då några ord, som läto 
mig förstå, varmed hans tankar sysslade.



Han sade:



Vet du vad, Jan? Det gäller bara att vara lugn. Det är, som när man skall 
till att somna. Får man för sig, att det är någonting svårt och 
märkvärdigt, sa spritter hela kroppen av skräck och motvilja. Nej, det 
gäller att vara fullkomligt lugn.



En annan gång sade han:



Jämt har jag haft brått. Jag har aldrig haft tid att sluta någonting 
ordentligt. Nu tar jag det med ro, Jan.



Och åter en annan gång:



Jag tror inte, att det är någonting märkvärdigt. Jag tror inte, att 
skillnaden blir så stor. Här ligger jag nu och en halvvaken tanke surrar i 
örat. Blir det stort annorlunda? En halwaken tanke, en somnande tanke, 
slutligen ingen tanke alls. Eller vem vet? En evig, stilla, envis, 
susande, sömnig tanke? Åh, det vet man inte sa noga.



Vårvintern blev lång, och jag satt dag efter dag och timma efter timma i 
storstugan, läsande eller tyst lekande. Det var så tyst. Ingen kom till 
oss. Inte ens Josef ville längre kännas vid oss. Han hade upphört att 
hämta vår post. Varannan dag gick Hedda till stationen. Jag ville gå, men 
hon sade: Det är bättre, att du sitter hos far.



Jag kan icke minnas, att jag kände mig betryckt eller rädd. Endast när han 
någon gång talade till mig, kunde det hända, att jag spratt till och att 
hjärtat började dunka hårt. Hans röst var förändrad, dovare. Men den hade 
en vacker, mild ton. Ibland fick jag en förnimmelse av att jag befann mig 
tätt invid ett stup, ett mörkt djup. Och att hans röst nådde mig ur 
djupet. Jag såg mig omkring.

Någon vecka före påsk fick far svar från A. O. Amfelt. Hedda kom 
inrusande i rummet. Arnberg! flämtade hon. Här är det! Far rörde sig inte. 
Hon hajade till, sträckte sig på tå och såg än på far, än på mig. Så smög 
hon sig ut i förstugan, lade av den grå filten, som hon gick svept i, och 
återvände på tå, lade brevet i fars hand. Han nickade och slöt ögonen, 
halva dagen låg han orörlig med brevet i hand. Först då Hedda kom in med 
lampan, satte han sig upp och bröt brevet.



A. O. skrev, att han gjort allt, som stod i hans makt, för att skydda fars 
intressen. Olyckligtvis hade han varit sjuk, Grundberg hade genomdrivit 
sin vilja i styrelsen, fars avsked hade blivit definitivt. Frågan om 
bolagets rekonstruktion eller trädande i likvidation skulle avgöras på 
bolagsstämma i juni. A. O. ville da göra ännu ett försök att komma far 
till hjälp. Emellertid ansåg han, att far med stöd av sitt kontrakt kunde 
stämma bolaget och begära skadeersättning. Han uppmanade far att oförtövat 
överlämna saken åt sin svåger, häradshövding Arnberg.



Far läste brevet och lämnade det till Hedda. Hon stavade genom några 
rader.



Vad tänker Arnberg göra? frågade hon. Far skakade på huvudet.



Kära Hedda, om det är någonting att göra, så gör det du. Jag har varken 
lust eller tid.



Och han log skälmaktigt och sade:



Jag följer ditt exempel, Hedda. Jag reducerar.



Försåvitt jag vet, blev ingenting åtgjort, varken av far eller av Hedda.



I maj började far åter gå ut. Han ville se, hur träden knoppades i -dals 
park. Jag hade för länge sedan börjat segla i "Svarta havet", men Claire 
Aurore hade fått en läcka, som gjorde, att hon sjönk på ett alldeles 
särskilt hemskt och naturligt sätt. Jag utrustade en hjälpexpedition av 
gamla bräder och höll själv på att dränka mig. Den överståndna livsfaran 
höjde mig i min egen aktning och jag funderade på ännu vågsammare äventyr. 
Just då började far gå ut och Hedda befallde mig att följa honom. Vi gingo 
utför sluttningen, över ängen och uppför en liten ås, som höjde sig över 
småskogen. Här hade vi en förträfflig utsikt. Far satte sig på en stubbe - 
han var insvept i Heddas grå filt och hade en gammal nött pälsmössa 
på huvudet - och började peka ut alla de platser, där han lekt som barn. 
Jag suckade tungt och sade:



Aja, det är bra roligt att leka.



Han såg på mig, förvånad. Så brast han i skratt:



Jaså, du vill leka för dig själv, sade han och gav mig en knuff. Nå, så ge 
dig iväg då



Jag sprang.



Vid middagstiden kom jag hem. Var har du far? frågade Hedda. Han sitter på 
åsen, sade jag, jag ska genast hämta honom.



Men far satt inte kvar på åsen. Jag ropade och letade. Jag försökte att 
följa hans spår men tappade det snart. Slutligen måste jag återvända med 
det beskedet, att jag inte kunde finna honom. Hedda blev orolig. Vi gåvo 
oss båda två ut att leta. Hedda vek av åt storskogen. Hon trodde, att han 
möjligen gått till fabriken. Jag fortsatte mina efterforskningar nedåt 
-dal. Till sist kom jag till en låg mur; det var parkmuren, men just där 
jag stod, låg en köksträdgård. En karl gick och plöjde och jag igenkände 
min vän Josef.



Josef! ropade jag och hävde mig upp på muren. Har Josef sett till far?



Han stirrade förvånad på mig och riste sitt huvud som en häst. Men 
plötsligt flinade han till och sade:



Ajo förresten, det har jag nog. Han sitter därborta vid grinden.



Han pekade upp mot parken. Jag följde muren, kom ut på stora vägen och 
fram till en gallergrind. Där satt far på avvisaren, svept i sin grå filt 
och på avstånd knappt skönjbar mot muren. Jag blev förlägen och ond. Jag 
tyckte, det var en skam att han skulle sitta där, till på köpet svept i 
den eländiga filten.



Vad gör far här? frågade jag.



Han rodnade.



Ah Jan, är det du? sade han och det illpariga löjet började glittra i 
ögonvrån. Vi hade ju kommit överens om att leka var och en för sig. Jag 
sitter och tittar.



Med myndig min grep jag honom i armen och drog i honom. Han reste sig och 
vi gingo hand i hand hem. Men efter den stunden ansåg jag mig inte böra 
släppa ut honom ensam. Nästan var je dag följdes vi åt ut på åsen. 
Han tröttnade aldrig att i detalj beskriva varje plats i parken, varje rum 
i huset. Jag var inte särdeles road, men då jag såg att det gjorde honom 
ett stort nöje, låtsades jag höra på med överdriven iver.



Vårsolen hade gjort honom gott. Men en dag i juni fick han ett häftigt 
anfall av andnöd. Han låg på soffan, flämtade och fäktade med armarna. Jag 
sprang ut i köket efter Hedda. Just som hon kom i salsdörren, hörde jag 
honom ropa:



Hedda! Jag vill inte! Jag vill inte!



Då mindes jag, vad som hänt vid farmors dödsbädd. Jag trodde, att fars 
stund var kommen. Jag blev alldeles ifrån mig. Jag sprang ned till vägen 
och ropade på hjälp. Men jag förstod genast, hur dumt det var att stå där 
på skogsvägen och ropa. Jag kröp ned i diket, hukade mig ned, gömde mig. 
Jag kom ihåg, hur stor och vördnadsvärd morfar varit, då han gick in till 
farmor, och hur hastigt han lugnat henne. Jag undrade, om icke Gud till 
äventyrs kunde sända honom, om också bara för ett ögonblick, att lugna 
far. Jag bad, att han skulle göra det, och ett ögonblick föreföll det mig 
ganska rimligt, att jag skulle bliva bönhörd. Det var ju dock ur Guds 
synpunkt en småsak men för mig och far av största vikt.



Så småningom lugnade jag mig. Jag kröp upp ur diket och smög mig på tå 
fram till stugan. Ett fönster stod öppet. Jag tittade in. Far satt i 
soffan, Hedda stod bredvid honom och hällde upp någonting i en kopp, 
antagligen fruktsoppa. Det såg mycket lugnt och fredligt ut.



I detsamma hörde jag hästtramp och hjul på vägen. Det var i och för sig 
mycket ovanligt, ty sedan Josef tagit sin hand ifrån oss, låg skogsvägen 
beständigt öde. Jag vände mig om. I småskogen såg jag någonting ljust 
blänka, det ljusgula innanredet av en landå. Sa urskilde jag de svarta 
hästarna med vita bläsar. Jag kippade efter andan. Det var morfars hästar! 
Det var morfars landå! Det var morfars kusk, den slätrakade, buttre 
kusken, som jag aldrig vågat tala med. Och den gamla herrn, som satt 
inkrupen i ena hörnet av landån



Det var morfar!



Ett ögonblick gick det alldeles runt för mig. Men jag blev genast lugn 
igen. Jag kände mig inte ens förvånad, endast allvarlig 
och mycket högtidlig. Jag gick på tå in i 
storstugan, sade halvhögt:



Morfar kommer.



De stirrade på mig. Jag upprepade litet högre:



Morfar kommer.



Och utan att fästa mig vid deras rätt naturliga häpnad - de visste ju 
ingenting om min bön i diket - gick jag alltjämt på tå i förstugan och 
öppnade de himmelsblå dörrhalvorna på vid gavel. Jag såg efter, att det 
var snyggt i förstugan, och röjde i hast undan några skräpande barkbåtar. 
Så ställde jag mig vid dörren. Jag undrade, om jag borde springa emot 
honom och taga honom i famn, men det föreföll mig riktigare att stanna vid 
dörren och buga djupt och under tystnad.



Den gamle herrn hade stigit ur vagnen. Han gick långsamt uppför 
sluttningen, krokig, stödd mot en käpp. I vänstra handen höll han den 
höga, svarta hatten, som väckte ett första svagt men plågsamt tvivel. 
Morfar brukade hålla hatten bakpå ryggen. Jag böjde mig fram för att 
granska ekipaget. Jo, det var morfars vagn, hans hästar, hatts seldon, 
hans kusk.



Men nu sag jag något, som med ens och obarmhärtigt förkrossade mig. På 
baksätet i landån satt en pojke; han vände sitt ansikte mot mig och gjorde 
en igenkännande, halvt vänlig, halvt spefull, grimas. Det var Mikael. Min 
fiende, Mikael Arnfelt.



Och jag förstod plötsligt, att den gamle mannen icke var morfar och att 
min bön icke hade blivit hörd. I min bestörtning svängde jag mig upp för 
stegen och gömde mig på vinden. Efter en stund hörde jag Hedda ropa på 
mig; sedan ropade även far. Jag skulle leka med Mikael. Kanske hade jag 
likväl stannat, där jag var, om icke fruktan att Mikael skulle spåra upp 
Claire Aurore och sätta sig i besittning av henne drivit mig ned.



Den första övernaturliga tilldragelsen i mitt liv fick en snöpligt enkel 
förklaring. A. O. Arnfelt hade på auktion inropat morfars ekipage, han 
hade vidare tagit morfars kusk i sin tjänst och överflyttat alltsammans 
till sin egendom Frönsafors. Se där, varför morfars ekipage kom rullande 
på vår skogsväg! Se där hur jag blev bönhörd! Likheten mellan de bada 
gamla männen har jag redan omnämnt.



A. O. Arnfelts besök blev den sista händelsen av betydelse i fars 
liv. Arnfelt förmådde honom att ännu en gång försöka rädda, vad som räddas 
kunde. Motvilligt gick far till verket. Det plågade honom att återvända 
från den slutliga väg, han redan beträtt. Hans frid var störd, han blev 
häftig och otålig. Han satt dagen i ända vid sitt bord, skrev brev, rev 
sönder, skrev på nytt. Han måste resa in till staden för att närvara vid 
stämman, kom hem förstörd. Och allt detta till ingen nytta, förgäves. Det 
var blott en sista plåga. Meningslös, vill det synas.



Även för mig fick besöket en sorglig betydelse. Mikael stannade hos oss. 
A. O. skulle efter stämman resa till en badort utrikes och vågade icke 
lämna sin sonson ensam på Frönsafors. Unga herrn hade redan gjort honom 
tillräckligt med bekymmer. A. O., som visste att Johan Arnberg haft ett 
gott namn som pedagog, bad honom att taga hand om pojken under några 
veckor. Far kunde icke neka.



Till en början blev jag glad. Nästan ett helt år hade jag varit ensam med 
far och Hedda. Jag hade saknat mina kamrater i skolan, enkannerligen Karl 
Rygell, "Ängeln". Nu skulle jag få färska underrättelser om honom och om 
de andra, om skolan, om gubben, som brukat knuffa mig i magen; kanske 
också om biskopsgården.



Dessutom beundrade jag Mikael. Hans överlägsenhet var obestridlig. Han var 
vacker. Han var fint klädd. Han hade en massa saker, som jag inte vågade 
drömma om, och han kände till saker, som jag inte kunde drömma om. Han var 
falsk, opålitlig och fräck, det är sant. Men han var en överdådig 
slagskämpe och inför hans benhårda nävar och snabba, förbittrade anfall 
måste jag giva honom rätt att vara falsk, opålitlig och fräck. Jag kunde 
på intet sätt motstå honom. Än så länge.



De första dagarna levde vi i sämja. Mikael var utomordentligt hövlig och 
uppmärksam mot far. Redan det gjorde mig överlycklig. Men även mot mig 
visade han sig artig och förekommande. Ängslan att han skulle återfordra 
Claire Aurore, var det enda, som störde min lycka. Och mina farhågor 
besannades.



Samma dag far reste till staden, kom det. Vi följde far till stationen; 
Mikael bar hans kappsäck, köpte biljett åt honom, hoppade upp på taget och 
skaffade honom plats, bredde filten kring hans knän.

På återvägen gingo vi tysta en lång stund; jag försökte inleda ett 
samtal än över ett, än över ett annat ämne, utan att lyckas. Plötsligt 
stannade han, tog mig i armen och sade:



Vet du, varför jag kommit hit? Jag ska hämta den där båten, du sålde åt 
mig. Var har du den?



Jag fick en lycklig ingivelse.



Den har sjunkit, sade jag. Den ligger i "Svarta havet".



Vi gingo dit. Mikael tog en stake och lodade djupet. Det var en knapp 
famn. Han klädde genast av sig, sprang i vattnet och dök. Han dök en fyra, 
fem gånger. Till sist var hans ansikte alldeles uppsvällt av ansträngning. 
Jag såg på, road och belåten. Jag tyckte, att han gärna kunde leta. Claire 
Aurore låg på vinden.



Slutligen kröp han upp på det svarta stenflaket och andades ut. Han såg på 
mig, rynkade pannan.



Är du säker, att hon finns här? frågade han.



Nej, svarade jag och skrattade, hon ligger på vind.



Han drog ihop ögonbrynen på ett besynnerligt sätt (på samma sätt som 
farbror Otto - det ena stod något över det andra så att de bildade som en 
åskvigg).



Jaså, sade han. Han vilade några minuter, men innan jag visste ordet av, 
låg jag baklänges bland stenarna och hade honom över mig. Han sade:



Säg nu till, när båten är min.



Det dröjde inte länge, förrän jag erkände att Claire Aurore var hans. Men 
han upphörde icke att bearbeta mig Och han sade:



Det här får du, för att du skvallrat på mig.



Jag skrek, att jag aldrig skvallrat på honom. Det hjälpte icke. Han tog 
med ena handen kring min strupe, med den andra i håret och dunkade min 
nacke mot en stenkant. Slutligen fann han, att jag fått nog.



Han klädde flämtande på sig. Och sade:



Du vet inte, att du har skvallrat på mig, men du har i alla fall gjort 
det. Minns du inte en gång, när ni bodde i stan, att farfar frågade, om 
jag brukade vara hos er? Du sa nej Men jag hade inbillat honom, att jag 
brukade vara hos er. Sa där ser du.



Vi gingo hem; jag eländig, svullen, förgråten, blodig. Hedda frågade: Har 
ni slagits? Mikael smalog och svarade:



Ja, han flög på mig. Jag tyckte, jag kunde få försvara mig.

Vi klättrade upp på vinden och undersökte briggen. I två dagar höllo 
vi på med att laga henne. När hon till sist var färdig, sade Mikael:



Nu har jag båten. Nu ska jag laga, att jag snart kommer härifrån. Här är 
för djävligt.



Efter stadsresan låg far till sängs ett par dagar. Mikael gick då på tå 
och var mycket stillsam och blid. Han tystade på mig, när jag någon gång 
höjde rösten, han plockade blommor på ängen och ställde dem i ett glas på 
fars bord. Far blev glad.



Vad du är för en artig gosse, sade han.



Mikael log mot honom.



Åh, sade han. Men jag ska be herr Arnberg att låta mig fara hem. Jag 
längtar efter farmor.



Far blev rätt bekymrad; han kunde inte bryta sitt löfte till A. O. Mikael 
sade:



Det förstås. Men om jag går ned till stationen och sätter mig på tåget, så 
kan ju inte herr Arnberg hjälpa det.



Far rodnade och rynkade pannan. Så brast han i skratt.



Åh nej, min gosse, sade han. Inga dumheter. Rymmer du, sa ska jag nog 
hämta dig tillbaka.



Mikael bugade sig och gick ut.



Följande dag lockade han mig med sig till spränghålet. Vi hade inga båtar. 
Vi lade oss på den svarta stenen och stirrade upp i himlen. Efter en stund 
sade Mikael:



Vet du vad, Mört? Din mor är en tjuv.



Jag blev alldeles häpen. Jag förstod inte, vad han menade.



Han reste sig upp på armbågen och sade:



Jo. Det hörde jag i staden. Hon har stulit en spegel. Farfar skulle ha 
köpt den, men da hade hon redan stulit den.



Jag höll på att kvävas av skam; jag visste inte, vad jag borde svara. 
Slutligen muttrade jag buttert:



Det är inte min mor. Det är min styvmor.



Han blev en smula snopen, lade sig åter ned och stirrade upp i himlen. 
Efter en stund sade han:



Det kan hända. Men din far är en kvacksalvare.



Jag visste icke, vad ordet betydde; men det föreföll mig att vara det 
förskräckligaste och skamligaste ord, jag någonsin hört. Det lät halt och 
lismande och otäckt. Och utan att besinna mig rullade jag runt och 
grep med giriga händer i hans lena lin-hår. Inom ett ögonblick låg han 
över mig. Han flämtade:



Du skall säga det själv. Far är en kvacksalvare.



Jag bet ihop tänderna. Allt under det han slog mitt huvud mot stenen, 
vältrade han mig tum för tum ned till vattnet och plötsligt körde han ned 
mitt huvud under vattenytan. Jag kunde inte hålla andan, fick en stor 
kallsup och begynte rossla. Han drog upp mig och lät mig vila en stund. 
Vill du säga det? frågade han. Jag ville icke. Han tryckte ånyo ned mitt 
huvud i vattnet. Jag vet inte, hur länge vi höllo på. Jag var nästan 
medvetslös av skräck och plåga. Ibland lät han mig vila rätt länge - han 
var antagligen själv trött - men så snart jag gjorde ett försök att fly, 
kastade han sig över mig och begynte på nytt.



Slutligen gjorde jag, som han begärde.



Från den stunden var mitt motstånd fullständigt brutet. Jag lydde honom 
blint, utan att tänka och utan att knysta. När han det såg, behandlade han 
mig väl. Han köpte godsaker i handelsboden och gav mig hälften. Och han 
talade inte längre illa om vare sig far eller Hedda. Om far sade han:



Vad gör det, att han är kvacksalvare? Det är väl bättre än att vara 
bankdirektör och stortjuv som min farfar. Jag tycker om din far. Han klär 
sig som en gentleman.



Jag slukade ivrigt och tacksamt berömmet. Ibland satt han långa stunder 
och talade med far. Jag antar, att han begärde att bli hemskickad. Men jag 
vet icke, ty mig skickade han huvudstupa ut bara genom att sänka sina 
långfransade ögonlock.



En dag sade han:



Nu ska vi gå till -dal och hälsa på Grundberg.



Törs du det? frågade jag. Han knyckte på nacken.



Den bulvanen! sade han. Den kryper under bordet, bara farfar nyser.



Vi gingo samma väg, som jag gatt, då jag letade efter far. Vi kommo fram 
till muren och till trädgårdslanden, och Josef, kusken, gick nu som då och 
arbetade i jorden. Mikael svingade sig över muren, jag följde, lydig som 
en hund. Mikael gick lugnt fram till Josef och befallde honom att visa oss 
stallet. Han skelade från den ene till den andre och flinade.



Nu ser jag, att Jan kommit i gott sällskap, sade han, tog av sig 
mössan för Mikael. Han följde oss till stallet. Sedan Mikael besett 
alla hästarna, frågade han, om Grundberg vore hemma.



Nej, svarade Josef och flinade ater. Grundberg är bortrest, så ungherrarna 
kan sköta sig, som de tycker.



Kom, sade Mikael och tog mig under armen. Vi gingo över gårdsplanen fram 
till trappan med järnurnorna, som jag sett från vår ås. Dörrarna stodo på 
vid gavel. Vi stego in. Vi vandrade tysta ur rum i rum, mötte ingen 
levande varelse. Slutligen kommo vi in i en stor salong. Den var mycket 
vackert utstyrd (tyckte jag) och med gapande mun larvade jag omkring från 
bord till bord, som alla dignade under vackra och dyrbara saker. Jag 
stannade framför ett grönt marmorbord. Där lågo ett dussin eller flera 
gamla fickur av guld och silver. Mikael frågade, om jag hade någon klocka. 
Nej, jag hade icke.



Tag den där då, sade han och pekade på en guldklocka.



Jag tog den.



Stoppa den i blusen, sade han.



Jag stoppade den i blusen.



Sedan vi sett oss noga omkring, gingo vi åter ut i parken. Josef kom fram 
till oss med mössan i hand. Mikael tog opp ett mynt och räckte honom.



Där får du för du vindar så vackert, sade han. Led nu ut fuxen; jag vill 
rida.



Han red en stund härs och tvärs genom parken (och jag såg på, full av 
beundran ) . När han tröttnat, hoppade han av, gav fuxen en klatsch så att 
hon rusade i karriär över gräsmattor och blomstersängar.



Adjö med dig, vindöga, sade han, tog mig under armen och gick. När vi 
kommo hem i backsluttningen, fick jag se far sitta på bänken spejande 
efter oss. Var har ni varit? ropade han.



Mikael tog av sig mössan och hälsade.



Vi ha varit på -dal.



Vad har ni gjort där? fortsatte far sitt förhör.



Mikael vände sig mot mig och småskrattade.



Fråga Jan, vad han har gjort, sade han. Och till mig: Visa herr Arnberg 
din klocka, Jan.



Det klack till i mig. Jag hade glömt klockan. Jag ville icke visa den. Men 
Mikael såg på mig, och jag lydde.

dansa för mina tårbländade ögon. Nå, er fräckhet 
känner jag igen, mister Arnberg! Jaså! Det är inte nog, att jag blir 
bestulen, jag skall till på köpet ha obehag. Jag har svagt hjärta, mister 
Arnberg, jag tål inte uppträden. Det är utmärkt! Ska jag behöva uppfostra 
era varnartiga barn? Nej, jag har haft alldeles nog av er själv, mr 
Arnberg. Alldeles nog.



Och han gick med dånande steg ut ur rummet. Far stod en stund och stirrade 
framför sig. Så tog han min hand mellan sina, strök den sakta. Kom, Jan, 
viskade han.



Vi återvände samma väg vi kommit.



Och jag måste tänka:



Ack, vad det är skönt, att det är över! Ack, gode, barmhärtige Gud, att 
jag slapp be om förlåtelse! Ack, vad det är skönt!



Far stängde gallergrinden efter oss. Jag sprang ut på vägen. Far stod ett 
ögonblick och höll i två av gallerstängerna, han böjde sig fram som om han 
velat se upp mot byggningen. Plötsligt ropade han:



Jan! Jan!



Jag spratt till och såg mig förskräckt om. Far kom emot mig med utsträckt 
hand, han tog mig i skuldran. Hans ansikte var lugnt och han såg inte på 
mig. Men rösten hade en slapp, andfådd, flämtande klang.



Jan, sade han, och ena mungipan drogs ned i ett snett leende, det här var 
kronan på det hela. Tycker du inte? Ändan kröner verket. Jaså, jag skulle 
verkligen komma till -dal. Och du också, Jan



Han skrek till.



Jan!



Jag såg upp. Hans ögon stodo ut ur hålorna som på en kvävd. Det rann 
någonting liknande ett vitt skum ur näsborrarna. Tänderna skuro mot 
varandra. Han släppte min skuldra och hans näve blixtrade förbi mitt högra 
öga. Strax därpå fick jag ett slag över vänstra tinningen. Jag försökte 
hålla mig uppe, men mur och träd och den vita vägen snurrade runt med mig 
och försvann i ett grått töcken. När jag åter vaknade, möttes jag av 
Josefs vindande blick, som gjorde mig ännu mera huvudyr.



Bredvid mig höll droskan, som far brukat åka i till fabriken. Far satt i 
ena hörnet, hopsjunken. Han höll näsduken för mun nen. Den var 
mörkröd och blod droppade ned från snibben.



Josef lyfte upp mig till far, besteg själv kuskbocken och körde oss hem. 
Ännu med näsduken tryckt mot munnen trevade far fram sin tvåkrona och gav 
kusken. Men Hedda, Josef och jag måste hjälpas åt att bära honom in i 
stugan.



Under två tysta veckor låg far i en beständig halvslummer, vaknade upp, 
ibland en eller två gånger om dagen, ibland flera gånger i timmen, men 
slumrade in igen efter några minuter. Hedda matade honom. Han yttrade icke 
ett ord varken till henne eller till mig. Endast en gång vinkade han mig 
till sig och sade:



Jag hör dig aldrig springa Jan. Leker du inte? Var har du din



Jag berättade, att Mikael tagit briggen. Far skakade medlidsamt på huvudet 
- så där som vuxna bruka, då de skola visa sitt deltagande i barns 
bekymmer.



Var inte ledsen, Jan, viskade han (hans röst hade blivit alldeles hes). 
Snart behöver vi inte någon brigg, varken du eller jag. Snart reser vi 
omkring i en eldvagn. Som profeten Elias. Jag ligger just och tänker på 
konstruktionen.



Det gav mig mycket att grubbla över, och slutligen berättade jag för 
Hedda, vad far hade sagt. Hon slog samman sina händer.



Ja, kunde jag inte tro det, sade hon. Han ligger och yrar. Det förstod jag 
nog. För allt besynnerligt han ligger och viskar om hela långa natten.



Hans slummer blev för varje dag djupare och lugnare. Ibland hostade han, 
men mindre än förr och icke så ihållande och häftigt.



I början av juli kom syster Anna på besök. Jag kände knappt igen henne. 
Hon hade kammat sig på ett annat sätt, håret lag i vågor över tinningarna 
och icke som förut slätkammat. Även i dräkten var det någonting främmande. 
Det kom sig därav, att hon tillbragt tre veckor i utlandet. Hon hade fått 
ett stipendium på tvåhundra kronor; hon hade varit i Köpenhamn, i Berlin 
och i Hamburg. Vad hon allt sett, hade nästan förkrossat henne genom sin 
storhet och skönhet. Hon förmådde icke ens berätta som vanligt. Långa 
stunder satt hon alldeles tyst, händerna knäppta i knät, huvudet litet på 
sned. Hon sneglade upp mot molnen (eller mot taket) och log ett leende av 
svårmod, förundran och lycka.

En dag, då hon satt så där och himlade sig vid fars huvudgärd (och 
vi trodde allesamman, att han sov), reste han sig plötsligt upp på 
armbågen och begynte skratta, tyst men så häftigt, att han måtte hålla sig 
för bröstet. Anna rodnade och såg en smula stött ut. Hon frågade, varför 
han skrattade. Han viskade:



Jag trodde, att du skulle berätta om de olika slagen av städer och byar 
och hur väl de äro byggda och inrättade; och om de olika slagen av män och 
kvinnor och hur skönt de äro skapade och inrättade, och om de olika slagen 
av sjöar och floder och hav och järnvägar och automater och varuhus och 
kyrkor och museer och hur skönt och väl inrättat alltsamman är. Men så är 
det någonting helt annat du berättar. Kära Anna, kära Anna!



Och han hytte åt henne med pekfingret. Men hon korsade armarna över 
bröstet och hukade sig ned, som om hon velat dölja någonting. Hon kved 
jämmerligt och pep som en råtta. Men far sade:



För Guds skull, kära Anna, berätta! Det är fara på taket! Du spricker, om 
du inte får berätta.



Hon berättade.



I Köpenhamn hade hon bott på ett litet hospits. Där mötte hon en ung man. 
Han var svensk till börden men kom från Amerika, och sedan han nu besökt 
släktingar i Skåne, ämnade han sig till Hamburg. Men för syster Annas 
skull tog han vägen över Berlin. Han var mycket belevad, han var mäktig 
sju sprak (amerikanska, engelska, svenska, norska, danska, hög-tyska, 
platt-tyska samt något franska och dessutom ord på italienska, ryska och 
grekiska). Hans sätt var behagligt, förekommande, vördnadsfullt. Han var 
frikostig; vid gemensamma utgifter betalade han icke blott sin del utan 
även hälften av Annas. Men på det att hon icke skulle känna sig 
förödmjukad av hans frikostighet, tillät han, att hon dagligen gav honom 
någon timmas lektion i svensk rättstavning. Hans språkkunskap var henne 
till stor nytta, men ännu mer hans människokännedom. Han såg 
ögonblickligen på en kvinna, vad hon gick för. Han hade någon tid verkat 
som missionär bland fallna kvinnor i Chicago och han berättade 
förunderliga ting; dock alltid på ett sätt, som icke kunde såra ens den 
blygsammaste. Han sade, att de fallna kvinnornas liv i allmänhet gestaltar 
sig ljusare, än man kunde förmoda. Han påstod, att mången stackars 
sömmerska eller lärarinna kunde ha skäl att avundas dem - naturligtvis 
bortsett från den moraliska sidan av saken. Och även om man toge den med i 
beräkningen, skulle kanske en jämförelse utfalla mot förmodan. Vore dessa 
varelsers älskvärda lättsinne moraliskt mer förkastligt än de av slit och 
umbäranden utpinades dova förbittring och hat? Var icke Maria Magdalena en 
fallen kvinna? Se vi icke i åtskilliga odödliga verk, moderna såväl som 
klassiska, den fallna kvinnan skildras som en ädlare typ än den dygdiga? 
Nog av, saken har sina sidor och kan diskuteras.



Han diskuterade den med syster Anna; på ett hänsynsfullt sätt. Och hennes 
stora, matta, ljusa, blå ögon tyckte sig skymta ännu någonting skönt och 
väl inrättat här i världen. Dock endast så länge han talade. När han för 
att demonstrera sina satser förde henne till de besynnerligaste ställen, 
kände hon en sådan avsmak, att hon hart när fått uppkastningar. Han måste 
skyndsamt föra henne därifrån. Han sade, att hon var den ädlaste kvinna 
han träffat; fast kanske något egenrättfärdig. Han gav henne en stor 
blombukett, vars sidenband fasthölls av en agatnål. Agaten hade en gång 
suttit i en sigillring och framvisade ett A under en krona. Just därför 
hade han valt den.



Det är oskuldens krona, hade han sagt, det är glorian kring ert änne. Och 
vem vet - den kan kanske bliva en furstlig krona, eller grevlig eller 
friherrlig eller åtminstone adlig. Ty ni är skön.



Har du kvar den där pjäsen? frågade far.



Hon knäppte lydigt upp sin blus och sitt livstycke och tog fram den. Far 
granskade monogrammet.



Det är en grevlig krona, sade han. Nå, kära Anna, kom nu till slutet.



Sin vana trogen hade hon berättat mycket utförligt och jag har endast 
återgivit hundradedelen av hennes tirader. Nu blev hon med ens fåordig, 
stammade, vred sig, slingrade de långa, magra fingrarna om varandra så 
hårt, att jag hörde hur det knäckte i lederna.



Vad du är för en liten gås, log far. Jag skall hjälpa dig på traven. Han 
gjorde dig ett förslag



Nej, han hade icke gjort henne något förslag. Men en gång, då han skulle 
visa henne Elbe-tunneln



Nåja, sade far, han blev närgången Nej, han blev inte närgången, men 
han kysste henne. Och om kvällen kom han in på hennes rum



Det behöver du inte berätta, sade far. Tala bara om, vad du svarade.



Hon gruvade sig.



Kära far, sade hon slutligen, du får inte bli ond på mig. Han höll av mig, 
far; och jag höll av honom. Men jag visste ju, att vi inte kunde få 
tillhöra varandra. Jag sa honom det. Jag sa att jag hade klent bröst och 
att det låg lungsot i släkten.



Hon såg mycket olycklig ut, hon var rädd, att hon sårat far. Men han 
nickade åt henne och sade:



Vad du är för en förståndig flicka! Jag skulle ha rått dig att svara just 
så. Tala nu om, hur han tog saken. Min värderade vän, herr Hansen



Hon rätade på sig, spärrade upp munnen.



Far! andades hon, far



Nåja, hette han inte Hansen? Han liknar en viss Hansen, som jag kände. Det 
gör förresten detsamma. Vad gjorde han?



Hon betänkte sig. Så reste hon sig upp och bugade sig djupt för far, gick 
några steg baklänges och bugade på nytt, tog ytterligare några steg och 
bugade för tredje gången.



Icke ett ord, far, sade hon, och hennes bleka, runda flickansikte lyste av 
hänförelse. Han endast bugade. Djupt, far, djupt. Tre gånger. För mig! Var 
det icke skönt!



Far räckte henne handen.



Nåja, sade han, kanske var det skönt. I alla händelser var det skönt, att 
du svarade så förståndigt. På det hela taget hade du mera nytta av herr 
Hansen än herr Hansen av dig. Det var så gott som en examen, och du fick 
ett högt betyg.



Berömmet gjorde henne åter lätt om hjärtat och hon började babbla. Hon 
sade:



Och tänk, far! Så billig min resa blev. Jag fick nära åttio kronor i 
överskott.



Genast stack Hedda fram sin långa näsa.



Var har du gjort av dem? frågade hon oroligt.



Anna svarade med en hemlighetsfull grimas. Plötsligt kastade hon sig på 
knä vid fars soffa, tog hans hand.



Vill du lova mig en sak? bad hon. Han nickade. Hon reste sig och 
sprang ut. Efter en stund kom hon tillbaka, famnen full fyra stora burkar 
Arnbergs Tuberculin. Far stirrade på dem och hakan sjönk av lutter 
förvåning. Anna sade:



Kom nu ihåg, far, att du har lovat! Du måste ta in det mycket ordentligt



Är det, vad du har köpt för dina åttio kronor? frågade far.



Hon rodnade.



Mina? sade hon. På sätt och vis har jag ju fått dem av honom. Ja, först 
tänkte jag köpa mig ett minne. Men jag har ju nålen. Och jag tyckte inte 
jag kunde använda dem bättre än så här



Nåja, mumlade far, det var då också en hälsning från herr Hansen.



Han nickade, slöt ögonen, sade:



Tack, kära Anna. Och jag lovar dig. Mycket ordentligt.



Syster Anna övertog vården av far. Hon vakade hos honom dag och natt; jag 
såg henne aldrig vila. När far inte ville ha henne inne i rummet, tog hon 
en stol och satte sig i förstugan eller utanför det öppna fönstret. Satt 
där med händerna knäppta i knät, huvudet lite på sned, blicken i himlen 
eller i taket. Och regelbundet som ett urverk steg hon på bestämda tider 
in till far och gav honom av tuberculinet. Han grinade illa och vred 
huvudet än åt ena, än åt andra sidan, men han gjorde inga invändningar. 
Ibland brast han i skratt.



Efter tre dagar kunde han sitta upp i soffan, efter fem kunde han gå tvärs 
över golvet bort till det öppna fönstret.



Det var tusan till pulver, sade han. Och Arnbergs Tuberculin heter det. 
Haben wir das alles gethan?



Anna jublade.



Men då jag frågade Hedda, om far snart skulle bli alldeles bra, svarade 
hon:



Ja, så bra som man blir, då alla plågor äro överståndna.



Och en annan gång sade hon:



Jag skriver till svåger Arnberg. Kalla på en präst, det far jag inte. Han 
har aldrig kunnat tåla präster. Men ingen ska kunna säga, att han dött 
utan läkare.



Hon dikterade brevet för Anna, jag bar det till posten. Far visste om 
ingenting. Min morbror svarade ofördröjligen. Han



skrev, att han för tillfället icke kunde lämna sin 
praktik, men att han skulle taga sig ledigt nästkommande söndag. Han 
tillade:



Jag tar Leonie med mig. Hon längtar efter Jan.



Leonie var min kusin, den skära flickan.



När jag det hörde, blev jag alldeles bestört. Jag såg mig omkring och 
tänkte: Är det inte nog, att Mikael sett, hur uselt vi ha det?



Jag började i smyg vidtaga de förbättringar och försköningar, som voro 
möjliga; jag klistrade ihop trasiga tapeter, jag hyvlade tröskeln, jag 
strödde sand framför trappan i hopp om att kunna åstadkomma en sandplan 
liksom på -dal. Men det var ett Sisyfus-arbete! Och det bedrövligaste, 
mitt eget solkiga yttre, mina urvuxna, lappade, urblekta kläder- det var 
ohjälpligt.



Emellertid måste Hedda gå in till far och berätta vad hon gjort. Han blev 
ond. Hans hesa röst blev så gäll, att jag förskräckt stack mitt huvud inom 
dörren. Han stod mitt framför Hedda och hytte åt henne med knytnäven; hon 
hade lagt händerna under förklädet och stod och stirrade i golvet. 
Plötsligt blev far mig varse, han tystnade. Och så småningom tändes den 
skälmska glimten i hans ögon. Han vinkade mig till sig.



Jan, sade han, flämtande av ansträngning, förstår du, vad människan tänker 
på? Hon vill inte låta oss vara ifred. Och vi, som ha så mycket att 
fundera på!



Men det säger jag dig, Hedda, fortsatte han och pekade mitt på hennes 
näsa. Jag skall spela dig ett spratt. Jo, det ska jag. Det ska stå dig 
dyrt, det här. Well, låt honom komma, låt kära släkten komma. Men jag 
tänker inte ta emot dem som en smulgråt. Jag tänker ta emot dem som en 
herreman, som en förmögen och välaktad herreman. Hör nu på. Jag skall 
diktera menu'n. Förlora inte en bokstav, min kära Hedda



Och han började räkna upp den ena rätten dyrbarare och läckrare än den 
andra, han nämnde namnen på många sorters vin och likörer, han talade om 
silver, service, duktyg, blommor, allt möjligt. Han frossade i alla 
sorters behagligheter, och för var gång den stackars Hedda gjorde min av 
att vilja draga sig tillbaka, pekade han på hennes näsa och flämtade: Nej, 
stopp lite. Låt mig tänka efter. Det är mycket mera. Jag hade nästan glömt 
det där. Det ska bli roligt Slutligen kunde han inte hitta på något 
mer. Då fick han syn på mig, han tog mig i skuldran och vred mig runt.



Och den här då, sade han. Begär du kanske, att han ska ta emot sin vackra 
kusin i den här kostymen? Han följer med dig till stan och du lagar, att 
han blir snygg. Inga invändningar. Inga reduktioner.



Hedda suckade tungt.



Var ska jag ta pengarna då? frågade hon.



Far slog med båda händerna.



Angår mig inte det bittersta. Det blir din sak. Du har pengar. Du måste ha 
pengar. Vad gör du av alla dina pengar? Hur mycket fick du för spegeln, 
till exempel? Bekänn! Jan, hur mycket tror du, att hon fick för spegeln?



Jag rodnade och hängde med huvudet.



Det vet ju far - stammade jag, det har jag ju sagt - det var ju jag, som 
tog spegeln



Och där stod jag nu mellan Hedda, som gapade på mig, och far som såg på 
mig med heta ögon. Jag vred mig hit och dit, men slutligen vankade jag 
bort till Hedda och bad henne om förlåtelse.



Det kom till slut, sade far och smålog. Så vände han sig åter med bister 
min mot Hedda:



Jag har talat. Inga invändningar, inga reduktioner! För tusan, min kära 
Hedda, det är ju så gott som min sista vilja.



Hon funderade en stund, sade:



Arnberg ska få det, som han vill.



Vi reste verkligen till staden, och hon gick i alla möjliga bodar och 
köpte korgar fulla av alla de varor far räknat upp, icke förglömmande en 
enda.



Men min nya kostym var dock icke riktigt ny. Hon köpte den hos en 
klädståndsfru, densamma halvtokiga människan, som en gång omfamnade mig i 
morfars mörka gång. Även nu tog hon mig i famn och ropade:



Gud signe guds ängel!



Tidigt på söndagsmorgonen gick jag ned till stationen för att möta min 
morbror och min kusin. Morbror hade blivit ännu fetare än förr och andades 
tungt, när han tog mig i famn. Den skära flickan räckte mig endast handen. 
Hon var sig inte lik; hon hade fått några finnar i pannan som plågade mig. 
Kanske  plågade de också henne, ty hon svarade knappt på mina frågor 
och gjorde icke något försök att kyssa mig.



Far var strålande glad hela dagen och allt förlöpte på bästa sätt. Jag åt 
mig sjuk av den läckra maten. Leonie såg snett på mig och fräste:



Usch, vad du är glupsk!



Men jag tänkte: Jag får aldrig mer så god mat och dessutom har hon finnar 
i pannan. Varför skulle jag bry mig om henne?



Och jag åt en gång till så mycket.



Min morbror, som var alldeles röd av vin och mat, kisade mot oss och sade:



Se, hur de sitta och tissla! Den där Leonie är alldeles tokig i Jan. Hon 
ger mig ingen ro. Hon vill gifta sig med honom. Men jag säger nej. Som 
läkare, förstår du, Johan. Jag vill inte veta av kusinäktenskap. Vi ha 
redan haft ett för mycket i släkten.



Mitt? frågade far.



Va - va -? stammade morbror och rullade med ögonen. Nej, för tusan, kära 
Johan, vad är det jag pratar? Det är ditt eget fel -du narrar mig att 
dricka



Far skrattade och slog i hans glas.



Tag det med ro, sade han. Jag är inte hälften så lättstött som förr i 
världen. Nej, inte tiondelen. Men vill Leonie gifta sig med Jan, så får 
hon skynda sig.



Hur så? frågade morbror.



Far såg på mig.



Jo, sade han. Vi fundera på att resa bort, Jan och jag.



Va - va - är det nu du säger? mumlade min morbror, som tydligen druckit 
för mycket. Så höjde han sitt glas och sade:



Ja, kära Johan, det gläder mig, att finna dig - rätt kry - rätt kry, Johan 
- efter omständigheterna rätt kry. Men inte ska du tänka på att resa. Nej. 
Du är i alla fall rätt kry. Du är en Arnberg, ser du. Det är själva tågan, 
som är seg. Ja, ja, det är förunderligt, att du kan leva. Men du är rätt 
kry. Bara inte tappa modet, gamla gosse. Efter omständigheterna, rätt kry. 
Det är förunderligt, nästan spöklikt. Men du är i alla fall rätt kry. Det 
var bara det jag ville säga dig håll huvudet högt, gamle vän



Far avbröt honom.



Vet du vad? Kom igen nästa söndag. Inte sant, Hedda, vi ha vin för 
en middag till?



Ska jag komma hit nästa söndag? mumlade min morbror. Plötsligt grep han 
fars hand, tryckte den hårt och behöll den länge i sin. Han sade:



Jag förstår dig, Johan. Jag kommer. Jag kommer med middagståget.



Kom hellre med morgontåget, sade far och smålog. Och låt Leonie följa med. 
Jan ska visa henne -dals park.



Johan! utbrast min morbror och lade sin arm kring fars skuldror. Vi äro 
ändå Arnbergare båda. Jag är glad, att du skrev till mig. Men du kände, 
att du måste skriva till mig. Gjorde du inte? Du kände, att jag måste 
komma, att du måste se mig



Kanske det, sade far och plirade illmarigt mot Hedda och mig.



Efter middagen följde jag dem åter till tåget. Morbror gick före, 
stånkande och pustande. Leonie och jag följde efter. Leonie frågade, om 
jag visste, att morfar testamenterat mig tiotusen kronor. Det visste jag 
inte.



Nej, sade hon i viktig ton, du får inte veta det, förrän du blir myndig. 
Han har skrivit ett brev till dig också, men det får du inte heller veta, 
förrän du blir myndig.



Nu vet jag det ju, anmärkte jag. Hon snörpte med munnen och gav mig en ond 
blick:



Åja, sade hon, jag tyckte, att du kunde känna dig lite tacksam mot morfar. 
Du brukar aldrig tänka på honom. Det sa han åt mig en gång innan han dog. 
Jan tänker aldrig på mig, sa han.



Jag kände mig skamsen och svarade ingenting.



När jag kom hem igen, hade far gått och lagt sig men var ännu vaken. Han 
var mycket belåten. Han sade till Hedda:



Du kan trolla, du! Det var en utmärkt middag och allting var bra. Skönt 
att det är över. Släkten har fått sitt.



Måndagen hände ingenting. Far låg till sängs hela dagen men sov icke. 
Hedda och Anna sutto hos honom. Allesamman voro vi tysta.



Tisdagen hände ingenting. Hedda vädrade fars garderob och Anna hjälpte 
henne. Jag satt inne hos far. Han frågade om jag inte hellre ville vara 
ute och leka. Nej, svarade jag. Då sade han:



Men vet du vad, Jan? Om söndag måste du roa din kusin rik tigt 
duktigt. Du kan visa henne -dal, men du får inte gå innanför muren. 
Förstår du?



Det kan väl far tänka, sade jag och blev blodröd. Han strök mig över 
handen.



Det där med klockan ska du inte bry dig om, sade han. Minns du, att jag 
talade med dig om din vilja? Nåja, jag hade rätt. Din vilja växer i skogen 
och bryts av förste bäste. Som de flesta viljor. Men jag ska nog hjälpa 
dig. Jag har själv skaffat mig en smula vilja på gamla dar. Och vet du, 
vad jag vill, Jan?



Nåja, sade han efter en stund och släppte min hand, det är en hemlighet. 
Tillsvidare. Det är både ett och annat, som jag skulle säga dig. Men det 
är bättre jag koncentrerar mig. På det enda nödvändiga.



Efter en stund frågade han, vad det var som fladdrade utanför fönstret. 
Jag sade, att det var hans kläder. Han satte sig upp. I detsamma började 
Hedda och Anna plocka ned kläderna från strecket och buro kostym efter 
kostym förbi, i det de höllo dem försiktigt framför sig. Far såg den ena 
efter den andra vandra förbi. När det var slut, vände han sig mot mig och 
hans ansikte lyste av ett skälmaktigt och förvånat löje.



Det var som tusan, Jan! sade han och sjönk tillbaka i kuddarna Har jag 
varit en så fin herre i min dar? Det gläder mig, det gläder mig. Det där 
var nästan lika bra som ett eftermäle.



