Hjalmar Söderberg Martin Bircks ungdom

DEN GAMLA GATAN.



Martin Birck var ett litet barn, som låg i sin säng och drömde.



Det var sommarafton och skymning, en tyst och grön skymning, och Martin 
gick vid sin moders hand genom en stor och underlig trädgård, där skuggan 
låg mörk i alleernas djup. På båda sidor om vägen växte sällsamma blå och 
röda blommor, på smala stänglar vajade de av och an för vinden. Han gick 
och höll sin moders hand och såg förvånad på blommorna och tänkte på 
ingenting. Du får bara plocka de blå blommorna, de röda äro giftiga, sade 
modern. Då släppte han hennes hand och stannade för att plocka en blomma 
åt henne, en stor blå blomma ville han plocka, som satt och nickade tungt 
på sin stjälk. En sådan underlig blomma! Han såg på den och luktade på 
den. Och åter såg han på den med stora, förvånade ögon: den var ju icke 
blå, utan röd. Den var alldeles röd! Och så otäckt, giftigt röd! Han 
kastade den elaka blomman på marken och trampade på den som på ett farligt 
djur. Men då han vände sig om, var modern borta. Mamma, ropade han, var är 
du? Var är du, varför gömmer du dig för mig? Martin sprang ett stycke 
nedåt allen, men han såg ingen, och han var nära att gråta. Allen låg tyst 
och tom, och det mörknade mer och mer. Äntligen hörde han en röst helt 
nära: Här är jag, Martin, ser du mig inte? Men Martin såg ingenting. Här 
är jag ju, varför kommer du inte hit? Nu förstod Martin: bakom 
fläderbusken, det var därifrån rösten kom, att han inte hade förstått det 
genast... Och han sprang dit och tittade; han var säker om att hans 
moder hade gömt sig där. Men bakom fläderbusken stod Frans från Långa 
raden och gjorde en otäck grimas med sina tjocka, såriga läppar, och så 
räckte han ut tungan så långt han kunde! Och en sådan tunga han hade: den 
blev längre och längre, ja den tog aldrig något slut, och den var full med 
små gulgröna blåsor.



Frans var en liten buse, som bodde i "Långa raden" snett över gatan. Förra 
söndagen hade han spottat på Martins nya bruna klädesjacka och kallat 
honom snobb.



Martin ville springa sin väg, men stod som fastspikad vid jorden. Han 
kände, hur benen domnade under honom. Och trädgården och blommorna och 
träden voro borta, och han stod ensam med Frans i en mörk vrå av gården 
därhemma, vid soptunnan, och han försökte skrika, men det kändes som om 
strupen varit hopsnörd...



Men då han vaknade, stod hans moder vid bädden med en ren vit skjorta i 
handen och sade:



--Upp med dig, du lilla sjusovare, Maria har redan gått till skolan. Och 
kommer du inte ihåg, att päronträdet på gården skall plundras i dag? Du 
får skynda dig, om du skall få något med!



Martins moder hade blåa ögon och brunt hår. Och på den tiden var blicken 
ur dessa ögon ännu leende och ljus.



Hon lade skjortan på sängen och nickade åt honom och gick ut.



Maria var Martins stora syster. Hon var nio år. Hon gick i skolan och 
visste redan vad många saker hette på franska.



Men Martin hade ännu sömnen i ögonen och drömmens virrvarr i huvudet 
och kunde icke komma sig för att stiga upp.



Gardinen var uppdragen, och solen sken rätt in i rummet. Dörren till köket 
stod på glänt. Lotta låg i köksfönstret och pratade med någon; det var 
visst med Häggbom, portvakten. Till sist började Häggbom sjunga nere på 
gården, med sin supiga röst:



''Om jag nu vore som Salomon rik och hade pengar i stycken, skulle jag 
fara till Turkit och köpa mig hundra flickor."



--Vad skulle Häggbom göra med sa många? frågade Lotta. Häggbom, som inte 
kan sköta sin madam en gång.



Martin kunde inte höra vad Häggbom svarade. men Lotta började skratta med 
full hals.



--Häggbom har ingen skam i sig, sade hon.



Nu kom visst portvaktarmadamen också ut på gården; det lät som om hon slog 
ut en balja diskvatten. Så började hon gräla på Häggbom, och på Lotta 
också. Men Lotta skrattade bara och smällde igen fönstret.



Martin låg halvvaken och stirrade på sprickorna i taket. Det var en 
spricka, som var alldeles lik madam Häggbom, om man såg på den på det 
rätta sättet.



Klockan slog nio i Ladugårdslandskyrkan, och då den hade slutat att slå, 
började klockan i salen. Martin hoppade ur sängen och sprang till fönstret 
för att se, om päronen sutto kvar i trädet.



Päronträdet på gården var kärt för husets kattor och barn. Det var gammalt 
och stort, och många av dess grenar voro redan torra och döda; men de 
andra skänkte ännu blom och grönska varje var och frukt var höst.



Häggboms pojkar sutto uppe i trädet och kastade ned päron, sedan de först 
hade stoppat sina fickor fulla, och nedanför slogs den övriga 
barnskaran om vart päron, som kom ned ur trädet. Mitt i flocken stod fru 
Lundgren, bred och högröstad, och ville skipa rättvisa; men det var ingen 
som brydde sig om henne. Ett stycke ifrån stod lilla Ida Dupont med stora 
ögon och händerna på ryggen; hon vågade sig icke in i tumultet. Och fru 
Lundgren skaffade henne icke något päron, ty hon var ovän med herr Dupont, 
som var violoncellist i hovkapellet.



Martin blev ivrig, kastade på sig kläderna i flygande hast och kom ned 
utför trapporna.



Lotta skrek efter honom:



--Skall han inte tvätta och kamma sig först--



Men Martin var redan på gården. Fru Lundgren tog honom genast under sitt 
beskydd.



--Kasta ner ett päron åt Martin, John--håll upp mössan, lilla barn, så får 
han ett päron--



Det kom ett päron i mössan. Men nu stod Martin och kunde inte hitta rätt 
på sin pennkniv; han ville skala päronet.



--Tag hit päronet, jag skall skala det åt dig, sade fru Lundgren.



Och hon tog päronet, bet i det med sina stora, gula tänder och rev bort 
ett stycke av skalet. Martin gjorde stora ögon och blev mycket röd. Nu 
ville han inte alls ha något päron.



Herr Dupont låg i sitt fönster i skjortärmarna och rökte pipa med en röd 
kalott på huvudet. Nu böjde han sig ut och skrattade åt fru Lundgren.



Fru Lundgren blev misslynt:



--Det är ett bortskämt barn, sade hon.



Nu höll John triumferande upp det sista päronet, och barnen hurrade och 
skreko, men John stoppade päronet i sin byxficka. Men så hittade Ville 
ännu ett, och det var det allra sista; han fick se Ida Dupont stå med 
tårarna i ögonen borta vid väggen, och så kastade han ädelmodigt sitt 
päron i hennes förkläde. Så hurrades det igen; päronträdet var plundrat.

Men nu kom madam Häggbom ut:



--Gud i himmelen ett sånt oväsen, och Häggbom som ligger för döden ! Ner 
med er ur trädet, lortungar !



Häggbom hade för en tid sedan legat sjuk, och madamens fantasi vände ofta 
tillbaka till denna jämförelsevis lyckliga tid.



Pojkarna hade kommit ned ur trädet; hon fick John i håret och Ville i örat 
och skulle leda in dem. Men fru Lundgren kände sig en smula stucken; hon 
hade ju på sätt och vis presiderat vid uppträdet. Hon var dessutom road av 
gräl och försummade därför icke att med en viss skärpa förehålla madam 
Häggbom det olämpliga i hennes uppträdande. Madamen släppte sina pojkar 
för att kunna sätta händerna i sidorna, och det blev stor träta. Åhörare 
strömmade till, och alla koksfönster slogos upp på vid gavel.



Till sist brot en röst genom grälet:



--Sch ! Kanslirådet !



Det blev alldeles tyst; kanslirådet Oldthusen hade den största våningen 
och var husets finaste hyresgäst. Han var klädd i en lång, åtsittande 
livrock, och under armen bar han en liten skinnportfölj. När han hade 
kommit nedför trappan, stannade han och tog en pris snus. Därefter gick 
han långsamt ut genom porten med tankspridd och bekymrad statsmannamin.



Martin och Ida smögo ut på gatan, hand i hand. De vågade sig ett par steg 
utanför porten; så stannade de mitt på gatan och blinkade mot solen.



Gatan var kantad av trähus och tegeltak och gröna träd. Huset, där Martin 
bodde, var det enda stora stenhuset vid hela gatan. "Långa raden" snett 
emot låg i skuggan: en låg, smutsgrå huslänga. Där bodde bara riktigt 
fattigt folk, sade Martins mor. Bara patrask, sade fru Lundgren. I 
färgeriet litet längre ned på gatan var det ingen brådska; färgaren stod i 
sin port i tofflor och vit linnerock och pratade med frun på 
magasinet. Till och med utanför krogen i hörnet var det tyst. En 
bryggarkärra höll därutanför; hästen stod med bundna framfötter och åt 
havre ur en påse, hängd om hans mule.



Klockan slog tio i Ladugårdslandskyrkan.



Ida pekade nedåt gatan:



--Där kommer getgumman.



Getgumman kom med sina båda getter; den ena ledde hon i ett snöre, den 
andra gick lös. Kanslirådets lilla dotterdotter hade kikhostan och drack 
getmjölk.



--Ja; och där kommer lumpgubben.



Lumpgubben kutade in genom porten med sin påse på ryggen och sin svarta, 
smetiga käpp. Man sade, att han hade sett bättre dagar.



Två fulla kommo ut från krogen och vinglade gatan fram, arm i arm. En 
poliskonstapel i vita linnebyxor gick av och an; "Fäderneslandet" stack 
upp ur bakfickan. En flock höns tågade ut från Långa radens gård, med 
tuppen i spetsen; polisen stannade, tog upp ett halvt franskt bröd ur 
bakfickan och började mata dem.



--Vad ska vi göra? frågade Ida.



--Jag vet inte, svarade Martin.



Han såg mycket hjälplös ut.



--Vill du ha mitt päron?



Ida tog upp sitt päron ur fickan och höll det under näsan på Martin. Det 
såg mycket frestande ut.



--Vi kan dela, föreslog Martin.



--Ja, vi kan ju dela.



--Men jag har ingen kniv att skära med!



--Det gör ingenting. Bit först du, så biter jag sen.



Martin bet, och Ida bet. Martin glömde, att han ville ha päronet skalat.



Nu var det någon som ropade på Martin, och i nästa ögonblick kom mormor ut 
och tog honom vid handen.



--Vad i Herrans namn tänker Martin på i dag?

Skall han inte kamma-sig och tvätta sig och äta frukost? Fanken 
besitta, en så'n pojke...



Mormor skulle föreställa ond, men Martin skrattade bara.



I portgången mötte de Häggbom; han gick redan litet osäkert. Han vek undan 
med en lång lov och tog mycket hövligt av sig mössan, medan han sluddrade 
på sin visa:



"skulle jag fara till Turkit och köpa mig hundra flickor."



På gården hade det blivit stilla. Madam Häggboms feta röda katt låg på 
soptunnan och spann med halvslutna ögon, och nedanför kilade råttorna ut 
och in.



III



En grå oktoberförmiddag fick Martin tillåtelse av sin mor att gå ner till 
Ida Dupont och leka.



Herr Dupont hade två små rum en trappa upp. Vid denna tid på dagen var han 
på repetition i hovkapellet; Martin och Ida voro ensamma.



Det var en mörk och mulen dag. Det inre rummet låg i halvskymning med en 
hög spånjalusi för fönstret. När man vek undan ett litet hörn av jalusien, 
såg man mellan två gråa husgavlar ett stycke av Ladugårdslandskyrkans 
stora svarta kupol. Bing bång, sade klockorna.



Ida visade Martin ett tittskåp med färglagda tavlor. Där funnos vita slott 
och trädgårdar med kulörta lyktor i långa glimmande rader, gula och röda 
och blå. Där funnos främmande städer med kyrkor och broar, och ångbåtar 
och stora skepp på en bred flod. Och där funnos festligt upplysta salar 
med strålande ljuskronor, men det som såg ut som ljuslågor var bara små 
hål, utstuckna med knappnålar. Och det blev alltsammans så stort och så 
levande, när man såg det i tittskåpet. Det 
nästan rörde sig, det var visst något trolleri . . .



--Det har jag fått av min mamma, förklarade Ida.



--Men var är din mamma?



--Hon är borta.



Martin såg undrande ut.



--Hur då borta?



--Hon har rest bort med en främmande herre. Men ibland skriver hon brev 
till mig, som pappa läser för mig; och ibland får jag vackra saker av 
henne, som hon skickar.



Martin blev mycket nyfiken. Han ville gärna veta mera, men han visste inte 
riktigt om han borde fråga.



Men Ida tog Martin om båda axlarna och såg mycket viktig ut:



--Vet du vad vi ska göra nu? frågade hon. Nu ska vi klä ut oss.



Hon drog ut en byrålåda och började plocka upp röda liv av sammet, 
sidensars och rips, med snören och rosetter i oändlighet; sidenskor, 
handskar och silkesstrumpor och långa slöjor av tyll--skära, vita, blå.



--Det här har jag också fått av min mamma... när hon var vid baletten.



Hon tog en tunn, ljusblå slöja med silverpaljetter och svepte den om 
huvudet på Martin. Så fick han ett rött liv, ett skärp av silverskir, en 
vit kjol.



--Så lustig du ser ut, sade Ida. Alldeles som en flicka.



Martin såg sig i spegeln, och de skrattade bada.



--Kom hit, sade Ida, så skall jag sota mustascher på dig.



Martin tyckte inte att det passade med mustascher, när han skulle vara 
flicka. Men det brydde Ida sig inte om: hon sotade en kork över ett ljus 
och ritade stora, svarta mustascher på Martin, och hon passade också på 
att svärta ögonbrynen på sig själv--sa tittade de i spegeln igen och 
skrattade.

--O, så vackert att ha svarta ögonbryn, sade Ida. Tycker du inte att 
jag är vacker?



--Jo, sade Martin.



Ida hittade på allt möjligt:



--Om du nu vill vara riktigt snäll, så ska vi hålla kalas.



Hon gick till ett skåp och letade fram en halvutdrucken vinbutelj och ett 
par gröna glas. Så dukade hon upp på toalettbordet och slog i.



Martin gjorde stora ögon:



--Törs du det för din pappa?



--Ja då. Jag törs allt vad jag vill för min pappa. Min pappa är snäll han. 
Ar din pappa snäll?



--Ja, svarade Martin.



Och de skålade och drucko. Det var ett sött och gott vin, och det lyste så 
grant och så dunkelrött i de gröna glasen.



Ute hade det börjat snöa. Det var stora, tunga flingor; fönsterblecket var 
redan alldeles vitt. Det var den första snön som föll; och kyrkklockorna 
ringde i den svarta kyrkan: bing bång, bing bång. Martin och Ida lågo på 
knä på en stol med armarna om halsen på varandra och näsorna tryckta mot 
rutan.



Men Ida slog i mera vin och skålade med Martin. Och sedan tog hon ned en 
gammal fiol från väggen och började spela på den, och medan hon spelade, 
dansade hon också och svängde med en vit slöja. Det lät mycket 
besynnerligt, då Ida spelade fiol. Martin höll för öronen, skrattade och 
sjöng och skrek. Men så började det klia på ryggen på Martin. Då kom han 
ihåg, vad hans mamma hade sagt, att Ida Dupont hade loppor.



------Martin var inne i sängalkoven och tittade. Längst inne i halvdunklet 
satt en madonnabild bakom två halvbrända vaxljus; och nedanför hängde ett 
krucifix.



Martin stirrade förvånad.



--Vad är det? frågade han.

Ida blev mycket allvarsam och svarade lågt, 
nästan viskande:



--Det är vår religion.



Herr Dupont var katolik.



--Vänta, sade Ida, sätt dig därborta och var tyst, så ska jag lära dig vår 
religion.



Ida svepte in sig i skärt tyll med guldpaljetter. Så gick hon fram och 
tände vaxljusen under madonnan: två stilla, klara lågor. På en liten hylla 
under krucifixet tände hon en rökgubbe. I långa, blåa skyar ringlade röken 
fram under alkovens gardin, och luften blev tung av en stark, kryddad 
doft.



Madonnan strålade som en teaterdrottning, i rött, blått och guld; och 
stjärnorna på hennes mantel blinkade och tindrade i skenet från vaxljusen.



Martin frös av förtjusning.



Men Ida föll på knä framför madonnan. Hennes tjocka, mörkröda fläta lyste 
som blank koppar i ljusskenet. Hon mumlade något som Martin icke förstod, 
och hon gjorde besynnerliga åtbörder med händerna.



--Vad är det? frågade Martin. Varför gör du så?



--Tst! Det är vår religion.



Och Ida fortsatte inne i alkoven. Hennes stora, svarta ögon hade en 
tindrande glans. Men Martin kände sig så besynnerligt tung i huvudet.



--Kom hit och var med, bad Ida. Tycker du inte att det är vackert?



Martin satte sig på sängkanten och försökte göra efter Idas åtbörder. Men 
snart började han nicka. Huvudet blev så tungt, så tungt.



... Ute snöade det alltjämt, och kyrkklockorna ringde: bing bång, bing 
bång...



När herr Dupont kom hem, lågo barnen insomnade på sängen. Vaxljusen hade 
brunnit ned.

IV



Hösten gick fram över jorden, och i staden, där Martin bodde, stodo husen 
gråa och svarta av regn och rök, och dagarna blevo kortare.



Men då eftermiddagen kom och skymningen föll på, satt Martin Bircks fader 
ofta vid brasan och såg in i elden. Han var icke längre ung. Han hade ett 
slätrakat ansikte med skarpa markerade drag, som en skådespelare eller en 
präst; och han hade ett sätt att le för sig själv utan att säga något, som 
ingav respekt och en viss känsla av osäkerhet. Men då han log på detta 
sätt, gällde hans löje i själva verket icke alls någon svaghet eller 
dårskap hos hans medmänniskor, ty det fanns ingenting satiriskt i hans 
lynne; han log bara åt en anekdot, som han läst i tidningen på morgonen, 
eller åt ett par hundar, som hade skällt på lejonen kring Karl XlII:s 
staty, då han på middagen gick genom torget på väg hem från sitt 
ämbetsverk. Ty Martin Bircks fader var tjänsteman. Och ehuru hans lön icke 
var stor och han icke heller hade någon enskild förmögenhet, förstod han 
likväl att ställa det så, att han med sin familj kunde föra en 
jämförelsevis sorgfri tillvaro; ty han hade endast smak för oskyldiga och 
enkla nöjen, och ingen fåfänga drev honom att söka umgänge med dem, som 
stodo över honom i förmögenhet eller rang. Han var son av en hantverkare; 
och då han någon gång tänkte över sin lott i livet, jämförde han den icke 
med sina förmäns eller sina förmögnare kamraters, utan erinrade sig i 
stället det fattiga hem, ur vilket han utgått. Och han fann då, att han 
var lycklig, och önskade blott, att den lycka han ägde aldrig skulle 
förmörkas. Han höll av sin hustru och sina barn och älskade ingenting i 
världen så högt som sitt hem. Då han var ledig från sina ämbetsgöromål, 
arbetade han gärna med sina händer. Han lagade bristfälliga möbler, och 
han förstod att nödtorftigt reparera den gamla köksklockan, som hade 
blomstermålningar på urtavlan och stora mässingslod på kedjor. Han 
förfärdigade också lustiga och sinnrika leksaker åt sina barn och små 
nätta prydnadsting åt sin hustru till hennes födelsedagar. Bland dem var 
ett litet tempel av vit kartong. Det var sirat med smala guldlister, och 
bakom en halvkrets av smärta kolonner fanns ett spegelglas, som tycktes 
fördubbla pelarnas antal. Till templets krön, som omgavs med en balustrad 
av marmorerat papper, ledde en spiraltrappa, också den av kartong och 
klädd med marmor; men i det nedersta trappsteget fanns det en liten lada, 
som kunde dragas ut. Och i denna låda hittade Martins moder varje år på 
sin födelsedag en hopvikt sedel eller ett litet smycke.



Han älskade också musik och sång. Han sjöng gärna Gluntar med en gammal 
studentkamrat, farbror Abraham, som stundom kom på besök; och han kunde 
fantisera vid pianot och efter gehör spela några stycken ur sina 
favoritoperor.



Men han läste sällan något annat än sin tidning.



Martin Bircks moder satt ofta, när skymningen föll på, vid pianot och 
spelade och sjöng. Hennes röst lät vackrare än alla andra röster. Hon 
sjöng visor, som ingen sjunger mera. Då stodo Martin och Maria bakom 
hennes stol och lyssnade förtjusta, och stundom försökte de sjunga med. 
Det var en visa om en soldat, som gömde en fältflaska, ur vilken han hade 
givit en döende prins att dricka på slagfältet. "Och- prinsen drack ur 
den." Det var omkvädet. Och det var en annan visa om en herdeflicka, som 
vallade sin hjord i en dalgång mellan branta alper. Det hördes ett brak av 
en lavin, och flickan skyndade på sin hjord: "Spring på, spring på, mina 
lamm!" Och medan modern sjöng, gledo hennes händer över pianots gulnade 
tangenter; strängarnas klang hade en spröd glastimbre, och det suckade och 
klagade i pedalen. Men i basen låg en sträng brusten och surrade till då 
och då.

Och det kändes så ödsligt, då hon hade slutat att sjunga.



Martin drev av och an. Det var som om rummen bleve större och mera tomma, 
när skymningen föll på.



Till slut vände han sig till mormor, som satt vid fönstret och läste i 
Dagbladet.



--Snälla mormor, tala om en saga, bad Martin.



Men mormor kunde ingen ny saga. Och de gamla hade Martin redan hört så 
många gånger. Mormor fortsatte att läsa i tidningen med glasögonen långt 
ner på näsan.



--Kors i herrans namn, sade hon plötsligt och såg upp över tidningen, har 
ni sett att en fröken Oldthusen är död?



--Nej, är hon död? sade Martins fader. Kunde det vara en svster till 
kanslirådet?



--Nej, herregud, det var hans faster, sade mormor. Hon hette Pella; Pella 
Oldthusen. Jag minns henne mycket väl, jag träffade henne i Vaxholm för 
många år sen. Det var en förbaskat kvick och rolig gumma; men hon hade 
tjyvorgan. Hennes bekanta brukade säga: "Kära ni, låt ingenting ligga 
framme i kväll, för Pella Oldthusen kommer hit!" Och så hade hon en 
flicka, som hon hade tagit upp. När den flickan skulle styras ut till 
första nattvardsgång, då stal fröken Oldthusen sin gamla jungfrus 
linneunderkjolar, som hängde i samma garderob som hennes egna kläder, och 
lät sy om dem åt flickan. Ja, det är Guds klara sanning, jag har själv 
hört det av en fru, som hade mycket väl reda på henne och hela släkten. 
"Kära fröken'', sade jungfrun sedan, för hon hade tjänat hos fröken i 
många år och kände till hennes egenheter, "kära fröken, det har varit 
tjyvar i garderoben! Och tänk så ledsamt: de ha stulit alla mina 
underkjolar, men inte frökens, fast de hänga alldeles bredvid."--"Kan man 
tänka sig såna kanaljer", sa Pella. "Det var fasligt ledsamt; men jag kan 
ingenting göra åt den saken." Emellertid gav hon jungfrun pengar 
till nytt linne en tid efteråt, för hon var förmögen och inte snål heller; 
men flickan fick gå till herrans heliga nattvard i de stulna kjolarna.



Martin och Maria lyssnade med vidöppna munnar. Så hade mormor ändå till 
slut berättat en saga. Och sådana sagor kunde hon många.



Fadern hade tänt en cigarr och flyttade sin stol närmare elden. Så vinkade 
han åt Martin och Maria:



--Kom, barn, nu ska vi leka.



Brasan hade nästan brunnit ner. Fadern bröt sönder två eller tre tomma 
tändsticksaskar, och av spillrorna byggde han ett hus längst fram i 
kakelugnen. Han satte också in en mängd tändstickor till pelare och 
bjälkar, och slutligen vek han en strut av ett stycke styvt papper; det 
var ett torn. I strutens spets klippte han ett hål till skorsten. Det blev 
ett statligt slott med pelargångar och spiror och torn, alldeles som 
Stockholms gamla slott i Dahlbergs Svecia. Och när det var färdigt, satte 
fadern eld i alla hörn.



Det fräste och gnistrade och brann.



-Nej se--å se, så det brinner!--Nu tar det eld i det bortersta hörnet.---- 
Nu brinner östra valvet, nu störtar det in!---- Och tornet brinner--tornet 
ramlar.----



------Nu är det slut.



--Om igen, pappa, bad Martin, å, om igen! Bara en gång till!



--Nej, inte en gång till, sade fadern. Det är inte roligt andra gången.



Martin tiggde och bad. Men fadern gick bort till pianot och strök sin 
hustru över håret.



Martin blev sittande framför brasan. Det brände på kinderna, men han kunde 
icke slita sig därifrån. Det låg och glödde så grant där längst inne. Det 
glimmade och glödde och brann.



Till slut kom mormor och sköt spjället och stängde luckorna. Då gick 
Martin till fönstret.

Solen var längesedan borta. Det hade klarnat upp för en stund, men 
ännu drevo mörka skymassor fram i brutna led över himmelens tunna och 
glasaktiga blå. Långa raden låg i djup skymning. Trädgårdarnas lönnar och 
körsbärsträd stodo avlövade, och här och var glimmade redan ett ljus i ett 
fönster fram ur det dunkla kvistnätet. Nere på gatan gick lyktgubben och 
tände; han var gammal och krokig och hade en skinnluva, som gick långt ner 
i pannan. Nu kom han till lyktan mitt för fönstret, på andra sidan av 
gatan: när han tände den, lyste hela rummet upp. Den vita spetsgardinen 
tecknade sitt brutna mönster mot taket och väggen, och kallor, fuchsior 
och agapanthus målade fantastiska skuggor.



Det mörknade mer och mer.



Man kunde se så långt bort där uppifrån--långt bort över de låga gamla 
kvarteren med trähus och trädgårdar. Man kunde se Humlegården med taket av 
rotundan mellan de nakna gamla lindarna. Och längst bort i väster reste 
sig en grå kontur; det var Observatoriet på sin kulle.



Oktoberhimlens djupa och tomma blå blev mera djupt och mera tomt. Och i 
väster skiftade den i ett rött, som tycktes smutsigt av dimma och sot.



Martin ritade figurer med fingret på rutan, som började imma sig.



--Ar det jul snart, mormor?



--Å, det dröjer, barn...



Martin stod länge med näsan tryckt mot rutan och stirrade på himmelen, en 
tungsint skymningshimmel med blekrött mellan gråa moln.



Men då lampan var tänd och man satt kring det runda bordet, var och en med 
sitt arbete, sin bok eller sin tidning, då gick Martin bort och satte sig 
i en vrå. Ty han hade plötsligt blivit sorgsen, utan att han visste 
varför. Där satt han i mörkret och stirrade in i den rundel av gult ljus, 
inom vilken de andra sutto tillsammans och arbetade eller pratade, och 
kände sig utanför och övergiven och glömd.



Och det hjälpte icke, att Maria letade fram en gammal årgång av "När och 
Fjärran" för att visa honom Garibaldi och kriget i Polen och kejsar 
Napoleon med spetsiga mustascher; han hade sett det alltsamman, många 
gånger. Det hjälpte icke heller att hon gav honom ett stycke papper och 
lärde honom att vika saltkar, kråka och två båtar i lås; ty Martin 
längtade blott, utan att veta det, efter att någon skulle säga eller göra 
något, som kunde komma honom att gråta. Därför satt han butter och tyst 
och lyssnade till regnet, som piskade mot rutan; ty det hade börjat regna 
på nytt, och blåsten skakade fönsterglaset.



--Ja, hörde han plötsligt fadern säga till modern, du har kanske rätt i 
att vi borde försöka sälja pianot och köpa ett pianino i stället, på 
avbetalning. Det håller ju inte stämning i fjorton dar; och ett pianino är 
också en vackrare möbel.



Martin spratt till vid orden: sälja pianot. Han visste icke riktigt vad 
ett pianino var, men han trodde icke att det kunde vara ett riktigt piano; 
han föreställde sig snarare någonting med en vev. Och han trodde icke, att 
något annat instrument kunde låta så vackert som deras piano. Han var god 
vän med varje buckla och varje rispa i det röda mahognyfaneret, ty han 
hade själv gjort de flesta av dem, och han kände igen nästan varje tangent 
på dess särskilda färgton. Sälja pianot! Det lät för hans öron som 
någonting omöjligt. Det var nästan som om han hade hört föräldrarna i lugn 
ton sitta och tala om att sälja mormor och köpa en tant i stället.



Martin började gråta innan han själv visste av det.



--Mamma, sade Maria, Martin gråter!



--Varför gråter du, Martin? frågade modern.

Martin snyftade bara.



--Han är trött och sömnig, förklarade mormor. Det är bäst att han får gå 
och lägga sig.



Medan Martin snyftande gjorde sin rond för att säga godnatt, kom Lotta in 
med tebrickan. Hon hade en mycket högtidlig min, då hon sade:



--Nu kan jag tala om för herrskapet att Häggbom är död.



Det blev alldeles tyst i rummet. Martin slutade upp att gråta.



Mormor knäppte ihop händerna.



--Nej, har han verkligen slutat nu, gick det så hastigt... Herregud, har 
han slutat? Ja, det brännvinet. . . Men det var nog bäst för honom att han 
fick dö, fast det blir smått för madamen; han var ju portvakt i alla fall 
och försörjde hustru och barn.



--Han dog precis klockan sju, sade Lotta.



Men då ingen svarade något, gick hon ut i köket igen.



--Det är kanske så gott att man skickar ut en lista bland grannarna och 
ställer till en liten insamling, sade modern.



Martin skickades i säng. Modern satt på sängkanten och läste bönerna med 
honom; han slapp med Gud som haver, ty han var så trött. Eljest brukade 
han också läsa Fader vår och Herren välsigne oss.



Martin låg länge vaken och lyssnade till regnet, som plaskade mot 
fönsterblecket: ty han var icke alls sömnig, han hade bara sagt så för att 
slippa läsa de långa bönerna, som han icke förstod. Ty det är omöjligt för 
ett litet barn att förbinda någon som helst föreställning med vändningar 
sådana som "helgat varde ditt namn'' eller "tillkomme ditt rike''. Han låg 
och tänkte på Häggbom och undrade, om han kunde komma till himmelen. Han 
luktade ju alltid brännvin.

Martin var mörkrädd. Då Lotta kom in med ett 
tänt ljus för att ordna något i rummet, bad han henne att låta ljuset stå.



--Martin skall sova, sade Lotta, annars kommer Häggbom och biter honom.



Och hon gick ut och tog ljuset med sig.



