Hjalmar Bergman Fru Gunhild på Hviskingeholm

FRU GUNHILD PÅ HVISKINGEHOLM 1847--1863 

I



När fru Gunhild gick med sitt fjärde barn, var hon redan trettioåtta år 
gammal. Herr Abraham var sextiosex, och han hade icke väntat att Gud 
skulle beskära honom ännu en arvinge. Herr Abraham hade då som alltid 
svårt att draga sig fram med hustru, talrik barnskara, dyrbara egendomar 
och många och glupska tjänare. Han motsåg icke det väntade barnet med 
särdeles glädje. Men varken att han högt klagade eller eljest visade sin 
kära hustru några tecken till missnöje. Endast att han da och då i 
förbigående sökte utforska fru Gunhilds tankar, rädd som han var, att hon 
i all tysthet kunde lägga planer för en ovanligt festlig döpelseakt eller 
annan kostsam tillställning.



Två eller tre gånger varje dag steg han uppför trapporna till tornrummet, 
där fru Gunhild tillbragte de sista veckorna före förlossningen. 
Tornrummet var kalt, högt och svalt. Luckorna för söder- och österfönstren 
voro tillskruvade, och endast västerfönstret stod öppet. Fru Gunhild satt 
i en klumpigt snidad, svartmålad emmastol, vars skinnklädnad, delvis 
lossad, hängde i skrynklor och veck. Fru Gunhild satt helt nära det öppna 
fönstret och Iyssnade till göken som gol i väster.



Herr Abraham stiger på tå in i rummet, handskas försiktigt med dörrklinkan 
och dröjer vid tröskeln. Fru Gunhild nickar jakande, att han kan stiga 
fram, och han går alltjämt på tå bort och sätter sig på stenbänken i 
fönstersmygen. Under de buskiga, gråvita ögonbrynen kastar han en förlägen 
blick på hustrun. Han stryker sig över låren och harklar sakta. Då fru 
Gunhild likväl icke öppnar ögonen, lutar han sig fram över det runda 
bordet, vars skiva är av alrot. Han rör vid de vita linnesakerna och 
slutligen tar han boken i svartfärgat, slitet kalvskinn, slår upp pärmen 
och läser med närsynta ögon:



Christi efterföljelse och All werldzens fåfängligheetz Föracht.



Herr Abraham suckar omedvetet och börjar bläddra i boken som är späckad 
med märken. Ett efter ett tar han ut sju små kopparstick, samlar dem i 
handen, stryker och glättar dem, men fäster sig föga vid, vad de 
föreställa. Under tiden slår fru Gunhild upp ögonen.



--Hur går det med slåttern? frågar hon.



--Gud ske lov jo--jo vars. Han lägger ifrån sig kopparsticken, böjer sig 
fram och stryker lätt över hustruns axel och arm.



--Vad tänker kära Gunhild på? Här--här i ensamheten.



Hon gör en butter min och låter huvudet sjunka. Herr Abraham fortsätter 
hastigt:



--Jag menar, att det är icke nyttigt för Gunhild. Min salig mor brukade 
säga, att kvinnor i välsignat tillstånd ej ha gott av att tänka. Likaså 
står det i Skriften, att var dag har nog av sin plåga. Gud råder för allt, 
stort som smått. Men jag menar, att Gunhild skulle gå ner och se om huset. 
Där nere går allting vind--



Han tystnar. Det fräsande ljudet av jämt mejande liar har upphört. I dess 
ställe hör han drängarna skratta och prata sinsemellan.



Fru Gunhild säger:



--Jag orkar icke. Jag är så besynnerligt trött. Kanske att det är doften 
av det nyslagna höet, som söver mig. Jag har svårt att andas, och ibland 
flammar det för mina ögon.



Herr Abraham sticker huvudet ut genom fönstret, sakta, försiktigt som en 
räv. Osedd ser han drängarna nojsa med varandra ute på gärdet, rättaren 
har gått in till sin hustru.



Han drar sig tillbaka ur fönstret, han står stilla en stund och stirrar 
bekymrad framför sig.



--Där hör Gunhild, säger han, drängarna leka och nojsa. Rättarn har gått 
till sin hustru. Jag skall föda dem, kläda dem, giva dem lön, men arbeta 
vilja de icke. Och här sitter Gunhild och tänker på nya utgifter. Nya 
utgifter i dag, nya utgifter i morgon, ständigt. Vad är nu detta?

Han rör vid linnet och spetsarna.



--Finns det inte små kläder och blöjor efter de andra barnen? Och varför 
så fint? Gunhild vet, att små barn smutsa ned och förstöra. Vad sitter 
Gunhild och tänker på? Tror kanske, att det skall bli ett stort 
döpelsekalas med många inbjudna. Men då måste jag säga nej till min egen 
sorg. Vi skola bjuda de faddrar, av vilka barnet kan vänta sig något gagn. 
Inga andra. Vad tänker Gunhild på?



--Ingenting. Vad skulle jag tänka på?



--Bliv då här och vila, säger herr Abraham och stryker henne över huvudet. 
Han går mot dörren, men vänder sig om.



--Kanske Gunhild tänker på någon gåva vid kyrktagningen? Gunhild har 
ingenting att klaga över. När Abraham föddes, fick Gunhild det underbart 
vackra och dyrbara korset av guld och rubiner, som tillhört min salig mor. 
Min salig mor hade tre verkligt dyrbara smycken, korset, den ryska 
emaljringen med fem diamanter och fem turkoser, och slutligen pärlkedjan. 
Mor fick tre barn och tre smycken. Gunhild väntar nu sitt fjärde barn. Men 
jag kan icke trolla fram något smycke.



--Jag önskar ingenting, säger fru Gunhild och sluter ögonen. Jag önskar 
ingenting för min egen del--



Genast säger herr Abraham:



--Det lilla barnet behöver ingenting, varken silver eller spetsar. 
Ett litet barn behöver moderns omvårdnad och sin fars kärlek. Det är allt. 
--Bliv nu här och vila, eftersom kära Gunhild är trött.



Herr Abraham går, dörrklinkan faller i lås. Efter en stund tystnar 
drängarnas prat och liarna fräsa åter i gräset.



Fru Gunhild sträcker på armarna, sträcker på benen. Hon är stel och öm. 
Huvudet är tungt och på samma gång tomt. Hon tar stöd mot bordet och reser 
sig. Genom fönstret ser hon sju krökta drängryggar och sju krökta 
pigryggar. Drängarna äro barhuvade, pigorna ha schaletter. Bakom dem står 
herr Abraham Lilja, gråklädd med en solkig mössa på huvudet. Han snor det 
gråvita skägget mellan handflatorna, och på skäggets rörelse kan hon se, 
att han står och mumlar för sig själv.



Hon blir led på att se herr Abraham Lilja. Långsamt drar hon sig inåt 
rummet och sätter sig i fönstersmygen vid det östra fönstret vars lucka är 
tillskruvad. Hon sitter framåtlutad med vitt skilda knän.



Hödoften sticker henne i näsan, och hon känner, att hon skall nysa. Hon 
tänker på, att hon i hast måste önska sig något, ty en nysning och än mer 
tre efter varandra följande ha förmågan att bestyrka och bekräfta en 
önskan. Först tänker hon på mannen och gården. Under aderton år har hon 
icke hört talas om en riktig god skörd, och hon 
skyndar att önska en god skörd. Hon tänker på förlossningen och önskar en 
hastig, lindrig förlossning. Slutligen tänker hon med en viss rädsla på 
barnet. Hon önskar ett gossebarn. Hon önskar, att han skall bliva vacker, 
god och klok. Hon önskar, att han skall brås på hennes släkt icke på 
Liljorna, som hava grå, långa hästansikten, gråvitt hår och gråvita ögon.



Under det att hon tänker på allt detta, förgår lusten att nysa. Och hon 
småler åt sina dårskaper.



Emellertid ha hennes tankar nu fastnat vid barnet och komma icke loss. Tre 
gånger har hon varit havande, men aldrig förr har hon varit fylld av en 
sådan myckenhet besynnerliga och oroliga tankar. Med Thomas a Kempis i 
hand har hon sökt driva bort dessa tankar. Hon tror, att de äro syndiga.



Egentligen är det icke tankar. Hon ser, vare sig att hon håller ögonen 
öppna eller sluter dem. Hon ser sonen. Han är vid pass tjugu år. Han är 
hög och rak. Han har hennes ögon. Bourmaistrarnas ögon, skiftande mellan 
olivgrönt och olivblått. Han har Bourmaistrarnas brunsvarta hår och stora 
vita tänder. Han talar ivrigt och fort, han ler skälmskt men med någonting 
ängsligt och skyggt kring ögonen. Vad han säger, hör hon icke. Hon hör 
endast att han talar.



Hon lutar sig bakåt, låter armarna hänga slappt och glider sakta ned på 
marken. Det är icke någon svindel, och hon kunde mycket väl ha hållit 
sig upprätt på bänken. Men glidandet ger henne en lycklig 
förnimmelse. Även detta att ligga på det kvistiga golvet med huvudet mot 
stenmuren ger henne en lycklig förnimmelse.



Likväl gör hon försök att komma ifrån dessa föreställningar, över vilka 
hon halvt omedvetet blyges. Hon fäster tankarna vid mannen, vid hans 
bekymmer. Hon tänker på dopet med alla dess utgifter, hon undrar, vilka 
faddrar som skola bjudas. Vidare tänker hon på barnen. Hon ser dem stå 
runt kring vaggan, där den lille ligger. Hon ser deras ögon. Abrahams 
gråvita, under ständigt blinkande, rödkantade ögonlock. Mariannes ögon äro 
också gråvita men med kilar av grönblått. Britas ögon--



Fru Gunhild kvider till, hon stryker sig med båda händerna hårt och 
oroligt över pannan. Det är svårt att veta, var hon skall kunna fästa sina 
tankar. Nyss var hon nära att tänka på det, som icke får tänkas. På Britas 
ögon, ångesten. Brita är blind.



Solskenet faller snett in genom det öppna fönstret, som mera är en 
fyrkantig glugg än ett fönster. Ljusstrålen är bräddfylld av lysande 
dammkorn, som sakta stiga och sjunka eller röra sig i cirklar. Ljusstrålen 
flyter oavbrutet in genom gluggen och fyller snart rummet med ett sakta 
surr, med liars fräsande och med den starka doften av nyslagen klöver och 
halvtorkat hö.



Fru Gunhild tänker på skörden, hon tycker sig gå allen utför, hon 
passerar fält efter fält och tar noga reda på grödans utseende. Hon gör 
till och med beräkningar och letar i minnet efter spannmålspriser. Men hon 
känner hela tiden, att hon har sonen bredvid sig. Hans huvud är tätt 
intill hennes. Hon tänker: Om jag vänder lite, lite på huvudet, kan jag se 
hans ögon, kan jag se om han är blind. Men hon vågar icke. I strupen 
skälver en oemotståndlig gråt.



Hon slår upp ögonen för att slippa ifrån detta, som är det svåraste och 
det hon allra minst får tänka på.