Onsdagen ställde Hedda till med byk och Anna måste hjälpa henne. Jag satt 
hos far. Han sov eller låg åtminstone alldeles stilla och med slutna ögon 
hela dagen. Ibland tycktes han ha svårt att svälja. Jag satt och såg på 
hans strupe och märkte då, att han hade ett ärr tvärs över halsen ungefär 
en tum nedanför hakan. Jag visste, hur han fått det. Som småpojkar hade 
han och farbror Otto en gång lekt och klättrat på den där gallergrinden 
vid -dal. Av någon anledning blevo de osams, Otto knuffade till far och 
han tappade sitt tag men blev hängande med halsen mellan två stänger, som 
upptill äro försedda med spjutspetsar. Därav ett elakt sår tvärs över 
strupen.



Torsdagen satt Anna hos far. Jag skulle hjälpa Hedda att hugga ved till 
byken. Men rätt vad det var, kom Anna ut och sade:



Far undrar, om det är Jan, som hugger?

Hedda menade, att jag var stor nog att hugga ved; sedan Josef 
upphört att hjälpa oss med dylika sysslor, hade hon och jag delat dem oss 
emellan. Men hon besinnade sig och sade:



Det är bäst jag hugger själv. Gå in du, Jan, eljest blir han inte lugn.



När jag kom in, reste far sig på armbågen.



Jan, sade han, du ska gå ned t]ll Josef. Hälsa honom från mig och säg, att 
han genast skall komma upp och hugga ved till byken. Har du förstått? Du 
skall inte be honom. Du ska endast säga: Far hälsar, att Josef skall komma



Jag sprang det fortaste jag kunde ned till -dal. Josef höll på i 
trädgarden. Jag hängde mig över muren och flämtade fram fars befallning. 
Han slog jorden av händerna, kom långsamt fram till mig, svängde sig över 
muren.



Jaså, sade han, är det sveplakanen, som ska bykas?



Jag förstod inte, vad han menade. Men jag blev ond och snäste honom.



Det angår inte Josef. Gör bara, som far säger.



Han flinade till.



Ja, sade han, eftersom han är son till min gamle husbonde och eftersom han 
var min mästare i ungdomen, så ska jag väl inte förråda honom den natten, 
som skrivet står.



Och han suckade mäktigt, så att flinet försvann ur hans ansikte.



Ja, den stunden kommer, mumlade han. Gud hjälpe oss.



Josef högg veden, och jag satt hos far. När huggningen var slut, slog far 
upp ögonen och sade:



Bed honom komma in.



Jag gjorde så; han blev stående vid dörren.



Stig in, befallde far. Han sköt av sig träskorna och tassade fram till 
soffan.



Josef, sade far, minns du de båda sista åren min far bodde på -dal?



Han mindes. Far sade:



Vet du, vem det var som höll bankdirektör Arnfelt underrättad om allt, som 
tilldrog sig på -dal?



Han tog ett steg tillbaka, men blev stående. Plötsligt flinade han till:



Åja, svarade han, det var väl gamla Grundberg och jag med.

Det lilla jag visste.



Se här, sade far och räckte honom två kronor. Grundberg har redan fått 
sitt. Och räknar du efter, skall du finna, att du fått dina trettio 
silverpenningar. Gå nu, Josef. Jag vill dig ingenting mera.



Han bugade och tassade tillbaka till dörren.



Stäng efter honom, befallde far.



Fredagen låg far alldeles stilla. Vi turade om hos honom.



Lördagen blåste det starkt. Det ven kring knutarna, vindsluckan slog. Jag 
skyndade mig uppför stegen och stängde den, men genast började någonting 
annat slå och bullra. Far sov hela förmiddagen, fast oroligt. Anna och jag 
turade om hos honom. Vid sextiden hörde jag hjuldon på vägen. Jag smög mig 
till fönstret.



Vem är det, som kommer? frågade far.



Det är en gumma i en kärra, svarade jag. Ska jag fråga, vem det är?



Ånej, mumlade far, det gör detsamma. Kom och sätt dig här. Jag kunde 
emellertid inte låta bli att lyssna till hjulen, som kommo allt närmare 
och slutligen stannade alldeles utanför. Jag kunde se huvudet på den lilla 
grå hästen genom fönstret.



Så hörde jag en röst ropa:



Gu signe! Gu signe! Är det någon hemma?



Jag spratt till och ville springa ut; men far höll min hand.



Efter en stund öppnades dörren, och gumman steg in. Det var Gråbergskan, 
klädståndsmadamen. Hon sköt igen dörren bakom sig, neg djupt och viskade: 
Gud signe, gud signe!



Så smög hon sig på tå fram till soffan, stannade på ett par stegs avstånd, 
lade händerna i kors över magen.



Jaså, han ligger här, sade hon i söt, medlidsam ton.



Far slog upp ögonen.



Ja, han gör det, svarade han.



Då begynte gumman göra de häftigaste åtbörder, bocka och niga, slå samman 
sina händer och lyfta dem över huvudet, men alltsamman alldeles ljudlöst.



Varför gör hon så där? frågade far.



Hon fick igen målföret:



Det var då det tokigaste jag sett, sade hon. Jaså, han lever, Gud signe, 
Gud signe. Det var då det roligaste jag har varit med om.

Nej, men tänk så roligt det var, att han lever.



Vad vill hon egentligen? frågade far.



Ja, svarade hon, rev sig i hårtestarna, det är just det. Gu signe, men jag 
begriper, att jag kommit för tidigt. Jag skulle ha kommit i nästa måne, 
se. Men så hade jag mina vägar förbi och då tyckte jag jag kunde se efter



Vad skulle hon se efter? frågade far.



Åh, kära, det var så, att Hedda talade med mig om lite kläder. Jag gav 
henne i förskott se, och så skulle jag hämta dem i nästa måne



Mina kläder? frågade far.



Ja, det är klart, det, smålog hon. Han är känd för sina kläder, se. Han är 
känd som fin karl alltigenom och särskilt i kläderna



Bed Hedda komma hit! befallde far.



Jag rusade ut, jag knöt mina händer och bet ihop tänderna för att inte 
skrika av raseri. Jag sprang ned till brunnen, där Hedda och Anna eldade 
under kitteln. Utan att säga ett ord började jag dunka på Hedda med 
knytnävarna. Slutligen skrek jag:



Nu är hon här! Gumman, som ska hämta fars kläder. Hon är hos far.



Hon förstod mig inte genast. Så började hon darra i hela kroppen.



Åh, Herre Gud, mumlade hon, åh, Herre Jesus, varför skulle det hända mig. 
Åh, Herre Gud, vad ska han tro? Åh, Herre Gud, åh, Herre Gud, jag vågar 
inte gå in till honom. Anna, Anna, du får följa mig.



Jag rördes till medlidande av hennes förskräckelse.



Kom bara, sade jag, tog hennes hand och släpade henne uppför backen. Men 
vid tröskeln vägrade hon.



Hedda, sade far, och hon hoppade in över tröskeln som om hon fått ett slag 
bakifrån.



Har du sålt mina kläder åt den här gumman? frågade far.



Hon nickade och slog med båda händerna.



Vad i Herrans namn går det åt dig? sade far. Giv gumman kläderna. Jag vill 
inte ha flera välsignelser av henne.



Hedda skuttade fram till gumman, högg henne i armen och släpade ut henne 
med sådan fart, att hon endast hann skrika ett par Gu' signe.

Kvinnfolk, mumlade far och vände sig mot väggen. Jag grät och 
snyftade. Efter en stund kom Anna in, satte sig vid fars fötter, grät och 
snyftade. Slutligen kom Hedda. Hon ställde sig i kakelugnsvrån, höll båda 
händerna för ansiktet och grät. Far tycktes ingenting märka. Troligen sov 
han. Men efter en timme eller så -vi hade äntligen slutat att gråta - 
vände han sig om. Han skakade i hela kroppen, slutligen lyfte han lite på 
huvudet, och vi sågo, att han skrattade.



Hedda, sade han, det var ett fullkomligt snilledrag, det där med kläderna. 
Jaså, din filur. Du tyckte att jag borde betala mitt avskedskalas. Själv. 
Ja, det hade du alldeles rätt i.



Han strök med handen över täcket, lyfte pekfingret och hotade henne.



Men nu, kära Hedda, sade han. Nu ligger jag här blott och bar. och nu 
undanber jag mig vidare reduktioner.



Söndag morgon väcktes jag av Anna; hon hjälpte mig med påklädningen och 
såg till, att jag blev riktigt fin. Jag frågade, hur det var med far. Jag 
hade ett oredigt minne av, att jag i sömnen hört buller och spring.



Åjo, svarade Anna och drog på det. Men det är inte värt, att du går in 
till honom. Han vill sova.



Jag nöjde mig med svaret, men strax innan jag skulle gå till stationen för 
att möta morbror och Leonie kom Anna ut ur fars rum. Han ville tala med 
mig.



Far satt upp med många kuddar bakom ryggen. Jag lade icke märke till någon 
skillnad i hans utseende från dagen förut mer än det, att vänstra 
ögonlocket hängde till hälften ned över ögat. Han hade också svårare att 
tala. Han gjorde flera ansatser, innan han kom i gång.



Du Jan, sade han, jag har funderat på någonting. På -dal finns en 
springbrunn. Du vet. Om man står vid grinden och ser upp genom gången, ser 
man vattnet falla. Inte brunnen, bara vattnet. Och när solen står på en 
viss höjd, ser man i vattnet hela regnbågen. Jag har funderat, hur dags 
det kan vara. Jag tror mellan ett och två, men jag vet inte. Nu ska du gå 
dit och se efter. Tag Leonie med dig och gå dit direkt från tåget. I dag 
spelar nog brunnen. På söndagen. Vänta vid grinden och se efter när 
regnbågen visar sig. Och kom hem och berätta det för mig. Tag min 
klocka, så att du vet tiden



Jag tog fars klocka och gick.



Morbror och min kusin kommo med tåget. Vi skildes vid korsvägen och jag 
och Leonie fortsatte fram till -dal. Hon var mycket vänlig mot mig den där 
dagen och lika vacker som förr. Finnarna i pannan hade försvunnit.



Vi slogo oss ned i ängen på andra sidan vägen mitt emot gallergrinden. 
Klockan var endast något över nio, vi hade alltså god tid. Vi lekte alla 
möjliga lekar, och det var jag, som bestämde dem. Hon gjorde allt vad jag 
ville. Dessutom gav hon mig karameller. Lite emellan tog jag fram klockan, 
dels för att se vad tiden led, dels för att skryta.



Nej, titta! ropade hon, har du en klocka?



Jag svarade just ingenting utan berättade i stället om regnbågen, som vi 
skulle vakta. Det fann hon så lustigt, att hon brast i skratt.



Ja, morbror Johan har då alltid varit lustig! sade hon.



Jag såg på henne och undrade, om hon inte skulle kyssa mig. Det kunde 
egentligen göra mig detsamma, men eftersom hon påstods vara så förtjust i 
mig, borde hon ju också kyssa mig. Det gjorde hon emellertid inte och jag 
blev så småningom rätt förargad. Jag kunde inte låta bli att tänka på det. 
För var gång hon i leken tog fatt på mig slöt jag ögonen. Ty i 
biskopsgården hade jag alltid blundat, då hon kysste mig. Jag blundade och 
blundade -nej. Slutligen lade jag mig ned och låtsades sova. Men inte 
heller det hjälpte.



Det retade mig. Jag var visst inte angelägen, men jag kunde inte förstå 
orsaken, varför hon inte kysste mig. Jag blev orolig. Jag tänkte: kanske 
är det något fel med mig.



Jag kunde näppeligen fråga henne.



Men jag kunde göra någonting annat, jag kunde själv kyssa henne. På så 
sätt skulle jag utröna, om hon hade någon motvilja mot mig och om det var 
något fel med mig.



Och jag började göra alla möjliga slingerbultar omkring henne och hitta på 
alla möjliga förevändningar att komma henne nära. Ty jag visste inte 
riktigt, hur jag skulle bära mig åt, och tyckte det var bäst att överraska 
henne.



Vi lekte och lekte och långa stunder stodo vi vid gallergrinden och 
stirrade på springbrunnens vatten, som hängde som en slöja tvärs över 
lövvalvets öppning. Men hela tiden behöll jag mitt mal i sikte och släppte 
det icke ett ögonblick ur tankarna.



Äntligen kom ett lägligt tillfälle. Vi stodo båda vid grinden; hon tryckte 
sin näsa platt mot en av stängerna och jag tryckte min mot stången 
bredvid. Jag behövde endast vända på huvudet för att nå hennes kind med 
läpparna. Jag gjorde det. Hon i sin tur vände på huvudet och log mot mig.



Vi får inte, viskade hon, far har förbjudit.



Men vi kysste varandra. Och när hon åter såg upp mot lövgången, kysste jag 
henne ånyo på kinden.



Då ropade hon:



Jan! Se regnbågen!



Jag tog upp klockan och annoterade, att hon felades en kvart i två.



Nu gå vi hem till far, sade jag.



Vi gingo arm i arm.



Anna kom emot oss i backsluttningen. Far hade nyss dött. Jag ville springa 
in till honom, men hon höll mig tillbaka. Och hur än jag tiggde och bad, 
släppte de inte in mig i rummet. Far hade själv förordnat, att jag icke 
skulle få se honom efter hans död.

LEO N I E Ett mellanspel 

Hösten 1907 gjordes en insamling i W- stift; medlen skulle 
användas till resande av en minnesvård över framlidne biskop Julius 
Arnberg. Uppropet undertecknades av landshövdingen i W., av 
bankdirektören, greve A. 0. Arnfelt samt av ett tjugutal präster med 
prosten Rygelius i spetsen. Däremot återfanns icke den dåvarande biskopens 
namn under uppropet. Det väckte prat och förargelse. Några klandrade 
biskopen, andra påstodo, att prosten Rygelius med flit hållit Julius 
Arnbergs efterträdare utanför. Enligt min åsikt hade de senare rätt, men 
prosten själv trodde snart på den förra versionen och klagade vitt och 
brett över biskopens brist på takt och pietet.



Prosten David Rygelius jun., min fars kusin och min förmyndare och 
välgörare, var en mycket hetlevrad herre. Efter Julius Arnbergs död blev 
han det äldre prästerskapets kandidat till biskopsstolen. En 
Lunda-professor med vida större lärdomsmeriter utsågs; det kunde Rygelius 
aldrig förlåta. Vid ett tillfälle, då den nye biskopen förmanade honom att 
icke genom sin häftighet väcka förargelse i församlingen, skall han ha 
utropat:



Vi förkunnar du mina rätter och tar mitt förbund i din mund? Den man, som 
stal min biskopsstol, skall inte komma till mig och tala om förargelse!



En stor skara präster var närvarande, då yttrandet fälldes. Men de vänliga 
svartrockar, som förr i tiden logo och bugade och klappade varandra i 
morfars trädgård, voro genast redo att vifta bort skandalen med sina 
näsdukar. Och Rygelius hade alltjämt sina anhängare.



Julius Arnberg var på sin tid en av rikets mest högkyrkliga och 
konservativa präster. Han avskydde all sekterism och kallade en gång i ett 
herdabrev den frikyrkliga rörelsen "anarkismens halv syster" - ett 
ord som då väckte mycken uppståndelse. Efter hans död övertog systersonen, 
Rygelius, ledningen av det högkyrkliga och högkonservativa partiet inom 
stiftet - och därmed också ledningen av "Stifts-Bladet" - och i sju års 
tid hade han icke försummat något tillfälle att angripa och klandra sin 
lycklige medtävlare om kräckla och mitra. Följaktligen hade den nye 
biskopen korats till det kyrkligt-liberala partiets anförare och stod i 
förbund med frikyrkliga kretsar. Otaliga försök att försona biskopen och 
prosten hade gjorts, men strandat. Äntligen tycktes den, och det av en 
helt obetydlig anledning, skola komma till stånd. Den obetydliga 
anledningen var - ytligt betraktat - nära förknippad med Jan Arnberg, min 
ringa person.



Då min förmyndare kom till staden - vilket inträffade två å tre gånger i 
manaden - tog han in hos sina kusiner, fröknarna Arnberg. Efter morfars 
död hade de köpt ett litet envåningshus längst bort på Västra 
Trädgårdsgatan. Dess gavel vette åt kyrkogården och den lilla 
trädgårdstäppan hade skydd av kyrkogårdsmuren. Ibland vimlade denna 
trädgård liksom förr morfars av svartrockar - då prosten samlade sina 
meningsfränder till någon viktig rådplägning. Och dagligdags fylldes den 
av moster Amelies kuttrande vänner, duvorna från biskopsgården. De 
kallades i staden "biskopsduvorna", och mina mostrar fingo alltjämt heta 
"biskopsfröknarna". Skämtare bytte om namnen, kallade duvorna 
biskopsfröknarna och fröknarna biskopsduvorna. Gården kallades Duvslaget. 
Jag var eljes mycket nöjd med den aktning, som överallt visades dem. Vid 
högtidliga tillfällen fanns det alltid någon, konstapel, dörrvaktare, 
klockare eller präst, som beskäftigt banade väg för "biskopsfröknarna" - 
och för mig! - och beredde oss en god och framträdande plats.



De hade åldrats, mina mostrar. Amelie var redan gumma, lång, mager, 
gulblek, krokig, med insjunket bröst, rätt lomhörd och mycket misstänksam. 
Hon levde för sina duvor, sina fattiga, sina präster. Norahs hår var 
snövitt, alldeles som morfars, men stort och yvigt. Hon hade också ärvt 
morfars friska, rödlätta hy och hans muntra lynne. I sex år var jag hennes 
trogne kavaljer och passupp. Hon brukade skämta över sitt ungmö-stånd och 
bedyrade, att hon icke skulle släppa mig ifrån sig, förrän Leonie, min 
kusin, blivit giftasvuxen. Hon pikade mig för Leonie. Det tog jag 
till en början illa; men ju äldre jag blev, desto bättre behagade mig 
dessa antydningar. Ibland talade vi också om far, och jag förstod, att hon 
hållit av honom. Det var för hans skull hon bekymrade sig om mig och min 
framtid. Hon brukade säga åt prosten:



Jan släpper vi inte, förrän han blivit biskop i W.



Och han skrattade och sade:



Alldeles min tanke! Jan måste återtaga den Arnbergska kräcklan. Det kan 
man kalla successio apostolica.



I samråd med mostrarna hade han bestämt, att jag skulle bli präst. Själv 
hade jag mera håg för sjön, men Rygelius var min, välgörare och det föll 
sig naturligt att lyda honom. När mina kamrater, Mikael Arnfelt och Karl 
Rygell, "Ängeln" kallad, gjorde narr av mig för mitt val av yrke, brukade 
jag svara:



Det är inte jag, som blir präst. Det är prostens plånbok.



Allvarligare tog jag inte saken. Den omständigheten, att Leonie tidtals 
bodde hos biskopsfröknarna, var för mig mycket mera betydelsefull. Och att 
Rygelius var hennes liksom min förmyndare, gjorde mig spakare och lydigare 
än vad någon tacksamhetsskuld förmått. Om min välgörare givit mig Leonies 
strumpeband till halsband, kunde han ha lett mig, vart han behagade. Men 
han föredrog att möta min gensträvighet - ty han inbillade sig, att jag 
var gensträvig av naturen - med långa förmaningar. Han skrev till mig 
följande, som jag ännu har i förvar:



"Den kristne prästens uppgift är nu som tillförne att vaksam och modig 
kämpa mot demonerna. Han är icke en lärare, än mindre en lärd - han är en 
kämpe.



Och det är icke längre otrons andar, som angripa församlingen; det är 
vantrons. Det nya seklets människor söka sig gudar. Varhelst de finna 
något, som innebär makt, falla de ned och tillbedja. Så har Mammon i våra 
dagar funnit tillbedjare ej blott i gärning och känsla - det har Gud 
bättre alltid varit fallet - utan även i tanke och ord.



Andra skapa av sin maktlystnad andra idoler; och åter andra hämta ur sina 
erotiska fantasier fetischer, än fagra och konstnärligt ansade, än vidriga 
och råa; och behålla de dem livet igenom som husgudar, offrande kropp och 
själ på deras altare. Så fram gent kunde jag uppräkna för dig 
demonernas skiftande gestalter, än skapade av lust och sinnlig längtan, än 
av olust och skräck. De äro legio. Men de kännas alla därpå, att de vilja 
ha försteget framför levande Gud.



Vårt rättesnöre är det första budet, i vilket alla äro inneslutna:



Du skall inga andra gudar hava för mig.



Eho, som bryter mot detta bud, han bryter mot dem alla. Han giver 
demonerna insteg. Och hur 'upplyst' och 'rättfärdig' han än månde te sig, 
skall du snart se honom sjunka i den mörkaste vidskepelse. Han skall prisa 
sin träck helig och dyrka sin ruttnande kropp.



Ty Gud allena är frälsning från döden, och vad ej är i Gud, det är 
förruttnelse. Det är av djävulen. Men den präst eller lekman (han menade 
biskopen!) som aldrig sluppit loss ur den moderna lärdomens taskspelarbod, 
han menar, att djävulen är en inbillning eller blott en symbol. Om dessa 
präster talar Esaja, då han säger:



Alla deras väktare äro blinde, de veta allesamman intet. Tysta hundar äro 
de och kunna intet straffa; äro late, ligga och sova gärna.



Till dem Hesekiels ord:



Detta säger Herren, Herren: Si, jag vill till de herdar och skall kräva 
min hjord utur deras händer och skall göra en ända med dem, att de skola 
icke mer herdar vara -"



Detta skrev han till mig och mer av samma sort. Om han åtminstone på 
lämpligt - eller olämpligt - ställe inflätat Leonies namn!



I ett rött tvåvånings träruckel långt ut på norr hade min styvmor, Hedda, 
öppnat ett privathotell. Det var mycket tarvligt. Om jag undantar stora 
rummet på övre botten, där Hedda samlat fars gamla möbler från -dal, voro 
rummen kala och otrevliga. Rätt mycket lantfolk tog i alla fall in där. 
Bönder med blommiga kappsäckar, även en och annan lantpatron av den 
sparsamma sorten. Det var inte just någon heder för släkten, det där 
kråkslottet. Det hände någon gång, att personer med mycket tvivelaktigt 
rykte funno en tillflykt där. Felet var dock icke Heddas. Hon var hela 
stadens kokfru och hotellrörelsen sköttes huvudsakligen av syster Anna, 
som för sitt svaga brösts skull måst sluta i skolan.

Men den beskedliga stackarn förstod inte att göra åtskillnad mellan 
folk och folk. Och jag måste oupphörligen läxa upp henne. Jag brukade äta 
mina söndagsmiddagar hos Hedda och åt då för halva veckan. Hon bjöd på 
vällagad, fet, god mat; fast doktor Rygell påstod, att hon köpte skämda 
varor. I Rygellska huset, där jag bodde, köptes nästan inga varor alls.



Stackars Hedda gav således icke Ambergska namnet någon ökad glans tyvärr 
fanns det en person, som rent ut sagt vanhedrade namnet. Otto Arnberg, min 
fars äldre bror. I hörnet av Kyrkogårdsgatan och Lilla Bruksgränd finns en 
krog, som kallas "Skeppet". Själva krogen ligger inne på gården. Där höll 
han till; var han egentligen bodde, vet jag inte. Han var alldeles under 
isen Strax efter morfars död hade man börjat glunka ett och annat om hans 
sätt att sköta fattigvården. Kvastgubbarna läto sina kvastar ligga, söpo 
och spelade kort; gummorna sörplade kaffe och slogos. Där var kalas alla 
dagar och hela dagen. Icke förty skulle kanske biskopens namn och minne ha 
beskyddat Otto Amberg, om han blott lovat bot och bättring. Men ansatt av 
vederbörande att antingen sköta sin syssla eller lämna den, svarade han: 
Jag sköter min syssla efter mitt samvete och inte efter herrarnas. För 
tusan, mina gubbar och gummor ha aldrig fått roa sig förr, varför skulle 
de inte få roa sig på gamla dar? Snart nog bli de så stillsamma, som 
herrarna bara kan önska



Han avskedades. Räkenskaperna voro verkligen i mönstergill ordning; men 
anstaltens utgifter hade så skamlöst överskridit anslagen, att fröknarna 
Arnberg måste släppa till en betydande summa för att tysta ned saken. Och 
det var endast en början. Varje år, varje halvår, nästan var månad måste 
de köpa sig fria från någon ny skandal. Rygelius rådde dem slutligen att 
lämna staden och nejden. Men det var dem en olidlig tanke, att det 
Arnbergska namnet skulle smutsas i W., i biskopens stad. Och gemensamma 
vänner, som försökte övertala farbror Otto att draga till annan marknad, 
fingo till svar:



Nej, så dum är jag inte. Här är jag känd, och här tycker man om mig. För 
tusan, biskopens brorson! Det lever jag på till dödagar.



Han påstod förresten, att släkten var skyldig honom pengar. Än var det 
biskopen, som undanhållit honom en del av hans fars 
arv, än var det hans egen bror, min far, som 
lurat honom på pengar. Och då han ansåg, att jag borde stå för fars skuld, 
stämde han min förmyndare och fordrade att utfå de pengar, som morfar 
testamenterat mig. Processen varade i flera år och utslag föll först på 
nyåret 1908.



Förresten mådde han förträffligt. Det fullständiga förfallet hade befriat 
honom från grämelse och grubbel. Han var tjock som en tunna, rödmosig, 
glad och godmodig. Och han var verkligen omtyckt. Krogpubliken lyssnade 
med andakt till hans prat och kannstöperier. För tusan! Det var ändå 
biskopens brorson! Kusin till biskopsduvorna! Dessutom saknade han inte 
gifttänder och kunde bita ifrån sig. Mot Arnfelt var han oblidkeligt 
hätsk. Han förolämpade den vitlockige, vördnadsvärde gamle mannen på öppen 
gata och kommenderade gatpojkar och sjåare att kasta smuts på det 
Arnfeltska ekipaget (som förr i tiden varit morfars). Så när hade han en 
sommarafton bragt gubben om livet genom att skrämma hans hästar i sken. 
Den gången ingrep polisen, men A. O. trädde emellan och han släpptes utan 
den ringaste näpst. Det var i själva verket A. O., som underhöll honom, 
fast i hemlighet. Varje kvartal skickade han honom en summa pengar, som 
dock icke anförtroddes varken åt posten eller åt någon tjänare. Utan åt 
Mikael. Kanske hade Mikael utbett sig uppdraget. Han var road av 
fyllbultens prat och följde honom ibland till de värsta buskrogar.



Jag skydde honom som pesten. Möttes vi, låtsades jag icke se honom. Och 
märkvärdigt nog gjorde han på samma sätt och besvärade mig aldrig med en 
hälsning. Blott en gång, då Leonie och jag lustvandrade på Storgatan bland 
andra flickor och pojkar, kom han raglande efter oss och ropade:



Jan! Leonie! Mina kära små barn!



Vi gömde oss i en portgång. Då vi efter några minuter vågade oss ut igen, 
stod han bredbent mitt framför porten och funderade. Han såg på oss under 
lugg, gjorde helt om och lomade i väg.



Men mot biskopsfröknarna visade han sig desto mera efterhängsen. Han 
förföljde dem. Och såg jag dem med bleka ansikten, stelt stirrande ögon, 
hopknipna läppar skynda gatan framåt, så visste jag, att farbror Otto 
fanns i farvattnet. Det visste förresten hela staden och folk stannade och 
vände sig om för att se, hur kapplöpningen lyktade. Men så stor var 
vördnaden för biskopsfröknarna, att jag sällan såg någon ens draga på mun 
åt deras flykt. Mina kamrater gjorde sig ofta lustiga över gubben i min 
närvaro, men antydde aldrig vår släktskap. Jag hörde till den andra grenen 
av släkten Arnberg, den bättre, den förnämliga, biskopsgrenen, vars 
anseende alltjämt var stort i W.



Under hela min skoltid eller i sex år bodde jag hos doktor Rygell, delade 
med Ängeln en vindskupa, ett långt, smalt, skumt rum med sluttande tak. 
Möblemanget bestod av en pinnsoffa, en fältsäng, två trästolar, ett bord, 
ett tvättställ. En spegel i svart ram och med spräckt glas, samma glas som 
suttit i farbror Ottos omtalade dyrgrip, var min egendom och begagnades 
flitigt, ty jag var ganska mån om mitt yttre, särskilt de tider, då Leonie 
fanns i staden. Pa båda sidor om vindskupan lågo garderober. I den ena 
förvarade vi våra kläder, den andra var Ängelns magasin. Han bedrev 
ständigt handel, sista aret huvudsakligast med skolböcker, som han köpte 
av kamrater i förlägenhet - icke minst av Mikael - och sålde med god 
förtjänst.



Vinden var kolmörk, dess golv bestod av lösa plankor, som kommo oss att 
snubbla. Vindstrappan knakade erbarmligt, vilket gav doktor Rygell en fast 
hållpunkt för framställandet av vissa beskyllningar. Det var hans fixa 
ide, att vi levde utomhus om nätterna Hans skäggiga, mullrande mun flödade 
över av maximer och paradoxer. Och för varje visdomsord krafsade han i 
golvet med sin klumpfot alldeles som en bock. Han förde noggranna 
räkenskaper över de utgifter, hans söner vållade. Ängelns konto hade 
kommit upp på trettiotusen - han räknade rundligt till sin egen favör - 
och han brukade säga:



Du skall veta, vad som är nedlagt i dig. Och kom ihåg! Innan du förräntar 
och amorterar kapitalet är varje matbit stulen!



Mig föraktade han djupt, dels emedan jag i uppväxtåren var en smula klen, 
dels emedan jag var fattig. Och han sade:



Sjukdom är snarare ett rättvist straff än en oförskyld olycka. Hälsovård 
borde vara läkarens sak, sjukvård bödelns. Fattigdom är obestridligen en 
olycka, men den är lika obestridligt en skam. En släkt som förtjänar och 
bevarar, är en släkt som förtjänar att bevaras.



Då A. O. Arnfelt fyllde åttio år, gav Rygell ut en broschyr, "Vad är 
hälsa?" i vilken han förhärligade gubbens kraft och rikedom. (I gengäld 
skulle han, enligt Ängeln, ha fått ett banklån förmånligt ordnat. Själv 
var han nämligen ganska fattig.) Prosten Rygelius anmälde broschyren i 
Stifts-Bladet med orden: "åter en av Antikrists otaliga 
bekännelseskrifter, en mammonsdyrkans apoteos, en ny bok i Biblia 
Diabolorum!"



Personligen kommo emellertid de båda herrarna mycket väl överens och 
prosten drack ofta sin toddy hos doktorn. Då kunde det hända, att de 
kallade mig inför sig och togo mig i skärskådande. Båda hade stora, 
rödbrusiga, skäggiga ansikten och stirrande glaskulsögon, som brillorna 
förstorade. Jag kände mig som en liten mört mellan två havsvidunder. 
Doktorn spottade:



Pti! Dålig race. Kommer ingen vart.



Men prosten sade:



Åhå, åhå, jag tycker, att vi ha fått honom ganska långt.



Ängeln hatade all överhet. Kanske var det hans förtidiga affärsverksamhet, 
som låtit honom bittert känna lagars och förordningars tryck. Men över 
allt annat hatade han sin far. Och orsaken var denna:



Doktor Rygell hade haft fem söner; den näst yngste hette Rutger och var 
fyra år äldre än Ängeln. Samma vår han skulle ha tagit studentexamen, 
åsamkade han sig en hemlig sjukdom. Skräcken att fadern skulle upptäcka 
hemligheten pinade ut honom. Han tog livet av sig.



Jag minns kvällen, då de buro hem honom. Han hade ett skottsår under högra 
tinningen. En blodig klump hängde ned på kinden, det var ögat. Jag mötte 
dem just i prånget nedanför vårt fönster. Jag stannade och hörde dem gå 
uppför baktrappan. Jag hörde doktorns mullrande röst och det skrapande 
ljudet, då han släpade klumpfoten över golvet i mottagningsrummet Då hörde 
jag honom ryta någonting, så hörde jag ett vrål, ett långt ylande tjut. Så 
hördes ingenting vidare. Men när jag flera timmar senare vågade mig in, 
satt han på trappan i hallen, benen i kors, händerna på knäna, ögonen 
slutna, munnen halvöppen, tungan hängande ned över underläppen som på en 
sinnesslö. Det var doktor Rygell, den morske författaren till Vad är 
hälsa?



Men han repade sig ju snart och kvar blev endast ett oblidkeligt 
hat till lösa kvinnor, och den där fixa iden, att Ängeln och jag smögo oss 
ut om nätterna. Vad Ängeln beträffar, hade det sin riktighet. Han och 
Mikael tillbragte åtskilliga nätter på "Skeppet" och andra nästen. Där 
fanns okså flickor. En flicka, som hette Sonja, Rygells väninna, och 
hemles svster, Mikaels. Mikael ville förmå mig att göra deras bekantskap. 
Men jag hade annat att tänka på.



Jag hade Leonie att tänka på och vår framtid. Den tedde sig icke alltför 
ljus. Jag hade räknat ut, att jag, ifall jag ginge prästvägen, skulle 
kunna gifta mig om sex år. En löjligt, en orimligt lång tid! Jag hade 
redan fyllt aderton! Valde jag åter ett annat yrke, skulle jag få prosten, 
Leonies och min förmyndare, emot mig. Naturligtvis kunde vi trotsa honom, 
men jag måste i så fall vara en man i oberoende ställning och med någon 
förmögenhet. Jag hade inte lust att gifta bort Leonie med en fattiglapp. 
Många projekter föresvävade mig och en del av dem började jag sätta i 
verkställighet.



Så till exempel ägnade jag den hösten alla fristunder åt att skjuta 
ekorrar. Min avsikt var att för inkomsten av skinnen köpa mig en ordentlig 
jaktbössa, varefter jag borde ägna mig åt rävjakt. Men jag hade 
naturligtvis inte en tanke på att stanna i jägarens yrke. Rävskinnen 
skulle endast förse mig med nödigt driftkapital till en pälsvaruaffär i 
stor skala. I mina skolstudier ägnade jag mig med särskild iver åt 
engelskan och franskan för att sa snart som möjligt kunna öppna direkt 
förbindelse med Nordamerika och Sibirien. Att jag valde just denna 
bransch, berodde på att stadens körsnär, en rätt ung man, på kort tid 
kommit till välstånd. Och likväl kunde jag bevisa, att mannen köpte 
opraktiskt och med alltför många mellanhänder. Jag skulle ha föreslagit 
honom kompanjonskap, om inte mannen varit mig personligen osympatisk. 
Han vägrade köpa mina ekorrskinn, som han påstod vara flådda på ett 
oriktigt sätt. Jag måste slumpa bort dem till Ängeln för en spottstyver.



Jag hade också andra planer. Ängeln, som dels var orolig för sin examen, 
dels önskade spela sin far ett spratt, var fast besluten att rymma någon 
vecka före skrivningarna. Han ämnade begiva sig till Hamburg, där han hade 
en bror bosatt. Han ansåg, att vi i en stad som Hamburg skulle ha 
alla möjligheter att slå oss fram. Mikael, som också hade försänkningar 
därborta, lovade att hjälpa oss. Vi behövde emellertid respengar och något 
litet kapital att börja med. Mikael föreslog, att jag på ett eller annat 
sätt skulle tillägna mig de pengar jag ärvt efter morfar - arvet skulle 
utfalla först på min myndighetsdag - men jag vägrade. Och därpå strandade 
vår plan. Tillsvidare. Dessutom blevo vi snart ovänner. Så här gick det 
till:



Jag har nämnt, att Mikael och Ängeln hade var sin väninna, två systrar. En 
dag fick doktorn nys om saken, han satte polisen i rörelse och det blev 
nödvändigt att skaffa flickorna ett tillfälligt gömställe. Ängeln 
föreslog, att vi för ett par dygn skulle avstå vår vindskupa åt Sonja, den 
ena systern. Iden att gömma henne i doktor Rygells hus var djärv och 
tilltalade mig. Flickan kom, hon var liten och söt, blek och rädd. Vi 
behandlade henne som en prinsessa, vi köpte henne mat och kläder, vi sovo 
själva på vindsgolvet och vakade turvis i trappan, som vi förresten 
gillrat så pass, att doktorn näppeligen med livet i behåll kunnat intränga 
i vår håla. Efter ett par dagar lämnade hon oss; Mikael hade funnit en ny 
och trygg bostad åt flickorna. Och jag tänkte icke vidare på saken. Det 
var kort före jul, och Leonie väntades till staden. Jag gjorde mig så ofta 
som möjligt ärende till Duvslaget. Moster Norah, som i skvallerspegeln såg 
mig komma, gläntade på rutan och ropade:



Nej, gör dig inte besvär, kära Jan. Inte ännu.



Moster Amelie gjorde sura miner. Då gick jag till syster Anna för att 
åtminstone få tala om Leonie



När jag nu en afton satt i Annas lilla rum - ett slags portvaktsrum - och 
bläddrade i resandeboken, får jag se två namn:



Sonja och Klara Arnberg.



Vem i herrans namn är det? frågade jag. I stället för att svara blev Anna 
blossande röd och brast i gråt. Jag såg i boken, att damerna ifråga 
bebodde bästa rummet, "fars rum". Jag sprang uppför trappan, öppnade 
dörren utan att knacka. På fars soffa låg, halvklädd och lugnt slumrande, 
Sonja, i sängen hennes syster, Mikaels väninna. Då sprang jag åter ned 
till Anna och började förhör. Vem hade fört dit dem? Mikael Arnfelt. Hur 
länge hade de bott där? En vecka. Visste Hedda av det? Nej. Visste 
Anna, vad det var för sorts flickor, som bodde i fars rum? Ja, men Kristus 
själv har sagt



Tig! skrek jag och var så ursinnig, att jag stötte henne för bröstet. 
Varför kallade de sig Arnberg? Därför att de inte kunde uppgiva sitt rätta 
namn; då elaka människor ville skada dem. (Polisen nämligen!) Namnet 
Arnberg hade just valts för att riktigt föra de elaka människorna bakom 
ljuset. Vem hade hittat på det? Mikael.



Jag visste inte, vad jag skulle göra. Jag sprang hem och hämtade min 
bössa, laddade den. Och begav mig till Arnfeltska huset vid Västra 
Trädgårdsgatan. Mikael såg mig i fönstret och kom själv och öppnade. Så 
snart vi stigit in i hans rum och stängt dörren, sade jag:



Om du inte lagar, att de komma bort innan kvällen, skjuter jag dig.



Han förstod genast, vad jag menade, och försökte urskulda sig; men jag 
upprepade mina ord. Då log han emot mig och bad att få se på min bössa. 
Och han sade:



Jag är verkligen ledsen, Mört. Det var tanklöst, men jag visste ju inte, 
att du var så nogräknad. Före kvällen skall de vara borta, det lovar jag 
dig.



Och han strök sig om hakan, en gest, som han ärvt efter sin farfar. Så 
räckte han mig handen:



Nå, förlåter du mig?



Jag vände honom ryggen och gick min väg, fortfarande ursinnig.



För att se om han ämnade hålla sitt löfte, återvände jag till kråkslottet 
och stannade hos syster Anna hela kvällen. Hon grät men ville inte 
erkänna, att hon gjort något orätt. Slutligen måste jag kyssa henne och 
trösta henne. Över våra huvuden sjöngo flickorna hela kvällen som 
näktergalar.



Vid tiotiden kom äntligen Mikael och Ängeln åtföljda av ett stadsbud Jag 
visade mig icke. Efter en timma eller så drog hela sällskapet sina färde. 
Först gick Ängeln, spejande åt höger och vänster, dröjande vid varje 
gathörn, så kommo flickorna sirligt trippande, arm i arm, så Mikael, också 
han försiktigt spejande, och till sist 
stadsbudet. Jag måste skratta, en så löjlig procession var det.



Och det var icke mitt fel - som Ängeln sedermera påstod att saken tog en 
olycklig vändning.



Den löjliga processionen hade hunnit fram till Slottsbron. Man var på väg 
till farbror Otto, som lovat att skaffa rum. Men vid slottsbron stannar 
Sonja och förklarar, att hon icke vågar gå genom den mörka parken. Hon har 
i W. varit utsatt för spökerier; en drunknad sjöman har förföljt henne och 
hon är mycket mörkrädd. Då vänder Rygell och bjuder henne artigt armen. I 
detsamma framträder en förskräcklig gestalt ur slottsskuggans mörker. Det 
är icke något spöke, det är doktor Rygell. Ursinnig över att finna sin son 
i sådant sällskap, höjer han sin käpp och börjar genomprygla paret. Ängeln 
blev alldeles förbluffad; flickan höll sig till en början tyst. Men när 
hon i brolyktans sken varsnade en skymt av det fula, skäggiga ansiktet och 
till på köpet klumpfoten, blev hon skrämd och skrek:



Det är ju fan själv!



Och ropande på hjälp rusar hon upp på Storgatan, rakt i famn på polisen. 
Mikael och Ängeln följde henne. Gatan var folktom; Ängeln kastade sig över 
konstapeln, Mikael hjälpte honom. Och de lyckades verkligen befria sin 
väninna men släpades själva av den förbittrade konstapeln till 
vaktkontoret, där de måste uppgiva sina namn.



Vi får fästning! förklarade Ängeln. Och det är ditt fel.



Jag sade:



Det är alltsammans ert eget fel. Och jag säger dig än en gång, Mikael: om 
du inte skaffat undan dem, så hade jag skjutit dig. Som en hund. Nu vet 
du, var du har mig.



Jag gick och lade mig och lät dem tänka och tala vad de gitte.



Å. O. ingrep och nedtystade polisbråket. Men doktor Rygell anmälde sin son 
och Mikael Arnfelt för rektor och kollegieförhör måste hållas. Kanske hade 
det avlupit tillfredsställande - viljan var god - om icke rektor fallit på 
den olyckliga iden att pro forma fråga, vilka Arnfelts avsikter med 
bemälta kvinnspersoner varit. Frågan roade Mikael till den grad, att han 
brast i skratt (han var trots sin fräckhet mycket nervös). Och innan 
kollegiet hunnit hämta sig efter denna förolämpning, svarade han:



Tycker inte herrarna, att vi i anständighetens namn bör draga en slöja 
över mina avsikter?



Inför en så ohöljd cynism kunde kollegiet icke längre taga någon hänsyn 
till skolans frikostige beskyddare, A. O. Arnfelt. Mikael och Ängeln 
relegerades. Det var första gången på tio år någon lärjunge i 
studentklassen relegerats. Man började vädra, viska och misstänka. 
Någonting sjukt. Biskopinnan, ordförande i Föreningen för Fattiga Barns 
Beklädnad, gjorde ett offentligt uttalande. Hon sade, att fattigdom och 
lidande ofta liksom dopet kan vara ett bad till ny födelse; under det att 
lasten växer i rikedomens drivhusluft. Ehuru yttrandet kanske endast varit 
avsett till tröst för de fattiga, uppfattades det allmänt som ett angrepp 
på huset Arnfelt. A. O. blev förargad och F. F. B. B. kunde den julen 
endast bekläda fyrtio barn mot fjolårets hundra. På biskopinnans 
föreställning skall A. O. ha svarat:



Nej, nej. Jag vill inte hindra dem från att bada.



Ytterligare en cynism! Man började förstå. Man förutspådde Mikael en 
dyster framtid. Miljonerna äro mäktiga men icke allsmäktiga. Man förargade 
sig över Mikaels fräckhet att trots allt stanna i staden, som om ingenting 
hänt. Doktor Rygell hade givetvis icke råd att skicka bort sin stackars 
son, men A. O. hade! Det låg någonting utmanande i det där. Biskopen själv 
antydde, att det låg någonting obotfärdigt i Mikaels uppträdande. Och 
Rygell, A. O:s beundrare, utropade:



Pti! Det är ruttet! Det stinker!



Förresten var han ursinnig över att sonen blivit relegerad. Det betydde en 
penningförlust. Och ännu mer retade det honom, att slinkorna icke råkat 
fast. Han skrev en skarp artikel i W.-tidningen, anbefallde en razzia och 
stängandet av vissa småhotell och krogar. Heddas hotell nämndes icke men 
utpekades. I Duvslaget rådde skräck; Norah sade: Nu är det färdigt igen! 
(ett äkta Arnbergskt uttryck!) och Amelie gick till sängs, lade sig mellan 
lakan. Prosten kom rusande från stationen svängande sin svarta väska som 
ett kastvapen. Han slungade den i famnen på mig och skrek: Dumbom! Du 
gjorde alldeles rätt, men du är ett pundhuvud. Och han vräkte av sig 
pälsen, satte sig med mössan på huvudet vid Norahs chiffonier och skrev en 
uppsats för Stifts Bladet. Han sade:



Vänta bara! Nu ska jag krossa honom.



Och med honom menade han biskopen, ty han hade fått för sig, att det var 
hans högvördighet, som på ett eller annat sätt stod bakom det hela. 
Biskopen ville smutsa det Arnbergska namnet genom att draga den 
olycksaliga Hedda inför skranket. Norah sökte lugna honom; förgäves. Han 
läste upp sin artikel: "Grandet och bjälken, en betraktelse över den 
moderna fariseismen inom kyrka och samhälle". Som han höll på därmed, kom 
gamla Hulda, morfars trotjänarinna, intassande och anmälde, att biskopens 
kusk väntade i köket. Han förde bud från hans högvördighet, som önskade 
tala med Jan Arnberg. Vi sågo på varandra, tysta. Slutligen tog prosten av 
sig mössan, torkade svetten ur pannan, nickade och sade:



Ja, gå då, Jan.



Hans högvördighet tog emot mig i morfars gamla rum. Han satt vid 
skrivbordet, och som han anvisade mig plats på andra sidan bordet, 
uppfattade jag knappt hälften av hans mummel. Han talade mycket lågmält 
och med långa pauser. Jag förstod bara, att det var fråga om ett 
präststipendium. Vidare sade han, efter en ny paus:



Ni har uppträtt på ett mycket allvarligt och värdigt sätt, kära Arnberg. 
Efter vad jag hört, hade ni först strängt förmanat edra olyckliga 
kamrater. Det visar, att ni har de rätta betingelserna för det 
maktpåliggande kall, ni valt. Ni gör det Arnbergska namnet heder. Jag 
skulle gärna vilja rådgöra med er förmyndare angående er framtid. Hälsa 
honom det.



Och han suckade, som om han inte orkat säga mer och räckte mig en liten 
gul, skrynklig, bomullsmjuk hand.



Dagen därpå begav sig prosten till biskopsgården. Och dagen därpå infördes 
i Stifts-Bladet för första gången en artikel undertecknad med biskopens 
initialer. Lustigt nog hade den också rubriken: "Grandet och bjälken"; den 
var mild och allvarlig och varnade det fromma nitet för att gå för långt. 
Man kunde komma att straffa den oskyldige med den skyldige.



Artikeln väckte uppseende; att biskopen skrev i Stifts-Bladet betecknade 
ett närmande mellan de båda lägren. Efter en månad var försoningen 
fullständig.



