Hjalmar Söderberg Förvillelser

1 Kapitel 1.

En ung herre i mörkblå vårrock och röda handskar 
kom ut ur en butik vid Arsenalsgatan. Handskarna voro alldeles nya, 
han hade just köpt dem i butiken.



Han var helt ung, knappast tjugu år.



Det var en av de sista dagarna i april, en orolig dag med hafsblå himmel 
och stora seglande molnflockar, en nyckfullt leende dag med sol och mulet 
i hastig växling och med skarpa vindilar österifrån, från skären, från 
havet. Klockorna i Jakob sjöngo och dånade, det var en gammal diktare som 
begrovs.



-Se Tomas, god dag, i nya röda handskar... Jag gratulerar dig till din 
medikofil, jag såg det i tidningen i går. Vad har du haft för dig på sista 
tiden, jag har inte sett dig på flera dar...



Det var Johannes Hall, en högväxt, mörklagd ung man, sex eller sju år 
äldre än Tomas Weber. Han hade icke någon egentlig sysselsättning, men det 
behövde han heller icke, ty han hade för en tid sedan helt oförmodat fått 
ett rätt betydligt arv.
-Jo, jag sökte dig både i går och i 
förrgår, men du var inte hemma, som vanligt... Kom nu, så gå vi ner på 
Oriental och fira min examen med en flaska rhenvin.



-Ja, varför inte...



Gatorna vimlade av människor. Det var en av de första vårdagarna, ty våren 
hade kommit sent. Vid vartannat steg mötte man en svartmuskig och 
godmodigt leende ballongförsäljare med sitt färglysande knippe av 
gummiblåsor, fyllda med gas. Mitt på trottOaren vid Karl XII :s torg stod 
en grupp av gapande barn och halvvuxna gossar med näsorna i vädret och 
ögonen riktade mot en röd prick i den blå rymden - en lösskuren ballong, 
som seglade bort över taken.



Tomas gick och smålog för sig själv.



-Du ser upprymd ut i dag, anmärkte Hall, har det hänt dig något ?



-Nej, jo... Jag såg en flicka nyss, i handsk



butiken därborta... Hon hade så rädda, rödbruna ögon.



-Jaså hon, ja hon är mycket bra. Jag har också köpt handskar där ett par 
gånger. Båda gångerna blev jag kär i henne och föresatte mig att göra 
någonting åt saken, men sedan glömde jag bort det.



De hade kommit ut på Blasieholmshamnen. Skargårdsbåtarna vid kajen hade 
röda färgklattar, som lyste i solen. Strömmen låg bred och blå och tom; 
sjöfarten hade ännu icke kommit riktigt i gång för året.



-Hur gammal tror du att hon är?



-Jag vet inte. Tjuguett, tjugutvå år.



Det var tomt på kafé Oriental. Som bleka skuggor gledo uppassarna av och 
an i korridorernas skymning.



Hall kastade sig halvliggande på en av de breda, låga sofforna, vilkas 
brokiga österländska vävnader gåvo rummen deras prägel av haremsgemak. 
Tomas Weber tog plats i en karmstol av flätad halm.



Solljuset strömmande in i en bred, guldgul flod genom fönstrets 
mångfärgade glas med dess gula liljor och röda tulpaner.



Tystnaden drömde under taklisternas arabesker.



-Har du något att röka? frågade Tomas.



Hall tog upp sitt cigarrettfodral.



Vinet kom in. Man såg på vippningen av kyparens frackskört, att det var 
någonting mycket dyrt. Tomas hade fått en del pengar av sin far med 
anledning av sin examen, och han hade ingen högre önskan än att göra slut 
pa dem.



Tomas Weber hade ett öppet ansikte med blå ögon och ljusbrunt, 
bakåtstruket hår. Den rätt stora och likväl fint skurna munnen uttryckte 
ett kraftigt begär att taga för sig av vad livet kunde bjuda. Han var 
spensligt byggd och något under medellängd.
-Vet du vad, Hall - 
jag träffade Märta Brehm i går afton, hos Mortimers. Vi talade med 
varandra nästan hela kvällen om något som jag nu har glömt. Hur kan man 
glömma något sådant ? Hon hade en vit ros i bröstet.



Hall smålog.



-Så, är hon ännu din stora passion? Det har hon nu varit i nära ett halvt 
år.



-Ja, och jag är rädd att hon kommer att vara det ända till årets slut.



Hall nickade tankspritt gillande. Han hade ett gråhyat, något ärrigt 
ansikte med en smal, mörk mustasch, och han såg flera år äldre ut än han 
var. Näsan var skarp, och de stora bruna ögonen hade en flackande blick.



-Jag hoppas att jag får henne till bords vid Arvidsons middag i nästa 
vecka, fortsatte Tomas. Du kommer väl också med?



-Jag tror det.



Hall hade blivit införd i konsul Arvidsons hus av konsulns äldste son, med 
vilken han var nära vän. Eljest hade han föga familjeförbindelser i 
Stockholm. Han var född i Bryssel av en svensk dam, som efter ett par år 
återvände till Sverige, sedan hon först inackorderat barnet hos en 
välbärgad hantverkare och hans hustru, som var född svenska. Vid tolv års 
ålder rymde han från sina fosterföräldrar, och på många år var det ingen 
som visste hur, var eller om han levde. Slutligen återfann man honom 
oförmodat som skådespelare vid en liten svensk landsortstrupp, och 
ett par år senare dog modern efter att först ha testamenterat honom sin 
förmögenhet.



Han hade fått många vänner och syntes överallt. När Tomas frågade honom, 
vad han fördrev sin tid med, brukade han svara:



-Jag skriver på ett drama. När det blir färdigt en gång, skall jag hyra 
ett band och resa omkring och spela det.



En ruta stod öppen. Den salta vårluften spelade in och spände ut röken 
från cigarretterna till ett luftigt nät, vars slingrande och sköra maskor 
lyste i solstrimman med nästan kejsarblå färg. Därute glittrade det över 
vågskvalpet på Strömmen, så att det nästan gjorde ont i ögonen.



Rhenvinet tindrade i glasen.



-Det är sant, inföll Hall, du kan gärna gå med på operan i kväll. Jag 
köpte ett par biljetter åt mig och Jean Arvidson, men han blev hindrad. 
Går du med?



-Ja gärna.



-Nå, det var bra.



Hall tömde sitt glas långsamt och fyllde det på nytt. Med ens reste han 
sig hastigt.



-Jag tror att jag är tvungen att gå nu, jag skall träffa en bekant 
klockan tre. Nå, vi träffas i kväll alltså . . .



-Ja, du är väl hemma vid sjutiden, jag kommer upp till 
dig.
Tomas blev sittande en god stund ännu, 
tung i huvudet av vårluften och av vinet. Han hade ånyo kommit att tänka 
på den unga flickan i handskbutiken. Medan hon hjälpte honom att draga på 
handskarna, hade hon ett par gånger betraktat honom förstulet, då hon 
trodde att han icke märkte det.



Klockorna i Jakob sjöngo och dånade alltjämt. Från Operabyggnaden ljödo 
hammarslag och grundläggarsång. Tomas drev omkring i människoströmmen, 
sorglös och utan mål.



På Fredsgatan köpte han en knippa violer av en liten nigande och leende 
flicka. Därefter gick han in till Holländaren och köpte en stor, 
mahognybrull cigarr.



Vart han vände sig såg han bekanta ansikten; alla människor voro ute. Om 
han ända kunde möta Märta Brehm... Naturligtvis måste ocksa hon



vara ute en sådan dag som denna, det var ju omöjligt att sitta inne. Vart 
skulle han gå för att träffa henne? Gatorna voro tomma, när icke hon gick 
fram över dem.



Och så erinrade han sig med ens, att hon nu troligen hade någon ny 
vårdräkt, som han ännu icke sett. Han kanske redan hade mött henne och 
icke känt igen henne...



Vid Röda bodarna mötte han sin far i ivrigt samtal med en liberal 
politiker. Professor Weber besvarade tankspritt sin sons hälsning 
med samma artighet som om han varit en främmande herre.



Ute på Mälaren gick sjön grön och vit. En ros- lagsskuta med lappade segel 
styrde för full medvind ut ur hamnen. I aktern satt skepparen grensle över 
rorkulten och styrde med bakdelen.



Tomas ämnade just gå upp till Karolinska institutet för att träffa Gustav 
Wannberg, den av hans studiekamrater, med vilken han oftast sällskapade, 
för att underrätta honom om att han var upptagen på aftonen, då han 
oförmodat stötte på honom i viadukten under järnvägen. Wannberg var ett 
par år äldre än Tomas och hade huvudet fullt av allmänmänskliga intressen. 
Han var denna dag vid ett mörkt lynne i anledning av den vändning 
valstriden i Belgien hade tagit. Tomas följde honom uppåt Vasagatan. I 
hörnet av Kungsgatan skildes de; Wannberg åt sina middagar i ett pensionat 
i närheten.



Tomas stod kvar ett ögonblick och betraktade Vasagatans egendomliga 
fondtapet med engelska kyrkan, en liten konstfärdigt arbetad leksakskyrka 
av blekröd sandsten. Tätt bakom kyrkan reser sig ett jättestort brandgult 
hus med blå rullgardiner för fönsterna och randat liksom i samma plan av 
sex mörka, smala popplar. Det hela liknar en vävnad utan perspektiv, en 
flat kuliss, uppställd på lek tvärs över gatan, och med det sällsamma 
japonaiserie i färger och konturer, som genom sin släktskap med 
bilderbokens naivt färglagda träsnitt tidigt 
frestar barnets inbillning, när det vid sin moders hand gör de första 
vandringarna på fädernestadens gator, och som någon gång efter många år 
går igen i dess drömmar om natten.



En spårvagn förde honom tillbaka till stadens centrum.



Middagstimmens ström av promenerande svällde ut över gator och torg. Tomas 
stannade tveksam utanför fönstret till den handskbutik, som han hade 
besökt ett par timmar tidigare. Om han skulle köpa ännu ett par handskar? 
De gå ju alltid åt så småningom.



Han mottog knuff på knuff av brådskande människor, som längtade efter sin 
middag, och för vilka han stod i vägen. Han beredde sig just att stiga in, 
då i samma ögonblick kungen gick förbi i sällskap med general Kurck och 
överhovjägmästaren. Vårsolen glittrade och lekte i hans skägg. Tomas 
tryckte sig vördnadsfullt tätt intill väggen med hatten i hand och steg 
därefter in i butiken.



Butiken stod tom. Det var skumt därinne, och Tomas var bländad av 
soldagern från gatan. En äldre dam stack fram huvudet bakom en grön gardin 
och ropade därefter dämpat åt ett inre rum:



-Ellen! Kommer Ellen?



Den unga flickan kom raskt ut.



-Jag skall be om ett par röda handskar, n:r 8.



Hon kände tydligen genast igen honom. Hennes ansikte uttryckte först 
förvåning; därefter rodnade hon skarpt.
Hon var tämligen kraftigt 
byggd, men hade spensliga armar och smal hals. Håret var tjockt, 
glänsande, mörkt; de rödbruna ögonen hade en skygg blick. Hon var icke 
synnerligt väl klädd. På vänstra sidan av halsen hade hon en fin rispa, 
som om en kattunge nyss hade rivit henne. En liten ljusröd bloddroppe 
sipprade långsamt fram.


 2 Kapitel 2.

Tomas drack som vanligt kaffe i sitt rum efter middagen. 
Till kaffet rökte han sin holländska cigarr. Hans rum var tämligen litet 
och möblerat med några av de nötta och gammalmodiga möblerna från de 
första åren av hans föräldrars äktenskap. Fönstret låg mot väster, och 
solen föll rätt in i rummet; den led mot nedgång och hade redan en 
kopparsprängd skiftning. På den motsatta väggen rörde sig skuggan av en 
långsamt svängande skorstensflöjel från taket mitt emot.



Modern gick omkring och ordnade något ute i matsalen. Ett par minuter blev 
hon stående i dörren till Tomas rum och betraktade honom med sin ljusa 
blick.



-Kommer du hem efter teatern i kväll, Tomas?



-Jag vet inte. Det kan hända att vi går ut och äter något.



Det blev ett ögonblicks skymning i rummet. Ett tjockt rökmoln från en 
fabriksskorsten drevs av vinden förbi fönstret.



-Säg, Tomas -är det riktigt bra att du är så mycket tillsammans med 
Johannes Hall?
Tomas blåste ut röken från sin cigarr genom näsan.



-Kära mamma, jag bör väl vara gammal nog att kunna välja mina vänner 
själv.



-Ja, ja, du bör väl det...



Hon gick tillbaka ut i salen. Tomas hörde henne ta ett tag med 
dammhandduken över tangenterna på pianot.



Tomas tänkte på Märta Brehm. Han behövde endast sluta ögonen för att känna 
hennes mjuka flickgestalt glida in i rummet, sjunka ned på soffan vid hans 
sida och linda armarna om hans hals. Om några år skulle han vara en berömd 
läkare med en tjugutusen kronor om året; men han kunde mycket väl gifta 
sig redan när han hade fyra eller fem tusen. Vilka kvällar i skymningen, 
helst på vintern, då snön yrde kring gathörnen! Han vågade icke ens tänka 
på bröllopsnatten. Och vilka middagar de skulle ge... Märta skulle 
presidera i violett sammet. Kanhända skulle han också kasta sig in i det 
politiska livet, skriva tidningsartiklar, bli riksdagsman, kanske 
minister. Det fanns ingen paragraf i grundlagarna, som hindrade att 
professor Webers son kunde bli statsminister. Då kunde Wannberg också få 
någon plats, där hans begåvning och vyer kunde göra sig gällande. Och 
Hall... under vilket departement lyda teatrarna ? 
Ecklesiastikdepartementet? Hall kunde bli ecklesiastikminister.



Klockan slog sju ute i salen. Tomas for upp ur sina drömmerier, klädde sig 
hastigt och var just färdig 
att gå, då Greta, hans sjuttonåriga syster, klängde sig fast vid honom i 
tamburen och viskade:



-Skriver du min kria den här gången också, Tomas ?



Greta var en blek, ljus flicka med späda lemmar. Hon hade gått och läst 
året förut, men gick ännu i skolan.



-Vad skall den handla om?



-Om nådemedlen.



-Fy tusan, det får du skriva själv.



-Men om du skriver den åt mig, skall jag ställa till så att du får komma 
med på Märta Brehms flickbjudning om lördag!



-Ä, drag på trissor...



Tomas slet sig lös och sprang ner utför trapporna. Gatan låg stilla och 
folktom; det var en av de breda och tysta gatorna på Östermalm. Med ens 
varseblev han sin fars solida ryggtavla några steg framför sig; han hade 
alltså gått ut strax före Tomas.



Tomas gick fatt fadern och följde honom till nästa hörn.



-Vart skall pappa gå?



-Jag skall gå på en bolagsstämma. Och sedan är det ett litet spelparti 
hos Karlbergs.



Hall bebodde en dubblett vid Kommendörsgatan. Det yttre rummet var mycket 
stort, med tre fönster, och tämligen glest möblerat. På skrivbordet låg 
all tid ett ark rent, vitt papper och en omsorgsfullt formerad 
blyertspenna.



Hall låg på soffan, färdigklädd. På en stol vid huvudgärden stod en bricka 
med ett krus av Wynand Fockinks curacao och två glas. Det var drucket ur 
båda.



Det låg en svag lukt av mysk över rummet. Ett par narcisser lågo kastade 
på golvet.



Hall strök sig gång på gång genom håret med ett förstrött uttryck.



-Ja, så går vi då, sade han slutligen och reste sig med någon 
ansträngning.



Operan hade nästan fullt hus.



Det klack till i Tomas, då han under en mellanakt upptäckte Märta Brehms 
fina, drömmande huvud uppe på första raden. Vem hade hon i sällskap? En 
liten knubbig dam med rikt, askblont hår böjde sig just fram och talade 
med henne, men hon höll solfjädern för ansiktet. Nu slog hon ihop den - 
å, fru Wenschen! Tomas Weber blev blodröd av förbittring. Fru Wenschen var 
icke något sällskap för Märta.



-God afton, Tomas!



Han kände en kraftig hand på sin axel.



-Nej, se Gabriel... Är din fru med?



-Ja, hon sitter därborta.



Gabriel Mortimer var en kusin till hans mor; fru Weber var född Mortimer. 
Han var en man på närmare fyrtio år och 
aktuarie i ett ämbetsverk. Han hade ett par gråblå ögon med en vilande, 
nästan stickande blick i ett något frostbitet ansikte med stora, markerade 
drag. Han var klädd i frack och svart halsduk.



Mortimer hade trots den stora skillnaden i ålder fattat ett slags vänskap 
för Tomas.



-God afton, herr aktuarie, god afton, herr Weber, fy fan vad här är 
hett...



Det var en något skallig herre med ett tenoraktigt utseende.



-Jag har ätit middag ute med en försäkringsdirektör och en artist, och 
sedan ha vi suttit i Berns, berättade han utan något försök till 
motivering.



Tomas såg sig om efter Hall, men han hade nyss gått ut för att röka en 
cigarrett.



-Jaså, svarade Mortimer vänligt intresserad. Ja, i Berns kan man ha rätt 
trevligt. När jag var där sist, det är inte så nyligen, sprang det en 
råtta över foten på mig, och två andra uppträdde på något avstånd.



Den flintskallige herrn skrattade generat. Tomas avlägsnade sig under 
förevändning att han skulle hälsa på fru Mortimer. Han fann henne inbe



gripen i ett livligt samtal med en äldre svartklädd tant angående 
intubikaffe, troligen med anledning av annonsen på ridån.



Tomas växlade ett par ord med henne och gick ut för att söka rätt på Hall; 
han fann honom på trottoaren utanför teatern. Tomas fattade hans 
arm, och de gingo några steg uppåt Blasieholmstorg utan att säga något. 
Platsen låg tom i skymningen, och kvällshimlen välvde sig kall och grönblå 
över deras huvuden. En och annan skugga rörde sig ljudlöst i halvmörkret 
invid husens murar.



En blek, halvvuxen flicka kom andlös ut ur en port; den slog igen efter 
henne med en skräll. Hon sprang flämtande förbi snett över torget. Hon 
gömde huvudet i händerna och snyftade högt.



-Varför grät hon?



-Ja... varför grät hon?



Hon var redan borta, försvunnen nedåt en gränd -en smal skugga, uppsugen 
och slukad av det djupa mörker, som sov invid Frimurarehusets svartgrå 
vägg.



En liten krokryggig man gick omkring och tände lyktorna, en efter en. Och 
högt över husets svartnande massor brann redan Venus, vårkvällens mäktiga 
bloss.



Man intog ånyo sina platser.



-Vem var det herr Mortimer talade med? frågade Hall.



-Det var den herre, mot vilken fru Helga Wenschen förgäves söker hålla 
sin äktenskapliga trohet, utvecklade Tomas lärt.



-Så, var det han...



Hall följde grosshandlar Wenschen med en blick av livligt intresse, där 
han med några ansträngt viga skutt försvann i 
parkettrappan.
Intubikaffet gled upp under ett dämpat förspel. -Vem 
är det fru Wenschen sitter med i kväll? viskade en herre till en annan 
tätt bakom Tomas.



Tomas gjorde våld på sig för att icke vända sig om.



-Jag vet inte säkert, det skall vara en fröken . . .



Det skrällde till i orkestern. Den populäre barytonisten rullade in och 
började sjunga så mycket han orkade, klädd i sin gredelina kofta med 
uddar.



Det var packat på Rydberg. Hall, Weber och Mortimer med fru och tant 
Iyckades slutligen erövra en soffa längst inne i stora matsalen. Det yttre 
rummet var upptaget av ett veterinärmöte, som avslutade sina förhandlingar 
med en supé. En oavbruten ström av gäster och uppassare rörde sig fram och 
tillbaka genom salen. Man ropade, knuffades och svor mellan tänderna. Då 
och då hördes kraftiga hurrarop från veterinärmötet.



Jean Arvidson kom in, i frack och vit halsduk; han hade representerat 
firman vid en fest i handelsvärlden och var i sällskap med några herrar av 
kommersiellt utseende. Han kom fram och hälsade på Hall, Weber och 
Mortimers; han kände dem alla.



Han var påfallande blek.



-Du har varit ute och rest? sade Tomas.



-Ja, jag kommer närmast från Hamburg, fast jag ser ut som döden från 
Lübeck...



Hans hälsa hade varit dålig en tid.
-Nå, vi träffas väl något i 
morgon, sade han åt Hall och gick för att uppsöka sitt sällskap.



I en soffa vid den motsatta väggen satt en godsägare och ledamot av Första 
kammaren och skrek mitt över salen, att han ville ha en svinkotlett.



Två herrar av militäriskt snitt reste sig från ett bord i närheten för att 
gå; de skakade hand med Mortimer i förbigående. Det var Gabel och 
Grothusen. Löjtnant Gabel var lång och ljus, med kal panna och en stor, 
tunn kroknäsa. Hans byxor väckte nästan skandal genom sin elegans; de voro 
otroligt vida, grovt harlekinrutiga på snedden i svart och ljusgrått och 
försedda med breda svarta ränder vid sidorna. Gabriel Mortimer nöp i dem 
med oförställd beundran, lutade sig ned och lyfte upp ett stycke av tyget 
tätt under ögonen, ty han var närsynt.



-Var bor din skräddare? frågade han.



-Det talar jag inte om, svarade Gabel med ett urbant småleende, på en 
gång smickrad och stött.



Baron Grothusen var utomordentligt ful, men han hade en mycket vacker 
figur.



Tomas slog i brännvinet; det var Eksjö. Han slog endast i halva glas.



Mortimer talade om prins Eugens tavlor på senaste utställningen; han var 
särskilt förtjust i "Det gamla slottet". Samtidigt följde han med ögonen 
Tomas' rörelser; så fort denne ställt ifrån sig brännvinsflaskan, fattade 
han den med en elegant handrörelse, och utan att göra något avbrott 
i den mening han nyss påbörjat slog han sitt glas så demonstrativt 
fullt, att det rann över.



En kypare snavade och föll framstupa med en stor bricka, full av glas och 
buteljer. Det var en helt ung gosse, han kämpade med gråten. Hovmästaren 
skyndade till. Han hade den stramt korrekta hållning, som betyder, att all 
bestraffning uppskjutes till ett lämpligare tillfälle.



Veterinärerna hurrade ånyo, denna gång i takt. Det hade hållits ett tal.



Man hade kommit till kaffet. Mortimer och Hall drucko visky, Tomas och 
damerna munk. Tomas hade fallit i drömmar. Han hade med ens blivit intagen 
av en häftig lust att skaffa sig ett par alldeles likadana byxor som 
Gabels. Hall stötte till honom:



-Det är ett par herrar därborta som vill skåla med dig!



Tomas vaknade upp och fattade sitt glas. Det var två av hans förra lärare, 
lektor Petersen och d:r Mentzer. Man utbytte den lilla hälsning med 
glaset, som antyder, att man tills vidare gillar varandras borgerliga 
vandel.



Veterinärernas lifsglädje hade nått sin höjdpunkt. Det hurrades oavbrutet, 
och man kunde till och med uppfatta ett och annat försök att sjunga "Ur 
svenska hjärtans djup".



Fru Mortimer började gäspa. Tomas kände hastigt ett styng i sitt samvete: 
han hade glömt att säga adjö åt modern innan han gick! Det var 
Gretas fel, som hade stått och pratat om sin kria.



Det blev folksamling mitt i salen, och sorlet tystnade för några 
sekunder. En äldre herre hade fått ett anfall av illamående och måste 
föras ut.



Mortimer med fru och tant sade god natt och bröto upp. Hall och Weber 
flyttade sig över i soffan.



-Det var en säker tant, anmärkte Hall. Hon svepte tre likörer på en 
kvart.



Gästernas antal hade glesnat. Veterinärerna borta i fonden hade delat sig 
på flera i slö ton samtalande grupper. Uppassarna gingo villrådiga 
omkring, som skrämda får efter ett oväder, gråbleka och med slaka 
frackskört.



De båda vännerna sutto tysta. Tomas drömde sig vandra med Märta i den 
sommarstilla luften under gobelängmålningarnas blågröna träd. Det led mot 
aftonen, och almarnas bleka, stiliserade kronor susade svalt över deras 
huvuden. Framme i den tomma förgrunden stod en bänk av sten, ensamhetens 
och de långa meditationernas kalla bänk. Den hade Tomas och Märta 
längesedan nått förbi. Och långt inne i skogen, där vägens bukter sinade 
ut i ett grönt dunkel, lockade en fågel med späda, utdragna toner.



Plötsligt släcktes det elektriska ljuset. Ett par gaslågor tändes. 
Skuggorna uppförde spöklika brottningsscener kring väggarna, och bakom 
glasrutorna till det stora gröna kaféet, där det ännu 
var ljust, rörde sig ett våldsamt skuggspel av 
sträckta halsar och av armar, fäktande i luften med glas i hand.



Hall satt tyst bakom sitt höga, slipade whiskyglas och betraktade 
sceneriet. Hans ansikte var sig



alltid likt. Genomvakade nätter lämnade icke längre några spår efter sig i 
denna härdade hy.



-Alltså ännu en dag, sade han och kastade bort sin cigarrett.



Tomas blundade. Ellen, flickan i handskbutiken, hade runnit honom i 
minnet. Han kunde icke låta bli att tänka på hennes armar. Det var Märta 
han älskade, och likväl föreföll det honom som om han hade gått miste om 
något väsentligt av livets lycka, om han aldrig finge se dessa armar 
blottade och vita sträckas emot honom från någon mörk vrå av ett rum med 
fällda gardiner.



Han vred sig oroligt på soffan. -Är du inte trött, skall vi betala?



-Ja, det är sent.



De bröto upp, Tomas gick förut. Djurläkarnas tummelplats liknade en 
marknad, som härjats av någon nattlig orkan. På en stol nere vid dörren 
satt en uppassare, en ung gosse, hopsjunken som en trasa och sov. Det var 
densamme, som hade fallit omkull med brickan. Hall klappade honom varsamt 
på axeln och stack till honom en tiokrona. Gossen for upp, förskräckt, 
förvirrad, med övergångsålderns ständiga onda samvete i 
blicken.
-Det är litet hjälp för att reparera olyckan med brickan, 
förklarade Hall lågmält.



-Nå kommer du, jag är färdig...



En kall gryningsdager slog emot dem utifrån torget. I fonden reste sig 
slottsfasaden askgrå, spöklikt stor, denna underbara norra fasad, vars 
färg är skiftande som havets. Den ljusnande nordöstra horisonten tände i 
den översta fönsterraden en ramp av blekt grönskimrande opaler.



Tomas hade funnit en nattvandrerska och följde henne långt uppåt 
Regeringsgatan. Hon var stor och fet och gjorde ett redbart, men väl 
manhaftigt intryck; man såg genast, att hon icke förstod skämt. Sedan 
inledningsreplikerna växlats, hade de ingenting vidare att säga varandra. 
Tomas sneglade på henne då och då med en skygg blick. Plötsligt gjorde han 
en tvär vändning kring ett hörn och stack av som en pil nedåt en 
sidogata.



Han beslöt att gå närmaste vägen hem. Han var trött.



Han gick som i sömnen.



En skräddare med ett par byxor över armen kom ut ur ett litet ärtgrönt 
trähus med gula fönsterluckor.



Drömde han? Bruka skräddarna gå med byxor över armen om natten också?



Tomas växlade en hastig hälsning med vice häradshövding Abel Ratsman, som 
just kom ut från samma ställe. Han hade träffat honom ett par gånger 
hos Brehms. Ratsman påstods ha utmärkta framtidsutsikter.



På Stureplan råkade han mitt in i en flock uppsluppna nattsvärmare, av 
vilka han kände ett par. Han måste nästan med våld slita sig lös för att 
slippa följa med upp i en främmande herres våning och dricka konjak.



Det dagades mer och mer. Ett svagt morgonskimmer darrade redan över de 
yrvakna vinghästarna på det Bångska husets tak.



På Sturegatan upphann Tomas skräddaren med byxorna. Då han kommit förbi 
honom, vände han sig om och såg med förvåning, att det icke var någon 
skräddare, utan baron Grothusen. Det var Gabels byxor han hade över armen. 
Var hade han kommit över Gabels byxor? Han gick fullkomligt stadigt, och 
hans bleka grodansikte hade samma självsäkert korrekta uttryck som 
vanligt. Han stod tydligen under inflytande av den föreställningen, att 
han var ute och promenerade med sin egen vårrock på armen.



Det ena byxbenet släpade i rännstenen.



Då Tomas kommit inom tamburdörren, stannade han häpen, förskräckt. Hans 
mor satt på vedlåren och sov, i nattröja och med en schal över axlarna. 
Bredvid henne stod en stake med ett rött flämtande ljus, som just höll på 
att brinna i pipan.



Hon for hastigt upp ur sin slummer, då hon hörde Tomas stänga 
dörren.
-Å Tomas, är du äntligen hemma! Jag har satt mig härute för 
att jag skulle höra när du kom. Var har du varit hela tiden?



Tomas blev förargad. Han var ju icke något barn längre. Skulle han aldrig 
slippa ifrån dessa



dumheter?



På Rydberg, svarade han kort.



Han märkte att hon hade gråtit och tillade strax i blidare ton:



-Vi kom att sitta litet länge. Vi hade Mortimers i sällskap.



Modern blev lugnare, då hon hörde att Mortimers varit med.



Hon beredde sig att gå in.



-Är pappa hemma? frågade Tomas.



-Ja, nej, han är inte hemkommen ännu, men jag går in och lägger mig ändå, 
det är bara för dig jag har varit orolig. God natt. Å Tomas, du är för ung 
att vara så mycket ute !



Hon strök honom förvirrat, nästan förläget över kinden med den lediga 
vänstra handen och gick in.


3 Kapitel 3.



Tomas var utan pengar.



Han hade gjort ett något för raskt slut på dem han fått av fadern efter 
sin examen, och han vågade icke genast bedja honom om mera. Fadern hade 
dessutom på sista tiden låtit en smula reserverad, när det blev tal om 
pengar. Han spelade mycket och förlorade oftast, ehuru han icke ville 
erkänna det; hans slätrakade, barnafromma ansikte lyste alltid av den 
vinnande partens stilla lycka.



Om han skulle vända sig till modern? Det vore endast att göra henne 
onödiga bekymmer.



Icke kunde man heller gå med tom portmonnä under dessa skimrande vårdagar. 
Tomas lånade trettio kronor av Hall.



*



Ja, våren...



Skutorna nere i Nybrohamnen vaggade sakta som i en dröm, med de mörka grå 
seglen utspända, ty det hade regnat på natten. Klockan slog nio i 
Östermalmskyrkan. Tomas var redan ute. I en frukthandel vid Hamngatan 
köpte han några tyska päron i en påse; han hade för avsikt att äta 
upp dem i skuggan av någon mycket gammal ek ute på Djurgården.



En tom spårvagn rullade förbi; Tomas hoppade upp. En ung flicka i en enkel 
grå vårkappa kom hastigt springande. Hon ämnade tydligen sätta sig på 
något av sätena närmast framför Tomas, men vagnens fart, som hon glömt att 
beräkna, förde henne i stället till sätet närmast bakom honom. Det var 
Ellen; Tomas hade genast känt igen henne. Vad skulle han göra? Skulle han 
hela vägen sitta som ett nöt och vända henne ryggen? Han såg sig omkring 
med en hastig blick: konduktören var sysselsatt på annat håll. Därefter 
reste han sig lugnt, vände om det svängbara ryggstödet på sin soffa, gick 
över till andra sidan och satte sig mittemot henne.



-Behagar fröken ett tyskt päron? frågade han blygt och aktningsfullt.



I början vägrade den unga flickan med stora, frånvarande ögon att alls taga 
någon befattning med hans päron, men efter en liten stund hade hon ätit 
upp två stycken. Tomas räckte henne vördnadsfullt sitt visitkort; det stod 
"Med. fil. kand." under namnet.



Hon anförtrodde honom att hon hade ett ärende i en villa på Djurgården.



Solen glödde skarpt på det Bünzowska huset, en trotsig och lysande 
riddardikt i sten. Tomas kunde aldrig upphöra att beundra dessa murytor 
från i går, som mästaren genom några oregelbundna och knappast 
märkbara skiftningar i teglets färg lyckats giva en prägel av att ha 
trotsat århundradens regn och blåst.



