Hjalmar Söderberg Doktor Glas

1 12 juni.



Jag har aldrig sett en sådan sommar. Rötmånadshetta sedan i mitten av maj. 
Hela dagen står ett tjockt töcken av damm alldeles stilla över gatorna och 
torgen.



Först på kvällen lever man upp en smula. Jag tog en aftonpromenad nyss, 
som jag gör nästan var dag efter mina sjukbesök, och de äro icke många nu 
på sommaren. Det kommer en sval, jämn luftström från öster, töcknet 
lyfter, seglar långsamt bort och blir en lång slöja av rött stoft bort i 
väster. Intet skrammel av arbetsåkdon mera, bara en droska då och då, och 
spårvagnen som ringer. Jag går gatan ner i sakta mak, träffar emellanåt en 
bekant och står och pratar en stund i ett gathörn. Men varför skall jag 
jämt möta pastor Gregorius? Jag kan inte se den mannen utan att jag kommer 
att tänka på en anekdot jag en gång i världen hörde om Schopenhauer. Den 
bistre filosofen satt en kväll i ett hörn i sitt kafé, ensam som vanligt; 
dörren öppnas och en person med ett osympatiskt utseende stiger in. 
Schopenhauer betraktar honom med ett ansikte, förvridet av vämjelse och 
fasa, rusar upp och börjar dunka mannen i huvudet med sin käpp. Det var 
bara med anledning av hans utseende.



Nå, jag är nu ingen Schopenhauer; då jag såg prästen komma emot mig på 
långt håll, det var på Vasabron, stannade jag hastigt och ställde mig att 
se på utsikten med armarna stödda mot broräcket. Helgeandsholmens grå hus, 
den gamla bastuns söndriga götiska träarkitektur som speglades bruten i 
det rinnande vattnet, de stora gamla pilarna, som doppa de sina blad 
i strömmen. Jag hoppades att prästen inte hade sett mig och att han inte 
heller skulle känna igen min ryggtavla, och jag hade redan i det närmaste 
glömt honom, då jag plötsligt fick se honom stå bredvid mig med armarna på 
broräcket liksom jag och huvudet på sned-i alldeles samma attityd som för 
tjugu år sen i Jakobs kyrka, då jag satt i familjebänken vid min salig 
mors sida och för första gången såg denna förskräckliga fysionomi skjuta 
upp i predikstolen som en otäck svamp och klämma i med sitt abba, käre 
fader. Samma feta, grådaskiga ansikte, samma smutsgula polisonger, litet 
gråa nu kanske, och samma outgrundligt gemena blick bakom glasögonen. 
Omöjligt att komma undan, jag är ju hans läkare nu liksom många andras, 
och han kommer till mig ibland med sina krämpor. -Se god afton, herr 
pastor, hur står det till. - Inte bra, inte riktigt bra, hjärtat är 
dåligt, bultar ojämnt, stannar ibland om nätterna, tycker jag.-Det gläder 
mig, tänkte jag, du kan gärna dö, din gamla rackare, så slipper jag se dig 
mera. Du har för resten en ung och vacker hustru, som du förmodligen pinar 
livet ur, och när du dör gifter hon om sig och skaffar en mycket bättre 
man. Men högt sade jag: jaså, jaha, pastorn kanske kommer upp till mig en 
av dagarna, så får vi se hur det är fatt. Men han hade mycket mera att 
tala om, viktiga saker: det är ju en rentav onaturlig värme, och det är 
dumt att det skall byggas ett stort riksdagshus på den lilla holmen där, 
och min hustru är för resten inte heller riktigt kry.



Så gick han till sist, och jag fortsatte min väg. Jag kom in i gamla 
staden, uppför Storkyrkobrinken, in i gränderna. En kvav skymning i de 
smala rämnorna mellan husen, och besynnerliga skuggor utmed väggarna, 
skuggor som man aldrig ser till nere i våra kvarter.



---Fru Gregorius. Det var ett underligt besök hon gjorde mig 
häromdagen. Hon kom på min mottagning; jag såg mycket väl när hon 
kom och att hon kom i god tid, men hon väntade till sist och lät andra, 
som kommo senare, gå före. Så kom hon då in till slut. Hon rodnade och 
stammade. Till sist fick hon fram någonting om att hon hade ont i halsen. 
Ja, det var för resten bättre nu.-Jag kommer igen i morgon, sade hon, jag 
har så bråttom nu.. .



Ännu har hon inte kommit igen.



Jag kom ut ur gränderna, ner på Skeppsbron. Månen stod över Skeppsholmen, 
citrongul i det blå. Men hela min lätta och lugna stämning var borta, 
mötet med prästen hade fördärvat den. Att det skall få finnas sådana 
människor till i världen som han! Vem minns inte det gamla problemet, som 
så ofta kommer under debatt när det sitter några fattiga satar tillsammans 
vid ett kafébord: om du kunde döda en kinesisk mandarin bara genom att 
trycka på en knapp i väggen, eller genom en ren viljeakt, och sedan ärva 
hans rikedomar - skulle du göra det? Den frågan hade jag aldrig gittat 
svara på, kanske därför att jag aldrig riktigt hårt och bittert har känt 
fattigdomens elände. Men jag tror, att om jag kunde döda den där prästen 
genom att trycka på en knapp i väggen så skulle jag göra det.



Då jag gick hem i den onaturliga, bleka nattskymningen, tycktes mig hettan 
åter lika tryckande som mitt på dagen, liksom mättad med ångest, de röda 
stoftskyarna, som lågo lagrade bortom fabriksskorstenarna på Kungsholmen, 
hade mörknat och liknade sovande olyckor. Jag gick hemåt med långa steg 
nedåt Klara kyrka, med hatten i hand, ty svetten sipprade fram på min 
panna. Icke ens under kyrkogårdens stora träd fanns det svalka, men på 
nästan varje bänk satt det ett par och viskade, och några sutto i knä på 
varandra och kysstes med druckna ögon.



Jag sitter vid mitt öppna fönster nu och skriver detta-för 
vem? För ingen vän och för ingen väninna, knappt för mig själv ens, ty jag 
läser icke i dag vad jag skrev i går och kommer icke att läsa detta i 
morgon. Jag skriver för att röra min hand, min tanke rör sig av sig själv; 
skriver för att döda en sömnlös timme. Varför får jag inte sova? Jag har 
ju inte begått något brott.





Det som jag skriver ned på dessa blad är icke någon bikt; för vem skulle 
jag bikta mig? Jag berättar icke allt om mig själv. Jag berättar blott det 
som behagar mig att berätta; men jag säger ingenting som icke är sant. Jag 
kan dock icke ljuga bort min själs eländighet, om den är eländig.



Därute hänger den stora blå natten över kyrkogårdens träd. Det är tyst i 
staden nu, så tyst att suckarna och viskningarna från skuggorna därnere 
tränga ända hit upp, och en enstaka gång skär ett fräckt skratt igenom. 
Jag känner det som om i denna stund ingen i världen vore ensam mer än jag. 
Jag, medicine licentiaten Tyko Gabriel Glas, som stundom hjälper andra men 
aldrig har kunnat hjälpa mig själv, och som vid fyllda trettitre år aldrig 
har varit när en kvinna.



14 juni.



Vilket yrke! Hur kom det sig att jag bland alla näringsgrenar valde den, 
som passade mig minst? En läkare måste vara ett av de två: människovän 
eller ärelysten. - Det är sant, på den tiden trodde jag mig vara bägge 
delarna.

Åter var här i dag en liten kvinna, som grät och tiggde och bad, att 
jag skulle hjälpa henne. Jag känner henne sedan flera år. Gift med en 
liten tjänsteman, fyra tusen om året eller något sådant, och tre barn. 
Barnen kommo slag i slag de tre första åren. Sedan har hon fått vara 
förskonad i fem eller sex år, hon har vunnit igen en smula hälsa och 
krafter och ungdom, och hemmet har hunnit ordna sig, resa sig litet efter 
olyckorna. Knappt om brödet naturligtvis, men det går ändå, tycks det.-Så 
med ens är olyckan där igen.



Hon kunde knappt tala för gråt.



Jag svarade naturligtvis med den vanliga utanläxan, som jag alltid läser 
upp i liknande fall; min plikt som läkare, och aktningen för människoliv, 
också det spädaste.



Jag var allvarlig och obeveklig. Så måste hon då gå till sist, skamsen, 
förvirrad, hjälplös.



Jag annoterade fallet; det var det adertonde i min praktik, och jag är 
likväl icke kvinnoläkare.



Det första glömmer jag aldrig. Det var en ung flicka, tjugutvå år eller 
så; en stor mörkhårig, litet vulgär ung skönhet. Man såg strax, att hon 
var av den sorten som måste ha uppfyllt jorden på Luthers tid, om han 
annars hade rätt då han skrev: det är lika omöjligt för en kvinna att leva 
utan man som att bita av sin egen näsa. Tjockt borgerligt blod. Fadern var 
en förmögen handlande; jag var husläkare i familjen, därför kom hon till 
mig. Hon var upprörd och utom sig men icke mycket blyg.



-Rädda mig, bad hon, rädda mig. Jag svarade med plikten etc., men det var 
tydligen något som hon icke förstod. Jag förklarade för henne att lagen 
icke förstod sig på skämt i sådana fall.-Lagen? Hon såg bara frågande 
ut.-Jag rådde henne att anförtro sig åt sin mor: så talar hon med pappa, 
och så blir det bröllop.-O, nej, min fästman har ingenting, och far 
skulle aldrig förlåta mig. De voro icke förlovade, hon 
sade "fästman" blott emedan hon icke kunde 
finna något annat ord, älskare är ett romanord som låter oanständigt i 
tal.-Rädda mig, har ni då ingen barmhärtighet ! Jag vet inte vad jag gör, 
jag går



Norrström !



Jag blev litet otålig. Hon ingav mig icke heller något särskilt 
medlidande, sådant där arrangerar sig ju alltid, när det bara finns 
pengar. Det är bara stoltheten som får lida en smula. Hon snyftade och 
snöt sig och talade förvirrat, till sist kastade hon sig på golvet 
sparkade och skrek.



Nå, det slutade naturligtvis som jag hade tänkt; fadern, en rå lymmel, gav 
henne ett par örfilar, gifte henne sedan i rykande fart med 
medbrottslingen och skickade ut dem på bröllopsresa.



Sådana fall som hennes ha aldrig gjort mig huvudbry. Men det gjorde mig 
ont om den lilla bleka kvinnan i dag. Så mycket lidande och elände för ett 
så litet nöje.



Aktningen för människoliv-vad är det i min mun annat än ett gement 
hyckleri, och vad kan det vara annat för den, som då och då har tillbragt 
en ledig stund med att tänka. Det myllrar ju av människoliv. Och vid 
främmande, okända, osedda människoliv har aldrig någon på allvar fäst det 
ringaste avseende, kanske med undantag av några alltför påtagligt 
narraktiga filantroper. Man visar det i handling. Alla regeringar och 
parlament i världen visa det.



Och plikten, vilken förträfflig skärm att krypa bakom för att slippa göra 
det, som bör göras.



Men man kan ju inte heller sätta allt på spel, ställning, anseende, 
framtid, för att hjälpa främmande och likgiltiga människor. Att räkna på 
deras tystlåtenhet vore väl barnsligt. En väninna kommer i samma knipa, så 
viskas det ett ord om var hjälp står att få, och snart är man känd. Nej, 
bäst att hålla sig till plikten, om den också är en målad kuliss, som 
Potemkins byar. Jag är bara rädd att jag läser upp mitt plikt 
formulär så ofta, att jag till sist tror på det själv. Potemkin 
bedrog bara sin kejsarinna, hur mycket föraktligare är det icke att 
bedraga sig själv.



Ställning, anseende, framtid. Som om jag icke var dag och var stund vore 
beredd att packa dessa kollin ombord på det första skepp, som kommer 
lastat med en handling.



En verklig handling.





2 15 juni.



Åter sitter jag vid fönstret, den blå natten vakar därute, och det viskar 
och prasslar under träden.



Jag såg ett äkta par i kväll på min aftonpromenad. Henne kände jag strax 
igen. Det är inte så många år sedan jag dansade med henne på baler, och 
jag har inte glömt, att hon var gång jag såg henne gav mig en sömnlös natt 
i present. Men det visste hon ingenting om. Hon var icke kvinna då ännu. 
Hon var jungfru. Hon var den levande drömmen: mannens dröm om kvinnan.



Nu gick hon stadigt gatan fram vid den äkta mannens arm. Dyrare klädd än 
förr, men tarvligare, mera borgerligt; något slocknat och tärt i blicken, 
på samma gång en belåten hustrumin som om hon bar sin mage framför sig på 
en nysilverbricka.



Nej, jag förstår det icke. Varför skall det vara så, varför skall det 
alltid bli så? Varför skall kärleken vara trollguldet, som andra dagen 
blir vissna löv, eller smuts, eller ölsupa? Ur människornas längtan efter 
kärlek har ju hela den sidan av kulturen spirat upp, som icke direkt 
syftar till hungerns stillande eller försvar mot fiender. Vårt 
skönhetssinne har ingen annan källa. All konst, all dikt, all musik har 
druckit ur den.

Den tarvligaste moderna historiemålning likaväl som Rafaels madonnor 
och Steinlens små parisiska arbeterskor, "Dödens ängel'' likaväl som Höga 
visan och Buch der Lieder, koralen och Wienervalsen, ja varje gipsornament 
på det tarvliga hus där jag bor, varje figur i tapeten, formen på 
porslinsvasen där och mönstret i min halsduk, allt som vill pryda och 
försköna, det må nu lyckas eller misslyckas, stammar därifrån, fast på 
mycket långa omvägar ibland. Och det är intet nattligt hugskott av mig, 
utan bevisat hundra gånger.



Men den källan heter icke kärleken, utan den heter: drömmen om kärlek.



Och å andra sidan är allt, som står i samband med drömmens fullbordan, med 
driftens tillfredsställelse, och som följer av den, inför vår djupaste 
instinkt något oskönt och oanständigt. Detta kan icke bevisas, det är bara 
en känsla: min känsla, och jag tror egentligen allas. Människorna behandla 
alltid varandras kärlekshistorier som något lågt eller komiskt och göra 
ofta icke ens undantag för sina egna. Och sedan följderna... En kvinna i 
grossess är något förskräckligt. Ett nyfött barn är vedervärdigt. En 
dödsbädd gör sällan ett så ohyggligt intryck som en barnsbörd, denna 
förfärliga symfoni av skrik och smuts och blod.



Men först och sist själva akten. Jag glömmer aldrig, då jag som barn för 
första gången under ett av de stora kastanjeträden på skolgården hörde en 
kamrat förklara "hur det går till". Jag ville inte tro det; det måste 
komma flera andra pojkar till och bekräfta det och skratta åt min dumhet, 
och jag trodde det knappt ändå, jag sprang min väg i fullt ursinne. Hade 
alltså far och mor gjort på det sättet? Och skulle jag själv göra så när 
jag blev stor, kunde jag inte slippa ifrån det?



Jag hade alltid känt ett stort förakt för de dåliga gossar, som brukade 
rita fula ord på väggarna och planken. Men i den stunden var det mig som 
om Gud själv hade ritat något fult på den blå vårhimmeln, och jag 
tror egentligen att det var då jag först började undra, om det verkligen 
fanns någon gud.



Ännu idag har jag inte riktigt hämtat mig från min förvåning. Varför måste 
vårt släktes liv bevaras och vår längtan stillas just genom ett organ som 
vi flera gånger om dagen begagna till avloppsrör för orenlighet; varför 
kunde det inte ske genom en akt, som det låg värdighet och skönhet i på 
samma gång som den högsta vällust? En akt, som kunde utföras i kyrkan, 
inför allas ögon, likaväl som i mörkret och ensamheten? Eller i ett 
rosentempel mitt i solen, under körsång och dans av bröllopsskaran.



Jag vet inte hur länge jag har gått av och an genom rummen.



Det ljusnar därute nu, kyrktuppen blänker mot öster, sparvarna pipa 
hungrigt och vasst.



Besynnerligt, att det alltid går en rysning genom luften före 
soluppgången.





3 18 juni.



Det var litet svalare i dag, jag tog en ridtur för första gången på över 
en månad.



Vilken morgon! Jag hade lagt mig tidigt på kvällen förut och sovit i ett 
hela natten. Jag sover aldrig utan att drömma, men den nattens drömmar 
voro blå och lätta. Jag red utåt Haga runt om ekotemplet, förbi 
koppartälten. Dagg och spindelväv över alla buskar och snår och ett stort 
sus genom träden. Deva var vid sitt käckaste lynne, jorden dansade fram 
under oss, ung och frisk som på skapelsens söndagsmorgon. Jag kom till ett 
litet värdshus; jag kände till det, jag var ofta där i våras under mina 
morgonritter. Jag satt av och tömde en flaska öl i ett enda drag, så 
tog jag den brunögda flickan om livet och svängde henne runt ett varv, 
kysste henne på håret och red min kos.



Som det står i visan.





4 19 juni.



Så, fru Gregorius. Det var alltså ärendet. Litet ovanligt, det är sant.



Hon kom sent denna gång, mottagningstiden var förbi, och hon var ensam 
kvar i väntrummet.



Hon steg in till mig, mycket blek, hälsade och blev stående mitt i rummet. 
Jag gjorde en gest åt en stol, men hon stod kvar.



-Jag narrades sist, sade hon. Jag är inte sjuk: jag är fullkomligt frisk. 
Det var något helt annat jag ville tala med doktorn om, jag kunde bara 
inte få fram det då.



En bryggarkärra skramlade förbi nere på gatan, jag gick fram och stängde 
fönstret, och i den plötsliga tystnaden hörde jag henne säga, lågt och 
fast, men med en liten darrning på orden, som om hon var nära gråt:



-Jag har fått en så förfärlig avsky för min man.



Jag stod med ryggen mot kakelugnen. Jag böjde på huvudet till tecken att 
jag följde med.



-Inte som människa, fortfor hon. Han är alltid god och vänlig mot mig; 
aldrig har han sagt mig ett hårt ord. Men han inger mig en så förfärlig 
motvilja.



Hon drog djupt efter andan.



-Jag vet inte hur jag skall uttrycka mig, sade hon. Det som jag tänkte 
begära av doktorn är något så besynnerligt. Och det strider kanske 
alldeles mot vad ni anser vara rätt. Jag vet ju inte vad doktorn tänker om 
sådana saker. Men det finns något hos er som inger mig förtroende, och jag 
vet ingen annan som jag skulle kunna anförtro mig åt i det här fallet, 
ingen annan i hela världen som skulle kunna hjälpa mig. Skulle 
doktorn inte kunna tala med min man? Kunde ni inte säga honom att jag 
lider av en sjukdom, något underlivslidande, och att han måste avstå från 
sina rättigheter, åtminstone för en tid?



Rättigheter. Jag for med handen över pannan. Jag ser rött för ögonen, när 
jag hör det ordet nämnas i den betydelsen. Gud i himlen, hur har det gått 
till i människornas hjärnor, när de gjorde rättigheter och plikter av 
detta!



Det stod genast klart för mig, att här måste jag hjälpa, om jag kunde. Men 
jag fann icke strax något att säga, jag ville höra henne tala mera. Det är 
också möjligt, att min medkänsla för henne var blandad med en dosis rätt 
vanlig och enkel nyfikenhet.



-Förlåt, fru Gregorius, frågade jag, hur länge har ni varit gift?



-I sex år.



-Och har det, som ni kallar er mans rättigheter alltid känts lika svårt 
för er som nu?



Hon rodnade litet.



-Det har alltid varit svårt, sade hon. Men nu på sista tiden har det 
blivit mig outhärdligt. Jag förmår inte mera, jag vet inte vad det skall 
bli av mig, om detta skall fortsätta.



-Men, inföll jag, pastorn är ju inte längre ung. Det förvånar mig att han 
vid sin ålder kan göra er så mycket... förtret. Hur gammal är han 
egentligen?



-Femtiosex år, tror jag - nej, han är kanske femtiosju. Men han ser ju 
äldre ut.



-Men säg mig, fru Gregorius - har ni aldrig själv talat med honom om 
detta? sagt honom hur mycket det plågar er, och bett honom vänligt och 
vackert att skona er?



-Jo, en gång har jag bett honom om det. Men han svarade med en förmaning. 
Han sade att vi inte kunde veta, om inte Gud har för avsikt att skänka oss 
ett barn, fast vi inte ha fått något hittills, och därför 
skulle det vara en mycket stor synd om vi 
slutade upp med det som Gud vill att vi skall göra för att få barn. . . 
Och han har kanske rätt. Men det är så svårt för mig.



Jag kunde inte undertrycka ett leende. Vilken inpiskad gammal skojare!



Hon såg mitt leende, och jag tror att hon missförstod det. Hon stod tyst 
ett ögonblick, som om hon betänkte sig; så började hon tala igen, lågt och 
darrande, medan rodnaden steg allt högre och mörkare över hennes hy.



-Nej, ni måste veta allt, sade hon. Ni har kanske redan gissat det, ni 
ser ju mitt igenom mig. Jag begär ju att ni skall narras för min skull, då 
måste jag åtminstone vara uppriktig mot er. Ni får döma mig hur ni vill. 
Jag är en otrogen hustru. Jag tillhör en annan man. Och det är därför det 
har blivit så förfärligt svårt för mig.



Hon undvek min blick, medan hon sade detta. Men jag, jag såg henne 
egentligen först nu. Nu först såg jag, att det stod en kvinna i mitt rum, 
en kvinna med hjärtat överfullt av lust och elände, en ung kvinnoblomma 
med doft av kärlek omkring sig och med blygselrodnad över att doften var 
så mäktig och stark.



Jag kände att jag bleknade.



Äntligen såg hon upp och mötte min blick. Jag vet inte vad hon trodde sig 
läsa i den, men hon kunde icke hålla sig upprätt längre, hon sjönk ner på 
en stol, skakande av gråt. Kanske trodde hon att jag tog hela saken 
frivolt, kanske också att jag var likgiltig och hård och att hon till 
ingen nytta hade blottat sig för en främmande man.



Jag gick fram till henne, tog hennes hand, klappade den sakta: Seså, inte 
gråta, inte gråta mera nu. Jag vill hjälpa er. Jag lovar er det.



-Tack, tack...



Hon kysste min hand, hon vätte den med sina tårar. Bara en enda 
våldsam snyftning till, så lyste det upp ett leende genom gråten.



Jag måste också le.



-Men ni var dum som talade om det där sista, sade jag. Inte för att ni 
behöver vara rädd att jag missbrukar ert förtroende; men sådant skall man 
hålla hemligt. Alltid, utan undantag, så länge man kan. Och jag hade 
naturligtvis hjälpt er ändå.



Hon svarade:



-Jag ville säga det. Jag ville, att någon som jag aktar högt och ser upp 
till skulle veta det och likväl inte förakta mig.



Så kom en lång historia: hon hade en gång för ungefär ett år sedan hört på 
ett samtal mellan mig och hennes man, pastorn-han var dålig, och jag var 
där på sjukbesök. Vi hade kommit att tala om prostitutionen. Hon mindes 
allt vad jag hade sagt och upprepade det för mig-det var något mycket 
enkelt och vanligt, dessa stackars flickor äro också människor och böra 
behandlas som människor osv. Men hon hade aldrig hört någon tala så förr. 
Sedan dess hade hon sett upp till mig, och det var därför hon nu hade fått 
mod att anförtro sig åt mig.



Allt det där hade jag glömt, totalt... Gömt i snö, kommer upp i tö.



Jag lovade alltså att tala med hennes man ännu samma dag, och hon gick. 
Men hon hade glömt handskar och parasoll, hon kom tillbaka och hämtade dem 
och försvann igen. Hon strålade och lyste, glad och yr som ett barn, som 
har fått sin vilja fram och som väntar sig något mycket roligt.



Jag gick dit på eftermiddagen. Hon hade förberett honom; det var 
överenskommet. Jag hade ett samtal med honom i enrum. Han var ännu gråare 
i ansiktet än vanligt.

-Ja, sade han, min hustru har ju redan sagt mig hur det står till. 
Jag kan inte säga hur ont det gör mig om henne. Vi hade så innerligt 
hoppats och önskat, att vi en gång skulle få ett litet barn. Men jag vill 
inte vara med om skilda sovrum, det måste jag bestämt säga ifrån. Det är 
ju så ovanligt i våra kretsar, det skulle bara ge anledning till prat. Och 
jag är ju för resten en gammal man.



Han hostade ihåligt.



-Ja, sade jag, jag betvivlar naturligtvis inte att pastorn sätter sin 
hustrus hälsa framför allt annat. Och för övrigt är det ju gott hopp om 
att vi skall kunna få henne frisk igen.



-Det ber jag till Gud om, svarade han. Men hur länge tror doktorn att det 
kan dra om?



-Det är svårt att säga. Men ett halvt års absolut avhållsamhet blir 
säkert nödvändigt. Sedan får vi ju se . . .



Han har ett par smutsbruna fläckar i ansiktet; de blevo ännu mörkare och 
tydligare nu mot den färglösa hyn, och ögonen liksom krympte ihop.



Han har varit gift en gång förr; bra synd att hon dog, den första hustrun! 
I hans arbetsrum hänger ett porträtt av henne i svartkritsförstoring: en 
simpel och knotig och "fromsinnlig" pigtyp, inte alltför olik den goda 
Katarina von Bora.



Hon passade honom säkert. Synd att hon dog!



21 juni.



Vem är den lycklige? Det har jag nu frågat mig sedan i förrgår.



Besynnerligt, att jag skulle få veta det så snart, och att det just skulle 
vara en ung man som jag känner, om än flyktigt. Det var Klas Recke.

Ja, ja, det är verkligen något helt annat än pastor Gregorius.



Jag mötte dem nyss, på min kvällspromenad. Jag gick utan mål genom gatorna 
i den varma rosenskymningen, gick och tänkte på henne, den lilla kvinnan. 
Jag tänker ofta på henne. Jag kom in på en tom och avsides gata-där såg 
jag dem plötsligt komma emot mig. De kommo ut ur en port. Jag drog hastigt 
upp näsduken och snöt mig för att dölja mitt ansikte. Det var för resten 
onödigt; han känner visst knappt igen mig, och hon såg mig icke, hon var 
blind av lycka.





5 22 juni.



Jag sitter och läser bladet som jag skrev i går afton, läser det om och om 
igen, och jag säger till mig själv: så, gamle vän, du har alltså blivit 
kopplare?



Dumheter. Jag har befriat henne ur något förfärligt. Jag kände det som 
något som måste göras.



Vad hon så gör med sig själv är hennes sak.





6 23 juni.



Midsommarnatt. Ljusa, blå natt. Jag minns dig ju från barndomen och 
ungdomen som den lättaste, yraste, luftigaste av alla årets nätter, varför 
är du så kvav och ängslande nu?



Jag sitter vid fönstret och tänker över mitt liv, forskar efter orsaken 
varför det kom att gå i en så helt annan fåra än alla andras, så långt på 
sidan om allmänna vägen.



Låt mig tänka.



Nyss, då jag gick hemåt över kyrkogården, såg jag åter en av dessa scener, 
om vilka de moraliska insändarna i pressen bruka säga, att de trotsa all 
beskrivning. Det är tydligt, att en drift, som kan förmå dessa 
stackars människor att väcka allmän förargelse på en kyrkogård, måste vara 
oerhört mäktig och stark. Den driver lättsinniga män till alla slags 
galenskaper, och hederliga och förståndiga män driver den till att 
underkasta sig stora umbäranden och försakelser i andra hänseenden. Och 
den driver kvinnorna till att övervinna den blygselkänsla, som all 
flickuppfostran i generationer efter generationer har varit anlagd på att 
väcka och förstärka, till att uthärda förfärliga kroppsliga lidanden, och 
ofta till att störta sig på huvudet i det djupaste elände.



Blott mig har den ännu icke drivit till någonting. Hur är det möjligt?



Mina sinnen vaknade först sent, vid en tidpunkt, då min vilja redan var en 
mans vilja. Jag var mycket ärelysten som barn. Jag vande mig tidigt vid 
självbehärskning, vid att göra skillnad mellan det som var min innersta 
och konstanta vilja, och det som var viljan för stunden, ögonblickets 
lust; att lyssna till den ena rösten och att ringakta den andra. Jag har 
sedan märkt, att detta är något rätt sällsynt bland människorna, kanske 
mera sällsynt än talang och geni, och det förefaller mig därför ibland, 
som om jag egentligen borde ha blivit något ovanligt och betydande. Jag 
var ju också ett stort ljus i skolan; ständigt yngst i klassen, student 
vid femton år och medicine licentiat vid tjugutre. Men där stannade jag. 
Inga fortsatta specialstudier, ingen doktorsdisputation. Folk ville nog 
låna mig pengar, hur mycket som helst nästan; men jag var trött. Jag kände 
ingen lust att specialisera mig ytterligare, och jag ville förtjäna mitt 
bröd. Skolgossens ärelystnad efter vackra betyg var mättad och dog bort, 
och besynnerligt nog, det kom aldrig en mans ärelystnad i stället. Jag 
tror det berodde på att det var då jag började tänka. Jag hade inte haft 
tid till det förut.



Men under hela den tiden låg mitt driftliv i en halvslummer, levande nog 
att väcka obestämda drömmar och begär, som hos en ung flicka, men 
icke mäktigt och bjudande som hos andra unga män. Och om jag också 
emellanåt vakade en natt igenom i heta fantasier, föreföll det mig dock 
alltid otänkbart att jag skulle kunna finna tillfredsställelse hos de 
kvinnor som mina kamrater besökte, kvinnor, som de ibland hade pekat ut 
för mig på gatorna och som föreföllo mig motbjudande. Det gjorde väl också 
till, att min fantasi alltid hade fått växa på egen hand och sköta sig 
själv nästan utan all beröring med kamraternas. Jag var ju alltid så 
mycket yngre än de, jag förstod i början ingenting när de talade om sådana 
saker, och emedan jag ingenting förstod, vande jag mig att icke höra på. 
Så förblev jag "ren". Icke ens gossårens synder gjorde jag någonsin 
bekantskap med, visste knappt ens vad det var. Jag hade ingen religiös tro 
som höll mig tillbaka, men jag gjorde mig drömmar om kärleken, o, mycket 
vackra drömmar, och jag var viss om att de skulle förverkligas en gång. 
Jag ville inte sälja min förstfödslorätt för en grynvälling, ville inte 
smutsa min vita mössa.



