Hjalmar Bergman Hans Nåds testamente

1 Domprostinnan annoserar sin ankomst och hans nåd tillkallar 
en jurist.



Klockan över Rogershus, portal slog två. I betjäntflygelns sal sutto 
Vickberg, Johnsson och Toni och spelade vira. Fru Enberg satt i 
fönstersmygen och stickade strumpor åt Jacob, den slitvargen. Det passade 
sig icke, att han gick barfota, gossen. Han hade fyllt nitton år, och 
Blenda



Ja, hur gammal kunde Blenda vara? Icke över sexton och knappast under 
femton. För fjorton år sedan -på midsommardagen - hade Blenda kommit till 
Rogershus. Och då var hon väl vid pass halvtannat år. Baronen hade 
visserligen påstått, att hon endast var ett halvt år, men det måste ha 
berott på något egendomligt misstag.



Fru Enberg smålog en smula elakt, då hon tänkte på barons misstag. Jo, jo, 
det går så, när man är lättsinnig. Man råkar ut för misstag. Hans nåd 
brukade säga: Vem som är Jacobs far, det låter jag vara osagt, men modern, 
det är fru Enberg



Åja, det är lätt att vara elak på andras bekostnad. Och hans nåd hade 
naturligtvis sin fulla frihet att skämta. Men om någon komme och frågade 
fru Enberg efter Blendas föräldrar, så skulle hon sannerligen icke kunna 
giva några upplysningar varken om mor eller far.



Gud signe i alla fall ungarna. Hade Gud givit dem liv, och var det 
Hans mening, att de skulle leva i denna världen, Blenda och Jacob - ja, så 
var det väl inte lönt för andra att komma och göra sig lustiga över Hans 
vilja. Med Lovisa Enberg kunde ju hans nåd få skämta så mycket han 
behagade. Hon hade rent samvete, hon visste att hon endast älskat tvenne 
män. Hur många kvinnor hade baronen älskat ? Och hade han älskat dem en i 
sänder - eller kanske många på en gång? Nå, hans nåd hade ju sin fulla 
frihet.



Men Lovisa Enberg hade älskat en i sänder. Komminister Enberg hade hon 
älskat, som man älskar sin lagvigde make. Och trognare än vad hon varit 
mot honom, kunde ingen människa vara. Han var också en sådan stark 
personlighet, Enberg. Men sjuklig, mycket sjuklig. Toni hade en betydligt 
starkare hälsa. Och likväl var hans väsen så inbundet, känsligt, nästan 
kvinnligt.



Toni hade kommit till Rogershus tre år efter komministerns död. Fru Enberg 
fick honom genast mycket kär. Han var en så underlig människa. Fru Enberg 
skulle inte ha velat gifta sig med honom, även om han icke varit katolik. 
Det var han emellertid, mycket ivrig katolik till och med. Han ville 
uppfostra Jacob i sin religion. Men lyckligtvis hade han ju ingen makt 
över det oskyldiga barnet. Jacob - katolik! Komminister Enbergs änkas son 
- katolik! Nej, hon visste, vad hon var skyldig sin makes minne.



Vad Jacob egentligen var för sorts kristen, det var för övrigt icke gott 
att säga. En fantast var han. Och så detta att han aldrig ville göra någon 
nytta, bara springa efter Blenda.



Klockan över Rogershus' portal hade slagit två.

Vickberg tog upp sin silverrova och lade den på bordet.



Johnsson torkade porterskummet från läpparna med handens avigsida och 
snörvlade:



-Årrårr, bror Vickberg? Ännu sova vi?



-Ännu sova vi tjugusju minuter.



-Det är Toni.



Buden föllo, i spelarnas röster skönjdes intet tecken till iver eller 
spänning. De tre herrarna kände varandra i grund. Och varken Johnssons 
illsluga beskedlighet eller Tonis oförvägna bud förmådde öka spanningen.



Vickberg vände sig till sin kvinnliga granne och sade:



-Kan fru Enberg förstå, varför Toni ska ha en sådan otur i spel? Och tur i 
kärlek lär han ju inte hel ler ha?



Detta skulle vara en spetsighet, och Johnsson flinade högljutt bakom 
portermuggen. Men spetsigheten hade begagnats alltför flitigt under tjugo 
långa år, den hade förlorat mycket av sin skärpa. Fru Enberg stoppade 
strumpan i korgen, grep hårt i bordet och reste sig försiktigt på sina 
knakande ben.



-Nu går jag och tar fram filbunken. Försumma sig inte, Vickberg.



-Laga, att vinet är kallt, fru Enberg. I går påstod hans nåd, att man 
skulle kunnat koka kräfter i vinet.



Fru Enberg besvarade icke utmaningen. Hon strök sig långsamt och tungt 
över magen och vandrade ut ur rummet.



Herrarna fortsatte sitt parti med de flugsmutsade korten. Herr Vickbergs 
ur visade 2,15 och han hade alltså ännu en kvart på sig, innan han med 
lätta händer borde lösa nattmössebanden under 
sin herres haka. Ett tungt åk skramlade uppför allen, stannade vid 
skiljovägen till uthus och rättareboning. Toni spratt till.



-Det är Lars. Det är posten.



Under de tjugo år och därutöver, som Toni vistats på Rogershus, hade han 
veterligen icke mottagit någon som helst postförsändelse. Men han gick i 
ständig väntan.



Fru Enberg ropade in genom fönstret:



-Vickberg! Vickberg! Posten.



-Ett ögonblick, mina herrar!



Vickberg lämnade spelet och gick bort till fönstret. I kastanjens skugga 
stod fru Enberg och Lars och granskade postväskans innehåll. Lars stegade 
fram till fönstret.



-Jo, nu ska herr Vickberg se, att det blir främmande. Här är ett brev till 
Vickberg och ett till hans nåd. Och från våra släktingar är det, för det 
är våran hundkäft i båda lacken.



Hovmästaren fann det icke mödan värt att räm Lars grova heraldiska bock. 
Han tog de båda breven, jämförde handstil och sigill, bröt det till honom 
adresserade och läste:



Till Hovmästaren Anders Vickberg!



Änkedomprostinnan Julia Hyltenius låter hälsa



hovmästaren, att Hennes Nåd anländer - vill Gud -den 20:de dennes kl. 6,45 
e.m. till - stads järnvägsstation. Hovmästaren torde således ombestyra 
hämtning. Hennes Nåd önskar för sin och fröken Siedels räkning disponera 
gula salongen och bredvidliggande trenne kammare. Dessa skola således två 
dagar i förväg grundligt rengöras, luftas och eldas. Hundarna



med undantag av Phylax skola hållas innestängda och ingen tjur får gå på 
bete under den tid, Hennes Nåd vistas på Rogershus.



Nedkallande den Högstes välsignelse över hovmästaren 
hans välbevågna Julia Hyltenius, född friherrinna Bernhusen de a, 
genom Sara Siedel



P.S. Hans Nåd har samtidigt härmed underrättats



om Hennes Nåds ankomst. Skulle någon särskilt folkilsken tjur finnas, så 
bör den flyttas till någon av utgårdarna.



D.S.



Vickberg höjde ögonbrynen, sänkte dem, drog dem samman och djupt ned, så 
att endast helt litet av de grågula ögonen skymtade fram ur sina djupa 
hålor. En var kunde se, att hovmästaren var en man, på vilken ett tungt 
ansvar vilade.



Men han fattade raskt sitt beslut. Han tog silverrovan från bordet, och då 
Johnsson, som formligen lyste av nyfikenhet, ville kvarhålla honom, ryckte 
han beklagande på axlarna och sade i dämpad ton:



-Det har verkligen hänt någonting, mina herrar.



Med avmätta men hastiga steg lämnade han rummet. Då han såg fru Enberg fet 
och röd och lat vila på bänken under kastanjen, skakade han otåligt på 
huvudet.



-Skynda sig, människa! Om två minuter slår hon halv. Ska vi kanske bli 
förargade på förhand?

-Skynda sig själv! Filbunken står i förstugan.



De tunna, damaskinsydda benen spindlade i väg uppför den höga stentrappan. 
Minutvisaren stod ängslande nära slaget. Och hovmästaren hade en obehaglig 
känsla i den del av ryggen, som vid tre olika tillfällen varit i intim 
beröring med herr baronens stövlar.



I den källarkalla, mörka förstugan fann han brickan.



Med en tränad rörelse ställde han den på högra handens fingerspetsar och 
skyndade uppför den trånga spiralen, som ledde till hans nåds sovrum. Nu 
kände han sig lugnare. Men sanningen att säga hade han aldrig förr varit 
så nära att försumma sig. Under mer än tjugo års tid hade han dagligen på 
slaget halv tre ställt brickan med filbunke, jordgubbar och iskyld 
Johannisberger Schloss (Auslese) på nattduksbordet och börjat lösa 
natthuvans band.



Nu slog klockan.



Ljudlöst öppnade han och stängde tapetdörren. Sol blind måste han nästan 
treva sig fram genom det halvmörka rummet, vars fönsterluckor voro slutna, 
och som endast upplystes av en svag rovoljslåga inom mattgrön kupa. 
Framför alkovens vita myggnät stannade hovmästaren och höll andan. Jo! - 
han hörde svaga, korta, hickande snarkningar. Nå, gud ske lov!



Fridfullt sorn ett barn och utan aning om tidens snabba och skoningslösa 
flykt sov herr Vickbergs herre, Roger Gustaf Adolf Abraham Bernhusen de 
Sars, svensk friherre, tysk-romersk riksfriherre, f.d. ryttmästare och 
titulär kammarherre, fideikommissarie till Rogershus och herre till 
Björkenäs, Klockeberga m.fl. domäner, kommendör av Kungl. 
Nordstjärneorden, riddare av Kungl. Svärdsorden.



Vickberg löste nattmössans band. I och med att det vita hucklet 
avlägsnades, förlorade hans nåds utseende något av sitt barnsliga tycke. 
De rödblåa kinderna slutade i ett par stora, slappt hängande öron, den 
långsluttande pannan gick utan någon skarp gränslinje över i en skallig 
hjässa. Och nu tittade ett par små, svarta, stickande ögon fram på båda 
sidor om den starkt buktiga näsan.



Hans nåd satte sig långsamt upp i sängen. Hovmästaren sköt fram brickan, 
och han åt under tystnad, hastigt: först filbunken, väl sockrad och 
tillsatt med ingefära, sedan jordgubbarna. Sist tömde han glaset i ett 
enda, långt drag.



-Nå, Vickberg, var hava vi snuset?



Hovmästaren tog fram sin dosa, den enda, ur vilken hans nåd önskade snusa. 
Vickberg var nämligen en oöverträfflig snuskännare.



-Prosit - pro-tjitjisit, Vickberg. Det är ett förbålt gott snus, han 
håller sig med. Om jag bara i helvete kunde förstå, hur han kan ha råd att 
hålla sig med så fint snus, vasa?



Vickberg var fullt upptagen med att dra på baronen hans stövlar. Och under 
det att han förrättade sina kammartjänarsysslor, grubblade han över, hur 
han skonsammast skulle kunna underrätta hans nåd om änkedomprostinnans 
brev.



Baronen rev sig i huvudet.



-Det är då förbålt underligt, att det kan klia i skallen, då man inte har 
hår, vasa? Har han känt det, Vickberg? Nå, han har peruk, han. Han är en 
förmögen man, han.



Nå, Vickberg? Jag tycker, han ser krumelurig ut, vasa? .Pir det 
chilesalpetern, han tänker på?



Vickberg hade slutat toalettbestyren och stökade ikring i rummet, 
släckte nattlampan, drog upp persiennerna, öppnade fönstren. Julisolen 
brände skarpt på den urblekta gröna mattan. Flugorna dansade under 
takkronan, en ljusbärande bronsamorin.



-Hallingen lät lura sig, det är då alldeles säkert. Salpeter, det är 
humbug det, min söta krumelur. Om Roger de Sars vore tjugu år yngre, 
skulle han ta plats som inspektor hos sig själv. Och så skulle Hallingen 
få vara patron och sova middag - två timmar.



Fy fan att jag ska sova så förbålt! Käppen!



Vickberg överlämnade käppen och uKryckte sin förhoppning, att sömnen måtte 
bekomma hans nåd väl. Baronen tog stadiga tag i sängstolpen och i käppens 
krycka och reste sig långsamt. Tum för tum höjde han den breda, korta, 
fyrkantiga överkroppen, allt under det ansiktet gjorde fruktansvärda 
miner. Baronen hade ovanligt långa ben. Nu skakade han dem i tur och 
ordning, nöp sig i de magra låren och började försiktigt sin vandring till 
arbetsrummet. Vickberg följde. När baron passerade toalettens höga 
bronsinramade spegel, gjorde han några struttande pas och grinade illa åt 
sig själv.



-Fy fan, att jag skulle bli så ful, innan jag dog. Det skulle Ulla ha 
sett! Sir du, Vickberg! Sir du såna ben! Tag bort belätet, Vickberg, 
annars bliver jag illamående.



Vickberg lade armen om sin herres liv och förde honom till skrivbordet. 
Med en snabb rörelse sköt han brevet in under tidningarna. Hans nåd måste 
förberedas.



-Va gammal är det jag är? Sextiofyra, vasa?



-Hans nåd fyller sextiofem den



-Sextiofem, säger du? Nå, det är riktigt. Sextiofem.

Han körde in pannan i ett hårt grepp mellan högra handens tumme och 
pekfinger. Säg mig, min söte vä - Sextio-fem, säger du. Säg mig, ska det 
vara mycket eller lite det?



-Det är så där mitt emellan, herr baron.



-Nå så? Jag har min själ riktigt svårt att få det där klart för mig. Jag 
sover också så förbålt



Nå, vad hava vi att andraga?



Vickberg samlade sig. Han tog upp en liten nätt anteckningsbok ur 
västfickan, löste blyertsen, vätte dess udd.



-Den tjuguandra dennes infaller hans nåds födelsedag. Som den tjuguandra 
är en lördag torde det vara lämpligt att giva folket fritt efter klockan 
tolv samt att föranstalta en allmän traktering bestående av öl, kaffe och 
smörgåsar



Det gnistrade ilsket i baronens små kol-ögon.



-Öl och kaffe och smörgåsar, vasa? Ska det inte vara soppa, fisk och stek, 
vasa? Tro ni, att jag är en förbålt förtrollad och fin liten gullhöna, 
vasa? Som värper gullägg? Tror Vickberg, att jag värper gullägg?



Vickberg svarade saktmodigt men med betonad ironi:



-Om herr baronen och kammarherren icke anser sig kunna bekosta 
trakteringen, skall det bliva hans nåds ringe tjänare en stor ära att med 
sina små besparingar få bidraga till den stora dagens firande.



-Säger du det, Vickberg? Nå, du är en förmögen man, du. Du har peruk, du. 
Och snus också.



Var det något annat?



-Det är att supponera, att hans nåd på födelsedagen blir föremål för en 
vördnadsfull hyllning.



-Nå så? Ska magistern komma löpande med sina 
ungar? Då ska han fördöme mig ha med sig ett 
salongsgevär och skjuta varenda loppa, ungarna ge ifrån sig. Hör han det, 
Vickberg, vasa?



Nå, va krumelurar han för? Har han mer att säga?



-Det är troligt, att hennes nåd änkedomprostinnan kommer att personligen 
uppvakta hans nåd, avfyrade Vickberg. Men skottet tycktes icke ha träffat 
prick. Baronen grubblade.



-Änkedomprostinnan, säger du. Jaså för tusan, du menar Jullan. Nå så, det 
gudliga skrället.



Väl var Vickberg förtrogen och van vid sin herres utfall åt höger och 
vänster - men att höra hans nåds köttsliga syster, en född friherrinna 
Bernhusen de Sars kallas ett gudligt skrälle det var honom dock för 
starkt. Han utslungade därför den enda protest, han tillät sig gentemot 
sin herre, en protest i tonfall, ej i ord.



-Herr baron och kammarherre!



Hans nåd klippte med ögonen. Han förstod mycket väl tonfallet och svarade 
i nästan smeksam ton:



-Nå så, min söta vän, är han krumelurig, vasa? Är det hans syster eller är 
det min? Vasa?



Nå så, va var det med Jullan då?



-Hennes nåd änkedomprostinnan har behagat annonsera sin ankomst till 
Rogershus torsdagen den tjugonde dennes.



Förtrytelsen hade givit herr Vickberg mod och utan att blinka utslungade 
han sitt meddelande i en nästan fräck ton. Med lovvärd försiktighet drog 
han sig nu ett steg tillbaka.



Efter några ögonblick frågade baronen helt lugnt:



-Var står det skrivet?



Jaså du tror mig inte, tänkte Vickberg, nå, jag ska visa dig. Han 
tog fram brevet och räckte sin herre förstoringsglaset. Baronen var 
darrhänt och fubblade länge, innan han lyckades veckla upp brevet. 
Hovmästaren stod i ställning bakom stolen, orörlig, dystert blickade 
framför sig. Han gjorde icke ens något försök att läsa över sin herres 
axel. Han stirrade ut i den tysta, lövtunga, svala parken. Han tyckte sig 
höra ett sältträd slå mot bollen. Mycket riktigt! Där kom den gråvita 
tingesten susande förbi fönstret.



-Nå så, va nu då?



-Det är antagligen barnen som slå sälta.



-Säg åt dem, att jag är vaken. Annars tro de fördömda krumelurerna, att 
gubben försovit sig.



Vickberg lydde. Blendas röst:



-Om onkel är snäll och om onkel vill och om onkel inte är snusig, så ska 
jag komma och ge onkel en kyss.



Baronen satte händerna bakom öronen och lyssnade. Ögonen voro gnistrande 
livliga som en råttas. Och den stora näsan rynkades i en massa 
skrattfyllda veck.



-Jo, Vickberg, viskade han, jo, säg att jag är snuSlg.



Vickberg lutade sig ut genom fönstret och sade med sin torraste 
hovmästarton:



-Hans nåd låter meddela, att hans nåd är ganska snusig.



-Fy, fy, fy, fula onkel!



De båda gubbarna körde hop sina huvuden och grimaserade åt varandra. En 
noggrann iakttagare skulle till och med mellan Vickbergs tunna, vitblå 
läppar kunnat se skymten av en röd, ohyggligt vanvördig tungspets.

Men i nästa ögonblick hade herr Vickberg återvunnit väldet över sig 
själv.



-Vad har hans nåd att befalla?



-Vasa? Nå, så. Jo, det äger nog sin riktighet det där med Jullan. Hon 
kommer för - för- Baronen lyfte förstoringsglaset och läste: för att kyssa 
din panna och nedkalla den Högstes välsignelse över din skymmande 
levnadsafton. - Så var det, ja. Det äger sin riktighet.



Brev och glas föllo ur hans fumliga händer, hakan sjönk långsamt och 
darrande, baronen var försänkt i tankar.



-Nej, kom så gå vi till krocketplan, det var Jacobs röst. Och Blendas:



-Onkel! Om du inte snusar mer före middagen, så ska jag kyssa dig i kväll.



Baronen hörde icke. Hans hjärna var i stark verksamhet, tankarna rörde sig 
tungt bland realiteter och former, bland personer och namn. Hans röst hade 
fått ett första stänk av otålighet, då han sade:



-Va är det - va är det, han heter - han - han i stan - han



Vickberg teg försiktigt, en förtidig fråga kunde ha framlockat ovädret. 
Baronen fortsatte:



-Han heter - han heter - Vasa? Heter han inte Abraham? Jo, min söta vän, 
det är just, vad han gör. Han heter Abraham efter sin - morbror? Vasa? 
Gamle Lilja på Viskingeholm. Det är min kusin, det. Både han och jag har 
namnet efter vår morfar, överste Abraham Bergfeldt, salig gubben, jaha. 
Vasa? Det var den det. Han var brylling med min farfar, var han. Vänta nu 
- salig morfar hette Abraham. Det var väl efter min farfars morfar, 
riksrådet Abraham Bernhusen.

Vasa? Jo, förbanne mig var det inte så. Han hade två döttrar, 
Bernhusen. Men va - vart tog den ena vägen?



Baronen skälvde av forskariver. Med all den ödmjukhet i rösten, som ämnet 
fordrade, vågade Vickberg inskjuta:



-Undras, hans nåd, om hon inte blev gift med en greve Bergfeldt?



-Vasa? Bergfeldt? - Jovisst tusan! Nå, men den andra då?



-Undras, om inte hon blev gift med sedermera riksrådet och friherren Roger 
de Sars.



Baronen klippte med ögonen och knep ihop läpparna. Det sårade honom djupt, 
att hans minne skulle klicka så totalt. Och i dessa saker!



-Nå, så, du kvicke krumelur, vad är det han heter, han i stan?



-Skulle hans nåd möjligen mena häradshövding Abraham Björner?



-Visst tusan. Liljas syster gifte sig ju med en Björner. Nå, är han 
jurist, han? Sätter han upp testamenten?



-Det tar jag för givet.



-Nå så, ska vi tillkalla honom då?



Tänkte - tänkte hans nåd upprätta sitt testamente? Vickberg hade svårt att 
draga andan. Han kunde icke finna någon rimlig orsak till eller namn för 
sin plötsliga, starka sinnesrörelse. Det var ett slags rädsla, spökrädsla 
snarast. Som om han sett salig baron i vitt lakan.



Och bättre blev det just inte, då baron kisande och grinande sade:



-Jullan, sir du, Vickberg, Jullan, det är Hins mormor 
mor själv det. Hon är en krumelur, hon, sir du, 
min söta vän.



-Menar hans nåd, att hans nåd behagar sätta upp sitt testamente?



Baronen sköt upp ur stolen, sköt upp på sina långa skälvande ben. Med den 
knutna högra handen stödde han sig mot bordet.



-Här på Rogershus ska vi ha en Bergfeldt. Det kan inte fan hjälpa, för det 
står i fideikommissbrevet. Men var står det skrivet, att vi ska ha 
Hylteniussar på Björkenäs och Klockeberga? Vasa? Var står det skrivet?     




Vickberg gjorde en förfärad nekande åtbörd.



-Ingenstans, vasa? Jo, min söte, i detta brev står det att hon vill föra 
sina söner till deras älskade onkel och välgörare. Vasa? Välgörare? Vasa? 
Är jag en välgörare? Nej, om jag så ska ge gårdarna till en stiftelse för 
skabbiga hundar.



-Herr - herr baron har ju givit dem, va - var sin silversked.



Baronens hjässa skiftade färg, snabbt som en signal lykta. Och Vickberg, 
som väl kände signalsystemet, drog sig hastigt mot dörren.



-Du fule, fule - krume-lur.



Vickberg på dörren, käppen efter honom.



-Stanna! röt baronen. Säg Enbergskan att hon är en fet - fet råtta. En 
pungråtta, vasa? Säg, att bunken var sladdig - sladdig, hör du. En blind 
gris skulle ha ratat den. Vasa?



-Ja, ers nåd.



-Säg henne, att jordgubbarna va fulla med mögliga spindelben. - Var är du, 
Vickberg? Hör du mlg?

-Ja, ers nåd.



-Nå så, din inpiskade krumelur, står du och lyss vid dörrarna!



Dörren stängdes hastigt.



Baronen struttade omkring, ensam, utan stöd, utan käpp, uppehållen endast 
av sin starka och rättmätiga vrede.



2 Fru Enbergs bekymmer.



Johnsson gned sin haka, så att skäggstubben knastrade. -Då blir det 
carambolage, bror Vickberg! Domprostinnan är ett rustande fruntimmer. - 
Årr tvi vale. Jag minns väl, när hon gifte bort hans nåd. Respekt till 
sägandes, så var allt hans nåd en smula olustig att kliva i brudsäng med 
Ulla Siedel - och respekt till sägandes så undrar jag inte på det. Men 
kontanter fanns det på Björkenäs. Och Klockeberga var inte att förakta. 
Och så blev det lyckligt hjonelag av. Fast nog var det klent med 
vällusten.



-Var god och välj dina ord, Johnsson.



-Hi, hi, hi, bror Vickberg? Årrårr tvi vale. Jo men, jag minns nog, hursom 
fröken Jullan satt på sängkanten och tutade i salig baron, att nu skulle 
det gå rakt åt fanders, om inte Roger tog Ulla från Björkenäs. Hans nåd 
var i Stockholm och visste ju inte om någonting, förrän han fick se sin 
egen förlovning i Posttidningen. Då blev han ledsen och skrev hem och 
frågade, om saken inte i stället kunde arrangeras så, att fröken Julia 
ginge i brudstol med Arvid Siedel. Men den gubben gick inte. Gamle baron 
ville, att kontanterna skulle komma direkt till Rogershus. Och fröken 
Julia skrev så rörande och sade, att eftersom Arvid var sned i synen och 
skevbent och fläckvis skallig, så ville hon inte hava honom till äkta 
make.



-Vickberg! Vickberg!

Fru Enbergs röda, runda ansikte dök upp i fönstret. Testar av hennes 
sparsamt kammade, grågula hår hade rest sig, pekade ins blaue liksom 
elektriserade.



-Hö - hör inte Vickberg! Han ringer!



Ett svagt men gällt, ilsket, oavbrutet klirrande hördes. Vickberg lyssnade 
ett ögonblick med öppen mun, sedan ut.



-Jo men, vankar vi inte omkring med silverskäl lan, mumlade Johnsson. Han 
blandade sitt öl och porter och drack fru Enberg till. Skål, lilla frun. 
Hur ha vi det? Ä vi altererade?



-Ja, om jag kunde begripa. Jag är, så jag måste hålla i mig. Och jag kunde 
då både gråta och skratta, när jag tänker på den kära nådiga fru 
domprostinnan.



-Ja, hon är ju kommande. Årr tvi, tvi. Är fru Enberg så livslevande 
förälskad i henne då?



-Ja, är hon inte innerligen god och nedlåtande? Förr i tiden, då man ju 
var liksom lite för mer



-Förr i tiden, ja. Det är sanning. För några och trettio år sedan var man 
en skön yngling. Jo men, då fick Johnsson leka tafatt med friherrliga och 
grevliga fröknar. Och så åktes det i hölass och lyftes upp och ned till 
allmän belåtenhet. Man hade sitt utseende på den tiden, fru Enberg. Man 
var trevlig att se på, och - respekt till sägandes - icke otrevlig att ta 
i. Årrårr tvi vale. Nu är man något rödnäst och nerkladdad.



-Johnsson har så många choser. Men Johnsson kan då inte neka till, att 
hennes nåd är en god människa.



Tonis ögonglober snurrade runt och fastnade i en ful, skelande ställning. 
Och han rodnade djupt och plötsligt som en helt ung människa.

-Hon är icke god, sade han lågmält men med hetsighet i tonen. Fru 
Enberg vet mycket väl, att hon icke är god.



-Å kära hjärtanes - herr Toni - det var den där enda gången.



Fru Enbergs purpurröda färg mörknade i blått. Då Toni skelade, skalv den 
feta frun. Hennes varma känsla för italienaren bottnade i en djup fruktan 
inför detta slutna, oberäkneliga väsen.



Toni var den ende bland baronens tjänare, som hon nämnde herre. Herr Toni 
- hon kunde icke annat.



-För nio år sedan var hennes nåd på Rogershus. Då lekte Jacob med lilla 
Blenda under kastanjen. Och jag stod på stora trappan. Då frågade hennes 
nåd mig: vad heter den där ungen, som leker med Blenda? Och dock visste 
hon ganska väl, vad han hette. Och då jag svarade, att hans namn var 
Jacob, frågade hennes nåd: Har han inte något efternamn, den där ungen? Då 
måste jag svara, att hans efternamn var Enberg. Men i förstugan stod herr 
domprosten och svor, att det var ganska lustigt.



-Tonison sku, du ha sagt, hi, hi hi, hi, årrårr tvi, tvi.



Va? Gick Enbergskan? Jo men, bror Toni, Enbergskan blev blyg. Ja kors, att 
de kan behålla den charmen så länge, kvinnorna. Men de sliter väl inte på 
den i ensamheten.



Sku, vi nu säga ett allvarsord om nåden domprostinnan? Jo men, katolske 
broder, vi kände kvinnorna, innan vi kände portern. Och Jullan, det var 
ett lite as. Se, Johnsson var nog fager, Johnsson skulle nog göra sig 
behaglig - men endast så länge det behagade. Sen blev det tissel och 
tassel och förtal hos gamle hans nåd. Johnsson sku, på dörrn, för 
Johnsson var en skalk.



Men se då talade vi högt och rent och sant. En riktig garvsyresanning. 
Johnsson fick smörj, och gamle baron blev liggande en tid bortåt. Ja, Toni 
såg aldrig gamle baron? Det var en knävla kar. Svor gjorde han värre än 
domprosten. Men en knävel var han. Och när han kom på benen igen, så fick 
Johnsson så till sägandes livstidspension och porter till dödagar. Och 
lilla Jullan fick styra över till Siedlarna på Björkenäs.



Årr tvi vale. Domprostinnan ja. Jo, vi har väl allt ögon och öron och 
följer med vår tid. Se, Arvid Siedel, han har nu alltid varit ett 
himmelens nöt. När han inte kunde få vår Julla gick han och gifte sig med 
en ofrälse. Någon på Blom eller Bom eller va det var. Och så gick det åt 
fanders. Björkenäs såldes på auktion, och vi höll oss framme, eftersom det 
ligger så passeligt mellan Rogershus och Klockeberga. Ja, nu sitter Arvid 
som förvaltare, där han varit herre, jo men.



Domprostinnan, ja. Jo, min katolske broder, nu skola vi skåda Herrans 
vägar. Den där Arvid har en dotter, Sara. Va? Känner vi henne? Nå, vi få 
väl se henne, vad det lider. Hon är salig friherrinnan Ullas brorsdotter 
och närmsta släkting. Och pojkarna Hyltenius är hans nåds systerbarn och 
närmsta släktingar. Slår vi nu samman och läser Guds ord över dem och 
lagar till en liten arving Hultenius-Siedel, så vore det väl själva



Årrårr tvi vale. Va? Sover min katolske broder? Nå, skål på dig, Johnsson. 
Du dricker, du.



Vickberg kom ut på stora trappan. Fru Enberg 
hade återvänt till kastanjens skugga. Hon 
stickade och tänkte och vätte sin strumpa med svett och tårar.



Herre gud, domprostinnan hade ju varit hennes leksyster nästan. Och 
domprostinnan hade stiftat äktenskapet mellan henne och komminister 
Enberg. Ja, Enberg hade naturligtvis friat själv. Men det var 
domprostinnan, som givit Lovisa mod att äkta den sjuklige, lungsiktige 
komministern.



Och ändå ville elakt folk komma och påstå, att det varit något mellan 
fröken Julia och komministern.



-Vet fru Enberg, var Jacob är?



-Å kära hjärtanes, han är väl ute och driver.



-Saken är den, att hans nåd skrivit ett brev



-Va säger Vickberg? Har hans nåd!



-Med egen hand. Det är ett brev till häradshövding Björner - högst 
angeläget. Jag tänker be Jacob rida in med det.



Vickberg drog ur rockens innerficka upp brevet, han granskade noggrant 
adressen, som var tecknad med en massa stora och små, rangliga, suddiga 
bokstäver.



-Jag kan ju gärna säga fru Enberg - Hans nåd tänker upprätta sitt 
testamente.



Han hade väntat, att detta meddelande skulle framkalla ett utbrott av djup 
rörelse. Men fru Enberg var prästänka och en allvarligt tänkande kvinna, 
hon var förtrogen med döden och dess skiftande attribut.



-Klok den, som är väl beredd, ty om dagen och stunden veta vi intet, 
citerade hon en smula fritt. Och med ödmjuk eftertanke tillade hon: En har 
tjänat honom, så gott en förmått. Förmågan har inte varit stor, men 
samvetet är rent. Och att filbunken skulle ha varit sladdig, det tar jag 
mig sannerligen fri ifrån.

Se där har han barnen.



Jacob höll Blenda i hand och bogserade henne fram över gårdsplanens heta 
sand. Flickans vita blus och kjol voro smutsade av gräs och grus.



-Ja, men att Blenda aldrig kan hålla sig på benen! beskärmade sig 
hushållerskan. Jämt ska ni ligga och rulla i gräset!



Vickberg framförde sitt ärende. Jo, Jacob ville gärna rida in till staden.



-Då får Blenda ta Lisa, så rider jag Fingal.



Va för något? Skulle kanske Blenda följa med till staden? Till 
häradshövdingen? För att överlämna hans nåds brev, ett högst viktigt brev? 
Det borde då Jacob begrlpa



-Ja, men vad ska Blenda göra, då jag är borta?



-Herre du min skapare, ungar, ni retar gallfeber på en stackare! Va Blenda 
ska göra under en hel timme! Jo, hon ska stoppa strumpor! Du har ju inte 
ett enda par helt, och hål så stora som plättar. Vill Blenda aldrig göra 
någon nytta?



-Jo, men jag har ju aldrig tid.



-Ä, bråka inte nu. Jag rider väl ensam. Men ta mig fan ska jag inte 
spränga hästen!



Bort flög han på sina långa ben. Vickberg efter i korta språng och med 
fladdrande frackskört.



-Nå, men brevet då! Brevet då!



-Åhåhå ja jag! suckade fru Enberg. Sätt dig nu här, lilla Blenda, så får 
vi språkas vid. Du kan hålla upp härvan åt mig.



Herre gud ja, om det bara kunde bli folk av den pojken, så skulle jag väl 
tacka på mina bara knän.



-Å så lustigt! Skulle tant ta av sig på knäna?



-I hela mitt liv - nej, sannerligen i hela mitt liv har jag inte 
hört talas om en latare pojke. Nitton år har han fyllt, och han har inte 
gjort nytta för en tolvskilling.



-Hur kan tant säga! Han jagar och fiskar och hugger ved. Och ibland är vi 
ju med om slåttern.



-Prata nu inga dumheter! - Men se, om jag kunde begripa hans nåd! Ibland 
är det ju, som om han skulle ha ett riktigt intresse för gossen. Och då 
för tre år sedan, då pastorn hade läst med honom, och jag bad, att jag 
skulle få skicka honom till storskolan, då lät han ju riktigt möjlig, 
baron. "Ja bevars, Enberg", säger hans nåd ',vi ska se till." Men i 
stället för att skicka pojken bus bas i skolan, kallar han upp honom och 
frågar, om han vill. Kan tänka!



-Ville han inte?



-Jag vet nog, va jag skulle vilja ge honom för vilja, jag! Sätter inte 
pojkvaskern näsan i vädret och säger: "Kan nådi baron säga, va det ska bli 
av Blenda, då jag är borta?', "Nej, min söte krumelur", säger baron, 
"det kan jag inte,'. "Nå då så", säger pojken. Och där får jag, hans 
köttsliga mor, stå och höra på, hur hans nåd resonerar förstånd med 
pojkvaskern i stället för med mig.



Vad tar du dig till, flicka! Vifta med härvan!



-Adjö, Jacob - Ja, men nog rider han stiligt?



Fru Enberg sökte vrida huvudet, men nackens fettlager tog emot. Och innan 
hon hann vända den tunga överkroppen var Jacob redan långt nere i allen.



-Du kunde ha sagt till i tid, puttrade hon. Ja, visst är han rar att se 
på. Men herre gud, barn, ni är stora nu. Man måste leva.



-Det gör vi ju.



-Att tala förstånd med henne! - Om jag ändå kunde begripa va ni har 
för er? Ni kan väl inte meta och skala kring i skogen hela dagen heller? 
Va gör ni i den där otäcka Tanningestugan? Läser ni?



-Ja, ibland läser Jacob ur Robinson Crusoe. Det tycker jag är roligt. Och 
så läser vi i Svea Rikes hävder.



-Kära hjärtanes, har ni tagit den med dit. Och jag som letat så! Jo det 
skulle Enberg veta!



Men det är då ändå väl, att ni läser sådana saker, som det är nytta med.



-Ja och så läser vi ur en bok med en gubbe, som har magen bar. Det är 
någon klok gubbe. Jacob har fått låna boken av patron Siedel. Men den är 
just inte rolig. Det står, att man ska somna, om man tittar länge på sin 
mage. Men det ha vi försökt, och det går inte.



Blenda tystnade och blundade. Oj, oj, tänkte hon, det är, som Jacob säger: 
Bara någon frågar mig, berättar jag allt. Jag är som ett såll. Bara någon 
frågar, bara någon frågar. Hu, så röd tant blev i ögonen!



-Blenda lilla - säg - varför ska ni somna?



-Snälla - det vet jag inte. Jacob vill.



Å herre gud, den gossen! Aldrig visste man, var man hade honom; aldrig 
visste man, vad han tänkte. Men begiven på underligheter var han - 
alldeles som fadern.



-Kan du inte se mig i ögonen, barn?



Hon slog lydigt upp sina ögon. Nu kommer ett storförhör, tänkte hon. Det 
är bäst, jag svarar. Om jag bara kunde hitta på något.



-Va gör ni däruppe i Tanningestugan?



-Det har jag ju sagt. Vi läser, och så metar vi. Och Jacob har ju hundarna 
med sig ibland. Och då kommer patron Siedel, och så jagar de. Ja. Så gå vi 
i skogen och bli varma, och sa bada vi. Och så bli vi trötta, och så 
sova vi.



Fru Enberg tog fatt på nystanet. Snabbt rörde sig de feta händerna, garnet 
lossnade lätt ur den glesnande härvan, knutar löstes.



-Jaså, ni sover?



-Om jag ser Jacob riktigt länge i ögonen, och vi inte säger någonting, så 
somnar jag.



-Sover ni då - båda två?



Blenda nickade ivrigt, sköt ut munnen förtrytsamt.



-Ja, han säger det. Men se det tror inte jag. För jag tror, att han sitter 
och tittar på mig. När jag vaknar, sitter han alltid och tittar på mig. 
Och då säger han, att han nyss vaknat.



Men varför skulle jag aldrig vakna först? Aldrig någonsin!



Garnändan slingrade över gruset, ryckigt, hastigt och försvann i nystanet. 
Fru Enberg reste sig.



-Ja, Blenda lilla, vi få lov att talas vid. Riktigt allvarligt. I kväll 
kanske. Nu måste jag tänka på middagen.



3 Hans nåd dinerar och sätter upp sitt testamente.



Toni övervakade dukningen i lilla salen. Hans nåd plägade intaga samtliga 
måltider på sina rum, men i dag gjordes ett rätt sällsynt undantag. Det 
dukades i lilla salen, och, vad som var ännu sällsyntare på Rogershus, det 
dukades för två.



Toni var icke någon särdeles energisk taffeltäckare, han nöjde sig med att 
närvara, givande fru Enberg och Lena en och annan vink. Det var först då 
middagen och den egentliga uppassningen började, som han utvecklade sina 
stora förtjänster: en kattlik, tyst och smidig rörlighet, en förmåga att 
vara allestädes och märkas ingenstädes, en stor kunnighet i fråga om olika 
viners olika temperatur, en känslig handföring, då han fyllde glasen.



Ett fel hade han, han var icke utpräglat, nej, knappast otadligt renlig. 
Men detta fel avhjälpte fru Enberg genom att samvetsgrant vaka över hans 
garderob och särskilt samvetsgrant pröva de vita serveringsvantarnas 
vithet. Någon enda gång hade det hänt, att baronen vänt sin stora näsa i 
vädret, vädrat och sagt: Fördöme mig, tror jag inte krumeluren luktar 
illa!



Fru Enberg hade då genast berett ett aromatiskt bad. Och Toni, som var 
medgörligheten själv, hade underkastat sig det lilla obehaget.



-Se att tänka sig, att den där Björner ska äta middag med hans nåd, det är 
då kuriöst! Mor, som var här i huset långt före 
fru Enbergs tid, hon plägade säga, att de sa', att hanses mor var betagen 
i vår baron. Och hon hette Lilja. Men om det var någon sanning, det visste 
inte mor. Men nog såg mor med egna ögon, hursom Liljan gick i 
krusbärshäcken och spottade kart efter fröken från Björkenäs. Och 
likafullt var det hon, som blev vid honom till slut.



-Inga dumheter! Sträck på duken! Ser hon inte, att den är för lång?



-Ja, men se den där Björner ändå! Lars säger, att i stan säger de, att han 
är en riktig sicken en. Så fort någon blir död, så vips är han i går'n och 
skriver opp, va liket ägde i tiden. Vart enda dugg, om det så inte va mer 
än en sprucken potta. Och så tar han betalt för det, så det blir just 
ingenting åt arvingarna.



-Hon är en riktig slabbertacka! Skynda sig nu, och hör efter, om det inte 
är färdigpolerat. Annars får hon hjälpa till.



-Nej, Lovisa - icke någon karaff. De båda sil verhandtagen, förstår 
Lovisa. Och så den lilla korgen. Men sherry kunna vi taga på en liten 
karaff, förstår Lovisa.



-Kära hjärtanes, ja visst! En är då alldeles yr i mössan. Jag vet inte 
ens, hur jag känner mig. Det känns, som om det hade hänt något riktigt 
svårt. Eller också kommer det att hända. Herre Gud, ja, det är så det. Det 
är riktigt ängsligt.



-Är hans nåd icke god i dag?



-Jo då. - Nej, det är han för resten inte heller. Han sa', att filbunken 
var sladdig. Men det gör detsamma.



Hör nu, har inte herr Toni märkt någonting med barnen?

Det var fru Enbergs mening att överraska, att med ett hastigt grepp 
fatta och draga fram någon hemlighet ur italienarens väl slutna gömmor. 
Men försöket misslyckades, italienaren teg. Det enda, som visade, att han 
verkligen blivit överraskad, var en djup rodnad, en rodnad som blev allt 
djupare.



-Ja kära, söta, nu får han inte bli ond. Det är minsann inte underligt, 
om en stackars människa blir ängslig ibland.



Säg mig nu innan den där flamsan Lena kommer igen - har inte herr Toni 
märkt, att barnen gå bra mycket för sig själva och dra?



Herr Toni teg. Han insåg icke, varför han skulle behöva bekräfta ett så 
allmänt känt faktum som det, att barnen gingo bra mycket för sig själva.



-Ja, men var ska det sluta?



-Hur ska jag kunna veta det, Lovisa?



-Nå, herre du min gud! - Nej, jag kan inte veta och herr Toni kan inte 
veta. Det är endast en, som vet. Men nog tycker jag väl ändå, att herr 
Toni skulle känna något ansvar.



-Jag har icke något ansvar.



-Nej, det förstås! Inte så mycket ens, att han gitter säga mig, vad han 
tänker och tycker? Jag trodde väl ändå, att herr Toni skulle vara liksom 
mitt naturliga stöd, då det gäller Jacob?



-Det har aldrig varit mig tillåtet att tänka eller tycka någonting om 
Jacob.



-Det är inte sant! Tänka på, att skicka Jacob till Rom för att bliva en 
katolik, det får inte herr Toni. Men i övrigt vet jag då med mig, att jag 
tagit all hänsyn, jag kunnat.



Å snälla, söta var nu beskedlig! Jag vet ju, att han vill gossen 
bättre än någon annan. Säg nu, tror herr Toni, att det är någon hjärtesak 
mellan barnen?



Herr Toni log med vita tänder - ho vet, hur han kunde ha vita tänder? - 
och sade:



-Är det icke alltid hjärtesaker mellan barn?



-Ja Gud nåde oss så visst! Fru Enberg arbetade med båda händer bland de 
stretiga, grågula hårtestarna. Men vad ska det bliva av? Vår Jacob och 
Blenda! Det förstås, på ett sätt är det ju sak samma med de olyckliga 
ungarna. Men Blenda ska ju ändå vara ett slags fosterbarn på Rogershus.



Ja men, va har de för sig?



Nu småskrattade italienaren.



-Det vet jag icke. Det kan jag icke veta.



-Om han ändå inte vore så underlig och sluten, den välsignade pojken. Han 
är minsann nästan lika underlig som - andra! fräste hon plötsligt till och 
gav den man, som hon näst hans nåd aktade högst här på jorden, en 
föraktfull, hatisk blick.



-Men märk nu mina ord! Om här inte blir slag i saken, och om inte herr 
Toni hjälper mig att hålla ordning på barnen, så är det jag, som går till 
hans nåd. Och då vore det väl dalern, om jag inte skulle få gossen skickad 
till en ordentlig skola!



Hon gjorde ett uppehåll för att se, hur hotelsen verkade. Italienaren 
tycktes oberörd.



-Nå? - Kära söta



-Hjälpa! Jag!



Ja, ja, sänd gossen till en skola, det är bra. När jag ser honom, är jag 
glad. Får jag icke se honom, blir jag ledsen. Men jag har icke, icke, icke 
något att säga.



Han svängde hastigt på tåspetsarna och gick mot dörren.

-Jemine! skrek Lena, som fann rådligast att lämna sin post bakom 
dörren. Ni ska bestämt se, att han är här.



-Va säger du, slabbertacka? Vem är här?



-Häradshövdingen, vet jag. Han står långe på trappan.



