Hjalmar Söderberg Sista boken Aforismer

SISTA BOKEN 
Varia från senare år 

GAMLA MINNEN 


HONGHORIERNA 


(1936) 


Min mor påminde mig en gång, då jag nyss hade 
blivit student, om att jag som liten, innan jag ännu 
kunde tala rent, var mycket rädd för något som jag 
kallade honghorierna. Men hon hade aldrig riktigt fått 
klart för sig vad jag menade med det besynnerliga 
ordet. Hon hade bara ett oklart minne av att det måste 
vara "något i tamburn". 


Den mörka och trånga tamburen till den lilla våning, 
där jag först började vakna till medvetet liv, fick 
ett svagt ljus från två matta gråa glasrutor högt uppe 
i dubbeldörrarna till farstun. Där uppifrån stirrade de 
ner på mig som två stora, blinda ögon. Då jag var liten 
ingav mig detta hemska, blinda fyrkantigt uppspärrade 
ögonpar en hemlighetsfull skräck. Det var dessa 
två rutor -- och allt det okända och farliga, som 
kunde finnas bakom dem--som jag kallade "honghorierna". 


Min skräck för honghorierna var inte alldeles 
ogrundad. Utifrån kunde de två rutorna inte tilldra sig 
min uppmärksamhet; jag var så liten och såg inte så 
högt uppåt, då jag stod utanför och bara tänkte på att 
komma in, och i farstun, som var ordentligt belyst 
från ett fönster åt gården, hade jag aldrig sett de två 
hemska ögonen stirra med sitt gråblinda ljus. Om jag 
också hade sett dem skulle jag inte ha känt igen dem 
och inte förstått, att det var honghorierna, sedda från 
andra sidan. Men var hade jag fått namnet ifrån? Jo, 
då jag var stygg och besvärlig, kunde min far eller mor 
ibland hota mig med att jag skulle "flyttas upp på 
kontoret". Därmed menades vindskontoret, som var 

fullt med råttor och gammalt skräp. Men jag hade 
visst ännu aldrig varit där uppe och visste inte vad 
"kontoret" var. Jag tycker mig nästan minnas att vi 
just befann oss i tamburen, när det blev sagt att jag 
skulle flyttas upp på kontoret, på det viset hade jag 
fått för mig att det var de två rutorna där högt uppe 
som hette så. Därför kallade jag dem honghorierna: 
jag kunde ju se att de var två. Och jag visste inte i 
vilken av dem jag skulle flyttas upp--eller kanske på 
något oförklarigt vis i bägge två? Tillvaron var full av 
gåtor och hemska underligheter. 


Man hade förstås också skrämt mig med sotarn, det 
gjorde enligt gammalt bruk vår jungfru Lotta, som jag 
kallade Råtta. Kineserna, påstås det, kan inte säga r 
utan säger I i stället, och från början var det på samma 
sätt med mig, efter vad man sedan har sagt mig; men 
nu hade jag lärt mig säga r, och i glädjen använde jag 
den nyförvärvade färdigheten på orätt ställe. Och då 
jag märkte att det väckte glädje och munterhet, gjorde 
jag det snart med flit. 


Jag minns inte om jag egentligen ännu hade sett 
sotarn, men han hörde för mig till samma fasans värld 
som honghorierna, och jag ställde dem ovillkorligt i 
samband med varandra: sotarn bodde i honghorierna, 
och från dem kunde han komma fram när som 
helst. Det gjorde han i mina drömmar om natten. Då 
han kröp fram ur honghorierna var han mycket liten, 
men han blev större och större, det var rent ohyggligt 
att se hur han växte ! Råtta hade sagt att han kunde äta 
opp alla små barn i hela huset, när han var hungrig. 
Därför gav Råtta honom mat, sade mormor. Det var 
snällt av Råtta. 


Det att sova eller inte sova, drömma eller inte 
drömma--det var ännu oklara saker. Ofta låg jag 
alldeles vaken, som jag tyckte, i min lilla bädd i sängkammaren 
och såg alldeles tydligt för mig alla möblerna 
i salen med de två fönsterna åt gatan--sängkammaren 
hade bara ett, åt gården--spegelbordet 

mellan fönsterna, pianot, alla rottingstolarna och det 
runda bordet med sin rödbrokiga duk, som var fyrkantig 
och gick ner till golvet i hörnen. Och så såg jag 
ibland tamburn med honghorierna på samma gång. 


Min yngsta son, som är död, har sagt mig att han 
som liten hade alldeles liknande halvvakna syner: 
långa stunder såg han om natten för sig ett annat rum 
än det han låg i, och trodde sig dock inte vara där men 
visste mycket väl att han låg i sin säng i barnkammarn 
och inte kunde se något av allt det som han dock såg 
så tydligt. Sådant är kanske ganska vanligt hos små 
barn. Som vuxen har jag aldrig haft några hallucinationer 
eller något i den vägen. 


Men tidigt en morgon -- det måste ha varit en 
vacker och solig morgon--då jag kom larvande ut i 
tamburen, såg jag att honghorierna hade fått ett helt 
annat utseende. Det var inte det vanliga hemska blinda 
grå. De lyste med ett varmare, gulaktigt sken. Hela 
den mörka tamburn hade blivit ljus. Jag kravlade upp 
på vedlårn--en stor, väggfast, brunmålad lår med 
klamock, som upptog nästan hälften av tamburn-och 
satte mig där och tittade på honghorierna. Jag var 
inte alls rädd för dem. Det gick upp för mig något som 
aldrig förr fallit mig in: att honghorierna kanske kunde 
vara ett slags fönster. Jag hade nyligen för första 
gången fått följa med min mor i kyrkan. Där hade vi 
just suttit i det varma gula skenet från ett fönster med 
vitt, gulaktigt förhänge, medan prästen vid altaret, 
klädd i ett rött, guldbroderat schabrak, sade med en 
röst, som gav eko under det stora himmelsblå kupolvalvet 
med gullstjärnor: Heee-lig, heee-lig, heee-lig! 
Jag hade förstås ingen aning om vad han menade med 
det, och när jag nu, efter några och sextio år, tänker 
närmare på saken, är jag inte alldeles säker på att herr 



kyrkoherden och hela församlingen visste stort mera 
därom än jag. Men det tre gånger högtidligt upprepade 
ordet hade stannat i mitt minne, och jag försökte 
nu, vänd mot honghorierna, säga det med en röst som 
jag trodde var alldeles lik prästens: Heee-lig, heee-lig, 
heee-lig! För mig fick detta nya ord en hemlighetsfull 
förbindelse med det gula skenet från honghorierna-samma 
sken som från kyrkfönstret, då prästen hade 
sagt samma ord--och ännu i dag väcker ordet hos 
mig föreställningen om ett blekt gulaktigt sken som av 
gammalt förgyllt silver. Och sedan började jag sjunga, 
alltjämt vänd mot honghorierna, och jag sjöng alldeles 
så--tyckte jag--som de hade sjungit i kyrkan. 
För mig hade det varit en sång utan ord, ty av dem 
kunde jag ju ingenting uppfatta då hela kyrkan sjöng 
på en gång, medan orgeln brusade och dånade, men 
jag sjöng med full hals, sjöng på bara vokaler: O-ia! 
O-i, o-a! A-o-i! 


Jag vet inte hur länge jag hade hållit på med denna 
gudstjänst då jag märkte att jag hade fått åhörare. I 
dörren till salen stod pappa och mamma och min 
syster, och i köksdörren stod mormor och Råtta. 


Jag tystnade förstås med ens. 


Min syster, som var ett par år äldre än jag, hade 
genast uppfattat meningen. 


--Han leker körka, sade hon. 


--Kunde du höra vad det var han sjöng? sade min 
mor till min far. 


--Jag tyckte nästan det lät som psalmer, sade min 
far. 


--Det var "Allena Gud i himmelrik", försäkrade 
min mor. 


--Den pojken måtte väl bli biskop med tiden, sade 
min mormor.


 




DEN NÖTTA SLANTEN 


(1932) 


Häromdagen fick jag bland andra pengar en gammal 
svensk tvåkrona tillbaka, då jag köpte en bok i ett 
antikvariat i Fiolsträde i Köpenhamns "quartier latin". 
På kvällen kom jag att ta upp den och se litet 
närmare på den; den var från 1877. Ganska sliten 
förstås, men med kung Oscars förnäma profil dock 
ännu fullt tydlig, och "Brödrafolkens väl" kunde jag 
också läsa, med hjälp av förstoringsglas. 


Adertonhundrasjuttiosju--hur var det på den tiden? 
Min mor hade ännu sin gamla krinolin stående 
i en garderob, men hade inte begagnat den på länge; 
jag såg henne aldrig i den stassen. Men den kunde 
kanske komma på modet igen, därför fick den stå i 
garderoben, och en gång när jag hade varit stygg blev 
jag satt in i den, som en fågel i bur. . . Och vad hände 
ute i världen det året? Rysk-turkiska kriget, Plevna, 
"allt lugnt i Schipkapasset". . . Och här hemma? Louis 
de Geer var rikets statsminister och pastor Beskow 
dess själasörjare, och en icke särdeles ansedd ung 
litteratör vid namn August Strindberg gifte sig det året 
med en annans hustru, friherrinnan Wrangel, född 
von Essen. Och det hände kanske ännu hemskare 
saker, men sådant visste jag ännu ingenting om; jag 
var åtta år och gick i förberedande elementarskola 
och hade nyligen lärt mig tio guds bud, men blott 
teoretiskt; hur man praktiskt skulle bära sig åt med att 
bryta mot dem hade jag ännu mycket dunkla begrepp 
om. Jag lär ha haft den likheten med Gustaf II Adolf 
att jag redan som barn utmärkte mig för gudsfruktan 
och rena seder. Ordet gudsfruktan får dock inte här 

tas bokstavligt: jag var inte rädd för Gud. Busar var jag 
rädd för. Men Gud hade jag aldrig hört något ont om. 


Det hade jag däremot om kung Oscar. Det första jag 
hörde om honom--av folkets röst, fjärran från hovsmickret--var 
icke fördelaktigt; han hade mördat sin 
bror, den gode kung Karl, för att komma åt kronan 
och riket. 


Folkets röst talade i det fallet genom en av våra 
jungfrur. Vi hade aldrig mer än en i taget, men de 
växlade ibland. Då de emellerid nästan alltid hette 
Lotta (en hette dock Alida Sabina Skarp) ha de för 
mitt minne smält ihop till ett kollektivt väsen med 
namnet Lotta, och en kväll i början av sjuttiotalet, då 
mina föräldrar hade gått på Operan för att höra Louise 
Michaëli som Norma, eller kanske för att se Edward 
Swartz som Hamlet, invigde Lotta min syster 
och mig i den dystra statshemligheten. Och hon gjorde 
det i en sådan form att jag efteråt har kunnat förstå, att 
också Lotta hade sett Hamlet. Hon berättade nämligen 
för oss häpna och förskräckta barn hur nedrigt 
listigt kung Oscar hade burit sig åt för att mörda den 
gode kung Karl: han hade droppat gift i örat på honom 
medan han sov! Men se, kung Karl hade en så 
stark natur, så han dog inte genast, men han fick en 
smygande sjukdom och måste resa till Aachen i 
Frankrike, och så dog han i Malmö. 


Den i folksagans verkstad något förfarne läsaren 
torde undra, om inte Lotta också hade något att förmäla 
om "den elaka drottningen". Jo då, det hade hon 
visst det, och det torde till och med ha varit huvudsaken 
för henne: 


--Men se, den som egentligen hade ställt till alltihop, 
det var ingen annan än drottning Sofia. Och när 
hon så hade blivit drottning, då ville hon göra en lag 
att alla jungfrur skulle gå klädda i gråa kläder och 
svarta schaletter och se ut som kråkor, och ingen 
jungfru skulle få gå med hatt, inte på söndan en gång ! 
Kan man tänka sig så nedrigt! Men se då sa kung 

Oscar, för han är då åtminstone en karl: "Nej, Sofia! 
Hur jag har blivit kung, det vet du bäst, men nu är jag 
kung, och inte du !" Så den saken blev det ingenting av 
med ! 


Det var min allra första lilla inblick i "svenska 
historien". Sveriges siste katolske ärkebiskop roade 
sig som bekant i landsflykten med att skriva en mera 
utförlig svensk historia av alldeles samma kaliber, 
blott med den skillnaden att han i fråga om de flesta 
kungarna fann sig nödsakad att själv hitta på inte bara 
deras bedrifter men också deras namn. 


Nästa dag hade jag glömt sagan och hade väl aldrig 
kommit ihåg den sedan, om inte min syster, som var 
litet äldre och förståndigare än jag, så att hon anade 
sakens allvar, hade talat om den för pappa och mamma. 
Min far kallade in Lotta och framhöll allvarligt 
för henne det obehagliga i att bli halshuggen i gråa 
kläder och svart schalett. Herr ärkebiskopens sagor 
fingo kanske mera djupgående följder. En ung historiker 
har framställt den tesen, att de kraftigt bidrogo 
till den svenska mentalitet--den "gotiska romantik" 
ett par hundra år före romantiken--som skapade 
Sveriges storhetstid. Och det finns sagor som ha haft 
mycket större följder än så. 


Men kung Oscar levde i lycklig okunnighet om 
folksagans bearbetningar av samtidshistorien och 
skötte, det får man kanske erkänna, inte illa den 
otacksamma uppgiften att efterträda en på ganska 
problematiska grunder ovanligt omtyckt bror. Åtminstone 
erinrar jag mig att Hjalmar Branting, då jag 
gjorde hans bekantskap i början av 90-talet, sade att 
det var ett bra tråkigt göra att arbeta för republiken då 
det bara fanns en förståndig politiker i hela landet, 
och det råkade tyvärr vara kungen. Själv fick jag 
aldrig tillfälle att bilda mig någon mera personlig 
mening om min konung. Men han gjorde sig bra, då 
han representerade rikets majestät, och jag var nog 
barnslig att sätta värde på det. Och en turk, som jag 

pratade litet med år 1897 under kung Oscars reception 
på Drottningholm för journalistkongressen under utställningssommaren 
det året, sade till mig: 


--Skriv i er tidning, att vi turkar skulle bli förtjusta 
om vi kunde byta bort vår Abdul-Hamid mot er 
kung ! 


--Men då blir ni ju hängd, när ni kommer hem? 


--Strunt i det! sade turken. 


(Med spanjorer och turkar talade jag franska modigt 
och obesvärat; med fransmän gick det inte så 
bra.) 


Kort efter kungens död fann jag i Georg Brandes' 
"Levned" (andra delen, "Et Tiaar", 1907) ett lustigt 
vittnesbörd om att folksagan, fast inte just Lottas folksaga, 
också hade varit på spel i helt andra kretsar. 
Brandes berättar om sitt första sammanträffande i 
Kristiania med Johan Sverdrup, då--1880--stortingspresident 
och ledare för vänsteroppositionen. 


