Hjalmar Bergman Farmor och vår Herre

Klassisk svensk litteratur från Textalk




Farmor höll räfst med Vår Herre. Själv trodde hon, att hon 
läste sin aftonbön, men en mångårig förtrolighet hade gjort tonen 
familjär. Ibland uttryckte hon sig nästan vanvördigt. Hon kunde säga:



Om du nu för en gångs skull ville göra som jag vill.



Eller:



Vad fick du för det, gode Gud? Fikon fick du!



Eller ännu värre:



Dra nu åt skogen som du bär dig åt!



Saker som man kan säga åt man och barn men inte åt Vår Herre. Fast det är 
sant, att vissa händelser och tilldragelser har ett märkvärdigt utseende. 
Och när man som farmor varit med i tre kvarts sekel, kan man ha rätt att 
uttrycka sin åsikt om ett och annat. I synnerhet om den gode Guden skänkt 
en ett klart och redigt förstånd.



Dessutom - vem ska man resonera med? Ens man dör, ens barn skingras, 
barnbarnen ser man aldrig röken av, de gamla vännerna försvinner i jorden 
och på jorden. Vem ska man till sist tala med?



Vår Herre är alltid till hands. Om kvällarna, då rummet är tyst och 
nattlampan brinner, kan det kännas som om han sutte på sängkanten. Då blir 
aftonbönen en pratstund. Det är det goda med Vår Herre, att han hör på. 
Han sitter inte och tänker på annat. Och han vet och förstår. Och han 
minns! Han vet, vad som hände för femtio år sen och sextio och sjuttio. 
Det är ovärderligt för en gammal människa. Och han har ännu en stor 
förtjänst: han gör inga invändningar. Farmor tycker inte om invändningar. 
Vår Herre har sin tysta vilja, och det är ju den, som sker.

Men en annan stackare får säga sin mening utan att bli avbruten.



Vidare är han den ende, som man kan resonera med i fråga om affärer. Han 
kommer inte med nyheter. Han vet, att den som arbetar och sparar blir rik, 
och att den som slösar och latas blir fattig. Sa enkelt är det, men man 
ska ha förstånd för att förstå och begrepp för att begripa.



Farmor har sparat och därför är hon rik. Hon skulle ha varit ännu rikare, 
om hon inte haft barn och barnbarn.



Farmors far gjorde sparbössor av lera. Sparbössor och lergökar. Dessutom 
var han knekt och en knävel till karl. Han lärde farmor att spara. Själv 
hade han sina knektavanor beträffande snus, brännvin och ett fint 
uppträdande, vilka alla hindrade honom att lägga något på kistbotten. Men 
han gav farmor en sparbössa. Den var röd och rund och hade en vit knopp. 
Den föreställde ingenting utan var helt enkelt en sparbössa. Så småningom 
blev den tung av grindslantar och andra slantar. När farmor fyllt sexton 
år, var bössan sprickstinn och slaktades. Det skedde bakom en stor sten, 
ty far skulle ingenting få veta. Men rätt vad det var stack fars huvud upp 
över stenkanten och den långa, karska knektnäsan snörvlade i 
knävelborrarna:



Vad har du i knät?



I knät låg kopparslantar och silverslantar och sedlar. Far var en hederlig 
karl men han hade sitt förstånd för sig. Han grunnade en stund. Flickan 
var hans och alltså var pengarna också hans. Han behövde dem, han tog dem. 
Det var inte lönt att göra motstånd, ty far kunde lika sig med allt utom 
med trilska.



Lyckligtvis hade flickan sitt förstand hon också. Hon grunnade en stund. 
Pengarna var hennes och rätt ska vara rätt. Hon gick till länsman. Det var 
en fruktansvärd och nästan ogudaktig handling och hade inte flickan haft 
sitt klara förstånd, skulle det ha pekat rakt upp i natten. Men som det nu 
var, gick det bra. Hon berättade för länsman, att en främmande karl 
tagit hennes sparpengar, då hon satt bakom stenen bakom stugan och räknade 
dem. Länsman följde henne hem. När de steg in i stugan, reste sig far och 
ställde sig längst in i hörnet vid spiseln. Där stod han i skumrasket rak 
som en Moraklocka; ansiktet lyste vitt som en urtavla.



Länsman hälsade och sa:



Det är en besynnerlig historia Agnes berättar, att en främmande karl ska 
ha tagit hennes sparpengar, just som hon satt bakom stenen bakom stugan 
och räknade dem. Vad kan Storm ha sig veterligt om den saken?



Far svarade:



Vad kan jag veta annat än att det är något hon drömt.



Men Agnes höll fram den krossade sparbössan, som icke var någon dröm. Och 
länsman sa:



Vore det tänkandes att det vore en sockenbo, så skulle jag ta illa vid 
mig. Men det kan väl inte ha varit annat än en strykare. Vad säger Agnes?



Agnes svarade:



Inte finns det tjuvar här i socknen. Som jag vet.



Jaja, sa länsman, rättvisan är en gruvlig sak, så gud sig förbarme. I får 
väl tänka er för och se er om och talas vid.



Och sen han druckit en skvätt av vad som bjöds, gick han. Far tog fram 
pengarna och räknade dem. Det var arton riksdaler. Två lade han i 
snusdosan, resten fick flickan behålla. Och far sa:



Nu har du allt blitt för snarslug och ovålig att ha i huset. I morgon ger 
du dig av.



Han lade sig i kammaren på bara golvet och ville inte ens ligga i samma 
rum som dottern. Om morgonen stod hon tidigt upp, kokte vällingen åt far 
och ställde den till reds på varma hällen. Hon samlade sitt i ett knyte 
och gick ned till landsvägen. Då mjölksurran kom skramlandes, bad hon om 
skjuts och åkte till staden.



När farmor läser sin aftonbön och nattlampan brinner och Vår 
Herre sitter på sängkanten, händer det, att far kommer tillstädes. Han 
står i bortersta hörnet och liknar en lång klocka med svart fodral och 
lysande vit urtavla. Farmor är rik och arton riksdaler betyder inte längre 
så värst mycket. Rätt ska vara rätt, men gubben kunde ju gärna ha fått 
behålla styvrarna. Hon undrar, vad han skulle ha köpt. Brännvin? Snus? 
Ull? Läder? Krut? Hon går igenom hela listan av enkla förnödenheter, 
glömmer dagens bekymmer och somnar.



Men det givs kvällar då sömnen sviker. Han finns i huset, han finns i 
rummet, han spinner som en spindel ett lätt, lent nät, som kittlande 
lägger sig över kinder och panna och näsa och ögonlock. Väven är skör. En 
enda liten surrande tanke kan få nätet att brista och flikarna fladdra för 
suck och gäsp. Då blir aftonbönen en pratstund och Vår Herre får veta 
åtskilligt som ingen annan vet.



Han får veta, att August är för hederlig.



Han får veta, att Axel är för givmild.



Att Frida är olyckligt gift.



Ibland får han veta, att alla tre är ovanligt dumma. Dock endast i 
förhållande till farmor. Jämför man dem med andra människor, står de sig 
gott.



Detta om barnen. Rörande barnbarnen får han ännu flera upplysningar. 
Skulle han göra en invändning, så vore det kanske den, att han får för 
många och för skiftande.

Enbart på farmors beskrivning skulle han inte kunna känna igen dem. 
En kväll får han en samvetsgrann teckning av Lill-Axels karaktär. Farmor 
ligger och halvblundar, fingrar då och då på näsan, då och då på örat. 
Pojken är inte så lätt att förstå och farmor vill vara samvetsgrann. 
Framför allt vill hon undvika alla överdrifter. Pojken är klok, det är 
tvärsäkert; han är begåvad. En smula inbunden, kanske sluten, går helst 
för sig själv och tänker. Han leker inte som andra barn, stojar inte. Utan 
tänker. Han är mycket sparsam, och det är gott och val. Men han borde i 
alla fall unna sig några nöjen. Han anstränger sig för mycket, han läser 
för mycket. Ska han, som farmor hoppas och tror, bli präst, så får han 
tids nog läsa. Man kan nästan bli rädd, när man ser en yngling, så foglig, 
så stillsam, så tankfull, så samvetsgrann, så arbetsam. Man kommer 
ovillkorligen att tänka på det gamla ordet: för god för denna världen.



Sa låter det den ena kvällen. Ett halvår senare får Vår Herre veta att 
farmor skickat Lill-Axel femhundra kronor. Hon nämner det i förbigående. 
En småsak. Femhundra kronor! Ja, han behövde dem. Och när han nu behövde 
dem, så var det ju bättre att han gick till farmor än till någon annan. 
Femhundra kronor på ett bräde åt en nitton års pojke! Hur kunde han behöva 
femhundra kronor. Men farmor ingår inte på några förklaringar. Hon säger: 
Ack, den rustibussen, han är i den åldern. Och hon smaskrattar och vet vad 
hon vet. Det tycks i alla fall finnas saker, som inte angår Vår Herre.



Sådant är för skiftande. Men vad är ungdom annat än ständiga skiftningar? 
Varje dag upptäcker man något nytt. Den tankfulle, tyste blir livlig och 
glad, en rustibuss. Den livlige tankfull och tyst. Dessutom kan farmor ta 
fel. Det förnekar hon inte. Allra helst som hon sällan eller aldrig får se 
sina barnbarn. Annat folk ränner i huset bitti och sent, året om, så tvi 
för den lede! Men barnbarnen!

Nej, barnbarnen känner hon icke, det medges. 
Barnen däremot bör hon känna. August har hon dagligdags under ögonen. Han 
är ungkarl, han äter som oftast sin middag hos farmor och han lägger sin 
kvällspatiens vid hennes bord. Ibland kommer han med fiolen. Då går katten 
ut och jagar råttor, då krafsar hunden på dörrn, då lämnar gårdskarln sin 
kära köksvrå och gör rent i stallet, då får Emma, pigan, ärende på stan. 
Farmor ensam lyssnar och lider. Hon tar till stickningen och sluter 
ögonen. Kniper man riktigt hårt samman ögon och mun och så att säga knyter 
hela ansiktet, hör man mindre. Någon gång smusslar hon bomull in i öronen. 
Men sällan, ty om hon bleve tagen på bar gärning, skulle August aldrig mer 
komma med fiolen.



Han har så mycket att stå i. Först och främst har han den stora Borckska 
engroshandeln, som matar landsbygdens diversebodar med allt under solen. 
Den grundades anno 28 av kommerserådet Borck och har således haft nära ett 
sekel på sig att sacka utför. Vidare har han diversehandeln vid Storgatan, 
stadens äldsta, grundad anno 40. Vidare har han Södra tegelbruket, kvarnen 
vid Sanna, egendomen Johannisberg med såg och elektricitetsverk, kol- och 
vedfirman Borck & Sunesson, fastighetsbolaget Borck & Broms, 
spannmålsfirman Borck & Söner, bryggeriet Borck & Braun. Allt skall han 
sköta, och hur skulle han kunna det? Han har ärvt affärerna efter farfar, 
far och äldste bror, men han har icke ärvt förmågan. Han mäktar icke. När 
det blir för svårt, går han till farmor med fiolen. Det är hans sätt att 
klaga. Han är fåmäld och trulig, förtror sig åt ingen. Han spelar så att 
katten flyktar, hunden tjuter, pigan gråter. Hon skulle kunna skura golv 
med tårar. Men farmor gråter inte: hon kniper ihop ögonen och stickar 
strumpor åt barn och barnbarn. Det är ju bättre att han går till henne med 
sina bekymmer än till någon annan.

Han är för hederlig. Folk bedrar honom, ler honom vid näsan, som 
bonden ler tjuren. Hans underlydande bestjäl honom; han ser och begriper 
men gitter inte hindra. Han är hederlig och andras vanheder gör honom 
tungsint. Han blir orkeslös, han gitter inte. Det är hemligheten, som 
farmor känner och Vår Herre. Andra icke. Andra säger: Borck börjar bli 
slö: han dricker.



Ja, men varför dricker han?



Han är en god son. Det finns beträffande goda söner ett budord och ett 
löfte, som Vår Herre ska vara snäll att infria.



Och farmor säger:



Gode Gud, om du någon enda gång ville göra, som jag vill! Så finge du se! 
Men att lassa på August all världens sorg och bekymmer- det är ingen 
mening i det, ser du. Tänk dig själv, om du skulle ha affären och 
tegelbruket och Johannisberg och kvarnen och bryggeriet och bolaget och 
allt det andra! Borck mäktar och jag mäktar och Gabriel mäktar. Men 
August! Har du glömt, hur klen han var som barn?



Vidare säger hon:



Gode Gud, hör min bön och gör som jag vill! Amen.



Men vad hon vill är varken mer eller mindre än ett underverk. Hon vill, 
att Vår Herre skall realisera hela detta konglomerat av affärer, som 
samlats under tre generationer. Och han skall göra det med så pass 
förtjänst, att det Borckska namnet behåller sin heder och de Borckska 
barnen sin välmåga. Axel har sin borgmästarlön och allehanda sportler, men 
det förslår inte. Han måste föra ett stort hus, hålla ett gott bord. Det 
kräver hans ställning och namnet. Vore hustrun något till människa, skulle 
det kanske lyckas. Men hon är ett våp. Hon påstår att Axel slösar. Och på 
ett sätt har hon ju rätt: han är för givmild. Han har för många vänner och 
de tär honom. Han skriver på växlar. Hans vänner kostar honom tiodubbelt, 
vad Lill-Axel kostar. Han skall bli präst men det är också möjligt 
att han vill bli knekt. Då kommer han att kosta än mera. Vad man kostar på 
barnen, är aldrig bortkastat. Han blir grann i uniform, fast man aldrig 
får se honom. Aldrig röken av honom! Det vore nu inte något särdeles 
underverk att skicka pojken till farmor på en vecka eller så! Tolv timmars 
järnvägsresa! Hon skulle gärna betala biljetten. Och lite till. Om han 
bara hade lust. Tigga sig till besöket gör hon inte.



För resten finns det viktigare ting att be om. Axel behöver pengar. Han 
skriver till August och kräver stärbhuset på stora summor. Och August 
spelar! Frida skriver och kräver sitt farsarv, helt och obeskuret. Det är 
hennes rätt och hennes plikt. Hon har två barn. Hennes man har majors 
avsked och kaptens pension. Eljest ingenting, inte en gnista ambition. En 
lätting, en vällusting, en slösare. Bara att se honom äta. Farmor är inte 
snål. Hon har hållit dagligt bord för fjorton personer och ingen har gått 
omättad därifrån. Men att se svärsonen äta är en vämjelse. Gluffsen !



Det finns viktigare ting att tala om och tänka på, när Vår Herre sitter på 
sängkanten. Axel skriver. Frida skriver. August spelar. Han besvarar inte 
längre deras brev, men han visar dem för farmor. Gruvliga brev syskon 
emellan! Till sist går det väl därhän, att de stämmer honom. Icke så länge 
farmor lever, visserligen icke. Men sedan.



Och det får icke ske. Saken måste ordnas. Frida ska ha sitt, Axel sitt, 
August sitt. Så enkelt är det, men man ska ha förstånd för att förstå och 
begrepp för att begripa. Stärbhuset måste realisera. Det får inte ske 
brådstörtat, om det ska ske med förtjänst. Det behövs pengar. August 
behöver, Axel behöver, Frida behöver. Den enda, som inte behöver pengar, 
är farmor. Hon har sin livränta, som ingen tar ifrån henne, och hon har 
sin gård. Det är en präktig gård och en stor tomt. Huset har tjugu 
eldstäder. Tjugu eldstäder för katt och käring, hund och piga! Är det 
rimligt? Farmor tänker sälja sin gård. Det är en allvarlig sak.



Och farmor säger:



Gode Gud, vad ska jag göra? Har du något annat förslag, så säg? Men det 
kunde du ha sagt förut, för nu är saken klar och priset bestämt. Jag får 
tvåhundrafemtio tusen. Jag kunde ha fått mer men inte kontant. Och det är 
kontant som behövs. Hälsa honom det. Borck, menar jag. Det känns som att 
slå sönder en sparbössa. Pengarna får man i handom, men tryggheten är 
borta och glädjen. En blir som vilsen. Här har jag bott i snart sextio år, 
och allt vad jag fått av din nådiga hand, har jag fått här. Och allt vad 
jag fått av Borck, har jag fått här. Det känns mest som att dra huden av 
kroppen. Hälsa honom det. Han trodde nog, att jag skulle bo här till 
dödagar. Men vad ska jag göra? Rätt ska vara rätt. Kan jag hjälpa barnen 
så strunt i mig och strunt i gården och strunt i minnen och krafs. Och 
hälsa honom att jag gör det av fri vilja och klart förstånd. Ingen har 
lockat eller tubbat. Tvärtom har de beskärmat sig och hållit emot efter 
förmåga. Gud signe dem! Amen! Hälsa honom det!



Vår Herre sitter på sängkanten och nickar god mening. Han skall framföra 
hälsningen. Om det nu verkligen behövs. Har den salige ett klart minne av 
sin jordiska maka, så lär han aldrig komma på den tanken, att hon låtit 
sig lockas eller tubbas.



Den gången, då farmor med sexton ar på nacken och sexton 
riksdaler sammansparda styvrar i knytet körde genom söder tull och vidare 
Sadelmakaregatan framåt mot torget, pekade kusken på en stor tomt i hörnet 
av Jordgatan.



Borckska bygget, sa han.



Ett stenhus i två våningar, takstolarna nyss resta.



Och kusken pekade än en gång med piskan och sa:



Borcken.



En liten ung herre i lång, svart rock, gul väst och gul cylinder. Han var 
nätt och lätt, kvick i rörelserna, livlig i åthävorna, riktigt gesvint. 
Kusken sa:



Stackare den, som är högfärdig.



Kusken lämnade mjölk åt allt vad Borck hette. Han stannade hos mamsellerna 
Borck, som höll flickpension vid Torget. Han stannade hos hökare Borck och 
hos handlanden Borck. Han stannade hos kommerserådet Borck, som tog åtta 
kannor mjölk om dagen. Han stannade hos Mina och Bina Borck, som hade en 
tapisseri- och galanteribod. Han stannade hos direktör Borck, som försökt 
grunda en enskild bank men icke lyckats. Han stannade hos grevinnan Borck, 
som bodde någonstans över gården i ett träruckel. Hon var änka efter 
mönsterskrivare Borck men grevinna av födseln. Slutligen stannade han hos 
Jonathan Borck, spannmålshandlaren, kommerserådets yngste son, densamme, 
som byggde hus vid Sadelmakaregatan. Här lämnade han åtta kannor, vilket 
tycktes märkligt, eftersom mannen var ungkarl, med hushållerska 
visserligen, piga och två drängar i maten. Av trettio medförda kannor 
mjölk lämnade han tjugofyra åt Borckarna. Flickan fick från första början 
en hög tanke om släkten.



I själva verket var det inte mycket bevänt med den. Den var talrik, ödsel 
och högfärdig. Kommerserådet hade haft en lysande tid, och något hade väl 
stannat i händerna. De övriga redde sig, stort mer var det icke. Ingen av 
dem, icke ens kommerserådet, ägde gård. En förmögen man skaffar sig en 
gård. Finns det en gård, som bär namnet, så finns släkten. Eljest är den 
bara en hop lösa människor; fattiga eller rika, det vet man just inte.



Jonathan var den förste som byggde. Han slog på stort: ett tvåvånings 
stenhus på hög granitsockel med tjugu eldstäder och koppartak. 
Byggmästaren hette Grundholm. Han var från Lillhammar och Agnes, som också 
var från Lillhammar, tog städsel hos honom. Han kallade sig arkitekt, 
vilket var nytt. Men har var ju en boksynt man med två bokhyllor och ett 
skåp. På väggarna hade han planscher över alla de stilar, varav 
byggnadskonsten består: den egyptiska, den babyloniska, den indiska, den 
kinesiska, den grekiska, den romerska, den bysantinska, den romanska, den 
gotiska, den renässanska, den barockska, den rokokoska eller fransyska, 
den lovisäska eller gustavianska, den klassiska och slutligen den moderna, 
som är den högsta, ty den väljer bland alla de andra och tar vad den 
behöver. Allt detta visade han Agnes redan den första kvällen och vann 
hennes aktning. Vidare sade han:



Jag är ungkarl och det kan vara svårt att ha en ung piga. Men det är 
egentligen bara om kvällarna. Håll dig undan om du kan. Och kan du inte, 
så blir det väl någon råd ändå. Men ett ska jag säga dig: Lås aldrig dörrn 
om dig, för då blir jag bara ettrig. Och slå inte från dig, för då blir 
Jag fly förbannad.

Tösen skrattade och menade, att det nog skulle 
gå bra. Och hon skötte honom så, att hon aldrig sade nej till någon 
begäran, hur okristlig den än kunde vara. Utan han skulle få sin vilja, 
bara han väntade tills hon skurat köksgolvet eller uträttat något annat 
nödvändigt. Det fann Grundholm rimligt och väntade tåligt i sängen tills 
sömnen tog honom, vad snart skedde. Så småningom begrep han väl knepet men 
lät det bestå. Ty vad ska en gammal man med flickor, om han kan komma 
ifrån dem utan att bryta mot skick och ordning och hävd? Allt gick bra och 
Grundholm fick sina golv skurade oftare än någon annan i stan.



Värre var det med arbetsfolket, sex fullvuxna karlar och tre pojkar. Agnes 
hade dem i maten och de hängde efter henne om inte för annat så för 
godbitarnas skull. Till sist måste hon ta en fästman bland dem och valde 
den yngste och saktmodigaste. Han hette Axelsson och heter så än i dag, 
där han går som gårdskarl hos farmor. Han gav henne en liten guldring av 
äkta guld fast sliten till bristning. När Axelsson varit fästman i tre 
veckor, ville han ligga hos flickan. Icke på allvar och till olycka utan 
bara som sällskap och av pur kärlek. Flickan höll av honom, men hon hade 
ju sitt klara förstånd. Ogin ville hon icke vara utan skyllde på Vår 
Herre. Pojken fick krypa i bädden men själv satte hon sig i fönstret och 
höll andakt med både bibel och psalmbok. Och gudsordet gjorde sin verkan, 
så att Axelsson skämdes och fann det långsamt och kusligt och oöverkomligt 
och fick ett ärende ut och försvann med kläder och allt. Så skötte hon den 
unge som den gamle och vann med sitt klara förstånd allas aktning utan att 
stöta någon för huvudet.



Men med bygget gick det långsamt sedan takstolarna rests. Borcken hade 
förbyggt sig. Takkopparn, som redan låg till reds på tomten, togs i mät. 
Det var tal om att huset, ännu ofärdigt, skulle gå under klubban. Det fick 
icke ske. Borckarna höll Jonathan om ryggen. Var och en kom med sin 
borgen eller sin skärv alltifrån kommerserådet ned till skolmamsellerna, 
ja ända ned till grevinnan, som visserligen var den högsta i rang men den 
ringaste i rikedom. Hur de nu samlade och skramlade, ordnades saken. 
Kopparn kom tillbaka, kopparn kom upp på takstolarna, kopparn glänste som 
guld. Kopparn var pricken över i. Där låg nu huset, fullbordat och 
intecknat, fulländat och högfärdigt. Borckarna gick man ur huse för att 
taga sitt verk i betraktande. Det var ett vackert hus. Stilen var den 
klassiska, endast portalen avvek en smula: den var egyptisk eller kanske 
babylonisk. Men det var ett vackert hus, ett stenhus under koppartak. Och 
det var det hus, på vilket folk skulle peka, sägande: Där ligger Borckska 
gården. Borckarna gick hem, var till sitt, förnöjda.



Vad var det för fel med huset? Folk undrade. Det var alltid något fel med 
Grundholms hus. Han byggde solitt och han byggde vackert, han kände ju 
stilarna. Men han var glömsk, en följd måhända av lärdomen. Han byggde 
Hilleborns nya corps de logis och det står där än i dag som en ögonfröjd, 
en renässansisk prydnad för sjön Krokens stränder. Likväl hade det ett fel 
fast visserligen endast av praktisk betydelse: när ställningarna tagits 
ned, visade det sig omöjligt att komma upp i andra våningen. Han hade 
glömt trappan. Saken var lätt hjälpt med en yttertrappa men det var i alla 
fall ett fel och det lades honom till last. För varje nytt hus han 
fullbordade, sa folk: Vad är felet? Sökte och fann. En söndag, två 
söndagar, tre söndagar, vandrade hela stan runt Borckska gården, sökte 
felet men fann icke. Det var ett fulländat hus, skönt och stolt, rikt och 
riktigt. Förnämligare män, som kunde göra anspråk därpå, begärde att få se 
huset invärtes. Grundholm förde dem ur rum i rum. De var rymliga och 
luftiga, lagom ljusa, väl belägna inbördes, bekvämt och trivsamt inredda, 
försedda med allt, som är praktiskt och angenämt. I förstugan mitt 
på väggen mittemot ingångsdörren fanns en tapetdörr. Grundholm sa: Det är 
en liten garderob; jag har glömt nyckeln.



Men det var inte någon liten garderob, det var felet! Det var ett rum, 
tjugoåtta fot långt, tolv fot brett. Och det var kolsvart! Det fanns ingen 
möjlighet att skaffa rummet dagsljus, ty på dess ena sida låg förmaket, på 
den andra salen, på den tredje köket, på den fjärde förstugan. Ho vet, vad 
Grundholm tänkt på? Vartill kunde detta rum, näst förmak och sal det 
största i huset, användas? Till garderob? Omöjligt. Det var hett som en 
bakugn. Vid dess ena vägg låg förmaksugnen, vid den andra salsugnen, vid 
den tredje spis och bakugn! Det var ett enda hett kolmörker, ett gehenna. 
Praktiskt sett var det en onyttighet, en golvyta om 28xl2 förspilld. 
Moraliskt sett var det ett fel och en skamfläck. Men ett fel, som ingen 
såg, och en skamfläck, som ingen kände. Mer än Jonathan Borck och 
Grundholm.



Jonathan Borck var en märklig man för sin stad och sin tid. Han hade varit 
i London och Paris, han hade suttit tre år på ett stort kontor i Bremen. 
Efter hemkomsten hade han öppnat en spannmålshandel. Man påstod, att han 
gjorde goda affärer. Han var mycket tystlåten. Bönderna var vana vid att 
bli ihjälpratade. Man vet ju att stadsfolk pratar mycket och att munlädret 
deras är nött och glatt av slitning. De vet inte hälften av vad de säger 
och menar inte tredjedelen. De pratar för att en ann inte ska få syl i 
vädret. Så går det till att lura bönder, det är känt sen urminnes. Borcken 
var annorless, han lät bönderna tala och sa själv det minsta. De kunde 
sitta timvis i hans mjuka skinnsoffa, grunna och tala just lagom. Borcken 
teg, men han var inte otrevlig ändå. Han log, han nickade, han blinkade, 
han beskrev saker och ting med bara händerna, han hade ett helt 
teckenspråk. Och han hade fört med sig från främmande land allehanda 
underliga små ting, som han visade och ibland förärade. Till slut 
blev det sagt ett pris från det ena hållet och ett annat från det andra. 
Borcken sa sitt pris och teg. Bonn fick lätta sitt hjärta, han fick tala 
och andra, påstå och förklara. Det är så mycket som hänger samman med 
spannmålspriserna. Forntid och framtid, mest forntid. Hur far gödde åkern 
för fyrtio år sen, hur han skötte sitt utsäde, vad han skördade. Borck 
hörde på, förstod och begrep. Det var inte tal om annat; han förstod och 
begrep, men han teg. Han hade sagt sitt pris, det var karlsord och inte 
munväder. Till sist kändes det skamset att stå där och orera. Allt hade 
sagts och Borck hade hört och förstått. Den som tiger har väl rätt, 
eftersom han inte ens gitter förklara och urskulda. Bäst att slå till.



Borck gjorde goda affärer. Men hans äregirighet låg inte åt det hållet. 
Han var inte penningsniken. Han var en apostel. I utlandet hade han 
umgåtts med gentlemän, fint folk, klokt folk, stillsamt folk. Han kunde 
icke längre fördra att bli klappad på magen, dunkad i ryggen eller att få 
sin näsa på ett skämtsamt sätt inklämd mellan två grova knogar. Han var 
korrekt och ville vara korrekt. Så blev han en dålig sällskapsbroder. Han 
förstod icke skämt. När andra skrattade med lungor och lever, drog han på 
mun. För de grova var han för fin. De riktigt fina fann honom för grov, 
kanske av samma orsak: han förstod icke skämt. Det blev ledsamt, varhelst 
han uppenbarade sig. Han kände själv, att det blev ledsamt och det gjorde 
honom ännu mera korrekt. Han drog sig tillbaka, sårad och martyriserad av 
dessa råbarkade figurer. Han kallade dem figurer, det var hans enda 
skällsord och det gjorde honom gott. Själv var han en gentleman, klädde 
sig som en gentleman, åt som en gentleman, kammade sig som en gentleman, 
stod och gick, snusade och snöt sig, petade tänderna och klippte naglarna, 
allt som en gentleman.



Och som en gentleman ville han bo. Hans hus skulle vara välbyggt, 
välordnat, förnuftigt, korrekt. Han byggde och förbyggde sig. Det betydde 
ingenting, affärerna skulle han nog ordna. Men vad som betydde någonting, 
var det svarta hålet, i det oförnuftiga, meningslösa, oanvändbara rummet, 
28 x 12, som inte var en garderob och ingenting annat heller. Ett stort, 
svart, fult masksting i en vacker frukt. Det plågade honom över hövan. 
Ingen bär sitt lidande så tungt som den korrekte, ingen har större 
förutsättningar att bli martyr. Borck rådgjorde med arkitekten, han hotade 
med process, han krävde, att någonting skulle göras, han ville icke bli 
till åtlöje för figurerna. En gentleman får icke vara löjlig. Om det kan 
undvikas.



Grundholm förstod honom icke. Vad fan var det för fel med huset? För det 
första var det inte något fel, för det andra var det inte hans fel, för 
det tredje syntes det inte. Grundholm var själv en apostel. Här hade sen 
urminnes tider byggts med tumstock och bondförstånd: Grundholm byggde 
efter byggnadskonstens regler, så som de av vetenskapen fastställts och 
beskrivits i ritningar och böcker. Och vad var tacken? Småaktiga 
anmärkningar, chikaner, hot om process! Grundholm var martyr, även han. 
Och två martyrer förstår icke varandra. Han blev grov, han gick till 
skåpet och drack och blev ännu grövre. Han uppträdde som en riktig figur, 
en urfigur. Och han sa:



Sätt ett kärl i skrubben, så får herrn det finaste skithus i stan.



Med en dylik människa kunde Borck icke tala, icke ens processa. Det fanns 
bara ett sätt att avhjälpa felet och avvärja löjet: att finna en 
användning för skrubben, en förnuftig, praktisk, korrekt användning. Ty 
bort kom den icke med mindre än att huset revs till grunden. Och där stod 
det, stenmurat och koppartäckt, med flaggstång på taket och alla fönster 
på vid gavel för att vädra ut fukten.



Agnes ville se på staten. Hon fick nycklarna av Grund holm och 
Axelsson i följe. Det var söndag och söndagsväder och söndagskläder och de 
gick arm i arm som fästefolk och guldringen glänste. När de steg uppför 
trappan och Axelsson började skramla med nycklarna för att välja den 
rätta, stannade folk på gatan och vände sig om och betraktade dem. Och 
Agnes sa:



Ska en tro, att de tror att det är vårat, som de glor!



De skrattade. Men dörren fann de öppen och i salen fann de Borcken själv. 
Då blev Axelsson blyg och smet. Agnes stod på tröskeln, tittade och neg. 
Borck vandrade av och an och talade för sig själv, stumt visserligen men 
med livliga åtbörder. När han varsnade Agnes, rynkade han pannan och 
trutade med läpparna. Men hon lät sig icke förskräckas utan nämnde ärende 
och namn, stånd och villkor, kort och snabbt som sig hövdes. Borck 
blidnade och log. Jag är patron Borck, sa han. Det måtte jag veta! sa 
Agnes. Han tänkte efter, vad han borde kalla henne och bestämde sig för 
"hon lilla mamsell". Mamsell för att vara artig, "hon lilla" för att 
antyda hennes verkliga stånd. Han bjöd henne att bese huset och följde 
henne själv ur rum i rum. Hade han varit en figur, skulle han ha knipit 
henne i kinden eller kittlat henne i sidan eller behandlat henne än grövre 
och plumpare. Lusten fanns där men han gav icke efter för lusten utan njöt 
mera av att behärska den. Han njöt också av hennes beundran. Hon var 
nyfiken som en skata och lika talför. När hon stigit in i förmaket och 
stod mellan de båda väggfasta speglarna, som går från golv till tak, hade 
hon redan förbrukat alla lovord och tuggat om dem. Hon skrek till: Nej, nu 
sätter jag mig! och satte sig verkligen pladask på golvet. Det var en 
överdrift och den stötte honom. Men han eftersinnade, att hon endast var 
en piga, låtsades om ingenting, räckte henne till och med handen. Hon 
kände dock missnöjet, blev stillsam och sedig, lade händerna i kors och 
gick som en präst i en kyrka. Icke ens kökets under förmådde nu 
längre bringa henne ur jämvikten. Hon besåg 
allt, begrundade allt, beundrade allt men med måtta. Borck tänkte: Nu är 
den lilla figuren blyg. Men figuren var inte blyg, figuren hade bara ett 
klart förstånd och en snabb uppfattning .



Båda skulle ställas på prov och komma till korta. När ronden var slut och 
Borcken avskedat sin gäst i förstugan, vände han sig plötsligt om och 
ropade: Vänta! Han hade fattat ett beslut, han ville anställa ett prov, 
sända upp en försöksballong. Han öppnade tapetdörren.



Här är någonting jag har glömt, sa han. Här är någonting av särdeles 
intresse. Lilla mamselln ska titta på det här.



Han förde henne in i mörkret. Han sa:



Det här är någonting alldeles nytt. Jag tror inte, att det finns förut i 
vårt land. Kan lilla mamselln gissa?



Hon gissade på klädkammare, men åtrade sig genast. Rummet kunde inte 
vädras och dessutom var ju klädkammare ingenting nytt. Hon kunde inte 
gissa. Han sköt henne ut i förstugan, låste dörren, stoppade på sig 
nyckeln. Och under det att han det gjorde, sa han:



Det är en skamvrå.



Han vände sig mot henne och såg, att hon inte förstått.



Lilla mamselln undrar, sa han. Men det är så, att när man ska bygga ett 
stort och bekvämt och väl inrättat hus som detta, så måste man tänka på 
allt. På allt, ja. Hon såg att jag har två präktiga barnkammare däruppe. 
Några barn har jag ju inte, men jag kan få. Och alltid blir det ju barn 
förr eller senare, i ett stort hus som detta. Sa man ska tänka på det, när 
man bygger. Förstår lilla mamselln?



Men hon förstod inte alls: det klara förståndet svek henne.



Hon upprepade:



Skamvrå? Är det en skamvrå?



Och han sa:

Alldeles det, ja. Det finns något som barn behöver lika väl som 
kläder och föda. Det är fostran. Ett barn kan vara välartat och behöver 
likväl någon gång straff och varning. Vad gör man då? Aga är inte bra. Det 
används inte längre i utlandet. Man kan slå för hårt, man kan skada 
barnet. Nej, det finns ett gammalt beprövat medel: man ställer barnet i 
skamvrå. Det får tänka sig för, inse sitt fel, skämmas, ångra, bättra sig. 
Det är ett gammalt och beprövat medel, men för så vitt jag vet, har man 
aldrig använt det med eftertanke och förnuft här i landet. Man har ställt 
barnet än här och än där, hur som helst och var som helst, ån i ett ljust 
rum, än i ett mörkt. Det är inte bra, det är oförnuftigt, det är slarvigt. 
En skamvrå måste vara någonting alldeles särskilt om den skall tjäna sitt 
syfte. Den här är inrättad efter en ny metod



Hon upprepade:



Är det en skamvrå?



Ja, det är en skamvrå.



Och hon frågade:



Är den byggd för det?



Ja, svarade han och rakade olyckligtvis blinka på ett spasmodiskt och 
lustigt sätt. Den är enkom byggd för det ändamålet.



Då svek den snabba uppfattningen. Hon trodde, att Jonathan Borck skämtade. 
Det var en förklaring och den enda på hans kruserliga sätt mot en piga, på 
hans åtbörder och utläggningar, hans mamsellande och allt annat spektakel. 
Hon trodde, att Jonathan Borck var en lustig ture.



Och hon skrattade loss, skrattade uppåt och skrattade nedåt, skrattade mot 
höjden och skrattade mot jorden, skrattade i alla fyra väderstrecken och 
vred sig av skratt. Ty när en fin herre gör sig så mycket besvär med att 
raljera och roa en piga, får hon ta till så att det förslår. Hon 
skrattade, så att hon småler ännu, där hon ligger och fingrar än på örat, 
än på näsan, med nattlampan bredvid sig, Vår Herre på sängkanten och 
sjuttio års allvar i tankarna.



Då hände någonting förskräckligt och obegripligt. Noga besett och 
betraktat: det märkligaste som någonsin hänt och någonsin skulle hända 
henne. Den fina, korrekta lilla unga herrn försvann. Långa svarta rocken 
fanns kvar, gula västen, de grå pantalongerna, hela härligheten men det 
hängde på ett träbeläte. Kroppen var stel och sträckt, sidovriden och höjd 
på yttersta tåspetsarna, som om den inte haft någon tyngd. Ansiktet var 
grått och gubbaktigt. Munnen hade gått i baklås, snedvriden som syndarens 
mun vid Yttersta Domen eller den Obotfärdige Rövarens på korset. Ögonen 
himlade. Han såg ut som en fåne.



Flickan skrek. Hon sprang mot dörren och ropade på Axelsson. Så smög hon 
tillbaka på tåspetsarna och rörde försiktigt vid honom. Kroppen kändes 
underligt hård. Plötsligt föll han emot henne, vilade i hennes famn med 
utsträckta armar. Kroppen mjuknade, huvudet slank åt sidan. Han slöt 
ögonen, svalde, rapade gång på gång och så hårt, att huvudet kastades fram 
och tillbaka. Så var det över lika hastigt som det kommit. Han rätade upp 
sig, suckade, gned sina kinder, smålog som förut.



Jaha, sa han, nu har lilla mamsell sett alltsammans.



Låtsades om ingenting. Och Agnes låtsades om ingenting, tackade, neg, 
gick. Men arm i arm med Axelsson började hon skälva och klappra tänder. 
Hon kom sig inte för att berätta och Axelsson gjorde inga frågor. Han var 
mulen. Han hade hört ropen och trodde, att Borcken tagit sig friheter. Vad 
skulle han göra åt den saken?



Ryktet om Borckens skamvrå spreds hastigt och vida. Agnes måtte väl ha 
skvallrat för Axelsson. Ryktet gick långt ut i bygden och gjorde skada. 
Staborna skrattade, men det var annorless med bönderna. I sex år hade de 
gjort affärer med Borcken och det är betänkligt att göra affärer med 
en människa som bygger skamvrå åt sina barn. Allra helst han inte har 
några. Är han galen i ett, så är han väl galen i allt. Bönderna började 
dra sig åt annat håll. Att han förbyggt sig var en sak, men den betydde 
mindre. Kommerserådet skulle väl stödja under och hjälpa honom över det 
värsta föret. Och det hade en för resten aldrig sett, att inte Borckarna 
betalade. Den ene för den andre, om det knep, betalt blev det. Men vem rår 
på galenskap och konster?



Fram på höstsidan var huset äntligen fuktfritt och Borcken flyttade in. De 
gamla möblerna förslog litet i det stora huset med sina tjugu rum. Nytt 
ville han inte skaffa, ty det nya skulle vara prima och sådan var gunås 
inte ställningen. I stället blev det gammalt. Borckarna kom släpande med 
sitt överlopps. Skolmamsellerna kom dragande med en hel liten 
förmaksmöbel, som stått väl inslagen på vinden i modiga trettio år. Det 
var ett par glada och frimodiga små fruntimmer, skolmamsellerna, praktiska 
och förnuftiga. Det gav flickorna en extra lovdag och tjugoåtta jäntor med 
slängpiskor i nackarna och fnitter och flin och krumbukter i var tum 
tågade med stolar och bord, soffor och hyllor, kanapeer och piedestaler, 
glaskronor och gyllene bordstudsare, kuddar och schabrak till Borckska 
gården. Borcken stod på trappan, nätt och korrekt, tog emot. Hökarens 
drängar släpade fram en jättelik taffel av palisanderträ. Köpmannens 
flakvagn forslade möbler i fyra vännor. Grevinnan kom titt och tätt med 
famnen full av vaser och urnor, speglar, lampor, lampetter. Alla kom, 
stora och små med stort och smått. Jonathan stod på trappan, tog emot. 
Staden såg på.



Så blev det fest. Borgmästaren bjöds och rådmännen, prostens, doktorns, 
några köpmän, ett tjugutal herrar och damer samt alla Borckar. Borckarna 
inom stan till ett antal av aderton och sex Borckar utom stan. Alla hade 
pepparbruna ögon, röda, runda kinder, strävt, brunt hår, alla var 
livliga i ord och åthävor: kommerserådet och hans barn hade krumnäsor; de 
andra trubbnäsor, det var skillnaden. Och Jonathan var den tyste bland 
dem.



Vidare bjöds Grundholm och hans folk, sex ogifta arbetare och fem gifta. 
Agnes fick följa med som Grundholms piga och Axelssons fästmö. Huset 
förevisades från källare till vind och allt gick bra. Ingen hade hjärta 
att ens titta åt tapetdörren.



Gästerna åt i stora salen, arbetarna i skänkrummet. Då prosten höll tal 
för Jonathan och borgmästaren för Grundholm kallades arbetarna in för att 
skåla och hurra. Alltsammans var mycket bra. Jonathan skålade med Agnes 
och sa: Lilla mamselln har varit här förr. Ingenting annat. Men när hon 
gick hem den kvällen var hon Borckens fästmö och inte längre Axelssons. 
Det hade sina särskilda orsaker.



Så här gick det till. Festen förlöpte lugnt och lyckligt så länge man satt 
vid bordet. Kommerserådet somnade. Han var vacker att se på med sina 
rödlätta kinder, sina vita polisonger. Egentligen var han dum, trög och 
tung och dåsig. Men vad betydde det? Han hade sitt eget ekipage, han kunde 
fara hem, när han ville och somna när han behagade. Borckarna följde honom 
mangrant ut på gatan, arbetarna lyfte honom upp i vagnen, hurrade. 
Borckarna dröjde en stund på gatan, upprymda och förnöjda, beskådade 
husets lysande fönster och lät sig beskådas. Gick så in, damerna till 
förmaket, herrarna till rökrummet. De bolmade, de sjönk ned i stolarna, de 
stånkade av välbehag. Och någon sa:



Det är ett präktigt hus. Kom ihåg, Jonathan, att om du skulle vilja sälja, 
ska du sälja till någon av oss. Gården får inte gå ur släkten. Kom ihåg, 
att vi har hjälpt dig.



Jonathan slog ut med armarna, vinkade med händerna, nickade, blinkade och 
lovade med hela kroppen. De betraktade honom med röda och en smula tårade 
ögon. Och de tänkte: Besynnerligt! Här går han som en matador i eget 
hus. Han gör affärer, goda affärer. Han är finare än någon av oss. Till 
sist blir han kanske rika karln. Och ändå är det bara lilla Jonathan!



De satt och pratade. Skamvrån kom på tal, man ska ju ha något att skratta 
åt. Alltså skrattade de och vände på saken och tuggade den och skrattade, 
så länge de orkade. Så småningom bröt prosten upp och borgmästaren och 
alla de främmande. Men Borckarna kunde icke lämna Jonathan. De betraktade 
honom där han som beskäftig värd rörde sig i rökmolnen, fin och korrekt. 
Han hade tolv par Borckska ögon omkring sig och alla var de rödsprängda av 
rök och sprit och av någonting annat. Han hörde någon säga:



Besynnerligt att det har blivit en sån karl av dig, Jonathan. Jag minns 
dig mycket väl som pojke. Då var du en krake. Man behövde bara sätta näven 
under näsan på honom, så blev han som tokig. Komplett fånig.



En annan sa:



Det var sjukligt, men det växer bort.



Och en tredje:



Ja, det växer bort. Han är ju ackurat som en vanlig människa. Och hus har 
han och två barnkammare. En vacker dag går han och gifter sig.



Och de skrattade allesammans, friska, grova karlar med bullerbasar och 
skratt, som kom stenar att dansa. Välvilliga ända ned i hjärtroten, halvt 
förälskade i Jonathan. Alla hade de hjälpt honom efter förmåga och inte 
bara nu med huset. De hade hjälpt honom så länge de kunde minnas tillbaka: 
i skolan bland kamraterna, på gator och torg, i lek och allvar. De hade 
skyddat honom som en liten prins. För tusan, man fick ta varligt i 
Jonathan! Men nu var han då karl för sin hatt, husägare och matador. Han 
måtte väl tåla lite skoj. För tusan! För tusan! Var och en har sin svaga 
sida. Skrattar man inte åt den vad ska man då 
skratta åt?



Men skrattet lockade damerna. Skolmamsellerna kom i dörren och grevinnan. 
Hon var ett fruntimmer som visste mycket och förstod allt. När hon nu 
hörde alla Borckarna ropa, att Jonathan borde gifta sig och det bums, blev 
hon alldeles förskräckt. Hon bad honom att för guds skull inte tänka på 
något så galet. Hon förklarade hela saken och sammanhanget för honom och 
dryftade spörsmålet utförligt men finkänsligt. Jonathan förstår, sa hon. 
Med din hälsa. Vi är alla så glada, så glada. Att du är så kry. Men det 
vore döden för dig. Sådan som du är. Ja, du vet nog själv, du känner det 
på dig. Det vore orätt. Först och främst mot dig själv. Men kanske också 
en smula mot din hustru. Ser du, en kvinna är en kvinna. Ja, det är hon. 
Det kan hon inte hjälpa. Du skulle nog bli en snäll äkta man. Visst skulle 
du det, kära Jonathan! Men du som är så rättrådig och korrekt. Det skulle 
bliv svårt för dig, ja, det säger jag dig uppriktigt, Jonathan: du skulle 
få många svåra stunder.



Så småningom fick hon ju sagt allt, som var att säga och så var det över. 
Herrarna tittade på sina ur, gäspade och reste sig. De omfamnade Jonathan, 
dunkade honom i ryggen, klappade honom på magen. Figurer och urfigurer! Så 
gick de, muttrande och huttrande, dröjde en stund på gatan för att 
betrakta den Borckska gården. Och då Jonathan öppnade herrumsfönstret för 
att vädra ut röken, ropade de med en mun:



Se, där är han! Tack, Jonathan! Godnatt, Jonathan! Sov gott, Jonathan! 
Lycka till, Jonathan!



Och han bredde ut armarna som om han velat omfamna hela den Borckska 
skocken, nickade, vinkade.



Han släckte alla ljusen. Han tog en stol, ställde den mitt i salen och 
satte sig på stolen. Där satt han i mörkret och talade för sig själv, stum 
som en fisk men med livliga åtbörder och ett hemskt grimaserande. Det hade 
kanske varit svårt att tolka hans teckenspråk. För resten var det 
kolsvart i rummet. Men rätt vad det var, steg Agnes in med ett brinnande 
ljus i handen. Schal över skuldrorna, schalett på huvudet, färdig att gå. 
Hon skulle bara tacka patron för välplägnaden. Kanske hoppades hon få en 
slant. Hon sa: Jösses, att patron sitter i mörkret!



Han sa ingenting, men han upphörde att fäkta och



grimasera.



Och hon sa:



Jag har dröjt lite länge, jag, för jag skulle hjälpa flickorna med disken.



Ville han nu ge henne en slant som tack för hjälpen, så var det hans sak. 
Men Borcken hade annat i tankarna. Han reste sig, sköt fram stolen och 
bjöd henne sitta. Han tog ljuset ur hennes hand och tände takkronan. Och 
medan han det gjorde sa han:



Det är en sak jag skulle vilja säga mamselln. Hon tör bli förvånad, men 
det kan inte hjälpas. Det här är ett stort hus som mamselln vet. Jag har 
hushållerska och piga. Det forslar inte. Nu frågar jag mamselln rakt på 
sak och utan vidare, om hon vill komma hit?



Hon tänkte sig om och det var gjort i en handvändning. Att flytta från 
Grundholm till Borck, jo jäsingen, det ville hon nog. Men hon ville inte 
visa sig angelägen. Utan sa:



Ja, det får väl bli Grundholms sak, om han släpper mig. Fast inte mig 
emot.



Och eftersom han stod där och teg och stenstirrade, fortsatte hon:



Nej, inte mig emot. För jag har hört, att man ska få dåligt rykte hos 
Grundholm. Men här bleve det ju annorless .



Varför det då? frågade han och fick plötsligt mål i mun.



Vad menar mamselln med det? Varför skulle hon inte få dåligt rykte här?



Hon gapade.

Ååh, sa hon, det kan jag väl aldrig tro.



Han mumlade:



Tro hit och tro dit.



Och så teg de. Ända tills det började bli ängsligt. Då steg hon upp och 
neg. Nekat hade hon ju inte, och ville han sticka till henne städseln nu 
medsamma, så var det hans sak. Men Borcken hade annat i tankarna.



Mamselln, sa han, nu tror mamselln, att jag vill städsla henne som 
tjänarinna eller hushållsmamsell. Det vill jag icke. Men jag ska be henne 
att inte skratta som sist, ifall hon skulle finna det lustigt. Ty nu 
frågar jag henne rakt på sak och utan vidare, om hon skulle vilja gifta 
sig med mig? Mamsell kan tänka på saken och lämna mig svar i morgon. 
Antingen skriftligen då hon ju vet min adress eller ock om hon vill komma 
upp på mitt kontor mellan nio och tre. Bäst vore emellertid, om mamselln 
kunde besluta sig nu med detsamma.



Hon tänkte:



Ja, konstig ska han ju vara.



Men hon sa:



Det är bra sent nu. Patron kan behöva komma i säng. Han svarade:



Jag behöver inte komma i säng mer än någon annan. Mamsell finner mitt 
handlingssätt underligt, men det angår henne inte. Hon känner inte mina 
räsonger. Mamsell har för den skull blott att besvara min fråga jakande 
eller nekande. Jag vet inte, om jag personligen är tilldragande, men för 
mamsell bör jag vara, vad man kallar ett gott gifte. Det är också 
någonting att taga i betraktande. Och nu kan det vara nog för i kväll. 
Skulle mamsell vilja räcka mig handen?



Han gick emot henne: hon gömde båda händerna på ryggen. Han tvärstannade, 
rynkade pannan och yttrade med fast stämma:



Jag bleve högeligen obligerad, om mamsell ville räcka mig handen.



Jo, visst ville hon det. Men först måste hon stryka av sig Axelssons 
guldring och låta den försvinna i kjortelsäcken. För den händelse att 
patron skulle fatta båda hennes händer.



Man ska ha tankarna med sig.



Emellertid nöjde han sig med den högra, funderade ett slag på att kyssa 
den, men fann det mindre korrekt i betraktande av ställningens ovisshet. 
Varför han lät bli.



Hon skrev inte och gick inte till kontoret mellan nio och tre, men hon 
fick tjugutre karats ring med namn och datum ingraverade. Förlovningen 
annonserades. Köpman Jonathan Borck- Agnes Storm.



Och Axelsson? Och Grundholm? Och släkten?



Axelsson hade mest att säga och sa minst. Han fick veta allt. Saken 
klarlades fullständigt. Agnes höll av Axelsson, men Borcken hade friat. 
Det kunde ingen hjälpa och det var det hela. Hon lade avgörandet i 
Axelssons händer, hon böjde sig inför honom som inför Gud Fader. Just de 
orden använde hon.



Axelsson blev mulen. Han tog sig en funderare. Han frågade, om det hade 
skett den där gången, då hon skrek. Hon svarade, att just då hade det 
skett. Det var en lögn, visserligen, men det gjorde saken enklare och 
mindre konstig. Nå, ser du det då! sa Axelsson och fann någon tröst i att 
ha gissat rätt. Eljest var det ju klent med trösten. Han undrade, om han 
borde bli ond. En örfil borde han kanske ge henne. Men det är inte så lätt 
att bli ond, när man inte har lynnet. Han mulnade och mulnade, kom inte 
längre. Avgörandet låg i hans hand. Det var en satans historia.



Axelsson gick till bygget och tog det i betraktande. Borckska gården låg 
inför honom i all dess härlighet. Och plötsligt fick han klarhet. Den kom 
som blixten, den slog honom som åskan, den brände på sekunden sju lass 
sorgens ogräs, krångel och konstigheter. Fanns det någon liknelse mellan 
Axelsson och Borcken? Fanns det någon jämförelse? Karl som karl, kan vara. 
Men vad väger den tyngsta karl mot ett tvåvånings stenhus under koppartak? 
Axelsson fick klarhet och större gåva givs icke. Du vore väl galen, 
sa han till flickan. Det finns ingen liknelse, så det är ingen vann.