Vickberg smög sig försiktigt in i biblioteket, där baronen satt och sov. 
Hans nåd sov i en mycket obekväm ställning framåtlutad, stödd på 
armbågarna och med händerna slappt hängande utanför knäna och med hakan 
sakta gungande upp och ned ovanför maggropen. Mellan hans fötter låg en 
bok, Corinne ou l,Italie, en gång ett härligt praktband med de tre vapnen: 
Bernhusens krönta fasces, de Sars' varghuvud och Bergfeldts hammare. 
Corinne hade emellertid förlorat mycket av sin forna glans tack vare 
barons vana att ständigt läsa den och hans ovana att ständigt tappa den i 
golvet. Salig friherrinnan Amalia Bergfeldt, Roger Gustaf Adolf Abrahams 
mor, hade den första Amaliadagen på Rogershus mottagit denna bok som gåva 
av sin svärmor, änkefriherrinnan de Sars. född donna Julia di Bartolomeo 
de'Bartolomei. Det sköna, praktfullt inbundna diktverket hade gjort ett 
djupt intryck på Amalias känsliga och romantiska sinne. Och hennes son 
insåg icke, varför madame de Staëls skapelse ej skulle kunna göra ett lika 
djupt intryck på honom - helst som han från sin salig far icke hade några 
litterära traditioner att fullfölja.



Med varsam hand tog Vickberg spillrorna av den gyllene Corinne och lade 
dem på bordet.



-Ers nåd!

En väldig, uppvaknandets snarkning skakade den friherrliga 
kroppshyddan, huvudet restes och sjönk bakåt, ögonen öppnades klippande.



-Va - vasa? - Var hava vi snuset?



-Klockan är en kvart på sex. Jag har att anmäla för nådig baron 
häradshövding Björners ankomst. Behagade ers nåd justera sin toalett?



-Tjihihitt - Gud hjälpe oss, Vickberg! Tack, tack. - Vasa? En kvart på 
sex? Då kommer krumeluren för tidigt. Ska vi äta mat nu?



-Ers nåd behagar dinera om trekvart. Under tiden promenerar sig 
häradshövdingen i parken.



-Nå då. Käppen!



Nå, min söte, han har ju reda på de goda människorna. Skall den här 
Abraham Björner vara någon sorts hederlig karl?



-Utan tvivel, ers nåd. Nära befryndad med Liljorna och således även något 
med vårt hus!



-Hi, hi - en förbålt dålig rekommendation, han kommer med. Men vi ska väl 
se till.



Toni utvecklade sina vackraste egenskaper. Han var alltför inbunden och 
drömmande och alltför litet solid för att vara en verkligt god betjänt. 
Men så snart det gällde att passa upp vid dukat bord, vaknade hans 
medfödda anlag. Tonis far, farfar och troligen även farfarsfar hade varit 
taffeltäckare i det Bartolomeiska huset. Och helt säkert skulle Toni vid 
det här laget ha varit taffeltäckare hos gamle don Baldassare, om icke år 
fyratioåttas stormar slungat honom in bland politiska brottslingar. Don 
Baldassare, som själv var en försiktig och högst lojal person, hade med 
stor möda lyckats rädda sin unge tjänares liv genom att i tid sända honom 
till sina släktingar i Ultima Thule.

Här möttes han av fru Enberg, av en varmhjärtad kvinnas ömma 
intresse för den olycklige landsflyktingen, här stannade han. Och här 
passade han nu upp på herr baronen och hans gäst.



-Mon cher cousin är verkligen aimabel, som kommer och hälsar på en gammal 
enstöring.



-A, jag ber! Den minsta vink från farbror var till fyllest.



-Nå, så söte bror - hur gammal är det vi är? Fyrationio fyllda? Nå, då är 
vi ingen dununge. Jag är inte stort äldre jag, fast benen blivit så 
förbålt sprattliga.



Hur mår gamle räven på Viskingeholm? Pinnu inga skottpengar utbetalta för 
hans räkning, vasa?



-Syftar- syftar - på morbror Abraham?



-Abraham? Ja, han heter så. - Nå, har cousin hört att syster Julia är i 
annalkande?



-Verkligen! Så glädjande! Det är väl rätt länge sedan domprostinnan hade 
det nöjet



-Det är några år. Nå, nu har ju salig domprosten fått sluta, det är alltid 
en lättnad. Han- Skål! Mja, mja- den är för söt, vasa? Är den inte? - Jo, 
det äger sin riktighet. Han var en skränfock.



-Han hade sina egenheter. Men en rikt begåvad personlighet var



-Nå, nu har hon söner. Tre tror jag, eller hur, Vickberg? Två söner och en 
dotter? Ja visst, lilla Malla. Det äger sin riktighet. Känner vi dem, 
cousin?



-Sönerna känner jag. Det är mycket lovande unga män. Roger isynnerhet, 
juristen



-Var hava vi snuset, Vickberg? - Konvenerar det min söte bror? Inte. Det 
är ett förbålt gott snus. Tjihihitt. Gud hjälp. Tack, tack. - Rider honom 
satan, Vickberg? Tar han soppan? Var det snus i 
soppan? Nå, så säg det.



Jurister, ja. Det är söta krumelurer, herrarna ha på kansliet! Där sitter 
de och skriver långa litanior och förständigar mig att göra det och det. 
Och så vill de till på köpet, att jag ska läsa igenom eländet. Vasa?



-Törs jag giva kusin Roger ett råd? Det är verkligen något som jag länge 
tänkt på - men av grannlagenhetsskäl och rädsla att störa har jag ju 
hållit mig borta från Rogershus.



De här stora godsen, fideikommisset och de Siedelska egendomarna, de 
fordra naturligtvis en hel del omsorger av rent juridisk art. Vore det 
inte skäl i, att kusin överlämnade dessa omsorger åt en beprövad jurist?



Häradshövdingen tystnade plötsligt och sökte sköl ja ned sin förvirring 
och förskräckelse med ett glas madeira. Han förstod, att han varit 
gruvligt oförsiktig _



Hans nåd drog upp axlarna och sköt fram huvudet, de svarta ögonen gnistrade 
i sina smala springor, kinderna svällde, uppblåsta och svartblå. 
Häradshövdingen, som genom hörsägner och släktlegender kände de plötsliga 
och våldsamma ovädren på Rogershus, hade en förnimmelse, bra nog liknande 
vanlig skolpojksrädsla för stut. Här satt han bunden vid bordet, 
fastkedjad av sociala hänsyn, satt mitt emot denne högst osociala gubbe, 
som i nästa ögonblick kunde häva soppskålen över honom.



Lyckligtvis hade baronen så pass mycket känsla för sitt värdskap kvar, att 
han förmådde styra sin vrede på sidan om gästen. Han trevade med handen 
och fick tag i Vickbergs magra ben. Ett kraftigt nyp!

Hovmästaren gjorde en ohyggligt smärtfylld min, men gav icke ljud 
ifrån sig. Herr baronens vrede hade fått sitt handgripliga uttryck - 
blixten hade urladdats, nu återstod skrällen. Och den gick ut över Tonis 
oskyldiga huvud.



-Vasa? Va har du där? Kommer du med braxenpanka till mitt bord?



-Det är laxöring, ers nåd.



-Och det säger du mig! Ut, ut, ut du fula krumelur! Fördöme mig, tror inte 
varenda torparesugga, att han kan lura mig. Va heter han i Fiskartorpet? 
Vasa? Han ska bort. Han ger mig otäcka pankor, och laxen säljer han på 
torget åt jurister och annat pack. Ja, kusin behöver fördöme mig inte ta 
åt sig mer, än kusin har samvete till.



Vickberg var blånupen och upprörd i sitt innersta men behärskade 
situationen. Han gav tysta order, tallrikarna skiftades, och steken bars 
in. Under tiden sjönk blodet från hans nåds hjässa. Och vreden var 
bortblåst.



-Nå så, steken. Det är bra. Braxenpankan, sir kusin, det är en vedervärdig 
fisk.



-Ja, den är ju något benig.



-Alldeles, det äger sin riktighet. Toni, min söte, hör han, vad 
häradshövdingen säger? Pankan är fördömt benig.



Skål! - Charmant temperatur, min söte. Han är en krona. Steken är mör, 
vasa? Hälsa Enbergskan, att hon är en krona.



Jo, den tjugonde kommer syster Julia. Det är en charmant kvinna, högst 
respektabel. Och den tjuguandra fyller vi sextiofem. Det är inte mycket 
men alltid något. Skål, mon tres cher cousin, a votre sante!

Den här biten åt cousin, den är syperb. Och så får min söte lova att 
inte glömma bort oss på vår födelsedag! Då ska här serveras en högst 
delikat laxöring, hihihi! Ingen fördömd panka, förstår mon cousin, hi, hi, 
hi



Häradshövdingen snodde sina gråsprängda polisonger. Han var icke fullt 
säker på, om han borde hålla på sin sårade värdighet eller ta hela 
uppträdet gemytligt. Men baronens gladlynta älskvärdhet var oemotståndlig. 
Och när hans nåd givit en liten vink om, att kaffet skulle ägnas åt 
affärer, kände herr Björner sig fullständigt försonad.



-Käppen, om jag får be. - Å, jag ber, cousin, nu stiga vi in i 
biblioteket.



Salig svärfar, ja. Kände vi honom? Det sades att gubben procentade en 
smula. Ha vi hört det? Ja visst pratar de! Men var skulle han annars ha 
fått sin förmögenhet från? Nå, jag klagar inte, hihihi! Ulla var ett gott 
parti. Herre Gud ja, salig människan. Hon var god, tres aimable et tres 
sage, tres, tres sage.



Cognac? Cognac åt cousin och blandningen åt mig. Fy rusan, men det är 
magen, sir cousin.



Nå så. Ett testamente, min söte, det är väl en riktig krumelur det?



-Naturligtvis bör man noggrant iakttaga alla i lag föreskrivna 
bestämmelser vid en så betydelsefull handlings upprättande. Och det torde 
väl knappast vara tillrådligt att utan sakkunnigt bistånd



-Det är bror, det, hihi!



-Naturligtvis står jag gärna till tjänst. Min kännedom om 
släktförhållandena gör mig ju



-Mycket bra. Men nu tala vi inte om släkten. Några bröstarvingar med 
lagliga anspråk ha vi inte.

Och syster Julia är en from kvinna. Hon bryr sig inte om det 
världsliga. Vasa?



Häradshövningen fingrade nervöst på polisongerna. Han förstod inte, vart 
det egentligen skulle bära hän.



-Några legater - till trotjänarna?



-Något, något. De hederliga själarna ha ju inte plundrat oss inpå bara 
kroppen. Vi måste naturligtvis visa vår tacksamhet. - Si, jag ska säga 
söte bror, att vår belägenhet är fördömt kinkig.



-Hur så?



-Jo si, det är denna syster Julia. Henne tycker vi inte om. Henne skulle 
vi allt bra gärna



Hans nåd avslutade meningen synnerligen uttrycksfullt genom att lägga en 
käpplängd till sin redan förut ansenliga näsa. Gesten var alltför tydlig 
för att kunna missförstås, och den berörde Abraham Björner ytterst 
obehagligt. Visserligen hade han under sin tjuguåriga verksamhet som 
praktisk jurist mer än en gång kommit i tillfälle att skaffa gott folk 
onaturligt långa näsor. Men en sådan cynisk öppenhet var honom dock 
motbjudande.



-Bror behagar skämta.



-Vasa? Ingalunda! Jag vill säga honom, att syster Julia är en förbålt 
obehaglig krumelur. Pro primo gifte hon mig med Ulla Siedel, pro secundo 
satte hon själva den lede i kroppen på salig Ulla, pro tertio var mannen 
en skränfock



-De mortuis



-Håll nu inne med latinet, min söte, och låt oss tala rena svenskan. Per 
Hyltenius var en skränfock. Själv åkallade han den lede vid altaret, men 
mig ville han hålla till ett tuktigt leverne. Fördöme mig, om jag 
förstår, vad han menade? Jo, han ville, att jag skulle legalisera mitt 
förhållande med Mimmi. Och si den krumeluren begriper vi. Det hade Sancte 
Per fått av Julia, och Julia av Göran Bergfeldt och Göran av Mimmi själv. 
Nå, så kommer Sancte Per till mig och säger, att vi av respekt för vår 
salig hustrus minne ska legalisera förhållandet. Vasa? Inte illa! En 
friherrinna Bernhusen de Sars född Pettersson. Det hade varit en 
satisfaction för salig Ulla!



-Medgives



-Medgives, ja! Men si bakom hela det söta arrangemanget stod syster Julia, 
det egennyttiga stycket



-Sannerligen, bästa kusin, om jag kan finna ett spår av egennytta i detta! 
Utan tvivel hade domprostinnan barnets framtid i tankarna. Lilla Blendas 
ställning hade ju blivit



-Fördöme mina sprattliga ben är inte de där juristerna ett förbålt 
klyftigt släkte! Här har cousin på fem minuter räknat ut, va jag behövde 
tio år att komma underfund med. Si! Si! Högvälborna fröken Blenda de Sars 
till Björkenäs och Klockeberga, det hade varit något för en av 
unghylteniussarna. Fördöme mig har jag inte en billet doux från Jullan i 
skrivbordet - Vickberg! Vickberg! - skriven vid den där tiden. Där räcker 
hon mig en försonande hand och säger att framtiden ska med starka, unga 
band knytas till forntiden. - Va är det Vickberg vill?



-Ers nåd behagade



-Javisst - snuset - Tack - tjihihitt. Adjö, söte Vickberg. Nå så, va säger 
cousin?



Abraham Björner förstod att taga visdom ofta nog även rikedom - av skadan. 
Han hade redan varit ute i friherrligt oväder och var nu fast besluten att 
för all säkerhets skull segla inomskärs. Således höll han försiktigt 
inne med alla omdömen, erbjöd endast sina trofasta tjänster. Om kusin 
blott ville göra sina dispositioner, så skulle han nog giva dem laga form.



-Nå så. Ja, Rogershus går åt helvete, det ska Bergfeldten ha. Men över 
Björkenäs och Klockeberga och de andra småsakerna ha vi frihet att 
disponera. Va tro vi, att vi ska göra med dem?



-Kanske kusin har behjärtat något välgörande



-Hi, hi, hi! Va skulle det vara? Ett ålderdomshem för kammarherrar i 
disgrace, vasa? Det vore en förbålt nobel institution!



Björner kände historien om baron Rogers disgrace och visade sig uppskatta 
skämtet. Men i själva verket skulle han nu bra gärna vilja komma till sak. 
Middagen började kännas en smula tyngande.



-Det är således några enskilda personer -?



-Alldeles. Det äger sin riktighet. Men fördöme mig om söte bror står på 
listan! - Jaja, ta inte illa upp. Cousin blir exekutor, och dusören skall 
bliva rundlig.



Björner bugade värdigt men förbindligt. Dusör var ju visserligen icke 
någon passande benämning på en v. häradshövdings arvode. Men i detta fall 
hade Björner mera sinne för ordens innebörd än för deras lydelse.



-Nå. Nu är det inte meningen, att vi ska göra det här i dag. Vi ska bara 
sätta ihop ett litet koncept. Det får cousin sedermera skriva rent riktigt 
prydligt, vasa? - Och på födelsedagen underteckna vi i syster Julias och 
andra kära släktingars närvaro. Vasa?



-Men - förlåt - tror inte farbror - att det möjligen kunde störa den 
allmänna glädjen. En sådan överraskning -Sir 
han, min krumelur, överraskningar och födelsedagar det hör ihop. Men 
kanske söte bror har något att invända?



-Naturligtvis inte! Naturligtvis inte! Jag har endast att efterkomma min 
huvudmans önskningar.



Baronen fingrade på sin stora näsa, fnös och nös av kittling och förakt.



-Då kunna vi således nämna arvingen



-Arvingen? En universalarvinge! Å, då behöver jag inte fråga efter namnet, 
åtminstone inte efter hennes förnamn, ha, ha



-Va fan har han så förbålt roligt åt? Jacob är förnamnet, och som 
efternamn sätta vi Enberg.



-Hur sa'? Va behagas? Menar farbror -? Är det inte Blenda?



-Mina egendomar Björkenäs och Klockeberga med underlydande, allt mitt 
lösöre för så vitt det icke är av fideikommissnatur, samtliga i min 
portfölj befintliga obligationer, aktier och depositionsbevis tillfalla 
efter min död Jacob Enberg dock med skyldighet för honom att av dessa 
tillgångar till vissa personer utbetala närmare specificerade 
livstidspensioner. Dock träder icke detta testamente i kraft och utbetalas 
icke till sagde Enberg ett öre, förrän han blivit lagligen vigd vid min 
dotter Blenda.



Vasa? Kom sen med Hylteniussar på Björkenäs och Klockeberga, min söte 
bror. Vasa?



Hans nåd skakade av glad och triumferande sinnesrörelse. Häradshövdingens 
dumt häpna min gav honom en försmak av födelsedagens fröjder.



4 Barnen vandra upp till Tanningestugan.



Nils, kusken, förevisade stallet, under det att häradshövdingens skjuts 
spändes för. Abraham Björner hade hästintressen i släkten och ville gärna 
vara kännare. Inför Nils kände han sig emellertid ej fullt så säker i 
sadeln och nöjde sig med att i högst allmänna ordalag berömma stall och 
besättning.



-Å ja vars. Men inte är det, va det har varit. Hans nåd har inte samma 
sinne för tocke här, som han har haft. Nu sen bena blitt sådana. Nej, det 
har han inte. Det är just bara Jacob, som går här nere. - Ellers är det 
just Jacobs häst, den där.



-Så. Hm. Ett präktigt djur. - Jaså, unge herr Enberg håller sig med häst?



-Ja, så till sägandes. Det är ju han, som rider'n. Stoet ska väl vara 
Blendas.



-Ett vackert par. Ungherrskapet tycks ha smak.



-Å ja vars. Jacob är inte så dum. Ellers är de ju ensamma om att rida på 
går'n. Om en undantar inspektorn. Och han är inte så mycket för't.



-Jaså. - Nå, ungdomarna rida väl desto flitigare?



-Å ja vars, ibland så sätter de till. Ellers skalar de mest omkring i 
skogen. De håller till i Tanningestugan, om häradshövdingen vet - gamla 
jaktstugan.



-Så? Hm. - Vem har de i sällskap där?



-Jaaha, det vet jag inte. De är väl helst för sig, kan jag förstå 
Häradshövdingens hippologiska intressen gåvo vika för rent 
mänskliga. Och han skulle oändligt gärna velat fortsätta sina forskningar. 
Men i ett olämpligt ögonblick kom nu Lars med budskap om, att allt var 
färdigt för avresa. Nils skyndade hem efter livrerocken Och 
häradshövdingen vandrade makligt uppför



På gårdsplanen stod ekipaget, Jacob höll hästarna. -Goddag igen, min unge 
vän, hur mår ni efter den häftiga ritten?



-Tack bra. Det var ingenting.



-Ja, jag hör av Nils, att ni är en god ryttare. Lilla fröken Blenda rider 
ju också? - Det var synd, att jag inte fick hälsa på henne.



-Blenda är uppe hos hans nåd och säger godnatt.



-Halv nio! Det är väl aldrig fröken Blenda, som går så tidigt till sängs?



-Nej då, det är hans nåd. Vi ska upp till Tanningestugan i kväll.



-I kväll?



-Ja, patron Siedel ska komma och hämta mig där klockan fyra i morgon 
bitti. Han har en lya i Björkenässkogen, och så tror han, han ska få tag 
på rävmor själv. Det är då lögn, förstås. Men han är så envis.



-Såå. - Ska lilla Blenda också vara med på jakten?



Jacob skrattade.



-Klockan fyra? Då sover hon som en stock!



-I Tanningestugan?



-Ja, där finns britsar och filtar. Men djäkligt med mygg är det där uppe. 
Vi sätter rökgubbar runt ikring oss för myggens skull.



-Jaså. Häradshövdingen tände en rescigarr. Då reser vi då, Nils. - Adjö, 
herr Enberg, vi träffas igen.

Vi får nog ett och annat att - att göra med varandra. Middagseldens 
sista glöd förlänade en viss värme åt hans handtryckning.



-Adjö, adjö, herr Enberg. Hälsa lilla Blenda!



Jacob stirrade efter honom, han begrep inte.



För att säga sanningen begrep inte Abraham Björner heller riktigt. - Det 
vill säga - dagen hade givit honom så många skiftande intryck. Och 
eftermiddagsstämningen förde icke med sig några särdeles skarpa, rediga 
tankar.



Ett tyckte han sig likväl kunna skönja. Det där villkoret - sine qua non - 
i testamentet det torde väl redan vara uppfyllt - eller åtminstone ganska 
nära -eller åtminstone på god väg.



-Djäklar i det snuset, tänkte Abraham Björner. Och det var den redigaste 
tanke, han för ögonblicket kunde komma ut med.



Gubben Johnsson följde barnen en bit på väg. Han tyckte om att taga sig en 
liten aftonpromenad, det lättade lite på porterångorna.



-Annars blir det en lukt av dryckjom uppå sovkammaren, så en kan bli 
nästan pirum.



-Isch, att Johnsson ska dricka så mycket!



-Ja, se lilla Blenda, det är då inte så mycket, som det ser ut till. Det 
är mera till tidsfördriv, en sitter så där och knackar med muggen.



Nå, och han Jacob fick ta häradshövdingen i hand?



-Fick? Det var han, som tog mig i hand.



-Var inte så karsk för det, lille Jacob. Den där Björner tar hin själv i 
labben, om det bär sig så. Va hade han annars att förtälja, 
häradshövdingen?



-Han sa', att vi nog skulle få med varann att göra. Det vete sjutton, va 
han menade.



-Å, sa' han? - Hör nu, va ränner hon i väg efter jäntan? Jäntor och vägar 
- det är lögn, det. Ränna hit och ränna dit och buga sig sju gånger 
sjuttio resor efter små usle blomster. Jo, jo, håll i dem, den som kan - 
det bliver han väl varse, lille Jacob. Han har livet för sig, och det är 
trevligt nog, sa' han, som skulle hänga.



Hör nu, eftersom vi är inne på förståndet, så ska en kanske ge Jacob ett 
varningens ord. När nu domprostinnan kommer till gården



-Vem är det?



-Vem är det? Ja, det bliver han nog varse, va det lider, Jacob lille. 
Annars ska det väl vara baronens högvälborna syster. - Nå, när hon nu 
kommer till gården, så är det nog bäst, Jacob håller sig på mattan. Om 
inte för annat så för lilla Blendas skull



-Va menar Johnsson med det?



-Jo, jag menar som så, att såna här kvällspromenader till Tanninge, de är 
nog inte efter domprostinnans sinne.



-Ja, inte tusan tror väl Johnsson, att jag tänker ta någon domprostinna 
med mig till Tanninge?



-Ååårr tvi - tvi vale. Var det likt något, det. Ja, en säger ju, va som 
kommer en i tankarna. Och va nu den här patron Siedel beträffar, så är det 
nog inte värt, att Jacob nämner honom för ofta, för se, han är inte 
omtyckt. Och gubben Johnsson ska vi då aldrig knysta om. - Nå, han sticker 
nog inte näsan utom dörren sin, så länge det osar svavel



-Är Johnsson rädd för domprostinnan?

 -Rädd? Å nej, inte bävar jag inte. Men nog förbliver jag uppå 
min kammare.



Va har hon nu fått tag på, lilla Blenda. Si, si, tocken grannlåt!



-Lukta får Johnsson känna!



-Lukten den är förgången. - God natt med er, ungar. Det ska hin springa 
kapp med en jänta i dimma.



-Hör nu, Johnsson - hälsa mor! Jag glömde säga henne, att vi skulle gå 
till Tanninge. Tala om för henne, att patron Siedel och jag ska jaga.



-Visst ja, visst ja. - En torde få hissa krutflaggan över Enbergskan - 
till allmänhetens varning, mumlade Johnsson och försvann i dimman.



Barnen strävade vidare, Jacob med matkorgen, Blenda med blommor. Vägen 
slingrade fram över kullerstenar och tallrötter. Dimman tjocknade.



-Usch, den här dimman få vi ha hela vägen. Den kommer från Tanningesjön.



-Det gör väl inget. Fryser du, så får du ta min rock över axlarna.



-Bara jag inte blir rädd. - Va är klockan?



-Halv tio tror jag. Vi är väl framme vid elvatiden.



-Och så ska du upp klockan fyra?



-Halv fyra. Men du behöver ju inte vakna.



-Nej, det kan du sätta dig på, att jag inte tänker göra. - Hör du, du! 
Tror du, att tant är ond på mig?



-Nej, varför skulle hon vara det?



-Ja, men det tror jag. Lena berättade, att Toni och tant grälat om oss. 
Men hon hörde inte riktigt, va de sa'.



Är Toni din pappa?

-Det vet du väl.



-Ja men, vem är min pappa då? Är det onkel?



-De säger det.



-Tänk så lustigt. Varför ska jag säga onkel då? Det betyder ju farbror?



-Hur ska jag kunna veta det. Du pratar så mycket smörja.



-Vet du, va han sa' åt mig i kväll?



-Nej.



-Han sa', att jag ska gifta mig med dig.



-Ä, du pratar!



-Det gjorde han visst det, jag svär! Först sa, han: "Hur gammal är du nu, 
min lilla krumelur?" - "Sexton", sa' jag. Fast jag är då inte mer än 
femton men det kan han ju aldrig hålla reda på. "Jaså", sa' han, "då får 
du allt vänta ett par år." - "Va ska jag vänta med?" sa, jag. - "Med att 
gifta dig, din krumelur." - "Pytt", sa' jag, "jag tänker aldrig gifta 
mig." - "Joho, min söta, det är just, va du ska och det med Jacob Enberg." 
Jag trodde, han skojade förstås. Men du skulle ha sett på Vickberg! Han 
blev lång och svart som en ond ande, och så sa' han: "Herr baron och 
kammarherre!" Du vet, som han gör. Men då blev onkel ond och gav honom en 
puff i magen med käppen och sa': "Sköt han sitt, fula krumelur!"



-Va sa' du då?



-Å, jag skratta, förstås. Och så blev onkel god igen och kysste mig mitt 
på mun.



Tystnad. Blenda höll sig så nära sin vän, som hon bara kunde. Men dimman 
var tät, och Jacob vände bort sitt ansikte.



-Var är vi? Ha vi gått förbi milan?

Ett kort: vet inte. Och ny tystnad. Tanningeforsen hördes helt nära, 
och Blenda undrade, om de verkligen hade kommit så långt, eller om det var 
dimman, som villade.



Han fick icke något svar på sin fråga. Och hon hade svårt att hålla jämna 
steg med Jacob, som tydligen fått brått.



-Jacob du? - Nej, intet svar.



-Jacob - det kom inte mitt på mun. För jag vrickade med huvudet, så det 
kom mest på örat



De vandrade fortfarande tysta men nu så nära varandra, att de stötte ihop 
vid nästan varje steg. Jacob hade saktat farten och gick nu bredvid eller 
strax bakom Blenda. Han gick på tå bakom henne med pannan snuddande vid 
hennes hår och med läpparna nära hennes hals. Hon tvärstannade.



-Ischt så du knuffas, Jacob!



Då tog han henne över brösten, han böjde henne bakåt och kysste hennes 
panna och hennes kinder, som voro fuktiga och kalla av dimman. Hon 
viskade:



-Jag ska aldrig kyssa någon annan än dig, bara dig.



Hon ville, att han skulle kyssa hennes mun. Det vågade han icke. Hon slöt 
ögonen och väntade, väntade så länge. Han kysste hennes ögon. Handen sjönk 
sakta i en båglinje ned över hennes sida och höft. Och plötsligt tog han 
henne kring livet, svängde henne runt och släppte henne.



-Ja, du är då så dum, du, suckade hon.



-Kom så springer vi! Annars blir du kall.



Men det var icke lätt att springa i mörker på den steniga vägen. Blenda 
snavade, slog sina tår i rötter och stenar, tappade blommorna. Jacob ville 
taga hennes hand, men hon måste hålla sina blommor med båda händer.



-Vi kommer visst aldrig fram! - Varför skulle vi gå till Tanninge i kväll? 
Vi kunde väl ha väntat tills i morgon bitti.



-Nej, jag ville inte vänta tills i morgon.



-Varför?



-Varför! Därför att jag inte ville.



-Du tror förstås, att jag är en hund. Men jag är inte alls någon hund, och 
jag behöver inte alls lyda, därför att nådig herrn vill! - Nu vill jag 
vända om hem.



-Inte har du någon vilja!



Hon stannade. Han tog henne hårt kring livet och släpade henne med sig. 
Hon sprattlade, rev och högg ikring sig som en fångad ekorre. Men det 
hjälpte icke. Hon bad honom tänka på blommorna, på klänningen, på 
matkorgen. Hon gav upp små smärtfyllda skri för att skrämma honom. Men det 
hjälpte icke. Han släpade henne med sig.



-Säg, har du någon vilja? Har du någon vilja?



Till sist kapitulerade hon - med villkor.



-Nej - jag har inte - om du kysser mig



-Jag har ju kysst dig.



-Om du kysser mig riktigt



Nu återstod den sista branten, på vars krön jaktstugan vilade. Nu lättade 
dimman något, tallarnas oregel bundet vridna och svängda konturer trädde 
starkt fram ur det grå.



-O, Jacob lille, vad jag är trött! Kan du inte bära mig uppför backen?



-Du, som är så tung! Men ta i, så ska jag dra.



-Den som hade klänningen av sig!

-Den hyvar vi i ett tag. Så får du kojsa sen. Har du tändstickor?



-Det finns däruppe. Men jag tror inte, vi har ljus. -A, hör du, tänd inga 
rökgubbar! Jag får så ont i huvudet.



-Vill du hellre, jag ska röka pipa hela natten?



-Ja, det är bättre.



-För dig, ja! skrattade Jacob. Han drog sin sömniga flicka uppför backen, 
drog henne upp ur dimman, som böljade som ett blåvitt vatten kring 
jaktstugans sockel.



-Nu du. Tänk om någon stulit nyckeln! Nej, här är den. Stå på benen, 
flicka! Upp med dörren! Usch en sån luft! Vi få lov att ha fönstret öppet 
hela natten.



-Ja men myggen, mumlade Blenda.



-Jag ska röka på dig. Korgen sätter vi här. Och så upp med fönstren! - Var 
finns tändstickorna? Du har då inte reda på någonting. - Ska du ha mer än 
två filtar, inte? Då tar jag den tredje. - Nej, men kan du då inte stå på 
benen! Ska jag hjälpa dig med klänningen? Det är då ena satans hyskor, du 
har. Nej, stå, hör du! - Se så där. Putt ikull med dig på britsen. Vänta, 
så ska jag ta av dig på fötterna. Gud sig förbarme, va du är lat, flicka. 
- Så där.



Han lade upp hennes fötter på britsen. Han rullade in henne i filtarna, 
gjorde henne till ett bylte och vände hennes näsa mot väggen.



-Är det bra nu?



-Ja - då - kom det halvt i sömnen.



-Då ska jag gå ut och se om det lyser på Björkenas.



Hon rullade runt och grep efter honom.

-Jacob! Du får inte gå ifrån mig! Inte så länge det är mörkt. Då 
skriker jag!



-Jaså, får jag inte? Nå, då får jag inte.



Han tog sin filt och lade den nedanför Blendas brits. Rökgrejorna halades 
upp ur fickan, så satte han sig med korslagda ben på filten, stoppade 
pipan, tände.



-Det är bra skönt att ligga häruppe, Jacob. Tycker du inte? Jag tycker, 
jag ligger så högt uppe rakt uppe i luften - och ingen kan nå mig - mer än 
du.



Sug riktigt, så kan jag se dig, då det blossar upp i pipan. - Å, så lustig 
du ser ut! Alldeles som gubben med bara magen.



-Är jag så ful som gubben?



-Nej, du är inte ful alls.



Hör du, ska vi ta och stanna här uppe, tills den elaka gumman farit sin 
väg?



-Domprostinnan? Hon kan väl inte göra oss något ont? Varför är du rädd för 
henne?



-Jo, hon kan säga, att vi inte får vara så mycket tillsammans. Det säger 
Lena, att hon kan. Och hon ska vara så elak.



-Du är dum. Vi behöver väl inte bry oss om, va den elaka gumman säger.



-Det förstås. Men i alla fall



-För resten - om du vill, så kan jag be patron Siedel, att vi få hämta mat 
hos honom. Och då kan vi stanna här, hur länge vi vill. Vill du det?



-Jaa-aaa, slutade det i en lång gäspning.



-Sov nu, bylte!



Åter en lång gäspning, och redan började andedragen bliva lugna, jämna, en 
sovandes. Jacob lät huvudet sjunka bakåt och stödde hjässan mot 
britsens kant. Han lyssnade till det svaga surret och sände väldiga 
rökskyar upp i mörkret.



Plötsligt plumsade en mjuk, sömnig slapp liten hand ned på hans uppåtvända 
ansikte.



-Jacob lille - jag tycker allt om dig.



-Gör du?



Han kysste handen och lade den på sin axel.



-Gör du? upprepade han.



Myggorna surrade ilsket. Tjock, gulvit steg röken ur det glödande 
piphuvudet, steg och försvann i mörkret.

Patron Siedel och hans gäster. Fru Enberg talar 
förstånd med bans nåd



Patron Arvid Siedel presiderade vid frukostbordet i Björkenäs, låga, mörka 
sal. Patron Siedel var avgjort för lång för sina låga rum. När han stod 
upp, var det icke stort mer än en trekvarts meter mellan hans hjässa och 
taket, och för att kunna se ut genom fönstren måste han böja sig. Arvid 
Siedel hade alltid varit ett åbäke, gänglig och omöjlig och med mongoliskt 
sneda ögon. Hans armar voro likaledes över medel måttan långa och slutade 
i smala händer och benrangelsmagra fingrar. Sina händer rörde han 
emellertid med ett visst måttfullt behag. Och som han meddelade sina 
tankar och önskningar huvudsakligast genom gester, var detta att sätta 
värde på.



Patron Siedel tyckte, det var obehagligt att tala. Då han någon gång 
brukade sin tunga, utgingo ofrivilliga små spottstrålar ur hans mun. Och 
så mycken smälek hade han i sin ungdom lidit för detta naturfel -framför 
allt från den beundrade Julia de Sars' sida -att han numera helst undvek 
rikta sina ord till andra än hundar, hästar och torpare.



Jacob och Blenda voro denna morgon gäster vid Björkenäs' frukostbord. Med 
artiga små handrörelser bjöd värden dem av sitt bords läckerheter, och 
ungdomarna visade sig till fullo uppfatta det stumma språket. Blenda, en 
grad måttligare, beskyllde till och med Jacob för att vara en riktig 
"gluffgluff".

-Ja, inte blir det väl mycket kvar åt de där båda sömntutorna. Va är 
det för folk, som inte ids äta frukost klockan åtta? Stadsherrar, kan jag 
tro? Ha de kommit för andjakten?



Inte? Ja, vi ha då inte mycket i den vägen att bjuda på.



-Jag har inte bjudit dem.



-Är det goda vänner eller är det släktingar? frågade Blenda.



-Rogers.



-Å tusan, är det hans nåds släktingar? Varför kom de inte till Rogershus 
då? Där ska ju bli främmande.



Ja, oss kan det ju göra detsamma. Men lite förargligt är det i alla fall. 
För vi hade tänkt stanna i stugan någon vecka och få mat här. Men ska 
patron valla omkring med stadsherrarna, så blir det ju inte så trevligt. - 
Hur länge ska de stanna?



Siedel ryckte på axlarna.



-Jo, jo, nickade Jacob samförstånd. Stadsherrar blir man inte av med, så 
länge de ha en bit kvar av semestern. Då är bara frågan, vilka som ska 
vara obehagligast: herrarna eller den elaka gumman



-Vem?



-Domprostinnan. Hon ska ju vara så elak.



Ja, henne känner väl patron?



-Hon är inte elak, bedyrade Arvid Siedel, förnekande sin ungdoms lidande.



-Inte? - Det vete allt fåglarna. Hemma flyger de omkring som yra höns. Mor 
har tappat både handskar och vantar. Och hans nåd har tillkallat en 
jurist.



-Fröken Sara är ju med henne. Då måste väl patron komma ned till 
Rogershus?



Siedel knep ihop läpparna och gjorde ofrivilligt en högst förtretad 
min. Blenda höll på att brista i skratt och nöp sig kraftigt i armen för 
att om möjligt betvinga sin lustighet.



I detsamma gick dörren till förstugan upp, och in trädde en grovt byggd, 
något klumpig ung herre. Hans sätt att komma in verkade desto mer 
klumpigt, som han tydligen var tämligen kraftigt påskjuten bakifrån. Han 
såg ut att vara ganska brydd.



Men den person, som hack i häl följde honom genom dörren, var allt annat 
än blyg. Han trängde sin mindre och spensligare gestalt förbi kamratens 
och styrde kurs rakt på frukostbordet.



-Excusez-moi, mon oncle, men när Per fick nys om, att det fanns en flicka 
i huset, var han omöjlig att hålla kvar i sängen. Och så fick jag lov att 
följa honom. - Det här är utan tvivel vår lilla kusin Blenda. Högst 
angenämt! Och det här är unge herr Enberg, inte sant? - Ja, jag är Roger 
Hyltenius, jur. cand. och lindrigt sagt mycket lovande. Och den där är 
brodern Per, fordom ett ljus i Herranom och numera lika lysande inom den 
hedniska filosofiens och de kätterska naturvetenskapernas områden.



Ja, du får ursäkta onkel, att jag slår mig ned. Det här omänskligt tidiga 
uppvaknandet har tänt min lustas eld. Ja, jag menar naturligtvis den 
lusta, som har sitt säte i gom och svalg - på latin: gola. Den lustan är 
mycket kraftigt utvecklad hos allt, vad Hyltenius heter. - Nej, men så 
sätt dig då, Per! Om lilla kusin kunde ana, hur den gossens framtid oroar 
mig. Han är så opraktisk. - Å, vill herr Enberg räcka mig saltkaret! Tack. 
- Sätt dig, Per! En så enkel och naturlig handling som att man slår sig 
ned vid ett väl dukat bord och förser sig, väcker hans häpna förundran.

Skulle inte herr Enberg vilja dra honom i rockskörtet, det brukar 
han begripa. Nej se, nu satte han sig. Jo, nu ska ni få se, att han kan 
allt äta, bara han kommer i gång.



Kusin skrattar. Men det är min själ påkostande att behöva gå omkring och 
agera dadda åt store bror. Pierre, mon petit enfant, il faut que tu mange.



-Sluta då för fan!



-Per! Inte svära i damsällskap.



Hör du, onkel, Björkenäs är allt en gammal kåk. Jag hoppas, Klockeberga är 
mer respektabelt. Nå, vi ska undersöka förhållandena. - Ser lilla kusin, 
vi är hitkomna i den infama avsikten att söka intrigera till oss ett eller 
annat av de här ställena, helst båda förstås. Konkurrerar lilla kusin? I 
så fall vill jag ivrigt tillråda en kompromiss. Hennes nåd 
änkedomprostinnan har nämligen beslutat att göra någonting för sina söner. 
Och jag för min del har aldrig sett eller hört talas om, att hennes nåd 
ändrat ett redan fattat beslut. -Aj ! - Kan lilla kusin tro det? Han 
sparkar mig på benen!



Blenda brast i gapskratt och smittade Jacob. Patron Siedel gjorde en 
svårtydd grimas. Per sökte ursäkta.



-Jag hoppas, farbror inte blir förargad på den där pratsjuke pojken. Han 
menar inte så illa



-För all del, stötte Siedel fram. Det är mig kärt. Er far var också mycket 
livlig.



-Ja, far hade också ett flygande ingenium - kanske inte fullt så flyktigt 
som mitt. Han var ju också domprost. Jag skulle tro, att Per har ärvt 
något av hans andes djup och vidd. Jag däremot ligger mer åt 
papegojhållet. - Va för sorts manfolk föredrar lilla kusin? De 
lustiga, glada eller den mer tunga och oändligt mycket mer djupsinniga 
Per-typen?



-Jag föredrar inga manfolk, skrattade Blenda.



-Kanske inte ens fördrar dem? Det var ett svårt fall - Å, får jag be om 
skinkan! - Jag ska tala om, att då mamma ville skicka mig hit protesterade 
jag till en början på det allvarligaste. För det första, därför att jag 
inte tycker om "landet", för det andra var jag rädd att komma till 
besvär, för det tredje visste jag inte, att lilla kusin fanns här, och för 
det fjärde var jag vådligt ängslig, att jag skulle få en gräsligt otäck 
föda. Men när jag kom med det argumentet sa' mamma: Var du lugn, ett 
större matvrak är Arvid Siedel existerar inte. - Jo, Per, det sa' hon - 
vid alla änglar i himlen, det sa' hon



-Jag får säga, att jag skäms



-Fy, Per, skäms du för din egen mor! För resten matvrak - det är det väl 
ingenting att anmärka på? Näst det att vara president i Svea hovrätt, kan 
jag inte tänka mig någon angenämare sysselsättning. Nå, räcker förmågan 
till och är lyckan god, så kommer jag nog att få förvalta båda ämbetena.



Apropos, har onkel varit på Rogershus något? Inte? Nå, lilla kusin kan 
kanske lämna nödiga upplysningar. Hur mår hans Högvälborenhet? Hälsa och 
humör tillfredsställande? Det är oändligt viktigt för den snyltande 
släkten att hålla reda på sådana saker. Man påstår att gubben emellanåt 
ska ha raptus av en obetvinglig ilska? Är det sant det?



-Onkel är allt mycket ond ibland, vidgick Blenda tveksamt.



-Onkel? - Jaså, javisst. - Jaså, han är det? Han lär ju begagna käppen 
inom den trängre vän- och betjäntkretsen. Nå, man får beväpna sig 
med tålamod. Ett och annat blånyp tar man ju gärna för den goda sakens 
skull. - Se, mamma har fått den geniala iden att sammanföra oss med vår 
morbror. Hon vill visa honom, att han har ett par både intelligenta och 
älskvärda nevöer. Men för att inte förevisningen ska bli alltför plågsamt 
lång, håller hon oss försiktigt nog dolda häruppe i skogen. Och när så 
stunden är inne, komma lille Per och lille Roger traskande bakom mammas 
förkläde och sticka fram sina små huvuden och säga: Tittut, onkel. Och så 
säger den goda modern: Si, Roger Abraham Nebucanezar, si dina arvingar!



Ja, lilla kusin skrattar. Men det är inte så sabla roligt att gå omkring 
och agera fattiga släktingar. Blenda kan tro, att jag har horribla 
skulder! Och Per sen! Rys för oss båda, är du snäll, Per. Jag har druckit 
så mycket varmt kaffe!



Ja, onkel Siedel må tro, att det är åt fanders med de Hylteniuska 
affärerna! Totalt perdu! Hennes nåd har inte kunnat skaffa sig någon ny 
svart sidenklänning på de sista sju åren. Och Per går ju klädd som en 
zigenare. Jag är den ende, som är en smula prydlig. Men så är jag ju också 
familjens skönhet.



Tror Blenda, att onkel är svag för ett prydligt yttre?



-Det vet jag inte.



-Ja, men det vill jag innerligen hoppas. Det är en av mina starkaste 
sidor. Per däremot är ju mera glänsande invärtes. Men jag har satt mig i 
sinnet att sticka ut brodern Per. Han har visserligen större skulder än



iag, men jag har större behov. Jag är väldigt flott, må Blenda tro.

Säg mig nu på samvete! Vem tror lilla kusin, 
att hans Högvälborenhet kommer att hålla mest av: mig eller Per?



-Ja, inte blir det ni. Onkel vill helst prata själv.



-Bravo, kusin Blenda! Där fick Roger betyg! Per skrattade tungt och 
skrällande, så att det ryckte till i flickan. Och patron Siedel gjorde 
några fula grimaser. Men Jacob instämde hjärtligt i skrattet. Ja, nog 
kunde Blenda svara, om hon ville.



Omedelbart efter frukosten förklarade Jacob, att han och Blenda måste gå 
hem. Ska vi inte stanna i stugan då? frågade Blenda. - Nej. Men de skulle 
gå den vägen omkring för att stanna och ta korgen. Siedel skulle gå till 
skogvaktaren, hade alltså samma väg. Och herrarna Hyltenius bådo att få 
göra sällskap.



Jo, naturligtvis.



Roger lade helt och hållet beslag på Blenda. Han pratade i ett, och hon 
skrattade. Jacob förstod icke, hur Blenda kunde stå ut med att skratta så 
mycket. Blev hon verkligen icke led vid det där eviga pratandet?



-Tar herr Enberg någon del i egendomarnas skötsel? frågade Per Hyltenius.



-Nej, varför skulle jag göra det? Jacobs svar lät en smula retligt. Han 
kunde icke förstå, vad människan menade med en så dum fråga. Och dessutom 
var han icke livad för att öppna något samtal med Per. Han måste höra, vad 
de framför gående, Roger och Blenda, sade.



-Jag tänkte - jag hade fått för mig, att herr Enberg var lantbrukare?



