Hjalmar Bergman Markurells i Wadköping

1 Kapitel 1

Solen gick upp, markerande i staden Wadköpings annaler en märklig dag, den 
6 juni år 1913.



Tegeltaket på utvärdshuset Kupan flammade som eldslågor, vajade sakta av 
och an, lyftes av längtan till flykt men besinnade sig och sjönk åter 
tillbaka mot takstolarna som det tunga, ärliga och vällagda tegeltak det i 
själva verket var.



Men domkyrkotornets kajor upphävde gälla skri och höjde sig i snävrande 
kretsar högt över den gyllene tuppen. Dock icke alltför högt.



I gräset under linden blänkte glas: vitt glas, brunt, grönt, blått glas, 
slipat glas och oslipat, helt glas, spräckt glas och krossat glas, alla 
sorters glas. Samt en del porslin och en bordduk märkt H. H. M.-Harald 
Hilding Markurell.



Under linden stod ett bord och två stolar av järn. På bordet, vars skiva 
pryddes med zodiakens stjärntecken, stod en kopp kaffe och en kopp med 
punsch som helt fylldes av flugor, getingar och en jättestor humla. Humlan 
levde ännu. Uppklättrad på sina olyckskamraters lik kämpade hon en ojämn 
kamp mot rusets fördärvliga verkningar. Då och då gav hon till ett 
ångestfullt surr, dovt och dystert som virveln från förstämda trummor.



På stolarna under linden sutto lektorn i historia och adjunkten i 
naturkunnighet. Det sista glaset hade för timmar sedan tömts och 
kamratfestens sorl somnat i sömniga god natt, 
men dessa båda män hindrades av en mångårig 
vänskap från att bryta upp. Lektorn i historia kunde inte 
gå hem före adjunkten i naturkunnighet, och adjunkten 
kunde inte gå hem före lektorn. Alltså sutto de kvar. Som 
så många gånger förr. 
Adjunkten sov och ur hans gap sågade sig andedräkten stötvis fram. Lektorn 
vakade, han väntade på solen. Redan i solnedgångens vemodiga timme hade 
han uttalat sin förvissning att hon skulle komma igen. Och nu som så många 
gånger förr fick han rätt. Han sade:



Det gav jag mig attan på. Där är hon, Blaffan!



Och han tog koppen, som var fylld med punsch; men då han varsnade flugorna 
och getingarna och humlan, gick en ilning av vedervilja genom hans kropp 
alltifrån huvudet till fotabjället.



Han ställde koppen ifrån sig och började med skumma blickar undersöka 
marken, bland vars glasskärvor han hoppades återfinna sin förlorade 
pincene.



Längst ut på terrassens yttersta sten, just där trappan går ned till 
körvägen, satt en råtta på sin bak, tvinnande mustaschen. Staden låg så 
djupt under henne, att hon nästan befann sig i jämnhöjd med 
domkyrkotuppen. Slottets fyrkant höjde sig till höger om henne, på vänster 
hand hade hon läroverket, som platt och långt låg framstupa på sin öken 
till sandplan. Gatorna öppnade sig fläckfria och tomma i morgonljuset, och 
tystnaden var fullständig. Endast från den aldrig slumrande bangården 
hördes lokens ilskna frustande, då de knuffade morgonsömniga vagnar fram 
över skenorna. Staden sov och skulle sova ännu ett par timmar. Råttan satt 
stilla, tvinnande sin mustasch. Ingenting tycktes störa hennes behagliga 
morgonvila. Inför henne låg en av kungariket Sveriges mest välbyggda och 
ansade städer, som ej heller saknade pittoreska antikviteter i lagom 
mängd, grönskande parker, en lång, smal å samt som blånande bakgrund en 
sjö. Folktom och tyst, sovande och med ännu orörda soptunnor borde den ha 
ingivit råttan behagliga morgontankar.



Lektorns blick, som trevade utmed marken, nådde råttan och stannade. Där 
sitter en råtta, tänkte han. Jag ska ta



koppen med flugorna och kasta den i ryggen på henne. Om hon då springer 
sin väg, är det en riktig råtta.



Och han lyfte handen men lät den åter tveksamt sjunka. Ty visshetens 
företräde framför ovissheten bekänner människan med sina läppar men icke 
med sitt hjärta.



Vad åter råttan beträffar, så hade hon nu som alltid goda och förnuftiga 
skäl för sitt handlingssätt. Hon höll sig orölig och till utseendet 
bekymmerslös, fast hennes ställning i själva verket var förtvivlad. Minsta 
rörelse betydde döden. Alltså satt hon stilla. Vilket visserligen även det 
betydde döden. Ty två eller tre alnar bakom henne låg herr Markurells 
katta, solade sin mage, slickade sina tassar och skänkte då och då ur lätt 
vidgade ögon en smeksam blick åt den sittande råttan.



En junidag är lång, tänkte herr Markurells katta.



Lektorn i historia tänkte:



Jag behöver inte kasta koppen. Där ligger en katt. Om råttan vore riktig, 
skulle även han se henne. Om han såge henne, skulle han ta henne. Men han 
tar henne icke.



Få människor i Wadköping ha så illa brukat sin ungdom och mandom att de på 
äldre dagar nödgas betvivla en råttas existens. Lektorn i historia, Ivar 
Barfoth, var icke heller någon äkta Wadköpingsbo och dessutom tillhörde 
han den Markurellska kretsen. Allt dåligt eller misstänkt hade en viss 
benägenhet att samla sig kring herr Markurell, som även han var en 
utsocknes. Sådana män fostras icke i Wadköping.



Likväl måste släktena Markurell och Barfoth hava tidigare förbindelser med 
staden. I hörnet av Vedbotorget och Klockaregränd ligger ett lågt, långt 
gammalt hus, som av ålder kallas Markurellska huset. Ännu så sent som i 
början av åttiotalet ägdes och beboddes huset av en fröken Markurell. Hon 
hade hos sig en svagsint gosse, som var hennes son eller systerson, ovisst 
vilket Man vet över huvud taget mycket litet om fröken och gossen. 
Blott det, att fröken varje lördagskväll klockan sex spelade koraler på en 
kammarorgel och att gossen samtidigt satt i ett fönster åt torget och 
grät. Varför han grät är obekant. Men barnen från kvarteren kring torget 
brukade samlas på gångbanan utanför fönstret. De gjorde icke narr av den 
gråtande, svagsinte gossen, vilket hade varit synd; de endast betraktade 
honom. Ackompanjerad av orgeln grät den stackars gossen så ihärdigt och 
trofast, som om han trots sin hjärnas svaghet hade förstått, vilket nöje 
han beredde de kära små kamraterna på andra sidan rutan. En dag kom en 
ängel från himlen och hämtade honom. Det skedde just en lördag strax efter 
klockan sex, då fröken Markurell spelade koraler och gossen grät. Barnen 
voro mangrant församlade. När de blevo ängeln varse, stego de något åt 
sidan så att han kom åt att öppna fönstret och lyfta ut gossen. Med gossen 
tryckt i sin famn svävade ängeln snett över torget, vilade en stund på 
domkyrkotuppen och fortsatte sedan färden mot det osynliga. Barnen 
undersökte torgets grå stoft och funno mycket riktigt svarta stänk, spår 
efter gossens tårar. In i det sista hade han gråtit. Barnen ropade in 
genom fönstret till fröken Markurell, som alltjämt spelade koraler, att en 
ängel tagit hennes gosse. Därpå gingo de hem, glada över vad de bevittnat 
men på samma gång missnöjda med att de icke vidare skulle få se gossen 
gråta. Mödrarna tröstade dem med, att den svagsinte gossen nu vunnit sin 
befrielse. Och ehuru det ju snarare var en tröst för honom än för dem, 
funno de en viss tillfredsställelse i medvetandet att en liten kamrat icke 
längre led.



Fröken Markurell sålde kort därpå sin gård till häradshövding de Lorche, 
som redan då var en stor matador. Han i sin tur sålde den ett par 
decennier senare till H. H. Markurell och skall, påstås det, ha tjänat 
runda hundra tusen på affären.



Berättelsen om den gråtande gossen hänger måhända på



något sätt samman med en annan berättelse, i vilken både namnet Markurell 
och namnet Barfoth förekommer. För vid pass hundra år sedan skall det ha 
funnits en gosse Markurell och en gosse Barfoth i staden. Deras föräldrar 
och övriga förhållanden känner man inte till, men man vet att de voro 
gymnasister. En dag skall gossen Barfoth ha sagt till gossen Markurell: Om 
vi gå upp i kyrktornet och om vi sticka ut en planka genom östra 
torngluggen och om du står innanför och håller i plankan och om du lovar 
att inte släppa den, så ska jag gå ut på plankan och ta kajungar. Gossen 
Markurell gav genast med hand och mun löfte att vara honom behjälplig; en 
lämplig planka bröts loss från ett avsides liggande uthus och planen 
verkställdes till punkt och pricka. När nu Barfoth krupit ut och rest sig 
på knä på plankan, som sviktade en smula, frågade Markurell hur många 
ungar det fanns i boet. Det fanns tre. Och hur vill du, att vi ska kunna 
dela tre ungar, frågade Markurell. Barfoth svarade: Eftersom jag löper all 
faran och har det största besväret, är det rättvist, att jag får två och 
du en. Markurell genmälte: Jag vet inte, om det är rättvist eller ej, men 
jag vet, att om jag inte får alla tre ungarna så släpper jag plankan. 
Härom tvistade de en stund och Markurell sökte beveka sin kamrat genom att 
låta plankan guppa upp och ned, som då man gungar bock. Barfoth använde 
tvistetiden till att håva in kajungarna, vilkas föräldrar piskade hans 
ansikte med sina vingar och tillkallade andra kajors hjälp med gälla skri. 
Slutligen förstod Markurell, att Barfoth var obeveklig, varför han släppte 
plankan.



Nu är att märka att den tidens gymnasister eller som de också kallades 
djäknar ständigt buro långa, sida kappor, antagligen liknande den 
rundskurna kappa som gamla fröken Rüttenschöld vid Klostergatan bär än i 
dag. Barfoth föll, men vinden fyllde genast hans kappa och gjorde därav en 
sorts ballong. Med en kajunges smala, bara hals i vänster hand och 
två i höger seglade Barfoth, följd av den ilskna kajflocken, tvärsöver 
klockargårdens tak i riktning mot skolgården, där han slog ned i en hög 
alm. Att därifrån taga sig ned på marken var naturligtvis en enkel sak. 
Men det underbara i denna räddning skall så ha förkrossat Markurell, som 
åsåg den från tornfönstret, att han icke kom sig för att kräva ens den 
kajunge, som dock rätteligen tillhörde honom. Berättelsens trovärdighet 
styrkes därav, att almen på skolgården alltjämt kallas Barfothens alm.



Längre bort i annalerna träffa vi en Markurell, klockare i Wadköping, och 
ännu längre bort en annan, som efter att ha tillbragt halva sitt liv i 
utlandet återvände hem omkring år sextonhundra endast för att ett 
decennium senare offentligen hängas på Wadköpings torg. Detta faktum 
meddelas av lektor Ivar Barfoth i den historik över stadens utveckling, 
som skulle ha celebrerat dess femhundraårsjubileum. Lektorn tillfogar i en 
not:



Ehuru vi icke med säkerhet känna det brott för vilket Markurell anklagats 
och hängts, bör det dock lända så honom som hans efterkommande till tröst, 
att det skedde här och icke i utlandet. Ty främlingar kunna lätt nog av 
misstag råka hänga en stor rackare men landsmän emellan förekommer sådant 
aldrig.



Lektorns manuskript var rikt på dylika noter och anmärkningar, varför hans 
högvördighet biskopen, som haft förutseende nog att begära ett 
korrekturavdrag, anmodade författaren att antingen purgera sin skrift 
eller inställa dess tryckning. Lektorn valde den senare utvägen såsom 
varande minst tidsödande.



I början av nittiotalet blev H. H. Markurell värd på Kupan, ett 
utvärdshus, som ligger på de Lorcheska godset Stortoftas mark tio minuters 
väg från Östertull. Vem var herr Markurell? Varifrån kom han? Enligt 
fröken Rüttenschölds mångfaldiga gånger uttalade åsikt kom han direkt
från helvetet och 
skulle en gång dit återvända, följd av den skara osaliga Wadköpingsandar, 
som släckt sin timliga törst på hans krog. Trovärdigare ehuru mindre 
djupsinnig förefaller oss en annan version, enligt vilken herr Markurell 
skulle ha bedrivit lanthandel ett par mil utanför staden. Här upptäcktes 
hans obestridliga duglighet för häradshövding de Lorches allseende blick; 
han började anförtro Markurell allehanda smärre uppdrag, som krävde 
grannlagenhet och förslagenhet. Slutligen satte han honom till värd på 
Kupan. Trots allt förtal kunna vi med ett par siffror rättfärdiga denna 
åtgärd. År 1890 gav Kupan i årligt arrende trehundra kronor, år 1900 
tolvtusen. Är det icke talande siffror? Samtidigt hade herr Markurells 
privata förmögenhet ökats med ett belopp som är absolut okänt men 
sannolikt ej obetydligt. Ty sistnämnda år inköpte han Markurellska gården 
vid Vedbotorget, tillskyndande sin välgörare en vinst på runda 
hundratusen. Fröken Rüttenschölds förut bemälda åsikt strider 
uppenbarligen mot dessa bevis på Herrens välsignelse.



Markurells intåg i Wadköping var på intet sätt lysande men väckte dock ett 
visst uppseende. Dagen var grå av decemberdimma, åket grått av 
decembervägens dy. Herr Markurell själv ensam på framsätet svept i en 
gammal regnkappa och med mössan neddragen över den rävröda hårkransen 
företedde ingenting som kunde väcka uppseende. Annorlunda fru Markurell. 
Redan vid tullen hade hon haft oturen att tappa hatten. Orsaken till 
olyckan bör sökas i herr Markurells livliga lynne; det närmare förloppet 
må förbliva en familjehemlighet. Fru Markurell satt tämligen högt 
uppklättrad på en stor, bukig sälskinnskoffert. Hennes hårknut hade lossat 
och håret föll, dävet av dimman, i virvlar och vågor ned över hennes 
kinder, skuldror, rygg. Aldrig hade någon marknadsprimadonna förevisat ett 
så underbart rikt och skönt hår i Wadköping.



Det var rött som mannens, men vilken skillnad på 
rött och rött! För resten var det icke ett hår utan en fäll, en ljust 
roströd fäll, Ien som en angorakatts men med metallhård lyster.



Fru Markurell var för stolt och för lat att vidtaga några ändringar i sin 
makes anordningar; hon lät hatten ligga på vagnens botten, håret svalla 
över skuldrorna. Hennes ansikte var vitt, hennes ögon stora och mörkblå. 
Hon satt rak, såg stint framför sig, höll sonen Johan på sitt knä. Sonen 
Johan var nio månader gammal.



Herr Markurell stannade framför de Lorcheska huset vid Stortorget, band 
märren vid en lyktstolpe och gick att uppsöka häradshövdingen. En skock 
barn, som kanske bevittnat familjescenen vid tullen, slogo i glad 
förväntan vakt kring vagnen. Äldre personer av båda könen stannade på 
något avstånd, förvånade och en smula förargade. En kvinna utan hatt och 
hårknut i orörlig förbidan framför det de Lorcheska huset vid Wadköpings 
Stortorg var någonting irriterande overkligt som i likhet med lektor 
Barfoths råtta kunde få en att betvivla ögats vittnesbörd. Man såg sig om 
efter polis. Tre konstaplar anlände. Den förste tog märren vid betslet och 
undersökte noggrant hennes tänder. Den andre hukade sig ned bakom kärran 
och påtade med sabelbaljan på hjulaxlarna. Den tredje lyfte på framsätets 
fotsack. Ingenstädes fann man nyckeln till gåtan. Och man iakttog under 
djup och beklämd tystnad den orörliga fru Markurell, hennes hår, hennes 
barn, hennes åk, hennes märr. Wadköping gav ett nytt prov på den tålmodiga 
ihärdighet varmed Vedbotorgets barn räknat den svagsinte gossens tårar.



Plötsligt inträffade något, som på sätt och vis leder tankarna tillbaka 
till berättelsen om gossen och ängeln. Barnen, som bildade häck kring 
vagnen, drogo sig skyggt åt sidan, lämnande plats för en person av ett 
vördnadsbjudande yttre. Det var dock denna gång icke någon ängel, det



var fröken Rüttenschöld. Hon bar sin rundskurna kappa, sin kapotthatt, sin 
urblekta paraply. Korteligen, hon var sig lik. Lyftande sitt paraply och 
pekande på Johan Markurell sade hon:



Där ha vi Jesusbarnet!



Johan satt på sin mors knä, stödd av hennes arm. Hans lilla ansikte var 
lika blekt som moderns men i övrigt liknade han henne icke. Hans hår var 
svart, hans ögon mörkgrå, nästan svarta, hans ögonbryn svarta och redan 
skarpt tecknade, hans näsa krökt. I själva verket påminde han om en liten 
son av Juda. Dessutom var hans min allvarlig, högtidlig, vemodig, och icke 
ens den omständigheten att han genast sträckte ut sin lilla hand för att 
rycka till sig paraplyet, lät fröken Rüttenschöld ana, att han i grund och 
botten var en rackarunge. Aningen kom dock redan några dagar efteråt och 
övergick tämligen snart till visshet.



Men för ögonblicket bekräftade hon sin utsago, i det hon vände sig till 
konstapeln bakom kärran och sade:



Karlsson, gå upp på slottet och anmäl för herr baronen och landshövdingen 
att han inte behöver oroa sig. Vi ha funnit Jesusbarnet.



Om det i Wadköping finnes någonting lika ärevördigt som dess domkyrka och 
lika fast grundmurat som dess slott, så är det föreningen "Jesu Krubba". 
Den stiftades anno 1802 av lagman Louis de Lorche, häradshövdingens 
farfarsfar, till åminnelse av hans sagda år avlidna dotter, stiftsjungfrun 
Teodolina Emerentia Agata. Stiftsjungfrun, som dog ogift vid fyrtiosju års 
ålder, hade givetvis icke själv några barn men närde för andras en 
hängivenhet utan gräns. Hon nöjde sig icke med att överhopa dem med 
smekningar, gåvor och gotter; hon stal dem. Hon smög sig in på 
bakgårdarna, lockade till sig de lekande små, dolde dem i sin kjortels 
yviga veck och förde dem försiktigt över torget till lagmansgården. 
Lik en höna som uppburrad och med fällda vingar döljer kycklingflocken 
mellan sina fjädrar. Lagmannen skämdes över att ha en sådan tossa till 
dotter och bestraffade henne på mångahanda sätt, bland annat genom att 
tillula henne med alla de tre namn hon i dopet undfått, icke 
efterskänkande en enda suvelse. Först efter hennes död började han kalla 
henne Tea, en sammanfogning av initialerna. och stiftade till hennes 
åminnelse föreningen "Jesu Krubba".



Vid tiden för Markurells intåg i Wadköping bestod föreningens styrelse av 
följande illustra personer: landshövdingen, baron Rüttenschöld, 
ordförande, häradshövding de Lorche vice ordförande och kassaförvaltare, 
lektor Barfoth sekreterare samt vidare landshövdingskan Rüttenschöld, född 
de Lorche, fröken Rüttenschöld, änkefru de Lorche, född Edeblad 
(häradshövdingens mor, änka efter hovsullmästaren de Lorche på Stortofta), 
överstinnan Edeblad, född grevinna Battwyhl, domprostinnan Tollin, född de 
Lorche, samt unga fru de Lorche, född grevinna Battwyhl.



I denna förnämliga krets infördes tack vare fröken Rüttenschölds 
obeslutsamhet unge Johan Markurell. Svept i en bländande vit linda sattes 
han i unga fru de Lorches knä. Änglar omgåvo honom, adjunkten Leontin med 
det stora skägget stod vid hans sida, höljd i säckväv och stödd mot en 
enpåk. Och framför Johan lågo konsistorienourien Enell, lektor Barfoth och 
löjtnant Brenner, präktigt skrudade och räckande gossen myrra och rökelse 
på en sockerskål, ett uppläggsfat och en jardinjär av rent silver.



Längst bort i salongens mörker sutto Johans föräldrar. Herr Markurell kröp 
ihop, som om han väntat stryk. Med båda händer vred han sig våldsamt i den 
rävröda hårkransen. Han tuggade tobak, han spottade i den blommiga 
näsduken, han snöt sig, han grät. Ty tavlan var betagande



vacker och dess medelpunkt var herr Markurells förstfödde och enfödde son. 
En ovanlig känsla av tacksamhet kom honom att lägga armen kring hustruns 
liv. Fru Markurell lät det ske och erfor icke ens någon motvilja. Hon satt 
rak, stel och högtidlig som alltid, men hennes ögon brunno av 
modersstolthet. Johans upphöjelse ingav henne vänliga känslor mot 
Markurell, som fört mor och barn till det av Herren välsignade Wadköping. 
I andanom såg hon redan sin son upptagen i de förnäma Wadköpingsbarnens 
krets. Kanske skulle denna moderliga vision besannas. I Wadköping givs det 
för den enkla människan tvenne sätt att vinna burskap inom den förnäma 
världen. Det ena, det mera solida, är där som annorstädes att tjäna grovt 
med pengar. Det andra, det snabbare och säkrare, består i att med takt och 
talang deltaga i "Jesu Krubbas" tablåer. Johan visade talang såtillvida, 
som han med naturligt behag uppbar sin roll. Tyvärr saknade han ukt.



Fru de Lorche, född grevinna Battvyhl, hade vid tiden för "Jesu Krubbas" 
årsfest nyligen hemkommit från sin bröllopsresa. Hon var häradshövdingens 
andra hustru. Hon var nitton år. Åldersskillnaden makarna emellan belöpte 
sig på tjugu år, sex månader och nitton dagar. Dessutom hade hon två år 
tidigare varit utsatt för ett underverk. Allt om syndigheter som gjorde 
henne till ett kärt föremål för den allmänna uppmärksamheten.



Hennes flickår hade förflutit i ett tarvligt skymundan. Fattig och 
föräldralös hade hon uppfostrats hos sin tant, överstinnan Edeblad. Hon 
hade varit ovanligt ful. En gänglig kropp, förlägen hållning, trumpen 
uppsyn, ständigt nedslagna ögon, bleka, knotiga kinder, en näsa som inte 
riktigt visste om den ville upp eller ner, ett visserligen tjockt och 
långt men färglöst hår-se där! Det enda hos Elsa von Battwyhl som påminde 
om den kvinnliga fägringens symbol, hinden, var hennes ben. Och dessa 
spatserkäppar demonstrerades på ett hänsynslöst sätt i grova grå 
ullstrumpor under alltför korta kjolar. Hela staden hade klart för sig, 
att överstinnans systerdotter var en ful, gänglig, obetydlig tös. 
Gymnasisterna vägrade att dansa med henne; i hennes unga leverne fanns 
varken baler, bakelser eller kyssar. Tante Rüttenschölds sura karameller 
var allt vad hon erhöll utöver livets nödtorft. Tante Rüttenschöld älskade 
alla fula flickor, omfamnade dem och proppade dem fulla med en särskild 
sort mycket sura karameller, som visserligen kunde vara uppfriskande men 
som förstörde tänderna och gjorde de stackars flickorna ännu fulare. Tante 
Rüttenschölds flickor utgjorde en sluten kast, ett slags kvinnligt 
prästkollegium, i mångt och mycket påminnande om vestalernas. 
Tempeltjänsten, som utfördes i tante Rüttenschölds gredelina kabinett, 
bestod huvudsakligast i högläsning och knäckkokning. Wadköpings vestaler 
åtnjöto i likhet med Roms det största anseende. De sutto främst, 
visserligen ej på teatern, ty teaterbesök voro förbjudna, men i skola, 
kyrka och på "Jesu Krubbas" fester. När man hälsade dem på gatorna, vek 
man vördnadsfullt åt sidan. Men man dansade icke med dem, man bjöd dem 
sällan på bakelser och man kysste dem aldrig. I sistnämnda avseende voro 
Wadköpings vestaler till och med bättre skyddade än Roms.



Under sju långa skolår tillhörde Elsa Battwyhl tante Rüttenschölds ansedda 
trupp. I början av det åttonde skolåret inträffade ett under. På en enda 
natt blev hon vacker. Sådant händer ibland unga flickor i sexton- och 
sjuttonårsåldern. Man förstår inte, hur det går till; man endast 
konstaterar faktum. I dessa liksom i en del andra fall gör man klokt i att 
tro på ett mirakel. Elsa Battwyhls förvandling upptäcktes en morgon i 
påskveckan av hennes onkel, överste Edeblad. Han satt vid frukostbordet 
och knackade hål på ägg. Hans ilskna, rödsprängda små grisögon stirrade 
oavvänt på niecen, allt under det att han knackade ägg efter ägg utan att 
smaka dem. överstinnan 
luktade bekymrad på äggen, och då hon fann dem alla friska och otadliga, 
stannade hennes förstånd och stod stilla. Plötsligt sträckte sig översten 
tvärsöver bordet och nöp sin niece i kinden. Varpå han reste sig, spände 
ut sitt bröst, strök sina mustascher och lämnade salen med spänstiga steg. 
Utkommen i tamburen började han tralla en gammal slagdänga från Karlberg.



Följderna av denna förvandling blevo ödesdigra. Tante Rüttenschöld 
beskyllde Elsa för att ha svikit hennes förtroende. Hon påstod, att 
flickan satte upp sitt hår "på ett annat sätt". Men ju mer den gamla damen 
vattenkammade och slätborstade den olyckliga flickans askfärgade hår, 
desto mjukare och rikare blev det. Ju oftare hon bannade henne i gråt, 
desto vackrare glänste hennes ögon. Kinderna rundades och antogo en 
livligare färg; blusen, som hängt slak lik ett segel i stiltje, började 
svälla. Och om också benen alltjämt voro väl gracila, doldes de numera 
under långa kjolar. Dessutom är det antagligt att en ökad träning kom dem 
att utvecklas. Herrar gymnasister lämnade henne icke längre i värdig vila; 
hon dansade alla danser. Därmed var hon utesluten ur Wadköpingsvestalemas 
krets. Hon fick inte längre läsa högt i gredelina kabinettet, hon fick 
icke koka knäck, hon fick inga sura karameller. Men hon fick bakelser. Hon 
blev sedd på konditorierna. Hon blev sedd i slottsparken, graciöst 
svängande sin kjol mellan två par långbyxor. Hennes anseende sjönk mycket 
hastigt. Den första maj blev hon föremål för en serenad, anordnad av 
löjtnant Brenner. Olyckligtvis var översten musikalisk och löjtnanten fick 
arrest. Men flera serenader följde och unga män började springa i det 
Edebladska husets trappor. En morgon innehöll den Edebladska brevlådan 
åtta brev adresserade till fröken Elsa von Battwyhl. Samtliga kuvert voro 
av en nästan lättsinnigt förnäm kvalitet och de olika stilarna präglades 
av en gemensam strävan hän mot den ideala skönskriften. Översten frågade 
sig, om han borde 
bryta dessa brev. Hans ridderlighet svarade nej, 
hans samvete ja. Under sådana förhållanden beslöt översten att följa 
samvetets bud: han bröt breven och lärde känna namnen på åtta unga män. 
Fem av dem stämde möte med Elsa Battwyhl, den sjätte och sjunde beklagade 
sig över, att hon icke infunnit sig till utsatt möte. Den åttonde var 
alldeles rasande. Han påstod att han på angiven plats och tid sett Elsa 
von Battwyhl kyssa underlöjtnanten greve Carl-Henrik Brenner. Icke utan 
besk självironi frågade han sig, hur han kunnat överleva en sådan syn. 
Därpå uppräknade han sex olika tillfällen, då han själv åtnjutit samma 
gunst som han varit nog vanvettig att tro sig ensam om. Brevet avslutades 
med ett heligt löfte att aldrig vidare besvära fröken Battwyhl, som förut 
i brevet kallats du och Elsa. Löftet modifierades dock av ett 
postskriptum, i vilket brevskrivaren anhöll om ett möte klockan precis sex 
i Wedblads konditori, lilla sakn. Vartill fogades en kategorisk försäkran 
att Wedblads hade bättre gräddbakelser än Lövgrens.



Översten insåg, att detta var en katastrof. Han formligen sjönk ihop i 
skrivstolen, knäckt under tyngden av sitt ansvar. Och att han samtidigt 
åter började gnola på den där en smula frivola slagdängan, berodde endast 
av ett förvirrat sinnes oförmåga att finna rätta uttrycket för sina 
känslor. Som gammal militär fäste han visserligen tämligen liten vikt vid 
själva kyssandet, men att hans fosterdotter på en och samma dag mottog 
åtta brev av mer eller mindre erotiskt innehåll var dock sensationellt. 
Hans samvete och hans ridderlighet utkämpade en ny dust. Samvetet bjöd 
honom att själv taga itu med flickan, ridderligheten fann det olämpligt 
att en man och till på köpet en gammal militär skulle sätta sig till doms 
i en så ömtålig sak. En kompetent kvinna vore här den rätta domaren. 
Översten beslöt att giva vika för ridderlighetens krav. Han inneslöt de 
fatala breven i ett stadigt kuvert, påstämplat Regementsexpeditionen, 
och med detta under armen begav han sig till det 
gredelina kabinettet. Att anförtro saken åt sin hustru kunde icke falla 
honom in, ty överstinnans förstånd skulle redan vid första stavelsen ha 
stannat och stått stilla.



Tante Rüttenschölds förstånd stod icke stilla en sekund. Det var 
visserligen en katastrof, men den kom icke oväntad. Dessutom trivdes 
katastrofer och tante Rüttenschöld bra ihop. Hon hörde till de väl 
utrustade människor, vilkas krafter växa med situationens allvar. Hennes 
första åtgärd blev att tillkalla domprostinnan Tollin, född Rüttenschöld, 
och skolföreståndarinnan fröken Linder. Tvenne vestaler skickades till 
skolan för att hämta Elsa. Efter två timmars förhör kunde tante 
Rüttenschöld ringa upp översten och förkunna:



Reinhold, hon har bekänt! Kom genast hit. Jag tänker sammankalla 
styrelsen.



Vilken styrelse? frågade översten och stirrade med lätt vindande ögon in i 
telefontrattens mörker.



Styrelsen för "Jesu Krubba".



Översten fick en hostattack och måste lägga från sig luren. Han förstod 
att han begått en ödesdiger dumhet. Som den gentleman han var, beslöt han 
att för så vitt möjligt skona sin hustru. Han sökte upp henne och bad 
henne att gå och lägga sig. Hon strök hans mustascher och vred upp dess 
spetsar, som mot vanan slokade.



Det gör jag så gärna, Reinhold. Men varför vill du det?



Översten sade:



Jag är rädd, att du har huvudvärk. Du brukar ha det.



Ja, medgav överstinnan och drog sig tillbaka till sängkammaren. Hon 
fällde gardinerna, tog av sig klänning och korsett, band en våt bindel 
kring pannan och lade sig på sängen. Hennes förstånd stod stilla och så 
småningom fick hon mycket riktigt huvudvärk.



Översten gick ut i köket och sade: 
Flickor, vad som än händer så får ni inte väcka överstinnan. Jo, om 
det blir eldsvåda. Eljest icke. Kom ihåg det. Hon har huvudvärk.



Sedan han sålunda gjort allt för att rädda sitt huses frid, begav han sig 
till Klostergatan. Snett emot Rüttenschöldska huset ligger perukmakare 
Ströms rakstuga. Översten slog sig ned i stolen närmast fönstret, och allt 
under det perukmakare Ström tvålade in honom, såg han medlem efter medlem 
i den illustra styrelsen draga förbi fönstret. Perukmakare Ström sade:



Översten gör som översten behagar. Men om översten kunde sitta stilla, så 
vore det bättre för oss båda.



Mittpå gatan kom en liten, gammal man, vars yvskäggiga och yvhåriga huvud 
var så stort och tungt, att den skrangliga kroppen krummade sig under 
bördan. Det var rektor Blidberg. Efter honom marscherade i noggrann marsch 
och fördelade på fyra led åtta bleka ynglingar i gymnasistmössor. Översten 
stönade, då han såg detta åttafaldiga förkroppsligande av en ung flickas 
lättsinne. Det var helt enkelt sensationellt. Perukmakare Ström sade:



Nu vore det på det hela taget bättre att sitta stilla, för nu kommer jag 
med kniven.



Men översten knuffade honom ifrån sig och sprang upp. Han hade sett något, 
som oroade icke blott familjefadern och människan utan också 
regementschefen. Han hade sett underlöjtnant Carl-Henrik Brenner leende 
och omisstänksam marschera rakt mot den Rüttenschöldska fällan. översten 
slog upp dörren och ropade:



Idiot!



Ja, översten, svarade Brenner. Och då han såg sin förman intvålad och med 
haklapp under hakan, blev hans leende ännu gladare.



Vart ska du gå frågade översten. Löjtnanten rapporterade:



Till tante Rüttenschöld. Hon vill fråga mig om något.



Du går inte dit, befallde översten viskande. Du går genast hem och lägger 
dig.



Här stod order mot kontraorder. Löjtnantens leende blev ängsligt.



Tante har redan sett mig, mumlade han. I skvallerspegeln.



Översten sänkte rösten ytterligare, men hans viskning saknade inte 
eftertryck.



Är käringen din chef eller är det jag? Carl-Henrik! Jag undanber mig 
invändningar. Du går hem!



Och för att avrunda samtalet med en fras slungade han efter honom:



Förbannade idiot!



Ja, översten, sade Carl-Henrik Brenner och gick hem.



Varpå översten lät perukmakar Ström raka sig, klippa sig och kamma sig. Då 
perukmakarens resurser voro uttömda, återstod ingenting annat än att 
begiva sig tvärsöver gatan. I tante Rüttenschölds förstuga stötte han 
samman med de åtta skolynglingarna, som efter avlagd bekännelse frigivits. 
Översten rusade in i salongen och slog sig utan hälsning ned på en kanapé.



Jag har inte hunnit förr, pustade han. Och Amelie har huvudvärk. Hur långt 
har ni kommit?



Man hade kommit ganska långt. Rektor hade utfäst sig att giva sju av 
ynglingarna nedsatt sedebetyg och att relegera den åttonde. Och styrelsen 
för "Jesu Krubba" hade beslutat att sätta Elsa i lämplig helpension i 
Schweiz.



Vem ska betala det? frågade översten.



"Jesu Krubba." Fonden för fromma stiftsjungfrurs uppfostran. Beslutet var 
de facto fattat men måste klubbas av



häradshövdingen, som för tillfället fungerade som ord



förande.



I väntan på häradshövdingen drack styrelsen kaffe. Frö



ken linder, som visserligen icke tillhörde styrelsen, deltog



dock i dess förhandlingar och berättade viskande, att man



länge misstänkt någonting. Det hade gått rykten om en flicka i 
åttonde klassen. Vad hon skulle ha gjort, visste man icke, ej heller vem 
hon var. Men man trodde sig med bestämdhet kunna säga, att det var en 
flicka i åttonde.



Rektor Blidberg, som höll sitt tunga huvud stött mellan händerna, hade 
också hört att det skulle gå rykten om en flicka, möjligen i sjunde men 
sannolikt i åttonde. Hans hustru hade hört att dessa rykten skulle vara av 
mycket betänklig art. Fröken Linder hade varit mycket orolig och kände det 
nu nästan som en lättnad att se sanningen rakt i ansiktet. Fast hon skulle 
naturligtvis ha önskat att det varit en annan flicka.



Den sista anmärkningen var överflödig och olämplig. Fröken Linder 
tvärstannade och kröp ihop under styrelsens blickar. Hon hade vidrört ett 
sår. Kusinbarn till överstinnan var Elsa genom översten befryndad med 
änkefru de Lorche, född Edeblad, och genom henne såväl med häradshövdingen 
som med landshövdingskan Rüttenschöld, född de Lorche, och med dennas 
svägerskor, fröken Rüttenschöld och domprostinnan Tollin, född 
Rüttenschöld. Korteligen med hela "Jesu Krubba".



Översten mumlade:



Det är sensationellt. Det är vad det är.



Men tante Rüttenschöld sade:



Om flickskolan vore, vad den var på fröken Rogbergs tid, så skulle detta 
aldrig ha skett. Jag är ledsen att behöva säga det.



En tyst halvtimme följde. Plötsligt reste sig domprostinnan, som satt vid 
skvallerspegeln, och sade:



Carl-Magnus kommer.



Samtliga reste sig. Tante Rüttenschöld gick ut i tamburen. Man hörde henne 
viskande redogöra för detaljerna i den sorgliga saken. Efter en stund 
trädde häradshövdingen in i salen. Hans ansikte var mycket blekt, vilket 
dock ej berodde på stundens högtidlighet. Blekheten var kronisk och 
framhävdes mycket starkt av ett nästan blåsvart hår.



Häradshövdingen hälsade med korta bugningar till höger och vänster, 
kastade sin gula portfölj på bordet och intog hedersplatsen i soffan. 
Tante Rüttenschöld lade dokumenten framför honom och han ögnade igenom 
dem. Hans min förändrades icke under den pinsamma läsningen, men styrelsen 
för "Jesu Krubba" och fröken Linder varsnade med en viss förvåning, att 
tvenne mörkröda fläckar plötsligt slogo ut på huden över kindknotorna. De 
slocknade långsamt. Häradshövdingen tog av sig pincenen, torkade den, 
satte den åter på sig. Sade:



Det är således frågan om att tilldela stiftsjungfrun Elsa von Battwyhl 
ett stipendium på tre tusen kronor att utgå under två år av fonden för 
fromma stiftsjungfrurs uppfostran. Donator har endast stipulerat ett 
villkor för erhållandet av detta stipendium, att personen i fråga skall 
vara allmänt känd för sin otadliga vandel. Är det någon som med anledning 
av detta villkor har någon invändning att göra?



Tystnaden i gredelina kabinettet blev med ens tryckande tung. 
Domprostinnan, som led av andtäppa, drog kippande efter andan. 
Landshövdingskan Rüttenschöld knäppte sina händer och slöt ögonen. Änkefru 
de Lorche svepte schalen tätare kring sina axlar. Hon led sedan fyrtio år 
tillbaka av varannandagsfrossa. Hennes bror överste Edeblad räknade på 
fingrarna: en idiot, två idioter, tre idioter, o. s. v. Fröken Linder, som 
icke tillhörde styrelsen, vred sig i korkskruvsform och skulle gärna ha 
borrat sig ned genom golvet.



Men tante Rüttenschöld stod med båda händer stödda mot bordsskivan och 
gjorde tysta men ursinniga grimaser åt Carl-Magnus.



Slutligen lyfte rektor Blidberg sitt tunga huvud och sade: Med uttrycket 
allmänt känd torde donator ha menat: av allmänheten känd eller i allmänhet 
känd. För så vitt jag vet uppfyller-hm-personen i fråga sagda villkor.



Carl-Magnus frågade:



Är styrelsen enig med rektor Blidberg?



Tante Rüttenschöld gav honom en hotfull blick och svarade med dov stämma:



Styrelsen är enig.



Häradshövdingen slog i brist på klubba högra handens knogar i bordet; 
sekreteraren tog beslutet till protokollet. Tante Rüttenschöld sade:



Jaha, det var det. Nu ska Elsa komma in och göra avbön.



Varför det? frågade häradshövdingen. Tante Rüttenschöld rullade makligt 
fram mot sovkammaren, där brottslingen suttit väl innestängd sedan 
morgonen.



Varför det? upprepade hon. Därför att hon är en slyna. Hade det varit i 
min ungdom, så skulle hon först haft ris och sedan gjort avbön. Men 
björken är dyr nu till dags. Det märks både på ugnar och ungar.



Häradshövdingen reste sig.



Ett ögonblick, sade han. Här finns en dunkel punkt, som jag måste ha 
klarhet i. Som styrelsens ordförande har jag nödgats taga befattning med 
några brev till Elsa. Visserligen har varken jag eller styrelsens övriga 
medlemmar fästat något avseende vid dem, vilket tydligt framgår av vårt 
nyss fattade beslut, men jag fordrar att få veta, hur de kommit i 
styrelsens händer.



Tante Rüttenschöld pekade på översten, som ridande en sorts på stället 
galopp avgav en kort skildring av striden mellan hans ridderlighet och 
hans samvete. Berättelsen gjorde ett så synbart intryck på 
häradshövdingen, att tante Rüttenschöld rullade tillbaka från 
sovkammardörren. Häradshövdingen återtog sin plats i soffan; han strök sig 
några gånger över ansiktet och för varje gång blev hans uppsyn allt 
dystrare. Styrelsen in corpore iakttog med upp spärrade och oroliga ögon 
detta minspel.



Mår Carl-Magnus illa? frågade tante Rüttenschöld.



Häradshövdingen satte på sig sin pincene och svarade:



Jag får fästa styrelsens uppmärksamhet på en mycket obehaglig sak. Enligt 
vad en av dess medlemmar vidgår, föreligger här en otvetydig kränkning av 
brevhemligheten. Visserligen är överste Edeblad ensam gärningsmannen, men 
jag anser dock, att styrelsen i sin helhet är ganska komprometterad.



Vasa! skrek översten och for upp från sin galopperande kanapé. Är jag en 
gärningsman? Å, fy tusan! Bror behagar skämta! Gärningsman! Det är ju för 
djäkligt.



Häradshövdingen sade:



Sveriges strafflag skämtar i varje fall icke och låter icke skämta med 
sig. Om morbror slår upp kapitel 22  10 skall morbror finna, att 
kränkande av brevhemligheten straffas med fängelse i högst sex månader 
eller straffarbete i högst två år.



Två år, mumlade översten och stirrade vindande framför sig. Straffarbete i 
två år. Det var sensationellt.



Häradshövdingen fortsatte:



Visserligen är det i detta fall icke troligt att den förfördelade parten 
kommer att föra talan. Men jag vill icke som styrelsemedlem bliva 
inblandad i en så tvetydig affär. Jag yrkar att överste Edeblad och fröken 
Rüttenschöld, såsom



varande de mest komprometterade-



Carl-Magnus! flämtade tante Rüttenschöld. Du glömmer dig, Carl-Magnus! Du 
glömmer att jag har inteckningar i Stortofta!



Häradshövdingen fortsatte:



-såsom varande de mest komprometterade, söka förlikning med Elsa, vilket 
bäst sker genom att till henne i vår närvaro framföra lämpliga ursäkter 
och göra avbön. Tante Rüttenschöld yttrade stilla och med ett visst oro



väckande saktmod:



Han är inte klok. Jag har tre inteckningar i Stortofta och



han vill, att jag ska göra avbön. Han är rubbad.



Men häradshövdingen fortsatte och slutade:

Varom icke utträder jag ur "Jesu Krubbas" styrelse och kräver att 
orsaken till mitt steg tages till protokollet. Jag ger fröken Rüttenschöld 
och översten tio minuters betänketid.



Så sägande tog han upp sin klocka, öppnade boetten, putsade glaset med en 
liten bit sämskskinn och upprepade: Tio minuter.



Efter en halv minut hade översten stigit in i sovkammaren, där han fann 
Elsa liggande framstupa i sängen. Han sade:



Ja, kära Elsa, det här är ju djäkligt obehagligt. Att du inte skäms! Men 
vi kan ju inte låta Carl-Magnus lämna styrelsen. Hur fan skulle det se ut? 
Korteligen - jag hoppas du ursäktar.



Elsa von Battwyhl besvarade avbönen med vilda snyftningar och genom att 
sparka med sina kanske väl gracila ben.



Efter nio och trekvarts minut inträdde fröken Rüttenschöld i sovkammaren. 
Hon reglade dörren. Till den lyssnande församlingen trängde endast ljudet 
av den förfördelade partens allt häftigare gråt samt tre eller fyra 
klatschande ljud, vilkas sanna väsende och orsak förblivit hemliga. 
Andfådd, rödblå om näsa och kinder trädde fröken Rüttenschöld åter ut ur 
kammaren. Trots alla yttre tecken till överansträngning var det synbart 
att hon fått frid med sig själv. Hon sade: Jaha, Carl-Magnus, nu är lilla 
Elsa och jag försonade.



Häradshövdingen förklarade sig nöjd och upplöste sammankomsten. Han var en 
man som visste precis hur långt han kunde gå. Det var hans styrka.



I två års tid visste Wadköping inte stort mer om Elsa von Battwyhl än att 
hon på en och samma morgon fått åtta kärleksbrev, att hon fördenskull 
vistades i Schweiz och att hon hade nästan väl gracila ben. En 
sommarmorgon



anno 95 mottog Wadköpingspostens redaktör ett brev, avstämplat i Vevey. 
Det hade aldrig hänt honom förr. Han visade brevet för redaktion och 
tryckeri sägande: Titta! Så här ser deras frimärke ut. Därpå stängde han 
sig inne i det allra heligaste, satte sig på kommoden och bröt brevet. Det 
innehöll en vänlig anmodan från häradshövding de Lorche att annonsera hans 
förlovning med fröken Elsa von Battwyhl, daterat Vevey midsommarafton. 
Redaktören hoppade genast ned från kommoden, tvättade sina händer, 
annonserade och notiserade.



Därmed hade Elsa von Battwyhl åter kommit i själva brännpunkten för 
Wadköpings uppmärksamhet. Societeten, som nu oåterkalleligen måste räkna 
henne bland de sina, beslöt att göra det mesta möjliga av henne. 
Brevkatastrofen hade kastat ett visst lättfärdigt skimmer över hennes 
vackra person. Det måste utplånas, och man invalde den unga frun i "Jesu 
Krubbas" styrelse. Vidare skulle hon presenteras för Wadköping. Ingenting 
kunde vara lämpligare än att göra det på föreningens årsfest. Festens 
program skiftar från år till år men dess kärna och glanspunkt har sedan 
urminnes tider varit en trogen framställning av den stora händelsen i 
Betlehem. Stjärnan användes första gången 1827 och har endast undergått 
den förändringen att talgljuset ersatts av en glödlampa. Krubban är ett 
kvartsekel yngre. Rollbesättningen sker efter vissa grunder. Herdarna äro 
gymnasister försedda med lösskägg, änglarna tante Rüttenschölds vestaler. 
Den ene av konungarna måste vara styrelsens sekreterare (rektor Blidberg 
fyllde denna uppgift så länge han förmådde böja ett knä och bara sitt 
tunga huvud upprätt); som den andre konungen är konsistorienotarien 
själskriven; den tredje utses av okända skäl bland stadens yngre militär. 
Timmermannen Josef kan vara vem som helst, blott han har det rätta 
skägget.



Modern skall vara en de Lorche. Antingen född de Lorche eller gift de 
Lorche. Men en de Lorche.

Barnet slutligen är ett varje år återkommande problem. Det får icke 
vara nyfött, ty nyfödda barn ha vissa egenheter som gör dem olämpliga för 
scenen. Det får icke heller vara för gammalt och det bör ha ett prydligt 
yttre. Dessutom bör det vara välartat för sin ålder. Det får gärna jollra 
en smula, sträcka sina små händer efter konungarnas gåvor, nicka, skratta, 
nysa (rökelsen sticker det i näsan) och klappa händerna. Men det får inte 
skrika och det måste kunna hålla sig snyggt åtminstone en halvtimme.



Alla dessa krav uppfyllde Johan Markurell. Han satt i sin himmelska moders 
knä lika nöjd och trygg som någonsin i fru Markurells. Hans glittrande 
svarta ögon betraktade med synbart välbehag den utvalda samling av 
Wadköpings borgerskap, som infunnit sig för att önska honom välkommen till 
staden. Och allt under det han sträckte högra handen efter 
konsistorienotarien Enells sockerskål, lyfte han den vänstra med fingrarna 
utspretade som till välsignelse. Därpå vred han sig något åt höger och 
lade sin hand mot moderns mun. Han log mot henne. Samtidigt vände han sitt 
ansikte mot publiken och log ett vemodigt, sorgset men betagande milt 
leende (den satans pojken visste redan då vad som klädde honom! ) och lät 
sitt huvud långsamt sjunka på ett mycket tankfullt och begrundande sätt.



Ett mera fulländat Jesusbarn hade aldrig uppträtt i Wadköping. Tablån 
tycktes skola bliva den vackraste i "Jesu Krubbas" sekellånga historia. 
Himlamodern, höljd i ljusblå slöjor, utstrålade ett rent och kyskt behag. 
Hennes askblonda har skimrade underbart i skenet från en blå och en röd 
strålkastare. De tre konungarnas rökelse lägrade lätta moln kring hennes 
knän, kring hennes skuldror, kring hennes änne. En mild musik av 
strängaspel strök som en balsamisk vind från Österland över det nordiska 
Betlehem. Ett ögonblick glömde Wadköping att denna unga kvinna faktiskt 
för två år sedan mottagit åtta kärleksbrev på en och samma morgon.



Men just i detta ögonblick hände någonting, som i ett fåtals ögon 
fulländade tavlans skönhet, i flertalets gjorde den till en ren skandal. 
Med en snabbhet och en beslutsamhet, som man knappast skulle vilja tilltro 
ett så litet barn, kastade sig lille Markurell plötsligt helt om, rev med 
raska händer i slöjorna och blottade till midjan den unga kvinnans barm. 
Varpå han lade sig bekvämt till rätta, beredd att njuta en måltid som man 
kanske alltför länge undanhållit honom.



Wadköping, representerat av dess elit, visade prov på en beundransvärd 
sinnesnärvaro. Visserligen rodnade Carl-Henrik Brenner upp över öronen, 
visserligen tappade konsistorienotarien Enell sin sockerskål, visserligen 
gick det en hisnande ilning genom publiken, visserligen utstötte tante 
Rüttenschöld någonting mittemellan en suck och en hickning. Men fru de 
Lorche ändrade icke en min i sitt vackra, lugna, leende ansikte, 
änglarna-vestalerna stirrade lika fromt betaget på mor och barn, och icke 
ens i herdarnas lösskägg märktes ett spår av grin. Allvaret, 
högtidligheten, den fromma och solida stämningen låg lika kompakt över 
scen och salong, då plötsligt ett frustande bravo och en dånande applåd 
förvandlade detta obehagliga missöde till en verklig skandal. På en vink 
från tante Rüttenschöld föll ridån.



När ljuset i salongen åter tänts, hade man inte den minsta svårighet att 
upptäcka fridstöraren. Han gjorde verkligen icke något försök att dölja 
sig. Uppklättrad på en bänk fortsatte han oförtrutet att smälla samman 
sina fräkniga, håriga nävar. Den rävröda hårkransen strålade kring hans 
hjässa. Ögonen rullade, tårarna runno ymnigt. Munnen med dess glesa, 
gulgrå krokodiltänder utstötte hesa bravo. Hela kroppen vred sig i en 
paroxysm av fadersstolthet.



Wadköping betraktade honom med medveten ovilja och omedveten 
förskräckelse. En obehagligare främling hade icke uppträtt inom stadens 
hank och stör, sedan den förste 
Markurell hängts på stora torget. Folk med 
saklig men begränsad fantasi liknade honom vid en hästskojare i färd med 
att schackra bort en spattig krake. Andra funno i hans vedervärdiga 
ansikte drag, som livligt påminde dem om Judas Iskariot. Tante 
Rüttenschöld kunde för sin del icke upptäcka någonting annat än en slående 
likhet med djävulen. Och hon sade:



Hade han bara vänt på sig, så hade vi nog fått se honom därbak också.



Gentemot detta så gott som enstämmiga vittnesbörd till nackdel för herr 
Markurells utseende måste vi anföra ett enda till dess fördel. Det kom 
från en visserligen mycket ovederhäftig person, från damen, vars förstånd 
hade en beklaglig fallenhet att stanna och stå stilla, från överstinnan 
Edeblad.



Hon påstod att herr Markurell liknat ett helgon. Ett sannskyldigt helgon, 
plågat, vridande sig i smärta, kanske kittlat under fotsulorna. Så vitt i 
sär kunna omdömen om en och samma person vid ett och samma tillfälle gå. 
Likväl finns det måhända möjlighet att slå en bro mellan tante 
Rüttenschölds omdöme och överstinnans.



Vem säger oss att icke helvetet har sina helgon alldeles som himlen? I så 
fall bör herr Markurells rävröda hårkrans ha varit en passande gloria.



Hypotesen, hur djärv den än kan synas, har samma förtjänst som de flesta 
andra hypoteser. Den förklarar allt och förblir själv oförklarad. 
Hypotesen Markurell-ett helvetets helgon förklarar, varför denne i allo 
rättrådige man, som aldrig gjort en mask förnär (vi ha härutinnan hans 
egen försäkran att bygga på) mot sin vilja skulle locka så många 
hedervärda män in på orättfärdighetens kungsväg. Och med orättfärdighetens 
kungsväg syfta vi då ingalunda på Wadköpings Kungsalle, ehuruväl densamma 
just leder till utvärdshuset Kupan. Ej heller syfta vi



på den omständigheten att Kupans omsättning under herr Markurells ledning 
mångdubblades och att kaffe, te, chokolad, sockerdricka samt wienerbröd 
och Wedblads (eller Lövgrens) gräddbakelser så gott som utträngdes av de 
jästa, brända och destillerade drycker, som av ålder anses stå i de 
osaliga makternas tjänst. Ty det var häradshövding de Lorche och ej 
Markurell som anno 95 i egenskap av ordförande i AB Kupans styrelse 
sökte och erhöll spriträttigheter för sagda utvärdshus.



Markurell spelade därvidlag icke ens den onde rådgivarens roll. Kupan, 
öppet fem månader om året, var för honom en obetydlig affär, snarast ett 
sommarnöje. Ledningen låg helt och hållet i fru Markurells händer. Och om 
spritdryckerna i förening med den hänförande utsikten över Wadköping med 
dess domkyrka, dess slott, dess å, dess i fjärran blånande sjö icke 
förmått locka folk uppför den ohyggliga backen, så hade den vedervärdige 
Markurell icke mäktat draga ett strå till den stacken. Men möjligen fru 
Markurell. Vi känna åtminstone en person, som lika gärna eller nästan lika 
gärna skulle ha begivit sig till en söndagsskola eller ett nykterhetsmöte, 
om han blott där haft utsikt att träffa fru Markurell. Lektor Barfoth Och 
då adjunkten Leontin aldrig frivilligt skilde en timme av sitt liv från 
vännens, ha vi här två flugor på limstången.



