Hjalmar Söderberg Hjärtats oro

Djävulen i Köpenhamn. --Djävulen om 
prästerna. -- Prästens ärelystnad.--Djävulens politik och strategi.-- 
Djävulens pengar.--Till Dragör.



Jag har intet hem och ingen varaktig stad, och mitt hjärtas oro driver mig 
hit och dit som ett blad för vinden.



Nu har slumpen drivit mig till Dragör. Så här gick det till:



En av de första vackra sommardagarna i Köpenhamn mötte jag djävulen i 
hörnet av Frederiksberggade och Kattesundet. Glad och rörd av att se en 
landsman och gammal bekant skyndade jag fram till honom och tryckte hans 
hand. Djävulen tycktes å sin sida angenämt berörd av att träffa mig.



--Hur mår du, min gosse? frågade han.



--Tack bra. Hur mår farbror själv?



--Utmärkt, utmärkt! Har aldrig mått så bra som nu! Men det var väl en 
liten överraskning för dig att träffa mig här i Köpenhamn?



--Bästa farbror, svarade jag, livet bjuder på många överraskningar, det 
vet jag på förhand, och därför blir jag sällan överraskad... Och då man av 
ett eller annat skäl inte längre trivs riktigt i Sverige, ligger det ju 
närmast till hands att fara till Köpenhamn.



--Det är inte därför, svarade djävulen med ett litet ilsket morrande. Jag 
trivs mycket bra i Sverige. Men jag är här i affärer.



Vi hade kommit ut på Rådhusplatsen. Rådhustor nets gullglänsande 
klocka visade på fyra under sitt rutiga galler, och slagverket sjöng sin 
lilla vemodigt hemtrevliga melodi. Mitt i virrvarret av cyklister och 
automobiler stannade fan och brast i gapskratt:



--Är du tokig, pojke, sade han. Tror du att jag har rest till Köpenhamn 
därför att jag har blivit utvoterad från Folkets hus i Stockholm? Jag 
skall säga dig en sak: det finns en liten olikhet mellan mig och Gud. Ja, 
enligt teologien finns det ju många olikheter, och vad jag nu tänker på är 
snarast en liten skillnad i lynne och humör. Gud blir alldeles utom sig, 
när någon liten fähund kliver opp och förnekar hans existens; han hoppar 
jämfota av ilska och ropar på polis! Jag är litet annorlunda beskaffad; 
jag ser med nöje och gott humör att man förnekar min existens. Jag är så 
tämligen fri från fåfänga, att jag verkar helst och bäst inkognito. För 
resten har jag alltid mina trogna. Prästerna hade en liten avskedsgask för 
mig i smårummen på Pelikan, innan jag reste. Vi skulle ha haft det riktigt 
gemytligt, om de bara hade kunnat hålla sams med varandra. Men Fries kunde 
förstås inte låta bli att komma stickande med en av sina vanliga dåliga 
kvickheter--du vet, det där om "folkloristisk föreställning" -- och då 
blev Landquist så arg att han kastade av sig prästrocken och ville flyga 
på Fries! Jag hade inte litet besvär med att avstyra det pinsamma 
uppträdet. Hannerz satt och blindstirrade på mig vid bordet, och till sist 
frågade han mig vad det är för ett ärr jag har i vänstra tinningen. "Det 
är efter Luthers bläckhorn", svarade jag; "det var en grov pjäs." Då blev 
han tankfull. Rosenius tog mig avsides och betygade mig sin speciella 
högaktning, och när vi kom till nachspielet läste han upp ett litet poem. 
Schröderheim bad mig vara hygglig mot hans släkting, gamla Elis--han tog 
nämligen för givet att Elis hade hamnat hos mig därför att han sålde 
pastorat under Gustav III. Men jag kunde lugna honom med att Elis var 
salig--han hade ju redan här på jorden sitt lilla helvete med sin 
fru... som sagt, det var i stort sett en ganska lyckad tillställning, men 
ändå kan jag inte neka till att det låg en viss vemodig stämning över det 
hela. Det var inte som i gamla-dagar. Prästerna i Sverige ha vansläktats; 
det är en urvattnad ras. Somliga predika som det faller dem in, och det är 
ändå de bästa; men de allra flesta predika så, som de tro att publiken 
vill ha det. De äro sannerligen inte en bit bättre än liberalkonservativa 
tidningsredaktörer. Och så deras lilla fåfänga, som alltid drar dem ut på 
hal is! När nu till exempel Dagens Nyheter gick omkring och frågade dem 
vad de tänkte om mig--vad hade då varit enklare än att svara: jag uttalar 
mig inte i herrns tidning, kom i kyrkan och hör på när jag predikar! Så 
skulle en präst av gamla stammen ha svarat. Men naturligtvis: att för en 
liten stund få föra ordet i en stor daglig tidning--det är inte vardagsmat 
för dem, det är annat än att stå och predika för några gamla käringar i en 
kyrka... En smula publicitet, en smula uppmärksamhet om deras personer: 
den frestelsen kunde de inte stå för. Att den enkla meningen var att göra 
skoj av både dem och mig--så mycket tycker jag de borde ha förstått av sig 
själva. Jag kunde inte låta bli att säga dem rent ut, att de i hela den 
här affären hade burit sig åt som stora dumbommar. --Men jag är törstig 
och trött, och här har vi ju Wivel--kom så går vi in och får oss en 
absint.



Vi slogo oss ner i ett hörn av Wivels röda kafé. Kyparen hälsade på 
djävulen vördnadsfullt intimt som på en gammal stamkund och serverade oss 
med konstförfaren hand var sin absint.



--Jag vet inte vad det är i den här lokalen, sade djävulen, som påminner 
mig om gamla Taddis i Uppsala. Kanske är det helt enkelt de röda 
schaggsofforna. Danskarna äro mycket mer konservativa än svenskarna--det 
märks på allt, också på deras kafeér. Här inne ser det precis likadant ut 
i dag som för femton eller tjugu år sen, då stället var nytt. Till och 
med de gamla gaskransarna ha de kvar, med några glödlampor instuckna 
här och där... Det ger en viss lugn hemtrevnad. I Stockholm blir en 
värdshusvärd sjuk om han inte får ändra om sin lokal vartannat år. Men för 
att återkomma till prästerna--de tyckas nu för tiden helt enkelt ha glömt 
bort sin verkliga, egentliga funktion: att veta Guds vilja och förkunna 
den för folket. Det kan tyckas underligt att jag bekymrar mig om den 
saken, men det har sina goda skäl; Gud och jag ha så många intressen 
gemensamma. Vi äro stjärnbröder: ingen av oss kommer att överleva den 
andra. . . Prästerna nu för tiden äro svaga i sina trosartiklar--det 
kommer av feghet och människofruktan: de vilja vara som annat folk, de äro 
ängsliga att bli sedda över axeln av "de bildade"... Att vara en riktig 
tusan till präst: det var i forna tider prästens ärelystnad. Och i dag? 
Hur är det i dag? Att, ehuru präst, likväl vara en förståndig karl--det är 
prästens ärelystnad i dag... Nej, världen går tillbaka, det är inte längre 
som det var förr. Jag blir vemodig när jag tänker på det.



Djävulen kliade sig i ögat. Vem vet; kanske han pressade bort en tår.



--I Danmark, återtog han, finns det ännu verkliga präster. Nåja, det finns 
ju också några i Sverige, särskilt i Göteborgs stift, men det är en ras i 
utdöende . . . Men i Danmark sitta de ännu i högsätet, som sig bör. Då 
danska riksdagen öppnades häromdagen, höll Själlands biskop, alltså den 
som svarar mot ärkebiskopen därhemma, en riksdagspredikan, vari han 
förklarade att det var Guds vilja att Köpenhamn skall befästas på 
landssidan med en ny fortlinje. Det tycker jag om! Så talar en verklig 
präst.



--Är farbror anhängare av den där fortlinjen? frågade jag.



--Om jag är? Jo, min gosse, det kan du vara lugn för! Jag sade dig visst 
för en stund sedan att jag är här i affärer. Nu skall jag anförtro 
dig--men låt det stanna mellan oss--att det är just den affären jag 
är här i!



Djävulen tog upp en generalstabskarta över Själland och vecklade upp den 
på bordet.



--Här, sade han och satte högra pekfingrets klo mitt i en blå halvrund i 
högra kanten av kartan, här ser du Köge bukt. Där är vattnet, i olikhet 
med Öresund och Kalvebodstrand, tillräckligt djupt för de största moderna 
krigsfartyg. De kunna lägga sig där på tjugu kilometers avstånd från 
Köpenhamn. Förstår du kanske redan nu hur jag menar?



--Nej, svarade jag, jag förstår tills vidare inte ett muck.



--Nå, sade djävulen, då får jag gå litet längre tillbaka. Som du kanske 
vet, är det i Danmark liksom i åtskilliga andra länder tre partier som 
slåss eller rättare sagt gräla om makten: höger, vänster och 
socialdemokrater. Från världens skapelse till år 1901 har högern haft 
makten i Danmark. Men redan på adertonhundranittiotalet blev det klart för 
envar, som kunde läsa skrivet, att vänstern snart skulle komma till 
makten. Den naturliga följden därav var, att en mängd gamla högermän--med 
Alberti i spetsen--plötsligt började kalla sig vänstermän. När vänstern år 
1901 kom till makten i Danmark, var den alltså redan starkt uppblandad med 
rätt underliga element. Och Alberti blev justitieminister. Det var 
alldeles i min stil!--Men låt oss gå vidare. Det var alltid en trosartikel 
för högern, att Köpenhamn skulle befästas, och en trosartikel för 
vänstern, att Köpenhamn skulle vara en obefästad och öppen stad. Jag är, 
som du vet, gammal oförbätterlig högeranarkist, och min ståndpunkt i 
frågan är alltså klar. Men vänsterns ståndpunkt, som från början var lika 
klar, kunde inte förbli det. Då dess ledande män kommo till makten, följde 
därmed på en gång den plikten och det nöjet att umgås med kungen och hovet 
och generalerna. "Dåligt umgänge fördärvar goda seder", heter det i ett 
bland packet gängse ordspråk, och det kan ju 
vara något i det. Men det är lika sant, att gott umgänge kan förbättra 
dåliga seder, och visst är det, att den regerande vänsterns ledare, min 
gode vän J.C. Christensen, var på väg att utveckla sig alldeles i den 
rätta riktningen --då plötsligt Albertifataliteten kom emellan och 
stjälpte honom över bord.



Nu kommer en liten parentes: Alberti stal, som du vet, femton millioner 
från bönderna på Själland. Vart tror du nu att de ha tagit vägen, dessa 
femton millioner? Själlands bönder ha dem inte; Alberti har dem inte 
heller, han sitter i ett litet hål i gamla rådhuset vid Nytorv och har 
ingenting alls. Skulle det kanske roa dig att se dem, de femton 
millionerna? Här har jag dem!



Djävulen tog upp femton stora sedlar ur plånboken och bredde ut dem på 
bordet. De skiftade i grönt, rosa och violett och de lydde vardera på en 
million. Det hela erbjöd en vacker och tilltalande anblick.



--Du kan få en av dem, sade djävulen.



--Tack, kära farbror, svarade jag och stoppade en million i västfickan. 
Skall jag skriva en revers?



--Behövs inte, svarade djävulen i det han samlade ihop de fjorton 
millionerna och stoppade dem på sig. Dig är jag säker på i alla fall . . . 
Men låt oss gå vidare i texten; ännu har vi långt till Köge bukt. Det 
lilla missödet med Alberti förde med sig en mäktig patriotisk strömning i 
danska folket. Att vara en skojare anses visserligen inte vara bra, om det 
blir upptäckt; men det anses nästan ännu värre att låta lura sig av en 
skojare. Man kände behov av upprättelse och uppresning. Och då Alberti 
hade plockat sina landsmän på femton millioner, ansågs det i 
fosterlandssinnade kretsar vara en passande upprättelse att ge ut 
tredubbla beloppet eller mer till en ny fästningslinje kring Köpenhamn. Då 
förstod jag strax, att här var en affär för mig! Här var något att 
förtjäna! Ty allt som ges ut till onyttiga saker, det stoppar jag i 
fickan! Och därför ser du mig nu här.



--Men när kommer vi till Köge bukt? frågade jag.



--Nu är vi snart där, svarade djävulen. Det som i synnerhet tilltalar mig 
hos Köpenhamns landbefästning är det, att den aldrig kommer till någon 
användning, åtminstone inte för dansk räkning. Ty om det en dag kommer 
till krig mellan England och Tyskland och tyskarna skulle anse det 
nödvändigt och nyttigt att försäkra sig om det befästa Köpenhamn, så 
kommer det att gå till på följande enkla vis: de lägga bara ett halvt 
dussin av sina största båtar i Köge bukt på tjugu kilometers avstånd från 
huvudstaden. De kunna göra det ganska lugnt, ty Englands Dreadnoughtar 
kunna varken passera Sundet eller Bälten. Här -- djävulen pekade på en 
punkt på kartan--ser du ett kustfort som heter Avedöre, ungefär en svensk 
mil söder om Köpenhamn. Det är ett mycket bra fort i och för sig, ehuru 
jag misstänker att ett halvt dussin moderna sjövidunder äro i stånd att 
laga slarvsylta av det på en halvtimme. Men de behöva för resten inte göra 
sig det besväret, om det inte särskilt roar dem. De kunna bara helt lugnt 
lägga sig på tio kilometers avstånd från fortet--tjugu kilometer från 
Köpenhamn. Det lönar sig inte mycket att på det avståndet skjuta från 
fortet på några fartyg ute i sjön, och om också av en olyckshändelse en 
eller annan kula skulle träffa ett av pansarskroven eller slita benen av 
en matros eller en kommendörkapten, så har det ingenting att betyda. 
Däremot kan det löna sig charmant att på tjugu kilometers avstånd skjuta 
på ett så stort föremål som Köpenhamn. Att skjuta på en befästad stad är 
ett företag som står i full överensstämmelse med den militära hedern, och 
det europeiska folkrättssamvetet i Haag har inte ett muck att invända. Ute 
på de nya landbefästningarna stå soldaterna uppställda och vänta på 
fienden--och vänta få de, det kommer ingen fiende till dem! I stället 
börja kulor, stora som små kyrktorn på landet, att trilla ner här 
och där inne i stan. En slår till exempel ner på Kongens Nytorv och gör 
blodpudding av ett par tre fulla spårvagnar, en annan slår ned i 
Peblingesöen och dödar en svan och några fiskar, en tredje ramponerar en 
arbetarkasern på Nörrebro, en fjärde slår Rådhuset i småbitar, och Georg 
Brandes går kanske just förbi och får tornet i huvudet, en femte kommer 
indansande här hos Wivel just när du och Henning Berger sitter och har det 
litet hyggligt vid era groggar, och i nästa minut sitter ni bägge 
uppspetade på var sitt spett hemma hos mig och kan fortsätta det avbrutna 
samtalet... Nå, när nu alltså detta uppiggande avbrott i vardagslivets 
enformighet har räckt i ett par dygn, eller kanske bara några timmar, 
kommer regeringen att visa sig benägen för underhandlingar, och slutet på 
historien kan du själv räkna ut. Det som jag nu har sagt utgår från 
krigsteknikens ståndpunkt för ögonblicket, men den förbättras ju 
oupphörligt, och särskilt väntar jag mig mycket av luftskeppsteknikens 
utveckling... Men nu har du kanske redan förstått varför jag är 
intresserad av Köpenhamns befästande åt landssidan.



--Nja, svarade jag, där har farbror tydligen stora intressen att bevaka.



--Ja, adjö med dig nu, sade djävulen. Jag skall till en konferens med 
några riksdagsmän. Och var nu sparsam och förståndig med dina pengar; en 
million kommer man inte långt med här i världen... Auf Wiedersehn !



Djävulen tog en bil och försvann i vimlet. Jag gick till den lilla runda 
bankkiosken mitt över gatan för att växla min million. När det var gjort 
gick jag in på närmaste biografteater och njöt av "Lehmanns olyckliga 
kärlek" och ''Krokodilen som inbrottstjuv''. Därunder kom jag plötsligt 
att tänka på djävulens ord: en million kommer man inte långt med här i 
världen. Nej, det var nu ett sant ord! Och mitt hjärta fylldes av 
agg och bitterhet mot de rika och i synnerhet mot djävulen: den snåla fan 
hade femton millioner i plånboken, och han gav mig bara en! Jag beslöt att 
göra mitt lilla kapital fruktbärande och begav mig till en spelhåla, som 
döljer sig vid en bakgata, bakom ett par fönster med röda skynken. Spelet 
där består i ett sorts vadhållning på en sorts biljard. Efter en kort 
stund hade jag förlorat alla mina pengar så när som på några hundralappar, 
som min småaktiga och tarvliga natur i sista stunden ingav mig att 
behålla. Jag steg upp på en spårvagn som gick förbi: det skall bli roligt 
att se vart den går, tänkte jag. Den gick ut på Christianshavn. Jag steg 
av vid den gamla fästningsvallen och satt en stund på en träbänk och 
stirrade ned i vallgravens grågula, stillastående vatten under de gamla 
pilarna. En flicka i rött blusliv och grårutig kjol kom och satte sig 
bredvid mig. Efter en stund tittade vi på varandra och logo. Hon såg ut 
som om hon gärna ville ha en kyss. Det ville jag också gärna ha, men inte 
av henne... Jag kom i sorgsna och vemodiga tankar. Det var grått och 
halvmulet i luften, och mitt i sommarkvällens ljusa grönska fick jag en 
plötslig känsla av höstens och vinterns närhet. Jag vet inte hur det kom 
sig, men det rann mig i sinnet några rader ur en gammal diktbok av Tor 
Hedberg:



Lärotiden är ett minne, lärartiden än ej inne, hur skall vinterdagen gå. . 
.



Ja--"lärartiden"... Den kommer aldrig för mig. Jag har ju ingen lära.



Jag är fyrtio år, och jag har intet hem och ingen varaktig stad. Heller 
icke i tankens värld har jag något hem eller någon varaktig stad. Jag 
anses allmänt för en skeptiker, och man blir ofta det som man anses för; 
men ett hem kan skepticismen inte kallas. En lära, värd att läras ut, kan 
den inte heller kallas. Kan den ens läras bort? Är den inte snarare 
ett öde, som kommer till några och går andras dörrar förbi . . . De väl 
ombonade hemmens dörrar: dem går det ödet varsamt förbi . . .



Flickan reste sig och gick; hon hade visst fått nog av mitt sällskap.



Jag reste mig också och gick långsamt utåt Amagerbrogade. Då jag hade gått 
en stund, befann jag mig utanför en liten järnvägsstation. Jag gick till 
biljettluckan och frågade mannen, som sålde biljetter, om det gick något 
tåg vid den här tiden.--Ja, sade han, det går ett tåg om ett par 
minuter.--Vart går det? frågade jag. -- Det går förstås till Dragör, 
svarade han, vart skulle det annars gå?--Vad kostar biljetten på tredje 
klass?--Femtio öre.--Var så god; får jag en biljett.



På det viset kom jag till Dragör, och där är jag nu.



Dragör.--Fyrarna.



Dragör är ett fiskläge på sydöstra hörnet av den trekantiga ö, som vi 
svenskar i vår oskuld kalla Amager, men som på danska heter Ä-mäh! På 
svenska är ordet trestavigt med tonvikten på mellersta stavelsen; på 
danska kan ett vanligt öra blott uppfatta de två första stavelserna, med 
tonvikten tämligen rättvist fördelad mellan dem, medan den tredje 
försvinner i ett obestämbart uthostningsljud, som jag här har tilllåtit 
mig att bokstavera med ett h och ett utropstecken, ehuru det i själva 
verket icke kan bokstaveras alls med några hittills kända skrivtecken. 
"Bokstavera"--var fick jag det ordet ifrån? Ett värre språkligt monster 
har jag sällan mött...



Efter ett flyktigt betraktande är jag böjd för att anslå det fasta 
invånarantalet till 6 å 800 själar. Husen äro ordnade i gator som i en 
liten stad, och närheten till Köpenhamn gör sig märkbar på flera vis. Det 
finns en biografteater i byn, och där går ''Lehmanns olyckliga kärlek" och 
"Krokodilen som inbrottstjuv''. Gatunamnen äro lånade från Köpenhamn: 
Store Kongensgade, Vognmagergade, S:t Pedersstrade . . . På torget står 
en sten, som först ser ut som om den vore inspirerad av Frihetsstötten 
utanför Wivel, men som vid närmare betraktande visar sig vara en vanlig 
milstolpe. Men vad som skiljer Dragör från Köpenhamn är, att om det också 
blott har 800 mänskliga invånare, så har det till gengäld åtta hundra 
tusen gäss! Man kan inte ta ett steg här utan att trampa på 


III



Den stora kikaren.--All Skånelandets härlighet.--En flagga ur havet.--I 
aftonfärg.



Mitt liv är så underligt, och jag får ingen reda i det. Väderstreck och 
fyrar kan jag någorlunda komma på det klara med, men med mig själv är det 
en annan sak . . .



Men det får vara detsamma. "Du skall icke fråga . . . "



Efter frukosten gjorde jag den upptäckten, att det står en stor, kolossal 
kikare på hotellverandan. Jag slog mig ner och tittade i kikaren. Och 
eftersom Sverige just låg i kikarens lilla runda hål, så tittade jag på 
Sverige. Det första jag fick fatt i var en kyrka i Limhamn. Det var en hy 
och riktigt vacker kyrka; den såg ut att kunna vara gjord av Ragnar 
Östberg, men den är väl snarare av Wåhlin eller någon annan skåning, ty 
skåningarna ge inte i onödan ett arbete åt en uppsvensk... Jag ser de 
vackra röda tegelstenarna, jag ser fogarna mellan dem, jag ser de små 
sandstenskolonnerna i lanterninen, jag ser klockan, och jag ser vad 
klockan är! Hon är halv tio. Jag jämför med min egen klocka: hon fattas 
tio minuter. Det stämmer alltså nästan precis --ty tio eller tolv minuter 
är just skillnaden mellan svensk och dansk tid! Det var mig en tusan till 
kikare! Här sitter jag alltså på ett avstånd av nästan två svenska mil 
från den närmaste biten av Sverige och kan se i en kikare vad klockan är i 
Sverige !



Den kikaren tycker jag om.

Jag vrider den ett stycke längre åt norr och får fatt i två stora 
skuggor som se ut som två torn--kan det vara domkyrkan i Lund? Det är väl 
inte möjligt. Men det är det nu i alla fall; det kan helt enkelt inte vara 
något annat. Det är tre och en halv svenska mil härifrån till Lund... Jag 
går söderut igen och träffar plötsligt på Bobergs posthus i Malmö. Guldet 
glänser i hörnkupolerna. Litet längre söderut är jag åter vid den nya 
kyrkan i Limhamn. Strax bredvid ser jag en fyrbåt--det var alltså den som 
lyste med det klara stilla ljuset i natt... På det röda skrovet ser jag 
stora vita bokstäver och kan stava mig till det sista:"...grundet". De 
första bokstäverna kan jag inte se, men jag döper fyrbåten till 
"Limhamnsgrundet" och går vidare söderut. . . Plötsligt visar sig mitt i 
sommaren ett litet snölandskap: det är ett stort fabrikskomplex. Vita 
byggnader med vita tak och vita skorstenar, blott litet svarta i toppen, 
och med vit rök drivande över det hela. . . Det är alltså någon 
fabrikshistoria i Limhamn. Men som det nu ser ut i kikaren kunde det vara 
något kejsarslott vid nordpolen... Det slår mig, att byggnaderna synas så 
låga: taken gå nästan ända ned i vattnet. Men samtidigt går något förbi i 
kikarens lilla rundel: Det är en ångbåt. Av skrovet ser man ingenting, men 
man ser de två masterna och röken ur skorstenen, och man ser rörelsen, och 
därifrån sluter man sig till att det är en ångbåt. Alltså det gamla 
exemplet som bevisar att jorden är rund--som jag läste om i skolan, men 
som jag aldrig har sett med mina ögon förrän nu. . . Jag vrider kikaren 
ännu litet sydpå: efter fabrikerna kommer en villastrand. Men det ser ut 
som en översvämmad by: blott husens vindsgavlar och tak sticka upp över 
vattnet. --Alltså är jorden verkligen klotrund, antingen Strindberg vill 
tro det eller inte... Vidare söderut: kyrkor och väderkvarnar och här och 
där en fabrik, skogar och lundar i tät, mörk grönska, ljusa gröna 
rågåkrar, som redan blekna i gult, bondgårdar och herrgårdar och 
fjärran blånande höjdsträckningar --all skånelandets härlighet! 
Väderkvarnarna ga, fabriksskorstenarna ryka, kyrktornen lysa vita och röda 
i solen. Kyrkorna se ut att ligga alldeles nere vid vattnet, men då jag 
jämför med kartan finner jag att de flesta av dem ligga en god halv mil in 
i landet-- stranden är alltså för låg att kunna ses på detta avstånd, den 
ligger under synranden... Längre söderut synes kusten upplösa sig i en 
skärgård, en rad av holmar--men där finns ingen skärgard, det är blott de 
högsta kullarna, krönta av en väderkvarn eller en trädgrupp, som ses på 
detta avstånd och tyckas simma som holmar i vattnet. . . Så ta också de 
sista holmarna slut och jag ser bara vatten, vatten. Det blåser friskt och 
sjön går rätt hög med vita gäss. Plötsligt stiger ett kyrktorn upp mitt i 
havet! Med en spira som påminner om Klaratornet i Stockholm... Sedan åter 
vatten och vatten... Trälastångare med Norrlands och Finlands skogar 
ombord, och fjärran seglare av vilka man ser segelmassan men inte skrovet. 
. . Så ser jag plötsligt åter något som måste höra hemma på fasta landet: 
vad--är det en väderkvarn? Kvarnen ser jag inte, jag ser bara vingarna som 
svänga! En efter en stiga de upp ur sjön, svänga över och singla ned i 
sjön igen... Det ser rätt underligt ut. På en lång sträcka äro de 
svängande väderkvarnsvingarna det sista jag ser av det svenska landet. 
Sedan kommer vatten och åter vatten. Nu är jag vid det danska fyrskeppet 
Drogden; jag ser namnet lysa i stora vita bokstäver på det röda skrovet. 
Vid dess sida ligger en grön segelbåt med en röd våd i seglet: det är 
lotsbåten. Ty fyrskeppet är lotsstation på samma gång. Den lägger just ut 
för att möta en finsk trälastare, som har hissat den lilla vita 
signalflaggan med blå fyrkant: "lots önskas". Som ett flarn vippar den upp 
och ned på vågorna... Men jag fortsätter åt söder med kikaren. Vatten, 
vatten. Gröna vågor och vita gäss. Jag söker efter Falsterbo fyr, men 
finner inte en prick mera som kan höra mitt land till: bara vatten 
och vattnets vandringsmän... Jo, plötsligt får jag fatt på något i 
kikaren: en flagga. Den är blåaktigt mörk med ett ljust kors. En svensk 
flagga! Var hör den hemma --på ett fartyg? Men jag ser intet fartyg där, 
bara en flagga på en stång som sticker rätt upp ur havet! Det blir jag 
inte klok på. Men en svensk flagga är det, så mycket är säkert. Och sedan 
kommer bara hav så långt jag ser. Jag har nu kommit rätt i söder med 
kikaren, och om mitt öga kunde möta något land där skulle det vara Möens 
klint. Men det möter intet land.