Under den månaden växte mig berömmelsen över huvudet. Jag vet icke, vem 
som spridde ryktet om mitt ingripande i affären. Själv talade jag så litet 
som möjligt om saken, ty jag skämdes. Det hette, att jag först långmodigt 
varnat och förmanat mina kamrater, att jag sedermera använt hotelser och 
att jag till sist i min förtvivlan med revolver i hand inträngt till de 
snygga paren och kört ut dem på gatan. Samt att jag tillkallat polis. Det 
sista påståendet förargade mig alldeles särskilt. Men jag kunde inte göra 
någonting åt saken. Man gjorde mig till en hjälte, och just till en sådan 
hjälte, som man önskade sig. Rektor lyckönskade mig till mitt behjärtade 
uppträdande. De yngre lärarna bemötte mig förtroligt och önskade höra 
detaljer. Men jag var sparsam på detaljer. Rygell sade:



Pti, Jan! Det kunde jag inte tro. Jasa, du har en smula ryggrad ändå? Det 
kunde jag inte tro om din fars son.



Och min gamle lärare, det murkna trästycket från första klassen, som i sex 
års tid inte känt igen mig, stannade nu mitt på torget, stötte mig med 
paraplykryckan i magen och muttrade:



Jaså. Du. Verkligen.



Rygelius sade:



Jan, du bar dig åt som en dumbom, men det var bra i alla fall. Man ska 
inte hymla med lymlar. Ska man röra i dynga, så ska det ske med grepe och 
inte med silvergaffel. Nu vet jag, att jag kan lita på dig. Hm. I dylika 
fall



Och de bada gamla biskopsduvornas kutter hade ingen ända. De sågo i mig en 
dygdens riddare och lastens vedersakare. Norah sade: Ja, just sådan var 
din far. Och Amelie sade: Du brås gudskelov på din mor och din morfar. Men 
båda voro ense om, att jag räddat släktens heder, som den bedrövliga 
sidolinjen HeddaAnna hotat att draga i smutsen.



Biskopsduvorna visste att belöna. En dag, då jag steg in i den lilla mörka 
salen - där Norahs chiffonier står - såg jag ett flickhuvud i 
fönsternischen bakom trådgardinen. Och en hand, som hastigt drog åt sig 
gardinen.



Leonie !



Jag sade:



Ah, jag ser dig nog. Jaså, du är här.

Jag blev hedrad och jag började känna mig på ett besynnerligt sätt 
hemma i staden. Jag kände, att jag fått del i gator och torg, i parker, 
rådhus, slott och domkyrka. Jag hade uträttat någonting samhällsnyttigt, 
svårt att klargöra precis vad - men någonting. Jag förde Leonie omkring i 
min stad, man betraktade oss, log mot oss



Tyvärr fingo vi aldrig vara för oss själva. Vanligen hade vi Norah med oss 
eller Amelie, någon gång gamla Hulda.



En dag, då vi gingo av och an på Storgatan - Norah var för tillfället inne 
i en butik - kom Mikael Arnfelt tvärs över gatan för att hälsa på Leonie. 
Han hade redan tagit av sig hatten. Men Leonie rodnade, vände honom ryggen 
och gick in i butiken.



Jag såg, att han blev ond. Han försökte skratta, men det blev endast en 
grimas med invikta läppar, som blottade tänderna.



Hur sorgligt, sade han och suckade patetiskt, att se dygden fly, då lasten 
nalkas. Det borde vara tvärtom.



Han räckte mig handen, och vi stodo en stund tysta. Så sade han:



Nå, Mört, tänker du följa mig och Ängeln till Hamburg?



Jag skrattade och kunde inte låta bli att säga:



Nej, vet du vad! Aldrig har jag haft mindre lust att rymma



Han blinkade förstående:



Jag kan tänka mig det. Förresten är det ingen brådska.



Och han nickade och gick.



Om kvällen, då vi sutto vid lilla bordet i fönsternischen, frågade Leonie, 
hur jag kunde vilja tala med Mikael Arnfelt



Och hon sade:



Han borde skämmas att visa sig. Varför reser han inte sin väg?



Jag svarade mycket allvarsamt:



Han väntar på mig. Vi ha gjort upp ressällskap.



Hon blev alldeles stel och andlös och stirrade på mig. Men så förstod hon, 
att jag skämtade. Och hon tog mig i håret och drog mitt huvud intill sitt, 
så att våra pannor möttes och våra näsor.



Vad gör ni? frågade Norah, som satt vid chiffonierklaffen och skrev. Och 
åter började vi flytta schackpjäserna och Leonie svarade förtrytsamt: Den 
där dumma Jan gör mig matt



Norah vände sig om och betraktade oss.

Ni ser inte därborta, sade hon. Kom och sätt er här vid chiffoniern.



Suckande reste vi oss



Efter en stund gick Norah ut; strax kom Amelie, talade om sina duvor. 
Leonie frågade: Har faster stängt om dem? Jag tyckte jag såg luckan öppen. 
Och jag föreslog, att vi skulle gå och stänga. Men hon sade: "Nej, nej, 
kära barn, jag går själv -"



Knappt hade hon stängt dörren, förrän Hulda kom inhasande. Hon gick bort 
till chiffoniern, sneglade på oss, mumlade: Hm, hm, jag undras vad det var 
jag sökte



Leonie sade: Inte vet väl Hedda, var Jans brev ligger?



Jans brev, muttrade gumman. Hon menar väl biskopens brev till Jan. Jo, det 
ska ligga här



Och hon vände oss ryggen och började treva på lådorna.



Jan, viskade Leonie, kan du se regnbågen?



Våra pannor möttes och våra näsor och, sedan vi sett varandra in i ögonen, 
våra läppar.



Det kallade vi "att leka regnbåge". Det var ett barndomsminne, ett minne 
från fars dödsdag, som fått en ny betydelse.



Nå, finner du brevet? frågade Leonie.



Och gumman svarade:



Ja, här ska det ligga, i tredje lådan uppifrån till vänster. I ett grått 
kuvert med salig biskopens egen påskrift



Nej, tänk! Vad du har reda på! smickrade Leonie.



Men det var korta stunder, ögonblick som endast gjorde mig än mera orolig.



En dag, då jag hjälpte Norah och Leonie att ordna blommor på morfars grav, 
föreslog jag, att vi från kyrkogården skulle begiva oss till kråkslottet 
för att göra Hedda ett julbesök. Min uträkning var den, att Norah, som 
inte kunde fördraga min styvmor, skulle lämna oss allena. Men planen 
misslyckades; Norah samtyckte att göra Hedda ett besök och vi gingo 
således alla tre Kyrkogatan uppför; jag något bakom de andra, ty jag hade 
svårt att dölja min missräkning.



När vi nu kommo till hörnet av Lilla Bruksgränd, där krogen "Skeppet" 
ligger, hörde vi skrik och svordomar. Någon ropade på hjälp. Norah vände 
sig om, blek, med uppspärrad mun. Hon hade känt 
igen Otto Arnbergs röst. Hon tog Leonie under armen och började 
halvspringa gatan utför. Jag stannade, tveksam. Norah och Leonie veko av 
nedåt torget. Jag steg in i portgången. Gården var full med folk, mest 
kvinnor. De sprungo omkring i snömodden med uppkavlade kjolar, skreko och 
stampade. Jag närmade mig.



Mitt på gården strax framför krogdörren stod en gammal fallfärdig 
höskrinda. Under skrindan, framstupa med ansiktet begravet i snön, låg 
farbror Otto. Han var klädd i en sliten bonjour och grågula vadmalsbyxor 
med en stor, grön lapp i studsen. Tvärs över hans breda skuldror red 
Mikael Arnfelt, höll gubben i öronen och gned hans huvud med snö. Och runt 
kring slagskämparna dansade krögarkäringen, en gumma med nakna, skrumpna 
armar, rött livstycke och en liten fläta, som hängde och slängde som en 
pisksnärt



Hon slog samman sina händer och skrek:



Nu ska du ha smörj, Arnberg! Nu ska du ha smörj!



Alla på gården ropade:



Slå honom! Slå honom!



Men jag ville hjälpa honom. Jag tog Mikael i skuldran för att vräka bort 
honom. Utan att släppa sitt tag i öronen, vände han sig mot mig, skrattade 
så att han kiknade. Och han ropade:



Det är bra, Jan! Kom och hjälp mig! Han ska ha smörj! Jag håller honom i 
öronen. Tag av dig svångremmen.



Jag förde handen till midjan. Alla på gården ropade:



Slå honom! Slå honom!



Och Mikael skrek:



Det är bra, Jan! Skynda dig! Skynda dig!



Jag lossade svångremmen, höll den i handen. Jag visste inte, vad jag 
skulle göra. En pojke nappade till sig remmen och svängde den över sitt 
huvud. Jag kastade honom åt sidan. Någon knuffade mig i ryggen, så att jag 
till hälften föll, till hälften kastade mig över den liggande kroppen. Jag 
satte mig gränsle över honom. Alla på gården ropade: Slå honom! Han ska ha 
smörj! Jag gav honom ett slag och började dunka på honom. Egentligen 
hatade jag honom, för allt ont han gjort mig och min släkt. Han var ett fä 
och en skam för oss. Och ju mer jag slog honom, desto mer hatade jag 
honom. Jag kände mig riktigt väl tillfreds, då de allesammans 
skreko: Det är bra! Nu får han, vad han behöver. Hårdare bara. Kläm i!



Och jag slog.



Men alldeles tyst och stilla i den hoppande, flängande, skrikande, 
flämtande, dansande hopen stod en man, som jag icke förut lagt märke till. 
Han var dock huvudet högre än någon annan i församlingen och svept i en 
fotsid, svart oljerock, en sådan som skeppare bruka använda. Kragen var 
uppslagen. Som naturligt var, hade han sina ögon fästade på mig och våra 
blickar möttes.



I detsamma kände jag, att Leonie väntade mig. Kanske hos Hedda, kanske 
hemma. Kanske hade hon gjort sig något ärende till en viss sockerbagare, 
det fanns också andra möjligheter



Och här red jag gränsle över min farbror Otto Arnberg, allt under det 
käringar och busar hojtade:



Det är rätt! Ge honom! Kläm i!



Emellertid hade pojken, som snappat åt sig min svångrem, börjat bearbeta 
Ottos ben, nakna ända upp till knäna. Remmen var av läder. Och som om vi 
varit ett par kattungar på hans rygg, reste sig Otto Arnberg, vältrande 
mig i smutsen, Mikael i skrindan. Kvinnor och pojkar togo skrikande till 
flykten. Krögarkäringen smet in i sitt hal



Mikael ropade:



Spring, Jan! Han slår ihjäl dig. Han är tokig.



Otto rusade bölande omkring väggarna, stjälpande tomlårar, krossande 
tomtunnor. Han ryckte till sig pumpstången. Jag reste mig upp. Lyckligtvis 
hade pojken släppt svångremmen, jag torkade av den och fäste upp mina 
byxor. Är du galen! skrek Mikael, som lagt sig flat på skrindans botten. 
Spring! Spring!



Men jag försökte räkna ut, var jag skulle kunna träffa Leonie och tänkte 
icke på annat. Jag tog näsduken och torkade av mina nedsölade kläder, ty 
som jag såg ut, kunde jag näppeligen visa mig i anständigt sällskap. På 
gården fanns nu endast vi tre, Mikael, Otto och jag. Mannen i oljerocken 
hade också försvunnit. Från gatan hördes ett rop: Det blir mord! Polis!



Och nu kom han rusande emot mig, hållande pumpstången framför sig som 
soldaten sitt gevär vid ett bajonettanfall. Bon jouren hade spruckit 
över den kullriga ryggen i två flaxande hälfter. Ansiktet var nedsölat 
och blodigt.



Jag tog ett steg åt sidan. Han föll med hela sin tyngd och fart mot 
skrindan, den vältrades med ett brak och krossades. Där låg han, där låg 
Mikael, där låg pumpstången, stockar, pinnar spillror. Jag måste hjälpa 
dem upp, först Mikael, som knapp kunde stå för skratt och skråmor. Så 
gubben. Då jag räckte honom handen, kände han igen mig och hans smutsiga, 
violblå ansikte sken upp:



Nå, det är Johans pojke, sade han. Ja, vem fan skulle hjälpe mig om inte 
Johans pojke



Vi ledde honom in på krogen och krögargumman fjäskade omkring honom, 
svepte in honom i en gul och röd filt och förband hans huvud med en 
nattmössa. Han beställde cognac för egen och punsch för vår räkning. 
Vidare drack han öl och whisky, och vi drucko mera punsch. Jag var 
alldeles ovan vid sprit. Vi skrattade och pratade: Mikael berättade hur 
slagsmålet börjat.



En främmande sjöman - densamme jag lagt märke till - hade stigit in på 
krogen och slagit sig ned i "bakfickan", där farbror Otto icke tillät 
främlingar att intränga. Likväl hade han genast fattat ett sådant tycke 
för främlingen att han gått fram till hans bord och hövligt presenterat 
sig, sägande: Jag är löjtnant Arnberg. Främlingen vände honom ryggen. 
Gubben blev stött: men alltjämt hövlig hade han uppmanat främlingen att 
säga sitt namn. Vartill denne försmädligt genmält:



Är ni löjtnant, Arnberg, så är jag kapten.



Nu var det just gubbens Achilleshäl och ständigt gnagande harm, att hans 
militära bana blivit snöpligen avbruten. Han tog humör, skyllde främlingen 
för skrävel, kallade honom en fördömd skutskeppare, förföljde honom ända 
ut på gården och måttade ett knytnävslag. I sista stund satte Mikael 
krokben för honom



Husch ja, husch ja, muttrade gubben. Det var en otäck karl, en gemen karl. 
Men det gör detsamma. Nu är Johans pojke här, och nu ska vi dricka. Bara 
lite, men så att vi bli nöjda. Såg ni, att han var tatuerad kring halsen? 
Han hade som ett rep kring halsen. Ah fy tusan! Nej, nu dricker vi för 
Leonie. Du, Johans pojke, gör mig besked! Jag har sett er. Ungdomen. Det 
är släktens uppståndelse. Men du ska inte låta huttla med dig. Du, Johans 
pojke.

Jan heter du. Du ska inte låta hycklarna huttla med dig. Du har 
pengar! Vet du av det? De ligger i Norahs chiffonier i ett grått konvolut 
med biskopens sigill. Jag har själv sett det. Du ska ta pengarna, Jan, och 
flickan



Mikael halvlåg över bordet; hans ansikte var tätt intill mitt. Han log mot 
mig, och hans vackra ögon glittrade. Han sade:



Javisst, Jan! Och så följer du mig till Hamburg - eller vart du behagar. 
Vill du inte?



Jag sköt honom ifrån mig.



Låt bli att håna mig! bad jag. Om du visste, hur jag har det! Inte en 
minut få vi vara för oss själva



Drick, pojkar! manade farbror Otto.



Och han sade:



Nej, här ska du inte stanna. Här bli vi Arnbergar syndare eller spöken. 
Syndaren, det är jag, det. Hi! Det erkännes - något har jag syndat på 
nåden. Hi, hi! Men resten är spöken. Alldeles som han, den gemena karlen. 
Kapten, menar jag. Upphängda i snören. Nu dra vi i pliktens snöre; armar 
framåt sträck! Nu dra vi i glädjens; knäna böj, hoppa och skutta. Nu dra 
vi i sorgens; huvut bakut, ögonen slut, öppna din trut - bääää - så klaga 
vi. Ja, det är spöken - vete fan, vem som kommer dem att dansa. Men du, 
Jan, och Leonie



Mikael sade:



Varför har du inte sagt någonting åt mig? Jag ska hjälpa er. Jag vet ett 
sätt, ett mycket bra sätt



Drick, pojkar, manade farbror Otto. Si, jag gör, vad jag vill. Jag är glad 
och munter. Jag gör ingen illa. Ingen är min dräng och ingens dräng är 
jag. Överheten är min spottkopp och kyrkan min nattstol. Mina skatter 
erlägger jag in natura och för lagboken har jag ett visst bruk. Om en 
gubbe kan vara anständig, det må flickorna avgöra, men att jag förstår, 
vad som passar mellan lakan, det har jag på känn. Stal gjorde jag aldrig, 
och att jag blev bestulen, var inte mitt fel. Ingen har jag stått efter 
livhanken, och om Gud vill ska jag dö som jag levat - med största nöje.



Tig och drick! befallde Mikael.



Vi båda rådgjorde. Och jag, redan till hälften drucken, anförtrodde åt 
Mikael allt, vad jag önskade och hoppades och åtrådde.



Han frågade: Är du så kär?

Och jag svarade: Vad är det för ett dumt ord? Och varför frågar du? 
Och varför gör du narr av mig? Är du inte själv kär?



Jag? sade han. Det är väl i alla händelser en annan sak. Föreställer jag 
mig.



Jag sade: Föreställ dig vad du vill. Men hjälp mig!



Och jag var drucken.



Gubben, som lyssnat än med det ena örat, än med det andra, sade:



Du, Mikael! A. O:s son eller sonson eller vad du är för ett satans yngel. 
Tänker du kanske ta flickan ifrån honom? Men jag säger dig i mitt eget och 
min broder Johans och i hela släktens namn: Kom icke din hand vid denna 
pilten



Tig och drick! befallde Mikael. Vi drucko.



Och Mikael sade:



Det är icke jag, som kommer min hand vid pilten. Utan han skall komma sin 
hand vid mig. Som skrivet står, gamla fylltratt.



Då är jag nöjd, förklarade Otto och manade oss att dricka.



Två dagar före julafton reste Leonie och prosten. Det hade bestämts, att 
hon i april skulle skickas till en pension i Schweiz. Men i medio av mars 
skulle en vård med morfars porträtt avtäckas på graven. Då borde också 
Leonie komma till staden, dock endast för att stanna där en vecka.



Vi hade döpt den där veckan till Arnbergsveckan. Grawården skulle avtäckas 
under stora högtidligheter. Alla stiftets präster, åtminstone de 
förnämligare, väntades till staden. Man påstod, att vår hertig skulle 
infinna sig. Biskopen hade åtagit sig att hålla talet. Och jag fick i 
uppdrag att läsa några verser, som prosten skrivit. De voro så långa och 
tunglästa, att jag storknade; och jag pluggade mer på de där verserna än 
på hela mitt pensum. Ängeln förhörde mig en gång i veckan, och för var 
gång glömde jag någonting. Dessutom tillfogade prosten då och då nya 
verser och skickade mig. Till sist blev det en väldig drapa till Julius 
Arnbergs ära. Släkten blev icke heller utan rökelse; biskopens far, doktor 
Johan Ludvig på -dal, fick del av berömmelsen.



Biskopsfröknarna, som skulle giva middag i Duvslaget, levde under månader 
i den största ängslan. Jag rådde dem att taga Hedda till hjälp och efter 
mycken tvekan beslöto de sig för att kalla henne. Hon grät av tacksamhet. 
Det var alltid ett sätt att få vara med på ett hörn av den postuma 
Arnbergska högtiden.



Men biskopsfröknarna hade även ett annat bekymmer, och ett vida större. 
Skulle farbror Otto infinna sig vid graven? Och hur skulle man kunna 
hindra honom? För att lugna dem, sade jag:



Ah, jag ska nog laga, att han inte kommer



De gjorde stora ögon och frågade:



Träffar du honom?



Jag rodnade och svarade nej Men det var en grov osanning. Jag träffade 
honom nästan dagligen.



Jag hade ingen annan än Mikael. Han var min förtrogne. Han hade lovat att 
stå oss bi på ett eller annat sätt under "Arnbergsveckan". Dessutom 
hjälpte han oss att brevväxla. Leonie adresserade sina brev till gamla 
grevinnan, Mikaels farmor, och han snappade upp dem i brevlådan. Och han 
ställde till mitt förfogande ett antal kuvert med gummans krönta 
namnchiffer.



Oftast stämde vi möte på "Skeppet", i vars bakficka vi kunde vara ostörda; 
farbror Ottos joller besvärade oss inte. Dessutom tyckte jag om att ta ett 
glas. Jag var nedstämd. Hemma i det rygellska huset rasade doktorn både 
dag och natt, lämnade oss aldrig i fred. Han hade fått nys om, att Ängeln 
alltjämt sökte den där flickan, Sonja. Ibland ställde han sig framför mig, 
stirrade på mig genom brillorna, och plötsligt tog han mig i axlarna och 
skakade mig.



Du vet något! skrek han. Om du också inte är med om snusket, så vet du 
något !



Och jag kunde inte låta bli att retas med honom, utan svarade:



Den sin mun bevarar, han bevarar sitt liv; men den sin mun brådligen 
upplåter, han kommer i förskräckelse.



Då rusade han åstad för att följa Ängeln i spåren. Eller också kret5ade 
han omkring Kråkslottet. En gång störtade han in till Anna och skrek:



Min son är här med en slinka! Och utan att bry sig om Annas förskräckelse, 
haltade han genom alla rummen, upptagna och oupptagna och kom slutligen 
ramlande nedför trappan, utkastad av någon hetlevrad gäst.



Dessutom började han ånyo skriva i tidningarna, beklagade sig över 
myndigheternas slapphet och talade dunkelt om ett stort







och vördat namn, som drogs i smutsen. - Men folk 
började finna honom löjlig, och det var endast de stackars 
biskopsfröknarna" som togo illa vid sig. Jag försökte lugna dem, men 
Amelie sade:



Jag vet precis, hur det kommer att gå. I samma tidning, som beskriver 
festen, kommer namnet Arnberg att skylta under Polisoch Rättegångsärenden. 
Det är följden av att din far gifte sig med den där människan. Jag 
förlåter honom aldrig.



Och hon gnatade på far. Till sist blev jag ond och sade:



Ni gör ett sådant väsen av Sankt Julius Biskop. Det är inte för mycket, om 
den andra släktgrenen också gör en smula väsen av Sig



De trodde jag blivit galen.



Ju längre det led mot Arnbergs-veckan, desto oroligare blev jag. Det var 
icke festen, som oroade mig, eller den odrägliga drapan. Jag tänkte endast 
på Leonie och hur jag skulle kunna få träffa henne ensam. Varje ledig 
stund - och jag tog mig ofta ledigt sökte jag upp Mikael och rådgjorde med 
honom. Han skrattade och plirade med ögonen.



Du, Jan! sade han smeksamt, sköt ut läpparna. Nu har jag dig på spettet. 
Vill du följa mig, då jag skuddar denna stadens stoft av mina fötter?



Hans dumheter retade mig; men jag måste ju vara hövlig. Och jag sade:



Försök att vara litet slug! Vad har det med saken att göra?



Han smålog, nickade förnumstigt:



Allting har med saken att göra. Du ska få se



I detsamma öppnades dörren - vi sutto i bakfickan på "Skeppet" - och 
mannen i den svarta oljerocken steg in. Utan att se sig omkring och utan 
att lätta varken på mössa eller rock tog han plats vid bortre ändan av 
bordet. Han knackade i bordskivan med en silverslant och begärde någonting 
att dricka. Mikael knuffade mig i sidan och viskade:



Det är Ottos spöke. Spöket med repet.



Jag såg på honom; han såg ut som en skeppare; ett väderbitet, bistert, 
muntert ansikte. Dragen voro förresten så vanliga och intetsägande, att 
man snart glömde dem.



Gumman i röda livstycket satte ett glas öl framför honom; han 
stjälpte det långsamt över munnen



Han har rätt! utbrast Mikael halvhögt. Karln är verkligen tatuerad - här 
på halsen. Titta!



Jag såg också, att främlingen hade en tatuering, men jag kunde icke se, 
vad den föreställde. Det såg ut som ett långt, brett, blåsvart plåster 
tvärs över halsen strax ovan struphuvudet.



Vi vände honom åter ryggen för att ostörda få tala om Leonie. Efter en 
stund kom farbror Otto. Han skrek och domderade i stora krogrummet; vi 
hörde, att han var vid dåligt lynne. Och han trädde in, frustande och 
fnysande, skuldrorna kullrigare än vanligt, huvudet sänkt och färdigt att 
stångas.



Jaså, här sitter ni! skrek han. Nu ska ni få höra! Vad prostdjävulen 
tillåter sig. Rygelius! Att skriva. Till mig, löjtnant Arnberg. Att jag 
icke skall drista - drista infinna mig vid graven. Vid min onkel biskopens 
grav. Ty det vore en skam för släkten. Hör du det, Jan! En skam för 
släkten



Han tystnade, lade huvudet på sned och stirrade på främlingen. Och han 
blev stående så, orörlig och tyst men grimaserade, tills främlingen efter 
en stund med hög röst beställde mera öl. Då ryckte han till, skakade på 
huvudet, lyfte skuldrorna.



Husch! fnös han. Husch! Husch!



Han kom bort till oss och begynte på nytt, frustande och fräsande:



Mig! Mig förbjuder han. Mig som de lurat på hundratusentals kronor. Ty det 
har biskopsföljet gjort. Det vet du, Jan. Eller vet du det inte. Men det 
vet jag. Det har skett en stor oförrätt i den här släkten. Och sådant 
hämnar sig.



Prata inte strunt! avbröt Mikael. Du blandar ju bort det där. Det är A. 
O., som lurat dig på hundratusental



A. O. - ja! brummade gubben. Det är självklart. Men de andra är inte 
bättre. Nej, ingen är bättre. Nej, nu ska jag tala om, hur det hänger ihop 
med den här släkten. Nu ska jag förklara alltsamman. Nu ska jag först och 
främst tala om, hur de buro sig åt mot min bror. Mot din far, Jan. Mot 
Johan. Mot deras egen köttsliga anförvant. Nu ska ni få höra, gossar



Men vi fingo ingenting höra. Främlingen reste sig och steg fram till oss. 
Vi tystnade alla tre och stirrade en smula förvånade på honom. Han satte 
sig på bordskanten, en armslängd från Otto Arnberg. Han böjde sig en 
liten smula ned mot honom och sade halvhögt, vänligt men bestämt:



Löjtnant Arnberg ska inte tala om familjeangelägenheter på krogama. De 
flesta människor bli lurade, men de bästa bära det med en viss värdighet.



Mikael grep mig kring handloven, blinkade och antydde, att nu skulle jag 
få vara med om någonting roligt. Men den koleriske gubben sköt endast upp 
skuldrorna, riste som en våt hund och fnös:



Husch! Husch!



Efter en stund sade Mikael:



Nå, Otto, tänker du hålla tal vid graven?



Gubben mätte sin fiende med blicken, så vände han sig mot oss.



Pojkar, sade han, betrakta mig! Jag är en gammal krigare. Jag är glad och 
munter och gör ingen förnär. Har jag i hela mitt liv dräpt så mycket som 
en fluga eller stulit en knappnål? Men huttlar man med mig, hotar man mig, 
hanar man mig, så skall jag tala, ty



Ty, avbröt främlingen i det han förde pekfingret mot gubbens mage, sakta 
och skämtsamt; ty jag är full med ord, så att min ande ängslas i min buk. 
Si, den är som must, den tilltäppt är, vilken nya fat sönderslår. Jag 
måste tala, att jag må få andas. Jag vill på ingens person se, och ingen 
människa till viljes tala. Ty jag vet icke, om jag så gjorde, om min 
Skapare innan kort tid mig borttagande vore.



Och han stack fingret mot gubbens buk och skrattade, varvid han kastade 
huvudet bakut. Mikael stötte mig i sidan och viskade:



Han retas med honom. Du ska få se, att det blir roligt



Farbror Otto reste sig verkligen, men långsamt, tveksamt, fubbligt. Hans 
ögon stodo klotrunda i hålorna. Han lyfte handen och vidrörde med 
pekfingret främlingens hals, så drog han hastigt åt sig handen, strök den 
mot rocken



Husch! fnös han och frös. Husch!



Är det en tatuering? frågade Mikael. Vad föreställer den?



Ett - ett - rep, stammade farbror Otto. Husch! Han har ett rep kring 
halsen.



Mikael frågade:



Vad betyder det? Eller har det inte någon betydelse?

Främlingen vände sig mot honom och smålog.



Åjo, svarade han, allting har en betydelse - om man blott tillmäter det 
någon betydelse. Eller hur, löjtnant Arnberg? Oxen är fri, så länge han 
icke känner tjugan. Och då har tjugan inte någon betydelse. Eller hur, 
löjtnant Arnberg? Men då repet dras åt, får repet en ny och alldeles 
särskild betydelse. Eller hur, löjtnant Arnberg?



Vad mitt rep beträffar, fortsatte han, i det han vände sig mot mig, 
betyder det helt enkelt: Jag är min Herre underdånig.



Förstår ni det, löjtnant Arnberg?



Och han vidrörde Ottos axel med fingerspetsarna. Men gubben hävde sig 
baklänges, så att magen reste sig som en vall mellan honom och främlingen.



Husch! fnös han och frös. Husch!



Främlingen slog upp kragen på sin rock, nickade åt oss och gick mot 
dörren, i det han kastade en silverslant på disken.



I början av mars stod följande annons införd i Stifts-Bladet och några 
andra tidningar:



Vänner av kyrkligt och kristligt-socialt arbete, som vilja hedra framlidne 
biskopen över W. stift, teol. och fil. doktor JULIUS ARNBERGS minne, 
kallas härmed att möta å Stadshotellet i W. (festvåningen) lördagen den 12 
mars kl. I e. m. Inbjudarnas avsikt är att, om så befinnes lämpligt, till 
hugfästande av Julius Arnbergs liv och gärning bilda en förening för 
tillvaratagande och främjande av kristligt-sociala intressen inom stiftet.



X. X.              Y. Y.            A. O. Arnfelt.



Biskop.        Landshövding    Greve, Bankdirektör.



Z. Z.         C. O. Rygell.   David Rygelius jun. Rektor.     Stadsläkare, 
stadsfms ordf. Kontraktsprost.



Dagen därpå lästes i W-tidningen:



Vänner av kyrklig och kristlig-social frid och fördragsamhet, som vilja 
hedra framlidne människovännen JULIUS ARNBERGS minne, kallas här med 
att möta å utskänkningsstället n:o 19 "Skeppet" (Bakfickan lördagen den 12 
mars, när det passar. Inbjudarens avsikt är att i all enkelhet och utan 
löjliga och skenheliga fasoner tömma en bägare till den gode gubbens 
minne.



Otto Arnberg



f.d. ljjtnant, f.d. syssloman vid fattigvården. Biskopens Brorson.



Den senare annonsen åstadkom stor förvirring i Duvslaget, biskopsgården, i 
staden, i hela stiftet. Arnbergsveckan hade fått en allt större betydelse. 
Man betraktade den som en försoning, ett fredsslut mellan biskopens parti 
och prostens. I Julius Arnberg namn hade man äntligen räckt varandra 
handen. Den högkyrklige och högkonservative Julius Arnberg hade, som 
Stifts-Blade anmärkte, dock varit en sant evangelisk personlighet, en 
försonare, en medlare, arbiter concordiae pacisque civium. Det var 
sannerligen ej en slump, att man i hans namn och åminnelse nått fram till 
en länge efterlängtad försoning.



Och nu hotades den vackra festen av en skandal, som svårligen kunde 
undvikas. Ty att Otto Arnberg ämnade ställa till med en eller annan 
ohygglig skandal var efter annonsens införande otvivelaktigt. Och omöjligt 
att komma ifrån honom. Hur obetydlig han än i och för sig var, bar han 
dock namnet, det försonande (Att i en hastig vändning finna ett nytt lika 
bärkraftigt var naturligtvis omöjligt.) Otto Arnberg åtnjöt dessutom en 
viss, skamIig och löjlig men ej obetydlig popularitet hos de lägsta 
lagren. Stadens två eller tre skandalskrivare skulle icke försumma att slå 
mynt av hans ord och gärningar. Skandalen - man talade redan om den utan 
att veta, vari den skulle komma att bestå - skulle leta sig fram till 
vissa tidningar i Stockholm och därifrån spridas över hela riket. Man stod 
alldeles handfallen.



Doktor Rygell sade:



Ja! Därför att dumheten regerar världen, låter man ohyran kräla i ansiktet 
på anständigt folk! Pti! Insektspulver! Jag skulle sköta den där saken på 
fem minuter. Smärtfritt och till allmän belåtenhet.



Och hans son Ängeln föreslog:



Man kunde supa honom full och hålla honom innestängd Han närde 
kanske ett hemligt hopp, att fadern skulle anförtro honom uppdraget och 
nödiga medel. Men doktorn skrek:



Ja du, ja! Du är av samma skrot och korn! Supa! Och annat! Det kan du! Men 
vänta! Jag tar dig en dag på bar gärning



Och i harmen över den privata Rygellska skandalen glömde han de allmänna 
och började åter slå sina lovar kring vissa kvarter och enkannerligen 
kring Heddas kråkslott, som han alltjämt misstänkte. Han hade redan 
förlorat en son i de där kvarteren, han ville icke förlora sin Benjamin.



För min del brydde jag mig föga om skandal, högtid, Arnbergsvecka. Dock 
lärde jag mig med mycken möda prostens ständigt växande drapa. (Då han 
hörde, att hertigen skulle komma, omarbetade han den - den blev som ny!) 
Ty dels var jag rädd för honom, dels ansåg jag, att mitt offentliga 
uppträdande borde höja mig i Leonies aktning. Och på någon eller någonting 
annat än Leonie tänkte jag icke.



Den tionde mars vid sextiden begav jag mig till "Skeppet", mötte på vägen 
prosten Rygelius. Jag blev tvungen att följa honom ett stycke. Prosten tog 
väldiga steg; den tunga vargskinnspälsen, öppen spändes ut av vinden till 
en snöig, grå rotunda, en molnstod. Hans skägg var yvigt och isgrått som 
Gud Faders skägg. Jag dristade fråga vilken dag Leonie skulle komma till 
staden, men det hörde han icke. Plötsligt tvärstannade han, grep i mitt 
rockuppslag och ryckte som om han ryckt i en klocksträng.



Jan, började han, jag skulle vilja fråga dig om en sak i förtroende. Vet 
du egentligen, hur det står till därborta - hos din styvmor Hedda?



Jag svarade, att det stod illa till. Anna hade legat till sängs ett par 
dagar; och Hedda påstod att det var allvarligt.



Jaså, säger hon det, mumlade prosten. Så ryckte han ännu otåligare i mitt 
rockuppslag och sade: Ja, det är tråkigt, men det är den Allsmäktiges sak 
och inte vår. Förstår du, Jan. Jag syftade på någonting annat. Du vet ju, 
vad Rygell går och pratar. Han påstår att sådana där historier alltjämt 
upprepas - hos Hedda



Han är galen, avbröt jag. Det är lögn alltsamman.



Prosten såg på mig; så återtog han hastigt:



Det tror jag också. Det vore alldeles för gement. Vi ha nog av 
det kräket Otto. Ja, du förstår mig Du är en 
klok pojke och jag litar på dig.



Han lade sina tunga nävar på mina skuldror och lät mig vagga som ett rö 
för vinden.



Gud ske lov, Jan, att jag fått dig så långt! Det fanns förr något visst 
ostadigt hos dig som jag inte tyckte om. En människa ska inte fladdra hit 
och dit som ett irrbloss, utan hon skall sin väg redligen gå. Nu litar jag 
pa dig. Apropos, kan du verserna? Jag har lagt till ett par strofer - Men 
det var nu inte det jag skulle säga. Utan Gud ske pris, att jag fått dig 
så långt! Det har suttit hårt åt ibland. Ty jag är icke någon Krösus. Men 
strunt i det! Jag har fått ränta på mina slantar och ränta på ränta. Tack, 
Jan.



Och han lät mig vagga som ett rö för vinden.



I det vi skildes, frågade jag än en gång:



När kommer Leonie?



Han stirrade på mig över axeln, tankspridd. Så sken han plötsligt upp i 
ett godmodigt löje:



Jaså, den där Leonie! Hon kommer söndag morgon. Med åttatåget. Härmed 
befullmäktigar jag dig att möta vid stationen, att taga väl vård om 
flickebarnet och att oskadd föra henne till Duvslaget.



Han nickade och blinkade. Vi skildes.



På "Skeppet" träffade jag först Ängeln. Han halvlåg över bordet, ansiktet 
begravet mellan armarna. Jag slog honom på skuldran. Nej, låt mig vara, 
mumlade han, jag vill sova.



Mikael kom in.



Ja, låt honom vara. Han har äntligen fattat ett oryggligt beslut. I morgon 
eller övermorgon eller någon annan morgon lämnar han det faderliga tjället 
och rymmer med Sonja. Det är bara pengar, som fattas honom och henne. Och 
mig. Nu har farfar sänt mig i utomordentlig beskickning till löjtnant 
Arnberg, kristenhetens gissel, för att med två tusen riksdaler friköpa 
kristenheten. Och i en hemlig instruktion har jag bemyndigats att gå till 
femtusen - men då måste han lämna staden. Mänskligt att döma borde 
ingenting kunna hindra mig från att lägga beslag på överskjutande tretusen 
för allas vår gemensamma reskassa. Men mänsklig visdom är fåfänglighet. 
Det finns ett otroligt hinder. Den hederlige gubben vägrar att mottaga 
mutor. Han förmenar, att det vore en låghet. Må nu du, som är av 
samma stam, men av en yngre och förädlad årgång, omvända honom till en 
sundare åskådning.



Jag frågade: Har du hört någonting från Leonie?



Men han knuffade mig otåligt åt sidan. Och nu inträdde farbror Otto, redan 
stor och het av dryckjom, men icke drucken. På huvudet bar han en grön 
rökmössa, hans vita väst var gul av äggfläckar, och bonjouren, hoptråcklad 
i ryggen, dekorerades som en gammal mur av fukt och mögel. Armarna vilade 
tryggt korslagda över magen, men de små tjocka, gulvita fingrarna knäppte 
föraktligt åt höger och vänster. Han stannade framför mig. Och sade:



Mig, alltså mig. Otto Arnberg. Bjuder han pengar. Du, Jan, minns hur jag 
gjorde med den där spegeln, som Hedda stal ifrån mig. Det minns du? Tala 
då om för den lilla underdjävulen där, vad jag i överdjävulens höga 
presence behagade göra med den där spegeln. Som var värd hundratusen 
kronor. Beskriv det för honom! Jo, så här gjorde jag



Och han tog med beundransvärd vighet ett högt skutt, sparkade som en 
dansös i luften och slog ihop klackarna med en smäll.



Så gjorde jag. I närvaro av den skenhelige skrymtaren och stortjuven A. O. 
Arnfelt. Densamme, som nu bjuder två tusen. Till mig! Som sparkade sönder 
spegeln som en vanlig potta. Och den var ändå ett bevis för vår släkts 
förnäma ursprung. Två tusen för att begå en låghet. För att rymma fältet 
och överlämna biskopens heliga minne åt hycklarna. Aldrig! Säg honom - 
aldrig! Säg honom, att Otto Arnberg skall tala vid graven, högt, tydligt 
och väl. Säg honom, att jag struntar i hans pengar. Jag är en gammal 
krigare; jag kan dö men icke vanära mig. Förr stjäl jag mitt bröd än jag 
tar emot hans blodspengar. Min egen broders blod klibbar vid dem. Bland 
andras. Hälsa honom det. Säg honom, att han skall skicka pengarna till sin 
fader djävulen, därifrån de komna äro



Dina kvartalspengar också? frågade Mikael.



Gubben vandrade med värdighet några slag av och an. Så stannade han på 
nytt framför mig och sade:



Du, Johans pojke, säg honom - kvartalspengarna också! Om han vågar! 
Men jag skall krama hans fina namn, tills det icke finns vasslan kvar. Men 
må han göra det! Jag har resurser. Jag tar inte längre några falska 
hänsyn. Jag har varit ett lamm, jag blir en tiger. Ty jag måste leva. Inte 
sant, Jan, även ett lamm måste leva. Mina nådiga damer, säger jag, där i 
chiffoniern ligger en förmögenhet. Jag tar den, ty den tillhör släkten och 
jag är dess huvudman. Jag kan bryta upp ett lås, men jag kan inte begå en 
låghet. Det är skillnaden! Jag skall tala vid graven. Jag skall bjuda 
täckelset falla! Jag skall säga: Hic jacet - en Arnberg, ett helgon, den 
bäste av oss alla, den ende, över vilken Herren täcktes förbarma sig



Han började snyfta; ett säkert tecken att ruset var moget. Jag sade: Det 
blir således skandal? Mikael ryckte på axlarna.



Gubben sjönk ned vid bordet.



Du lille Rygell, sade han, du lilla ÄngeL Varför gråter du? Varför gråter 
jag? Och vi alla. Jo, barn. Vi ha repet kring halsen. Ett tu tre, hiss! 
Husch! Men jag tror inte på nonsens. En gammal knekt som jag dör med 
värjan i hand. Förresten är jag bara barnet och hotar man min existens, så 
blir jag hänsynslös. Kom det ihåg. Men det är en otäck karl, en gemen 
karl. Han tassar omkring mig. Aaau, skriker Sonja, då hon hör honom. Som 
om man kittlade henne under sålorna. Nu är han här, nu tar han i låset. 
Kvinnor veta mer än vi män. Ja, men hon är söt! Kom an bara. Flickor 
tycker jag om! På fattighuset fanns det en flicka, som var lite så där - 
ni vet - Men tvinga mig till en låghet - aldrig! Förr må släkten Arnbergs 
huvudman nederstiga i graven. Nej, husch Rygells pojke. Tala inte med mig 
om rep i hängd mans hus! I går gick han på Trädgårdsgatan. En lömsk karl! 
En sådan djävla ide att tatuera sig med ett rep! Det är förresten ett 
riktigt rep. Nej, en laghet, aldrig! Skulle Johans pojke se mig begå en 
låghet? Nej, broder Johan, vile du lugn i din grav. Jag vakar. A. O. det 
är a och o - hi, hi, hi! Pengarna, nämligen. En mycket lömsk karl! Han 
stannade framför Duvslaget. Tittar in genom fönstret. Förbannade 
skutskeppare - så oförskämt. Varför tittar herrn på chiffoniern? frågar 
jag. Skulle min herre vara mindre honnett? Ärlighet har alltid varit ett 
grunddrag i den arnbergska karaktären, mina herrar. Vi ha våra fel, våra 
stora fel, men vi äro inga hycklare. Varken inför vara medmänniskor, inför 
Gud eller inför oss själva. Därför dristar jag mig, biskop Arnbergs 
brorson och för närvarande släktens huvudman, att i det jag bjuder 
täckelset falla yttra dessa ord: Hic jacet - jacet



Alldeles det, sade Mikael och tryckte hans snarkande näsa mot bordet. Hic 
j acet



Och han sade:



Kom, Ängel, så går vi hem till Sonja och Klara



Jag ville följa dem, men han sade:



Nej, nej, vi ska hem och packa.



Då han såg, att jag blev förargad, lade han armen kring min hals och 
viskade:



Jag har en överraskning åt dig. Och vilken överraskning!



Det sades i staden, att A. O. Arnfelt betalt Otto Arnberg en betydlig 
summa för att han skulle hålla sig borta från festen. Det lugnade sinnena 
och själva biskopsfröknarna började hoppas minnesfesten över deras far 
skulle bli ostörd och vacker. Men på kvällen den tionde fingo de följande 
brev:



Fröknarna Amelie & Norah Arnberg.



Högt ärade Kusiner! Jag får härmed meddela



1) att jag kommer att närvara vid det högtidliga avtäckandet av gravvården 
samt att jag som varande släktens huvudman kommer att yttra några ord till 
den avlidnes ära,



2 ) att om fröknarna Arnberg, prosten Rygelius, bankdirektör Arnfelt m. 
fl. framhärda i att vilja beröva mig mina existensmedel, j ag kommer att 
begagna min rätt som knekt och människa (ty jag måste leva!) samt



3) att om en viss lömsk person, som står i ovannämnda ligas sold, icke 
lämnar mig i fred, jag är beredd att med vapen i hand försvara mitt liv.



Otto Arnberg.



Lördag morgon vid halv åtta-tiden, just då jag skulle gå ut, ringde det på 
telefon. Det var Mikael; han sade:



Hör du mig? Du skall gå ned till stationen. I dag. Förstår du -i dag. Till 
två-tåget.

Ringde av. Rygell kom halvklädd rusande ut ur sin sängkammare, 
frågade vem som ringt. Jag lade ifrån mig luren och gick mot dörren.



Jaså! skrek han och slängde någonting efter mig. Du är således med i 
komplotten. Men jag vet nog! Det var Karl! Han har varit ute hela natten. 
Jag har ögonen på er! Akta er! Snart gör jag rent hus, det är vad jag gör.



Jag fäste mig icke vid hans ord.



Klockan var åtta. Sex timmar hade jag att vänta. Jag vandrade, vankade, 
väntade. Bodarna öppnades, småpojkarna strömmade i långa, svarta linjer 
till skolan. Borgmästaren tog sin morgonpromenad, händerna på ryggen. I 
biskopens trädgård stod kusken och blankade ett par stövlar. Två pigor 
tvättade fönstren. Det var den första dagen i Arnbergsveckan och hans 
högvördighet väntade många gäster. Jag väntade också en gäst.



Och jag tänkte:



Hur är det möjligt? Vad har hon sagt i prostgården? Vad har hon hittat på? 
Och hur vågar hon?



Över Slottsbron kom en skock lärare; de talade ivrigt med varandra. Jag 
hälsade. Jag hörde en av dem säga: I alla händelser var han en sann 
kristen. Det kan man inte påstå om alla prelater



Strax bakom dem kom Ängeln, blå under ögonen, utvakad. Han frågade: Har 
far letat efter mig?



Och jag tänkte: Hur ska vi kunna gömma oss? Var ska vi vara? Var ska hon 
ligga i natt? Hur ska hon kunna låtsas, att hon kommer med åtta-tåget i 
morgon?



Jag mötte Hedda.



Åh, vad det är tråkigt, sade hon. Jag stannade och frågade om Anna var 
sämre.



Ånej, inte just. Men idag, då det kommer så mycket folk till stan, då 
måste vi hålla stängt. Anna ligger ju; och jag har lovat bort mig till 
fröknarna.



Där? tänkte jag. Hos Anna? Ja, varför skulle hon inte kunna ligga i fars 
rum? Det är ändå snyggt.



Halvtio-tåget kom och medförde redan några svartrockar. De flesta kände 
jag och hälsade. En av dem, en gammal kyrkoherde, tog mig i famn och sade:

Ja, kära Jan, det är en glädje för oss alla. Som stodo honom nära i 
livet.



Och jag tänkte:



Om det nu är lika många präster med 2-tåget! Alltid finns det då någon, 
som känner igen henne. Och som säger till prosten: jag såg din myndling - 
Att hon vågat, att hon vågat, att hon vågar



Över Duvslagets svarta, brutna tak gick flaggan i topp. Och duvorna, 
skrämda av den fladdrande duken, lyfte, kretsade några varv i allt mindre 
och mindre ringar, sänkte sig. Och jag tänkte: För mig! För mig ensam, för 
mig!



Jag gick upp på kyrkogården. Där stod redan stenen, höljd i ett grått 
skynke. Ett par karlar arbetade med en stenlist, grävde i jorden. Den ene 
påminde om Josef, drängen från -dal. Jag sade: Ni har väl inte behövt 
rubba kistan? Och den falske Josef flinade och sade: Ånej, inte ska vi 
störa biskopens nattro.



Och jag tänkte: För mig!



Klockan elva sökte jag Mikael. Han var inte hemma. Jag gick ned till 
11.15; 11.40; 11.56. Flera präster, flera svartrockar. Annu återstod två 
dryga timmar. Och jag blev orolig. Om han narrat mig? Jag gick till 
"Skeppet". Nej. Jag sprang hem, rusade uppför trapporna, över vinden, 
ryckte upp dörren. Mikael - nej. Endast Ängeln, till hälften begraven i 
bokhögar som han sorterade och stoppade i en klädkorg. Hjälp mig att bära, 
bad han, till antikvariatet. Jag får två hundra - hälften av vad jag 
skulle



Jag rusade ned, jag sprang Slottsgatan, Storgatan; Torget, Trädgårdsgatan, 
jag ringde, ringde, ringde. Har inte Mikael kommit hem? Nej.