Säkerligen voro de många fler. Fru Markurells skönhet var tarvlig och 
följaktligen för de flesta män oemotståndlig. Endast en urbota idealist 
som lektor Barfoth kunde ha smak och mod att likna henne vid en lilja, en 
förtrollad prinsessa, en lotusblomma, en gazell och gud vet allt för 
dumheter. För mängden tedde hon sig som en vacker lagårdspiga. Men oss 
veterligt har ingen man vågat påstå, att en ful stiftsjungfru i erotiskt 
hänseende skulle vara att föredraga framför en vacker lagårdspiga. Kanske 
skulle



icke ens en vacker stiftsjungfru kunna räkna på försteg. Fru Markurells 
händer voro hiskliga till färg och form.

Hennes armbågar voro som illa läkta sår, röda och knottriga. Då hon 
öppnade munnen ryckte man till för röstens råa klang. Men denna röst 
framgick mellan vita, kraftiga tandrader. Ansiktets hud var vit, len, lätt 
fjunig. Pannan oklanderligt ren och rynkfri. Håret, som nämnts, underbart. 
Ögonen stora, mörkblå, fullständigt uttryckslösa och likväl eller kanske 
just därför på ett särskilt sätt lockande.



På det hela taget fanns det hos fru Markurell någonting dovt 
hemlighetsfullt, som drog och stötte tillbaka. Hennes sätt mot manliga 
kunder-och andra kunder hade hon sällan-var närmast ohövligt. I alla 
händelser var det icke vänligt. Aldrig hade hon med hand eller mun eller 
blick utdelat ett gunstbevis. Där hon makligt men icke långsamt rörde sig 
bakom disken i det halvskumma skänkrummet, tycktes hon oberörd och okunnig 
om allt, som icke tillhörde kladdens och källarens fakta. Mellan ung och 
gammal, ful och vacker, rik och fattig gjorde hon ingen åtskillnad annat 
än i fråga om krediten. Därvidlag visade hon prov på fint väderkorn och 
begick aldrig några fatala misstag. Kanske hörde Wadköpings 
taxeringskalender till hennes älsklingsböcker. Hennes bibliotek var icke 
rikhaltigt men ägde en prydnad-tre band dikter av Ivar Barfoth: "Vårsol" 
( Stockholm, 84, Albert Bonniers Förlag) "Sommarsol" (Stockholm, 96, 
Albert Bonnier i distribu tion), "Höstsol" (Wadköping, 1908, Björkska 
bokhandeln i distribution). Sannolikt hade dessa diktband aldrig blivit 
uppskurna, om icke författaren klokt nog stökat undan den saken, samtidigt 
med små röda pullor i marginalen utmärkande ställen av sällsynt metrisk 
fulländning och mäktig inspiration.



Inspirationen i "Höstsol" kan fru Markurell lugnt räkna sig till godo. 
Från varje blad i denna bok möta vi hennes drag, idealiserade men 
igenkännliga. Över huvud taget röjer "Höstsol" en kännedom om fru 
Markurells kropp som skulle förvåna, därest man icke besinnade den skal



diska intuitionens vidunderliga synskärpa. Lektor Barfoth älskade fru 
Markurell. Med den tröstlöst enfaldiga uppriktighet, som kännetecknar 
gamla barn till åtskillnad från unga barn, vidgick han öppet och 
oförbehållsamt att han älskade fru Markurell. Han berättade det för gud 
och hela Wadköping, herr Markurell och tante Rüttenschöld ej ens 
undantagna. Det beredde honom ett säreget dystert nöje att påpeka, att 
denna kärlek gjort honom till drinkare. Ödet hade så beslutat och lektor 
Barfoth var tillräckligt vis att älska sitt öde. Han hade nedlagt en 
förmögenhet i "templet" alias Kupan, för så vitt femton års sammanlagda 
lektorslöner med fråndrag av åtskilliga viktiga poster verkligen kan 
kallas en förmögenhet. Och dock är det alldeles visst, att han aldrig 
kysst ens de händer han besjungit och detta i trots av att just dessa 
händer borde varit erkännsamma för den barfotska musans absoluta förakt 
för realiteter. I gråtmilda stunder - och med tilltagande ålder blev 
lektor Barfoth i likhet med så många andra av Dionysos' benådade skalder 
alltmera gråtmild-kunde det hända att lektorn plötsligt sjönk samman över 
bordet, knäckt i ryggen, bruten som ett rö. Och på Leontins beständigt 
lika ängsliga frågor svarade han, att han i sitt hjärta bar en enda men 
förkrossande och förtärande sorg. Och han sade:



Leo, mitt liv är förspillt. Jag har mött henne för sent. Jag har mött 
henne trettio år för sent.



Vad uträkningen skulle ha varit med att möta den några och trettioåriga 
fru Markurell i ett så tidigt skede, är svårt att förstå. Icke desto 
mindre kunna vi vara förvissade om att den gamle idealistens sorg var ett 
mycket reellt inslag i hans liv. Kanske den enda verklighet, som strängt 
taget nått honom. Sorgen är alltid verklig, vilka underliga förevändningar 
för sin tillvaro den än behagar finna.



Det tycks som skulle herr Markurell haft skäl att vara nöjd med sin 
hustru. Kladd, källare, kök, kläder, hus, hem, barn, tjänstefolk, allt 
skötte hon med maklig men osviklig omsorg. Och hon drog kunder, 
massor med kunder utan att fördenskull behöva schackra bort ens ett litet 
leende. Dessutom ägde hon en annan förtjänst av oskattbart värde för 
Kupan. Hennes skönhet eller kanske det dovt hemlighetsfulla i hennes 
personlighet utövade ett märkligt inflytande på druckna individer. Om 
någon berusad sälle begynte en dionysisk dans bland borden eller i 
övermåttet av sin yra trängde ända in i skänkrummet för att kärligt krama 
någon av mamsellerna, behövde fru Markurell endast gå emot honom, makligt 
men beslutsamt, armarna korsade under barmen, ögonen lätt vidgade. Han 
vek, han svepte av sig hatten, han bugade med denna överdrivna, nyckfulla, 
oberäkneliga hövlighet, som utmärker den druckne, han sluddrade fram 
tiotusen hickande försäkringar att ingenting kunde vara honom mera-mera- 
Kanske satte han också en rova eller två, men ut kom han, bort, försvann! 
Herr Markurell behövde aldrig frukta en skandal i sitt hus.



I själva verket är det troligt, att herr Markurell var nöjd med sin 
hustru. Men ett helvetets helgon har säkerligen sitt eget förvända sätt 
att visa tillfredsställelse. Herr Markurells yttrade sig i kraftigt om ock 
sparsamt gräl. Han tilltalade fru Markurell med det numera även mellan 
makar ovanliga tilltalsordet hon. Vanligen i sammansättningen: Hör nu hon 
där! Någon gång, vid högtidligare till fällen begagnade han ordet hustru, 
vilket också börjar bli ovanligt åtminstone inom medelklassen. Nödgades 
han tala om henne, nämnde han henne helt enkelt: människan, jag har. Eller 
i högtidlig stil: frun. I Kupan hade makarna var sitt sovrum; fruns var 
beläget på övre botten, herr Markurell sov på kontoret. Orsaken till detta 
arrangemang var helt enkelt den, att herr Markurell hyste oro för Kupans 
gammalmodiga kassaskåp, vars mekanism skulle ha kommit även en mycket 
enkel inbrottstjuv att småle. Herr Markurells äktenskapliga känslor hade 
således ingenting med 
skillnaden till säng att göra; tvärtom voro de om sommaren betydligt 
hetare än om vintern, en klimatisk företeelse. Lite emellan väcktes 
kallskänkan, som låg i en skrubb under trappan, av ett förskräckligt 
knakande. Ty herr Markurell var trots sin obetydliga längd ganska tung och 
dessutom är det en ofta gjord iakttagelse att trätrappor knarra tiodubbelt 
mer under en naken fot än under en beklädd. En naturlag som måhända är den 
yttersta orsaken till uppförandet av stenhus.



Man har påstått att herr Markurell understundom agade sin hustru. Om vi 
undantaga den där gången, då hon råkade tappa hatten vid Östertull, ha vi 
icke funnit några verkliga bevis för en dylik skändlighet. Herr Markurell 
nöjde sig med att föra väsen. Han grälade med hela kroppen. Han hoppade 
jämfota, gjorde knäna böj, svängde med utbredda armar runt på tåspetsen 
alldeles som en dansös. Gräl var sannolikt ett behov för herr Markurell, 
en andlig och kroppslig motion som han bestod sig en till två gånger i 
månaden särskilt under den hetare årstiden. Han grälade i alla rum, han 
snodde som en apa upp och ned för trapporna, dansade omkring på vindens 
mjuka sågspån, hängde i krokig arm i klädstrecket, stack huvudet ut genom 
vindsgluggen och predikade med hela röda tegeltaket som en sorts 
infernalisk prästkrage kring halsen. Mittunder grälet såg han då och då på 
klockån. Antagligen tog han tid, prövade sin uthållighet.



Det är att märka att dessa gräl alltid rörde sig om rena obetydligheter. 
Uppstod någon enda gång en allvarlig tvist mellan makarna, sköttes den på 
ett helt annat sätt. Herr Markurell överträffade vid dylika tillfällen sin 
hustru i fråga om dov hemlighetsfullhet. Hans ansikte fick ett 
besynnerligt fromt och menlöst uttryck, rösten blev len och lågmäld, de 
knyckiga, häftiga rörelserna dämpades, hela den markurellska mekanismen 
föreföll att vara inoljad med någon hemlighetsfull smörjelse. Detta 
besynnerliga fenomen
verkade ofelbart på fru Markurells eljest så 
kraftiga nerver. Hon blev rädd och gav efter. Endast om tvisten gällde 
Johan, kunde hon hålla ut några dagar eller till och med veckor. Inför ett 
så segt motstånd blev herr Markurell än tystare, än mjukare, smidigare, 
oljigare. Och när saken eller rättare sagt fru Markurells nerver tycktes 
mogna, smög han sig tätt intill henne och sporde henne med en röst, vars 
fromma undergivenhet och feta ödmjukhet kunde ha bragt en varg på hasorna:



Hustru, är det min son eller din?



Vartill fru Markurell undantagslöst genmälte:



Han är väl bådas, men gör som du vill.



För övrigt hyste hon den största aktning för herr Markurells insikter i 
barnavård. Herr Markurell hade gift sig sent, efter fyllda femtio, och 
Johan var med all sannolikhet det första och enda barnet i hans liv. Men 
denne gamle ungkarl visade sig äga en nedärvd, högst betydande fond av 
livsviktiga kunskaper. Vid hustruns nedkomst skötte han sig som en flink 
och skicklig om också ej modernt utbildad barnmorska. (Han låg för 
tillfället i process med kommunen och ville icke uppmuntra dess förbannade 
h-a.) Tandsprickningen underlättade han medelst en mängd mycket 
hemlighetsfulla ceremonier, som i hög grad imponerade på fru Markurell. 
Men först då den oundvikliga mässlingen infann sig visade han till fullo, 
vilka överlägsna och hemlighetsfulla insikter han besatt och framförallt- 
vilken uthållighet! I två veckors tid vakade han natt efter natt och 
unnade sig om dagen endast få timmars sömn. Under doktor Rygells vana 
ledning tog sjukdomen snart en ogynnsam vändning-och fru Markurells stora 
blå ögon fingo äntligen ett bestämt uttryck: angest. Herr Markurell 
grinade. Hör nu hon där, förbaskade toka! Trodde hon att han ämnade låta 
gossen dö? Ingalunda! Dagen var doktor Rygells men natten herr Markurells. 
Då och då spratt fru Markurell upp ur sömnen och smög



sig bort för att lyssna vid den reglade barnkammardörren. En rätt 
behaglig, frisk, skogsdoftande ånga trängde ut genom dörrspringan. Ibland 
hörde hon herr Markurell småsjunga för sig själv eller kanske för gossen, 
ibland hörde hon far och son prata högt och skratta; herr Markurell 
berättade någon av sina lustiga historier. (Hans lustiga historier voro så 
otroligt barnsliga att barn över sex år uppfattade dem som förolämpningar; 
lyckligtvis hade sjuklingen icke fyllt fem.) Ibland åter studsade fru 
Markurell tillbaka för en ilsken väsning i nyckelhålet: Hör nu hon där, 
packa sig i säng!



Slutligen en morgon i dagbräckningen raglade herr Markurell in i 
sängkammaren och kastade sig framstupa över hädden, så handlöst att han 
stötte sitt huvud hårt i hustruns sida. Fru Markurell flög upp. Vad stod 
på? Med ansiktet begravet i bolstren brast herr Markurell i gråt, en 
naturlig följd av så många vaknätter. Jag har dräpt honom, sade han. Jag 
har dräpt den fan. Mässlingen.



Varav framgår, att herr Markurell i mässlingen såg en personlig fiende som 
borde överlistas och dräpas. Han hade lyckats. Samma dag kunde doktor 
Rygell konstatera, att unge Markurell lyckligen undgått en hotande 
lungkatarr. Doktorn fick sitt honorar och herr Markurell fick klimp med 
fläsktärningar, en livrätt, som han länge och förgäves sökt gräla sig 
till. Han förtärde den vid sonens bädd; och då någonting så verkligt gott 
även måste vara verkligt nyttigt (herr Markurell var i grund och botten en 
hänsynslös optimist!) proppade han ej blott sig själv utan även 
konvalescenten full med klimp och fläsktärningar. Fru Markurell såg på.



Herr Markurells oinskränkta hängivenhet för sonen blev icke någon 
hemlighet för det Wadköping som av en eller annan anledning, alltid av 
ekonomisk natur, nödgades träda i närmare förbindelse med värden på Kupan. 
Det kunde hända, att han mitt upp i ett allvarligt affärssamtal störtade 
fram till fönstret, hävde benen över blecket och dumpade ned på den 
sandhög som under fem eller sex somrar var Johans älsklingsplats. Orsaken 
till förskräckelsen kunde vara någonting så oskyldigt som en bit 
solglittrande glas i Johans närhet. Eller kunde det hända att han med 
fingrarna begravna i den rävröda kransen plötsligt utstötte: Gossen! 
Terrassen! Och försvann. Terrassens brant var i många år herr Markurells 
mardröm. Farhågan var icke alldeles obefogad, ty stenmuren var rik på 
råttor och Johan låg ofta framstupa med överkroppen utanför och trevade 
med händerna i skrevorna. I sitt barnsliga ädelmod hade han lovat att 
fånga ett eller annat djur åt herr Markurells äldsta katt, som påstods 
vara för gammal och orkeslös att själv gå på jakt.



Herr Markurell älskade sin son. Icke ens tante Rüttenschöld har i sina 
svartmålningar sökt beröva honom faderskärlekens gloria. Den slugare delen 
av herr Markurells klientel förstod att draga fördel av hans svaga punkt. 
En liten lånetransaktion kunde sålunda inledas med en hänförd skildring av 
den sinnrikt konstruerade sandhydda, som unge Markurell för tillfället 
uppförde, eller med anförande av andra bevis på hans tidigt mognade 
förstånd. Hur illfundig och världsklok herr Markurell än kan ha varit, 
tycks det aldrig ha gått upp för honom att hänförda lovord som oftast tjäna 
ett praktiskt syfte. Han slök dem med vidöppen mun, vars glesa 
krokodiltänder saftade sig av pur förtjusning. Och faktum är att 
lånetransaktioner, som sålunda inleddes, i regel slötos på för patienten 
smärtfriare villkor än vad som eljest var fallet i den markurellska 
praktiken. Tilläggas bör att dessa villkor dock aldrig kunde tänkas skada 
herr Markurells ekonomi. Han måste ju sörja för sin son.



Intimare och ekonomiskt oberoende vänner sådana som perukmakare Ström, 
konditor Wedblad, stadsfiskal Ekbom samt män ur en högre samhällsklass, 
överste Edeblad,



kapten Brenner, tilläto sig ibland att skämta med faderskärleken. De 
påpekade att makarna Markurells rävröda och kopparblonda hår varken 
fysiskt eller moraliskt sett berättigade Johan att ståta med en kolsvart 
peruk. Skämtet upptogs av herr Markurell såsom dylika skämt böra 
upptagas-han grinade som en solvarg. För resten kunde han, om han gitte, 
på ett dräpande sätt besvara insinuationen. Hans egen far, länsman 
Markurell, hade varit korpsvart; farfadern åter rävröd. Troligen hade 
farfarsfar i sin tur varit svart. Dylika egendomligheter förekomma inom 
vissa släkter. Och om också vetenskapen ännu ej till fyllest förklarat 
dem, torde man kunna avspisa frågvisa andar med stadsfiskal Ekboms bekanta 
valspråk: Saken är under utredning, så den är avgjord.



Eller man kan i likhet med herr Markurell svara:



Det är besynnerligt men alls inte underligt.



Herr Markurell älskade sin son, och kärt barn brukar ha många namn. Som 
ett sorgligt bevis på den markurellska fantasiens fattigdom böra vi anföra 
det faktum, att unge Johan saknade varje smeknamn. För sin son hade herr 
Markurell blott ett ord: gossen. Vare sig han tilltalade eller omtalade 
Johan, sade han endast gossen. Som om det i hela världen eller åtminstone 
i hela Wadköping ej existerat annat barn av mankön!



Det är troligt, att det för herr Markurell ej existerade annat barn vare 
sig av mankön eller kvinnokön. Vi våga gå ännu längre i våra påståenden. 
Ur en viss synpunkt sett existerade för herr Markurell ingenting annat 
alls. Blott gossen.



Herr Markurells sociala ställning i Wadköping undergick förändringar men 
förblev alltid i viss mån obestämd. Det lär ha funnits en tid, då man bjöd 
honom kaffet i häradshövding de Lorches kök. Senare drack han det i 
hushållerskans rum, ännu senare vid ett hörn av matsalsbordet. Och 
det kom en tid då han som styrelseledamot i aktiebolaget Wadköpings 
Metallverk iförd frack och vase dinerade vid samma bord. Hans ställning 
förändrades, han själv förblev densamme. Han visade icke uppkomlingens 
rädsla för enkla vanor. Alltjämt stack han kniven djärvt i mun, alltjämt 
torkade han sina stekflottiga läppar med handens baksida, alltjämt rev han 
sin rävröda krans med sorgkantade naglar. Fru de Lorche kallade honom rätt 
och slätt Markurell och gav honom små uppdrag för det de Lorcheska kökets 
räkning. Han var icke rädd om sin värdighet, icke ens sedan han blivit 
vasariddare. I själva verket var han icke någon uppkomling. Hans far hade 
varit länsman, hans farfar präst, hans farfarsfar någonting vid tullen. 
Dessutom tillhörde han ju en släkt vars förste kände stamfar blivit hängd 
redan i början av sextonhundratalet.



Var Herr Markurell icke vidare rädd om sin egen värdighet, så var han ännu 
mindre rädd om andras. En man, som på Metallverkens årsstämma anmodar herr 
landshövdingen -låt vara i skämtsam ton-att "hoppa upp och klappa sig i 
blankan", visar i sanning en beklaglig brist på takt.



En man, som ber hans högvördighet biskopen "dra in framklövarna", har 
tydligen en oklar föreställning om episkopatets helgd. Och vad skall man 
säga om en man, som på "Jesu Krubbas" basar går rakt fram till tante 
Rüttenschölds pepparkaksstånd och med högra handens tumspets en halv 
centimeter från den gamla damens modesta urringning högt och ljudligt 
frågar efter sista priset på gumfläsk? Man gör kanske klokast i att icke 
säga någonting alls. Wadköping vande sig så småningom vid att möta herr 
Markurells grovkornighet med en tjock, tät, begravande tystnad. Han fanns 
där; man kunde icke jaga bort honom; än mindre kunde man förbättra honom. 
Han kallade häradshövdingen skojare. Man teg. Han kallade överste Edeblad 
idiot. Man teg (och samtyckte i någon mån). Han kallade läroverkskollegiet 
en skara fyllhundar, och man



nöjde sig med att nedsätta Johans sedebetyg. Han påstod, att unga fru de 
Lorche var det enda anständiga fruntimret i Wadköping. Och man teg 
ingalunda. Ty det hade varit att driva en klok taktik in absurdum.



Hur betecknande att just fru de Lorche skulle vara den enda person i 
Wadköping, för vilken herr Markurell hyste aktning! Herr Markurell var 
nämligen i sin tur den enda person i Wadköping som hyste någon aktning för 
fru de Lorche. Flickan med de åtta kärleksbreven och de väl gracila benen, 
tante Rüttenschölds f. d. vestal, som genom ett under förvandlats till en 
lättsinnig skönhet, hade uppfyllt Wadköpings dystra förväntningar. Hennes 
fägring krävde en dyrbar ram; hon fick den. I det de Lorcheska huset 
utvecklades en lyx, som drev häradshövdingen att kasta sig i allt djärvare 
företag, i millionaffärer. Visserligen är det troligt, att en man med hans 
begåvning skulle ha gjort ett och annat gott kap ändå. Även om hans hustru 
varit en oförvandlad vestal, skulle han ha köpt och sålt egendomar, bildat 
bolag, spekulerat i hus och tomter, spelat på börsen och i det allra 
närmaste kalhuggit Stortoftas tre tusen tunnland. Men han skulle icke ha 
gjort det för att tillfredsställa en lättsinnig kvinnas nycker. Han skulle 
ha gjort det så att säga på högre ingivelse, inspirerad, tvingad av sitt 
affärsgeni. Man hade helt och odelat kunnat beundra den verkligen 
framsynta klokhet, som kom honom att placera "Jesu Krubbas" fonder i 
Metallverken för att vid kraschen och rekonstruktionen 99 kunna förfoga 
över en aktiemajoritet, som inte kostade honom ett öre men som var mycket 
förmånlig för det nybildade bolaget Wadköpings Förenade Metallindustrier. 
Man hade helt och odelat kunnat beundra ett tiotal kupper av mindre omfång 
men lika skickligt utförda. Hans verksamhet hade varit utflödet ur ett 
rent, klart, beundransvärt, av passionen ogrumlat affärsgeni. Hans 
ekonomiska soliditet hade kanske icke varit större än vad den nu var (i 
Wadköping kostar en 
"vanvettig lyx" endast tiondelen av vad man tror 
att den kostar) men hans moraliska soliditet hade varit på ett helt annat 
sätt höjd över misstankar. Fru de Lorche gjorde sin mans verksamhet mindre 
aktningsvärd. Och att göra en de Lorches verksamhet mindre aktningsvärd är 
i själva verket att göra hela Wadköping mindre aktningsvärt.



För resten var det ju inte bara den vanvettiga lyxen. Flickan med de åtta 
kärleksbreven blev, som man kunnat vänta, icke någon exemplarisk maka. 
Hennes förhållande till fyra eller fem unga män eller kanske sex eller sju 
gåvo anledning till femtio eller kanske sextio eller sjuttio skandaler. 
Väl att märka-Wadköpingsskandaler! En äkta Wadköpingsskandal saknar 
glans, lyster, eggande behag. Den är tung och trög, fet och fadd. Den 
förhåller sig till varje annan skandal som en gås till en örn. Eller som 
en mjölksurrekamp till greve Brenners fullblod. Lady Jane, ni vet, som tog 
priset. Den lunkar sin illmarigt slöa lunk, trött och outtröttlig från 
port till port, lämnar av och lunkar vidare. Och den söta mjölken drickes 
i varje anständigt hem under tystnad. Ty Wadköping är en tyst stad, en 
nästan dövstum stad. Om man blinkar i Wadköping, blir man förstådd; om man 
hostar, om man harklar, om man klår sig bakom örat, river sig i håret, 
suckar, pustar, grinar, tar sig om näsan på tio olika sätt-man blir 
förstådd. Men talar man, blir man icke förstådd, knappast hörd. Det finns 
i det mänskliga talet, hur utstuderat troskyldigt det än må formas, 
någonting opålitligt, illfundigt, lömskt och på samma gång fräckt, ja, 
rentutav oblygt, som icke behagar Wadköping. En gammal stad, en klok stad, 
en stad, som inte låter lura sig så lätt.



För främmande forskare i stadens historia medför det förhärskande bruket 
av teckenspråk vissa svårigheter. Det är till exempel hart när omöjligt 
att få någon klar föreställning om fru de Lorches skandaler. Att de hade 
något samband med ett obestämt antal unga män är säkert, att



de föllo inom den erotiska skandalsfären är troligt. Men arten, graden, 
platsen, dagen, timmen, omständigheterna, upptäckten, skammen, fräckheten, 
skriket, svimningen, tårarna, vreden, allt detta som kan göra en skandal 
till ett livgivande, uppiggande, nervkittlande oväder, det saknas. 
Naturligtvis-har man bara fantasi, så reder man sig ändå. Men för den, 
som vill vara exakt, är en Wadköpingsskandal otrevlig. Den är ett åskmoln, 
som aldrig urladdas.



Vill man i häradshövding de Lorches uppförande utläsa arten av den gracila 
fruns förhållanden, blir man i förstone böjd att döma dem milt. Den nära 
nog passionerade ömhet han ständigt ägnade sin hustru, säger oss 
härutinnan föga eller intet. Men det jämnmod, varmed han mottog de 
utpekade unga herrarna i sitt hus, den aktning och välvilja, han visade 
dem, de tjänster, han gjorde dem, tyda icke på svartsjuka eller hat. Eller 
rättare-borde icke ha gjort det, om icke Carl-Magnus de Lorche tillhört 
en släkt, som i två hundra år varit Wadköpings styrka och stolthet, ett 
glorifierat exempel på den Wadköpingska kulturens storslagna förtegenhet, 
indianliknande självbehärskning. Att läsa sanningen i herr de Lorches 
mörkgrå, pinceneskyddade ögon var lika omöjligt som att läsa firmanamnet 
tvärs genom den evigt glänsande cylinderhattens fälb. Mindre 
ogenomträngliga torde de unga herrarna ha varit. Deras stupida ungdom 
borgar för att förtegenhet icke hörde till deras dygder, och än mer den 
omständigheten att ingen av dem var infödd wadköpingsbo. Idel främlingar 
som någon militär, administrativ eller merkantil slump fört till 
häradshövding de Lorches stad. I trots härav är skörden av fakta klen. En 
omständighet faller dock genast i ögonen. Alla dessa förhållanden-om vi 
så få kalla dem-voro kortvariga, och alla kunna i anseende till tiden 
uppdelas i tre perioder. Under den första perioden övergick den unge 
mannen mycket hastigt från ett mer eller mindre korrekt närmande till full 
stormlöpning. Eller för att be gagna Carl-Henrik Brenners uttryck om 
saken: han föll i trav. Under den andra perioden blev den blyge eller 
oblyge unge mannen ett rytande lejon, men ett lejon som ryter av stolthet 
och styrka och segerglädje, ett praktfullt lejon, ett lejon som skulle dra 
folk till vilket menageri som helst. Den tredje perioden kom som ett 
nysande men varade längst. Den började regelbundet med att hjälten 
snubblade i trappan, då han lämnade det de Lorcheska huset. Han föll icke, 
han endast snubblade, och utkommen på torget stannade han och betraktade 
sina skor med sorgsna och förebrående blickar. En sorgsen, förebrående, 
något enfaldig min var absolut karakteristisk för tredje periodens första 
stadium. Förloppet kunde sedan skifta alltefter individernas olika 
läggning, men slutet blev osvikligt ett tillstånd av slö och istadig 
trumpenhet, som ej hävdes förrän någon barmhärtig militär, administrativ 
eller merkantil slump förde offret till ett sundare klimat. Under alla tre 
perioderna förblev fru de Lorche samma gracila, tysta, leende kvinna med 
glidande, mjuk gång, ständigt släpande ögonfransar och en enda liten rynka 
i pannan- skrattrynka eller gråtrynka, ovisst vilket.



Dessa äro fakta, tolkningen är vansklig. I Wadköping tolkade man dem genom 
att riva sig bakom högra örat, draga ned vänstra mungipan, sluta högra 
ögat och blinka med det vänstra. Vartill kom ett läte som är svårt att 
fonetiskt beteckna.



Fyra eller fem, sex eller sju unga män kommo, snubblade, gingo. Fru de 
Lorche borde till sist ha blivit lika ensam som sagans trilska och 
kitsliga frieriprinsessa. Visserligen deltog hon i sällskapslivet, dansade 
på slottet, gav själv middagar, drack te i biskopsgarden, kaffe vid 
Klostergatan på tante Rüttenschölds födelsedag och tre namnsdagar samt 
fullgjorde alla de ceremonier som tillkommer fru de Lorche i Wadköping. 
Men hennes själsliga ensamhet markerades 
genom trenne fakta: hon deltog icke vidare i "Jesu Krubbas" 
tablåer, hon spelade aldrig á quatre mains och hon sydde icke kläder åt 
fattiga barn. Lägger man härtill att hon spelade kort endast med män (och 
helst med durkdrivna kortoxar sådana som överste Edeblad och kapten 
Brenner) så får man ett begrepp om hennes isolerade ställning. Troligen 
hade hon måst allena vandra sin middagspromenad vid åstranden eller bort 
mot den blånande sjön, om icke Försynen vid hennes sida ställt tvenne 
trofasta riddare, som aldrig snubblade-



Den ene var hennes son, Louis de Lorche, en grovbyggd pojke med moderns 
askblonda hår och faderns mörkgrå ögon. Den andre var Johan Markurell. 
Trots en åldersskillnad på halvtannat år gingo de i par hela skolan 
igenom, Louis var begåvad och flitig, Johan i varje fall lat. Louis såg ut 
som en plebej, rund om huvudet, rund i ansiktet, runda ögon, klumpig näsa. 
Herr Markurells son hade aristokratiska drag, en smal ansiktsoval, tunn, 
böjd näsa, blek hy. För resten voro båda pojkarna lika stora rackare, båda 
hyste en oinskränkt hängivenhet för fru de Lorche, och båda klädde henne 
förträffligt. Hon visste det. Fru de Lorche, som inte brydde sig om 
fattiga barns kläder, ägnade desto större omsorg åt sina riddares. Det var 
hon och icke fru Markurell som bestämde över Johans garderob, sannolikt 
till betydlig fördel för dess utseende. Det var fru de Lorche som i samråd 
med den lycklige fadern bestämde allt rörande Johans uppfostran, hans 
skolgång, val av linje o. s. v. Det var hon som lärde honom att simma, att 
gå på skridsko, att dansa, att rida. Fru Markurell fick finna sig i att 
bliva åsidosatt. Hon var både för loj och för snarstucken att på allvar 
kunna bestrida fru de Lorches självtagna rätt över Johan. Men ibland 
gnydde hennes bittra avund i ord:



Det är ju som om jag inte vore mor.

Vartill herr Markurell genmälte:



Hör nu hon, var glad att bättre folk tar hand om gossen. Var bara glad! 
Var glad!



Herr Markurell var glad. Under hans dagliga och eviga vandringar i mer 
eller mindre hemlighetsfulla men alltid viktiga ärenden var mötet med fru 
de Lorche och hennes riddare en högtid. Så snart den gracila frun kom inom 
synhåll, stannade herr Markurell på trottoaren, på körbanan, på torget, 
öppnade sin smutsgula portfölj, tog fram ett eller annat dokument och 
började ivrigt läsa. Men blicken låg en halv millimeter över papperets 
kant. Herr Markurell var lynnig och hade sina nycker. Ibland kunde han 
låta trion passera förbi utan en hälsning, ibland lyfte han mössan några 
tum, ibland svängde han den i en stor båge, ibland vände han i det 
avgörande ögonblicket fru de Lorche ryggen för att på allvar läsa sitt 
dokument (och ve den dagen den, som dokumentet gällde!). Men oftast firade 
dock glädjen victoria över de svartalfer, som till äventyrs plågade herr 
Markurells själ. Med dokument och mössa sammanknövlade i handen störtade 
han fram mot den gracila frun för att på två stegs avstånd tvärstanna i en 
makalöst otymplig bugning. Samtalet blev:



Hennes nåd är ute och går, ser jag. Ja, spatsera, spatsera, det är hälsan. 
Och gossen är med?



(Det sista icke framställt som en anmärkning utan i starkt frågande ton.)



Båda gossarna, herr Markurell.



Alldeles riktigt. Båda gossarna. Det ser jag.



Varpå följde en bugning för unge herr de Lorche, som besvarade den med 
värdighet och allvar. Varpå herr Markurell tog ännu ett steg mot den 
gracila frun och viskade:



Har grevinnan hört det sista? Va? Det sista?



Fru de Lorche ryggade och vred huvudet åt sidan. Hon tyckte inte om herr 
Markurells viskning, som glödde av en



sataniskt frivol glädje och som dessutom luktade illa. Det ensamma vecket 
i pannan djupnade mellan de sammandragna ögonbrynen. Hon betraktade sina 
riddare, hennes riddare, betraktade gångbanans borgmästarsten.



Vad är det nu då, herr Markurell?



Än ett, än ett annat, men alltid förkrossande exakt och trovärdigt, ty 
herr Markurell hade sin kunskap från yppersta källor, perukmakar Ström, 
konditor Wedblad, stadsfiskalen, lektor Barfoth. "Det sista" var alltid de 
båda dioskurerna Markurell-de Lorches sista bragd, skiftande med åren men 
aldrig uppbygglig. Slagsmål, inbrott i biskopens trädgård, egendomliga och 
ej fullt renhåriga manipulationer hos Wedblads eller Lövgrens, glödgade 
tvåöringar förrädiskt smusslade i näven på en torgmadam, spökerier hos 
överstinnan, vars förstånd så lätt kom i olag, ettermyror i lektor 
Barfoths onämnbara, knallhattar i domkyrkan, tante Rüttenschölds 
skvallerspegel förstörd genom ett i glaset skämtsamt inristat "titt ut"! 
", samma dams luktdosa fylld med peppar och ingefära, rektor Blidbergs 
teologie doktorshatt fylld med sågspån (vid en examen!), ett vestalmöte i 
Klostergatan 4 (Mcander, Böttiger, Wirsen, knäck och sura karameller) 
skingrat genom falskt alarm hos brandkårn, skolkning i stor skala, 
kortspel, tobak, starka drycker, familjeflickor, parkvandringar vid sen 
timme, hårband, försvunna medaljonger med mammas och pappas hår, 
baktrappor, köksdörrar, en besynnerlig historia I vilken soplåren på 
slottsgården och landshövdingens vackra husa voro inblandade, slutligen de 
första vaga antydningarna till vulgära kärleksäventyr. Och allt detta 
måste den gracila frun lyssna till på en eller annan gata eller torg. Undra 
på att hon avskydde herr Markurells viskningar.



Louis, sade hon. Louis, jag är verkligen ledsen.



Varpå Louis de Lorche med nedslagna ögon svarade:



Det förstår jag, mamma. Jag är själv mycket 
ledsen.



Under det att Johan Markurell mötte hennes blick med troskyldigt sorgmörka 
ögon, sägande:



Jag trodde inte det skulle gå så. Jag är förfärligt ledsen.



Där stodo de således alla tre och voro respektive ledsna, mycket ledsna 
och förfärligt ledsna. Herr Markurell ensam grinade och visade sina 
krokodiltänder, som saftade sig av förtjusning. Och plötsligt kände han 
sig obehörig, ställd utanför, främmande. Han förnam dunkelt att han 
saknade någonting aktningsvärt, som ej får saknas i någon normal människas 
utrustning-hon må sen vara kristen eller hedning, skurk eller 
hedersman-han saknade förmågan av moralisk indignation. Och han blev 
rädd, rädd som skogsrået att visa sin urholkade rygg. Han smällde med 
krokodilkäften, rullade med ögonen. Sade:



Än jag då, grevinnan? Än jag då? Jag är djävligt ledsen, jag! Det är jag. 
Tukthus, sa jag åt människan jag har! Tukthus! Det skulle hjälpa. Tukthus! 
Jag är djävligt ledsen.



Den ledsne herr Markurell var inte behagligare än den förtjuste Markurell. 
Fru de Lorche böjde lätt och onådigt på huvudet och gled vidare, följd av 
sina dioskurer. Herr Markurell dröjde kvar, ensam och obehörig. Och då far 
och son senare möttes i hemmet, kunde Johan säga:



Pappa, du är en förbannad skvallerbytta!



Skvallerbytta? upprepade herr Markurell, mäkta förvånad.



Det är du, bekräftade sonen. Och varför dyker du på oss på gatan? Du vet 
ju att hon inte tycker om dig.



Va säger du? skrek herr Markurell, som ibland hade svårt att fatta. Om 
mig? Grevinnan? Tycker hon inte om



mig? Tycker-hon-inte-om-mig?



Usch, nej då! bedyrade Johan. Och Louis tycker inte



heller om dig. Han säger att du är procentare.



Procentare, jaså, procentare, mumlade herr Markurell,



Nå, det kan vara. Det är häradshövdingen som sätter i dem. Satan!



Och han drog sig in på sitt kontor, tassande och tyst, ty hemma gick han i 
strumplästen. Efter en stund kom han tillbaka, lika tassande och tyst, 
ställde sig bakom Johan och lade händerna på hans axlar.



Jaså, hon tycker inte om mig? Nej, det finns nog folk som inte tycker om 
mig. Men jag ska säga dig en sak, gosse -jag är en ärlig människa. Kom 
det ihåg. Var styver, du får ärva, är ärliga pengar-



Hans ögon tårades och stämman blev len, mörk, fyllig. Ärlighet var herr 
Markurells valspråk, i synnerhet om söndagarna. Han visste att ett 
hederligt namn är det bästa arv en far kan ge sin son. Åtminstone hade han 
sett det skrivet och hört det sägas, och han tvivlade inte alls.



Men sonen Johan gav honom en förtörnad blick.



Ärva? Vad tusan menar du med det? Du har ju inga pengar. Louis får fem 
kronor i veckan och jag får inte ett korvöre. Därför att du inte har några 
pengar. Skulle du ljuga för mig?



Herr Markurell bedyrade, att han icke ljög. Han hade varit smått förmögen, 
men häradshövdingen hade ruinerat honom, då han prackade på honom 
Markurellska gården. Han var utfattig. Och för att demonstrera den saken 
tog han upp sin plånbok, som var fet av flott men tunn och trasig. Johan 
böjde sig ned över Lövgrens Kyrkohistoria, i det han sorgset och 
saktmodigt yttrade:



Fattigdom är ingen skam, kära pappa. Men tomt skryt är förkastligt.



Skam-skam-mumlade herr Markurell, öppnade plånboken. Med huvudet på sned 
kikade han ned i fack efter fack. Han tog upp en femma, vände den mellan 
fingrarna och stoppade ned den. Han tog upp en tia och stoppade åter ned 
den! Han tog upp en femtilapp och suckade.

Där! sade han och lade sedeln på bordet. Där! Den är din. Det är 
ärliga pengar. Häradshövdingens femma är en tjuvfemma. Men det här är 
ärliga pengar. Och så är det tio gånger så mycket. Kom det ihåg.



Johån strök honom lätt över handen, som hade en märkbar svårighet att 
lämna sedeln helt åt sig själv. Han sade: Se på tusan. Du stiger i min 
aktning.



Varpå han med hög ljudlig röst började läsa:



Gnosticism, av grekiska gnosis, kunskap eller vetande, kallas med ett 
gemensamt namn alla de försök under första, andra och tredje århundradet 
att genom en religionssynkretism eller sammanblandning-



Herr Markurell lyssnade, plånboken tryckt mot bröstet, munnen öppen, 
andlös, betagen.



Att giva gossen pengar var för herr Markurell en bittersöt blandning av 
högsta glädje och plågsam oro. Herr Markurell var inte girig, knappast 
snål, men han var sparsam. Han delade på intet sätt den giriges sjukliga 
förargelse över att se andra förslösa sina pengar. Det de Lorcheska husets 
"vanvettiga lyx" beredde honom tvärtom en godmodig, mysande glädje. Han 
gjorde då och då ett litet approximativt överslag av den gracila fruns 
utgifter och gnuggade sina händer. Han sken av hjärteglädje, då han 
hopsummerade alla de förmåner in natura som vänskapen med Louis de Lorche 
beredde gossen. Men samtidigt gnagdes han av svartsjuka. Han var rädd att 
de där fina, ödslande, sorglösa människorna skulle blända och locka Johan 
ifrån honom. Han kunde ha givit gossen fem kronor, femtio, hundra i 
veckan, ty den påstådda fattigdomen var en lögn, som genom sin överdrift 
blev nästan oskyldig. Och icke ens sparsamhet skulle ha hindrat honom från 
att begå en dylik extravagans. Men i den enkla fast sinnrika mekanismen 
Markurell, som tycktes inrättad och inställd enkom för att uppsuga och 
avlagra pengar,



fanns en öm punkt, en fantastiskt finkänslig, vanvettigt opraktisk punkt. 
Han ville icke köpa sin sons tillgivenhet. Han hade på sin tid köpt fru 
Markurells kärlek och äktenskapliga trohet, utan att detta pactum turpe 
bekymrat honom det minsta. Han skulle ha köpt ett tjog kvinnor, om han 
behövt dem. Han skulle kanske även ha sålt dem med skälig avance. Allting 
har penningvärde, ansåg herr Markurell, och slöt följaktligen att allting 
kan och bör köpas eller säljas. Blott i en punkt svek honom logiken.



Herr Markurells påstådda fattigdom var icke en affärsbluff: det var en 
känslosam lögn. Då Johan på sitt illfundiga sätt lockade av honom en eller 
annan sedel-och de voro i själva verket varken få eller små-var det 
ingalunda sparsamheten som våndades och suckade. Det var det besynnerliga, 
stolta, finkänsliga markurellska fadershjärtat, som plågades av fruktan 
att förvandlas till en tarvlig maskindel i den enkla fast sinnrika 
mekanismen. Herr Markurell ville icke köpa sin sons tillgivenhet. Han 
ville äga den med en brinnande kärleks rätt att äga. Må andra fäder köpå 
sina barns hjärtan (vilket är regeln); de ha dygder som män, söner, makar, 
medborgare; dygder, som göra dem för Gud användbara, för människor 
behagliga, för sig själva täckeliga eller åtminstone uthärdliga. Herr 
Markurell ägde icke dessa dygder. Hans vänner avskydde honom, hans hustru 
hatade honom, hans medborgare föraktade eller fruktade honom. En 
auktoritet som tante Rüttenschöld påstod med bestämdhet, att han var 
mantalsskriven i helvetet. Själv var han fullt medveten om sin uselhet. 
Folks avoghet och vedervilja förvånade honom endast därför att han i hög 
grad beundrade sin egen förställningskonst, sin försiktighet, sitt-som 
han trodde- ytterst älskvärda sätt. Ensam med en viss Markurell brukade 
han säga Du är allt en djävla rackare! Och de båda herrarna grinade mot 
varandra och nickade och tryckte varandras händer.

Herr Markurell ägde inga dygder. Men han ägde en son. Och ett 
hjärta, som konstruerats på ett krångligt och illfundigt sätt-kanske av 
en slump, kanske i bestämd avsikt att fira Wadköpings femhundraårsjubileum 
med ett sorgespel.



Stackars herr Markurell!



Och vi vilja genast tillägga-stackars Wadköping! Det kan vara uppbyggligt 
att bevittna ett sorgespel, men för en gammal stad med dess lugna, 
betänksamma, aktningsvärda lynne är det aldrig trevligt att medverka. Sant 
visserligen att Wadköping ej längre var den idylliska, rofyllda stad, över 
vars grönskande torg faster Tea (Teodolina Emerentia Agata de Lorche) fört 
små stulna barn väl insvepta i sin veckrika kjortel. Sant att den förlorat 
mycket av sin oskuld. Sant visserligen att föreningen "Jesu Krubba" ej 
längre var ett fullgiltigt uttryck för dess andliga liv, präglat av en 
glad naivitet och en söt melankoli. Men ändå!



Enligt tante Rüttenschölds åsikt var "Jesu Krubba" det palladium som i det 
längsta skyddade Wadköping för vissa en ny tids obehagliga överraskningar. 
Kanske hade hon rätt. Den förste, som dristade röra vid föreningens 
fonder, blev också Wadköpings förste storsvindlare. Vad som är orsak och 
vad som är verkan, är ofta svårt att avgöra. Säkert är att "Jesu Krubba" 
spelat en stor roll i stadens historia. Den stiftades till åminnelse av en 
mystisk, enfaldig, stark, nästan fjolligt uppriktig kärlek till barn. 
Under hela sin tillvaro behöll föreningen denna barnakärlek i ögnasikte. 
Den klädde barn, födde barn, roade barn, agade och uppfostrade barn. Ett 
fattigt wadköpingsbarn, som aldrig fått en dräkt, ett mål mat, en nyttig 
lärdom eller åtminstone en örfil av "Jesu Krubba", har troligen ej 
existerat. Den upprättade skolor: söndagsskolor, måndagsskolor, 
tisdagsskolor, morgonskolor, aftonskolor, slöjdskolor, vävskolor, 
hushållsskolor, simskolor, dansskolor, missionsskolor, skolor för lytta 
och blinda, för döva och



sinnesslöa. Den uppsökte barnen i hemmen, tvättade dem, kammade dem, gav 
dem ricinolja och förhörde dem i katekesen. Den utdelade årligen massor av 
lindor, nappar, sängpåsar, vaxduk, trähästar, dockor, kälkar, skridskor, 
skidor, vantar och andra kläder, sagböcker, biblar, gipskatter, oljetryck 
av den kungliga familjen, lergökar, kokböcker, koralböcker, tandborstar, 
skoborstar, ryggbräden samt vid ett tillfälle tvåhundra exemplar av 
Anatole Frances roman "Drottning Gasfot" (övers. av Hj. Söderberg. En 
berömmande recension i Posttidningen föranledde köpet. Två hundra för flit 
och fattigdom utmärkta barn torde vara den berömde författarens hela 
publik i Wadköping.) Och den gjorde mer än så. Den följde barnet även som 
yngling och ungmö. Den upprättade ett lånbibliotek, ett kommissionskontor, 
en syförening, en arbetareförening (opolitiska), en idrottsklubb, en 
nykterhetsförening (politiska), en antitobaksförening, en "Svärjen 
icke-förening (opolitiska) och en kristligt sinnad danslokal. "Jesu 
Krubba" kunde göra allt detta och mer därtill, ty dess fonder voro 
betydande. Under loppet av ett århundrade hade ingen medlem av den rika 
och vitt utgrenade släkten de Lorche fötts, konfirmerats, gift sig, 
jubilerat eller dött utan att med en större eller mindre donation till 
föreningen hugfästa tilldragelsen och prisa Försynen. Rika wadköpingsbor 
av lägre härkomst följde med glädje exemplet. Det var ett sätt att köpa 
sig in i societeten, att bliva avlägsen släkting till aristokratien; icke 
lekamligen men andligen. Ar 1896 uppgingo "Jesu Krubbas" tillgångar till 
583,674 kronor och 15 öre fördelade på 33 titlar.



Trots rikedomen förminskades "Jesu Krubbas" inflytande under 
adertonhundratalets sista decennium. De fattiga klasserna togo alltjämt 
gladeligen emot de materiella gåvorna men ratade de andliga. (Även de 
materiella utsattes för kritik. Sålunda vägrade fyra hundra mödrar och 
barn att äta risgrynsgröten vid julfesten 98 under förevändning 
att den skulle vara vidbränd. Fyra hundra 
portioner gröt gick till grisarna på Stortofta.) Arbetare- och 
nykterhetsföreningarna självdogo. I Markurellska gården öppnades en 
danslokal, där man dansade utan någon som helst religion, och föreningens 
lokal måste stängas, sedan vestalerna gjort några bleka försök att 
därstädes dansa med varandra och sig själva. En efter en tvinade 
verksamhetens grenar bort och föllo av. Det kändes olustigt. Framsynt och 
starkt politiskt intresserad föreslog tante Rüttenschöld att man skulle 
lägga om hela rörelsen, bilda en valfond och dirigera 
stadsfullmäktigevalen. Tanken var ny i Wadköping och väckte motstånd. 
Rektor Blidberg lyfte sitt tunga huvud ur handen och erinrade om 
föreningens namn, uppkomst och ursprungliga karaktär. Varken Jesus eller 
faster Tea hade varit politiskt intresserade. Föreningen borde i detta 
hänseende förbli neutral. Häradshövding de Lorche frågade vilket parti 
tante Rüttenschöld ämnade stödja. Var det högern, så måste han öppet vidgå 
sina liberala sympatier och lämna styrelsen. Ett ultimatum, som osvikligt 
kuvade själva tante Rüttenschöld.



Häradshövdingen hade emellertid ett annat förslag. Det gavs ett ullfälle 
att förvärva aktiemajoriteten i Wadköpings Metallverk. Han hade aktierna 
på hand till pari och ehuru det matematiska värdet lag något under, kunde 
man med säkerhet vänta en betydande stegring. Inom fem år borde "Jesu 
Krubbas" fonder ha fördubblats. Rektor Blidberg lyfte åter sitt tunga 
huvud ur handen och tillät sig anmärka att man i ordet borde kan inlägga 
skiftande betydelser. Vidare önskade han veta på vem eller vilka aktierna 
voro utskrivna. Häradshövdingen svarade att de voro utskrivna dels på 
honom själv, dels på hans hustru, dels på hans båda döttrar (i första 
giftet), dels på hans son, dels på fröken Rüttenschöld, dels på 
landshövding Rüttenschöld, dels på domprosten Tollin, dels på överste 
Edeblad. Men han ville starkt betona, att samtliga aktier bytt ägare och 
samlats



hos en person. Rektor Blidberg frågade om den nuvarande ägaren till 
äventyrs vore H. H. Markurell och i så fall, om aktierna transporterats. 
Efter någon tvekan svarade Carl-Magnus, att ägaren tills vidare önskade 
vara okänd och att de flesta aktierna, för så vitt han kunde erinra sig, 
transporterats och registrerats eller i alla händelser när som helst kunde 
transporteras och registreras. Rektor lät då sitt tunga huvud sjunka, i 
det han mumlade någonting om "onda tungor" och "förargelse i menigheten". 
Med vanlig rapphet, klarhet och ordknapphet utvecklade häradshövdingen 
fördelarna av sitt förslag, som skulle tillåta "Jesu Krubba" att fullfölja 
sin kristligt-sociala verksamhet, samtidigt som den gav föreningen ett 
fast grepp på stadens enda storindustri. Styrelsen voterade under tystnad 
ett enhälligt ja.



Wadköpings Metallverk var, vi behöva knappt nämna det, Carl-Magnus de 
Lorches skapelse. Verkstäderna ligga norr om Berget, alltså på från 
Stortofta avsöndrad jord. Arbetarbostäderna, en hel liten stad, skiljs 
från Wadköping av ån. I början på nittiotalet inkorporerades hela 
fabriksområdet (några kompletterande småindustrier hade växt upp kring 
verkstäderna) med staden och tillhör sedan dess i judiciellt och 
administrativt hänseende Wadköping icke i moraliskt. I moraliskt hänseende 
hade Wadköping förblivit en obefläckad domkyrkostad, vars andliga liv 
klängde och grönskade som vildvin (lektor Barfoth i ''Sommarsol'') kring 
domkyrka och skola, slott och rådhus. Formögna borgare lade sig till med 
fem a tio aktier i Metallverken blott för äran att vara delägare i stadens 
storindustri eller kanske med tanke på de magnifika bolagsmiddagarna i det 
de Lorcheska huset. Någon vinning väntade de sig icke. Ty under det att 
häradshövdingen personligen åtnjöt aktning och ett förtroende, som 
gränsade till avgudadyrkan, visade man besynnerligt utpräglad misstro till 
hans verk.

Besynnerligt men alls icke underligt, skulle herr Markurell ha sagt. 
Visserligen flöt det renaste wadköpingsblod i Carl-Magnus de Lorches 
ådror, visserligen hade staden sett honom födas, växa upp och förkovras, 
visserligen ägde han alla en wadköpingsbos yttre kännemärken-flegmatisk, 
igenknäppt, ordkarg, vida mer benägen att skaka på huvudet, rynka pannan, 
blinka, fnysa, truta med munnen, ta sig om hakan än att på landets språk 
uttrycka sina åsikter. Men det fanns hos de Lorche liksom hos H. H. 
Markurell en lönnlig punkt, som äventyrade karaktärens i övrigt orubbliga 
fasthet; en hemlig egenskap som man hade så att säga på känn. Möjligen var 
denna egenskap ett övermått av fantasi och i så fall var den ödesdiger. I 
Wadköping finns icke rum, icke tid, icke användning, icke ens någon 
anständig förevändning för fantasi. Carl-Magnus hade gjort klokt i att 
exportera varan. Och på sätt och vis gjorde han det. Hela Wadköping 
visste, att häradshövdingens affärsverksamhet till stor del var förlagd 
till orter med mera fantastiska förhållanden, Stockholm, Göteborg, ja, 
till själva utlandet. I den mån det var möjligt, följde Wadköping sin 
störste sons bedrifter med livligaste intresse. Man betvivlade ingalunda, 
att han skulle klara sig. Men man hade å andra sidan ingen lust att vara 
med på seglatsen. Den skulle nog gå bra, det var inte fråga om det. Men 
den var en smula kuslig, medan den pågick.



99 stupade Metallverken. Det väckte icke någon förvåning, knappast ens 
harm hos herrar aktieägare, som i allmänhet satsat en obetydlighet i 
förhållande till sin förmögenhet. Skrek och förbannade gjorde endast H. H. 
Markurell, som icke förlorat ett öre. Emellertid undrade man och gissade 
och slog vad om vem som skulle ta den stora törnen. Att häradshövdingen 
skulle ha fördröjt sig på det sjunkande skeppet ansågs uteslutet. Då 
aktiemajoriteten kröp fram ur "Jesu Krubbas" kassakista (ett snidat 
ekskrin, ett pietetsfullt bevarat minne av stiftaren, lagman



de Lorche), brast Wadköping i skratt. Denna brist på takt må tillgivas en 
stad, som sällan hade orsak att skratta.



För resten blev det ju icke någon katastrof. I elfte timmen seglade en 
vida stoltare skuta fram på Wadköpingsån och räddade allt som räddas 
kunde. Vid rodret stod Carl-Magnus de Lorche och skutans namn var 
Wadköpings Förenade Metallindustrier. Ombord fanns plats för hela stan. 
Prospektet var hållet i Karl-Magnus' vanliga stil, kortfattat och sakligt. 
Två tusen stamaktier a fem hundra kronor i utbyte mot Metallverkens tusen 
a tusen; tio tusen preferensaktier, av vilka stiftarna övertagit hälften, 
stora nyanläggningar, moderniseringar, nya metoder, ny ledning etc. etc. 
Wadköping betackade sig. I två månader lågo listorna blanka. Så kom 
omslaget, plötsligt och överväldigande. H. H. Markurell steg in på 
Enskilda banken, kastade mössa och portfölj på disken och tecknade sig i 
flygande fläng för hundra aktier. Höll listan under näsan på kassör Behn 
och skrek:



Nu är det gjort! Förbanna sig på det! Nu är det gjort! Satan!