Jag vänder kikaren tillbaka till flaggan: den flyttar sig inte, den hör 
inte till något fartyg; jag kan konstatera det emedan det står en 
ruskprick i sjön strax till vänster om flaggan. Den vajar från en stång, 
som stiger rätt upp ur havet!



Trött i ögonen av att stirra i kikaren gick jag ut och drev på 
landsvägarna. Jag plockade blommor vid dikeskanten. Jag plockade bara blåa 
blommor av alla möjliga nyanser; det blev en förtjusande bukett, och när 
den var färdig kastade jag bort den. Jag kom till en liten landsbykrog och 
fick mig en flaska öl i en grön berså. Vid bordet bredvid sutto två 
Amagerbönder och dryftade den politiska situationen. De voro bägge svurna 
anhängare av J.C. Christensen. De sade med den uppriktigaste beundran: 
"Han er saa lumsk --saa ra velumsk!"



Vid middagen på hotellet pratade jag politik med kyparen. Han sade, att 
han egentligen var vänsterman, men J.C. Christensen hade gjort vänsterrege 
mentet äckligt, och därför hade han vid senaste valet röstat med 
högern.



Jag gav mig knappt ro att dricka ur mitt kaffe innan jag åter satt vid 
kikaren. Hur förändrat allt, som med ett trollslag ! Vinden hade lagt sig, 
och sundet låg blickstilla och rörde sig blott i några svaga dyningar. Det 
led mot solnedgången; kyrkorna, fabrikerna och villorna i Limhamn, allt 
stod så mycket klarare nu i den varma kvällssolen än i förmiddags. 
Domkyrkan i Lund stod så tydlig och klar i ett mässingsgult solsken: jag 
kunde räkna fönsterna i tornen. I Malmö stod posthuset lysande i rött och 
gull, och det varma aftonljuset smekte Petrikyrkans torn. Den vita röken 
över fabrikerna i Limhamn skiftade i rosa. Jag mindes den svenska flaggan 
som steg upp ur havet och svängde kikaren dit. Herregud, det är ju det nya 
badhotellet i Falsterbo! Jag har aldrig sett det förr, ty då jag var i 
Falsterbo--det är flera år sen--fanns det ännu inte; men jag kände strax 
igen det från en vinjett i en turistbok. En luftspegling höjde det just nu 
över vattnet och förstorade det nästan till en skyskrapa, och från taket 
vajade svenska flaggan!



Jag frågade värden på hotellet, hur mycket han hade betalat för den 
kikaren. Han sade, att han hade givit tre hundra för den på en auktion, 
men ny kostade den nog det dubbla. Jag ångrade bittert, att jag hade 
spelat bort nästan alla de pengar jag fått av djävulen, annars skulle jag 
ha köpt mig en sådan kikare och gjort den till min bästa vän och aldrig 
skilts från den; jag skulle ha ristat in i den de ord som stodo i Katarina 
Jagellonicas ring: Nemo nisi mors; ingen utom döden.



Jag kom till Dragör i tanke att stanna där ett par tre dar. Men nu blir 
Dragör mitt hem för i sommar.



IV



Månen över Klagshamn.--Om Gud.--Vitalis Norström om 
sanningen.--Förnuftshat.--"Världssjälen" som gud. --Den gamle 
Vårherre.--Filosofisk cirkus.--"Universitetets privilegium."--En matnyttig 
fisk.



Jag sitter på min balkong och ser på månen, som stor och smutsröd har 
stigit upp ur töckenskivorna över Klagshamn. Vitalis Norström anser, att 
månen ser ut som en tallrik. Ja, på dåliga artisters tavlor ser månen 
verkligen ofta ut som en tenntallrik, men annars tycker jag för min del 
snarare att den ser ut som ett klot. Ibland som en apelsin, ibland som en 
snöboll. Och som jag nu ser den, litet mer än halvt belyst av solen men 
med den mörka delen ändå skönjbar, ser den avgjort ut som ett klot.



Vitalis Norström anser, att den naiva och den vetenskapliga världsbilden 
ohjälpligt komma i krakel med varandra. Men som den konstförfarne filosof 
han är, vet han också att skifta rätt mellan parterna och ge var och en 
sitt: den naiva världsbilden är, menar han, verklig men icke sann, medan 
den vetenskapliga är sann men icke verklig... Det skulle roa mig att veta 
om det finns någon levande människa som begriper detta. Jag tänkte först, 
då jag läste det: han menar kanske helt enkelt, att den naiva världsbilden 
är verklig som bild, ehuru den alltför illa svarar mot den verklighet, 
varav den är en bild, för att kunna kallas sann, medan omvänt den 
vetenskapliga världsbilden, den sanna, icke verkar på vårt medvetande som 
bild och alltså icke är verklig som bild... Men nej, så enkelt var det 
inte: jag finner längre fram, att han alls inte 
anser den vetenskapliga världsbilden, som han kallar den sanna, svara mot 
någon verklighet. -- Det vete katten hur han egentligen menar !



. . . Från månen kom jag alltså att tänka på Vitalis Norström, och från 
honom kommer jag plötsligt att tänka på Gud.



Jag har läst så förskräckligt litet filosofi att jag uppriktigt sagt inte 
vet, om det är allmänt bruk bland filosoferna nu för tiden att tro på Gud 
eller om det kanske är en raritet. Men Vitalis Norström tror på Gud.



Jag upprepar tyst för mig själv detta enstaviga ord: Gud. Varifrån har det 
kommit och vad betyder det?



Här på badhotellet i Dragör har jag tyvärr klena vetenskapliga hjälpmedel 
till mitt förfogande, och jag vet inte heller om de skulle hjälpa mig 
stort, ty det krävs övning till att begagna dem.. . Men jag erinrar mig 
dunkelt, att de lärda ha satt den germanska världens namn på Gud i ett 
nära samband med adjektivet god, och att de åter ha satt detta i ett nära 
samband med--som härlett av eller som stamord för--det germanska 
stamnamnet Goter i dess många växlande former, varibland gutar, götar, 
kanske också jutar... Det skulle antyda, att den gode guden egentligen, 
liksom den sedliga världsordningen, är en germansk uppfinning. Ty mellan 
de gamles deus och bonus, teos och agatos, är det icke lätt att finna 
någon motsvarande frändskap. Kanske kan det därvid också ha något 
vetenskapligt intresse att erinra sig, att matrikeln över den europeiska 
världens nu levande olymp heter Almanach de Gotha--fast nej, den hypotesen 
tangerar betänkligt de berömda Strindbergska, och jag drar mig i tid 
tillbaka...



Nej, jag är för olärd att finna någon ledning i filologien, om där annars 
finns någon ledning.



I den kyrka, där jag satt och sjöng psalmer som barn--"Ljus av ljus, o 
morgonstjärna!"--var Gud symboliserad av ett ensamt öga högt uppe i 
taket. Antingen det nu berodde på detta ensamma öga eller på mig själv: 
för mig var Gud (under de korta och längst försvunna ungdomsår då jag 
trodde på en gud) alltid den, som ser och vet och förstår allt, långt mera 
än den som förmår allt och som har obegränsad makt att straffa sina 
fiender och belöna sina anhängare.



Det var nu alltså min Gud; men det har funnits många gudsföreställningar i 
världen före mig och min tid, och det kommer att finnas många efter mig 
och min tid. Och om jag i denna stund intresserar mig särskilt för Vitalis 
Norströms gudsföreställning, så beror det därpå att han är en svensk man 
av samtidens högsta bildning och kultur och av djup lärdom.



Vitalis Norströms motivering av Gud är av en slående enkelhet. 
''Sanning'', säger han (Tankelinjer sid. 113), "ligger i varje 
föreställning, vilken på sådant sätt ansluter sig till systemet av mina 
övriga föreställningar, att personlig makt och lycka därigenom befordras. 
Sanningen vilar på individualiteten." Öppenhjärtigare hörde jag sällan en 
filosof bekänna sanningen-- sanningen om sig själv. Det är just denna 
öppenhjärtighet som stämmer mig förtroendefullt-- åtskilliga andra torde 
den snarare göra misstänksamma... De nyss citerade orden äro icke fällda i 
direkt samband med frågan om Guds existens utan gälla närmast författarens 
ställning till de religiösa problemen över huvud, men tanken i dem kommer 
ständigt igen på varje avgörande punkt i Vitalis Norströms skrifter och 
också i frågan om Gud. Jag vill att det skall finnas en Gud: alltså finns 
han. Så enkel är den saken.



(Här en liten parentes: att man gärna tror det man önskar är en gammal 
erfarenhet, men den har dock sina gränser. Om till exempel den 
föreställningen att Stockholm är världens huvudstad [jag insinuerar 
alldeles icke att en sådan föreställning i verkligheten skulle ha något 
livsvärde för Vitalis Norström...] vore av högsta vikt och värde för 
honom--skulle han då också verkligen tro det? Eller tänk ett ögonblick på 
den tid då den kopernikanska världsförklaringen först bröt fram: den 
världsförklaring som reducerade jorden från att vara världsalltets 
matematiska och faktiska medelpunkt och Guds hjärtebarn till en liten mörk 
prick i rymden--Vitalis Norström torde icke vilja påstå, att denna nya 
världsförklaring i någon mån befordrade människornas personliga maktoch 
lyckokänsla och att det var i kraft därav den upptäcktes och småningom 
trängde igenom... Eller darwinismen: hur upprörde den icke människornas 
heligaste känslor; allt hade den emot sig i känsloväg. De torde vara lätt 
räknade som hylla darwinismen på grund av en hjärtats innerliga längtan 
att vara släkt med apan... Nej: det finns en objektiv 
sanningssökarinstinkt hos människan. Är icke redan hunden, då han följer 
sitt spår var det än bär, ett stycke av en sanningssökare? Och varför 
skulle människan vara sämre än hunden? Den röda tråd, som går genom alla 
Vitalis Norströms skrifter är den, att vårt hjärtas längtan och begär är 
oss en säkrare vägledare till sanningen än sinnena och förnuftet. Men 
detta är anarkism, om något. Vitalis Norströms hjärtas längtan för honom 
till en Gud, men är det så säkert att alla hjärtans längtan går åt det 
hållet? Somliga föredra djävulen. Reformationstidens häxor trodde 
otvivelaktigt både på Gud och på djävulen, men de föredrogo djävulen och 
uppsökte honom för att bedriva hor med honom... Vitalis Norströms åsikt, 
att sanningen är subjektiv, hamnar med nödvändighet, hur han än stretar 
emot och hur vältaligt han än på många ställen bekämpar all "misologi", i 
den renaste misologi. I det mest tygellösa Strindbergska förnuftshat. 
Eller rättare: den hamnar icke i hat mot förnuftet eller mot någonting 
alls; den leder till upphörande av all diskussion, till tystnad och iskyla 
och död. "Allt lugnt i Sjipkapasset. "

Men saken är den, att Vitalis Norström alldeles icke tror på sin 
egen definition av sanningen annat än när det gäller de "högsta" 
sanningarna: de religiösa. I fråga om planeternas gång och arternas 
härstamning och andra förekommande profana bagateller håller han sig, 
liksom vi andra, till sinnena och förnuftet.)



Det var parentesen.



Men han vill alltså, att det skall finnas en Gud.



En neger stal en gång Livingstones stövelknekt i tanke att den var en 
mäktig Gud. Om jag nu försöker närma mig Vitalis Norströms Gud, så vågar 
jag försäkra att det icke är i avsikt att stjäla den.



Vitalis Norströms Gud är, om jag så får säga, en mellansort mellan 
panteismens Gud och den historiske Guden, den gamle Vårherre. Jag inbillar 
mig alldeles icke att Norström skulle vara hågad att underskriva detta 
signalement på hans Gud, men det kan jag inte hjälpa. Panteist är han 
icke: han säger visserligen, då det gäller att lösa problemet om Guds 
åskådlighet, att världsalltet kan tänkas som Guds "kropp", utrustad med en 
"själ" av motsvarande dimensioner. . . Men det framgår av sammanhanget att 
det här blott är fråga om en bild, ett exempel, och icke om filosofens 
verkliga mening. Han ger också mycket riktigt strax efter panteismen vad 
den förtjänar.



Vitalis Norström--och förmodligen alla de filosofer som tro på en Gud--har 
utgångspunkten för sin tro i Guds "förnuftiga" och "moraliska" 
nödvändighet. Men världsalltet som Gud blir en Gud, vars "förnuftighet" vi 
icke kunna yttra oss om, då den oändligt lilla delen saknar alla 
förutsättningar att från sitt förnuft bedöma det oändligt stora helas, och 
det blir i synnerhet en gräsligt omoralisk Gud. En Gud, lika komplett 
moraliskt likgiltig som naturen.



Som förnuftig och moralisk livsfaktor är den panteistiska Guden tydligen 
obrukbar, och panteist är Vitalis Norström icke. Tror han då på den gamle 
Vårherre?

Det anses i vår tid bland alla "bildade" (med och utan 
citationstecken) som en längesedan övervunnen barnslighet att fatta Gud 
antropomorfistiskt: som en kolossalt stor och god och mäktig människa. Men 
just sa och icke annorlunda måste i själva verket den Gud fattas, som för 
oss människor skall kunna vara en förnuftig och moralisk livsfaktor. 
Vitalis Norström vidgar aldrig direkt, så vitt jag har kunnat finna, en 
antropomorfistisk uppfattning av Gud; men han säger (Tankelinjer sid. 
370): "Varken sanning eller rätt får bestämmas efter vad Gud säges tänka 
och vilja, utan omvänt måste det kraftigt betonas, att Gud tänker och vill 
något endast därför att det i sig är sant och rätt.'' Men vem bestämmer 
vad som i sig är sant och rätt? Jag har aldrig hört talas om att andra än 
människor ha befattat sig därmed. Tyvärr ha de därvid kommit till vitt 
skilda resultat. Men det betyder mindre än det ser ut, ty varje enskild är 
säker på att hans uppfattning av det sanna och goda också är Guds. Varje 
enskild, som tror på Gud, menar att Gud vet mycket, som han själv icke 
vet, men att Gud omöjligt kan veta något som negerar och upphäver allt vad 
han själv håller för sant: därmed skulle Gud för honom förlora all 
betydelse som förnuftig livsfaktor. Varje enskild, som tror på Gud, menar 
visserligen, då han betraktar världens gång, att "Herrans vägar äro 
outrannsakliga", men han menar på samma gång att Gud omöjligt kan ha en 
uppfattning av det goda som strider mot hans egen: därmed skulle Gud för 
honom förlora all betydelse som moralisk livsfaktor. Därför måste Gud i 
Norge tänkas hata svenskar och älska norrbaggar, och i Sverige omvänt; och 
så tänker man sig honom verkligen också, i synnerhet i Norge, där både 
religionen och nationalhatet äro så mycket livskraftigare än hos oss. . . 
En Gud, som för oss människor skall kunna vara en livsfaktor, måste vara 
av människans art och väsen; en Gud, vetande mycket som vi ännu icke veta 
men som vi kunna sträva efter att veta; kunnande mycket som vi icke 
kunna, men som vi sträva efter att kunna... Han måste mäta med vårt mått i 
fråga om gott och ont; han måste avsky giftormar och hyenor och älska 
människan, nämligen goda människor, icke sådana som likna ormar och 
hyenor... Han måste vara utrustad med hörsel, så att han hör våra böner, 
och med god vilja, så att han lyssnar till dem, och med väldig makt, så 
att han kan hjälpa sina vänner och förgöra sina fiender, helst utan att 
behöva ta Stockholms rådhusrätt till hjälp. Ty han måste efter stora 
människors art vara ömtålig om sin ära, sin makt, sitt anseende. Han bör 
också vara tillgänglig för smicker och smickrad av ödmjuka böner. Och han 
bör kunna bedragas av smicker och ödmjuka böner: ty varför bedja annars 
många affärsskojare?



Är det den Guden som är Vitalis Norströms? För visso icke. Han bemöter 
visserligen icke denna gudsföreställning, men det är naturligtvis bara för 
att han finner den alltför barnslig.



Alltså måste väl hans Gud vara någon mellansort mellan den panteistiska 
och den antropomorfa. Man skulle annars icke tro att någon mellansort 
därvidlag vore möjlig.



Men Vitalis Norström har alltsa funnit den rätta medelvägens Gud och 
dansar boston med honom på en ståltrådslina över en bottenlös filosofisk 
cirkus. Hans Gud har något av den panteistiska gudens universalitet och 
något av den antropomorfa gudens mänsklighet. Litet av varje, men ''mest 
brända mandlar". Jag undrar hur han egentligen tänker sig Gud. Det aktar 
han sig för att tala om. Man kan ju tänka sig en Gud med den panteistiska 
gudens universalitet, men som tar parti för åtskilligt hos sig själv mot 
åtskilligt annat hos sig själv. Men nej, det är väl ändå för tokigt. Det 
kunna vi människor göra, och vi göra det dagligen: det är det som kallas 
samvetsstrider och själsstrider, det kallas också viljans problem...

Men det problemet får inte finnas för Gud. Gud 
åtminstone måste "veta vad han vill''.



Jag är ingen filosof; långt snarare är jag vad Bellman sade om sig själv, 
"en herre av mycket liten djupsinnighet''. Jag har inte ens någon 
religion. Men jag har en dunkel hågkomst av religion: dunkel, men dock så 
pass tydlig, att intet i Vitalis Norströms skrifter till den grad har 
stött mig för pannan, till den grad har sårat och förvirrat just mitt 
minne av religionen, som hans motivering av Gud. Att tro på en Gud av den 
medvetna och klart uttalade grunden att man befinner sig väl därav! Emedan 
denna tro befordrar ens personliga makt och lycka! Vad säga de, som 
verkligen tro på Gud, om denna motivering? Det kunde jag ha lust att höra! 
Vad annat kunna de säga än det som de säga om mig: han haver djävulen. ..



Månen, som nyss stod stor och röd över Klagshamn, har flyttat sig åt höger 
och högre upp och står nu silverskinande mitt över fyrskeppet och dränker 
det nästan i sin darrande silverflod. Natten är dödsstilla. Tills 
plötsligt och utan begriplig orsak gässen på stranden börja skrika och 
kackla som en gång på Kapitolium. Nyss då jag gick på stranden sovo de i 
stora vita klungor med huvudet under vingen. Men kanske en av dem har 
drömt något otäckt och börjat kackla i förskräckelsen, och så stämma de 
andra i . . .



Vad är det för en liten röd ljusprick som just har kommit upp där rakt i 
öster? Kan det vara Mars?



Jag rådfrågar min danska almanacka. Där läser jag ("Universitetets 
privilegium") att det är 5876 år sedan världens skapelse. Herregud vad 
tiden går... Men där står också, att Mars för ögonblicket går upp vid den 
här tiden. Alltså är det Mars.



Jag såg just i tidningarna i dag, att det lär ha varit starka snöfall på 
södra delen av Mars i sommar...

Att betrakta Gud som en mänsklig uppfinning ansågs förr i världen 
som den värsta av hädelser. I vår tid är det annorlunda: Sveriges mest 
ansedde och troligen mest religiöse filosof tror på Gud just därför! 
"Människan", säger han, "skapar icke vare sig av intet eller för intet. 
Hon binder icke tankens nät blott för att sila vatten genom dess maskor 
utan för att fånga den fisk därmed som kan användas till näring för 
livet." Och den fisken är Gud. Att alltså tro på Gud av näringsintresse. . 
. (För all del, jag förblandar naturligtvis inte ett ögonblick Vitalis 
Norströms filosofiskt förtunnade och fördjupade näringsintressen med det 
som annars förstås med detta ord, men det faller ju av sig själv, ty när 
filosofer tala om Gud upphör över huvud allt vanligt språkbruk...)



Att låta sina handlingar och ord dikteras av näringsintresse eller annat 
intresse, det är mänskligt; men att låta sina innersta, uppriktigaste 
tankar dikteras av intresse--ja, det finns de som kunna till och med det, 
och för dessa lyckliga ostar brukar det gå bra här i världen; men det är 
dock allt för mänskligt; och att kalla de "sanningar", som ha detta 
ursprung, för "de högsta", är, om något, en skymf mot den mänsklighet som 
har frambragt Kopernikus och Darwin.



Det förvånar mig att Vitalis Norström, som annars är ganska förfaren i 
konsten att känna igen gamla sillar i nya kapprockar, har kunnat slösa så 
med ord och tankekraft på en motivering av Gud som helt enkelt är identisk 
med Voltaires: Si Dieu n'existait pas, il faudrait l'inventer. Och det 
förvånar mig ännu mer att man ständigt till Guds ära citerar dessa ord av 
Voltaire utan att märka i vilken grad en sådan motivering av Gud osar 
katt.



Voltaire ansåg det vara nyttigt att folk trodde på Gud--och det kan det 
vara något i... Han ansåg tron på en Gud och ett liv efter detta vara svår 
att undvara i en rättsstat, och den tanken har mycket för sig... För 
Voltaire liksom för Vitalis Norström var Gud väsentligen en matnyttig 
fisk.



"Men den som fiskar där, varest ingen fisk finns, honom kallar jag inte 
ens"... fiskare!



De fattiga och de rika.--Hur man tröstar de fattiga.-- Den 
nya kristendomen.--Vart hör jag?--Eriksbergstomterna.



Det är hög blå luft i dag. Öresund ligger och skrattar högblått under en 
munter bris. Och den svenska kusten skimrar grönblå i fjärran.



Det ligger en så vackert och oförskämt klar dager över allting, och jag 
tänker inte mer på nattdimmor och tankespöken och Gud. Jag tänker på denna 
dagen och på de dagar som komma. Och då jag ser över till mitt land där 
borta, tänker jag på mitt folks möda och plåga nu och i kommande dagar.



Jag läser i min svenska tidning, att det väntas storlockout i sommar. Och 
efter den kommer väl storstrejken. Det eviga hatet mellan överklass och 
underklass, mellan rika och fattiga, "bildade" och "obildade", i Sverige 
och överallt--överallt. Och det värsta är, att orsakerna till detta hat 
svårligen låta sig undanröjas genom några reformer och att varje fredsslut 
i detta eviga krig blott kan vara ett stillestånd för att hämta andan...



Logiskt sett är det egentligen svårt att begripa, hur de rika kunna hata 
de fattiga därför att de försöka få det litet bättre, och hur de fattiga 
kunna hata de rika därför att de äro vad de själva gärna skulle vilja 
vara. Men hatet liksom kärleken följer nu en gång andra lagar än logikens.



Hur skall man egentligen trösta och lugna de fattiga utan att ljuga? Det 
är ett svårt problem, som många ha grubblat sig fördärvade på. 
Kristendomen har sin lösning på problemet, men den lösningen vill folket, 
tråkigt nog för de rika, inte längre höra på. . . Filosofien har sin 
lösning. Vitalis Norström säger (i "Den nyaste människan"): "Om 
'underklassen' visste hur liten orsak den i själva verket har att i den 
mening, sådant vanligtvis sker, avundas 'överklassen', ja, då visste den 
också samtidigt, att skillnaden mellan klasserna ingalunda ligger i ett 
självklart mer av lycka på ena hållet och mindre på det andra. Då skulle 
den i stället söka skillnaden däri, att livets böljegång på gott och ont, 
lust och olust gärna blir starkare i den mån dess tillgångar, yttre och 
inre, växa. Men förmögenhet, bildning och förfining öppna lika många 
dörrar för lidande som för njutning. Blott att formerna växla." Ja: detta 
är dagsens klara sanning. Men tyvärr, tyvärr: underklassen förstår inte 
ett muck därav och kan aldrig förstå det, ty därtill skulle krävas 
åtminstone någon smula personlig erfarenhet av överklassens liv. "Brännvin 
och tuggsnus ha i och för sig alldeles icke mindre njutningsvärde än vin 
och cigarrer." Också det är en sanning, klar som dagen-- men vad hjälper 
det, då underklassen vet att vin och cigarrer faktiskt anses finare än 
brännvin och tuggsnus. . . Och tänk i alla fall, herr professor, om en av 
oss, som under årens lopp ha vant oss vid den högre sortens lidanden, 
skulle nödgas utbyta dem mot proletariatets... och till råga på allt också 
nödgas taga dess fröjder på köpet... Om ni, herr professor, vars förnämsta 
njutningsmedel efter allt att döma är tysk filosofi, skulle nödgas utbyta 
den mot brännvin och tuggsnus? Det är bara ett tankeexperiment, men ett 
ruskigt !



Bättre än kristendomsprästen och bättre än filosofen förstår 
socialistprästen att trösta de fattiga. Han säger till dem: fattigdom och 
rikedom skall avskaffas. Att det finns rika, det beror på åtskilligt som 
skall avskaffas. Det beror dels på att somliga äro starkare och 
klokare än andra; men det skall avskaffas så småningom. Det beror också på 
att somliga äro elakare och hänsynslösare än andra, men det skall 
avskaffas när vi få majoritet i riksdagen. Det beror slutligen, och kanske 
allra oftast, på att somliga ha bättre tur än andra, särskilt den 
väsentliga turen att vara födda på solsidan; men det skall avskaffas om 
söndag vid vår stora demonstration på Ladugårdsgärde. -- Naturligtvis, 
detta är icke socialismens teoretiska innehåll, men det är vad som 
härvidlag betyder mera: dess religiösa innehåll. Det varmed den fångar 
massorna. Ty massorna måste fångas med drömmar och utopier: det finns 
intet annat sätt. Sanningen gör intet intryck på dem, åtminstone intet 
förtroendeingivande intryck . . .