Jeg havde dannet mig den Forestilling åt han var en 
sjeldent skarp Intelligens og en själdent fast Karakter. 
Intet af disse Udtryck passede på ham. . . 


Vor förste samtale forbausede mig. Under den Misstemning, 
som dengang i Norge herskede mod den svenske 
Regering, var jeg vant til åt höre Udfald mod Kong Oscar. . . 
Men Udtalelser som Sverdrups hade jeg aldrig hört. Han 
påstod, åt Kongens Handlemaade (det gällde "vetostriden" 
i en norsk grundlagsfråga) kun var förklarlig som 
Udslag af Höjhedsvanvid, og udtrykte sig stzerkt nedsaettende 
om hans Person. Kongen plejede, påstod han, som 
Kronprins og Admiral i svenske Havne sammen med sine 
Officerer åt danse på Daekket med nögne Kvinder.--Jeg 
spurgte ham forbauset, hvor han kunde tro på en sådan 
Röverhistorie. Fraset alt Övrigt, som gjorde den utänkelig 
var der jo dette, åt ingen Admiral efter sådanne Optrin 
kunde haandhäve Disciplinen. Men Sverdrup blev naesten 
vred och haevdede, åt han vidste Besked. 


Men tiden gick, efter några år var oppositionsledaren 
statsminister och gjorde som sådan litet närmare 
bekantskap med Oscar II.


Fem Aar derefter sagde han i min Stue til mig om den 
samme Konge: Hans Majestät Kong Oscar har i sin Visdom 
bestemt--jeg siger Visdom; thi det er det eneste Ord, der 
passer på Kongen. . . 


Man kan vara alldeles viss om att det inte fanns det 
ringaste stänk av ironi i Sverdrups ord, varken vid det 
ena eller det andra tillfället. Han var en djupt allvarlig 
man. 


Livet hör, som man kanske vet, inte till de sagor 
som sluta lyckligt. Den popularitet, som kung Oscar 
så ogärna ville undvara, vann han aldrig i de breda 
lagren; tiden var inte längre sådan. Och den som han 
med åren hade förvärvat i de högre klasserna miste 
han i ett slag just på det, som för eftervärlden är hans 
största ära. Hans fredliga hållning under unionskrisen 
tolkades naturligtvis blott som en gammal och slagrörd 
mans ängsliga försiktighet. En av mina unga 
vänner på den tiden--då en lidelsefull och inspirerad 
poet och en glödande nationalistisk hetsporre, nu en 
andlig vägledare och själasörjare för de fattiga i anden 
--kände sig frestad av den tanken att med ett pistolskott 
utlösa sin förbittring över den "nationella förödmjukelsen", 
men var dock nog förståndig--jämförelsevis--att 
i stället använda tanken som motiv i 
en roman några år efter den gamle kungens död. Hans 
förakt skulle ha smärtat den gamle herrn, om han 
hade vetat om det, ty det var naturligtvis just bland 
varma och uppriktiga fosterlandsvänner han framför 
allt hade velat bli aktad och avhållen. Och jag kan inte 
tänka mig annat än att Oscar II även i yngre och 
kraftigare år skulle ha handlat som han gjorde. Unionsproblemets 
olöslighet har han icke kunna undgå 
att inse, och att med militära maktmedel ingenting 
verkligt stod att vinna men ohyggligt mycket att förlora


 för hela Nordens framtid, det torde senare tiders 
händelser ha lärt de flesta av dem som icke förstodo 
det då. Och nog begrep salig kungen det! 


En klar och vacker dag på senhösten 1907 gick jag 
på Karlavägen då jag såg en kunglig vagn komma 
körande i sakta mak. Jag brukade aldrig annars stanna 
och hälsa på kungliga vagnar, men da jag såg i den 
öppna vagnsrutan att det var kungen, gjorde jag ett 
undantag. Han lyfte på hatten och vinkade med handen 
genom rutan som åt en gammal bekant. Kanske 
trodde han att inga andra hälsade på honom längre-och 
det gjorde verkligen heller ingen på hela gatan, så 
långt jag kunde se. 


Jag vet inte om det var den gamla silverslanten som 
gjorde att jag drömde om salig kungen härom natten. 


Jag gick på en folktom gata, vet inte riktigt om det 
var dag eller halvljus sommarnatt, men jag var på 
hemväg--det stod klart för mig, fast jag inte riktigt 
kände igen gatan eller husen eller visste var jag egentligen 
bodde, men jag tänkte: det klarar sig nog. Med 
ens stod jag utanför min port. Ja, var det inte min 
port? Jo visst. Men ändå, det var något främmande 
med den som jag inte riktigt kände igen, jag tog ett par 
steg tillbaka för att se efter husnumret, men jag kunde 
inte upptäcka det. . . Och det stod ett flyttlass utanför 
porten. Besynnerligt. Var det inte mina egna möbler? 
Där är ju min lilla sekretär, som jag i många år haft till 
skrivbord. . . Och där ligger min brevpress av malakit, 
med en liten kvinnohand av guldbrons... Men de 
andra sakerna? Jag tyckte nog att de också kunde vara 
mina, men jag kände i alla fall inte riktigt igen dem. 
Men det är ju en känd sak--tänkte jag i drömmen-att 
möbler på ett flyttlass ta sig helt annorlunda ut än 
inne i rummen där man är van att se dem.


--Jaha, det är en känd sak, sade en gammal herre 
som just gick förbi. 


-- Men ers majestät har kanske aldrig sett sina 
saker på ett flyttlass? undrade jag. 


--Jag har sett två riken på ett flyttlass, svarade 
kungen, men det var ett för mycket... Men hör du 
Sven--och han vände sig till en liten gubbe med vita 
polisonger, som jag inte hade sett genast--var har 
han gjort av fikusen? 


--Han har ingen fikus, sade general Lagerberg (jag 
kände naturligtvis genast igen honom) men i stället 
har han en guldkatt. Titta bara! Den är fin! 


Och generalen tog en förgylld porslinskatt på flyttlasset 
och räckte den åt kungen. Jag blev ganska förlägen. 
Det var ju inte min katt. Jag hade aldrig sett den 
förr. Men jag begrep ju mycket väl hur det hängde 
ihop: det var min fina brevpress av malakit, med den 
lilla kvinnohanden av guldbrons, som generalen hade 
tagit från flyttlasset, nu låtsades han som om det var 
en förgylld porslinskatt (han var ju känd för sina 
skämtsamma påhitt) och kungen gick genast in på 
skämtet och sade: 


--En charmant guldkatt! Verkligen en charmant 
guldkatt ! 


Då hade jag ju bara att hålla god min--och den var 
verkligen alldeles förvillande lik en förgylld porslinskatt. 
Tänk att jag aldrig hade märkt det förr! 


-- Men den charmanta guldkatten är tyvärr inte 
min, sade jag. 


(Jag skämdes förstås för min dåliga smak och för att 
jag hade låtit lura mig så grovt i butiken.) 


--Om den inte är din så kan den bli, sade kungen. 
Håll till godo! Men guld är icke allt som glimmar-kom 
ihåg att jag har sagt det! 


--Har ers majestät verkligen hittat på det själv? 
sade jag--och så vaknade jag lyckligtvis innan kungen 
hann bli arg.


 




DEN OVERKLIGA KAKELUGNEN 


(1931) 


Om höstkvällarna, när den första brasan tändes, 
brukade min far ibland leka med elden för att roa oss 
barn, och kanske också sig själv. Då brasan hade 
brunnit ner, byggde han ett slott på glöden av en tom 
cigarrlåda och några tändsticksaskar, och en strut av 
tjockt karduspapper fick bli ett torn. En lång stund 
kunde hela härligheten stå och ryka så smått, innan 
elden fick riktigt futt. Men då! Nero hade knappast 
större glädje av det brinnande Rom än jag av dessa 
små improviserade eldsvådor i höstmörkningen. Detta 
nöje skulle kanske inte gillas av en allvarlig pedagog; 
barnet måste ju få den tanken att en eldsvåda var 
det roligaste som fanns, och ofta har jag senare undrat 
över denna fantasi hos min far, som annars alltid var 
den korrekte och otadlige ämbetsmannen. Det var 
heller ingen liten sorg för mig då jag en morgon fick 
höra, att Tyska kyrkan brunnit under natten, medan 
jag sov. Lyckligtvis fick jag kort efteråt full ersättning 
i den stora Eldkvarnsbranden. Jag gick med min far 
genom gamla staden en vinterkväll, då vi sågo ett 
starkt eldsken på himlen. Min far hade nycklar till sitt 
ämbetsrum i Kammarkollegium, i södra flygeln av 
gamla Kungshuset på Riddarholmen; han tog mig 
med dit, och vi sågo den stora eldsvådan--den praktfullaste 
som förekommit i Stockholm i min tid--från 
det stora runda tornrummet, sessionsrummet, som var 
konseljsal på Fredrik I:s tid. Stora flockar av duvor, 
som branden hade gjort husvilla, flögo i vida kretsar 
över brandstället, skarpt belysta av elden så att de 
liknade fladdrande gnistor.


Sedan dess tyckte jag kanske inte längre att det var 
så märkvärdigt med våra små eldsvådor i kakelugnen 
där hemma. Men i alla fall var det denna lek med 
elden och de slocknande glöden i höstkvällarnas brasor 
som gav mig de tidigaste barndomsintrycken av 
vad man på den tiden kallade stämning, ett ord som 
kanske nu har blivit för utslitet. Och kakelugnen blev 
mig kär på ett särskilt sätt. 


Det var därför verkligen en liten chock för mig, då 
jag några år senare, i sextonårsåldern, fick min allra 
första invigning i den filosofi, som på den tiden kallades 
"den rena idealismen"--så kallas den väl för 
resten ännu i filosofiens historia--och därvid blev 
bragt till att tvivla på kakelugnens existens. 


En ung släkting, son till någon som hade varit gift 
med en kusin till min far (föräldrarna voro bägge 
döda) kom på besök till oss. Han var fem eller sex år 
äldre än jag och student i Uppsala, och då han hade 
sitt hem i en avlägsen landsort hade jag aldrig träffat 
honom förr. Han hette Albert. Skillnaden i rang och 
ålder mellan en student och en skolpojke är mycket 
större än mellan en professor och en student. Jag 
kände mig därför djupt smickrad då Albert talade 
med mig som med en jämnårig och värdigades föra 
långa och djupsinniga filosofiska resonemang med 
mig. Han förklarade för mig att kakelugnen, i vilken 
det just brann en nytänd björkvedsbrasa, bara existerade 
"inom mig", det vill säga i min föreställning. 


--Men existerar den inte också inom dig? frågade 
jag. I din föreställning? 


--Jo visst, svarade han: För mig existerar den bara 
inom mig--liksom den för dig existerar bara inom 
dig. 


--Den kan väl inte för mig existera bara inom mig, 
da jag vet att den också existerar inom dig, och inom 
pappa och mamma, och inom Lotta som har tänt på. 


--För dig, svarade Albert, existerar jag bara inom 
dig, i ditt medvetande. Och likaså din pappa och 

mamma och jungfru Lotta. Vad du vet eller tror dig 
veta om mina eller andras föreställningar, existerar 
alltså i verkligheten bara i din egen. 


Och han förklarade utförligt, att allt det som vi 
kalla yttervärlden, de omgivande föremålen, ting och 
människor och djur, solen och månen och stjärnorna 
och jorden, ingenting annat är än innehållet i vårt eget 
medvetande. Vad som finns utom vårt medvetande-om 
det finns något alls--därom kan man ingenting 
veta. Men vetenskapen kan inte befatta sig med det 
ovetbara, och för filosofin, som är den högsta av alla 
vetenskaper, är vårt medvetandes innehåll således 
den enda verkligheten. Utanför vårt medvetande kan 
ingen verklighet finnas eller ens tänkas, ty i samma 
ögonblick jag tänker mig något, finns detta "något" 
redan i mitt medvetande. 


Jag tog mig en liten funderare. Hans resonemang 
föreföll mig på en gång slaende riktigt och alldeles 
tokigt. Men vad som var riktigt och vad som var 
tokigt, det kunde jag inte reda ut i en hast. 


--Pappa, sade jag, hur gammalt kan det här huset 
vara? 


--Låt mig tänka, sade min far. Det byggdes när jag 
gick på gymnasiet. Det är väl så där en fyrtio år 
gammalt. 


-- Då är väl kakelugnsmakarn död vid det här 
laget, annars kunde vi ju fråga honom. Kakelugnen 
fanns säkert i hans föreställning redan innan han hade 
gjort den; han visste ju hur den skulle vara. I alla fall 
kan det ju hända att den inte blev precis sådan som 
han hade tänkt sig från början. I så fall har han blivit 
tvungen att ändra på sin föreställning om kakelugnen 
medan han arbetade på den. Hur vill du förklara det, 
om det inte från någon verklighet utanför hans medvetande 
kom in något som tvang honom att ändra sin 
föreställning om kakelugnen? Dessutom har kakelugnsmakarn 
säkert haft en klarare föreställning än vi 
om hur kakelugnen ser ut inuti. Skulle det inte möjligtvis

 kunna bero på att han har haft beröring med en 
verklighet som är främmande för oss? 


Det tyckte jag förstås att jag gjorde bra. Men det 
tyckte inte Albert. 


--Jag vet inte om du har läst någon logik i skolan, 
svarade han. I så fall påminner du dig kanske ett fel, 
som kallas "cirkelbevis". Det bestar i att förutsätta det 
som skall bevisas. Du utgår i hela ditt resonemang 
från att det finns en verklighet utanför ditt medvetande 
-- och därmed tror du att du har bevisat det! 
Kakelugnens verklighet har åtminstone till en viss 
grad skenet för sig, eftersom du just i detta ögonblick 
ser den med dina egna ögon--och så vill du bevisa 
den med kakelugnsmakarns verklighet, fast du kanske 
aldrig i livet har sett en kakelugnsmakare! 


--Men säg mig, Albert--sade min far--gör du 
inte i alla fall själv, i vardagslag, när det inte är fråga 
om filosofi, en viss skillnad mellan verkligt och overkligt? 


--Det är en praktisk nödvändighet, svarade Albert. 
Vårt medvetande är sådant till sin natur, att det med 
nödvändighet måste betrakta åtskilligt som verkligt 
och åtskilligt annat som overkligt. Men därav följer 
inte att det verkligen finns någon sådan skillnad. 