Som hon öppnar ögonen slår det henne, att rummet är förändrat. Hon sätter 
sig upp och ser sig omkring. Det dröjer en stund innan hon förstår, att 
det är den starka, lysande strålen, som försvunnit. Och även sedan hon 
märkt detta, förstår hon icke genast, att mörkret kan vara ett svar på 
hennes fråga. Det första hon tänker på är slåttern.



Hon griper tag i stenbänken och reser sig. Det är ett drygt arbete, 
hjärtat dunkar och blodet rusar åt huvudet. Det svartnar för hennes ögon. 
Men icke heller nu förstår hon, att detta dubbla mörker kan vara ett 
tecken och ett svar på hennes fråga.



Hon går bort till fönstret. Ett ulligt, nästan helsvart moln har dragit 
över solen. En rad större och mindre ulltappar följa. Just som fru Gunhild 
sticker ut huvudet, går solen ut ur det första molnet, och ljuset 
skär illa i hennes ögon.



Hon drar sig hastigt ur fönstret och trycker handen mot ögonen. En stund 
blir hon stående i fönstersmygen, lutad mot muren. Åter sticker hödoften 
starkt i näsan, och hon känner att hon skall nysa.



Önska dig något, tänker hon och småler åt sina dårskaper. Men välj nu icke 
så länge--



Då hör hon honom säga:



--Önska, att jag måtte se--



Hon hör det så tydligt, att hon måste vända på huvudet. Men hon förstår, 
att det är han som talar, han som står bredvid henne med sin kind tätt 
bredvid hennes. Han ber för sig.



I ett nu slå flammorna upp. Det är icke en rädsla med mellanstunder och 
mellanrum. Det är ångest överallt och i varje ögonblick. Hon kan springa 
bäst hon vill, hon kan springa som råttan i fällan. Hon ställer sig och 
stirrar upp- och nedför muren. Men det finns inte en punkt på muren, som 
icke klibbar av ångest. I varje ögonblick finns ångesten. Hon kan icke 
blunda ifrån den, hon kan icke hålla för öronen. Om hon kastar huvudet 
häftigt av och an, kan hon likväl icke kasta bort den.



Och hon vet, att ju mer och ju starkare hon tänker på detta, desto säkrare 
skall det komma.



Nu ser hon också Brita. Hon ser de klargrå ögonen. Hon ser sig själv, hur 
hon står med barnet på armen. Hon håller ett brinnande ljus framför 
barnets ögon och för det sakta av och an.



Bakom henne står herr Abraham och viskar:



--Nu tyckte jag hon vände på ögonen. Nu tyckte jag--



Allt detta ser hon och hör. Och hon vet, att ju mera och starkare hon 
tänker därpå, desto säkrare skall det komma. Från den stund, då hon visste 
sig havande, har hon hållit sig undan för den blinda. På tå har hon smugit 
sig förbi, blundande för att icke se händerna som känsligt famlande söka i 
luften. Tre månader har hon vistats här i tornrummet, stängd från barnen.



Och hon har lyckats hålla ångesten borta ända till den dag, då hon såg 
sonen framför sig--en hög, vacker gosse, med vita tänder, svartbrunt hår 
och stora blåskiftande ögon.



Molnen glida över solen, ett efter ett, fönstergluggen blänker och 
slocknar, blänker och slocknar. Slutligen blir den lysande starka strålen 
helt och hållet borta. Det är, som om gluggen täckts av en mörkgrå hinna.



Denna enformiga och stilla dager ger något lugn. Fru Gunhild sätter sig i 
den svarta emmastolen. Hödoften ligger tungt över hennes bröst. Hon tar 
boken från bordet och bläddrar. Bokstäverna flyta samman, raderna slingra 
som mörka maskar. Men hon släpper dem icke i första taget. Slutligen rädes 
hon dock, att det skall skada hennes ögon, och hon lägger boken ifrån sig.



Hon återvänder till skörden. Nu blir det regn i slåttern. Abraham 
Lilja skall gnälla. Han skall spara på allt upptänkligt vid dopfesten. 
Prästen skall få på tok för litet i sin svarta hatt. Och när och fjärran 
skall man skratta åt Abraham Lilja, som räknar upp sockerbitarna åt sina 
gäster. Fru Gunhild rodnar, ögonen tåras.



Det är nu aderton år sedan Gunhild Bourmaister gick i brudsäng med herr 
Abraham Lilja till Hviskingeholm. Alltifrån de första ungmösåren hade hon 
hållit av sin kusin, fänriken Albrecht Bourmaister--men nu var hon tjugu 
år och nu svor hon inför Guds och prosten Books anlete att älska herr 
Abraham Lilja, känd vitt och brett för sin rikedom, sin fulhet, sin 
snålhet, sin snuskighet, sin eviga jämmer över dåliga skördar och otroget 
gårdsfolk. Utan tvivel var det en mened Gunhild Bourmaister begick, en 
grov synd. Och synd avlar synd.



Emellertid blev hon i många avseenden en god maka för herr Abraham. Hon 
vårdade hans egendom efter bästa förmåga. Bordet på Hviskingeholm dukades 
tarvligt, och själv åt hon endast det nödvändiga. Som alla Bourmaistrar, 
män som kvinnor, var hon glad åt smycken och vackra kläder. Men i stället 
för att betunga herr Abraham med dessa utgifter, vände hon sig till sina 
ridderliga kusiner, de fattiga Bourmaistrarna, och fick, utan att själv 
behöva giva något, åtskilliga smycken av värde och vackra klädnader. Det 
gladde herr Abraham.

Efter fyra års äktenskap skänkte hon herr Abraham en son, som var 
utomordentligt lik sin far. Två år senare födde hon en dotter och efter 
ytterligare fem år ännu en dotter, Brita, som var blind.



Denna olycka var hemsk och oförklarlig. Herr Abraham fruktade, att han i 
någon vresig stund kunnat förebrå sin hustru hennes havandeskap och 
därigenom vållat olyckan. Han visste, att denna ökning i barnskaran varit 
honom okär, men han kunde icke erinra sig om och på vad sätt han givit 
sitt missnöje uttryck. Han gömde sin ånger och sina tvivelsmål, som han 
gömde allting annat, förtegen och rädd. Men det var icke lätt att hålla 
det stilla. Det smög från tanke till tanke, kördes ned under gammalt skrot 
men slog rot i alla jordmåner, spirade, värkte, oroade. Och såtillvida 
bragte det herr Abrahams kloka sparsamhet på skam, att han aldrig väjde 
för en kostnad, när den gällde Britas välfärd.



Fru Gunhild åter hyste inga tvivel. Hon känner ganska visst, att hon ensam 
bär skulden. Hon och den unge man, som följer henne alla tider och 
allestädes. Honom älskar hon och för denna synds skull har Gud låtit henne 
föda ett barn med blinda ögon.



Hon vet ingenting om honom mer än detta, att han följer henne alla tider 
och allestädes. Något liknar han ju fänrik Albrecht Bourmaister, men han 
har icke åldrats som fänriken. Det är nog icke han, som sårades vid 
Grossbeeren och som så småningom avancerade till general. Fru Gunhilds vän 
är alltjämt högväxt och smidig. Hans hår är brunsvart, hans ögon skifta 
mellan olivgrönt och olivblått. När han talar ivrigt, lysa tänderna, stora 
och vita. Han ler skälmskt men med någonting ängsligt och skyggt kring 
ögonen.



När Gunhild lämnade det lilla gula huset i staden, föräldrarhemmet, satt 
han bredvid henne i kaleschen. Herr Abraham fanns icke. Det var han, som 
följde henne uppför Hviskingeholms breda trappa. I brudkammaren, i det 
sommarheta mörkret var det han.



Till en början trodde fru Gunhild att denne okände skulle rädda hennes 
liv. Ungdom är dårskap. Hon vandrade under lindarna med sin vän. Hon hörde 
honom tala, hon stödde sig mot hans skuldra. Ibland ville han locka henne 
bort från Hviskingeholm. Han var en vandrare, och all världens långa, 
krokiga och hemlighetsfulla vägar lockade honom. Men fru Gunhild skrattade 
småklokt och nöp honom i örat. Hon kunde också säga: Gå din väg--



För att göra honom illa. Men hon visste, att han icke skulle lämna henne.



Fyra runda år levde de lyckliga, vandrade under lindarna, där allt folket 
såg dem och icke såg dem. Herr Abraham var gårdsfogden, som bar arbetets 
tunga, på det att dessa båda skulle leva ostörda och lyckliga. Hemligen 
lyckliga.

Hon förblev länge ung. Den okände räddade 
henne, förde henne utanför det, som åldras. Men den afton, då hon med 
ljuset i hand prövade lillBritas ögon, den aftonen kom hösten. Och 
hastigt. Hon förstod, att hon syndat med sina hemliga tankar. Det är 
rättvist, att Gud straffar den, som listar sig ut ur livet och njuter en 
lönnlig glädje.



Fru Gunhild vandrade icke längre under lindarna. Hon drev bort honom, som 
ville vara nära henne alla tider och allestädes. Hon satt till bords med 
den solkige herr Abraham. Och de gråvita, klumpiga små tingestar, som 
nästan osedda vuxit upp vid hennes sida, de voro hennes barn, komna ur 
hennes kved, närda av hennes mjölk. Värmda av hennes kärlek.



Hon var likväl ännu ganska ung. Hon trodde, att straffet i sig innebär 
förlåtelse och gottgörelse. Och hur gruvligt straffet än hade blivit, 
tyckte hon likväl, att hon gott skulle kunna bära det. Hon visste icke, 
att ett liv i lönndom är urbota brott.



Då var det, som Gud ville visa henne, att han ännu ägde några obrukade 
redskap i sin pinokammare.



När hon för fjärde gången blev havande gav han henne den vissa tron, att 
hon skulle föda ett gossebarn. Genast började fru Gunhild undra över 
honom. Det var besynnerligt att bära i sitt sköte ett gossebarn, som en 
gång skulle bliva en ung man. Guds straff hade givit henne skygghet 
för alla tankar, som icke rörde sig kring den dagliga gärningen. Men hon 
kunde icke förstå, att det skulle finnas något ont eller farligt i att 
tänka på sonen. Dessa tankar voro starkare än det dagliga arbetets och 
likväl oskyldiga och rena.



Då var det, som Gud ville visa henne, att han ägde ett obrukat redskap.



Om aftonen, när barnen gått till vila, brukade fru Gunhild stiga ut i 
parken för att hämta svalka. Ibland var herr Abraham henne följaktig. Men 
icke denna afton. Hon gick ensam, och det var ovanligt mörkt i parken. 
Kanske var himlen mulen.



När hon nu går där långsamt, trevande framför sig, rädd att stöta mot 
stammarna, känner hon plötsligt, att någon är vid hennes sida. Hon tänker 
genast att det är sonen. Hon är redan van att se honom framför sig. Han är 
så där en femton år, och hon själv är gammal. Hon kan behöva ett stöd. Hon 
stöder sig tungt mot hans arm och de gå några slag av och an, sakta, 
lugna, tysta. Femton år--kan också hända att han är tjugu och att han 
redan fått någonting allvarligt att grubbla över. Därför är han tyst. Hon 
undrar, hur det är med hans ögon. Han kan icke vara blind som Brita, ty 
Gud ville icke straffa mer än en gång. Men det är ju likväl oroligt--



Han lägger sin kind intill hennes. Så bruka väl sönerna göra. Hon känner 
sig ganska lugn och lycklig därvid. Hon tänker dock alltjämt på hans 
ögon, fast hon vet, att det icke är nyttigt.