Påståendet att socialismen är framtidens religion har mycket för sig, och 
vad som i synnerhet gör mig böjd för att tro därpå är dess djupa frändskap 
med kristendomen. Socialismen är kristendomen utan Gud. Jag vet inte om 
någon redan förut har formulerat saken så, men det håller jag för troligt. 
Det onda, varifrån kristendomen vill frälsa oss, är "världen". Mot 
"världen" i kristendomen svarar fullständigt "det nuvarande samhället" i 
socialismen, mot himmelriket svarar den drömda socialiststaten. För 
kristendomen liksom för socialismen är det de rika och mäktiga, världens 
herrar och furstar, som företrädesvis äro "de onda"--de fattiga, de 
olyckliga, de små och förtryckta äro "de goda", och dem hörer himmelriket 
till. Kristendomen är en religion, skapad av småfolk för småfolk, och ur 
dess sådd har socialismen vuxit upp. Men de båda religionernas moral måste 
givetvis vara varandra mycket olika. Kristendomen växte upp ur bland annat 
den föreställningen, att den yttersta dagen, den stora hämndens dag, stod 
omedelbart för dörren; den hade sin Gud, som sörjde för hämnden över de 
orättfärdiga och för belöning åt de trogna--och som enligt det 
ursprungliga programmet skulle sörja därför 
mycket snart. Därav passiviteten i kristendomens moral: "Du skall icke 
motstå den som är ond." En moral, som utan sin historiska bakgrund måste 
synas fullständigt obegriplig. Socialismen, som icke har någon Gud, måste 
givetvis låta människorna själva--de "goda" människorna, nämligen de 
fattiga och förtryckta--sköta om både hämnden över de onda och 
himmelrikets snara ankomst till jorden, och dess "yttersta dom" heter den 
sociala revolutionen Och liksom socialismen har sin anarkistiska flygel, 
som lägger tonvikten just på hämndens "yttersta dag", så hade också 
kristendomen sin: läs Johannes' Uppenbarelse . . .



Ja, hämndbegäret är en uråldrig mänsklig instinkt och har redan som sådan 
mycket för sig, och man behöver varken vara pessimist eller anarkist för 
att se, att vårt samhälle ger den instinkten en saftig jordmån att växa i. 
Men hämndens glädje är, liksom rusets, bara ögonblickets, och dagen efter 
börjar den gamla historien om igen. Det glömmer anarkistprästen gärna att 
meddela församlingen. Ty hur man skall trösta de fattiga utan att ljuga: 
det vet inte heller han.



De fattiga och de rika: om jag åtminstone kunde komma på det klara med 
till vilket parti jag hör. Jag är mycket fattig: ekonomiskt hör jag till 
underklassen. Men min fattigdom beror inte på att de satans kapitalisterna 
ha riktat sig på mitt arbete. Jag duger egentligen inte alls till att 
arbeta, allra minst till att "arbeta med huvudet''. Att jag skriver ned 
mina tankar, när de göra mig den glädjen och lyckan att komma--tyvärr 
alltför sparsamt--det kan inte kallas att arbeta. För Karl XII var det att 
döma av hans handstil ett arbete, mycket tyngre och svårare än att vinna 
slaget vid Narva, men för mig är det verkligen inte något arbete. Arbetare 
är jag avgjort inte, tankearbetare minst av allt. Socialiststaten har 
ingen an vändning för sådana som jag, och om jag genom dess 
plötsliga verkligblivande eller någon annan olyckshändelse skulle bli 
nödsakad att försörja mig genom arbete, skulle jag hellre bli 
bokbindare--ett yrke som jag verkligen lärde mig under ett sommarlov i min 
skolpojkstid--än "tankearbetare" i socialiststatens tjänst... Nej, till 
underklassen hör jag inte; till "de fattiga'' i den betydelsen kan jag 
inte räkna mig. Vad i stat eller samhälle, i kultur och vetenskap och 
teknik och konst, i så kallat livsvärde över huvud taget, har underklassen 
någonsin skapat på egen hand, det vill säga annorlunda än som redskap? Jo, 
en religion har den skapat på egen hand och ur sitt eget hjärtas djup: 
kristendomen. Men den är inte i min smak. Och den är inte heller i den 
nuvarande underklassens smak. Nu är det de rika som med statsministern i 
spetsen klamra sig fast vid de fattigas nästan avlagda religion. Så 
underligt kan historiens ironi kasta om rollerna . . .



De fattiga och de rika: om jag kunde begripa till vilkendera sidan jag 
egentligen hör... Står jag kanske över partierna? Det vore ett ingrepp i 
ett kungligt prerogativ... Och för resten, den som säger att han står över 
partierna, han vet för det mesta precis till vilket parti han hör. Men det 
vet inte jag.



Dock, ett vet jag: att jag håller styvt på samhället, och att jag skulle 
önska att både de fattiga och de rika, men i synnerhet de rika, ville vara 
litet aktsamma om det. I synnerhet de rika: ty för dem betyder det dock 
mest, eftersom de ha mest att förlora. Jag minns den tid, då jag var 
skattebetalande medborgare i Stockholm. Sista året betalade jag inte min 
skatt, ty jag hade inga pengar. Men annars betalade jag alltid 
skatteindrivaren (att ställa mig i kö utanför rådsturätten för att betala 
skatt föll mig aldrig in) de pengar han skulle ha, och med glatt hjärta, 
ty jag tänkte: så mycket, som jag får för dessa pengar, får jag inte för 
alla de andra pengar jag ger ut under årets lopp; och det 
underligaste är, att jag får den väsentliga valutan för dessa pengar även 
om jag ger katten i att betala. . . Men just därför blev det mig en slags 
hederssak att betala, så länge jag kunde. Jag håller styvt på samhället.



Och jag skulle önska att de rika ville vara litet aktsamma om det--av de 
fattiga kan man inte begära så mycket. Men de äro så tanklösa, dessa rika; 
nästan lika tanklösa som de fattiga. Blott ett litet exempel: 
Eriksbergstomterna i Stockholm ha länge legat obebyggda trots sin 
omedelbara närhet till de rikas stadsdel. Det beror på åtskilligt som inte 
hör hit; men då Stockholms stad äntligen hade lyckats förvärva detta 
område, skänkte den strax ett stort stycke därav åt de rika. Formen för 
transaktionen var den, att en del tomter utbjödos till auktion med det 
villkoret, att det på de sålda tomterna blott finge uppföras enfamiljshus 
av begränsad storlek och höjd. Följaktligen uppnåddes efter 
stockholmsförhållanden mycket låga pris. Vad man vann därmed var, att ett 
litet antal burgna familjer på det allmännas bekostnad kunde inrätta sig 
egna hem efter engelskt system: för billigare pris än vad det systemet 
annars betingar i Stockholm. (Därtill måste man nämligen annars i 
Stockholm vara millionär.) Samtidigt lämnades de fattigas bostadsfråga 
olöst. Ingen av dem som hade med den saken att göra tycktes förstå, att 
medan de rikas bostadsfråga blott angår dem själva, så angår däremot de 
fattigas bostadsfråga samhället. Att några välbärgade familjer kunna 
inrätta sig egna hem efter engelskt system är i och för sig mycket bra, 
men de hade det nog inte heller förut så outhärdligt i sina 
sjurumsvåningar, att man behövde frukta att de skulle göra revolution. Men 
att de fattiga leva under outhärdliga bostadsvillkor och outhärdliga 
villkor i det hela--däri ligger dock verkligen en fara för samhället och 
även för de rika, i synnerhet för dem! Men det vilja de icke förstå. De ge 
tusan i samhället, dessa rika. De mena att de ha råd till det. Och 
de glomma att de fattiga ha ännu bättre skäl att ge tusan i samhället!



Att skifta rätt mellan de fattiga och de rika kan jag icke åta mig. Jag är 
böjd för att tro, att därvidlag ingen "rätt" finns...



VI



Anarkisten Wång.--Kyrkan och folket.-- 'Ansgar predikar." Rimberts 
anekdot. --Sagorna från Österland.-- De bildades tro. -- Tre ståndpunkter. 
-- Kristendomens "seger".--Okristen moral.--"Idealmänniskan."--Renans ord.



En ungsocialist har skjutit en general. Icke av hat mot generalen, som han 
aldrig förr hade sett, utan av hat mot samhället. I min svenska tidning 
finner jag mördarens porträtt: en rätt vacker ung man med ett friskt och 
öppet ansikte, men på samma gång något outpräglat, oindividuellt. Stackars 
gosse ! Helt visst hade han ingen tanke på att mörda någon, då han 
söndagsklädd och söndagskammad satt för fotografen... I samma tidning 
finner jag ett faksimile av några rader skrivna av den unge mannen på ett 
blad i en anteckningsbok. Några oartikulerade förbannelser över livet och 
samhället och allting. Ack ja, man är så pessimistisk vid den åldern: då 
jag var tjugu år tyckte också jag att livet var något rent förskräckligt. 
Senare tycker jag mig ha blivit liksom litet mera bekant med livet... och 
kanske därvid själv blivit förskräcklig . . .



Blott i en punkt gå den unga anarkistens förbannelser i detalj: 
"Förbannelse öfver präster och lärare (eller står det läsare? det kan 
likaväl vara ett s som ett r) som holler folket i mörker."



Ord, som borde kunna göra en och annan rätt tankfull! Ord, som borde kunna 
väcka en smula eftertanke hos en och annan av dessa bildade, som anse att 
man måste hålla på kyrkan för folkets skull och som därmed icke 
uppnå något annat än att ge ytterligare näring åt den djupt rotade och av 
skenet i så hög grad gynnade folkliga föreställningen att kyrkan och 
religionen äro till för att lura folket.



Ty historiskt sinne får man icke begära av folket.



Denna föreställning har gamla anor. För att icke behöva gå alltför långt 
tillbaka i tiden vill jag blott erinra om en episod vid Katarina 
Jagellonicas dödsbädd. Den fromma damen var mycket ängslig för skärselden 
--Johan III:s första gemål var som bekant katolik--och sökte på sitt sista 
läger tröst av sin biktfader. Den gode patern rördes av hennes ångest och 
förklarade öppenhjärtigt, att det varken fanns någon skärseld eller något 
helvete: skärselden och helvetet, sade han, äro uppfunna av oss präster 
för att hålla människorna till det goda. -- Någon tröst hämtade icke 
Katarina Jagellonica av denna upplysning. Ty om skärselden och helvetet 
voro uppdiktade av prästerna, hur förhöll det sig då med himmelen...? Hon 
dog i djup förtvivlan.



Denna episod lär oss naturligtvis icke att patern hade rätt i sin 
uppfattning av religionens uppkomst; men den lär oss, att de katolska 
präster, som icke hade naivitet nog att själva tro på sin kyrkas dogmer 
(en naivitet som på den tiden de protestantiska prästerna nästan alltid 
hade), icke kunde för sig förklara religionens uppkomst annorlunda än som 
ett planlagt bedrägeri, men naturligtvis ett gott och nyttigt bedrägeri, 
av vilket de icke voro litet stolta...



Ja, det var på den tiden då religionshistorien ännu var en ofödd 
vetenskapsgren. Men det vore obilligt att begära, att folket--nämligen de 
bland folket som icke ha naivitet nog att tro på kyrkans lära, om de än 
eljest icke lida brist på naivitet--i dag skulle vara längre hunnet i sin 
uppfattning av kyrkolärans uppkomst än en intelligent katolsk präst för 
trehundratrettio år sedan.

De religiösa eller rättare religionspolitiska 
förhållandena i Sverige äro i dag rätt underliga. Vi "bildade" tro ju 
icke, som anarkisten Wång, att prästernas uppgift är "att holla folket i 
mörker". En annan sak är, om de i dag duga till något annat... och om de 
ens duga till det!... Det må de själva visa.



Baron Gustaf Cederström målade en gång en stor tavla, avsedd till 
freskomålning i Nationalmuseum: ''Ansgar predikar kristendomen för 
svearna." En vacker och rörande tavla: ett mälarlandskap i aftonskymning, 
med Ansgar som centrum, predikande kristendomen för en massa hedningar, av 
vilka jag särskilt minns en kvinna som pysslade med ett barn... När jag 
såg den tavlan, undrade jag för mig själv: vad sade han egentligen? Talade 
han svenska --kunde han svenska? Eller talade han latin eller frankiska 
och hade en tolk, som general Booth? Därom har jag förgäves sökt 
upplysning i historiska skrifter. Men att det inte var kristendomen han 
predikade, så mycket kan jag på egen hand räkna ut. Ty på hans tid, i det 
nionde århundradet efter Kristus, hade kristendomen redan för länge sedan 
fallit i glömska. Först i vår tid har den blivit uppgrävd och ånyo känd. 
Att predika kristendomen för svearna skulle inte heller ha lönat sig 
mycket. Att predika för dem, att om någon slår dig på den ena kinden, 
skall du ock vända den andra till. Nej, det skulle de icke ha förstått. 
''Sörjen icke för morgondagen"--sade han det? Det skulle de icke heller ha 
förstått--den visdomen hör inte hemma på våra breddgrader. "Du skall icke 
motstå den som är ond"--sade han det? "Vem skall man annars motstå?'' 
torde de ha svarat...



Vad han sade och hur det uppfattades och hur det sedan gick under de 
närmaste hundra eller tvåhundra åren är höljt i dunkel och glömska. Blott 
så mycket anser man sig veta därom, att när de skandinaviska 
folken--danskarna först, svenskarna sist, och smålänningarna allra 
sist--antogo kristendomen, så var det huvudsakligen för att därigenom 
komma i närmare kontakt och kulturgemenskap med kontinenten.



Adalbert av Bremen (eller var det Rimbert? jag minns inte... och jag har 
nästan inga böcker här i Dragör...) berättar i sin krönika om "Ansgars 
leverne" en episod, som enligt honom hade stor betydelse för den rätta 
religionens seger i Sverige. Svenskarna lågo på krigståg i de nuvarande 
ryska östersjöprovinserna och belägrade en befäst stad. Det var svårt och 
besvärligt att ta den, och de blotade till asarna. Men det hjälpte inte. 
Då stod en ibland dem upp, en köpman (köpmän ha i alla tider varit 
kosmopoliter) och föreslog att man skulle blota till en ny gud vid namn 
Kristus, som han hade hört åtskilligt om under sina affärsresor på 
kontinenten. Hans ord vann gehör, och det blotades till Kristus, och 
staden, vars livsmedel kanske under tiden hade tagit slut, måste ge sig! 
Det blev stort och rikt byte. "Och efter den tiden", säger 
krönikeskrivaren, "vann kristendomen stort insteg hos svearna."



. . . Dunkel och glömska och fabler och historier är vad vi ha att hålla 
oss till om vårt förflutna. Men nu äro vi alltså--"kristna".



Kontinentens religion vann omsider också Sverige. Två eller tre 
århundraden efter Ansgar höll den religion, som då kallades kristendom, 
sitt intåg i Sverige --icke med sådana för vanligt folk obegripliga budord 
som "du skall icke motstå den som är ond", men med klockspel och 
rökelsekar och röda mässkjortor och orgelspel och kyrktorn och lydnad 
under Gud och Guds ställföreträdare på jorden...



"Medeltiden . "



Och människorna i Norden hade vakna och mottagliga barnasinnen och fingo 
snart de nya sagorna från Österland och den nya prakten kära, och bland de 
nya gudarna blevo jungfru Maria och djävulen de mest populära, men 
man vördade också Fadern och Sonen, och till och med för den helige Ande, 
som nu för en så bortglömd tillvaro, tände man ofta ett vaxljus. Apropa 
djävulen: det ser nästan ut som om han, då reformationen avsatte jungfru 
Maria från gudinnevärdigheten, fick ärva även hennes popularitet, ty 
aldrig har djävulskulten i Norden varit så uppriktig och intensiv som 
under reformationstiden och tiden närmast efter--vilket naturligtvis inte 
hindrar att en präst av den nyprotestantiska riktningen nyligen reste 
omkring i landsorten och försökte inbilla lättroget folk att Luther 
"förandligade" och "förfinade" djävulen . . . 



Men tillbaka till nutiden! Det lever andra människor i Sverige nu än för 
trehundra eller åttahundra ar sen. Och inför kristendomen i dess mytiska 
och dogmatiska utformning--alltså inför statsreligionen-- stå de bildade 
klasserna i vara dagars Sverige lika främmande som inför asaläran; och de 
"obildade" börja i alltjämt växande antal följa exemplet. Kan det under 
sådana förhållanden verkligen bära sig i längden att ha en statsreligion?



Den svenska statskyrkan är en skapelse av reformationstiden och en 
kvarleva från den. Den var en gång den levande organisationsformen för ett 
helt folks enhälliga religiösa tro. Hur förhåller det sig i dag? Utan 
någons egentliga förskyllan--ty därvidlag kan man verkligen tala om 
divisionsansvar -- har ställningen så småningom blivit den, att denna 
samma kyrka i tusendens ögon i dag häftar bedragarmärket vid statens 
panna. Och att det är illa--därom borde även mycket olika tänkande kunna 
komma överens. Genom kyrka och skola som sina organ förkunnar



' Jag läser hos Troels-Lund, att en protestantisk tysk universitetsteolog 
på femtonhundratalet beräknade antalet smärre djävlar till 2665866764664. 
Vilken uppgift för en nyteologisk hårfrisör att "förfina" dem! -- På den 
tiden hörde, som man ser, teologien till de exakta vetenskaperna.

staten i dag en religion, som de bildade klasserna-- varibland 
statens egna ämbetsmän--icke längre tro på, en religion, vars verkliga 
moral, hur mycket än statskristna präster och lärare söka bortförklara 
den, är i grunden världsfientlig och i grunden statsfientlig och som 
statens ämbetsmän äro av sin klara ämbetsplikt absolut förhindrade att 
följa.



De bildade i våra dagar tro icke på kristendomens myter och dogmer; men de 
allra flesta bland dem säga ännu, och tro verkligen också, att de hylla 
eller åtminstone beundra kristendomens moral. De veta i själva verket 
därvid icke vad de säga.



Den verkliga kristna moralen har aldrig i något "kristet" land varit ens 
officiellt erkänd, långt mindre brukad i praktiken. För att lära känna vad 
som bör förstås med kristen moral borde det vara tillräckligt att läsa 
evangelierna. Men de statskristna prästernas utläggningar och 
bortförklaringar av vad som där står skrivet ha till den grad förvirrat 
och bortpjollrat den allmänna meningen att folk inte längre förstår vad de 
läsa... De religiösa läsa för resten sällan bibeln, de föredra, allt efter 
olika schatteringar, Waldenström eller Fries... Den nyprotestantiska 
teologien har gjort till sin uppgift att vränga kristendomen så, att den 
fortfarande skall kunna begagnas till statsreligion i civiliserade och 
krigförande stater. Till den ändan läser professor Harnack evangelierna 
"mit einem Körnchen Salz"--"cum grano salis", som det heter på 
tidningssvenska... Och herr doktor Samuel Fries följer gladlynt och 
brednäbbad i hans spår. Sannerligen, för mig är Jesus annars ingen 
auktoritet i något som helst, men när frågan gäller vad som bör förstås 
med kristendom är han dock ännu för mig en bättre auktoritet än kejsar 
Wilhelms hovpräst och kyrkoherden i S:t Oscar...



"Über das Wesen des Christenthums." Citatet är hämtat från det ställe 
där frågan om Kristi ställning till edgång beröres.

Att "kristendomens väsen"--varmed måste förstås det som är säreget 
för den, icke det som den har gemensamt med en mängd andra (och äldre) 
religioner och med allt ''hyggligt folk"--kan uttryckas i några få satser 
ur bergspredikan: därom äro åtminstone tre varandra så fjärran och 
främmande andar som Tolstoj, Nietzsche och Vitalis Norström överens. "Du 
skall icke motstå den som är ond."--"Älsken edra ovänner."--"Sörjen icke 
för morgondagen." --"Dömen icke." Och så vidare. Att detta är kärnan i den 
kristna moralen, därom äro de tre nämnda herrarna överens, och jag kan 
utan förmätenhet våga ansluta mig till deras mening. Men när det gäller 
värdesättningen av denna moral är det slut med enigheten. Herr Tolstoj 
finner den charmant och föreslår att vi helt enkelt skola börja följa den! 
Så blir allting så bra! Herr Nietzsche finner den packaktig och gemen. 
Herr Norström nöjer sig med att finna den "otillräcklig". Jag vet inte om 
jag efter dessa tre (eller snarare två och en halv) vitt skilda 
ståndpunkter skall våga mig fram med en fjärde.



Jag kan icke med Tolstoj finna denna moral förträfflig, ty den går emot 
allt hos mig själv, både det bästa och det sämsta; den går emot min 
uppriktighet. Jag kan av samma skäl icke med Vitalis Norström nöja mig med 
att kalla den "otillräcklig". Jag kan icke heller med Nietzsche finna den 
packaktig, därtill är den för svår, och den har heller aldrig praktiserats 
av "packet" (och inte heller av några andra)--aldrig i något land eller 
någon tid. Jag finner för min del denna moral vara en mänskligt och 
historiskt intressant frukt av vissa givna folk- och tidsomständigheter. 
Nästan varje tid har haft sitt sätt att med ett slag lösa alla 
svårigheter, att "se solen gå upp"--och därmed i ett slag göra alla 
föregående tider och stadier till dumbommar... "Hur skall man avskaffa det 
onda? Hur skall man avskaffa lidandet?" Det var och är det stora problemet 
i alla tider. För bortåt två tusen år sedan hade livet för judarna i 
Palestina under det ena främlings- och fiendeväldet efter det andra blivit 
så outhärdligt att de grepos av hat till själva livet (detta annars så 
livskära och livslystna folk!) och icke kunde se någon annan räddning ur 
eländet än världens omedelbart förestående undergång. Så var deras tröst: 
världen skall förgås i morgon eller i nästa vecka, himmelriket är nära, 
och också helvetet, och det skall bli roligt att få se dessa rovlystna 
romare och dessa "bildade", osedliga greker sprattla i svavelpölen... 
''Världen angår oss icke längre": blott ur den synpunkten kan den kristna 
moralen förstås och förklaras. Praktiseras kan den naturligtvis inte så 
länge "världen" har den oförskämdheten att bestå.



Hur denna moral och denna religion kunde "segra" (här om någonsin äro 
citationstecknen på sin plats!) över alla andra trots att världens 
undergång uteblev, och hur det kommer sig att den i dag är Europas och 
Amerikas härskande religion--ja, det är en annan historia, och därom kan 
den lärde religionshistorikern doktor Samuel Fries helt säkert berätta 
mera än jag --om han vill förstås. ..



Men att den kristna moralen icke duger för oss: det är klart som 
solskenet.



Nej, säga den kristna moralens anhängare i Sverige i början av 
nittonhundratalet--nej, den duger naturligtvis inte för oss i vardagslag; 
men den är idealet. Vad är då idealet? Är det det, att om jag skall resa 
från Stockholm till Uppsala, så bör jag först inbilla mina bekanta och 
helst också mig själv, att jag ämnar mig till Nordpolen? Och sedan lömskt 
smita av i Uppsala... Men det värsta felet med det kristna idealet är icke 
att det är oupphinnligt: det är varje ideal. Felet är att det är oäkta; 
att det ligger i en helt annan riktning än vår verkliga både bästa och 
sämsta strävan... Det är en importvara till vårt folk och vår tid från ett 
fjärran främmande folk i en fjärran främmande tid... Det har inga 
rottrådar i våra hjärtan.

Fråga dig själv, min vän: hur anser du att "en 
bra karl" i det och det fallet bör handla? Kommer du inte då till ett 
resultat, alldeles motsatt den kristna moralen? Säger du inte till dig 
själv: du skall motstå den som är ond! Känner du inte just det som din 
första och sista plikt, om det alls finns någon plikt?



Men kristendomens kolossala världssucce har bragt det därhän, att 
människorna med munnen bekänna ett ideal som de avsky i sitt hjärta. Sedan 
kristendomen "erövrade" världen (här äro åter citationstecknen verkligen 
på sin plats!) har det blivit otrevligt i världen. När människorna börja 
dyrka "främmande gudar": gudar, som de icke tro på och som äro främmande 
för deras verkliga väsen--då försvinner all ära och redlighet ur deras 
hjärtan, och då blir vistelsen här i världen outhärdlig...



Jag har redan vågat det icke alltför vågade påståendet, att de av vår tids 
svenskar, som över huvud äro i stånd att bilda sig en uppfattning i 
religiösa ting, icke tro på kristendomens myter och dogmer; men de tro på 
den kristna moralen. Och det är mycket värre. Jag vill av, bland annat, 
patriotiska skäl råda dem att snarast möjligt avskudda sig den tron!



Jag vill råda dem att hellre lyssna till rösten i deras egna hjärtan, den 
röst som säger: du skall motstå den som är ond! Du skall sörja för 
morgondagen, ty det kommer "samvetskval'' om du underlater det. Du skall 
icke älska dina ovänner, ty det är mot din natur och ger intet annat 
resultat än förljugenhet och sliskigt väsen--socker på ytan och grums i 
djupet! Ditt kärlekskapital är för resten inte så stort att det räcker 
till för andra än dina vänner och närmaste, och i största och rymligaste 
fall för ditt folk, ditt land, din ras, din art och för allt det som du 
håller kärt i världen, också för allt det i tanke och strävan som du 
håller kärt--är det så stort, då är det sannerligen vackert nog! Adelmod 
mot ovänner är en annan sak; det är ett den inre rikedomens privilegium; 
det var sannerligen icke okänt för hedningarna och är minst av allt 
någon kristen uppfinning.



"De bildade'' i våra dagars Sverige tro icke längre att Jesus var Gud. 
Till gengäld får man ofta höra dem försäkra, att han var "idealmänniskan". 
Mycken lögn måste man tåla här i världen, och åtskilligt måste man också 
själv ljuga för att kunna reda sig den lilla korta biten från modersskötet 
till graven; men lögnen om Jesus som ''idealmänniska" för oss är alltför 
sårande för varje ofördärvad smak. Jesus: son av en fjärran främmande tid 
och ett fjärran främmande folk--och nu, efter nära två tusen år, 
"idealmänniska" för svenskarna... Sannerligen, det finns ingen fransk fars 
som kan mäta sig med historien. Jesus, religionssvärmaren och martyren-- 
"idealmänniska" för en massa grosshandlare och verkställande direktörer 
som näst socialismen icke avsky något här i världen så innerligt som 
religionssvärmeri och martyrskap. Jesus "idealmänniska" för kejsar Wilhelm 
och Pierpont Morgan--nå, den senare är amerikan, och i Amerika tror man 
ännu i allmänhet att Jesus var Gud.. .



Att höra rikedomens och den världsliga maktens representanter, millionärer 
och statsministrar, försäkra att Jesus är deras ideal: det är kattmusik 
för varje öra som icke är så byggt att det särskilt njuter av falska 
toner. Och så mycket vet jag dock om mig själv, att jag har ett gott 
musiköra...