Han övertalade henne: det tog en halvtimme. Sen övertalade han sig själv: 
det tog längre tid. Men det var en angenäm sysselsättning och den varade 
hela livet. Hur tusan skulle det ha gått, om han inte haft begrepp och 
förstånd? Avgörandet hade vilat i hans hand: hon hade böjt sig inför honom 
som inför Gud Fader.



Och då sa jag, sa Axelsson - och med aren tummade han på texten en smula - 
da sa jag: Mamselln vore väl galen !



Nej, Axelsson var inte svår att komma förbi. Han fordrade bara en sak: hon 
skulle behålla hans fästmansgåva, den nötta ringen. Den kunde inte göra 
henne något omak, så uselt liten och lätt. Och då hon kråmade sig med 
känslor och tyckte orätt att beröva honom guldet, rätade han på sig, och 
liknade trots allt en patron. Jag bleve högeligen obligerad! sa han. Inte 
precis de orden, men den meningen och den tonen. Hon behöll ringen, knöt 
den vid ett band och bar den mellan särk och tröja. Axelsson klarnade. Och 
så länge han lever, lever han i den tron att ringen hänger i ett blått 
band mellan särk och tröja. Det gör den nu visserligen icke.



Värre blev det med Grundholm. Han hade lagen på sin sida. Agnes hade tagit 
ny städsel för ett år från oktober räknat och detta hände i november. Han 
tänkte inte släppa henne. Hon hade bedragit honom med skurning och tvätt 
och andra krumbukter och var icke förty en slinka. Eftersom man inte 
gifter sig med en piga utan att ha känt henne.



Du har hållits med Borcken! skrek han. Du har hållits med Borcken! Bekänn, 
din ärkekatkes!



Hon bekände. Hon hade hållits med Borcken.



Nåja, ser du det då! sa Grundholm och lugnade sig en gnutta. Ty världen är 
vansklig, konstigare blir den för varje dag och 
det känns skönt att gissa rätt någon gång. Likväl var det en satans 
historia. Han hade städslat och lönat henne, klätt henne, fött henne tills 
hon blev rar och röd och rund, flickdängan. Vidare hade han estimerat 
henne och attackerat henne. Men nej! Hon hade hycklat och bedragit. 
Grundholm begärde en öppen förklaring. Vari låg Borckens förtjänst och 
Grundholms brist, oavsett åldern, som var något överårig?



Borcken hade lovat gifte från första stund.



Det dög, det kalmerade. För tusan, så dum hade ju inte Grundholm varit! 
Men Borcken var ett ärans fä och nu låg han, som han bäddat. Grundholm 
grinade och gonade sig och fnös. Men när Agnes skulle be sig fri ur 
tjänsten, stötte hon mot lagens makt och Grundholms onda vilja.



Nej, sa han, du är städslad och du ska gå året ut. Sen får Borcken ta, vad 
som finns. Om det finns något. För nu ska det inte skuras mer här i huset.



En sån otrolig figur var han, rödbrusig, plussig och flåsande med väldiga 
vårtor här och var i ansiktet och på halsen.



Agnes grubblade. Hon kunde inte gå ett helt år som Grundholms piga och 
Borcks fästmö. Hon måste göra sig fri och göra det själv, utan Borckens 
hjälp. Ty saken var i sin första begynnelse och allt igenom ömtålig. Agnes 
beslöt att ta till lipen. Grundholm låg som en timmerstock över hennes 
väg: hon skulle såga honom med sitt brösts suckar och upplösa honom med 
sina ögons gråt. Hon satte i gång utan stora åthävor, började med sakta 
snyftningar vid middagstid, lipade försvarligt fram mot kvällen och 
storgrät med suck och stön och hjärtats högljudda förtvivlan hela natten. 
Men hon hade räknat alldeles fel. Urfiguren njöt. Han låg i sin säng och 
sin ondska och gonade sig. Hjärtats högljudda förtvivlan höll honom vaken 
och det hade han alls ingenting emot, ty han låg och kände sig som en 
väldig makt och en satans grym och rättfärdig och oböjlig herre. Och 
då och då tog han sig en snaps. Gråt du, tänkte han, legostadgan gråter du 
inte bort. Och han sträckte på sig och gonade sig i sin säng, som var 
gjord av ekvirke alldeles som legostadgan. Framåt morgonsidan började 
Grundholm snarka och Agnes torkade sina tårar.



Förstånd ville det till, klart och blankt förstånd. Och djärvhet! Hon 
fattade ett beslut, så enastående djärvt, att det förbluffar henne än i 
dag. Hon gjorde Grundholm sin kärleksförklaring.



Han stod vid ritbordet, grov och gruvlig, med papper högtals omkring sig, 
linjaler och passare, hundratals instrument och konstigheter. Och han var 
full av lärdom, stilar och beräkningar, i allo en stor man. Agnes var 
mindre än det minsta. Hon sa:



Se, arkitekten har aldrig estimerat mig. Utan en har varit som bara 
luften.



Det var ett slag rätt i planeten, oväntat och förbryllande. Va? flämtade 
han. Va tusan säger du? Har jag inte estimerat dig? Har jag inte varit 
efter dig som den lede? Va skyller du mig för?



Hon sa:



Det är väl inte det en väntar av arkitekten.



Så kan med några enkla ord, rätt sagda, en sak vridas helt om och få ett 
alldeles nytt utseende. Vem var han, Grundholm? En grov karl och stor 
flickjägare efter naturens bud och sin kropps krafter. Vad han ville, det 
kunde han och med våp och sjåp kom man ingen vart med honom. Men si! Han 
var ock en apostel. En man som offrat många och långa år, stora pengar och 
en himla möda för att inhämta höga lärdomar. Han hade byggt härliga hus, 
som står och består under Vår Herres sol, hus efter konstens regler. Men 
folk hade sagt: Vem är denne Grundholm? Är han icke född i 
Vagnmakargränd? Har han icke växt upp bland oss och gått i fattigskolan? 
Är han förmer än andra byggnadsbasar? Så blev han grov bland de 
grova, till sina åthävor en byggnadsbas men i sitt hjärta en arkitekt.



Och här stod nu bondtösen och väntade något annat av honom, väntade att 
han skulle vara arkitekt ut i fingerspetsarna. Hon betraktade hans 
instrument och ritningar, hans bokskap och hyllor, planscherna med 
byggnadskonstens skilda stilar och otaliga finesser. Och hon betraktade 
honom själv, i smyg visserligen och dock sa, att han i de blyga förundrade 
bondtösögonen såg bilden av en fulländad, förädlad Grundholm.



Han sa:



Gå ut till sitt. Gå ut med sig. Gå ut.



Hon gick och han fortsatte att rita. Han granskade sitt verk och sa: Tja! 
Vem fan i stan gör maken? Han lade ifrån sig instrumenten, röjde undan på 
bordet, tog fram stora portföljen, bredde ut alla ritningar från de första 
försöken ända fram till Borckens hus. Han sökte efter felen, de beryktade 
felen. Och de fanns där ju. Men hur finurligt var inte det hela! Hur 
satans knipslugt hade han inte lurat den riktiga och rätta stilen på 
bångstyriga hus! Alldeles som när man snör en svällande käring i 
järnfjädrar och ger henne figur och utseende, ungdom och behag. Hur 
sinnrikt han arbetat! Vilka förbluffande ideer han haft! Ett bryggeri hade 
han gjort till ett grekiskt tempel. Ett stall till en indisk pagod. Ett 
fattighus till en Rhenborg. En sjukstuga till en gustaviansk paviljong. 
Allt var skönt, förädlat, adlat. Av själva fattigskolan hade han ryckt 
dess förnedrande grå hölje för att bakom en fasad av venetianskt tycke 
dölja en torftig verklighet. Han hade lyckats, en sån knävel till karl! 
Han blev glad, han blev lugn och trygg, han blev andäktig. Han kände sig 
själv och han sa: Tja: Vem fan i stan gör maken?



Vid middagsbordet tog han Agnes kring handloven och sa:

Menar Agnes, att hon skulle varit villigare, om jag lovat henne 
gifte från början.



Hon svarade:



Det är klart.



Hon ljög. Hon befann sig i nöd, hon fullföljde en plan. Ändamålet var 
gott. Hon måste ljuga.



Vid kvällsvarden tog han henne åter om handloven och sa:



Menar Agnes, att hon lika gärna kunde gifta sig med mig som med Borcken, 
den fånen?



Hon svarade:



Å, det kan en ju inte begära.



Det var ett tvetydigt svar, det ringde i öronen och det kittlade i 
hjärnan. Det tog sömnen. Han kände sig tvåkluven. Än tänkte han stiga in 
i kökskammaren och lova henne gifte utan vederlag. Än tycktes det honom 
bättre att ta vederlaget utan löfte. Han kunde inte fått något beslut, 
men han pinade ut sig. Han var inte van att gräla med sig själv. Det ena 
kunde ju vara bra och det andra kunde också vara bra. Han kände sig ihålig 
som en tom tunna. Och så småningom blev han rasande, topp tunnor tusan 
skock billijoner rasande! Va fan! Flickslänga!



När hon kom in till honom med morgonkaffet, kallsvettades han av raseri. I 
ögonen flammade gröna små avgrundslågor. Men han behärskade sig 
fullständigt. Han var alltjämt den mannen, som höll andakt inför sitt livs 
verk. Inte den andre, inte den busen och basen, som folk ville ha honom 
till. Han var den överlägsne, stränge, rättfärdige husbonden.



Han sa:



Det är väl sa, att Agnes har givit Borcken sitt oåterkalleliga jaord?



Hon suckade den rätta sucken och sjönk samman i den rätta hopplösheten. 
Men Grundholm satte sig upp, arkitekt, fin karl och sträng husbonde. Han 
sa:

Då packar hon sina tillhörigheter och går. Ta mig tusan om det 
passar sig, att hon går här och stryker sig mot mig. Den tiden är förbi. 
Begriper hon? Jag kan raljera med en flicka men jag vet, vad som passar 
sig. Det är den stora skillnaden. Begriper hon? Gå ut med sig, ga!



Det var Grundholm. Besegrad, kan man säga, av sin egen lärdom och en 
begåvning, som höjde honom över mängden och ålade honom stora 
förpliktelser. Besegrad och segrare.



Och så var det släkten.



Av släkten hade hon väntat sig det värsta och släkten blev värst. Men alls 
inte så som hon trott. Hon hade väntat högfärd och förakt, sura miner, 
rynkade näsor, förolämpningar. Hon var inte orimlig, hon begärde ej att 
bli godtagen som en vederlike. En vänlig nedlåtenhet eller förnäm 
likgiltighet skulle hon hålla till godo med. Hon var bara rädd, att de 
skulle säga henne elakheter mitt upp i synen. Hennes klara förstand 
motvägdes i viss mån av ett ettrigt lynne.



Ack, hon kände inte Borckarna! Släkten tog emot henne med öppen famn. Det 
var horribelt hugnesamt att se ett nytt, alldeles främmande ansikte vid 
familjemiddagarna. I två generationer hade de gift sig inom släkten eller 
med släkt till släkten eller i varje fall med vederlikar. En och annan, 
mönsterskrivaren t.ex.. hade gift sig över sitt stånd. Men någon piga hade 
aldrig förekommit. Det var nytt. Bondtösen gjorde furor. Damerna kysste 
henne, herrarna kramade henne och dunkade stackars Jonathan i ryggen. 
Kommerserådet sa:



Jag är glad, det får jag säga. Jag är uppriktigt nöjd och belåten. Gud ske 
pris, det är jag verkligen.



Han satte henne på sitt knä och plockade smått på henne, mätte hennes 
midja med händerna, trutade med sin gamla mun och kysste henne. Damerna 
drog sig oför märkt avsides och rådplägade. Någonting borde man 
kanske göra för flickans edukation. Det beslöts att hon tills vidare 
skulle bo hos grevinnan, som var auktoritet i fråga om takt och fin ton.



Grevinnan bodde över gården i ett rum och kök. Köket var en salong, rummet 
ett museum. Sängplats fanns icke. Grevinnan låg skam till sägandes på bara 
golvet. På vindskontoret stod emellertid en säng och där fick Agnes ligga. 
Hon låg sämre än hos Grundholm och hon svalt rent ut sagt, men fick lära 
sig åtskilligt. Det behövdes. Hon var otroligt bondsk och tarvlig. Till 
sitt sextonde år hade hon levat ensam med fader Storm, sedan med Grundholm 
och hans karlar. Var skulle hon ha lärt fina seder? Hon förstod inte ens 
att skämmas för sina grova vanor. Hände det henne en naturlig malör, bad 
hon icke ens om ursäkt. Hon sa:



Nej, hör på åskan mitt i vintern!



Eller:



Där sprack kalsongerna!



Grevinnan stack kolskyffeln i elden och rökte med kamfer och parfym. Så 
grova fel påtalade hon icke: det bar henne emot och de skulle nog 
försvinna ändå. Smärre fel rättade hon med utsökt grannlagenhet. Hon sa: 
Skulle lilla vännen bli ledsen om jag gjorde henne uppmärksam på en sak? 
Och så kom då saken med många ord före sig och många ord efter sig och en 
massa utläggningar. Flickan var läraktig, utan tvivel, men ibland skulle 
grevinnan ha önskat en snabbare uppfattning. Hon kunde t.ex.. säga:



Så där får man aldrig göra, nej, aldrig i livet, lilla vännen !



Men då lilla vännen glodde, oveten som en spån, måste grevinnan sätta 
händerna kring mun och viska:



Man kallar det: rapa!



Och hon dolde sitt anlete, på det att flickebarnet måtte förstå! Hon var 
för resten en märklig person, grevinnan.

Sin fattigdom bar hon som en utmärkelse. Den 
framhävde det eviga och det orubbliga i en god börds och en fin 
uppfostrans företräden. Ingenting kunde förnedra henne. Hon hade en sid 
blågrå rock av kinesiskt tyg med blommor och fåglar och fiskar i finaste 
brodyr. Iförd den var hon en gammal liten grevinna; iförd den struttade 
hon över gården med slaskhink i vardera handen, en syn för kvarterets 
madammer. Hon gjorde själv alla grovsysslor och lat icke Agnes göra dem. 
Ty, sade hon, jag kan tömma slasken utan att förnedra mig, men lilla 
vännen kan inte tömma slasken utan att förnedra sig.



Och så tömde hon slasken utan att förnedra sig.



Var söndag kom Borcken och hämtade de båda damerna till högmässan. Efter 
gudstjänsten gick de utmed åstranden, där alla andra gick. Borck förde 
grevinnan vid sin högra arm, fästmön vid den vänstra. Vänner och bekanta, 
alla överhetspersoner av rang presenterades. Bland dem fanns det 
lustigkurrar och även föraktliga personer, som ville sätta bondtösen på 
det hala och locka henne att begå någon fadäs. Det var som att gå på lina. 
Agnes såg stint på Borcken. Om högra mungipan drogs upp och kinden skalv, 
var det fara på färde. Ibland tröttnade hon på alltsammans och lät 
grodorna hoppa ur mun, glatt och fritt. Av Borck fick hon varken klander 
eller beröm. Icke förty bemödade hon sig och efter tre månaders edukation 
var hon så gott som fulländad till sätt och sed. Mera fulländad kanske än 
det Borckska genomsnittet. Då tröttnade Borckarna. Förtjusningen dunstade 
bort, fjäsningen upphörde. Nu, när hon äntligen fått tournyr och polityr, 
sa de sinsemellan: Äsch, den där pigan! Damerna sa henne mitt upp i 
ansiktet: Kära, söta barn, sjåpa sig inte för oss.



Det var konstiga kroppar och trots sitt klara förstånd förstod hon dem 
icke. Hon begrep inte, att hon inte var rolig längre. Allra minst förstod 
hon fästmannen. Hon blev ängslig, trodde att han uppsnappat något om 
Grundholm eller Axelsson, sant eller osant. Han såg inte ut att vara 
förälskad. Om söndagarna kysste han henne på munnen, ifall grevinnan var 
tillstädes. Var hon icke tillstädes, kysste han henne på pannan eller 
kinden. En enda gång hände det, att han bet henne i örat. Men det var inte 
något stort kärlekstecken för en bondtös, allra helst han genast bad om 
ursäkt. Ställningen var oviss och otrygg. Hon hade ingenting fast att 
hålla sig till. De hade inte trolovats inför präst, det hade inte lyst för 
dem. Två gånger hade datum för bröllopet fastställts och två gånger 
uppskjutits. Hon fick för sig, att de ville lura henne. Det klara 
förståndet började arbeta och skärskåda saken från alla håll. Skulle hon 
rimligen kunna begära någon ersättning, ifall Borck bröt sitt löfte? Lagen 
kände hon icke, men i bibeln fann hon många höga ord om äktenskapet. Några 
kände hon redan från kyrkgången och lade nu andra till förrådet för att i 
händelse av behov ej stå svarslös. Hon måtte väl se sig om och tänka sig 
för, eftersom hon stod ensam mot många.



Vid en söndagsmiddag hos kommerserådet kom bröllopet åter på tal. Gubben 
satt där skär och vit som en nyfödd, sömnig och dum, storåt och 
smånickade, stirrade på Agnes och gäspade i servetten. Och han började 
blinka, vilket var ett tecken, att han önskade tala. Borckarna tystnade. 
Kommerserådet sa:



Gud ske pris! Om ni skulle gifta er på min födelsedag? Hur skulle det vara? 
Det kunde väl passa?



Jonathan svarade:



Jo visst, om kära pappa önskar.



De andra återknöt sina samtal, som om de ingenting hört. Men gubben vände 
sig till dem:



Hör ni, vad jag säger? På min födelsedag. Då är det sommar. Det kunde väl 
passa?



Tystnad, släkten hörde inte på det örat.

Men efter middagen, då damerna var allena, tog de flickan emellan 
sig, satte henne i ringen och talade oförbehållsamt fast med många 
förbehåll, dunkelt och gudi klagat klart.



Jonathan var en idiot.



Nej, ingalunda idiot. Men han hade en svaghet, inte precis i förståndet. 
Bevars, han kunde vara lika klok som alla Borckar sammantagna. Någonting 
underligt var det i alla fall. Underlig som barn, klen. Det hade ju växt 
bort med åren, men fanns nog där ändå. Ibland fick han en sorts anfall. 
Det var inte fallandesot. Ånej da, ånej då! Så hemskt kunde det inte vara 
men var kanske någonting liknande. Om nu Agnes visste hur glada de var, 
att någon ville ta hand om honom! Så klen! Och Agnes, en stor, stark tös, 
en riktig kärnflicka av bondestam! Om det nu på det hela taget var så bra 
för honom? Det var uppoffrande, men var det rätt? Riktigt rätt? Frånsett 
att det skulle skada Jonathan - var det rätt mot henne själv? Hur skulle 
de uttrycka sig? Om hon bleve besviken? Om hon ångrade sig?



Och de ansatte henne. De klungade sig omkring henne som bien klungar sig 
kring visen. De surrade och susade och utstrålade en ljum, klibbig värme, 
som smetade av sig. Hon satt där tämligen hjälplös. Hon förstod nog vad de 
menade. Men hon trodde just inte, att de menade, vad de menade. Hon trodde 
rent ut sagt att det var djävulskap.



Ty vad ojade de sig för? Kunde hon icke själv se, att Borcken var en 
liten, klen karl, två styver värd mellan vänner från den kroppsliga sidan 
sedd. Så betraktad var han inte hälften mot Grundholm, inte tiondelen mot 
Axelsson. Men att fina mamseller, fröknar och fruar såg det heliga äkta 
ståndet med så sörjiga ögon, det trodde hon lite på. Det var knep att lura 
bönder och skon klämde annorstädes. Borcken var klen, men giftet var gott. 
Där klämde skon. De ville lura henne på ett gott gifte. Det kliade i 
henne att få säga dem rent ut ett sanningens ord. Att äktenskapet var 
heligt och att hon tog Borcken för gårdens skull och inte för sängvärmens. 
Det hade varit att hyfsa till dem och lära dem goda seder. Men hon aktade 
Sig.



Hon tog Ordet i sin mun, det höga Ordet, som allt nederslår om det rätt 
användes. Ordet bjuder och befaller och konstiga ord om konstiga saker 
blir rök och dimma. Hon började försiktigt och allmänneligt, utan udd och 
brodd, och se, det visade sig, att de icke kunde bemöta henne, helt enkelt 
därför att de inte kunde ett enda skriftställe utantill. Då blev hon 
djärvare, citerade med större frihet, tummade och lämpade efter behov. Och 
hon blev het av idel lärdom och idel ödmjukhet. Hon var ett ringa redskap 
och kanske värd att kastas bland soporna. Men om den Högste icke förkastat 
henne? Om den Högste sänt henne och ställt henne vid Jonathans sida under 
jordevandringen? Själv var hon ett span, men om den Högste hade sin mening 
med spånet? Om han visste vad han gjorde? Tänk, om han visste!



Hon skred till anfall, hon slog dem, hon tuktade dem med Ordet. De föll 
undan, de gav tappt, de sa: Ja, om Agnes ser saken på det sättet



Jo, just så såg hon den, och eho som sag den annorlunda, hon kände varken 
lagen eller profeterna. Ty är äktenskapet icke lust utan det är en tung 
plikt att fylla, varav kommer valsignelse.



Ja, då så, suckade damerna, då är det ju bäst att ni gifter er.



Deras motstånd var krossat och i släktens damer var hela släkten besegrad. 
Vår Herre hade stått henne bi och hållit sin hand över henne och frälsat 
henne från den lotten att gå som piga i världen då annat bjöds. Gifte och 
gård, hus och hem, ställning och anseende. Ära vare Gud i höjden och 
pris på jorden! Amen.



Men när Borcken följt damerna hem, bad han grevinnan om tillstånd att få 
tala med Agnes i enrum. Och sedan han bjudit flickan en stol och satt sig 
mitt emot henne, och sedan han torkat ansiktet med näsduken och stött 
händerna mot knäna, sa han henne, att det inte kunde bli något bröllop.



Han skulle göra cession.



Det var segern! Gifte och gård, hus och hem, ställning och anseende. Han 
skulle göra cession.



Bröderna hade granskat hans räkenskaper, kusiner och onklar hade granskat 
hans räkenskaper, hela släkten. Ställningen var ohållbar. Han måste göra 
cession.



Och jag då? frågade Agnes.



Han bredde ut armarna, men inte för att omfamna. Han lade huvudet på sned 
och blundade. Var det ett svar?



Och jag då! skrek hon. Tre månaders edukation visade sig hopplöst 
förspilld. Bondtösen stack fram, knektatösen. Flickan som suttit bak 
stenen bak stugan och räknat sina sparpengar. Jäntan, som skickat länsman 
på far själv. Som inte lät lura sig, som ville att rätt ska vara rätt, 
helst rätten var hennes. Hon tog inte längre Ordet i sin mun, men orden 
tröt henne icke. Ord som hagelskurar, ord som stenar, ord som smält bly.



Han sa:



I min person förlorar kära Agnes just ingenting.



Det vet jag, bekände hon. Det har de nog tutat i mig. Vad du är för en 
ynkrygg!



Han satt på sin stol, liten och lätt, prydlig och nätt, färglös i ansiktet 
som en urblekt docka. Hon tystnade för att se. Hon makade sig bort till 
honom, förlägen och skamsen. Hon petade på honom som för att känna efter, 
om han var hel. Hon sa:



Du! Inte väl är du ledsen, du?



Han smålog och nickade. Hon började smeka honom, tunt och lätt och 
försiktigt, rädd för sina starka nypor och det ettriga lynnet, som pyrde 
invärtes, färdigt att flamma upp. Men smekningarna gjorde hennes händer 
mjukare. Lynnet blev lent. Hon fann smekord.



Kära hjärtanes, sa hon. Stackare den, som är liten!



Han sa:



Det är mycket vänligt av Agnes att inte vara ond på mig. Agnes har stora 
orsaker till missnöje. Jag minns mycket väl, att jag vid det där 
tillfället framställde mig själv som ett gott gifte.



Han gjorde sin avbön, förklarade sitt bedrägeri, som ju inte var något 
bedrägeri utan blott ett gruvligt misstag. Hon hörde inte på. Hon var helt 
och hållet, till kropp och själ, upptagen av någonting annat. Hon smekte. 
Det låter litet men var stort för ögonblicket. Stort nog att hålla allt 
annat ur sinnet. Hon hade aldrig smekt förr, varken far eller mor, varken 
syster eller bror. Axelsson? Ånej då, det var inte att smeka, det var att 
hålla karln från kroppen.



Hon smekte. Det är en underlig sysselsättning. Två händer famlar kring en 
kropp, glider över ansiktet, fångas i håret, fängslas. Vad är det? Ett 
tidsfördriv? En frist för att hinna samla de kloka tankarna?



Hon smekte och tröstade. Hon ljög också, det hör till. Trodde han 
verkligen, att hon tog honom för pengar? Anej då! Gull är mull men 
människan lever. Hon är en förunderlig skapnad att ta i. Pannan är en 
fast, blank skål fylld av en hemlig brygd. Ögonlocken skälver skyggt under 
fingertopparna. I kinderna känner man blodet. läpparna är lena och veka, 
mjuka och heta som andedräkten. Den silar fram emellan dem, den kommer 
från hjärtat, som uppvärmer hela kroppen. Det är hjärtat som lever. Det är 
hjärtat, som skälver ända ut i huden, i ögonlocken, i läpparna. Gull är 
mull men människan lever. En förunderlig skapnad att smeka, att trösta, 
att trå efter.

Plötsligt sa hon:



Jaså, de vill inte hjälpa dig längre? Släkten. Är det min skull det? Är 
det för att bli av med mig?



Han spratt till, yrvaken, sökte förklara. Han stammade och kom inte ur 
fläcken. Hon lade handen över hans mun.



Lugna dig, sa hon. Var bara lugn, du. Jag ska tala med Borckarna. Jag ska 
få dem som VdX, ska jag. Bara du är lugn.



Överord kan tyckas, fast icke för ögonblicket. Hon smekte och hon 
tröstade. Det var en hel livsgärning i sin ringa början.



Den sjunde juni stod bröllopet, den sjunde juni börjar 
gårdens och farmors gemensamma historia, den sjunde juni ryckte hon in, 
hon och Vår Herre, bondtösen och den Allsmäktige.



Gården var räddad. Borckarna hade hjälpt, skrivit på, löst in, gått i 
borgen, en för alla och alla för en. Hur fick hon dem till det? Med goda 
ord förstås, skratt här och tårar där, klara förståndet och stora 
ödmjukheten. Hon minns inte så noga. Bäst minns hon några enskildheter, 
som inte hörde till saken. Hökarn bjöd henne hjortronsylt. Han tände sin 
lykta och förde henne genom lagerrummet, genom täta dunster av sill och 
såpa, korv och skinka, ost och diverse. Han såg ut som en hökare ser ut, 
trind och flottig, ett vitt förkläde över magen, en vit duk lindad om 
huvudet. Kniv och slev instuckna i förklädsbandet. Händerna dröp av 
någonting flottigt, den feta, röda nacken glänste av svett. Han slog upp 
en liten kagge, stack ned sleven. Blunda! sa han, blunda och gapa! Hon 
blundade och gapade. Huvut bakut! Och med van hand fyllde han hennes mun 
som man fyller en strut. Hon höll på att storkna, men det var sött och 
gott. Han lyste på hennes ansikte och betraktade henne med lågande 
blickar, lik en man upptänd av brånad. Är det inte himla gott? sa han. 
Helsikes gott! sa hon. Och han skrek: Tjugufyra skilling skålpundet, tänk 
det, mamsell! Nu kan bror Axel gå hem och hänga sig. Och han dansade runt 
som en björn. De båda bröderna konkurrerade; inte för vinnings 
skull, bara för nöjes. Ett parti bräde utan insats för att fördriva 
de långa vintrarna.



Flickan svalde sylten och tog fram ärendet. Han blev sur som ett 
vinteräpple i augusti, satte sig på osten och suckade:



Ja, det vete allt hin! sa han. Det är betänkligt. Jonathan! Men fråga de 
andra: jag gör som de andra.



Och hon gick till de andra och de andra sa:



Ja, det vete böveln! Jonathan! Det är betänkligt. Men fråga de andra; jag 
gör som de andra.



Hon kom till skolmamsellerna. Skolsalens fönster stod öppna och frågor och 
svar sköts ut i rymden som ärter ur en luftbössa. Agnes steg in. Amelie 
bjöd henne en stol, Emelie kommenderade: Stig upp, flickor! Ett, två! Nig 
för mamsell Borck, tre, fyra! Sitt ned och se rätt fram! Fem, sex! Pli och 
precision!



Vem inristade dessa rader på fönsterrutan? - Ebba Brahe. - Rätt. Varför 
inristade hon dem? - Hon älskade Gustaf Adolf. - Rätt. Varför älskade hon 
Gustaf Adolf? (En slingrande och blossande lärjunge:) Han var nog så rar, 
han. - Fel! Han var den rätta trons hjälte, av vilken protestantismen 
väntade sig seger. Hur länge älskade hon honom? - (Trestämmigt:) Hemligen 
till sin död! - Fel! Vad inträffade den 25 november 1620? - Gustaf Adolfs 
förmälning med Maria Eleonor. - Rätt. Vilka känslor hyste Ebba Brahe efter 
förmälningen? - Vördnad och tillgivenhet. - Rätt! Varmed inristade hon den 
vackra versen på fönsterrutan? - (Mångstämmigt:) Med en sax! en nål! en 
kniv! - Fel! Hon använde en diamant. Diamanten är det hårdaste föremål, 
som finns, och användes än i dag av våra glasmästare för att tillskära 
fönsterrutor och dylikt. Dessutom användes den till vad och av vilka? - Av 
fåfänga människor till prydnad. - Rätt! Nu tar vi det om igen. Vad fick 
änkedrottningen en dag läsa på en av slottets fönsterrutor?

Historia, moral, naturalia. Agnes somnade på sin stol. Olyckligtvis 
var dess ena ben klent, Agnes vägde över, och låg där bland spillrorna. 
Jäntorna fnissade. Lektionen avbröts. Mamsellerna flög kring väggarna som 
förvillade småfåglar. Dylikt hade aldrig hänt för. Jäntorna hade 
samstämmigt fnissat under lektionen, brutit disciplinen. De vred sina 
händer. Men Agnes låg stilla kvar på golvet och gned sig, där hon var öm. 
Plötsligt brast mamsellerna i skratt, på en gång som om de givit varann 
ett hemligt tecken. Herregud, det är ju roligare att skratta än att gråta. 
Och ligger som oftast lika nära till. De hjälpte upp henne, gned henne, 
borstade henne, kysste henne, släpade henne in i salen, dukade brickan. 
Agnes dukade fram ärendet. Stackars Jonathan ! Men först måste de skratta 
ut! Det var ett riktigt äventyr, roligare och underbarare ju mer man 
tänkte på det! Krasch, sa det! Där låg du -! Nej hur kunde du somna-! Söta 
du, jag såg dig ända upp till magen -! Tänk om det funnits en kar i 
rummet-! Nej, söta lilla Agnes, tänk! Jonathan? Du får fråga de andra: vi 
gör som de andra. Nej, söta lilla Agnes, det här ska jag aldrig glömma-!



Och hon vandrade sin kretsgång från andra till andra och tillbaka till 
andra. Hon minns inte stort av det hela, minns inte ens, vem som först 
skrev sitt namn till efterföljd för släkten. Hon minns att en kagge slogs 
upp, att en stol gick itu. Händelserna sköter Vår Herre i smyg, tvinnar 
tråd till tråd. Vem minns hur det gick till? Anekdoterna minns vi, 
anekdoterna sköter vi själva.



Den sjunde stod bröllopet. Borckarna ville ha stort bröllop, halva stan 
och hela släkten. Nej, sa Jonathan. Han var en man, som med näppe nöd 
räddats från cession och det anstod honom ej att bravera. Släkten, 
prosten, borgmästaren, inga andra. Vidare yrkade han, att fader Storm 
skulle bjudas. Brudens far, det var korrekt. Borckarna gladde sig åt 
ett makalöst raljeri med krutgubben: men Agnes sa nej. Far var för gammal 
och orkeslös för en staresa. Med samma mjölksurra, som fört henne själv 
till staden, sände hon honom två korgar med vått och torrt, 
bröllopsfägnad. Därav kom en stor olycka. Gubben tör ha hållit sig mer 
till det våta än till det torra och i sin villande glädje satte han eld på 
stugan. Den brann som fnöske och av hela torpet blev bara hällen kvar och 
några kolnade körsbärsträd och stenen bak stugan. Gubben själv steg fram 
ur elden med famnen full av buteljer, mäkta stor och belåten och glad att 
rasket brann. Den tid han hade kvar fick han husa sig hos grannarna än här 
och än där. Han mådde som en prins i en bagarbod och skröt omåttligt med 
dottern, som var fru i stan. Hon skickade honom stora pengar. Hon kom 
aldrig själv men hon sände stora pengar, och då han kristligen dött, lät 
hon sätta en sten på graven. Så var det med den saken.



Med bröllopsglädjen blev det si som så. Efter vigseln vände sig brudgummen 
helt om från prosten till släkten och höll ett kort tal. Han tackade dem 
för att de räddat honom från cession och därigenom möjliggjort det äkta 
förbund, som nyss ingåtts. Det fann han korrekt men Borckarna fann det 
ogrannlaga. Först och främst att ställa ett äkta förbund i samband med 
affärer och till på köpet så omedelbart efter vigseln, då själarna ännu 
var ljumma av varma och högtidliga känslor. För det andra: att påminna dem 
om växlar och inteckningar och sattyg strax före en festmåltid. Jonathan 
förblev Jonathan. De tågade ut i matsalen med neddragna mungipor och 
tårade ögon. Det såg ut som ett begravningsfölje. Dock var middagen god 
och vinerna sköljde bort förargelse och växlar. När brudparet följts till 
Borckska gården och ända till sängkammardörren, hördes plötsligt ett 
smällande och fräsande runt om från den ännu oröjda tomten. Fyrverkeri! 
Borg mästaren hotade med stämning och böter men hela följet rusade 
ut på tomten. Rök och brak, skratt och skrik. Hela stan var på benen. De 
Borckarna! Fruntimren fick svärmare under krinolinerna och skrek för 
livet. Man fick se improviserade deshabilleer. Man fick se borgmästaren 
spräcka uniformsbyxan. Man fick se eld i Jonathans fladdrande frackskört. 
Man fick se röda brandtunnor rulla fram, lyckligtvis utan vatten i 
skroven. Ryk och ränn! skrek Borckarna. Här är bröllop i Borckska gården! 
Här ska bli flera Borckar! Ryk och ränn!



Plötsligt sprang Jonathan upp på en sten. Han ville tala till folkmassan, 
som trängdes på tomten. Ingenting ont i det. Han var brudgummen och kunde 
väl ha någonting på hjärtat. Hör! Hör! ropade Borckarna. Brudgummen vill 
tala! Silentium! Och det blev verkligen tyst. Han bredde ut armarna och 
vände handflatorna uppåt just som en stor talare, då han skall börja med 
en invokation till högre makter. Han riktade blicken mot skyn, han spände 
ut bröstet, han öppnade munnen stort, just som en talare, då han skall 
slunga ut den första klingande fanfaren. Men det blev inte mer. Hela 
människan gick i baklås. Han stod där orolig som en kråkskrämma på en åker 
eller ett sjömärke på ett skär. Och plötsligt tumlade han baklänges, mitt 
i famnen på bruden. Troligen fanns det ingen, som anade oråd. Icke ens 
Borckarna. Bruden tog honom! Han fick inte tala! Bruden hade brått! 
Sommarnatten är kort! Plats för brud och brudgum! Hurra! Hon höll honom 
kärligt om livet och han tydde sig tätt intill henne. Så ska det se ut! 
För attan tusan tunnor skock billioner, det blir ett lyckligt äktenskap!



Eldarna slocknade, rökmolnen tunnades ut och steg i spiraler mot den 
ljusnande himlen. Solen gick upp och Borckarna gick var och en till sitt, 
högst förnöjda. Alltid lite ståhej! sa de och dunkade varann i ryggarna. 
För tusan! Det var väl ingen begravning heller.



Ja, de Borckarna! Vart tog de vägen? Först var de som ett 
stim: omöjligt att skilja den ene från den andre. Skolmamsellerna från 
tapisserimamsellerna. Köpmannen från direktören. Sanna-Borcks från 
Johannisbergs-Borcks. Den var som en härva, släkten, en väldig tuva 
snärjgräs och den låg i hennes säng. Här kommer jag aldrig fram, tänkte 
bondtösen. Det är för stort och för tätt och för mäktigt för mig. En 
riktig storskog till släkt.



Och så var det ingen storskog alls. En hop människor, som var och en 
sysslade med sitt och som ibland stimmade samman för att sorla och susa 
och sno sig om varandra. Du är ta mig tusan en Borck du, det är du. Vi är 
Borckar båda två, allesammans! Snälla och hyggliga människor, redliga och 
välvilliga. Och sedda från insidan hade de sina särmärken, som skilde dem 
ut från det Borckska. Direktören hade en sur mage. Han var räntmästare men 
kallade sig direktör till åminnelse av en hänsoven bank, som han grundat. 
Han var den sure, fick uppstötningar efter de bästa middagar, klandrade 
såsen, morrade vid spelbordet, mumlade obegripliga svordomar och hotelser, 
när han gick för sig själv och funderade. Vart tog de vägen? Jo, en morgon 
låg han under sin säng, stendöd. Hushållerskan fann honom. Varför låg han 
under sängen? Det var frågan. Han har levat i femtio år, en man, en 
ämbetsman, en direktör, grundare av en bank. Glömt och tomt, som om det 
aldrig varit. Men varför kröp han under sängen? Det ar en gåta.

Vart tog de vägen? Tapisserimamsellerna försvann spårlöst. Ingenting 
finns kvar, inte ens begravningen. Någon gång måste man ju ha följt dem 
till kyrkogården, men det finns ingen gnista kvar av minnet. Ingenting. 
Jo, verkligen; några kuddar, ett par lampskärmar. Ack, kära du, den där är 
gammal, den köpte jag redan hos mamsellerna Borck. Å herregud, så länge 
sen! De finns kvar som en tidsbestämning rörande två lampskärmar och några 
kuddar.



Och Axel, köpmannen vid Storgatan? Han hade fyra barn, tre flickor och en 
pojke. Vart tog de vägen? Adressen finns kanske i någon gammal almanack. 
Själva finns de inte. Och hur kunde de oräknade barnen på Sanna och 
Johannisberg försvinna? De hörde likväl den Borckska gården till. Atta 
Sannabarn och fem Johannisbergsbarn bodde i barnkamrarna, naturligtvis 
inte alla på en gång. Den forsta Sannapojken, Nils Borck, började 
storskolan och kom under faster Agnes vård anno 66, den siste 
Johannisbergspojken, Nils Sunesson (modern född Borck), tog studenten 
våren 88. De fördelades således på tjugotvå år, men under hela sjuttitalet 
var det aldrig mindre än fyra barn i vardera kammaren. De kom om höstarna, 
bruna och bråkiga, doftande av klöver och skog som ungboskap. De ryckte av 
sig mössorna, så att skärmarna brakade, och fanns inte mössan på, ryckte 
de sig i luggen. Flickorna stöpte jämt så djupt att kjortelkanten nådde 
golvet. Det var rara barn och Agnes tyckte om dem. Hon tyckte om alla 
barn. Hon höll på ordningen men inte alltför pedantiskt. Vinden hade 
barnen för sig. Där fanns duvor och småfåglar, ekorrar och igelkottar, 
snokar och vita råttor, marsvin och kaniner, kattugglor och skator. En 
gång fanns där en getabock och en gång en örn, dock endast för kortare 
tid. Jonathan var strängt förbjuden att beträda vinden. Ibland kunde man 
råka ut för överraskningar. Allt sådant hölls hemligt.

Vad blev det av dem? Någonstans finns de. Nils Sunesson är i 
Amerika. Tre gånger om året skriver han till faster Agnes. Han har stött 
på andra Borckar där ute, helt och hållet försvunna Borckar. En gång har 
han mött Nathan Borck, en annan gång hört talas om honom.



Sannabarnen och Johannisbergsbarnen gjorde sitt till att Agnes blev räknad 
bland släkten. Borckarna släppte henne inte genast in på livet. Det fanns 
hemligheter, som förblev hemligheter. Vissa samtal avbröts, då hon steg in 
i rummet. Det kändes en smula förargligt, allra helst hon visste, att 
hemligheterna inte var några hemligheter. Gud och hela världen kände dem, 
men hon skulle hållas utanför. En gräns skulle det finnas. Den markerades 
också på ett annat sätt. Övriga fruntimmer i släkten kallades vid namn, 
när de icke fastrades eller mostrades. Agnes fick heta lilla svägerskan. 
Svärfar kallade henne "lilla svägerskan". Barnkammarregementet stärkte 
hennes ställning. Hon kom minsann i besittning av otaliga Borckska 
hemligheter, färska och betydelsefulla. Mammorna på Sanna och Johannisberg 
våndades i bitter jalousi. Men de krusade henne övermåttan. Hela släkten 
krusade lilla svägerskan.



Riktigt ingift blev hon först i början på sjuttitalet, då 
söndagsmiddagarna förlades till Borckska gården. Kommerserådet hade fyllt 
åttio år och man kom plötsligt på den tanken, att han inte orkade hålla 
söndagsbord. Att han alltjämt orkade äta fyra feta rätter, behövde man 
inte betvivla. Han var rödblommig och finhyllt som en sjuttonåring. Han 
hade alla tänder i behåll så när som på en hörntand och en framtand 
utslagna vid det beryktade gesällupploppet anno 12. Eljest var han felfri. 
För de storätande Borckarna var det ett under och en ständig orsak till 
beundran att gubben aldrig behövde laxera. Inte ens vid helgerna. Han åt 
till fyllnad, smalt vad han åt, smålog och sov. Han var vacker och dum. 
Till sist blev han stum. Han nändes inte öppna munnen till tal, som 
sannerligen är en fåfänglighet. Gud ske pris! sa han. Gud ske pris, lilla 
svägerskan! Behöver man säga mer? När allt är som det ska vara.



Man fick för sig, att han inte orkade hålla söndagsbord. Familjemiddagarna 
förlades till Borckska gården. Verkliga orsaken var väl den, att Borckarna 
tyckte om sin gård. De kunde aldrig se den för ofta, de vandrade tryggt 
genom alla rummen och skulle något få vara i fred, måste det stängas med 
nyckel. Söndagsmiddagarna utplånade gränsen mellan bondtösen och släkten. 
Hon var en hjärtans människa, vad maten beträffar. En god kvinna lagar god 
mat. Hon kan inte annat. Även om satan tillstaddes att taga sitt säte i 
hennes lekamen, skulle hon inte kunna fördärva såsen. Han skulle kanske 
göra henne till tjuv eller lögnerska eller äktenskapsbryterska, men vid 
spiseln skulle han förlora sin makt. Agnes blev ett helgon, hon helgade 
vilodagen. Borckarna gick i högmässan, sjöng psalmer och lyssnade till 
prosten i ostörd andakt. De stördes icke som så ofta förr av en orolig 
tanke på middagen. Den var en ljuv förvissning. Blev predikan över hövan 
lång, kändes det blott som en hälsosam späkning. Människan lever icke av 
bröd allena. Hon behöver späka sig, hon behöver Ordet. Skulle hon få vänta 
en halvtimme eller en timme på middagen, så gör det henne bara gott, 
innerligen gott.



Och efter middagen kaffet, punschen, cigarrerna. De feta, tunga 
punschangorna flöt genom rummen och över dem svävade röken som skyar på 
himmelens fäste. Allt var ganska gott. De bekväma stolarna, 
kristallkronans glitter, som, då man intog en behaglig ställning, föll 
rakt i ögonen och stillade tankarna, den ljumma luften, gatans 
söndagstystnad, köttet i magarna, som långsamt och ostört förvandlades 
till blod och märg. I morgon blir det en satans dag, men i dag är det 
helg.

Och Jonathan! Han var förunderligt trivsam att se på, liten och 
lätt, finurlig och nätt. Inte riktigt riktig men en gruvligt beskedlig 
människa, som man hjälpt efter bästa förmåga. Gjorde affärer, gubevars, 
goda affärer nu igen. Men i alla fall lite lustig, smårolig, lagom. 
Jonathan! Hur är det? Har det hörts något av? Jag tycker, att lilla 
svägerskan - vasa? Har hon inte blivit fet på sistone?



Lilla svägerskan kommer in. Hon sitter inte alltför gärna och inte alltför 
länge i förmaket bland fruntimren. Det är egentligen skolmamsellerna som 
besvärar henne. Lärdomen har det med sig, att den kräver utrymme. Den kan 
inte hålla sig på sitt rum. Ligger det en oskyldig bilderbok på ett 
förmaksbord tar lärdomen den i handom, demonstrerar, förklarar, frågar. 
Vet Agnes, vad den här vackra tavlan egentligen föreställer? Odin, ja! Det 
står inunder. Men vem var egentligen Odin? Har Agnes lagt märke till de 
båda korparna? Vet Agnes, vad de hette?



Vad de hette! Hon svarar, att hon aldrig tänkt ropa på dem. Tänker inte 
heller.



Hon går in till herrarna och frågar, om hon ska duka spelborden. Och hon 
kommer alldeles lagom, på ögonblicket. Det är en vetenskap det med, att 
veta rätta ögonblicket. Maten har satt sig, punschen börjar bli för söt, 
blod och märg har redan bildats i en mängd, som kräver förbrukning, 
rörelse, gärning. Hökaren spänner ut bröstet, kröker armarna, så att 
musklerna bildar kuddar under det svarta klädet. Han reser sig och tar 
lilla svägerskan om livet, hart, ty han är en kraftig karl och ungkarl. 
Hon vränger sig ifrån honom och ger honom en armbåge som känns tvärs 
igenom kroppen. Det är behagligt.



Hökaren är en väldig viraspelare. Han spelar med bror Axel, köpmannen, och 
med direktören. Köpmannen är också en stor spelare, mindre djärv, 
betänksam, behärskad. Men det är i alla fall direktören, som går hem med 
spelkassan. Han vinner, därför att han spelar som ett kräk. Hur 
spelet än ligger, spelar bröderna mot varandra. Vinna betyder ingenting, 
bara inte bror Axel vinner. Direktören tar hem, det är honom väl unnat. 
Han är fattig.



Hökaren har sitt lynne. Rätt vad det är springer han upp, dansar och 
brummar. Nej, förbanne mig! Nu får det vara slut! Jag säger inte, att du 
är en fähund. Det säger jag inte. Men förbanne mig, om du inte liknar en 
fähund! Och han går ut i förmaket och dunsar ned på minsta kanapen, som 
skriker av skräck. Usch! säger han. Usch, usch, usch! Damerna lägger från 
sig album och fotografier. Emelie säger: Du kommer att dö av slag, Gustav. 
Jag? skriker han. Nej, förbanne mig om jag dör av slag! Och han återvänder 
till spelbordet i rättan tid för nästa givning, stjälper i sig en toddy, 
fortsätter.



Amelie säger: Han kommer att dö på gatan.



Plötsligt skakas hela huset. Det dånar och brakar i murarna som av 
skorstenseld. Det är Johannisbergsbarnen och Sannabarnen som ramlar nedför 
trapporna: först för vindstrappan, så för tvåvåningstrappan, så hamnar de 
i en hög på förstugolvet. Agnes får himla brått, springer genom salen ut i 
förstugan, hinner dem i sista minuten. Hon är man om deras uppträdande. 
Skick och fason. Mellan henne och dem finns en hel del frimureri. Men 
inför släkten! Hon borstar, jämkar, luggar med fingrarna, snyter med 
underkjolen, petar naglar med saxen som hänger i silverked vid 
förklädsbandet. Nagelpetandet framkallar jämmerrop, som kvitteras med 
örfilar. Då dörren till herrummet öppnas, håller en välvårdad skara sitt 
intåg, två och två, röda och svettiga, doftande av allt möjligt men 
sansade och sedesamma. De tågar beslutsamt fram till farfar-morfar. Han 
sover och småler. Högra handen ligger på armstödet, de tar den i tur och 
ordning, skrapar med fötterna. Han halvöppnar ögonen och mumlar: Gud ske 
pris! Så går de till spelborden. Herrarna morrar. Gonatt med er 
allesammans och ge er i väg! säger hökaren. Det 
hjälper inte. Var och en ska ta var och en i hand. Världsalltet styrs av 
lagar. I förmaket blir det förmaningar. Amelie säger några ord om 
aftonbönens vikt och betydelse. Som om det behövdes! Och Emelie tillägger: 
Kom ihåg, barn, att ni inte få somna på magen! Det är skadligt. Du Nils, 
som är äldst, ska se till, att inte småsyskonen somnar på magen.



Nils svarar: Det skiter jag i. Han säger det så, att endast syskon 
och kusiner kan uppfatta hädelsen, men det är i alla fall djärvt och 
stärker hans ställning. Nu kommer Agnes av en händelse in i förmaket: hon 
lämnar dörren till förstugan på vid gavel. Jaså, barnen ska gå och lägga 
sig, säger hon. Har ni sagt godnatt ordentligt? De svarar i korus, 
förargade och förolämpade: ja - det har - vi! Snälla barn, säger tanterna, 
lilla svägerskan har heder av dem. 3, Men när skorstenselden strax därpå 
flammar upp på nytt,



säger de: Gud ske lov, att det är stenhus!



Kvällen lider. Supen står på bordet. Jonathan går in till damerna, Agnes 
till herrarna. Svärfar skall förflyttas. Han är karl att gå en mil genom 
skogsmark utan käpp eller krycka. Men Borckarna har fått för sig, att han 
har klena ben. Det är kanske ekipaget som spökar, en riktig landå. Agnes 
tar honom under ena armen, hökaren under den  andra. Gubben småler 
förläget, men lat och sömnig låter han sig väl behagas. Han sättes vid 
bordet. Eljest är supen gående. Fruntimren smutsar var sin assiett för att 
det ska så vara. Herrarna tar tallrikar utan krus, blandar det troliga med 
det otroliga. Direktören star och petar i en stor aladåb, han vänder sig 
till värdinnan och säger: Hör nu lilla svägerskan, kan pigan skilja mellan 
ingefära och peppar? Ja, det kan hon, säger värdinnan och reser borst en 
smula. Hon smakar själv på aladåben. Ingefära! ropar hon och vädjar till 
damerna. Ingefära! Jaja, jaja, säger direktörer., det är väl jag som inte 
kan skilja.



Köpmannen tar lilla svägerskan avsides, klämmer in henne i vrån vid 
stora skänken. Han är fruntimmerskarl och offrar gärna en kvart åt lättare 
konversation. Vete gud vad han säger, hör till dem, som kan prata om 
ingenting. Han är den blonde bland Borckarna, han har mustascher och ett 
nätt litet pipskägg. Vid tablåer föreställer han Gustav Adolf, hans hustru 
Regina von Emmeritz. Hon heter för resten Regina så det är ett egendomligt 
sammanträffande. Hon är vacker, kolsvart, fet, blek, tyst. Mannen vördar 
henne. Han har ett förhållande med guldsmedens fru, ett alldeles öppet och 
fullständigt omoraliskt förhållande. I skymningen promenerar de längs ån. 
Han har givit henne åtskilliga smycken, som han köpt hos denne samme 
guldsmeden, hennes make. Guldsmedens vänner har för länge sen sagt: Ved du 
vad? Nu går det för långt! Du borde verkligen! Men han svarar: Jag unnar 
henne allt ont och jag unnar honom allt ont, låt dem hallas. Han är lika 
omoralisk, han. För resten kan man inte göra någonting åt saken. Han är en 
elegant man, nästan lika korrekt som bror Jonathan, fast mindre utländsk. 
Han förekommer aldrig i sin bod: man ser honom genom rutan i 
kontorsdörren. Han sitter vid en hög pulpet och skriver brev. Om 
söndagarna rider han.



Nu stiger pigan in och säger på sitt tvära bondska maner: Kusken är här, 
kära hjärtanes! Ska han ha något?



Kommerserådets kusk: ekipaget väntar. Kusken ska ha ett glas punsch. 
Kommerserådet leds ut i förstugan, påpälsas. Han kysser lilla svägerskan 
på kinderna och smackar som en gris. Han förs försiktigt utför trappan och 
sätts i vagnen. Kusken saluterar med piskan och säger: Får tacka så mycket 
för punschen. Så vrider han sig ett halvt varv, ser till höger och 
vänster, påtar med piskskaftet och stoppar om gubben. Ja, då kör jag då, 
säger han. Och det bär i väg.



Agnes står i salen och räknar in silver. Damerna har gått men inte 
herrarna. Damerna har sagt, att det var mycket lyckat. Och Emelie 
tillade: Men du slår på för stort. Hos onkel var allting enklare. Och det 
var inte sämre för det, kära barn. Tvärt om.



I herrummet faller korten regelbundet och med kraft, nävarna dunkar i 
borden. Sluter man ögonen kan man höra slagorna gå på en skulle. Det talas 
inte längre, men då och då flammar ett gräl upp. Det är hökaren, som 
skriker. Direktören kommer på tå in i salen, ser sig om och smyger sig 
bort till Agnes. Han säger: Nu går jag, lilla svägerskan! Fy fan! Och tack 
för i dag. Jag tänker jag får känna av ingefäran hela natten. Fy tusan!