--Jag tyckte du sade för en stund sen, återtog jag, 
att vårt medvetandes innehåll är den enda verkligheten. 
Nu medger du, att det i vårt medvetande finns en 
skillnad mellan verkligt och overkligt. Vårt medvetande 
har då förmodligen något skäl till att göra en sådan 
skillnad. Jag hade en viss föreställning om dig innan 
jag hade sett dig. Jag visste att du var student. Dessutom 
ha vi en gammal fotografi av dig, där du är en 
liten grabb med knäbyxor och knollrigt hår. I mitt 
dunkla medvetande har jag därför en tid föreställt mig 
dig som en mycket liten student med knäbyxor och 
knollrigt hår. Sedan jag nu har sett dig, har jag blivit 
tvungen att kassera min gamla föreställning om dig; 
du är inte liten, men tvärtom ganska lång, och du har 



varken knäbyxor eller knollrigt hår. Vad är det nu som 
har tvingat mig att kassera min gamla föreställning 
om dig och ersätta den med en ny? Skulle det inte 
möjligtvis kunna vara beröringen med en verklighet, 
som har existerat utanför mitt medvetande innan den 
trängde in i det? 


Jag minns inte vad Albert svarade på detta, men det 
var nog något mycket djupsinnigt, och vi fortsatte 
ännu länge vår dispyt utan att komma till något resultat. 
Jag sag honom aldrig mera; han dog ett par år 
efteråt genom en olyckshändelse. Om han hade fått 
leva, hade han kanske med tiden blivit den store filosof 
som vårt land tyvärr ännu aldrig haft. 


Gustav Vasas avskedstal till ständerna är som bekant 
inte något fullt pålitligt stenografiskt referat, och 
jag törs inte heller bestämt påstå att min syssling Albert 
och jag vid detta tillfälle sade alldeles ordagrant 
allt som står skrivet i detta lilla filosofiska samtal, 
vilket för övrigt i barnslighet kan tävla med åtskilliga 
av Platons dialoger.


 




DE FÖRSTA STEGEN 


(1937) 


Jag var ännu inte tjugo år och hade nyligen tagit 
mina första osäkra steg på den litterära banan. 


Det skulle vara svårt att säga hur jag egentligen 
hade kommit in på den. Jag hade inte den förmånen 
att komma från ett hem med litterära intressen och 
förbindelser. Min far--i övrigt den bäste far någon 
kunde önska sig--brydde sig inte det ringaste om 
skönlitteratur. Min mor hade en liten anteckningsbok, 
som hon hade fyllt med de verser av äldre poeter, 
som mest slagit an på henne, men vad jag visat henne 
av mina försök kunde blott inge henne oro, och ännu 
värre var det, när hon råkade komma över något av 
det som jag inte hade velat visa henne. Då grät hon. 
Den enda skald jag någon gång hörde talas om i mitt 
barndomshem var "skalden Dahlgren", den fosforistiske 
skämtpoeten. Hans son, som var auktionskommissarie, 
var nämligen god vän med min far och hörde 
till vår umgängeskrets.., 


Under sista skolåret hade jag utan framgång deltagit 
i gymnasistföreningen Concordias vittra tävlingar, 
men i familjetidningen Hemvännen hade jag fått in ett 
par små anonyma poem--blek efterklang av Viktor 
Rydberg. Slumpen ville att namnet Söderberg, som 
alltså inte stod under mina verser, i stället stod under 
en annans. Det var Erik Natanael Söderberg, senare 
en uppskattad psalmdiktare, årsbarn med mig, som 
debuterade i samma nummer av Hemvännen. Vi träffades 
aldrig, och nyligen såg jag i en tidning att han 
var död. 


För mina första tryckta verser fick jag intet honorar 

--av det enkla skälet att jag aldrig vågade mig upp till 
redaktionen och aldrig gav mig till känna. 


Men hösten 1888 hade jag som nybakad student 
råkat läsa Strindbergs "Fröken Julie". Man skulle tro 
att den borde ha gjort ett högst förvirrat intryck på en 
nittonåring. Men den tände på ett eller annat sätt en 
gnista i mig. Jag kände att jag måste skriva något om 
den. 


Vad jag skrev har jag intet minne av. Några och 
tjugo år senare skrev Carl Laurin en gång om "Fröken 
Julie", att den är så bra som någon pjäs kan vara, "där 
de två högsta livsmakterna, Kärleken och Visheten, 
saknas". Med all säkerhet skrev jag inte något i den 
vägen: att kritisera Strindberg var ännu milsvitt från 
mina tankar. 


Min stora ledstjärna under de första ynglingaåren 
--Viktor Rydberg--hade bleknat eller gatt i moln. 
Hans första och dittills enda diktsamling, som jag till 
stor del kunde utantill, hade spänt mina förväntningar 
på allt som kom från honom så högt, att när jag 
någon sällsynt gång såg en ny dikt av honom i någon 
jultidning eller kalender, tycktes den mig matt. Därtill 
hade han grävt ner sig i "det fornnordiska", en ämneskrets 
som ingav mig en alldeles obeskrivlig motvilja; 
så ofta jag hörde det bibliska talesättet "stenar i stället 
för bröd", tänkte jag på flintsakerna i Nationalmuseum. 
Under min första ungdom var jag fullständigt 
blottad på vetenskapliga intressen; sådant kunde i 
min föreställning blott intressera några gamla stofiler. 
Det kunde aldrig falla mig in att våga mig på ett verk 
som Rydbergs "Undersökningar i germanisk mythologi". 
Alldeles förskräckt blev jag, då jag i ett sällskap 
hörde någon försäkra, att Rydberg ville bevisa att 
paradiset låg i Skåne. Han trodde alltså på paradiset! 
Stackars gubbe! 


(Han trodde inte på paradiset, och han har aldrig 
påstått att det låg i Skåne.) 


En stor del av Strindbergs böcker hade jag naturligtvis

 läst redan under de sista gymnasieåren. I min 
fars för övrigt ytterst anspråkslösa bokskåp fanns visserligen 
ingenting annat av honom än "Gamla Stockholm". 
Men det fanns gudskelov en lokal som hette 
"Stockholms Läsesalong", i hörnet av Klarabergsgatan 
och Beridarebansgatan. Där var jag redan som 
gymnasist fast kund, och där hade jag slukat hela den 
nya litteraturen. Och i den tidens nya svenska litteratur 
räknade jag över huvud blott med Strindberg. 
Geijerstam, Oscar Levertin, Tor Hedberg och de andra 
hade ännu inte kommit långt över det "lovande" 
stadiet, om man bedömde dem välvilligt; men det 
motsatta var vanligare. Heidenstam hade nyligen debuterat 
med "Vallfart och vandringsår", och man föreställer 
sig gärna nu--ett halvt århundrade efteråt 
-- att den "gjorde epok". I verkligheten lade man 
blott märke till den i de litterära kretsar, som det ännu 
skulle dröja länge innan jag hade någon förbindelse 
med. Jag hade läst den och tyckte bra om den, utan att 
den dock riktigt var något för mig. Först senare fick 
Heidenstam den stora tonen i sin röst. Strindberg var 
ännu den ende för mig. 


Jag skrev alltså något om "Fröken Julie" och sände 
det till Dagens Nyheter, den enda tidning där jag 
kunde tänka mig--som en svag möjlighet--att det 
kanske kunde komma in. Jag hade ännu inte sett ett 
enda ord om stycket i någon tidning. 


Jag fick intet svar och hade knappt väntat något. 
Det fanns således ingen annan utväg än att själv våga 
sig upp till redaktionen. En dag smög jag mig alltså in 
genom porten till Regeringsgatan 28, gick upp för en 
trappa och knackade blygt på en gulbrun tamburdörr. 
(Jag tryckte visst först på knappen till en ringklocka, 
men den gav intet ljud ifrån sig.) Och då ingen öppnade, 
tog jag i dörrvredet, och dörren gick upp. Genom 
en liten tambur--liten och mörk som min pappas 
och mammas tambur vid Majorsgatan--kom jag 
in i ett väntrum, där en vaktmästaryngling med gullgula

 lockar och ett ansikte som en fallen ängel stod 
och hängde över en tidning, utbredd över ett ursprungligen 
svartmålat bord. 


(Jag fick senare veta att ängeln hette Valdemar.) 


--Träffas redaktörn? frågade jag, medan jag grävde 
i fickan efter ett visitkort. 


--Redaktör Wall är sjuk, svarade ängeln utan att 
se upp från sin tidning. 


-- Gudskelov för det! tänkte jag, men sade det 
inte. Jag hade sett redaktör Rudolf Wall på porträtt, 
och hans ansikte hade något viss bulldoggsaktigt som 
skrämde mig. Jag hade inte den ringaste lust att göra 
hans bekantskap. 


--Jag vill väl hoppas att det inte är något allvarligt, 
sade jag i en så uppriktigt deltagande ton, att ängeln 
verkligen såg upp från sin tidning, tog emot mitt visitkort 
och såg på det. På visitkortet stod det under mitt 
namn: "i K. Generaltullstyrelsen". Jag hade strax efter 
studentexamen blivit "extra i verken" och förlagt 
min huvudsakliga verksamhet (vi kan ju kalla det så) 
till tullstyrelsen. 


--Redaktör Wall har varit ganska skral en tid, sade 
han. Men jag skall höra efter om herr Vult von Steijern 
kan ta emot. 


Jag hade aldrig hört talas om någon annan Vult von 
Steijern än den som var justitieminister ett par ar 
förut, under Strindbergsåtalet, och undrade ett ögonblick 
i tysthet om det kunde vara han som hade kommit 
på dekis och blivit tidningsmurvel. 


Ängeln försvann och kom igen nästan genast. 


--Var så god, sade han i en ton som om han nyss 
hade talat med en gentleman och lärt sig tonen--var 
så god, den här vägen. . . 


Han förde mig genom en mörk korridor in i ett rum, 
som föreföll mig halvmörkt, ty det var en mulen dag, 
och Regeringsgatan är ingen bred gata. Över skrivbordet 
lyste en grön lampkupa. Mitt i rummet stod--vad 
skall jag säga?--en uppenbarelse. Genom ett moln 

av cigarrettrök lyste det fram något som liknade en 
ljus sky, en rosenfärgad och silverkantad sky, ett ansikte, 
lätt purprat som av de bästa chateau-viner och 
med silver i har och skägg. Ett ansikte som vid första 
ögonkastet kunde påminna om kung Oscar. Det var 
Fredrik Vult von Steijern. 


Jag fick senare veta att han ännu inte var fyrtio år. 


Han stod med mitt visitkort i handen. 


--Nej, sade han, nej--är det herr Söderberg? Som 
har skrivit om "Fröken Julie"? Får jag fråga: hur 
gammal är ni? 


Jag nödgades erkänna att jag var nitton år och 
nybakad student. 


--Det må jag säga! Det var verkligen en överraskning. 
. . Jag hade tänkt mig er. . . ja, åtminstone något 
äldre. . . Var så god och tag plats. Jag har läst er artikel 
med. . . ja, jag kan verkligen säga: med mycket stort 
intresse. Men säg mig en sak, herr Söderberg: är ni 
musikalisk? 


Jag svarade, att jag tyckte mycket om musik, men 
inte spelade något instrument. 


--Det är inte heller så nödvändigt, sade han. Men 
först skulle vi alltså tala om er artikel. Jag kan tyvärr 
inte lova att den kommer in, det är inte jag som avgör 
den saken, och redaktör Wall är sjuk, som ni vet. Men 
en penna som er vill jag i alla händelser gärna fästa 
vid redaktionen. . . 


Jag trodde att jag drömde. Alltsammans föreföll 
mig så orimligt overkligt. Han talade med en lätt 
läspning, som föreföll mig högst elegant, och ingav 
mig i det hela en känsla av att stå inför en så fulländad 
världsman som jag inte trodde fanns till, om inte i 
någon roman av Paul Bourget. Det var inte på det 
viset jag hade tänkt mig en "murvel". 


--Och för att fästa er vid redaktionen, fortsatte 
han, tillåter ni mig kanske att utanordna ett litet honorar. 


Han satte sig vid skrivbordet, skrev ut en anvisning 



och räckte mig den. Jag kastade en förstulen blick på 
beloppet: tjugo kronor. Jag trodde fortfarande att jag 
drömde. Tjugo kronor--för en artikel som kanske 
inte ens skulle komma in! 


--Och nu kommer vi till musiken, fortfor herr Vult 
von Steijern. Det är ju inte längre någon hemlighet att 
det är jag som skriver Dagens Nyheters musikrecensioner. 
(Det var i alla händelser en hemlighet för mig, 
men jag röjde naturligtvis ingen överraskning.) Men 
--nu kommer jag inom den närmaste framtiden att 
inta en mera ledande ställning i tidningen, och jag kan 
inte för framtiden ägna samma arbete åt musikavdelningen 
som förut. Men naturligtvis: ledningen tänker 
jag under alla omständigheter förbehålla mig också 
på det området. Vad jag nu närmast har tänkt mig är, 
om vi kanske skulle kunna försöka ett samarbete. Vad 
tycker herr Söderberg mest om för musik? Vilken 
opera, till exempel? 


--"Mefistofeles" ! svarade jag utan betänkande. 


Det gick liksom skuggan av en något mörkare sky 
över det rosenfärgade och silverkantade. 


Jag visste inte att "Mefistofeles" var det värsta jag 
kunde säga. Jag hade ingen aning om att Fredrik Vult 
von Steijern under märket G--t var Wagners förnämsta 
eller kanske på den tiden enda profet i svenska 
pressen, och jag anade lika litet att Boitos "Mefistofeles" 
för alla wagnerianer var den allra hiskligaste pigmusik. 
Däremot visste jag händelsevis, att den inte 
heller stod högt i kurs bland älskare av klassisk musik. 
Jag antog därför att man måste vara en riktig gammal 
stofil för att inte tycka om den. Den hade trängt till 
djupet av mitt unga hjärta. Det fanns tongångar och 
harmonier i den, som jag lade in en hel mystisk världsförklaring 
i. 


--Ursäkta mig ett ögonblick, sade Vult von Steijern 
och försvann. 


(Då jag några år senare berättade denna episod för 
Per Hallström, sade han:


--Han gick väl och ställde sig bakom en dörr för att 
hämta sig.) 


Men han kom strax igen: 


--Ja, herr Söderberg, jag är tyvärr mycket upptagen... 
Men ni är alltid välkommen, om ni skriver 
något som kan passa för oss. 


Artikeln om "Fröken Julie" återsåg jag aldrig, varken 
tryckt eller otryckt. 