Då börjar han tala. Fru Gunhild känner med kinden, att han rör käken, rör 
läpparna. Och med ens förstår hon, att det är vännen. Det är icke sonen, 
det är vännen. Hon blir till förstone icke rädd, undrar endast vad hon 
skall ta sig till. Hon går hastigare, hon vänder tvärt, hon stryker sig 
hårt över kinden. Så börjar hon springa. Mörkret förvirrar och hon 
springer runt, runt bland trädstammarna. Hon är rädd att falla. Hon tänker 
på, att hon vedervågar det liv hon bär under sitt hjärta. Hon blir våt 
över hela kroppen och känner smärtor. Då stannar hon, slår armarna kring 
en trädstam.



Genast lägger han sin kind mot hennes.



Hon tar tag, griper mitt i ångesten och talar förnuft med sig själv. För 
första gången säger hon sig, att detta endast är en inbillning. Det är en 
tankelek, en känslolek, som hon övade i sin ungdom. Den tog henne fången, 
men nu är hon gammal. Tankar och känslor äro icke eviga, de vissna som 
blommor.



Men ångesten blir starkare. Hon drar fram alldagliga ting. Hon tänker på 
sådden, hon ser framför sig en pinnharv och räknar pinnarna. Hon går i 
ladugården och frågar förman efter kon, som kalvat--



Nej, säger hon, man kan drömma år efter år. Men man kan icke trolla bort 
verkligheten. Dröm är dröm och verkligt är verkligt.



Verkligt är verkligt, säger hon till honom.



Och i detsamma förstår hon, att hon icke längre vet, vad som är verkligt. 
Hon kan icke skilja. Hon tänker att det är hemskt. Hon skrattar till eller 
säger kanske någonting. Hon tror icke längre, att hon skall kunna skicka 
bort vännen. Kanske går han av sig själv om en stund. Men hon kan 
ingenting göra.



Hon tar hans arm, och de vandra som förr, lyckliga, under lindarna.



Detta tilldrog sig alltså i parken i början av månaden maj. Men vad som 
förut berättats om herr Abrahams besök i tornrummet och om fru Gunhilds 
ångest, det tilldrog sig i mitten av juni.



Åter smyger vännen sig tätt intill henne, och åter tror hon att det är 
sonen, barnet, som hon bär. Det är ju ångesten för barnets ögon som gör 
henne så ohjälpligt trött och maktlös. Hon lutar sig mot ryggstödet och 
glider sakta i stolen. Hon känner, att sonen står bredvid henne. Hon kan 
till och med se honom utan att vända på huvudet. Han är hög och rak. Han 
liknar någon, som fru Gunhild känt, innan hon blev husfru på 
Hviskingeholm.



Men det är icke det hon tänker på. Hon tänker endast på hans ögon, endast 
på hans ögon.



Han står bakom stolen, nu böjer han sig fram över henne med huvudet lutat. 
Han ser ivrigt på hennes läppar, och hon ser ivrigt på hans läppar. 
Hon ser dem skälva. Han rör vid hennes läppar. Hon skjuter honom sakta 
ifrån sig. Han rör vid hennes bröst. Då glider hon. Hödoften trycker ned 
henne och vilar över henne som ett tungt, mjukt, varmt vatten.



Hon kämpar för att kunna draga andan. Hon letar efter något att minnas. 
Det svartnar, men hon ser ännu hans ögon. Nu stannar hjärtat, nu slår 
hjärtat ett slag. Nu stannar hjärtat. Nu slår det två hastiga slag, som 
känns i hela kroppen, smärtsamt.



Fru Gunhild vaknar liggande med huvudet under stolsitsen. Hon finner det 
icke underligt, ingenting finner hon underligt. Hon har några ord i 
huvudet, som hon måste säga. Och med någon svårighet säger hon:



--Min dotter--skall kallas Judith.



Hon småler förnöjd därför att hon har kunnat säga detta i trots av 
andnöden. Hon kravlar upp och sätter sig i stolen. Det tar tid. Men när 
hon väl har kommit till rätta i stolen, börjar hon grubbla över namnet 
Judith. Hon kan icke erinra sig någon med det namnet. Möjligen har hon 
läst det i boken eller minns det från bibeln. Hon är glad, att det står i 
bibeln, ty herr Abraham tycker om bibliska namn.



Han, som nyss stod bredvid henne, har hon glömt. Hon minns dunkelt, att 
det har funnits en ung man vid pass tjugu år, men han är långt 
borta. Och hon är alldeles viss, att barnet, hon bär, är ett 
flickebarn. Naturligtvis kan hon varken se eller höra detta lilla ofödda 
flickebarn. Och hon småler svagt åt halvt glömda dårskaper.



På barnets ögon tänker hon icke vidare.



När hon ser sig omkring blir hon varse, att de sju små kopparsticken av 
draget kastats på golvet. Med möda plockar hon upp dem och stryker varligt 
av dammet.



Det är de sju dygderna.



Längst dröjer hon vid Caritas. Hennes ansikte uttrycker en mild 
sorgsenhet. Kanske är det en smula långdraget, kantigt, mer likt Liljorna 
än Bourmaistrarna. I höger hand håller hon ett brinnande hjärta medan hon 
med vänstra armen trycker intill sig ett litet, vitt, mjukt barn. Fru 
Gunhild kysser barnet.



Hon hör herr Abrahams steg i trappan och sluter av vana sina ögon. Han 
stiger in på tå, lägger klinkan försiktigt i lås och går bort och sätter 
sig i fönstersmygen.



--Vad tänker du på? frågar han.



Hon skakar sakta på huvudet. Men plötsligt hejdar hon sig, slår upp ögonen 
och säger:



--Lilja, jag har en bön.



Herr Abraham drar de buskiga brynen högt upp i pannan och stirrar på 
henne.



--Jag ber dig, fortsätter fru Gunhild, att barnet måtte få kallas Judith.



--Judith? Efter vem? undrar herr Abraham och 
tillägger:--För resten tör det väl hända, att det blir en gosse.



Fru Gunhild ler. Hon bläddrar med kopparsticken, sätter dem samman två och 
två. Ur en vacker driven silverkanna häller Måttligheten sin kristallvita 
dryck. Strålen är tunn och glänsande som en silvertråd. Justitia blickar 
manligt lugnt, men man kan se, att hon är en kvinna, ty när hon tar till 
svärdet, griper inte lillfingern som de andra fingrarna utan står lätt 
krökt, utåtböjd. Fortitudo är en jungfru i pansar. Mjuk och rund och mild 
lyfter Hoppet sina blickar. Tron vaktar sin lampa.



Detta är således de sju ädla och starka kvinnor, som bättre än någonting 
annat förmå bevara och skydda människans liv. Skydda mot de fientliga 
makter, som sträva efter att göra människans liv splittrat, trasigt, löst 
till sin hopsättning, utan sammanhang, otydligt, meningslöst. Fru Gunhild 
tänker, att hon skulle vilja bjuda de sju Damerna till fadderskap.



Herr Abraham stönar.



--Hur går det med slåttern? frågar fru Gunhild.



Herr Abraham jämrar. Regnet har kommit över dem. Det finns ingen möjlighet 
att göra vålmar med hattar, eller få upp hässjorna. Höet är redan 
förstört, han ser hela skörden förstörd, han måste sälja sina kreatur--



--Huset går vind för våg. Och här sitter du och tänker på nya 
utgifter, ständigt nya utgifter.



Fru Gunhild betraktar Visheten. Hon njuter av den lugna, klara, 
genomskådande blicken. Hon ser i Vishetens spegel och tycker sig skönja 
ett litet flickhuvud.



Då säger fru Gunhild:



--Nu tror jag att allt skall bliva gott. Min Judith skall vara allt det 
jag längtar efter--



--Vad har kära Gunhild längtat efter? frågar herr Abraham.



Men hon kan icke svara. Hon kan icke säga honom, att hon letts vid hans 
fulhet och småaktighet. Hon kan icke säga, att hon längtat sig mjältsjuk 
efter någonting annat, någonting friskt och glatt, obekymrat, stolt och 
vackert. Hon kan icke förklara, hur hon överflyttat denna längtan på 
barnen. Hon kan icke säga, att hon hyst agg till honom, därför att hennes 
barn voro honom lika i fulhet och småaktighet.



I stället lägger hon ut kopparsticken på bordet, pekar och säger:



--Käre Lilja, vi skola önska henne de sju dygderna och ett lätt, 
förnöjsamt sinne. Är icke det en stor faddergåva. Och till billigt pris--



Hon skrattar åt hans förnöjda min. Herr Abraham skall säga någonting 
vackert, han lägger huvudet på sned och gnäller:



--Och jag--jag önskar henne mors vackra ögon--



I detsamma fräser blixten och fladdrar som en blåvit vinge förbi 
fönstret. Abraham Lilja kastar hastigt igen fönstret och ser med 
uppspärrade ögon, hur åskregnet smattrar i hö och säd.



Fru Gunhild, som ännu småler åt mannens artighet, blir rädd och döljer 
ögonen bakom handen.



De små, grönskiftande glasrutorna skallra under knallen.



Sedan fru Gunhild förlösts med ett flickebarn, vidhöll hon sin önskan, att 
barnet måtte döpas till Judith. Och ehuru namnet tillförne icke burits 
inom släkten, blev det så, som fru Gunhild önskade.



Barnmorskan fick i uppdrag att pröva barnets syn. Hon förde ljuset fram 
och åter. De stora, mörkskiftande ögonen följde oavvänt lågan. Även i 
övrigt var det ett välskapat barn, behagligt att se.





II Herr Abraham hade all glädje av sina barn. Sonen, 
Lill-Abraham, arbetade oförtrutet i slöjdbod och smedja. Han blev tidigt 
krökt och såg ut som en liten gubbe. Han visste icke föra sig bland 
främmande och till och med inför kära mor var han så blyg, att han måtte 
stirra i marken och dölja de breda, smutsiga händerna under 
förskinnet. Men han gjorde snart skäl både för föda och kläder och var 
ofantligt mån om, att intet skulle förkommas. Därför att han stod så 
mycket ensam i slöjdboden blev han ovan vid att tala och stammade svårt. 
Syster Marianne var egentligen den enda, med vilken han kunde samspråka. 
Och det skedde nästan endast om hösten, när vinterkläderna skulle sys 
eller lagas.



Syster Marianne satt vid rocken eller i vävstolen. Syster Marianne hade 
icke något utseende, och det var därför likaså gott att hon höll sig borta 
från dansen. Spinnrocken trampades bäst av utvilade fötter, och de långa, 
smala benen i grå, grova ullstrumpor rörde sig flinkt under krinolinens 
höga välvning. Marianne bar alltid krinolin, dels emedan det var en 
anständig kjortel, dels emedan hon icke hade någon annan.