Martin började gråta på nytt. Blåsten visslade i fönsterspringorna, då och 
då slog en port igen med en skräll, och en hund tjöt därute. Innan modern 
drog ned gardinen, tyckte Martin att det var ett rött sken på himlen. 
Kanske elden var lös på Söder...



Det var buller och bråk ner på gatan. Fulla människor, som kommo ut från 
krogen ---- slag och skrik.----Tunga steg mot gatläggningen, någon som 
sprang och någon som förföljde--och rop på "polis, polis !"



Martin drog täcket över huvudet och grät sig i sömn.



Vl



Den vita vintern kom med bjällerklang och snö och isblommor på rutan. Det 
är döda sommarblommor, som gå igen, sade Martins mor. Granskogarna där ute 
på landet drogo från mörkret och ensligheten in till stadens gator och 
torg, och då julens klockor ringde in helgen, stod där också i Martins hem 
en mörk och försagd gran och doftade av skog, tills kvällen kom, och den 
stod tindrande av ljus, vita ljus och färgade ljus, och full av röda 
vinteräpplen och konfekt med deviser, som voro så dumma att till och med 
Martin och Maria kunde förstå hur dumma de voro. All julens härlighet drog 
förbi, det var som att vända bladen i en bilderbok, och då nyårsnattens 
stjärna brann över de vita taken och man sade varandra godnatt och tack 
för i år, tänkte Martin med en frysande känsla på den rad av gråa 
vinterdagar som väntade och som han icke kunde se något slut på; ty det 
var så ändlöst långt till sommaren, och ännu längre till nästa jul. 
Nyårsmorgonen väcktes han, medan det ännu var mörkt, för att gå i ottan. 
Yrvaken kravlade han genom snön vid sina föräldrars sida, och då man kom 
förbi hörnet stod Ladugårdslandskyrkan där som en jättestor lykta och sken 
ut över det vita torget, där människorna från alla håll krälade fram över 
snön. I kyrkan var det orgelbrus och sång och många tindrande ljus, och 
Martin kände sig lycklig och god och tänkte, att detta just var rätta 
sättet att börja det nya året; och då prästen började predika, somnade han 
strax. Men då han vaknade, sken redan gryningens bleka dager in genom 
fönsterna i kupolen, och modern ruskade på honom och sade: -- Nu ska vi gå 
hem och dricka kaffe.



Så gick man då hem med hjärtat fullt av de vackraste föresatser; ty Martin 
förstod av sig själv, att det var någonting sådant prästen hade predikat 
om. Och fram på förmiddagen skickades Martin och Maria omkring på 
nyårsvisiter till morbror Janne och moster Lovisa och till tanter och 
farbröder och blevo bjudna på kakor och vin och konfekt ur julgranarna. 
Men hos farbror Abraham fanns det ingen julgran, ty han var änkling och 
hade inga barn utan bodde ensam med en gammal hushållerska. Farbror 
Abraham var doktor och hade många gånger kurerat Martin och Maria för 
mässling och scharlakansfeber och ont i bröstet. Han hade ett svart skägg 
och en lång, krokig näsa; ty han var jude. Han hade också en papegoja, som 
kunde svära på franska, och en svart katt. Denna katt hette Kolmodin; och 
han var den klokaste katt i världen, ty då han stod utanför tamburdörren 
och ville komma in, jamade han icke som andra kattor bruka, utan reste sig 
på bakbenen, spände klorna i klocksträngen och drog i den mycket hårt.



Då Martin och Maria denna nyårsdag kommo för att önska farbror 
Abraham ett gott nytt år, satt han ensam med en flaska vin på bordet och 
spelade schack med sig själv.



Rummet var stort och halvskumt och fullt av böcker. Ute föll snön i stora 
flockar. Farbror Abraham stoppade deras fickor fulla med namnam och lät 
papegojan svära på franska och var mycket vänlig; men han sade icke 
mycket, och framför elden, som glödde i kakelugnen, satt katten Kolmodin 
och stirrade dystert på sin herre. Martin och Maria sutto tysta och sågo 
på varandra och kände sig beklämda. Ty de hade mer än en gång hört 
föräldrarna säga, att farbror Abraham inte var någon lycklig människa, och 
att han aldrig var riktigt glad.



VII



Så var då det nya året inne. Den almanacka, som Martin hade givit sin far 
i julklapp, hade röda pärmar, medan den gamla hade blå. Och Martin fann 
med förundran och missräkning, att detta var den enda skillnad han kunde 
se mellan det nya och det gamla året, att dagarna gingo som de förr hade 
gått, med klockringning och snö och mulen himmel, med leda vid de gamla 
lekarna och de gamla sagorna och med längtan efter att bli stor. Den tiden 
längtade han efter, men fruktade den också. Ty modern hade så ofta pekat 
på lumpgubben, som hade sett bättre dagar, och sagt, att om Martin inte 
ville äta upp sin välling eller sin ölsupa och eljest vara en snäll och 
duktig gosse, så skulle han komma att bli just en sådan lumpgubbe när han 
blev stor. Men när modern talade så, då snördes hans bröst samman, och han 
såg sig själv i skymningen smyga in genom porten med en påse på ryggen och 
peta i soptunnan med en svart käpp, medan far och mor och syster och 
mormor sutto tillsammans kring lampan som förr. Ty det föll honom 
aldrig in att tänka, att hans hem kunde upplösas och skingras.



Det föll snö, mycket snö. Drivorna växte, och det blev gnistrande kallt. 
Martin fick hålla sig inne med abcbok och multiplikationstabell, med 
färglåda och sprattelgubbar och alla de redan vissnande härligheter som 
julen lämnat efter sig. Men bland sprattelgubbarna fanns det en, som hette 
Röda Turken, och som han höll mera av än de andra, ty farbror Abraham, som 
hade givit honom den, hade sagt, att det var den lustigaste sprattelgubbe 
i hela världen. -- Ser du, sade han en kväll, i och för sig är det ju 
varken lustigt eller märkvärdigt, att en pappgubbe sprattlar, när man 
rycker i trådarna. Men Röda Turken är inte någon vanlig pappgubbe, han kan 
tänka och tycka alldeles som vi. Och när du nu rycker i trådarna och han 
börjar sprattla, då säger han till sig själv: Jag är en varelse med fri 
vilja, jag sprattlar alldeles som jag vill och uteslutande för mitt eget 
nöje; hejsan, det finns ingenting så roligt som att sprattla! Men när du 
slutar upp med att rycka i tråden, då tror han att han är trött och säger 
till sig själv: Jag ger katten att sprattla mera, det skönaste som finns 
är att hänga på en krok på väggen och vara alldeles stilla.--Ja, det är 
den lustigaste sprattelgubbe i världen!



Martin förstod icke mycket av detta, men han förstod att Röda Turken var 
rolig och satte mera värde på honom än förut.



Så gingo dagarna, och med Trettondagen började de små familjebjudningarna 
med julgransplundringar och skuggspel och dockteater och laterna magica 
med brokiga bilder på ett spökaktigt vitt lakan. Men på hemvägen gnistrade 
stjärnorna, och fadern pekade på himmelen och sade: Där är Vintergatan, 
och där är Karlavagnen.

VIII



Men en morgon, då Martin vaknade, såg han att himlen lyste med ett ljusare 
blått än den gjort på mycket länge och att det droppade från taken och 
från päronträdets nakna kvistar. Och medan han satt upprätt i sängen och 
sag ut mot detta ljusa blå, kom Maria in med ett ris, som tycktes blomma i 
hundra färger, men det var icke blommor, det var brokiga fjädrar, och hon 
smällde på honom med riset och dansade och sjöng att det var fettisdag och 
att hon hade lov från skolan, hurra ! Och att det skulle bli semlor med 
mandelmassa inuti till middagen.



Och de togo fjädrarna ur riset och klädde ut sig med dem och lekte 
indianer och vita; men de voro indianer bägge två.



Men riset tog modern, och hon satte det i fönstret i en kruka fylld med 
vatten, mitt i solskenet. Ty kammaren låg åt öster, och där var morgonsol. 
Och se, det gick icke många dar, innan det kom fram små brungröna knoppar 
här och där på kvistarna, de svällde och blevo större, och en dag hade de 
slagit ut och förvandlats till veckiga, ljusgröna blad, hela riset 
grönskade, och nu var det vår.



En eftermiddag föll det en strimma sol in i salen, som låg åt väster.



--Se solen, barn, sade modern. Det är vår första eftermiddagssol i år.



Solstrimman föll på ljuskronans slipade glasbitar, den bröts och strödde 
regnbågsfärgade fläckar runt omkring i rummet, på möbler och tapeter. 
Fadern gick just genom salen; han satte de trekantiga glasbitarna i 
rörelse med ett litet slag av sin hand. Det blev ett virrvarr och en dans 
kring väggarna av de brokiga fläckarna, en dans som av fladdrande 
fjärilar. Martin och Maria började en jakt efter dem. De sprungo sig röda 
och varma och slogo händerna mot väggarna, och när de sago en solfläck 
teckna sig mot handen i stället för mot tapeten, skreko de i 
förtjusning:--Nu har jag honom!



Men i nästa sekund gled han undan, solstrimman bleknade efter hand, och 
fjärilarna tröttnade att fladdra och lysa och blevo borta ~ Martin såg den 
sista av dem slockna på sin hand.



Men nej, det var icke vår ännu.



Åter föll det snö, våt snö som smälte strax och strax var smutsig, åter 
ringde klockorna i den svarta kupolen under en grå himmel, och det var 
långfredag. Martin och Maria voro i kyrkan, men de fingo icke sitta hos 
sina föräldrar, ty deras föräldrar sutto långt borta i koret bland en 
mängd av svartklädda och allvarliga människor; de voro också svartklädda 
själva, fadern i frack och vit halsduk, och allt var svart: det röda på 
predikstolen och altaret var borta, och det var svart i stället, prästerna 
hade svarta mässkåpor, ett svart kors reste sig hotande ur altartavlans 
blyfärgade moln längst borta i korets skymning, och svartgrå låg himlen 
och stirrade in genom kupolens valvfönster. Martin kunde icke somna som 
vanligt, ty allt var så hemskt, koralen klagade och kvidde, prästen såg 
dyster och elak ut och talade om blod, och en hund tjöt därute på 
kyrkogården...



Martin var förtjust över allt detta, ehuru han icke visste det.



Nej, våren, den riktiga våren. . . Den kom först när de kungliga körde ut 
till Djurgården i guldspann och plymascher. Hur sken icke allt den dagen, 
hur lyste det icke av blått och sol och vår kring skorstenarna och taken, 
kring tuppen på kyrktornet ! På Martins gata blommade redan lönnarna, och 
över de lutande planken svävade skyar av vit blom, körsbärsblom och 
hagtorn. På torget och Storgatan vimlade det av folk, hela staden var ute 
i ljusa och brokiga kläder, och framför Livgardeskasernen stodo de ljusblå 
livgardisterna, som Martin älskade och vördade, på post med dragna 
sablar. De kungliga körde förbi i en sky av plymer och guld, folket 
hurrade och Martin hurrade med, och så gick man ut på Djurgården för att 
dricka saft och vatten på Bellmansro. Runt omkring gnällde fioler och 
positiv, och Martin kände sig fullkomligt lycklig. Men på hemvägen 
stannade man ett ögonblick för att se på Kasperteatern. Det började redan 
skymma över slätten, men ännu skockade sig folket samman kring 
dockteatern, där Kasper just höll på att slå ihjäl sin hustru. Martin 
tryckte sig hårt intill sin mor. Han såg munnar öppna sig till breda 
skratt runt omkring, i halvskymningen, han förstod ingenting, men ljudet 
av träpåkens slag mot dockans huvud skrämde honom -- skrattade man åt att 
den elake mannen därborta slog sin hustru? Så kom fordringsägaren, också 
honom slog Kasper ihjäl, polisen och djävulen hanterade han lika illa, 
tills äntligen Döden narrade honom ner i sin kittel, och det var slut. 
Martin kunde icke skratta och icke heller gråta, han endast stirrade häpen 
och skräckslagen in i denna nya värld, som var så olik hans egen. På 
hemvägen var han frusen och trött. Solen var borta, och det mörknade mer 
och mer; kungen hade för längesedan åkt hem till sitt slott, fulla 
människor knuffades och skrålade runt omkring. Vitsipporna, som Martin 
hade plockat i skogskanten, voro vissna, och han kastade bort dem att 
trampas ned i smutsen.



Men då man äntligen var hemma och det var natt och Martin låg i sin säng 
och sov, drömde han, att fadern slog modern i huvudet med en stor påk.



IX



Sommarhimmel och sommarsol, ett vitt hus mellan gröna träd...



I det vita huset hade Martins föräldrar hyrt några laga rum med rankiga 
vita möbler och med de blåaste rullgardiner i världen för de små 
fyrkantiga fönstren. Tätt förbi dessa fönster strök kronans landsväg fram. 
Här drogo ständigt forbönder och vägfarande från Mälaröarna fram på väg 
till och från staden, och alla stannade de här för att betala bropengar, 
ty det vita huset var brovaktarens hus och låg just vid landfästet till 
Nockeby bro. Och brovaktaren satt varje kväll på sin förstukvist, som var 
omslingrad av humlerankor, och drack toddy och räckte fram sin sparbössa 
åt de vägfarande och pratade och ljög, ty han hade varit sjökapten och 
rest i många främmande länder. Men nu var han en liten vithårig gubbe och 
hade i många år haft bron på arrende och var en välbärgad man.



Men på aftonen första dagen, då packlårar, koffertar och klädkorgar ännu 
stodo huller om buller i rummen, som sågo en smula främmande ut ännu, men 
där varje skåp och stol och varje blomma i tapeten tycktes säga: vi bli 
väl snart bekanta--och medan kvällsvarden med smör och ost och några små 
stekta fiskar stod dukad vid fönstret, satt Martin tyst på kanten av en 
kista och betraktade den främmande och nya tavlan: den grå landsvägen med 
telegrafstolparna, i vilka vinden sjöng, och hästarnas, kärrornas och 
böndernas mörka skuggfigurer mot den grönblå västerhimlen. Men snett över 
vägen, ett stycke åt sidan, var det en backe med en grupp av ekar, vilkas 
grönska stod mäktig och tung i sommarkvällens skymning, och bland dessa 
ekar var det en, som stod naken och svart och icke kunde grönska som de 
andra, och i dess grenar hade kråkorna byggt bo.



Martin kunde icke taga sina ögon från det svarta trädet med kråkboet 
mellan grenarna. Han tyckte att han kände detta träd, att han hade sett 
det förr, eller hört en saga om det.



Och han drömde om det på natten.



Sommarhimmel, sommardagar. Gröna ängar, gröna träd . . .

Ängarna stodo fulla av blommor, och Martin och 
Maria plockade dem och bundo dem till buketter åt sin moder. Och Maria 
sade till Martin: Akta dig för ormarna! Om du trampar på en orm, så tror 
han att du har gjort det med flit, och så biter han dig. Då trampade 
Martin så försiktigt han kunde i det höga gräset. Och hon lärde honom 
också, att det var en stor synd att plocka den vita smultronblomman, ty 
det var den som det blev smultron av. Och de kommo överens om att den som 
först fick se en smultronblomma skulle säga: Fri för den! --Och den som 
hade sagt "fri" för en blomma skulle få plocka bäret när det blev moget. 
Men när de kommo till ekbacken, då var där alldeles vitt av smultronblom 
under ekarna; Maria var den första som såg det, och hon ropade strax:--Fri 
för allihop! Men då hon såg att Martin inte längre såg riktigt glad ut, 
föreslog hon strax att de skulle dela skatten; och så drogo de i tanken 
ett streck från ett träd till ett annat och delade på så sätt hela 
ekbacken i två delar. Till höger om strecket var det Marias 
smultronställe, och Martins var till vänster. Därefter satte de sig ned 
under en ek i skuggan och ordnade sina blommor så som de tyckte att det 
passade bäst; och Maria lärde Martin att sticka in det fina hjärtformiga 
darrgräset överallt bland prästkragar och smörblommor och att binda ihop 
buketten med långa strån. Men Martin tröttnade snart på sina blommor, ty 
han hade glömt att han hade plockat dem för att ge dem åt sin moder, och 
han lät dem ligga i gräset och lade sig själv på rygg mitt ibland dem och 
såg på skyarna, som drevo fram över den blå himlen högt över hans huvud. 
De liknade vita hundar; små lurviga, vita hundar. Det var kanske också små 
hundar. Då människorna dö, komma de ju till himmelen; men hundarna, som 
inte ha någon riktig själ, kunna väl inte komma så högt upp. De få springa 
utanför och leka med varandra. Men deras herrar komma nog ut till dem 
ibland, och då hoppa de små hundarna upp på sina herrar och slicka 
dem och bli så glada... Vita skyar, sommarskyar.



Men det roligaste av allt, det var den långa bron och sjön och alla 
ångbåtarna, som blåste redan på långt håll för att bron skulle öppna sig 
och släppa dem igenom. Martin lärde sig snart att känna igen dem alla: 
Fyris och Garibaldi, Brage, som aldrig gjorde sig någon brådska, den 
vackra blåa Tynnelsö och den bruna Enköping, som kallades kaffebrännaren, 
emedan den puttrade som då man bränner kaffe. Varje båt hade för honom 
sitt särskilda ansiktsuttryck, så att han på långt håll kunde skilja den 
från de andra. De hjälpte honom också att hålla reda på tiden. Då Tynnelsö 
låg i brohålet, var det tid att gå hem och äta frukost; och då Runan 
blåste med sin hesa hals, då var Brage inte långt borta, och med Brage kom 
pappa från staden. Så var det också bogserbåtarna med sina långa rader av 
pråmar; dessa pråmar brukade ofta fastna i brohålet, och ingenting i 
världen var så roligt som att då höra pråmkarlarna svära. Men de dagar då 
sjön gick grön med vitt skum och vågorna stänkte högt upp över bron, då 
kunde inga ångbåtar tävla med rospiggarnas skutor om första platsen i 
Martins hjärta. I varje skutskeppare såg han då en hjälte, som trotsade 
vågorna och stormen för att nå något okänt och hemlighetsfullt mål; ty det 
föll honom aldrig in att tro, att de bara seglade till Stockholm för att 
sälja den ved, det hö eller de lerkärl som de hade ombord. Dessa saker 
behagade honom likväl icke riktigt, ty han kunde icke hindra att de mot 
hans vilja ingåvo honom en dunkel misstanke om en eller annan lumpen 
biavsikt hos skepparen, och han tyckte i djupet av sitt hjärta mest om de 
skutor, som kommo tomma från staden. De dansade också käckast över 
vågorna, och de styrde bort mot trakter, där Martin aldrig hade varit, 
långt förbi Tyska Botten och Blackeberg--och där gick gränsen för den 
kända världen.

Där var det också solen gick ned varje kväll i ett rött och 
skimrande förlovat land. Martin var fullkomligt viss om att det var just 
där den gick ner. strax bakom udden, och inte på något annat ställe. Han 
såg det ju så tydligt. Likväl föreställde han sig icke, att de som bodde 
där borta fingo se solen på riktigt nära håll, eller att de behövde vara 
rädda för att få den i huvudet. Om en annan gosse hade kommit till honom 
och sagt honom något sådant, skulle Martin ha tyckt att han var mycket 
dum. Ty det är med barnen alldeles som med de vuxna: de göra sig ofta de 
besynnerligaste föreställningar om världen; men om någon kommer och drar 
ut konsekvenserna av deras ideer, säga de att han är mycket dum, eller att 
det är opassande att skämta om allvarliga saker.



Sommartiden, smultrontiden...



På den tiden var sommaren annorlunda än nu. Den var en lycka, som fyllde 
dagen och aftonen och trängde ända in i nattens drömmar, och morgonen var 
lyckan själv. Men en morgon vaknade Martin tidigare än vanligt, och då han 
hörde en liten fågel kvittra i ligusterhäcken utanför fönstret och såg att 
solen sken, reste han sig upp i bädden och ville klä på sig och gå ut. Då 
kom hans moder och sade, att han skulle ligga stilla ännu en liten stund, 
ty det var hans födelsedag, och Maria höll på med någonting därute, som 
han inte fick se förrän det var färdigt. Och hon kysste honom och sade, 
att han fyllde sju år och att han skulle vara riktigt flitig och snäll i 
sommar, så att han inte skulle behöva skämmas för de andra gossarna i 
höst, när han skulle börja skolan. Men då Martin hörde ordet skolan, 
glömde han fågeln, som kvittrade i häcken, och solen som sken, och han 
kände det så trångt i halsen som om han måste gråta; men han behärskade 
sig och grät icke. Han visste inte riktigt klart vad en skola ville säga; 
men det lät så elakt och hårt. Hans moder höll visserligen skola med honom 
och Maria, men det var bara en liten stund var dag nere i 
trädgården, i syrenbersån, och där fladdrade fjärilar, både gula och vita 
och blå, och humlorna surrade, medan hans moder berättade sagor för honom 
om Josef i Egypten och om kungar och profeter och lärde honom att forma 
bokstäver efter en förskrift. Och han förstod att en riktig skola måste 
vara något helt annat. Men medan han var bekymrad i sitt hjärta över att 
han skulle börja skolan på hösten, kommo de alla in och gratulerade honom 
för att det var hans födelsedag, pappa och mormor och Maria, och Maria 
gjorde sig till och neg och sade: Jag har den äran att gratulera! Men 
Martin skämdes och blev röd i ansiktet och vände sig mot väggen.



Då lämnades han ensam. Men det dröjde inte länge förrän mormor stack in 
huvudet och ropade, att kungen kom ridande med femton generaler för att 
gratulera Martin, och i detsamma hörde han ett mullrande över bron som om 
åskan gick. Då sprang han ur sängen och kastade på sig sina kläder, men 
bullret kom närmare, det stod en sky av damm över vägen, hästarnas hovar 
dånade mot marken och bron, och det blixtrade av blanka vapen. Då han kom 
ut på verandan, hade de främsta redan hunnit långt förbi, men Martins 
moder tröstade honom med att kungen inte var med. I stället var det nästan 
hela hans krigshär, ty det skulle vara fältmanöver i 
Drottningholmstrakten. Det var husarer och dragoner och hela artilleriet 
från Stockholm, och artilleristerna skakades som potatissäckar på sina 
kärror och voro gråa och svarta av damm och smuts. Men Martin beundrade 
dem ännu mera på det sättet och undrade för sig själv, om det inte var 
ännu bättre att vara artillerist än att vara skutskeppare.



Men krigsmakten drog förbi och blev borta, det kom en frisk vind från sjön 
och tog med sig den lukt av smuts och svett som den hade lämnat kvar, och 
då Martin vände sig om, stod där bredvid frukostbordet ett särskilt 
litet bord dukat åt honom, och Maria hade klätt det med blommor och gröna 
blad. Då skämdes han återigen och blev röd, men han blev också mycket 
glad, ty mitt på bordet stod en kaka, som hans mor hade bakat åt honom, 
och en stor tallrik full med smultron, som Maria hade plockat under 
ekarna, och en tjugufemöring från pappa och ett paket med strumpor som 
mormor hade stickat. Men av allt detta tyckte Martin mest om 
tjugufemöringen. Ty han hade redan lärt sig förstå att ett par strumpor, 
det är ett par strumpor rätt och slätt, och en kaka är en kaka; men en 
tjugufemöring, det är ett obestämt antal uppfyllda önskningar i vilken 
riktning som helst inom en viss gräns, och hur trång den gränsen var hade 
erfarenheten ännu icke lärt honom.



Och Martin gick omkring och tackade alla och smakade på kakan och 
smultronen och såg att strumporna voro rödrandiga och vackra och gömde 
tjugufemöringen väl i en tändsticksask, som han hade till kassaskrin, och 
där det låg ett par gamla kopparslantar förut och några små stenar, som 
han hade letat ut i sanden och gömt, därför att de voro så vackra.



Så blåste Brage vid Tyska Botten, och pappa måste fara till staden; men 
Martin fick gå med mamma och mormor och Maria till Drottningholm. Där låg 
kungens vita sommarslott och speglade sig i den blanka viken, och träden i 
parken voro större än alla andra träd, och skuggan under dem var djup och 
sval. Och över dammarnas och kanalernas mörka vatten gledo de vita 
svanarna fram med stelt sträckta halsar, och Martin trodde icke att de 
bekymrade sig om någonting annat i världen än sina egna vita drömmar.



Men mormor hade ett franskt bröd med sig, och hon bröt det i smulor och 
matade dem som man matar höns.



Sommardagar, lyckodagar, blåklint i den gula rågen . . .

Det var nära vid skördetiden, och Martin gick på vägen med sin 
moder, Maria gick på hennes andra sida och tog då och då en blåklint ur 
rågen. Men modern hade en skär klänning och en halmhatt med stora brätten, 
och hon talade med dem om människorna och världen och om Gud.



--Ser du, Martin, sade hon, där står just det tunga och det lätta axet, 
som vi läste om häromdagen i bersån. Du minns, det fulla axet, som böjde 
sitt huvud så djupt mot jorden, därför att det hade så många



sädeskorn att bära på. Men sädeskornen mal man till mjöl i kvarnen, och av 
mjölet bakar man bröd, och brödet är gott att äta när man är hungrig. Men 
det tomma axet är till ingen nytta; bonden kastar bort det eller ger det 
åt sin häst att tugga på, och det blir hästen inte fetare av. Och ändå 
reser det sig så stolt i höjden och ser ned på de andra axen, som stå och 
bocka sig runt omkring.



Och modern bröt av det stolta, lätta axet och visade Martin att det var 
alldeles tomt.



--Sådana äro många bland människorna, sade hon. Det kommer du att få se 
när du blir stor. Då får du också se människor, som gå och hänga med 
huvudet för att man skall tro, att de höra till de fulla axen. Men de äro 
just de allra tommaste.



Men ni skall också komma ihåg, barn, att det inte tillhör er att avgöra, 
varken nu eller när ni bli stora, om en människa hör till de fulla eller 
de tomma axen. Sådant kan en människa aldrig riktigt veta om en annan. Det 
vet bara Gud.



Då modern talade med Martin om Gud, kände han sig på en gång högtidlig och 
litet generad, ungefär som en liten hund, då man försöker prata med honom 
som med en människa. Ty när han hörde sin mor berätta om paradiset och 
Noaks ark, då kunde han mycket väl följa med och såg det alltsammans så 
tydligt för sina ögon, både äppelträdet och ormen och alla djuren i 
arken; men vid ordet Gud kunde han icke föreställa sig någonting bestämt, 
varken en gammal gubbe eller en medelålders herre med mörkt skägg. Högst 
uppe i det blå valvet i Ladugårdslandskyrkans kupol satt ett stort, målat 
öga, och modern hade sagt att det var en sinnebild av Gud. Men det ensamma 
ögat föreföll Martin så hemskt och sorgligt; han vågade knappt se på det, 
och det hjälpte honom icke alls att förstå, hur Gud i verkligheten såg ut. 
Han hade också fått lära sig utantill de tio buden, som Gud hade skrivit 
upp åt Moses på Sinai berg. Men de kunde blott styrka hans hemliga 
misstanke om att Gud var någonting som egentligen bara angick de 
fullvuxna. Aldrig kunde det vara till Martin som Gud talade, då han sade: 
"Du skall inga andra gudar hava för mig.'' Martin visste varken hur en 
avgud såg ut eller hur man skulle göra för att dyrka honom. Att han skulle 
hedra sina föräldrar föll ju av sig självt. Han kände icke heller någon 
frestelse att dräpa, eller att stjäla, eller att begära grannens jungfru, 
oxe eller åsna. Och han visste inte alls hur han skulle bära sig åt för 
att göra hor; men han föresatte sig att försöka akta sig för det i alla 
fall, för säkerhets skull.



--Gud vet allt, både det som nu sker och det som kommer att ske. Han har 
själv bestämt det alltsammans. Och när du ber till Gud, Martin, skall du 
inte tro, att du med dina böner kan förmå honom att ändra en prick i sina 
beslut. Men Gud tycker ändå om att man ber till honom, och därför skall du 
göra det. Du skall aldrig sluta upp med att läsa din aftonbön var kväll 
innan du somnar, om du blir aldrig så stor och förståndig. Men när du blir 
stor och skall reda dig på egen hand i världen, då får du aldrig glömma, 
att du först och främst måste lita på dig själv. Gud hjälper bara den som 
hjälper sig själv. Och om det en gång i livet händer dig, att det är 
någonting som du rätt innerligt önskar dig, så att du tycker att du aldrig 
kan vara glad mera, om du inte får det--då skall du inte be till Gud 
att han ger dig det. Försök hellre att skaffa dig det själv; men om det är 
möjligt, så bed honom om styrka att försaka det du önskar. Han tycker inte 
om andra böner.



Så talade Martin Bircks moder, medan de gingo på vägen. Och sommarens vind 
susade omkring dem och strök fram över fälten, och säden gick i vågor.



Men brovaktaren, gubben Moberg, hade en dräng vid namn Johan. Johan var 
fjorton eller femton år och blev snart Martins bästa vän. Han skar 
pilbågar och barkbåtar åt Martin. och Martin hjälpte honom att veva upp 
bron. Om kvällarna, då han var ledig, brukade han också leka ''dunk" eller 
"ingen rövare finns i skogen" med Martin och Maria och några andra barn. 
Men det var varken för barkbåtarnas eller lekarnas skull som Martin höll 
så mycket av Johan och beundrade honom så gränslöst. Det var för att Johan 
alltid hade så mycket underliga saker att berätta om, saker som pappa och 
mamma och mormor aldrig talade om. Det var i synnerhet i mörkningen Johan 
brukade bli meddelsam, då Martin och han sutto tillsammans på en bjälke 
vid brohålet och väntade på en ångbåt, som skulle komma, och vars 
lanternor förr eller senare sköto fram bakom udden, den gröna först och 
sedan den röda. Då kunde Johan tala om både ett och annat. Än var det om 
gubben Moberg, som brukade se små, små djävlar hoppa upp och ner i 
toddyglaset, upp och ner; och det var dem han pratade med, när han satt 
och muttrade för sig själv och rörde om i glaset. Men med prästen i Lovö 
var det ännu värre fatt. Se han var riktigt god vän med hin onde, det 
visste hela socken. Det kunde man ju också förstå av sig själv, om man 
tänkte rätt på saken; hur skulle han annars kunna stå i predikstolen och 
predika som han gjorde i en hel timme, var fick han alla sina ord ifrån? 
För resten hade Johan en gång haft ett ärende till honom och varit ända 
inne i hans rum, och han hade med sina egna 
ögon sett, att det var proppfullt med böcker från golv till tak. Ja, nog 
var den i kompani med fan!--Eller han berättade om en som hade blivit 
mördad på landsvägen för tre år sedan, alldeles där i närheten, och han 
beskrev stället så noga: Det var just där skogen står så tät på ena sidan, 
och på den andra står ett pilträd bredvid en telegrafstolpe. Det var en 
kväll i november det hade skett, och gick man förbi det stället vid den 
rätta tiden, då kunde man tydligt höra hur det jämrade sig i diket. ------ 
Men de fick aldrig fatt på den som hade gjort det.