Redan samma kväll började jag på ett novellförsök 
--Dagens Nyheter hade nämligen ibland små noveller, 
pa den tiden något ovanligt i dagspressen. Det 
blev något om en flicka -- naturligtvis -- och en 
promenad på Skeppsholmen. Efter ett par dar fick jag 
det färdigt, eller åtminstone avslutat, men visste inte 
riktigt vad jag skulle tro om det. Jag lät det gå några 
dar innan jag läste igenom det igen. Då blev jag förskräckt. 
Jag begrep helt enkelt inte hur jag hade kunnat 
sätta ihop en sådan smörja. Omöjligt att presentera 
något sådant för herr Vult von Steijern ! 


Jag rev det i bitar och kastade bitarna på elden. 


Atskilliga andra försök gingo under den närmaste 
tiden samma väg. Herr Vult von Steijern hade blivit 
mitt ideal och nästan mitt hemliga samvete, och därmed 
pa samma gång en "hämning", som det heter 
numera, då ordet samvete har kommit ur bruk. Jag 
misströstade om att alls kunna skriva något som var 
värdigt att komma för hans ögon. Jag föll i den svartaste 
förtvivlan och skrev självmordspoesi. I alla fall 
blev det verkligen till sist en novellett, som jag vågade 
mig upp till Dagens Nyheter med. Herr Vult von 
Steijern tog vänligt emot mig, ögnade genast igenom 
novelletten och antog den genast. Naturligtvis vågade 
jag inte sätta ut mitt namn; det skulle i mina föräldrars 
kretsar ha uppfattats som storhetsvansinne. Men jag 

hade inte ens försett den med en signatur. Den hette 
"Skilda vägar". 


För en del av honoraret köpte jag mig en pälsmössa. 
Jag hade naturligtvis läst Herman Bangs "Haabl0se 
Slägter" och hoppades att snart, liksom Bernhard 
Hoff i boken, kunna uppträda i svart pälsverk. Men 
jag kom aldrig längre än till mössan. 


Ja--Herman Bang! 


För det nu levande släktet är han väl knappt mer än 
ett namn, som man kanske har hört, eller kanske inte. 
För mig hade han vid den tiden, de sista åren av 
80-talet, blivit nära nog själva Tidens själ, dess stämning 
och ton. Jag dyrkade och beundrade Strindberg, 
men Herman Bang hade fullständigt besatt mig. 
Strindberg var för mig ideernas man framför alla andra, 
men från Herman Bang hade jag hela min "livsbelysning". 
De små noveller och stämningsbitar, som 
jag under de närmaste åren skrev, buro alla hans 
osynliga märke. 


Min mormor brukade säga om de präster, som ansågos 
litet osäkra i tron, att de mest predikade om 
vädret och årstiderna. Samma ämne tog också jag min 
tillflykt till i många stämningsbitar. Men efter ett par 
år råkade herr Vult von Steijern, som nu var tidningens 
chefredaktör, erinra sig att mitt första bidrag till 
tidningen--det som aldrig kom in--hade röjt vissa 
förutsättningar för kritisk verksamhet, och gav mig en 
stor packe böcker att recensera. Jag hade redan en 
gång förut--men tyvärr vid ett tillfälle då Vult von 
Steijern var borta på sin årliga resa till Bayreuth, där 
han hade egen villa--vänt mig till redaktionssekreteraren, 
Viktor Sjöberg, med en blyg anhållan i den 
riktningen, men fått det gemytliga svaret: --Tack, 
men det gör vi själva, så gott vi kan. Det var nämligen 
han som skrev Dagens Nyheters alltid mycket korta 
och högst neutrala litteraturrecensioner. Mina blevo 
i allmänhet inte längre än hans--det önskade man 
inte heller--men kanske litet mindre neutrala.


Bland de böcker, som jag hösten 1890--vid nyss 
uppnådd myndighetsålder--fick i uppdrag att yttra 
mig om till allmänhetens vägledning, var Ibsens 
"Hedda Gabler". 


En av mina vänner, några år äldre än jag, sade till 
mig: 


--Är det inte i alla fall bra fräckt av dig, som är så 
ung, att recensera Ibsen? 


Ja, nog var det ganska fräckt. Men jag skrev åtmins

tone ingen sträng kritik. I alla händelser matte herr 
Vult von Steijern ha tyckt att den var ganska skaplig, 
ty då "Hedda Gabler" en tid efteråt hade sin premiär 


på Nya Teatern, fick jag i uppdrag att recensera den 
också. 


En teaterkritikers verksamhet hade länge stått för 
mig som något av det mest avundsvärda jag kunde 
tänka mig, och jag var inte ensam om den meningen. 
I Dagens Nyheter bekläddes denna ställning av redaktionssekreteraren, 
men hans hälsotillstånd hade 
en tid varit något vacklande. Han var en ytterst sirlig 
och elegant herre, som jag anslog till mellan fyrtio och 
femtio. I verkligheten var han kanske något äldre än 
han föreföll mig, och man kunde iaktta en lätt darrning 
av hans behandskade hand, då han i teatersalongen 
mönstrade publiken genom sin kikare. Då jag 
läste "Hedda Gabler", såg jag honom hela tiden för 
mig i assessor Bracks roll. Han hade på förhand upp

lyst mig om att Strindberg var Ibsens modell till Ejlert 
Lövborg, och det hade kanske sin riktighet, till en viss 
grad, men det tilltalade mig inte, och det var kanske 
därför jag för mig själv gav Viktor Sjöberg assessor 
Bracks roll. För resten var han alltid älskvärd och 
gemytlig, och jag hade ingenting emot honom. Han 
gav mig det vänliga rådet att inte under kvällens lopp 
ägna en tanke åt att jag var där som recensent, men att 
hela tiden känna mig som "vanlig publik". 


--Sedan går det av sig självt för er att skriva er 

recension, sade han. Tankarna kommer medan man 
skriver. 


Rådet var kanske gott, men jag kunde inte följa det. 
I verkligheten hade jag recensionen färdig i huvudet, 
då jag efter teatern kom upp på redaktionen. Men jag 
var inte riktigt glad åt den. Det värsta var, att jag av 
vissa skäl måste berömma teaterns primadonna, så 
gott jag kunde, fast hon passade så illa som möjligt till 
Hedda Gablers roll. Tyvärr passade hon inte mycket 
bättre till Maria Stuarts--Bj0rnsons "Maria Stuart i 
Skottland" blev nämligen mitt nästa prov som teaterrecensent. 
Och det blev flera under säsongens lopp. I 
journalistkretsarna, där jag var alldeles okänd, började 
man undra vem nykomlingen var. Det kunde jag 
märka en kväll, då jag i teaterkorridoren hörde någon 
säga: 


--Den där--han är svåger till Vult von Steijern. 


(Fru Vult von Steijern, som jag inte hade den äran 
att känna, var nämligen född Söderberg, ett inte alltför 
ovanligt namn.) 


Men nu var jag alltsa både litteraturkritiker och 
teaterrecensent--på försök, på försök!--och började 
igen drömma hemliga drömmar om Bernhard 
Hoffs svarta pälsverk. 


Min syster, som var lärarinna, berättade en dag att 
en liten flicka hade sagt under en historietimme, med 
lärobokens ord: "Nu trädde Karl Knutsson Bonde i 
förgrunden", och då min syster frågade henne vad 
som menades med det, svarade den lilla flickan mycket 
tvärsäkert:--Förgrunden, det är det ställe som 
man kommer till innan man kommer i avgrunden. 


Jag tyckte nästan, att jag liksom Karl Knutsson 
hade börjat träda i förgrunden--skillnaden mellan 
en riksföreståndare och en teaterrecensent (på försök) 

fäste jag mig inte så mycket vid--och jag anade inte 
hur nära avgrunden var. 


Mer än en gång hade jag frågat Vult von Steijern, 
om jag inte kunde hoppas på en fast anställning i 
redaktionen, men alltid fått obestämda svar. Han hade 
inte hjärta att sätta mig till korrekturet, sade han en 
gång. Min tjänstgöring i tullstyrelsen kunde blott betecknas 
som uppenbar humbug och inbragte mig naturligtvis 
ingenting. Under sommarens lopp fick jag 
inte många böcker att recensera, och när hösten kom 
och bokfloden började strömma, fick jag inga alls. På 
tidningen gav man mig det beskedet, att redaktör Vult 
von Steijern var bortrest. Intet vidare. 


Jag skrev ett par noveller, och den ena tog man in. 
Den andra var alldeles för lång. Den var i själva 
verket ett första utkast till det som några år senare blev 
de första kapitlen av "Martin Bircks ungdom". 


Men Vult von Steijern var alltjämt bortrest. Den 
årliga resan till Bayreuth måste ha dragit ut längre än 
vanligt. Det gick ingen dag utan att jag gjorde några 
slag på Regeringsgatan vid den tid, då lamporna började 
tändas i Dagens Nyheters fönster. Men i Vult von 
Steijerns fönster tändes ingen grön lampa. Och det led 
redan mot slutet av oktober. 


Jo, verkligen! En dimmig oktoberdag med tidig 
skymning tändes den gröna låmpan. Jag gick genast 
upp. 


Han var mycket upptagen, men tog dock emot mig 
med sin vanliga älskvärdhet. Jag hann inte ens fråga 
efter några böcker: 


--Jo visst, sade han, naturligtvis, men jag är nyss 
hemkommen och har ännu inte kunnat se på böckerna 
och sortera dem... Jag skall sända er några--det 
dröjer kanske ett par dar, men mot slutet av veckan. . . 


Och då jag stod på tröskeln, tillade han: 


--Och nu har vi ju också fått Geijerstam i huset. . . 


Det välkända märket G. af G. hade mycket riktigt 
nyligen stått under ett par artiklar om böcker.




Veckan gick, och det kom inga böcker. 


Jag visste knappt om jag borde gå upp på redaktionen 
mer. Det var tydligen lönlöst, men jag gjorde det 
ändå. Vaktmästaren Valdemar anmälde mig, men 
kom strax tillbaka: 


-- Redaktörn är upptagen, men böckerna skall 
komma i slutet av veckan. 


Veckan gick. Jag väntade inga böcker, och det kom 
inga. 


Jag hade i min tidiga ungdom -- trots mycken 
respektlöshet i tanke och skrift, och kanske också 
någon gång i mitt personliga uppträdande--ett starkt 
behov av att kunna se upp till någon med något som 
liknade vördnad. Det hade fallit sig så, att Vult von 
Steijern under dessa mina första nybörjarår hade blivit 
föremålet för detta behov hos mig. Själv hade han 
säkert aldrig haft den avlägsnaste aning därom. Nu 
kom mitt första intryck av honom -- intrycket av 
rosenfärgad och silverkantad sky--igen, men på ett 
annat sätt. Skyar måste ses på ett visst avstånd för att 
få fasta konturer. På närmare håll ha de inga. 


En dag såg jag en annons om en ledig plats i en 
landsortstidning, Nyaste Kristianstadsbladet. Jag 
sökte platsen och fick den. 


Jag ansåg artigheten kräva att jag gjorde en avskedsvisit 
hos Vult von Steijern på redaktionen. Han 
visste varför jag kom; Kristianstadsbladets redaktör 
hade frågat sig för angående mig, och han hade givit 
mig de bästa rekommendationer. Han lyckönskade 
mig till min nya verksamhet och föreföll nästan litet 
rörd. Han var en man med hjärta. 


Då jag gick ut genom väntrummet, stod dörren till 
stora redaktionsrummet öppen, och jag hörde någon 
deklamera en bellmansvers: 


Så vandra våra store män 
ur ljuset in i skuggan. . .


 




BAKOM BÖCKERNA 

MlNA MODELLER 
(1937) 


Da det sällan förekommer fantastiska och sällsamma 
händelser i mina böcker, har man antagit mig vara 
alltför blottad på fantasi för att kunna skapa levande 
människor utan modeller ur verkligheten. Strindberg, 
som troddes ha en väldig fantasi, använde ju oupphörligt 
modeller; hur skulle då en författare med långt 
ringare inbillningskraft kunna undvara dem? 


En kritiker skrev en gång något om en av mina 
böcker, som i hemlighet smickrade mig en smula, just 
därför att det alldeles icke var meningen. Kritikern 
var icke välvilligt stämd vare sig mot mig eller boken, 
och det skulle han inte heller ens med bästa vilja ha 
kunnat vara i den tidning som han skrev i; men han 
var med rätta ansedd för lojalitet, även da han varken 
ville eller kunde berömma. Boken var "Doktor Glas", 
och kritikern skrev (jag nödgas citera ur minnet och 
följaktligen kanske inte alldeles ordagrant) att "pastor 
Gregorius var nog långt mindre osympatisk och Markel 
mycket mindre sympatisk i verkligheten". I verkligheten! 
Bokens personer hade alltså gjort ett så levande 
intryck på kritikern, att han tog det som en 
alldeles given sak att de måste existera "i verkligheten". 
Och hurdana de voro i verkligheten, det visste 
kritikern naturligtvis mycket bättre än författaren, 
som tyvärr saknade alla underrättelser om den saken. 


Jag tror mig nämligen kunna säga, att jag i ovanligt 
liten utsträckning har behövt och använt modeller till 
personerna i mina böcker. Och i de få fall, där jag har 
gjort det, har oftast ingen känt igen dem, naturligtvis 
med undantag för några rena staffagefigurer (särskilt 

i "Den allvarsamma leken") om vilka ingenting nedsättande 
förekommer och vilkas igenkännlighet självklart 
var åsyftad. 


Oaktat mina första novellförsök kommo till vid 
utgången av det realistiska åttiotalet, erinrar jag mig 
från dem blott ett enda fall, då jag använde levande 
modell, och det på ett ganska verklighetsfrämmande 
sätt. En grå vinterdag drev jag genom rummen i mitt 
föräldrahem och ville försöka skriva något men visste 
inte vad jag skulle hitta pa. På det ovala förmaksbordet 
stod det, som vanligt på den tiden, en liten skål 
med visitkort. Jag tog upp dem och läste namnen på 
mina föräldrars vänner och bekanta. Ett par namn 
förde med sig minnen och ideassociationer, och så 
blev det en novell. Den hette "En dödsbädd" och 
handlade om en familj, där man väntade döden och 
tillkallade en präst för att ge den döende nattvarden. 
I verkligheten hade jag aldrig från mina föräldrars 
umgängeskrets eller från bekantas bekanta hört talas 
om något enda fall, då en präst blivit hämtad till en 
sjukbädd för att ge en döende nattvarden. Det är 
möjligt att det kunde förekomma, men det låg alldeles 
utanför min erfarenhetskrets. Man skulle då förmoda 
att det var någon rent litterär reminiscens, kanske från 
någon novell av Herman Bang, men jag har inte kunnat 
återfinna någon sådan novell. Den döende i min 
historia levde för övrigt i verkligheten ännu i flera ar 
efteråt. 