Det är ju löjligt, tänkte jag och skrattade åt mig själv. Så gemen kan han 
inte vara. Nej, han törs inte



Jag gick ned till stationen, lämnade icke vidare perrongen. 1.5 kom ännu 
med svartrockar, men 1.20 redan utan. Jag mindes, att mötet skulle öppnas 
kl. 1. Den oron var alltså förhastad



Och tåget kom. Jag gick från vagn till vagn, från fönster till fönster. 
Nej. Det var lögn. Han hade ljugit. Vagnarna tömdes. Konduktören började 
stänga dörrar och grindar. Men det fanns ju andra tåg. Hon hade kommit för 
sent. Eller också hade han ljugit. Helt enkelt.

Någon rörde vid min axel. Det var han, den där, 
sjögasten, mannen i oljerocken. Han höll en liten väska i handen. Han 
frågade efter ett hotell. Jag svarade: Vad i Herrans namn angår det mig? 
Eller något annat. Ty han sade: Nej, det är för dyrt. Vi växlade ännu 
några ord.



Då kom hon.



Hon hittade en halv hästsko; den stoppade hon i min ficka. Och då vi 
kommit upp på Prästberget hittade hon under stora tallen en grann 
skatfjäder, som hon fäste i min hatt. Men jag visste icke, vad jag skulle 
hitta åt henne. Dock, till slut hittade jag det allra bästa. Jag klättrade 
upp i tallen och rev ned skatboet. Och när vi nu letade i riset, fann jag 
en liten ring eller skolla av silver. Den satte jag på hennes finger, och 
nu voro vi trolovade.



Från berget kunde vi se biskopshuset och dess trädgård. Jag kunde peka ut 
den där jasminbusken, där vi tillsammans letat efter min sko. Hon påstod, 
att jag hade kysst henne, men jag påstod, att jag icke hade kysst henne 
förrän den gången, då vi sågo regnbågen i -dals park. Därom tvistade vi 
och blevo heta och hade så när råkat i gräl. Men vi började skratta.



Vi gingo in i skogen. Där låg snö.



Fram emot kvällen, då det började skymma, kom jag att tänka på natten. Jag 
sade: Var ska du ligga? Hon blev stött och svarade: Åh, varför ska vi tala 
om det? Jag behöver inte ligga. I morgon bitti hämtar jag min väska vid 
stationen och så går jag till fastrarna och ligger hela dagen.



Jag föreslog, att hon skulle ligga hos Anna. Till en början ville hon 
icke; jag försökte inte heller övertala henne. Men efter en stund sade 
hon: Hos Anna kunde jag kanske få lite mat?



Då kom jag att tänka på, att hon inte ätit middag. Och vi gingo ned till 
värdshuset; jag först för att recognoscera. Jag beställde fram så mycket 
mat, som bara fanns. Och vi åto. Men när jag skulle betala, hade jag inte 
ett öre. Jag ville sätta fars klocka i pant, det tillät hon icke utan 
betalade. I morgon måste du betala igen, sade hon, för nu har jag inte 
heller ett öre. Och vi skrattade.



När vi skulle hämta hennes väska vid stationen, var det redan för sent. 
Hon sade: Se så där! Mina toalettsaker! Och mitt nattlinne. Nu har jag 
inte något nattlinne!

Trött som hon var, började hon snyfta. Jag visste inte heller, hur 
vi skulle bära oss åt. Vi sutto båda länge och väl i väntsalen och 
funderade, mycket nedslagna. Men det var också, den dagen, vårt enda 
bekymmer. Och rätt vad det var brusto vi på en gång i skratt.



Anna öppnade för oss; vi trodde, att hon skulle bli överraskad, men Mikael 
hade varit där och beställt rum åt Leonie.



Och nu kan jag bädda, sade hon, men var så trött, att hon knappt orkade 
släpa sig uppför trappan. Vi skickade henne i säng, och jag hjälpte Leonie 
att bädda fars säng. Det gjorde jag illa. Och jag sade:



Jag måste veta, hur du ligger, innan jag går hem. Jag väntar nere hos 
Anna, tills du har lagt dig.



Hon svarade: Om en kvart.



Jag väntade i Annas rum en kvart, klockan i hand. Jag gav henne 
ytterligare fem minuter, och ytterligare fem. Och jag gick uppför trappan 
men smög mig åter ned. Då ropade Anna på mig. Hon hade knappt sagt ett ord 
på hela kvällen. Nu tog hon min hand mellan sina och hon började plocka 
och dra i min rockärm. Hennes fingrar voro icke stilla en sekund.



Vet du, Jan, jag tror inte, att jag har långt kvar. Jag känner mig sa 
besynnerlig.



Jag sade:



Vill du, att jag skall sitta hos dig? Jag kommer tillbaka om en liten 
stund och stannar hos dig.



Men hon smålog och svarade:



Varför skulle du göra det? Jag har det bra, som jag har det. Och jag är i 
alla fall glad, att jag fick se dig.



Hon tog nålen, som herr Hansen skänkt henne, och gav mig den. Det var 
nästan allt, vad hon ägde. Jag blev glad och frågade:



Får jag ge den åt Leonie?



Och nu tyckte jag, att jag hade ett ärende, och jag tog trappan i några 
språng.



Som jag lade handen på dörrlåset ringde tamburklockan. Jag dröjde. Den 
ringde på nytt. Jag ropade ned till Anna, frågade om jag skulle 
öppna. Hon svarade icke. Det ringde för tredje gången. Då tänkte jag: Det 
är bäst, att jag öppnar.



Och jag gick ned och öppnade. Det var mannen i oljerocken, han steg in och 
frågade om hans rum var i ordning. Jag gick in till Anna; hon hade somnat 
och jag måste väcka henne.



Det är riktigt, sade hon, han har beställt. Lilla rummet åt gården är i 
ordning. Visa honom dit, är du snäll. Och för all del laga, att han 
skriver sitt namn i resandeboken. Polisen är så kinkig.



Jag gjorde, som hon bad mig. Jag visade honom in i gårdsrummet, tände 
ljuset, lade resandeboken öppen på bordet och bad honom skriva. Långsamt 
och omständligt tog han av sig rock och mössa, hängde upp dem, satte sig 
vid bordet, flyttade ljuset, slätade ut bokens sidor, läste rubrikerna. 
Jag stod på glödande kol.



Han frågade:



Behöver jag verkligen skriva allt det här? Yrke, titel, hemort. Det är ju 
bara dumheter. Är det inte nog, att jag skriver mitt namn? Man känner mig 
ju i alla fall icke. Jag kan ju också skriva briggens namn. Det är ju min 
hemort så att säga



Skriv vad ni vill! sade jag. Men var snäll och skynda er.



Han sade:



Nåja, man bör ju ta seden, dit man kommer. Jag har märkt, att polisen är 
mycket vaksam i den här staden. Jag har varit med om att bli väckt mitt i 
natten av några konstaplar, som letade efter lösa kvinnor.



Han tog pennskaftet, synade pennan. Har ni inte en bättre penna? frågade 
han. Jag sprang in i Annas rum, ryckte ut hennes byrålådor och fick 
slutligen tag i en ask med pennor.



Han satte nu en penna i skaftet, prövade den mot nageln, vätte spetsen 
mellan läpparna. Så lade han den ifrån sig och frågade, vad klockan var. 
Jag svarade - utan att se på den - elva. Och i detsamma slog en klocka 
elva. Då började han berätta, att man väckt honom vid tvåtiden på natten, 
tvingat honom att öppna sin dörr



Jag sade:



Det angår mig icke. Var så god och skriv och ge mig boken.



Han frågade åter, om han verkligen måste fylla alla kolumnerna eller om 
det var tillfyllest



Skriv vad ni vill! skrek jag.

Han sade:



Ni har mycket brått. Vet ni vad, unga herre? När man har så brått, gör man 
klokast i att ta sig en timmes betänketid, eller ännu hellre ett dygns och 
allra helst en månads - man vinner tid.



När jag nu såg, att han ville driva med mig, gjorde jag helt om för att 
lämna rummet. Men han höll mig kvar och sade:



Se så. Förivra er icke. Det vinner ni ingenting med. Jag ska ju skriva



Han tog åter till pennan, doppade den, glättade papperet, lade huvudet på 
sned, plirade med ögonen. Och skrev med stora, ojämna, haltande bokstäver: 
Johan Arnberg, briggen Claire Aurore.



Han räckte mig boken; jag lade en bit läskpapper över skriften, slog igen 
boken.



Jag väcktes av ett buller, jag väcktes av att någon gick i trappan. Mitt 
hjärta bultade och jag trodde ett ögonblick, att det var mitt hjärta jag 
hörde. Jag kunde icke röra mig, jag förmådde icke slå upp ögonen; men jag 
kunde lyssna. Och jag hörde, att det var steg i trappan, att det icke var 
en person utan flera. Och jag hörde röster.



Äntligen förmådde jag sätta mig upp. Jag tog Leonies hand och lade den 
tillbaka på täcket.



Da tystnade rösterna och stegen i trappan. Jag gled ur sängen och smög mig 
bort till dörren. Efter en stund började de åter tala, först viskande, så 
högre. Jag kände igen Heddas röst och doktor Rygells. Jag hörde två 
främmande mansröster. Jag tänkte: Vem kan hjälpa mig? Jag sprang på tå 
bort till sängen och begynte leta efter mina kläder. Jag vågade icke tända 
ljus. Alltjämt gingo de i trappan, och den måste ha varit en himlastege, 
så lång. Jag hörde åter Rygells röst. Jag tänkte: Vem kan hjälpa mig? 
Kläderna rev jag åt mig, strök dem på mig.



Och jag tänkte:



Nej, jag vill inte. Det får inte ske. Vi har inte gjort något ont. Vi har 
inte gjort någon människa något ont.



Då hörde jag från andra sidan rummet sjömannens röst. Han sade:



Vad har du då att frukta?

Åh, tänkte jag, vilken enfaldig mänska. Det är hela staden som 
kommer över oss båda. Det är hela skammen



Och jag tänkte: Vem kan nu hjälpa mig?



Han svarade:



Du har ingenting att frukta.



Och jag tänkte, det är en dödsdom, det är slut. Det är allt som dör. I 
skammen. Det är Leonie. Det är allt.



Han svarade:



Du har endast din fruktan att frukta.



Jag sprang upp och försökte samla mina tankar. Om jag väckte Leonie, kunde 
vi kanske ännu hinna gömma oss, fly genom fönstret



Men de öppnade dörren. Ljuset föll mig i ögonen. Jag hörde Rygells 
triumferande tjut. De kommo fram mot oss en och en. En och en som om de 
velat pina mig i det oändliga. Slutligen lyfte prosten, min välgörare in i 
det sista, sin väldiga näve och gav mig ett slag över pannan.



Och slutligen:



Dagen därpå, söndagen den trettonde mars, dagen före Arnbergsfesten, 
lämnade jag Rygellska huset just då domkyrkoklockorna ringde till vesper. 
Jag hade omsorgsfullt valt tiden. Amelie hade gått till kyrkan, Norah var, 
efter vad Mikael sagt mig, hos gamla grevinnan Arnfelt. Leonie låg sjuk i 
det lilla gårdsrummet och Hulda, som vakade över henne, skulle inte 
besvära mig. Döv och halvblind visste hon inte stort om vad som skedde. 
Dessutom hade jag dörrnycklarna.



Jag kunde icke göra annorlunda än jag gjorde. Jag kunde icke vilja 
annorlunda än jag ville. Jag hade intet val. Jag måste leva, och jag kunde 
inte leva bland de människor, vilkas förtroende jag svikit. Jag ämnade 
rymma, följa Mikael och Ängeln till Hamburg. Där skulle jag taga hyra som 
jungman på något fartyg.



För att komma till duvslaget måste jag gå tvärs genom hela staden. Jag 
valde bakgatorna. Jag gick förbi biskopsgårdens trädgårdsport och det 
lilla låga hus, där far och jag bott. Jag stannade ett ögonblick vid 
salsfönstret. Jag kunde ingenting urskilja; huset stod öde.



Alltså, för att skaffa mig reskassa och någonting att börja med hade jag 
beslutat att lägga beslag på de pengar, morfar testa menterat mig 
och som skulle utfalla på min myndighetsdag. Beloppet var placerat i en 
sparbanksbok på mellan fyra och femtusen kronor samt i fyra lotter i A. 
O:s bank. Boken var mig till ingen nytta; lotterna däremot trodde sig 
Mikael kunna förvandla till kontanter. Deras börsvärde, som vid morfars 
död var cirka 1 600, hade stigit till 2 350. Således bortåt tiotusen 
kronor. Detta belopp tillhörde Jan Arnberg och ingen annan än Jan Arnberg. 
Var det en stöld, så var det från mig själv jag stal.



Och slutligen:



Då jag söndagen den trettonde mars, dagen före den Arnbergska festen, 
hunnit till domkyrkan, kom sjömannen mig till mötes. Klockorna ringde, 
korfönstren lyste som tre höga, blå fosforlågor ur murens mörker, över 
takryttaren hängde månskäran. Och många stjärnor voro där.



Han lade sin hand på min skuldra, så att han med fingertopparna vidrörde 
min hals.



Jag sade: Jag måste bort härifrån. Jag har ingen annan utväg, om jag vill 
leva. Jag måste bort härifrån. Ni kan inte första, vad det betyder att ha 
gjort, vad jag har gjort. Jag förstår det knappt själv. Jag vet bara, att 
jag bedragit dem, som litade på mig. Och det är mig olidligt. Jag maste 
bort, till vad pris som helst. Ty jag måste.



Han svarade: Tänk dig för, Jan. Måste är en dålig radgivare.



Jag kunde ha sagt honom, att om måste än ofta är en dålig rådgivare, så är 
det dock oftast en övertygande.



Men jag kände icke längre hans fingrar mot min hals.



Och nu var jag framme.



Duvslaget låg helt i mörker. Farstudörren stod öppen. Det förvånade mig. 
Jag gick in i salen och skruvade upp ljuset. Chiffonierklaffen låg 
nedfälld, alla lådorna utdragna, innehållet huller om buller. På bordet 
fann jag det grå kuvertet med mitt namn och morfars sigill. Men det 
största kuvertet med boken och lotterna fanns icke; i stället en brevlapp, 
fästad med ett häftstift på chiffoniern. Jag läste:



Fröknarna Amelie & Norah Arnberg.



Högt ärade kusiner! Då min skrivelse av i går ej haft önskad verkan och då 
man icke vill lämna en oförarglig man som mig i 
ro, måste jag vidtaga mina mått och steg. Ty jag 
måste leva. I egenskap av släktens huvudman tar jag vissa värdepapper 
härmed i förvar. Man har velat tvinga mig att begå en laghet. Det skall 
icke lyckas. Jag skall veta att försvara mig. Ty jag måste leva. 
Åtminstone över den stora dagen, mina damer! Ni förstår mig! Au revoir! 
Mitt liv och min heder försvarar jag, om så behövs, med värjan i hand.



Eder förbundne och tillgivne kusin Otto Arnberg.



Sjömannen läste brevet över min axel och jag hörde honom skratta - det där 
skälmaktiga och övermodiga skrattet, som jag så väl kände igen. Han sade: 
Ser du, Jan! Ännu en, som måste leva!



Jag svarade: Ja, just måste! Han måste leva! Och för att kunna leva, måste 
han ha pengar. Och då han icke kunde taga dem någon annanstans, måste han 
försöka sin lycka här. Alltså tre måste. Dåliga rådgivare kanske, men 
övertygande.



Åter skrattade han och sade:



Du tror således, kära Jan, att han tog de där pengarna, därför att han 
måste leva?



Jag gitte icke svara utan gick min väg.



Jag begav mig, halvspringande, till "Skeppet". Ty, tänkte jag, gubben 
måste i alla händelser dela med sig. (Och jag gladde mig nu åt, att det 
var han och icke jag, som begått stölden.)



När jag kom till krogen, var gården full med folk. Krögaren stod i dörren 
och motade; men da jag sade mitt namn, släppte han in mig. I krogsalen 
satt gumman, den bararmade, med flätan hängande som en pisksnärt över det 
röda livstycket. Hon grät. Jag frågade, vad som hänt. Hon sade: Se själv! 
Och pekade på bordet.



Där låg under ett lakan Ottos väldiga kroppshydda. Jag lyfte en flik av 
lakanet, men lade genast åter ned den. Jag såg mig omkring. De mörka 
fönsterrutorna blänkte av uppspärrade ögon, vitorna glimrade som fiskbukar 
i ett akvarium.



När har det skett? frågade jag. Hon svarade:



Känn på honom! Han är knappt kall. Polisen skar ned honom för en kvart 
sedan. De sitta därinne och snoka i hans papper.

Jag betänkte mig en stund. Och då alla dessa fönster voro 
tapetserade med ögon, höll jag mig alldeles lugn och förrådde icke med en 
min, att jag var skrämd.



Han viskade mig i örat: Nå, Jan? Hur var det? Han måste ju leva? Kan du 
tyda det tecknet, Jan, eller behöver du flera?



Och han log och sade: Ack ja, flera!



Jag skyndade nu till Mikael och berättade, vad som hänt. Han och Ängeln 
lade just sista handen vid packningen. Det var en knapp timme före 
nattågets avgång. Utan att låta störa sig sade Mikael:



Det var sorgligt, kära Mört. Du måste alltså stanna.



Men när jag nu tänkte på, att jag endast hade en timma kvar till mitt 
förfogande, och att jag på denna timme måste finna min räddning eller gå 
under, förlorade jag all besinning. Och jag tiggde och bad honom, till 
sist på mina knän, att han skulle taga mig med sig.



Han lät sig bevekas. Han tog mig slutligen i famn och bedyrade, att han 
skulle ha tagit mig med, vare sig jag velat eller ej



Vi foro med nattåget till Köpenhamn och fortsatte till Hamburg, där vi 
efter några dagar skildes. Jag gick till sjöss.



Vad Arnbergsfesten beträffar, avlöpte den i det närmaste så värdigt och 
vackert, som man hade önskat. Av släkten Arnberg voro visserligen endast 
prosten och juristen närvarande, och varken han eller någon annan läste 
upp den långa drapan. Men i tidningen, som refererade festen - jag läste 
den mer än ett år senare -stod icke ett ord om Otto Arnbergs självmord. 
Möjligen spamde man nyheten, av finkänslighet, till dagen därpå. Biskop 
Julius var den dagen den ende, som förde namnet och bar det med den äran.



Nej, verkligen icke den ende - ty i en liten treraders notis föruläldes, 
att f.d. folkskollärarinnan Anna Arnberg stilla avlidit natten mellan den 
tolvte och trettonde. Inga personalia, som naturligt var.



Biskopens åminnestal över Julius Arnberg trycktes in extenso. Ävcn det var 
vackert och värdigt. Och jag ar säker om att det tröstade Biskopsduvorna i 
deras mångfaldiga bedrövelse och ångest Min morfars brev, det enda 
farbror Otto lämnat kvar åt mig, innehöll endast några rader. Dessa:



Till min käre dotterson Jan, som jag icke sett på så länge och som jag 
aldrig mer skall återse! Det vore väl en gammal prästs och morfars plikt 
att i denna stund samla och sovra all sin erfarenhet och visdom för att 
finna ett guldkorn åt dottersonen. Men Jan, min visdom, om den har 
funnits, är borta och i mitt minne finns endast agnar, intet korn. Jag 
önskar blott, att jag finge hålla din hand i min. Och att jag finge glömma 
det jag levat snart åttio år bland människor, som hatat mig och som jag 
icke kunnat, icke förmått älska. Ja, jag skulle vilja hålla dig vid handen 
och föra dig med mig dit, där allt är trygghet, vila och tystnad. Där 
människostämma ej mer förnimmes och där intet mänskligt ord talas eller 
tänkes. Men detta är en trött gubbes fantasier, min kära Jan. För dig 
skall livet och människorna vara någonting helt annat. Och jag ber - dock 
sker det min bön förutan- att du snart måtte glömma din gamle morfar



Julius Arnberg.



Jag behöll hans brev en lång tid i rockfickan. Men vid något till fälle 
måtte det ha blivit genomdränkt med vatten; skriften var oläslig. Då rev 
jag sönder och kastade bort det.

ARVET OCH LÖFTET



"När nu pilten fick veta, att han icke var av denna världen -"



(Ur familjearkivet på Frönsafors.)









1 Arnbergs Transatlantic



I. F. F. Ingenting Får Förfaras, det är en fri men ganska god översättning 
av herr Hansens valspråk N. r. s. Nothing Too Small.



Vidare ha vi M. M. L., som betyder Man Måste Leva. Oder Man Muss Lieben.



Efter två års seglats tröttnade jag på sjön och stannade en höst i 
Hamburg. Man kan kalla det en rymning, om så behagas. På mitt samvete 
tyngde den icke. Hamburg är en god plats, språngbräde från världsdel till 
världsdel. Jag träffade Karl Rygell, som skaffade mig anställning på ett 
kontor med svenska förbindelser. (Bl. a. firman Arnfelt & Grundberg.) 
Arbetet var enformigt; jag tröttnade snart. Ett helt år och fyra månader 
arbetade jag hos en liten tyskamerikansk redare. Där lärde jag känna J. P. 
Fält, som då ännu icke var anställd hos HAPAG Jag föreslog honom en liten 
affär i skrot; den gick om intet, och Fält förlorade några hundra mark, 
men det var början till vår vänskap. Han tog mig med till Rossbacher 
Keller och förde mig samman med sina vänner Kugel, Steintheel, Rygell, 
hela raddan. Och med Eline. (Jag vill milmas, att Fält och Eline voro 
förlovade.) Vid kritiska tillfällen försträckte han mig mindre 
penningsummor mot revers. Om söndagarna foro vi ut till Cuxhaven, besågo 
hamnanläggningarna och kritiserade dem. Stort och likväl för smått. Vi 
voro båda utlänningar men talade om Hamburg som om vår stad. Våra drömmar 
beforo haven, och när vi återvände till kanalerna, kände vi trevnaden i 
ett litet, gammalt, arbetsamt hem. Där Eline var husmodern. Jag tyckte bra 
om Fält, en allvarlig, beräknande man i fyrtioårsåldern.



Han talade ofta om min far. Han hade träffat honom i Amerika, och han 
beundrade honom. Han sade:

Det var den märkvärdigaste människa jag någonsin 
träffat. En viljemänniska, ser ni. Bara vilja. Jag skall tala om 
någonting för er. Jag hade en utmärkt anställning därborta. Då skrev er 
far och bad mig komma över till Sverige. Han ämnade starta en 
ammunitionsfabrik och behövde mig. Nej, tänkte jag och skrev och svarade 
nej. Efter några veckor skrev jag ännu ett brev och förklarade orsaken, 
varför jag inte kunde komma. Jag fick icke något svar och hörde över huvud 
taget aldrig vidare av honom. Men efter ytterligare några veckor skrev jag 
åter och förklarade mig och sade nej. På ett halvår skrev jag inalles fem 
nejbrev. Och som jag postat det sista, gick jag direkt bort, sade upp min 
plats, sålde mina tillhörigheter och köpte biljett till Sverige. Sådan var 
er far. Men när jag kom fram, så hade han verkligen - nåja, han hade dött.



Han beundrade min far, men det där, att han dog, kunde han aldrig förlåta 
honom. Jag invände, att det näppeligen var fars fel. Men han sade:



Ja, det beror på, hur man tar det. Jag inbillar mig, att om Johan Arnberg 
verkligen velat leva, så hade han levat än i dag. Men jag beklagar mig 
inte. Jag startade själv en ammunitionsfabrik i Remscheid. Och den skulle 
ha gått utmärkt, om jag inte fått en skurk till kompanjon. Men jag ska i 
alla fall visa er någonting, som kan glädja er.



Han halade fram en avlång, svartlackerad plåtask. På locket stod med vita 
bokstäver skrivet:



Arnbelgs explosivz



Hahn, Huhn & comp.



Remscheid          Hamburg



Jag öppnade locket; asken innehöll femtio revolverpatroner. Fält fnissade; 
hans långa, magra, gulbruna ansikte lade sig i djupa glädjeveck. Han sade:



När ni var en baby, master Arnberg, gav jag er en leksaksbat. Nu är ni en 
ung herre. Vänta ska ni få se.



Ur innerrockcns bröstficka drog han upp ett svart fodral, öppnade det och 
tog fram en revolver. Han hade förfärdigat den själv, och det var ett gott 
arbete. På kolven stod mitt namn in ristat: Jan Arnberg.



Tag den! sade han. Den är er. Ni ska lära er att skjuta. En karl utan 
vapen är som ett bi utan gadd. Man måste försvara sig. (M. M. F!) Den gode 
Guden själv måste försvara sig. Mot Satan nämligen.



Han var en mångsidig man, Fält, liksom de flesta amerikaner. Kemist, 
mekaniker, affärsman. Dessutom predikant - baptist eller mormon eller 
något dylikt. Vidare hade han livnärt sig som typograf, kypare, guide och 
barberare. I sistnämnda yrke hade han uppnått en sådan skicklighet, att 
jag, då jag ville vara riktigt fin, anförtrodde min haka åt hans kniv.



Vad revolvern beträffar, tackade jag och tog emot och bar den ständigt på 
mig i en särskild, skinnskodd ficka, som jag lät Eline förfärdiga.



Emellertid blev jag kär i Eline Eikmeier. Det kom hastigt. En kväll sutto 
vi vid vårt stambord; Kugel hade den dagen vunnit någon befordran och 
avfestades. Vi sejdlade duktigt, rökte ännu värre och pratade oerhört 
mycket och kanske något högljutt. Pappa Eikmeier stegade fram till vårt 
bord, högtidlig och icke olik en pingvin med kullrig, svart rygg, stor, 
vit buk och viftande labbar på var sin sida om buken. Han bugade så gott 
han förmådde och bad oss vara tystare. Jag blev förnärmad, ty det var ju 
egentligen jag, som pratade. I häftigheten råkade jag stöta omkull några 
sejdlar.



Eline! ropade pappa Eikmeier ur djupet av sin mage och myndighet, Eline! 
Här behöver putsas.



Och Eline, som jag förut icke skänkt någon uppmärksamhet -jag visste icke 
ens, att hon var förlovad med Fält - stod framför mig med ödmjukt sänkt 
huvud och med de flitiga, röda, sprittande, livliga händerna skötande 
trasan. Hon sag på mig från sidan med en allvarlig, begrundande blick. Då 
tog det mig, som vågen tar den oförberedde simmaren, lyfte mig våldsamt 
för att åter kasta mig med hissnande hast, piskade min panna, fyllde ögon 
och öron med svidande, fräsande, sjungande skum. Jag reste mig hastigt, 
tog min hatt och gick. Men efter en stund återvände jag, dyblöt av 
Hamburgerdimma. Jag tog Elines lekande händer i mina och drog henne bort 
från de andra. Jag sade henne, att hon var så liten, liten, liten, att jag 
mycket väl kunde stoppa henne i min ficka. Jag sade, att jag var en 
varg och hon ett lamm, weiss und weich. Jag minns icke om hon svarade 
eller vad; därpå kom det heller icke an. Jag återvände till mina förvånade 
kamrater, i förbifarten hälsande pappa Eikmeier med en djup bugning. Mina 
kamrater pojkarna gäckades med mig och Fält varnade mig för starka 
drycker, sägande:



Din far hade den ovanan. Han drack alldeles för mycket. Det ligger i 
släkten. Din grandonkel, Leonard, söp ihjäl sig. Han dog i mina armar; och 
det var hemskt. Vi räknade förresten släkt. Rent ut sagt så var han min 
far. Fast jag är, som man säger, oäkta.



Slutligen, då jag förblev stum och då jag med blicken oavlåtligt följde 
Eline, blev han förargad och sade:



Vet du vad profeten Osea säger i fjärde kapitlet, elvte vers? Boleri, vin 
och must göra människorna galna. Säger han.



Och han citerade ännu flera profeter, ty han var, som jag nämnt, även 
predikant. Men den kvällen yttrade jag icke vidare ett ord, varken 
högljutt eller lågmält.



Vid samma tid började jag bygga mitt stora Transatlanticprojekt; en 
måttligt snabb Amerika-linje, uteslutande avsedd för emigranter, med ett 
demokratiskt standardpris för personbefordran och med nuvarande 
lyx-tonnage utnyttjat merkantilt. Min Transatlantic skulle bliva ett 
Bon-Marche, där emigranten av sakkunniga säljare skulle förses med den för 
hans framtida verksamhet nödvändiga utrustningen.



Mitt projekt var omfattande; det krävde sin man. Jag slutade på kontoret. 
Arbetet där hade länge förefallit mig enformigt. Det var ju endast ett 
litet Elbe-rederi, i avsaknad av alla utvecklingsmöjligheter. Att slösa 
tid och krafter på ett dylikt företag var löjligt. Fält delade min åsikt; 
även han tog avsked och trädde i HAPAGS tjänst. Jag meddelade honom, 
Kugel, Steintheel och några fler ett och annat om mitt projekt.



Mitt företag skulle framförallt arbeta med levande material. 
Platsanskaffnings- och jordförmedlingsbyråer skulle upprättas i Kanada, i 
Staterna, i Sydamerika. Våra kontor i Europas större städer skulle icke 
atnöja sig med att sälja biljetter. Deras verksamhet skulle gå ut på att 
med försiktigt avvägd kredit köpa emigranten. Den duglige, skicklige, 
hederlige emigranten - se där vårt material. Vårt råämne! 
Emigranten skulle bokföras, hans fysiska, psykiska och sociala kvalitet 
prövas, hans yrkesskicklighet värdesättas och hans framtidsplaner i 
lämplig riktning påverkas.



Slavhandel! skrek Rygell. Det fanns även de, som skrattade. Men Fält 
uttryckte sitt gillande. Och kunde jag för ögonblicket fira en större 
triumf än den att Fält lyssnade, trodde? Den nyktre Fält! Fält, 
smulgråten, som bokför sina tankar och kräver revers för ett ficklån på 
tio mark! Jag kände, att jag rörde mig på fast mark. Jag talade genast om 
för Eline, att jag numera rörde mig på fast mark



Och vidare - i samma stund emigranten undertecknade sitt biljettkontrakt i 
Europa, skulle vårt väldiga maskineri hinsides havet sättas i rörelse för 
att åt just den mannen finna den jordbit eller den maskin eller det 
andliga eller kroppsliga arbete, som just för honom vore gott och givande. 
I samma stund han satte sin fot på vårt däck, skulle han vara vår man och 
hans framtid skulle ligga utstakad och stålhårt bestämd som ett 
järnvägsspår. Sedan han vägts och befunnits fullviktig, ämnade vi icke 
släppa honom. Vi skulle binda honom med en elastisk kredit, som stod i 
direkt proportion till hans egen expansionskraft. Binda genom hjälp. (B. 
G. H.) Farmare eller fabriksarbetare eller krämare eller journalist skulle 
han stå som man i ledet i vår arme av agenter. Och vilken reklambroschyr, 
vilken massartikel, vilken social eller politisk sanning vi än funne för 
gott att slunga ut över Nya Världen, skulle av denna hemliga och 
oemotståndliga arme föras från hem till hem alltfrån Atlanten till 
Oceanen, från Nordpolen till Sydpolen.



Slavhandel! skrek Rygell.



Detta var grundvalen för mitt projekt. Som man ser - tre hörnstenar. I ) 
Ett flytande Bon-Marche, som skulle insuga och förvalta emigrantens 
kapital, 2 ) Platsanskaffningen, som skulle insuga och leda hans 
arbetskraft, 3) Mass-agenturen, som skulle organisera en del av denna 
arbetskraft för våra speciella syften.



Fjärde hörnstenen eller kapitalet saknades tillsvidare. Men det var icke 
något skäl att soska med utarbetandet av projektets detaljer. En vacker 
dag kunde jag finna fjärde hörnstenen på min väg - skulle jag då stå där 
som en lat padda med ett ofärdigt projekt? Jag arbetade som en slav, dagar 
och nätter, mest om natten. Jag köpte en prydlig och stark 
läderportfölj med patentlås, i vilken jag förvarade mina kalkyler. Jag 
lämnade aldrig min kammare utan att ha den där portföljen under armen. 
Varhelst jag slog mig ned, öppnade jag den och började arbeta med blåpenna 
och rödpenna. En gång råkade Kugel spilla en skvätt öl på mina papper. Han 
kunde icke ha förolämpat mig djupare. Jag återgick till pojkårens 
primitiva vanor och klådde upp honom. Pappa Eikmeier måste stifta fred



Jag arbetade, så att min hälsa led. Jag blev mager och kutryggig och blek 
och började hosta. Mina kläder sjöngo på sista versen. Fält förebrådde mig 
min osnygghet och påminde mig om, att min far alltid uppträtt i 
oklanderlig dräkt. Men det bekymrade mig icke. Adiafora! Förresten tog 
Eline varje lördagskväll bort de värsta fläckarna med bensin och 
terpentin. Adiafora! När jag någon gång promenerade på Jungfernstieg eller 
kring Alstern, generade det mig inte alls att slå upp rocken som en annan 
sprätt och framvisa väst och byxor, som voro bedrövliga. Adiafora! Vid ett 
sådant tillfälle mötte jag en högeligen elegant bil. Det var en vacker 
söndag och stark trängsel. Bilen körde långsamt, stannade. På baksätet 
satt en mycket skön dam, vid ratten en snobb. Och vem var det? Mikael 
Arnfelt, min vän och olyckskamrat, Sonjas svåger, om jag får uttrycka mig 
så lättsinnigt. Aha, tänkte jag, den där sprätten känner nog inte igen 
mig. Men jag tog fel; han drog upp ögonbrynen, log, nickade, sträckte till 
och med ut handen. Jag viftade, lyfte av artighet på hatten för den sköna 
och drog vidare.



Men min älsklingsplats var vid Elines sybord i skänkrummet. Där hade jag 
fred, där gick det bäst att arbeta. Helst hon ofta stod bakom mig med sin 
varma lilla tass vilande på min axel rätt nära kinden. Ibland blåste hon 
mig i örat för att få mig att se upp. Då måste jag göra ett avbrott i mitt 
arbete.



En dag fick jag från min välgörare, prosten Rygelius, ett brev 
innehållande 200 mark. Hade summan varit större, kunde jag ha betalat min 
skuld till Fält. Som det nu var, kom den dock väl till pass. Eline fyllde 
nitton år! Jag beslöt att giva en fest på värdshuset Två Harar nedåt 
Elbestranden. Pojkarna inbjödos och pappa Eikmeier. Rygell ansåg, att 
gubben borde uteslutas som varande alltför tjock och besvärlig. Men 
jag sade: Jo! Han skall med! Och den som inte vill göra honom sällskap, må 
stanna hemma.



Ty jag blev förargad. Skulle jag föra Eline till en ungkarlsfest utan 
förkläde? Det kan anstå sämre herrar, som hålla sig med älskarinnor. Jag 
för min del ämnade gifta mig med Eline högst ordentligt. Jag hade redan 
sett ut villan vid Alstern, där vi skulle bo. Och jag hade tänkt på de 
båda sibiriska hundar, som skulle följa henne. Och jag hade döpt vår son 
och upphöjt honom i adligt stånd, och vår sonson i grevligt. Längre kunde 
jag icke gå, om jag ville räkna med verkligheter.



Den sjätte maj på morgonen gåvo vi oss åstad. Det gick inte fort, ty pappa 
Eikmeier var tung och sävlig, pojkarna plockade ideligen blommor åt Eline, 
och Eline och jag hoppade ideligen över ett dike, tills vi slutligen föllo 
i varandras armar. Och pappa Eikmeier grymtade med jämna mellanrum:



Kinder, aber Kinder! Här behöver putsas.



Ty väglaget var jämmerligt; det hade regnat en månad. Men icke den dagen! 
Nu minns jag - Mikael var också med. Han var den ende av oss herrar, som 
inte vikt upp byxbenen till knäna. Vad betydde för honom ett par byxor? 
Han var hövlig och älskvärd, men Eline tyckte inte om honom. Pojkarna 
däremot voro förtjusta; och då de hörde, att han var verklig greve, blev 
det ett grevande och högvälbornande utan all ända. Värst från Fält 
naturligtvis, amerikanen. När vi druckit några flaskor vin, pekade pappa 
Eikmeier på mig och på Eline och sade:



De båda, herr greve, äro förlovade!



Mikael lade huvudet på sned, log och sade:



Jag gratulerar min gamle vän till en förtjusande fästmö.



Jag svarade:



Tack. Men det är en sak, som inte angår dig.



Ty jag såg, att allt detta plågade den stackars Fält. Men i övrigt var 
festen lyckad. Pappa Eikmeier tog heder och ära av värden på Två Harar, så 
skoningslöst och sakligt som endast en kollega kan göra. Pojkarna och 
Mikael slogo käglor. Eline och jag skötte oss själva.



I tidens fullbordan körde vi hem i char-å-banc. Pappa Eikmeier var så 
stor, att endast Mikael fick plats vid hans sida. Eline 
måste sitta i mitt knä på kuskbocken. Lite 
emellan vände hon sig om för att betrakta sina dagars upphov. Han halvlåg 
med magen i vädret, praktfullt rundad av mat och rhenskt. Då och då sprang 
en stor gyllne knapp ur hans väst, beskrivande en båge lik den en fallande 
stjärna beskriver. Och gatpojkarna, som följde oss, plockade upp knapparna 
och hurrade. Ett riktigt festtåg! Till slut blev dock Eline sömnig och 
frusen, kröp in i min kappa och somnade.



Det var den sjätte maj I912, ungefär en månad före mitt första möte med 
herr Hansen.



En dag, då jag som bäst höll på med mitt Transatlanticprojekt, kom jag 
plötsligt ihåg, att jag så gott som fullständigt saknade medel till mitt 
uppehälle. Från Sverige hade jag ingenting att vänta och min börs innehöll 
fyra mark i silver, en sedel på fem och litet nickel. Saken blev ännu 
brydsammare därigenom att jag redan i ganska stor utsträckning anlitat 
mina vänners hjälpsamhet. Fält var jag skyldig över åttahundra mark, 
vilken fordran han kunde styrka med nödiga papper. Vidare hade pappa 
Eikmeier under två eller tre månader kritsat mig maten. Även till min 
värdinna stod jag i skuld.



Det fanns således orsak att skänka mindre men närliggande problem sin 
uppmärksamhet. Jag beslöt att för min sista sedel köpa en annons i H. N. 
N. Den skulle införas två gånger med två dagars mellanskov och löd:



Ung svensk önskar tillfällig väl avlönad sysselsättning.



En lyckad stilisering, kortfattad och rak på sak. Ordet tillfällig 
spärrades, då jag givetvis icke för någon längre tid ville binda mig vid 
en eller annan futtig syssla.



Fält påstod emellertid, att annonsen var dålig. Hans odrägliga översitteri 
retade upp mig. Jag hade förut icke fäst synnerlig vikt vid försöket, men 
tvangs nu att göra det. Det blev en hederssak att lyckas. Jag stannade på 
mitt rum hela dagarna för att möjliga besök ej skulle undgå mig. Men ingen 
kom; vindstrappan knarrade ej en enda gång. I trots härav hade jag visst 
inte tråkigt, kände inte heller hunger. Jag låg i sängen och 
kommenderade min transatlantiska arme.



På femte dagen begav jag mig till Rossbacherkeller, där jag träffade Fält 
ensam med Eline. Jag bad honom om ett lån, jag ville införa annonsen på 
nytt. Han skrev genast ut en revers på tjugu mark men fordrade att själv 
få redigera annonsen. Han påstod, att jag befann mig i nödläge, och att 
denna omständighet borde i annonsen antydas. Vilken tölp! Men jag 
behärskade mig och yttrade endast, att jag från och med den stunden ansåg 
varje förbindelse oss emellan avbruten på grund av hans otroliga 
futtighet. Det bedrövade honom. Jag gick in till Eline; men när hon fick 
se mig mager, blek och ovårdad, brast hon i gråt. Det förtröt mig. Jag 
gick åter ut till Fält och fordrade, att han skulle lämna mig femtio mark. 
Mot revers naturligtvis. I det samma slog det mig, att min annons 
verkligen saknade någonting avgörande. Den hade icke varit tillräckligt 
imperativ. Jag sade till Fält:



Vad som fattades i annonsen var ordet ofördröjligen. Tag nu hit pengarna, 
Shylock, tio procent och mitt huvud i pant.



Klockan felades en kvart i fem, sista kvarten för annonsinlämning. Jag tog 
en bil och stod i expeditionen två minuter före fem. Ett grådaskigt 
fruntimmer, som redan satt på sig hatt och kappa, vägrade att taga mot 
annonsen. Hennes klocka hade slagit fem. Men jag visade henne min klocka 
och jag sade henne, att min far skänkt mig den på sin dödsbädd och att man 
i en sådan stund icke skänker sin son ett slarvigt ur. Det förstod hon 
verkligen och gav med sig.



Annonsen fick alltså följande lydelse:



Ung svensk önskar of ofördröjligen väl avlönad tillfällig sysselsättning.



Jag fann den förträfflig, kraftig men hövlig utan att vara krypande.



Följande morgon mottog jag besök av herr Hansen. Han tumlade omkull i min 
trappa, som saknar ett par steg, varför jag skyndade mig upp ur sängen för 
att räcka honom en hjälpande hand.

Han släppte den ej, förrän jag hissat honom upp ur mörkret. Han 
sade:



En ofantligt dålig trappa, nästan oanvändbar. Jag är Hansen i Hahn, Huhn & 
comp. Ja, jag är herr Hansen själv. Det måste glädja er, ty jag är äkta 
skandinav. Hahn, Huhn & comp. känner ni - den stora 
platsanskaffningsbyrån. Det ligger en witz i det namnet, som jag icke 
skulle vilja sälja för hundratusen mark. Det är inte många, som tänka på 
den, men de flesta känna den. Inte sant? Det är inte en sådan witz, som 
man skrattar åt. Nej då. Men man känner den, man anar, att det ligger 
någonting bakom, en ödets vink sa att säga. Eder högtärade annons av den 
6/6 antecknades, men i dagens tidning se vi, att ni ofördröjligen önskar 
sysselsättning. Ett mycket gott ord, ofördröjligen, mycket. Låt oss nu se 
åt



Han flyttade undan mina kläder och satte sig på stolen. Redan då han kom 
in, höll han i vänstra handen en leporello-lista med hektograferade 
adresser. Och under det att jag i sakta mak fullbordade min klädsel, 
rabblade han halvhögt en massa namn. Slutligen sade han:



Jag snubblade i er mycket dåliga trappa. Man kunde taga det för en 
tillfällig olyckshändelse, men kanske var det någonting annat. Ty se nu 
här - jag rev ett hål i papperet. Kan det inte vara en så att säga ödets 
vink? Låt oss se. Madame de Montsousonge, S:t George, hotel de 
Montsousonge, en lakej, en husa, en sekreterare, en lektör. Det skulle väl 
i så fall vara det senare -?



Han gav mig en prövande, värdesättande blick.



Jag skall giva er några upplysningar, som måste glädja er. Vår firma är i 
sitt slag den bäst renommerade i Hamburg. Vår metod är och måste vara 
synnerligen finkänslig, ty vi arbeta ju så att säga i levande material. 
Vår strävan går ut på att skaffa envar just det arbete, som passar just 
honom. Vi undersöka och tillvarataga våra klienters alla möjligheter. Vår 
taxa är 10 % av första månadslönen. Ofantligt billigt, inte sant? Men vår 
ledande tanke uttryckes bäst i vårt kända och välkända valspråk: Nothing 
Too Small.



Hans ord stötte mig en smula, och jag sade:



Om ni vill tiga en sekund så tillåter jag mig fråga - har ni redan prövat 
och värdesatt mina möjligheter?

Varpå han med otrolig fräckhet svarade:



Det har jag. Två sådana dokument som edra ärade annonser av den 6/6 & 12/6 
avslöja åtskilligt. Nota bene - för den rutinerade yrkesmannen. Det är 
möjligt, att jag behöver komplettera min kännedom om edra resurser. Men 
det blir en senare fråga. Vi släppa aldrig våra klienter ur sikte. Det är 
en av våra ledande affärsprinciper- F. F. F., Finna, Fånga, Fasthålla. Ja, 
ni förstår, det är ett slagord. Vad nu madame de Montsousonge, S:t George, 
beträffar, så känner jag henne ofantligt väl. Jag har skaffat henne 
ofantligt många tjänare, däribland åtskilliga svenskar. Jag hyser den 
största aktning för svenskarna. De - eller rättare sagt - vi tänka stort, 
min herre, ibland alltför stort. Men det inger aktning och välvilja.



Jag antydde, att herr Hansens aktning eller missaktning icke rörde mig det 
bittersta. Men han sade:



Alla mina klienter ha förr eller senare lärt sig att sätta pris på mig. Så 
madame de Montsousonge. Hon är en dam av prima kvalitet, ung, skön, 
bildad, talangfull. Hon är änka efter en man, som är död. Ja, ni förstår! 
Redan det. Det finns många, ofantligt många änkor, men jag skulle vilja 
säga, att en första klassens änka är just en sådan, vars man är autentiskt 
död. Monsieur Montsousonge var, oss emellan sagt, en skojare. Skar gummi 
och negerhudar i Kongo. Ofantligt ledsen att behöva säga det, men sa var 
det. Och nu är han alltså autentiskt död. Däremot lever hennes gamla mor. 
Och det är någonting ofantligt rörande att se den ömhet och omsorg hon 
ägnar sin mor, mrs Feurfield.



Herr Hansens ansikte uttryckte icke någon rörelse och hans rostiga, hesa 
röst förblev densamma. Jag lät honom förstå, att familjen Montsousonges 
egenskaper intresserade mig vida mindre än den lön, jag där skulle 
uppbära. Herr Hansen rådfrågade sin lista.



Er lön blir hundra mark i månaden, vilket ej kan sägas vara mycket Men jag 
ber er betänka ett par saker. Madame de MontSousonge för stort hus. Ni kan 
utan särskild invit intaga alla edra måltider vid hennes bord. Vidare kan 
ni utan betänkligheter slå upp edra bopålar i hotellet. Där finns gott om 
rum. På så sätt inbesparar ni minst hundrafemtio mark i månaden, som kunna 
användas till - ja, till vad ni behagar.

Han kastade en hastig blick på min klädsel, som nu var full bordad. 
Och det må erkännas, att jag icke räknades bland Hamburgs eleganter.



Gott, sade jag, och mina åligganden?



Vi sutto mitt emot varandra; jag på fönsterbordet och han på stolen. Herr 
Hansen saknar alldeles hals, huvudet sitter nedsänkt och fastskruvat 
mellan skuldrorna. För att undvika min blick måste han vrida hela sin 
runda, uppsvällda bål ett kvarts varv. Jag iakttog honom ganska noga. Ty 
jag tyckte mig spåra viss tecken till oro och förlägenhet i hans 
uppträdande. Och nu såg jag ett svagt rött skimmer under den likblå 
ansiktshuden.