Men strax därpå står Jonathan själv bredvid henne och säger: Min kära 
Agnes, det var mycket lyckat. Det var fullt korrekt. Vi är allesammans 
mycket tacksamma. Men jag tror, att du skulle dra dig tillbaka just nu. 
Jag tror att det är det riktiga.



Nå äntligen, tänker hon, räknar silvret till slut, stoppar in det i 
fodralen, gör en rond genom köket och rummen. Då hon nalkas herrummet, 
kommer Jonathan hastigt emot henne och viskar:



Jag tror inte, att du ska säga godnatt. Jag tror att det är riktigare att 
dra sig tillbaka utan vidare. Säg själv! Tänk efter!



Nej, vad hon gör, men inte gitter hon tänka efter. Det är ett knog med de 
där söndagsmiddagarna. Det är ett hedersamt knog och av vissa orsaker 
nödvändigt. Men det är ett knog. Hon hasar sig uppför trappan, hon får av 
sig kläderna, hon tar kallt vatten i ansiktet och på brösten, hon vältrar 
sig i sängen. Framåt morgonsidan väcks hon av höga rop. Det är 
hökarlynnet, som kulminerar. Hon hör hans förbanne mig, förbanne mig, 
först i herrummet, så i förstugan, så på gatan. Nu är han riktigt 
etterbefängd.



Och då Jonathan äntligen stiger in i sängkammaren, säger hon: Han får slag 
till slut.



Jonathan svarar:

Alldeles säkert. Han kommer att dö på gatan.



Det låter särskilt hemskt att han ska dö på gatan som ett annat djur. Folk 
ska dö i sin säng.



Men mycket riktigt! Han dog på gatan, han dog av slag, han dog i ilska. 
Det hände en vinterdag. Han kom i sin tunga päls gående tvärs över torget 
och in på Storgatan. Där varsnade han längst nere vid bron en häst, som 
stupat framför en tungt lastad släde. Körsvennen dammade på hästen med 
piskskaftet. Hökaren sag inte bra, han vände sig till en polis, som stod 
där med händerna på ryggen, och frågade vad det kunde vara för ett djävla 
fä till kusk. Polisen svarade: Vad det beträffar, så är det patrons egen 
kusk och patrons egen häst. Min häst! skrek hökaren och blev ett ögonblick 
stående alldeles handfallen. Så tog han av sig pälsen och räckte den åt 
polisen, och han tog av sig rocken och knäppte upp västen och satte i väg. 
Det måtte ha sett konstigt ut med den stora, köttiga karlen kappspringande 
på en hal och isig gata. Ögonen ska ha stått som röda klot ur hålorna, 
långt innan han kom fram. Drängen fick ett slag för bröstet, som satte 
honom i drivan. Och hökaren gav sig inte tid att andas ut och lugna 
hjärtat utan tog genast skaklarna i sina händer och lyfte mellan dem 
hästen. Knappt stod hästen på benen, förrän han själv föll. Han dog på 
gatan och alla Borckarna fick rätt beträffande honom. På stenen står: 
Grosshandlaren Gustav Borck. Själv kallade han sig hökare eller patron och 
ville så kallas. Men brodern, köpmannen, såg sig inte för god att spela 
honom det sprattet.



Och hur slutade han? Eländigt. Han blev sjuk. Det började sakteliga och 
fortskred än långsammare. Han föll av, kläderna hängde på honom som 
säckar, nacken blev som en fågelnacke, mustascherna snodde sig ned i 
pipskägget på ett underligt, sorgesamt sätt. Då sas det, att det var magen 
och man påstod, att han spridde lukt omkring sig. Men det var inte magen. 
Det var en långsam död, som började i benen och spred sig uppöver. 
Den varade i tjugu år. Ungefär tjugu, man minns inte så noga. Man liksom 
glömde honom. Till en början gick man upp till honom någon enda gång, men 
det var sant det där med lukten. För resten tyckte han inte om besök: han 
hade ju varit en prydlig och vacker herre, en riktig snobb. Hustrun blev 
ensam om honom. Hon satt vid fönsterspegeln och talade om för honom, vilka 
som gick förbi på gatan. En gång ska guldsmedsfrun ha kommit: hon öppnade 
sitt hjärta för den lagvigda, bekände allt och begärde ett enskilt samtal 
med den sjuke, som hon ville omvända. Hon hade själv blivit omvänd. Den 
lagvigda hade egentligen ingenting däremot: hon tänkte, att det kunde vara 
en förströelse för stackaren. Men han ville inte. Han behövde inte någon 
förströelse. Han var nöjd med att höra omtalas, vilka som gick förbi. En 
dag stod han död i tidningen.



Och en sällsam död fick skolmamsellerna, hemsk och egendomlig. De bodde 
vid ån, väster om densamma och hade bott där i femtio år. För att komma 
till kyrkan måste de ta vägen antingen över Slottsbron eller över 
Storbron, det var ungefär lika långt. Om vintern fanns det en genväg tvärs 
över isen och man kan nästan säga att den förde i rak linje från 
mamsellernas port till kyrkvallen. Den vägen tog alla människor, blott 
icke mamsellerna. Nej, sa Emelie, isen kan man aldrig lita på. Den kan gå 
upp när som helst, synnerligast om det blåser. Och Amelie delade hennes 
åsikt: man borde inte för sin bekvämlighets skull fresta Guds tålamod. 
Alltsa gick de i femtio runda år var söndag antingen över Slottsbron eller 
över Storbron. Men en söndagsmorgon råkade de i gräl. Det var många år 
efter det att de slutat med skolan. De var hopkrumpna och krumma och såg 
ut som ett par små svarta möss med vita huvuden. Ingen hade hört dem gräla 
förrän just den morgonen. Då hörde pigan dem gräla fast hon inte kunde 
förnimma orsaken. Utkomna på gatan fortsatte de att gräla och 
grälade nu om vägen. Amelie ville gå över Slottsbron och Emelie över 
Storbron. Enklast hade ju varit, att de gått var sin väg, men det är inte 
så lätt att skiljas. Till sist sa Emelie: Vi går över isen. Det må bli din 
skuld, ifall vi omkommer. Amelie sa: Vi går över isen, men skulden blir 
din. När de kom ned till åstranden, skall där ha stått en karl, osäkert 
vilken, och han skall ha sagt: Gå inte över isen, fröknarna, den är 
osäker. Emelie ska ha svarat: Min snälle vän, jag kände den här isen och 
dess förhållanden, innan han var född. Jag vet nog, vad jag gör. Och de 
gick ut på isen men hade inte gått många steg, förrän isen började knaka 
och vattnet steg upp och färgade snön smutsgul. Nu hände det sällsamma. I 
stället för att vända tillbaka eller åtminstone gå rakt fram kortaste 
vägen till motsatta strand, började de stackars gummorna springa mitt på 
ån och utmed dess lopp ned mot slottsdammen. Folk skyndade till, ropade, 
fäktade med armarna, sökte hejda dem. Antagligen hade den första knaken i 
isen gjort dem alldeles vettvillna. De skyndade framåt. Isen ner mot 
slottsdammen var så tunn, att ingen vågade sig ut till dem. Den bar de 
förtorkade, lätta små mamsellerna där den inte skulle ha burit en femton 
års pojke. Slutligen brast den. Hur dödsskrämda de än må ha varit, hörde 
man inte ett rop från dem. De sjönk hand i hand och skuldra vid skuldra, 
kan man säga. Emelie plägade ett ordspråk, som löd: Hålla samman håller 
säll, halla sams håller uppe. Men nu sjönk de i alla fall. Det blev stor 
sorg i hela staden och mycken undran. Var och en hade sin förklaring.



Förklaring och förklaring. Det finns ett annat minne, en 
händelse, som aldrig fått förklaring.



Agnes sitter i salen vid sybordet, som står framför fönstret. Tomten är 
röjd och förvandlad till trädgård, redan rätt försigkommen. Trädgårdsmuren 
finns där men inte det Gawensteinska husets brandgavel. Man ser ända bort 
till bergen. Det måtte ha varit någon gång i slutet på 70-talet. Gabriel 
kan vara en sju, åtta år. Han rider på en gunghäst. Gabriel fick ha 
gunghästen i salen, inte de andra. August sitter på en pall med någonting 
i knät. Lill-Agnes kravlar uncler kjolen och krafsar som en liten valp på 
benen. Det måste ha varit vintern 78 eller senast hösten 79. Lill-Agnes 
dog på själva julafton 79.



På andra sidan salen låg kontoret, två rum, som nu kallas "lilla salen" 
och "Gabriels rum". De har egen förstuga och ingång från trädgården. 
Jonathan hade flyttat kontoret till Borckska gården. Det var inte korrekt 
att ha våning och kontor i ett hus, men nöden har ingen lag: han måste 
spara. Han lät sätta in en dubbeldörr mellan kontoret och salen. Han höll 
den reglad. När han efter frukosten i salen skulle begiva sig till 
kontoret, tog han på sig ytterkläderna, gick runt halva kvarteret och in 
genom trädgårdsgrinden. Vidare städades kontoret av en särskild madam. På 
så sätt upprätthölls gränsen mellan hem och kontor.



Icke förty kunde Agnes höra, vem som talade på kontoret. Hon hörde icke 
orden men kände som oftast igen rösten. Den gången var det 
Sanna-Borck, den store barnafadern. Han hade en rullande, mörk stämma, som 
plötsligt klipptes itu av andtäppa. Kroppen var liten och klotrund, 
huvudet stort, vitulligt och klotrunt, ögonen blanka, brunsvarta, 
utstående. Agnes undrade över ärendet. Sanna-affärerna hade varit på 
tapeten det sista året. Sanna-Borck hörde till dem, som sköter sina gårdar 
alltfor bra. Nyheter varje månvarv. Ständigt nybyggen, ständigt nya 
maskiner, konstiga tingestar, som han ensam begrep. Han kunde plocka 
sönder dem i småbitar och sätta ihop dem, så att de blev alldeles som 
förut, undantagandes att de inte gick. Leksaker för patron! Han byggde en 
damm över Sannaån, anlade ett elektricitetsverk och gjorde tjugu tunnland 
ängsmark vattensjuka. När vattnet släpptes på blev det eldsvåda men ingen 
elektricitet. Maskinerna förstördes, patron hade varit åstad och fingrat 
på någonting. Han skulle alltid fingra. Han anlade en såg och sågade av 
sig tre fingrar. Timret låg i sjön, sjönk och bärgades om vartannat, kom 
äntligen till sågen, murket och brunt: ingen ville köpa. Han var en duktig 
karl så till vida, att han följde med sin tid och inte väjde för några 
nyheter. Men nyheterna bragte honom mera glädje än gagn. Agnes undrade, 
vad hon skulle bjuda honom på. Det fanns portvin i karaffen, men 
Sanna-Borck var en livlig karl och ett enda glas portvin kunde göra honom 
alltför livlig.



Bäst hon satt och undrade, hörde hon regeln dras ifrån, dörren låsas upp. 
Jonathan steg in, stängde dörren bakom sig. Det är bra att ha snabb blick 
och snabb uppfattning. Övning ger färdighet. Agnes reste sig, tog 
flickungen under armen, samlade pojkarna i ett grepp. Vid vissa tillfällen 
skulle barnen hållas på avstånd från far. Det hettes att han var trött. 
Eller altererad.



När hon vände tillbaka, satt Jonathan vid sybordet, hopsjunken visserligen 
men sansad. Det kunde inte vara tala om något anfall. Han hade haft 
ett stort obehag, det var allt. Luggen låg i våta stripor ned över pannan. 
Han plockade i sybordets alla fack, ordnade nålar och rullar och berättade 
med halvhög röst. Han var utom sig men inte värre än att han kunde tänka 
klart. Han önskade ett gott råd.



Sanna-Borck ville ha hans namn. Det gällde inte någon småsak, det gällde 
ett kreditiv på trettio tusen. Jonathan kunde inte hänvisa till "de 
andra". Kommerserådet hade redan skrivit på, svåger Sunesson hade skrivit 
på och en till. Men banken ville ha Jonathans namn. Varför? Han ägde ju 
ingen förmögenhet. Bredvid kommerserådet och Johannisbergaren var han en 
fattiglapp. Visserligen, men han hade gjort sig känd som en försiktig och 
omsynt karl. Det var en moralisk borgen. Direktör Arnfelt fordrade hans 
namn. Eljest stopp. Sanna var bra, men en karl, som anlägger 
elektricitetsverk för att ställa till med eldsvåda och såg för att såga av 
sig tre fingrar, han inger inte förtroende. Arnfelt krävde en moralisk 
borgen.



Äran var stor, risken större. Agnes delade upp saken på två frågor:



Fanns det ingen möjlighet att slippa undan?



Varom icke: Hur stor var risken?



Omöjligt att slippa undan. Sanna-Borck hade hjälpt honom, han som de 
andra. Hans namn stod fortfarande på tre eller fyra papper. Sloge han 
vantarna i bordet, måste Jonathan skaffa nytt namn, men den saken oroade 
honom icke. Kreditivet i och för sig var inte heller så farligt. 
Naturligtvis fanns där tillgångar. Men att gå i borgen för Sanna-Borck, 
det var farligt.



Han sa:



Jag förstår och begriper. Arnfelt vill ha Sanna, det är saken. Men jag är 
tvungen att skriva på. Sen är det slut med min kredit. Jag har hållit på i 
tolv år, jag hade just fått lite lugn nu, lite andrum. Nu är det slut. Jag 
kan lika gärna ge upp staten med detsamma.



Det hade han sagt tio gånger sa visst som en. Agnes drog upp näsduken ur 
hans bröstficka och torkade hans ansikte. Gud vet, om hon inte snöt honom! 
Hon tog den lilla kammen ur västfickan och kammade upp hans lugg. Under 
tiden arbetade det klara förståndet jämnt och utan gnissel. Dithän hade 
det gått, att Borckarna sökte hjälp hos Jonathan. Utan hans borgen ingen 
kredit. Det var den ena sidan av saken och den var glänsande. Å andra 
sidan var det tacksamhetsskulden. Gick det an att förneka den? Det kan 
vara farligt att förklara sig insolvent på den kanten. Det kan vara 
farligt att gå ur släkten, så länge den ännu har makt att hjälpa och 
stjälpa. Hon såg på Jonathan. Så alldeles jättestark var han ju inte, 
snarare skröplig. Saken fick vägas på guldvåg.



Hon gick bort till fönstret och tittade på Axelsson, som grävde i 
trädgarden. Hela trädgården var hans verk. Han var en bjässe att arbeta, 
en grävmaskin, benstomme och muskler. Det var ingenting särskilt att titta 
på, men hon blev stående en stund vid fönstret för att ge Jonathan tid att 
lugna sig. Slutligen sa hon:



Tänk på en sak! Du är inte stark. Går det ikull för dig, så orkar du 
aldrig upp igen. Tänk på det! Nu går du in och säger, att du inte kan.



Herregud, stönade han, det är rysligt. Han tar mig om livet och kramar 
mig. Han är alldeles konfys. A herregud, det är rysligt. Agnes, jag stöter 
hellre kniven i honom, jag stöter hellre kniven i honom!



Hon tänkte: Jo, det skulle du kunna!



Stundtals var han ynklig. Men hon fick ta honom som han var. Hon ställde 
honom på benen, slätade ut rocken, knöt om halsduken.



Är du Vår Herre, sa hon, eftersom han kommer just till dig? Vår Herre 
hjälper när han vill och hur han vill. För honom är det en småsak. Det är 
det inte för dig. Nu går du in och säger, som jag har sagt.



Hon sköt honom mot dörren. Jonathan vände sig om i händerna på henne och 
sa:



Han har pojken med sig.



Vilken pojke?



Jag minns inte. Det är den långe. Det är han, som skulle ha gården. Å, det 
är alldeles rysligt.



Nu går du in och gör, som jag säger. Annars går jag in själv. Och då ska 
det blir ord och inga visor.



Hon smällde igen dörren om honom. Skadade inte, att det hördes på 
kontoret, ocken vilken som stod bakom Jonathan .



Hon ställde sig vid fönstret. Axelsson tittade upp och hon nickade åt 
honom: han drog av sig mössan. Hon var gruvligt upprörd och hon ville inte 
alls lugna sig. Tiggarpack! fnös hon. Tar de inte ungarna med sig som 
andra tiggegummor. Hon fnös över hela släkten. Själv hade hon också gått 
omkring och tiggt, men det var en annan sak. Hon var en bondtös och en 
piga och en fattiglapp. Det hade hon fått känna! Jojomensan! Och nu 
skulle de få känna. När de inte ens skämdes för att släpa barnstackarna 
med sig. Hade hon inte varit mor för Sannabarnen? Den där långa räkeln 
till på köpet, Sven, med ständigt hungrig mun. Hade hon inte matat honom 
som en duvhona matar sin unge? Det var knipslugt att ta den med sig! Han 
hade varit två år vid lantbruksskolan. Det hettes att han skulle överta 
gården. Om det fanns någon gård att överta! Kära pappa hade plötsligt 
upptäckt att han var ruinerad. Det hade väl kommit som ett brev på posten. 
O ve och fasa, o hustru och barn, kom hit och titta! Jag är bestämt 
ruinerad!



Hon fnös, hon fnös över släkten, fnös över lättsinnet. Vid Gud den Högste 
om hon gifte sig med Jonathan för att bli ruinerad.



Från kontoret hördes ett böl. Stora, tjocka karln bölade.

Tystnad. Nu var det gjort, nu var det sagt. Hon tänkte på pojken, 
hon sag honom stå i ett hörn, med hängande huvud och armar som räckte till 
knäna. En lång räkel med rufsigt hår och fräknigt ansikte. Det var 
gruvligt obehagligt. Hon hade brukat sitt förstånd, och det kunde inte 
hända att Jonathan skulle gå och ruinera sig för Sannapojkens skull. En 
sån där dum räkel tar fatt på någonting annat och nu höll hon på att få 
lugn. Skulle det offras, då det äntligen vunnits? Gick affärerna bra, var 
Jonathan som en hel karl. Gick de dåligt, var han som en vante utan hand. 
Hon fick blåsa upp honom var dag, för att han skulle se någonting ut. Och 
hon fick passa honom mycket noga för det konstigas skull, som borde hållas 
i lönn. Ty det är inte något förtroende med en sjuk karl. Särskilt 
bönderna är misstänksamma. Det var gruvligt obehagligt, men man får tänka 
sig för och se sig om. Hon hade bara brukat sitt förstånd. I alla fall 
kände hon, att någonting skulle komma. Det skulle komma från kontoret, där 
slaget utdelats och där det nu var gravtyst. Hon var gruvligt upprörd. Hon 
öppnade fönstret och talade med Axelsson. Ja, frun. Jo, frun. Det ska ske, 
frun. På sätt och vis var han lik fader Storm själv, rak upp och ned, så 
att säga som en stör i jorden. Näsan kunde duga till att peka Ut 
väderstrecken. En kraftig näsa skall betyda en kraftig karaktär och hopp 
om framgång i livet. Gabriel hade Jonathans krumnäsa. Dessutom barnen, ja! 
Dem hade hon glömt. Och det var likväl en ännu fastare punkt. Hade hon 
fött barn till världen för att göra dem till fattiglappar? Hon hade så att 
säga valt dem en far, som kunde göra någonting för dem och lämna något 
efter sig. Hon hade tänkt sig för- inte precis med klara tankar men klart 
nog ändå. Ty varför hade hon tagit Borcken och ratat andra om icke därför 
att han var ett gott gifte? När han friade, hade han sagt: jag är ett gott 
gifte, tänk på det. Och då det befanns att han icke var något gott gifte, 
hade hon gjort honom till ett gott gifte. Där 
stod han nu med svart på vitt att han var känd som en försiktig och omsynt 
man. Men vem hade varit försiktig, och 'vem hade sett sig om? Och det 
skulle offras? Hon fnös och vände sig om.



Pojken stod vid dörren och hade stått där en stund. Jaså, det är du Sven, 
sa hon. Har du följt far till stan? Jag tror du har vuxit.



Hon tänkte: Det är alldeles fasligt knipslugt. Det har de kommit på i 
samråd. De har just inte mycket skam i kroppen. De skickar pojkstackarn på 
mig för att mjuka upp hjärtat. Får se, om det går.



Hon såg på honom. Och nu hände, vad som tills datum ej förklarats. Hon sag 
att han var vacker. Att han blivit vacker; han hade nämligen varit 
hiskligt ful. I och för sig ingenting märkvärdigt, eftersom de sista 
tonåren kan förvandla en ungdom till oigenkännlighet. Det besynnerliga 
var, att hon sag det. Hon hade och hon har inte det ringaste sinne för 
skönhet. En karl dömer hon efter dugligheten, en kvinna likaså, en sak 
likaså. Ett barn dömde och dömer hon efter sinnesarten. Hon hade aldrig 
sett, att han var ful. Nu såg hon att han var vacker. Hon minns inte, på 
vad sätt han var vacker. Det har fallit bort. Hon minns inte, om han var 
mörk eller blond, uppnäst eller raknäst, finhyllt eller brunbränd, storögd 
eller grisögd. Hon minns att han var vacker utan krus och komplimanger, 
utan nåd och barmhärtighet. Hon gick bort till honom och tog hans huvud 
mellan sina händer. Hon kysste honom två gånger på munnen.



Hon sa:



Vad du är blek, din stackare. Du har farit illa.



Hon kysste honom ånyo: hon måste titta närmare på honom och vände honom 
runt i det hon lät händerna fara över hans kropp.



Vad du har vuxit! sa hon. Du ska ha ett glas portvin. Du är alldeles blek.

Hon tog honom kring livet och förde honom till skänken. Hon slog i 
två glas och skålade, så att hennes fingrar strök mot hans. Hon tappade 
glaset. Nej, så jag bär mig åt! sa hon och fnittrade till.



Fnittret väckte henne till hälften. Det ljöd så främmande att hon måste se 
sig om. Men det var hon själv, som fnittrade. Alldeles som en piga i en 
hövålm. Hon tänkte: Usch da, jag har fått blodet åt huvudet. Men det kunde 
inte hjälpas, hon måste ta i honom. Hon synade hans kläder. Hon nöp i 
byxorna, drog ned västen, satte rocken till rätta över skuldrorna. Så 
axelbred du har blivit! Hon plockade på öronen, tog dem mellan fingrarna. 
De här öronen har jag dragit i förr, sa hon för att någonting säga. Och 
hennes händer dök in i håret. Så fick hon syn på hans händer. Nej, kors 
såna händer du har fått! Hon körde in sina fingrar mellan hans. Har du 
tagit i hart där borta på skolan? Få känna om du är stark.



Han stod där tafatt. Och hon var galen, det var ingenting vidare att säga 
om den saken. Sanna-Borck och Jonathan kom in, undrade väl om pojken 
lyckats uträtta något. Hon smålog för sig själv, hon var nära att brista i 
skratt. Om han lyckats uppmjuka det stenhårda hjärtat! För resten brydde 
hon sig inte alls om dem. Hon fortsatte att kela med honom; hon kunde helt 
enkelt inte sluta. Det såg väl konstigt ut och hon täckte över så gott sig 
göra lät med allehanda utrop. Nej, vad han har blivit stor! En sån nacke 
han har fått! En sån våst han har! Alldeles fånigt. Men det kunde inte 
hjälpas. Hon måste kyssa honom en gång till. Han är som en karamell, sa 
hon. Han vek åt sidan, hon följde efter. Han vek, hon följde. Det blev en 
lek. De båda herrarna smålog, en smula förundrade, kände inte riktigt igen 
henne. Slutligen fick hon pojken in i skänkvrån, hon fick hans huvud 
mellan sina händer. Han sträckte sig upp mot väggen, tryckte in nacken i 
skänkvinkeln, knep ihop läpparna, blundade. Uttrycket var 
vedervilja, ingenting annat, klart och tydligt. Hon drog ned hans 
huvud och kysste honom. Släppte honom och gick bort till fönstret. Jorden 
dansade, stenhuset under koppartak tog sig en svängom, solen blev 
kopparröd och svepte sig i en svartgrå slöja.



Det var knappt om luft: hon öppnade fönstret för att andas. Om någon 
kommit henne nära, hade hon slagit till. Men ingen kom henne nära. 
Herrarna stod på var sin fläck, pojken i vrån. Sanna-Borck talade med 
rullande stämma. Det var så, att han fått ett brev från direktör Arnfelt. 
Hövligt, gubevars, vänligt och hövligt, fattas bara det. Han var ju bror 
med Arnfelt. De hade blivit bröder vid Knutsmässan 74. Och det fanns ju 
tillgångar. Det var ett lappri, en moralisk borgen. Det var nästan bara en 
artighet mot Jonathan. Tusan ock, vad han blivit för en karl, den där 
Jonathan! Om nu lilla svägerskan inte hade någonting däremot



Lilla svägerskan stängde fönstret och la på båda hakarna. Hon var lugn och 
sansad, sig själv mäktig och sina fiender överlägsen.



Vad det beträffar, sa hon, att Jonathan skulle skriva på, så kommer det 
aldrig i fråga. Jag har inte lust att gå från hus och hem, mina barn inte 
heller. Jonathan gör som han vill, men jag säger nej. Jag har haft 
tillräckligt obehag av släkten. Jag har släpat i fjorton år med era ungar. 
Nu kan det vara nog. Vill ni äta middag här, så var så god. Någon borgen 
blir det inte.



Sagt och fullbordat. Borcken gick, pojken gick, Jonathan följde dem ända 
till grinden. Han var till den grad upprörd, att han nästan var vred. Han 
stannade några ögonblick framför kontorsspegeln och gestikulerade. För det 
första, min kära vän, har du visat dig otacksam; för det andra, min kåra 
vän, har du visat dig ogrannlaga; för det tredje, min kåra vän



Hon såg honom genom dörren, hon förstod, att han läste över. Vad 
kunde hon göra annat än skratta? Men hon höll sig allvarsam och han fick 
andraga och framställa i ro och lugn och värdighet alla punkterna till och 
med den sjätte, som var den sista. Då avbröt hon och sa:



Jonathan, du är ett kräk. Jag kunde lika gärna ha gift mig med Axelsson 
eller Grundholm men nu är jag gift med dig. Du får tänka och säga vad du 
vill, bara du kommer ihåg en sak: du är ett kräk.



Jonathan svarade:



Det vet jag, kära Agnes. Men du var ju så vänlig mot gossen. Och sen helt 
plötsligt! Hur kan man först vara så vänlig och sen helt plötsligt?



Hon sa:



Det där begriper du inte.



Begrep ingenting själv.



Var det också något att begripa? En tillfällighet: tankar, som kom från 
skilda gömslen, stötte ihop, förvirrades. Alldeles som då två tjuvar på 
skilda vägar bryter sig in i samma hus och plötsligt möts framför 
silverskåpet. Tablå! Stor förvirring! Qui pro quo! För resten, visst 
begriper hon! Ibland säger hon till Var Herre: Du gode Gud, vad jag har 
varit för ett lättfärdigt stycke! Minns du Sannapojken? Det var på vippen, 
det!



Hon har sitt glada lynne. Och då Axelsson är mulen och Emma sur och huset 
tyst som graven, skämtar hon med Vår Herre.



Men frånsett Sannapojken, kyssarna och det krossade glaset, var händelsen 
av utomordentlig betydelse. Den betydde brytning med släkten. Adjö, helt 
enkelt. Slut med söndagsmiddagarna. Slut med barnkammarstojet och 
skorstenselden. De tre återstående Sannabarnen drog samma dag från gården, 
kom aldrig igen. Två Johannisbergare ersatte dem, bleka parvlar, lika 
stillsamma som husets egna barn. Slut med påskrivningar och 
släktvinglerier. Det var en Herrans skickelse!



Ty från och med den dagen bar det stadigt utför med de andra Borckarna. 
Sanna föll först, gick under klubban. Jonathan köpte. Han var Arnfelts 
bulvan, men det visste inte Borckarna. De trodde att Jonathan och lilla 
svägerskan smitt en djävulsk plan, långsamt undergrävt SannaBorckens 
ställning, lockat honom till utgifter, sporrat honom till vanvettigheter 
för att bringa honom på fall, köpa och vinna. Till en början vann Jonathan 
ingenting alls. Arnfelt drog sig tillbaka och Jonathan hade så när stått 
på huvudet. Men mot slutet av nittiotalet blev det annat av. Jonathan hade 
lagt regeringen i Gabriels händer, Sannaskogarna föll och inbragte 
millioner. Millionerna föll i sin tur.



Viktigast var brytningen med släkten. Det är inte bra att gå ihop med 
folk, som olyckan rört. Vidskepelse eller ej, men så är det. Jorden går 
runt och somliga förlorar fotfästet. De försvinner i rymden. Sannabarnen 
till exempel, hela den stojande, klapprande, brunstekta, klöverdoftande 
hösthorden- borta. Axel tog sjukdomen, hökarn fick slag. Sanna-Borck föll 
under tåget, om med flit eller ej är ovisst. Skolmamsellerna drunknade 
efter sin första träta. Alla hade de visat sig sturska mot bondtösen: 
vänliga visserligen men sturska. Än sen! Vad blev det av dem? Vildste 
Johannisbergspojken tog livet av sig. Fader Sunesson själv slutade sina 
dagar som skrivare på Gabriels kontor. Direktörn, den stora olyckan, kröp 
under sängen och dog. De kröp bort, de smög bort, satte inte längre sina 
Borckska näsor i vädret. Men bondtösen gick varliga fram utan åthävor, 
beredd att ödmjuka sig, då ödmjukhet var det rätta, beredd att stå på sin 
rätt, då rätten var hennes. Hon hade sin lilla flock omkring sig, barn och 
man, hennes alltsammans, jämnhöga med henne. Hennes.



Svärfar gick sist ur ringen, kommerserådet. Släktens huvudman spisade 
alltjämt sin söndagsmat, fyra feta rät ter, i Borckska gården. Han 
visste om ingenting, kände inte till brytningen, knappast till olyckorna. 
Han undrade kanske varför bordet var så glest besatt. Ibland såg han sig 
omkring men iddes aldrig fråga. Åt, sov och prisade Gud. Vid nittio år var 
han lika stor och hög och grann som vid sjuttio, rödlätt i ansiktet, vit i 
hår och skägg. I sitt nittiofemte år, jämnt en vecka före födelsedagen, 
dog han Föddes på en söndag, dog på en söndag.



Efter maten hade Jonathan och Agnes gått ut på den vanliga 
söndagspromenaden längs med ån. Gubben satt i förmaket och sov. Han hade 
en särskild stol, som ingen annan använde, en mjuk och vilsam farfarsstol. 
Gabriel och August lekte i salen, efter befallning tysta som möss. Då 
hörde de ekipaget köra fram till porten. Farfar! skrek Gabriel och rusade 
in i förmaket. Farfar! Ström är här!



Och då barn gärna tror, att gammalt folk är dövt, skrek han sig eldröd: 
Farfar! Farfar! Gubben for upp, hade väl inte blivit väckt så bryskt på de 
sista femtio åren. Gud ske pris, sa han och satte sig i gång men gick fel 
och gick rakt på väggen. Farfar går fel, skrek pojken, farfar går rakt på 
väggen. Han tog honom i rockärmen och drog.



Nå, Gud ske pris ändå, sa gubben.



August tog fatt i den andra rockärmen och så bogserade de honom ut i 
förstugan. Där klev Gabriel upp på en stol och hängde rocken över hans 
skuldror och tryckte hatten på huvudet, August stack käppen i hans hand. 
Så öppnade de dörren och förde honom över tröskeln. Tyvärr hade de brått 
och det gick för hastigt, men Ström flög av bocken och fick gubben i famn. 
En ska hala lagom med kommerserådet, sa han. Plötsligt gjorde gubben sig 
lös och knuffade den förbluffade Ström för bröstet. Han satte käppen hårt 
i gatan, gick fram till vagnen, steg upp utan hjälp och sjönk ned i det 
hörn där han brukade sitta. Till höger om sig själv, sa folk, som aldrig 
åkt i landå.



Men knappt hade han satt sig, förrän huvudet föll åt 
sidan, hatten gled ned över ansiktet. När Agnes 
och Jonathan återvände från promenaden, fann de farfar redan i vagnen, men 
det besynnerliga var, att kusken satt på fotsteget med mössan i hand.



Ja, vad ska en nu göra? sa han. För nu är han död.



Göra?



Först och främst fick hon Jonathan in i huset: det var ingenting för 
honom. Sedan pojkarna, som så smått börjat gråta. När hon kom ut igen, sa 
kusken:



Om frun ropar på Axelsson, så kan vi nog bära in honom.



Men varför skulle de det? Svärfar måste ju i alla fall hem. Om Ström körde 
varligt, kunde han sitta som han satt. Hon tog plats bredvid honom, 
tryckte hatten på hans huvud, lite djupare ned i pannan än vanligt. Eljest 
var det som vanligt. Han satt där och sov. Ström körde varligt och 
söndagsfolket hälsade till höger och vänster. De såg ju att han sov, men 
de hälsade av gammal vana.



Där sitter han och sover, tänkte de. I sin bekväma landa. Han har det bra.



Begravningen var den största i mannaminne, en heder för släkten. Det 
lilla, som fanns kvar av släkten. Jonathan och Agnes i främsta rummet och 
i svärfars landå. Det begav sig att de körde tätt förbi Grundholm som stod 
där och gapade på sorgeståten, sluskig och förfallen. Agnes nickade åt 
honom. Han vände sig bort, vågade inte ens ta åt den solkiga hatten.



Jonathan ropade in landån på stärbhusauktionen.



Det finns i gömmorna ett och annat minne, som liknar minnet 
av Sannapojken, kyssarna och glaset. Ibland går de ihop och blir till ett, 
ibland står de isär som tvenne vitt skilda stjärnor. Minnen är stjärnor. 
Dagen blir kväll, kvällen blir natt, jorden blir intet och stjärnorna 
allt.



För resten är likheten blott ytlig. Agnes stod vid fönstret då som då, 
talade med Axelsson. Men det var vårdag och inte höstdag. Och trädgården 
var annorlunda: buskagen hade skjutit upp till manshöjd och mera, 
trädkronorna hade svällt ut, vattenkonsten fanns där och brandgaveln. 
Axelsson grävde inte längre; två drängpojkar grävde och Axelsson var 
gårdskommendant och stor karl; mulen för jämnan, ty makten har det med sig 
att man mulnar.



När nu Agnes vände sig om, stod en pojke vid kontorsdörren. Pojken var 
vacker, det kan inte förnekas. Hur och på vad sätt gör detsamma. Allt nog, 
Agnes blev gruvligt upprörd och gick emot honom och tog hans huvud mellan 
sina händer och kysste honom och tog honom om livet och kände på honom och 
drog honom i öronen och luggen och förde honom till skänken och slog i ett 
glas vin. Undantagandes de yttre omständigheterna, fönstret, kyssarna och 
vinet, låg likheten endast däri, att Agnes vid båda tillfällena kände sig 
gruvligt upprörd.



Pojken hette Gabriel och kom från Uppsala.



Enligt Borckarnas åsikt skulle Jonathan inte få några barn. Jaså, tänkte 
Agnes, ska han inte det! Efter fyra års äktenskap låg hon i sin första 
barnsäng. Det blev en flicka; hon levde i två timmar. Nå, sa 
Borckarna, fick vi rätt? Vänta på mig! tänkte Agnes. Ett år förflöt och 
hon låg åter i barnsäng. Det blev en flicka; hon fick nöddop och dog på 
tredje dagen. Nå, sa Borckarna, fick vi rätt?



Två år förflöt och Agnes låg åter i barnsäng. Damerna Borck kom skyndsamt 
tillstädes, slog läger i rummet utanför sängkammaren, drack kaffe och 
sydde. Jonathan sattes i vagn och kördes till Sanna. Första värken började 
i kvällningen, den andra vid midnatt; sen blev det några timmars lugn. 
Barnmorskan låg i Jonathans säng och snarkade erbarmligt. Agnes talade 
reson med Vår Herre. Det fanns ju åtskilligt att invända mot hans sätt att 
sköta saken. Somliga människor lider och tiger; Herren styr, säger de. 
Javisst, han styr, men han låter tala med sig. Man ska göra som Jakob i 
bibeln, man ska ta ett karlatag, gripa den Allsmäktige i manteln, hålla 
honom kvar, skaka honom, om så behövs. Man ska visa honom, hur landet 
ligger. Vad bryr han sig om ett kräk, som inte vet vad det vill? För 
resten skadar det inte att ge honom upplysningar. Han är allvetande, men 
saker och ting kan ses ur olika synpunkter. Det finns människor och 
gärningar, som är så småaktigt grymma, så futtigt elaka, att han i sin 
höghet näppeligen kan uppfatta deras nedrighet. Visste han till exempel 
vad damerna Borck hade för händer, under det att de avvaktade Agnes 
förlossning? Han trodde kanske, att de snörpte på barnkläder, som rimligt 
kunde ha varit. Men nej, Var Herre! Härvidlag kunde hon giva honom en 
värdefull upplysning, belysande vissa människors karaktär. Hon hade råkat 
sätta sig upp en gång, då dörren stod öppen. Hon visste vad de sysslade 
med, under det att de väntade på hennes förlossning. De stuvade om sina 
krusflorshattar från i förfjol, de sydde ihop revor på sina sorgslöjor, de 
kantade sina svarta kjolar.



Sådana var Borckarna och det kunde icke vara rimligt att giva dem rätt. 
Hon bad Vår Herre om ett gossebarn, livsens levande, friskt och 
välskapat. Hans namn skulle vara Gabriel, ett vackert namn, ett fromt namn 
och ett namn, som inte fanns i släkten.



Trägen vinner: Vår Herre lät sig övertygas. Gabriel kom till världen, det 
gick som en dans. Barnet skrek som en gast vid första klatschen! Tre 
timmar efter börden steg modern upp, lindade pojken egenhändigt och höll 
honom under näsan på vissa damer. De sa: Stackars barn! De ville ge honom 
nöddop.



Pojken levde och han fick syskon. Två år efter Gabriel kom August, tre år 
efter August Lill-Agnes, som dog i sitt andra år; två ar efter Agnes kom 
Frida, tre år efter Frida Axel. Borckarna sa ingenting. Men de hyste ett 
varaktigt intresse för den äldste. Stackars liten, sa de, han blir inte 
gammal. Som ugglor om natten såg de, vad ingen annan såg. Än var han 
jämmerligt mager, än visade han farliga anlag för fetma. Ibland var ryggen 
krokig, ibland var höften sned; ibland hade han skrofler, ibland hade han 
mask, ibland såg han i november, ibland var han lomhörd. Och när inte den 
gubben gick, gjorde de än finare iakttagelser. Han var nervös. Han hoppade 
högt i luften, om man oförhappandes stack pekfingret i sidan på honom. Han 
tålde inte, att man kittlade honom under fötterna. Han skrek, om man 
ställde sig bak en dörr och sa buh! Han var klen. Emellertid växte han och 
frodades. Då sa Borckarna:



Tro om han inte är dum?



Därpå hängde det. Gabriel började skolan och nu skulle man få se. Jonathan 
hade måst sluta i fjärde klassen: han hade varit för dum eller för 
sjuklig. Nu skulle man alltså få se. Var eviga dag frågade Agnes: Nå, 
kunde du din läxa? Gabriel svarade: Usch! Tonfallet var så överlägset, att 
hon blygdes. Hon skulle ha läst läxorna med honom, om hon vågat, men hon 
var själv alltför osäker i lärdomen. Det fick gå på Guds försyn. Och det 
blev vinter, det blev vår, det blev examen. Agnes satte på sig sin 
violetta sidenklanning, sin svarta spetskappa, sin plymagerade hatt, sina 
ringar och sina broscher, sina kedjor och sina armband. Hon glödde av iver 
och stank av eau de cologne. Jonathan var förvånad. Hon brukade minsann 
inte spöka ut sig. Hon brydde sig inte om hans invändningar, hon tog inte 
reson, hon tvang honom att klä sig i frack och cylinder. De gick till 
skolan utstyrda som grevar.



Så fort hon satt foten inom klassdörren, fick hon magknip. Läraren var en 
gemen människa, bakslug och skadeglad. På åhörarbänken trängdes Borckar 
som kråkor på en gren. Det var två år efter den stora brytningen; man 
hälsade men utan värme. Läraren sprang upp på katedern och bjöd fru Borck 
sin egen stol. Han gjorde narr av henne: han placerade henne längst fram 
som en drottning eller landshövdingska. Där satt hon, hög och rak, 
doftande och svettig, guldglittrande och plymagerad. I ett hörn av rummet 
stod Grundholm och grinade. Bakom järnkaminen stod Axelsson i svarta 
kläder, stärkkrage och vit halsduk, hela begravningsstassen. Allt var 
fullkomnat. Agnes fäste blicken vid Gabriel, stirrade tills hon såg honom 
dubbel. Han hade en mörkblå sammetsblus med vit spetskrage, tupen var 
oklanderlig, hög, vattenkammad och glänsande, inga sorgkanter på naglarna. 
Han såg ut som en liten greve, förnäm, tankfull, lugn. Men nu var det inte 
fråga om utseendet.



Läraren kastade frågor till höger och vänster. Han var en figur, en 
blandning av narr och skurk. Han gav Gabriel en fråga, och innan pojken 
hann resa sig, gav han den åt en annan. Sitt du, Gabriel, sa han. Vila 
dig! Du är överansträngd. Pojkarna fnissade. Borckarna log. Grundholm 
grinade. Läraren slickade sig om munnen. Det var en helt ung karl med 
stora, röda, runda kinder. En pojke, dum som en spån, ful som en råtta, 
besvarade Gabriels fråga. Gabriel fick en ny. En annan pojke viskade. 
Läraren slog ned på honom. Stör inte Borck, sa han. Tänk om han 
skulle vakna! Det var hån. Han blåste upp sina svällande röda kinder och 
myste med Borckarna, som myste tillbaka. Det var hån och det var uppgjort 
pa förhand. Agnes tänkte: Borckarna har ställt till med det här. De har 
tubbat fähunden att göra narr av Gabriel. Men tänk om man borde akta sig? 
Tänk om jag bleve arg?



Det kändes så. Hon kämpade allvarligen mot vreden, bet sig hårt i 
underläppen, knep sig i armen, stack handen under kappan och lossade på 
kjollinningen. Ingenting hjälpte: hon kände, att hon började bli arg. Hon 
försökte varna figuren: hon rynkade pannan, spände ögonen i honom. Hon 
pöste upp sig, spände ut bröstet, svällde lik en groda, som söker skrämma 
en orm. Men han märkte ingenting: förblindad av sin elakhet och sin lust 
att behaga Borckarna, fortsatte han med sina dumma kvickheter. Och han sa:



Vi måste hitta på en fråga, som Borck kan besvara. Det ser så illa ut att 
lämna skolan utan att ha besvarat en enda fråga. Jag ska fråga dig något 
som jag vet, att du vet. Vak upp, min gosse! Tänk dig för! Svara! Kan du 
säga mig namnet på den dummaste pojken i klassen?



Gabriel reste sig. Han tog sig grubblande om pannan, han tittade i taket, 
han sneglade till höger och vänster. Han suckade, stånkade, vred sig. 
Agnes blev het och kall, het och kall. Hon fick kväljningar. Pojken var 
helt enkelt en driftkucku. Han spelade, han apade sig, han åmade sig. Han 
skämdes inte, han hade inte skam i kroppen. Slutligen sa han: Gabriel 
Borck. Läraren himlade sig, pojkarna tjöt av skratt, Grundholm frustade, 
Borckarna föll samman i en fnissande hög. Axelsson försvann bakom kaminen.



Agnes reste sig. Hon tänkte gå sin väg, lugnt och värdigt. Men näven 
hängde som en slägga, den kom i svängning. Och en stor, rund, röd kind 
lyste framför henne. Så skedde olyckan. Hon drev 
till.



Ingen skada skedd, kan tyckas. För den naturliga människan är en örfil 
ingenting att göra väsen av. Har man haft rätt, fröjdar den själen. Minnet 
av en välskänkt örfil håller sig länge och bereder sig glädje långt in på 
sena ålderdomen. Har man haft orätt, ber man om ursäkt, ifall det är 
nödvändigt. Så enkelt är det. Men Jonathan hade sin syn på saken. Han blev 
inte ond, han blev aldrig ond. Han blev viktig. Det här var just någonting 
för honom att reda ut och behandla på ett fullt korrekt sätt. Han sa: Var 
alldeles lugn, kära Agnes, jag skall reda upp affären. Det är en 
hederssak. Jag vet hur den ska skötas.



Hon var lugn som en filbunke men hon kunde inte hindra honom från att reda 
upp affären. Det blev en hel olycka. Till en början avlade han några 
förberedande kondoleansvisiter. Han gick till rektorn, till biskopen, till 
klassföreståndaren, till läraren. Han bad dem, att de måtte lägga hela 
ansvaret på hans skuldror. De beskedliga människorna försäkrade honom, att 
ansvaret var fjäderlätt. Läraren hade burit sig illa åt; biskopen gav 
honom en skrapa Jonathan fick full absolution för sig och hela sitt hus. 
Det hjälpte inte. Jonathan var i sitt ässe. Han fördjupade problemet, 
betraktade örfilen ur moralens synvinkel och fann att den hade tre sidor. 
Den var en våldshandling, den var en förolämpning mot ämbetsman i 
tjänsteutövning, den var en förolämpning mot skolans majestät och sa till 
vida även mot statens. Möjligen innebar den ett brott mot kyrkfriden, ty 
en examen inledes och avslutas med gudstjänst. Han satte sina funderingar 
på papper och anmodade rektor att sammankalla lärarkollegiet. Mitt i 
sommaren! Rektorn bad honom att gå hem och lägga sig med isblåsa på 
huvudet och varma krus under fötterna. Han försökte slå bort saken med 
skämt, biskopen likaså. Men dessa figurers lättsinne förmådde icke rubba 
Jona thans pliktkänsla. Hon fordrade, att läraren skulle mottaga 
offentlig avbön. Läraren skrev i tidningen att han skulle mottaga tio 
örfilar om man bara lämnade honom i fred. Historien drogs i pressen. 
Borckska örfilen blev riksbekant och Jonathan blev till åtlöje.



Efter den betan var det inte längre lönt att söka överskyla hans 
konstigheter. Folk fick skratta sitt lystmäte, det kunde inte hjälpas. Han 
var i alla fall en klok och beskedlig karl, omsynt och försiktig, arbetsam 
och sparsam. Han hade ett obegripligt klart räknehuvud och kalkylerade de 
mest invecklade affärer i ett nafs och utan fel. Han slöt ögonen, rörde 
lite på läpparna och så var det gjort. I dessa stycken var han en hel 
liten trollkarl och Agnes försummade aldrig att beundra honom. Man bör 
inte försumma att beundra.



Ty det kan inte hjälpas, ibland måste man trampa på tårna, såra och 
förolämpa. Jonathan hade sin svaghet. Det är svårt att säga, vari den 
bestod. Han var kanske lättskrämd. Om man slog näven i bordet, skrek och 
domderade, fick man honom till vad som helst. Och han var lättrörd. De 
kallaste, fräckaste krokodiltårar föll som hett blod över hans arma 
hjärta. Man behövde inte ens jämra, man behövde bara säga: Har patron 
samvete till det? Han hade inte samvete till någonting.



Under kontorstiden satt Agnes för jämnan vid fönstret, höll utkik på 
besökarna. Då viktiga saker avhandlades, stod hon i timmar vid dörren och 
lyssnade. Titt och tätt måste hon göra sig något ärende in på kontoret. 
Det blev besvärligt i längden, det bar henne emot att hymla. Efter 
historien med örfilen tyckte hon att gärdet var uppgivet. Hon tog sitt 
arbete med sig och slog sig ned i skinnsoffan på kontoret. Bönderna sa: 
Jaså, en ska tala med frun själv nu? Hon svarade: Tala med patron, jag 
sitter bara här och syr. Vi ser det, sa bönderna och grinade.



Hon fick namn om sig att vara ett rivjärn. Jonathan en jämmerlig 
toffelhjälte. Det var lögn! Han var herre i sitt hus och hon skulle ha 
skämts ögonen ur sig, om han inte det varit. Han förstod affärerna bättre 
än hon, men hon förstod skojare och skalkar bättre än han. Hon hade 
konsterna och knepen på känn; det var inte övning, det var inte 
erfarenhet, det var naturlig begåvning. Och hon hade, vad Jonathan 
saknade, ett gott målföre. I längden kunde hon inte ty sig med att sitta 
tyst, då andra talade. Hon tog inte kraftord i sin mun annat än för nöds 
skull, men då hände det, att hon klämde till med sanning och sakrament. 
Och var det någon, som slog näven i bordet, var det hon. De andra kom av 
sig. Det var inte fint, men vad skulle hon göra? Man blir inte fin, förrän 
man blir gammal och kommer på latbänken. Da blir man fin.



En gång förgick hon sig, tog en karl i kragen och kastade honom 
egenhändigt på dörren. Det var Grundholm. Hon borde ha ropat på Axelsson, 
men det glömde hon. Grundholm var slut, han söp sig i backen den ena dagen 
och tiggde sig upp den andra. Jonathan gav honom en femma då och en tia 
då. Ibland fick han femtilappar och hundralappar mot löfte att klä sig 
anständigt. Agnes gav honom också pengar för gammal vänskaps skull. Men 
man får inte ge, tills man tigger. En dag sa hon: nu får det vara slut. 
Han vaggade framför henne, drucken och föraktlig, ej längre arkitekt 
varken i hjärta eller åthävor. Du! sa han. Minns du, att du varit piga i 
mitt hus? Jo, nog minns hon det, men världen har sin gång och nu var han 
tiggare i hennes hus. Icke förty fortsatte han med sina otidigheter och 
påminnelser. Det mesta var lögn och för tal och hon tog honom i kragen och 
kastade ut honom Jonathan gjorde en anmärkning. Min kära vän, sa han, det 
hade kanske varit riktigare att be Axelsson kasta ut honom.



Ja, men hon glömde Axelsson.

Eljest var hon fin efter förmåga. Och Jonathan var herre i sitt hus. 
Hon gick på visiter och kafferep som andra fruar. Hon gick på konserter, 
fast hon led som en hund i en brunn. Hon klädde sig fint, åt fint, pratade 
fint. Hon fick med tiden en tämligen stor mage och den förblev henne en 
tung börda under jordavandringen. Men det rådde hon inte för. Hon kunde ju 
inte bedraga sig själv på maten. Ibland tyckte hon, att hon blivit på tok 
för stor och Jonathan på tok för liten. Vad kunde hon göra åt det? Hon var 
inte en människa, som man sätter på knät eller tar om livet eller klappar 
under hakan. Men Jonathan var herre i sitt hus, han behövde inte be, han 
kunde befalla. Hon löd. Allt var hans. För resten var han envis som den 
sure, när han satte den sidan till.



De hade en tvist rörande barnen. Jonathan ville inte, att de skulle agas 
för sina synder. De skulle stå i skamvrån. Det mörka kyffet hade för länge 
sen fått sin användning och var proppfullt med trasiga möbler och andra 
spillror, som tid och barn och pigor samlar på hög. Men Jonathan hade sagt 
att det var en skamvrå och det var en skamvrå. Han tog syndaren vid 
handen, trippade nätt och varligt in i mörkret, ställde ungen bland 
bråtet, underrättade honom om den tidsrymd, han hade att skämmas, stängde 
om honom. Knappt hade han trippat bort, förrän Agnes öppnade dörren, gav 
syndaren en lugg, en örfil, en stut allt efter behov och släppte honom. 
För den naturliga människan faller det sig naturligt att ge ett nyp och 
låta löpa. Att mögla ner ett barn i ett unket kyffe bär emot. När nu 
Jonathan kom för att befria fången, var alltså fängelset tomt. Han så 
ingenting utan trippade stum och värdig ur rum i rum, tills han spårat upp 
rymlingen och stängt in honom på nytt. Agnes öppnade, han stängde; det 
upprepades gång på gång. Till sist tröttnade hon och lät honom hållas.



Det var en tvist, fast stum. Andra tvister på samma sätt.

Hon kunde få en besynnerlig längtan efter snubbor. Fader Storm i 
tiden hade gåvan att läsa lagen rätt och tolka skriften med sjuttiosju 
tillämpningar. Det var väl det hon saknade. Jonathan gjorde aldrig några 
förebråelser. Glad eller oglad, nöjd eller missnöjd, men alltid korrekt 
och kruserlig. Ibland blev han hemsk. När Lill-Agnes dog, tog han det så 
hårt, att han mest liknade en människa. Han grät hela natten och Agnes 
måste sitta på sängkanten och hålla honom i hand och till sist måste hon 
lägga sig hos honom. Han var som en människa. Men det blev dag och solen 
steg upp i sin fullkomning och likaså Jonathan. Min kära vän, sa han, det 
blir nu min uppgift att skriva ut bjudningsbreven. Du å din sida har att 
tänka på lämpliga förfriskningar. I anseende till att det blott är ett 
litet barn



Herre Skapare! I anseende till att det blott var ett barn och hennes barn 
och ingen annans barn hade hon helst tagit kiststackaren under armen och 
mol allena gått ut till körrgårn. Varken katt eller kung skulle haft omak 
av den sorgen. Men Jonathan hade sin syn på saken, han visste hur det 
borde vara. Begravningar var han särskilt man om. Aldrig kan man vara så 
fulländat korrekt som vid begravningar. Figurerna står där tafatta och 
tölpiga och lämnar ödmjukt plats för den, som vet att framträda korrekt.