När Martin hörde sådant, klämde han sig hårt fast vid Johans arm, och han 
kände sig lättare om hjärtat, då ångbåtens lanternor lyste fram ur mörkret 
och närmade sig och då han hörde maskinens dunk-dunk och kaptenens 
kommandorop och de måste skynda sig att veva upp bron. Och när de följdes 
åt hem över bron, voro de bägge upphetsade av tankar på spöken och mord, 
och Johan sade till Martin:



--Hör, han är visst efter oss!



Martin visste inte om han var mördaren eller den mördade, men han trodde 
sig höra steg på bron och tordes inte vända sig om. Men Johan, som hade 
ett glatt lynne, skingrade hans rädsla genom att stämma upp en lustig 
visa, och han sjöng på melodien "det satt en käring på Konhams torg":



"Jag går mot döden vart jag går, killivillivippombom ! "



Och Martin stämde i och sjöng med.



Men när de kommo fram till brovaktarens hus, tystnade Johan, och Martin 
sjöng ensam med full hals:



"Jag går mot döden vart jag går, killivillivippombom !"

Men brovaktaren, gubben Moberg, satt på sin förstukvist, som var 
omslingrad av humlerankor, och drack toddy med två bönder vid skenet av en 
rund kinesisk lykta. Och han var en gammal man och drack toddy varje 
kväll, och man sade, att han inte kunde ha lång tid kvar. Men han ville så 
ogärna dö. Och om han hörde någon tala om sjukdom och död, var det som om 
man hade sagt någonting oanständigt, eller det var mycket värre, ty 
oanständigt tal sårade icke alls hans öron, utan kryade upp hans humör. 
Men då han nu såg Martin komma på vägen och hörde honom sjunga en 
dödspsalm på en fräck gatvisas melodi, då reste han sig och gick med 
vacklande steg ett stycke fram på vägen och stannade framför Martin. 
Martin stannade också och tystnade strax och såg sig om efter Johan, men 
Johan var försvunnen.



Men gubben Moberg hade blivit blåblek i ansiktet och han darrade på rösten 
då han sade:



--Och det där skall vara ett bättre mans barn! Jag får säga, att det är 
besynnerliga tider.



Därefter gick han in i huset utan att varken dricka ur sin toddy eller 
säga godnatt åt bönderna och gick till sängs.



Men Martin stod ensam kvar på vägen, och det hade med ens blivit så tyst 
omkring honom. Han hörde bara ljudet av böndernas käppar, som de stötte 
hårt mot vägen, medan de gingo bort i mörkret utan att säga något.



Men Martins föräldrar hade hört alltsammans från verandan på sidan av 
huset.



--Martin, kom in!



Martin var så röd som hans halslinning var vit. Nu skulle han redogöra för 
vem som hade lärt honom att sjunga så där. Men han sade, att han hade 
hittat på det själv. Fadern förklarade för Martin, hur förskräckligt illa 
han hade burit sig åt, och Martin grät och skickades till sängs. Hans mor 
grät också, då hon läste bönerna med honom. Hon var upprörd och 
förskräckt. Ty barnens brott bedömas, liksom de fullvuxnas, mera 
efter den skandal de ha gjort än efter deras egen inre beskaffenhet; och 
Martins brott hade gjort en förskräcklig skandal.



Sommarens vackraste dagar hade gått. Om dagen var det regn och blåst, och 
sjön gick grön. Och i skymningen flaxade kråkorna kring ekbacken med det 
nakna trädet.



När det regnade, fick Martin läsa ''Biet och duvan" och "En padda såg en 
tjur, vad hände". Och han läste också om "Litens resa till Drömmestad":



"Små guldfiskar, en långan rad, vimla i silvervatten. Liten åker till 
Drömmestad, kommer nog fram till natten. Snart, snart drömmarnas hus 
skimra i månskenskvällen. Klart, klart tindrande ljus skymta på tusen 
ställen. Slupen glider, det går mot land, lyktorna hela raden stå bland 
vimmel och sorl på strand, klockorna slå i staden."



----Staden. Martin fick tårar i ögonen. Han hade ofta tänkt på staden den 
sista tiden och undrat om allting var sig likt därhemma. Ty om vintern 
längtade Martin efter sommarens gröna gräs och smultronen i skogen; men då 
en rad av sommardagar hunnit gå och grönskan icke längre var ny och 
maskrosorna på gräsplanen stodo gråa av landsvägens damm, då drömde han 
åter om stadens tindrande lyktrader, om julen och snön och om vinterdagens 
gråskymning framför den tända brasan.

Årets hjul det rullade runt, och det blev åter höst.



I staden var det så mycket nytt. .'Långa raden" var borta med sina 
trädgårdar och skjul; i stället reste sig där ett stort tegelhus i höjden, 
högre för varje dag, och skymde bort både Humlegårdens lindar och 
Observatoriet på sin kulle. Överallt rev man ned och byggde upp, och i 
Ladugårdslandets berg och backar knallade dynamiten varje dag; men 
Ladugårdslandet skulle nu heta Östermalm. Och madam Häggbom hade blivit 
fru. Om någon kallade henne madam, svarade hon hövligt men bestämt: Det 
dammar inte!



Martin gick i skolan; men det var en liten beskedlig skola och inte alls 
så farligt som han hade trott. Det var bara att lära sig sina läxor, så 
gick det ju bra. Och Martin kände med stolthet sin kunskap om världen 
vidgas med varje dag. Rummet och tiden flyttade dagligen sina gränsmärken 
allt längre ut under hans ögon: världen var mycket större än han hade 
drömt och så gammal att tanken hisnade inför årens mängd. Såg man framåt, 
då hade tiden inga gränser, då löpte den bara ut i en svindlande blå 
oändlighet; men följde man den tillbaka, då fanns det åtminstone där långt 
borta i mörkret en begynnelse, en punkt där man måste stanna: fyra tusen 
år före vår frälsares födelse hade Gud skapat världen. Det stod tydligt 
och klart i Martins bibliska historia, på första sidan.



Och på sex dagar hade han skapat den. Men läraren sade, att dagarna voro 
längre på den tiden.



Men om också skapelsedagarna kanske voro litet längre än andra veckodagar, 
så var det i stället alldeles tvärtom med Methusalems niohundrasextionio 
år. Se, på den tiden räknade man inte så långa år som nu, sade läraren.



Det var så mycket nytt att lära och förstå, och skolan hade i verkligheten 
inga av de fasor. med vilka Martin hade styrt ut den i sin fantasi.

Men till gengäld var vägen dit och därifrån uppfylld av alla slags 
faror och äventyrligheter. De illasinnade varelser, som kallades busar, 
och som kallade Martin och hans kamrater snobbar, kunde stå på lur bakom 
varje gathörn. De värsta bland dessa busar voro de grymma och farliga 
träskbusarna, som då och då brukade lämna sina dystra hemvist i trakten 
mellan Humlegarden och Roslagstorg--"Träsket"--för att ge sig ut på 
krigståg, och om vilka man sade att de begagnade daggar med blykulor. Men 
mer än dessa träskbusar, som Martin aldrig hade sett och på vilkas 
tillvaro han icke ens var fullt säker, fruktade han den förskräckliga 
busen Frans, som hade bott i "Langa raden" och som ännu bodde kvar på 
samma gata. Ty denna buse riktade alla sina krafter och all sin håg på att 
förbittra Martins liv om dagen och förföljde honom ända in i nattens 
drömmar.



Men en dag, då Martin var på väg hem i frukostlovet, fann han två av sina 
kamrater i slagsmål med Frans i ett gathörn; och de hade redan övervunnit 
honom och kastat omkull honom och bultade på honom med knytnävarna. Martin 
hade vid denna tid börjat läsa indianböcker, och han såg strax i Frans ett 
ämne till ett ädelt rödskinn och ville icke försumma ett så gynnsamt 
tillfälle att göra honom till sin vän och bundsförvant mot andra busar. 
Därför gick han fram och förehöll sina kamrater, hur fegt det var att vara 
två mot en, att Frans bodde på hans gata och var en ganska hygglig buse, 
och att de skulle låta honom vara i fred. Och medan han på detta sätt drog 
kamraternas uppmärksamhet till sig, lyckades Frans komma på benen och 
sprang sin väg.



I stället fick Martin allt det puckel, som var ämnat åt Frans. Därtill 
måste han länge lida smälek av sina kamrater för att han var god vän med 
en buse. Och då han nästa gång mötte Frans på gatan, utanför färgarens 
port, satte denne genast krokben för Martin, så att han föll i rännstenen, 
slog hans näsa i blod och rev sönder hans böcker, svor förskräckligt 
och sprang sin väg.



Ty han hade icke förstått, att han skulle vara ett ädelt rödskinn. Men 
denne Frans var icke heller en liten buse som många andra; utan han var en 
alldeles förskräcklig buse.



XI



Martin kom i elementarskolan.



Där var allting så främmande och kallt. Gråa väggar, långa korridorer.



Och skolgården, den var som öknen i Sahara. Då klockan ringde till den 
första rasten, smög Martin sig bort till avträdet för att slippa ifrån 
sina nya kamrater. Men under nästa rast samlade de sig omkring honom i en 
ring och betraktade honom en stund under tystnad, tills slutligen en liten 
rödhårig pojke med bred skalle öppnade munnen och frågade:



--Vad är du för en djävel?



Martin hade vid dessa ord en dunkel känsla av att det var ett nytt skede i 
hans liv, som nu tog sin början. Han hade varit lycklig som en ört på 
marken, liksom varje litet barn med goda föräldrar och ett gott hem. Nu 
slogos dörrarna upp till en helt ny värld, en värld där man inte längre 
kunde reda sig med samma enkla hjälpmedel som dem hans far och mor hade 
lärt honom: att vara hövlig och vänlig mot alla och aldrig gå andras rätt 
för nära. Här gällde det att snabbt och säkert kunna bedöma, i vilka fall 
man borde använda knytnävarna och i vilka man skulle taga till benen, och 
under vilka omståndigheter man kunde ha gagn av list och förställning. Det 
dröjde icke heller alltför länge innan Martin fann sig till rätta. Han 
erinrade sig plötsligt diverse svordomar och fula ord, som han hade hört 
av brovaktarens dräng på landet, och han försummade icke att passa in dem 
här och där i sina samtal med kamraterna, där han trodde det vara 
lämpligt. På detta sätt blev han fortare bekant med dem, och de upplyste 
honom i gengäld om mycket som en nykomling kunde ha nytta av att veta: 
vilka bland lärarna som brukade slåss och vilka som bara brukade ge 
anmärkningar; att den värsta av alla var magister Sundell, som hade 
speglar i glasögonen, så att han såg allt vad man gjorde bakom hans rygg, 
och som alltid gick med guttaperkagaloscher för att man inte skulle höra 
när han kom i korridoren; att Korvkakan var hygglig, fast han var snål på 
betyg, men att Loppan var en förbannad stövel.



XII



Så lades år till år, och nytt fick begrava gammalt, medan Martin långsamt 
övades i livets dubbla konst, att lära och att glömma. Ty liksom spelaren 
för att kunna hålla ut tills det sista myntet runnit bort ur hans darrande 
hand måste kunna glömma sina förluster för den vinst, om vilken han yrar, 
så är också för människan, den tvungne spelaren, konsten att glömma den 
största och den på vilken det hela hänger.



Och Martin glömde. Röda Turken, som längesedan hade tröttnat att sprattla, 
var så glömd som om han aldrig hade funnits till. Och farbror Abraham, som 
hade givit honom den och som hade hängt sig i ett spjällsnöre en regnig 
dag, då han icke fann det mödan värt att leva längre, var snart glömd 
också han, om han än då och då dök upp i Martins drömmar som en mörk och 
oroande gåta. Men medan han glömde, lärde han. En tredjedel av sanningen 
skänktes honom av lärarna, och en annan tredjedel bjöds honom av 
kamraterna, som snart hjälpte honom att lyfta på den slöja, i vilken det 
sjätte budet och allt vad därtill hörde låg höljt. De begagnade sig därvid 
gärna av den heliga skrift. De förklarade noggrant, vad det var Absalom 
gjorde med sin faders frillor på palatsets tak inför allt folket. 
och de frossade med Hesekiel i Ahalas och Ahalibas bottenlösa synd. Men om 
än bägge dessa tredjedelar skänktes honom uppblandade med villfarelser och 
lögner, och om än sanningens sista tredjedel, som kanske var den 
viktigaste och som det ålåg honom att söka själv en gång, ännu icke hade 
börjat sysselsätta honom, så vidgades likväl dagligen luckorna, som 
erfarenheten rev i de spindelvävshäckar av saga och dröm, med vilka 
vänliga händer hade omgärdat hans barndoms täppa, och allt oftare gapade 
genom rämnorna det stora, tomma hålet, som kallas världen.



DEN VITA MÖSSAN



Då Martin Birck hade fått den vita mössan, var hans första omsorg att gå 
in i en cigarrbod för att köpa en käpp av kanelrör och en bunt 
cigarretter. Den unga flickan, som stod i butiken, hade svarta ögon och en 
tjock lugg. Hennes yttre motsvarade endast ofullständigt hans drömmars 
ideal, som låg i en ljusare och mera Gretchenartad sfär; men då hon 
vänligt lyckönskade honom till hans vita mössa och samtidigt betraktade 
honom med en blick, full av godhet, oaktat han aldrig förr hade varit inne 
i hennes bod, kände han det plötsligt helt varmt om hjärtat, fattade 
hennes smutsiga hand, som låg utsträckt över diskens lager av Cameo och 
Duke of Durham, och kysste den ömt. Han ångrade sig likväl nästan strax. 
Han hade kanske uppfört sig illa. Visserligen trodde han icke att den unga 
flickan var alldeles oskyldig, hon hade nog en älskare, eller kanske 
flera; men därför hade ju inte vem som helst rätt att komma in från gatan 
och kyssa henne på handen utan vidare. Han stod förlägen och visste icke 
vad han skulle säga eller göra, tills han äntligen kom sig för att välja 
ut en käpp, tända en cigarrett, betala och gå.



Drottninggatan sken ännu våt efter den sista regnskuren, små damer med 
guppande turnyrer lyfte på kjolarna för att hoppa över vattenpussarna, som 
speglade blått, eleganta herrar med smala rutiga ben och med likadana 
kanelrör som Martins svängde sina cylinderhattar till gravitetiska 
hälsningar och blottade därvid skallar så tättklippta, att huvudsvålen 
lyste igenom. Över de grå husens skorstenar och tak ilade vårdagens 
oroliga vita skyar i fladdrande hast, och längst ner i gatans fond skälvde 
solljuset kring kyrkor och torn. Martin stannade framför vartannat 
bodfönster för att spegla sin vita mössa. Han kunde icke förstå, hur han 
hade blivit student. Han hade ända in i det sista trott att han skulle bli 
kuggad. Så mycket gladare var hans överraskning, då han fick sitt 
studentbetyg liksom de andra, och isynnerhet då han kom till slutraderna: 
"På grund härav har bemälde M. Birck befunnits i avseende på den mogenhet, 
som en fullständig elementarundervisning avser att bibringa, förtjäna 
vitsordet Med beröm godkänd." Dessa ord kommo hans hjärta att svälla av 
rörd tacksamhet mot lärarkollegiet; ty visserligen ansåg han sig själv 
tämligen mogen, men det var långt över hans förväntan att finna denna 
uppfattning delad av hans lärare. Under de sista terminerna hade han 
sällan kunnat sina läxor. Ofta hade han icke ens kunnat förmå sig att läsa 
över dem i tiominuterslovet före lektionens början eller att smyga ett par 
lösrivna blad ur läroboken in i bibeln för att studera dem under 
morgonbönen, medan lektorn i teologi stod i katedern och pratade strunt, 
en resurs som eljest även de lataste bland hans kamrater icke brukade 
försumma att anlita. Likväl skulle han gärna ha velat glädja sina 
föräldrar med vackra terminsbetyg, om han än icke för egen del hade någon 
stark ärelystnad i den riktningen; men det hade under de senaste åren 
kommit över honom en dov apati för allt vad som rörde skolan, mot vilken 
han ingenting förmådde. Han hade så svårt för att taga den på fullt 
allvar. Om han någon gång mot vanligheten hade utmärkt sig i ett eller 
annat ämne, skämdes han nästan inför sig själv som över en platthet. Så 
ofta han skulle dyka ned bland dessa tarvliga detaljer, i vilka 
läroböckerna hade sin lust, kände han sig nästan lika löjlig som mannen, 
vars hus brann och som räddade eldgaffeln .



Och nu, då eldgaffeln verkligen var räddad, var han likväl så glad 
att han hade velat sjunga, och han kände sig lycklig och fri och skyndade 
hemåt med sin vita mössa, hem till sin barndoms blommande gata. Men gatan 
var icke längre densamma som förr. Från en enda liten täppa sträckte ännu 
körsbärsträden sina grenar ut över ett mossigt plank--resten var stora 
röda tegelhus och små gemena läsarkapell. Och busen Frans kunde icke 
längre störa den smula idyll som ännu fanns kvar, ty han hade vuxit upp 
och blivit stor, också han, och satt för längesedan på Långholmen.



Hemmet var tystare och mera tomt än förr. Maria, Martins syster, var gift 
sedan ett år med en läkare i en avlägsen landsort, och mormor fanns icke 
mer.



På kvällen skulle Martin och hans kamrater ha studentsexa på Hasselbacken. 
Martins fader gav honom fem kronor att offra åt ungdomsglädjen, och hans 
moder tog honom avsides och sade:



--Martin, Martin, nu måste du lova mig att vara försiktig i kväll och inte 
låta narra dig till några galenskaper. Du skall inte bry dig om att dricka 
ur ditt glas var gång någon vill skåla med dig, då blir du alldeles yr i 
huvudet. Det allra bästa vore om du bara ville låtsa som om du drack. Och 
så måste jag säga dig, Martin, att det finns ett slags förskräckliga 
kvinnor, som inte tänka på någonting annat än att försöka störta unga män 
i fördärvet. Dem måste du isynnerhet akta dig för. Lilla Martin, om jag 
bara visste att du höll dig till Gud och tänkte på honom, skulle jag inte 
vara orolig för dig; men det vet jag ju att du inte gör. Till och med 
deras andedräkt är giftig; och om du bara stannar på gatan och talar med 
en sådan kvinna, kan du sedan få de allra hemskaste sjukdomar, som ingen 
läkare i hela världen kan bota.

--Lilla mamma, svarade Martin, det där har du alldeles fått om 
bakfoten.



Och han tog sin vita mössa och sade adjö och gick.



Modern följde honom med bekymrade ögon, och då han var borta, satte hon 
sig ned i en mörk vrå och grät. Ty hon kände, att hon skulle komma att 
förlora honom, som mödrarna alltid förlora sina söner.



III



Martin tänkte på sin moder, medan han gick utför Storgatan på väg till 
Djurgården.



Hur hade förhållandet mellan dem kunnat bliva sådant det var? För henne 
var han alltjämt ett litet barn. Da han först började tala med henne om 
sina religiösa tvivel, låtsades hon tro, att det var något som han hade 
fått utifrån, från elaka kamrater eller ur någon dålig bok. Sedan hade det 
gått därhän, att han icke längre kunde tala med henne annat än om de 
vardagligaste ämnen, om skjortor och strumpor och knappar som skulle sys 
i. Om deras samtal någon gång kom in på ett allvarligare område, 
behandlade de varandra ömsesidigt som små barn. Och utan att han ville det 
eller märkte det förrän det redan var för sent, kunde han därvid få något 
överlägset i tonen, som sårade henne, så att det efter ett sådant samtal 
stannade en tagg i hjärtat på dem bägge.



Hon låg ofta vaken om nätterna och grät och sörjde över hans otro. Likväl 
hörde hon själv med alla sina tankar och förhoppningar och med hela sin 
varelse jorden till. Hon trodde visserligen på helvetet, ty hon trodde på 
bibeln; men hon kunde aldrig på allvar föreställa sig, att hennes son 
eller över huvud taget någon av dem som hon kände och umgicks med skulle 
kunna komma till ett så förskräckligt ställe. Därför var det egentligen 
icke för hans själ hon sörjde mest, utan för hans framtid här på jorden; 
ty hon hade märkt, att det icke brukade gå väl i världen för dem som 
föraktade Gud och religionen. Några kommo i fängelse, andra lämnade landet 
för att leva bland främlingar, alla väckte ovilja och misstro hos 
hederligt folk. Hon fruktade att hennes son skulle kunna bli som en av 
dem, och det var detta som höll henne vaken om natten och gjorde hennes 
ögon förgråtna. Hon hade ingen kärare dröm än att han skulle bli "som 
andra", som folket är mest, om möjligt bättre och framför allt lyckligare, 
men dock i det hela taget som de. Hon kunde väl föreställa sig att hennes 
son skulle kunna bli poet, och hon kunde till och med önska det, ty hon 
älskade poesi, och hon fick tårar i ögonen då han läste någon av sina 
dikter för henne; men hon tänkte sig då, att han skulle sitta i ett 
ämbetsverk om vardagarna och bara om söndagarna eller eljest på lediga 
stunder skriva några verser om solnedgångar och skicka in dem till Svenska 
akademien och få dem prisbelönta och bli på en gång en stor skald och en 
aktad ämbetsman med säkra inkomster. Och hon trodde på fullt allvar, att 
han också skulle bli mera ansedd bland poeterna, om han sutte i ett 
ämbetsverk och hade en titel, än om han bara skrev. Så hade det ju varit 
med alla riktiga skalder. Tegner var ju egentligen biskop, och till och 
med Bellman hade åtminstone haft en befattning vid nummerlotteriet. Och 
som ett exempel, vilket Martin särskilt borde taga till efterföljd, 
brukade hon nämna en skald, som hon hade känt då hon var ung och som nu 
var revisor i kammarrätten och skrev vers om allt stort och skönt, om 
havet och solen och kungen, och hade vasaorden. Ett sådant liv fann hon 
ädelt och eftersträvansvärt, och då hennes drömmar om sonens framtid gingo 
allra högst, var det något sådant hon tänkte sig.



Men Martin drömde andra drömmar. Han ville bli diktare. Han skulle skriva 
en bok, en roman eller en diktcykel, eller allra helst ett idedrama på 
samma versmått som "Brand" och "Peer Gynt". Han skulle ägna sitt liv 
åt att söka efter sanningen och att giva människorna vad han fann eller 
trodde sig finna av den. Och han skulle också bli berömd och en stor man 
och förtjäna mycket pengar, han skulle köpa ett litet hus åt sin far och 
en ny sidenklänning åt sin mor, ty den gamla var sliten och vänd och 
alltför ofta begagnad. Han skulle bli avundad av männen och eftersträvad 
av kvinnorna, men av alla kvinnor i världen skulle han icke älska mer än 
en, och denna enda älskade en annan. Denna olyckliga kärlek skulle giva 
hans tanke bitterhet och djup och hans dikt vingar. Men han kände dunkelt, 
att medan han sökte efter sanningen, skulle han endast finna sanningar, 
och medan han skänkte dem åt människorna på vers, underbarare än någon 
musik, eller på en klar och kall prosa med ord som vassa tänder, skulle 
han förakta sig själv för att han skördade ära och guld av de smulor han 
händelsevis hade funnit medan han sökte efter något annat. Och detta 
självförakt skulle fräta på hans själ och göra honom till ett tomt skal. 
Men han skulle inte låta världen märka något, han skulle måla sina kinder 
med smink och sina ögon med tusch och bära sitt huvud upprätt, och just i 
det ögonblick, då han själv djupast föraktade sin diktning och satte den 
lägre än det lägsta hantverk, skulle den hänföra människorna mest, och han 
skulle bli invald i Svenska akademien efter Wirsen. Och med ett ansikte, 
orörligt som en mask, skulle han hålla det vanliga blomsterströdda talet 
över sin företrädare. Aldrig mera skulle han sedan sätta en penna till 
papperet. I ett underligt brokigt och förvirrat liv skulle han söka döva 
sin förtvivlan. Ingen last skulle vara honom främmande, på ljusa dagen 
skulle han åka i droska genom gatorna med gycklare och skökor, och med 
spel och drickande skulle han få natten att gå. Tills han en dyster 
oktoberkväll tröttnade på sitt vansinniga och tomma liv, gjorde upp eld i 
sin kakelugn och brände sina papper, tömde ett 
glas dunkelrött vin, kryddat med en underlig krydda, och somnade för att 
icke vakna mer . . .



Eller det var kanske inte nödvändigt, att hans liv måste sluta så 
tragiskt. När han tänkte närmare på saken, föreföll det honom till och med 
en smula banalt. Han kunde ju lika gärna flytta till en småstad, till 
Strängnäs eller Gränna. Där kunde han hyra ett hus och leva ensam med en 
papegoja och en svart katt. Han kunde också ha ett akvarium med 
guldfiskar. Bakom stängda fönsterluckor skulle han drömma bort sin dag, 
men då natten kom, skulle han tända ljus i alla rummen och gå av och an, 
av och an, och grubbla över allts fåfänglighet. Och när stadens borgare 
gingo förbi hans hus på hemväg från sin aftontoddy på stadskällaren, 
skulle de stanna och peka uppåt hans fönster och säga:



--Där bor Martin Birck. Han har lärt som en vis och levat som en dåre, och 
han är mycket olycklig.



Detta och en del annat tänkte Martin Birck, medan han gick utför Storgatan 
över Djurgården på väg till Hasselbacken.



IV



Orkestern intonerade de första takterna av "Mefistofeles".



Martin satt ute vid balkongräcket med Henrik Rissler. De lyssnade till 
musiken och sågo ut över terrasserna och talade icke mycket. Henrik 
Rissler hade en jämn och vit panna och lugna, klara ögon. Hans blick var 
sökande och lång och tycktes halka över de närmaste föremålen för att 
snabbare nå fram till de mera avlägsna. Han var den ende av kamraterna, 
som sökte Martins umgänge utom skolan. De brukade gå hem till varandra om 
eftermiddagarna och prata och röka cigarretter, och emellanåt gingo 
de långa promenader tillsammans. ofta i regn och snö och blåst, utåt 
Djurgården eller Ladugårdsgärdet, och talade om allt det som sysselsätter 
unga människor, om flickor och Gud och själens odödlighet. Eller de gingo 
i gasskenet på gatorna med en känsla av att de kastade sig i världsvimlet, 
de stannade framför kopparsticken i bokhandelsfönsterna, och framför alla 
andra beundrade de en litografi med titeln "Don Juan aux Enfers'' och med 
ett motto från Baudelaire:



Mais le calme heros, courbe sur sa rapiere. regardait le sillage et ne 
daignait rien voir.



Denna bild satte deras fantasi i rörelse, hjärtat klappade fortare, när de 
sedan i människoströmmen snuddade vid en vacker flickas arm, och de trodde 
sig uppleva ett helt äventyr, var gång en gammal sminkad näringsidkerska 
kastade till dem en varm blick.



Men den första orsaken till deras vänskap var den, att de bägge hade läst 
Niels Lyhne och älskade den mer än andra böcker.



Därinne pratade och skrattade man kring bålarna och bildade grupper och 
kotterier. De flesta grupperade sig av gammal vana efter de sociala och 
intellektuella likheter och olikheter, som redan på skolbänken hade 
förenat några och skilt dem från andra: Gabel och Billfelt--Jansson och 
Moberg--Planius och Tullman. Andra gingo omkring litet surmulna och talade 
om sammanhållning.



Josef Marin knackade i bålen och utbragte en skål för det ontologiska 
beviset. Den dracks under tämligen lam tillslutning. Man var så utled vid 
skolsakerna, att man icke ens fann det mödan värt att skämta med dem.



Josef Marin skulle bli präst; men han var ännu icke riktigt befästad i 
tron.

Musiken spelade studentsånger, "Stå stark" och "Sjungom studentens 
lyckliga dag". Det började skymma över trädens kronor, över stadens 
skorstenar och tak och södra bergens höjder, vårkvällens bleka skymning, 
som förtunnar allt och lyfter allt och gör det svävande och overkligt som 
drömmens länder. Mängden, som skålade och drack nere på terrassen och som 
ännu helt nyss kunde tydligt urskiljas till sina beståndsdelar, löjtnanter 
och studenter, gardister och flickor och borgarfolk med hustrur och barn, 
hade nu i skymningen smält ihop till en oredig massa, och liksom av en 
oförklarlig nyck tystnade plötsligt sorlet, så att man en sekund hörde 
vattnets plask i fontänen och de sista sömniga fågelpipen från träden. Och 
i väster flammade redan en stark och ensam stjärna.



--Se Venus, sade Henrik. Så hon tindrar!



Martin satt i tankar och ritade på bordet, och strecken formade sig under 
hans hand till en kvinnas armar och bröst.



--Säg, frågade han plötsligt--han kände att han rodnade--säg, tror du att 
det är möjligt för en man att leva kysk, tills den riktiga kärlekslyckan 
kommer? Det är ju ändå det man helst skulle vilja. Att vara tillsammans 
med kvinnor, som man inte kan känna någonting för, som höra till en annan 
ras och ha smutsigt linne och säga fula ord och bara tänka på betalningen, 
det måste vara otäckt.



Henrik Rissler blev också en smula röd.



--Möjligt, sade han, ja, för några är det väl alltid möjligt. Människorna 
äro ju så olika. Men så mycket vet jag redan om mig själv, att det 
knappast kommer att bli möjligt för mig. Då får åtminstone den stora 
kärleken inte låta vänta på sig stort längre...



De sutto tysta och stirrade mot stjärnan, som tindrade allt starkare i det 
mörknande blå.



--Venus, mumlade Martin, Venus. Det är en stor och vacker stjärna. Men jag 
förstår inte varför hon skall ha ett namn. Hon kommer i alla fall 
inte om man ropar på henne.



Martin hörde plötsligt en främmande röst bakom sin stol.



--Mycket sant, sade rösten, mycket sant! Hon kommer inte om man ropar på 
henne. En lika vemodig som träffande anmärkning!



Martin vände sig om förvånad. Den främmande var en vårdslöst klädd man i 
studentmössa, med ett smalt och blekt ansikte och en svart mustasch, som 
hängde ned över munnen, så att det icke var lätt att se om han log eller 
var allvarlig. Ansiktet såg litet gammalt ut till den vita mössan, och den 
var icke heller alldeles ren.



En av Martins kamrater stod bredvid och presenterade honom: doktor Markel.



Doktor Markel hade kommit dit i sällskap med en äldre bror till Billfelt. 
De hade kommit från Uppsala samma dag, ätit middag på Hasselbacken och 
därefter inviterat sig själva att deltaga i studentsexan. Den äldre 
Billfelt höll just ett tal därinne. Martin hörde något om "Uppsala" och 
"alma mater".



Doktor Markel slog sig utan vidare ned hos Henrik och Martin.



--Två unga skalder, inte sant? frågade han. Jag vågar anta det, efter 
herrarna sitta här för sig själva, avsides från den profana hopen, och 
tala om stjärnor. Törs man fråga vad herrarna ha för livsåskådning? Tror 
ni på Gud?



Henrik Rissler betraktade förvånad den främmande, och Martin skakade på 
huvudet.