Edra åligganden, skyndade han sig att säga, bliva sannolikt ej betungande. 
Men jag kan inte för ögonblicket närmre precisera dem. Madame de 
Montsousonge är en dam, som umgås flitigt i stora världen. Jag menar då 
icke den speciellt hamburgska utan snarare en internationell grand monde. 
Ni förstår. Hennes hus är medelpunkt för en skara distingerade 
utlänningar. Av olika kvaliteter, naturligtvis, men alla av värde. Det 
gäller bara, att varken över- eller underskatta detta värde. Kanske - jag 
säger kanske



blir det er uppgift att i någon mån vara henne behjälplig häl vidlag. I 
alla händelser torde ni få noggranna instruktioner. Och nu



Han reste sig, krafsade i västfickorna och tog fram ett kort.



Här har jag äran att till er överlämna madame de Montsousonges adress.



Jag sade:



Gott, men jag har inte bestämt mig



Herr Hansen reste sig, stoppade leporello-listan i fickan, knäppte rocken, 
drog på ett par smutsgula handskar, allt med prövande långsamhet. Jag 
vände och tummade kortet: av någon besynnerlig anledning kände jag mig 
helt försagd. Herr Hansen bugade avmätt. Jag bugade. Jag tänkte säga, att 
jag skulle låta höra av mig eller något dylikt; men jag fick inte fram ett 
ljud. Herr Hansen hypnotiserade mig: Herr Hansens likblå, runda, 
uppsvällda, otäcka ansikte hypnotiserade mig Jag kunde ha gått fram och 
kysst honom eller spottat på honom, likgiltigt vilket, ty jag visste om 
ingenting. - Lyckligtvis höll jag mig stilla, endast bugade då och då. Och 
han å sin sida bugade Äntligen upptäckte jag, att herr Hansens 
högra, behandskade hand låg på stolskarmen med innersidan uppåt. Fingrarna 
i vädret som tordyvel på rygg. Och fingrarna markerade en nästan omärklig, 
gripande rörelse. Jag förstod och blev alldeles förvirrad och förlägen. 
Jag halade fram börsen och letade i alla dess fack. Slutligen lyckades jag 
i silver och nickel skrapa ihop tio mark, vilket var lo % av första 
månadslönen. Jag räckte honom dem.



Herr Hansen smålog och sade:



Tro för all del inte, att jag vägrar er kredit på lumpna tio mark. Tvärtom 
är det mig alltid ett nöje att stå till tjänst. Men detta är en underpant 
på, att ni verkligen antagit platsen. Och nu



Hans ansikte fick plötsligt ett uttryck av sliskig förtrolighet, som kom 
mig att lägga händerna på ryggen.



När dessa formaliteter äro ordnade, måste ni tillåta mig en fråga. Hur mår 
er högtärade fröken syster? Jag tror, att Anna var namnet



Aha, tänkte jag. Och först nu fick jag klart för mig, att det var den 
Hansen, Annas Hansen. Jag svarade helt kort, att hon var död. Han pekade 
med hatten på sitt bröst. Jag nickade. Men jag förstår inte, hur jag kunde 
stå och tala med den människan om min syster. Skedde det också endast på 
teckenspråk



Han suckade djupt; så räckte han mig handen och jag tog den. Han sade:



Om ni vill besöka mig på mitt kontor, herr Arnberg, så skulle det glädja 
mig ofantligt. Jag höll av er far och jag älskade er syster. Vare det nog 
sagt. Ni kan hysa ett oinskränkt förtroende for mig.



Han förde åter hatten till bröstet och bugade sig.



Jag gick till I HAPAG, men redan i hörnet av Dammthorstrasse och 
Gänsemarkt stötte jag samman med Fält och Rygell. Ängeln låtsades inte se 
mig utan trädde tungt på mina fötter och hycklande harmsen förvåning 
utropade han:



Åh, är det verkligen ni?



Varpå han med kraftig polisgest grep mig i rockkragen och släpade mig 
inför allt folket in i Botaniska Trädgården, skrikande:

Inga krumbukter, herre! Det är just er vi söka. 
Följ med till polisen.



Jag skrattade och stretade emot. Folk skockades omkring oss



Steintheel kom springande med notisboken i högsta hugg. Ett par konstaplar 
blandade sig i leken



Äntligen kommo vi till ro på en bänk. Och Ängeln sade:



Nå, sir, är det fortfarande er avsikt att bryta varje förbindelse med J. 
P. Fält esquire?



Jag sade: Vad i herrans namn står på?



Då tog Ängeln mig i famn och ropade:



Din lycka är gjord, min gosse. Hurra!



Sådana tokar! Och Fält började på sitt omständliga sätt:



Det är klart, Jan Arnberg, att vänskap förpliktar. Det är lika nödvändigt 
att hjälpa sin kamrat, som att hjälpa sig själv. Vi ha redan förstått, att 
vi måste göra någonting för dig. Well, sir. J. P. Fält har gjort en 
blygsam ansats. Han har skaffat er tillfälligt arbete som kopist hos 
HAPAG.



Tel bruit



Jag sade ingenting. Han fortsatte:



Lönen är inte stor, åtta daler i veckan. Men det är en början. Inte sant, 
Rygell, det är vad det är? En början



Jag sade ingenting. Han upprepade:



Det är en början. Dessutom sorterar du under mig. Jag bestämmer din 
arbetstid. Och jag garanterar dig sex timmar om dagen till drömmar och 
spekulationer.



Ho, ho? Lät det på det viset? Nu! Drömmar och spekulationer? Men jag sade 
ingenting. Och han upprepade otåligt:



Du förstår ju, Arnberg? Det är litet, men det är en början. Du behöver 
förresten inte tacka mig. Jag gör det lika mycket för Elines skull som för 
din



Jag sade - mycket lugnt -:



Du anser således, att jag för framtiden bör binda mig hos HAPAG.



De stirrade på mig alla tre. Häpna. Ängeln rodnade som en flicka. 
Steintheel vände sig bort, stoppade notisboken i fickan och gick sin väg. 
Fält böjde sig ned så djupt, att hans smala nacke kom i jämnhöjd med de 
spetsiga knäna.



Det är sant, sade han, du tänker konkurrera med HAPAG.

Jag hade nästan glömt det. Men ännu dröjer det väl något kvartsekel, 
innan du får din linje klar. Och ingenting kan vara fördelaktigare än att 
först kämpa i fiendens led --



Hycklare. Fix och färdig. Jag beslöt att gå till botten med saken. Jag 
anhöll hövligt men bestämt, att de oförbehållsamt skulle uttala sina 
åsikter om Transatlantic.



Ängeln ryckte på axlarna, reste sig och gick.



Fält sade:



Oförbehållsamt?



Så reste sig även han och gick, skakande på huvudet. Men efter några steg 
vände han och kom tillbaka.



Jan Arnberg, sade han, och slog sig ned bredvid mig. En sak vill jag i 
alla fall säga dig. Det där om ett flytande Bon Marche är inte alldeles 
renons på sunt förnuft. Om iden har något värde i och för sig, vet jag 
inte. Men jag tror, att det kan vara någonting att bluffa med. Till 
exempel. Du arbetar bland två eller tre hundra pojkar och ni äro varandra 
lika som kålhuvuden. En dag går du till avdelningschefen och utvecklar 
ditt projekt. Han skrattar eller ber dig dra åt helvete. Well, sir. Men en 
annan dag blir det fråga om befordran. Ett av de två hundra kålhuvudena 
skall skiljas från de andra och läggas på en högre hylla. Men vilket? Alla 
äro de lika. Då rinner ett dunkelt minne upp i chefens trötta hjärna. Den 
där Fält, tänker han. Han är vaken, han tänker, han har ideer. Varför inte 
ta honom? Och på så sätt kan projektet möjligen omsättas i trehundra marks 
månatlig vinst



Sålunda avslöjade han sig. Det var som nöje betraktat obetalbart att höra 
honom omedvetet bekänna. Där avslöjade han sin uselhet, i det han satte 
sitt eget namn i stället för mitt. Bevisade klart och tydligt, att han 
ämnade stjäla eller kanske redan hade stulit mitt projekt för att skaffa 
sig själv en fördel. Och vilken futtig fördel! Trehundra mark. Så 
förvandlas sagans guld till visset löv



Emellertid behärskade jag mig fullständigt och sade endast artigt men 
bestämt, att jag för framtiden undanbad mig hans välvilja. Sina 
kopistplatser borde han spara för sina vänner, bland vilka jag icke 
räknade mig. Behövde jag en syssla, skaffade jag mig den själv. Och det 
var just, vad jag hade gjort.



Då svalde han sin förargelse och började utfråga mig. Och när han 
fick höra, att herr Hansen i Hahn, Huhn & comp. skaffat mig platsen, 
varnade han mig, ty just samme Hansen hade varit hans kompanjon.



Jag inföll:



Därför att han en gång varit din kompanjon, behöver han icke vara någon 
skurk. I varje fall har han skaffat mig en fin och väl avlönad 
anställning.



Han kvitterade, sägande:



Då är kanske tiden kommen för dig att ordna vårt mellanhavande.



Och han slog sig på bröstfickan. Jag sade:



Din bön förutan. Det finns personer, till vilka man helst icke står i 
skuld.



Jag strövade omkring på måfå. Jag åkte till Haupt-Bahnhof och vandrade en 
stund av och an på perrongen. Jag läste skyltarna, som slogos upp, 
angivande tågens destination. Jag funderade på att köpa biljett till Malmö 
eller Stockholm. Eller till W.



Men jag hade inte pengar. Jag blev hungrig, men hade inte ens pengar till 
ett mål mat. En sejdel mörkt öl var allt, vad jag kunde bestå mig. Jag 
råkade stiga in i katolska kyrkan. Jag satte mig på en bänk och somnade. 
Efter en stund väcktes jag av två unga präster. De togo mig under armarna 
och ledde mig varligt men handfast mot utgången. Jag bad om ursäkt och de 
smålogo; dock inte mot mig utan sinsemellan.



Jag var i själva verket alldeles rådvill.



Å ena sidan: att vinna ett om än aldrig så litet insteg hos HAPAG - å den 
andra: att binda sig



Men det var ju inte att binda sig.



Och varför hade jag förolämpat Fält? Meningslöst.



Vidare: Hansen och hans änka? Tvivelaktigt.



Slutligen: mitt projekt. Således, vad jag anförtrott mina vänner hade de 
dels i mjugg skrattat åt, dels använt sig av för att vinna de futtigaste 
syften. En sådan trolöshet är varken meningslös eller tvivelaktig. Den är 
gemen.



Jag läste adressen på herr Hansens kort och begav mig åstad. Jag ville 
till en början taga huset i betraktande. Funne jag det behagligt, kunde 
det vara ett tecken så gott som något. Att jag borde stiga in.



Men jag fann det icke behagligt. Jag hade väntat mig en Alster-villa, och 
jag fann någonting som liknade ett magasin. Hade huset icke legat i en 
välordnad trädgård, gärdad av ett stängsel av konstsmide, så hade jag 
tagit det för ett magasin eller ett lagerhus för korta varor. Den tjocka, 
kalla, blågrå rappningen påminde mig om herr Hansens obehagliga ansikte.



Under en timmes tid eller mer - det började skymma - vandrade jag runt fru 
de Montsousonges egendom, som utgör hälften av ett litet kvarter. Om huset 
icke liknade ett magasin, så liknade det ett fängelse eller ett sjukhus 
eller en skola för vanartiga barn. Fönstren voro försedda med galler. 
Stalldörren stod öppen, en häst gnäggade, en karl gick snett över gården, 
lykta i hand. Eljest såg jag inte ett liv.



En anställning hos HAPAG var någonting påtagligt, någonting som skulle 
glädja Eline och blända pappa Eikmeier.



En anställning hos madame de Montsousonge däremot



Jag stannade i grinden. Det var nästan mörkt. Jag tog ett par steg in på 
gården. Då var det någon, som grep mig hårt kring högra handloven, och en 
lång, mörk gestalt trädde tätt intill mig. Det var portvakten. Antagligen. 
Jag tänkte: Nu blir du tagen för tjuv



Han frågade: Vad vill ni?



I min förvirring svarade jag:



Det är just det jag inte vet.



Och jag ryckte mig lös.



HAPAG eller Montsousonge? Frågan angick egentligen mera Eline än mig. Ty 
frågan gällde endast stundens fördel, det lämpliga för ögonblicket. 
Adiafora! Det gällde icke min framtid. Över den bestämde jag själv och 
hade redan bestämt. Min vilja var att realisera mitt projekt. Och den var 
lika orubblig som en gång fars vilja att realisera sitt projekt. Om jag 
misslyckades betydde ingenting. Viljan är huvudsaken, en fast vilja, som 
icke låter rubba sig av tillfälliga hugskott, tillfälliga behov, 
tillfälliga begär.



HAPAG eller Montsousonge - det fick bli Elines sak att avgöra. Det var ett 
förtroende och det skulle göra henne glad. Det skulle visa, hur mycket jag 
höll av henne.



Jag begav mig till Rossbacherkeller. Klockan var halv tio, men 
pojkarna hade ännu icke infunnit sig; salen var nästan tom. Pappa 
Eikmeier sov lutad mot disken. Eline satt i skänkrummet och stavade igenom 
en svensk tidning. Hon vinkade åt mig.



Här ska du få se! ropade hon. Här ska du få se!



Jag lutade mig över henne; hon letade i spalterna, men då hon kände min 
andedräkt mot sin kind, upphörde hon att leta. Jag tog hennes pekfinger 
och förde det upp och ned för spalterna.



Och bäst som vi lekte, fastnade min blick vid en annons. Vigde. Mikael 
Arnfelt och Leonie Arnberg, Hamburg, W.



Jag ville icke låtsas om den; men det var just den annonsen, som hon velat 
visa. Hon frågade: Är det inte din vän?



Jag svarade:



Det är min kusin.



Och jag började berätta om Leonie. Men jag avbröt mig och sade:



Och vi båda? När ska vi gifta oss?



Hon slog armarna kring min hals och drog mig ned till sig. Men det var ju 
inte därför jag hade kommit, utan för att avgöra en allvarlig och tämligen 
trivial sak. Vi rådgjorde. Pappa Eikmeier kom in till oss, och vi 
rådgjorde alla tre. Han sade:



HAPAG - det är en framtidsplats. För Guds skull, herr Amberg! Tänk på 
Eline! HAPAG - det är en framtidsplats.



Då tar vi HAPAG då, sade jag. Och saken tycktes avgjord.



Vid tiotiden kommo pojkarna. Det hade blåst upp och dörrar och 
fönsterluckor smällde. Jag gick ut i salen och berättade, att jag bestämt 
mig för HAPAG. De började hurra (det gjorde de alltid i tid och otid), 
buro mig i gullstol och fordrade, att jag skulle spendera över lag. Jag 
gjorde så. Steintheel, journalisten, berättade vad han visste om fru de 
Montsousonge. Hon förekom någon gång under fashionable news. Hon mottog 
besök av remarkabla turister. En dollarkung hade en gång varit hennes 
gäst.



Men - men - slöt han och rynkade sin långa näsa, det osar katt.



Jag sade:



Ni förstår, pojkar, att om jag funderade på den där platsen, så hade det 
sina orsaker. Jag har, som ni vet, mina framtidsplaner. Ni skrattar åt 
dem, men jag tänker realisera dem. Förr eller senare. Vad som fattas mig 
är kontakt med kapitalet. Inte alla vä gar bära till Rom, men 
somliga. Och det här kunde ha varit en sådan. Men HAPAG är naturligtvis 
säkrare. För ögonblicket. Och man måste leva. Helst man tänker gifta sig



De hurrade på nytt för mig och Eline, drucko och skrattade. Det blev en 
bråkig afton. Mest därför att det blåste så starkt ute. Så snart en dörr 
öppnades röko dukarna av borden, glas krossades, luckor smällde. Allt det 
där oroade och eggade mig. Eline sade:



Lugna dig nu - lugna dig nu



Jag kom att tänka på en sak: antagligen hade Mikael berättat för Leonie, 
att jag var förlovad.



Lugna dig, bad Eline.



För att åtminstone tysta på pojkarna tog jag fram kortleken.



Vi spelade och jag vann. Rygell satt mitt emot mig. Jag frågade:



Har du hört, att Mikael är gift.



Han var mitt uppe i spelet. Det angår mig inte, sade han. Efter en stund 
frågade han: Vad var det du sa? Med vem är han



Men jag låtsades inte höra. Jag hade redan fått den upplysning, jag 
behövde. Rygell, som brewäxlade med vänner i W., borde ha hört talas om 
förlovningen eller giftermålsplanerna, om de varit av äldre datum. Mikael 
hade lämnat Hamburg den sjunde maj, dagen efter festen på Två Harar. Och 
nu var det den tolvte juni.



Emellertid vann jag en betydande summa, över tvåhundra mark. Vi voro alla 
upphetsade och jag blev en smula häftig. Eline ropade tvärs över salen. 
Men Jan! Var då lugn! Det retade mig. Jag sade:



Jag har inte någon orsak att inte vara lugn, och jag är absolut och 
fullkomligt lugn. Den som påstår motsatsen, ljuger.



Vad går det åt dig? frågade Rygell. Varför säger du så? Hon gråter



Och han reste sig från bordet; men jag sade: Det kan jag inte hjälpa.



Jag gav, vi spelade, jag vann. Just som jag strök in vinsten, blev det 
ånyo ett skrällande och dundrande. (Det hade varit tyst en stund och jag 
hade börjat lugna mig.) Korten fladdrade ut över golvet, en sejdel 
stjälptes, ett glas krossades. Det var Fält, som 
öppnat dörren för blåsten. Han såg ut, som om han kommi från ett slagsmål. 
Rocken satt snett och hatten var stukad - an tagligen hade den blåst av. 
Pojkarna bjödo honom sitta, mer han ställde sig framför mig och frågade 
med hög röst:



Arnberg, säg mig uppriktigt - varför har du antagit den där platsen?



Jag svarade:



Därför att det roar mig.



Men i detsamma fick jag en tanke, som gjorde mig alldeles rasande. Vem var 
det, som tvingade mig att antaga den ena eller den andra platsen? Vem var 
det, som tvang mig att binda mig vid den ena eller den andra futtiga 
sysslan? Var det inte han själv, J. P. Fält? Med sina åttahundra mark, 
sina eländiga ficklånsreverser!



Jag sade:



Jag tar den platsen och vilken helvetes plats som helst för att bli kvitt 
dina utpressningar. Hycklare! Först stjäl du mitt projekt för att skaffa 
dig en futtig fördel



Jag kände någon nappa i mitt rockskört, rycka och knycka som en liten fisk 
på reven Det var Eline. Pappa Eikmeier kom tassande. Steintheel hävde sig 
baklänges och stirrade på oss med stora ögon. Lille Kugel kröp ihop som en 
råtta



Rygell sade:



Men det är ju ett misstag alltsamman. Saken är ju redan avklarad. Han har 
bestämt sig för HAPAG.



Men jag avbröt honom.



Jag sade:



Hur vet du, om en sak är avgjord? Jag skulle kanske vara tvungen att binda 
mig vid en drängsyssla, därför att herr J. P. Fält lånat mig åttahundra 
mark?



Fält steg fram till bordet; han knäppte upp rocken och tog fram några 
papper, som jag mycket väl kände igen. Det var mina lappar.



Se här, sade han, vad du är skyldig mig. Åttahundrafyrtio mark. Jag har 
aldrig tänkt använda mig av dina reverser, men jag råkade fälla ett 
yttrande i morse, som kunde tydas därhän. Alltså gör jag nu så här



Han rev sönder bunten, kastade bitarna på bordet. Han sade:

Nu tar jag er alla till vittne på, att det inte är jag, som driver 
honom i armarna på herr Hansen.



Hansen? Hansen? ropade Steintheel och började andfådd berätta någonting om 
herr Hansen. Men jag sköt honom åt sidan och steg fram till Fält.



Varför gör du så där? frågade jag och pekade på lapparna. Han svarade:



Om jag inte gör det för din skull, så gör jag det kanske för Elines.



Då genomskådade jag mannen, som om han varit av klaraste kristall. Ja, jag 
såg hans hjärta.



Och jag sade:



Det är också ett sätt att vinna Eline tillbaka. Men gör dig inte besvär, 
kära vän. Det hade varit ärligare att skära strupen av mig. Jag förstår 
dig fullkomligt. Jag har tagit Eline ifrån dig. Man måste hämnas, inte 
sant? Det är nästan det enda man verkligen måste. Om du visste, kära vän, 
hur väl jag förstår dig



Och jag slog mig ned vid bordet och började räkna min spelvinst. Så 
småningom lämnade de salen, den ene efter den andre. Jag hörde dörren 
smälla, och vindpusten slog mig varje gång i ansiktet. Slutligen var jag 
ensam med Eline. Hon frågade, hur det nu skulle bli. Jag svarade:



Kära barn, det är ju likgiltigt.



Hon satte sig på bordet tätt bredvid mig. Hon strök mig över pannan och 
håret. Slutligen frågade hon:



Är jag dig också likgiltig?



Jag var trött och lade huvudet i hennes knä. Jag berättade om Leonie. 
Halva natten förgick. Stormen lade sig och jag kände mig lugnare. Halva 
natten förgick, men jag tröttnade icke att berätta Eline lyssnade; eller 
kanske lyssnade hon icke. Hon smekte mig, och tröttnade icke att smeka 
mig.



2 Hotel de Montsousonge



Fader Johannes, portvakten i hotell de Montsousonge, har ett valspråk, som 
jag lagt beslag på. Bättre en levande hund än ett dött lejon. Och är det 
icke jag, som anammat valspråket, så är det valspråket, som anammat mig.



Jag är i hatel de Montsousonge en hund eller en hunds vederlike. Jag har 
alla hundens skyldigheter och en del av hans rättigheter. Det är min 
uppgift att vaka och vakta. Jag måste särkänna husets vänner och ovänner 
på lukten eller på vad mig lyster, dock icke på ord och handlingar. Ty i 
ord och handlingar äro de alla lika. Uniformerade. Jag kan vara tillstädes 
i timmar utan att någon lägger märke till mig. Och plötsligt blir jag 
medelpunkten för allas blickar, man talar till mig, berömmer mig, låter 
mig göra konster. Jag har förlorat mitt namn, min släkts namn. Jag heter 
endast Jan. Ett kort och bra hundnamn.



När man talar till mig, måste jag som hunden snarare gissa än förstå. Det 
faller sig icke svårt. Orden äro många, tankarna få. En ung kvinna talar 
till mig, och jag förstår genast att det är fråga om den enklaste av mina 
konster: att rapportera. Jag skall t. ex. bära ett litet brev från en 
plats till en annan, från en person till en annan. En nätt konst, som dock 
hör till hunddressyrens abc. Ibland försvåras den av något tricks, som 
kräver en smula list att lista ut. Man lönar mig icke med en sockerbit 
utan med en guldbit, och man lägger den icke på min nos utan låter den 
oförmärkt glida ned i min ficka. Ty man har fått för sig, att jag är en 
finkänslig hund.



Jag trodde en tid, att detta brevmångleri var husets specialitet och 
egentliga uppgift. Men nej. Det är icke i hatel de Montsousonge Cupido 
firar sina triumfer. De män, som söka sina älskarinnor i grå husets 
entresol, och de kvinnor, som där låta sig sökas, ha för länge sedan 
upphört att betrakta kärleken som en triumf. Den är blott en vana, som man 
har rimlig orsak att lägga bort. Den är en övning, ett system, ett arcanum 
att fasthålla ungdom och lycka. Tror man på det? Nej. Men man tror 
inte heller på någonting annat.



Mrs Feurfield härskar i entresolen. Det är i hennes stränga närvaro 
blickar växlas, ord smusslas, viskningar andas, brev glida ur hand i hand. 
Vore icke hon, så vore icke leken. Hon har en gams huvud, en gams ögon, en 
gams näbb. Jag antar, att hon också har en gams klor, fast hon sällan 
visar dem. De duvor, som kretsa kring hatel de Montsousonge, har valt 
gamen till sedernas väktare. Hon lever i sin roll som sträng gammal dame 
av puritanskt, anglosachsiskt blod. Det finns icke en liten paragraf i 
anständighetens strängaste codex, som hon icke känner. Den duva, som låter 
sig ertappas, griper hon, river hon, märker hon, sliter av oskuldens 
fjäderdräkt och blottar det blödande köttet. En gång om året eller två 
blir det stor skandal i entresolen. Oftare behövs ej. Det ger tillräcklig 
spänning. Och det är leken, som ger kärleken sin sälta. I hotel de 
Montsousonge.



Men när en man viskar: Jan, kära Jan -, och då han tar mig avsides och 
småleende - eller om han icke längre kan le - med uppvikta läppar talar 
till mig i korta, andfådda satser eller i långa, hopslingrade meningar, då 
vet jag, att han kräver av mig en svårare konst. Det är icke längre 
knärackan, som skall förmedla karesser; det är spårhunden, som skall driva 
upp byte.



Det spelas i hotel de Montsousonge. I dubbel bemärkelse. Varje torsdag 
klockan tio e. m. görs musik i vita salongen. Samtidigt tändas ljusen i 
runda salen två trappor upp. Det är ett stort, kalt rum utan fönster. Där 
stå spelborden. Varför strängaspel och guldspel sammankopplas, vet jag 
icke. Antagligen skall det förra förklara, varför hela S:t Georges den 
kvällen genljuder av billurars tjut och hästhovars smatter. Kanske också 
att strängaspelet eggar.



Min uppgift är icke lätt, och den är betydelsefull. Hotel de Montsousonges 
väl och ve beror därpå, att endast spelare finna vägen från den ena 
spelsalen till den andra. Jag måste läsa i blickarna Och när jag tycker 
mig ha läst, måste jag framkasta några ord. Och när jag tycker mig förstå, 
att orden fallit i god jordmån, måste jag tåligt bida, att de gro och 
spira, växa och mogna till skörd. Så är jag då en såningsman.



Men jag är också en spårhund. Ty våra klienter, de fasta, komma icke till 
oss varken för att vinna eller förlora. De kom ma för att jaga. Och 
varje man i lackskor är icke alltid ett lämpligt byte. Det är varken hans 
dräkts egenskaper eller ens han plånboks, som göra honom till ett lämpligt 
byte. Det är han kropp och hans själ, hans blod och galla, hans hjärta och 
huvud, hans viljas uthållighet, hans tankes snabbhet och hans känsla mod. 
Han måste vara en värdig motståndare. Det är det, som gör leken till ett 
nöje. För att tillfredsställa våra klienter, de fasta, och skaffa dem 
sådant byte, måste jag uppbjuda all min förmåga att gissa, treva, vädra, 
lägga snaror. Konsten blev så småningom min, och jag fann behag i den.



Samtidigt måste jag fylla min uppgift som gårdvar. När jag stiger uppför 
spiraltrappan, som förenar vita salongen med spelsalen, hack i häl följd 
av kvällens okände, måste jag noga överväga och eftersinna. Jag måste i 
tankarna granska mina ord och hans ord, jag måste för blicken återställa 
hans gestalt, hans ansikte, miner, blickar. När förstod han och hur 
förstod han? Är han en spelare eller kan han bli en spelare? De ljumma äro 
farliga. Dessutom - det finns en större fara. Han kan vara spion, en 
polisagent.



Trappan ligger i kolmörker; den räknar fyrtioåtta steg, och jag dröjer vid 
varje. Ibland blir han otålig, han som följer mig Skynda på! viskar han. 
Ack, kära herre, om ni visste, hur mycket jag har att tänka på! Och vad 
jag tänker på.



Skulle jag verkligen komma till den slutsatsen, att han är en spion, har 
jag Maurettes befallning att göra processen kort. För den skull har hon 
givit mig en liten kniv, icke större än en pennkniv, men med 
utomordentliga egenskaper. Jag har sagt henne: Nej, det gör jag icke. 
Ditintills men icke vidare.



Hon skrattar och säger:



Vet du inte, min stackars Jan, att endast två ting äro värda att upplevas? 
Att döda och att dö. Varför skulle du försumma de ena?



Hon säger alltid stackars Jan. Nåja, det är just smekord för er hund. Men 
jag kunde svara henne med Skriftens ord - och fader Johannes' -:



Du har namn att leva och är död.



Min vackra härskarinna, Maurette de Montsousonge.



En tid - och den räckte två år - levde jag i den tron, att rund2 
salen var hotel de Montsousonges kärnhus, spelborden den fagra 
fruktens kärnor.



För mig var spelsalen i alla händelser mest givande. I entresolen föllo 
guldslantarna sparsamt som himlens stjärnor falla. I runda rummet kunde 
min inkomst på en enda natt stiga till tusen mark och mera. Men det 
förvånade mig, att av allt det guld, som omsattes vid borden, ingenting 
tycktes gå till husets härskarinna. Det var alltid någon av gästerna, som 
höll banken, och varken fru de Montsousonge eller hennes mor visade sig i 
spelsalen.



Men vem håller väl spelhus utan tanke på vinst? Och varifrån tog hon sina 
pengar? Att monsieur de Montsousonge icke efterlämnat några rikedomer var 
säkert nog, ty monsieur de Montsousonge hade, efter vad Maurette själv 
tillstod, aldrig existerat. Varifrån alltså och hur?



Jag gjorde en iakttagelse.



Den aktningsvärda mrs Feurfield deltog i alla offentliga fester 
-välgörenhetstillställningar och dylikt - till vilka främlingskoloniens 
medlemmar och tillfälliga turister hade tillträde. Madame de Montsousonge 
däremot icke; hon lämnade över huvud taget sällan sitt hatel. Mrs 
Feurfield besökte varje sommar någon eller några större badorter, om 
vintern tillbragte hon två månader vid Rivieran, i Schweiz eller Italien. 
Det var bekantskaper från dessa resor, som hon tog emot i sin entresol.



Vidare:



Gästerna i entresolen blevo nästan alla förr eller senare gäster i madame 
de Montsousonges konsertsalong. Därifrån jag förde de lämpliga, damer 
såväl som herrar, genom spiraltrappan. Några blevo våra fasta klienter och 
försummade sällan en spelkväll; andra försvunno, sedan de besökt oss en 
eller två gånger



Åter andra- och denna tredje kategori bestod uteslutande av män - upphörde 
snart att spela, men icke att besöka oss. Tvärtom infunno de sig nästan 
dagligen. Och madame, som knappt hade en hälsning och sällan ett ord för 
de andra, bemötte dem som förtroliga vänner.



Försåvitt jag kunde finna, utgjorde dessa män ett urval av våra rikaste 
gäster. (På ett par undantag när.) Jag drog den slutsatsen, att det var 
dessa utvalda, som underhöllo madame de



Montsousonge, betalade hennes extravaganser och 
vidmakthöllo detta hus, som säkerligen slukade stora summor.



Och jag kunde icke undgå att draga ännu en slutsats. Hon sålde sig, hon 
var deras älskarinna. En eller allas, samtidigt eller i tur och ordning- 
det kunde kvitta mig lika.



I min vrede - och jag hade orsak att vara vred! - lät jag henne en dag 
veta, vad jag tänkte om henne. Hon blev icke ond, icke ens stött. Hon 
svarade endast:



Nej, min stackars Jan, där tar du fel.



Och småleende sade hon:



Min dygd är min enda lyx.



Därmed lugnade hon mig icke utan retade mig endast ytterligare. Varför jag 
svarade:



Jag trodde, madame, att er lyx var er enda dygd.



Då brast hon i skratt och sade:



Samma ord har jag sagt till hundra män, och de nittionio ha förstått att 
turnera dem på samma spirituella sätt. Det är inte omväxling man får 
begära.



Och den hundrade? frågade jag.



Den hundrade teg, kära Jan. Men det hade sina orsaker. Han var döv.



Med dylika gäckerier kunde hon icke avspisa mig.



Jag hade mer fritid, än vad som var mig behagligt och jag skulle gärna ha 
velat uppsöka mina vänner från Rossbacherkällaren. Till en början ville de 
icke kännas vid mig. De besvarade icke min hälsning, tycktes inte veta av, 
att jag alltjämt fanns till. Men det blev snart en ändring. Steintheel 
återknöt bekantskapen, Eline vänskapen.



Det begav sig nämligen, att ett ungt par - jag minns icke av vilken 
nationalitet - som förts samman i mrs Feurfields salonger, begick dubbelt 
självmord. Saken skulle redas upp vid domstol och den ärevördiga gamla 
kallades att vittna. Emellertid skaffade hon sig läkareintyg på att hon 
till följd av en svår hjärtåkomma ej kunde lämna bädden. Den offentliga 
skandalen undveks, den tysta skandalen frodades. Och det hörde till husets 
reklamsystem att låta tysta skandaler frodas.



Nu kunde Steintheel, journalisten, icke längre motstå lockelsen. Han kände 
igen mig på gatan, tog mig i famn och bedyrade, att vår vänskap 
alltjämt var densamma. Det gladde mig och i gengäld ljög jag honom så 
proppfull med skandaler, att han måste ta mig med till pappa Eikmeier för 
att i ro och lugn ordna sitt material. Eline tog emot mig som om ingenting 
hade hänt; ja, hon drog mig i öronen och förebrådde mig min långa 
frånvaro. Fält, som nyss slutat sin middag, gjorde visserligen min av att 
vilja lämna sällskapet. Men då jag tog honom i kragen och tryckte ned 
honom på bänken, lät han udda vara jämt och snart voro vi inne i de gamla 
hjulspåren. Nästan



I alla händelser hade jag någon att tala vid på mina fritider. Jag hade 
Eline. Det fanns icke spår av bryderi oss emellan. Jag hjälpte henne att 
inreda hennes nya hem och det kostade mig betydligt mer än de åttahundra, 
jag var skyldig hennes man. Jag var också en av deras bröllopsvittnen och 
deras förstfödde uppkallades efter mig - Jan Leonard. När Fält sag så 
många prov på en oegennyttig vänskap, sade han:



Din vän och din faders vän övergiv icke, ty en vän älskar mer och står 
fastare än en broder.



Och han citerade ännu flera bibelspråk, tills slutligen Eline blev ond och 
tystade honom



Men jag gjorde även de andra tjänster. Jag lånade Kugel pengar; jag 
skaffade Rygell, som förlorat sin plats, anställning hos herr Hansen; jag 
sprang otaliga ärenden åt dem och gav dem allehanda presenter. Korteligen: 
jag fjäskade för dem och utbad mig deras vänskap så ödmjukt, som endast en 
hund kan göra Likväl voro de mig allesammans i grund och botten rätt 
likgiltiga.



Den enda, som jag alltjämt sökte av fri vilja och med gott behag, var 
Eline. Alla fredagar - fredagen hade jag orlov hela dagen - tillbragte jag 
hos henne, först på Rossbacherkeller, sedan i hennes hem. Vi talade om 
mitt land. Hon frågade om det var mörkt och tyst, om det var kallt och 
ensligt att leva där, om man sällan såg någon levande varelse, om snön låg 
djup och vit i ett enda obrutet, mjukt täcke, mörknande in under 
polnatten. Ju barnsligare hon frågade, desto starkare kände jag längtan 
hem. Jag skulle velat föra henne dit. Eller någon annan. Och leva stilla.



En gång sade hon:

Din vän har kommit tillbaka till Hamburg.



Vem? frågade jag.



Mikael Arnfelt.



Och jag frågade efter en stund:



Ensam?



Hon svarade:



Hur ska jag veta det?



Rodnade och vände sig bort. Da var hon vacker, Eline, och Fält tog henne i 
famn och sade:



Hon är ljuvlig som en hind och täck som en rå. Hon gör mig ljuvt och icke 
lett i alla sina livsdagar.



Över huvud taget citerade han alldeles för många bibelställen; en vana 
från predikanttiden. Det förargade Eline.



Fallande honom i ämbetet, skrev jag på hotel de Montsousonges port:



Låt ditt hjärta icke vika in uppå hennes väg och låt icke föra dig in uppå 
hennes stigar.



Ty hon har många sargat och fällt; och allehanda mäktige äro dräpne av 
henne.



Hennes hus äro helvetets vägar, där man nederfar i dödens kammare.



Men fader Johannes, portvakten, strök ut skriften.



Jag ville veta vem eller vilka, som besökte Maurette de tider, då jag var 
borta. Därför ansatte jag gubben med försåtliga frågor. Han levde som en 
eremit i grindstugan, vars enda rum inte mätte stort mer än ett par meter 
i fyrkant. Om dagen såg man honom aldrig; endast handen, som sträcktes ut 
för att draga i grindlåsets hävstång. Men då han gjorde sin nattliga rond 
runt trädgården, följde jag honom och låtsades under samtalets gång 
alldeles tillfälligtvis fråga, för vilka han den dagen öppnat. Det påstod 
han sig icke veta



Jag sade:



Vad gör ni hela dagen, eftersom ni ingenting vet?



Han svarade: Jag åkallar Herren. Och jag skämtade med honom och påstod, 
att han måste vara muhammedan, eftersom han åkallade Herren på en fredag. 
Ja, sade han, fredagen är jag muhammedan, lördagen jude och söndagen 
kristen. Och även för de andra veckodagarna finns det utvägar. 
Utvägar? upprepade jag. Att ingenting behöva se och ingenting veta?



Vad han svarade, minns jag icke. Jag var den dagen mer upphetsad än 
vanligt.



Jag beslöt att göra slut på min ovisshet. Om Maurette hade en älskare 
eller flera, var en sak, som icke angick mig. Men att hon drev gäck med 
mig, det angick mig. Därpå skulle jag göra ett slut.



Bland våra gäster var en ung polsk adelsman. Han hörde en tid till de 
ivrigaste spelarna, förlorade och vann stora summor. Så upphörde han att 
spela; jag såg honom aldrig mer i runda salen. Desto oftare mötte jag 
honom i den lilla trappan, som leder till Maurettes rum En gång hejdade 
jag honom, grep honom i skuldrorna och vände honom helt om, i det jag 
sade: Här har ni ingenting att göra. Hans ansikte blev vitt som krita, och 
jag kände, att han skälvde i mina händer. Min grovhet besvarade han icke 
med ett ord, smög sig utför trappan. Jag iakttog honom en lång tid och 
fann honom så skygg, att jag med lätthet skulle ha kunnat skrämma honom 
till vad som helst. Att locka honom in i mitt rum och avtvinga honom en 
bekännelse, skulle icke ha varit svårt. Jag beslöt också att göra det, men 
hann aldrig utföra mitt beslut. En dag -och den dagen var jag hos Eline - 
råkade han ut för en olyckshändelse. På väg uppför stora trappan snubblade 
han, föll baklänges och krossade nacken. Åter blev det stor uppståndelse 
och Steintheel hängde mig i hälarna en vecka. Polisen konstaterade 
emellertid, att en ren olyckshändelse förelåg.



En amerikan blev polackens efterträdare, en stor, grov, tvärhuggen karl, 
rödblond, sömniga, urvattnade blå ögon. Han hade kommit till Hamburg 
ombord på egen lustjakt och påstods vara ofantligt rik. Han var icke 
spelare, sökte icke heller galanta äventyr i mrs Feurfields salonger. 
Maurette ville till en början icke veta av honom. Hon befallde fader 
Johannes att icke släppa honom genom grinden. Då vände han sig till mig. 
Han sökte upp mig på Rossbacherkeller och erbjöd mig en summa, om jag 
kunde förmå Maurette att taga emot honom. Jag blev ond och snäste honom.



Men efteråt kom jag att tänka på, att jag här hade ett till fälle 
att intressera en storkapitalit för mitt projekt. Jag haddde vidtagit 
åtskilliga förändringar och inskränkningar i min ursprungliga plan; den 
föreföll icke längre så orimlig. Dessuton skulle jag vid den tidpunkten 
gärna ha tagit emot vilket arbete, vilken syssla som helst, blott jag 
kunnat riva mig loss från hotel de Montsousonge.



Nu blev det således min tur att uppsöka amerikanen. Han tog artigt emot 
mig och lyssnade så tåligt, att jag började hoppas. Vi åto middag ombord 
på jakten och jag drack mycket vin. Slutligen förnyade han sitt anbud. Jag 
svarade efter något betänkande, att om han icke erbjöde mig pengar, skulle 
jag göra honom till viljes. Han påstod, att han på långt håll räknade 
släkt med mrs Feurfield och hennes dotter, och att det sårat honom djupt 
att icke bliva mottagen i deras salonger. Jag låtsades tro honom och vi 
skakade hand.



Följande dag bad jag Maurette, att hon måtte upphäva portförbudet. Hon 
svarade, tankspridd: Som du vill, Jan



Efter en vecka var amerikanen daglig gäst i hotel de Montsousonge, efter 
ytterligare en vecka var det honom jag mötte i Maurettes trappa. Jag 
gjorde icke något försök att hejda honom, ty dels var han en jätte, dels 
räknade jag alltjämt på hans hjälp. Men jag ville vinna visshet. Och då 
fader Johannes vägrade att giva mig några upplysningar, använde jag mig av 
Steintheel. Jag lät honom förstå, att någonting var i görningen, och rådde 
honom att skugga amerikanen. På så sätt fick jag veta, vilka dagar och på 
vilka tider han besökte Maurette. Jag kunde själv ha skuggat honom. Men 
Maurette hade förbjudit mig att spionera.



Jag stannade i trädgården till klockan tolv. Vid tolvslaget försvann fader 
Johannes i sitt eremitage och jag öppnade den lilla porten, Maurettes. Jag 
gick utan brådska uppför trappan och försökte icke dämpa ljudet av mina 
steg. Jag ville överraska men kunde icke ens förmå mig att gå på tå. Vid 
tredje trappavsatsen finns en glugg, genom vilken man kan se ned i 
spelsalen. Jag dröjde där en stund. Det var "liten afton", cercle des 
amis, ett tjugutal herrar. Bland dem Mikael Arnfelt. Han höll banken och 
vann Jag visste, att han spelat flera nätter i sträck. Han var mycket blek 
och såg sjuk ut. I trots av att han tidvis hörde till våra trägnaste 
gäster, träffade jag honom aldrig. Rättare sagt, jag undvek honom. 
Jag visste också, att Leonie fanns i Hamburg, jag visste till och med i 
vilken villa de bodde och i vilket fönster hon brukade sitta. Men det var 
en sak, som icke angick mig.



Vid Maurettes dörr stannade jag icke för att lyssna - det hade hon 
förbjudit mig - utan slog genast några hårda slag på dörrspegeln. Så 
tryckte jag hastigt ned låsvredet. Dörren gick upp.



I detsamma tände hon ljuset. Jag sköt igen dörren bakom mig men blev 
stående vid tröskeln. Det var första gången jag beträdde Maurettes rum. 
Dess form var oval, taket välvt och mycket lågt. Någon annan dörr än den, 
genom vilken jag kommit, kunde jag icke upptäcka. Väggarna voro beklädda 
med en ljusgrå väv; två stolar voro klädda med samma väv. Vidare fanns där 
ett tvättställ med marmorskiva, ett spegelglas infällt i väggen, ett litet 
rokokobord, vars skiva var förstörd av vattenfläckar. Samt sängen.



När jag såg hennes säng, kunde jag inte annat än dra på munnen. Den var 
mörkbrun, antagligen av laserad furu, den bestod av fyra stolpar och 
mellan dem en tämligen smal låda. Just i en sådan säng, fast kortare, hade 
jag som barn vilat. Hedda hade köpt den på höstmarknaden i W., de voro den 
tiden på modet (i W.), kallades "jungfrusängar" och ersatte tjänarinnornas 
gamla dragsoffor.



I en dylik tingest vilade Maurette; täcket var en mörkgrå filt, lakan och 
örngott saknade spetsar och broderier. Där fanns verkligen ej spår av lyx, 
och i hela rummet lyste endast Maurettes blodröda, guldröda, solröda hår 
och hennes hud.



Hon sträckte på sig under filten, gnuggade sömnen ur ögonen, gäspade; så 
lyfte hon huvudet och stirrade på mig med stora ögon.



Varför står du där? frågade hon. Du står och skrattar. Mitt i natten 
kommer du in till mig och skrattar. Det är inte sunt förnuft man får vänta 
sig av dig. Vad vill du egentligen?



Jag brydde mig icke om att svara; jag ville först och främst förvissa mig 
om, att rummet endast hade en utgång För den skull undersökte jag 
väggarna; fann ingenting och återvände till min plats vid dörren. Hon 
följde mig hela tiden med blicken; hon sade:



Jaså, du fann ingenting, stackars Jan. Var det en hemlig dörr du sökte? 
Men vad tror du då om mig?

Jag svarade:



Att du säljer dig.



Hon nickade och gjorde en min, som om hon velat säga: Du är duktig, du 
Jan. Dig lurar man inte. Hon lade huvudkudden till rätta, drog filten upp 
under hakan



Ja, sade hon, vad vill du jag skall göra? Man måste ju leva. Och för att 
kunna leva måste man sälja. Någonting. Jag har bara mig själv; det är all 
min egendom. Och icke ens den helt och hållet min. Herr Hansen har vissa 
inteckningar; och det är också han, som sköter försäljningen.



Jag sade:



Det är således amerikanen?



Hon svarade:



Amerikanen är spekulant, men affären är långt ifrån uppgjord. Han finner 
priset för högt; och det är högt. Visserligen är jag världens vackraste 
kvinna, men sådana finnas i tusental. Den omständigheten motiverar således 
icke det unika priset. Men jag har också andra egenskaper, som han anar 
och som han så småningom skall lära känna. Ehuru varken i dag eller i 
morgon. I dag har jag kört bort honom; i morgon lämnar han Hamburg. Om en 
vecka kommer han tillbaka eller om en månad eller om två. Då gäller det - 
vem som är uthålligast, han eller jag. Blir affären uppgjord, har herr 
Hansen gjort en lyckad spekulation. Går den i stöpet, ramlar det här 
korthuset som så många andra. Men varför står du vid dörren, Jan?



Jag svarade:



Därför att det är min plats.



Hon smålog och sade:



Än så länge. Ramlar korthuset, blir jag så billig, att kanske också du kan 
uppträda som spekulant. Ty jag antar, att du har skott dig i min tjänst. 
Mitt värde består ju egentligen endast däri, att jag ännu är osåld, att 
herr Hansen har satt ett fantasipris på mig, och att det finns en 
spekulant, som är ursinnig över att priset är så högt. Är det något mer du 
vill veta?



Jag skakade på huvudet; hon nickade åt mig och sträckte sin nakna arm upp 
mot ljuset. Strömbrytaren tickade svagt; det blev mörkt. Jag hörde henne 
rista huvudkudden, vända sig i sängen Och det blev tyst, jag hörde icke 
ens hennes andedräkt.

Men efter en stund sade hon:



Jan! När jag rätt betänker, hur högt pris en kännare som herr Hansen satt 
på mig och vilket ännu högre pris jag skall tvinga amerikanen att betala - 
och när jag känner min kropp mellan mina händer- och när jag tänker på, 
att jag dessutom äger en odödlig själ, som påstås vara det kostligaste av 
allt kostligt - så får jag en befängd lust att skänka det alltsamman åt 
någon fattig stackare. Jag skulle gå ut på gatan och skänka det åt en 
tiggare. Se här en allmosa. Det är inte mycket, men det är, vad jag äger



Jan, när jag tänker på att jag med ett ord kan skänka bort det, som jag 
måste sälja till högsta pris, därför att jag måste leva, så får jag en 
befängd lust att spela alla världens "måste" ett spratt. Jag skulle skänka 
mig åt en tiggare och tok, som så litet förstod mitt värde, att han tog 
mig, kastade mig och glömde mig



Då tror jag, att "måste" för ett ögonblick skulle släppa sitt tag, sin töm 
och sin piska och för ett ögonblick skulle jag vara fri. Eller vad tror 
du, Jan?