Tomas sökte få i gång ett bildat samtal, men fick endast korta och 
förlägna svar. Under tiden irrade hennes morgonklara bruna ögon omkring 
från hans ansikte till hans halsduk, från halsduken till de ridande i 
allen.



De hade kommit till spårvagens slutpunkt nedallför Hasselbacken. Tomas 
följde henne ett stycke framåt slätten. Med ens stannade hon och sade på 
en gång blygt och damaktigt:



-Förlåt, men ni får inte följa mig längre. Det går inte an att någon får 
se mig i sällskap med en herre.



Tomas rodnade och sade ett kort farväl. Han följde henne med ögonen tills 
hon försvunnit bakom en grön trädgårdsgrind långt borta. Därefter satte 
han sig på en bänk och rökte en cigarrett.



Förlustelselokalerna vid slätten lågo tysta och döda i majmorgonens 
kritbleka ljus. Tomas satt och tänkte på hur han skulle vara klädd på 
aftonen; han hade efter bästa förstånd skrivit "Om nådemedlen" åt Greta 
och mycket riktigt också blivit ombedd att komma med på Märtas 
flickbjudning. Skulle han ha vitt skjortbröst eller kulört halsduk?



En täckvagn stannade utanför ingången till Hasselbacken; en dam och en 
herre stego ur. Tomas smålog, då han kände igen dem. Det var fru Gren 
holm och doktor Rehn, en känd framstående läkare. Vårsolen lyste 
blitt på de två gamla älskandes väg.



Ett sällskap varietéartister av skilda raser och nationaliteter kom förbi, 
muntert pladdrande på tre eller fyra språk. Deras av smink och nattvak 
urlakade gycklaransikten, knivskarpa röster och bjärta sluskelegans 
förenade sig till ett falskt och lustigt missljud, som dröjde några 
sekunder i luften och tonade bort.



Slätten låg åter solvit och tyst.



Tomas reste sig och gick några steg. Trädgårdsgrinden öppnades därborta, 
och någon kom ut.



Var det Ellen ?



Ja, det var hon. Tomas fick hjärtklappning och gick långsamt emot henne.



Det glimmade till i hennes ögon, då hon såg att han var kvar, och hon 
rodnade svagt.



-Förlåt, fröken, sade han med de öppna blå ögonen vilande i hennes, vågar 
jag föreslå er en promenad på Skansen? Om ni har tid.



-Nej, sade hon undvikande, jag vet inte...



Med ens kom hon att tänka på björnungarna, som hon avgudade.



-Ja, jag är ledig till klockan tolv i dag, svarade hon.



Och de följdes åt på vägen uppåt Skansen. Träden hade nyss fått späda löv, 
som gåvo solljuset på deras väg en grönaktig skiftning.



De talade om varandras förhållanden. Hon hette Ellen Karlsson. Hennes far 
var död; han hade haft en anställning vid 
slottet, och modern levde av en liten pension. Hon hade en bror, som var 
sjutton år och gick i elementarskolan. Han skulle bli student nästa vår. 
Han hade mycket gott huvud och ville så gärna bli läkare.



Tomas gick och undrade, om han kunde våga kyssa henne snart.



De hade kommit in på en av de grönkantade stigar, som föra upp åt 
Bredablick.



Nej, ännu var det för tidigt, men om en kvart hade han kanske redan kysst 
henne. Vad skulle han sedan göra ? Kunde han föreslå henne en supé någon 
afton?



Björnungarna lekte som hundvalpar i sin bur. Vaktaren kom just med 
frukost; han gav dem två stora brödkakor var. På armen hade han ett tråg 
med köttmat, som han skulle bära till de vuxna björnarna längre bort. Den 
äldre av ungarna kände lukten av köttet, och då vaktaren avlägsnade sig 
med tråget, började han gråta med ett uttryck av så sönderslitande 
förtvivlan, att Ellen nästan fick tårar i ögonen. Det var något av 
vildskogens hemliga sorg i hans veklagan. Han såg icke åt sina brödkakor, 
så länge han mellan trädens stammar kunde uppfånga en skymt av vaktaren 
med köttet. Brodern, som var av en ännu ofördärvad och mera förnöjsam 
natur, hade under tiden glufsat i sig sina kakor och övergick därefter 
omedelbart till den andres portion. Det kunde han lika gärna ha låtit bli; 
han fick genast en örfil så att han tumlade om flera varv. Flat och 
snopen gick han bort och lade sig att sova i andra ändan av buren, medan 
den äldre i kvävt raseri började mumsa på kakorna. Mitt under måltiden 
erinrade han sig ännu en gång sin sorg och uppgav ett tjut, som skakade 
hela hans ludna kropp, och som småningom dämpades till låga snyftningar.



Ellen och Tomas stirrade betagna på djuren. Därefter möttes deras blickar. 
Ingen människa syntes. Skogen låg tyst och vid omkring dem, och vinden 
gnolade i grenarna över deras huvuden.



Var det nu det skulle ske?



Hon tycktes ha gissat hans tankar, ty de stora rödbruna ögonen började 
spela med ett så förskrämt uttryck, som om hon såg sig om efter hjälp.



-Låt oss gå, viskade hon.



Tomas uppgav allt hopp för den dagen.



De kommo ned på Bellmansrovägen. Han plockade en bukett sippor vid 
vägkanten och fäste den vid hennes barm. Han var glad över att ha kommit 
på den iden, oaktat den icke är så ovanlig, ty han var yr i huvudet av 
skogsluften och visste icke vad han skulle säga eller göra.



Plötsligt fick han en ny ide, som var ännu bättre än den första.



-Är ni inte hungrig? frågade han. Det är jag!



Hon var icke hungrig, men han lyckades likväl övertala henne att gå med in 
på Bellmansro och dricka kaffe med bakelser.
De kommo överens om att 
icke sitta ute, ty man kunde bli sedd, och de togo plats i ett litet grönt 
möblerat sidorum, med en dålig soffa, ett bord och ett par stolar. Det var 
en kvav luft därinne. Han hjälpte henne av med hatt och kappa, sedan 
uppasserskan serverat dem och gått.



Kaffet var drucket. En geting surrade på rutan.



Tomas iakttog, att hon ännu hade en fin rödaktig strimma på halsen efter 
kattens rispa. Men han kunde icke taga ögonen från hennes armar. Dessa 
armar, nakna, vita...



-Hur mycket är klockan? frågade Ellen.



Han hörde henne icke. Han smög sig tätt intill henne och viskade 
bönfallande i hennes öra:



-Era armar-jag vill se era armar . . .



Tomas trodde icke sina ögon. Hon satt några sekunder som förstenad, men 
tog slutligen med sömngångaraktigt lugn av klänningslivet och lade det på 
en stol. Därefter betäckte hon ansiktet med sina händer, mörkröd av skam. 
Han drog henne till sig och kysste henne överallt, på halsen, bröstet, 
korsetten. Hon satt som förlamad. All motståndskraft hade domnat i hennes 
unga, vita lemmar, och de skygga röda ekorrögonen flackade förvildat hit 
och dit, i rädsla, i skräck. Plötsligt förlorade hon all besinning och 
slog armarna om hans hals med ett litet skrik.


4 Kapitel 4.



Konsul Arvidson gav middag i sin villa vid Humlegårdcn, trots den 
framskridna säsongen. Hans fru fyllde femtio år. Fru Arvidson hade varit 
vacker som ung; nu på äldre år hade hon fått en påfallande likhet med Karl 
X Gustav.



Den rymliga, långsträckta matsalen hade endast två fönster på en kortvägg; 
man hade därför gjort dag till natt, slutit till persiennerna och tänt 
alla ljusen i kronorna.



Konsuln hade nyss hälsat sina gäster välkomna. Hans nära sextioåriga 
ansikte hade ännu det återsken av ungdom, som två klara, ständigt sökande 
och ständigt otillfredsställda ögon någon gång kunna sprida över en 
åldrande världsmans av vällevnad något kolorerade hy.



Överste Vellingk satt vid värdinnans sida; konsuln hade fört fru Weber 
till bords.



Tomas Weber hade fått Märta Brehm till sin högra granne. Han hade en 
violbukett på frackuppslaget. Han hade varit tillsammans med Ellen varje 
afton sedan lördagen och var yr i huvudet av lycka, men också en smula 
blek. För att förklara, varför han icke kunde gå på Märtas bjudning, 
hade han just dukat upp en historia om en examensfest, som en av 
kamraterna hade givit, och vid vilken han varit tvungen att närvara, 
emedan han eljest lätt kunnat få en ovän.



Märta hade nyss frågat honom, om han hade haft roligt på sin kamratfest.



-Det var avskyvärt tråkigt, förklarade Tomas trovärdigt. Jag längtade 
därifrån hela tiden...



Märta knep ihop ögonen som hon brukade och smålog oskyldigt maliciöst, som 
om hon icke trodde honom mer än jämnt. Märta Brehm var aderton år. Hennes 
vidjeslanka gestalt var smal som en sextonårings, men linjernas mjuka, 
självmedvetet avvägda lek jävade likväl icke hennes ålder. Hon hade en 
krämvit klänning med långa, vida tyllärmar, i vilka de späda 
jungfrulemmarnas böjningar och sträckningar skymtade drömlikt frestande. 
Kring halsen hade hon en helt liten urringning; i skärpet och i det 
blekbruna håret bar hon violer.



Bordeauxn serverades, och de stötte leende sina glas tillsammans.



Mitt emot dem sutto Hall och Greta.



Greta hade sin porslinsklänning, som hon kallade den; det var en ljus, 
blommig sommarklänning i ett blått och vitt mönster, som erinrade om 
gammalt porslin. Hon hade i början en ansträngt städad min och kastade då 
och då en skygg blick på en stor, blekgrön orkide, som Hall hade i 
knapphålet, och vars underliga former nästan skrämde henne. Den tycktes 
henne likna ett levande djur mera än en blomma, något sällsynt och 
Ijusskyggt vattendjur, som nyss blivit uppfiskat ur havets grönaste djup. 
Vad Johannes Hall beträffar, fann hon honom mera ful än vacker, men hon 
upptäckte småningom, att han hade ett gott och vinnande löje. De kommo 
snart på god fot med varandra, och det dröjde icke länge förrän Greta 
började uppföra sig som om hon varit hemma hos sig.



Gabriel Mortimer hade av en egendomlig ödets ironi blivit sammanförd med 
fru Wenschen, med vilken han, vad ingen visste, av gammalt hade förtroliga 
relationer. Deras förbindelse hade likväl varken varit långvarig eller 
seriös. Fru Wenschen var klädd i gyllengrått siden och djupt dekolleterad. 
Mortimer kikade hastigt ned i hennes barm med en likgiltig blick av samma 
art som den, med vilken en turist betraktar ett landskap, som han sett 
någon gång för längesedan, och i vilket han upplevat en eller annan 
betydelselös episod. Han var vid ett grått lynne. Vad skulle han tala om, 
som kunde intressera henne ? Plötsligt erinrade han sig historien om 
Gabels byxor, som han hört av Tomas Weber, och redan efter det första 
glaset bordeaux hade han berättat den för henne. Det var så mycket 
lämpligare som Grothusen just satt i närheten, snett över, och själv kunde 
tjänstgöra som åskådningsmaterial. Den livliga frun blev genom denna 
historia försatt i en så munter stämning, att 
Mortimer nästan blev orolig.



-Är det verkligen sant? frågade hon, medan de troskyldiga blå ögonen med 
ett smäktande uttryck sökte över till Grothusen.



Baron Grothusen hade ingen blomma i knapphålet, ty det var första gången 
han var gäst i konsul Arvidsons hus. Han konverserade med fröken Mary, 
konsulns dotter, angående vissa reformer i militärväsendet. Han sökte 
särskilt intressera henne för införandet av mörka knappar av uniformens 
färg; de blanka knapparna av metall vore föråldrade.



-I en tid som vår sprida de ingen glans över vårt stånd, snarare löje, 
och i krig äro de helt enkelt farliga. Det skulle dessutom göra ett gott 
intryck på riksdagen...



Fröken Arvidson betraktade honom intresserad med sina allvarliga, mörka 
ögon, som tycktes speja efter det äkta i allt. Det var något visst manligt 
över baron Grothusen; något manligt och vederhäftigt. Och hon såg av den 
aktningsfulla förbindlighet, varmed överste Vellingk drack med honom, att 
han var högt värderad av sina förmän.



Professor Weber hade fru Brehm. Det skulle varit omöjligt att av detta 
lilla skära, barnsliga rokokohuvud med det redan vitnande håret sluta sig 
till en prövad och erfaren kvinna, vars starka natur sund och oskadad gått 
igenom svåra kriser. Hon hade växt upp under brydsamma omständigheter, 
och hennes äktenskap hade icke varit lyckligt. Hon var sedan åtta år 
tillbaka skild från sin man, en bankrutterad köpman, som efter en del 
inkorrekta transaktioner flyttat över till Amerika. Hon mottog nu ett 
årligt underhåll för sig och sina barn av Sill svärfar, som var mycket 
förmögen och som dessutom avgudade henne; därtill förtjänade hon själv 
icke så obetydligt på översättningar. Omgiven av sina tre barn och en 
släkting, fröken Berger, framlevde hon nu den lyckligaste tiden av sitt 
liv i en liten våning vid Döbelnsgatan. Utom svärfadern, som var änkling, 
voro Webers och Arvidsons hennes närmaste och nära nog hennes enda 
umgänge; hon var en gammal ungdomsväninna till fru Weber.



Professorn fyllde på hennes glas då och då, men konverserade icke särdeles 
livligt; han satt och tänkte över ett litet tal, som han hade för avsikt 
att halla. Gabriel Mortimer, hennes granne till höger, underhöll henne i 
stället flitigt om litteratur, ett ämne som i hög grad intresserade 
henne.



Fru Mortimer sökte förgäves få i gång ett lärorikt samtal med pastor 
Caldén, en medelålders man med kal hjässa och skarpa ögon, och vars mörka 
prästrock bröt hårt av mot de övrigas vita skjortbröst och ljusa 
toaletter. Han besvarade hövligt men undvikande alla de spörsmål angående 
mänsklighetens lifsfrågor, som den talföra fru Mortimer i muntert virrvarr 
lät hagla om hans öron. Han ville icke gärna draga in det som för honom 
var det högsta av allt i en flyktig bordskonversation, och om 
likgiltiga ting kunde han absolut icke tala. Han inskränkte sig därför 
till kortfattade och något torra svar, bakom vilka fru Mortimer icke 
visste om hon skulle se en snillrik mans djupsinne eller den 
tillbakadragne lärdes brist på sällskapsvana. Den hövliga ironi, som de i 
själva verket dolde, undgick henne lyckligtvis helt och hållet. Pastor 
Caldén var icke ett geni, men han hade det gemensamt med geniet, att varje 
annan tankesfär än hans egen för honom var tom skugga och overkligt 
gyckel, ty han hade levt sig till den och in i den. Av tvivel hade han 
aldrig känt något annat än den samvetsömme mannens tvivel på sig själv, 
sin kraft och sin värdighet att föra fram en stor sak. Hans brinnande 
nitälskan, för vilken alla sidohänsyn skingrades som dimman för solen, var 
just på väg att draga honom fram från hans anspråkslösa lärareverksamhet 
vid en skola och göra honom till en andlig makt, en faktor att räkna med 
och en fruktansvärd motståndare till den moderniserande riktningen inom 
huvudstadens religiösa värld och dess främste målsman, en högre frisinnad 
och mycket populär prästman, som likt en ny Absalom blivit hängande vid 
håret mellan barnatrons himmel och bondförståndets jord. Bakom den 
stenhårda egenrättfärdighet, med vilken pastor Caldén förfäktade den sak 
han gjort till sin, låg det djupare själsstrider än dem världen kände. 
Hans städerska hade mer än en gång stannat undrande, nästan rädd, då hon 
genom den stängda dörren till hans studerkammare hört honom bedja - 
lågt, men med en intensitet, så att det knakade i trähuset.



-Vad ni har blivit förändrad, sedan ni blev gift! viskade fru Wenschen 
med en lång, melankoliskt eftersinnande blick bakom solfjädern till 
Gabriel Mortimer.



Mortimer hade varit gift i närmare tio år, men i fru Wenschens ögon var 
han alltjämt nygift.



-Ja ja, svarade Mortimer. Isynnerhet ur er synpunkt . . .



Hon gav honom en milt tillrättavisande spark på smalbenet med sin lilla 
knubbiga, handskskinnskodda fot. Hennes ansikte hade fått ett stramt, 
korrekt, nästan förnärmat uttryck.



-Aj, sade Mortimer.



Fru Wenschen satt med rynkad panna.



-Jag tycker inte om att ha herr Hammer till visavi, återtog hon med 
solfjädern för munnen. Han ser ut som vårt onda samvete.



Mortimer hörde henne icke. Han hade fallit i tankar, med blicken ut i 
luften, som det emellanåt hände honom. Han hade ansiktsuttrycket hos en 
man, som ansträngt lyssnar till en anekdot, åt vilken alla skratta, och i 
vilken han uppfattat allt, utom själva poängen.



Hammer hade en viss möda med att underhalla sin dam, fröken Dorff, en ung 
sångerska. Han var fullkomligt omusikalisk och kunde alltså icke tala om 
musik. Karl Hammer var anställd på konsul Arvidsons kontor; dessutom var 
han släkt med honom på långt håll. Han var en mycket blek man på ett 
par och trettio år, med ljust, nästan vitaktigt hår och stålblå ögon. Det 
var numera endast få som erinrade sig, att han för en del år tillbaka hade 
givit ut ett häfte noveller av den art, att de kastade honom huvudstupa ut 
ur det borgerliga samhällets aktning. Han var då några och tjugu år och 
stod nära sin licentiat, men avbröt tvärt sina studier av brist på medel 
och av missmod över stängda framtidsutsikter. Lika litet var det någon som 
visste, att han ännu alltjämt skrev, så ofta kontorsarbetet lämnade honom 
någon tid övrig. Hans ande hade härdats i ensamheten. Hans hemliga dröm 
var en tillvaro bland några få närstående, på vilka han kunde slösa sin 
ömhet för att sedan med så mycket lättare hjärta kunna spruta den övriga 
världen i ansiktet sitt bleka och bitande förakt.



Fröken Dorff hjälpte honom med hela den älskvärdhet, som alltid stod henne 
till buds, att hålla samtalet gående. Den vackra sångerskan var i själva 
verket ursinnig över att ha blivit placerad med en person, av vilken hon 
icke kunde ha den ringaste nytta.



Grothusen, hennes högra granne, kunde endast då och då ägna henne några 
ögonblick. Den militäriska plikttrohet, med vilken han i början 
konverserade fröken Arvidson, tycktes mer och mer övergå till ett 
verkligt, levande intresse.



Mortimer hade ännu icke vaknat ur sin distraktion. Han kunde icke taga 
ögonen från Tomas och Märta. Kanhända erinrade han sig något av sin 
egen ungdoms dåraktiga och till hälften glömda hetsjakt efter en omöjlig 
Iycka. Då han betraktade dessa båda unga, som röda av vinet böjde huvudena 
samman och logo och klingade med glasen och åto upp varandra med ögonen, 
bit för bit, fick hans ansikte ett nästan förtvivlat uttryck. Han liknade 
en man, som grubblar över något av obestämbart värde, som han glömt kvar 
någonstädes, eller tappat bort, eller blivit bestulen på...



-Satan, mumlade han inne i munnen med sammanbitna tänder.



Dessutom kände han, att han började få snuva.



Fru Wenschen hade kommit i stark andlig kontakt med Johamles Hall, som hon 
just upptäckt vid sin högra sida.



Greta satt övergiven och litet surmulen och gned på en vinfläck, som hon 
hade fått på klänningen. Hon kastade en hastig blick omkring sig och tog 
därefter käckt en nypa salt med fingrarna och strödde på fläcken.



Konsul Arvidson och fru Weber talade om unga mäns framtidsutsikter. 
Konsulns ögon hade ett så blitt och minnesgott uttryck, då de vilade på 
fru Webers redan grånande huvud, ty de hade en gång för mycket längesedan 
haft en historia, som icke var någon historia. Endast några kyssar bakom 
en trädgårdsmur högt uppe på norr, en lördagsafton i juni, medan 
arbetsfolkets fötter klapprade mot gatläggningen utanför. I fru Webers 
röst och blick fanns det ingenting ovanligt, då 
hon talade med konsuln om trängseln på läkarbanan. Tjugu års äktenskap med 
en man, som hon varmt höll av, hade upptagit henne så helt, att hon icke 
längre erinrade sig sin ungdomsböjelse. Gång efter annan gledo hennes 
blickar över till Tomas och Märta. Hon hade sett sin sons tycke för den 
unga flickan och hoppades att det skulle kunna skydda honom mot många av 
de förvillelser, som nu för tiden fresta unga män.



Tomas och Märta sade icke ett förnuftigt ord. De voro heta av vinet och 
pratade om allt som föll dem in, och det var mycket. Han satt just och 
berättade henne en alldeles omöjlig skolpojkshistoria, som han dessutom 
förbättrade betydligt, och under tiden smekte hans ögon hennes sköra, likt 
en blomstängel framåtböjda gestalt, barmens långsamma dyningar och tygets 
fall över den lilla lustiga flickmagen. Då historien var slut, blev han 
sittande tyst. Han hade kommit att tänka på den gröna kammaren på 
Bellmansro... tystnaden i rummet... getingen som surrade på rutan... 
Plötsligt erinrade han sig, att han den gången icke hade kysst Ellen på 
munnen, och det strök förbi honom en känsla av oro liknande den en ung 
präst någon gång erfar, då han långt efter gudstjänstens slut överfalles 
av rädslan att möjligen ha mässat efter ett felaktigt ritual. Nå, han hade 
i stället senare gottgjort alla i den vägen begångna försummelser... Och 
åter var hans flyktiga tanke hos Märta. Brydde han sig något om 
honom eller icke? Och hur skulle han få veta det? Framgången hade gjort 
honom företagsam, han ville ha snar visshet. Och medan han med hastigt 
påtaget allvar besvarade hennes sista gäckande inkast, sögo sig hans 
blickar fast vid den trånsjukt ristade linjen mellan hennes blekröda 
läppar.



Champagnen kom. Professor Weber böjde sig fram och klingade mot glaset. 
Han berömde fru Arvidsons hedrande vandel och utbragte hennes skål. Det 
var mycket känsla i hans tal.



-Titta på pappas nordstjärna, viskade Greta till Hall. Se, så den lyser! 
Det är jag som har hand om den och håller den fin; jag har den bland mina 
halsband och broscher. Först ville pappa ha den själv i sin 
skrivbordslåda, men det fick han inte.



Halls oroliga bruna ögon stannade hellre på Greta än på professorns 
nordstjärna.



Egentligen såg han ingenting. Han satt och tänkte på en halvvuxen, 
femtonårs flicka, som hade sprungit gråtande över ett torg någon gång i 
skymningen. Hon hade haft ett orangegult band i sin smala, brunröda 
fläta.



Varför grät hon?



Skålen tömdes under animerad tillslutning. Stämningen nådde sin 
höjdpunkt... Klang av glas och skratt och surr...



Tomas blinkade mot Greta och höjde sitt glas.



-Nådemedlen! sade han.



Greta sträckte sig fram och skålade med brodern mitt över bordet. 
Hon fnös av skratt. Märta var invigd; hon höll näsduken för munnen, ja, 
hon bet i den.



Längst nere vid ena bordsändan sutto Jean Arvidson och grosshandlar 
Wenschen; de hade blivit utan damer. Jean satt blek och tyst. Han hade 
plötsligt kommit att tänka på döden. Läkaren hade visserligen upprepade 
gånger försäkrat honom, att den sjukdom han bar på sedan några år tillbaka 
icke medförde någon direkt fara för livet, och det oaktat kunde han icke 
visa tanken ifrån sig. Han åt och drack nästan ingenting. Maten kväljde 
honom, och han trodde sig känna, att vinet luktade jod. Några gröna 
kvistar, som från en av buketterna fallit ned på bordduken, kom honom att 
tänka på granris och snö. Gästerna tycktes honom likna nickande kinesiska 
dockor, vilkas tomma löje stelnat till ett dödskallelikt grin. Han kände 
ett våldsamt behov av att resa sig, slunga stolen i ett hörn och gå sin 
väg, likgiltigt vart, endast försvinna genom en dörr.



Wenschen drack med honom oupphörligt. Han var vid ett utmärkt lynne, 
spillde vin på sin låga tenorskjorta med fällkrage och sade den ena 
kvickheten efter den andra. Han var förtjust åt att få sitta alldeles i 
fred där längst nere vid bordsändan och njuta av skaparens under utan att 
störas av några konversationsplikter.



-Här sitter jag på ändan, hi! sade han och stötte sitt glas mot 
Jeans.
Han var svag för vitsar.



Jean skrattade hövligt, men då han trodde sig se av Wenschens 
ansiktsuttryck att han ämnade upprepa sin kvickhet så högt, att ett par av 
damerna kunde höra den, kastade han sig med hetsig energi in på ett 
samtalsämne, som han av gammalt visste intresserade Petter Wenschen, 
nämligen Bianca.



Man hade kommit till desserten.



-Skål för våra gamla minnen, sade fru Wenschen till Gabriel Mortimer och 
höjde icke utan rörelse sitt sherryglas.



-Skall ni aldrig bättra er, Helga? frågade Mortimer bekymrad, medan han 
lät kanten av sitt glas sakta, nästan kittlande beröra hennes.



-Jag vet inte, svarade hon fatalistiskt. Och hennes ögon vilade under 
tiden med ett drömmande uttryck på baron Grothusen, som just i en 
tillfällig glömska av konvenansens lagar satt och stoppade tre eller fyra 
druvor i munnen på en gång.



-Jag är för resten inte så fördärvad som ni tror, tillade hon milt, 
nästan svårmodigt. Det händer en och annan gång, att jag får ett litet 
anfall av bondånger och syr i en knapp i Petters byxor.



Hon betraktade ånyo länge och svärmiskt baron Grothusen, så länge, att 
deras blickar slutligen möttes och under några sekunder förblevo vilande i 
varandra. Han intresserade henne. Han var ju icke vacker, men han gjorde 
likväl ett mycket distingerat intryck. Manligt och distingerat...



Plötsligt fick fru Wenschen ett litet hostanfall, så att hon måste 
sticka solfjädern i munnen för att hålla sig ordentlig. Hon hade åter 
kommit att tänka på Gabels byxor.



Och hon viskade till Mortimer, att det roligaste måste ha varit att se 
Gabel på hemvägen... med två överrockar...



Damerna drucko kaffe i salongen, herrarna i rökrummet.



Balkongdörrarna stodo öppna. Humlegården bredde sig tyst och grön i 
majaftonens skymning.



Hall stod lutad över balkongräcket och rökte.



Han hade funnit Greta oemotståndlig och fru Wenschen pikant. Det oaktat 
hade han haft tämligen tråkigt. Det var hans sjukdom, detta att han aldrig 
kunde låta sig ryckas med.



Den var vacker, och den var begåvad, och den älskvärd, och ingen av dem 
angick honom.



Han var en rotlös man.



Det hade alltid varit så, men han hade icke känt det som en plåga förrän 
efter den dag, då han fann sig stå som sörjande och böjd över liket av en 
främmande kvinna, som testamenterat honom sin förmögenhet.



På den tid, då han om morgonen icke visste var han skulle sova på natten, 
hade livet likväl någon eggelse och någon spänning...



Och han gick åter in.



Hans blickar sökte Greta, men han fann henne upptagen av fru Brehm och 
fröken Arvidson.
En del av herrarna hade slagit sig ned kring 
spelborden. Fru Weber gick förbi. Den lätta darrning på handen, med vilken 
hennes man spelade ut sin sista trumf, undgick henne icke, och hon beslöt 
att agitera bland fruarna för tidigt uppbrott.



Mortimer och Karl Hammer resonerade i ett hörn av rökrummet med pastor 
Caldén om ritschlianismen. Det var ingen som försvarade den, men pastor 
Caldén anföll den ur flera olika synpunkter.



Konsul Arvidson kom förbi; han stannade några ögonblick och lyssnade till 
samtalet utan att göra något inlägg. Han hade icke tänkt mycket, ty han 
hade fört ett liv utan pauser, i ett rus av arbete och sällskapsplikter.



Fru Wenschen, som gärna rökte cigarretter, hade dragit sig in i en 
fönstersmyg med Grothusen.



Tomas gick igenom rummet.



-Var är Hall? frågade han.



Hall hade gått.



Efter en liten stund lekte Tomas hök och duva med Märta och Greta genom 
alla rummen, köket också.



Fröken Dorff sjöng ett par franska visor och en sång av Sjögren. Herr 
Wenschen trängde henne så nära in på livet han kunde, och när hon slutat, 
kretsade han kring henne som månen kring jorden. Målet för hans strävan 
var att få sjunga en duett med fröken Dorff. Det egendomliga med herr 
Wenschen var, att han verkligen hade en mycket vacker 
tenor.
Greta hade spanat upp ett avsides 
soffhörn. Hon hade i en hast blivit så tung i huvudet, ja rent av sömnig.



I en mörk vrå ute i tamburen stodo Tomas och Märta och kysstes. Han höll 
henne hårt pressad mot grosshandlar Wenschens ulster och kysste henne var 
han kunde komma åt. Hon var stilla som ett lamm. De dumma barnen hade 
druckit så mycket champagne, att de icke kunde hitta på något annat att 
säga varandra.



Herrarna vid spelbordet höllo paus; man hade kommit att berätta anekdoter 
om Karl XV. Överste Vellingk förde ordet. Värmen blev mer och mer 
tryckande; översten kände på sig efter något som han kunde knäppa upp 
eller taga av sig, men han fann ingenting annat än sitt kommendörsband med 
svärdsordens kors, som han slet av halsen och stoppade i byxfickan. Och de 
gamla herrarna sutto länge kvar med ansiktena illuminerade lika mycket av 
vinet och av minnena från den hänfarna tid, då en glad och lättfärdig 
monark trummade nationens öron fulla med legenden om sitt tygellösa 
liv.


5 Kapitel 5.

Döbelnsgatan är den tysta och mörkt beskuggade gata, som i 
sakta sluttning följer västra sidan av Johannes' kyrkogård. De gamla 
husens släta, grå fasader resa sig oåtkomliga för det sommargröna ljus, 
som genom kyrkogårdens lindar och kastanjer silar ned över gatan. På 
själva den gamla minnesrika kyrkogården leka svärmar av fattiga, bleka 
barn bland gravarna, klättra på balustraderna och kräla upp och ner i 
solljuset över kyrkoterrassens breda trappor.



Tomas kom gående över kyrkogården.



Det var vid sextiden på eftermiddagen. Kyrkans brokiga tegelspira flammade 
som en eldslåga i solen.



Han hade icke träffat Märta sedan Arvidsons middag, och det hade gått nära 
en vecka sedan dess. Han hade dagligen promenerat på de gator, där han 
oftast brukat se henne vid middagstiden. Alla de vackra ansikten, kända 
och okända, som förr brukat fängsla hans uppmärksamhet, hade som vanligt 
dragit honom förbi i gatans vimmel; men henne hade han icke sett. Var 
gingo hennes vägar? Höll hon sig inne, var hon sjuk? Han måste träffa 
henne. Så erinrade han sig då slutligen, otydligt som om han hade 
drömt det, att han någon gång under middagen hade lovat att låna henne en 
bok, som de kommit att tala om. Han letade genast fram den och gick till 
Döbelnsgatan.



Brehms bodde tre trappor upp. I den skumma tamburen tryckte han som 
hastigast häradshövding Ratsmans hand. Ratsman hade varit där på visit och 
var just stadd på återväg. Han hade ett kort, ljust skägg och bar pincene. 
Han såg för övrigt mycket bra ut; hans växt var likväl något spolformig.



Märta var icke hemma, icke heller fru Brehm. Tomas satt en stund i det 
lilla gammaldags förmaket, vars förnämsta möbel var ett mycket vackert 
gammalt spegelbord i empire, med vit marmorskiva, och pratade med fröken 
Berger, som han sedan sin barndom kallade tant Marie. Hon tog emot bohen, 
betraktade den med en hastigt prövande blick och lovade att lämna fram 
den. Det var "Anor och ungdom" av Jac. Ahrenberg. Tant Marie var en gammal 
dam på närmare sjuttio år med en ännu nästan flickaktigt ungdomlig figur 
och ett par blida, ljusa ögon. Hon hade varit ett ovärderligt stöd för fru 
Brehm under de svåra tiderna och bar ännu alltjämt den drygaste delen av 
familjens martabekymmer.