Mina drömmar om kärleken-det tycktes mig en gång att de voro så nära, så 
nära att bli verklighet. Midsommarnatt, underliga bleka natt, alltid 
väcker du upp det minnet igen, det minnet som egentligen är mitt livs 
enda, det enda som står när allting annat sjunker undan och blir stoft och 
ingenting. Och ändå var det så obetydligt, det som skedde. Jag var ute på 
min morbrors lantställe över midsommarhelgen. Där var ungdom och dans och 
lekar. Bland ungdomsskaran fanns en flicka, som jag hade träffat några 
gånger förr, på bjudningar i familjer. Jag hade icke tänkt på henne mycket 
förut, men då jag nu såg henne där, rann det mig plötsligt i sinnet vad en 
kamrat till mig hade sagt om henne en gång på en bjudning: den där flickan 
har allt ett gott öga till dig, hon har suttit och sett på dig hela 
kvällen. Detta erinrade jag mig nu, och fast jag inte trodde det utan 
vidare, gjorde det i alla fall att jag såg mera 
på henne än jag kanske annars skulle ha gjort, och jag märkte också att 
hon såg på mig ibland. Hon var kanske inte vackrare än många andra, men 
hon stod i de tjugu årens fulla blomma, och hon hade ett tunt blusliv över 
det unga bröstet. Vi dansade några gånger med varandra kring majstången. 
Inemot midnatt gingo vi allesammans upp på ett berg för att se på utsikten 
och tända ett midsommarbål, och det var meningen att vi skulle stanna där 
tills solen gick upp. Vägen gick genom skogen mellan höga raka tallar; vi 
gingo par om par, och jag gick med henne. Då hon snubblade mot en trädrot 
i skogsdunklet räckte jag henne min hand, det gick en ilning av glädje 
igenom mig då jag kände hennes lilla mjuka fasta, varma hand i min, och 
jag behöll den sedan också där vägen blev jämn och lätt. Vad talade vi om? 
Jag vet inte, inte ett ord har stannat i mitt minne, jag minns bara att 
det gick som en hemlig ström av tyst och beslutsam hängivenhet genom 
hennes röst och genom alla hennes ord, som om detta att hon gick där i 
skogen hand i hand med mig var något som hon länge hade drömt om och 
hoppats på. Vi kommo upp på berget, andra ungdomar voro där före oss och 
hade redan tänt bålet, och vi lägrade oss i grupper och parvis här och 
där. Från andra höjder och berg flammade andra eldar. Över oss hängde 
rymden stor och ljus och blå, nedanför lågo vikarna och sunden och den 
vida fjärden isigt blanka och djupa. Jag höll ännu alltjämt hennes hand i 
min, jag tror också att jag vågade smeka den sakta. Jag betraktade henne 
förstulet och såg, att hennes hy glödde i nattens blekhet och ögonen stodo 
fulla av tårar, men hon grät icke, hon andades jämnt och lugnt. Vi sutto 
tysta, men inom mig sjöng det, en sång, en gammal visa som kom för mig, 
jag vet inte hur:



Det brinner en eld, han brinner så klart, han flammar som tusen kransar-



skall jag in i elden gå och med min käresta dansa?

Vi sutto länge så. En och annan av de andra reste sig och gick 
hemåt, och jag hörde någon säga: det är stora moln i öster, vi få inte se 
någon soluppgång. Skaran på berget glesnade, men vi sutto kvar, till sist 
voro vi ensamma. Jag såg på henne länge, och hon mötte stadigt min blick. 
Då tog jag hennes huvud mellan mina händer och kysste henne, en lätt och 
oskyldig kyss. I detsamma var det någon som ropade henne, hon ryckte till, 
gjorde sig lös och sprang sin väg, sprang på lätta fötter nedåt genom 
skogen.



Då jag hann upp henne var hon redan bland de andra, jag kunde bara trycka 
hennes hand i tysthet, och hon tryckte min tillbaka. Därnere på ängen gick 
dansen ännu kring majstången, pigor och drängar och herrskapsfolkets 
ungdom om varandra, som det brukas den enda natten på året. Jag förde 
henne i dansen på nytt, en vild och yr dans blev det; det var redan full 
dager, men med midsommarnattens häxeri ännu kvar i luften, hela jorden 
dansade under oss, och de andra paren susade förbi än högt över oss, än 
långt nedanför, allt gick upp och ner och runt omkring. Så kommo vi till 
sist ut ur de dansandes virvel, vi vågade icke se på varandra men smögo 
oss bort tillsammans utan ett ord, bakom en syrenhäck. Där kysste jag 
henne åter. Men det var något annat nu, hennes huvud låg tillbakalutat mot 
min arm, hon slöt ögonen, och hennes mun blev ett levande väsen under min 
kyss. Jag tryckte min hand mot hennes bröst, och jag kände hennes hand 
lägga sig över min-kanske var det hennes mening att värja sig, att föra 
undan min hand, men i verkligheten tryckte hon den blott hårdare mot sitt 
bröst. Men under tiden steg det ett skimmer över hennes ansikte, först 
svagt, sedan starkare, till sist som ett våldsamt eldsken, hon öppnade 
ögonen men måste sluta dem på nytt, bländad, och när vi så äntligen hade 
kysst den långa kyssen till slut, stodo vi kind mot kind och stirrade 
häpna rakt in i solen, som bröt fram ur molnskockarna i öster.

Sedan såg jag henne aldrig mera. Det är tio år sedan dess, tio år 
just i natt, och ännu idag blir jag sjuk och galen när jag tänker på 
detta.



Vi stämde inte något möte till dagen därpå, vi tänkte inte på det. Hennes 
föräldrar bodde på ett ställe i närheten, och vi togo det som något 
självklart att vi skulle träffas och vara tillsammans dagen därpå, alla 
dagar, hela livet. Men nästa dag blev en regndag, den gick utan att jag 
såg henne, och på kvällen måste jag resa in till staden. Där läste jag ett 
par dagar senare i en tidning, att hon var död. Drunknad under badning, 
hon och en annan ung flicka.



---Ja, ja, det är nu tio år sedan dess.



Jag var bedrövad först. Men jag måste egentligen vara en rätt stark natur. 
Jag arbetade som förut, jag tog min examen på hösten. Men jag led också. 
Jag såg henne för mig om natten, ständigt. Jag såg den vita kroppen ligga 
bland sjögräs och slam och lyftas upp och ner i vattnet. Ögonen stodo 
vidöppna, och öppen stod munnen som jag hade kysst. Så kom det människor i 
en båt, med en dragg. Och draggen fäste sin klo i hennes bröst, i samma 
unga flickbröst som min hand hade smekt så nyss.



Det drog lång tid om efter detta, innan jag åter kände något av att jag 
var man och att det fanns kvinnor till i världen. Men då var jag härdad. 
Nu hade jag dock en gång känt en gnista från den stora flamman, och jag 
var mindre än någonsin böjd för att hålla till godo med talmikärlek. Andra 
må vara mindre nogräknade i den punkten, det får bli deras sak, och jag 
vet inte om hela frågan har någon så stor betydelse. Men jag kände, att 
den hade betydelse för mig. Och det vore dock väl naivt att tro, att icke 
en mans vilja skulle kunna reglera dessa bagateller, om blott viljan finns 
där. Käre Martin Luther, du pastor Gregorius' värdige lärofader, vilken 
syndare i köttet måste du inte ha varit, eftersom du pratade så mycket 
dumheter när du kom in på det kapitlet. Men du var dock uppriktigare 
än dina bekännare nu för tiden, och det skall man väl alltid hålla dig 
räkning för.



Så gick det år efter år, och livet drog mig förbi. Jag såg många kvinnor 
som tände min längtan på nytt men just de kvinnorna märkte aldrig mig, det 
var som om jag inte fanns till för dem. Hur kom det sig? Jag tror att jag 
förstår det nu. En kvinna, som älskar, har just den förtrollning över sin 
gång och sin hy och över hela sitt väsen, som tar mig fången. Det var 
alltid sådana kvinnor som tände mitt begär. Men eftersom de redan älskade 
andra män, kunde de ju icke se mig. Andra sågo i stället på mig; jag var 
ju utexaminerad läkare vid unga år och med början till en god praktik, jag 
ansågs följaktligen för ett utmärkt parti och blev naturligtvis föremål 
för en hel del efterhängsenhet. Men det var nu alltid spilld möda.



Ja, åren gingo, och livet drog mig förbi. Jag verkar i mitt kall. 
Människorna komma till mig med sina sjukdomar, alla sorter, och jag 
kurerar dem så gott jag kan. Några bli friska, andra dö, de flesta släpa 
sig vidare med sina krämpor. Jag gör inga underkurer; en och annan, som 
jag icke har kunnat hjälpa, har vänt sig från mig till kloka gubbar och 
till notoriska charlataner, och blivit frisk. Men jag tror att man anser 
mig för en samvetsgrann och försiktig läkare. Snart är jag väl den typiske 
husläkaren, han med den stora erfarenheten och den lugna, 
förtroendeväckande blicken. Människorna skulle kanske ha mindre förtroende 
för mig om de visste hur illa jag sover.



Midsommarnatt, ljusa blå natt, du var ju dock förr så lätt och luftig och 
yr, varför ligger du nu som en ångest över mitt bröst?

28 juni.



På min kvällspromenad i afton kom jag förbi Grand Hotel; där satt Klas 
Recke vid ett bord på trottoaren, ensam med sin visky. Jag fortsatte ännu 
några steg, så vände jag om och tog plats vid ett bord i närheten 
för att iakttaga honom. Han såg mig icke, eller ville icke se mig. Den 
lilla kvinnan har naturligtvis berättat för honom om sitt besök hos mig 
och om det lyckliga resultatet-för det senare är han förmodligen tacksam, 
men det gör honom kanske litet obehag att veta, att det finns en som är 
invigd i hemligheten. Han satt orörlig och såg ut över strömmen och rökte 
på en mycket lång och smal cigarr.



Det gick en tidningspojke förbi; jag köpte ett Aftonblad att begagna till 
skyddande förklädnad och betraktade honom över tidningskanten. Och åter 
for det igenom mig samma tanke som då jag för många år sedan såg honom 
första gången: varför har den mannen fått just det ansiktet, som jag borde 
ha haft? Så ungefär skulle jag se ut, om jag kunde göra om mig själv. Jag, 
som på den tiden led så bittert av att jag var ful som hin onde. Nu gör 
det mig detsamma.



Jag har knappt sett en vackrare man. Kalla, ljusgrå ögon, men i en 
inramning som gör dem drömmande och djupa. Alldeles raka och horisontala 
ögonbryn, som gå långt bortåt tinningarna; en marmorvit panna, ett mörkt 
och rikt hår. Men i ansiktets nedre hälft är munnen det enda som är 
fullkomligt vackert, eljest finns där några små bisarrerier, en 
oregelbunden näsa, en mörk och liksom förbränd hy, kort sagt allt som 
behövs för att rädda honom från det slags felfri skönhet, som mest väcker 
löje.



Hur ser den mannen ut inuti? Det vet jag så gott som ingenting om. Jag vet 
bara att han gäller för att vara ett mycket gott huvud, ur vanlig 
kärriärsynpunkt sett, och jag tror mig minnas, att jag oftare har sett 
honom i sällskap med hans överordnade i departemanget, där han tjänstgör, 
än med hans jämnåriga kamrater.



Det for hundra tankar igenom mig när jag såg på honom, där han satt 
orörlig med blicken ut i det obestämda-sitt glas rörde han icke, och 
cigarren höll på att slockna. Hundra gamla drömmar och fantasier 
vaknade på nytt, när jag tänkte på det liv som är hans och jämförde det 
med mitt eget. Ofta har jag sagt till mig själv: begäret är det ljuvaste i 
världen och det enda som en liten smula kan förgylla upp detta eländiga 
liv; men begärets tillfredsställelse måtte det inte var mycket bevänt med, 
att döma av alla dessa konsuler och generalkonsuler som i den vägen icke 
neka sig något och som likväl aldrig ha ingivit mig någon avund. Men när 
jag ser en man sådan som han därborta, känner jag en bitter avund längst 
inne. Det problem, som förgiftade min ungdom och som tynger mig ännu långt 
in i mannaåren, har för honom löst sig av sig själv. Det är sant, det har 
det väl också gjort för de flesta andra, men den lösningen på problemet 
inger mig icke avund, utan äckel, eljest skulle det för länge sedan vara 
löst också för mig. Men honom har kvinnornas kärlek ända från början 
fallit till som en naturlig rätt, aldrig har han stått i valet mellan 
hunger och ruttet kött. Jag tror knappt heller att han någonsin har hunnit 
med att tänka särdeles mycket, aldrig har han fått tid att låta 
reflexionen drypa gift i sitt vin. Han är lycklig, och honom avundas jag.



Och jag tänkte också med en frysning på henne, på Helga Gregorius, jag såg 
hennes lyckodränkta blick genom skymningen. Ja, de två höra ihop, det är 
naturligt urval.-Gregorius; varför skall hon släpa det namnet och den 
människan med sig genom livet? Det är ju meningslöst.



Det började skymma, det föll ett rött aftonsken över den sotflammiga 
slottsfasaden. Det gick människor förbi på trottoaren; jag lyssnade till 
deras röster, det var magra yankees med sin suddiga slang, små feta 
handelsjudar med sina nasaltoner och vanligt borgarfolk med belåtna 
lördagsaftonstonfall i rösten. En och annan nickade åt mig och jag nickade 
tillbaka, en och annan lyfte på hatten, och jag lyfte på min hatt. Några 
bekanta slogo sig ned vid ett bord alldeles 
intill mitt, det var Martin Birck och Markel och en tredje herre, som jag 
har träffat någon gång, men vars namn jag har glömt eller kanske aldrig 
vetat -han är mycket flintskallig, och när jag har träffat honom förut 
har det varit inomhus, därför kände jag inte igen honom förrän han tog av 
sig hatten för att hälsa. Recke nickade åt Markel, som han känner, och 
reste sig strax efteråt för att gå. Då han kom nära mitt bord, tycktes han 
plötsligt känna igen mig och hälsade ytterst artigt, men litet främmande. 
Vi voro du i Uppsala, men det har han glömt.



Sällskapet bredvid började genast tala om honom så snart han var utom 
hörhåll, och jag hörde den flintskallige herrn vända sig till Markel och 
fråga:



-Jaså, du känner den där Recke, det lär ju vara en framtidsman-det sägs 
att han är ärelysten?



Markel:-Ja, ärelysten... Om jag skall kalla honom ärelysten så är det väl 
mest för vår stora vänskaps skull, annars uttrycker man sig nog riktigare 
om man säger, att han vill komma fram. Ärelystnad är något så sällsynt. Vi 
ha vant oss att kalla en person för ärelysten om han vill bli statsråd. 
Statsråd, vad är det? Inkomster som en mindre grosshandlare och knappt så 
mycket makt att han kan hjälpa fram sina släktingar, långt mindre driva 
igenom sina ideer, om han har några. Det hindrar naturligtvis inte att jag 
själv gärna skulle vilja bli statsråd, det är ju alltid en förmånligare 
plats än den jag har-men man skall bara inte kalla det ärelystnad. Det är 
något annat. På den tiden då jag var ärelysten gjorde jag upp en för 
resten mycket vackert uttänkt plan att erövra hela jorden och ordna om 
förhållandena, så att allt blev som det skulle vara; och när det så till 
sist blev så bra, att det nästan började bli tråkigt, då skulle jag stoppa 
på mig så mycket pengar jag behövde och smyga mig bort, försvinna i någon 
millionstad och sitta i ett kaféhörn och dricka absint och ha min glädje 
av att se på hur galet allting gick sedan jag drog mig tillbaka... 
Men jag tycker nu om Klas Recke i alla fall, därför att han är vacker, och 
därför att han har en ovanlig talang att ställa det litet hyggligt och 
trevligt för sig här i jämmerdalen.



Ja, Markel; han är sig lik i det hela. Han är politiker i en stor tidning 
nu och skriver ofta i upprymd sinnesstämning artiklar, som äro ämnade att 
läsas på allvar och som ibland också förtjäna det. Litet orakad och ruggig 
om förmiddagarna, men alltid elegant om kvällarna och med ett humör, som 
lyser upp samtidigt med gaslyktorna. Bredvid honom satt Birck med 
frånvarande ögon, klädd i en stor regnkappa mitt i värmen; han drog den 
omkring sig med en frusen gest.



Markel vände sig till mig och frågade vänligt om jag ville slå mig ned i 
en utvald krets av gamla alkoholister. Jag tackade och svarade, att jag 
strax skulle gå hem. Det var också min mening, men jag kände i 
verkligheten ingen längtan efter mina ensamma rum, jag satt ännu länge 
kvar och lyssnade till musiken från Strömparterren, som tydlig och stark 
trängde fram genom den kvällstysta staden, och jag såg hur slottet 
speglade sina blinda och stirrande fönsterrader i strömmen-ty det är 
ingen ström just nu, den ligger blank som en skogstjärn. Och jag såg på en 
liten blå stjärna som stod och darrade över Rosenbad. Jag hörde också på 
samtalet vid bordet bredvid. De talade om kvinnorna och om kärleken, och 
frågan gällde, vad som är den viktigaste förutsättningen för att man skall 
kunna ha riktigt roligt med en kvinna.



Den flintskallige herrn sade: Att hon är sexton år, att hon är svarthårig 
och mager, och att hon har ett hett blod.



Markel, med ett drömmande uttryck: Att hon är tjock och mullig.



Birck: Att hon håller av mig.



7 2 juli.



Nej, detta börjar bli ohyggligt. Åter stod fru Gregorius i mitt rum idag, 
vid tiotiden på morgonen. Hon såg blek och förstörd ut, och ögonen 
stirrade så stora emot mig. - Hur är det, frågade jag ovillkorligen, vad 
har hänt-har det hänt något?



Hon svarade lågt:



-I natt tog han mig med våld. Så gott som med våld.



Jag satte mig i min stol vid skrivbordet, min hand fingrade visst med en 
penna och en papperslapp, som om jag tänkte skriva ett recept. Hon satte 
sig i ett soffhörn.-Stackars liten, sade jag, liksom för mig själv. Jag 
kunde icke hitta på något att säga.



Hon sade:



-Jag är gjord att trampas på.



Vi tego ett ögonblick, så började hon berätta. Han hade väckt henne mitt i 
natten. Han hade inte kunnat somna. Han tiggde och bad; han grät. Han 
talade om att hans salighet stod på spel, han visste inte vilka svåra 
synder han kunde komma att begå, om hon inte gjorde honom till viljes. Det 
var hennes plikt att göra det, och plikten gick före hälsan. Gud skulle 
hjälpa dem, Gud skulle göra henne frisk i alla fall.



Jag satt stum av häpnad.



-Är han då en hycklare? frågade jag.



-Jag vet inte. Nej, det tror jag inte. Men han har vant sig att begagna 
Gud till allt möjligt, som det bäst passar sig för honom. Det göra de 
alltid, jag känner ju så många präster. Jag hatar dem. Men han är ingen 
hycklare, tvärtom, han har visst alltid ansett det som något 
självklart, att hans religion är den rätta, och snarare tror han att de 
som förkasta den måste vara bedragare, elaka människor, som ljuga med flit 
för att föra andra i fördärvet.



Hon talade lugnt, bara med en liten darrning i rösten, och det hon sade 
överraskade mig på ett sätt; jag hade icke vetat förr, att denna lilla 
kvinnovarelse tänkte, att hon kunde bedöma en man, sådan som den hon 
talade om, så klart och liksom utifrån, fast hon ju måste känna ett 
dödligt hat till honom, en djup vämjelse. Jag kände vämjelsen och hatet i 
hennes rösts darrning och i alla hennes ord, och det smittade också mig, 
medan hon berättade saken till slut: hon ville stiga upp, klä på sig, gå 
ut, gå ute på gatan hela natten tills det blev morgon; men han höll henne 
fast, och han var stark, han släppte henne icke---



Jag kände att jag blev het, mina tinningar bultade. Jag hörde en röst inom 
mig så tydligt, att jag nästan blev rädd för att jag tänkte högt, en röst 
som viskade mellan tänderna: Akta dig, präst! Jag har lovat den lilla 
kvinnan där, den lilla kvinnoblomman med det ljusa silkeshåret, att jag 
skall skydda henne mot dig. Akta dig, ditt liv är i min hand om jag vill, 
jag kan göra dig salig förrän du önskar. Akta dig, präst, du känner mig 
inte, mitt samvete har inte den ringaste likhet med ditt, jag är min egen 
domare, jag är av en människosort som du inte anar att den finns till!



Satt hon verkligen och lyssnade till mina hemliga tankar? Det gick en 
liten isning igenom mig, när jag plötsligt hörde henne säga:



-Jag skulle kunna mörda den mannen.



-Kära fru Gregorius, svarade jag småleende, det är ju ett talesätt 
naturligtvis, men man bör inte begagna det ens som sådant.



Jag hade så när sagt: allra minst som sådant.



-Men, fortsatte jag nästan i samma andedrag, för att vika in på ett annat 
ämne, men säg mig hur gick det egentligen till att ni blev gift med pastor 
Gregorius? Påtryckning från föräldrarna, eller kanske ett litet 
konfirmationssvärmeri?



Hon skakade till som av en frysning.



-Nej, ingenting av allt detta, sade hon. Det skedde så besynnerligt, det 
var ingenting sådant som ni kan gissa er till eller förstå av er själv. 
Jag var naturligtvis aldrig kär i honom, aldrig det ringaste. Inte ens den 
vanliga flickförtjusningen för konfirmationsprästen-ingenting alls. Men 
jag skall försöka berätta och förklara alltsammans för er.



Hon makade sig längre in i soffhörnet och satt där hopkrupen som en liten 
flicka. Och med en blick, som såg förbi mig och ut i det obestämda, 
började hon tala.



-Jag var så lycklig i min barndom och min första ungdom. Den tiden står 
för mig som en saga, när jag tänker på den. Alla tyckte om mig, och jag 
höll av alla och trodde alla om gott. Så kom den där åldern, ni vet. Men 
det gjorde ingen förändring i början, jag var ännu alltjämt lycklig, ja 
lyckligare än förut- ända till mitt tjugonde år. En ung flicka har också 
sin sinnlighet, det förstår ni nog, men i den allra första ungdomen gör 
den henne bara lycklig. Åtminstone var det så med mig. Blodet sjöng i mina 
öron, och jag sjöng också själv - sjöng ständigt, när jag gick i mina 
sysslor i hemmet, och smågnolade när jag gick på gatan... Och jag var jämt 
förälskad. Jag hade växt upp i ett mycket religiöst hem; men jag trodde 
ändå inte att det var någon så förfärlig svår synd att kyssas. När jag var 
förälskad i någon ung man och han kysste mig, så lät jag det ske. Jag 
visste ju också att det fanns något annat, som man måste akta sig för och 
som var en förfärlig synd, men det stod för mig som något så oklart och 
avlägset, och det frestade mig inte. Nej, inte alls; jag förstod inte ens 
att det kunde fresta någon, jag trodde bara att det var något som man 
måste underkasta sig när man var gift och skulle ha barn, men ingenting 
som kunde ha någon betydelse i och för sig. Men när jag var tjugu år 
blev jag mycket förälskad i en man. Han såg bra ut och var god och 
fin-åtminstone trodde jag det då, och jag tror det ännu när jag tänker på 
honom. Ja, det måste han vara-han gifte sig sedan med en ungdomsväninna 
till mig, och han har gjort henne mycket lycklig.-Det var en sommar vi 
träffades, på landet. Vi kysstes. En dag förde han mig med sig långt in i 
skogen. Där försökte han förföra mig, och det var nära att han lyckats. O, 
om han hade lyckats, om jag inte hade sprungit min väg-vad allting kunde 
vara annorlunda då mot nu! Då hade jag kanske blivit gift med 
honom-åtminstone hade jag aldrig blivit gift med den, som nu är min man. 
Jag hade kanske fått små barn och ett hem, ett verkligt hem; aldrig hade 
jag då behövt bli en otrogen hustru.-Men jag blev alldeles vild av 
blygsel och förskräckelse, jag vred mig ur hans armar och sprang min väg, 
sprang för brinnande livet.



Det kom en förfärlig tid sedan. Jag ville inte se honom mera, vågade inte 
se honom. Han sände mig blommor, han skrev brev på brev och bad mig 
förlåta. Men jag trodde att han var en usling; breven svarade jag inte på, 
och blommorna kastade jag ut genom fönstret.-Men jag tänkte på honom, 
ständigt. Och nu var det inte längre bara kyssar jag tänkte på; nu visste 
jag vad frestelsen var. Jag kände det som om det hade försiggått en 
förändring med mig, fast ingenting hade skett. Jag föreställde mig att man 
kunde se det på mig. Ingen kan förstå hur jag led. På hösten, när vi hade 
flyttat in till staden, var jag ute och gick ensam en eftermiddag i 
skymningen. Blåsten pep kring husknutarna, och det föll en regndroppe då 
och då. Jag kom in på den gatan, där jag visste att han bodde, och förbi 
huset. Jag stannade och såg att det lyste i hans fönster, jag såg hans 
huvud i lampskenet, lutat över en bok. Det drog mig som magnet, jag tyckte 
att det skulle vara så bra att vara där inne, 
hos honom. Jag smög mig in genom porten och 
uppför halva trappan-där vände jag om.



Om han hade skrivit till mig i de dagarna, skulle jag ha svarat. Men han 
hade tröttnat på att skriva och aldrig få svar, och sedan träffades vi 
aldrig-inte på många år, och då var ju allting så annorlunda.



Jag har visst redan sagt er, att jag var mycket religiöst uppfostrad. Nu 
sjönk jag alldeles ner i religionen, jag blev sjuksköterskeelev, men måste 
sluta därför att min hälsa hade blivit klen; så var jag åter hemma, gick i 
mina sysslor där i hemmet som förut och drömde och längtade och bad Gud 
befria mig från mina drömmar och min längtan. Jag kände att det som var 
var outhärdligt, att en förändring måste ske. Så en dag fick jag veta av 
far, att pastor Gregorius hade begärt mig till hustru. Jag stod alldeles 
häpen, han hade aldrig närmat sig till mig på något sådant sätt att jag 
kunnat ana något. Han hade umgåtts länge hos oss, mor beundrade honom, och 
far var lite rädd för honom, tror jag. Jag gick in i mitt rum och grät. 
Det var alltid något hos honom som bjöd mig emot på ett särskilt sätt, och 
jag tror att det just var detta som gjorde att jag till sist bestämde mig 
för att säga ja. Ingen lade något tvång på mig, ingen övertalade mig. Men 
jag trodde att det var Guds vilja. Man hade ju lärt mig att tro, att Guds 
vilja alltid var det, som allra mest bjöd vår egen vilja emot. Ännu natten 
förut hade jag ju legat vaken och bett till Gud om befrielse och ro. Jag 
trodde nu, att han hade hört mina böner -på sitt sätt. Jag tyckte mig se 
hans vilja lysa alldeles klart for mina ögon. Jag trodde, att vid den 
mannens sida skulle min längtan slockna och mina begär dö bort, och att 
det var på det sättet Gud hade ordnat det för mig. Och att han var en god 
och bra man var jag ju säker på, eftersom han var präst.



Det gick ju annorlunda. Han kunde icke döda mina drömmar, han kunde bara 
smutsa dem. I stället dödade han så småningom min tro. Det är det enda jag 
kan tacka honom för, ty jag längtar icke tillbaka till den. När jag 
nu tänker på den, förefaller den mig bara besynnerlig. Allt det som man 
längtade efter, allt som var ljuvt att tänka på, det var synd. En mans 
famntag var synd, om man längtade efter det och gärna ville det; men om 
man fann det oskönt och motbjudande, ett gissel, en plåga, ett äckel-då 
var det synd att icke vilja det! Säg, doktor Glas, är det inte 
besynnerligt?



Hon hade talat sig varm och het. Jag nickade åt henne över glasögonen:



-Jo, nog är det besynnerligt.



-Eller säg, tror ni att min kärlek nu är synd? Den är inte bara lycka, 
den är kanske mera ångest, men tror ni att den är synd? Om den är synd, då 
är allt hos mig synd, eftersom jag inte kan upptäcka något hos mig, som är 
bättre och värdefullare än den. - Men det förvånar er kanske att jag 
sitter här och talar med er om detta. Jag har ju en annan att tala med. 
Men när vi träffas är tiden så kort, och han talar så litet med mig-hon 
rodnade plötsligt-han talar så litet med mig om det, som jag mest tänker 
på.



Jag satt lugn och tyst med huvudet i handen och betraktade henne genom 
halvslutna ögonlock, där hon satt i mitt soffhörn, blommande röd under det 
stora gula håret. Jungfru Sammetskind. Och jag tänkte: om det nu vore för 
mig hon kände så, att tiden inte räckte till för att tala. När hon nu 
börjar tala härnäst -så tänkte jag -då går jag fram till henne och 
sluter till hennes mun med en kyss. Men hon satt tyst nu. Dörren stod 
halvöppen till det stora väntrummet, och jag hörde min hushållerskas steg 
i korridoren.



Jag bröt tystnaden:



-Men säg mig, fru Gregorius, har ni aldrig tänkt på skilsmässa? Ni är ju 
inte bunden vid er man av något ekonomiskt nödtvång-er far lämnade ju 
förmögenhet efter sig, ni var enda barnet, och er mor lever ännu, i goda 
omständigheter, inte sant?

-Ack, doktor Glas, ni känner honom inte. Skilsmässa-en präst! Han 
skulle aldrig gå in på det, aldrig, vad jag än gjorde, vad som än hände. 
Han skulle hellre "förlåta" mig sju och sjuttio resor, och upprätta mig 
och allt möjligt... Han skulle vara i stånd till att hålla förböner för 
mig i kyrkan.-Nej, jag är gjord att trampas på.



Jag reste mig:



-Ja, kära fru Gregorius, hur vill ni att jag skall göra nu? Nu ser jag 
ingen utväg mera.



Hon skakade rådvill på huvudet.



-Jag vet inte. Jag vet ingenting mera. Men jag tror att han kommer hit 
till doktorn i dag, för sitt hjärta; han talade om det i går. Kunde ni 
inte säga honom något ännu en gång? Men naturligtvis utan att låta honom 
ana att jag har varit här i dag och talat med er om detta?



-Ja-vi få se.



Hon gick.



Då hon hade gått, tog jag till ett häfte av en facktidskrift för att 
förströ mig. Men det hjälpte inte, jag såg henne alltjämt för mig, såg 
henne sitta uppkrupen där i soffhörnet och berätta om sitt öde och om hur 
det gick till, att hon råkade komma så alldeles på galen kant här i 
världen. Vems var felet? Var det den mannens, som ville förföra henne i 
skogen en sommardag? Ack, vad har mannen för uppgift gent emot kvinnan 
annat än att förföra henne, det må nu ske i skogen eller i brudsängen, och 
sedan hjälpa och stödja henne i allt, som följer av förförelsen. Vems var 
då felet-var det prästens? Han hade ju bara begärt henne, som myriader 
män ha begärt myriader kvinnor, begärt henne i tukt och ära till på köpet, 
som det heter på hans besynnerliga språk -och hon hade samtyckt, utan att 
veta eller förstå, bara i förtvivlan och under påverkan av den 
besynnerliga begreppsförvirring som hon hade växt upp i. Hon var inte 
vaken då hon gifte sig med den människan, hon gjorde det i sömnen. I 
drömmen ske ju ofta de besynnerligaste saker, och de förefalla fullkomligt 
naturliga och vanliga-i drömmen. Men då man vaknar och erinrar sig vad 
man har drömt, häpnar man och gapskrattar eller ryser. Nu har hon vaknat! 
Och föräldrarna, som dock borde ha vetat vad ett äktenskap är och som 
likväl gåvo sitt samtycke och kanske till och med voro förtjusta och kände 
sig smickrade - voro de vakna? Och prästen själv: hade han inte den 
ringaste känsla av det onaturliga och grovt oanständiga i sitt 
förehavande?



Aldrig har jag haft en så stark känsla av att moralen är en karusell, som 
går runt. Det visste jag egentligen förut, men jag hade alltid tänkt mig, 
att svängningstiderna måste vara sekler eller tidevarv-nu föreföllo de 
mig som minuter och sekunder. Det skimrade för mina ögon, och som den enda 
ledtråden genom häxdansen förnam jag åter en gång rösten i mitt inre, 
rösten som viskade mellan tänderna: akta dig, präst !