Lill-Abraham och Marianne, det var fars riktiga barn. Av Brita kunde han 
ju icke begära så mycket. Hon satt dag ut och dag in i gröna kammaren och 
stickade strumpor. Det blev flera strumpor än huset behövde och garnet var 
dyrt. Till slut fann herr Abraham på att sälja strumporna i staden. 
Förtjänsten blev icke stor, men det var alltid så mycket, att hon icke 
satt där alldeles utan gagn.



Herr Abraham hade saledes endast den yngsta, Judith, att voja sig över. 
Och det är också alldeles sant, att Judith ända in i sitt sjunde levnadsår 
icke gjorde den allra ringaste nytta. Fru Gunhild lovade gång på 
gång, att det snart skulle bli annat av. Men inte såg herr Abraham någon 
förbättring. Antingen skalade hon ikring på gångar och vägar och slet 
sulorna mot det grova gräset, eller dansade hon och sjöng i långa gången, 
eller satt hon stilla framför Brita. Judith artade sig illa.



--Kära mor skämmer bort henne. Fåfäng gå lärer mycket ont.



Det visste fru Gunhild. Hon tänkte: låt nu sommarn gå, i vinter skall jag 
sätta henne till arbete. Eller också tänkte hon: låt henne bara få dansa 
julen ut, eller låt henne få påska i fred--i sommar, när dagen blir lång, 
skall hon få begynna så varligt.



Själv gick fru Gunhild i arbetet utan rast. Liten hjälp hade hon i 
hushållet. Huset var stort. Många munnar skulle mättas, och herr Abraham 
var icke rundhänt, när det gällde kött, smör eller mjöl, ännu mindre när 
det gällde pengar. Det var också så lett att pressa honom, han jämrade sig 
så illa som en sjuk. Vred blev han sällan, men hästansiktet blev längre 
och slappare och fulare än vanligt. Fru Gunhild vågade icke se på honom



Så småningom gick det därhän, att fru Gunhild aldrig vågade se på någon av 
sina närmaste, varken på sin herre och husbonde, eller på den lille 
klumpige och dolske Abraham, eller på Mariannes magra, gammaltorra ansikte 
och uttrycklösa ögon, eller på Britas famlande händer. Hon vande sig 
vid att hålla huvud och blick rakt framåtriktade.



Hon tog sig också en annan besynnerlig vana. Från morgon till kväll höll 
hon sin nyckelknippa i vänster hand, och var hon gick fram eller om hon 
satt stilla på sin stol, ringde hon oavbrutet med nycklarna. Brita kunde 
höra rasslet ända från köket i andra ändan av huset. Hon förstod ganska 
väl, varför mor ringde med nycklarna. Mor ville icke höra, hur far tassade 
omkring i sockorna, smög i trappor och gångar, lurade och listade. Brita 
kunde gärna ha velat binda en bjällra kring halsen på far. Som råttorna i 
sagan gjorde med katten.



Kanske fanns det också en annan orsak, som Brita icke kände. Det var så 
ohjälpligt tyst på Hviskingeholm. Och fru Gunhild var rädd för tystnaden.



Hon var rädd, att någon kunde komma tätt bakom henne och börja tala, 
viskande i örat.



Likväl tycktes faran avlägsnare för varje år, som gick, och ju mer arbetet 
tätnade kring fru Gunhild. Törhända har Hviskingeholm aldrig haft en 
raskare husmor. Och det var icke blott innesysslorna hon måste övervaka 
från det största till det minsta. Snart blev herr Abrahams girighet så 
övermåttan stor, att det icke var redsel med honom. När det icke längre 
fanns något att draga in på husfolkets underhåll, började han svältföda 
kreaturen. Fodermarsken gick från alltsammans.







Han gitte inte höra, hur djuren råmade av hunger, och 
trotsa herr Abrahams förbud vågade han icke. Då måtte fru Gunhild själv 
stiga upp på skullen och häva ned fodret i rännan.



Eller också hände det, att herr Abraham i sin förtvivlan stal hennes 
nycklar ooh höll visthus och skåp stängda under dagar. Det var på hösten. 
Fru Gunhild lät sig intet bekomma. Hon tog stallfogdens son till hjälp och 
låg flera dagar i vassen och sköt änder. Bytet sålde hon i staden och fick 
pengar till det nödvändigaste. Men den jakten behagade herr Abraham så 
väl, att han flera gånger upprepade knepet. Och alltid fann fru Gunhild på 
råd. Men i vassen fick hon ältan eller frossan och led sedan mycket därav.



Man kunde tro, att alla dessa stridigheter skulle föra till trätor eller 
osämja mellan makarna. Så var det likväl icke. När de någon gång talades 
vid, var det alltid med vänliga ord, och till och med att herr Abraham då 
och då svarvade till och krystade fram någon besynnerlig artighet. Fru 
Gunhild förmådde honom även till att icke spara på såpan, åtminstone när 
det gällde händer och ansikte.



Endast när talet föll på Judith kunde herr Abraham bli skarp i rösten. Han 
förstod icke varför just det barnet skulle ha större frihet än de andra? 
Sprang hon inte ideligen av och an i gången, smattrade med fötterna, 
dansade och sjöng så att det ekade från gavel till gavel. Snart finge väl 
både far och mor gå barfota för Judiths skull. Aldrig göra någon 
nytta, äta, dricka, förstöra kläder men aldrig göra nytta. Att far stack 
sitt kala huvud upp ur spiraltrappans mörker, det störde henne alls icke. 
Men när mor kom på gången, ställde hon sig med ryggen mot väggen och 
kvävde flämtningarna. Mor gick med tysta steg, det styva förklädet 
rasslade och nyckelknippan klirrade. Ibland talade hon halvhögt för sig 
själv eller gnolade sakta. När hon kom till Judiths plats, stannade hon. 
Hon lade handen på Judiths hjässa, böjde hennes huvud bakåt och såg henne 
in i ögonen. Mors hand var så het, att värmen kändes genom håret.



--Ja, ja visst, sade hon och gick vidare.



Fru Gunhild spionerade på sig själv dygnet om och året om. Skulle hon nu 
också spionera på lilla Judith? Det gitte hon icke.



I stället höll mor domedag var helgdagskväll, biktade barnen. Allt vad 
Judith gjort eller tänkt under veckans lopp måste fram. Det föll henne 
icke in att förtiga med flit. Men ibland kunde det vara svårt att veta, 
vad som vore straffbart eller ej. Så till exempel den gången då hon gjorde 
narr av Brita. Brita hade lagt ifrån sig stickningen och höll händerna med 
innersidorna uppåt utsträckta i solen. Och rätt vad det var förde hon 
händerna hastigt framåt och grep i luften, som man gör när man vill fånga 
en fjäril. Då hade Judith sagt:



--Kors vad Brita är dum. Tror Brita att man kan 
fånga solstrålen? Det är ingenting att ta i--



Brita rodnade av skam, därför att hon visste så mycket mindre om denna 
världen. Och för att icke helt och hållet giva tappt inför lilla syster, 
sade hon:



--Kanske om man övade sig--



Och det fann Judith så löjligt, att hon måste berätta det för flickorna i 
köket och för envår som ville höra på. Men när domedagen kom visade det 
sig vara ett brott så stort, att handplagg icke räckte till. Utan måtte 
hon draga upp den lilla kjolen.



Lill-Abraham och Marianne kunde också få stut och handplagg. Fast icke så 
ofta som Judith. En gång hade Brita fått skarpa bannor, men när hon 
självmant räckte fram händerna, skrek mor till och sprang ut på gången och 
grät. Och genast tog ekot mors gråt och rullade den från vägg till vägg.



Det var domedagen. Under själva helgen läste mor i böckerna, där de fromma 
kvinnorna lågo som märken. Mor satt i karmstolen på stora salen och mitt 
emot henne satt far, tyst med slutna ögon. Bakom fars stol stod rättaren 
och alla drängar, bakom mors stol stodo hustrur och pigor. Mitt på golvet 
stodo barnen, uppställda så att de icke vände ryggen åt varken far eller 
mor. De höllo varann i händerna.



När mor slutat att läsa, nämnde hon den, vars tur det var att läsa Herrens 
bön. Därpå föll hon på knä. Far spratt till, reste sig hastigt och 
föll suckande på knä. Och hela församlingen sjönk i knä, så när som på det 
barn, vars tur det var att läsa.



När Brita skulle bedja, hände det någon gång, att hon fick skälva i benen 
och icke kunde hålla sig upprätt. Då blev det ett suckande i salen, och 
mor måtte stödja Brita under armarna. Eljest var det ingen som läste så 
skönt och så väl som den blinda. Men Judith var den, som läste 
högljuddast, dröjde vid orden, sjöng på stavelserna och gärna hörde sin 
röst.



När Judith var nio år, blev mor sjuk och stannade i sängen en hel vinter. 
Om det nu var varjedagsfrossa eller någon annan elakartad feber. Fru 
Gunhild trodde själv att det var döden. Och det gjorde, att hon alls icke 
fruktade att ligga där ensam, utan verksamhet i tystnaden. Det föll henne 
in, att nu skulle hon få se den där människan i styvt förkläde och med 
klirrande nyckelknippa, nu skulle hon få se henne ligga under ett vitt 
lakan med knäna sammanpressade, med händerna knäppta över bröstet, med 
ögonen slutna. Det var en människa, som gjort henne mycken oro, och som 
hon i sin tur spionerat på, jäktat och förföljt. Nu skulle hon få se henne 
ligga där som någonting likgiltigt och ofarligt.



För fru Gunhild var detta den bästa eller åtminstone den lugnaste vinter 
hon haft på Hviskingeholm.

Men för herr Abraham blev det en svår tid. Allt gick vind för våg, 
tjänarna bestulo honom, kreaturen dogo. Till på köpet låg mor i sängen och 
funderade ut, hur hon fortast skulle kunna förskingra hans fattiga 
ägodelar. Hon förskrev från staden ett svart kläde till fyra riksdaler 
alnen. Byskräddaren fick skära till kläder åt far och LillAbraham, och 
Marianne sömmade åt sig själv, Brita och Judith. När dräkterna voro 
färdiga ville mor se, om de passade; barnen satte på sig stassen och 
visade sig för mor. Men far ville inte. Han hade inte råd att slita på ett 
kläde till fyra riksdaler alnen.



Då tröstade mor och sade:



--Jag lovar dig, Lilja, att du inte ska behöva slita på klädet, förrän jag 
är borta. Men du kan veta, att jag vill se er anständigt klädda, ifall det 
skulle bliva sorg i huset. Sådant tänker inte du på.



Far blev röd och stor i ansiktet. Aldrig kunde det vara Guds vilja, att 
kära Gunhild skulle dö före honom? Så bleve han ensam och eländig och 
kunde gärna gå som tiggare från gården.



--Men nu lovar jag Gunhild, sade han, att jag ska bära dräkten varje 
helgdag, försåvitt inte vädret är sådant, att den kan taga skada.



Därvid blev det. Var helgdag buro far och barnen sina nya dräkter. Och det 
såg präktigt ut, när de samlades till bön på stora salen. Men mor dog icke 
det året. Bebådelsedagen kunde hon själv sitta i karmstolen och hålla bön, 
fast hon måtte gå på kryckor både dit och dän. Far gav sig i kast 
med att tala och bad husfolket, att de skulle tacka Gud för fru Gunhilds 
återvunna hälsa. Härtill svarade fru Gunhild:



--Vi tackar Gud var dag för hans outtömliga godhet. Men inte behövs det 
något särskilt för detta.