-Man kan väl inte vara lantbrukare, då man ingenting har att bruka, 
avklippte Jacob och vände sig därefter till patron Siedel:



-Ska patron i alla fall gå upp om jaktstugan, så kan ni väl stänga dörren? 
Korgen får vara så länge. -Det var bra. Då tar vi av här, Blenda, och gå 
ginvägen.



Roger ville göra sällskap även till Rogershus - som en spion eller 
förföljd flykting ville han irra omkring i parkens gömslen. Men mot denna 
plans förverkligande satte Per ett milt, broderligt våld. Och sällskapen 
skildes åt.



Då Jacob trädde in i betjäntflygelns sal, hade klockan nyss slagit ett. 
Han väntade sig följaktligen skola finna virabordet besatt och modern med 
sin stickstrumpa i fönstersmygen. Det var sin mor han sökte.



-Varför är Johnsson ensam?



-Säg det, Jacob lille, säg det. Johnsson knackade med portermuggen och 
nickade hemlighetsfullt.



-Var är mor?



-Inte vet jag. Kanske är hon hängandes i ett spjällsnöre, eller ligger hon 
i brunnen



-Va pratar han för smörja?



-Jo, jo, Jacob lille. Här har timat saker. Hans nåd har fått slag, 
Vickberg har hängt sig, Toni dränkt sig. Och Enbergskan ligger och gräddas 
i sin egen bakugn. Hi, hi, hi - tvi - åårr - tvi vale.



-Är Johnsson full?



Nå, att Johnsson druckit en smula mer än vanligt kunde väl icke förnekas. 
Men så hade det också timat saker.



I går afton hade Johnsson lyckligen räddat sig upp på sin kammare. Han 
hade nog hört, att Enbergskan snodde omkring och letade efter barnen. Men 
Johnsson höll före, att den oron nog skulle stillas hans hjälp 
förutan. Och så kröp han till kojs.



Knappt hade han fått täcket över huvudet, förrän Lovisa Enberg och Toni 
kommo uppramlande för trappan och in i hans kammare. Sannerligen höll inte 
Enbergskan på att dra täcket av honom! Johnsson var den, som sist varit 
tillsammans med barnen. Vart hade de tagit vägen? - Ja, där gavs ingen 
pardon. Sanningen måste fram. Och eftersom Johnsson var något förargad, 
kom den tämligen burdus. Jo, nog skulle ungarna ligga i Tanningestugan i 
natt!



-Du skulle ha sett din mor, Jacob lille! En kunde då aldrig tro, att 
Enbergskan skulle bli så etter befängd. Men de säger ju, att det ska vara 
lite friherrligt blod i henne också.



Redan klockan tio denne morgon hade hon begärt och erhållit företräde hos 
hans nåd. Samtalet hade börjat under synnerligen vänskapliga former - 
åtminstone från hans nåds sida.



Jaså, fru Enberg kom med det där pratet om skolgång nu igen. Ja, men 
tyckte hon inte, att Jacob var för gammal att sättas bland småpiltarna på 
skolbänken. -Jo gunås, nog hade han väl blivit för gammal för en vanlig 
lärdomsskola. Men han kunde skickas till en lantbruksskola eller någon 
annanstans, där han finge lära ett yrke, varav han kunde hava sin goda och 
hederliga utkomst.



-Efter Vickbergs utsago lär hon ha talat riktigt rart, nästan som salig 
komministern i tiden



Och när hon slutade, satt hans nåd där och nickade samförstånd och menade, 
att det nog kunde äga sin riktighet. Men, sade han, vad tror hon, att 
lilla Blenda ska säga om den saken?

Det var gnistan i krutdurken. Fru Enberg exploderade med dunder och 
brak. En sådan predikan hade salig komministern icke vågat hålla, ej ens i 
den uslaste torparstuga. Och så många kraftiga språk och präktiga Guds ord 
hade den gamle syndaren, baronen, knappt hört under hela sin livstid.



Men det underbaraste av allt, det var, att hans nåd ingalunda tycktes ta 
illa upp. Visst satt han ju där och kisade en smula och fingrade på 
nästippen. Men emellanåt nickade han god mening. Och sannerligen såg icke 
Vickberg, hur han en gång knäppte sina händer alldeles som i andaktens 
stund. Vickberg kände sig riktigt ängslig och tecknade åt frun, att hon 
för all del måtte sluta.



Det gjorde hon också. Men i sistone tog hin ledningen och ingav henne 
följande ord:



-Nej, ers nåd, vi stå inte till svars inför Gud och våra samveten med att 
låta barnen springa ikring utan tuktan som riktiga hedningar. Och va tror 
väl ers nåd, att hennes nåd domprostinnan ska tänka, när hon nu



Längre hann icke fru Enberg. En hastig flykt blev högst nödvändig. 
Vickberg slog upp dörren på vid gavel, och ut kom hon, följd av en käpp 
och åtskilliga småsaker. Andfådd var hon, men någon egentlig skada hade 
hon ju icke tagit. Och underbart att säga stod hon redan en halvtimme 
därefter åter inför hans nåd. Och ännu underbarare: hans nåd bestod henne 
en formlig ursäkt!



Det vill säga, han sade:



-Fick hon en käppsläng, så får hon skylla sig sälv, satans människa!



Fru Enberg neg sin vackraste nigning och förklarade, att käppslängen 
toge hon gärna, om hon blott finge tala lite förnuft med hans nåd. Hans 
nåd måste väl ändå medgiva henne rätten att bestämma över sitt eget kött 
och blod?



Jo, det kunde han ju medgiva. Han var till och med villig gå in på, att 
gossens uppfostran borde fullkomnas. Men kunde icke det lämpligast ske 
genom att tillkalla en duktig informator från Uppsala? Eftersom den satans 
pastorn väl antagligen icke var stort kunnigare än pojken själv.



Nej, nu hade då fru Enberg aldrig hört på maken! Skulle hennes långa 
drasut till son ha informator? Han, som egentligen borde vara ute och 
tjäna själv! Och skulle de ha en osnuten Uppsalastudent löpandes omkring 
på gården? Så att det skulle bli än mera flams!



-Det var då en satans krumelur att föra leverne! Vill hon kujonera oss, 
vasa? - Nå, hur va det Vickberg sa,? Va var det han föreslog?



Jo, Vickberg hade på nådig befallning framkommit med en kompromiss. Jacob 
borde sändas till en s.k. studentfabrik, där han med sina goda 
förkunskaper rätt snart torde hinna fram till examen. Därefter borde han 
sändas till akademien för ett år eller två



-för att studera humaniora, eftersom hans nåd täckes för gossens räkning 
föredraga en verkligt bildad uppfostran.



-Är det så, att han ska till Uppsala, så vill jag, att han ska bli präst, 
förklarade fru Enberg, som den oväntade framgången gjort alltför 
övermodig.



Men det skulle hon icke ha sagt. Hans nåd hotade att köra henne icke blott 
ut ur rummet - vilket han också mycket riktigt gjorde - utan även bort 
från gården. Även den trogne Vickberg fick sin beskärda del av 
vredens skålar. Men han härdade ut och lyckades slutligen förmå hans nåd 
att intaga sängen.



Johnsson för sin del trodde, att hans nåd fått ett lindrigt slaganfall. 
Vickberg hade visserligen förnekat detta men var själv så upprörd, att man 
kunde befara en olycka. Och Toni hade bestämt gått och hängt sig. 
Åtminstone hade han nämnt något om hängslen. Nej, det var nog bara gamle 
Johnsson, som var riktigt karsk.



-Si, hans nåd är då alldeles etterilsken dessa dagar. Men om en betänker, 
att hennes nåd Jullan är i antågande den dag i övermorgon, så förstår en 
ju sammanhanget, Jacob lille



Jacob strövade omkring i parken, han visste icke, vad han skulle ta sig 
till. Gå upp och vara ovettig på hans nåd? Det kunde han ju icke, eftersom 
han låg i sin säng och sov.



Nu hörde han Blenda ropa. Han måste svara, han kunde ju icke låta henne 
springa omkring hela dagen och ropa.



Blenda kom springande, hon såg alldeles förskräckt ut.



-Jacob du! Tant sitter och gråter. Hon bara gråter och svarar mig inte ett 
ord.



-Inte! - Var är hon?



-I er flygel - i sängkammaren.



På flygelns trappa stod den lilla trinda inspektoren och undrade, vad i 
all sin dar Jacob kom sättande efter. Men han knuffades åt sidan, och 
Jacob rusade uppför trappan, slog upp dörren, in i salen. Han hejdade sig 
och gick på tå fram till sängkammardörren, som stod på glänt.

-Mor, viskade han. Han vågade icke öppna, han 
var rädd. - Mor, du, varför sitter du här? Han sköt upp dörren.



Hon låg - stora feta människan låg framstupa på sängen och grät. Jacob 
gick till henne, än var han på den ena, än på den andra sidan om sängen.



-Ä, mor du - var inte ledsen - var inte förarglig nu, mor - ä, mor du - 
var allt, vad han fann på att säga. Och då hon icke gav tecken, att hon 
ens hörde honom, blev han utom sig. Han satte sig på sängkanten. Och så 
gjorde han, som små barn brukar göra. Ett ögonblick var hans ansikte stelt 
och intetsägande som en mask. Därpå förvreds det i smärta, och gråten 
pressade sig fram.



Så måste ju fru Enberg sätta sig upp och torka sina tårar och gossens 
tårar. Å, han var ju så rent vild, den gossen, när han någon gång grät. 
Det var icke för en människa att stå ut med - åtminstone icke för hans 
mor.



-Välsignade pojke, välsignade pojke, vojade fru Enberg. Kan du då inte 
tiga!



Jo, han teg, han bet i täcket. Men kroppen skakade desto våldsammare. Det 
drog länge om, innan skakningarna saktade. Slutligen blev det då lugnt.



-Är det mig, du är ledsen på, mor?



-Ja, vem skulle det annars vara!



-Är det inte alls på hans nåd, inte?



-Jag struntar i gubbskrotten! bröt hon ut. Bara det kunde bli människa av 
dig, välsignade pojke!



Jacob hade ju verkligen hoppats, att han skulle fått dela skuldbördan med 
baronen. Nu blev han rent förtvivlad - han bar således ensam skulden? Men 
varför? Vad hade han gjort?

-Är det därför, att jag inte arbetar?



Fru Enberg pressade händerna hårt mot bröstet.



Jo, visst var det därför, delvis. Men det var ju också annat. Detta att 
han alltid drog ikring med Blenda, hela dagarna - ja, till på köpet hela 
nätterna också. Gick där och nojsade med henne.



-Nej, men mor då! Jag nojsar inte. Va menar du med det?



Hon visste icke, om hon borde tiga eller tala. Blodet stack och brände i 
hennes kinder, och ögonen blevo skumma. Att sitta här och rodna och stamma 
inför min egen pojke! tänkte hon. Det har jag då icke förtjänat, det är 
icke rätt av den gode Guden.



-Jacob - inser du då inte, att det inte går an som ni gjorde i natt



-Som vi gjorde i natt? Blenda låg på britsen och sov. Och jag satt på 
golvet och rökte, och så somnade jag också förstås.



-Nu ljuger du, Jacob. Blenda har berättat



-Va har Blenda sagt?



-Ja, inte i dag - i dag har jag inte talat med henne. Så det kan ju vara 
sant. Men va ni annars gör i den där gemena stugan. Att ni - Och att ni 
bada



-Men söta, snälla, rara! Att vi bada! Få vi inte det då? Få vi inte bada?



Va skulle hon säga? Vad skulle hon säga, då den välsignade pojken icke 
ville förstå henne? Och tänk om hon nu sade något och sedan - Herre Gud, 
hon visste ju ingenting om sin gosse! Ingenting, ingenting, ingenting! Det 
var värre, än att gå i kola mörkret och leta efter tändstickor. Och om hon 
sade något - sade något, som han skulle missförstå. Om hon sade något, som 
han aldrig tänkt på? Hon mindes själv den dag, då förlåten rämnat 
inför henne, slitits itu av ovarsamma händer.



Och plötsligt föll det henne in, att hon borde berätta om sig själv. Hon 
berättade om sin ungdom, genomlevd och genomliden på detta Rogershus, där 
människorna hade så liten lust och än mindre förmåga att bereda varandra 
Iycka. Där nycken var en lidelse, lidelsen en nyck. Där nycken ensam 
härskade, bestämde allt, trotsade sig till allt.



Jacob tyckte, att detta var svårt att höra. Det var ju saker, som snuddat 
förbi honom så många gånger, saker, som Johnsson sluddrat och sladdrat om, 
saker, som han stänkvis förnummit ur gårdsfolkets viskningar. Jacob 
avskydde denna Rogershus' krönika, denna cronique scandaleuse, som hade så 
många pinsamma förbindelser med honom själv, med hans mor! Han kände, att 
Iyssnade han väl en gång med öppna öron, med begär att veta, så skulle den 
paradisiska friden försvinna, tankarna bliva bittra.



Han ville blunda, hålla för ögonen, be mor tiga.



För tredje gången denna dag mottog baronen en anhållan om företräde - 
denna gång från Jacob. Hans nåd hade nyss - något senare än vanligt - 
förtärt sin filbunke, sina jordgubbar och sitt glas Johannisberger. Styrkt 
av sömnen och vederkvickt av vinet gav baronen nådig tillåtelse.



-Goddag, goddag, min gosse, vasa?



-Jo, jag kommer för att säga hans nåd, att det är nog bäst jag far till 
någon skola nu.



-Nå så, det ha vi ju kommit överens med mor om.



-Javisst, men mor trodde möjligen, att det bara var skoj från hans nåds 
sida. Det vill säga, hon menade, att hon inte just litade mycket på 
-På mig? Vasa? Är han rosenrasande, krumelur? -Nu ska inte baron 
bli ond, för det här är allvarliga saker. Och att jag ska till skolan så 
snart möjligt, det är alldeles säkert, det.



Hans nåd svällde som en padda, ett tecken till vrede eller till munterhet.



-Vickberg - säg den fördömda krumeluren, att han ska till skolan, vare sig 
han vill eller ej. Men tala utländska, Vickberg, det bör han förstå bättre 
än svenska.



-Då är vi ju alldeles eniga om den saken. Då var det bara en sak till, jag 
ville säga



-Nå, så sjung ut!



-Ja, det gäller ju egentligen inte mig utan Blenda



-Jaså, inte honom utan Blenda? Nå?



-När jag nu kommer bort, så blir det förstås lite ensamt för Blenda till 
en början. Därför tycker jag, baron kunde skaffa henne en guvernant. Men 
det säger jag hans nåd, kom inte med någon elak gammal nucka! Utan tag en, 
som är ungefär jämnårig med Blenda, så att hon kan ha något nöje av henne 
också.



-Alldeles. Befallningen skall efterkommas.



-Jag befaller inte alls, jag säger bara, vad jag tycker. - Ja, så var det 
inget mer. Jag får tacka så mycket.



-Ingen orsak, min söte. - Hur länge tänker han bliva borta från Rogershus?



Svaret dröjde. Baronen kisade och blinkade åt Vickberg. Vickberg måtte väl 
se, hur gossen halstrades?



Och så kom svaret helt kort:



-Det vet jag inte.



Ånyo kisade och blinkade baronen, det såg nästan ut, som tänkte han 
säga en lustighet.       



Men plötsligt gjorde han en ful grimas, stånkade otåligt.



-Nej, hur fan ska man kunna veta det!



Adjö med sig, min söte.



5 Domprostinnan anländer. Första skärmytslingen.



Toni, iförd livre, satt på kuskbocken bredvid Nils. Toni hade sökt 
befrielse från det ärofulla uppdraget att hämta hennes nåd vid stationen. 
Men baronens befallning visade sig vara oåterkallelig. Och så fick då Toni 
lov att plocka fram sitt lysande betjäntlivre, som icke varit i användning 
under år.



Nå, hitintills hade allt gått mot förmodan lyckligt. Domprostinnan var 
verkligen blidheten själv. Med en liten hastig klapp på italienarens axel, 
hade hon sagt: "Comment vous portez-vous, cher monsieur? Et votre bon 
seigneur? " - Därpå hade hon övergått till svenskan och frågat efter 
Vickberg, Lovisa, Blenda -"et votre beau garcon - comment s'appelle-t-il? 
Jacques - je crois? Il doit etre grand maintenant - et tres beau - comme 
vous, mon cher Toni."



En sådan älskvärdhet hade helt och hållet förbryllat den stackars 
italienaren, och han hade dragit en djup lättnadens suck, då i detsamma 
häradshövding Björner kommit springande med hatten i hand, omfamnat och 
kysst på hand och kind sin kära, vördade tant. Domprostinnan hade därefter 
helt och hållet övergivit franskan som hon talade med en viss andfådd 
ansträngning - och på svenska fört ett fem minuters, viskande, tydligen 
ganska intressant samtal med juristen.



Du är vänlig, men jag tror dig icke. Du är falsk och 
du vill vara elak mot Jacob, tänkte Toni, där 
han satt uppsträckt på kuskbocken. Då och då måste han vända sig om för 
att besvara domprostinnans frågor. Hon frågade om baronens hälsotillstånd, 
om årsväxten, om tjurarna, om hundarna



-och Phylax, kära Toni! Hur mår Phylax?



-Phylax sköts förliden sommar, ers nåd.



-Sköts! Å Sara, hör du, Phylax är skjuten! Och man har inte underrättat 
mig!



-Kära tant, han var väl gammal och sjuk.



-Jag hade glatt mig så att återse det kära djuret! Han var ju ändå så att 
säga kvar från den gamla goda tiden. Nog kunde man ha underrättat mig. Men 
det är sant, det är alltför sant! Jag är ju van vid, att man icke tar den 
minsta hänsyn till mina känslor.



-Ack, kära tant, man får icke fordra för mycket. Alla äro icke lika 
känsliga som tant.



Damerna fortsatte nu att tala sinsemellan i låg ton, och Toni blev 
förskonad för vidare frågor.



Toni satt och drömde om hemresan, sin hemresa, den långa, långa resan till 
Toscana. I går afton hade italienaren beslutat begära sig fri ur tjänsten. 
Hemlängtan hade han ju alltid haft, beslutet hade i själva verket mognat 
under tjugu långa år. Men dess verkställande hade måst uppskjutas dag 
efter dag, år efter år. Nu skulle det ske. Förut hade han ju haft det, som 
bundit honom vid Rogershus: gossen.



Nu skulle gossen bort, och hur länge han skulle stanna borta, visste man 
icke. I går afton hade Toni sökt upp Jacob, som satt på en bänk i parken.



-Jag hör, att Jacob skall resa bort? - Ja. - Skall Jacob resa snart? - Jag 
vet inte, senast i höst. - När tror Jacob, att Jacob kommer tillbaka till 
Rogershus?

-Aldrig, far!



Far!



Det var första gången.



Nej, nu skall jag icke tänka på detta, ty då börjar jag gråta. Och det ser 
fult ut att gråta, då man sitter på kuskbocken, iklädd livre. Jag skall 
tänka på, att jag snart skall resa hem. Jag skall icke taga tjänst. Jag 
skall bliva en skicklig värdshusvärd i någon god stad, kanske i Firenze. 
Jag skall samla mycket pengar, mycket pengar, mycket pengar.



Han rörde på fingrarna, som om han rullat radbandskulor till många ave'n.



Aldrig? - det är ett stort ord i en ung mun. Vad kan det betyda? Två år, 
tre år? Att gå där ensam på Rogershus tre år. - Nej, jag skall icke tänka 
på detta. Jag skall resa hem och samla mycket pengar.



-Mitt Rogershus! A, mitt kära gamla Rogershus! utropade hennes nåd.



Ekipaget körde upp, Toni hoppade av och öppnade vagnsdörren. Nedför 
trappan skyndade Vickberg och Lovisa.



Hans nåd då?



Hela morgonen hade hans nåd varit vid ovanligt gott lynne, pratat, 
skrattat och småsjungit så falskt, som det rätt gärna var möjligt. Klockan 
halv ett hade han som vanligt gått till sängs. Men sömnen hade varit långt 
ifrån god, störd av elaka drömmar. Och uppvaknandet hade varit förfärligt. 
Hans nåd var tydligen fullständigt bragt ur fattningen.



Han ville ikläda sig sin kammarherreuniform och trots herr Vickbergs milda 
protester gjorde han det också. Dräkten hade icke varit använd på många år 
och satt förfärligt illa, klämde honom överallt, flera knappar gingo 
icke att knäppa.



Vickberg var förtvivlad.



Väl iförd hela sin ståt började baronen vandra omkring i slottet, stödd 
mot Vickberg och följ av fru Enberg, Lars och Lena. Han envisades att 
ströva igenom alla rum, ja, han steg ned i källarvåningen, inträngde i 
köket och rörde om bland grytorna med sin käpp. I vart enda rum hade han 
någon befallning att utdela. Vissa saker skulle tagas bort, slås in, andra 
skulle i deras ställe sättas fram. Han slog på möblerna för att se, om de 
voro dammiga, han granskade fönsterna, han lät den stackars fru Enberg stå 
på huvudet i lådorna för att plocka fram en massa saker. Det visade sig, 
att hans nåd hade ett vidunderligt minne för småsaker. Var är det och det, 
frågade han gång efter gång. Och gavs det då icke klart besked mullrade 
åskan på det förskräckligaste sätt.



I hennes nåds rum nådde hans småaktiga iver sin höjdpunkt. Lovisa måste 
riva upp sängkläderna och visa honom bäddningen. Han undersökte 
nattduksbord och tvättställ och försummade icke att granska deras 
innehåll. Ett dylikt misstroende var mer än fru Enberg kunde stå ut med. 
Hon gick sin väg.



-Vart tar människan vägen?



-Antagligen gick hon ner i flygeln.



-Vasa? Ja, nu ska vi också besöka flyglarna.



Men så långt gick det då icke. Vare sig det berodde av den häftiga och 
ovana rörelsen eller av stark själs spänning - hans nåd blev plötsligt 
illamående. Han fick kräkningar och diarré. Kammarherreuniformen måste 
läggas av, och hans nåd lades i sängen.



Domprostinnan ville genast skynda till sin brors sjukläger, men Vickberg 
förklarade, att baronen sov och icke finge störas. Fru Enberg inbjöd 
till middag. -Ack ja, låt oss dinera! Du är nog hungrig, kära Sara. - Räck 
mig din arm, Lovisa! Du får inte lämna mig. Å, jag har så många frågor att 
göra! - Vickberg, kom ihåg, att vid minsta tecken till uppvaknande, måste 
jag genast tillkallas. Jag vill vara den första, som möter hans blick, den 
käre, käre Roger



Middagen avlöpte på ett för fru Enbergs känslor synnerligen 
tillfredsställande sätt. Hennes nåd hade idel lovord för allt och alla. 
Och att höra med vilket vänligt intresse hon talade om Jacob, gjorde 
förfrågningar! Fru Enberg måste naturligtvis berätta den sista stora 
nyheten.



-Och det känns ju nästan, som om jag skulle mista gossen. Ja, Herre Gud, 
så känns det! Men det är ju till hans bästa



-Ja, den ställning han nu kommer i, kräver ju en helt annan uppfostran än 
- än vad han eljest borde ha fått.



Fru Enberg ryckte till. Det hade varit något i domprostinnans tonfall, 
något, som hon kände igen från forna tider, en viss skärpa.



-Vad menar ers nåd? Inte har den stackars gossen någon "ställning"?



Domprostinnan snörpte på munnen.



-Å, kära Lovisa!



Men varför får jag då inte se de söta barnen! Varför komma de inte och 
hälsa? Det är då bra besynnerligt, min kära Lovisa. Skulle du inte vilja 
säga dem, att det kommit en gammal tant till Rogershus. Säg dem, att hon 
håller hjärtligt av dem och gärna skulle vilja omfamna de kära unga 
varelserna



Jo, fru Enberg var naturligtvis villig att utföra det nådiga 
uppdraget. Hennes bortgång tycktes göra luften lättare, domprostinnan 
andades ut.



-Såg du hennes min, Sara? Å, gubevars så oskyldigt! Den stackars gossens 
ställning! Det var den mest impertinenta min, jag någonsin sett!



-Men hon kanske inte vet



-Hon! Var du så lugn, min goda Sara, det ligger många års skickligt 
intrigspel bakom Rogers vanvettiga beslut. Har jag inte alltid sagt dig, 
att Enbergskan är en falsk markatta? Men jag förstår mig inte på dig, kära 
Sara. Du har tagit dig en ovana att alltid motsäga mig



-Snälla tant!



-Ja, seså.



Men kan du tänka dig någonting mera cyniskt än Rogers testamente? Den 
siste Roger Bernhusen de Sars insätter ett oäkta barn såsom 
universalarvinge! Mon dieu! Och om det ändå vore hans egen bastard! Men en 
tjänares oäkta barn!



-Det är verkligen otroligt. Men kan inte ett så underligt testamente 
förklaras ogiltigt?



-Omöjligt! Den beskedlige Björner sa' mig, att alla vederbörliga former 
skola iakttagas. Och naturligtvis får man icke ett ögonblick tänka sig, 
att han skulle kunna begå något formfel. - Nej, vi måste använda andra 
medel. Och det säger jag, att i trots av det alltför tydliga och sårande 
misstroende, som Roger har visat mig i denna sak, så kommer jag att up~ 
bjuda hela min förmåga för att ställa allt till rätta. Sedan må den Högste 
befalla och styra, som Han för gott finner.



Vad vill det här säga? Vad är det för en flicka? Var kommer hon ifrån? Har 
hon stått och lyssnat?

Flickan, som kommit in i salen bakom hennes nåds rygg, bar en stor 
skål jordgubbar. Hon ställde skålen på bordet, trädde ett steg tillbaka 
och neg mycket vackert och djupt - kanske alltför djupt och med en smula 
skälvande knän.



-Nå, vad heter hon?



-Blenda. - Tant Enberg sa'



-Mon dieu! C'est la petite - Mitt kära barn, giv din gamla tant stora 
famnen! Ser du, Sara - hur nätt -comme elle est ravissante! Elle ne 
ressemble pas du tout a son pauvre pere - Kyss mig på kinden, mitt kära 
barn!



Blenda efterkom uppmaningen och kände sig nu lugnare. Hon hade ett stort 
behov av att känna sig vara omtyckt, den lilla Blenda. Och domprostinnans 
hjärtliga omfamning gjorde henne gott.



-Nå, var är din unge kavaljer - le bon Jacques, le beau jeune homme!



-Jacob - menar -? Han kunde inte komma han hade visst gått åt skogen.



-Det gör mig också alldeles detsamma, kära barn. Om den unge mannen icke 
känner hövlighetens enklaste regler, så vill jag endast hoppas, att han 
måtte få en god tuktomästare.



Men hur mår egentligen din far, kära barn? Jag är i en horribel oro. Har 
du hört något?



-Menar - är det onkel, ers nåd -?



-Pauvre petite, mumlade hennes nåd och gav Sara ett tecken, att hon måtte 
observera det arma barnets bryderi. Det var för övrigt icke utan att 
domprostinnan själv kände sig en smula brydd. Men en dylik känsla var 
hennes natur ganska främmande och försvann hastigt. Med klar och bestämd 
röst sade hon:

-Jag menar naturligtvis din far, min käre bror 
Roger.



-Jo tack, han mår bra, förhastade sig Blenda.



-Vad för slag? Han har ju haft en attack åt hjärtat och vomerat 
förskräckligt. Vad menar du, barn?



-Jag menar bara, att det inte är något farligt, sökte Blenda förklara sig. 
Onkel får alltid sådant där, då han blivit kall om magen. Men det går 
snart över.



Hennes nåd kände medlidande med den förvirrade flickan och fann, att 
samtalet borde fortsättas vid lämpligare tillfälle. Blenda fick sålunda en 
liten vink om att hon kunde avlägsna sig; en vink som den förlägna flickan 
antagligen icke skulle ha förstått, om icke Sara helt vänskapligt tagit 
henne under armen och föreslagit en liten tur genom parken.



Sara ville så oändligt gärna promenera i denna vackra, romantiska park. 
Hon tänkte sig också möjligheten av, att de i parken skulle kunna möta den 
där unge mannen, som på ett så egendomligt sätt stigit från ett intet till 
stor betydenhet. Och som till på köpet titulerades "le beau jeune homme".



-Hur gammal är han egentligen, er Jacob? frågade hon Blenda.



Hennes nåd sökte en stunds vila



Vid åttatiden på aftonen vaknade baron Roger. Hans första fråga var: Har 
hon kommit? Och då denna av Vickberg bejakats, kom en andra fråga hastigt, 
förskräckt: Är hon här - här inne i rummet? -Nej, men hon hade uttryckt en 
livlig önskan



-Nå så. - Hur tycker du, jag ser ut?

-Jo, Vickberg tyckte, att hans nåd såg ganska bra ut. Sömnen hade 
tydligen varit uppfriskande.



-Menar du, att vi ska stiga upp?



-Nej, för all del - ers nåd bör spara sina krafter. Och jag vågar tro, att 
hennes nåd skulle bli förtvivlad



-Javisst. Ska vi ta på oss nattrocken då?



-Som ers nåd behagar. Eller kanske bliva helt lugnt liggande?



-Säger du det? Men jag måste ömsa skjorta, vasa? Och stänk lite - ä? - 
parfym. Si så där. Är fönstret öppet?



Dörren öppnades för hennes nåd. I sittande ställning, blåröd under den 
vita huvan, mottog hans nåd sin systers omfamning och kindkyssar.



-Käre, käre Roger! Hur mår du?



Jo tack, för all del, baronen kände sig skapligt kry. Men det satt 
någonting i halsen



-Du har vapeurer, Roger! Du har vapeurer! Ja, motsäg mig inte, Roger! 
Stackars Per led fasligt av vapeurer de sista åren. - Vickberg, skynda och 
bed fröken Siedel, att hon tar fram det engelska saltet



Engelskt salt fanns även i baronens medikamentförråd, och domprostinnan 
matade sin stackars bror med en kraftig dos. Roger svalde och svalde och 
lät sig undergivet behandlas.



-Det är särdeles vänligt av dig, Julia, att du inte alldeles glömt bort 
mig, mumlade han.



-Glömt! Å! Comme tes paroles me font mal! Du vet dock, Roger - anledningen



Å, min beskedlige Vickberg är nog så god och hjälper fröken Siedel med 
uppackningen, inte sant? Tack !

Du vet, Roger, att minnet av mitt sista besök på Rogershus måste 
vara mig oändligt pinsamt



-Javisst - jo - men nu skulle vi kanske inte tala om det. Salig människan 
är död, ja. Det är så det. Men för resten var det inte mitt fel, att det 
blev en brytning. Vasa? Han hade ett fördömt obehagligt sätt att blanda 
sig i mina angelägenheter.



Nå så. Hm. Vi ska inte tala om det, nej. Salig människan - salig människan 
- har frid nu.



-Ja, ack ja. Men vilket slut, Roger! Mon dieu, vilket slut!



Baronen vred sig oroligt.



-Jaså? Det var svårt?



-Om du kunde ana! Och vem kunde väl tro, att det skulle taga en så grym 
vändning! Det började så oskyldigt med lite illamående, kräkningar, 
vapeurer -ja, alldeles som nu ditt onda. Vem kunde väl ana



-Han åt för mycket.



-Inte mer än du, min bäste Roger.



-Vasa? Han! Han är kopiöst! Han åt fördöme mig tre gånger så mycket som 
jag. Det är alldeles säkert det! Tre gånger!



-Ja, du är ju alltid så säker på din sak, käre Roger. Men du gjorde nog 
klokt i att vara lite mera försiktig i mat och dryck - Och nu är du 
sextiofem år, Roger. Sextiofem! Du är nu tre år äldre än vad vår älskade 
far var vid sitt frånfälle



-Nå så, ja det är egendomligt. - Men säg - var det verkligen så svårt? Jag 
menar för Per?



-Ack ja! Och det var ju icke blott de kroppsliga plågorna utan även oron 
för oss. Ja, Roger- till dig kan jag säga det: han lämnade oss i 
fullständig misere. Ja, misere! Herre gud, jag sökte trösta honom, jag 
försäkrade, att du nog skulle hjälpa oss



-Ja, ja, har jag inte det?



-Jo tack, tack, dyre Roger! Men du kan ju förstå, att det har varit svårt 
för mig många gånger. Gud vare tack och lov att mina barn städse gjort mig 
glädje. Och nu äro ju gossarna så långt komna att de kunna vara mig 
forutan



Domprostinnan log vemodigt.



-Du kunde ha tagit flickan med dig.



-Lilla Malla? Ja - men vet du, uppriktigt sagt så blev resan ändå tämligen 
dyr för mig och Sara



-Sara! Sara! Va fan ska du släpa omkring med den där Sara för? Om du har 
så svårt, som du säger, så kunde du släppa Sara på bete på Björkenäs. 
Vasa?



-Menar du verkligen, Roger, att jag skulle vara utan allt sällskap?



Det engelska saltet började nu verka. Hans nåd fick kraftiga uppstötningar 
och undgick sålunda ett besvärligt svaromål. Domprostinnan kastade sig in 
på ett annat ämne.



-Dessutom har lilla Malla fått följa Mina Bergfeldt till Marstrand. Å, den 
kära Mina visar ett sådant deltagande och varmt tycke för min lilla 
flicka. Oss emellan sagt: jag har verkligen tänkt mig möjligheten av ett 
parti mellan Vilhelm och Malla. Ack, vet du -det är mig så kärt att tänka, 
att lilla Malla skulle bli husfru på Rogershus! Och Vilhelm Bergfeldt är 
ju en sådan utomordentligt hygglig ung man



Tröttar jag dig, Roger? För all del säg ifrån!



Ja, du får förlåta mig, att jag talar om mina barn. Varav hjärtat är 
fullt, därav talar munnen. Och du förstår nog att jag har mina bekymmer



-Nå - hm - Malla ska vi naturligtvis sörja för







ifall det behövs.



-Tack käre - du är så god. Men du har ju de dina att tänka på. Först och 
främst lilla Blenda. Comme elle est charmante, ta petite fille! Jag har ju 
också alltid hyst ett särdeles intresse för det kära barnet. Och du minns 
nog, att även stackars Per



-Tack, tack så mycket! Det undanber jag mig att bli påmint om!



-Du är så retlig, käre bror. Ack ja, så var det också med stackars Per, 
hans lynne försämrades med varje dag. Vredesutbrotten kommo allt oftare. 
Ack ja, att det skulle gå så.



Så har du ju också den unge mannens framtid att tänka på



-Unge mannen? Vasa? Honom har jag ingen del i. Var så god och fråga 
Enbergskan!



-Jag skämtar icke, Roger. Du har en oawislig moralisk skyldighet



-Vasa? Fördöme mig, är inte du lustig, min söta Julla! Ska jag stå i 
ansvar för alla oäkta ungar på gården, så ska jag fördöme mig sätta 
hänglås för pigkammaren!



-Roger - du glömmer dig!



-Pardon, min söta! Men fördöme mig om jag tål någon inblandning - hm - nå 
så



Ja, om lördag fylla vi sextiofem år - hm - det är inte så mycket, vasa? 
Men alltid något. Jag har tänkt, att vi skulle ha en liten fest. Vi ha 
tänkt inbjuda några - de närmaste anförvanterna. - Si, min söta - jag har 
tänkt ställa - hm - med detta jordiska. Ja, inte för ålderns skull - men 
någon gång skall det ju ske



-Forvisso.



-Och så har jag tänkt, att våra närmaste skulle bevittna vår 
yttersta vilja. Unge Bergfeldt - hm och min söta systers herrar söner



-Tack, tack, käre!



-Jag ber, min söta - inga tacksägelser i förväg. Hi, hi. Testamentet är 
icke uppsatt ännu



-Skämta icke så! - Jag har något att bedja dig om, mon tres cher frere



-Var så god!



-Om du, som du säger, tänker göra några dispositioner, så glöm, vad jag 
möjligen råkat säga dig om min och de minas ställning. Du får icke taga 
den minsta hänsyn till oss - åtminstone icke i första hand. Du måste först 
och främst och allena tänka på din plikt mot Gud och människor



-Vasa? Ar du krumelurig? Plikt? Jag har fördöme mig inga plikter



Domprostinnan hade rest sig upp och intagande en ställning, en hållning, 
som passade för allvaret i hennes ord, sade hon:



-Jo, Roger - du har plikter. Jag har nyss antytt av vad art. Nu vill jag 
endast minna dig om, käre broder, att ännu har ingen kunnat förebrå en 
Bernhusen de Sars, att han svikit sin plikt.



-Vasa? Va fan säger du? Ar du alldeles krumelurig? Aldrig svikit sin 
plikt! Vår salig farbror då, vasa? Julius Gustav Adolf Robert de Sars? 
Fördöme mig, rymde han inte med regementets kassa! Och förfalskade salig 
fars namn! Och hur han försörjde sin unge, ska vi väl inte tala om. 
Fördöme mig, hade inte Lovisa blivit en vanlig - gått - gått åt helvete, 
ifall inte far tagit hand om henne



-Det är - C'est - Mais comme tu mens! Lovisa är syster till Hallingen.

-På mödernet ja, men gubben Halling ville inte 
veta av henne. Tusan heller! Har du inte hört, hur det gick, då salig far 
skulle tvinga Hallingen att ta reson, vasa? Hi, hi. - Va fan står du för? 
Sätt dig här! Den där krumeluren Vickberg står vid dörren och luskar. - 
Jo, sir du, min söta, det var så



Historien berättades och åhördes med samma intresse. Och historia gav 
historia. Den gamla krönikan hade slagits upp och visade sina mest 
delikata sidor. Syskonen fördjupade sig i pikanta mysterier, i befängda 
och lustiga minnen.



Äntligen hade man funnit något, som enade sinnena, ett samtalsämne, som 
kunde njutas i frid och gamman.



Till slut blev dock baronen alltför livlig, han sprang upp på golvet för 
att härma och illustrera. Ehuru domprostinnan fann det nog så löjligt och 
roande, ansåg hon sig nu likväl böra avbryta samtalet och tillkalla herr 
Vickberg.



Syskonen skildes med ömhet.



6 Herr Per intresserar sig för barnen  Andra 
skärmytslingen.



Jacob hade gått upp till Tanningestugan, ensam. Han hade lämnat Rogershus 
samma afton, domprostinnan anlände, och morgonen därpå infann han sig på 
Björkenäs för att få något till livs. Han mottogs vänligt med med manga 
frågor, som han fåordigt besvarade.



Per Hyltenius uppsökte sin värd. Patronen satt på kontoret och rökte pipa 
och drack kaffe, de enda sysselsättningar, som kunde sägas roa honom.



-Det är en egendomlig pojke, Jacob. När jag talar till honom, snäser han 
mig. Är han ond på mig?



Nej, det kunde Arvid Siedel icke tänka sig.



-Är han alltid så här butter?



Butter? Jacob? Nej, det hade patron Siedel aldrig märkt. Tvärtom brukade 
de föra ett hiskligt väsen, Jacob och Blenda.



Där ha vi det! tänkte Per. Det har kommit en fnurra på tråden mellan de 
båda unga, och därför är humöret så dåligt.



-Men säg mig - vad gör han egentligen? Han går ju inte med i lantbruket, 
och jaga och fiska kan han ju inte hålla på med jämt. Läser han?



Ja, nog brukade han en och annan gång låna en bok. Men vad det var för 
slags böcker, det visste inte patron Siedel. Pojken fick rota i bokskåpen, 
bäst han ville.



Per Hyltenius hyste ett stort och varmt deltagande för sina 
medmänniskor, särskilt för de yngre. Liksom modern hade han en stark 
benägenhet för att ingripa över allt, där ett ingripande över huvud taget 
var möjligt. Han njöt av att ställa till rätta och var naivt okänslig för 
det påträngande i sin mission. Han ville ju så väl. Och han ansåg sig ha 
alla förutsättningar att lyckas som en ungdomens ledare och rådgivare. 
Salig domprosten hade under sin professorstid varit en utomordentligt 
omtyckt lärare. Och själv hade han redan i unga år lyckats förvärva sig en 
lugn, vidsynt och lycklig blick på de mänskliga tingen.



Jacob hade hans fulla deltagande. Gossens ställning måste ju vara 
synnerligen falsk, synnerligen obehaglig. Att gå där dagligen mellan far 
och mor och likväl knappast ha en aning om någonting sådant som familjeliv 
- ett intressant fall, och högst beklagligt. Utan all ledning, okunnig 
naturligtvis, en sovande själ



-Har herr Enberg någonting emot, att jag följer er till jaktstugan? Det 
skulle roa mig att se, hur ni har det där uppe.



-Ånej. Kan det vara något nöje, så.



Per smålog för sig själv. Han blir inte god att tas med, den här 
ynglingen, tänkte han. Men vi få väl se.



-Ni är visst mycket ofta uppe vid Tanninge? Är det jakten, som lockar?



-Ja - - men det är slut med det nu.



-Med jakten? Ja, men börjar inte andjakten?



-Jovisst. Andjakten börjar.



-Å, ni menar kanske, att ni för er del inte tänker jaga vidare?



-Jag menar just ingenting. Men när människor frågar en, måste man ju 
svara något, för att inte låta ohövlig.



_ Jaha, skrattade Per, det har ni rätt i.



Men säg- från ett till ett annat - tycker ni inte, att vår gemensamme vän, 
Arvid Siedel, för ett bra fattigt och enformigt liv. Jag tror icke, att 
han har några intressen. Läser han?



-Jo för all del, han läser tjockt med följetonger.



-Följetonger! Och ändå har han ett ganska rikligt bibliotek



-Ja, han har böcker! Han har en rolig bok om Buddha.



-Buddha! Jaså, sådant läser ni? M intresserar er kanske för 
religionshistoria?



-Nej då. Men Blenda tycker om sagor.



-Lilla Blenda - jaså. Än ni själv då? Vad tycker ni om?



-Jag tycker om att sova.



-Nå, det är ju på sätt och vis ett buddhaistiskt ideal



-För resten är det ganska roligt att läsa den där boken. Det är lustigt 
att tänka sig, att det verkligen finns människor, som tro på allt det där. 
Jag kan då inte förstå det. Tror ni verkligen, att de tro - eller låtsas 
de bara?



-Legenderna om Buddha? Å, underbarare saker än så ha funnit både 
förkunnare och anammare.



-Ja, det är väl så. - Ni då? Va tror ni? Ja, jag menar inte om Buddha utan 
annars?



Per kände sig en liten smula brydd. Men frågan var allvarligt framställd 
och krävde följaktligen ett allvarligt svar.



-Jag tror på en gud.

-Det gör inte jag. Jag tror, det är en slump alltsamman.



-Den tron är ni tyvärr icke ensam om. Men den är tröstlös



-Å, varför det? Varför den mer än andra? Om det är slumpen eller en gud, 
som är elak, det kan väl just göra detsamma. Bara att man inte har någon 
att svära över, förstås.



Går jag för fort? Ni är visst dålig att gå



Per var icke särdeles rörlig, han hade en tung kroppshydda att bära på. 
Och dessutom var han så tankspridd, snubblade. Stigningen var också ganska 
brant och tröttande.



Men då de äntligen nått stugan, då de stodo på den lilla bergsplatån med 
sjön nedanför, då Per blev varse sjöns och bergens och skogens och 
ängarnas skönhet - då besegrade hänryckningen trötthet och olust. Per 
började tala över detta svenska landskap, vars skönhet är så oändligt 
skiftande och svårtydd, så mystisk så innerlig, så lätt omstämd från dur 
till moll, från moll till dur. - Med många se här och se där sökte han 
förtydliga sin lilla föreläsning. Men hela tiden hade han en obehaglig 
förnimmelse av att icke bliva förstådd.



-Där ligger Klockeberga, sade Jacob. Har ni varit där? Det är mycket 
större än Björkenäs, de ha hundrafemtio kor där.



-Verkligen, jaså. Per kände sig något förstämd. Det fanns någonting hos 
den där gossen, någonting genstörtigt och strävt, slutet, avvisande. Eller 
kanske han var dum?



Nåja, det kunde ju hända, att han var mera lagd för det praktiska.

-Säg Jacob, vad tänker ni egentligen bli?



_ Ja, jag har ju gått här och drivit och inte tänkt stort på den saken. 
Men nu får jag väl börja tänka. Baron är gammal, och då han en gång faller 
ifrån, blir det en annan ordning.



Vi, mor och jag, ha ju varit som ett slags husdjur på Rogershus. Och det 
är vi väl fortfarande. Så det blir ju som hans nåd bestämmer.



Ja, jag säger ingenting ont om baron. Han är nog snäll. Men det är så.



-Min kära vän, ni tycks verkligen ha alltför liten självkänsla. I våra 
dagar existerar icke något slags livegenskap. Var och en har sin fria 
vilja



-Ja, vad tjänar den till? Jag vet nog, vad jag vill, men det hjälper mig 
inte.



-Naturligtvis måste man hålla sig inom rimlighetens gränser



-Det är just det. Och det gör man inte. Och så tjänar alltsammans till 
ingenting.



Säg, känner ni till den där Buddha något? Inte bara sagorna, menar jag. 
Han måtte inte ha tyckt om flickor?