Men folkpsykologiskt kan naturligtvis lögnen om Jesus som idealmänniska 
med största lätthet förklaras och förstås. Då en statsminister avgår från 
sitt ämbete, brukar han få en anständig reträttplats. Då man avsatte Jesus 
från gudavärdigheten, ansåg man sig för skams skull böra ge honom en 
reträttplats som "idealmänniska". En gång avgår han nog också från den... 
För att med oss andra, som han kallade sina bröder, sova den eviga sömnen.



Vad de bildade i våra dagar egentligen tänka och tro i religiösa ting är 
ingen lätt sak att lista ut. Många av dem dyrka Gud "för säkerhets 
skull"--emedan det ju i alla fall är möjligt att han verkligen finns: man 
kan inte veta! Gud är för de flesta bildade i dag "det ovetbara"--och 
därför, så tänka många bildade, böra vi hålla en kyrka och ett 
prästerskap, vars uppgift det är att veta något om Gud... Några bland dem, 
med kyrkoherden i S:t Oscar i spetsen, drömma om en ny reformation. Men 
hur man skall kunna reformera kristendomen utan att, som all 
statskristendom hittills gjort, bortljuga och bortförklara den-- den gåtan 
löser varken doktor Samuel Fries eller någon annan. Men så mycket är 
visst, att de bland de bildade, som i våra dagar halla på statskyrkan, 
göra det till nio tiondelar icke av personlig övertygelse, utan för 
"folkets" skull. Dem vill jag ge till begrundande några ord av Renan, som 
plötsligt falla mig i minnet:




"Det är en inbillning att föreställa sig att det står i vår makt att 
hålla folket kvar i en tro, som vi icke längre dela... Vem bedrar man i 
verkligheten därvidlag? De högre klassernas envishet att i folkets ögon 
beskydda utlevade religionsformer kan blott ha en verkan: att undergräva 
deras eget anseende. Det kommer ju i alla fall förr eller senare kritiska 
tider, då det är av vikt att folket ännu tror på åtminstone någras 
uppriktighet och goda vilja."



Jag skulle vilja be de bildade--särskilt de ibland dem som ha något att 
säga i vårt statsliv--herr justi



Citatet är hämtat ur minnet och översättningen alltså tämligen fri, men 
jag har senare funnit den ordagranna texten på en gammal papperslapp i min 
portfölj:



11 faut renoncer å croire qu'il depend de nous de maintenir les autres 
dans des croyances que nous ne partageons plus... En verite, qui 
trompe-t-on ici? La persistance des classes superieures å patronner sans 
reserve aux yeux des classes non cultivees les formes religieuses 
d'autrefois n'aura qu'un effet, c'est de ruiner leur autorite pour les 
jours de crise ou il importe que le peuple croie encore å la raison et å 
la vertu de quelques-uns.

tierådet Afzelius till exempel, som i vintras förklarade i riksdagen 
(alltså icke som jurist utan som politiker) att Wicksells lilla skämt med 
jungfru Maria "omöjligt kunde lämnas onäpst"--att noga begrunda dessa ord. 
Och till jämförelse kunna de utan skada samtidigt begrunda den unge 
anarkistens ord: "Förbannelse öfver präster och lärare som holler folket i 
mörker. "



Ja: för visso kommer det förr eller senare kritiska tider, då det är av 
vida större vikt att folket ännu tror på "åtminstone någras" uppriktighet 
och goda vilja än att det tror på sagorna från Österland...



VII



På molon.--Luther och bonden.



Det är fredligt och stilla och gammalaktigt här i Dragör. Klockan tio om 
kvällarna går en gammal nattväktare genom byns gator och sjunger en visa. 
Jag har inte lyckats uppfatta orden. Första gången jag mötte honom trodde 
jag att det var en full man.



Byn har en liten fiskarhamn, full av gamla skutor och segelbåtar, och med 
en lång molo. Där tar jag min vanliga kvällspromenad. Ytterst på molon stå 
några träbänkar; där satt jag nyss i skymningen och såg ut över sundet och 
tänkte på ingenting. Eller på saker som inte höra hit. . . Jag tänker så 
litet. Och det är det som är orsaken till min fattigdom. Ty jag hör ju 
till dem som få betalt för att tänka; det är mitt levebröd... Men tyvärr, 
"tanken kommer när den vill, inte när jag vill". Egentligen skulle jag 
skriva en roman, men jag orkar inte med det. Jag har börjat på en, men den 
intresserar mig inte... Att skära sig själv i remsor och småbitar och av 
bitarna lappa ihop figurer: en tjänsteman, en läkare, en murvel, en 
politiker och så vidare... Jag orkar inte längre med den komedien. Att 
leka med dockor: inte är det något göra för en man på fyrtio år.



Jag orkar inte längre sitta och knåpa med "komposition'' och sådant. Jag 
skriver bara helt enkelt ner vad jag tänker.



Och vad tjänar ens det till? Hade inte Luther rätt åtminstone däri, att 
"världen är lik en full bonde: man hjälper honom upp på hästen från den 
ena sidan, och se, strax faller han ner igen på den andra". Kanske 
hade han rätt däri. Jag är böjd för att tro att han hade mera rätt däri än 
i det mesta av vad han annars sade. Men det får vara detsamma med det ! 
Något skall man ju ta sig till här i världen, och Luther gjorde ju själv 
det bästa han kunde för att hjälpa bonden upp på hästen...



Sundet ligger pärlgrått och blankt i kvällningen.



En ung man och en ung flicka ha slagit sig ned på en bänk bredvid min. De 
säga inte ett ord till varandra. Men de sluka varandra med ögonen.



Jag begriper att de vilja kyssas i fred och går min väg.



VIII



Ett misstag?--Vitalis Norström och kyrkan.--Tonens omläggning .



"Det är ett misstag att föreställa sig att det står i vår makt att hålla 
folket kvar i en tro, som vi icke längre dela." (Renan.)



Det är kanske lika mycket ett misstag att föreställa sig, att det står i 
vår makt att befria folket från en tro, som vi icke längre dela. Men det 
bör man väl i alla fall som hederlig karl försöka--om det misslyckas, så 
låt det misslyckas! Eller bör man inte försöka det? Ar det kanske inte en 
olycka och en fara, att staten får sken av att vara en bedragare?



Jag undrar vad Vitalis Norström egentligen tänker om kyrkan. Det är litet 
olika, allt efter stämningen och omständigheterna. I "Hvad vi behöfva" 
(senare omdöpt till "Förnuftskraft") säger han något om "en kyrka, vilken 
övergives av församlingarna som det sjunkande skeppet av råttorna och 
vilkens förkunnelse till nio tiondelar formas av ämbetsställningen". Det 
signalementet är tydligt nog -- och uppriktigt nog ! Men i Vitalis 
Norströms filosofi betyda dessa ord bara ett plötsligt anfall av 
uppriktighet; en övergående stämning. I "Den religiösa kunskapen" kommer 
han i dubbel mening tillbaka till kyrkan. . . "Kyrkan får icke försumma 
sin brett församlingsvårdande och samhällsbevarande uppgift för sin rent 
rationella.'' (Hur vore det för resten möjligt--vilken "rationell" uppgift 
har kyrkan någonsin haft...?) "Därför måste hon hålla på den historiska 
kontinuiteten och sin historiska ställning. Därvid är hon i sin goda 
rätt. Ty i denna sin ställning är hon dock en rik och oersättlig källa 
till levnadsmod och livskraft." Så--det var något nytt! För mig är kyrkan 
i mina få allvarliga ögonblick en källa till bekymmer--annars, i 
vardagslag, mest en källa till munterhet--och så till vida också till 
"livskraft"...



Jag läser mot slutet av "Den religiösa kunskapen":



"Utan att ännu tillgripa några radikala förändringar av förkunnelsens och 
lärandets ord och uttryck kan man utan tvivel hålla en god framstegskurs 
blott genom en ny meningsaccent. Endast genom tonens omläggning kan man få 
mycket gammalt att helt vissna bort, som länge varit sin död värt."



... "Endast genom tonens omläggning"...



Jag undrar, om Vitalis Norström också har musikalisk begåvning?



"Endast genom tonens omläggning"... Det må förlåtas mig, om jag här 
snarare tycker mig lyssna till en modern och upplyst biskops (egentligen 
icke för mina öron avsedda) religionspolitiska råd och anvisningar åt det 
lägre prästerskapet än till pulsslagen av en tänkares manliga och 
uppriktiga hjärta.



IX Saltholmen.--Åkarens geografi.



Solen står i zenit--hade jag så när sagt... Nej, att få se solen i zenit 
blir mig nog aldrig beskärt. Den står emellertid så högt på julihimlen som 
den kan komma under högsommaren i detta relativt nordliga land, när 
klockan är tolv på dagen. Min första omsorg var dag är att rikta kikaren 
mot fabrikerna i Limhamn för att se, om det ännu ryker ur skorstenarna 
eller om storstrejken har börjat. Men ännu ryker det ur skorstenarna. I 
Arlöv, Malmö, Limhamn, Klagshamn, hela kusten nedefter.



På den platta Saltholmen--den är så platt att jag kan se skorstenarna på 
de ångbåtar som passera i Flintrännan bakom den--gå ett par hundra av 
Köpenhamns åkarkämpar på sommarbete. De ha sin lilla semester där. De 
hoppa och dansa i vild yra och inbilla sig att de åter ha blivit fria 
vildhästar på prärien. Men oxarna och korna titta milt förebrående på dem 
och undra om de äro riktigt kloka.



Plötsligt hörde jag ett litet meningsutbyte uppstå bakom mig mellan 
kyparen och en av hotellets gäster. Det gällde just Saltholmen. Kyparen 
pekade på den smala vassgröna landstrimman och sade: "Där är Saltholmen." 
-- "Prat", sade den andre, ''Saltholmen ligger inte alls åt det hållet." 
Då vädjade kyparen till mig, ty det var verkligen från mig han i det här 
fallet hade sin geografiska kunskap: "Den herrn", sade han till mig, 
"säger att det där inte kan vara Saltholmen.''--"Jo", svarade jag, "det är 
nog Saltholmen. Jag vet inte vad det annars skulle vara."



Den andre herrn smålog sarkastiskt, men ännu vänligt och förbindligt:



--Ursäkta, sade han, jag har aldrig hört talas om att Saltholmen ligger 
norr om Köpenhamn. Där har vi Köpenhamn. (Han pekade på Malmö.) Ni kan ju 
se Rådhustornet med blotta ögat. (Han pekade på Petrikyrkan.) Men 
Saltholmen ligger sydost från Köpenhamn, alltså åt det hållet. (Han pekade 
bortåt Falsterbo.)



--Hm! svarade jag. (Jag kunde i första häpnaden inte hitta på något 
bättre.)-- Hm! Men det där är inte Köpenhamn. Det är Malmö. Köpenhamn 
ligger åt norr härifrån.



Nu steg det en mörk rodnad upp i min interlokutörs ansikte, och med 
vänlighet och förbindlighet var det inte längre mycket bevänt.



--Ursäkta, sade han, jag är gammal köpenhamnare--det är herrn kanske inte, 
om jag får döma av språket?



--Nej, svarade jag, jag är svensk.



--Ja, det kan jag höra. Men jag är gammal köpenhamnare, och jag tror mig 
verkligen veta var Köpenhamn ligger! Och vad Saltholmen beträffar: har 
herrn varit på Saltholmen?



--Nej, men jag har en liten karta...



--Ja, men jag har varit på Saltholmen! Jag är åkare i Köpenhamn; jag har 
tjugu hästar i bete på Saltholmen! Törs jag fråga: hur många hästar har 
herrn i bete på Saltholmen?



Där fick jag så jag teg--skulle man kunna tycka. Men jag teg inte ändå. 
Jag reste mig från min plats vid kikaren och bad åkaren sitta ned och 
titta litet i den:



--Eftersom ni har så många hästar i bete på Salt holmen, sade jag, 
sa kan det kanske roa er att se på dem ett litet tag.



Åkaren slog sig ner och tittade. Jag är övertygad om att han strax kände 
igen både Blacken och Lotte och alla de andra; men han bevarade en bister 
tystnad. Han hade nu en gång intagit sin ståndpunkt i fråga om Saltholmens 
läge med en sådan trosvisshet, att frågan för honom hade blivit en 
känslosak. Sanningen i denna sak hade för honom blivit en "sanning av 
högre ordning" - för att tala med Vitalis Norström . . .



X



Flickor i vattnet. --Osedlighet. -- Ett välment råd.-- Else, Dagmar, 
Kirsten, Tove, Maren.--Den enklaste rättvisa. -- Den bittraste orättvisan. 
-- Tre synpunkter. -- Atomteorien.--Konsekvensen.--Maren för ordet.



Det plaskar en mängd flickor i vattnet i och utanför dambadhuset. Jag vill 
inte göra mig bättre än jag är: jag är nog tarvlig till karaktären att 
rikta kikaren dit. Först ser det litet dimmigt ut, ty badhuset ligger 
knappt mer än hundra meter från hotellverandan, och kikaren är inställd 
för milslånga distanser. Men jag skruvar litet på den--och så är det 
plötsligt som om jag själv osynlig stod mitt i badhuset--mitt i hela 
svärmen av kvinnor!



Sannerligen en underbar kikare...



Så mycket vackert har jag aldrig förr sett på en gång. Där är unga barn i 
fjorton-femtonårsåldern, där är fullt utslagna kärleksblommor i sin 
kvinnlighets rikaste prakts och härlighets år, och där är mogna, saftiga 
höstfrukter på över de fyrtio... De plaska och sprattla och frusta och 
skrika om varandra. Ibland slå de kullerbyttor i vattnet och vända därvid 
mot sin skapare i himmelen det parti, som Drachmann en gång i ett hänfört 
ögonblick på den berömda rådhusfesten kallade "den danska kvinnans 
medfödda adelssköld"--eller något liknande... Somliga av dem ha 
baddräkter, men andra förakta den formaliteten. Och det måste jag 
obetingat ge dem rätt i: det är otäckt att bada med kläder på. I bad och i 
kärlek skall man vara som man är--"från skaparens hand".

Jag undrar om denna lilla reflexion är osedlig. 
Jag tycker att den är så enkel och närliggande. Men därför kan den ju gott 
vara osedlig. Jag är ledsen att jag inte alls förstår mig på sedlighet och 
osedlighet. Fruarna Holmberg och Retzius äro experter på det området: om 
jag skulle skriva till någon av dem och fråga? En vän skrev till mig en 
gång i vintras att fru Holmberg och några andra ha bildat ett 
"riksförbund" mot osedligheten, och han tillade att förbundet egentligen 
var riktat mot mig. Det kan jag väl ändå inte tro. Men om så är, är jag 
smickrad och rörd. Jag hade trott, att jag var alldeles bortglömd.



Den som ändå kunde lära sig begripa vad som menas med osedlighet! Det är 
så underligt att i tidningar och broschyrer oupphörligt träffa på ett ord, 
ögonskenligen tillhörande ens eget modersmål, men som man helt enkelt inte 
vet vad det betyder. På tro och loven: jag vet det inte! Jag kan översätta 
det på några främmande språk, men därmed är jag inte hjälpt, eftersom jag 
inte heller vet vad ''Unsittlichkeit" egentligen betyder...



Jag utfäster härmed ett Nobelpris av fem kronor för den som kan ge mig en 
vetenskapligt dokumenterad utredning av vad ordet "osedlighet" innebär.



Jag har hört att det skall finnas människor, för vilka könslivet är 
oupplösligt förbundet med skamkänslor och med känslor av ''synd" och 
"skuld". Stackars satar, dem tycker jag synd om! Men jag förstår det inte. 
Jag har hört verkligt erfarna gamla syndare påstå, att könslivet lär vara 
roligare på det viset. Men det förstår jag heller inte. I min enkla, 
okonstlade smak är det roligt ändå!



Men jag är nu en gång obotligt naiv. Och jag tycker att jag blir naivare 
ju längre jag lever.



Hos Vitalis Norström, som denna sommar är mitt enda litterära umgänge, 
söker jag förgäves efter upplysningar om osedligheten. Den intresserar 
honom tydligen inte. Och det röjer en verkligt fin smak.

"Synd" och "skuld": de orden ha under årens lopp blivit mig litet 
främmande. Jag begagnar dem inte mera--jo, skuld naturligtvis, i ordets 
bokstavliga mening... Jag är icke därför helt obekant med de förnimmelser 
som svara mot orden. Jag känner dem tvärtom rätt väl. Jag har stundom haft 
dessa förnimmelser: till exempel då jag har varit utan pengar, eller när 
mina kläder börjat bli dåliga, eller när jag nödgats svälja en 
förödmjukelse, eller... Eller i några andra fall som inte angå någon... 
Jag har däremot aldrig i mitt liv haft dessa förnimmelser i förbindelse 
med det könsliga.



Men om nu andra i det kapitlet äro annorlunda än jag; om det könsliga för 
dem är något smutsigt, något att skämmas för, något nedåtdragande--då 
råder jag dem verkligen varmt och innerligt att för katten i våld låta bli 
det könsliga! Det tycker jag är så enkelt som något kan vara. Ingalunda 
vill jag vara någon ungdomens förförare.



Men är det verkligen sant, att ungdomen i Sverige nu för tiden är så 
vansläktad att den behöver--''förförare"? Då må det förlåtas mig om jag 
ser mitt lands framtid i mörka färger. Men jag tror att det är lögn.



Jag undrar vad det egentligen är för sorts folk som bildar 
sedlighetsföreningar. Att det inte kan vara människor av god smak är 
självklart. Synnerligt klyftiga gossar kan det inte heller vara. Men jag 
vill gärna tro att det är hederligt och välmenande folk. De utgå från den 
tysta förutsättningen --som deras kristna uppfostran har bibragt dem--att 
könsdriften är något i sig ont, syndigt, förkastligt. Men att detta är 
deras utgångspunkt: därom äro de nästan aldrig själva medvetna; de äro ju 
oftast gifta och ha barn. Men de åtaga sig utan tvekan att avgöra--och 
betrakta det till och med som den enklaste sak i världen att avgöra, både 
för sin egen och alla andras räkning--i vilka fall könsdriften och 
dess yttringar i liv och konst böra gillas eller åtminstone tålas och i 
vilka fall de böra stämplas med alla rättänkandes förakt... Sannerligen: 
någon överdriven anspråkslöshet kan man inte förebrå er, gott folk!



Och fru Holmberg: författarinna till en "folklig" panegyrik över Karl 
XV--och stiftarinna av sedlighetsföreningar... vilket trassligt virrvarr 
måste det inte vara i hennes stackars huvud...



Men därborta plaska de unga kvinnorna och sprattla och skrika och slå 
kullerbyttor i vattnet. Jag undrar vad de heta i förnamn. Där är en ung 
jungfru med små spetsiga bröst, brunstekt av solen över hela kroppen. En 
ung jungfru, som troligen ännu "vet av ingen man". Hon ser ut som om hon 
kunde heta Else. Och den vita, mulliga unga kvinnan, som just nu står och 
vrider vattnet ur sin röd- och vitrandiga baddräkt: henne kallar jag 
Dagmar. Efter att en stund ha plaskat omkring i baddräkt tröttnar hon 
plötsligt på den humbugen, tar den av sig, vrider ur den och kastar den 
ifrån sig upp på träbron och plaskar sedan vidare i ännu bättre humör. Och 
det gör hon rätt i. En kvinna skall väl för fanken vara hel i färgen och 
inte randig som en zebra ! Och den där svarthåriga flickan med den röda 
körsbärsmunnen: hon heter Kirsten. Den där lilla bleka blåögda: hon kan 
heta Tove. Där har jag en vördig matrona: hon ser gräsligt sedlig ut och 
är ful som fan: hon heter Maren. Hon ser sedlig ut fast hon är naken: då 
kan man förstå att hon inte är vacker... Hon ser, förbanna mig, ut som en 
rösträttskvinna !



Dessa kvinnoblommor av olika ålder och skönhet, som plaska där i vattnet 
och sprattla och skrika och slå kullerbyttor: jag undrar om de i allmänhet 
intressera sig starkt för kvinnans rösträtt.

På en middag hos professor Warburg frågade en gång en av damerna 
Uppsala universitets rektor magnificus, Henrik Schück, vad han ansåg om 
kvinnans rösträtt. Han svarade: jag tycker det är angelägnare att avskaffa 
mannens.



Men rektor magnificus är nu en gång känd för att vara något utrerad i sina 
åsikter.. . Och i synnerhet i uttrycken för sina åsikter...



Det gräsliga virrvarr, som kallas "samhället", är verkligen inte lätt att 
komma underfund med, varken för en rektor magnificus eller för en vanlig 
syndare. Hur professor Schück praktiskt taget vill ha statsstyrelsen 
ordnad efter avskaffandet av all rösträtt vet jag inte, och att draga 
några slutsatser därom ur en kvickhet vid en glad middag vore säkert litet 
vågat. Men för kvinnans rösträtt svärmar han avgjort inte. Jag undrar om 
Else och Dagmar och Kirsten och Tove där borta intressera sig mera för 
saken. Det tror jag inte mycket på. Men om man frågar dem--då tvivlar jag 
inte på att Maren stiger fram och på alla de andras vägnar svarar ett 
dundrande: "Jo!" Jag tvivlar inte på att hon tillägger: "Det kräver ju 
den enklaste rättvisa!" Och jag tvivlar inte heller på att alla de andra 
med plötsligt väckt rättskänsla stämma in i korus: "Ja visst, det kräver 
ju den enklaste rättvisa!"--och sedan muntert plaska vidare. . .



"Rättvisan" följer ibland lika underliga modenycker som damtoaletten. 
Lagstiftningen kan inte ändra om naturen och göra kvinnan till mannens 
like: därför fordrar nu "den enklaste rättvisa" att lagstiftningen skall 
ljuga henne till mannens like. I enkelhet lämnar en så beskaffad rättvisa 
intet övrigt att önska.



Det drivs bra mycket skoj med ordet rättvisa nu för tiden...



Det är en allmän åsikt, att den franska revolutionen bildar portalen till 
den nya tidens historia, och över denna portal stå skrivna tre feta, 
allbekanta ord: fri het, likhet, broderskap. Men av dessa tre ord 
har i vår tid det mellersta med förbluffande armbågsstyrka skuffat bägge 
grannarna åt sidan. Frihet: därom talas det inte längre så mycket. 
Friheten är något som i verkligheten mycket få människor bry sig om; de 
allra flesta äro långt bättre konstruerade för att härska och att lyda: 
för ettdera eller för bägge delarna. ''Var och en herre över sin 
stackare"--det är ett språk som människornas barn förstå. Frihet bry de 
sig inte om--med få undantag... Och "broderskap": ordagrant taget skulle 
det innebära att samma förhållande som i välartade familjer äger rum 
mellan barnen av samma far och mor bör och skall äga rum mellan alla 
människor. Men taget efter orden är detta nonsens, och taget på annat sätt 
är det också nonsens; taget på vilket som helst sätt: det är nonsens--till 
den grad nonsens att till och med en ungsocialist kan förstå att det är 
nonsens! Men ''likhet": det har blivit tidens stora modegalenskap. 
Naturligtvis äro vi alla likar: det är ju så enkelt att ett barn kan 
förstå det. En negerkomiker och Georg Brandes äro likar. Kung Salomo och 
Hinke Bergegren äro likar. Åtminstone tvivlar jag inte på att en sådan 
åsikt hjärtligt tilltalar Hinke, även om han skulle finna sig nödsakad att 
moraliskt taga avstånd från kung Salomo... Tidens svärmeri för likhet har 
bragt det därhän, att snart sagt varje olikhet mellan två människor av 
endera parten förnimmes som en skymf och tolkas som en orättvisa --också 
olikheten mellan man och kvinna. Det är inte nog med att den fattige 
känner sin fattigdom som en orättvisa och blott finner en fattig tröst i 
den tanken, att de rika äro skurkar. Men också en puckelrygg förnimmer 
utan tvivel sin puckel som en orättvisa. Reseombudet broder Svensson 
känner det helt visst som en bitter orättvisa, att professor Kolmodin 
skall ha lov till att vara så lärd och klyftig att han törs tvivla på den 
idisslande haren (eller vad det nu är Kolmodin tvivlar på) och ändå få 
räknas till Guds barn, medan han själv, Svensson, känner sig pliktig 
att i all enfald tro på Guds ord för att vara säker om saligheten... Och 
den orättvisa över vilken en kvinnosakskvinna i enrum med sig själv klagar 
allra bittrast är den, att hon är kvinna och icke man.



Ja, världen är full av orättvisor. Är det inte till exempel en skriande 
orättvisa att negrerna äro svarta? Måste inte ur negersynpunkt den 
enklaste rättvisa kräva att alla människor vore svarta?



Men det var kvinnans rösträtt vi talade om.



Jag har aldrig träffat någon förståndig man, som uppriktigt och utan 
baktanke och krumelurer varit anhängare av den. Och jag har aldrig träffat 
någon kvinna av dem, vilkas makt och styrka ligger i deras kvinnlighet, 
som brytt sig något nämnvärt om saken. Det oaktat tycks det vara en åsikt 
som vinner mer och mer terräng, att denna fråga hör till dem som "ropa på 
sin lösning". I sanning ett rätt underligt politiskt fenomen.



Jag är inte värre partigängare än att jag kan se denna fråga ur minst tre 
olika synpunkter: högersynpunkt, vänstersynpunkt och socialistsynpunkt. 
Och kanske därtill ännu ur en fjärde synpunkt...



Jag tar högersynpunkten först. Ur denna synpunkt måste jag principmässigt 
vara motståndare till all rösträtt, följaktligen också motståndare till 
varje ytterligare utsträckning av den genom tidernas ogunst redan uppkomna 
och faktiskt befintliga rösträtten. Och likväl finns det ur högersynpunkt 
åtskilligt som talar för kvinnans rösträtt. Kvinnan är (utom i fråga om 
kläder) konservativare än mannen. Och hon är svag för präster. Det är inte 
omöjligt att kvinnans rösträtt kunde i sin mån hjälpa till med en religiös 
renässans. Överheten är av Gud, och kvinnorna vörda i stort sett Gud och 
överheten mer än männen. Männen kunna nog krypa för en kung, ett statsråd, 
en general, när de finna det nödigt eller nyttigt--och likväl äro en kung, 
ett statsråd, en general i ett herrsällskap inte 
på långt när så innerligt dyrkade och vördade 
som en drottning, en statsrådinna, en generalska i 
fruntimmerssällskap--till trots för att det verkligen krävs rätt 
framstående egenskaper för att bli general, medan kvalifikationerna för 
att bli generalska äro mera obestämda. . Kvinnorna ha en nästan 
oegennyttig, nästan religiös kärlek till det upphöjda i livet, som man 
blott sällan träffar hos männen. Det vore kanske därför inte så galet att 
ge dem rösträtt. Och det finns ur högersynpunkt ännu ett skäl --kanske det 
allra bästa--som talar för kvinnans rösträtt. Vår tids stora politiska 
onda är (högersynpunkt) parlamentarismen. Men kvinnans rösträtt och 
valbarhet--den senare är ju blott en konsekvens av den förra--är oss 
kanske en räddning, sänd från himmelen! Kvinnans rösträtt och valbarhet 
komma efter all sannolikhet att göra parlamentarismen komplett löjlig och 
komplett oduglig. Och därmed vore inte litet vunnet! Experimentet är för 
resten redan försökt. Då den ryska regeringen beviljade kvinnorna i 
Finland rösträtt, skedde det, som vart barn kan förstå, i den vällovliga 
avsikten att därmed löjliggöra och oskadliggöra Finlands frihet och 
författning. Och det lyckades ju inte alltför illa !