Det var fru Gunhilds allvar och ingenting löjligt. Men en av pigorna, ny 
på gården, var så full av skälmskhet och löje att hon måste skratta i tid 
och otid. Och så fnissade hon till. Därför blev hon bestraffad med 
handplagg och förlust av aftonvard.



Hon hette Elin och var dotter till fiskaren. Fattigt var det i hemmet, och 
på gården gick hon för maten och kanske något slitet klädstycke. Men 
därför att hon var sexton år och så tämligen vacker, trodde hon, att hon 
kunde skratta åt allting. Gång på gång hörde fru Gunhild, hur den nya 
jäntan slamrade och larmade i köket. Hon hörde också herr Abraham gnälla 
och banna, men ingenting hjälpte. Flickan höll i med att skratta och 
illfänas, och snart nog fick hon en bundsförvant i Judith.



Till sistone blev det så galet, att fru Gunhild måste ta till sig 
kryckorna och linka fram den långa gången ända till spiraltrappan. Hon 
ropade på Elin och flickan kom. Fru Gunhild bannade, och flickan hörde på 
med nedslagna ögon. Men fru Gunhild såg ganska väl, att hon hade all möda 
att hålla tillbaka skrattet. Då rann sinnet på henne, och hon lyfte 
kryckan. Men flickan blev alls icke rädd utan sade:



--Ska hennes nåd stuta mig, så går jag väl efter riset. Eljest kanske 
hennes nåd faller ikull.



--Gå du ned till ditt, sade fru Gunhild, och låt bli att slamra.



Fru Gunhild återvände till sin kammare. Ofrivilligt forde hon kryckorna 
mera sakta och varligt, rädd för det ihåliga, dova bullret, som 
mångdubblades av ekot.



Längre fram ville herr Abraham köra flickan ur tjänsten. Sedan fru Gunhild 
tillfrisknat behövdes ej så mycket tjänstefolk. Och dessutom var en sådan 
där hoppetossa inte mycket att lita på. Men fru Gunhild behöll henne. 
Slamret i kök och pigkammare kunde man väl tåla. Och hon var snäll mot 
barnen. Om sommarkvällarna gick hon ut på ängen och plockade blommor åt 
Judith och Brita. Visst var det ju en onyttig sak, men fru Gunhild ville 
icke hindra henne. Ibland stod hon i fönstersmygen eller på trappan och 
såg hur flickan dansade nedför allen. Hon följde henne med blicken ända 
till dess att hon försvunnit under lindarna.



Att herr Abraham gnällde, det hjälpte icke. Fru Gunhild bestämde över 
pigorna. Och det var dock ingenting ont i att flickan efter slutat arbete 
gick under lindarna för att plocka blommor.



Men framemot jul blev Elin sjuk. Och nu tri umferade herr Abraham. 
Han visste väl, vad det var för en sjukdom. Hon skulle genast ur tjänsten. 
Eller skulle han hysa en slinka i sitt hus? Skulle de oskyldiga 
flickebarnen gå i lek med en slinka? Bort skulle hon.



Häremot kunde fru Gunhild ingenting invända. Elin fick draga i väg till 
fiskartorpet eller vart hon gitte. Och att det skarnet ingenting tog från 
gården, det vaktade herr Abraham.



Om det var det, att sjukdomen åter tog fatt på fru Gunhild, eller om hon 
verkligen fästat sig vid flickan och leddes efter henne, det är svårt att 
säga. Två gånger sände hon bud efter fiskaren. Han visste alls intet om 
sin dotter. Hade hon drivits från gården för lösaktighets skull, så fick 
väl skarnet ta sig fram bäst hon kunde. Svårt hade han det ändå, och inte 
var han karl att jäva fru Gunhilds dom.



Det var ju sant, domen hade varit rättvis. Flickan, som dansat utför 
allen, försvunnit under lindarna, hade varit en slinka rätt och slätt. Där 
fanns egentligen icke någon jämförelse.



Ångesten kom väl därav, att fru Gunhild icke längre kunde arbeta som förr. 
Hon blev så pass helbrägda, att kryckorna kunde ersättas med käppar. Men 
utomhus vågade hon icke gå och herr Abraham regerade enväldigt på fält, i 
ladugården och stall. Värst var det att höra kreaturen böla av svält. När 
hon själv ingenting kunde uträtta, måste det vända sig i vrede mot herr 
Abraham.

Och var hon väl där, att hon icke längre kunde tåla herr Abraham, så 
skulle nog vännen passa på.



Han var kanske icke så långt borta, kanske vandrade han under lindarna.



En dag i augusti fick Judith höra, att Elin återvänt och nu satt i köket. 
Genast tog hon den blinda i hand och förde henne genom gången och nedför 
spiraltrappan. Brita trevade sig fram till Elin och började smeka henne. 
Men Judith blev stående vid dörren. Hon kände icke igen sin lekkamrat.



--Ser du på mig, Judith? Nog är jag eländig. Men se på den här.



Hon kastade åt sidan trasorna, och Judith såg en blågul liten kropp. Hon 
såg även Elins bröst och fann dem olika mot förr.



--Här ligger han och suger. Ingenting får han. Hur ska jag kunna ge honom 
något, när jag inte har ätit på två dar. Va ska jag klä honom med? 
Barmhärtiga människor, ge mig något!



Köksan satte fram bröd och mjölk.



--Vad ska vi ge dig? Patron har själv kört bort dig. Hur ska det gå, om 
han får veta--



Marianne och Lill-Abraham kommo till. De ställde sig längst bort i 
spiselvrån och stirrade på Elin. När pigorna bådo Marianne, att hon måtte 
hämta ett stycke lärft, vred hon sig oroligt och kom sig icke för att 
svara. Brita trevade omkring sig, och när hon funnit Judiths arm, 
sade hon:



--Kom, syster. Jag ska hämta min svarta klädnad och min speciedaler.



Alla barnen gjorde nu som den blinda, de hämtade var sin speciedaler och 
var sin klädnad. Mynten staplade de upp i en liten hög på bordet, kläderna 
lade de i Elins knä. Men Elin blev rådlös och visste icke, vad hon skulle 
taga sig till med kläderna. Då förstod Brita, att barnet måste vara helt 
litet. Hon rodnade över sin dumhet.



--Jag blinda kräk, mumlade hon och trevade sig bort till dörren. I 
detsamma inträdde herr Abraham.



Alla barnen så när som på Brita makade sig ut genom köksdörren och ställde 
sig under fönstret.



Far gnällde så sakta. Först tog han ifrån Elin kläderna. Därnäst tog han 
den lilla högen speciedaler. Det var faddergåvor från onkel Bourmaister, 
och barnen kunde inte vara så otacksamma, att de kastade bort sina 
faddergåvor. Under det han talade om detta, makade han sakta bort 
mjölkbunken och limpan. Och plötsligt skrek han till så att det hördes 
långt ut på gården:



--Inte ska du ha mat i mitt hus, ditt lösaktiga stycke!



Därpå blev det tyst, och barnen trodde, att far hade gått sin väg. Judith 
stack huvudet inom dörren och vinkade åt de andra, att de skulle följa. 
Men när de väl kommit in, sågo de, att far stod bakom dörren till 
spiraltrappan. Och i dörröppningen stod mor.



Nu sker här en olycka, tänkte Judith. Hon fick genast klart för sig, att 
endera skulle mor eller far duka under. Endera skulle far gnälla och 
jämra, så att de allesammans måste ut ur huset och vandra på vägarna med 
tiggarpåse. Eller också skulle mor hålla domedag med bok och ris. Och far 
skulle aldrig mer drista sig till att gnälla.



Men mor höll icke domedag. Hon steg fram till bordet, där Elin satt och 
grät. Hon talade med henne så lågmält, att barnen ingenting hörde. Far 
stod alltjämt bakom dörren. Kanske trodde han, att mor icke skulle 
upptäcka honom. Mor gick några slag av och an över köksgolvet. Ibland var 
hon far så nära som handen är lång. Då tryckte han sig upp emot väggen. 
Och mor tycktes verkligen icke se honom. Hon vred huvudet en smula åt 
sidan och talade sakta för sig själv. Slutligen stannade hon mitt framför 
barnen, och det var som om hon först nu hade fått sikte på dem. Hon strök 
Judith över hjässan och såg henne in i ögonen, även de andra barnen gav 
hon smekningar.



Och plötsligt sade hon alldeles högt men på samma gång stilla och lågmält:



--Kära mina barn, varer barmhärtiga.



Hon upprepade flera gånger:



--Varer barmhärtiga!



Brita, som trodde, att hon önskade ett svar, sade:



--Kära mor, vi har givit efter vår förmåga.

Men kanske att far tog det ifrån henne--



Då steg far fram ur skamvrån, han smög sig på tå bort till Elin och lade 
mynten framför henne. Han tog kläderna och vägde dem obeslutsamt i handen. 
Därpå sade han:



--Kära Gunhild, låt väga upp så mycket lärft, som kläderna väga, och giv 
åt Elin. Inte vill jag hindra barnen.



Mor tillsade Marianne, att hon skulle väga upp lärftet. Vidare sa hon:



--Barn, gå nu först bort till kära far, kyss honom på hand och tacka.



Alla barnen gingo i tur och ordning fram och kysste på hand. Far upprepade 
mors ord:



--Kära barn, varer barmhärtiga.



Hur mor kunnat besegra utan domedag och ris, det förstod icke Judith. Men 
hon trodde för visst, att nu skulle det bliva annorlunda på Hviskingeholm. 
Det skulle bli som en enda lång helg. Mor skulle lägga bort käpparna och 
gå som förr, rak, och vacker. Far skulle icke gnälla. Och Judith skulle 
dansa och sjunga.





III



Mitt i natten vaknar fru Gunhild. Hon sätter sig upp. Månen är i nedan men 
det är dock tämligen Ijust. De tjocka, buktiga fönsterglasen Iysa blå 
grönt som stora lysmaskar.



Fru Gunhild undrar över, att hon vaknat så hastigt och utan anledning. 
Kanske har herr Abraham jämrat i sömnen och väckt henne. Han sover vid 
väggen mitt emot. Han snarkar icke, men det rosslar i hans strupe. Det är 
ett ljud, som fru Gunhild vant sig vid.



Hon kan icke förstå, varför hon med ens blivit så klarvaken. Ingenting har 
hon drömt, ingenting svårt hade hon i tankarna, när hon gick till sängs. 
Ingenting oroar henne. Sista tiden har varit lugn och lycklig. Det är icke 
längre så svårt med herr Abrahams girighet. Saktmodig och tålmodig har fru 
Gunhild drivit sin vilja igenom. Till sist har hon förmått herr Abraham 
att skaffa sig en förvaltare, och nu skötes gården så, att både folk och 
fä har utkomst och trevnad. Barnen gå snyggt klädda, och både av mat och 
av gamla kläder blir det ett och annat över för landstrykare och 
fattighjon. Elin är åter i tjänst. Barnet har dött, men hon är glad som 
förr. Det är en skuld som betalts.