Mycket riktigt. Han kom på mottagningstimmen. Det klack till i mig av en 
plötslig och hemlig munterhet, när jag öppnade dörren och såg honom sitta 
där ute i väntrummet. Det var bara en patient före honom, en gammal fru 
som ville ha ett recept förnyat -så blev det hans tur. Han bredde ut 
rockskörten och tog med långsam värdighet plats i samma soffhörn, där hans 
hustru hade suttit uppkrupen några timmar förut.



Han började naturligtvis med att prata en massa strunt, som vanligt. Det 
var nattvardsfrågan han underhöll mig med. Hjärtfelet kom bara fram i 
förbigående, i en bisats, och jag fick det intrycket att han egentligen 
hade kommit för att höra min mening som läkare angående den heliga 
nattvardens hälsofarlighet, som nu är under debatt i alla tidningar 
till omväxling med storsjöodjuret. Jag har inte följt med denna 
diskussion, jag har nog då och då sett en artikel om saken i en tidning 
och läst den till hälften, men jag var långt ifrån orienterad i ämnet, och 
det blev i stället pastorn som fick utveckla frågans läge för mig. Vad 
skall man göra för att förebygga smittoöverföring vid kommunionen? Det var 
frågan. Pastorn beklagade mycket att en sådan fråga hade blivit väckt; men 
nu var den en gång väckt och måste besvaras. Man kunde tänka sig 
åtskilliga lösningar på frågan. Det enklaste vore kanske att det för varje 
kyrka anskaffades ett antal små bägare, som av klockaren kunde rengöras 
vid altaret efter varje omgång-men det skulle bli dyrt; kanske till och 
med omöjligt för fattiga landsförsamlingar att anskaffa ett tillräckligt 
antal silverbägare.



Jag anmärkte i förbigående, att det i vår tid, då det religiösa intresset 
befinner sig i stadigt stigande, och då det anskaffas massor av 
silverbägare till varenda velocipedtävlan, väl inte borde vara omöjligt 
att anskaffa alldeles likadana bägare till ett religiöst ändamål. För 
resten kan jag inte erinra mig, att det i instiftelseorden till nattvarden 
förekommer ett enda ord om silver, men den reflexionen behöll jag för mig 
själv.-Vidare hade man tänkt sig den möjligheten -fortfor prästen-att 
varje nattvardsgäst kunde medföra sin bägare eller sitt glas. Men hur 
skulle det se ut, om den rike kom med en konstnärligt arbetad silverbägare 
och den fattige måhända med ett brännvinsglas?



Jag tyckte för min del att det kunde se ganska pittoreskt ut, men jag teg 
och lät honom fortsätta.- Vidare hade en präst av den moderna, frisinnade 
riktningen föreslagit att taga in vår frälsares blod i kapslar.-Jag 
undrade först om jag hade hört rätt; i kapslar, som ricinolja?-Ja, i 
kapslar, kort sagt. Och slutligen hade en hovpredikant konstruerat en 
alldeles ny sorts nattvardskalk, tagit ut patent på den och bildat 
ett aktiebolag-pastorn beskrev den utförligt för mig, den tycktes vara 
byggd på ungefär samma ide som trolleriprofessorernas glas och buteljer. 
-Nå, pastor Gregorius är för sin del ortodox och inte det ringaste 
frisinnad, dessa nyheter förefalla honom därför allesammans högst 
betänkliga, men bacillerna äro ju också betänkliga, och vad skall man 
göra?



Bacillerna-det gick upp ett ljus för mig då jag hörde honom uttala detta 
ord. Jag kände alldeles tydligt igen tonfallet, jag erinrade mig att jag 
hade hört honom tala om baciller någon gång förut, och det stod med ens 
klart för mig, att han led av den sjukdom som kallas bacillskräck. 
Bacillerna stå tydligen i hans ögon på något mystiskt sätt utanför både 
religionen och den sedliga världsordningen. Det kommer sig av att de äro 
så nya. Hans religion är gammal, nära nitton hundra år, och den sedliga 
världsordningen daterar sig åtminstone från århundradets början, från den 
tyska filosofin och Napoleons fall. Men bacillerna ha kommit över honom på 
hans ålderdom, alldeles oförberett. De ha i hans föreställning först i 
dessa yttersta dagar börjat sin obehagliga verksamhet, och det har aldrig 
fallit honom in, att det efter allt att döma fanns massor av baciller 
också i det enkla lerkrus, som gick bordet runt vid avskedsmåltiden i 
Getsemane .



Omöjligt att avgöra, om han är mera får än räv.



Jag vände honom ryggen och lät honom prata medan jag ordnade något i mitt 
instrumentskåp. Jag bad honom i förbigående att taga av rock och väst, och 
vad nattvardsfrågan beträffar bestämde jag mig utan långt betänkande för 
att ge mitt förord åt metoden med kapslarna.



-Jag medger, sade jag, att denna ide i första ögonblicket föreföll litet 
stötande till och med för mig, oaktat jag inte kan skryta med någon 
särskilt varm religiositet. Men vid närmare eftertanke måste 
alla betänkligheter förfalla. Det väsentliga i 
nattvarden är ju inte brödet och vinet, inte ens kyrksilvret, utan tron; 
och den äkta tron får naturligtvis inte lata påverka sig av sådana yttre 
ting som silverpokaler och gelatinkapslar...



Under de sista orden satte jag stetoskopet till hans bröst, bad honom att 
vara tyst en liten stund och lyssnade. Det var ingenting märkvärdigt jag 
fick höra, bara den lilla oregelbundenhet i hjärtrörelserna som är så 
vanlig hos en äldre man, när han fått den vanan att äta lite mera till 
middagen än han behöver och att sedan rulla ihop sig på en soffa och sova. 
Det kan komma ett slaganfall en dag, det vet man aldrig, men det är ingen 
nödvändighet eller ens någon särskilt hotande sannolikhet.



Men jag hade nu en gång föresatt mig att göra ett allvarligt nummer av den 
här konsultationen. Jag lyssnade mycket längre än jag egentligen behövde, 
flyttade på hörröret, knackade och lyssnade om igen. Jag märkte hur det 
pinade honom att sitta tyst och passiv under allt detta-han är ju van att 
prata jämt, i kyrkan, i sällskap, i sitt hem; han har en avgjord begåvning 
för att prata, och troligtvis var det just denna lilla talang som först 
drog honom till hans yrke. Undersökningen var han litet rädd för, han 
skulle nog helst ha velat fortsätta en stund till med sina 
nattvardsbaciller för att sedan plötsligt se på klockan och rusa på 
dörren. Men nu hade jag honom där i soffhörnet, och jag släppte honom 
inte. Jag lyssnade och teg. Ju längre jag lyssnade, desto krångligare blev 
hans hjärta.



-Är det allvarligt? frågade han till sist.



Jag svarade icke strax. Jag gick några slag över golvet. Det låg en plan 
och jäste inom mig, en rätt enkel liten plan i och för sig; men jag har 
ingen vana vid intrigstycken, därför tvekade jag. Jag tvekade också 
därför, att planen helt och hållet var byggd på hans dumhet och 
okunnighet-och var han verkligen dum nog, skulle jag våga? Eller är 
det för grovt, genomskådar han mig kanske?



Jag avbröt min promenad och betraktade honom ett par sekunder med min 
allra skarpaste läkarblick. Det gråbleka, slappfeta ansiktet låg i 
fåraktigt fromma veck, men blicken kunde jag inte fånga, glasögonen 
reflekterade bara mitt fönster med gardinerna och fikusen. Men jag 
bestämde mig för att våga. Han må vara räv eller får-tänkte jag-också en 
räv är dock alltid mycket dummare än en människa. Med honom kunde man 
bestämt utan risk leka charlatan en liten stund-han tyckte om 
charlatanfasoner, det märktes tydligt; min tankfulla promenad över golvet 
och min långa tystnad efter hans fråga hade redan imponerat på honom och 
gjort honom mjuk.



-Besynnerligt, mumlade jag slutligen liksom för mig själv.



Och jag närmade mig honom på nytt med hörröret:



-Förlåt, tillade jag, jag måste höra efter ännu ett litet tag, för att 
vara säker på att jag inte misstar mig.



-Ja, sade jag till sist, skall jag döma efter vad jag hör i dag, så är 
det inte något bra hjärta pastorn har. Men jag tror inte att det är lika 
dåligt i vardagslag. Jag tror att det har sina speciella skäl att krångla 
i dag!



Han försökte i en hast göra om sitt ansikte till ett frågetecken, men det 
ville inte lyckas riktigt. Jag såg strax, att hans onda samvete hade 
förstått mig. Han gjorde munnen i ordning för att börja tala, kanske för 
att fråga vad jag menade, men han kom sig inte för, utan hostade bara. Han 
ville nog helst undgå en närmare förklaring-men det ville nu inte jag.



-Låt oss vara uppriktiga mot varandra, pastor Gregorius, började jag. Han 
hoppade till av förskräckelse vid denna inledning. Pastorn har säkert inte 
glömt det samtal som vi hade med varandra för ett par veckor sedan med 
anledning av er frus hälsotillstånd. Jag vill inte göra någon ogrannlaga 
fråga om hur pastorn har hållit den överenskommelse vi då träffade. 
Men jag vill bara säga, att, om jag då hade vetat hur det var fatt med 
pastorns hjärta, skulle jag ha kunnat anföra ännu starkare skäl för det 
råd jag tillät mig att ge. För er fru gäller det hennes hälsa, för längre 
eller kortare tid; men för pastorn själv kan det lätt gälla livet.



Han sig ohygglig ut, medan jag talade-han fick ett slags färg i ansiktet, 
men ingenting rött, bara grönt och gredelint. Han var så förfärligt ful 
att se på, att jag måste vända mig bort. Jag gick till det öppna fönstret 
för att få en smula frisk luft i lungorna, men det var nästan mera kvavt 
ute än inne.



Jag fortsatte:



-Min ordination är enkel och klar: den lyder på skilda sovrum. Jag 
påminner mig att pastorn inte tycker om det, men det kan inte hjälpas. Det 
är nämligen inte bara själva den yttersta tillfredsställelsen som i detta 
fall innebär en stor fara; det är också av vikt att undvika allt som kan 
egga och hetsa begäret. -Ja, ja, jag vet vad pastorn vill säga; att ni är 
en gammal man, och dessutom präst; men jag är ju läkare och kan ha rätt 
att tala öppet med en patient. Och jag tror inte att jag är alltför 
ogrannlaga om jag påpekar, att den ständiga närheten till en ung kvinna, 
på natten till, måste göra ungefär samma verkan på en präst som på envar 
annan man. Jag har ju legat i Uppsala, jag kände rätt många teologer där, 
och jag fick inte just det intrycket att det teologiska studiet mera än 
något annat var ägnat att brandförsäkra unga kroppar mot den sortens 
eldsvåda. Och vad åldern beträffar - ja, hur gammal är det pastorn är?- 
femtiosju år; det är en kritisk ålder. I den åldern är begäret sig likt, 
ungefär som förr- men tillfredsställelsen hämnar sig. Nå, det är sant, 
det finns så många olika sätt att se på livet, och olika sätt att värdera 
det; och om det vore en gammal vivör jag talade med, skulle jag 
naturligtvis få vara beredd på det från hans synpunkt ganska logiska 
svaret; det ger jag tu san, det är ingen mening med att försaka det 
som ger livet värde bara för att få behålla livet. Men jag vet ju, att ett 
sådant sätt att resonera är helt och hållet främmande för pastorns 
världsåskådning. Min plikt som läkare är i detta fall att upplysa och att 
varna- det är allt vad jag kan göra, och jag är säker om att nu, då 
pastorn vet, att det gäller allvar, är det också allt som behövs. Jag har 
svårt att föreställa mig, att det skulle vara i pastorns smak att knall 
och fall dö samma död som salig kung Fredrik 1, eller nu senast herr Felix 
Faure...



Jag undvek att se på honom, medan jag talade. Men då jag hade slutat, såg 
jag att han satt med handen över ögonen och att hans läppar rörde sig, och 
jag gissade mera än jag hörde: Fader var, som är i himmelen, helgat varde 
ditt namn... Inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo...



Jag satte mig ner vid skrivbordet och skrev litet digitalis åt honom.



Och jag tillade, då jag räckte honom receptet:



-Det är inte heller bra för pastorn att gå i staden hela denna varma 
sommar. En badsejour på sex veckor skulle göra pastorn mycket gott; Porla 
eller Ronneby. Men då måste pastorn naturligtvis resa ensam.





8 5 juli.



Sommarsöndag. Damm och kvalm överallt, och bara fattigt folk i rörelse. 
Och fattigt folk är tyvärr mycket osympatiskt.



Vid fyratiden satte jag mig på en liten ångslup och for ut tl51 
Djurgårdsbrunn för att äta middag. Min hushållerska var bjuden på 
begravning och skulle dricka kaffe i det gröna efteråt. Det var ingen nära 
anförvant eller vän till henne som var död, men en begravning är i alla 
fall ett stort nöje för en kvinna av hennes klass, och jag hade inte 
hjärta att neka henne permission. Jag kunde alltså inte få någon middag 
hemma. Egentligen var jag också bortbjuden till bekanta på en villa i 
skärgården; men jag kände ingen lust. Jag tycker inte så mycket om varken 
bekanta eller villor eller skärgården. Framför allt inte skärgården. Ett 
landskap hackat till kalops. Små holmar, små vatten, små bergknallar och 
små mariga träd. Ett blekt och fattigt landskap, kallt i färgen, mest 
grått och blått, och likväl inte fattigt nog att äga ödslighetens storhet. 
När jag hör människor berömma skärgårdens vackra natur misstänker jag 
alltid att de ha helt andra saker i tankarna, och vid närmare undersökning 
visar det sig nästan alltid att misstanken bekräftas. Den ena tänker på 
den friska luften och de sköna baden, den andra på sin segelbåt och den 
tredje på abborrarna, och allt detta går för dem under rubriken vacker 
natur. Häromdagen talade jag med en ung flicka, som var förtjust i 
skärgården, men det visade sig under samtalets gång att hon egentligen 
tänkte på solnedgångarna, och kanske också på en student. Hon glömde att 
solen går ned överallt och att studenten är flyttbar. Jag tror inte att 
jag är alldeles otillgänglig för naturskönhet, men då måste jag resa 
längre bort, till Vättern eller Skåne, eller till havet. Det har jag 
sällan tid till, och på de tre eller fyra närmaste milens omkrets från 
Stockholm har jag aldrig träffat på något landskap som kan jämföras med 
Stockholm självt- med Djurgården och Haga och trottoarkanten vid strömmen 
utanför Grand. Därför stannar jag för det mesta i staden sommar och 
vinter. Jag gör det så mycket hellre som jag har ensittarens ständiga 
begär att se folk omkring mig-främmande människor väl att märka, som jag 
inte känner och inte behöver tala med.



Jag kom alltså till Djurgårdsbrunn och fick ett bord vid glasväggen i den 
låga paviljongen. Kyparen skyndade fram med matsedeln och bredde diskret 
en ren servett över de rester av kalvstekssås och Battys senap som 
ett tidigare middagssällskap lämnat kvar, och då han i nästa ögonblick 
räckte mig vinlistan, röjde han med den korta, hastigt framkastade frågan: 
Chablis? att hans minne rymde kanske lika omätliga fonder av 
detaljkunskaper som mången professors. Jag är ingen flitig källarkund, men 
det är sant att jag nästan aldrig dricker något annat vin än chablis, när 
jag då och då äter middag ute. Och han var gammal i facket och kände sina 
pappenheimare. Den första ungdomsyran hade han stillat med att balansera 
punschbrickor i Berns, med en mognare ålders allvar hade han fyllt mera 
invecklade plikter som matsalskypare på Rydberg och Hamburger börs, och 
vem vet vilken tillfällig ogunst av ödet, som var skuld till att han nu 
med glesnande hjässa och litet flottigare frack verkade i sitt kall på ett 
något enklare ställe. Han hade med åren fått en prägel av att höra hemma 
överallt, där det luktar mat och korkas upp buteljer. Det gladde mig att 
se honom, och vi växlade en blick av hemligt förstånd.



Jag såg mig omkring bland publiken. Vid bordet näst intill satt den 
sympatiske unge man, som jag brukar köpa cigarrer av, och smorde kråset 
med sin flicka, en täck liten bodfröken med kvicka råttögon. Litet längre 
bort satt en aktör med hustru och barn och torkade sig om munnen med 
slätrakad prästerlig värdighet. Och borta i en vrå satt ett ensamt gammalt 
original, som jag känner igen från gatan och kaféerna sedan väl tjugu år 
tillbaka, och delade sin middag med sin hund, gammal och litet grå i 
pälsen också han.



Jag hade fått min chablis och satt och njöt av solstrålarnas lek med den 
lätta ljusa drycken i mitt glas, då jag helt nära mig hörde en 
fruntimmersröst som jag tyckte mig känna igen. Jag såg upp. Det var ett 
herrskap som just kom in, en herre, en fru och en liten gosse på fyra, fem 
år, ett mycket vackert barn, men dumt och 
löjligt utstyrt i ljusblå sammetsblus och spetskrage. Det var frun som 
förde ordet, och hennes röst föreföll mig bekant: där ska vi sitta- nej, 
inte där-där skiner solen-nej, där har vi ingen utsikt-var är 
vaktmästarn?



Plötsligt kände jag igen henne. Det var samma unga kvinna som en gång hade 
vridit sig i gråt på golvet i mitt rum och tiggt och bett att jag skulle 
hjälpa henne -att jag skulle befria henne från barnet som hon väntade. Så 
blev hon gift med den bodknodden som hon så gärna ville ha, och fick sitt 
barn-litet för raskt, men det gör ingenting nu-och här ha vi alltså 
corpus delicti i sammetsblus och spetskrage. Nå, min lilla fru, vad säger 
ni nu-fick jag inte rätt? Skandalen, den gick över, men er lilla gosse 
har ni kvar, och har glädje av honom. . .



Men jag undrar i alla fall om det verkligen är det barnet. Nej, det kan 
det ju inte vara. Gossen är fyra, högst fem år, och det är minst sju eller 
åtta år sedan den där historien passerade: det var ju strax i början av 
min praktik. Vad kan det då ha blivit av det första barnet? Kanske det 
förolyckades på något sätt. Nå, det gör heller ingenting, eftersom de 
tyckas ha reparerat skadan sedan.



Jag tycker inte så mycket om herrskapet för resten, när jag ser närmare på 
dem. Frun är ung och rätt vacker ännu, men hon har lagt litet på hullet 
och fått nästan väl blomstrande hy. Jag misstänker att hon går på 
konditorier om förmiddagarna och dricker porter med bakelser och skvallrar 
med sina väninnor. Och herrn är en boddonjuan. Skall jag döma honom efter 
utseendet och fasonerna, så är jag böjd att tro att han är så otrogen som 
en tupp. Dessutom ha bägge det där sättet att gräla på kyparen i förskott 
för den försumlighet som de vänta av honom; ett sätt, som gör mig 
illamående. Patrask, med ett ord.



Jag sköljde ner mina blandade intryck med en stor klunk av det lätta, 
syrliga vinet och såg ut genom det stora öppna skjutfönstret. Därute 
låg landskapet rikt och lugnt och varmt i eftermiddagssolen. Kanalen 
speglade strändernas grönska och himlens blå. Ett par kanoter med roddare 
i randig trikå ilade tyst och lätt in under bron och blevo borta, 
bicyklister rullade fram över bron och spredos över vägarna, och i gräset 
under de stora träden sutto människorna i grupper och njöto av skuggan och 
den vackra dagen. Och över mitt bord fladdrade två gula fjärilar.



Och medan jag satt så och lät blicken sjunka in och vila i den djupa 
sommargrönskan därute, gledo mina tankar in på en fantasi som jag roar mig 
med ibland. Jag har litet sparade pengar, ett tiotusental kronor eller 
litet mer, i goda värdepapper. Om fem sex år eller så har jag kanske 
samlat nog för att kunna bygga mig ett hus på landet. Men var skall jag 
bygga det? Det måste vara vid havet. Det skall vara på en öppen kust, utan 
holmar och skär. Jag vill ha fri horisont, och jag vill höra havet. Och 
jag vill ha havet i väster. Solen skall gå ner där.



Men det är också en annan sak som är lika viktig som havet; jag vill ha 
rik grönska och stora susande träd. Inga tallar och granar. Ja, tallarna 
gå ändå an, när de äro höga och raka och starka och ha lyckats bli vad de 
äro ämnade till; men den naggade konturen av en granskog mot himlen pinar 
mig på ett sätt som jag inte kan förklara. Dessutom regnar det ju ibland 
på landet som i staden, och en granskog i regnväder gör mig alldeles sjuk 
och eländig. Nej, det skall vara en arkadisk ängd med långsam sluttning 
ned mot stranden och grupper av stora bladrika träd, som slå gröna valv 
över mitt huvud.



Men tyvärr, kustnaturen är icke sådan; den är rå och snål. Och av blåsten 
från havet bli träden knotiga och små och förkrympta. Den kust, där jag 
vill bygga och bo, får jag aldrig se.



Och så att bygga ett hus; det är också en historia. Först tar det ett par 
år innan det blir färdigt, och troligtvis dör man under tiden; så 
tar det ytterligare ett par tre år innan det blir i ordning, och sedan 
dröjer det ännu bortåt femtio år innan det blir riktigt trevligt . . .



En hustru borde väl egentligen också höra till saken. Men det har nu sina 
sidor. Jag har så svårt att fördraga den tanken att någon ser på mig medan 
jag sover. Ett barns sömn är vacker, en ung kvinnas också, men knappast en 
mans. Man säger att en hjältes sömn vid lägerelden, med ränseln till 
huvudgärd, skall vara vacker att se, och det är möjligt, ty han är så 
trött och sover så gott. Men hur kan mitt ansikte se ut, när tanken ligger 
i dvala? Jag ville knappt se det själv om jag kunde, än mindre bör någon 
annan se det.



Nej, det finns ingen lyckodröm som inte till sist biter sig själv i 
svansen.



Ofta undrar jag också, vilken natur jag helst skulle vilja välja ut åt 
mig, om jag aldrig hade läst en bok och aldrig sett ett konstverk. Kanske 
jag aldrig ens skulle tänka på att välja då-kanske skärgården med sina 
knallar vore god nog åt mig då. Alla mina tankar och drömmar om natur äro 
troligtvis byggda på intryck från dikt och konst. Av konsten har jag lärt 
min längtan efter att få lustvandra på de gamla florentinarnas 
blomsterängar och gunga på Homeros' hav och böja knä i Böcklins heliga 
lund. Ack, vad skulle mina egna fattiga ögon se i världen, lämnade åt sig 
själva, utan alla dessa hundra eller tusen lärare och vänner bland dem som 
ha diktat och tänkt och sett för oss andra. Ofta tänkte jag i min ungdom: 
den som fick vara med; den som kunde vara med. Den som kunde gå giva något 
en gång, icke bara ständigt taga emot. Det är så ödsligt att gå ensam med 
en ofruktbar själ; man vet inte vad man skall hitta på för att känna sig 
vara något och betyda något och få litet aktning för sig själv. Det är 
troligtvis en stor lycka att de flesta äro så anspråkslösa i den vägen. 
Jag var det icke, och det har pinat mig länge, fast jag tror att det 
värsta är över nu. Diktare kunde jag ju inte bli. Jag ser ingenting, som 
icke andra redan ha sett och givit form och gestalt. Jag känner ju några 
författare och konstnärer; underliga figurer i mitt tycke. De vilja 
ingenting, eller när de vilja något, göra de motsatsen. De äro bara ögon 
och öron och händer. Men jag avundas dem. Icke så att jag ville avstå från 
min vilja för deras syner, men jag skulle önska mig deras ögon och öron på 
köpet. Ibland, när jag ser en av dem sitta tyst och frånvarande och se ut 
i det tomma, tänker jag för mig själv: kanske ser han just nu något som 
ingen har sett förr och som han inom kort skall tvinga tusen andra att se, 
och bland dem också mig. Vad de yngsta bland dem producera förstår jag mig 
visserligen inte på-inte ännu!-men jag vet och förutser, att om de bara 
en dag bli erkända och berömda, kommer också jag att förstå och beundra 
dem. Det är som med de nya moderna i kläder, möbler och allting annat; det 
är bara de stelnade och förtorkade, de för länge sedan färdiga, som kunna 
stå emot. Och diktarna själva, är det då verkligen de som skriva tiden 
lagar? Ja, gud vet. Det tycker jag ändå knappt att de se ut till. Jag 
tänker snarare att de äro instrument som tiden spelar på, eolsharpor som 
vinden sjunger i. Och vad är jag? Inte ens så mycket. Jag har inga egna 
ögon. Jag kan ju inte ens se på supen och rädisorna på bordet därborta med 
mina egna ögon, jag ser på dem med Strindbergs och tänker på en sexa på 
Stallmästargården som han åt i sin ungdom. Och då kanotiärerna nyss ilade 
förbi på kanalen i sina randiga tröjor, var det mig ett ögonblick som om 
Maupassants skugga ilade före dem.



Och nu, när jag sitter vid mitt öppna fönster och skriver detta vid ett 
fladdrande ljus-ty jag har motvilja mot att röra vid fotogenlampor, och 
min hushållerska sover för gott efter sitt begravningskaffe med dopp för 
att jag skulle ha hjärta att väcka henne-nu, då ljuslågan flämtar i 
draget och min skugga på den gröna tapeten fladdrar och skälver liksom 
lågan och vill få liv-nu tänker jag på Andersen och hans saga om skuggan, 
och det tycks mig att jag själv är skuggan som ville bli människa.





9 6 juli på morgonen.



Jag måste anteckna min dröm, som jag hade i natt:



Jag stod vid pastor Gregorius' bädd; han låg sjuk. Övre delen av hans 
kropp var blottad, och jag lyssnade på hans hjärta. Sängen stod i hans 
arbetsrum; en kammarorgel stod i ett hörn, och någon spelade på den. Ingen 
koral, knappt en melodi. Bara formlösa fugaartade tongångar fram och 
tillbaka. En dörr stod öppen; det oroade mig, men jag kunde inte komma mig 
för att få den stängd.



-Är det allvarligt? frågade prästen.



-Nej, svarade jag, allvarligt är det inte; men det är farligt.



Jag menade, att det som jag tänkte på var farligt för mig själv. Och jag 
tyckte i drömmen att jag uttryckte mig djupsinnigt och fint.



-Men för säkerhets skull, tillade jag, kan vi ju skicka till apoteket 
efter några nattvardskapslar.



-Skall jag opereras? frågade prästen.



Jag nickade.



-Det torde bli nödvändigt. Pastorns hjärta duger inte alls, det är för 
gammalt. Vi får lov att ta bort det. Det är för resten en alldeles ofarlig 
operation, den kan utföras med en vanlig papperskniv.



Detta föreföll mig som en helt enkel vetenskaplig sanning, och jag hade 
just en papperskniv i handen.



-Vi lägger bara en näsduk över ansiktet.



Prästen stönade högt under näsduken. Men i stället för att operera honom 
tryckte jag hastigt på en knapp i väggen.



Jag tog bort näsduken. Han var död. Jag kände på hans hand; den var 
iskall. Jag såg på min klocka.



-Han har varit död i minst två timmar, sade jag för mig själv.



Fru Gregorius steg upp från orgeln, där hon hade suttit och spelat, och 
kom fram till mig. Hennes blick tycktes mig bekymrad och sorgsen, och hon 
räckte mig en knippa mörka blommor. Och då först såg jag att hon smålog 
tvetydigt, och att hon var naken.



Jag sträckte armarna emot henne och ville draga henne till mig, men hon 
vek undan, och i detsamma stod Klas Recke i den öppna dörren.



-Doktor Glas, sade han, i min egenskap av tillförordnad kanslisekreterare 
förklarar jag er häktad!



-Det är för sent nu, svarade jag honom. Ser du ingenting?



Jag pekade på fönstret. Ett rött eldsken slog in genom rummets bägge 
fönster; det var plötsligt ljust som mitt på dagen och en kvinnoröst, som 
tycktes komma från ett annat rum, jämrade och kved: världen brinner, 
världen brinner!



Och jag vaknade.



Morgonsolen stod rätt in i rummet, jag hade inte dragit ned gardinen på 
kvällen då jag kom hem.



Besynnerligt. De senaste dagarna har jag ju alls inte tänkt på den fula 
prästen och hans vackra hustru. Inte velat tänka på dem.



Och Gregorius har ju rest till Porla.



*



Jag skriver inte ner alla mina tankar här.



Jag skriver sällan ner en tanke första gången den kommer till mig. Jag 
väntar och ser, om den kommer igen.



10 7 juli.



Det regnar, och jag sitter och tänker på obehagliga saker.



Varför sade jag nej åt Hans Fahlen den där gången förra hösten, då han kom 
till mig och bad att få låna femtio kronor? Det är visserligen sant att 
jag kände honom bra litet. Men han skar halsen av sig veckan därpå.



Och varför lärde jag mig inte grekiska då jag gick i skolan? Det retar mig 
så att jag kan bli sjuk. Jag läste det ju i fyra år. Var det kanske för 
att min far hade tvingat mig att välja det i stället för engelska som jag 
föresatte mig att ingenting lära? Hur kan man vara så djuriskt dum! Allt 
annat lärde jag mig ju, till och med det nonsens som kallades logik. Men 
jag läste grekiska i fyra år, och jag kan ingen grekiska.



Och det kan omöjligt ha varit min lärares fel, ty han blev statsråd sedan.



Jag har lust att leta fram skolböckerna igen och se till om jag kan lära 
mig något nu, det är kanske inte för sent.



*



Jag undrar hur det kan vara att ha ett brott att ångra.



*



Jag undrar om inte Kristin har middagen färdig snart . . .

Blåsten ruskar om i träden på kyrkogården, och regnet skvalar i 
takrännan. En fattig slusk med en butelj i fickan har sökt skydd under 
kyrktaket, i en vrå invid en strävpelare. Han står stödd mot den röda 
kyrkomuren, och hans blick irrar from och blå bland de drivande molnen. 
Det dryper av de två magra träden vid Bellmans grav. Snett över 
kyrkogårdshörnet ligger ett beryktat hus; en flicka i lintyget tassar fram 
till ett fönster och rullar ner gardinen.



Men nere bland gravarna går församlingens kyrkoherde försiktigt genom 
smutsen med paraply och galoscher, och nu kryper han in genom den lilla 
dörren till sakristian.



Apropå, varför går prästen alltid in i kyrkan genom en bakport?





11 9 juli.



Det regnar alltjämt. Dagar som dessa äro släkt med allt hemligt gift i min 
själ.



Nyss, da jag var på hemväg från mina sjukbesök, växlade jag i ett gathörn 
en hastig hälsning med en man, som jag inte tycker om att möta. Han har 
förnärmat mig en gång-djupt, fint, och under sådana omständigheter att 
jag inte ser någon möjlighet att betala det.



Sådant tycker jag inte om. Det angriper min hälsa.

Jag sitter vid chiffonjéklaffen och drar ut den ena lådan efter den 
andra och tittar på gamla papper och saker. Ett litet gulnat 
tidningsurklipp faller mig i händerna.