Och hon sade:



Jan, du har icke ens förstånd nog att prisa mitt ädelmod. Ett framstammat 
tack eller en suck, som kunde spränga bröstet, eller ännu hellre ett 
jubelrop kunde jag ha gjort anspråk på. Jag har kallat dig vid namn, 
tiggare och tok, hur länge skall jag vänta? Snart domna mina armar. 
Behöver du ljus för att se, att jag sträcker dem emot dig?



Jag somnade och drömde, att någon ryckte henne ifrån mig. Och jag spratt 
upp ur sömnen och ropade: Nej! Nej! Nej! Då gjorde hon narr av mig, 
sägande:



Han tror på trolleri. Nej, nej, nej! Hockus, pockus, och så är världen 
förvandlad. Men vad hjälper ditt nej, stackars Jan? Hör nu på. Jag säger 
dig än en gång - om en vecka eller en månad eller två har vi honom här 
igen. Då måste affären göras upp. Förr eller senare måste vi; måste du och 
måste jag.



Vi lågo länge tysta.



Slutligen sade jag:



Måste? Vem tvingar oss?

Hon svarade:



Din stackare! Om ingen annan tvingade oss, så skulle vi tvinga oss själva. 
Nöden tvingar oss, priset tvingar oss. Jag har honom och jag kan icke 
släppa honom. Det är ett spel, och vi måste vinna. Låter det icke som ett 
axiom? Det är ingenting att grubbla över. Låt oss endast söka det bästa 
sättet, medlet



Jag avbröt henne:



Om så är, Maurette - finns det icke något medel och icke något sätt, som 
icke sliter mig i stycken. Befall nu, och jag skall lyda dig.



Hon sade:



Om du lede så, som jag lider, skulle du snart finna en utväg.



Då förstod jag, hur falsk hon var, och att hon ville använda mitt lidande 
för att vinna något. Men jag låtsades om ingenting utan drog henne intill 
mig och pressade min panna och mina ögon mot hennes hud. Och för att pröva 
henne viskade jag:



Maurette, du vill att jag skall



Jag lade örat till hennes bröst och lyssnade. Hjärtat slog hastigt och 
hårt och ojämnt, som då man är skrämd eller befinner sig i stark spänning. 
Jag tvingade henne att tala. Hon sade:



När han var här i dag, ville han skänka mig ett pärlband. Det var vackert 
och kanske värt sina tjugutusen. Jag tog det som förevändning att visa 
honom dörren. Jag förstår min sak



Men om jag nu varit till salu för det priset eller funnit det gott nog som 
handpenning, skulle jag ha svarat: i morgon. Och han skulle ha lämnat 
halsbandet här och återvänt till sin pleasureyacht. Du vet ju, Jan, var 
den ligger? Ja. Och var hans jolle landar? Ja. Och han skulle vara nöjd 
med handeln, antagligen mycket belåten och mycket omisstänksam



Jag sade: Nej - vad skulle han misstänka?



Nej, Jan, vad skulle han misstänka? Du skulle följa honom ned till hamnen, 
du skulle kanske ha en ficklampa till hands och lysa honom ned i jullen. 
Och hans karlar skulle ro honom ut till yachten. Eller också skulle du 
göra det. Och han skulle stiga ombord och sova lugn och drömma om 
morgondagen.



Men, Jan, jag skulle kunna berätta dig en gammal historia om en man, som 
just i en liknande belägenhet var alltför godtrogen och föll i ett försåt. 
Även han hade lämnat en skatt i land och skulle återkomma för att 
fordra den tillbaka. Men det var icke en kvinna han lämnat den åt, och det 
var icke kvinnans älskare, som bragte honom om livet. Eljes finns det 
mycket i den historien, som påminner om vår. Jag hörde den som barn av min 
far och han hade hört den av sin.



Skall jag berätta den? Nej. Ty du känner den lika väl som jag. Och din far 
har hört den berättas av sin far. Och du vet, att du är min tillhörighet 
icke blott därför att jag köpt dig med mina kyssar och med min kropp och 
mitt hjärta.



Jag svepte filten kring hennes nakna kropp, som skälvde av köld. Men hon 
gjorde sig lös och skrattade åt mig och sade:



Nej, hellre vill jag frysa, Jan, om det är den värme du kan ge mig.



Men då jag pressade henne intill mig, viskade hon: Jag vill, att den som 
åtrår mig, skall dö. Den som åtrår mig, skall dö. Mig passar just en 
bröllopsmarsch med förstämda trummor och tungt smygande takt. Och de 
tungsinta känna mig och treva efter min kropp och söka den som blinda 
maskar treva efter sitt bo. Men jag vill, att den som åtrår mig, skall dö. 
Och därför är jag kysk som en österländsk drottning, bevakad av svarta 
eunucker, att döden håller vakt vid mitt hjärta och vilar vid mitt läger.



Än en gång spratt jag upp ur sömnen och ropade:



Nej ! Nej ! Nej !



Hon skrattade åt mig och sade: Stackars Jan! Låt oss tro på drömmar, på 
spöken och andar. Låt oss tro, att världen styres av ett öde eller av en 
Gud eller, det ännu orimligare, att den styr sig själv. Men låt oss icke 
inbilla oss, att vårt ja eller vårt nej kan förändra det oföränderliga.



Efter några dagar eller veckor eller kanske månader började Maurette åter 
behandla mig som en hund. Jag fick vakta hennes dörr, men den var stängd 
för mig. Om jag brast i lydnad, hotade hon att köra bort mig. Det var dock 
endast småsaker det gällde, småting i tjänsten. Den stora saken och den 
stora tjänsten berörde hon icke vidare med ett ord. Och behövde icke göra 
det.



Jag hade trott, att jag endast behövde vinna visshet, visshet om vem hon 
var, för att bliva fri. Det var ett misstag. Jag hade trott, att jag 
endast behövde äga henne för att bliva henne kvitt Det var också ett 
misstag. Jag visste nu, vem jag tjänade - det gjorde mig endast 
eländigare, svagare, mera viljelös. Jag kunde icke längre göra mig några 
illusioner om mitt eget värde. Och då jag saknade henne och längtade efter 
henne, kunde jag icke ens göra mig några illusioner om min längtan.



Allting började förefalla mig betydelselöst, värdelöst, overkligt. 
Ingenting i vida världen tycktes mig i fråga om verklighet kunna tävla ens 
med mitt stora Transatlanticprojekt. Och jag förstod nu, varför jag så 
barnafromt dumt hakat mig fast vid min chimär. I all sin orimlighet hade 
den dock varit ett mål; och ett mål, avlägset eller nära, möjligt att nå 
eller omöjligt, är dock alltid ett stycke verklighet. Nu hade det vissnat, 
nu hade jag ingenting.



Hos mig själv fanns ingen hjälp, ej heller hos andra. Jag sökte mina 
vänner från Rossbacherkeller. Men det var inte längre samma människor och 
vi hade ingenting gemensamt. Envar av dem hade förverkligat någonting, små 
planer, små drömmar, små förhoppningar. Men någonting. Jag ensam icke.



Kugel till exempel, liten, rund och maklig med en hustru, liten, rund och 
maklig. Han visade mig sitt hem, där allt var inrättat efter måttstocken: 
litet, runt och makligt. Ser du här, ser du här, ser du här! Ja visst - 
ett hem. Det varar en tid och är icke mer. Men det finns dock i tiden.



Mitt liv är tidlöst. Fars klocka har tappat sina visare. Siffrorna finnas 
där och urverket surrar, men jag vet icke om det är morgon eller afton, 
dag eller natt.



Rygell, grönblek av galla, ögonen mörkbrända av ursinne över alla denna 
världens orättvisor och missförhållanden. Ständigt sliten alltfrån den 
kalnande hjässan till de trasiga skosulorna men ständigt på jakt, ständigt 
färdig till anfall eller försvar.



Vad angår mig denna världens orättvisor eller missförhållanden? Om det 
ändå vore fråga om en annan värld. Som jag kunde drömma mig.



Eller Steintheel! Som nått sitt mål och blivit en uppslagsbok över 
Hamburg. I pergamentsband. Men en bok, i vilken det ständigt bläddras. När 
jag står och håller honom i rockknappen, tänker jag på att jag kanske ännu 
existerar för honom, nyhets jägaren, eller att jag en gång kommer 
att existera för honom. Och jag släpper honom icke förrän han säger:



Min kära Jan, en vacker dag kommer du att draga loss den där knappen!



Vi skratta och jag känner mig ett ögonblick som förr.



Pappa Eikmeier har skattat åt förgängelsen. I en stor ekkista med kupigt 
lock buro vi honom till graven. Allt var väl lyckat, väl ordnat, väl 
putsat. Så lyktade hans liv. Och han hade levat.



Det var sista gången jag såg Eline.



Men i Thorgasse mötte jag långt senare J. P. Fält. Han var densamme och 
hade åldrats lika litet som jag. Men i pojken, min gudson, som han ledde 
vid handen, hade han en tidmätare. Han stramade upp sig, svalde, och jag 
tyckte mig se, hur bibelspråken lade sig till rätta inför hans ögon. Så 
begynte han långt och omständligt.



Innehållet var korteligen detta: Eline hade övergivit honom. Hon hade 
följt Mikael Arnfelt. Någonstans, jag minns inte vart. Mikael hade 
återvänt till Hamburg, men icke Eline.



Jag tänkte ett ögonblick på Leonie.



Allt var overkligt utom det enda, att hon givit mig en befallning. Och ju 
värdelösare mitt liv blev, desto färre blevo mina skrupler. Om hon ville 
det, varför skulle jag vägra? Hon hade en vilja, jag icke. Borde jag icke 
vara tacksam, att det ännu fanns ett uns verklighet?



Skruplerna upplöstes i ett intet. Det blev till sist blott en 
lämplighetsfråga, en fråga om medel och sätt. De tider amerikanaren 
vistades i staden, gjorde jag allt för att närma mig honom och vinna hans 
förtroende. Jag kröp, smickrade, spelade gäck. Det roade honom ibland, ty 
han var enfaldig som ett barn i många stycken och det var inte svårt att 
få honom att skratta omåttligt. Dessemellan måste jag anslå andra 
strängar, likväl icke de rörande - för dem fanns ingen resonans. Snarare 
måste jag försöka skrämma honom, spela hemlighetsfull, antyda någon 
mystisk fara, som hotade honom från Maurette. Då slöt han sig till mig och 
släppte mig icke. Och fast han ibland blev grov och slungade mig i 
ansiktet sin misstro, förstod jag dock, att han så småningom skulle komma 
att anförtro sitt dyrbara liv i mina händer.

Likväl gjorde jag försök och försök och försök 
att slita mig loss. Men nej. Det fanns ingenting hos mig, det fanns 
ingenting hos andra. Till sist hakade jag mig fast vid fader Johannes. Vi 
hade åtminstone en beröringspunkt; våra nätter voro vaknare än vara dagar. 
Och hans liv vid grinden kunde icke vara stort verkligare än mitt. En 
gång, då jag gick förbi grindstugan och i dess fönster som vanligt såg 
gubbens arm och hand, kom jag plötsligt att tänka på mors fönster, och att 
jag ibland, då någon skrämt mig, brukade springa bort till fönstret för 
att få hålla henne i hand. Det väckte ett besynnerligt begär inom mig. Och 
jag ropade:



Hollah, fader Johannes! Här är en gammal vän, som vill skaka hand med er.



Han räckte mig handen och jag behöll den en stund i min. Det upprepades 
några gånger, än under en, än under en annan förevändning. Men det var ju 
endast barnsligheter, och någon hjälp var det i alla händelser icke.



Förresten talade vi om saken, han och jag. I antydningar och 
omskrivningar. Hur mycket han anade, vet jag icke. Jag sade:



När man älskar, fader Johannes, har man icke någon egen vilja. ~r det inte 
så?



Han svarade:



Tror du, att du älskar?



En annan gång sade jag:



Det är åtskilligt man tvingas till. Och inte just vackra saker. Men man 
måste ju leva.



Han svarade:



Är du säker på, att du lever?



Jag sade:



Om ni frågat mig för ett år sedan, skulle jag ha svarat ja. Nu är jag 
mindre viss. Men om jag varken lever eller älskar, betyder det inte stort, 
vad jag gör.



Han svarade:



Vi få väl se. Du kommer kanske på andra tankar.



Dylika svar tyckte jag om. Det fanns, tycktes mig, i dem en gnista hopp. 
Kanske därför att de voro så svävande



Men vid andra tillfällen kunde han förstöra allt genom att giva mig 
sentenser och bibelställen. Alldeles som Fält.



Älska din nästa, älska Gud, o. s .v.

Ja visst, men den som icke älskar och icke ens hatar, honom 
vidkommer ingenting av allt detta. Det må vara sant för de levande.



För mig varken sant eller osant, varken gott eller ont.



Och någon hjälp. Nej.



Likväl en tillfällig hjälp och en hjälp i elvte timmen.



Jag hade slutligen förberett saken så väl, att ingenting fattades. Jag 
hade skaffat mig en lämplig roddbåt, tunn som ett skal, lätt att få att 
kantra. Jag hade lagt den just på den plats vid kajen, där hans julle 
brukade landa. Jag hade gjort mig förtrogen med hans folk och kunde vilken 
dag som helst laga så, att jullen icke mötte honom vid kajen. Han skulle 
bli tvungen att anförtro sig åt mig.



Det var den ena sidan av saken. Den andra var lika väl förberedd. Affären 
kunde avslutas vilken dag som helst: Maurette väntade endast på ett tecken 
från mig Och det skulle jag alltså ha givit henne den kvällen.



Den tredje sidan av saken - följderna för mig själv, bekymrade mig minst. 
Maurette hade lovat mig guld och gröna skogar. Eller kärlek och ständig 
lycka. Likgiltigt vilket.



Men saken i och för sig var icke likgiltig utan tvärtom det enda 
betydelsefulla.



Det silregnade, regnade dimma så tätt, att gatlyktorna tycktes inlindade i 
bomull. Och först då jag kommit innanför grinden skönjde jag de upplysta 
fönstren i hatel de Montsousonge. Bilarna tjöto som mistlurar. Det var 
stor spelafton; dessutom tog mrs Feurfield emot i entresolen. Ett par 
hästar stegrade sig och ryggade; kupen klämde mig upp mot grindstugan. Jag 
blev stående där en stund. Fader Johannes' fönster var upplyst, en lykta 
stod i karmen. Jag frågade, om jag hade några brev. Han räckte mig ett 
Kuvertet bar herr Hansens firmastämpel. Jag trodde, att det möjligen kunde 
innehålla någonting rörande saken och tänkte bryta det. Men nu började det 
ösregna på allvar och jag stoppade brevet i fickan. Jag sade till fader 
Johannes:



Vad tror ni? Är det äntligen syndafloden?



Han svarade:

Vet du sa litet, Jan, och har du glömt sa mycket? Vet du icke att 
Herren har satt sin båge i skyn, oss till ett tecken.



Jag sade:



Javisst, till en tröst för de räddhågade.



Han upprepade:



Till en tröst för de räddhågade.



Jag sade:



Rätt, min gubbe. Men i kväll finns det inga regnbågar, om icke kring 
gatlyktorna.



Han svarade:



Kunde det icke vara dig nog, Jan? Förr var det tillfylles att visa dig 
Guds båge i en springbrunns vatten.



I detsamma rörde sig raden av bilar och vagnar, och kupen som trängt mig 
mot grindstolpens vägg begynte sakta rulla framåt. Jag begagnade mig av 
tillfället och följde den gående mellan bakhjulen. Då han stannade vid 
trappan, och då jag såg, att en ensam dam satt i vagnen, öppnade jag dess 
dörr och räckte henne handen till stöd.



Hon reste sig och steg ned på fotsteget i det hon med ena han den samlade 
kappan och med den andra stödde sig mot min skuldra. Plötsligt skrek hon 
till: Jan! Och ännu en gång, lägre: Jan



Jag stirrade på henne, jag sade:



Vad vill du här?



Vagnen rullade bort, en ny trängde oss uppför trappan



Jag sade:



Här har du ingenting att göra.



Och jag ville ropa tillbaka hennes vagn. Men hon steg in i vestibulen och 
en lakej tog av henne kappan. Jag hörde henne fråga, om mrs Feurfield tog 
emot. Och hon vände sig mot mig och sade leende:



Vet du, Jan, varför jag kommer hit? För att om möjligt träffa min man.



Jag sade:



Leonie, Leonie, Leonie.



Och jag sade:



Leonie, jag förbjuder dig



Hon svarade:

Då glömmer du alldeles din ställning, Jan. Den ende, som kan 
förbjuda mig att besöka mrs Feurfield, är Mikael. Och han gör det alldeles 
säkert icke.



Jag kunde icke hindra henne att stiga uppför trappan till entresolen. Men 
att Leonie skulle bliva en av gästerna i hotel de Montsousonge föreföll 
mig så orimligt, att jag beslöt tillsvidare uppskjuta allting annat för 
att om möjligt finna någon tillfredsställande lösning på fallet Leonie. Så 
viktig och så föga likgiltig tycktes mig den saken.



Och enbart detta, att någonting föreföll mig viktigt och ej likgiltigt, 
var en hjälp och ett under. Ty de som umgås med skökor, de varda ville och 
få mott och makt till lön, och de torkas bort androm till ett märkligt 
exempel.



Jag följde henne, hållande mig på tre stegs avstånd. Det låtsades hon icke 
märka, men jag såg på hennes gång och sätt att röra sig, att hon var 
medveten om min närvaro.



I försalen, lutad över bordet, som var översållat med visitkort, stod en 
ung katolsk präst, kanske en av de där, som lett mig ut ur kyrkan. När han 
hörde kjolfraset, vände han sig hastigt om; han drog åt sig kaftanen, 
tryckte armarna hårt till sidorna, pressade ihop läpparna, sänkte 
sorgmodigt blicken. Han såg ut som en martyr i en helgonnisch. Rummet var 
halvskumt.



Leonie gav mig en skälmaktig blick över axeln; hon sade på svenska:



Nej, titta, Jan, en präst! Det måste ju vara ett anständigt hus.



Och hon tillade:



Nåja, Mikael har alltid varit svag för präster.



Hon räckte sitt kort åt betjänten. Han steg fram i dörren och hans magra, 
bleka ansikte med mörkblå skäggbotten fick ett rött skimmer över sig, som 
om han vänt det mot en eldhärd.



Madame la comtesse Arnfelt



Nu föll över Leonies hår och över hennes kind och hals och skuldror ljuset 
från mrs Feurfields rosafärgade lampor. Jag hörde den sega, slippriga, 
andfådda gumrösten:



Mitt kära barn, det är alltför älskvärt - jag vågade knappt hoppas



Och Leonies flickaktiga röst, ännu en smula blyg, ännu med underton av en 
flickas förlägna löje:

Åh, madame, det är jag, som hoppas



Viskningar, kjolfras, fraset av steg i mjuka mattor; en herre och en dam 
börja tala om Hamburgerdimman och om en olyckshändelse, en påsegling i 
hamnen. De tala lugnt, flytande, med väl avpassade röststyrkor och med så 
naturliga tonfall, som man endast får höra från scenen. Förvåning, 
beklagande, medlidande, djup smärta över att en sådan olycka drabbat en 
medmänniska, fasa, harm över dåliga anordningar, resignation, hopp om 
förbättringar, ljusare toner, ett apropos, en anekdot, ett diskret skratt. 
Alltsamman fullt naturligt och med så väl avvägd röststyrka, att ljudet av 
viskningar förtages och ljudet av flyktiga steg i mjuka mattor



Det var först min avsikt att uppsöka Mikael, som sannolikt befann sig i 
spelsalen. Men det kändes alltför motbjudande. Och jag beslöt att i 
stället vända mig till Maurette. Helst jag hade ännu ett ärende.



I vita salongen uppträdde den kvällen en ung violinist med växande rykte. 
Gästerna voro till antalet över hundra och av en högre kvalitet än 
vanligt. Övervägande damer. Maurette satt själv vid flygeln, klädd i ett 
säckgrovt, pärlgrått tyg med oregelbundna, mörka inslag, som liknade 
fläckar av vin eller mörkröd lera. Bredvid henne stod en enögd herre, 
talade, berättade, beskrev. Det var den unge artistens far. Själv hölls 
han för tillfället fången i en fönsternisch, kastade långa, otåliga 
blickar över nakna kvinnoskuldror bort mot flygeln eller Maurette.



Maurette frågade mig med blicken och en liten rynka mellan ögonen: Vad 
vill du? Jag svarade ingenting utan ställde mig artigt lyssnande mitt emot 
den enögde. Han beskrev just sin olycka, hur han under en bilfärd i södra 
Frankrike kört mot en vägbom, slungats ur vagnen, krossat ögat.



Och Maurettes ögon befallde mig: Gå. Men jag var icke lydig den kvällen 
utan stannade. Och då den enögde med ett n'est-ce pas, monsieur, drog mig 
in i samtalet, jakade jag och nekade en stund. Varpå jag vände mig till 
Maurette och sade:



Madame, vad som skulle ske i morgon afton, måste uppskjutas.



Hennes hud blev så genomskinlig, att jag tydligt kunde urskilja det fina 
ådernätet kring ögonen. Men hon frågade genast och lugnt:



Huruså, Jan? Har vår store amerikan anat oråd?



Jag svarade:



Nej, men jag har fått annat att tänka på.



Den enögde riktade sin blick mot taket och mot fönsternischen, där hans 
son hölls fängslad; och han hade redan lämnat oss med ett halvt steg, då 
Maurette höll honom tillbaka.



Ett ögonblick, mr Spaulding! Ni måste döma mellan mig och den här stackars 
gossen Hör på. Vi ha båda en gemensam ovän, och jag har befallt gossen här 
att bringa honom om livet. Jag har redan besoldat och belönat honom 
furstligt, och nu kommer han och vill draga sig undan. Är det rätt?



Ah, madame, vilken fråga! stönade den enögde; och till mig:



Vad tänker ni på unge man? Skynda er genast att vässa kniven! Ty jag 
antar, att det är Johannes' huvud på ett fat prinsessan Salome begär?



Hon ryckte på axlarna:



Jag lämnar min bravo fria händer i fråga om detaljerna. Blott han lyder.



Den enögde skrattade och pladdrade. Men jag sade:



Din fräckhet, Maurette, gör icke längre något intryck på mig.



Då tystnade plötsligt den enögda apan, svängde några ögonblick som en 
väderflöjel och försvann. Jag böjde mig ned och viskade; hon sade:



Jag förbjuder dig att viska; tala högt! Vad har hänt?



Men om jag också inför alla dessa lyssnande människor kunnat säga henne, 
att hon var en sköka, vars legohjon tröttnat i tjänsten, hade jag likväl 
alls ingen lust att nämna Leonies namn. Och jag kunde således icke 
förklara vad som hänt, och varför jag plötsligt fått lust att riva hotel 
de Montsousonge, sten från sten.



Det återstod mig således ingenting annat än att uppsöka Mikael och, om han 
befann sig i spelsalen tvinga honom att genast föra Leonie bort från mrs 
Feurfields rosafärgade salonger. Jag klättrade långsamt uppför 
spiraltrappans branta fyrtioåtta steg; och för varje trappsteg svalnade 
min iver alltmer.



Jag tänkte: Om han vägrar? Om han rycker på axlarna? Om 
han ler som han brukar le, med överläppen 
föraktfullt krökt Om han säger: Hur så? Varför hindra henne? Det är 
Leonies en sak



Jag blev rädd; jag hörde steg bakom mig. Jag hade så ofta gått i den där 
trappan, följd av någon okänd, till vars steg jag lyssnat. Nu hörde jag 
dem åter och jag tänkte:



Du är löjlig, som tror att Leonies väl eller ve angår dig. Vad har du för 
rätt att bekymra dig om Leonie? Skulle du vara en hederlig karl eller ens 
en halvhederlig? Eller åtminstone en karl med gott hjärta? Nej. Och nu 
skulle du bryta med Maurette och avstå från Maurette och överlämna 
Maurette åt någon annan blott för att rädda Leonie? Om du rannsakar hjärta 
och njure, så finner du, att du icke längre älskar Leonie, som övergivit 
dig. Sedan du övergivit henne.



Men Mikael, som tagit henne ifrån dig, sedan du kastat henne ifrån dig, 
hatar du. Och nu smyger du som en hund i mörkret för att få ett tillfälle 
att kasta dig över honom och bita honom i strupen.



Ty det är den goda viljan, som driver dig. Densamme förblir du, vare sig 
du lyder Maurettes vilja eller din egen.



Låt därför bli att hyckla! Det är dock ännu en droppe friskt vatten, en 
vederkvickelse i skärselden, att vara uppriktig. Håll således fast vid och 
glöm icke, att Leonie är dig likgiltig. Allra helst som Maurette ännu kan 
bliva din. Och om Leonie icke är dig alldeles likgiltig, så beror det 
endast därpå, att du hatar Mikael



Och plötsligt stegrades min rädsla till skräck. Jag kände mig som en 
bortsprungen, vanartig, förvildad hund, den där varje rättskaffens och 
förnuftig människa bör oskadliggöra. Jag kände skräck för mig själv, för 
Maurette, för Mikael och för alla de människor, jag skadat eller velat 
skada. Jag kkkände icke vedervilja



eller ånger. Men skräck.



De rosafärgade lamporna i mrs Feurfields salonger hade slocknat, likaså 
det bländande ljuset i vita salen. Trädgården låg tyst och gårdsplanen 
tom; grindlåset knäppte för sista gången och fader Johannes' lykta gled 
undan i mörkret. Jag hade icke längre någonting att fästa blicken vid.

Jag vände mig om för att tända ljuset. Då hörde jag en viskning 
inifrån rummet:



Herr Arnberg - för Guds skull - det är bara jag - bliv inte rädd - ropa 
inte



Jag vred om strömbrytaren; framför mig satt på sängkanten herr Hansen, 
hopkrupen, skuldrorna uppdragna över öronen, händerna knäppta och hårt 
pressade mellan de skälvande knäna; munnen uppfläkt till ett ödmjukt 
leende eller en gråtgrimas. Och blicken riktad mot höjden. Som en padda.



Han sade:



Det gläder mig ofantligt, att ni inte skrek till. Jag är själv mycket 
nervös. Jag skrev till er i morse och skickade det express. Men eftersom 
ni inte kom, måste jag själv



Han tystnade och en så väldig suck hävde hans bröst, att jag trodde paddan 
skulle spricka inför mina ögon. Men han sjönk endast ännu mer ihop, det 
blåbleka ansiktet blev ännu blekare, och det fanns icke längre något 
tvivel om, att det var gråt och icke skratt han höll i mun.



Jag frågade, vad han ville. Han mumlade någonting om, att han vore den 
olyckligaste människa på jorden. Och jag började klä av mig. Jag lade 
börs, plånbok, klocka och revolver på nattduksbordet. Jag tog av mig 
rocken och skulle just hänga upp den i klädskåpet, då jag i dess spegel 
såg herr Hansen hastigt snappa åt sig min revolver. Jag tänkte: Maurette 
har skickat honom! Hon vill göra sig av med mig, hämnas



Jag skrek till.



Han kastade revolvern ifrån sig, förde handen till munnen som om han bränt 
sig. Jag stoppade revolvern i byxfickan. Jag skämdes en smula för min 
rädsla, jag slog herr Hansen på skuldran och sade:



Inte för att jag misstror er; men oss gentlemän emellan kan man aldrig 
vara nog försiktig. Det medgav han. - Och förklarade sig:



Jag tog er revolver, därför att jag kände igen den. Det är J. P. Fälts 
arbete, inte sant? Stackars man! Har ni hört, att han alldeles råkat under 
isen? Jo; började dricka och måste lämna HAPAG, Jag har honom här på min 
lista. Platssökande. I fyra fack: ingeniör, kypare, predikant och 
barberare. Kammartjänare kan också duga, en mångsidig man. Det var 
hans hustru, naturligtvis, en dålig kvinna



Och han fortsatte i samma andedrag, men med förändrad ton, flämtande och 
flåsande av förtrytelse, låtsad eller verklig.





3 Herr Hansen förklarar och återknyter



Hör på, unge man! Vad är det ni går och inbillar er? Vad tror ni om 
Maurette? Tror ni verkligen, att hon är en simpel förbryterska? Ah, skäms! 
Att hon vill tubba er till att begå ett avskyvärt brott? Ah, ni borde 
blygas! Förklara er! Vad tror ni?



Jag svarade:



Lugna er. Ni tror kanske, att jag fått några skrupler, att jag ämnar varna 
amerikanen eller rent av angiva madame hos polisen? Det är inte så. 
Skrupler stå för närvarande inte att köpa för guld. Jag vet inte varifrån 
jag skulle ta dem.



Hans förtrytelse övergick i en lugn, hög värdighet och han återtog på det 
sakliga sätt, som bäst anstod honom:



Vad ni där säger, bevisar just, att ni missförstår och misskänner madame 
de Montsousonge. Sa får det icke vara. Hon är en gåta för de flesta 
människor; men ni bör se klart i den här saken.



Folk tror, att hotel de Montsousonge är ett spelhus. Falskt. Andra hålla 
före, att det är ett maison de gaite. Också falskt. Här spelas, det är 
sant; och naturligtvis kan den bevingade guden icke helt utestängas från 
ett ställe, där unga män och kvinnor mötas. Men ni torde ha observerat de 
ytterligt stränga umgängesformer, som råda i miss Feurfields salonger? 
Huset har i själva verket en alldeles ofantligt speciell specialite. För 
att rätt förstå den, måste man rätt förstå madame de Montsousonge. Eller 
låt oss hellre säga - miss Feurfield. Det andra är, som ni redan vet, 
endast ett nom de guerre.



Maurette tillhör en ursprungligen ofantligt aktningsvärd släkt.

Hennes förfäder ha under tre sekler rotfast tjänat den brittiska 
kronan såsom sjöofficerare. De remarkabla intäkter, som voro förenade med 
forna tiders kaperier, hade tillförsäkrat släkten en ganska solid 
ekonomisk ställning. Allt var förträffligt. Man hade ett gods, man hade 
goda släktförbindelser, man hade en familjetradition - den sjömilitära - 
kort sagt: man hade sin trygga plats i samhället. Men någon gång i början 
av förra seklet inträffade en katastrof. Släktens huvudman, kapten Mogens 
Feurfield, föll offer för ett rånmord. Ni torde ha hört händelsen 
beskrivas. Emellertid finns det två versioner. Släkten håller på, att det 
var ett rånmord. Enligt den andra versionen skulle däremot kapten 
Feurfield själv ha berövat sig livet, sedan han förskingrat krigskassan. 
Myndigheterna bestämde sig för den senare versionen och lade beslag på 
kaptenens kvarlåtenskap. Därmed var släktens solida ekonomiska grundval 
tillintetgjord.



Och vad som betydde mera, herr Arnberg, ofantligt mycket mera - den goda, 
sunda släkt-traditionen bröts. I raden av käcka, ärliga, trofasta sjömän 
insmugglades en tjuv och självspilling. Hade saken varit fullt klar, 
skulle den kanske betytt mindre. Släktens sociala anseende hade förlorats 
men kunde ha återvunnits. Nu var saken emellertid allt annat än klar. Sir 
Mogens' efterlevande betraktade sig som offer för en himmelsskriande 
orättvisa. Hans son blev en typisk querulant, som uttömde sina sista 
tillgångar på allehanda omöjliga processer. Sonsonen försökte verkligen 
taga nya tag, flyttade över till Amerika och prövade sin lycka i 
åtskilliga yrken. Likväl utan framgång. Han var alldeles för ivrig, 
hämtade aldrig andan, rusade bara på. Ilan levde också i den olyckliga 
föreställning, att alla människor misstrodde honom. Det gick raskt utför 
med honom och med hans familj. Vad Maurettes far beträffar så slutade han 
just så, som sir Mogens påstods ha slutat - som tjuv och självspilling. 
Ja, så kan det gå till.



Jag har känt Maurette från det hon var barn, ja, jag har till och med 
burit henne till dopet. Och när den tiden kom, var det åt mig mrs 
Feurfield anförtrodde uppdraget att skaffa flickebarnet en ställning i 
livet. Jag vågar påstå, att jag ägnade mitt uppdrag den allra största 
omsorg och eftertanke. Hon saknade icke begåvning i olika riktningar, men 
framför allt var hon i besitt ning av en pikant och eggande 
apparition. Hon tycktes skapad att behaga och lyckliggöra.



I stor skala. Och därmed, herr Arnberg, menar jag ingenting oanständigt, 
ty en kvinna kan naturligtvis behaga och lyckliggöra i stor skala på ett 
fullt lojalt sätt. Till exempel som scenisk artist. Det var också, vad jag 
bestämde mig för. Jag förde henne till en gammal yrkesman av det allra 
bästa renomme. Efter noggrann prövning förklarade han, att där fanns ämne 
till en stor tragedienne. Det var inte precis vad jag hade tänkt mig, men 
jag böjde mig, då som alltid, inför sakkunskapen.



Efter ett halvår eller så omkring kom den gamle mannen till mig och sade: 
Hansen, om din protege blir en stor tragedienne, vet jag icke; men att hon 
kommer att uppföra en tragedi i min stackars elevskola, det är tydligt. 
Var så god och tag henne genast tillbaka. Ögonblickligen. Jag är gammal, 
men jag är inte alls trött på livet.



Alldeles förskräckt frågade jag, vad hon hade gjort eller sagt. Han 
svarade: Gjort? Sagt? Det vet jag inte. Hade hon gjort eller sagt 
någonting, som inte passade mig, så skulle jag lagt henne över knät. Ty 
det generar mig inte. Nej, hon har ingenting gjort och ingenting sagt. Men 
fråga henne, vad hon tänker göra. Hypnotisera henne, prygla henne, tvinga 
henne att bekänna, så ska du få höra. Tänker! Hon tänker skära halsen av 
mig, det är vad hon tänker. Men hellre vill jag bli hängd i laga ordning



Och fast jag försökte tala förnuft med gubben, kunde jag inte förmå honom 
att behålla flickan. Det bedrövade mig ofantligt. Mrs Feurfield, hennes 
mor, tog saken vida lättare, ty hon ansåg, att en flicka med Maurettes 
utseende alltid skulle slå sig fram. Men för mig, yrkesmannen, kändes det 
hårt att se ett material av alldeles säregen beskaffenhet slumpas bort som 
vanligt gods. Jag grubblade länge över det där; men jag kunde icke få 
klart för mig vari den bestod, den säregna dragningskraft Maurette 
besitter. Och ännu mindre naturligtvis vartill den kunde användas. Det 
dröjde mer än ett decennium - och både Maurette och jag hade genomgått 
många öden och vidrigheter - innan jag vann klarhet.



Så här gick det till. För några år sedan gjorde jag en studieresa på 
kontinenten. I Paris gjorde jag bekantskap med mon sieur Lebossu, 
som just då öppnat sitt s. k. maison des morts. Jag fann etablissemanget 
tämligen naivt och banalt. Man drack rött vin ur dödskallar, vilade i 
likkistor, lekte med benknotor o.s.v. Husets personal uppträdde som 
stråtrövare, gästerna behandlades brutalt och hotfullt och några alltför 
lätt genomskådade tricks skulle antyda hemliga faror. Som sagt, alltsamman 
i mitt tycke rätt naivt. Publiken tycktes mig också vara mer oförargligt 
road än imponerad. Men J. P. Fält, som var mig följaktig på resan, kände 
sig djupt påverkad. Och han sade: Vem lever och tänker icke på döden?



Då slog det mig, att det verkligen i det nya företagets ide torde firmas 
något värdefullt. Vad är, herr Arnberg, ett nöjesetablissemangs raison 
d'etre? Månne icke att publiken där finner eggelse och tillfredsställelse 
för vissa drifter? Gommens begär är ju en mäktig faktor i nöjeslivet. Och 
vilken roll vissa andra drifter spela, behöver jag endast antyda. Nåväl, 
skulle man icke kunna tala om en dödsdrift? Man talar om att trotsa döden. 
Nåja, man trotsar även kärleken. Hur mången sport suger icke sin must och 
honung ur dödsdriften? Gott. Vore det icke någonting att odla? I drivhus 
så att säga



Denna tanke ligger till grund för hatel de Montsousonges verksamhet. Vi 
locka icke våra gäster med några endast alltför genomskinliga dödens 
emblem. Tvärtom undvika vi dem. Det är inte i dödskallar man kredensar 
förgiftat vin. De medel vi använda, är det mångtydiga, det misstänkta, det 
oroande, det hetsande. Vår metod är ytterligt individuell, man måste vara 
född att behärska den. Maurette behärskar den. Och jag skall säga er 
varför.



Hon är avlad av en död man och buren av en död kvinna. Hon tillhör en 
släkt, för vilken en dödsgärning - om jag så må uttrycka mig - haft 
avgörande betydelse under generationer. Hennes tankar äro hos döden, 
hennes känslor och vilja äro hos döden och icke hos livet. Hon är i den 
lyckliga belägenheten att icke behöva spela en roll för att fylla sin 
uppgift. Hennes fantasi arbetar ständigt i samma riktning och envar, som 
kommer i hennes närhet, omspinner hon med ett spindelnät av dyster oro. 
Hon är helt enkelt ett fynd.



Ja, herr Arnberg, ur etablissemangets synpunkt ett ovärderligt 
fynd. Den lockelse hon utövar på vissa personer, 
som för länge sedan tröttnat på en banal Venusdyrkan och som inte ens vid 
spelbordet förmå förnimma sina pulsar, är ofantlig. Och märk väl, herr 
Arnberg, denna passion, som jag skulle vilja kalla dödsdriften, och som är 
den starkaste och sista - ehuruväl den ofta uppträder hos mycket unga 
individer - denna passion är ofantligt lukrativ. Ack, man vill så gärna 
bli förd tätt intill dödens portar



Men naturligtvis inte innanför! Nej, nej, nej, herr Arnberg. Där har ni 
misstagit er och under trycket av Maurettes lugubra fantasi kommit på 
tankar, som jag måste livligt beklaga. Vår metod är fullständigt lojal. 
Vad vi bjuda våra kunder är en eggelse. Ingenting annat. Och vi skulle 
anse oss vanhedrade den stund en verklig olycka inträffade.



Jag sade:



Då är ni bra nära att bli vanhedrad, herr Hansen. Maurette har så länge 
lekt med sin råtta, att hon inte längre förmår släppa taget.



Han riktade åter blicken mot taket, och då jag betraktade honom närmare, 
såg jag, att tårar, stora som ärtor, rullade utför hans kinder och det i 
sådan myckenhet, att de blötte ned mitt lakan.



Efter en stund sade han:



Herr Arnberg, tror ni, att jag har ett samvete? Nej, det tror ni inte. Men 
om jag nu säger er, att jag på fyra nätter icke sovit en blund, så måste 
ni ändå förstå, att jag lider. Till sist beslöt jag mig för att be er om 
hjälp.



Herr Arnberg, det är jag, Anton Hansen, som använt mig av Maurettes 
säregna begåvning - om jag så må säga - hennes livliga och lugubra 
fantasi. Jag förstår, känner mitt ansvar. Jag har hela tiden förstatt, 
vilken risk jag och hon och tredje man löpte. Jag har alltid varit på min 
vakt och alltid i rätta stund ingripit. Detta är första gången jag i viss 
man försummat mig. Beroende därpå, herr Arnberg, att jag icke rätt 
uppskattat det inflytande, Maurette vunnit över er. Jag trodde icke, att 
tiden var mogen.



Men nu ber och besvär jag er! Jag vädjar till minnet av er ädle far 
Jag sade:



Tyst, och låt mig tänka efter.



Och vi voro en stund tysta.



Därpå sade jag:



Nåväl, herr Hansen, jag vet inte, varför jag inte skulle göra Maurette 
till viljes. Men jag vet inte heller, varför jag inte skulle göra er till 
viljes. Det väger ganska jämnt. En fjäder på den ena eller den andra 
vågskålen skulle få den att sjunka.



Han lystrade till.



Och vad skulle det vara för en fjäder?



Jag sade:



Mrs Feurfield har i dag tagit emot en ny gäst i sin salong. En ung dame



Och jag tvingade mig att säga:



Leonie Arnberg.



Leonie Arnberg? upprepade han. Är det inte grevinnan Arnfelt?



Jag nickade. Och efter en stund sade jag:



Nåväl, herr Hansen, där har ni fjädern. Jag har fått för mig, att den unga 
damen inte passar i entresolen. Om ni lagar, att besöket icke upprepas, 
känner jag mig hugad att göra er till viljes.



Han slöt ögonen och suckade.



Tyvärr, herr Arnberg, det kan jag inte. Jag kan inte förbjuda mrs 
Feurfield att taga emot vem hon behagar. Och över nådig grevinnan har jag 
naturligtvis ännu mindre att säga. Varför vänder ni er inte till hennes 
man? Jag antar, att han är daglig gäst i spelsalen.



För att komma ifrån saken svarade jag:



Nej, Mikael Arnfelt har upphört att spela.



Han öppnade ögonen och såg på mig. Han sade:



Så? Verkligen? Har han slutat att spela?



Och vi tego. Var och en grubblande över sitt, antar jag.



Men herr Hansen var snabbare än jag:



Jan Arnberg, började han och sträckte fram sina händer, som om han velat 
trycka mina, ni vore inte er fars son och er ädla systers bror, om ni inte 
hade ett gott hjärta. Ni har inte några skrupler, säger ni, inte 
något samvete. Nej, det kan hända. Ty uppriktigt sagt är samvete 
någonting, som de flesta människor ställa ifrån sig på en eller annan 
station. Men hjärtat! Ack, det får man dras med livet igenom. Jag vet det, 
jag.



Och nu är det alltså ert hjärta, som spelar er ett spratt. Ni tycker allt 
bra mycket om er lilla kusin Leonie?



Jag sade:



Tag icke hennes namn i er mun, ty ni är oren.



Han fläkte upp sin otäcka mun och ett tyst skratt steg ur honom, som 
bubblor ur ett grumligt vatten.



Det där kunde J. P. Fält ha sagt; det liknade honom. Men om ni inte 
tillåter mig att tala om er kusin Leonie, så kommer ni kanske att ångra 
er. Jag känner hennes nuvarande förhållanden bättre än ni gör. Om hon 
lämnar sin vackra villa för att tillbringa några timmar hos mrs Feurfield, 
så försäkrar jag er, att hon icke förlorar på bytet. Ur moralens synvinkel 
sett. Tvärtom. Det är icke mrs Feurfield, som kommer att fördärva henne - 
ifall det nu inte redan är undanstökat



När jag nu såg honom, paddan, och hörde honom ur sin ohyggliga mun tala om 
Leonie, tog jag, alldeles omedvetet förresten, fram min revolver. 
Ögonblickligen föll hans replik:



Alldeles riktigt! Revolvern! Men det är inte mot mig ni bör rikta den. Om 
ni vill rädda Leonie.



Då kände jag, varthän han drog mig eller ville draga mig. Och jag förstod, 
att han genomskådat mig, och att hans blick trängt ända in i den stenhårda 
lilla kapsel, som låg som ett frö och en evig plåga och ett ständigt hot i 
min hjärna.



Jag sade:



Nej! Låt vara!



Genast förvandlades han och blev åter godmodig och trovärdig och saklig. 
Han sade:



Ja, ja, ni tycker nog, att jag är en ful fisk. Men vet ni egentligen vem 
jag är? Om jag blottade mig inför er, skulle ni kanske finna, att vi ha 
åtskilligt gemensamt. Och det har jag lust att göra.



Jag är kommen av alldeles okända föräldrar. Och det är dåligt så det 
förslår. Ingenting har man att stå på, ingenting att hålla sig vid, utan 
måste klänga sig fast än vid det ena och än vid det andra. När jag 
var liten, tog mrs Feurfield hand om mig, blev en sorts fostermor. Men då 
hon såg, att jag växte från mig och inte till mig och så småningom artade 
mig till att bliva det vidunder av fulhet, jag nu är, tog hon sin hand 
ifrån mig. Jag levde gatpojksliv några år, tills jag av en ödets skickelse 
fick en fosterfar i stället för en fostermor. Förresten en godhjärtad 
gammal herre och ingen annan än er grandonkel, Leonard Arnberg eller 
Leonard Fält, som han kallade sig.



Men han var galen. Alldeles autentiskt galen, det hade han läkareintyg på. 
Han hade en besynnerlig blick på Guds sköna värld; han trodde, att han var 
död och vistades i helvetet. Det var ändå inte hans största galenskap. Han 
trodde, att han själv var oskyldig, led för sina fäders missgärningar och 
att hans och hans släkts straff bestod däruti, att samma brott måste 
upprepas generation efter generation. Och vad mig och mrs Feurfield och 
åtskilliga andra beträffar, så samlade han oss ikring sig i den tron, att 
vi voro offer för hans släkts ogärningar. Min far eller farfar - jag minns 
inte vilketdera - skulle ha varit den dräng, som mördade mr Feurfield och 
som sedan själv blev mördad.



Nå, när jag nu insåg, att han var galen, kunde jag i min dåvarande 
belägenhet icke göra annat än försöka draga största möjliga nytta av hans 
galenskap. Det gjorde jag. Men om ni tror, att det är angenämt eller 
nyttigt eller ens uthärdligt för en yngling att leva som parasit på en 
gammal mans sjuka hjärna, så misstar ni er. Jag gjorde det, emellertid. 
Och på det hela taget kände jag mig rätt böjd att dela min välgörares 
åsikter beträffande helvetet.



Om jag likväl något så när lyckades skydda mig för hans galna ideer, så 
berodde det säkerligen därpå, att jag av naturen var praktisk, arbetsam 
och förståndig. Jag hade mitt valspråk: nothing too small, och på det 
simmade jag som en korkdyna, kravlande mig fram från den ena lilla affären 
till den andra. När er onkel dog, hade jag tämligen säker mark under 
fötterna, och fast jag måste försörja både mrs Feurfield och Maurette, 
redde jag mig ganska bra. Maurette var redan då min trolovade. Och är så 
än i dag.



Er trolovade! skrek jag. Och fast jag inte hade den allra ringaste lust 
att skratta, brast jag i skratt.

Ty om herr Hansen hade sagt: Maurette är min hustru, så skulle det 
icke ens ha förvånat mig. Men att hon var hans trolovade



Han sade:



Ja, ni skrattar, och ni finner det orimligt. Men om ni kände Maurette, 
skulle ni förstå mig. Jag har inte haft orsak att lita på folks tro och 
loven, allra minst på kvinnors. Men på Maurette litar jag.



Jag sade:



Förlåt, herr Hansen, det var inte min avsikt att avbryta.



Och han fortsatte:



Vi skulle ha gift oss; men innan jag band henne vid min fula person, ville 
jag tillförsäkra henne ett värdigt hem, ett komfortabelt liv. Jag måste 
bli rik. Måste - förstår ni.