Man skulle tro att det i "Förvillelser" med dess 
stora galleri av bipersoner skulle finnas en del kända 
stockholmsfigurer från den tiden, mitten av nittiotalet. 
Det fanns inga--något som väl också bidrog till 
att boken alldeles svek det skandalintresse man efter 
ett par recensioner tyckte sig ha rätt att vänta av den. 
Men jag hade vid den tiden ännu inte alls kommit med 
i stockholmslivet och var helt och hållet hänvisad till 
vad jag kunde hitta på. Blott till en av de många 
bipersonerna--pastor Calden--hade jag en modell, 

åtminstone i den meningen, att jag för mig själv hade 
tänkt på en av mina kristendomslärare i Norra Latin, 
hovpredikanten Th. Mazer, nyligen död vid mycket 
hög ålder. Men jag vet inte om någon kände igen 
honom. 


"Pastor Calden" ger inte rum för något tvivel om att 
jag tänkte på min forne lärare med aktning och till och 
med sympati. Till myten om mitt "prästhat" kan pastor 
Calden inte ha lämnat något bidrag, men den 
myten uppkom också först långt senare, efter "Doktor 
Glas". Däremot är det ganska lustigt att se, hur jag i 
denna min ungdomsbok--på en tid då jag ännu inte 
hade några studier i ämnet--rent instinktmässigt tog 
parti för den gammalortodoxa prästen mot den liberala 
teologins representant, "som likt en ny Absalon 
hade blivit hängande vid håret mellan barnatrons 
himmel och bondförståndets jord". Kanske var det 
för övrigt inte så rent instinktmässigt; jag hade under 
åren närmast förut med det mest levande intresse läst 
Sören Kierkegaard. Men några spår av en sådan läsning 
har säkert ingen tyckt sig finna i "Förvillelser". 


Lika litet hade jag några modeller till huvudpersonerna. 
I ytterkretsen av mina bekanta fanns en ung 
man, flera år yngre än jag, vars yttre kanske föresvävade 
mig med Tomas Weber, men som ingenting hade 
att göra med hans bedrifter. Han hade inga litterära 
intressen, och jag tror inte att han vare sig då eller 
senare läste vad jag skrev. Men bakom Tomas Webers 
mor skymtar kanske min egen, som var död sedan ett 
par år. Fadern däremot är en fantasipappa. Och Märta 
Brehm. . . Jag hade förälskat mig i ett ungt flickansikte, 
som jag ofta hade sett. Men jag kände henne inte 
och gjorde aldrig något försök till ett närmande. Några 
år senare träffades vi i sällskapslivet, men då var jag 
kar i en av hennes väninnor, och hon har aldrig anat 
att hon på något sätt var med i en av mina böcker-vilket 
man ju egentligen inte heller kan säga att hon 
var.




Att "Martin Birck" i bokens två första avsnitt, barndomen 
och den tidiga ungdomen, är ett självporträtt, 
behöver väl knappast sägas, och att detta självporträtt 
på en gång är mycket fragmentariskt och starkt förenklat 
ligger i sakens natur. I det tredje avsnittet, 
"Vinternatten", är han inte längre jag, men inte heller 
någon annan. Då jag skrev boken, hade jag för längesen 
uppgivit min oavlönade humbugstjänstgöring i 
Tullstyrelsen och helt och hållet ägnat mig åt pennan. 
Men Martin Birck fortsätter på tjänstemannabanan 
och finner sig i att försvinna i mängden. H. C. Andersens 
"Kun en Spillemand" har en liknande komposition 
med starka självbiografiska inslag i bokens förra 
hälft, medan diktaren i fortsättningen tycks ha ställt 
den frågan till sig själv: Hur skulle det ha gått med 
mig, stackars fattiga gosse, om inte Gud så underbart 
hade hjälpt mig? Och i bokens slut ger han svaret. 


På studentsexan i "Martin Bircks ungdom" uppträder 
Markel för första gången i mitt författarskap. 
Men där är han ännu inte någon känd stockholmsjournalist 
utan bara en äldre student, som kallas 
"doktor". Ingen kunde därför då ännu falla på den 
iden att i Stockholms journalistkretsar söka efter en 
modell till Markel. Själv såg jag för mig ett rollporträtt 
av Gustaf Fredrikson som Relling i "Vildanden", fast 
naturligtvis mycket yngre, och något av Rellings anda 
svävar kanske också över figuren. Men Markel kommer 
igen -- först i några dialognoveller, senare i 
"Doktor Glas" och "Den allvarsamma leken", och 
allra sist som den fingerade författaren av "Jahves 
eld". I "Doktor Glas" är han inte längre en äldre 
student men en journalist vid en stor tidning. Då 
måste det naturligtvis finnas en modell till honom. 
Och modellen kunde inte vara någon annan än den 
stockholmsjournalist, som man på den tiden oftast 
såg i mitt sällskap på Rydberg och Du Nord: Simon 
Brandell, först en kort tid vid Svenska Dagbladet, 
sedan under många år en framstående medarbetare 

vid Dagens Nyheter. Markel är mörklagd och mager. 
min vän Simon Brandell var blond och något fetlagd 
och talade gärna latin. Han påminde minst av allt om 
doktor Relling. Och jag har aldrig hört honom säga ett 
enda ord, vare sig på latin eller svenska, av allt det 
som Markel säger. Men då det nu en gång var fastslaget, 
att Simon var modell till Markel, och då jag mer 
än en gång kunde märka att detta kända sakförhållande 
beredde honom en oskyldig glädje, lät jag honom 
vara det. Han blev faktiskt nästan litet arg, då jag en 
gång i en novell lät Markel uppträda mera påverkad 
av starka drycker än Simon ansåg passande--för 
Markel. Han kände sig ha ett visst ansvar för Markels 
uppträdande. Eljest var han ingalunda någon fiende 
till livsglädjen. 


"Psittacus!" brukade han säga. Det betyder papegoja, 
men meningen var att man skulle sitta ner och ta 
en grogg. Latinska lakonismer kunde som bekant redan 
under antiken vara ganska mångtydiga och ha 
med tiden blivit det ännu mera. . . 


* 


Det inses lätt att författaren av en tankeroman i 
dagboksform icke kan använda någon främmande 
modell till huvudpersonen. Ingen har väl heller fallit 
på den tanken att i vår ansedda läkarkår söka efter 
någon förebild till "Doktor Glas". Hans tankar äro 
dock blott till en del--men visserligen en mycket stor 
del--mina egna tankar; till en annan del avse de att 
särprägla hans person, förklara hans handling och ge 
honom ett självständigt liv som diktad gestalt. Att jag 
inte alldeles misslyckades därmed, det fick jag ett 
uppmuntrande vittnesbörd om i en bok av dr Poul 
Bjerre, vari herr doktorn själv diktade vidare på gestalten. 


Bakom pastor Gregorius såg jag för mig själv den 
kanske omedvetet förfalskade minnesbilden av ett ansikte.

 Ansiktet tillhörde en präst, som vid den tid då 
jag skrev "Doktor Glas" för längesen var försvunnen 
från Stockholms horisont och kanske redan död, men 
som jag hade sett och hört några gånger under mina 
uppväxtår på åttiotalet. Han kallades "judeprästen", 
därför att han särskilt hade koncentrerat sitt nit på att 
omvända judar, utan tvivel med klent resultat. Men 
skvallret krävde naturligtvis en modell bland Stockholms 
prästerskap i samtiden. Jag minns inte vem det 
råkade bli och skulle naturligtvis i alla fall inte säga 
det.--En vis man har sagt: "Det är omöjligt att leva 
utan att skada." 


Alldeles typiskt för det sätt varpå skvallerintresset 
tillfredsställer sitt begär att se någon känd person som 
modell för den eller den diktade figuren är fallet Kanning--Staaff. 
Hösten 1906 hade jag lämnat in ett 
tryckt exemplar av det då nyss utkomna skådespelet 
"Gertrud" till Dramatiska Teatern. Jag är övertygad 
om att det aldrig skulle ha blivit antaget och spelat-eller 
också antaget, men aldrig spelat--om det inte 
hade förelegat tryckt och redan blivit föremål för 
livligt intresse i pressen och hos allmänheten. Teaterns 
direktör var Gustaf Fredrikson, den utmärkte skådespelaren, 
som jag ända från min barndom, kan jag 
nästan säga, hade ägnat en livlig beundran. Men han 
var redan några och sjuttio ar och tillhörde med alla 
sina tankar och tycken om litteratur och teater en 
förgången tidsålder, och det var knappast att vänta att 
han skulle uppskatta "Gertrud". Att det skulle kunna 
vinna någon framgång trodde han avgjort inte--det 
sade han naturligtvis inte till mig, men till andra-och 
jag är ganska säker på att han helst hade velat 
slippa det. Men för mig skyllde han på att baron 
Bonde, som var teaterns censor, var mycket tveksam. 
En dag då vi möttes utanför gamla Dramaten--det 
var gamla scenens sista spelår, och "Gertrud" blev det 
sista svenska original som spelades där--sade han 
dock:


--Jo, nu har baron Bonde läst om det, och han 
tyckte bättre om det nu. 


Och då han strax gick över till att tala om rollbesättningen, 
kunde jag förstå att stycket var antaget. 


--Och Kanning, sade han, det är ju Staaff. Men 
någon porträttmask ska vi naturligtvis inte ha. 


Jag brast ut i ett hjärtligt skratt. 


--Nej, det ska vi verkligen inte, sade jag. Men vad 
i all världen skulle Kanning ha att göra med Staaff? 


Fredrikson svarade med sin berömda axelryckning: 


--Det förstår man ju genast, sade han. Det säger 
alla. 


Jag stod som fallen från skyarna. Kanning är en 
opportunistisk politiker, en väderflöjel skulle man 
också kunna säga, som blir moderatliberal medlem av 
en konservativ regering. Karl Staaffs renomme gick 
inte i den riktningen, vare sig bland vänner eller fiender, 
och varken då eller senare. Kanning har en munter 
och en smula frivol facon de parler. Karl Staaff 
ansågs snarare litet kärv och sträv. Det politiska inslaget 
i "Gertrud" är för övrigt oväsentligt; huvudpersonen 
är Kannings hustru. Karl Staaff var och förblev 
ogift. 


Men Kanning är advokat och riksdagsman, innan 
han blir statsråd. För denna ytliga likhet i yttre ställning 
försvann allt annat, inte bara för den gamle 
skådespelaren, som väl knappast visste stort annat om 
den man som då nyligen hade varit landets statsminister, 
men för hela societetskören. 


Efter samma schema kunde man ha väntat, att lika 
klyftiga modelljägare i Gabriel Lidman skulle ha 
tyckt sig känna igen Strindberg. Lidman är en dramatiker 
med europeiskt namn, och det fanns ju ingen 
annan än Strindberg. Märkvärdigt nog har jag dock 
aldrig i Sverige träffat någon som har trott, att jag med 
Lidman hade tänkt på honom. Men i Köpenhamn 
blev verkligen Gabriel Lidman, efter vad jag hörde 
sägas, spelad med Strindbergsmask.


Någon modell till Kanning hade jag naturligtvis 
inte, men ett ansikte såg jag för mig i det fallet som i 
så många andra. Ansiktet var greve Hugo Hamiltons. 
Jag hade en kväll suttit och hört på hans kvicka och 
lustiga prat vid ett kafebord. Men han var mindre 
känd och ompratad än Staaff och hade visst vid den 
tiden ännu inte varit medlem av någon regering, så att 
ingen kunde falla på den iden att tänka på honom. 
Han hörde också till en något äldre årgång. 


Den som i pressen lancerade den tokiga iden att 
Kanning skulle vara Staaff, var den unge Erik Heden 
i en tidning vid namn Svenska Folket, som icke fick 
något långt liv. Jag skrev ett mycket skarpt svar, och 
Heden glömde det aldrig. Senare kom han som bekant 
till Social-Demokraten, och med sin betydande journalistiska 
begåvning blev han snart hela arbetarpressens 
litterära orakel, i synnerhet efter Bengt Lidforss' 
död. Heden, som annars gärna ville vara en motpol 
till Böök, var alltid hans pålitliga bundsförvant, när 
det gällde mig. I arbetarpressen blev det tradition, att 
vad jag skrev skulle göras ner. En sådan tradition är 
seglivad, och man märkte spår av den ännu långt efter 
Hedens död. 


Till sist en liten kuriositet, på tal om "Gertrud". En 
ung tecknare, som kom för att rita mitt porträtt till en 
tidning, frågade mig om jag inte med Gabriel Lidman 
hade velat göra ett "framtidsporträtt" av--Sven Lidman. 
Jag fick mig ett gott skratt. Namnet Gabriel 
Lidman hade jag haft i en anteckningsbok i en lista 
över eventuella namn på diktade personer långt innan 
Sven Lidmans namn ännu hade gått upp över min 
eller allmänhetens horisont. Jag räknade honom för 
övrigt på den tiden till mina bästa vänner bland de 
unga. Nu har jag inte sett honom på tjugo år, tror jag, 
och tanken om "framtidsporträttet" tar sig ännu underligare 
ut nu än då.

Komparseriet i "Den allvarsamma leken" har redan 
i det föregående flyktigt berörts. En och annan 
kan möjligtvis ha undrat över vad jag menat med att 
låta Heidenstam skymta under det besynnerliga namnet 
P. A. Gurkblad. Det var ett skämt. Heidenstam 
använde ett par ganger 1897 detta namn under ett par 
skämtartiklar i Svenska Dagbladet. 


Men i boken förekommer varken Heidenstam eller 
några andra kända män eller kvinnor som handlande 
personer, och med frågan om verklighetsmodeller 
bakom diktade personer har sådant ingenting att göra. 
Lika gärna kunde man säga att jag har använt salig 
kungen som modell, därför att han på ett par ställen 
i mina böcker förekommer promenerande bland sitt 
trogna folk. 


Jag nämnde den unge tecknarens besynnerliga ide 
om ett framtidsporträtt av Sven Lidman. I själva verket 
har jag i skådespelet "Ödestimmen" (två gånger 
antaget av Dramatiska Teatern under olika direktioner, 
men aldrig uppfört i Sverige) givit ett forntidsporträtt 
av honom i den unge Karl von Trotkes roll. Den 
unge Trotke kunde vara hjälte i en av Silfverstååhlsromanerna. 
Under krigsåren tog Sven Lidman en 
mycket verksam och säkert alldeles oegennyttig del i 
den tyska propagandan. Utan att för övrigt känna 
sammanhanget med hans omvändelse till kristendomen 
har jag alltid tänkt mig, att Tysklands nederlag 
var åtminstone en medverkande orsak. 