H. H. Markurells kråkfötter gjorde under. Wadköpings åsikter om herr 
Markurell voro diametralt motsatta dess åsikter om Carl-Magnus de Lorche. 
Man avskydde hans person, man föraktade hans moral, man var icke ens säker 
på hans ekonomiska soliditet. Men att H. H. Markurell skulle kasta ut 
femtio tusen på dåliga papper föreföll orimligt. Herr Markurell luktade 
snusk, hans namnteckning luktade guld. På mindre än två veckor 
övertecknades kapitalet. Bolaget bildades; på häradshövdingens förslag 
invaldes H. H. Markurell i styrelsen. Aktierna blevo begärliga, betalades 
över pari. Häradshövdingen sålde en del, Markurell sålde nittio av hundra. 
Bolaget gick en tryggad framtid till mötes och byggde till att börja med 
en skorsten, som överträffade alla förväntningar. Dess svarta skalle stack 
upp över Berget och kikade ner på domkyrkostaden.

Om sommaren vid ostlig vind var röken besvärande för Kupan, och 
mångfaldiga gånger förbannade herr Markurell sina hundra aktier. I trots 
utav att alla de nittio sålts med förtjänst, i trots utav att de skaffat 
honom Vasaorden och väsentligt höjt hans sociala ställning.



Tio år förflöto, elva, tolv, tretton. Wadköping levde ett lugnt, lyckligt 
liv och klippte varje vår sina Förenade Industrikuponger som gåvo ett 
litet men gott utbyte. Skorstenen bolmade, den gracila frun promenerade, 
åkte eller red med sina dioskurer, tante Rüttenschöld samlade nya och 
gamla vestaler kring knäckkoket och lät då och då vända sin rundskurna 
kappa, Barfoth diktade "Höstsol", översten tog avsked, överstinnans 
förstånd stod stilla, domprostinnan Tollin dog, testamenterade fem tusen 
till "Jesu Krubba" (i Industriaktier), Ström fick fyra konkurrenter, 
Wedblad två, gatubelysningen blev elektrisk (häradshövdingen hade startat 
Wadköpings Elektriska), skatterna stego genast, rektor Blidberg fick astma, 
landshövdingen pensionerades, biskopen dog, båda ersattes, invånarantalet 
växte mäktigt och Carl-Henrik Brenners sto-hon som tog priset, ni 
vet-fölade så ofta man tillät henne att föla. Korteligen, allt gick sin 
gilla gång. Carl-Magnus gjorde stora affärer, H. H. Markurell små. Den 
förre var alltjämt lika beundrad, den senare lika avskydd. Båda voro för 
staden oumbärliga. Det är uppbyggligt att ha någon att beundra, det är 
nödvändigt att ha någon att förakta. För Wadköping med dess en smula tröga 
uppfattning och omdömesförmåga var det en lycka att äga två så konstanta, 
värdiga och oomtvistade föremål för sina känslor.



Under hela denna tid levde fru Markurell ett liv i skymundan. Den lilla 
krets av trogna beundrare som omgav henne betydde ingenting. Wadköping 
kände henne icke eller ville icke känna henne.



Hösten anno 12 hände någonting. En ny figur infördes i "Jesu Krubbas" 
tablå-Johannes Döparen. Det var



Barfoths ide. På lektorns förslag fick Johan Markurell rollen. Under årens 
lopp hade han avancerat från Jesusbarn till småängel, från småängel till 
storängel, från storängel till herde med lösskägg. Nu skulle han alltså 
utan skägg göra den nya figuren, Johannes Döparen. Herr Markurell sprang 
runt staden med nyheten, men i själva verket väckte den ringa 
uppmärksamhet. Icke ens då fru de Lorche efter tio års frånvaro erbjöd sig 
att ännu en gång framställa den jungfruliga modern drog man öronen åt sig. 
Översten utstötte ett kort: Sensationellt! Det var allt. Tante 
Rüttenschöld fann årets Jesusbarn och repetitionerna började under lektor 
Barfoths ledning. Den nya figuren placerades bakom Maria; stödd mot en 
stav böjde han sig fram över hennes axel för att betrakta barnet. Tante 
Rüttenschöld anmärkte:



Det där är nog mycket bra nu, käre lektorn. Men vi få tänka på att Elsa 
ska vara urringad. Ställ undan pojken en aln eller så.



Lektor Barfoth, som var förtjust i sin gruppering, frågade om fru de 
Lorche bestämt sig för höghalsad eller låghalsad. Carl-Henrik Brenner 
inföll:



Jag vill minnas, att Elsa vid ett visst tillfälle var betydligt urringad.



Med ens stod den pinsamma scenen från anno 94 tydlig och klar för 
församlingen. Minnet var i och för sig tillräckligt obehagligt att väcka 
allmän förstämning, men vad som gjorde det hela till en skandal 
(Wadköpingsskandal) var den omständigheten, att häradshövding de Lorche 
plötsligt reste sig och utan ett ord till förklaring lämnade salen. Varför 
gjorde han det? Ja, det vet man inte. Och uppriktigt sagt får man nog 
aldrig veta det.



På faster Teas dödsdag den 11 december visades tablån i vederbörlig 
ordning för allmänheten. Häradshövding de Lorche satt på sin vanliga 
plats, torkade sin pincene som 
vanligt och klappade som vanligt. Johannes stod 
på en dryg meters avstånd från Maria, och det hela var förtjusande, 
korrekt och behagligt. Herr Markurells vrål och klapphusapplåder hade man 
för länge sen vant sig vid.



De följande veckorna drunknade i julstöket, men då det förnäma Wadköping 
dagen efter trettondagen återtog sina regelbundna middagspromenader, kunde 
ingen människa undgå att se, uppmärksamma, ana och förstå. För första 
gången på sju år (enligt andra källor åtta) uppträdde den gracila frun vid 
åstranden med blott en dioskur vid sin sida. Och det var ingen 
tillfällighet! Samma sak upprepades dag efter dag hela senvintern och 
våren. Vad hade hänt? Man konstaterade snart nog att orsaken icke var 
någon plötsligt påkommen fiendskap mellan dioskurerna. Tvärtom, från 
skolhåll rapporterades att de alltjämt voro de bästa vänner i världen. 
Alltså återstod endast en förklaring -häradshövding de Lorche hade funnit 
umgänget mindre lämpligt. Häradshövding de Lorche som med beundransvärt 
jämnmod sett fyra eller fem, sex eller sju unga men fullvuxna män komma, 
snubbla och gå, hade funnit orsak att inskrida mot en aderton års pojke.



Detta var en skandal, så diger och mäktig, att Wadköping vid dess 
behandling använde sig uteslutande av teckenspråket. Icke ett ord 
yttrades, men hela staden visste att någonting ohyggligt inträffat, 
någonting så djupt omoraliskt att det nästan var löjligt. Flickan med de 
åtta kärleksbreven hade äntligen överträffat alla förväntningar.



Den ende, som ingenting märkte, förstod eller anade, var H. H. Markurell. 
Som förklaring kan anföras, dels att han saknade insikt i teckenspråket, 
dels att hans tankar redan då torde ha sysslat med den katastrof som han 
några månader senare skulle framkalla. Hans okunnighet blev dock icke 
långvarig; perukmakar Ström åtog sig att väcka honom. 
Vid ett tillfälle, då herr Markurell var ensam kund i salongen, gick 
Ström rakt på sak.



Är det sant, vad folk säger?



Herr Markurell, intvålad, orörlig, blundande - han tyckte inte om att se 
knivar-svarade:



Vad är det folk säger, som är sant?



Att häradshövdingen kastat Johan på dörren.



Vilken Johan? frågade herr Markurell.



Din Johan. Det skulle vara för fruns skull. Förstås.



Perukmakaren iakttog, att herr Markurells ögon snurrade häftigt runt under 
ögonlocken. Men han rörde sig icke och förblev under fulla fem minuter 
tyst. Möjligen hade han svårt att fatta, möjligen var han rädd att bli 
skuren. Då rakningen var lyckligen avslutad, satte han sig upp, torkade 
ansiktet och yttrade ett enda ord:



Svin!



Gick.



Två dagar höll han sig tyst, gjorde iakttagelser och fann att den vackra 
gruppen, Helena och Dioskurerna, den enda vackra i Wadköping, krossats. På 
tredje dagens afton gick han in till sin herr son, som satt nedhukad över 
Lövgrens Kyrkohistoria. (Johan hade medhåll i historia, svenska, 
naturkunnighet, fysik och matematik, lektor Barfoths och adjunkten 
Leontins ämnen, i alla övriga mothåll. Hans argaste vedersakare var dock 
kristendomsläraren, rektor Blidberg.)



Johan, sade herr Markurell, för första gången begagnande dopnamnet. Johan 
går inte med grevinnan? Nu för tiden-



Unge Markurell rodnade. Han lyfte blicken mycket långsamt, och då den 
slutligen mötte faderns, smålog han, blitt och vemodigt.



Nej, medgav han. Häradshövdingen tycker inte om mig.



Tycker han inte om dig? frågade H. H., som återigen hade svårt att fatta. 
Johan skakade sorgset på huvudet.

Tycker-han-inte-om dig? upprepade Markurell med stark betoning på 
sista ordet.



Johan satte händerna i lur för munnen och skrek:



Han-bad-mig-dra-åt helvete. Och jag ber dig detsamma.



Varpå han kastade sig huvudstupa i studierna, höll händerna för öronen, 
blundade och rabblade:



Gnosticismen var ett försök att under första århundradet sammanblanda 
vetande och kunskap eller på grekiska gnosis-



Jaså, på det sättet, sade herr Markurell. Satan!



Han gick ut i salen, kastade sig på knä och kröp in under stora skåpet, 
rotande bland papper och böcker.



Vad söker du? frågade fru Markurell.



Halvkvävd av damm och ilska frustade herr Markurell:



Bibeln, för satan! Bibeln! .Är hon kristen, hon där, som lägger bibeln på 
golvet. Dra mig i bena!



Fru Markurell drog fram sin man, som höll den stora, vördnadsvärda boken 
hårt tryckt till sitt bröst. Sittande på golvet med benen i kors, 
granskade herr Markurell första bladets anteckningar. Han pekade



Där! Där står det tydligt. Carl-Magnus de Lorche. Titta! Han stod fadder 
åt gossen. Minns hon det?



Han var så gemen, sade fru Markurell, som bibehållit vissa folkliga 
talesätt.



Och så ber han honom dra åt helvete! framstötte herr Markurell med en 
flämtning av förtrytelse. Satan! Att ge sig till att häda Gud! När man är 
en sådan skojare! Satan!



Han blev sittande en stund försänkt i fromt och ilsket grubbel. Reste sig, 
torkade bibeln med rockskörtet, lade den på ett finsvarvat bord, vars 
skiva var klädd med röd plysch, sade:



Den här ska gossen ha. Efter mig. Där ska den ligga. Där. Kom det ihåg! 
Hon! Hustru!



Under närmast följande veckor och månader lade Wadköping med hemlig men 
stor tillfredsställelse märke till ett närmande mellan H. H. Markurell och 
Carl-Magnus de Lorche. Det betydde, ansåg man, ett återupplivande av de 
gamla, goda, trygga tider, då de båda herrarna varit kompanjoner i alla 
häradshövdingens smärre affärer. Dessa smärre affärer hade utan undantag 
förts till ett lyckligt slut. Man hade vant sig vid att betrakta de 
Lorche-Markurell som ett slags ekonomisk dubbelnatur, en bättre och en 
sämre hälft. Och för en affärsman av Carl-Magnus' storstilade och 
förfinade läggning är det kanske rentav nödvändigt att äga en sämre hälft. 
I alla händelser stärker det krediten. Emellertid hade de båda hälfterna 
efter det stora gårdsköpet på nittiotalet separerat. H. H. hade ensam 
ägnat sig åt de smärre affärerna och med påtaglig framgång. 
Häradshövdingens framgång eller motgång undandrog sig Wadköpings kontroll, 
men under de senare åren hade ett och annat rykte från yttervärlden givit 
vaga anledningar till oro. Att åter se den fulingen Markurell kila ut och 
in genom häradshövdingens port kändes på något sätt lugnande.



Och Wadköping hade vid denna tid ett alldeles särskilt behov av trösunde 
tecken och varsel. Förenade Meullindustriers revisions- och 
styrelseberättelse för 1912 var icke längre blygsam, den var ömklig och på 
samma gång hotfull. Den ulade om nödvändigheten av väldiga avskrivningar, 
nyanläggrungar, lån, nytt kapital. Framför allt ulade den om 
nödvändigheten av bättre konjunkturer, en nödvändighet som det grymt 
lekfulla ödet då och då sticker mellan benen på strävsamt knogande bolag. 
Korteligen, den talade den vanliga bolagshebreiskan, bifogande en 
kortfattad men klar översättning-ingen utdelning. Även stoiska personer 
sådana som tante Rüttenschöld kände vid åsynen av denna stormsvala en 
instinktiv fasa.



På ett hemligt sammanträde i gredelina kabinettet yrkade rektor 
Blidberg att styrelsen snarast möjligt och helst ofördröjligen skulle göra 
sig av med "Jesu Krubbas" aktier. Häradshövdingen presiderade och lyssnade 
med sin vanliga lugna, nästan ohövliga likgiltighet till tre eller fyra 
inlägg som alla gingo i samma riktning, försäljning. Då den siste talaren 
tystnat, yttrade han:



Jag anser tidpunkten olämplig. Vi måste vänta.



Och klubbade utan vidare, kanske i tankspriddhet, ett beslut som aldrig 
fattats.



Vid bolagets årsstämma i april blev, som vänttar var, H. H. Markurell 
huvudtalaren. Den som hoppats på en droppe tröst från de läpparna, hade 
bedragit sig. H. H. tackade för det förtroende han åtnjutit men undanbad 
sig återval. Grinande och flinande på ett obeskrivligt oblygt och sauniskt 
sätt delgav han församlingen den glada nyheten att han numera ägde blott 
en aktie. Och med en ohyfsad brutalitet, som vi icke vilja återgiva, 
berättade han vilket bruk han ämnade göra av detta stackars värdepapper.



Han uppträdde i själva verket så bryskt, så understruket hänsynslöst, att 
man började misstänka en bluff. Man erinrade sig, att H. H. på något 
hemlighetsfullt sätt medverkat vid kraschen 99, då Förenade Metall slök 
Metallverken. Wadköping, vars fullständiga brist på fantasi vi redan 
påpekat, väntade sig en upprepning. Av allt att döma hade H. H. spelat 
under täcke med Carl-Magnus anno 99; följaktligen borde han göra det även 
anno 13. En ny, ännu väldigare skuta skulle segla upp för Wadköpingsån att 
rädda vad som räddas kunde. Aktieägarna skulle göra förluster, men de 
skulle icke förlora allt.



Detta bedrägliga hopp närdes av den iakttagelsen att H. H. Markurell under 
april och maj ännu flitigare besökte häradshövdingens kontor. Någonting 
var alltså i görningen.



Den första måndagen i juni omkring 11,30 f. m. sågs H. H. Markurell stiga 
uppför rådhusets trappa. Det var



ingenting ovanligt; H. H. hade dagligen ärenden i rådhuset. Tjugu minuter 
senare rusade stadsvaktmästare Ohlson, slängande och svängande sitt träben 
i vida cirklar, tvärsöver torget och hoppade på ett ben uppför 
Wadköpings-Postens trappa in i det allra heligaste. Redaktören steg genast 
ned från kommoden, tvättade sig och satte sig vid skrivbordet. Men trots 
Ohlsons kända sanningskärlek, prövad i trettio år, vägrade pennan att 
nedskriva notisen.



Redaktörn ringde upp borgmästaren. Och även denna gång visade sig Ohlsons 
uppgifter pålitliga.



H. H. Markurell hade av vällovliga rådhusrätten i Wadköping begärt vice 
häradshövding Carl-Magnus de Lorches försättande i konkurs.



Notisen skrevs, trycktes, lästes.



Wadköping råkade i samma sorgliga tillstånd som så ofta plågar överstinnan 
Edeblad; dess förstånd stannade och stod stilla.



Fullkomligt stilla.



Carl-Magnus de Lorche!



Slutligen pressade nöden två marker fantasi ur Wadköpings träbeläte. Man 
började teckna. Det är inte sant. Det är lögn. Det är-det är tryckfel.



Längre räcker inte två marker fantasi.



Lögn? När det stod i Wadköpings-Posten.



Man betvivlade sina ögons vittnesbörd.



Alldeles som lektor Barfoth!



Man behagade erinra sig situationen den 6 juni 1913 vid pass klockan 3 f. 
m. Solen hade nyss gått upp, i första hand belysande domkyrkotuppen, 
kajorna och det högt belägna utvärdshuset Kupan. Längst ut på terrassens 
yttersta sten satt en råtta, tvinnade sin mustasch och betraktade 
Wadköping. Bakom henne satt eller snarare halvlåg herr Markurells katta, 
Susanna, betraktande råttan. Bakom Susanna satt på en stol under linden 
lektorn i historia, Ivar Barfoth, 
betraktande både råttan och katten. Vidare ha vi 
på en annan stol adjunkten Leontin, sovande.



Man torde även minnas, att lektor Barfoth ansåg sig ha skäl att betvivla 
råttans materiella existens. Det egendomliga förhållandet att två mot 
varandra så fientliga djur som en råtta och en katt vilade fridfullt så 
gott som sida vid sida, styrkte hans misstankar. Men den första och 
djupaste grunden till hans tvivel var en annan. Lektor Barfoth kände sig 
själv. Han var först och främst en man som under sjutton långa år förgäves 
sökt dränka en olycklig kärlek i sprit. Han var en Bacchi tjänare bland de 
främsta, en dityrambisk diktare, en trofast vän, en ljuvlig 
sällskapsbroder, en oförliknelig gluntsångare, en oöverträffad 
festarrangör och för resten en människa, som aldrig haft riktig reda på 
någonting, undantagandes årtal och versfötter.



Han strök sig hårt över ögonen, men den otäcka bilden av en sittande råtta 
lämnade icke näthinnan. Till på köpet en ovanligt stor och grann råtta. 
Han blev allt sämre till mods. Minnet av kvällens kamratfest äcklade 
honom. Finns det någonting vidrigare än en gammal man, som sjunger, 
dansar, spelar uppsluppen pojke under en kal hjässa? Skam! Och smärta. 
Vissa symtom som han länge förnekat anmälde sig. Han höll upp handen med 
utspärrade fingrar, den skälvde som ett asplöv. I fötterna förnams ett 
obehagligt surr; benen kändes domnade. Hjärtat arbetade ojämnt och med 
möda. Och så råttan!



Ack, att jag vore ett litet, litet barn! tänkte lektorn i historia. Icke 
för att begynna min vandring på nytt, ty jag skulle samma väg gå. Ack, att 
jag hade ett litet, litet barns rena läppar och rena hjärta! Jag skulle 
bedja till dig, Fruktansvärde. Se, jag är ensam. Där sitter min bäste vän 
och sover. Det svinet! Ja, även jag är ett svin, Herre. Människa född, 
svin vorden. Felet är således mitt och inte ditt. Men hur har det gått 
därhän? Nå, varför ska jag rota i det! Men hade jag mött henne för trettio 
år sedan, då hade jag



varit en annan människa. Det hade jag. Så det är då ditt fel. Jag hade 
haft maka och barn, Herre! Vad har jag nu? Delirium, skulder och vänner. 
Delirium må vara hänt, ty människan skall en gång dö. Skulderna bryr jag 
mig inte om. Se på Carl-Magnus! Gull är blott mull. Men vännerna! Herre, 
befria mig från vännerna. Job hade också vänner och jag skulle tro att han 
delade min åsikt om följet. Söta bedragare som berusa mig med smicker och 
fagra ord. Ett barn berusar ej med smicker, ett barn säger oss sanningen. 
Ett barn säger: Fader, du får icke dricka, ty jag måste ha kläder, föda 
och läroböcker. Så talar ett barn och man lyder. Vännen säger skål, hej 
och så vidare. Ho står då emot? Till ett barn skulle jag säga: Din faders 
läppar äro sölade, hans hjärta orent-bed för din far. Men du har icke 
förunnat mig ett barn. Hur har du egentligen tänkt dig saken? Ska jag 
kanske anmoda adjunkten Leontin att bedja för min själ? O Herre, tillgiv 
mitt hjärtas bitterhet! O Herre, tillstäd att jag ödmjukt nalkas din tron, 
fast jag svirat denna natten som så många andra. O Herre, döden står vid 
min sida och jag är så trött och sömnig. O Herre, jag önskar jag vore ett 
litet barn.



Och han fortsatte att plåga Vår Herre med en önskan, som i själva verket 
var överflödig. Ty Vår Herre hade förutsett denna önskan och redan för 
cirka fyrtiofem år sen slagit knut på Ivar Barfoth.



Fördenskull var det mera passande än han själv trodde, då han i ruelse med 
knäppta händer läste barnabönen: Gud som haver.



När han åter slog upp ögonen föll hans blick på vännen Leo. Adjunkten satt 
kapprak på sin stol, ansiktet, inramat i det toviga Josefsskägget, var vitt 
som kalk, ögonen stirrade på en enda fläck. Lektorn undersökte fläcken och 
det klack till i hans hjärta.



Han böjde sig fram och lade handen på vännens knä.



Leo, viskade han. Leo, vad är det?

Uuuhm, morrade adjunkten. Leo, ser du någonting?



Adjunktens morrning blev ännu dovare. Lektorns bröst höjdes av en djup och 
ljuv suck. Han sade:



Kära Leo! Frukta icke! Jag ser den också. Det är en råtta.



Och som om ett oundvikligt öde skjutits ett sekel fram i tiden, som om en 
centnertung syndaskuld plötsligt vältrats från hans skulder, sprang han 
upp, ställde sig i pose, harklade, hostade och stämde upp, denne 
oförliknelige gluntsångare, med klar och klangfull stämma:



Minns du hur ödet oss förde tillhopa anno aderton hundra-



Men där blev det stopp. Kanske hade sinnesrörelsen grumlat hans minne; han 
kom inte ihåg årtalet. Och hellre än att slunga ut en kronologisk uppgift 
på måfå, teg han. Leo, som vidgat den väldiga bröstkorgen och fyllt 
lungorna med luft, bolmade nu upp sig i väntan på replik och var nära att 
sprängas av luftmassorna. Ögonen trängde röda och ilskna som tjurögon ut ur 
sina hålor. Slutligen förmådde de tjocka läpparna ej längre hålla tillbaka 
den mäktiga. tunga stämman, som brast lös i ett dånande. mullrande:



Ack ja, visst minns jag det!



En orkan av toner! Ty även Leontin var en mäkta stor gluntsångare.



Närmaste följden blev, att råttan, som hittills följt en klok 
statusquo-politik, huvudstupa tog till flykten, förföljd och snart gripen 
av Susanna. Dess materiella existens var därmed till fullo bevisad. Men 
tonorkanen väckte också de båda vännerna till klart medvetande om att en 
ny dag randats, en dag som icke borde finna en lektor och en adjunkt bland 
spillrorna från ett dryckeslag. De speglade 
sin ålder, sin trötthet, sin sjaskighet i varandras ögon och kände sig 
skamsna. Bröto upp och gingo arm i arm. Vid husknuten stannade de i ett 
ärende och lektorn råkade se in genom ett fönster, vars lucka stod på 
glänt. Vad han såg var herr Markurells sommarkontor. Där stod ett mycket 
gammalt kassaskåp. Vidare ett bord och några pinnstolar. Vidare en 
järnsäng ställd framför kassaskåpets dörr. järnsängen sov herr Markurell.



Titta! viskade lektorn. Där ligger han.



Herr Markurell låg på rygg med händerna knäppta över bröstet. Ett tjockt, 
blommigt täcke dolde hans lekamen men längst ned stucko fötterna fram, 
ovanligt stora fötter smutsgula strumpor.



Plötsligt satte sig herr Markurell upp i sängen, vred huvudet åt höger och 
vänster, höll handen bak örat, lyssnade.



Trätrappan knarrade, den där förrädiska trätrappan. Även lektorn och 
adjunkten kunde höra den knarra.



Efter några ögonblick tystnade trappan och herr Markurell lade sig åter 
till ro.



Lektom och adjunkten dröjde vid fönstret. En minut förgick. Så öppnades 
dörren till verandan. En herre steg ut. Han var lång, smärt, lindrigt 
böjd. Han bar svart bonjour, grårandiga, svarta byxor, svart cylinderhatt. 
En narciss i knapphålet. En svart läderportfölj under vänstra armen. Hans 
hår var mycket mörkt, nästan blåsvart och tan ett grått strå. Pannan hög 
över välvda, tjocka ögonbryn. Långa ögonfransar. Ögonen, skyddade bakom en 
guldbågad pincene, hade en djup, mörkgrå färg. Profilen var skarpskuren 
med böjd näsa och något svag haka. Han var mycket blek. Herrn stannade en 
stund på verandan, tog av sig cylindern och strök den med rockärmen, 
putsiade pincenen, tog upp ett fodral och tände en cigarrett. Steg därpå i 
sakta mak ned på terrassen, gick bort till stora trappan och 
försvann, steg för steg, ur de båda vännernas åsyn.



De betraktade varandra, läste i ögonen. Men hastigt, flyktigt, skyggt. 
Icke ett ord. Arm i arm fortsatte de sin vandring ned mot staden, alltjämt 
hållande ett betydligt avstånd från honom, som gick före dem.



Morgontimmarna runno soliga hän över Wadköping. Staden vaknade. 
Kvastgubbarna sopade gatorna, mjölksurrorna rullade in genom tullarna.



Domkyrkoklockan slog sju.



Herr Markurell steg ut på Kupans veranda, i strumpläst och skjortärmar. 
Famnen full med flaggor. Han bredde ut dem och valde den minst blekta, 
tassade försiktigt ned på terrassen, grinande illa då gruset kittlade hans 
sulor.



Herr Markurell hissade flaggan, som slog några sömniga klatschar i en svag 
morgonbris.



Herr Markurell dröjde vid flaggstången. En kvart.



Och åter öppnades dörren och en ung man trädde ut. Han var lång, smärt, 
svartklädd, svart stophatt. Några böcker under vänstra armen. Hans hår 
var mycket mörkt, nästan blåsvart. Pannan hög över välvda, tjocka 
ögonbryn. Långa ögonfransar. Ögonen hade en djup, mörkgrå färg. Profilen 
var skarpskuren med böjd näsa och en något svag haka. Han var mycket blek.



Herr Markurell var om möjligt ännu blekare.



Den unge mannen stannade en stund på verandan, tog av sig hatten och strök 
den med rockärmen, drog upp ett fodral och tände en cigarrett. Steg därpå 
i sakta mak ned på terrassen, gick bort till herr Markurell och fattade 
hans hand.



Herr Markurell besvarade handtryckningen med krampaktig styrka. De båda 
herrarna sågo varandra stint in i ögonen; och bådas ögon stodo på skaft, 
stirrande. En dryg minut.



Så slungade den yngre med en skicklig tungrörelse sin cigarrett i en båge 
över herr Markurells skuldra, drog djupt efter andan och sade:



Det är månljust, va? Förbannat månljust!



Det är det, bekräftade herr Markurell i en hetsigt övertygad ton, som om 
han nu först fått höra hela sanningen om det mänskliga livets elände. Det 
är månljust! Gosse!



Och han sänkte rösten till en skrovlig, skälvande viskning.



Vad är det som är värst?



Den unge mannen rynkade pannan och till hälften slöt sina ögon i ett 
övermått av oro, som snart övergick till ett blitt, resignerat vemod.



Ja, vet du, svarade han, det är mycket. Det ena med det andra. Men i alla 
fall. Jo. Det är gnosticismen. Och det vet han.



Satan! mumlade herr Markurell. Satan!



Och han frågade:



Hur dags blir det?



Efter rasten. Klockan tre. Socker i botten, begrips!



De släppte varandras händer, som sjönko tungt och slappt som dödsskjutna 
fåglar. Den unge mannen gick med sänkt huvud fram till trappan. På första 
steget dröjde han, vände sig till hälften om, sträckte vädjande ut handen. 
Hans stämma var klar, behärskad, men mycket mörk.



Han sade:



Gubbe lilla. Tänk på mig klockan tre.



Herr Markurell förmådde icke svara.



Herr Markurell stod på Berget och vid hans fötter låg Wadköping, den 
fagra, frejdade, vördnadsvärda domkyrkostaden. Låg vid hans fötter ej 
blott lekamligen utan även andligen.



Som snart skall visa sig.



Men herr Markurell aktade i denna stund ej på 
Wadköping. Med ögon, öron och alla sinnen, med tankar och känslor, med 
hela sin själ följde han sin enfödde son, som denna dag hade att avlägga 
sin mogenhetsexamen vid Wadköpings Högre Elementarläroverk.



2 Kapitel 2

Häradshövding de Lorche steg in i sin hustrus sängkammare. Han lade 
cylinderhatten och portföljen på bordet vid dörren och gick på tå fram 
till sängen.



Fru de Lorche sov. Hennes hår, benat och slätkammat, delade sig i två 
tjocka, alnslånga flätor, vilkas noggranna, symmetriska placering 
tvärsöver skuldror och bröst vittnade om gott ordningssinne. Nattdräktens 
yppiga spetsar lågo slätade och slickade som en välputsad fågels 
fjäderskrud. En ostörd sömn fulländade ånsiktets symmetri, markerad av den 
där enda lilla rynkan i pannan. Underverket, som gjorde Elsa von Battwyhl 
till Wadköpings skönhet, hade varit ett gediget underverk. Den askblonda, 
gracila frun, som-om man räknar på fingrarna-befinnes vara fyrtiotalet 
farligt nära, liknade en sovande Ursula, den jungfruligaste bland elva 
tusen jungfrur.



Carl-Magnus böjde sig varsamt ned och vidrörde med läpparna den askblonda 
fläta, som låg honom närmast. Varpå han drog sig baklänges och på tå ut ur 
sovrummet.



I skrivkabinettet öppnade han båda fönsterhalvorna, drog ned rullgardinen 
och satte sig på bänken i fönstersmygen. Han tände en cigarrett, drog 
djupa drag och blåste omsorgsfullt ut röken bakom gardinen. När han rökt 
vid pass tjugu cigarretter och fyra eller fem gånger smugit sig in och ut 
från den alltjämt sovande frun, slog klockan sju, domkyrkoklockan, 
rådhusklockan, klockan i sängkammaren, i kabinettet, i salen och de fyra 
klockorna i salongen. På torget skramlade åken, steg smattrade över 
stenarna, tystnaden var bruten. Carl-Magnus suckade mycket djupt och tände 
sin tjuguförsta.

Louis kom in i kabinettet, några böcker under armen. Då han fick se 
fadern, tvärstannade han och bugade en smula klumpigt. Varpå han stramade 
upp sig, röd i ansiktet, smällde ihop klackarna och gjorde en bugning 
efter alla konstens regler. Han sade:



Jag visste inte, att pappa var hemma.



Häradshövdingen nickade:



Jag kom i går kväll. Mamma telegraferade.



Då Louis tog ett steg mot dörren, lyfte han handen.



Vart ska du gå? Mamma sover.



Pojken rodnade ännu värre.



Det är examen i dag, mumlade han, jag tänkte säga adjö åt mamma.



Hon sover, upprepade häradshövdingen. Jaså, det är examen. Jag hoppas, att 
du inte låter den här saken oroa dig? Så att det går illa i examen. Det är 
den inte värd.



Louis skakade på huvudet. Plötsligt blev hans målbrottsstämma löjligt 
grov, mörk, hotfull



Jag antar att pappa kommer att knäcka den där skojaren. Så här!



Och han gjorde en mordisk åtbörd. Häradshövdingen smålog, ett leende som 
cigarretten i mungipan drog en smula på sned.



Jag undanber mig, att du använder ordet skojare. Det är ohyfsat. Om någon 
kallade mig skojare, skulle du förstå hur ohyfsat det är.



Louis de Lorche mumlade mellan sammanbitna tänder:



Jag antar, att ingen kommer att säga det i min närvaro.



Antagligen inte, medgav häradshövdingen. Men man bör inte lita för mycket 
på folks finkänslighet.



Louis stirrade på sin far med starkt vidgade ögon, runda som en katts. 
Efter en tyst och rökmolnsdiger stund frågade Carl-Magnus:



Träffar du unge Markurell?



Louis nickade och slog ned ögonen.



Häradshövdingen torkade sin pincene med vanlig omsorg. När han immade 
glasen, drog han isär läpparna till ett krampaktigt grin.



Du kan hälsa honom, att det inte var så illa ment. Den där gången. Då jag 
bad honom att inte slita våra trappor-

Louis skyndade sig att säga:



Jag talar inte till honom. Efter det här. Hans far är en skojare.



Häradshövdingen fortsatte:



Hälsa honom det. Vidare kan du be honom ut till Stortofta. Vi flytta dit 
nästa vecka. Be honom stanna några veckor.



Det gör jag inte, sade Louis de Lorche, röd, flämtande, nästan snyftande. 
Det gör jag inte!



Häradshövdingen tände en ny cigarrett, lyfte lite på gardinen och bolmade 
ut genom fönstret. Louis tappade en bok, tog upp den och vek aktsamt ut 
ett bräckt pärmhörn. Slutligen sade han:



Vill pappa verkligen att jag ska säga det där åt Johan?



Carl-Magnus svarade lugnt och lågmält:



Jag vill minnas, att jag uttryckte en önskan-



Louis de Lorche slog plötsligt ihop hälarna och stramade upp sin bokböjda 
rygg.



Som pappa vill. Förstås.



I detsamma ropade fru de Lorche på sin son. Pojken frågade: Får jag gå in? 
Häradshövdingen nickade.



Så snart dörren stängts, sprang han upp och började en tyst snabbgång 
mellan fönstersmygen och dörren. Ansiktet förändrades underbart. Den 
stela, tjocka wadköpingsmasken av slö likgiltighet föll av. Ögonen 
glänste, musklerna spelade, läpparna formade snabbt kaskader av tysta ord.



Han rörde till och med händer och armar, gjorde åtbörder,



nöjde sig icke längre med att torka sin pincene-Då låsvredet på 
sängkammardörren sänktes, tog han ett ljudlöst skutt in i fönstersmygen. 
Tände en cigarrett.



Mamma ber pappa komma in.



Carl-Magnus nickade.



Louis marscherade mot utgången, vände sig om, gjorde ställningssteg och 
sade:



Adjö, pappa.



Adjö, upprepade häradshövdingen betydelse och tillade:



Jag säger inte lycka till. Men du förstår, käre Louis- du förstår, var 
jag kommer att ha mina tankar.



Troligen visste Louis, var faderns tankar skulle dväljas eller åtminstone 
var de icke skulle dväljas. Men frasen var onekligen en vänlighet. Och 
målbrottsstämman lyckades all behärskning till trots åstadkomma några rent 
underbara löpningar på den korta satsen:



Tack, pappa!



Klacksammanslagning, rättning, helt om marsch!



Häradshövdingen kastade cigarretten och steg in i sängkammaren. Fru de 
Lorche satt framför spegelbordet och kammade det askblonda. Makarna 
nickade och smålogo åt varandra i spegeln. Carl-Magnus sköt undan 
cylindern och satte sig på bordet vid dörren; han tog portföljen i knät 
och bläddrade bland papperna.



Nå? började fru de Lorche. Har du talat med henne?



Jag har talat med henne. Från klockan ett till klockan tre. Det var det 
segaste natt- och straffplenum jag varit med om. Fru Markurell är inte 
särdeles intelligent.



Hon är vacker, inflikade fru de Lorche och log mot sig själv.



Ja, medgav häradshövdingen, hon är alltjämt vacker. Men för en man, som 
tömmer dräggen i förödmjukelsens kalk, betyder skönhet ingenting. Jag hade 
hellre talat med herr Markurell. Om jag bara haft någon utsikt att lyckas.



Nå? upprepade fru de Lorche.







Tja, tja, tja, mumlade Carl-Magnus och stirrade ned i portföljens 
pappersdigra gap. Naturligtvis kommer hon att göra vad hon kan. Men vad 
kan hon? För det första har hon aldrig haft något större inflytande över 
herr gemålen, för det andra är hon dum, för det tredje har jag upptäckt 
att hon har ett avskyvärt lynne. Uppriktigt sagt är jag rädd. Där finns 
risk. Att hon skall begå indiskretioner.



Kammen frasade lent viskande genom det askblonda, armens vithet blänkte i 
spegeln, läpparna blottade en gnista tänder. Och nu kunde man se att den 
enda lilla rynkan i pannan verkligen var en skrattrynka. Fru de Lorche 
sade:



Jag tror inte att du behöver vara rädd. Fru Markurell har kanske ett 
avskyvärt lynne, men hon kommer inte att begå någon indiskretion. I det 
här hänseendet. Det gör man över huvud taget icke. Alldeles oberoende av 
lynnet-



Häradshövdingen gav henne en hastig blick.



Jaså, sade han. Och fortsatte i en helt annan ton:



Det är någonting ohyggligt, overkligt och ohyggligt som en mardröm! Att 
vara så nära målet. Jag står här så att säga med förgyllda fingertoppar. 
Tantali kval! Jag behöver tre månader, eller på sin allra högsta höjd sex. 
Om sex månader måste det vara fred, om sex månader måste kurserna stiga. 
Detta förbannade Balkan-



Fru de Lorche, som lagt sista handen vid det askblonda, reste sig och 
frågade:



Vad tycker du? Ska jag sätta på mig någonting svart? Carl-Magnus' mörkgrå 
ögon fingo ett besynnerligt hetsigt och svarmodigt uttryck. Han sträckte 
ut armarna, lät dem åter sjunka. Han mumlade: Din morgonrock klär dig 
förträffligt-



Men fru de Lorche sade:



Det är inte längre fråga om det. Det gäller att verka gedigen. Louis 
fyller sjutton år i höst. Om jag skulle 
skicka ut Betty att köpa mig en sån där vit 
spetsmössa med gredelina band? Jag föreställer mig, att tante Rüttenschöld 
skulle tycka om det. Blir du ruinerad, Carl-Magnus, kommer jag att lägga 
mig till med änkedok och yllestrumpor.



Hon ringde och försvann med Betty i klädkammaren. (Samma rum, där faster 
Tea brukat gömma de små stulna barnen.) Häradshövdingen hoppade hastigt 
ned från bordet och började åter en snabb och tyst vandring, ackompanjerad 
av livlig mimik och antydan till gester. Fru de Lorche iförde sig en 
mörkblå promenaddräkt av det enklaste och högtidligaste snitt som förekom 
i klädkammaren. Eftersom den icke lät sig förenas med mössa och gredelina 
band, fick denna ytterlighet tills vidare anstå. Då hon åter trädde ut i 
sängkammaren, satt. Carl-Magnus på sin plats, en smula andfådd, bläddrande 
med lätt skälvande händer i portföljen.



Om icke detta förbannade Balkan, började han; men fru de Lorche avbröt ett 
välkänt tema, sägande:



Balkan är en bergig halvö i sydöstra Europa. Jag skulle föredraga att få 
höra någonting mer om ditt nattplenum.



Vadå? frågade häradshövdingen.



Till exempel. Vad trodde hon om orsaken? Varför har han kastat sig över 
dig just nu?



Häradshövdingen immade glasen och visade tänderna.



Det krävs inte kvinnolist för att förstå motiven. Tidpunkten är vald. Herr 
Markurell har tyvärr fått en mycket djup inblick i mina affärer. Jag har 
ett och annat i min portfölj, som retar hans aptit. Till nuvarande kurser! 
A, herregud! Jag hade det på känn och försökte få en uppgörelse till stånd 
redan i somras. Men han drog ut på tiden, han måtte ha haft en infernalisk 
kunskap om Balkan-



Balkan är en halvö, upprepade fru de Lorche. Men jag skulle vilja veta, om 
den här historien med Johan spelat någon roll?







Carl-Magnus ryckte på axlarna. Slutligen sade han:



Det är ju möjligt. Att den haft någon liten betydelse- I så fall, sade 
den gracila frun, och för ett ögonblick kunde man frestas att tro att den 
där ensamma lilla rynkan verkligen var en gråtrynka, i så fall är jag inte 
bara ett nöt. Jag är en olycksfågel. Du har fullgoda skäl att begära 
skilsmässa.



Han sträckte ut händerna, grep henne kring armbågarna och drog henne 
mycket långsamt intill sig.



Prinsessa, sade han, jag undanber mig crimen laesae mot er heliga person. 
Felet var mitt. Eller rättare, felet är nu som alltid kung Ferdinands. Han 
har totalt fördärvat mina nerver. Min goda sömn flög sin kos. Jag låg och 
grubblade på ett och annat. Och så flög det för mig att folk förr eller 
senare antagligen skulle börja prata igen. Jag tyckte nästan det var min 
plikt att underrätta dig i tid.



Det var din plikt, påstod den gracila frun.



Det var så tusan heller, morrade Carl-Magnus. Det var en sentimental 
dumhet, förstörda nerver, åt last-kung Ferdinand'



Men fru de Lorche sade:



Det finns ingen ursäkt för mig. Varför behövde jag sätta mig på mina höga 
hästar? Varför behövde jag få en sådan avsmak för den stackars pojken? 
Varför behövde jag be dig köra bort honom?



Plötsligt frigjorde hon sina armar; hennes händer gledo smeksamt över hans 
skuldror och hela den gracila lilla personen sjönk mjuk och dunlätt intill 
honom.



Vill du veta varför? Därför att min lättsinniga, lättfärdiga, oanständiga, 
perversa, rysliga själ njöt av att erfara en ny sensation. Jag var 
svartsjuk, Carl-Magnus. För första gången var jag svartsjuk på min herre 
och man. Jag ville sticka min hattnål genom den där fördömda 
pojkspolingens mörkgrå ögon. Ja! Det räckte i sex dagar. Längre gick det 
inte. Men det var storartat.

Hon grep kring hans nacke, hon körde fingrarna genom hans 
spegelblankt kammade hår; och då hon strök upp det från tinningarna 
blottade hon en gråsprängd krans under den svarta. Hon viskade:



Vad det är ohyggligt att bli gammal, gosse! Vad det är ohyggligt!



Hon kysste honom långsamt och man skulle nästan kunna saga eftertänksamt. 
Och ännu tystare viskade hon:



Kamar el-Zaman! Kamar el-Zaman?



Och han svarade:



Prinsessa Belbredur! Prinsessa Belbredur?



Men han kände sin mun vissen under hennes kyss. Och han försökte förgäves 
minnas när och var i en förfluten lyckotid hon kallat honom Kamar el-Zaman 
eller när och var han nämnt henne Belbredur.



Kvinnans kärlek kan vara bedräglig. Men vad är det i jämförelse med 
mannens minne? Av kvinnans kärlek. Hans mun var vissen och blek, hans 
kinder askgrå, hans stackars hjärta oroat av känslans mäktiga blodflöde, 
hans mörkgrå ögon blänkte, med vidgade, heta pupiller. Han skulle 
oändligen gärna ha velat säga ett enda ord med doft av kärlek. Men 
örtagården stängs vid solnedgången och sentima vandrare stå stumma och 
dumma vid grinden.



Carl-Magnus de Lorche omfamnade sin hustru och sköt henne sakta men 
bestämt ifrån sig. Lyckligtvis hade han en rent yttre anledning. Det 
knackade på dörren och Betty anmälde, att fröken Rüttenschöld önskade tala 
med häradshövdingen.



Han sprang bort till spegelbordet, ordnade håret och gned sina kinder, som 
voro alltför askgrå till och med för en bankruttör. Han sade till sin 
hustru i spegeln:



Före frukosten! Det blir påkostande. Men jag ber dig om en sak, kära barn. 
Låt bli att underskatta konung Ferdinand! Låt bli att skryta med dina 
geografiska kunskaper,



så fort jag nämner ordet Balkan. Balkan är för mig ett moraliskt, icke ett 
geografiskt begrepp. Och kung Ferdinand är för tillfället min ende 
bundsförvant.



Han stod en stund eftertänksam. Han putsade sin pincene. Han tog sin hatt 
och sin portfölj från bordet. Han stod ännu ett ögonblick eftersinnande. 
Och plötsligt, tvärs genom siffror och väl avvägda fraser, bröt minnet 
fram. Han mindes när och var i en förfluten lyckotid han nämnt den gracila 
unga personen vid ett poetiskt namn och hon honom. Han log mot henne. Han 
frågade:



Är du färdig, Belbredur?



Han bjöd henne armen och sade:



Prinsessa! Föreställningen börjar.



I salen gick föreställningen av stapeln, i den mörka salen med tre 
norrfönster nästan dolda under mörka draperier, med mörka tapeter, 
svartnade, tunga ekmöbler, med gamle lagmannens porträtt (han håller en 
klubba i handen och ser ut som om han nyss fällt en dödsdom) och med hans 
högkarmade stol av mörkt päronträ.



Närvarande voro tante Rüttenschöld, f. d. landshövding Rüttenschöld, 
landshövdingskan, översten och överstinnan Edeblad samt Carl-Henrik 
Brenner, den sistnämnde i egenskap av revisor i "Jesu Krubba". 
Landshövdingen hade tagit plats vid den övre bordsändan, tante 
Rüttenschöld vid den nedre. Landshövdingen bar frack, gröna bandet och en 
del andra prydnader; han var nämligen examensvittne och skulle omedelbart 
efter familjemötet begiva sig till skolan. Framför honom stod en 
frukostbricka, som Louis länsat till hälften. Landshövdingen strök med 
darrande hand smör på en långskorpa, doppade den i mjölk tillbringaren och 
sög på den. Han var pensionerad och saknade alldeles tänder. Det rödlätta, 
fylliga ansiktet, inramat i tätt, stritt, gråvitt hår och kritvita 
polisonger gjorde honom vacker, den svällande frackskjortan gjorde 
honom ståtlig, men hakan var en förrädare, skälvde och glappade.



Landshövdingskan satt vid hans sida och höll med en tillknycklad servett i 
handen noga vakt över mjölkdroppar, som då och då föllo på frackuppslaget 
eller på bandet. Ibland ville hon knyta servetten för honom, men det fick 
hon inte.



Tante Rüttenschöld satt rak och mäktig i sin morfars, lagmannens, 
päronstol. Likheten mellan dotterdotter och morfar var betydande, samma 
låga panna, samma springsmala ögon, samma utstående öronlappar, samma 
köttiga, blånande näsa, samma kraftiga haka. Men under det att lagmannens 
mun var bred och tunn som en gäddkäft, hade tante Rüttenschöld fått ett 
slags tryne-antagligen därför att hon myst så mycket mot sina vestaler 
och sugit så mycket på sura karameller. För tillfället sög hon på socker. 
Hon hade tagit sockerskålen från frukostbrickan och placerat den i sitt 
knä. Under den rundskurna kappan hade hon endast underkjol, en korsett av 
utsökt fast virke och en grå ylletröja. Tante Rüttenschöld var tio år 
äldre än sin bror, landshövdingen, eller närmare bestämt sjuttionio och tre 
kvarts år. Men hennes haka visade icke någon som helst benägenhet att giva 
efter.



Överste Edeblad hade huggit en kanapé i salongen, och red nu av och an 
framför den breda, blågrå kakelugnen, i vars vrå överstinnan tålmodigt 
awaktade det vanliga stilleståndet.



Carl-Henrik gömde sig bakom en gardin.



Man hade tills vidare ingenting att säga varandra.



Häradshövdingen gjorde sitt inträde från salongen. Han hade lämnat sin 
hustru och sin cylinderhatt i rökrummet och gick hastigt fram till bordet, 
med korta bugningar hälsande till höger och vänster. Alldeles som på ett 
sammanträde. Översten grymtade och överstinnan sade med



ett uttryck av glad överraskning: Nej, se, Carl-Magnus! Eljest tystnad. 
Häradshövdingen slog sig ned vid bordets långsida, vändande ryggen åt 
fönstret; han lade portföljen framför sig. Tystnad. Plötsligt sade 
landshövdingen, som slutat sin skorpa:



Malla, kasta hit ett par sockerbitar!



Tante Rüttenschöld kastade till honom ett par sockerbitar och stoppade en 
tredje i mun. Då den smält på tungan, smackade hon och sade:



Carl-Magnus-vi tro på dig.



Därmed var släktmötet öppnat.



De Lorche böjde erkännsamt på huvudet, landshövdingen sade, sugande på 
sockret:



Naturligtvis. Käre Carl-Magnus.



Och översten:



Visst! Visst tusan! Carl-Magnus!



Tante Rüttenschöld fortfor:



Vi ha kommit hit för att få veta en sak. En sak, Carl-Magnus. Har den där 
skojaren förlorat förståndet?



Just det, ja! sade landshövdingen och lät sin hustru torka munnen. Karlen 
börjar bli gammal. Han vet inte, vad han gör.



Översten galopperade.



Äntligen tog häradshövdingen till orda, och hans sakliga, lidelsefria ton 
sopade ögonblickligen bort de mera familjära känslorna.



Han sade:



Först och främst vill jag anmärka, att herr Markurell icke är någon 
skojare. Vi ha gjort en hel del affärer till sammans och jag hoppas att 
det borgar för hans hederlighet. Däremot vill jag icke förneka att han i 
detta fall gått mycket hänsynslöst till väga. Men det är en annan sak. 
Mannen är i sin fulla rätt.



Att sätta en de Lorche i konkurs? frågade tante Rüttenschöld 
i en ton, vars dova klang tycktes kräva 
det gamla päronträets medverkan.



Få vi be om beloppet? inföll Carl-Henrik, dold bakom gardinen. 
Häradshövdingen, som inte sett honom, ryckte till. Överstinnan sade:



Tänk! Jag tror att Carl-Magnus blivit nervös.



Tyst! kommenderade översten; och häradshövdingen meddelade efter någon 
tvekan, att beloppet knappast torde överstiga sjuttio tusen.



Tante Rüttenschöld sade:



Carl-Magnus, du menar inte, att den där karlen kan sätta dig i konkurs för 
sjuttio tusen?



Häradshövdingen svarade:



Jo. Om jag är på obestånd.



Landshövdingen strök smör på två långskorpor, lade den ena i beredskap och 
doppade den andra med skälvande hand i mjölktillbringaren. 
Landshövdingskan tog åter till servetten och häradshövdingen drog upp sin 
näsduk. Han trodde sig säker på sig själv, men plötsligt kände han svetten 
rinna i små strömilar från hårfästet ned över panna och kinder. På ett 
mycket komprometterande sätt. Han for med näsduken över ansiktet.



Det intresse ni välvilligt visa mig, började han och förnam med 
tillfredsställelse att stämman alltjämt var oklanderlig.



Han fortsatte:



Och den omständigheten att jag måste anhålla om ert bistånd, gör att jag 
anser mig böra-



Han avbröt sig och fortsatte tvärhugget:



Mina tillgångar äro som följer-



Med papperet framför sig rabblade han entonigt upp post efter post, 
begynnande med Stortofta och gården och slutande med aktier i ett tjugutal 
in- och utländska bolag. Han ryckte av sig sin pincene och började ivrigt 
gnida den med den svettblöta näsduken.



Sade:



Summa tillgångar sex millioner tre hundra trettiosju tusen.



Siffran och de klingande bolagsnamnen imponerade och i en känsla av 
rikedom och överflöd stoppade tante Rüttenschöld en hel grabbnäve socker i 
mun. Glädjen blev kort. Häradshövdingen tillade:



Jag måste emellertid påpeka att samtliga aktier äro upptagna till 
inköpspris. Efter sista kursfallet gör det en differens på i runt tal en 
million.



Ren förlust alltså? insköt Carl-Henrik.



Ja. För ögonblicket.



Tante Rüttenschöld vände sig till sin bror, landshövdingen, och sade:



Käre Axel, om du inte hade grisat ned tillbringaren, skulle jag ha bett om 
ett glas mjölk. Nej tack, nu får det vara.



Och hon vände sig till häradshövdingen och sade:



Jaså, en million? Det är ju inte illa. Jaså, en million. Och Elsa går väl 
fortfarande omkring i silkesstrumpor?



Carl-Henrik frågade efter passiva.



Fem millioner i runt tal.



Samtliga hjärnor, undantagandes överstinnans, utförde en hastig 
subtraktion. Facit var oroande. Häradshövdingen begagnade sig av tystnaden 
och började sitt försvarstal. Han talade om Balkan. Tante Rüttenschöld 
lyssnade upp



märksamt och erfor en viss tillfredsställelse. Hon sade: En sån skurk, den 
där Ferdinand! Men det var dock angenämare att se huset de Lorche hotat av 
huset Koburg än av huset Markurell. Mera hedersamt. Och då herr Markurell 
åter dök upp i slutet av häradshövdingens tal, kände hon sig förnärmad.



Carl-Magnus! sade hon. I egenskap av din salig fars kusin och din fasters 
svägerska och din egen gudmor kunde jag ha mycket att säga dig. Men du har 
dina ursäkter. Och jag och hela släkten står som en man på din sida. Nu 
vet du det. Vi är beredda att göra uppoffringar. Men vi vill inte ha 
med Markurell att göra. Den där rödhåriga lilla skojaren struntar jag i. 
Nu vet du det.



Häradshövdingen svarade:



Om Markurell inte omedelbart tar tillbaka sin ansökan kommer vi 
allesammans att bli utsatta för stora obehagligheter. I första hand jag 
men även ni andra. Förenade Industrier stupar med mig. Och en del andra 
företag. Svårigheten är att få herr Markurell att ta reson. Jag har tyvärr 
stött mig med honom på ett eller annat sätt och han vägrar att underhandla 
med mig. Eljest skulle jag erbjuda honom er borgen-



Nej, nu må jag säga! utbrast tante Rüttenschöld. Men häradshövdingen 
fortsatte:



Mitt råd är, att landshövdingen redan i dag söker upp honom-



Axel! avbröt tante Rüttenschöld. Axel, du söker icke upp personen. Det är 
under din värdighet. Om Carl-Magnus inte kan skaffa sjuttio tusen, så kan 
du och jag göra det. Och det i denna dag. Min salig morfar har suttit i 
den här stolen och jag minns honom mycket väl, fast jag bara var en halvt 
år, då han dog. Jag är övertygad om att han delar min åsikt.



Och tante Rüttenschöld vände sig om och nickade åt lagman de Lorche, som 
satt där med förfärligt bister min och lyftad klubba-



Jaha, kära Malla, suckade landshövdingen undergivet, bredde sig en ny 
skorpa. Och den beskedliga landshövdingskan böjde sig fram och viskade i 
hans öra:



Bred inte så tjockt, käre Axel. Betänk att Carl-Magnus är fattig!



Tante Rüttenschöld såg sig omkring med en stor, klar, glad blick.