I gengäld för allt detta goda har herr Abraham nöjt sig med att lägga 
beslag på fru Gunhilds smycken. Han har lagt dem i ett litet järnskrin, 
och skrinet står under hans säng. Det är ju möjligt att någon tjuv kunde 
smyga sig in och stjäla skrinet. Därför har han fastgjort ett snöre vid 
låset och knutit dess andra ända kring sin arm.



Fru Gunhild förstår nog, vem den fruktade tjuven är, och hon småler. Vad 
skulle hon också göra med smycken? Hon är nu en gammal kvinna, utan 
fåfänga. Hon har fullgjort sitt arbete, hon är nöjd.



Men desto besynnerligare förefaller det henne, att hon skall vaknat så 
plötsligt mitt i natten. Hon lägger sig ned och blundar. Det är omöjligt. 
Hon kan inte somna, hon kan inte ens bli liggande.



Så reser hon sig mödosamt upp ur sängen, hon tar sin käpp, vars doppsko är 
klädd med en skinnputa. Det är kallt, och hon lånar herr Abrahams slitna 
nattrock. Om han nu skulle vakna, så tror han visst, att trollen tagit 
både fru och nattrock.



Hviskingeholm har sina spöken och överallt, där fru Gunhild går fram, 
passa de på, rassla med tyg, knacka i möblerna, knäppa och sucka. Men fru 
Gunhild har icke ont av spöken. Hon känner det bara som ett svagt hetsande 
obehag, och hon vänder ogärna ryggen åt en öppen dörr.



Hon stiger in i gröna kammaren, där Judith och Brita sova. De ligga i 
syskonbädd och hålla varandra i hand. Judith har till och med lagt Britas 
arm över sitt bröst. Hon är nog rädd för spöken. Slog hon nu upp ögonen 
och finge se en krokig kärring vid bädden, så bleve det säkert skrik.



Och när allt kommer omkring, så är hon kanske ett spöke, fru Gunhild. Det 
finns kanske icke längre rött blod och varm anda i hennes kropp. Det kan 
nog hända att Gunhild Bourmaister varit död i många herrans år. Och den 
som nu vandrar i gången är endast hennes vålnad, dömd att tjäna 
andra, därför att hon i livet endast tjänade sig själv.



Fru Gunhild småler åt sina äventyrliga spekulationer. Nu kan hon säkert gå 
till vila, nu har hon sett var sak på sin plats. Barnen sova. Nu kan hon 
säkert somna.



Hon somnar verkligen. Efter en liten stund spritter hon upp. Hon ser av 
månljuset, att hon endast sovit en liten stund. Och nu är hon åter 
klarvaken. Hon känner ingen oro. Ingen har ropat på henne. Hon kan icke 
tänka sig, att någon kär vän skulle kunna vara i nöd, skulle kunna sända 
henne en hälsning. Fru Gunhild har icke någon kär vän. Och dessutom känner 
hon sig varken beklämd eller rädd.



Det är som om det vore nyårsnatt, nyårsvaka. Det är, som om hon blott 
väntade på tolvslaget.



Men inte är det nyårsnatt, och klockan har för länge sedan slagit tolv. Så 
blir hon sittande vaken, utan att vänta. Månen går bort och de lysande 
fönsterglasen slockna.



Nästa natt sker detsamma, nästa natt detsamma. Det är väl det, att jag 
börjar bli gammal, tänker hon. Jag får tacka Gud, att det varken är oro 
eller ånger eller kroppsliga plågor som håller mig vaken.



För att timmarna icke skola gå så långsamt, börjar hon sticka. Likaväl som 
stackars Brita kan hon väl sticka i mörkret. Men första natten hon 
stickar, vaknar herr Abraham.

--Jag har nog märkt, säger herr Abraham, att kära Gunhild har svårt 
med sömnen nuförtiden. Är det kanske något som Gunhild sörjer över? Så säg 
det hellre--



Nej, hon sörjer icke, och för att icke längre oroa herr Abraham, lägger 
hon ifrån sig arbetet och kryper ned under täcket. Somna kan hon i alla 
fall icke. Nu bli nätterna långa, när hon icke törs röra på sig. Herr 
Abraham vaknar av minsta buller. Kanske tror han, att hon ligger där och 
funderar på sina smycken.



Men det är inte det, som håller henne vaken. Någonting är det, men inte 
smyckena. Herr Abraham frågar flera gånger: Varför sover inte Gunhild? Vad 
tänker Gunhild på? Någonting måste det ju vara.



Ja, någonting måste det vara.



Kanske har hon likväl någonting att ångra? Och nu håller Gud henne vaken 
för att hon skall besinna sig. Om dagen är det så liten tid för tankar. 
Arbetet växer eller också ha hennes krafter förminskats. Sömnlösheten gör 
väl sitt till. Huset har blivit så stort. Hon hinner icke. På år och dag 
har hon icke satt sin fot i parken. Söndagen tar barnen, hon hinner icke 
tänka.



Men nu har hon nätterna.



Herr Abraham vaknar vid att någon står tätt intill hans huvudgärd. Genast 
trevar han under sängen, skrinet är på sin plats. Herr Abraham makar sig 
inåt väggen och fru Gunhild sätter sig på 
sängkanten. Det är alldeles mörkt, men han hör, att hon vrider händerna 
och stryker upp och ned över linnet.



--Gör nu inte så med händerna, säger herr Abraham. Vad är det som oroar 
Gunhild?



Hon börjar viska, herr Abraham sätter sig upp för att höra bättre. 
Slutligen säger han:



--Kära Gunhild, kära Gunhild, vad är nu detta? Du har alltid varit en god 
och trogen maka. Det säger jag inför Gud, och vem kan då säga annat?



Alltjämt viskar hon. Han överröstar henne och säger:



--Kan väl hända, att Gunhild varit en smula slösaktig både i stort och 
smått. Det har hennes goda hjärta vållat, och det vill jag gärna förlåta.



Hon säger:



--Om nu barnen får veta det, om nu barnen få veta det--



Herr Abraham:



--Inte skall jag berätta om Gunhilds fantasier. Det kan hon veta. Jag har 
varit en gammal skråpuk i all min dar, och Gunhild kan väl haft skäl att 
önska sig bättre. Så vacker och fin som kära Gunhild var och med ett 
livligt sinne. Jag får väl tacka Gud, att kära Gunhild icke gjort mig 
större oförrätt--



Fru Gunhild reser sig och börjar vandra i mörkret. Hon har icke längre 
behov av käppen. Hon går som förr. Plötsligt stannar hon och säger:



--Hur skall det bli? Hur skall det bli?



Men herr Abraham vill alls icke oroa sig. Nu är fru Gunhild gammal och 
sinnet blir väl lugnt och kallt med åren. Stod hon frestelsen emot i sin 
ungdom, så behöver hon väl icke oroa sig på gamla dagar.



--Men han är ju här, säger Gunhild. Inte hjälper det, att Lilja säger nej. 
Han har alltid varit här. År ut och år in har jag vaktat mig. Men nu 
gitter jag inte. Se nu kan jag inte sova längre. Var natt väcker han mig. 
Men han smyger sig genast bort. Han vet nog, att jag skall vara riktigt 
trött, innan han får bukt med mig.



--Ack, det är ju bara griller, suckar herr Abraham. Gå nu vackert och lägg 
sig, så skall jag läsa Fader Vår--



Han sätter sig upp och läser med hög röst. En gång till, ber fru Gunhild. 
Hon har svept täcket ikring sig, men sitter och skakar och huttrar. En 
gång till! Herr Abraham läser.



Om dagen kommer Brita till henne. Hon brukar eljest icke lämna sin 
kammare, där solen skiner. Men nu kommer hon och sätter sig bredvid mor 
och stryker och kysser hennes händer. Den tanklösa Judith kommer självmant 
till henne för att läsa högt ur Werldzens Fåfängligheetz Föracht. 
Lill-Abraham stryker inom dörren, bugar förläget och frågar efter mors 
välbefinnande. Marianne ger henne att smaka av baket.

Kanske att det alltsammans är feberyrsel, tänker fru Gunhild. 
Frossan har kanske kommit tillbaka svårare än förr, och barnen förstå, att 
jag snart skall dö. Till och med Elin i köket håller sig tyst och 
flickorna gå på tå i gången. Det är tydligt, att hon snart skall dö. Om 
hon nu bara kan hålla tand för tunga och ingenting yppa i yrseln. Så att 
barnen får höra--



Hon säger till herr Abraham:



--När jag blir liggande, så ska inte Lilja släppa in barnen. Med mindre än 
jag är fullt redig. Så länge jag är redig, ska de nog ingenting förmärka--



--Se det! ler herr Abraham. Se det, kära mor, att det bara var feberyrsel, 
som satte åt.



Om julen trodde hon, att stunden var kommen. Vaknätterna hade gjort henne 
mager, hon tyckte sig åter se den där stela, besynnerliga människan med 
styva förklädet och ringande nycklar, se henne ligga naken och utmärglad 
under ett lakan.



Hon gjorde sig i ordning, stödd på Mariannes arm vandrade hon genom huset 
och ställde med stort och smått. Hon ordnade även för Brita och Judith.



Men julen gick förbi, nyår, fastlag och påsk. I maj fingo lindarna löv. 
Fru Gunhild gick ut på trappan och såg ned mot parken. När herr Abraham 
bad henne stiga in, vände hon sig häftigt emot honom.



--Har jag inte skött ditt hus? Har jag inte ar betat för dig i 
trettio år? Vad vill du nu? Ska jag inte ens få se på lindarna?



Hon låg vaken hela natten. Först i dagbräckningen steg hon upp, kastade 
sig över herr Abrahams nattrock och gick ut. Marken var fuktig och kylde 
hennes nakna fötter. Då blev hon rädd för kylan och ville vända om. Men 
han stod tätt bakom henne. Hon kunde icke vända. Till och med att han sköt 
på henne. Hon gick över gruset ned i parken. Det var så underbart nytt 
allting. Stammarna glänste fuktigt svarta, savstinna. Hon måste ta på dem. 
Hon måste pillra så smått på de rynkiga små löven, släta ut dem mellan 
fingrarna. Där stod en asp och skakade över hela kroppen. Det förundrade 
fru Gunhild. Men han, som stod bakom, berättade att det ännu var tidig vår 
och kallt. Och aspen är så frusen. Då tyckte hon synd om aspen och hängde 
över honom herr Abrahams nattrock. Därigenom blev hon också lättare till 
sinnes och ville dansa. Men han pekade på gräset, som hon trampade ned. 
Hon slog armarna kring hans hals och gick så lätt över gräset, att inte 
ett strå böjdes. Men väl kittlade de hennes fötter, de skälmarna.



Och de vandrade länge och vida, stannade, sågo, rörde vid allt och voro 
mycket lyckliga och tanklöst glada som barn.