Till sist blev det så, att hon ensam skötte affärerna.



Bönderna sa: Där sitter satkäringen. Hon var inte omtyckt, kan tänka! Hon 
lät inte lura sig, än mindre lät hon skrämma sig och allra minst var hon 
hjärtnupen.



De steg in på det inre kontoret och bad att få tala med bokhållaren. 
Patron själv var så gruvlig att tala med.



Bokhållaren? sa Jonathan. Bokhållarna sitter där ute.



Jaså, sa bönderna och grinade. Vi trodde mest att patron blitt bokhållare, 
sen frun blitt patron.

En dag skickade hon honom till banken. Det var inte chefens sak, det 
var kassörens. Men när han, sin tur ville skicka kassören, bad hon honom 
gå själv. Han behövde motion och hon behövde kassören. Det var bråda 
tider.



En annan gång rakade hon säga: Du, som skriver så bra, borde sköta 
korrespondangsen. Han tog sig en funderare.



Menar du, att jag skulle sitta där ute bland bokhållarna? Ja, sa hon, det 
kunde du också göra. Så kunde kassören sitta här hos mig.



Det var bråda tider och kassören var hennes rådgivare och högra hand. 
Jonathan tog sig en funderare, en mycket lång; han sa:



Är det bättre att kassören sitter här, så ska han sitta här. Men eftersom 
jag har varit firmans chef skulle det se illa ut, om jag satte mig bland 
bokhållarna.



Och han satte inte vidare sin fot på kontoret. Agnes försökte locka dit 
honom, men det gick inte. Da tog hon hans plats vid pulpeten med kassören 
mitt emot sig. Affärerna gick bättre på det sättet. Det kunde inte 
hjälpas. Affären gick bättre.



För resten var han klen och behövde vila. Eller kanske snarare motion. Han 
läste i en tidning om kroppsrörelse och hälsa. Han skaffade sig flera 
böcker i ämnet och läste flitigt. Han hade ju också annat att syssla med. 
Folk tog honom till råds i tvistiga fall rörande klädedräkt och bordskick, 
rang och titlar, konstiga ord och konstiga ceremonier. Han gick på bröllop 
och begravningar, ibland bjuden, ibland objuden men alltid en föresyn för 
hopen, ett mönster att iakttaga och följa. Han fick allt större intresse 
för det kyrkliga och klockaren blev hans särskilda vän. På Jonathan Borcks 
smak och takt fick mycket bero och han var ingalunda någon betydelselös 
person. Han blev liten och mager, det är sant, tunn som en skugga. Det kom 
sig av det eviga vankandet. Han var sällan hemma 
annat än vid måltiderna. Då intog han det husfaderliga sätet vid 
bordsändan, han skar stek och bröd, han öste upp soppan och delade ut sina 
håvor. Men sen man tackat honom för maten, gick han. Vad skulle han göra 
hemma? Affären skötte Agnes, gården skötte Axelsson, barnen skötte sig 
själva. Han gick. Han gick för sin hälsas skull, han gick för att förlänga 
livet. Det är det viktigaste att leva länge vid god hälsa.



Borckarna sa:



Nog ser man, vem som skummar grädden i det huset.



Men vad betydde Borckarna? Den tiden var förbi, då Borckarna betydde 
någonting. Själve Jonathan hade blivit en liten person, som inte gjorde 
mycket väsen av sig i Borckska gården. Barnen tackade honom för maten, 
därför att det skulle så vara. Eljest brast de betänkligt i vördnad. Axel, 
som var en spefågel, gjorde narr av honom. Frida, som var en näbbgädda, 
gav honom snäsiga svar. August skämdes för honom. Han undrade om inte far 
i vackert väder kunde ränna på landsvägarna i stället för på gatorna? Folk 
gav honom öknamn och det var inte trevligt för hans barn. Somliga kallade 
honom "Korken", andra "Ranten", åter andra "Vandrande juden". Det sista 
förbryllade Jonathan; han mumlade: Jag förstar inte det, kära barn. Jag är 
ju inte jude. Da skrek de alla tre: Herregud, vad han är dum!



Den gången var mor i närheten och gav orrar över lag. Men hon kunde inte 
alltid vara i närheten och hon hade sannerligen annat att tänka på. Och så 
mycket borde man kunna begära av en karl och en far att han sätter sig i 
respekt hos barnen. Hon sa det åt honom. Det var kanske onödigt. Han blev 
ledsen. Och han blev skygg för barnen. Han kilade undan, så snart de kom i 
närheten. Dessemellan mutade han dem med för stora fickpengar. Han hade 
själv fickpengar alldeles som barnen. Skillnaden var, att han tog dem när 
och hur stora han behagade. Till en början, sen blev det ändrat. Han 
kunde komma en dag, då det var obekvämt att blotta kassan på kontanter. 
Följaktligen bestämdes en viss summa och en viss dag i månaden. Det var 
bara en praktisk anordning och betydde ingalunda att hans husbondevälde 
upphört. För resten gick affären bra de där åren, lugnt och jämnt. Lugna 
och jämna, gudsvälsignade år, då ladorna fylls, rummen fylls, kistor och 
skrin, kassaskåp och bankböcker. Kroppen blir satt och fast och en smula 
tung. Själen blir saktmodig och ljum, en liten smula tung den också, en 
liten smula sorgsen. Utan orsak. Snart knäpper man händerna om magen och 
säger som kommerserådet: Gud ske pris! Gud ske pris för allt, som gått mig 
väl i händerna! Gud ske pris för den goda maten och den goda hälsan, de 
goda åren och de goda affärerna! Gud ske pris, snart tyr jag inte mer!



Så kom Gabriel.

Olyckan var att hon blev kär i honom. Om en mor plötsligt förälskar 
sig i sin son, så kallas det moderskärlek. Men när modern många och långa 
år efter nått mogen ålder och dess förstånd sin fulla utveckling, vilket 
för de flesta inträffar i åldern mellan sjuttio och åttio, då kan hon 
betrakta saken utan hölje och nämna den vid namn. Allrahelst om hon ligger 
i en mjuk bädd i ett tyst rum i ett sovande hus och stirrar på nattlampan 
och klår sig bak örat och har Vår Herre på sängkanten. Hon kan betrakta 
saken och vända på den och ta den lärdom, som tagas kan.



Hon förälskade sig i honom, icke därför att han var hennes son utan därför 
att han icke var hennes son. Han var en främling. Han hade inte varit 
borta mer än ett år, en sommar och en vinter; men hon kände inte igen 
honom. Han hade vissa likheter med en pojkslyngel, som stått och åmat sig 
i klassrummet till skratt för många och skam för en. Men det var inte han. 
Hon trodde verkligen inte ett ögonblick, att det var Sannapojken nu igen 
eller något yngre exemplar av allt det mankön, som växt och frodats under 
koppartaket. Men nej. Han var Gabriel Borck, avlad av Jonathan, buren av 
Agnes. Han var hennes tillhörighet och på samma gång var han en främmande 
ung herre. Hon kunde ha nigit för honom. Hon blev kär i hans panna, i hans 
hår och i hans klarblå ögon, i hans nacke och hals, i hans näsa och mun, i 
hans kropp och i hans hållning, i hans händer och naglar, i hans ljusa 
vårrock, som var sidenfodrad och obeskrivligt elegant, i hans skor, 
handskar och hatt, i hans lukt och skratt och tänder och fina sätt och 
liknöjda min och lustiga ord och förstånd och kvickhet och sjuklighet och 
blekhet och dygder och odygder. Hon förälskade sig i allt det, som andra 
kvinnor i sin tid och tur skulle förälska sig i. Och vidare: hon blev kär, 
därför att hon aldrig varit kär. Och vidare: det skedde vid en tidpunkt, 
då hon var sorgsen utan orsak.



Sådant kan sägas trettio ar efteråt; eller tänkas. Då hettes det: O, vad 
det är roligt, när barnen kommer hem! Inte unga herrn, inte ens pojken 
utan barnen i pluralis och största allmänhet. Och till yttermera visso: O, 
vad han är sig lik, fast han har vuxit och blivit en hel karl.



Ja, just det!



Olyckan var, att hon bar sig dumt åt. Hon kunde inte behärska sig. Sorg 
och smärta bar hon bakom mask och hölje, vrede likaså, om det behövdes. I 
ödmjukhet var hon en överdängare, fast den dygden just inte var hennes. 
Det klara förståndet regerade allt, blott icke glädjen. För den naturliga 
människan är glädjen det svåraste stycket i behärskningskatekesen. Hon 
beter sig som en kalv i hagen, ett föl på en grön äng.



Från första stund skämde hon bort honom utan gräns och måtta. Hon öste 
pengar i hans fickor. Till sist blev han förlägen och bad henne låta bli. 
Syskonen såg snett på honom. Far själv hade inte så mycket pengar i 
plånboken som han. Än sen! Vad skulle den lilla gubben ha pengar till! Men 
en ung sprätt behöver pengar, en ung man med många vänner i stan och 
väninnor. Hon var gruvligt nyfiken på hans väninnor. Hon ställde till med 
en stor fest för att få titta på dem och framför allt för att få titta på 
honom. Det blev en vräkig tillställning. Kokfru i köket, champagne på 
borden, uppassare och ostron, regementsmusik och äkta gåslever, stort 
fyrverkeri. Jonathan traskade av och an i trädgården och var ledsen. Inte 
för pengarnas skull utan för vräkighetens. När fyrverkeriet brann 
av, blev han rädd och fick ett anfall. Gabriel sa: Vet mor vad? Det var 
för vräkigt.



En annan gång sa han:



Vad mor är förändrad! Mor har inte ens frågat mig, om jag varit flitlg.



Hon höll på att svara: Vad angår det mig, om du är flitig eller lat! Men 
den grodan bet hon, innan den hoppade. För resten visste hon att han 
blivit flitig och fulländad i alla stycken. Sant har man på känn. Hon tog 
honom med sig på kontoret och försökte sätta honom in i affärerna. Det 
gick som en dans. Han begrep allting mycket bättre än hon, han var ett 
under. Hon föreslog att han skulle stanna hemma och hjälpa henne. Jag 
börjar bli gammal och trött, sa hon, och far duger ju ingenting till. Han 
svarade: Det förstår jag, att mor inte kan orka med allt det här. Men 
varför duger far ingenting till?



Han höll sig alldeles för mycket till fadern, han följde honom på hans 
eviga vandringar och när hon skickade Jonathan till Sanna, gjorde Gabriel 
sällskap. Det var en stor missräkning. Enda sättet att få ha honom hos 
sig, var att tala om affärerna. Men då kom han beständigt med frågan: 
Varför kan far inte sköta det här?



Hon fick en ljus ide, som visar, hur pass galen hon var. De bada, han och 
hon, skulle resa till en badort. Helst utrikes. Varför och varför icke? 
Varken förr eller senare har hon lämnat stadens hank och stör, gården så 
sällan som möjligt. Inte ens då denne samme Gabriel nio år senare bad 
henne komma till sin dödsbädd, hade hon kunnat förmå sig att resa. Men nu 
skulle hon resa. Utan annan orsak och önskan än den att få ha honom för 
sig själv. Efteråt kan man undra och skämmas.



Gabriel sa nej, han ville stanna hos far.



Hon ställde till med nya fester. Han bad henne låta bli. Hon öste pengar 
över honom. Han bad henne låta bli.

Hon krusade honom som en prins och han blev generad och höll sig 
undan. Barnen tjurade, Jonathan tjurade, hela huset tjurade. Hon var ensam 
glad. Hon sjöng och gnolade dagen i ända, utan ord och utan melodi och 
utan röst. Jag bryr mig inte om någonting, tänkte hon. Jag bryr mig inte 
om de andra, och jag bryr mig inte om Gabriel. Jag är glad och det bryr 
jag mig om. Det känns underligt och det kommer aldrig igen. Jag blir 
aldrig mer så här. Vad bryr jag mig om andra och annat?



Efteråt kan man undra och skämmas, men så känns det då.



Gud är god mot dem, som älskar. Han har tänkt på dem från begynnelsen. Han 
har skapat två världar: den ena för dem, som älskar, den andra för de 
andra. Det finns vissa likheter dem emellan: man äter och dricker i båda, 
sover och vakar, andas och pratar, gör goda affärer eller dåliga. Men 
olikheten är större. De älskandes värld är genomskinlig. Den är gjord av 
en kristallklar materia, som saknar namn. Den behöver intet namn, ty den 
har använts blott en enda gång: då Vår Herre skapade de älskandes värld. 
Den andra världen är som bekant gjord av diverse ämnen, som alla har namn 
och alla används till diverse ändamål. Det finns inte något ändamål i de 
älskandes värld, det har ingen betydelse, vad som är där och vad som sker 
där. Det betydelsefulla är, att alla ting och allting, stort och smatt, 
tungt och lätt, grönt och grått genomskines och genomstrålas av ett klart 
sken. Det är inte en värld, det är kristallkupan kring en låga. Den har 
bara den betydelsen och den meningen, att den håller fjärilarna från elden 
och att den genomskines av dess sken. Det är elden, som betyder något. Då 
lågan slocknar, blir kristallkupan en jord av skilda ämnen skapad och till 
skilda bruk, stor och mäktig, fylld med betydelsefulla ting, tunga och 
trygga, tröga och tryckande.

Man är gjord för att plocka till sig och samla, 
man gömmer i boet alldeles som en ekorre, stoppar undan och bevarar. Sen 
burrar man upp sig och ser präktig ut, tänker på vad man har, och fetmar.



Gabriel for en höstdag, rikligen utstyrd, plånboken full. Dagen efter 
skickade hon honom en låda med matvaror och allehanda ting samt 
ytterligare några sedlar. Dagen efter tyckte hon, att hon varit för snål 
och gruvade sig bitterligen. Dagen efter såg hon hos guldsmeden en 
kråsnål, som Gabriel borde ha. Dagen efter hörde hon på priset och fann 
det högt. Dagen efter tyckte hon, att han kunde ha fått nog. Dagen efter 
hade han fått för mycket. Dagen efter räknade hon samman och slog ihop och 
ångrade bittert sitt slöseri. Det gnavde henne hela vintern.



En vårdag kom han igen. Agnes tänkte: Nu ska jag se mig om och tänka mig 
för. Det går inte an att skämma bort pojken.



Men det blev lika när! Knappt var han inom dörren, förrän hela huset 
förvandlades till en helgdagskammare med enrisdoft och vita gardiner. Det 
kändes som förr i den tidigaste tiden, då hon satt på stenen bak stugan 
och hörde Lillhammars klockor ringa högmässa. Det första hon gjorde, löpte 
hon till guldsman och köpte den där kråsnålen. Ska jag ha den? sa Gabriel. 
Ge den åt August, jag har fått så mycket. Hon gav den åt August och köpte 
Gabriel en guldklocka med dubbelboett. Den tog han då äntligen emot och 
tackade till. Det blev några goda dagar. Sen började han tala om 
affärerna. Han rev omkring på kontoret, visiterade magasinen, gick igenom 
kontrakten. Det var galet alltsammans. Hon tog det inte på allvar. En sån 
där ung herre far ju lov att hålla på sin värdighet. Hon småskrattade för 
sig själv och tyckte det var lustigt. Men för att inte såra honom sa hon: 
Jaja, det är nog på tid, att du kommer in i affären. Han sa: Det tycks så. 
Men det gjorde henne ingenting. Hon tänkte: Kors, vad han är stor på 
sig! Han vet minsann vad han går för.



Och nu hände det tråkiga med pigan. Men med henne förhöll det sig så här:



En kväll på förvintern blev Agnes kallad ut i köket och där satt ett 
människoknyte med landsvägsler ända upp i hårfästet. Hon var ett enda 
lappbylte, luktade illa och såg ut som stora eländet. Icke förty hade hon 
inte mera skam i sig än att hon kallade frun i huset för moster. Agnes 
visste inte av någon släkt på sin kant, men det visade sig att fader Storm 
haft en halvsyster och tösen var dess dotterdotter. Blodsband fanns där 
således, fast tämligen lösligt, ty det visade sig också att alla tre 
kvinnorna, halvsystern, dottern och dotterdottern var oäkta barn. Ingen 
släktskap att skryta med. Hur som helst så mostrade hon Agnes både fram 
och bak och anropade henne i sin nöd. Agnes lät henne stanna, klädde upp 
henne och gödde henne. Tösen var döpt till Agnes men också till Signe och 
det fick hon heta. Vidare förbjöds hon att säga moster och att häntyda på 
släktskapen. Det skedde inte av högfärd, det kunde hon säga sig fri från. 
Men när man har pigor och drängar och bokhållare i huset, är en nödd att 
se på respekten.



Den välgärningen skulle hon få ångra. Hon hade olyckan på känn, men hon 
kunde inte lista ut, från vilket håll den skulle komma. Än tänkte hon på 
eldfara, ty tösen blev beslagen med grov vårdslöshet. Än tänkte hon på 
silvret, ty hon blev också beslagen med snatteri. Lösligheten tänkte hon 
minst på, fast det ingalunda saknades tecken och antydningar i den vägen. 
Går det galet på den kanten, kan det ställas till rätta. Det är värre med 
elden.



Första vinken kom från Axelsson. Han hade varit mulen alltsedan tösen kom 
i huset, men nu mulnade han över hövan. I stället för att lägga veden i 
vedlarn, slängde han pinnarna kring smalbenen på flickan. Det blev 
klagomål och förhör. Han sa: Inte för att det ångar mig, men unga 
herrn kunde väl hålla sig för god till det.



Unga herrn? Det var dagsklart men man ska ha ögon för att se. Inte en 
sekund misstänkte hon Gabriel; hon trodde att han menade August. Den 
beskedlige tjockisen släpades ut ur sitt vindskontor, som var fyllt med 
uppstoppade djur och halvätna smörgåsar. Han såg inte ut som någon don 
Juan. Men mor var i tagen, hon började med orrar och ovett och krävde 
bekännelse. Han sa bara: Ska jag ha smörj för Gabriel?



Hon blev stillsam, stack händerna under förklädet och gick till sina 
sysslor. Hon var inte riktigt säker på sig själv och höll sig undan. Men 
olyckan ville att hon mötte flickan i gången mellan köket och salen. Där 
hängde en mattpiskare på väggen, hon fick den i handen och utdelade några 
slag. Flickan sa inte ett knyst. Hon följde henne in i jungfrukammaren och 
förbjöd henne att säga någonting åt Gabriel. Flickan nickade.



Följande morgon skickade hon flickan till Sanna, tidigt och i all 
hemlighet. Själv stängde hon sig inne på kontoret, ville inte möta Gabriel 
den dagen. Men rätt vad det var fick hon se honom i trädgården: han stod 
vid grinden och pumpade luft i en cykelring. Hon öppnade fönstret och 
ropade på honom. Han sag upp men svarade icke och rörde sig inte ur 
fläcken utan fortsatte att pumpa. När det var gjort, steg han fram till 
fönstret. Han sa: Jag cyklar ut till Sanna och stannar några dar. Har mor 
något bud till Signe, så kan jag framföra.



Hon skakade på huvudet och drog sig in i rummet



Till den grad kände hon sig maktlös och hjälplös och rådlös, att hon sökte 
stöd hos Jonathan. Det hade väl aldrig hänt förr. Han lyssnade uppmärksamt 
och ackompanjerade hennes förklaringar med sina vanliga gester. Men när 
han nu skulle säga sin mening, började han hicka och snyfta. Det var inte 
saken, som oroade honom: den skulle han nog reda upp på ett fullt korrekt 
sätt. Men han var överväldigad och gråtlycklig över det stora 
förtroende, hon visade honom. Och han lät spänna för landån och körde som 
en mycket viktig person till Sanna.



Det tog några dar att reda ut saken. När han vände tillbaka, medförde han 
Gabriel och det såg ju ut som en seger. Men hans första ord tydde snarare 
på nederlag; han sa:



Enligt min åsikt, kära Agnes, bör de gifta sig; i betraktande av att det 
gått så långt, att de bör gifta sig.



Och hon blev ursinnig och skrek:



Ska du gifta dig med en piga!



Vartill Gabriel genmälte:



Det har ju hänt en gång förr i släkten.



Varpå Jonathan fortsatte:



Var lugn, kära vän. Det är bara min åsikt, att de bör gifta sig. Gabriel 
tycker annorlunda



Och Gabriel utfyllde:



Ja. Det kan ju vara nog med en gång.



Vad hade hon gjort honom? Ingenting. Han hade varit som en gud för henne. 
Det fick hon igen. Du skall inga andra gudar hava. Han tyckte inte om 
henne. Hon var kanske för tarvlig. Eller tyckte han, att hon vanskött 
affären. Eller tyckte han något annat. Det fick bli hans sak.



Men det finns ett budord om barn och föräldrar; han borde i alla fall ha 
tänkt på det. Att dig må väl gå och du må länge leva på jorden.



Han levde inte länge. Gick det honom väl? Beror sig pa, hur man tar det. 
Han förtjänade stora pengar: men vart tog de vägen?



Ett ar efter sin examen kom han hem för att stanna. Jaså, frun har skaffat 
sig en kustos nu, sa bönderna och grinade. Tro hur det ska gå? Det gick 
utmärkt. Han motsade henne i allt, och han fick hallas. En dag snokade 
han upp några bankböcker och depositionsbevis: ett litet kapital som 
stod i hennes namn. Vad var nu det för pengar? Var hade mor fått dem?



Jo, sa hon, det ska jag berätta. De första åren stal jag lite då och då ur 
hushållskassan. Det är därför ni är så magra, barn.



Hon trodde, att han skulle skämmas. Men han sa:



Prat! Det här är ju över förti tusen.



Kors, är det så mycket! sa hon och förvånade sig. Då måtte jag ha stulit 
ur stora kassan också.



Hon tog sina böcker och bevis och köpte sig en livränta. Sen fick han 
hållas. Hon ville se, vart det skulle ta vägen.



Han hyrde stora lokaler vid Torget, fina lokaler. Hon sa: Dit sätter jag 
aldrig min fot. Han svarade: Det är inte meningen, det heller.



Klart besked! Han satte henne på latbänken och hon blev äntligen fin fru. 
Det var inte för tidigt. Så länge man är nödd att krusa bönder och hunsa 
drängar, hjälper varken siden eller sammet. Nu hade hon bara gården att 
sköta och den skötte Axelsson. Behövde hon pengar, gick hon till Jonathan. 
Han i sin tur gick till en mäkta fet och myndig herre, som kallades 
kassadirektör, fick vad han ville. Det var inte fråga om fickpengar 
längre. Jonathan var firmans chef. Gabriel sa: Far är oumbärlig. Han fick 
det finaste rummet vid Torget. Han var stursk som en pojke, den där första 
gången fått eget rum. Han ville prompt att Agnes skulle se det; men hon 
gick aldrig dit. Klockaren gick dit och Grundholm och flera av samma sort. 
Far var oumbärlig!



Mor dög till matmor. Inte det sämsta! Hon fick sitta med vid stora 
middagar. Det blev med tiden allt flera och allt större. Umgänget växte 
och hon visste att umgås. Grevinnans lärdom kom till heders, vilket 
bevisar, att man aldrig lär förgäves, inte ens strunt. För resten, när 
man inte längre behöver krusa, då blir man fin. Och man blir vänlig 
och mild och kruserlig, just därför att man inte behöver krusa. Människor 
ska vara en som det fiskspad man häller i slasken, då blir man vänlig mot 
dem, fin och kruserlig. Men hur det förhöll sig med Jonathans chefskap och 
oumbärlighet, det visade sig.



Gabriel var med om allt stort i stan och han var med om den nya järnvägen. 
Han var någon sorts direktör där. Da järnvägen skulle invigas, blev det 
den finaste fest, som nånsin varit i Borckska gården. Lunch för trettio 
höga herrar och bland dem var prinsen själv, hertigen, han som målar. Man 
kan tappa sansen för mindre, men hon tog det med ro, rustade i tre veckor 
och kunde ha statt bocken för kungen själv. Och det visade sig, att ingen 
bet henne, allra minst prinsen i sin konungslighet. Han talade med henne 
om Sanna och tör väl ha trott, att hon var änka efter den galne 
Sanna-Borcken, som haft ett riksbekant stuteri bland många andra 
galenskaper. I den tron fick han leva och i den tron får han dö, om han 
eljest minns henne. Ty Jonathan var icke tillstädes och blev ej nämnd. 
Trots hans oumbärlighet hade Gabriel bett mor att skaffa honom ur vägen 
den dagen. Det var synd och skam, men hon lydde Jonathan hade haft lika 
stor omsorg för festen som någon annan. Med klockaren och Grundholm som 
bisittare hade han utrett saken och fastställt placeringen vid bordet 
efter rangrulla och statskalender och andra urkunder. Han ville, att 
prinsen skulle ha ett bord för sig och äta i särskilt rum och att han 
Jonathan skulle stå bakom hans stol och passa upp, vilket alltsammans var 
galet. Agnes skickade honom till Sanna. Det kändes som det känns att 
förstöra julglädjen för en barnunge. Men Gabriel fick sin vilja fram.



Hon gjorde honom till lags i allt. Det är underligt. Är man rent förlorad 
i en människa, gör man honom till viljes i allt, 
om det så ska kosta bittra döden. Men det händer, att man blir villig och 
lydig av annan orsak. Man har blivit undanskuffad, man sitter på latbänken 
med armarna i kors, man duger ingenting till. Och man undrar, hur det ska 
gå. Gör som du vill, så får vi se, hur det går.



Det gick förträffligt. Arnfeltarna stod bakom. Gabriel köpte. Han köpte 
Johannisberg av svåger Sunesson, han köpte lantegendomar och 
stadsfastigheter, han köpte bryggeriet av svåger Braun och av svåger Axel 
den gamla Borckska firman Borck & Söner vid Storgatan. Hur länge skulle 
det gå? Hon läste taxeringen i tidningen. En vår var Borck & Söner uppe i 
tvåhundratusen. Då slog hon samman sina händer och bad den nådiga Guden 
att taga henne hädan. Nu låt din tjänare fara i frid! Men säg först, vart 
pengarna tar vägen? Varaktiga var de icke, det kände hon. Sant har man på 
känn, då man är skapt att samla. Man plockar inte lingon med grepe och man 
tar inte äpplen med yxa. Emellertid gick det förträffligt.



Ty Arnfeltarna stod bakom. Kanske var det sant, som ryktades: att Gabriel 
skulle gifta sig med äldsta dottern. En dag kom hon på besök, gjorde sig 
något skräpärende för fattiga barns bespisning. Men Agnes förstod och 
begrep. Hon höll sig på sin kant och pratade fint och förnämt. När nådig 
fröken tänkte ta henne i famn, den rara gumman, råkade den rara gumman 
sätta händerna i sidorna och armbågarna rakt ut.



Det blev inte något gifte, men det var påtänkt. Och det förklarar 
följande, som blev den sista tvisten mellan mor och Gabriel. Om det nu 
skall kallas en tvist och om det skall kallas den sista.



Signe, flickan som kom i olycka, fick en pojke. Det hände på Sanna och 
Jonathan fann det korrekt att stå fadder och att giva honom sitt namn och 
en silversked. Sen var det inte vidare med den saken. Agnes skaffade 
honom fosterföräldrar och betalade för honom. Modern gifte sig på annat 
håll. Gabriel visste inte mer om pojken, än att han fanns. Han blev aldrig 
nämnd och kom i tankarna blott en gång i kvartalet, då pengarna skulle 
skickas.



Men en natt kom han farmor i tankarna alldeles extra och hon tänkte på 
honom en natt och en dag och en natt. Det var tyst i huset vid den tiden. 
Doktorn hade skickat Gabriel till Schweiz. August hade plats i Göteborg. 
Axel låg i Uppsala. Frida var nygift. I hela stora huset fanns bara Agnes 
och Jonathan, två flickor i kökskammaren och i flygeln Axelsson och hans 
hund. Det kändes tomt och ovant, sen huset varit fullt med folk i trettio 
års tid Fem liv och tjugu eldstäder, det var på tok! Hon kom att tänka på 
pojken.



Först undrade hon, om det skulle bli billigare att ta honom till sig. Han 
kostade henne tvåhundra i kvartalet och lite kläder. Stort billigare kunde 
det inte bli. Och hon fortsatte att fundera och tänkte på Jonathan. Pojken 
kunde bli honom till sällskap och förströelse. Men där högg hon i sten. 
Barn var figurer av första ordningen, utan sinne för det passande, plumpa 
och otidiga. Jonathan skulle be gud bevara sig! Dessutom var det inte 
vidare hedersamt att ha en sån där liten bortbyting i garden. Folk skulle 
fråga: var kommer han ifrån? Vad heter han? Vem är han son till? Och 
pigorna skulle voja sig. Och Axelsson skulle bli förtvivlad! Äntligen hade 
han fått fred i hus och trädgård för ostyringar. Axelsson skulle mulna. 
Och barnen! August, Axel, Frida! Och Gabriel själv! Nej, det gick inte. 
Gabriel hade aldrig velat höra talas om honom och hur skulle det då vara 
att sticka pojken rakt under näsan på honom? Nu till, då han gick i 
giftastankar. Nej, det gick inte. Hon fick sticka tanken i örngottsvaret 
och somna på den.



Men det gick inte heller. Hon vred sig runt varv på varv och låg 
till sist som ett lik svept i lakan. Det skall aldrig kunna sägas att hon 
fattade sitt beslut i lättsinne, än mindre att hon gjorde det till sitt 
eget välbehag. Sant, att hon var barnkär, sant, att det blivit henne 
ledsamt och tomt i huset. Men hon var just inte van att tänka på sig 
själv, och gjorde det inte nu heller. Hon tänkte på, vad som kunde vara 
bäst för det hela, för flocken hennes. Då kom Vår Herre.



Han satt på sängkanten och de talades vid lugnt och eftertänksamt, som de 
gjort både förr och senare. Han ger varken råd eller befallning, noga 
räknat säger han aldrig ett muck. Han är tystnad och icke tal. Han är mod. 
Han ger en fattig, syndig människa rätten att handla rätt.



Skall man komma någon vart i världen, får man väl kila härs och tvärs allt 
eftersom marken är oländig eller slät. Den räta, raka vägen blir sällan 
beträdd. Där går kärnfolket, säger man sig och avundas. Där gå de, som 
inga andra gudar hava. Här går vi, som trälar under de sju och sjuttio. 
Man får leva ändå, ta dagen som den kommer och slutet sådant det blir.



Att göra det rätta är icke en börda alltför tung. Det är ett företräde, en 
gåva, ett privilegium. Det är en julklapp av Vår Herre. Gud signe honom!



Det var rätt att ta pojken till sig. Det var inte det klokaste, det var 
inte det bästa, det var inte det billigaste. Det var rätt.



Kom ska du få se någonting, sa hon till Gabriel. Hon gick före honom upp 
på vinden och in i barnkammaren och fram till sängen, som en gång i tiden 
varit hans säng. Där låg pojken och sov. Han var sex år på det sjunde. Han 
kallades Nat eller Nathan, ömsom.



Gabriel begrep ingenting. Han kom från resan, var trött och tyst. Vem är 
det där?



Det är Jonathan. Han kallas Nat eller Nathan, hur som helst. Han är 
sex år på det sjunde.



Vad gör han här?



Han sover.



Och dagen därpå:



Varför har mor tagit hit pojken?



Han ska vara min sonson, sägs det.



Vad tänker mor kalla honom?



Nat eller Nathan. Det ena till vardags och det andra till helgdags .



Ja, men i efternamn?



Borck.



Då brast det löst.



När en fin och sansad, världsklok och förslagen karl ger sig vreden i 
våld, blir han löjlig som en trilsk barnunge. Vrede är barndom på nytt, 
fåniga grimaser, stolliga åtbörder, tokstora ord och dumma beskyllningar. 
Mor har alltid hatat mig! Mor har alltid förföljt mig! Mor har alltid 
stått i vägen för mig! Mor har alltid hindrat mig!



Ja, ja, sa hon, i alla fall tycks jag inte ha hindrat dig att sätta pojken 
i världen.



Det var mors fel!



Kors i jemine!



Jo, om inte mor slagit flickan, hade jag aldrig farit till Sanna. Och 
dessförinnan var det ingenting.



Där fick hon höra! Sannerligen var hon inte farmor i dubbel måtto, roten 
och upphovet! Desto större skäl att göra rätt för sig.



På tio år hade de inte talats vid så grundligt som nu på tio dar. Han 
förgick sig till den grad, att hon förlät honom. Det blev bara joller 
alltsammans, otidiga ord från en unge, som inte vet bättre. Hade längden 
inte varit så lång och bredden så bred och tyngden så tung, hade hon lagt 
honom över knät och rett upp affären och klarlagt saken. Som det nu var, 
kunde hon inte annat än skratta åt honom.

Det är roligt att talas vid, sa hon. Du har alltid haft så brått, 
kära Gabriel. Du har aldrig haft tid att höra på mig. Men nu har du tid.



Han vevade samma visa på nytt: Mor har alltid -! Mor har alltid-! Men rätt 
vad det var rann det ur honom:



Och hur skall det bli om jag gifter mig?



Där klämde skon.



Han tog Jonathan till hjälp, han kallade hem syskonen och bearbetade henne 
från alla håll och kanter. Han sökte upp gamla förvissnade Borckar, 
spillror av släkten, förbleknade familjeporträtt. De bad henne att icke 
profanera namnet. Hon bjöd dem på kaffe och kakor.



En dag sa han:



Det blir mors skuld om alltsammans går över styr.



Vilket alltsammans?



Affärerna !



Det var bekännelsen. Man plockar inte äpplen med yxa, man repar inte 
lingon med grepe. Hon sa:



Jaså, du tänkte gifta dig för pengar. Det ante jag inte.



Han svarade:



Nej, mor kunde väl aldrig tro, att sånt var möjligt.



Fram på sommaren tystnade gnabbet. August tjurade längst, Gabriel var den 
förste, som fann sig till rätta. Han blev tystlåten som förut, brådskande 
och liksom långsynt, snubblade över möbler, som stod i vägen, fann inte 
vad han sökte, då det lag under näsan, men såg långväga, som det tycktes. 
När hon talade till honom, smålog han och nickade men hörde inte på. Fast 
sommaren var kylig, svettades han otroligt och måste ömsa ett par gånger 
om dagen. Mot pojken var han vänlig, tog honom med sig, när han åkte ut 
till Sanna eller Johannisberg, köpte honom leksaker och sockerpullor.



Eljest skalade parveln omkring i huset, skalade i trapporna, trampade i 
Axelssons rabatter, retade hans hund, när den var bunden, och sprang för 
brinnande livet, när den var lös. Ibland störtade han in till farmor 
och klängde upp i hennes knä, blinkande, skälvande, kippande efter andan. 
Det kan vara, att någon gett honom ett hårt ord eller nyp i smyg. Han 
skvallrade inte och hon forskade inte. Men hon höll honom skadeslös.



Och hösten kom och det blev ännu tystare. Gabriel for till Davos. En ny 
adress att skriva upp i almanackan bland många andra. Farmor skrev till 
honom en gång i veckan, berättade om ditt och datt, mest om pojken. 
Gabriel skrev också en gång i veckan, men adress och överskrift och hela 
brevet var till far. Någon gång ett postskriptum: Tacka mor för hennes 
brev. I början av december skrev han: Tacka mor för hennes kärkomna brev. 
I medio december fick hon själv brev. Han hade tänkt resa hem till julen, 
men läkaren hade sagt nej. Han undrade, om mor skulle vilja göra sig det 
stora omaket att jula hos honom? Det var tråkigt i ensamheten.



Hon blev gruvligt upprörd och alldeles lugn. Nej, hon kunde inte resa. 
Först och främst kunde hon inte lämna pojkkyttingen ensam med Jonathan. 
Vidare måste man betänka, att hon på trettiotvå år aldrig lämnat staden, 
garden så sällan som möjligt. Och språken' Hon kunde ju inte ett utländskt 
ord. Hur skulle det gå?



Dessutom fanns det ett postskriptum: Om mor inte har lust, så vill kanske 
far komma?



Det var det enda rätta: Jonathan skulle resa. När allt kom omkring, hade 
han kanske föreslagit mor av ren hövlighet. Det såg vänligt ut. I alla 
händelser var det bäst, att Jonathan for. Han var språkkunnig, han hade 
rest förr. Han borde resa och han reste.



Sen blev det han som skrev. Han berättade mest om sig själv, sin egen 
hälsa, sin mat, sin mage, sina vandringar. Han trivdes inte. Det fanns 
många figurer på platsen och deras uppträdande stötte honom. I första 
brevet skrev han: M k. Hustru, jag har nu varit 
här i tre dagar, men jag kan inte säga att jag trivs särdeles. - Och i det 
andra: Min k. Hustru, jag har nu varit här i tio dagar, men jag kan inte 
säga- Och i det tredje: Min k. Hustru, jag har nu varit här i femton 
dagar, men jag kan inte säga



Inalles sju brev, alla bevarade fast ett kunde ha varit nog.



Sen kom brevet med styvt papper och breda sorgkanter.



Min k. Hustru, jag har den smärtsamma plikten att underrätta dig om vår 
käre son Gabriels frånfälle, vilket inträffade den 13 dennes kl. 4,32 
förmiddagen. Det skall säkerligen väcka din förvåning, att begravningen, 
då detta kommer dig tillhanda, redan ägt rum. Det var emellertid vår sons 
uttryckliga önskan att hans kära mor ej måtte oroas och måhända föranledas 
att göra en resa, som onekligen är både lång och mödosam.



En dag stod han själv i förstugan, Jonathan. Hatten i krusflor. Agnes gick 
emot honom med utbredda armar. Men han gav henne ett litet tecken att hon 
borde dröja ett ögonblick. Han lade från sig hatten och trippade 
högtidligt fram till gossen, som stod där i ett hörn. Han tog hans huvud 
mellan sina händer och kysste honom på mun. Pojken gned sina läppar. 
Jonathan sa:



Det är en hälsning från din far, min gosse.



Och vänd till Agnes:



Det var det sista uppdrag var käre Gabriel gav mig.



Hade han fått något annat uppdrag, någon annan hälsning? Det är inte 
troligt. Jonathan hade sina svagheter men givna uppdrag utförde han 
punktligt och korrekt 

Det är dumt av Vår Herre att inte säga till från början, hur 
många år man har på sig. Nu gör han som moran, som skickade pojken till 
bys med oräknade slantar. Ocke ska en köpa först? sa pojken, såg på listan 
som började med en gris och slutade med en pisksnärt. Kan du väl begripa, 
svarade moran, som var lika ordtäfft och omöjlig som Vår Herre, kan du väl 
begripa, att en köper det förnödnaste först. Men pojken tyckte att 
pisksnärten var det förnödnaste och så började han i den änden och när han 
kom till grisen, var det slut. Kan du väl begripa!



Man får en bunke oräknade år i näven. Vart tar de vägen? Det året, det 
året, det året. Det året Gabriel började skolan, det året Gabriel dog. Det 
året Frida gifte sig. Det året Axel satt ting i Östra närad och bodde 
hemma. Det året Nathan började storskolan. Det året Jonathan hade 
mässlingen som en annan barnunge. Det året taket lades om.



Kan man tänka sig- koppartaket! Axelsson upptäckte att takstolarna på 
södersidan var genomruttna. Det blev ett rumor! Nu begrep man, varför 
rappningen på södersidan för jämnan föll av, varför det möglade i 
garderoben, varför sängkammartaket fick mörka fläckar i väggkanten, varför 
tapeterna lossnade, varför pigorna släkte efter släkte fick tandbölder och 
bleksot. Det var tur, att inte hela huset störtat samman. En dyrbar och 
besvärlig historia blev det i alla fall, hela taket måste läggas om. Och 
Jona than blev grubblande. Den gamla sorgen fick nytt liv.

Huset var inte, som det borde vara. Du är en figur, sa han åt 
Grundholm, när de möttes på Torget. Grundholm till att skrika: Vad i röda 
h-e är det du säger, din käringkatkes? Ditt fåralår, ditt ärkefån! Hör 
hit! skrek han och folk samlades. Han tog Jonathan för bröstet och höll 
honom framför sig på rak arm. Vad är det du kallar mig för, din lilla 
rävrumpa? Jonathan såg honom stint i ögonen och svarade: Du är en figur. 
Varpå Grundholm skrev upp vittnenas namn och stämde Jonathan för 
ärekränkning. Det blev förlikning mot hundra kronor kontant och namn på en 
växel.



Andra år hände annat. Ett år gick Grundholm omkring på frälsningsmöten och 
bekände de synder han begått mot flickor i sin tjänst. Frälsningsmötena 
tör ha blivit flera än synderna, varför han nöddes att skarva utan måtta. 
Det var en rätt stor skandal och på sitt sätt otrevligt.



Ett annat år i juli kom Axelsson och sa upp sig till flyttning i oktober. 
Det hade hänt förr, det hände ungefär vart tredje år. Man vill bli trugad 
ibland och det är ingenting att säga om det. Hur skulle man eljest veta, 
vad man är värd? Farmor trugade, Jonathan och August trugade, Axel och 
Frida skrev brev och trugade. Men nej, den gången var det allvar. Fram i 
oktober kom pigorna och viskade. Nu packar han, frun! Farmor måste ned i 
flygeln och ta reda på orsaken och sammanhanget. Där stod han mellan lår 
och kista, karg och arg, mager och mulen, livremmen åtdragen så att 
ryggraden stack upp som en stör ur höfterna, och på stören satt 
bröstkorgen uppträdd och allra överst skallen. Det är inte lätt att 
handskas med såna.



Hur de nu kände och klämde på saken, kröp orsaken fram. Axelsson hade 
överraskat Nathan, då han med en tesked försökte kava ut ögonen på 
Axelssons hund. Det var en rövarhistoria! Axelssons hund hade varit död i 
två ar. Varför hade han inte sagt till genast, så hade pojken fått 
smörj? Nej, saken var onaturlig och han hade velat tänka sig för och nu 
hade han tänkt sig för och nu ville han flytta. Men farmor slog upp kista 
och lår och rev upp grejorna och svängde dem och slängde dem och lät dem 
vina kring öronen på Axelsson, som blinkade och klarnade och stannade.



Det är inte lätt att handskas med såna. Allra helst då man börjar bli 
gammal. En kväll då hon råkade stå bakom August, som satt och läste 
tidningen, upptäckte hon, att han var skallig högst upp på hjässan. Kors i 
all världen, pojke! Vad har du gjort med ditt hår? Å, kära mor, jag börjar 
bli gammal. Själv var hon korpsvart i håret, så när som på två vita 
slingor vid tinningarna. Hyn var skaplig, tyckte hon. Näsan var farsarv, 
stor och grann. Men ögonen kunde hon inte förlika sig med, stora och 
utstående som koögon, alldeles för ljusa, riktiga bondögon. Och hon 
började stupa bakåt: det var inte sturskhet, det var den välsignade magen. 
Ibland försökte hon svälta ned den, men då tjöt den som en ulv och hon 
blev själv bitter till sinnes.



Efter Gabriels död gick hon ett år i krusflorsklänning och sen trivdes hon 
bara i svart: svart klänning med vitt krås, svart spetsmössa, svart 
sidenförkläde. Det året Axel blev borgmästare, lät hon sy sig en stålgrå 
sidenklänning, men den blev aldrig använd. Hon skulle ha haft den på 
installationsmiddagen, och den låg redan väl packad i kofferten under 
Jonathans bästa frack och allt var i ordning för resan. Men om natten kom 
hon att tänka pa, att hon sagt nej till en resa och en bjudning förut. Och 
så fick det bli nu också.



Jonathan reste och kom igen förvandlad. Äntligen kan man säga att han nått 
sitt mål och kommit på sin rätta plats. Han hade blivit bror med ett 
hovrättsrad och en president, med en överste och en general, med två 
borgmästare och en landshövding. Han träffade dem aldrig mer, han 
träffade bara Grundholm och klockaren. Men han umgicks med dem i 
statskalendern, han kände deras ordnar och titlar, deras fullmakter och 
befordringar. Han slog efter dem i adelskalendern och bekantade sig med 
deras hustrur och barn, kusiner och anförvanter i tredje och fjärde led. 
Han hade fått ett umgänge, som passade honom. Alltsen brytningen med 
Borckarna hade han just inte haft annat än figurer omkring sig. Men när 
han nu slog ut med händerna, la huvudet på sned och smålog, eller när han 
myste och nickade och mumlade: Jaha, kära bror, kunde hon veta, att han 
befann sig i gott sällskap.



Han vaknade en morgon, röd som en tuppkam i ansiktet, flämtande och het. 
Du har feber, sa Agnes, du ska ligga stilla. Men så fort hon vänt ryggen 
till, gick han upp och gick ut. Han kom inte hem till middagen. På 
kontoret fanns han inte, klockaren hade inte sett honom. Hon ringde till 
Sanna och Johannisberg: nej. Hon måste ut och leta. Hon fann honom hos 
Grundholm. Han satt vid det gamla ritbordet med alla arkitekturens olika 
stilar i planscher utbredda framför sig. Han valde, han ville att 
Grundholm skulle bygga ett nytt hus åt honom. När han fick se hustrun, 
började han svamla. Han skulle ge en stor middag, sa han, och behövde ett 
nytt hus. Han yrade. Hon fick honom hem, och det befanns att han hade 
fyrtio graders feber. Hon blev så förskräckt att hon blev ond. Du är ett 
kräk! skrek hon. Men då gjorde han henne häpen. Han sa: Det har du sagt 
mig en gång förr, och det glömmer jag aldrig. Han måtte ha syftat på den 
där gången, då Sanna-Borck bad om hjälp. Sen dess hade det inte fallit ett 
ont ord dem emellan.



Doktorn kom och lyssnade. Lunginflammation. Det gick så hastigt, att hon 
aldrig fick riktigt klart för sig, hur det gick till. Hon minns bara, att 
hon stod på körrgårn i nedtrampad snö och runt omkring henne stod barnen 
och en gammal herre kom fram och tog henne i famn. Men hon minns 
inte ens, vad det var för en gammal herre.



Sen kom det eviga trasslet med affärerna; den stora härvan skulle redas 
upp, Gabriels härva. Under åren mellan Gabriels död och Jonathans hade 
August haft saken om hand och misslyckats. Arnfeltarna stjälpte alla hans 
försök att realisera med rimlig förlust. De hade god aptit och ville ha 
hela kakan med socker och sylt. August gav tappt. Alla tre barnen ville 
göra sig urarva. Men Agnes sa nej. Och så pass lydnad hade de lärt i 
skamvrån, att de böjde sig.



Det var en tung börda hon tog på sig. Man blir styv och stel på 
ålderdomen, styv i lederna, styv i ansiktet, styv och stel i tankarna. Man 
har inte längre så lätt att rätta sig efter andra, passa deras miner och 
gissa deras tankar. Folk säger ju ett och menar ett annat. Konsten är att 
gissa det andra. Och att aldrig ge tappt. Men för att aldrig ge tappt 
maste man ha den rätta ödmjukheten. Man får tåla mycket.



Hon tyckte inte om att barnen så att säga stod och såg på. Hon skickade 
dem alla tre ur staden. Och hon gick till Arnfeltarna och hon gick till 
andra. Hon gick tungt i deras trappor, hon satt tungt på deras stolar. 
Ibland var hon lyhörd, ibland var hon lomhörd, allt eftersom det föll sig. 
Ibland begrep hon på momangen, ibland begrep hon inte ens, när man bad 
henne dra åt skogen. Man får hushålla med förståndet. Krafterna får man 
inte hushålla med. Men ibland var det skönt att ha krusflorsslöjan över 
ansiktet .



Det var den tiden. Krusflorstiden kan hon kalla den, ty då hon ser på de 
dagarna och tingen och människorna, ser hon dem genom krusflor. Den enda 
riktigt klara bilden från den tiden är Nathans. Om rätt ska vara rätt, så 
måste hon bekänna, att det var han som höll humöret uppe. Man känner sig 
inte riktigt orkeslös och eländig, när man har en pojkvask att luva sju 
resor om dagen för sju kända synder och sjuttio 
okända. Och han narrade henne att skratta med sina upptåg och sina 
historier. Han ljög så att hon kippade efter andan. Det blev skamvrå. Men 
om natten skrattade hon åt hans tokerier, kanske mest och bäst därför, att 
hon inte hade något annat att skratta åt. Det gjorde gott i magen.



Den tiden, ja. Sen blev det lugnt. Det året Axel gifte sig, var redan det 
värsta över. Folk slapp se henne ränna från bank till bank, från kontor 
till kontor. Folk slapp se henne alls. Hon gick aldrig ut. Hon gick inte i 
kyrkan, hon gick inte ens till körrgårn. Graven skötte Axelsson, affärerna 
skötte August. Från den dagen räknat, då Nathan försvann, hade hon knappt 
satt sin fot utom porten. Varför skulle hon det? Vad hade hon ute att 
göra?



Hon var en fin gammal fru, som satt i sitt hus och tittade ut genom 
fönstret. Dessemellan skrev hon brev till barn och barnbarn. Dessemellan 
fick hon besök av gamla vänner, en två tre stycken, som ännu var i livet. 
Dessemellan kunde hon gå ut i koket och finna Grundholm hopkrupen vid 
bordet, sörplande kaffe. Han var fattighushjon, halvblind och stendöv, 
eländet självt.



Ibland for en Borck genom staden och gjorde visit i gården. Då ställde hon 
till med stort kalas och samlade allt som fanns kvar av släkten. Det var 
inte mycket, en gammal fröken, syster till räntmästaren, vidare svager 
Sunesson, vidare svåger Brauns yngsta dotter, som inte var riktigt klok. 
Skröpliga spillror! Men hon ställde till stort kalas och prålade en smula.



Dessemellan hände ingenting. Jo, barnbarnen hände, om man så får säga. Men 
hon såg dem ju aldrig! Hon fick umgås med dem som Jonathan umgicks med 
sina generaler, presidenter och landshövdingar- i tankarna. Och hon märkte 
att hon blev gammal just på det, att hon talade så mycket med barnbarnen. 
Hon förmanade och berömde, bannade och talade förstånd.

Ibland talade hon med Jonathan. Ibland med Gabriel. Mest med Vår 
Herre. Natten var hans och natten är längst.



Hon anmodade Vår Herre att närvara vid husköpet.



Gode Gud, sa hon, glöm nu inte bort mig i morgon. Tänk på mig klockan 
tolv. Då är jag på Björners kontor och skriver under.



Det var endast en formalitet men en högtidlig formalitet, närmast att 
förlikna vid en begravning. Vår Herre kunde ha en särskild orsak att hedra 
akten med sin närvaro, ty ursprungligen var det han som ingav henne tanken 
att sälja. Det hände en gång då hon var ledsen och närmare bestämt på 
hennes sjuttiosjätte födelsedag. Hon hade fått för sig, att barnen ville 
bereda henne en överraskning. De skulle samlas i Borckska gården, barn och 
barnbarn, hela skrälldusen, inte så många men alla som fanns. Liv i 
barnkamrarna, stoj på vinden, skorstenseld och rammelbuljong, rökskyar i 
herrummet, vinglas på bordet, ljus överallt. Det skulle bli som förr ett 
litet slag. Och hon stökade och fejade och trodde blint att de skulle 
komma. Men ingen kom. Undantagandes August och fiolen, Sunesson och några 
andra snyltgäster. Eljest ingen av hennes. Da blev hon förargad och sa 
till sig själv: Vad ska jag, gamla käring, med ett stort hus, när ingen 
vill komma till mig?



Då passade Vår Herre på.



Nej, sälj du gården, sa han, och hjälp dina barn, eftersom de har det 
svårt.



Det var upprinnelsen.



Vidare sa han:

För resten är det inte mer än rätt. Därmed menade han helt enkelt 
att farmor sett för mycket på sitt eget bästa vid arvskiftet efter 
Jonathan och Gabriel. Hon hade tagit gården för sin del. Det var inte 
orätt men det var klokt. I bouppteckningen var gården och tomten upptagna 
till tvåhundra tusen. Nu sålde hon den för trehundrafemtio: avgick 
hundratusen i inteckningar. Hon skulle få tvåhundrafemtio tusen kontant. I 
sedlar. Hon skulle inte behålla stort för sig själv; hon skulle ge barnen 
det mesta. Hon skulle bara behålla så mycket, att hon hade någonting att 
sticka till barnbarnen.



Man ska vara Vår Herre för att upptäcka något orätt vid arvskiftet, men 
det kan vara så gott att börja klä av sig, då skymningen faller och natten 
är nära. Man har haft tjugu stora rum att svänga sig i och man får en 
kista. Det är bäst att vänja sig först vid ett litet krypin, så blir 
övergången inte så tvär. Två små rum och kök, en vindskammare åt Axelsson. 
Han sa: Det blir fruns olycka, om frun säljer gården.



Hon svarade:



Jag är så gammal, att jag bara har en olycka kvar. Och den kommer!