Jaha, sade hon, så var det med den saken. Carl-Magnus får betala oss, så 
snart den där Ferdinand kommit på bättre



tankar. Men kom ihåg, min gosse, att med personer ska man inte beblandar 
sig. Man ger dem deras smutsiga pengar och låter dem gå. Jag är rädd att 
du varit en smula lättsinnig, Carl-Magnus. Men du har två ursäkter, Balkan 
och din kära hustru. Och du behöver inte tacka oss, eftersom du inte redan 
har gjort det. Vi gör det för vår egen skull och för de gamlas. Eller hur, 
Axel?



Joho, kära Malla, suckade landshövdingen undergivet. Men överstinnan, som 
suttit i kakelugnsvrån, reste sig plötsligt och steg fram till 
häradshövding de Lorche. Hon tog näsduken ur hans hand och började torka 
hans panna och kinder. Hon sade:



Jag tycker så synd om dig, käre Carl-Magnus. Du svettas förskräckligt. 
Vore det inte bättre att säga dem alltsammans?



Nej, men Amelie! skrek översten, galopperade runt bordshörnet och drog sin 
hustru i kjolen. Vad har nu flugit i Amelie? Nej, men Amelie! Det här är 
affärer.



Jag förstår inte affärer, medgav överstinnan och lät sig föras tillbaka i 
kakelugnsvrån. Men jag ser att Carl-Magnus svettas.



Amelie är en fjolla, avgjorde tante Rüttenschöld. Det rår hon inte för. 
Alla Battwyhlar är idioter utom din hustru, käre Carl-Magnus, för hon är 
tokig. Jaha. Då gå vi med Gud alle man och tacka Honom, som lett vårt 
rådslag till det bästa. Amen. Var är den där nippertippan, så att jag får 
säga henne ett sanningens ord, innan jag går.



Jag ska hämta henne, mumlade häradshövdingen, reste sig och gick med 
hastiga steg mot salongen. Han stod ett ögonblick i dörröppningen. 
Plötsligt stängde han dubbeldörrarna vände sig om. Och med handen bakom 
ryggen krampaktigt kramande låsvredet, huvudet tillbakalutat, Ögonen 
halvslutna, läste han med entonig röst:



Då jag uppgav herr Markurells fordran till sjuttio tusen åsyftade jag 
endast den oprioriterade. Hela skuldsumman uppgår till tre hundra 
tjugu tusen. För de två hundra femtio ligger som säkerhet sju hundra 
femtio aktier i Förenade Metall. Dessa aktier tillhöra icke mig. De 
tillhöra "Jesu Krubba".



Han tysnade, svalde. Efter ett par sekunder tillade han:



Om vi inte lyckas få till stånd en uppgörelse i godo med herr Markurell, 
tjänar det ingenting till att skicka honom de sjuttio tusen. Jag är i alla 
fall i hans våld-



En minut, två minuter, tre minuter rådde fullkomlig tystnad.



Därpå steg Carl-Henrik Brenner fram ur fönstersmygen och sade:



Revisionen börjar den första juli. Jag kan möjligen få den uppskjuten en 
vecka eller två men inte längre.



Landshövdingen grep med båda händer kring tillbringaren och lyckades föra 
den till läpparna. En vit rännil flöt ringlande ned över fracken och det 
gröna bandet. Landshövdingskan kom för sent med servetten.          .



Översten sjönk samman på kanapén, huvudet i jämnhöjd; med knäna. Han 
mumlade:



Det var sensationellt.



Tante Rüttenschöld gjorde ett försök att resa sig men föll tungt tillbaka 
mot salig lagmannens päronträ. Hennes mun, som formats till ett mysande 
tryne, öppnades plötsligt på vid gavel av en djup, krampaktig, kippande 
gäspning. Hon blinkade sömnigt med de tunga ögonlocken. Sade:



Jag ska tala med herr Markurell.



Och hon tillade:



Var är Elsa?



Häradshövdingen öppnade salongsdörren.



Den gracila frun steg in, bedårande i sin enkla, flickaktiga 
promenaddräkt. Några ord, som tante Rüttenschöld fällt, hade givit henne 
en lustig ide. Hon steg fram till den gamla damen och neg mycket djupt. 
Därpå drog hon upp kjolarna.



Och se! På de fordom nästan väl gracila, numera formfulländade benen 
sutto, hårt utspända och räckande knappast till knäna ett par 
förhistoriskt grova, stoppade, urblekta, grå ullstrumpor.



Nej, men Elsa! skrek överstinnan. Har du kvar dina flickstrumpor! Tänk vad 
de är hållbara!



Carl-Henrik applåderade. Landshövdingen kysste på fingertopparna. Översten 
började gnola en gammal visa från Karlberg.



Fru de Lorche neg på nytt och frågade:



Är tante belåten?



Ja, nu är jag verkligen belåten, medgav tante Rüttenschöld och reste sig 
med en kraftig knyck ur stolen. Såna ska de vara, fast längre.



Under prat och glam bröt släktmötet upp och lämnade det de Lorcheska 
huset. Folk, som gingo förbi porten, sneglade förstulet och mumlade:



Se på släkten!



3 Kapitel 3

Sedan herr Markurell från Bergets topp 
betraktat staden under sina fötter, lyfte han blicken mot himlen och fann 
att den, hög, ljus, blå, molnfri, lovade vackert väder. Ha tänkte på 
aftonens studentfest och kände sig mäkta glad och tacksam mot Försynen, 
som synbarligen ställde sig välvillig till alla hans planer. Herr 
Markurell hade över huvud taget aldrig haft någonting obytt med Försyner 
Han hörde till de människor som tack vare en medfödd naiv och uppriktig 
fromhet aldrig behöva spilla några tankar på höga problem utan som kunna 
ägna sig helt åt jordelivets omsorger. Det skulle aldrig ha fallit honom 
in att betvivla en enda av Svenska Kyrkans dogmer, av vilka han för resten 
kände endast ett försvinnande fåtal. Under sådana förhållanden hade det i 
sanning varit en blodig ironi, om hans son stupat på grund av bristande 
insikt en föraktlig irrläras villomeningar.



Styrkt i sitt hopp om medhåll av Försynen gav herr Markurell order, att 
terrassen skulle fejas och prydas som till midsommarfest med friska 
lövruskor, blommor och en de pappersgrannlåt. Han begav sig därpå till 
kontoret för att fullborda sin klädsel. Men i förstugan dröjde han några 
ögonblick vid foten av den trappa, som leder upp till Kupans vindsvåning. 
Han tog några steg uppför och trappan knakade och gnällde. Nå, det visste 
han på förhand att den skulle göra.



Han steg in på kontoret, drog sängen från kassaskåpet öppnade dess dörr 
och tog fram några papper. Han satte sig nedhukad på sängkanten och 
började klottra siffror med den blyerts, som beständigt, dag och natt, var 
till finnandes bakom herr Markurells högra öra. Siffrorna tycktes



oroa honom, han guppade upp och ned på den sviktande sängbotten, vred sig, 
suckade, klappade med fötterna, strök över och skrev nva siffror. I trots 
av denna tydligen mycket allvarliga sysselsättning spratt han till och 
lystrade, då trätrappan knakade. Ljudet var vanligt men väckte i dag hans 
särskilda uppmärksamhet.



Efter en stund steg fru Markurell in på kontoret. Hon hälsade icke god 
morgon, ty fåfängliga ord brukades icke makarna emellan. H. H. vände 
ryggen mot dörren och kunde följaktligen inte se, att fru Markurell, dagen 
till ära, pyntat sig på ett ovanligt sätt. En blommig, lilasfärgad 
sidenklänning, rikt garnerad med spetsar, som pöste som en kräva över den 
kraftiga barmen, en hatt, i vilken högröda rosor och mörkblå plymer 
bildade ett tjockt snår, en gredelin sidenkappa med krämfärgat foder, gula 
skor, shantungparasoll med blått foder, tjock, massiv guldbrosch, tjock, 
massiv guldkedja, tjocka, massiva guldarmband, guldringar i öronen. Fru 
Markurell följde icke modets växlingar och än mindre ödslade hon några 
finurliga tankar på färgsammansättning och snitt. Är man solitt och 
gediget klädd, så är man också fin nog för denna världen. Det mäktiga, 
kopparröda håret, tjockt som en fäll, var strängt tillbakastruket från 
panna och kinder men svällde ut i glänsande bubblor bak i nacken. Hade fru 
Markurell haft öron som en hare, så skulle de sannolikt också legat 
tillbakastrukna på ett skyggt och på samma gång illfundigt sätt. Som det 
nu var, stodo de tämligen oskönt rakt ut från kraniet, ty hon var skapt 
så.



Sidenfrasande, med ovanligt böljande, sviktande, behagfull gång skred fru 
Markurell fram till sin make, lade handen på hans nacke och lät den glida 
ned över skuldror och rygg. Herr Markurell morrade sakta av välbehag men 
mumlade samtidigt alldeles automatiskt:



Försök inte! Jag har inga pengar.



Fru Markurell ville inte ha några pengar.

H. H. fullföljde sina beräkningar. Plötsligt lade han handen över 
resultatet, vred på huvudet och sade:



Hör nu hon, hade hon ont i magen i natt?



Fru Markurell skakade på huvudet.



Jaså inte, mumlade herr Markurell, besviken. Det gick i trappan vid 
tretiden. Var det inte hon, så var det gossen. Det var skada, för han 
behöver sina krafter.



Och han vände sig helt om och sade:



Hör nu hon, tänk på honom klockan tre, för då har han kyrkhistoria.



Äntligen bröt fru Markurell sin tystnads insegel och yttrade med dov men 
välljudande stämma:



Jag skulle vilja tala med Markurell. Om Johan.



Om Johan! upprepade H. H. Vad fan nu då?



Om Johan och om häradshövdingen.



Herr Markurell kastade in papperna i skåpet, smällde igen dörren och tog 
ut nycklarna. Han gjorde en lov tvärsöver rummet, ställde sig med ryggen 
åt fönstret och stirrade stort på sin hustru.



Hur ser hon ut? Ska hon gå bort? Fem procent på femton tusen gör sju 
hundra femtio blanka riksdaler. Det är pengar! Nej, kom inte med 
häradshövdingen. Se, jag vet ett och annat. Att till exempel det fanns en 
viss mejerska på Stortofta, som häradshövdingen sa gokväll åt. Första 
året, han var änkling, ja! Har jag sagt ett ord om det? Nånsin? Nej! Men 
kom inte med häradshövdingen, för då blir det paff. Tio tusen ger fem 
hundra. Det är också pengar!



Fru Markurell lyssnade till de ogrannlaga anspelningarna utan att blinka. 
Tvärtom blevo hennes ögon ännu större, deras blick ännu fastare, deras 
djup ännu outgrundligare. Och hennes röst var oföränderligt djup, 
välljudande och sansad.



Tänk på vad du gör, Markurell. Johan får lida för det. Antingen han ska gå 
i verken eller bli officer eller vad som



helst, så får han motstånd av häradshövdingens släkt. Tänk på det! Han har 
släkt och vänner i regeringen och riksdan och verken och överallt. Tänk på 
det! Du är stursk över dina pengar, men det finns dom som har mer än du. 
Och som är fint folk till. Tänk på det, Markurell. Och för resten ska du 
inte prata tok. För om jag talar med dig, så är det för Johans skull. 
Eljest skulle ingen få mig till der, så mycket du vet.



Det ska vi tro! mumlade herr Markurell utan att egentligen tro någonting. 
Han doppade försiktigt och icke utan en viss skygghet handdukshörnet i 
tvättfatet, slöt ögonen, pressade hårt samman läpparna. Tvagning var en 
dag som denna oundviklig. Det insåg han och gjorde något försök att slippa 
undan. Då han åter kommit till sig själv sade han lugnt och sakligt:



Det förstås. Jag vet nog att de hänger ihop. Satan! Men om gossen har 
femtio tusen i räntor, så får han inte mothåll av någon fan i det här 
landet. Jag känner byket. Det må vara landshövdingar eller biskopar eller 
gatsopare så vet de nog tusan, vad pengar står i. Och nu ska jag säga 
henne, att går det här efter beräkning, så köper jag Stortofta. Och då tör 
det bli mer än femtio tusen. Så mothåll ska vi inte tala om på den här 
sidan nordpolen.



Nej, kanske det, medgav fru Markurell. Med en viss orolig tvekan tillade 
hon:



Om det inte skulle bli i dag-?



Hennes tvekan saknade icke orsak. Herr Markurells rörlighet inför en 
omedelbart hotande fara var utomordentlig. Inom mindre än en halv sekund 
kom hans obehagliga, upphettade flämtande ansikte hennes eget otrevligt 
nära. Hans viskning hade en otvivelaktigt hotfull klang.



Va säger hon? Har hon hört något?



Fru Markurell hade ingenting hört, men det stod klart för henne, att 
rektor Blidberg måste känna sig mycket illa berörd av häradshövdingens 
svårigheter. Tanken var icke främmande för herr Markurell; han hade 
ruvat den hela morgonen. När den nu återvände utifrån, klädd i klara ord, 
fattade han raskt sitt beslut. Han svalde en mäktig suck och sade:



Hon! Vet hon vad en donation är?



Det visste fru Markurell; han fortfor:



Jag har tänkt på det förut. Att jag skulle göra en donation till skolan. 
Till gossens åminnelse så att säga. Donation, det är fint. Det förstår 
folk. Det är ingen baktanke med det, det är rejält. En ger som om det inte 
vore ett dyft. Jag har tänkt på det förut, men en drar sig ju för 
kostnaden. Satan! Nu ska det ske. Jag ska donera femton tusen före klockan 
tre.



Han såg på klockan och upprepade:



Före tre. Sen vore det väl tusan-De släpper ju igenom fattiglappar, som 
inte ens kan betala terminsavgiften. Men jag ska smörja dem om käften.



Beslutet var fattat och oåterkalleligt. Han snodde omkring en stund 
letande efter en kragknapp, som han höll i handen. Det var blott en 
förevändning. Han behövde motion för att dämpa sin sinnesrörelse. 
Plötsligt sköt hanupp på andra sidan sängen som en trollgubbe ur sin ask 
och ropade:



Hon! Jag ska bjuda dem på frukost! Fin frukost med vin! Rektorn, 
professorerna, hela byket! På frukostrasten! Före klockan tre! Sen får vi 
se-Femton tusen och fin frukost med vin. Säg åt kallskänkan. Vi ska bära 
ner den till skolan. l korgar. Fint! Kom det ihag! Vinet ska jag själv ta 
fram.



Han fann iden mycket lycklig, och i sin glada upphetsning tog han fru 
Markurell i famn, kramade henne hårt och kysste henne. Fru Markurell lät 
det ske utan invändning eller synbar motvilja. Mer än så, hon log och 
gjorde ett mycket tafatt försök att besvara kyssen. Herr Markurell 
klappade henne skämtsamt på magen; hans äktenskap



iga känslor nalkades hastigt en het zon. Hans ögon blevo fuktiga och 
mörka. Han mumlade:



Hör nu hon där! Hon är söt i dag. Hon är rar. Det är som något särskilt 
med henne-



Fru Markurell sköt honom sakta ifrån sig, dock icke ovänligt. Hon sade:



Tokstolle där! Och efter en liten paus:



Nå-hur blir det med häradshövdingen? Herr Markurells upphetsning lade 
sig.



Hur det blir med häradshövdingen? upprepade han långamt och sneglade under 
lugg bort mot kassaskåpet. Jo. det ska jag säga henne. Det blir han som 
betalar både frukost och donation och lite till. Så nu vet hon det.



Och han fortfor med ovanligt lugn och lågmäld röst:



Det sägs, att jag är en buse. Och det kan så vara, fast det är lögn. Men 
häradshövdingen är en vanlig skojare. Jag sätter honom på fästning vilken 
dag jag vill. För jag har vissa papper, se! Som är farliga. Men ger han 
mig Stortofta till mitt pris, så får han i guds namn skoja vidare. för jag 
tycker om karn. Märk det! Och jag tycker om hans grevinna. Den är fin! 
Adlig och grevlig och språkkunnig och elegant med sidenstrumpor och 
parfymer och allt det där. Och hon har varit som en mor för gossen. Det 
tycker jag om. Det är jag tacksam för. Grevinnan har lärt honom seder och 
skick. Vem skulle ha gjort det? Hon kanske? Lilla krögarmadam. Som är 
kommen av statarfolk. Och jag för min del har aldrig haft tid. Nej, 
grevinnan är jag tacksam för och det ska hon erfara. Det ska inte fattas 
parfymer, vare sig häradshövdingen står på huvet eller ej. Men han! Va? 
Som ber gossen dra åt helvete.



Herr Markurell tystnade, vände sig mot den lilla spegeln på väggen och 
fäste sin kravatt. Han gick ut i förstugan, öppnade garderobsdörren och 
tog fram en lång, svart rock, 
satte den på sig. Sålunda utstyrd liknade han en 
energisk och kanske något påflugen begravningsentreprenör. Han steg åter 
in på kontoret och frågade, om han var fin. Fru Markurell nickade ett 
stumt bifall.



Därpå sade hon:



Jag vet ju det, Markurell. Sen gammalt. Att jag inte är god nog att vara 
mor åt Johan.



Mor hit och mor dit, mumlade herr Markurell på ett obestämt sätt, som 
möjligen kunde innebära en artig motsägelse.



Men Markurell är god nog att vara far? Markurell är ju det?



Far hit och far dit, svarade herr Markurell, oberörd och likgiltig. Han 
ställde sig åter framför spegeln, kammade den rävröda hårkransen med 
fingrarna och slog sedan omsorgsfullt bort mjällen från rocken. Hans 
hustru fortsatte med en besynnerlig hög, pressad, ansträngd röst:



Nu ska jag säga Markurell en sak. Jag har aldrig bett honom om någonting. 
Ingenting som en kan kalla för någonting. För det har jag hållit mig för 
god till. Nu ber jag honom att han låter det här vara med häradshövdingen. 
Att han tar tillbaka konkursen och det ena med det andra. Han behöver inte 
göra det för häradshövdingens skull, eftersom han är en sån skojare. Utan 
han ska göra det för min skull.



Herr Markurell betraktade henne i spegeln, icke utan nyfikenhet. Han 
upptäckte egentligen ingenting ovanligt hos människan, undantagandes en 
mycket mörk rodnad, som smög sig fram under halslinningens kråsbekrönta 
kant upp över den kraftiga hakan, kinderna.



Hör nu hon, sade herr Markurell saktmodigt. Vet hon vad hon säger? Vill 
hon att jag ska avstå från en god affär, därför att hon ber mig? Då är hon 
ta mig tusan dummare än jag trodde.



Och herr Markurell grinade belåtet.



Fru Markurells rodnad steg långsamt upp över pannan; därpå kröp den lika 
långsamt tillbaka och försvann åter under halslinningen. Hennes hy var 
fullständigt vit och hennes röst var åter dov och djup, då hon sade:



Lilla Markurell, jag känner honom. Tänk på det! Jag vet hur han är funtad. 
Och nu säger jag honom en sak till. Han ska akta sig.



För vadå? frågade herr Markurell.



Hon svarade:



Han ska akta sig för mig.



Hur herr Markurell skulle ha besvarat denna uppenbara hotelse, om han 
lämnats i fred, är ovisst. Kanske med ett hånskratt. Lyckligtvis ringde 
telefonen och herr Markurell störtade fram och ryckte till sig luren. Han 
ropade sitt namn med ljudlig röst, hans mun glappade upp. Han bleknade. 
Slutligen gjorde han en sorts klumpig bugning, mumlade ett otydligt tack 
och lade ifrån sig luren så sakta som om den varit av sprödaste glas. Hans 
synbart starka sinnesrörelse smittade fru Markurell, hon tog honom i armen 
och skakade honom. Herr Markurell stammade:



Det-det var-Barfoth-



Icke ens den nervstarka fru Markurell undgick en släng av examensfebern; 
hon skakade honom på nytt, viskade: nå? nå? Herr Markurell svarade med 
grötig röst:



Historia, naturkunnighet, franska, matematik-det- det är över-



Nå? Nå? upprepade fru Markurell. Men herr Markurell gjorde en fruktansvärd 
grimas, slet sig lös och rusade på dörren. Han hade icke lust att blotta 
sin svaghet ens inför en person som påstod sig känna honom i grunden. 
Först i farstun återvann han fattningen, gläntade lite på dörren och 
ropade i springan:



Hör nu hon! Det går bra! Barfoth säger-det blir-



det blir kanske överbetyg.



Det visste väl jag, sade fru Markurell med en mors underbara,lugna 
och enfaldiga tillförsikt. Herr Markurell smällde igen dörren, smått 
förargad.



Vid niotiden kom perukmakar Ström och konditor Wedblad, båda i samma 
ärende. Perukmakaren hade tio, konditorn femtio aktier i Förenade Metall. 
Skulle de sälja? Herr Markurell gav konditorn stora beställningar för 
aftonens fest och lät raka sig av Ström. Rörande det allmänna affärsläget 
gav han endast svävande antydningar. Den beramade skolfrukosten fängslade 
hela hans intresse. Fru Markurell hade begivit sig ned i staden, ovisst i 
vilket ärende. Kallskänkan och köksan fruktade herr Markurell som hin 
onde, köksan gömde sig i uthuset, kallskänkan lade sig på sitt läger under 
trappan, förebärande illamående. Herr Markurell plockade fram den ena och 
tvang den andra att tömma en konjak med peppar och ingefära. För resten 
visade han sig som en mild och älskvärd husbonde, stack till dem var sin 
tvåkrona, klappade dem under hakan, berättade skämtsamma och pikanta 
historier, tog dem chevalereskt på brösten. Kallskänkan, som aldrig smakat 
sprit med peppar och ingefära, började sjunga och skratta. Stämningen blev 
god och arbetet gick som en dans. Korgarna fylldes.



Då och då sprang herr Markurell ut på terrassen, vätte pekfingret och höll 
upp det för att pröva vindriktningen. Ostlig vind skulle ha vräkt 
Metallverkens rökmassor över Kupan och förstört hans fest. Men Försynen 
visade sig alltjämt nådig. En svag men stadig västlig bris strök genom 
Wadköpingsdalen, fösande framför sig små vita molntappar av oskyldigaste 
beskaffenhet. Herr Markurell kände sig på ett upphöjt sätt tacksam och 
förtröstansfull. Alla goda makter stodo på hans sida. Det förvånade honom 
en smula. Att hans beräkningar rörande affärer höllo streck, var ingalunda 
överraskande. Men att gossens examen tycktes arta sig över förväntan bra 
och att väder och vind fogade sig efter hans önskningar, det gjorde honom 
rörd,



blid och tacksam. Ty dylika ting stå mera direkt under Försynens kontroll, 
och herr Markurell visste fuller väl att han icke var någon särdeles god 
människa.



Han började undra om han icke, när allt kom omkring, var bättre än sitt 
rykte? Bättre än han själv tänkt sig?



Han erinrade sig, vad han måst genomgå i detta Wadköping, som låg vid hans 
fötter. Man hade visat honom ringaktning, vedervilja, förakt; myndigheter 
och enskilda hade aldrig försummat att lägga hinder i vägen för hans små 
spekulationer; otrogna gäldenärer hade skamlöst lurat honom; och andra, 
som icke lyckats lura honom, hade beskyllt honom för ocker och 
hänsynslöshet, fördärvat hans goda namn och gått så långt i ondska att de 
i gossens närvaro kallat honom procentare. Han var inför sig själv en 
ovanligt uppriktig man. Han ville icke förneka, att han understundom gått 
bröstgänges till väga. En och annan wadköpingsbo skulle antagligen ha 
varit mera välbärgad, om icke herr Markurell funnits. I ett och annat fall 
hade han kanske betingat sig skäligen stora eller möjligen oskäligt stora 
förmåner- men var går gränsen? Och vem kunde döma honom? Försynen hade 
icke dömt honom. Han hade kommit till Wadköping för att förtjäna sitt och 
gossens dagliga bröd. Han hade arbetat i sitt anletes svett, som skrivet 
står. Och han hade blivit rikligen välsignad Försynen hade icke dömt 
honom. Men Wadköping hade dömt honom, kallat honom ockrare och på sistone 
ej ens aktat för rov att be gossen dra åt helvete!



Herr Markurell, med ryggen stödd mot flaggstången, vars gulblåa fana 
varligt sveptes ut av den välsignade västan, samlade saliv i sin mun, luft 
i sina lungor och spottade på Wadköping. Han kände en välgörande och 
uppriktig tacksamhet mot Försynen, en viss aktning för sig själv och ett 
odelat förakt för den övriga mänskligheten.



Den stunden, minuterna eller sekunderna före och minuterna eller 
sekunderna efter det herr Markurell spottat på Wadköping, var utan 
tvivel den lyckligaste eller kanske den enda lyckliga i hans liv. Han 
kände det själv. Han kände det på ett bävande, religiöst, ödmjukt och 
storhetsvanvettigt sätt. Han förnam lyckans sötma, segerns stolthet och 
den fullkomliga ensamhetens majestätiska och fruktansvärda höghet. Han 
formulerade ögonblickets svindlande lycka i tre frammumlade ord:



Gud, gossen och jag.



I nästa ögonblick var herr Markurell åter herr Markurell, en framgångsrik 
affärsman och den lycklige men orolige fadern till en son, som höll på att 
ta studentexamen.



En och en, även två och två eller ännu flera i stöten, stego Wadköpings 
småborgare uppför Bergets tungsamma trappor för att bringa herr Markurell 
sin hyllning. Deras avsikt var visserligen helt enkelt den att uppsnappa 
ett eller annat visdomsord. Men just häri låg en utsökt hyllning. Herr 
Markurell kände sig smickrad. Han tog emot de hjälpsökande och rådvilla 
med en mild vänlighet, som gjorde dem än mera rådvilla och hjälplösa. Hade 
det varit hans avsikt att framkalla panik på Wadköpings börs och en 
fruktansvärd baisse i Förenade Metall (och det var kanske hans avsikt), 
kunde han icke brukat ett lämpligare medel. En ond människas glädje är 
olycksbådande för de goda. Herr Markurell talade mångtydigt som en Pythia. 
Han sade, att han hade sitt under tak och att han beklagade envar, som 
icke hade det. Han sade, att den som nu sålde, gjorde stora förluster. Och 
tillfogade omedelbart de båda ordspråken: Snålheten bedrar visheten, och: 
Den som gapar över mycket, förlorar ofta hela stycket. Han påstod, att 
häradshövding de Lorche var en hedersman, som visserligen skulle göra rätt 
för sig samt att rättvisan i alla händelser skulle ha sin gång, om så hela 
Wadköping skulle stå på huvudet. För resten bjöd han sällskapet på öl i 
skänkstugan, knuffade en i magen, dunkade en annan i



ryggen, slog en tredje på skuldran och uppmanade dem alla att taga dagen 
som den kommer och icke sörja för morgondagen. Hans glättighet blev 
alltmera diabolisk, hans gäster alltmera modstulna. Så småningom övergingo 
de helt till teckenspråket och herr Markurell talade ensam Han lämnade 
dagens text och berättade skämtsamma anekdoter, samma historier, som roat 
de båda kvinnorna. Wadköpings borgare drogo pliktskyldigast på smilbanden, 
men de drogo dem nedåt. Herr Markurell tog av sig rocken lade en servett 
över armen och betjänade i egen person sina gäster. Han gick så långt i 
tjänstvillighet, att han med en skoborste i näven föll på knä framför 
perukmakar Ström, som råkat trampa i någon orenlighet. Herr Markurell 
kände behov av att ödmjuka sig. Det fanns i fram gångens sötma och 
Försynens nådiga välvilja någonting som oroade honom.



Under det att han som bäst med verklig eller låtsad ödmjukhet putsade 
perukmakarens skor, rullade en två spänd droska om hörnet på utvärdshuset 
Kupan och körde upp på dess terrass. Konditor Wedblad som satt vid 
fönstret viskade till sin granne och viskningen gled snabbt och tyst från 
huvud till huvud och nådde slutligen den bullrande och bubblande herr 
Markurell. Han släppte borster och sprang upp. Han sade:



Be dem dra åt-



Han ryckte till sig rocken och sprang ut på verandan Han tog på sig 
rocken, steg ned för trappan och utförde en hastig serie småbugningar. I 
droskan satt syskonparet Rüttenschöld. Ur ren etikettsynpunkt var detta 
kronan på herr ,Markurells triumf.



Landshövdingen sträckte ut sin behandskade hand och sade:



Käre herr Markurell. Som ni själv ser! Min syster önskar tala med er. Jag 
hoppas att ni ska komma överens. Jag skulle också vilja tala med er, men 
jag är upptagen av 
skolan. Som ni vet! För resten kan jag hälsa 
från er son. Det tycks gå bra för den unge mannen. Vilket gläder mig. Ja, 
herr Markurell, jag kan säga att det gläder oss alla. Som så att säga sett 
honom växa upp. Var snäll och hjälp min syster.



Herr Markurell störtade fram och räckte den gamla damen handen. 
Landshövdingen sade:



Som du ser, kära Malla, har jag lyckligen fört dig hit. Om en halvtimme 
eller så skickar jag droskan efter dig. Blir det bra så, kära Malla?



Tante Rüttenschöld nickade ett stumt bifall, hon andades flämtande och 
stödde sig mycket tungt mot ett kraftigt paraply. Landshövdingen slog åter 
ut med handen och droskan rullade bort.



Tante Rüttenschöld och herr Markurell voro allena på terrassen. Herr 
Markurell mumlade: en stol, och rusade in efter fru Markurells stoppade 
emmastol. Tante Rüttenschöld gick med små, tunga steg tvärsöver terrassen, 
stannade vid stentrappans krön. Herr Markurell lunkade efterhenne med 
emmastolen i famn, ställde den tätt bakom



henne. Hon pekade med paraplyet och sade:



Herr Markurell, där ligger Wadköping. Där ligger domkyrkan och där ligger 
slottet, och där ligger rådhuset.



Ja, de gör så, instämde herr Markurell.



Tante Rüttenschöld sjönk ned i stolen och satte sig till rätta. Hon såg 
sig omkring.



Här, sade hon, har jag inte varit sedan anno aderton hundra sextiotre på 
våren. Besinna det! Det är jämnt femtio år sen dess. Då fanns det minsann 
inga stentrappor och inte heller något utvärdshus. Utan bara en 
torparstuga. Men den var mycket nätt och målerisk, det må jag säga. Min 
salig mor, som tecknade utmärkt väl, hade sin skissbok med sig och gjorde 
en alldeles förträfflig teckning av torparen i dörren omgiven av sin 
hustru och sina barn. Ett mycket honnett och präktigt folk, fast jag nu 
inte



precis minns, vad karlen hette. Tilda hette hustrun, Tilda på Berget. Hon 
hade de yppersta murklorna om vårarna, bara toppmurklor. Jag vill minnas 
att det fanns en aldunge på andra sidan gärdsgården och ett källsprång med 
särdeles friskt vatten. Finns det kvar? Nå, då ska jag be om ett glas 
vatten.



Herr Markurell med guppande mage och flygande rockskört skyndade att 
efterkomma den gamla damens önskan. Han återvände med en bricka, på vilken 
han radat upp hallonsaft, citronsaft, körsbärssaft och vinbärssaft samt en 
immig vattenkaraffin. Tante Rüttenschöld tog ur ridikylen upp en påse med 
sura karameller. Hon avböjde saften men slog i ett stort glas vatten, som 
hon ställde på knät, hållande ikring det med båda händer. Hon sade:



Min gudson och frände, häradshövding de Lorche står i förbindelse hos herr 
Markurell för sjuttio tusen kronor. Är det inte så? Min bror och jag ha 
försökt att anskaffa summan nu på morgonen, men vi ha inte lyckats. Vi 
skulle vilja erbjuda vår borgen, om herr Markurell tror, att vi äro goda 
för beloppet.



Säkert, säkert, mumlade herr Markurell och gjorde en övertygad men 
obestämd gest med händerna. Tante Rüttenschöld satt en stund tyst; därpå 
läppjade hon på glaset och sade:



Herr Markurell undrar nog, varför jag sitter så här och håller kring 
glaset. Det är för att värma vattnet en smula. Min kära mor hade den vanan 
eller rättare ovanan att dricka iskallt vatten. Men sommaren aderton 
hundra sextiosju sa professor Petschke i Karlsbad åt henne, att om inte 
friherrinnan låter bli att dricka iskallt vatten, så kommer friherrinnan 
att totalt ruinera sin mage. Sen dess var både hon och jag mycket 
försiktiga. Och det tror jag att vi mått bra av.



Säkert, säkert, mumlade herr Markurell. Tante Rüttenschöld bjöd honom en 
karamell, som han körde långt ned i halsen, hostade upp och stoppade 
in igen. Tante Rüttenschöld sade:



Det är mycket uppfriskande med sura karameller. Men vad jag nu skulle 
säga. Häradshövding de Lorche lär dessutom stå i förbindelse för två 
hundra femtio tusen kronor. Och herr Markurell har som säkerhet sju hundra 
femtio aktier i Förenade Metallindustrier. Min bror och jag skulle vilja 
ställa en annan säkerhet i stället för de där aktierna. Går det för sig? 
För tillfället kan vi endast lämna våra namn samt överste Edeblads och 
greve Brenners. Är det tillräckligt?



Herr Markurell svarade kort och avhugget:



Nej.



Därpå tillade han:



Törs en fråga, törs en bara fråga-Varför är herrskapet så angelägna om 
att byta ut de där aktierna?



Och då hon icke svarade, höjde han rösten och sade:



Vet lilla fröken Rüttenschöld va man sa i min barndom, när man svälte räv? 
Så här sa man: Min räv och din räv ha lika långa rumpor. Sa man!



För första gången under samtalets lopp vände tante Rüttenschöld sina 
stora, kupiga, mattgrå ögon mot herr Markurell. Hon såg honom stint i 
ansiktet och svarade:



Tror herr Markurell att jag sitter här och svälter räv, så tar han fel. 
Min bror och jag vill ha tillbaka aktierna, därför att de icke tillhöra 
häradshövdingen. De tillhöra "Jesu Krubba". Det vet herr Markurell lika 
bra som jag.



Jag vet ingenting, ingenting, muttrade herr Markurell och såg sig oroligt 
omkring. I skänkstugans fönster skymtade grådaskiga ansikten, Wadköpings 
bedrövade och oroliga småborgare. De gräto visserligen icke men påminte 
likväl på något sätt om den där gossen Markurell, som brukade sitta i 
fönstret vid Vedbotorget och gråta. Tills en dag en ängel steg ned från 
himlen och förde honom bort från de stirrande wadköpingsbarnen.



Tante Rüttenschöld sade:



Om det inte vore för den sakens skull, så sutte jag inte här, herr 
Markurell. För jag skäms att sitta här. Men som det nu är, skulle jag 
skämmas ännu mer, om jag inte sutte här.



Hetsa inte upp sig, bad herr Markurell och klappade henne på skuldran. 
Lilla fröken vet inte riktigt hur det hänger ihop. Om häradshövdingen går 
i konkurs, så är det osäkert att jag får någon glädje av de där aktierna. 
Men att häradshövdingen får sorg av dem, det är nog säkert. Men släkten 
ska inte lägga sig i den här saken. För jag håller mig till 
häradshövdingen. Släkten har varken gjort mig ont eller gott.



Vad har Carl-Magnus gjort honom för ont? frågade tante Rüttenschöld. Herr 
Markurell rev sig i sin rävröda hårkrans.



Jag ska säga lilla fröken, att han har inte gjort mig mera ont än andra. 
Vi ha haft affärer ihop och ibland har han varit kitslig. Som med husköpet 
till exempel. Men ibland har jag sett mig till godo. Så det får kvitta. 
Och märk det -jag tycker om karln. Eljest kunde jag ha satt krokben för 
honom mer än en gång. Men han hade förtroende för mig, och det tyckte jag 
om. Och så var det gossen också. Han hade som ett bättre hem där. Lilla 
fröken ska tänka sig, att med en sån mor kan det inte bli någon finare 
uppfostran. Och jag har ju haft så liten tid se. Men grevinnan är fin, 
adlig och grevlig och allt det där. Hon var som en



mor för gossen och det tyckte jag om. Nu är det slut med det, ser lilla 
fröken. Och då har man bara att tänka efter om man kan förtjäna någonting 
på affären. Och det kan jag, guskelov.



Tante Rüttenschöld vek långsamt och med omsorg ihop den sura 
karamellpåsen, stoppade den i ridikylen och stängde låset med en knäpp. 
Katten Susanna kom makligt glidande uppför stentrappan, stannade häpen 
framför den gamla damen, lade öronen bakut och nosade misstänksamt 
på hennes klädafåll. Tante Rüttenschöld strök henne med paraplyet över 
ryggen. Hon sade:



Bror Axel och jag hade tänkt att vi skulle göra vad vi kunde för att 
undvika det här. Axel har ju sin pension och jag är gammal och behöver 
inte mycket. Jag har levat i Wadköping hela mitt liv och mina föräldrar 
och farföräldrar och morföräldrar före mig. Det blir svårt för mig det 
här. Om vi nu garantera herr Markurell att han inte skall förlora 
någonting på Carl-Magnus, skulle inte herr Markurell vilja avstå från den 
där förtjänsten eller vad det är han räknat ut?



Herr Markurell stirrade framför sig, han suckade tungt och sade:



Nej, lilla fröken. Jag ska säga-det vore ingen uträkning för mig. Jag 
förstår nog hur det kan kännas för folk, som har en fin gammal släkt och 
allt det där. Jag förstår't, lilla fröken, märk det! Men det är annat med 
folk som jag. Har jag inte pengar och mycket pengar, så är jag ingenting. 
Jag är inte värd mer än en lus på ett tomt klädstreck. Det är ingenting 
fint med mig, det är ingenting hedersamt, det är ingenting alls. När jag 
dör en gång, så kunde gossen lika väl ha perukmakar Ström eller bagare 
Wedblad till far. Då är jag hö och inte ens det. Men lämnar jag pengar och 
bra med pengar efter mig-ja, se det är annat. Det minns han. För jag ska 
säga lilla fröken-för allt vad en glömmer här i världen, men pengarna 
glömmer en sist.



Katten Susanna hoppade upp i tante Rüttenschölds knä, och den gamla damen 
makade isär sina ben för att bereda henne en bekväm viloplats. Hon gjorde 
sig underrättad om kattans ålder och antalet ungar, varifrån hon 
härstammade och huruvida det var en god råttkatt. Herr Markurell svarade 
prompt och färmt på alla frågor. Han drog propparna ur saftflaskorna och 
sökte förgäves truga i den gamla damen några droppar. Han blev alltmera 
orolig utan



att veta någon rimlig orsak. Tante Rüttenschölds lugn plågade honom. 
Slutligen sade han:



Lilla fröken är rasande på mig. Det förstår jag. Märk det! Jag förstår, 
begriper och erkänner. Men det är som det är. Människan av kvinna född har 
sin tid och den som gräver ned sitt pund står där som ett får. Hade Herren 
skapat mig som en nors, så hade jag summit, och hade han skapat mig som en 
svala, så hade jag flugit. Märk det!



Tante Rüttenschöld vände sig ännu en gång till honom och frågade:



Är det herr Markurells sista ord i den här saken? Att han inte tar var 
borgen varken för de sjuttio tusen eller för aktierna?



Just det ja, svarade herr Markurell, nöjd med att ha blivit fullt 
förstådd. Just det. Varken det ena eller det andra. Hon har ett klart 
huvud, det får jag säga.



Och han tillade, tvingad av en oro som blev allt häftigare och allt 
obegripligare:



Jo, jag ser att lilla fröken är rasande. Och det är djäkligt förargligt 
att behöva säga nej, när lilla fröken omakat sig hit för första gången på 
femtio år. Men se, jag kan inte, se! Lilla fröken ska inte tycka, att jag 
är elak för det.



Tante Rüttenschöld såg på honom med en lång, lugn, eftertänksam 
gammalfolksblick, som stegrade herr Markurells oro till det yttersta. Hon 
sade:



Jag vet inte, om herr Markurell är elak eller ej. Men jag tror att han får 
sitt straff.



Kanske det, kanske det, mumlade herr Markurell och for med båda händer 
genom hårkransen. Och pressad av sin obegripliga oro böjde han sig 
plötsligt ned, lade händerna på tante Rüttenschölds skuldror och viskade i 
hennes öra:



Söta någon, lilla käraste fröken, är det ingenting annat en kunde göra? 
Jag skulle så förbannat gärna göra henne en tjänst.



Tante Rüttenschöld smålog och svarade:



Jo, herr Markurell, han kan lämna mig ensam här, 
tills droskan kommer och hämtar mig. Jag är snart åttio, jag, och orkar 
inte så mycket. Och det kan vara roligt att sitta här en stund och titta 
på gamla Wadköping.



Herr Markurell rätade upp sig med en stålfjäders tysta spänstighet: gående 
på tå och baklänges smög han sig tillbaka mot trappan.



Han stängde in sig på sitt kontor.



I skänkrummets fönster stodo Wadköpings småborgare, gråbleka och 
bedrövade, stirrade envist på tante Rüttenschöld.



Den gamla damen strök med lugnt behag herr Markurells spinnande katt över 
ryggen. Hon betraktade Wadköping, som sett henne födas, fostras och leva i 
Herrens tukt och förmaning. Och som snart skulle se henne dö i det 
gredelina kabinettet vid Klostergatan. Dö, begravas, hedras, glömmas.



4 Kapitel 4

Klockan halv tolv kom olycksbudet. Unge Markurell hade inför 
censor, lärare och examensvittnen blottat en häpnadsväckande okunnighet i kemi. 
Det var överraskande, ty läraren i kemi stod i ett intimt finansiellt 
förhållande till den äldre Markurell. Men människors opålitlighet är det 
enda pålitliga i en värld, som befolkas av borgenärer och gäldenärer. Herr 
Markurell visade självbehärskning, han sade endast:



Satan! Jag kommer med frukosten. Jag ska bjuda hela byket på frukost! Sen 
få vi se!



Lektor Barfoth blev orolig.



Markurell, sade han, man ska inte försöka muta den stora massan. Den är 
omutlig. Hallå! Hör du vad jag säger? Den



är omutlig. Man ska muta dess ledare. Bjud mig och Leo på frukost-



Er har jag ändå, svarade Markurell, ringde av.



Lektorn tänkte:



Han har blivit galen. Det betyder så lite. Det ändrar inte en bokstav i 
allmänna historien och det ändrar inte en bokstav i Johans betyg. Låt 
honom hållas.



Och han uppsökte ett ensligt klassrum, lade sig på väggbänken och somnade. 
Ty som vi minns hade han vakat hela natten.



Herr Markurell å sin sida förlorade icke ett ögonblick. Han ställde upp 
kallskänkan, konditorn och perukmakarn i ett led och fördelade korgarna 
dem emellan. Själv tog han korgen med vin, sprit och cigarrer. Han 
mönstrade sin lilla trupp och sade:



Det är synd, att inte människan är hemma. För det ska vara värdinna 
om det ska vara fint. Men maten är halva födan och nu gå vi med gud.



Han satte sig i marsch ned mot staden.



Wadköpings småborgare följde honom ut på verandan, sävliga, dåsiga, dystra 
som vintersömniga bin. Sedan de förvridit sina ansikten på tre eller fyra 
olika sätt, utstött lika många suckar, gäspat, snutit sig och harklat, 
gnidit sina ben och armar, lämnade de Kupan och styrde kurs efter visen.



Sålunda nalkades herr Markurell staden, tyst och eftertänksam. Han hade 
kastat sig in i ett företag, som krävde mycken takt och urskillning. Och 
ehuru han visst icke ville frånkänna sig dessa egenskaper, skulle han dock 
önskat att han haft en fin och bildad kvinna vid sin sida. Om han mött fru 
de Lorche, skulle han trots den tillspetsade situationen ha begärt hennes 
bistånd. Denna gunst blev honom emellertid icke beskärd; i dess ställe 
sände honom Försynen överstinnan Edeblad och kaptenen greve Brenner. 
Kaptenen och överstinnan lämnade just Östertull i avsikt att taga en 
promenad över berget. Då de varsnade herr Markurell i spetsen för sin 
skara, stannade kaptenen.



Fy tusan, Markurell! muttrade han mellan tänderna. Jag vänder!



Överstinnan hade också stannat, men hennes förstånd var alltjämt i 
verksamhet. Hon sade:



Vi måste vara vänliga mot herr Markurell. Tänk på att han har Carl-Magnus 
i sitt våld.



Och dåraktig som alltid, då hennes förstånd icke stod alldeles stilla, 
gick hon rakt fram mot herr Markurell som; stannat, försjunken i tankar. 
Herr Markurell tänkte:



Människan är fjollig, men hon är överstinna och grevinna och allt det där. 
Hon är den rätta.



När därför överstinnan med det vänligaste leende besvarade hans hälsning, 
hejdade han henne och sade:



Överstinnan lilla, vill hon göra mig en tjänst. Det är en



stor tjänst, överstinnan! Och den kommer att få sin lön. Märk det!



Carl-Magnus! tänkte överstinnan och log och nickade och blinkade och gav 
med alla tecken till känna, att hon Önskade tjäna herr Markurell. Han 
fortsatte:



Saken är den, överstinnan, att jag tänker bjuda rektorn och professorerna 
och hela byket på frukost. Fin frukost! Men människan jag har, är inte 
hemma. Och inte kan man bjuda på fin frukost utan fruntimmer? Kom med på 
ett hörn, överstinnan, och var som värdinna.



Ska jag frågade överstinnan hjälplöst. Herr Markurell mätte och vägde 
henne med en illslug blick; han tog henne varligt i armbågen och vände 
henne helt om. Hans röst var söt som honung:



Ja visst, överstinnan lilla. Hon ska vara som en mor för oss alla.



Ska jag upprepade överstinnan och satte sig tveksamt men lydigt i gång. 
Vad annat kunde hon göra? Herr Markurell ledde henne varligt med fast 
hand. Bakom henne marscherade kallskänkan, konditorn och perukmakaren, 
upptagande vägens hela bredd med sina personer och korgar. Och med hennes 
förstånd var det alldeles som vanligt.



I hörnet av Klostergatan mötte Carl-Henrik, som för sent ångrat sin flykt. 
När han nu såg överstinnan infångad av herr Markurell, tvärstannade han 
och blev stående framåtböjd med båda händer stödjande sig mot käppen. En 
nytänd cigarrett lossade ur mungipan och föll. Herr Markurells hälsning 
blev obesvarad.



Herr Markurell sade:



Det är besynnerligt och underligt, överstinnan. Jag har bott här i aderton 
år, och ändå tycks det som om folk inte skulle känna igen mig. Men jag ska 
lära dem, överstinnan. Märk det! Bara gossen har tagit sin examen i dag, 
så ska jag lära dem.

Han ökade takten och överstinnan trippade flämtande och med 
flammande rött ansikte vid hans sida. Han sade:



Överstinnan, stackare, som är barnlös, kan det just göra detsamma. Jag 
menar att gå som ett åtlöje. Men mig gör det inte detsamma. En far ska 
lämna ett aktat namn efter sig. Gossen ska inte skämmas för namnet. Kom 
det ihåg! Om jag så ska sätta hela byket på fattighuset.



Plötsligt stannade han och grep med vänstra handen hårt kring pannan. 
Ögonen doldes av handen och överstinnan kunde endast se den spasmodiskt 
grinande munnen med dess krokodiltänder och oroligt slingrande tungspets.



Stackars herr Markurell, viskade den beskedliga människan, glömmande 
Carl-Magnus och Wadköpings hotade lugn. Stackars herr Markurell.



Herr Markurell lät handen sjunka och betraktade henne med förvåning. Och 
han spottade och sade:



Stackra inte mig, överstinnan. Jag reder mig. Det är bara det att jag 
nästan skulle önska-nära på!-att jag inte hade någon pojke. Då skulle 
jag lära dem! Nu är det som att gå på lina.



Han tog henne under armen och förde henne över skolgårdens sandöken, som 
låg öde. Portalklockan visade tre kvart på ett och ett var timmen för 
frukostrasten.



Studentexamen i Wadköping är någonting dystert och högtidligt. Skolan 
ligger försänkt i djup tystnad; man talar lågmält eller tiger. Skolgården 
är avstängd för profanum vulgus ej genom maktspråk utan tack vare den 
anständighetskänsla, som förbjuder varje god wadköpingsbo att lättsinnigt 
nalkas en oförskyllt lidande. Smärtan är i Wadköping helig. Abiturienter 
och barnsängskvinnor betraktas med samma skygga vördnad och medlidande. 
Man tystar stegen eller gör ännu hellre en lång lov kring huset, där vånda 
råder. Icke ens samhällets drägg, ölutkörarna, rulla

den dagen sina skramlande åk över Skolgatans knaggliga stenar.



Visserligen klättra i Barfothens alm en skara första- och andraklassister 
oförtrutet upp och ned, upp och ned. Men det sker icke för nöjes skull. 
Från almens högre grenar kan man kasta en blick in i de närmaste 
klassrummen. Till dessa rum förlägges sedan gammalt mogenhetsexamen, och 
de behjärtade gossarna äro samhällets utkik. Barfothens alm är den dagen 
att förlikna vid de berömda ekarna i Dodona. Rektor Blidberg är den 
pelasgiske Zeus. För den som vet att rätt tolka hans anletes uttryck, där 
det med hakan vilande i handen stirrar ut över gården, för honom är 
ingenting fördolt. Tysta glida dagens timmar, och tysta glida oroliga 
mödrar fram till almen och lyssna till suset i dess grenar. Endast 
viskningar! En helig sed förbjuder dessa gossar att höja rösten utöver det 
knappt urskiljbara. Om någon av dem faller ned och bryter en arm eller ett 
ben, kasta sig kamraterna över honom, tilltäppa hans mun och forsla tyst 
och snabbt bort honom. Rop och skrik får icke förekomma.



Och skolans tystnad smittar hela staden, som för resten aldrig är 
bullrande. Den 6 juni 1913 var Wadköpings dystra högtidlighet dystrare och 
högtidligare än vanligt. Det är högtidligt att ha sina pojkar i examen, 
det är ännu högtidligare att bli ruinerad. Bistra parcer spunno en tråd av 
guld och purpur. Guldet skänkte dem det idoga Wadköpings flit och möda, 
purpurn herr Markurells hjärta.



Ännu-klockan 11.45-var detta hjärta osårat. Förargad, orolig men sitt 
lynne likmätigt kry som en mört trängde herr Markurell genom tystnadens 
öken in i dess tempels allra heligaste. Följd av kallskänkan, konditorn, 
perukmakaren och ledande överstinnan vid armen. Eho som satt sin fot i 
Wadköpings Högre Allmänna Läroverks kollegierum, skall förstå det 
fantastiska i herr Markurells 
tilltagg. Eho som sett de åldriga, allvarliga 
möblerna, da åldriga, tunga, stolomkransade bordet med sin spartanska 
vattenkaraffin och sitt exemplar av skollagen, de vördnadsvärda porträtten 
av biskopar, rektorer, professorer och donatorer, han vet att detta icke 
är platsen för brunstekta kycklingar, rodnande rädisor, smältande fet lax, 
vitt duktyg, lättsinnigt smäckra glas, Bourgognes förrädiska druva och 
Wadköpings specialitet, konditor Wedblads gräddbakelser. Endast i herr 
Markurells hänsynslösa själ kunde iden födas och förvandla ett kollegierum 
till en krog. Man måste kanske hålla honom räkning för att han icke 
släpade med sig en sex mans orkester.



Men det var icke hans avsikt att göra buller och väcka uppmärksamhet. 
Tvärtom-han ville bereda en överraskning, och det råder intet tvivel om 
att han lyckades. Rektor Blidberg i klassrummet bredvid hörde endast ett 
svagt klirrande av silver, glas och porslin. Han tänkte:



Gud ske pris att detta är min sista examen! Jag börjar bli slapp och slö. 
Mina sinnen förvillas. Jag är törstig och hör genast en kork smälla, jag 
är hungrig och känner doften av nystekt kyckling. Det är ingenting ont i 
kyckling och vin, men jag borde inte tänka på det just nu. Jag är bestämt 
ett gammalt fä.



Han suckade tungt och klockan slog ett.



Men det ringde icke. Herr Markurell hade förbisett den omständigheten, att 
rastklockan icke ringer på studentdagen. Han var vidare okunnig om den 
tystnadens lag, som bjuder abiturienter och lärare att vid frukostrasten 
nästan ljudlöst lämna klassrum och skola. Alltjämt upptagen av dukningen, 
med hesa viskningar och stora åtbörder ledandes sina medhjälpare, glömde 
han bort klockan. Sålunda gick den frikostiga tanken att bespisa hela 
byket om intet. Desto mera återstod för de av det utvalda, för rektor och 
censorerna.



Klockan 12.10 trädde de tre herrarna in i kollegierummet. Av censorerna 
var den ene från Uppsala, naturvetenskapare, skäggig, tungsint och grinig. 
Han räknade på långt håll släkt med Carl-Magnus de Lorche och kände 
överstinnan. Den andre kände också överstinnan men räknade icke släkt. Han 
var från Lund, en slätrakad prelat, glad, godlynt och bredmynt, med två 
rävar bakom vardera örat.



De tre hemrna samtalade ivrigt och samtalet rörde sig kring Johan 
Markurell, vars utsikter ytterligare försämrats under den sista 
halvtimmen. Den skäggige ville hans ofärd; prelaten förde hans talan. 
Rektor blundade och mumlade ja, ja, jo, jo. Han kunde icke anklaga en 
skolans lärjunge, men han förmådde icke heller prisa en yngling, för 
vilken gnosticismens läror voro fullkomligt främmande. Hans ställning var 
brydsam, han slog upp ögonen, lyfte sitt tunga huvud.



Framför honom stod ett rikt dukat bord, bakom bordet med servetter under 
armen herr Markurell, kallskänkan, konditorn och perukmakaren. Överstinnan 
hade för tillfället gömt sig. Rektor slöt ögonen, vidgade näsborrarna och 
andades djupt och tungt.



Professorn i naturvetenskap och professorn i teologi blevo nu också bordet 
varse; de tystnade och gjorde vad varje svensk gör, då han ställes framför 
ett dukat bord-de lade händerna på ryggen. Ett vackert bevis på 
folklynnets naturliga blygsamhet.



Herr Markurell gned sin upphettade, fuktiga panna och sina kinder med 
servetten och sade:



Herrarna genera sig inte! Det är väl unnat! Fan så svettigt men nu är det 
gjort. God mat, äkta viner! Hugg i!



Herr Markurell-mumlade rektorn. Plötsligt lyftes hans huvud och uppbars 
av ämbetets majestät.



Markurell! Hur-vågar-ni-?