Finns det ett lif efter detta? Af theol. dr H. Cremer. Pris 50 öre.



John Bunyans uppenbarelser. En framställning af det kommande lifvet, 
himlens härlighet och helvetets fasor. Pris 75 öre.



Människans egna kraft. Rätta vägen till utmärkelse och rikedom af S. 
Smiles. Pris 3:50, eleg. inb. i klotb. med guldsnitt 4:25.



Varför har jag gömt denna gamla annons? Jag minns, jag klippte ur den när 
jag var fjorton år, det året då min fars förmögenhet gick upp i rök. Jag 
sparade av mina små fickpengar, och till sist köpte jag mr Smiles' bok, 
dock inte med guldsnitt. Då jag hade läst den sålde jag den strax i ett 
antikvariat; den var för överdrivet dum.



Men annonsen har jag kvar. Den är också värdefullare.



Och här är en gammal fotografi: lantstället, som vi hade några år. Mariebo 
hette det, efter min mor.



Fotografin är gulnad och blekt, och det ligger som en dimma över det vita 
huset och granskogen där bakom. Ja, så såg det ut där under gråa och 
regniga dagar.



Jag hade just aldrig så roligt där. Om somrarna fick jag alltid så mycket 
stryk av min far. Jag var visst ett svårhanterligt barn på de tider, då 
jag inte hade skolan och läxläsningen.



En gång fick jag stryk orättvist. Det hör nästan till mina bästa 
barndomsminnen. Det gjorde ont i skinnet naturligtvis, men gott i själen. 
Jag gick ner till sjön efteråt, det blåste nästan storm och skummet yrde 
ända upp i mitt ansikte. Jag vet inte om jag någonsin senare har känt en 
så behaglig översvämning av ädla känslor. Jag förlät min far; han hade ett 
så häftigt lynne, och han hade också så mycket bekymmer för sina 
affärer.



Svårare var det att förlåta honom alla de gånger han gav mig stryk 
rättvist; jag vet inte om jag har förlåtit honom det riktigt ännu. Som den 
gången då jag trots det strängaste förbud åter igen hade bitit sönder mina 
naglar. Vad han slog mig! Och i timmar efteråt drev jag omkring i ösregn i 
den eländiga granskogen och grät och svor.



Det var aldrig något riktigt lugn över min far. Han var sällan glad, och 
då han icke var det kunde han icke heller fördraga andras glädje. Men 
fester tyckte han om; han hörde till de dystra slösarna. Han var rik och 
dog fattig. Jag vet inte om han var fullt hederlig; han låg ju i så stora 
affärer. Hur jag undrade som barn över ett skämtsamt ord, som jag en gång 
hörde honom fälla till en av sina affärsvänner: "Ja, min kära Gustav, det 
är inte så lätt att vara hederlig när man förtjänar så mycket pengar som 
vi". . . Men han var sträng och hård och hade fullkomligt klara och 
bestämda begrepp om plikten, när det gällde andra. För sig själv finner 
man ju alltid omständigheter, som ursäkta ett undantag.



Men det värsta var, att jag alltid kände en så stark fysisk motvilja mot 
honom. Hur jag pinades, då jag som liten pojke måste bada tillsammans med 
honom och han ville lära mig simma. Jag slingrade mig som en ål ur hans 
händer, jag tyckte gång på gång att jag höll på att drunkna och var nästan 
lika rädd för döden och för beröringen med hans nakna kropp. Han anade väl 
icke heller hur denna rent kroppsliga motvilja skärpte min pina de gånger, 
då han gav mig stryk. Och ännu långt senare var det mig en plåga då jag på 
resor eller eljest tillfälligtvis måste sova i samma rum som han.



Och ändå höll jag av honom. Kanske mest därför att han var så stolt över 
mitt goda huvud. Och också därför att han alltid var så fint klädd. En tid 
hatade jag honom också, därför att han inte var god mot min mor. Men 
så blev hon ju sjuk och dog. Jag märkte då, att han sörjde henne mera än 
jag själv förmådde med mina femton år, och då kunde jag ju inte hata honom 
längre.



Nu äro de borta bägge. Och borta äro de alla- alla de som gingo och stodo 
bland möblerna i min barndoms hem. Ja, inte alla, men de som jag brydde 
mig något om. Bror Ernst, som var så stark och så dum och så snäll, min 
hjälp och mitt beskydd i alla skolpojkslivets äventyrligheter - borta. 
Till Australien for han, och ingen vet om han lever eller är död. Och min 
vackra kusin Alice, som stod så blek och rak vid pianot och sjöng med en 
sömngångerskas ögon och med en röst som skimrade och brann, sjöng så att 
jag skakade av frossa där jag satt hopkrupen i en vrå av den stora 
glasverandan, sjöng så som jag aldrig får höra någon sjunga mer, vad blev 
det av henne? Gift med fattigdomen, med en lärare i en småstad, och gammal 
redan och sjuk och förtärd. Jag föll i en plötslig gråtkramp då jag 
träffade henne förra julen hos hennes mor, det smittade henne, och vi 
gräto bägge. . . Och hennes syster Anna med de heta kinderna, hon som hade 
samma feber i dansen som systern i sången, hon rymde från sin lymmel till 
man med en annan lymmel, och blev övergiven. Nu lever hon av sin kropp i 
Chicago, säger man. Och deras far, den goda, vackra, kvicka morbror Ulrik, 
som de alltid sade att jag liknade, fast jag liknade honom fult, han drogs 
med i samma krasch som störtade min far och dog som han i en knappt 
maskerad misär... Vad var det för en pest som rev bort dem alla på några 
få år, till graven eller till ett skuggliv i elände, alla, alla, också de 
flesta av vännerna som fordom fyllde våra rum i festernas dagar?



Gud vet vad det var. Men det är borta alltsammans.



Och Mariebo, det heter visst nu Sofielund.



12 10 juli.



Vid chiffonjéklaffen.



Det föll mig in att trycka på den fjäder, som öppnar den lilla lönnlådan. 
Jag vet ju vad som finns där: bara en liten rund ask med några piller. Jag 
vill inte ha dem i mitt medikamentskåp, det kunde möjligtvis ske en 
förväxling någon gång, och det vore inte bra. Jag har lagat till dem 
själv, för flera år sedan, och det är litet cyankalium i dem. Jag gick 
inte just i aktuella självmordstankar då jag gjorde i ordning dem åt mig; 
men jag ansåg att en vis man alltid bör vara beredd.



Om man tar in litet cyankalium i ett glas vin eller något liknande, följer 
döden ögonblickligen, glaset faller ur handen ner på golvet, och det är 
tydligt för var och en att det föreligger ett självmord. Det är inte 
alltid bra. Om man däremot tar ett av mina piller och dricker ett glas 
vatten på, dröjer det en eller annan minut innan pillret hinner lösas upp 
och göra verkan, man kan lugnt ställa glaset tillbaka på brickan och sätta 
sig i en bekväm stol framför brasan och tända en cigarr och vika upp 
Aftonbladet. Plötsligt sjunker man ihop. Läkaren konstaterar ett 
slaganfall. Sker obduktion, upptäcks naturligtvis giftet. Men då inga 
misstänkta eller ur medicinsk synpunkt särskilt intressanta omständigheter 
föreligga, sker ingen obduktion. Och man kan icke säga att det föreligger 
några sådana omständigheter om en person får slag medan han läser 
Aftonbladet vid sin middagscigarr.



Det känns dock lugnt och gott att veta, att dessa små inmjölade kulor, som 
likna blyhagel, ligga där och vänta på den dag, då de kunna behövas. I dem 
slumrar det en kraft, ond och förhatlig i sig själv, människans och allt 
levandes huvudfiende från begynnelsen. Och man frigör den först då, när 
den är den enda och hett åtrådda befriaren från ett värre.



Vad var det jag mest tänkte på, då jag lagade till dessa små svarta kulor 
åt mig? Ett självmord av olycklig kärlek har jag 
aldrig kunnat föreställa mig. Förr då av fattigdom. Fattigdomen är 
förfärlig. Av all så kallad yttre olycka är det nog den, som verkar 
djupast inåt. Men den tycks inte vara mig nära; själv räknar jag mig till 
de bättre lottade, och samhällsvetenskapen hänför mig till de rika. Vad 
jag närmast tänkte på var nog sjukdom. Lång, obotlig, vidrig sjukdom. Jag 
har ju sett så mycket . . . Kräfta, ansiktslupus, blindhet, förlamning... 
Hur många olyckliga har jag inte sett, som jag utan den ringaste tvekan 
skulle ha givit ett av dessa piller, om inte hos mig som hos annat gott 
folk det egna intresset och respekten för polisen talade starkare än 
barmhärtigheten. Och i stället, hur mycket odugligt hopplöst fördärvat 
människomaterial har jag inte på ämbetets vägnar varit med om att 
konservera- och inte ens blygts att taga emot betalning.



Men sådant är bruket. Man gör alltid klokt i att följa bruket; och i ting, 
som icke beröra oss djupt personligt, göra vi kanske också rätt i att 
följa det. Och varför skulle jag göra mig till martyr för en uppfattning, 
som förr eller senare blir alla civiliserade människors, men som i dag 
ännu är brottslig?



Den dag skall och måste komma, då rätten att dö blir erkänd som en långt 
viktigare och mera oförytterlig människorätt än den att lägga en sedel i 
valurnan. Och när den tiden är mogen, skall varje obotligt sjuk-och varje 
"brottsling" också-äga rätt till läkarens hjälp, om han vill befrielsen.



Det låg något vackert och stort i den giftbägare, som atenarna läto 
läkaren räcka Sokrates, när de nu en gång hade trott sig finna att hans 
liv var farligt för staten. Vår tid skulle, förutsatt att den hade bedömt 
honom på samma sätt, ha släpat honom upp på en tarvlig schavott och 
slaktat ner honom med en yxa.

God natt, du onda kraft. Sov gott i din lilla runda dosa. Sov, tills 
jag behöver dig; så vitt det beror på mig skall jag icke väcka upp dig i 
otid. Det regnar i dag, men i morgon skiner kanske solen. Och först om den 
dagen gryr, då själva solskenet tyckes mig förpestat och sjukt, skall jag 
väcka dig för att få sova själv.





13 11 juli.



Vid chiffonjéklaffen en jämngrå dag.



I en av smålådorna hittade jag nyss en liten lapp, på vilken det stod 
skrivet några ord med min egen handstil, sådan den var för ett antal år 
sedan-ty var människas handstil förändras oavbrutet, en liten smula vart 
år, kanske omärkligt för henne själv, men lika oundvikligt och säkert som 
ansiktet, hållningen, rörelserna, själen.



Det stod skrivet:



"Ingenting förringar och drar ned en människa så, som medvetandet att icke 
vara älskad."



När skrev jag det? Är det en reflexion av mig själv, eller är det ett 
citat som jag har antecknat?



Minns inte.



De ärelystna förstår jag. Jag behöver bara sitta i en vrå på Operan och 
höra kröningsmarschen i Profeten för att känna ett hett ehuru visserligen 
snabbt förflyktigat begär efter att härska över människorna och låta kröna 
mig i en gammal domkyrka.



Men det skall vara medan jag lever; resten må gärna vara tystnad. Aldrig 
har jag förstått dem som jaga efter ett odödligt namn. Mänsklighetens 
minne är bristfälligt och orättvist, och våra äldsta och största 
välgörare ha vi glömt. Vem uppfann vagnen? Pascal uppfann 
skottkärran och Fulton lokomotivet, men vem uppfann vagnen? Vem uppfann 
hjulet? Ingen vet det. Till gengäld har historien bevarat namnet på konung 
Xerxes' livkusk: Patiramfes, son av Otanes. Han körde storkonungens vagn. 
-Och den drummeln som satte eld på Dianatemplet i Efesus för att 
människorna icke skulle glömma hans namn, han vann mycket riktigt sitt mål 
och står nu i Brockhaus.



*



Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i 
brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags 
känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som 
helst.





14 13 juli.



Jag har gråa dagar och svarta stunder. Jag är inte lycklig. Dock känner 
jag ingen som jag ville byta med; mitt hjärta krymper ihop vid 
föreställningen att jag kunde vara den eller den bland mina bekanta. Nej, 
jag ville inte vara någon annan.



I min första ungdom led jag mycket av att jag icke var vacker, och i mitt 
brinnande begär efter att vara vacker tyckte jag mig vara ett vidunder av 
fulhet. Nu vet jag ju att jag ser ut ungefär som folket är mest. Det gör 
mig just inte heller glad.



Jag tycker inte särdeles mycket om mig själv, varken skalet eller 
innanmätet. Men jag ville inte vara någon annan.



15 14 juli.



Välsignade sol, som förmår leta dig ner till oss, ända ner till gravarna 
under träden...



Ja, det var nyss; nu är det mörkt. Jag kommer från min kvällspromenad. 
Staden låg som tvagen i ett rosenbad, och över de södra höjderna vilade 
lätta rosendimmor.



Jag satt en stund ensam vid ett bord på trottoarkanten utanför Grand och 
drack litet sockerdricka med citron; då kom fröken Mertens förbi. Jag 
reste mig och hälsade, och till min överraskning stannade hon, räckte mig 
handen och sade några ord, innan hon fortsatte, något om sin mors sjukdom 
och om den vackra aftonen. Medan hon talade blev hon litet röd, som om hon 
kände att det hon gjorde var ovanligt och kunde misstydas.



Jag misstydde det nu i vart fall inte. Jag har ju många gånger sett hur 
mjukt och vänligt och oberört av all form hennes sätt är mot nästan alla, 
och det har alltid intagit mig.



Men i alla fall - hur hon strålade ! Älskar hon någon?



Hennes familj hörde till de många som blevo lidande på min fars fall. På 
senare år har gamla överstinnan varit sjuklig och anlitar mig ofta. Jag 
har aldrig velat taga emot något honorar, och de förstå ju skälet.



Hon rider också; på sista tiden har jag sett henne några gånger på mina 
morgonritter, i går senast. Med ett muntert "god morgon" red hon förbi mig 
i raskt tempo, sedan såg jag henne sakta av långt borta vid en krökning av 
vägen, hon föll i skritt och red en lång sträcka med slappa tyglar, som i 
drömmar... Men jag höll min jämna takt, och på det sättet redo vi förbi 
varandra ett par gånger på en kort stund.

Hon är inte egentligen vacker, men det är något hos henne som på ett 
alldeles särskilt sätt står i förbindelse med vad som i många år och ända 
till helt nyligen var min dröm om kvinnan. Sådant kan inte förklaras. En 
gång-det är väl nu ett par tre år sedan-lagade jag med mycket besvär att 
jag blev bjuden i en familj, där jag visste att hon umgicks, bara för att 
få träffa henne. Hon kom också mycket riktigt dit, men den gången såg hon 
mig knappt, och vi kommo inte att säga många ord åt varandra.



Och nu: henne känner jag väl igen, hon är densamma som då. Det är mig 
själv jag inte mera känner igen.





16 17 juli.



Nej, ibland tycks det mig att livet ser alltför gement ut i ansiktet.



Jag är nyss hemkommen från ett nattligt sjukbesök. Jag väcktes av en 
ringning i telefon, fick ett namn och en adress-det var helt nära-och en 
antydan om vad saken gällde: ett barn hade plötsligt sjuknat svårt, 
troligen strypsjuka, hos grosshandlare den och den. Omsvärmad av druckna 
nattsvirare och av skökor som röcko mig i rocken skyndade jag genom 
gatorna. Det var fyra trappor upp i ett hus vid en sidogata. Namnet, som 
jag hört i telefon och som jag nu läste på dörren, tycktes mig bekant, 
utan att jag kunde reda ut varifrån jag hade det. Jag mottogs av frun i 
nattröja och underkjol-det var damen från Djurgårdsbrunn, densamma som 
jag kände sedan den där gången för många år tillbaka. Så, den lilla vackra 
gossen alltså, tänkte jag. Genom en trång matsal och ett idiotiskt förmak, 
för tillfället belyst av en flottig kökslampa, ställd på hörnet av en 
atenienn, fördes jag in i sängkammaren, som tydligen var gemensam för hela 
familjen. Mannen såg jag dock inte till, han var inte hemma. "Det är 
vår äldsta pojke som är sjuk", förklarade frun. Jag fördes fram till en 
liten säng. Det var inte den lilla vackra gossen som låg i den. Det var en 
annan, ett vidunder. Enorma apkäkar, hoptryckt kranium, små onda och slöa 
ögon. En idiot, det var klart vid första ögonkastet.



Så-det var alltså den förstfödde. Det var honom hon bar under sitt hjärta 
den gången. Det livsfröt var det som hon på sina knän tiggde mig om att 
befria henne från; och jag svarade henne med plikten. Liv, jag förstår dig 
inte!



Och nu vill döden äntligen förbarma sig över honom och dem och taga honom 
bort från det liv som han aldrig borde kommit in i. Men han får det inte! 
De önska ingenting hellre än att bli honom kvitt, det är ju inte möjligt 
annat, men i sina hjärtans djupa feghet skicka de likväl efter mig, 
läkaren, för att jag skall driva undan den goda och barmhärtiga döden och 
hålla missfostret vid liv. Och i min lika stora feghet gör jag "min 
plikt"-gör den nu, som jag gjorde den då.



Jag tänkte ju inte alla dessa tankar strax, där jag stod yrvaken i det 
främmande rummet, vid en sjukbädd. Jag bara verkade i mitt kall och tänkte 
ingenting- stannade så länge jag behövdes, gjorde det som skulle göras, 
och gick. I tamburen mötte jag mannen och fadern, som just kom hem, litet 
dragen.



Och apgossen kommer att leva-kanske många år ännu.



Det vidriga djuransiktet förföljer mig ända hit in i mitt rum med sina 
onda, slöa ögon, och jag sitter och läser hela historien i dem.



Han har fått just de ögon med vilken världen såg på hans mor, då hon gick 
havande med honom. Och med samma ögon narrade 
världen henne också att själv se på det hon gjort.



Här är nu frukten-se vilken vacker frukt!



Den råa fadern som slog henne, modern med huvudet fullt av vad släktingar 
och bekanta skulle säga, tjänarna som tittade på henne under lugg och 
fnissade och gladdes i sina hjärtan åt att få en tydlig bekräftelse på att 
de "bättre" inte äro bättre än de sämre, mostrar och farbröder med 
ansikten som blevo stela av idiotförtrytelse och idiotmoral, prästen som 
fattade sig kort och torrt på det snöpliga bröllopet, med en viss rätt 
kanske litet generad av att på vår herres vägnar uppmana kontrahenterna 
att göra vad som ögonskenligen redan var gjort-alla drogo de sitt strå 
till stacken, alla ha de en liten del i det som blev Inte ens läkaren 
saknades-och läkaren, det var jag.



Jag hade ju kunnat hjälpa henne den gången, då hon i högsta nöd och 
förtvivlan kröp på sina knän i det här rummet. I stället svarade jag henne 
med plikten, som jag inte trodde på.



Men jag kunde ju inte heller veta eller ana...



Hennes fall var dock ett av dem, där jag kände mig säker. Om jag också 
inte trodde på "plikten"-inte trodde att den var den över allt annat 
bindande lag, som den gav sig ut för att vara-så stod det dock alldeles 
klart för mig att det rätta och kloka i detta fall var att göra det, som 
de andra kalla plikten. Och jag gjorde det utan tvekan.



Liv, jag förstår dig inte.



*



"När ett barn födes vanskapligt, dränker man det. "



(Seneca. ) *



Varje idiot på Eugeniahemmet kostar mera i årligt underhåll än en frisk 
ung kroppsarbetare har i årlig inkomst .





17 24 juli.



Afrikahettan har kommit igen. Hela eftermiddagen ligger det som en rök av 
guldstoft i tung vindstilla över staden, och först med skymningen kommer 
svalka och lindring.



Nästan var kväll sitter jag en stund på trottoarkanten utanför Grand och 
suger en lätt citronsyrad dryck ur ett smalt vassrör. Jag håller av den 
stunden då lyktorna börja tindra upp i krökningen längs strömmens kanter, 
det är min bästa timme på dagen. Oftast sitter jag ensam, men i går satt 
jag där med Birck och Markel.



-Jag prisar gud, sade Markel, för att de äntligen ha börjat tända 
lyktorna igen. Jag känner inte igen mig själv i det här sommarnattsmörkret 
utan lyktor som vi nu ha irrat omkring i en rund tid. Fast jag vet att 
anordningen har kommit till uteslutande av sparsamhetsskäl, ett fullt 
aktningsvärt motiv alltså, har den i alla fall en gemen bismak av att vara 
arrangerad för turistsmaken. "Midnattssolens land"-fy katten.



-Ja, sade Birck, man kunde åtminstone nöja sig med att hålla lyktorna 
släckta ett par tre nätter vid midsommar, då det verkligen nästan är 
ljust. På landet är sommarnattsskymningen ett helt trolleri, men här hör 
den inte hemma. Tända ljus tillhör staden. Aldrig har jag känt lyckan och 
stoltheten över att höra hemma i en stad starkare än då jag som barn kom 
in från landet någon höstkväll och såg det tindra ljus runt kajerna. Nu, 
tänkte jag, nu måste de stackarna där borta på landet hålla sig inne i 
stugan eller också stövla omkring i mörker och smuts.



-Men det är sant, tillade han, på landet har man i stället en helt 
annan stjärnhimmel än här. Här duka stjärnorna under i konkurrensen med 
gaslyktorna. Och det är synd.



-Stjärnorna, sade Markel, duga inte att lysa oss på våra irrfärder i 
natten. Det är sorgligt i vilken grad de ha förlorat all praktisk 
betydelse. Förr reglerade de hela vårt liv; och när man öppnar en vanlig 
fjortonöres almanacka skulle man kunna tro att de göra det ännu. Det vore 
svårt att leta upp ett mera slående exempel på traditionens seghet än 
detta, att den mest spridda folkbok som finns är fylld med noggranna 
uppgifter om saker som ingen människa längre bryr sig om. Alla dessa 
astronomiska tecken, som den fattigaste bonde för två hundra år sedan 
förstod på ett ungefär och som han studerade med iver och flit, då han 
trodde, att all hans välfärd berodde av dem, äro i dag okända och 
obegripliga för mängden av bildade. Om vetenskapsakademien hade sinne för 
skämt, kunde den roa sig med att blanda om Kräftan, Lejonet och Jungfrun i 
almanackan som lotter i en hatt, allmänheten skulle inte märka det 
ringaste. Stjärnhimmeln har sjunkit ner till en rent dekorativ roll.



Han tog en klunk ur sin grogg och fortfor:



-Nej, stjärnorna kan inte längre glädja sig åt samma popularitet som förr 
i världen. Så länge man trodde att ens öde hängde på dem, voro de fruktade 
men också älskade och dyrkade. Och som barn ha vi ju alla tyckt mycket om 
dem i tanke att de voro små vackra ljus, som Gud tände om kvällarna för 
att glädja oss, och vi tänkte att det var åt oss de blinkade. Nu återigen, 
då vi ha fått veta litet mera om dem, äro de för oss bara en ständig, 
plågsam, oförskämd erinran om vår egen obetydlighet. Här går man till 
exempel en natt på Drottninggatan och tänker storartade, underbara, ja 
epokgörande tankar, tankar som man känner med sig att ingen människa i 
världen förr har förmått eller vågat tänka. Låt vara att en mångårig 
erfarenhet sitter på lur långt nere i vårt undermedvetna jag och 
viskar, att vi nästa morgon utan det ringaste tvivel antingen ha glömt 
dessa tankar eller icke längre ha blick för det storartade och epokgörande 
i dem-det gör detsamma, det minskar inte lyckan i tankeruset så länge det 
räcker. Men man behöver bara råka titta uppåt och få se en liten stjärna 
sitta alldeles stilla mellan ett par plåtskorstenar och lysa och blinka, 
så förstår man att man lika gärna kan glömma dem strax. Eller man går och 
tittar i rännstenen och undrar, om man verkligen gör rätt i att supa ihjäl 
sig eller om man kanske kunde finna på något bättre att fylla ut tiden 
med. Så stannar man plötsligt-som det hände mig härom natten-och stirrar 
på en liten tindrande punkt i rännstenen. Man finner efter en stunds 
reflexion att det är en stjärna som speglar sig-det var för resten Deneb 
i Svanen. Och med ens står det klart för en hur löjligt oviktig hela 
frågan är.



-Nå, tillät jag mig att inskjuta, detta kan man nu visserligen kalla att 
betrakta fylleriet under evighetens synvinkel. Men den är knappast fullt 
naturlig för oss i nyktert tillstånd och lämpar sig i vart fall inte till 
dagligt bruk. Om stjärnan Deneb föll på den idén att betrakta sig själv 
sub specie eternitatis, skulle den kanske finna sig alltför obetydlig, för 
att anse det mödan värt att lysa längre. Emellertid sitter den nu där 
troget på sin post sedan en längre tid tillbaka och lyser mycket vackert, 
och speglar sig både i världshaven på de okända planeter, vilkas sol den 
troligtvis är, och också någon gång i en rännsten på den lilla mörka 
jorden. Följ exemplet, käre vän! Ja, jag menar i det stora och hela på ett 
ungefär, och inte bara beträffande rännstenen.



-Markel, inföll Birck, överskattar mycket räckvidden hos sin tanke, om 
han tror att han kan betrakta ens den minsta och svagaste av sina groggar 
under evighetens synvinkel. Det - står inte i hans förmåga, och han skulle 
inte komma levande ifrån det.

Jag tror mig ha läst någonstans att den synpunkten uteslutande är 
förbehållen vår herre. Och det är kanske därför han har upphört att 
existera. Receptet var visst för kraftigt till och med för honom.



Markel teg. Han såg allvarlig och sorgsen ut. Åtminstone föreföll det mig 
så efter vad jag kunde se av hans ansikte där i dunklet under det stora 
rödrandiga suntältet, och då han drog en tändsticka för att få eld på sin 
slocknade cigarr slog det mig att han hade blivit gammal. Han kommer att 
dö mellan fyrtio och femtio, tänkte jag för mig själv. Och han är visst 
för resten redan ett gott stycke över fyrtio.



Plötsligt sade Birck, som satt så att han kunde se ut över trottoaren i 
riktning åt staden:



-Där borta kommer fru Gregorius, hon som är gift med den där vidriga 
prästen. Gud vet hur det kan ha gått till då hon blev fast för honom. När 
man ser de två tillsammans måste man vända sig bort, man har en känsla av 
att den enklaste grannlagenhet mot henne kräver det.



-Är prästen med? frågade jag.



-Nej, hon är ensam.. .



Ja visst, prästen var ju i Porla ännu.



-Jag tycker att hon ser ut som en blond Delila, sade Birck.



Markel: Låt oss hoppas att hon fattar sin uppgift i livet rätt och sätter 
enorma horn på Herrans nazir.



Birck: Det tror jag knappt. Hon är naturligtvis religiös, på annat sätt 
vore det äktenskapet oförklarligt.



Markel: Efter mitt enkla förstånd vore det tvärtom oförklarligt om hon 
hade den ringaste bråkdel av religion i behåll efter en passande tids 
äktenskap med pastor Gregorius-och för resten kan hon i vart fall 
omöjligt vara mera religiös än madame de Maintenon. Den sanna tron är en 
ovärderlig hjälp i alla livets förhållanden och har aldrig hindrat 
trafiken.



Vårt prat tystnade, då hon gick förbi, i riktning åt museet och 
Skeppsholmen. Hon bar en enkel svart dräkt. Hon gick varken långsamt 
eller fort, och hon såg varken åt höger eller vänster.



Ja, hennes gång... Jag måste ofrivilligt sluta ögonen, då hon gick förbi. 
Hon har en gång som en, som går mot sitt öde. Hon gick med huvudet litet 
sänkt, så att en bit av halsen lyste vit under den ljushåriga nacken. Log 
hon? Jag vet inte. Men jag kom plötsligt att tänka på min dröm härom 
natten. Det slags leende, som hon då hade i den hemska drömmen, har jag 
aldrig sett henne le i verkligheten, och vill heller aldrig se det.



Då jag såg upp på nytt, såg jag Klas Recke gå förbi åt samma håll. Han 
nickade i förbigående åt Birck och Markel, kanske också åt mig, det var 
litet obestämt. Markel gestikulerade åt honom att slå sig ned hos oss, men 
han gick förbi utan att låtsas märka det. Han gick i hennes spår. Och jag 
tyckte mig se en stark hand, som höll dem bägge i en och samma osynliga 
tråd och drog dem åt ett och samma håll. Och jag frågade mig själv: vart 
bär vägen för henne och honom?-Å, vad kommer det mig vid! Den väg hon går 
skulle hon ha gått också utan min hjälp. Jag har bara röjt undan litet av 
den otäckaste smutsen för hennes små fötter. Men hennes väg är förvisso 
tung ändå, det måste den vara. Världen är inte god för dem som älska. Och 
in i mörkret bär det ju alltid till sist, för dem och för oss alla.



-Recke är svår att få fatt i på sista tiden, sade Markel. Jag är säker om 
att den lymmeln har något särskilt för sig. Jag har hört sägas att han 
slår för en liten flicka med pengar. Ja, ja, det måste väl gå den vägen 
till sist, han har skulder som en tronföljare. Han är i procentarhänder.



-Hur vet du det? frågade jag, kanske litet omotiverat vresigt.



-Jag vet det inte alls, svarade han fräckt. Men jag förstår det. Låga 
själar brukar bedöma en man efter hans affärsställning. Jag går den 
motsatta vägen och bedömer affärsställningen 
efter mannen. Det är mera logiskt, och jag känner Recke.



-Nu får du inte dricka mer visky, Markel, sade Birck .



Markel slog i en ny visky åt sig själv och en åt Birck, som satt och 
stirrade ut i tomma luften och gjorde min av att icke se något. Min grogg 
var nästan orörd, och Markel betraktade den med en blick full av bekymmer 
och ogillande.



Birck vände sig plötsligt till mig:



-Säg mig en sak, frågade han, strävar du efter lycka?



-Jag förmodar det, svarade jag. Jag känner ingen annan definition på 
lyckan än att den är sammanfattningen av det som var och en i sin stad 
finner eftersträvansvärt. Så är det väl alltså självklart att man strävar 
efter lycka.



Birck: Ja visst. På det sättet är det självklart. Och ditt svar erinrar 
mig för hundrade gången om att all filosofi lever och har sin näring 
uteslutande av språkliga tvetydigheter. Mot den vulgära lyckopannkakan 
sätter den ena sin frälsningskrokan och den andra "sitt verk"; och bägge 
förneka all bekantskap med något som helst strävande efter lycka. Det är 
en avundsvärd gåva att på det sättet kunna bedraga sig själv med ord. Man 
har ju alltid ett begär att se sig själv och sin strävan i ett ljus av 
idealitet. Och den djupaste lyckan ligger kanske till sist i den 
illusionen, att man icke traktar efter lycka.



Markel: Människan strävar icke efter lycka, utan efter vällust. "Det är 
möjligt", sade cyrenaikerna, ''att det kan finnas människor som icke söka 
efter vällust, men orsaken därtill är, att deras förstånd är missbildat 
och deras omdöme fördärvat."