Ur högersynpunkt måste jag principmässigt vara motståndare till kvinnans 
rösträtt. Men principerna ger man fanken: vartill skulle man annars 
begagna dem? Kvinnans rösträtt öppnar nya och vackra perspektiv för 
högern. Jag står--ur högersynpunkt-- tveksam inför frågan om kvinnans 
rösträtt: på en gång motvillig och frestad.



Därnäst ser jag saken ur den radikala vänsterns synpunkt .



Ur denna synpunkt har kvinnans rösträtt principmässigt åtskilligt för sig. 
Tiden tenderar till all möjlig utsträckning av rösträtten liksom över 
huvud till all möjlig likhet i medborgerliga rättigheter och plikter. 
Rättvisa och konsekvens synas därför fordra kvinnans rösträtt. 
(Rättvisan fordrar, att det som är olika så vitt möjligt göres lika; och 
konsekvensen fordrar, att om man har tagit biljett från Stockholm till 
Uppsala, bör man resa till Haparanda.) Men det är dock en öppen fråga om 
den radikala vänstern gör rätt i att på Rättvisans heliga altare offra 
sina övriga mål och ideal. Det finns en generositet som man ångrar dagen 
efter, och det är tråkigt. . . Den radikala vänstern har för sin politiska 
strävan ställt vissa riktpunkter: en rättvisare skattelagstiftning, 
särskilt de indirekta skatternas avlösning med direkta; skolans frigörande 
från kyrkan och kyrkans skiljande från staten, och så vidare-- se 
dagspressen. Men vad kvinnans rösträtt skulle få för inflytande på 
förverkligandet av dessa mål, därom är det svårt att veta något bestämt, 
om man än kan ha vissa dystra aningar... De kvinnor som hittills i tal och 
skrift ha tagit del i det offentliga livet äro relativt ett ringa fåtal. 
Om de övriga vet man blott att de sannolikt med lätthet kunna uppagiteras 
för en politisk fråga, den om kvinnans rösträtt; men deras intresse för 
och ställning till andra--kanske en smula viktigare!--politiska frågor äro 
höljda i dunkel. Det är en öppen fråga om det verkligen är klokt och 
praktiskt att plötsligt i valmarknaden kasta ut några hundra tusen 
fullständigt oberäkneliga kvinnoröster--lika många som männens eller något 
flera-- vilkas innehavarinnors enda ideella politiska intresse är 
intresset för kvinnans rösträtt... Deras intressen i ordets grövre 
mening--klassintressena--äro ju redan förut så tämligen proportionellt 
representerade av männen. Eller är det meningen att kvinnorna skola bilda 
ett nytt klassparti?



Ur vänstersynpunkt är jag, liksom nyss ur högersynpunkt, något tveksam 
inför frågan om kvinnans rösträtt. Ur högersynpunkt är jag principiellt 
emot den, medan den praktiskt taget lockar och frestar mig. Ur 
vänstersynpunkt är jag principiellt sympatiskt stämd för den, ehuru med 
åtskilliga fula grimaser...

Ur socialistsynpunkt är saken däremot enkel och klar. Överklassens 
kvinnor komma nog inte så värst mangrant att begagna sin rösträtt, i 
synnerhet inte om det regnar eller om det händelsevis på valdagen skulle 
bli litet bråkigt på gatorna. Och för resten: det kan nästan göra detsamma 
hur överklassens kvinnor rösta: om herrn röstar åt höger så röstar frun åt 
vänster, eller tvärtom, och herrns och fruns röster ta ut varandra... Men 
vi arbetare: vi ha ännu våra kvinnor i vår hand, och vi skola nog dra 
försorg om både att de gå ut och rösta på valdagen, om det också regnar 
aldrig så förbannat, och att de rösta rätt!



Ur socialistsynpunkt är jag utan minsta tvekan anhängare av kvinnans 
rösträtt.



Jag antydde visst något om en fjärde synpunkt. Det är helt enkelt min 
egen.



Vad staten egentligen är vet jag icke, och någon fast och orubblig grund 
för statsrätten har ännu ingen kunnat finna, lika litet som man har kunnat 
finna någon fast och orubblig grund för "rätt" och "moral" över huvud. Den 
åsikten att överheten är Guds representant på jorden vinner som bekant 
inte längre någon tilltro. "Guds vilja'' som statsmaktens yttersta grund 
har nödtorftigt ersatts av "folkets vilja". Citationstecknen äro i bägge 
fallen nästan lika väl motiverade: ty metoderna för att utröna "Guds 
vilja'' och "folkets vilja'' äro i det närmaste lika ofullkomliga . . .



Vad staten är vet jag icke: men att betrakta den som en sammangyttring av 
några millioner likberättigade atomer synes mig något småbarnsaktigt. 
Långt snarare skulle jag vara böjd för att med salig Christ. Jac. Boström 
och med salig Menenius Agrippa (se Livius eller i brist därpå Shakespeares 
Coriolanus) betrakta staten som ett personligt väsen...



Men det var kvinnans rösträtt vi skulle tala om. Jag skall försöka undvika 
att fördjupa mig i den långa och besvärliga historien om samhällets och 
statens uppkomst; jag skall försöka hålla mig till saken.

Den något småbarnsaktiga föreställningen att staten är en 
sammangyttring av några millioner likberättigade atomer har utan tvivel 
haft en viss betydelse för införandet av den allmänna rösträtten för män. 
Och då kvinnorna nu ropa på rösträtt, sker det just i kraft av denna 
föreställning--och i kraft av den föreställningen, att männens allmänna 
rösträtt bottnar i den. Därav talet om att "konsekvensen" nu fordrar 
kvinnans rösträtt. Men det är ett misstag.



Den nyligen i Sverige införda, starkt kringskurna "allmänna" rösträtten 
för män är i själva verket blott en alltför sent och dåligt dragen 
konsekvens av 1865. Penningstrecket var godtyckligt och artificiellt och 
var därför dömt att förr eller senare försvinna. O, vad skulle inte fröken 
Lydia Wahlström vilja ge för att också få skillnaden mellan man och kvinna 
utdömd som godtycklig och artificiell !



Att (i kraft av åsikten om atomernas likberättigande) utgiva den allmänna 
rösträtten för en uppenbarelse av Rättfärdigheten är att göra den mera 
löjlig än den förtjänar. Den allmänna rösträtten för män över 25 ar, 
genomfördes, emedan det stod makt bakom kravet. Emedan det alltså för 
samhällslugnets skull ansågs rådligast att genomföra den. Emedan de, som 
krävde rösträtt, tillhörde en dittills i den officiella samhällskonserten 
nästan orepresenterad klass, alltså verkligen representerade ett särskilt 
samhällsintresse. Emedan "Guds vilja" som statsmaktens yttersta grund i 
det allmänna föreställningssättet har efterträtts av ''folkviljan", och 
emedan man icke känner något annat sätt att utröna folkviljan än genom 
omröstningar och val... Den genomfördes emedan den var en praktisk 
nödvändighet. Den var slutuppgörelsen efter en lång kamp--åtminstone var 
det vänsterns mening att den borde göras sådan att den kunde duga till 
det.. . Den var frukten av ett vaket och sedan decennier praktiskt 
verksamt politiskt intresse hos de djupa lagren: därför hade det omsider 
gått upp till och med för en biskop att den var nödvändig. Men 
vilken nödvändighet kräver kvinnans rösträtt? Och hur kan man ens på 
allvar vilja föreslå att utan någon tvingande nödvändighet--blott för 
Rättvisans vackra ögons skull, som hon till på köpet i detta fall har 
bättre förbundna än någonsin--slunga ut i vallotteriet hundratusentals nya 
röster, vilkas innehavarinnor i nittionio fall av hundra i politiskt 
hänseende äro som små oskyldiga barn? Fordrar verkligen "konsekvensen" 
det?



Ursäkta att jag viskar er något i örat, mina herrar politici av både höger 
och vänster: ni ha av opportunitetsskäl--kanske också av artighet--låtit 
fresta er att uttala ''sympatier" (i verkligheten helt visst mycket 
platoniska sympatier) för tanken om kvinnans rösträtt: därför fordrar nu 
konsekvensen att ni också göra något för den--men någon annan konsekvens, 
som fordrar det, finns det vid Gud inte! Eller fordrar verkligen 
konsekvensen att man reser till Haparanda därför att man har biljett till 
Uppsala?



Kvinnohat och kvinnoförakt äro långt ifrån mig. Men även med risk att såra 
och förtörna aldrig så många älskvärda kvinnohjärtan måste jag säga som 
min allvarliga och djupt kända mening, att jag blir något beklämd om 
hjärtat vid tanken på mitt avlånga fosterlands framtid den dag då kvinnans 
deltagande i det politiska livet blir aktivt och allmänt. För all del: att 
det i Sverige finns åtskilliga kvinnor, som utmärkt väl skulle kunna taga 
plats i riksdagen utan att därmed i minsta mån sänka dess nivå, men 
snarare höja den: därom finns intet tvivel. Men det är mer än osäkert att 
just dessa kvinnor bleve valda. Och just dessa kvinnor borde--synes det 
mig--så pass väl känna sina svagare och tiotusen gånger talrikare 
systrar, att de avstode från att blott för sitt köns honnetta ambitions 
skull insistera på en "reform", som svårligen blir till gagn för det 
allmänna.



Visserligen är det en egenhet för vår tid att uppfat



ta nästan varje olikhet som orättvisa och skymf. Men olikheten mellan man 
och kvinna tycker jag dock är av så naturbestämd art att den borde kunna 
bäras utan att av någondera parten uppfattas så--eftersom det lika mycket 
ligger i mannens natur att innerligt längta efter kvinnan och i kvinnans 
att innerligt längta efter mannen.



Men jag vet att jag talar för döva öron och att Tiden går sin gång utan 
att taga råd av mig. Och låt den gå--jag har talat och räddat min själ. 
Olyckan är, att de som i denna sak gå i spetsen för kvinnorna-- ofta väl 
utrustade och gott begåvade annars--i regeln äro de som kvinnor 
misslyckade. Förgäves skall man bland männen söka så intensiva hatare och 
föraktare av det kvinnliga som just bland dem. Det är Maren som för ordet 
för Else och Dagmar och Kirsten och Tove.



. .. "O forna tiders kvinnor". ..



XI



Republiken Jorden. -- Rutsch i lagstiftningen. -- En manlig konst.



Ingen har ännu lyckats finna någon orubblig, all kritik trotsande moralisk 
rättsgrund för statsmakten. Vi gå på en väg, men vi minnas icke var den 
började; vi minnas några tillryggalagda stadier, men en utgångspunkt, ett 
första stadium ha vi intet minne av. Vi minnas det teokratiska och det 
autokratiska stadiet: vi komma svårligen tillbaka dit. Och vart gå vi? Det 
vet man inte heller, men man gör sig drömmar om det, och en dröm, som utan 
tvivel föresvävar många, är något i den här vägen: Jorden omdanad till en 
stor förbundsrepublik, grundad på allmän, lika och direkt rösträtt för 
män, kvinnor och barn av alla raser och kulörer... Och helst utan någon 
statschef i spetsen, ty varje statschef, han må kallas kung eller 
president, för dock med sig en illaluktande reminiscens av forna tiders 
råhet och ojämlikhet. . . Men måhända är det framtiden förbehållet att 
lyckas uppfinna någon statschefsautomat som fungerar fullkomligt 
opersonligt och oskadligt... Handen på hjärtat: är det inte ungefär så de 
mest framskridna andarna bland den socialistiska ungdomen tänka sig saken, 
när de drömma sina vackraste drömmar?



. . . Vi ha glömt varifrån vi kommo och vi veta icke vart vi gå. Vi ha 
bara det närvarande och faktiska att hålla oss till. Och i fråga om 
statsmaktens grundval torde det närvarande och faktiska vara det, att det 
vida övervägande allmänna föreställningssättet ser denna grundval i 
folkviljan. Till och med de ursinnigaste högertidningar hävda alltid, om 
det finns någon än så svag möjlighet till det, att den "verkliga'' 
folkviljan är på deras sida... Folkviljan har den svagheten, att det är så 
svårt att komma den in på livet, och så lätt att lura den, och så lätt att 
förfalska den. Och den har ännu några andra små svagheter. . . Men som son 
av min tid, vars fördomar jag i allt väsentligt är dömd att dela, är det 
mig likväl omöjligt att upptäcka någon annan eller bättre rättsgrund för 
statsmakten. Och det är av omtanke för folkviljan som jag är så starkt 
emot kvinnans rösträtt: jag fruktar att folkviljan då kommer att bli ännu 
mycket lättare att lura, ännu mycket lättare att bortljuga och 
förfalska...



Men om nu folkviljan själv kräver kvinnans rösträtt och valbarhet? Ja, då 
är det naturligtvis slut med mitt latin, då får jag tiga--och se på... Och 
jag tänker att det blir rätt roliga saker jag får se. Till en början komma 
kvinnorna sannolikt att blygsamt kräva relativt få platser i riksdagen, 
och det är möjligt att deras första kontingent till den blir en elit. Men 
deras antal där kommer att med svindlande fart stiga från år till år, från 
val till val, och samtidigt kommer kvaliten att sjunka. Varje parti kommer 
att inse fördelen för sig att vid valen ställa upp så många kvinnliga 
kandidater som möjligt: för de manliga kan man ju blott räkna med partiets 
egna röster, medan de kvinnliga dessutom kunna räkna på en mängd politiskt 
obestämda kvinnoröster. Och det kommer att växa upp kvinnliga politici som 
svampar i en våt september. Det kommer inte att gå tjugu år innan 
kvinnorna ha majoritet i riksdagen, och det är ju för resten alldeles i 
sin ordning: de äro i majoritet i folket. (Det är lika naturligt som att 
dumbommarna äro i majoritet i riksdagen: de äro i majoritet i folket.) Och 
då kommer det liv i debatterna och rutsch i lagstiftningen! De kvinnor som 
över huvud bry sig om politik ha en formlig vurm för att stifta lagar, och 
allting ter sig så enkelt och själv klart för dem... Att de komma 
att kräva en ministär av övervägande kvinnor faller av sig själv: det 
kräver ju den enklaste rättvisa; och måste det inte för varje kvinna 
kännas som en skymf att regeras av en ministär av män?



Kvinnans rösträtt: Jag vågar i all ödmjukhet föreslå er, mina herrar 
politici, att tänka litet närmare på saken innan ni gå vidare. Det var en 
gudomlig komedi att på vårsidan 1906, då det för högern gällde att sätta 
krokben för mannens allmänna rösträtt, se ledande högerpolitici i den 
avsikten hångla med tanken om kvinnans. . . Men det tillhör numera det 
förflutna: högern vann spelet och intresserar sig nu inte längre för 
kvinnans rösträtt. Värre är det, att den har kommit upp på Frisinnade 
landsföreningens program. Hur fanken kom den egentligen dit? Var det ens 
någon nämnvärd debatt om saken? Eller ansågs den som självklar? Som "den 
enklaste rättvisa''? Eller var man rädd att högern annars skulle fånga den 
läckra fågeln och steka den för sitt bord? Tag bort den igen från 
programmet, gossar! Ni kan ju säga att det var ett misstag. Vem som helst 
kan begå ett misstag, och det är ingen skam att erkänna det.



Politiken eller statskonsten var hittills i alla tider en manlig konst. 
Låt den förbli det ännu en stund! All erfarenhet visar att kvinnorna äro 
klena som konstnärer... Låt därför politiken förbli en manlig konst 
åtminstone så länge, tills någon eller helst några kvinnor ha överbevisat 
oss om motsatsen.



Vi äro dessutom ett litet folk: ha vi råd att ytterligare försvaga oss 
genom att förkvinnliga oss? Ty även om kvinnorna icke så snart skulle få 
majoritet i riksdagen: med kvinnans rösträtt kommer den valtaktiskt 
nödvändiga hänsynen till kvinnornas röster dock att sänka och feminisera 
vår politiska nivå.



I England sitter en regering, mycket radikalare än någon svensk 
regering någonsin har varit sedan Karl XI:s demokratiska diktatur; men den 
intresserar sig inte för kvinnans rösträtt. Rösträttsdamerna spotta 
premiärministern i ansiktet; han torkar bort det med näsduken och 
fortsätter så, som han anser det vara nyttigt och bra.



XII



"O forna tiders kvinnor."--Gamle herr Sten.--"Gamle greve Sture."



Det är natt. Jag sitter på balkongen och ser ut över det mörkt violblå 
sundet. Och fyrarna. Och stjärnorna.



Jag sitter och tänker på det rasande kriget mellan kvinnan och mannen. När 
började det egentligen? Eller har det kanske pågått alltid, fast i andra 
former och mera latent? Det har det nog. . .



Jag tillstår att jag föredrar de gamla formerna för det kriget. Men jag är 
så gammalmodig.



"O forna tiders kvinnor''...



Jag kommer att tänka på ett brev, som Sten Sture den äldre en gång skrev 
till sin hustru, Ingeborg Tott, vari han kallar henne sin ''kära 
stallbroder". Det måtte ha varit ett lyckligt äktenskap. Men de voro då 
båda till åren komna, och äktenskapet var för resten barnlöst. Och man vet 
inte stort mera om det än detta brev.



Ack, man vet så litet om det förflutna--alltså om sitt förflutna: ty vi 
hänga ju samman, släktled efter släktled.



Man vet tex så litet om Sten Sture den äldre. Man vet, att han styrde 
riket med lycka och ära i bortåt trettio år, tills olyckan bröt in på hans 
ålderdom så att vi för en liten stund måste hålla till godo med kung Hans, 
och att han värjde riket både manliga och listeliga, både med ett stort 
svärd i handen och med en liten diplomatisk räv bakom örat. Världen är 
inte bättre än att den har användning för bägge delarna. Man vet att 
han hade folkets förtroende och att han trots sin katolska fromhet var 
hatad av ärkebiskop Jacob och prästerna, och av några bland sina 
släktingar i den högre societeten--de voro ju släkt allesammans på den 
tiden, och släktingar kunna i regeln inte tåla varandra... Man vet, att 
han på äldre år led av en ögonsjukdom. Man vet inte var han ligger 
begraven. Hildebrand säger att hans benrangel ligger i Mariefred, 
Heidenstam påstår att det skall finnas i Strängnäs. Man har ingen aning om 
hur han såg ut. Av Karl Knutsson har man en samtida träskulptur med en 
gräslig norrköpingsnäsa (mycket värre än min) men av Sten Sture den äldre 
finns intet porträtt. Det är ingenting som hindrar att han kan ha sett ut 
ungefär som herr Salomo Achilles Arvid Lindman, om det också inte just är 
så man vill tänka sig honom . . .



Man vet så litet om det förflutna.



Jag har en gång hört en historiker påstå, att Sten Sture den äldres 
ögonsjukdom egentligen var "pockor av lösaktighet" och att han skulle ha 
fått denna sjukdom av en flicka som hade fått den av doktor Heming Gad. 
Och doktor Heming Gad hade fått den av en flicka i Rom, då han var därnere 
och skojade med påven och kardinalerna och deras flickor. Men det var rätt 
sent på natten historikern berättade detta, och det är inte omöjligt att 
han i någon mån romantiserade fäderneslandets hävder...



Det är ju annars Strindbergs privilegium, som jag skall försöka akta mig 
att göra intrång i. Var gång jag känt mig frestad att skriva ett 
historiskt skådespel har Strindberg varit mitt bästa botemedel.--Men Ibsen 
gjorde för resten också (i sin ungdom) rätt roliga saker i den branschen. 
I "Fru Inger til Ostråt" finns det en stor praktscen: Ivar Lykke känner 
sig slagen av likheten mellan den unge Sten Stensson och ett gammalt 
porträtt på väggen; han gör den unge man nen 
uppmärksam på likheten, och på hans fråga vem porträttet föreställer 
svarar han: Det är gamle greve Sture, som han gick och stod i sina yngre 
år. På en svensk publik måste dessa ord göra en gripande verkan, i 
synnerhet om den minns något av sina skolböcker. Ty det framgår av 
sammanhanget, att med ''gamle greve Sture" omöjligt kan åsyftas någon 
annan än Sten Sture den yngre, som dog vid tjugusex års ålder och som 
under sitt korta och bekymmerfulla liv möjligen någon gång kan ha känt sig 
frestad av kungatiteln men absolut inte av grevetiteln...



Nej, jag kommer nog aldrig att skriva något historiskt skådespel. Jag är 
för pedantisk att duga till det.



Det är annars synd, ty det är en konstart som bygger på det säkraste av 
allt säkert: på människornas okunnighet om det förflutna.



Det finns i Stockholm en staty över Karl XIII; men det finns ingen staty 
över Engelbrekt eller någon av Sturarna. Jag förmodar det beror på att man 
någorlunda vet hur Karl XIII såg ut.



XIII



Det regnar.--Skolpojksspleen.--"Schajas."



Jag har inte skrivit något på en hel vecka.



Det regnade i går och i förrgår, och det regnar i dag. Gässen här i Dragör 
se lika sturska ut när det regnar som när solen skiner. Men i det 
hänseendet kunna vi människor inte konkurrera med dem. Vi blir ruggiga och 
dystra och känna begär efter sprit.



Sprit är bra. Det hjälper en att glömma och att minnas.



Jag tänker på längesedan förflutna tider. Jag tänker på min skoltid. Hur 
tråkigt jag nästan alltid hade då . . .



Jag har inte haft så roligt sedan heller: av "lycka" har mycket litet 
fallit på min lott, och det är blott i sin ordning, ty jag har sannerligen 
inte ansträngt mig för att kurtisera damen... Det som i den vägen har 
fallit på min lott har kommit av sig själv, som solskenet genom rutan... 
Men så tråkigt som jag hade under skoltiden har jag dock knappast senare 
haft.



Bredvid mig satt under sista skolåret en pojke som hette Torsten. Han hade 
också tråkigt. Det tråkigaste av allt tråkigt var lektionerna i grekiska: 
både Torsten och jag fingo den uppfattningen att Homeros och Xenofon i 
livstiden hade varit läroboksförfattare. Jag har den misstanken att vår 
gode lärare delade denna uppfattning: han gjorde åtminstone ingenting för 
att bibringa oss en bättre. (Han blev senare ecklesiastikminister, och 
innan han dog hann han också med att bli seraf och 
universitetskansler. Torsten och jag hade så tråkigt under lektionerna i 
grekiska, att vi inte kunde hitta på något bättre att förströ oss med än 
att slåss med knivar. Vi sutto på främsta bänkraden, mitt för näsan på 
läraren, och stucko varandra i benen med våra pennknivar. Märkte läraren 
ingenting? Eller ansåg han--han röjde redan då ofta något av 
statsmannablick--skandalen vara så oerhörd att det allmänna var bäst tjänt 
med att han ingenting märkte?



Jag träffade Torsten härom året han påstod att han ännu har ett ärr i 
låret efter min slöa, dåliga pennkniv.



En gång råkade Torsten ut för ett litet missöde. Det var reglementerat att 
gossarna i skolan under tiominutersloven skulle springa och leka på gården 
och icke uppehålla sig i klassrummen. Och det var ju mycket förståndigt. 
Men vi i högsta klassen voro mera sällan upplagda för att springa på 
gården och leka; vi ville hellre begagna tiominutersloven till att titta 
litet på nästa timmes läxa, som vi i regeln hade försummat att titta på 
hemma. En dag i ett tiominuterslov stod Torsten med en kamrat och hängde i 
skoltrappan och hade tråkigt. Ett stycke ifrån stod en vakthavande lärare. 
"Kom, så smiter vi opp i klassen och tittar litet på läxan", sade Torstens 
kamrat. Men Torsten, som hade sett läraren men oriktigt bedömt antingen 
avståndet eller lärarens hörsel, svarade: "nej, det går inte, det står en 
schajas där borta." Läraren gick genast in till rektorn och anmälde, att 
han hade blivit okvädad med ett grovt skymford av en lärjunge. Han var en 
gammal lärare. Han hade tillbragt en människoålder i sällskap med 
skolpojkar utan att därunder ha lärt något om deras vanor, seder och sätt 
att uttrycka sig. Han hatade skolpojkar. Och för att få den brottslige 
straffad så eftertryckligt som möjligt låtsade han tro att förolämpningen 
var avsiktlig. Man skulle inte anse det vara möjligt att denna 
uppfattning av saken kunde vinna tilltro i lärarekollegiet; men den 
vann tilltro. Och det blev en kolossal historia! Torsten var av god och 
aktningsvärd familj --så mycket ruskigare var saken! Vår 
klassföreståndare--som också var vår lärare i latin och grekiska och som 
senare blev seraf--höll inför hela klassen ett djupt allvarligt strafftal 
för Torsten. Han försökte däri att utreda den för Torsten kanske något 
oklara betydelsen av ordet schajas. "Somliga'', sade han, "härleda detta 
ord från namnet på profeten Esajas och mena alltså, att det skulle vara 
ungefär liktydigt med 'en gammal jude', andra åter hålla före, att man med 
detta ord avser att beteckna en i allmänhet ovederhäftig och löjlig 
person..."



På tro och loven: så sade han--med av rörelse vibrerande stämma. Och 
Torsten fick nedsatt sedebetyg för den terminen--en fasansfull historia 
för honom, ty han var som sagt av en god och aktningsvärd familj, som lång 
tid efter betraktade honom som ett svart eller åtminstone något spräckligt 
får. Medan vi andra, som otaliga gånger om våra lärare hade begagnat ord 
som man förgäves söker i Svenska akademiens ordlista och som jag inte 
skall återge emedan Bonnier nog inte vill trycka dem, fingo stora A i 
uppförande och strålade som små vita, oskyldiga lamm.



XIV



Det regnar.--Skuggor ur det förgångna.--En påse med majskorn .



Det regnar och regnar.



Jag tänker på framfarna tider, och skuggor ur det förgångna hålla mig 
sällskap.