Tomas var nedstämd över sin otur. Vilka knep skulle han härnäst hitta på 
för att få träffa Märta?



Han reste sig och bad om sin hälsning.



I trappan stannade han några ögonblick och såg ut genom fönstret. 
Dammkornen virvlade om i den smala orangegula strimma, som 
eftermiddagssolen kastade snett in från väster. Fönstrets små röda och 
gröna prydnadsrutor målade bjärta reflexer, erinrande om färgspelet i 
någon barnslig laterna magica, på trappuppgångens gammalmodigt marmorerade 
väggar. Huset var tyst, gården låg tyst. Utanför bredde sig den ena 
gårdsinteriören bredvid den andra i dov eftermiddagsstillhet. En jättehög 
gavelmur utan fönster badade sin tomma, blinda yta i solens skarpast 
svavelgula ljus.



Tomas stod med uppspärrade ögon och stirrade på denna blinda mur. En tung 
beklämning hade fått makt med honom. Hur kom det sig, att han stod här i 
en trappuppgång i ett främmande hus och stirrade på en tom mur och icke 
kunde slita sig lös...



Det hördes steg nere i trappan. En ung flickas steg.



Det var Märta. Hon hade gått fort och var andfådd och varm. Hon hade en 
slät mörkblå vårdräkt och något rött siden i halsgropen. Hon rodnade, då 
hon såg Tomas, och därefter rodnade hon ännu mera av förtrytelse över att 
hon hade rodnat.



De hälsade en smula förläget. Tomas berättade, att han hade varit uppe med 
"Anor och ungdom". Därefter stodo de tysta ett par sekunder och kunde icke 
finna något att säga varandra. Han visste icke om han skulle kalla henne 
du eller ni. Slutligen tog han mod till sig och sade lågt:
-Jag har 
inte sett dig på så länge, Märta.



-Du får inte säga du - ni får inte säga du åt mig, inföll hon ivrigt. Ni 
skulle kunna glömma bort er och säga det så att någon hörde det, tillade 
hon mildrande. Därefter rodnade hon på nytt. Hon hade visst sagt något 
dumt.



Men Tomas blev förbittrad.



-Det är sant, fröken Brehm, kastade han fram med hård panna, jag har 
glömt att tacka er för sist. Jag måste isynnerhet tacka er för er 
älskvärdhet hos Arvidsons.



Märta var gråtfärdig.



-Ja, men det gillas inte. Jag var så yr i huvudet.



Tomas kunde icke låta bli att le. Då Märta såg hans löje, log också hon 
med en tår i ögat.



-Ser ni, kandidat Weber, sade hon slutligen med en förtvivlad 
ansträngning att se allvarlig och förståndig ut, vi ä ju så unga ännu, och 
ingen av oss har någonting.



Tomas kunde icke svara något. Han stod tyst och stirrade på de målade 
rutornas röda och gröna reflexer mot väggen och på dammet, som virvlade 
rött och grönt i solstrimman. Sekunderna runno och blevo minuter.



Slutligen blevo deras ögon vilande i varandra.



-Är ni ond på mig nu? frågade Märta lågt.



Tomas teg.



-Är du mycket ond på mig nu, Tomas? viskade Märta.
Han fattade 
hennes hand och smekte den förvirrat. Märta såg sig hastigt omkring, och i 
ett oemotståndligt begär att försona allt räckte hon honom sin ännu lika 
varmt röda kind att kyssa. Därefter skakade de hand som två skolkamrater, 
vilka ingått försoning efter en tvist, och skildes som goda vänner.



Då Tomas hunnit ned på gatan, kom han att tänka på Ellen, som han hade 
lovat att möta vid halvniotiden på den tysta och folktomma delen av 
Strömgatan, utanför Bondeska palatset. Han måste visst bryta med henne... 
Ja, det var nu en sak för sig... Bryta med Ellen! Han tänkte allvarligt 
över detta ämne, medan han gick Döbelnsgatan uppför, och han hade icke 
hunnit till hörnet av Malmskillnadsgatan, förrän hans utvecklade böjelse 
för praktisk moral av detta förhållande gjort en nyttig, ja nödvändig 
säkerhetsventil, som i umgänget med Märta skulle skydda honom mot varje 
frestelse att, vore det också blott i fantasien, göra några utflykter på 
förbjuden mark. För övrigt var det ju ingen som visste något, och ingen 
skulle få veta något heller.



Tomas gick ned utför tunneltrapporna för att komma närmaste vägen fram 
till Drottninggatan. Han ämnade gå till Gabriel Mortimer för att låna 
femtio kronor. Förr eller senare skulle han naturligtvis vända sig till 
fadern med en begäran om medel att likvidera sina handskulder-kanske 
skulle han också kunna hitta på något annat skäl, varför 
han behövde pengar-men det föreföll honom, som 
om tillfället för närvarande vore olämpligt. Han var visserligen icke 
något närmare invigd i faderns affärer, men han hade likväl på åtskilliga 
småsaker trott sig märka, att det för tillfället var ebb i dem.



Tomas hade på sista tiden upptäckt begreppet pengar.



Mortimer bodde nere i Klaratrakten. Tomas fann honom vid hans stora gamla 
skrivbord av mahogny sysselsatt med att rita gubbar och färglägga åt sin 
lilla sjuåriga gosse. Barnet hängde på armbågarna över bordet och såg på 
med stora, nyfikna ögon. Mortimer sökte förena det nyttiga med det 
angenäma genom att göra sina ritningar så lärorika som möjligt. Han hade 
nyss ritat en krokodil och höll nu på med en kines. Utom sitt geografiska 
och zoologiska intresse hade dessa djur till uppgift att klargöra de båda 
olika sätten för användandet av bokstaven K.



Det kom in visky och vatten, och Mortimer bjöd Tomas en mycket svart 
cigarr, som han tände med någon tvekan.



Fru Mortimer gick kvittrande genom rummet; på armen hade hon en liten korg 
med strumpor, som skulle stoppas. Tomas framförde hälsningar hemifrån; det 
var av gammal vana, ty han hade icke sagt hemma, vart han skulle gå.



Man talade om sina sommarplaner. Tomas trodde, att hela familjen skulle 
stanna i staden över sommaren, utom Greta, som skulle resa ner till 
några släktingar i Skåne. Kanhända skulle också professorn göra någon 
kortare studieresa nedåt Tyskland.



Mortimers skulle som vanligt bo ute vid Dalarö.



Barnet granskade beundrande de färdiga ritningarna.



-Pappa skall skriva på en vers också, förklarade han, och där skall det 
stå vad det skall vara för färger.



Mortimer skrev dit en vers med stora, tydliga bokstäver, och gossen läste 
upp den högt, med ett läraktigt barns rena och klara uttal:



"En KROKODIL är grön som gräs; gör sen med färger fina en liten snedögd 
gul KINES ifrån det gula Kina."



-Kina är gult på kartan, upplyste Mortimer. Det har det alltid varit; det 
var det i min barndom också. - Gå in i barnkammaren nu och sätt dig och 
mala, Willy, tillade han, vänd åt gossen.



Willy gick.



En röd solstrimma lekte i rökskyarna i rummet och bland bronssakerna på 
skrivbordet. Ute i salen satt Mortimers äldsta flicka, en liten åttaåring, 
och klinkade på en etyd.



Tomas kom fram med sitt ärende.



-Femtio kronor, murrade Mortimer småskrattande, det är inte 
småsaker...
Han tog fram en femtiokronesedel, knycklade ihop den och 
stoppade den på halsen på Tomas under stärkkragen.



-Du går den breda vägen, tycks det, tillade han något allvarligare. Gå på 
med det, men akta dig för diket!



Han gick fram och tillbaka i rummet med cigarren i mungipan. Då han kom 
förbi soffan, där Tomas satt, strök han honom lätt över håret i 
förbigående, liksom i distraktion, utan att säga något. Därefter sjönk han 
ned i gungstolen. Han hade plötsligt blivit tankfull och tyst. Hans 
ansikte hade fått samma uttryck, som det haft några ögonblick under 
Arvidsons middag-ett uttryck av grubbel över något förlorat, något 
bortglömt, eller över något som man en gång hade lovat honom och som 
aldrig kom.



Klockan var halv åtta, då Tomas gick från Mortimer. Det dröjde ännu nära 
en timme, innan Ellen blev ledig.



Tomas drev omkring.



Solen var redan borta, och det började skymma.



Gustav Adolfs torg låg folktomt och ödsligt. Över slottet mörknade den 
östra horisonten till ett allt tätare och djupare gråviolett. Det var en 
av dessa underligt tysta och förstämda stockholmska vårkvällar, då 
kaféernas alla orkestrar förstummats på ett ögonblick, som på en vink av 
någon dold taktpinne, och flanörernas ström med ens runnit ut och blivit 
borta i sidogator och portiker. Och mitt i stadens centrum kan man 
en lång minut stå ensam och förvånad och lyssna till ljudet av en vagn, 
som rullar någonstädes på flera gators avstånd, eller man kan undrande se 
ut över torget och låta ögonen följa de människoskuggor, vilka tyst och 
rätlinigt glida fram genom skymningen som på ett osynligt snöre.



Så med ens skräller det till i en orkester, och lyktorna tändas, och 
vagnar komma rullande, och flanörer med glimmande cigarrer börja trängas 
på trottoarerna, och man är åter i en levande stad...



Tomas hade kommit ut på Blasieholmskajen.



Vita skärgårdsbåtar gledo ut och in i hamnen med tindrande lanternor. 
Strömmens dunkla vatten fräste här och där upp med ett askvitt skum.



Han satte sig på en av sofforna i muséets trapphus.



Tätt nedanför honom drog strömmen av Skeppsholmspromenerande förbi, 
tätnande och glesnande i hastig växling.



Tomas tänkte på Ellen. Hur skulle deras förhållande sluta? Hennes 
besinningslösa hängivenhet kunde emellanåt nästan oroa honom. Han hade 
helst velat, att hon i deras förbindelse icke hade sett något annat än 
han, en vårlig förlustelse för ett ungt och susande blod.



Det hade blivit en disig luft, ur vilken gasens lågor lyste fram, omgivna 
av stora, rödaktiga nebulosor. Tomas fixerade oavbrutet den fil av 
ansikten, som drog förbi i skenet av den närmaste lyktan.
Han kände 
sig redan som en man med erfarenhet om världen och kvinnorna, och han 
trodde sig spåra heta och otillåtna drömmar bakom de långfransade 
ögonlocken i varje blekt flickansikte, som strålade upp i gasens ljus.



Nästan varje minut såg han på klockan. Hon närmade sig redan halv nio. 
Tomas tyckte sig redan känna den frestande kvava luften i det lilla 
undangömda hotellrum, till vilket han och Ellen så gott som varje afton 
brukade smyga sig bort, och i vilket den breda, vita sängen nästan upptog 
halva utrymmet.



Klockan hade slagit tio då Tomas kom hem. Ellen vågade icke vara hemifrån 
längre; hennes mor skulle ha kunnat misstänka något.



Familjen satt ännu vid lampan i salen, utom Greta, som hade gått och lagt 
sig. Det stod ännu dukat åt Tomas; han drack en kopp te och åt ett par 
smörgåsar.



Innan Tomas gick in till sig, såg han in till Greta för att säga godnatt 
åt henne. Det var redan mörkt i hennes rum. Han hade icke väl kommit 
innanför dörren, förrän Greta sprang emot honom i blotta linnet och gav 
honom en kraftig örfil. Därefter hoppade hon upp i sängen, borrade huvudet 
i kuddarna och började storgråta. Hon hade fått D på sin kria "Om 
nådemedlen".


6 Kapitel 6.



Våren gick.



På soliga dagar följde regn, och efter regnet lyste det åter upp. 
Vårdräkterna blevo allt ljusare och mera sommaraktigt lätta, och de vita 
narcisserna vissnade bort och glömdes för mandeldoftande klasar av hägg 
och syren, och solen brände allt hetare på tomma gator och på övergivna 
hus med tilldragna persienner. Och de späda löven på parkernas träd växte 
och bredde ut sig till skumma, djupgröna valv, i vilkas skugga trötta 
människor kunde vila ut och drömma och rista streck i sanden.



Mortimers flyttade ut till Dalarö. Brehms flyttade till svärfaderns 
lantställe på Lidingön och Webers blevo i staden.



Tomas och Märta sågo varandra icke ofta. En gång träffades de av en 
händelse, då Märta var inne i staden för att göra några uppköp; då gingo 
de in på ett litet avsides liggande konditori högt uppe på Drottninggatan 
och åto bakelser. De lovade varandra likväl att icke göra om det, ty 
slumpen fogade det så, att de blevo sedda av en väninna till Märta, som 
icke borde ha fått se dem.
Emellanåt skrevo de 
också små biljetter med förvänd handstil på kuvertet. Det stod just 
ingenting i dem, annat än att de älskade varandra.



*



Junidagarna runno snabbt som brokiga pärlor rinna av en silkestråd, och 
det blev midsommarafton.



Tomas hade kommit sent upp. Kvällen förut hade han varit tillsammans med 
Wannberg och några andra kamrater, ätit sexa på Stallmästargården och 
svärmat omkring i Haga och Bellevue hela den ljusa sommarnatten. På 
hemvägen drog det upp till oväder och började ösregna; då följde han med 
Wannberg upp på hans rum, där de drucko sherry och spelade schack. Under 
tiden klarnade det åter upp, och morgonsolen slog bländande emot dem, då 
de släckte den osande lampan och rullade upp gardinen. Klockan blev sex, 
innan Tomas kom hem, och han fick icke sova mycket.



Fram emot tolvtiden steg han upp och åt frukost. När han blev färdig, 
stoppade han en lärobok i fickan och gick ner i Humlegården.



Vid vattenbutiken träffade han en av kamraterna från gårdagen, Anton 
Recke. Det var en blek, svarthårig ung man, tämligen undersätsigt byggd; 
han var flerårig medikofilare och känd i hela kamratkretsen för sina 
brokiga fruntimmershistorier och sina trassliga affärer. Hans far var 
förmögen, men hade tröttnat på att betala sonens skulder.
De drucko 
ett par flaskor vichyvatten, medan de pratade om gårdagens äventyr. Recke 
påstod sig ha hamnat någonstädes på Söder, vid Glasbruksgatan eller något 
dylikt. Han bodde på Östermalm.



Han kände sig en smula ledbruten.



Därefter beklagade han sig över att han icke hade några pengar. Pengar, 
pengar... Detta ord hade för hans öron en mystisk klang. Det föreföll 
honom, som om han stod ansikte mot ansikte med något övernaturligt, var 
gång han lyckades fånga in några sedlar i plånboken.



-Varifrån komma de? frågade han. Det har jag aldrig lyckats få någon 
förklaring på.



Han satt länge tyst och undrande med blicken ut i den sommarblå luften.



-Jag vet bara vart de gå; men varifrån komma de?



Tomas trodde att han ville låna pengar och erbjöd honom tio kronor, ty han 
var tillfälligtvis vid kassa. Recke avböjde vänligt men bestämt.



-Nej tack, när jag vill låna pengar säger jag alltid till genast. Jag 
lämnade för resten min klocka åt ett stadsbud för en stund sedan och sade 
åt honom att komma hit med pengarna.



-Nej, det här går inte i längden, återtog han efter en stund 
melankoliskt. Man får lov att skaffa medel på ett eller annat sätt. Det 
finns en tegelhandlare vid Svartmangatan, som lär vara hjälpsam och 
medgörlig...
Tomas sökte förmå honom att avstå från alla tankar på 
den sortens affärer. Recke hörde på, disträ, upptagen av sina egna 
kalkyler.



Stadsbudet kom med pengarna och kvittot. Recke drack ur sitt glas och 
reste sig:



-Jag måste vara hos Wannberg före klockan ett, sade han. Jag blev skyldig 
honom 2:65 i går, och han påstod, att han måste ha dem i dag före klockan 
ett...



Tomas satt ännu en stund vid sitt vichyvatten och såg på barnen, som lekte 
i sanden. Han köpte också några pepparkakor åt en liten hund, som kom fram 
och viftade på svansen.



En grå häst körde fram med en iskärra. Hästen hade stora björklövsruskor i 
seldonen. Nu först erinrade sig Tomas, att det var midsommarafton.



Och Märta hade senast skrivit, att hon kanhända skulle komma in på 
midsommaraftonen för att göra uppköp. Hon skulle väl köpa några 
midsommargåvor åt syskonen... Några små trumpeter...



Tomas reste sig. Han visste icke vart han skulle gå, men han måste röra på 
sig en smula. Han var rädd att han kunde somna, om han satt kvar längre.



Var skulle han kunna träffa Märta ? Det hade han ingen aning om.



Han drev långsamt omkring på de skuggiga gångarna i parkens norra del.



På en soffa under en fläderbuske med grönvita blomkvastar satt ett mycket 
magert gammalt fruntimmer med händerna i kors och blinkade mot 
solen.
En flaska eau-de-cologne stack upp ur den grönaktiga 
sammetsridikylen, som en gång varit svart.



Hon satt där och nickade och blinkade...



Tomas kände med ens en häftig lust att sitta just där detta gamla 
fruntimmer satt, under denna blommande fläderbuske, sitta där och blinka 
mot solen och se ut över all den sammetsmjuka grönskan. Om hon ändå ville 
resa sig och gå! Hon hade säkert suttit där i flera timmar. Skulle det 
inte kunna intressera henne att se, hur det ser ut i den andra ändan av 
Humlegården?



Tomas gick förbi henne; efter ett par minuter vände han och gick samma väg 
tillbaka.



Soffan stod tom. Det gamla fruntimret gick på darrande ben vägen nedåt, 
stödd på sitt grönaktiga paraply. Nu hade hon också en liten hund med sig; 
det var samma lilla hund, som för en liten stund sedan hade kommit fram 
till Tomas i vattenbutiken och fått tre pepparkakor.



Tomas satte sig under den blommande fläderbusken.



Det är visst en lyckodag i dag, tänkte han. Jag behöver ju bara önska en 
sak, så går det strax som jag vill.



Det var lugnt och tyst. En domnad efterton av gatornas och torgens buller 
trängde fram, avlägsen och främmande som från en annan värld. Vinden 
gnolade något för sig själv i de stora, gamla träden, ett långt stråkdrag, 
som svällde ut och tynade av och somnade bort. Två gula fjärilar fladdrade 
fram och åter som levande flarn av ett silkespapper eller som gula 
rosors blad, vilka ett vindkast slitit lösa från deras stjälk och drivit 
ut på flykt, på irrfärder, i fladdrande oro... Och vinden låter dem aldrig 
finna någon varaktig stad och unnar dem icke att vila; han driver dem att 
närma sig varandra och fly varandra och att åter närma sig...



Så långt blicken kan nå under halvslutna ögonlock breda sig gräsets mattor 
i sövande och entonig sommargrönska, och sommargröna träd med sällsamt 
avvägda konturer stå orörligt uppställda likt de halvregelmässigt skurna 
kulisserna i något teateridyllens eden. Almar, lönnar, kastanjer... Och 
silvergrå popplar . . . Och helt nära, framme



prosceniet, avskild från de andra träden, står en grön och stor och mycket 
gammal ask. Under dess krona drömmer skuggan mörk och sammetsdunkelt grön. 
Och lyser icke där i gräset något vitaktigt och mjukt, som kunde vara en 
kvinnas vita kropp? Något sovande vitt, som vrider sig sakta i drömmen? 
Det kunde vara den första vita och mjuka kvinnan, Eva! Det kunde också 
vara Ellen, eller Märta . . . Om det vore Märta!



Och åter fladdrade de gula fjärilarna för hans ögon, höjde sig och sänkte 
sig, nalkades och flydde. Och luften var blå och tom, och vinden gnolade 
och somnade bort, och det blev tyst.



Tomas spratt till. Det var någon som kittlade honom på läpparna med ett 
strå. Märta stod framför honom med röd mun och leende ögon och kitt 
lade honom med ett grönt strå. Därefter tutade hon honom i örat med 
en liten blecktrumpet.



-Det här är din midsommargåva, sade hon till sist, när hon slutat upp att 
tuta, och räckte honom trumpeten. Den var randig på tvären i de 
gräsligaste blå och röda färger.



Tomas och Märta följdes åt över Roslagstorg uppåt Johannes. De hade kommit 
överens om att gå upp i våningen vid Döbelnsgatan och fira 
midsommaraftonen med en flaska vin och några bakelser, som de skulle köpa 
under vägen. De vågade icke gå på ett konditori; man kunde ju aldrig vara 
säker på att icke bli sedd.



Tomas stannade framför ett leksaksstånd på Roslagstorg. Han skulle köpa 
någon gengåva åt Märta. Slutligen bestämde han sig för en liten gris av 
guttaperka. Det var en särskild sorts gris: han hade ett hål i trynet, 
genom vilket man kunde låta honom suga upp vatten. Sedan håller man honom 
mitt för näsan på någon, som man vill roa, och säger: se, en sådan lustig 
gris! Då böjer han sig fram för att se bättre, och då klämmer man grisen 
på magen. Då får den andre en liten vattenstråle mitt i ansiktet, och det 
är mycket roligt.



En sådan gris köpte Tomas åt Märta.



Det sprungo i kapp uppför de sneda och bräckliga trätrappor, som från 
Roslagstorg leda upp till Johannes kyrkogård. När de hunnit halvvägs, 
måste de stanna och draga andan. De vacklande, 
grå trähusen i backen badade i midsommarsolens mest stekvarma ljus. De 
fattigas bleka fönsterväxter slingrade i trånsjuka krökningar sina 
stänglar och blad upp efter fönsternas dammiga, regnbågskiftande glas. 
Ingen människa syntes, endast en svart katt med vita tassar, som satt på 
en dörrtröskel och slickade sol och njöt av middagshettan med hopknipta 
ögon.



Tomas tog hastigt Märta om huvudet med bägge händerna och kysste henne.



De köpte bakelser i ett hembageri och en butelj madeira i en kryddbod vid 
Malmskillnadsgatan.



I våningen vid Döbelnsgatan väntade dem en dov och skum dager bakom de 
nedrullade gula gardinerna.



-Vi måste skrämma undan spökena ur rummen, sade Märta.



Hon satte sig till pianot och spelade de larmande första takterna ur 
Carmen.



Tomas tutade i sin trumpet.



-Vad ska grannarna säga? frågade Tomas.



-Det finns inga grannar, svarade Märta. Alla människor ha flyttat ut på 
landet. Vi är ensamma i hela huset.



Hon slutade upp att spela, och ingen av dem sade något. Det blev en 
tystnad som i ett insomnat sagohus. Den gamla väggklockan hade stannat och 
betraktade dem tigande och envist med sitt runda, kloka ansikte.



-Vad har du i paketen? frågade Tomas för att säga något och bryta 
tystnaden.



-Midsommargåvor, svarade Märta förstrött, med stora, allvarliga ögon, som 
om hon tänkte på något annat. Det där är randiga förkläden åt jungfrurna, 
och det är en veckad remsa att ha kring halsen åt Elsa, och det här är åt 
Johan... Det är "Nio små negrers underbara äventyr".



De gingo in i förmaket. Märta tog bort det rödrandiga överdraget f rån den 
långa, gammalmodigt svängda förmakssoffan, vars blekröda tyg lyste matt 
genom skymningen.



-Det är så tråkigt att sitta på möbler med överdrag, sade Märta.



Hon gick in i sängkammaren, som låg åt den soliga gården, rullade upp 
gardinen och öppnade ett fönster. Genom den öppna dörren föll en ruta sol 
in i förmaket.



Därefter tog hon fram en bricka och ett par glas. De åto bakelser och 
drucko vin och satte sig i soffan för att läsa i "Nio små negrers 
underbara äventyr". Den var icke lång; de läste igenom hela boken 
tillsammans på fem minuter och hade mycket roligt.



Sedan sutto de tysta och sågo på varandra. De sågo på varandra så länge, 
att det slutade med en lång kyss.



Genom det öppna sängkammarfönstret hördes ett barns sång från någon av de 
små våningarna åt  
gårdsidan. Det var en liten flickas gälla röst, och 
hon sjöng på någon självgjord barnmelodi.



Pappa är inte hemma, mamma har gått på torget, vad ska vi göra...



Och det blev åter tyst.



Tomas slog i det sista av vinet, och de drucko ur. Vinresterna tindrade 
dunkelröda på bottnarna av de slipade glasen.



-Tänker du på mig ibland, när du är ensam? viskade Märta. Jag tänker ofta 
på dig.



Han lekte förvirrat med hennes urkedja.



-Om kvällarna, när vi ro ut på sjön, fortsatte hon. Och om nätterna, när 
jag ligger vaken.



Hon hade en tår i ögat. Hon lindade sakta bägge armarna om hans hals och 
kysste honom på håret.



Gång på gång kysste hon honom på håret-på tinningen-på ögonlocken.



Tomas blundade och frös. Han visste icke var han befann sig. Drömde han, 
eller var han vaken -Det skimrade för hans ögon och susade för hans 
öron. Han gömde huvudet vid hennes bröst, och hans armar knöto sig 
krampaktigt hårt om hennes midja.



Hon sökte förgäves resa sig och vrida sig lös ur hans famntag.



-Nej, Tomas-vi måste gå-klockan är visst mycket-Tomas släppte 
henne icke. Han var het av vinet och vild av hennes smekningar. Hon slöt 
ögonen och sjönk tillbaka med en frossbrytning, och han tog henne 
stormande, övermodigt, nästan med våld.



Pappa är inte hemma, mamma har gått på torget-



Vinresterna glödde i glasen.



Märta höll en kudde för ansiktet och snyftade sakta.



-Gå! viskade hon bönfallande. Gå, gå!



Tomas sökte trösta henne, lugna henne.



-Förlåt, sade han gång på gång och smekte hennes hand. Men hon stammade 
endast åter och åter detta "gå, gå !" Det var som om hon hade glömt alla 
andra ord.



Tomas gick.



Märta stod framför spegeln.



Var hon densamma som förut ? Eller hade hon blivit en annan?



-Och i kväll skulle hon dansa kring majstången med de andra-med 
syskonen-



Hon drev av och an i rummen.



Hur mycket kunde klockan vara? Fyra går båten.



Märta hade kommit ut i jungfrukammaren. På väggen fanns en liten hylla av 
kartonnage, på vilken stod broderat med kornblått silke: Livets 
Ord.
HyIlan var full av små röda, blåa, gula och gröna 
papperslappar.



Märta tog en röd lapp. Hon rullade upp den och läste: Herren ser dina 
vägar.



I gårdsvåningarna var det tyst. Den lilla flickan hade slutat att sjunga. 
Märta gick in i sängkammaren, stängde fönstret och rullade ner gardinen. 
Därefter gick hon in i förmaket för att lägga överdraget på soffan.



Grisen och trumpeten lågo undanslängda i ett hörn.



Plötsligt måste hon småle för sig själv. Hon hade kommit att tänka på alla 
de tanter med nickande spetsmössor, som så många gånger suttit uppradade i 
denna soffa...



I nästa ögonblick kastade hon sig framstupa mot en kudde och föll i en 
våldsam gråt, som skakade hela hennes späda kropp.



Tomas stannade mitt på kyrkogården.



Vart skulle han gå ?



-Nej, detta var inte bra. Kunde han göra det ogjort...



Han blev stående framför en gravsten. Han läste ett namn och många titlar, 
ett födelseår och ett dödsår.



Därunder hade man alltså grävt ner någon som hade levat, och som nu var 
död.



Besynnerligt . . .
Kyrkdörren stod öppen. Tomas stod länge och läste 
på ett anslag, som tillkännagav att kyrkan under sommarmånaderna var öppen 
varje dag från tio till tre. Slutligen gick han in och satte sig i en 
bänk.



Han förföljdes ännu alltjämt av tanken på denna enkla och alldagliga 
inskription, som han nyss hade läst på gravstenen. Född då och då. Död då 
och da.



Var det verkligen sant?



Så erinrade han sig, att en dödskalle alltid skrattar. Vad skrattar han 
åt? Med vad rätt ligger han där i lugn och ro och hånskrattar åt den 
släkt, som nu leker i solen?



-Han hade kommit att tänka på Ellen. Hennes bild stod för honom som en 
urblekt fotografi med suddiga konturer - som en han hade känt någon 
gång-ett annat år-



Han hade blivit sömnig. Valven voro så höga och mörka, och orgeln spelade 
så sakta... Det lät som susande träd i en skog. Kanhända spelade den icke 
alls . . .



Han visste icke själv hur länge han hade suttit, då han spratt till vid 
att någon rörde honom.



En man stod bredvid honom och ruskade honorr i armen.



-Kyrkan skall stängas, sade han.


7 Kapitel 7.



Gatstenarna brände under fotsulorna, och husens väggar glödde vita som 
aska. Staden låg i sommardvala, domnad av hettan under en egyptisk 
himmel.



Människorna förbannade solen och smögo sig framåt i skuggan, varhelst en 
mörk strimma stod att få, tätt under murarna och djupt inne i alléernas 
skymning.



I Webers våning var det tyst. Professorn hade rest till Tyskland, Greta 
var i Skåne. Fru Weber satt i ett soffhörn i sängkammaren och läste Thomas 
a Kempis och grät. Det kunde emellanåt hända henne, att hon med en gång 
kände sig så ensam och övergiven mitt i sin familj, att hon icke visste 
någon annan råd än att gråta. Hennes barn växte ifrån henne. Vad visste 
hon om deras vägar? Det föll över henne en frossbrytning av ångest, var 
gång hon tänkte på allt det onda, som nästa morgon eller nästa nyår kan 
hålla i beredskap åt oss, utan att vi veta det och utan att vi kunna göra 
något. Fröet är kanhända redan sått, kanske i går eller i förrgår, kanske 
också någon hemlig olycksdag för många år sedan, det gror i tysthet, 
och en dag skjuter det upp med giftiga blommor och grönsvarta bär... Men 
Tomas låg på soffan i sitt rum. Han hade rullat ner gardinen, oaktat det 
var mitt på förmiddagen och hans rum låg åt skuggsidan, ty den motsatta 
väggen stack och pinade hans ögon med sitt vita eldhav. Den bok han nyss 
tagit ner från hyllan hade fallit på golvet. Han kunde icke läsa.



Märta . . .



Vad trodde hon, vad tänkte hon om honom? Gång på gång hade han satt sig 
ned för att skriva något till henne, och han hade grubblat och tänkt och 
icke funnit några ord. Och då han äntligen fått ett brev färdigt, fyllt av 
ånger och bittra självanklagelser, läste han igenom det, en gång, två 
gånger, lade det i ett kuvert och bröt upp det och läste det på nytt och 
brände det vid ett ljus.



Hur går hennes dag?



Läser hon, syr hon som förut, leker hon med sina syskon? Och vad talar hon 
om med de sina?



Gatans larm trängde in genom det öppna fönstret. Det var ett skrammel, som 
om helvetets alla bryggarkärror fått befallning om att dagen i ända köra 
fram och åter just på deras bakgata.



Tomas gick upp och stängde fönstret; därefter kastade han sig åter på 
soffan.



Kanhända går hon ensam i skogen dagarna igenom. Och om natten... Stiger 
hon upp om natten, går hon ut på bryggan och ställer sig att stirra 
ned i vattnet?



Hur många dar hade det gått sedan midsommaraftonen ? Fem dar, sex dar hade 
det redan gått. Nära en vecka.



Han hade blivit en smula förlägen, då hon frågade honom, om han tänkte på 
henne ofta. Han visste med sig själv, att han oftare tänkte på Ellen än på 
henne. Det var då... Nu tänkte han På henne ständigt, ständigt.



Och Ellen hade han glömt.



Stackars Ellen... Han hade icke handlat rätt emot henne.



Flugorna surrade kring hans huvud och dansade i virrigt sicksack omkring 
för hans ögon. Kanhända var det dumma och elaka människors små svarta 
själar, som blivit dömda att fladdra omkring för att plåga de dumma och 
elaka människor, som nu befolkade jorden. Det kunde vara ett värdigt 
påhitt av någon dum och elak gud...