I skogsbrynet mötte de en karl. Bakom tallen stod ännu en. Och ett litet 
stycke längre bort bakom enröset gömde sig många. Det var gårds 
folket. Gunhild tänkte, att det nu var tid att springa. Men det 
ville han icke. Det skulle se galet ut. Folk kunde tro, att hon var sjuk, 
och genast skulle de kasta sig över henne. Därför gick hon lugnt framåt. 
Han lämnade henne, det var bäst hon var ensam. Hon redde sig bäst ensam. 
Hon gick rakt på karlen och han vek åt sidan. De gömde sig alla bakom 
träd. De vågade icke komma under hennes ögon.



Hon gick väl många mil och ingen vågade röra henne. Hon gick väl så långt 
som till månen. Ända till dess att den räven Lilja blev henne för slug. 
Han tog henne så vackert under armen, och hon kunde alls inte tro, att det 
var Lilja. Men när hon kom i allen förstod hon, att Lilja lurat henne. Då 
började hon skrika:



--Tar du mina smycken, du girigbuk? Tar du mina ögon, du girigbuk? Tar du 
min salighet, du girigbuk?



Därmed fortsatte hon hela allen uppför och kände en stor lättnad vid att 
få skrika. Men när hon kommit upp på gårdsplanen, såg hon LillAbraham och 
Marianne. Nu tiger jag, tänkte hon, nu måste jag tiga. Jag är väl inte 
människa att skämma ut mig inför mina egna barn. Vad ska de tänka om mig?



Hon gjorde våld på sin mun, hon höll armen för. Det hjälpte icke. Hon var 
maktlös. Den där människan, som hon vaktat så många långa år, nu hade hon 
sluppit lös. Det var hon som skrek.

Och hon skrek ännu i förstugan och trappan. Men i alla fall skulle 
hon väl tystna, när hon gick förbi Britas dörr. Där stod den blinda i 
dörröppningen. Nu skulle hon väl visa, att hon var en kristen människa. 
Hon kunde väl inte plåga livet ur sitt blinda barn.



Och verkligen gick det lyckligt. Ty just som hon kom uppför trappan mötte 
hon Judith. Herr Abraham gjorde ett tecken, att Judith skulle gå åt sidan, 
och flickan tryckte sig upp mot väggen. Det var som förr, när hon hade 
dansat och mor kom på gången. Och nu fick hon äntligen makt med sin mun 
och sade:



--Du! Du har vackra ögon, du!



Hon sade det alldeles lugnt och naturligt. Kanske endast lite för 
högljutt. Och strax därpå brast hon i skratt och måste åter trycka armen 
mot munnen.



Herr Abraham förde henne uppför trappan in i tornkammaren. Han skruvade 
igen fönsterluckorna och Lill-Abraham satte en järnslå för dörren. Så 
måtte de väl vara belåtna.



Och fru Gunhild kände det som vila efter stora, årslånga ansträngningar. 
Nu behövde hon icke längre rädas för vännen, som ville locka henne ut på 
all världens krokiga vägar. Nu behövde de alls icke tvista, de två. Dörren 
var stängd.



IV



Till slut var det endast Brita, som hörde ljudet av mors steg, när hon 
vandrade av och an i tornkammaren. Det hördes i gröna rummet men ännu 
tydligare i gången. Det var likt det jämna dunkandet i ett stort urverk. 
Det kunde också förliknas vid ett hjärtas slag. Mitt på dagen blev det 
ojämnt och upphörde, för att åter begynna strax efter solnedgången.



Ibland kom herr Abraham in till Brita för att trösta. Men han fick icke 
sagt många ord, förrän den blinda kröp bakom sängen och gömde sig. Så 
länge far höll mor innestängd, ville hon icke tala med honom. Alla hade de 
svikit mor. Marianne och Lill-Abraham hade gått över på fars sida. Om mor 
låtsades de ingenting veta. Aldrig smögo de sig uppför torntrappan, aldrig 
lyssnade de utanför dörren, aldrig gjorde de ett försök att rubba 
järnslån.



Och Judith dansade och sjöng.



Men slutligen lyckades Brita övertala Judith. En dag, när far och bror 
rott över Vassviken, sprang Judith ned i slöjdboden efter fil och hammare. 
Hon rusade uppför spiraltrappan och utan att få fram ett ord räckte hon 
verktygen åt Brita. Den blinda undersökte dem med händerna. De gingo bort 
till torntrappan och öppnade dörren. Men kommen mitt i trappan greps Brita 
av skälva och måtte sätta sig.



Judith fortsatte ensam. Hon stod framför dörren, med vänster hand tog hon 
järnet och började fila. Gång på gång slant filen ur skåran. Hon stödde 
skaftet mot bröstet och filade uppifrån och ned. Knogarna blödde, 
bröstlappen fläckades. Hon hörde Brita skrika i trappan. Då tog hon till 
hammaren och började slå av alla krafter. Bäst hon slog, gick hammaren av 
skaftet. Brita kom uppför trappan. Och bakom henne herr Abraham.



Far tog hammaren och satte den åter på skaftet. Han granskade bekymrad 
filen och stången.



--Kära barn, jag förstår, att ni vill komma in till mor. Men inte går det 
an att förstöra låset.



Han tog fram den lilla hänglåsnyckeln och den stora nyckeln till dörren, 
lyfte av bommen och öppnade. Han sköt Judith framför sig, tog Brita kring 
livet och lyfte henne över tröskeln.



--Där sitter kära mor, sade han och pekade in i halvmörkret. Judith blev 
stående. Brita började treva sig framåt, men Judith grep henne hastigt i 
klänningen.



--Det är inte mor, viskade hon.



--Jo, sade herr Abraham. Det är nog kära mor. Fast hon har förändrats. Mor 
har blivit gammal.



Han gick bort och öppnade fönsterluckan.



Fru Gunhild förblev orörlig, hon såg varken på herr Abraham eller på 
barnen. Hon höll huvudet vridet åt höger, ögonen rörde sig och läpparna 
rörde sig.



--Ja, ja, sade herr Abraham och torkade pannan med rockärmen. Här kan kära 
Gunhild se Brita och lilla Judith. De vill veta, hur mor har det.



Han fuktade läpparna med tungspetsen och fortsatte:



--Barnen har visst fått för sig, att mor gärna skulle vilja gå ut, men att 
jag hindrar. Är det så? --Ja, vi ska fråga, så att kära mor vill svara. Så 
här ska vi fråga: När vill kära mor gå ut?



Fru Gunhild svarade:



--När han kommer.



--När han kommer, upprepade herr Abraham. Nu ska vi fråga så här: Vet jag, 
eller vet barnen vem han är? Eller när han ska komma?



Fru Gunhild fällde ögonlocken till hälften och smålog:



--Det vet inte du.



Nu började Brita åter treva sig fram, men för varje steg makade sig fru 
Gunhild längre in åt väggen. Brita hörde, hur klädet rasslade mot muren. 
Hon stannade.



--Jag är mors blinda flicka. Kanske att mor vill säga mig något? Eller 
kanske att mor vill klappa mig?



Med en snabb rörelse vred fru Gunhild huvudet från höger till vänster, 
inåt väggen. Hon sade:



--Jag minns inga blinda.



--Kära barn, sade herr Abraham, låt oss nu lämna mor i fred.



Han slog åter armen kring Britas liv och skjutande Judith framför sig 
lämnade han tornkammaren.



Fru Gunhild visste väl, att dörren var stängd med regel och bom. Men det 
bekymrade henne icke. En dag skulle han komma, och han hade nog medel att 
spränga en dörr. Under tiden väntade hon lugnt och blev slutligen så 
bekväm, att hon knappt gitte resa sig ur stolen. Om natten vandrade hon, 
därför att hon måste vandra.



Varje morgon kom Elin med mat, öppnade fönsterluckan och städade rummet. 
Fru Gunhild talade med henne. Hon frågade aldrig efter barnen, men hon 
frågade efter skörden, efter korna, efter lin och ull, väv och garn. 
Ibland klagade Elin över herr Abraham. Nu var han värre än någonsin, det 
var knappt att tjänarna kunde härda ut. Fru Gunhild rynkade pannan och 
skakade på huvudet.



--Jag skulle kanske ha stannat lite längre, sade hon. Det var ju inte så 
brått.



Elin för sin del trodde, att fru Gunhild ganska väl skulle kunna sköta 
hushållet. Sjukare var hon icke. Bara att hon sluppe se sina barn, 
tydligen var hon rädd för barnen. Det behövdes bara att Brita eller Judith 
stod bakom dörren, för att hon skulle krypa längst in i fönstersmygen och 
vända ansiktet mot väggen.



Eljest var hon sa förnuftig, att hon kunde läsa i bok. De små 
kopparsticken använde hon som spelkort och lade patience efter obegripliga 
regler. De sju Dygderna bytte ofta valör, men ständigt stack Visheten över 
de andra, varande den förnämsta bland dygder.



Så pass klok var fru Gunhild.



Och när general Bourmaister--kusin Albrecht --kom på besök, kände hon 
genast igen honom och räckte fram hand. Kusin Albrecht var hetsig till 
humöret och stark i rösten. Han bannade herr Abraham för hans snålhets 
skull och befallde honom att bära kistan med smyckena upp i tornkammaren. 
Han knuffade kusin Gunhild i sidan och frågade:



--Det är väl ändå trevligare för ett litet fruntimmer att ha sina smycken 
hos sig?



--Ja, du! sade fru Gunhild och skrattade. Från den stunden använde hon 
mycken tid att pryda sig. Det beredde henne en stor fröjd. Men hon hade 
delvis glömt, hur man använder smycken. Därför kunde det hända, att hon 
satte en brosch i håret, knöt en halskedja kring midjan, fäste en kam i 
bröstlappen eller behängde klädningsfållen med örhängen. För andra 
människor kunde det ju se besynnerligt ut. Men hon kände hans smak, och 
det var för honom ensam hon smyckade sig.



Och barnen fingo icke se henne.



Var hon en dag riktigt dristig och oförsagd, ställde hon sig i fönstret 
för att se på Judith. Kas tade Judith en blick uppåt tornfönstret, 
drog hon sig hastigt tillbaka. Men det hände så sällan. Judith hade fått 
en lekkamrat. Hon var väl femton år nu, eller sexton.



När generalen besökte Hviskingeholm hade han fört med sig sin yngste son, 
sin Benjamin, Henrik Bourmaister, nyligen bortkörd från kadettskolan för 
sju gånger sjuttio synders skull. Herr Abraham var icke glad åt besöket, 
som skulle räcka från påsk till jul. Men generalen domderade och svor och 
tog slutligen till plånboken för att betala i förskott. Det bevekte. Och 
sålunda blev Henrik Bourmaister Judith Liljas lekkamrat. Men för fru 
Gunhild skulle detta få en oväntad betydelse.



Knappt hade Henrik Bourmaister varit två månader på Hviskingeholm, förrän 
han övertalat kusin Judith att följa honom till främmande länder. Eller 
också var det Judith som övertalat kusin Henrik--det är ovisst vilketdera. 
Det gällde att passa en dag, då herr Abraham farit till staden för att 
sälja smör eller hudar. Vanligen gav han sig i väg vid tretiden på 
morgonen och återvände till aftonvarden. Under tiden skulle Henrik och 
Judith taga de snabbaste hästarna och före kvällen skulle de vara långt 
utom räckhåll.