. . . En gång, då jag var några och tjugu år, fick jag en inbjudning till 
ett aftonsällskap hos gamla Levertins, Oscar Levertins föräldrar. Jag 
träffade där Heidenstam och Tor Hedberg och Lundegård och Carl Laurin och 
Stenhammar och några andra. Min frack var hyrd i ett klädstånd på 
Malmskillnadsgatan, ty min egen var pantsatt -- varför var den egentligen 
det? Det begriper jag inte, ty jag hade ju mat och husrum gratis hos min 
far. Men till flickor fick jag inga pengar av min far, och jag skrev för 
resten just då på min första bok och var övertygad om att guldet snart 
skulle strömma in i mina fickor, och därför hade jag i en tillfällig 
förlägenhet pantsatt min frack... Gubben Levertin visade oss sin samling 
av gamla kopparstick. Han var för resten själv som det mest förtjusande 
gamla kopparstick: jag har sällan sett ett så fint och vackert 
gammalmanshuvud. Jag hade redan i flera år lagt märke till hans ansikte på 
gator och kafeér (han satt ibland på Anglais om kvällarna vid en liten 
aftontoddy)--och nu satt jag alltså här i hans gamla hem och tittade på 
hans gamla kopparstick... Stenhammar satt vid pianot och spelade och sjöng 
med en underligt tunn och spröd röst. Han spelade och sjöng ur 
Parsifal. Jag hör ännu långfredagsmotivet för mina öron--kanske därför att 
det är ett riktigt långfredagsväder i dag.... Heidenstam pratade 
historiska anekdoter och smuttade då och då på ett glas punsch, och bäst 
det var lade han bort titlarna med mig--herregud vad jag blev glad! Jag 
glömde i ett ögonblick att min frack var hyrd på Malmskillnadsgatan... 
Oscar gick omkring och myste och log och var snäll och vänlig. Och så 
fanns det en ung flicka i sällskapet, som jag vid första ögonkastet blev 
kär i. Många dagar äro framfarna sedan dess, och jag minns inte längre hur 
hon såg ut eller hur hon var klädd. Hon var från Göteborg, och troligen 
reste hon hem igen någon av de närmaste dagarna, ty jag såg henne aldrig 
mera. Men den korta uppenbarelsen var nog för att förgylla den aftonen för 
mig. Trots det där med fracken.



Det blåser där ute på sjön. Skummet ryker kring bogen på skutorna. Och det 
regnar. Det regnar och regnar. Jag tänker på förflutna dagar. "Minnena 
vissna bakom oss som de blommor vi brutit och prytt oss med", säger 
Henning Melsted; och det är det något i. Men i alla fall! När man blir 
litet äldre...



En gång vid mitten av nittiotalet gjorde några av Oscar Levertins vänner 
och anhängare och påhängare en fest för honom på Grand Hotell. Allting 
gick normalt: vid tiden mellan tolv och ett började damerna och de herrar 
som hade damsällskap bryta upp, och vid tvåtiden fanns det bara några 
manliga syndare kvar, Heidenstam och Birger Mörner och Fredrik Wrangel och 
jag och några till, och så hedersgästen. Men hedersgästen, som på judarnas 
vanliga skamlösa vis hade underlåtit att supa sig full, förklarade att han 
var trött och att han ville ta en nattskäkta och åka 
hem till Engelbrektsgatan. (Nattetid sade han 
alltid ''skäkta" i stället för "droska"--varför vet jag inte. En fråga för 
språkforskare.) Och så bröto vi upp, alla vi som voro kvar. Vi kommo ut i 
det fria. Det var, om jag minns rätt, en decembernatt med våta, drivande 
skyar och någon enslig stjärna mellan dem, och med töslask på gatorna. . . 
Oscar fick fatt i en "skäkta" och satte sig upp och körde i väg. Men 
Heidenstam och Mörner (ja, om det var Mörner minns jag inte riktigt, det 
var kanske Wrangel eller kanslirådet Tigerschiöld...) sprungo en lång 
stund efter skäktan och ropade: judjävel! judjävel!



Och hedersgästen myste och log--litet trött och litet vemodigt. Ty han 
hade mer än en gång under sin skolpojkstid blivit kallad så på blodigt 
skolpojksallvar.



Ofta har jag undrat, om det egentligen finns något annat allvar här i 
världen än skolpojksallvar... Det mesta av världens allvar ser mig inte ut 
till stort mera.



Många dagar äro framfarna sedan dess. Vi äro splittrade, vi som voro 
samman då. Oscar har gått till sina fäder och sover stilla på en av 
kyrkogårdarna utanför Norrtull, den med de många upprättstående och 
närstående gravstenarna. Hans gröna lampa brinner inte längre om nätterna 
i fonden av Kommendörsgatan. Heidenstam har jag inte sett på Gud vet när-- 
jo, det är sant, jag träffade honom i Tivoli här i Köpenhamn en gång för 
ett par år sedan, och han ville att vi skulle åka i karusell. .. Herregud 
vad tiden går! Och Mörner tillvaratar i egenskap av konsul fäderneslandets 
intressen i Sidney. Jag hoppas att han gör det bra. Och jag? Jag går och 
larvar här i Dragör och köper varje kväll strax före åtta en liten påse 
med majs i en kryddbod. Det är att mata gässen med. De slåss om 
vartenda korn så att fjädrarna ryka!



Också därhemma i mitt land finns det stora flockar av gäss, som jag gärna 
skulle vilja mata ur en liten påse.



XV



Ett välkommet avbrott.--Makterna framme.--Alptopp och hund.--Böndernas 
förfall.



Äntligen ett litet välkommet avbrott i den lantliga enformigheten: en stor 
lastångare har kört på grund i natt på ett sandrev i sundet. Det är en 
tråkig affär för kaptenen: kostnaden för att få den flott anses gå på 
några tiotusental kronor. Men för oss badgäster är det bara en liten 
förströelse: vi sitta halva dagen och titta på den i den stora kikaren. 
Det är ett stort gråmålat skrov med sex stora lastkranar men inga master. 
Det lär för närvarande blott finnas sex fartyg i världen av denna typ, och 
de tillhöra alla samma holländska rederi. Båten heter Blötbjerg. Också ett 
namn på en båt! Kan inte vem som helst förstå att det förr eller senare 
måste gå galet för en båt med ett sådant namn? Blötbjerg heter båten, och 
nu sitter den fast på ett sandrev--alltså på ett "blött berg"-- "blött" 
både i den svenska betydelsen "vått" och i den danska betydelsen "blodt" 
... Vad säger Strindberg om det? Kan man skylla det på slumpen, eller ha 
"makterna" varit framme igen?



Ja, det finns mycket mellan himmel och jord varom filosofien icke har 
drömt. Till exempel ett litet fall som inträffade för ett par år sedan: en 
ung skald vid namn Harald Jonsson debuterade med en diktsamling som hette 
"Solregn". Men femton å tjugu år förut hade en annan ung skald vid namn 
Harald Jacobsson debuterat med en diktsamling, som hette -- "Solregn". Den 
som icke härvid blir tankfull har intet sin ne för livets mystiska 
krafter. Samma titel på bägge versböckerna, samma förnamn på bägge 
skalderna och nästan samma tillnamn ! Vad säger Strindberg? Kan det inte 
bli stoff till ett nog så mystiskt kammarspel ?



Ja, Strindberg är bra. Det är fastslaget att han är bra, likgiltigt vad 
han skriver. Och jag har för länge sedan förlåtit honom hans övergång till 
kristendomen, ty det har så småningom gått upp för mig, att var gång 
Strindberg byter om världsåskådning (och det är det roligaste han vet), så 
gör han det huvudsakligen för att få en ny och bra plattform att skälla 
ifrån.



Och det är mänskligt. Strindberg är så mänsklig: nästan omänskligt 
mänsklig.



Även Nietzsche, som dock var en alptopp, kände ofta behov av att skälla 
som en hund--och det anstår illa en alptopp att skälla som en hund! Men 
det är mänskligt. Att på en gång kunna leka alptopp och hund: det är 
mänskligt; det kan blott människan.



Också många djur kunna vara lekfulla: men människornas lekar äro svårare 
och besynnerligare än djurens. Till gengäld stå ~juren över oss människor 
i allvar. Det är svårt för en människa att vara så allvarlig som en ko.



Bönderna äro allvarligare än "de bildade". Och korna äro allvarligare än 
bönderna.



Det anses allmänt, att jag saknar allvar. Och den förebråelsen hör till 
dem som jag kan bära.



Apropå bönder: att Sveriges bönder på sista tiden tyckas ha tappat bort 
sitt goda bondförstånd och icke blygas att göra tjänst som lakejer åt 
byråkratien och prästerna och pappersförmögenheten: -- det räknar jag för 
att vara en av de sorgligaste tilldragelserna i mitt avlånga lands nyaste 
historia.

Men mitt avlånga lands historia är kanske inte så viktig som det 
förefaller mig. Den drunknar nog i den stora konserten. Men det är just 
det jag inte tycker om! Jag vill inte att mitt folks röst skall drunkna i 
den stora konserten. Jag vill att mitt folk skall taga det rum som 
tillkommer det: "någorlunda efter rang, herr överste !"



"Vi vilja gå i täten och icke räknas till trossen", säger Heidenstam 
någonstans. Och det är ungefär vad jag också menar!



XVL Förslag till ett trekammarsystem.



Vi vilja icke höra till trossen: det är kanske mitt allra väsentligaste 
argument mot kvinnans rösträtt. Formellt skulle vi genom att införa 
kvinnans rösträtt komma att räknas som ett av världens mest framskridna 
folk, om än--naturligtvis--f.d. broderlandet har gått förut och som 
vanligt varit "föregångsland": i Norge skall just i höst kvinnans rösträtt 
för första gången ut i livet i en fri och suverän stat! Men reellt fruktar 
jag att kvinnans rösträtt skall visa sig vara i stånd att föra även ett 
mycket "framskridet" folk i riktning åt... trossen. Det dröjer nog innan 
man får se kvinnans rösträtt i Tyskland; och England, det mognaste päronet 
bland stormakterna, tycks ännu inte vara moget nog för den... Och vad säga 
fransmännen om kvinnans rösträtt? Det hör man sällan något om...



Men att världen går framåt är obestridligt, och att frågan om kvinnans 
rösträtt i Sverige i en nära framtid inte längre skall låta sig avspisas 
med "sympatier" är åtminstone sannolikt. Den är genomförd i Norge och 
Finland, och den står nära att på allvar komma på dagordningen i Danmark. 
Sådant retar naturligtvis aptiten. Och om vi en vacker dag, mycket mot min 
önskan, skulle befinna oss i den situationen: då har jag ett litet 
förslag.



Tvåkammarsystemet med obegränsad vetorätt för vardera kammaren (utom i 
budgetfrågor) har visat sig så opraktiskt som möjligt. Man kommer 
bokstavligt talat inte ur fläcken med det. För 
den händelse att vi verkligen inte kunna slippa kvinnans rösträtt och 
valbarhet, föreslår jag att vi inrätta en tredje kammare: kvinnornas.



Jag gör mig inga illusioner om att en sådan lösning av frågan om kvinnans 
inflytande på statsmakten strax vid första ögonkastet skall tilltala 
rösträttsdamerna. Men jag föreslår dem i alla fall att tänka litet närmare 
på saken.



Med införande av samma grunder för rösträtt och valbarhet till andra 
kammaren för kvinnor som för män komma utan tvivel kvinnorna, som jag 
tidigare har visat, att efter några få valperioder vara i majoritet i 
andra kammaren. Detta perspektiv tilltalar utan tvivel rösträttsdamerna; 
men det tilltalar svårligen männen, och de ha ju dock för ögonblicket 
makten. Det är därför att förutse att männen--under ideligt uttalande av 
sympati för saken--komma att högst allvarsamt sätta sig på bakbenen mot 
den. Det är långt sannolikare, att de politiska männen kunna vinnas för 
inrättandet av en särskild kvinnokammare.



Tvåkammarsystemet för oss inte ur fläcken: kanske ett trekammarsystem 
kunde göra det? Två kunna inte avgöra en sak genom omröstning, med mindre 
de äro eniga; men tre kunna det alltid. Vad: om vi skulle ge våra damer 
utslagsröst i striderna mellan de bägge kamrarna?



Jag tänker mig en tredje kammare, kvinnornas, vald av kvinnorna och 
bestående av kvinnor; med samma rätt att föreslå och för sin del antaga 
eller förkasta lagar som de båda äldre kamrarna. Jag föreslår, att tvenne 
kammares samstämmande votum gäller som riksdagens beslut.



Jag skulle på samma gång--men det hör egentligen inte hit -- vilja 
reformera första kammaren en liten smula. Jag skulle vilja ombilda den 
från en förmögenhetsrepresentation till någonting i stil med "de äldre 
statsmännens råd" i Japan. Riksdagsmän och riksdagskvinnor, som i 
minst tio år suttit i en av de två folkvalda kamrarna, skulle vara 
självskrivna medlemmar av första kammaren. Och några andra skulle också 
vara självskrivna--vilka: den frågan kan jag inte lösa så här i en hast. 
Ty detta är ju bara ett flyktigt utkast--men jag anser det inte för 
omöjligt att det kan göras något bra av det.



Att skriva konstitutioner hör som bekant till det lättaste författarskap 
som finns...



XVII



Aritmetisk rättvisa.--"För länge du skilde på man och på kvinna."



Om kvinnans deltagande i statsmakten skall kunna tillföra vårt statsliv 
nya krafter och värden: då är kvinnans valbarhet icke blott en enkel 
konsekvens av hennes rösträtt, men hennes valbarhet är långt viktigare än 
hennes rösträtt. Ty att vid valen så och så många hundra tusen i politiska 
ting dåligt orienterade manliga röster förstärkas med ungefär lika många 
hundra tusen politiskt ännu mycket sämre orienterade kvinnoröster: det kan 
dock omöjligt tillföra vårt statsliv nya krafter eller värden! Men det är 
möjligt, att kvinnorna ha välgrundade anspråk på att representeras i 
statsmaktens representation, och det är sannolikt att de därvid kunna 
presentera mycket presentabla representanter. (Jag tillåter mig att fästa 
Ruben G:son Bergs uppmärksamhet vid denna språkligt intressanta vändning.) 
Kvinnans valbarhet har därför i varje fall mera för sig än hennes 
rösträtt.



Kvinnorna äro i Sverige liksom i de flesta andra länder något flera än 
männen. "Den enklaste rättvisa" kräver därför, att de få makten över 
männen. Men olyckligtvis bestämmes världens gång icke uteslutande av ''den 
enklaste rättvisa", utan också något litet av var makten för närvarande 
faktiskt ligger... Nämligen hos männen. Det är obilligt att begära att 
den, som har makten, bara för den aritmetiska rättvi sans vackra 
ögons skull genast skall lämna den ifrån sig. Och det tör inte heller 
komma att ske.



Men om männen en dag skulle anse vårt statsliv behöva de nya krafter och 
värden, som kvinnornas deltagande i statsmakten möjligen (med hjälp av en 
optimistiskt färgad fantasi) kan tänkas tillföra den: då synes mig mitt 
lilla förslag om en tredje kammare-- kvinnornas--värt att tagas under 
övervägande.



"För länge du skilde på man och på kvinna", står det i damernas 
rösträttssang, som den snälla Emil Sjögren lär ha låtit narra sig att 
sätta musik till. Men jag föreslår i alla fall att vi fortfarande, som vi 
ha gjort i oöverskådliga tider, skola skilja en liten smula på man och 
kvinna, och jag borde kunna påräkna att åtminstone få "Riksförbundet för 
sedligheten" på min sida när jag föreslår att, om också bara i riksdagen, 
placera män och kvinnor i två skilda kamrar. Anordningen vore för övrigt 
praktisk ur tidsbesparingssynpunkt--det tar ju alltid mindre tid om 
herrarna och damerna prata på skilda rum. Med gemensamma debatter måste vi 
bereda oss på att få hålla riksdagen samlad året runt. Och varken damer 
eller herrar tala för resten fullt uppriktigt och ogenerat i det andra 
könets närvaro.



XVIII



Riksäpplet. -- Cesar-Kaiser. -- Makt och rätt. -- En forntidsmyt.--Ingen 
rök.



Regn och regn, dag ut och dag in. Jag är för ögonblicket nästan ensam gäst 
på hotellet. Jag sitter i ett soffhörn och skalar ett av augustis första 
äpplen.



Jag vet inte varför jag plötsligt kommer att tänka på Riksäpplet--det som 
dåvarande jordbruksministern gick och knogade på i begravningsprocessionen 
efter gamla kungen. Kanske kommer det av att jag just äter ett äpple. Men 
riksäpplet är inte något vanligt äpple från Påbodas täppa. Det föreställer 
i själva verket en jordglob och gör anspråk på att symbolisera herradömet 
över världen. Och för att betona den svenska statens egenskap av en 
rättsstat har det varit brukligt att vid kungliga begravningar låta 
justitieministern bära riksäpplet. Varför överlämnades nöjet, äran, 
ansvaret och besväret att bära riksäpplet vid kung Oscars begravning åt 
jordbruksministern? Antog man att äpplet avsåg att föreställa en 
Cravensteinare eller en Rosenhäger och att det alltså symboliserade den 
med jordbruket närbesläktade trädgårdsskötseln? Å nej. Men dåvarande 
jordbruksministern var (det var då!) parlamentariskt mycket värdefullare 
och viktigare för ministären än justitieministern. Därför fick 
jordbruksministern Petersson bära riksäpplet, medan justitieministern 
Pettersson fick traska med tomma händer. Alltså ännu en gång fick det 
gamla riksäpplet symbolisera Makten!

Man får ofta läsa i tidningarna, att staten är grundad på familjen. 
Det är ett litet misstag. Samhället är möjligen grundat på familjen; men 
staten är icke av en så idyllisk härkomst. Jag påminner mig en gammal 
historia om en festmiddag, som Ingjald Illråda en gång gav för några 
småkonungar, och om vad som sedan hände... Denna gamla tradition om det 
svenska rikets uppkomst må vara byggd kring en verklighetskärna eller 
icke: i den riktningen är det i varje fall vi måste söka, om vi vilja veta 
något om statens ursprung. Den romerska rättsstaten -- en ståtlig byggnad 
på sin tid--hade enligt sina egna forntidssägner sitt ursprung i ett 
brodermord. Att statsmakten har uppkommit genom enskildas 
maktutveckling:-- jag vet ingen vältaligare illustration därtill än det 
sakförhållandet, att titeln "Kaiser", som i dag för så många tyska hjärtan 
omger det tyska rikets statschef med en nästan mystisk vördnadsnimbus, 
egentligen är identisk med ett enskilt romerskt familjenamn: ett namn som 
en gång bars av en romare, vilken visserligen förstod att forma sitt liv 
och sitt verk så, att hans namn sedan dess har en allt annat än "enskild" 
klang . . .



Statsmakten har historiskt sett så litet sin grund i någon som helst rätt, 
att förhållandet tvärtom är det omvända: Rätten har sin grund i Makten.



Makten födde en son och kallade honom Rätt: och då Makten blev gammal, 
blev enligt naturens vanliga ordning sonen starkare än fadern. Men sonen 
antog faderns namn jämte sitt eget: Rätten blev en Makt.



Den Rätt, som närmast tog arv efter Makten och själv blev en makt, var 
redan genom sin härkomst skyddad från att förväxlas med vad man kallar 
"den allmänt gängse rättsuppfattningen". Här kan Birger Jarls lagstiftning 
tjäna som exempel. På den tid, då Birger Jarl stiftade lag mot 
blodshämnden, stod denna ännu, den nyligen importerade kristendomen till 
trots, för "det allmänna rättsmedvetandet" som en helig 
och dyrbar plikt; en samvetsplikt. I synnerhet i 
bättre familjer. Meti statsmakten kände behov av en smula ordning omkring 
sig; och statsmakten hade i Birger Jarls person för första gången vuxit 
sig så stark, att den kunde våga säga till den enskilde: du får icke 
dräpa; ty det är mitt privilegium; visserligen är det ofta nödvändigt och 
nyttigt och rätt att dräpa, men rätten över liv och död tillhör icke dig 
utan mig; hämnden tillhör mig!



Så talade och tänkte den Rätt, som var Maktens son. Från den härstammar 
vad vi nu för tiden kalla "den juridiska rätten". Men under den och vid 
sidan av den och i egen tanke över den, och både inom och utom dess 
rårnärken, blomstrar den rika och mångskiftande flora som med skilda namn 
kallas "den moraliska rätten'', ''det allmänna rättsmedvetandet", 
"samvetets röst", och så vidare... Kärt barn har många namn. Men "den 
moraliska rätten'' skiftar totalt utseende allt efter olika folk och i vår 
tid ännu mer efter olika samhällsklasser, och det "allmänna" 
rättsmedvetandet är -- en myt... Och "samvetets röst" säger knappt 
detsamma hos två människor i världen. Och den, som till äventyrs drömmer 
om ett "moralens herravälde"--varvid naturligtvis var och en menar sin och 
sina ungefär liktänkandes moral-- har snarare utsikt att få uppleva en 
moralernas fullständiga anarki.



Vad skall det bli av detta kaos? Den som lever får se . . .



Skall den gamla Rätten, som redan då och då visar tydliga tecken på 
ålderdomssvaghet, kunna avla en son? Och vad skall han heta?



Den som lever får se.. .



Ofta ligger jag vaken om natten och grubblar över detta, medan mitt hjärta 
slår ojämnt dels av oro för mitt folk och mitt släkte, dels av andra 
orsaker...

Om man en förmiddagsstund sitter och bläddrar i Sveriges Rikes Lag 
som förströelselektyr, kan man ha det nöjet att där igenfinna tydliga spår 
både av Makten, av dess son Rätten och av Rättens ännu ofödde eller 
åtminstone ännu namnlöse son. Men den mellersta generationen dominerar. 
Ofta märker man också "sedens sedlighet", och dess spår äro de allra 
äldsta i hela boken, äldre än själva Maktens. Ty sedan Makten en gång hade 
vunnit sin makt kunde den bevara den blott genom att underordna sig 
Seden... Men den gemensamhet i seder och åskådningssätt, som utgör den 
enda säkra grunden för varje folklig moral, är vorden en forntidsmyt; 
Seden som livsnorm --så oumbärlig för de många svaga och 
personlighetslösa--är vorden en forntidsmyt.



Upplösning. . . Kaos. . .



Då jag tillåter mig erinra om att statsmaktens (och därmed också rättens) 
historiska grund är att söka i enskildas maktutveckling genom våld och 
list, så sker det på intet vis för att okväda eller misstänkliggöra 
staten. Sådant är långt ifrån mig. Och staten har heller ingen verklig 
grund att känna sig sårad därav: lika gärna kunde en enskild svensk i 
nutiden känna sig förolämpad av påminnelsen om att han härstammar från 
sjörövare och våldsmän. Men han känner sig så långt ifrån förolämpad därav 
att han tvärtom skulle bli förtjust över att kunna följa sitt stamträd så 
långt tillbaka som till Ingjald lllråda, om det också bara vore på 
sidolinjen: han skulle därmed vida överglänsa herrarna Brahe och Bonde.



En annan sak är. att den nutida staten nästan helt har glömt sitt 
ursprung; och däri har den kanhända följt en klok och lycklig instinkt. Ty 
allt som vuxit sig stort i världen vill glömma sitt ursprung; allt, som 
vuxit sig stort, tycks med naturnödvändighet gripas av det 
Nietzscheska storhetsvansinnet att vilja vara ''en första rörelse, ett av 
sig självt rullande hjul". Den som förstår detta, han förstår också hur 
det kommer sig att ingen vetenskaplig upptäckt till den grad har varit 
ägnad att försätta människorna i dåligt humör som den, att vi härstamma 
från en utdöd, med vissa aparter närbesläktad djurart.



Allt, som vuxit sig stort i världen, vill glömma sitt ursprung. Hittills 
åtminstone var det så. Men det synes mig stundom som om vi människor just 
i det fallet nu hade nått en vändpunkt: som om vi helt nyligen hade börjat 
känna behov av att försona oss med vårt förflutna utan att omljuga eller 
bortljuga det... Det synes mig stundom, som om sinnet för redlighet vore i 
tilltagande. Men det är kanske ett misstag...



Det regnar och regnar.



Och ingen rök stiger längre från fabrikerna på den svenska kusten.



XIX



Luftspeglingar. --Två stormakter. --Makten och ordningen .



En ny dag, och solen tittar fram litet blekt mellan skyarna då och då. 
Flickorna plaska och skrika kring badhuset. Sensommarens starka 
luftspeglingar ha börjat, och då jag riktar kikaren mot den svenska kusten 
ser jag något som liknar en jättehög grekisk kolonnad med en smal 
tvärbjälke överst. Det är en rad pyramidpopplar utanför en herrgård: 
popplarna fördubblas i luftspeglingen med sin upp- och nedvända 
spegelbild, och den långa tvärbjälken är strandkanten som de stå på... Det 
stora vita fabrikskomplexet i Limhamn tar sig ut som det sagolikaste 
fepalats på en världsexposition på någon annan planet...



Men det stiger ingen rök ur fabriksskorstenarna.



*



De fattiga och de rika ha nu ett allvarsamt samtal med varandra där hemma 
i mitt land. Det är ett krig mellan två stormakter, och jag skulle göra 
mig lika löjlig genom att försöka lägga mig i den saken som genom att 
lägga mig i ett eventuellt krig mellan Tyskland och England.



De rika vilja inte bli fattiga; och det är mänskligt. De fattiga göra sig 
nog i allmänhet inga illusioner om att bli rika på affären, men de vilja 
att de rika skola bli fattiga; och det är mänskligt. Icke synnerligt 
klokt; men djupt mänskligt... Till fredsmäklare i den stri den 
skulle det behövas en ny upplaga av Menenius Agrippa. Kan hans excellens 
statsministern klara den uppgiften? Eller kommer han att liksom jag dra 
sig för att lägga sig i ett krig mellan stormakter? Den som lever får se. 
Det senare är väl dock knappt förenligt med hans ställning. Jag är 
privatman och ingenting alls och vistas dessutom i utlandet; han intar en 
helt annan ställning.



Jag hoppas att de fattiga i vart fall ha så mycket förstånd, att de icke 
försöka något uppror med slagsmål på gatorna eller med "småmord" och 
ansjovislådor. Ty så mycket vet jag om fastheten och styrkan i mitt lands 
statsorganisation, att jag ungefär kan beräkna utgången av sådana försök.



Och historiens omutliga dom brännmärker som bekant obevekligt varje 
uppror, som misslyckats.



Ha de fattiga några verkliga ledare i striden: ledare som kunna leda och 
som icke blott äro tränade i den vida enklare konsten att låta sig ledas 
av massornas dunklaste instinkter och som med hjärtat i byxorna "leda" sin 
här in på vägar, som de veta vara ofarbara, men som deras här vill gå . . 
. Ha de några sådana ledare? Men jag är litet orolig för ledningen också 
på de rikas sida: finns där några ledare? Några ledare, som icke blott 
låta sig ledas--av de besittandes dunklaste instinkter...