De kröpo i hans öron och kittlade hans mungipor, och på hans näsa satt en 
och tvättade sina bakben.



Tomas gick ut i köket efter flughåven och borjade en ursinnig jakt. Efter 
ett par minuter hade han tröttnat, öppnade fönstret, skakade ut flugorna 
och lade sig åter.



Hans vackra dröm om vinterkvällar framför brasan, med huvudet i hennes 
knä... Fördärvat, förstört, förbi !
Och bröllopsnatten... Alltid 
skulle han taga ut i förskott... Det var orätt, det borde man aldrig 
göra.



Och aldrig mera skulle hon le mot honom och linda sina armar om hans hals 
och kyssa honom på ögonlocken och giva honom vackra namn, som han icke 
förtjänade, men som det ändå var roligt att höra.



Han bet i den kudde han hade under huvudet, så att den nötta sidenvåden 
gick sönder och han fick munnen full av dun och fjäder. Han vände sig mot 
väggen, domnad av hettan i rummet, och lät blicken irra sig trött i de 
trånga farlederna mellan tapetens slingor, till dess att hans ögon kände 
samma längtan efter en stor, ljus yta, som seglaren efter havet.



Havet... Det var längesedan han såg havet.



Det stora, blå havet.



Tomas gick villrådig av och an på Blasieholmskajen. Han längtade efter att 
andas salt luft. Vilken båt skulle han välja ?



En herre, som hade mycket bråttom, hälsade på honom vänligt och familjärt. 
Tomas besvarade hans hälsning artigt, förstrött. Det var häradshövding 
Ratsman; han såg fet och glad ut och hade en ljus halsduk, och han steg 
ombord på Lidingöbåten, just då den lade ut. Han bodde icke på Lidingön 
utan i Vaxholm, men han skulle väl hälsa på några bekanta . . 
.
Tomas hade stannat framför en liten nedsotad, gammalmodigt byggd 
ångbåt. Den hette Utö, och den skulle avgå till Utö om en kvart.



-Utö... Det låter som om det skulle ligga allra längst ute vid havet...



Han skrev några rader till modern och lämnade dem åt ett stadsbud, 
därefter gick han ombord.



Det hade blåst upp en frisk östlig vind. Måsarna på strömmen skreko och 
larmade, seglade i vida kretsar fram och åter över vattnet, tindrande 
vita, sköto pilsnabbt ned mot vattenbrynet som lysande stjärnfall mitt på 
dagen och stego åter upp med något sprattlande och blankt i näbben. 
Ångvisslor skuro genom luften, slupar och farkoster av alla slag korsade 
varandras väg, och solen blänkte fram som en mattröd kopparskiva genom 
moln av stenkolsrök. Tomas stod betagen och följde med ögonen en bländvit 
mås, som nyss hade strukit så tätt förbi hans huvud, att han kunde känna 
fläkten från hans breda vingar och se hans vildfågelsjäl tindra fram i det 
lilla kolsvarta ögat. Han spände långsamt en vid halvcirkel in över 
Skeppsbron, vilade några sekunder över popplarna och blodlönnarna i den 
lilla tysta och oåtkomliga sagoträdgården mellan slottets flyglar, tog 
därefter vägen åt öster, ut över strömmen, och blev borta i det blå.



Ångbåten lade ut. De trånga Skeppsbrogränderna defilerade förbi som en rad 
av svarta källargluggar, och i det nät av broar och viadukter, som bildar 
övergången från Staden till Söder, kröpo män niskorna om varandra 
som myror. I Stadsgården var det svart av kolångare med rött i 
vattengången och av kolbärare, på vilkas ansikten han trodde sig kunna se, 
hur kraftigt de svuro över hettan. De höga granitväggarna med de i berget 
utsprängda trapporna väckte till liv hos honom ett dunkelt minne av att 
han någon gång i skoltiden hade gått upp för dessa trappor i sällskap med 
Märta och Greta - någon dag i jullovet, med snö och grå himmel... På den 
tiden hade han ännu icke upptäckt, att Märta Brehm var vacker, och det var 
hon kanske icke då. De båda flickorna hade gjort narr av honom hela tiden, 
av någon anledning som han icke längre erinrade sig... På södra bergen tog 
idyllen vid, småstadsidyllen med stugor och plank och mörka, svala fläckar 
av grönt. I en hängmatta under ett stort kastanjeträd låg en rödklädd ung 
flicka och sov.



Djurgårdens villor dansade förbi, och Blockhusudden passerades. Det gamla 
förfallna tullhuset med sitt branta tegeltak badade i solen, och på 
gårdsplanen, där gräset växte högt mellan kullerstenarna, låg en lat, gul 
hund tillplattad som om han varit målad på marken och sträckte alla fyra 
benen ifrån sig så långt han kunde.



Ute på Värtan friskade vinden upp. Skummet yrde kring bogen och stänkte 
ända upp i ansiktet på Tomas, som stod uppe på kommandobryggan och pratade 
med kaptenen. Han hade glömt alla sina sorger och åter kommit i glatt 
humör.
Då klockan närmade sig fyra, gick han 
ner i matsalongen för att äta middag.



Det var nästan tomt därnere. Två rödbrusiga lantbor hade just slutat att 
äta, då Tomas kom in; de betalade och stego upp på däck. Vid ett bord satt 
styrmannen ensam och åt med religiöst allvar. Det var en solbränd man med 
mörka ögon och svart hakskägg. En blek ung flicka passade upp honom med 
mjuka slavinnerörelser, utan att säga ett ord.



Tomas drack två glas brännvin och en flaska öl. Han var i ett äkta 
reslynne och hade kommit i en stämning som om han vore ute på 
upptäcktsfärd efter okända världar. Han visste ingenting om Utö. Kunde det 
bo några människor därborta? Några stackars fiskare troligtvis, som frukta 
Gud, ty det bruka fiskare göra, och mörda och stjäla litet, när det faller 
sig så, och leva av sur strömming... Så erinrade han sig, att han någon 
gång hört talas om Utö gruvor. Skulle det alltså finnas gruvor där? De 
voro väl för längesedan nedlagda.



Styrmannen förde ett viskande samtal med upppasserskan borta i andra ändan 
av rummet. Det slutade med en kort handtryckning; flickan rodnade svagt, 
och mannen gick upp på däck.



Tomas beställde kaffe och chartreuse. Det hade blivit en smula sjögång ute 
på Baggensfjärden Båten gungade sakta i sneda rörelser från för till akter 
och från babord till styrbord, och vågorna skvalpade sövande mot salongens 
väggar. Då Tomas vände sig om och såg ut genom det lilla runda 
fönstret, liknade fjärden ett snöfält. Fönstret befann sig så nära 
vattenytan, att blicken nästan endast uppfångade det vita skummet på 
böljornas toppar. Det var härar av vita blixtar, som tändes och slocknade, 
och som oavbrutet behärskade synvidden med sitt fosforaktiga ljus.



Solen brottades redan med den västra horisontens blodkantade skymurar, då 
man lade till vid Utö brygga. Tomas hade fått kaptenens tillåtelse att 
ligga i aktersalongen över natten. Han steg i land och gick långsamt vägen 
uppför, förstämd, uttröttad på förhand. En brant och stenig väg, ett vitt 
hus uppe på backens krön, några röda stugor, från vilkas eldstäder röken 
steg upp i den aftonstilla luften, lodrätt som vid Abels offer. Varför 
hade han rest hit ? Vad hade han med havet att göra ? Det är icke ens 
säkert att man kunde se havet härifrån.



Då han nått kullens högsta punkt, stannade han och vände blicken tillbaka. 
Fjärdarna bredde sig blanka som glas för hans fötter, stumma, vida, kalla. 
Solen hade nyss gått ned och brett ett rödviolett töcken över den smala 
landremsan längst i väster. Två eller tre fiskarbåtar sökte långsamt mot 
land med slappa segel och jämna årtag, vilkas plaskande i vattnet indelade 
tiden lika tröttande regelmässigt som ett urverk. Dagens alla vita 
strömoln hade drivit undan och samlat sig till stillastående skybankar 
längst nere vid synranden, och över hans hjässa välvde sig en tom, 
blå kupa, kallare och mera tom med varje minut som rann.



Tomas stod som förstenad och betraktade landskapet. Slutligen vände han 
sig bort med en frossbrytning och fortsatte att följa vägen inåt ön. 
Plötsligt trodde han sig höra på ljudet av sina steg, att han gick över en 
bro. Han såg upp och varseblev ett räck på vardera sidan av vägen. Då han 
böjde sig fram över räcket, drunknade hans blick i ett schackt så mörkt 
och så djupt, att han icke kunde skönja någon botten, endast något 
grönaktigt fuktigt, som glansen av synd ur ett svart öga. Det var alltså 
gruvan... Rädd att låta fascinera sig av denna mörka, gröna glans slet han 
sig med våld från platsen och fortsatte inåt skogen, där vägen nu smalnade 
av till en starkt sluttande gångstig.



Skogen teg omkring honom. Men långt bortifrån, långt nedifrån hördes ett 
regelbundet och tungt stönande, suckarna från en jätte, som vrider sig i 
sömnen. Tomas stannade och lyssnade. Mellan trädens glesnande stammar 
varseblev han en snörrät rand, som skilde den mörknande östra trakten av 
himlahavet från något ännu mörkare och ännu blåare, havet.



Det var havet. Dunkelblått, oändligt, tomt.



Tomas drev fram och åter nere vid stranden, med uppvikt krage och händerna 
i fickorna. Skymningen hade tätnat till ett blåaktigt mörker. Havet sov, 
men det arbetade i sömnen, hävdes och sänk -



tes, suckade och stönade som en jätte under onda drömmar.



Han hade kommit ut på en klippa, som smal och tvärbrant sköt långt ut från 
land. Havet var där -runtom, vart han vände blicken-överallt var havet.



Tomas visste icke själv hur länge han stod där orörlig som en bild och 
stirrade ut över vattnet.



-Märta! mumlade han för sig själv. Märta, Märta.



Havet överröstade honom. Han kände läpparna röra sig, men hörde intet.



-Märta! ropade han slutligen med ansträngande av sina lungors yttersta 
kraft.



Och häpen, förfärad över att höra ljudet av sin egen spröda och tonlösa 
röst tunt som ett knivblad skära genom dyningarnas brus, vände han om, 
darrande i hela kroppen och med en blick, som letade efter gömda 
lönnmördare i varje snår, sökte upp gångstigen och kom springande tillbaka 
till den vik på andra sidan av ön, där båten låg förtöjd.



Han gick icke genast ombord, ty han kände att han icke kunde sova. Han 
satte sig på en sten och lät blicken glida, än ut över fjärdarna, än ned 
på ångbåten, en liten underligt hopkommen människoleksak, som låg inklämd 
därnere mellan klipporna och speglade sig i det mörka, grönklara vattnet. 
På överdäcket rörde sig två gestalter i skarp avskuggning mot den gulröda 
aftonluften. En kraftig man-två mörka ögon, ett svart skägg- och 
en mjuk slavinnegestalt med ett blekt ansikte. Det var hon som talade, och 
han hörde på-oroligt otåligt, medan han flyttade kroppens tyngd över från 
det ena benet till det andra, stack händerna i fickorna och åter tog dem 
bort. Vad talade hon om? Hennes röst lät gråtfärdigt bedjande och dock 
behärskad-som om hon erinrade honom om ett löfte... något gammalt löfte, 
som han kanske helst ville glömma... Och han vände bort huvudet och 
mumlade något, medan hennes blickar oavvänt hängde vid hans mun... Så 
gingo de in, och det blev tyst.



Klockan hade blivit elva. Tomas steg ombord, gick ner i aktersalongen och 
lade sig halvt avklädd på en soffa. Han låg länge vaken, ty han tänkte på 
Märta. Långt fram på natten somnade han äntligen med örngottskudden hårt 
pressad mot sitt bröst.


8 Kapitel 8.



Det duggregnade ihärdigt, och gatan luktade våt makadam, och klockorna 
ringde till högmässa, ty det var söndag. Tomas kom ut från en rakstuga, 
blek och med rödkantade ögon; han sov dåligt om nätterna på de sista 
veckorna.



Han skulle möta sin mor i Jakobs kyrka. Det hade blivit en sådan tomhet 
ini honom och omkring honom, att han utan lång tvekan gav vika för 
ögonblickets alla växlande impulser, och då modern kom in till honom på 
morgonen, medan han ännu låg, och med sin blidaste röst bad honom att 
följa sig i kyrkan, hade han icke hjärta att säga nej. Han gick ju nästan 
aldrig i kyrkan; men det var kanhända icke rätt. Om det kanske denna dag 
kunde ske ett omslag i hans liv...



Han tänkte på dessa saker, medan han långsamt gick Grevturegatan utför. 
Han hade ingen psalmbok i handen, ty han var rädd att möta någon bekant.



En gammal fru, klädd i en brun, trådsliten kappa, kom ut ur en port i 
sällskap med en ung gosse i gymnasistmössa. De gingo båda i samma 
stillsamma söndagstakt, och båda hade 
psalmböcker i händerna. Tomas kände genast igen den gamla frun: det var 
Ellens mor. Han hade sett dem tillsammans i Humlegården någon 
söndagseftermiddag i maj. Gossen var alltså hennes bror, han som så gärna 
ville bli läkare...



Och det var här de bodde.



Tomas hade stannat utanför porten. Ellen hade verkligen också sagt någon 
gång, att hon bodde på Grevturegatan, men det föll av sig själv att han 
icke hade kunnat besöka henne.



Om Ellen är hemma, är hon alltså ensam, tänkte han. Men hur kommer det 
sig, att hon inte vill gå i kyrkan med sin mor och sin bror . . . Kan hon 
vara sjuk?



Stackars Ellen, han hade förbrutit sig svårt mot henne. Så svårt, att han 
knappast vågade tänka på det.



Vad skulle hon tro om honom ?



Hon var kanske redan död. På tre veckor hade han icke sett henne. Hon 
kunde mycket väl vara död, utan att han visste något.



Livet är besynnerligt.



Nej, han måste se henne och veta om hon levde. Tala med henne, förklara 
sig på ett eller annat sätt, falla ned för hennes fötter och tigga om 
förlåtelse...



Han var redan i trappan. Den var smal och brant, och det var så mörkt i 
förstugorna, att han måste riva eld på den ena tändstickan efter den andra 
för att kunna läsa namnen på tamburdörrarna. På en spräckt och 
smutsig enkeldörr, som tycktes höra till ett kök, såg han med förvåning 
elden från sin tändsticka lysa upp över ett namn, som han kände från 
böckerna och tidningarna, och vars ägare han många gånger hade sett på 
gatan och kaféet, alltid glad och elegant. Tomas hade föreställt sig, att 
han måste bo vid Sturegatan, eller vid Strandvägen...



Först i tredje våningen fann han det namn han sökte.



Han stod en stund och betänkte sig med klappande hjärta och återhållen 
andedräkt innan han kunde besluta sig för att dra i det lilla röda och 
svarta klocksnöret.



Han visste icke vad han skulle säga henne. Skulle hon tro honom, om han 
sade, att han hade varit sjuk, eller bortrest ett par veckor? Nej, hon 
hade kanhända sett honom gå förbi handskbutiken någon gång.



För övrigt borde han egentligen bryta med henne; det var därför han hade 
gått upp. Han älskade henne icke. I vad fall som helst måste han fatta sig 
kort, ty inom en kvart eller högst tjugu minuter skulle han ju vara i 
kyrkan, det hade han lovat.



Han litade på sin ingivelse och drog sakta i strängen.



Ingen öppnade. Han ringde ännu en gång, hårdare; det hördes steg innanför, 
och Ellen stod framför honom. Hon hade ett stort vitt förkläde med 
högt bröststycke och liknade en kysk ung husmoder, som blir 
överraskad mitt i sina bestyr.



Tomas kunde icke säga något; han stod röd av blygsel. Han tyckte sig 
aldrig förr ha sett, hur vacker hon var, och likväl var hon mycket blek.



Ellen betraktade honom länge med en stel blick.



-Kom in, sade hon slutligen lågt med en liten skälvning på rösten.



Lägenheten bestod av två små ljusa rum och ett kök. De blevo stående mitt 
på golvet i det yttre rummet, och ingen av dem sade något.



-Varför har du inte gått med din mor och din bror i kyrkan ? frågade 
Tomas äntligen lågt, med ett osäkert tonfall.



-Jag har så ont i huvudet, klagade hon sakta.



Han lade sin hand på hennes panna. Den var brännhet.



Ellen brast i gråt.



-Å, Tomas, snyftade hon, var har du varit så länge ?



Han kunde icke svara något.



Hon drog honom ned på soffan, och hennes händer lekte i hans hår, och hon 
snyftade alltjämt med huvudet mot hans bröst.



-Var har du varit hela tiden, Tomas, du måste säga var du har varit... Du 
har säkert varit sjuk, säg har du inte?



-Jo, svarade Tomas. Jag har varit sjuk.



Båda sutto tysta. Kyrkklockorna ringde därute, och regnet droppade mot 
fönsterblecket.
-Om jag kunde tro dig, viskade Ellen.



Tomas svarade ingenting.



-Hur skulle detta gå.. . Han måste ju bryta med henne-



Vad skulle han säga?



-Om jag bara kunde tro dig, återtog Ellen. Jag vill så gärna, men jag kan 
inte. Du bryr dig visst inte mycket om mig !



Tomas var orolig. Hans mor stod kanske redan och väntade på honom. Men 
Ellens stora rödbruna ögon sågo in i hans med ett sådant uttryck av 
förtvivlan, att han icke fick mod att säga något avgörande.



Han endast smekte hennes panna, liksom för att svalka den.



-Har du ännu ont i huvudet? frågade han.



-Ja, ja... Lägg din hand där-just där- till vänster, vid tinningen... 
Det känns så skönt!



Hon slöt ögonen och lutade sin kind mot hans. Den brände som eld. Tomas 
kände, hur hela hans varelse genomilades av en ljum värme. Han hade icke 
på länge känt beröringen av en kvinnas hud mot sin egen.



Plötsligt böjde han sig fram över hennes ansikte och kysste henne 
våldsamt.



Hon vred sig lös ur hans armar och sprang upp.



-Nej, Tomas, sade hon, du får inte kyssa mig mera! Det ar bäst att det är 
slut mellan oss-jag är ingenting för dig mera-du tycker om någon 
annan, säg gör du inte ? Jo, jag ser det på dig, Tomas ! Du har inte 
varit sjuk, det är inte sant !



Hon stirrade på honom med en visionär glans i blicken.



-Jag visste hela tiden att du narrades, jag har sett dig gå förbi 
fönstret flera gånger, flera gånger !



Och hon sjönk ner i soffan med huvudet i händerna och grät.



Tomas ville sjunka genom jorden.



-Förlåt mig, stammade han.



En kanariefågel, som hela tiden suttit tyst på sin pinne i en bur framme 
vid fönstret, började nu kvittra, först sakta som om han bad om 
tillåtelse, sedan allt gällare och högre.



-Förlåt mig, upprepade Tomas bönfallande, förlåt mig! Jag har varit elak 
mot dig, Ellen, lilla Ellen, men jag skall aldrig vara det mera ! Du måste 
se på mig och säga, att du förlåter mig och att du inte är ond på mig 
längre!



Kanariefågeln hoppade från pinne till pinne i sin bur, sträckte halsen i 
vädret och kvittrade och sjöng.



-Du kan inte förstå det, snyftade Ellen, nej, du kan inte förstå sådana 
dagar det har varit för mig- när jag har stått där bakom disken från 
morgon till kväll-och provat handskar på främmande damer-unga, vackra 
flickor, som du kanske känner och som få vara tillsammans med dig. . . 
eller när jag såg ut genom fönstret och du gick förbi. -Vet du 
Tomas, jag har gråtit heIa nåtterna-



Tomas tog upp sin näsduk, fuktade den i vatten och tryckte den mot hennes 
ögon, och slutligen kysste han hennes ögonlock.



-Nu får du inte gråta mera, sade han.



Hon satt tyst i sitt soffhörn med en kudde under huvudet och såg honom 
rakt i ögonen.



-Kan jag tro dig, Tomas? frågade hon. Bryr du dig verkligen något om 
mig?



-Jag bryr mig inte om någon annan än dig, sade Tomas.



Kanariefågeln började nu sjunga av full hals. Det skar i öronen; man kunde 
knappast uppfatta sina egna ord. Ellen reste sig hastigt och gick in i en 
garderob efter ett mörkt skynke, som hon omsorgsfullt bredde ut över buren 
och vecklade omkring på alla kanter, så att intet ljus trängde in.



Fågeln tystnade med ens.



Tomas hade tagit en stor, mörkfläckig snäcka från byrån bredvid soffan, 
vägde den i handen och höll den mot sitt öra. Snäckan fyllde hans hörsel 
med ett dovt, ihållande brus, som tycktes arbeta sig fram från något 
ställe djupt inne eller långt borta, och som kom honom att tänka på 
havet... och på ett namn, som han någon gång hade stått och ropat utåt 
havet. Ett namn, som han icke kunde glömma.



Ellen satt åter vid hans sida, och hennes blickar vilade i 
hans.
-Om du tycker om mig, så säg det tre 
gånger, bad hon skygg, förlägen, ännu med en tår i ögonfransarna.



Tomas sade det tre gånger.



Men han hade svårt att se henne i ögonen. Hans blickar gledo omkring från 
de brokiga strimmorna i trasmattan under hans fötter till möblernas 
blommiga tyg och sängens vita, hemstickade täcke.



-Ser du, sade Ellen tankfullt, när man en gång har kommit in på den 
orätta vägen, är det så svårt att vända om. Därför får du inte gå ifrån 
mig, Tomas, du måste hjälpa mig... Jag vill inte bli en dålig flicka!



Klockorna hade slutat att ringa, och vattnet plaskade alltjämt ur 
takrännan. Regnet skvalade ned med ökad styrka, och himmelen hade mörknat. 
Kanariefågeln uppgav ännu ett och annat svagt pip under sitt bruna skynke, 
tills han slutligen tystnade och föll i sömn; han trodde att det var 
natt.



Tomas och Ellen sutto tysta. Han hade smugit en arm om hennes liv. Han 
kände, att hon började bliva svag, och det hade stigit upp en simmig glans 
i hennes ögon.


9 Kapitel 9.



Tomas Weber hade så tråkigt, att han ägnade sig åt sina studier flera 
dagar i sträck. Förhållandet till Ellen blev icke detsamma som det hade 
varit. Han var trött. Hon misstrodde honom alltjämt, och likväl skydde hon 
inga förödmjukelser för att få behålla honom. Efter varje ny berusning 
följde ett uppvaknande, då de stirrade på varandra utan ord, som två 
främmande, han i leda, hon i skrämsel för hans kalla blick; ty han hade 
förvandlats, glidit undan för henne. Han hade blivit en annan än den 
Tomas, som råkat korsa hennes väg en ljus vårmorgon, som hon sedan älskat 
besinningslöst och ungt, och för vars lidelse hon icke hade undanhållit en 
vrå av sin varelse.



Och likväl hade de icke några scener med förebråelser och ömsesidigt agg. 
De kände blott, hur tomrummet vidgades mellan dem, mera för varje dag, och 
hur fruktlöst de ansträngde sig att fylla det.



Så gingo dagarna, tomma och färglösa, och blevo till veckor utan att han 
räknade dem.



Man var redan i slutet av juli.
Tomas hade träffat tillsammans med 
Karl Hammer i Viktoria, det lilla svala och skuggiga sommarkaféet i 
Kungsträdgården. Hammer var just återkommen från en kortare vistelse på 
konsul Arvidsons lantställe vid Mälaren; han hade haft ett par veckors 
ledighet från kontorsarbetet.



Sommarsolen hade icke förmått något mot hans färglösa hy. Han satt där, 
vit i ansiktet som en pudrad clown, och läppjade på sin vermouth med samma 
uttryck av blekt tålamod som alltid.



De talade om fruntimmer.



Grosshandlar Wenschen och fabrikör Grenholm sutto vid ett bord i närheten 
och drucko konjak och vatten; efter en stund kom också doktor Rehn och 
slöt sig till dem.



De tre herrarnas båda fruar voro på landet.



Herr Grenholm hade ett gråsprängt romerskt patricierhuvud på en något tung 
kropp. Doktor Rehn var en ännu smärt och välväxt herre på omkring femtio 
år.



Man talade politik; herr Wenschen var frisinnad utan att likväl vara 
radikal på något sätt, men han blev oavbrutet överröstad av herr Grenholm 
och doktor Rehn, som i alla punkter hade fullkomligt lika åsikter, 
nämligen strängt konservativa.



Gabriel Mortimer kom förbi kaféet; då han såg Tomas och Hammer gick han in 
och hälsade på dem och bad Tomas komma ut till Dalarö nästa söndag med 
modern. Han var på väg ner till ångbåten, men hade egentligen icke 
bråttom; han slog sig ned och drack en flaska vatten.



Man hade kommit in på den nyare litteraturen och diskuterade bland annat 
en romanförfattare, vars namn för några år sedan hade flutit upp på de 
ändrade litterära konjunkturer, som blevo en följd av reaktionen mot 
landets främste diktare. Han var en av de många bland åttiotalets män, som 
senare ha kommit på bättre tankar. Hammer satt just och talade om en av 
hans böcker, då han själv gick förbi ute i allen.



De tre männen logo.



Karl Hammers löje var bitande.



-Vilket medlidande måste inte en sådan man hysa med det gamla nötet 
Petrus, som dröjde ända till tredje hanegället med att förråda sin 
mästare, sade han.



Gabriel Mortimers löje var godmodigt överseende.



-Han skulle troligen ha föredragit att vara tuppen.



Tomas Weber log icke, han skrattade högt; men det var endast ett barns 
skratt över det, som de äldre säga vara löjligt. Dessutom tyckte han 
verkligen också, att författaren såg lustig ut, där han gick och svettades 
i värmen och på samma gång ansträngde sig att bevara sin diktareattityd.



Mortimer hade just gjort samma iakttagelse.



-När det är tjugu grader varmt i skuggan, se alla människor ut som 
handelsresande, sade han.
Herr Wenschen såg på sin klocka, reste 
sig, tog farväl av sitt sällskap och gick. Tomas, Mortimer och Hammer 
växlade en förbindlig hälsning med honom, då han gick förbi deras bord. 
Herr Wenschen såg icke glad ut; i själva verket hade han också husliga 
bekymmer. Man hade på två år icke haft något att säga om fru Wenschen; och 
nu visste alla, att hon åter hade en älskare, nämligen Grothusen.



Tomas satt och undrade inom sig själv, när han skulle få återse Johannes 
Hall. Han behövde låna pengar av honom. På morgonen hade han fått ett 
brevkort från Hall, avstämplat Wiesbaden; Jean Arvidson tillbragte 
sommaren därnere, och Hall hade följt honom och hållit honom sällskap ett 
par veckor. Han ämnade nu resa omkring till några tyska småstäder, som han 
ville se eller återse, och sedan skulle han kanhända för återstoden av 
sommaren slå sig ned vid någon badort på Själlands kust.



Mortimer reste sig och tog adjö; han måste gå för att hinna med ångbåten. 
Han bad ännu en gång Tomas att komma ut till Dalarö på söndagen med 
modern, och Tomas lovade att komma.



Herr Grenholm och doktor Rehn sutto invecklade i ett lågt, förtroligt 
samtal. Herr Grenholm fGreföll rörd av en eller annan anledning; hans ögon 
voro beslöjade av en lätt dimma, och han klappade upprepade gånger vännen 
på armen. Men då i detsamma en av uppasserskorna kom i närheten, bör 
jade han i stället klappa henne på magen och bad att få betala.



Tomas och Hammer hade blivit så gott som ensamma på platsen.



Insekterna surrade omkring dem. Det rådde en lindrande svalka i den djupa 
skugga, som sov under de gamla lindarnas bladverk och svarta kvistnät och 
som ytterligare fördjupades invid husets mörka, grå mur.



Tiggargummor, blomsterflickor och invalider med nyckelringar kommo in den 
ena efter den andra och ville göra affärer. Tomas, som var lättrörd och 
ännu icke hade sett mycket av nöden, tog gång på gång upp sin portmonnä, 
medan Hammer satt oberörd som en bild med ett kallt småleende över den 
andres frikostighet.



-Skriver du aldrig något nu för tiden? frågade Tomas slutligen då 
tystnaden började bliva långvarig.



Hammer dröjde något med svaret, som om han fann frågan svagt motiverad.



-Åjo, sade han torrt, jag skriver nog ett och annat ibland. När jag har 
tid och lust. Men jag trycker det inte.



-Men varför det?



-Jag har gott om tålamod. Jag väntar min tid. En gång kommer den.



De hade icke något vidare att säga varandra. Tomas skulle för övrigt gå 
hem och äta middag, ty klockan var över fyra; han betalade sin vermouth 
och gick. I förbigående uppfångade han en 
glad nick från en av uppasserskorna, en livlig flicka med svarta ögon, med 
vilken han sommaren förut hade stått på god fot. Han återgäldade den med 
en slyngelaktig grimas.



Hammer satt ensam kvar.



På hemvägen gick Tomas och tänkte på sina affärer. Var skulle han få 
pengar? Han hade bara några öre i portmonnän; det var icke ens så mycket 
att han kunde köpa en cigarr att röka efter middagen. Om en vecka skulle 
fadern komma hem från Tyskland; då måste han tala med honom. Det var 
tråkigt, men det kunde icke skjutas upp längre.



Men hur skulle han bära sig åt för att få en cigarr? Att inte ha en cigarr 
att röka till kaffet ovanpå middagen, det var ungefär som att ha 
tandvärk.



Han gick just förbi en cigarrbutik, där han brukade handla rätt ofta. Om 
han kunde gå in som vanligt och be om en cigarr och sedan låtsa som om han 
hade glömt sin portmonnä hemma... i fickan på en annan rock.



Efter ett ögonblicks tvekan steg han in i butiken, men tvärstannade 
förskräckt, då han bakom disken upptäckte ett gammalt fruntimmer med 
glasögon i stället för den unga flicka som eljest brukade stå där.



-Ursäkta, jag har visst gått galet, mumlade han ursinnig, gjorde en tvär 
vändning och försvann Han skulle alltså vara utan cigarr i dag, det 
fanns ingen räddning !



Detta missöde försatte honom i ett mörkt lynne. Han kom ofrivilligt att 
tänka på en av dessa olycksdagar under skoltiden, då han först i ett 
tiominuterslov blev illa tilltygad av några starkare kamrater och sedan 
under nästa lektion fick en anmärkning för ouppmärksamhet av läraren; och 
när så klockan äntligen ringde och skolan var slut och han kom 
hemspringande, hungrig och arg, så var det kabeljo till middagen.



Han kunde nästan svära på att det var kabeljo till middagen i dag också, 
oaktat han icke kunde erinra sig att de hade haft det sedan han var barn.



På Biblioteksgatan mötte han Anton Recke. Han gick genast över till honom 
och bad honom lägga ut femton öre till en cigarr; han hade glömt sin 
portmonnä hemma.



-Ä, ljug lagom, skrattade Recke. Inte glömmer man sin portmonnä hemma, om 
det finns något i den !



Tomas brydde sig icke om att försvara sitt påstående.



Recke tog ett par cigarrer ur sitt fodral och stoppade i bröstfickan på 
Tomas. Därefter följde han med ett stycke uppåt Östermalm.



-För resten kan du mycket väl få låna en tia om du har lust, sade han då 
de skildes.



Tomas tackade och lovade att lämna igen den så snart som möjligt. Recke 
smålog skeptiskt.
-Jag är rik för närvarande, tillade han. Jag har 
varit hos tegelhandlaren vid Svartmangatan.



Det var icke kabeljo till middagen, utan kalvkotlett med blomkål.



-Det är sant, det har kommit ett brev till dig, sade modern då de stego 
upp från bordet. Det ligger inne hos dig.



Tomas stod vid skrivbordet i sitt rum. Han höll ett brev i handen och 
stirrade på det, blek av sinnesrörelse.



Han trodde icke sina ögon.



Det var samma kära, förställda handstil på kuvertet, som han så väl kände 
till från de många gånger lästa och omlästa små biljetterna sedan början 
av sommaren.