Per skrattade välvilligt. Han hade slagit sig ned på stugans låga trappa, 
och där han nu satt med korslagda ben och framskjutande mage var han själv 
rätt lik en fryntlig Buddha.



-Inte tycka om är väl knappast något lyckligt uttryck. Det hörde ju till 
hans system - om jag får begagna ett så profant ord - att fly denna 
världens lockelser



-Jo, jag vet. - Vet ni, vad jag tror? Jag tror, att han måste ha varit en 
vådligt häftig människa. Han kände nog på sig, att om han inte riktigt 
höll sig i styr, inte brydde sig om någonting 
utan satt så där och halvsov och funderade, så skulle han inte haft någon 
makt med sig själv. Tror ni inte det?



-Nej, uppriktigt sagt, den tolkningen



-Men det tror jag. En vanlig lugn människa skulle nog aldrig falla på den 
iden: att avstå från allting. Hon tar saker och ting med ro, blir aldrig 
så värst glad och aldrig så värst ledsen. Varför skulle den avstå?



-Ar ni själv mycket häftig?



-Jag? Jag är som en kogubbe. Och jag tänker heller inte avstå från annat, 
än vad jag blir tvungen till



Nu, tänkte Per, är stunden kommen att försiktigt och grannlaga följa 
spåret.



-Ni brukar ju ta lilla Blenda med er hit upp?



-Det är slut med det nu. Jag ska lämna Rogershus, i höst eller så.



-Verkligen? Säg, är det av fri vilja, ni gör det? Eller är det befallning 
från högsta ort?



-Båda delarna. Jag vill det, och mor vill det, och hans nåd vill det. Så 
det är ju bra.



-Det är väl ändå med en viss saknad, ni skils från Rogershus?



-Antagligen. För resten är det ett otäckt gammalt näste.



-Rogershus?



-Ja, det är trolleri med det. Man går där och tror att allting är bra, och 
tycker, att det just inte ska kunna bli på annat sätt. Och så ett tu tre 
slipper fan lös och vänder upp och ner på allting och förvänder ens syn, 
så att man ser små onda troll i alla vrår!



Jacob gick in i stugan och smällde igen dörren efter sig så att 
mossan rök från de murkna posterna.



Det var mig en livlig kogubbe, tänkte Per. Någonting är på tok, det är 
alldeles tydligt. Och antagligen är det icke bara fråga om en liten osämja 
mellan de unga. Nej, här är nog gammalt folk med i spelet.



Kunde domprostinnan möjligen ha något med detta att skaffa? Hon verkade ju 
för närvarande på Rogershus och lämnade antagligen ingenting orört. 
Misstanken tycktes Per ganska rimlig, och den sporrade honom. 
Domprostinnans äldste son hyste den största vördnad för sin mor. Men bådas 
starka verksamhetsbegär och i många ting rätt skilda åsikter hade ofta 
orsakat stridigheter mellan mor och son. Ja, Per hade till och med viss 
benägenhet att söka tvisteämnen.



-Jacob! ropade han. Kom ut, så att jag får tala med er! Han lutade sig 
bakåt och gav den gamla dörren en knuff, så att den jämrande flög upp.



-Va slår ni sönder dörren för?



-Jo, hör nu! Ni ska vara snäll och visa mig den ginaste vägen till 
Rogershus. Eftersom mor redan har kommit, och onkels idylliska tillvaro 
således redan torde vara störd, så inser jag icke, varför jag skulle 
behöva hålla mig dold i skogen. Det är visserligen obehagligt att komma 
som objuden gäst. Men det kan inte hjälpas. Blir onkel ledsen, så blir väl 
Siedel desto gladare. Och det ena får taga ut det andra.



Vill ni? Ni skulle göra mig en stor tjänst.



Jacob kunde naturligtvis icke neka.







Samma morgon, alltså dagen efter sin ankomst, hade domprostinnan erhållit 
en så att säga officiell kännedom dom om det blivande testamentets 
märkliga innehåll. Hans nåd hade röjt hemligheten, sig själv till mycken 
förargelse.



Dagen hade börjat så innerligen fridfullt och oskyldigt. Klockan elva 
hade baron Roger begivit sig till systerns rum för att göra sin 
uppvaktning. Hans nåd hade fullständigt tillfrisknat från gårdagens 
illamående, men - ytterst försiktig så snart det rörde hälsan -hade han 
likväl avböjt domprostinnans förslag att göra en visit på kyrkogården, i 
gravkoret. Det föreföll henne vara en ohjälplig taktlöshet att icke så 
fort som möjligt göra detta besök. Men baronen, som hyste en obetvinglig 
motvilja för kyrkogårdar, förklarade, att man först borde tillbringa någon 
stund i biblioteket.



Även denna stund blev ett offer åt förfädrens andar. Bokskåpens allra 
heligaste öppnades av hans nåd själv, biträdd av Vickberg, och fram lyftes 
"memoarerna,', de Sarska memoarerna, tre digra manuskript bundna i kalv 
med guldsnitt, med vapen och med foder i "conleurs de Paris". Syskonen 
togo plats mitt emot varandra på var sin sida om det avlånga läsbordet. 
Gardinerna drogos upp och åt sidan. Baronen, beväpnad med förstoringsglas, 
började bläddra.



-Ja, sir du Jullan, det är fördömt intressanta saker det här. Nå, du har 
väl läst det mesta, ä? Men vi kunde gå igenom - låt mig se - här sir du - 
om salig kungen och hovet



"Memoarernas" författare, landshövdingen sedermera riksrådet friherre 
Roger de Sars, gift med Abraham Bernhusens dotter och stamfader för linjen 
Bernhusen de Sars till Rogershus, hade på sin tid varit en bland de mest 
ökända skvallerfabrikörerna. De anteckningar rörande sig själv och 
sina samtida, som han efterlämnat, hade heller aldrig stått i särdeles hög 
kurs bland krönikeforskare. De få fackmän som under årens lopp gjort sig 
omaket av en resa till Rogershus, hördes likväl aldrig beklaga sig. Ty den 
tidsförlust, som de otvivelaktigt gjorde, ersattes rikligen på annat sätt 
genom fideikommissariens välvilliga frikostighet. Varje innehavare av 
Rogershus och memoarerna hade nämligen städse ansett det som en hederssak 
att understödja de framstående - naturligtvis framstående vetenskapsmän, 
som sökt avvinna memoarernas dåliga franska och förskräckliga pictur något 
sanningskorn.



-Hör du, Jullan - vasa? - skulle vi hoppa över det här? Jag kan inte si, 
va här står - nej, fördöme mig om jag kan



Baron Roger hade kört fast i ett många, många sidor långt betänkande 
angående rikshushållning och lantbruksekonomi. Visserligen hyste han den 
allra djupaste vördnad för sin stamfaders nationalekonomiska betraktelser 
- som enkannerligen rörde sig kring husbehovsbränningen - men i alla 
fall, eftersom Julia var närvarande, så kunde man ju tillåta sig vissa 
överhoppningar och uteslutande använda tiden till att dechiffrera "les 
petits mots", anekdoterna.



Och under dryga två timmar sutto de båda syskonen och letade fram elaka 
lögner om döda människor. Liksom då moraliskt och kulinariskt ouppfostrade 
människor plocka tryffelbitarna ur en gåsleverpastej och rata den feta, 
skära läckerheten, så slukade nu deras nåder skarpt smakande skandaler och 
. lämnade den hårdsmälta, pompösa filosofien all aktning men föga 
uppmärksamhet.

Hans nåd kände sig verkligen riktigt upplivad.



-Jullan, du, det är fördöme mig riktigt trevligt att ha dig här. Vasa? Det 
är högst angenämt, min söta. Du kunde gärna stanna några dagar.



-Tack, käre Roger! Om du visste, vad dina ord göra mig gott! Ja, jag har 
ju också tänkt stanna några dagar. I morgon ha vi ju din födelsedag



-Javisst, ja! Då, min söta, ska vi ha angenämt, riktigt angenämt - jaha - 
vasa?



Baron Roger erinrade sig plötsligt, att födelsedagens tillämnade stora 
händelse visserligen skulle bereda honom men knappast syster Julia något 
nöje. Tanken härpå förvirrade honom och detta desto mer, som han i 
hastigheten icke kunde få klart för sig, varför han i vardagslag brukade 
vara så förargad på syster Julia, varför han velat bereda henne denna 
obehagliga överraskning. Herre gud - människan var ju riktigt trevlig!



-Sir du, min söta, testamentet, det blir nog bra, fördöme mig, och lilla 
Malla ska vi naturligtvis ha i tankarna, vasa? Sir du, även om hon icke är 
nämnd i testamentet, kunna vi alltid göra en liten klausul, vasa? Vi kunna 
förständiga vår universalarvinge att utgiva ett årligt underhåll



-Vad menar du, Roger?



Jo, den tonen kände hans nåd igen, och han rodnade ända ut i 
öronsnibbarna, ända ut i nästippen, som började klia på ett obehagligt och 
olycksbådande sätt. Den fördömda- trodde hon kanske, att hon kunde styra 
på Rogershus nu som i salig fars tid? Kujonera honom, tvinga honom som då 
hon tvang honom till giftermål och mycket annat. Jo, nu kände han igen 
tonen.

-Menar du - menar du verkligen, att mitt barn, din systerdotter, din 
stackars fars dotterdotter skall tigga sitt bröd av en - av en - av den, 
du behagar utnämna till universalarvinge? Att du inte blygs!



Och så bröt det löst:



-Att du inte skäms, att du inte skäms, att du inte



Baron Roger fick icke syl i vädret. Endast då hennes nåd framställde 
direkta frågor, om det verkligen var sant detta som berättades om 
testamentet, jakade han med rysliga, bekräftande miner och halvkvävda 
fördömelser. Han trummade på bordskivan med knytnäve och käpp, han 
stampade och fick förfärligt ont i foten.



Vickberg skyndade till, bjöd honom sin arm, reste honom upp. Domprostinnan 
brast i tårar. Hans nåd ville bli förd till sitt rum. Domprostinnan 
befallde fram häst och vagn.



-Ja, res du! skrek hans nåd. Res bara! Res bara! Jag vill inte si dig!



-Roger! Jag vill besöka våra föräldrars gravar vägrar du mig detta? Vägrar 
du mig detta?



Men hans nåd skuttade ut ur biblioteket på ett ben, stödd mot Vickberg, 
med den stackars värkande foten dinglande i luften.



Domprostinnan åkte nedför allen. Hon höll alltjämt näsduken för ögonen; 
dessa elaka, skamlösa människor skulle icke få se hennes tårar, glädja sig 
åt hennes smärta.



-Mor! hörde hon. Å, du min skapare! Per, den olycksfågeln! Här - i denna 
stund!



-Per! Varför har du kommit! Sa' jag dig inte, att du skulle vänta, tills 
jag skickade bud?

-Jovisst, men jag tänkte, eftersom du redan var 
här



-Här! Jag reser! Jag lämnar för alltid Rogershus!



-Nu? Nu med detsamma?



-Först skall jag uppfylla en helig plikt. Men sedan i kväll



-Kära mor, vad har du nu igen ställt till med?



-Ja, det är jag, det är naturligtvis jag, som bär skulden! Och mina egna 
barn ska förebrå mig i främmande människors närvaro



-Det här är Jacob Enberg, mor.



-Kör, Nils! För guds skull kör!



Och oberörd av mänskligt lidande, stoiskt lugn i utövandet av sitt kall, 
skyldrade Nils med piskan och utstötte ett långdraget tssiii. Hästarna 
travade. Domprostinnan grät. Hon var otröstlig, övergiven, förolämpad av 
sina närmaste, förrådd av sina egna barn.



-Ja, ser ni nu, sade Jacob. Va skulle ni släpa hit mig för? Det visste jag 
väl på förhand, att det skulle gå så.



-Å, ni kan väl förstå, att det inte var er det gällde. Troligtvis ha de 
båda gamla råkat i dispyt om något



-Det var nog om mig, det. Eller om Blenda.



-Ånej, visst inte. Kom nu bara, så ska vi rekognoscera terrängen.



På gårdsplanen möttes de av Sara Siedel, fru Enberg och Blenda.



-Vad har då hänt? frågade Per.



-Å, kära hjärtanes herr Per, det är just det vi undra på, så vi kan bli 
smått förvridna! Rätt vad det är, kommer hennes nåd utfarande och vill ha 
skjuts och bara gråter. Och så skulle hon fara till kyrkogården. Och 
inte vågade man förstås fråga henne. Och Vickberg har inte kommit ut från 
hans nåd ännu. Så vi ha ingenting fått veta.



Sara tog Per Hyltenius under armen.



-Per, sade hon, då de kommit på tillbörligt avstånd från de övriga, jag 
kan mycket väl förstå, vad det är tant och onkel tvista om. Tvisten har 
helt säkert gällt den där unge mannen, som du för resten glömde presentera 
för mig



-Jacob? Nå, men vad är det då med Jacob? Vad har mor med honom att göra?



-Jo, det ska du få höra, kära Per. Både vad din mor och dina syskon och du 
själv ha med honom att göra. Onkel tänker i morgon upprätta - eller vad 
det heter - sitt testamente



-Nå?



-Och insätta herr Jacob Enberg som sin universalarvmge.



-Å, du pratar! Du skämtar!



-Tror du man skämtar om sådana saker? Vi ha det från Abraham Björner 
själv, och det är han, som ska skriva testamentet. Jo, du! Både Björkenäs 
och Klockeberga och allting, löst och fast.



Per stod där och gapade.



-Sannerligen jag begriper



-Ja, det är så att man knappt kan tro, att det är sant. Allting! Vart enda 
dugg? - Du kan väl tänka dig, att tant ska vara utom sig. Tänk så 
obehagligt!



-Ja, det är onekligen - en - en smula obehagligt. Mest för mor, förstås, 
och Malla. Herre gud - för oss pojkar - Men för mor. Ja, och för dig 
också, Sara. Det är en smula orättvist, tycker jag.

-Å, kära du: Jag! Så länge tant är nöjd med sitt sällskap



-Det förstås. Men sannerligen jag begriper. Vad mor skulle vara ond!



-Ja, tänk så elakt! Att locka hit henne för att bevittna detta! Om icke 
den snälle Abraham Björner skrivit till tant, så hade hon ju varit 
alldeles oförberedd. Vem kunde väl ana



-Nej, man trodde ju - Ja, men säg! Blenda då? Får inte Blenda någonting?



-Du ska få höra! Vid testamentet är fäst ett villkor. Nämligen att Jacob 
Enberg inom en viss tid eller någonting sådant ska gifta sig med Blenda. 
Vad tycker du om det?



Per tyckte till en början ingenting. Men plötsligt skiftade hans 
ansiktsuttryck från bekymrad förvåning till den allra gladaste 
tillfredsställelse.



-Sara, vad säger du? Då är ju allting klappat och klart!



-Klappat och klart? Vad menar Per?



-Å, jag har nu gått och känt den där gossen på pulsen under dryga två 
timmar. Och jag har lyckats konstatera en allvarlig förälskelse åtföljd 
av en häftig oro för att möjligen bliva skild från föremålet. Sannerligen, 
var inte detta lustigt!



-Per tror således, att han inte har reda på testamentet?



-Jacob? Nej, det är då alldeles säkert, att han inte har. Han är så fast 
övertygad om, att man vill skilja dem åt, stackars pojke



-Stackars! Jag må då säga, jag tycker inte han är att beklaga. Jaså, han 
är så förälskad i den där lilla snärtan?

-För så vitt jag har någon den allra ringaste förmåga att ställa 
diagnos



Nej, ptro, ptro! Nu går de sin väg. Jacob! Blenda!



-För guds skull, Per, inte ett ord, om vad jag har sagt dig! Inte till 
någon människa! Jag skulle bli olycklig för tant.



Per lovade dyrt och heligt att icke förråda en stavelse, av vad hon sagt. 
Men nöjet att prata och kanske driva en smula med de båda olyckliga 
älskande barnen behövde han då icke neka sig.



-Hör nu, kusin Blenda, jag minns inte, om jag hälsade ordentligt på er?



-Jo, nog hälsade ni, men inte för det jag tror, att m såg mig, inte.



-Eftersom onkel sover, kunde jag väl få göra en liten visitation inomhus? 
Eller vad säger fru Enberg. Det är så länge sedan jag var här, det skulle 
verkligen roa mig i hög grad. Jag lovar att icke komma den sovande för 
nära. Lilla Blenda kan ju följa mig som vaktare och ciceron. Vill Blenda?



Under tiden kan Jacob vara snäll och visa fröken Siedel stall och 
ladugård. Fröken Siedel är så intresserad av dylikt. Eller hur, Sara?



Per smålog klipskt och retsamt. Men Sara tycktes icke bliva det minsta 
förargad.



-Ja, om herr Enberg ville vara så vänlig?



-Nu, lilla kusin, får du lov att berätta alla hemska legender om 
Rogershus. Jag vill minnas, att det finns åtskilliga.



-Historier? Jadå. Johnsson kan visst en hel massa historier. Men jag får 
inte höra på, då han berättar, for tant säger, att de är så vådligt fula, 
så



-Gamle Johnsson? Nej, det kan jag förstå, att hans prat inte ska 
vara vidare lämpat för dina öron. Men kan du inga vackra historier?



-Om Rogershus? Nej, jag har aldrig hört någon vacker historia om 
Rogershus. Jag har bara hört, att då slottet byggdes, så blev arbetarna 
onda på sin förman och slog ihjäl honom och begravde honom i käl laren. 
Men då Roger de Sars- ja, den som levde då förstås - då han fick höra det, 
så lät han hugga huvudet av sju stycken, som voro de värsta. Och de andra 
fingo gå från hus och hem.



-Det var en hemsk början.



Säg, Blenda lilla, är det inte du, som tycker så mycket om sagor?



-Vackra sagor, ja! Sådana, som sluta bra. De få gärna börja hemskt, om de 
bara sluta bra. Jacob kan många sagor. Men om de sluta illa, så blir jag 
ond på honom.



-Jaså. Nå, då får Jacob bannor och så blir han ledsen



-Pytt blir han! Han är minsann inte som en annan stackare, som tar till 
lipen, bara de säger det minsta.



-En annan stackare? Det är väl Blenda det?



-Usch ja! Jag är då ett riktigt mähä, för jag gör allt, vad de säger till 
mig utan att så mycket som knysta en gång. Det är ju så vådligt 
obehagligt, när de bli onda på en.



-Det kan jag förstå. I småsaker bör man giva efter för husfridens skull. 
Men när det en gång i tiden kommer att gälla allvarligare saker?



-Vadför allvarliga saker?



-När du blir lite äldre - och det till exempel kommer friare?



-Ja, se då vill jag allt ha mitt ord med i laget.

-Om till exempel onkel skulle vilja gifta bort dig? -Om! Det kan jag 
tala om, att det vill han redan. Härom dagen så sa' han, att snart skulle 
jag gifta mig med Jacob. Ja, ni tror inte, ni. Men ni kan fråga Vickberg, 
han var inne och hörde det. Det är så sant, som jag lever. Jag talade om 
det för Jacob, men han trodde bara, att jag skojade. Och så talade jag om 
det för tant. Och hon tog det minsann på allvar. Jag såg nog, att hon blev 
ond, fast hon inte ville, att jag skulle se det.



-Det var märkliga nyheter, det må jag säga.



Och fru Enberg blev ond, då ni berättade det där?



-Ja, se tant är så lustig, för hon förstår sig aldrig på skämt.



-Är du så säker på, att det var ett skämt då?



-Det kan ni väl begripa!



För resten så har jag räknat ut:, att Jacob ska gifta sig med en, som är 
vådligt rik.



-Varför det då?



-Herre gud, han är ju så förtvivlat lat! Hur skulle det gå med honom, om 
han inte finge en, som var rik?



Och Blenda såg riktigt bekymrad ut.



-Nå, och du själv, lilla kusin? Avstår du så lätt från Jacob?



-Avstår? - Jag ska tala om, att skulle jag någonsin gifta mig - men det 
gör jag inte, för det vill jag inte - men om jag skulle gifta mig, så 
skulle det också vara med en vådligt rik en.



-Verkligen?



-Jaha. Och så skulle jag köpa hem all möjlig fin mat och laga alla de 
finaste rätter, som någonsin finns.

Och sen skulle jag bjuda Jacob på middag!



-Och det tror du, han nöjer sig med?



-Nöjer sig! Ni skulle se, vad han är galen i god mat!



-Min kära Blenda, jag tycker dina motiv äro något lättsinniga!



Men allvarsamt sagt. Jag för min del är inte alls säker på, att onkel 
skämtade, då han sa det där



Blenda såg stort på honom.



-Äsch, så fånig ni är! - Kom nu, så gå vi upp i andra våningen. Skynda er!



Hon sprang före. Han följde en smula tungt och långsamt, som hans vana 
var. Han hade då också mycket att fundera över. En sådan där flicksnärta 
har sina ideer, är icke lätt att förstå.



Hon vände sig om.



-Att ni inte skyndar er! Tänk om onkel vaknar!



Kors vad ni ser lustig ut!



Det kan jag nog tro, tänkte Per. Antagligen ser jag betydligt dum ut, då 
jag funderar.



Och denna tanke gjorde honom rätt nedstämd. Men han skrattade tyst åt sig 
själv och frågade:



-Tycker lilla kusin, att jag ser dum ut?



-Ja, men ni är allt vådligt snäll, svarade Blenda.



8 Födelsedagen  Tredje skärmytslingen.

Blenda lyssnar vid dörren Redan strax före klockan nio var hans nåd 
färdigklädd, iförd någon sorts jaktdräkt och halvstövlar. 
Till klockan nio precis var gårdsfolkets uppvaktning bestämd, och 
dessförinnan ville han promenera några minuter i parken. 
Det överensstämde nämligen bättre med jaktdräkten och med 
födelsedagstraditionerna, att hans nåd kom utifrån till den stora 
gårdsuppvaktningen.



Dessutom kände han denna dag ett ovanligt starkt behov av rörelse, av att 
vara och visa sig energisk. Han sprattlade och skuttade rätt duktigt 
mellan Vickberg och skogvaktare Ring.



Nu kom Toni och anmälde: inspektor Halling.



-Jaha, mycket bra - vi kommer - vi kommer



Va tusan har du med min arm att göra! Tror du inte, jag kan gå, vasa?



Och med beundransvärt fasta om ock en smula sökande steg marscherade baron 
Roger upp på gårdsplanen och besteg trappan. Han hälsade med handen.



-Go dag, snälla vänner! Det var kärt att si er. Hä. God dag, god dag!



Församlingen, cirka tvåhundra man stark, var vald och så representativ som 
möjligt. Först och främst huvudgårdens folk, vidare de förnämligare från 
utgårdar och torp, skogvaktare, rättare, förmän, soldater och f.d. 
soldater i första ledet, disciplinerat folk, som kunde rycka av 
mössor och hattar i ett tempo.



Inspektoren äskade ljud medelst några korta hostningar och började. Mössor 
och hattar tummades. Blickarna voro oavlåtligt fästade vid den höga 
gestalten däruppe på trappan. Han var just icke olik en älg med dessa 
oformligt höga ben och denna breda, tunga överkropp.



Inspektoren fortsatte:



-därför ers nåd



Huvudena vredos åt sidan, händer lyftes försiktigt till munnar, 
viskningar: "Ocken ä det?" "Det ä systern, domprostinnan själver." "Å 
djäkeln, ä det?"



Med ett milt leende, en böjning på huvudet hälsade domprostinnan. På tå, 
tyst och mjukt smög hon sig intill sin älskade bror. Vickberg ville 
ödmjukt draga sig tillbaka. Men baronen, som redan bytt om fot åtskilliga 
gånger, grep i detsamma kramphårt kring hans handlov och tvingade honom 
att tränga sig mellan bror och syster. Domprostinnan var tvungen att draga 
sig en smula åt sidan; det kunde icke hjälpas.



Inspektor Halling var i vardagslag en mycket tystlåten man, men han tyckte 
om att tala offentligt. Han var förtjust i att tala offentligt. Vickberg 
tillät sig att göra miner. Men Halling såg icke på Vickberg. Det var icke 
till honom, han talade.



-Håhåhå, suckade hans nåd. Det kom alldeles ofrivilligt. Hans nåd hade 
själv tänkt säga några ord, nu kände han, att de där orden började komma i 
oordning. De funnos alltjämt i hans hjärna, men de bytte plats med 
varandra.



-Det va tusan till inspektor, han kan, han! viskade folket. Vickberg bet 
sig hårt i underläppen. Han hade fått kramp i armen, baronen nöp honom. 
Även skogvaktar Ring blev nupen av baronen, men äran gjorde honom 
okänslig för en så ringa smärta.



Domprostinnan tycktes rörd.



Äntligen slöt talet med en fras på en gång yvig, stolt och viftande som en 
pudels svans.



Och sedan:



-Länge leve vår nådige och gode husbonde, högvälborne baronen och 
kammarherren Roger Bernhusen de Sars!



-Hurra, drumlar! röt kusken Mls. De bakersta leden hade nämligen icke 
hunnit uppfatta levet förrän skogvaktare, rättare, soldater och f.d. 
soldater redan slutat sina rungande rop.



Nå, det var ju en småsak.



Baron Roger rätade på sig. Hurraropen hade livat upp honom, han lyckades 
till och med få fatt på några meningar av det där talet, som bragts i en 
sådan oordning.



-Tack, tack, snälla vänner! Det är riktigt trevligt här. Ni är snälla och 
plikttrogna människor allesammans, hä, mycket plikttrogna människor. Ja, 
med guds nåd göra vi alla vår plikt, vasa? Ja. Gud vare med oss 
allesamman. - Och så lagar fru Enberg, att ni få något till livs. Tack, 
tack, ja. Och en silverriksdaler per man och en tolvskilling till ungarna.



Fördöme mig, nu går jag in, avbröt han sig.



Vickberg protesterade ödmjukligen, men det hjälpte icke: dornprostinnan 
trängde sig in i sovrummet.



Hans nad hade nyss vaknat ur sin middagssömn.



-Hur är det med dig, Roger?

-Vasa? Är det du, Julla! Jaså, hä. - Jo, jag tackar. Jo, bevars.



-Du är väl så trött? Kanske du skulle ligga stilla?



Baronen satte sig upp med en ilsken knyck.



-Nej, jag ber - jag tackar - min söta. Jag tänker stiga upp om en liten 
stund. Hm. - Har skolmästaren varit här?



-Det har han. Jag tackade honom i ditt namn.



-Gjorde du? Nå så. Ja, det var då bra. Ungarna då?



-Barnen få kaffe nere hos rättaren.



-Så de är inte uppe på gården? Nå, det var skönt. Vill du inte sitta ned? 
Det är riktigt trevligt - Vickberg! Vickberg! Var hava vi snuset? Tack. 
Hä, Syster må tro, att han håller sig med förbålt gott snus, den där 
krumeluren. Tjihihitt. - Det är riktigt trevligt att ha dig här, Julla 
lilla. Ja, du vill väl inte ha några jordgubbar? Nej? - Nå, va är det 
annars för nytt?



-Telegrambudet har varit här med en massa telegram. Kanske du vill, att 
jag ska bryta dem?



-Ånej tack, det får vara. Ar det många?



-Det är bestämt minst hundra.



-Nå så, det var inte så illa. - Hur många var det i fjor, Vickberg? - 
Minns han inte? Va minns han då? Ja, han kan gå sin väg, krumelur. - Nu 
ska vi ha trevligt, Julla lilla. Vill du ha ett glas vin? Inte? Nå så - 
skål!



Har det kommit några?



-Jo, kyrkoherden har kommit och Vilhelm och Arvid med mina båda gossar.



-Vasa? Vilhelm? - Jaså Bergfeldten - har han kommit. Nå, han går omkring 
och snokar, kan jag förstå? Men ännu så länge är vi herre på 
Rogershus!



-Give gud - i många, många år!



-Javisst, gud vare med oss allesamman! - Hör nu -hör nu - vad tycker 
egentligen Julia? Ser jag dålig ut?



-Nej, visst icke! Det tycker jag inte, man kan säga. Det enda, jag finner 
oroande, är denna häftighet, denna ombytlighet i lynnet



-Jaha, kära syster får ursäkta



-Roger - det är du och icke jag, som har att förlåta! Jag förstår mig icke 
själv! Och vet du, Roger, när jag sedan fick tid och lugn att samla mig, 
när jag stod där på kyrkogården inför våra käras grifter då kändes det så 
oändligt smärtsamt här



-Si så, si så, Jullan lilla, nu tala vi inte om det! Vasa? Det blir nog 
bra. Nu dricker vi ur vårt vin skål!



Roger - får jag fråga dig om en sak? Men du måste lova mig att rätt förstå 
mina motiv



-Ja bevars, bevars - sjung ut du, min söta!



-Är det din mening, att offentliggöra testamentet i dag?



Baron Roger sköt ifrån sig brickan, så att glas och tallrikar klirrade.



-Jaha, min söta, det är det! Skulle jag kanske vänta tills efter min död, 
vasa? Va skulle jag då ha för nöje av det?



Domprostinnan betänkte sig ett ögonblick.



-Roger, Iåt mig först och främst säga dig, att jag under en sömnlös natt 
granskat och övervägt innehållet i ditt testamente. Och jag har kommit 
till den slutsatsen, att du handlar fullständigt rätt. Ja, Roger, 
du handlar rätt. Nog tror jag att utomstående 
komma att finna det - ja, låt oss säga excentriskt. Men den som känner 
till förhållandena, måste inse, att det är en oavvislig plikt, som driver 
dig



-Fördöme mig - va fan - är du nu där med din plikt igen



-Ja, vi ska inte tvista om ord, vi mena i alla fall detsamma. - Men säg 
mig, när skall testamentet uppläsas, före eller efter middagen? - Jaså, 
efter middagen. Och jag antar, att - att - festföremålet - ja, för den 
unge mannen blir ju på sätt och vis festföremålet - Nå, han är ju redan 
som barn i huset, och det kommer väl icke att väcka någon förvåning, att 
han deltar i middagen. - Men var och hur vill du placera modern?



-Vasa? Modern? Enbergskan? Skulle hon sitta vid bordet? Hihihi!



-Du har nog icke alls gjort klart för dig, i vilken förändrad ställning 
Lovisa Enberg hädanefter kommer. Eller finner du det verkligen vara comme 
il faut, att din arvinges mor vid detta högtidliga tillfälle står i köket?



-Jaså - mja - mja - baronen smackade av hämndtörst. Du säger det, min 
söta? Nå, trösta dig, trösta dig! Är det hindret, vasa? Nå, så ska jag 
fördöme mig själv föra Enbergskan till bordet.



-Det lär du också bli nödd och tvungen till, käre Roger. Och jag antar, 
jag får den äran att föras till bordet av Monsieur Toni



Baron Roger stirrade, han tuggade och ur högra mungipan sipprade saliven 
som en ångestens svett. Domprostinnans milda, sorgsna ton skrämde honom. 
Han fick en plötslig känsla av att ha gått vilse, gett sig ut bland 
okända faror. Det var som att gå i en tät skog rik på väl dolda rävsaxar.



Fördöme den Jullan!



-Ja, Roger, du har menat väl. Men du har icke tänkt på följderna. Du har 
icke dragit ut konsekvenserna. Men jag är övertygad om att du nu inser, 
vilken taktlöshet du stod i begrepp att göra dig skyldig till. Och vilken 
grymhet mot den stackars gossen! Att på denna för honom så utomordentligt 
betydelsefulla dag totalt ignorera hans föräldrar! Och att våla gäster 
skulle få gå till inspektorsflygel och drängstuga för att lyckönska dem, 
som likväl stå honom närmast här i livet. Honom, de Sarska husets arvinge!



Domprostinnans vältalighet blev till slut verkligen glödande. Och den var 
berusande åtminstone så till vida, att den fullständigt omtöcknade den 
stackars baronens hjärna. I sitt innersta hade han en otydlig men stark 
förnimmelse av, att det dock fanns någonting sant i systerns ord. 
Någonting, som han bort tänka på men icke tänkt på, som han borde tänka på 
- men tyvärr icke kunde. Han slungade fram några häftiga ord för att tysta 
ned henne. Men då hon verkligen tystnade och mild och älskvärt lyssnande 
böjde sig fram mot honom, blev hans förvirring än större, outhärdlig. Till 
slut kastade han sig baklänges i sängen och skrek, halvsnyftande:



-Va fan - va fan - va fan



-Vad du ska göra, käre Roger? Det är ju så enkelt.



Han tystnade, låg så stilla och hörde på hennes milda lugna röst. Av 
hennes mening förstod han icke stort mer, än vad barnen förstå av 
vaggvisans ord. Han var så fördömt trött.

Då hon upphörde, mumlade han:



-Ska du ställa med det då, Julla lilla?



-Ställa med? Käre, det behövs ju bara, att du inte offentliggör 
testamentet - åtminstone icke i dag. I morgon, övermorgon eller när du 
vill, kan du ju enskilt underrätta den unge mannen om den lycka, du 
tillämnar honom. Då har du ju fått det, som du vill -utan skandal.



-Javisst ja



-Och nu ska du sova en stund, käre Roger. Jag har väl inte tröttat dig för 
mycket?



-Nej bevars - tack - du är så snäll - och plikttrogen - riktigt trevlig



Han sov.



Även domprostinnan var fullständigt uttröttad. Hon kastade sig snyftande i 
den trogna Saras armar.



-Å, man måste behandla honom som ett barn, man måste lirka med honom som 
med ett litet bortskämt barn. Men om man bara gör det- Hon torkade sina 
tårar.



-Du skall se, kära Sara, du skall se! Å, han styr allt till det bästa!



Vid middagsbordet hade Blenda placerats mellan Roger Hyltenius och 
löjtnant Bergfeldt. Och de voro roliga båda två, men Roger pratade så 
förtvivlat mycket. Han gjorde henne alldeles yr i huvudet, och yr 
tillräckligt kunde hon vara ändå. Ty detta, att hon satt och åt middag i 
stora salen vid samma bord som hans nåd och de andra - det var då det 
märkvärdigaste, som hänt i hennes liv!

Roger ville, att Blenda skulle smaka på vinerna, men det aktade hon 
sig allt för. På sin höjd ett par droppar sherry i vattnet - så att det 
knappt syntes, endast smakade lite, lite.



Tänk, Jacob drack vin utan vatten! Att han vågade!



Vad som var lustigt, det var, att allesamman skålade med Blenda, gubbarna 
ifrån staden, kyrkoherden, ja, till och med onkel!



Den ende, som icke drack med Blenda, var Jacob. Det skulle han få för! 
Blenda tyckte, att han åtminstone kunde se, hur vådligt fint och behärskat 
hon lyfte sitt glas och förde det till läpparna. Som om hon aldrig gjort 
annat!



Men Jacob såg icke åt henne. Han satt där tyst och surmulen och tittade på 
tallriken och bytte ett och annat ord med patron Siedel eller med Per 
Hyltenius. Per såg icke heller så vidare glad ut.



Högtidligt var för resten hela sällskapet - naturligtvis med undantag av 
Roger Hyltenius. Man fann allmänt, att hans nåd såg betydligt klen ut, och 
det dämpade naturligt nog tonen. Tydligt var, att värden kämpade med sig 
själv, med sitt dåliga lynne, sin trötthet och sina kroppsliga smärtor. 
Han försökte anknyta samtal till höger och vänster, men i rösten fanns 
något ansträngt och dolt retligt, som gjorde samtalen korta och föga 
livliga. Domprostinnan var synbarligen rädd, att man skulle trötta hennes 
bror för mycket. Hon drog samtalen till sig men fullföljde dem icke. Hon 
var gråtmild och resignerad som på en begravning.



Baronen sökte hämta krafter, lynne, sällskapliga ingivelser ur glaset. Han 
drack kolossalt. Men vinet gjorde honom sömnig. - Tant Enberg hade 
sagt Blenda, att det var ofint att dricka mycket. Men var det sant, så 
måste hela detta sällskap vara ganska ofint. Ty man följde värdens exempel 
beträffande drickandet. Och även på gästerna tycktes vinet verka sövande.



Att Vilhelm Bergfeldt skulle somna och falla av stolen före desserten, 
därom var Blenda övertygad. Han såg så besynnerlig ut, ögonlocken gingo 
ned över hal va pupillerna, och han sneglade på henne med långa 
sidoblickar, fuktiga som en yrvakens. Usch, han var bestämt lite pirum - 
lite så där som Johnsson brukade vara! Blenda jämkade sig så långt som 
möjligt åt andra sidan, knuffade Roger och fick en massa kvickheter till 
livs.



Gästerna från staden reste tämligen snart efter middagen. Doktorn, 
baronens livmedikus, gav hemligt tecken till uppbrott. Den käre Roger de 
Sars' till stånd var verkligen icke fullt tillfredsställande, man borde 
icke draga för stora växlar på hans krafter.



-Alltså, mina herrar, en timme efter konjaken! kommenderade doktorn, en 
gammal regementsläkare, van att befalla. Även Abraham Björner ärnade 
parera order. Visserligen hörde han ju till släkten och hade dessutom ett 
särskilt uppdrag. Men uppdraget hade ju ställts på framtiden, och större 
delen av den kära släkten hade gjort sig osynlig strax efter middagen. På 
domprostinnan hade kyrkoherden lagt beslag, han hade fört henne in i 
"friherrinnans lilla kabinett" och eldad av många koppar kaffe utbredde 
han sig nu i vackra ord om sin hustrus dygder och om varje plikttrogen 
kvinnas ädelhet.



Ungdomen fanns någonstans nere i parken och tycktes icke angelägen 
om den äldre frändens sällskap, något som sårade denne och drev honom att 
taga farväl.



Baronen gav emellertid icke orlov.



-Nej, min snälle kusin får lov att lugna sig ett ögonblick. Vi ha något 
att resonera om - bara kyrkoherden



-Jaså, du kära Arvid, jaså, du tänker också överglva oss?



Patron Siedel mumlade något om andjakten. Han och Jacob skulle



-Fan heller - fan heller - gossen stannar här tills vidare. Sir svåger, 
det kan hända - hm - att vi behöva honom. Men svåger har sin fria vilja - 
javisst, hm - mycket tråkigt - Men svåger är ju passionerad jägare



Jacob satt redan i Siedelska vagnen, då dess ägare i högtidlig ton 
förkunnade förbudet att lämna Rogershus. Jacob förklarade, att han tänkte 
ge sig av ändå, men en dylik ohörsamhet mot hans nåds befallning kunde 
Arvid Siedel icke tillstädja Under fulla tjugu år hade han varit van att 
taga och lyda order från Rogershus, och vanan hade skapat en blind tro på 
den befallandes ofelbara myndighet.



Han bjöd sin unge vän farväl.



-Varför fick du inte följa med? frågade Blenda.



-Det vete tusan. Baron har ju lika många griller, som det finns löss på en 
sugga.



-Att Jacob inte skäms! - Va är du så sur för? Var det inte stiligt kanske, 
att vi fick sitta inne vid bordet?



Jacob värdigades icke svara, och Blenda fortfor:



-Men du såg då ut, som om du haft ont i magen?

Varför var du inte glad? - Du är då aldrig ett 
smul tacksam.



-Skulle jag vara tacksam?



-Jaha. Vi kunde ha fått sitta i köket.



-Hos mor, ja! Det hade passat bättre - åtminstone för mig. Eller också 
kunde jag ha sprungit ikring med fat och karaffiner som far. Och passat på 
de unga herrarna.



-Ä, vad du är dum, sade Blenda. Något skulle hon ju säga.



Men då Jacob mot sin vana icke bestred detta påstående utan snarare 
tycktes vilja instämma, blev hon ängslig.



-Va är det med dig? Varför är du inte glad? Varför är du inte som vanligt?



-Därför, svarade han bestämt, därför att ingenting är som vanligt. Det har 
kommit på sned alltsamman. Hela Rogershus har kommit på sned och du och 
jag och vi allesammans.



Märker du inte det?



-Nehej



-Nå, då är det väl bara för mig, det har blivit så. - Men adjö med dig. Nu 
ska jag gå upp och höra efter, vad det är, han vill.



Blenda var nyfiken och ville följa med. I förstugan mötte de Per. Han bad, 
att Jacob skulle visa honom, var Johnsson bodde. Men Jacob överlämnade 
uppdraget åt Blenda, själv måste han tala med hans nåd.



-Nog kan jag följa er dit, men jag vet inte, om jag törs gå med in. För är 
han pirum, så vill han bara kyssas.



-Är han så oregerlig, den gamle fulingen! Nå, jag ska väl ta hand om 
honom, jag. Vi ha varit goda vänner. Han lärde Roger och mig rida 
morbrors hästar.



-Er bror frågade också efter honom.



-Så - då träffa vi kanske dina bordsgrannar hos Johnsson. Per tycktes icke 
vara särdeles förtjust över utsikten. Lilla kusin hade det visst ganska 
livligt vid middagsbordet?



-Ja, kors va den är tokig! Om Per visste, så många dumheter, han hasplade 
ur sig!



-Jag hoppas, han inte sa' några dumheter - det vill säga någonting 
obehagligt?



-Obehagligt? Nej, det var bara lustigt. - Men vet Per - den andre



-Vad var det med honom? Vad gjorde han?



Så häftig han kunde vara, den där lugna människan.



-Inte gjorde han något! Men han såg så sömnig ut mot slutet - alldeles så 
här med ögonen - och vet Per, jag tror, att han höll på att somna



-Nå, det var ju relativt oskyldigt. - Är det här, han bor?



-Om han inte håller till nere hos kusken, det brukar han göra så här dags. 
Vänta här, så ska jag springa upp och höra efter.



Per följde henne men stannade i den mörka trappan. Han visste sannerligen 
icke, vart flickan tagit vägen. På vinden var det omöjligt att hitta i 
mörkret. Visserligen hörde han röster



Blenda stod vid Johnssons dörr och lyssnade. Det var ju illa gjort, att 
Iyssna - men hon ville veta, vem som var hos Johnsson, om det möjligen 
kunde vara de båda bordskavaljererna. Och tänk om de talade om henne? Hon 
tyckte, hon hörde sitt namn. Det var Johnsson som -Jaha, flickan är 
rar, respekt till sägandes en riktig Venus, de kallar. Ååårr tvi vale! Om 
herrarna vill tro en gammal mans ord, och det en, som sett många töser på 
nära håll, så får jag säga, att hon är riktigt ovanligt välskapt och 
funtad på alla håll



-Å hut! mumlade Blenda. Hon blev plågsamt het i huvudet, och tårarna 
trängde fram.



Nu hörde hon den där gemene Roger:



-Jag böjer mig naturligtvis inför en sådan connaiseurs uttalande och vill 
endast anmärka, att flickan förefaller mig vara något enfaldig



-Ska det vara ett fel det? Jag för min del har nu aldrig kunnat med 
klipska jänter, för antingen är de fulla av satan mer än någon präst, 
eller ock är de så fjära, att en inte kommer till någonting med dem



Det där skulle visst vara roligt, fast Blenda icke förstod det. Den 
idioten Roger skrattade, så att dörren skakade. Och så sade han något, vad 
det nu var.



Men nu hade Per funnit väntan för lång och kom stegande i trappan.



-Blenda, var håller du hus?



Blenda tänkte smyga sig förbi honom i mörkret och rusa nedför trappan. 
Svara kunde hon ju icke, så nära som hon stod dörren. Och om han en gång 
till brummade med sin bas, skulle de helt säkert höra honom.



Per strök eld på en tändsticka; nu var det omöjligt att komma osedd förbi 
honom. Blenda hytte åt honom, att han skulle hålla sig tyst.



-Lyss du? viskade han. Tämligen häpen såg han ut, men tyst på tå gick han. 
Och Blenda kunde nu åter höra, vad som sades därinne.



-Ååårr tvi tvi - eljest tycker jag, att det kunde vara något för 
herrarna att tänka på. För en kan ju aldrig tro, att hans nåd ska lämna 
tösen alldeles lottlös, eftersom hon ju ändå ska vara hanses dotter.



_ Jag avstår från mina utan tvivel lysande utsikter och lämnar fältet 
fritt för kusin Vilhelm



-Nej, jag ber, jag ber! Det är mig alldeles till fyllest, att jag under 
middagen höll på att skrämma den lilla upp i knät på vännen Roger. För 
övrigt må jag säga, att en förbindelse - vare sig till höger eller vänster 
- skulle såra min rätt utvecklade moral!



-Bravo! Bravo!



-Va tala de om? viskade Per. Hans stora ögon stodo på skaft och blängde 
förvirrat.



-Jag ber, det är mitt fullkomliga allvar. Saken är nämligen den, att 
släktskapen mellan mig och den unga damen i fråga är av en tämligen 
outredd natur. Somliga hålla före, att vi äro kusiner, under det att andra 
åter tyvärr vilja insinuera existensen av ett långt intimare blodsband. 
Pappa och vår vördade onkel lär nämligen ha rivaliserat om den sköna 
Mimmis gunst. Och om också onkel hemförde trofen



-Ååårrårr tvi - hostade Johnsson.