Jag är, kort sagt, litet orolig.



*



I Sverige, liksom överallt i världen, ha hittills de rika haft makten. Nu 
vilja de fattiga ta makten från de rika. Frågan är om de fattiga när de 
slå sina andliga och materiella paltor tillsammans, därmed få makt nog 
till det, och frågan är i synnerhet om de få makt nog att förvalta 
makten . . . Ty så är denna värld nu en gång inrättad, att Makt är det 
enda som kan skapa Ordning: icke en fullkomlig eller rättvis eller 
idealisk ordning, men dock någon slags ordning. Och en värld utan all 
ordning är lika outhärdlig för tanken som en värld med en fullkomlig 
ordning. En värld utan all ordning: en värld där envar rövar och slår 
ihjäl efter behag och förmåga--och en värld med en fullkomlig och 
definitiv ordning, en värld där ingen längre vill eller vågar handla, tala 
eller ens tänka annorlunda än så, som flertalet anser att man bör handla 
och tala och tänka: bägge delarna äro outhärdliga för tanken, bägge 
delarna vore slutet på människornas saga. Någonstans i mitten måste det 
rätta ligga. . .



*



Det stiger ingen rök ur fabriksskorstenarna på den svenska kusten.



XX



Ståndscirkulation. -- De andeligen fattiga. -- Bocken 
trädgårdsmästare.--För brödets skull.--Kristendom och överhet.--Katekesen 
och mördaren Nordlund.--Lärobok i moral.--Nattvardsprocenten i 
Småland.--Tre religionspartier.--Omröstning!



Det är mycket tråkigt att arbetarna i allmänhet äro socialister, tråkigt i 
synnerhet för de bäst begåvade och utrustade bland dem själva. I Sverige 
har annars tidigare den naturliga cirkulationen mellan samhällsklasserna 
varit friare och lättare än i de flesta andra europeiska länder; det har i 
Sverige varit lättare än i de flesta andra länder för en från naturens 
hand väl utrustad fattigmansson att höja sig över sin klass, och många 
sådana ha gått långt och stigit högt andligt eller världsligt. Vår 
odlingshistoria erbjuder otaliga exempel därpå. Men enligt 
klassolidaritetens heliga religion finns det intet nesligare brott än det 
att höja sig över sin klass; det är förräderi; det är den socialistiska 
religionens "synd mot den helige ande". Och det tycker jag är dumt. Okända 
och därför oberäkneliga personliga värden och insatser gå därmed förlorade 
för samhället. Men vi få ta socialismen som ett faktum: som en sjukdom, 
som samhället måste gå igenom, och som måste ha sin tid. Det är också 
tråkigt --i synnerhet för socialismen--att den yngsta arbetargenerationen 
påtagligen driver undan i anarkistisk riktning. Ty det är början till 
slutet--icke för samhället eller för staten, men för socialismen.



Jag hör till dem som försöka se tingen ur olika synpunkter. Ur 
socialistsynpunkt skulle jag helst vilja se alla unghinkar--det är 
ju vårt hemtrevliga svenska ord för anarkister--hängda på en gång. Ur 
reaktionär högersynpunkt älskar jag unghinkarna som från himlen nedsända 
redskap till samhällets räddning från socialism och liberalism. Ur liberal 
synpunkt älskar jag dem inte just men är inte heller rädd för dem. Och ur 
min egen synpunkt skulle jag vilja säga med Skriftens ord: "Saliga äro de 
andeligen fattiga, ty dem hörer himmelriket till"; jag skulle med stöd av 
detta Skriftens ord vara böjd för att rekommendera dem till en särskild 
hedersplats i himmelriket men samtidigt tillfoga, att jag anser dem 
olämpliga på jorden. Som man ser kommer min personliga synpunkt i detta 
speciella fall ganska nära min socialistiska synpunkt.



Men att den uppväxande arbetarungdomen är så andeligen fattig att den 
motståndslöst hamnar i anarkism: däri ha vi vår stora del och vårt 
obortvisliga ansvar. Med "vi" menar jag här samhället, staten, kort sagt 
de härskande klasserna; och till dem måste jag räkna mig själv. Att den 
arbetargeneration, som nu är mellan femton och trettio år (de som äro 
äldre ha väl tröttnat att tänka på stort annat än livsuppehället), är så 
andeligen fattig att den motståndslöst hamnar i anarkismen: däri ha vi vår 
stora del och vår stora skuld.



Det skär mig i hjärtat, när jag tänker på den undervisning som samhället 
består de fattigas barn. De få lära sig att läsa, skriva och räkna; och 
det är naturligtvis bra. Både för dem och för samhället. Men det som de i 
våra folkskolor få lära sig därutöver är inte bra. De få under namn av 
"biblisk historia" lära sig några av ett fjärran, främmande folks 
forntidssägner, och de få lära sig dem icke som roliga och sinnrika sagor, 
men som "historia" och sanning. Och vad de få lära om de nödvändigaste 
lagarna för människors samliv, alltså om ''moral", det få de lära ur en 
liten bok, som heter "katekesen" -- en bok, vari man verkligen kari 
finna vissa spår av någon stor forntida lagstiftare för människor, men 
spår, som äro hopplöst och outredligt insnärjda i en hel urskog av 
påtagliga tokerier och galenskaper. Kan det verkligen vara bra att barnen 
få lära sig "moral" ur en bok, som i övrigt är full av de påtagligaste 
tokerier? Måste inte barnen tro, att allt vad som står i den boken är lika 
mycket värt--alltså att antingen är allting i den boken sant eller allting 
lögn? Ty man får inte begära av barn något historiskt-kritiskt sinne. De 
dummaste barnen tro, att allting i boken är riktigt och sant. Och de bli 
som vuxna "läsare". De något bättre begåvade tro snarare, att det är lögn 
och skojarknep alltsammans. Och de bli unghinkar.



Folkskolan som den nu är--med bibliskan och katekesen som lik i lasten--är 
en utkläckningsanstalt för läsare och anarkister. Den var dock från början 
menad som en utkläckningsanstalt för medborgare. Men naturligtvis: 
prästerna, vilka så länge det på något vis lät sig göra, med näbbar och 
klor stretade emot införandet av kostnadsfri och obligatorisk 
skolundervisning för folkets barn, lyckades i alla fall-- när vidare 
motstånd befanns lönlöst--få saken i sin hand. Det var, om något, att 
sätta bocken till trädgårdsmästare. Och de ha skött den charmant!--Då på 
försommaren i år en halvförryckt ung man sköt en general, som han aldrig 
förr hade sett--bara för att det var en general--skrev en medarbetare i en 
liberalkonservativ tidning en artikel, vari han antydde ett mystiskt 
samband mellan denna gärning och min gamla roman "Doktor Glas". Men 
sambandet mellan denna gärning och den uppfostran som staten bestått 
gärningsmannen synes mig betydligt intimare och till gengäld mindre 
mystiskt. Låt oss tänka oss en ung pojke, som inte hör till de allra 
dummaste men inte heller till de allra bäst begåvade: vad skall han, då 
han från en vanlig svensk folkskola kommer ut i livet, egentligen 
tänka om staten och samhället och allt dithörande? Vad annat kan han från 
sin ståndpunkt tänka och tro, än att samhället-staten med kyrka och skola 
och alla dess övriga organ--ty i den åldern tar man saker och ting 
summariskt--är en uppfinning av några förslagna skojare, som blott 
därutinnan icke ha varit förslagna nog, att de ha litat för mycket på 
folkets dumhet.



Det kan inte nekas: folkundervisningen, som den nu är, har verkligen en 
otäck bismak av en de styrande klassernas komplott för att ''holla folket 
i mörker". Man tycker sig bakom det hela höra som en liten andeviskning: 
kunskap är makt, i synnerhet om man behåller den för sig själv. . . Jag 
menar naturligtvis inte att man skall försöka göra de små barnen 
förtroliga med den religionshistoriska vetenskapens nyaste resultat. Men 
om man blott med ett brett streck kunde stryka bort ur undervisningen allt 
det, som barnens lärare--alltså folkskolelärarna--själva i allmänhet icke 
tro på och som de blott för det fattiga brödets skull under stor pina och 
mången gång under bitter samvetsnöd nödgas plugga i barnen--därmed vore 
redan mycket vunnet.



Visserligen få även bättre mans barn i småbarnsåldern lära sig en smula 
bibliska och katekes. Men de få senare lära sig så mycket annat, som 
ställer bibliskan och katekesen i en underlig dager. Deras skoltid är 
cirka fyra år längre än folkskolebarnens; och det är blott de allra 
dummaste bland bättre mans barn som icke mot slutet av sin skoltid ha lärt 
sig förstå, att det där med kristendomen inte är så allvarsamt menat... 
Att det kan ses från flera sidor... Att det bland annat kan ses 
historiskt.. .



Men på folkskolans stadium kunna barnen icke gärna vare sig direkt eller 
än mindre, som på det högre stadiet, underförstått lära sig att se 
kristendomen historiskt. Därför vore det bäst att göra folkskolan 
konfessionslös. Man har nyligen lyckats befria bättre mans barns 
undervisning i Sverige från det värsta prästerliga inflytandet. Men det är 
långt angelägnare att befria folkundervisningen därifrån. För dem, som på 
allvar vilja bekämpa anarkismen och icke blott med förtjusning begagna 
varje litet unghinkenummer som förevändning att skälla ut liberalism och 
socialism, finns det ingen aktuellare politisk sak än denna. Det kan dock 
omöjligt vara till gagn för staten, att den smula auktoritet staten ännu 
möjligen har, lånas ut åt obehöriga: åt dem som genom utvecklingens gång 
blivit obehöriga. En folkundervisning, som ger staten sken av att vara en 
bedragare, kan omöjligt vara till gagn för staten.



Jag har ofta undrat, om inte statsmaktens utövare och närmaste män 
möjligen ha försett sig på och förälskat sig i en viss sida av 
kristendomen: dess passivitet i politiska ting. "Given kejsaren vad 
kejsaren tillhör." -- "Varen överheten underdåniga, ty all överhet är av 
Gud." -- Dessa ord sade Jesus (om han över huvud har sagt dem är omöjligt 
att veta, man har därvid blott de dunkla traditioner att hålla sig till 
som tala genom evangelierna) om en för hans folk främmande, nationellt och 
religiöst fientlig överhet: Rom. Och om han likväl sade så, så var det 
emedan han trodde att himmelriket var nära och att den onda och gudlösa 
överheten mycket snart skulle komma att stekas i helvetet.



Att hålla till godo med vilken överhet som helst: det är otvivelaktigt 
sann kristendom. Men det strider, om något, mot svenskarnas politiska 
traditioner; sju å nio århundradens kristendom har ännu inte kunnat få dem 
därhän, vill jag hoppas. Från den kärve bergsmannen Engelbrekt till den 
charmante valsören Adlercreutz går en traditionens tråd, som är hopplöst 
okristlig men så mycket mera svensk.



Statsmaktens män bedra sig, om de tro att det tjänar någonting till 
att lära barnen i skolan, att överheten är av Gud. Sådan smörja kan man nu 
för tiden inte ens få skolbarn att tro. Och de handla i varje fall mycket 
inkonsekvent då de samtidigt lära barnen-- svensk historia...



Men det hämnar sig alltid att dyrka främmande gudar och importerade, oäkta 
ideal. Den som det gör-- och det är vad staten sedan länge gjort och gör-- 
mister allt inre sammanhang. Hur länge skall staten ännu försöka spela 
kristen--spela sin egen diametrala motsats?



Att hålla till godo med vilken överhet som helst: det är otvivelaktigt 
sann kristendom. Ur denna synpunkt är den nuvarande svenska 
statsministerns varma intresse för kristendomen utomordentligt 
lättbegripligt .



*



Att plädera för katekesens avförande från skolundervisningen kan inte just 
räknas till de mest revolutionära tilltagen. Likväl tycker jag mig höra en 
kör av ängsliga och räddhågade stämma i den gamla visan: vad skall man 
sätta i stället?... Det skulle förvåna mig, i parentes sagt, om inte någon 
av dessa ängsliga också var tillstädes, när mördaren Nordlunds huvud 
avhöggs, och frågade: vad skall man sätta i stället?... Man skall 
naturligtvis noga akta sig för att sätta något i stället för katekesen. 
Vad skulle det för resten vara? En "lärobok i moral"? Nonsens. Jag läste 
för några år sedan igenom några av den franska statens små skolböcker i 
moral: fullkomliga handböcker i pjoller... Moralen befinner sig i ständigt 
vardande och vissnande, och den smula moralhusgeråd som ett folk, trots 
det växande svalget mellan skilda 
samhällsklasser, måste ha gemensamt för att ännu 
vara ett folk: det lär man sig inte ur en lärobok. Barnen ha för övrigt en 
obehaglig vana att ständigt fråga ''varför?" Och moralens ''varför" och 
"därför" äro frågor som de klokaste huvud i världen icke kunna besvara 
eller som de besvara högst olika. Att härleda moralen från de två 
stentavlorna på Sinai berg går inte längre, och försöken att finna en 
annan grundval ha ännu icke lett till något definitivt och allmänt erkänt 
resultat... De moraliska frågorna äro alltjämt tacksamma ämnen både för 
lärda studier och för en olärds ensamma grubblerier, men de lämpa sig icke 
till diskussionsämnen för barn.



Och jag kan svårligen tänka mig någon "lärobok i moral" som icke efter 
kort tid skulle visa sig vara ett lika tacksamt föremål för barnens 
skämtlynne som katekesen.



Det är lätt att reformera på papperet; den konsten kunna många. 
Verkligheten har olyckligtvis en annan uppsyn. Och det drar nog rätt långt 
ut på tiden med reformeringen av folkskolan.



Att det både i andra kammaren och bland dess valmän finns en pluralitet 
för en rätt grundlig reformation av folkskolan kan betraktas som tämligen 
säkert. Men vi ha också en första kammare med en mängd äldre herrar, som 
visserligen för sin privata del sätta pengar och god mat vida över 
kristendom och katekes, men som icke desto mindre hålla styvt på 
kristendomen och katekesen: "för folkets skull", som de själva säga och i 
många fall naivt och uppriktigt tro --för att "holla folket i mörker'', 
som andra säga och lika naivt och uppriktigt tro. Men det är inte det 
värsta. Det värsta motståndet är att vänta från folket självt: från de 
delar av folket, som ännu icke gjort synnerligt bruk av sin i folkskolan 
förvärvade läskunnighet och som bebo de mörkaste landsorterna, 
Småland, Västergötland, Bohuslän... Olyckan är (i detta fall är det en 
olycka, i de flesta andra fall är det alls ingen olycka...) att ''folket" 
marscherar i ojämn takt; att det därför blir stora luckor i leden--luckor 
på ett århundrade eller ett par... Smålandsbönderna blotade till asarna i 
gott och väl ett århundrade efter att det icke längre var chic i de 
omgivande landskapen. Och enligt en religionsstatistisk uppgift, som jag 
för några år sedan såg i en tidning, är i nutiden nattvardsprocenten i 
Småland (jag vill minnas att uppgiften särskilt gällde Kalmar stift) den 
högsta i Sverige. För den som erinrar sig, att den kristna nattvarden är 
ett sista rudiment av forntidsreligionernas människooffer, har denna torra 
statistiska uppgift ett visst intresse. Det gick långsamt att få 
kristendomen att gå ned i smålandsböndernas hedniska hjärtan; men nu är 
det en gång gjort, och nu sitter den där. Och om en ny Gustav Vasa stege 
upp och ville ändra något i religionen i Småland, finge han kanske göra 
sig beredd på ett nytt Dackeuppror.



Men ett Dackeuppror vilja vi ju helst undvika. Och smålandsböndernas syn 
på den här saken har vissa rättsgrunder för sig. Det kan inte vara rätt, 
att smålandsböndernas barn till deras föräldrars och målsmäns sorg och 
harm berövas katekesen bara för att stockholmarna och några andra gudlösa 
svenskar vilja kasta den på dynghögen. Men det kan inte heller vara rätt 
att Stockholms och några andra gudlösa landsändars barn skola plugga 
katekes och bibliska till sina föräldrars harm och ovilja, bara för att 
smålänningarna och några andra äro litet på efterkälken. Intetdera kan 
kallas rätt eller gott. Och det är inte så lätt att här se någon farbar 
väg.



Men det finns utvägar ur nästan alla svårigheter här i världen, och det 
finns kanske också en utväg här.



Vi ha nyligen i Sverige infört proportionellt valsätt till riksdagen. 
Därom kan sägas och har sagts åtskilligt både för och mot. Men nu 
är det alltså infört; och eftersom vi nu en gång ha det, skulle jag vilja 
föreslå att tillämpa det på ett nytt område.



I politiskt hänseende är Sverige som bekant för närvarande delat i tre 
partier: höger, vänster och socialdemokrater. Ur religionssynpunkt kan 
vårt folk likaledes rubriceras, i stort sett och med bortseende från 
nyanser, i tre partier (som alldeles icke sammanfalla med de politiska). 
De tre religiösa partier, vari det svenska folket för närvarande är 
splittrat, torde kunna karakteriseras ungefär så:



A. Gammaltroende kristna: de som tro på vart ord i bibeln, på djävulen och 
helvetet och den idisslande haren och jungfru Marias jungfrudom, hela 
inventariet kort sagt. Det skulle vara av stort intresse att genom en 
folkomröstning söka utröna detta partis verkliga styrka. För närvarande 
har det ensamt makten över religionsundervisningen i alla svenska 
folkskolor.



B. Nykristna: de som icke tro på allt som står i bibeln, men bara på det 
som faller dem i smaken. De tro inte på djävulen och helvetet, ty de tycka 
inte om dem. Men de äro i regeln nära att spricka av högaktning för den 
kristna moralen--förmodligen tro de att denna moral bara går ut på att man 
skall vara snäll och hygglig, och det skall man naturligtvis vara... Det 
är omöjligt att gissa något om partiets numerär. Men vid en eventuell 
folkomröstning rörande religionen är det troligt att den stora massan av 
religiöst likgiltiga skulle sluta sig till detta parti och därmed komma 
dess numerär att svälla högst ansenligt.



C. Okristna. De falla i två huvudgrupper. Den första, som nästan 
uteslutande tillhör överklassen, har låtit sin livsåskådning bestämmas av 
sin naturvetenskapliga och historiska bildning och därigenom förts 
milsvitt bort från kristendomen. Den andra gruppen, till numerären många 
gånger större, sammanfaller på ett ungefär med den socialistiska 
arbetarbefolkningen.

Denna grupp är närmast böjd för att betrakta kristendomen som lögn 
och bedrägeri--vad den för resten i själva verket är på god väg att bli: 
ty visserligen var icke prästlögnen religionernas vagga, men att den är 
deras ålderdoms krycka, det kan snart vart barn se.



Jag tillåter mig nu för ett ögonblick den optimismen att tänka mig, att 
det möjligen kunde gå upp för ett flertal inom riksdagens bägge kamrar, 
att det nuvarande tillståndet med religionsundervisningen i folkskolan är 
komprometterande för staten, att det är ägnat att utsätta staten för löje 
och förakt och därmed för fara. Att det alltså inom riksdagens bägge 
kamrar finns ett flertal för en rätt grundlig reformation av folkskolan 
men att samtidigt enighet omöjligt kan uppnås rörande grundvalen för en 
sådan reformation. Då har jag ett litet förslag.



Det har hittills gällt som ett axiom, att all folkuppfostran bör och måste 
vila på en enhetlig, för hela folket gemensam grundval. Men detta axiom är 
icke något axiom utan blott en reminiscens från de längst försvunna tider 
då svenskarna voro ett i religiös tro enhälligt och enhetligt folk. Då var 
det naturligtvis ett axiom: nu är det det icke längre.



Mitt förslag är detta: riksdagen beslutar en allmän folkomröstning för att 
utröna befolkningens religiösa ståndpunkter. Det kan på förhand fastslås 
att svenska folket i religiöst hänseende sönderfaller i de tre stora 
huvudpartier, som jag nyss skissartat har karakteriserat; mellan dessa tre 
ståndpunkter skall omröstningen stå. Men om h. exc. statsministern 
möjligen skulle vilja föreslå att den bör omfatta ännu en fjärde 
ståndpunkt: politiska kristna--så mycket gärna... Omröstningen försiggår 
länsvis; och dess resultat skall vara proportionellt bestämmande för de 
grunder varpå den nya folkskoleundervisningen skall byggas. Om t. ex. i 
ett län omröstningens resultat ger vid handen, att av länets befolkning 
40% äro gammalkristna, 30% nykristna och 30% okristna, så skall det i det 
länet finnas gammalkristna folkskolor, tillräckliga för fyrtio 
procent av länets skolbarn, nykristna för trettio procent och okristna för 
trettio procent. Och föräldrarna berättigas naturligtvis att välja skola 
för sina barn. Detta blott som ett exempel. Omröstningen blir givetvis på 
samma gång en ledning vid bedömandet av frågan till vilka orter de 
nykristna och okristna skolorna huvudsakligen böra förläggas. Och 
omröstningen bör lämpligen upprepas t. ex. vart femte år.



Jag ser, uppriktigt sagt, ingen annan väg än denna --intet annat sätt att 
undgå den absurditeten, att Stockholmsbarnen uppfostras i 
Smålandsböndernas religion eller vice versa. Men ett bör enligt 
statsmakternas bestämda beslut och stränga föreskrift vara gemensamt för 
alla tre skoltyperna: i alla svenska skolor böra barnen läras den 
vidsträcktaste fördragsamhet i religiösa ting. Ty vi ha nu nått den grad 
av splittring och mångfaldighet i religiöst hänseende, på vilken 
fördragsamhet knappt längre är en dygd men en enkel nödvändighet.



*



Men även utan direkt sikte på skolfrågan skulle en allmän folkomröstning 
för utrönande av svenskarnas nuvarande religiösa ståndpunkter vara av 
stort intresse. Därom synes det mig att man från alla sidor borde kunna 
komma överens.



XXI Ensam.--Mot skymningen.--"Gamble man."



Det stiger alltjämt ingen rök ur fabrikerna på den svenska kusten.



Det lider mot höst. De vackra sommardagarna äro förbi--de ha för resten 
inte varit många i år. Det regnar och blåser. Det regnar och regnar, och 
det blåser från alla tänkbara håll, i dag från öster, i morgon från 
väster; klockan tolv från söder och klockan sex från norr.



Sommargästerna fly in till staden. Jag är ensam gäst på hotellet sedan ett 
par dar. Varför är jag ensam här? Vet inte...



Också min vår och sommar ha förrunnit i ilsnabb fart, och vad jag ännu har 
att vänta i mitt liv är en blåsig och regnig höst och en mycket kall 
vinter. Men det är naturens gång och ordning och ingenting att klaga över.



Om jag ännu har något att vänta.



Jag stod nyss nere på stranden--i skymningen-- och matade en flock gäss, 
som jag gör nästan var kväll. Gässen ha nu på eftersommaren börjat hålla 
sig nere vid strandkanten, där ankorna förut voro herrar på täppan; och 
ofta gå de ut i sjön och simma långt ut, men komma dock alltid igen. På 
försommaren och högsommaren höllo de alltid till på gatorna och 
gräsplanerna uppe i byn och skydde havet som pesten.

Men nu mot hösten söka de sjön. Är det ett 
dunkelt minne från vildgåstillvaron som driver dem?



Jag stod och matade gässen. Plötsligt märkte jag att en gammal man hade 
kommit någonstans ur skymningen och stod tätt bredvid mig. Han mumlade 
något som jag icke förstod. Jag frågade vad han sade. Men han förstod inte 
min fråga. Jag erinrade mig att Kristian 1I på sin tid hade befolkat 
Amager med importerade holländare och att de äldsta här på ön ännu tala 
ett språk som mera lär likna holländska än danska. Men då den gamle mannen 
icke kunde göra sig förstådd med ord, räckte han fram handen. Det är ett 
internationellt språk; ett slags esperanto. Han fick en slant och försvann 
i skymningen.



Nu är det natt och jag sitter vid en tänd lampa och stirrar på ett vitt 
papper. Jag orkar inte tänka i kväll. Vad skall jag då skriva på det vita 
papperet?



Vad skall jag skriva?



Jag är så rädd att av ovarsamhet komma att skriva något skadligt och 
dåligt, att det tror ingen. . . Jag tar aldrig min penna i handen utan att 
erinra mig ett gammalt judiskt ordspråk: "den vise gömmer sin kunskap, men 
den dåraktiges mun är som en överhängande olycka."



Vad skall jag skriva? Ty det är ju mitt yrke att skriva svarta bokstäver 
på ett vitt papper.



Jag kommer att tänka på den gamle fattige mannen därnere på stranden i 
skymningen. Och det rinner mig i minnet en gammal dikt ur vår fattiga 
svenska medeltidspoesi. Och eftersom jag i kväll inte orkar tänka och inte 
har något av mig själv att skriva ned, åtminstone ingenting som jag anser 
nödvändigt och nyttigt att skriva ned, så skriver jag ned denna dikt av 
okänd och glömd författare:

Gamble man.



Gamble man, han liknas vid barkelösa ek. Alle sine grener fäller hon från 
sig. Hon ruttnar i rot, hon faller neder i topp. Gamble mannen faller af, 
then unge wexer opp.



Fattigdom och Sjukdom, the ginge sig om by. Mötte dem Sorg åt kvällen, så 
voro de systrar try. De lade sitt möte vid gamble mannens dörr. Herre Gud 
nåde then gamble man, som där bor innan för.



Gamble mannen stryker gråskallan sin. Ålderdomen frestar fränderna sin. 
Fränder haffwuer han många, wenner haffwuer han få. Nåde honom Gud Fader i 
himmelrik, som där skall lita oppå.



Gamble mansens näsa böjes nidh som qvist till jord. Werden är så svikfull 
som isen, ligger på flod. Han bräker och brakar, han brister och sjunker i 
grund. Så går enom gamble man, som lever en långan stund.



Döden han liknas vid jägare fro, han slepper uth sine rackor, han biter en 
rå. Han biter väl ena, han biter väl två, han biter väl alla de djur, som 
äro, både stora och små.



XXII (KORN ÅT SMÅ FÅGLAR.)



En gång sade också jag: credo quia absurdum; också jag fann det en gång 
djupsinnigt och skönt att tro på trots av förnuftet--att alltså tro på en 
Gud, som har förlänat oss med sinnen och förnuft bara för att lura oss...