Vad kunde hon ha att säga honom ? Låg det några nya sorger, låg det kanske 
någon olycka gömd och väntade på honom i detta lilla oskyldiga vita kuvert 
?



Han bröt upp det och läste.



"Tomas! Möt mig i morgon på Döbelnsgatan klockan halv sex. Jag har något 
att säga dig."



Det var allt vad som stod där. Det var daterat dagen förut.



Klockan fattades tio minuter i halv sex. Han tog hatt och käpp och sprang 
utför trapporna.



Vad ville hon säga honom ?
Han tog närmaste vägen ner över 
Humlegården.



Vid Linnes staty hälsade han vördnadsfullt på pastor Caldén, som 
försjunken i betraktelser gick av och an mellan blomstergrupperna, och 
vars kalla och stränga drag lyste förmildrade och liksom utjämnade i 
eftermiddagssolens fred.



Han hade varit Tomas' kristendomslärare i skolan. Då han såg honom gå 
förbi och hälsa, tog han honom vänligt i handen och började fråga honom om 
hans studier och planer för framtiden. Efter ett par tänkvärda ord om 
läkarkallet drog han Tomas med sig fram till den närmaste blomstergruppen, 
och ett par minuter stod han tankfull utan att säga något.



Tomas stod som på nålar. Märta kanske redan väntade honom... Skulle det 
bli något om Gud i naturen ?



Pastor Caldén stod fortfarande försjunken i tyst meditation.



-Det är vackert, det här, sade han slutligen i en dämpad och inåtvänd 
ton.



-Ja, svarade Tomas.



-Men jag tycker inte om färgerna. Jag förstår mig inte på allt det 
röda... Se, vart man vänder sig, rött överallt, bara rött. Man kan ju stå 
och stirra sig blind på det.



Och han tillade lågt, liksom i tankar:



-Nej, vita blommor och vita själar... Tomas stod och skruvade på sig. 
Pastorn märkte det slutligen, och hans ansikte återtog hastigt sitt 
vanliga uttryck.



-Jag ser att du har bråttom, sade han småleende. Adjö, hälsa din far!



Och han gick långsamt bort och satte sig att drömma på en av sofforna, 
mitt i det blida solskenet.



Tomas tog vägen genom en av de gränder, som föra ned till Roslagstorg. Han 
var ännu förvånad. Pastor Caldén brukade icke vara sentimental...



I trätrapporna upp till Johannes' kyrkogård satt den svarta katten med de 
vita framtassarna ännu på sin dörrtröskel och solade sig. Tomas gav sig 
tid att stanna ett ögonblick och stryka honom över ryggen.



Märta stod i porten till huset vid Döbelnsgatan. Hon var mycket blek, och 
hennes ögon hade blivit så stora.



-Har du väntat? frågade Tomas lågt och med grumlig röst, medan han 
famlade efter hennes hand Hon räckte honom den slutligen och lät honom 
trycka den.



-Nej, jag kom nyss, sade hon utan att möta hans blick.



Och hon sköt honom framför sig upp i trappan utan att säga något vidare. 
Han kunde heller icke tala. Vad skulle det bli av detta, vad ville hon 
säga honom ?



Han såg hur hennes hand darrade, då hon satte nyckeln i låset.
De 
stodo tysta och stirrade på varandra mitt på golvet i förmaket. Allt var 
sig likt därinne: samma tunga luft och samma hemlighetsfulla gula dager. 
Genom ett öppet fönster trängde ljudet av trampande fötter från gatan.



Slutligen började Märta tala.



-Jo, ser du Tomas... jag kan inte leva utan dig... det är omöjligt, det 
går inte... och det var mitt fel alltsammans... det får gå hur det 
vill...



Hon kunde icke säga mera, ty hon fick icke fram rösten. Och hon hade två 
stora tårar i ögonen, då hon fattade hans huvud mellan sina skälvande 
händer och benådade honom med ett sommarregn av 
kyssar.


10 Kapitel 10.



Nu september.



Tomas bodde icke längre hemma; det var endast han och Märta som visste 
varför. Han åt likväl fortfarande hemma hos sina föräldrar, ty eljest hade 
han över huvud taget icke kunnat äta. Han hade hyrt ett lågt vindsrum i 
ett gammalt förfallet hus uppe vid Adolf Fredrik, ett litet torftigt och 
gammalmodigt möblerat rum med sluttande golv, och vars enda fönster låg åt 
en stenlagd gård med stora susande träd. Där låg han om förmiddagarna på 
soffan med en bok i handen, men han läste icke mycket; han grubblade mest 
över frågan, hur han skulle göra för att förtjäna pengar. Tills solskenet, 
om det var en vacker dag, föll in på sned genom rutan, började leka bland 
tapetens vissna blommor, klippte av hans bekymmer och lockade honom ut. 
Där tillbragte också Tomas och Märta de flesta av sensommarens långsamt 
bleknande eftermiddagar med armarna slingrade om varandra, och sekunderna 
hastade förbi och blevo minuter, och minuterna drevo undan i ilande flykt, 
som sand för vinden, medan de med blundande ögon lyssnade till suset 
i almarnas grenar-tills de bägge på en gång höllo andan och deras ögon 
med ens stodo vidöppna och stirrade in i varandra med hemlig undran och 
var och en i den andres blick läste samma tysta fråga, ledsagad och buren 
av vindens sång därute: vart bär det hän-vart bär det hän-



*



Tomas kom gående utför Sturegatan. Hela förmiddagar igenom kunde han driva 
omkring på gatorna utan andra mål än stundens ingivelser, medan dammet 
lade sig i allt tjockare lager över studieböckerna hemma på hyllan. Han 
var lycklig, men utan ro. Han kände sig gå i medvind, på en sluttning, och 
han andades lätt; men han såg icke sin kurs.



Då han kom ner på Stureplan, gick han in i en blomsterbutik för att köpa 
blommor åt Märta; det brukade han ofta göra, när han hade pengar. Kvällen 
förut hade han lagt in en mängd gamla romaner och diktsamlingar i ett 
paket, gått ut i regn och blåst och sålt dem i ett antikvariat. Först då 
han stod vid disken och den närsynte gamle bokhandlaren tog upp paketet 
och granskade böckerna misstänksamt, den ena efter den andra, först då 
hade han sett, att "Anor och ungdom" av Jac. Ahrenberg också hade kommit 
med i packen. Hans första tanke hade varit att lägga den åt sidan och 
behålla den, men då bokhandlaren bläddrade i den med tydligt 
intresse och bjöd ett särskilt högt pris just för den, hade han låtit den 
följa med bland de andra.



Han köpte en liten bukett av vita Malmaisonrosor, betalade den och bad att 
få den skickad fram på eftermiddagen.



Han uppgav sin egen adress.



Då han kom ut, stod Greta och väntade på honom. Hon hade gått trottoaren 
fram och stannat vid fönstret för att se på de nya orkidéerna; bland andra 
hade hon givit akt på en, som var alldeles lik den Johannes Hall hade haft 
i knapphålet hos Arvidsons. Så hade hon kommit att se in genom butiken 
genom rutan, och då stod Tomas därinne och köpte vita rosor.



Hon tog genast sin bror i skarpt förhör angående rosorna.



-Vem är det du går och köper blommor åt? frågade hon indignerad. Det 
maste du tala om för mig.



Tomas teg mystiskt.



-Det är åt en gammal fru, sade han slutligen. En gammal fru, som fyller 
sextio år i dag, och som jag måste betyga min vördnad, tillade han i en 
högtidlig ton, som angav att han om möjligt gärna ville bli trodd.



-Å, så du narras ! Du känner inte någon gammal fru, som inte jag också 
känner.



Greta nöp honom i armen mitt på gatan så hårt, att det verkligen gjorde 
ont.
Hon hade blivit brun och röd av sin sommar nere i Skåne, och 
den lilla barmen hade fått en mjukare, mera medveten rundning.



-Du är bara avundsjuk för att inte du också får blommor, sade Tomas.



Och han drog henne in i butiken, köpte en stor, röd ros och stack den i 
bröstet på henne.



Hon rodnade av förtjusning, men hennes frågvishet ökades endast.



-Har du så gott om pengar? frågade hon, när de åter kommit ut på gatan. 
Var i all världen får du dem ifrån?



-Jag stjäl dem i en bank, svarade Tomas allvarsamt.



Greta sneglade på honom förskräckt. Hon fann i själva verket denna uppgift 
mindre omöjlig än historien om den gamla frun.



De följdes åt Birger Jarlsgatan fram; Greta var på väg till en väninna, 
som bodde ute vid Strandvägen. Hon hade äntligen fått sluta skolan och 
njöt nu av sin frihet i fulla drag.



Hon var tyst en lång stund, som om hon gick och tänkte på något hon icke 
riktigt vågade komma fram med.



Vid hörnet av Hamngatan skildes de.



-Vet du vad, Tomas, sade hon slutligen vid avskedet, jag vet mycket väl 
varför du inte vill bo hemma !



Greta hade blivit mycket röd, men såg honom fast i ögonen.
Tomas 
hade svårt att dölja sin oro.



-Nå?



-Mamma tror att det är för att du skall kunna komma hem hur sent som 
helst om nätterna utan att hon vet av det, och pappa tror att det är för 
att du skall kunna ha punschsvyckar hemma hos dig med dina kamrater och 
för att ni skall kunna sitta och spela kort till långt fram på morgnarna. 
Men det tror inte jag. Jag tror, att det är för att du känner något otäckt 
fruntimmer, som du vill vara tillsammans med!



Hon var så generad över det hon sagt, att hon hade gråten i halsen då hon 
slutade.



Tomas var lugnad.



-Nej, Greta, du dömer mig orätt, svarade han så allvarsamt som möjligt.



Hon såg tvivlande på honom; därefter skildes de och gingo åt var sitt 
håll.



Tomas tog vägen genom Berzelii park. Skuggan låg tyst och mörk under 
trädens ännu friska, blåaktigt djupgröna bladverk. Plötsligt stannade han. 
Var det icke Ellen, som kom emot honom därborta... I sin urblekta gråa 
kappa... Jo, visst var det Ellen! Det var för sent att vända om, och det 
fanns ingen sidogång i närheten, som han kunde slå in på... Vad skulle han 
säga henne? Han hade icke sett henne på över en månad. Sedan hade han 
skrivit till henne, att det måste vara slut.



Han borrade ögonen i marken och gick rakt fram. Då han åter såg upp, var 
hon borta.
Han vek av in i den trånga, krokiga gränden vid judiska 
synagogan och kom fram till Kungsträdgården.



Klockan var nyss tolv. De ännu sommartomma alléernas sandgångar lågo 
kalkvita i förmiddagens skarpa ljus, glest beskuggade av de halvvuxna 
trädens små neddammade, runda kronor. Utanför dramatiska teatern stodo ett 
par aktörer och gäspade med hattarna på näsan.



Tomas gick ned åt Blasieholmshamnen. Då han kom förbi Grand Hotel, gick 
han in på Oriental för att dricka en vermouth.



Det var mera folk därinne än det brukade vara.



De svårmodiga uppassarna, vilkas bleka skuggor förr likt fredlösa andar 
hade glidit fram och åter utmed väggarna i korridorernas dödsstillhet, 
hade försvunnit och blivit ersatta av odalisker i brokiga sidentrasor. Med 
dem hade publiken kommit; det dracks och röktes runtomkring. I en av 
alkoverna, där en röd gaslåga ständigt fladdrade i halvmörkret, satt 
löjtnant Gabel med ett halvt dussin andra unga officerare, av vilka några 
voro i uniform. De hade kommit in på unionsfrågan.



Tomas slog sig ned vid ett öppet fönster, på samma soffa där han hade 
suttit med Hall en av dagarna närmast efter sin examen, i slutet av 
april.



Ja, var blev Hall av? Vid den danska badorten hade han stannat i tre 
veckor; sedan hade han åter börjat resa omkring på måfå. Kunde det vara 
något nöje i längden... Då han senast skrev, 
var han ännu i Tyskland.



Men nu måste han komma hem med det snaraste, ty eljest blev Tomas tvungen 
att höra sig för hos tegelhandlaren.



Nå, det kunde han för övrigt göra när som helst, ju förr dess bättre. 
Kanske redan i dag. Han ämnade bara gå upp och fråga om villkoren; det 
medförde ju ingen risk i och för sig. Wannberg, som stod i förbindelse med 
ett par förläggare, hade visserligen lovat att försöka skaffa honom någon 
översättning; men det kunde draga ut på tiden. Han räknade i stället på 
denna inkomst längre fram, då det gällde att betala det viktigaste av 
skulderna.



Tomas hade fallit ihop, där han satt på soffan. Hans huvud hade sjunkit 
ned mellan axlarna, utan att han själv visste av det.



Han var trött. Icke egentligen kroppsligt; men hans inre människa hade 
mattats under de ständiga sprången från den rödaste glädje till 
eftertankens gråa pauser. Det var ögonblick, då han trodde sig hålla 
själva den leende lyckan i sina armar, fångad för alltid, och i nästa 
sekund famlade hans händer i den tomma luften.



Han rätade upp sig, drack ur sitt glas och slog i ett nytt. Officerarna i 
alkoven hade bytt om samtalsämne; det talades om fru Wenschen och 
Grothusen. Baron Grothusen hade tröttnat, isynnerhet som han, efter vad 
det påstods, var upptagen av allvarligare planer; så hade han då gjort en 
tur till Paris för att komma ifrån historien. Men en vecka senare 
var också fru Wenschen försvunnen från staden; man trodde, att hon hade 
följt efter honom.



-Ja, sade löjtnant Gabel, det är ju inte oförklarligt, när man tänker 
närmare på saken. Fru Wenschen har troligen aldrig förr haft någon verklig 
passion, och hon är nu trettiosex år...



Man instämde, och en av sällskapet beklagade under de andras skratt herr 
Wenschen, som nu gick omkring med hängande mustascher och förklarade, att 
hans hustru hade rest ner till Köpenhamn för att hälsa på sina 
släktingar.



Tomas såg ut genom fönstret och betraktade de promenerande på trottoaren. 
Plötsligt klack det till i honom: fru Brehm och Märta gingo förbi. Hon såg 
honom, och det lyste upp i hennes ögon, medan hon fortfor att se rakt 
framför sig, allvarsam och korrekt.



Hon var smärt och blek.



Tomas satt länge och tänkte på Märta. Han visste icke varför, men han 
ville nästan gråta. Hur skulle framtiden se ut? Skulle Märta Brehm 
kanhända en gång bli en fru Wenschen?



Det hade blivit tyst i kaféet; Gabel och hans sällskap hade gått.



Tomas satt i tankar. Två stiliserade fantasifåglar i ett dörrornament av 
blått och guld betraktade honom stelt och oavvänt med sina tomma 
cirkelögon.



-Nå, tegelhandlaren alltså-



Han reste sig och gick.
Han tog ångslupen över till Gustav III :s 
staty och gick uppför Slottsbacken. Det dröjde något, innan han fann rätt 
på Svartmangatan i det spindelnät av gränder, som omger Stortorget. Han 
kröp in genom en port och upp för en trappa, knackade på en dörr och hörde 
en röst svara: stig på!



Tomas kände sig som om han vore på väg upp i en tentamen. Han bemannade 
sig, öppnade dörren och kom in i ett tämligen stort rum med kornblåa 
tapeter; de nedfällda rullgardinerna, mot vilka solen låg på, lyste ännu 
mera skärande blåa. En liten välfödd fyrtio års man i rutig sommarkostym 
stödde sig i en behagsjuk attityd mot kontorspulpeten och betraktade honom 
intressant avvaktande.



Tomas kände genast igen tegelhandlaren på Reckes beskrivning. Han tyckte 
sig för övrigt ha sett honom någon gång förr, men kunde icke erinra sig 
när eller under vilka omständigheter. Det var isynnerhet de spelande 
pepparbruna ögonen, som föreföllo honom bekanta.



Tomas uppgav sitt namn, refererade till sin vän, kandidat Recke, och 
framställde sitt ärende. Han ville underhandla om villkoren för ett mindre 
lån -det var en tillfällig förlägenhet-300 kronor-



Då tegelhandlaren hörde namnet Recke, gjorde han en världsmannalik gest 
mot en gulbetsad pinnstol, medan han själv förblev i sin halvt stående, 
halvt sittande ställning, i vilken fanns något av självhärskare, något av 
frisinnad tidningsredaktör och något av landsortskomediant. Då Tamas kom 
till siffran 300, flög det en hastig reflex av ett löje över hans 
ansikte, men i nästa ögonblick var han åter allvarlig, bekymrad, nästan 
sträng.



-Ja, det är dåliga tider-osäkra tider-jag gör dagligen förluster. Min 
herre är alltså medicine studerande. Ja, medikofilosofie kandidat, ja 
visst... Ja, som sagt, jag gör oupphörliga förluster . . .



Han trippade av och an i rummet med händerna på ryggen.



Förluster... Tomas hade den besynnerligt ängslande förnimmelsen att ha 
upplevat denna scen en gång förr. Han var fullkomligt förvissad om att han 
vid ett eller annat tillfälle hade hört samma klagande röst tala om en 
eller annan förlust, med ögonen spelande hit och dit.



-Och dessutom känner jag ju inte egentligen till min herres 
förhållanden...



Tomas vred sig på sin stol. Han visste icke vad han skulle svara. Han satt 
och stirrade på det färglysande titelbladet av en amerikansk 
detektivroman, som låg hopslagen på pulpeten med en remsa tidningspapper 
inskjuten som bokmärke mellan bladen. Borde han kanske resa sig och gå så 
gott först som sist?



-Hur var det - 300 kronor? återtog tegelhandlaren. Ja, summan är av 
mindre vikt. Med säkra namn både det och tjugu gånger så mycket. Utan 
säkra namn ingenting !
Säkra namn... Tomas förstod ingenting av allt 
detta. Med säkra namn kan man ju utan vidare omständigheter låna i en bank 
eller var som helst, och mot billig ränta... Varför skulle man vända sig 
till en tegelhandlare, om man hade säkra namn?



-Ja, svarade han kallblodigt, jag hoppas att de namn, som jag har på 
förslag, inte skola komma att förorsaka några svårigheter.



Tegelhandlaren betraktade honom förvånad.



-Jag hoppas detsamma, sade han med ett varmt och hjärtligt tonfall, som 
föreföll Tomas så gammalt och bekant, att han nästan blev rädd.



-Det var alltså villkoren, som min herre önskade höra. För en så liten 
summa-och med en alldeles ny klient-beräknar jag inte lånet längre än 
till tre månader. Vi skriva då papperet på 375, med 6 procents ränta.



Han gick fortfarande av och an i rummet med händerna på ryggen. Plötsligt 
tvärstannade han mitt framför Tomas, i det han återtog sin första attityd 
med ryggen mot pulpeten och det ena benet slängt i kors över det andra.



-Är min herre myndig? frågade han tvärt.



Tomas var som fallen från skyarna. Han reste sig likväl obesvärat och 
började knäppa sin ena handske.



-Myndig, ja naturligtvis är jag myndig, svarade han i den likgiltigt 
tankspridda ton han på sista tiden lärt sig att använda när det skulle 
ljugas.



Man skulle alltså vara myndig också för att få gå till en 
tegelhandlare, och ha säkra namn, och fan och hans mor...



-Nå, låt oss då säga om onsdag vid den här tiden, med klara papper !



Han följde Tomas till dörren.



-Weber, mumlade han för sig själv, Weber... Skulle min herre möjligen 
vara en son till professor Weber ?



-Ja, svarade Tomas kort.



-Så, jaså... Hm. Ja, det finns nog utsikter till att vi skall kunna komma 
överens... Alltså på onsdag.



Och han tillade med huvudet ut genom dörren:



-Akta er för trappan, det har gått en bit ur ett av de översta stegen. 
Värden här i huset bekymrar sig inte något vidare om sina medmänniskors 
liv och hälsa !



Tomas tog hemvägen genom slottet. Han gick i tankar och såg varken till 
höger eller vänster. Han måste alltså skaffa ett par namn på ett eller 
annat sätt.



-Vart bär det hän-



Då han kom på yttre borggården, stannade han och tog sig åt huvudet: det 
stod med ens klart för honom, var han hade sett tegelhandlaren förut. En 
vårdag för många år sedan, medan han ännu gick i skolan, hade han gått ut 
med tre kamrater för att botanisera i Hagatrakten. Så hade de också kommit 
in på Nya kyrkogården och stannat för att se på en begravning. Det var en 
tarvlig kista, åtföljd av några få enkla 
människor: utom prästen fanns det i hela likföljet endast en person, vars 
dräkt tydde på att han tillhörde de bättre klasserna, en liten välfödd man 
med spelande, pepparbruna ögon. Kistan sänktes ned och prästen förrättade 
jordfästningen i största hast. Därefter steg den lille mannen upp på 
jordvallen och började tala; och de kringstående blottade andaktsfullt 
sina huvuden, medan han med rörd stämma och ögonen mot höjden tolkade de 
efterlevandes förlust.


11 Kapitel 11.



Det var en av höstens stora dagar.



Humlegårdens glesnande träd stoda röda och gula. Likt jättestora 
flyttfåglar, vilkas breda, svarta vingar hela minuter kunde förmörka solen 
och lägga jorden i skugga, drevo söndertrasade molnflikar i hast och oro 
fram över en oktoberhimmel så bjärt och blå, som om den varit ämnad att 
lysa över en varmare och mera sydlig höst. Det hade blåst upp till storm 
under natten. Gångar och gräsmattor lågo strödda med kvistar och vissna 
blad och hela lösryckta trädgrenar, och ännu alltjämt sjöng vinden i 
kronorna, medan kastbyarna nere vid marken virvlade upp den ena vansinnigt 
dansande pelaren efter den andra av jord och sand och brokiga döda blad.



Tomas och Märta hade stämt möte med varandra i parkens norra del, vid den 
fläderbuske, under vilken hon en varm dag i juni hade väckt honom genom 
att kittla honom på munnen med ett strå.



-Det är en storartad dag, sade Tomas. Vi måste hitta på något 
!
-Ja, sade Märta lågt och dröjande, vi måste hitta på något...



Och hon betraktade honom tyst med vidöppna ögon. Slutligen såg hon sig 
omkring med en hastig blick, tryckte sig tätt intill honom och kysste 
honom. Det fanns ingen i närheten mer än en gammal dalkulla, som böjd och 
krokig gick på gräsmattan och krattade blad.



Därefter föll hon i gråt.



-Vad fattas dig? frågade Tomas.



Hans röst var upprörd.



-Ingenting, ingenting...



Hon torkade sina tårar, och efter ett par minuter var hon sig åter lik, 
leende och käck. De följdes åt nedåt staden, obekymrade om människorna, 
som sorlade omkring dem.



Det var livligt på gatorna.



På Biblioteksgatan var Tomas nära att bliva kullkörd bakifrån av en 
droska; i droskan sutto konsul Arvidson och Jean. Kusken saktade hästarna 
för ett ögonblick, och man utbytte hälsningar i förbifarten. Konsuln 
strålade av hälsa och ungdom, och hans hand var mjuk och varm. Jean var 
blek som alltid, och hans blick gled undan längs med husraden, medan han 
räckte Tomas sin kalla och fuktiga hand.



-Han såg dålig ut, sade Märta.



-Ja...



Det hade kommit en hemlig oro över Tomas i samma ögonblick han tryckte 
konsul Arvidsons hand. Varför hade han fallit på den iden att just 
skriva hans namn-hans och Gabriel Mortimers -på tegelhandlarens papper? 
Det hade varit bättre om han tagit någon annans, någon som han icke kände 
och aldrig hade sett - ett par namn helt enkelt, vilka som helst. 
Tegelhandlaren visste likväl mycket väl att det var falskt. Tomas hade 
sett det av hans löje, då han tog emot växeln och lämnade honom pengarna. 
Han hade smålett på ett sätt, som helt enkelt var oförskämt. Nå, det kunde 
vara likgiltigt, han måste i alla fall kunna skaffa pengarna om tre 
månader, och ingen skulle få veta något. Ingen i hela världen skulle få 
veta något, och han ämnade också glömma det själv, när det en gång var 
förbi och papperslappen var sönderriven, uppbränd, borta. Vem skulle sedan 
kunna minnas det, när han själv hade glömt det?



De hade kommit ut på Kungsträdgårdsgatan.



Löjtnant Gabel gick tätt framför dem; röken från hans cigarr slog dem i 
näsan, så att Märta måste nysa. Han var klädd i helt vanliga mörka, 
randiga byxor. Historien om Gabels byxor hade nämligen genom fru Wenschen 
fått en så vidsträckt spridning, att han icke längre kunde använda vare 
sig dem eller några som helst byxor av uppseendeväckande natur.



Tomas kände ett lätt slag av en hand på sin axel; det var fadern, som gick 
om honom med brådskande steg och en vänlig nick, medan han hastigt lyfte 
på hatten för Märta. Han hade mycket bråttom, han skulle upp i en 
bank. Professor Weber hade på sista tiden varit mycket nöjd med sin son, 
ty det hade icke på länge varit tal om pengar. Han antog därför, att Tomas 
hade börjat stadga sig och väntade endast att han skulle flytta hem igen, 
ju förr dess hellre.



-Nå, vad ska vi göra? frågade Tomas. Det är kanske inte så många vackra 
dagar kvar nu... Och i eftermiddag är du ju bortbjuden.



Professorn var redan långt förbi dem, då Tomas såg honom växla en knapp 
hälsning med en kortväxt herre i rutig sommarkostym under den uppknäppta 
överrocken. Tegelhandlaren... Kände också fadern honom ?



I nästa ögonblick hälsade också löjtnant Gabel på samma herre, och 
därefter var det Tomas' tur. Tegelhandlaren smålog förbindligt diskret, då 
han besvarade hälsningen; han tog likväl icke cigarren ur munnen.



-Vem var det? frågade Märta.



-Det var en av mina förra lärare, svarade Tomas. Det är en skicklig 
matematiker, men han är mycket disträ. Eljest skulle han troligtvis ha 
tagit cigarren ur munnen, då han hälsade.



Solen brände på trottoaren. De gingo över gatan och kommo in i alléerna, 
där lindarnas grågula löv dansade kring deras fötter.



Häradshövding Ratsman gick förbi i en av sidoalléerna; han vände bort 
huvudet och hälsade icke.
Tomas hade förut hyst en oförklarlig 
antipati mot honom, men sedan han nu visste, att Ratsman en dag i juli 
hade fått en korg av Märta, kände han nästan ett slags vänskap för honom. 
Det var ockå. i alla hänseenden en korrekt och behaglig man.



-Vi ha otur i dag, anmärkte Märta. Eljest gå vi ju nästan aldrig och 
promenera tillsammans, och så möta vi just i dag alla våra bekanta, den 
ena efter den andra. Vi måste gå på några vägar, där ingen ser oss.



Hon hade knappt talat ut, då Gabriel Mortimer gick förbi dem; han var på 
väg till sitt ämbetsverk. Han hälsade halvt förtroligt, medan han 
betraktade dem med en på en gång leende och svårmodig blick ur sina 
kupiga, närsynta ögon.



-Om vi skulle fara ut till Drottningholm, föreslog Tomas. Där bör vara 
vackert en sådan dag som denna. Och vi behöva inte vara rädda att träffa 
några bekanta, nu sedan alla sommargäster ha flyttat in.



-Ja, Drottningholm... Där är vackert. I parken, vid svandammarna...



De hade kommit in på en av de sidogångar, som föra till Molins fontän. Ett 
par små gatpojkar lågo på magen över bassängens stenkant och plaskade med 
händerna i vattnet; de disputerade om en dresserad fisk, som skulle finnas 
där och till vilken den smutsigaste av dem påstod sig vara husbonde. 
Eljest var det tyst och ensamt i rundeln kring 
fontänen.
De silverbleka pilarna, vilka sist av 
alla Kungsträdgårdens träd fälla sina sent och långsamt gulnande blad, 
tycktes böja de ännu sommarfriska kronorna samman till en sakta klagande 
krets om de åtta svarta svanorna av brons.



-Ja, låt oss fara ut till Drottningholm.



Tomas och Märta stodo ensamma på Tessins överdäck. Sundet mellan Lovön och 
Kersön låg nästan lugnt, skyddat mot vindarna av Kersöns höga, skogiga 
strand. Vattnets oroliga, fläckvis krusade och fläckvis blanka yta återgav 
en darrande och bruten spegelbild av det underbart vita sommarslottet, 
vars mittparti med det höga och sirligt buktade koppartaket reste en stark 
kontur mot hösthimmelens blå, medan flyglarnas ärggröna kupoler likt 
trötta huvuden sjönko tillbaka mot kuddar, stickade av rött och gult 
bladverk. Trapporna ned mot sjön lågo vita i solen som om de varit av 
marmor. På kajen satt en gammal slottstjänare och halvsov med ett metspö i 
handen, en gråhårsman med uppknäppt livre och tindrande blanka knappar i 
rocken.



Tomas och Märta gingo upp till värdshuset för att äta frukost. De fingo 
ett stort, lagt rum med blommiga gardiner för de gammaldags, sextonrutiga 
fönsterna, vilkas utsikt nästan helt och hållet var skymd av det röda 
vilda vin, som i cirklade och vridna rankor klängde upp utmed husets 
väggar. Mitt i den breda soffan låg en stor, vit katt och sov.
Tomas 
stängde omsorgsfullt dörren efter jungfrun som serverat dem.



-Jag är så lycklig i dag, sade Märta, då de efter slutad frukost gingo 
den avlövade poppelallen fram till slottet, förbi kapellflygeln och ned i 
parken.



-Jag känner mig som om aldrig något ont skulle kunna hända oss två. 
Molnen segla förbi oss däruppe; det är inte på oss det skall regna i dag. 
De segla långt bort till främmande trakter, och där kommer det att brista 
lös över människor, som jag inte känner och inte bryr mig om.



Tomas svarade icke genast. Han gick och såg på molnens spegelbilder i 
parkens dammar och kanaler. Det mörka vattnet återgav dem med en djupare 
färg, än den de hade uppe i rymden.



-Men du grät, när vi träffades i Humlegården, sade han slutligen.



Märta teg.



-Varför grät du, när du kysste mig? Säg mig, varför du grät!



-Det var ingenting... Jag kände mig så betryckt ett ögonblick, jag vet 
inte själv varför. Kanhända var det någonting i alla fall.



-Du måste säga mig vad det var !



-Nej, inte nu. En annan gång säger jag det kanske, men inte i dag.



De gingo långsamt nedåt en av de fyrdubbla lindalléerna. Den smala remsa 
av himmelen, som trädens







spetsiga grenvalv lämnade fri, lyste över deras huvuden med den ödsligt 
blanka och frusna färg, som det blåa av himmelen får, då solen har gått i



moln.



En sädesärla sprang hit och dit framför deras fötter i meningslöst 
sicksack; hon hade en lång mask i näbben.



-Vart för den här vägen? frågade Märta och pekade på en gångstig inne 
mellan stammarna. Tror du att den för till Kina?



-Ja, låt oss se...



De togo av in på gångstigen. De hade icke gått många steg, förrän 
stammarna glesnade och Kinapaviljongerna lågo framför dem. Solen lyste 
just upp över det ärtgröna taket och småtornen med de hundra klockorna, 
som längesedan tröttnat att ringa när vinden satte dem i rörelse. Den 
vredaste höststorm kunde icke locka ett ljud ur deras rostiga strupar, ty 
de hade icke längre några kläppar.



Det var blott för en kort stund solen blänkte fram, ty molnen tätnade mer 
och mer. Ett ofantligt bomullsvitt moln, liknande en jätteballong, som 
slitit sig lös från sin gondol och utan förare slungats ut på någon 
äventyrlig irrfärd i rymden, kom långsamt seglande från öster, erövrade 
trakt efter trakt av himmelskartan och lade parken i grå skymning.



Tomas och Märta stodo lutade mot ett gammalt kastanjeträd, ur vars grenar 
vinden skakade ned ett regn av bleka gula blad över deras 
skuldror.
Och det var icke blott kanstanjeträdets löv, som fläktade 
om deras huvuden och fastnade i deras kläder: vinden förde i deras armar 
och till deras fötter alla slags blad från alla slags träd-lönnarnas 
röda, asparnas svarta, bokarnas bruna och almarnas vitgula blad. Ett av de 
allra största, ett bjärtrött lönnblad med mörka ådror, fladdrade länge hit 
och dit för deras ögon. De stodo båda och betraktade det.