-Då filosoferna, fortfor han, säga att människan strävar efter lycka, 
eller efter "frälsning", eller efter "sitt verk", tänka de därvid blott på 
sig själva, eller i vart fall på vuxna personer av en viss bildningsgrad. 
Per Hallström berättar i en av sina noveller, hur han som liten var 
kväll brukade läsa: ''lyktan kommer, lyktan går, den Gud älskar lyktan 
får". Han kände tydligen vid denna späda ålder inte betydelsen av ordet 
"lyckan" och ersatte därför omedvetet det obekanta och obegripliga ordet 
med ett lättfattligt och välbekant. Men cellerna i vår kropp veta lika 
litet som små barn någonting om "lycka" eller "frälsning" eller ett 
"verk". Och det är de som bestämma vår strävan. Allt vad organiskt liv 
heter på jorden flyr smärtan och söker vällusten. Filosoferna tänka blott 
på sin egen medvetna strävan, sin velade strävan, vilket vill säga: sin 
inbillade strävan. Men den omedvetna delen av vår varelse är tusenfalt 
större och mäktigare än den medvetna, och det är den som ger utslaget.



Birck: Allt vad du där säger överbevisar mig bara om att jag har rätt i 
det jag sade nyss och att språket måste göras om från början om man skall 
kunna tala filosofi med något resultat.



Markel: Ja herregud, behåll din lycka, jag tar vällusten . Skål ! Men om 
jag också går med på ditt språkbruk, så blir det inte därför sant att alla 
sträva efter lycka. Det finns människor som sakna alla anlag för lycka och 
som känna det med pinsam, obeveklig klarhet. Sådana människor sträva inte 
efter lycka utan efter att få litet form och stil på sin olycka.



Och han tillade plötsligt, oförmodat:



-Glas hör till dem.



Det sista kom så förbluffande att jag satt svarslös. Anda tills jag hörde 
honom nämna mitt namn trodde jag att han talade om sig själv. Jag tror det 
ännu, och att det var för att dölja det som han slog ner på mig. Det blev 
en tryckande tystnad. Jag såg ut över glittret på strömmen. I skymassorna 
över Rosenbad öppnades en ljus månbristning, och det föll ett blekt silver 
över det gamla Bondeska husets pelarfasad. Ute över Mälaren seglade 
långsamt ett rödviolett moln för sig själv, lösryckt från de andra.



18 25 juli.



Helga Gregorius: alltjämt ser jag henne för mig. Ser henne som jag såg 
henne i drömmen: naken, sträckande emot mig ett knippe mörka blommor. 
Kanske röda, men mycket mörka. Ja, rött blir ju alltid så mörkt i 
skymningen.



Ingen natt går jag till sängs utan en önskan att hon åter ville komma till 
mig i drömmen.



Men det tvetydiga leendet har min fantasi så småningom arbetat bort, och 
jag ser det inte längre.



Jag önskar prästen vore väl tillbaka. Så kom hon säkert hit igen. Jag vill 
se henne och höra hennes röst. Jag vill ha henne hos mig.





19 26 juli.



Prästen: också hans ansikte förföljer mig-förföljer mig med just det 
uttryck som det fick vid vårt sista sammanträffande, då jag förde samtalet 
in på de könsliga sakerna. Hur skall jag kunna skildra detta uttryck? Det 
är uttrycket hos en, som luktar på något ruttet och i hemlighet finner 
lukten god.



20 2 augusti



Det är månsken. Alla mina fönster stå öppna. I mitt arbetsrum brinner 
lampan; jag har ställt den på chiffonjéklaffen för att den skall vara i lä 
för nattvinden, som svagt susande fyller gardinen som ett segel. Jag går 
av och an genom rummen, då och då stannar jag vid klaffen och kastar ner 
en rad. Jag har stått länge vid ett av fönsterna i salen och sett ut och 
lyssnat efter alla nattens underliga ljud. Men denna natt är det tyst 
därnere under de mörka träden. Det sitter bara en ensam kvinna på en bänk; 
hon har suttit där länge. Och månen skiner.



*



Då jag kom hem i middags låg det en bok på mitt skrivbord. Och när jag 
öppnade den föll det ur ett visitkort: Eva Mertens.



Jag minns att hon talade om den boken häromdagen, och att jag sade, helt 
löst, att det skulle vara roligt att läsa den. Jag sade det av artighet 
för att inte göra mig skyldig till ringaktning för något som intresserade 
henne. Sedan har jag inte tänkt på den saken mer.



Men hon har alltså tänkt på den.



Är jag nu mycket dum om jag tror, att hon är litet förtjust i mig? Jag ser 
ju på henne att hon älskar. Men om hon älskar en annan, hur kan hon då ha 
så mycket intresse över för mig?



Hon har två klara, uppriktiga blå ögon och ett rikt brunt hår. Näsan är 
litet felmodellerad. Munnen-munnen kommer jag inte ihåg. Åjo, den är 
röd och litet stor; men jag ser den inte riktigt för mig. Och riktigt 
känner man väl bara den mun som man har kysst, eller som man har längtat 
mycket efter att kyssa.-Jag vet en mun som jag känner.



Jag sitter och ser på det enkla, korrekta visitkortet med namnet i blek 
litograferad skrift. Men jag ser mer än namnet. Det finns ett slags 
skrift, som bara blir synlig under inflytande av stark värme. Värmen vet 
jag inte om jag har, men jag läser den osynliga skriften ändå: "kyss mig, 
var min man, giv mig barn, lat mig älska. Jag längtar efter att få 
älska.''



"Här gå många unga jungfrur, som ännu ingen man har rört, och som icke 
hava gott av att sova ensamma. Sådana skola hava goda män.''



Så ungefär talade Zarathustra. Den riktiga Zarathustra, den gamla, inte 
han med piskan.



Är jag en "god man"? Skulle jag kunna bli hennes goda man?



Jag undrar vilken bild hon kan ha gjort sig av mig. Hon känner mig inte. I 
hennes lätta hjärna, som bara rymmer några ömma och vänliga tankar på dem 
som stå henne nära, och dessutom kanske litet skräp, har det formats en 
bild som har några yttre drag av mig, men som icke är jag, och i den 
bilden har hon funnit behag, vill det synas-gud vet varför, kanske 
huvudsakligen därför att jag är ogift. Men om hon kände mig, om hon till 
exempel av en slump skulle råka få läsa vad jag skriver på dessa lappar om 
kvällarna, ja, da tänker jag att hon med en skygg men riktig instinkt 
skulle draga sig undan från de vägar där jag går fram. Jag tänker att 
svalget mellan våra själar är litet väl stort. Eller vem vet: om man skall 
ge sig i äktenskap, är det kanske tvärtom en lycka att svalget är så 
stort-vore det mindre, kunde jag bli frestad att söka fylla det, och det 
slutade aldrig väl! Den kvinna, som jag kan blotta mig för, finns inte! 
Men ändå: att leva sida vid sida med henne och aldrig släppa henne 
in i det som verkligen är jag och mitt- får man göra så med en kvinna? 
Låta henne famna en annan i tron att det är jag-får man göra så?



Åja, nog får man det. Så går det väl egentligen alltid till; man vet så 
litet om varandra. Man famnar en skugga och man älskar en dröm. Och vad 
vet för resten jag om henne?



Men jag är ensam, och månen skiner, och jag längtar efter en kvinna. Jag 
kunde ha lust att gå till fönstret och ropa henne hit upp, hon som sitter 
ensam på bänken därnere och väntar på någon som icke kommer. Jag har 
portvin och brännvin och öl och god mat och en bäddad säng. Det vore ju 
himmelriket för henne.



*



Jag sitter och tänker på Markels ord häromkvällen om mig och lyckan. Jag 
kunde sannerligen ha lust att gifta mig och bli så lycklig som en julgris 
bara för att förarga honom.





21 3 augusti.



Ja, månen. Där är den igen.



Jag minns så många månar. Den äldsta jag minns är den som satt bakom 
fönsterrutan i min första barndoms vinterkvällar. Den satt alltid över ett 
vitt tak. En gång läste min mor Viktor Rydbergs ''Tomten" högt för oss 
barn; då kände jag strax igen den. Men den hade ännu ingen av de 
egenskaper som den sedan fick, den var varken mild och sentimental eller 
kall och hemsk. Den var bara stor och blank. Den hörde till fönstret, och 
fönstret hörde till rummet. Den bodde hos oss.



Sedan, då man hade märkt att jag var musikalisk och låtit mig taga 
pianolektioner och jag var så långt kommen att jag kunde fingra litet på 
Chopin, då blev månen ny för mig. Jag minns en 
natt, jag var väl tolv år ungefär, då jag låg vaken och icke kunde sova, 
därför att jag hade Chopins tolfte nocturne i huvudet, och därför att det 
var månsken. Det var på landet, vi hade nyss flyttat ut och det fanns ännu 
ingen rullgardin i rummet där jag låg. Månljuset rann i en stor vit flod 
in i rummet och över sängen och huvudgärden. Jag satt upprätt i sängen och 
sjöng. Jag måste sjunga den underbara melodin utan ord, jag kunde icke 
komma ifrån den. Den blev till ett med månskenet och i bägge låg det ett 
löfte om något oerhört, som en gång skulle komma på min lott, något jag 
vet icke vad, en osalig lycka eller en olycka som var mera värd än all 
jordens lycka, något brinnande och ljuvt och stort som väntade mig. Och 
jag sjöng tills min far stod i dörren och röt åt mig att sova.



Det var Chopins måne. Och det var samma måne som sedan skälvde och brann 
över vattnet i augustikvällarna, då Alice sjöng. Jag älskade henne.



Så minns jag min Uppsalamåne. Aldrig har jag sett en måne med ett så kallt 
och frånvarande ansikte som den. Uppsala har ett helt annat klimat än 
Stockholm, ett inlandsklimat med torrare och klarare luft. En vinternatt 
gick jag av och an med en äldre kamrat på de vita snögatorna med deras 
gråa hus och svarta skuggor. Vi talade filosofi. Med mina sjutton år 
trodde jag knappt på Gud; men jag satte mig på tvären mot darwinismen: med 
den tycktes mig allt bli meningslöst, dumt, tarvligt. Vi gingo in under 
ett svart tunnvalv och uppför några trappsteg och stodo tätt under 
domkyrkans murar. Med sina byggnadsställningar liknade den skelettet av 
något oerhört djur från döda formationer. Min vän talade med mig om vår 
släktskap med våra bröder djuren; han talade och bevisade och skrek med en 
gäll och okultiverad röst, som ekade mellan murarna, och han bröt på något 
landsmål. Jag svarade inte mycket, men jag tänkte för mig själv: Du har 
orätt, men jag har ännu läst och tänkt för litet för att kunna 
vederlägga dig. Men vänta - vänta bara ett år, och jag skall gå med dig 
på denna samma plats, i månsken liksom nu, och jag skall bevisa för dig 
hur orätt du hade och hur dum du var. Ty det som du säger kan inte, får 
inte på några villkor vara sant; om det är sant, då vill jag inte vara med 
längre, i en sådan värld har jag ingenting att skaffa. Men kamraten 
pratade och gestikulerade med ett litet tyskt häfte, som han höll i 
handen, och som hade försett honom med hans argument. Plötsligt stannade 
han mitt i månskenet, slog upp boken på ett ställe, där det var några 
illustrationer i texten och räckte mig den. Månen sken så klart att man 
både kunde se vad de föreställde och läsa underskriften. Det var bilderna 
av tre kranier, tämligen snarlika-: skallarna av en orangutang, en 
australneger och Immanuel Kant. Med avsky slängde jag boken långt ifrån 
mig. Kamraten blev ond och flög på mig, vi brottades och slogs i 
månskenet, men han var starkare och fick mig under sig och "tvättade" mig 
på det gamla skolpojkssättet i ansiktet med snö.



Det gick ett år och det gick flera, men jag kände mig aldrig vuxen att 
överbevisa honom; jag fann, att jag måste låta den uppgiften ligga. Och 
fast jag inte rätt förstod vad jag hade att skaffa i denna värld, stannade 
jag ändå kvar.



Och många månar har jag sett sedan dess. En blid och sentimental måne 
mellan björkar vid kanten av en sjö... Månen ilande genom dimmorna över 
havet. . . Månen på flykt genom rivna höstmoln. . . Kärleksmånen, som 
lyste på Gretchens trädgårdsfönster och Julias balkong... En icke längre 
ung flicka, som gärna ville bli gift, sade mig en gång, att hon måste 
gråta då hon såg månen lysa över en liten stuga i skogen... Månen är 
liderlig och lysten, säger en poet. En annan försöker lägga in en 
etiskt-religiös tendens i månstrålarna och liknar dem vid trådar, som av 
kära avlidna spinnas till ett nät att fånga en vilsekommen själ i. . 
. Månen är för ungdomen ett löfte om allt det oerhörda som väntar, för den 
äldre ett vårdtecken över att löftet sveks, en erinran om allt som brast 
och gick sönder...



Och vad är månskenet?



Solsken i andra hand. Försvagat, förfalskat.



Den måne, som nu kryper fram bakom kyrktornet, har ett olyckligt ansikte. 
Det synes mig som om dragen vore vanställda, upplösta, uppfrätta av ett 
namnlöst lidande. Stackars man, varför sitter du där? Är du dömd som 
förfalskare- har du förfalskat solskenet?



I sanning, det är icke något litet brott. Den som blott vore säker att 
aldrig begå detsamma.





22 7 augusti.



Ljus !



. . . Jag reste mig i bädden och tände ljuset på nattduksbordet. Jag 
kallsvettades, håret klibbade vid pannan. .. Vad var det jag hade drömt?



Återigen detsamma. Att jag dödade prästen. Att han måste dö, emedan han 
redan luktade lik, och att det var min plikt som läkare att göra det. .. 
Jag fann det svårt och obehagligt, det var något som aldrig förr hade 
förekommit i min praktik-jag ville gärna konsultera en kollega, ville 
inte bära ansvaret ensam i en så allvarlig sak... Men fru Gregorius stod 
naken i en vrå långt borta i halvmörkret och försökte skyla sig med ett 
litet svart flor. Och då hon hörde mig nämna ordet "kollega", fick hon ett 
sa förskrämt och förtvivlat uttryck i ögonen att jag förstod att det måste 
ske strax, att hon var förlorad annars, på något sätt som jag inte kunde 
reda ut, och att jag måste göra det ensam och så att ingen någonsin kunde 
få veta det. Så gjorde jag det då med bortvänt huvud. Hur gick det 
till? Jag vet inte. Jag vet bara att jag höll för näsan och vände bort 
huvudet och sade för mig själv: seså, nu är det gjort. Nu luktar han inte 
mer. Och jag ville förklara för fru Gregorius, att det var ett mycket 
sällsynt och egendomligt fall: de flesta människor lukta ju först efter 
döden och då begraver man dem; men om någon luktar redan som levande, 
måste man döda honom, på vetenskapens nuvarande ståndpunkt finns det ingen 
annan utväg... Men fru Gregorius var borta, det var bara ett stort tomrum 
omkring mig, i vilket allt tycktes vika undan och fly för mig... Mörkret 
ljusnade till en askgrå månskymning... Och jag satt upprätt i bädden 
alldeles vaken och lyssnade till min egen röst...



Jag steg upp, klädde på mig en smula, tände ljus i alla rummen. Jag gick 
av och an, regelbundet som ett urverk, jag vet inte hur länge. Till sist 
stannade jag framför spegelbordet i salen och stirrade på mitt bleka och 
förryckta jag som på en främmande. Men av fruktan att ge vika för en 
plötslig impuls och slå sönder den gamla spegeln, som sett min barndom och 
nästan hela mitt liv och mycket av det som skedde innan jag fanns, gick 
jag bort och ställde mig vid ett öppet fönster. Det var icke månsken nu 
längre, det regnade, och regnet blåste mig mitt i ansiktet. Det var skönt.



"Drömmar fara som strömmar" . . . Jag känner dig, gamla ordspråksvisdom. 
Och det mesta man drömmer är i verkligheten icke värt en tanke-lösa 
skärvor av det man upplevat, ofta av det likgiltigaste och dummaste, av 
det som medvetandet inte funnit värt att taga vara på men som ändå lever 
sitt skuggliv för sig själv i någon av hjärnans skräpkamrar. Men det finns 
också andra drömmar. Jag minns en gång hur jag som pojke satt och 
grubblade en hel eftermiddag över ett geometriskt problem och måste gå 
till sängs utan att ha löst det: i sömnen arbetade hjärnan vidare för sig







själv och gav mig lösningen i drömmen. Och den var riktig. Det finns också 
drömmar som äro bubblor från djupet. Och när jag rätt tänker efter:-många 
gånger har en dröm lärt mig något om mig själv. Många gånger har drömmen 
avslöjat för mig önskningar, som jag icke ville önska, begär, som jag icke 
ville veta av vid dagsljus. De önskningarna och begären har jag sedan vägt 
och prövat i fullt solsken. Men de tålde sällan ljuset, och merendels 
stötte jag dem tillbaka ner i de skumma djup dit de hörde. I nattens 
drömmar kunde de sedan komma igen på nytt, men jag kände igen dem och 
hånlog åt dem även i drömmen, tills de uppgåvo alla krav på att stiga upp 
och leva i verkligheten och ljuset.



Men detta är något annat. Och jag vill veta vad det är; jag vill väga och 
pröva. Det är en av grunddrifterna i mitt väsen att icke tåla något 
halvmedvetet och halvklart hos mig själv, där det står i min makt att taga 
fram det och hålla det upp i ljuset och se efter vad det är.



Alltså, låt oss tänka efter: .



En kvinna kom till mig i sin nöd, och jag lovade att hjälpa henne. Hjälpa, 
ja - vad det betydde eller kunde komma att betyda hade ju ingen av oss 
tänkt sig in i då. Det som hon begärde av mig var ju så enkelt och lätt. 
Det kostade mig varken möda eller betänkligheter, det hela roade mig 
snarast, jag gjorde den vackra unga kvinnan en delikat tjänst på samma 
gång som jag spelade den vidriga prästen ett elakt spratt, och i min 
tjocka svartgråa spleen kom denna episod och lyste upp som en rosengnista 
från en värld, stängd för mig... Och för henne betydde det ju lyckan och 
livet-så som hon såg det och som hon fick mig att se det. Så lovade jag 
då att hjälpa henne, och gjorde det-det som skulle göras då.



Men sedan har det hela så småningom fått en annan uppsyn, och den här 
gången får jag se till att komma till botten på affären innan jag går 
vidare.

Jag lovade att hjälpa henne; men jag tycker inte om att göra en sak 
till hälften. Och nu vet jag ju, och har vetat det länge: Hon är inte 
hjälpt med mindre än att hon blir fri.



Om ett par dar kommer prästen tillbaka-så börjar den gamla historien på 
nytt. Jag känner ju honom nu. Men det är inte bara detta; det fick hon väl 
till sist se till att komma över på egen hand, hur svårt det må vara, och 
fast det river sönder hennes liv och gör henne till en trasa. Men det är 
något som säger mig så visst, som om det redan hade skett, att hon snart 
skall bära ett barn under sitt hjärta. Så, som hon älskar nu, lär hon inte 
komma förbi den saken. Hon vill det kanske inte ens. Och då: om detta sker 
-när detta sker- vad så...? Då måste prästen bort. Alldeles bort.



Det är sant: om detta sker, så kan det ju hända att hon kommer till mig 
och ber mig att "hjälpa" henne med samma slags hjälp som så många förgäves 
ha tiggt mig om-och gör hon det:-ja, så får jag väl då göra henne till 
viljes, ty jag vet inte hur jag skall kunna göra henne emot i något. Men 
så är jag också led vid det hela, och så får historien vara slut, vad min 
andel beträffar.



Men jag känner, jag känner och vet att det inte kommer att gå till på det 
sättet. Hon är inte lik de andra, hon kommer aldrig att be mig om den 
hjälpen.



Och då måste prästen bort.



Hur jag vänder det, ser jag ingen annan lösning. Att bringa honom till 
förnuft? Att få honom att inse, att han inte längre har någon rätt att 
smutsa hennes liv, att han måste giva henne fri? Nonsens. Hon är hans 
hustru; han är hennes man. Allt ger honom rätt mot henne: världen, gud, 
hans eget samvete. Kärleken är naturligtvis detsamma för honom som den var 
för Luther: ett naturbehov, som hans gud en gång för alla har givit honom 
lov att tillfredsställa med just denna kvinna. Att hon möter hans begär 
med kyla och olust kan aldrig ett ögonblick 
komma honom att tvivla på sin "rätt". För övrigt föreställer han sig 
kanske, att hon i dessa ögonblick i hemlighet känner detsamma som han, men 
han finner det vara alldeles i sin ordning att en kristen kvinna och 
prästhustru icke vidgår något sådant ens för sig själv. Till och med för 
egen del tycker han inte riktigt om att kalla den där saken ett nöje; han 
vill hellre att den skall heta "plikt" och "guds vilja" . . . Nej, bort 
med en sådan, bort med honom, bort!



Hur var det: jag sökte ju en gärning, jag tiggde om den. Är detta alltså 
gärningen- min gärning? Den som skall göras, den som jag ensam ser att 
den måste göras och som ingen kan och vågar göra mer än jag?



Man skulle kunna säga att den ser litet besynnerlig ut: Men det är intet 
skäl, varken mot eller för. ''Storheten', "skönheten" i en handling, det 
är reflexskenet av dess verkan på publiken. Men som det naturligtvis är 
min anspråkslösa mening att hålla allt vad publik heter utanför den här 
saken, kommer den synpunkten inte i betraktande. Jag har bara med mig 
själv att göra. Jag vill syna min gärning i sömmarna; jag vill se hur den 
ser ut inuti.



Först och främst: det är alltså verkligen allvar att jag vill döda 
prästen?



"Vill"-ja, vad betyder det? En människovilja är ingen enhet; den är en 
syntes av hundra stridiga impulser. En syntes är en fiktion; viljan är en 
fiktion. Men vi behöva fiktioner, och ingen fiktion är nödvändigare för 
oss än viljan. Alltså: vill du?



Jag vill, och jag vill icke.



Jag hör stridiga röster. Jag måste hålla förhör med dem; jag måste veta 
varför den ena säger: jag vill, och den andra: jag vill icke.



Först du som säger "jag vill":-varför vill du? Svara !



-Jag vill handla. Liv är handling. Då jag ser något som upprör mig vill 
jag gripa in. Jag griper icke in var gång jag ser en fluga i ett 
spindelnät, ty spindlarnas och flugornas värld är icke min, och jag vet 
att man måste begränsa sig, och jag tycker inte om flugor. Men om jag ser 
en liten vacker insekt med guldskimrande vingar i nätet, då river jag 
sönder det och dödar spindeln om det behövs, ty jag tror inte på att man 
inte får döda spindlar.-Jag går i skogen; jag hör nödrop; jag springer 
efter skriket och finner en man i begrepp att våldföra en kvinna. Jag gör 
naturligtvis vad jag kan för att befria henne, och om det blir nödvändigt, 
dödar jag mannen. Lagen ger mig ingen rätt därtill. Lagen ger mig rätt att 
döda en annan blott till nödvärn, och med nödvärn menar lagen blott värn i 
yttersta nöd för eget liv. Lagen tillåter mig icke att döda någon för att 
rädda min far eller min son eller min bästa vän, och icke för att skydda 
min älskade för misshandel eller våldtäkt. Lagen är löjlig, kort sagt, och 
ingen anständig människa låter sitt handlingssätt bestämmas av den.



-Men den oskrivna lagen? Moralen...?



-Käre vän, moralen befinner sig, det vet du likaväl som jag, i flytande 
tillstånd. Den har undergått märkbara förändringar till och med på de 
ilsnabba ögonblick som vi två ha levat i världen. Moralen, det är den 
berömda kritcirkeln kring hönan: den binder den som tror på den. Moralen 
det är andras åsikter om det rätta. Men här var det ju fråga om min! Det 
är sant, i en mängd fall, kanske i de allra flesta och oftast 
förekommande, stämmer min åsikt om det rätta någorlunda överens med de 
andras, med "moralen"; och i en mängd andra fall finner jag divergensen 
mellan mitt jag och moralen icke vara värd de risker som en avvikelse kan 
draga med sig, och underordnar mig därför. På så sätt blir moralen för mig 
medvetet vad den i praktiken är för alla och envar, ehuru icke alla veta 
av det:-icke en fast och över allting bindande lag, men en i vardagslag 
brukbar modus vivendi i det ständiga krigstillståndet mellan jaget och 
världen. Jag vet och erkänner, att den gängse moralen så väl som den 
borgerliga lagen i sina stora allmänna grunddrag uttrycker en 
rättsuppfattning, som är frukten av oöverskådliga tiders från släkte till 
släkte ärvda, långsamt ökade och ändrade erfarenhet om de nödvändigaste 
villkoren för människors sammanlevnad med varandra. Jag vet, att i stort 
sett dessa lagar någorlunda allmänt måste respekteras, om livet alls skall 
kunna levas här på jorden av varelser sådana som vi, varelser, otänkbara 
inom varje annan ram än samhällsorganisationens och uppfödda med alla dess 
växlande rätter, bibliotek och museer, polis och vattenledning, ljus på 
gatorna, natthämtning, vaktparad, predikningar, operabalett och så vidare. 
Men jag vet också, att de människor som det har varit något bevänt med 
aldrig ha tagit dessa lagar pedantiskt; Moralen hör till husgerådet, inte 
till gudarna. Den skall begagnas; den skall inte härska. Och den skall 
begagnas med urskillning, "med ett litet saltkorn". Det är klokt att ta 
seden dit man kommer; det är enfaldigt att göra det med övertygelse. Jag 
är en resande i världen; jag ser på människornas seder och tar upp vad jag 
har bruk för. Och moral kommer av "mores", seder; den vilar helt och 
hållet på seden, bruket; den har ingen annan grund. Och att jag genom att 
döda den där prästen begår en handling som strider mot bruket behöver du 
inte undervisa mig om. Moralen - du skämtar !



-Jag tillstår att jag gjorde frågan mera för formens skull. Jag tror att 
vi förstå varandra beträffande moralen. Men jag släpper dig inte därför. 
Frågan gällde från början väsentligen inte hur du kan våga göra detta som 
vi tala om, ehuru det strider mot bruk och moral; den gällde väsentligen, 
varför du vill göra det. Du svarade med liknelsen om våldsmannen som 
skändar en kvinna i skogen. Vilken jämförelse! Å ena sidan en rå 
förbrytare, å den andra en oförvitlig och aktningsvärd gammal präst!

-Ja, jämförelsen haltar en smula. Den gällde en okänd kvinna och en 
okänd man och ett blott ofullständigt känt förhållande mellan dem. Det är 
inte säkert, att den okända kvinnan är värd att man dödar en man för 
hennes skull. Det är inte heller säkert, att den okände mannen, som möter 
en ung kvinna i djupa skogen och plötsligt blir besatt och överväldigad av 
Pan, därför är värd att dödas. Det är slutligen inte säkert att någon 
sådan fara är för handen som gör ett ingripande nödvändigt! Flickan 
skriker för att hon är rädd och för att det gör ont, men det är inte sagt 
att skadan bör mätas efter skriket. Det kan hända att de två bli goda 
vänner innan de skiljas åt. På landsbygden ha många äktenskap börjat med 
våldtäkt och inte blivit sämre än andra, och kvinnorov var en gång i tiden 
den normala formen för förlovning och giftermål. Om jag alltså i det 
exempel, som jag valde, dödar mannen för att befria kvinnan-ett 
handlingssätt som jag tänker att mängden av moraliskt tänkande människor 
skulle gilla, utom juristerna, och som inför en fransk eller amerikansk 
jury skulle inbringa mig ett eklatant frikännande med applåd av 
publiken-så handlar jag rent impulsivt, utan överläggning och gör kanske 
en stor dumhet. Men vår affär är helt annorlunda beskaffad. Här är det 
inte fråga om ett enstaka fall av våldtäkt utan om ett livsvarigt 
förhållande, som väsentligen består i fortsatt, upprepad våldtäkt. Här 
gäller det inte en okänd man av okänt värde, utan en som du känner alltför 
väl: pastor Gregorius. Och här gäller det att hjälpa och rädda, inte en 
okänd kvinna, utan din hemligt älskade...



-Nej, tyst, det är nog, var tyst . . .!



-Kan en man låta den som han älskar skändas och smutsas och trampas inför 
sina ögon?



-Var tyst! Hon älskar en annan. Det här är hans sak, inte min.



-Du vet att du älskar henne. Alltså är det din sak.

-Var tyst!... Jag är läkare. Och du vill att jag skall smyga döden 
pa en gammal man som kommer till mig för att söka min hjälp!



-Du är läkare. Hur ofta har du inte uttalat frasen: min plikt som läkare. 
Här har du den nu: jag tycker att den är tydlig. Din plikt som läkare är 
att hjälpa den som kan och bör hjälpas, och att skära bort det ruttna 
köttet som fördärvar det friska. Det är visserligen ingen ära att skörda: 
du kan inte låta någon få veta det, då sätter man dig på Långholmen eller 
Konradsberg.



Jag erinrar mig nu efteråt att en vindfläkt plötsligt tog gardinen och 
förde den mot ljuset, det tog eld ytterst i kanten, men jag kvävde strax 
den lilla blå lågan i min hand och stängde fönstret. Jag gjorde dessa 
saker automatiskt, nästan utan att veta det. Regnet piskade fönsterglaset. 
Ljusen brunno stelt och stilla. På det ena av dem satt en liten spräcklig 
grå nattfjäril



Jag satt och stirrade på ljusens stela lågor och blev liksom borta. Jag 
tror att jag sjönk i ett slags dvala. Kanske sov jag en stund. Men 
plötsligt spratt jag till som vid en häftig stöt och mindes allt: frågan 
som måste lösas, beslutet som maste fattas innan jag kunde söka vila.



Alltså, du som inte vill:-varför vill du inte?



-Jag är rädd. Först och främst rädd för upptäckt och "straff". Jag 
underskattar inte din omtänksamhet och klokhet, och jag tror nog att du 
kommer att ordna det sa att det går bra. Jag håller det för sannolikt. Men 
risken finns där ändå. Slumpen... Man vet aldrig vad som kan hända.



-Man måste kunna riskera nagot här i världen. Du ville en handling. Har 
du glömt vad du skrev här i dagboken för inte så många veckor sedan, innan 
vi ännu visste något om allt detta som har kommit sedan:-ställning, 
anseende, framtid, allt det där var du beredd att packa in på det första 
skepp som kom lastat med en handling. . . Har du glömt det? Skall 
jag visa dig bladet?



-Nej. Jag har inte glömt det. Men det var inte sant. Det var skryt. Jag 
känner det annorlunda nu, när jag ser skeppet komma. Du kan väl förstå att 
jag inte hade tänkt mig ett sådant satans spökskepp! Det var skryt! Det 
var lögn! Det är ingen som hör oss; jag kan vara uppriktig. Mitt liv är 
tomt och eländigt och jag ser ingen mening i det, men jag hänger fast vid 
det ändå, jag tycker om att gå i solskenet och se på folket, och jag vill 
inte ha något att gömma på och vara rädd för, låt mig vara i fred!



-Fred, nej-det blir ingen fred ändå. Vill du att jag skall se den jag 
älskar drunkna i en smutspöl, då jag kan hjälpa henne upp med ett enda 
djärvt och raskt grepp-blir det fred då, kan jag någonsin få fred om jag 
vänder henne ryggen och går ut i solskenet och ser på folket? Blir det 
fred?