Vågar? upprepade herr Markurell; Nå, det var en smal sak att våga. 
Herrarna tror kanske, att jag har avsikter. Nej! Men dagen; har sin 
betydelse. Det är inte för mycket, att en far kostar på en smula. Herrarna 
ha sitt jobb och jag har mitt, men äta måste vi alla. Genera sig inte! Det 
är gott, det är fint! Det är överstinnan som bjuder så att säga, fast jag 
betalar fiolerna. Överstinnan! Var fan håller hon hus? Satan!



Han snurrade runt och slog undan en tung gardin. Överstinnan Edeblad 
trädde fram ur fönstersmygen. Det är troligt att hennes förstånd åter 
börjat röra på sig, det är troligt att hon insåg det fatala i sin 
ställning som herr Markurells värdinna i skolans kollegierum. Men det gavs 
icke längre möjlighet till återtåg. Överstinnan var blid, försynt, skygg. 
Men hon var kvinna och ställd öga mot öga med den lede Skam bet hon utan 
att blinka huvudet av honom. Blid och älskvärd gled hon fram till de tre 
förstummade herrarna, skakade hand, önskade dem välkomna-



I rektors öra viskade hon ett hastigt:



Tänk på Carl-Magnus!



Rektor Blidberg tänkte:



Där stå kycklingarna och där står vinet. Mina sinnen äro icke förvillade 
men min hjärna är omtöcknad. Tänk på Carl-Magnus! Herre, det vore oss 
bättre att dessa kycklingar levde och herr Markurell låge brunstekt på ett 
fat. Tänk på Carl-Magnus!



Professorn i naturvetenskap flyttade sina händer från ryggen till magen. 
Han sade:



Här föreligger det faktum, att en främmande men välvillig herre bjuder oss 
på mat. Mat måste vi ha, ju förr desto bättre. Konklusionen blir-



Han tog en tallrik ur överstinnans hand, rågade den och åt. Prelaten 
bredde en smörgås, förde överstinnan in i en fönstersmyg och började ett 
viskande samtal. Rektor Blidberg stödde sitt huvud i handen och tänkte:



Där står Wedblad, där står Ström. Före kvällen vet hela



Wadköping att Markurell försökt muta mig och censorerna med mat och dryck. 
De äta, olyckan är redan skedd. Konsekvensen blir att vi måste underkänna 
unge Markurell. Det skall tysta onda tungor. Å andra sidan skall det göra 
fadern ursinnig. Tänk på Carl-Magnus! Jag vet varken ut eller in. Men jag 
vet, att olyckan knappast kan bli större, om jag tar mig en smörgås.



Och han tog sig en smörgås och ytterligare en och flera. Herr Markurell 
triumferade. Det älskvärda i hans lynne sprudlade upp som ett friskt 
källsprång. Han gick fram till rektor, tog honom i famn och viskade:



Rektom! Det här ska ni inte behöva ångra. Vänta bara! Det kommer en 
överraskning.



Herr Markurell, mumlade rektorn, jag tackar, men jag behöver inte flera 
överraskningar i dag.



Efter någon tvekan gick herr Markurell fram till professorn i 
naturvetenskap, som med lugn konsekvens plöjde igenom assietterna. Herr 
Markurell var en tämligen liten man, professorn en jätte. Herr Markurell 
varken vågade eller kunde taga honom i famn, men genom att sträcka sig på 
tå lyckades han lägga handen på hans axel.



Herrn! sade han. Professorn! Herrn känner mig inte, men jag är Markurell. 
H. H. Markurell på Kupan. Jag är far-



Då beklagar jag, avbröt den skäggige. Herrns son har rett sig ganska 
skralt.



Herr Markurell ryggade tillbaka, hans ansikte uttryckte sorg, förebråelse 
och en gränslös förvåning, som efter vad vi veta måste ha varit en 
skickligt utförd imitation.



Han skakade på huvudet.



Nej, professorn! Inte min gosse, inte! Det måste vara ett misstag. Han kan 
sina stycken. Tag lite lax. Den är god, den är fin.



Den skäggige smakade på laxen och sade:



Herrns lax är utmärkt, men herrns son är den skralaste !



pojke vi haft hitintills. Han är inte dum men han är lat Jag känner den 
där typen. Han har fuskat sig fram från första klassen till den sista.



Han! skrek herr Markurell och behövde inte längre spela rektor! Ska han 
stå där som ett beläte? Gossen! Har gossen fuskat sig fram?



Tänk på Carl-Magnus! mumlade rektorn och behöll sin hjärna kall. Men han 
förmådde icke prisa en yngling som-



Nu framträdde prelaten ur fönstersmygen och bakom honom skymtade 
överstinnans gråvita, förskräckta ansikte



Herr Markurell kan vara lugn. Er son blir troligen godkänd. Han har 
visserligen varit en smula svag i kemi, men det betyder ingenting.



Vad säger du, människa? frågade den skäggige och glömde för ett ögonblick 
att tugga. Kemi! Betyder kemi ingeting?



Prelaten klippte en smula med ögonen, ordnade ansiktet och började med en 
röst, som skolats på predikstolen:



Kemi är humbug. Kemi är alkemi. Kemi är den vidskepliga människans sista 
tillflykt-



En teolog talar om vidskepelse! mullrade den skäggige och stack i sin 
upphetsning gaffeln djupt ned i en kycklings bröst. En teolog! Ha, ha, ha! 
En teolog!



Prelaten mös och blinkade åt rektor Blidberg, som mös och blinkade igen 
utan att begripa ett dyft. Debatten självdog mycket hastigt och herrarna 
åto en stund under tysnad. Herr Markurell kilade bort till sina vänner 
konditorn och perukmakaren, som tysta och andäktiga lyssnade till den 
lärda trätan. Han viskade:



Kemi är humbug! Kom det ihåg!



Men hans ögon stodo heta och stirrande, oavvänt riktad mot den skäggige. 
Om någon var det tydligen han som



skulle bereda gossen ofärd. Herr Markurell avskydde honom och behövde 
honom. Och han var oåtkomlig. Han kunde icke mutas med mat och dryck eller 
med pengar. Han stod icke att köpa. Men han var dock en människa, hans 
sinnen och lynne kunde påverkas, han kunde få en ljusare syn på tingen, 
ett välvilligare sinnelag. Korteligen, han kunde möjligen i någon mån 
berusas.



Herr Markurell såg sig omkring. Teologen och överstinnan hade åter dragit 
sig tillbaka i fönstersmygen; rektor stod försjunken i ett automatiskt 
tuggande och tänkande. Herr Markurell smög sig på tå fram till bordet, 
utvalde bland buteljerna den äldsta av Bourgognes trinda döttrar, tog 
tvenne glas och gick alltjämt på tå fram till den storätande 
naturvetenskapsmannen. Han ställde ifrån sig butelj och glas på 
bordskanten, lade handen milt vädjande på jättens arm och började med 
lågmäld, len röst:



Professorn! Professorn blev rasande för vad han sa, den där teologen. Ja 
visst fan var det dumt. Men inte ska professorn vara rasande! Kemi är bra, 
det är inte fråga om det. Men om en yngling är välartad, professorn, om 
han är anständig och arbetsam och välartad-då är det huvudsaken. Medge 
det, professorn. Det är huvudsaken och kemi är bisaken. Huvudsaken är att 
han gör sin far heder och glädje. Medge det!



Jag är villig att medge det, svarade professorn och ställde från sig 
tallriken. Herr Markurell sade:



Då dricker vi på det!



Han slog i. Den skäggige höll glaset under näsan och inandades med 
välbehag vinets doft. Han tömde glaset, smackade och räckte omedelbart 
fram det att fyllas på nytt. Herr Markurells diaboliska hjärta skrattade 
av fröjd, hans hand darrade. Skål, mumlade han, skål, skål. Den skäggige 
tömde sitt andra glas och lät det långsamt sjunka. Herr Markurell stod med 
buteljen i beredskap, slog i. Professorn 
betraktade honom med en frånvarande och 
på samma gång eftertänksam blick, som började besvära herr Markurell.



Slutligen sade han:



När jag nu ser närmre på herrn, så förstår jag, att jag måste ha begått 
ett misstag. Jag har förväxlat namn. Det händer lätt, då man så där 
presenteras för en skara ynglingar i klump. Den pojke som jag åsyftade och 
som verkligen var ovanligt skral i kemi, kan omöjligen vara herr 
Markurells son.



Se där! utbrast herr Markurell. Vad var det jag sa? Det dricker vi på.



Och han tänkte:



Nu har jag dig, min gubbe! Det var tusan vad det gick gesvint!



Vinet är förträffligt, mumlade den skäggige, fortsatte:



Nej, det måste ha varit ett misstag. Så vi kan hoppas, att herrns son 
hörde till de bättre. För resten var hela klassen ganska jämngod i kemi 
undantagandes det där svarta fåret. Jag minns nu inte vad namnet var, och 
det gör också detsamma. Han var verkligen svart i dubbel bemärkelse och 
påminde icke obetydligt om min käre frände Carl-Magnus de Lorche.



Då var det Louis de Lorche, sade herr MarKurell och log ett brett och 
glatt leende. Det dricker vi på, professorn.



Den skäggige drack men skakade på huvudet.



Nej, Louis känner jag. Mycket väl. Han liknar mer sin våckra mor. Nej, det 
här var en annan. Men nu minns jag -jag tror att det var Barfoth, som 
berättade. Eller också var det Leontin. Nå, det kan göra detsamma, men 
troligen var det Leontin, ty Barfoth har jag inte träffat den här gången. 
Super han fortfarande? Det är för bedrövligt. Jo Antagligen var det 
Leontin. Han påstod att man påstår - som rätta formeln är för dylika 
historier-att bemälde unge man-ja, den där vi talade om-skulle vara 
oäkta



son just till min käre Carl-Magnus. Det är naturligtvis prat, fast jag må 
säga att likheten-



Prat? upprepade herr Markurell. Nej, professorn kan sätta sig på, att det 
inte är prat. För sån är han! Häradshövdingen! Svin! Det är vad jag kallar 
ett svin. Det dricker Vi på.



Han drack. Plötsligt vände han sig mot sina blygsamma vänner vid väggen 
och ropade:



Du, Ström! Känner du till att häradshövdingen ska ha en oäkta son i 
studentklassen?



Perukmakaren ryckte till som om han fått ett skott mitt i bröstet.



Varför-varför-skulle jag känna till det?



Wedblad då? frågade herr Markurell. Sockerbagaren stirrade på honom; 
läpparna och de feta kinderna arbetade, men han fick inte fram ett ljud. 
Herr Markurell pekade på de båda vännerna och hånlog.



Titta på de där figurerna, professorn. Den ene är perukmakare och den 
andre är sockerbagare. Den ene vet allt som inte har skett, och den andre 
vet allt som inte ska ske. Ha, ha, ha!



Vinet, kvickheten, den lätta segern över gossens farligaste fiende, gjorde 
honom spelande glad. Hans blick sökte rov och föll på rektor Blidberg, som 
slagit sig ned i sin rektorsstol vid bordsändan och hopsjunken till ett 
knyte stödde pannan mot bordskanten. Man kunde tro att han läste från 
bordet, men i själva verket gjorde han vad överstinnan bett honom 
göra-han tänkte på Carl-Magnus. Han tänkte på den ohyggliga skandal som 
hotade huset de Lorche, "Jesu Krubba", alla de äldsta släkterna, allt 
gammalt och vördnadsvärt i Wadköping.



Rektor! ropade herr Markurell, och då gubben icke lystrade, gick han bort 
och knackade med knogen på hans hjässa, som var kal och gul som ett 
strutsägg. Blidberg lyfte sitt tunga huvud.

Herr Markurell sade:



Rektor-har han hört? Det påstås att Carl-Magnus har en oäkta son i 
studentklassen. Vem kan det vara?



Rektors svar lät vänta på sig en halv minut men slungades slutligen fram 
med hysterisk häftighet.



Det!-har!-jag!-aldrig!-hört! Aldrig!



Det hörs att han ljuger, konstaterade herr Markurell lugnt. Och vändande 
sig till den skäggige sade han:



Men rör inte vid Carl-Magnus! För tusan! Om-honom 
-ha-de-aldrig-hört-någonting! Aldrig! Vore det jag, som hade en oäkta 
son, så skulle de sätta honom på domkyrkotornet i stället för tuppen. Och 
förgylla honom så han blänkte över sju socknar. För såna är de. Byket.



Plötsligt ropade han:



Överstinnan! Har överstinnan hört-?



Men överstinnan kramade prelatens stora, mjuka, välvårdade näve hårt 
mellan sina knotiga händer.



Å. Herregud! Hjälp mig snälla, beskedliga! Frågar han mig, så dör jag. Jag 
är så besynnerlig, jag kan inte narras-



Aj, aj, aj, står det så illa till, mumlade prelaten. Han svepte gardinen 
kring överstinnan och steg själv fram, leende och med välordnat ansikte.



Tiden lider, började han med ljudande stämma. Herrar lärare och 
abiturienter återvända från sina hem. Vi ha haft det oväntade nöjet att 
lära känna en säregen man som  dessutom bjudit oss på frukost. Jag 
föreslår att vi tacka; herr Markurell för den vänliga tanken och den goda 
maten-



Stopp lite! avbröt herr Markurell. Tanken, sa herrn. Tanken, den kommer 
nu!



Han höjde handen. Från en undangömd vrå, där kallskänkan dold bland 
tomkorgar höll utkik på spektaklet, ljöd smällen av en champagnekork. Den 
beskrev en båge



och hamnade mitt i bröstet på salig biskop Arnbergs porträtt. Duken 
skälvde och gubben tycktes rista på det granna, vita håret.



Men herr Markurell slog i och sade:



Mina herrar, fatten edra glas.



Herrarna fattade icke sina glas, men de gjorde icke heller några 
invändningar. Herr Markurells högtidlighet förstummade dem. Icke ens han 
själv fattade sitt glas utan tog i dess ställe ur rockens innerficka fram 
ett papper, som han vek upp. Papperet var försett med stämpel. Herr 
Markurell snöt sig och påtog ett par hornbågade brillor, ett arv efter 
hans salig farmor. Glasen passade icke hans ögon, men det betydde 
ingenting. Ty vad han nu gick att läsa, kunde han utantill.



Han började:



Jag Hilding Harald Markurell, som i ödmjuk tacksamhet inför Försynens 
välgärningar erkänner min ovärdighet att njuta dess nåd, förbinder mig 
härmed att senast den I juli 1913 till Högre Allmänna Läroverket i 
Wadköping genom dess rektor eller annan befullmäktigad person överlämna 
som gåva ett belopp, stort trettio tusen kronor-



Han avbröt läsningen och anmärkte:



Här står tio, men det är futtigt. Medges! Jag ska ändra det till tretti.



Och han fortsatte:



-varav den årliga räntan vid slutet av varje vårtermin skall tilldelas en 
anständig och välartad yngling i avgångsklassen. Fonden skall förvaltas i 
likhet med andra till läroverket donerade medel samt skall benämnas-



Han gjorde ett ögonblicks konstpaus.



-"Den Markurellska fonden till åminnelse av Carl Johan Harald Markurells 
med heder avlagda mogenhetsexamen den 6 juni 1913."



Han höll upp papperet och slog på det med högra handens pekfinger.

Mina herrar-det är en donation.



Det tycks vara det, medgav prelaten, som stod honom närmast. De övriga 
tego. Äntligen reste sig rektor, och med båda händer stödjande sig mot 
bordsskivan och med det tunga huvudet majestätiskt lyftat sade han:



Herr Markurell, jag skall vid ett lämpligare och mera officiellt tillfälle 
till eder framföra läroverkets, mitt eget och hela samhällets djupt kända 
tack för en donation som genom sin storslagna frikostighet är tämligen 
enastående i Wadköpings skolas historia. Dock vill jag med hänsyn till det 
namn, som donator behagat befästa donationer föreslå eller kanske rentav 
yrka, antingen att överlämnandet uppskjutes till någon tidpunkt efter 
dagens mogenhetsprövning eller att frågan om stiftelsens namn tills vidare 
lämnas öppen. Jag hoppas att herr Markurell går in på mitt förslag.



Då vore jag väl en idiot, svarade herr Markurell. Vad skulle den då göra 
för nytta?



Svarets brutala nakenhet förmådde rektor att sätta sig. Prelaten lade 
huvudet på sned, stirrade i kors på sin egen nästipp och trutade med 
läpparna. Men den skäggige brast i ett hojtande, grymtande skratt. Han 
sträckte sig tvärs över bordet, grep ett champagneglas och höjde det.



Skål, Markurell! Skål! Ta mig fan vill han inte muta oss! Muta oss på 
frukostrasten! Ta mig fan! Skål, Markurell! Skål!



Skämtet behagade icke herr Markurell, som ansåg att lek har sin stund, 
allvar sin. Han sade:



Herrn. Professorn. Om jag velat muta herm, så hade ja gjort det på fem röda 
minuter. Och då hade herrn gått avsides och tackat sin gud och inte flåsat 
som en flodhäst. Det här är en donation.



Han satte sig vid det lilla sekreterarebordet, ändrade siffran och skrev 
med stora slängar sitt namn.



Ström! Wedblad! befallde han. Bevittna!



Då det var gjort lade han dokumentet framför rektor.



Här ligger det, sade han. Kasta bort det, om rektorn har mage! Men kom 
ihåg att från och med nu klockan 12.40 den 6 juni 1913 är det skolans 
pengar. Tretti tusen! Jag har aldrig hört att donation och mutor skulle 
vara samma sak. Det här är en fin donation. Utan avsikter! Märk det! Om 
herrarna vill kugga Carl Johan Harald Markurell så står det dem fritt. Jag 
ska inte hindra och han ska inte hindra. Gå på bara! Men märk vad jag 
säger! Så länge den här skolan står, och så länge Wadköping står, ska det 
läsas från predikstolen var vår, att Carl Johan Harald Markurell avlade 
mogenhetsexamen den 6 juni 1913. Med heder! Gör herrarna det till lögn, så 
ska rektor i Wadköping ljuga en gång om året ända till tidernas ända eller 
så länge tretti tusen är pengar. Det ska jag bli man för! Nu är det sagt 
och nu är det gjort.



Han tog av sig hornbrillorna och stoppade dem i fodralet, där de troligen 
skulle stanna under återstoden av herr Markurells livstid. (Han dog hösten 
1916 av blodförgiftning.) Därpå tillade han:



En får hoppas att herrarna är så pass anständiga, att de förstår vad jag 
menar. Är inte den gossen välartad med mera, så gör det just detsamma vad 
skit som pratas från predikstolen i Wadköpings skola. Det svarar jag för 
som far.



Prelaten steg fram till honom och lade sina händer på hans axlar. Med en 
milt gäckande blick såg han honom in i ögonen och sade blitt och vänligt:



Herre, vet ni vad ni är? Ni är besatt av en ond ande.



Det kan vara, medgav herr Markurell fogligt. Jag vet bara det, att när en 
har en son och han hänger på ett hår så att såga, så ger en fan i fan. Och 
gör så gott en kan.



Alldeles det, mumlade rektor. Tänk på Carl-Magnus!



Han sade:



Bäste herr Markurell, jag är å skolans och 
samhällets vägnar rörd och tacksam. Ni har nu som ofta förr visat er vara 
en föresyn och en heder för denna vördnadsvärda gamla stads borgerskap. 
Beträffande namnet skola vi icke tvista, ty det vore-vill jag innerligen 
hoppas-att tvista om påvens skägg. Er käre son-



Var det inte det jag sa! tänkte herr Markurell och knäppte belåten och 
from sina händer över magen.



Den skäggige avbröt:



Pojken klarar sig nog. Eftersom det gick bra i kemi-



Nej, sade herr Markurell, ska sanningen fram så gick det inte bra i kemi. 
Men det är ju vi ense om, att det ingenting betyder. Barfothen ringde upp 
mig och sa, att det hade gått dåligt. Det var därför jag ökade på 
donationen. Professorn tog inte fel; det var min gosse-som var skrali 
kemi-



Han tystnade.



Den skäggige stirrade på honom med klotrunda, utstående ögon. Plötsligt 
vände han sig bort, satte upp foten på en stol och började syssla med 
skoremmen.



Herr Markurell vände sig mot rektor.



Blidbergs tunga huvud hade sjunkit djupt ned mot dokumentet, som han med 
närsynt iver granskade.



Herr Markurell vände sig mot prelaten.



Han blundade, gäspade och lyfte sina armar med en överdrivet lättjefull 
åtbörd; lät fingrarna glida genom det yviga håret.



Herr Markurell vände sig mot sina vänner.



De betraktade porträttet av en biskop från slutet av det sjuttonde 
århundradet.



Herr Markurell hade för ögonblicket ingen annan att vända sig till. 
Undantagandes H. H. Markurell. Hans ansikte hade ett slött, slappt, dumt, 
trött, nästan fånigt uttryck, vars make ingen människa tillförne iakttagit 
i H. H. Markurells ansikte.



ögonblicket var ödesdigert. H. H. Markurell hade plötsligt erinrat sig, 
att man påstod någonting rörande den yngling i studentklassen, som visat 
sig skral i kemi.



ögonblicket förgick och överstinnan Edeblad trädde fram ur fönstersmygen. 
Hennes ögonlock skälvde och hennes läppar skälvde och hennes händer 
skälvde och hela den stackars lilla människan skalv.



Hon hackade fram:



Förlåt-förlåt att jag stör-herrarna-men här sker någonting 
förskräckligt-någonting rysligt-å, herregud-på skolgården-



Det är gossen! skrek H. H. Markurell, störtande på dörren.



De övriga herrarna rusade fram till fönsterna. Rektor bultade våldsamt på 
fönsterramen och fick äntligen upp



rutan. Han hävde sig ut och lyftande sina knutna nävar ropade han:



Håll! Håll! I himlens namn! Vad är det jag får se? Håll! Håll! Jag 
avbryter examen! Jag relegerar er! Jag-jag- Vad han såg, var i sitt slag 
lika enastående som herr Markurells besynnerliga donation. I Wadköpings 
Högre Allmänna Läroverks historia. Det försiggick på gården mittemellan 
Barfothens alm och trappan.



Omgivna av en skara tillskyndare och beundrare slogos efter alla konstens 
regler, översköljda av blod, sönderrivna, krossade, mosade, redan till 
hälften tillintetgjorda men ilskna som markattor tvenne lärjungar 
tillhörande studentklassen. Tvenne abiturienter! Examensdagen! Under 
kollegierummets fönster! På frukostrasten!



Louis de Lorche och Johan Markurell, Wadköpings dioskurer.



Vems var felet?



Trots hennes flickaktigt späda figur och nästan väl gracila ben lägga vi 
skoningslöst hela skuldbördan på fru de Lorches axlar. I hennes 
trotsiga lättsinne hade olyckan sin rot.



Strax före åtta på morgonen hade de båda unga herrarna mötts och utbytt en 
kort hälsning, utan handslag eller ord. Timmarna gingo och medförde 
växlande framgång och motgång. Den kemiska halvtimmen blev emellertid som 
nämnts ett gruvligt nederlag för Johan Markurell. Louis de Lorches hjärta 
kunde icke helt förneka en mångårig vänskap. Han satt i Johans närhet, han 
viskade så gott han kunde. Resultatet blev obetydligt, ty Johans 
okunnighet var formidabel. Likväl rörde honom denna efterskörd av en 
förgången vänskap; och då den olyckliga timmen var över, sade han till 
Louis:



Det gick extra djävligt, men tack ska du ha i alla fall för; att du 
viskade.



Louis ryckte på axlarna. Han mindes häradshövdingensbefallning och fann 
tillfället lämpligt att utföra den. Alltså framförde han hälsningen och 
inbjudningen men med så iskall och föraktfull ton, att Johan bleknade. Han 
svalde en viss nervös benägenhet för tårar och svarade hövligen kyligt, 
att han tyvärr icke kunde komma till Stortofta. Därmed var den saken klar 
och flera ord skulle antagligen ej ha växlats mellan de bådå herrarna.



Så kom den gracila frun. Hon råkade gå förbi skolgården strax före tolv, 
några minuter efter herr Markurells ankomst. Hon var mor, hon 
rådfrågade oraklet i Barfothens alm och fick veta, att frukostrasten 
stundade. Den gracila frun slog sig ned på järnkättingen, som inhägnar 
skolgården, gungade lättsinnigt av och an och väntade. Klockan tolv kom 
Louis de Lorche störtande utför trappan, förgäves sökande bemästra 
inflytandet av allt det kliande



iver, som en säker förhoppning om laudatur alstrar i kroppen på en ung 
man. Fru de Lorche omfamnar sin son och ryckte honom våldsamt i håret.



Två minuter senare steg Johan utför skoltrappan. Fru 
de Lorche såg honom och hon såg också att han hade en ansenlig kvantitet 
av missmodets bly i sin lekamen. Hon ropade: Johan! Han hörde henne mycket 
väl, men avståndet var så pass stort att han utan ohövlighet kunde låta 
bli att höra. Spring efter honom! befallde fru de Lorche. Nej, sade Louis. 
Spring efter honom, upprepade fru de Lorche utan att ändra ton. Louis 
sprang. Efter några ögonblick stodo båda dioskurerna inför henne.



Kom nu med mig, befallde hon, så ska ni få en god frukost. Det kan ni 
behöva, era bleka stackare.



Johan var onekligen en smula blek. Han sade:



Tack, men jag ska be att få gå hem.



Jaså, du ber det? genmälte den gracila frun och tog honom under armen. Ja, 
men det får du inte.



Och hon förde dem med sig, ganska nöjd att åter ha infångat sina 
dioskurer. Frukosten blev riklig. Fru de Lorche skar för och utdelade sina 
håvor utan mannamån. De båda herrarna ato under tystnad, vilket var deras 
fullkomliga rättighet en dag som denna. Fru de Lorche pratade oavbrutet, 
vilket var hennes rättighet. Efter slutad måltid reste sig Johan, tackade 
och räckte fram hand till avsked. Fru de Lorche behöll den rätt länge i 
sin. Johan rodnade och Louis rodnade. Fru de Lorche steg upp och sade:



Nå, pojkar, är ni sams nu?



De svarade icke.



Räck varandra handen, befallde fru de Lorche.



De beto ihop tänderna.



Räck varandra handen, upprepade fru de Lorche.



Nej, svarade Johan, jag vill inte.



Jag vill inte heller, bekräftade Louis.



Den gracila frun spärrade upp ögonen och såg från den ene till den andre 
med en förvåning, som oroade dem.



Hör nu, mina herrar, sade hon, har jag någonsin under vår långa bekantskap 
frågat efter vad ni vill?

Nej, medgav Johan.



Gott. Gör då som jag säger.



De räckte varandra handen. Fru de Lorche avfärdade dem med ett kort:



Adjö, pojkar. Försök att inte vara dumma.



Det är troligt, att de verkligen försökte. Vi veta åtminstone att de gingo 
tvärsöver torget, utför halva Storgatan, halva Kungsgatan och hela 
Skolgatan utan att på minsta sätt störa det dystra lugn, som denna dag 
ruvade över Wadköping. Olyckan var att de anlände till skolan redan tjugu 
minuter före ett och att de stannade under Barfothens alm.



Efter gammalt skick och bruk borde det siande trädet ha stått tomt och 
tyst under frukostrasten, övergivet av sitt prästerskap. Men så var 
ingalunda förhållandet. I dess krona hängde en gråsvart klunga pojkar, 
tät, surrande som en bisvärm. Förvånad över fenomenet ropade Louis de 
Lorche halvhögt:



Vad glor ni på, pojkar?



Genom den siande almens grenar drog en susning:



Markurell-Markurell-Markurell-



Johan ryckte till. Louis frågade:



Vad är det med Markurell?



Han bjuder rektom på frukost.-I kollegierummet.- Rektorn och 
censorerna.-Han bjuder dem på vin.- Han super dem fulla.



Johan hoppade över kättingen och gick ut på skolgården. Louis gjorde ännu 
några frågor; därpå följde han den flyende vännen, gick tätt bakom honom 
och sade:



Det är bra, va? Värdshusvärden bjuder på korruptionsfrukost.



Johan gjorde helt om.



Vad säger du?



De betraktade varandra under tystnad. Slutligen sade Johan:







Jag tycker inte om att du skäller på min far. Du har gjort det förr en 
gång, och jag borde naturligtvis ha klått upp dig. Men nu ber jag dig låta 
bli.



Louis svarade:



Jag beklagar att jag har en viss svaghet för att tala sanning. Ibland och 
för vissa personer måste det verka sårande, antar jag.



Johan sade, icke utan en viss vädjande vekhet i rösten:



Jag har aldrig sagt ett ont ord om din far.



Louis svarade:



Jag tillåter att du säger vad du vill om min far. Förutsatt att du i 
likhet med mig håller dig till sanningen. Om jag titulerar herr Markurell 
värdshusvärd, så är det därför att han är värdshusvärd. Och om jag kallar 
honom skojare, så är det därför att han är skojare.



Johan sänkte blicken och de mörkgrå ögonen doldes nästan helt av 
ögonhåren. Han sade mycket lågmält:



Nåja, som du vill då. Jag har aldrig sagt sanningen om din far. Men 
eftersom du vill! Din far är en storsvindlare.



Vem har sagt det? frågade Louis de Lorche, fullkomligt behärskad. Johan 
svarade:



Du hör ju att jag säger det?



Jo, jag hör, medgav Louis.



De tego, blickarna nedslagna, ansiktena lugna. Men brösten började arbeta 
på ett oroväckande sätt och fingrarna rätades och kröktes, rätades och 
kröktes i häftiga ryck.



Slutligen sade Louis:



Jag antar att det är herr Markurell som sagt det. Han har visst lyckats 
ruinera min far, och det kan han antagligen inte förlåta honom. Dessutom 
antar jag, att en sån där gammal tjuv och procentare inte kan tala 
sanning, även om han ville. Vad tror du?



Därmed var gärdet uppgivet. Johall skred blixtsnabbt till anfall och 
möttes värdigt av Louis de Lorche. Stridens förlopp vilia vi icke skildra.



I det ögonblick då herr Markurell kom nedrusande 
för skoltrappan, hade den emellertid tagit en för Johan ogynnsam vändning. 
Han låg på rygg och hade Louis de Lorche över sig. Ställningen förändrades 
mycket hastigt. Herr Markurell tog sin sons fiende med ena handen i 
kragen, med den andra i studsen och slungade honom huvudstupa ett par alnar 
framåt. Därpå tog han sin egen son i nacken och skakade honom som en 
råtthund skakar en råtta.



Herr Markurell var ursinnig, besinningslös. En ström av mer eller mindre 
osammanhängande ord flöt ur hans mun alldeles som blodet ur unge 
Markurells näsa. Han släpade pojken med sig mot ingången. Plötsligt 
släppte han honom: han tog sig om huvudet och sjönk ned på trappan. Där 
blev han sittande.



Kom upp! röt rektor i fönstret.



Johan Markurell steg långsamt uppför trappan och trädde in i 
kollegierummet. Han gick fram till rektorn, som stammande av sinnesrörelse 
var föga lämpad att leda ett förhör. Johan kastade en blick på det dukade 
bordet, som kallskänkan, perukmakaren och sockerbagaren börjat röja av. 
Han sade:



Det var mitt fel. Jag började. Louis hade ingenting gjort.



Varför i hi-himmelens namn-stammade rektor.



Johan betänkte sig ett ögonblick, svarade:



Därför att det roade mig. Jag ville se vem som skulle få smörj.



Rektor Blidberg måste taga båda sina händer till hjälp för att hålla det 
tunga huvudet upprätt. Bakom hans rygg stod överstinnan och viskade: Tänk 
på Carl-Magnus! Men framför honom på kollegiebordet med dess spartanska 
vattenkaraffin låg åter skollagen. Han sade:



Du har angripit en kamrat mittpå examensdagen i närvaro av censorer, 
lärare och lärjungar. Du har stört ordningen. Du får icke vidare deltaga i 
examen. Gå din väg.



Ska ske, sade Johan, gick mot dörren. Prelaten hejdade honom.



Stopp! ropade han. Den här rättvisan är mig för summarisk. Jag anhåller 
att den andra parten också höres.



Och vändande sig till Louis de Lorche, som stannat på tröskeln, frågade 
han:



Varför slogs ni?



Johan och Louis stodo ansikte mot ansikte; de bytte blickar..



Louis svarade:



Jag antar, att jag inte har en aning om det. Johan stod i närheten, och då 
slog jag till honom. Det föll sig så.



Den skäggige upphov nu sin mullrande bas och sade:



Jag för min del förklarar å ämbetets vägnar och under fullt ansvar dessa 
båda unga herrar fullkomligt mogna för dårhuset.



Prelaten tog överstinnan avsides och viskade:



Överstinnan, tag pojkarna med er ned till vaktmästarn eller vart som 
helst, där ni kan snygga upp dem en smula. Resten ska jag sköta. Har 
överstinnan förstått?



O ja, då! jublade överstinnan, lycklig över att verkligen ha förstått. Och 
med ovanlig barskhet och myndighet sade hon:



Louis! Johan! Ni följer med mig ett slag. Å, fy såna



grisar ni är!



Allena med rektor och med sin kollega talade prelaten



och sade:



Mina herrar, skola vi döma efter vad för ögonen är, har här skett 
någonting övernaturligt. Av förhöret framgår att tvenne abiturienter 
slagits på examensdagens frukostrast, därför att det roade dem eller 
därför att det föll sig så. Jag behöver icke påpeka det orimliga. 
Någonting slikt har aldrig inträffat och kommer aldrig att inträffa. Bakom 
enviget ligger tvivelsutan en hederssak. Med andra ord, de ha var 
och en i sin tro försvarat sin heder. Om detta är ett prov på mogenhet, 
törs jag inte avgöra. Men det förefaller mig som om de flesta män aldrig 
skulle bli stort mognare än så. Invärtes så att säga. I alla händelser 
anser jag att vi böra alldeles bortse från sakens moraliska sida och 
betrakta episoden som ett fritt gymnastiskt spel, en oskyldig tävlan i 
idrott, som på intet sätt kan influera på bedömandet av de lärdomsprov, åt 
vilka dagen är ägnad. Delar herrarna min åsikt?



Den skäggige nickade.



Du talar som en präst, sade han. Men det hindrar inte att pojkarna slogs 
förbannat bra. Jag har ingenting att invända.



Och rector scholae? frågade prelaten.



Rector scholae tänkte på Carl-Magnus.



Med några minuters försening fortgick examen.



Herr Markurell satt en stund på trappan. Kallskänkan, perukmakaren och 
sockerbagaren kommo med korgarna. Markurell slog med handen och mumlade: 
Gå ni före.



Så småningom reste han sig och lunkade efter.



5 Kapitel 5

Tante Rüttenschöld kände sig frusen. Kanske hade hennes gamla 
händer ej förmått uppvärma vattnet till den grad, som professor Petschke i Karlsbad 
på sin tid ansett lämplig. Eller kanske var den 6 juni 1913 en av dessa 
vitmenade försommardagar, som för de gamla är ett dödens och förgängelsens 
hus. Eller ock hade olyckans och förödmjukelsens frostiga vind redan isat 
det stolta hjärta, som tillhörde Wadköpings äldsta och ädlaste vestal.



Nog av, tante Rüttenschöld frös. Solskenet värmde henne icke, en kopp het 
choklad hos Wedblads värmde henne icke, brasan i det gredelina kabinettet 
värmde henne icke. Hon behöll den rundskurna på och satte sig vid 
skvallerspegeln, på vars glas alltjämt stod ristat ett skämtsamt "titt ut! 
", dioskurernas verk. Män och kvinnor gingo förbi; en och annan saktade 
farten för att ödmjukt hälsa den gamla damen. Tante Rüttenschöld nickade 
och smålog förbindligt.



Överste Edeblad och kapten Brenner gingo förbi. De gjorde en vid lov kring 
spegeln för att slippa att hälsa, ty översten var stadd på jakt efter sin 
olyckliga hustru och hade mycket brått. Tante Rüttenschöld knackade 
emellertid hårt på rutan; de måste stiga in. Hon frågade, om de kunde låna 
henne tre hundrakronsedlar. Det kunde de, och hon bad dem vänta några 
minuter. Hon satte sig vid sekretären, tog fram tre kuvert och skrev på 
det första med stor, slingrande och skälvande stil:



Till sömmerskan Josefina Persdotter vänligen från Malin Rüttenschöld.



På det andra skrev hon:

Till fattighjonet Eriksson, f. d. kusk hos landshövdingen baron 
Rüttenschöld, vänligen från Malin Rüttenschöld.



Hon lade en sedel i vardera.



Den här människan, sade hon och pekade på det första kuvertet, bor 
någonstans vid Domkyrkogränd. Hon sydde åt mig förr i världen. Men hösten 
anno 92 förstörde hon totalt den gredelina sidenklänningen för mig. Sen 
dess har jag aldrig kunnat tåla det gemena stycket. Och det skäms jag för.



Den här personen, fortsatte hon och pekade på det andra kuvertet, finner 
ni på fattighuset. Bror Axel tog honom i sin tjänst någon gång på 
åttiotalet, men han drack, så det varade inte länge. Eljest må jag säga 
att det var den prydligaste kusk bror Axel någonsin haft. Med honom 
förhåller det sig så, att han är den ende oskylde mansperson, som kysst 
mig. Det skedde naturligtvis i misshugg. Jag mötte honom här på gatan en 
lördagskväll, då jag kom från aftonsången. Och minsann tog han mig inte 
bums i famn och kysste mig. Han var full förstås. Men jag hann aldrig läxa 
upp honom, för han drog sig genast tillbaka, bockade sig mycket hövligt 
och sa: Fruntimret behöver inte säga mig att jag är ett nöt-för det kände 
jag! Ganska bra funnet, tycker jag, av en drucken person. Jag har aldrig 
kunnat se mig i spegeln sen dess utan att skratta åt honom. Och det kan ju 
vara värt sin belöning. Ja, herrarna kan också skratta, det generar mig 
inte. Kom bara ihåg att kuverten ska överlämnas till adressaterna på min 
begravningsdag.



Vafalls? frågade översten. Och Carl-Henrik sade:



Tante pratar!



Men gumman satte pennan till det tredje kuvertet och



skrev:



Till min käre Louis den 6 juni 1913 från tante Malla. Hon blundade och 
strök med pennskaftet eftertänksamt



över den väldiga, blåfrusna näsan. Och hon såg upp och sade med ett 
leende:



Käre Carl-Henrik, jag tycker jag borde skriva några varnande ord till 
Louis. Här ger jag honom hundra kronor och man vet då aldrig vad en 
yngling kan ta sig till. Det är inte precis roligt att behöva käxa in i 
det sista, men en gammal person har vissa skyldigheter gentemot ungdomen. 
Säg mig, ska jag varna honom för sprit eller kortspel?



Varna honom för kvinnor! föreslog Carl-Henrik. Tante Rüttenschöld svarade 
snabbt och icke utan skärpa:



Nej. Det överlåter jag åt hans kära mor. Jag tror jag ska varna honom för 
tobak. Så förstår han kanske att det inte är så illa ment.



Och hon tillfogade under namnet den kända versen:



Röka tobak är ett bruk-



Jaha, sade hon, nu kan ni gå. Louis ska ha sitt i afton, då han tagit 
examen. Hälsa honom att jag tänkt på honom hela dagen.



Hon reste sig och gick bort till pendylen på spegelbordet, öppnade glaset 
och vred upp uret. De båda herrarna stodo och tummade eftertänksamt på 
sina kuvert, skakade huvudena, rynkade ögonbrynen.



Tante, sade Carl-Henrik. Tante mår väl inte illa på något sätt?



Malin Rüttenschöld svarade lugnt, men med ovanligt matt och uttryckslös 
röst:



Jag mår förträffligt, käre Carl-Henrik. Men jag dör i kväll klockan sju.



Plötsligt vände hon sig om och såg på dem med ett förläget, förvirrat 
leende:



Nej, hör nu, kära barn-var fick jag det ifrån?



Sensationellt! mumlade översten. Och tillade:



Tante får inte vara ensam. Jag ska genast hämta Amelie.



Carl-Henrik dröjde obeslutsamt vid dörren. Han var i 
själva verket mycket lättrörd och hade svårt att 
hålla tårarna tillbaka. Rätt vad det var klev han fram med stora 
martialiska steg och slöt gumman i famn.



Söta lilla tante, mumlade han med grov röst. Varför just i dag? Å, låt bli 
det!



Gumman smålog och krängde för att komma lös.



Nej, släpp mig, Carl-Henrik. Du är ju tokigare än den galne Eriksson. Han 
ångrade sig ögonblickligen.



Men Carl-Henriks ögon voro förblindade av tårar, och där han nu stod med 
den rultiga gumman i famn, kände han sig som en liten pojke, den där aktar 
fåfänglig fägring för intet. Han kysste tante Rüttenschöld mittpå mun. 
Gumman sköt honom ifrån sig.



Ja, du har ju alltid varit excentrisk. Det ligger i släkten. För resten 
kommer du att bryta nacken av dig på dina förbaskade kapplöpningar. Minns 
att jag sagt det, Carl-Henrik. Och tänk på mig när du ligger där.



(Majoren greve Brenner har i skrivande stund ej brutit nacken av sig; men 
det är naturligtvis inte för sent ännu.)



Åter ensam i gredelina kabinettet sköt tante Rüttenschöld spjället, 
prövade med den köttiga, blå näsan plattryckt mot kakeln om något os kunde 
förnimmas, tog därpå fram sin virkning och slog sig ned vid 
skvallerspegeln. "Titt ut!" sade hon högt för sig själv och smålog 
bistert, krökte fingrarna till en kraftig lugg.



Män och kvinnor gingo förbi och icke många bland dem underläto att sakta 
farten och hälsa, skyggt, vördnadsfullt, med ett stänk av medlidande. Det 
hade blivit bekant att syskonen Rüttenschöld förgäves sökt uppbringa de 
fatala sjuttio tusen och att tante Rüttenschöld lika förgäves sökt blidka 
herr Markurell. För resten voro de hemskaste rykten redan i omlopp. 
Slagsmålet på skolgården hade underbart stimulerat Wadköpings dåsiga 
fantasi. Någon hade sett häradshövding de Lorche i en droska, nästan 
nedkrupen på dess golv, köra till stationen. Någon hade hört en dov knall 
från den de Lorcheska gården. Någon hade slutligen sett häradshövdingen, 
eskorterad av stadsvaktmästare Ohlson, föras upp på rådstun. Huruvida han 
varit försedd med handklovar, kunde denne någon ej med säkerhet uppgiva. 
Det stora flertalet blev det naturligt nog ej förunnat att bevittna sådana 
tilldragelser. Det stora flertalet nöjde sig med att till synes av en 
slump draga Klostergatan fram och titta på tante Rüttenschöld. Hon kände 
sin plikt, hon satt sin bestämda tid vid fönstret, hon smålog 
oföränderligt och lämnade icke en hälsning obesvarad.



Vestaler i alla åldrar dröjde någon sekund utanför fönstret i hopp om att 
bliva inknackade. Så långt sträckte sig emellertid inte den gamla damens 
krafter eller hennes mod. Först då övervestalen, skolföreståndarinnan 
fröken Linder passerade, måste hon bita även i detta galläpple, höjde 
knogen och knackade.



Allra käraste, hälsade fröken Linder, och tante Rüttenschöld svarade: 
Allra käraste! Det var det officiella tilltalsordet till en övervestal, 
men man får icke föreställa sig att det framsades i en sötsliskig eller 
ens kärvänlig ton. Oftast ljöd det helt manhaftigt som hälsningen mellan 
två gamla krigsbussar; någon gång kunde det klinga gällt och stridslystet 
som en trumpetfanfar. I dag dock dämpat och mildrat av den enas 
medlidande, den andras svaghet. De båda övervestalerna voro alltför mycket 
av samma sega, karga virke för att kunna älska varandra. Men den 
ömsesidiga aktningen var oinskränkt; tante Rüttenschöld beundrade fröken 
Linders skarpa och rättfärdiga tunga, fröken Linder vördade i tante 
Rüttenschöld idealet för en sann vestal.



Allra käraste, började tante Rüttenschöld, beslutsamt gående rakt på sak. 
Berätta nu uppriktigt vad som sägs i stan.



Allra käraste, svarade fröken Linder. Jag har väl aldrig haft så svårt att 
tala uppriktigt till Malla. Man säger, att häradshövdingen ska vara 
alldeles ruinerad. Han kommer att göra konkurs, och Förenade Metall kommer 
också att göra konkurs. Det blir ett rysligt slag för vår skola.



Det blir ett hårt slag för många, bekräftade tante Rüttenschöld och 
kastade om virkningen. Det blir det.



Och tänka sig att det ska vara Carl-Magnus de Lorche som ruinerar oss! 
började fröken Linder på nytt. Vår enda lilla premiefond är ju placerad i 
Förenade Metall-



Tante Rüttenschöld avbröt:



Allra käraste-vem fick ni den där fonden av?



Av honom förstås!



Av Carl-Magnus, ja, sade tante Rüttenschöld. Och trots allt smektes namnet 
av hennes läppar.



Men fröken Linders tunga slipades en minut mot rättfärdighetens brynsten, 
och svaret kom fruktansvärt vasst.



Jag förstår, vad Malin menar. Malin tänker på ett bibelspråk i Jobs första 
kapitel: Herren gav och Herren tog, välsignat vare Herrens namn.



Å, fy, mumlade tante Rüttenschöld. Och trots näsan blev plötsligt 
besynnerligt platt. Fröken Linder gjorde min av att vilja gå. Hon sade:



Jag kan inte hjälpa, allra käraste Malla, att jag är upprörd. Jag vet, att 
jag är elak. Jag har alltid varit elak och jag kan aldrig bli annorlunda. 
Det vet Malla.



Ja, det vet jag, medgav tante Rüttenschöld med slö uppriktighet. Men 
stanna ändå, käraste. Jag vill så gärna höra-



Och fröken Linder stannade och lät henne höra. Hon berättade om droskan, 
om knallen och om de ovissa handklovarna. Det var alltsammans för orimligt 
att tagas på allvar. Men folk pratade! Fröken Linder sade:



Det är så många, som kommer till mig och frågar: är det sant? Vad ska jag 
svara? Jag vet ju ingenting. Och tiger man, så hets det bara att man 
samtycker. Allra käraste, jag vet inte om jag vågar göra en fråga. Det är 
naturligtvis



rysligt ogrannlaga. Men om jag vågade fråga, så kunde jag sedan dementera 
med gott samvete. Och det vore en lättnad för mig-



Tante Rüttenschöld såg icke upp från virkningen men nickade. Fröken Linder 
formulerade frågan i tankarna tio gånger, tjugu gånger. Hennes händer 
sysslade med ett osynligt handarbete och icke heller hon såg upp.



Allra käraste, det är så rysligt! Men folk vågar verkligen påstå, att 
häradshövdingen skulle ha pantsatt "Jesu Krubbas" aktier. Det är 
naturligtvis inte sant. Herregud, det vore ju förskingring-



Sekunderna gingo, tyst tickande i pendylens hemlighetsfulla inre, tyst 
tickande i de båda gamla kvinnornas hjärtan. Slutligen vågade fröken 
Linder kasta en skygg blick på sin vördade värdinna. Tante Rüttenschöld 
satt rak på sin stol utan stöd av karmen. Hon höll huvudet något 
framåtböjt på ett mjukt, flickaktigt sätt. Hennes ögon voro klara, djupa 
och glänsande. Kinderna, pösande som nyss, voro vaxgula och på något sätt 
genomskinliga som klara astrakaner. Fröken Linder tyckte sig se 
tvärsigenom dem kraniets mörka konturer.



Allra käraste! skrek hon till.



Tante Rüttenschöld sade-och hennes röst besvärades icke längre av ålderns 
heshet:



Det är sant.-Men jag ber dig, allra käraste, att stanna hos mig en liten 
stund. Jag känner mig så yr. Det är det myckna folket som går förbi-



Fröken Linder föreslog, att de skulle gå in i sängkammaren; men hon 
skakade på huvudet.



Nej, nej. Jag är ju van att sitta här till klockan två.



Och där satt hon, till synes bunden av sin vana och sin kära 
skvallerspegel, som fängslat henne i ett drygt halvsekel. Men i själva 
verket fängslad av sin stolthet och av en dunkel men stark pliktkänsla. 
Den tyngsta timmen i tante Rüttenschölds martyrium stundade. Det vuxna 
Wadköping hade dragit förbi, hälsat, försvunnit. Nu kommo barnen. De 
drogo icke förbi, de försvunno icke, de stannade. En efter en samlades de, 
gossar och flickor, på gångbanan och på gatan utanför det gredelina 
kabinettets fönster. Stilla, allvarliga, uppmärksamma, tysta. Idel ögon. 
Vem vet vad de väntade på? Vem vet vilka fantastiska rykten som spritt sig 
i deras fantastiska värld? Ännu levde legenden om den gråtande gossen i 
trakterna kring Vedbotorget. Kanske väntade de att tante Rüttenschöld 
skulle brista i gråt redan det en sällsam syn. Och att en ängel skulle 
nedstiga från himlen, lyfta den gamla damen ut ur fönstret, föra henne 
bort över hustaken, vila en stund (och säkerligen en god stund) på 
domkyrkotornets tupp och fortsätta färden mot det osynliga. Vem vet vad de 
väntade? Men de väntade. Och då den gamla damen-för varje gång allt 
mattare, allt tröttare-nickade åt dem och smålog, veko de skyggt ett 
halvsteg, nego och drogo av sig mössorna. Men stannade.



Allra käraste, vill du att jag ska gå ut och köra bort dem? viskade fröken 
Linder. Men tante Rüttenschöld skakade på huvudet. Hon virkade. Och liksom 
pendylen mätte ut tiden med pendylens svängningar, så mätte hon ut sitt 
martyrium med virknålens.



En gång bröt hon tystnaden och sade:



Jaså, de påstår att Carl-Magnus skulle ha skjutit sig? Var skulle det ha 
skett?



Fröken Linder svarade:



Ja, folk vet ju allting. Han skulle ha skjutit sig i klädkammaren.



Jaså. I klädkammaren, upprepade tante Rüttenschöld eftertänksamt. 
Plötsligt lyfte hon handen, viftade ivrigt och log ett hjärtelöje.



Vem hälsar Malla på? undrade fröken Linder, som icke kunde upptäcka 
någonting annat än fromt stirrande wadköpingsbarn.



Tante Rüttenschöld myste. Å, kära, det var ju Ullan Brenner.



Fröken Linder spratt till och blinkade spasmodiskt. Ullan Brenner, 
Carl-Henriks grande-tante, hade i trettiofem runda år vilat helt stilla 
under Brennerska gravkorets valv vid Ekersta kyrka.



Tante Rüttenschöld sade:



Vad kan den kära människan göra i stan? Hon har kanske kommit till 
Carl-Henriks examen.



Men hon rättade sig genast.



Så jag pratar! Carl-Henrik får allt äta många brödkakor innan han kommer 
upp i studenten. Jag menar Carl-Magnus. Ja, stackars pojkar, stackars 
pojkar, de ha det svårt. Fröken Linder böjde sig fram och klappade på äkta 
vestalmaner, hårt och utan behag, den flitigt virkande handen.



Allra käraste, viskade hon. Allra käraste, svarade Wadköpings övervestal.



Och pendylen på spegelbordet räknade samvetsgrant sekunderna, mätte dem, 
vägde dem och skickade dem med en knäpp in i det förgångnas evighet. Till 
sist förkunnade den med sprött klingande stämma att klockan var två 
slagen.



Tante Rüttenschöld släppte virkningen. Nå-äntligen-mumlade hon.



Fröken Linder reste sig för att hjälpa henne upp ur stolen. Men den gamla 
damen gled tyst och stilla och icke utan ett visst mjukt behag ned på 
golvet. Huvudet sjönk slappt bakut och ögonen slöto sig långsamt.



Av allt det som berättades om häradshövding de Lorche -tragedien i 
klädkammaren, komedien i droskan och den tragikomiska vandringen till 
rådhuset under bevakning av den halte stadsvaktmästaren Ohlson-var endast 
den sistnämnda berättelsen såtillvida sann, att häradshövdingen 
verkligen avlagt ett besök på rådhuset. Fast 
naturligtvis utan bevakning. Hans besök varade endast en kvart, därpå 
återvände han till sitt kontor, gav några order och stängde sig inne i 
sina privata rum. Efter vid pass en timme steg han upp i våningen. Han 
gick genom salongen och skrivkabinettet in i fruns sängkammare. Det är 
möjligt men alldeles obestyrkt, att han även steg in i klädkammaren. Han 
kan ju ha sökt sin hustru och trott sig skola finna henne där. I varje 
fall sköt han sig icke. Och den skarpa knall eller skräll, som gårdskarlen 
och flera pålitliga personer påstå sig ha hört, måste förklaras annorlunda 
eller ock förbliva oförklarad. Strax efter klockan ett trädde han 
livslevande in i stora salen, där fru de Lorche ännu dröjde kvar vid 
frukostbordet, alldeles okunnig om det envig, som dioskurerna kort förut 
utkämpat.



När hans blick föll på hustrun, lyste han upp i ett svagt, halvt ömt, 
halvt maliciöst leende. Det var kanske endast en reflexrörelse i ansiktets 
muskler, en gammal vana. Han tog hastigt en stol och satte sig bredvid 
henne. Han talade lågmält, snabbt och klart.



Jag kommer från rådhuset och konkursen tycks vara oundviklig. För så vitt 
inte Markurell tar tillbaka sin ansökan, och det gör han icke. Hans hustru 
har talat med honom utan resultat. Tante Rüttenschöld har erbjudit honom 
säkerhet; han vägrar. Jag skulle naturligtvis själv kunna tala med honom; 
och du skulle kunna tala med honom. Men jag känner mannen; det tjänar 
ingenting till. Alltså konkurs.



Han grep hastigt men icke hårt kring hennes hand, som låg orörlig och 
trött bredvid honom.



Du förstår, vad det betyder?



Hon såg rakt framför sig och nickade långsamt. Efter en stund sade han, 
talande ännu mera lågmält men ej längre så snabbt och klart:



Lilla prinsessa-minns du kvällen i Vevey?



Hon log och den lilla rynkan i pannan fördjupades.



Kvällen i Vevey! Om jag farit med svek, min vän, så har jag åtminstone 
gjort ett undantag för dig. Jag sade dig ungefär vem jag är. Ja, jag tror 
nästan att jag gick en smula för långt. Inte i uppriktighet men i fantasi. 
Jag vill minnas, att jag framställde bilden av den ideale, från alla 
skrupler befriade spelaren. Det absoluta lockar. Men



människor äro aldrig fullkomliga. Fuskare förbli vi.



Han skrattade tyst och nervöst. Hennes hand gjorde en rörelse i hans, dock 
inte för att draga sig undan. Hennes fingrar kilades in mellan hans i ett 
fast och smeksamt grepp.