-Således riskerar jag att en liaison mellan mig och skön Blenda skulle 
kunna rubriceras



Väldig, tung, blint ilsken som en tjur, kastade Per sig över dörren, slog 
in eller upp den, bröt sig in till de skrattande tre, gubben och 
ungdomarna, insvepta i tobaksrök och punschångor. Blenda hörde rop, 
knytnävars dundrande slag mot bordsskivan, Pers bullrande, ursinniga bas, 
frågor, svordomar.



I det svaga skenet från kammarens lampa såg Blenda tvärbjälken, som gick 
mellan takstolarna. Hon kunde aldrig gå över vinden utan att kasta en 
förskräckt blick på den där bjälken. Det var någon, som hade hängt 
sig här för många, många år sedan - vem det nu var. Hon blev rädd, 
mungiporna drogos ned. En skarp röst skar över oväsendet därinne: -Vem fan 
kunde veta, att ungen stod och lyddes! Blenda skrek till och sprang.



8 Per, Blenda och Jacob.



Per Hyltenius lät sig icke avspisas, lät icke lugna sig av någon 
förklaring, någon ursäkt, lät över huvud icke tala vid sig. Han var besatt 
av raseriets ande.



-Va tusan vill du, vi ska göra då? Göra offentlig avbön?



Nej, nej, det vore ju att ånyo förödmjuka flickan. -Vad ville han då? 
Skulle de förklara alltsammans som ett missförstånd? Eller skulle de säga, 
att de druckit för mycket? Eller vad i alla onda andars namn ville han att 
de skulle göra? De voro beredda att handla efter vad han ansåg vara bäst. 
Ty skamsna voro de ju, om de också icke kunde låta bli att betona att den 
lilla lyssnerskan själv hade stor skuld i sitt obehag. För att nu icke 
tala om Per, som ej haft förstånd att varna dem i tid.



Men Per var omöjlig, han visste ju icke till sig. Till sist bådo de honom 
hövligast, att han måtte gå sin väg och lämna dem i fred. Det gjorde han 
också, han gick raka vägen till hennes nåd. Han föste kyrkoherden ut ur 
"friherrinnans kabinett", och smällde igen dörren efter honom.



-Per! Vad är det? Du ser ju alldeles förstörd ut! Å, så du skrämmer mig!



Ja, Per var för ögonblicket icke i stånd att taga några som helst hänsyn. 
Burdus och utan något förmildrande berättade han den sorgliga 
tilldragelsen för hennes nåd. Domprostinnan 
kunde icke tro, att det var sant; helt säkert hade Per missuppfattat



-Vill du, att jag ska upprepa de där lymlarnas liderliga historier ord för 
ord?



Nej, för guds skull! Å, att Roger skulle vara så obetänksam! Och att Per 
skulle vara så hänsynslös - hennes hjärta var ju icke så starkt, det 
visste han. Men när tänkte han väl på andra! Och vad ville han, att 
domprostinnan skulle göra?



Jo, nu kunde Per giva klart besked i det hänseendet. Han ville, att hennes 
nåd ögonblickligen skulle skicka de båda förbrytarna bort från Rogershus



-Är du tokig, Per! I kväll? Det händer icke! Vad skulle vi säga åt onkel 
Roger?



-Han lär inte sakna dem. Men finner du det obehagligt att ge dem respass, 
så skall jag be onkel själv



Inför denna fruktansvärda hotelse måste domprostinnan kapitulera. Hon 
insåg tydligt, att Per eljest skulle ställa till med någonting oerhört, 
fasaväckande -så verkligen de Sarskt besinningslös som han var i sin 
vrede. O, vilken skandal och vilken obotlig skada för de hylteniuska 
intressena!



Domprostinnan lät alltså tillkalla sin son och svärson in spe. Efter några 
allvarliga men säkerligen allmänt hållna förebråelser framlade hon Pers 
fordran.



Herre gud - ingenting annat! Hade Per sagt det genast i stället för att 
böla som en tjur, så skulle herrar Roger ocll Vilhelm vid det här laget ha 
suttit på stadshotellet eller åtminstone varit en god bit på väg.



Domprostinnan suckade befriat.



-Ja, kära barn, ni är förfärligt lättsinniga och obetänksamma. Men man 
kan åtminstone resonera med er. - Laga nu bara, att lyktorna är ordentligt 
tända.

Och hör efter så att Nils är riktigt nykter.



I inspektorsflygeln, i sin sängkammare satt fru Enberg - å, du milde! - 
hon satt i länstolen och framför henne låg Blenda på knä, gråtande, över 
sig given, med huvudet dolt under tant Lovisas förkläde.



Vad stod då på? Var det därför att Jacob skulle resa? Jaså, inte det. Hade 
hon slagit sönder någonting? Eller hade domprostinnan sagt någonting? 
Eller hade någon annan sagt någonting? - Ja, ja! - Vem hade sagt? Och vad?



Men det var omöjligt att få ett förståeligt svar av flickan. Fru Enberg 
var nästan rädd, att barnet låtit förleda sig att smaka på vinet. Hon 
kändes så förfärligt het. - Hur som helst: ett glas mjölk kunde icke 
skada, det brukar lugna.



Hon lyfte upp henne och förde henne till sängen.



-Ligg nu stilla, barn, så ska du få ett glas mjölk.



Blenda låg alldeles stilla; så snart fru Enberg lämnat rummet, upphörde 
hon till och med att gråta. Man kan icke tänka, då man gråter; det är 
svårt nog ändå. Och hon måste tänka efter, försöka komma på det klara med 
vad det var, som hade hänt henne.



De hade talat om mor. Mor - mor? Mor var död, och mor hade hetat Mimmi, 
det visste Blenda. Men det sade så litet. Mor - Mimmi - mor? Det sade 
ingenting.



Nå, men vad hade de sagt om mor? Blenda kunde icke minnas, att de sagt 
någonting om mor. Jo, att hon var skön. Och det var det, de sagt så fult.



Nu förstod Blenda, vad det var, som var så styggt. De hade skrattat åt 
mor, som var död. Och om Blenda hade de talat - talat hur som helst - 
därför att därför att hennes mor var sköna Mimmi, som onkel och han 
den andres far



Och de hade varit gemena, gemena, gemena!



Varför skulle Per annars blivit så förfärligt ond?



-Seså, din lilla stackare, drick nu mjölken, så blir du bättre. Det var 
visst värt att gråta, därför att val par gläfsa. Seså, var förståndig nu. 
- Ja kan tala om för dig, att Nils som bäst håller på att spänna för, och 
om en liten stund far de där gunstig junkrarna till stan. Så slipper man 
se dem!



-Far de?



-Ja, herr Per och domprostinnan själv lär ha kört i väg dem.



Fru Enberg hade fått hela den fula historien av köksan, och köksan hade 
fått den av Lena, som hört, när domprostinnan berättade tilldragelsen för 
fröken Siedel.



-Var nu förståndig, Blenda lilla! Inte ska man bry sig om, vad två sådana 
där sitter och babblar - när de ha ätit och druckit till. Och att Johnsson 
är full med alla sorters osannfärdiga och fula historier, det måtte du väl 
veta, barn.



För resten vill jag säga dig, lilla Blenda, att det är nu en gång sa, att 
när sådana där ungtuppar - ja, gunås så visst gamla tuppar också! - när de 
kommer ihop kring sin punsch och annat otäckstyg så nog kan man vara säker 
om, att där ska smidas ihop de nedrigaste historier. Och då har de minsann 
inte aktning för någonting, varken det högsta eller det lägsta. Och sådana 
är de allesamman.



-Inte Jacob! snyftade Blenda.



-Nej, om jag det finge veta - kom det en smula obehärskat från Jacobs mor.



-Och inte Per heller - säg?

-Jag tror verkligen, att herr Per i det avseendet är bättre än de 
flesta. Och jag må då säga, att det är ruter i honom. Kära hjärtanes så 
han måtte ha hurrat om med dem allesamman!



Blenda satte sig upp.



-Har han?



-Inte måtte han vara rädd av sig. Jag tror sannerligen, att han tog själva 
domprostinnan i upptuktelse. Och det kunde på sätt och vis inte ha skadat.



Ja, det vill säga, jag hoppas innerligt, att han inte förgick sig!



-Han är allt vådligt - sade Blenda dröjande.



Och det rätta ordet fann hon icke.



-Jaha - nu kommer skjutsen. Fru Enberg gick bort till fönstret. Landån 
till och med, det tycker en kunde vara onödigt. Och där kommer Vickberg 
med nattsäckarna. Jo, jo, det blev ingen övernattning av för gunstig 
junkrarna. Jag får inte glömma säga åt Lena att hon - Där kommer de! Kors, 
jag tycker riktigt, jag ser, hur de hänger med öronen. Förbaskade valpar! 
Titta där så det gamla nötet Vickberg krumbuktar - tänk att han ska vara 
så snål efter att få en slant! - Men jag tycker det är tre - vem kan den 
tredje vara? Å, du ska få se, att det är häradshövdingen! Jaså, han 
stannade inte över natten han heller; då blev det inte många nattgäster, 
då.



Där kommer bestämt Jacob.



-Kommer han hit?



-Ja. Jag förstår då inte, var han har hållit hus hela kvällen?



-Han har varit hos hans nåd. Tror tant, att han har reda på något? På det 
här?



-Hos hans nåd? Nej, då vet han nog ingenting.

-Men vad i all sin dar har han gjort hos hans 
nåd? -Det vet jag inte. Jag hörde bara, att onkel ville tala med 
häradshövdingen och Jacob.



-Se så där ja! Nu ska ni få se, att baron ställer till något nytt elände 
med pojken. Men det vore väl också själva håken, om inte jag



-Har du Blenda här, mor? Lena sa', att hon skulle vara här.



-Det var värst, va du låter anduuten. Va har du haft för dig?



-Jag! Ja, om du det visste - så visste du nästan mer än jag. Var har du 
Blenda någonstans? Kors, är det byltet i sängen? Varför ligger du där? Är 
du sjuk? Gråter du?



-Kära hjärtanes låt flickan vara i fred



-Nej, det kan då inte falla mig in. Vad är det med henne?



-Å, hon råkade få höra, hur de där fina herrarna talade illa om hennes 
mor. De hade druckit för mycket naturligtvis, men det känns ju i alla fall 
hårt.



Nej, nu är det du, som är så god och talar om, vad du har haft för dig! 
Var så god, gunsug junker! Hans nåd lär ju ha talat med dig?



-Han lär visst ha det, mor. Men först är jag tvungen att framföra ett 
ärende till dig från domprostinnan. Det är visserligen inte vidare roligt 
för mig att framföra det, men jag är väl tvungen



-Vad är det för slag? Du kan ju skrämma en, pojke!



-Hälsa din mor, sa' hon, att finns det någon fjäderbolster till överlopps, 
så kunde jag gärna få den i stället för den ärthalmsäck, jag hade i natt



-Å, det är inte sant! Du narras!

-Ja, nu har jag framfört det. Och nu får mor göra, som mor tycker. 
Vore jag i mors kläder, så låtsades jag som om ingenting utan lät henne 
ligga på ärthalmen i natt också



-Det var det skamligaste, jag någonsin hört! Jag, som själv har bäddat



Och fru Enberg rusade på dörren - kränkt, förfärad.



Men Jacob skrauade.



-Ja, får jag inte nu både lugg och örfil, så vet jag, att mor glömt bort 
konsten!



-Jacob! Var det inte sant? Narrade du tant?



-Jag vet inte, var jag fick det ifrån, det flög för mig. - Men hade jag 
inte hittat på något hemskt, så hade jag inte fått bort mor. Och hade jag 
inte fått bort mor, så



-Nej, vad gör du! Låt mig vara!



-så hade jag inte fått kyssa dig!



-Det får du inte ändå. Låt mig vara, hör du!



-Jag ska tala om någonting för dig



-Nej, du får inte siua på sängen! Gå din väg!



-Det är något, som har hänt mig i kväll. Det är så märkvärdigt så - ja, 
jag vet inte, va du kommer att göra, när du får höra



-Det bryr jag mig visst om au höra! Inte alls! -Ja, försök inte!



-Bryr du dig inte om, vad som har hänt mig? Då jag säger dig, au det är så 
märkvärdigt?



-Nehej. - Du bryr dig inte om, vad som har hänt mig. Du gör inte så mycket 
som frågar ens



-Har jag inte frågat? - Men berätta nu du först du, så ska jag berätta 
mitt sedan. - Nå, va var det?



-Det säger jag inte.

-Jaså. Ja, varför ska du då ha mig till att fråga?



-Du hörde ju, vad tant sa,.



-Ja, va var det? Hon sa', au du fått höra någonting obehagligt. Var det den 
där galgfågeln Roger eller hans kusin? Båda? Va sa, de då?



-De talade illa om mor.



-Om din mor? Va sa' de då?



-Tror du kanske, att jag vill säga om det?



-Det var mig ena snygga gossar. Men nu har de gudskelov farit sin väg och 
frid vare med dem!



Ska jag berätta mitt nu?



-Låt mig vara!



-Jag rör dig ju inte. Jag frågar, om jag ska berätta mitt nu? Vill du, 
vill du, vill du? Du må tro



-Låt bli! Du får inte sitta här!



-Nej, men Blenda - vad är det med dig? Vill du verkligen inte, att jag ska 
berätta?



-Nej.



-Ä, du pratar! Och jag, som narrade bort mor, bara för att du skulle vara 
den första, den allra första, som fick veta något



-Jag vill inte, hör du!



-Jaså.



Han satte sig på golvet nedanför sängen i samma ställning, som han brukade 
intaga nedanför britsen i jaktstugan.



Han var betydligt trött - åtminstone var han yr i huvudet. Och det var 
rätt skönt att få sitta stilla och tyst en stund, stilla i mörker.



Om han bara kunde förstå, varmed han förargat Blenda? Vad hade han gjort, 
eller vad hade han sagt? Nej, det kunde han icke förstå. Men att han 
förargat henne grundligt, det var tydligt. Så stygg brukade hon 
aldrig vara, nej, så stygg hade hon aldrig varit.



Nå, det gick väl över.



Det var skönt att få sitta stilla bredvid henne och tänka på - nej, icke 
tänka alls - att få luta huvudet mot sängkanten och blunda. Om hon ville 
lägga sin hand över hans ansikte.



Men att han icke fick kyssa henne! Å, den lilla illmariga fulingen



Han ställde sig på knä.



-Blenda, jag vet, att du inte vill veta av mig. Men om inte annat - så 
måtte jag väl ändå kunna få kyssa dig!



Han väntade icke på svar, han tog henne och höll henne fången.



-Vet du, hur många gånger jag har kysst dig? Jag har kysst dig som nu - nu 
- Jag kysste dig, då du sov, lilla, lilla - Men du ville inte vakna du - 
ville du inte? Jag tror, att du vaknade många gånger men du låtsades, du! 
Var du inte vaken, säg? Var du blyg, säg? Jag kysste dig, som nu - nu



Han kände, att hon var förgråten, alldeles förgråten.



-Men va är det då, Blenda? Vill du inte säga, vad du är ledsen för? Är det 
verkligen, för vad de sa" de där?



Hon kastade sig undan honom.



-Låt mig vara!



-Var inte dum nu! - Om du finge veta, vad jag vet, så skulle du glömma 
allting annat. Men nu har du minsann varit så stygg, så jag tror knappt du 
får höra



Han stödde armbågarna mot sängkanten, stödde huvudet i händerna.

-Blenda - hör du? - så skall jag viska



Minns du vad - minns du att din far sa" att vi båda skulle -? Och då 
trodde jag inte dig, och du trodde inte själv heller fast du sa, så - Och 
mor ville skicka bort mig.



Men om det är sant, Blenda - lilla - lilla



Han slöt ögonen, han väntade, att hon skulle vidröra hans ansikte.



-Har onkel sagt, att vi ska gifta oss? frågade hon. Har han sagt det till 
dig också?



Han jakade långsamt, besviken.



-Äsch, det är ju bara, som han säger. Inte kan vi gifta oss - vi är ju 
barnungar.



-Vi blir väl gamla.



-Det är inte gott och veta, hur det är då. Onkel, som är så ombytlig.



-Vad gör det oss, att han är ombytlig? - Eller är det bara därför att han 
vill, som du vill?



-Vill du då?



-Å, vad du är dum!



-Ja, men din mamma säger, att om du skulle gifta dig med en fattig flicka, 
så skulle du bli så olycklig. För du kan inte försörja dig själv en gång.



-Mor har inte reda på det sista.



-Vilket sista? Va det någott som hans nåd sa' i kväll?



-Ja - men det gör detsamma.



-Vill du inte säga det? Du var ju så ivrig att få berätta det förut.



-Ja. - Men jag har tappat lusten.



-Jag förstår mycket väl, att du är ond på mig. Men det kan jag inte rå 
för. Jag kan inte rå för, att jag är ledsen.

-Nej, du kan inte det.



Men han blev ursinnig, då han tänkte på, att denna stund förspillts, att 
det blivit till intet, till någonting futtigt och ledsamt - detta!



Och varför?



-Det är då märkvärdigt, att du inte ska kunna säga, vad det var, som 
gjorde dig så ledsen? Va hörde du för slag? Du hörde naturligtvis fel? Det 
var nog inte så farligt.



-Hörde! Då jag hörde vartenda ord!



-Och det kunde göra dig så ledsen, så att



Jag är alldeles säker på, att du inte förstod, vad de sa'. Inte förstår 
du, va sådana där gökar sitter och sladdrar om! Det var nog inte alls så 
farligt som du tror



-Var det inte! Hon kröp upp emot sänggaveln. Hur kan du säga det, du, som 
inte var med? Tror du kanske, att Per skulle ha blivit så förfärligt ond, 
ifall det inte varit något farligt?



-Per?



-Ja, han stod ju bredvid mig - vi hade gått upp för att tala med Johnsson. 
Och Per sprang in till dem, och jag tror nästan att han slog dem. Så ond 
var han. Och det var han, som lagade, att de måste resa från gården med 
detsamma.



-Jaså - blev han så ond?



-Ja. - Det är inte alla, som är som du. Som tycker som du! rättade hon 
sig.



-Vad tycker jag då?



-Å, du tycker nog, att folk kan få säga och göra, vad de vill med mig.



-Tycker jag? - Ja, men jag visste ju inte, vad de hade sagt.

-Det förstås - men då kunde du ha låtit bli att säga, att det 
ingenting farligt var.



-Det var dumt av mig, Blenda lilla, det var dumt, det var vådligt dumt!



Men när du vet, att jag tänkte på någonting helt annat, och när du vet, 
vad det är, jag tänker på



-Per kunde också haft något annat att tänka på. Och då hade jag fått stå 
där och höra på deras nedrigheter. Och de hade varit gemena mot mig både i 
morgon och



Jacob reste sig hastigt.



-Javisst.



-Vart ska du gå?



-Jag ska gå och ta reda på mor.



-Är du ond?



-Nej, men mor är väl ond, kan jag tro.



Blenda hörde honom gå - han slog icke i dörrarna. Han gick alldeles lugnt. 
Men ond var han nog i alla fall.



Han var då lustig, Jacob! På Blenda blev han ond, men för dem, som varit 
så skamliga mot henne, hade han knappast ett skarpt ord ens. - Tänk då på 
Per!



Hon hoppade ur sängen och sprang fram till fönstret. Hon ville se, om 
Jacob var kvar på gården.



Men han stod icke att upptäcka.

Domprostinnan far till kyrkan och inspireras. Fjärde skärmytslingen



Domprostinnan hade haft en mycket dålig natt och efter endast några få 
timmars sömn hade hon nu vaknat till bekymmer, förargelse, huvudvärk, 
magsyra



Hon kunde icke förstå Per. Att vara så - så - grossier! Tellement gros! 
Att icke kunna finna sig, att icke kunna släta över en liten obehaglighet, 
att s$älla till med en halv skandal för en ren bagatells skull



Och att fara ut i de häftigaste ord mot sin egen mor! -Roger hade bestämt 
icke haft så orätt i sitt förmodande:



-han är bestämt verliebt i flickan, Pierre le Grand. Han beter sig ju som 
den mest melodramatiske primo amoroso!



Å- domprostinnan måste verkligen dra på mun! Det var för löjligt: Pierre 
le Grand - eller rättare le Gros!- Förälskad i en liten snärta, som visst 
aldrig en gång börjat i skolan.



Nå, detta var någonting att pika med! Hennes nåd kände en sann inre 
tillfredsställelse vid tanken på den förfärliga hämnd hon skulle kunna 
utkräva. Många små vassa, skämtsamma ord, många små löjen - Per hade ju en 
sådan stark rädsla för att vara löjlig.



Kär och olyckligt kär- ty flickan var ju redan så gott som förlovad. 
Pauvre Pierre! Men sannerligen om det skadade honom, nej icke alls! 
Ungdomen behöver verkligen en och annan liten desillusion. Sedan 
kommer den ödmjukhet, som är passande och nödvändig både i denna 
värld och i en bättre.



Domprostinnan suckade andäktigt.



Därpå intog domprostinnan sin frukost i Sara Siedels angenäma och ödmjuka 
sällskap. Och i samma sällskap for hon till kyrkan för att höra den 
beskedlige kyrkoherden predika.



Under det att hennes nåd nu satt i den friherrliga bänken och stilla njöt 
av kyrkoherdens fromma och vältaliga utläggning av dagens text - sjätte 
söndagen efter Trefaldighet: Fariseernas rättfärdighet - undergick hennes 
inre, hennes föreställningar och avsikter en märklig förändring - om till 
det bättre eller till det sämre, torde vara svårt att avgöra.



Hennes tankar sysslade alltjämt med sonen Per. Och så till vida hade 
hennes sinne förmildrats, att hon icke längre hade någon tanke på eller 
åtminstone icke någon vidare stor lust att söka förödmjuka sonen.



-Dömen icke, så varden I icke dömda, talade kyrkoherden från sin höjd. Och 
just detsamma tänkte den gamla frun i Rogershusbänken. Ty var det nu 
verkligen så, att Per av en visserligen dåraktig men innerlig och varm 
böjelse förletts att taga den unga flickans parti gentemot sin bror, ja, 
mot sin egen mor, så borde man därför döma honom? Och borde man väl 
förhåna och förlöjliga den allvarliga känslan hos en ung man? Nej, 
visserligen icke. Och allra minst borde hans mor söka motarbeta sonens 
djupare känslor -ty ack huru lätt kan icke en sådan desillusion göra 
ungdomen kall, frivol, styvsint, förhärdad!



Ack ja, ack ja!



Dessutom - flickan var visserligen betydligt yngre än Per, minst en 
fjorton, femton år, men större ålderdomsskillnad har man sett. Och 
även om det i fråga om börd och dylikt kunde göras allvarligare 
invändningar, så - alldeles som den beskedlige kyrkoherden just nu sade: 
icke till det yttre utan till det inre skolen I se! Ack ja! Hade hon icke 
själv, Julia Bernhusen de Sars, räckt sin hand åt en ofrälse. Och aldrig, 
aldrig -eller åtminstone högst sällan hade hon ångrat detta steg.



Nej, från en högre ståndpunkt betraktad, tedde sig en förbindelse mellan 
Per och Blenda ingalunda orimlig.



Och ett var då alldeles visst: komme en dylik förbindelse till stånd, ja, 
då finge bror Rogers "sista vilja" krypa i skrinet. Björner hade ju 
nämnt något om en klausul. Och för resten så galen kunde han väl ändå icke 
vara, att han till en fullkomligt oskyld pojke testamenterade sina 
ägodelar! Blenda kunde naturligtvis under alla förhållanden vara säker på 
den ojämförligt större delen av kvarlåtenskapen.



Och på så sätt, min bästa Lovisa Enberg



-Ty utan äro de som vitmenade grifter - röt kyrkoherden i ett anfall av 
hög entusiasm.



Domprostinnan tyckte icke om präster, som skrika för mycket. Men annars 
var det verkligen underbart, hur väl hans ord passade till hennes tankar. 
Ty var icke Lovisa Enberg en riktig farisetyp? Till det yttre så vänlig, 
så uppmärksam, så ödmjuk: kära hennes nåd, kära hennes nåd - och så i sitt 
hjärta så full av skamlig beräkning, av trolös listighet!



-Men Herren skall bringa dina ränker på skam, mumlade domprostinnan en 
smula patetiskt, i det hon stod upp att sjunga psalmen.



-Vad tycker du egentligen om lilla Blenda? frågade 
hon Sara Siedel, då de voro på hemväg.



-Å, vet tant, det är en rätt obehaglig flicka



-Såå - verkligen? Jag trodde annars att ni kom ganska bra överens, att 
döma av dina söta miner, kära Sara.



Nå, men tror du, att hon är så fäst vid den unge mannen - Jacob?



-Ja, det antar jag



-Antar - kära Sara, hur kan man utan vidare anta något dylikt? Det är 
precis som Roger: han antar, att de vilja gifta sig med varandra och därpå 
vill han basera sitt kuriösa testamente. Men nu för tiden vill ungdomen 
själv ha ett ord med i laget. Och jag för min del har då icke märkt ens 
något tycke mellan dem båda



-Tant har således icke hört, vad de säger



-Säger! Vilka! Tjänstefolket kanske? Nej, min bästa Sara, det skulle 
visserligen icke falla mig in att skänka någon som helst attention åt 
dylikt skvaller. Du förvånar mig, Sara.



För resten, mig är det ju likgiltigt. Jag vill bara hoppas, att min 
stackars Per icke måtte ha gripits av någon olycklig passion. Det skulle 
verkligen göra mig förtvivlad



-Per? Vad säger tant! Per och Blenda? Mais c'est tout å fait incroyable! 
Hon - en barnunge



Domprostinnan mönstrade sitt sällskap, högmässominen förflyktigades och 
efterträddes av ett ganska uppsluppet och ganska elakt litet löje.



-Bredvid dig, söta Sara, förefaller hon verkligen vara rätt barnslig. Men 
jag tror icke, det minskar möjligheten av en förälskelse å Pers sida. 
Snarare tvärtom!

-Ja, i så fall beklagar jag Per! Hon är då alldeles ohyggligt 
kokett!



Domprostinnan smålog skalkaktigt.



-Sara, Sara! Vi ser du grandet i din systers öga?



Hennes nåds lynne, som under den högtidliga mässan förbättrats så 
väsentligt, fick tyvärr strax efter återkomsten till Rogershus en 
förfärlig törn. Hon ville tala med Blenda och sände för den skull Sara att 
uppsöka flickan. Men Sara återvände ensam.



-Kära tant - ja, Blenda kunde jag icke finna. Jag måste genast gå upp till 
tant för att berätta - Å, vilken förskräcklig nyhet! Och vi som ingenting 
anade!



Sara vred sina händer och suckade tungt, det var de enda tecken till djup 
rörelse, som hon för ögonblicket kunde åstadkomma. På domprostinnan gjorde 
de emellertid ett tillräckligt obehagligt intryck.



-I går kväll, då vi trodde, att onkel och Abraham Björner spelade bräde - 
vet tant, vad de gjorde? Onkel undertecknade sitt testamente!



-Vem har sagt det?



-Inspektorn. Han kom ur från kontoret och lämnade mig ett brev. Ja, nu ska 
tant få höra! Jag kände inte alls igen stilen, varför jag genast bryter 
brevet: från Abraham Björner! Tant kan ju tänka, att jag blev i högsta 
grad förvånad och ville naturligtvis genast läsa brevet. Men då märker 
jag, att den där människan står kvar och stirrar på mig. För att någonting 
säga frågar jag efter Blenda. Och kan tant tänka sig, vad den obehagliga 
människan tillåter sig att svara? Jo: "Var ska väl sleven vara om inte i 
grytan? Hon är väl med Jacob kan jag tro. Fröken vet väl, att de ska bli 
ett par nu? Det står i hans nåds testamente." Jag blev alldeles 
förbryllad. "Va menar ni? Testamente?"

"Kors, vet inte fröken av, att hans nåd undertecknade sitt 
testamente i går? Jag och Vickberg fingo den äran att bevittna 
namnteckningen -"



-Va skriver Björner? Nej, ge hit



Hennes nåd ryckte utan vidare till sig brevet. Och läste:



"Bästa Sara!



Tyvärr måste jag bedja er på ett skonsamt sätt meddela domprostinnan, att 
vad vi fruktade, verkligen inträffat. Baron Roger undertecknade i går 
afton ett testamente till förmån för Jacob Enberg och Blenda. Förutom 
testator och undertecknad var herr Enberg själv jämte inspektor Halling 
och betjänten Vickberg närvarande. Jag begärde att få tillkalla eller 
åtminstone underrätta hennes nåd, men detta vägrades mig kategoriskt. Jag 
önskade naturligtvis meddela mig med hennes nåd redan i går afton men 
hindrades av ett löfte, som friherre de Sars så gott som avtvingat mig.



Jag ber eder till vår dyra tant framföra uttryck för min vördnad, mitt 
varma deltagande och min oföränderliga hängivenhet, och förbliver, min 
bästa Sara, eder tillgivne frände Abraham Björner.



-Enbergskan har köpt honom. Han har tagit mutor!



-Abraham Björner? Nej, vet tant, det kan jag -Du! - du! - du! Tror du 
inte, att jag ser, hur falsk du är! Det är du, som har ställt till med 
allt det här! Det är till dig, de skriver, slöddret, packet -! Och det är 
tacken Lena, som av en händelse uppehöll sig i gången utanför gula 
salen, fick mottaga den flyende, gråtande stackars Sara i sin öppna famn. 
Fröken Siedel var förbi av skrämsel, och skrämde i sin tur både Lena och 
hennes kamrater. När därför domprostinnan, utledsen på att vredgas i 
ensamhet bland döva möbler, började ringa på ett synnerligen häftigt och 
ihållande sätt, var det ingen, som vågade efterkomma kallelsen. Lena 
förklarade, att skulle hon in, så skulle hon rida in och det på den 
största och mest ilskna tjur. Beda, Vilma och Agnes försvunno ur den 
villrådiga fru Enbergs närhet; köksan var sotig, Vickberg befann sig hos 
hans nåd. Och Toni vägrade lugnt men bestämt att taga någon som helst 
befattning med domprostinnan.



Den ende, som frivilligt erbjöd sina tjänster var Johnsson. Men som hans 
tillstånd - möjligen till följd av gårdagens sinnesrörelse - redan nu kl. 
2 e.m. var högst egendomligt, måste man avstå från hans biträde. Och fru 
Enberg såg sig nödsakad i egen person inhämta hennes nåds önskningar.



-Gör det icke! bad Toni. Hon kommer att bliva mycket elak mot er. Och ni 
blir så ledsen. Varför skall ni bli ledsen då allting är så bra? Då en 
sådan lycka har hänt Jacob?



Men klockans ilskna pinglande talade mäktigt till fru Enbergs samvete. 
Skulle en gäst på Rogershus förgäves påkalla husfolkets tjänster? Nej, 
icke så länge Lovisa hade ben och armar i behåll! - För resten, mer än 
gräla kunde ju icke hennes nåd göra.



Och plikttrogen och ängslig beträdde hon gången till gula salen. Men 
framför gästrumsdörren stod hans nåd.



Fru Enberg stannade och stod fullkomligt stilla.

Baronen sträckte pekfingret emot henne.



-Nå, så, min söta, vad vill hon?



Fru Enberg neg.



-Hennes nåd har ringt.



-Jaså, ja vi ska själva höra efter, vad hennes nåd önskar. Det är bra, min 
söta. Adjö, adjö.



Fru Enberg neg på nytt men rörde sig icke ur fläcken. Hon iakttog, hur 
hans nåd högst egenhändigt knackade på dörren; hon hörde hennes nåds 
otåliga röst: stig då in, människa! Och hon såg hans nåd öppna, stiga in 
och stänga dörren efter sig.



Hans nåd på benen klockan två, ensam, utan Vickberg! Och så han såg ut - 
så underbart högtidlig och lugn på samma gång!



Fru Enberg vände sig långsamt om. Och då hon hade denna egendomliga syn, 
detta betydelsefulla möte bakom sig, gick det en rysning från hennes nacke 
ned över hennes rygg.



Hon sade högt till sig själv:



-Det ena är underligare än det andra. Om en bara tänker på Jacob - fattiga 
pojken. - Det är precis jämt och lagom så, att man inte begriper ett dugg. 
Inte ett dugg.



Men slutet har en inte sett än.



När domprostinnan i stället för ett mer eller mindre menlöst tjänstehjon 
såg sin egen högt aktade broder inträda, förminskade detta på intet sätt 
hennes vrede. Det föreföll henne mer än troligt, att Enbergskan eller 
någon annan illasinnad varelse hade ditfört hans nåd i lämplig tid för att 
han skulle få bevittna utbrottet av hennes onda lynne. Nå, det kunde han 
också gärna få, mer än gärna! Men naturligtvis var det nödvändigt att till 
en viss grad visa självbehärskning.

Skeppen fingo icke brännas, åtminstone icke alla.



-Bon jour, ma chere soeur! Hur har din sömn varit?



Baron Rogers nyrakade men sträva överläpp kittlade henne obehagligt på 
kinden. Hon gav honom en rätt kraftig liten knuff men lyckades samtidigt 
vrida till ett leende.



-Je te remercie, mon cher frere! Men - pour dire la verite - Natten har 
varit abominable!



-Så, verkligen? Det gör mig ont



-För all del, Roger, bekymra dig icke om det! Det är ju så naturligt, att 
en stackars kvinna, vars hela liv varit en enda, en ständig oro, en kedja 
av missräkningar



-Nå, men Julia



-Ja, jag vill icke uppröra dig, kära bror. Jag hoppas, att du har sovit 
gott?



-Utmärkt! Ett gott samvete, chere Julie, är en mjuk huvudkudde



-A, att du verkligen har den erfarenheten, stackars Roger. Jag trodde, din 
sömn som oftast var god



-Hi, hi, hi, fnittrade baronen.



Men han återvann hastigt sitt värdiga allvar.



-Jaha, min söta Julia, jag skulle vilja tala några ord med dig angående en 
sak av högsta vikt.



Domprostinnan böjde sitt huvud, markerat långsamt. Hon tog plats i soffan, 
mitt i soffan, och med en handrörelse hänvisade hon till den stora 
karmstolen.



-Vill du taga plats?



-Tack, joho, ja. Hm. - Ja, kära syster tillåter, att jag går rakt på sak. 
Det är om testamentet, jag vill tala. Jag hade, som du nog minns, 
tänkt offentliggöra det i går. Emellertid inställde sig vissa svårigheter 
beträffande etiketten, som jag stackars enstöring totalt förbisett. Ja, 
jag är dig synnerligen tacksam, kära Julia, det skulle ha varit fan så 
obehagligt



-Jag ber - det där har vi ju talat om.



-Javisst, hm. Jo, sir kära syster, det fanns ju däremot ingenting, som 
hindrade oss ifrån att underteckna det av häradshövding Björner upprättade 
dokumentet, vasa? Nå - jaha så skedde - i går afton. Och jag har ansett 
det vara min plikt att notifiera kära syster



-Verkligen? Din godhet och grannlagenhet överväldigar mig. Jag får således 
redan i dag veta, vad sina drängar och pigor visste i går kväll



-Va säger du för slag? Mina drängar och pigor?



-Jag tar för givet, att din - ja, jag vet inte, vad jag skall kalla den 
unge mannen, förhållandet er emellan är mig ju fullständigt obekant - 
emellertid antar jag, att han ögonblickligen underrättade sina föräldrar, 
som ju höra till dina legohjon. Och dessutom var ju din betjänt och din 
inspektor vittnen?



Som du hör, käre Roger, är jag icke fullständigt okunnig. Trots av den 
iver med vilken du skyndat underrätta din enda syster om detta viktiga 
steg, har man lyckats förekomma dig.



-Javisst - det kunde jag tro. Den där fördömde Björner



-Du kunde tro? Det är således icke du, som betalat den gode mannen, för 
att han skulle hålla mig helt och hållet utanför?



-Hi, hi, hi! Tror du han tar mutor? Ja, sir du, det tror jag med. Men det 
gör alla jurister. Fördöme dem! Minns du den där gamle räven, som 
far gav fem tusen specie - ja, om det nu var specie?



-Roger! Du gör ett ömkligt försök att blanda bort korten. Är det din 
mening att underhålla mig med gamla historier?



-Du är så förbålt hetsig, min sötå! Men jag ar lugn, jag. - Jag har kommit 
hit för att klargöra mina motiv för dig. Jag vill inte, att du ska tro, 
att jag i elak avsikt



-Det är naturligtvis mycket vänligt av dig att föra mig hakom ljuset?



-Om inte det, min söta, så var det åtminstone nödvändigt. - Sir du, Julla, 
det kan icke förnekas, att du har ett obegripligt inflytande på mig. Jag 
visste gott, att endera måste jag be dig - hm - be att få vara i fred. 
Eller ock måste jag bevara sekretessen in i det sista och bereda kära 
syster en surpris. Jag valde det senare alternativet. Ja. - Sir du, du har 
ingripit i mitt liv många gånger så pass kännbart



-Var det till skada eller till gagn, Roger? Jag förstår, att du syftar på 
ditt äktenskap



Hans nåd lyfte sin käpp. Varför, vartill? Det är omöjligt att säga. Handen 
sjönk åter, hans nåd började leka med käppen, lät den snurra mellan 
fingrarna -på ett mycket otympligt sätt.



Domprostinnan förvandlade icke en min.



Om en stund sade hans nåd helt lugnt, som i förbigående:



-Cela, c'est passe. On n,en parle plus.



Och med sitt förra älskvärda, en liten smula retsamma leende fortsatte 
han:



-Mon dieu, chere soeur, ha vi inte blivit gamla? Ibland förefaller det mig 
nästan, som om jag redan vore gubbe, en riktig 
gammal gubbe! Ja, ja, Julla, det är underbart med den tiden, man kan icke 
riktigt fatta den, icke mäta den



Ibland tycker jag, att jag har ideer - alldeles som salig far. Ja, herre 
gud, han var ju yngre än jag, han var ju yngre! - Tokiga ideer, drolerier, 
cherie, men som bli ett gammalt hjärta förunderligt, förunderligt kära!



Ja, så är det nu med de båda barnen. Fördöme mig, inte begriper jag, vad 
det är för en förbålt idiotisk affektation, som ungarna inficierat i mitt 
blod. Nå, Blenda - c'est une chose tout explicable, meme tres naturelle. 
Men pojken! En slyngel, en gamin, un fripon! Djävlar anamma, hade det 
varit i min ungdom, så hade jag piskat upp honom tio gånger så visst som 
en! Vasa? Kommer han inte och vill befalla över mig? Vasa? Är han inte så 
förbålt oförskämd så -vasa? Fördöme



-Svär inte så förfärligt, Roger! Jag tror dig på ditt ord.



-Jaså, du gör det? Nå, det var bra



Hans nåd öppnade Vickbergs dosa - lånad enkom för detta tillfälle för att 
giva tröst i en ansträngande belägenhet- öppnade locket och tog några få 
korn.



-Nå så. Ja, det är det, att man sitter här ensam. Alldeles ensam. - Nej, 
Julia, jag beklagar mig icke. Jag har aldrig varit någon vän av sällskaper 
eller ens av sällskap. Och för vart år som går, blir det mig allt 
vidrigare. Ja, vidrigt! - Pardon! - för så vitt icke sällskapet utgörs av 
en kär syster. Din hand, ma chere!



-Nej, men man sitter där ensam. Man sitter en sommardag vid sitt öppna 
fönster. Och i sin famn har man den glorvördiga madame Corinne. 
Något särdeles att spekulera över har man icke, ty man känner ju den 
graciösa damen så tämligen. Jaha.



Så hör man: brrrrr. Det var mig en stor humla, vasa? Och så hör man: 
bisssss. Där ha vi den lilla humlan. Och så surrar di, och så pratar di, 
och så viskar di. Och så är det så förbålt hemlighetsfullt! Joho, si då är 
det något rackartyg. Och så är di i den busken, och så är di i den busken. 
Och så gömmer di sig, och så tar di fatt. Och så brrrr, den stora; bissss 
den lilla. Och si så grälar di: brrrrr-bsss-brrrr - bissss -Hihihihihi! 
Fördöme mig är det inte lustigt! Och förstår syster, inte fan vet di, att 
gubben sitter här uppe. Han sover, vasa? Hihihi! Den göken, han gör aldrig 
annat än sover, hihihihi! Man lurar dem, sir syster.



Jaha sir- tjihihitt - pardon! Det är nu ens nöje. Och förbålt lustigt är 
det. Une tout petite chose un rien - men man följer det med största 
intresse. Si, det är kanske så, när man börjar bli gammal.



Och så har man en känsla av, att det brinner där nere under buskarna. 
Gamlingen vädrar värme och sticker fram sina frusna händer. Stora stocken 
har slocknat, si, den är utbrunnet kol och aska. Nu går elden över i ungt 
virke. Det är med det som med tiden. Jaha - som råttepiparen: man följer 
och följer, vete fan vart - men på botten stannar man.



Jaha, c'est drole, tout cela. Men syster har kanske i alla fall förstått, 
att ett par sådana där dockor kunna i rätt hög grad intressera en gammal 
man, som icke har något annat att tänka på. Jaha. Och så vill gubben spela 
försyn. Nå - förstår du nu kära syster det, så vet du också, vilket mitt 
starkaste motiv har varit och är. Och då är jag nöjd. - Jag vill ju 
nämligen icke gärna, att syster ska ta testamentet blott och bart som ett 
utslag av min riksbekanta elakhet och nyckfullhet.



Jaha, så var det med den saken. Vad säger du så?



Domprostinnan sträckte båda sina händer emot honom. Och då hon ifrån 
soffan icke bekvämligen kunde omfamna honom, reste hon sig, slog armarna 
kring hans hals och kysste hans panna.



-Du käre, gode - jag förstår dig så väl



-Nå, då är det bra. Då talar vi icke vidare om detta. Vad nu Malla och dig 
själv angår



-Om det, avbröt hennes nåd med stark men mild betoning, om mig och mina 
barn tala vi nu icke.



Men nu liksom i går måste jag säga dig, Roger: Du menar ju så väl, så 
innerligen väl, dina motiv äro de vackraste, renaste - men du far vill. 
Ja, jag måste säga dig det. Du har tagit fel



-Jaha, min söta. Sådant är möjligt. Men det får framtiden utvisa



-Roger - låt mig tala ut. Du behagade nyss ett uttryck: spela försyn. Det 
är förmätna ord



-Vasa? Det är ju bara en fras



-Ty en försyn för oss arma jordekryp kan endast Han vara, Han, som 
rannsakar hjärtan och njurar. Min stackars bror, du är så välment. Men vad 
vet du egentligen om dessa barn, vilkas lycka du vill bereda?



-Åtminstone vet jag väl lika mycket som du!



-Nej, det vet du inte. Du vet absolut ingenting. Du är alldeles för 
godtrogen, Roger. Ja, jag menar inte så, men



Därför att de där båda kurtiserat varandra bakom häckar och buskar, 
så tror du genast, att det är fråga om ett verkligt tycke. Tror du, att en 
flicka behöver älska, därför att hon kurtiserar?



-Hihihi - det var en skön bekännelse!



-Ja, skämta du! Men jag finner det grymt, omoraliskt, tyranniskt, att du 
genom ditt testamente klavbinder den unga flickans vilja. Allra minst av 
dig, Roger, hade jag väntat detta. Ett tvångsgiftermål



-Julia!



-Ja, du skrämmer mig icke. Men vill du verkligen tvinga



-Tvinga! Vasa? Va tillåter du dig?



-Så skall hon i mig finna ett moderligt stöd.



Hans nåd hade rest sig i sin fulla längd. Ett ögonblick tycktes hans 
hållning ganska fientlig, ganska hotande. Men hans nåd besatt denna dag en 
sällspord självbehärskning.



-Jaha - nu vill jag bara säga det - jaha - att mig må du regera, min söta- 
så länge - så länge du behagar. Men skulle du - hm - i all välmening - 
vilja intränga i min - i "Edens lustgård" för att - för att överta en av 
de gamla rollerna - ja, då si - je suis bien fache - då spännes vagnen 
för.



Och nu, min söta, är jag förbålt hungrig. Och jag utber mig nåden att få 
dejeunera i kära systers sällskap.



Din arm!

 

9 Johnsson som postillon d'amour  Fru Enbergs bekymmer.



Johnsson vandrade i sakta mak kring stall och ladugård. Nils hade farit 
till staden, Lars höll på och ryktade och gav icke ord ifrån sig under 
arbetet. Det var rent omöjligt att få sig en pratstund.



I brist på bättre gick nu Johnsson och talade till sig själv. Han hade 
redan druckit betydligt med porter och var följaktligen i ett meddelsamt 
och fantasimättat humör. Men på samma gång var han ganska förargad över 
att ingen ville lyssna till hans visdom. Icke heller fanns det så mycket 
som en drängluns eller en fördömd lagårdspiga att hunsa åt. Söndag 
gubevars -då ska det skalas ikring i skogar och hagar och kättjas i 
backarna. Aåårr tvi vale! Ska de inte drivas till kyrkan som boskap till 
fållan i stället! Så bleve det färre ungar och flera äktenskap stiftade i 
himlen.