-Jag är rädd. Inte så mycket för upptäckt; jag har ju alltid mina piller 
och kan dra mig ur spelet om det skulle börja osa katt. Men jag är rädd 
för mig själv. Vad vet jag om mig själv? Jag är rädd för att komma in i 
något som binder mig och snärjer mig och aldrig släpper mig mera. Det som 
du begär av mig möter inte något hinder i mina åsikter; det är en handling 
som jag skulle gilla hos en annan, förutsatt att jag visste det som jag 
vet; men den passar inte mig. Den strider mot mina böjelser, vanor, 
instinkter, mot allt det som väsentligen är jag. Jag är inte byggd för 
sådant. Det finns tusentals raska, präktiga karlar, som döda en människa 
lika lätt som en fluga, varför kan inte någon av dem göra det? Jag är rädd 
att få dåligt samvete; man får det av att försöka krypa ur sitt skinn. Att 
"hålla sig i skinnet" betyder att känna sina gränser: jag vill hålla mig i 
skinnet. Människorna handla dagligen med största lätthet och behag tvärt 
emot sina uppriktigaste och mest välgrundade åsikter, och deras samveten 
må som fisken i vattnet; men försök att handla 
mot din innersta struktur, då får du höra hur samvetet skriker! Då blir 
det kattmusik! Du säger att jag har tiggt och bett om en handling-det är 
omöjligt, det är inte sant, det måste vara något missförstånd. Det är 
otänkbart att jag kan ha haft en så vanvettig önskan-jag är född till 
åskådare, jag vill sitta bekvämt i en loge och se på hur folk mördar 
varandra på scenen, men själv har jag ingenting där att göra, jag vill 
vara utanför, låt mig vara i fred!



-Lump! Du är en lump!



-Jag är rädd. Detta är ju en mardröm. Vad har jag att göra med dessa 
människor och deras smutsiga affärer! Prästen är mig så vidrig att jag är 
rädd för honom... Jag vill inte ha någon beblandelse mellan hans öde och 
mitt. Och vad vet jag om honom? Det som är mig vidrigt är inte "han", han 
själv, utan det intryck han gjort på mig - han har säkert träffat hundra 
och tusen människor utan att verka på dem som han gör på mig. Den bild han 
har avsatt i min själ kan inte plånas ut för att han försvinner, 
allraminst om han försvinner genom mig. Han har redan som levande 
"besatt'' mig mer än jag tycker om, vem vet vad han kan hitta på som död? 
Jag känner till det där, jag har läst Raskolnikov, jag har läst Therese 
Raquin. Jag tror inte på spöken, men jag vill inte ställa så till att jag 
kan komma att tro på dem. Vad har jag med allt det här att göra? Jag vill 
resa bort. Jag vill se skogar och berg och floder. Jag vill gå under stora 
gröna träd med en liten vackert inbunden bok i fickan och tänka vackra, 
fina, goda, lugna tankar, tankar som man kan säga högt och få beröm för. 
Släpp mig, låt mig resa i morgon...



-Lump!



Ljusen brunno med smutsröda lågor mot den grå gryningsdagern. Nattfjäriln 
låg på skrivbordet med svedda vingar.



Jag kastade mig på sängen.



23 8 augusti.



Jag har ridit och badat, jag har haft min mottagning och gjort mina 
sjukbesök som vanligt. Och åter kommer kvällen. Jag är trött.



Kyrkans tegeltorn står så rött i kvällsolen. Trädkronornas grönska är så 
mäktig och mörk just nu, och det blå därbakom är så djupt. Det är 
lördagskväll; små fattiga barn hoppa hage nere på sandgången. I ett öppet 
fönster sitter en man i skjortärmarna och blåser flöjt. Han blåser 
intermezzot ur Cavalleria rusticana. Det är underligt med melodier och 
deras smitta. För knappt tio år sedan steg denna melodi upp ur kaos och 
smög sig på en fattig italiensk musiker, kanske en kväll i skymningen, 
kanske en kväll som denna. Den befruktade hans själ, den födde andra 
melodier och andra rytmer och gjorde honom i förbund med dem i ett slag 
till en världsberömdhet och gav honom ett nytt liv med ny glädje och nya 
sorger och en förmögenhet att spela bort i Monte Carlo. Och melodien 
breder ut sig som en plötslig smitta hela världen runt och gör sin 
ödesbestämda gärning på gott och ont, färgar kinder röda och kommer ögonen 
att glänsa, blir beundrad och älskad av otaliga och väcker leda och äckel 
hos andra, ofta hos de samma som älskade den först; ringer envist och 
obarmhärtigt i den sömnlöses öron om natten, retar affärsmannen som ligger 
och grämer sig över att aktierna som han sålde i förra veckan ha stigit, 
stör och pinar tänkaren som vill samla sin tanke till att formulera en ny 
lag, eller dansar omkring i tomrummet i en idiots hjärna. Och medan 
mannen, som "skapade'' den, kanske är mera utpinad och led vid den än 
någon annan, river den ännu kväll efter kväll skallande applådsalvor av 
publiken på all världens förlustelseställen, och mannen där borta blåser 
den med känsla på sin flöjt.



24 9 augusti.



Att vilja är att kunna välja. Å, att det skall vara så svårt att välja!



Att kunna välja är att kunna försaka. Å, att det skall vara så svårt att 
försaka!



En liten prins skulle göra en utfärd; man frågade honom: vill prinsen aka 
med häst eller fara i båt? Och han svarade: jag vill åka med häst och fara 
i båt.



Allt vilja vi ha, allt vilja vi vara. Vi vill ha all lyckans lust och allt 
lidandets djup. Vi vill ha handlingens patos och åskådandets ro. Vi vill 
både ha öknens stillhet och larmet på forum. På en gång vilja vi vara den 
ensammes tanke och folkets röst; vi vilja vara både melodi och ackord. På 
en gång! Hur vore det möjligt !



"Jag vill åka med häst och fara i båt."





25 10 augusti.



Ett ur utan visare har något utslätat och tomt som erinrar om ansiktet hos 
en död. Jag sitter just och ser på ett sådant ur. Det är för resten inte 
något ur, det är bara en tom boett med en gammal vacker urtavla. Jag såg 
den nyss i fönstret hos den puckelryggige urmakaren i gränden, då jag gick 
hemåt i den heta gula skymningen-en underlig skymning; så har jag tänkt 
mig slutet på en dag i öknen... Jag gick in till urmakaren, som har 
reparerat min klocka en gång, och frågade vad det var för ett ur som inte 
hade några visare. Han log med sitt koketta puckelryggsleende och visade 
mig den vackra gamla silverboetten, ett fint arbete; han hade köpt klockan 
på auktion, men verket var utslitet, obrukbart, och han tänkte sätta dit 
ett nytt. Jag köpte boetten som den var.



Jag tänker lägga in några av mina piller i den och bära den i högra 
västfickan som pendang till klockan.

Det är bara en ny variant av Demostenes' ide med giftet i pennan. 
Det finns ingenting nytt under solen!



Nu kommer natten; en stjärna blinkar redan genom bladverket i den stora 
kastanjen. Jag känner att jag får sova gott i natt; det är svalt och lugnt 
i mitt huvud. Ändå har jag svårt att slita mig från trädet och stjärnan .



Natten. Ett så vackert ord! Natten är äldre än dagen, sade de gamla 
gallerna. De trodde att den korta förgängliga dagen var född av den 
oändliga natten.



Den stora, oändliga natten.



Nå, det är nu också ett talesätt... Vad är natten, vad är det som vi kalla 
natten? Det är den smala koniska skuggan av vår lilla planet. En liten 
spetsig kägla av mörker mitt i ett hav av ljus. Och detta ljushav, vad är 
det? En gnista i rymden. Den lilla ljuskretsen kring en liten stjärna: 
solen.



Å, vad är det för en pest som har gripit människorna att fråga om allting 
vad det är? Vad är det för ett gissel som har piskat dem ut ur den övriga 
syskonringen av krälande och gående och springande och klättrande och 
flygande varelser på jorden, ut att se på sin värld och sitt liv uppifrån, 
utifrån, med kalla främmande ögon, och finna det smått och ingenting värt? 
Vart bär det hän, hur skall det sluta? Jag måste tänka på den klagande 
kvinnorösten som jag hörde i min dröm, jag hör den ännu i mina öron, en 
gammal, förgråten kvinnas röst: världen brinner, världen brinner !



Du skall se på din värld från din egen synpunkt och icke från någon tänkt 
punkt ute i rymden; du skall blygsamt mäta med ditt eget mått, efter ditt 
stånd och dina villkor, människan-jordbebyggarens stånd och villkor. Då är 
jorden stor nog och livet en viktig sak, och natten oändlig och djup.



26 12 augusti.



Så grant solen lyser på kyrktuppen i kväll!



Jag håller av det vackra och förståndiga djuret som alltid svänger efter 
vinden. Det är mig en ständig erinran om den hane som vid ett visst 
tillfälle gol tre resor, och en sinnrik symbol av den heliga kyrkan, som 
lever av att förneka sin mästare.



På kyrkogården promenerar församlingens herde långsamt av och an i den 
vackra sommarkvällen, stödd på en yngre ämbetsbroders arm. Mitt fönster 
står öppet, och det är så stilla att ett och annat ord av vad de säga 
tränger ända hit upp. De tala om det förestående valet till pastor 
primariiämbetet, och jag hörde att kyrkoherden nämnde namnet Gregorius. 
Han uttalade detta namn utan någon förtjusning och med en icke helt 
oblandad sympati. Gregorius hör till de präster som alltid ha haft 
menigheten för sig och som följd därav ämbetsbröderna emot sig. Jag hörde 
på tonfallet, att kyrkoherden nämnde hans namn mera i förbigående och att 
han icke ansåg honom ha några allvarliga utsikter.



Det är också min mening. Jag tror inte att han har några utsikter. Det 
skulle överraska mig mycket om han blev pastor primarius.. .



*



Det är den 12 augusti i dag; han for till Porla den 4 eller 5 juli och 
skulle vara där i sex veckor. Då dröjer det alltså inte många dar innan 
man har honom här igen, pigg och kry efter sin badsejour.





27 13 augusti.



Hur det skall gå till? Det har jag vetat länge. Slumpen har gjort, att 
lösningen på problemet så gott som ger sig själv: mina cyankaliumpiller, 
som jag en gång i världen lagade i ordning utan en tanke på någon 
annan än mig själv, få naturligtvis nu göra tjänst.



En sak faller av sig själv: det går inte an att låta honom ta in dem hemma 
hos sig. Hos mig måste det ske. Det blir inte behagligt, men jag ser ingen 
annan utväg, och jag vill ha ett slut på det här. Om han tar ett piller 
hemma hos sig på min ordination och kreverar strax efteråt, är det att 
befara att polisen möjligen kan konstruera upp ett samband mellan dessa 
båda fakta. Till på köpet skulle den, som jag vill rädda, lätt kunna bli 
misstänkt och indragen och nedstänkt med smuts för livstiden, kanske dömd 
för mord...



Naturligtvis bör ingenting ske som kan vara ägnaf att oroa polisen. Ingen 
får veta att prästen har fått något piller: han måste dö en fullt naturlig 
död, av hjärtslag. Inte heller hon får ana något annat. Att han dör hos 
mig är naturligtvis litet fatalt för mitt anseende som läkare och kommer 
att ge mina vänner stoff till dåliga kvickheter, men det får vara 
detsamma.



Han kommer upp till mig en dag och pratar om sitt hjärta eller någon annan 
smörja och vill ha konstaterat att han är bättre efter badkuren. Ingen kan 
höra vad vi tala om; den stora, tomma salen ligger mellan väntrummet och 
mitt mottagningsrum. Jag lyssnar och knackar, förklarar att han är 
märkvärdigt bättre, men att det i alla fall är en sak som oroar mig en 
smula. . . Jag tar fram mina piller, förklarar att det är ett nytt medel 
mot vissa hjärtsjukdomar (ett namn får jag väl också hitta på) och råder 
honom att ta ett med detsamma. Jag bjuder honom på ett glas portvin att 
skölja ner det med. Dricker han vin? Ja visst, jag har hört honom stödja 
sig på bröllopet i Kana... Han skall få ett litet gott vin. Grönstedts 
grådask. Jag ser honom för mig: han läppjar först litet på vinet, så 
lägger han pillret på tungan, tömmer glaset och sköljer ner det. 
Glasögonen spegla fönstret och fikusen och dölja hans blick... Jag vänder 
mig bort, går till fönstret och ser ut på 
kyrkogården, står och trummar på rutan... Han säger något, att det var ett 
gott vin till exempel, men stannar i halva meningen... Iag hör en duns... 
Han ligger på golvet...



Men om han inte vill ta pillret? A, han tar det som en läckerhet, han 
svärmar för medicin... Men om? Ja, då kan jag inte hjälpa det, då får det 
vara; jag kan inte slå ihjäl honom med en yxa.



... Han ligger på golvet. Jag plockar undan pillerasken och vinbuteljen 
och glaset. Jag ringer på Kristin: pastorn är sjuk, ett svimningsanfall, 
det går snart över.... Jag känner på pulsen, på hjärtat:



-Det är en slagattack, säger jag till sist. Han är död.



Jag telefonerar till en kollega. Ja-till vem? Låt mig tänka. Den duger 
inte; han skrev en avhandling för sju år sedan som jag recenserade litet 
skeptiskt i en facktidskrift... Den: för klok. Den och den och den: 
bortresta. Den-ja, honom får vi ta. Eller också den, eller i nödfall den.



Jag visar mig i dörren till väntrummet, troligtvis ganska lagom blek, och 
förklarar dämpat och behärskat att det har inträffat en händelse som 
tvingar mig att avbryta mottagningen för i dag.



Kollegan kommer; jag förklarar vad som hänt: pastorn har länge haft svårt 
hjärtlidande. Han beklagar mig vänligt för den gemena oturen att 
dödsfallet skulle inträffa just uppe hos mig och skriver på min begäran ut 
dödsattesten. . . Nej, jag ger inte prästen något vin; han kan spilla på 
sig, eller det kan kännas på lukten att han druckit vin, och det kan bli 
trassligt att förklara... Han får nöja sig med ett glas vatten. Jag är för 
resten av den åsikten att vin är skadligt.



Men om det kommer till obduktion? Ja, då får jag ju ta ett piller själv. 
Det är en illusion att tro, att man kan inlåta sig på ett företag av det 
här slaget utan någon risk, det har jag vetat hela tiden. Jag får vara 
beredd på det yttersta.

Egentligen fordrar ju situationen att jag själv begär obduktion. 
Någon annan lär knappast göra det-ja, det vet man för resten inte. . . 
Jag säger åt min kollega, att jag tänker begära obduktion; han svarar 
förmodligen att det sakligt sett naturligtvis är onödigt, eftersom 
dödsorsaken är klar, men att det ju kan vara riktigt för formens skull. . 
. Sedan låter jag frågan falla. Hur som helst, här är i alla fall en lucka 
i planen. Jag får tänka över det där litet närmare.



Man kan för resten inte ordna alla detaljer på förhand; något ändrar ändå 
slumpen; något litet måste man räkna med sin improvisationskonst.



En annan sak-pest och satan, en sådan idiot jag är! Jag har ju inte bara 
mig själv att tänka på. Antag, att det kommer till obduktion och att jag 
tar ett piller och försvinner genom min fallucka och gör sällskap med 
Gregorius på färden över Styx, vad skall man då finna på för en förklaring 
på den sällsamma förbrytelsen? Människorna äro så nyfikna. Och när de döda 
ha tagit sina hemligheter med sig, kommer man inte då att söka 
förklaringen hos någon av de levande- hos henne? Släpa henne inför rätta, 
förhöra henne, trakassera henne... Att hon har en älskare vädra de snart 
upp; att hon måste ha önskat prästens död och längtat efter den faller 
nästan av sig själv. Det gitter hon kanske inte ens förneka. Det blir 
svart för mina ögon... Och det skulle bli jag som gjorde dig detta, du 
allra ljuvaste lilla kvinnoblomma!



Jag grubblar mig blind och grå på detta.



Men kanske-kanske ändå att jag har en ide. Om jag ser, att det måste bli 
obduktion, får jag i god tid låta några tydliga symtom på galenskap 
framträda innan jag tar mitt piller. Och ännu bättre-ja, det ena goda 
förskjuter inte det andra-: jag skriver ett dokument och lägger det öppet 
på skrivbordet här i rummet, där jag skall dö, ett papper fullskrivet med 
gallimatias tydande på förföljelsevansinne, religionsgrubbel och så 
vidare: prästen har förföljt mig i åra tal; han har förgiftat min 
själ, därför har jag förgiftat hans kropp; jag har handlat till nödvärn, 
etc. Några bibelspråk kan man också fläta in, det finns alltid några som 
kunna passa. På så sätt kommer det ljus i saken: mördaren var galen, det 
är förklaring nog, man behöver inte söka efter någon annan, jag får en 
kristlig begravning och Kristin får bekräftelse på vad hon alltid i 
stillhet har misstänkt-ja, inte just alltid i stillhet. Hon har sagt mig 
hundra gånger att jag är tokig. Hon kan avge ett förmånligt vittnesmål, om 
det behövs .





28 14 augusti.



Jag önskar att jag hade en vän att anförtro mig åt. En vän, som jag kunde 
rådgöra med. Men jag har ingen, och om jag hade någon-så finns det i alla 
fall gränser för de anspråk man kan ställa på sina vänner.



Jag har ju alltid varit litet ensam. Jag har burit min ensamhet med mig i 
människovimlet som snigeln sitt hus. För några är ensamheten icke en 
omständighet som de ha råkat i, utan en egenskap. Och än större lär min 
ensamhet bli genom detta; hur det än går, antingen det går bra eller 
illa-för mig blir "straffet" i vart fall ensam cell på livstid.





29 17 augusti.



Narr! Lump! Kretin!



Å, vad tjäna invektiv till-man förmår ändå ingenting mot sina nerver och 
sin mage.



Mottagningstiden var slut för länge sedan; den sista hade nyss gått; jag 
stod vid fönstret i salen och tänkte på ingenting. Plötsligt får jag se 
Gregorius komma gående snett över kyrkogården, rakt på min port. Det 
blev grått och grumligt för mina ögon. Jag väntade honom inte, jag 
visste inte av att han var återkommen. Jag kände svindel, yrsel, 
kväljningar, alla symtom på sjösjuka. Jag hade bara en tanke i huvudet: 
inte nu, inte nu. En annan gång, inte nu. Han är i trappan, han står 
utanför dörren, vad skall jag göra... Ut till Kristin: Om någon söker mig 
så säg att jag har gått ut... Jag förstod av hennes uppspärrade ögon och 
gap att jag måste ha sett besynnerlig ut. Jag störtade in i sängkammaren 
och reglade dörren. Och jag hann nätt och jämnt fram till lavoaren: där 
kräktes jag.



*



Min fruktan hade alltså rätt? Jag duger inte!



Ty det var just nu det borde ha skett. Den som vill handla måste kunna 
gripa tillfället. Ingen vet om det kommer igen. Jag duger inte!





30 21 augusti.



I dag har jag sett henne och talat med henne.



Jag gick ett slag ut på Skeppsholmen på eftermiddagen. Strax jag kommit 
över bron mötte jag Recke; han kom ned från höjden där kyrkan ligger. Han 
gick långsamt och tittade i marken med framskjuten underläpp och petade 
undan småsten med käppen, och han såg inte ut att vara riktigt nöjd med 
sin värld. Jag trodde inte att han skulle se mig, men just som vi 
passerade varann såg han upp och nickade markerat hjärtligt och muntert, 
med en blixtsnabb omläggning av hela ansiktsuttrycket. Jag fortsatte min 
väg, men hejdade mig efter ett par steg: hon är säkert inte långt 
härifrån, tänkte jag. Kanske står hon kvar däruppe på höjden. De ha haft 
något att säga varandra och stämt möte däruppe, dit sällan någon kommer, 
och för att inte bli sedd tillsammans med honom har hon låtit honom 
gå ner först. Jag satte mig på bänken, som går runt omkring stammen på den 
stora balsampoppeln, och väntade. Jag tror att det är det största träd som 
finns i Stockholm. Många vårkvällar satt jag som barn under det trädet med 
min mor. Far var aldrig med; han tyckte inte om att gå ut och gå med oss.



... Nej, hon kom inte. Jag trodde att jag skulle fa se henne komma ner 
från höjden, men hon hade kanske gått ner en annan väg, eller aldrig varit 
där.



Jag gick dit upp i alla fall, en omväg, förbi kyrkan -då fick jag se 
henne sitta hopkrupen på ett av trappstegen utanför kyrkporten, 
framåtböjd, med hakan i handen. Hon satt och såg rakt in i solen, som höll 
på att gå ner. Därför såg hon mig inte strax.



Redan första gången jag såg henne slog det mig hur olik hon är alla andra. 
Hon liknar varken en dam av värld eller en medelklassfru eller en kvinna 
av folket. Kanske dock mest det sista, i synnerhet som hon nu satt där på 
kyrktrappan med det ljusa håret bart och fritt i solen, ty hon hade tagit 
av hatten och lagt den bredvid sig. Men en kvinna av ett ursprungligt folk 
eller av ett som aldrig funnits, ett där ingen klassbildning ännu begynt, 
där ''folket" ännu icke blivit underklass. En dotter av en fri stam.



Plötsligt såg jag att hon satt och grät. Inte med snyftningar, bara med 
tårar. Grät som en, som har gråtit mycket och knappt märker att hon 
gråter.



Jag ville vända om och gå bort, men i detsamma märkte jag att hon hade 
sett mig. Jag hälsade litet stelt och ville gå förbi. Men hon reste sig 
strax från det låga trappsteget, lika lätt och mjukt som från en stol, och 
gick fram och räckte mig handen. Hon torkade hastigt bort tårarna, satte 
på sig hatten och drog ett grått flor över ansiktet.



Vi stodo tysta en stund.



-Det är vackert här uppe i kväll, sade jag till sist.



-Ja, sade hon, det är en vacker afton. Och det har varit en vacker 
sommar. Nu är den snart slut. Träden gulna redan.-Se, en svala!



En ensam svala ilade förbi oss så nära att jag kände en kylig fläkt över 
ögonlocken, den gjorde en snabb kurva som för ögat blev en pilskarp 
vinkel, och försvann i det blå.



-Det blev sa tidigt varmt i år, sade hon. Då brukar det bli tidig höst.



-Hur står det till med pastorn? frågade jag.



-Jo jag tackar, svarade hon. Han kom hem från Porla för ett par dar sen.



-Och har han blivit nagot bättre?



Hon vände huvudet litet ifrån mig och kisade med ögonen mot solen.



-Inte från min synpunkt sett, svarade hon lågt.



Jag förstod. Det var således som jag hade tänkt. Nå, det var heller inte 
svårt att gissa...



En gammal gumma gick och sopade vissna löv. Hon kom oss närmare och 
närmare, och vi gingo sakta undan längre ut på kullen. Jag gick och tänkte 
på prästen. Jag skrämde honom först med hans hustrus hälsa, det hjälpte 
knappt två veckor; jag skrämde honom med hans egen och med den bleka 
döden, det hjälpte i sex. Och det hjälpte så länge bara därför att han var 
skild från henne. Jag börjar tro att Markel och hans cyrenaiker ha rätt: 
människorna bekymra sig inte om lyckan, de söka efter vällusten. De söka 
efter vällusten även mot sitt intresse, mot sina åsikter och sin tro, mot 
sin lycka... Och den unga kvinnan som gick vid min sida med en så rak och 
stolt rygg men nacken med allt det ljusa silkesvirret djupt böjd under 
sina bekymmer-hon hade gjort alldeles detsamma: sökt vällusten och icke 
bekymrat sig om lyckan. Och för första gången slog det mig nu, att det var 
alldeles samma slags handlingssätt som fyllde mig med vämjelse för den 
gamle prästen och med en oändlig ömhet för den unga kvinnan, ja, med en 
försagd vördnad som inför gudomens närhet.

Solen glödde mattare nu genom den tjocka 
dunstkretsen över staden.



-Säg, fru Gregorius-får jag fråga er om en sak?



-Ja, gärna.



-Den som ni älskar-jag vet ju inte alls vem det är-vad säger han om det 
här, och om alltsammans; vad vill han göra? Hur vill han att det skall 
bli? Ty



han kan ju inte gärna vara nöjd med det som det är-?



Hon teg länge. Jag började tro att jag hade frågat dumt och att hon inte 
ville svara.



-Han vill att vi skall resa, sade hon till sist.



Jag studsade.



-Kan han det också? frågade jag. Jag menar, är han en fri man, förmögen, 
oberoende av anställning eller yrke, en man som gör vad han vill?



-Nej. Då hade vi ju gjort det för länge sen. Han har hela sin framtid 
här. Men han vill bryta sig en ny bana i ett främmande land, långt bort. 
Kanske Amerika.



Jag måste le invärtes. Klas Recke och Amerika! Men jag blev stel då jag 
tänkte på henne. Jag tänkte: därborta kommer han att gå till botten genom 
alldeles samma egenskaper som han flyter på här. Och vad blir det så av 
henne...



Jag frågade:



-Och ni själv-vill ni det?



Hon skakade på huvudet. Ögonen stodo fulla av tårar.



-Jag vill helst dö, sade hon.



Solen drunknade småningom i det grå töcknet. Ett kyligt vinddrag susade 
genom träden.



-Jag vill inte förstöra hans liv. Inte bli en börda för honom. Varför 
skulle han resa? Det skulle bara vara för min skull. Han har hela sitt liv 
här, sin ställning, sin framtid, sina vänner, allting.

Jag kunde ingenting svara på detta, hon hade ju så alltför rätt. Och 
jag tänkte på Recke Hela förslaget syntes mig så underligt från honom. Jag 
skulle aldrig ha väntat något sådant av honom.



-Säg, fru Gregorius-jag får ju vara er vän, ni betraktar mig så, inte 
sant? Ni tycker inte illa om att jag talar med er om de här sakerna?



Hon log mot mig genom tårarna och floret-ja hon log!



-Jag håller mycket av er, sade hon. Ni har gjort sådant för mig som ingen 
annan kunde eller ville ha gjort. Ni får tala med mig om allt vad ni vill. 
Jag tycker så mycket om när ni talar.



-Har han, er vän-har han velat det länge, att ni skulle resa bort 
tillsammans? Har han talat om det länge?



-Aldrig förrän i kväll. Vi träffades häruppe kort innan ni kom. Han har 
aldrig talat med mig om det förr. Jag tror knappt ens han har tänkt på det 
förr.



Jag började förstå... Jag frågade:



-Har det alltså stött till något särskilt just nu... eftersom han kom på 
den tanken? Något oroande. . .?



Hon böjde på huvudet:



-Kanske.



Den gamla med kvasten sopade åter sina löv alldeles inpå oss, vi gingo 
tillbaka mot kyrkan, långsamt, under tystnad. Vi stannade vid trappan där 
vi först hade mötts. Hon var trött: hon satte sig åter på trappsteget och 
stödde hakan mot handen med blicken ut i den grånande skymningen.



Vi tego länge. Det var stilla omkring oss, men över oss susade vinden med 
en skarpare ton än nyss genom trädkronorna, och det var ingen värme mer i 
luften .



Hon skälvde till i en frysning.



-Jag vill dö, sade hon. Jag vill så förfärligt gärna dö. Jag känner att 
jag har fått allt mitt, allt det jag skulle ha. Jag kan aldrig bli så 
lycklig mer som jag har varit dessa veckor. Det har sällan gått 
någon dag som jag inte har gråtit; men jag har varit lycklig. Jag ångrar 
ingenting, men jag vill dö. Och ändå är det så svårt. Jag tycker att 
självmord är fult, i synnerhet för en kvinna. Jag har en sådan avsky för 
allt våld på naturen. Och jag vill inte heller göra honom någon sorg.



Jag teg och lät henne tala. Hon kisade smalt med ögonen.



-Ja, självmord är fult. Men det kan vara ännu fulare att leva. Det är 
förskräckligt att man sa ofta bara har det som är mer eller mindre fult 
att välja på. Den som kunde få dö!



Jag är inte rädd för döden. Inte ens om jag trodde att det fanns någonting 
efter döden skulle jag vara rädd för den. Jag har varken gjort något ont 
eller något gott som jag hade kunnat göra annorlunda; jag har gjort vad 
jag har måst göra, i smått som stort. Minns ni att jag en gång talade med 
er om min ungdomskärlek och att jag ångrade, att jag inte gav mig åt 
honom? Jag ångrar det inte längre. Jag ångrar ingenting, inte ens mitt 
giftermål. Ingenting hade ändå kunnat ske annorlunda än det har skett.



Men jag tror inte att det finns någonting efter döden. Som barn tänkte jag 
mig alltid själen som en liten fågel. I en illustrerad världshistoria som 
min far hade såg jag också att egypterna avbildade den som en fågel. Men 
en fågel flyger inte högre än luften räcker, och den räcker inte långt. 
Den hör till jorden den också. I skolan hade vi en lärare i naturkunnighet 
som förklarade för oss att ingenting av det som finns på jorden kan komma 
bort från den.



-Det är jag rädd att han hade fått om bakfoten, insköt jag.



-Det är nog möjligt. Men jag uppgav i alla fall min fågeltro, och själen 
blev mera obestämd för mig. För några år sedan läste jag allt vad jag kom 
över om religionen och sådant, både för och emot. Det hjälpte mig ju 
att reda upp mina begrepp i mycket, men jag fick ändå inte veta det jag 
ville. Det finns människor som skriver så utmärkt väl, och jag tror att de 
kan bevisa vad som helst. Jag tyckte alltid att den hade rätt som skrev 
bäst och vackrast. Viktor Rydberg dyrkade jag. Men jag kände och förstod, 
att om liv och död visste ändå ingen någonting.



Men - och det kom en hög och varm färg över hennes kind i mörkret-men på 
sista tiden har jag fått veta mer om mig själv än förut i hela mitt liv. 
Jag har lärt känna min kropp. Jag har lärt mig känna och förstå, att min 
kropp är jag. Det finns ingen glädje och ingen sorg och inte något liv 
alls annat än genom den. Och min kropp vet ju att den måste dö. Den känner 
det, liksom ett djur kan känna det. Därför vet jag nu, att det finns 
ingenting för mig bortom döden.



Det hade mörknat. Sorlet från staden steg starkare upp till oss nu i 
mörkret, och lyktorna började tändas där nere i krokarna längs kajer och 
broar.



-Ja, sade jag, er kropp vet att den skall dö en gång. Men den vill inte 
dö; den vill leva. Den vill inte dö förrän den är utsliten och tyngd av 
år. Förtärd av lidande och förbränd av lust. Då först vill den dö. Ni tror 
att ni vill dö, därför att allting ser så svårt ut nu. Men ni vill det 
inte, jag vet att ni inte kan vilja det. Låt tiden gå. Tag dagen som den 
kommer. Allting kan bli annorlunda förr än ni tror. Också ni själv kan bli 
annorlunda. Ni är stark och sund; ni kan bli ännu starkare; ni hör till 
dem som kan växa och förnyas.



Det gick en frysning genom hennes gestalt. Hon reste sig:



-Det är sent, jag måste gå hem. Vi kan inte gå ner härifrån tillsammans, 
det vore inte bra om någon såg oss. Gå den där vägen, så går jag åt andra 
hållet. God natt!



Hon räckte mig sin hand. Jag sade:



-Jag skulle så gärna vilja kyssa er kind. Får jag det?