Jag hade någon tid arbetat som agent för Grundbergs Kemiska Laboratorium, 
samma firma som sedan omdöptes till er fars namn. Och det var just i de 
dagarna Arnbergs vittberömda Tuberculin gick ut över världen. Jag 
beundrade er far, jag trodde på hans tuberculin. Ni får inte glömma, att 
jag var en fullkomligt obildad person. Vad allt som stod i den braskande 
reklamen, tog jag för kontant. Jag tänkte: Detta är storartat! Och här har 
du ditt tillfälle.



Er far lämnade Amerika och Grundberg ville också draga sig tillbaka, sedan 
han höstat millioner. Han föreslog mig att köpa Tuberculinet. Han visade 
mig sina böcker, han visade mig inneliggande order. Det var kolossalt! 
Hela världen var kund, Amerika, Europa, Japan. Jag slet som en hund, jag 
var alldeles ifrån mig. Han hotade mig med andra spekulanter. Under sådana 
förhållanden gjorde jag, vad jag måste göra. Jag inlät mig på en liten 
affär, som jag inte har lust att närmare beskriva. Nog av, den stod en 
smula utanför lagens råmärken. Men den lyckades, och jag förvärvade 
Tuberculinet.



Jag sade till Maurette: Om ett år!



Tack vackert! Månad för månad, vecka för vecka, dag för dag mattades 
försäljningen, sinade, stoppades. Jag begrep ingenting. Jag trodde det var 
reklamen och kastade ut mina sista tusenlappar. Omöjligt. Men för djävulen 
- jag hade ju sett böckerna, jag hade sett orderboken, jag hade sett 
skriftliga, autentiska order från Amerika, Europa, Japan. Order 
kontramanderades, sänd ningar returnerades. Jag begrep ingenting, 
jag trodde, att jag råkat bus bas i helvetet. Och ett helvete var det, Jan 
Arnberg, ett helvete, ett helvete! Den tiden glömmer jag aldrig.



Nå, till sist förstod jag sakens enkla grund och mening, förstod att 
Arnbergs Tuberculin var den skäraste humbug. Och förstod. att om än 
släktet humbug är evigt, så är dock varje individ rätt kortlivad.



Ajö, herr Hansen, tänkte jag. Ajö.



Och herr Hansen skulle gärna ha fått sagt ajö. Men Maurette? Nej. 
Maurette? Nej, nej, nej.



Alltså började vi om igen - hundra pinnar längre ner, det är sant. Små 
affärer, som jag inte vill närmare beröra.



Men jag grubblade. Jag tänkte: Skulle vi inte kunna lära oss någonting av 
det här? Tuberculinet var humbug, men en humbug, som inbragte två 
millioner dollars netto på tre år. Och två millioner börja inte dansa, om 
icke en levande kraft sätter dem i rörelse. Hos tuberculinet fanns det 
icke; hos reklamen? Pah! Reklam är hjul att rulla på, icke levande kraft



Och jag tänkte: Vilka köpte och varför? Och plötsligt såg jag dem framför 
mig - de tusende och hundratusende, millionerna! Den oändliga, myllrande 
skaran av böjda, hopsjunkna, tunna, stapplande, hostande, hasande, 
trevande sjuklingar, som måste, måste, måste. Som måste tillfriskna, som 
maste gripa efter varje medel att tillfriskna, som måste stappla efter 
varje minsta skymt av hopp, som måste tro på det otroligaste i vilken 
absurd form det än bjöds dem.



Och som måste köpa Arnbergs Tuberculin.



Herr Arnberg! Jag är icke filosof, jag är affärsman. Jag tänkte: Den 
levande kraften i den här affären var ett måste. Ett mycket kraftigt måste 
och för närvarande för stort för dig. Men kanske finns det flera och 
kanske finns det smärre. Nothing too small.



Jag iakttog, samlade mina iakttagelser, undersökte dem.



Och jag fann, att en högsommarkvälls myggsvärm strax före ett åskregn icke 
är sa talrik och ettrig och ofrånkomlig som den svärm av måste, som 
dagligen och stundligen svärma kring oss.



Alltifrån det största: maste leva, ned genom oräkneliga storlekar: måste 
älska, måste hata, måste hämnas, måste vara hederlig, måste vara snygg, 
måste roa mig, måste vara artig, måste följa med 
sin tid, ned till de löjligaste och minsta men icke minst ettriga: måste 
ha en drink, måste höra musik, måste ta kalla översköljningar, måste ha 
gula skor, måste ha en viss tapet, måste stiga med rätt fot ur sängen - I 
oändlighet, herr Amberg, ty som jag säger, det finns snarare tal för 
himlens stjärnor än för de måste, som regera människorna.



Och när jag nu undersökte dessa insekter ännu närmre, fann jag, att om man 
bortser från de allra största - måste leva t. ex. -är skillnaden i kraft 
och makt högst obetydlig. Ofta nog är det de minsta som regera oss mest 
oinskränkt. Och jag fann vidare, att då man skall beräkna deras makt, kan 
man icke använda sig av logikens formler eller av några formler alls. Ty 
om man till exempel skulle söka en logisk grundval för det största av dem 
alla: måste leva - skulle man bli alldeles bet.



Och även de mindre och de minsta ha ingenting med logiken eller med sunt 
förnuft att göra. Ibland tyckas de oss eviga och som sådana borde de ha 
lärt oss tänka, så att icke ens skymten av ett tvivel om deras 
berättigande kunde uppstå. Men i själva verket är det icke så. Icke ens 
det stora: måste leva - har alltid varit höjt över tvivel och betvivlas än 
i dag på sina håll. Och andra - som till exempel: måste fortplanta sig - 
ett måste som jag lagt till grund för min välrenommerade äktenskapsbyrå 
-har tidvis varit så försvagat, att dess raka motsats betraktas som det 
enda saliggörande.



Nåväl, herr Arnberg, jag är icke filosof, jag är affärsman. Jag grubblar 
icke längre över alla dessa måste (fast de ibland tyckas mig som det enda 
levande på jorden och vi människor deras döda leksaker), men jag använder 
mig av dem. På dem har jag baserat min verksamhet. Icke på de stora, det 
lämnar jag åt större män och större kapital. Utan på de små. Hahn, Huhn & 
comp. har just tagit till sin uppgift att hos varje individ, som med 
förtroende vänder sig till oss, så att säga taga fram det "måste", som 
dominerar just honom. Ty det är detta maste, som är hans levande kraft, 
och genom att renodla det och befria honom från andra mindre betydande 
måste kunna vi av en även rätt obetydlig person åstadkomma ett tjänligt 
verktyg för det ena eller det andra ändamålet. Vår verksamhet är - i trots 
av att den endast berör smärre ting, eller kanske just därför - 
mycket omfattande. Likväl ha vi tagit oss tid att ägna er ett alldeles 
speciellt intresse. Och jag vill säga er varför.



Han reste sig upp och bugade, i det han lade handen på hjärtat.



Först och främst vet ni ju, vilken orsak jag personligen har att hysa 
tillgivenhet för er. Er far! Er syster! Jag skulle också kunna tillägga - 
er grandonkel! Men det är ett kapitel för sig.



Er syster var en märklig människa just ur den synpunkt betraktad, som jag 
nyss berört. Hon stod ovanligt fri gentemot alla måste. Hon måste icke ens 
leva. Och hur hon levde, var henne fullkomligt likgiltigt. Hon hade, om 
jag så må säga, ett rent teoretiskt intresse blott. Man skulle kunna kalla 
det omoraliskt men frid över hennes minne.



Er far däremot



Han sjönk åter ned på bädden.



Ja, er far. Jag blev aldrig riktigt klok på honom. Jag säger det till min 
skam som yrkesman. Jag förstod aldrig, varthän han syftade. Han hade sitt 
måste, det är obestridligt. Ja, ni känner hans fixa ide. Men det fanns ett 
sken av frivillighet i hans tvång, som ofta förbryllade mig



Emellertid - han är död; och det kan tyckas, att han borde få vila i frid 
i sin grav.



Herr Hansen slöt sina ögon, eftersinnande. Men jag skalv i hela min kropp, 
ty jag visste, vad som skulle komma och vad jag icke kunde undgå. Äntligen 
sade han:



Jan Arnberg, ni vet mycket väl, vad ni måste göra. Ni vet, att det 
tillstånd av viljelöshet, i vilket ni befinner er, beror därpå, att ni 
fegt dragit er undan. Ni vet, att er far dog icke av sin sjukdom, utan 
strypt av tvenne uslingar. Ja, mördad på det obarmhärtigaste sätt, ty det 
finns icke en grymmare gärning än den att stjäla frukten av en mans 
livslånga arbete och möda. Ni såg er far gå under i ett skamligt elände. 
Och ni har ännu icke rört ett finger för att hämnas honom.



Och han sade:



Se så, lugna er. Gråt och tandagnisslan är musik i demonernas öron. Men 
det är inte den musiken ni skall bjuda dem. Låt oss vara lugna och 
överväga. Ni är alldeles för upprörd för att kunna tänka klart. Men ni kan 
lyssna.



Jag sade:



Varför ser ni på mig? Låt bli.



Han svarade:



Om jag släpper er med blicken, släpper ni mig med örat. Men ni vet, att ni 
måste höra.



Ni vet, att J. W. Grundberg och A. O. Arnfelt stulo er fars uppfinning, 
Arnbergs Explosiv. Ni vet att er far dog i den yttersta fattigdom och 
förödmjukelse, under det att dessa båda herrar njöto frukterna av hans 
arbete. Ni vet också, att den nuvarande innehavaren av firman Arnfelt & 
Grundberg, Mikael Arnfelt, alltjämt inhöstar vad er far sått, under det 
armodet fört Johan Arnbergs son till brottets gräns



Eller är det icke där ni står?



Nu vill jag säga er en sak. Och hör på - ty den är av betydelse, Er far 
hade två uppriktiga vänner. Den ene var J. P. Fält. Innan er far dog, 
anropade han Fält om hjälp. Fält kom - men för sent. Johan Arnberg stod 
icke längre att hjälpa.



Men han hade efterlämnat en son. Fanns det någon möjlighet att skipa 
rättvisa? Att åt sonen rädda åtminstone något av vad man stulit från 
fadern? Ja. Fält, kemist och under många år er fars högra hand, kände väl 
till den uppfinning, man stulit från honom. Han beslöt att sätta i gång en 
tillverkning utan patentskydd och i trots därav. Han vände sig till mig. 
Jag var redo. Icke blott därför att jag högaktade er far utan - jag säger 
det öppet - utan även därför att jag hoppades på vinst. Vi startade 
"Arnbergs Explosiv" i Remscheid. Vi ha haft stora hinder att kämpa emot 
och Fält tröttnade. Men icke jag. Och vi förbundo oss att till er, som er 
fars arvinge, utbetala det tantiem, som skulle ha tillkommit er far. Jag 
säger detta icke för att vinna er tacksamhet, utan för att ni skall inse, 
att saken även har en praktisk sida. Vi ha haft stora hinder att kämpa mot 
och Fält tröttnade. Icke så jag. Jag har burit bördorna ensam, och nu, 
just nu hade jag kommit så långt, att jag - och således även ni kunde 
börja inhösta en diskret vinst.



Nåväl, innehaval en av Arnfelt & Grundberg, Mikael Arnfelt, hotar oss med 
process. Han vill göra mot mig och mot er, vad hans farfar gjorde 
mot er far. Jag har lagt ned stora kapital, jag står för andra gången 
inför ruin



När han nu kom med alla dessa detaljer, alla dessa beräkningar, alla dessa 
affärer, kändes det, som om mitt bröst skulle vidgas, som om tyngden i 
mina ögonlock och trycket över min panna skulle lätta. Det kändes, som om 
jag skulle till att vakna ur en tung sömn och bliva kvitt en ohygglig 
mardröm. Och jag smålog för mig själv och tänkte:



Nej, det finns ingenting, som tvingar dig



Men knappt hade han sett mitt leende förrän han kom tätt intill mig. Och 
jag hörde hans röst, som om det varit jag själv som talat. Han sade:



Du vet, att du måste. Eller tror du, att din vilja försvunnit utan att 
lämna rum åt någonting annat? Eller tror du, att du sålt din heder och 
ditt samvete för att tjäna en okänd kvinna? Tror du, att du har öppnat 
dödens portar och själv blivit en skugga och en gengångare blott för att 
bringa en främmande man om livet? Vore det icke meningslöst, Jan Arnberg? 
Har du icke ditt byte, för vilket du är bestämd?



Du behöver icke grubbla, stackare, ty du måste.



Eller vet du icke, att vad han gjort din far - och det är icke värt varken 
hat eller hämnd - och vad han har gjort dig och det är icke värt varken 
hat eller hämnd - det gör han nu henne Han har bestulit henne och gjort 
henne till en tiggerska. Höll du av henne? Han har gjort henne till en 
tiggerska och så vämjeligt fabbig, att hon tigger smulorna vid en skökas 
bord.



Och jag stod åter i mörkret vid mitt fönster, som var försett med ett 
starkt järngaller. Vreden, som är av glödande järn, höll mig fången. 
Hatet, som är en mardröm, ur vilken man svårligen vaknar, höll mig fången.



Jag såg fader Johannes' lykta glida genom mörkret. Tyst som en nattfågel. 
Jag hoppades, att han skulle komma fram till mitt fönster. Och hur 
likgiltigt det än kunde tyckas, var det dock ett hopp. Och mitt enda.



Så skedde. Han kom fram till mitt fönster, och i det han höll lyktan över 
sitt huvud, så att jag endast otydligt skönjde en hög, mörk gestalt 
och ansiktets bleka oval, sade han:



Minns du, Jan, hur rädd du var som liten att bli lämnad ensam Och hur 
ivrig du var att få hålla mor eller någon annan i handen.



Det mindes jag.



Han skrattade och sade:



Trodde du kanske, att någon hemsk mandråpare lurade på dig i morfars 
jasminhäck? Eller att en tjuv undanstuckit sig i plommonsnåret? Eller 
någon annan grym och ond människa bakom duvslaget?



Och han sade, i det han sänkte lyktan och återtog sin vandring:



Ack, kära Jan, det fanns i morfars trädgård endast en ond och grym 
människa, tjuv och mandråpare, och det finns i hela världen endast en ond 
och grym människa, tjuv och mandråpare. Du själv.





4 Den fyrfaldiga reduktionen



Följande dag skulle jag sammanträffa med amerikanen på Rossbacherkeller; 
vi skulle äta och framför allt dricka, varefter jag skulle föra honom till 
Maurette och från Maurette till Paulibryggan, där min roddbåt låg. Det 
var Maurettes plan; herr Hansen hade framkastat eller åtminstone antytt en 
annan.



Men om jag äntligen skulle göra upp min räkning med Mikael Arnfelt och 
släkten Arnbergs räkning med släkten Arnfelt, så borde det i alla 
händelser icke ske på herr Hansens befallning. Jag hade råkat in i en 
härva av olika viljor och kunde svårligen skilja den ena från den andra. 
För att kunna överskåda problemet måste jag reducera dess skilda faktorer 
till rätta proportioner.



Reducera - det ordet fick jag till skänks. Fader Johannes räckte mig ett 
brev genom luckan; det var från Hedda. Och löd:



Kära Jan!



Jag hoppas, att du inte förkylt dig, fast det regnar väl lika mycket hos 
er som hos oss. Det har varit en tråkig höst. Eljest är allt sig 
likt här. Men jag träffar aldrig någon av släkten, så jag kan inte säga 
hur de mår. Men fröken Amelie ska ha varit sjuk, och det ser hon ut för. 
Fast mig hälsar hon inte på och jag går helst undan. Och Leonie vet du 
kanske mer om än jag. Ja, nog förstod man, vad han var för sorts människa, 
så jag förstår inte, att prosten gav sitt samtycke. Men det hade väl inte 
hjälpt att neka, kan jag tro



Kära Jan, jag har kommit att häfta i skuld för kvartalet, och nu har jag 
fått uppskov till den I nov. Men jag ser mig ingen råd. Därför tänkte jag, 
att jag skulle fråga, om du kunde låna mig 200 kr. på ett halvår? Men det 
är bara, att jag frågar, gudsvälsignade pojke, så tänk inte på det, ifall 
det skulle vara svårt. Utan då reducerar vi det. En gammal käring reder 
sig alltid, det vet Jan, som känner sin med hjärtliga hälsningar tillgivna



Hedda.



Jan får inte göra sig omak, för då reducerar vi hellre.



Just det, kära Hedda - reducera! Förvandla genom en enkel reduktion ditt 
praktfulla kråkslott till fattighuset. Det är sant för den som förstår att 
reducera finns det alltid utvägar.



I mitt problem fanns det fyra faktorer, som borde reduceras till rimligare 
och mera lätthanterliga proportioner: Amerikanen, Maurette, herr Hansen, 
Leonie. Dessutom en femte - jag själv. Men den reduktionen skulle giva sig 
själv som en följd av de andra.



Jag började med n:o



I ) Amerikanen. En lätt operation. Sedan vi ätit och druckit sade jag: 
Monsieur, vad är det egentligen hos Maurette, som ni inte kan motstå? Vad 
är det, som är så unikt och lockande, att ni måste betala det med en 
förmögenhet?



Han brummade och blinkade, sköt rygg och vände sig bort. Men jag sade: Ni 
tror, att lilla Maurette är en skallerorm med gifttanden i behåll. 
Misstag, kära herre! Endast skallran finns kvar, tanden är borta. Maurette 
är just så ofarlig som le favori du dompteur brukar vara. Om ni tror, att 
ni leker med döden, så gör ni er själv till en narr. Och priset är 
alldeles orimligt. Har ni besökt monsieur Lebossus etablissemang? La 
maison des morts?

Samma sensationer, försäkrar jag er - men för 
fem louisdorer, inklusive champagnen, Maurette är Lebossus elev - den 
skickligaste kanske - ingenting annat.



När han nu hörde, vilken banal lycka som väntade honom Maurettes armar, 
blev han först ursinnig och det såg ett ögonblick ut, som om han till 
varje pris velat uppleva en tragedi. Men så småningom lugnade han sig, och 
endast en tagg av misstro oroade honom. Varför hade jag förrått hotel de 
Montsousonges hemlighet? Jag svarade:



Därför, monsieur, att jag är skändligt illa avlönad. Tänk själv - hundra 
mark i månaden! Jag måste ju leva.



Och förvandlande Heddas kvartal i tyskt mynt, frågade jag om icke 
upplysningen kunde vara värd 230 mark. Summans futtighet stötte honom i 
förstone; men jag är övertygad om, att han sedermera funnit den för hög. 
En präktig gosse om hundra kilo netto, själen och millionerna ovägda. Vi 
skildes, icke som vänner, ty jag hade ju hastigt reducerats från kamrat i 
ett äventyr till lakej på en bordell. Men icke heller som fiender.



2) Maurette. Blev något svårare. Ty då jag trädde in till henne mötte hon 
mig med ett vänligt, beklagande leende.



Stackars Jan, sade hon, jag är otröstlig, men jag måste ge dig ditt 
avsked. Du kan inte få stanna i hotel de Montsousonge.



Jag frågade, om det var min olydnad, som förargat henne. Men hon svarade 
med rynkad panna: Barnsligheter!



Och åter leende sade hon:



Nej, Jan, det är ditt eget fel. Du lär ha burit dig illa åt mot någon, en 
av mrs Feurfields vackra protegeer. Grevinnan Arnfelt. Hur kan du vara så 
påflugen, stackars Jan?



Jag blev alldeles förbluffad och rodnade och mitt hjärta började plötsligt 
dunka som förr i världen. Av harm och förskräckelse.



Jag stammade:



Är det grevinnan som -?



Nej, svarade Maurette och njöt av min förvirrade uppsyn, de är greven, som 
beklagat sig. Och du vet ju, hur strängt mrs Feurfield håller på det 
passande. Jag kan verkligen inte hjälpa dig stackars Jan. Du får gå.

Hon vände mig ryggen; och i det hon från bordet - vi befunno oss i 
lilla salongen - tog ett fotografi föreställande den unge musikern, 
stämmande sin fiol, sade hon:



Man påstår att grevinnan skall vara mycket road av musik. Det förklarar, 
varför mrs Feurfield i dag igen fått mottaga ett besök. Av båda parterna. 
Ack ja, man pratar!



Hon lade ifrån sig fotografiet, nickade och sade:



Alltså, kära Jan - farväl.



Jag svarade - kort och kärvt som en orättvist avskedad tjänare eller som 
en förbittrad älskare -:



Som ni befaller, madame. Men ni får förlåta, att jag först påminner er om, 
vad ni är mig skyldig.



Det hade hon väntat på. Och hon vände sig mot mig så smidig och snabb, som 
endast ett djur kan vara. Då det jagar. Ack, stackars Maurette, vilken 
vacker prestation och hur överflödig.



Skyldig? upprepade hon. Skyldig?



Jag svarade:



Alldeles, madame. Ni är skyldig mig två månaders lön och dessutom för 
diverse utlägg trettio mark. Summa tvåhundratrettio.



Det åter hade hon icke väntat. Och i sin förvirring tänkte hon -till all 
lycka - icke på att verifiera min räkning. Utan hon betalade mig, vad jag 
begärde, och jag räknade genom sedlarna två gånger, skrev ett kvitto, 
tackade och gick.



En väl utförd reduktion, synes det mig.



2) Leonie. Det föll mig in, att jag borde ömsa dräkt. Jag letade i 
klädskåpet och tog fram en kostym från Transatlantic-tiden, en dräkt som 
ännu behöll en svag doft av Elines terpentin och bensin. Jag tog den på 
mig och såg tämligen luggsliten ut. Sålunda styrde jag stegen över 
Lombardbron och vandrade i sakta mak av och an på Alsterstranden. Och 
först sedan jag sett Mikaels bil köra över bron åt S: t George till, steg 
jag in genom grinden och ringde på. Tjänsteflickan lät mig stanna i 
tamburen. Det dröjde rätt länge, innan Leonie kom. Jag stod och hängde, 
stödd mot ett paraplyställ. Jag strök av handen mot rocken, steg fram, tog 
henne i hand, bockade mig. Hon bad mig stiga in.



Därinne upptäckte jag, att hon var svartklädd, blek och för gråten. 
Jag gissade och sade:



Så sorgligt med moster Amelie.



Hon nickade. Jag frågade, varför hon inte farit till begravningen. Hon såg 
upp och svarade mycket lugnt:



Jag kan inte lämna Mikael.



Då gjorde jag en sådan rörelse, som jag antar att Hedda skull, ha gjort; 
skakade på mig, riste på huvudet, suckade, klämde ihop knäna, vaggade lite 
på stolskanten, stirrade i golvet. Och sade:



Ja, nog är det sorgligt.



Efter en stund:



Kära Leonie, jag är rädd, att jag sårade dig häromdagen. Det var inte min 
mening. Jag har inte rätt att förbjuda dig eller ens avråda dig från 
någonting. Det var bara så besynnerligt att se dig i hotel de 
Montsousonge.



Hon sade:



Jan, jag kan ju inte gå här som en blindbock. Jag kan inte se honom 
förvandlas dag för dag, stycke för stycke - och sitta här med armarna i 
kors. Jag måste åtminstone veta!



Och plötsligt stod hon tätt intill mig med sina händer på mina skuldror 
och med sin mun tätt intill min kind. Alldeles som den gången för länge 
sedan, då regnbågen visade sig i -dals park.



Hon ville ha upplysningar om Maurette.



Det dröjde en stund, innan jag kunde svara. Men det föll sig ju helt 
naturligt - att jag eftersinnade.



Maurette - sade jag. Ja, vad ska jag kunna säga dig om Maurette? Utan att 
vara varken för sträng eller för beskedlig. Naturligtvis är hon inte, vad 
man menar med ett fint fruntimmer. Men å andra sidan är hon ju ganska 
chic. Jag tror nog, att hon skulle chockera dig en smula. Hon är ju inte 
alls så nogräknad som mrs Feurfield. Nej, jag skulle vilja säga, att hon 
är en liten smula för fri i sitt sätt



Jag satt där ensam och rabblade mina ord. Leonie hade återtagit sin plats 
vid fönstret. Dagsljuset låg mig i ögonen; rummet var grått och töcknigt 
och kunde ha varit vilket rum som helst. Jag såg endast den mörka 
silhuetten.



Leonie sade:



Maurette - ja, jag vet, att hon heter Maurette.



Jag fortsatte:

Men vad jag skulle tycka vara tråkigt, det vore, ifall det bleve 
prat om dig. Du kan inte föreställa dig, vad Hamburg är för en 
skvallerhåla. Det betyder naturligtvis inte så mycket, vad man säger här. 
Men tänk om någon skulle föra det vidare till W. Tänk om prosten skulle få 
höra någonting. Eller moster Norah! Jag skulle bli bra glad, Leonie, om du 
ville vara lite försiktig. Du tycker kanske, att jag är påflugen - men vi 
är ju ändå kusiner och till på köpet barndomsvänner



Så där kunde jag ha hållit på i timmar, ty tungan är en lem, som man 
tryggt kan överlämna åt sig själv. Och under tiden ligger jag som en 
drunknad på botten av min ordström och endast ögonen leva.



Men bäst jag satt där i min trygga livlöshet, överraskades jag av, att 
mitt hjärta begynte slå som ett levande hjärta. Och mina ögon 
förvandlades, som om en vind strukit över dem, och jag tyckte mig åter se 
henne för första gången. I detsamma sade hon:



Det lyckas dig inte, kära Jan. Du kan inte förställa dig. Och låt nu vara! 
Du vill plåga mig, men du måste hjälpa mig. Varför skulle du annars ha 
kommit hit?



Och hon upprepade gång på gång och för var gång alltmera trosvisst och 
triumferande:



Du har kommit hit för att hjälpa mig. Varför skulle du annars ha kommit 
hit. Du kan hjälpa mig, Jan, och det är därför du har kommit hit.



Då ställdes min reduktionskonst på ett prov, som jag likväl bestod. I det 
jag sade:



Kära Leonie, det är tyvärr jag, som måste be om hjälp. Mikael har lagat 
så, att jag förlorat platsen hos madame de Montsousonge. Om du inte kan 
låna mig tvåhundratrettio mark på några dar, står jag utan tak över 
huvudet. Jag är alldeles utblottad.



Hon lämnade rummet, och sedan jag stått en stund och stirrat mot fönstret, 
gjorde jag hastigt helt om och smög mig ut i förstugan, ty modet svek mig. 
Men mina ögon voro bländade av fönsterljuset och jag fann icke genast 
dörren. Så hörde jag henne ropa mitt namn, och jag stannade. Hon kom ut 
till mig och räckte mig en tusenmarkssedel. Jag sade: Nej, inte mer än 
tvåhundra trettio. Det är vad jag behöver. Och i min dumma 
förvirring tog jag fram min plånbok och min börs och räknade upp i sedlar 
och guld sjuhundratrettio mark, som jag gav henne tillbaka på hennes 
allmosa. Vilket naturligtvis var att falla ur rollen av utblottad tiggare. 
Hur hon uppfattade saken, vet jag inte. Jag såg inte vidare på henne utan 
gick min väg.



4) Herr Hansen. Vållade mig föga bekymmer. Jag beslöt att befria mig från 
honom på samma sätt, som jag befriat mig från Maurette. Mutatis mutandis. 
Jag sökte honom på hans kontor i ett rött gammalt gavelhus, tämligen 
snyggt förresten, fastän doftande av lump. Hans bil - en löjlig 
tillställning med alltför litet karosseri och så stort och högt underrede, 
att det hela liknade en harkrank med utspretande ben - höll framför 
porten. Herr Hansen var således hemma, men jag måste vänta dryga två 
timmar bland skrivarna i förrummet. Och skulle kanske ha fått vänta ännu 
längre, om icke dörren till herr Hansens rum plötsligt ryckts upp och 
Rygell kommit utfarande. Han skrattade gällt och förbittrat och rusade 
tvärs genom rummet utan att se mig. Jag frågade en av skrivarna: Vad var 
det med honom? Han skakade på huvudet, drog lite på mun och viskade: Han 
har kanske danssjukan



Gott, tänkte jag, då skall till omväxling herr Hansen själv få dansa.



Och jag steg utan vidare ceremonier in på kontoret, stängde dörren bakom 
mig och lade på haken. Herr Hansen, som satt och skrev vid sin pulpet, 
sneglade på mig och brummade:



Vad är ni för en? Vad vill ni?



Jag sköt fram en stol och satte mig. Vidare tog jag upp min revolver och 
lade den inom räckhåll. Slutligen sade jag:



Herr Hansen, ni har säkert icke glömt vårt ärade samtal av den trettonde 
dennes och den överenskommelse, som då avträffades



Överenskommelse? mumlade han, stirrande på revolvern.



Jag fortsatte:



Ja, ni minns, att er trolovade miss Feurfield hade ett förhållande med en 
viss amerikan



Ursäkta! skrek han och hans hudfärg förvandlades från blå till 
violett. Ett förhållande! Jag måste undanbe mig! Att ni inte skäms!



Jag sade:



Det är inte min avsikt att såra edra känslor. Förhållande var för mycket 
sagt. Men en sjuklig böjelse. I varje fall uttryckte ni en önskan, att jag 
måtte förmå amerikanen att lämna Hamburg. Jag har gjort er till viljes och 
väntar nu, att ni lojalt skall uppfylla ert löfte



Han pekade på revolvern och sade: Tag bort den där. Och då jag icke gjorde 
det, såg han mot dörren, som var reglad. Så försjönk han i stilla 
betraktelser och det var endast den flåsande andedräkten och lätta 
skälvningar i ögonlocken, som visade, att det fanns liv i herr Hansen. Jag 
störde honom icke och slutligen kvicknade han till:



Herr Arnberg, började han och gjorde en rörelse med handen, som om han 
bjudit mig att taga plats. Ni torde erinra er, att jag var mycket nervös 
den där natten. Miss Feurfield har ett temperament, som kan göra den 
lugnaste människa nervös. Jag såg allting i svart och torde ha överdrivit 
icke så litet. Jag har ett dunkelt minne av att vi talade om Arnbergs 
Explosiv. I Remscheid. Var det inte så? Och att jag i detta sammanhang 
antydde vissa möjligheter.



Men, herr Arnberg, något bestärnt löfte kan jag omöjligt ha givit er. Ty 
hela affären var då ännu ytterst obestämd. Sedan dess har den gud ske pris 
tagit fastare former. Jag nämnde för er, att vi hotades av en process. Den 
faran är lyckligtvis överstånden. Mellan Arnfelt & Grundberg å ena sidan 
och Arnbergs Explosiv i Remscheid å den andra har träffats ett ofantligt 
betryggande avtal. Vi se för närvarande framtiden i de ljusaste färger. Vi 
tro oss gå en högkonjunktur till mötes och våra risker äro jämförelsevis 
små, då vi ha en kapitalstark och ansedd firma som Arnfelt & Grundberg 
bakom oss. Det är alltsammans ofantligt glädjande. Och jag smickrar icke 
miss Feurfield, om jag säger, att hon tagit en lycklig och betydelsefull 
del i våra underhandlingar. Greve Arnfelt är en estetiskt högt bildad 
person, som har de allra största förutsättningar att förstå och uppskatta 
miss Feurfields säregna personlighet. Maurette å sin sida inser till fullo 
fördelen av att greve Arnfelt är vår vän. Om ni således vill undvika en 
bryt ning med miss Feurfield, gör ni klokast i 
att betrakta honom som en mycket aktningsvärd person. Vilket han 
naturligtvis också är.



Jag sade: Vet ni inte av, att Maurette kört mig ur tjänsten?



Han lade handen på bröstet och hävde sig fram i en bugning.



Jo, jag vet. Och jag beklagar. Men det var nödvändigt. Greven uttryckte en 
önskan, som vi under nuvarande förhållanden svårligen kunde motsätta oss. 
Greven hör nu en gång inte till edra vänner, herr Arnberg. Och det var 
just dit jag ville komma. Jag vill minnas, att jag den där natten i mitt 
upprörda tillstånd nämnde någonting om ett tantiem? Det var icke en 
utfästelse, det var en förhoppning. Tyvärr har den grusats. Ni förstår, 
greve Arnfelt kan omöjligt tillerkänna er en dylik rätt eller fördel. Han 
är moraliskt förhindrad att göra det. Ty det vore detsamma som att 
erkänna, att hans vördade farfar begått en oförrätt mot er högaktade far. 
Ni måste således resignera



Nu ansåg jag min stund vara kommen; jag sprang upp, ryckte till mig 
revolvern och dunkade kolven hårt i pulpeten. Så begynte jag, alltjämt med 
revolvern i hand, marschera av och an i rummet, svängande med armarna och 
allt mera höjande rösten.



Jaså! sade jag, det är således meningen att lura mig nu igen. Först 
berövar man mig en plats, där jag trivdes och där jag kunde göra mig en 
liten inkomst. Och så nu detta! Förstår ni inte, herr Hansen, att det kan 
bli för mycket för mig? Tror ni inte, att en man som jag kan bli 
förtvivlad? Tror ni inte, att jag kan hämnas? Betrakta den här revolvern, 
herr Hansen! Den är laddad med Arnbergs Explosiv! Skulle man icke kunna 
kalla det en ödets vink?



Och jag vandrade av och an och här liksom hos Leonie lät jag min tunga 
sköta sig själv, allt under det att mina tankar vilade. Herr Hansen 
ställde sig med utbredda armar framför dörren, som om han velat mota min 
röst och hindra mina ord från att tränga ut till de lyssnande skrivarna. 
Slutligen kastade jag mig i herr Hansens stol - jag var verkligen trött - 
och lade mitt huvud och mina armar till vila på pulpeten. Jag hörde herr 
Hansen oroligt tassa omkring mig som katten kring het gröt; så strök han 
mig över ryggen, skuldran, armen. Hans hand kom ned till min hand och hans 
fingrar begynte varligt lossa mina fingrars grepp kring revolvern. 
Jag lät honom hållas. Han tog den och låste in den i pulpetens sidolåda. 
Jag mumlade: Vad gör ni? Tar ni från mig mitt vapen? Slutligen satte jag 
mig upp, gned mina tinningar och suckade. Jag sade:



Vad tänker ni göra med mig, herr Hansen? Har ni ingenting att föreslå mig?



Han stödde armbågarna mot pulpeten och betraktade mig länge och forskande, 
kanske en liten smula misstroget. Hans röst var åter lugn, fast och 
saklig:



Jo, herr Arnberg, jag har någonting att föreslå er. Ni måste resignera, 
det är mitt råd. Jag är rädd, att ni haft alltför höga tankar om er själv. 
Ni har trott er vara en ovanlig människa, och ni har hoppats på ett 
ovanligt öde. Ert s. k. Transatlantic-projekt bevisar bäst, hur vansinnigt 
ni överskattat er själv. Och när den bubblan brast, tog er storhetsmani 
andra former och ni trodde er vara mannen att begå vilket djärvt brott som 
helst. Men även därvidlag har ni överskattat er själv. Tro mig; jag är 
yrkesman. Jag medger, att jag till en början i viss man överskattade er. 
Men den sista halvtimmens iakttagelser ha varit avgörande.



Ni måste resignera, herr Arnberg, och det blir för er ur alla synpunkter 
sett det lyckligaste. Ni har förlorat en plats, där ni verkligen - som ni 
sade - kunnat göra er en liten vacker inkomst. Men ni ska därför inte 
behöva sakna ert dagliga bröd. Vår firma överger inte sina klienter. Den 
kan någongång begå ett misstag, men i så fall reparerar den alltid sitt 
misstag. Vi ska omedelbart gå i författning om att skaffa er en lämplig 
och anständig syssla. Ni skall bli nöjd med oss och jag hoppas, att vi 
skola bli nöjda med er. Och nu får jag be er att icke längre uppehålla 
mig.



Jag reste mig med otympliga rörelser som en sömndrucken. Jag strök 
tillbaka håret, knäppte min fläckiga rock, suckade. Så sade jag i det jag 
gav herr Hansen en blick, bönfallande och förtvivlad:



Och tantiemet, herr Hansen? Är det verkligen meningen, att jag inte ska få 
en pfennig?



Han skakade på huvudet.



Jag sträckte mina händer emot honom och sade: Tusen mark, herr Hansen, 
fattiga tusen mark! Tusen mark och jag ger en skriftlig förbindelse att 
avstå från alla anspråk







Han slöt ögonen, skakade på huvudet. Jag gav mig god tid, granskade honom, 
mätte honom, vägde honom. Slutligen sade jag -och min ton angav att det 
var sista budet -:



Herr Hansen, jag är i knipa. Jag behöver tvåhundratrettio mark. Ni som var 
min fars vän och min systers, vill ni vägra mig tvåhundratrettio mark?



En halv minut - och han öppnade det ena ögat.



Mot förbindelse? frågade han. Jag suckade och gjorde en slapp, förtvivlad 
rörelse med händerna.



Låt gå. Jag måste



Han satte sig och började skriva. Ett tag såg han upp och våra blickar 
möttes för en sekund, men jag slog genast ned ögonen. Han räckte mig 
kvittot och jag skrev under utan att ha läst det. Därpå tog han fram sin 
plånbok och räknade upp tvåhundratrettio mark i småsedlar. Jag räknade i 
min tur pengarna och stoppade dem på mig. Herr Hansen yttrade:



Och nu, herr Arnberg, undanber jag mig en gång för alla, att det dras 
några växlar på min tillgivenhet för er far och er syster. Det är i själva 
verket föga hedrande att så där ockra på ett heligt minne. Man måste med 
eget arbete, om än aldrig så anspråkslöst



Jag lyssnade tyst och tåligt, varefter jag gjorde en djup bugning för herr 
Hansen och gick.



Med mina 4 X 230 mark på fickan begav jag mig till närmaste postkontor, 
skrev ut en postanvisning på 800 kr. och antecknade i marginalen: Utan 
omak åstadkommet genom fyra reduktioner. Jan.



Jag kände mig lugn och lätt om hjärtat. Den amerikanske dollarmannen hade 
lämnat min värld och med honom oåterkalleligen hoppet att kunna 
förverkliga mitt projekt. Min ungdoms heder och rätt hade jag salt till 
Maurette för 230 mark och för samma summa hade jag slumpat bort mitt 
hjärtas heder och rätt. Slutligen hade jag sålt Den Stora Oförrätten, 
arvet efter min far, släktklenoden, till huset Hahn, Huhn & comp. för 230 
mark eller en kvartalshyra i Kråkslottet.



Fyra faktorer i mitt problem hade utstrukits eller reducerats till det 
minsta möjliga. Den femte, jag själv, hade fått lätthanterliga 
proportioner Den sjätte, Mikael Arnfelt, kvarstod - med oförminskad 
dragningskraft.



Jag dröjde vid grindstugans fönster och berättade alltsammans för fader 
Johannes. (Och han var numera min förtrogne i alla stycken, men råd gav 
han mig icke, utan jag handlade som mig bäst syntes.) Han räckte mig 
handen, och jag hörde honom skratta - det skälmaktiga skratt, jag aldrig 
kunnat glömma. Han sade:



Vad har du inte blivit för en tiggarmunk, Jan! Du ödmjukar dig vid dörren 
för Kristi skull, men hoppas väl ändå, att någonting skall falla i din 
påse. Nå, vad har du fått?



Jag tänkte efter och svarade:



Nej, jag har ingenting fått. Jag har gett eller kastat bort mitt sista uns 
av stolthet, mitt sista grand självaktning. Jag har kastat bort mig själv, 
så när som på det enda nödvändiga. Viljan, far. Har jag förstått dig rätt?



Och jag kände mig fri och lugn och lätt om hjärtat.



Ingenting oroade mig. Jag kände, att jag icke behövde söka mitt tillfälle. 
Tvärtom roade det mig att undvika allt, som stod i förbindelse med Mikael 
Arnfelt. Det var ett slags galghumoristiskt koketteri. Jag kunde säga som 
den dödsdömde: Galgen får vara snäll och vänta, tills jag kommer. - Jag 
gjorde mig icke någon brådska.



Herr Hansen erbjöd mig en plats på sitt kontor. Jag antog platsen och 
skötte den med iver. Det blev min uppgift att igångsätta en mångsidig 
reklam för Hahn & Huhns giftermålsbyrå. Jag tog Fält till hjälp och vände 
mig till de troende med en broschyr, i vilken vi citerade 84 bibelställen, 
begynnande med Genesis 1: 27. Fosterlandsvännens plikt framhölls i en 
serie skrämselartiklar av Steintheel. Den hygieniska sidan av saken 
belystes i broschyren: Varför måste du?, i häftesromanen: Släktets 
undergång samt i ett tjog ströskrifter för den mognare ungdomen. En berömd 
tendensroman: Sara eller Hagar? utgavs på vårt förlag. Vi försummade icke 
heller de ockulta sällskapen; till vissa föreningar utdelades ett 
handskrivet (och av en spiritistisk expert utfört) "Budskap från en 
mormonpredikant till hans efterlämnade älsklingshustru". Här talade den 
"genom en olyckshändelse avlidne, fram stående mormonpredikanten J. 
P. Fält" till sin älskade otröstliga vän Eline - betygande att läran om de 
ofödda andarnas längtan efter livet var den sanningskärna, som förmådde 
Gud att tillstädja Smiths och hans apostlars uppträdande. Det var Fält 
själv, som författade skriften; den var späckad med intima upplysningar om 
hans samliv med Eline och beredde honom en sådan tillfredsställelse, att 
han ständigt citerade den och med samma andakt som förr Skriften. Vidare 
erbjödo vi i en jätteannons under rubriken: "Bygg ditt hem! Gratis! 2000 
kolererade och absolut tillförlitliga egnahemsritningar. Gratis! Den rike 
kan vara hemlös, men hemmet gör fattigman rik! Gratis hos Hahn, Huhn & 
comp. - råd och bistånd åt envar som hos oss ville söka sin lycka."



Vidare hade jag utsläppt en brevkortstriptyk: Fars grav, Mors grav, 
Enslingens grav; och skulle just låta det följas av en serie sentimentala 
och skämtsamma kort: Från ungkarlskolan och barnkammaren, då herr Hansen 
kom in till mig och frågade, om jag sysslat något med 
befolkningsstatistik. Jag svarade, att jag i broschyren: Jordens skatter - 
vem skall taga dem i arv? - använt mig av en hel del siffror. Det fann han 
mycket tillfredsställande och sade:



Arnberg, ni får sluta med det här. Jag behöver er på annat håll.



Men jag hade så förälskat mig i barnkammarprojektet, att jag alls inte 
ville sluta. Först sedan han antytt en löneförhöjning av 25 mark i 
månaden, gav jag med mig och frågade, vartill jag skulle användas. Herr 
Hansen trampade av och an och föreföll att vara mycket tankspridd. 
Slutligen sade han:



Arnberg, det är en ofantligt stor sak. Den ligger egentligen alldeles 
utanför vår verksamhetskrets. Vi ha hitintills endast sysslat med 
småartiklar, som vi med en eller annan kort och klar sentens kunnat 
inregistrera i det allmänna medvetandet. Men detta -detta, min kära 
Arnberg, måste så att säga införas på omvägar, bakvägar. Det är egentligen 
en affär för de stora firmorna. Och om Hahn, Huhn & comp. nu sluter sig 
till dem, så sker det i ödmjuk men förhoppningsfull insikt om, att även de 
minsta strån - hm - ha sin betydelse.



Det gäller, min kära Arnberg, att papeka och i det allmänna medvetandet 
inpränta de faror, som hota genom Europas över befolkning. Problemet 
är - har man sagt mig - både verkligt och aktuellt. I alla händelser bör 
det ju kunna bli aktuellt, om det på ett lämpligt sätt införes på 
dagordningen. Bland dagens "måste", om jag så må säga. För ögonblicket kan 
jag inte ge er närmare instruktioner, ty jag avvaktar själv vissa råd och 
anvisningar. Men ni bör hålla er beredd, ni bör förkovra edra kunskaper i 
nämnda hänseende och ni bör framför allt knyta förbindelse med Steintheel 
och andra personer i hans ställning. Och från och med i dag slutar ni på 
avdelning IV



Jag sade:



Som ni befaller. Och vilken avdelning skall jag nu tillhöra



Han trippade av och an, gned sina blåfrusna kinder, småfnissade förläget, 
oroligt, nästan skälmaktigt



Kära Arnberg, sade han slutligen, jag ska säga er det i förtroende. Ty det 
kommer att glädja er. Av rena pietetsskäl kommer det att glädja er 
ofantligt. Ni kommer att arbeta på avdelning XIX



Och han böjde sig ned till mitt öra och viskade mysande och fnysande:



Arnbergs Explosiv - ni förstår



Men jag blev inte gammal på avdelning XIX.



Då jag i medio av oktober lämnade hotel de Montsousonge, flyttade jag till 
Kugel. Den maklige lille mannen hade så troget följt avd. IV:s råd och 
anvisningar, att hans familj börjat växa honom över huvudet. Han behövde 
endast alltför väl mina hundratjugofem mark i månaden. Jag å min sida 
behövde honom, hans hustru, hans barn, hans hem och hans liv. Det skulle 
ha varit omöjligt för mig att vänta och avvakta, om jag icke haft hans 
tillvaro att leva i. Jag var en parasit. Och jag tog så fullständigt färg 
och form av min värd, att vi liknade ett par tvillingbröder. Jag vaggade 
hans barn, jag lämnade hans hustru handräckningar i hushållet, jag var 
honom följaktig på källare och kägelbanor, ja, till och med på politiska 
möten. Ty den maklige lille var stor politikus - jag minns nu icke av 
vilken kulör, men jag minns, att han avskydde Rygell, som var socialist 
eller kanske anarkist. Vi levde ett mycket lyckligt liv; och då den yngste 
Kugel vid jultiden dog, fäste jag icke blott ett sorgband kring min arm, 
utan grät också så bittert, som om det varit mitt eget liv jag begråtit.

Och fru Kugel tog mig i famn och sade:



Jan - du har likväl ett gott hjärta.



Redan på själva nyårsdagen fick jag emellertid en första påminnelse. 
Steintheel kom till mig med sin anteckningsbok och sade, i det han 
formerade pennan:



Jan. Kan du ge mig några personalia; grevinnan Arnfelts.



Jag frågade, om hon hade dött. Men det var helt enkelt den sista 
Montsousonge-skandalen, ännu i sin linda, som satt honom i rörelse. Han 
måste vara förberedd. Det gick vissa rykten. Hade jag ingenting hört?



Jag gav honom, vad han begärde, men undvek att fråga



Likväl blev jag inte kvitt min nyfikenhet. Jag vände mig till J. P. Fält, 
men jag kunde icke göra några direkta frågor och fick inte heller något 
svar. Då sökte jag upp Rygell, som tillhörde Hahn & Huhns avd. VIII - 
privatdetektiva uppdrag. Han sade:



Det är mrs Feurfields säsongskandal. Den är för resten ännu icke mogen och 
kan väntas först om några veckor. Troligen skall den göra reklam för 
karnevalen, som i år påstås ska bli lysande. Madame förbereder bland annat 
en stor maskerad. Jag antar i hennes vanliga genre - med tragiska masker. 
Vad skandalen beträffar rör den sig om grevinnan och en präst. Man har 
förut gjort försök med en musiker, men grevinnan gick inte i fällan. Fält 
påstår, att det är greven själv, som arrangerar det hela. Han vill bli 
henne kvitt. Fråga Fält!