Doktor Markel såg fullkomligt allvarlig ut, det låg bara en lätt dimma 
över hans ögon, som voro stora och sorgsna.



Några av de andra hade kommit till och lyssnade till samtalet. Planius och 
Tullman satte upp samma läraktiga ansikten, med vilka de under lektionerna 
hade vant sig att lyssna till lärarens förklaringar.

Gabel smålog sarkastiskt med sitt fina adelsansikte, och bakom honom 
trängde sig Josef Marin fram. Josef Marin var liten och svagt byggd, och 
han såg blek och förläst ut. De två eller tre glas punsch han druckit hade 
redan gjort honom litet uppsluppen; men då han nu hörde en allvarlig fråga 
framställas och icke kunde finna att det låg något skämt under, inföll han 
med allt det allvar han i en hast kunde samla ihop:



--Jag tror på Gud. Men jag uppfattar honom inte som ett personligt väsen.



Doktor Markel föreföll angenämt överraskad.



--Å, ni är panteist, charmant ! Det måste ni också bli --han vände sig 
till Martin--ni som skall studera till skald. För skalder och för dem som 
vilja förföra flickor, och det vill alla skalder, kan jag inte nog varmt 
rekommendera den panteistiska världsuppfattningen. Ingenting kan vara mer 
ägnat att kollra bort en flickunge än det panteistiska svammel varmed 
Faust besvarar Gretchens enkla fråga: tror du på Gud? Om han då hade 
svarat, enkelt och flärdlöst som hon frågade: nej, mitt barn, jag tror 
inte på Gud --så var övertygad, att flickan hade gjort korstecknet och 
sprungit in till sig, ins stille Kämmerlein, och vridit om nyckeln två 
varv i låset. I stället svarar han, att han både tror och inte tror, 
vilket gör intryck av djupa själsstrider, och att Gud egentligen är namnet 
på den känsla, som två älskande erfara när de ligga i samma säng. Detta 
säger han med mycket patos och på ett vackert språk, så att det inte sårar 
hennes blygsamhet, tvärtom, hon tycker att han talar som en präst, och 
resten vet vi. -- Och för en skald... Men tillåt mig först som äldre 
student...



Doktor Markel lade med lätthet och världsvana bort titlarna med alla som 
för tillfället befunno sig inom räckhåll för en brorskål och fortsatte 
därefter:



--För en skald är panteismen ett rent fynd, en sann guldgruva. Om han är 
kyrkligt troende, får han visserligen Karl XIII:s orden och goda 
inkomster, men blir bara läst av mamseller och förlöjligas i de 
liberala tidningarna. som ju i alla fall ha den största publiken. Om han 
är ateist, blir han ansedd för en flack och ytlig natur och en elak 
människa och får svårt att låna pengar. Nej, en skald bör tro på Gud; men 
på en gud, som är någonting alldeles extra och noch nie dagewesenes, 
aldrig förr visad på någon cirkus, och som man aldrig riktigt kan komma 
underfund med, ty då vore ju skämtet genast slut. Panteismens gud är just 
det råmaterial, som behövs till en sådan. Det är idealet för en gud. Honom 
kan var och en skära till på sin egen fason, han fattar aldrig humör, han 
straffar aldrig och belönar visserligen inte heller, han tar det hela med 
ro, och det kommer sig därav att han saknar en liten egenskap, som även 
den enklaste bland Stadsgårdens busar till en viss grad består sig med: 
personlighet. Detta är just det fina hos honom. Till en personlig gud 
måste man stå i ett personligt förhållande, det vill säga vara läsare. Att 
vara läsare är förträffligt, om man nyss har kommit ut från Långholmen och 
behöver rehabiliteras. Eljest är det onödigt. Ni ser vart jag vill hän, 
mina herrar: att hålla sig med en personlig gud medför en mängd onödigt 
besvär; att vara alldeles utan är för riskabelt. Därför måste man ha en 
opersonlig gud. En sådan gud sätter fantasien i rörelse och tar sig bra ut 
i poesi utan att till gengäld medföra några förpliktelser. Med en sådan 
gud blir man av allt bildat folk ansedd för en upplyst och ädelt tänkande 
person och kan bli ungefär vad som helst, från ärkebiskop till radikal 
tidningsredaktör.



I högtidlig stil kallas han Allfader, i vardagslag Vår herre. Egentligen 
behöver han inte något namn, det är nämligen med honom som med stjärnan 
därborta: han kommer i alla fall inte, om man ropar på honom.



Den gest, med vilken doktor Markel sökte stjärnan och liksom vinkade henne 
till sig, fann blott en mörk och mulen rymd, ty det hade dragit upp stora 
moln, stjärnan var borta, det hade blivit skumt som på en höstkväll, 
och några stora regndroppar började redan falla mot barriären.



Doktor Markels uppträdande gjorde icke lycka. Josef Marin, som under hans 
tal hade druckit mera punsch och blivit ännu blekare än förut, mumlade 
något om att man borde smocka honom på käften. Andra stodo i grupper och 
rådslogo om att bryta upp.



Den äldre Billfelt uppfattade stämningen, ringde på kyparen och 
rekvirerade champagne. Han höjde sitt glas och tackade i vackert rundade 
vändningar för den vänlighet, med vilken han och hans vän, doktor Markel, 
representanter för Uppsala och alma mater, hade blivit mottagna av 
blivande alumner. Därefter betalade han champagnen och försvann med 
Markel.



--Din bror är en gentleman, sade Gabel till Billfelt.



Det regnade som om himmelen varit öppen. Man trängde ihop sig på en 
spårvagn för att fara in till staden och dricka kaffe. De flesta förordade 
Hamburger börs.



Martin, som alltid hade trott, att Hamburger börs var ett ställe där 
Stockholms tyska köpmän samlades för att göra affärer, trädde med 
förvåning in i ett kafe, som tycktes honom strala av en sagolik lyx. Här 
och där i sofforna sutto några av hans förra lärare och en del gamla 
farbröder och höjde glasen och nickade gemytligt.



Det kom in kaffe och likörer. Man talade om sina framtidsplaner. De flesta 
skulle bli jurister och ämnade använda sommaren till att läsa på prillan. 
Stämningen steg, och man avgav oförsiktiga löften att hålla ihop och inte 
glömma bort varandra. Vid den ena bordsändan svuro Gabel och Billfelt 
varandra evig vänskap, vid den andra tolkade Jansson sina känslor för 
Moberg. Josef Marin kunde endast med möda avhållas från att profetera. Då 
Josef Marin profeterade gick det så till, att han läste upp långa 
ramsor av likgiltigt innehåll, giftermålsannonser ur Dagens Nyheter 
blandade med stycken ur Tegners Svea och Norbecks teologi; och allt detta 
föredrog han i samma sjungande och högtidliga tori i vilken han 
föreställde sig att Elias bestraffade Achab och Hesekiel spådde Israels 
och Judas undergång. Klockan blev ett och närmade sig två, och en och 
annan sade redan godnatt och bröt upp, isynnerhet de som på fullt allvar 
hade för avsikt att läsa på prillan. Publiken glesnade runt omkring, det 
elektriska ljuset var längesedan släckt, endast ett par gaslågor brunno 
ännu, och kyparna stodo med martyrminer och längtade efter sömnen och 
drickspengarna. Det var ingenting annat att göra än att bryta upp.



Ute började det redan dagas kring gatorna och torgen, det regnade icke 
mer, men luften kändes fuktig och kall och disig, och genom dimman lyste 
Jakobs urtavla som en måne ur Fliegende Blätter.



Man hade svårt att skiljas och drev ett stycke nedåt stråkvägen förbi 
operan. Från Lagerlunden kommo skalder och tidningsmurvlar, och Martin 
betraktade dem med vördnad och undrade, om det någonsin skulle förunnas 
honom att bli som en av dem. Studentmössorna lyste vita i natten, det kom 
nattfjärilar fladdrande från höger och vänster och smögo sina armar under 
de unga männens och frestade dem med löften om livets högsta lycka, och 
under muntert glam och oskyldigt skämt följdes man åt ner i Karl XlI:s 
torg, ty Josef Marin hade fått för sig, att han måste profetera för Karl 
XII. Men medan han profeterade, tog Gabel den vackraste flickan om livet 
och började en vals med henne kring statyn, Moberg följde exemplet och 
trådde dansen med en åldrig bacchantinna, och Martin stod med klappande 
hjärta och stirrade på en liten blek olycka med ögon som svarta kol och 
undrade, om han skulle våga närma sig henne, men medan han undrade, lade 
Planius armen om hennes liv och skumpade i väg, 
och Martin stod ensam och såg dem virvla om i dimman, par om par. Men över 
Söder började morgonbrisen redan lätta på dimmorna, över strömmen drevos 
de fram som vit rök, och korset på Katarinas kupol brann likt 
morgonstjärnan i den första gryningsstrimman.



En polis skymtade fram nere på kajen och närmade sig långsamt, en av 
flickorna utstötte ett litet varningsrop, och skaran skingrades åt alla 
håll. En tjock nymf tog utan vidare Martins arm och följde med honom.



-Jag måste hålla dig under armen, min sockergris, sade hon, annars kommer 
bylingen och tar mig. För resten kan du gärna följa med hem till mig, vad? 
Jag har riktigt trevligt hemma hos mig, skall du få se. Jag har en stor, 
skön säng, och lakana har jag själv broderat. Jag sitter för det mesta och 
broderar om förmiddagarna, något måste man ju ha för sig, och jag står 
inte ut med att sitta och spela mariage med mamma dag ut och dag in som de 
andra flickorna, och så svär di och lever och bär sig tarvligt åt. Jag 
tycker inte om sånt där, jag tycker mest om snälla och hyggliga gossar som 
du. Och om du är riktigt snäll och kommer och hälsar på mig ofta, skall 
jag brodera en nattskjorta åt dig till minne. - Jaså, du har inga pengar, 
fy fan, det var ett par andra galoscher. Då får du komma igen när du har 
några. Fråga bara efter Hulda. Men säg, är det sant att det finns en 
flicka i Uppsala som kallas för Karl XII?



-Jag vet inte, svarade Martin.



--Ja, adjö då...



Det var icke alldeles sant att Martin inte hade några pengar; han hade 
ännu några kronor kvar av honoraret för ett poem, som han hade fått tryckt 
i "Hemvännen", och han hade bara sagt så för att icke såra hennes känslor.

Martin låg länge vaken och kunde icke sova. Det var den lilla bleka 
och svarta, som icke lämnade honom någon ro. Hon hade stått så blek och 
stilla och ensam, hon hade icke tagit någons arm och icke skrattat och 
pratat som de andra. Vem var hon, och hur hade hon kommit dit där hon var? 
Hon hade väl blivit förförd och övergiven, hon hade kanske ett litet barn, 
som måste svälta och frysa, om hon inte skaffade det mat och kläder genom 
att sälja sin kropp. Hur han skulle kyssa henne, om han nu hade henne i 
sina armar, hur han skulle smeka henne och giva henne de ömmaste namn och 
försöka komma henne att glömma vem hon var, en allmän glädjeflicka, och 
vem han var, en tillfällig, betalande kund som alla andra! Vem var hon nu 
tillsammans med, kanske med Planius? Vad kunde Planius vara för henne? Han 
var inte vackrare än Martin, och han var dum som en braxenpanka. Han hade 
varit en av de värsta plugghästarna och ändå bara fått "Godkänd" i 
mogenhetsbetyg. Varför skulle hon just välja honom? Men hon hade 
naturligtvis inte gjort något val, hon hade bara tagit den första bästa. 
Martin förstod det och fann det naturligt. Hon hade en gång givit bort 
sitt hjärta och sin själ och hade icke längre något att ge annat än sin 
kropp, och varför skulle hon neka den åt någon, då det nu en gång var 
hennes yrke att sälja den och då hon redan hade kommit så djupt ned i 
smutsen som en människa kan komma? Men kanske ändå, om Martin kunde träffa 
henne och hon lärde känna honom, kanske hon ändå kunde komma att hålla av 
honom och börja ett nytt liv. För henne skulle han offra allt, alla 
drömmar om diktarära och hela sin framtid skulle han offra henne, han 
skulle välja något yrke med vilket han strax skulle kunna förtjäna sitt 
och hennes uppehälle, de skulle gifta sig och leva långt borta från 
människorna, i ett litet hus vid en sjö djupt inne i skogen. De 
skulle ro tillsammans i en liten båt i vassen och drömma bort timmarna, de 
skulle gå i land på en holme, och där skulle de vara tillsammans hela 
natten, medan stjärnorna brunno över deras huvuden. All sorg och alla 
mörka minnen skulle han kyssa bort från hennes panna, och hennes lilla 
barn skulle han hålla av som om det hade varit hans eget------



Men medan Martin fantiserade på detta sätt, förstod han samtidigt 
fullkomligt klart, att det under alla dessa drömmerier icke låg något 
annat än begäret, en ung mans hunger efter en kvinnas vita kropp. Och ju 
längre det led på natten, medan han låg vaken och stirrade på det grå 
dagsljuset, som sipprade in bakom rullgardinen, desto bittrare ångrade han 
att han hade sagt nej åt den andra, den tjocka.



Vl



När någon frågar en ung man, som nyss har tagit studentexamen: vad skall 
du bli? så kan han icke svara: diktare. Då skulle människorna vända bort 
huvudet och hålla för munnen. Han kan svara: jurist, eller malare, eller 
musiker; ty till alla dessa yrken kan man lata utbilda sig vid 
statsläroverk, och redan under lärotiden har man en liten hylla i 
samhället att sitta pa, ett fack att hålla till i, och man är redan något: 
studerande vid universitet, eller elev vid konstakademien eller 
konservatoriet. Det är icke mycket, men det är dock alltid en liten 
sockerbit att kasta i gapet på de närgångna och en någorlunda begriplig 
framtid att peka på för de välvilliga. Men den, som skall bli diktare, är 
ingenting alls annat än ett åtlöje för Gud och människor, förrän han redan 
blivit erkänd och berömd. Därför måste han under alla de långa läroåren 
hänga en falsk skylt över sin dörr och låtsas sysselsätta sig med något 
som människorna anse aktningsvärt.

Detta förstod Martin och fann, att det var fullkomligt naturligt och 
icke kunde vara annorlunda; och då hans far frågade honom vad han ville 
bli, svarade han icke att han ville bli diktare, utan att han ville gå in 
som extra i något ämbetsverk. Och fadern fann behag i detta svar och såg 
däri ett tecken att hans son skulle bli lika förståndig och lycklig som 
han själv. Han hade fruktat, att Martin möjligen skulle vilja resa till 
Uppsala för att läsa estetik, och han kände med sig själv, att han icke 
hade kunnat säga nej; men han darrade för alla de utgifter och bekymmer 
som det för en fattig familjefar medför att hålla en son vid 
universitetet. Därför blev han förtjust över det svar, han nu fick, och 
hade ingenting annat att anmärka, än att Martin borde söka inträde icke i 
ett ämbetsverk, utan i så många som möjligt; och på aftonen bjöd han honom 
med sig till Blanchs kafe för att höra på musik och dricka toddy.



Men redan nästa dag satte han sig i rörelse och talade med sina bekanta i 
de olika verken och hjälpte Martin att skriva ansökningar.



VII



Men hos chefen för det ämbetsverk, till vilket Martin huvudsakligen ämnade 
förlägga sin verksamhet, måste han personligen göra sin uppvaktning 
klockan åtta på morgonen i frack och vit halsduk. Frusen och hungrig, ty 
han hade icke hunnit äta något, gick han uppför trapporna i ett tyst hus 
vid en förnäm gata och ringde på generaldirektörens dörr. En betjänt med 
guldkanter anmälde honom och öppnade dörren till ett skumt kabinett med 
blott till hälften uppdragna gardiner. Alla slags klädesplagg lågo 
kringströdda här och där på stolarna, på toalettspegeln hängde ett stort 
grönt ordensband, och vid tröskeln stod ett nattkärl som han var nära att 
snava över, men han hejdade sig i tid och blev stående med en stum 
bugning. Mitt i rummet stod en vördnadsbjudande gammal gubbe i purpurröd 
sammetsnattrock, gestikulerande med en rakkniv och med hakan intvålad, och 
ur den röda sammeten och den vita tvålen höjde sig en röst och sade:



--Herrn har ett vackert studentbetyg; men glöm inte bort, att ärlighet och 
flit är och förblir det förnämsta i statens tjänst. Herrn blir antagen och 
kan infinna sig i morgon för att börja sin tjänstgöring, om det finns 
något att göra. Framför allt: var ärlig! Farväl.



Martin antog, att detta ohövliga tilltal stod i överensstämmelse med 
gammal hävd, och lät icke avskräcka sig. Han kom till ämbetsrummet, han 
fick en plats vid ett bord och en tjock räkenskapsbok att granska. Han 
räknade igenom kolumn efter kolumn. Om summorna stämde, skulle han sätta 
kråkor i kanten; om de icke stämde skulle han göra anmärkning. Men de 
stämde alltid. Martin fick småningom den övertygelsen, att det aldrig 
förekom några fel i dessa räkenskaper, och när denna övertygelse en gång 
hunnit bli rotfast hos honom, slutade han alldeles upp att räkna och satte 
bara kråkor. Och emellanåt såg han upp från sitt verkliga eller låtsade 
arbete och lyssnade till flugornas surrande och regnets plask mot 
fönsterblecket, eller till de äldres samtal och gräl, eller till en blind 
man, som spelade flöjt på gården.



Och han sade till sig själv:



--Detta är alltså livet.



VIII



Men för Martin var detta icke livet. För honom var det ett gömställe, en 
asy!, i vilken han hade sökt sin tillflykt för en tid, som han hoppades 
kunna göra kort.

Han läste och tänkte. Han sökte i böckerna och i sina egna tankar 
det, som man så ofta söker i ungdomen för att på ålderdomen glömma att man 
någonsin har bekymrat sig om det: en tro att leva på, en stjärna att styra 
efter, ett sammanhang i tingen, en mening och ett mål.



Martin hade varit kristen till sitt sextonde år. Det är naturligt, att ett 
barn tror, vad de äldre säga vara sant. Och han hade trott allt och icke 
tvivlat, och om söndagarna hade han gått i kyrkan med sina föräldrar. Om 
prästen var en vältalare och en charlatan, kände han sig uppbyggd och rörd 
och önskade, att han själv kunde bli en sådan präst; men om det var en 
anspråkslös hedersman, som predikade så gott han kunde utan att väsnas och 
gestikulera, somnade han vanligen. Men då han var sexton år, gick han och 
läste. Religionen hade dittills varit en detalj i skolarbetet, sidoordnad 
med andra detaljer; nu blev den med ens det väsentliga, det som dagligen 
tog tiden och tankarna i anspråk, och den nöjde sig icke med tankarna: den 
ville också lägga an på känslan, ty det var brukligt att gråta, då man 
"gick fram", och den utvecklade öppet sitt krav på att vara det högsta av 
allt, den ledande makten i livet, det enda viktiga. Och Martin kunde icke 
undgå att finna, att om religionen var sanningen, då hade den rätt även i 
detta, och framför allt i detta; då måste han ägna den alla sina krafter 
och hela sin själ, då måste han bli läsare. Men om den icke var sanningen, 
då måste han söka sanningen var han kunde finna den, då måste han alltså 
bli fritänkare. Vad som var däremellan, kristendomen av vana och bruk, 
sådan den bekändes och troddes av mängden, det var för honom tanklöshet 
och platthet. Det var en utväg, som föreföll honom naturlig för de 
flesta bland hans kamrater; men det föll honom aldrig in att tro, att den 
kunde stå öppen för honom. Han stod vid skiljovägen och måste välja.



Men en natt, då han låg vaken och grubblade över detta och icke kunde 
sova, emedan månen sken rätt in i rummet och tankarna trängdes i hans 
huvud, stod det med ens klart för honom att han icke trodde. Det föreföll 
honom som om han redan länge hade förstått, att den kristna religionen var 
något som egentligen ingen kunde tro på, om han ville vara uppriktig mot 
sig själv. Det blev tydligt för honom, att problemet om kristendomens 
sanning var något, som han redan hade kommit förbi, och att det egentligen 
var en helt annan gåta, som nu oroade honom: hur var det möjligt, att de 
andra kunde tro på detta, och icke han? Och med "de andra" menade han icke 
blott sina kamrater, ty de tycktes icke bry sig något vidare om sådant, 
och han visste för övrigt att man kunde få dem att tro på litet av varje, 
utan sina föräldrar, sina lärare, alla de fullvuxna, som maste veta mera 
om livet och världen än han. Hur var det möjligt att han, Martin Birck, 
som ännu inte hade fyllt sexton år och låg i en liten järnsäng i sina 
föräldrars hem, kunde tänka annorlunda om de högsta och viktigaste tingen 
än de gamla och erfarna, och att han kunde ha rätt och de orätt? Detta 
tycktes honom vara ett nästan lika svindlande vanvett som själva den tro 
han nyss hade förkastat. Här stod allt stilla för honom, han fick ingen 
klarhet i detta. Han steg upp ur bädden och gick till fönstret. Snön lyste 
vitt på taken, det var mörkt i husen, och gatan lag tom. Månen stod högt 
pa himlen, men det var en gråvit vintermåne, liten och förfrusen och 
oändligt avlägsen, och i måndiset blinkade stjärnorna sömnigt och matt. 
Martin stod och ritade med fingret på rutan.--Giv mig ett tecken, Gud! 
viskade han. Och han stod länge vid fönstret och frös och stirrade på 
månen, han sag den glida in och gömma sig bakom en svart fabriksskorsten, 
och han såg den krypa fram igen på andra sidan. Men han fick intet 
tecken.



I djupet av sitt hjärta önskade han icke heller något; ty han kände, att 
en övertygelse var något som man icke kunde och icke borde få till skänks 
genom ett underverk. Att söka efter sanningen och att i sökandet vara 
uppriktig mot sig själv, det var den enda ledtråd han kunde finna.



Martin trodde, att konfirmationen och den första nattvardsgången voro 
plikter, föreskrivna av lagen, och som man icke kunde undandraga sig. Hans 
far visste icke heller annat, eller om han visste det, sade han det icke, 
ty han hyllade valspråket: Tala är silver, tiga är guld. Därför gick 
Martin till nattvarden med de andra läsbarnen. Det var en vårdag med sol 
och späd grönska i kyrkogardens gamla träd, och då Martin hörde klockorna 
dåna och sjunga och orgeln tog upp ingångspsalmen, fick han ögonen fulla 
av tårar och sörjde i sitt hjärta över att han icke var som de andra och 
icke kunde tro och känna som de. Och då han såg kyrkan full av allvarliga 
människor och hörde lärarens röst, som från predikstolen förmanade de unga 
att stadigt hålla fast vid fädernas tro, kände han oro och förvirring 
längst inne i själen, och åter var gåtan där och ängslade honom: hur är 
det möjligt, att alla dessa kunna tro, och icke jag? Det är ju ett vanvett 
att tänka, att jag ensam kan ha rätt mot dem alla och mot alla de döda, 
som sova i gravarna därute och som levde och dogo i den tro jag förkastar. 
Det är ett vanvett, ett vanvett! Jag maste övervinna mitt förnuft och lära 
mig att tro. Men då han kom till själva ceremonien och såg prästerna i 
sina kåpor röra sig av och an framför altaret, medan de sysslade med 
brödet och vinet och buro handdukar över armen liksom kypare, kände han 
svindel och äckel och kunde icke förstå, att han hade låtit narra sig med 
på detta. Och ehuru han visste eller trodde, att dessa präster, som 
tassade omkring därborta i skumrasket, i det borgerliga 
livet voro ungefär så hederliga som folket är 
mest, föreföllo de honom i detta ögonblick som skamlösa bedragare.



Tron på en Gud och på ett liv efter detta var vad Martin vid denna 
tidpunkt hade kvar av sin barndoms tro. Men hans gud var icke längre en 
faderlig gud, som lyssnade till böner och nickade bifall till dem, om de 
voro nyttiga och förståndiga, eller skakade på huvudet, om de voro 
barnsliga och dumma. Hans gud hade blivit iskall och avlägsen som den måne 
han hade stått och stirrat på en vinternatt, och han slutade upp med att 
läsa sin aftonbön, ty han trodde icke att det fanns någon som hörde den. 
Och slutligen kom den dag då Martin förstod, att det som han på sista 
tiden hade kallat gud var något till vilket en människa icke kunde träda i 
något som helst förhållande varken av kärlek och lydnad eller av 
motsatsen, och som icke kunde få namn av gud annat än genom en lättfärdig 
lek med ord och ett missbruk av språkets ofullkomlighet. Och då han 
granskade sin odödlighetstro, fann han snart, att han hade kommit mycket 
långt bort från sin barndoms blåa himmelrike. Han hade märkt, att alla, 
som på någon annan grundval än uppenbarelsens försvarade tron på ett liv 
efter detta, också förutsatte ett liv före detta, och han fann det 
naturligt och logiskt. Evigt är blott det, som alltid har funnits till. 
Det som en gång har blivit till, skall en gång upphöra att vara till: 
sådan var lagen för allt varande. Men Martin hade intet minne av någon 
tidigare tillvaro, och han hade icke heller läst eller hört talas om 
någon, som med något sken av sannolikhet hade uppgivit sig minnas något 
sådant. Visserligen fanns det människor, som påstodo sig minnas sin 
preexistens; men de uppgåvo sig da i regeln ha varit någon historisk 
personlighet, om vilken de i sin nuvarande tillvaro hade läst i böcker: 
Julius Caesar, eller Gregorius VII. Endast sällan kunde någon erinra sig 
ha varit slav eller kypare eller bodbetjänt. Denna omständighet 
föreföll besynnerlig. I alla händelser var det tydligt, att mängden av 
människor, och bland dem Martin, icke hade det ringaste minne av någon 
föregående tillvaro. Han slöt därav, att han i ett kommande liv icke 
heller skulle kunna erinra sig något av det nuvarande, ja, att han icke 
ens skulle kunna konstatera sin egen identitet; och han fann att om man 
kallade en sådan fortvaro odödlighet, då var det åter, liksom nyss i fråga 
om Gud, en svaghet i tanken och en lek med språkets ofullkomlighet och 
ingenting annat. Och ännu mera bisarrt föreföll det honom att giva ett 
sådant namn åt den döda kroppens uppgående i den levande naturen, i växter 
och djur och luft och vatten. Han hade icke sinne för dylika ordlekar.



På detta sätt gick det till, att Martin trädde ut i livet utan någon annan 
tro än den, att han skulle växa och åldras och dö som ett träd på marken, 
liksom hans fäder före honom, och att den gröna jorden, som han såg med 
sina ögon, var hans enda hem i världarna och det enda rum, inom vilket det 
var honom givet att leva och verka. Och bland de många drömmar han diktade 
om sitt liv var också den, att han skulle bli som ett stort och vackert 
träd vid vägen och grönska rikt och skänka svalka och skydd åt många. Han 
ville skapa lycka och skönhet omkring sig och skingra villfarelserna; och 
han skulle tala och skriva så att alla genast måste inse att han hade 
rätt. Visserligen var han icke fullt säker på att sanningen i och för sig 
kunde skapa lycka; men historien hade lärt honom, att villfarelsen skapade 
olycka och brott. Som farsoter hade de olika religionerna dragit fram över 
världen och han häpnade, då han tänkte på all den ödeläggelse, med vilken 
kristendomen hade betecknat sin väg genom tiderna och folken. Men han 
trodde med full tillförsikt, att dess dagar nu voro räknade. Han tyckte 
sig känna, att han levde i gryningen till en ny tid, och han ville vara 
med om att i tanke och dikt bana väg för det som skulle komma.

På den tiden, då Martin trodde och tänkte så, föreföll det honom 
ännu som om livet, hur kort och vanskligt det var, likväl hade ett slags 
mening. Han kände sig stadd i utveckling och växt, och det gick dagligen 
upp nya sanningar för hans tanke och ny skönhet för hans sinnen under hans 
långa ensamma vandringar bort åt stadens utkanter eller i skogen när det 
började våras. Och våren . . . På den tiden var våren ännu en verklig 
vår--icke en sjukdom, ett rus, en feber i blodet, i vilken all gammal 
halvglömd saknad och längtan flyter upp och säger: se här är jag, känner 
du igen mig, jag har sovit länge, men jag är inte död! Icke något sådant; 
men ett uppvaknande, en morgon, ett sus i luften och en klingande sång. 
Och på den tiden voro de tusen otillfredsställda begär, som han bar inom 
sig, lika många skimrande förhoppningar och halvutsagda löften, ty inga 
långa år av tomhet och besvikelse hade ännu hunnit slipa dem till vassa 
knivar, som sargade och revo i själen. Och om han än icke på allvar 
trodde, att alla dessa förbindelser skulle infrias av livet, eller ens de 
flesta av dem, så funnos de likväl där som bestickande möjligheter, som en 
hävstång till drömmar utan mål och gräns, och även i de ögonblick, då den 
bok han höll i handen eller den erfarenhet han under dagens lopp hade 
gjort viskade varningar i hans öra och rådde honom att icke tro på lyckan, 
flöto de tillsamman i en längtan utan bitterhet och ett vemod, ljust som 
vårskymningen.



Och likväl kommo dessa varningar allt tätare, och allt oftare hände det 
att han mitt i de drömmar ett ungt blod föregycklade honom grep sig själv 
i att lyssna till den andra rösten, den röst, som trängde upp ur de äldsta 
tidernas djup och gav eko i dagens nyaste böcker, den underliga rösten, 
som intet av de hundra nya evangelier, vilka periodiskt som vårstormarna 
hade blåst genom människornas sinnen, förmått bringa till tystnad mer än 
för ett kort ögonblick, den röst som sade: allt är fåfänglighet, och 
det finns ingenting nytt under solen. Varför levde han, och vad var 
meningen med det hela? Han upphörde icke att göra sig själv dessa frågor, 
ty han begärde ännu alltjämt av det liv, som han såg med sina ögon, att 
det skulle ligga något under, något som kunde kallas: livets mening. Ty 
det mesta både av den lycka, som han såg människorna äga, och den, som han 
såg att de strävade efter, tycktes honom liksom trollguldet i sagan 
egentligen vara vissna löv, eller de föreföllo honom som lustiga leksaker 
och något som man icke kunde taga allvarligt. Och om han vände blicken 
till sitt eget liv, sådant han levde det från dag till dag, kunde han icke 
undgå att finna, att det i sig självt var eländigt och tomt och att dess 
enda värde låg i det ovissa hoppet, att det icke alltid skulle förbliva 
sådant. Men vad han hoppades var icke att uppnå något som man kunde närma 
sig steg för steg, med arbete och tålamod och hundra små 
försakelser--välstånd och anseende och liknande, som andra hade uppnått 
före honom--det som han hoppades och väntade på var något obestämt och 
osägbart; en soluppgång, en islossning, ett uppvaknande ur en pinsam och 
meningslös dröm.