Hon tog upp floret och böjde fram sin kind. Jag kysste den.



Hon sade:



-Jag vill kyssa er panna. Den är vacker.



Vinden slet i mina glesnande hårtestar när jag blottade mitt huvud. Och 
hon tog det mellan sina varma och mjuka händer och kysste min 
panna-högtidligt, som en ceremoni.





31 22 augusti.



Vilken morgon! En lätt känning av höst i den glasklara luften. Och stilla.



Mötte fröken Mertens på min morgonritt och växlade några muntra ord med 
henne i förbifarten. Jag tycker om hennes ögon. Jag tror att det är mera 
djup i dem än man ser strax. Och så håret. . . Men sen finns det heller 
inte stort mera på meritlistan. Jo, en liten god karaktär har hon bestämt 
också.



Jag red Djurgården runt och tänkte hela tiden på henne som satt på trappan 
där uppe vid kyrkan och såg in i solen och grät, och som längtade efter 
att få dö. Och sannerligen: om ingen hjälp kommer, om ingenting 
inträffar-om inte det inträffar som jag tänker på-då är varje försök att 
trösta henne med ord bara löjligt prat, det kände jag själv medan jag 
talade till henne. Då har hon rätt, hundra gånger rätt i att söka döden. 
Hon kan varken resa eller stanna. Resa -med Klas Recke? Bli honom en 
börda och en black om foten? Jag välsignar henne för att hon inte vill 
det. De skulle gå under bägge. Han har det bra förspänt här, sägs det, med 
ena foten i sitt departement och den andra i finansvärlden; jag har hört 
folk kalla honom en framtidsman, och om han har skulder så är det nog inte 
värre för honom än för många andra "framtidsmän" innan deras position är 
gjord. Han har precis det lagom av begåvning som brukar hjälpa fram 
sin man-inom den rätta miljön, naturligtvis; någon elementarkraft är han 
inte. "Bryta sig en ny bana" . . . nej, det ligger inte för honom. Och hon 
kan inte heller bli kvar i sitt gamla liv. En fånge i fiendeland. Föda 
sitt barn under den främmande mannens tak och vara nödd att hyckla och 
ljuga för honom och se hans äckliga fadersglädje-kanske uppspädd med 
misstankar som han inte törs tillstå men som han kommer att begagna för 
att ytterligare förgifta hennes liv... Nej, hon kan det helt enkelt inte, 
det slutar med någon katastrof om hon försöker det... Hon måste bli fri. 
Hon skall vara sin egen och råda över sig själv och sitt barn. Då ordnar 
sig allting för henne, då blir livet möjligt och gott för henne att leva. 
Jag har gjort en ed vid min själ: hon skall bli fri.



Jag var i en ohygglig spänning nyss, under min mottagning. Jag trodde att 
han skulle komma i dag, jag tyckte, att jag kände det i huden... Han kom 
inte, men lika gott; när helst han kommer skall han inte finna mig 
oberedd. Det som hände i torsdags skall inte upprepas.



Nu går jag ut och äter middag. Jag skulle önska att jag träffade Markel, 
så kunde jag bjuda honom på middag på Hasselbacken. Jag vill prata och 
dricka vin och se folk.



Kristin har redan middagen färdig och blir ursinnig, men det får vara 
detsamma



(Senare.)



Det är färdigt; det är gjort. Jag har gjort det.



Så underligt det kom. Så sällsamt slumpen ordnade det för mig. Jag kunde 
nästan bli frestad att tro på en försyn .



Jag känner mig tom och lätt som ett urblåst ägg. Nyss, då jag kom inom 
salsdörren och såg mig själv i spegeln, studsade 
jag inför uttrycket i mitt ansikte: något visst tomt och utslätat, något 
jag vet inte vad, som kom mig att tänka på uret utan visare, som jag bär i 
min ficka. Och jag måste fråga mig själv: det där som du har gjort i 
dag-var det alltså hela ditt innehåll, finns det ingenting kvar nu 
därinne?



Dumheter. Det är en känsla som går över. Jag är lite trött i huvudet. Det 
kan jag ha lov till.



Klockan är halv åtta; solen har nyss gått ned. Hon var en kvart över fyra 
då jag gick ut. Tre timmar alltså... Tre timmar och några minuter.



. . . Jag gick alltså ut för att äta middag; jag sneddade över 
kyrkogården; jag gick genom gränden; jag stannade ett ögonblick framför 
urmakarens fönster, fick en smilande puckelryggig hälsning av mannen 
därinnanför och besvarade den. Jag minns att jag gjorde denna reflexion: 
var gång jag ser en puckelrygg, känner jag mig av sympati en smula 
puckelryggig själv. Förmodligen en reflexverkan av den från barndomen 
inlärda medkänslan med olyckan... Jag kom upp på Drottninggatan; jag gick 
in i Havannamagasinet och köpte ett par ordentliga Upmann. Jag vek om 
hörnet vid Fredsgatan. När jag kom på Gustav Adolfs torg kastade jag en 
blick in genom Rydbergs fönster i tanke att Markel möjligen kunde sitta 
där vid sin absint, som han brukar ibland, men där satt bara Birck med ett 
glas citron. Det är en tungus, honom kände jag ingen lust att äta middag 
med på tu man hand... Utanför tidningskontoret köpte jag ett Aftonblad och 
stoppade det i fickan. Där finns kanske något nytt om Dreyfusaffären, 
tänkte jag. . . Men jag gick hela tiden och undrade hur jag skulle få fatt 
i Markel. Att telefonera till hans tidning lönade sig inte, han är aldrig 
där vid den tiden; och medan jag tänkte detta gick jag in i en cigarrbod 
och telefonerade. Han hade nyss gått. . . På Jakobs torg såg jag på långt 
håll pastor Gregorius komma emot mig. Jag gjorde mig redan i ordning att 
hälsa då jag med ens upptäckte att det inte var han. Det var inte 
ens någon nämnvärd likhet.



-Så, tänkte jag, då möter jag honom snart.



Ty enligt en allmänt spridd folktro, som jag dunkelt påminde mig att min 
erfarenhet vid något tillfälle hade bekräftat, skall ett misstag på person 
av denna art vara ett slags varsel. Jag erinrade mig till och med, att jag 
i en pseudovetenskaplig tidskrift "för psykiska undersökningar" hade läst 
en historia om en man, som efter ett sådant "varsel" tvärt vek in på en 
sidogata för att undgå ett möte som var honom obehagligt -och kom rakt i 
armarna på den som han ville undvika... Men jag trodde inte på dessa 
dumheter, och mina tankar fortsatte hela tiden i tysthet sin razzia efter 
Markel. Det kom för mig att jag ett par gånger vid samma tid på dagen hade 
träffat honom i vattenbutiken i torget; jag gick dit. Han var naturligtvis 
inte där, men jag satte mig i alla fall i en av sofforna under de stora 
träden invid kyrkogårdsmuren för att dricka ett glas vichyvatten medan jag 
ögnade igenom mitt Aftonblad. Jag hade knappt vecklat upp det och fäst 
ögonen på den stående fetstilsrubriken: Dreyfusaffären-förrän jag hörde 
tunga knastrande steg i sanden, och pastor Gregorius stod framför mig.



-Se doktorn, god dag, god dag. Får jag lov att slå mig ner? Jag tänkte 
dricka ett litet glas vichyvatten före middagen. Det kan väl inte vara 
farligt för hjärtat?



-Ja, kolsyran är ju inte bra, svarade jag, men ett litet glas någon gång 
kan inte göra stor skada. Hur står det till efter badsejouren?



-Mycket bra. Jag tror att den har bekommit mig riktigt bra. Jag sökte 
doktorn för några dar sen, i torsdags tror jag det var, men jag kom för 
sent. Doktorn var utgången.



Jag svarade, att jag oftast brukar kunna träffas även en eller annan 
halvtimme efter mottagningstidens slut, men att jag den dagen tyvärr hade 
blivit tvungen att gå ut litet tidigare än vanligt. Jag bad honom 
komma i morgon. Han visste inte om han hade tid, men han skulle försöka.



-Det är vackert i Porla, sade han.



(Det är mycket fult i Porla. Men Gregorius är som stadsbo van att alltid 
finna "landet" vackert, hur det än ser ut. Dessutom hade han betalat och 
ville till det yttersta ha valuta för sina pengar. Därför fann han det 
vackert.)



-Ja, svarade jag, det är ganska vackert i Porla. Fast mindre vackert än 
på de flesta andra ställen.



-Ronneby är kanske vackrare, medgav han. Men det är ju så lång och dyr 
resa.



En halvvuxen flicka serverade vattnet, två små kvartsbuteljer.



Plötsligt fick jag en ingivelse. Eftersom det ändå måste ske:-Varför inte 
här? Varför inte nu? Jag såg mig omkring. Det fanns ingen i närheten just 
nu. Vid ett bord långt borta sutto tre gamla herrar, av vilka jag kände 
en, en pensionerad gammal ryttmästare; men de pratade högt med varandra 
och talade om historier och skrattade och kunde icke höra vad vi sade 
eller se vad vi gjorde. En liten smutsig och barfota flickunge tassade 
fram till oss och bjöd ut blommor, vi skakade på huvudena, och hon 
försvann lika tyst. Framför oss låg torgets sandplan nästan tom i den sena 
middagstimmen. Från hörnet vid kyrkan sneddade då och då en fotgängare ned 
mot östra allen. En varm sensommarsol förgyllde Dramatiska teaterns gamla 
gula fasad mellan lindarna. På trottoaren stod teaterns direktör och 
pratade med regissören. Avståndet gjorde dem till miniatyrer, vilkas 
linjespel blott ett öga som kände dem förut kunde uppfatta och tolka. 
Regissören röjdes av sin röda fez, som blev till en liten gnista i solen, 
direktören av dessa delikata handrörelser som tycktes säga: ja, herregud, 
var sak har två sidor! Jag kände mig övertygad om att det var något i den 
vägen han sade, jag såg den lätta axel ryckningen. jag tyckte mig 
höra tonfallet. Och jag tilllämpade orden på mig och mitt. Ja, var sak har 
två sidor. Men man må aldrig så väl ha ögonen öppna för dem bägge, man 
måste dock till sist välja den ena. Och jag hade för länge sedan gjort 
mitt val.



Jag tog upp urboetten med pillerna ur västfickan, tog ett piller mellan 
tummen och pekfingret, vände mig litet åt sidan och låtsades taga in det. 
Så tog jag en klunk ur mitt vattenglas liksom för att skölja ner det. 
Pastorn blev strax intresserad:



-Jag tror att doktorn medicinerar? sade han.



-Ja, svarade jag. Vi ha dåliga hjärtan lite var. Mitt är inte heller som 
det skall vara. Det kommer sig av att jag röker för mycket. Kunde jag bara 
lägga bort att röka, skulle jag aldrig behöva den här smörjan. Det här är 
ett tämligen nytt medel; jag har sett det mycket rekommenderat i tyska 
facktidskrifter, men jag ville gärna pröva det på mig själv innan jag 
använde det i min praktik. Nu har jag hållit på med det i över en månad, 
och jag har funnit det utmärkt. Man tar ett piller en stund före middagen; 
det hindrar "matfebern", den där oron och hjärtklappningen strax efter 
måltiden. Får jag lov?



Jag räckte honom dosan med locket uppslaget och vänt så, att han icke 
kunde se att det var en urtavla; det skulle ha kunnat ge honom stoff till 
onödiga frågor och prat.



-Jag tackar, sade han.



-Jag kan skriva ett recept på dem i morgon, tilllade jag.



Han tog ett piller utan vidare frågor och sväljde ner det med en klunk 
vatten. Jag tyckte att mitt hjärta stod stilla. Jag stirrade rätt framför 
mig. Torget låg tomt och ökentorrt. En ståtlig poliskonstapel gick 
långsamt förbi, stannade, knäppte med fingrarna bort ett dammkorn från sin 
välborstade syrtut och fortsatte sin rond. Solen sken alltjämt lika varmt 
och gult på Dramatiska teaterns vägg. Direktören gjorde nu en gest 
som han sällan använder, den judiska gesten med utvända händer, 
affärsmannens gest som betyder: jag vänder insidan ut, jag döljer 
ingenting, jag lägger korten på bordet. Och den röda fezen nickade två 
gånger.



-Den här vattenbutiken är gammal, sade pastorn. Det är visst den äldsta i 
sitt slag i Stockholm.



-Ja, svarade jag utan att vända på huvudet, den är gammal.



Klockan slog tre kvart på fem i Jakobs kyrka.



Jag tog mekaniskt upp min klocka för att se efter om den gick rätt, men 
min hand fumlade och darrade så att jag tappade klockan i marken och 
glaset gick sönder. Då jag böjde mig ned för att ta upp- den, såg jag att 
det låg ett piller på marken; det var det som jag nyss hade låtsats ta in. 
Jag trampade sönder det med min fot. I detsamma hörde jag pastorns 
vattenglas falla omkull på brickan. Jag ville inte se ditåt, men såg ändå 
hans arm falla slappt ned och hans huvud nicka till mot bröstet och de 
bristande ögonen vidöppna . . .



Det är löjligt, det var nu tredje gången sedan jag kom hem som jag steg 
upp och kände efter om min dörr är väl stängd. Vad har jag att frukta? 
Ingenting. Inte det ringaste. Jag har gjort min sak nätt och delikat, vad 
man än må säga om den för resten. Slumpen hjälpte mig också. Det var tur 
att jag såg pillret på marken och trampade sönder det. Om jag inte hade 
tappat min klocka, skulle jag förmodligen inte ha sett det. Det var alltså 
tur att jag tappade min klocka...



Prästen är död av hjärtslag, jag skrev själv ut attesten. Han hade gått 
sig varm och andfådd i den starka sommarhettan; så drack han ett stort 
glas vichyvatten alldeles för häftigt och utan att låta det slå av sig. 
Jag förklarade detta för den ståtliga poliskonstapeln, som hade vänt 
och kommit tillbaka, för den lilla uppskrämda serveringsflickan och för 
några nyfikna, som



samlat sig. Jag hade rått pastorn att låta vattnet stå och slå av sig en 
liten stund, innan han drack det, men han var törstig och ville inte höra 
på mig. ''Ja'', sade konstapeln, "jag sag just hur häftigt och törstigt 
den gamle herrn drack sitt vatten, då jag gick förbi nyss, och jag tänkte: 
det där är inte bra för honom". . . Bland de förbigående, som stannade, 
var en ung prästman som kände den döde. Han åtog sig att underrätta fru 
Gregorius, så skonsamt som möjligt.



Jag har ingenting att frukta. Varför känner jag då oupphörligt på min 
dörr? Därför att jag har en känsla av att det oerhörda atmosfäriska 
trycket av andras meningar, de levandes, de dödas och de ännu oföddas, 
ligger samlat därute och hotar att spränga dörren och krossa mig, 
pulvrisera mig. .. Därför känner jag på låset.



. . . När jag äntligen kunde komma därifrån, satte jag mig upp på en 
spårvagn, den första jag fick fatt i. Den förde mig långt ut på 
Kungsholmen. Jag fortsatte landsvägen ända ner till Tranebergsbro. Vi 
bodde där en gång, en sommar, då jag var fyra eller fem år. Där metade jag 
min första lilla abborrpinne på en krökt knappnål. Jag mindes precis 
fläcken där jag hade stått. Jag stod där länge också nu och söp in den 
välkända lukten av stillastående vatten och soltorkad tjära. Nu liksom då 
kilade små kvicka abborrar av och an i vattnet. Jag mindes hur girigt jag 
hade sett på dem den gången och hur hett jag hade önskat att jag kunde 
fånga dem. Och när det äntligen lyckades och en liten, liten abborre, 
knappt tre tum lång, sprattlade på kroken, gallskrek jag av förtjusning 
och sprang rakt hem till mamma med den lilla fisken sprittande och 
skälvande i min knutna hand... Jag ville att vi skulle äta den till 
middagen, men mamma gav den åt katten. Och det var också roligt. Att se 
honom leka med den och sedan höra hur benen knastrade mellan hans 
rovtänder...

På hemvägen gick jag in på Piperska muren för 
att äta middag. Jag trodde inte att jag skulle träffa någon bekant där, 
men där sutto två läkare och vinkade åt mig att slå mig ner hos dem. Jag 
drack bara ett glas pilsner och gick.



Var skall jag göra av dessa lappar? Hittills har jag brukat lägga dem i 
lönnlådan i chiffonjén: men det är inte bra. Ett bara någorlunda erfaret 
öga ser strax på en gammal möbel sådan som denna att det måste finnas en 
lönnlåda i den och tar lätt reda på den. Om trots allt någonting skulle 
inträffa, något som icke kunnat förutses, och man föll på den iden att 
göra en husundersökning här, så skulle man strax hitta dem där. Men var 
skall jag då göra av dem? Jag vet: jag har en mängd kartonger på 
bokhyllan, attrapper i form av böcker, fyllda med vetenskapliga 
anteckningar och andra gamla papper, omsorgsfullt ordnade och med 
etiketter på ryggarna. Jag kan sticka in dem bland anteckningarna i 
gynekologi. Och jag kan blanda dem med mina äldre dagbokslappar, jag har 
ju fört dagbok förr också, aldrig regelbundet någon längre tid, men 
periodiskt... För resten kan det göra detsamma tills vidare. Jag får 
alltid tid att bränna dem om det skulle behövas.



Det är färdigt, jag är fri. Nu vill jag skaka av mig detta, nu vill jag 
tänka på annat.



Ja-på vad då?



Jag är trött och tom. Jag känner mig alldeles tom. Som en blåsa jag 
stuckit hål på.



Jag är hungrig, det är hela saken. Kristin får värma upp middagen och ta 
in den.



32 23 augusti.



Det har regnat och blåst hela natten. Den första höststormen. Jag låg 
vaken och hörde två grenar gnissla mot varandra i den stora kastanjen 
utanför mitt fönster. Jag minns att jag steg upp och satt vid fönstret och 
såg skytrasorna jaga varandra. Reflexen från gaslyktorna gav dem ett 
smutsigt tegelrött och brandfärgat sken. Jag tyckte att kyrkspiran krökte 
sig för stormen. Skyarna formade sig till gestalter, de blevo till en vild 
jakt av smutsiga röda djävlar, som tutade i lurar och visslade och skreko 
och fläkte trasorna av varandras kroppar och gjorde alla sorters hor. Och 
medan jag satt där brast jag plötsligt i skratt: jag skrattade åt stormen. 
Jag tyckte att den gjorde för mycket väsen av affären. Det gick mig som 
juden, då åskan slog ner just medan han åt en fläskkotlett: han trodde att 
det var för fläskbitens skull. Jag tänkte på mig och mitt, och jag trodde 
att stormen tänkte på detsamma. Till sist somnade jag på min stol. En 
köldrysning väckte mig, jag gick till sängs men somnade inte mer. Och så 
blev det då till sist en ny dag.



Nu är det morgongrått och stilla, men regnar och regnar. Och jag har en 
förskräcklig snuva och har redan blött ner tre näsdukar.



Då jag vek upp tidningen vid mitt morgonkaffe, såg jag att pastor 
Gregorius är död. Helt plötsligt, av slag... i vattenbutiken i 
Kungsträdgården... En av våra mera kända läkare, som händelsevis befann 
sig i hans sällskap, kunde blott konstatera att döden inträtt... Den 
avlidne var en av huvudstadens helst hörda och mest omtyckta 
predikanter... En sympatisk och vidhjärtad personlighet... Femtioåtta år 
gammal... Sörjd närmast av maka, född Waller, samt åldrig moder.



Ack ja, herregud, vi måste alla den vägen gå. Och han hade länge haft 
dåligt hjärta.

Men han hade alltså en gammal mor. Det visste jag inte. Hon måste 
vara förskräckligt gammal.



. . . Det är något visst dystert och otrevligt med det här rummet, i 
synnerhet sådana här regnvädersdagar. Allting här är gammalt och mörkt och 
litet malätet. Men jag trivs inte med nya möbler. I alla fall tror jag att 
jag får lov att skaffa mig nya gardiner för fönstret, de äro för mörka och 
tunga och hålla ljuset ute. Den ena är också litet bränd i kanten sedan 
den där natten i somras, då ljuset fladdrade till och den tog eld.



"Den där natten i somras"... Låg mig tänka, hur länge sen kan det 
vara?-Två veckor. Och jag tycker att det är en hel evighet sedan dess.



Vem kunde ana att han hade sin mor i livet...



Hur gammal skulle min mor vara om hon levde nu? Å, inte så värst gammal. 
Knappt sextio år.



Hon skulle ha vitt hår. Hon skulle kanske gå litet tungt i backar och 
trappor. De blå ögonen, som voro ljusare än alla andras, skulle vara ännu 
ljusare nu av ålder och de skulle le gott under det vita håret. Hon skulle 
glädja sig åt att det har gått så bra för mig, men ännu mera skulle hon 
sörja över bror Ernst som är i Australien och aldrig skriver. Hon hade 
aldrig annat än sorg och bekymmer av Ernst. Därför tyckte hon mest om 
honom.-Men vem vet, han hade kanske blivit annorlunda om hon fått leva.



Hon dog för tidigt, min mor.



Men det är gott att hon är död.





33 (Senare).



Nyss, då jag kom hem i skymningen, stannade jag som förstenad på tröskeln 
till salen. På bordet framför spegeln stod ett knippe mörka blommor i ett 
glas.

Det var skymning. De fyllde rummet med sin tunga doft.



Det var rosor. Mörka, röda rosor. Ett par nästan svarta.



Jag stod alldeles stilla mitt i det tysta, skymningsstora rummet och 
vågade knappt röra mig och knappt andas. Jag tyckte mig gå i en dröm. 
Blommorna på spegeln-det var ju de mörka blommorna från min dröm.



Ett ögonblick blev jag rädd. Jag tänkte: detta är en hallucination; jag 
börjar gå sönder, det lider mot slutet med mig. Jag vågade icke gå fram 
och taga blommorna i min hand av fruktan att gripa i tomma luften. Jag 
gick in i mitt arbetsrum. På skrivbordet låg ett brev. Jag bröt det med 
darrande fingrar i tanke att det kunde ha något samband med blommorna; men 
det var en middagsbjudning. Jag läste det och skrev ett ord till svar på 
ett visitkort: "kommer". Så gick jag åter ut i salen: blommorna voro kvar. 
Jag ringde på Kristin; jag ville fråga henne vem som hade kommit med 
blommorna. Men ingen kom på min ringning; Kristin var utgången. Det fanns 
ingen i våningen mer än jag.



Mitt liv börjar blanda sig med mina drömmar. Jag kan inte längre hålla 
dröm och liv isär. Jag känner till det där, jag har läst om det i stora 
böcker: det är början till slutet. Men en gång måste ju slutet komma, och 
jag fruktar ingenting. Mitt liv blir mer och mer dröm. Och det har kanske 
aldrig varit annat. Jag har kanske drömt hela tiden, drömt att jag är 
läkare och att jag heter Glas och att det fanns en präst som hette 
Gregorius. Och jag kan när som helst vakna som gatsopare eller biskop 
eller skolpojke eller hund -vad vet jag. . .



Å, dumheter. När drömmar och varsel börjar slå in, och det icke är fråga 
om pigor och gamla fruntimmer utan om högre organiserade individer, då 
säger psykiatrien att det är ett tecken till begynnande andlig 
desorganisation. Men hur förklaras det? Det förklaras så, att man i 
de allra flesta fall aldrig har drömt det som "slår in"; man tycker att 
man har drömt det, eller också att man har upplevat alldeles detsamma en 
gång förr in i de minsta detaljer. Men min dröm med de mörka blommorna har 
jag uppskriven! Och blommorna själva, de äro ingen hallucination, de stå 
där och dofta och äro levande, och någon har kommit hit med dem.     



Men vem? Det finns ju bara en att gissa på. Skulle hon alltså ha förstått? 
Förstått och gillat och sänt dessa blommor som ett tecken därpå och ett 
tack? Det är ju vansinne, det är omöjligt. Något sådant händer inte, kan 
inte få hända. Det vore alltför förskräckligt. Det vore inte tillständigt. 
Det finns gränser för vad en kvinna får förstå! Är det så, då förstår jag 
ingenting längre, då vill jag inte leka med längre.



Det är ändå vackra blommor. Skall jag ställa dem på mitt skrivbord? Nej. 
De få stå där de stå. Jag vill inte röra vid dem. Jag är rädd för dem. Jag 
är rädd!





34 24 augusti.



Min snuva blev en hel liten influensa. Jag har stängt min dörr för mina 
patienter för att inte smitta ner dem, och håller mig inne. Jag har sänt 
återbud till middagen hos Rubins. Jag kan ingenting göra, inte ens läsa. 
Jag har nyss lagt patiens med en gammal kortlek som jag har kvar efter min 
far. Jag tror att det ligger väl ett dussin gamla kortlekar i lådan till 
det förtjusande mahognyspelbordet, en möbel som ensamt den skulle kunna 
föra mig i fördärvet om jag hade den ringaste lust för spel. Skivan är 
klädd med grönt kläde när man slår upp den, den har avlånga gropar i 
kanten för markerna, och de delikataste inläggningar.

Ja, stort mera lämnade han mig heller inte i arv, min goda far.



Regn och regn... Och det regnar inte vatten, utan smuts. Atmosfären är 
inte grå längre, den är brun. Och när regnet ibland saktar av på en stund, 
ljusnar den till smutsigt gult.



Över patienskorten på mitt bord ligga bladen av en sönderplockad ros. Jag 
vet inte varför jag satt och plockade bladen av den. Kanske för att jag 
kom att tänka på hur vi barn förr i världen brukade stöta rosenblad i en 
mortel och rulla dem till hårda kulor, som vi trädde upp på snören och gav 
mamma till halsband på hennes födelsedag. De luktade så gott, de där 
kulorna. Men efter några dar skrumpnade de ihop som russin och kastades 
bort.



Rosorna-ja, det var nu också en historia. Det första jag såg då jag kom 
ut i salen i morse var ett visitkort som låg på spegelbordet bredvid 
blomglaset: Eva Mertens. Jag förstår ännu i denna stund inte hur jag kunde 
undgå att se det i går. Och hur ända längst bort i andra ändan av helvete 
har den goda söta flickan kunnat falla på den iden att skicka blommor till 
mig ovärdige syndare? Den djupare orsaken kan jag visserligen med 
ansträngande av mitt skarpsinne och med övervinnande av min blygsamhet 
gissa mig till; men anledningen? Förevändningen? Hur jag grubblar kan jag 
inte tänka ut någon annan förklaring än denna: Hon har läst eller hört 
talas om hur jag råkade vara närvarande vid det sorgliga dödsfallet; hon 
antar att jag är djupt uppskakad och har därför velat sända mig detta 
bevis på sin sympati. Hon har handlat plötsligt och impulsivt och så som 
det föll sig naturligt för henne. Det är ett gott hjärta på den flickan. . 
.



Om jag skulle låta henne älska mig? Jag är så ensam. Förra vintern hade 
jag en gråstrimmig katt, men han sprang bort på vårsidan. Jag kommer ihåg 
honom nu, när skenet av den första höstbrasan dansar på den rödflammiga 
mattan: just där framför kakelugnen brukade han 
ligga och spinna. Jag ansträngde mig förgäves att vinna hans tillgivenhet. 
Han lapade min mjölk och värmde sig vid min eld, men hans hjärta förblev 
kallt. Vad blev det av dig, Murre? Du hade dåliga anlag. Jag fruktar att 
du har kommit på dekadans, om du ännu vandrar här på jorden. I natt hörde 
jag en katt skrika på kyrkogården, och jag tyckte alldeles att jag kände 
igen din röst.



Vem var det som sade: "Livet är kort, men timmarna äro långa." Det borde 
ha varit en matematiker som Pascal, men det var visst Fenelon. Synd, att 
det inte var jag.



.



Varför törstade jag efter en handling? Kanske mest för att råda bot på 
ledsnaden. "L'ennui commun å toute creature bien nee", som drottning 
Margot av Navarra uttryckte det. Men det är länge sedan den var ett 
privilegium för "varelser av börd". Att döma av mig själv och några som 
jag känner, ser det ut som om den med stigande upplysning och välstånd 
vore på väg att sprida sig också bland populasen.



Handlingen kom till mig som ett stort underligt moln, sköt en blixt och 
drog förbi. Och ledsnaden blev kvar.



Men det är också ett rent fördömt influensaväder. Dagar som dessa tycker 
jag att det stiger upp gammal liklukt från kyrkogården och tränger in 
genom väggar och fönster. Regnet droppar på fönsterblecket. Jag känner det 
som om det droppade på min hjärna för att urholka den.-Det är något fel 
med min hjärna. Jag vet inte om den är för dålig eller för bra, men den är 
inte som den borde vara. Till gengäld vet jag åtminstone med mig själv att 
jag har hjärtat på rätta stället. Dropp-dropp-dropp. Varför äro de 
två små träden vid Bellmans grav så eländiga och tunna? Jag tror att de 
äro sjuka. Kanske gasförgiftade. Han borde sova under stora susande träd, 
den gamle Karl Mikael. Sova, ja-få vi sova? Riktigt? Den som visste 
det... Det kommer för mig ett par rader ur en berömd dikt:



L'ombre d'un vieux poete erre dans la gouttiere avec la triste voix d'un 
fantome frileux.



"En gammal skalds skugga irrar i takrännan med den sorgsna rösten hos ett 
fruset spöke." Det var tur för Baudelaire att han slapp höra hur det låter 
på svenska. Det är på det hela taget ett förbannat språk vi ha. Orden 
trampa varandra på tårna och knuffa varandra i rännstenen. Och allt blir 
så påtagligt och rått. Inga halvtoner, inga lätta antydningar och mjuka 
övergångar. Ett språk som tycks vara skapat till bruk för den outrotliga 
pöbelvanan att plumpa ut med sanningen i alla väder.



Det mörknar mer och mer: decembermörker i augusti. De svarta rosenbladen 
ha redan skrynklat sig. Men kortlapparna på mitt bord lysa i gälla 
skrattande färger i allt det grå som för att påminna om att de en gång 
blevo uppfunna för att skingra en sjuk och galen furstes svårmod. Men jag 
fasar vid blotta tanken på arbetet att samla ihop dem och vända de aviga 
rätt och blanda dem till en ny patiens, jag kan bara sitta och se på dem 
och lyssna till hur "hjärterknekt och spaderdam viska dystert om sin 
begravda kärlek", som det står i samma sonett.



Le beau valet de cour et la dame de pique causent sinistrement de leurs 
amours defunts.



Jag kunde ha lust att gå upp i det smutsiga gamla rucklet där snett över 
och dricka porter med flickorna. Röka en sur pipa och dra en spader med 
värdin nan och ge henne goda råd för hennes reumatism. Hon var här i 
förra veckan och klagade sin nöd, fet och präktig. Hon hade en tjock 
guldbrosch under isterhakan och betalade en femma kontant. Hon skulle bli 
smickrad av en kontravisit.



Det ringde på tamburdörren. Nu öppnar Kristin... Vad kan det vara? Jag har 
ju sagt till att jag inte tar emot i dag... En detektiv?... Som låtsas 
vara sjuk, uppträder som patient... Kom in du, min gubbe, jag skall nog 
sköta om dig...



Kristin gläntade på dörren och slängde ett brev med svarta kanter på mitt 
bord. Inbjudning att bevista jordfästningen. ..