Jag återvände alltså till Fält. Han hade tagit anställning hos madame; 
likväl icke min förnämliga syssla som privilegierad hund -han är simpel 
lakej. Jag frågade honom rent ut, men han visste ingenting. Han tänker 
endast på Eline och talar endast om Eline. Han har sökt upp henne och 
återknutit äktenskapet. Han bedyrar, i att allt är som förr. Men när han 
druckit blir han mera öppen



hjärtig och säger:



Hon är densamma, Jan. Men jag är icke densamme. Det är jag, som behöver 
ett bad till ny födelse.



Den andra påminnelsen kom från Rygell. Vi träffades en afton på 
Rossbacherkeller, drucko och sjöngo som förr. Till sist spelade vi kort 
och det blev sent. När klockan slog två, spratt Rygell till och 
reste sig. Men han kastade sig åter på stolen och sade skrattande: 
Nej, varför skulle jag slita en hund för herr Hansen? Sov lugnt, herr 
Hansen, Rygell vakar.



Jag frågade, vad han nu hade för ett uppdrag. Han svarade:



Jag vakar över Maurette. Över Maurette och Mikael. Maurette höll Mikael 
kär, och Mikael Maurette. Det låter som omkväde på en gammal visa. Men 
Hansen tycker inte om gamla visor. Greven har begärt skilsmässa från sin 
grevinna, och greven har flyttat till hotel de Montsousonge. Det är för 
mycket, tycker herr Hansen. Det är alldeles överflödig realism i komedien. 
Därför skall jag vaka. Men jag känner en ung mans vägar och kan mycket väl 
skriva frihandsrapporter om Maurette och Mikael.



Och vi fortsatte att spela, men efter en halvtimme reste han sig, kastade 
korten och gick utan avsked. Jag följde och såg, att han styrde kosan till 
hotel de Montsousonge.



Den tredje påminnelsen kom åter från Steintheel. Han bad mig om en tjänst.



Jag skall resa till Spanien och Marocko i slutet av februari. Men 
dessförinnan måste jag skriva några rader om mars-maskeraden i hotel de 
Montsousonge. Vill du vara vänlig och skriva dem åt mig?



Jag svarade, att jag inte tänkte besöka maskeraden. Han lade papper och 
penna framför mig och sade:



Det gör detsamma. Jag vet redan allt, som behövs. Hotel de Montsousonge är 
inte längre så oberäkneligt, sedan herr Hansen lämnat det ifrån sig



Lämnat det ifrån sig! ropade jag.



Nå, det har du inte hört? Herr Hansen har överlatit etablissemanget 
inklusive Maurette till monsieur Lebossu i Paris. Du vet -maison des 
morts. Man kan således inte längre hoppas på några överraskningar. Det 
blir benrangel, lakan och pistolskott. Den nya regimen inledes med en 
historisk maskerad: Mordet på Gustav den tredje. Slå upp din historia, om 
du har någon, och tag reda på de förnämsta maskerna. Greve Arnfelt blir 
kungen, Maurette en spåkvinna. Övriga masker kan du identifiera efter 
godtycke, det betyder ingenting. Gör mig den tjänsten



Jag lovade. Jag tänkte: Är det Maurettes ide, den där maskeraden, 
eller monsieur Lebossus? Är det Maurettes har jag kanske ingen tid att 
förlora.



Men jag kände mig säker på min sak och lika övermodig som han, som bad 
galgen vänta.



Jag kände mig så säker på min sak och på mig själv, att jag kunde tillåta 
mig en god gärning. Jag skaffade mig genom Rygell Leonies nya adress, ett 
pensionat fem minuters väg från hotel de Montsousonge. Dit begav jag mig, 
skickade in mitt kort, fick till svar, att grevinnan ej tog emot. Då sköt 
jag undan flickan, öppnade dörren och steg in. Leonie satt vid ett 
fönsterbord och skrev brev. Nu som förra gången såg jag henne endast som 
en mörk silhuett mot det disgrå glaset. Jag brydde mig icke ens om någon 
inledning, jag bad henne resa hem, eller vart som helst, blott hon lämnade 
Hamburg. Jag sade:



Varför stannar du här? Det är ju bara för att plåga dig själv Vad tjänar 
det till?



Men på alla mina frågor, goda skäl och böner svarade hon oföränderligt:



Jag kan inte lämna Mikael.



Och hon sade:



Jag vet, att det kommer att hända honom någonting. Och jag kan inte lämna 
honom.



Jag frågade, vad hon skulle kunna göra för att hjälpa honom Hade han icke 
själv berövat henne varje möjlighet att komma honom till hjälp? Visste hon 
något medel att befria honom från Maurette? Hade hon ens någon möjlighet 
att söka upp honom i hotel de Montsousonge?



Men för allt, vad jag sade, förklarade och bad, hade hon endast samma 
svar: Jag kan inte lämna Mikael.



Då måste jag gå längre än jag hade tänkt, ja, så mycket längre att jag 
riskerade att själv falla i min grop. Jag sade:



Leonie, det där är en fix ide. Men jag skall bringa dig till förnuft. Du 
känner själv, att du inte kan göra någonting för Mikael? Nåväl. Om du 
lovar att i morgon lämna Hamburg, så lovar jag å min sida att vaka över 
Mikael. Jag känner Maurette, jag känner hotel de Montsousonge. Vem, tror 
du, kan gagna honom bäst - du eller jag?



Och för att övertyga henne - ty hon misstrodde mig - sade jag Om du 
tror, Leonie, att jag hållit av dig



Hon trodde.



Och på så sätt avlägsnade jag Leonie från skådeplatsen.



Endast några dagar efteråt började man redan tala om maskeraden. Själve 
Kugel hade hört någonting. Och Rygell sade: Få se, om inte Hansen spelar 
herr greven ett spratt. Han älskar Arnbergs Explosiv och följaktligen 
också greven. Men ännu högre älskar han Maurette.



Steintheel uppsköt sin resa.



Men jag var säker på min sak. Jag beslöt att icke ens infinna mig på 
maskeraden. Jag höll tio mot ett, att den skulle avlöpa i äkta 
Lebossu-stil, kuslig och oförarglig.



Kvällen före maskeraden satte jag mig ned och skrev ett brev till Leonie. 
Jag antedaterade det två dagar, låtsades att maskeraden var över och 
beskrev den. Jag gjorde det på trots och för att fördriva tiden. Jag 
visste icke ens, om jag skulle avsända brevet



Som jag nu höll på att skriva, knackade det på dörren. Det var J. P. Fält. 
Men jag kände icke genast igen honom. Han var klädd i ett svart livre med 
knäbyxor och sidenstrumpor. Stackars Fält! han hade ben som strumpstickor 
och gjorde en löjlig figur. Jag frågade, vem som styrt ut honom på det 
sättet. Han muttrade trumpet:



Åh, det är monsieur Lebossus befallning. Jag måste gå klädd så här.



Han räckte mig en biljett. Jag kände genast igen Mikaels stil och ville 
icke öppna kuvertet. Men Fält, tyst och butter, väntade på svar. Slutligen 
och då Fält vägrade att avlägsna sig utan svar, bröt jag och läste:



Kära Jan.



Jag har nyss fått ett brev från Leonie. Hon är orolig för min skull och 
skriver, att jag bör vända mig till dig, om jag skulle behöva någon hjälp. 
Du lär ha lovat att ställa dig till mitt förfogande. Om hon icke 
missförstått dig, ber jag dig göra mig ett besök senast i morgon Jag 
rev sönder biljetten, kastade bitarna i ugnen. Jag svarade, att jag skulle 
komma.



Och brevet till Leonie - rev jag sönder.





5 Le Maschere da capo



Måndagen den 31 mars var bestämd för maskeraden i hotel de Montsousonge, 
numera Lebossus etablissemang.



Jag steg upp klockan halv elva, klädde mig, fick frukost på en bricka, 
skrev två brev, det ena till Hedda, det andra till prosten. Sedan visste 
jag inte, vad jag skulle göra. Jag drack en whisky, lade mig på soffan och 
somnade. Men efter en halvtimma kom fru Kugel in till mig med äldste 
Kugel. Hon visade mig hans högra fot; under hälen fanns en svullnad, stor 
som en tumända. Antagligen hade pojken fått en sticka i foten, den hade 
bulnat, en varsamling hade uppstått. Pojken skrek förskräckligt, bara jag 
snuddade vid kulan. Jag avgjorde saken; den måste ofördröjligen öppnas. 
Lille Kugel kilade gallskrikande ut ur mitt rum, och hans mor bad mig för 
all del betänka, vad jag gjorde. Jag sade:



Det är obehagligt, men det kan inte hjälpas. Bölden måste skäras. Det ska 
vara gjort på ett ögonblick. Tvätta gossen om foten och stoppa någonting i 
mun på honom.



Jag sprang ned till apoteket, köpte gasbinda, bomull, desinfektionsmedel 
samt pumpade apotekaren angående bästa sättet att göra ett sådant snitt. 
Han rådde mig att använda min rakkniv. Jag återvände tämligen säker på min 
sak; jag sade till fru Kugel: Låt oss överraska honom; han ska ingenting 
märka, om ni bara själv är lugn. Lägg honom framstupa på salsbordet och 
lek med honom. Det ska vara gjort på ett ögonblick.



Hon gjorde, som jag befallt. Jag gick ut i köket och steriliserade kniven 
över gaslågan. Därefter gick jag smågnolande rakt fram till salsbordet, 
grep pojken med ett stadigt tag kring smalbenet, lyfte foten mot 
dagsljuset, och innan barnet hann hämta andan, hade jag skurit bölden, 
tvättat såret och förbundit. Naturligtvis skrek han, men det hela var 
gjort på tre minuter. Jag var verk ligen ganska belåten med mig 
själv, och fru Kugel visste inte, hur hon skulle kunna tacka mig.



Emellertid hade klockan inte blivit mer än två.



Jag kom på den iden att äta min middag på Rossbacherkeller. Men det var 
ett misstag; jag vände i dörren. Strövade ända ned till Två Harar; men 
även det visade sig ha varit ett misstag. Jag kom hem kl. 6; jag var 
alldeles utsvulten, och fru Kugel måste bulla upp åt mig. Jag hämtade en 
butelj starkt vin, men drack endast ett par glas. Kugel räckte mig ett 
paket, som kommit med expressbud vid fyratiden. Jag öppnade det och fann 
min revolver, som jag för några månader sedan glömt på herr Hansens 
kontor. Kugel gjorde stora ögon och började av någon oförklarlig anledning 
tala om maskeraden. Jag gick in till mig.



Jag tänkte: Är det en slump eller en avsiktlig slump? Jag kände nu rätt 
väl till herr Hansens metoder. Och jag beslöt att under inga 
omständigheter använda mig av revolvern. Ty jag kunde icke fördraga den 
sortens påtryckningar. Jag tänkte: Jag kan ta med mig min rakkniv eller 
vad som helst. Kommer tid, kommer råd. Klockan var halv åtta.



Kugel knackade hårt på min dörr.



Jag hade så när glömt, sade han, Fält har varit här och sökt dig. Greve 
Arnfelt vill tala med dig.



Och han glodde stort på mig; varför jag ryckte på axlarna och svarade: 
Greven får vänta.



Åja visst, sade Kugel. Han började göra sig lustig över stackars Fält, som 
sprang omkring på gatorna i lakejlivre. Jag sade:



Vad vill du väl, kära Kugel? Världen är sådan, att man understundom måste 
bära sina insignier.



Han skrattade. Sade:



Du har rätt. Fält har alltid varit en lakejsjäl. Jag minns den där gången 
på Två Harar! Där satt du med hans fästmö i knä -vi hade något till roligt 
åt stackars Fält! Men jag för min del nästan skämdes. Det var alltför 
fegt.



Jag medgav, att han hade rätt och att hans känslor hedrade honom. Och jag 
lotsade honom ut ur rummet.



Klockan var endast halv åtta. Jag tog en duktig whisky, synade som 
hastigast min kostym, lade mig på soffan och somnade.

Vaknade. - Klockan var fem minuter över elva. 
Sprang upp, bytte om från topp till tå, striglade min kniv, rakade mig, 
tvättade mig, klädde mig. Jag tog en bil på gatan och körde till hotel de 
Montsousonge.



Det slog mig genast, att hotellet fått en starkare prägel av offentlig 
lokal. Gårdsplanen var grällt belyst. På trappan stodo några lakejer i 
svart och silver. Över porten grinade en dödskalle, blå lågor i 
ögonhålorna. Gästerna började anlända.



Då jag tog upp börsen för att betala chauffören, kände jag, att revolvern 
låg i sin ficka. I brådskan och av gammal vana hade jag stoppat den på 
mig; men det betydde ingenting. Jag hade också kniven med mig, och 
dessutom hade jag ju inte bestämt mig för någonting särskilt. Jag 
överlämnade tryggt detaljerna åt slumpen.



Vid grindstugan, tätt intill dess fönster stod Steintheel, bok och penna i 
högsta hugg, antecknande mera remarkabla gäster. Det förargade mig, ty jag 
hade velat tala några ord med fader Johannes. Jag skakade hand med 
Steintheel och frågade på skämt:



Nå, har du listat ut, vem som ska göra't?



Han ryckte på axlarna:



Vet du vad? sade han. Jag maste skämmas å min snabels vägnar. Jag har 
låtit lura mig. Titta bara på dödskallen! Det blir en regelrätt bal 
macabre å la Lebossu. Varför for jag inte till Marocko!



Jag tröstade honom, sägande:



Marocko består, men Montsousonge förgår.



Då jag skulle stiga in, fann jag, hur kolossalt ställets karaktär 
förvandlats. Lakejen avfordrade mig inträdeskort! Inträdeskort till hotel 
de Montsousonge. Härnäst kommer Satan att sälja biljetter! Jag bad honom 
dra åt helvete.



I hallen upptäckte jag Rygell; han stod och talade med en herre, som mest 
av allt liknade en hovmästare på en bättre restaurang. Visserligen måste 
jag medgiva, att det huvudsakligast var dräkten, som gav honom det tycket; 
men han var nästan endast dräkt.



Jag lagade, att jag kom i tal med Rygell, och fick av honom veta, att 
Mikaels rum voro belägna i andra vaningen, innanför spelsalen. Vi 
talade om gäster och masker, och slutligen frågade jag:



Nå, Rygell, har du upptäckt någonting?



Han såg på mig med sina heta, trotsiga skolpojksögon.



Vet du själv någonting?



Jag skrattade. Jag sade:



Nu vet jag åtminstone, var jag har hans högvälborenhet.



-Rygell eftersinnade.



Ja, sade han, man kan ju alltid dra sina slutsatser. Eller gissa. Jag 
hatar herr Hansens order att bevaka Maurette, som han påstår vara svårt 
ansatt av sin lugubra melankoli. Men jag har också Maurettes order att 
bevaka herr Hansen, som hon påstår vara svårt ansatt av svartsjuka. Därav 
sluter jag, att varken Maurette eller Hansen är rätter person. Men skulle 
jag gissa



Han gjorde en rörelse med huvudet.



-nåja, då gissar jag på honom där. Han själv.



Vem då? frågade jag, spärrade upp ögonen.



Den där. Han själv. Monsieur Lebossu.



Jag betraktade mannen; men det var inte mycket att betrakta. Nästan endast 
kläder och under en kolsvart peruk ett gult, snipigt, visset ansikte, 
prytt med några klara sminkfläckar. Jag sade: Ja, du har dina funderingar, 
min kära Rygell.



Jag gick uppför spiraltrappan och genom spelsalen, som låg i mörker. Jag 
brydde mig inte om att tända ljus och vet således icke, om det fanns någon 
i rummet. Bredvid spelsalen låg en mindre sal, som vid högtidliga 
tillfällen användes av husets intimaste vänner. En tapetdörr förenade de 
bada rummen; jag fann den mot förmodan reglad. Jag måste således treva mig 
fram genom korridoren, som även den låg i mörker. Just som jag fick 
låsvredet i hand, hörde jag Mikaels röst, skarp och torr: Vem där? Jag 
öppnade och steg in.



Lilla spelsalen var en pendang till Maurettes ovala rum fastän något 
större, ty den var försedd med en alkov - och just i den alkoven befann 
sig dörren till stora spelsalen. Väggarna voro klädda med infällda speglar 
och med gammalt genuesiskt siden. I alkoven hade det förut funnits ett 
spelbord, nu såg jag i dunklet skymten av en stor säng. Även de andra 
spelborden hade tagits bort. I dess ställe stod i ovalens bortre 
rundning, från dörren räknat, ett skrivbord. Vidare stod mitt på 
langväggen ett toalettbord, dignande under servisen, och över bordet 
hängde, de många väggspeglarna till trots, släktklenoden, spegeln med de 
sju dygderna och det Arnfeltska vapnet i silverramen.



Mikael stod mitt på golvet; han var klädd i en ljusblå sidenrock, som 
räckte ända ned till tofflorna. På huvudet hade han en likaledes blå 
kalott och över ögonen en skärm, som kom mig att tänka på hans blinda 
farmor. Vid skrivbordet satt en ung herre, skrev. Mikael sade: Ett 
ögonblick, Jan. Och han dikterade några avslutande fraser, som läto mig 
förstå, att det var fråga om ett affärsbrev. Den unge mannen reste sig, 
sedan han slutat skriva, och när jag nu såg honom stå där med armarna hårt 
tryckta intill sidorna, huvudet ödmjukt och gudsnådligt på sned, kände jag 
plötsligt igen honom. Det var prästen, densamme som Leonie och jag mött i 
mrs Feurfields förrum, fast nu klädd som lekman. Det föreföll mig 
sannolikt, att det varsamma präst som Mikael använt sig av för att 
kompromettera Leonie.



Och när nu den unge mannen bugat sig för greven och med en kort bugning 
för mig lämnat rummet, sade Mikael:



Den där, du! Det är en ful fisk. Sacrebleu, han gör mig ledsen! Men han 
har en charmant handstil.



Plötsligt kom han emot mig med lyftade armar, som om han velat ta mig i 
famn. Men han nöjde sig med att trycka min hand.



Kära Jan, det är länge sedan! Men inte sant, vi hoppar över 
komplimangerna? Vad är klockan?



Klockan hade nyss slagit tolv.



Nå, återtog han, vi ha ett par timmar på oss. Slå dig ned. Jag är redan en 
smula trött.



Han satte sig vid toalettbordet och började tankspridd ordna askar och 
fat. Han drog av sig kalotten. Hans hår hade glesnat, han var nästan 
skallig; nacken var smal och hudfärgen stötte något i gult; öronen voro 
kritvita, möjligen pudrade, ty jag såg puderfläckar på skuldrorna. 
Hållningen var slapp, axlarna hängde, den högra något lägre än den 
vänstra. Jag lade märke till en svag men konstant skälvning i händerna. 
Hela kroppen tycktes vackla en smula i stolen, som om den sökt stöd och 
vila.



Jag hade just hunnit konstatera allt det där, då jag plötsligt blev 
varse, att han betraktade mig i spegeln. Jag ryckte till och kunde inte 
hjälpa, att jag rodnade. Han höjde på ögonbrynen. Så strök han av sig 
skärmen och sade småleende:



Du ser på mig, kära Jan? Nåja, jag har åldrats. Och väl är det, höll jag 
på att säga.



Men nu är det alltså fråga om den här puerila maskeraden. Det är Maurettes 
ide, som du kan förstå. Och eftersom jag behöver Maurette, gör jag 
Maurette till viljes. Du känner henne, inte sant? Nåja, men du vet 
näppeligen vad hon är för ett - som herr Hansen skulle säga - för ett 
fynd. Hon är ett arcanum, värdigt doktor Faust eller hans vän Satan. Som 
älskarinna kan jag tänka mig hennes like, men icke som fiende. Hon är 
alldeles utsökt lömsk, bedräglig och hänsynslös. Den man, som håller henne 
i sina armar, måste känna sig som en hjälte. Och Jan- det är en värdefull 
sensation. Ett ungdomselixir. Hon är ett spel - ett spel på liv och död. 
Nåja - inbillar man sig. Och det är ju nog.



Alltså, för att hålla oss till ämnet: Maurette är road av gamla historier 
i låt oss säga Bulwers anda. För att tillfredsställa en så oskyldig 
passion har jag bläddrat igenom några gamla papper de här - vår 
familjekrönika, som bjuder på ett och annat i den vägen. Framför allt en 
gloriös episod - min salig farfarsfarfars deltagande i den allerhögsta 
tragedi, som kallas Opera-maskeraden. För att imponera på min lilla 
väninna gav jag min anförvant en långt betydligare roll än den rätt 
obskyra, han verkligen spelade. Jag satte honom i själva Anckarströms 
ställe och stal åt vår ätt en viss gloria - i Maurettes ögon. Nåväl, hon 
fann historien charmant - framför allt som uppslag till ett 
karnevals-nöje. Det är just något i hennes smak att arrangera fingerat 
mord av så högtragisk karaktär. Där ser du således, varför hatel de 
Montsousonges härskarinna arrangerar levande bilder med ämne ur vår 
hederliga vän Odhner.



Så tillkommer detta: hon vill tilldela mig högst salig hans majestäts 
roll. Alltför smickrande. Men jag skulle dock ha avböjt, om inte den lilla 
skälmen uttryckt sig så här: Mikael - vågar du spela kungen? Se där hade 
jag den lilla intrigantens kattklor; och den gamla leken var genast i 
gång. Det är ett besynnerligt ord, det där "vågar". Som pojke betraktar 
man det snart sagt som den manliga moralens och det manliga värdets 
prövosten.

Och Gud vet, om man blir förnuftigare med åren. I alla händelser har 
ordet alltjämt sin makt över ett arnfeltskt hjärta. Quia leo -är var 
devis. Det är möjligt, att jag aldrig lyckats översätta ett så heroiskt 
och heraldiskt latin. Men jag har bemödat mig.



Och nu har vi således kommit till den punkten, då kvinnan frågar: Vågar 
du? Varpå mannen naturligtvis svarar: Om jag vagar! Och den punkten kan 
tyckas en slutpunkt i ett fall som detta, där vågstycket är en maskerad 
anno 19I3 i den goda staden Hamburg. Men Jan! Någonting har tillstött. 
Någonting högst fatalt. Någonting som säkert kommer mig att rodna - 
alldeles som du rodnade nyss



Jan. Jag har blivit skrämd. Jag är rädd.



Ja, jag är verkligen rädd. Det är naturligtvis en äkta 
Montsousonge-skräck, en dallring i överretade nerver. En hjärtats svaghet. 
Men- jag kan inte hjälpa det - min hjärna har också sin del i blamagen. 
Det finns förnuftiga skäl till oro.



Först och främst: min bortgång skulle vara till fördel för husets och 
Maurettes förre protektor, herr Hansen. Titulus Hansen har förbindelse med 
min firma, men herr Hansen är en lika sangvinisk som opålitlig person. Han 
har levat i den lyckliga tron, att katten skulle krafsa kastanjer åt apan. 
Men katten - om jag nu ska degradera vårt stolta familjevapen - är apan 
för slug. Och det börjar herr Hansen inse. Dessutom påstår Maurette, att 
han är svartsjuk intill döden. Nå, det tror jag mindre på. Vad är nu det 
för nonsens? Herr Hansens impulser äro säkert solidare än så.



Men Maurettes? Är hon blott och bart en liten komediantska, som prålar med 
lånta fjädrar? Minns du, Jan, en ung polack, som någon tid var hennes 
älskare eller åtminstone beundrare? Den där unge mannen anförtrodde mig, 
att han skulle dö för Maurettes vackra hand. Det gjorde han visserligen 
icke. Men han dog i Maurettes hus. Olyckshändelse. Javisst. Men det är 
just en olyckshändelse jag befarar.



Ty jag är verkligen rädd, Jan. Ja, riktigt rädd. Och nu skall jag säga 
dig, vad som satt pricken över i. En osynlig hand ur det förflutna har



Jag avbröt honom, sägande:

Du behöver inte göra något försök att skämta, kära Mikael. Jag 
finner dig varken feg eller löjlig.



Han gjorde en grimas, som jag kände igen, vek in läpparna så att tänderna 
syntes.



Tack, sade han. Men du måste ändå tillåta mig att skämta en smula. Ty just 
det här är löjligt. Det kommer sig av att läsa gamla familjekrönikor. Det 
är en slump, ett sammanträffande, men det har skrämt mig så, att jag är 
torr i mun För någon vecka sedan överlät herr Hansen - utan min vetskap - 
hatel de Montsousonge på en viss monsieur Lebossu från Paris. Nåväl. 
Fjorton dagar efter operamaskeraden mördades min farfars farfar, general 
Arnfelt. Anstiftaren av mordet lär ha varit en hans son utom äktenskapet, 
en viss Fält. Men den som utförde gärningen var generalens kammartjänare, 
en fransman, Lebossu.



Jag slog i ett glas vatten åt honom, men han sköt det ifrån sig. Ånej, det 
behövs inte. Emellertid, det där sammanträffandet gjorde ett visst intryck 
på mig. Men jag håller mig likväl helst till fakta; en olyckshändelse, som 
kostade min ringa person livet, skulle vara kärkommen för vissa mycket 
lite nogräknade personer; vidare: minst en rätt egendomlig olyckshändelse 
har förut inträffat i hotel de Montsousonge. Slutligen: det här 
karnevalsupptåget bjuder på ett utmärkt tillfälle. Ett skott skall 
avlossas - det hör till pjäsen - och hur lätt kan man icke av misstag -? 
Nej, ingenting är enklare.



Under sådana förhållanden har jag vidtagit åtminstone ett 
försiktighetsmått. Jag har förbehållit mig, att själv få utse Anckarströms 
framställare. Jag har inte så många, jag kan lita på. Jag har valt dig, 
broder Jan. Tycker du jag är mycket löjlig?



Jag svarade:



Nej. Allra helst, som jag verkligen tror, att du är utsatt för ett försåt. 
Ja, kära Mikael, jag är till och med övertygad om, att du kommer att dö i 
natt.



Jag mötte hans blick i spegeln; men varken han eller jag förändrade en 
min. Och efter några ögonblick återtog jag:



Men vill du inte först säga mig, varför du litar sa blint på mig? För så 
vitt jag vet, har jag icke någon orsak, mänskligt sett, att vara din vän.

Han svarade - och fast ansiktsuttrycket var 
fullkomligt behärskat och lugnt, kunde jag höra tändernas klapprande 
mellan orden



Jag litar på dig, Jan, därför att Leonie litar på dig. Som jag skrev till 
dig, är det just på Leonies uppmaning jag vänt mig till dig.



Jag böjde mig fram, stödjande armarna mot stolens ryggstöd -och på så sätt 
kunde jag bättre iakttaga hans ansikte i spegeln. Jag sade:



Och har du någon orsak att lita på Leonie?



Han slog ned ögonen och smålog, händerna rörde sig av och an bland bordets 
ting.



Leonie, upprepade han, och krökte läpparna kring namnet. Ja, Jan, där har 
du åter en irrationell faktor insmusslad i mitt mycket sunda förnuft. Om 
det finns en människa på jorden, som jag obetingat litar på, så är det 
Leonie. Men jag kan inte säga varför. Om jag vore mycket inbilsk, skulle 
jag kanske säga, att jag trots allt älskar henne och därför litar på 
henne. Men jag hyser inga illusioner i den vägen. Älska är mig någonting 
rätt främmande, själva ordet för stort för min mun. Jag älskar inte ens 
mig själv. Har jag någonsin älskat någon, så var det säkert min farmor. 
Minns du den blinda gamla damen, som jag lät dig beskåda? Mot entre, vill 
jag minnas.



Han skrattade.



Nej, det är verkligen inte min starka sida. Om jag säger, att jag håller 
av Leonie, så har jag sagt mycket. Jo, jag håller av henne, men hennes 
svartsjuka blev till sist alltför tryckande. Jag var infamt påpassad. Ack 
ja, det var ju också ett utslag av hennes goda hjärta. Och hur du än 
anstränger dig, min kära Jan, skall du aldrig förmå rubba min tilltro



Jag rätade upp mig, nickade åt honom i spegeln och sade:



Gott. Nu vet jag alltså, varför du hedrar mig med ditt förtroende. Vill du 
nu ge mig nödiga instruktioner?



Han gjorde så och tillade:



Om du väntar några minuter, skall jag säga åt betjänten att lägga fram 
kostymen. Du kan under tiden gå in i nästa rum och välja bland mina vapen



Jag sade:

Behövs inte; jag har min revolver med mig.



Han bad att få se på den, och då han såg mitt namn inristat på kolven, 
skämtade han, sägande:



Det där är alldeles för oförsiktigt, herr lönnmördare. Dessutom passar 
revolvern näppeligen till dräkten.



Jag svarade, att en sådan detalj ingenting betydde; och han gjorde inga 
flera invändningar. Han såg på klockan och sade:



Vi har god tid på oss. Hon är ett, men hans majestät tänker inte visa sig 
förrän efter klockan två. Jag vill göra processen kort. Dessutom tänker 
jag offra hela natten åt vidskepelsens demon -ifall en sådan finnes. Och 
tuslaget på natten lär vara ominöst för oss Arnfeltar. Alltjämt enligt den 
här trovärdiga krönikan



Han bläddrade bland papperna, och vi voro en stund tysta.



Han såg bort mot alkoven.



Jag förstår i alla fall inte, varför han dröjer. Betjänten. Jag ska ju 
rakas och sminkas och pudras och allt det där. Det tar väl sin timme. Den 
här spegeln - minns du den? Den hängde just i farmors rum. Hon påstod, att 
löjtnant Arnberg skulle äga en pendang, men jag vet inte, hur det förhöll 
sig med den saken. Det är förresten mycket möjligt, ty det har verkligen 
funnits en make till broken. Visserligen endast en efterapning, men så 
skickligt gjord, att den omöjligt kunde skiljas från originalet. Det är en 
rätt egendomlig historia



Den trovärdige krönikören berättar nämligen, att den ursprungliga spegeln, 
som kom i släktens ägo på sextonhundratalet, skall ha haft en så 
besynnerlig och värdefull egenskap, att släktens dåvarande huvudman gjorde 
den till fideikommiss och dessutom förordnade, att släktens huvudman 
skulle föra den med sig, vart han än ställde kosan. Som du ser, är jag en 
lydig ättling.



Den värdefulla egenskapen var emellertid den, att man vid troget och 
ihärdigt tittande i spegeln skulle upptäcka sin dödsfiende. En dylik 
egenskap lär förresten tillskrivas flera speglar. Men för oss kom legenden 
att spela en viss roll. Jag nämnde för dig, att gustavianen general 
Arnfelt hade en oäkta son. Generalen, som kanske läst Jean Jacques, lät 
uppfostra den oäkta telningen jämsides med den äkta, utan någon åtskillnad 
dem emellan. Han ville nämligen genom ett experiment i tidens smak utröna, 
huruvida den äkta börden hade någon betydelse. Ja, för själslivet, 
antar jag. Vad han kom till för resultat, förmäler icke krönikören, men 
väl berättar han, att den unge oäktingen, då han vid sjutton års ålder - 
tror jag det var - fick veta sanningen, undergick en hemsk förvandling. 
Nåja, det undrar jag inte på. Krönikören säger: när nu pilten fick veta, 
att han icke var av denna världen



Ett lustigt uttryck, inte sant? Pilten beslöt att hämnas och lär ha ruvat 
på hämnden från sitt sjuttonde till sitt trettiofjärde år. Det var att 
taga saken grundligt. Och vad som lär ha hållit honom tillbaka, skall just 
ha varit en hälsosam respekt för spegeln, där den onaturlige fadern skulle 
kunna upptäcka sin dödsfiende. Slutligen kom han på den lyckliga iden att 
skaffa en efterapning för att sålunda insöva sitt offer i lugn.



Nå, därmed må vara hur som helst. Men vet du, vad jag har kommit att tänka 
på? Jo, jag tror, att min ärade anherre, han som hängde oss spegeln om 
halsen, snarare var en filosof än en obscurant. Jag har haft många ensamma 
timmar med min spegel. Och så småningom har jag kommit till den 
övertygelsen, att min anherre hade rätt. Man får till slut se sin 
dödsfiende. Så länge man är barn, broder Jan, ser man honom icke och 
kanske inte heller under de första ungdomsåren. Men sedan börjar det. För 
var gång grinar han oss alltmera oförtäckt i ansiktet. Jag kan sitta i 
timmar och betrakta honom. De sju stränga damerna betrakta mig och jag 
betraktar honom. Och det tycks mig som om vi båda vore allena, ej blott i 
rummet utan i hela världen.



Då händer det mig någon gång, att jag blir rädd. Quia leo. Det skäms jag 
icke för. Ty att betrakta honom är sannerligen ett mandomsprov så gott som 
något. Och mig tyckes nästan, att andra mandomsprov kunde besparas mig. 
Men - Mikael Arnfelt. Quia leo! Försök att översätta. Kan du inte ens 
översätta dina fäders valsprak, brukade gubben Sundblad säga. Minns du 
honom?



nedre sjätte.



Han reste sig, och i det han lade händerna på mina axlar, sade han:



Du, Jan! Om du träffar Leonie - och det är ju inte omöjligt -så skall du 
säga henne, att jag såg mig i spegeln in i det sista. Ty en sådan påfågel 
var jag. Och dessutom kan du, som var Sundblads gullgosse, säkert 
säga något vackert på latin. Till exempel:



Quia leo, ultimus sic mortuus est comes Arnfelt.



Han stampade i golvet och ropade:



Nå! Äntligen! Hur länge ska jag behöva vänta? Har ni åtminstone min kostym 
i ordning?



Jag vände mig om. I alkovens öppning stod Fält, en sidendräkt över armen.



Och herr Arnbergs kostym? fortsatte Mikael. Var har ni den? Vet ni 
egentligen vad klockan är? Ni tror visst, att ni kan få sköta er hur som 
helst, därför att ni har en vacker hustru!



Fält svarade:



Jag har lagt fram herr Arnbergs kostym i hans gamla rum.



Mikael tryckte min hand.



Gott, sade han i det han förde mig mot dörren, vi träffas om en timme. 
Spela lönnmördare med bravur, men glöm inte att taga ut kulorna. Ty det 
står skrivet: Bättre en levande hund än ett dött lejon.



Korridoren och trappan fylldes nu av sorlet från vita salen, där 
maskeraden var i full gång. Jag skyndade till mitt rum, men plötsligt slog 
mig en tanke: revolvern! Då jag lämnade den hos herr Hansen, var den 
oladdad.



Jag drog upp den, sköt undan skyddsstycket, vred hjulet ett varv. Min oro 
visade sig obefogad. Herr Hansen hade skickat tillbaka revolvern laddad 
med sex skott. Jag tog stöd mot väggen och vilade några minuter. Jag var 
andfådd och hjärtat dunkade hårt.



Just som jag skulle fortsätta min väg, öppnades dörren till Maurettes rum, 
och ett ljussken föll mig rakt i ögonen. Jag slöt ögonen en sekund; när 
jag åter såg upp, stod fader Johannes bredvid mig. Han var som alltid 
svept i sin sida, svarta kappa, men huvudet var obetäckt. Han tog mig i 
hand och förde mig in i Maurettes rum. Vi stannade vid dörren.



På sängen satt Maurette; hon hade ännu icke anlagt kostym. Vid det lilla 
bordet satt herr Hansen, likaledes utan mask. Och mellan dem, vid 
sänggaveln, med ryggen stödd mot väggen, stod monsieur Lebossu, snodde sin 
haktofs mellan fingrarna och stirrade i golvet.



Jag hälsade icke; och ingen tycktes lägga märke till mig. Jag vände mig 
till fader Johannes för att få en förklaring, men även han stirrade envist 
i golvet. Och sålunda förblevo vi tysta, jag vet icke rätt huru länge.



Men slutligen sade herr Hansen:



Jag för min del har ingenting att välja emellan. Jag står inför min ruin. 
Jag vet nu, att han med vett och vilja, planmässigt och utan ett 
ögonblicks tvekan lockat mig till branten. Det finns endast ett medel att 
rädda min firma, mig själv, jag kan säga mitt liv. Det bär mig emot, men 
jag måste. Ty jag anser, att min existens har fullt ut lika stort 
berättigande som hans. Alltså måste jag. Vad säger ni, monsieur Lebossu.



Kråkskrämman vid sänggaveln sjönk plötsligt ihop. Men det var endast en 
bugning, som upprepades några gånger, allt under det att han kraxade:



Jag böjer mig, jag böjer mig, monsieur.



Da sträckte Maurette på sin mjuka kropp, gudomligt lättjefull och smidig. 
Och hon gäspade och sade:



Din ruin, lilla Hansen, är en sak, som möjligen intresserar dig själv men 
ingen annan. Förresten vet du, att det är lögn, det där pratet om din 
ruin. Du blir sparkad utför trappan en gång till här i livet, det är hela 
saken. Men när har du inte krupit upp igen? Och högre. Nej, lilla Hansen, 
du är svartsjuk. Och det förstår jag Och jag skulle kunna viska dig 
någonting i örat, lilla Hansen, saker, som skulle göra dig till en riktig 
hjälte. Nej, jag har ingenting att invända, mot själva saken, men jag 
vill, att vi ska vara ärliga. Har jag inte rätt, Lebossu?



Kråkskrämman bugade som förut och kraxade:



Jag böjer mig, jag böjer mig, madame.



Då frågade jag fader Johannes, vad de talade om. Och han vände sig till 
kråkskrämman och sade:



Hör ni, Lebossu? Min son frågar, vad det är ni tala om.



Kråkskrämman höjde sin högra arm och ärmen var så lång, att endast den 
gula pekfingerstoppen syntes. Han pekade på mig och sade:



Vad vi tala om, monsieur? Vi tala inte alls, vi tänka. Men frågar ni, 
varpå vi tänka, så får jag en smula svårt att förklara mig.

Ty att förklara sig själv är mycket svårt, monsieur, och vi äro 
snart sagt ingenting annat än tankar. Mycket gamla tankar, monsieur. 
Enfin, man har kommit till världen, och man måste således leva. Det har 
människan och hennes tanke gemensamt. Men jag för min del, jag böjer mig, 
jag böjer mig, monsieur.



Men nu sade Maurette och visade mig tänderna:



Du dumma Jan, som frågar, vad vi tänka. Vi tänka på hämnd och på ingenting 
annat. Han må sedan säga vad han vill, tjocka herrn



Herr Hansen inföll:



Du är mycket ologisk, min stackars Maurette. Varför skulle du hämnas på en 
person, som inte gjort dig något ont? Kan hämnden segla så där i luften 
och slå ned på första bästa duva, som kommer inom räckhåll? Nej, det där 
är barnsligt, det är godtyckligt. En affär däremot är aldrig godtycklig. 
Den måste skötas på just det och det sättet. Just det och det medlet måste 
användas. Det kallar jag klara papper



Jag sade:



Vad ni är löjliga alla tre. Ni vill således samma sak men försitta tiden 
med att tvista om skälet. Nå, så se då på mig. Jag vill också. Men jag har 
haft nog förstånd att lämna alla skäl och orsaker hemma. Jag vet, att min 
revolver är laddad, det är nog. Jag vet, att jag vill, det är nog. Jag 
handlar, därför att det är min plikt. Det är ett åliggande, som någon lagt 
på mig. Vem? Det angår mig icke. Varför? Det angår mig icke. Har jag inte 
rätt, Lebossu?



Han svarade:



Förvisso, monsieur. Ty det är skillnaden mellan människan och hennes 
tanke. Hon har åligganden, som hon måste utföra. Tanken däremot icke. Nej, 
tanken är fri, som man säger - he, he, he människan icke. Men jag böjer 
mig, monsieur.



Jag sade:



Ja, skratta ni, monsieur. Men skillnaden oss emellan är den, att ni är en 
Metusalem till kråkskrämma och ni tycks alltjämt ha seklerna för er. Jag 
däremot har en kvart eller en halvtimme. Och därför farväl, madame et 
messieurs.



Och jag vände mig om för att skynda mig därifrån. Men Maurette hejdade 
mig.

Hör på, Jan, sade hon. Ett allvarets ord. Vad 
tänker du egentligen göra? Du är alldeles skild från den här saken.



Hur så? frågade jag. När skulle jag ha blivit skild från den här saken? 
Jag skulle tvärtom tro, att jag skilt mig från alla andra saker utom just 
denna.



Herr Hansen ryckte föraktfullt på axlarna, monsieur Lebossu smålog så att 
ett par gula betar stucko fram under mustaschen, och han snodde sin 
haktofs. Maurette sade:



Stackars lilla Jan! Du minns således icke ett löfte, som du givit en viss 
ung dam, kallad Leonie.



Jag rodnade och kände mig förlägen. Men jag sade:



Jag minns mycket väl det där löftet. Men för att nu riktigt visa dig, 
vilken satans karl jag är, så skall jag säga dig, att när jag avlade 
löftet, så lovade jag mig själv att bryta det. Nu ser du, hur mycket det 
löftet binder mig. Och låt mig nu gå.



Men hon skrattade. Och hon sträckte armarna emot mig och sade:



Stackars min Jan. Du är en barnunge och alltså är du bedårande för mitt 
gamla hjärta. Jaså, det förhöll sig så med ditt löfte? Ja, du är duktig, 
du! Men en sak måste du ändå förklara. Vad var det, som drev dig att 
avlägga det där löftet? Jag vet inte, att någon tvingade dig, eller ens 
bad dig. Och frivilliga löften, stackars Jan - o, de äro mycket farliga.



Och hon skrattade mig mitt upp i ansiktet; men vände sig snart åter till 
de andra.



Jag sade:



Varför jag avlade löftet? Det var ju en helt naturlig sak. Jag ville inte, 
att Leonie - det var för Leonies skull - man måste ju ändå betänka - det 
tycks mig alldeles självklart, att när jag på ett enkelt sätt kunde 
bespara henne - jag inser inte, varför jag skulle ha låtit bli - mig 
veterligt har Leonie aldrig gjort mig något ont - om jag nu kunde - Herre 
min Gud, min s. k. heder var ju redan offrad - vad skulle ett löftesbrott 
betyda för mig-- om jag därigenom kunde bespara Leonie



Och jag sökte förklara mig, så gott jag kunde. Men plötsligt märkte jag, 
att de tre alls icke lyssnade till mina ord. De hade åter vänt sig mot 
varandra och samtalade halvhögt. Först talade herr Hansen; så sjönk 
kråkskrämman samman, gnällande: Jag böjer mig, jag böjer mig. Sa 
talade Maurette och blev på samma sätt svarad. Men jag lyssnade med allt 
större undran och förskräckelse, ty de upprepade samma ord varje gång och 
talade icke längre som människor utan som maskiner.



Och jag drog fader Johannes i rockärmen och viskade:



Far, jag vill inte



Han frågade:



Vad är det du inte vill?



Jag vill inte att de där - det är ju masker, det är ju spöken, det är ju 
mannekänger - jag vill inte - det är min sak - vi äro ju båda lika - jag 
menar Mikael och jag - jag kan göra det men jag vill inte, att de där - 
och om jag är bunden av mitt löfte- till Leonie - så vill jag inte



Och jag ryckte honom i rockärmen. Han sade:



Na men, Jan - vad är det du inte vill?



Men jag kunde endast säga:



Jag vill inte - jag vill inte



Då kände jag, att far spratt till. Och jag såg de tre vid väggen spritta 
till och lyssna. Men jag hörde endast en klocka, som slog två slag.



Och några minuter förflöto.



Fader Johannes sade, viskande:



Min lärde vän, Lebossu, som känner skillnaden mellan människans vilja och 
tanke - kan du också säga oss skillnaden mellan människan och Gud?



Men kråkskrämman böjde sig tyst och svarade intet.



Fader Johannes förde handen till örat och lyssnade.



Så sade han i det han något höjde rösten:



Jag ser skillnaden däri, att människan varken med tanke eller vilja kan 
ändra det oföränderliga. Så har ni med edra tankar och min son med sin 
vilja icke förmått draga en sekund ifrån eller lägga en sekund till den 
uppmätta tiden. Låt oss därför ödmjukt bekänna, att våra tankar och vår 
vilja fladdra som fjärilar kring eldslågan. Och däri består vår makt och 
vår trygghet, att vi äro maktlösa.



Klockan har slagit två. Nu drar vår gemensamma fiende Mikael Arnfelt sitt 
sista andedrag. Och det var icke vi eller någon av Guds skapade 
varelser, som förbrände honom. Utan han föll elden till och förbrändes.



I det han sade detta öppnade han dörren och jag såg ett ögonblick en 
gestalt, stadd på flykt, med ena armen uppsträckt och det ena benet, som 
om han hängt i trådar. Och i det han ilade förbi dörren kastade han in i 
rummet den kniv, han hade använt.



Men när jag kom in i spegelsalen, var den till trängsel fylld med brokiga 
masker. Jag banade mig dock fram till stolen och såg Mikael sitta där med 
huvudet bakåtlutat, högra kinden löddrig av tvål, ögonlocken halvsänkta, 
så att jag i spegeln endast såg vitan och nedre kanten av regnbågshinnan.



På ena sidan om honom stod Rygell, lade handen på hans bröst. På andra 
sidan om stolen stod Steintheel, skrev ivrigt i sin bok.



Och nu hörde jag någon ropa:



Stäng alla dörrar! Ingen får slippa ut!



Då blev jag rädd. Och jag tydde mig till fader Johannes. Jag hörde 
Maurette skrika till; och jag såg, hur tvenne män grepo herr Hansen i 
skuldrorna, tryckte honom upp mot väggen och satte handklovar på hans 
händer. Och slutligen såg jag i alkoven Lebossus skråpukansikte. Han skrek 
och åkallade djävulen med så vidöppen mun, som om inälvorna bränt honom 
och kvalt honom.



Och han skrek:



Jag är oskyldig! Jag är oskyldig! Man har lockat mig. Det är Fält, som har 
gjort det.



Och masker och människor började ropa och skrika och bedyra. Och i hela 
rummet var Mikael ensam tyst.



Men jag förstod, att jag rakat in i ett förbrytarnäste. Och jag tydde mig 
till fader Johannes. Han sade:



Vad är det nu du vill, Jan, som gör dig rädd?



Jag tecknade, att det var människorna, som skrämde mig. Men han log mot 
mig och viskade tätt vid mitt öra:



Av människorna har du ingenting att frukta. Har du ännu icke förstått, att 
du och jag icke äro av denna världen?



Och vi lämnade rummet och huset.

Vi voro åter under bar himmel. Och han sade:



Alla äro icke levande, som leva; ej heller är döden en port, som öppnas 
endast åt ett håll. Den Oföränderlige formar livet efter sitt behag och av 
döden gör han en leksak. Våra tankar äro irrbloss som förnöja honom med 
sin fladdrande lek. Men våra viljor vila i hans hand. Och då du känner dig 
dömd under din vilja, skall du veta, att den är i hans hand, som givit dig 
himlens båge till ett tecken. Frukta därför icke din vilja, ty den är icke 
ditt redskap utan dens, som leder dig.



Så sägande, lämnade han mig.

INNEHÅLL ARVET OCH LAGEN 5 I Fält-Fältman-Arnberg och hans arvingar 
7 Il Arnbergs Tuberculin 29 III Biskopsgården 66



IV Arnbergs Explosiv 79 v Spegeln 94 Vl Hitrotorp 122



LEONIE. ETT MELLANSPEL 169 ARVET OCH LÖFTET 215 I Arnbergs Transatlantic 
217 II Hotel de Montsousonge 238 III Herr Hansen förklarar och återknyter 
262 IV Den fyrfaldiga reduktionen 276 v Le Maschere da capo 294