Att kejsaren i "Ödestimmen" uppfattades som ett 
porträtt av Wilhelm II faller av sig självt. Jag hade 
dock gjort mig inte så liten möda med att förebygga en 
sådan missuppfattning, men visste dock hela tiden att 
det var lönlöst. För modelljägare betyder den yttre 
ställningen allt och allt annat ingenting. Man förbisåg 
naturligtvis också alldeles, att "Taurien" inte är Tyskland, 
utan en litterär syntes av Tyskland och den 
habsburgska monarkien, sammanslagna till en helhet. 
Erik Heden lyckades utföra det konststycket att på en 



gång konstatera, att Felix III naturligtvis var kejsar 
Wilhelm, och att klandra författaren för att porträttet 
inte alls var likt. 


Med Anker, statskanslern, hade jag däremot den 
gången verkligen haft en liten tanke på Karl Staaff. 
Att det inte fanns någon tysk eller österrikisk statsman, 
som satte sin ställning och sitt liv på spel för att 
hindra krigsutbrottet, är tillräckligt bekant. Det kunde 
dock inte avhålla en dansk kritiker--Sven Lange-från 
att försäkra, att Anker var Bethmann-Hollweg. 
Men Sven Lange var ursäktad, på sätt och vis; han 
hade inte läst stycket. Han förstod inte svenska. 


Då Georg Brandes hade givit mig sin lilla bok "Sagnet 
om Jesus" med en vänlig dedikation, tackade jag 
honom i ett skämtsamt brev, vari jag skrev att jag i en 
tidigare existens för nittonhundra år sen hade varit 
kontorist hos en publikan i Galileen och haft det nöjet 
att personligen bli bekant med Jesus, och att jag alltså 
hade privata skäl att tro på hans historiska existens. I 
brevet låg, som man ser, romanuppslaget till "Jesus 
Barabbas". I Köpenhamn levde på den tiden en gammal 
svensk f. d. officer, en löjtnant Dahlström, som 
jag ett par gånger träffade tillsammans med Henning 
Berger. Han var en högst originell och gemytlig gammal 
kurre, och av honom lånade jag den yttre konturen 
till "löjtnant Jägerstam". Han hade dock inte det 
allra ringaste anspråk på att ha känt Jesus, annan än 
par renomme, som salig kattgreven brukade säga. 
Uppgiften att vara författarens språkrör har löjtnant 
Jägerstam fått dela den med den antikvariska bokhandlaren 
Josef Marin, ursprungligen en av bifigurerna 
i "Martin Bircks ungdom". I målaren Kasper ha 
många, och icke med orätt, tyckt sig skymta Henning 
Bergers skugga. 


I en och annan av mina noveller, men inte många, 
kan man finna en hastigt nedkastad kontur av några 
av mina samtida, och det möter i de flesta fall ingen 
svårighet att identifiera dem.


I "Resan till Rom" förekommer en liten historia, 
som säkert har förefallit många av mina läsare till den. 
grad barock att den omöjligt kan ha haft något att 
göra med någon verklighet, men som icke desto mindre 
är ett stenografiskt troget referat av ett samtal som 
faktiskt har ägt rum. 


En kort tid efter min fars död--för närmare fyrtio 
år sedan--besökte jag den präst, som hade officierat 
vid begravningen, för att överlämna ett anspråkslöst 
belopp, inlagt i ett kuvert med svarta kanter. Jag blev 
vänligt mottagen, och prästen inledde nästan genast 
det samtal--alldeles övervägande en monolog, blott 
avbruten av ett eller annat kort inpass av mig--som 
står i den nämnda samlingen under titeln "Så sant mig 
Gud hjälpe". Då jag läser denna monolog, förefaller 
den mig matt i jämförelse med den verkan den hade 
i herr pastorns högst dramatiska föredrag och diktion. 
Han var en uppskattad predikant. Då jag kom hem, 
skrev jag genast upp vårt samtal utan alla tillägg eller 
förbättringar. Men det gick alltså några årtionden, 
innan jag gjorde litterärt bruk av min anteckning. 
Prästen, som jag i historien har roat mig med att ge en 
berömd schackmästares namn och gjort till en ung 
man, är nu död för många år sen, ogift och barnlös. 


En författare begagnar väl alltid, mer eller mindre, 
sig själv som modell. En del har jag redan sagt därom, 
och mera är heller icke att säga. Mitt livs händelser ha 
icke varit alldagliga, men de återspeglas blott i ringa 
grad och i genomskinlig form i mina böcker. Med 
andras personer och öden har jag alltid försökt att 
fara varligt. Men jag vill dock gärna än en gång anföra 
det ord av en vis man--det var Anatole France-som 
jag redan har citerat: 


Det är omöjligt för en människa att leva utan att 
skada.


 




MINA MINNEN 
AV OSCAR LEVERTIN 


(1936) 


Min bekantskap med Oscar Levertin började med 
att vi växlade ett par brev. 


Det var visst på nyåret 1892. Jag hade som en ödets 
kastboll blivit vinddriven till en liten stad i södra 
Sverige -- det var för resten Kristianstad -- som 
medarbetare i den ena av stadens båda tidningar. Den 
var liberal och kallades följaktligen, enligt bruket på 
den tiden i svenska landsorten, av allt bättre folk för 
"skandaltidningen". I verkligheten var den högst anständig 
och trots sitt namn, Nyaste Kristianstadsbladet, 
en av Sveriges äldsta tidningar. Men jag kände 
mig förstås högst ensam och olycklig, hade ingen att 
tala med och ingen att skriva för--ingen som jag 
kunde läsa upp mina dikter för, och det var det allra 
värsta. En dag tog jag mod till mig, samlade ihop en 
bunt vers och sände dem med ett brev till Oscar Levertin, 
vars "Legender och visor" hade kommit ut på 
hösten 91. De hade inte haft någon särskilt stor publiksucces, 
och de hade blivit ganska kyligt mottagna 
av tidningskritiken, som på den tiden inte alls var 
angelägen att proklamera nya genier. Men jag och ett 
par av mina jämnåriga vänner älskade dem. 


Det fanns därför ingen vars omdöme jag hellre ville 
höra än Oscar Levertins. Hans svar kom efter några 
dar. Han berömde med stor värme en av mina dikter 
men lämnade de övriga åt sitt värde, som han tydligen 
inte fann stort. Det gjorde mig förstås inte så glad. Och 
den lilla tröst jag kunde hämta av berömmet var det 
inte heller så mycket bevänt med, eftersom mitt samvete 
sade mig att den dikt, som han hade fäst sig vid, 

var inspirerad av en strof ur Svenska psalmboken, 
som Oscar Levertin av naturliga skäl inte kunde väntas 
känna så noga till. 


Det dröjde dock ännu ett par år innan jag efter min 
återkomst till Stockholm gjorde Oscar Levertins personliga 
bekantskap. Jag hade sett honom några gånger 
i Kungl. Biblioteket, och en dag presenterade jag 
mig. Jag tyckte jag kunde våga det, ty jag hade då 
redan blivit en smula känd, inte som poet men som 
författare av några noveller och kritiska essayer, särskilt 
i Ord och Bild. I Kungl. Bibliotekets läsesal pratas 
det inte, jag valde därför det ögonblick då jag såg 
Levertin lägga ihop sina böcker och papper och göra 
sig färdig att gå. Han föreslog en promenad ut i staden, 
och vi följdes åt. Jag påminde honom om hans 
brev angående mina diktförsök och upplyste honom 
om hur det förhöll sig med den enda dikt han hade 
tyckt om bland dem. Han skrattade gott och sade, att 
han visserligen inte var alldeles obekant med Svenska 
psalmboken, fast han inte hade råkat lägga märke till 
den psalm jag påstod mig ha plagierat. 


Vi gick ett par slag i "Torget", som man gjorde på 
den tiden. Det var en av de första vackra vårdagarna. 
Utanför gamla Dramaten lyste solen på den vanliga 
gruppen av teaterns hertig, dess vikomter och markisinnor 
i kamratligt småprat med Konjander och Agapetus, 
alias Ellen Hartman. Kung Oscar hade tagit sig 
en stunds ledighet från omsorgen om brödrafolkens 
väl och var ute på promenad mellan överhovjägmästaren 
och den lilla muntra och roliga general Lagerberg, 
kallad "Sven i helvete". Och klockorna i Jakob 
sjöngo och dånade, det var en gammal skald som 
begrovs--eller kanske en gammal skojare, jag minns 
inte så noga. 


På Jakobs torg, där det hemska tomrummet efter 
Gustaf III:s opera gapade till vänster, växlade vi i 
förbigående utsökt artiga hälsningar med den "dansande 
greven" också kallad "sjungande greven" och 

"rutiga greven". För tillfället var han dock inte rutig, 
det var bara på sommaren, och han varken dansade 
eller sjöng, det gjorde han bara på sina nattliga strövtåg 
kring Stockholms gator. Jag berättade för Levertin 
något han hade sagt till mig nyligen en kväll på Rydberg--han 
hade kommit i prat med mig och mitt 
sällskap, det hade blivit tal om judar, och då jag 
frågade:--Är greven antisemit? hade han svarat:-Nej, 
inte alls -- tvärtom! Jag säger alltid: Moses, 
Jesus och Offenbach--det är min treenighet! Levertin 
skrattade åt den lilla roligheten, och många år 
senare dök den upp i hans minne och kom till användning 
i en novell till en jultidning. Jag vill minnas att 
den hette "Rikedom". Den står i hans "Sista noveller", 
som kom ut efter hans död. 


Oscar Levertin hade vid den tiden redan i flera år 
varit änkling efter sin första hustru. Sitt hem som gift 
hade han haft i Uppsala, där han var docent i litteraturhistoria, 
men under min korta uppsalatid hade jag 
inte ens sett honom; han var tjänstledig och låg i 
Davos i Schweiz för sitt hårt angripna bröst. Där hade 
han också funnit bot, och under hela den tid jag kände 
honom var han vid god hälsa. Nu bodde han i Stockholm, 
där han nyligen hade börjat sina föreläsningar 
vid Högskolan, som jag också följde en tid. Sin bostad 
hade han i en liten ungkarlsvåning vid Engelbrektsgatan, 
strax ovanför Karlavägen, men litet högre upp 
vid samma gata, hörnet Lilljansplan, hade han sitt 
föräldrahem, dit han ibland kunde inbjuda några av 
sina vänner. Och till dem hade han snart nog den 
vänligheten att också räkna mig. 


Familjen ansågs vara om inte rik så dock ganska 
förmögen, men det hade den blivit genom arv, inte på 
gamle Levertins konsthandel. Han ansågs inte för någon 
framstående affärsman. De vackraste sakerna ville 
han helst behålla själv och lär inte sällan ha vägrat 
att sälja dem, och om han hade något mindre bra, 
avrådde han sina kunder från att köpa det. Gud vet 

vad han med sådana metoder egentligen sålde. Det 
var väl mest färger, ty konsthandeln var också färghandel, 
och Karl XV hade hört till hans kunder. Men 
vid den tid då jag gjorde familjens bekantskap, hade 
han för länge sen upphört med konsthandeln, av vilken 
han huvudsakligen hade en mycket värdefull kopparsticksamling 
i behåll. Han såg för resten själv ut 
som ett magnifikt gammalt kopparstick, eller kanske 
snarare som en etsning av Rembrandt, då han bredde 
ut sina blad under lampan på förmaksbordet. Där 
träffade jag naturligtvis också Oscar Levertins bror-senare 
polismästare och rådman i Karlskrona--och 
hans syster Anna, som just hade översatt en novell av 
Anatole France: "Judeens ståthållare"--novellen om 
Pilatus, som på gamla dar inte kunde erinra sig någon 
person vid namn Jesus, som man påstod att han hade 
låtit korsfästa. . . Jag tror nästan att det var det första 
jag läste av France. 


Där blev jag också närmare bekant med Heidenstam 
och Tor Hedberg. Min gamle skolkamrat och 
gode vän Carl Laurin och hans unga fru hörde också 
till kretsen, likaså Axel Lundegård, som jag inte hade 
träffat förut, och hans eleganta och älskvärda unga 
fru. Vilhelm Stenhammar spelade och sjöng vid pianot 
stora stycken av "Parsifal"--men en i sig själv 
något spröd tenor, som han kunde trolla med så att 
den med olika klangfärg kunde väcka föreställningen 
om både bas och sopran. . .--Man går från salighet 
till salighet, sade Oscar medan Stenhammar tolkade 
långfredagsmusiken, "Charfreitagszauber". Och det 
tyckte jag verkligen också. Jag har aldrig förstått varför 
Nietzsche blev så ursinnig över "Parsifal". Det var 
kanske texten som retade honom, men den har jag 
noga aktat mig för att läsa. Oaktat Wagners "Parsifal" 
är från början av åttiotalet, får jag en stark stämning 
av nittiotal då jag tänker tillbaka på denna "kristliga" 
långfredagsmusik, spelad i ett judiskt hem för idel 
icke-kristna gäster.




Oscar Levertins anseende och betydelse var under 
hela nittiotalet och sedan till hans död oavbrutet stigande. 
Hans föreläsningar vid Högskolan samlade en 
stor och varmt intresserad åhörarskara, och på senhösten 
1896 blev han hyllad vid en fest på Grand 
Hotel av ett antal vänner och beundrare. Det var då 
jag fick det nöjet att göra bekantskap med Daniel 
Fallström, som jag tidigare huvudsakligen hade känt 
genom myter och legender, och övertyga mig om hans 
historiska verklighet. "Rännstenens sångare hälsar 
dig, ädle skald!" sade Daniel--som i verkligheten 
aldrig har skrivit någon rännstenspoesi--i ett litet 
skåltal. Det var vid denna fest hedersgästen vid sin i 
någras tycke alltför tidiga och nyktra hemfärd hyllades 
av några glada själar bland hans vänner, som 
sprungo en bit efter droskan och ropade "judejävel!" 
Jag har i en av mina gamla böcker berört denna episod 
och skall därför inte komma närmare in på den 
här. Men man far naturligtvis en alldeles barock föreställning 
om ett sådant kamratskämt, om man uppfattar 
det i en senare, mycket dummare och råare tids 
belysning. 


* 


Från maj 1897 till sin död var Oscar Levertin, som 
envar vet, Svenska Dagbladets ledande kritiker och 
dess främsta kulturpersonlighet. Han gjorde nästan i 
ett slag denna tidning till den litterärt och kulturpolitiskt 
tongivande--en ställning som tidningen bevarade 
ännu åtskilliga år efter hans död; andra fingo 
skörda där han hade sått, och därom är intet att säga; 
sådan är livets vanliga gång. 