Ty som en pinsam och förvirrad dröm föreföll honom hans liv, då han såg på 
det med vakna ögon och fann det uppfyllt av fattig glädje, av tarvliga 
sorger och ignobla bekymmer. Han skrev då och då några poem och noveller 
för att förtjäna litet pengar och för att pröva, hur långt hans ord kunde 
följa hans tankar, men varje nytt år föreföll honom allt vad han skrivit 
under det gamla barnsligt och värdelöst, och det ville icke bli till 
något, som helt kunde fylla honom med skapandets lycka. För övrigt utförde 
han i det närmaste automatiskt den summa av handlingar eller rättare 
gester, som i allmänhet brukar utmärka en ung man i verken eller som 
omständigheterna eljest kunde föranleda. Han gick till sitt ämbetsrum så 
sent på dagen som möjligt, och han lämnade det så tidigt 
anständigheten medgav. Han gjorde bekantskaper bland kamraterna i verket 
och deltog i deras nöjen. Han drack punsch och åt sexor och besökte 
billiga glädjeflickor; han älskade musik och satt ofta på operan bland 
femte radens sotarmurrar och musikentusiaster, och han sjöng kvartetter 
och recipierade i Par Bricole, där en gammal skolrektor med faderligt 
välsignande händer hängde den gyllene blecktratten i rosenrött band om 
hans hals.



Och han sade till sig själv:



--Nej, jag drömmer. Detta är icke livet.



IX



Det gick år.



------Martin drev omkring i skymningen. Gatorna och torgen lågo vita, snön 
föll mjukt och tyst. En man gick framför honom i sicksack och tände en 
lykta här och en lykta där.



Martin drev omkring utan mål, han visste knappt var han gick.



Plötsligt märkte han, att han gick och grät. Han förstod icke rätt varför. 
Han hade eljest icke lätt för att gråta. Det måste ha fastnat några 
snöflingor i ögonhåren, och han hade blivit våt i ögonen... Han vek in på 
en sidogata och kom till ett stycke park, han snuddade förbi ett halvt 
insnöat par på en soffa och gick längre in mellan träden, där det var 
ensamt och tomt och grenarna slokade tunga av våt snö.



... Besynnerligt. Ett kyffe i en gränd; en rykande lampa. Två nakna armar, 
som böjdes och sträcktes framme vid fönstret, och ljudet av gardinen som 
rullades ned. Och flickan, som gnolade på sista varietevisan medan hon 
långsamt och likgiltigt häktade upp sitt röda livstycke--han gnolade 
med för att slippa tala--var hon vacker eller ful? Han visste det icke, 
han hade knappt sett på henne. Det var dock icke henne han längtade efter.



Han hade suttit hemma i skymningen, marseftermiddagens isiga blå skymning, 
och vridit och vänt på en gammal dikt, som aldrig ville bli riktigt 
färdig. Så hade han med ens kommit att tänka på en kvinna. Han hade mött 
henne på middagen då han kom från sitt verk, och han hade känt det som ett 
plötsligt rus. Hon gick mitt i solskenet, och många män vände på huvudet 
efter henne där hon gick fram. Men hon tycktes ingenting märka eller ana. 
Hon var helt ung, aderton eller kanske tjugu år. Hon var varken rikt eller 
fattigt klädd, men hon bar huvudet sorglöst och lätt och kanske också 
litet stolt, och smärt och rak gick hon sin väg fram med det bruna håret 
lysande i solskenet och log emellanåt för sig själv. Han följde henne på 
avstånd, hon gick uppåt Östermalm och-försvann till sist i en port.



Så hade hon kommit för honom igen i skymningen, då han satt i gungstolen 
och letade efter rim, och hon lämnade honom ingen ro, han kastade pennan 
och gick ut. Det var icke solsken längre, det snöade. Han kom till det 
stora grå huset, där han hade sett henne gå in, han gick av och an på 
trottoaren mitt emot och såg det lysa upp i ett fönster här och ett 
fönster där. Vem var hon? Han erinrade sig att han hade sett henne hälsa 
på en herre som han kände. Han gick upp i trapporna och läste namnen på 
dörrarna, och till sist fann han sig själv barnslig och dum, fällde upp 
rockkragen och gick åter ut i snön. Den första flicka, som gav honom en 
menande blick, tog han under armen och följde henne hem.



Nu stod han där i hennes kammare, han stod stel och tyst och betraktade 
henne, medan hon löste upp sina kläder och pratade och gnolade. Han 
frågade sig knappt om hon var vacker. Han visste blott, att hon 
kunde ha varit vackrare utan att därför fresta honom mera och fulare 
utan att därför fresta honom mindre. Hon var märkt av sitt yrke. Hon var 
ung ännu, och likväl såg man att hon för länge sedan hade tröttnat att 
välja och rata bland sina kunder. Med samma vana rörelser av sin hand, en 
arbeterskas grova hand, häktade hon upp sitt tarvliga snörliv för vem som 
begärde det av henne, för löjtnanten och bokhållaren, justitierådet och 
kyparen, och hon gjorde ingen åtskillnad emellan dem om icke möjligen den, 
att hon i sitt hjärta föredrog kyparen, emedan han var mindre högmodig än 
de andra och förstod henne bättre. Var kom hon ifrån? Kanske från en 
bakgård med soptunna och avträden, kanske från ett torp i skogen. Det 
senare föreföll sannolikast, det fanns ännu något av skogstjärnet i 
ögonen. Glad bland andra glada barn hade hon sprungit barbent i backarna 
och plockat smultron. Redan tidigt hade hennes jämnåriga lärt henne att 
bita i den förbjudna frukten. Så hade hon kommit till staden, och det hade 
gått henne som många andra. Det var kanske ingen nödvändighet i och för 
sig, hon kunde också ha blivit en arbetares hustru om hon hade velat, men 
hon fann deras lott hårdare och hon hade utan att tänka mycket gått den 
väg, som låg bäst jämnad för hennes fot. Med litet mera förstånd och 
bättre tur kunde hon väl också ha blivit en borgarfru, som går på torget 
med sin jungfru och prutar på pepparrotsköttet...



--Nå, sade hon, skall du inte klä av dig?



Han stirrade stelt på henne och förstod plötsligt ingenting av 
alltsammans, varför han hade kommit och vad han ville henne. Han mumlade 
något om att han inte mådde bra, lade några kronor på kommoden och gick. 
Hon blev icke ond, hon såg blott förvånad ut och kastade icke något 
glåpord efter honom i trappan.



Det snöade alltjämt. Skulle den då aldrig ta något slut, denna 
vinter? Det led ju mot slutet av mars, och träden dignade av snö och det 
var bittert kallt...



Martin var trött, han satte sig på en soffa under ett av de vita träden 
och lät snön lägga sig i drivor på hatten och skuldrorna.



--Vad göra vi med vårt liv, vi människor?



Det liv han levde, den fattiga glädje han sökte och stundom också fann, 
föreföll honom i detta ögonblick som en dårhusfantasi. Och likväl var 
detta liv det normala. De flesta män han kände levde så. Han var tjugutre 
år. I fyra eller fem år hade han redan varit med i leken, han borde ha 
hunnit vänja sig...



Nej, han förstod icke människorna, och han förstod icke heller sig själv. 
Han lyssnade ofta till sina kamraters och umgängesvänners samtal om dessa 
ting. Han hade märkt, att de flesta aktningsvärda unga män, och de gamla 
för resten också, trodde på två sorters kärlek, en ren sort och en sinnlig 
sort. Unga flickor av bättre familj skulle älskas med den rena sorten, men 
det betydde förlovning och giftermål, och det hade man sällan råd till. I 
regel var det därför bara förmögna flickor, som kunde inspirera en ren 
kärlek, eljest hörde denna känsla mera hemma i lyrisk poesi än i 
verkligheten. Den andra sorten däremot, den sinnliga, kunde och borde en 
normal ung man ägna sig åt ungefär en gång i veckan. Men hela denna sida 
av tillvaron ansågs icke ha någon allvarlig betydelse, det var icke något 
som kunde göra en människa lycklig eller olycklig, det var enbart komik; 
ett stoff till roliga historier och en lika angenäm som hygienisk 
förströelse, när man hade lyft sin avlöning och druckit en halva punsch. 
Men på mellantiderna sysselsatte hela det sexuella livet endast föga de 
aktningsvärda och hyggliga bland männen; de funno dess funktioner osköna 
och oanständiga, eller som de helst sade svinaktiga, emedan de icke kunde 
utföra dem utan att känna sig som svin.



Denna uppfattning var den härskande överallt i 
samhället, och sådana förhållandena nu en gång 
voro förklarades detta sätt att leva vara det sundaste och klokaste, 
visserligen icke i prästernas predikningar, riksdagsmännens tal och 
tidningarnas ledande artiklar, men i det upplysta omdömet man och man 
emellan inom alla kretsar. Det ansågs nödvändigt för att de unga männen 
skulle kunna bevara hälsa och gott humör och för att de unga flickorna av 
bättre familj skulle kunna få behålla sin stora dygd. Och de unga männen 
drucko punsch och besökte glädjeflickor och blevo feta och rödblommiga och 
lyckades icke blott uthärda med detta liv som med ett eländigt surrogat, 
utan det tilltalade dem i så hög grad, att de ofta nog icke ens som gifta 
försmådde att göra utflykter till gamla ställen. som blivit dem kära. Och 
de unga flickorna av bättre familj fingo behålla sin stora dygd och 
tillfrågades för övrigt icke om sin mening, men för några av dem blev den 
dyra klenoden i längden för tung att bära...



Vad ha vi gjort med vårt liv, vi människor?



Lyckan, ungdomsglädjen, vart tog den vägen? Livet är inrättat för de 
gamla, därför är det en olycka att vara ung. Det är inrättat för de 
tanklösa och slöa, för dem som taga falskt för äkta eller till och med 
föredraga det falska, därför är det en sjukdom att tänka och känna, en 
barnsjukdom som man måste gå igenom innan man blir man...



En kvinnoskugga gled långsamt förbi soffan där han satt, och knappt hunnen 
förbi stannade hon, vände på huvudet och fäste på honom två stora mörka 
ögon.



Han reste sig, skakade av sig snön och gick sin väg.



Han gick fort, ty han frös.



Han tänkte på livet och böckerna. I hans uppväxtår hade en ny litteratur 
brutit sig fram, som stod i strid mot den härskande samhällsmoralen och 
arbetade på att förändra den. Nu hade den tystnat. Det var dock så litet 
uträttat, nästan ingenting, och redan släppte man taget. Det man 
hade kämpat for och för vars skull man hade tagit och givit så vassa hugg, 
det befanns nu plötsligt vara ''åttiotal" och som sådant en gång för alla 
slutrannsakat och dömt, vägt på en våg och befunnet för tungt. Runt 
omkring honom doftade i stället poesiens blå blomma som aldrig förr. Åter 
en gång klingade de gamla orden som nya; jorden blev ung på nytt, åter 
fylldes skogarna och vattnen av centaurer och nymfer, riddare och jungfrur 
lustvandrade i solnedgången, och åter en gång stod Visan själv med 
vidöppna ögon, klara av den långa sömnen, i folkets mitt och sjöng som hon 
icke hade sjungit på hundra år. Martin älskade denna poesi, dess rytmer 
och ord smögo sig in även i de vers han själv satt och petade med i 
skymningen, och likväl var honom allt detta så besynnerligt främmande. 
Världen var ju likväl densamma som förut, allt gick sin vanliga gång, och 
ingen seger var vunnen -- var tiden inne att sjunga? Det är sant, när han 
såg närmare efter, fann han väl också i den nya diktningen ideer på 
grunden, och också dessa ideer stod i uppenbar strid mot den gängse 
moralen. Men det märkte endast få, och nästan ingen fäste något avseende 
vid det. Det var ju vers !



Det var vers; och som forum för ideer var och förblev poesien ungefär 
jämställd med kungliga operan. Också där kunde barytonen vråla mot 
tyranner utan att därför befara att gå miste om vasaorden, också där 
spelades förförelsescener i bengalisk belysning utan att någon tog anstöt; 
det som i det borgerliga livet av borgarfolk kallades svinaktigt, 
uppfattades i Faust och Romeo och Julia av samma människor som poetiskt 
och nätt och fullkomligt passande för unga flickor. Och på samma sätt i 
poesien. Ideer, inlindade i vers och vackra ord, voro icke längre 
kontraband; man märkte dem icke ens.



Skulle det icke ännu en gång kunna komma en man, som icke sjöng, utan 
talade, och talade tydligt!

... Han hade kommit utåt Strandvägen. Isen i Nybroviken var nyss 
uppbruten, en bogserbåt banade sig stönande väg mellan isflaken. Till 
vänster tornade några nybyggda millionärbaracker upp sig i snödiset, i en 
av dem lyste det redan av elektriskt ljus och slipade glasprismor ur en 
lång fil av rum, och i en stor sal rörde sig en vitskimrande härva av 
dansande par bakom gardinernas muslin.



Några ensamma vandrare hade stannat i en grupp och stirrade som 
fastnaglade mot paradiset där uppe. Martin stannade också en minut och 
gick vidare i tankar. Ett par takter av valsen hade trängt till hans öra, 
det var "Donauwellen"; han gick och gnolade på den och fick den icke ur 
huvudet.



O Eros, Eros. Skökans kammare, och festsalen däruppe ... I bägge templen 
dyrkades samma gud, och i bägge templen dyrkades han av samma män. Men 
kvinnorna...



Han dansade icke, och likväl älskade han baler. Han höll av att stå i en 
dörröppning och se de andra virvla förbi. Vad var det för en stämning över 
dessa ungdomens fester, som förtrollade honom och gjorde honom grubblande 
och sjuk av längtan efter det omöjliga? Se kvinnorna. . . Tätt tryckta i 
männens armar, med halvslutna ögon och munnarna öppna, svävade de 
oskyldigaste unga flickor förbi i dräkter, som blottade eller framhävde 
deras unga flämtande bröst. Vad tänkte de på, vad drömde de om? Där funnos 
väl de som tänkte på ingenting och drömde om strunt och icke hade någon 
annan längtan än att röra på benen och få litet motion, riktiga unga 
flickor efter mödrarnas och tanternas sinnen. Men sådana voro väl icke 
alla. Så oerhört hade icke människornas döttrar kunnat förändras sedan den 
icke alltför avlägsna tid, da ynglingar och jungfrur buro fallosbilder i 
procession, sjungande heliga sånger. Vad tala de om, de unga flickorna, 
när de sitta tillsammans och viska i en vrå? "Den är hemligt förlovad med 
den"; "han är kär i henne, men hon tycker om en annan". Vad handla 
böckerna om, som de läsa? Om detsamma: om några som äro kära i varandra, 
och hur det sedan gick, och vilka som fingo varandra. Att "få" varandra, 
vad betyder det? Det får man veta på bröllopsnatten.



Men åren gå, och bröllopet, det låter kanske vänta på sig. Den unga 
flickan blir tjugufem år, hon närmar sig trettio, och hon dansar ännu på 
balerna med halvslutna ögon, men munnen är icke längre öppen, hon vet nu 
att det ser opassande ut, och hon håller den krampaktigt sluten, ett 
blodrött streck. Kommer det då aldrig, det stora, underbara? Hennes blick 
är en drunknandes. Rädda mig, jag sjunker, jag går under. Ungdomen är sa 
kort, se, min hy bleknar redan, min barm sjunker in och min unga blomma 
vissnar. Hon försöker med att vara utmanande och djärv, hon är rädd att 
hon har varit för blyg förut, det var kanske inte det rätta sättet... Men 
herrarna skratta redan åt henne i smyg, när de skåla med varandra vid 
punschen, och några håna henne öppet. Andra förstå henne bättre och tänka 
för sig själva, att hon skulle kunna bli en god hustru och en varm 
älskarinna. Men de ha icke lust att gifta sig, och att förföra en 
familjeflicka är for resten också en vidlyftig historia, och när de gå 
från balen kunna de ju lätt och utan vidare bråk hitta vägen till sitt 
gamla ställe, till kammaren med den rykande lampan, eller med en röd ampel 
från Leja i taket.



--Vad göra vi med vårt liv, vi män, och vad göra vi med deras?



Martin vände tillbaka inåt staden.



I ett gathörn träffade han en poet, som gick och frös i en tunn gulgrön 
ulster. Han var ett par år äldre än Martin och redan en smula berömd, ty 
han skrev med en fabelaktig lätthet de allra vackraste vers om vad som 
helst, mest om flickor och blommor och om juninätterna på den skånska 
slätten, som han kom ifrån. Han hade ett blekt ansikte och ett tunt 
rött skägg; och när han mötte en yrkesbroder, fingo hans stora barnaögon 
ett vilt och stirrande uttryck, som om han lade råd med sig själv och 
sade: skall jag mörda honom, eller skola vi gå in någonstans och förtära 
alkohol?



De gingo upp på Anglais och drucko grön chartreuse.



Poeten talade om sig själv. Han anförtrodde Martin, att han var dekadent. 
Han dyrkade allt som var statt i upplösning och förruttnelse och dömt att 
gå under. Han hatade solen och ljuset--och han knöt förbittrad näven mot 
gaskronan i taket--han älskade natten och synden och alla spritdrycker som 
skiftade i grönt. Han hade de flesta kända veneriska sjukdomar, och 
dessutom agorafobi. Ingenting i världen skulle kunna förmå honom att gå 
snett över Gustav Adolfs torg. Denna sjukdom beredde honom en alldeles 
särskild glädje, ty han betraktade den som ett förebud till paralysie 
generale. Och paralysie generale, det var den stora sömnen, det var 
Nirvana.



Martin lyssnade tankspritt. Ljuset är gott, sade han till sig själv, och 
mörkret är också gott. Men stundom är mörkret ont, och ljuset också ont...



--Men hur kommer det sig, frågade han, att dina dikter egentligen inte i 
något väsentligt hänseende skilja sig från dem som bruka få pris i 
akademien?



Vid dessa ord förmörkades skaldens blick, och hans läppar blevo plötsligt 
tunna och smala. Han tog upp en smutsig slidkniv ur fickan, drog ut den 
till hälften och lade pekfingret på den blottade klingan.



--Hur långt tål du kallt stål? frågade han.



--Du missförstår mig alldeles, sade Martin och lade lugnande sin hand på 
hans arm. Jag älskar dina dikter. Men jag ser bara inte riktigt 
sammanhanget mellan dem och ditt eget inre liv, som du nyss skildrade 
det...



Skalden log.

--Det var roligt att höra att du älskar mina dikter, sade han. Det 
som jag hitills har låtit trycka är nämligen bara skit. Det kan duga åt 
packet. Se här...



Och han tog upp ett tidningsurklipp ur fickan, en recension över hans 
senaste diktsamling, undertecknad med en känd signatur. Den ansedde 
kritikern beklagade milt, att några av dikterna icke kunde frikännas från 
en viss anstrykning av sensualism, som verkade obehagligt. I andra åter 
anslog skalden renare toner, ägnade att giva rika löften för framtiden.



--Jaha, det var ju vänligt, svarade Martin sedan han läst det.



--Vänligt? Skalden gjorde åter ett krampaktigt grepp i den ficka där 
kniven låg. Vänligt, säger du? Borde inte en sådan som han krypa i stoftet 
för de uslaste av mina dikter?



--Jo, sade Martin, jo, naturligtvis; men när det nu en gång inte brukas av 
äldre folk gent emot yngre. . .



Skalden teg och drack och teg länge.



Martin drack också. Den starka gröna drycken brände i hans gom och hans 
hjärna. Och åter var kvinnan från förmiddagen där, hon som gick i 
solskenet och log. Sov hon kanske nu, drömde hon, log hon i drömmen? Eller 
vred hon sig sömnlös på sitt läger i längtan efter en man?



Om han skulle skriva till henne. Han kunde ju lätt få veta vad hon hette? 
Nej. Hon skulle bara visa brevet för sina väninnor, och de skulle fnissa 
och skratta . . .



Kafet var nästan tomt. Längst inne i ett hörn satt en ensam stamkund gömd 
bakom en tidning. I en spegel på andra väggen skymtade en gammal gentleman 
med vita polisonger och en röd silkesnäsduk stickande upp ur bröstfickan. 
Han betraktade skänkfröken stilla och allvarligt. Hon var fet och röd och 
vit, röd av naturen och vit av puder, och hon stödde bröst och armar mot 
disken och liknade en sfinx.



Skalden utstötte en suck. Martin betraktade honom --ett barns 
ansikte under den rödskäggiga rövarmasken--han kom att tänka på att han 
kanske hade sårat honom nyss, och han kände ett behov av att säga honom 
något vänligt.



--Vet du vad, sade han, om du rakade av dig skägget skulle du säkert komma 
att se ut som en ytterst liderlig munk.



Poeten lyste upp.



--Det har du kanske rätt i, sade han och sökte med blicken efter sin bild 
i spegeln. Jag har för resten skrivit dikter, som luta åt katolicismen. Du 
borde en gång läsa mina dikter, de riktiga, de som inte kunna tryckas.



--Ja, sade Martin, var bor du?



Poeten förklarade, att han inte bodde någonstans. Han hade icke haft någon 
bostad på tre veckor, och han behövde ingen. Han skrev sina vers vid 
kafebordet och sov hos flickor, och hos en av dem hade han sin grönrandiga 
nattsäck med några löskragar och Verlaines dikter, och där funnos också 
hans egna manuskript.



Martin började bli verkligt imponerad, men han fann intet uttryck för sina 
känslor, och tystnaden bredde sig åter mellan de två, som slumpen hade 
drivit tillsammans i ett gathörn.



Klockan slog tolv, gasen skruvades ner till hälften och skalden kände 
inspirationen närma sig med mörkret och började skriva vers på bordet.



Martin sade godnatt.



Stureplan låg vit och tomt. Det snöade icke längre, månen var uppe, och 
det var ännu mera bittert kallt. I öster öppnade sig en ny gata utan hus, 
som ett stort hål i en vägg. Åt väster bredde sig i måndimman ett insnöat 
gytter av gamla kåkar och murgavlar, och ur en av de syndens gator, som 
smögo sig fram mellan dem, genljöd kvinnoskratt och ljudet av en port, som 
öppnades och slogs igen.

Det var sent, da Martin kom hem, och han var trött intill döden men 
kunde icke sova. Det fladdrade svarta fjärilar for hans ögon, och tankar 
och rytmer kommo för honom, där han låg och stirrade ut i mörkret. Han 
reste sig i bädden och tände åter ljuset på nattduksbordet, där papper och 
penna lågo tillhands som alltid. Han kände ingenting av feber och 
överhetsning, blott en djup trötthet som väl smärtade men icke bedrog; han 
såg klart var tanken sviktade och behövde stödet av en rytm, ett stycke 
melodi; han ändrade och strök över, och det blev till sist en dikt.



Du däruppe,



som är döv och stum! Du däruppe, som kramar med din högra hand det Godas 
doftande och friska frukt



och med den vänstra pressar det Ondas maskbo, tungt av giftig stank, och 
som till båda ser med lika välbehag!



Du däruppe, vilkens blick år skum



av all rymdens tomhet --jag har en bön till dig.



En bön, en enda,



som du ej höra kan och ej kan fylla: lär mig, lär mig att glömma,



att jag har mött din blick. Ty se, i unga dagar



jag danade mig själv en gud. i min liknelse, en varm och levande och 
stridbar gud, och jag gick ut en vårdag att söka honom genom värld och 
himmel. Ej honom fann jag,



men dig. Ej livets gudom, men dödens fann jag, under livets mask.

Tag minnet av din åsyn bort, förskräcklige! Det 
minnet är en lönnlig sjukdom, är en mask som tär mitt livsträds rot. Jag 
vet det väl, med varje ödslat år och varje dag som fåfäng rinner den 
gnager närmare mitt väsens nerv. Den gnager och den tär allt det i mig, 
som är av mänsklig adel, allt det som vågar, det som vill och verkar, och 
skonar ej det själens underbara, sköra ur som visar Gott och Ont.



Säg, du däruppe, är det din vilja att dana om mig efter ditt beläte? Var 
detta tydningen du gav åt ordet: den Gud har sett, han måste döden dö? 
Förskräcklige, tvekar du ej att smitta mig, människobarnet, med dina 
gudalyten?



XI



Eftermiddagssolen föll in över skrivbordet och förgyllde allt, skrivtyget 
och böckerna och orden, som han skrev på papperet. Röken ur skorstenarna 
steg rak och stilla mot himlen, och i ett fönster mitt emot lekte en ung 
judinna med sitt barn.



Martin skrev till sin syster.



"Kära Maria, tack för ditt brev. Mamma är dålig som vanligt, kanske litet 
bättre de sista veckorna. Pappa är sig lik, han blir bara tystare för vart 
år. Det är alltså rätt stillsamt här hemma, ty som du vet är jag heller 
inte den, som älskar fåfängligt tal. Tiga är guld! Morbror Janne, moster 
Louise etc. leva tyvärr ännu och ha hälsan, och det gör för resten 
ingenting, eftersom vi i alla händelser inte lära få ärva dem. Men de reta 
mig alltid genom att fråga mig om mina utsikter i verket, om pappa inte är 
i tur att få vasaorden snart, om det är sant att din man begagnar morfin 
o.s.v. Eljest är det ju ingenting ont med dem.



Du frågar om jag skriver mycket nu för tiden-- nej, mycket litet, men jag 
har däremot haft ett långt förordnande som amanuens, och i natt drömde jag 
så tydligt och klart, att pappa och jag fick en vasaorden ihop, emedan 
kungen inte hade råd att ge oss var sin.



Tack för inbjudningen att komma till er i sommar, men det lär väl inte 
kunna bli av--mitt förordnande kommer nog att räcka sommaren över. Tråkigt 
att din man är så nervös. Roligt att din lilla gosse mår bra. Alla hälsa.



Din bror Martin.



Han kuverterade brevet och lade det åt sidan. Han satt och tänkte på sin 
syster.



Är hon lycklig? frågade han sig själv. Och han nödgades svara: nej, hon är 
icke lycklig. Hon vet kanhända icke av det själv. För sex år sedan var hon 
mycket lycklig, då hon blev gift och doktorinna och fick ett eget litet 
hem på landet att styra med, just vad hon mest hade drömt om. Och hon har 
icke gjort något plötsligt fall från lyckotinnarna sedan dess. Hon har 
bara helt sakta glidit utför, som det brukar gå med åren. Hennes man är 
älskvärd och begåvad och en skicklig läkare, men han stöter sig ofta med 
de rika i sin trakt och har mest praktik bland de fattiga. Därför är det 
stundom ont om pengar. Dessutom är jag rädd att hans hälsa är undergrävd, 
och hans lynne är emellanåt litet bittert. Likväl var han vid rätt gott 
humör när han senast var häruppe ensam, utan henne. Han roade sig så gott 
han kunde, och jag fruktar att han var henne litet otrogen.

En sällsynt fågel, lyckan...



Martin hade under dessa tankar åter börjat skriva. Han skrev långsamt och 
halvt på lek, en mening då och då, utan att rätt veta vart han ville hän.



"Du känner mig icke. Jag mötte dig en dag i sol



skenet. Det är veckor, ja månader sedan dess. Du gick på den sidan av 
gatan, där solen sken, du gick ensam med sänkt huvud och log för dig 
själv.



Det var en av de dagarna, då snön började smälta på gatan och trottoaren 
sken våt och blank. Du stannade i ett gathörn och hälsade på en gammal fru 
och talade med henne. Den gamla frun var mycket ful och mycket dum, och 
jag tror också att hon var litet elak, som dumma människor bruka vara. Men 
när du såg på henne och talade med henne, blev hon strax mindre elak och 
mindre ful.



Litet längre upp på gatan var det en herre som hälsade på dig, och du 
böjde på huvudet och hälsade tillbaka. Jag kände hur mitt hjärta blev 
bittert av avund, och jag följde honom med blicken, då han gick utför 
gatan. Men man kunde icke se på honom, att han nyss hade hälsat på dig. 
Man kunde snarare tro att han var en löjtnant, som nyss hade hälsat på en 
major.



Jag har mött dig ofta sedan dess. Du känner mig icke, och det är icke 
sannolikt att du någonsin får veta vem jag är. Du går i solskenet, jag går 
för det mesta i skuggan. Jag är likadant klädd som många andra män och jag 
undviker alltid att betrakta dig så att du ser det. Nej, du kan icke få 
veta vem jag är.



Du har en lampa med en gul skärm. I går stod du länge vid fönstret i det 
gula skenet, sedan du hade tänt lampan, och såg på stjärnorna. Du gick 
till fönstret för att rulla ned gardinen, men du glömde dig kvar en liten 
stund. Mitt för ditt fönster stod en stjärna, som brann klarare än de 
andra. Jag kunde icke se den, där jag stod inklämd i en liten svart 
port mitt emot huset där du bor; men jag vet att den nu om vårkvällarna 
står just så, att du måste se den från ditt fönster. Det är Venus.



Du känner mig icke, och jag känner icke heller dig annorlunda än jag 
känner de kvinnor, som stundom göra mig den stora glädjen att besöka mig 
om natten i mina drömmar. Det är därför jag kallar dig du. Men bland dessa 
kvinnor är du sedan en tid den enda, de andra ha övergivit mig, och jag 
känner heller ingen längtan efter dem.



Läs detta brev och bry dig icke om det; bränn upp det om du vill, eller 
göm det nederst i din lilla lönnlåda, om du vill. Läs det och bry dig icke 
om det, gå som förut i solskenet och le i dina egna lyckliga tankar. Men 
du skall icke visa det för dina väninnor och låta dem fnissa och fnittra 
åt det. Om du gör det, skall du tre nätter å rad icke kunna sova för onda 
drömmar, och en liten djävul ifrån helvetet skall sätta sig på din 
sängkant och se på dig från kvällen ända till morgonen.



Men jag vet att du icke gör det, du visar det icke för någon. God natt, 
min älskade. God natt!"



Martin satt länge med detta brev i handen. Vad kan det leda till om jag 
skickar av det? frågade han sig själv.--Till ingenting, förmodligen. Det 
sätter hennes fantasi en smula i rörelse, hennes unga flicklängtan får 
kanske en liten stöt i riktning mot det obekanta och nya. Hon kommer 
kanske att visa brevet för sina väninnor, eftersom tron på djävlar numera 
är i avtagande; men hon kommer icke att bränna det. Hon gör sig kanske 
lustig över det, och hon anser det måhända till och med för sin plikt att 
känna sig förnärmad. Men i verkligheten kommer det att göra henne glädje, 
och om hon en gång efter naturens ordning blir gift och får barn och 
åIdras i hushållsbekymmer och med vart år sjunker djupare ned i tillvarons 
tröstlösa enahanda, då kommer hon att erinra sig detta brev och 
undra vem som skrev det och om det kanske var där det rätta lyckofröet låg 
gömt. Och hon kommer icke ens att minnas, att det någonsin har förtörnat 
henne. I verkligheten innehåller det heller ingenting som med rätta kan 
såra henne. Det visar henne bara att hon är åtrådd av en man; och då hon 
är tjugu år och från huvud till fot en synnerligt skön och härlig naturens 
skapelse, måste hon redan förut ha märkt att männen åtrå henne. Och detta 
gör henne alldeles icke förargad, utan tvärtom lycklig och glad, och det 
är därför hon går i solskenet och ler.