För resten, saken var avgjord och kungjord. Barnen skrev, att hon inte 
fick sälja gården för deras skull. Nej, tror någon det! Andra Borckar 
skrev, att gården inte fick gå ur släkten. Men släkten hade gatt ur gården 
för länge sen, så det skälet var svagt. En Sannapojke skrev från Amerika, 
att om hon väntade i fem månader, skulle han köpa garden. Han gjorde 
uppfinningar alldeles som far sin och om fem månader skulle han betala 
millioner för gården. Väl förståendes - då det blir två torsdagar i 
veckan. Svager Sunesson pastod, att hon skulle få lunginflammation av 
dammet och draget vid flyttningen. Kan vara: Jonathan dog i 
lunginflammation och det är en död som andra. Vad de kunde hitta på! Emma 
tyckte, att hon borde tänka på hunden och katten. Hunden var fjorton 
år gammal, krympling och döfärdig. Han skulle lida av flyttningen. Och en 
gammal katt lämnar aldrig sin gård. Det borde frun besinna. Men frun lät 
Axelsson skjuta hunden och dränka katten, så var de hindren undanröjda. 
Det kan tyckas enkelt och gesvint men var inte så gesvint heller, ty Emma 
hämnades i maten och höll frun på svält, tills den mäktiga gamla magen 
domnade av smärta och den mäktiga gamla frun föll till föga och bekände 
sin orätt. Hunden var helig; den hade tillhört Nathan. Katten var också 
helig. Ett stort, grågult djur, svartstrimmigt som en tiger, tyst och 
dyster som en olycka, jamade aldrig, spann aldrig, smektes aldrig. Samma 
dag Nathan försvann, kom katten till huset, objuden och gud vet genom 
vilken dörr eller vilket fönster. Han gick in i Nathans rum och lade sig i 
Nathans säng och där fann de honom; det var det sällsamma med katten och 
högst konstigt för resten.



Men med Nathan förhöll det sig så här:



Han var sex år på det sjunde, då han kom i huset, och den fostran, han 
fått dessförinnan, var det inte stort bevänt med. Han hade sina olater och 
hon fick väl lov att tukta honom. Det är möjligt, att hon tog i för hårt 
ibland, men vad skulle hon göra? Man måste betänka, att hon tagit honom i 
huset mot Gabriels vilja och mot Jonathans och de andra barnens. Alla 
människor spådde, att hon skulle få sorg av det barnet. Hon måste väl se 
till, att de inte blev sannspådda.



Han ljög och det gör andra barn ock, men det var stört omöjligt att få 
honom att bekänna och ta tillbaka en lögn. En gång kom han inrusande till 
farmor och berättade, att takluckan slagit igen om halsen på Axelsson, så 
att han nu hängde på vinden. Men när samme Axelsson blek och mulen trädde 
in i rummet och beslog honom med denna uppenbara lögn, lät han sig 
inte bekomma. Han bad Axelsson gå upp på vinden och se efter själv, om han 
inte ville tro honom. Han brydde sig varken om sanningen eller det 
sannolika. Han ljuger som en katkes, sa Grundholm. Han ljuger som en 
figur, sa Jonathan. Han ljuger som mor sin, sa Axelsson. Han ljuger inte 
alls, sa Emma. Han inbillar sig.



En annan gång kom han infarande med hälsning från farfar, att han ville ha 
vin till middag och fyra rätter, därför att han vunnit femtio tusen på 
lotteriet. Nå, det trodde inte farmor pa, men vad skulle hon göra, då 
Jonathan själv kom och bekräftade saken. Cigarrfröken, som sålt lotten, 
hade ringt upp honom och berättat det otroliga. Det blev en festdag! Men 
cigarrfröken visste ingenting om vinsten och dragningslistan visste 
ingenting. Och om pojken själv ringt upp farfar och förställt rösten eller 
om han tubbat någon annan att ringa, det fick man heller inte veta. Ty att 
fa sanningen ur pojken, det var lögn. Farfar sa det ju själv, sa han. 
Ljuger jag, så ljuger farfar.



Sant måste väl näpsas?



Och han hade andra hyss för sig. Han tyckte om god mat och när han nu 
märkte, att det bjöds bättre mat, när det var främmande i huset, gick han 
omkring i stan och hälsade från farmor och bjöd folk, både likt och olikt, 
till middag. De kom rätt förvånade och rätt förvånad blev farmor men höll 
god min och bullade upp efter förmåga.



Sånt måste väl näpsas?



Och han snattade; det gör andra barn ock, men det var stört omöjligt att 
få honom inse, att han snattade. Han tog några slantar som låg på skänken. 
Ja, men de låg ju där, sa han. Varför låg de där, om jag inte fick ta dem? 
Hur skulle jag kunna veta, att jag inte fick ta dem?



Du får aldrig ta andras pengar.



Ja, men hur skulle jag kunna veta, att det var andras pengar? Farmor ville 
kanske ge mig dem.

Nej, jag ville inte ge dig dem.



Ja, men hur skulle jag kunna veta det? Jag trodde att farmor ville ge mig 
dem.



Och Emma sa:



Det är klart. Han trodde att frun ville ge honom slantarna. Och nu ska han 
ha bannor till!



Men bannor hjälpte inte. Han blev för svår. Han ville kava ut ögonen på 
Axelssons gamla hund med en sked. Historien blev aldrig utredd. Axelsson 
säger: ja, så var det. Och tar det på sin salighetsed. Men Emma tar på sin 
salighetsed att pojken bara ville sticka skeden i halsen på hunden för att 
få honom att kräkas. Ty, säger hon, hunden var sjuk och behövde just 
kräkas och Nathan var inte en människa utan en ängel, som ville alla väl. 
Därför gick det, som det gick. Farmor skulle vilja tro henne, men det 
finns så litet, som talar för, och så mycket, som talar mot.



Han ställde till med ett fasligt elände, då han lurade farfar att gå upp 
till landshövdingskan. Landshövdingen hade dött och ett par dar efteråt 
fick Jonathan ett brev från änkan. Hon skrev, att hon önskade giva sin 
make en värdig begravning, och då herr Borck var känd som auktoritet på 
området, utbad hon sig hans råd och bistånd. Båda lät lura sig, både 
Jonathan och farmor! Brevet var skrivet med fin fruntimmersstil och det 
var utan tvivel landshövdingskans brevpapper med initialer och krona på 
papper och kuvert. Jonathan lät spänna för landån och körde upp till 
slottet. Må tro han var viktig och lycklig! Pojken sa efteråt: Ska farfar 
aldrig ha någon glädje i livet? Men var han kommit över papper och kuvert, 
det sa han inte. Och for Jonathan gick det illa. En av mågarna, som var 
resande och okänd i stan, tog emot honom och trodde, att han råkat ut för 
en bindgalen. Han ringde upp polisen och polisen ringde upp fru Borck. Det 
var en neslig och ledsam historia. En liten smula lustig också men mest 
ledsam. Och framför allt: Pojken måste väl näpsas ?



Hon kunde inte slå honom. Han var kanske inte för klen för smörj men han 
var för feg. Bara man hytte åt honom började han skälva och betedde sig 
som en idiot. Farmor måste övergå till Jonathans metod och åter upplåta 
dörren till den famösa skamvrån. Det var en triumf för Jonathan.



Och skamvrån hjälpte. Han skrek som en gast men han blev mjuk och 
ångerfull. Kanske till och med litet för mjuk: det var inte bra, det 
heller. Han blev rädd för farmor, rodnade och bleknade bara hon talade 
till honom, stammade och stapplade på svaren. Det var en plåga.



Det blev en än värre plåga. Han hittade på att göra henne svartsjuk. Han 
hade ju den där Emma, som avgudade honom, och nu höll han sig helt och 
hållet till henne. Han hade ett smeksamt sätt och det kan vara gott med 
smekningar ibland. Jonathan var borta, Gabriel var borta, de andra barnen 
hade sitt och sina. Farmor gick där i sin ensamhet. Hon tyckte, att hon 
aldrig haft en enda människa för sig själv. Jonathan? Inte! Gabriel? Oj, 
oj! De andra barnen? Nej. Men den här pojken skulle ju vara hennes egen. 
Man ber och arbetar, man samlar och stretar. Och man får ett stort stenhus 
och fyller det från grunden ända upp till koppartaket med allehanda 
dyrbara ting. Och så säger man: Ja, men du gode Gud, det var ju inte det 
jag bad om!



Jo du, säger Vår Herre, det var just det du bad om. Det var det du bad om, 
då du satt bak stenen bak stugan och räknade dina slantar. Det var det du 
bad om, då du tussade länsman på far din. Man ber inte med böner, min 
gumma lilla, man ber med gärningar. Var så god! Du är bönhörd.



Och den där Emma sa:



Som frun har skrämt pojkstackarn! Komma och begära att han ska vara annat 
än rädd för frun! En ska väl vara mänsklig om en vill vara människa. 
Nej, Nathan, det är min pojke, det.



Vänta du på mig, din slabbertacka! tänkte farmor. Och det tövade inte 
länge, förrän hon fatt pojken över på sin sida. Det gick som en dans. Hon 
behövde bara stävja lynnet en smula och trubba av det skarpa förståndet en 
smula och blunda en smula. Mer behövdes inte för att bli smekt. Han var 
lik Gabriel till det yttre, till ögon och mun, panna, hårfäste och hår, 
men han hade inte Gabriels styva sinne. Gud ske pris!



Hon sa till Emma:



Jag tror inte, att Nathan är så rädd för mig längre.



Och Emma fräste:



Da är väl frun salig, då!



Inte precis det men nöjd med sig själv och en liten smula högfärdig. Hon 
var inte farligare rivjärn än att hon kunde göra sig omtyckt. För resten 
skämde hon inte bort honom över hövan. Hon höll honom till läxläsningen 
och så småningom kravlade han sig upp genom klasserna. Fast det gick ju 
tämligen långsamt. När han kom upp i näst högsta klassen var han redan 
nitton år och en ung herre, huvudet högre än farmor. Han sa:



Uj, vad jag knogar, farmor. Men det vill till. Jag är ju bara en fattig 
pojke och ligger farmor till last.



Han visste, att far och mor inte varit gifta och han talade titt och tätt 
om, att han var en fattig pojke, som måste knoga. Det blir väl någon råd 
med fattigdomen, menade farmor, bara han lät bli att ljuga.



Ja, sa han, jag begriper inte, varför jag ska ljuga så förbaskat. Men det 
kommer för mig ibland.



Farmor sa:



Det växer väl bort med åren. Men du ska lova mig att alltid komma till 
mig, om du råkar i trassel.



Jo, det lovade han och kysstes och smektes.

Och en morgon kom han och sa:



Följ med ska farmor få se någonting.



Hon följde honom ut i trädgården och bort till det Gawensteinska husets 
brandgavel. I muren fanns ett litet fyrkantigt fönster eller glugg med 
mattslipade glas. Vanligen täcktes den av murgrönan, men nu var grönskan 
riven åt sidan och glaset uttaget. Under gluggen stod en stege, som 
vanligen hängde på vagnslidrets vägg.



Det har varit inbrott, sa Axelsson.



Ja, det är klart, sa Nathan. Det kan ett barn se. De har brutit sig in den 
här vägen och stulit hos Gawenstein.



Gawenstein, guldsmeden.



Farmor kunde också begripa, att det var inbrott och det var en kuslig 
historia men ingenting vidare med det. Utan hon gick genast in till sitt, 
allra helst som det var en råkall morgon. Stå inte där och förkyl dig, 
ropade hon till Nathan. Men han tyckte, att det var väldigt skojigt och 
han ville se på.



En stund senare hörde hon röster i trädgården och tittade ut genom 
fönstret. Där stod lille Gawenstein och gestikulerade, där stod fyra 
poliser och ett par civila herrar, vidare Axelsson och Nathan. Så kom 
ytterligare en polis genom grinden och han ledde en hund i band. Hunden 
skulle vädra upp tjuven; det var intressant Polisen lät honom nosa på 
marken och på stegpinnarna, sen släppte han honom. Och hunden nosade och 
vädrade och sprang lite kors och tvärs.



Hunden är dum! skrek Gawenstein.



Du står ju och fryser, sa farmor till Nathan. Och han sa.



Nej da. Jag är bara så ivrig.



Rätt vad det var gav hunden skall, flög rakt upp på Nathan och slickade 
honom i ansiktet. Nathan skrek till.



Herrn behöver inte vara rädd, sa polisen. Det är en ung hund och han är 
leksen.

Han tog sin hund och upprepade försöket. Hunden sprang litet kors 
och tvärs och rätt vad det var hoppade han åter igen upp på Nathan.



Hunden är dum! skrek Gawenstein.



Försöket upprepades för tredje gången, avlöpte på samma sätt. Då började 
Nathan skratta och leka och rasa med hunden. Och han ropade:



Har farmor sett? Han är alldeles galen i mig! Kan jag inte få köpa honom?



Hunden är dum! skrek Gawenstein. Fru Borck ska inte köpa honom. Fru Borck 
ska inte betala hundra kronor för honom. Fru Borck ska inte betala femtio 
kronor. Fru Borck ska inte betala tjugufem. Fru Borck blir lurad Hunden är 
dum!



Hunden är värd tvåhundra, sa polisen, men han är för ung för det här, och 
för leksen.



Farmor ville inte ha någon hund. Men det hörde till det nya systemet, att 
Nathan skulle få, vad han ville, om det inte var alltför stort och 
oöverkomligt eller på något sätt farligt. Det ackorderades en stund mellan 
farmor och Nathan och mellan Nathan och polisen. Han fick hunden för 
hundrafemtio. Fru Borck blir lurad, sa Gawenstein. Hunden är dum. Polisen 
sa: Herrn måtte ha hundtycke. Emma sa: Alla snälla människor har 
djurtycke. Nathan var förtjust i sin hund.



En vecka senare berättades historien om Nathan och hunden överallt i stan. 
Och än i dag, om farmor råkar möta lille Gawenstein, blinkar han och myser 
och säger: Hunden var klok, fru Borck, hunden var klok.



Han menar kanske ingenting ont med det. Men det är inte trevligt.



Mot slutet av den där veckan visste hela stan, att det var Nathan Borck, 
som brutit sig in hos Gawenstein. Visste det så där halvt om halvt. Farmor 
visste ingenting, Emma visste ingenting. Axelsson tör ha vetat något. En 
kväll steg han in till farmor och sa:



Det är tur, frun, att jag har så mycket att stå i.



Jaså, är det tur, sa farmor.



Ja, sa Axelsson. Men får jag tid en dag ska jag ta och skjuta pojken.



Därmed gick han. Han uttryckte sig underligt ibland, och farmor trodde, 
att pojken hade retat honom. På söndagen gick hon till kyrkan med Nathan. 
Han var sig alldeles lik. Icke förty tyckte farmor att hon kände någonting 
kyligt och otäckt, hon fick frossbrytningar. Jag har väl suttit i drag, 
tänkte hon.



På måndag morgon gick Nathan till skolan som vanligt. Fram på förmiddagen 
kom Emma in och sa, att rektorn ville tala med frun. Då förstod de båda 
två, att det var någonting galet och mycket galet, men de visste inte vad. 
Farmor tog emot honom i förmaket. Han var som ett träbeläte, den gamle 
fulingen, som en död, knappt mornad ännu på den yttersta dagen. Han satt 
och nickade och mumlade för sig själv och farmor visste inte till sig. 
Äntligen sa han:



Det är en besynnerlig historia Nathan berättar. Att han skulle ha gått i 
sömnen och brutit sig in hos guldsmeden Gawenstein. Har fru Borck sig 
något bekant om den saken?



Då rämnade en förlåt och hela jorden sprack som ett ruttet äpple. Men hon 
ville i alla fall inte tro. Hon skyndade sig att tro något annat. Pojken 
hade velat göra sig viktig; det hade kommit för honom att ljuga. Han kunde 
konsten. Och hon sa:



Det är väl något pojken har drömt.



Men det var ingen dröm. De gick upp i Nathans rum, rektorn drog ut hans 
byrålådor, och där låg krimskramset, smycken av alla slag. Rektorn sa:



Tänk er nu för, fru Borck. Det är en gruvligt allvarlig sak, det här, men 
den skulle ju få ett annat utseende, om man 
verkligen visste, att Nathan brukar gå i sömnen.



Nu borde hon ha ljugit eller också borde hon inte ha ljugit; ovisst 
vilket, som varit det rätta. Visst är, att hon varken förmådde det ena 
eller det andra. Men hon kunde låta Emma ljuga. Och där fallerade 
ingenting. Hon förstod genast, hur landet låg och ljög för tio. Hon 
berättade om nattliga slagsmål med den sovande gossen, om underbara 
vandringar på fönsterbleck och takkrön, om allt som hon hört eller last om 
sömngångare. Rektorn sa:



Det är en gruvlig sak för en så ung man att råka i delo med rättvisan. Fru 
Borck får väl se sig om och tänka efter, vad som kan göras åt saken. Men 
om jungfrun blir kallad till polisen, bör hon inte trötta vederbörande med 
för många historier om än sanna.



Och han gick. Och farmor gick till Gawenstein och ifrån Gawenstein till 
polisen. Saken ordnades. Då hon kom från den vandringen satt Nathan vid 
salsbordet och drack chocklad. Läxboken låg bredvid och han rabblade 
mellan tuggorna. Plötsligt skrek han högt upp i falsett som alltid då han 
var rädd:



Kan farmor tänka sig så rysligt att jag har gått i sömnen.



Hon svarade:



Nej det kan jag inte tänka mig.



Hon gitte inte tala till honom. Han var så dum, att det äcklade henne. Han 
var ju inte slug. Han hade gatt omkring i skolan och skrutit med sitt 
inbrott och delat ut ringar och kråsnålar bland kamraterna. Det var ju 
dagsklart att han skulle bli fast ögonblickligen. En brottsling kan man 
tala till rätta och man kan kanske göra en människa av honom. Men en dåre! 
Nej. Han äcklade henne. Det var som när Jonathan fick sina anfall; 
medlidande kunde hon ju känna, jo visst, men mest äckel. Hon gitte varken 
tala eller höra honom tala.



Om natten gjorde han ett nytt bondförsök. Hon låg i sängen och tänkte på 
ingenting, ty det fanns inte längre någonting att tänka på. Då hörde 
hon honom tassa omkring i rummet utanför. Hon tänkte: Han kommer kanske 
och skär halsen av mig. Det vore inte dummare det än något annat. Men han 
bara tassade omkring och släpade med fötterna mot golvtiljorna. Till slut 
måste hon i alla fall upp och titta på apspelet. Jo, där gick han i 
nattskjorta med ett tänt ljus i handen, han stirrade framför sig och åmade 
sig. Hon förstod genast meningen. Hon skulle se, att han verkligen gick i 
sömnen!



Det var för dumt. Hon sa:



Nog är du snarslug, min gubbe, men jag är inte så värst dum. Jag tror 
knappt jag vill ha dig i huset längre, eftersom du börjar bli eldfarlig.



Och hon slog igen dörren och kröp ned i sängen och somnade ögonblickligen. 
Hon somnade på trots så att säga .



Dagen därpå var han borta. Eftersom han inte lyckats lura henne med 
apspelet, hade han brutit upp hennes chiffonje och tagit vad pengar som 
fanns där. Väl bekomme! Hon kunde ha dem och hon kunde mista dem. Och hon 
kunde ha honom och hon kunde mista honom. Han skrev till andra, men han 
skrev inte till henne. Han kom till Amerika och det gick som väntat var åt 
skogen med honom. Nils Sunesson hade sett honom två gånger. Ena gången 
hade han varit cirkusdräng men hade det inte bättre än att han svalt och 
tiggde skjorta och skor av kusinen. Andra gången var han buse, rätt och 
slätt, tiggare. Vad kunde en vänta annat av en krake, som var halvfåne?



Han var borta och nu var hans hund också borta och den konstiga katten och 
allt annat konstigt, som rörde honom. Det var bara Emma, som framhärdade. 
Hon höll hans rum, som det var den dag han gick. Och det nöjet fick hon 
ha, eftersom det var gott om rum i huset. Men farmor satte inte sin fot 
inom den dörren. Och hon talade aldrig om Nathan, icke ens med Vår 
Herre. De första åren hade han skrivit tiggarbrev hem också; till andra 
men icke till farmor. Han hade inte hallit sig för god att be Axelsson om 
hundra riksdaler. Men farmor gick fri. Det hade sin naturliga orsak.



En gang hade hon tagit löfte av honom, att han skulle vända sig till 
henne, om han råkade i knipa. Han hade lovat med hand och mun. Det behövs 
inte mer! Vill man ha barn eller barnbarn att göra som man vill, ska man 
ta ett heligt löfte av dem - men väl förståendes, om raka motsatsen. Då 
blir man åtlydd. Det är hennes erfarenhet. Andra har kanske fatt en annan, 
men sådan är hennes.



Och ännu denna samma afton får hon besanna den för 
femtioelfte gången. Ty bäst hon ligger där och tar sig i örat och påtar på 
den stora näsan och funderar på morgondagen, stiger Emma in och anmäler: 
Barnen. August har kört med landån till stationen och hämtat Axel och 
Frida. Nu är de här. Farmor sätter sig upp.



Barnbarnen? säger hon.



Nej, det finns inga barnbarn i landån.



Inte Lill-Axel heller?



Inte han heller.



Nej, det kan jag tro, säger farmor. Eftersom de lofte mig !



Hon tar sig en funderare.



Säg dem, att jag redan läst min aftonbön.



Det betyder, att de inte får träffa henne i kväll. Ett gammalt ord och 
regel bjuder, att man inte ska tala med folk, sen man läst aftonbön. Ho 
vet, vem som stiftat den lagen? I bibeln är den inte nämnd. Den är klok i 
alla fall och farmor följer den. Ibland gör hon undantag. Men eftersom 
barnbarnen inte var med, gör hon inte något undantag den här gången.



Gå din väg, säger hon åt Emma, tillägger:



Figur!



Hon lägger sig ned och försöker att somna bums och på trots. Hon är 
gruvligt retad. Ty detta är rena elakheten. Hon måste tänka på någonting 
annat, om hon alls ska somna den natten. Men allting retar henne. Var 
Herre förat och främst. Och sen gården och barnen. Och sen  Jonathan 
och Gabriel. Och Gården igen och alla pigor, som varit i gården. Och 
Axelsson. Och Sannapojkar och Johannisbergare, de äckliga ungarna. Och 
Grundholm. Och gården igen och alla Borckarna som åt sig stinna vid hennes 
bord och kallade henne "lilla svägerskan". Allting retar henne. Ska hon få 
sömn och lugn och ingenting som kan reta gallfeber, måste hon gå till de 
allra första tiderna, då hon satt på stenen bak stugan och hörde klockorna 
ringa i  Lillhammar. Det är lugnt. Och fader Storm själv dyker upp och 
står där i hörnet som en annan gammal  mora klocka med svart fodral och 
vit urtavla. Han mäter tiden, tar fram sin näverdosa och snusar upp 
minuterna. Och  den gamla sömntanken tickar fram: Vad skulle gubbstackaren 
haft slantarna till? Tro det? Det var väl något särskilt, kanske. Brännvin? 
Snus? Krut? Ull? Läder? Hon gå igenom hela listan med enkla förnödenheter, 
glömmer dagens enkla bekymmer och sommar. Urrk!





När farmor vaknade, trodde hon i alla fall, att barnbarnen 
fanns i huset. Hon trodde på en överraskning.



Och hon hade goda skäl för sin tro. Dagen var den 7 februari, farmors 
födelsedag. Hon fyllde sjuttioåtta år och det är ju inte något särskilt 
jubileum, som kan locka folk att resa genom halva Sverige. Men för det 
första hade hon finurligt nog valt just den dagen till att underteckna 
kontraktet: det måtte väl giva den ökad vikt och betydelse. För det andra 
var det hennes sista födelsedag i det gamla hemmet. För det tredje skulle 
hon klockan tolv på dagen hämta tvåhundrafemtio tusenlappar på Björners 
kontor. Det brukar vara lönt att hålla sig framme en sån dag. Så få se 
ändå! tänkte farmor.



Hon steg inte upp klockan sex som vanligt, utan lag till klockan sju; och 
när de inte hade överraskat henne klockan sju, låg hon tills klockan blev 
åtta. Men när de inte hade överraskat henne klockan åtta heller, steg hon 
upp, tog på sig underkjol och tofflor och tassade upp på vinden. Rackarns 
ungar att försova sig, tänkte hon, jag ska minsann överraska dem. Hon 
gläntade på västra barnkammardörren. Tomt! Hon gläntade på den östra. 
Tomt! Hon gick förbi Nathans dörr, hörde buller och fick hjärtklappning. 
Men det var bara Emma. Hon stack ut huvut och skrek:



Vad spökar frun omkring på vind! Ja sa ju i går afse, att barnen inte var 
med!



Slabbertacka! sa farmor. Får jag inte gå på min egen vind ?

Hon tassade ned igen, förargad men ingalunda övertygad. Hon trodde 
alltjämt på en överraskning. Hon gick så nätt in i Fridas rum. Där låg 
tösen och sov. Väl unnat! Hon låg i sin flicksäng, men av flickan fanns 
inte mycket kvar. Håret var spräcklat med grått, kinderna frostbitna och 
grådaskiga, läpparna tunna, näsan spetsig, en gammal människa. Åren går. 
Men farmor funderade inte så mycket på det utan hon tog underkläderna, som 
låg på stolen, lättade litet på gardinen och synade. Hon skakade på 
huvudet. Fint hade det varit men nu var det gammalt och slitet, trasigt 
ock på sina ställen.



Jaja, tänkte hon, det är inte för tidigt att jag ger ifrån mig av mitt.



Hon stängde dörren tyst och gick tyst genom korridoren bort till Axels 
rum. Där fanns två sängar och där kunde finnas två Axlar men fanns blott 
en. Den gamle. Han låg i sin pojksäng, men av pojken fanns inte mycket 
kvar. Hjässan var kal och pannan rynkig, tinningarna magra och ogonen 
insjunkna, näsan röd och mustaschen järngrå, läpparna sög på någonting 
beskt och mungiporna grävde sig djupt ned i hakan. Det var mig en best att 
snarka, tänkte farmor, det unnar jag min kära svärdotter. Men då han 
jämrade sig i sömnen tänkte hon: Stackare dig, stackare, ligger och fäktar 
med dina usla affärer.



Och hon sa till sig själv:



Det är inte mycket glädje i världen. Och så går jag gamla käring och 
väntar på överraskningar alldeles som en annan barnunge. Det är inte råd 
med det, min gumma lilla !



Men hon var ingalunda övertygad.



Hon gick in till sig igen och började tvätta sig och kamma sig, putsa sig 
och klä sig. Det var ett dagligt syndastraff. Ty hur hon vred och vände 
sig, var magen jämt i vägen; armarna värkte, benen var styva som pålar; 
det vill knep och konster till att bli hyfsad. Men hon tog inte 
hjälp. Varje lördagskväll fick Emma finkamma henne; det var allt. Man ska 
ansa sin lekamen själv. Tids nog att överantvarda den i främmande händer, 
då den sista tvagningen stundar.



Och klockan blev nio.



Ingen överraskning.



Hon gick ut i salen. Där stod August, där stod Frida och Axel. Där stod 
svåger Sunesson med en blombukett i näven och kusin Lova. Farmor var så 
dum, att hon tittade under bordet. Lika gärna kunde hon ha tittat under 
servetten.



De omfamnade henne och kysste henne på kinderna och hon snackade igen. Hon 
var hövlig men inte mer. Och hon sa:



Barnen fick inte följa med, förstår jag.



Nej, det var då alldeles orimligt begärt. Det finns någonting som heter 
skollag. Och den dumma överheten har inte tagit med i räkningen det 
faktum, att farmödrar ibland fyller år. Det tyckte de var kvickt sagt och 
skrattade. Hon tyckte det var dumt. Hon sa:



Jag förstår och begriper.



Och så åt hon. Maten stod på bordet och hon brydde sig inte om att truga. 
När klockan blev halv elva, sa hon:



Nu går vi.



Då stimmade de samman igen med nya omfamningar och kyssar. Kära, kära mor! 
sa de. Tänk om mor ångrar sig! Hur kan mor kunna trivas annat än här? Hur 
ska mor orka? Hur ska det bli? Hur och hur och hur!



Hon sa: Nu går vi.



De gick, farmor i spetsen, sen barnen på ett led, sen svåger Sunesson och 
kusin Lova, sen Axelsson och Emma.



Axelsson och Emma! skrek August. Varför i herrans namn ska mor dra med sig 
Axelsson och Emma?



Hon sa:

Missbruka inte herrens namn för då kommer han och nyper dig i näsan. 
Emma har varit i gården i arton år och Axelsson ska vi inte tala om. Nu 
går vi.



Klockan var bara halv elva, men hon ville ha god tid på sig. Hon skulle 
titta upp ett slag på körrgårn och lägga lite blommor på Jonathans grav. 
Eftersom det i alla fall var hans gård. Och hon skulle titta in till 
Gawenstein och tala om, att hon sålde. Juden var själv spekulant: han hade 
sett sig god att bjuda henne fyrahundra tusen men han hade inte sett sig 
god att tala om, var han skulle ta dem ifrån. Krediten var klen.



Hon steg ut på trappan, som Axelsson sandat för halkans skull. Han hade 
sandat trottoaren ända bort till Gawenstein och därifrån tvärs över torget 
till Björners kontor. Hade han känt till körrgårdsbesöket, hade han väl 
sandat dit också. Gå försiktigt, frun, sa han. Gå försiktigt. Och han 
försökte famna henne och följa henne steg för steg.



Hon sa:



Ja, här går vi nu, Axelsson. Annorless var det, när vi gick här första 
gången.



Så drog de åstad. Farmor mötte inga bekanta, eftersom hon inte längre hade 
några bekanta. Men barnen mötte; och de stannade och hälsade och frågade, 
hur hon mådde. Men farmor trodde, att de frågade, vad hon hade ute att 
göra. Och så vände hon sig om och sa:



Jo, kära ni, jag ska sälja min gård.



Det såg ju konstigt ut, eftersom de gick där i ett stort följe, alla med 
blommor i händerna. Barnen förklarade saken bäst de kunde och farmor vände 
helt om igen och drog vidare. När de kom till Gawensteins bod, lät hon de 
andra stanna utanför och gick ensam in till juden. Han hade en dålig affär 
men ett behagligt sätt och till varje kund sa han någon rolighet för att 
bättra upp affären. Till farmor brukade han säga: Hunden var klok, fru 
Borck.

Men den här gången sa han något annat.



Om fru Borck lägger upp hundra kronor kontant på disken, så talar jag ändå 
inte om, vad jag vet. Det är en hemlighet, fru Borck, det är en 
överraskning.



Överraskning? sa farmor och hajade till, trodde kanske att Gawenstein 
stått vid sin glugg och sett barnbarnen gömma sig i de snöiga buskagen. 
Vad är det för en överraskning?



Om fru Borck lägger upp femtio kronor kontant på disken, sa säger jag det 
inte ändå. Det är en överraskning.



Jaså, sa farmor och satte sig. Ja, då ska jag berätta en hemlighet för 
herr Gawenstein och överraska honom alldeles gratis.



Och hon berättade, att gården var såld. Gawenstein skrek: Det är dumt, fru 
Borck! Det är en dålig spekulation, en mycket dålig spekulation.



Farmor sa:



Det är ingen spekulation alls. Jag ska säga herr Gawenstein en sak. Jag 
har lagt ner alla mina besparingar i den här gården, år efter år. Ibland 
stora och ibland små, ibland på det ena sättet och ibland på det andra. 
Men alltsammans har hamnat här. Gården har varit just som en sparbössa för 
mig. Och nu behöver jag mina slantar, och nu slår jag sönder sparbössan. 
Det är inte någon spekulation. Men om jag toge herr Gawensteins löften och 
hypotek och växlar, det vore en spekulation. Och gud vare med honom nu, 
kära vän. Han har varit en god granne



Men herr Gawenstein var varken god vän eller trogen granne; han var en 
figur.



Fru Borck! skrek han. Fru Borck är dum. Det var en fin spekulation. Men 
fru Borck är inte fin mot mig. Minns fru Borck när hennes sonson stal i 
min bod? Då var jag fin mot fru Borck och följde henne till polisen och 
ordnade saken. Det var fint, fru Borck. Men fru Borck är inte fin mot mig!

Farmor sa:



Skrik han, lille karl. Skrika kan han men lura mig kan han inte.



Hon reste sig för att gå: då gick hon rakt mot en spegel. Det är inte så 
lätt att hitta ut ur en guldsmedsbod med många glasdörrar och glitter och 
guld och speglar. Och just som hon trodde hon var vid dörren, mötte hon en 
stor och bred gammal fru med en näsa så stor som ett bockhorn och öron så 
stora som läderlappar och en underläpp som en skovel och en min så barsk 
att man kunde bli både rädd och förlägen. Hade det inte varit för de 
dumma, klotrunda bondögonen, så hade hon knappt känt igen sig utan nigit 
och stigit åt sidan. Niga gjorde hon i alla fall och sa:



Nej, se fru Borck! Gu signe henne, gamla människa.



Och då hon i spegeln såg Gawensteins ögon rulla runt av lutter förvåning, 
tillade hon:



Det är så sällan vi träffas, så vi få väl lov att niga för varann.



Skrattade och fann den rätta dörren, som Gawenstein glömde att öppna. 
Därute stod hennes skock, trampade och harsklade. De ordnade sig i led 
igen och farmor gick i spetsen. Hon sa:



Ja, jag dröjde lite länge hos Gawenstein. Han talade om en överraskning, 
som jag inte skulle få veta. Han ville väl bara göra sig viktig.



Först kom August:



Överraskning! Va- va- va fan är det för dumheter?



Sen kom Axel:



Det var högst kuriöst! Överraskning? Tänker han ge mor ett gyllene skrin?



Sen kom Frida:



Nej, men mor, så besynnerligt!



Hon skulle ha velat se dem i synen; men det var ett vanskligt företag att 
vända hela gumman runt i halkan.

För resten kände hon deras röster och tonfall lika väl som hon kände 
sina gamla vantar. Hon hörde att det i alla fall var något i görningen.



Svåger Sunessons obegripligt djupsinniga och hemlighetsfulla röst 
tillfogade: Det är en besynnerlig man, Ga



wenstein.



Och den beskedliga Lova bräkte:



Ja, det finns besynnerligt folk.



Och de gick vidare. På Kyrkogårdsgatan mötte de en gubbe, som med ena 
handen stödde sig mot en käpp, med den andra mot husväggen.



Se, där kommer Grundholm, sa farmor.



Grundholm! skrek Frida. August harsklade våldsamt. Axel sa: Det är en 
duktig karl för sin ålder. Han bör vara hundraåtta eller nio år.



Lagom, lagom, sa farmor, men nog är han åttio.



Hon var själv sjuttioåtta. Ibland glömmer man sin ålder. Det händer till 
vardags som oftast men ibland på själva födelsedagen.



Kapitlet om Grundholm var ett konstigt kapitel, fast inte alls så konstigt 
som man sedan gjorde det till. Grundholm dog ett ar eller två efter 
Jonathan. Det hände alltså mitt upp i den svåraste tiden, då farmor slet 
trappor och stolar hos Arnfeltar och andra mäktiga män. Någon tör ha sagt: 
Frun, nu är Grundholm på fattighuset död. Det gick in genom ena örat och 
ut genom det andra och lämnade inte spår efter sig. Hon hade annat att 
tänka på. Men många år efteråt, en kväll då hon kom ut i köket, satt där 
ett urgammalt manskräk och sörplade kaffe. Kanske liknade han Grundholm: 
ytligt betraktad tör den ene tiggegubben vara den andre tämligen lik. Och 
farmor sa:



Nej, se på Grundholm! Var har han hållit hus?



Och Emma sa:



Grundholm är död, vet väl frun. Den här heter så och så.

Jaja då, han fick heta, vad han ville. En tiggegubbe var han och det 
skadar inte att ha en tiggegubbe eller två i ett förmöget hus. För de små 
tjänsters skull, som de gör, och för den skull att aposteln säger: I 
skolen alltid hava de fattiga ibland eder.



Han fick sörpla Grundholms kaffe och sleva hans gröt och komma på 
Grundholms tider. Kom han inte, sa farmor:



Har inte Grundholm synts till?



Och sa man henne, att Grundholm var död, svarade hon:



Det vet jag lika bra som du, din slabbertacka!



Men hon tyckte inte om det.



Grundholm, eller vad han nu hette, ställde sig upp mot väggen och tog 
hatten i hand. Farmor satte den på honom.



Stå nu inte här och förkyl dig, sa hon. Utan kom hem i kväll så ska han få 
ett gott mål mat. För det är fest i huset, ska han veta. Se, jag säljer 
gården i dag och nu ska jag först gå till graven. Och där ser han mina 
barn. Det är Axel, borgmästarn, och det är Frida och August.



Och hon sa:



Hälsa på Grundholm, barn.



De hälsade. Axel sa någonting roligt och Frida skrattade och August 
morrade.



Kära hjärtanes, sa gubben. Är det allt, vad barn frun har?



Farmor sa:



Jag har barnbarn också. Men de går i skolan, ser Grundholm. Och gud nåde 
dem, om de toge sig ledigt en dag för att fara och hälsa på farmor. Nej, 
se då kunde de bli olyckliga för hela livet.



Å, det kan jag väl inte tro, sa gubben. De kommer kanske och överraskar 
frun.

Han menade väl ingenting med det, men för farmor lät det 
besynnerligt och liksom en bekräftelse. Och hon gick vidare i halkan.



De kom upp på körrgårn och fram till graven. Där står en stor, svart sten, 
huggen efter Grundholms ritning, den riktige Grundholm, arkitekten. Om 
stilen är den egyptiska eller den babyloniska kan vara ovisst, men den har 
formen av en port, avsmalnande uppåt, och till höjd och bredd ackurat lika 
med stora porten i Borckska gården. Det var en besynnerlig ide och, för så 
vitt man vet, arkitektens sista.



Farmor ordnade blommorna med Axelssons hjälp. Det var alla hennes 
födelsedagsblommor i brokiga buntar. Hon visste inte precis varför, men 
hon tyckte att Jonathan skulle ha dem. Eftersom det i alla fall var hans 
gård som hon bott i och haft som sparbössa. Hon försökte anlita Axelssons 
hjälp så lite som möjligt och böjde sig och stånkade och plockade med 
blommorna. Hon försökte att tänka på Jonathan och att säga honom någonting 
invärtes, en tacksägelse. Men Jonathan hade inte blivit större efter 
döden, han var och förblev en liten konstig, tunn och tom person, som det 
var omöjligt att få tag i. Och farmor hade alltid haft svart för att 
tacka. Skall sant vara sant, så tänkte hon inte på någonting annat än på 
den där överraskningen. Ty att någonting var i görningen, det kände hon.



Bäst det var, råkade hon se åt sidan. Där stod barnen i en grupp och med 
dem Sunesson, Lova och Emma. De viskade och hade någonting sinsemellan; 
och det var tydligt att hon skulle hållas utanför. Då rann sinnet på 
henne, så att hon gick till dem, röd och ond och flämtande. Hon krävde 
rent besked, för nu hade de gjort henne etterbefängd med tissel och 
tassel.



Axel sa:

Ja, det år kanske bäst. Jag tror inte att mor tycker om 
överraskningar.



Jo, vad hon gjorde! Bara de var trevliga!



Det är så, ser mor, att mor får kanske besök



Nå, så kröp det då äntligen fram! skrek hon och gav Axel en törn och 
August en knuff och Frida en puff. Hon var gruvligt upprörd och för en 
gångs skull hade hon gråten i halsen.



Var håller de hus nånstans?



Vilka?



Vilka! Barnbarnen!



Nej, det var ingen ressel med dem. Där stod de som fån.



Emma sa:



Det är inte barnen, frun. Det är Nathan.



Vem?



Nathan.



Hon gav dem tid att förklara sig, hon avbröt inte. Nathan hade skrivit 
till Axel. Han hade skrivit många gånger förr, än till den ena, än till 
den andra men alltid detsamma: Skickar ni mig inte pengar, så vänder jag 
mig till farmor själv. Och de hade skickat pengar.



Jag förstår och begriper, sa farmor. Ni var väl rädda, att han skulle lura 
av mig hela gården?



Inte just det. Men de ville bespara farmor en sorg. Ty hans brev var 
rysliga, fräcka och jämmerliga. En gång hade han veterligt gatt sa långt i 
fräckhet, att han skickat ett tiggarbrev till Gawenstein, den bestulne.



Ja, han är fräck, sa farmor, men till mig skrev han inte.



Nej, men han hade använt henne som press på de andra. Han hade hållit dem 
i ständig ångest för farmors skull och berett dem ett litet helvete, så 
där ungefär en gang i kvartalet. För tre år sen eller tre och ett halvt 
blev det tyst. Han skrev inte mer. De hade så när hoppats att han 
dött eller kommit på grön kvist. Men varken det ena eller det andra! Han 
började på nytt, han skrev till Axel, fräckare och jämmerligare än 
någonsin. Han hade hört av en Sannapojke, att farmor ämnade sälja gården 
och dela ut pengar bland barn och barnbarn. Han ville vara med om den 
kakan, han ville ha åtminstone så mycket, som hon fick för skamvrån, det 
näst största rummet i huset. Och han tänkte inte gå omvägar längre, han 
tänkte gå raka vägen till farmor, han tänkte komma hem. Respengar kunde 
han få låna av Sannapojken. Mot vanan gav han ingen adress; det var 
oroande. Axel hade skrivit till Sannapojken utan att få svar. Saken stod 
sålunda så, att han möjligen rest och att han möjligen skulle söka upp 
farmor just i dag. Den räven visste nog, vad han gjorde.



Farmor sa:



Det är klart, att han kommer i dag. Han går inte i skolan, han.



Vidare sa hon:



Kommer han, så kommer han. Nu har vi inte tid att tänka på det. Nu går vi.



Hon neg för graven, för stenen som liknade den Borckska gårdens port och 
för Jonathan.



Hon fick vänta: häradshövdingen var upptagen. Hon frågade de unga herrarna 
på kontoret, om han brukade köpa många kvartsmillionsgårdar i halvtimmen, 
eftersom han inte hade tid med den här. Det visste de inte, men de visste 
att direktör Arnfelt var inne hos häradshövdingen och det var nog något 
viktigt.



Arnfelt, upprepade farmor. Honom känner jag. Han tyckte mycket om 
Jonathan.



Det här är hans son, upplyste August. Den gamle är död.



Ja, det vet jag! fräste farmor. Viktigpelle!



Och hon tänkte:

Tänk om de skulle låta bli att reta mig? Tänk om 
jag bleve ond? Det känns så.



Men hon lugnade sig, tog en stol och satte sig mitt på golvet. Där satt 
hon. Och hon sa till Vår Herre:



Nu ska vi tänka på det här, gode gud, och inte på det andra. Det är 
villsamt nog ända att veta det rätta. Vi kan tänka på det andra sen.



Knappt hade hon givit Vår Herre den tillsägelsen, förrän hon själv 
frågade:



Emma, har du vädrat i kammaren, utifall att han kommer?



Det hade hon.



Har du värmt sängkläder?



Det hade hon.



Har vi mat i huset?



Det hade de, mycket mat.



Gödkalvstek! föreslog Axel. Frida skrattade. Farmor sa:



Det är roligt att ni har roligt, barn. Det hör dagen till.



Men de hade inte alls roligt, de hade det pinsamt. Den ene av dem var 
borgmästare, i en mycket liten stad visserligen, men i alla fall: en 
jurist och hög ämbetsman. Den andre var direktör i stora bolag, ruinerade 
visserligen, men stora. Den tredje var gift med en kapten, pensionerad 
visserligen, men med majors avsked. De var korrekta människor, de var 
Borckar och barn av den mest korrekte bland Borckar, Jonathan. Och där 
satt farmor färdig till vad som helst. Och där stod Sunesson och Lova, 
tvenne luggslitna och löjliga figurer, och där stod Emma och Axelsson, en 
piga och en dräng. Och på gatorna drev en slusk omkring, som kallade dem 
farbror och faster. De hade inte alls roligt och efteråt gjorde de ut det, 
värre än det var.



Ty det gick ju fort över. Farmor tog fram klockan och sa:

Har häradshövdingen rymt med pengarna, så rymmer jag med gården. Gå 
nu in och säg att jag väntar fem minuter till.



På så sätt fick hon ut häradshövdingen hastigt nog. Han var en 
hjärtemänniska och tog henne i famn och han var en gammal man och det 
tyckte hon om. Han tog barnen också i famn och han hälsade på Sunesson, 
som han kände, och på Lova, som han tyckte sig ha sett. Men när han kom 
till Axelsson och Emma, blev han bet.



Det är gårdskarln och jungfrun, sa farmor, jag tyckte de skulle vara med.



Visst skulle de det, medgav häradshövdingen, och tog fram kontrakten. 
Pengarna först, sa farmor. Pengarna först, sa häradshövdingen, och gick 
till kassaskåpet. De unga herrarna röjde undan på bordet och han placerade 
bunten mitt för näsan på farmor. Hon öppnade sin väska. Häradshövdingen sa 
till borgmästaren: Kära bror, låt oss ta av oss rockarna och kavla upp 
skjortärmarna. Det här är en allvarlig sak och man kan aldrig vara nog 
försiktig.



Häradshövdingen vet, hur det går till, sa farmor, han har varit med om 
gårdsköp förr.



De drog av sig rockarna och kavlade upp ärmarna. Farmor ställde sig tätt 
intill bordet med den öppna väskan framför sig. Hon kallade Sunesson och 
August till sin högra sida och Axelsson och Frida till sin vänstra. Emma 
stod inte att rubba från dörren. Räkningen begynte: ett, två, tre- ända 
upp till tvåhundrafemtio. De veks ihop och buntades i buntar om tio och 
lades i väskan, tjugofem buntar inalles. Farmor stängde väskan, och då 
låset var gammalt och dåligt, slog hon ett snöre om det hela.



Nu skriver jag under, sa hon. Och hon skrev under och sa:



Nu är det gjort.



Hon tog häradshövdingen i hand och neg.



Har vi lurat varann, så blir det väl uppenbart på den yttersta dagen 
om inte förr.



Sparbössan var krossad. Farmor hade pengarna i handom. Och den Borckska 
gården var inte längre den Borckska gården.



Redan då de vek in på Sadelmakaregatan, sa barnen till 
varandra: Se, där ligger den! Som om de inte sett gården på tjugu år. Och 
när de genom den egyptiska eller babyloniska portalen stigit in i 
förstugan, rördes de till tårar. De hade förlorat ett hem. De glömde att 
ta av sig ytterkläderna. Herrarna blottade sina huvuden och gick med tysta 
steg bort till gula rummets dörr. Tag av er galoscherna, sa farmor. De tog 
av sig galoscherna, allt under det att deras blickar gled genom filen av 
rum, stora förmaket, lilla förmaket, blå kabinettet. De såg 
kristallkronorna och tavlorna, de trygga, tunga, dåsiga 
sextiotalsmöblerna, taffeln av palisanderträ, bordstudsare och pendyler, 
kristallvaser och porslinsurnor, bronslampor som bars av sjöjungfrur och 
gyllene lejon med ljushållare i manen. De vände sig om och såg herrummet 
med dess skinnmöbel, Jonathans rum och hörnrummet med den stora 
vapensamlingen, som far köpt på auktion. De gick tvärs över förstugan och 
tittade in i salen med dess mörka ek, dess mässingskronor i drakstil, dess 
mörkröda plyschgaldiner fodrade med tjockt, vitt siden - och under den ena 
gardinen hade farmors kanariegula sybord sin plats- dess hyllor med 
ostindiskt porslin och sachsiskt porslin och annat porslin, dess väggar, 
som var nästan täckta med tallrikar och fat av gammalt tenn. De gick bort 
till trappan och tittade upp, och de öppnade tapetdörren och såg in i 
skamvråns mörker.



Tänk, sa de, det är inte vårt nu längre.

Det har varit ett bra hus, sa farmor, fast taket var uselt, så 
koppartak det var. Det kostade mig fyra tusen i bara omläggning och 
reparationer. Jag kan inte säga annat, än att det varit fasliga 
omkostnader och utskylder. Det slipper en nu, gud ske pris.



Och hon gick ut i köket.



Men barnen var alltjämt rörda. De vandrade ur rum i rum och sökte gamla 
minnen. Det fanns i dörren mellan gula rummet och förmaket ett litet 
kvisthål, genom vilket man brukade kika på de främmande. Det fanns i 
herrummet en stor svedd fläck under mattan; där hade farfar en gång somnat 
ifrån sin cigarr och tänt eld på mattan. Det fanns i hörnrummet en stor 
ryttarpistol som avlossats mot eller av konung Gustav Adolf. Det fanns i 
samma rum en liten soffa och på den hade far en gång legat och snyftat och 
sparkat, ovisst varför. Det fanns i lilla förmaket en grön stol, som man 
aldrig satt på, ty på sagda stol hade ett gammalt fruntimmer suttit, som 
sedermera dog i smittkopporna. De måste ut i köket och fråga mor, vad det 
egentligen varit för ett fruntimmer. Oupphörligen måste de ut i köket för 
att begära upplysningar av mor. Ibland mindes hon, ibland sa hon: Vad är 
det för dumheter? Det har jag aldrig hört talas om. Hon hade aldrig hört 
talas om att "grevinnan" en dag skulle ha krossat alla de urnor och vaser, 
glas och porslin, som hon på sin tid fört till huset. Det hade de drömt. 
Andra minnen fann de själva orimliga. Att det längst in i skamvrån legat 
en karl utan huvud var naturligtvis pigsladder för att skrämma barnen till 
lydnad. Men de hade alla tre sett honom och tvistade ivrigt om platsen och 
ställningen och färgen på hans kläder. Det fanns en vindsglugg, där en 
ängel tappat en vingpenna, och det fanns ett vindskontor, där Frida hållit 
en skolpojke innestängd i tre timmar. För att undvika ett svartsjukedrama. 
Det fanns ett hål efter en krok och kring den kroken hade Axel och August 
slagit ett rep med rännsnaror i båda ändarna och de hade hängt sig 
på en gång för att se, vem som höll ut längst. Lyckligtvis höll kroken 
inte alls. Dct fanns en bjälke på vilken ett fult ord inristats: det hade 
kostat många tårar men ordet fanns kvar. Det fanns en lår full med gamla 
dammiga postillor och under dem låg det veterligt urdruckna 
punschbuteljer. En annan lår var full med kärleksbrev till en av 
skolmamsellerna. Hon måtte ha varit vidlyftig i sin ungdom och Jonathan 
hade efter bouppteckningen låtit föra kärlekslåren upp på vinden. Frida 
hade läst breven. Pojkarna däremot hade i ett anfall av dystert svårmod 
klättrat upp på taket och med kniv skurit in i flaggstången ett: Leve Fan! 
Kanske stod det där ännu, ifall inte flaggstången ombytts sen dess, vilket 
var det troligaste.



Det fanns oräkneliga minnen, som de talade om och tvistade om, utlade och 
förklarade. Det fanns kanske ännu flera, som de icke talade om. De gick 
åtskils ibland, var och en för sig, småleende eller trumpen eller vemodig. 
Och rätt vad det var, stannade Frida framför Nathans dörr.



Usch, sa hon, det är i alla fall bra tråkigt.



Bröderna kom till henne. August stirrade under lugg på dörren, vresig som 
en tjur. Axel ryckte på axlarna och bredde ut armarna med en riktig 
Jonathangest. Det var tråkigt.



Det kan vara svårt för en stor och rik och ansedd släkt, när den förlorade 
sonen återvänder. För en släkt, som nätt och jämnt håller sig uppe, är det 
en ren olycka. Den ruskiga figuren avslöjar, att politvren är tunn. Och 
krediten försämras ytterligare, den sociala och den pekuniära.



Ba, sa borgmästaren, vi får val försöka att exportera honom en gång till. 
Det kommer att kosta några tusenlappar. Huvudsaken är, att mor inte blir 
för upprörd.



Däri var de ense.



Och Axel försökte att laga till en regelrätt skorstenseld.

Konsten var inte svår, den bestod i att rutscha 
utför ledstången och att samtidigt låta hälarna trumma mot väggens panel. 
Skamvrån, det stora tomrummet under trappan, tjänade som resonansbotten 
och effekten blev kolossal. Borgmästaren lyckades, Frida lyckades, men när 
August skulle göra efter, brast stången. Effekten blev i alla fall 
kolossal och de hörde mor ropa från salen: Vad har ni för er, ungar? Skäms 
ni inte! Det var nästan som förr. I förmaket satt tant Lova med album och 
planschverk omkring sig, bläddrade, bläddrade. I herrummet satt morbror 
Sunesson, höll tidningen på armslängd framför sig.



De gick in i salen. Skåpdörrarna stod öppna, glas och porslin framsatta, 
duktyg och silver. Frida började duka. Av gammal vana.



Hur många blir vi?



Det beror på Nathan.



August sa:



Han borde äta i köket. Drummeln.



De gick ut i köket och fann farmor och Emma stående mitt emot varandra, 
blick i blick, panna mot panna och båda med händerna i sidorna. Det var 
den tysta avslutningen av en tvist. Emma sa:



Fast frun vet, att han inte tycker om varm sås!



Farmor vände sig mot barnen.