Se! Kom där icke en gök traskandes mitt över gödselstan. Kom direkt från 
hagen förstås, och jäntan slank väl någonstans i snåren. För det kunde väl 
icke vara en sådan där fördömd idiot, som är ensam ute och vallar!



Johnsson ställde sig bredbent vid ladugårdsknuten, enekäppen större han 
hårt i marken.



-Va fan är du för en dummerjöns?



-Jag är Axel, sa' pojken.



-Axel! Jag känner femhundra dubbelrandade idioter med det namnet. Ocken av 
dem är du?

-Jag är pojken från Fiskartorpet, sa, pojken.



-Vem i helsicke har gett Björkenäsarna rätt att utan höga vederbörandes 
tillstånd infinna sig på Rogershus, mark?



-Det tör väl inte vara förbjudet, sa, pojken och sökte maka sig förbi 
gubben, som fäktade med käppen. Johnsson ska inte vara bråkig.



-Ja, jag är Johnsson, sade gubben med en viss höghet. Titulär 
taffeltäckare alldeles som hans nåd är titulär kammarherre. Ska det va 
någon skillnad, så är det väl att jag har lön och hanses nåd är utan, ser 
du, drummel. För resten är det jag, som med nådig barons och kammarherrns 
höga bemyndigande håller uppsikt över gårdens kvinnor. Så kommer du i den 
avsikten, dummerjöns - så haver du vänt dig till rätter person. - Vad är 
ditt ärende, yngling?



-Jag har ett brev till henne, Blenda. Kanske Johnsson kunde vara en 
behjälplig



-Sakramenskade tölp, henne? Henne! Talar du om ett liderligt fruntimmer? 
Eller talar du om hans nåds nyligen erkända kött och blod, så till 
sägandes en adelig frökens vederlike?



Pojken från Fiskartorpet hade icke så noga reda på distinktionerna. Men 
ett brev till Blenda från Jacob hade han, och efter många om och men 
överenskom man, att Johnsson skulle åtaga sig framlämnandet, och att 
pojken i stallet skulle bida svar. Ty svar skulle det vara, hade Jacob 
sagt.



Johnsson, i hast förvandlad till postillon d,amour, struttade nu med stor 
värdighet över stallplanen, upp genom allen, upp på gårdsplanen. Då och då 
utstötte han ett hest: Fröken Blenda! och viftade ivrigt med brevet. Men 
på gårdsplanen var ingen Blenda synlig, och 
Johnsson, som insåg att ett sökande över hela godset med närliggande 
trakter skulle bliva ytterst tidsödande, höll sig klokt nog till centrum, 
vandrade långsamt runt kastanjen upprepande med jämna mellanrum sin 
fråga:



-Är fröken Blenda här?



-Vad vill du Blenda?



Johnsson stannade, stötte med käppen hårt i marken och bligade uppåt 
huvudbyggnadens fasad. Seså för tusan, där stod herr Per, den argbiggen, i 
fönstret.



Johnsson bugade sig nästan ironiskt djupt och sade:



-Jag har ödmjukast den äran att vilja överlämna ett brev från herr Jacob 
till fröken Blenda.



-Vänta så ska jag ta det, sade Per och försvann ur fönstret. Men så dum 
var icke Johnsson.



-Vänta sa' Höken - så blir det fru av fröken, muttrade han fram något 
obskyrt citat. Och innan Per hunnit nedför trappan, hade gubben skyndat 
sig in i inspektorsflygeln.



-Johnsson! Vart tog han vägen?



Gubben fnittrade förnöjt, den förträffliga tanken hade ingivits honom att 
söka fågeln i dess bur. Han klafsade ikring i den halvmörka förstugan, 
krafsade på dörrarna, muttrade och svor över den snåla Enbergskan, som 
icke ville bränna ljus i sitt mörka kyffe. Upp med en dörr då! Jo, nu hade 
han tur; där satt Blenda.



Hon satt framför sin lilla spegel och kammade sig.



-Va i - har lilla fröken inte kommit upp förrän nu? utbrast han i 
uppriktig förvåning.



Blenda kände sig mycket besvärad.



-Va har Johnsson här att göra? Är Johnsson full nu igen?

-Nehej, lilla fröken. Till minstingen ingenting att tala om. - Jo, 
en sir, att en har blitt fröken. Kamma sig mitt på ljusa dan!



-Hör nu, om inte Johnsson låter bli att bråka, så får Johnsson gå sin väg.



-Kommer aldrig i fråga, att gamle Johnsson brister i respekt! Här har 
lilla hennes nåd ett brev från Jacob - åårr tvi vale - från herr Jacob var 
det!



-Han behöver inte alls göra sig till med herr och fröken. - Var har han 
fått brevet ifrån?



Johnsson berättade utförligt och med många tilllägg, hur det kommit honom 
till handa, berättade även och med stor förnöjelse om herr Pers 
misslyckade uppsnappningsförsök samt slöt:



-Men si hans räv biter inte min gås! En märker nog, att han har ett gott 
öga till lilla fröken



Blenda skrattade - skrattade så gott, hon kunde. I själ och hjärta var hon 
ganska förargad.



-Är det mig, Johnsson kallar gås?



-Jo, något! Vore jag i Jacobs kläder så skulle jag respekt till sägandes 
inte låta grannens gris sätta trynet i min ho. Men den där galne Siedel 
drar förstås ikring med honom och plottrar på änderna



-Ja, gå nu sin väg, Johnsson! Jag ska själv gå ner till Axel med svar.



-Som nådiga fröken behagar! Ödmjukaste tjänare!



Johnsson drog sig tillbaka, stolt, mycket nöjd med sig själv. Skulle roa 
honom att veta, om någon här på gården kunde prestera maken till gamle 
Johnssons bugningar. Hövliga så att det dröp av dem men likväl 
förkrossande. Ja, just förkrossande! Ta mig ååårr tvi vale - Vickberg 
kanske? Den tandpetaren, knyckig och mager! Nej, nej men, det fanns 
nog de, som kunde ha både ett och annat att lära av gamle Johnsson!



Hög, uppburen av detta angenämna medvetande vandrade han majestätiskt över 
gården, trädde in i betjäntflygeln, slog upp dörren till stora salen.



-Goddag, goddag, gott folk! hälsade han nedlåtande på fru Enberg, Toni och 
Vickberg.



-Sicken församling i guds hus! Ska vi dra en spader, vafalls?



-Gå han upp på sitt rum, Johnsson. Han borde skämmas att gå ikring som ett 
annat spöke på herrans sabbat



-Spöke, sa' lilla frun? Hör nu, lägg sig inte i en ungkarls affärer



-Ja, egentligen borde en se efter Johnsson som efter ett litet barn.



-Se efter, sa' lilla frun? Se hon efter sina jäntor, det råder jag till. 
Öppnar man första bästa jungfrubur, så finner man tösen framför spegeln 
och kammen i håret. Kamma sig klockan fyra på dagen - är det skick det? 
Ååårrr tvi vale. Det ska jag säga lilla frun, att den som kammar sig 
klockan fyra, den dansar på lina före kvälln. Så nu vet frun det



-Har han nu varit och nojsat med pigorna?



-Pigorna, sa' lilla frun? Ja, bevars, pigor är töser de också. Eljest var 
det en nyvorden fröken vid namn Blenda, som man hade den förmånen att 
uppvakta. Och så var det en viss herr Per. Men hur det hänger ihop med 
fröken Blenda och kammen och herr Per, det får lilla frun se sig om efter. 
Det är gamle Johnsson för schangtil att förråda



Sannolikt hade gamle Johnsson förrått detta och mycket mer, om icke 
Toni plötsligt rest sig, tagit den pratsjuke gubben i kragen och försatt 
honom utanför dörren, som han smällde i lås. Johnsson svor och stötte med 
käppen. Men kraftåtgärden hade tydligen gjort ett avskräckande intryck på 
honom; så småningom drog han sig uppför trappan till sin kammare.



-Tack ska herr Toni ha. Det är för otäckt att se honom i det där 
tillståndet.



-Han är mycket oförskämd, då han är drucken, sade Toni.



Vickberg suckade.



-Johnsson har alltid varit en tölp.



Men för att nu återgå till vårt ämne, så måste jag verkligen beklaga, att 
Jacob funnit för gott att lämna Rogershus just i dag. Änderna i Tanningen 
flyga sannerligen icke sin kos. Och det hade enligt mitt förmenande varit 
Jacobs oavvisliga plikt att stanna på Rogershus åtminstone någon vecka för 
att visa sin välgörare den tacksamhet, som han är honom i så hög grad 
skyldig.



-Ja, herre gud ja! suckade fru Enberg. Va ska hans nåd tänka?



-Då jag framförde Jacobs hälsning, märkte jag visserligen icke något 
tecken till ovilja. Men jag har dock anledning att tro, att hans nåd var 
både överraskad och smärtsamt berörd av Jacobs beteende. Och sannerligen 
om jag förstår, hur man kan vara så taktlös.



-Ja, men kära hjärtanes, det är väl ändå inte så farligt! sökte fru Enberg 
försvara sin son.



Vickberg ryckte på axlarna. Toni sade:



-Jag tror, att Jacob icke vill vara här, så länge domprostinnan och herr 
Hyltenius är här.

Fru Enberg slog ned ögonen.



-Varför tror ni det?



-Jag vet icke; jag tror så.



Vickberg sade långsamt:



-Ja - jag tror mig förstå - vad Toni syftar på. Men även om vi skulle ha 
förmärkt några spår av -hm - av en böjelse, och även om den - om den unga 
flickan, vilket förefaller mig än otroligare, skul le besvara denna 
böjelse, så är jag likväl övertygad om att herr Per är en alltför 
rättänkande, alltför lojal person för att - Ja, det kan ju tyckas 
ogrannlaga, att jag yttrar mig så här. Men jag tror, att vi alla tre tänka 
på detsamma?



-Ja, det är visst och sant! Och det är då alldeles säkert, att Blenda har 
blitt en helt annan, sedan herr Per kommit till Rogershus. Ja, vad det nu 
egentligen består i, det kan jag inte säga. Men hon är sig inte lik. Hon 
är inte som barn längre. Och i dag är hon sig mer olik än någonsin. Det 
kan ju förstås bero på den där tråkigheten i går kväll - som de där båda 
valparna ställde till



-Det kan det vara, sade Vickberg. Det var i sanning en ytterst obehaglig 
händelse.



-Visst var det. Men inte kan jag begripa, varför det ska behöva förändra 
hennes känslor för Jacob. Som nu till exempel då jag i morgse frågade 
henne, om hon inte var glad över det här - över testamentet; vet ni, vad 
hon svarade? "Det är väl Jacob och inte jag, som ska vara glad".



-Sade hon det? frågade Toni.



-Ja, det sa, hon. Nå, sedan måtte hon i alla fall ha ångrat sig. Hon kom 
in till mig en stund efteråt och sa': "Tant kan väl förstå, att jag är 
vådligt glad, att Jacob ska få det så bra". Då säger jag: ,'Men 
Blenda vet väl, att det är ett villkor fäst vid testamentet?', Då gör hon 
en knyck på sig så här och säger: ,"Det vet jag visst, det är onkels 
vanliga tokerier!" Ja, kan man tänka sig, det sa, hon!



Vickberg strök sig kring den slätrakade hakan och



log.



-Nå, nå, min kära Toni, se inte så bekymrad ut! Att unga flickor ha sina 
nycker, det veta vi alla. Och vi veta också, att man icke bör fästa något 
överdrivet stort avseende vid dessa nycker.



Men vad som däremot är fast och visst, vad som man verkligen kan hålla sig 
till, det är hans nåds i laga form nedskrivna och med hans namns 
underskrift och sigill bekräftade vilja. Emot den betyder icke 
flickgriller stort, och det är den vi ha att rätta oss efter



-Gudibefallt! sade fru Enberg. Men vi ha inte sett slutet. - Hur som helst 
tycker jag inte, att herr Toni borde resa i höst redan. Ni kunde väl 
stanna och avvakta, hur det går.



Toni skakade på huvudet, men innan han hann svara öppnades dörren, och 
Blenda kom in.



-Å - kunde jag få tala med tant - med tant ensam?



Vickberg och Toni reste sig hastigt och lämnade rummet. Blenda hajade ull.



-Blev - blev de onda? De snodde i väg så



-Du bad dem ju gå



-Ja - jag måste tala med tant. Jag har fått ett brev från Jacob.



-Ett brev? skrek fru Enberg. En dunkeL förfärande aning om att Jacob kunde 
ha rymt, rest till Amerika kanske -Axel från 
Fiskartorpet är här med det. Och han väntar på svar. - Men jag vet inte, 
va jag ska svara. Jaså, tänkte Lovisa, du vet inte det. Ja, från mig ska 
du inte gå klokare, än du kommit.



Hon kunde icke hjälpa det: flickan ingav henne en riktig motvilja. Att 
först hänga efter pojken just precis så länge, som hon icke fick göra det. 
Och att sedan nu, då baronen i sin nåd så gott som trolovat dem med 
varandra, att nu



-Är du ond på mig, tant?



-Nej, lilla Blenda, varför skulle jag vara ond på dig? Men om Jacob 
skriver och gör dig en fråga, så är det väl meningen att du skall svara 
och inte jag. Förr i tiden var du inte så angelägen om att jag skulle 
blanda mig i era saker



-Men tant - du kan väl åtminstone läsa brevet? Jo, naturligtvis, det kunde 
hon ju. Och hon läste:



"Lilla Blenda, är du ond på mig i dag också? Är du inte ond, så kom till 
stugan i kväll. Jag skall vänta på dig vid gläntan, men jag skall inte 
skrämma dig, det lovar jag. Kommer du då? Kan du inte på några villkor 
komma i kväll, så kom så fort du hinner i morgon. Och sedan ska vi stanna 
här, tills alla människor farit sin väg. Kom, lilla Blenda! Och förlåt, 
förlåt, förlåt! - om det är det, du vill. - Svara med Axel. Han har fått 
en tolvskilling, för att han ska gno så fort, han kan.



Jacob."



Lovisa lämnade tillbaka brevet; hon tog av sig glasen och torkade ögonen.



-Vad är det, tant? Är du ledsen?

-Nej, det är ingenting.



Efter en stund sade Blenda:



-Det är minsann inte gott att veta, vad jag skall svara. Han blir ond på 
mig.



-Skulle det göra dig något?



-Visst skulle det göra mig något! Hur kan tant fråga så? - Men du har ju 
själv sagt, att vi inte få bo så där i stugan. Folk kunde tala illa om 
det.



-Det är första gången, jag märker, att du fäster dig vid, vad folk säger.



Blenda flammade upp:



-När man hört, vad jag fick höra!



För resten är det du, som lärt mig det. Har tant ändrat åsikt så



-Nej, det har jag inte, svarade fru Enberg. Och tungt och trött tillade 
hon: jag förstår inte, varför Jacob ska ha sådana ideer.



-Nej, det förstår inte jag heller. - Va tycker tant, att jag ska svara?



-Du får väl svara, att det inte går an - allra minst nu, då det är 
främmande i huset.



-Ja, men han blir så ond! - Vore det inte bättre ifall tant själv ville 
skriva och säga honom det? För då kunde han ju förstå



-att mor varit framme nu igen, och varit svår.



-Å, han vet nog, hur väl du menar. På dig kan han inte bli ond! Säg - 
skulle du inte kunna skriva?



-Joo - det skulle jag ju kunna



-Tack snälla, snälla, snälla! Om du visste, vad du gör mig glad. Det är 
det värsta jag vet, när Jacob blir så där ond på mig



-Är det?



-Nu ska jag genast gå ned till stallet och skicka Axel hit upp



-Ja - det är inte värt, han kommer för snart. Jag får ha tid att besinna 
mig.



Toni stod bakom sin dörr och hörde Blenda gå. Han smög sig på tå över 
förstugan in i salen.



-Nå?



-Å, kära hjärtanes, så du skrämmer mig! Varför smyger ni så?



-Jag ville veta, vad hon sade. Var det något om Jacob? - Varför gråter 
Lovisa?



-Nej, det är ögonen - får jag bara de usla glasen på, så svider de.



-Vad sade hon då? Var det om Jacob?



-Nog var det. Hon har fått ett brev från Jacob, och det skall jag svara 
på. - Toni kan själv läsa det.



-Skall Lovisa svara?



Han tog papperslappen. Med kisande ögon följde han skriftraderna, långsamt 
gående från ord till ord.



-Det är svårt att läsa, sade han. Vill han, att hon skall komma till 
honom?



Och på detta skall Lovisa svara?



-Ja. Jag ska säga honom, att det inte går an.



-Jaså.



-Det är ju ens skyldighet.



Han vek papperet i dess veck, slätade det mellan händerna och räckte 
henne.



-Ja. - Men om det går gossen illa här - vet Lovisa vad jag gör då? Då tar 
jag honom med mig. Då tar jag honom bort från Lovisa.



-Tar honom bort från mig, upprepade hon. Gör Toni?



Ja, om det inte redan vore gjort 

19 Per och Blenda.



Per tillbragte eftermiddagen i trädgården och växthuset. Sara kom och höll 
honom sällskap några minuter -men Per var odräglig. Efter Sara kom 
domprostinnan. Hennes nåd hade hört: att Per satt i växthuset och var 
odräglig. Nå, odräglig hade han då varit under hela middagen, fåordig och 
dum. Icke ett ord hade han - till exempel - sagt åt lilla Blenda, som 
suttit där blyg och tårögd.



Nej, nu måste verkligen domprostinnan säga honom ett allvarsord. Och mätt 
och tung men trotsande mödor och besvär vandrade hennes nåd genom hela 
parken, genom hela trädgården ända bort till växthuset.



Växthusmötet blev kort, livligt och icke utan resultat. Men resultatet blev 
icke det av domprostinnan åsyftade. Per beslöt att lämna Rogershus 
följande morgon. Han skulle resa till Uppsala för att "ta examen". 
Visserligen hade han ju ännu någon månad på sig, innan terminen började - 
ja, det där förstod icke mor. Han måste dit nu genast av åtskilliga 
orsaker, som han ju icke behövde specificera.



-Har du väntat i tio långa år med din examen, så måtte du kunna vänta tio 
dagar till!



Nej, omöjligt, absolut omöjligt!



Nå, domprostinnan visste av erfarenhet, att då Per ville ta examen 
stod han icke att hindra. Man fick ju icke heller giva sig ens skenet av 
att vilja motarbeta en så god strävan. Ty det kunde icke förnekas, att 
Pers examen låtit vänta på sig oskäligt länge. Hans begåvning och hans 
flit voro visserligen erkännansvärda, men han var så ombytlig eller 
rättare och vackrare sagt: hans intressen voro så skiftande, så allt 
omfattande. Men nu skulle han koncentrera sig!



Domprostinnan kände igen symptomet: så snart Per av någon anledning bragts 
ur jämvikten, kände han ett behov av att koncentrera sig. - Konstaterat 
alltså: han var bragt ur jämvikten.



Hennes nåd uppgav striden - för ögonblicket.



-Ja, så res då med Gud, kära Per!



Per tog farväl av hans nåd, som icke gjorde något försök att kvarhålla 
honom. Tvärtom, onkel såg nästan ovänligt glad ut.



Nå, det kunde göra honom detsamma. Huvudsaken var, att han kom lös från 
Rogershus, kom bort från skådeplatsen för sin ridderliga bedrift! Gud sig 
förbarme, att en gammal människa ska vilja göra sig så löjlig, illfänas, 
skrämma livet ur en liten flicka bara för att visa henne en ridderlig 
uppmärksamhet.



Fy fan! svor han över sin kappsäck, vars innehåll han körde ihop med 
knutna nävar.



Nej, att gå här som ett åtlöje för både flickan



Det knackade.



Blenda steg in. Hon var mycket förlägen, och Per var mycket förlägen. Vad 
vill du? höll han på att fråga, men lyckades förvandla orden till ett 
otydligt frågande läte.



-Jag hörde, att Per ska resa i morgon. Och jag tänkte, jag skulle säga 
adjö.

-Jag hade naturligtvis tänkt säga adjö i morgon Men det var mycket 
snällt av Blenda!



-Kan jag inte hjälpa Per med något?



-Tack, packningen är klar. Den är inte stor, som Blenda ser.



-Nej.



Det var icke stort mer att säga om den saken.



-Och Jacob har gett sig ut på jakt? Var snäll och hälsa honom från mig. 
Jag skulle ha velat lyckönska -men det får väl bli en annan gång.



Ja, jag vet ju inte, hur pass officiell saken är - om jag får gratulera 
Blenda?



-Varför skulle Per gratulera mig?



-Nå, det får väl också vara till en annan gång, skyndade han sig att säga. 
För resten - vi träffas nog inte så snart igen, åtminstone icke på 
Rogershus. Onkel formligen sken av belåtenhet, då han gav mig respass



Ja, om jag nu hade bror Rogers förmåga, tänkte Per, så skulle jag säga så 
många lustigheter om min kära morbror, att Blenda skulle kikna av skratt. 
Enda sättet att icke göra sig löjlig är att göra sig löjlig över andra.



-Kanske vi ska gå in i biblioteket? Mor vill väl, att jag håller henne 
sällskap i kväll.



-Hennes nåd har gått in till sig.



-Jaså. Nå, vi kan ju



-Ja. Men först ville jag så gärna tacka Per



-Varför?



-Jo, jag fick ju aldrig tacka - då i går kväll



-Säg mig, Blenda - vem sa, dig, att jag ska resa i morgon? var det mor? - 
Jaså. Är det hon, som sagt dig, att du borde gå hit och tacka mig?

-Nej - ja, hon sa' det. Men jag hade gjort det 
ändå.



-Det är under alla förhållanden absolut överflödigt.



Och det sa, han - ilsket, som om han velat bitas!



-Då så, sa, Blenda och drog sig mot dörren. Det var ju icke värt, att hon 
stod här längre. Det tycktes vara hennes lott att förarga alla människor. 
Allesamman voro de ovänliga mot henne.



-Hör nu, Blenda - vänta litet! Jag ville bara säga, att jag själv mycket 
väl inser, hur löjligt jag bar mig åt. Jag skrek ju och förde väsen som en 
tölp i stället för att - att ha handlat på ett helt annat sätt. Och jag 
förstår mycket väl, att det skulle vara plågsamt för Blenda att komma mitt 
upp i ett dylikt. - Ja, det förstår jag alltsamman rätt väl utan att vare 
sig mor eller Sara behöver påpeka det. Blenda kan hälsa dem det.



-Tyckte - tyckte Per också att det bara var löjligt, det de sade om mor.



-Det är inte fråga om den saken. Men nu kan vi ha talat nog om det här. - 
Ska vi inte gå in i biblioteket?



-Nej! - Jag ska gå och lägga mig.



-Jaså. Ja, god natt då, Blenda. Och adjö, ifall vi inte skulle träffas 
mer. - Och lycka till!



Och han räckte fram handen.



Men där han nu stod med sin stora näve klumpigt framräckt, med klippande 
ögon, rodnande dum- ja, han föreföll henne så dum. Hon förlorade 
fullständigt respekten. Och till på köpet skulle han komma fram med detta 
lycka till, varmed gårdsfolket förargat henne dagen lång. Sannerligen, man 
kunde mista tålamodet för mindre. Och så kände hon, att hon höll på 
att komma i gråttagen.



-Nå, Blenda! han blinkade ännu dummare. Så pass vänner ha vi väl ändå 
blivitt att jag kan få önska er



-Ä, dra ni åt skogen med ert lycka till!



Där stod han med sin framsträckta hand.



11 Hans nåd spelar ecarte och håller husförhör  Femte 
skärmytslingen.



Lena, som av en händelse kom att stå under herr Pers öppna fönster - se, 
det var så, att hon skulle gå till inspektorsflygeln med fru Enbergs 
nytvättade kal songer, men så tyckte hon - Lena hörde tydligt, hur Blenda 
"fälades" däruppe.



Tänka sig' Hon skulle ju vara liksom trolovad med Jacob, sa, de. Men 
fästmannen var i Tanningestugan



-jo, jo.



Med en sådan mor, så!



Jesses så hon gick på! Att hon inte hade någon skam i sig! Mitt på 
ljusanes dagen!



Nu - det lät nästan som gråt



Jo då, hon grät, jämmerligt. Och herr Per brummade så ängsligt, det lät 
riktigt ynkligt.



Lena, som hade ett känsligt hjärta, snöt sig i kal songerna.



Nu var det tyst däruppe.



Lena stoppade kalsongerna under förklädet och gick till köket för att tala 
med Beda.



-Det är ju mors stil! Är det mor, som skrivit-?



Ja, det visste icke Axel, men nog hade fru Enberg givit honom brevet.

-Varför gick du till mor, ditt nöt? Sa, jag dig inte



Nej, Axel hade icke gått till fru Enberg, han hade mött tokiga Johnsson



-Gå din väg!



Jacob gick in och satte sig på britsen. Nu blir det något trevligt igen, 
tänkte han, snurrade med brevet, blåste på det, och grimaserade mot de 
väntande bannorna.



Så bröt han.



"Kära min gosse, Blenda har bett mig svara -"



Jacob läste brevet och läste det en gång till, mycket noggrant. Därpå rev 
han det i små, små fyrkantiga bitar, gick bort till dörren och kastade de 
små tingestarna för vinden.



Det var ett slags hämnd på mor.



Han stängde dörren om sig. Han gick bort till sin kära brits, kastade sig 
framstupa och slöt armarna hårt kring huvudet.



Gud, så dumt - så dum Blenda kunde vara! Och mor sen!



"- Jag vet icke, kära Jacob, om du kan vara så säker på Blendas känslor 
-',



Tänka sig bara! - Säker. Vad skulle han vara säker på? På Blendas känslor? 
Gud sig förbarme så dumt! Inte har en sån där tös några känslor. - Han 
trummade med knogarna mot trät.



Men elak kunde hon minsann vara. Skamligt elak. Att icke komma nu - nu, då 
de hade grälat så mycket, flera dar i sträck. Han kunde ju tro att hon var 
ond riktigt på allvar. För resten var mor skamligt elak hon också. Att 
säga, att Blenda nog hade roligare bland de främmande på Rogershus 
Nåja, kör för det då, hon hade väl det. Per- Usch, den där stora 
klumpen!



Plötsligt satte han sig upp. Hans muskler voro spända, överfyllda av 
ungdomlig kraft, längtande efter rörelse. Men han ville betvinga dem, han 
ville icke röra ett finger. Han fann nöje i att behärska sin glädje. 
Stilla, fullkomligt stilla skulle han vara. Glädjen jäste i honom så att 
hela kroppen skalv.



Björkenäs och Klockeberga, hela Tanninge, skogarna ända upp till Rydboholm 
- tänk de väldiga skogarna, älgmarkerna!



Och Blenda, som var så dum! Och söt!



En fin, spenslig liten mygga dansade sin graciösa och hetsande krigsdans 
kring hans huvud. Surrr



Han glömde alltsamman för att lura på den där myggan. Klatsch. Där drev 
han sig på kinden, så att det slog lock för örat.



-Jo, din lilla djäkel!



Långsamt och med stort välbehag sträckte han på armarna, sträckte på hela 
sin lekamen och gäspade vidöppet, kolossalt.



-Som hennes nåd behagar. Vi få väl gå ned till Rogershus och hämta vår



Han slöt ögonen och log.



Baronen hade njutit en knapp halvtimmes förmiddagssömn, och i stället för 
filbunke hade han, följande fru Enbergs något förvirrade och barbariska 
matsedel, förtärt omelett och kall and. Och dock - i trots härav - befann 
sig hans nåd vid yppersta lynne.



Han hade ju också sina fullgoda skäl att vara belåten, belåten med 
sig själv.



För det första - denna rent vidunderliga självbehärskning som han 
ådagalagt under samtalet med Jullan! Och icke nog med att samtalet avlöpt 
under så värdiga former, den därpå följande dejeunern hade varit 
förtjusande, glad, spirituell. Hans nåd hade sagt artiga och kvicka saker, 
med ungdomlig spänstighet hade han uppvaktat sin kära syster och verkligen 
lyckats förvandla hennes sura miner till soliga löjen.



När allt kom omkring, så var han icke så gammal och omöjlig som - som man 
behagade insinuera.



För det andra hade Per förkunnat sin snara avresa. I och för sig var detta 
ju ganska tråkigt - hm, den beskedlige Per - men att först Roger och sedan 
Per så snart och godvilligt och tydligen med hennes nåds goda minne 
avlägsnat sig från Rogershus, det bevisade helt säkert, att domprostinnan 
uppgivit varje tanke på att motsätta sig de friherrliga planerna.



Och det var då egentligen förbaskat resonabelt och hyggligt av Jullan. 
Hans nåd suckade gång på gång lättat och förnöjt och gned sin kala hjässa 
med flathanden.



Och så hade baronen vid fyratiden på dagen upptäckt ett nytt glädjeämne. 
Sara Siedel spelade ecarte! Hon spelade icke som Arvid, som aldrig vann, 
ej heller som kyrkoherden, som alltid vann. Nej, hon spelade så där mitt 
emellan, lagom, så att det blev en smula spännande.



-Hihi, min söta, jag tror du maskar! Men nu maskade du allt åt helvetet. 
Pardon! Men fördöme mig, någon dununge är du inte.



Sara svalde komplimangen - om ock med någon svårighet. Och blitt leende 
sade hon:

-Jag är så glad, att kunna bereda onkel en 
liten förströelse



-Ja, det är riktigt trevligt, riktigt trevligt. Si, annars har jag ju 
ingen att spela med.



-Jag tycker då verkligen, att Blenda kunde



-Blenda, vasa? Nej, sir du, vad man duger till i den åldern, men inte är 
det att spela kort. Hihi. Då har man andra nöjen, sir min söta. Coupez, 
s'il vous plait!



Sara kuperade med en liten smäll och rodnade vackert.



-Bevars, onkel! Jag för min del anser verkligen, att man bör kunna offra 
något av sina nöjen för sin far - sin välgörare



-Hihi, det tycker du det, ma chere. Och det tycker fördöme mig jag med! 
Men ungdomen, sir du, har andra tycken. Vasa?



Hans nåd nickade glatt och vänligt. Tyvärr hade han icke en aning om, att 
Sara Siedel var ung.



-Jag för min del tror verkligen, att det skulle vara bättre för Blenda, 
ifall hon mindre finge följa sina nycker.



-Vasa, mumlade baronen. Han gav och var fullt sysselsatt med att hålla 
reda på, hur många kort han borde ge.



-Jo, jag säger, att det tyvärr förefaller mig, som skulle lilla Blenda 
vara ganska ombytlig, ganska nyckfull.



-Nå så - säger vi det, mumlade hans nåd. Han var upptagen av att granska 
sina kort och anade intet ont.



Men Sara Siedel var ond, hon var förorättad, bedragen.

Efter middagen hade hon velat göra ett slut på dessa tråkiga 
ecartepartin, och i detta syfte hade hon vänt sig till domprostinnan med 
en förfrågan, huruvida hon icke borde hjälpa stackars Per med att packa.



-Nej, för guds skull, kära Sara! Jag har nyss förmått Blenda att gå in 
till honom



-Nå, det hindrar väl inte mig



-Du får på inga villkor störa dem! Jag tror, att de ha någonting att säga 
varandra. - Gå du in i biblioteket och spela med den käre Roger, så får 
jag vila en stund.



Någonting att säga varandra! O, Sara förstod ganska väl, redan i 
förmiddags under hemresan från kyrkan hade hon förstått. Hon kände sin 
kära tant, hon icke blott anade, nej, hon visste, vad de där kärvänliga 
frågorna angående Blenda hade att betyda.



O, den - den gamla markattan! Hade hon icke all tid brukat säga, att Per 
och Sara



Nåja, gärna för henne! Hon visste då med sig själv, hon kunde svära inför 
gud och människor, att hon aldrig, aldrig hyst den minsta böjelse för den 
där björnen. Men vad som retade henne, det var denna falskhet! Och vad som 
sårade henne, sårade hennes kvinnlighet, ja just hennes kvinnlighet- den 
där enfaldiga, ouppfostrade, koketta, osmakliga snärtan!



-Nå, ma chere, hur ha vi det? Hans nåd glödde av iver att få spela. Han 
hade härliga kort. Men Sara knäppte händerna över korten, sträckte fram 
huvudet och betraktade onkel med en öm, beslöjad blick.



-Käre onkel, jag vet ju icke, om jag bör säga det. Jag kommer kanske att 
bedröva dig. Och det skulle göra mig så ont



-Va fan - va falls? Vad är det med dig? Varför spelar du inte?



-Det gör mig så ont, att det ska pratas om henne _



-Om vem?



-Om Blenda. Jag försäkrar onkel, att det verkligen är med största tvekan - 
ifall jag icke hade hört det från så många håll, av verkligt 
tillförlitliga personer - av kyrkoherden, av Abraham Björner - och 
tjänstefolket talar ju inte om annat. Men jag gör kanske i alla fall orätt 
i att säga det



-Nu är du så god och sjunger ut, min söta! Vad är det, det talas om?



Hans nåd lade ifrån sig korten. Sara blinkade som för solen och öppnade 
elden med en något nervös ver.



-Först och främst lär det sätt, på vilket fru Enberg låtit de båda 
ungdomarna umgås med varandra, ha varit minst sagt fritt, ja, anstötligt



-Vad menar hon egentligen med anstötligt? Det är väl några förbålt löjliga 
gamla mamsellidéer hon har



Sara rätade upp sig.



-Sin ålder, onkel, rår man icke för. Men hur gammal jag än blir, kommer 
jag alltid att anse det vara i högsta grad anstötligt, att tvenne unga 
personer tilllåtas utan förkläde vistas i samma - ja sova



-Va fan säger du? Har de sovit tillsamman - hihihi



Sara reste sig. Men baronen sträckte sig över bordet och grep fubblande i 
hennes kjol.



-No, ma chere, nu tillåtes man icke echappera. Vi kommer inte fram med 
dylika impertinenser utan att göra reda för oss. Asseyez-vous, s'il vous 
plait!

-Jag har aldrig - aldrig sagt



-Min dygdiga lilla vän får förlåta, att hennes uttryck föreföll mig bra 
nog tvetydigt. Men nu ber jag få veta, vad som upprört oss. Ungdomarna, 
som vi behaga intressera oss för, ha som bekant vuxit upp här på gården. 
Och det har icke tusan haft någon dadda att sticka med dem överallt, vasa? 
Så skulle de ha gått en smula för sig själva, så är väl skulden min, kan 
jag förstå.



-Det är inte därom, det är fråga. Men att de till exempel - bada 
tillsamman



-Bada? Ha de badat tillsamman? Hihihi! Vem har sagt det?



-Det har - det har Johnsson.



-Nå, så den krumeluren! Fördöme mig, om han inte varit och tjuvtittat! 
Hihihi! Jo, si det är trevligt det, ma crere



Åter reste sig Sara, men denna gång med saktmodig värdighet.



-Jag märker, att onkel och jag inte alls ha samma uppfattning. Och jag kan 
endast på det djupaste beklaga, att jag någonsin - jag hoppas onkel 
förlåter



-Mais rien du tout, mademoiselle! Baronen slog med båda händerna. Det här 
var fördöme mig riktigt trevligt! Jaså, krumelurerna bada tillsamman - han 
gned sin hjässa med båda händerna och knipslugt, allvarligt fortsatte han: 
Jaha, nu får vår kära niece inte tro, att vi är en sådan förstockad 
syndare. Hade vi vetat detta förut, så skulle vi naturligtvis ha tagit 
våra mått och steg. Mais que faire? Inför detta fait accompli ha vi ju 
endast att fullfölja våra intentioner, det vill säga, att på det 
bestämdaste ordinera giftermål. Vasa?

Jo, nog är du en förstockad syndare, du gamle fuling, tänkte Sara. 
Men jag kan kanske ge dig något annat än oanständigheter att tänka på. Hon 
gick fram till sin kära onkel och lade sakta handen på hans skuldra.



-Ja, onkel - om det nu verkligen blir så.



-Vasa? Han klappade hennes hand helt vänligt och sökte samtidigt puffa ned 
den från axeln. Skulle vi inte fortsätta, ma chere? Spelet, menar jag.



Hon suckade milt och återtog sin plats. De spelade. Sara tog hem stick på 
stick. Baronen snörvlade och nöp sig i näsan.



Plötsligt lade han korten ifrån sig.



-Hör nu - hör nu - va menade du egentligen med det där? Om det blir så! 
Vasa?



-Å, låt oss hellre fortsätta!



Hon trumfade. Baronen tog åter till korten och val de, vad han borde kasta 
- tyvärr kunde han icke göra annat än kasta. Men valet blev honom för 
svårt.



-Nej, nu vill jag veta, vad du menade, min söta -var så god! Han slängde 
sina kort på bordet, så att de blandades med Saras stick. Och Sara böjde 
sig inför tvånget, hörde upp att spela, lutade sig fram mot onkeln och 
meddelade i viskningar sina farhågor, allt under det att hennes långa, 
smala händer gledo nervöst över varandra, under varandra.



Baronens ögon kröpo ihop till svarta springor. Han var häpen, mållös, han 
kunde icke ens bli ond. Naturligtvis hade domprostinnan sänt Sara. Men vad 
menade hon, vad hade hon i sikte? Hon hade ju skickat bort sina förbannade 
pojkar.



-Menar du - är det Per, det gäller?



-Det vet gud, onkel, att jag menar ingenting. Onkel har frågat mig, 
om jag tror, att Blenda är belåten med testamentet. Herre gud, jag känner 
ju Blenda så litet, men mig förefaller det verkligen, som om hon skulle ha 
sitt intresse riktat åt ett helt annat håll.



Tankediger och tyst fingrade hans nåd ännu en stund på sin näsa. Därpå 
steg han upp, tog käppen och linkade in i sitt arbetsrum. Sara hörde 
honom ringa. Vickberg kom ljudlöst och snabbt genom biblioteket, och Sara 
hörde onkelns röst:



-Vickberg går genast efter Blenda, genast, hör han!



Och Vickberg tassade åter genom biblioteket och försvann. Sara kände sig 
betydligt illa till mods. Hon väntade några minuter, men då baronen icke 
återvände, reste hon sig och gick försiktigt bort till den halvöppna 
dörren.



Hon knackade lätt.



-Onkel - kära onkel



-Va behagas?



-Vad tänker onkel göra?



Han kom ut till henne. Han var mörkröd ända upp över hjässan, och hakan 
skalv. Men rösten ljöd ganska lugn och behärskad.



-Jo, sir hon, min söta - jag har fattat ett beslut. Jag tänker försöka 
bringa en smula reda i de här sakerna. Försöka, förstår hon, det kan man 
alltid, det skadar inte. Och går det inte, så får väl fan själv fortsätta, 
vad Roger de Sars har börjat.



-Ja, söta snälla onkel - bara det inte blir något uppträde! Herre gud, vad 
jag är rädd! Onkel får inte säga, att jag har sagt något. Och det där om 
Jacob och Blenda, det är ju bara Johnsson



Han stötte med käppen i den mjuka mattan. Det 
hördes knappt. Men på fördjupningen i mattan 
kunde man se, att stöten varit kraftig.



-Var och en får stå för sina ord, det må vara hane eller hona, Johnsson 
eller Sara. N,en parlez plus s,il vous plait.



Han grep henne hårt i armen och förde henne bort till spelbordet.



-Var så artig och tag plats! Mademoiselle Blenda tycks låta vänta på sig.



Sara plumsade ned på stolen. Hon vred sina händer, och hennes 
förskräckelse var ingalunda spelad.



-Men tänk då på tant!



-Ja, fördöme mig är det inte henne, jag tänker på! röt han till. Åter 
lyckades han bemästra sin vrede, och fortsatte i låg, förklarande ton:



-Sir du, jag hade mina planer, och de var, som de var, de. Så kommer 
Jullan och du och åtskilliga andra och ha andra planer - jo, det ha ni, 
skrek han. Nå, så är det. Och nu gäller det bara att försöka få en smula 
reda i det här



Vickberg stod i dörren.



-Hennes nåd låter hälsa



-Va fan - va i - krumelur!



Han gjorde en häftig åtbörd, och Vickberg böjde sig förskräckt åt sidan.



Men i detsamma stod hennes nåd själv på tröskeln.



-Roger, du har låtit kalla mig?



-Nej, så - nej så in i helvete



-I så fall föreligger ett misstag, men icke det ringaste skäl att förivra 
sig.



Hon gick bort till honom, klappade honom vänligt på axeln och sade 
smeksamt frågande:



-Var det kanske Blenda, du önskade tala med?

Förbluffad och kuvad svarade baronen:



-Jaha - med din tillåtelse



-Nå, då är Vickberg beskedlig och ber de båda unga komma hit.



Vickberg ilade.



Hennes nåd tillade:



-Ja, jag antar, att du inte har något emot, att Per också kommer?



Härpå gav hans nåd intet svar. Med nästan överdriven, skyndsam artighet 
bjöd Sara en stol. Domprostinnan nickade väivilligt:



-Du är då alltid så tjänstvillig, söta Sara, och så satte hon sig. - 
Tystnad.



Blenda var svullen och röd. Per var också röd och hans läppar rörde sig 
oupphörligt, som om han mumlat någonting tyst för sig själv. Han hade en 
hel del att göra med sin näsduk, sina glasögon och sina fickor. Vickberg, 
som tydligen hade en stark uppfattning av ögonblickets betydelse, 
framsatte stolar, på vilka Per och Blenda togo plats.



Baronen sade:



-Jag tror att Blenda har gråtit?



-Tyvärr har jag varit den ofrivilliga anledningen, sade Per.



Baronen sade: - Per behagade tills vidare tiga.



Och domprostinnan: - Vill Vickberg vara god och lämna rummet och stänga 
dörrarna.



-Vickberg stannar, skrek baronen. Stanna!



-I så fall går jag, förklarade domprostinnan. Men då baronen icke motsade 
henne, förblev hon sittande.



-Jag önskar tala med lilla Blenda i en ganska viktig sak, började nu 
baronen för andra gången, och hans stämma lät en smula mera jovialisk. Hon 
min lilla vet ju - inte sant? - att vi upprättat ett testamente till 
förmån direkt för Jacob och indirekt för henne själv, vasa? Det vet vi? 
Och så ha vi reda på den lilla bestämmelsen angående Jacob och Blendat 
vasa, vi ha ju reda på den?



Då Blenda icke svarade, inföll domprostinnan irriterad:



-Herre gud, Roger, det har ju alla människor reda på, vart vill du 
egentligen komma?



Men baronen varken såg eller hörde sin syster. Han sade med en viss 
anstrykning av högtidlighet:



-Nu vill jag fråga lilla Blenda, om du för din del är nöjd med testamentet 
och dess bestämmelser?



Blenda teg. Alla med undantag av Per hade sina blickar fästade på henne. 
Hur skulle hon kunna svara? Och vad skulle hon kunna svara?



-Du vill inte svara mig? - Nå så, då ska vi kanske göra dig en annan 
fråga: håller du av den där krumeluren Jacob?



Blenda teg. Domprostinnan utbrast:



-Nej, vet du, Roger, att i tjänstefolkets närvaro



Vickberg tryckte sig upp emot dörren. Baronen öppnade sin mun, men täppte 
den med käppkryckan. Plötsligt sade Blenda ganska klart och tydligt:



-Jaa, det gör jag.



-Sir man, sir man, jublade hans nåd, sir man på bara, hihi. Vi är inte 
något gammalt blindstyre ännu inte. Vi ha våra märken, vasa, Vickberg? 
Vasa, krumelur?



Och Vickberg tillät sig att småle mot sin herre. Men domprostinnan sade:



-Jag förstår dig inte, Roger. Ingen har väl betvivlat, att Blenda hyser en 
systerlig tillgivenhet för den unge mannen? Han är ju så gott som 
hennes fosterbror.



-Du är då så förbålt tjatig, min söta, fnurrade han till. Nå, min snälla 
Blenda, giv nu tant klart besked. Vill du gifta dig med din "fosterbror" 
eller ej? - Se så, svara nu. Man får fördöme mig inte vara ett sånt där 
sjåp inte.



-Roger, detta är upprörande! Vill du verkligen, att hon i tjänstefolkets 
närvaro



Men nu var det äntligen slut med baronens förunderliga långmodighet denna 
dag. Han sköt upp på sina långa ben och han slog käppen i bordet, 
fullständigt ruinerande mahognyskivans inläggningar.



-Tjänst - tjänst - tjänst - tjänstefolket, säger du! Genast hör han - 
Enbergskan, Tony, Johnsson, Johnsson - genast, hör du, genast, genast -!



-Då går jag.



-Gå - gå - skrek han - va - va - va



-Roger, Roger, du får slag! Akta dig! Tänk på Per, tänk på, hur det gick 
för stackars Per! Vickberg kom och hjälp!



Men Vickberg fanns icke längre tillstädes. Per fick ta sin onkel om livet 
och föra honom bort till soffan.