Brita blev genast invigd i planen och höll den för god. Själv var hon 
blind och kunde gärna sitta i gröna kammaren på Hviskingeholm. Men med 
Judith var det en annan sak. Var icke Judith lik mor? Hade hon icke fått 
mors livliga sinne?

Dröjde hon länge i hemmet, skulle väl far göra 
henne förryckt med sitt eviga gnäll. Och när far slutade, skulle 
Lill-Abraham taga vid. Till slut skulle väl Judith spärras in i kammaren 
liksom mor, och Brita skulle ständigt höra samma ljud av steg, gagnlösa 
steg. Så var det bättre, att hon red med kusin Henrik till främmande land.



Om mor visste, så tänkte hon säkert som Brita. Och hölle det icke heller 
för orätt att taga strumpkassan och giva åt Judith.



Midsommarafton som var en fredag, skulle det ske.



Brita kunde nästan tro, att mor i alla fall anade något. Ju närmare den 
dagen kom, desto snabbare och oroligare ljödo hennes steg. Icke ens om 
dagen höll hon sig stilla. Kanske att Elin, den lösmynta snärtan, sladdrat 
bredvid mun. Elin hade också fått del av hemligheten. Det var hon, som 
ändrade kusin Henriks helgdagsdräkt, så att den skulle passa Judith. 
Judith skulle resa som en förnäm ung herre, och Henrik skulle vara hans 
ridknekt.



--Så låter du bli att pussa mig, sade Judith. Aldrig såg man väl en 
ridknekt pussa sin herre.



Kvällen före midsommarafton gick Brita in i fars kammare och tog hundra 
riksdaler ur skåpet. Det hade hon väl förtjänat på alla sina strumpor. Och 
dessutom skulle hon ju ständigt sticka strumpor, som far finge sälja--



Klockan fyra på morgonen åkte herr Abraham bort från gården. Genast 
steg Judith upp och klädde sig. Byxorna voro snäva, livrocken lång och vid 
med sammetsuppslag, västen guldstickad.



Brita klippte hennes hår.



När hon tog farväl, stack hon mors nycklar in under Britas huvudkudde. Den 
blinda hörde dem skramla, hon viskade:



--Kanske att Judith skulle ta farväl av mor först--



Judith hörde henne icke eller tänkte icke på, vad hon sade. Hon sprang 
genom gången och nedför vindeltrappan. Hon hörde, hur hästarna skrapade i 
gräset under lindarna.



I detsamma kom hon att tänka på, att Brita hade sagt henne något om mor. 
Det oroade henne. Hon tänkte: jag springer upp och frågar Brita. Det tar 
ett ögonblick.



När hon kom i gången, hörde hon Brita snyfta.



--Varför gråter Brita? skrek hon. Och genast tog ekot hennes ord och 
kastade från vägg till vägg.



Brita satte sig upp i sängen.



--Skall jag inte gråta, när syster vill fara sin väg utan att taga farväl 
av mor.



Judith blygdes över sin glömska.



Hon undrade, om hon borde gå rakt fram till mor, kyssa henne på kinderna 
och genast vända om? Eller om hon skulle säga något? Mor skulle ingenting 
förstå, och det tog alltid sin tid. Kanske mor sov, då borde hon icke 
väcka henne. Eller kanske att hon talade med sin vän, eller lekte 
med smyckena, då borde hon icke störa henne.



När hon lyfte av järnet, hörde hon, att mor började springa omkring i 
kammaren. Hon vred om stora nyckeln och gläntade försiktigt på dörren. Det 
var skumt i kammaren, hon såg ingenting. Men plötsligt stack mors hand ut 
genom dörrgläntan. Judith blev mycket förskräckt och ofrivilligt stötte 
hon till dörren. Mor skrek till. Judith slog upp dörren på vid gavel och 
tog mor i famn.



--Kära hjärtanes, lilla mor, klagade hon, att jag skulle göra dig illa 
just nu!



Fru Gunhild sköt henne varligt ifrån sig.



--Så så, sade hon. Jag kommer ju, jag kommer ju. Jag är strax färdig.



Hon sprang bort till fönstersmygen, till skrinet. Hon krafsade ihop 
smyckena och hängde dem på sig, var hon bäst kunde. Judith gick fram emot 
henne för att ännu en gång taga henne i famn.



Då hände det, att fru Gunhild för första gången på många år icke vände 
bort sitt huvud utan såg dottern rakt i ögonen.



--Ja, ja, sade hon, nu skall du icke behöva vänta längre. Nu är jag 
färdig.



Hon gick emot dörren. Judith ställde sig framför henne.



--Känner icke mor igen mig? Det är väl för klädernas skull?



Fru Gunhild log mot henne.



--Jo, käre, jag känner dig nog. Kom nu, kom nu. Herr Abraham reste 
till staden. Känner du Lilja, käre vän? Kom nu och gå vid min sida. Du har 
vackra ögon, kära min vän. Jag har ju väntat på dig, kan tänka. Kom nu.



Judith förstod, att mor icke kände igen henne. Hindrade hon henne med våld 
från att lämna kammaren, skulle hon kanske skrika och väcka hela huset. 
Judith sprang därför in i fönstersmygen och ropade att mor glömt sina 
vackraste smycken. Fru Gunhild tvärstannade. Hon började treva över 
kläderna och håret. Slutligen vred hon huvudet åt sidan och skrattade 
till:



--Kom nu. Något skall väl Lilja ha. Kom nu.



Hon lyfte sina kjolar och steg över tröskeln. Judith rusade förbi henne 
ned i gången in i gröna kammaren.



--Mor kommer! skrek hon. Mor kommer!



Brita stötte henne ifrån sig.



--Vad är det du säger?



--Mor kommer. Hon tror att jag är han, som hon väntar. Mor kommer i 
trappan.



Då började den blinda skälva i hela kroppen.



--Hjälp mig, syster, för guds skull hjälp mig! Hjälp mig ut i gången. 
Aldrig mer får jag höra mors steg i gången.



Hon tumlade ur sängen. Judith måtte stödja henne under armbågarna. De 
gingo ut i gången och ställde sig upp mot väggen. De hörde att kära mor 
gick i torntrappan. Hon stannade ett ögonblick på varje steg. Slutligen 
kom hon till synes.

Hon såg sig icke omkring, hon gick gången framöver bort mot 
vindeltrappan.



--Gud hjälpe oss, nu stiger hon nedför trappan!



Brita sade:



--Vill du inte unna mor att vara fri en enda dag? I år har hon suttit 
däruppe och i år skall hon sitta där. Vill du inte unna henne en enda dag? 
Gå nu vid hennes sida och gör som hon befaller.



Judith snyftade till:



--Nu gör Brita mig olycklig för allan tid.



Brita sade:



--Kära syster, var barmhärtig mot mor.



Judith gick då efter mor och sällade sig till henne. Mor viskade i Judiths 
öra, och de gingo arm i arm in under lindarna.



När Henrik Bourmaister såg dem komma, slog han hästen på länden och skrek:



--Nu är djävulen lös! Skall jag rida med moster på sadelknappen?



Judith tecknade att han skulle vara tyst. Men Henrik fortsatte att svärja. 
Han drog i tyglarna, så att hästen stegrade och gnäggade. Fru Gunhild 
viskade i Judiths öra.



--Mor vill åka härifrån, sade Judith. Kära Henrik, spänn för kareten och 
låt oss åka.



Henrik ledde hästarna mot stallet, han vände sig om och sade:



--Jag skall spänna för kareten. Men sen är det jag, som rider i 
sporrsträck härifrån.

--Kusin har sin vilje.



Men när Henrik gått in i stallet, brast Judith i gråt. Och fru Gunhild 
frågade:



--Varför gråter kära min vän? Nu får vännen sin vilje, jag följer med 
honom så långt det än bär. Kära min vän har vackra ögon. Kom nu.



Henrik körde fram med kareten och fru Gunhild steg upp. Henrik frågade, 
vem som skulle köra, och Judith svarade:



--Det finns nog inte dräng på gården, som vågar köra för mor. Jag får väl 
klättra upp på bocken, jag.



Henrik sköt henne åt sidan och klättrade upp på bocken. Judith bad honom, 
att han måtte gå sina egna ärenden och icke göra sig olycklig för deras 
skull. Men Henrik klatschade med piskan och bjöd henne taga plats bredvid 
mor. När allt var färdigt, vände han sig mot Judith och frågade:



--Vet också kära kusin, vad hon gör? Har kusin tänkt efter en smula? För 
moster är det här ett påhitt, för oss kunde det ha varit något annat.



Härpå visste Judith ingenting att svara. Och sedan Henrik dröjt några 
ögonblick, klatschade han ånyo med piskan. Brita hade hunnit utför 
trappan, ut på gården. Hon stod i solen och vinkade med båda händerna. 
Hjulrasslet hörde hon, men visste icke rätt, var vagnen for fram. Därför 
viftade hon än åt det ena hållet, än åt det andra.



Liljornas gamla karet, fjäderlös, med nött lackering, glappande dörrar, 
skallrande spräckta föns ter skramlar vägen framåt. I samma vagn for 
Gunhild Bourmaister, tjugoårig, till Hviskingeholm.



Nu är hon lycklig och hon vill gärna, att goda människor skola se henne. 
När hon möter någon, sticker hon ut huvudet och nickar eller hälsar 
vänligt med handen. Och människorna stanna och kunna icke taga sina ögon 
ifrån henne.



En och annan ropar något eller slår ihop händerna eller slår sig på knäna. 
Som man gör när ett brudfölje drar fram.



De åka en mil och två mil, det går i raskaste trav. Kär vännen är blek. 
Men fru Gunhild är alls icke trött.



Vid Lillhammars kyrka måste hästarna rasta. Där håller en gammal bonde med 
sin kärra. Smörbyttor och hudar har han i vagnen. Han skall åka till 
staden för att sälja. Kan tänka, att det var fint för honom att komma i 
följe med bruden.



Fru Gunhild är icke riktigt nöjd med att ha bondkärran skramlande bakom 
sig. Men det är en småsak. Bara kusken ville köra fortare. De stampa och 
stampa på samma plats. Därborta glittrar Vassviken. Det är naturligtvis en 
annan sjö. Men den glittrar som Vassviken.



Fru Gunhild skriker till.



Kareten har stannat framför Hviskingeholms breda trappa. Där står 
Lill-Abraham, där står Marianne, där står Brita. Och herr Abraham själv 
öppnar vagnsdörren. Fru Gunhild kastar sig över sin vän och ber 
honom hjälpa. Skall hon nu spärras inne till evig tid?



Då hör hon vännen viska: Mor kära--mor kära--



Med ens blir hon lugn och sansad. Hon har ju barnen ikring sig. Hon är väl 
inte människa att skämma ut sig inför sina egna barn. Och för att visa 
dem, att hon alls icke är så tokig, vänder hon sig till sin spenslige 
kavaljer och säger med ett kort skratt:



--Nog vet väl jag, att du är Judith Lilja.



Hon följer herr Abraham upp i tornkammaren. Dörren stänges. Dagarna äro 
varann lika, nätterna äro varann lika. Så till vida har fru Gunhild 
Bourmaister redan inträtt i evigheten.