För politik hade Oscar Levertin blott ett sekundärt 
intresse, och tidningen, som på hans tid ännu icke 
hade uppnått förbindelse med något politiskt parti, 
hade nödgats välja ett slags ställning "över partierna", 
men en politisk artikel måste man ju i alla fall ha 

ibland. Jag minns när den första skulle skrivas, eller 
åtminstone en av de första, men har tyvärr glömt vad 
den handlade om. Politiska dagsartiklar skrivas ju 
med sparsamma undantag som i sand eller som rinnande 
vatten, i nästa vecka finns det inte längre någon 
som minns dem. I början av det nykonstruerade 
Svenska Dagbladets tillvaro, från maj 1897, var det 
min gode vän Simon Brandell som skulle sköta politiken. 
Han var en mångkunnig och skarpsinnig man, 
men vid den tiden ännu utan all journalistisk rutin-senare 
blev han som bekant en framstående tidningsman--och 
då han skulle skriva sin första politiska 
ledare, var det nära att den aldrig hade blivit skriven. 
Han började sin artikel gång på gång men tyckte var 
gång att det skrivna var alldeles idiotiskt och kastade 
det i papperskorgen. Han visste sig helt enkelt ingen 
levande råd, och då midnattsklockans tolv slag klingade 
genom rummen--från Klara kyrktorn genom ett 
öppet fönster--hade han ännu inte en enda liten 
pappersremsa att lämna åt de manuskripthungriga 
tryckeripojkarna. Situationen var mer än dyster. Jag 
hade kommit från någon av småteatrarna och i största 
hast raspat ner en kort recension, och jag skulle ha 
velat ge mycket för att hjälpa min stackars vän Simon. 
Jag tänkte på ett ställe i Ibsens "Rosmersholm": Ulrik 
Brendel, som skulle hålla sitt stora epokgörande föredrag. 
Men det blev aldrig hållet, ty just då han skulle 
börja, gick det upp för honom att han ingenting hade 
att säga. "Just då jag står parat till att tömma ut mitt 
överflödighetshorn, gör jag den penibla upptäckten 
att det är tomt." Då dök plötsligt Oscar Levertin upp 
som ur en lucka i golvet. Jag vet inte om han hade 
blivit eftertelefonerad eller om hans vägar av en 
slump hade fört honom upp på redaktionen just då; 
han hade ingen tjänstgöring där--sina artiklar skrev 
han oftast hemma--men kom ofta upp ändå. Han 
talade vänligt och lugnande till Simon, som var nästan 
gråtfärdig--och det var jag för resten också. Han 

fiskade upp kasserade bitar ur papperskorgen. Han 
utvecklade de synpunkter, som man på förhand var 
överens om att artikeln skulle utgå ifrån. Efter en liten 
stund var Simon i god gång med sin artikel, och den 
blev färdig i tid. 


Jag erinrar mig att C. G. Tengvall, som först var 
redaktionssekreterare i Dagens Nyheter och sedan i 
ett par år andre redaktör i Svenska Dagbladet, betraktade 
Oscar Levertin som Sveriges främste journalist 
och tidningens ur alla synpunkter värdefullaste medarbetare. 
Han var långtifrån ensam om den meningen. 


* 


År 1899 ingick Oscar Levertin sitt andra giftermål 
med Ebba Mesterton, änka efter en ung officer. Jag 
kände henne inte förut, men mindes henne från min 
tidigaste ungdom som den unga fröken von Redlich, 
en av Stockholms kanske inte vackraste men stiligaste 
flickor och syster till en av mina skolkamrater. Vid 
tiden för sitt giftermål med Oscar var hon i början av 
trettioårsåldern och föreföll väl de flesta som typen 
för en elegant och kanske något kylig världsdam. Och 
en världsdam var hon naturligtvis, men en av dem 
som med begynnande mognad hade fått starka andliga 
intressen. Deras hem vid Karlaplan, i fonden av 
Kommendörsgatan--där jag så ofta såg den gröna 
lampan i Oscar Levertins arbetsrum lysa i sena natttimmar, 
jag bodde nämligen en tid själv i närheten-blev 
nu, liksom tidigare föräldrahemmet, en samlingsplats 
för hans vänner. Emellertid hade jag själv 
kort förut ingått mitt första giftermål, men min hustrus 
sjuklighet tillika med andra omständigheter gjorde 
det omöjligt för oss att annat än undantagsvis 
deltaga i sällskapslivet, och då jag inte heller längre 
var redaktionell medarbetare i Svenska Dagbladet 
träffades vi under de följande åren mindre ofta än 

förut, oftast hos gemensamma vänner, i synnerhet hos 
bankdirektör Ernest Thiel och hans fru, vilkas hem 
redan då började utveckla sig till vad som några år 
senare blev Thielska galleriet. 


En vacker sommarmorgon i början av juni 1906, då 
jag hade sett mig tvungen att upplösa mitt hem, satte 
jag mig på tåget söder ut. På köpenhamnsbåten nästa 
morgon såg jag plötsligt Oscar Levertin komma ombord. 
Jag minns inte om han hade varit med på samma 
tåg som jag, fast vi inte hade sett varandra, eller 
om han hade rest med nattåget. Han skulle närmast 
till London för att göra studier i Linnean Societys 
arkiv och sedan följa Linnes spår till Holland. Jag 
visste naturligtvis redan att han planerade ett stort 
verk om Linne. Och han visste på sin sida besked om 
sammanhanget med min resa. Jag skulle bara till Köpenhamn 
och tills vidare stanna där, och jag planerade 
för övrigt ingenting alls--såg över huvud ingen 
framtid för mig. Men det sade jag naturligtvis ingenting 
om. I stället sade jag--gud vet hur det föll mig 
in-- att jag ville forsöka skriva ett skådespel. Det 
tycktes intressera honom mycket livligt, fast jag inte 
hade den avlägsnaste aning om vad skådespelet skulle 
handla om och alltså inte kunde säga något om det. 
Men jag måste lova honom att komma hem till honom 
och läsa upp dramat, när det blev färdigt. Själv skulle 
han vara tillbaka i Stockholm senast i september. 


Medan vi stod och pratade vid relingen, såg jag 
professor Hans Larsson komma promenerande på 
däcket. Oscar Levertin hade besynnerligt nog aldrig 
träffat honom förr, men det hade jag, och jag fick 
alltså presentera de två herrarna för varandra. Vad vi 
sedan pratade om minns iag inte så noga--kanske 
om Vitalis Norströms filosofi, det låg ju närmast till 
hands för bägge professorerna -- men jag var av 
privata skäl inte i stånd att nämnvärt deltaga i samtalet. 
Himlen var blå och Sundet var blått, och i ett blått 
dis hägrade redan Köpenhamn långt borta.


I Köpenhamn skildes vi med handslag och ömsesidiga 
och goda önskningar. 


Jag trodde mig vara alldeles slut som författare, och 
det var med en viss galghumor jag erinrade mig, att 
jag på ångbåten hade lovat Oscar Levertin att skriva 
ett skådespel, som jag skulle läsa upp för honom i 
september. Men jag skrev det verkligen. Det blev 
"Gertrud". 


Och jag kom verkligen tillbaka till Stockholm i 
september fast jag egentligen inte hade tänkt mig det 
då jag reste ut. Men skådespelet var ännu inte riktigt 
färdigt, det fattades ett par scener på slutet. Jag tog in 
på ett hotell, jag skrev de scener som fattades, och när 
jag skrivit sista ordet var det sent på natten. Jag gladde 
mig verkligen åt att få läsa upp det för Oscar Levertin. 
Han hade från första början följt mitt författarskap 
med vänligt intresse, och en sak var jag säker på: han 
hörde inte till dem som skulle bli ledsna om det var 
bra och glada om det var dåligt. 


Nästa förmiddag fick jag telefonbud att han var 
död.


 




MINA TIDIGASTE MINNEN 
AV CARL LAURIN 


(1938) 


En vacker dag--troligen en septemberdag, ty jag 
tycker mig minnas att höstterminen redan hade pågatt 
en liten tid-- i den första gryningen av åttiotalet, 
detta i alla bättre kretsar sedan så utskällda och hånade 
decennium, visade sig en ny grabb i skolan. Skolan 
var "gamla Lagårdslande", som just alldeles nyss hade 
förvandlats till Östermalms lägre allmänna läroverk 
eller något i den vägen--i alla händelser något 
som inte var ägnat att göra lärjungarna högfärdiga. 
Det var skolhuset inte heller; det var bara ett par år 
gammalt, men alldeles utstuderat fult och otrevligt. 
Den nya grabben väckte strax ett uppseende, som inte 
var enbart smickrande. Han hade nämligen knäbyxor. 
Ett sådant plagg kunde möjligen ursäktas de allra 
minsta småkräken i första klassen, men i andra--och 
det var där grabben uppenbarade sig--väckte det 
skandal. Långbyxor, det var värdighetstecknet, som 
markerade avancemanget från småbarnsskolan till 
storskolan. Märkvärdigt nog kan jag dock inte minnas 
att knäbyxorna föranledde någon kroppslig misshandel--det 
var något visst friskt och livat med den 
nya grabben, som avväpnade, och det värsta han fick 
höra var några antydningar om hans föräldrars gräsliga 
fattigdom, som inte medgav inköp av tyg till 
långbyxor. 


Men Calle och jag blev aldrig klassrumskamrater 
--vi gick i parallellklasse}, både i Ladugårdslandet 
och sedan i Norra Latin. Mina skolminnen av Carl 
Laurin måste därför självklart vara ganska dunkla, 
och detsamma gäller naturligtvis också hans hågkomster


 av mig från samma tid. Vad han minns är att 
jag ibland fick puckel av kamraterna, vilket han förklarar 
med mitt i deras tycke alltför vårdade uttal av 
svenska språket. Jag har en enklare förklaring: klena 
kroppskrafter och mod i proportion därtill. Och han 
säger i sin självbiografi, att han aldrig såg mig åka 
skridsko. Men det gjorde jag verkligen, både innerskär 
och ytterskär, och fortsatte därmed ännu under 
den tid, då jag efter naturens ordning hade börjat så 
smått frekventera krogar. En gång åkte jag skridsko 
från en krog till den nästa--från Stallmästargården 
till Ulriksdals värdshus. John Kindborg, som både 
Calle och jag i vår oskyldiga ungdom skattade högt 
som målare, var med den gangen, men nu har han 
laga förfall och kan inte vittna. I mina dåvarande 
ögon var han Sveriges störste landskapsmålare, men 
han förvånade mig något litet genom att säga "kyssmiassle" 
i damsällskap. 


En gång, då Carl Laurin, Bo Bergman och jag några 
ar efter skoltiden konfronterade våra minnen, upptäckte 
vi att vi också hade varit läskamrater. Vi hade 
alla tre "gått fram" för kristendomslektorn i Norra 
Latin, John Personne, som med tiden blev biskop i 
Linköping. Men vi hade mycket dunkla minnen från 
den tiden, både om varandra och om prästen. Det var 
vid den tiden Personne gav ut sin högst uppseendeväckande 
pamflett om "Strindbergslitteraturen och 
osedligheten bland skolungdomen". I sin undervisning 
var han mild och fridsam och ganska intetsägande, 
men da han fick en penna i handen släppte han fan 
lös. Min far hade inköpt broschyren, men gömde den 
för mig. Jag måste stjäla mig till att läsa den. 


* 


Vad jag minns av skolkamraten och läskamraten 
Carl Laurin är således minimalt. Vännen och levnadskamraten 
lärde jag först känna under min korta Uppsalatid

 i hans studentrum vid Bäverns gränd och på 
Gästis och Taddis. Men förlåt mig, kära Calle--jag 
kan inte mera. Nyss hörde jag i radion en morrande 
och skällande tysk hundröst från Nürnberg förkunna 
kriget.


 




MIN YNGSTE SON 


Förord till Mikael Söderberg: 
"Drömmar och dagdrömmar" 


(193 1) 


Då min yngste son Mikael föddes en mörk decembermorgon 
1903 var det inte någon lycklig värld han 
kom till. Föräldrarnas äktenskap var obotligt olyckligt, 
hemmet redan på väg mot upplösning. Händelsen 
ville, att jag just den natten hade suttit och läst i en 
tysk översättning av "Tripitaka", De tre korgarna, en 
samling av buddhismens heliga skrifter, och fäst min 
uppmärksamhet vid dessa ord i kapitlet "Om orsakskedjan": 


Ur födelse uppstår ålderdom, död, smärta, lidande, sorg, 
förtvivlan. 


Ur det lilla barnets födelse, som då ägde rum, uppstod 
visserligen inte ålderdom--men allt det övriga, 
i rikt mått. 


Han var en liten vacker gosse, med moderns fina 
drag. 


Som så många begåvade barn var han i några avseenden 
sent utvecklad, i andra brådmogen. Fastän 
flitig och med stor ambition var han ingen framstående 
skolgosse; han hade sina egna tankar, som ofta 
hindrade honom från att följa med i undervisningen 
med den uppmärksamhet som krävs. Han var bara 
tretton år, då han sade till mig en kväll vid brasan: 


--Pappa, tänk om allting bara är en dröm? Om 
ingenting är verkligt? 


Och han tillade med en eftertanke som var åtskilliga 
år före hans ålder: 


--Men det vore ju detsamma ändå. Alldeles detsamma 
som om det vore verkligt.


Det är ju välbekant att många filosofer i mera mogen 
ålder ha haft besök av samma tanke och satt den 
i system; det är den gamla historien om kakelugnen, 
som "existerar inom mig", men om vars existens "utom 
mig" ingenting kan vetas. Filosoferna ha dock inte 
alltid kommit till samma strängt logiska slutsats som 
min då trettonårige son. 


En offentlig värdering av hans begåvning och av 
det lilla, som han under sin korta tillvaro som författare 
hann frambringa, är naturligtvis inte min sak. 
Här skall blott erinras om att kritiken av hans första 
och i livstiden enda bok, "Den främmande staden" 
(1928) icke tillskrev honom någon litterär påverkan 
från mig. Hans litterära ideal voro andra än mina, och 
mest anglosachsiska: Edgar Allan Poe, R. L. Stevenson, 
Oscar Wilde. Det gladde mig att se, att han inte 
kunde sägas trampa i mina spår. Och naturligtvis hade 
han inte heller på sin litterära bana någon nytta av att 
vara min son --det blev tvärtom en av de många 
stenarna på hans väg. 


Han var en främling i världen och kände sig själv 
så. 










SÖREN KIERKEGAARDS 
SJUKDOM 


(1934) 


En gång i tiden, för snart hundra år sen, skrev en 
ung student vid namn S0ren Kierkegaard en kritik 
över H. C. Andersens nyutkomna roman "Kun en 
Spillemand"--en kritik som blev en hel liten bok, om 
vilken det blev sagt att inga andra än kritikern och 
hans offer hade orkat läsa den. En mycket elak kritik, 
som skulle ha varit mördande om den varit mera 
lättfattlig, och om H. C. Andersen eller hans läsare 
någonsin hade drömt om att ställa sådana krav på en 
andlig personlighet som den unge studenten ställde. 
Goethes Werther skulle ha stått sig lika skralt i en 
sådan examen. H. C. Andersen var då ännu den fula 
ankungen som alla hackade på. Med tiden blev han 
gammal och världsberömd. Den unge studenten blev 
aldrig gammal, och popularitetens gåva var honom 
nekad en gång för alla, men också han har dock 
kommit ut på långresor efter sin död; då och då kommer 
det ut mer eller mindre djupsinniga kommentarer 
över S0ren Kierkegaards verk på tyska, holländska, 
franska, spanska och ännu flera språk. 