Va - va - va - ramsade baronen på. Till slut lyckades han dock fullborda 
ordet. Vatten.



-Det är slag, det är slag, jämrade domprostinnan och Sara. Men sedan hans 
nåd tömt ett glas vatten, sade han helt lugnt och icke utan en viss 
fryntlighet:



-Nej, fördöme mig, om jag fått slag. Och han nöp sig i låren. 
Domprostinnans ömhetsbetygelser avbrötos därigenom att Fru Enberg, Toni, 
Johnsson och Vickberg intågade i ovannämnda ordning. De stannade vid 
dörren, som Vickberg stängde bakom dem. Vickberg trädde fram för truppen 
och sade: "Ers nåd -" Och de tre gjorde sina reverenser. Baronen vinkade 
med handen. Bra, bra. Det blev en stunds tystnad. Hans nåd satte sig upp i 
soffan.



-Johnsson - hm - nå så, kom fram, Johnsson.



Johnsson trädde närmare och gjorde en av sina mest beundransvärda 
bugningar.



-Johnsson lär gå omkring och prata - prata om barnen?



"Ååårr" började Johnsson men fick brått att dölja sitt älsklingsljud 
bakom näsduken. Domprostinnan viskade tämligen hörbart:



-Jag må säga - det tycks bli ett fullständigt vittnesförhör



-Jaha, ma chere - just, kom det häftigt från hennes bror.



-Nå, Johnsson, han lär ha gått och spionerat på barnen?



-Som ers nåd befaller - men se det har jag då inte gjort. Fast nog har jag 
sett dem både här och där -ifall det är det, ers nåd befaller.



-Han lär ha gjort det, ja. Nå så. Vad har Johnsson fått för en uppfattning 
då? Har det sett ut, som om de skulle hålla av varandra, barnen?



-Jaha, ackurat - ackurat som hans nåd befaller. Ti' mmstingen ha de sett 
ut som fästfolk, respekt till sägandes. Ja, med all respekt förstås. För 
si naturligen något flams som bland sämre folk har det ju inte varit. Fast 
nog så kärvänligt och sedesamt. Ackurat som hans nåd befaller.



-Mycket bra, Johnsson, mycket bra. - Nå, Lovisa, har hon haft samma 
uppfattning som Johnsson, vasa?

Tveksam och darrande trädde Lovisa Enberg några steg närmre sin 
herre. Och viskande, nästan ohörbart sade hon:



-Eftersom nådig baron befaller, så vill jag säga min uppfattning, att jag 
alltid trott, att fröken Blenda hållit av våran gosse. Och att gossen 
håller av henne, det vet jag.



Baronen satte handen bakom örat.



-Va säger människan?



-Ackurat detsamma som jag, bedyrade Johnsson med en stor gest. Han började 
redan känna sig mera varm i kläderna.



-Men, Roger - om jag ändå kunde förstå



-Nehej, söta Jullan, du förstår icke, men jag skall väl förklara det, jag. 
Här går du och säger, att jag ingenting begriper och ingenting ser och 
ingenting uppfattar. Att jag är en blind och döv och lam gammal gubbe, som 
bara har alla möjliga vanvettiga ideer



-Nej, men Roger



-Jo, säger jag! Och att det är en sådan där förbålt idiotisk nyck av mig, 
att jag vill gifta ihop de där två. Men nu sir du, nu sir du! Nu sir du 
väl för böveln, att det är den allmänna meningen



-Jo, jag sir, härmade domprostinnan. Men här är det icke fråga om den 
allmänna meningen utan om vad Blenda vill.



Och Blenda vill icke.



Baronen blinkade, ansiktet slappnade till. Han såg trött och sjuk ut. 
Hakan hängde.



Men plötsligt knep han ihop läpparna, knöt händerna.



-Nej, spottade han fram. Hon vill väl inte. Jag 
börjar förstå det. - Men vems - vems fan är 
felet?



-Du vill väl icke insinuera



Han reste sig. Som en stor, ilsken älgtjur stod han där med sänkt huvud, 
glimmande ögon.



-Jag insinuerar icke, jag säger öppet, och ni må höra det allesamman - 
tjänstefolket eller vad fan ni är.



Den där kvinnan



Han sträckte sin långa arm och hand mot domprostinnan. Men pekfingret 
böjdes i kramp.



-Den där kvinnan, upprepade han, och hans röst blev gäll, nästan pipig. 
Den där kvinnan! skrek han för tredje gången.



Domprostinnan var fullständigt vit i ansiktet. Hennes ögon stodo vidöppna 
- icke en blinkning.



Det var tyst, man höll andan. Ett ögonblick.



Och därpå Blendas röst:



-Jag vill - vill - gifta mig



Hon kastade sig över stolskarmen. Och grät och grät.



Hans nåd drog en djup suck. Armen sjönk. Han gick fram till Blenda och tog 
med båda händerna under hennes armar.



-Kom med mig, min söta vän! sade han lugnt. Hon reste sig.



Och stödd mot den hjälplöst, hejdlöst gråtande flickan, sprattlade baron 
Roger de Sars in i sitt arbet~ rum.



12 Hans nåd fortsätter förhöret.



-Nå, så - jag får visst lov att lägga mig en smula på sängen. Det känns så 
förbålt sprattligt i benen. -Si så, nu tar vi oss en stol - jaså på 
sängkanten. Na sa.



Vad är det nu vi gråter för?



-Har inte onkel en näsduk att låna mig, frågade hon i jämmerlig ton. Hon 
tog utan vidare näsduken ur hans ficka, torkade ögonen och snöt sig.



-Ja, nu ska jag inte gråta mer, sade hon.



-Nå si, det var snällt. Skulle vi då vilja säga, vad vi egentligen grät 
för?



-Å, det var för mycket, det, suckade hon och stirrade sorgset, djupsinnigt 
framför sig. Vet du, onkel, jag har varit ledsen så länge - jag har varit 
ledsen -ja, ända sedan i går kväll, preciserade hon. Och när sen Per till 
på köpet tog sig för med att gräla på mig, så började jag gråta, och sen 
så



-Grälade han på dig? Det var tusan.



-Jo, du må tro! Han sa', att jag koketterade för de där båda otäcka - 
tänk! Och så sa' han, att jag koketterade för honom också. Och att jag 
kommit in till honom bara för att göra mig till och för att göra narr av 
honom. Och därför att hans mamma hade skickat mig.



-Vasa? Hade hon skickat dig?



Blenda betänkte sig ett ögonblick.

-Ja - på sätt och vis. Men jag hade i alla fall tänkt gå in till 
honom för att säga adjö ordentligt. Och så ville jag tacka, därför att han 
varit snäll mot mig. Är det att kokettera?



-Kommer an på, muttrade hans nåd förargad. Men vad tusan hade du inne hos 
karn att göra?



-Det har jag ju sagt. Men det värsta var, att jag inte kunde få tag på 
någonting riktigt dräpande att svara honom. Utan så sa' jag bara: fula 
krumelur. Alldeles som du brukar säga. Och det lät ju så gräsligt fånigt. 
Och så började jag gråta, förstås



-Ja, va tusan hade du



-Det var det första, det. Och sedan ställde du ju till med ett sådant bråk 
- ja, du milde! Och då grät jag för det och för att alla människor tittade 
på mig. Och sedan grät jag, därför att du var så hiskligt ond. Seså ja, 
tänkte jag, nu får han slag och så är det också mitt fel. - Jo, du kan 
ställa till, du, snyftade hon till.



Säg - va har jag egentligen med ditt förbaskade testamente att göra? Inte 
ett steg kan jag ta, utan att folk ska sticka mig det där under näsan. Men 
det undanber jag mig. Jag struntar i ditt testamente, så mycket du vet 
det.



-Är hon rosenrasande unge! Det är ju henne, det gäller.



-Äsch, det där om giftermålet? - Det är ju bara ett påhitt. Det har du 
glömt- ja, inom fjorton dar. Och sedan kommer du nog och frågar: Va fan 
har de där krumelurerna gått och gift sig för? Vem har bett dem om det? 
Jag känner dig nog, onkel.



För resten - det är väl inte något roligt att gifta sig? Inte hade du 
roligt, då du var gift? - Nej, jag ska inte gifta mig förrän jag blir 
femtio år. Och då ska jag ta en gammal gubbe som du. Och den ska jag 
vara riktigt snäll emot och spela kort med och ha en hund tillsammans med. 
Tycker du inte det? - Men Jacob ska gifta sig med en väldigt rik och 
förnäm fröken. Och de ska få vådligt många barn. Och dem ska jag vara 
gudmor åt. Jaha du.



Hans nåd kände sig plötsligt fruktansvärt sömnig. Dagens ansträngningar 
verkade. Tankarna miste sitt sammanhang. Han mindes icke längre, vad det 
var, han skulle tänka på, han tappade tråden och lät udda vara jämnt.



För att hon icke skulle tro, att han sov, mumlade han:



-Hör nu - det är riktigt trevligt - att talas vid



-Ja, sade Blenda eftertänksamt. Det är trevligt att ha någon att tala med. 
Tant Enberg är nog snäll, men man kan inte resonera med henne. Förr 
bråkade hon, därför att jag var för mycket tillsamman med Jacob. Och nu är 
det nästan tvärtom. - Åja, jag förstår nog. Men alltsamman beror på, att 
hon tror, att jag är kär i Jacob.



-Hör du, onkel, viskade hon och lade väckande sin hand på hans stora mage. 
Tant tror, att jag är kär i Jacob.



uff - är - du det?



Hennes svar dröjde en stund, en så pass lång stund, att hans nåd hann 
slumra in på nytt.



Därpå avgav hon sitt svar, långsamt och högtidligt:



-Nehej, det är jag inte.



Ser du, onkel, jag tycker ju väldigt mycket om honom. Jag tycker om att se 
honom och att vara tillsammans med honom, och jag tycker om, att han talar 
om sagor för mig. Och jag tycker väldigt mycket om att han kysser 
mig.



Hans nåd spratt upp ur sin slummer och spärrade upp ögonen.



-Vasa - va säger du?



Hon svarade ytterst energiskt:



-Jag säger, att jag tycker väldigt mycket om att kyssa honom. Jacob, 
förstår du. Ä, du förstår då ingenting. Jag tycker om att kyssa honom, 
säger ag.



-Nå så, mumlade hans nåd. Då är det ju bra då. - För resten - för resten 
säger de, att ni bada tillsamman.



-Vem har sagt det? Tant Lovisa förstås? Ja, aldrig har jag hört på maken! 
Ska det nu vara någonting att bråka om? Det ha vi ju alltid gjort. Och 
tänk -ändå tror den dumma tant, att jag är kär i honom. -Hör nu, onkel, 
skulle du vilja bada tillsammans med en människa, som du vore kär, riktigt 
kär i - förstår du? Va?



-Det - vete - fan - halvsnarkade baronen.



-Nej, det skulle du visst inte vilja. Per till exempel _



Hon tystnade, försjönk i djupa tankar. Baronens snarkningar började bli 
reguljära och lugna.



Men då Blenda tänkt sina tankar till slut, sade hon:



-Inte för det jag tror, att jag är kär i honom heller. Och efter en stund 
tillade hon missmodigt: Jag tycker ju om nästan varenda ny pojke, jag ser. 
Aldrig blir jag så där riktigt kär, inte. Nehej, det blir jag inte, 
konstaterade hon sorgsen och förargad. Och i förargelsen tog hon sig för 
med att riktigt ordentligt skaka om hans nåds mage.

-Vasa - va fan tar du dig till med, krumelur?



-Ja, när du bara ligger och snarkar



-Fördöme mig, om jag snarkar - gäspade hans nåd. Nå så, vi skulle ju ha 
ett seriöst samtal, vasa? Om giftermål, ja. Egentligen är det förbålt 
idiotiskt att tala om den saken. Frågan är för tidigt väckt, det är den. 
Men vi äro alla dödliga, och jag ville förekomma vissa spekulationer. - 
Nå, ännu lever vi väl några år. Och lilla hennes nåd kan få betänketid. Vi 
skicka Jacob till universitet, så får vi se, vad det varder av den 
krumeluren. Och under tiden sitta vi här på Rogershus och fullkomna våra 
talanger och se oss om.



Är vi överens? frågade han och räckte fram handen.



-Ja - inte för att det blir så vidare roligt, när Jacob är borta. - Men 
kör till.



Och för att göra avtalet högtidligare och så att säga mer affärsmässigt, 
tillade hon:



-Topp, onkel, det tummar vi på.



Och så tummade de.



-Se så, nu kan du gå efter Vickberg.



Hon nickade men rörde sig icke ur fläcken.



-Håhå jaja, suckade hans nåd. Är det något annat?



-Nej - ja, det vill säga - jag ville bara veta om du är ond på Per?



Baron gjorde en riktigt ful gubbe. Men innan han hann svara, sade Blenda:



-Tyst! - Det är någon, som knackar.



-Det är Vickberg, det. Gå och öppna!



Blenda kröp ihop.



-Jag törs inte.



Hon kröp upp i sängen så långt hon bara kunde komma.

-Lilla, söta onkel, jag törs inte. -Va nu då? 
Varför det då? -Tänk, om det är Jacob -Stig in! skrek hans nåd. Det var 
Jacob.



13 Jacob och Blenda.



Jacob kom direkt från Tanningen. Han hade en hastig och ganska lång marsch 
bakom sig och såg tämligen upphetsad ut.



-God afton, hälsade han. Han tog bössan från axeln och ställde den vid 
dörren.



-God afton, god afton, besvarade baronen hans hälsning. Blenda kom sig 
icke för.



-Är Blenda här?



-Det måtte du väl si. Var har du hållit hus?



-Vid Tanningen, svarade han kort. Blenda tyckte, att han såg förfärligt 
upphetsad ut. Hon drog åt sig benen.



Ja, en smula upphetsad var han ju. Hela vägen hade han varit spelande 
glad. Han hade svurit för sig själv, att nu skulle han lägga betsel i mun 
på den krånglande Blenda. Herre du min je - nu kunde det vara nog med 
nycker! Fick han henne bara i enrum, så



Och så visslade han, och så trallade han, och så lossade han ett skott för 
Blenda och ett för sig själv.



Men den första han mötte på Rogershus, var Lena. Och hon berättade, att nu 
vore Per och Blenda förlovade.



-I helvete! snäste Jacob.

Nå, icke var det ju mycket att fästa sig vid, vad den där lyssnande 
lögnhalsen behagade prata. Men om han lade samman det med en hel del andra 
omständigheter så



-Jag ska be att få tala med Blenda.



-Vad är det fråga om?



-Det ska jag säga henne.



-Nå så - dra åt skogen med er! Fördöme mig, om jag har lust att vaka hela 
natten! Kalla hit Vickberg.



Men Blenda bad:



-Åj snälla, söta onkel, får jag stanna. Jag är så rädd.



Och då hon märkte, att hon icke på något håll möttes av förståelse, 
upprepade hon trotsigt:



-Joho, jag är rädd.



Ingen människa kunde förbjuda henne att vara rädd.



-Är det mig, du är rädd för? frågade Jacob. Jag tänker inte så mycket som 
nypa dig en gång. Jag kan ju lämna bössan här, ifall du tror, att jag 
tänker skjuta dig.



-Fördöme mina sprattliga ben, är inte ungarna splittergalna! Gå er väg, 
säger jag, och kalla hit Vickberg! God natt, min söta. Vi kan talas vid i 
morgon. God natt, sa' jag. Och han gav henne rent av en liten knuff i 
ryggen.



Blenda hoppade hastigt ned från sängen. Att bli bortkörd! Hon sade icke 
god natt. Utan att se på Jacob gick hon förbi honom ur ur rummet. Han tog 
sin bössa och följde henne.



-Glöm inte Vickberg, ropade baronen. Men uppmaningen var överflödig. Den 
trogne Vickberg hade Ijudlöst smugit sig in genom tapetdörren och 
stod redan vid sin herres huvudgärd.



Barnen gingo tysta genom arbetsrummet och det nu människotomma 
biblioteket, nedför stora trappan och ut på gården. Men då Blenda ville gå 
in i inspektorsflygeln, tog Jacob henne hårt i armen och svängde henne 
bort från dörren.



-Nej du, nu vill jag tala med dig!



Hon stretade emot, så mycket hon förmådde. Hon tog till och med ett 
stadigt tag i den tjocka luggtofsen, som stack fram under hans mössa. Men 
då ingenting halp, blev hon plötsligt spak och bad:



-Å söta, snälla, rara, lilla Jacob var inte ond på mig!



-Jag är väl inte ond, därför att jag vill tala med dig. Kom, så går vi och 
sätter oss på gungbrädan.



-Det är så mörkt i parken.



-Jaså, du är fortfarande rädd? Jag har ju lovat att inte skjuta på dig, 
hånade han.



-Ställ ifrån dig bössan då!



-Nej, hör I himmelska hottentotter, jag tror tösen



Men han ställde bössan mot väggen, han slog armen kring hennes liv och 
förde henne in under almarna.



-Vill du vara snäll nu?



-Ja.



-Vill du tala om allting riktigt, som det är?



Jo, det ville hon.



-Varför kom du inte upp till Tanningestugan, då jag bad dig? Nej, kom inte 
med mor! Narras inte!

Alldeles som om vi brukade be mor om lov! Hur många gånger ha inte 
vi gått ditupp, utan att någon människa vetat av det?



-Förr ja - men nu så



-Vad är det nu då?



-Å, nu är det ju så fånigt! Alla människor säger, att vi ska gifta oss.



-Än sen då?



-Än sen! Hon suckade tungt. Ja, det kan jag väl tro, att du inte förstår 
mig. Ingen människa begriper, vad jag menar.



För resten ska jag säga dig, Jacob, att det är riktigt styggt av dig och 
onkel att ställa till med det här. Ni förstör ju allting för mig!



-Vad är det, vi förstör?



-Å, allt som är roligt. Hon suckade tungt, trött och resignerat. Det var 
ju icke lönt att försöka förklara. Herre gud, när människor icke vill 
förstå.



Ja, vad tänkte Jacob nu på? Han satt där så tyst, han var ond förstås.



-Blenda, viskade han, vill du inte gifta dig med mig? Och han lade tonvikt 
på vill. Hon hörde nästan endast detta vill.



-Nej, lilla Jacob, lilla, snälla, rara Jacob



-Tänk! Han sade det helt sakta.



-Ja, men jag tycker vådligt mycket om dig! skyndade hon sig.



Han nickade och klappade henne på kinden, som om han velat säga, att det 
trodde han nog.



Plötsligt frågade han:



-Tycker du inte om, när jag kysser dig?



-Jo, jo, jo



-Nej - det gör du nog inte.

-Joho, snyftade hon till. Och hon slog armarna kring hans hals och 
kysste honom - ända till dess han började värja sig.



Han sade:



-Ja, då är du ond på mig. Va för är du?



-I dag är jag inte ond. I går var jag. Det var därför, att du inte brydde 
dig om, att jag var ledsen.



-Herre gud, barn! avbröt han otåligt. Jag var ju själv så glad över- ja, 
du vet. Och jag trodde, du skulle bli lika glad.



-Pytt blev jag! Det var också något att bli glad över



-Men i alla söta helgons namn, kan du då inte säga mig varför, varför?



-Å, snälle, bliv inte ond! bad hon.



-Nej! röt han. Men du är då så förbannat dum. Kan du inte säga



-Varför jag inte vill gifta mig? högg hon i. Hon talade helt beskäftigt 
för att om möjligt lugna honom -och sig själv. Jo, ser du, lille Jacob - 
Tänk nu, om vi skulle gifta oss, vad skulle vi då göra? Vi skulle väl bo 
på Klockeberga, kan jag tro. För inte på Björkenäs, det säger jag dig! Nå, 
vad skulle vi göra hela dagarna? Vi skulle väl bli så utledsna på varandra



-Tala för dig själv!



-Ja, men säg - vad skulle vi göra?



-Å, vi kunde väl göra detsamma som nu. Jag kunde berätta sagor för dig. 
Jag kunde köpa hem hela parlass med konstiga böcker och sätta ihop alla 
möjliga konstiga sagor åt dig. Eller tycker du kanske inte om sagor 
längre?



-Jo då - jag tycker förfärligt, förfärligt mycket om sagor. Men ser du, 
det är just det. Om vi gifta oss, vad skulle 
det sedan bli av sagorna?



-Bli av?



-Ja. Sen bleve det ju rakt ingenting med dem.



-Det förstår jag inte.



Hon trampade otåligt. Hon tog hans hand och slog honom på fingrarna.



-Å, det är bara för att du inte vill förstå! Om vi ska gå där på 
Klockeberga hela vårt liv och sköta om lantbruket och kreatur och drängar 
och pigor och barn och allt, vad det blir - vad är det då för roligt med 
sagorna? Du kan väl förstå, att sagor är roliga, därför att man tror, att 
en vacker dag ska allt det där lustiga hända en själv. Därför, ser du, är 
det så ohyggligt roligt med riktigt konstiga sagor - bara de sluta bra, 
förstås.



Snälla söta, rara Jacob, säg att du förstår mig! Jag blir så ledsen 
annars!



Hon bad honom, med händer och läppar, med hela sin kropp, att han måtte 
förstå, vad hon menade.



Efter en stund sade han lågmält, blygt:



-Kunde det inte vara en saga, att vi gifte oss?



Hon försökte se honom i mörkret. Hon ville se, om han menade allvar. Eller 
om han bara sa' så, därför att han tyckte, hon var dum. Men hon kunde 
ingenting se.



Då började hon tänka efter. Hon tänkte, hon tänkte - kunde det verkligen 
vara en saga, en vacker underlig saga?



Men hennes barnsliga sinne var bortskämt med alltför granna färger. Han 
hade själv skämt bort henne, givit henne de starkaste, bjärtaste, mest 
orimliga färger.



Nej, hon kunde aldrig, aldrig tro, att detta skulle bliva en vacker, 
underlig saga. Nej, det skulle icke vara en saga för henne, det skulle 
icke vara en saga för honom.



O! Jacob, som skulle röva dottern till en arabisk schejk. Som själv skulle 
bli en arabisk schejk! Som skulle rida en vit arabisk springare!



-Nej, lille, lille, lille



Hon kastade sig över honom och grät med näsan intryckt mellan hans hals 
och krage. Grät bittert över att detta icke kunde vara sagan.



-Det är inte värt att gråta. Det är det ju inte värt.



Hon kvävde gråten, så gott hon kunde, och flyttade sig ifrån honom. Hon 
ville så ogärna, att han skulle finna henne obehaglig. Och för att komma i 
jämvikt, för att ha någonting att säga, frågade hon:



-Tycker - tycker inte du också om sagor?



-Nej, svarade han kort. Och i ett nu blev han ursinnig. Han slog bort 
hennes hand, som låg kvar på hans knä.



-Det är ju bara strunt, det där du pratar! Det är ju bara idiotisk, 
idiotisk smörja. Det är lögn alltsamman. Det är ju ingen mening med det. 
Är det kanske? Du både ljuger och narras!



Ja, det kunde hon väl ha tänkt sig. Men varför frågade han då?



-Ska vi gå in nu, Jacob?



-Nej.



Han hade varit i ganska stor spänning, under det att han väntade på hennes 
svar. Han hade icke känt spänningen så starkt, så länge den varade. Men nu 
förstod han, att han måste ha varit mycket ivrig. Han kände sig matt i 
armar och ben. Och plötsligt kändes det, som om en mängd myror 
krupit över huwdsvålen. Han tog av sig mössan och strök med handen över 
håret. Det var vått.



-Känn, så våt jag är i håret, sade han. Hon kände.



-O ja, vad du måtte vara varm! Gick du så fort? Sätt på dig mössan, så att 
du inte förkyler dig.



Det är inte därför att jag har gått fort, tänkte han, det är därför att du 
har varit så elak. Och kanske för att på något sätt meddela henne detta, 
sade han:



-Jag är inte alls varm, jag fryser, så jag skakar.



-Du skulle dricka lite varm mjölk. Beda är ute, men vi kan be Lena tända 
upp.



-Nej - tack, drog han på det.



Hon reste sig.



-Åjo, kom!



Han grep efter henne och ryckte henne ned till sig.



-Blenda lilla - nu skall du inte vara rädd för mig. Lova det! - Ja, jag 
ska inte vara ond på dig. Jag lovar. Men på ett villkor - hör du det! På 
ett vill kor: att du svarar - hör du det! - att du säger mig precis, hur 
det är!



Hon satte sig tätt intill honom och lovade.



-Tycker du om Per?



Han kände, att hon skalv till. Det retade honom. Va fan är hon nu rädd 
för? Jag ämnar minsann inte slå henne.



Men just som han hade tänkt detta, kom en ny tanke. En tanke, som han icke 
kunde komma lös ifrån. En tanke, som han kände i hela sin kropp. Som han 
kände i magen, som gav honom kväljningar.



Hur skulle det vara att slå henne? Hur skulle det kännas? Hur skulle det 
kännas i händerna? Hur skulle det kännas i öronen att höra.

-Varför skulle jag inte tycka om honom? Han är snäll.



-Javisst är han snäll, upprepade han. Tycker du mer om honom än om mig?



-Varför skulle jag göra det? Jag har ju bara känt honom några dar. Och dig 
har jag känt så länge. Och du är så snäll, kom det smeksamt.



Tänk, så hon kan säga! Men jag hör på rösten ag hor nog.



-Varför är du rädd? Varför kan du inte säga, som det är? Varför tycker du 
om honom? Är han vacker?



-Å nej då!



-Tycker du om honom, därför att han gjorde så där i går kväll? Därför att 
han var häftig och svor och domderade? Tror du inte, att jag också kan 
vara häftig?



-Jo, det ska gud veta! suckade hon.



-Va är det då? Är det, därför att han är ny? Därför att du aldrig sett 
honom förr?



Tänk om det är därför! Hon blev blossande röd, hon blev varm över hela 
kroppen. Det kändes som en skam.



-Usch, vad Jacob är stygg!



Men hon kände på sig, att hennes ord icke haft uppriktighetens klang. Och 
för att övertyga honom fann hon på att säga:



-Tycker du, att Per ser ut som en sagoprins? Det föreföll henne själv 
ganska löjligt. Per - en sagoprins! Ja, hon måste verkligen skratta litet. 
Det gladde henne så, att hon kunde skratta! Nu trodde nog icke Jacob 
längre, att det var Per.



Han satt tyst, han satt där tyst. Å, det var så tyst i mörkret! 
Svart och otäckt. Om hon ändå visste, vad Jacob tänkte på.



-Vad tänker du på? viskade hon. Och i en ännu lägre viskning: Tänker du på 
mig?



-Nej. - Jag tänker på egendomarna.



Det kunde hon icke förstå. Tänkte han på egendomarna?



Han fortsatte:



-Ja, du vet väl, att om vi inte gifter oss, så förfaller testamentet. 
Egendomarna gå visst till någon stiftelse.



Han sade det så där fullständigt likgiltigt. Men hon hajade till och drog 
djupt efter andan.



-Får du inte en smul då? frågade hon.



-Nej, det är klart. Det har han sagt bestämt ifrån. Gör vi inte som han 
vill, så blir det ingenting av hela kalaset.



Det förstås- du får väl alltid, vad du behöver. Du är ju flicka, så dig 
kan han väl icke lämna på bar backe.



-Är det - är det inte mycket ledsamt för dig, Jacob?



Han ryckte på axlarna.



-Visst tusan är det ledsamt, det kan du väl begripa.



Hon frös, så att hon huttrade. Hon försökte säga något, men hon fick icke 
fram det. Nej, hon fick icke fram det. Hon måste säga det så, aK han 
trodde henne. Hon måste säga det, så att han trodde hon skämtat hela 
tiden, bara skämtat. Kivats med honom, narrat honom. Men det gick icke, 
hon fick icke fram det. Bara därför att hon frös så förskräckligt. Käkarna 
voro alldeles stela. De stodo på spänn, klapprade.



-Å-å-å, stönade han.

Nej, nu måste det fram. Nu fick det komma fram, bäst det kunde!



-Ja-acob lille, huttrade hon. Är det så - så vet du väl - det kan du väl 
förstå - att jag har skämtat. Hela tiden, förstår du. Visst vill jag gifta 
mig



Tänk, vad hon kan säga - tänk vad hon kan säga -upprepade han för sig 
själv. Och så satt han där och förundrade sig över att hon kunde säga 
saker, som han för guds död och pina icke kunde tro på. -Sancto diavolo! 
svor han en fäderneärvd ed. Det skulle ha känts skönt, ifall han förmått 
bli så där riktigt ursinnigt, blint rasande.



Men han var så eländigt trött, så eländigt snopen, så eländigt slokörad. 
Och kall om ryggen som en våt hund.



Nu sutto de där i mörkret på var sin kant av bänken, tysta.



Tysta, ja.



Blenda smålog matt åt sig själv. Vad hon än sa', så satt han där lika tyst 
ändå. - Ja, ja, hon fick väl lov att försöka göra det riktigt gott igen. 
Och så sade hon, nästan sömnigt:



-Jacob lille - du förstår väl, att det var skoj alltsamman. Det där om 
sagorna. Och det där om Per också.



Hon sade det sömnigt och milt. Hon mindes icke riktigt, vad det var, hon 
hade sagt om sagorna. Och om Per. Men i alla fall var det väl bäst att 
taga tillbaka.



Jacob sade:



-Då är det Per i alla fall.



Och i detsamma han sade det, fick han en känsla, som om någon givit honom 
ett kraftigt knytnävsslag i mellangärdet. Han 
fick kväljningar. Blodet sprutade upp i huvudet på honom. Myrorna kröpo 
över huvudsvålen, dråsade ner över pannan, över ögonlocken, över kinderna.



-Blenda, Blenda, Blenda! skrek han.



Han ville endast klaga. Han ville skrika ut. Han ville säga henne, att han 
var så dödligt ledsen, dödligt utpinad. Så dödligt, dödligt.



-Blenda, Blenda! skrek han.



Men det lät som ett ilsket vrål.



Hon sprang ifrån honom.



14 Hans nåd sover och vaknar och vad som därunder sker  
Sjätte skärmytslingen, som lyktar med en stor seger för domprostinnan.



Hans nåd hade en obehaglig dröm. Han drömde, att baronen och kammarherren 
Roger Gustaf Adolf Abraham Bernhusen de Sars var död, och att dess 
högtidliga likbegängelse förestod.



Bjudningarna voro utfärdade, gästerna komna. Men det var likväl mycket 
tyst på Rogershus. Och genom fönstren flöt ett matt, vitt ljus - nästan 
som månsken.



Roger de Sars stod i det lilla fönstret ovan portalens ur - ett litet 
fönster till en liten skrubb, som han icke besökt sedan sina gossår. Han 
stod där och höll räkning på gästernas ekipager. Fyratiotre landåer och i 
slutet av filen den stora likvagnen med fyrspann och förridare.



Roger de Sars stod och höll räkningen på alla sina gäster, han mumlade 
deras namn ett efter ett - så att säga anmälde dem för sig själv. Och det 
gladde honom, att de kommit så mangrant, det de Sarska husets fränder och 
vänner sedan ett halvt sekel tillbaka. Han kände dem alla med undantag av 
en liten, torr gumma, som satt ensam i sin vagn och broderade på en vit 
skjorta.



-Det var då förbålt underligt, mumlade baron Roger och tryckte sin panna 
hårt, hårt mot fönsterrutan.



Men i detsamma hörde han en röst - salig svärfars eller den gamle 
klockarens - och rösten sade:

-Se, där star den siste Bernhusen de Sars.



Baron Roger tryckte händerna mot sitt ansikte, så hårt han förmådde. 
Huvudet värkte. Och han blygdes inför dessa kära fränder och vänner, som 
voro komna att hämta hans döda, hjälplösa kropp.



Och nu kände han, att någon stod bakom honom. Tvenne magra, skrumpna 
händer stuckos fram bakifrån och började knäppa upp hans väst. En blid, 
sprucken stämma viskade i hans öra: - Si så, lilla Roger, var nu snäll, så 
ska du få en ren skjorta.



Mon dieu, tänkte hans nåd, det är ju tant Laura. Så taktlöst, att jag 
glömt bjuda henne. Jag trodde att hon var död.



Tant Laura trädde skjortan över hans huvud, men halslinningen var för 
trång. - Akta mitt huvud, bad han, det värker så förbålt. Det är bäst, att 
vi ropa på Vickberg.



Och Vickberg var där. Men det var icke Vickberg utan salig fars gamle 
Johan.



-Mon dieu, Johan, jag trodde du var död! - Här hjälper det icke att vara 
död, lille baron. Kyrkoherden väntar, och kistan är redan öppnad. - Så i 
Gud den allsmäktiges namn då - mumlade hans nåd.



Och nu stod han framför den väldiga ekkistan. Han sökte förgäves räkna 
silverbeslagen. Men han fann till sin tillfredsställelse, att de voro 
många och stora. -Så ha de då ändå en smula aktning för mig, fast jag är 
den siste - tänkte han. Och han läste på silverplåten Roger Gustaf Adolf 
Abraham Bernhusen de Sars. -Det äger sin riktighet, det är jag, sade han.



Men Tant Laura klippte med en sax runt kring hans huwd och sårade honom 
oupphörligt i tinningen.

-Tag bort henne, skrek han i full förtvivlan, det är inte hon, det 
är Jullan, som klätt ut sig. Då trängde sig alla fränder och vänner 
omkring honom, skrattande. Kyrkoherden, den gamle Hygaeus, knackade med 
sina hårda knogar på hans hjässa. - Lille Roger, minnas vi sjunde budet? 
Du skall förlåta din syster.



-Ja, ja, skrek han och började klänga uppför kis, tan. Han såg ned i 
mörkret och skymtade en vit klädnad. - Tyst, tyst, viskade Hygaeus, det är 
Ulla Siedel. Väck henne ej, på det att hon icke måtte få se ditt stora 
fula huvud.



Han satte sig på kistkanten och trummade sakta med fötterna. - Kära 
fränder, sade han. Jag är så ensam. Det är förbålt hyggligt av er att 
komma allesamman. Jag är så ensam. När ni lagt locket på kistan finns 
ingenting kvar efter mig. Ingen! Lägg på locket, så är jag putz weg. Hav 
medlidande med mig, kära fränder! - Du har ju Ulla, svarade de. Där nere 
ligger Ulla. Och Hygaeus - men det var icke han utan domprosten Per - tog 
honom hårt, hårt kring huvudet. - Av jord es du kommen, svåger, och till 
jord skall du åter varda. Ned med dig i kistan.



De togo honom med våta, iskalla händer och lade honom i kistan. - I Guds 
den allsmäktiges namn, mumlade han. Men då de skulle skruva på locket, 
befanns det, att Roger de Sars, huvud var för stort. De slogo honom med 
hammare i huvudet. Översten, hans gamle chef, slog honom med svärdfästet i 
huvudet.



Och mitt emot honom i sängen satt Ulla Siedel med lyftade, knäppta händer, 
med motvilja och avsky i hela sitt väsen. - Å gud, vilket huvud! Vilket 
monster! Tag bort honom! Tag bort den fule Hans nåd vaknade.



Det var en förbålt ruskig dröm. Huvudet värkte fortfarande, hjärtat 
bultade. Han ville sätta sig upp eller åtminstone vända på sig. Men han 
kände sig så trött och domnad. Nåja, han kunde också ligga stilla. Hjärtat 
skulle nog lugna sig. Bara han kunnat gnida sig på hjässan.



Armarna kändes oböjliga.



Herre gud ja, låg han där och tänkte, ni ska få se, att jag börjar bli 
riktigt gammal. Fan till Hygaeus att ha hårda knogar! Nå, det är maran. 
Men han brukade göra så, när vi inte kunde läxorna. Sjunde budet, ja. Inte 
böveln kommer jag ihåg sjunde budet. Du skall icke göra hor? Vasa? Herre 
gud ja, vi äro alla syndare. Men si, jag förstår ändå inte sammanhanget. 
Nå, det är maran. Vad tusan åt jag i går kväll? Det kan icke fan komma 
ihåg. Herre gud ja, du skall icke missbruka Herren din Guds namn. - Nå, 
jag skulle kunna ringa på Vickberg. Krumeluren skulle kunna läsa för mig 
ur Guds ord. Katekesen, ja. Fan till Hygaeus! För resten fick jag inte 
läsa tidningen i går. Det var ett sådant förbålt leverne. Jullan, ja. Men 
si, jag förstår inte sammanhanget, vasa? Du skall icke göra hor? - Nå, det 
är maran. Si, jag kunde ta och ringa på krumeluren. Om jag bara krökte ett 
par gånger på armen, så ginge det. Si, jag har tydligen legat på armen. 
Nå, nå, det kan också göra detsamma. Krumeluren får vila på sitt öra. Jag 
behöver honom inte. Gammalt folk blir så förbålt besvärliga. Och så 
tröttnar di på en. Nå, det är egalt. Hjärtat, det lugnar sig. Det är det 
där fördömda huvudet, som värker. Men si huvudvärk det kan vem som helst 
ha. Vem är det, som brukar ha så ont i huvudet? Blenda?

Eller är det Jullan, kanske? - Men si, jag förstår ändå inte 
sammanhanget. Fördöme den Hygaeus, vad han knackade. - Men det kan inte 
böveln komma ihåg sjunde budet.



Hans nåd låg där och funderade över sjunde budet och över sammanhanget, 
han funderade.



Sommarmorgonens tidiga ljus började tränga genom persienner och gardiner. 
Myggorna surrade utanför nätet.



Hans nåd kisade med ögonen, slöt dem, kisade.



Va fan - va fan? Hjärtat slog volt och strupen kändes svullen. - Mot det 
vita, svagt belysta myggnätet såg han en silhuett, ett magert huvud. Och 
han förnam en skrovlig, viskande röst:



-Sir du döden? Sir du döden?



Men det var han själv, som viskade. Och nu sade han med kraftig, klar 
stämma:



-Så, i Guds den allsmäktiges namn då - men sjunde budet kan icke fan 
minnas!



Och under några ögonblicks krampaktig, smärtsam spänning trodde han 
verkligen, att dessa ord skulle bliva Roger de Sars, sista här i livet.



Men nu rörde sig silhuetten. Myggnätet fladdrade, och hans nåd hörde sin 
trogne Vickbergs stämma: - Vad befaller ers nåd?



-Si, si, kom det svagt och stötigt. Är det han, söte krumelur?



-Mår ers nåd inte väl?



Han var törstig och önskade vatten. Men han förmådde icke forma orden. I 
stället gav han tecken genom att räcka ut tungan. Vickberg hämtade vin.



-Tack, tack, mumlade han. Och efter en stund. Det var skönt. Nu är jag 
glad i hjärtat igen.

Vickberg tog sin stol och satte sig vid hans 
huvudgärd. Han betraktade honom oroligt uppmärksamt. Han såg, att baronen 
långsamt höjde och sänkte högra handens fingrar. Höjde och sänkte det ena 
efter det andra, utan uppehåll. Till slut blev Vickberg förtvivlad. Han 
tog sin herres hand, smekte den och viskade lugnande:



-Se så, hans nåd, se så, kära baron!



Då började Roger de Sars gråta. Han grät icke hårt och krampaktigt som en 
stor människa. Han grät i små snyftningar. Han snyftade sig till sömns och 
snyftade i sömnen. Vickberg släppte icke hans hand.



På slaget åtta vaknade han. Han frustade till, snarkade, rosslade. För 
Vickbergs öron lät det som begynnande dödsrosslingar. Och med skälvande 
händer sköt han kuddarna upp under sin herres rygg.



Men hans nåd hade hämtat krafter i sömnen. Han kunde till och med röra 
armen. Endast underkäken var obehagligt slapp och svår att styra.



-Vickberg du, sluddrade han, var hava vi snuset?



Och högst egenhändigt tog han en pris av den förtjuste Vickbergs snus. Han 
lyfte handen till mun men längre kom den icke. Armen slappnade plötsligt, 
och handen föll ned på täcket. Han stirrade förundrad, bedrövad på sin 
hand, och tårarna kommo honom i ögonen.



Det var då också förbålt underligt - Men så gjorde han en liten, nästan 
omärklig axelryckning och sluddrade:



-Det är osså tout à fait égal.



-Hans nåd mår icke väl?



-Jo bevas - äh, gäspade han stort, sjönk tillbaka mot kuddarna och slöt 
ögonen.

-Vill ers nåd sova? Ska jag hänga filtar för fönstren?



Baronen rynkade pannan till svar. Om en stund sade han:



-Sänner Vickberg till sunde budet? Vickberg förstod icke alls, och vresigt 
upprepade han:



-Sänner Vickberg till sunde budet? Hur lyder det?



Vickberg räknade tyst på fingrarna.



-Du skall icke stjäla, ers nåd.



Baronen öppnade ögonen stort.



-Det var fan, sade han.



-Om ers nåd ville sova lite, lite till? Klockan är bara åtta. Och hans nåd 
har säkert sovit illa.



-Jag har sovit hela natten, sa jag säja honom. Men jag har haft maran, å 
det är förbålt obehagligt. Har han haft maran?



Jo, Vickberg brukade drömma om en gammal le käring, som lade stora, tunga 
lock på hans mage.



-Äs, det va osså något! triumferade hans nåd. Mig lade de i en sista, en 
sista, förstår han. Det var Jullan å Per å gamle Hysäus. Men vi hade för 
stort huvud, hihihi



Nu yrar han, tänkte Vickberg.



-Å så slo Hysäus oss i huvudet si så här å sa': minns sunde budet - jaha 
sa, han



-Drömmer fara som strömmar, framkastade Vickberg.



-Nä, födöme mig - Det ä' Han som sickar oss drömmar



Vickberg vrängde till ett småleende. Men baronen såg icke hans grimaser. 
Han frågade:



-Va har Jullan för sig?

Vickberg förmodade, att hon ännu icke stigit upp. Efter vad han 
trodde sig veta, hade hon för avsikt att jämte herr Per resa med 
elvatåget.



-Så, hon sa resa? suckade hans nåd. Och i sucken låg en smula sorg och 
stor, stor lättnad.



-Jag vill tala mä henne.



-Hennes nåd kommer utan tvivel för att taga avsked.



-Jag vill tala mä henne nu, om hon osså är i bara särsen. - Särken, sa, 
jag, rättade han sig med en ansträngning.



-Du sall inte säla - du sall inte säla, hälsade hans nåd sin syster. Hon 
slöt honom till sitt bröst, vaggade honom i sina armar.



-Roger, Roger, vad menar du?



Han fick med svårighet och med många avbrott berätta hela sin förfärliga 
dröm. Han uteglömde några detaljer men lade till så många fler, som hans 
sjuka fantasi så småningom spunnit samman. Han levde tydligen alltjämt i 
nattens förvirrade värld.



Och som ett omkväde i hans klagande berättelse återkom ständigt:



-å så slo han mig i huvudet och sa': du sa inte säla!



-Men herre gud, du har ju aldrig stulit! Det är ju alldeles meningslöst. 
Om han förebrått dig ditt häftiga lynne



Det var då sant. Stulit hade han fördöme honom aldrig gjort. Icke så 
mycket som en knappnål. Men nu hade i alla fall gubben Hygaeus sagt så, 
och naturligtvis var det någon mening med hans ord.

-Det är ju ridikylt, det är ju fullständigt nonsens. -Du sa inte 
säga så - det är inte alls riddi - för jag har sulit.



Hon ryckte på axlarna.



-Jo, skrek han, och högra handen plaskade tungt ned på täcket. Jag har 
bedragit min egen syster på hennes arvedel. Det var därför han slo mig i 
huvudet, den fan.



Det klack till i domprostinnan, hon måste anstränga sig till det yttersta 
för att icke visa sin sinnesrörelse. Hon rodnade.



-Å, så du säger - mumlade hon.



Jo, jo jo! Men nu, just nu hade han fattat ett beslut. Hans kvarlåtenskap 
skulle delas i tre lika stora delar: en för Julia, en för Blenda och en 
för Jacob. Detta var Roger de Sars, sista vilja.



Och nu brast han åter i gråt. Domprostinnan gjorde en stor åtbörd och 
böjde sig ned över hans bädd. Hon sträckte ut händerna och betraktade 
honom med hänryckning, ungefär som en madonna betraktar sitt barn.



-Vad du är god, Roger! Vad du är god, min äIskade bror!



-Jaha, samtyckte han naivt belåtet. Han rynkade pannan, fingrarna plockade 
nervöst, han letade efter ord.



-Men sir du - sir du - gifta sig, sir du, gifta sig sa de. Fördöme mig. 
För det ä' så lyckligt. Jag vet, att di bli lyckliga. För sir du, det har 
jag osså drömt.



Domprostinnan kände sig obehagligt berörd och måste släppa fram en liten 
spetsighet.



-Du tycks ha hunnit med mycket i natt, kära Roger.

-Jaha, det har jag, för si jag har inte sovit 
på hela natten. De fördömda - vänjer mig av med att sova.



-Nåja, det blir naturligtvis som du vill. Men jag tänker väl, att vi 
ställa giftermålet på framtiden



-Näej, näej, kved han. För jag vill si dem gifta. Jag vill si, att jag har 
några efter mig. Jag vill si dem, jag vill si dem, bad han.