Vad gör ni här?



Å, de ville bara titta.



Gå upp på sängkammarn, befallde hon. Jag kommer strax .



De troppade av, tripp, trapp, trull och gick upp på sängkammaren. Frida 
sa:



Om inte August är snäll, får August äta i köket.



Axel sa:



Herr förlorade sonen föredrar kall sås till den gödda kalven.

August sa:



Om han ville vänta till i morgon, det aset!



De frågade honom inte, varför det skulle vara bättre; de dcladc hans 
åsikt. Och de var i själ och hjärta lika oroliga alla tre. Men efter en 
stund kom farmor och tryckt mot sin mage höll hon väskan med sparpengarna. 
Nu ska vi räkna dem en gång till, sa hon.



Dörren stängdes och reglades. Pengarna räknades en gång till. Och de 
började tala om affärer.



När dörren åter låstes upp, var rörelsen allmän. Frida storgrät med 
ansiktet tryckt mot mors kullriga rygg. August med pannan mot väggen. Axel 
tuggade sin järngrå mustasch och knep ihop ögonlocken. Farmor själv var 
rörd, och besvärades av dropp från näsan. Hon strök bort den med ärmen. 
Det är i alla fall en dag och ett ögonblick, stort och högtidligt, då man 
delar ut, vad man har, och hjälper de sina.



Hon hade givit dem mer än de väntat eller åtminstone lika mycket eller så 
omkring. Det är inte gott att säga precis, vad man väntat. I själva verket 
har man väl aldrig varit sa fräck, att man i tankarna fastställt ett visst 
belopp. Kan och vill mor ge någonting, så är det oändligen välkommet. Ty 
så har man det ställt. Men man räknar inte vid dylika tillfällen. Pengarna 
har andra valörer än de tryckta och stämplade. Det är inte bara guld i 
dem, det är kärlek. Det är en mors gåva.



De faktiska siffrorna var emellertid dessa: Frida fyrtio tusen, Axel 
fyrtio tusen, August åttio tusen för stärbhusets avveckling. Attio tusen 
behöll hon för sig själv och för barnbarnen.



Och Nathan skulle få tio tusen. Det var kanske onödigt mycket, men inte 
orimligt. Fem kunde ha räckt. A andra sidan var det kanske klokt att 
hjälpa honom på traven med en rundare summa. Det fanns ju en möjlighet att 
det kunde bli folk av kräket. Och vidare, farmor hade sagt:



Får han ett öre mer, så ger jag er lov att sätta mig på dårhus.



Det var kraftord, och mor stod för sitt ord.



Axel sa:



Mor tänker aldrig på sig själv, bara på oss. Det är visst den enda svaghet 
mor har.



Han kunde ju inte stå och hålla långa tal. Hon förstod och begrep. Och hon 
sa:



Nu går vi och äter.



De gick nedför trappan, gråtmilda, småhuttrande och frusna. Det började 
skymma, fast klockan bara var tre. Farmor tände båda kronorna i salen. 
Bordet var dukat till fyra rätter, två vinkaraffer glänste, brännvin och 
öl på smörgåsbordet, en riktig Borckmiddag. Farmor såg på klockan och 
befallde: Nu tar vi in.



Ska jag? sa Emma.



Farmor sa:



Han vet att vi äter klockan tre. Passar han inte tiden så blir han utan.



Ska han passa tiden, när han kommer ända från Amerika?



Gör som jag säger, befallde farmor.



Sunesson påpekade, att Göteborgståget anlände först vid sextiden. Och han 
talade om, när Stockholmståget kom, och Malmötåget och en del andra tåg. 
Han kunde tidtabellen utantill och många andra tabeller. Sen talade de om 
annat. Men farmor satt tyst, tills hon plötsligt utbrast:



Nu tänker jag på en sak! Han är både längre och grövre än Jonathan. Hur 
ska vi nu göra?



Det var illa. Hon hade gått igenom Jonathans garderob och valt ut två 
präktiga kostymer. Och nu först kom hon ihåg, hur liten Jonathan varit. 
Den karln var skapt till förargelse. Men när nöden är störst är 
hjälpen närmast.



Kära Agnes, sa tant Lova, jag har kläder hängandes efter bror. Jag vädrar 
och ser om dem två ganger om året. De är gamla men de är snygga och jag 
tror de ska vara lagom .



Utmärkt! skrek farmor. Jag ska skicka Axelsson med dig att hämta dem. Och 
du ska få något annat i stället.



Det behövs inte, sa tant Lova och blev stucken.



Och jag, sa Sunesson, jag har ett halvt dussin skjortor, som jag lät sy 
det sista året på Johannisberg. Men jag har aldrig nänts använda dem



Utmärkt! skrek farmor och guppade av förtjusning. Du ska få något annat i 
stället.



Han blev också stucken.



Och jag, sa Axel, har en föga begagnad tandborste.



Frida brast i skratt och August bölade; men Axel fortsatte på allvar.



Apropå, har mor tänkt på, att han kanske har ohyra?



Nej, det hade hon inte tänkt på, men nu kom hon ihåg, att han inte varit 
vidare renlig som pojke, inte ens som yngling. Och hon kom ihåg hans mor, 
som haft lera ända upp i hårfästet, och som varit den lortigaste pigan där 
i huset. Hon ringde.



Emma, sa hon, du ska bära upp badkaret på Nathans rum och sätta vatten på 
spiseln.



Men hon fräste:



Det har jag väl redan gjort!



Utmärkt! sa farmor.



Sen talade de om annat. Farmor satt i tankar och tyst, tills hon plötsligt 
utbrast:



Nu tänker jag på en sak! Vi ska bjuda Gawenstein till kväll.



Varför i herrans namn? skrek August.



Jo du, sa farmor, därför att han är vår granne. Och därför att Nathan 
gjorde honom orätt. Han ska be oss om förlåtelse och han ska be 
Gawenstein. Gör han inte det, sa har han inte ångrat sig. Och då finns det 
inte heller plats för honom här i huset.



Står det också i bibeln? frågade Axel. Och hur ska det bli med knäfallet? 
Vill inte mor beskriva hela ceremonien, så vi vet, hur vi ska skicka oss!



Men de andra tog saken på allvar och de upprördes i sitt innersta inför 
skammen. Att ta emot odågan inom fyra väggar med Sunesson och Lova, 
Axelsson och Emma som vittnen, låt gå! Men att släppa in en främling, en 
pratsjuk liten karl, som skulle löpa kring stan och göra dem löjliga, nej! 
Det gick de helt enkelt inte på. Höll farmor fast vid det, så kunde de 
resa samma afton.



Farmor föll till föga.



Jaja då, sa hon och tillade:



Jag ska säga, att ni blivit morska, sen ni fatt pengarna.



Det sa hon och det kunde inte annat än såra dem.



Men de visade inte, att de var sårade utan höll god min. Mor var ju 
gammal, mycket gammal och de stod i alltför stor tacksamhetsskuld för att 
möta henne med buttra miner. De tackade henne för maten lika hjärtligt som 
om ingenting sårande yttrats. Bröderna drog sig tillbaka till herrummet, 
rökte och smuttade på glasen. August hade tva glas, ett officiellt, som 
stod på bordet, och ett hemligt bakom cigarrlådorna i fönstret. Han 
smuttade ur det ena och drack ur det andra. Frida satt i förmaket som alla 
andra Borckska kvinnor och bläddrade i album och planschverk på samma sätt 
som de. Farmor stökade omkring, och Emma stökade omkring, de tisslade och 
tasslade och ibland stod de mitt emot varandra med händerna i sidorna och 
blick i blick. Då var det en tvist igen. Frida sa:



Mor skulle inte jaga upp sig.



Hon svarade:

Jaga upp mig! Jag är som en filbunke.



Axel sa:



Tänk, mor lilla, om han inte kommer.



Och hon svarade:



Ja, det bleve ju en själafröjd för er, det.



Men ingen av dem betvivlade, att han skulle komma. Och så ringde det. 
Åhåjaja, suckade Axel. August kom plötsligt inrusande i förmaket.



Fan! fräste han, hopkrupen som en katt. Fan! Fan! Fy fan !



Den gången var det bara Lova och Axelsson, som kom med kläderna. Farmor 
bredde ut dem på salsbordet och synade dem. Det var präktiga kläder, fast 
naturligtvis gamla och en liten smula slitna. Farmor sa:



Utmärkt! Vi ska slå in dem i paketer och skriva på att det är från dig. Du 
ska få annat i stället men det ska vara en gåva från dig. Vi lägger 
alltsammans på bordet, så ser det ut som julafton.



Och hon stökade omkring. Hon kom in till Axel och Frida i förmaket och hon 
ropade på August. Hon höll fram ett silverskrin.



Hör ni barn, sa hon, är det någon av er, som vill ha det här skrinet?



Det var ett skrin, som Jonathan någon gång fått av sina vänner klockaren 
och Grundholm. Det vill säga, Grundholm hade ritat skrinet och klockaren 
hade beställt det hos guldsmeden och Jonathan hade själv betalt det. Men 
det var i alla fall en vängåva och rätt vackert.



Barnen såg på skrinet och de såg på varandra och farmor skyndade att 
tillägga:



För om inte ni vill ha det, så tänkte jag ge det åt Nathan. Jag tänkte 
lägga sedlarna i det, så ser det litet trevligare ut.



För allan del, sa barnen, det är ju mors skrin.



Hon sa:

Ni ska få annat i stället. Gå och se er omkring 
och tag vad ni vill ha. Tag allt vad ni vill ha! Jag far ju inte plats med 
tiondelen i mina krypin. Det blir en välgärning för mig allt vad jag 
slipper i flyttningen.



Å, nu kan mor verkligen ha gett nog och mer än nog, sa Frida. Men hur det 
var, började de gå omkring och titta på sakerna och välja. De tvistade om 
ett och annat och grälade sa smatt; Axel och Frida på skämt, August på 
allvar.



Jag, sa han. Jag som sliter och släpar, jag får ingenting. Men ni! Och den 
där horungen



Så ringde det.



Fan ! fräste han. Fan ! Fan ! Fy fan !



Frida sa:



Gå ut och öppna för din brorson, August. Jag tror, att ni båda kommer att 
passa för varandra.



Men den gangen var det bara Sunesson med skjortorna. De hade gulnat en 
smula men var som nya. Farmor slog var och en i sitt paket. Hon ville ha 
många paket. Det liknade sig till att bli en riktig julafton.



Och farmor gick åter in i förmaket.



Hör nu barn, sa hon. Jag har tänkt på en sak. Jag vill inte ha med Nathan 
att göra, om han inte ångrar sig efter ordning. Han ska be oss om 
förlåtelse allesammans. Annars får han gå sin väg igen. Men jag tycker, 
att det kan få vara för i afton. En kan veta, att han är trött och han har 
väl inte haft så fett med maten heller. Jag tycker att han kan få äta i ro 
och gå och lägga sig. Det blir ju en dag i morgon också. Det är så sällan 
man får vara bara glad, och det kunde man få vara i kväll.



Ja, så gärna, så gärna för oss! bedyrade barnen. Ju mindre högtidligt 
desto bättre.



Å, det kan nog bli högtidligt ända, menade farmor. Och så ringde det för 
tredje gangen.



De gick allesammans ut i förstugan; Emma öppnade.

Men det var bara herr Gawenstein. Han steg in och sköt till dörren 
bakom sig. Fru Borck, sa han och bugade. Barnen såg på farmor och farmor 
såg på barnen. Vid gud i himlen! ropade hon, jag har inte bjudit honom.



Herr Gawenstein yttrade:



Mycket riktigt. Jag är den objudne gästen och jag ska strax försvinna. Jag 
räknar inte på att vara välkommen. Jag står gärna i tamburen. Jag har ett 
ärende att framföra och det är till på köpet ett mindre angenämt ärende. 
Jag ber om ursäkt.



August svor, herr Gawenstein bugade och fortsatte:



Fru Borck, jag kommer som ombud för en olycklig yngling eller ung man, som 
i vinterkvällens mörker och kyla vandrat timme efter timme utanför edert 
hus. Vinternatten är kall, fru Borck, stjärnorna tindrar ödsligt på 
himlapällen och hundarna tjuter



Gör de det? sa Axel.



Det gör de, borgmästarn, inte här precis men eljest lite varstans. Vinden 
sveper bitande och hård kring knutarna. Om ni betalade mig tusen kronor 
kontant, fru Borck, skulle jag inte lata min värste ovän gå huttrande och 
frysande från min dörr, nej, inte om ni betalte mig hundra! Edert hus är 
väl uppvärmt och ombonat, rad vid rad sitter de lysande fönstren och 
liksom välkomnar den enslige vandraren. För den trötte ynglingen eller 
unge mannen är detta hus ett paradis. Det förlorade paradiset, fru Borck. 
Han har förbrutit sig mot er, han har förbrutit sig mot den hedervärda 
släkt, vars namn han bär. Han har kanske också förbrutit sig mot mig, men 
jag håller av honom. Jag har förlåtit honom. Jag förlät honom för tio ar 
sen. Sa fort jag fått igen mina saker, förlät jag honom. Fru Borck, han 
knäböjer i drivan vid eder tröskel



A, det var det värsta! sa Frida och skyndade mot dörren. Men herr 
Gawenstein lyfte avvärjande sin hand och fortsatte:

Alla fönstren lyser festligt i faderstjället, dess dörr står på 
glänt, glada röster bär budskap om en angenäm sinnesstämning i det kära 
hemmet. Han ensam är utstött.



Hör nu, herr Gawenstein, avbröt borgmästarn, jag förstår inte det här. Jag 
förstår, att natten är kall och att hundarna tjuter, men jag begriper inte 
den trötte ynglingen eller unge mannen. Varför stiger han inte in i 
paradiset? Han brukar inte vara buskablyg.



Herr borgmästare, sade Gawenstein, det ska jag förklara. Hans skuld tynger 
honom. Angerns tårar kväver honom. Jag har sett dem, herr borgmästare, jag 
har sett ångerns tårar. Han skulle vilja kasta sig till sin farmors fötter 
och utbrista: Farmor, jag har felat! Men han törs inte. Han är rädd. Han 
har vandrat timme efter timme i natten. Slutligen varkunnade jag mig över 
honom. Jag är sådan, herr borgmästare, jag kan inte se olyckan utan att 
varkunna mig. Jag sa: Jag känner den gamla frun, jag är hennes granne och 
hon kan inte rätt gärna bita mig. Jag ska gå till henne och säga, vad jag 
nu har sagt. Några ord i all enkelhet men från ett redligt och varmt 
hjärta, som ömmar för alla olyckliga. Fru Borck! Har ljusen i 
faderstjället förgäves lyst den trötte vandraren? Eller vill ni öppna eder 
moderliga famn för den skuldbelastade och ångerfulle sonsonen?



Farmor nickade på ett besynnerligt sätt. Så vände hon tvärt om och lufsade 
det fortaste hon kunde uppför trappan. Alla de andra, barnen först och 
främst, och Sunesson och Lova och Emma, alla tyckte de, att Gawenstein var 
löjlig. Och de tyckte, att vad han sagt, var det löjligaste och fånigaste 
de någonsin hört.



Men farmor tyckte, att det var stort och högtidligt. Hon ville vara ensam 
ett slag. Och hon lufsade uppför trapporna det fortaste hon kunde för att 
tända ljusen i andra vaningen och i vindsvåningen. Alla fönstren i 
faderstjället borde lysa den trötte vandraren till mötes.

Det är så. Då man själv är stor och högtidlig, blir allting stort 
och högtidligt. Allt vad sker, allt vad man hör och ser.



Sen hon tänt ljus, gick hon in i sängkammaren och satte sig på en stol vid 
sängfoten, en liten stol, som stod där för klädernas skull. Där satt hon 
och satt fasligt illa men satt kvar och bistrade till efter förmåga. Hon 
gjorde det med flit. Hon kände, att var hon inte barsk, var hon ingenting 
alls. Det hörde till högtidligheten. Ytligt folk slår lovar kring allvaret 
och låtsas som om det inte funnes. Det tycker de är fint. För den 
naturliga människan är allvaret ingenting konstigt eller besvärligt. Det 
är som grovt bröd, det skall tuggas väl och grundligt.



Där nere tog Sunesson ledningen. Herr Gawenstein gick för att hämta 
syndaren, som i själva verket ej tycks ha legat på knä vid porten eller 
irrat omkring i dess närhet. Emma stod kvar vid porten, gläntade och 
spejade. Barnen visste inte rätt, vad min de skulle hålla, men Sunesson 
visste. Det här ska vi ta gemytligt, sa han. Han var ordensbroder i många 
ordnar, han hade gift bort tre döttrar och han hade haft två konkurser, 
han hade ägt stora jordagods och deltagit i kungliga jakter, han hade 
varit med om litet av varje och ägde en fin känsla för den rätta tonarten. 
Det här ska vi ta gemytligt, sa han. Inga uppstyltade fasoner! August sa:



Bara han är nykter, det fät!



På salsbordet stod tre halvbrända tregrenaljus från i julas; mellan dem 
låg paketen, ett tjugotal. Lovas kläder, Sunessons skjortor, strumpor och 
kalsonger efter Gabriel, Jonathans spanskrörskäpp med silverkrycka, 
Gabriels guldur. Frida offrade en ring med turkoser; för liten för en 
herrhand men ändå en gåva. Axel skänkte en mustaschbindare inlagd i en 
hundrakronsedel.



August sa:

Här lägger jag min kråsnål. Men är han full, det fäet, så kastar jag 
ut honom.



Låt oss ta det gemytligt, sa Sunesson, tände tregrenaljusen och släckte 
det elektriska. Lova ställde några Kristi bloddroppar bland paketen. Nu 
såg det ut som ett julbord. De sköt till salsdörrarna och gick ut i 
förstugan. Samtidigt öppnade Emma på vid gavel.



Och hon nöjde sig inte med den ena porthalvan; hon drog ifrån golvregeln 
och takregeln och öppnade även den andra.



För fan! skrek August, är karln så full!



Emma sa:



Håll nu i er! För nu ska ni få se!



Det första de fick se, var en koffert. Den bars in av två stadsbud och 
ställdes vid väggen. Men det var inte någon vanlig koffert. Den var hög 
som en karl och bred som en dörr. Lädret sken och beslagen blänkte och den 
var makalös. Icke förty kom maken strax efter, något mindre men eljest lik 
som en tvilling. Efter dem kom väskor och fodral och plädar och diverse, 
och då det samlats vid väggen var det ett berg.



Håll nu i er! upprepade Emma. För nu tappar ni ögonen.



Men vad de härnäst fick se, var endast herr Gawenstein. Han liksom blåstes 
in genom den vidöppna porten och hamnade mitt på golvet, bugade och sa:



Jag ber om ursäkt, men jag återvänder. En sådan glädje upplever man inte 
en gång vart femtionde år, nej, inte vart tjugonde! Och jag måste bevaka 
mina intressen. Jag har förlorat tjugufyra tusen kronor. Jag tänker inte 
nöja mig med det. Vilken fröjd, mina vänner! Vilken dag!



Äntligen kom Nathan.



Han var stor, han fyllde hela porten. En så stor person hade icke stigit 
över den Borckska tröskeln allt sen den dag, då Gabriel och August släpade 
kommerserådet utför trappan rakt i famn på kusken Ström och döden. 
När han stod där i porten, ännu halvt omgiven av natten, såg han ut som en 
lätte, som kommer för att sluka små barn. Men porten stängdes bakom honom 
och skenet från taklampan föll över honom, och barnen såg, att det mesta 
av storheten var en respäls med uppslagen krage. En väldig päls! Den dolde 
helt och hållet hans huvud och händer och den räckte ända ned till marken. 
Ett präktigt plagg i vinternatten fast kanske väl tungt för den, som irrat 
omkring timme efter timme. Alldeles som då en liten kvick och modig 
hundracka kastar sig över en älg, så hoppade lille Gawenstein, pratande 
och smågläfsande, upp på resen, slog ned hans krage, ryckte och slet i 
livremmen och skalade så småningom av pälsen. Under respälsen fanns en 
promenadpäls, under promenadpälsen en skinnrock, som räckte ända ned till 
knäna, under skinnrocken en mjuk, smidig schal virad kring kroppen och med 
båda andarna nedstuckna i de skinnfodrade ytterstövlarna. Under schalen 
fanns verkligen Nathan i frack och vit halsduk, silkesstrumpor och 
lågskor. Han drog i fracken och vred och vände sig, blinkade spasmodiskt 
och smålog.



Ja, sa han, jag vet, att det ser löjligt ut. Att komma i frack. Men det är 
inte mitt fel. Jag kommer direkt från min mors begravning.



Å, sa de allesammans och suckade djupt, fast inte av deltagande utan 
därför att de i fem minuter stått andlösa. Han gick från den ene till den 
andre, tog dem i hand Ingen sa något förrän Frida sa:



Välkommen. Vill du inte stiga in i förmaket?



Han satte av som en pil! Där stod de igen och gapade, tunga och häpna. De 
såg honom sno i väg genom stora förmaket och lilla förmaket och blå 
kabinettet och han återvände på samma sätt, snoende och spårande som en 
jakthund. Plötsligt tvärstannade han och ryggade tillbaka. Han blev 
stående i en löjlig, uppspetad ställning, på tå, 
hela kroppen sträckt, axlarna uppskjutna, 
huvudet vridet en smula på sned. Han sa- och rösten åkte upp i falsett-:



Var är farmor? Vill hon inte se mig?



Farmor var i antågande. Hon hade redan stigit upp från den obekväma 
stolen, sträckt på sig, och sakta och varligt satt sig i gång. Ensamheten 
hade gjort henne gott, hon kände sig just lagom. Lagom glad och lagom 
allvarlig, lagom lätt om hjärtat och lagom tung. Det är bra med lagom; det 
är som att gå i lugn luft, man slits varken hit eller dit utan larvar sin 
väg framåt. Och hon larvade utför trappan. Där mötte hon den där Emma, som 
sa henne något, hon inte riktigt förstod.



Nu är han här, sa hon, och nu ska vi se, om frun kan urskulda sig.



Ska jag urskulda mig? upprepade farmor och tappade hakan. Hon begrep inte 
meningen och framför allt begrep hon inte tonen. Men det hände ju ibland, 
att upprorets ande flög i den där pigan och gjorde henne galen. Sånt får 
man tåla sig med, när man har annat att tänka på. Hon sa:



Håll din syndiga tunga i styr och värm upp maten åt honom och sätt den på 
en bricka.



Då svarade Emma:



Nej, jag ska duka åt honom i köket, för där sitter redan Grundholm och 
snusar och snaskar.



Gör som jag säger, sa farmor. Får han bada och byta om, så är han väl inte 
snaskigare än att han kan sitta i salen.



Då fullkomnade sig upprorets ande i pigan, så att hon grep farmor kring 
handloven och begynte dra henne utför trappan och över förstugolvet fram 
till ett berg av koffertar. Och hon viskade, så att det lät, som då en 
katt fräser:



Ska frun titta da? Ska frun titta?



Men hon lät henne alls inte titta, än mindre tänka utan släpade henne 
vidare till andra väggen, där det hängde ytterkläder. Och hon 
upprepade: Ska frun titta då? Ska frun titta?



Nu kan det vara nog, sa farmor och gjorde sig lös och gav henne en knuff. 
Men hon blev inte ond; det var för konstigt för det. Hon begrep ingenting. 
Gör som jag säger, upprepade hon. Och Emma hånskrattade och härmade henne. 
Gör som jag säger! Hi, hi, hi. Duka på en bricka!



I detsamma hörde farmor Nathans röst. Hon kände mycket väl igen den, och 
hon smålog och började muttra och mumla för sig själv. Hon glömde pigans 
galenskap och lunkade ganska raskt mot förmaksdörren, som var stängd. Det 
fanns ett kvisthål i dörren. Farmor lade ögat till och kikade. Hon ville 
titta lite på honom i förväg och osedd. Men det blev en olycka. Dörren 
öppnades hastigt och hon fick en kraftig törn på näsan, som sprang i blod.



De förde henne in i Gabriels rum, där det fanns handfat och vatten. Frida 
baddade näsan, August rådde henne att stilla blodet med snus och de andra 
gav andra råd. Men under tiden blödde farmor och talade oavbrutet. Hon sa, 
att det här var just, vad hon väntat sig. Som en drummel hade han farit 
sin kos, och som en drummel hade han kommit igen. Varför hade han stått på 
lur och slagit henne på näsan? Hon betvivlade inte, att han rest tvärs 
över Atlanten bara för att ge henne en näsknäpp, ty satans underfundighet 
och elakhet stack i hans lekamen från hjässan till fotabjället. Hade han 
kunnat göra henne någon större förtret, så hade han gjort det. Men nu 
visste han, att hon hade en stor och öm näsa och därför hade han passat på 
och klämt till.



Och hon drog upp hela hans meritlista och skildrade honom utan och innan. 
Men bäst hon gick på, stannade blodet och hon tystnade. Frida tvättade 
henne och torkade henne. Plötsligt stötte hon dottern åt sidan, gjorde 
helt om och rusade rakt på Nathan. Han skrek till. Hon kände så väl 
igen det där lilla hisnande, hickande skriet, alldeles Gabriels skrik, då 
de elaka Borcktanterna ställde sig bakom dörren och sa: bu! Hon tog honom 
i famn, och då hon kände hur liten han var och lik sig i kroppen, brast 
hon i gråt. Å, tig du och låt mig hållas! sa hon fast ingen yttrat ett 
ord. Och hon stod en stund med pojken i famn och vaggade av och an, tills 
det värsta lagt sig. Då sa hon:



Ja, nu är du hemma och nu ska vi se, om vi kan få folk av dig, ditt 
skrangliga beläte.



Hon drog honom med sig ut i salen.



Där mötte den första överraskningen. Bordet var tomt eller så gott som 
tomt. Tregrenaljusen fanns kvar och Kristi bloddroppar och skrinet med 
sedlarna. Allt annat borta. Men kring väggarna stod barnen och Sunesson 
och Lova och Emma och såg konstiga ut. Hon vände sig mot Lova, som var 
närmast, tog henne i armen och frågade, var hon gömt sina paket. Den gamla 
fröken urskuldade sig med halva ord, och hon fnissade förläget och drog 
sig mot dörren, baklänges, ty bakom ryggen höll hon sina paket. Och farmor 
såg, hur de andra betedde sig på samma sätt och drog sig försiktigt 
somliga mot köket och somliga mot förstugan, döljande paket bakom ryggen 
eller under rocken eller uppstuckna i ärmen. Och hon trodde, att de hade 
blivit galna.



Så vände hon sig mot Nathan, såg på honom. Hon hade inte sett på honom 
förut. Hon gick långsamt fram till honom och hon såg mycket fundersam ut. 
Hon blev inte riktigt klok på alltsammans i första taget. Det fick gå så 
småningom. Hon granskade honom och vände på honom, tog i honom och 
fingrade på honom. Hon synade tyget i hans frack och fodret, strök dem mot 
kinden och kände efter. Hon stack två fingrar ned i hans västficka och tog 
upp hans klocka, tittade på den, lyssnade på den och stoppade åter ned 
den. Hon undersökte hans skjorta och knapparna i hans manschetter. Sen 
hade hon fått nog.

Det var värstens vad du är fin, sa hon och låtsades inte vidare om 
paketen. Hon förstod och begrep. Och då nu pigan steg fram och frågade, om 
hon skulle ta in brickan med den uppvärmda maten, förstod och begrep hon, 
att det var rena hånet. Men hon ämnade inte låta någon kristen själ göra 
narr av sig. Hon sa:



Om pojken är hungrig, så är det honom väl unnat. Det är lite över sen i 
middags, som vi värmt upp åt Grundholm.



Men Nathan tackade: han hade ätit på tåget. Och han berättade, att han kom 
direkt från sin mors begravning.



A, är hon död? mumlade farmor, tänkte på annat.



Plötsligt frågade hon:



Hur fick du veta det?



Då kom den andra överraskningen.



Hur jag fick veta det? upprepade Nathan. Jag har ju brevväxlat med mor i 
flera år. I somras skrev min halvbror, att mor fått kräfta i levern. Jag 
skickade pengar till operationen, men den visade sig omöjlig att utföra. 
Sen skrev mor själv, att hon visste, att hon snart skulle dö och att hon 
ville se mig. Vad skulle jag göra? Jag reste. Och kan farmor tänka sig, 
att bara därför att jag kom, blev hon så mycket bättre, att hon kunde 
sitta uppe en stund var dag och prata med mig. Men jag kunde ju inte 
stanna sa länge



Hur länge? frågade farmor.



Tre veckor. Och så snart jag bestämt min avresa, blev mor sämre igen, och 
dagen innan jag skulle ha rest, dog hon. Var det inte besynnerligt?



Jo, medgav farmor. Sa att då var det för hennes skull du kom? Jag trodde, 
att du hört någonting om att gården skulle säljas.



Det hade han mycket riktigt hört, men det var ju inte något skäl att resa 
tvärs över Atlanten. Farmor sa:

Men det var i alla fall besynnerligt, att du skulle komma just i 
dag.



Han berövade henne den sista illusionen på den kanten. Det var inte det 
ringaste besynnerligt. Begravningen hade ägt rum klockan tolv och han hade 
inte haft lust att efter ceremonien återvända till sorgehuset, som var 
honom främmande. Alltså hade han tagit första tåg i hopp om att farmor 
skulle vilja ge honom tak över huvudet en natt. Ifall hon nu verkligen 
ville?



Jo, hon ville.



De var ensamma i salen och det föreföll som om de skulle vara ensamma i 
hela huset. Överallt brann det ljus, och överallt var det tyst och tomt. 
Tregrenaljusen brann stilla men med rykande vekar och gulrött sken. Farmor 
kastade än en gång en trumpen blick på bordet och muttrade: Ja, här ska vi 
väl inte bli ståendes.



Han tog henne under armen. Endera hade han växt ett huvud eller hade hon 
krympt ett huvud eller hade de gått halva vägen var. När han for, var de 
jämnhöga och nu var han huvudet högre. Hon fick se upp och han fick se 
ned. Han strök henne med fingerspetsarna över pannan.



Farmor, sa han, jag ska bekänna en sak. Det var i alla fall farmors skuld 
att jag kom.



Nej, vad du säger! muttrade hon och tryckte sin ömmande näsa mot hans 
rockärm. Jaså, det var för min skull ändå? Är det inte, som du ljuger?



Det är inte, som jag ljuger. Jag hade egentligen inte rad att resa. Sex 
veckor borta från arbetet mitt under säsongen, det betyder mycket pengar 
för mig. Och mor! Mor? Jag hade knappt sett henne. Vad hade hon gjort för 
mig? Hon hade givit mig en klen hälsa och litet vett och för resten hade 
hon inte brytt sig om mig ett dyft, förrän den dag jag började skicka 
pengar till henne. Oss emellan hade det inte varit annat än penningsaker. 
Och jag är ju inte någon undergörare. Jag kunde inte lägga händerna 
på henne och stilla hennes plågor. Jag beslöt mig för att inte resa. Men 
då kom jag att tänka på farmor.



Eller rättare, fortsatte han, stannade och släppte hennes arm. Eller 
rättare - jag kom att tänka på far. Det är för resten inte så sällan jag 
tänker på far. Jag tänker på, hur han låg där nere i Davos och väntade att 
farmor skulle komma. Farmor hade sagt nej, men han väntade i alla fall. In 
i det sista, sista dagen, hart när in i den sista timmen. Han hade fått 
för sig, att farmor ville överraska honom.



Gabriel? Gabriel! avbröt farmor, plötsligt och häftigt, som om hon först 
nu förstått vem han talade om. Menar du Gabriel?



Jo, han menade Gabriel. Och han fortsatte:



Och det rann för mig, att mor kunde inbilla sig detsamma, om jag nekade 
att komma. Hon kunde tro, att jag ämnade överraska henne. Ja, jag vet 
inte; men när man ligger sa där och har sina dagar räknade, finner man det 
kanske orimligt att folk tar hänsyn till annat, till kostnader och resor 
och tvister och gammalt groll och all annan smörja. Tag tänkte: hon ligger 
kanske och tittar på dörren och för var gång låsvredet rör sig, tror hon 
att det är jag. Det stod jag inte ut med. Det var omöjligt att gå och 
tänka på det dag efter dag. Jag for. Så att egentligen var det farmor



Så att egentligen var det farmor, upprepade gumman och funderade. Det var 
en sak hon inte förstod. Hon sa:



Hur vet du det? Att Gabriel trodde jag skulle komma.



Å! skrek han till på sitt vanliga, överdrivet slyngelaktiga sätt. Å! Å! Å! 
Nej, men farmor! Hur jag fick veta det? För alla de gånger farfar och jag 
talade om den saken!



Men det trodde hon inte. Jonathan! Han, som aldrig talade med barnen. När 
skulle han ha gjort det? Och varför? Till henne hade han aldrig sagt ett 
ord. När? Varför? Hur skulle han bara ha kommit sig för? Nej, det 
trodde hon inte. Hon trodde att pojken ljög som 
vanligt.



Han sa:



Det är en historia för sig och låt oss inte tala om den saken. Jag har 
bara den här kvällen på mig och jag har knappt sett skymten av de andra. 
Var håller de hus?



Ja, var håller de hus? upprepade farmor och gick ut i förstugan. Hon gick 
från överraskning till överraskning och från häpnad till häpnad.



I förstugan och nästan dold bakom berget av koffertar satt herr Gawenstein 
på en pall. Den var stor nog åt honom och han väntade tåligt med hatten i 
hand och blicken i hattfodret. Nu steg han upp och yttrade:



Fru Borck, det här är en familjefest och en högtidlig dag och en glad 
tillställning. Så det skulle aldrig falla mig in att stiga in och besvära. 
Utan jag är en objuden gäst och sitter på kvasten, som man säger. Men, fru 
Borck! Jag är affärsman. Jag måste bevaka mina intressen, och innan jag 
det har gjort, går jag inte. Nu ska jag ha klart besked. Vill frun sälja 
gården eller ej?



Kära hjärtanes, sa farmor och tog sig i örat. Det är så besynnerligt 
alltsammans. Var jag inte inne hos herr Gawenstein i morse?



Det var frun. Och frun sa, att hon skulle sälja gården klockan tolv till 
häradshövding Björner för trehundrafemtio tusen varav tvåhundrafemtio 
kontant. Men det var ett skämt, grannar emellan. Ty jag har bjudit frun 
fyrahundra tusen. Och den, som är bjuden fyrahundra, säljer inte för 
trehundrafemtio om han eljest är klok. Är frun klok?



De skyller mig för det, sa farmor.



Och jag säger: frun är dum. Om hon har sålt gården till Björner. Men det 
har hon inte gjort.



Herr Gawenstein, sa farmor och tog sig i båda öronen. Jag vet bara att jag 
har skrivit under kontrakten och tagit emot köpeskillingen. Är 
gården ändå inte såld, så är det desto bättre för mig.



Låter det på det sättet, sa herr Gawenstein. Da ber jag om ursäkt att jag 
stör, för då ämnar jag störa.



Han drog av sig ytterrocken med livliga och beslutsamma tag, hängde upp 
den. Han slätade håret framför spegeln, satte kavajen till rätta över 
skuldrorna, drog ned västen och drog upp byxorna och under tiden sa han:



Fru Borck är gammal. Men frun har barn och arvingar. Ene sonen är 
borgmästare och den andre direktör och mågen är major. Jag tänker, att 
femtio tusen mer eller mindre betyder något.



Och han bad ännu en gång om ursäkt och gick genom gula rummet in i 
förmaket. I förbifarten kallade han August, som skötte sina båda glas i 
herrummet. I förmaket satt mycket riktigt Axel och Frida och de viskade 
redan. Gawenstein ställde sig mitt under ljuskronan, stack två fingrar in 
mellan västknapparna och väntade lugn och värdig, tills familjen samlats 
och tagit plats. Då yttrade han:



Nu ska herrskapet få höra. Och döm sen, vem som är dum. Jag har fått i 
kommission att köpa den Borckska gården. Enligt min huvudmans 
instruktioner skulle jag bjuda trehundra tusen men hade rätt att gå hur 
högt som helst, praktiskt taget. Femhundra var maximum och det kan hända, 
att min huvudman inte ens stannat vid det. Han ville ha gården. Å andra 
sidan höll han mig i strama tyglar, sa att säga, med provisionen. Jag kan 
gott yppa villkoren. Köpte )ag för trehundra eller däromkring skulle 
provisionen utgå med tio procent; alltså trettio tusen cirka. Köpte jag 
för fyrahundra eller där omkring, skulle jag bara få sex procent, och 
köpte jag för fem, skulle jag få fyra. Där ser ni! Jag måste göra mitt 
bästa. Jag sprang här varenda dag och ibland två gånger om dan och plottra 
på och la till, en hundralapp då och en hundralapp då. Gjorde jag 
inte det, fru Borck?



Farmor svarade med en tung suck.



Och hon körde ut mig och lät Axelsson köra ut mig och pigan. Och varför, 
mitt herrskap, varför körde hon ut mig? Det ska jag säga sen. Men en dag 
fick jag nys om att Björner bjudit trehundrafemtio. Då blev jag rädd. 
Dräper du inte gumman nu, sa jag till mig själv, så blir du utan. Och jag 
bjöd fyra i ett bud. Fyrahundra tusen, mitt herrskap! Men hon sålde till 
Björner. Hon sålde för trehundrafemtio! Är den klok? Men nu ska jag säga 
herrskapet, varför hon körde ut mig. Nu ska jag förklara alltsammans. Hon 
tål mig inte!



Han tog ett steg mot farmor och pekade på henne med hela handen och alla 
fem fingrarna, som var korta och tjocka och fulla med juveler och vårtor.



Fru Borck tål mig inte. Och nu ska jag förklara varför. Den där gången då 
det här hände, som vi alla vet, att en fönsterruta klingade, ping, pang! 
och vissa saker försvann, nåväl! Då sa jag henne: Fru Borck, var lagom 
sträng mot pojken! Hade jag varit i hans kläder, så hade jag stulit och 
mördat och rymt för länge sen. Det sa jag, för jag hade givit akt på 
pojken, och jag hade sett, hur hon behandlade honom. Men sen dess tål hon 
mig inte. Herrn är dum, sa hon. Nu säger jag: Frun är dum, frun är dum!



Ty, mitt herrskap, låt vara, att hon inte tål mig. Det är hennes sak. Men 
betänk! Här står herr Björner, som hon tål, och bjuder henne 
trehundrafemtio; och här står herr Gawenstein, som hon inte tål, och 
bjuder fyrahundra. Vad gör då en klok människa? Nej, hon är inte klok.



Va fan! skrek plötsligt August. Va fan står han och säger om mor? I mors 
eget hus!



Tyst! befallde Axel.



Farmor sa:



Å, kära hjärtanes nån!



Hon hade inte hört på. Hon hade hela tiden suttit och tänkt på 
Sanna-Borck, ty juden var liten och rund som han och hade ulligt, grått 
hår och bruna, klotrunda ögon. och han skrek och gestikulerade som han. 
Och då man är trött, faller tankarna samman i en hög och minnena drar fram 
över ödsligheten. Men hon mornade sig och sa:



Jaså, vi är där nu igen, kära Gawenstein. Nog vet jag, att han kan bjuda, 
men jag vet inte, att han kan betala. Pengar har han inte och krediten är 
klen.



Herr Gawenstein brast i skratt.



Ha, ha, ha, skrek han. Det gläder mig att höra, hur dum frun är. Jag har 
sagt henne, att min huvudman går in på vilka betalningsvillkor som helst. 
Men hon tror mig inte. Varför? Har jag lurat någon? Aldrig i hela mitt 
liv! Hon tror mig inte, därför att hon bara tror på sig själv. Hon har 
lurat så många bönder i sina dar, att hon inte vågar tro en ärlig man på 
hans ord. Kontant! Hon skulle ha fått kontant! Jag har sagt: Frun blir 
överraskad, när hon får höra, vem som är min huvudman. Vi ville bereda 
henne en överraskning och bums trodde hon, att vi ville lura henne. Var så 
god, fru Borck! Titta! Där står min huvudman. Var så god!



Och han pekade på Nathan, som hastigt reste sig, ryckig och nervös, 
blinkande och besvärad.



Ja, sa han, jag hade verkligen tänkt köpa gården. Jag tyckte att den inte 
borde gå ur släkten. Och jag tyckte, att farmor inte borde flytta. Det var 
kanske dumt att jag använde Gawenstein som mellanhand, men jag ville inte 
synas. Och jag hade gett honom instruktioner att gå hur högt som helst 
inom rimlighetens gränser. Det var ju synd, att det inte blev någon affär 
av.



Det må jag säga, sa borgmästarn, det var förvånande.



Ja, men det ante mig, sa Frida. Det ante mig så fort jag fick se Nathan.



Hon gav honom en vänlig och beundrande blick, som besvärade honom. Han 
trampade av och an och skälvde i hela kroppen och han rodnade och 
blinkade och stammade.



Jag hoppas, sa han, jag hoppas, att farmor inte misstycker. Det var en 
tanke som flög för mig. Att farmor inte borde flytta. Jag tyckte att jag 
ville veta, var jag hade farmor. Men jag borde ha valt ett annat ombud. 
Jag visste inte att Gawenstein sårat farmor den där gången



För allan del! sa farmor och strök sig om näsan. För allan del! Jag är 
inte så lättstött och det där hade jag rakt glömt. Men nog prisar jag den 
Allsmäktige för mitt klara förstand! Att jag salde till Björner. För det 
säger jag! Att var ombudet klent, sa var köparen sämre. Jaså, Nathan. 
Jaja, käringen är gammal och fattig och kan behöva lite hjälp. Du kan ju 
ge mig åttahundratjugu riksdaler i hjälp till flyttningen.



Där slog hon honom, fast på ett fint sätt, ty ingen i rummet mer än hon 
och han visste, vad åttahundratjugu riksdaler betydde. Det var eljest på 
öret den summa han stulit ur farmors chiffonje. Och hon såg att han 
förstod och begrep; han blinkade och nickade och smålog och hon smålog 
tillbaka och nickade. Det var betalt för gammal ost, varken mer eller 
mindre. Men Nathan sa:



I alla fall tycker jag inte, att farmor borde flytta. Jag har redan varit 
uppe hos Björner, och jag tror nog, att vi blir ense om priset.



Va fan! skrek August. Köper du gården?



Herr Gawenstein skrek:



Och jag då? Och provisionen? Ska jag förlora mina trettio tusen? Mina 
tjugufyra tusen? Mina tjugu tusen? Därför är frun dum!



Nathan sa:



Jag kan ju inte betala herr Gawenstein provision för ingenting. För resten 
angår det mig inte. Det är mycket värre att Björner ska stoppa sjuttiofem 
eller hundra tusen i fickan. Som farmor borde ha fått.

Onekligen! bekräftade borgmästaren.



Herr Gawenstein betänkte sig och insåg, att han ingenting hade att vinna. 
Han bugade avmätt åt höger och vänster och bad om ursäkt. Men i det han 
gick, gav han dem en gliring, sägande:



Jojo, det är tacksamt att vara fin! Det lönar sig, det lönar sig!



De hörde honom dra på sig ytterrocken, stampa sig in i galoscherna, öppna 
porten och stänga den med en hård smäll .



Borgmästarn sa:



Det var onekligen skada



Sen sa de ingenting förrän farmor plötsligt reste sig och utbrast: Nej, nu 
vill jag ha mat!



Och hon sa:



Det är märkliga saker en får höra. Men vi ska väl ha lite kvällsvard i 
alla fall. Och sen går jag och lägger mig, för jag är trött.



Stackare hon!



Hon gick ut i köket för att ställa om maten. Där grät Emma, där stod Lova 
lutad över henne och försökte trösta, där hade Sunesson staplat upp alla 
paketen i en hög på bordet. Där satt vidare tiggegubben och tuggade och i 
kökskammaren satt Axelsson.



Vad är det nu då? undrade farmor.



Jo, sa tant Lova, hon gråter, därför att Nathan inte hälsade på henne.



Han kände väl inte igen henne, sa farmor.



Då flög håken själv i pigan. Hon gick emot farmor med röda ögon och 
gråtvriden mun.



Nu får frun ångra sig, sa hon. Nu får frun ångra, att frun slog ihjäl 
hunden och dränkte katten!



Farmor sa:



Riktigt slug har du aldrig varit, och jag vet just inte varför du skulle 
bli klok i kväll.

Men frun är väl klok? frågade pigan och såg 
listig ut.



De skyller mig för det, svarade farmor.



Då vände Emma sig till Sunesson.



Brukspatron, sa hon, det frågas om det är klokt att låta hundstackarn leva 
i tio år och sen slakta honom som ett oskäligt kreatur?



Jaså, han var inte det då? sa farmor och småskrattade. Och hon blinkade åt 
Sunesson och Lova.



O je! skrek pigan. Hon talade fortfarande till Sunesson och vände farmor 
ryggen.



Brukspatron, sa hon, det frågas, varför hunden skulle dö på dagen en vecka 
innan Nathan kom? Det frågas. För det är klart, att så mycket som han 
tyckte om den hunden, så skulle han sakna honom. För det finns folk, som 
har hjärta, och de kan tycka om en hund och en katt eller vad som helst. 
Men folk, som inte har hjärta, kan inte tycka om någonting.



Emma, sa farmor, tag dig om näsan och sansa dig! Hur kunde jag veta, att 
Nathan skulle komma?



O je! skrek pigan. Alltjämt vänd mot Sunesson fortsatte hon:



För det är klart, brukspatron, att vi pysslade om hunden för Nathans skull 
och inte för annat. I tio ar gick vi här med hunden och katten, och det 
var som om hela huset funnits till bara för kräkens skull. För efter att 
som det var Nathans hund, så gjorde vi det och inte för annat. Och det var 
ett bevis, att vi tänkte på honom för jämnan. Och när direktörn kom med 
sin fiol för att ta kål på honom, sa släppte vi ut honom och lät honom 
springa och tog emot honom om kvällen och tvättade honom med ljummet 
vatten och svepte honom i filtar. Och det var ändå frun själv som ljumma 
mjölken åt honom. Och det var för Nathans skull. Men si! När Nathan kom, 
då skulle hunden dö. För si, det fick inte synas! Dct fick inte synas, att 
vi gått och tänkt på Nathan. Nej, si det fick det inte!

Och den ska vara slug?



Hon vände sig om och betraktade farmor och skakade på huvudet. Hon sa:



Nog för att det är synd om frun. Men det frågas: kan frun tala om för 
Nathan, att vi gått och väntat på honom? En frågar inte om frun vill. Det 
vet en nog. Utan en frågar, om frun kan?



Och hon fortsatte:



Jaså, frun säger, att hunden var ett oskäligt djur? Men vad är frun da? 
För skillnaden ska ju vara, att djuren inte kan tala. Men vad kan frun da? 
Kan frun tala om, att hon gått och storknat i tio år? Nej. Hon kan bara 
slå ihjäl en hundstackare, så att ingen ska få nys om, att hon gått här 
och storknat.



De stod mitt emot varandra och nu satte de händerna i sidorna och sträckte 
på halsarna som två stridstuppar och borrade blick i blick. Det var det 
vanliga sättet att avgöra en tvist och som vanligt segrade farmor med sina 
stora, ljusa, bondska ögon, klara och kalla som två glaskulor.



Emma vände sig bort och farmor sa:



Nu sansar du dig. För tänk om jag blir ond? Hur går det då?



Härpå började hon tala om kvällsmaten och gav order. Hon tittade efter i 
skafferiet; där fanns mycket att ta av och hon knusslade inte. De slog 
sina kloka huvuden ihop och gick genom hela listan på Nathans 
favoriträtter. Och när de bestämt sig för åtta assietter, fem kalla och 
tre varma, samt tre varma rätter och en kall, tyckte Emma, att det kunde 
vara nog. Men farmor tyckte inte, att det var nog utan fortsatte. Du är 
tokig! sa Lova. Du är förryckt! sa Sunesson. Men farmor kände sig varm om 
magen och lätt om hjärtat och hon fortsatte tills hon fått ihop fjorton 
assietter och fem rätter och en efterrätt. Då myste hon och sa:



Det kan också vara ett sått att önska välkommen.

O je! pep pigan och hon muttrade:



Ja, si frun är så klok, sa det är underligt.



Men farmor gick nöjd och trygg bort till bordet, där tiggegubben satt.



Hur kan han må då? frågade hon, och klappade honom på axeln. Gubben som 
hört de fjorton assietterna och de fem rätterna beställas och beskrivas, 
satt där hopsjunken i en slö och dåsig njutning och menade, att man kunde 
icke må annat än gott i det huset.



Ja, ja, kära Grundholm, suckade farmor.



Då var pigan framme.



Frun! sa hon. Tycker frun att Grundholm är sig lik i kväll?



Hon stod bakom ryggen på farmor, och då hon frågat, vände hon sig mot 
Sunesson och Lova, knep ihop ögonen Gch lade ett finger tvärs över den 
hopdragna, rynkiga munnen.



Farmor tittade på gubben; jo, han var sig lik.



Så att frun ser inte någon skillnad? Utan frun tycker, att Grundholm är 
sig alldeles lik?



Har han varit sjuk? undrade farmor. I detsamma trädde Axelsson ut ur 
kökskammaren och ställde sig vid bordet, rakt upp och ned som vanligt. De 
grå ögonbrynen hängde halvvägs ned över ögonen så att blicken glödde som 
en liten gnista i aska.



Frun, sa han. Frun vet väl lika bra som jag, att Grundholm är död. Frun 
kallar honom Grundholm bara för ro skull.



Farmor såg på Axelsson, och hon vände sig långsamt om och såg på de andra. 
Hon skakade på huvudet och mumlade:



Nej, kära nån! Jag tror inte att ni är sluga någon av er.



I salen hade grenljusen tappat sina grenar. De liknade ackurat vanliga 
halvbrända ljus och det var ingenting jul likt med dem. Farmor 
släckte dem. Det var inte lönt att leka jul mitt i fastan. Högtidligheten 
hade flugit sin kos; kvällen var en kväll bland kvällar. Vår Herre hade 
gjort sitt bästa. Han hade smällt till med femton graders kyla och en 
vind, som tjöt kring knutarna och allt annat efter herr Gawensteins 
beskrivning. Men han hade fuskat med syndaren. Han hade skickat en herre i 
två pälsar, en herre med ett berg av koffertar, en herre, som köpte 
gårdar. Det tyckte farmor var olustigt. Hon kunde inte precis sätta sig 
ned och sörja över, att pojken var välklädd och snygg, bärgad och burgen. 
Lika fullt var det ledsamt. Ty i en punkt hade den där Emma rätt: hon 
kunde inte ta honom i famn och hålla honom framför sig och säga: Jag har 
varit ond på dig i tio år och nu har du kommit hem och nu är jag inte 
längre ond på dig. Du har varit en lymmel, men jag vill hoppas att du 
bättrat dig. Och jag har förlåtit dig. Det kunde hon inte säga. En herre i 
två pälsar behöver varken förlåtelse eller skjortor och strumpor, skor och 
avlagda kläder. En herre, som bjuder vad som som helst för en gård, bryr 
sig inte stort om en silverdosa med tiotusen riksdaler. Det var det 
sorgliga.



Farmor stod i mörkret och fingrade på paketet, det enda som lämnats kvar. 
Hon hörde barnen prata i förstugan. De talade med söta tonfall, tyckte 
hon, krystat och äckligt. De hade varit som sillake förut, beska och 
fräna. Hon hade givit dem stora pengar och de hade tackat som om det varit 
just ingenting och en naturlig sak. Men nu var det honung! Nu kunde de 
fjäsa! Nu drog Axel sina gamla kvickheter, som dragits till nötning! Nu 
kunde Frida se ut som en liten flicka, alldeles häpen och storknande av 
förvåning och beundran. Och August surrade och brummade och snöt sig rörd. 
De klungade sig samman kring Nathan, klibbiga av välvilja. Farmor sa:



Borckar!



Och hon tänkte:

Jag går och lägger mig. Det lär ingen märka. Och när de märker det 
och kommer för att säga godnatt, så har jag läst min aftonbön. Vad bryr 
jag mig om Nathan? Kan han skrävla så kan jag snarka.



Men just som hon det tänkte, tänkte hon någonting annat. Och den andra 
tanken trängde ut den första och alla andra tankar eller lyste bland dem 
som fullmånen bland stjärnor. Hon tänkte:



Han ljuger! Gud ske pris, men det är lögn alltsammans. Att jag inte tänkte 
på det med detsamma! Hur skulle han ha kunnat bli rik på några år? Nå, det 
ska vi snart pröva!



Hon tog paketet med silverdosan, som innehöll sedlarna, och stoppade den 
under förklädet. Hon kände sig plötsligt riktigt nyter igen, varm om magen 
och lätt om hjärtat. Kors, vad jag var dum, sa hon för sig själv. Skulle 
pojkstackarn ha gått från sina vanor? Nej, tänk att han lurade mig med 
sina pälsar och koffertar. Tro, var han har stulit dem? Nej, tänk att han 
lurade mig, men det känner jag igen! Det är de gamla tagen!



Och hon småskrattade men blev åter allvarsam och mumlade:



Stackars pojke, stackars pojke!