Han fortsatte:



Och nu alltså-stå vi vid det bittra slutet. Bittert för mig och 
tiodubbelt bittert för dig. Men det var förutsett -jag höll nästan på att 
säga: det var efterlängtat. I varje fall förutsett. Redan den där kvällen 
i Vevey. Minns du? Och vi ha inte haft tråkigt. Eller hur, prinsessa? Vi 
ha inte haft tråkigt? Det enda som kunde få mig att vända mig i min grav 
vore en lömsk misstanke. att vi hade haft tråkigt. Vi ha roat oss. Om det 
nu verkligen är möjligt att roa sig.



Det är möjligt, sade hon och smålog. Han lyfte hennes hand och kysste dess 
innersida. Han släppte den och hans egen hand sjönk långsamt ned mot 
bordsskivan. Han stirrade frånvarande framför sig, drog långsamt upp sin 
pincene och började putsa-



Fru de Lorche sade:



Det är ju bara det-det är bara det enda-som plågar mig-ohyggligt- Han 
avbröt-om man nu över huvud taget kan avbryta



en mening, som självdör i en kvävd snyftning.



Ja, ja, ja! Jag vet! Jag vet fullkomligt. Det är bara det. Du kan inte 
bortse från det, och jag kan naturligtvis inte heller bortse från det. Det 
är ohyggligt, ohyggligt, ohyggligt. Men hör nu vad jag säger, ty det är 
verkligen min innersa tanke och mening. Hur det än går, kommer Louis 
att få det bättre än jag. Jo, jo! Ta mig fan!



Den grova eden i häradshövding de Lorches mun verkade på ett särskilt sätt 
avslöjande brutal. Den gracila frun spratt till och drog sakta sin hand 
från bordskanten.



Häradshövdingen fortsatte, alltjämt lågmält men i en hetsig, fanatisk ton.



Det finns ingenting så irriterande, så förkrossande, så kväljande som att 
tillhöra en vidunderligt hederlig släkt. En släkt där far och son, far och 
son i evigheters evighet tävlat med varandra som mönster av massiv, 
ogenomtränglig, omutlig hederlighet. Äääh-det kväver! Det sticker som 
synålar i varenda nerv. Det kittlar över kroppen som spindelväv. Äääh! 
Skölj av det! Å, herregud! Den där gubben-



Han pekade med pincenen över axeln. Och bakom honom hängde det bistra 
porträttet av lagman Louis de Lorche.



-den där gubben, som jag aldrig sett annat än på porträtt och i 
drömmen-många, många gånger i drömmen! -har gjort mig mera ont än någon 
levande varelse. När jag var liten pys skrämde han mig, så att jag inte 
vågade gå ensam genom rummet. Å, herregud, hur kan man se ut så där! Hur 
kan man titta på ett litet barn, en parvel med de där ögonen? En gång, då 
jag var tolv eller tretton år, steg jag upp på en stol och skar av honom 
halsen. Skåran syns, fast den är övermålad. Det var första gången mina 
kära föräldrar begrepo att man inte borde aga mig precis som andra barn. 
Men det kom för sent! Har man hållit på och agat i tretton år, så kan man 
gärna hålla på i trettio. För resten-bah!-det är ju bra, det är mycket 
bra. Man blir som en indian. Det härdar. Tack alltså, heder och tack! 
Gubbe!



Men! Elsa! Har jag någonsin kommit min hand vid pilten? Vid Louis? Nej! 
Ser du det! Har jag skrämt honom,



har jag skämt ut honom, har jag sagt honom ett hårt ord? Nej! Han är 
lydig! Han är lydig som en dresserad pudel. Men det är inte mitt fel! Det 
ligger alltså i blodet. Ett värdefullt arv, skulle man kunna säga.-lbland 
när han stramar upp sig och slår det där ohyggliga slaget med hälarna 
-nå, jag blir tokig. Jag kunde skära halsen av honom. Pardon, mamie! Jag 
pratar strunt. Men i dag är en dag som dagen i Vevey. Förlåten rämnar.



Han rev upp näsduken och gnodde sig häftigt över ögon, panna och kinder. 
Fortsatte lugnare:



Alltså, kära barn-nu kommer folk att säga: Han har spekulerat, han har 
spelat, han har svindlat! Han! Han som kommer från ett gott hem, av 
hederliga föräldrar, hederliga morföräldrar, hederliga släkter i evighet 
amen. Han! Han, som fick ärva, han, som var förmögen, han, som hade det så 
bra. Han! Där ser man! Det är förvärvsbegäret, det är den omättliga 
girigheten, det är lyxen, nöjena, den vackra frun! Jo! Där ser man vad som 
gör en hederlig karl av bästa familj till brottsling. Idioter! Jag kunde 
säga dem en sak. Om det icke var brottsligt, om jag icke velat eller känt 
att det förr eller senare skulle bli brottsligt, att jag åtminstone skulle 
få vandra på gränsen, balanserande, på lina!-bah, så hade jag inte rört 
ett finger! Jag kan leva på vatten och bröd, jag har inte behov av någon 
lyx. Har jag? Jag är inte girig. Är jag? Jag är inte ens maktlysten. Å, 
jag ger dem ju djävulen alla! Alla! Det kunde jag säga dem. Om det roade 
mig. Men det har bara roat mig en enda gång. En enda-i Vevey.



Han tystnade och vände sig emot henne, i det han makade stolen en smula åt 
sidan. Han betraktade henne och hans mörkgrå ögon fingo en viss farlig, 
falsk, obestämd glans av skrattlystnad eller av elakhet. Han strök henne 
med lätt hand över det askblonda håret.



Det är besynnerligt, sade han, men jag har aldrig riktigt förstått dig. 
Mig själv förstår jag, jo, fullkomligt. Jag har aldrig behövt 
grubbla över Carl-Magnus de Lorche och hans öde. Jag tror nästan att jag 
anade det redan då jag skar halsen av honom där. Men dig förstår jag inte. 
Inte riktigt. Tänk! En brottsling. Någonting vidrigt, stympat, 
ofullgånget, skadat, förvridet, någonting icke fullt mänskligt-en 
brottsling. Och just det, just det, just det- kunde-



Rösten sjönk, förstummades utan att rätt förstummas, liksom om den tyst 
glidit in i ett svagt, frågande leende. Hon såg det icke, men hon kände 
det. Hon svarade lugnt -och Gud allena vet var en så gracil person tog 
sitt lugn, sitt jämnmod och sin styrka:



Du är icke någon brottsling.



Han ryckte till nästan omärkligt. Efter en stund sade han, kyligt och en 
smula spefullt:



Såå? Vad kallar du det då?



Jag vet inte. Jag kan inte förklara hur jag menar. Du har kanske begått 
ett brott. Du säger det själv, och alla andra kommer val också att säga 
det. Men du är inte någon brottsling.



Såå? upprepade han. Såå?



Och åter med förändrad röst sade han:



Vet du, barn, varför jag aldrig varit svartsjuk? Ja, pardon! Du har 
naturligtvis icke givit mig någon orsak. Någon verklig orsak. Men jag år 
ju så betydligt mycket äldre än du. Och jag vet-jag vet, lilla prinsessa, 
att ungdomen för dig har en alldeles särskild dragningskraft. Till den 
grad, att en pojke som han-nästan bara ett barn-



Hon vände sig hastigt emot honom och hennes ögon voro vidöppna. Han 
skrattade tyst. Fortsatte:



Jo, jo-jag vet-Ser du, vi-vi som stå så att säga en smula på sidan om 
det stora hela-vi ha mycket, mycket klara ögon. Det är en sorts 
ersättning. Eller vedergällning. Nå. Och jag vet att han en liten, liten 
smula oroat ditt hjärta. Bah, det är ju bara barnsligheter. Men



jag återvänder till min fråga-vet du varför jag aldrig varit svartsjuk?



Hon stirrade oavvänt på honom och hennes ansikte var fullkomligt orörligt 
och uttryckslöst Han sade:



Du ensam vet vem jag är och hur skulle du kunna förråda mig? Kärlek föds 
om våren och dör om hösten. Men mellan två människor som leva i ständig 
spänning och oro, allena bland fiender, mellan dem brister icke bandet.



Han reste sig och började treva i fickorna efter cigarretter. Fann inga 
och gick in i rökrummet. Han tände cigarretten, sjönk ned i en låg, mjuk 
skinnstol, blundade, bolmade, smålog. Då cigarretten brände hans läppar, 
sprang han upp och återvände till salen. Fru de Lorche hade icke ändrat 
ställning. Häradshövdingen rörde lätt vid hennes axel. Hon nickade. Han 
tände en ny cigarrett och började vandra av och an med tysta, hastiga 
steg, i det han lyfte fötterna högt, liksom rädd att snubbla eller fastna 
i någon illistigt gillrad fälla.



Så är det, sade han. Egentligen har jag ingen tid att spilla. Jag har 
pressat mina vänner till det yttersta och mina sista försök i Stockholm 
gåvo- absolut negativt resultat. Det är ju inte bara jag som lider av kung 
Ferdinand och Balkan. Herr Markurell har jag lirkat med hela våren, ömsom 
skrämt och ömsom smickrat. Han vill ha Stortofta. Till sitt pris som han 
säger. Du skulle ha sett mig, då han först kröp fram med Stortofta. Mina 
fäders gods! En egendom som tillhört ätten de Lorche i mer än två sekel. 
Han blev verkligen imponerad. Jag vill icke förneka, att jag var en smula 
teatralisk. Hundra års flitigt deltagande i "Jesu Krubbas" tablåer måtte 
ha inympat någonting sentimentalt och patetiskt i blodet Den gode mannen 
hade tårar i ögonen. Första gången. Andra gången svor han. När han får 
veta sanningen, kommer han att svära ännu mer.



Sanningen? frågade fru de Lorche.



Ja. Varför jag varken vill eller kan sälja 
Stortofta. Stortofta såldes nämligen i december i fjol. Köpet har icke 
offentliggjorts därför att jag betingat mig återköpsrätt till den första 
november i år. Jag ansåg att Ferdinand borde kunna klara sina affärer till 
dess och jag mina. För mitt vidkommande var det ett misstag. Tabula rasa 
på alla håll. Det är två saker som jag sörjer över att icke få se. Den ena 
är herr Markurells min, då han finner köpehandlingarna bland mina papper. 
Den andra är auktionen. Jag skulle oändligen gärna vilja se den där gubben 
gå under klubban-



Han stannade under porträttet och blåste ett väldigt rökmoln upp mot 
lagman Louis de Lorches kraftiga näsa, urbilden för tante Rüttenschölds.



Jo, jo, min gubbe, auktionsklubban blir otrevligare än pennkniven. För en 
gammal hedersman av gamla stammen. Men jag får alltså laga förfall att 
närvara.



Och han vandrade på nytt och talade i ett:



Jag har skrivit till Carl-Henrik och anmodat honom att bli Louis' 
förmyndare. Du har ingenting däremot? Ni ha ju alltid varit goda vänner. 
Minns du den hemliga domstolen i tante Rüttenschölds kabinett? Då jag 
uppträdde som din försvarare. Stackars barn, det var kanske då jag utsåg 
dig till mitt offer. Till min medbrottsling i livet, för att tala 
högstämt. Och det var då tante Rüttenschölds oinskränkta förtroende för 
Carl-Magnus de Lorche fick sin första knäck. Nå, alltså-Carl-Henrik 
kommer naturligtvis att göra honom urarva. Mellan dig och mig finns det 
paktum. Er gemensamma förmögenhet kommer att belöpa sig på hundra å 
hundratjugu tusen. Det betyder naturligtvis inskränkningar för dig, kära 
barn, men du blir ju i alla händelser oberoende. Och kan lämna Wadköping. 
Det uppväger mycket. Var det någonting du ville fråga-?



Urarva? upprepade fru de Lorche långsamt. Urarva? Vad menar du med urarva?



Häradshövdingen skrattade till, ett pressat, obehagligt skratt. Han sade:



Jaså. Du fäste dig vid det ordet.



Därpå teg han, bolmade och vandrade rastlöst och tyst runt bordet. Då han 
passerade förbi sin hustru, sträckte hon ut handen och böjde sig bakåt för 
att se honom i ansiktet. Men han vände sig bort och gjorde en vid lov. 
Slutligen sade han:



Du har naturligtvis aldrig trott att jag helt lugnt skulle avvakta en 
visit av stadsfiskal Ekblom? Mannen är mig osympatisk. Rättvisan kommer 
att ha sin gång, nu som alltid, men jag ber att få göra den sortie som 
bäst passar mig. Jag tror till och med att gubben där skulle förstå mina 
känslor. Låt oss för resten inte göra mycket väsen av det. Jag är redan en 
gammal man. Om tio år skulle du ha blivit sjuksköterska. Låt oss vara en 
smula tacksamma, att vi undgingo den smaklösheten-



Å hu ja! Gärna det! medgav den gracila frun och besvarade hans leende. Hon 
reste sig, sköt med en mjuk och lättjefull rörelse upp axlarna, sträckte 
ut armarna och lät dem långsamt sjunka.



Gärna det! upprepade hon. Jag frågar bara för att exakt få veta vad min 
herre ämnar sig företaga. Ty min herre vet, att jag är en osjälvständig 
och oförbätterlig apa, som apar efter honom-i allt.



Häradshövdingen stod för ögonblicket i fönstersmygen med ryggen vänd åt 
rummet, varför hon omöjligen kunde se vilket intryck hennes ord gjorde. Då 
han åter vände sig emot henne, var hans ansikte fullkomligt lugnt, ja, 
lugnare än någonsin förut under den oroliga dagens lopp. Och så väl kände 
fru de Lorche sin man och medbrottsling, att denna omständighet på intet 
sätt överraskade henne.



Min kära vän, började häradshövdingen, i det han med fanatisk flegma 
putsade sin pincene. Du har så ofta påmint mig om det betydelsefulla 
faktum, att du är mor. Ska jag nu verkligen behöva påminna dig om 
samma faktum? Att jag nödgas beröva Louis hans far är någonting som han så 
småningom kommer att förlåta mig. Jag tror jag kan hoppas på det. Men han 
skulle aldrig förlåta mig, om jag berövade honom hans mor. Och det 
förefaller mig också högst naturligt att en mor i valet mellan make och 
son-



Det är högst naturligt, Carl-Magnus, avbröt den gracila frun. Men jag har 
aldrig brytt mig om vad som är naturligt. Om det äcklar dig att vara 
hederlig, så äcklar det mig att vara naturlig. Jag år sentimental, 
hysterisk, överspänd. Jag är vidrig, stympad, ofullgånget förvriden, icke 
fullt mänsklig. Jag har alltid varit det, och det roar mig att förbli 
sådan. Vi är fåglar ur samma rede, min gosse lilla. Eljest hade vi aldrig 
suttit på samma kvist.



Hon gick fram till honom, tog hans hand, satte den ena foten bakom den 
andra och neg vackert på flickmanér.



Tack, snälla farbror Carl-Magnus som hjälpte mig mot tante Rüttenschöld!



De brusto båda två i skratt. Hon hade sagt och gjort så där förut en gång, 
och det hade varit början till vad som nu avslutades. Rätt betänkt hade de 
ingen orsak att skratta men ej heller till tårar. Deras öden fullkomnades 
och varken lågman Louis de Lorche eller tante Rüttenschöld hade förmått 
göra den ene till en hedersman eller den andra till en god och sund 
kvinna.



Carl-Magnus sade:



Uppriktigt sagt, kära barn, är jag icke så synnerligen orolig. Om några 
timmar kommer Louis hem med vit mössa, käpp och cigarr. En hel karl. Jag 
överantvardar dig i hans händer.



Hon nickade och log och han kysste henne. Men då han kysste henne 
förvandlades leendet till en gråtgrimas, som dock i sin tur lika hastigt 
försvann. Hon sade:



Vet du, Kamar el-Zaman, varför ditt hår är svart som ebenholz, din panna 
vit som elfenben, dina ögon mörka



som kol, dina läppar röda som koraller? Därför, Kamar el-Zaman, att du har 
svikit alla och aldrig svikit mig.



Och hon tillade:



Så svart är mitt syndiga hjärta, att ingenting på jorden kan bereda mig 
större glädje. Du har svikit alla och aldrig svikit mig.



Carl-Magnus kysste henne och hon kysste honom. Därpå gjorde han sig 
varligt lös och steg fram till porträttet. Han sade:



Hörde vördig lagman?



Och detta var Carl-Magnus de Lorches triumf.



Men samtidigt förbereddes hans sista, stora, avgörande nederlag med all 
skyndsamhet och precision. Han hade själv-man kan nästan säga 
frivilligt-avsagt sig sina medborgares aktning. Han skulle tillfoga det 
sista hjärta, som helt var hans, ett oläkligt sår. Det hade han förutsett, 
ty han förutsåg allt. Men han hade likväl icke förutsett att han själv 
skulle nödgas bevittna sin nesa.



Han lämnade sin hustru, i det han sade:



Jag behöver ännu ett par timmar för att ordna mina papper. Jag är på 
kontoret och vill inte bli störd. Men säg åt mig när Louis kommer hem. Vi 
äter middag tillsammans-lite festligt, eller hur? Det är onödigt att 
förbittra just den här dagen för honom.



Fru de Lorche nickade stumt samtycke. Hon beundrade sin mans 
kallblodighet. Och hur bräcklig och barnslig hon än kunde te sig, kände 
hon, att hon själv skulle kunna giva prov på samma karaktärsstyrka. Hon 
hade fattat sitt beslut. Ett nyckfullt, oförståndigt, orimligt beslut, ty 
hon var nyckfull, oförståndig, orimlig. Hon ville lämna sin son och följa 
sin make i döden. Vare sig han ville eller ej. Det var verkligen ett 
beslut. Och eho som i denna stund betraktat den ensamma lilla rynkan i 
hennes panna, skulle plötsligt fått klart för sig att det varken var 
skrattrynka eller gråtrynka. Varken en lättsinnig glädje eller någon 
djup sorg var dess upphov utan helt enkelt en obotlig envishet.



Men även hon skulle få sin läxa och lära sig att inse att en gracil liten 
fru kan begå fatala misstag. Till att giva henne denna läxa voro tvenne 
personer utsedda, av vilka den ena redan var på väg, makligt men 
målmedvetet skridande fram över torget i riktning mot det de Lorcheska 
huset. Hon var en grant utspökad, tarvlig människa, vars enda förtjänst 
bestod i ett makalöst vackert kopparrött hår, det skönaste hår som 
någonsin visats i Wadköping.



Den andra personen låg på soffan i det gredelina kabinettet. Orörlig, 
vaxgul, till synes livlös. Kring henne stodo släkt och vänner, 
landshövdingen, översten, överstinnan, Carl-Henrik, fröken Linder. Och med 
det skäggiga huvudet hårt tryckt mot hennes blottade barm, stadsläkaren 
doktor Rygell. Sedan han lyssnat och sedan han känt på pulsen och skjutit 
tillbaka ögonlocken, sade han några ord som minna om ett bibelställe:



Hon är icke död. Hon sover.



Skrev digitalis, omfamnades av den beskedliga överstinnan och gick.



Tante Rüttenschöld sov. Nu, när Rygell sagt det, trodde sig envar se att 
hon andades; men i själva verket syntes det icke alls. Hon låg skulpturalt 
orörlig, stelt fridfull; svept i sin rundskurna kappa liknade hon bilden 
av en from riddares dygdädla hustru på locket av en sarkofag. Lergodset 
fanns där, livet icke, själen icke.



Och dock-var skulle tante Rüttenschölds själ dväljas om icke i 
Wadköping? Men vilket Wadköping! Barndomens eviga, oföränderliga, kära 
stad, staden med slottet och domkyrkan, det gräsbevuxna Vedbotorget, där 
borgmästarens båda kor betade, och med det knappast mindre grönskande 
Stortorget, staden, som ännu icke drömde om



Förenade Metalls otäcka skorsten, den hotfulla jätten, vars svarta hjässa 
höjde sig över Berget.



Tante Rüttenschöld satt på en sandhög, först i landshövdingens 
köksträdgård men strax därpå i Carlenska trädgården, som begränsade Stora 
torget i öster. Bredvid henne satt Ullan Brenner, den kära oförgätliga 
vännen, och bakade sandpannkakor i en fotvärmare av strålande blank 
mässing. Ullan var redan konfirmerad och hade sin vita klädnad på, men 
Malla bar en mörkgrå kolt och hade icke ens ett sidenband i håret. Och 
Ullan räckte henne en sandpannkaka med stora, röda syltklickar och bjöd 
henne att äta. Sanden fyllde hennes mun, hennes näsa, hennes strupe, 
hennes lungor. Vild av raseri och smärta kastade hon sig över Ullan 
Brenner.



Och domkyrkoklockorna började ringa. Hela torget var fullt med svartklädda 
människor. Likvagnen kom, den enklaste och fattigaste, den som såg ut som 
en vanlig flakvagn fast täckt med svart kläde. På vagnen stod en kista av 
ohyvlade bräder. Inga blommor. Efter vagnen gingo prästen, klockaren och 
två dödgrävare med sina spadar, just så som den döde bestämt. Men när 
kistan lämnat torget, ordnade sig de svartkädda människorna tyst och 
hastigt i led och följde den döde, skygga och skamsna att de bröto mot 
hans förbud men fast beslutna att göra det.



Sådan var lagman Louis de Lorches jordafärd, som tante Rüttenschöld 
bevittnade, uppklättrad i en hög lönn, vars lösnäsor klibbade fast vid 
hennes kappa och höll henne fången. Alla domkyrkans kajor svävade i ett 
tätt moln över hennes huvud, och då och då sköt en kaja ned ur flocken och 
högg henne hårt i högra tinningen. Men vid trädets fot stod en yngling och 
lyfte sina händer emot henne. Kanske var det fältkamrer Barfoths son, 
densamme som en viss i övrigt okänd Markurell störtat från domkyrkotornets
tinnar. Det kan också ha varit en 
Barfoth av äldre eller senare datum, ty under tante Rüttenschölds vaxgula 
panna levde nu ett sekel. Och ynglingen bar en vid kappa, som 
tillbakaslagen och fladdrande för vinden bildade tvenne vingar. Han sade:



Jag är salighetens ängel som kommit att befria allra käraste Malin 
Rüttenschöld.



Men tante Rüttenschöld ropade högt:



O, herre min gud! Karlen kan ju se mina byxholkar!



Och hon begynte klättra allt högre i trädet. Skammen gav henne 
förunderliga krafter och hon gungade snart på trädets översta kvist. 
Kanske hade hon vingar. Hon gungade och gungade, allt högre och allt 
djupare, allt högre och allt djupare, allt högre och allt djupare. Med ens 
blev det svart, en djup natt, ett dån av storm, ispiggar piskade hennes 
nakna kropp och hon trevade förgäves bakom ryggen efter den rundskurna 
kappans fladdrande flikar.



Då ropade hennes kära mor:



Besinna, barn, att vad som passar för Lisa Möller och Fiken Andersson, det 
passar inte för Malin Rüttenschöld.



Och insvept i ett vitt. spetsbeprytt, besynnerligt kallt lakan smög hon 
sig uppför gräsvallen, bort från badstället där de vita kropparna skimrade 
i solen.



Och hennes mor sade:



Du menar ingenting ont, men folk kommer att tala om det. Och det är 
förfärligt tråkigt.



I stora balsalen hos Carlens satt hon mitt på golvet, och i sina höga 
valnötssängar lågo far och mor, far till höger, mor till vänster. De voro 
döda; psalmboken låg på mors bröst och far höll i sin likstela hand en vit 
lilja. Runtomkring dem virvlade dansparen. Och gossen med de mörkgrå 
ögonen, de vackra, rundsvarvade benen i svarta strumpor, de svarta 
sammetsbyxorna, den vita västen steg fram och bjöd upp. Men mor ville 
inte. Far sade:



Vad nu! Varför skulle inte Malla dansa?



Och gossen med de mörkgrå ögonen frågade:



Hur många knäck får jag, om jag dansar ett varv med Malla?



Men hon ville icke, ty hon hade sorg.



Ett par mörkbruna, löddriga hästar med vita bläsar kommo i sken rakt emot 
henne. Fradgan yrde kring deras huvuden och föll ljum och segflytande över 
hennes ansikte. Hon såg genast att tistelstången skulle träffa henne mitt 
i pannan. Och från den stunden hörde hon än starkare, än svagare men 
oavbrutet ett envist, dovt, mycket pinsamt dunkande.



Hon brast i gråt och hela hennes kropp kändes upplöst av sorg. Hon 
förmådde icke röra sig. Hon satt mittpå Stora torget. Undantagandes det 
där dunkandet förnam hon intet ljud. Och tystnaden blev just på grund av 
det regelbundna dunkandet tydlig, genomskinligt klar som solskenet en 
stilla ljus septemberdag. Kring henne kröpo allehanda skalbaggar, flugor, 
spindlar, gräshoppor, tvestjärtar, gråsuggor, myror och andra insekter. De 
flesta voro vackert blågröna, men även andra och mycket brokiga färger 
förekommo, och några blixtrade till och slocknade som fallande stjärnor. 
På hela torget fanns intet annat levande än Malla, insekterna som kröpo 
upp och ned över strå och blad. De kröpo över Malla, som var så liten att 
hon ännu ej lärt sig gå. Men dunkandet fortfor med jämna mellanrum.



Och då det nu åter dunkade, drog en skugga över husraden och ur skuggan 
steg en kvinna med förunderligt vida kjolar böljande kring livet. Hon gled 
mycket tyst framåt över det öde torget, men dunkandet upphörde icke och 
för varje dunk måste Malla lägga handen över hjässan att icke huvudskålen 
skulle brista. Då kände hon hur hennes hår var fullt av alla dessa 
insekter, och hon begynte gråta. Kvinnan skred framåt, förföljd av någon 
som hårt dunkade med en träklubba. Hon såg sig oupphörligt om och 
för varje dunk darrade hennes kropp så att de djupa kjol vecken 
öppnades för en sekund. Och ur varje kjolveck stack ett barnhuvud fram. 
Malla förstod att faster Tea gick över torget.



Och kjorteln svepte sig mjukt omkring henne, utan tyngd, endast som ett 
mörker. Där kände hon sig kropp vid kropp med barnen och erfor en 
behaglig, mjuk värme. Själva dunkandet tycktes för en stund dämpat och 
inlindat i en mjuk schal. Strax därpå blev det åter hårdare och dunkandet 
kom från vinden, där luckan slog. Men Malla satt i klädkammaren, och den 
rundskurna kappan låg veckad kring hennes liv. I famnen höll hon gossen 
med de mörkgrå ögonen. Ack, han var icke större än en docka, men levande, 
sprattlande, skrattande, mjuk och varm. Hon tänkte: vilken skam, vilken 
skymf, vilken vanära för mig gamla människa att ha stulit honom. Och 
hennes hjärta dunkade olidligt hårt av rädsla och glädje. Hon började 
kyssa barnakroppen, glupskt som om den varit is för en feberhet mun. Och 
hon tänkte: är det pendylen som dunkar? Kan klockan vara sju? -Sju för 
tu, tänkte hon, sju dunkar för tu. Att jag har stulit honom. Vilken 
glädje! Vilken salighet! Vilken fröjd! Att jag äntligen, äntligen har 
stulit honom!



Och han låg framför henne med huvudet i hennes knä, den vida, svarta 
kappan utbredd bakom sig som ett bårtäcke. Hennes fingrar snärjdes så 
ljuvligt i hans hår, att hon icke förmådde lyfta händerna för att skydda 
sitt huvud. Dunkandet blev allt starkare.



Kring dunkandet stod tystnaden icke längre genomskinligt klar utan tjock 
och gråvit som dimma. Och dunkandet skred framåt långsamt och regelbundet, 
som då en gammal herre går och markerar vartannat steg med en dunk av sin 
käpp. Ur den tätnande dimman steg först ansiktet fram med den tjocka, blå 
näsan, som hon sett i sin spegel och i hela sin vördnadsvärda, tunga och 
hotfulla gestalt stod



lagman Louis de Lorche inför henne. Och hon skrek: Ja, ja, ja! Jag är 
tjuv, jag är tjuv! Hon sträckte ut sina händer efter gossen, som plötsligt 
tycktes henne långt borta. Och hon förstod att hon aldrig hållit honom i 
sin famn, aldrig tryckt honom mot sitt bröst, aldrig värma sina av iskyla 
svidande fingrar i hans mjuka, tjocka hår. Hon förstod att hon endast sett 
honom i skvallerspegeln. Pendylen dunkade nu ännu hårdare, med allt 
kortare mellantider, angivande att stunden nalkades. Hon försökte resa 
sig, men hela kroppen var tung och förlamad av det ständiga dunkandet i 
huvudet. Lagmannen lade armen kring hennes hals, tryckte huvudet intill 
sig och sade:



Du fjolla, trodde du att en tjuv kunde födas i min släkt? Har jag icke 
redligen vandrat inför min Herres ansikte?



För varje ord dunkade han henne vid högra tinningen med sin järnskodda 
käpp. Fall på knä, befallde han. Knacka nu med pannan mot golvet tills du 
finner det ställe, där Gud döljer sin barmhärtighet.



Och hon kröp omkring över klädkammarens golv, bland en myckenhet sopor och 
orenlighet, och då hon dunkade sitt huvud mot golvplankorna gåvo de vika.



Hon stod nu upprätt och såg lagmannen dunka med sin käpp mot en lucka i 
golvet. Den reste sig upp. Han sade:



Förstår du nu, dunderfjolla, att Vår Herre bundit ett fastlagsris för din 
stjärt och ett fastlagsskämt för din dårskap? Själv är du en tjuv i ditt 
hjärta, men mot min son visar du ingen barmhärtighet. Du skall dö och vet 
icke att ett berg av vår heder är tusenfalt mindre än ett sandkorn av Guds 
barmhärtighet. Herren tog och Herren gav, välsignat vare Hans namn.



I detsamma dunkade pendylen sju tunga slag.



Och se! Graven i vilken hon skulle nedstiga var till brädden fylld med 
sedlar, silver och guld.



Hon ropade:

Herre, Herre, jag ser och jag tror! Prisad vare din barmhärtighet!



Men detta ropade hon icke längre i drömmen utan alldeles högt. Överstinnan 
skyndade fram och hon satte sig upp och såg sig som Jairi dotter förundrad 
omkring. Pendylen visade på tre.



Hon drack ett glas vin och berättade därpå sin dröm för överstinnan, sedan 
hon först bett herrarna gå avsides. När hon berättat till slut, sade hon:



Förstår du, Amelie? Jag minns nu alldeles tydligt, att när jag som barn 
lekte hos mormor i klädkammaren, fanns det en lucka i golvet. Förstår du, 
Amelie?



Och överstinnan, vars förstånd var så svagt i alla världsliga frågor, 
förstod till fullo att tante Rüttenschöld haft en uppenbarelse. De 
omfamnade varandra och sutto en lång stund, tysta, tätt tryckta intill 
varandra, gråtande av glädje och tacksamhet.



Därpå inkallades herrarna, och tante Rüttenschöld berättade ånyo sin dröm, 
likväl uteslutande allt som kunde anses opassande att nämna i 
herrsällskap.



Detta var den ena förberedelsen till häradshövding de Lorches stora 
moraliska nederlag. Den andra, som försiggick ungefär samtidigt, hade 
ingalunda samma fantastiska och högtidliga karaktär.



Den började med att kammarjungfrun Betty kom inrusande till fru de Lorche 
och flämtade med andan i halsen:



Hennes nåd-hon-hon är här-



Vem? frågade fru de Lorche.



Fru Markurell.



Fru de Lorche rodnade av sinnesrörelse. En svag förhoppning tändes i 
hennes av stoiska dödstankar uppfyllda själ. Det fanns en möjlighet att 
herr Markurell slutligen låtit tala vid sig och att hans hustru kom med 
goda tiden



der. Och även för den mest stoiska person är hoppet en farlig frestare. 
Hon stammade:



Jag vet inte-om häradshövdingen tar emot-men det gör han säkert-jag ska 
säga åt honom-



Kammarjungfrun, som dagens skiftande och sensationella rykten gjort yr i 
mössan, smög sig nu fram till sin matmor, tog henne i armen och viskade:



Hennes nåd! Hon vill inte tala med häradshövdingen utan med hennes nåd. 
Hon sa särskilt, att hon inte ville tala med häradshövdingen. Men hennes 
nåd ska inte ta emot henne. Hon ser ut som om hon hade en kniv gömd 
någonstans-



I håret kanske, sade fru de Lorche och skrattade en smula tvunget. Var 
inte tokig, flicka. Bed fru Markurell stiga in i kabinettet. Jag kommer 
strax.



Hon var i själva verket rädd, mycket rädd; fast visserligen ej för knivar. 
Och hon gjorde någonting som bättre än allt annat visar, hur upprörd hon 
var. Hon gick in i sängkammaren, slog sig ned framför toalettspegeln, 
lossade sitt hår och satte åter upp det på ett sätt, som tydligare 
framhävde dess rikedom. Vidare utförde hon med lätt och säker hand några 
små konster, varvid hon betjänade sig av en pudervippa och ett par stift. 
Alltsammans verkställdes i en hast med snabba, livliga rörelser, som 
skänkte glans åt ögon och hy. Hon betraktade en sekund resultatet med het, 
tindrande blick.



Fru Markurell väntade i kabinettet, stående. Hon var till punkt och pricka 
sådan som hon om morgonen visat sig för sin make på Kupans kontor. Fru de 
Lorche gick emot henne, leende och med framsträckt hand. Under den hastiga 
toaletten hade hon tuggat och tuggat om igen en lämplig hälsningsfras. Den 
fastnade henne i halsen. Hennes leende var dock en hälsning, en nästan väl 
ödmjuk hälsning.



Fru Markurells jämna, grova, en smula grötiga stämma ljöd ytterst 
vardaglig. Hon sade:



Grevinnan undrar väl varför jag kommer.



Sitt ned, bad fru de Lorche.



De slogo sig ned på ett par stolar, vilkas ben i fråga om gracila former 
kunde tävla med ägarinnans. Fru Markurell betraktade spindelbenen med en 
viss oro; hon var tung.



Emellertid kastade hon sig över sin text, som säkerligen var väl förberedd 
och inläst. Hon sade:



Häradshövdingen har väl berättat att jag talat med Markurell och att han 
var omöjlig?



Fru de Lorche böjde på huvudet. Hon fortsatte, i det hon böjde sig ned och 
med handen prövade stolsbenets grovlek:



Ja, det var inte roligt att tala med Markurell. Häftig som han är. Men jag 
gjorde det för häradshövdingens; skull och för grevinnans också. Det är 
synd, när det går



utför med bättre folk.



Fru de Lorche sade:



Fru Markurell behöver inte vara orolig. Stolen håller nog. Den är inte så 
bräcklig som den ser ut.



Den är väl inte det, mumlade fru Markurell och rodnade häftigt. Hon 
behövde en god minut för att ordna texten, vars väl genomtänkta följd 
bragts i oordning. Och trots hennes bemödande är det antagligt att hon 
hoppade över åtskilliga inledande fraser, då hon åter begynte:



Ja, grevinnan undrar förstås att jag har kommit. Men det är så, att jag 
alltid varit tacksam av mig. Om jag ska säga det själv. Är det någon som 
gett mig något eller så, så har jag alltid gett igen. Så gott jag har 
kunnat. Och därför tyckte jag, att jag skulle gå till grevinnan ju förr 
desto bättre.



Fru de Lorche böjde åter på huvudet och log förbindligt.



Tyvärr har jag väl inte, började hon. Men fru Markurell avbröt:



Grevinnan menar att hon inte gjort mig något gott. Nej,



det förstås. Men jag är mor, och det är ju något särskilt med det. Vad 
folk gör åt Johan, det gör de åt mig. Brukar jag säga. Och det är klart 
att jag vet, hur vänlig grevinnan varit mot Johan. Det vet hela stan-



Å, det är ju ingenting att tala om, mumlade fru de Lorche.



Fru Markurell betraktade henne med sina kalla, stora, vackra, döda ögon.



Visst är det att tala om, grevinnan. Och gud ska veta att hela stan talar 
om det, synnerligast det sista året. Men det vill jag säga grevinnan, att 
hur det pratats hit och dit, så har jag aldrig tänkt något ont. Jag är väl 
mor och vet hur en känner för såna där pojkar som är jämnåriga med ens 
egen. Och det har jag alltid sagt åt den som försökt prata något: Tyst och 
skäms! Har jag sagt, och senast åt den där tjocka Leontin, som är full med 
sånt. Och jag har sagt: Grevinnan är tjugu år äldre-



Plötsligt sänkte hon rösten och såg sig omkring. Men hon gjorde det på ett 
överdrivet sätt som visade, att hon i själva verket var en mycket klumpig 
och dålig skådespelerska. Hon sade:



-och hon har väl ögon att se med! Det vore en skam, så det är inte 
möjligt



Fru de Lorche stirrade på henne. Hon var den bekanta fågeln i sagan och 
fru Markurell den lika bekanta ormen. Den gracila frun tänkte: Jag lider 
vad mina gärningar värda äro. Men milde herre gud, låt det icke räcka för 
länge. Ty så gränslöst dålig har jag väl ändå icke varit, och jag har ju 
straffats på mångahanda sätt.



Fru Markurell tänkte:



Det var det första.



Och hon övergick till andra huvudstycket i sin text, sägande:



Så nu vet grevinnan, varför jag är tacksam. Det kan väl ha varit lite 
svårt ibland att ha pojken springande jämt 
här nere. Om jag tänker på att jag ändå är mor och inte bara kökspiga. Men 
det får en inte tänka på, när det nyttar pojken. För som Markurell säger, 
vad skulle det ha blivit för uppfostran och skick och bruk om han jämt 
varit i lag med sin mor? Jag är ju av statarfolk, och innan jag blev gift 
var jag mejerska på Stortofta. Det har kanske häradshövdingen berättat? 
Jag kan säga att jag känt honom, sen jag var flickunge. Han kom titt och 
tätt till; Stortofta då för tiden. Det var ju annan karl än det är nu. En 
kunde ha trott ibland att han inte var stort över de tjugu-



Hon stirrade tankfullt framför sig. Möjligen räknade hon ett, två, tre o. 
s. v. Ty det är knappast troligt att hon verkligen utfyllde pausen med de 
vemodiga och ömma tankar, för vilka hennes stirrande skulle giva ett 
uttryck. Då pausen nått sin fulländning, mumlade hon tankspritt' och med 
en nästan otrolig tillgjordhet:



Å, kors-jag tror jag blir alldeles borta i minnena.



Fru de Lorche sade:



Fru Markurell hade kanske ett ärende?



För detta mejerskan ryckte till och rodnade ännu djupare. Fru de Lorches 
ton hade icke varit sådan som man kan vänta av en gracil och djupt 
förödmjukad kvinna. Det fanns någonting i den som genom en eller annan lös 
ideassociation plötsligt erinrade fru Markurell om hennes egen beryktade 
förmåga att kasta ut besvärligt folk utan att vidröra dem med handen. Hon 
fick brått. Hon hade ännu ett huvudstycke. Hon började snubblande tala om 
sin tacksamhet och sade:



Så om jag nu kunde göra någon gentjänst, grevinnan? Om jag kunde hjälpa 
unge herrn på något sätt? Till exempel vore det väl synd om han skulle 
behöva gå i stan hela sommarn. Vi hade tänkt att låta Johan resa utrikes 
några veckor, och det vore väl inte omöjligt att låta honom följa med. 
Markurell betalar förstås. Eller till exempel att jag



kunde göra grevinnan själv någon tjänst med det ena eller andra. Nu när 
grevinnan blir ensam-



Ensam? upprepade fru de Lorche och reste sig. Ja, fru Markurell, 
uppriktigt sagt önskar jag verkligen bli ensam.



Även fru Markurell reste sig och den gracila stolen gav ifrån sig en liten 
suck av lättnad. Fru Markurell betraktade sitt offer. Hon såg ut som om 
hon grubblat över någonting. Och plötsligt frågade hon oroligt och häpen 
över tanken, uppriktigt häpen:



Ja, för jag kan väl inte tro att grevinnan tänker följa häradshövdingen?



Följa? upprepade fru de Lorche fullständigt mekaniskt.



Följa honom på resan, tillade fru Markurell.



Fru de Lorche rätade upp sin gracila person till största möjliga höjd och 
sade:



Jag vet icke av att min man ämnar resa någonstans. Och det ämnar han icke 
heller.



Nu var fru Markurells förvåning alltför oförställd att kunna betvivlas. 
Hon lade armarna i kors över bröstet, skakade med en hästs kraftiga och 
storvulna rörelser på huvudet och utbrast:



Vet inte frun? Han sa ju senast i natt! Han har ju biljetter och pass och 
allting klart! Han ska ju schappa, som man säger! Han ska ju rymma från 
hela eländet! Om inte Markurell ger efter. Herregud, han kan väl inte låta 
dem bura in sig heller! Carl-Magnus! Han ska ju resa till Sydamerika-



Tyst! sade fru de Lorche. Tyst och gå!



Hon upprepade efter ett ögonblick:



Tyst! Tyst och gå!



Och först då fru Markurell redan befann sig i förstugan eller kanske i 
trappan-ty hon gick verkligen ögonblickligen och utan att yttra ett 
ord-ropade den gracila frun:



Vad ni ljuger! Vad ni ljuger! Vad ni ljuger!

Ungefär samtidigt strömmade en oöverskådlig skara tysta, anständiga, 
väluppfostrade wadköpingsbarn från Klostergatan ut på Stortorget. Det enda 
anmärkningsvärda var deras mängd, deras tystnad och deras onaturligt 
uppspärrade ögon. Dessa ögon voro oavvänt riktade mot landshövding 
Rüttenschölds droska, som i försiktig skritt rullade fram över de 
knaggliga stenarna och slutligen stannade framför det de Lorcheska husets 
port. I droskan sutto tante Rüttenschöld, landshövdingen och överstinnan 
Edeblad. På var sin sida om den gingo översten och kapten Brenner. Då 
droskan stannat lyfte de båda sistnämnda tante Rüttenschöld och buro henne 
i guldstol in i huset.



Ty det är visserligen sant att landshövdingen, översten, kaptenen och 
fröken Linder betraktade tante Rüttenschölds dröm som rena feberfantasier, 
vilka ej kunde tillmätas den ringaste betydelse. Men den gamla damen själv 
och även överstinnan voro av en helt annan åsikt. För dem stod det klart 
att det varit en uppenbarelse, sänd av Gud. De ansågo för sannolikt att 
lagman de Lorche, kanske även han genom en uppenbarelse varskodd om den 
fara och skam, som i en sen framtid skulle hota hans ättling, gömt en 
större summa pengar under klädkammarens golv. Och om den vördnadsvärde 
gamle också icke förutsett katastrofen av den 6 juni 1913, kunde han 
likväl på gammaldags maner ha gömt en del av sin rikedom i det rum, där 
hans dotter brukat gömma de stulna barnen. Ty det var känt att han efter 
dotterns död med förkärlek brukat uppehålla sig i klädkammaren. Vem vet, 
kanske satt han där och räknade sina pengar? Slutligen var det möjligt att 
icke han utan någon annan, ovisst vem, dolt en skatt på sagda ställe. Det 
enda som syntes fullständigt omöjligt och orimligt, var att en dylik dröm, 
klar och tydlig i minsta detalj alldeles som en uppenbarelse, skulle ha 
sänts tante Rüttenschöld, där hon låg på sitt yttersta, 
blott och bart för att gäcka henne.



Dessa argument övertygade på intet sätt de tre herrarna. Men vad skulle de 
göra? Tante Rüttenschöld ville genast bli förd till klädkammaren i det de 
Lorcheska huset. Hon kunde visserligen ha sänt någon annan, men hon ville 
icke försaka att med egna ögon skåda ett bevis på Guds underbara 
barmhärtighet. Hon grät! Tante Rüttenschöld grät som ett barn. Icke ens 
hennes bror hade någonsin förr sett henne gråta; och synen upprörde honom 
till den grad, att han själv brast i en barnslig, hickande gråt. Översten 
stormade med stora steg av och an och slog sig då och då kraftigt i nacken 
för att tillbakahålla tårarna. Carl-Henrik stod i kakelugnsvrån och 
skämdes utan att veta varför. Överstinnan grät hejdlöst. Förvirringen var 
utomordentlig. Och på gångbanan utanför stod allt levande Wadköping under 
femton år och stirrade tyst och tålmodigt. Ingen kunde längre betvivla att 
en ängel eller någonting annat ovanligt var i antågande.



Slutligen gav landshövdingen efter. Han kunde icke vägra sin syster en 
tjänst, hur dåraktig den än kunde synas. Droskan eftersändes, tante 
Ruttenschöld, som ju alltjämt var svept i sin rundskurna, bars ut och 
placerades väl ombonad med kuddar. Det högtidliga tåget satte sig i 
rörelse.



Fru de Lorche stod ännu kvar i kabinettet, då tante Rüttenschöld, 
understödd av de båda herrarna och följd av landshövdingen och 
överstinnan, tungt och vacklande gick genom salongen. Hon hörde dem gå in 
i sängkammaren. Dragen framåt av en mardröms sugande förunderlighet, 
följde dem den gracila frun in i sängkammaren, in i klädkammaren. Ingen 
såg henne. Allas uppmärksamhet-nu även herrarnas-hängde med blandad 
trosvisshet och ångest vid den gamla damens rörelser. Hon gick långsamt 
utmed rummets väggar, mumlande och muttrande för 
sig själv. Slutligen stannade hon framför en stor, järnbeslagen kista. 
Flytta undan den, befallde hon viskande. Översten och Carl-Henrik lydde. I 
golvet, på det ställe där kistan stått, fanns en lucka, vid pass två alnar 
i fyrkant. Den var försedd med ett handtag, en rostig järnring.



Tante Rüttenschöld sade:



Elsa, kära barn, kom hit.



Fru de Lorche steg fram och gumman, som alltjämt grät, omfamnade henne och 
sade:



Här ligger Guds barmhärtighet dold. Ack, kära barn, det blev för tungt för 
mig. Och Gud vederkvickte mig.



Med en svag efterglans av sitt gamla karska humör utropade hon:



Nå, Carl-Henrik! Står du och sover, stora pojken! Tag där i ringen och 
lyft upp luckan.



Kapten Brenner tog i ringen och lyfte; han satte till rätt mycken kraft, 
ty han antog att luckan varit stängd i åratal. Den flög emellertid upp 
utan minsta motstånd. Under den visade sig en brädklädd fyrkant, vid pass 
en aln djup.



I fyrkanten stod en platt, icke särdeles stor resväska av tjockt läder. 
Spänningen steg i kapp med förvåningen. Carl-Henrik anmärkte halvhögt, att 
väskan föreföll att vara alldeles ny. Dess nyckel satt i låset. På en 
befallande åtbörd av tante Rüttenschöld, som ej längre förmådde tala, 
öppnade han väskan. Den innehöll diverse småsaker, tre fotografier av fru 
de Lorche och ett av hennes son, en hel del papper samt fördelade på 
trenne påsar tyskt, franskt och engelskt mynt. (Uppgifterna om summans 
storlek växla betydligt. Enligt några skall det ha varit hela kontanta 
köpeskillingen för Stortofta eller minst en kvarts million francs. Enligt 
en annan uppgift skall det endast ha varit en rätt måttlig resekassa, i 
varje fall icke överstigande femtio tusen. Sistnämnda uppgift måste av 
flera yttre och inre orsaker anses trovärdigast.)



Då tante Rüttenschöld såg guldet, ropade hon snyftande: Guds 
barmhärtighet! Jag fick rätt! Å, ni galna människor som icke trodde-



I detsamma trädde häradshövdingen in i rummet. För första gången i sitt 
liv hade han fullständigt förlorat besinningen. Han var likblek, han 
kippade efter andan, han flåsade på sin pincene och kastade den plötsligt 
med en ursinnig åtbörd på golvet.



Men tante Rüttenschöld vacklade fram till honom, lade armarna hårt på hans 
skuldror och begravde sina iskalla fingrar i hans hår. Och hon såg in i de 
mörkgrå ögonen och viskade:



Barmhärtig! Barmhärtig! Ingen skall röra ett hår på ditt huvud. Du käre, 
käre, käre-



Därpå blev hon alldeles lugn och begärde endast i retlig ton att man 
genast skulle föra henne hem, ty hon hade en brinnande huvudvärk. Häremot 
hade herrarna och överstinnan-vars förstånd stannat orubbligt-ingenting 
att invända. De lämnade således makarna de Lorche ensamma i klädkammaren. 
En sekund senare var häradshövdingen ensam med sin väska, som förutom 
ovannämnda ting även innehöll några järnvägs- och ångbåtsbiljetter med 
mera. Tante Rüttenschöld ledsagades hem av barnskaran. På hennes enträgna 
begäran maste man bädda åt henne i gredelina kabinettet. Och rullgardinen 
fick inte fällas ned. Hon klagade upprepade gånger över dunkandet i 
huvudet. Men drömmen och allt vad därmed sammanhängde hade hon plötsligt 
glömt.



Wadköpings barn stannade trofast under hennes fönster.



Översten, kaptenen och andra föste då och då bort dem. Vid ett dylikt 
tillfälle utfor översten i så högljudda förbannelser att de trängde till 
tante Rüttenschölds öron. Hon frågade vad som stod på och fick veta att 
gatan var full med barn.



Är det mig de vill se på? undrade gumman. Och då överstinnan 
förlägen jakade, smålog hon en smula illmarigt och sade: -Eho som förargar 
en av dessa små-



Och hon tillade med en lugn liten suck:



Förmenen dem icke-



Någonting annat yttrade hon ej under de följande timmarna. Wadköpings 
storögda barn förblevo henne trogna intill det sista. Icke ens den 
förskräckliga nyhet, som vid fyratiden spred sig över staden, kunde locka 
dem bort från gredelina kabinettet.



Nyheten att herr Markurell på Berget förlorat sitt förstånd.



6 Kapitel 6

Perukmakaren och sockerbagaren hade ställt in korgarna och 
makade sig långsamt nedför trappan, då herr Markurell kom springande efter dem och 
höll dem tillbaka. Perukmakaren sade:



Vi ha ju vårt att sköta, Markurell. Varför skulle vi stanna?



Ni ska vara mina vittnen.



Vittnen? upprepade perukmakaren, och över hans utmärglade, epileptiskt 
blekblå ansikte flammade finnarna upp som vårdkasar i en ofärdsskymning. 
Vittnen? Det är väl bättre för alla parter att inte ha några vittnen.



Men herr Markurells järnnävar grepo de båda vännerna och släpade dem in i 
skänkstugan. Han tryckte ned dem vid ett av småborden, ställde fram 
konjak, vatten, cigarrer, allt av dyrbaraste slag. Han spillde icke flera 
ord och de båda herrarna skålade under tystnad. Herr Markurell stod en 
stund och betraktade dem med en underlig, halvt drömmande, halvt 
eftertänksam min. Så gjorde han plötsligt helt om och steg ut på 
terrassen. Perukmakaren och sockerbagaren skålade på nytt,
rynkade betänksamt ögonbrynen, tego.



Terrassen var redan smyckad till aftonens studentfest. Längs med 
ytterkanten stodo ett dussin unga, nyutspruckna björkar nedstuckna i 
grupperna mellan kullerstenarna. Sandplanen var krattad i snäckformiga 
snirklar. Verandan dekorerades av blågula fanor. Och på ståltrådar, spända 
från linden till verandan å ena sidan och från lönnen till björkarna å den 
andra, hängde kulörta lyktor. Herr Markurell tog en överblick av 
anordningarna och fann dem goda. Han flyttade om borden på verandan, 
plockade fram vaser, som borde fyllas med friska blommor, gjorde en del 
ändringar i dekoreringen men gav inga order och besvarade icke ens 
kvinnfolkens frågor. Slutligen gick han på tå över den krattade sanden 
fram till stentrappan, satte sig på översta steget, framåtböjd, med 
huvudet hårt kramat mellan de stora, rödhåriga, seniga händerna. Där satt 
han orörlig och lyfte icke ens blicken då fru Markurell tilltalade honom.



Fru Markurell var vid sin hemkomst starkt upprörd. Det heroiska, nästan 
koaktiga lugn som eljest var hennes starka värn, hade övergivit henne. 
Flåsande och flämtande strävade hon uppför Bergets oändliga stentrappor, 
men så snart hon varsnat sin tyste, hopkrupne make, stannade hon, andades 
djupt och började överösa honom med bittra anklagelser. På hemvägen från 
fru de Lorche hade ryktet om dioskurernas envig nått henne. Nu beskyllde 
hon herr Markurell för att ha störtat hennes son i fördärvet. Var det icke 
hans orättfärdiga beteende mot häradshövdingen som orsakat striden? Hur 
skulle Johan kunna bli godkänd efter en dylik skandal?



Hon tystnade för att mödosamt släpa sin tunga person till nästa avsats, 
där hon åter stannade, drog djupt efter andan och fortsatte. Vad menade 
man med att berusa censorerna och rektorn? Trodde han att en studentexamen 
är en hästmarknad? Kunde han aldrig lägga bort sina hästskojarfasoner? 
Skulle hon och hennes son för all framtid bliva till spott och spe för 
hela Wadköping? Skulle hon kallas krögarkäring så länge hon levde? Skulle 
vilken utfattig tossa som helst alltjämt få behandla henne sturskt och 
oförskämt? Hon hade varit hans piga i tjugu år, men nu ämnade hon icke 
längre finna sig i det. Hon hade sin giftorätt, hon var rik, hon tänkte 
icke vidare lägga sin hand vid Kupans skötsel. Ville han äntligen förbli 
krögare och en ohyfsad och obildad person, så kunde hon och



Johan lämna Wadköping. Han skulle i alla fall vara tvungen att försörja 
dem.



Och hon steg till nästa avsats och skrek alldeles ursinnigt:



Markurell! Varför svarar du inte? Kräk! Är du ett sånt kräk att du inte 
ids svara?



Nej. Herr Markurell iddes icke svara. Han iddes icke ens lyfta sitt huvud 
från händerna eller sin blick från Susanna, som vänskades vid hans fötter. 
Först då fru Markurell, flämtande och flåsande, gick tätt förbi honom och 
i förbigående nämnde att tante Rüttenschöld låg för döden, for han upp och 
mumlade yrvaket:



Å, herregud, vad jag är ledsen! Stackars lilla beskedliga människan! Jaså, 
dö också? Ja visst, ja visst.-Jag minns ackurat hur hon såg ut, när hon 
satt där i jons.