-Ja, ja, bara du lugnar dig. I dag kan det ju i alla fall icke ske. Och 
domprostinnan gick in på alla hans förslag, nöjd med att de icke kunde 
förverkligas i dag, och förvissad om, att morgondagen skulle bringa nya 
utvägar. Tåligt lyssnade hon till gubbens fantasier om de båda ungas 
lycka. När orden tröto honom eller blevo alltför orediga kom hon honom 
till hjälp. Ja, ja, de skulle bo på Klockeberga. Och själv skulle hon bo 
på Björkenäs, och de skulle alla tre komma till Rogershus. - Om de skulle 
få barn? Ja, naturligtvis skulle de få. - O, en sådan försoning, en sådan 
lycka! Och aldrig mer några fördömda mar-drömmar.



Till slut talade domprostinnan ensam. Hon talade så uppbyggligt. Och allt 
under det hon i sitt stilla sinne formulerade ett lämpligt brev till 
Abraham Björner, framtrollade hon de vackraste syner för gubbens 
glittrande, feberheta ögon.



-Du är så säll, du är så säll! Jag vill syssa dig, jag vill syssa dig mitt 
på mun!



-Å, Roger, vilket ögonblick!



Och med all den grace, som ännu fanns kvar i hennes fylliga kropp, böjde 
hon sig ned över brodern och tryckte en kyss på den skälvande gamla 
munnen.



I detsamma - liksom för att celebrera det högtidliga ögonblicket - 
avlossades ett skott i parken.

Fru Enberg stod i trappan till inspektorsflygeln, då skottet brann 
av.



Hon hade haft Blenda sittande hos sig hela natten, och först nu på 
morgonen hade hon fått flickan i säng. Nu hade hon gått ut för att leta 
efter Jacob.



Den feta frun stirrade ned mot marken med denna djupsinniga blick, som 
människor anlägga, då de varken vilja eller kunna tänka längre. - Skottet 
väckte henne. Hon såg Toni komma rusande ut ur slottets köksdörr, rusa ned 
i parken. Alltjämt utan tankar men suggererad av herr Tonis vilda flykt, 
började den feta frun lunka nedåt parken, så fort hon förmådde.



Vid husknuten möttes hon av herr Per. Hon stannade.



-Vem i Jesu namn är det, som skjuter? flämtade hon. Men han gick förbi 
henne utan att svara. Han såg underlig ut i ansiktet och höll sig 
hoptryckt, som om han haft ont i magen, eller som om han burit något 
mellan vänstra armen och sidan. Fru Enberg såg gapande efter honom. Hon 
såg honom sjunka ned på slottstrappan.



-Åååå, stönade han. Fru Enberg ville gå fram till honom. Men hennes knän 
kändes obehagligt slappa. Hon tog stöd mot väggen.



-Vad är det i Jesu namn - snälla, goda herr Per



-Han har skjutit på mig.



-Toni? frågade hon. Har Toni skjutit?



-Er son, för tusan! Jacob. Han stod bakom häcken. Å-å



-Träffade han?



-Visst djävulen, svor Per till. Mödosamt reste han sig, och med högra 
handen stödjande sig mot muren, började han klättra uppför trappan. Lovisa 
skulle gärna ha velat hjälpa honom. Men hon kom icke ur fläcken. Det 
var inte lönt att försöka.



Och så får hon se Toni komma med Jacob. De gå sida vid sida, de gå på ett 
högst underligt sätt. Toni håller Jacobs huvud tryckt in under högra 
armen. De går tvärs över gårdsplanen och försvinna i betjäntflygeln.



Lovisa gav sig själv en knuff och slog sig på låren. Och så vågade hon 
försöket att gå tvärs över gården. Hon gick uppför betjäntflygelns mörka 
trappa och stannade utanför herr Tonis dörr. Hon knackade.



Inget svar, intet ljud. Då frågade hon: - Får jag komma in? Och efter en 
stund svarade herr Toni: Nej.



Hon dröjde några ögonblick vid dörren och började därpå återtåget över den 
mörka vinden, nedför den mörka trappan. Och under det att hon trevade sig 
fram i mörkret, sade hon till sig själv:



-Vad skulle det också tjäna till? Vad skulle jag kunna göra för honom? Det 
är ju ingen, som bryr sig om, vad jag tycker.



Hon grät icke, men då hon åter kom ut i solljuset voro hennes ögonlock 
röda, svullna som efter häftig gråt.



Blenda hade svept en filt kring sig och stod på inspektorstrappan.



-Tant - Jacob?



-Nej, det är ingen fara med Jacob.



-Skottet då? Jag hörde ett skott.



-Det träffade herr Per. Men jag tror inte det är farligt. Han kom själv 
gåendes och talade med mig.



-Var är han nu då? Var är han nu då?



-Han gick väl upp på .sitt rum. Kom nu, Blenda, så att du inte 
förkyler dig.



Men Blenda tog henne i axlarna.



-Ska du inte gå upp till honom? Ska du inte hjälpa -?



-Det är sant, sade fru Enberg. Jag har blitt så glömsk. Och med trötta, 
slappa steg drog hon åter Ut över gårdsplanen. Hon tyckte själv, att hon 
påminte om en stackars vingsvedd fluga, som krälar i ändamålslösa kretsar 
kring lampan. Då hon hunnit stora trappan nedanför herr Pers fönster, 
hörde hon domprostinnans röst:



-Därhän har det således gått! Packet vill mörda oss!



Fru Enberg tvärstannade, slöt ögonen och gjorde en min, som om en hotande 
näve kommit hennes näsa för nära. Och plötsligt gjorde hon en klumpig men 
snabb helomvändning och småsprang tillbaka till inspektorsflygeln.



-Domprostinnan är hos honom, flämtade hon. Det är inte värt, att jag går 
dit. Lilla Blenda, jag kan inte, jag kan inte!



Blenda följde henne in i kammaren, de satte sig på sängen, och Blenda tog 
hennes hand.



Om en stund frågade hon med ansträngning:



-Var det Jacob -?



Fru Enberg svarade icke. Hon fortsatte att stirra. Den där sköna, 
tanketomma stirrningen.



Blenda sade:



-Är han hos Toni? Ska jag inte gå upp till honom?



-Va skulle det tjäna till?



Men Blenda reste sig hastigt. Hon tog reda på skor och strumpor. Hon 
kastade över sig kjolarna och knäppte blusen.



-Va ska det tjäna till? upprepade Lovisa. Mig släppte de inte in ens.



-Ja, men jag vill



Lovisa stirrade efter henne. Det var så skönt att stirra. Det var tyst att 
stirra.



Men då farstudörren föll igen, ryckte hon till. Hennes muskler spändes 
krampaktigt och ett ofrivilligt leende drog isär mungiporna. Det kändes så 
plågsamt, leendet, så outhärdligt plågsamt, att hon till slut måste trycka 
ihop munnen med händerna.



-men jag vill in! Och dörren öppnades.



-Nu har jag lugnat honom, och jag vill icke, att ni skall göra det värre 
igen.



Blenda stannade strax innanför dörren. På soffan låg Jacob. Huvudet låg på 
karmen, hängde nästan utanför karmen. Han blundade.



-Är han sjuk? viskade Blenda. Och Toni svarade viskande: - Hur det är med 
honom, det vet ni kanske bättre än jag.



-Är det mitt fel - alltsamman?



Han slog ut med båda händerna, ryckte på axlarna. De svartbruna ögonen 
skelade. Men han gjorde sig tydligen stor möda med att behärska rösten.



-Fröken Blenda vet kanske icke, vad som förekommit? Jacob gick i parken 
för att skjuta de vilda kattorna. Då var olyckan där, och kulan träffade 
herr Per.



-Gick det illa - träffade det illa?



-Det tror jag icke. I så fall hade herr Per icke kunnat gå så väl.



-Å, så väl - å, så väl - Hennes röst steg och sjönk med gråten, som ville 
bryta fram.



Hon steg på tå över de knakande tiljorna.



-Lille Jacob - så väl - viskade hon.



Han gjorde en otålig rörelse, som kom henne att tvärstanna. Han sade:



-Det är inte sant, som far säger. Jag gick i parken för ingenting, jag 
bara gick där. Men när jag fick se honom, blev jag ond. Och då gjorde jag 
det. Jag tänkte inte över det, jag blev ond.



-Jacob lille, snyftade hon till.



-Nu får fröken icke hetsa upp honom mera. Det kan vara nog för denna gång. 
Jag hade stor möda att lugna honom. Han ville göra sig illa. Nej, nu får 
fröken verkligen gå. Och han ryckte henne med sig bort till dörren.



Jacob kastade otåligt med huvudet. Och plötsligt satte han sig upp, kröp 
upp i soffhörnet och drog benen till sig.



-Låt Blenda vara, far, jag måste i alla fall tala med henne. - A, sätt dig 
där i hörnet, i andra hörnet. Och snälla far - gå ut ett tag!



Motvilligt öppnade Toni dörren. - Men du får inte



-Nej, nej, jag ska inte!



Blenda satte sig i soffan.



Hon såg på Jacobs stora heta ögon. Men då han vände blicken mot henne, 
sjönko hennes ögonlock som till sömn.



-Blenda får icke vara ond på mig nu längre, sade han. Jag visste inte 
riktigt, vad jag gjorde. Och han blir nog snart bra. Det var bara 
salongsgeväret jag hade. Och kulan snuddade nog 
bara



Ja, det är ju förstås inte min förtjänst, smålog han matt. Men i alla fall 
- får du inte vara ond. Vi ha varit goda vänner, så länge, länge - så, 
Iänge, du har funnits till, lilla Blenda.



-Jag är inte ond. Jag är bara ledsen att det är mitt



Han skakade otåligt på huvudet.



-Och ser du, återtog han efter en stund. Nu blir det



Nu ska far och jag resa till Italien.



-Ska du resa?



Han slöt ögonen och nickade.



-Vi ska resa. - Och vi ska inte komma igen.



Nu kunde hon se på honom, nu, då hans ögon voro slutna. Å, så hopsjunken 
han satt där, liten och blek och mager. Med tumsbreda ränder under ögonen 
Han såg ut, som han gjorde den där sommaren, då han legat i mässlingen 
hela våren. Det var samma sommar, de första gången vandrade upp till 
Tanningen.



Hans läppar sköto fram. De voro bleka och darrade. Blenda kunde gott se, 
att de darrade.



Då sade hon:



-Vill du, att jag ska följa dig till Italien?



Hon tänkte: Om han nu säger ja, så skall jag följa honom. Då är det det 
bästa jag kan göra, då vill gud, att jag skall göra det. Gode gud, nu vet 
du precis hur det är. Om du vill, att jag skall följa honom, låt honom då 
säga ja. Om du vill, om du vill, om du vill



-Vad skulle det tjäna till?



Hon betänkte sig ett ögonblick. Därpå:

-Det tjänar inte till någonting. Men om du vill, så gör jag det.



-Nej - jag vill inte. Du sa, i går kväll, att du ville gifta dig med mig. 
Jag började tala om egendomarna bara för att pröva dig. Och när du sa" 
att du ville, förstod jag alltsamman



-Vad förstod du?



-Jag förstod, att du inte vill. Jag förstod, att du bara ville vara snäll 
mot mig.



Å, lilla Blenda, lilla Blenda! Han tryckte sig hårt in i soffhörnet. Han 
drog upp benen och knäppte händerna kring knäna.



-Ser du, jag skulle nog ha lugnat mig - jag skulle nog ha kunnat - jag 
skulle - om jag bara fått tid. Om jag gått upp till Tanningen. Men det 
kunde jag inte heller. Och så fick jag se honom, och då gick det så



Gode Gud, tänkte Blenda, nu vet du precis, hur det är. Om han vill att jag 
ska följa honom, så gör jag det, mer kan jag inte göra.



Och hon frågade:



-Vill du inte, att jag ska följa dig?



Han kastade sig fram emot henne. Hon måste anstränga sig för att icke göra 
en förskräckt undvikande rörelse. Hon kände hans heta, lite fuktiga hand 
mot sin kind. Hon hörde honom säga:



-Nej, jag vill icke. Om du följer mig, så kommer jag att bli elak mot dig. 
Jag vet det. oet är icke bara för din skull, jag inte vill. Det är också 
för min egen. Jag vill icke bli elak mot dig.



-Du skulle inte - du skulle inte - mumlade hon.



-Jo, sade han. Och han grep henne i axeln.



Hon ryckte till och drog sig undan. Han släppte sitt tag. Han rätade 
upp sig och spände ut bröstkorgen.



-Nu vet du, att jag inte vill.



Hennes spänning gav vika. Hon sjönk ihop. Hon hade ju icke sovit, och hon 
hade varit rädd. Men nu orkade hon icke vara rädd längre. Hon orkade icke 
vara ledsen, hon orkade ingenting. Och hon kände det som en befrielse. 
Sömnigt och tungt lade hon sitt huvud på hans axel. Han ville draga sig 
undan, men hon slog armarna kring honom.



-Jacob lille - jag vill bara kyssa dig.



Hon sträckte sig emot honom. Och med slutna ögon och hårt hopknipna läppar 
kysste han hennes mun. En hastig gosskyss, som knappt snuddade vid hennes 
läppar.



15 Sjunde skärmytslingen, som är den sista.



Dagen gick långsamt, tyst och dyster över Rogershus. Gårdsplan och park 
lågo öde. I slottet hördes endast tjänstefolkets viskningar och då och då 
ett gällt skri eller några häftiga ord från den upprörda domprostinnan.



Hans nåd var tills vidare okunnig, om vad som hänt. Han sov under 
tredubbla lås - bibliotekets, arbetsrummets och sovrummets. Och Vickberg 
vakade över hans sömn.



Men domprostinnan gick i en ständig, orolig kretsgång mellan sitt rum, 
Pers rum och den obevekligt stängda biblioteksdörren.



Klockan elva kom inspektor Halling från staden, medförande doktorn. Lena, 
som hela dagen befann sig på spejarstråt, tröstade de förskräckta köksorna 
med, "att herr Per bara fått en usel skråma, som skulle vara läkt om ett 
par dar." Med baronen var det däremot enligt Lenas utsago betydligt 
värre. Han hade "blod i hjärnan". Och det lät ju hemskt nog.



Om "olyckan" talades så lite som möjligt. Det vet en väl, att ett sådant 
där otäckstyg kan brinna av, bara man tittar på det. Och dum den, som 
ställer sig i vägen.



Nej, den stora frågan, som ivrigast diskuterades inom köksavdelningen, var 
denna: Ska hon fara, eller ska hon inte? Och med ,"hon", uttalat i en både 
föraktfull och förskräckt ton menades ingen mindre än hennes nåd, 
änkedomprostinnan Hyltenius.



-Det var då själva håken, att han skulle gå och bli uppfläkt, sonen 
hennes. För nu tar hon sig förstås anledning att stanna. Och så blir det 
aldrig slut på eländet, klagade Lena. Och därpå avlade hon följande 
högtidliga löfte:



-Men det lovar jag, att är det så, att Han i sin nåd låter henne komma i 
väg i dag, så är det Lena Andersson, som inte går i hagen på tre 
lördagskvällar!



Och sedan hon sålunda i vittnens närvaro hembjudit den Högste ett så stort 
offer, som han rimligtvis kunde begära, begav hon sig åter ut på 
spejaregång.



Men det var så välsignat tyst på Rogershus denna olyckliga dag. I ena 
flygeln sutto fru Enberg och Blenda, i den andra Toni och Jacob. Och om 
man så stack hela örat in i nyckelhålet hörde man icke ett muck för det.



Endast från Johnssons kammare hördes ett oavbrutet mummel. Lena måste 
glänta på dörren. Där satt Johnsson i sängen och rakade sig med fubblig 
hand, och svor och förbannade. På sin högra sida hade han en ölkagge, och 
på sin vänstra sida hade han en porterkagge.



-Kom in jänta och tag rakkyssen av vackre Johnsson, bjöd han. Men Lena 
hade minsann icke lust att flamsa. Visste inte Johnsson av, att herr Per 
var skjuten?



-En mer eller mindre! hickade Johnsson och gjorde en storartat frikostig 
åtbörd. Och drack henne till.



Nå, då visste han väl icke heller, att hans nåd låg för döden? - Men icke 
ens detta budskap gjorde något djupare intryck på Johnssons över 
jordens sorger höjda sinne.



-Vem djävulen ligger inte för döden? skröt han. Sir hon inte, att en 
håller på att raka liket? Johnssöner och de Sarsar, di lever och dör för 
varann. Hälsa hans nåd, min sköna, att vackre Johnsson är rakad och beredd 
för färden.



Den kommer håken och hämtar, tänkte Lena. Hon smällde igen dörren och gav 
sig ned till stallarna för att bland menige man utbreda sina viktiga 
nyheter.



För en gångs skull hade Lena hört tämligen riktigt -åtminstone vad herr 
Per beträffar. Hennes farhågor angående hans nåds tillstånd voro däremot 
betydligt överdrivna. Visserligen hade doktorn sagt, att här möjligen 
förelåg en lindrigare hjärnblödning. Men det sjukes allmänna tillstånd var 
efter omständigheterna ganska tillfredsställande. Varken hjärta eller 
respiration gåvo anledning till allvarligare bekymmer.



Men ro måste han naturligtvis ha. Doktorn skulle återkomma senare på 
dagen.             



Framemot middagen råkade domprostinnan i en häftig tvist med sin son. 
Deras röster hördes över hela gårdsplanen, hördes ända in i köket. 
Nyfikenheten var kolossal, men någon närmare upplysning, om vad som 
föregick, kunde ej erhållas, då ju den sakkunniga Lena fortfarande befann 
sig nere i stallarna. För att åtminstone vara valplatsen något närmare 
gjorde Rika sig ett ärende upp till fröken Siedel. I korridoren mötte hon 
domprostinnan. Det var ett fasansfullt men intressant ögonblick. 
Domprostinnan var enligt Rikas uppgifter röd 
och uppsvälld som si så här. Och förbaske mig om hon inte haltade av 
ilska. För si jag kan väl aldrig tro att sonen gett sig till att sparka 
henne på benen? Det ska han väl ända vara för svag och uslig till.



Då domprostinnan stängde dörren till sonens rum, hade hon sagt: - Jag vet 
min plikt.



Herre jemini då!



Ungefär en timme senare beställde domprostinnan fram ekipage. Stor 
uppståndelse. Nils körde fram med galavagn och galahästar och galalivre. 
Inom köksavdelningen diskuterades drickspenningsfrågan på det livligaste. 
Och Lars höll sig beredd att bära ned bagaget.



Men därav blev intet.



Hennes nåd - hennes nåd rätt och slätt och utan bagage - kom med raska 
steg utför trappan och besteg vagnen. Den påpassliga Lena skyndade till 
med filtar. Och i belöning fick hon höra, hur Nils vördsammast dristade 
fråga, om man samtidigt finge hämta läkaren från staden.



Nej. Hennes nåd nästan viskade en adress till kusken. För ett ögonblick 
förlorade Nils sin värdiga hållning - han uppriktigt sagt stod och gapade 
på hennes nåd. Därpå stramade han upp sig, besteg sin tron, saluterade - 
och i väg.



Kvar stod Lena, den olyckliga Lena som icke uppfattat ett dugg av 
adressen.







Hans nåd låg och sov.



Vickberg strök över, smekte sidentäckets kant. Ja, sov du min gubbe 
lilla, mumlade han för sig själv. Du behöver bara sömn, så blir du frisk 
igen. Jag känner dig nog, din argbigg, det är inte första gången ilskan 
står dig efter livet. Men du har din sömn, du. Och så är du hjälpt.



Det var det egendomliga med Vickberg, att då han satt vid sin sovande 
herres bädd, förlorade han all sin högtidlighet, all sin stränga 
korrekthet, ja, nästan all sin respekt. Då tyckte han om att giva sin 
herre förtroliga tilltal. Han kallade honom min gubbe lilla, och han kunde 
tillåta sig att under nattens tysta timmar läxa upp herr baron och 
kammarherren på ett ganska eftertryckligt sätt. Du är just icke något 
ljushuvud, du, brukade han säga. Det skulle roa mig att veta, hur du 
skulle bete dig, ifall Vickberg kom på den iden att skudda stoftet av 
fötterna. Du bör allt vara en smula beskedlig mot Vickberg, min gosse, 
annars kan det gå dig illa. Man håller inte ut längre, än man håller. Så 
mycket du vet det, gamle älgtjur!



Men att hålla ut, det var Vickberg i själva verket fast besluten för. 
Något nöje var det icke, men man har sina plikter. Och den siste Roger 
Bernhusen de Sars skulle icke få komma på dekis, för så vitt Vickberg 
kunde hindra det.



Det knackade på biblioteksdörren.



Vickberg ryckte på axlarna. Domprostinnan!



-Hon är galen, människan, mumlade han. Doktorn har ju sagt, att han inte 
får störas.



Knackningarna upprepades allt tätare och hårdare. Vickberg sträckte på sig 
behagligt, vårdslöst och gäspade stort. - Nå, han var väl tvungen att gå 
bort och lugna henne. Han reste sig, och anläggande en så pass bekymrad 
och bister min, som han ansåg sig för tillfället kunna begagna, smög 
han sig på tå bort till bibliotekets dörr.



Då han lade handen på dörrvredet, hörde han Tonis viskande röst: - 
Vickberg, Vickberg.



Det var någonting oerhört. Hastigt reglade han upp, öppnade: - Va i -?



-Du måste väcka hans nåd.



-Är du galen, människa? Varför?



-Domsprostinnan har hämtat länsman. Han vill häkta Jacob.



Länsman på Rogershus för att-?



Vickberg rätade upp sig.



-Du väntar här, sade han.



-Ja, men lova, att du väcker honom!



Den djupa, betydelsefulla fåran plöjdes fram i Vickbergs panna.



-Inför detta måste varje annan hänsyn vika.



Hans nåd vaknade långsamt. ~gonlocken gingo några gånger upp och ned. 
Slutligen satte han sig upp och såg sig omkring efter filbunken.



-Jag har ansett mig böra väcka ers nåd, emedan någonting ytterst 
obehagligt inträffat. Som ers nåd behagade minnas avlossades i dag på 
morgonen ett skott i parken



Det kunde baronen icke erinra sig.



-Så skedde emellertid, fortsatte Vickberg brådskande. Det var Jacob, som 
sköt, och olyckligtvis träffade skottet herr Per.



-Det var fan! Gjorde han det med flit?



-Därom vågar jag icke uttala mig. Nog av, herr Per sårades- till all lycka 
mycket lindrigt



-Ja, vad tusan väcker du mig för? Jag är väl ingen fördömd fältskär 
-Ers nåd, det är icke därför - Domprostinnan Hyltenius har ansett 
nödvändigt att tillkalla länsman. Och det är inför detta - Vickberg skalv 
på rösten. Ers nåd - en häktning på Rogershus



Baronen lyfte med anmärkningsvärd lätthet sin högra hand.



-Krumelur - nu tar han om alltsammans.



Och Vickberg tog om. Han vidgick, att han trodde det existerade en viss 
jalousi mellan de båda unga männen. Under alla förhållanden var det ju 
ytterst taktlöst av Jacob



-Taktlöst, upprepade baronen. Ja, det kan man säga. Nå, vidare.



Och Vickberg förtalte åter om domprostinnans lilla bragd. Och i sin 
upphetsning råkade han tillfoga:



-Jag tillstår, att jag icke förstår hennes nåds handlingssätt



Baronen kisade mot honom.



-Det är det heller ingen, som har begärt av honom, kära vän.



Vickberg stramade till.



-Vad befaller ers nåd?



-Jaha, suckade baronen, vi få väl lov att stiga upp. Låt hälsa 
kommissarien, att han ingenting företar sig, förrän vi talat med honom.



Hovmästaren förde befallningen vidare till Toni. Då han återvände, hade 
baronen egenhändigt dragit på sig sina strumpor.



-Men ers nåd, ers nåd



-Vet han, jag känner mig riktigt kry. Si bara på armen! Si bara! och han 
gjorde några rätt lediga rörelser.



-Ers nåd talar också mycket bättre.

-Tala, fräste han till. Va fan pratar han för slag. Tror han inte, 
att jag lärt mig tala?



Nej, inte nattrocken! Inte nattrocken! Sir han, doktorn kommer ju. Och en 
sådan där tror alltid, att man är sjuk, om man går i nattrock. Och 
dessutom, tillade han med en viss egendomlig betoning, är det sista 
aftonen min syster uppehåller sig på Rogershus. Il faut faire les 
honneurs, förstår han.



Apropos. Har jag träffat domprostinnan i dag?



-Ers nåd hade ett längre samtal med domprostinnan.



-Nå så! Va sa' jag då? - Å, genera sig inte, min söte! Jag vet ju, att han 
inte lyssnar. Men han har ju öron att höra med.



Det hade Vickberg mycket riktigt, och han hade också en dunkel aning om, 
att hans nåd sagt sig vilja skriva ett nytt testamente. Dela sina ägodelar 
i tre lika delar, en för domprostinnan



-Que le diable m'importe! Si, det var drömmen. Nå så.



Hihihi - brast han ut i skatt. Han skrattade länge, och hans stora mage 
hoppade av skratt eller möjligen av nervositet.



-Käppen! Nu äro vi färdiga. En pris, s'il vous plait. Ja, för resten - giv 
mig hela dosan! Han ska få igen den. - Jaså, länsman är på Rogershus. - 
Käppen - si så. Vi taga emot i biblioteket. Var god be domprostinnan och 
kommissarien - hur är namnet? Vasa? Vallquist? Gott, jag ska ha den äran 
att taga emot herr kommissarien Vallquist.



Allons, mon cher!



Domprostinnan befann sig redan i biblioteket. Hon skyndade med utsträckta 
armar mot sin bror. Men på halva vägen stannade hon och armarna 
sjönko.



-Roger, sade hon i djup alt, du är ond på mig?



-Pas du tout, pas du tout, ma chere! Han småskrattade. Nu som så ofta 
misstar du dig fullständigt på mina känslor. . .



Nu anmälde Vickberg:



-Kommissarien Vallquist.



En liten, satt, fyrkantig man med yviga, gulbruna knävelborrar, en man med 
jätteaxlar, jättehänder, jättefötter



-Goddag, min kära kommissarie. Var god och tag plats. Jag står, jag står. 
Jag har legat hela dagen. Ja, det skulle ha varit mig kärt att se honom, 
min bäste, ifall icke anledningen vore så förbålt löjlig. Nej, var så god 
och sitt, säger jag



Kommissarien satte sig längst ned vid dörren.



-Nå, min bäste, det har berättats honom en riktig rövarehistoria om ett 
skott, som avlossats här på gården?



-Roger - avbröt domprostinnan.



-Ma chere, jag får fästa din uppmärksamhet på, att detta tills vidare är 
ett samtal mellan kommissarien och mig. Tyvärr ett tämligen löjligt 
sådant. Men i alla fall måste jag be dig



Nå, kommissarien, vad är det, vi ha hört?



-Joo, började han och antog en så pass hög ämbetsmannamin, som ställets 
helgd och herr baronens närvaro tillät. Joo, domprostinnan Hyltenius har 
inför mig angivit en viss Jacob Enberg, boende här på Rogershus. Det tycks 
inte vara mindre än mordförsök, han har gjort sig skyldig till.



-Bien! Och vad är nu hans mening?



-Mening? Jag har naturligtvis ännu icke kunnat 
bilda mig någon åsikt



-Mon dieu! Hans nåd började bliva nervös. Vad tänker han företa sig, min 
gode man?



-Joho, det kan jag säga. Och nu reste kommissarien borst. Jag tänker min 
plikt likmätigt häkta bemälte Enberg.



-Mycket bra. Om jag förstått er rätt, är det på domprostinnans angivelse 
ni vill inskrida?



-Jaha.



-Gott. Nu ber jag domprostinnan i min närvaro upprepa sin anklagelse.



-Det kan inte falla mig in.



-Dina skäl, om jag får be?



-Skäl? Men Roger, vad menar du? Har jag angivit? Tror du att jag är en 
människa, som går omkring och angiver?



-För ögonblicket ser det nästan så ut. Men ingen skulle vara gladare än 
jag, ifall det hela visade sig vara ett misstag. - Alltså, kommissarien 
hör, att domprostinnan icke gjort någon angivelse.



Länsman vred sig oroligt på stolen och rev sig i ryggen.



-Det begriper jag då inte, hur domprostinnan kan säga



-Kan kommissarien påstå, att jag anklagat den där Enberg för mordförsök?



Kommissarien förlorade tålamodet.



-Nej, men hör nu människa



-Vilket språk! Roger



Hans nåd såg ganska glad ut.



-Skulle kommissarien godhetsfullt vilja låta min syster berätta, vad hon 
sagt. Damerna ha ju tyvärr i regel icke reda på, vad de säga. Men här 
skulle ju möjligen kunna föreligga ett undantag.



-Ha, ha, ha, skrattade länsman, smickrad av, att hans nåd behagade skämta.



Men domprostinnan pöste som en kalkon, och hon talade i djupaste alt.



-Jag har sagt den där personen, att min son Per blivit sårad i höften. Men 
huruvida skottet avlossades i illvillig avsikt eller av våda, det torde 
vara den där personens och icke min sak att utreda.



Hans nåd snöt sig ljudligt och sjönk ned i sin stora länstol.



-Så var det med den saken. Sedan nu angivelsen reducerats till sitt 
verkliga värde, skulle jag vilja råda er till, att redan i kväll taga reda 
på, vad den sårade själv menar om saken. Husfolket står också till herr 
kommissariens disposition. Emellertid vill jag - han tuggade - vill jag 
utbedja mig, att ni tills vidare uppskjuter förhöret med Enberg. Jag tror, 
att gossen är alltför upprörd för att kunna ge klara besked.



Kommissarien gjorde en klumpig bugning och marscherade ut. Hans nåd tog 
sig en ny pris, tog den grundligt och betänksamt.



-Vickberg! Han vinkade honom till sig. Känner han den där gode mannen?



-Mycket väl, ers nåd.



-Nå - och han har ingen svårighet att tala med honom?



-Nej - nej - nej, inte alls.



-Det var bra det, för si det har jag. - Tag nu de här nycklarna och gå in 
efter min portfölj - han vet?



Julia och hennes älskade bror voro ensamma i biblioteket.



-Roger -Till din tjänst!



-Du är väl inte ond på mig?



-Au contraire! Du skötte dig förträffligt. Jag försäkrar, att du 
fullständigt konsternerade krumeluren. Hihi - det var riktigt trevligt



Domprostinnan smålog skälmskt och gav honom smäktande ögonkast.



-Du är således åter min gode, käre bror? Å, Roger - i morgse - vilket 
ögonblick!



-Jaha visst, ja. Du lär ju ha varit inne hos mig?



-Lär - ha varit



-Ja, sir du - jag kommer min själ inte ihåg det. Men Vickberg påstår, att 
du var inne och satt på sängkanten. Jag hoppas, du förlåter alla dumheter 
jag eventuellt kan ha sagt?



Domprostinnan förmådde - förmådde ingenting. Hans nåd fortsatte tankfullt:



-Sir du, det är något rent märkvärdigt det där. När jag har haft maran, 
kommer jag inte ifrån den, ens då jag vaknar. Det är en fullständig yrsel. 
Jag vet fördöme mig inte, vad jag säger.



-Jaså - inte - Du vill således påstå, att du inte vet, vad du sade mig i 
morgse! Du vill påstå, att du inte minns - Du minns kanske inte, att du 
bad mig, att jag skulle kyssa dig?



-Sir du det! Sir du det! skrek hans nåd. Jag tycks ju ha varit fullkomligt 
oregerlig!



-Det - det är ovärdigt



-Ja, men varför tusan gjorde du det? Du kunde ju förstå, att jag yrade.



Han tog sig en tredje pris.



Vickberg kom med portföljen. Hans nåd låste upp den och tog fram några 
papper.

-Jaha - tjihitt - nu går Vickberg efter vännen Vallquist. Han väntar 
tills mannen fullgjort sina åligganden. Sedan tar han honom avsides och 
hälsar honom från domprostinnan Hyltenius, som högeligen beklagar det 
besvär, hon onödigtvis vållat honom. Och så trycker du hans hand och gör i 
övrigt vad fan ingiver dig att göra. Blir han fundersam, så säger du, att 
det är ersättning för en onödig tjänsteresa. Förstår han, vasa?



Vickberg förstod fullkomligt.



Och åter var domprostinnan och hennes bror allena i biblioteket.



-Dithän har således din underliga tillgivenhet för den där slyngeln bragt 
dig. Du vill muta en statens tjänsteman



-Mais que faire, cherie? Du har ju gått här och idisslat mina 
skyldigheter. Jag börjar tro dig. Jag har kanske skyldigheter, det är 
kanske min plikt, att söka hålla reda i det här gamla nästet, så länge 
mina sprattliga ben bära mig. Det är kanske min skyldighet att söka hjälpa 
de här ungdomarna, som vuxit upp ikring mig, vuxit upp gudi klagat på en 
slump - si så där. Vasa? Vad tycker du?



-Jag tycker - jag tycker, att du har burit dig skamligt åt emot mig! Du 
tvingade mig att göra mig löjlig inför den där personen. Du tvingade mig 
att förneka mina egna ord



-Det var således jag, som tvingade dig?



-Ja, svarade hon kort och strävt. Det ryckte och arbetade i hennes 
ansiktsmuskler. Och plötsligt brast hon ut:



-Och så narrade du mig! Du narrade mig!



Hans nåd betraktade henne uppmärksamt.

-Det var således för att vinna vissa fördelar av mig, som du tog 
tillbaka angivelsen?



-Ja.



-Du hade således icke en tanke på skammen? Icke ens vid lugnare besinning 
hesiterade du inför detta?



Hon såg honom rätt in i ögonen.



-Du börjar upprepa dina frågor väl ofta, min käre Roger. Hur ofta vill du 
egentligen att jag skall besvara dem?



Han sjönk ihop, han såg mycket, mycket gammal ut. Men han smålog.



-Du har rätt, ma chere. Jag börjar bli tjatig. Och vi förstå inte 
varandra. I alla fall - har du bestämt dig för att resa?



-Jag reser i morgon med första tåget.



-Med första tåget? Då får du förlåta, att jag tar farväl av dig i kväll. 
Mina krafter är nog inte så stora. - Nå så, vad var det, jag ville säga? 
Jo - jag har ju verkligen ingen aning om, vad jag sa' dig i morgse. Men 
jag kan förstå, att jag givit dig alltför stora förhoppningar beträffande 
det testamente, jag nu tänker upprätta. Han gjorde en sorglustig grimas. 
Jag vill hoppas, det blir mitt sista.



Mitt sista. - Ja, du förstår kanske, att Blenda blir min universalarvinge. 
Jag vill emellertid försäkra dig, att jag skall söka göra det legat, som 
skall utgå till dig och din dotter så stort, som det är mig möjligt.



Domprostinnan hade rest sig. Han räckte fram handen.



-Det är mig pinsamt att i denna stund behöva tala om affärer. Mais que 
veux-tu - vad vill du väl? upprepade han sakta.

-Farväl, Roger. Hon gick förbi honom, lämnade rummet.



Handen sjönk. Han satt framåtlutad, stödd mot sin käpp. Han nickade några 
gånger, nickade bejakande åt sina tankar. Och han smålog för sig själv, 
smålog som en gammal, trött människa gör, glädjelöst och lugnt, utan hopp 
och utan oro.



Toni sprang upp till fru Enberg, han kom med andan i halsen.



-Det är slut, det är över, det är bra! Allting är bra, skrek han. Han har 
rest, han kommer icke igen! Det var herr Per, som gjorde, att han reste. 
Å, tack åt herr Per!



-Tala tystare, Toni! Hon har somnat.



-Sancta Maria, har hon somnat? Ja, barnen, Lovisa, de äro lyckliga. Tänk - 
nu sova de båda! O ja, det har varit svåra dagar för dem. Stackars gosse! 
Men nu är allting bra. Är icke Lovisa glad?



-Jo - jag är glad.



Han trevade i mörkret, och hans händer träffade henne feta, uppsvällda 
ansikte.



-Du är ledsen, därför att gossen skall resa? Han förstod, att hon grät. 
Men hennes snyftningar ljödo som tunga, mödosamma, krampaktiga andetag. 
Han kunde knappt förstå hennes sorg, själv var han så vettlöst lycklig.



-Han skall skriva till Lovisa, varenda dag skall han skriva. Och Lovisa 
skall skriva. Och jag skall skriva och berätta allting om honom. Jag skall 
lära att skriva riktigt vackert om honom. På det sättet skall 
Lovisa icke bli ensam.



-Nej, nej



-Lovisa blir icke ensam, Lovisa blir icke ensam! återtog han otåligt.



-Nej, jag blir icke ensam, upprepade hon.



En lång, stilla, vilande tystnad, kom över dem. De kunde höra den sovande 
flickans lugna, jämna andhämtning.



-Det är bäst, att Toni går nu. Jacob kunde vakna.



-Ja, jag skall gå. Och tveksamt: Lovisa - vill du lova mig en sak? När du 
säger farväl åt gossen gör det icke för svårt



Han lyssnade efter svar. Han var rädd, att han gjort henne illa och 
sträckte ut sina händer för att finna henne.



Ur mörkret - långt, långt bortifrån tycktes det honom - hörde han hennes 
röst:



-Nej - jag ska inte göra det svårt för honom.







Vickberg stod inför sin herre. Han var icke fullt säker på, huruvida 
baronen vakade eller sov. Men han sade:



-Kommissarien bad mig framföra hans vördsamma tack till ers nåd. Han fann 
ersättningen alltför rundligt tilltagen. Dessutom bad han mig hälsa, att 
saken efter herr Pers vittnesmål fått ett helt annat utseende. Och att han 
icke vidare hade någon som helst anledning att befatta sig med densamma.



-Nå så - det var en förståndig krumelur. Baronen lutade sig tillbaka i 
stolen. Vad har han vidare att andraga, min söte?

Vickberg ville ödmjukast råda hans nåd att genast gå till sängs. 
Doktorn hade sänt bud, att han skulle komma till Rogershus först följande 
morgon. Men han hade på det strängaste anbefallt fullständig vila.



-Ja, sir han - anbefalla, det kan jag också. Lugn och vila och gott humör, 
ja - men fördöme mig, om de säljer di sakerna på apoteket. - Var god och 
hjälp mig, jag vill promenera mig en smula.



Och hans nåd vandrade omkring i sitt bibliotek, petade på sina böcker, 
strök dem över ryggarna, tog ut den praktfulla Corinne, bläddrade, ställde 
åter in den.



-Hör nu, var snäll och tänd lampan på skrivbordet.



-Ja, men ers nåd tänker väl inte -?



-Si så, si så, gör som jag säger!



Hör nu, Vickberg, vad ska vi göra med honom, gossen? Han talade genom den 
öppna dörren. Vickberg kom. I handen höll han ännu den kolnade 
tändstickan, som han betraktade med allvarlig uppmärksamhet.



-Ers nåd - jag har hört att fadern - det vill säga Toni - önskar ta honom 
med sig till Italien.



-Det var tusan! Vad säger Enbergskan om det?



Vickberg höjde beklagande på axlarna.



-Vad ska hon säga? Jag tror icke, att hon har något att invända.



Baron Roger stultade omkring och stötte med käppen.



-Jaså, di krumelurerna - di behagar göra sina arrangemanger utan att fråga 
mig till råds?



-Ack, ers nåd, det är ju bara en önskan



-En önskan, ja. Va fan - jag hade också en önskan.

Hade jag inte, vasa? Men det var ingen, som brydde sig om min 
önskan. Han stötte i mattan, piskade stolsitsarna.



-Ba! bröt han ut. Mig är det tout å fait egal. Och med en bister grimas 
tillade han: Huvudsaken är, att folk och fä inte bli skjutna här på 
Rogershus. Vasa? Vad tusan har jag med den där krumeluren att göra? Han må 
fara åt helvete, ifall det roar.



-Jag får således underrätta dem om, att ers nåd bifallit deras begäran?



-Underrätta dem bäst han vill. Men ska de resa, så ska de resa strax. Jag 
vill fördöme mig inte ha lösdrivare på gården. Förstår han, vasa?



Jo, Vickberg förstod.



-Och så kan han underrätta dem om - ifall det behövs - att testamentet är 
sönderrivet. Begriper han? I små, små bitar



Även detta begrep Vickberg. Och han trodde icke heller, att Jacob väntat 
sig något annat.



-Jaså, han gör inte det? - Och för resten vill jag ha frid på gården. Alla 
utbölingar ska bort. Hur är det egentligen med den där Per, vasa? Kan han 
flyttas? I så fall får han ge sig i väg till Björkenäs eller vart tusan 
han vill. Och Blenda ska också till Björkenäs.



-Blenda?



-Jaha! bräkte hans nåd ursinnigt. Har du mistat hörseln, du dumme 
krumelur? Jag skall fördöme mig pracka på den där dumme Siedel allt vad 
jag kan. Hon får inte komma igen - hon får inte komma igen förrän i 
oktober. Jag kan också vilja ha frid, vasa?



Men den andra - den där dumma - va heter hon -Sara? Hon får stanna. Hon är 
dum som ett spån och spelar ecarte som en riktig demimonde - hihihi 
- Vet han inte av, att sådana där damer spela ecarte?



Nej, det visste han icke, men han trodde baronen på hans ord. Och i 
sammanhanget härmed vågade han vördsamt fråga, om det icke nu vore tid att 
gå till sängs?



-Nej - nej, det vill jag inte. Sir du, fortsatte han en smula skamset. Sir 
du, jag är nästan rädd. Det var så förbålt obehagligt med kistan och med 
Hygaeus, som knackade mig i skallen.



-Sådant upprepas aldrig två nätter i rad. Fiskartorpsmalin påstår för 
övrigt, att sådana drömmar ska betyda ett lång liv.



-Säger hon det? - Ja, ja. - Han såg min själ kry ut, gubben - Hygaeus 
menar jag. Men man ska aldrig göra sig för säker, sir han. - Hör nu, ge 
mig ett glas sherry.



Då Vickberg kom med vinet, hade baronen satt sig vid skrivbordet. Han hade 
papper framför sig och penna i hand.



-Nej, men ers nåd, det går inte an, det går inte an!



Baronen vände sig långsamt emot honom.



-Hör du, Vickberg, det är en sak - Om Jacob Ja, du kan säga det åt Toni. 
Du kan säga honom, att för gossens framtid skall det naturligtvis sörjas 
härifrån. Ja, jag menar - du förstår? Beloppet stipulera vi närmare 
framdeles.



Vickberg bugade.



-Jaha, det var det. Baronen suckade tungt och kliade sin kala hjässa med 
pennskaftet. Det är ju tusan. Kan du begripa, varför det ska klia, när det 
inte finns något hår?

Vickberg skakade på huvudet till tecken, att han allt fortfarande ej 
kunde giva någon antaglig förklaring av detta fenomen.



Baronen började skriva.



-Men, vad tänker ers nåd göra?



-Si, si, en sån nyfiken krumelur, muttrade baronen allt under det han 
skrev. Fördöme mig- ska han inte - ha reda på - allt vad jag gör. - Giv 
hit vinet! Åhå - det kändes skönt.



Jag skriver till Abraham Björner. Nu vet han det. Si, man ska icke göra 
sig för säker.



Och baronen skrev. Och Vickberg stod bakom hans stol och skakade på 
huvudet, trampade, hostade och gav sitt missnöje de tydligaste uttryck.



Äntligen var brevet färdigt, skrivet med ojämna, omöjliga, nästan oläsliga 
bokstäver. Hans nåd läste igenom och tycktes belåten med sitt verk.



-Snuset, Vickberg! Han tog sig en försvarlig pris, vände bort huvudet, så 
att papperet ej skulle fläckas, nös, nös



Och därpå gjorde han en stor sväng med högra armen. Nu kom det viktigaste, 
det ojämförligt viktigaste: namnteckningen.



Vickberg sträckte sig på tå och läste över sin herres axel.



Roger Bernhusen de Sars.



Hans nåd lade ifrån sig pennan, läskade arket. Han sneglade upp på sin 
tjänare.



-Vasa?



Vickberg blev generad, han stammade:



-Ja, ers nåd - det namnet - det - det har stått på många viktiga papper. 
Det är ett betydelsefullt namn.



Men baronen hörde honom ej. Han stödde huvudet i händerna och såg 
med kisande ögon på de många snirklarna, de underlit hopslingrade 
linjerna.



Riktiga krumelurer.



Vickberg lade handen försiktigt på hans axel.



-Ers nåd, viskade han, nu är vi tvungna att gå och lägga oss.



-Ja, ja - Han rätade upp sig och andades djupt. Men han kunde icke taga 
blicken från papperet.



-Sir du, Vickberg, det där - det är jag.



Den skrumpna, blåaktiga fingem vandrade skälvande från bokstav till 
bokstav.



Roger Bernhusen de Sars.



-Och tänk - snart är det slut.