*



-Min handling, ja... "Vil Monsieur have den Historie paa heroiske Vers, 
saa koster det 8 Skilling . . . "





35 25 augusti.



Jag såg i drömmen gestalter från min ungdom. Jag såg henne som jag kysste 
en midsommarnatt för länge sedan, då jag var ung och icke hade dödat 
någon. Jag såg också andra unga flickor av dem som hörde till vår krets 
den tiden; en som gick och läste det året jag blev student och som alltid 
ville tala med mig om religionen; en annan, som var äldre än jag och som 
gärna stod och viskade med mig i skymningen bakom en jasminhäck i vår 
trädgård. Och en annan, som alltid gjorde narr av mig, men som blev så ond 
och häftig och föll i krampgråt en gång då jag gjorde narr av henne... De 
gingo bleka i en blek skymning, deras ögon stodo vidöppna och förskrämda, 
och de gjorde tecken åt varandra då jag närmade mig. Jag ville tala till 
dem, men de vände sig bort och svarade mig icke. Jag tänkte i 
drömmen: det är helt naturligt, de känna inte igen mig, jag har blivit så 
förändrad. Men på samma gång förstod jag att jag bedrog mig själv, och att 
de mycket väl kände igen mig.



Då jag vaknade, brast jag i gråt.



28 augusti.



I dag var jordfästningen, i Jakobs kyrka.



Jag gick dit: Jag ville se henne. Jag ville se om jag kunde fånga en 
gnista från hennes stjärnögon genom floret. Men hon satt djupt böjd under 
sitt svarta dok och lyfte icke på ögonlocken.



Officianten utgick från Syraks ord: "Från morgon till afton kan mycket 
ändra sig, och Herren kan allting med hast förvandla." Han gäller för att 
vara ett världens barn. Och det är sant att jag ofta har sett hans blanka 
kranium lysa på teatrarnas parkett, och hans vita händer forma sig till 
diskreta applåder. Men han är en framstående andlig vältalare, och han var 
tydligen själv djupt gripen av de gamla orden, som i oöverskådliga 
släktled ha ljudit vid oförmodade dödsfall och hastigt öppnade gravar och 
som ge ett så skakande uttryck åt människobarnens bävan under den okända 
handen som skuggar över deras värld och lika gåtfullt sänder dem dag och 
natt och liv och död. "Stillastående och förblivande är oss icke givet", 
sade prästen. "Det vore oss icke nyttigt, icke möjligt, icke ens 
uthärdligt. Förvandlingens lag är icke blott dödens: den är först och 
främst livets lag. Och likväl stå vi var gång på nytt lika överraskade och 
gripna av rysning inför förvandlingen, när vi se den så plötsligt 
fullbordad och så annorlunda än vi hade tänkt. . . Det borde icke så vara, 
mina bröder. Vi borde tänka: Herren visste att frukten var mogen, fast det 
icke syntes så för oss, och lät den falla i sin hand" . . . Jag kände mina 
ögon fuktas och dolde min rörelse i hatten. Jag glömde i denna stund 
nästan bort vad jag visste om orsaken till att frukten så hastigt 
hade mognat och fallit av... Eller rättare: jag kände att jag i grunden 
icke visste mera därom än någon annan. Jag visste blott litet om de 
närmaste anledningarna och omständigheterna, men bakom dem förlorade sig 
den långa orsakskedjan i dunklet. Jag kände min "handling" som länk i en 
kedja, som våg i en rörelse; en kedja och en rörelse, som hade begynt 
långt före min första tanke och långt före den dag, då min far första 
gången såg med begärelse på min mor. Jag kände nödvändighetens lag: kände 
den rent kroppsligt som en ilning genom märg och ben. Jag kände ingen 
skuld. Det finns ingen skuld. Den rysning jag kände var densamma som jag 
stundom får av mycket stor och allvarsam musik eller mycket ensamma och 
ljusa tankar.



Jag hade inte på åratal varit i en kyrka. Jag mindes hur jag som fjorton, 
femton års pojke hade suttit i dessa samma bänkar och bitit ihop tänderna 
i ursinne mot den feta utspökade skurken vid altaret och tänkt för mig 
själv, att den där humbugen kanske skulle kunna räcka i tjugu, högst 
trettio år ännu. En gång under en lång, tråkig predikan fattade jag det 
beslutet att själv bli präst. Jag tyckte att de präster jag sett och hört 
voro stympare i sitt yrke och att jag skulle kunna göra allt det där 
mycket bättre än de. Jag skulle stiga högt, bli biskop, ärkebiskop. Och 
när jag väl blivit ärkebiskop-då skulle man få höra på roliga 
predikningar! Då skulle det bli folk i Uppsala domkyrka! Men innan prästen 
hunnit till amen var min historia redan slut: jag hade en god vän i skolan 
som jag talade med om allting; jag var kär i en flicka; och så hade jag 
min mor. För att kunna bli biskop måste jag ju ljuga och göra mig till 
också för dessa, och det var omöjligt. Några måste man ha, som man kan 
vara uppriktig mot... Ja, herregud, den tiden, den oskyldiga tiden... Det 
är underligt att sitta och tänka sig tillbaka in i en stämning och en 
tankekrets från länge sedan gångna år. På sådant känner man tidens 
flykt. Förvandlingens lag, som prästen sade (det har han för resten huggit 
ur någon Ibsenpjäs). Det är som att se en gammal fotografi av sig själv. 
Och jag tänkte vidare: hur lång tid kan jag ännu ha kvar att irra omkring 
på måfå i denna gåtornas och drömmarnas och de otydbara fenomenens värld? 
Kanske tjugu år, kanske mer... Vem är jag om tjugu år...? Om jag vid 
sexton år genom något spökeri hade fått se i en syn mitt liv som det är 
nu, hur skulle det ha känts?-Vem är jag om tjugu år, om tio år? Vad 
tänker jag då om mitt liv av i dag? Jag har gått i väntan på erinnyerna i 
dessa dagar. De ha inte kommit. Jag tror inte att det finns några. Men vem 
vet... De göra sig kanske ingen brådska. De tycka kanske att de ha god 
tid. Vem vet vad de kunna göra av mig med åren.-Vem är jag om tio år?



Så fladdrade mina tankar som spräckliga fjärilar, medan ceremonien led mot 
sitt slut. Kyrkans portar slogos upp, man trängdes mot utgången under 
klockornas dån, kistan vacklade och gungade som ett skepp i portvalvet, 
och en frisk höstvind slog emot mig. Ute var det en gråblandad himmel och 
en tunn blek sol. Jag kände mig själv litet gråblandad och tunn och blek, 
som man blir av att sitta länge inklämd i en kyrka, i synnerhet när det är 
begravning eller nattvardsgång. Jag gick till badhuset vid Malmtorgsgatan 
för att få en finsk bastu.



Då jag hade klätt av mig och kom in i bastun hörde jag en välkänd röst:



-Här är varmt och gott som i ett litet avdelningskontor av helvete. 
Stina! Borstning om tre minuter!



Det var Markel. Han satt uppkrupen på en hylla tätt under taket och dolde 
ofullständigt sina avgnagda kotor bakom ett färskt Aftonblad.



-Titta inte på mig, sade han då han fick se mig. Präster och murvlar 
skall man inte se nakna, säger predikaren.

Jag virade en våt handduk om huvudet och 
sträckte ut mig på en lave.



-Apropå präster, fortfor han, så ser jag att pastor Gregorius begrovs i 
dag. Du var kanske i kyrkan?



-Ja, jag kommer just därifrån.



-Jag hade vakten på tidningen när underrättelsen om dödsfallet kom. 
Mannen, som kom med notisen, hade gjort en lång sensationshistoria och 
blandat in ditt namn. Det tyckte jag var onödigt. Jag vet att du inte bryr 
dig så mycket om reklam. Jag gjorde om alltsammans och strök det mesta. 
Som du vet representerar vår tidning den upplysta opinionen och gör inte 
så stor affär av att en präst får slag. Men några vackra ord måste i alla 
fall sägas, och det gjorde mig ju alltid litet besvär... "Sympatisk" gav 
sig ju självt, men det räckte ju inte. Så kom jag att tänka på att han 
troligtvis hade fetthjärta eller någonting i den vägen, eftersom han dog 
av slag, och så hade jag karakteristiken färdig: en sympatisk och 
vidhjärtad personlighet.



-Käre vän, sade jag, du har en vacker livsuppgift.



-Ja, den skall du inte skratta åt! svarade han. Jag skall säga dig en 
sak: det finns tre slags människor- tänkare, murvlar och boskap. Till 
murvlarna räknar jag visserligen i hemlighet de allra flesta som kallas 
tänkare och diktare, och de flesta murvlar höra till boskapen, men det hör 
inte hit. Tänkarnas sak är att skaffa rätt på sanningen. Men det finns en 
hemlighet med sanningen, som eget nog är mycket litet känd, fast jag 
tycker att den borde ligga i öppen dag-det är den, att det är med 
sanningen som med solen: dess värde för oss beror uteslutande på den rätta 
distansen. Om tänkarna finge hållas, skulle de styra vårt klot rakt in i 
solen och bränna oss till aska. Det kan knappt förvåna att deras 
verksamhet tidtals gör boskapen ängslig, så att den ropar: släck solen, 
släck för satan släck! Vi murvlar ha till uppgift att bevara den 
rätta och nyttiga distansen till sanningen. En riktigt god murve!-det 
finns inte många!-förstår med tänkaren och känner med boskapen. Det är 
vår sak att skydda tänkarna mot boskapens raseri och boskapen mot alltför 
starka sanningsdoser. Men jag medger gärna att den senare uppgiften är den 
lättare och den som vi i vardagslag fyller bäst, och jag medger också att 
vi däri ha en värdefull hjälp av en mängd oäkta tänkare och klokare 
boskap...



-Kära Markel, svarade jag, du talar visa ord, och oaktat jag har en svag 
misstanke om att du varken räknar mig till tänkarna eller murvlarna utan 
till den tredje sorten, skulle det vara mig ett verkligt nöje att äta 
middag med dig. Den där olycksdagen då jag träffade prästen i 
vattenbutiken hade jag nyss förut sprungit och sökt dig överallt i just 
den avsikten. Kan du slå dig lös i dag? Så kör vi ut till Hasselbacken . . 
. ?



-En utmärkt ide, svarade Markel. En ide som ensamt den ställer dig i 
tänkarnas rangklass. Det finns tänkare som ha den finessen att dölja sig 
bland boskapen. Det är den allra gentilaste sorten, och jag har alltid 
räknat dig dit. Hur dags? Så, klockan sex, det är utmärkt.



Jag gick hem för att befria mig från de svarta byxorna och den vita 
halsduken. Hemma väntade mig en angenäm överraskning: min nya mörkgrå 
redingotkostym, som jag beställde i förra veckan, var färdig och 
hemskickad. En bla, vitprickig väst hör också till. Det är svårt att 
åstadkomma en riktigare dräkt för en Hasselbacksmiddag en vacker 
sensommardag. Men jag var litet orolig för Markels apparition. Han är 
nämligen alldeles oberäknelig i det fallet, den ena dagen kan han vara 
kostymerad till diplomat och den andra dagen till slusk-han känner ju 
alla människor och är van att röra sig i offentligheten som hemma i sina 
rum. Min oro berodde varken på fåfänga eller människofruktan: jag är en 
känd man, jag har min position, och jag kan äta middag på 
Hasselbacken med en droskkusk om det roar mig; och vad Markel beträffar 
känner jag mig alltid hedrad av hans sällskap utan att tänka på hans 
kläder. Men det sårar mitt skönhetssinne att se en vårdslös dräkt vid ett 
fint dukat bord på en elegant restaurang. Det kan ta bort mer än halva 
nöjet för mig. Det finns storgubbar som tycka om att stryka under sin 
storhet genom att gå klädda som lumpsamlare: sådant är oanständigt.



Jag hade stämt möte med Markel vid Tornbergs klocka. Jag kände mig lätt 
och fri, föryngrad, förnyad, liksom tillfrisknad från en sjukdom. Den 
friska höstluften tycktes mig kryddad med en doft från ungdomsåren. Kanske 
det kom av cigarretten som jag rökte. Jag hade fått fatt i en sort som jag 
var förtjust i förr i världen men som jag inte har rökt på många år... Jag 
fann Markel vid ett pärlande humör, med en halsduk som liknade ett 
fjälligt grönt ormskinn, och i det hela taget riggad så att konung Salomo 
i all sin härlighet inte var på långt när så chic som han. Vi satte oss 
upp i en droska, kusken skyldrade med piskan, slog en klatsch för att 
stimulera sig själv och hästen och körde i väg.



Jag hade bett Markel att pr telefon försäkra oss om ett bord vid 
verandaräcket, han har nämligen mera auktoritet på stället än jag. Vi 
fördrevo tiden med en akvavit, ett par sardiner och några salta oliver, 
medan vi gjorde upp programmet: Potage å la chasseur, sjötungsfilet, 
vaktel, frukt. Chablis; Mumm extra dry; Manzanilla.



-Du kom inte ut till Rubins i torsdags? frågade Markel. Värdinnan saknade 
dig mycket. Hon säger att du har ett så trevligt sätt att tiga på.



-Jag var förkyld. Alldeles omöjlig. Satt hemma och lade patiens hela 
förmiddagen, och när det blev middagstid gick jag till sängs. Vad var det 
för folk där?



-Ett helt menageri. Birck bland andra. Han har lyckats bli av med 
sin binnikemask. Rubin berättade hur det gick till: Birck fattade för en 
tid sedan det högtidliga beslutet att ge fan i sitt ämbetsverk och ägna 
sig uteslutande åt litteraturen. Och när binnikemasken fick nys om den 
saken, fattade det kloka djuret också sitt beslut och begav sig av till en 
annan marknad.



-Nå, tänker han göra allvar av beslutet? Jag menar Birck?



-Inte. Han nöjer sig med det redan vunna resultatet och stannar kvar i 
tullen. Och nu vill han försöka göra troligt att det bara var en 
krigslist.. .



Jag tyckte mig se Klas Reckes ansikte skymta fram vid ett bord långt 
borta. Det var verkligen han. Han var i partie carre'e med en annan herre 
och två damer. Jag kände ingen av dem.



-Vilka är det Recke sitter med därborta? frågade jag Markel.



Han vände sig om men kunde inte få ögonen varken på Recke eller hans 
sällskap. Sorlet steg runt om oss i tävlan med orkestern, som intonerade 
Boulangermarschen. Markel mörknade. Han är lidelsefull dreyfusard och såg 
i detta musiknummer en antidreyfusistisk demonstration, tillställd av 
något löjtnantskotteri.



-Klas Recke? återtog han. Jag ser honom inte. Men han är väl ute och 
gycklar med sina blivande släktingar. Han seglar snart i hamnen, tänker 
jag. En



flicka med pengar har kastat sina för resten mycket vackra ögon på honom. 
Men apropå vackra ögon, så hade jag en ung fröken Mertens till bords vid 
midda



gen hos Rubins. En rar flicka, rent förtjusande. Jag har aldrig träffat 
henne där förr. Jag minns inte hur det föll sig, men jag råkade nämna dig, 
och så snart hon fatt klart för sig att vi voro goda vänner, talade hon 
bara om dig hela tiden och frågade mig om allt möjligt som jag inte kunde 
svara pa... Sa med ens tvärtystnade hon och blev röd i örsnibbarna. 
Jag kan inte förstå annat än att hon är kär i dig.



-Du är litet hastig i dina slutsatser, insköt jag.



Men jag tänkte på vad han hade sagt om Recke. Jag visste inte vad jag 
skulle tro: Markel pratar så mycket som det inte är nagot i. Han har nu en 
gång den svagheten. Och jag ville inte fråga. Men han talade alltjämt om 
fröken Mertens, och talade så varmt att jag fann mig föranledd att skämta:



-Du är tydligen kär i henne själv, det bränner ju genom västen! Tag 
henne, kära Markel, jag blir ingen farlig rival. Mig slår du lätt ur 
brädet.



Han skakade på huvudet. Han var allvarlig och blek.



-Jag är ur leken, svarade han.



Jag sade ingenting, och det blev tyst. Kyparen serverade champagnen med en 
tempeltjänares allvar. Musiken började förspelet till Lohengrin. Den 
gångna dagens skyar hade drivit undan och lagrat sig i rosiga strimmor vid 
horisonten, men däruppe hade rymden blånat till ett djupt oändligt blått, 
blått som denna underbara blå musik. Jag lyssnade till den och glömde mig 
själv. Den sista tidens tankar och grubbel och den handling som den mynnat 
ut i tycktes mig flyta långt bort i det blå som något redan borta och 
redan overkligt, något avsöndrat och frånskilt som aldrig skulle bekymra 
mig mer. Jag kände att jag aldrig skulle komma att vilja eller kunna göra 
något sådant mer. Var det alltså en villfarelse? Jag hade ju dock handlat 
efter bästa förstånd. Jag hade vägt och prövat, för och mot. Jag hade gått 
till botten med saken. Var det en villfarelse? Det fick vara detsamma. I 
orkestern bröt just nu det hemlighetsfulla ledmotivet igenom: "Du skall 
icke fråga!" Och jag tyckte mig i denna mystiska tonserie och dessa fyra 
ord läsa en plötslig uppenbarelse av en urgammal och hemlig visdom. "Du 
skall icke fråga!" Icke gå till botten med tingen: då går du själv till 
botten. Icke söka efter sanningen du finner den icke och förlorar 
dig själv. "Du skall icke fråga!" Den sanningsmängd, som är dig tjänlig, 
får du till skänks; den är blandad med villfarelse och lögn, men det är 
för din hälsas skull, oblandad skulle den bränna dina inälvor. Försök inte 
att rensa bort lögner ur din själ, det följer sa mycket med som du inte 
har tänkt pa, du tappar bort dig själv och allt som är dig kärt. "Du skall 
icke fråga!"



-När man vill ha anslag till operan av riksdagen, sade Markel, måste man 
plugga i den att musiken har ett "förädlande inflytande". Jag skrev själv 
något liknande nonsens i en ledare häromåret. Det är för resten ett slags 
sanning, fast uttryckt i en för vara lagstiftare fattbar översättning. På 
originalspråket skulle det heta: musiken eggar och styrker; den stegrar 
och bekräftar. Den bekräftar den fromme i hans menlöshet, krigaren i hans 
mod, den utsvävande i hans laster. Biskop Ambrosius förbjöd kromatiska 
gångar i kyrkomusiken, emedan de efter hans personliga erfarenhet väckte 
okyska föreställningar. På 1730-talet fanns det en pastor i Halle, som i 
Händels musik såg en tydlig bekräftelse på augsburgiska bekännelsen. Jag 
har boken. Och en god wagnerian bygger upp en hel livsåskådning på ett 
motiv ur Parsifal.



Vi hade kommit till kaffet. Jag räckte Markel mitt cigarrfodral. Han tog 
en cigarr och betraktade den uppmärksamt.



-Den här cigarren har en allvarlig uppsyn, sade han. Den är bestämt 
riktig. Jag var eljest litet orolig för cigarrfrågan. Som läkare vet du 
nog att de goda cigarrerna äro de giftigaste. Därför var jag ängslig för 
att du skulle ge mig någon förbannad smörja.



-Käre vän, svarade jag, ur hygienisk synpunkt är hela den här middagen 
ett hån mot förnuftet. Och vad cigarren beträffar, sa tillhör den den 
esoteriska riktningen inom tobaksindustrien. Den vänder sig till de 
utvalda.



Publiken hade glesnat omkring oss, det elektriska 
ljuset skruvades upp, och det började skymma 
därute.



-Jo, sade Markel plötsligt, nu ser jag Recke. Jag ser honom i spegeln. 
Och han är mycket riktigt i sällskap med den dam som jag gissade. De 
andra i sällskapet känner jag inte.



-Nå, och vem är hon?



-Fröken Lewinson, dotter till fondmäklaren som dog häromåret... Hon har 
en halv million.



-Och du tror att han tänker gifta sig för pengar . . . ?



-För all del, visst inte. Klas Recke är en fin man. Du kan vara lugn för 
att han sköter om att han först blir lidelsefullt förälskad i henne, och 
sedan gifter han sig av kärlek. Det där kommer han att göra så bra, att 
pengarna nästan bli en överraskning för honom.



-Känner du henne?



-Jag har träffat henne ett par gånger. Hon ser mycket bra ut. Näsbenet är 
bara litet för skarpt, och förståndet för resten också. En ung dam som med 
omutlig rättrådighet skiftar sol och vind mellan Spencer och Nietzsche och 
säger "där och där har den rätt, men där och där har den andra träffat 
pricken" -hon inger mig en viss oro, men inte av den rätta sorten. .. Vad 
var det du sa?



Jag hade inte sagt någonting. Jag satt i tankar, och mina läppar hade 
kanske rört sig med tankarna, jag hade kanske mumlat något för mig själv 
utan att veta det.. . Jag såg henne för mig, henne som jag ständigt tänker 
på. Jag såg henne gå av och an i skymningen på en tom gata och vänta på 
någon som icke kom. Och jag mumlade för mig själv:-Kära, det här är ditt 
eget. Det här måste du gå igenom själv. Här kan jag inte hjälpa dig, och 
om jag också kunde så ville jag inte. Här måste du vara stark. Och jag 
tänkte vidare: Det är gott att du är fri och din egen nu. Så kommer du 
lättare igenom det.

-Nej, Glas, det här går inte längre, sade Markel bekymrad. Hur 
länge tänker du att vi skall sitta här utan en droppe visky?



Jag ringde på kyparen och beställde visky och ett par filtar, ty det 
började bli kallt. Recke bröt upp med sitt sällskap och passerade vårt 
bord utan att se oss. Han såg över huvud taget ingenting. Han gick med den 
snörräta gången hos en man som tagit fast sikte på ett mål. En stol stod 
litet i vägen, han såg den inte och stötte omkull den. Det hade blivit 
tomt omkring oss. Det susade höstligt i träden. Skymningen grånade och 
tätnade. Och draperade i våra filtar som i röda mantlar sutto vi länge 
kvar och talade om både låga och upphöjda ting, och Markel sade saker som 
voro alltför sanna att kunna fästas med skrifttecken på ett papper, och 
som jag har glömt.





36 27 augusti.



Åter en dag som gått, och det är natt igen och jag sitter vid mitt 
fönster.



Du ensamma, du kära!



Vet du det redan? Lider du? Stirrar du med vakna ögon i natten? Vrider du 
dig i ångest i din bädd?



Gråter du? Eller har du inga tårar mer?



Men han kanske narrar henne i det längsta. Han är hänsynsfull. Han tar 
hänsyn till att hon har sorg efter sin man. Han har inte låtit henne ana 
något än. Hon sover gott och vet om ingenting.



Kära, du måste vara stark när det kommer. Du måste komma över det. Du 
skall se att livet ännu har mycket för dig.



Du skall vara stark.



37 4 september.



Dagarna komma och gå, och den ena är den andra lik.



Och osedligheten, den florerar fortfarande, kan jag märka. I dag var det 
för ombytes skull en mansperson, som ville att jag skulle hjälpa hans 
fästmö ur knipan. Han talade om gamla minnen och rektor Snuffe i 
Ladugårdslandet.



Jag var obeveklig. Jag läste upp min läkared för honom. Den imponerade på 
honom till den grad att han bjöd mig två hundra kronor kontant och en 
växel på samma belopp jämte obrottslig vänskap för livet. Det var nästan 
rörande; han såg ut att ha det smått.



Jag körde ut honom.





38 7 september.



Från mörker till mörker.



Liv, jag förstår dig inte. Jag känner ibland en andlig yrsel, som viskar 
och varnar och mumlar om att jag har gått vilse. Jag kände så helt nyss. 
Då tog jag fram mitt rättegångsprotokoll: de dagboksblad, där jag höll 
förhör med de båda rösterna i mitt inre: den som ville och den som icke 
ville. Jag läste det om och om igen, och jag kunde inte finna annat än att 
den rösten, som jag till sist lydde, var den som hade rätta klangen, och 
att det var den andra som var ihålig. Den andra rösten var kanske den 
klokaste, men jag skulle ha mist den sista aktningen för mig själv om jag 
lytt den.

Och ändå-ändå-



Jag har börjat drömma om prästen. Det var ju att förutse, och just därför 
förvånar det mig. Jag hade tänkt att jag skulle slippa ifrån det just 
därför att jag hade förutsett det.



*



Jag förstår att konung Herodes icke tyckte om sådana profeter som gingo 
omkring och uppväckte döda. Han högaktade dem i övrigt, men denna gren av 
deras verksamhet ogillade han...



*



Liv, jag förstår dig inte. Men jag säger inte att det är ditt fel. Jag 
håller det för mera troligt att jag är en vanartig son än att du är en 
ovärdig mor.



Och det har till sist börjat gå upp för mig som en aning-: det är kanske 
icke meningen att man skall förstå livet. Allt detta raseri att förklara 
och förstå, all denna sanningsjakt är kanske en avväg. Vi välsigna solen, 
därför att vi leva just på det avstånd ifrån den som är oss nyttigt. Några 
millioner mil närmare eller längre bort, och vi skulle förbrinna eller 
förfrysa. Om det nu vore med sanningen som med solen?



Den gamla finska myten säger: den som ser guds ansikte måste dö.



Och Ödipus. Han löste sfinxens gåta och blev den eländigaste bland 
människor.



Icke gissa gåtor! Icke fråga! Icke tänka! Tanken är en syra som fräter. Du 
tänker i början, att den blott skall fräta på det som är murket och sjukt 
och som skall bort. Men tanken tänker inte så: den fräter blint. Den 
börjar med det rov som du helst och gladast kastar åt honom, men du skall 
inte tro att det mättar honom. Han slutar inte förrän han gnagt sönder det 
sista du har kärt.

Jag borde kanske inte ha tänkt så mycket; jag borde hellre ha 
fortsatt mina studier. "Vetenskaperna äro nyttiga därigenom att de hindra 
människan från att tänka." Det är en vetenskapsman, som har sagt det. Jag 
borde kanske också ha levat livet, som det heter, eller "levat lusen", som 
det också heter: Jag borde ha åkt skidor och sparkat fotboll och levat 
friskt och muntert med kvinnor och vänner. Jag borde ha gift mig och satt 
barn i världen: borde ha gjort mig plikter. Sådant blir hållhakar och 
stöd. Det är kanske också dumt, att jag inte har kastat mig i politiken 
och uppträtt på valmöten. Också fosterlandet har krav på oss. Nå, det kan 
jag kanske hinna med ännu . . .



Första budet: du skall icke förstå för mycket.



Men den som förstår det budet, han-har redan förstått för mycket.



Jag yrar, det går i cirkel för mig.



Från mörker till mörker.





39 9 september.



Jag ser henne aldrig.



Ofta går jag ett slag ut på Skeppsholmen, bara därför att det var där jag 
talade med henne sist. I kväll stod jag på höjden vid kyrkan och såg solen 
gå ner. Det slog mig hur vackert Stockholm är. Jag har inte tänkt mycket 
på det förr. Det står jämt i tidningarna att Stockholm är vackert, därför 
fäster man sig inte vid det.





40 20 september.



På middagen hos fru P. i dag talades det om Reckes förestående förlovning 
som om en känd sak.



. . . Jag blir allt omöjligare i sällskap. Jag glömmer att svara när 
man talar till mig. Ofta hör jag det inte. Jag undrar om min hörsel börjar 
bli försvagad?



Och så dessa masker! De gå med mask allesammans. Till på köpet är det 
deras största förtjänst. Jag skulle inte vilja se dem utan. Ja, inte 
heller själv visa mig utan! Inte för dem!



För vem då?



Jag gick därifrån så tidigt jag kunde. Jag gick och frös på hemvägen; det 
har plötsligt blivit kalla nätter. Jag tror att det blir en kall vinter.



Jag gick och tänkte på henne. Jag mindes första gången hon kom till mig 
och bad om min hjälp. Hur hon plötsligt blottade sig och röjde sin 
hemlighet utan att det alls behövdes. Hur varmt hennes kind brann den 
gången! Jag minns att jag sade: sådant skall man hålla hemligt. Och hon: 
Jag ville säga det. Jag ville att ni skulle veta vem jag är.-Om jag nu 
skulle gå till henne med min nöd liksom hon kom till mig? Gå till henne 
och säga: jag härdar inte ut att ensam veta vem jag är, att gå med mask, 
ständigt för alla! En måste jag blotta mig för; en måste veta vem jag är . 
. .



Å, vi skulle bara bli vansinniga bägge.



Jag drev på måfå genom gatorna. Jag kom till huset där hon bor. Det lyste 
i ett av hennes fönster. Det var ingen rullgardin nerfälld; hon behöver 
ingen, det är stora obebyggda tomter med brädgårdar och sådant på andra 
sidan gatan, ingen kan se in. Jag såg heller ingenting, ingen mörk 
gestalt, ingen arm eller hand som rördes, bara gult lampsken på 
muslinsgardinen. Jag tänkte: vad gör hon nu, vad sysslar hon med? Läser i 
en bok, eller sitter med huvudet i händerna och tänker, eller reder sitt 
hår för natten... Å, om jag vore där, om jag fick vara där hos henne. .. 
Ligga där och se på henne och vänta, medan hon reder sitt hår framför 
spegeln och långsamt löser upp sina kläder... Men inte som en början, en 
första gång, utan som ett led i en lång, god vana. Allt, som har en 
början, har också ett slut. Det skulle varken få 
ha början eller slut.



Jag vet inte hur länge jag stod där orörlig som en bildstod. En vattrad 
skyhimmel, svagt genomskimrad av månsken, rörde sig över mitt huvud 
långsamt som ett fjärran landskap. Jag frös. Gatan låg tom. Jag såg en 
nattvandrerska komma fram ur mörkret och närma sig. Kommen halvt förbi 
mig, stannade hon, vände sig om och såg på mig, med hungriga ögon. Jag 
skakade på huvudet: då gick hon och blev borta i mörkret.



Plötsligt hörde jag en nyckel rassla i låset till porten, den öppnades och 
en mörk gestalt gled ut. . . Var det verkligen hon...? Som går ut mitt i 
natten, och utan att ha släckt sin lampa...? Vad är detta? Jag tyckte att 
hjärtat stannade i mig. Jag ville se vart hon gick. Jag gick långsamt 
efter.



Hon gick bara till brevlådan i hörnet, kastade ner ett brev och skyndade 
sig fort tillbaka. Jag såg hennes ansikte under en lykta: det var blekt 
som lärft.



Jag vet inte om hon såg mig.



*



Aldrig blir hon min; aldrig. Jag gjorde aldrig hennes kind röd, och det 
var inte jag som hade gjort den så kritblek nu. Och aldrig skall hon med 
ångest i hjärtat ila över gatan om natten med ett brev till mig.



Mig gick livet förbi.





41 7 oktober.



Hösten härjar mina träd. Kastanjen utanför fönstret är redan naken och 
svart. Molnen fara i tunga skockar över taken, och jag ser aldrig solen.



Jag har skaffat mig nya gardiner i mitt arbetsrum: helt vita. Då jag 
vaknade i morse trodde jag först att det hade snöat; det var 
alldeles samma dager i rummet som när den första snön har kommit. Jag 
tyckte jag kände lukten av nyfallen snö.



Och snart kommer den, snön. Man känner den i luften.



Den skall vara välkommen. Låt den komma. Låt den falla.