Under dessa tankar satt han likväl länge och vägde brevet i sin hand, som 
om det hade varit ett människoöde, tills han äntligen fann sin tvekan 
löjlig, lade in det i ett kuvert av tjockt och ogenomskinligt papper och 
skrev utanskriften med en tunn och intetsägande flickstil för att den icke 
skulle väcka någon nyfikenhet hos hennes anhöriga. Han hade utan att lägga 
i dagen något påfallande intresse lyckats få veta hennes namn. Hon hette 
Harriet Skotte. Hennes far hade en egendom på landet, inåt Mälaren, och 
hon bodde nu över vintern i Stockholm hos några släktingar för att lära 
sig någonting; franska eller konstvävnad eller något sådant... För att bli 
förlovad, kort sagt...



Harriet Skotte. Han upprepade detta namn för sig själv och sökte göra sig 
reda för det intryck det framkallade. Han tog förnamnet särskilt och 
mumlade: Harriet, Harriet. Men det gav honom intet intryck av hennes 
väsen, det väckte blott en obestämd föreställning om något engelskt och 
blekt och blont, en sensation av teångor och välgörenhet och utkylda 
sovrum med fernissade golv som på ett sjukhus. Tillnamnet åter ledde blott 
tanken på släkten, på en farbror, som var kommerseråd, och en kusin, som 
var löjtnant på trängen. Men om han viskade hela namnet för sig själv: 
Harriet Skotte -- då kom det in ett nytt element, som alldeles trängde ut 
de andra, då var det något helt annat och nytt, då kände han det som 
om hon själv gick genom rummet med det bruna håret lysande i 
solstrimman...



Han spratt till vid en ringning på tamburklockan, han hörde hur jungfrun 
gick och öppnade och hur en välkänd röst frågade om han var hemma. Han 
stoppade brevet i fickan, i nästa ögonblick öppnades dörren och Henrik 
Rissler stod på tröskeln och blundade mot solen, vars kopparröda strålar 
nu föllo vågrätt in i kammaren.



XII



Henrik Rissler hade kommit ned från Uppsala. Han hade nyss blivit färdig 
med sin licentiat och skulle nu om ett par veckor anträda en tur ned i 
Europa innan han skrev sin gradualavhandling "Om den romantiska ironien". 
Han hade ingen förmögenhet, men hans farbror--bankofullmäktigen, 
politikern, millionären-- hade erbjudit sig att bekosta hans resa. Detta 
visste Martin redan av Henriks brev. Men innan han reste, skulle han vila 
ut några veckor. Han var litet överansträngd, ty han hade arbetat mycket 
för att så fort som möjligt komma lös från Uppsala, och han hade likväl 
fått tid över att skriva ett par kritiska studier i en tidskrift och 
därigenom blivit litet känd bland det tjugutal människor, som intresserade 
sig för sådant.



Martin väntade honom sedan ett par dar och hade en flaska vin och en ask 
cigarretter i beredskap.



Henrik skuggade med handen för ögonen mot solen:



--Här är allt sig likt, sade han. Här har tiden stått still .



--Ja, i det närmaste, svarade Martin. De ha bara byggt upp en stor 
fabriksskorsten där mitt över. Den har varit mig till rätt mycken 
förströelse i ensamheten. En tid arbetade jag i kapp med murarna, men jag 
blev efter. Jag började på en dikt, när de nyss hade börjat på 
skorstenen; nu är skorstenen färdig, men inte dikten. Den är vacker för 
resten, skorstenen, nämligen. I synnerhet i skymningen, som silhuett. 
Röken bolmar inte längre, man glömmer ändamålet; det är inte en skorsten, 
det är ett pelartorn, byggt av någon kaldeisk furste och präst, som stiger 
dit upp, när det blir natt, och mäter stjärnornas gång.



--Ja, sade Henrik, man glömmer ändamalet; och då först blir den vacker!



--Nej, svarade Martin, den blir inte vacker därför att man glömmer 
ändamålet, utan därför att man diktar om det till ett annat, som har 
förmånen av gammal vördnadsvärd poetisk tradition. Eljest höra 
fabriksskorstenarna redan i och för sig och utan all omdiktning till de 
vackraste bland moderna byggnader. De lova mindre än de hålla, och de äro 
åtminstone inga maskeradfigurer varken i gotik eller renässans.



Henrik smålog.



--Åttital! sade han.



Henrik Rissler satt på sin gamla plats i soffhörnet, Martin satt i 
gungstolen vid skrivbordet. De drucko vin och talade om Uppsala, om böcker 
och kvinnor och om en ny filosof vid namn Nietzsche. Och medan de talade, 
blev solstrimman, i vilken dammet dansade som röda gnistor, allt smalare 
och snedare och mera övermättat röd.



Martin betraktade Henrik. Han fann honom förändrad; ansiktet var magrare, 
starkare och mera manligt modellerat. Varför hade han sagt: Här är allt 
sig likt, här har tiden stått still? För honom hade tiden alltsa inte 
stått stilla. Han hade upplevat något, men vad? Han var kär, förmodligen, 
han skulle kanske rent av förlova sig-- med vem? Var det hans kusin Anna 
Rissler, hon tyckte om honom, det visste han--nej, det var det nog 
inte--var det Maria Randel, eller Sigrid Tesch?



-Det är eget, sade Henrik, har du känt detsamma?

--hur pinsamt det är att söka gamla stämningar och inte finna dem. 
Att läsa om en bok, som man har hållit av, eller höra en opera, som man 
förr kunde lägga in allt möjligt i och litet till--och sitta tomhänt och 
undra, vart det tog vägen.



--Ja, sade Martin, det är en underlig och beklämmande känsla. Man känner 
det som om man hade förpliktelser att hålla mot sitt förflutna, som om man 
beginge en trolöshet... Och man kan inte göra något åt det. Varför är det 
egentligen så pinsamt, är det kanske därför att det inte finns någon 
kärandepart i målet, inga bestämt formulerade krav att bemöta? Ty 
käranden, det är inte den bok eller den musik som man har förlorat greppet 
på, inte stämningen som viker undan -- käranden, det är ens eget gamla 
jag, och det är ju dött och begravet, det är upphävt och vederlagt av det 
nya, det har ingen talan att föra och likväl för det ett slags talan--där 
ligger motsägelsen, och det finns ingenting så pinsamt som en motsägelse, 
när den inte är komisk.



Henrik fortsatte tråden:



--Ja, du har rätt, det är mellan det gamla och det nya jaget striden står, 
och så länge det finns ett nytt, som är starkare, kan man ju alltid få 
bukt med skuggorna. Det är en ständig växling. Det gamla går, och nytt 
kommer--ja, det gamla går, det är egentligen det enda säkra, men hur länge 
kan man vara viss om att det kommer nytt i stället? Om tillförseln stannar 
en dag, om ingenting under solen vill vara nytt längre och man bara blir 
fattigare med vart år och var dag som går!



--Ja, sade Martin, sådant händer ibland. Och det finns exempel på att man 
då vänder på fjärdingen och får upp det allra äldsta, det allra dödaste 
och mest vissna och börjar dyrka det på nytt utan att se karikatyren. Det 
är nästan det värsta av allt. Hellre då det kända receptet: fattig, men 
stolt.



De sutto tysta några ögonblick. Solen var borta, 
och likväl var det icke skymning ännu. Det var 
nästan ljusare i rummet än nyss, allt därinne hade bara plötsligt blivit 
blekt.



Henrik bröt tystnaden:



--Ja, sade han, det känns vemodigt att växa ur sig själv och sina gamla 
stämningar--men vad gör det, så länge man växer! Och vad är för resten 
vemod om inte vad busen sade om tandborsten: ett nytt njutningsmedel som 
överklassen har hittat på. Men vemodigt är det också bara så länge, som 
det blott rör sig om stämningar och musik och ideer. Egentligen är det 
något annat jag hela tiden har tänkt på. Jag har tänkt på kvinnorna och på 
kärleken. Kommer man in på det gebitet, då är det inte bara vemodigt 
längre, nej, så billigt kommer man inte ifrån det. Man är kär i en kvinna. 
Man vill att hela oändligheten skall ligga i den känslan. Och likväl kan 
man inte komma undan reflexionen som säger en, att den känslan måste vara 
underkastad samma växlingens lag som allt annat i världen, och att man en 
dag skall tröttna på den man älskar, som man har tröttnat på 
månskensmusiken i Faust. Jag har inte upplevat många kärlekshistorier, men 
tro mig, jag har aldrig, inte ens i min fantasi, börjat den leken annat än 
med den tysta bönen: måtte hon bli den första som tröttnar, och inte jag!



--Jag är rädd att den bönen i allmänhet inte blir hörd, sade Martin. Nog 
kan både en älskare och en äkta man bli bedragna, men det händer visst 
sällan när de önska det.



--Och likväl blygs jag för den bönen, ty jag vet att den går direkt ur 
mitt hjärtas stora feghet. Hur långt måste man inte ha kommit bort från 
det ursprungliga enkla och rättframma greppet på dessa saker för att kunna 
finna det saligare att bedragas än att bedraga! Och ändå finner jag det 
så. Vad betyder egentligen kärleken för mig, vad betyder den över huvud 
taget för en man! Hur skulle det kunna ligga något tragiskt i att en man 
blir bedragen i kärlek? Tar han det tragiskt så blir han ju komisk. 
Om en man vid upptäckten att han är hanrej avbryter läsningen av en god 
bok, så är han värd att vara det. Nej, kvinnorna... Med dem är det något 
annat.



Henriks blick stirrade ut i det tomma.



--Övergivna kvinnor, sade han, det är något särskilt med dem. Man kommer 
inte lätt förbi dem.-- Jo, om de gräla och bråka och ställa till 
uppträden, då går det ju strax lättare, då blir det hela burleskt, man 
skakar det av sig och är fri. Då frågar man sig själv: hur har jag 
någonsin kunnat älska den där människan?--man övertygar sig lätt om att 
man aldrig har älskat henne, och så är hon ute ur sagan. Men de andra... 
som det pinsammaste av allt förefaller det mig vara att tänka mig den som 
jag älskar vissnad och blekt, undanskjuten, ställd på skuggsidan i livet, 
medan jag själv lever vidare... Det är en paradox, jag vet det, det kan 
aldrig inträffa; man kan inte samtidigt handla så och känna det så. Och 
ändå... Jag mötte nyss en gammal kvinna, här på gatan, strax utanför din 
port. Hon var gammal och urblekt och litet löjlig. Hon var också rätt 
fattigt klädd, en pauvre honteuse. Man ser ofta sådana gamla kvinnor, det 
var ingenting märkvärdigt med henne, ingenting som skilde henne från många 
andra hennes likar, annat än att hon med ens, när jag kom henne nära, 
föreföll mig så lik... Nej, jag kan gärna säga dig det med ens. Det finns 
en ung flicka, som jag håller mycket av. Jag håller så mycket av henne, 
att vi komma att gifta oss med varandra, kanske rätt snart. Det var henne 
hon liknade, trots skillnaden i ålder och i allt annat--det var för resten 
en sådan där obestämd likhet, som man kan tycka sig finna ett ögonblick 
och som i det nästa är som borta utan att man vet vad den bestod i. Men 
det ögonblicket var nog för mig, det gick en kyla igenom mig, en isning 
som om jag hade sett någonting förfärligt, och det tycktes mig bara värre 
därför att allting annars var som vanligt, solen sken och det gick 
folk på gatan... Hon som jag håller av stod för mig, hon gick förbi mig 
vissnad, undanskjuten, litet löjlig. Det föreföll mig som om inte ens den 
tanken, att jag själv vore död och låg under jorden, kunde vara någon 
tröst för mig i detta, den enda föreställning som kunde bringa någon 
lindring var den, att jag levde lika eländig och förtärd som hon.



De sutto länge tysta.



--Säg, frågade Martin slutligen, vem är hon, hon som du håller av?--Så 
vida du kan säga det. Känner jag henne?



--Ja, svarade Henrik lågt, du känner henne, och till dig kan jag säga det. 
Det är Sigrid Tesch.



Sigrid Tesch. Martin såg framför sig en ung och vek gestalt, ett stort 
mörkt hår, ett fint och regelmässigt ansikte. Han hade träffat henne ett 
par gånger, helt flyktigt. Han visste att hon hade gjort intryck på 
Henrik, och också i hans egna skymningstankar hade hon någon gång dragit 
förbi med ett blekt drömleende.



Så, det var alltså hon, Sigrid Tesch, som skulle bli Henriks brud...



--Ja, sade Henrik, är det inte oförklarligt, att man alls kan våga ge sig 
in i något sådant som kärleken. . . Och ändå!



--Ja, sade Martin, och ändå . . .!



De logo båda.



Henrik Rissler reste sig:



--Det har blivit skumt, sade han, vi se ju knappast glasen, går du med ut? 
Det är underbart ute i kväll. Så, du skall skriva--nå, vi ses väl snart 
igen, farväl !



Xlll



Det var skumt nu, nästan mörkt, och Martin satt ännu i gungstolen vid 
skrivbordet och kunde icke förmå sig att tända lampan. Det var ännu litet 
vin kvar i buteljen, han slog det i sitt glas och drack. Han hade 
ställt upp fönstret för att låta röken driva ut. och genom trampet 
av fötter, som likt ljudet av hundra pickande ur steg upp därnerifrån, 
hörde han husporten öppnas och falla igen och steg som avlågsnade sig 
nedåt gatan -- det var Henriks. Martin tänkte på hans kärlek och vad han 
hade sagt om den, oeh det slog honom strax, hur hans egen förälskelse vid 
blotta beröringen med denna smula verklighet löste upp sig och blev borta 
som dimma och dröm Harriet Skotte... Han frågade sig själv: om jag I 
morgon får läsa i tidningen att hon är forlovad, eller gift, eller att hon 
är död--vad har det att betyda för mig? Ingenting, ingen mistad 
verklighet, ingen förhoppning ens som går i spillror, bara en stämning som 
brister och som snart skulle ha brustit ändå.



Han tog upp brevet, som han skrivit, ur fickan, bröt det och läste det 
igen. Jag bränner det, tänkte han.--Ja, varför bränna? Jag kanske kan få 
användning för det någon gång, i en novell.



Han kastade in det i en skrivbordslåda, bland andra manuskript. Och han 
sjönk åter in i drömmar.



Plötsligt stod modern i dörren. Hon höll en lampa i handen och böjde sig 
fram och såg på honom.



--Du sitter i mörkret, sade hon. Pappa har gått ut. Får jag sitta en stund 
här inne hos dig?



Martin nickade. Hon ställde lampan på bordet, gick efter sin lappkorg och 
sina sysaker och satte sig att sy .



Hon satt länge tyst, böjd över sitt arbete. Till sist lyfte hon upp sina 
ögon, stora av gråt och vakor:



--Säg, Martin, sade hon, du får inte bli ond; men en dag, när du var ute, 
kunde jag inte låta bli att dra ut en låda i ditt skrivbord och titta i 
dina papper. Annars skulle jag aldrig få veta vad du går och tänker på. 
Och det som jag fick fatt i gjorde mig så ängslig, att jag måste sätta mig 
ner och gråta. Jag förstod det inte, jag vet inte en gång, om det skulle 
vara vers, eller vad det nu var, men jag tyckte att det bara var 
fullt av förfärliga hädelser. Jag blev så rädd, jag trodde nästan ett tag 
att du inte var riktigt klok. Jag vet ju, att jag inte förstår någonting, 
men så mycket kan jag ju alltid se, att du inte kan komma någonstans med 
att skriva på det sättet. Du kan ju ändå skriva rätt vackert, när du vill!



Martin teg. Vad skulle han svara? Han anade eller trodde åtminstone, att 
modern i verkligheten hade velat säga något helt annat, och att detta: att 
han inte skulle kunna komma fram i världen, egentligen bara var en 
nödfallsutväg, som hon grep efter då tankarna och orden sveko henne. Hon 
hade nog känt och anat, att dikten, som hon funnit i lådan, var ämnad att 
uppfattas helt annorlunda än hon nu låtsades tro, hon ville att han skulle 
förklara sig, att han skulle tala med henne om sina tankar, hon bultade på 
dörren: släpp in mig, låt mig inte stå utanför, jag fryser, det är så 
ensamt ! Och likväl öppnade han icke dörren, han kunde det icke, han hade 
aldrig stängt den, den hade gått i lås av sig själv. Vad skulle han svara 
henne? Hennes ord hade fyllt honom med ett djupt missmod. Om han hade 
någon ärelystnad var det den att skriva så, att var och en med litet god 
vilja kunde förstå det. Han hade icke smak för något litterärt frimureri, 
han ville inte tro på en litteratur för de utvalda, och det hade icke 
heller undgått honom hur lätt det hände, att ingen ville vara utvald. Nu 
stod det med ens klart för honom hur hopplöst hans ideal var, det fanns 
ingen konst för alla och inga tankar för alla, tvärtom, de enklaste ideer 
i det tydligaste språk blevo blott sällan förstådda av andra än dem, som 
på förhand voro förtrogna med just den tankekretsen. Hur skulle han kunna 
tala med henne om sina tankar, då hennes ordförråd, sådant årens 
enformighet hade utbildat det, icke ens räckte till att uttrycka vad hon 
själv längst inne tänkte och kände? Den gud hans dikt handlade om, det var 
ju Spinozas gud, Världssjälen --men den guden var ju bara ett 
tankeexperiment, medan hennes, moderns, åtminstone var en fantasiskapelse 
och som sådan alltid hade en smula mera liv och mera blod. Hur skulle han 
kunna förklara för henne, att det som hon kallade hädelser icke gällde 
hennes gud? Hon skulle ha svarat, att det bara fanns en gud. Han visste 
allt, vad hon skulle svara och säga, därför teg han och såg ut genom 
fönstret och lyssnade till lördagstrampet av trötta fötter nere på gatan 
och till regnet, som började falla mot fönsterblecket. Och det som hon 
hade sagt om hans framtid, vad kunde han svara på det? På det fanns det ju 
bara ett svar: att göra lycka, att bli berömd. Och det svaret kunde han 
icke ge. Vinner jag en dag en framgång, tänkte han för sig själv, en 
framgång som skulle kunna glädja henne, då lever hon väl inte mer. Så är 
det alltid. Varför skulle jag hoppas på ett undantag för henne och mig? 
Vad skulle han då göra, skulle han lägga armarna om hennes hals, skulle 
han stryka henne över håret och kyssa henne? Nej, det skulle inte ha 
fallit sig naturligt, han höll inte av den sortens bedrägerier och inte 
hon heller; han kände henne, hon skulle aldrig ha nöjt sig med det. Hon 
hade frågat, och det var ett svar hon väntade. Han kunde ingenting svara, 
och han teg.



Han teg och kände samtidigt, hur tystnaden sved i hans bröst, och då han 
icke kunde säga något, sökte han i stället med blicken hennes ögon, de 
ögonen som fordom hade lett så ljust och blått, när de sågo in i hans. la, 
det hände ju stundom ännu någon gång, mitt under middagen eller om kvällen 
vid tebordet, att hon såg på honom och nickade och log, ljust som förr, 
liksom mödrarna nicka och le mot sina små barn innan de kunna tala. Kanske 
hade hon en känsla av att tiden hade gått i cirkel, och att det leendet 
var den enda uttrycksform hon ännu hade i sin makt, då hon ville meddela 
sig med sitt barn. Just så skulle han ha önskat, att hon nu hade velat se 
på honom och nicka med huvudet och le med ett leende långt på andra 
sidan om allt det betydelselösa, som skilde dem åt.



Men hon log icke nu, hon satt tyst med händerna korslagda i knäet, och 
ögonen, som eljest hade så nära till gråt, stirrade nu tårlösa in i 
skuggorna som om de sökte och frågade: Äro då alla mödrar lika olyckliga 
som jag? Lika ensamma? Lika övergivna av sina barn?



Lamplågan fläktade till för nattvinden. Hon reste sig och sade godnatt, 
tog lampan och gick.



XIV



Martin satt länge vid fönstret.



Här hade tiden stått still, hade Henrik Rissler sagt. Ja, han hade rätt. 
Här stod den stilla, tiden. Det är med förändringarna man mäter tidens 
gång, jag har ingenting att mäta den med. Jag skulle inte ens veta att det 
är lördag i dag, om jag inte hörde det på trampet där nere.



Han kom att tänka på en gammal historia. Det var en gång en syndare, han 
dog en afton i sin säng. Nästa morgon vaknade han i helvetet, gnuggade sig 
i ögonen och skrek: vad är klockan? Men då stod djävulen vid hans sida och 
log och höll upp för honom ett ur, som icke hade några visare. Tiden var 
ute, evigheten var inne.



Evigheten; ingen brådska mer...



Andra människor ha dag och natt, helgdag och vardag, jul och påsk. För mig 
flyter det alltsammans i ett. Är jag då redan bosatt i evigheten?



Och han tänkte vidare: i morgon är det söndag. Vad betyder det för mig? 
Det betyder, att jag i morgon är ledig från mitt skenbara arbete, och att 
jag alltså dubbelt starkt känner kravet från det, som skulle vara mitt 
verkliga. Men om vädret är vackert, går jag naturligtvis ut och går... Så 
blir det i alla fall ingen riktig söndag, hur jag än gör. Vad är det för 
ett besynnerligt slags arbete jag har tagit för mig, är det inte 
bäst att avstå, medan det ännu är tid, att underkasta sig regeln, som 
gäller för de andra. Aldrig blir man färdig med detta, aldrig en känsla av 
vila och ro. Många frimåndagar, men aldrig en riktig söndag, aldrig mera!



Mitt skenbara och mitt verkliga arbete--hur länge skall jag ännu kunna 
hålla den illusionen uppe? Sanningen är, att jag är på god väg att få ett 
permanent förordnande, att jag om åtta eller tio år blir ordinarie, och 
att jag om fyrtio år får avsked med pension. Min stackars mor skulle kunna 
spara sig många bekymmer, om hon såg allt detta lika klart som jag nu gör. 
Men hon tror i sitt hjärtas oskuld, att det som jag skriver på några 
papperslappar om natten skall hindra min befordran, ty hon har ingen aning 
om människornas gränslösa likgiltighet för ideer. För att skada min 
befordran skulle jag vara tvungen att skriva personligt ovett om mina 
förmän, och varför skulle jag göra det? Det är ju beskedliga människor, 
och de ha skaffat mig gratifikationer och arvoden, oaktat andra hade 
förtjänat dem bättre. De ha visst fattat sympati för mig. Jag blir aldrig 
den, som sätter torpedo under arken, det ha de känt instinktmässigt, och 
de ha förmodligen rätt.



Han kände, att han skulle komma att försvinna i mängden. Han kunde icke 
avgöra, om han i grunden var lik alla andra och om det ödet alltså var 
hans rättvisa lott, eller om han kanske var för mycket undantag för att 
ens bland undantagen kunna göra sig gällande--han kände blott, att regeln 
med var dag höll honom starkare fången, och att han skulle komma att 
försvinna i mängden. Och det andra. hans diktning, vad var den, och vart 
kunde den leda? En gång, då han behövde pengar, hade han samlat ihop en 
bunt av sina dikter och gått omkring till förläggarna. Ett par av dem hade 
velat trycka dem, men ingen hade velat betala något. Nej, hade han svarat 
mycket allvarsamt, samt, nej, räkna inte på min 
ärelystnad! Då han kom hem hade han åter ögnat igenom dessa vers och åter, 
som så många gånger förr, funnit dem likgiltiga och tomma. De flesta voro 
skrivna för att omedelbart kunna säljas till en tidning och buro också 
prägel därav. Och han sade till sig själv: hur tvetydigt blir icke allt 
sysslande med ideer för den, som icke har sin existens betryggad! Lika 
behändigt som prästen i en begravningsoration förstår att trolla om likets 
födkrok till en livsuppgift, lika raskt och obarmhärtigt vet tillvaron att 
för den, som icke har några räntor, förvandla livsuppgiften till en 
födkrok. Och om den då åtminstone blev en verklig födkrok, men nej, det 
blir den icke, det kommer avsmak och leda, man tröttnar på alltsammans och 
sjunker tillbaka, ned i mängden.



Ned i mängden; man gör som de andra, då fordras det åtminstone inga 
trollkonster mera, man får igen sin tidräkning, man har helg och söcken, 
arbete och vila; verklig vila...



Nattluften strömmade kall genom fönstret, han frös men kunde icke komma 
sig för att räcka ut armen och stänga fönsterrutan. Regnet droppade 
alltjämt, och som ofta, då han var mycket trött, började hans tankar att 
gå i meter och rim.



Jag sitter ensam i mörkret och lyss till regnets fall. Jag hör, hur det 
plaskar i droppar mot fönsterbleckets metall.



Mitt bröst blir tungt av en ängslan, min andedräkt blir kort. Det är min 
ungdom, min ungdom, som rinner i droppar bort.



VINTERNATTEN



Över Martins bord på ämbetsrummet svängde en elektrisk lampa med grön 
skärm sakta av och an på sin silkessnodd, som en pendel. Den hade blivit 
satt i rörelse nyss, då han tände den. Han sträckte icke ut handen för att 
stanna den, utan avvaktade lugnt den stund, då svängningarna saktade av 
och domnade bort i det omärkliga. Också över de andra borden skruvades 
lamporna upp, sex lysande gröna trianglar svängde långsamt av och an i 
rummets halvskymning, och vid fönsterna trevade magra skrivarhänder efter 
gardinernas snören för att draga till dem och stänga snön och 
vintermörkret ute. Martin älskade dessa gröna lampor, som icke hettade och 
icke luktade illa och vilkas ljus hade ädelstenens rena och kalla glans, 
och han längtade efter den dag, då det elektriska ljuset skulle bli 
billigt nog att tränga ända ned till de fattigas hem. Och just här, i 
detta stora, låga gamla rum med vitmenade väggar, just emedan detta hus 
var gammalt och hade korsvalv i porten och låga, smårutiga fönster i 
entresolen, där hans byrå låg, tycktes honom dessa gröna lampor ännu 
bättre falla in i stämningen; han såg däri en symbol av utvecklingens 
kontinuitet, en obruten kedja av händer och viljor, från dem som 
längesedan tröttnat till dem som ännu lågo i frö, det nya invävt i det 
gamla... Men där allt är gammalt, där kommer det in en luft av misär och 
förfall, och där allt är nytt kan bara den trivas och känna sig hemma, som 
själv är ny från topp till tå, från plånboken till själen.



Och Martin var icke ny, hans kläder voro icke nya och icke heller 
hans tankar, han tänkte och visste icke stort annat än det, som andra hade 
lärt honom, några gamla herrar i England och Frankrike, som nu mest voro 
döda. Och om dessa tankar ännu beredde honom någon glädje, så var det mest 
därför, att tiden för längesedan tycktes ha glömt dem, som om de varit 
skrivna i rinnande vatten. Det blåste andra vindar nu, vindar för vilka 
han helst drog upp kragen över öronen, allt gick igen och alla lik 
tittade, men han ville inte se dem. Den svängande lampan över hans bord 
hade stannat, och han återgick till sina räkenskaper. Han nöjde sig icke 
längre med att sätta kråkor; han granskade samvetsgrant varje post och 
räknade igenom varje kolumn. Den första ungdomens motvilja mot ett 
mekaniskt arbete var för längesedan övervunnen, och han hade så småningom 
märkt, att dessa räkenskaper alldeles icke, som han först hade trott, voro 
fria från den ofullkomlighet, som vidlåder allt mänskligt. De voro tvärtom 
ofta behäftade med oegentligheter och fel; och då han stundom upptäckte 
ett sådant fel, gladdes han i sitt hjärta, men kände på samma gång en 
avlägsen dyning av sorg. Han gladdes, emedan han hade fått tillfälle att 
visa sitt stora nit och emedan han kunde räkna på sin rättmätiga procent 
av de belopp, som hans vaksamhet räddade åt statskassan; och han kände ett 
dunkelt minne av gammal sorg, då han erinrade sig att han fordom hade 
begärt ett helt annan slags glädje av livet. Stundom tänkte han också på 
den fattiga tjänsteman borta i Landskrona, Åhus eller Haparanda, som hade 
räknat miste, kanske under inflytande av gårdagens toddar, och som nu fick 
betala. Men denna tanke lämnade honom-kall, ty åren hade lärt honom, att 
man måste draga gränser kring sitt medlidande.



Det var varmt i rummet, i kakelugnen glödde ännu resterna av en väldig 
björkvedsbrasa, ty man hade ingen anledning att spara på kronans ved i 
dessa tider, då man måste knappa in på bränslet hemma; och 
kammarskrivaren von Heringslake, vilken hade fyra tusen sex hundra i 
räntor och skötte sin tjänst med den behagfulla lätthet, som följer av en 
oberoende ställning, satt på huk framför kakelugnen och stekte äpplen på 
glöden. I hans blanka hjässa, som hans dödsfiende, revisor Camin, påstod 
vara en frukt av tidiga utsvävningar, men som i verkligheten lyste av den 
första barndomens oskuld, tindrade den triangelformiga reflexen av en grön 
lampa. Doften av stekta äpplen spred sig och stack Martin i näsan, och det 
grämde honom bittert, att han icke i allt hade samma åsikter om detta 
livet och det tillkommande som Heringslake, ty då hade han säkert blivit 
bjuden på ett äpple. Från revisor Camins plats ljöd för hundrade gången 
det gamla orakelspråket: det blir aldrig hemtrevligt här i landet förrän 
vi få skottpengar på bönder. Och vid det nedersta bordet, borta vid 
dörren, där det var dragigt och luktade vått från paraplyer och överplagg, 
var den yngsta generationen ivrigt sysselsatt med att sätta kråkor och 
sökte samtidigt viskande återkalla för minnet gårdagsnattens orgier och 
antalet förtärda punschhalvor.



Martin var ännu ung, ty i statens tjänst åldras man långsamt; men han 
hörde icke längre till de yngsta och behövde icke sitta i draget vid 
dörren. Han var bror med de flesta av sina närmaste förmän och äldre 
kamrater, och han undandrog sig icke heller plikten att i sin tur lägga 
bort titlarna med dem som voro yngre än han. Dessa ceremonier brukade 
försiggå på en gemensam sexa i december. Den skulle äga rum nu i dagarna, 
och anteckningslistan cirkulerade just på byrån; men Martin skrev icke på. 
Han hade annan användning för sina pengar, och det var bara en bland de 
nykomna, som han skulle ha velat lägga bort titlarna med, en ung man, som 
hade sin plats mitt emot honom vid samma bord och hos vilken det fanns 
något som föreföll honom bekant och väckte hans instinktlika sympati, den 
tomma och drömmande blicken och den mekaniska gesten, då han satte 
kråkor. Martin brukade ofta tala med honom om världens gång och gladde 
sig, då han stundom fick förnuftiga svar. Då han nu räckte honom 
anteckningslistan utan att själv skriva på, såg den andre upp och frågade 
med en ton, i vilken det kanske låg en nyans av besvikenhet:



--Kommer ni inte med på festen?



--Nej, svarade Martin, jag är upptagen på annat håll. Men vi, som stå över 
fördomarna, kan ju lägga bort titlarna ändå.