-Var skall det stanna...



Plötsligt fördes det av en häftig vindstöt rakt mot Tomas' ansikte. Han 
ville taga bort det, men Märta böjde sig fram och tryckte det fast över 
hans ögon med båda sina händer, och under tiden kysste hon hans mun. Tomas 
rörde sig icke. Han stod stilla och lät henne göra med honom vad hon 
ville, medan dagern lyste rosenröd in i hans ögon genom bladets tunna 
vävnad, liksom solljuset någon gång kan skimra rött genom ett barns eller 
en ung kvinnas späda hand. Hon kysste honom långt och länge... Men då han 
till sist i lidelse slog armarna om hennes hals för att trycka henne till 
sig och hålla henne fången, vred hon sig pilsnabbt ur hans armar och tog 
till flykten nedåt parken.



-Tag mig om du kan, ropade hon, och gör sedan med mig vad du vill !



Innan han lyckades hinna henne, var hon redan försvunnen djupt inne bland 
irrgångarna i en slingrande fransk labyrint av klippta häckar.



Han fann henne icke, och han fick intet svar, då han ropade hennes namn. 
Sedan han länge sökt henne förgäves i labyrintens alla gångar och 
bersåer, gick han modlös fram på gräsvallen därutanför och spejade åt alla 
håll. Hon kanske för längesedan hade smugit sig ut ur buskaget och gömt 
sig på något annat ställe. Var skulle han finna henne?



Det var ingen att se så långt ögat nådde. Gräsplanerna lågo tysta och 
tomma med den gamla barockfontänen av gul sandsten i mitten. Och däruppe 
jagade skyflockarna varandra från öster till väster med alltjämt ökad 
fart.



Om hon kanske hade fallit omkull någonstädes och slagit huvudet mot en 
sten och nu låg avsvimmad och blödande och utan hjälp...



-Märta, var är du?



Han vände tillbaka in i labyrinten och började söka henne på nytt.



Plötsligt stod hon mitt framför honom, men hon såg honom icke. Hon stod 
upprätt och tyst och betraktade en vit Venusstod i ett hörn av en 
undangömd boske. Det var en Venusstod i marmor, på vars fötter och ben, ja 
högt upp på magen, vulgära människor klottrat sina vulgära namn till 
åminnelse av en eller annan osande varm dag, då någon fullpackad 
söndagsbåt med lövruskor fram och bak och falsk mässingsmusik ombord fört 
dem hitut på lustresa att begapa och begrina resterna av deras fäders, 
nej, deras fäders herrars glans. Bröstet och det stolta huvudet skimrade 
vita, oberörda; dit hade barbarernas händer icke nått.



Nedanför växte gräset frodigt och mjukt.
Tomas smög ljudlöst bakom 
Märta, slingrade armarna om hennes midja, kysste henne och tvingade henne 
ned på gräset.



Venusbilden stod leende och vit och tyst.



Blåsten hade ökat; det var full storm. Skymassornas vilda jakt ilade fram 
över fästet likt skingrade flockar av en slagen här i 
upplösningstillstånd, på flykt.



Märta gick före med kappan fladdrande för vinden, Tomas kom efter.



-Vart går du, Märta?



-Det ligger ett gammalt torn där borta på kullen-där mellan träden-jag 
vill komma upp på en höjd... med utsikt...



Det knakade i träden, och luften sjöng över deras huvuden.



Svandammarnas mörka vatten krusades av små toppiga, blygrå vågor med 
spetsar av fräsande vitt skum.



Ett brak som av ett sammanstörtande hus tvang dem att tvärstanna. Det var 
en gammal murken, fullkomligt avlövad ask, som bräcktes av stormen, 
vacklade och föll, och i sitt fall slog den en bro i spillror, en av de 
små bukigt välvda miniatyrbroarna, som föra över de grävda kanalerna, och 
som med sina bräckliga vita balustrader erinra om leksaksbryggorna i en 
venetiansk vattenpantomim. En vit svan, som ensam med högburet huvud 
simmade omkring i kanalen, dök förskräckt ned 
under vattenytan, och var länge försvunnen. Då han åter kom upp, simmade 
han brådskande mot land, flög upp på svanhusets tak och ställde sig där 
att flaxa med vingarna, medan han utstötte underliga, dova skrin.



-Låt oss gå en annan väg, sade Tomas.



Märta log.



-Träden kunna blåsa omkull på alla vägar, svarade hon.



Hon hade likväl blivit blek.



Stormen hindrade dem att tala. De kunde knappast andas, medan de långsamt 
arbetade sig upp för branten av den kulle, där tornet stod. Det var ett 
gammalt förfallet vattentorn, vars roströda mur visade gapande svarta hål 
efter tegelstenar, som bitvis eller helt och hållet fallit bort. Tomas 
dunkade med käppens doppsko mot den stängda järnporten, till vilken det 
säkert icke på länge hade funnits några nycklar. Den svarade med ett dån, 
som för en sekund överröstade själva stormen.



Solen lyste fram några ögonblick ur den svavelgula bräschen i ett 
sönderrivet moln.



Nedanför och runt omkring dem böljade ett upprört hav med gula och röda 
vågor, ett hav av träd i höstens färger. Bortom parken och slottet fräste 
Mälaren grön och vit.



Tomas och Märta stodo i lä av tornet, stödda mot muren, och lyssnade till 
stormens brus. Hon lutade sitt huvud mot hans bröst, och han stod 
och stirrade utåt och visste icke själv på vad han tänkte.



En gammal flöjel gnisslade däruppe, och luften sjöng, och vissna blad 
fladdrade omkring som brokiga fjärilar. Fåglar, som hade bo i muren, kommo 
och flögo under gälla skrin.



Tomas kände plötsligt, att det lilla brunhåriga huvud, som vilade mot hans 
bröst, skälvde av en kvävd snyftning.



-Varför gråter du? viskade han.



-Nej, jag gråter inte...



-Jag vill veta, varför du gråter, Märta! Har det hänt oss någon olycka?



-Nej, nej, det är ingenting. En annan gång kan jag säga dig vad det är, 
men inte nu.-Kom, Tomas, låt oss gå !



Tessin hade redan gått, då de kommo ned på bryggan; ingen av dem hade 
tänkt på vad tiden led. Klockan var över halv tre. Det återstod att gå ned 
till Nockeby bro och invänta någon av Svartsjölandsbåtarna.



Det var endast tio minuter att gå.



Himmelen mulnade mer och mer. Vägen krökte sig tom och grå mellan 
skogsdungar, övergivna sommarvillor, åkrar och sumpmarker. Ingen människa 
syntes; det var som om hösten och de mörka kvällarna i ett slag lagt 
trakten öde.



Telegrafstolparna vid vägkanten sjöngo monotont.



En liten svartgrå hund med rädda, tindrande mörka ögon, som kommit fram 
till dem på ångbåts bryggan och som de hade visat sig vänliga emot, 
följde dem alltjämt; än var han före dem, än var han efter, men alltid i 
närheten. Emellanåt stannade han mitt framför deras fötter, såg på dem och 
viftade med svansen.



-Han kanske är ute och söker plats, sade Tomas. Han har tappat bort sin 
herre.



Märta gick tyst och mumlade något för sig själv.



-Går du och läser psalmer? frågade Tomas.



-Ja, sade Märta. Jag försöker erinra mig en gammal höstpsalm, som jag 
lärde mig, då jag var barn. Den började så här:



Med hastat lopp och dunkelt sken oss solen snart förlåter, att uppgå, 
sorgelig och sen, på mukna fästet åter. Förbi är årets sköna tid-



Blåsten tog bort resten.



De hade just passerat brovaktarstugan och kommit ned på Nockeby bro. 
Vinden låg på från öster, och Mälaren vräkte verkliga brottsjöar in över 
den låga flottbron, som vajade och krängde för trycket. Skummet fräste dem 
högt upp i ansiktet. Tomas och Märta började springa; vid mitten av bron 
var en genomfart för ångbåtarna och en tilläggsbrygga, och vid bryggan låg 
just en av Svartsjölandsbåtarna, på väg till staden. Det var nätt och 
jämnt att de kommo med.
Den lilla lurviga, svartgrå hunden stod 
ensam kvar på bryggan och gnällde sakta, med svansen mellan benen.



Tomas var försenad; familjen steg just upp från bordet, då han kom hem för 
att äta middag. Efter middagen drack han kaffe i sitt gamla rum. Det såg 
tomt ut därinne nu, sedan han flyttat skrivbordet och bokhyllorna till 
sitt vindsrum uppe vid Adolf Fredrik.



Greta stod promenadklädd och vände sig framför spegeln ute i salen.



-Vart skall du gå? frågade Tomas.



-Jag skall gå ut och handla, svarade Greta.



Greta valde gärna skymningen, när hon skulle gå ut och se på något i 
butikerna. Det var något så frestande över gatorna, just när mörkret föll 
på och lyktorna började tändas. Det fanns just då så mycket att undra på 
och att gissa över.



Hon nickade åt Tomas i dörren och försvann.



Tomas gick in till modern och pratade en stund; men han hade icke ro att 
sitta länge. Han skulle gå hem och läsa.



Han lovade att komma tillbaka och äta kväll.



Himmelen hade klarnat upp, när det led mot skymningen, och blåsten hade 
saktat av. Dagens alla oroliga skymassor hade drivit undan och sjunkit 
tillbaka; endast vid den västra horisonten, bakom Humlegårdens kvistverk, 
hade några stelnade moln formationer tornat upp sig till en 
svartviolett vägg med skarpa kanter.



Tomas skulle just gå hemåt över Humlegården, då han långt uppe på 
Sturegatan såg en smärt man i en vid reskappa komma gående tätt intill 
husraden. Kunde det vara Hall? Det var hans gång, han brukade just gå så 
där och stryka utmed väggarna... Tomas hade hört talas om att han var 
återkommen sedan en vecka, men han hade icke hört av honom något, och i 
dubbletten vid Kommendörsgatan bodde nu en annan.



Det var han.



-God afton, Hall. Välkommen tillbaka!



-God afton, Tomas-det var längesedan jag såg dig-



De båda vännerna följdes åt nedåt Sturegatan. De talade om ett och annat 
av vad de upplevat under sommaren. Tomas kunde likväl icke vidröra det 
viktigaste av det som hänt honom, och medvetandet härom kom honom att 
misstänka, att också Hall i sina berättelser undvek allt väsentligt. De 
hade icke heller mycket att säga varandra; gång på gång uppstod det pauser 
i deras samtal. Tomas kände sig nästan förlägen utan att han visste 
varför, och Hall var likgiltig och förströdd.



Vid hörnet av Humlegårdsgatan tog han hastigt farväl av Tomas; han hade 
lovat att träffa den och den uppe vid Anglais.



-Vi ses väl något, sade han.



Och han nämnde sin nya adress.
De skakade hand med en hjärtlighet, 
som skulle ersätta vad som fattats i deras samtal, och Tomas gick hemåt.



Hall gick icke upp på Anglais, ty han hade icke stämt möte med någon.



Han hade endast, som det stundom hände honom, känt ett tvingande behov av 
att vara ensam och driva omkring bland människorna efter sin egen nyck.



Det var snart teatertid; gatorna fylldes av folk.



Hall gick in på Birger Jarlsgatan, vars lyktor just blossade upp omkring 
honom, en efter en, under en blank och grönblå oktoberhimmel. Över 
Nybrovikens tjocka och orörliga vatten irrade det späda ljuset av en grön 
lanterna, medan en disig måne i uppgående, med ett snett ansikte, liksom 
svullet av tandvärk, långsamt höjde sig över frimurarnas hus på 
Blasieholmen, det höga och mörka Seved Bååthska palatset.



Han hade icke gått länge, förrän han var trött. Om han skulle gå hem? Nej, 
icke hem...



Varför skulle jag gå hem? tänkte han. Jag har ingenting att göra, och 
dessutom plågar det mig att sitta och se på det rena, vita papperet hemma 
på skrivbordet. Och likväl måste det alltid ligga där, så att jag har det 
till hands när jag får någon god ide, ty jag skriver ju på ett drama, var 
det inte så?



Han gick obeslutsam av och an på trottoaren utanför Berzelii park.



Det vita papperet är mitt onda samvete...
Han måste likväl gå in på 
ett eller annat ställe, ty han var trött. Han steg in i Berns' salong, som 
tillfälligtvis var närmast, satte sig i ett hörn på en av läktarna och 
beställde en whisky.



Det var full varieté. En fet dam hoppade omkring och kvittrade på tribunen 
utan att lyckas överrösta orkestern och sorlet bland den drickande, 
rökande och skränande publiken.



-Ja, varför kunde han icke skriva ? Han hade ju likväl sett mycket och 
varit med om åtskilligt. Kanhända var det emedan han icke hade den rätta 
barnatron på att han verkligen hade något nytt att lära ut. Och om han 
också hade haft något, vad så ? Människorna ville likväl icke lyssna till 
det som han möjligen kunnat säga dem. Det var så underliga vråar av 
tillvaron han hade hämtat sin erfarenhet ifrån.



Kanhända hade han icke heller den rätta barnatron på geniet. Vad äro 
genierna? Kvicka och händiga barn, som låtit piska sig i arbetsselen av 
den gamla feberdrömmen om storhet. Och av illusionen, att storheten är 
stor.



Den tjocka chansonetten hade försvunnit från tribunen; det var nu en 
medelålders herre, som under passionerade vridningar på hela kroppen 
pressade fram en sentimental romans.



-Vad skulle han finna på, som kunde narra tiden att åtminstone för 
några månader flyga på falkvingar i stället för att kräla på snigelfötter 
?
Han ville vara älskad, och likväl fruktade han ingenting så, som 
kärleken. Kärleken är kontraband. Han hade haft några tomma äventyr, korta 
och bisarra, men lidelsen hade han flytt som pesten, och den hade heller 
icke sökt upp honom. Han älskade ingen, och ingen älskade honom.



Han var världens fattigaste man.



Sångaren på estraden bugade sig och drog sig tillbaka under en lam applåd. 
De ädlare känslorna kunde på denna lokal endast nå en succes d'estime.



Ett par steg från Hall satt en fet, brun råtta under en stol och knaprade 
på ett kräftskal, som hon höll mellan framtassarna. Då hon märkte, att 
Hall betraktade henne, gjorde hon ett ögonblicks uppehåll och mötte 
frimodigt hans blick med sina små kloka, svartgnistrande ögon. Därefter 
återgick hon obekymrat till sina egna affärer.



Hall betraktade henne tankfull.



-Om det finns levande råttor här, så finns det också döda råttor, ty 
råttorna ha icke evigt liv. Under vilken golvspringa kommer den här att 
ligga och ruttna?



Han trodde sig med ens känna, att hela etablissementet hade en lukt av 
döda råttor. Han knackade på kyparen, betalade och gick mot utgången, 
medan sex röd- och vitmålade flickor gallskrikande flaxade omkring på 
tribunen likt levande disktrasor, i vanvettigt virrvarr.



Han gick ut genom Berzelii park, över Norrmalmstorg och kom in på 
Biblioteksgatan.
Var det inte Greta Weber, som 
gick framför honom, med det ljusa håret nyligen hopvirat till en knut i 
nacken...



Han gick fatt henne, hälsade vördnadsfullt och tackade henne för sist. De 
hade icke sett varandra, sedan de suttit till bords med varandra på 
Arvidsons middag.



De följdes åt uppåt Östermalm. Greta förhöll sig i början tämligen stram 
och gav korta svar, men Hall hade en så fri och godhjärtad ton, då han 
skämtade, att hon snart fick förtroende för honom, glömde sin värdighet 
och log och skämtade liksom han.



Hall var betagen. Han hade icke tänkt på Greta under hela sommaren. Hur 
hade han kunnat undgå att minnas henne och tänka på henne...



Han talade om sina resor, och Greta lyssnade med nyfikna ögon och öron.



De hade kommit till blomsterbutiken vid Stureplan; utanför fönstret 
stannade de en stund och betraktade blommorna.



-I början förstod jag mig inte alls på orkidéer, sade Greta. Jag tyckte 
att de sågo så besynnerliga ut. Men nu tycker jag nästan mest om dem av 
alla blommor-isynnerhet de där stora, blekgröna, som likna hafsdjur-



Hon hade knappast talat ut, förrän Hall var inne i butiken. I nästa 
ögonblick kom han åter ut med en grön orkide i handen.
Greta blev 
röd.



Han ville fästa den vid hennes barm, men hon nekade förskräckt att taga 
emot den.



-Å, det skulle ni inte ha gjort-varför har ni köpt den-nej, jag vill 
inte ha den-



Hall betraktade henne stelt. Slutligen kastade han bort blomman på gatan, 
i smutsen, sade artigt farväl och vek in på en sidogata.



Greta stod kvar, förvirrad, gråtfärdig.



Hon fattade sig likväl snart.



Det var ju ett helt äventyr... Eller kunde man inte kalla det ett 
äventyr?



Hon såg sig omkring åt alla håll: det var väl ingen som stod och gav akt 
på henne ? Därefter böjde hon sig ner, tog upp blomman, torkade av den och 
lindade in den i sin näsduk. Inte kunde man låta den vackra, dyra blomman 
ligga där i smutsen . .



Hon ville gömma den som ett minne.



Tomas satt vid fönstret i sitt rum. Han hade icke tänt någon lampa. Han 
satt och såg på takens och skorstenarnas svartnande skuggresningar mot den 
grönbleka skymningshimmelen och på en blek stjärna, som tindrade fram 
mellan almarnas glesnade lövverk. Den nakna brandmuren mitt över gården 
flammade gång på gång upp av ett rött sken; det var en reflex från 
eldhärden i smedens verkstad nere i bottenvåningen. Ljudet av släggans 
fall mot städet var det enda som störde kvällstystnaden i gården.



Tomas tänkte på Märta. Hon hade varit så underlig på förmiddagen. Vad var 
det som oroade henne?



Om det kunde hända henne något illa... De hade icke alltid varit 
försiktiga.



Sömmerskan i fönstret snett emot tände nu sin lampa. Skenet föll in i 
Tomas rum; han såg skuggan av sitt eget huvud röra sig på tapeten.



En svart krokig gestalt med en påse över ryggen och en käpp i handen smög 
ljudlöst fram över gården. Det var bensamlaren. Han tassade fram till 
soptunnan, lyfte av locket och började peta med sin käpp bland avskrädena, 
plockade upp några benknotor, vände på dem och stoppade dem i sin påse. 
Därefter lade han locket på tunnan och smög sig åter bort.



Den tunga porten slog igen om honom med en skräll.



Smedens slägga arbetade alltjämt, och eldskenet på muren flammade allt 
rödare, medan gårdens längor och plank svartnade mer och mer i 
oktobermörkret. En hund började skälla i granngården - några kvinnor 
pratade och skrattade i portgången -och det blev åter tyst.



Tomas spratt till: någon knackade på dörren.



Det var Märta.



-Å, Märta, är det du-jag satt här ensam i mörkret och tänkte på dig, men 
jag väntade dig inte... du skulle ju gå bort!
-Ja, sade Märta, jag 
kommer just därifrån. Det var så tråkigt där. Jag sade att jag mådde illa 
och gick min väg. En herre måste följa mig, naturligtvis, det var omöjligt 
att slippa. Han följde mig ända till vår port, och där stod jag innanför 
och väntade en lång stund, innan jag vågade mig ut igen... Och nu är jag 
här!



Hon lade kappan på en stol och stod framför honom i sin vita 
sällskapsdräkt med tyllärmarna. Hon hade icke skaffat sig någon ny sedan 
våren. Men i skärpet och på håret hade hon icke längre violer, utan vita 
rosor.



Hon stod ännu upprätt mitt på golvet.



-Jag vill säga dig något, Tomas, sade hon. Jag vill säga dig, varför jag 
grät.



Tomas kände, att han bleknade.



-Jag tror, att jag kommer att få ett barn.



Han stod mållös och stirrade på henne, som om han icke förstod.



Men Märta stod vit och lugn. Hon grät icke nu.



-Vi ha gjort orätt, Tomas, nu går det oss illa !



Timmarna runno.



Tomas och Märta kunde icke lämna varandra. Varje sekund tycktes dem 
dyrbarare än någonsin. De kände lyckan glida sig ur händerna; de trodde 
sig se henne likt en nyckfull, förnärmad gäst vända dem ryggen och lämna 
dörren på vid gavel för mörkret, för det okända, för olyckan. De kunde 
icke ångra, att de hade älskat varandra, och de ångrade då i stället 
varje timme, som de låtit gå tom och obegagnad förbi. Deras ögon sökte 
varandra med en annan lidelsens eld, deras läppar brunno mot varandra med 
en hetare glöd än förr, deras famntag blevo krampaktiga, som om det gällt 
att hålla en flyende kvar, och de älskade från denna dag så, som de 
fördömda älska.


12 Kapitel 12.



Novembermörkret tätnade över skorstenarna och taken.



Greta stod vid ett av fönstren i matsalen och såg nedåt gatan och ritade 
krokiga streck med fingret i imman, som bredde sig högre och högre upp 
över glaset.



-Se, det snöar, sade hon lågt och lät handen falla. Det är den första 
snön i år!



Det var andakt i hennes röst. Och hon stod länge tyst och betraktade 
snöflingorna, som segnade ned stora och våta och gjorde taken och 
fönsterblecken vita och mörkret vitt.



Tomas satt vid pianot och fingrade oupphörligt på en och samma tangent. 
Han trodde sig höra, att den hade en mjukare och mindre sliten ton än de 
andra.



Slutligen tröttnade han, och det blev tyst.



Modern gick igenom rummet. Hon stannade ett ögonblick bakom Tomas och 
strök honom några gånger lätt över håret med ena handen. Då han 
vände sig om, nickade hon åt honom med en ljus 
blick och var åter borta.



-Klockan var ännu icke sex. Vid halvsjutiden skulle han vara hemma hos 
sig, ty Märta hade lovat att komma.



Den gick så långsamt, tiden.



Greta stod alltjämt rak och smal mellan bladväxterna framme vid fönstret 
och såg på hur snön föll.



Så vände hon sig plötsligt om emot Tomas.



-Säg, Tomas-Johannes Hall, är det en bra människa ?



Tomas svarade icke strax. Frågan hade kommit så hastigt över honom.



-Jag tror det, sade han till sist. För övrigt är det visst en mycket 
sammansatt natur.



Greta stirrade på honom envist, som om hon ville uppfordra honom att säga 
något mera; men Tomas teg. Slutligen kvävde hon en liten gäspning och gick 
in i sitt rum för att sträcka ut sig på soffan och sova en stund, ty det 
var mörkt och tråkigt och dessutom var hon sömnig. På de sista veckorna 
brukade hon ligga så länge vaken om kvällarna, innan hon somnade.



Tomas satt ensam kvar vid pianot och hörde klockan slå sex. Den slog så 
långsamt och lät så trött. Efter de första fem dröjande och tveksamma 
slagen trodde Tomas att den aldrig skulle nå fram till det 
sjätte.
-Vad allt därinne hade åldrats på det sista 
året.-Klockan och pianot och hela salen- alltsammans.



Han reste sig och gick ut.



Gatan var redan vit av snö. Tomas hörde icke ljudet av sina egna steg.



En ung arbetskarl sprang storskrattande nedåt gatan, hack i häl förföljd 
av ett par dalkullor, som med fulla händer kastade stora högar av lös snö 
över hans huvud och axlar. Deras glada skratt gav eko mellan husväggarna, 
avlägsnade sig och blev borta.



Tomas hade ännu god tid; han tog vägen upp över Esplanaden. Snön virvlade 
upp och ner, tindrande i båglampornas vitblåa ljus.



En droska körde förbi i rasande fart med ett skrikande och stojande 
sällskap, damer och herrar. Skratt och skrik ströddes ut på deras väg, 
blandade med refrängen av den sista varietévisan.



Var icke en av dem Hall?



-Jo, det var säkert han. Hall var svag för livligt sällskap numera.



Några steg framför sig upptäckte Tomas plötsligt sin far och sin farbror, 
som var bokhandlare på Söder. De båda bröderna sågo varandra ytterst 
sällan, men då de någon gång stötte på varandra i ett gathörn, brukade de 
alltid stanna och prata en stund.
Tomas vände på sin paraply, så att 
han kunde komma förbi dem osedd, ty han ville icke låta uppehålla sig. Han 
uppfångade ur de båda gamla herrarnas samtal ordet "Helgeandsholmen".



Då han kommit ut på den tysta och folktomma sträcka av Karlavägen, som 
löper utmed villakvarteret, kastade han i förbigående en blick uppåt 
fönstren i Arvidsons villa. Det var ljus i salongen. En kort, fyrkantig 
nacke skymtade fram tätt intill en mörk kvinnoprofil, som böjde sig fram 
mot den höga empirelampans gula skärm. Vems var nacken, var det Grothusens 
? Ja, det var Grothusen och Mary Arvidson...



Nej, tiden gick ifrån honom, och mötestimmen var inne...



Och han skyndade vidare genom snöyran med blicken fästad på en ljusfläck 
vid gatans ändpunkt, där en lyktas sken dåsade rött mot ett rött plank.



Då han skulle gå in genom sin port vid Adolf Fredrik, spratt han till vid 
att någon lade sin hand på hans arm.



-Tomas-



Det var Märta.



-Har du väntat?



-Anej, jag kom nyss... Jag var uppe och knackade på din dörr, men det var 
ingen som öppnade . . .



Snön yrde omkring dem. Tomas ville kyssa henne, men hon stötte honom 
tillbaka och drog sig undan.
-Nej, jag går inte upp igen, sade hon. 
Jag vill gå hem.



Tomas sökte hennes blick i mörkret, men den gled undan och bort.



-Men varför -Märta- mår du inte bra, eller har det hänt något?



-Nej, men jag vill gå hem! Jag vill gå hem!



Hon var borta, och Tomas stod ensam utanför sin port.



Vad skulle han göra? Han kunde icke förmå sig att gå upp. Däruppe var det 
tomt och ensamt.



Och åter drev han ut i snön.



Märta ilade hemåt. Medan hon stod ensam uppe i den mörka trappuppgången 
utanför Tomas' dörr och knackade och väntade och knackade på nytt, oaktat 
hon förstod att han icke var hemma, hade hon plötsligt kommit att fråga 
sig själv: varför står jag här ?



Och hon kunde icke fatta det. Hon kände med frätande visshet, att det var 
slut.



Och vad skulle sedan komma?



Vad allt var annorlunda för ett år sedan. Veckans alla dagar gledo henne 
förbi med leende eller mulna ansikten, och hon sydde på sitt broderi eller 
läste i sin bok och tänkte på ingenting, och synden var något underligt 
och avlägset, som icke kom henne vid. Det var rätt, och det var orätt. Det 
skulle man göra, och det kunde man aldrig tänka på att göra. Det var 
ju så enkelt och klart ! Och nu . . . Hon visste icke längre vad rätt och 
orätt var. Det hade blandats ihop alltsammans och blivit så besynnerligt.



Var det icke likväl något förfärligt, det hon hade gjort, och var det icke 
något förfärligt, som nu väntade henne?



Hon var blekare än vanligt, då hon kom hem.



Lampan var tänd i förmaket. Fru Brehm satt i ett hörn av den blekröda 
soffan och läste i en engelsk bok, som hon ämnade översätta; ögonen 
spelade flickaktigt klara och livliga i det lilla ljusa rokokohuvudet, 
medan hon vände blad efter blad. Tant Marie satt i en länstol och sydde. 
Elsa och John hade sträckt ut sig på mattan framför kakelugnen, där det 
ännu glimmade svagt i en kvistbrand, och disputerade om religionen. Jolm 
var nio år och trodde icke längre på någonting övernaturligt.



-Var har du varit? frågade fru Brehm. Du ser trött ut.



-Jag gick bara ett slag nedåt Drottninggatan för att få litet frisk luft. 
Jag har ju suttit inne hela dagen...



Hon tog en bok och satte sig i det andra soffhörnet, och timmarna gingo. 
Sedan man ätit och barnen kommit i säng, sade Märta god natt och gick in 
till sig.



Fru Brehm återtog sin läsning, men hon hade svårt att hålla tankarna 
samman.
Vad var det Märta gick och tänkte på om dagarna? Ty något 
var det. Hon var sig icke längre lik.



Hon visste icke själv hur länge hon hade suttit i tankar med boken i 
knäet, då hon inifrån Märtas rum hörde något som liknade en snyftning. Hon 
reste sig hastigt, smög på tå fram till dörren och öppnade den på glänt.



Ja, Märta låg vaken och grät.



Fru Brehm satte sig varsamt ned på sängkanten och började smeka hennes 
kind.



-Vad är det, Märta ? Tala om varför du gråter ! Du har varit så underlig 
på sista tiden. Tala om alltsammans !



Märta snyftade icke längre. Hon låg stilla med ögonen vidöppna ut i 
luften. Det stod klart för henne, att det oundvikliga var nära.



Och hon berättade allt.



--Fru Brehm förlorade icke modet. Olyckan kallade upp allt det 
starkaste och bästa i hennes natur; hon var sådan. Fram på natten höll hon 
en lång rådplägning med tant Marie, och man enades om, att fru Brehm och 
Märta borde göra en resa till Norge över vintern.



Fru Brehm blev länge sittande i tankar, ännu sedan tant Marie hade gått 
och lagt sig och allt var tyst i huset. Gång efter annan hörde hon Märta 
vända sig i sin säng. Alltså låg hon fortfarande 
vaken.
Fru Brehm gick in till henne, satte sig 
hos henne och strök hennes hår.



-Märta-lilla Märta-



Och slutligen böjde hon sig ned och viskade lågt:



-Säg, Märta-vet du vem tant Marie är?



Märta stirrade på modern med stora, förskrämda ögon. Vad var detta, vad 
skulle nu komma?



Men fru Brehm mötte lugn hennes blick i mörkret. - Hon är din mormor, 
sade hon enkelt och blitt.



*



Tomas drev länge omkring, och då han gått sig trött, gick han upp på 
Anglais.



-Se, Gabriel, god afton -



Mortimer satt ensam i ett soffhörn med ett viskyglas och en tidning 
framför sig. Han makade åt sig, och Tomas slog sig ner.



Han fick ett hastigt intryck av att Mortimer såg äldre ut än då han såg 
honom sist.



-Så, du har slagit dig lös och lämnat din hustru ensam, vad säger hon om 
det?



-Hon är inte ensam. Det sitter en tant hemma och håller henne sällskap... 
En svartklädd tant.



Tomas beställde en visky.



-Jag har inte sett till dig på länge, sade Mortimer.



-Jag sökte dig häromdagen, men det var ingen hemma.
-Så, då var 
det troligen i förrgår. Min hustru kände en kraftig lust att gå på Södra 
teatern i förrgår, hon förebrådde mig att vi inte hade varit där på fem 
år. Nå, så kommo vi dit... Pjäsen var dum, men moralisk.



-Vad hette den?



-Det minns jag inte. Man får se en rätt vacker äktenskapsbryterska 
springa omkring i korsetten, en äldre borgare, som inte är hennes man, 
hoppa på ett ben i skjortärmarna och en yngre herre komma utrusande ur ett 
alldeles mörkt sidorum med hatten på huvudet och fracken i handen, medan 
den svartsjuke äkta mannen springer omkring och skjuter med revolver på 
allesammans. Piff, paff !



-Är det moraliskt?



-Ja visst. Allt som syftar åt att förlöjliga kärleken är moraliskt.



Tomas betraktade honom förstulet. Hade han druckit ?



Han hade icke sitt vardagsansikte.



-Faust är omoralisk. Den är ägnad att inge unga människor den 
föreställningen, att kärleken är någonting.



Tre herrar, som drucko punsch vid ett bord i närheten, avbröto med ens 
sitt samtal och lyssnade till Mortimers ord med samma löjeblandade undran 
som utmärker obildade, då de höra en utlänning tala sitt lands språk. Det 
skall ingen komma och inbilla dem, att någon människa kan förstå ett ord 
av en sådan rotvälska.
En av dem hade en ryggtavla, som Tomas trodde 
sig ha sett någon gång förr, och som gjorde ett obehagligt intryck på 
honom.



Det blev tyst under några minuter. Mortimer höjde sitt glas och växlade en 
förbindlig hälsning med en herre, som satt ensam i en soffa vid den 
motsatta väggen. Det var en blek man med stora, stirrande ögon i ett smalt 
ansikte med kort, mörkt skägg.