Han rev sig som en rasande i den rävröda hårkransen och sprang på tå före 
sin hustru in i Kupans farstu. Han öppnade dörren till kontoret och pekade 
utan att säga ett ord dit in. Fru Markurell studsade. Trots den inre och 
yttre upphetsningen återfick hennes ansikte plötsligt sin vanliga 
sjukhusbleka lyster, vars vithet förhöjdes av den kopparröda ramen. Tyst 
lydde hon den tysta befallningen och steg in i rummet. Herr Markurell 
följde och reglade dörren bakom sig.



Hustru, började han, lågmält och lugnt. Vem gick i trappan i natt klockan 
tre?



Fru Markurell sköt en stol fram till fönstret och satte sig. Hon knäppte 
upp klänningslivet och begynte med skälvande fingrar lossa korsetten. Herr 
Markurell upprepade ordagrant och lika lågmält sin fråga. Fru Markurell 
svarade trumpet:



Häradshövdingen förstås.



Förstås! skrek herr Markurell men lugnade sig genast. Hans hustru sade:



Åbäka dig inte. Du ska inte låtsas att du tror något. För det gör du inte. 
Han kom i går kväll direkt från stockholmståget 
Men då var det ju fullt med folk 
här. Och eftersom han inte kunde vänta tills i dag, så fick han komma igen 
senare. Kan jag hjälpa att han satt där och jämra sig i ett par timmar? Är 
det jag som begärt honom i konkurs? Det är då en skam att vilja skylla en 
gammal människa och mor-



Herr Markurell lyfte handen till en tystande åtbörd. Han sade, lugnt och 
värdigt:



Hon ska inte tro att jag är dum. Det är inte frågan om det.



Va är det fråga om då? mumlade fru Markurell och slet i korsettens band. 
Kom hit och hjälp mig, om du ids.



Herr Markurells fingrar sysslade en stund förgäves med en envis hårdknut; 
slutligen böjde han sig ned och lossade den med tänderna. Med huvudet ännu 
nedböjt frågade han:



Vet hon varför gossen slogs med den andre?



Han tillade genast:



Kan det vara att han hört något?



Hört något? upprepade fru Markurell.



Herr Markurell började tassa av och an i rummet; hans blickar irrade 
omkring, hans händer sökte med darrande iver någon sysselsättning. Han 
öppnade kassaskåpet, drog ut och smällde igen lådor, bläddrade i 
pappersluntor. Och under det att han var sålunda sysselsatt och med 
ryggen; vänd åt fru Markurell, begynte han stamma:



Jag vet inte-det pratas-folk säger-vad vet jag -vet hon något?-att 
det pratas-folk säger-professorn-Leontin-det sägs att gossen-att han 
skulle vara lik-och att häradshövdingen-att han har en oäkta son-som är 
skral i kemi-och Barfoth ringde ju och sa-att gossen-att det går åt 
helvete-i kemi-



Plötsligt vände han sig om; han var avskyvärd att skåda. Munnen drogs på 
sned som hos en slagrörd, saliven flöt ur mungiporna, ögonen voro röda och 
svullna och tårar



trinda som ärter rullade utför kinderna, efterlämnande solkiga ränder.



Är det sant?-jag har aldrig tänkt på det-som sägs -är det sant?-att 
han är lik-lik häradshövdingen-



Fru Markurell betraktade honom uppmärksamt en halv minut. Tidrymden var 
till fyllest för att hon helt och hållet skulle återvinna sitt 
majestätiska eller koaktiga lugn. Hon sade:



Skulle det vara bättre om han vore lik dig?



Och den fule herr Markurell svarade sorgset och ödmjukt:



För mig vore det väl bättre.



Ge mig något att dricka, befallde fru Markurell efter ett ögonblick. Jag 
har gått så mycket så jag har blitt alldeles matt och törstig. Jag har 
varit hos den där människan, grevinnan. Och det säger jag Markurell, att 
inte ska jag be för häradshövdingen. Högmod går före fall, och ska man 
inte ha någon glädje av sina pengar- utan bli sedd över axeln av en sån-



Hon fortsatte att utgjuta sitt hjärtas bitterhet allena, ty herr Markurell 
hade, snabb som en väluppfostrad kypare, skyndat ut i skänkrummet. Han 
ställde en sockerdricka och glas på bricka, tog konjaksbuteljen från 
vännernas bord, i det han mumlade: Gå inte, gå inte!-och åter vände 
nästan fjäskande hastigt till kontoret. Han ställde brickan i fönstret, 
blandade själv till groggen och räckte den åt fru Markurell, som upphettad 
och upphetsad tömde den i ett enda drag.



Tvi vale, så starkt, muttrade hon och frös till av vedervilja. Hon satt en 
stund och svalde och svalde; strupen kändes flådd efter den starka 
drycken. Herr Markurell betraktade henne från sidan i smyg. Han gick bort 
till dörren, tog i låset men ångrade sig och återvände in i rummet. Han 
ställde sig med ryggen mot kakelugnen, till hälften dold bakom 
kassaskåpet. Fru Markurells ansikte färgades av en svag rodnad. Hon 
smålog och sade, kanske mer till sin egen än mannens uppbyggelse:



Jaså, ditt blindstyre! Du har sett det, att Johan har svart hår? Kors så 
besynnerligt! Va? Och näsa och ögon. Jaså, det pratas? Jojomen. Det är en 
konst som folk kan. Nej, nu kan du vara lugn för att jag inte tar 
häradshövdingens parti. Vidare. Han har sin fina grevinna och den kan han 
slita med hälsan. I Amerika. Eller var han behagar. Jojomen, Markurell, 
Johan är allt vår pojke. Vad som än pratas.



Å, kors i jisse namn vad här är hett! pustade hon, grep hårt i 
fönsterbrädet och reste sig. Jag tror jag får ta på mig något lättare. 
Fast det säger jag Markurell, att jag kommer inte att sitta bakom disken. 
I kväll. Det håller jag mig för god till. Och aldrig mer. För om du också 
inte aktar mig, så ska du väl inte låta Johans mor vara som en piga? Si, 
det har alltid förundrat mig att du inte haft någon -aktning för Johans 
mor. Fast du är så galen i pojken-



Hon tog ett par steg mot dörren, suckade djupt, i det hon samtidigt 
fnissade till på ett sätt som föga anstod hennes majestätiska person. Hon 
böjde sig lite framåt, lade huvudet på sned och plirade mot herr Markurell 
som stod bakom kassaskåpet. Titt ut! sade hon med ett visst skälmeri. Herr 
Markurell besvarade på intet sätt vänligheten. Det sårade henne. Hon 
rätade på sig, knäppte några hakar i livet, lyfte huvudet och skakade det 
kraftigt och storvulet, som då en häst skakar sin man.



Jaså, kan tänka! Det är sånt du går och misstänker mig för. Si så här en 
tjugu år efteråt! Hade du varit kar, så hade du väl gjort det då. Och inte 
så här efteråt. Men se, då var det annat. Då skulle Carl-Magnus vara 
fadder och allt det där. Hi! Om du visste ett sånt kräk du var! Men det 
begrep du inte. För högfärdig har du varit på samma gång. Och gossen och 
gossen och gossen! Och aldrig annat än gossen! Men en får inte någon gosse 
utan att det är



mor till honom. Skulle jag tro. Hör du vad jag säger? Stå inte där då och 
stura! Nu går jag.



Hon gick bort till dörren och trevade med handen kring låset, allt under 
det hon mumlade en lång ramsa för sig själv. Plötsligt frågade hon, 
sömnigt och en smula suddigt:



Va var det du sa om kemi, Markurell?



Herr Markurell svarade klart och redigt:



Johan blev kuggad i kemi och de påstod, att den enda pojke, som blev 
kuggad i det, skulle vara en oäkta son till häradshövdingen.



Fru Markurell skakade förbryllad på huvudet.



Jaså, kemi, mumlade hon. Ja, men jag begriper inte- skulle Johan ha 
slagits därför att han fått veta det?



Veta vad? frågade herr Markurell.



Att Carl-Magnus skulle vara hans far.



Är han inte det då? frågade herr Markurell.



Fru Markurell började åter treva kring låset. Det dröjde några sekunder; 
så frågade hon:



Jag begriper inte-var är nyckeln?



Herr Markurell svarade:



Jag har nyckeln.



De enkla tre orden, framsagda i lugn och på intet sätt hotfull ton, 
förvandlade fru Markurell. Hennes stora, mjuka, slappa, lättjefulla kropp 
stramades upp, blev på ett ögonblick hård, fast, spänstig. Hon vände sig 
hastigt om och tog ryggskydd mot dörren. Ansiktet blev åter blekt, stelt 
och livlöst, men ögonen brunno, en het, blå eld.



Hon sade, och hennes röst hade undergått samma förändring som kroppen-den 
var fast, hård, smidig:



Tror du att du kan skrämma mig? Giv hit nyckeln.



Herr Markurell svarade icke och rörde sig icke. De kämpade tyst med 
blickarna, och herr Markurell gav vika såtillvida att han sänkte sin. Då 
fru Markurell upprepade sin befallning, tog han verkligen fram nyckeln men 
stoppade genast åter ned den, knytande näven krampaktigt hårt i 
fickan. Fru Markurells uppstramade hållning förlorade något av sin 
överspänning men ingenting av sin styrka. Hon sade:



Käre Markurell, jag sa dig i morse att du skulle akta dig. Jag har haft så 
mycket i dag och i natt, så jag är inte att lita på. Först var det 
Carl-Magnus och sen var det du och sen var det grevinnan. Det är som om 
jag fått riktigt klart för mig vad jag är för en tarvlig människa. För jag 
är ju det, Markurell?



Jag vet inte, mumlade herr Markurell förvirrad.



Fru Markurell iakttog honom och ett egendomligt skimrande, skiftande, 
obestämbart leende tändes i hennes ögon och gled över ansiktet som snabba 
små vindilar över en lugn vattenyta.



Du vet inte det nu. Nej, för du tänker: Om Johan bara är riktigt min, så 
är hon kanske inte så tarvlig ändå. Om Johan är riktigt min, så kan jag 
kanske börja och hålla henne som en hustru och mor och inte bara som en 
piga. Tänker du inte det, Markurell? Jo, jag ser att du tänker det. Du 
tänker: Det blir svårt för mig att sadla om på gamla dar och bli hövlig 
och mänsklig mot henne. Tänker du inte det, Markurell? Det blir att 
förvandla sig och göra sig till och springa efter sockerdricka och konjak. 
Bara Johan riktigt är min. Det blir ett knog! Va! Tänker du inte det?



Herr Markurell svarade ingenting på alla dessa gäckande frågor Hans mun 
var förstummad men hans ögon frågade, envist sugande, dödsskrämda. Fru 
Markurell greps verkligen av en sorts medlidande. Hon kände ett obehag som 
tvang henne att göra pinan kort. Hon sade:



Var inte orolig, kräk! Du behöver inte skapa om dig. Se dig i spegeln så 
kan du tacka Skaparen att pojken inte liknar dig. Men att han liknar sin 
far, det vet jag och hela stan.



Sin-sin-sin-stammade herr Markurell.



Fru Markurell sade:



Tvi mig att jag någonsin ljugit för dig, din lede! Tvi mig att jag låtit 
dig springa omkring och dalta som en dadda med min pojke! Tvi mig att jag 
låtit dig högfärdas och yvas. Det äcklar mig mer än allt annat. Jag har 
väl haft det på tungan tio tusen gånger, och det har legat där som en ärta 
så trint och färdigt att rulla. Men alltid har en tyckt synd om kräket. Nu 
kan det vara nog.



Ja-ja-men jag förstår inte-började herr Markurell flämtande.



Vad är det du inte förstår? Att du inte är far till Johan? Herr Markurell 
stammade:



Ja-jo-men-vem-jag menar-är det häradshövdingen?



Fru Markurell svarade kort och lugnt:



Nej, det är kungen.



Ja men-jag-jag-började herr Markurell åter sitt ömkliga stammande. Jag 
menar-tror du-hur kan du -är det säkert-jag menar-kan du 
veta-alldeles säkert-



Fru Markurell stirrade på honom, gjorde som nyss efter



konjaken en frusen grimas av vedervilja och svarade:



Och hon befallde:



Öppna dörren!



Herr Markurell tog lydigt upp nyckeln. Men plötsligt böjde han sig fram, 
grep med kramande händer kring kassaskåpets nickelhandtag och lyfte den 
tunga pjäsen på raka armar över sitt huvud. Det var, som vi nämnt, ett 
tämligen litet kassaskåp, men bör dock ha vägt 150 å 200 kilo, en oerhörd 
börda för en gammal, visserligen stark men alldeles otränad man.)



Med skåpet lyftat över sitt huvud tog herr Markurell



ett vacklande steg fram mot sin hustru. Han sade:



Hustru-säg att det är lögn. Så går du fri.



Hon svarade:



Om jag ljög i dag, så har jag aldrig ljugit förr. Men jag har ljugit i 
arton år. Så det kan vara nog.



Han skalv under tyngden; ansiktet var blårött, ådrorna svällde, ögonen 
trängde ut ur hålorna. Han pressade mödosamt fram:



Säg-säg-att du inte vet-du kan inte veta-



Hon svarade med ett enda ord, men tonen var avgörande och förkrossande:



Kräk!



Herr Markurell slungade skåpet. Åt sidan.



De båda vännerna Ström och Wedblad kastade sin förenade tyngd mot dörren 
utan att lyckas spränga låset. Fru Markurell ropade: Håll er lugna! Hon 
drog ifrån regeln, och sedan de dödsskrämda herrarna konstrat en stund med 
låset, som naturligtvis var mycket lätt att öppna utifrån, gick dörren 
upp.



Makarna Markurell voro båda oskadda, men förödelsen var betydlig. Skåpet 
hade helt och hållet krossat sängen, vält kommoden, spridande 
porslinsskärvor och allehanda vätskor över golvet, bräckt tre av de murkna 
golvplankorna och själv rämnat, ur sin giriga buk återgivande en mängd 
dyrbara papper.



Herr Markurell satt på sitt misshandlade kassaskåp. Hopkrupen, med armarna 
hårt famnande sina knän, vaggande av och an, icke längre rödblå utan 
askgrå i ansiktet.



Fru Markurell sade:



Han är sjuk. Ge honom en konjak. Varpå hon lämnade rummet.



Sockerbagaren fyllde ett glas till hälften och räckte det åt herr 
Markurell. Då han icke tog det, böjde Wedblad hans huvud försiktigt bakåt 
och hällde i honom. Men herr Markurell spottade ut drycken och mumlade:



Jag törs inte. Jag blir galen.



Han blev sittande med huvudet bakåtböjt, stirrande i taket. De båda 
vännerna betraktade honom dystert, medlidsamt och kanske även med ett uns 
förakt-



Hans röst fick en egendomlig, mjuk, djup, sjungande len klang.



Tänka sig, kära! Hon säger! Hon säger att gossen inte är min!



Han snyftade till eller kanske endast harklade sig; ty han tillade lugnt 
men med barnslig förvåning:



Tänka sig! Det har hon vetat. Det har hon vetat länge. Hon har väl vetat 
det hela tiden? Säg? Hela tiden! A, Herre! Å, Herre! Vartill är jag då 
kommen i världen, att jag född blev? Det var en svart dag i almanackan, då 
jag såg sol och måne. Å, Herre, att jag icke dog i min moders liv! Så låge 
jag nu och sove. Vart ska jag nu taga vägen? Hade jag inte tur och 
välsignelse i allt? Hade jag det inte bra? Var jag inte nöjd och prisade 
ditt namn som en ängel? A, Herre! A, Herre! Å, Herre!



Han rätade plötsligt på sig och drog djupt efter andan. Har ni vetat det 
länge, ni? frågade han.



Det pratas ju, mumlade perukmakaren. Det pratas. Herr Markurell nickade.



Jag visste ingenting, jag. Jag tänkte inte på det. Jag drömde inte om det. 
Herregud, han var ju så liten. Jag menar, när han föddes. Kunde jag tänka 
på det? Han var ju så liten och grann och välskapt och klok och livs 
levande livlig och förståndig på alla sätt. Kunde jag tänka på det? Skulle 
jag gå omkring och undra vem-Å, Herre! Å, Herre! Har jag inte släpat som 
en dräng? Har jag inte knogat i månader och år? Vad har jag sprungit efter 
som en väderstinn oxe? Har det varit för min buk eller för mitt kött eller 
för mitt högmod? Å, Herre! Å, Herre! Snart ligger jag där som ett maskebo. 
Var det inte nog? Kunde du inte ha lugnat dig med det? Har du inte skapat 
mig? Varför det då? Kan det vara ett nöje att slå sönder mig som den 
uslaste potta utan grepe?



Sansa dig, bad perukmakaren. Och sockerbagaren sade:



Drick, käre bror. Drick.



Men herr Markurell stötte dem häftigt ifrån sig och med utbredda armar och 
glänsande ansikte ropade han:



Jag har intet ont gjort. Jag har aldrig bedragit, aldrig stulit, aldrig 
dräpt, aldrig begått hor, aldrig vittnat falskt, aldrig haft andra gudar 
före dig, aldrig lockat min nästas hustru, ej heller hans tjänare eller 
tjänarinna, ej heller hans oxe eller hans åsna eller något honom 
tillhörer. A, Herre! Å, Herre! Att du inte skäms.



Och han brast i gråt.



Han hackade sitt ansikte med knogarna, så att kinderna svullnade; men de 
fingo likväl icke färg utan förblevo askgrå. Kroppen skakades gång efter 
annan av våldsamma frossbrytningar. Möjligen hade han, då han lyfte det 
tunga skåpet, tagit någon inre skada. Han bet samman tänderna och gnydde 
av smärta.



Sockerbagaren tömde i sin bedrövelse glaset, som herr Markurell vägrat att 
tömma. Han sökte än en gång med vänliga ord och tafatta smekningar truga i 
honom några droppar, men herr Markurell krossade glaset mot golvet och lät 
skosulan mala skärvorna till fint stoft. Perukmakaren såg med ogillande 
denna obehärskade smärta. Han tog en stol, satte sig framför Markurell och 
vidrörde lätt hans knä. Han sade:



Du tycker väl inte om, att man talar till dig. Men man kan inte höra dig 
gny så där utan att vämjas. Och varför skräpper du, Markurell? Varför 
säger du, att du ingenting ont gjort? Det kan ju hända att du aldrig 
olagligen bedragit någon; men hur många har du lagligen bedragit? Hur 
många har haft sömnlösa nätter för din skull? Senast den natt som var, låg 
väl halva Wadköping och grubblade över vad sattyg du ska hitta på med 
Carl-Magnus och Förenade



Metall. Och hur var det i morse? Kom inte gamle landshövdingen själv med 
sitt gröna band och sin egen syster och så att säga ödmjukade sig inför 
dig? Vad gjorde du? Och det gamla fruntimret, som nu ligger och dör. Såg 
vi inte hur hon satt där på stolen som en sjuk gammal höna och bad dig om 
hjälp. Vad gjorde du, Markurell?



Jag bjöd henne på saft, mumlade herr Markurell. Jag bjöd henne på fyra 
sorters saft. Kunde jag hjälpa, att hon bara ville ha vatten? Det står 
skrivet: Du skall giva den törstande att dricka.



Perukmakaren förvånade sig och sade:



Det vore bättre för dig att inte häda. Jag är en upplyst människa, så jag 
tror inte precis på gud. Men jag tror på rättfärdigheten och på dess 
seger. Jag tror att tjuvars och skälmars anslag i längden komma på skam. 
De bedraga sig själva och fastna i sin egen list. Så har det gått med dig. 
Du har varit en girig och obarmhärtig människa och du har gjort många 
fattiga för att din son skulle bli en rik man. När det sen kommer till 
kritan, har du ingen son. Du står där med ditt guld som om det vore visset 
löv.



Vem är rättfärdig inför Gud? ropade herr Markurell. Han var full av ord, 
men förmådde icke uttala dem. Ljuden pressades samman till ett långt 
utdraget, jämrande tjut. Sockerbagaren bleknade och började darra i hela 
kroppen. Och fast han icke längre hade något glas, sträckte han fram 
handen och mumlade: Drick, bror. Drick.



Vad åter perukmakaren beträffar, fylldes hans själ av en dyster glädje. 
Inför hans fanatiskt klarsynta ögon utbredde sig herr Markurells liv som 
en välritad karta, där berg och dalar, floder och bifloder, vägar och 
bivägar tydligen skönjdes. Hans vattniga, uttryckslösa ögon mörknade och 
flammade. Ansiktet förvreds till ett hemskt leende, som yttermera ökade 
den stackars sockerbagarens förskräckelse. Ty perukmakaren var 
epileptiker.



Jag ser det alltsammans, sade han med hes, grov röst, som dock snart 
återfick sin klang. Jag är en upplyst människa, och jag tror naturligtvis 
ännu mindre på djävulen än på gud. Men du ska i alla fall få höra hur han 
bedragit dig. Du var en liten lanthandlare i Valla. Var du inte? Du 
fuskade lite smått med vikt och sådant men ingenting vidare. Du hade ditt 
dagliga bröd och var nöjd. Då frestade han ditt kött och sände dig den 
rödhåriga kvinnan. Du tog henne för din lustas skull, fast du icke höll av 
henne och hon icke av dig. Var det inte så? Och åter var du nöjd en tid. 
Men du blev till åren och han ingav dig den tanken att en man skall leva 
beständigt på jorden, blott han har avkomma. Du bad om en son och bannade 
gud, därför att han gäckades med dig. Ty du var som ett väder eller en 
vattenil i sanden, eller en vissnande blomma utan frukt, så länge du icke 
hade någon son. Och du fick en son. Blev du nöjd? Du blev icke nöjd, du 
blev högmodig. Och i ditt högmod spirade alla de lastens frön, som 
tillförne icke haft jordmån. Snikenhet, maktlystnad, oärlighet, 
obarmhärtighet och dårskap. Du hade ett barn, en människa, som skulle leva 
då du var död. Men han ingav dig den tanken: Vad är en människa utan gods 
och guld, utan makt och anseende? Och du lämnade din anspråkslösa 
ställning och flyttade till Wadköping. Du smög dig som en schakal i 
lejonets fotspår och snappade åt dig, vad Carl-Magnus ratade. Men djävulen 
välsignade dig och du blev snart själv ett vilddjur, inför vilket hela 
Wadköping darrade. Och ditt högmod blev dårskap. Du tänkte: Vem står mig 
emot? Jag kan krossa allt efter eget behag, men se! -jag gör det icke av 
ont hjärta utan därför att min son skall älska mig och en dag begråta mig 
med uppriktigt hjärta. Det är min rätt att vara hård och obarmhärtig, ty 
jag och min son äro allena på jorden bland idel fiender. Så tänkte du. Men 
gud straffade dig, i det han visade att du verkligen är allena och utan 
livsfrukt som ett döende träd. Han straffar dig i din girighet, din 
grymhet, din 
maktlystnad, liksom han förut straffat dig i din lusta, då han lät en 
annan man bola med din kvinna-



Välj dina ord! röt herr Markurell ursinnig. Snuskpelle!



Men i själva verket hade perukmakarens betraktelse i någon mån lugnat 
honom. Kanske var det just det smutsiga i historien som plågade honom 
mest-utan att han själv visste det. Tanken att Johan, sonen, gossen, för 
all framtid skulle omgivas av ett äktenskapsbrotts unkna, lömska, 
besmittade luft. Da nu denna tarvlighet ställdes som ett led i den 
rättfärdige Gudens eller i ödets eller- låt vara-i den Ledes planer, 
renades den från sin småaktiga meningslöshet. Den upphöjdes till rang och 
värdighet av gissel, ett otäckt, ett smutsigt gissel men vilande i en 
Mäktigs hand. Herr Markurell kände sig naturligtvis på intet sätt tröstad. 
Han kände endast att hans värdighet som man och människa Icd mindre och 
samtidigt kände han sig mera ödmjuk.



Hans uppträdande blev lugnare. Han tog händerna från ansiktet, torkade 
ögonen, snöt sig, slog mjällen från kragen, drog ned västen, som åkt upp 
ända under hakan. Han kände uret i västfickan, halade tankspritt fram det, 
öppnade boetten, studsade:



Fyra! viskade han och spärrade upp sina blinkande ögon. Minsann har hon 
inte blivit fyra. Och jag som skulle ha tänkt på gossen klockan tre. Nu 
har han haft Blidberg i gnosticismen. Undras hur det har gått?



Han skakade bekymrad på huvudet, stoppade in uret.



Ge mig en konjak, bad han. Sockerbagaren räckte honom med fjäskande iver 
buteljen. Herr Markurell satte den för mun och tog en klunk, en helt 
liten, ty han var en nykter man. Sockerbagaren, som-efter vad man påstår 
i Wadköping-druckit mer sprit än vatten i sin dar, passade på och tog en 
duktig klunk. Vännens återvunna lugn gladde hans goda hjärta och han 
beslöt att göra vad han kunde.



Du, Markurell! började han och knuffade vännen på 
skuldran. Sant här ska man inte ta så hårt. Det 
händer, det vet man. Men man vet varken hur eller när. Förbanne mig, jag 
tror att fruntimren har riktigt reda på det, de heller. Som nu till 
exempel jag. Jag har ju bara döttrar, sex tjocka flickor. Dem känner ni. 
Och min gumma, henne känner ni. Skulle någon tro något om henne? Omöjligt! 
Men förbaske mig, när ilskan flyger i ragatan, ger hon sig inte till att 
göra antydningar. Vinkar så att säga. Hur kan du vara så säker på det, 
säger hon. Och så vidare. Nå! Vet ni vad jag svarar? Jo! Jag säger: Tjocka 
och dumma flickor kan vilken syndare som helst få; men sex stycken lika 
tjocka och lika dumma-det bakar bara bagare Wedblad! Ha, ha, ha! Va? Det 
är bra svarat! Det är förbannat bra! Det skulle du också svara. Jag menar 
någonting liknande.



Han liknar mig inte alls, mumlade herr Markurell bedrövad. Inte det 
ringaste. Jag har aldrig tänkt på det. Jag har varit ett blindstyre.



Sockerbagaren rynkade pannan och blåste upp sina väldiga, köttiga, 
mjölvita kinder, ett säkert tecken att han tänkte. Och han böjde sig ned 
och yttrade halvhögt och hemlighetsfullt:



Markurell, jag ska säga dig en sak. Jag känner fruntimren. Och jag lägger 
ihop det ena med det andra. När ilskan flyger i dem, så kan de tugga 
småsten. Hon vill bara förarga dig en smula. Hon ljuger för dig.



Ljuger för mig? upprepade herr Markurell. Plötsligt flög han upp, tog ett 
skutt över den krossade sängen, försvann. De båda vännerna stirrade 
förbluffade efter honom. De hörde honom springa halvvägs uppför den 
knarrande trappan. Sa blev det tyst. Så började trappan åter knarra men på 
ett obeskrivligt långdraget, segt och sorgesamt sätt. Så kom herr 
Markurell åter till synes i dörren. Hans huvud hängde som om halsen fått 
en knäck. Han sade:



Nej. Inte ljuger hon. Jag vet att hon inte ljuger.



Och han sjönk ned på det krossade kassaskåpet, slapp, eländig, solkad av 
tårar och smuts. Han upprepade:



Inte ljuger hon. Jag har varit ett blindstyre. Han liknar mig inte det 
ringaste.



Och i sin dårskap och förvirring började han jämra sig just över detta, 
som om gossen gärna kunde ha varit vems son som helst, blott han liknat 
honom, den fule och obehaglige herr Markurell. Perukmakaren 
tillrättavisade honom strängt, men han svarade:



Håll käften, perukmakare! Kan du väga min olycka och säga: Du får jämra 
dig för fem kilo, eller sex, eller sju? Jag vill jämra mig, för jag är 
bedrövad. Om jag gör något ont, så ska det genast straffas. Vad är det för 
rättvisa i det? Bara för att jag var lite avvisande mot gumman i morse, så 
skulle det här hända mig. Är det reson? Jag är också av jord kommen och 
skall åter till jord varda. Men vem beklagar mig? Och om jag också hade 
tagit deras borgen för aktierna-hade gossen blivit mera lik mig för det? 
Va? Det är ju bara prat!



Han stönade av ångest, ty nu syntes honom hela historien åter smutsig, 
meningslös, vanvettig. Men perukmakaren sade:



Du talar som en stolle. Tror du att du ensam har rätt eller orsak att 
jämra dig? Vad nu likheten beträffar, så finns det folk som föredrar att 
det inte blir så likt. Jag kan säga, att jag känner folk som gör det. Jag 
har en pojke; bara en, alldeles som du. Det ska ingen säga att han inte är 
lik mig. Ibland när han kommer inpallrande i salongen brukar kunderna 
skratta åt oss för att vi är så lika. Det är då inte något fusk med den 
stamtavlan, brukar kapten Brenner säga. Nej, det är det inte. Tror du att 
jag är så glad åt det då? Han är åtta år nu, och Rygell säger att det kan 
komma ända tills han fyllt trettio år. Förr är man inte på den säkra 
sidan. Hustru min och jag har tjugutvå år



att fundera på saken. Det är ungefär så länge vi lever. Och inte vet jag 
att vi gjort något särskilt ont. Ibland, när han blir liksom frånvarande 
och stel i ögonen, känns det alldeles galet i huvut på mig. Men det måste 
jag akta mig för; annars kan jag bli illamående. Och får han då se mig, 
kan det vara gjort. Nå, är jag så mycket sämre än du och andra att jag ska 
gå med hjärtat i halsgropen alla mina livsdagar?



Stackare dig, perukmakare, mumlade herr Markurell och for med handen 
smeksamt över vännens magra, knotiga knä. Här såg han ett öde, som var 
lika bittert som hans eget, och han var genast benägen att prisa Gud för 
sin egen och framför allt för gossens hälsa. A andra sidan tyckte han, att 
perukmakarens olycka var ett fall för sig, som inte riktigt angick honom. 
Han sade:



Det är skillnad ändå! För jag har ju inte fallandesot som du.



Perukmakaren spratt till och i det bleka ansiktet blossade åter finnarna 
upp på ett hotfullt sätt.



Nej, du har inte det, medgav han, och jag vet nog att det är sämre att 
vara sjuk än skälm. Men Johan kan kanske vara glad ändå att han fått en 
annan att brås på. Jag ska inte tala om att du är ful som fan. Men du är 
tjuv också, tjuv och skojare. Så det kunde hända att Johan kom på 
fästning, om han inte hade samma obegripliga tur som du. Det bleve en 
sorts inre likhet, eller så att säga att han sutte av för sin far. Du 
kunde gå och vänta på det, du, Markurell!



Stackare dig, upprepade herr Markurell ännu mjukare och blidare. 
Perukmakarens bitterhet övertygade honom om att han verkligen led djupt, 
och det lindrade hans egen smärta. Han började gäspa och sträcka på sig. 
Han erfor i själva verket ett lugn, som förvånade honom själv. Han tänkte: 
Jag måtte vara så gammal och slö att ingenting biter på mig. Eller 
också-eller också-



Han visste inte rätt, vilket "eller" som stod honom till buds. Utan 
klippte av tanken med en djup, välgörande suck.



Sockerbagaren, som åter missleddes av dessa yttre tecken till lugn och 
besinning, ansåg nu tiden vara kommen att stryka en sista helande salva på 
såret. Förnuftets salva, så att säga, rena, klara, förnuftiga förnuftets. 
Och han sade: Du Markurell! Om en tänker och besinnar! Så vete allt fan om 
du inte har det bättre ställt än jag. Med mina tjocka jäntor. Minsann jag 
vet, om jag bleve så värst lessen, ifall någon ville presenta mig en 
pojke. För det är för jäkligt med bara flickor! Jag menar i affären. Att 
inte ha en karsperson som man kan lita på ordentligt och som kan ta vid 
när en slutar. Kom inte och tala om mågar; det blir aldrig detsamma. Nej, 
jag skulle ha en son. Och ta mig tusan om jag skulle ställa till något 
korsförhör med storken. Vore han bara ordentlig och hade handlag och 
förstånd. Och tänk på dig! Du är gammal, du börjar bli tung i gumpen och 
trött i haserna. Då har du Johan. Han blir jurist, kan jag tro? En knepig 
en som själva Carl-Magnus. Och fin karl. Du lämnar affärerna åt honom. Han 
bedrar dig inte på ett öre, eftersom han ska ha alltsammans efter dig. 
Utan du går omkring som friherre och njuter din ålderdom och spankulerar 
och donerar och så vidare. Det är väl att ha det bra? Att ha det förbannat 
bra? Du blir en föresyn för dina medborgare, som rektorn sa. Och det kan 
du tacka pojken för. Jo! För om jag känner dig rätt, så skulle du aldrig 
ge bort ett rött öre, om inte pojken vore. Du skulle vara gnidig och sur 
som hin håle och fan så obehaglig. Det skulle du vara. Du skulle aldrig 
bli omtyckt i Wadköping.



Det blir jag inte ändå, muttrade herr Markurell missmodigt. Men i sitt 
inre kände han lugnet växa som en len, mjuk, luden, silverglänsande 
planta. Ja, han kände det verkligen som om någonting växte inom honom, en 
rent kroppslig förnimmelse av någonting mjukt, varmt, levande. Det förundrade 
honom; han tog sig för bröstet, strök med handen uppifrån och ned. Han var 
nära ett svagt leende.



Då sade perukmakaren, vars bitterhet ännu ej förgått:



Ja visst, ja. Rektorn ska väl hålla tal för dig i kväll och tacka för 
donationen. Det vill säga, om de släpper igenom Johan.



De ska väl veta hut, svarade herr Markurell lugnt och fast.



Sockerbagaren tog upp sin klocka.



Hon felas en kvart i fem. Examen är väl slut i draget.



Omedelbart efter det att sockerbagaren gjort denna tidsbestämning 
inträffade med herr Markurell en förvandling, som väckte hans vänners 
förvåning och förskräckelse. Likväl var deras fasa att räkna för intet i 
jämförelse med den dödsskräck herr Markurell själv erfor. Om han nyss känt 
det svagt spirande hoppfulla lugnet som en behaglig kroppslig 
förnimmelse-hur skulle icke nu smärtan gräva i hans inälvor, sarga dem 
med sina stålvassa, hullingförsedda klor, slita upp vävnaderna tråd för 
tråd, nerv för nerv? Om herr Markurell haft lust för liknelser, borde han 
ha liknat sig vid en fisk, som svalt kroken. Han hade verkligen svalt en 
krok; och ju mer han slet för att bliva den kvitt, desto obenhörligare 
hakade den sig fast, tillfogande honom ett säkert dödande sår. I själva 
verket kan man tryggt säga, att herr Markurells dödskamp började just nu, 
den 6 juni 1913 klockan 4.45 e. m.



(Här vilja vi ännu en gång upprepa, att herr Markurell avled på hösten 
1916. Dödsorsaken var blodförgiftning och denna i sin tur förorsakades av 
en rostig spik eller något annat vasst och smutsigt föremål som, då herr 
Markurell sin vana trogen tassade omkring i strumplästen, sårade hans fot. 
Såret vansköttes, kallbrand tillstötte, högra benet



måste amputeras. Herr Markurells liv stod dock inte att rädda. Som ofta är 
fallet vid blodförgiftningar, nödgades han genomlida ohyggliga plågor, som 
endast obetydligt kunde dämpas med morfin. Herr Markurell skall ha visat 
prov på en ovanlig ståndaktighet, ett beundransvärt tålamod. Men detta 
nämna vi för att förhindra en lika sentimental som oriktig tolkning av 
våra ord.)



Herr Markurells plötsliga förvandling föregicks mycket riktigt av några 
rent kroppsliga yttringar av illamående. Han tog sig om huvudet och 
jämrade. Därpå fick han i hastig följd en rad våldsamma uppstötningar, som 
hotade att övergå i kräkningar. Han svalde krampaktigt gång på gång och 
slog sig hårt för bröstet. Slutligen blev han åter stilla och satt några 
sekunder och ruvade-som om han känt efter.



Plötsligt sprang han upp och såg sig omkring med tydlig förvirring och 
ångest i blicken. Hans fot stötte till dörrnyckeln, som han tappat i 
golvet. Han tog hastigt upp den, satte den i låset, stängde dörren, varvid 
han synbarligen var ängslig att göra något buller, och reglade den. 
Därefter skyndade han bort till fönstret, öppnade dess ena halva och 
lutade sig ut, spejande till höger och vänster. Och alltjämt voro hans 
muskler ytterligt spända och kroppen intog ställningar som visade att han 
i varje ögonblick var beredd att hastigt draga sig tillbaka, fly, dölja 
sig. Äntligen vände han sig mot de båda vännerna, som med oro och undran 
följt hans beteende. Han sade:



Vart ska jag ta vägen?



Ta vägen? upprepade perukmakaren.



Ja, ja-när han kommer hem. Vart ska jag ta vägen?



Perukmakaren kippade efter andan. Det var icke bara herr Markurells 
utseende och röst som skrämde honom. Han förstod, att herr Markurell först 
nu kommit att tänka på att han inom kort skulle stå öga mot öga med den 
människa som för honom betydde allt-allt vad glädje heter 
och allt vad smärta. Med den själssjukes kännedom om 
ångestens förkrossande makt och ofrånkomliga herravälde insåg han, att 
herr Markurell för ögonblicket var icke blott en olycklig utan även en 
farlig person. Han visste emellertid inte vad han borde göra och 
förlamades dessutom av tanken på sin sjukdom och på det ogynnsamma 
inflytande en häftig skrämsel utövar.



Sockerbagaren däremot tog tills vidare saken kallt. Dum som sina sex 
tjocka flickor tillhopa och dessutom en smula omtöcknad, trodde han sig 
med sitt beskäftiga prat ha helt och hållet tröstat och lugnat herr 
Markurell. Och han sade:



Vart du ska ta vägen? Jo, det ska jag säga. Du ska gå ned till skolan och 
ta din pojke i famn.



Lyckligtvis hörde herr Markurell icke hans ord eller uppfattade dem i 
varje fall icke. Det är mer än sannolikt att han skulle ha tagit dem som 
det grymmaste hån. Och att han i sin oerhörda överretning ej hade långt 
till våldshandlingar, skulle snart visa sig.



Som det nu var, tycktes han icke alls vänta något svar. Han stod och 
fingrade på sina stora öronlappar, blicken irrade omkring, dock endast 
utmed golvet, som om han sökt något råtthål att krypa in i. Och oavbrutet 
i en enda lång ramsa mumlade han:



Vart ska jag ta vägen, vart ska jag ta' vägen, vart i Herren Jesu namn ska 
jag ta vägen, vart ska jag ta vägen-



Slutligen kände han det som om ett nystan breda band legat någonstans i 
bröstet eller buken och hasplats upp genom hans mun. Han smällde plötsligt 
ihop sina krokodiltänder i ett ursinnigt bett. Detta kraftprov, detta 
bevis på självbehärskning tycktes åter till en viss grad lugni honom. Han 
betraktade sina vänner och nickade åt dem, först åt den ene, så åt den 
andre, med dyster men sansad min.

Därpå sänkte han åter blicken mot golvet och frågade lågmält:



Tror ni, att han vet något?



Perukmakaren aktade sig för att med ord eller åtbörd svara. Men den 
olycklige sockerbagaren frågade:



Vem skulle veta något?



Herr Markurell sade, lågmält och saktmodigt:



Gossen. Tror du han vet att han inte är min pojke?



Klumpig och dum började den arme sockerbagaren slå med sina tassar i 
luften och försäkrade på ett överdrivet och framfusigt sätt aK så inte 
kunde vara fallet. Människor är inte så usla, o. s. v. Han hade tydligen 
en massa goda och förträffliga ord på lager, men herr Markurell avbröt 
svadan genom att blixtsnabbt kasta sig över honom och slå honom till 
golvet. Ridande grensle över sockerbagaren alldeles som Louis hade gjort 
med Johan, tjöt han:



Varför slogs han då? Varför slogs han? Kan du säga mig varför han slogs?



Sockerbagaren var icke någon klen man men hade dock icke herr Markurells 
styrka och framför allt ej hans ursinne. Och perukmakaren varken kunde 
eller vågade lämna honom hjälp. Till all lycka svalnade herr Markurells 
vrede lika hastigt som den kommit. Han reste sig, räckte sockerbagaren 
handen och muttrade till och med fram några ursäkter. Sockerbagaren var 
alltför skräckslagen och förvirrad för att tänka på någonting annat än 
flykt. Till på köpet hade perukmakaren råkat i en olycksbådande skälva och 
sockerbagaren fruktade, att han skulle få ett av sina förskräckliga 
anfall. Herr Markurell hade emellertid åter tagit nyckeln ur dörrlåset och 
stoppade den på sig. Möjligheten att snabbt och ostört kunna lyfta ut 
vännen genom fönstret och själv oskadd hoppa efter var icke stor.



Herr Markurells uppförande gav under de närmaste minuterna mindre 
anledning till oro. Han hade ställt sig







framför väggspegeln och ordnade sin klädsel, kammade hårkransen med 
fingrarn.., tog fram näsduken och torkade sitt svettiga ansikte, som trots 
slagsmålet förblivit askgrått. Han sade, men helt besinningsfullt och utan 
hetsighet:



Nej, gossen är inte lik mig. Inte det ringaste.



Han stod kvar framför spegeln och i spegeln såg han sockerbagaren på tå 
smyga sig bort mot dörren, treva på låset och slutligen försiktigt sätta 
skuldran till för att om möjligt öppna dörren. Då sade herr Markurell:



Förstör inte låset! Du ska strax få nyckeln.



Han gjorde sig likväl ingen brådska med den saken och tycktes ha fattat 
ett särskilt behag till spegeln, som han vred och vände på, jämkade och 
rättade. Slutligen vande han sig dock om, tog ett steg framåt, drog upp 
nyckelringen ur fickan och tummade på den. Han sade:



Jaså, jag skulle inte bli omtyckt i Wadköping, om jag inte hade den där 
pojken? Tro det ändå? Jag blir kanske riktigt omtyckt efter det här. Jag 
blir kanske som en far för er allesammans där nere i gryun? Vad tror ni? 
En patriark, så till sägandes. En riktig far. För ser herrarna, i min 
bibel står det skrivet, i min särskilda bibel, inte i herrarnas bibel utan 
i min bibel-



Nu började nystanet igen, tänkte han och smällde ihop käkarna. Och för att 
förströ sig och vinna lugn började han bolla med nyckeln, kastade den 
slutligen på golvet och gav med en nick till känna, att sockerbagaren 
kunde taga upp den.



Och han fortsatte:



Jo, vad skulle jag säga. I min bibel står det skrivet- det börjar på 
försättsbladet med änglarna och palmerna. Där stå vi alla Markurellar. Och 
så Johan. Jag menar gossen. Han står där. Johan, jag menar gossen-



Nu slog han sig med knytnäven för mun. Han iakttog med intresse hur 
sockerbagaren försiktigt nalkades nyckeln



och i en hastig bock tog upp den; vidare hur han till hälften lyfte och 
bar perukmakaren mot dörren. Det förströdde honom och han kunde fortsätta:



Jo, i min bibel står det skrivet:



Min son, förakta icke Herrans tuktan; och var icke otålig då Han straffar. 
Ty vilken Herran älskar, honom straffar han och haver ett behag till 
honom, såsom en fader till sonen.



Så står det i min bibel; jag vet inte, hur det står i herrarnas. Och 
därför tänker jag mig att jag ska kunna bli soni en far för er 
allesammans. Nu när jag inte har någon son. Hälsa dem det. Jag ska börja 
med Carl-Magnus. Men jag ska inte sluta med honom. Det ligger mycket 
papper i det här trasiga skåpet. Det ska bli som grannlåten på ett 
fastlagsris. Hälsa dem det. Jag har ingen att tänka på nu utan nu kan jag 
göra mitt bästa. Jag ska inte lämna sten på sten eller så mycket som en 
höna kan värpa en söndagsmorgon då hon har tandvärk-



Nu bär det alldeles åt skogen, tänkte han och slöt sin genstörtiga mun. 
Han tog spegeln från väggen, lyfte den över sitt huvud och slungade den 
mot högen av spillror. Och han började tassa omkring i rummet, ryckte till 
sig varje föremål som kunde krossas och ökade därmed den bedrövliga högen 
av spillror. Han höjde sina händer och med glänsande ansikte ropade han:



Herre, du har krossat mig som om jag ingenting vore.



De båda vännerna togo till flykten, och snart spred sig i Wadköping det 
endast alltför sanna ryktet att herr Markurell på Berget förlorat sitt 
förstånd. Det väckte överallt uppriktig sorg och bestörtning. Ty trots sin 
kända elakhet och hårdhet var herr Markurell den man till vilken Wadköping 
ställde sitt hopp. Han ensam var i stånd att reda upp Carl-Magnus' 
tilltrasslade affärer och rädda Förenade Metall.



Ryktet ynglade, och snart talade man om självmord, hustrumord och 
mordbrand. Talade eller tecknade. Folk gick ända utom Östertull för att 
se, om Kupan stod kvar.



Oron var såtillvida obefogad. Herr Markurell hade åter slagit sig ned på 
den bedrövliga högen av spillror. Han höll sig stilla och tyst och hela 
huset höll sig stilla och tyst. Susanna, kattan, hoppade in genom 
kontorsfönstret och efter några smidiga och aktningsfulla krumbukter 
förpassade hon sig upp i den orörlige husbondens knä för att spinna bort 
en stund i angenämt sällskap. Herr Markurell varken hindrade eller 
uppmuntrade henne.



7 Kapitel 7

Lektor Ivar Barfoth vandrade uppför Bergets oändliga trappor 
och vid varje avsats stannade han, slog sig för sitt bröst och ropade med klagande 
stämma:



Excelsior! Excelsior! Excelsior!



Därmed eggande sin trötta kropp till nya ansträngningar och manande sin 
själ till ett upphöjt lugn. Några timmars slummer på det obarmhärtigt 
hårda viloläger, en skolbänk bjuder, hade ådragit honom ett svårt 
ryggskott. Och likväl voro de kroppsliga kvalen icke att jämföra med de 
själsliga. Dyster som en stor olyckas budbärare nalkades han det hus, där 
sorgen i dag tagit sitt säte. Han stönade, suckade och ropade med klagande 
stämma:



Excelsior!



Terrassens fanor, vimplar, lövruskor och kulörta lyktor skingrade icke 
hans svarmod. Tvärtom verkade motsatsen mellan de glada tillrustningarna 
och det ödsliga, tysta huset ännu mera beklämmande. Värdshuset Kupan 
liknade en skönhet, som med pudervippan ännu i hand dånat vid 
toalettbordet. Lektorn dröjde några minuter på terrassens krön och 
stirrade tungsint genom brillorna, som förstorade hans ögon och gjorde dem 
klara och glänsande. Han strök sina polisonger. Han mumlade: En råtta-en 
stor råtta- en mycket stor råtta-



Men sambandet mellan morgonens skräcksyn och kvällens skräck är för oss 
dunkelt. Och vi förmoda att det var dunkelt även för lektorn i historia. 
Ryktet om herr Markurells våldsamma vanvett hade nått honom men oroade 
föga, ty han var själv icke särdeles klok och trivdes gott bland dårar. 
Vad som gjorde honom beklämd var någonting helt annat, någonting 
skräckfyllt, ohyggligt, uppskakande.



I trots härav tvekade han icke ett ögonblick 
att uppfylla den plikt som kärlek och vänskap ålade honom. Han linkade in 
på kontoret.



Herr Markurell, ruvande sin smärta på högen av spillror, hälsade honom 
sägande:



Har du honom med dig, så stäng dörren. Han får inte komma in. Jag vill 
inte se honom. Tala bara om hur det har gått.



Hur det har gått? upprepade lektom frågande.



Hur det har gått i examen! skrek herr Markurell retad. Men innan lektorn 
hann svara, satte han händerna för öronen och röt ännu ursinnigare:



Fårskalle! Tig! Jag vill ingenting veta. Vad angår det mig! Va? Angår det 
mig? Va? Det angår mig inte det bittersta-



Och han dolde sitt anlete i Susannas päls. Lektom såg sig omkring och 
anmärkte i retlig ton, att det icke fanns några stolar. En smula förlägen 
svarade herr Markurell att han råkat trampa sönder dem. Han tillade:



De trodde väl att jag var galen; men jag var bara häpen. Det var som en 
överraskning alltsammans. En kunde inte undgå att bli häpen. Men nu är det 
bättre.



Lektorn satte sig i fönstret. Han gned sina värkande lemmar och 
grimaserade. Slutligen sade han:



Markurell, har du misshandlat henne?



Vem? frågade herr Markurell.



Lektorn pekade mot taket. Markurell lyfte blicken och svarade efter ett 
ögonblick icke utan en skymt av ånger i rösten:



Nej, minsann, det gjorde jag inte. Hon fick gå.



Och med bittert och bistert uttryck tillade han:



.Jag kunde skära halsen av henne, men då bleve hon bara högfärdig. Vad 
bryr jag mig om henne?



Nej, du gör väl inte det, mumlade lektom, i det han med högra handen tog 
sig för pannan och med den vänstra



dunkade sig i korsryggen. En stund sutto de tysta och iakttogo varandra 
med låtsat likgiltiga blickar. Båda hade någonting som de måste säga. Och 
båda önskade att den andre skulle tala först. De utkämpade en tyst strid i 
tålamod, en strid i vilken herr Markurell måste ligga under. Han började:



Ja, du glor på mig, du. Men jag är inte galen. Det är mycket bättre nu. 
Det är bättre än det nånsin har varit. Varför ska en hålla av någon? Det 
har en ingenting för. Här har jag gått omkring och varit beskedlig och 
artig som en dansmästare, bara för att jag trodde att han skulle ha nytta 
av det. Nu kan en lägga bort de fina fasonerna och bli som en människa 
igen. Nu inbillar man sig ingenting. Så sent som i morse stod jag där 
ute-alldeles där vid flaggstången och höll honom i hand-så här-i 
hand-men det är slut nu-



Nej, jag är inte galen alls. Man är väl inte galen, för det man blir klok? 
Och blev jag inte galen på skolgården, så blir jag det aldrig. Jag hade 
just som skämtat litet med Carl-Magnus och hans oäkta pojke. Som skulle 
vara skral i kemi. Men inte tänkte jag på någonting. Och så slogs de. Och 
så tog jag honom så här och såg honom i ögonen. Ja, då ja! Då förstod jag 
alltsammans, fast jag inte begrep ett dugg. Han var ju inte lik sig ett 
spår. Som jag mindes honom. Det var en annan. Det var Carl-Magnus. Och då 
blev jag, så jag satte mig på trappan som ett får. Men jag bara funderade 
på hur länge han vetat-



Vetat? Vad? frågade lektorn.



Herr Markurell rev sig eftertänksamt bak örat och svarade mycket lugnt:



Att han inte är min. Jag begriper nog hur det gick till. Det är 
besynnerligt men alls inte underligt. För pojkar är ju begivna på 
skällsord, och så har den där lymmeln kallat honom oäkting. Eller nagot i 
den vägen. Och då måste han slå till. För skams skull. Men min tro är att 
han vetat det 
hela tiden. Jag har tänkt på det, så jag har stupat. Men det kan inte vara 
annorlunda. För hade han inte vetat det, så hade han inte varit så kvick 
att slåss. Han skulle ju inte ha begripit mer han än jag. Men han begrep. 
Och han visste. Hela Wadköping visste. Fråga perukmakarn, fråga 
sockerbagarn! Hela Wadköping visste. Det var bara jag som var ett kräk och 
ingenting visste. Och jag kan ju inte begära att han ska brås på mig. Va? 
Va? Jag ska väl inte vara orimlig? Va? Va?



Herr Markurell brast i skratt. Plötsligt spratt han till mitt i skrattet, 
tog sig för mun och sänkte huvudet. Blicken sög sig fast vid den 
splittrade golvtiljan; det ryckte i ögonlocken, som han försökt att lyfta 
dem men funnit dem för tunga.



Han sade, lågmält så att lektorn knappast uppfattade orden:



Det är nog så, det. Här har han gått och kallat mig gubbe och domderat och 
orerat och befallt, precis som om jag varit hans far. Och för var gång han 
lirkat av mig en femtilapp så har han väl tyckt att jag var ett riktigt 
rart kräk att ha ståendes. Att ha ståendes som en har en ko. Han brukar 
vara så kvick att skratta åt mig; och det har fått sin förklaring, kan man 
säga.



Herr Markurell smålog. Han gnuggade ansiktet med händerna och han gnuggade 
händerna och han gned sina armar och sina ben och gnuggade åter händerna. 
Och hela tiden log han.



Det är besynnerligt och underligt, sade herr Markurell leende. Det är 
underligt att en aldrig vet, var en är olycklig. En känner att det finns 
någonstans, men en vet inte var. Det är inte längre sen än i förmiddags 
att hon satt där, lilla beskedliga gumman-hon som ligger och dör nu-hon 
satt där i människans emmastol, som jag enkom burit ut åt henne. Da säger 
jag-och jag minns vart ord: För vad en glömmer här i världen, säger jag, 
men pengarna glömmer en sist. Det var mitt evangelium det. För jag tänkte, 
att en 
far, som lämnar efter sig, han blir begråten och saknad och allt det där. 
Och det tror jag nu med. Men det har vänt sig, sa grisen, stack slaktarn 
med kniven.



Och herr Markurell tillade, alltjämt leende men bistert, ursinnigt, som om 
han framlungat en förfärlig hotelse:



Det säger jag henne, lilla gumman, i den stund som är och innan hon dör, 
att jag tror på mitt evangelium. Och det lovar jag henne, beskedliga lilla 
gumma, att vart öre jag skrapat ihop av hennes släkt och av hela 
Wadköping, var syndaslant Harald Hilding Markurell får i sin näve skall 
gossen ha. Märk det! Ta inte fel! Carl-Magnus' oäkta son, pojken som är 
skral i kemi, just han! Ska ha vart öre. Och låge han här framför mig död 
i en kista, så reve jag av honom lakanen och svepte honom i 
tusenriksdalrar. Ty han höll av mig för många hundra tusen riksdaler. Och 
sen är vi kvitt, han och jag.



Han sade:



Tänk dig, lektor! Nu kommer han hem. Och så skalar han omkring i trapporna 
som en ekorre. Och så ropar han: Var är gubben? Var är gubben? Var är 
gubben? Och så står gubben där. Kräket! Kräket! Och så tar han honom i 
famn. Och så kysser han honom här-



Herr Markurell pekade på sin vänstra kind.



Och så blir han väl stående ett tag liksom fundersam och tittar litet med 
ögona, som han brukar. Och så begriper gubben. Och så tar han fram 
plånboken och säger: Här har du, min käre Johan-



Han rynkade pannan i grubbel och hans röst var grubbeltung och trött.