*



Människorna begagna Gud till att pryda sig med: låt dem det! Till att 
ställa sig på ett "högre" plan än andra stackare, som icke ha någon gud: 
låt dem det! De säga: "Jag är i tjänst hos en hög herre; vem tjänar du? 
Ingen--? Stackare, går du utan plats?"



Äro då människorna hundar? Ty sådan är hundens religion: ''man måste ha en 
herre".



Om man får tro de heliga skrifterna, synes Gud två gånger ha ångrat att 
han skapade världen. Första gången sände han syndafloden. Men då den var 
över lovade han lättsinnigt nog att aldrig göra om det, och när han nästa 
gång ångrade skapelsen måste han alltså finna på något annat. Då sände han 
sin son till världen för att lära människorna hata och förakta faderns 
skapelse: världen.

*



Om det finns ett liv efter detta--nåväl, låt det då komma som en liten 
överraskning. Jag tycker det är dålig smak att beröva en sådan 
överraskning dess bouquet genom att trumpeta ut den på förhand.



*



På en kyrkogård på Fyen kan man läsa följande inskrift på en gammal 
gravsten:



Her hviler Johan Syverod. O Herre, vaer imod ham god, som han Dig vilde 
väre, hvis Du var Johan Syverod og han Dig, Herre käre!



Idealmänniskan.



För en god luthersk familjefader kan Jesus omöjligt vara idealmänniska 
redan av den grund att han var ungkarl .



Och hur kan han vara idealmänniska för de rika-- han var ju en fattig 
stackare! Och han anvisade de rika plats i helvetet. Det var nu 
visserligen naturligt nog, eftersom han var fattig; men hur det kan 
kvalificera honom till idealmänniska för de rika, det begriper man inte 
strax...



Och hur i all världen kan han vara idealmänniska för en mängd moderna 
kvinnor: han var ju en karl!



*



Jag kan inte nog varmt och innerligt rekommendera evangelierna i de 
troendes åtanke. Läs dem, mina bröder och systrar, och tänk på vad ni 
läser! Kanske skola ni därvid göra den upptäckten--bland andra --att Jesus 
aldrig har sagt ett ord till förmån för kyrka och präster; att han 
över huvud aldrig har instiftat någon kult. Kult, kyrka, präster: allt 
sådant är arv från judendom och hedendom och har intet med kristendom att 
skaffa.



Till och med en sådan liten detalj som den biskopliga krumstaven är ett 
arv från hedendomen: på romerska reliefer bära redan augurerna denna samma 
krumstav. Då var den sannolikt ett trolleritillbehör. Nu föreställer den 
en herdestav. Men om man inte är ett mycket stort och mycket vitt får, 
känner man nog igen trollstaven ändå...



*



Vitalis Norström anser, att förmånen av en religiös syn på tingen (det är 
han själv som i denna förbindelse begagnar ordet ''förmån'', det är icke 
något krasst gyckel av mig...) ''i allra sista hand kan betecknas som en 
nåd". Därom vill jag inte disputera, ty den saken förstår jag mig inte på. 
Men det skulle roa mig att höra om Vitalis Norström kan nämna någon enda 
andlig eller världslig, inre eller yttre förmån som icke är en "nåd". Vad 
är styrka, hälsa, skönhet, glatt och tappert lynne, jämvikt, tankeklarhet, 
geni, talang, gott huvud, "god" karaktär, "god" vilja, stark vilja, makt 
att vara "sitt ödes herre" --vad är allt detta annat än "nåd'', eller på 
världsligt språk "gåvor" av Gud, naturen, ödet, hur man nu vill kalla det. 
. . Också det att höra till "de rättänkande": till dem som tänka så som 
hyggligt folk i allmänhet tänker--vad annat är det än en "nåd", om också 
icke någon synnerligt sällsynt; en nåd, som enligt all erfarenhet flödar 
rikast över dem som bo någorlunda på solsidan i världen, medan den däremot 
duggar mycket sparsamt över dem som bo i gårdskyffen mellan avträden och 
soptunnor . . .

''Den som mäter människovärdet med något annat mått än 
pliktuppfyllelsens, gör det beroende av naturens utrustning och 
tillfällighetens spel.'' Dessa visa ord uttalas av Sveriges mest ansedde 
filosof--"Tankelinier" sid. 257. Ja visst: att vilja göra människovärdet i 
minsta mån beroende av naturens utrustning: det måste ju vara en dödssynd, 
om något!



Men beklagligtvis glömmer filosofen att anföra något konkret exempel på en 
pliktuppfyllelse, som är oberoende av--naturens utrustning.



*



Den fria viljan.--Om du hör en man säga: man kan det man vill--och han 
annars ser någorlunda vederhäftig ut--så kan du lugnt dra den slutsatsen, 
att han inte vill stort annat eller mera än han kan.-- Vad man kallar en 
välorganiserad natur.



*



Hos djuren äro "vilja" och "kunna'' nästan identiska. Mellan oxens vilja 
att idissla och hans förmåga att idissla är skillnaden hårfin.



*



Det är tur att det inte finns någon objektiv och allmänt erkänd måttstock 
för människovärdet; det är det som gör att människorna alls kunna stå ut 
med varandra--och med sig själva.



*



Jag försöker tänka mig ett samhälle, där man lyckats införa en gemensam, 
av alla erkänd måttstock för människovärdet och där man med omutlig 
rättrådighet har numrerat individerna i rangordning enligt denna 
måttstock: är det någon som vill vara med? -Den 
socialistiska drömmen om "ekonomisk rättvisa" leder, därest man för den ut 
i dess yttersta konsekvens (jag anmärker i förbigående att ingen 
samhällsteori och intet politiskt program tål sina egna yttersta 
konsekvenser...) till ett samhälle, där varje medborgares människovärde 
bör kunna exakt avläsas av hans årsinkomst. Det är inte så roligt att vara 
fattig som det nu är--hur skulle det bli då?



Som det nu är, då mången bra karl har knappt om brödet, medan biskopen i 
Lund har trettiotusen om året, en världsberömd tenor flera hundra tusen 
och de största skojarna i Amerika många millioner om året--som det nu är, 
är det åtminstone påtagligt att det inte finns något intimare samband 
mellan årsinkomsten och människovärdet; och medvetandet därom är för 
mången det enda som gör det möjligt att härda ut under blygsamma och 
bekymmerfulla villkor. Jag skall för min del mycket undanbedja mig 
"ekonomisk rättvisa".



*



Pliktuppfyllelsen: det är naturligtvis en måttstock för människovärdet. 
Det är principalens måttstock för de underordnades människovärde; det är 
pedagogens synpunkt på skolpojkarnas, det är statsmaktens synpunkt på 
undersåtarnas. Men att den skulle vara den enda måttstocken för 
människovärde--nå, det tror nog inte heller Vitalis Norström... Ty om så 
vore, kunde han själv riskera att i fråga om människovärde komma i 
rangklass med en mängd gamla plikttrogna fanjunkare och postvaktmästare. 
Och om han i kristlig ödmjukhet svarar, att det har han alls ingenting 
emot, så--tror jag honom inte.



Snarare tror jag, att han känner sitt människovärdes yttersta grund 
i--"naturens utrustning". Därtill har han utom all fråga goda skäl.

*



Mången härdar ut med livet blott emedan det icke finns någon allmänt 
erkänd måttstock för människovärde; emedan han tvärtom har tillfälle att 
döma sitt människovärde efter hemliga papper.



*



Apropå biskopen i Lund: den tanklösa hopen undrar ofta vad en biskop 
egentligen gör för nytta. Nytta och nytta! Som om det inte funnes något 
högre! Ingen lär vilja bestrida, att en barnmorska är en långt nyttigare 
samhällsmedlem än en biskop. Men jag hade en gång en gammal tant (nu är 
hon död för många, många år sen) vars livs skönaste minne var, att hon en 
gång i sin ungdom hade träffat en biskop på en bjudning, och att biskopen 
hade talat med henne. Det var inte Tegner eller Wallin; det var en helt 
vanlig biskop; men dock en biskop. Man skulle bara ha försökt att bjuda 
henne på en barnmorska i stället . . .



*



Biskoparna höra (numera) till ornamentiken i samhällsbyggnaden .



Och vart hör jag? Det har jag ofta undrat över. Hör jag kanske också till 
ornamentiken, liksom biskoparna . . . ?



Hm. Man kan också gå för långt i blygsamhet.



*



Vitalis Norström hör till dem som nödvändigt vilja se en mening i tingen. 
Det är en mycket farlig sjukdom, ty den fördärvar alldeles patientens 
humör. Den som är anfäktad av den åkomman kan ju inte ens öppna en tidning 
utan att utsätta sig för de fruktansvärdaste själslidanden. Jag såg 
häromdagen i en Kö penhamnstidning följande annons: "Intelligent ung 
Mand önsker at spille i Lotteriet sammen med korpulent Dame."--En hård nöt 
att knäcka för den som söker en mening i tingen...



Samma slags människor, som skriva i tidningarna att staten är grundad på 
familjen, bruka också finna ett nöje i att förklara, alt samhället är 
grundat på vissa principer. Och publiken lyssnar med andakt.



Men samhället är lyckligtvis icke grundat på något så osäkert och flytande 
och föränderligt som "principer". Samhället är grundat på fakta: först och 
främst på ett zoologiskt faktum, nämligen det att människan är ett 
hjorddjur och sällskapsdjur och blott i undantagsfall det "solitära 
rovdjur" som Nietzsche drömde om... Människorna började bilda samhällen 
långt innan de började tänka: det torde vara den naturliga förklaringen 
till att deras samhällen och stater icke just äro byggda efter logikens 
strängaste regler. Det torde därmed också vara den naturliga förklaringen 
till det svalg mellan "teori" och ''praktik" som överallt kännetecknar det 
politiska livet i så mycket högre grad än andra livssfärer.



"Principerna" kommo efteråt. I hälarna på varje mera genomgripande faktisk 
förändring i samhället följer osvikligt en ny bunke principer, som 
troskyldigt mena sig vara de pelare, på vilka byggnaden är uppförd, medan 
sanningen är att de äro instuckna efteråt.



"Principerna" äro det teoretiska försvaret för det faktiska. sedan det 
segrat. Och det försvaret kommer naturligtvis alltid efteråt. Och det blir 
med naturnödvändighet som mest högröstat i tider, då det faktiska, som en 
gång för länge sedan segrade, ser sig hotat av något nytt faktiskt...

*



Att villfarelse och lögn höra till det oumbärligaste husgerådet i 
människobarnens liv: därom finns intet tvivel. Att människorna icke kunna 
tåla sanningen annat än i mycket små droppar: därom finns intet tvivel .



Och om jag någon gång i mitt liv skulle råka ut för ett tryckfrihetsåtal 
(jag tänker naturligtvis därvid icke på denna lilla oskyldiga bok men på 
en bok som jag kanske någon gång i framtiden kan komma att skriva) och om 
jag därunder finge höra allmänna åklagaren enkelt och uppriktigt motivera 
sitt ansvarsyrkande med att sanningen är skadlig och olämplig--då skulle 
jag ångra mig och bättra mig och aldrig mera tala sanning .



Så lyder en gammal finsk sägen: den som ser Jumalas ansikte måste dö.



Livets yttersta konsekvens är döden. Därför finns det intet, som livet 
hatar och fruktar och avskyr så, som konsekvens.



Därför finns det intet som människorna hata, frukta, avsky, förfölja och 
håna så som konsekvens. Intet, varav de i den grad känna sig förnärmade, 
ängsliga, oroliga, sjuka och förvirrade -- som av konsekvens... Det finns 
intet varav de känna sig mera störda och förstörda.



Därför äro deras statsförfattningar liksom deras religioner ett kaos av 
motsägelser. Ett ogenomträngligt snår av tokerier och en vild urskog av 
galenskaper. Och lycklig prisar jag den, som är galen efter tidens och 
ortens sed--icke efter gångna eller ofödda tiders eller främmande 
orters sed. Och ve den, som icke är galen alls!



Men ett sådant mänsklighetens utskum finns inte.



*



Erotikon. -- Framlidna statsrådet C. von Friesen skrev en gång i sin 
ungdom om Regnards komedier, att de sakna den sedliga grundval, som behövs 
för att framkalla ett riktigt gott skratt". Den sedliga grundval, som i 
Carl von Friesens ungdom var nödvändig för att narra honom att skratta, 
besitter Erotikon utan tvivel. Men frågan är om det räcker...



Dock, därom behöver den dystre skämtaren (jag menar Hallström, inte 
Friesen) nog inte bekymra sig. Ty en bok som Erotikon är som skapad att 
draga över sig stora lass av oäkta och ouppriktigt beröm.



*



Den sanna kvinnan. -- Efter slaget vid Weissenburg hotade det att uppstå 
oro i Paris. Men kejsarinnan Eugenie, som i Napoleon IlI:s frånvaro förde 
regeringen, lät uppslå en proklamation i gathörnen, i vilken stod:



"I han intet att frukta. Jag är ju mitt ibland er."



Vad världen ändå i grunden förändras långsamt, langsamt. Jag tänker nu på 
förhållandet mellan man och kvinna. Det börjar med kärlek och fortsätter 
med äktenskap och slutar med...



Slå upp i Iliadens fjortonde kapitel. Du kan där läsa, att redan 
förhållandet mellan Zevs och Hera hade börjat med att de älskade varandra 
"i hemlighet och utan föräldrarnas vetskap". Och det utvecklade sig 
senare till prototypen för alla olyckliga äktenskap på jorden, ett 
fullkomligt Strindbergskt äktenskap med svartsjuka och gräl och gnat i 
oändlighet...



Tant l'echeveau du temps lentement se devide.



(Så långsamt vindas upp, o Tid, din härvas trådar.)



En kvinna. -- Hon föddes till en prövosten för mäns hjärtan och till en 
domarinna över deras kärlek.



Hon var solskenet och stormen i några mäns liv.



Vad: några? Alltså mer än en? Alltså en dålig kvinna, kort sagt...



*



Livets mening. Vad är det för ett storhetsvansinne som har gripit 
människornas barn, att de nödvändigt vilja att deras liv skall ha en 
särskild mening, en annan mening än livet självt? En annan mening än 
blommans, trädets eller djurets liv? En därifrån artskild mening?--Det är 
den gamla historien: allt, som vuxit sig stort i världen, vill glömma sitt 
ursprung.



Livets mening: det torde hända, att livets mening helt enkelt är att leva 
och sedan dö. Men om det för en gångs skull må tillåtas även mig att efter 
Vitalis Norströms och andra filosofers föredöme "omedelbart fatta" en 
sanning, som icke kan bevisas, så är det denna: att om livet har en 
"mening", så är det spilld möda att försöka fånga den i ord. För visso, 
till en förnuftig formel som sammanfattar livets lagar-- till en 
förklaring av själva livet--kan varken naturvetenskap eller filosofi eller 
religion nå, och bakom allt liv döljer sig mysteriet.



Att söka livets mening utanför livet självt: det är en bankruttförklaring. 
Men en sådan bankruttförklaring har ingen någon rätt att avge annat än för 
sin personliga del. Ingen har därvidlag fullmakt 
att tala på "Livets" vägnar.



. . . Men människolivet är kort, och snart, mycket snart måste man dö.



Människan intar den särställningen bland de levande varelserna på jorden, 
att hon ensam bland dem alla kan tänka både tillbaka och framåt i tiden; 
att hon ensam bland dem alla vet, att hon är född och att hon skall dö. 
Djuret vet blott att det är.--Därav den dödsfruktan, som präglar 
människornas liv så mycket starkare än de andra djurens. Och 
därav--odödlighetskravet och odödlighetstron.



Men i alla fall: präglas verkligen människolivet så starkt, som det påstås 
av kristna och andra pessimister, av denna dödsfruktan? Jag kan inte se 
det. Jag ser tvärtom dagligen människor riskera livet för drömmar och 
chimärer eller för ingenting, bara av kärlek till faran. Och hur många 
svenska bonddrängar riskera inte varje lördagsafton sina unga liv av 
kärlek till brännvin och flickor? Ar det kanske deras odödlighetstro som 
ger dem mod därtill...?



Det rinner mig i minnet ett gammalt ord av Spinoza: "Det som en fri man 
fruktar minst av allt är döden." Det är väl tjugu år sedan jag först läste 
dessa ord, men jag minns dem ännu, ty jag blev strax slagen av deras 
påtagliga sanning. Det är på intet vis min mening att skryta med något 
särskilt dödsföraktande mod: inför omedelbar livsfara har naturligtvis 
jag, liksom alla andra levande varelser, några gånger --under någon 
bråkdel av en sekund--genomisats av dödsskräcken. Men annars... Jag vet 
inte om jag är "en fri man", men jag vet, att mitt liv har förgiftats av 
hundra små tarvliga och eländiga bekymmer men att det aldrig för en dag 
eller en timme eller ens en minut har förgiftats av tanken på 
döden.--Varför? Kanske därför att jag är ett ovanligt tanklöst flarn på 
livets våg? Låt gå! Gärna för mig... Om man vill betrakta mig som ett 
tanklösare flarn på livets våg än t. ex. hr kyrkoherden i S:t 
Oscar, så gärna för mig. . . Det hjälper mig blott att klarare minnas min 
frändskap med blomman och trädet och djuret. Det minner mig om mitt 
ursprung och räddar mig från storhetsvansinne--en åkomma som alltid hänger 
hotande över den, som lever mycket ensam.



Kunna veta att man är en dödlig och likväl leva så, som om man aldrig 
skulle dö; kunna slösa med hälsa och tid och kraft; kunna ge sig tålamod 
och ro fast man vet, att sagan kan vara slut när som helst--det är, när 
allt kommer omkring, kanske dock åtminstone en sida av ''livets mening".



Men vi veta, uppriktigt sagt, för litet om livet för att alls kunna yttra 
oss om livets mening. Att tala om ''livets mening'' och att skälla ut 
livet som "meningslöst'': bägge delarna är--meningslöst.



*



Gott och ont.--Det är sorgligt, förfärande sorgligt hur mycket man glömmer 
med åren. Som barn visste jag så mycket om gott och ont, som jag senare 
har glömt. Som barn visste jag så säkert som att två gånger två var fyra, 
att kisse var snäll, när han tog råttor, men stygg, när han kom 
spatserande med en liten fågel i munnen. Den åsikten var för övrigt allmän 
i min barndom. Jag minns en sommar då vi bodde på landet; en söndag voro 
vi bjudna på middag i prästgården. Bordet var dukat i trädgården. 
Plötsligt får kyrkoherden--han var en ärans man och ingen modern teolog -- 
syn på den svart- och vitfläckiga katten Jakob, som helt lugnt och stilla 
kommer tassande med en liten bofink i munnen. Som en rasande for herr 
kyrkoherden upp och började jaga katten genom hela trädgården för att 
piska in dygd och moral i hans syndiga päls. Och under tiden stod 
anksteken på bordet och kallnade.

Då han med oförrättat ärende kom tillbaka--katten hade sprungit upp 
i ett träd--sade han:



--Jag ber er verkligen ursäkta mig, mina vänner, men jag är så häftig; och 
det upprör mig i mitt innersta när jag ser en katt sätta sina 
rovdjurständer i en liten oskyldig fågel. Ge mig nu en bit anka, lilla 
mor!



XXIII Den eviga återkomsten.--Farvål, Dragör!



Nej, det börjar bli för ödsligt här ute. Höstblåsten viner i knutarna, och 
inga unga kvinnor, varken i zebrarandiga baddräkter eller i egen 
oskuldsdräkt, plaska längre omkring i vattnet vid badhuset. Gässen äro väl 
lika matsnåla och ilskna som alltid och slåss med dödsföraktande tapperhet 
om den majs jag kastar åt dem; men jag är trött på dem. Jag längtar in 
till staden.



Att packa ihop det, som jag kallar mitt, är gjort på mindre än en kvart.



Farväl, Dragör! Jag kommer kanske igen en vackrare sommar. Jag kommer 
kanske igen -- om inte förr så i nästa tillvaro, enligt Nietzsches lära om 
den eviga återkomsten.



Nästan varje tänkare i människovärlden har haft sin lilla speciella fluga. 
Och Nietzsches lilla specialfluga är läran om den eviga återkomsten.



Allt som är, har redan en gång varit och skall åter komma igen--vad säger 
jag, en gång... Milliarder gånger har det redan varit, och milliarder, 
milliarder gånger skall det bliva till på nytt--med mellanrum av 
milliarder, milliarder år, icke jordiska solår, men världsår... Det har 
alltsammans varit och det skall komma igen, icke annorlunda, icke 
snarlikt, icke bättre och icke sämre, men detsamma som är och var.



Åter en gång--nej, milliarder gånger--skola de krafter. som sprängde 
jorden loss ur solnebulosan och skapade liv på jorden, uppstå på nytt och 
på samma sätt. Åter en gång, nej, milliarder gånger skall Jorden 
födas och grönska och blomma och åldras och dö. Och åter en gång skall 
Jorden efter långa och kvalfulla strider mellan djuren frambringa 
Människan.



Åter en gång--efter myriader år--skall Xerxes sitta på sin marmorstol vid 
Hellesponten och glädjas i sitt hjärta åt sina härars oöverskådliga mängd 
och plötsligt brista i gråt vid tanken på människolivets flyktighet och 
korthet. Åter en gång skall Lucullus bjuda sina gäster på tryfferade 
näktergalstungor och Cato släppa väder vid bordet för att hävda enkel, 
gammalromersk sed; Cesar skall på nytt gå över Rubicon och Cicero tala 
grekiska för att slippa säga sin mening om saken. . . Åter en gång skall 
en judisk fritänkare och jag-tänkare (jag är vägen, sanningen och livet: 
så sade han utan all falsk blygsamhet...) bli hängd mellan två ordinära 
skälmar, och samma skälmar som sist... Och hans världshatande och 
världsföraktande lära skall åter en gång erövra världen; den skall åter en 
gång bli de mäktigas och rikas, de i världen väl farnas favoritreligion...



Åter en gång skall Jakob brottas med Gud och Luther kasta sitt bläckhorn i 
skallen på fan; och slottsvaktmästaren på Wartburg, som nu lever av att 
förevisa bläckfläcken på väggen, skall en gång efter myriader år leva av 
detsamma.



Åter en gång -- efter myriader, myriader år -- skall Jean Baptiste 
Bernadotte födas på nytt i en småstadshala i Gascogne och tjäna sig upp 
från soldat till underofficer och från underofficer till marskalk av 
Frankrike, och slutligen till kung av Sverige; och åter en gång skall han 
vid landstigningen i Helsingborg antaga den rena evangeliska läran med 
samma motivering som förra gången: att han därvid ingalunda följer 
politiska bevekelsegrunder men blott sitt hjärtas krav. Åter en gång skall 
hans andre sonson vid namn Oscar 11 med sitt nobla utseende, sina 
estetiska talanger och sitt fridsälla väsen tjusa till alla människor, 
utom norrbaggarna, och åter en gång skall Petersson i Påboda bära 
riksäpplet i begravningsprocessionen. Åter en gång -- om myriader, 
myriader år--skall herr Salomo Achilles Arvid Lindman vid ett gott 
middagsbord sia om en religiös renässans, och med samma resultat som förra 
gången: icke med bättre eller sämre resultat utan detsamma... Och åter en 
gång skall en pigg och nyter kyrkoherde i S:t Oscar i sitt anletes svett 
arbeta på en ny och förbättrad religion, medan han samtidigt till 
oförminskad uppbyggelse för församlingen sjunger mässan och delar ut 
nattvarden i den gamla.



Åter en gång -- efter myriader, myriader år -- skall min far leva upp på 
nytt och bli kär i en ung flicka med blå ögon, och jag skall födas till 
världen vid en gata på Ladugårdslandet. Åter en gång skall jag ta 
studentexamen i Norra Latin och få AB i mogenhet men B i flit, och 
skräddar Appelgren vid Majorsgatan skall åter en gång sy min studentfrack 
och göra den för hög i nacken. Och jag skall växa till i ålder och 
"mogenhet" och skriva böcker, icke bättre eller sämre än dem jag nu 
skriver, men desamma, ord för ord, tryckfelen inberäknade; och de skola 
tryckas av samma förläggare. Och då--om myriader, myriader år--skall jag 
ha samma margfaldiga fel och brister som nu och göra alla mina gamla 
dumheter och galenskaper om igen utan alt ha tagit ringaste lärdom av hur 
det gick sist, ty jag skall icke ha det avlägsnaste minne av alla mina 
föregående existenser. . .



Vad skall man egentligen säga om denna lära? Man kan säga att den har 
åtminstone den fördelen gemensam med den kristna tron på ett nytt och 
evigt liv, att den svårligen kan motbevisas och än mindre moterfaras. Ty 
om tron på ett liv efter detta, vare sig i ena eller andra formen, 
händelsevis skulle vara ett misstag, så finns det i tidens fullbordan inte 
en levande själ till hands att konstatera misstaget. .. Men lika litet kan 
Nietzsches lära om den eviga återkomsten nå 
gonsin bekräftas av erfarenheten, eftersom intet 
minnets band slår någon om än så smal brygga mellan alla dessa oändliga 
upprepningar av samma existens. Och man kan också lugnt säga, att en 
oändlig upprepning av samma existens utan något minnets enande band helt 
enkelt är detsamma som en enda existens och att denna lära alltså på intet 
vis sträcker några tentakler mot ''evigheten" som motsats till eller 
fullkomning av "timligheten", men tvärtom innebär den intensivaste dyrkan 
av "timligheten" och "världen'' som filosofien väl hittills känner.



Och vad lär oss denna lära om honom som lärde den?--Att han i sanning 
älskade livet och världen och livet i världen.



Det gör jag också, om än inte så våldsamt... Det kan räcka med litet 
mindre.



Farväl, Dragör.



Farväl, alla vita och gråspräckliga och matsnåla och ilskna och tappra 
gäss: farväl, vi ses kanske igen i jul. Ty här i landet äter man gås om 
julen i stället för skinka. Det är inte efter den riktiga asaläran, men 
jag kan inte hjälpa att Danmark har kommit litet på avvägar.



Farväl, min kära kikare, och farväl, svenska kust, där ännu alltjämt ingen 
rök stiger från fabrikernas skorstenar.



Farväl, hr professor Vitalis Norström, och tack för gott och underhållande 
sällskap under denna regniga sommar.



Jag fick en gång i början av sommaren ett plötsligt anfall av längtan 
efter en allvarlig livsåskådning; och då jag ofta hört Er berömmas som 
mitt lands främsta expert på det området, skaffade jag mig några av Edra 
böcker. Något egentligen positivt resultat har jag visserligen inte 
kommit till under Er handledning, men det är helt säkert uteslutande mitt 
eget fel. Och nu är jag trött på lantliggeri och filosofi--för den här 
gången--och längtar in till staden igen och till det så kallade livet.