-Vem är det? frågade Tomas.



Mortimer nämnde hans namn och tillade:



-Han är filosofie doktor, och han fördriver sin tid med att polera sina 
möbler. När man kommer in i hans våning, möter man sin bild överallt, i 
vartenda skåp, varenda byrå, varenda bordskiva. Allt är ständigt lika 
nypolerat och blankt som glas.



-Vad gör han eljest?



-Jag vet inte om han gör något annat. Det var en gång en ung fru, som 
inbillade honom att kärleken betydde någonting. Efter en tid märkte han 
att det inte förhöll sig så, och nu polerar han sina möbler.



Och Mortimer fortsatte med en tvär övergång:



-Du måste bättra dig, Tomas. Sköt dina studier, beflita dig om en 
hederlig vandel, och undvik kärleken !



Tomas rodnade skarpt. Visste Mortimer något ? Nej, det var ju 
otänkbart...



-Undvik kärleken, till dess att du får råd att älska en kvinna, ty 
kärleken är till för oss, som ha löner och räntor.-Och undvik den sedan 
också!



Tomas skruvade på sig en smula oroligt och förde sitt glas till munnen.



-Skål, sade han för att säga något.



Han var fortfarande irriterad av den där ryggtavlan och nacken. Om han 
kunde få se något av ansiktet, som hörde till...



Mortimer satt hopsjunken i sitt hörn och teg. Det var med ens, som om han 
icke hade något mera att säga. Han satt med en slocknad cigarrett i 
mungipan och läppjade då och då på sitt glas.



Det blev midnatt; gasen skruvades ned, och kaféet låg tyst och förstämt i 
halv belysning.



Tomas tyckte sig plötsligt känna, att någon betraktade honom, och såg upp. 
Ja, mannen med ryggtavlan hade vänt sig om och betraktade honom 
uppmärksamt med två pepparbruna ögon, i vilka dolde sig ett halvt löje.



Tegelhandlaren-tegelhandlaren-



Tomas fattade Mortimers hand och reste sig hastigt.



-God natt, sade han. Jag är sömnig.


13 Kapitel 13.



Tomas och Märta träffades icke vidare. Det gick över en vecka, utan att 
han hörde något från henne, och han kunde icke besluta sig för att skriva. 
Hon upptog heller icke längre hans tankar helt och hållet; han märkte det 
själv, och det förvånade honom. Han gick som i dvala: framför honom och 
omkring honom var en öken av grå likgiltighet, och likväl kände han, att 
det snart måste hända något. Det var ett tillstånd, som erinrade honom om 
en dröm han ofta hade haft som barn: han stod på ett järnvägsspår och såg 
tåget komma långt borta i en kurva, han hörde det brusa och rassla och såg 
det närma sig och bliva större och större, och han stod kvar förlamad och 
kunde icke röra en lem.



Men han levde som förut och lät tiden gå som den bäst ville.



Så en dag kom ett stadsbud med ett brev och ett smalt, avlångt paket.



Han bröt brevet och läste:



"Tomas !



Ja, det är slut. Ha vi icke vetat det länge ? morgon med aftontåget reser 
jag till Norge med mamma, och vi veta icke när vi se varandra 
härnäst. Jag tycker att det är underligt. Jag måste resa långt bort och 
gömma mig; då har jag säkert gjort något mycket illa. Vi ha ju ofta talat 
om det, du och jag, och du har så många gånger bevisat mig klart och 
tydligt, att vi gjorde rätt. Minns du, att vi ofta talade med varandra om 
det? Det var alltid jag, som började med det, ty jag var alltid orolig, 
när jag var ensam, ja alltid, om jag också var glad och obekymrad, när vi 
voro tillsammans. Och nu, när jag skriver till dig, sitter jag ännu och 
försöker erinra mig allt vad du sade, men jag kan inte minnas allt, och 
jag är rädd att det just är det viktigaste som jag har glömt. Är du säker, 
Tomas, är du riktigt säker, att du hade rätt? Varför skulle jag då nu 
behöva resa långt bort till ett annat land, där ingen känner mig, och 
gömma mig? Jag förstår det inte. Jag förstår ingenting av alltsammans. Jag 
ångrar mig, ja, jag ångrar mig bittert, och likväl vet jag inte om jag gör 
rätt i att ångra. Jag vet ingenting alls numera. Minns du den tiden, då vi 
ännu bara hade kysst varandra några gånger? Det var den lyckligaste tiden. 
Jag hade ont samvete då också och trodde att jag hade gjort något mycket 
orätt, men det trodde jag visst bara för att det blev roligare på det 
sättet. Den tiden kommer aldrig igen, nej inte ens i mina drömmar kan jag 
få den tillbaka, och jag sörjer den tiden. När du tänker efter, Tomas, 
önskar inte du också att den tiden räckte ännu? 
Då vore allt så annorlunda.



Men det var bestämt, att det icke skulle få vara så. I stället är det jag, 
som har blivit en annan. Farväl, Tomas. Skall jag säga dig tack för det 
som har varit? Det vet jag icke. Älskar jag dig ännu? Det vågar jag icke 
fråga mig själv. Men jag glömmer dig aldrig, farväl!



Märta."



Det var allt.



Tomas satt länge orörlig med brevet hopvecklat i handen. Slutligen brast 
han i gråt.



Det var daterat dagen förut. I kväll alltså skulle hon resa. Om en timme 
skulle hon redan vara på väg.



Plötsligt märkte han, att han icke grät längre. Han kunde icke ens erinra 
sig, varför han nyss hade fallit i gråt. Han läste om brevet från början, 
ty han ville veta, vilket ställe det var som hade gripit honom på ett så 
särskilt sätt; men han kunde icke återfinna det.



Men paketet, vad kunde det finnas i det avlånga paketet . . .



Han rev bort pappersomslaget och blev stående häpen med en blecktrumpet i 
handen - en liten leksakstrumpet av målat bleck, randig på tvären i blått 
och rött.



Å, midsommargåvan...
Det stod ingenting om den i brevet, alltså hade 
hon först efteråt kommit att tänka på den.



Slutligen satte han den för munnen och började tuta. Han kunde icke få 
mera än en enda ton ur den, en hes och falsk ton.



Det hade nyss regnat ute. Gatorna lågo fuktiga och blanka, spräckliga av 
höstkvällens mörker och gasgnistornas ljus.



Tomas var på väg nedåt järnvägen; han ville se,



om han kunde uppfånga en skymt av Märta i något kupefönster.



Han gick och tänkte på slutorden i hennes brev, då han kom förbi ett litet 
konditori vid en sidogata, där han en gång för längesedan hade varit inne 
med Märta. Det var en afton i maj, och häggen hade nyss slagit ut... Han 
kunde icke hindra sig från att småle, då han just såg två unga människor 
komma över från den andra trottoaren, kasta skygga blickar omkring sig och 
därefter försvinna genom den smala dörren till konditoriet, hon före och 
han efter.



Ja, nu var det de andras tur. För honom och Märta var leken slut.



Med ens föll det honom in, att de båda gestalterna, som nyss gledo honom 
förbi i mörkret, i själva verket voro honom välbekanta. Den ena erinrade 
honom om Johannes Hall och den andra om Greta-men det var ju 
omöjligt. Det måste ha varit en inbillning.



Han stannade obeslutsam framför trappan till Centralstationen; om fem 
minuter skulle tåget gå. Nej, han kunde ju icke gå in på perrongen utan 
att träffa hennes mor och de andra...



Han vek av till vänster och gick långsamt bortåt järnvägsbron.



. . . Men om det nu likväl var Hall och Greta. Varför skulle det icke ha 
kunnat vara de? Ingenting var omöjligt...



Ett vardagligt samtal mellan en gammal man och hans hustru, som gingo tätt 
framför honom arm i arm, fängslade hans uppmärksamhet och lade beslag på 
hans tankar nästan utan att han visste det. Han hörde av deras yttranden, 
att de hade en son, som det gick dåligt för i skolan; han själv ville 
helst sluta, och det var kanske också det bästa. Och sedan, när han väl 
var ur skolan, hur skulle det bli då? Skulle han stå i bod eller skulle 
han komma på kontor ?



Tåget brusade fram, och Tomas gick förströdd och märkte det icke förrän de 
sista vagnarna redan hade rullat förbi.



-Nu var hon alltså borta...



Tomas stod ensam mitt ute på järnvägsbron.



Rymden hade åter tjocknat. Utifrån Mälaren kom dimman långsamt seglande 
likt ett ogenomträngligt vitt mörker. Han tyckte sig känna, hur 
oändligheten själv kom emot honom, skrämmande vid och tom, förintade allt 
omkring honom, slukade husen och kajerna och gasblossen och lämnade honom 
ensam kvar på några slippriga och smala bräder, en skeppsbruten på en 
flotte, svävande ute i rymden. Endast då och då, när dimman lättade för 
några ögonblick, kunde han se en lanterna på en av skutorna i hamnen kasta 
en blek och trådsmal strimma ljus ner i vattnet.



Han stod länge rak och orörlig och stirrade på detta ensamma bleka ljus, 
som gång efter annan dök upp ur tomheten, glimmade till och dog bort.



En mörk kontur närmade sig långsamt och vacklande genom dimman. Tätt invid 
Tomas snavade han och föll. Tomas stod ett ögonblick tveksam; så tog han 
honom under armarna, hjälpte upp honom och borstade av hans rock. Det var 
en gammal man; han var drucken och sade icke ett ord. Tyst som han kommit 
vacklade han vidare, en oredig kontur, som gled undan och suddades ut. 
Dimman tog honom, och han var borta.



Och det var åter tomt och stort, och lanternan på skutan blinkade till en 
sekund och slocknade på nytt.



Tomas stod som fastnaglad. Han visste icke själv vad som höll honom kvar.



Han hade kommit att tänka på Ellen. Vad hade det blivit av henne? Han hade 
hört av Hall, att hon icke längre var kvar i handskbutiken.
Han 
vände om och gick några steg åt samma håll som han kommit.



Tätt bakom sig hörde han ljudet av lätta, brådskande steg som av en ung 
kvinna. Han hade just kommit till en lyktstolpe, då hon upphann honom och 
gick förbi. I skenet av lyktan såg han, att det var Ellen.



-Ellen...



Det kom oöverlagt, ett dämpat utrop, som han icke kunde betvinga och som 
gjorde honom själv häpen. Hon stannade genast och betraktade honom under 
några ögonblick utan att säga något.



Tomas var mera förvirrad än hon.



-Det är så längesedan vi såg varandra-du är blek... jag ville gärna 
höra, hur du har haft det, sedan vi...



Han kunde icke finna ord.



-Tack, sade Ellen saktmodigt, det är vänligt av er att fråga...



Det var ingen bitterhet i hennes röst, då hon tackade honom för hans 
vänlighet. Och hon tillade, att hon hade det ganska bra, och att hon 
skulle gifta sig i nästa månad.



-Ni skall gifta er-med vem... berätta! bad Tomas.



Och Ellen berättade det hon hade upplevat, enkelt och undergivet.



Hon hade blivit bekant med en urmakare, som just skulle sätta upp egen 
verkstad i vinter; han tänkte börja i smått, men med tiden kunde affären 
utvidgas, om det gick bra. Han var inte så ung, men det var en 
utmärkt snäll och bra man och mycket skicklig i sitt yrke. Hon hade inte 
sagt ja strax, men sedan hade hon betänkt sig närmare; och då hade hon 
insett, att hon knappast kunde göra något bättre än att säga ja, ty hon 
ville inte bli någon dålig flicka. För övrigt tyckte han mycket om henne, 
och han hade lovat att göra henne lycklig; men han var 
puckelryggig.


14 Kapitel 14.



Det var mörker och snö och regn, och den ena skumma och gråa dagen följde 
den andra tätt i spåren, medan staden sjönk djupare och djupare in i 
decemberskymningen.



Tomas Weber flydde ensamheten och tankarna och levde icke så, som man bör 
leva.



En morgon, då han vaknade -det var icke så tidigt-fann han ett brev på 
sitt skrivbord; värdinnan hade troligen lagt in det medan han sov. Det 
hade ett så mystiskt yttre som ett kärleksbrev, och utanskriften var 
pedantiskt vårdad. Han bröt det och ögnade igenom det.



Det var från tegelhandlaren. Han ville endast erinra om att lånet var 
förfallet redan för ett par dagar sedan. Men före klockan tre denna dag 
måste affären vara uppgjord, eljest skulle han tyvärr se sig nödsakad att 
ofördröjligen vända sig till någon av borgensmännen för utfående av sitt 
tillgodohavande. Med utmärkt högaktning.



-Redan-hur var det möjligt...



Tomas kastade en blick i spegeln: han var gråblek. Därefter klädde han sig 
hastigt och gick ut.
Han ville söka upp Hall. Han var säker om att 
Hall kunde hjälpa honom och att han icke skulle draga sig undan.



Var var det han bodde? Det skulle vara någonstädes uppe vid 
Östermalmskyrkan.



Det var illa, att de hade varit så litet tillsammans på sista tiden.



Det föll ett fint, snöblandat regn, och gatorna voro i 
upplösningstillstånd. Husen vid de smala bakgatorna mellan Adolf Fredriks 
kyrka och Hötorget klämde sig tillsammans skygga och förfallna, med 
fläckiga och trasiga murar, svartnade av regnet, drypande av väta och 
smuts. Himmelen var en enda tjock, gulgrå dimma. Människorna gingo som 
sömngångare, utan att se; snön piskade ansiktena och fastnade i ögonhåren. 
Gång efter annan genombröts gatornas sorl av ett dovt, utdraget tjut, 
liksom av något jättestort och jättehungrigt djur. Tomas hade hört det 
ständigt under de sista dagarna: det var ljudet av en mistlur, som 
provades vid en mekanisk verkstad någonstädes ute på Kungsholmen. 
Överallt, i alla stadsdelar, hördes det dagen i ända lika starkt, lika 
hotande nära.



Tomas tog vägen genom Brunkebergstunneln. Anda längst in i jordens 
innandöme, där lyktornas sken flackade rostgult över slemmiga och rinnande 
väggar, förföljde honom lurens hungriga rytande.



Han nästan sprang över Humlegården och Östermalm.
Det var vid 
Jungfrugatan Hall bodde. Tomas sprang uppför trapporna och ringde på.



Ingen öppnade.



Han ringde ännu en gång, häftigare. Slutligen ringde han för tredje 
gången, ringde som en rasande människa och blev stående med klocksträngen 
i handen; han hade slitit av den.



Innanför var det alltjämt lika tyst, och inga steg hördes i tamburen.



-Varför öppnade han icke, var han död?



Plötsligt föll det honom in, att Hall troligtvis icke var hemma



Trött och förvirrad slängde han klocksträngen bort i en vrå av förstugan 
och gick långsamt nedför trappan.



Mitt framför honom, vid gatans ändpunkt, reste sig Östermalmskyrkans 
svartgröna, klockformade kupol ur snödimman. Tomas stirrade häpen på 
tornuret: det visade på halv två. Och han var ju nyss uppstigen, hade han 
sovit så länge . . .



Han gick gatan framåt i tankar. Klockorna ringde i tornet, och 
människornas silhuetter myllrade om varandra nere vid kyrkogårdsporten. 
Kanhända att det var begravning.



. . . Ja, han hade sovit alldeles för länge . . .



Klockorna ringde i tornet, och de ringde icke på det vanliga sättet; de 
ringde så att marken gungade och luften sjöng och husen vacklade som 
druckna hit och dit. Och var det bara klockorna som ringde, ringde icke 
hela kupolen ? Hur var det, rörde sig icke hela den tunga, svarta 
kupolen långsamt av och an likt en svängande domens jätteklocka...



Jo, den svängde hotfullt av och an, den dånade och sjöng och ringde in 
domens dag, och det var icke för tidigt, människorna kunde snart ha syndat 
nog. Och kring kyrkogårdstrappan trängdes folket. En kusk smällde med sin 
piska, och en vild grå häst reste sig upp över mängden med frambenen 
fäktande i luften och gnäggade, och kusken klatschade och svor. I portarna 
runtomkring stodo kvinnor och tasslade, med ögonen vidöppna och höllo barn 
med gapande munnar vid händerna, och åtta försupna gubbar i svarta kläder 
och vita bomullsvantar gingo i rad, två och två, och buro en svart kista, 
och deras kroppar kröktes som maskar under bördan.



Och högt över dem alla svängdes en skallande, sotsvart jätteklocka, som 
dånade och sjöng-och hästen stegrade sig...



Nej, förbi, förbi... Han var icke vid lynne att stå och se på ett liktåg i 
dag, förbi så fort som möjligt... Han var nära att halka på granriset. 
Klockornas dån förföljde honom, och mistluren började ryta på nytt.



Tomas hade kommit framåt Kungsträdgården. Snön föll tätare och mjukare och 
dämpade larmet omkring honom. Han kände sig lugnare.



Han beslöt att gå upp till Gabriel Mortimer. Han ville säga honom 
alltsammans från början till slut och icke dölja något; då skulle 
Mortimer säkert hjälpa honom, om han kunde; det var icke möjligt annat.



Han gick Hamngatan rakt fram och vek av in på Västra Trädgårdsgatan för 
att undvika de stora, larmande stråkvägarna. Likt en brottsling, som varje 
ögonblick kunde vänta att bli gripen och släpad i fängelse, smög han sig 
fram tätt intill murarna av de gamla släta, grå aristokrathusen. Till 
vänster låg Jakobs kyrkogård, tyst och tom, vit av den nyfallna snön. 
Tomas gick över gatan och såg in geno1m gallerverket. Det stod en stenbänk 
därinne, tätt invid kyrkans mur. Om han väl vore därinnanför, om han kunde 
få sitta på denna bänk så länge han ville och vila ut.



Och längre än han själv visste stod han lutad emot gallret och stirrade in 
i denna fredade och avskilda vrå, som mitt i en stojande stadsdel aldrig 
trampas av gatans karavaner, och där smala, glesnade popplar slå en 
tigande krets kring gravarna.



Men åter darrade luften av samma dova, hungriga tjut som förr under dagen. 
Tomas vaknade ur sitt drömmeri, slet sig lös och ilade vidare på sin jakt 
efter pengar.



Pengar... Han kunde vara färdig att sälja sin själ för pengar.



Han stod redan utanför Mortimers dörr och hade just tryckt på knappen, då 
han plötsligt kände sig slagen av den enkla sanningen, att Mortimer 
naturligtvis icke kunde vara hemma; han var ju alltid på sitt 
ämbetsrum vid denna tid på dagen. Och han hade redan ringt, och det hördes 
steg i tamburen. . . Vad skulle han säga?



Fru Mortimer kom själv och öppnade.



Jo, Gabriel var hemma; men han var sjuk.



Tomas studsade.



-Hur länge har han varit sjuk... Är det allvarsamt ?



-Ja, han är mycket sjuk. Han har svåra plågor, och emellanåt yrar han.



Tomas hade under samtalets gång kommit in i salen. Den svartklädda tanten 
satt på en stol vid fönstret och stickade på en strumpa.



-Han har legat till sängs sedan i förrgår, fortfor fru Mortimer med sänkt 
röst. Doktorn tror att det är blindtarmsinflammation, men han kan ännu 
inte säga något bestämt.



Tomas stod tyst. Han kunde inte finna på något att säga, som var lämpligt 
för ögonblicket.



Det blev en paus. Genom den stängda dörren till sjukrummet hördes ett matt 
kvidande, som steg och sjönk och en enstaka gång skärptes till ett dämpat 
skrik.



-Och jag kan inte komma in till honom...



Tomas tänkte i själva verket icke alls på att gå in till den sjuke; han 
drog sig tvärtom instinktmässigt allt längre och längre bort åt 
tamburdörren.



-Nej, nej, omöjligt, ingen får gå in till honom mera än 
jag.
Det gamla fruntimret, som hela tiden hade 
suttit alldeles tyst och stickat på sin strumpa, såg nu upp med en fuktigt 
svävande blick bakom glasögonen.



-Nej, sade hon, han tål inte att se någon inne hos sig, inte ens mig, som 
han alltid har tyckt så mycket om och varit så vänlig emot. Vad sjukdomen 
kan förändra en människa, det är förskräckligt, ack !



-Ja, sade Tomas, det är förskräckligt.



Han hade småningom kommit ända upp till tamburdörren, tätt följd av fru 
Mortimer, som hela tiden pratade nästan utan avbrott och som hade den 
vanan att stå alldeles inpå näsan på den person hon talade med. Hon hade 
utan att tänka på det fallit in i sin vanliga muntra och kvittrande 
samtalston och gjorde Tomas en mängd betydelselösa frågor angående hans 
mor och syster.



Plötsligt avbröt hon sig själv mitt i en mening och blev tyst; den sjuke 
yrade därinne. Det gamla fruntimret gläntade på dörren och lyssnade 
uppmärksamt.



-Han tror att han är ute och reser, viskade hon. Och han säger att han 
glömt vart det var han ämnade sig... och att han inte vet vart han har 
kommit . . .



Och det blev åter tyst i sjukrummet.



Fru Mortimer började snyfta. Tomas tryckte hennes hand och tog farväl 
efter att ha mumlat fram en förhoppning om hennes mans snara 
tillfrisknande, därefter bugade han djupt för det gamla fruntimret  
vid fönstret och försvann.



Först då han kom i trappan erinrade han sig att det var den sista 
möjligheten till räddning, som nyss hade glidit honom ur händerna och 
dunstat bort.



Snöyran hade ökat, rymden mörknade mer och mer, och det började skymma 
över stråkvägarna och torgen.



Tomas var dödstrött, och likväl drev han ännu gata upp och gata ner.



Det fanns ju en möjlighet, att han kunde möta Hall. Han hade förr ofta 
brukat träffa honom ute just vid den tiden, i middagstimmen; varför skulle 
han icke kunna möta honom i dag, då han behövde honom ?



Drottninggatan myllrade av människor. Ja, det var ju sant: det led mot 
jul. Om ett par dagar var det jul. Gasen var tänd i alla butiker, och det 
hade den varit hela dagen. Fönsterna kastade gula fläckar av ljus ut över 
snön och över trottoarernas våta asfalt. Trampet av fötter, bjällerklangen 
och rasslet av åkdon blandades med kuskarnas rop och omnibusarnas 
pinglande, och genom larmet trängde åter och åter mistlurens dova 
stönande.



Och alla människor voro ute; det ena välbekanta ansiktet efter det andra 
drog honom förbi i vimlet.



Men Hall, var fanns Hall...



Jean Arvidson åkte förbi i droska; han åkte alltid i droska på sista 
tiden. Han hade för en tid sedan skilt sina affärer från faderns och 
höll på att bilda ett bolag.



Plötsligt kände Tomas, att någon tog honom under armen; det var Anton 
Recke. De följdes åt ett stycke uppåt Drottninggatan; Recke hade bråttom 
och mera sprang än gick.



-Var höll du till i går, jag var och sökte dig. . . jag ville ha dig med 
till Berns, det är en ny diva där, som är märkvärdig... publiken stampade, 
så att femtio råttor dödades av misstag...



Och han försvann in i ett hus.



Mitt på gatan sprang en liten svart hund hit och dit, i sicksack, med 
slokad svans, och nosade efter något spår, som han hade förlorat. 
Plötsligt var han försvunnen under hjulen av en bryggarkärra, som 
skramlade gatan fram... Och då kärran var förbi och hunden åter blev 
synlig, stod han ett ögonblick tyst, orörlig, med en söndertrasad fot 
lyftad från marken, tills han med ens kände smärtan och förstod vad som 
hade hänt och började tjuta... gällt, entonigt... skärande... Och 
människorna stannade och började stirra på honom, och djuret rörde sig 
icke ur fläcken, endast tjöt, skrek... tills äntligen en man kom fram ur 
hopen, en gammal diplomat med slappa drag och tunna, vaxade mustascher. 
Och han böjde sig ned och lyfte upp den lilla hunden från gatan och höll 
honom i sina armar och smekte honom, och hunden kved. Han stod där 
villrådig mitt på gatan med en annans överkörda hund i sina armar-ty det 
kunde icke gärna vara hans egen, det var en sådan liten lurvig hund 
som gamla, fattiga fruntimmer bruka ha-stod där villrådig och visste icke 
vart han skulle gå, tills slutligen en rå stämma skrek "se upp!" och han 
kastade sig åt sidan med hunden, som alltjämt skrek och skrek, och blev 
borta i vimlet.



Tomas stod blek och skrämd och såg efter honom, tills de förbigåendes 
knuffar väckte honom och strömmen drog honom med sig.



-Var fanns Hall i dag...



På andra trottoaren gick Grothusen och Mary Arvidson arm i arm. De hade 
nyligen förlovat sig, och Tomas hade glömt att skicka visitkort... Och 
löjtnant Gabel var också med dem, han gick till höger om Mary och pratade 
ivrigt, medan Grothusen gick stram och korrekt och teg.



Några steg bakom dem kom fru Wenschen med sin man. Han gick ett halvt steg 
bakom henne, ty hon gick så fort att han nästan icke kunde följa med.



Tomas tyckte sig märka, att fru Wenschen hade blivit gammal. Hyn var 
vissen, och hon var icke längre så vårdat klädd som förr, och såg icke 
heller så utmanande käck och glad ut.



Han vände om och gick nedåt. Nere på Fredsgatan eller Gustav Adolfs torg 
skulle han säkert träffa Hall, och det var ännu icke för sent, ännu kunde 
affären ordnas på ett eller annat sätt, även om hela summan icke kunde 
betalas strax.
Fru Grenholm gick framför honom hela vägen nedåt 
Drottninggatan. Hennes bakdel guppade på ett sätt, som tydde på begynnande 
storhetsvansinne. Det egendomliga hade nämligen helt nyligen inträffat, 
att på en och samma dag herr Grenholm hade fått vasaorden och doktor Rehn 
nordstjärnan.



Tomas hade med ens kommit i ett så upps]uppet lynne, att han knappast 
kunde avhålla sig från att skratta högt. Han kände sig nästan frestad att 
gå fram och hälsa på fru Grenholm och lyckönska henne till de båda 
ordensdekorationerna.



Han var nu lika förvissad om att han skulle finna Hall på Gustav 
Adolfstorg, som om han hade stämt möte med honom där, under Tornbergs 
klocka.



Då och då stannade han framför ett butiksfönster. På ett ställe fängslades 
hans uppmärksamhet av en liten rolig attrapp; han bestämde sig genast för 
att köpa den till julklapp åt Greta och gick in i butiken. Mitt framför 
dörren var en smal, hög spegel; han skälvde till, då han mötte sin bild i 
glaset. Han var grå i ansiktet, och hans kläder voro fullstänkta med 
smuts, och dessutom var han orakad. Framme vid disken trängdes folket, och 
expediterna ägnade honom ingen uppmärksamhet. Han vände genast om och gick 
sin väg.



Det hade nästan slutat att snöa, molndimmorna hade lättat, och skyar med 
slitna kanter drevo långsamt bort över husens gavlar och tak.



Tomas hade stannat i hörnet av Fredsgatan och såg utåt den tomma fonden, 
där Mälaren gick öppen i mörkningen som ett brett, blåsvart band. 
Och längst borta, inslumrad i vinterskymningens grådis, skymtade en länga 
av en tyst och ödslig strand med fläckar av snö i bergskrevorna.



Men gatornas larm rasslade ännu lika febrilt omkring honom, och mistluren 
stönade åter lika hungrigt som förut, och klockan slog tre.



Hon slog tre... Och han skulle ju träffa Hall under Tornbergs klocka...



Han vände uppåt Fredsgatan och rusade fram utan att se sig för. Plötsligt 
törnade han ihop med någon; det var en mycket lång gammal herre i päls, 
för vilken alla andra gingo åt sidan med blottade huvuden och djupa 
bugningar. Det var kungen; hans hatt for på sned vid sammanstötningen och 
var nära att falla av. General Kurck och överhovjägmästaren stirrade 
förbluffade efter Tomas, som mumlade ett förvirrat "förlåt" och försvann 
bland mängden.



Mörkret tätnade mer och mer, och en liten man i luden mössa gick omkring 
med krokig rygg och snabba steg och tände gaslyktorna.
Tomas hade 
kommit in på en bakgata med få människor och sömnigt upplysta butiker.



Han hade icke träffat Hall på Gustav Adolfs torg, och han förstod att det 
var ute med honom.



Hur var det möjligt, att han hade kunnat låta det gå så, som det hade 
gått? Det var omöjligt att fatta, och nu var det för sent att grubbla över 
det.



Benen ville knappast bära honom längre. Han kände sig 
utnött, sliten, kasserad. Dessutom var han hungrig, och middagen väntade 
honom hemma hos föräldrarna.



Tröttheten narrade honom att stanna framför varannan butik. Vid ett 
fönster, där några rödaktigt brinnande gaslågor fladdrade över långa rader 
av begagnade manskläder, blev han länge stående och stirrade utan en tanke 
i huvudet på ett par ljusa, grå byxor, som stänkte in en erinran om bjärt 
skrikande elegans mitt bland de andra blygsammare, gråsvarta eller 
snusbruna plaggen. Det hade tydligen från början varit ett par ovanligt 
extravaganta byxor, harlekinrutiga på snedden och med breda, svarta band 
vid sidorna. Tomas tyckte sig ha sett dem förr. Ju längre han såg på dem, 
desto starkare blev hans övertygelse, att det var Gabels byxor.



-Nej, hemåt alltså...



På hemvägen köpte han en revolver.



*



Konsul Arvidson satt på sitt kontor i det privata mottagningsrummet och 
ögnade igenom sin senaste post. Det stora mahognyskrivbordet framför honom 
var belamrat med böcker, broschyrer och papper, en tänd arbetslampa med 
blågrön kupa, en skrivbordstelefon och en flaska portvin med ett halvtömt 
glas.
Det knackade sakta på dörren, som för övrigt stod på glänt, 
konsuln ropade "stig på" utan att se upp, och Karl Hammer kom in.



-Det är en herre som önskar tala med konsuln, sade han. Det här är hans 
kort. Han säger, att det gäller en ytterst viktig angelägenhet.



Konsul Arvidson tog kortet, som Hammer räckte honom och läste med rynkade 
ögonbryn namnet på en tegelhandlare, som han kände till genom andra, och 
med vilken han varken hade eller ville ha några affärer.



-Bed honom komma in.



Tegelhandlaren stod redan i dörren och bugade; mitt på golvet bugade han 
ännu en gång. Då han kommit fram till skrivbordet, bugade han tredje 
gången och räckte fram ett papper.



Konsul Arvidson höll det länge i sin hand och betraktade det utan ett ord: 
först utan pincene, sedan med pincene. Slutligen lät han pincenen falla, 
men fortfor alltjämt att betrakta papperet utan att röra en min.



Tegelhandlaren skruvade på sig och hostade ett par gånger.



Tystnaden började kännas tryckande.



-Jag hoppas att det är i sin ordning, sade han slutligen. Eller skulle 
det möjligtvis vara någon inkorrekthet med namnet, tillade han med ett 
skyggt försök till ett smålöje.



Konsuln drog ut en låda, där han hade en del lösa sedlar, och lämnade 
honom summan.
-Väg edra ord, sade han lågt, med ett likgiltigt 
tonfall. Papperet är fullkomligt i sin ordning. - God middag.



Tegelhandlaren bugade lätt, förbindligt, och försvann.



Konsul Arvidson satt länge tankfull med papperet i handen.



Han ville ännu icke tro sina ögon.



-Therése Webers son, mumlade han för sig själv. Och han upprepade det 
gång på gång, medan han trummade med fingrarna på bordskivan: Therése 
Webers son...



Slutligen vek han omsorgsfullt papperet i fyra lika stora delar, skar 
sönder det med en papperskniv och gömde bitarna i plånboken. Därefter 
tömde han sitt glas, fyllde det ånyo till brädden med mörkt rött portvin 
och tömde det åter i ett drag.



*



Johannes Hall gick av och an i sin dubblett och rökte. Emellanåt stod han 
stilla och lyssnade: hördes det inga steg i trappan?



Gardinerna voro nedrullade, och i kakelugnen flammade en stor brasa. 
Lampan hade han ställt ut



entrén.