Nej, jag döpte honom inte till Johan. Johan hette far min, käre gubben. 
Nej, jag döpte honom till Judas. När han var liten som så. Och Carl-Magnus 
stod fadder. Han visste väl, han, att pojken hette Judas. Det var ett 
kalas!



Herr Markurell tog Susanna, kattan, mellan sina händer 
och höll henne framför sig. Han såg rådvill ut som om han undrat vad han 
skulle göra med det fromt spinnande djuret. Plötsligt började ögonen 
snurra runt i hålorna på ett besynnerligt, vanvettigt och löjligt sätt. 
Han lyfte katten över sitt huvud och slungade den mot väggen.



Det blev ett spektakel! Katten galltjöt av skräck och smärta, krökte rygg, 
borstade upp svansen, studsade på stålfjädersspända ben upp och ned som en 
boll och flög slutligen ut genom fönstret, slående hatten av lektorn, som 
började blint fäkta och slå med sin käpp, krossande två rutor i fönstret.



Men herr Markurell knäppte händerna över hjässan och hädade Gud, ropande:



Jo, just på det sättet! Just på det sättet! Nu har du krossat mig! Var jag 
ingenting värd? Inte en vitten? Å, du som skapat mig efter ditt beläte! Å, 
du konstiga figur! Å, Herre! Allsmäktig!



Lektorn i historia bannade herr Markurell och sade:



Du är högmodig i din sorg och för din elakhet finns ingen gräns. Du bär 
dig åt som en buse. Vad ont hade katten gjort dig? Eller jag? Eller 
perukmakaren, som du skaffade ett svårt anfall? Ska människor och djur, 
skyldiga eller oskyldiga lida, därför att du lider? Sannerligen, om jag 
inte hade ett viktigt ärende och ett tungt meddelande att giva dig, skulle 
jag icke stanna en sekund. Du är besatt av den onde.



Ja, han sa så, professorn, mumlade herr Markurell. Och tillade: Det var en 
klok karl; jag tyckte om honom. Hur har det eljest gått med examen?



Det angår dig inte! snäste den alltjämt uppretade lek-; torn. Du har själv 
sagt, att det inte angår dig. Men mig



angår det, vad du nu tänker taga dig till. Förklara dig!



Herr Markurell svarade ofördröjligen:



Jo! I kväll går jag med aktierna till stadsfiskaln. Så blir



Carl-Magnus fast. Det var den saken. Och i morgon reser jag min väg. Jag 
reser till Stockholm och ser på stan och roar mig. Jo! Jag har aldrig 
rumlat, så det kan vara på tiden. Och så reser jag till Nora, för där 
ligger föräldrarna och där har jag inte varit sen jag var liten. Och sen 
reser jag väl någon annanstans. Sen blir det höst, och då reser han till 
Uppsala, eller vart det blir. Och då kommer jag hem. Var lugn för det! 
Bara jag slipper se honom. Det är inte mycket begärt.



Nej, det är det ju inte, medgav lektorn. Vore jag gud, skulle du få din 
vilja fram. Har du tänkt på, Markurell, att du kanske blir bönhörd genast 
och fullständigt? Det är möjligt att Johan inte återvänder hem. Åtminstone 
inte till dig. Varför skulle han göra det?



Herr Markurell slöt ögonen och log. Han slog sig hårt för plånboken och 
sade:



Blodsbandet, bror, blodsbandet! Märk det! Och glöm för tusan inte 
blodsbandet!



Jag märker nog, att du hånar och hädar, svarade lektorn. Men du kommer 
inte långt med det. Och nu ska jag säga dig en sak. När Johan slogs med 
Louis, visste han ingenting om den här historien. Huruvida han sedan fått 
veta någonting, det är en annan sak. Men då visste han ingenting. Pojkarna 
i almen, som ha reda på allt, visste också varför din son slogs. Han 
slogs, därför att den andre kallade dig skojare. Hör du, vad jag säger? 
Därför att Louis kallade hans far för skojare, därför slogs han. Hör du 
vad jag säger?



Jag hör, mumlade herr Markurell. Det ryckte i hans ögonlock, men han slöt 
ögonen ännu hårdare och skakade på huvudet.



Jag hör, vad du säger. Men jag tror inte.



Lektorn betraktade honom, och hans ögon, som brillorna förstorade, glödde 
och glänste av medlidande. Han sade:



Det gör också detsamma, vad du tror. Men om du tror 
att jag ljuger för att trösta dig, så tar du fel. Hur 
mycket bättre hade det inte varit för dig om Johan vetat alltsammans. Om 
han i åratal vetat att du inte var hans far. Han höll ju av dig! I trots 
av att han visste! Det hade varit någonting för dig, stackars lilla 
Markurell, att gå omkring och yvas över. Ty den som har högmod i sin själ, 
finner ofta besynnerliga anledningar att yvas. Så berättas det om hjorten, 
att den är stoltare än alla andra djur i skogen. Och varför? Därför att 
den har så vackra horn!



Herr Markurell flinade till-ett troligen nästan medvetslöst grin, ty det 
är icke antagligt att han kände någon glädje. För resten höll han alltjämt 
ögonen hårt slutna.



Lektorn fortsatte:



Men det är icke meningen att du skall yvas, Markurell. Meningen är, att du 
skall bli den minsta bland alla paddor. Paddan, som inte kan blåsa upp 
sig. Och nu ska jag så gott först som sist säga dig en sak: du kommer inte 
att gå till stadsfiskalen med aktierna. Jag skall strax säga dig varför. 
Och du kommer icke att rumla vare sig i Stockholm eller annorstädes. 
Markurell rumla! Du tror då att vilken stackars gammal bondtjuv som helst 
kan rumla? Rummel kräver fantasi och ungdom. Eller i brist på ungdom ett~ 
visst mått av historiska kunskaper. de där öppna perspektiv och inbjuda 
själen till vidsträckta vandringar. Din själ är stängd i ett kassaskrin. 
Och Vår Herre gjorde en nyckel till skrinet och kallade den Johan 
Markurell. Ty varför skulle han icke kalla sina leksaker vad honom lyster? 
Vad åter din sorg beträffar så kan den endast dövas av en ännu större 
sorg. Det blir ditt rummel.



Och hör nu på! Om Johan finge leva-



Finge leva? upprepade herr Markurell och öppnade för en sekund det vänstra 
ögat.



Om Johan alltjämt finge leva i okunnighet, återtog lek-; torn, så bleve 
ditt liv i sanning bekymmersamt och närmast att jämföras med den stackars 
perukmakarens. AttJohan höll av dig, berodde på hans okunnighet. Han höll icke av dig för 
din egen skull, utan därför att du var hans far. När han kallade dig gubbe 
och-efter vad du säger -orerade och domderade och lockade av dig 
femtilappar, så skedde det endast till åtlydnad av det fjärde budet. 
Betänk nu din ställning och jämför den med perukmakarens. Han lever dag ut 
och dag in i ständig fruktan att upptäcka något spår av sjukdomen hos 
sonen. På samma sätt kommer du att dag ut och dag in leva i fruktan och 
ovisshet. Vet han någonting? Får han veta någonting? Tänker han kanske 
just nu: Hur är det möjligt att den där vedervärdige, fule gubben kan vara 
min far? I varje ord och varje blick skall du misstänka en misstanke. Du 
vet verkligen inte var din olycka gömmer sig, Markurell. Men inser du nu, 
hur mycket bättre och lugnare det hade varit för dig, om han redan och 
länge vetat-



Herr Markurell avbröt, sägande:



Jag inser ingenting. Jag vet bara, att han är borta. Jag tog honom i hand 
där ute vid flaggstången. Och jag såg honom gå utför trapporna. Sen har 
jag aldrig sett honom och får aldrig se honom. Han är borta. Han är död.



Han lyfte huvudet, och i det han knäppte händerna bakom nacken, slog han 
långsamt upp ögonen, lyfte långsamt de skälvande ögonlocken och visade 
lektorn två ögon som liknade rödgula, variga sår. Han sade:



Det är inte så heller. Han lever nog. Det är jag som är död.



Lektor Barfoth besinnade sig. Och sedan han besinnat sig talade han och 
sade:



Hur skulle jag kunna trösta dig, Markurell, om icke genom att låta dig 
yvas i din sorg och högmodas i din smärta tills du spricker.



På den tiden då Leo och jag vandrade världen om, samlande kunskaper och 
skingrande vårt fäderne, begav det sig 
att vi kommo till en stad i Holland, dar man odlade en myckenhet blommor. 
Jag har alltid beundrat och prisat markens örter, men jag har haft svårt 
att lära deras namn. När jag stundom strör in några blomsternamn i mina 
dikter sker det endast för färgens skull, fast jag vanligen icke vet, 
vilken färg just den blomman har. Jag hoppas på slumpen och tror på dess 
goda smak.



Med Leo är det, som du vet, en helt annan sak. Han förstår icke att 
poetiskt bruka deras namn, men han känner dem. Och att känna dem anser han 
vara en stor lycka och njutning. Nåväl, den beskedlige dåren förde mig 
till en kollega, en gammal narr, som hade en hel botanisk trädgård, från 
vilken han sålde lökar och annat krafs. Han visade oss ett drivhus, vars 
ljus- och värmeanordningar kostat icke blott en förmögenhet utan även ett 
helt livs och förstånds alla ansträngningar. Och vad växte i detta 
drivhus? Den fulaste, ömkligaste, obetvdligaste planta jag någonsin 
skådat! Ett grågult växtkräk, som enligt min övertygelse var fullt med 
ohyra och orenlighet. Ingen uthungrad ko i världen skulle ha sänkt sin 
mule till denna stinkande obetydlighet. Jag frågade mannen om han 
verkligen byggt drivhuset enkom för denna plantas skull. Och han svarade: 
Min bäste herre, jag har icke blott byggt drivhuset för dess skull, jag 
har anlagt hela denna trädgård för att slutligen bli i stånd att odla 
denna stora sällsynthet. Ja, jag kan säga att hela mitt liv ägnats och 
ägnas däråt. Den är min stolthet, den är stadens stolthet, den är Hollands 
stolthet, jag vågar säga: den är den vetenskapliga världens stolthet. Leo 
bekräftade hans uppgifter och gick så långt i fånighet, att han tog av sig 
hatten. Möjligen för hettans skull men som jag tror av vördnad. Ty det var 
ett heligt rum.



Nåväl, Markurell. Den okunnige, som såg plantan, drivhuset och trädgården, 
måste tro att dessa härliga anläggningar, denna sinnrika byggnad voro till 
för sin egen skull eller för ett mycket högt ändamål och att växtkräket



kommit dit av en slump. På sin höjd kunde den vara en mycket obetydlig 
detalj i ett stort och skönt helt. Så var det emellertid icke.



Och vem är du, Markurell? Du är obetydlig, onyttig, ful, elak, på det hela 
taget vedervärdig. För dina fiender är du obehaglig och för dina vänner 
ingalunda behaglig. Bland oss wadköpingsbor är du, vad planun var bland 
trädgårdens ljuva örter. Och just nu ingavs mig den tanken att du är 
Wadköpings-nej, icke dess stolthet, det kan då inte komma i frågan-men 
dess ändamål. För din skull har Wadköping uppbyggts.



Så är det, Markurell. Jag tror det. Han som odlar dig, har gått 
målmedveten till verket. För sju hundra år sedan lade han domkyrkans 
hörnsten, och han sade för sig själv: äntligen blir jag i stånd att odla 
Markurell. Hundra år senare satte han dit spiran och tuppen, och han sade: 
äntligen Markurell! Två hundra år senare stod slottet under tak och han 
sade: Markurell! Och då det sju hundrade året ingick, stod hela drivhuset 
under tak och Förenade Metalls jätteskorsten sörjde för värmen. Och han 
sade: Markurell! Ty oss andra, Barfothar, Rüttenschöldar, de Lorchar, allt 
vad vi heter, hade han i sju hundra år odlat blott för din skull, för att 
giva dig den rätta jordmånen, den rätta atmosfären, de rätta 
betingelserna.



Markurell, jag erkänner att jag icke förstår honom. Men jag förstod icke 
heller mannen i Holland. Jag förstår, att jag icke förstår. Vi människor 
äro fattiga och hysa de fattigas vördnad för stora siffror. Hundra mäns 
lycka är för oss hundra gånger mera värd än en mans lycka. Tusen mäns sorg 
är för oss tusen gånger tyngre än en mans sorg. Men för honom, den ende 
rike, betyder kvantiteten intet Vad är Wadköping i världsalltet? Vad är 
kungadömet Sverige? Vad är riken och värdigheter? Raser och kulturer? 
Årtusenden och tio årtusenden?



Men se! Då genom oändligheter och evigheter till hans tron 
föres ett rykte att någonstans i rymden finns fröet till en sällsynt 
art eller kanske endast en varietet av en känd art eller kanske slutligen 
blott en varietet av en varietet-ja, se! ja se!-då sänder han legioner 
av änglar att söka i rymden. Och på någon av sina domäner bygger han ett 
lämpligt drivhus, ett Wadköping, bygger det sinnrikt, dyrbart utan tanke 
på kostnad och tid. Ty han är den ende rike och mäktige och för ett 
jubelrop, som han aldrig förr hört, eller en ångestblick, som han aldrig 
förr sett, betalar han Stor-Moguls rike.



Yvs, Markurell! Du är den sällsynta plantan. Om din sällsynthet tog sig 
uttryck i de tokiga krumsprången, då din son föddes, eller i dödsropen och 
hatet och smärtan av i dag, det veta vi icke. Men att du uppfyllt din 
bestämelse är alldeles säkert. Och nu skall du betänka någonting, som sällsynta 
plantor sällan betänka. Att de odlas för sin egen skull är blott en 
skenbar och skenfager sanning. De odlas för odlarens skull. Då han gav dig 
en son och en stor glädje, skedde det icke för din skull utan för hans. 
Och då han tar tillbaka sin gåva och i stället ger dig en stor sorg, 
betraktar han dig med samma intresse, varmed Leo betraktar sina 
skalbaggar. Försök att fatta det, käre Markurell, och besinna med 
stolthet att du nyss slungade kattan och bölade och sörjde på ett sätt 
som kanske är, enastående ej blott i Wadköpings och världens historia 
utan även i världsalltets. Vad vet jag? 



Och nu är du död? Du känner det så? Glädjen är borta, sorgen är också 
borta. Bara du slipper se honom-och det är inte mycket begärt-så kan du 
rumla som ett lik och krossa Carl-Magnus och hela Wadköping mellan dina 
benrangelsfingrar. Det är väl så; du bör veta det bäst. Du har varit, du 
har blommat, du har vissnat. Du skall bort och med dig det sinnrika 
drivhuset Wadköping. Gott!



Men om ditt heliga och betydelsefulla liv är till ända, hur mycket kan då 
återstå av ett annat liv, som icke är på



långt när så viktigt? Ett liv, som tänts blott för att giva dig en glädje 
och en sorg. Ack, du behöver inte stirra på mig! Slut dina ögon som nyss. 
Du vet vem jag menar.



Jag har kommit för att säga dig sanningen. Du vet icke, vari din olycka 
består. Men jag vet det! Hör därför på och var lugn. Om ditt lidande är så 
stort, att icke blott du själv utan även din kärlek gått under, hur stort 
tror du då att hans lidande är? Icke så stort som ditt, ty hos dig är 
allting störst. Men stort nog ändå för en pojke, som icke kunnat ärva din 
styrka. Det fanns i tidernas begynnelse en Markurell, som för sina 
ogärningars skull blev hängd på Wadköpings torg. Han kan ha varit din 
stamfar. Det fanns en annan Markurell, som störtade min farfar från 
Wadköpings domkyrkotorn. Det var säkert en blodsfrände. Slutligen fanns 
det en gosse Markurell, som grät så ödmjukt och bittert, att en ängel steg 
ned från himlen och förde honom bort från Wadköping. Det barnet hade av 
misstag kommit in i familjen.



Och du, Markurell, anropar himmelens Herre med en blygsam bön att icke mer 
behöva se din son. Vet du, vad du gör? Kanske att han just nu i denna 
stund får veta något. Eller kanske att han redan vet och att just i denna 
stund smärtan och skammen blir honom övermäktig. Kanske att du blir 
bönhörd över hövan. Jag har talat länge, men jag har icke gjort det för 
att fördriva tiden. Jag har velat förbereda dig. Är du beredd? Är du lugn? 
Gott om så är. Gott om du verkligen är död, käre Markurell. Ty jag säger 
dig att redan i denna stund kan du vara bönhörd. över hövan-



Herr Markurell reste sig från sitt säte, den bedrövliga högen av spillror; 
han sköt upp besynnerligt smidigt, spänstigt ljudlöst. Han böjde sig något 
framåt, som om han lyssnat. Och han sade viskande och mycket hastigt:



Vad säger du? Vad menar du? Johan? Johan? Gos- goss-



Men när han skulle forma ordet, slappnade plötsligt len medvetna, 
mänskliga ande som smälter samman tanken och ljudet till ord, och i 
stället för ordet framstötte han ett långdraget, fullständigt djuriskt 
tjut. Ett läte, en ton, ett ljud utan mening, utan mänsklighet. Kanske ha 
andra lyckliga människor tjutit på samma sätt, kanske ha andra fäder 
begråtit sina söner just så. Det var ingenting nytt i världsalltets eller 
i världens eller ens i Wadköpings sjuhundraåriga historia.



För den lycklige skalden och oförliknelige gluntsångaren lektor Barfoth 
var det emellertid någonting alldeles nytt och så ohyggligt att han 
plötsligt fälldes ihop som en fällkniv och med båda händer hårt tryckta 
mot dörren dunkade han sitt stackars huvud mot fönsterposten. Kanske skedde 
det i medveten avsikt att misshandla och bestraffa detta huvud för dess 
arglistighet och vrånghet. Lektor Barfoth hade nämligen ingalunda infunnit 
sig för att meddela herr Markurell någon olyckshändelse. Han hade endast 
velat påpeka och varna herr Markurell för den fara som hotade sonen. 
Vidare hade han, retad av herr Markurells själviska och omanliga sorg, 
velat giva honom en läxa och understryka att det dock fanns andra lidanden 
än hans. Slutligen hade han velat visa herr Markurell på ett kraftigt och 
oförtydbart sätt att hans känslor för sonen ingalunda voro döda eller ens 
förändrade. Härutinnan hade han också lyckats över hövan väl.



Dessutom befann sig lektorn i en ovanligt heroisk sinnesstämning, som 
gjorde honom benägen att använda skarpa medel och utdela hårda slag. 
Orsaken till denna heroiska sinnesstämning var rätt egendomlig; han hade 
beslutat gifta sig med fru Markurell. Det var för att meddela herr 
Markurell detta sensationella beslut som han



klättrat uppför trapporna, ideligen ropande: Excelsior! Han var absolut 
villig att gifta sig med den rödhåriga frun, men han var inte ivrig, han 
var inte angelägen. En man i hans ålder är sällan alltför ivrig. Han gör 
sin plikt, om så äntligen ska vara, men han är inte angelägen. Lektor 
Barfoth ansåg att det var hans plikt. Han hade älskat fru Markurell, han 
hade besjungit henne, en huvuddel av hans diktargärning vilade på den 
rödhårigas behag. Han kunde icke övergiva henne i nödens stund. Med sin 
fallenhet för överdrifter tog han genast för givet att den fatala 
upptäckten betydde skilsmässa. I själva verket hade herr Markurell aldrig 
ett ögonblick haft en tanke på skilsmässa, och han skulle troligen aldrig 
få en så fantastisk tanke. Men det anade icke den poetiske lektorn. Och 
när herr Markurell högljutt klagade sin sorg, tänkte den heroiske Barfoth 
ganska förargad: Du, ja! Jag undrar egentligen vem av oss båda-



Ty ehuruväl han i fråga om frodig fantasi var herr Markurell oändligen 
överlägsen, hade Vår Herre, som icke begåvat lektorn med någon son, vare 
sig äkta eller oäkta, invigt herr Markurell vida fullständigare och 
djupare i smärtans hemligheter.



Härom övertygades han plötsligt och helt av det ovannämnda skriket. Med 
ens förflyktigades den heroiska sinnesstämningen och med den-vi måste 
erkänna det- varje tanke på äktenskap. Lektor Barfoth blev även i sin 
egen syn en liten svag man, den där råkat begå en svår förseelse. Så snart 
det förskräckliga och, som det tycktes honom, i oändlighet, en pinsam 
oändlighet utdragna tjutet upphört, skulle han genast gottgöra denna 
förseelse. (Herr Markurells skri eller tjut eller rop varade så länge, att 
den rödhåriga frun hann rusa utför halva trätrappan. Då upphörde det med 
ens, och när det icke upprepades, återvände den rödhåriga tyst till sin 
kammare, som hon den dagen icke vidare lämnade.)



Då herr Markurell tystnat reste sig lektorn och tog ett osäkert steg emot 
honom. Men herr Markurell lyfte avvärjande sina händer. Hans ansikte var 
icke längre grått utan vitt och läpparna fruset blå. Tårarna runno, icke i 
ymnighet, tvärtom sparsamt, men oavlåtligt-en efter en efter en.



Du behöver ingenting säga, Barfoth. Jag förstår att du ljög. Gossen vet 
ingenting, och det har inte hänt honom något ont.



Du ville säga mig sanningen, och så ljög du. Men sanningen sa du mig i 
alla fall. Inte vill jag slippa se honom. Och även om jag vill, så vad 
betyder det vad jag vill?



Ingenting.



Och vart ska jag resa och vart ska jag ta vägen och var blir jag 
annorlunda än jag är?



Ingenstans.



Och vem ska behöva ha det som jag har det och lida som jag lider? Vem ska 
krossas som jag krossats?



Ingen, käre bror. Ingen alls.



Och det kan vara, som du säger, att Wadköping byggts för min räkning. Det 
tror jag fullkomligt. För ingen ska ha det, som jag har det, och ingen ska 
gå så skumögd på Wadköpings gator, som jag går där, och ingen ska buga sig 
djupare på Wadköpings torg än jag.



Ingen.



Och ingen ska be er så ödmjukt som jag ber er: Käraste, låt det vara nog. 
Slå mig inte, eftersom jag redan är slagen. Sitter jag inte fast? Vem kan 
lossa mig? Vem kan lösa mig? Ingen.



Vad tjänar det till att skrika? Ingenting till.



Och lektor Barfoth mumlade:



Om jag kunde göra dig någon tjänst, käre bror-någon tjänst-vad som 
helst-någon tjänst-



Herr Markurell svarade: Du har gjort mig den tjänst, du kunde. Men om käre 
bror låter mig vara ensam ett slag, så gör du mig en tjänst. Ingenting 
annat? frågade lektorn nedslagen. Herr Markurell svarade: Nej. Ingenting.



8 Kapitel 8

Carl-Magnus de Lorches fall, Förenade Metalls undergång, 
hundratals familjers ruin, förutspådd i WadköpingsPosten, de hemska ryktena från 
Berget, tante Rüttenschölds dödsläger, intet av allt detta förmådde i 
längden beröva Barfothens alm det allmänna intresset. Oraklet var i full 
verksamhet. Ett tjugutal småpojkar hängde på det väldiga trädets översta 
och yttersta grenar. I skrevet, där almen delar sin stam i tre, sutto två 
femteklassister, vilkas uppgift var att samla och tyda de ofta dunkla 
viskningarna i trädets krona. Och vid trädets fot stod kustos i första 
ringen, en gosse, som redan hade glasögon, och utdelade oraklets svar, 
kommenterande och förklarande vad som för det olärda Wadköping kunde vara 
svårt att fatta.



Examen var slut; lärare och censorer rådplägade och dömde i det åter 
helgade kollegierummet.



Gårdsplanen, den ödsliga sandöknen, befolkades. Närmast det heliga trädet 
stod en dyster skara mödrar. Mogna kvinnor och fagra kvinnor, modiga 
kvinnor och fega kvinnor, magra kvinnor och feta kvinnor, rika, mäktiga 
kvinnor och fattiga, obetydliga kvinnor, men alla mödrar och alla beredda 
att taga till lipen om det och den pelasgiske Zeus så skulle besluta. 
Mellan dessa kvinnor och glasögonsgossen fördes ett oavbrutet, hetsigt men 
lågmält samtal, dels på svenska, dels på Wadköpings hemlighetsfulla 
teckenspråk. Och som ett bevis på kvinnans, enkannerligen moderns, 
outrotliga dårskap vilja vi nämna, att glasögonsgossen, det heliga trädets 
ödmjuke tolk, så småningom blev ägare till ett ej ringa förråd av 
karameller, gräddbakelser, apelsiner och cigarretter; ej att räkna de 
leenden, klappar och kyssar som frikostigt skänktes honom. Ty



mannens falhet är för kvinnan en dogm; och kommer hon inte åt Var Herre, 
tar hon kyrkstöten i famn.



Den 6 juni 1913 voro votivgåvorna mångdubbelt rikare än vanligt. Luften 
var tung av oro.



Fram över sandöknen skred i behagfull, nyckfull, blomsterlik oordning ett 
oräknat antal vitklädda flickor. I händerna buro de syrener, rosor, 
liljekonvaljer. De lägrade sig framför trappan. Unga män i skoluniformer 
sökte deras sällskap. Skygga, halvkvävda skratt förnummos. Glasögonsgossen 
lyfte sin hand och frampressade mellan tänderna ett väsande ljud. Skratten 
förstummades.



Sandöknen befolkades. Fäder och mödrar, tanter och farbröder, syskon och 
kusiner, vänner och väninnor, gammalt folk som gått i skolan och gammalt 
folk som inte gått i skolan, folk som hade någon som gått i skolan och 
folk som aldrig haft någon som gått i skolan-korteligen hela Wadköping 
trängdes på skolgården. Luften var tung av oro.



Stadsvaktmästare Ohlson, magistratens representant, linkade omkring från 
grupp till grupp, tecknande och viskande:



Jag vet! De tänker kugga Markurells pojke.



Och varje grupp återgav som ett dystert eko hans ord:



Markurells pojke! Markurells pojke!



Tilläggande:



Jo, det måtte bli månljust!



Ty herr Markurell var på en gång Wadköpings hopp och dess skräck. Han var 
mannen som kunde lösa och binda, krossa och upprätta, öppna och stänga 
porten till välmågans trygga, borgerliga, wadköpingska paradis. I hans 
mäktiga händer vilade Carl-Magnus', Förenade Metalls och hundratals 
familjers öde.



Och den mannens enfödde son ämnade några förblindade skolfuxar kugga!



Om Blidberg, den pelasgiske Zeus, där han stod i 
fönstersmygen med pannan tungt stödjande mot rutan, rätt 
förstått att tyda de stirrande blickarnas skrift, skulle han ha läst de 
välkända orden:



Tänk på Carl-Magnus! Tänk på Carl-Magnus!



Ja, över hela skolgården, kors och tvärs, över hela Wadköping, kors och 
tvärs stod skrivet med ängslans röda bläck:



Tänk på Carl-Magnus! Tänk på Markurell! Låt dina gnostiska villomeningar 
fara och betänk att du icke blott är den pelasgiske Zeus utan även en god 
medborgare i Wadköping, styrelseledamot i "Jesu Krubba" och dessutom släkt 
med släkten.



Det är troligt att lektor Blidberg läste, det är möjligt att han förstod, 
det är säkert att han svettades. Ty han drog plötsligt upp sin stora, vita 
näsduk och gnuggade ansiktet så ivrigt som om han nyss doppat det i ett 
handfat vatten.



Men i almens grenar susade strax en viskning:



Rektorn svettas! Det går åt helsike!



Luften var tryckande tung av oro. Mödrama skälvde, flickorna sänkte sina 
huvuden som blommor sina kalkar en åskvädersdag. Wadköpings småborgare, de 
hundratals familjemas fäder, tuggade sönder sina naglar, ett uttryck av 
förtvivlan. Och stadsvaktmästare Ohlson linkade från grupp till grupp, 
väsande och viskande:



Markurells pojke! Det blir månljust!



Wadköpings-Postens redaktör, som i egen hög person representerade pressen, 
lyfte i nytvättade händer notisbok och penna, ty stunden nalkades. Oraklet 
meddelade att censorerna lämnat kollegierummet. Rådplägningen var 
avslutad, betygen satta, domen fälld. Rektor, omgiven av sina kolleger, 
talade ivrigt, upprörd, slog ut med händerna, tog sig om huvudet, drog fram 
näsduken, nös, snöt sig, torkade omsorgsfullt sitt skägg, skred långsamt 
fram till fönstret, öppnade rutan, sträckte ut handen med näsduken. Och



viftade, höjde och sänkte näsduken tre gånger, högtidligt, medveten om 
sitt ansvar som rektor och medborgare.



Från almens krona ljöd ett tjugustämmigt skri, helt olikt det dystra och 
hemlighetsfulla suset i Dodonas ekar.



Tre viftningar-ingen kuggad!



Markurells pojke var student.



Upp sprungo flickorna, höjande sina blomsterbärande händer, fram sprungo 
mödrarna, skrattande, snyftande, jublande, glömska av matronors sedliga 
allvar. Hundratals familjefäder blottade sina huvuden, svingade sina 
hattar, hurrade. Från almens krona dråsade, som om den skakats av en 
mäktig vind? hela klungan pojkar, hamnade på alla fyra, skrikande och 
tjutande, fast beslutna att med fulla lungor taga ersättning för en hel 
dags heliga, viskande tystnad.



Stadsvaktmästare Ohlson tog tre linkande skutt uppför trappan och öppnade 
skolans portar.



Ur vestibulens dunkel slungades vitmössorna på ett mystiskt och 
fantastiskt sätt ut i solljuset, spretande och fäktande med armar och ben, 
ansiktena förvridna av trötthet, ängslan och glädje. Uppsträckta händer 
grepo dem i flykten, bollade dem, slungade dem upp mot solen, upp mot den 
skinande domkyrkotuppen, Wadköpings i sekler prövade, trofasta väktare. 
Bekransade och blomsterhöljda av mödrar, systrar, kusiner, tanter och 
flammor, mörbultade av fäder, bröder och vänner fördes de över sandöknen, 
platsen för nio års mödosamma vandringar, bort från den äntligen besegrade 
skolan.



Sist i raden av vitmössor kommo primus och ultimus, Louis de Lorche och 
Johan Markurell, de båda dioskurerna. Med ens blev det tyst; man visste 
icke rätt varför. Ingen hissade dem, ingen mörbultade dem, ingen 
bekransade dem, ingen slungade dem högt upp mot domkyrkotuppen. Ingen tog 
emot dem; varken Carl-Magnus i blänkande cylinderhatt och pincene eller 
den gracila frun i silkesstrumpor eller den fule herr Markurell eller 
hans vackra, kopparblonda hustru. Ingen. Släkten hade icke infunnit sig, 
släkten hade förhinder.



De båda pojkarna dröjde på trappan, de sågo sig omkring, förvånade, 
besvikna, en smula skamsna. Slutligen sågo de på varandra, men blott för 
ett ögonblick.



Wadköpings-Postens redaktör steg hastigt fram, tryckte deras händer, 
lyckönskade, begärde några upplysningar-



Det var allt.



Ute på gatan ställde studenterna upp sig i led för att, som skick och bruk 
krävde, sjungande och hurrande draga fram genom Wadköpings gator. De båda 
dioskurerna stego långsamt nedför trappan, vandrade sida vid sida över 
skolgården och slöto sig till tåget. Först då de tagit plats i ledet 
började hurraropen och jublet och sången på nytt. Några småpojkar rafsade 
till sig blommor, som tappats och trampats, och smyckade så gott de 
förstodo Louis de Lorche och Johan Markurell. En flicka gav Louis en 
knippa konvaljer, en annan gav Johan syrener.



Vi veta och förstå varför herr Markurell ej hade mod eller kraft att möta 
sin son, bekransa honom med blommor och mörbulta honom med fadershjärtats 
hela hänförelse. Men varför svek den gracila frun sina skyddslingar?



Fru de Lorche hade förhinder. Hon satt på golvet i klädkammaren och kom 
sannerligen inte ur fläcken. Ty framför henne raklång och med huvudet 
vilande i hennes knä låg Wadköpings slagne hjälte, Carl-Magnus de Lorche 
Han sov. Och var och en som i den stunden sett hans ansikte skulle ha 
förstått, att vad den gracila frun kunde och ville göra-väcka honom ville 
och kunde hon icke.



Efter katastrofen i klädkammaren hade fru de Lorche stängt sig inne i 
skrivkabinettet. Hon skrev ett par brev, gjorde några anteckningar i 
hushållsboken och införde i



sin dagbok tvenne notiser för den 6 juni: "Tog Louis studenten. Sjuknade 
tante Rüttenschöld." Vidare rökte hon en cigarrett och vilade. Det var 
hennes avsikt att gå till skolan vid femtiden och äta middag med Louis hos 
överstinnan Edeblad.



Tjänstefolket hade hon givit fridag; tystnaden i det gamla huset var djup 
och rogivande. Två gånger hörde hon häradshövdingen gå genom sängkammaren 
in i klädkammaren; båda gångerna återvände han efter ett par minuter. Vad 
han hade för händer intresserade henne icke vidare. Hon var fullkomligt 
övertygad om att han skulle lämna henne helt och hållet ostörd; och någon 
annan övertygelse behövde hon icke.



Den kom emellertid på skam. Häradshövdingen gick för tredje gången in i 
klädkammaren, och då han återvände, stannade han utanför skrivkabinettets 
dörr, knackade. Den gracila frun blev ganska upprörd; hon blev ond och en 
liten smula skrämd. Men hon behärskade sig fullkomligt och frågade vad han 
ville. Han svarade, tveksamt och ödmjukt:



Jag måste be dig om någonting.



Hon steg upp och öppnade dörren, blev stående på tröskeln. Hans hår var 
tillrufsat och de grå testama vid tinningarna hängde stripigt ned. 
Ansiktet var blekt och slappt; de sextio åren hade plötsligt tagit ut sin 
rätt. Fru de Lorche betraktade honom utan medlidande och utan vrede. Hon 
upprepade sin fråga. Han sade:



Jag ber om ursäkt att jag måste störa dig, men jag är verkligen-jag 
begriper inte det här-på kontoret finns ingen människa och i mitt rum 
kommer jag inte in- jag har förlagt nyckeln-och jag har varit nere i 
köket -där finns ingen människa-jag begriper inte-



Jag har givit flickorna ledigt, upplyste fru de Lorche. Han rynkade 
pannan.

Det visste jag inte. Jag menar-att vi är ensamma i huset. Vad skulle det 
tjäna till? Det är-det är mycket obehagligt.



Jag beklagar, sade den gracila frun, men nu är det så.



Han tuggade och tuggade och plötsligt blev hon varse att hans läppar voro 
alldeles söndertuggade, fulla med skråmor, blodiga.



Min kära-kä-ra vän, började han stammande. Det är mycket obehagligt. Jag 
menar, jag befinner mig i en mycket obehaglig-jag är helt enkelt 
tvungen-att be dig-be dig-



Om vad då? frågade fru de Lorche. Han grinade till någonting som kanske 
skulle vara ett leende. Han sade:



Du måste hjälpa mig att leta efter min pincene.



Och han fortsatte, upphetsad och ivrig som om han försvarat sig mot någon 
grov beskyllning:



Du förstår ju själv-vad ska jag göra? -glasögonen ligga i mitt rum-jag 
får inte upp dörren-och jag ser ju ingenting-du vet själv-hur ska jag 
bära mig åt? -jag tappade den i klädkammaren-jag minns att jag kastade 
den ifrån mig-så här-den måste ligga där- men det är omöjligt, jag 
finner den inte-hur ska jag göra?-du vet ju att jag inte ser-min 
kä-kära vän -är det för mycket begärt?-att jag ber dig-



Ja, det är det, svarade fru de Lorche, stängde dörren och reglade den. 
Först då hon rökt ännu en cigarrett fran början till slut hörde hon honom 
smyga sig bort. Då öppnade hon dörren på nytt och steg in i sängkammaren. 
Klockan var fem, det var tid att gå till skolan, hon måste klä om sig. 
Från klädkammaren hördes ett hasande ljud och ett dämpat men förbittrat 
brummande. Den gracila frun gläntade försiktigt på dörren.



Krypande på alla fyra undersökte häradshövdingen de Lorche metodiskt och 
tålmodigt varje kvadratfot av klädkammarens golv. Han for med händerna 
över de breda



tiljorna, han krafsade med en pennkniv i djupa springor, han stönade av 
trötthet och ömklighet och förtvivlan och de närsynta, halvblinda, 
mörkgrå, vackra Carl-Magnusögonen klippte som blänkfyrar. Men i gropen
under golvluckan stod alltjämt kappsäcken halvöppen. Och bland pengar, 
papper och porträtt låg hans pincene. Det visste han icke och kunde icke 
veta. Ty det var den gracila frun som roat sig med att gömma den där.



Fru de Lorche brast i skratt, hon vacklade skrattande in i rummet, och hon 
skrattade, som det brukar berättas i österländska sagor om godlynt och 
spefullt folk, hon skrattade tills hon föll omkull. Där satt hon nu, mitt 
på klädkammarens golv icke en aln från gropen och skrattade. Carl-Magnus 
reste sig, tagande stöd mot väggen. Han stod några ögonblick i en ömklig 
trött och slapp ställning; så sjönk han åter på knä. Han kröp bort till 
den skrattande kvinnan och utan att yttra ett ord sträckte han ut sig 
raklång på golvet med huvudet i hennes knä. Hon tystnade, men hennes 
gracila kropp skälvde av innestängt skratt eller av snyftningar. Hon strök 
tillbaka de rufsiga, svettduvna, grå testarna från hans panna. Då han 
kände hennes fingrar, spratt han till, ryste, hisnade. Han slöt ögonen, 
suckade och somnade så plötsligt och tungt som om han icke sovit på mången 
god natt. Vilket kanske också just var fallet.



Men den gracila frun tänkte:



Hur var det, Carl-Magnus-om tio år skulle jag bli din sjuksköterska? 
Stackare dig och stackare mig, hur ska vi kunna undgå en sådan smaklöshet? 
Stackare mig och stackare dig, jag tror att den började redan för tjugu år 
sedan. Och jag är rädd, Carl-Magnus, jag är rädd-jag är rädd att den icke 
är slut ännu.



Sålunda begav det sig att den gracila frun svek sina skyddslingar, 
dioskurerna. Hon satt på golvet i klädkammaren och höll Carl-Magnus' huvud 
mellan sina händer. Väcka honom kunde och ville hon icke. Och då han 
slutligen med ett yrvaket stönande reste sig ur sin 
slummer, var det för sent att gå till skolan.



Ty då hade processionen av sjungande, glädjeyra studenter redan dragit 
fram genom halva Wadköping, skrämmande sediga hästar i sken, försättande 
fromma hundar i vilt raseri, jagande makliga kattor högt upp på hustaken 
och bringande mången vestal i ett besynnerligt tillstånd av from 
förtrytelse och ljuv oro.



Men övervestalen, Wadköpings stolta, gamla dam, förnam intet av deras 
glädje, deras lättsinniga jubel och dåraktiga upptåg. Hennes kära gata låg 
öde och tyst, hennes spegel återspeglade endast huvudet på en mager och 
blek liten pojke med små, pepparbruna, en smula stirrande och mycket 
nyfikna ögon. Han vaktade ensam under skvallerspegeln, den siste i 
Wadköping, som trodde och hoppades att en barmhärtig ängel skulle öppna 
fönstret och med tante Rüttenschöld i sin famn sväva bort mot det 
osynliga. Men det kom ingen ängel, och vid sjutiden måste även han, den 
siste, ge tappt. Sårad i sin tro och med det första tvivlets frö i sitt 
hjärta måste han traska tvärsöver gatan in till sin far, perukmakar Ström, 
för att delgiva honom den bedrövliga nyheten att tante Rüttenschöld dött 
utan vidare ceremonier.



Så slocknade stilla och obemärkt en person, som haft stor makt och 
inflytande i Wadköping, "Jesu Krubbas" ständiga styrelseledamot, 
landshövdingens syster, vestalernas moderliga väninna och hela släktens 
tante. Om hennes död berättas följande:



Landshövdingen, överstinnan och fröken Linder sutto i gredelina kabinettet 
hos den sjuka; i rummet utanför vankade översten oroligt av och an och i 
dess kakelugnsvrå satt Carl-Henrik Brenner. Den sjuka låg orörlig, sovande 
eller medvetslös, till klockan sex. Väckt kanske av pendylen började hon 
jämra och klaga över en förfärlig tyngd som pressade hennes bröst och 
hindrade henne från att 
andas. överstinnan reste kuddar bakom hennes rygg, lättade på täcket, 
knäppte upp linnet, men den sjuka klagade allt bittrare över den plågsamma 
tyngden, som vilade på hennes bröst



Landshövdingen viskade till överstinnan:



Kära Amelie, du kan ingenting göra. Det är sorgen som trycker henne. 
Betänk vad Malla genomgått i dag. Det är sorgen som dödar henne.



Och det kan vara sant. Men tante Rüttenschöld visste icke längre själv 
någonting om sin och släktens sorg. Hon visste blott att det låg någonting 
förfärligt tungt på hennes bröst Och då broderns, Amelies och väninnans 
bilder skymtade förbi hennes yrvakna ögon, kunde hon icke förstå, varför 
de vägrade att hjälpa henne. Hon försökte själv med darrande, fladdrande 
händer välta undan tyngden, och då det icke lyckades, jämrade hon bittert, 
stönande och rosslande. Man trodde att dödskampen börjat. Översten och 
Carl-Henrik stego på tå in i kabinettet.



Tante Rüttenschöld såg från den ena till den andra, och plötsligt sade hon 
högt, tydligt och i en förargad och förolämpad ton:



Du då, Carl-Henrik-stora pojken-ska du inte kunna lyfta bort det här-



Carl-Henrik tog hastigt några steg framåt men stannade åter, förlägen och 
bedrövad. Där fanns ju ingen tyngd, han kunde ingenting göra. Han rodnade 
som en skolpojke, plågad av den gamla damens förebrående och förundrade 
blick och plågad av sin hjälplöshet.



Men när han nu stod där skamsen och betraktade henne, upptäckte han en vit 
liten fjäder som satt intrasslad i linnets spetsbroderi över det vänstra 
bröstet Han fick en ide. Han steg fram till bädden, sträckte ut handen och 
pekade på fjädern.



Ser tante den här? frågade han. Och då gummans blick verkligen sänkte sig 
och fastnade vid fjädern sade han:

Det är den som är så tung.



Han lossade fjädern från spetsen och höll den mellan fingrana framför 
hennes ögon. Han frågade:



Känner tante att det blev mycket lättare nu?



Gumman stirrade ett par sekunder förbryllad och misstänksamt på fjädem. Så 
slöt hon ögonen, smålog och suckade:



Ja, Gud ske pris, Carl-Henrik-mycket lättare-



Och efter en minut eller två mumlade hon, alltjämt leende och ganska 
tydligt:



Du är inte så dum som du ser ut, min gosse.



Det var det betyg Carl-Henrik Brenner fick. Flera betyg utfärdade icke den 
barska gamla damen, tante Rüttenschöld. Tyngden var borta och snart var 
hon själv borta.



Och studenterna fortsatte och fullbordade sin slingrande eriksgata genom 
gamla Wadköping, troget följda av småpojkar, småflickor och ilsket 
skällande hundar. Var de; voro och var de kommo och var de gingo, i väster 
eller i öster, i norr eller i söder, i domkyrkokvarteren eller i 
Vedbotrakten, vid slottet eller på torget, överallt mötte de en och samma 
person. En undersätsig gammal man i grågul slängkappa och med en grågul 
bondmössa neddragen över öronen och med en grågul sliten portfölj under 
armen. Så snart han blev tåget varse eller hörde dess buller och bång, 
kilade han astad som en rädd råtta och stack sig undan i en tvärgata eller 
i en portgång.



Men hur det kom sig, att herr Markurell strövade omkring i staden till 
synes utan bestämt mål har aldrig blivit utrett. Vi veta blott att han 
hade ett bestämt mål, nämligen det de Lorcheska huset vid Stortorget Vi 
veta också att han redan strax inom Östertull för första gången mötte 
studenterna. Då lyckades han smita in i en mjölkaffär, där han åt en 
kringla och drack ett glas mjölk. Men när han lämnade butiken, gjorde han 
en lov förbi Klostergatan, 
där han antog att studenterna skulle draga fram. Det gjorde de, som vi 
veta; icke; och i stället för att undgå dem stötte han samman med dem mitt 
på Vedbotorget. Här hade han icke något gömställe; och han hörde Johan 
ropa:



Far! Gubbe lilla! Far!



Herr Markurell satte då av i riktning mot Västertull. Och det kan så vara. 
Men hur oturen och studenterna kunde driva honom på andra sidan slottet 
och fösa honom ända bort till Norra kyrkogården, det är oss obegripligt. 
Vi kunna endast draga den slutsatsen, att herr Markurell måste ha varit 
mycket förvirrad, ja, alldeles omtöcknad. Dessutom är det ju möjligt att 
herr Markurell hade ett ovanligt dåligt lokalsinne. Oss är det obekant.



I alla händelser kom han alldeles uttröttad och förstörd till det de 
Lorcheska huset, ännu in i det sista förföljd av studenterna. Han rusade 
uppför trappan, satte tummen mot ringledningens knapp och tog icke undan 
den förrän fru de Lorche öppnat. Då smet han in i tamburen, smällde igen 
dörren och andades ut.



Å, herre gud då, herre gud då! mumlade han.



Men sade högt:



Det är besynnerligt och underligt, grevinnan, att det kan vara så varmt i 
början av juni.



Han öppnade sin portfölj, tog fram ett digert konvolut och räckte det åt 
fru de Lorche.



Här är "Krubbans" aktier. Grevinnan har väl hört talas om dem? Hon, lilla 
snälla människan som ligger och dör nu, var hos mig i morse och ville ha 
dem. Men jag sa ne'. Nå, nu kan det göra henne detsamma, men här är de i 
alla fall. Jag har ingen användning för dem längre. Häradshövdingen kan 
lägga dem där han tog dem.



Och vad de sjutti tusen beträffar så nöjer jag mig med landshövdingens 
borgen. Och vill han inte ge den, så slipper han det också. För konkursen 
tar jag i alla fall tillbaka i morgon.



Det var det. Jag ska tala med häradshövdingen själv om affärerna. En annan 
dag. Då det är bättre med tid.



Han stängde sin portfölj, satte mössan på huvudet men gjorde för övrigt 
ingen min av att vilja gå. Tvärtom ställde han ifrån sig käppen och gick 
bort till salongsdörren.



På torget sjöngo studenterna.



Herr Markurell sade:



Grevinnan är det finaste fruntimmer, jag känner. Inte för att hon är 
grevinna och allt det där. Utan nu ska jag säga henne, varför jag tycker 
hon är fin. Hon tackar mig inte.



Skulle jag det då? frågade fru de Lorche leende.



Nej, hon aktar sig för det, mumlade herr Markurell. Det är det som är det 
fina.



Han lyssnade med sänkt och framböjt huvud till studenternas sång. Då de 
slutligen tystnade, sade han:



Det är vackert.



Plötsligt vände han sig om och gick fram till den gracila frun, gick henne 
så nära att de snuddade vid varandra. Han frågade:



Grevinnan har väl också reda på att det inte är min pojke?



Hon nickade.



Jojo, jojo, muttrade herr Markurell. Hon har väl inte så roligt hon 
heller, lilla fina stackare.



När de sista hurraropen på torget tystnat, tog han avsked av den gracila 
frun och återvände hem.



Och solen gick ned den 6 juni 1913, en märklig dag i staden Wadköpings 
annaler. Domkyrkotornets kajor upp



hävde gälla skri och höjde sig i snävrande kretsar högt



över den gyllene tuppen. Dock inte alltför högt.



Herr Markurell stod orörlig på utvärdshuset Kupans



trappa och blickade ned på de rikligt dukade borden under 
linden, under glimrande papperslyktor mellan doftande björkar.



Herr Markurell bar festen till ära frack och vasaorden; men över armen 
hade han på kyparmaner lagt en servett, ty han ämnade själv leda 
uppassningen.



Gästerna började anlända till herr Markurells och studenternas fest. Det 
blev en illuster församling, så lysande som Wadköping kunde åstadkomma. 
Där var biskopen och domprosten, där var borgmästare och råd, där var 
rektor i spetsen för sina kolleger, där var allt vad staden ägde av 
förnämt, rikt och framstående folk. Blott familjerna Rüttenschöld och de 
Lorche uteblevo. Släkten hade sorg.



Men staden hade icke sorg. I det ögonblick då rektor vecklade ut sin 
näsduk för att med tre viftningar tillkännagiva den lyckliga utgången, 
grundades på något mystiskt och outrannsakligt sätt den övertygelsen i 
Wadköpings hjärta att intet ont skulle vederfaras dess hjälte Carl-Magnus, 
dess storindustri och dess hundratals av ruin hotade familjefäder.



Den tröga Wadköpingska fantasien hade plötsligt avlagt ett kraftprov. I 
ett slag förvandlades den onde, illasinnade, hotfulle herr Markurell till 
ett gott och välsignelsebringande väsen.



Man började redan säga:



Den beskedlige Markurell-



Där han nu stod, blek och trött och stillsam på sin trappa, med upprepade 
små bugningar hälsande gästerna, blev han föremål för deras hjärtliga 
hyllning. Ingen gick förbi honom utan att fatta hans hand, krama den, 
skaka den, lyckönskande till sonens examen.



Och varje gäst och lyckönskare svarade herr Markurell orubbligt detsamma:



Ja, det är roligt att ha heder av gossen.



Någonting annat kunde han inte hitta på.



Nu framträdde med högtidliga åthävor borgmästare och 
råd, representerande staden Wadköping, rektor och kolleger representerande 
dess läroverk, samt hans högvördighet biskopen och censorerna, 
representerande den högre ecklesiastikstaten. Biskopen själv höll talet 
för den frikostige donatorn, herr H. H. Markurell. Hans högvördighet hade 
bott endast en kort tid i Wadköping, kände icke teckenspråket och visste 
ingenting om Markurells. Han nödgades följaktligen hålla sig till allmänna 
ideer och ordalag; han talade om faderskärlekens betydelse för samhället. 
Liksom urbilden för varje sann faderskärlek blev mänsklighetens frälsning, 
så är ock varje jordisk faders sanna kärlek till sina barn en levande, 
livgivande och helgad kraft som länder det kristna samhället till andlig 
uppbyggelse och materiell nytta. Därför må man sätta faderskärleken högst 
av all jordisk kärlek, ty den är i själva verket kärlek till samhället, 
till mänskligheten. Och sådant trädet är, sådana äro ock dess frukter.



Bevis-Markurellska fonden till åminnelse av Carl Johan Harald Markurells 
med heder avlagda mogenhetsexamen den 6 juni 1913.



Under hans högvördighets tämligen långa tal förblev herr Markurell stående 
på sin verandatrappa, väl synlig för envar som hade lust att betrakta 
honom. Själv betraktade han oavlåtligt den gyllene tuppen på domkyrkans 
spira. Han lyssnade uppmärksamt men förstod icke allt. Och han tänkte:



Det är kanske gnosticism.



Men Wadköping som med hundratals nyfikna och skygga ögon betraktade herr 
Markurells askgrå, orörliga ansikte tänkte:



Det där är inte Markurell. Det är en bildstod, ett monument. Biskopen har 
bjudit täckelset falla.



Då hans högvördighet slutat, bugade sig herr Markurell och sade lugnt och 
avmätt: 
Jag får tacka ödmjukast och bjuda på en smörgås.



Han viftade med servetten och gav kyparna order.



De gamla hade redan för länge sedan bänkat sig, då studenterna sjungande 
tågade uppför Bergets oändliga trappor. Sången steg allt högre, blev allt 
klarare, och äntligen höjde sig de första båda vitmössorna över terrassens 
krön.



Primus och ultimus arm i arm, Louis de Lorche och Johan Markurell arm i 
arm! Wadköpings dioskurer.



Vem hade försonat de båda slagskämparna? Den gracila frun? Nej. Vem? 
Ingen, absolut ingen.



Det hade gått av sig själv.



I spetsen för studenternas tåg med de vita mössorna hissade på de nyköpta 
käpparna, blomsterkransade, andtrutna, brännande heta av sång och 
ansträngningar och glädje tågade de runt borden och stannade slutligen 
framför herr Markurell.



Far och son togo varandra i hand. Och liksom på morgonen vid flaggstången 
stodo de en lång stund tysta och sågo varandra allvarligt in i ögonen. 
Slutligen sade Johan:



Gubbe lilla-är du nöjd med mig?



Herr Markurell nickade ivrigt



Riktigt nöjd?



Herr Markurell nickade ännu ivrigare.



Johan rynkade barskt sina svarta bryn.



Ja, men jag är inte nöjd med dig!



Herr Markurell smålog matt och spörjande.



Johan sade:



Tänkte du på mig klockan tre?



Och se! Plötsligt blev herr Markurells askgrå ansikte blodrött och han 
stammade:



Hur-hur-kan du veta-att jag inte-



Johan brast i skratt.



Jag gissade, din toker! Jag gissade!



Och han slog armarna kring herr Markurells skuldror och drog honom med sig 
ned från trappan.



Men herr Markurell hade gripits av en besynnerlig sinnesrörelse. 
Ögonlocken blinkade krampaktigt, ansiktets muskler ryckte och skälvde. Han 
stammade:



Du-du-skulle-inte gissa-inte gissa-



Johan log ett förvånat leende. Men då fadern alltjämt mumlade en ramsa 
obegripliga ord, slog han honom myndigt på skuldran, sägande:



Se så, gubbe lilla! Det var ju bara skoj. Vi är nöjda med varandra. Båda 
två.



Herr Markurell nickade, och de tryckte åter varandras händer. I detsamma 
märkte de att sorlet och glammet tystnat.



Längst ut på terrassens yttersta kant, tecknande sina silhuetter mot 
aftonhimlens guld, stodo de båda vännerna, de oförlikneliga gluntsångarna 
lektor Barfoth och adjunk



ten Leontin. Lektorn, gänglig, mager-och kantig med handen lyftad till en 
inspirerad åtbörd, med studentmössan på tre kvart, blottande några grå 
hårtestar som på ett inspirerat sätt stego till väders, och med 
frackskörten flaxande för den inspirerande aftonvinden; adjunkten, stor, 
svart, massiv, ett vindarnas berg, pösande av luftmassor, färdig att låta 
hela Wadköping virvla bort i en orkan av toner. Och lektorn harklade och 
hostade och stämde upp med klar och klangfull stämma:



Minns du hur ödet oss förde tillhopa-



Solen gick ned i den blånande sjön. Svept i skymning



lyssnade Wadköping, den fagra, frejdade domkyrkostaden, till Leontins 
svar:



Ack ja, visst minns jag det!