Barsk och butter, nyter och nöjd klev hon ut i förstugan. Näsan pekade 
halvvägs mot taket och förklädet var mer högvälvt än vanligt, eftersom hon 
höll dosan med pengarna tryckt mot magen. I förstugan fanns inte ett liv, 
men tapetdörren stod öppen och hon hörde dem viska där inne. Hon ropade:



Barn! Jasa, ni har ställt er i skamvrån. Det tör väl inte . vara 
oförtjänt, eftersom ni krupit dit av er själva.



De tystnade tvärt, och efter ett ögonblick kom de ut, kisande mot ljuset. 
Först August med klumpiga, lite knäsvaga steg, kutig rygg och tungt 
hängande armar. Så Axel med huvudet på sned, läpparna insugna och kind 
musklerna i knutar som om han sugit på någonting beskt. Så Frida med 
halvöppen, gråtslapp mun. Sist Nathan.



Vad tisslar ni om? frågade farmor. Och hon tog på sig en gruvligt barsk 
min och sa:



Kan det vara, att du har ljugit nu igen, Nathan? Eftersom du står i 
skamvrån.



Axel sa:



Kära mor, skämta inte. Vi har talat om Gabriel.



Om Gabriel? upprepade farmor. Behöver ni gå in i skamvrån för att tala om 
Gabriel?



August, på tröskeln till rummet med de båda glasen, vände sig plötsligt 
om.



Anej, mor, inte vi. Inte vi! Vi behöver inte stå i skamvrån, när det talas 
om Gabriel.



Ja, den skamvrån! sa borgmästarn och stängde tapetdörren. För alla de 
gånger jag stått bakom den här dörren och lyssnat efter fars steg. Han 
gick så tyst och lätt som en pojke. Tripp, tripp, tripp. Så stannade han 
och lyssnade. Om mor fanns i närheten.



Frida sa:



Egentligen var det ju dumt av far att släppa ut oss. Jag minns, att jag 
brukade springa upp på vind och gömma mig under en gammal tvättbalja. Jag 
kunde aldrig hitta på annat gömställe. Jag kröp ihop så gott jag kunde, 
men jag hade så långa ben. Och mor tog mig i foten och drog ut mig. Hu, 
vad det var kusligt.



Å, fy fan! sa August.



På min tid, sa Nathan och började stamma av iver. På min tid var det inte 
alls sa. A, å! Nej, tro aldrig det, att farfar skulle ha vågat släppa ut 
mig. Men jag minns mycket väl, hur han kom trippande. Och hur han stannade 
och lyssnade. Men så gläntade han bara på dörren och stack in något gott. 
Och ibland smet han in och satt hos mig.



Satt hos dig? upprepade farmor och gapade.

Nathan kröp ihop, sköt upp axlarna ända till 
öronen, knäppte händerna hårt under hakan, blundade. Och stack ut 
tungspetsen. August brast i skratt. Men Nathan sprang fram mot farmor med 
öppen famn.



Å, käraste, förlåt! bad han, för all del förlåt! Det var slyngelaktigt, 
men jag kunde inte låta bli. Se, jag brukade göra så där, när farmor gick 
genom förstugan och farfar och jag satt där inne på laren och pratade och 
hade riktigt trevligt. Det var ju kolsvart, så jag kan ingenting säga med 
säkerhet, men jag skulle nästan tro, att farfar också räckte ut tungan.



Nu brast alla tre barnen i skratt, men farmor sa:



Jonathan? Tänk, det visste jag inte.



Kära mor, inföll Frida. Jag undrar, vad du egentligen visste .



Mor! brummade August. Mor visste ingenting om oss. Mor visste ju inte ens, 
att Gabriel hade lungsot.



Plötsligt stod Nathan tätt intill henne. Han tog henne helt lätt i armen 
och skakade henne helt litet, ungefär som ett barn gör, då det ska be om 
någonting.



Farmor! viskade han med sin ivriga, ojämna röst. Farmor, får jag fråga om 
någonting? Men farmor måste lova att inte bli ond!



Hon nickade; han sa:



När far skrev och bad farmor komma till sig- visste farmor då, att han var 
så nära döden?



Hon teg och han upprepade:



Visste farmor?



Hon svarade, långsamt och eftertänksamt:



Vet du, kära barn, jag vet verkligen inte, om jag visste.



Han släppte henne och gjorde helt om, ryckte på axlarna och sa alldeles 
högt till de andra:



Det var det jag sa. Och det var det farfar trodde. Hon gjorde det med 
berått mod. Hon vägrade, fastän hon visste .

Han tog Axel under armen och de gick in i förmaket. August och Frida 
följde dem. De började prata om annat, de talade ivrigt och snart var det 
någon som skrattade. Farmor hade inte lika lätt att komma från ämnet. Hon 
tyckte, att hon borde försvara sig eftersom hon kunde försvara sig. Hon 
gav sig tid att fundera, och hon tänkte sig för och såg sig om. Men när 
hon kom in till de andra och började tala om Gabriel, ropade de med en 
mun:



Ånej, kära mor, för all del! Låt nu det där vara gömt och glömt! Inte ska 
mor stå här och rättfärdiga sig! Det är ju ingen, som anklagat mor.



Borgmästarn skrattade och ropade:



Qui s'excuse s'accuse!



Det kan vara, sa farmor, för det begriper jag inte. Men vad Gabriel 
beträffar, så kan jag förklara alltsammans. Att det inte var riktigt helt 
oss emellan, det vet ni. Och det berodde på affärerna



Affärerna! skrek Nathan i falsett. Å, å, å! Nej, men farmor! Det var det 
värsta jag hört! Börjar nu farmor narras? Är det för att inte såra mina 
känslor? Ack, nog vet jag och nog vet ni andra och nog vet hela stan, att 
jag i min oskuld var skuld till brytningen mellan farmor och far!



Var du det? sa farmor.



Och Nathan fortsatte:



Det är ju självklart! Far var envis och ville ha mig hos sig och farmor 
var också envis och tyckte inte om att ha en bortbyting i gården. Undra på 
det! Folk skulle förvåna sig och fråga, var den hade kommit ifrån. Det var 
ingen heder med att ha mig i Borckska gården. Den saken förklarar sig 
själv, kära farmor.



Gör den det? sa farmor. Hon ställde ifrån sig dosan och tog sig i öronen. 
Hon sa:



Var det på det sättet? Tänk, det minns jag inte.



Kära mor, inföll Frida, jag undrar, vad du egentligen minns ?

Det är vanskligt med minnet. Att däruppå fota sin dom och vissheten 
om sin rättfärdighet, det är mycket vanskligt. Man minns en siffra, en 
anekdot, en bild. Men man minns icke en handling, den är för invecklad. 
Man vet icke, vad som sker, och följaktligen kan man icke heller minnas. 
Än mindre känner man handlingens orsaker och förklaring. I tjugu år 
vandrar man omkring stödjande sig mot ett präktigt och gott minne, 
alldeles som stavkarlen mot sin stav. Så möter man någon, som också minns. 
Men han minns annorlunda, helt och hållet annorlunda. Det är sorgligt och 
det är underligt. Det rubbar inte tron men det rubbar förtröstan, det stör 
glädjen och tryggheten. Man borde vara ensam i världen. Farmor sa:



Jag har nu alltid trott, att det var jag som tog Nathan till gården. Och 
att både Gabriel och Jonathan var emot.



Å! Å! Å! utbrast Nathan och det lät som då en hund tjuter. Nej, men 
farmor! Hur kan det vara sant? Farfar har ju själv berättat, att han måste 
be för mig. Och mor har berättat, att det var farfar, som stod på vår 
sida. Farmor kunde inte tåla oss: farmor slog mor med en rotting. Är det 
inte heller sant? Då skulle farfar ha ljugit. Och mor skulle ha ljugit på 
sin dödsbädd. Nej, men farmor !



Det är hemskt att beslå de döda med lögn, det är bättre att tiga. Axel sa:



Låt oss inte tvista. Var kära Nathan har kanske inte så många ljusa minnen 
från sin barndom. Om han nu har ett vackert minne av sin far och sin 
farfar, så kan han ju få behålla det. Inte sant?



Jo visst, medgav farmor. Men hon funderade i alla fall och hon satte sig 
och tog sig om näsan.



Ser ni, barn, sa hon slutligen lugnt och tryggt, ty nu tyckte hon, att hon 
funnit något, som kunde jämna svårigheterna. Tag har nog inte alltid haft 
det så lätt här i huset. Jag har just aldrig talat om det, för jag har 
varken haft lust eller tid. Men det skadar inte att det sägs till 
sist. Se, det var släkten, som gjorde det svårt för mig. Det fanns så 
många fina fruntimmer i släkten. Det var Amelie och Emelie med sin lärdom 
och grevinnan med sina finesser och Regina och Rosalie och Hanna på Sanna 
och Hanna på Johannisberg. Jag kom från ett soldattorp, jag. Och jag hade 
varit i tjänst hos gamla Grundholm och jag hade ändå varit förlovad med en 
av hans arbetare. Och det var ju inte fint. Så jag fick väl se mig för att 
det inte kom någon skam över släkten från mitt håll. Och var jag betänksam 
mot Nathan, så var det nog för de många fina fruntimrens skull.



Då förnam hon en röst bakom sig; hon kände den sa innerligt väl, fast hon 
inte hört den på de sista tjugu eller trettio åren. Det kunde vara Amelies 
röst eller Reginas, Emelies eller Rosalies; det var i alla händelser en 
Borckröst. Den sa:



Låter det på det sättet? Då tror jag nog, att jag tar bladet från munnen. 
Själv tål jag mycket väl en förolämpning, men jag tycker inte om, att du 
beljuger mina döda. Vi tog emot dig som en prinsessa, det gjorde vi. Vi 
tyckte om dig, för att du var okonstlad och präktig. Vi tyckte att du var 
en riktig skatt. Och då ni hade svårt att sätta bo, gjorde vi allt vi 
kunde för att hjälpa er. Vi släpade hit våra fattiga tillhörigheter och de 
finns här ännu, om inte annorstädes så i skamvrån eller pigkammaren. Vi 
fick inte mycket tack för det och vi begärde inte tack, men varför ska du 
ljuga på oss? Vi hade inte så lite besvär för din skull. Det fanns folk, 
som talade illa om dig, och det tålde vi inte. Jag kunde räkna upp många 
tvister och många brytningar med gamla vänner, som skedde för din skull. 
Och vi gjorde vad vi kunde för att andra människor också skulle vara 
vänliga mot dig. Men det var inte vårt fel, att du blev högfärdig och 
tillgjord. Släkten var inte finare än att du passade för släkten som 
vanten för handen. Men du måtte ha trott att en fattig spannmålshandlare 
var högre än en biskop. Du gjorde dig så löjlig, så vi måste gå bakgator 
för att slippa att skämmas. Det var ju inte händer med dig och din 
högfärd. Hur kom du inte till skolan den där gången utspökad, så att vi 
höll på att krypa under bänken. Och du gav dig till att slå läraren! Du 
trodde, att du kunde behandla honom som du behandlade dina pigor och dina 
drängar, dina barn och din man. Men vi fick löpa ur hus och i hus och 
hitta på ursäkter. Och så skyller du oss för högfärd! Det fanns en tid, då 
du knappt vågade dig till att hälsa på oss på gatan. Och du ska haft så 
fina middagar, att inte ens din man fick sitta till bords. Nej, när du 
skyller oss för högfärd, går skam på torra land. Då jag fattig människa i 
all ödmjukhet kom med min salig brors kläder, därför att jag trodde att 
Nathan var fattig och utblottad, då säger du: Lova ska få någonting annat 
i stället. Vad kan du ge mig i stället? Jag har min torra brödkant, jag 
reder mig med den och behöver inte något sovel. Det lilla jag gav, det gav 
jag med gott hjärta. Har du något, som du kan ge mig med gott hjärta?



Där fick jag, sa farmor. Och hon tillade:



Det är värre än om jag stode inför domstol.



De andra sa ingenting. Nathan gick fram till tant Lova. Farmor sneglade 
över axeln och såg att han klappade hennes händer och strök henne över 
kinden. Slutligen såg hon, att han kysste henne på axeln. Det var Nathans 
särskilda kyss och farmor hade väntat på den. Men för egen räkning.



Hon sa:



Det var rart, vad ni smeks.



Lova svarade:



Vi smeks inte. Jag tycker inte om att smeka andras barn, i synnerhet inte 
sen de blivit vuxna.



Och hon skrattade ett litet kort och hackigt skratt, just som en 
skata.



Nej, jag aktar mig nog. Det kunde gå för mig, som det gick för Agnes, den 
där gången.



Vilken gång? undrade farmor.



Ja, det var kanske flera gånger, svarade Lova, fast jag bara hört talas om 
en. Då Sannapojken bad om hjälp för sig och sin far i gården. Agnes var så 
ytterst vänlig och smeksam mot honom, men det var ju inte det han hade 
bett om, stackars pojke. Och det berättas om ett vinglas, som Agnes ska ha 
slagit sönder i förargelsen.



Nej, men farmor! skrek Nathan och kiknade och kippade av skratt. Nej, men 
farmor då!



Gumman rodnade. Hon sa:



Det har jag glömt.



Kära mor, inföll Frida, jag undrar, vad du inte har glömt?



Farmor kände sig stukad. Inte därför att de gjorde narr av henne och 
anklagade henne; det betydde ingenting. Men de förbryllade henne genom att 
tumma på hennes minnen. De flyttade om saker och ting, som i åratal stått 
på sina bestämda platser och i sina orubbliga ställningar. Ingenting 
tycktes vara orubbligt längre och det förbryllade henne. Hon gav inte 
tappt i alla fall. Hon hade någonting i bakfickan, som man plär säga. Fast 
det egentligen inte låg i bakfickan utan på bordet bredvid henne. Nu tog 
hon det åter till sig och la det i knät. Det var ett paket och i paketet 
en silverdosa och i dosan sedlar, tio tusen riksdaler. Det var varken 
mycket eller litet men det var pengar. Farmor vände på paketet och såg på 
det och sa:



Det kan nog hända, att Borckarna var snälla människor i grund och botten. 
Fruntimren också för den delen, fast jag tror, vad jag tror om den saken. 
Men att jag blev så hatad, som jag blev, det berodde nog inte på 
högfärden, som Lova säger. Utan det berodde på, att jag måste ta hand om 
förstandet. Det var ett vingleri i släkten och ett 
skriveri och ett borgande till höger och vänster 
utan all ända. Jag såg ju med detsamma, att det maste redas upp. För hade 
den ene stupat, så hade hela bunten stått på huvut. Och det gick ju inte 
an. Helst man kunde vänta sig litet av varje med deras ovaliga slöseri. 
Och eftersom Jonathan inte mäktade göra sig kvitt anhanget, så blev det 
min sak att reda upp affärerna.



Då började August böla! Han vandrade först ett slag kring divanbordet och 
kring småborden, ateniennerna och piedestalerna, och det var ett under att 
han kom fram utan olycka. Han gick in till sina båda glas i herrummet, 
drack ur det ena och söp ur det andra. Och han återvände. Men hela tiden 
bölade han; det var varken skratt eller gråt eller ord eller skrik utan 
snarast ett sakta och varligt råmande .



Vad går det åt dig? frågade farmor, fast hon mycket väl visste, vad som 
gick åt honom. Han stannade framför henne och skrek.



Affärerna! Ska mor förstöra kvällen för mig? Har jag inte nog av affärerna 
både dagar och nätter? Affärerna! Som mor har rett upp! Jo, jag tackar 
jag!



Seså, seså, manade Frida. Och Axel sa:



Det kan ju bli bra ännu, kära bror. Men det är en sak jag skulle vilja 
veta: Varför fick inte far sköta affärerna?



Därför att han inte dög till det, svarade farmor.



Och mor då? skrek August. Dög mor? Nu ger mor mig åttio tusen och begär 
att jag ska klara dem med det. Det är ju enfaldigt!



För guds skull, avbröt Sunesson, låt oss ta det gemytligt !



Han slöt August i famn och dunkade honom i ryggen på äkta Borckskt maner.



Det är ju en glad och angenäm afton, sa han, nästan som förr då Borckarna 
samlades kring lilla svägerskans bord. Varför ska vi ta saker och ting så 
förbaskat allvarligt? Se på mig! Jag har stått på huvut två gånger 
och jag har inte fått svindel för det. Lilla svägerskan är välment, men 
hon underskattar oss Borckar. Vi hade vårt lilla system och det var inte 
så dumt. Och det var enkelt. Vi höll ihop, det var hela systemet. Vi var 
många familjer och våra hustrur eller män hade ju sina släktingar, så det 
blev en skrälldus med människor i olika ställningar. Somliga var 
lantbrukare eller bruksägare, andra var köpmän, andra ämbetsmän, och vi 
höll ihop. Är det går, sitter lantbrukaren med fulla lador men det gäller 
att få pris. Då är det gott att stå väl med spannmålshandlarn. Blir det 
missväxt, blir det pris ändå och köpmannen kan ta grov förtjänst. Men han 
kan också ge kredit i släkten. Om den haller ihop ! Och så har vi 
ämbetsmännen. Det är inte bara förgyllning! Det finns så mycket som kan 
jämkas och tummas och läggas till rätta. Om man håller ihop! Och det 
gjorde vi, lilla svägerskan, det var vårt patent. Sannerligen om vi var 
några ljushuvuden! Jag tror inte att släkten frambragt mer än en 
affärsman: Gabriel. Men det gick bra i alla fall och det hade gått bra i 
femtio år, innan lilla svägerskan kom till stan. Och vill man ha ett 
tydligt bevis på, att systemet var gott, så behöver man bara titta på 
Jonathan. Tänk, så vi hjälpte honom! Vi hjälpte honom från det vi var små, 
och vi hjälpte honom i skolan, och vi hjälpte honom när han skulle 
etablera sig och när han skulle sätta bo och när han skulle stå på huvut. 
Och vi fick honom till en förmögen karl. Inte förlorade vi någonting på 
det? Inte förrän lilla svägerskan började skära av till höger och vänster.



Men då blev ni pannkakor, sa farmor. Och den ende, som inte blev pannkaka, 
var Jonathan.



Mycket riktigt, medgav Sunesson. Den äran ska ingen förmena lilla 
svägerskan, att hon gjorde oss till pannkakor. Vi var gemytliga människor 
och vi höll ihop och anade inte, att vi fått en sån sprängkil in i 
släkten. Men det hade vi och sa föll vi som käglor. Det var till och 
med en av oss, som bröt nacken.



Ska jag ha skuld för det också? undrade farmor. Att Sanna-Borcken tog 
livet av sig? Det blir så gott som mord, det.



Dråp! föreslog Sunesson och grinade gemytligt.



Men borgmästarn lindrade domen.



Vållande till annans död.



Och August tillfogade:



Utan förmildrande omständigheter.



Kära mor, inföll Frida, jag undrar just, vad du inte är skuld till?



Och nu yttrade borgmästarn:



Jag aktar mig för att döma, därest icke tjänsten tvingar mig. Och min kära 
mor skulle jag inte ens vilja rannsaka. Men det finns någonting som just 
min sonliga vördnad tvingar mig att forska i. Det är min kära fars 
besynnerliga öde. Han var ju i alla fall på sin tid en förmögen och ansedd 
man och son till en förmögen och ansedd man. Vidare hade han bildning 
snarare över än under sitt stånd. Han var mycket korrekt i sitt 
uppträdande och han var hövlig och älskvärd mot alla människor. Hur kunde 
han då med åren bli den rent ut sagt driftkucku, som han onekligen blev? 
Det är ett underligt öde och det har pinat oss barn. Det pinar oss 
alltjämt, kanske allra mest därför, att våra barn i sin tur börjat undra 
över farfar. Lill-Axel var ju en fem sex år, då han dog; han minns honom 
ganska väl. Och han frågade mig en gång, om farfar varit idiot.



Na? sa farmor och höll andan. Nå?



Ja, vad ska jag svara? Säg själv, mor! Idiot var han ju alldeles säkert 
inte, fast det kunde se konstigt ut ibland. Men hur ska man då förklara 
saken? Vill inte mor ge en förklaring? Det är väl i alla fall bara mor, 
som kan förklara. Vad ska man svara?



Ååh, sa farmor, och det blev en suck i långmål. Ty nu tyckte hon, att hon 
började första och begripa. Å, kära nån, sa hon, det är väl bäst att du 
skyller på mig. För vad ska det tjäna till, att barnbarnen tänker bättre 
om mig, än jag är värd? Svara du lugnt, att det är mitt fel. Jag vet ju, 
att era ungar inte tycker bättre om mig, än vad mina ungar gjorde. Så vad 
tjänar det till att hymla med det?



Plötsligt kom August emot henne, knäande och fumlande och famlande, som om 
han gått i mörker. Han viskade:



Mor! Tänk, att nu skulle jag vilja säga mor någonting. Tänk, att det är 
något, som jag brukar spela för mor, men nu skulle jag vilja säga det. Mor 
är en stor råtta. Ja, ja, ja, ja, jag menar ingenting illa! Bliv inte ond! 
För guds skull bliv inte ond. Det är bara en liknelse. Det ligger i mors 
natur. Fnatt, fnatt, fnatt, gnager mor. På allting. På far. På mig. Fnatt, 
fnatt, fnatt! Mor kan inte låta bli. Det blir ihåligt runt omkring men mor 
blir stinn, som en stor råtta. Fnatt, fnatt, fnatt! Mor kan inte låta bli



Borgmästarn tog honom i skuldran och sköt honom åt sidan. Å tyst du, sa 
han helt godmodigt, tyst, gamle August! Du är ju full. Gå efter fiolen, 
gamle gosse.



Fiolen, ja! mumlade August och gick till sina glas.



Borgmästarn fortfor:



Jag skulle vilja göra far full rättvisa och därför måste jag be mor om en 
förklaring. Varför blev han undanpetad och undanskuffad? Varför 
behandlades han som en springpojke på sitt kontor? Han hade dock skött 
affären i flera år och skött den bra. Jag har vittnen på det. Sunesson kan 
vittna. Och jag har ett ännu starkare vittne: Gabriel. Vill mor verkligen 
påstå, att far inte var karl att sköta sin affär?



Farmor jakade utan betänkande.



Borgmästarn tvekade ett ögonblick; därpå sa han:

Vill mor kanske påsta, att han var idiot?



Farmor nickade.



Frida reste sig och lämnade rummet. Farmor sa:



Tänker ni ta livet av mig?



Borgmästarn rynkade pannan; han tog en bok och knackade sakta i bordet som 
om boken varit en klubba och bordet ett domarebord.



Mor ska inte säga så där. Det är bara ett försök att ställa oss i 
ofördelaktig dager. Det är ingenting underligt i att vi vill ha svar på 
frågor, som plågat oss under hela vår barndom. Mor har visst ingen aning 
om, hur vi hade det?



Jag matte inte ha haft det, sa farmor och stirrade på honom med sina 
stora, ljusa, blanka ögon.



Det är mors ursäkt, om nu mor ska behöva någon ursäkt. Jag säger inte det, 
jag går inte till rätta med mor. Men jag vill göra far rättvisa. Att kalla 
honom idiot är alldeles orimligt. Men han led utan tvivel av någon 
nervsjukdom. Det visste alla människor, långt innan mor kom i huset. Det 
skadade inte hans anseende och det hindrade honom icke att sköta sin 
affär.



Tvärt om! inföll Sunesson. Jag vågar verkligen säga: tvärt om. Folk tog 
hänsyn till hans sjuklighet. De tyckte synd om honom. De beredde honom 
mindre svårigheter, än vad de skulle ha gjort, om han varit en kärnkarl. 
Människor är rätt gemytliga, om man inte trampar dem på tårna. Men lilla 
svägerskan har så besynnerliga föreställningar.



Borgmästarn fortsatte:



Hur som helst, jag har inte hört, att någon människa begagnade sig av hans 
svaghet, innan mor kom. Då börjades det. Och jag tror att det fortfarande 
blott var en enda, som konsekvent utnyttjade hans svaga sidor. Nämligen 
mor. Jag gillar visst inte brors gemena liknelse, men det ligger i alla 
fall någonting i den. Mor gnagde ut honom, gjorde honom ihålig. Och han 
blev en väderflöjel. Jag säger inte att jag tror inte, att mor 
gjorde det med flit. Jag vet inte, om mor någonsin hållit av honom



Det var en fråga, men farmor svarade lugnt och stillsamt: Nej, aldrig.



Borgmästarn hajade till och for med tungan över den järngrå mustaschen. 
Han brummade någonting otydligt och fortsatte:



Nå, det är en sak mellan mor och far, som inte angår oss barn. Vi vill 
bara ha klart för oss, hur far blev sådan han blev. Tyvärr tror jag, att 
mor måste bära ansvaret. Mor satte honom helt och hållet ur spelet. Det 
var ju inte svårt att finna förevändningar. Frågan är, om det verkligen 
var nödvändigt att så där gnaga honom ur boet. Man kan naturligtvis säga, 
att fars sjukdom utvecklade sig av sig själv och så småningom gjorde honom 
oduglig. Men det tror jag inte på. I varje fall var hans oduglighet inte 
orsaken till mors uppträdande. Ty mor uppträdde på samma sätt och försökte 
använda samma metoder mot en annan person. Nämligen Gabriel.



Gabriel? upprepade farmor och skakade på huvudet.



Borgmästarn fortsatte:



Vi ska inte tala om alla de knep och konster, som mor använde för att få 
Gabriel under sig. Det lyckades inte och det må vara glömt. Det räcker med 
att fastslå, att från den stund Gabriel visade sig vara karl för sin hatt, 
tålde mor honom inte. Och när mor inte kunde få honom under sig, så 
hämnades mor. Gick till och med så långt i orimlig grymhet att mor vägrade 
komma till hans dödsbädd. Och likväl vet jag, att mor höll av honom. Mor 
höll mera av honom än av någon annan på det här klotet. Med två undantag 
kanske: Nathan och Lill-Axel. Vad mor lyckades göra av Nathan, det vet vi. 
Och nu kanske mor förstår, varför jag inte är så angelägen att ha 
Lill-Axel i mors närhet?

Hon svarade icke, men hon öppnade munnen. Hon 
böjde huvudet bakut och drog in andan. Och hon började vagga av och an med 
huvudet och med överkroppen; alltjämt drog hon in andan och det lät, som 
då ett barn har strupsjuka och kämpar med andnöden.



Det kan inte nekas, att de blev gruvligt förskräckta. Nathans båda 
pekfingrar sköt upp i vädret och han stod där som en leksakskines med vitt 
porslinsansikte och rullande, konstgjorda ögon. Sunesson viskade: För guds 
skull! Vad har ni gjort? Vad har ni gjort? Lova rusade efter vatten. 
Borgmästarn tog sig om strupen och grimaserade. August kom luffande från 
glasen men hängde sig fast vid dörrposten. Och Frida skrek till i salen:



Mor!



Hon lugnade dem. Ögonen var slutna och den besynnerliga andhämtningen 
fortfor ännu några sekunder. Men hon vinkade och tecknade, att de skulle 
vara lugna, absolut lugna. Strax därpå tystnade hon och hon suckade och 
rätade på sig. Hon slog upp ögonen och såg sig omkring, med en klar, 
nymornad blick.



Jaha, kära barn, började hon. Men tungan var tjock i munnen och läpparna 
torra; hon måste dricka. Hon smackade och slickade sig om munnen.



Jaha, kära barn, upprepade hon. Det var den saken. Och den förklaringen. 
Vad det lider, blir allt förklarat, som skrivet står. Men nog kan det se 
ut, som om jag vore idioten och ingen annan. Ingenting har jag reda på, 
varken om mig själv eller andra. Ingenting vet jag och ingenting minns 
jag. Ingenting mäktar jag säga och uttrycka efter ordning. Da är jag väl 
idiot? Gud ske pris, att jag fött kloka och rättfärdiga barn till världen. 
Men de släktar kanske på far sin.



Hon tänkte sig om och funderade och bäst det var, kände hon sig litet 
lättare om hjärtat. Hon började småle; först helt svagt och försiktigt, 
liksom på prov. Men när hon märkte att det inte gjorde ont 
någonstans, log hon riktigt och som hon var van. Hon hade kommit att tänka 
på någonting lustigt. Och hon sa:



Hör ni barn, har jag nånsin berättat, hur jag lurade far med länsman? Min 
far, vill säga. Jo, det var så



Och hon berättade den gamla historien om sparbössan, far och länsman. Den 
var inte från i går och barnen hade hört den tio gånger så visst som en. 
Men det gjorde ingenting. Kom sparbössan fram, så betydde det att farmor 
var vid gott lynne igen. Och de drog sig närmare och satt i en krets 
omkring henne och lyssnade med så livliga miner som möjligt. Hade ingen 
annan roligt, så hade farmor roligt själv. Men när hon skrattat ut, sa 
hon, plötsligt och oroligt:



Herre je, barn, ni förstår väl, att det inte var illa ment? Ni tror väl 
aldrig, att jag ville ha gubbstackarn på fästning? Det kunde ju aldrig 
varit tal om något olagligt, allra helst iag inte var myndig. Och det 
förstod väl länsman bäst. Men han var en sicken en, den där länsman, och 
han tyckte väl att det var huvud på skaft på flickan. Så det roade honom 
att hjälpa henne och sätta skräck i far.



Hon småskrattade igen och andades på fingertopparna, som styvnat och 
blånat. Hon plirade illmarigt mot barnen.



Ånej, sa hon, någon idiot har jag då inte varit.



Nej, det känns jag inte vid. Vad ni tar ifrån mig, men mitt klara förstånd 
far ni allt lov att låta mig behålla. Det kan hända att lynnet barkat i 
väg med mig ibland, det nekar jag inte till. Men jag tror nog, att 
förståndet slank med och tog sig snålskjuts, tills det blev tider att 
sätta sig i sätet igen.



Hon berättade andra historier och sa småningom berättade hon hela sin 
historia. Inte i sammanhang utan bitvis och huller om buller; anekdoter. 
Och eftersom det var anekdoter blev barnen verkligen intresserade 
och eggade henne med frågor och anmärkningar och skratt. Sunesson fick 
rätt; det blev en gemytlig afton. Åtminstone för en stund. Hon skildrade 
sina mellanhavanden med Borckar och andra människor, vänner och fiender, 
mest fiender, nästan bara fiender. Hon tog upp kampen med dem på nytt, hon 
överlistade dem, näpste dem, slog dem, dödade dem, begravde dem och 
triumferade. Det var trevligt. Litet emellan sa hon: Ånej, inte kan jag 
klaga på förståndet. Och barnen mumlade: Mor har minsann haft huvut på 
skaft. Nu såg de saker och ting med hennes ögon, eftersom det var hon som 
berättade. Och de beundrade henne. Det är tusan ändå, tänkte de med 
vördnad och förvåning, hur bra hon rett sig! Dock hade de hört det mesta 
förut.



Men en sak hade de aldrig hört och aldrig anat. Egentligen hade hon inte 
tänkt berätta det nu heller, men det halkade ur henne, då hon skildrade 
sina mångfaldiga strider med Grundholm. Axelsson! Farmor hade varit 
förlovad med Axelsson! Det var det underbaraste de nånsin hade hört. I 
femtio runda år hade dessa båda levat under samma tak som matmor och dräng 
och så hade de en gång i tiden varit förlovade! Det var underligt och inte 
precis trevligt och nästan hemskt. Frida bad att få se ringen. Farmor 
svarade kort och gott, att ville hon se ringen, finge hon vända sig till 
Nathan. Varför till mig, undrade Nathan. Farmor svarade:



Jag hade den liggande i chiffonjen och den kom bort jämte mycket annat vid 
ett visst tillfälle.



Å! Å! jämrade sig Nathan. Det är ju förskräckligt. Axelssons ring! Hur ska 
jag kunna ersätta den?



Jaså, du kan inte det? sa farmor och plirade. Men när han alltjämt åbäkade 
sig, blev hon förargad och befallde honom att sätta sig. Ringen var en 
guldskålla, knappt värd tio riksdaler och ingenting att tala om. Och hon 
fortsatte att berätta. Nathan åter fortsatte att grubbla över 
ringen. Ty sanningen att säga var han rädd för Axelsson.



När nu farmor erinrat sig åtskilligt och förtalt det mesta, slöt hon med 
att än en gång prisa Vår Herre för sitt klara förstånd.



Och hon sa:



Det är besynnerligt, att ni barn ska komma och ta Jonathan i försvar mot 
mig. Ska det behövas? Har jag sagt något ont om honom? Inte tror jag, att 
jag gjort honom något ont. Fast det vet man ju, att står det en järnkruka 
och en lerkruka på samma hylla, så är det inte järnkrukan, som blir 
spräckt. Men fick jag tänka på det, jag? Se, jag hade den lärdomen 
hemifrån att krusar man kråkan, så kraxar hon. Utan det är bäst att säga 
ifrån. Och vad den där Sunesson pratar om, att folk skulle ha varit 
särskilt beskedliga mot Jonathan, därför att han var klen, så är det ju 
sladder! Hade inte jag varit, så hade de ätit Jonathan, som höns äter 
vindägg. Och hade inte jag ridit för rusthållet, så hade ni ta mig katten 
inte suttit i Borckska gården den kväll i kväll.



Titta på den där Sunesson! skrek hon plötsligt och hennes ansikte blossade 
upp och svullnade av vrede. Titta på honom! Är det inte den rätte att 
komma och predika om folks beskedlighet? Tänk, jag minns honom, när han 
gick på Johannisberg med gula ridbyxor och blankläderstövlar, som sken 
genom sju socknar. Ändå hade han en särskild skogvaktare som skulle luffa 
efter honom som en hund i skogen utan nytta och en betjänt som gick 
omkring med en fin bricka och serverade äggtoddy i franska koppar! Titta! 
Ser han ut, som om folk skulle vara beskedliga?



De tittade på Sunesson och den stackaren kastade huvudet bakut och 
låtsades skratta men i själva verket såg han tvärs genom koppartaket upp 
till Vår Herre och bad honom om en sky från himlen eller annat täcke. Ty 
dels hade ålder och umbäranden tärt honom, så att huden låg klistrad 
över knotorna eller hängde i rynkiga, gula påsar och så att ögonen låg som 
matta grå pärlor på bottnen av var sin murknade skål och så att 
hårkransen kring hjässan liknade ett stycke malätet pälsverk och 
pipskägget en tofs gråmossa; dels hade fattigdomen själv sörjt för hans 
dräkt och hängt den på honom med svettklibbiga händer och oklippta, 
rispande naglar. Så att det hela var ömkligt. Och farmor gjorde narr av 
honom och gonade sig.



Därpå sa hon:



Nej, jag tror, att jag stått mig bäst i långmålet. Med min metod. Rätt ska 
vara rätt och inte därutöver. Det är nog behagligt att vara fin och 
omtyckt, men det kan bli kostsamt i längden. Och den som litar på folks 
beskedlighet, den är ändå idiot. Eller vad säger du, Nathan?



Han spratt upp; han satt alltjämt och tänkte på Axelsson och ringen. 
Farmor fortsatte:



Hur det nu är, så har jag levat min tid i välmåga. Och här sitter jag och 
har i alla fall några skillingar över. Och så pass omtyckt tycks jag ändå 
vara, att barnen kommer till mig ibland, fast vägen är lång och besvärlig. 
Men hade jag inga skillingar, sa vore kanske vägen ännu längre. Eller vad 
säger du, Nathan?



Jag? sa Nathan och såg sig hirrig omkring.



Ja, du har ju också gjort mig den äran, fortsatte farmor. Och det ändå 
fast du vet, att jag inte tål dig. Men egentligen skulle jag fråga, hur 
pass beskedliga folk har varit mot dig. Har de varit så här pass?



Och hon stack plötsligt till honom paketet och sa:



Där har du, dummerjöns!



Han blev mycket häpen och mycket ivrig. Är det till mig? sa han. Är det 
verkligen till mig? Öppna, befallde farmor. Han petade bort lacket, bet av 
snöret, tog försiktigt bort papperet. A! skrek han. Å! Så vacker. Ska jag 
verkligen få den?

Åma dig inte över skräpet, befallde farmor och rynkade pannan. 
Öppna!



Han gläntade på locket, öppnade det helt och hållet och såg dum ut. Farmor 
myste.



Vad i all sin dar! sa han och petade med fingrarna i dosan. Vad är det 
här?



Se efter! befallde farmor. Och åter kände hon sig varm om magen och lätt 
om hjärtat. Hon bredde sig och pöste. Se efter!



Han plockade upp en sedel, han plockade upp två, tre.



Pengar! skrek han och började hoppa omkring som en barnunge. Pengar! Nej, 
men farmor! Nej, men farmor! Så mycket pengar!



Och han tog hela bunten och kastade den mot taket. Det tyckte farmor var 
vårdslöst.



Ar du galen! skrek hon. Ska du handskas med pengar på det sättet! Tag 
genast upp dem!



Han kastade sig på alla fyra och spindlade omkring och plockade upp sedel 
efter sedel.



Räkna! befallde farmor. Han räknade.



Tio! sa han och gapade. Nej, men farmor! Är det verkligen till mig?



Farmor nickade. Var så god! sa hon. Som om det just inte hade varit 
någonting att tala om.



Men under det att farmor och Nathan hade sitt lilla apspel för sig, 
uppförde barnen och Sunesson och Lova ett annat. De såg på varandra och 
blinkade, höjde ögonbrynen och sänkte dem, rörde läpparna och tecknade. 
Och plötsligt tog Frida till ordet.



Mor! sa hon. Mor har ju alldeles glömt att fråga Nathan, hur han haft det 
och hur han har det.



Stoppa på dig pengarna! befallde farmor. Och först då hon sett den sista 
sedeln instoppas i plånboken, vände hon sig till Frida och upprepade:

Hur han har det? Han ska väl ha det bra, som 
kommer med två pälsar.



Hon vände sig till Nathan och frågade illmarigt, var han fått pälsarna 
ifrån. Han blev förskräckt.



Jag försäkrar- stammade han. Jag försäkrar att jag både köpt och betalt 
dem. Jag försäkrar farmor



Farmor skrattade, så att Sunesson måste dunka i den breda ryggen och tör 
ha dunkat bra, ty gumman blev ond:



Lagom! skrek hon. Din pajas. En sån pajas du är.



Och så till Nathan:



Inte för att jag vill kalla dig idiot. Men en figur är du. Och nu kan du 
gärna berätta för Sunesson, hur pass beskedliga de har varit mot dig. De 
beskedliga människorna !



Nathan blundade och skakade på huvudet, han grinade och riste i hela 
kroppen alldeles som en pojke, som ska ta in en elak medicin.



Han sa:



Det är ingenting att berätta.



Då blev farmor envis och hon blev vid gott lynne och väntade sig något. 
Han skulle berätta, ocke han ville eller ej. Han skulle berätta hur pass 
beskedliga de varit emot honom.



Och han sa:



Jo. Jag kan inte säga annat, än att människor varit snälla mot mig. Det 
har varit krångligt ibland. Och ojojoj, farmor, vad jag har fått gno. 
Ojojoj! Men nog har de varit snälla mot mig. Ja! När jag var riktigt 
fattig så hjälpte mig de riktigt fattiga. Och när jag var småfattig, så 
hjälpte mig de småfattiga. Undan för undan, kan jag säga.



Och när du var cirkusdräng, insköt farmor, hur var det då?



Cirkusdräng? upprepade Nathan och la huvut på sned. Cirkusdräng? Det är 
jag ännu.



Då fick farmor sitt andra goda skratt och hon slog omkring sig på 
det att ingen måtte dunka henne i ryggen. Ja, var det inte det jag trodde! 
ville hon säga, men fick inte fram orden för skrattet. I alla fall var det 
en triumf. En triumf över barnen och Nathan och Sunesson och mycket annat. 
Men när hon skrattat slut, tillfogade Nathan en förklaring.



Det vill säga. Jag uppträder på cirkus. Eller rättare sagt på variete.



Ja, det känner jag inte till, sa farmor. Får du bra betalt?



Åja, mumlade han och ville inte ut med språket. Men farmor pressade. Och 
hon väntade sig något och gonade sig. Slutligen sa han:



De sista åren har jag inte uppträtt under tvåhundra dollars.



I månaden! skrek farmor och tog sig i örat.



I veckan? skrek August och slog med händerna i luften, som om han sett 
guldflugor.



Varken i månaden eller veckan; tvåhundra dollars per kväll.



De andra larmade, men farmor tog sig i näsan och örat och teg. Hur mycket 
är en dollar? undrade hon och fann siffran och multiplicerade. Och 
plötsligt kom hon att erinra sig ett språk, som fader Storm plägade föra 
på tungan:



Den som kan addera och subtrahera, den reder sig. Och den som kan 
multiplicera och dividera, han är riker karl.



Det hörde emellertid inte hit, och hon sa:



Är det inte, att du ljuger?



Han ryckte på axlarna och bredde ut armarna. Just som Jonathan.



Undra på då! sa farmor och snörpte litet med munnen. Undra på då, att du 
kan köpa hus. Vad gör du för slag? Går du på lina?



Han svarade, att han lärt sig gå på lina men att det inte lönade 
sig. Han hade ett nummer, som var alldeles unikt och det var orsaken, 
varför han fick så pass betalt. Han trodde, att han skulle kunna få ännu 
mer och han hoppades, att hans nummer skulle stå sig ett par år till. Med 
nödiga förändringar. Han hade imitatörer, som sökte fördärva marknaden för 
honom, men lyckligtvis var hans nummer omöjligt att imitera på ett något 
så när tillfredsställande sätt.



Och vad är det för ett nummer?



De ansatte honom!



Men han ville inte ut med språket, han slingrade sig. Och han sneglade på 
farmor. Slutligen nickade hon, helt obetydligt. Han kunde beskriva sina 
apkonster, om det roade honom. Han beskrev.



Han sa, att hans nummer skapats av en en slump och till på köpet av en 
sorglig slump. Han hade haft en god vän, som han höll mycket av. Verkligen 
mycket. Han var lindansare, fast inte en vanlig lindansare. Han hade ett 
fint nummer, ett farligt nummer, ett verkligt nummer. Och Nathan var hans 
passupp. Det var hans sak att övervaka en viss räddningsanordning, som 
kunde bli nödvändig på en särskilt farlig punkt. Var kväll skulle han stå 
i kulissen och vaka, och innan den farliga punkten passerats, fick han 
inte släppa räddningslinan. Och det var mycket spännande. Ty punkten 
bestod däri, att vännen, då han som bäst höll på i luften, skulle lägga en 
grov snara kring sin hals och hänga sig. Placerades snaran riktigt, var 
det ingen fara, men gled den blott ett par tum, var det fara. Då skulle 
Nathan med all kraft draga i sin lina, som var fäst under vännens axlar 
och som var så tunn vid fästet, att den inte syntes från salongen. Alltså 
gällde det för Nathan, att noga passa på, hur snaran löpte; dessutom hade 
de ett överenskommet tecken. Och en kväll gav vännen tecknet. Det var 
mycket spännande. Nathan drog med all makt i sin lina, men den brast. Då 
sprang han in på scenen.



Och då? sa farmor.



Då- sa Nathan, men ville inte säga mer.



Slutligen sa han:



Jag vet inte. Jag blev som upphängd. Jag stod där. Jag kunde inte röra 
mig. Jag visste om ingenting.



Och då? sa farmor.



Då- sa Nathan, men ville inte säga mer.



Slutligen sa han:



Det var ju inte mitt fel. De andra kunde ju ha hjälpt honom, när de såg, 
att jag inte kunde.



Men, fortsatte han, jag ska säga, att det var inte så lätt för dem heller. 
Det blev ett skratt och ett skrän i salongen. Ridån hade gått igen, men de 
sprang upp och drog isär den. För resten hade det inte tjänat någonting 
till. Doktorn sa, att han brutit nacken, då han kastade sig i snaran.



Skratt! ropade farmor. Vad i herrans namn säger du? Vad skrattade de åt?



Åt mig. Jag såg så dum ut. De trodde, att jag var en clown. Men iag visste 
om ingenting.



Och han gned sina kinder och såg på sina naglar och värmde fingrarna med 
andedräkten. Han smålog och sa:



Jag såg ut som en idiot.



Han berättade vidare:



När han sansat sig en smula och det hela var över, hade kamraterna sagt åt 
honom, att det där kunde vara någonting att bygga ett nummer på. De 
beskrev, hur han gjort och hur han sett ut och hur oemotståndligt komisk 
han varit. Naturligtvis gick det inte an att bara spatsera in på scenen 
och bli idiot; det hade inte heller varit möjligt. Han måste tänka ut en 
pantomim, i vilken det där kunde bli höjdpunkten. Han hade använt flera 
pantomimer. Han hade varit en dum guldgrävare, som blir bestulen av sin 
fiffige kamrat. Han hade varit en förlorad son, som i sena natten lämnar 
en champagnesupe för att uppsöka sin far och som finner fadern 
ruinerad och eländigare än han själv. Han hade varit en äkta man, som 
överraskar sin hustru och älskaren. Vad som helst kunde passa, bara det 
tillät honom att i det avgörande ögonblicket stå där som en idiot. Han 
hade aldrig misslyckats, han hade aldrig gått miste om applåder och fulla 
hus. Han var oemotståndlig. Men han måste arbeta. Oj, oj, oj! Det var inte 
lätt. På sätt och vis var det ju en naturens gåva, men naturen måste 
understödjas av konsten. Han kunde inte bli idiot när och hur han ville. 
Det lättaste var att imitera sig själv och många gånger nödgades han göra 
det. Men på premiärer och andra mera betydelsefulla föreställningar måste 
det vara äkta. Eljest riskerade han sitt rykte. Då gällde det att pirra 
upp nerverna och jaga upp sig och försätta sig i spänning. Lyckligtvis 
hade han livlig inbillning och redan som barn hade han inbillat sig de 
rysligaste saker och trott på dem. Han smålog och sa:



Farmor kan tro, att jag har haft nytta av skamvrån!



Men inbillningen var inte heller till fyllest. Den blev med åren sliten. 
Han måste stimulera sig med en verklig oro. Och då han inte var så rädd 
för någonting annat som för stryk, använde han stryk. Men hur och på vad 
sätt ville han inte berätta. Farmor sa:



Det kan också vara detsamma.



Och hon frågade ännu en gång:



Vad i herrans namn skrattar de åt? Kan det vara roligt att titta på en 
idiot?



Ja, visst är väl det roligt? sa han och såg häpen ut.



Och August brummade:



Det är alldeles förbannat roligt. Kan du inte visa oss?



Men det ville han inte.



Och det springer de och ser på? Och det betalar de för? Ja visst. Gud ske 
pris!



Vet farmor vad? sa han plötsligt. Vet farmor vad jag tror?

Jag tror, att de tycker det är roligt att se en idiot. Det är klart. 
Annars skulle de inte betala. Men jag tror någonting annat också. Jag 
tror, att de tycker synd om mig.



Ja, det kan du tro! svarade farmor och reste sig. Nu kom Emma och anmälde, 
att maten stod på bordet. Farmor lunkade åstad, som om hon haft brått. Men 
i dörren hann Nathan upp henne och tog henne i armen. Han började viska. 
Och han vred sig och blinkade och stammade som förr, då han var ängslig. 
Han sa:



Om inte farmor misstycker? Men farmor får inte bli ond! De här pengarna. 
Jag vet inte. Jag skulle så gärna vilja. Har farmor någonting emot, att 
jag ger dem åt Axelsson? Men farmor får inte bli ond!



Jo, hon blev ond. Hon blev ond, så att det sa kluck i hjärtat.



Är du galen? skrek hon.



Men hon behärskade sig genast. Hon muttrade:



Det är dina pengar.



De gick ut i salen och åt av de fjorton assietterna och de fyra rätterna 
och efterrätten. Och de pratade kors och tvärs; alla utom farmor. Fram mot 
slutet av maltiden ringde det på porten. De spratt till, som man gör, då 
någon kommer sent och oväntat. Emma gick och öppnade.



Det var bara herr Gawenstein.



Herr Gawensteins fräckhet och envishet förargade dem. August 
åtog sig att näpsa honom. De båda glasen i herrrummet hade så småningom 
skänkt honom ett behagligt mått av självförtroende. Han började ana, att 
han i själva verket icke var den stackars odåga, man höll honom för. Han 
kunde inte exakt erinra sig sina förtjänster, men han trodde, att han 
skulle se dem klarare dagen därpå, då den lätta spritångan fördunstat. I 
varje fall tillhörde han en gammal, förnäm borgarsläkt. Redan hans farfars 
farfar hade varit rådman i staden. Det var en borgerlig adel, som en 
fördömd schackerjude ej kunde ostraffad förolämpa. Dessutom trodde han sig 
veta, att det fanns en lag, som förbjöd judar att intränga i kristna hem. 
Han tyckte sig minnas, att det var strängt straff på det. Han trodde, att 
han skulle kunna lata häkta herr Gawenstein. Han trodde och han tyckte, 
och fast han icke kunde precisera, vad han trodde och tyckte, kände han 
med dunkel visshet, att han hade rätt. Han reste sig och vandrade med 
långa, tunga och något dröjande steg mot förstugan, fast besluten att 
krossa herr Gawenstein. Axel fann det rådligast att följa honom; likaså 
Frida. Emellertid lyckades herr Gawenstein stilla deras förargelse och 
väcka deras intresse. Han hade ett förslag att göra dem, men det kunde 
icke gärna diskuteras i farmors närvaro. När de hörde, att förslaget ej 
kunde diskuteras i farmors närvaro, stegrades deras intresse ytterligare. 
De stängde salsdörrarna och bad herr Gawenstein stiga in i herrummet.

Farmor anade ingenting, hon visste knappt, att herr Gawenstein fanns 
i huset. Hon satt och tänkte på, vad barnen hade sagt henne. Hon gav dem 
inte rätt utan vidare; hon prövade och granskade. Men så småningom gav hon 
dem rätt. Hon måtte ha varit ett elakt stycke, eftersom alla människor 
hatade henne. Det kunde inte förklaras på annat sätt. De hatade henne, 
fastän de sovit under hennes tak, ätit vid hennes bord och tagit 
välgärningar av hennes hand. Det kunde inte ha varit deras fel, det måste 
ha varit hennes; hon måste ha varit ett elakt stycke. Hon hade varit hård 
mot Borckarna, hon hade pinat livet ur Jonathan, hon hade varit omänsklig 
mot Gabriel. Hon hade inte förstått det själv, inte helt och hållet. Men 
andra hade sett och förstått, barnen hade förstått. Nu visste till och med 
barnbarnen, vad hon var för slags människa. Och nu visste hon det själv.



Men i en punkt gav hon dem inte rätt; i en punkt beljög de henne. Hon hade 
inte varit elak mot Nathan. Det var orimligt. Man kan minnas galet och man 
kan uppfatta saker och ting på olika sätt. Men man kan inte gå i tio år 
och längta efter en människa som man inte håller av. Och man kan inte vara 
elak mot den man håller av. Sträng kanske, men inte elak. I den punkten 
hade de beljugit henne.



Bäst hon tänkte på detta, fick hon ett infall, som i förstone alldeles 
överväldigade henne. Det var ett sentimentalt infall och således någonting 
alldeles nytt för farmor. Och det överväldigade henne just därför att hon 
inte riktigt förstod sin egen avsikt.



Hon skulle be Nathan om förlåtelse.



Hon tänkte:



Det tör väl vara han, som har skäl att be mig om förlåtelse. Men jag bryr 
mig inte om det. Allting annat har varit bakvänt. Och när jag gjorde rätt, 
gjorde jag ingen till lags. Jag far väl taga skulden på mig och be dem 
allesammans om förlåtelse.



I själva verket tänkte hon inte alls be om förlåtelse. Hennes avsikt var 
helt enkelt att tigga barmhärtighet. Men det förstod hon inte. Hon visste 
inte ännu, hur fattig de hade gjort henne och hur eländig. Hon var krossad 
och förbi och orkade inte längre hålla sig uppe, men själv trodde hon, att 
hon var ödmjuk och att hennes ödmjukhet skulle bryta ringen omkring henne. 
Hon trodde, att hon hade någonting stort att komma med, som skulle slå dem 
med häpnad och röra dem ända ned i hjärterötterna. Hon var barnslig. Hon 
trodde, att allting blir bra igen, bara man ber om förlåtelse.



Och hon kom skamligt till korta. Det visade sig, att hon inte visste stort 
mer om sig själv än om andra. Hon var förbi visserligen men alls inte 
ödmjuk. Det gick så galet, som det kunde gå. Hon blev ond. Men hon 
behärskade sig och lyckades ännu behålla sin värdighet.



Hon sökte Nathan och fann honom i köket och så gott som i famn på den där 
Emma. Han skrattade som en tosing och orsaken var inte svår att finna. 
Runt omkring honom låg paketen med allehanda förnödenheter, somliga 
öppnade, andra upprivna i kanten. Han skrattade åt farmor. Emma gjorde sig 
lustig över henne, själva tiggegubben flåsade fram skratt mellan sina 
slaka läppar, och Axelsson stod och såg på. Det var rätta ögonblicket att 
falla på knä och ropa: Käre son, förlåt mig! Jag har felat.



Ty djupare ödmjukhet kunde ingen människa begära, ej heller Vår Herre. Men 
hon tänkte: Nu blir jag ond. Och sen är det slut.