Han väntade Greta. Han hade fått hennes löfte, att hon skulle komma upp 
och prata med honom en liten stund och se på fotografierna från hans resor 
och på en samling gravyrer efter en mängd märkvärdiga tavlor.
Men 
skulle hon nu också komma...



Hon var så oberäknelig. Han hade kysst henne en gång, en enda gång, inne 
på ett konditori en eftermiddag; men sedan dess hade hon varit så skygg, 
så lättskrämd.



Hall gick till fönstret och lyfte upp gardinen ett stycke, så att han 
kunde se ut. Det snöade åter, och vinden pep kring husknutarna. En gammal 
fru kom långsamt seglande i medvind med den rundskurna kappan utspänd av 
blåsten och paraplyn bakom nacken.



-Där går hon nu och tror att hon har det bra och att hon har sitt gamla 
sjuka huvud i lä, när hon håller paraplyn så stadigt bakom nacken - och 
nu är hon vid hörnet-och blåsten slår emot henne, och snön piskar henne i 
ansiktet, och paraplyn vänder sig ut och in... så halkar hon till på 
köpet, och där sitter hon nu... Hjälp upp henne den som vill, jag gör det 
inte, jag har det bra där jag är.



Han släppte åter ned gardinen och kastade bort sin cigarrett.



-Hon lovade att komma halv sju, och klockan är redan tre kvart. Hon 
kommer inte...



Han sträckte ut sig på soffan och borrade huvudet i en kudde.



-Vad det blir långt att vänta... Och jag har redan väntat mer än nog, jag 
har väntat hela mitt liv.



Han hade längtat efter lidelsen, och likväl hade han flytt den. Men 
det skulle icke ske vidare. Han ville en gång veta, vad det var att älska 
- och att vara älskad.-Det kunde vara på tiden.



Men kunde han taga på sig det ansvaret, att föra ett barn i fördärvet?



-Ansvar... Min far, som jag aldrig har sett, frågade inte efter det 
ansvaret. Jag har också familjetraditioner.



Ansvar... Vi veta icke själva vad sådd vi så. Vi kunna icke åtaga oss 
ansvaret f ör någonting alls, varken för att gå framåt eller vända om 
eller för att stå stilla.



Men nu... Var det inte någon som gick i trappan . . .



Han sprang upp från soffan och gick ut och öppnade tamburdörren.



Greta stod utanför, rödkindad av blåsten och vit över axlarna av snö.



... Greta satt i soffhörnet närmast brasan, och Hall satt bredvid henne 
med en stor portfölj i knäet, ur vilken han tog fram fotografier, 
etsningar ock gravyrer. Greta tog den ena efter den andra och betraktade 
dem tyst och förströdd vid skenet från lampans orangefärgade spetsskärm. 
Framför dem stod ett litet bord med en flaska curacao och en ask 
cigarretter.



-Vad jag är glad att ni kom, viskade Hall. Ni dröjde så länge, och jag 
var så ensam.
-Ja... Jag visste inte riktigt om jag borde gå. Men 
jag ville ju gärna se på era tavlor.



-Ni kan inte föreställa er vad jag är tacksam för ert konstintresse, sade 
Hall utan att småle.



I nästa ögonblick ångrade han vad han hade sagt; han kanske hade sårat 
henne. Han fann dock snart, att hans farhågor voro utan grund; Greta hade 
icke något utvecklat öra för ironi.



Hall bjöd henne en cigarrett, och hon tog den utan lång tvekan.



-Det är inte första gången jag röker, sade hon. Det fick jag lära mig i 
skolan; jag och en flicka till rökte värst i hela klassen.



-Är det möjligt...



Och medan han tände hennes cigarrett, smekte han med ett långt ögonkast 
hennes duniga kind, hennes smala hals och hela hennes veka, spröda 
gestalt, som var stramt omsluten av en slät mörk ylleklänning.



Elden knittrade i bränderna och därute pep vinden kring hörnet.



Greta såg upp från fotografierna, smuttade på sin curacao och drog ett 
bloss på cigarretten. Hon var mycket nöjd och befann sig alldeles 
förträffligt. Vad hon hade varit dum, då hon gick därhemma och tvekade och 
undrade, om hon skulle våga gå. Det var ju inte alls något farligt. 
Visserligen var det litet opassande, men det gjorde ju ingenting, när 
ingen kunde få veta det, och dessutom måste man någon gång vara modig och 
trotsa fördomarna.



Hon var verkligen stolt över sig själv, där hon 
satt tillbakalutad i soffhörnet och log och 
drog långa bloss på sin cigarrett.



-Se här, sade Hall, nu kommer min piece de resistance.



Och han räckte henne ett album i stor oktav med reproduktioner efter Franz 
Stuck.



Greta bläddrade förvånad i boken. Det var så underliga tavlor; hon hade 
aldrig sett något liknande. Hon förstod ingenting av alltsammans, men det 
tordes hon icke säga högt. Han skulle ju kunna tro, att hon var dum. Och 
det var hon i alla fall inte, fast det alltid hade gått dåligt för henne i 
skolan . . .



-Hu då! skrek hon till halvt ofrivilligt, då hon fick se en hemsk bild, 
under vilken det stod "Lucifer". Lucifer, det var ju den onde själv? Inte 
kunde det vara något för en ansedd artist att måla av nuförtiden; förr i 
världen kunde ju allt möjligt gå an.



Hall hade den förnimmelsen, att Greta icke var riktigt mottaglig för 
Stucks konst. Han vände några blad på en gång och visade henne en bild, 
under vilken stod skrivet "Es war einmal".



Greta betraktade den länge, först häpen, sedan betagen. Hon tyckte sig 
förstå den allt bättre, ju längre hon såg på den.



Det var en gång...



På en ängsmark i gulröd sagoskymning står en vitklädd och späd prinsessa 
och lutar sig fram över någonting därnere i gräset, hon böjer sig ned och 
lyssnar med halvöppen mun och vidgade skrämda ögon, som likväl le, 
och hon håller upp sin långa klädnad och är rädd att väta sina små fötter, 
där hon står på tuvan. Vad är det hon ser därnere i det sumpiga, våta 
gräset, och vad hör hon, vad lyssnar hon till? I gräset vid hennes fötter 
sitter en liten ful groda och ser på henne med stora, svårmodigt kloka 
ögon. Och man ser strax, att det icke kan vara någon vanlig groda, eller 
man anar det dock, ty det ligger en hemlighet och en sorg i hennes ögon. 
Hon har också något att säga prinsessan, något som ingen får höra mer än 
hon ensam, och den vita prinsessan böjer sig ned och lyssnar, leende och 
rädd. Vinden har tystnat, för att hon skall kunna höra bättre. Gräset 
prasslar icke längre, och trädens grenar kröka sig orörliga upp -över 
synranden. Och omkring dem står kvällen stor och tyst i gulröd 
sagoskymning.



Det var en gång...



Greta satt med halvöppen mun, leende och rädd som prinsessan själv. Hon 
kunde icke taga sina ögon från bilden.



-Jag är säker om att det är en förtrollad prins, sade hon lågt.



-Ja, viskade Hall, och han ber henne att lösa honom ur förtrollningen, 
och hon nickar med huvudet och ger honom sitt löfte. Han viskar till henne 
vad hon skall göra, för att han åter skall kunna bli prins, och hon står 
undrande och lyssnar och skälver och ler. Och hon blir rädd och blek 
och sveper den vita klänningen tätt omkring sig och tror aldrig, att 
hon skall våga göra vad han säger, ty det är något så besynnerligt, det 
som han bönfaller henne om, medan han ser på henne med stora ögon, stora 
och vida av en hemlig sorg.



Greta hade tårar i ögonen. Hall tillade lågt:



-Kanhända likväl, att hon gör det en gång.



-Ja, kanhända...



Det var sagans doft och äventyrets skimmer över bilden, över henne själv 
och allt omkring henne. Sagans gulröda skymning blev till ett med det 
matta ljus, som spreds genom lampans orangegula skärm. Den bruna drycken, 
som hon läppjade på, stack henne i gommen med sin söta och kryddade smak 
och sänkte henne i en ljuv, drömlik yrsel. Cigarrettröken lindade en tunn 
blå slöja kring hennes huvud och hans, som satt vid hennes sida. I brasan 
flammade den sista branden upp med en fladdrande blekgul låga, som 
slingrade och krökte sig i bukter och speglades i möblernas glatta ytor. 
Och hon böjde sig icke undan och rev sig icke lös, då Hall sakta drog 
hennes huvud in till sitt bröst, smekte hennes hår, kysste hennes 
kind.-Nej, nej, mumlade hon knappast hörbart, men med slutna ögon och 
utan att röra sig. Hon kände, att hon icke förmådde något. Hon skälvde 
endast till ett par gånger och blundade och drömde sig in i sagans värld. 
Hon ville dit in, hon längtade dit, hon skulle följa på första vink. Om 
stunden var inne just nu, hon skulle icke tveka. Hon ville göra vad han 
bad om, som satt vid hennes sida, allt vad hans underliga flackande 
ögon bad om, det ville hon göra. Hon var icke rädd, fast hon skälvde. Om 
det var nu det skulle ske, det stora och underbara, som hon aldrig vågade 
säga åt någon att hon längtade efter... Det som sagorna viskade om hemligt 
och förstulet, det som var kärnan i alla vackra dikter-



Hon spratt till vid att det ringde häftigt på tamburdörren.



-Det ringer, viskade hon förskräckt och vred sig lös ur hans armar.



Hall satt orörlig med sammanbitna tänder.



-Låt det ringa, jag öppnar inte. Jag är inte hemma.



De sutto tysta och lyssnade spänt, medan sekund jagade sekund.



Plötsligt ringde det ånyo, hårdare än nyss, en ringning som kunnat väcka 
upp de döda.



Greta hade blivit blek.



-Ni måste höra efter vad det är, kanske elden är lös.



Hall reste sig motvilligt och gick på tåspetsarna ut i tamburen. Han 
öppnade icke dörren, utan såg ut genom tamburfönstret. Förstugan var 
upplyst, men tamburen var mörk; han kunde alltså se utan att själv bliva 
sedd.



Tomas Weber stod därute. Han stod och väntade ännu med spänt 
ansiktsuttryck, men han ringde icke mera. Då ingen öppnade, gick han 
slutligen långsamt ned utför trappan.
-Tomas... Vad kunde han 
vilja... Han var sig icke lik...



Och Hall gick åter in.



Han satte sig på samma plats som nyss, bredvid Greta, men han såg strax, 
att hon icke var densamma. Han såg, att hon hade vänt ett blad i boken, 
och att hon icke var densamma som nyss.



-Nej, sade han ivrigt och ville rycka boken ur hennes händer, den tavlan 
får ni inte se på, ni får inte . . . Jag har lagt ett märke där, en 
pressad bolmörtblomma... Det betydde, att vi skulle hoppa över det 
bladet!



-Jo, sade Greta, jag vill se, jag måste... Jag har ju redan sett...



Och hon stirrade blek på ett dunkelt blad i grönsvart ton.



Vad var detta? "Die Sünde" stod det under.



Synden-



Det var en kvinna. Hennes hår var svart, och hennes ögon liknade två djupa 
brunnar, och hon var naken. Kunde det finnas en kvinna så naken, som hon ? 
Hennes nakenhet lyste ur mörkret. Kring hennes grönaktigt vita kropp 
ringlade en tjock och fjällig orm. Hal och kall smög den sig fram mellan 
hennes brett utspärrade ben, vred sig upp över skuldrorna och snodde sig i 
en fet och glänsande ring om hennes hals, och huvudet med två lysande 
gröna ögon hängde ned mellan hennes uppsvällda bröst. Och hennes hand 
smekte ormen, smekte drömmande hans rygg och hans spetsiga smala 
huvud. Hennes ögon voro två nattkalla brunnar, och hon var mera 
naken än någon kvinna kan vara.



-Var var sagans doft, var var diktens och äventyrets skimmer ?



Synden-



Greta reste sig från soffan, vit av skräck. Hon var nära att stöta omkull 
det lilla bordet med flaskan och glasen.



-Jag vill gå, sade hon. Jag vill gå !



Hon var redan i tamburen, samlade ihop sina kläder i mörkret och började 
sätta dem på sig i feberaktig brådska. Hall kunde icke lugna henne: 
skrämseln hade fått makt med henne.



-Jag vill gå, upprepade hon, och hennes röst skälvde. Hon kunde icke få 
fram några andra ord än dessa.



Hon var borta, och Hall stod ensam i rummet. Han såg på sin klocka: hon 
var icke mycket över halv åtta.



-Den går så långsamt, tiden-



Stuckalbumet låg på golvet, uppslaget vid samma ställe som nyss. Ormen 
ringlade ännu lika fjällig och fet kring samma grönaktigt vita kvinna, och 
hennes nakenhet lyste.



*



Tomas satt länge kvar hemma efter middagen, länge efter det att kaffet var 
drucket och cigarren utbrunnen.



Han hade icke någon brådska längre.
Det var så 
tomt i rummen. Greta var ute-hon skulle väl se på julklappar i 
butikerna-och fadern hade gått på en bolagsstämma.



Var var modern?



Han fann henne i sängkammaren; hon läste i Thomas a Kempis.



-Om de yttersta tingen.



Tomas satte sig ned hos henne utan att säga något, och hon läste högt för 
honom med en mild och låg röst.



"Du dåraktige, varför tänker du icke framåt och bereder dig på domens dag, 
då ingen får ursäkta eller försvara den andre, utan var och en måste själv 
bära sin bördas tyngd? Ju mer du nu skonar dig själv och lyder köttet, 
desto svårare bliva då dina kval, och desto mera sparar du tillsammans att 
då förbrännas. Och det gives ingen last, som icke skall få sitt eget 
kval."



Tomas hörde och hörde likväl icke. Han lutade sig fram över moderns axel 
och betraktade ett av träsnitten, som föreställde den yttersta dagen.



"-Vad gagnar att leva länge, då vi så föga förbättras? Ack, ett långt 
liv gör icke alltid människan bättre, utan förökar ofta skulden."



Den sista dagen, uppståndelsen... Skulle den dagen verkligen en gång gry, 
eller var det en saga bara ?



Gravarna öppnade sig, tusenåriga valv rämnade, och den sista dagens vita 
ljus föll in, där det förr var mörkt. Jorden spydde lik ur sitt innandöme, 
och liken blevo levande: händer famlade och ögon stirrade, och en av 
dem stod redan upprätt, yrvaken och bländad, med handen för ögonen: solen, 
havet!



-Du hör inte på, sade modern sakta. Du tänker på något annat.



-Jo, jag hör...



Och hon fortsatte att läsa, tills Tomas plötsligt reste sig, fattade 
hennes hand, smekte den, kysste den.



-Godnatt, sade han endast.



Hans röst var grumlig; han kände det som om gråten ville fram.



Och han gick.



Modern satt kvar i tankar och lät boken falla ned mot knäet. Tomas hade 
aldrig förr brukat kyssa hennes hand.



Tomas gick ute i snön.



Den gamle mystikerns ord ringde honom ännu i oronen.



-Vad gagnar att leva länge, då vi så föga förbättras ? Ett långt liv gör 
icke alltid människan bättre.



Men nej, det var icke möjligt, att det redan skulle vara slut för honom. 
Han var så ung, han hade nyligen fyllt tjugu år. Han var ju så helt ung, 
och han hade ännu så mycket ogjort i världen.



Det måste finnas en utväg. Var det ingen som han kunde rådgöra med ? Ingen 
som ville hjälpa honom ?
Kanhända att han nu kunde träffa Hall 
hemma. Det var kanske redan för sent, men han ville likväl tala med 
honom.



Han stannade utanför Halls port och såg upp åt hans fönster, och han 
började redan fatta nytt mod, då han såg att det lyste i springorna vid 
gardinernas kanter. Han sprang uppför trapporna och ringde. Vad betydde 
det att han icke kom ut och öppnade? Han var ju hemma-det lyste i 
fönstret-



Och då han åter gick nedför trappan, förstod han, att han måste uppgiva 
hoppet.



Det var kallt i rummet, då han kom hem; han bad värdinnan att göra upp 
eld. Hon hade redan bäddat hans soffa i tanke att han som vanligt skulle 
komma sent hem.



Tomas drog fram en stol till brasan och värmde fötterna vid elden.



Han frös.



Det snöade alltjämt, och genom snön flackade det röda skenet från smedjan 
mot brandmuren mitt över gården, och smedens slägga hamrade som vanligt 
utan rast. Blåsten ven i alla springor, och emellanåt skrällde det till i 
fönstret.



Det var eget, att han aldrig kunde bli varm i afton . . .



Tomas letade fram en flaska madeira. Han hade den stående sedan den tiden 
Märta brukade komma till honom. Han tömde genast två glas efter varandra, 
och det värmde något.
Ja, Märta... Voro hennes tankar hos honom i 
kväll ?



Han satt och lekte med revolvern. En liten underlig pjäs...



Var det alltså allvar, att han skulle dö just nu i kväll?



Ja, han kunde icke se, att det återstod någon annan utväg. Han hade levat 
med förbundna ögon. Det var kanhända en dröm, allt vad han hade upplevat, 
en hemsk, förvirrad dröm, och skottet skulle väcka honom. Ja, det blev 
bäst så. Vad gagnar att leva länge, då vi dock så föga förbättras?



Han förstod ingenting i sitt liv, nu då han tänkte tillbaka på det. Det 
var som då man drömmer: man går gata upp och gata ner, som om man hade 
något viktigt att uträtta, man går ut och in i främmande hus, man deltar i 
de löjligaste och meningslösaste uppträden, och man finner allting 
naturligt och i sin ordning och låter ingenting förvåna sig. Så vaknar man 
och söker erinra sig vad man har drömt och söker efter någon betydelse i 
det, och då är det alltsammans en massa dumheter utan mening och 
sammanhang.



Vad han längtade efter att vakna, en gång för alla !



Men om han blev lurad, om det kanske bara var tomrummet, som väntade 
honom, ett svart hål i jorden och ingenting annat ? Eller om det skulle 
komma en efterräkning; om han kanske skulle ställas till ansvar, för 
att han hade drömt bort sitt liv med en så dum och dålig dröm...



Å, det sista var han icke rädd för. Han hade väl egentligen inte varit 
värre än de flesta andra, och han hade väl också gjort något gott.



Ja, hade han ?



Och han började tänka efter. Han var övertygad om att han i själva verket 
hade utfört en hel mängd goda gärningar, fast han icke just nu för 
tillfället kunde erinra sig så många. Men någon enda borde han likväl 
kunna påminna sig. Det var egendomligt... Hur han än grävde i det 
förflutna, fann han ingenting som han kunde berömma sig av, icke det 
ringaste, mera än att han en gång förra året hade givit bort en gammal 
vinteröverrock åt en fattig. Men det var ju icke han själv, utan hans far, 
som bekostade hans kläder; egentligen hade han alltså icke haft någon 
rättighet att ge bort rocken. Dessutom kom han mycket väl ihåg, att fadern 
ett par dagar förut hade sagt något om att rocken kunde vändas; men Tomas 
ville mycket hellre ha en ny. Troligtvis var det egentligen därför han 
hade givit den åt en tiggare.



Besynnerligt i alla fall... skulle han icke kunna finna någon enda god 
handling i sitt liv...



Han torkade kallsvetten ur pannan och slog bort tanken med en 
axelryckning.



Skulle han kanske tända lampan och skriva några brev ?
Nej, inga 
brev; inga förklaringar. Det bör ha skett i sinnesförvirring; de 
efterlevande vilja nog helst ha det så.



Brasan hade brunnit ned, och det hade blivit tyst i huset. Smedens slägga 
hade tröttnat, och skenet från hans ässja flammade icke längre från 
brandmuren mitt emot.



Gården sov i vintermörkret.



Tomas var trött. Han beslöt att kläda av sig och gå och lägga sig.



Om han kunde somna, och någon ville skjuta honom medan han sov... Han 
började få en svag misstanke om att det i grund och botten kanske icke var 
någon så enkel sak som han hade trott att själv hålla revolvern stadigt 
och trycka av och skjuta en blykula genom sitt eget huvud.



Han klädde av sig i mörkret, rullade ned gardinen och kröp ned i bädden.



Nu skulle det alltså ske. Fanns det ingen möjlighet att skjuta upp det 
längre?



Åjo, ännu fanns det några glas madeira kvar i buteljen . . .



Och han tömde långsamt glas efter glas. Det hettande söta vinet höjde hans 
mod och kom honom att se allt i en annan dager än nyss. Vad var det för en 
löjlig inbillning, den som nyss hade plågat honom-att hans liv hade varit 
meningslöst och dåligt ? Vardagarna med Ellen, sommaren med Märta, nej, 
det kunde man sannerligen icke kalla meningslöst. Om det var meningslöst, 
vad skulle man då säga om dem, som förnöta sitt 
liv med att sitta i ett ämbetsverk eller på ett kontor, eller med att stå 
i en kateder och prata dumheter, som hans far till exempel? Nej, det var 
han som hade haft rätt, han hade icke levat som en dåre utan som en vis, 
och som en vis ämnade han dö!



Och med skälvande händer famlade han på täcket efter revolvern, reste sig 
i bädden, siktade på måfå mot sitt huvud och tryckte av.



Efter en stund återfick han medvetandet. Han trevade med båda händerna 
kring sitt huvud, men kunde icke känna något sår. Det var likväl något 
vått på kudden, det måste vara blod...



Vinet tyngde hans huvud; han föll tillbaka mot kudden och somnade 
tungt.


15 kapitel 15.



Klockan slog tio i Adolf Fredrik, då konsul Arvidson gick in i det gamla 
förfallna hus, där Tomas Weber bodde. Värdinnan förklarade, att han 
troligen ännu sov, ty han brukade aldrig stiga upp så tidigt, och knackade 
ett par gånger sakta på hans dörr. Då ingen öppnade och intet svar hördes, 
vred konsuln själv om låset och steg in utan vidare. Det var mörkt 
därinne; genom en stor reva i den trasiga rullgardinen föll en strimma av 
decembermorgonens knappa dager in och belyste dammet på skrivbordet. 
Konsuln gick rakt fram till fönstret och rullade upp den blå gardinen så 
häftigt, att den skrällde till. Det gråbleka dagsljuset strömmade in, 
kallt och rått. Därefter tog han upp sin plånbok, letade fram den 
sönderskurna papperslappen och vände sig om mot soffan.



Tomas hade vaknat av skramlet med gardinen och reste sig häftigt upp i 
bädden med ögonen vidöppna.



Var han vaken, levde han ? Ja, eftersom dagsljuset skrek honom i 
ögonen...



-God morgon, sade konsuln torrt.
Tomas stirrade på honom utan att 
svara. Han förstod ännu ingenting. Han kände ännu icke igen den främmande 
herrn, som stod mitt på golvet med något vitt papper i handen och letade 
efter en plats, där han kunde ställa sin hatt. Till slut satte han den på 
huvudet; det låg tjockt av damm överallt.



-God morgon, mumlade Tomas slutligen nästan i somnen.



-Se här, fortfor konsuln i samma torra ton och kastade lapparna på 
nattduksbordet. Det är ett gammalt papper, som jag antar att du är glad åt 
att kunna bränna upp.



-Det är inte för din egen skull jag har löst in det, tillade han lågt, 
med skarp tonvikt.



Tomas låg med slutna ögon och teg. Han hade erinrat sig allt, och han 
förstod.



-Har du möjligtvis flera sådana papper ute i rörelsen ?



-Nej.



-Hm. Ett är redan en smula för mycket.



Plötsligt slog det honom, att Tomas icke var sig lik. Det var något 
besynnerligt med hans utseende.



-Vad är det för en skråma du har fått på kindbenet... Hur har det gått 
till... Och kudden är också blodig.



Tomas tog med handen över kinden. Han kände sina fingrar glida över en hal 
klump av levrat blod.



Plötsligt erinrade han sig det misslyckade revolverskottet och rodnade 
skarpt. Kulan hade alltså bara skrubbat kinden...
-Du kan gärna gå 
upp och tvätta dig, det där ser otrevligt ut.



Konsuln tvärtystnade med ens: han hade trampat på ett föremål på golvet. 
En revolver... Vad skulle det betyda, det låg en revolver på golvet! Och 
åter betraktade han Tomas som låg mörkröd av blygsel och icke vågade öppna 
ögonen, och han kunde icke hindra, att han kände medlidande med honom. Han 
var ung, han hade kommit in i en eller annan labyrint och icke trott sig 
kunna finna vägen ut på något annat sätt. Så har han då fastnat för denna 
gamla utslitna metod... Och så går han och skjuter som en dumbom...



Konsuln hade småningom blivit förargad över sin egen sentimentalitet. Hans 
ena mungipa drogs ned till ett kallt och föraktfullt löje; han stötte till 
revolvern med foten, så att den for långt in under soffan, och gick utan 
ett ord.



Tomas låg ännu alltjämt med slutna ögon, och till sist somnade han om. Han 
drömde, att han var ute och gick i en skog, som liknade en park, och det 
gick en ung flicka vid hans sida. Hon hade en ljus klänning med tyllärmar, 
och i skärpet bar hon en knippa violer. Det var Märta, och likväl var det 
icke riktigt hon. Nej, det kunde icke vara hon... Icke hade Märta så gula 
tänder och så vissen hy, och aldrig var hennes löje så utmanande och 
lystet. Och likväl var det hon, ty det var hennes röst: tag mig om du kan! 
Och så började hon springa, men helt långsamt; hon sprang med små 
korta steg, och under tiden vände hon sig om oupphörligt och log och 
visade sina gula tänder. Hur det plågade honom, hennes löje ! Men då hon 
bad, måste han ju följa . . . Och han ökade sina steg och låtsade springa 
och ansträngde sig att le på samma sätt som hon, men det var bara av 
artighet. Till sist sprang hon in i en boské av klippta häckar, och då hon 
kommit in, vände hon sig om och stack fram huvudet vid kanten av häcken 
och vinkade och log, och hon blinkade med ögonen på ett sätt, som Märta 
aldrig brukade göra. Men Tomas låtsade som om han icke såg henne och 
sprang förbi och vågade icke vända på huvudet. Plötsligt erinrade han sig, 
att han nödvändigt måste träffa Hall före klockan tre; var skulle han 
finna honom? Var det inte han som stod däruppe på kullen, vid det röda 
tornet av tegel ? Jo, visst var det han... Och Tomas skyndade dit och 
klättrade upp för branten, och Hall vinkade åt honom med handen; men då 
han kom upp, såg han att det var tegelhandlaren. Det var för sent att 
vända om. Tegelhandlaren gick emot honom med ett förbindligt 
ansiktsuttryck, skakade hans hand och började beklaga sig över en mängd 
förluster, som han hade gjort på senaste tiden. - Ursäkta, sade Tomas, 
jag har litet bråttom; jag skulle gå in här och köpa ett par handskar. Och 
han sköt upp en tung järndörr, som gnisslade på sina rostiga gångjärn, och 
gick in i tornet. Det var verkligen en handskbutik därinne; Tomas blev 
själv förvånad, ty han hade egentligen bara tagit handskarna till 
förevändning för att komma ifrån tegelhandlaren.-Jag skall be att få ett 
par röda handskar, sade han; i detsamma såg han, att det var Ellen, som 
stod bakom disken. - Jag säljer bara svarta handskar numera, svarade hon 
med ett ursäktande leende, ty jag har sorg. Jag gifte mig i går. - Jaså, 
svarade Tomas med det dämpade tonfall, som är vanligt vid 
kondoleansvisiter. - Min man är mycket snäll, fortfor Ellen, och han 
älskar mig verkligen; men han är puckelryggig. Med ens upptäckte Tomas, 
att Ellen icke hade något klänningsliv på sig; hon stod i korsetten med 
nakna armar. Blodet steg honom åt huvudet; med ett hopp sprang han över 
disken, drog henne tätt intill sig och började kyssa hennes armar och 
hals. -Nej, sade hon med ett skyggt, hjälplöst ögonkast, nej, ni hör ju 
att jag har sorg! Tomas släppte henne, det var mot hans vilja, men han 
kände att det var nödvändigt. Hon var verkligen också blek och förgråten 
och hade röda kanter kring ögonen. Och hon hade blivit gammal, han såg det 
nu... så gammal hon hade blivit. .. så gammal och vissen. . .



Tomas spratt upp ur sömnen; det var någon som gick i dörren.



-Å, ligger du och sover ännu, är du alldeles tokig, eller är du sjuk?



Det var Greta.



-Mamma är så orolig för att du inte har kommit hem och ätit frukost i 
dag; hon bad mig gå upp och höra efter hur det 
är med dig. Hon säger att du var så märkvärdig i går afton.



Tomas drog en lång gäspning.



-Jag är strax färdig. Jag har försovit mig. Säg henne att jag kommer 
snart.



-Men var i Herrans namn har du varit med ditt kindben, har du varit i 
slagsmål? Du ser ut så att man kan bli skral !



-Jag föll omkull i trappan och stötte mig, mumlade Tomas.



-Då måtte du allt ha varit bra lurvig...



Greta snokade fram och tillbaka i rummet, fick fatt i en handduk, doppade 
den i vatten och började tvätta av blodet från hans kind. Under tiden gick 
såret upp på nytt, och blodet började sippra fram, droppe efter droppe; 
Greta stod villrådig. Äntligen tog hon beslutsamt en tidning, rev av en 
stor remsa i marginalen, blötte den i vatten och plåstrade fast den längs 
över skråman. Därefter tog hon för säkerhets skull ännu en remsa och lade 
den i kors över den förra.



-Så där, nu är det bra.



-Tack, sade Tomas. Nu kan du gärna gå din väg, sa är jag snart färdig.



-Har du tagit fram någon ren skjorta då, det är ju söndag i dag... sista 
söndagen före jul... Det är ett förskräckligt slarv, man skall alltid ta 
fram rent linne på lördagskvällarna, innan man går och lägger sig... Men 
det är sant, du var ju sned i går afton.
Greta drog ut en byrålåda 
och började riva om. Plötsligt brast hon i skratt.



-Nej, men vad är det här! En liten trumpet! Var har du fått fatt i den? 
Tu, tu-tu, tu-tu-tu!



Greta satte den för munnen och tutade av alla krafter, tills hon icke 
förmådde mera; hon kiknade av skratt. Därefter tog hon fram skjorta, 
strumpor och kalsonger och lade dem på täcket mitt för näsan på Tomas.



-Adjö, skynda dig nu...



I dörren stannade hon ännu en gång och sade lågt, med en helt annan och 
allvarligare röst än förut:



-Vet du vad, Tomas? Jag har fått en ny lifsuppfattning.



-Ä, drag på trissor, murrade Tomas. Jag visste inte av att du hade någon 
förut, tillade han leende.



Greta var redan i trappan.



*



Tomas låg och såg på snön, som föll därute. Det var ingen blåst, och den 
yrde icke längre. Den föll mjuk och vit och stor.



Han skulle alltså leva, och gå omkring bland de andra, som förut, och taga 
sin examen ju förr desto hellre, och bli en aktad man.



Kanhända skulle han också få en ny lifsuppfattning, liksom Greta. Ja, det 
kunde han i själva verket mycket väl behöva.
Men hur kom det sig, 
att han icke hade fått något brev från Märta, sedan hon reste? Brydde hon 
sig icke alls något om honom vidare?



Det var en obehaglig dröm... Han måste anstränga sig för att åter kunna se 
Märta för sitt inre öga så som hon var, utan gula tänder och utan drömmens 
underliga löje.



-Nej, han skulle upp och leva alltså, och börja på nytt. Hur skulle det 
vara om tjugu år ? "Ett långt liv gör icke alltid människan bättre, utan 
förökar ofta skulden." Å, om tjugu år skulle han kanhända småle åt 
alltsammans, då han någon gång kom att tänka på det. Det hade likväl varit 
en otrevligt tillblandad historia, och han hade icke någon lust att gå 
igenom den på nytt.



Lukten av rent linne stack honom i näsan, då han böt om skjorta, och ingav 
honom en nästan kittlande känsla av lifslust, oaktat han ännu kände sig 
sönderbråkad i hela kroppen. Huvudet värkte och benen kändes stela som 
pålar, och då han äntligen kom upp ur bädden, liknade han en ryttare, som 
mitt under någon alltför dumdristig ritt blivit kastad ur sadeln och 
därefter mödosamt reser sig för att med värkande lemmar återtaga färden 
till fots, haltande, blodig och nedsölad av vägens smuts.