Den andre rodnade en smula, och de räckte varandra händerna över bordet.



--Säg, frågade den andre efter en stund, varför vill revisor Camin ha 
skottpengar på bönder?



--Jag tror egentligen inte att han vill det, svarade Martin, han vet nog 
rätt väl, att skottpengar på bönder skulle fördyra alla livsmedel ännu 
mera än tullarna. Han upprepar bara ett gammalt talesätt, som han har hört 
i sin ungdom, då han var extraordinarie. Det har slagit an på honom dårför 
att det ger uttryck åt en kollektiv antipati, ett klasshat; och 
genomsnittsmänniskor ha alltid behov av att hata och älska kollektivt. Giv 
akt på def, det är ett av de säkraste kännetecknen på en låg ståndpunkt. 
Han tycker om fruntimmer, ämbetsmän, premiäraktörer och västgötar, ty han 
är själv västgöte, och han hatar bönder, judar, norrmän och 
tidningsskrivare. Det är sant, att bönderna litet väl snålt belöna de 
tjänster, som han och vi andra här på byrån göra fäderneslandet, och det 
är mest därför han hatar den . Men de följa därvid samma grundsats som 
alla andra arbetsgivare: att betala så litet som konkurrense! tillåter. Om 
det uppstår brist på ämbetsmän. skola de betala mera.



Kammarskrivaren von Heringslake, som nu hade ätit upp sina stekta äpplen 
och återtagit sin plats vid bordet närmast Martin, vände sig om på stolen 
och betraktade honom sorgset.

--Du har inte något hjärta, sade han.



Klockan var över tre, här och där lade man ihop sina papper och bröt upp. 
Martin reste sig, tog rock och hatt, släckte sin gröna lampa och gick. Han 
hade sorgflor på hatten, ty hans mor var död.



Han tog vägen genom Västerlånggatan. Snövädersdagar som denna gick han 
nästan alltid den vägen, i den smala och buktande rämnan mellan de höga 
gamla husen var man till hälften som inne, i lä för de värsta vindilarna.



--Vinter, kyla... Besynnerligt, att det finns människor, som påstå sig 
tycka om detta väder. Heringslake, som har hjärta i bröstet och älskar 
sitt fosterland, anser köld vara att föredraga framför värme. Men när det 
är kallt begagnar han alltid päls. Föreställningen om helvetet som ett 
mycket varmt ställe röjer tydligen sitt ursprung från den heta zonen. Om 
nordbor hade uppfunnit det, skulle det tvärtom vara ett otäckt draghål, en 
härd för influensa och kronisk snuva. Men sådant detta klimat nu en gång 
är, har jag vant mig vid det, och det har kanske också gjort mig viktiga 
tjänster, som jag inte själv vet av. Man lägger ju matvaror på is, för att 
de skola hålla sig, allting håller sig längre i kyla, varför inte också 
människorna. Jag längtade en gång efter att förbrinna i en stor lidelses 
brand. Den kom aldrig, antingen jag nu inte var värd en så stor ära, eller 
vad orsaken var. Men nu efteråt har jag börjat misstänka, att en sådan där 
eldsvåda kanske snarare är en lusteld för åskådarna än något egentligt 
nöje för huvudpersonen. Elden är i vart fall tydligen inte mitt element. 
Kommer det en gång en riktig vårsol in i mitt liv, så ruttnar jag väl 
strax, av ovana vid klimatet.

Han stannade ett ögonblick framför en juvelerares fönster. De flesta 
av smyckena voro präglade av en gemenhet i smak, som höll honom skadeslös 
för att han icke kunde köpa något. En gång, det var just i dag för ett år 
sedan, hade han likväl köpt en liten ring med en grön smaragd. Och hon, 
som hade fått den, bar den ännu och ville icke bära någon annan ring. Hon 
sade, att hon inte ens skulle vilja bära en slät guldring. Nå, en sådan 
kunde han i vart fall inte bjuda henne...



Jag är otacksam, sade han till sig själv, det har ju dock till sist kommit 
in en smula sol i mitt liv, kanske mer än i de flestas. Men jag har frusit 
för länge, jag har visst inte hunnit tina upp ännu.



Han hade kommit ut till Mynttorget, nordanstormen sopade igen hans ögon 
med snö, och nästan blind trevade han sig fram mot Norrbro. Han måste åter 
stanna för att hämta andan vid Looströms boklåda, där dagens berömdheter 
sutto uppradade i fönstret, Crispi, kung Milan och Taine, och mellan en 
excellens och en förfalskare upptäckte han ett ansikte, som syntes honom 
bekant. Det var en svensk poet, det var dekadenten, som en gång hade 
utvecklat sin världsuppfattning för honom på Anglais, vid en grön 
chartreuse. Han satt icke där, emedan han plötsligt hade blivit en stor 
man, utan emedan han var död.



Martin fortsatte hemåt.



--Äntligen en, som har nått sitt mål. Hans mål var litet ovanligt, och han 
nådde det icke heller alldeles så, som han hade tänkt sig det; han fick 
aldrig sina drömmars paralysie generale, ty han dog enkelt och 
anspråkslöst i lungsot. Men jag tror inte att han höll så noga på den 
detaljen, i verkligheten ville han bara gå under, likgiltigt på vad sätt. 
Och han hade kanske rätt, det är ett sådant mål man bör föresätta sig, om 
man vill hoppas att nå det under sin livstid. Det är sant, man kan också 
föresätta sig att bli millionär, eller biskop, eller statsråd, och också 
det målet kan man vanligen nå, om man på allvar vill det. De, som 
med en tillräcklig intensitet förstå att samla sin vilja mot ett enda mål, 
äro så försvinnande få, att konkurrensen knappast blir fruktansvärd. Alla 
vilja bli rika; men de flesta vilja på samma gång leva så, som om de redan 
vore det, de vilja ha det litet trevligt, sova middag, dricka champagne 
med flickor och så vidare, och så bli de aldrig rika, de bli inte statsråd 
eller biskopar ens. Den som vill stanna här och där på vägen och njuta en 
smula av livet, innan han har nått målet, han når det aldrig--och de 
andra, de få oförtrutna resenärerna, viljemänniskorna, som nå fram--vad ha 
de sedan kvar, när målet är nått? Å andra sidan är det kanske överflödigt 
att slösa någon särskild energi på det målet: att gå under. Det är ett 
mål, som helt visst kan nås för billigare pris, det närmar sig ändå, 
långsamt och säkert. Det bästa är kanske det, som den andre döde därborta 
i bokhandelsfönstret älskade så högt, medan han levde: ett stort träd och 
lugna tankar. Ty det är icke alldeles sant, vad messer Guido Cavalcanti 
sade, då han kände döden närma sig, att det är lika fåfängt att tänka och 
att handla. På ett sätt är det väl sant, nämligen så till vida, att 
slutresultatet alltid blir samma svarta grop, och som dödsbetraktelse ha 
messer Guidos ord sitt värde. Men från en annan synpunkt sett är det 
tydligt, att den, som är road av att tänka, i denna värld av 
oberäkneligheter dock alltid är en smula gynnsammare ställd än handlingens 
män. Ty för honom har minuten sitt värde i och för sig, oberoende av alla 
ovissa framtidsmål. Den som vill bli serafimerriddare eller påve och 
offrar allt, både tankens och kärlekens njutningar, för att nå det 
målet--och det första offret är åtminstone oundgängligt -- och sätter ett 
fiskben i halsen och dör, innan han nått det, hans liv är ett ingenting, 
en försats utan eftersats. Men den, vars tyngdpunkt ligger i tanken, hans 
liv kan klippas av när som helst och är dock som ormen i folktron: det 
lever lika fullt, samt, nej, räkna inte på min 
ärelystnad! Då han kom hem hade han åter ögnat igenom dessa vers och åter, 
som så många gånger förr, funnit dem likgiltiga och tomma. De flesta voro 
skrivna för att omedelbart kunna säljas till en tidning och buro också 
prägel därav. Och han sade till sig själv: hur tvetydigt blir icke allt 
sysslande med ideer för den, som icke har sin existens betryggad! Lika 
behändigt som prästen i en begravningsoration förstår att trolla om likets 
födkrok till en livsuppgift, lika raskt och obarmhärtigt vet tillvaron att 
för den, som icke har några räntor, förvandla livsuppgiften till en 
födkrok. Och om den då åtminstone blev en verklig födkrok, men nej, det 
blir den icke, det kommer avsmak och leda, man tröttnar på alltsammans och 
sjunker tillbaka, ned i mängden.



Ned i mängden; man gör som de andra, då fordras det åtminstone inga 
trollkonster mera, man får igen sin tidräkning, man har helg och söcken, 
arbete och vila; verklig vila...



Nattluften strömmade kall genom fönstret, han frös men kunde icke komma 
sig för att räcka ut armen och stänga fönsterrutan. Regnet droppade 
alltjämt, och som ofta, då han var mycket trött, började hans tankar att 
gå i meter och rim.



Jag sitter ensam i mörkret och lyss till regnets fall. Jag hör, hur det 
plaskar i droppar mot fönsterbleckets metall.



Mitt bröst blir tungt av en ängslan, min andedräkt blir kort. Det är min 
ungdom, min ungdom, som rinner i droppar bort.



VINTERNATTEN



Över Martins bord på ämbetsrummet svängde en elektrisk lampa med grön 
skärm sakta av och an på sin silkessnodd, som en pendel. Den hade blivit 
satt i rörelse nyss, då han tände den. Han sträckte icke ut handen för att 
stanna den, utan avvaktade lugnt den stund, då svängningarna saktade av 
och domnade bort i det omärkliga. Också över de andra borden skruvades 
lamporna upp, sex lysande gröna trianglar svängde långsamt av och an i 
rummets halvskymning, och vid fönsterna trevade magra skrivarhänder efter 
gardinernas snören för att draga till dem och stänga snön och 
vintermörkret ute. Martin älskade dessa gröna lampor, som icke hettade och 
icke luktade illa och vilkas ljus hade ädelstenens rena och kalla glans, 
och han längtade efter den dag, då det elektriska ljuset skulle bli 
billigt nog att tränga ända ned till de fattigas hem. Och just här, i 
detta stora, låga gamla rum med vitmenade väggar, just emedan detta hus 
var gammalt och hade korsvalv i porten och låga, smårutiga fönster i 
entresolen, där hans byrå låg, tycktes honom dessa gröna lampor ännu 
bättre falla in i stämningen; han såg däri en symbol av utvecklingens 
kontinuitet, en obruten kedja av händer och viljor, från dem som 
längesedan tröttnat till dem som ännu lågo i frö, det nya invävt i det 
gamla... Men där allt är gammalt, där kommer det in en luft av misär och 
förfall, och där allt är nytt kan bara den trivas och känna sig hemma, som 
själv är ny från topp till tå, från plånboken till själen.



Och Martin var icke ny, hans kläder voro icke nya och icke heller 
hans tankar, han tänkte och visste icke stort annat än det, som andra hade 
lärt honom, några gamla herrar i England och Frankrike, som nu mest voro 
döda. Och om dessa tankar ännu beredde honom någon glädje, så var det mest 
därför, att tiden för längesedan tycktes ha glömt dem, som om de varit 
skrivna i rinnande vatten. Det blåste andra vindar nu, vindar för vilka 
han helst drog upp kragen över öronen, allt gick igen och alla lik 
tittade, men han ville inte se dem. Den svängande lampan över hans bord 
hade stannat, och han återgick till sina räkenskaper. Han nöjde sig icke 
längre med att sätta kråkor; han granskade samvetsgrant varje post och 
räknade igenom varje kolumn. Den första ungdomens motvilja mot ett 
mekaniskt arbete var för längesedan övervunnen, och han hade så småningom 
märkt, att dessa räkenskaper alldeles icke, som han först hade trott, voro 
fria från den ofullkomlighet, som vidlåder allt mänskligt. De voro tvärtom 
ofta behäftade med oegentligheter och fel; och då han stundom upptäckte 
ett sådant fel, gladdes han i sitt hjärta, men kände på samma gång en 
avlägsen dyning av sorg. Han gladdes, emedan han hade fått tillfälle att 
visa sitt stora nit och emedan han kunde räkna på sin rättmätiga procent 
av de belopp, som hans vaksamhet räddade åt statskassan; och han kände ett 
dunkelt minne av gammal sorg, då han erinrade sig att han fordom hade 
begärt ett helt annan slags glädje av livet. Stundom tänkte han också på 
den fattiga tjänsteman borta i Landskrona, Åhus eller Haparanda, som hade 
räknat miste, kanske under inflytande av gårdagens toddar, och som nu fick 
betala. Men denna tanke lämnade honom-kall, ty åren hade lärt honom, att 
man måste draga gränser kring sitt medlidande.



Det var varmt i rummet, i kakelugnen glödde ännu resterna av en väldig 
björkvedsbrasa, ty man hade ingen anledning att spara på kronans ved i 
dessa tider, då man måste knappa in på bränslet hemma; och 
kammarskrivaren von Heringslake, vilken hade fyra tusen sex hundra i 
räntor och skötte sin tjänst med den behagfulla lätthet, som följer av en 
oberoende ställning, satt på huk framför kakelugnen och stekte äpplen på 
glöden. I hans blanka hjässa, som hans dödsfiende, revisor Camin, påstod 
vara en frukt av tidiga utsvävningar, men som i verkligheten lyste av den 
första barndomens oskuld, tindrade den triangelformiga reflexen av en grön 
lampa. Doften av stekta äpplen spred sig och stack Martin i näsan, och det 
grämde honom bittert, att han icke i allt hade samma åsikter om detta 
livet och det tillkommande som Heringslake, ty då hade han säkert blivit 
bjuden på ett äpple. Från revisor Camins plats ljöd för hundrade gången 
det gamla orakelspråket: det blir aldrig hemtrevligt här i landet förrän 
vi få skottpengar på bönder. Och vid det nedersta bordet, borta vid 
dörren, där det var dragigt och luktade vått från paraplyer och överplagg, 
var den yngsta generationen ivrigt sysselsatt med att sätta kråkor och 
sökte samtidigt viskande återkalla för minnet gårdagsnattens orgier och 
antalet förtärda punschhalvor.



Martin var ännu ung, ty i statens tjänst åldras man långsamt; men han 
hörde icke längre till de yngsta och behövde icke sitta i draget vid 
dörren. Han var bror med de flesta av sina närmaste förmän och äldre 
kamrater, och han undandrog sig icke heller plikten att i sin tur lägga 
bort titlarna med dem som voro yngre än han. Dessa ceremonier brukade 
försiggå på en gemensam sexa i december. Den skulle äga rum nu i dagarna, 
och anteckningslistan cirkulerade just på byrån; men Martin skrev icke på. 
Han hade annan användning för sina pengar, och det var bara en bland de 
nykomna, som han skulle ha velat lägga bort titlarna med, en ung man, som 
hade sin plats mitt emot honom vid samma bord och hos vilken det fanns 
något som föreföll honom bekant och väckte hans instinktlika sympati, den 
tomma och drömmande blicken och den mekaniska gesten, då han satte 
kråkor. Martin brukade ofta tala med honom om världens gång och gladde 
sig, då han stundom fick förnuftiga svar. Då han nu räckte honom 
anteckningslistan utan att själv skriva på, såg den andre upp och frågade 
med en ton, i vilken det kanske låg en nyans av besvikenhet:



--Kommer ni inte med på festen?



--Nej, svarade Martin, jag är upptagen på annat håll. Men vi, som stå över 
fördomarna, kan ju lägga bort titlarna ändå.



Den andre rodnade en smula, och de räckte varandra händerna över bordet.



--Säg, frågade den andre efter en stund, varför vill revisor Camin ha 
skottpengar på bönder?



--Jag tror egentligen inte att han vill det, svarade Martin, han vet nog 
rätt väl, att skottpengar på bönder skulle fördyra alla livsmedel ännu 
mera än tullarna. Han upprepar bara ett gammalt talesätt, som han har hört 
i sin ungdom, då han var extraordinarie. Det har slagit an på honom dårför 
att det ger uttryck åt en kollektiv antipati, ett klasshat; och 
genomsnittsmänniskor ha alltid behov av att hata och älska kollektivt. Giv 
akt på def, det är ett av de säkraste kännetecknen på en låg ståndpunkt. 
Han tycker om fruntimmer, ämbetsmän, premiäraktörer och västgötar, ty han 
är själv västgöte, och han hatar bönder, judar, norrmän och 
tidningsskrivare. Det är sant, att bönderna litet väl snålt belöna de 
tjänster, som han och vi andra här på byrån göra fäderneslandet, och det 
är mest därför han hatar den . Men de följa därvid samma grundsats som 
alla andra arbetsgivare: att betala så litet som konkurrense! tillåter. Om 
det uppstår brist på ämbetsmän. skola de betala mera.



Kammarskrivaren von Heringslake, som nu hade ätit upp sina stekta äpplen 
och återtagit sin plats vid bordet närmast Martin, vände sig om på stolen 
och betraktade honom sorgset.

--Du har inte något hjärta, sade han.



Klockan var över tre, här och där lade man ihop sina papper och bröt upp. 
Martin reste sig, tog rock och hatt, släckte sin gröna lampa och gick. Han 
hade sorgflor på hatten, ty hans mor var död.



Han tog vägen genom Västerlånggatan. Snövädersdagar som denna gick han 
nästan alltid den vägen, i den smala och buktande rämnan mellan de höga 
gamla husen var man till hälften som inne, i lä för de värsta vindilarna.



--Vinter, kyla... Besynnerligt, att det finns människor, som påstå sig 
tycka om detta väder. Heringslake, som har hjärta i bröstet och älskar 
sitt fosterland, anser köld vara att föredraga framför värme. Men när det 
är kallt begagnar han alltid päls. Föreställningen om helvetet som ett 
mycket varmt ställe röjer tydligen sitt ursprung från den heta zonen. Om 
nordbor hade uppfunnit det, skulle det tvärtom vara ett otäckt draghål, en 
härd för influensa och kronisk snuva. Men sådant detta klimat nu en gång 
är, har jag vant mig vid det, och det har kanske också gjort mig viktiga 
tjänster, som jag inte själv vet av. Man lägger ju matvaror på is, för att 
de skola hålla sig, allting håller sig längre i kyla, varför inte också 
människorna. Jag längtade en gång efter att förbrinna i en stor lidelses 
brand. Den kom aldrig, antingen jag nu inte var värd en så stor ära, eller 
vad orsaken var. Men nu efteråt har jag börjat misstänka, att en sådan där 
eldsvåda kanske snarare är en lusteld för åskådarna än något egentligt 
nöje för huvudpersonen. Elden är i vart fall tydligen inte mitt element. 
Kommer det en gång en riktig vårsol in i mitt liv, så ruttnar jag väl 
strax, av ovana vid klimatet.

Han stannade ett ögonblick framför en juvelerares fönster. De flesta 
av smyckena voro präglade av en gemenhet i smak, som höll honom skadeslös 
för att han icke kunde köpa något. En gång, det var just i dag för ett år 
sedan, hade han likväl köpt en liten ring med en grön smaragd. Och hon, 
som hade fått den, bar den ännu och ville icke bära någon annan ring. Hon 
sade, att hon inte ens skulle vilja bära en slät guldring. Nå, en sådan 
kunde han i vart fall inte bjuda henne...



Jag är otacksam, sade han till sig själv, det har ju dock till sist kommit 
in en smula sol i mitt liv, kanske mer än i de flestas. Men jag har frusit 
för länge, jag har visst inte hunnit tina upp ännu.



Han hade kommit ut till Mynttorget, nordanstormen sopade igen hans ögon 
med snö, och nästan blind trevade han sig fram mot Norrbro. Han måste åter 
stanna för att hämta andan vid Looströms boklåda, där dagens berömdheter 
sutto uppradade i fönstret, Crispi, kung Milan och Taine, och mellan en 
excellens och en förfalskare upptäckte han ett ansikte, som syntes honom 
bekant. Det var en svensk poet, det var dekadenten, som en gång hade 
utvecklat sin världsuppfattning för honom på Anglais, vid en grön 
chartreuse. Han satt icke där, emedan han plötsligt hade blivit en stor 
man, utan emedan han var död.



Martin fortsatte hemåt.



--Äntligen en, som har nått sitt mål. Hans mål var litet ovanligt, och han 
nådde det icke heller alldeles så, som han hade tänkt sig det; han fick 
aldrig sina drömmars paralysie generale, ty han dog enkelt och 
anspråkslöst i lungsot. Men jag tror inte att han höll så noga på den 
detaljen, i verkligheten ville han bara gå under, likgiltigt på vad sätt. 
Och han hade kanske rätt, det är ett sådant mål man bör föresätta sig, om 
man vill hoppas att nå det under sin livstid. Det är sant, man kan också 
föresätta sig att bli millionär, eller biskop, eller statsråd, och också 
det målet kan man vanligen nå, om man på allvar vill det. De, som 
med en tillräcklig intensitet förstå att samla sin vilja mot ett enda mål, 
äro så försvinnande få, att konkurrensen knappast blir fruktansvärd. Alla 
vilja bli rika; men de flesta vilja på samma gång leva så, som om de redan 
vore det, de vilja ha det litet trevligt, sova middag, dricka champagne 
med flickor och så vidare, och så bli de aldrig rika, de bli inte statsråd 
eller biskopar ens. Den som vill stanna här och där på vägen och njuta en 
smula av livet, innan han har nått målet, han når det aldrig--och de 
andra, de få oförtrutna resenärerna, viljemänniskorna, som nå fram--vad ha 
de sedan kvar, när målet är nått? Å andra sidan är det kanske överflödigt 
att slösa någon särskild energi på det målet: att gå under. Det är ett 
mål, som helt visst kan nås för billigare pris, det närmar sig ändå, 
långsamt och säkert. Det bästa är kanske det, som den andre döde därborta 
i bokhandelsfönstret älskade så högt, medan han levde: ett stort träd och 
lugna tankar. Ty det är icke alldeles sant, vad messer Guido Cavalcanti 
sade, då han kände döden närma sig, att det är lika fåfängt att tänka och 
att handla. På ett sätt är det väl sant, nämligen så till vida, att 
slutresultatet alltid blir samma svarta grop, och som dödsbetraktelse ha 
messer Guidos ord sitt värde. Men från en annan synpunkt sett är det 
tydligt, att den, som är road av att tänka, i denna värld av 
oberäkneligheter dock alltid är en smula gynnsammare ställd än handlingens 
män. Ty för honom har minuten sitt värde i och för sig, oberoende av alla 
ovissa framtidsmål. Den som vill bli serafimerriddare eller påve och 
offrar allt, både tankens och kärlekens njutningar, för att nå det 
målet--och det första offret är åtminstone oundgängligt -- och sätter ett 
fiskben i halsen och dör, innan han nått det, hans liv är ett ingenting, 
en försats utan eftersats. Men den, vars tyngdpunkt ligger i tanken, hans 
liv kan klippas av när som helst och är dock som ormen i folktron: det 
lever lika fullt, det har sitt värde också som 
fragment, ja, det har noga räknat aldrig givit sig ut för att vilja vara 
något annat än ett fragment. Ty den, vars tyngdpunkt ligger i tanken, kan 
icke sätta sig något mänskligt mål före, eller om han stundom gör det, då 
är det oväsentligt och likgiltigt, och det har ingen betydelse om han når 
det eller förfelar det.



Martin hade kommit upp åt Östermalm och var nästan hemma, han var hungrig 
och längtade efter middagen, men han stannade likväl i ett gathörn och såg 
upp mot ett fönster högt uppe i en fjärde våning.



Ja, det lyste däruppe, hon var alltså hemma, det visste han för övrigt 
redan och han visste också att hon väntade honom efter middagen. Och på 
kvällen skulle de gå på teatern tillsammans, de skulle sitta i en 
avantscen, bakom ett galler, där ingen kunde se dem.



Han hade fått en väninna. Slumpen hade fört dem tillsammans. Hon satt i 
ett livförsäkringsbolag om förmiddagarna och räknade pengar. Hon arbetade 
för sitt uppehälle, hon hade visst en gammal far någonstädes borta på 
landet, en pensionerad jägmästare, som skrev brev till henne tre gånger om 
året, men hon var självständig och berodde av ingen. Liksom andra unga 
flickor hade hon länge drömt om en regelrätt lycka och vaktat sin skatt 
och hoppats bli gift. Hon hade haft tycken och varit förälskad i män, som 
icke ens hade märkt det. Men dessa små lågor hade slocknat, då ingen gav 
dem näring, och om blott en icke alltför löjlig eller motbjudande man hade 
velat räcka henne sin hand, skulle hon väl med lätthet ha kunnat invagga 
sig i den föreställningen, att hon älskade honom. Men hon hade sett åren 
rinna bort, hon hade dansat om vintern och cyklat på sommaren, och många 
män hade med blickar och halva ord låtit henne gissa, att de gärna ville 
äga henne; men ingen ville gifta sig med henne, ty hon hade ingen 
förmögenhet och tillhörde ingen inflytelserik familj. De sparsamma 
och anspråkslösa bland männen skrämdes dessutom tillbaka av hennes 
elegans, ty hon hade en fin och säker smak och två flitiga händer, och 
många nätter satt hon uppe vid sin lampa och sydde av billiga stuvar och 
gamla lappar ihop dräkter, som sedan för oerfarna ögon gjorde intryck av 
att ha kostat mycket pengar, och som hos en och annan av de mest skeptiska 
till och med väckte tvivel på hennes dygd. Likväl var hon icke vacker nog 
för de män, vilkas känslor bestämmas av deras fåfänga; och hennes väsen 
hade icke heller något av det ljuva och fåraktiga, som är ägnat att fånga 
dem, vilka vilja vara herrar i sitt hus eller som bara helt enkelt ha 
tröttnat på ungkarlslivet och därför se sig om efter en snäll och söt och 
billig och lydig hustru. Både hennes eget väsen och hennes yttre 
omständigheter voro sådana, att hon icke hade stora utsikter att bli 
älskad av någon annan orsak än kärlek, och hon hade småningom börjat ana, 
att denna känsla, om vilken det talas och skrivs så mycket, i verkligheten 
är föraktad och undanskjuten och ytterligt sällsynt. Hon hade tänkt över 
allt detta, hon hade känt minuterna rinna bort som sand ur sina händer och 
funnit, att de år hon hade att vänta skulle bli ännu eländigare och 
värdelösare än de som gått, och att den klenod hon bevakade med var dag 
förlorade allt mera i värde. Mest av allt hade det skrämt henne, hur 
hastigt de kvinnor åldras som leva utan män, så vida de icke höra till de 
lyckliga, som icke känna någon stark åtrå eller saknad. Men hon hörde icke 
till dem, nej, hon var en verklig kvinna, och hon visste att hon var det. 
Den åtrå, som i hennes första ungdom bara hade varit en ljuv och obestämd 
längtan, en dröm om lycka av sällsam och okänd art, den brände nu som ett 
gift i hennes blod, och av hennes första skygga flickfantasi, som knappast 
vågade sig längre fram än till en kyss i skymningen, mellan rosenhäckar, 
hade det med åren blivit en bilderbok mycket värre än den, som John 
Blund i sagan visar de stygga barnen. Hennes blick blev sökande och 
spörjande, och hon försökte samla sig till ett beslut. Hon hade nästan 
uppgivit hoppet om en man, det var en älskare hon sökte, och även honom 
sökte hon länge förgäves. Icke så, att det icke fanns gott om män, som 
gärna ville föra henne ut i dansen, det fanns tvärtom många, och hon kunde 
välja. Hon såg sig om i kretsen, hon flirtade åt höger och vänster. Hon 
blev mindre rädd om sitt rykte än förr, och hon gick till hemliga möten 
med män, som hade kurtiserat henne en afton på en bal. Men de förblevo 
henne främmande, och var gång det närmade sig till ett avgörande, 
överväldigades hon av blygsel och blev plötsligt iskall av rädsla och 
motvilja. Ty var gång, då ögonblicket kom, läste hon i mannens blickar 
hans hjärtas outgrundliga råhet: hon läste så tydligt, som om det stått 
skrivet på ett vitt papper, att det som för henne var ett helt nytt liv, 
kanske undergång, kanske räddning, det var för honom ett galant äventyr; 
hon läste, att det som hon stod i begrepp att begå i hans ögon egentligen 
var ett felsteg, som han skulle ha överseende med blott så länge som det 
beredde honom nöje; och hon läste, att han icke blott ämnade övergiva 
henne mycket snart, utan att han också hade för avsikt att först lugna 
sitt samvete genom att visa henne sitt förakt. Hon såg allt detta och 
tröttnade på leken redan innan den ännu hade begynt, och hon frågade sig 
själv, om hon icke likväl helst borde följa dygdens väg, som i alla fall 
tydligen var den bekvämaste, och åldras och vissna utan vilja och utan 
hopp. Men då hon träffade Martin, blev allt detta annorlunda, och då hon 
gav sig åt honom, kände hon ingen rädsla mera, ty hon såg, att han hade 
förstått henne och att hans tankar icke voro som de andras, och hon kände 
att han älskade henne. Och för honom kände hon ingen blygsel och låtsade 
heller ingen, ty hon hade redan syndat så mycket i sina tankar, att 
verkligheten föreföll henne oskyldig och ren. Hon var icke ung 
längre, hon närmade sig de trettio liksom han. Hennes hy var redan märkt 
av den första frosten, och svikna illusioner hade gjort henne bitter i 
hjärtat och ful i munnen. Men det bittra hjärtat klappade varmt och fort 
när det vilade mot hans, och de fula orden gjorde icke munnen mindre ljuv 
att kyssa.



lll



Martin satt ensam med sin fader vid middagsbordet, inom samma rundel av 
gult ljus, som hade omslutit hans barndoms sömniga vinterkvällar. Martin 
Birck och hans fader hade sällan något att säga varandra. De tänkte olika 
om allt, utom om livsmedelstullarna. Denna brist på överensstämmelse var 
likväl icke något som gjorde dem sorg, de tillmätte den ingen nämnvärd 
betydelse. De visste båda, att olika släktled tänka olika, och de funno 
det naturligt. De kände icke heller tystnaden som något pinsamt eller 
tryckande, den var blott det självklara uttrycket för att ingenting hade 
passerat, som kunde giva anledning till meningsutbyte. När de pratade med 
varandra var det mest om befordringar i ämbetsverken och om nya hus. Ty 
Martins fader intresserade sig för sin stad. Om söndagarna gick han ofta 
långa promenader till avlägsna stadsdelar och såg, hur nya kvarter sköto 
upp ur jorden, och tänkte på hur Stockholm hade utvecklats sedan hans 
ungdom; och han fann alla nya hus vackra, isynnerhet om de voro stora och 
präktiga och hade många fönster och små torn i hörnen. Och då Martin hörde 
fadern tala om alla dessa fula hus och kalla dem vackra, tänkte han på hur 
orättvist livet är, som just för de bästa och nyttigaste 
samhällsmedlemmarna så obevekligt stänger vägen till skönhetslandets inre 
trakter. Ty vägen dit går genom tungsinnet, det finns ingen annan, och det 
var icke för ro skull den grekiske musikern svarade Alexander: må 
gudarna aldrig göra dig så olycklig, herre, att du lär dig förstå musik 
bättre än jag. Men Martins fader hade haft en alltför bekymmersam ungdom 
och en alltför strävsam och pliktuppfylld mannaålder för att kunna veta 
något om det svårmod med vilket livet straffar dem, som mera tänka på 
skönt och fult och gott och ont än på det dagliga brödet.