Hon gick fram mot dem och de tör väl ha sett, hur det var fatt. Skrattet 
tystnade ögonblickligen. Emma tryckte sig upp mot väggen, tiggegubben 
hukade sig ned. Hon såg deras förskräckelse och den skänkte henne en 
bister och bitter glädje. Hon tänkte:

Jag tror minsann, att de har rätt. Jag tror minsann, att jag är en 
elak käring. Gud ske pris!



Det eggade henne ytterligare, men hon behärskade sig. Hon ville spara på 
vreden, eftersom den var det sista hon hade kvar. Hon vände sig mot 
Axelsson och fick se något, som kom henne att baxna. Så när hade hon 
brustit i skratt. Axelsson grät. Han hade fått sina pengar och han grät. 
Han hade torkat sina tårar med handen och handen hade varit smutsig. De 
yviga brynen hade fuktats och hängde i stripor och mellan striporna 
stirrade de rödsprängda, fula gamla ögonen fram. Gud ske pris, tänkte hon, 
att jag fick se Axelsson rörd. Här har han gått mulen och tvär som en 
olycka i alla väder men nu är han rörd till tårar. Vad det finns mycket, 
som är rörande i världen fast det mest är sånt, som elaka käringar inte 
begriper.



Hon fick ett nytt infall, som ingenting hade med ödmjukheten att skaffa. 
Hon sa:



Ja, tänk att Axelsson skulle få rätt!



Och hon berättade, hur som Axelsson beständigt tagit Nathan i försvar, då 
farmor beskyllde honom för odygd och otyg. Hon ljög och bredde på, ty hon 
tog för givet att hon kunde breda på utan risk att bli motsagd. Och hon 
fick rätt. När Axelsson hörde, att han tyckt om pojken och tagit honom i 
försvar, grät han ännu ymnigare. Han nickade och hickade och mindes. 
Farmor brast i skratt.



Men hon behärskade sig; hon hade inte lust att skratta ännu. Hon 
betraktade Nathan och hon tänkte: De har rätt i alla fall och jag har 
orätt. Jag har aldrig hållit av honom. Hur skulle jag kunna hålla av ett 
sånt kräk? Jag vet väl, hur svårt jag hade att tåla Jonathan. Och ända var 
han karl nog att skämmas.



Hon sa:



Har ni hört, hur finurligt Nathan förtjänar sina pengar?



Berätta! befallde hon. Han ville inte, men hon behövde bara ta ett steg 
mot honom, så började han berätta, hack ande och stammande. Hon 
hjälpte honom på traven. Och då? sa hon. Hur gjorde du då? Hur var det då? 
Hon plockade hela berättelsen ur honom bit för bit och från början till 
slut. Och hur bär du dig åt nu? fortsatte hon. Du kan ju inte bli riktigt 
rolig med mindre du blir skrämd? Och du har väl inte en död kamrat 
hängandes över huvudet för jämnan? Hur bär du dig nu åt?



Det ville han inte bekänna.



Hon sa:



Då ska jag tala om, hur du bär dig åt. Du låter dem slå dig. Du har någon, 
som skrämmer dig med stryk, och ibland måste han väl piska upp dig. Jag 
förstår och begriper, för det var likadant med Jonathan. Han fick sin 
sjuka som säkrast, om någon skrämde honom för stryk. Man behövde bara 
knyta näven under näsan på honom. Men skillnaden var den, att han skämdes 
som en hund, stackarn. För det var ju inte bara fel på förståndet, som 
eljest kan vara skam nog, utan det var också den där strykrädslan. Och det 
är ju gement för en karl. Så att han skämdes och jag skämdes.



Men du skäms inte utan du visar eländet för hur många som vill se och ju 
flera desto bättre. Och de skrattar åt dig och kastar slantar åt dig. Ja, 
det begriper jag. Gyckelmakare som gyckelmakare. Och en ser ju, hur barn 
brukar dansa runt kring fånar och göra narr av dem. Men att du kan tro, 
att de tycker synd om dig? Det begriper jag inte.



Och nu ska jag säga dig en sak. Du skäms inte, men jag skäms. Jag skäms 
att ha dig i huset. Du har gjort narr av oss och skrivit tiggarbrev och 
smusslat med Gawenstein. För du trodde, att du skulle komma med dina 
pälsar och dina pengar och göra oss till pannkakor. Men vi skäms för dig. 
Om du har så mycket pengar, som du ljuger, det vet jag inte. Jag vet bara, 
att jag skäms över de pengar, du har. Hade du kommit tillbaka som en 
stryker, så hade jag kanske skämts för dig då med. Men inte tiondelen! Det 
hade varit en naturlig sak och en olycka. Det här är gement.



För om jag tänker med mig själv att det skulle vara något fel med mitt 
förstånd och att jag skulle låta folk skratta åt eländet och ta pengar för 
det. Nej, jag kan inte tänka mig värre. Jag skulle gömma mig. Ibland 
tycker jag, att jag är den enda kloka i det här huset och den här släkten. 
Det har knappt funnits någon bland er som inte haft sin skavank. Och du 
mest! Men jag har tålat mig och inte varit sämre mot er för det. Ty 
sjukdom och svaghet är herrens hemsökelse. Men den som driver apspel med 
sitt elände och prålar med sin svaghet, den är en ärkefigur. Det är 
gement.



Och nu vet du, vad jag tänker om dig. Hade du tiggt vid min dörr, så hade 
jag inte kört bort dig. Titta på det där gamla kräket, där sitter; jag kör 
inte bort honom. Eller titta på det orkeslösa nötet, som jag klätt och 
fött i femtio år för att han skulle vända sig emot mig i sista 
ögonblicket. Jag kör inte bort honom. Men dig kör jag bort. Du kan gå med 
dina pälsar. Du behöver mig inte och jag har aldrig tålt dig. Du har 
aldrig varit riktig; varken karl eller kvinna, varken barn eller vuxen, 
varken slug eller stolle. Du är inte en människa, du är en figur. Du är en 
enda avsky.



Han stod tätt framför henne, men hon undvek att betrakta honom. Det hade 
varit för otäckt att se hans grimaser, som folk brukade skratta åt. Hon 
fäste blicken vid tiggaren, den falske Grundholm. Och vad det led fick 
gubbstackarn den tanken, att hennes vrede riktade sig mot honom. Han reste 
sig och stod där med skälvande knän, famlande omkring sig efter hatten och 
käppen. Just som hon slutade att tala, fick hon klart för sig, att hon 
skrämt gubben. Hon gitte inte lugna honom med ord, men hon gick bort och 
klappade honom litet på axeln och kinden. Därpå lämnade hon köket. Det var 
hennes avsikt att genast berätta alltsammans för 
barnen. Hon skulle säga, att hon kört Nathan ur huset och att den, som 
föredrog honom framför henne, också kunde följa honom. Hon behövde ingen 
människa, hon behövde inte ens en hund eller en katt. Hon kunde vara 
alldeles ensam Hon var inte mörkrädd. Och hon var fortfarande mycket vred.



Herr Gawenstein hade under tiden framlagt sitt förslag. Han 
ämnade förmå sin huvudman att bjuda fyrahundrafemtio tusen för gården, 
varav trehundrafemtio kontant. Det höga priset skulle visserligen minska 
hans provision, men han var beredd att göra någonting för de Borckska 
arvingarna. Under förutsättning att de å sin sida ville göra någonting för 
honom. De hade själva hört, att hans huvudman vägrade honom all sorts 
provision, ifall affären icke uppgjordes direkt mellan honom och fru 
Borck. Alltså måste det nyss avslutade köpet upphävas antingen genom en 
uppgörelse i godo eller genom process.



Borgmästarn ställde sig i förstone helt och hållet avvisande. Han 
beklagade herr Gawenstein och ännu mer sig själv, sina barn och sina 
syskon. Men han fann förslaget orimligt och otjänligt. Dessutom ville han 
betona, att ett försök till uppgörelse i godo- enligt hans åsikt det enda 
tänkbara sättet- skulle kunna väcka mycken anstöt. Och det Borckska namnet 
fick icke smutsas.



Frida medgav, att det Borckska namnet icke och på inga villkor finge 
smutsas. Men å andra sidan hade hon en känsla av att någonting måste 
göras. Hennes ställning var icke sådan, att hon utan vidare kunde avstå 
från hundra tusen eller del därav. Dessutom ville hon betona, att de hade 
ett stort ansvar gent emot mor. Det var deras skyldighet att hjälpa henne, 
då hennes själskrafter började svika.



August fann alla ord överflödiga. Sanningen att säga fann han inga 
ord alls. Han stod helt och hållet på herr Gawensteins sida men kunde bara 
yttra: Va fan, förstår ni inte, människor? Är ni idioter? Och han var 
förtvivlad över att de inte förstod honom.



Sunesson anförde ett precedensfall. Hans svärfar, en bror till 
kommerserådet Borck, hade på sin tid sålt en egendom till vrakpris. Barnen 
hade lyckats ådagalägga, att gubben tidtals led av sinnesrubbning och 
köpet hade återgått. Borgmästarn genmälde:



Det är inte något precedensfall. Dessutom glömmer ni, att både August och 
jag var närvarande vid köpets avslutande. Vi borde åtminstone ha 
protesterat



Var det ingen av herrarna, som blinkade? frågade herr Gawenstein. Och han 
förklarade sig. Det är inte dumt att blinka, när man gör upp en kvistig 
affär. Det ligger en reservation i blinkningen, som man kan få gagn av 
efteråt. Man kan säga: Min kära vän, jag kunde inte säga dig min åsikt 
eller mitt rätta pris just då, men du såg ju att jag blinkade? Det är 
endast undantagsvis man får användning för reservationen; men det är 
alltid klokt att blinka.



Tack, herr Gawenstein, inföll borgmästarn, tack för lärdomen. Tyvärr är vi 
inte hästskojare.



Det vet jag, genmälde Gawenstein, men det var dumt i alla fall. Hade herr 
borgmästarn blinkat, kunde han i morgon ha gått upp till Björner och sagt 
så här: Min käre Björner, här har du dina pengar. Vi kunde verkligen inte 
hindra vår stackars mor från att besvära dig med sina galna infall, men 
jag hoppas du såg, att jag blinkade?



Prat! röt borgmästarn och stampade i golvet. Har herrn inte något bättre 
förslag, så kan herrn gå.



Men August, som satt bredvid herr Gawenstein, slöt honom i sin famn och 
höll honom kvar, vilket för resten var alldeles överflödigt. Och 
borgmästaren lugnade sig och sög på sin beska mustasch.



Herr Gawenstein sa:

Det finns andra sätt, herr borgmästare. Bara man är klok finns det 
många sätt. Nu ska herrskapet höra! Jag utgår ifrån, att vi kan bevisa, 
att gamla frun är sinnessvag



Sinnessvag! skrek Frida och tog sig om huvudet. Gawenstein lugnade henne 
med en mild och mjuk handrörelse. Han smackade på ett smeksamt sätt som om 
han haft ett spann skygga fålar att tygla.



Jag ber om ursäkt, att jag sårar. Jag känner inte det rätta ordet, men om 
vi frågar en läkare och en jurist, får vi veta det rätta ordet. Vi kan 
bevisa, att den gamla damen är svag. Vi kan bevisa, att hon avslagit ett 
högre anbud och antagit ett lägre. Vi kan bevisa, att hennes barn skyndat 
hit för att avstyra olyckan



Det är ju lögn! avbröt borgmästarn alldeles häpen.



Herr Gawenstein smålog, fint och medlidsamt.



Jaså, det är lögn? Nej, herr borgmästare! Ty hade ni haft en aning om det 
högre anbudet, så hade ni skyndat hit för att avstyra olyckan. Alltså är 
det icke lögn i högre mening. Vi kan bevisa, att Björner kände till den 
gamla fruns svaghet. Vi kan bevisa allt, som behövs för att göra den här 
saken till en ful historia. En mycket ful historia, herrskapet, mycket 
ful. För Björner. Vi har moralen på vår sida, den mänskliga och den 
gudomliga. Ty moralen lär oss, att vi icke skall utplundra de svaga och 
värnlösa. Om den Allsmäktige i sin vishet berövat en svag gammal kvinna 
hennes sinnens fulla bruk, så bjuder oss gudomlig och mänsklig lag att 
bevaka hennes intressen.



Herr Gawenstein hade rätt och herr Gawenstein triumferade. Han fick också 
sitt erkännande. Ty då August hörde den lilla mannen uttala så höga 
sanningar, som dessutom tycktes innebära någonting nyttigt och för honom 
gagneligt, kände han sig gripen rakt i hjärtat. Han sa:



Det är ta mig tusan första gången jag lägger bort titlarna med en jude. 
Men nu gör jag det. Skål! För du är kristen, bror, en god kristen. 
Och du resonerar alldeles som jag. Du resonerar som en kristen. Skål och 
tack!



Och de skålade och tackade.



I detsamma öppnades dörren, som stått tillskjuten, och farmor steg in i 
herrummet.



Barnen såg genast, hur det var fatt. De kände henne så innerligen väl och 
de såg och förstod, vad herr Gawenstein ej såg och förstod: att farmor var 
vred. Det fanns inga vredesrynkor i pannan, munnen var icke hopbiten, 
kindmusklerna icke spända, rörelserna icke häftiga. Det fanns ingenting, 
som varnade främlingen. Men barnen såg och kände igen! De såg, att 
ansiktet hade den rätta blåvita färgen, som skrämt dem halvtokiga i forna 
dar och skrämde dem nästan lika mycket den dag, som var. De såg att ögonen 
var glanslösa och avfärgade och att ögonlocken var tunga och ständigt på 
glid som hos en halvsovande. Framför allt kände de igen gången. Den var 
ljudlös; stora, tunga människan gled fram som en katt. Och hon rörde sig 
försiktigt och långsamt som om hon varit rädd för sin egen kropp.



De såg hur det var fatt, men de kände icke orsaken. Och de hade dåligt 
samvete. De kunde inte tro annat, än att hon lyssnat till deras samtal. De 
visste inte, vad de skulle göra, ty de kunde helt enkelt inte tänka. Det 
hade varit bättre för farmor, om de inte varit fullt så rädda. Om 
åtminstone Sunesson eller Lova vågat ingripa. Men de vågade icke och de 
visste icke vad de skulle ta sig till. Praktiskt taget var farmor och herr 
Gawenstein allena i rummet.



Och herr Gawenstein ansåg sig icke ha någon orsak till oro. Han tyckte sig 
märka, att han fått barnen över på sin sida. Han närmade sig målet. Och 
när nu den gamla frun själv steg in i rummet, tyckte han, att hon kom just 
lagom och liksom skickad av Försynen.



Se där är hon ju! ropade han och öppnade helt gemytligt stora 
famnen. Farmor själv, vet jag, farmor själv!



Han betraktade och behandlade henne som en god kund. Han var älskvärd och 
galant, artig och hjärtlig. Han gnuggade händerna, grinade sitt allra 
skälmskaste leende och viskade:



Frun! Hunden var klok! Och nu ska vi vara kloka allesammans.



Därpå bjöd han henne en bekväm stol.



Hon besvarade hans artighet med en liten nigning och satte sig. Barnen 
trodde knappt sina ögon. Men hennes tillfälliga lugn ingav dem ingen 
säkerhet, tvärt om kände de sig ännu mera förvissade att utbrottet skulle 
bliva fruktansvärt. De trodde, att det var oundvikligt, och de tyckte att 
herr Gawenstein kunde taga emot den första stöten.



Han gick rakt på sak med korta, raska tag. Till en början konstaterade 
han, att fru Borck som klok säljare ej kunde föredra ett lägre pris för 
ett högre under förutsättning av samma säkerhet och samma 
betalningsvillkor. Den saken behövde inte diskuteras. Men frun hade begått 
en dumhet och nu gällde det att se till, om den kunde repareras. Det kunde 
den. Först och främst skulle frun begära att bli satt under förmyndare



Förmyndare? avbröt farmor och såg för första gången på herr Gawenstein. 
Men hon vände genast bort blicken och vred litet på huvudet som om hon 
lyssnat. Gawenstein fortsatte. Förmyndaren skulle vända sig till Björner 
och fordra, att köpet skulle återgå. I värsta fall måste man hota honom 
med process, ty han hade missbrukat fruns svaghet



Svaghet? upprepade farmor och barnen hajade till.



Men herr Gawenstein förklarade, mild och godmodig, fin och finurlig, sitt 
uttryck.



Frun! sa han. Frun är gammal, frun är urgammal. Det är ingen oartighet att 
säga det, ty ålderdomen är en stor heder och det 
heter: hedra ålderdomen! Men nu vet vi alla att ålderdomen försvagar våra 
själskrafter. Det är ingen skam, frun, ty det är en naturlig sak. Frun kan 
komma från affären med heder, det garanterar jag. Och frun vinner runda 
hundra tusen på kuppen.



Så att herr Gawenstein menar, började farmor efter ett ögonblick, han 
menar, att jag inte skulle stå vid ord och avtal, därför att jag är 
skröplig och svag på förståndet? Och på bara det skulle jag förtjäna 
hundra tusen?



Och hon tillade:



Då må jag säga att ordspråket har rätt, som säger: det finns ingenting 
ont, som inte har något gott med sig. Jaså, att jag skulle bli så rik, 
bara därför att jag börjar bli klen till förståndet. Det må jag säga!



Hon vände sig mot barnen; hon betraktade dem en efter en och granskade dem 
med lugn, eftertänksam blick. Hon tyckte, att de såg så underligt slitna 
och fattiga ut. Hon tog sig i örat.



Ja, kära barn, sa hon, nog förstår jag, att ni vill ha så mycket pengar ni 
kan få. Det vill jag ock. Men det här vore orätt. Och jag tänker inte göra 
något orätt, varken för er skull eller för min.



Orätt? upprepade herr Gawenstein i ännu mildare ton, ty nu kände han, att 
han nalkades den svåra och brännande punkten. Och det var på det hela 
taget och onekligen en generande punkt.



Det vore orätt, fortsatte farmor, därför att det vore lögn. Det finns inte 
något fel på mitt förstånd och Björner har inte lurat mig. Om han än 
velat, så hade han inte kunnat. Så pass slug är jag, ser herr Gawenstein. 
Och därför vore det orätt och ni får mig inte till det.



Herr Gawenstein myste och smackade. Han hotade henne godmodigt med 
fingret.



Oj, oj ! sa han. Fru Borck talar jämt om rätt och orätt. Men akta sig 
bara! Det kan bli en fix ide. Jag hade en kusin, som tog livet av 
sig i sinnesförvirring. Det började just med grubbel över rätt och orätt



Men han kände, att han stod inför ett svårt hinder och han såg sig oroligt 
omkring. Då fick han oväntad hjälp. Från en vrå i rummet, där hon stått 
inklämd och osedd och bortglömd, kom plötsligt tant Lova framlinkande. Hon 
lyfte sina skälvande händer, som om hon velat smeka lilla svägerskan, 
stannade likväl på behörigt avstånd.



Hon sa:



Kan jag tjäna dig och barnen med så litet som att vittna, så gör jag det 
så gärna. För alla de gånger vi Borckar har sagt: man får inte räkna med 
henne som med en vanlig människa. Hon är inte tillräknelig. Och det 
gjorde, att vi höll till godo med mycket, som vi annars inte hade tålt. 
För vi var ju människor vi också fast beskedliga. Och vi hade våra känslor 
och vår stolthet. Men vi brukade säga: Hon menar inte så illa. Hon vet 
inte, vad hon gör.



Just det! bekräftade herr Gawenstein allvarligt. Vi människor vet så litet 
om oss själva. Jag hade en onkel, fru Borck. I tjugu år satt han på 
dårhus, den käre stackars gubben. Men vet frun, hur hans galenskap yttrade 
sig? Han trodde, att han var kung Salomo! Ja, frun känner ju till Salomo? 
Klokhetens symbol! Så galet kan det vara.



Och för att nu gå från sak till sken, inföll Sunesson, smålog och kröp 
ihop. I sak kan lilla svägerskan ha rätt, då hon tror, att hon är den 
klokaste här i huset, för att inte säga i världen. Men skenet är det 
viktigaste. Och hur ser det ut? Konstigt ibland, va? Det går till exempel 
en gammal tiggare här i huset. Lilla svägerskan ser honom nästan varje dag 
och han har atnjutit hennes välgärningar i många år. Kan lilla svägerskan 
säga oss, vad han heter?



Farmor svarade:



Inte annat än jag vet, heter han Sunesson.



De skrattade alla, men det var ett otäckt skratt. Det lät som då hetsade 
hundar skäller.

Där hör ni! skrek Lova. Men det är inte elakhet! Hon menar ingenting 
ont. Det är med henne som med barn, hon förstår inte, hur grym hon är.



Det gör hon inte, bekräftade Sunesson och förlät henne med ett varmt 
leende. Det är hennes fullgoda ursäkt, lilla svägerskan. Men nu syftade 
jag inte på tiggaren Sunesson utan på tiggaren i köket. Han heter 
Pettersson. Och lilla svägerskan kallar honom Grundholm. Nog är det lite, 
lite konstigt?



Farmor svarade:



Jag var så van vid Grundholm. Jag tyckte, att han kunde heta så som jag 
var van.



Nu såg de på varandra, höjde ögonbrynen, skakade helt litet, helt litet, 
sina bekymrade huvuden. August brast ut i en stönande suck.



Farmor spratt till.



Det var väl ingen som gick i porten? frågade hon.



De hade ingenting hört, och farmor tog sig om näsan och sa:



Jaså, kära barn, ni menar, att jag inte är riktig?



Då gjorde barnen stora åtgärder, men Sunesson föll dem i talet:



Riktig och riktig! Vi håller oss till skenet, lilla svägerskan, ty efter 
skenet skall det dömas. Hur såg det ut, att svägerskan tog dräng och piga 
med sig till Björner? Han borde själv ha förstått, att det inte var så 
helt. Det behövdes inga blinkningar. Och vad lilla svägerskan sa lät inte 
heller så förståndigt. Som det var, menar jag! Ty naturligtvis var det 
klokt. Eller hur såg det ut, när vi gick i långan rad på gatan med blommor 
i händerna och lilla svägerskan sa till envar, vi mötte: Undrar ni vart 
jag ska gå? Jo, jag ska sälja mitt hus.



Eller, inföll Gawenstein, när frun kom in i min bod. Hur var det då? Minns 
frun, att hon mötte någon vid utgången? Frun neg och sa, att det var 
någon, som frun sällan såg. Vem kunde det ha varit?



Hon såg på honom och svarade:



Det var kung Salomo. Eljest hade jag inte nigit så djupt.



Plötsligt reste hon sig; hon lyfte händerna och det såg ut som om hon 
velat bana sig väg och ta till flykten. Men hon blev stående orörlig, med 
huvudet bakåtlutat. Hon lyssnade. Som hon stod där, kortandad och 
flämtande, med ögongloberna oroligt rullande under de halvsänkta locken 
såg hon verkligen inte riktigt klok ut. Från förstugan hördes ljud av steg 
och skrapningar. Borgmästarn sa:



Det är ingenting farligt, mor. Det är kanske Axelsson som bär upp Nathans 
koffertar. Jag ska se efter.



Hon hejdade honom.



Jag vet. Det är ingenting. Det är, som det ska vara.



Lika fullt blev hon stående och lyssnade. Tyst, viskade hon. Var tysta ett 
slag. Då porten öppnades och stängdes, skrek hon:



Nå, hörde ni nu då?



De hörde och de undrade, men fick strax annat att tänka på. Farmor satte 
sig åter i stolen och hon såg från den ene till den andre och nickade på 
ett hemlighetsfullt sätt, som skrämde dem. Frida började huttra och hacka 
tänder. Och hon hackade fram:



Mor- är - så hetsig.



Alldeles det! bekräftade Gawenstein. Fruns temperament är koleriskt. Jag 
hade en kär gammal moster i Hamburg. Mannen var såpsjudare och en rik och 
vördnadsvärd gammal man. Men hon var så där kolerisk och egen, envis. Sätt 
henne under förmyndare, sa jag åt barnen. Jag ber er för hennes egen 
skull! Men de ville inte. Och hur tror frun att det gick?



Det gick nog illa, svarade farmor. Herr Gawenstein får mig inte till något 
orätt ändå.



Agnes! inföll Lova. Det är en sak, som gör mig alldeles häpen. I all 
din tid har du skrutit med dina barn, så att ibland det varit nästan 
förargligt. För det fanns inte barn i världen, som kunde förliknas vid 
dina.



Om hon skröt! fnissade Sunesson.



Och nu tror du, fortsatte Lova, att dina egna barn vill förmå dig att göra 
någonting orätt. Är inte det besynnerligt?



Farmor betraktade än en gång sina barn och än en gång skar det henne i 
hjärtat att se dem så slitna och nötta och



sorgliga.



Ja, sa hon och drog lite på mun, jag har alltid trott, att jag haft de 
liksta barnen. Men jag kan inte ta på mig, att iag ar galen bara för det.



Hon funderade, och hon lyste upp och småskrattade.



För resten skulle folk inte tro mig, om jag ändå sa det själv. De känner 
mig. Björner känner mig. Arnfelt känner mig. Det var han, som sa att jag 
är försiktig och omsynt. Det är ändå en mäktig man. Tänk på det, barn! Vad 
skulle han säga?



Borgmästarn log i mustaschen och klappade henne på skuldran. Han strök 
henne över den kullriga ryggen och svarade mycket milt och försiktigt:



Kära mor, han skulle ingenting säga. Han har varit död i tjugu år. Så han 
skulle ingenting säga.



Då lade farmor armen över ögonen som en barnunge gör, när den skäms. 
Minnet svek och det var en skam.



Herr Gawenstein triumferade.



Minnet, fru Borck! Minnet är borta! Det behövs inte mer. Då har man sitt 
på det torra i såna här fall. Jag hade en onkel i Lübeck



Men farmor avbröt honom.



Stackars herrn, sa hon, herrn har nog haft det svårt med så många sjuka i 
släkten. Jag vet vad det vill säga att ha sjuklingar omkring sig. Och ändå 
har jag trott till den dag i dag, att jag redde mig med dem. Jag trodde, 
att jag varit så tämligen beskedlig mot dem och att jag hjälpt dem 
efter förmåga. Men nu vet jag, att jag mindes tokigt. Det är med det som 
med Grundholm. Jag ville, att det skulle vara Grundholm, eftersom jag var 
van vid den stackarn. Och så tyckte jag att det var han. Och jag ville, 
att jag skulle ha varit en snäll och fin fru i all min dar. Och så tyckte 
jag, att jag varit.



Hon sjönk ihop en smula och mumlade:



Jaha, kära barn, vad är det ni vill?



Barnen svarade inte men väl herr Gawenstein med korta, raska tag.



Det är enkelt. Frun begär att komma under förmyndare. Det är allt. Resten 
sköter vi. Skulle Björner tredskas kan det bli nödvändigt att konsultera 
läkare. Det är också enkelt. Frun besvarar hans frågor



Ska jag skapa mig? undrade farmor.



Herr Gawenstein förstod inte riktigt.



Jag menar, om jag ska göra något apspel. Eller kanske det räcker, om jag 
säger honom, att jag sålt gården och gett pengarna åt barnen? Då tror han 
kanske att jag är galen?



Å, mor, mor, mumlade Frida.



Kära mor, sa borgmästarn och drog åt sig handen.



Mor! bölade August.



Ja, det lär ska vara jag, sa farmor. Och hur blir det sen då? Ska ni 
spärra in mig?



Då skrek de alla på en gång och sträckte armarna mot höjden och stod där 
som utropstecken.



Mig kan det kvitta, sa farmor. Och kanske det kan öka priset. För jag 
säger som jag alltid har sagt: Gud ske lov för pengarna! Har man dem, så 
vet man vad man har. Med förståndet kan det vara ovisst. Det vet stackars 
herrn, som har så många galna släktingar. Han vet hur det står till, när 
man tror att man är klok som kung Salomo.



Hon log och nickade och sa:

Nå, är ni nöjda nu, barn?



De visste inte vad de skulle svara. August gjorde ett försök.



Kä-ära mor, sluddrade han. Mor är den bästa och kloklokaste.



Farmor sa:



Jag tror det fastnar i halsen?



För guds skull, barn, fortsatte hon viskande och hytte med handen, akta er 
nu, så att ni inte pratar bredvid mun. Glöm aldrig att jag är stollig. När 
man har sånt här hyffens för sig, måste man vara försiktig.



Och hon tittade misstänksamt på herr Gawenstein.



Kan herrn hålla tyst?



Var lugn för mig, fru Borck, sa herr Gawenstein. Jag är lika klok som 
hunden. Jag har nos, fru Borck, och jag vet, vem jag ska hålla mig till. 
Jag representerar köparen.



Han sträckte på sig och tillade:



Jag är ingenting, fru Borck I mig själv. Jag är luft. Men Jag 
representerar en halv milhon.



Farmor upprepade:



Nå, är ni nöjda nu, barn?



De svarade icke med ord. De var alltjämt brydda och rädda.



Men de började småle.



Då skrek hon till och tog sig om huvudet. När de skyndade fram till henne, 
slog hon ifrån sig och ropade:



Nej, kom inte hit! För nu tror jag det börjar.



Vad ?



Galenskapen !



Hon sa:



Barn, vet ni, vad jag har gjort? Men ni får inte bli onda på mig. Ni får 
inte slå ihjäl mig. Kan ni sätta mig på dårhus för hundra tusen så kan ni 
väl slå ihjäl mig för en halv million?



Jag har vräkt bort den halva millionen.

De förstod inte.



Jag har kört bort Nathan.



De hajade till men förstod icke.



Hon sa:



Jag har kört honom som en hund ur huset. Han kommer aldrig igen. Ni får 
aldrig se röken av honom. Och ni får inte en skilling av hans syndapengar.



Hon reste sig och knöt händerna mot dem.



Och nu, kära barn, ska jag göra rent i mitt hus.



Nu skulle hon göra rent i sitt hus.



Ja.



Men det var alldeles tomt omkring henne. Ljusen brann i alla rum och alla 
fönster lyste. Faderstjället måste ha varit en säll och sällsam syn för 
den trötte vandraren. Men herr Gawenstein fanns inte till hands för att 
skildra hur säll och sällsam. Herr Gawenstein hade haft rätt. Han var bara 
luft och hade farit ut genom spjället. Några barn fanns där inte, varken 
barn eller barnbarn. Kanske hade de gömt sig i skamvrån, där det låg en 
karl utan huvud, eller kanske hade de krupit ut genom vindsgluggen 
alldeles som ängeln, som tappade en fjäder. Sunessons grinande ansikte såg 
hon blekna och försvinna i en fönsterrutas mörker. Lova smet ned i ett 
råtthål, som hon aldrig sett förr. Det fanns inte en katt en gång. Den var 
dränkt. Han hade kommit samma dag Nathan försvann. Eljest hade den 
ingenting med Nathan att skaffa. Men det var ett tyst och lent och dystert 
djur, den var som tystnaden efter en bullrande pojke, som dött.



Axelsson stod i ett hörn, men när hon kom närmare var det far själv och 
när hon kom riktigt nära var det bara en klocka, som visade halv tolv. Det 
fanns ett hus med upplysta rum och allehanda möbler och husgeråd. Hon 
kunde ha krossat några vaser, det fanns tillräckligt, eller en stol eller 
en lampa. Men det är inte samma sak att krossa dött och att krossa 
levande. Inte samma sak och inte samma smak.

Det går väl an att vara vred, då man har någon med sig i grytan. Att 
koka där ensam är orkeslöst, hemskt. Hettan flår skinnet av kroppen och 
bröstet spricker och hjärtat välver ut.



Hon kunde tända eld på huset.



Ja, tänkte hon, det ska jag göra.



Hon gick ut i köket och tog vad spånor som fanns i vedlåren. Hon fyllde 
förklädet och såg sig om efter någonting mer att bära i. Där låg på en 
stol ett tygstycke, svart på ena sidan och vitt på den andra. Det var 
nästan skapt som en liten vedbärare och hon fyllde det med spånor. Hon 
trodde kanske, att det var en vedbärare, men det var en frackväst.



Så började hon knoga i trapporna, hon skulle upp på vind. Där skulle det 
ske. Men det var himla långa trappor. Och hon var trött. Hon tappade 
spånorna. En efter en gled de ur vedbäraren, som var en frackväst, och 
lade sig beskedligt på trappstegen. Handen, som höll förklädet, började 
skälva. Det var de trapporna, där barnen brukade leka skorstenseld, himla 
långa och branta trappor. Rätt vad det var släppte handen sitt grepp och 
där låg spånorna. Det var också ett sätt att göra rent i sitt hus. Hon 
knogade på i alla fall. Hon hörde att det tassade försiktigt bakom denne. 
Det kunde vara någon av barnen eller pigan. Men nu ville hon vara ensam. 
Vreden hade försvunnit droppe efter droppe alldeles som spånorna. 
Någonting annat hade kommit istället. Hon hade börjat gråta. Sorgen 
droppade från ögonen och från näsan och den silade fram mellan läpparna. 
Men den blev inte mindre eller lättare för det, den blev tyngre och 
tyngre. Och hon släpade den med sig ända upp på vinden och satte sig på en 
lår. Där satt hon och grät. Över sig hade hon koppartaket och himlen och 
under sig hade hon stenhuset och jorden. Hon grät och skämdes och höll 
västen för mun, ifall någon skulle stå i trappan och lyssna. Den 
fröjden skulle de inte ha.



Ja, här sitter jag nu, sa farmor.



Jo, jag ser nog det, sa Vår Herre.



Hon talade med Vår Herre.



Ty- vem ska man tala med? Ens man dör, ens barn skingras, barnbarnen ser 
man aldrig röken av, de gamla vännerna försvinner i jorden och på jorden. 
Men Vår Herre är alltid till hands. Han förstår och begriper och hör på. 
Han sitter inte och tänker på annat. Och han minns! Han vet, vad som hände 
för femtio år sen och för sextio och för sjuttio. Det är ovärderligt för 
en gammal människa, som själv tappat minnet.



Farmor sa:



Det här skulle vara min födelsedag och en stor dag för mig. Och så sitter 
jag på en lår på en vind.



Vem har bett dig om det? sa Vår Herre.



Det kunde hon inte svara på. Utan hon tog upp saken från en annan kant.



Tänk, sa hon. Har jag inte varit klok och omsynt i all min dar, sparsam 
och försiktig. Och så kommer mina egna barn och skyller mig för att ha fel 
på förståndet.



Har du inte det då? frågade Vår Herre.



Nej! skrek farmor och tog västen från mun, så att det skulle höras. Nej! 
Det har jag inte!



Och ändå sitter du på en lår på en vind? Och ändå släpar du omkring med 
spånor och tänker tända eld på ditt hus. Det ser allt konstigt ut?



Men farmor skrek:



Nej, nej, nej! Jag är inte konstig!



Barnen, som lyssnade i trappan, hörde henne ropa så gång på gång. Och de 
våndades. De visste inte, att hon sökte övertyga Vår Herre.



Han sa:

Jaså. Då ska jag visa dig, hur pass konstig du är. Minns du, vad du 
bett mig om de sista kvällarna?



Det mindes hon nog, och hon svarade trumpet:



Att barnbarnen skulle få komma.



Plötsligt blev hon ond.



Det bad jag, skrek hon, men det fick de inte! Mina egna barnbarn får inte 
komma till mig.



Och Nathan? sa Vår Herre.



Farmor teg.



Han fick komma. Vad gjorde du med honom?



Farmor sa:



Han kom inte för min skull. Han kom för sin mors skull.



Han kom, sa Vår Herre, och du körde bort honom.



Han var stursk och ovålen. Han kysste den andra satkäringen på axeln och 
mig brydde han sig inte om.



Han kom, sa Vår Herre, och du körde bort honom.



Han ljög på mig. Och han eggade upp barnen och tussade juden på mig. Det 
är hans fel, att jag sitter här.



Han kom, sa Vår Herre, och du körde bort honom.



Han kom inte som jag ville, sa farmor. Han skulle ha kommit så att jag 
fått hjälpa honom. Han behövde mig inte.



Då skrattade Var Herre: ho, ho, ho - grovt och djupt som en ko bölar. Men 
barnen trodde att det var farmor som skrattade i sin galenskap.



Och Vår Herre sa:



Nej, min gumma lilla, mig lurar du inte. Jag känner dig. Du ville, att han 
skulle komma som en stryker. Och du ville att han skulle äta som en hund 
ur din hand. För det är det konstiga med dig, att den du håller av, ska 
vara din hund. Eljest är det inte bra. Men din vilja är inte min vilja. 
Och därför satte jag på honom två pälsar och gav honom ett berg med 
koffertar och en halv million och till yttermera visso herr Gawenstein. Ty 
herr Gawenstein har ett klart förstånd. Och 
behagade dig icke fånen, så kunde du roa dig med den kloke. Vad har du sen 
att säga?



Jag kunde ha fått som jag bad, muttrade farmor.



Vår Herre sa:



Jag vet nog, vad du tror. Du tror, att jag är din springpojke. Men jag är 
din herre. Och därför fick du, som du bad. Fast inte på ditt sätt utan på 
mitt sätt. Vad har du sen att säga?



De föll från mig allesammans ända ned till Axelsson. För pojkens skull var 
jag som luft eller sämre.



Ja, du skulle väl ha varit som drottningen av Saba, sa Vår Herre och 
skrattade lika grovt igen. Eller också var det farmor som skrattade. Hon 
sa:



Och han gav dem mina pengar, som jag samlat år efter år. Han gav dem åt 
Axelsson, som om det ingenting varit. Och ändå hade jag trott, att jag 
skulle bli nödd att ta honom i försvar mot Axelsson. Men det nötet! Nej, 
han behövde mig inte!



Är du säker på det? sa Vår Herre. Jag tror inte, att du är säker på det. 
Eftersom du sitter på en lår på en vind och gråter.



Han bad mig inte om någonting, muttrade farmor, han bad mig inte ens om 
förlåtelse.



Men när Vår Herre det hörde, blev han betänksam.



Jaså, sa han, bad han dig inte om förlåtelse? Kan du säga, varför han 
skulle ha bett dig om förlåtelse?



Å, det borde han väl ha gjort, svarade farmor och förvånade sig. Eftersom 
jag ändå är hans farmor.



Nåja, sa Vår Herre, det borde han kanske ha gjort. Jag vet inte riktigt 
varför. Men eftersom du ändå är hans farmor, tycker jag nog, att du har 
rätt i det. Han borde ha bett dig om förlåtelse.



Ja, eftersom jag är hans farmor, upprepade gumman, och hon tyckte, att hon 
liksom fått ett övertag.

Får jag fråga, sa Vår Herre, vad du skulle ha gjort, om han bett dig 
om förlåtelse?



Det visste hon inte. Vad skulle hon ha gjort?



Hon sa:



Jag skulle väl ha gett honom någonting. Han var alltid så snäll, när han 
fick vad han ville.



Det brukar så vara, sa Vår Herre. Men nu är du stursk, min gumma lilla. Du 
tror, att du har någonting att ge. Vad skulle det vara?



Något kunde jag väl alltid ha, mumlade farmor.



Vi är gamla båda två, sa Vår Herre, och vi ska inte skapa oss för 
varandra. Du vet, att du ingenting har att ge. Eljest hade du aldrig kört 
bort honom. Eller vad tror du?



Hon teg. Hon hade ingenting att ge.



Det var det sorgliga i saken. Och hon skämdes och höll västen för 
ansiktet. Men det hjälpte inte. Vår Herre såg henne rakt in i ögonen. Det 
hade han gjort många gånger förr och djupast den gången, då hon satt bak 
stenen bak stugan och räknade sina sparpengar.



Aderton riksdaler, sa Vår Herre. Det är inte mycket mot en halv million. 
Och till på köpet är det far dins pengar.



Men du har kanske någonting annat ändå?



Han sag henne in i ögonen med en barmhärtig och obarmhärtig blick.



Vill du ge honom ditt klara förstånd?



Å, vad skulle han med det? mumlade farmor.



Han sa:



Å, kära, det är nog inte fråga om honom nu. Det är dig det gäller. Vill du 
ge ditt klara förstånd?



Barnen hörde henne gråta. De gick till henne, smygande, skrämda, skamsna. 
De viskade och stammade. Kära mor, sa de, kära mor. Inte ska mor sitta här 
och gråta. Vi menade inte illa.

Hon reste sig.



Vad är det ni säger? muttrade hon. Sitter jag och gråter? Jag går här och 
stökar, det gör jag.



Hon gick utför de himla långa trapporna; barnen efter.



Och hon upprepade:



Jag går här och stökar, det gör jag.



Men när hon fick se spånorna, blev hon förargad.



Si, si, si, den där Axelsson! Här har han gått och drättlat nu igen. För 
alla de gånger jag sagt honom! Men han börjar bli slö.



Hon ropade på pigan och fick svar från förstugan. Där stod Emma och 
Axelsson, Lova och Sunesson.



Axelsson sa:



Frun, det är någon, som ringer.



Så här dags! muttrade farmor. Vem kan det vara?



Axelsson drog ifrån regeln, lyfte av kedjan och öppnade porten. Han tog 
ett steg tillbaka och morrade som en hund.



Farmor skuggade med handen för takljuset.



Kors i all sin dar! sa hon. Det är ju Grundholm.



Men det var inte Grundholm, inte ens den falske. Det var tiggegubbens hatt 
med slaka brätten och tumhål i skulten. Det var hans gröna gamla rock med 
halvannan ficka och ingen krage och ingen knapp. Det var hans byxor med 
säckväv på knäna. Men det var inte hans skjorta och inte hans ansikte.



Det var Nathan.



Han hade tagit på sig tiggegubbens paltor och gjorde nu detta apestreck. 
Han menade inte så illa. Han tänkte: Vill farmor inte ha mig i frack och 
pälsar, så vill hon kanske ha mig så här. Han var van vid konster, en 
gyckelmakare och narr alla tider på dygnet. Det rådde han inte för. Emma 
hade hjälpt honom, men Axelsson visste om ingenting och förstod ingenting. 
Han förstod bara, att det var ett nytt apstreck. Han mulnade i ett slag 
till åskväder och han tjöt:



Nej, nu förbanne mig får det vara nog med konster.



Och han tog honom för bröstet. Strax började August tjuta, fast han inte 
riktigt visste varför. Han stampade och klampade. Axel och Frida rusade 
förbi farmor, viskande och tisslande, fräsande och väsande som kattor.



De var upprörda, de fann Nathan avskyvärd. Och de hade rätt. Man leker 
inte med sorgen, man hånar inte olyckan. Man kan driva sin mor eller 
farmor till tårar, till förtvivlan, till gränsen, där mörker tar vid. Ty 
nöden har ingen lag. Men sen bör man försvinna. Man får inte återvända för 
att göra narr av henne. Man avslutar inte en tragedi med en eländig 
maskerad. Det ville apekatten göra, fånen, idioten.



Där stod han nu och klamrade sig fast vid Borckska gårdens port. Han såg 
hemsk ut, han såg ut som en fåne. Han var kanske värd applåder och 
tvåhundra dollars just då. Ty han var eländet självt. Men Axelsson och 
barnen ville kasta ut honom. De tio tusen var glömda och den halva 
millionen. Deras samveten hade vaknat och kosta vad det kosta ville skulle 
de skydda farmor.



De glömde en sak.



De glömde, att gud är god mot dem, som älskar. Han har sörjt för dem från 
begynnelsen. Han har skapat en värld blott för dem. Det är minsann inte 
alla, som får komma dit. Och av några tar han en dryg tribut just vid 
gränsen. Han tar deras klara förstånd. Men det är inte så farligt som det 
låter. De är lyckliga ändå. Det är inte så farligt.



När farmor fått undan Axelsson och barnen och stod tätt framför tiggaren, 
såg hon ju, att det var Nathan. Hon kände igen honom nästan genast, men 
hon tog sig god tid, innan hon sa någonting. Hon gav honom ett tecken att 
han skulle stiga in och stänga porten efter sig. Hon be traktade 
hans paltor och tog i dem och skakade på huvudet och fnös. Men först då 
han böjde sig ned och kysste henne på ärmen, fick hon mål i mun.



Jaså, du kom tillbaka till sist, sa hon. Jag tänkte nog det. Men det var 
ju i alla fall en överraskning.



Hon tog sig om näsan och tillade:



Det var en glad överraskning. Det var det.



Och hon sa till barnen:



Vad går det åt er? Känner ni inte igen Nathan? Jag kände igen honom 
ögonblickligen. Fast han vuxit och lagt ut.



Hon vände honom runt och granskade honom fram och bak och mumlade för sig 
själv:



Det blir att klä upp honom från topp till tå.



I detsamma fick hon syn på Axelsson.



Axelsson! sa hon och spände ögonen i honom. Kom det ihåg, att om han inte 
håller sams med Nathan, får han flytta. Jag vill inte ha något bråk i 
huset. Gå ut i köket.



Axelsson gick och farmor fräste efter honom:



Kan en tänka! Han har inte sett pojken på tio år, och det första han gör, 
kastar han sig över honom. Det är till att vara långsint.



Och farmor då? frågade Nathan. Är farmor inte ond på mig?



Hon svarade undvikande:



Det får vi väl se i morgon.



Så ska jag inte stå i skamvrån då? frågade Nathan.



Hon svarade och nu bestämt:



Nej, inte i kväll! I kväll ska vi hålla fred allesammans. Det är sällan 
man har något roligt. Och nu ska vi äta lite mat, har jag tänkt mig.



Men det var ju så sent. Hon måste medgiva att det var alldeles för sent 
för ett stort kalas. Emma satte fram en bricka med lite uppvärmt åt Nathan 
och det fick räcka. Och sedan hon sett honom äta med god aptit, gick 
farmor och la sig.



Jag begriper inte, sa hon, men jag tror jag är trött.

Farmor låg i sin säng. Hon resonerade inte 
med Vår Herre. Hon låg bara och tittade på nattlampan och tog sig i 
öronen. Och rätt vad det var kom han tassande och satte sig på sängkanten. 
Inte Vår Herre utan Nathan. En skranglig och ömklig figur, skälvande och 
huttrande, inte mycket kropp just, inte mycket karl. Inte karl för två 
styver ens, vänner emellan. En figur, en urfigur. Men där satt han i alla 
fall.



Ska du sitta här och huttra? sa farmor. Varför går du inte och lägger dig?



Han svarade:



Jag är rädd.



Vad är du rädd för? Är du rädd för mig?



Nej, han var inte rädd för farmor. Och till bevis stack han sin hand i 
hennes. Det var ett gammalt fredstecken dem emellan och ett säkert bevis. 
Men hon kände, hur han skalv.



Vad är du rädd för då?



Det visste han inte.



Farmor sa:



Ska det vara bättre att sitta hos mig? När du är rädd.



Det var bättre.



Nå, så sitt då, sa farmor. Och hon frågade, hur han haft det.



Hon sa:



Jag har hört, att du ska ha varit dräng på en cirkus. Det kan det väl inte 
vara mycket bevänt med?

Nej, medgav han, inte är det mycket bevänt med det. Men jag reder 
mig. För farmor ska inte tro, att jag är så fattig som det ser ut till. 
Jag reser i de sämsta kläderna.



Tro det, tro det? mumlade farmor och trodde att han skröt. Och hon 
frågade, hur det förhöll sig med de där tiggarebreven. Det var väl allt 
lite konstigt att skriva tiggebrev, om man redde sig ändå?



Det medgav han. Och han medgav, att han skrivit de första breven för nöds 
skull. Han sa:



Men nu ska jag tala om något, ifall farmor lovar att inte skvallra.



Hon lovade.



Han sa:



Först tiggde jag för nöds skull men de sista breven skrev jag för skojs 
skull. Oj, oj, oj, vad jag hade roligt. För jag trodde, att jag skulle 
komma hem som en fin karl. Och då skulle farmor ha blivit pannkaka!



Hon fnös.



Har du sett mig bli pannkaka? Det tror du inte.



Inte pannkaka precis, medgav han. Men jag trodde, att farmor skulle säga: 
Tänk, att det kunde bli så pass karl av dig.



Är det inte annat än det, sa farmor, så kan jag väl säga det ändå.



Men han svarade:



Det är inte detsamma.



De teg och höll varandra i hand och farmor kände att han skalv. Plötsligt 
sa hon:



Tänk, att jag ändå tror, att du sitter och är rädd för mig. Men det ska du 
inte vara. En blir ju lugnare med åren och mera beskedlig. Och sitt nu 
inte där och skälv som en krake. För då tar jag till lipen.



Hon snyftade till och snörvlade med den stora näsan.



Nej, men farmor! skrek Nathan.



Och han sa:

Det minns väl farmor, att jag alltid varit rädd. Bara rädd. Hemma 
och borta, ute och inne, bara rädd. Och rädd har jag varit och rädd kommer 
jag att bli. Och när jag blir så gammal som farmor, kommer jag att ligga 
och skaka i sängen av rädsla. Men farmor ligger som ett stenhus.



Gud ske pris! sa gumman.



Men vet farmor vad? Vet farmor vad jag trodde? Vet farmor varför jag ville 
göra farmor till pannkaka? Jo, för kunde jag det, då skulle jag aldrig mer 
bli rädd.



Varför det då? undrade farmor.



Nathan skrattade:



Jo, för då hade jag väl ändå varit tusan till karl!



Det medges, sa farmor. Men man ska vara lagom stursk.



Han böjde sig fram över henne.



Säg i alla fall! bad han. Säg! Har farmor aldrig varit rädd? Bara rädd, 
utan orsak, bara rädd?



Nej, det hade hon sannerligen icke.



Men hon förstod och begrep att en sån där liten stackare kunde vara bara 
rädd. Ty det är väl orsak nog att vara en stackare.



Hon förstod och begrep; dummare var hon inte. Och hon sa:



Ska jag berätta något för dig, så går det kanske över?



Hon letade efter något att berätta och hon drog sig i näsan; det klarar 
tankarna och stärker minnet.



Låt mig se, sa hon. Har du hört någon gång, hur det var, när jag skrämde 
far med länsman?



Nej! Aldrig! Berätta!



Och farmor berättade.



Farmor bor kvar i sin gård och den är alltjämt den Borckska. 
Allting är sig likt. Nathan har farit till sitt land igen, Axel och Frida 
till sitt. Emma finns kvar. Axelsson och Grundholm, den falske. Sunesson 
läser sin tidning i herrrummet, Lova sitter varje söndagskväll bland 
planscher och album i förmaket. Det är den Borckska gården. Om den är såld 
och till vem och när och hur och var det skedde och på vilka villkor, det 
minns inte farmor. Och det angår henne inte. Hon har gjort sitt. Om hon 
gjort rätt eller orätt, det tör bli uppenbart på den yttersta dagen. Till 
dess får det vila.



Ibland blir farmor en smula orolig. Hon vet inte hur hon ska hinna med 
flyttningen. Betänk, att det är ett stort hus! Betänk, att det är tjugu 
rum, fyllda med möbler och minnen! Därtill vinden med allt sitt brate och 
källaren med sitt och skamvrån med sitt. Hur ska det bli? I vilken ända 
ska man börja?



När den oron kommer, får Emma och Axelsson några hårda timmar. Det springs 
i trapporna och slås i dörrarna och dras i kistor och lårar. Och som 
oftast slutar det med att farmor och Emma står mitt emot varandra, blick i 
blick och panna mot panna och händerna i sidorna. Emma blir nödd att ge 
efter. Men farmor ger också efter. Hon blir trött och går och lägger sig 
och somnar. När hon vaknar, har hon glömt flyttningen och oron.



Det är bra att ha ett klart förstånd och ett starkt minne. En gång måste 
man minnas alltsammans, hela livet; man måste se sig själv och döma. 
Men sen är det bäst att glömma.



Glömma vad som kan glömmas och minnas vad som skall minnas. Ty det finns 
saker och ting, som man måste hålla reda på. Man får till exempel inte 
glömma barnbarnens födelsedagar. Över huvud taget får man inte glömma 
någonting, som rör barnbarnen. Farmor glömmer ingenting på den kanten. Och 
hon känner dem utan och innan, barnbarnen. Någon gång kommer de på besök, 
ibland bebådade, ibland som en överraskning. Det händer kanske inte så 
ofta, som önskvärt och billigt vore, men det händer! Och farmor känner 
dem, funderar och förstår, begrundar och begriper. Vill man ha 
upplysningar om barnbarnen, bör man vända sig till henne. Visst folk, 
ingen nämnd och ingen glömd, finner sin futtiga fröjd i att klanka på allt 
och alla. Farmor kunde ha åtskilligt att säga dem. Hon skulle säga dem 
saker, som de skulle må bra av ända ned i den sura magen. Ty det är hennes 
uppgift att förstå och begripa. Visst folk skulle må bättre, än vad de 
gör, hon själv må bättre och det hela skulle få ett bättre utseende.



Tänk bara på August! Folk säger, att han dricker. Nåja, det kan hända. Men 
varför dricker han? Fråga farmor! Hon hör fiolens gnäll och blundar, hon 
tar sig i öronen och råkar ibland täppa till dem. Ty det är inte roligt. 
Det är sorgesamt, så att man kunde skura golv med bara tårar. Men hon 
lyssnar, hon nickar, hon förstår.



Det är hennes konststycke och det är hon ensam om. Det är ett stort 
nummer, ett verkligt nummer, det är unikt.