Också denna dag småpratade fadern om ett och annat vid kaffet och 
cigarren, han talade om en herrmiddag, som han hade varit med på dagen 
förut och där han hade suttit och varit generad för sin vasaorden; ty han 
hade gått med det stora, officiella formatet, som var det enda han ägde, 
medan de andra herrarna hade haft små nätta miniatyrordnar.



--Och på det sättet, sade han, såg jag ju ut som den största token i 
sällskapet.



--Ja, sade Martin, skenet var tydligen emot pappa. Men i verkligheten 
utgjorde de andras miniatyrordnar just det säkra beviset på att deras 
narraktighet var större, eftersom de för sina ordnars skull hade 
underkastat sig andra utgifter än de strängt nödvändiga.



--Ja, svarade fadern, det var också vad jag tänkte, men jag skämdes i alla 
fall.



Samtalet domnade bort. Martin hade kommit att tänka på några 
ordenshistorier, som han hört: om mannen som fick vasaorden, emedan han 
hade skänkt blommor till Sofiahemmet de dagar, då drottningen skulle komma 
dit, och om mannen, som fick nordstjärnan för att han köpte ett hus. Men 
han kom sig icke för att berätta dem, ty då han tänkte närmare efter 
föreföll det honom möjligt, att dessa historier, som han fann så lustiga, 
kanske icke skulle göra fullt samma verkan på den gamle, som hade 
förvärvat sin orden genom fyrtioårigt, torftigt lönat arbete i statens 
tjänst och som därför knappast kunde undgå att betrakta den med ett 
visst allvar, om han också skämtade över den i ord.



Tystnaden bredde sig omkring dem, fadern rökte sin cigarr och såg ut i 
mörkret, som lurade bakom fönsterglasen, och Martin satt i tankar. Han 
tänkte på hemmets historia, hur det som andra hem hade blivit till och 
växt och blommat, och hur sedan banden hade brustit, ett efter ett, 
systern gift, modern död. Den bästa tiden, blomningstiden, det är väl för 
det mesta den, då barnen nyss ha vuxit upp och de gamla ännu icke äro 
riktigt gamla. Det är sant, han hade ofta hört gamla kvinnor säga, att den 
lyckligaste tiden är den, då barnen äro små. Ja, det kan ju så vara, för 
mödrarna. Men han erinrade sig de åren, då systern nyss hade vuxit upp och 
skulle giftas bort. På den tiden var det glatt därhemma, ungdom, vänner, 
musik. Pianot, som nu var stumt, gömde ännu på de gångna årens valser och 
operapotpurrier, och ofta, när han låg vaken om natten, hörde han ännu för 
sina öron de norska visor, som man sjöng den tiden, "Han tvaer over 
Baenkene hang" och "Jeg beder dig ikke om Rosen paa dit Bryst". Sånger, i 
vilka det ännu levde ett stycke av hans ungdom, och som nu tycktes honom 
fyllda av all det förflutnas underliga melankoli. Så hade det med ens 
blivit tyst, tystare med vart år, tills fadern en dag satt ensam med sonen 
i ett tomt och splittrat hem. Och han betraktade sin far och frågade sig 
själv: vad kan jag vara för honom? Oändligt litet, måste han svara. Nästan 
intet. Hon, som han hade älskat ända från ungdomen, låg nu under jorden, 
under en liten översnöad grå sten, och kunde icke värma hans ålderdom. 
Elden på härden var på väg att dö ut. Han var den, som borde tända den nya 
flamman. Han kände, att det är detta de gamla, när livet eljest förlöper 
normalt, ha rätt att begära av de unga: att få se kedjan fortsättas, ett 
nytt hem, och barnbarn att gunga på knät. Det är så naturen har anordnat 
det, den strävar överallt efter att dölja döden med nytt, ungt liv, 
liksom vi själva dölja liken under blommor, förintelsen blir lättare att 
nalkas så, vägen stupar väl nedåt, men man går den under lek och pjoller, 
som då man började resan. Men på detta enkla och stora krav kunde han 
ingenting svara. Det är sant, han kunde ett och annat, han trodde icke att 
det fanns någon art av skönhet till i världen som var honom främmande och 
ingen tanke eller nyans av en tanke, som han icke kunde följa, och 
dessutom kunde han granska statens räkenskaper och rita karikatyrer i 
kanten och dricka rätt mycket whisky utan att mista bruket av sitt 
förstånd och kanske ännu några andra småsaker. Men han kunde icke bygga 
ett hem. Ingen möjlighet, ingen tanke ditåt. En hantverkare, en arbetare 
kunde det, men icke han. Han kunde icke trolla fram de fyra tusen om året, 
som en fattig familj av medelklassen behöver för att leva. Och om han 
också en gång kom därhän, och det skulle han väl göra med åren, då var han 
redan gammal, och fadern död, och hon, som han älskade, vad hade det 
blivit av henne?



Men det är sant, han visste väl, att den gamle åtminstone icke medvetet 
ställde något sådant krav på honom. Tvärtom, fadern förstod klart, hur 
omöjligt det var. Han hade intet hopp att få se en fortsättning av sin 
stam, att få åldras i en omgivning av framtid och löften och nya skott. 
Men Martin förstod, att just detta, att han icke ens kunde hoppas, låg 
över honom som en dunkel sorg och gjorde hans skymning ännu mera grå och 
tom. Han hade eljest haft sorger nog. Av dotterns giftermål hade han 
endast haft föga glädje. Hennes lilla gosse var död, och hon hade nyligen 
skrivit hem, att hon ville skiljas från sin man.



------Elden dör ut på härden. Vem skall tända den nya flamman?



Fadern gick in för att sova middag.



Klockan var fem, och Martin klädde sig för att gå till henne, som 
väntade honom. Han klädde sig i sällskapsdräkt, oaktat de skulle vara 
ensamma och osedda. Han hade lovat henne det, ty det var deras 
bröllopsdag.



IV



------Hon stod vid toaletten, där två smala ljus brunno framför spegeln, 
hon hade nyss ordnat sitt rika bruna hår, och innan hon fullbordade sin 
klädsel, for hon ett tag med pudervippan över ansiktet för att dämpa den 
hetaste rodnaden. Han satt bakom henne i ett soffhörn, men deras blickar 
möttes i spegeln och fastnade i varandra med ett långt leende. 
Ljuslågornas darrning och avståndet, som spegeln förlängde, gjorde detta 
leende hemlighetsfullt och skumt. Och långt inne i det mörka djupet bakom 
spegelglaset dansade en grön gnista från smaragden på hennes finger.



--Är du färdig snart? frågade han. Klockan är snart halv åtta. Jag är rädd 
att vi gå miste om spöket.



Det var Hamlet de skulle se.



Hon vände sig om och strök honom över ansiktet med pudervippan, så att han 
blev vit som en Pierrot.



--Dumma Pierrette, sade han och torkade bort pudret med hennes näsduk, ser 
du inte, att jag är blek nog ändå.



Hon böjde sig ned, tryckte hans huvud mot sitt bröst och kysste hans hår.



--Jag är så glad, viskade hon, för att det är min bröllopsdag i dag, och 
för att jag får gå med dig på teatern och sitta i en liten vrå, där ingen 
ser oss.



Han smekte sakta hennes hand. Han kände ett hemligt styng i hjärtat, då 
han hörde henne tala så, ty han anade och visste att om det hade varit 
någon möjlighet, så hade hon långt hellre velat sitta med honom på en 
plats, där alla kunde se dem. Men han trodde icke, att hon hade tänkt på 
detta nyss. Aldrig hade hon under det år som 
gått låtit undfalla sig en antydan om giftermål, och hon visste ju också 
alltför väl hur omöjligt det var. Men själv kunde han aldrig upphöra att 
känna det som en hemlig skam, att det icke stod i hans makt att skänka 
henne den lycka, som ligger i en aktad och säker ställning och i att icke 
behöva dölja något för världen. Och han kände det så, icke emedan det i 
någon vrå av hans själ låg kvar någon föreställning om en plikt att 
uppfylla eller om något förbrutet som skulle gottgöras, utan emedan han 
hade fått henne oändligt kär och gärna hade velat göra livet ljust för 
hennes öga och jämnt för hennes lilla fot, som hade haft så steniga vägar 
att gå, att det icke var underligt om den till sist hade trampat litet 
snett på skon.



Men han slog bort dessa tankar, han ämnade likväl icke fresta det 
omöjliga, han var ingen stark man, som kunde taga henne i sina armar och 
bryta väg för dem båda. Och hon hade ju valt själv. Hon hade också känt 
starka män, sådana män om vilka kvinnorna bruka säga: det är en verklig 
man; och om hon hade velat, kunde hon ha givit sin kärlek åt någon av dem, 
de skulle icke ha försmått den. Men hennes instinkt hade stött henne 
tillbaka med spådomar om olycka och skam. Ty, eget nog, just de starka 
männen handla blott sällan så, som han hade velat handla om han kunnat, de 
äro starka just emedan deras känslor alltid till sist, när det verkligen 
gäller något, gå i förbund med deras fördel, och de veta för det mesta att 
bättre placera sin styrka. Nej, de hade ingenting annat att göra, de två 
ensamma och förfrusna, än att tacksamt och utan alla krav på det omöjliga 
värma sig vid den lycka som fallit i deras händer och välsigna den dag, då 
de första gången drevos samman av blodets röst som sade dem, att de 
passade för varandra och att de skulle kunna vara varandra till glädje. I 
hemlighet dröjde han likväl ofta och gärna vid den avlägsna drömmen att en 
gång, om många år, kunna giva henne ett hem. Tanken på att hon vid 
den tiden redan skulle vara en gammal kvinna skrämde honom icke. Han hade 
en känsla av att hur tiden ilade, om hon än fick rynkor vid ögonen och 
grått i håret, aldrig kunde hennes unga, vita kropp bli gammal, den skulle 
ständigt förbli smärt och ung och varm som nu, och hur åren gingo och vinter 
efter vinter snöade ned hans ungdom och prickade hans själ och hans tanke 
med isnålar, alltid skulle hans hjärta som nu värmas vid hennes hjärtas 
slag, alltid skulle det när de båda möttes slå upp en gnista av den heliga 
eld, som värmer all världen.



Och medan han tänkte på allt detta, följde han med ögonen varje rörelse av 
hennes smala vita armar framför spegeln, åter sökte hans leende hennes, 
hon nickade åt honom med ett skimmer av hemlig lycka över hyn ännu under 
pudret, och långt inne i dunklet



såg han sitt eget ansikte med av ljusskenet maskaktigt skärpta drag 
nickande till svar som en kinesisk docka.



--Vi ha ju ingen brådska, sade hon. Vi törs i alla fall inte krypa in i 
vårt lilla hål, förrän ett bra stycke av första akten redan har gått, 
eljest kunde vi möta några bekanta i korridoren.



--Nej, du har rätt, svarade han.



Han hade för resten också tänkt på det.



--Man måste ha tankarna med sig, när man har det ställt som vi, nickade 
hon, det är annat än att sitta och hänga med näsan över en bok. Men är det 
inte nästan ett trolleri, när man tänker efter, att vi verkligen ha fått 
vara i fred ett helt år, och att ingen vet något! Jag tror till och med 
att folk talar mindre illa om mig nu än förr. Alla ha blivit så vänliga 
mot mig, både kamrern och kassörn och flickorna på kontoret. Men det är 
kanske därför att jag har blivit vackrare än förr--har jag inte? De se 
visst på mig att jag är lycklig, det stämmer dem milt och gör dem blida 
och goda mot mig utan att de ana orsaken. Om de finge veta den!...



Martin höll icke av att höra henne tala om sin lycka. Det var något annat 
att läsa den i hennes ögon och hennes hy och att känna den i hennes 
kyssar, han trodde på den då, och ingen skrift kunde vara honom kärare att 
tyda än den. Men då han hörde henne tala om den, kände han det tungt över 
bröstet av bitterhet och beklämning vid tanken på hur litet han i 
verkligheten hade att giva henne och hur full av brister och skavanker 
hennes stackars lycka var, och han visste, att de korta minuter hon 
tillbragte med honom för henne fingo en så het färg just emedan hon måste 
betala dem med långa dagars och nätters ångest, ångesten för att plötsligt 
mista det, som hon hade vågat så mycket för att vinna, ångesten för att 
allt med ens kunde vara slut en dag och lyckoguldet vissna blad och hon 
själv ensammare och fattigare än någonsin förr. Denna ångest lämnade henne 
egentligen aldrig, han visste det. En gång, det var icke så längesedan, 
hade de stämt möte med varandra hos honom. Timmen närmade sig, han väntade 
henne, det ringde på dörren och han skyndade sig att öppna; men det var 
icke hon, det var en av hans vänner som kom för att sitta och prata en 
stund. Han kunde icke svara att han var upptagen eller att han väntade ett 
besök, vännen skulle ha mött henne i trappan och förstått alltsammans, han 
sade i stället, att han just var på väg ut i ett angeläget ärende, han 
kastade på sig rock och hatt, och de följdes åt. De hade icke kommit långt 
utanför porten innan han såg henne komma på gatan, hon fäste en villrådig 
och förskrämd blick på honom, och han hälsade på henne i förbigående, 
artigt och litet främmande, så som han måste hälsa för att icke röja 
henne. Han vek in på en sidogata för att bli av med vännen, och efter ett 
par minuter kom han på omvägar tillbaka till sin port. Hon gick 
därutanför, i regnet och smutsen. Han tryckte sakta hennes hand, och 
de följdes åt upp. Men då hon kommit innanför dörren såg han, att hon 
skakade av gråt.



Det behövdes inga förklaringar, hon hade redan förstått sammanhanget, men 
hans korta och kyliga hälsning i förbigående, medan han pratade med en 
främmande herre, hade varit nog för att pressa upp den hemliga ångesten i 
hennes blod, hon måste ha luft, hon måste gråta, och hon grät länge och 
stilla i hans armar.



Ja, deras stackars lycka, mycket hade den skänkt dem, men ordens klara och 
torra belysning tålde den icke, den for icke väl av att man talade om den. 
Det lugn, som följer med ett liv sådant att det kan visas upp för mängden 
och gillas av den, kunde all hans ömhet icke skänka henne, och den kunde 
icke hindra henne från att stundom i ensamheten känna blygsel och 
samvetsagg. Ty emedan livet hade visat henne två olika ansikten, som hon 
icke kunde se något sammanhang emellan, hade hon icke ett samvete, utan 
två. Det ena sade henne, att hon hade handlat rätt och att det en gång 
skulle komma en tid, då ingen längre kunde förstå varför man fordom hade 
höljt in kärleken mellan man och kvinna i skam och smuts och kallat den 
synd. Men det andra, det sade ingenting om framtiden, det steg djupt upp 
ur det förflutna, det talade med den döda moderns röst och med röster från 
hemmet i skogen och från barndomen, då hon ingenting visste om världen och 
sig själv, då allt var så enkelt och man bara behövde vara snäll, så gick 
det nog bra. Och kvällar, då han nyss hade lämnat henne och hon satt ensam 
i sitt hyrda rum med främmande, dumma möbler, bland vilka toalettbyrån med 
empirespegeln och den gröna stenskivan var det enda som var hennes och det 
enda som påminde om barndomshemmet, steg detta gamla samvete upp och 
viskade många gemena saker i hennes öron, det viskade, att både de 
kvinnor, som gifta sig med motbjudande män för att bli försörjda, 
och de stackars flickor, som sälja sin kropp av nöd. voro bättre än hon; 
ty de hade åtminstone en ursäkt, och hon hade ingen. Och det hjälpte icke, 
att hon tänkte på sin stora kärlek och försvarade sig med den, det gamla 
samvetet hade mycket väl reda på sig, och det viskade till svar, att det 
icke var han som hade tänt branden i hennes blod, den branden hade hennes 
eget begär blåst upp, det onda var hos henne själv, och hon var en 
förkastad varelse och borde piskas med ris i rådstun, som man gjorde förr 
i världen med lösaktiga fruntimmer. Och ännu värre saker hittade samvetet 
på och viskade i hennes öra, det viskade att han, som hon älskade, snart 
skulle tröttna på henne, ja att han redan hade tröttnat och att han 
föraktade henne i sitt hjärta, för att hon alltid var så villig till synd 
och aldrig hade nekat honom något.



Han visste allt detta, ty hon gav honom alltid del av sina bekymmer. Och 
alltid stod han lika undrande och förvånad inför denna tankegång: att 
samma begär, som hos mannen var så naturligt och enkelt och lika lätt att 
tillstå som hunger eller törst, för kvinnan skulle vara en brännande skam, 
som måste kvävas eller döljas--denna tankegång, som han aldrig hade kunnat 
fatta med sin känsla, om han än på eftertankens väg kunde följa den ända 
upp till dess ursprung borta i de äldsta tidernas skymning, då kvinnan 
ännu var mannens egendom och då det sinnliga hos henne väl var tillåtet, 
ja berömvärt, för så vitt som det gav uttryck åt hennes undergivenhet 
under ägarens vilja, men brottsligt och skamligt om det framgick ur hennes 
egen. Och så djupt sitter denna tankegång ännu rotad i männens hjärtan, 
att man i böckerna och i livet blott sällan får höra en man tala om en 
kvinnas ömma begär annat än med hån och löje, så vida de icke gälla honom 
själv och svara mot hans egen lust, och ofta icke ens då. Och så djupt 
sitter den ännu fast hos kvinnan, att ärbara fruar icke sällan i hemlighet 
känna blygsel över att de älska sina män och längta efter deras 
famntag, ja, han erinrade sig, hur han till och med en gång hade hört en 
allmän flicka indela sina likar i anständiga och slamsiga, och med de 
anständiga menade hon dem, som uteslutande tänkte på betalningen. Och i 
verkligheten var denna indelning riktigare och djupare än hon själv anade; 
den hade sin rot i årtusendens från ett släktled till det nästa ärvda 
kvinnopolitik, sådan nödvändigheten hade dikterat den från begynnelsen, 
nödvändigheten som bjöd att icke med givmildhet och slöseri sänka kursen 
på den vara, som var den svagares enda maktmedel och det enda som kunde 
rädda henne från att alldeles trampas ned av den starkare. Och om den 
stackars glädjeflickan hade varit litet mera bibelsprängd, skulle hon till 
stöd för sin indelning också ha kunnat åberopa sig på profeten Hesekiels 
ursinniga förbannelser över den lättsinniga Ahala, som icke var såsom 
andra skökor, "dem man med penningar köpa måste".



Han förstod allt detta rätt väl, livet var för snålt för att kvinnorna 
skulle kunna vara frikostiga, och han dömde ingen av dem, icke ens de 
ärbara. Men han höll av sin givmilda väninna och tröstade henne så gott 
han kunde de dagar, då de stridiga rösterna i hennes inre hade skrämt 
henne och fyllt henne med ångest, och det var icke heller svårt för honom, 
ty då han var hos henne kände hon ingen fruktan. Men han visste också att 
det var dagar, ja veckor, då hon gick i en förtärande oro för att hon 
skulle kunna få barn, trots allt. Och han dolde icke för sig själv, att 
detta är den sjuka punkten i all hemlig kärlek. Han såg klart, hur ojämnt 
spelet alltid blir, när man kommer i närheten av denna punkt, hur all risk 
och fara i verkligheten ligger på kvinnans sida, och åter blygdes han i 
hemlighet över att det icke stod i hans makt att dela det bittra med henne 
så, som han delade det ljuva. Risken att få barn var först och främst 
hennes, och om den också undveks, så var saknaden och tomheten av 
att icke kunna tillåta sig moderskapets lycka också hennes, och det skar 
honom i hjärtat, då han en gång i .skymningen såg henne taga ett främmande 
barn från gatan i sina armar och kyssa det. Men för henne skulle 
moderskapet ha inneburit ett förfärande elände, sådan världen nu en gång 
var.



Ingendera av dem var emellertid bortskämd av livet, de hade lärt sig att 
icke begära någon hel och oskadad lycka, och kärleken hade hjälpt dem att 
taga allt detta så, som det måste och skulle tagas.



Hon var färdig nu, hon släckte ljusen framför spegeln och väntade ett par 
minuter i mörkret, medan han gick före henne ned på gatan, för att ingen 
skulle möta dem tillsammans i trappan. På gatan vågade de någon gång gå i 
varandras sällskap, sedan det var mörkt, isynnerhet om det var disigt i 
luften eller regn och snö. Och denna kväll föll snön så tätt och vitt, att 
ingen skulle kunnat känna igen dem. Som skuggor utan namn och åtskillnad 
gledo människorna förbi dem i den vita natten. Tätt slutna till varandra, 
namnlösa själva och grovt typiska som de parvis förenade skuggfigurer 
barnen bruka klippa av ett hopvikt papper, banade de sig väg genom snön, 
hon höll hans arm tryckt mot sitt bröst, och de tego båda.



Det var mörkt i salongen, och Martin hade skjutit upp gallerluckorna. 
Ingen kunde se dem och där han satt i sin vrå kunde han icke heller se 
något av vad som försiggick på scenen, han hörde blott vers och repliker 
kastas ut i mörkret och såg eller trodde sig se deras verkan på parkettens 
slingrande rader av bleka människomasker--en sluttande rabatt full av 
stora, besynnerliga blommor, färglösa som de plantor bli vilka leva utan 
sol, och icke vackra just, där de sakta rörde sig som under en 
ohörbar vind eller nickade till då och då på sina stänglar.



Han tyckte sig känna igen dem alla, antingen han nu verkligen så ofta hade 
mött dem på den gatans och de offentliga lokalernas scen, på vilken han 
själv var en kompars liksom de, att deras ansikten hade glömt sig kvar i 
hans minne utan att han visste det, eller det berodde på 
människoansiktenas benägenhet att samla sig i ett fåtal typer, så att man 
blott sällan tycker sig möta ett verkligen nytt ansikte.



Och några av dessa ansikten kände han för övrigt mycket väl. Där borta 
satt ju Henrik Rissler, hans vän ända från ungdomen. De träffades sällan 
numera, och det var skada, ty Martin kände ingen, som förstod sig bättre 
på vänskap, tankar och cigarrer än han. Men han var gift nu, sedan flera 
år tillbaka, och levde ständigt på flyttande fot. Han hade ännu icke 
hunnit till slutet på de nygifta hushållens eviga odysse från en 
fuktdrypande våning till en annan, alltid långt ute i periferien, från 
Vasastaden till Söder, från Söder till Kungsholmen. Men Martin kände med 
sig, att de skulle komma att finna varandra ännu en gång, om livet blott 
ville ge dem bägge litet mera ro.



Och där, ett stycke längre ned, det lilla rynkiga ansiktet, som erinrade 
om ett barns och något om en gubbes också, var det inte också en gammal 
skolkamrat, var det inte Josef Marin? Han blev aldrig präst, som han 
skulle försöka bli för att göra sin gamla envisa mor till viljes. Men han 
blev aldrig riktigt befästad i tron. Ty väl år det ofta med tron som med 
aptiten, att den kommer medan man äter; men han hade aldrig hunnit dit, 
där ätandet egentligen börjar, och det fanns kanske också på botten hos 
honom en törst efter uppriktighet som gjorde den banan litet för 
besvärlig. Nu var han variete- och begravningsrecensent i en stor tidning. 
Han skrev oförbehållsamt vad han tänkte och bemödade sig om att tänka så, 
som han trodde att redaktören tänkte; och redaktören, som var 
en satans karl och tänkte vad han ville, 
beflitade sig om att tänka så som han föreställde sig att bildat och 
förmöget folk i allmänhet tänkte. Och emedan dessa grundsatser alltid hade 
varit de bestämmande inom tidningen, hade den blivit omtyckt och ansedd 
och mycket gammal och vunnit ett stadgat rykte för omutlig redbarhet och 
opartisk sanningskärlek.



--Egentligen kunde jag lika gärna ha blivit präst, hade han sagt till 
Martin en dag, litet vemodigt, då de växlade några ord med varandra i ett 
gathörn.



... Och där, långt uppe i fonden, den bleka smala kvinnan, var det inte 
för henne han hade brunnit några vårkvällar för många år sedan, Harriet 
Skotte? Han hade visst skrivit ett brev till henne också, som aldrig blev 
avsänt. Ja, den tiden... Livet hade visst farit litet illa fram med henne 
sedan dess, hon såg inte lycklig ut. Hon var gift nu, och mannen satt 
bredvid. Han är fetlagd och mycket välklädd och ser ut som om han vore 
lackerad. Stackars lilla barn, hon har det inte riktigt gott med den äkta 
herrn, det ser man på honom...



Och han såg andra ansikten, kvinnor, som han kände en smula ehuru de icke 
kände honom, unga kvinnor som han behöll i vänligt minne emedan de någon 
gång utan att veta det hade gjort honom en smula rikare och lyckligare 
genom att sväva förbi honom på gatan som solbelysta skyar... Därnere satt 
en, som han kände väl igen, ty hon hade en gång märkt hans blick, och hon 
hade dragit åt sig kjolarna och givit honom ett ögonkast, som om han varit 
en mördare i Jack uppskärarens specialitet. Stackars lilla dam, tiden går, 
hon är inte ung längre, ty hon var redan då i sin efterblomningstid, och 
nu får hon väl inga sådana blickar mer, när hon går utför Sturegatan . . .



Han var trött av att lyssna till ett och se på ett annat, de djupa och 
underliga gamla orden, som ljödo från scenen, sade honom i detta 
ögonblick intet, och han tyckte sig läsa i maskerna därnere i parketten, 
att orden studsade ohörda tillbaka också från dem, och att de knappast 
uppfattade mera av vad som försiggick på scenen än det rent pantomimiska. 
Man var redan inne i femte akten, han lutade sig tillbaka i sin vrå och 
lät de båda dödgrävarna kasta boll med vitsar och dödskallar som det roade 
dem bäst och sökte i dunklet sin väninnas blick. Men han fångade den icke, 
ty hon kunde se allt från sin plats och tog icke sina ögon från scenen. 
Och åter fingo orden färg och liv för hans öron, då han såg spänningen i 
hennes ansikte, och hela denna kyrkogårdsscen, som han icke kunde se, men 
som han kände så väl, tyckte han sig se speglad i hennes blick. Han såg 
Hamlet stå där i sin mantel av natt och gåtor och med Yoricks skalle i sin 
hand, han såg liktåget, kistan som sänktes ned, och drottningen, som 
strödde blommor i graven: ljuvt åt den ljuva! Han såg det sällsamma 
uppträdet i graven, de båda männen som brottades därnere, och han hörde 
Hamlets röst: jag älskade Ofelia!



Vad vill han, vill han riva henne upp ur graven? Om hon icke vore död, om 
hon reste sig ur kistan nu, röd och vaken som efter en lugn sömn, skulle 
han då taga henne i sina armar och bära henne bort och älska henne till 
dagarnas ände? Nej, det är inte så han menar. Han sade en gång, redan då 
hon ännu levde: min fröken, jag älskade er fordom. Han var dock ingen 
vanlig flyktig kavaljer, han hade icke glömt henne för en annan hovdam med 
smalare liv och större bröst, och likväl kunde han säga: jag älskade er 
fordom. Han kunde kanske säga det om mycket. Han hade också älskat solen, 
och blommorna och träden. Den blå luften hade han älskat, och vattnet och 
elden och den goda jorden. Han hade älskat allt detta, till alla fyra 
elementen och till livet självt hade han kunnat säga: jag älskade er 
fordom. Men det hade blivit annorlunda sedan, det var något som smög sig 
emellan allt detta och honom, något som tog honom i sin makt utan 
att fråga om lov och sköt undan allt det andra, solen och blommorna och 
kvinnorna och kvinnan, långt bort, så att han knappast såg det mera, annat 
än som genom en dimma... Och då han nu såg liktåget komma och hörde att 
den döda var den, som han hade älskat, mindes han plötsligt vad han hade 
ägt och förlorat, men han visste också, att han hade förlorat henne och 
allt, långt innan hon var död, och själva förlusten tycktes honom blott i 
första ögonblicket verklig, i det nästa såg han också den långt bortifrån, 
genom en dimma...



------Martin hade slutit ögonen, och då han öppnade dem på nytt, såg han 
själv allt som genom en dimma, parketten och de vita maskerna därnere och 
henne, som han älskade. Och hon tog hans hand och smekte den sakta mellan 
sina båda varma händer och viskade till honom:



--Säg, vad tänker du på?



Vl



Vinternatten sov omkring dem. Det snöade icke längre, i en vit måndimma 
gingo de hemåt genom snödrivorna, in genom hennes port och uppför 
trapporna. Det ljusnade mer och mer ju högre de stego. De stannade vid ett 
trappfönster, mitt i månfloden, och sågo ut. Det mesta av dimman var 
nedanför dem nu, den låg svept kring gårdarna och tomterna därnere, men i 
de övre luftlagren var det nästan klart, blåaktigt och ljust som en 
augustinatt. Det stod en vid ljusring kring månen, och i det bleka ljuset 
låg världen som infrusen och förstenad, ur dimhavet därnere reste sig en 
ensam gavelmur utan ett fönster, den sög åt sig månens kalla blick och 
stirrade blint och tomt tillbaka. Det gick en frossbrytning genom dem 
båda, de tryckte sig hårt intill varandra med ögonen slutna, och 
allt blev borta för dem i en kyss. Det blev en lång och underlig kyss. Han 
kände hela sin varelse lösas upp, och han hörde klockringning i öronen 
avlägset som från en liten landskyrka långt borta, mellan hagar och 
sädesfält. Det blev som en söndagsmorgon, han såg en krattad sandplan, 
pioner lyste rött från rabatterna, vita och gula fjärilar fladdrade kring 
buskarna och gräsen, och han hörde suset av stora träd. Han gick med henne 
mellan träden, men genom kronornas sus gick det redan ett vinddrag av 
höst, de gula fjärilarna voro gula blad, och några voro redan svarta av 
frosten. Vinden förde med sig avbrutna tongångar och ord, än liknade det 
torra vardagsord och än förstulna viskningar om något som måste hållas 
hemligt, och med allt detta blandade det sig som ett eko av skådespelarens 
sällsamma tonfall nyss, då han sade: jag älskade Ofelia! Men han släppte 
icke hennes mun, allt djupare sjönko de in i varandra, han tyckte sig på 
resa genom rymderna, i den vita måndimman brann en röd stjärna, först matt 
och slocknande; sedan starkare och allt mera nära, den växte och vidgade 
sig till en flammande brunn av eld, och han sög sig fast vid den med sina 
läppar. Och han tyckte sig förbrinna utan smärta, lågorna svalkade hans 
tunga som ett syrligt vin; och allt, mättnad och hunger, törst och svalka, 
solens hälsa och mörkrets ångest, dagens klara tanke och nattens månsjuka 
grubbel, all jordens lust och elände tyckte han sig suga ur denna brunn.