"Intet snille utan en smula galenskap" -- dessa 
Senecas ord har S0ren Kierkegaard på flera ställen, 
både i dagböckerna och i sina offentliga skrifter, anfört 
med tanke på sig själv. Intet under då att hans öde 
och hans gåta har frestat en psykiatriker med så starka 
och djupa litterära intressen som Hjalmar Helweg, 
som till sina föregående studier över Grundtvig och 
H. C. Andersen nyligen har fogat ett högst betydande 
verk om S0ren Kierkegaard, ett verk som icke blott 
ger vad det lovar--"en psykiatrisk-psykologisk studie"

 -- men mycket mera. Boken har vid jultiden 
kommit ut i svensk översättning av dr Julia von Sneidern, 
som med stor smidighet har löst särskilt den 
svåra uppgiften att försvenska de många citaten ur 
S0ren Kierkegaards dagböcker. Spiralerna och sicksacklinjerna 
i Kierkegaards tankegång kunna stundom 
vara besvärliga att följa, och i dagböckerna, som 
icke skrevos för att komma för våra ögon, blir han 
ofta verkligt svårbegriplig. 


Av de tre storheter som Helweg hittills har behandlat 
var blott Grundtvig i populär mening "tokig", och 
även han naturligtvis blott tidtals. När den gamle 
titulärbiskopen faller på knä för änkedrottning Caroline 
Amalie och profeterar, att hon skall föda den 
danske Messias, Holger Danske--det är den sortens 
enkel och hederlig galenskap som vem som helst kan 
förstå. På mellantiderna var han en i världslig mening 
mycket klok och ovanligt livskraftig man, som på sin 
sena ålderdom två gånger gifte sig rikt och förnämt. 
S0ren Kierkegaard var däremot aldrig i populär och 
juridisk mening "verkligt galen" men heller aldrig i 
världslig mening "riktigt klok". Som det framgår av 
hans dagböcker kände han sig nästan ständigt balanserande 
på gränsen. Men då Helweg om S0ren Kierkegaards 
själstillstånd genomgående använder ordet 
"sinnessjukdom", måste den i dessa ämnen mindre 
orienterade läsaren upplysas om att detta ord här icke 
står i det allmänna språkbrukets mening men blott i 
dess betydelse som psykiatrisk term. Lindrig sjukdom 
är ju också sjukdom, och liksom det finns kroppsliga 
sjukdomstillstånd som icke isolera patienten från 
hans vanliga omgivning, så finns det naturligtvis också 
själsliga lidanden som icke kräva eller ens motivera 
hospitalsvård. Men sinnessjukdom tycks numera vara 
den psykiatriska termen även för sådana själsliga lidanden. 


Det är ju välbekant att, som Helweg säger, "stora 
andliga rörelser ofta kunna föras tillbaka till perso

ner,

 vilkas själsliv har varit utpräglat patologiskt". 
Sjukdom smittar; hälsa smittar tyvärr icke. Någon 
stor andlig rörelse, med anslutning från massorna, har 
S0ren Kierkegaard visserligen (i olikhet med Grundtvig) 
aldrig väckt, varken i samtiden eller eftervärlden, 
men i bildningens övre lager har hans personlighet 
och verk tilldragit sig ett så mycket mera intensivt och 
ständigt växande intresse. Man erinrar sig en av hans 
egna aforismer: "Naar Hvalen er såret, dykker den 
ned på Havets Bund og udspröjter Blodstraaler; 
döende er den forfärdeligst; Silden derimod dör 
strax, og naar den er död, er den så död som en Sild." 
För Grundtvigs og Kierkegaards danska samtid vid 
mitten av förra århundradet har säkert den förre tagit 
sig ut som valen och den senare snarare som en sill. 
Nu är perspektivet ett annat. Men bägge voro präglade 
och märkta, fast på mycket olika sätt, av samma 
själssjukdom, den manisk-depressiva psykosen--ett 
av nedärvda anlag utvecklat lidande, som djupt ingriper 
i den sjukes själsliv, formande och omformande 
men blott under svårare anfall förvirrande och aldrig 
helt förstörande. 


De ärvda anlagen möter det i Sören Kierkegaards 
fall ingen svårighet att konstatera. Fadern var en tungsint 
grubblare, som i sin kraftigaste mannaålder, då 
han hade förvärvat en för den tiden betydande förmögenhet, 
plötsligt upphörde med sin affär och tillbragte 
återstoden av sitt ovanligt långa liv i yttre 
overksamhet. I Kierkegaards författarskap skymtar 
fadern ofta fram som ett gåtfullt gammalt original 
med stundom barockt geniala infall. Hos Sörens äldre 
bror Peter Christian -- också han en ovanlig men 
mera utåtriktad begåvning, biskop och kulturminister 
--finner man den manisk-depressiva psykosens alla 
symtom i deras mest typiska form, framför allt en 
"skranten samvittighet", för att begagna bygmester 
Solness' ord om sig själv. Det innebär alldeles icke att 
den sjuke i verkligheten har något nämnvärt på sitt 

samvete; oftast är det en eller annan bagatell, som i 
hans sjuka fantasi förstoras till något förskräckligt. 
Biskop Kierkegaard tog plötsligt sitt avsked, ville sända 
tillbaka sina ordnar (vilket regeringen icke tillät) 
och förklarade sig ovärdig att vara präst. Han önskade 
till och med bli ställd inför domstol för att "bekänna"--men 
hade ingenting att bekänna. Också biskopens 
son blev sinnessjuk och vårdades länge på en 
anstalt, och en av S0ren Kierkegaards systersöner 
berövade sig livet. 


Liksom biskopen led också Sören Kierkegaard av 
en "skranten samvittighet" i en form som alldeles 
slående erinrar om broderns sjukdomsfall. Det framgår 
av hans dagboksanteckningar och skymtar stundom 
också fram i hans offentliga skrifter, att han 
förebrådde sig någon svår och hemlighetsfull "synd", 
vars närmare beskaffenhet har satt Kierkegaardsforskningen 
svåra myror i huvudet. I en anteckning 
från 1843 talar han om en "hemlig not". . ."som ofta 
gör vad världen skulle kalla bagateller till oerhört 
viktiga händelser för mig". Vad Kierkegaard har menat 
med "den hemlighetsfulla noten" vet man icke, 
men anteckningen röjer att han själv i klara stunder 
ganska väl har insett att hans samvetsförebråelser hade 
sin djupaste grund i hans eget sjukliga tungsinne. 
I hans förlovningshistoria spelar denna "hemliga not" 
en avgörande roll: han har en "synd" på sitt samvete, 
och han fattar det som en oavvislig plikt att bekänna 
den för sin älskade, om han skall kunna gå in till ett 
äktenskap med henne; men han kan det icke, och 
förlovningen bröts. I anteckningar från 1843 är han 
starkt upptagen av tanken på att bli präst, men också 
där ställer sig den "hemliga noten" i vägen, han känner 
sig ovärdig; han studerar med iver den kanoniska 
rätten för att se, vilka synder kyrkan ovillkorligen 
fördömer, och han grubblar mycket över regeln "de 
occultis non judicat ecclesia" (kyrkan dömer icke om 
hemliga ting). Han törs knappt gå till sin bokhandlare 

för att köpa den kanoniska rätten av fruktan att bli 
genomskådad (oaktat bokhandlaren knappast kunde 
finna något påfallande i att en teolog studerar den 
kanoniska rätten) och samtidigt planerar han en bok 
med den latinska regeln som titel. I en anteckning från 
1846 har hans "synd" tagit sådana dimensioner att 
han överväger, om han bör "uppenbara sin skuld eller 
fly till utlandet för att undgå upptäckt". Läsaren studsar 
och blir förskräckt: det har alltså varit fråga om 
något verkligt kriminellt? Men året efter talar han på 
nytt om att bekänna sin skuld--för att därefter kunna 
bli präst! Det kan således inte gärna ha varit fråga om 
något vanärande brott, tänker läsaren med en suck av 
lättnad. I verkligheten har han naturligtvis lika litet 
som brodern haft något nämnvärt att bekänna. (Man 
har bland annat med ledning av en dunkel dagboksanteckning 
gissat på ett enstaka bordellbesök en gång 
i ungdomen.) 


Ett annat tydligt utslag av den manisk-depressiva 
psykosen är den fantastiska föreställning han i dagboksanteckningarna 
visar sig hysa om det intryck 
hans skrifter gjorde. Stundtals kunde han ställa sig 
intet mindre än martyrdöden i utsikt. 


Man skall icke vänta att i Helwegs fina utredning av 
de invecklade trådarna i Sören Kierkegaards utvecklingshistoria 
finna någon ensidigt fackmässig inställning; 
han är icke blott psykiatriker men framför allt 
en skarp och klok psykolog, som på intet vis offrar åt 
den moderna tendensen att göra all psykologi till 
psykiatri. Och hans verk är alltigenom präglat av en 
gammal Kierkegaardbeundrares kärlek och vördnad 
för undersökningens föremål. 


* 


S0ren Kierkegaards omfattande och rikt fasetterade, 
dels skönlitterära, dels filosofiska författarskap 
är, som ju envar vet eller tror sig veta, helt och hållet 

bestämt av hans religiösa inställning. Det oaktat har 
han icke själv betraktat sig som någon "religiös natur". 
Där har han naturligtvis rätt, så mycket mer som 
det icke finns några religiösa naturer; religiositet i 
Kierkegaards mening är tvärtom väsentligen en strid 
mot den egna naturen, och det gäller om all religiositet 
som vill vara något annat än ett fasthållande vid 
det en gång inlärda. Religionens eget anspråk är ju att 
vara det allmänmänskligaste av allt, och det viktigaste 
av allt; den kan då omöjligt vara beroende av några 
speciella naturanlag, som anlag för musik eller högre 
matematik, och ur religionens egen synpunkt är allt 
tal om "religiösa naturer" egentligen djupt irreligiöst. 


Som djupt gripen av det religiösa framstår i alla 
händelser Sören Kierkegaard i hela sitt författarskap; 
men han hade icke alltid varit det. Det finns en lucka 
i hans religiösa utveckling, det vill säga i vad man vet 
om den. Man vet av ett brev från den unge studenten 
Sören Kierkegaard till hans några år äldre släkting, 
naturforskaren P. W. Lund, att han vid den tiden 
(1834) har ställt sig mycket kritisk mot kristendomen. 
"Ortodoxien"--skriver han i detta brev--"har jag 
så att säga vuxit upp i, men så snart jag själv började 
tänka, började efter hand den oerhörda kolossen 
vackla." Han säger sig icke blott ha sett "det skeva, 
som låg i många enskilda punkter" men finner sig 
också tvungen att "låta kristendomens huvudbasis stå 
in dubio". Det är icke tonen hos en ung man från ett 
troende hem, som gärna vill bevara sin barndomstro 
men känner sig anfäktad av tvivel; det är en ung man, 
som redan i flera år ("så snart jag själv började tänka" 
--och man kan vara viss om att han började därmed 
tidigare än de flesta) har känt sig växa ur sin barndomstro. 
Och i en dagboksanteckning, sannolikt från 
1835, talar han om "den underligt kvalmiga luft, som 
slår oss till mötes i kristendomen". Icke blott för hans 
tanke men också för hans känsla har således kristendomen 
i hans tidiga ungdom verkat frånstötande. Det 

måste då ha legat en omvändelse mellan denna tid och 
hans senare liv--men om en sådan omvändelse säga 
hans bevarade dagboksanteckningar intet (de äro visserligen 
ganska fragmentariska, i synnerhet under 
denna tid) och över huvud är ingenting bekant därom. 


En hållpunkt har man trott sig finna i en av alla 
Kierkegaardforskare mycket omdebatterad dagboksanteckning, 
sannolikt från något av åren 1835--38-den 
är odaterad, skriven på några lösa blad, och har 
icke kunnat med någon visshet tidsbestämmas--om 
en "jordbävning", som vid denna tid har uppskakat 
honom och "påtvingat" honom "en ny ofelbar tolkning 
av alla fenomen". Man har som bekant gissat på 
att "jordbävningen" skulle ha bestått i upptäckten att 
fadern en gång vid tio--tolv års ålder, som vallpojke 
på den jylländska heden, i förtvivlan hade förbannat 
Gud. Anteckningen säger dock ingenting därom, och 
jag kan icke finna att den över huvud har någon 
karaktär av omvändelse. Där finns intet om några 
övervunna tvivel eller om en nyvunnen tro, ty så kan 
man väl knappast fatta de icke just religiöst gripna 
eller gripande orden "en ny ofelbar tolkning av alla 
fenomen". Där finns heller ingenting om ånger eller 
förkrosselse över egen syndaskuld, och det bör väl 
dock, efter vad jag föreställer mig, vara ett huvudmoment 
i varje omvändelse. Dessutom härrör anteckningen 
av allt att döma icke från den tidpunkt, då 
"jordbävningen" nyss hade inträffat, men från en två 
eller tre år senare tid, då den kan ha blivit omformad 
och omtolkad i hans sinne och fått en långt större 
betydelse än han först hade tillagt den. Under dessa år 
måste omvändelsen ha ägt rum, men hans anteckningar 
ha ingenting att upplysa därom. Efter denna 
tid talar han om kristendomen som något han självklart 
alltid har trott på. Och "ortodoxien" bereder 
honom icke längre några svårigheter; i "Begrebet 
Angest" ( 1844) tillbakavisar han uttryckligen den 
åsikten att sagan om syndafallet--Eva, ormen och 

äpplet--skulle vara en myt och behandlar den med 
djupt vetenskapligt allvar som en pålitlig framställning 
av en historisk händelse. 


Det är påfallande att Sören Kierkegaard, som i sina 
anteckningar annars har sysslat så ingående med sitt 
livs obetydliga yttre och stormiga inre upplevelser, 
intet har att säga om sin omvändelse eller ens att en 
omvändelse har ägt rum. "Jordbävningen" förklarar 
ingenting; han hörde ju icke annars, hur egocentrisk 
han än var, till den sortens människor som låta sin 
livsåskådning bestämmas av privata händelser, och 
man har svårt att föreställa sig att han som mängden 
av vulgära kristna alldeles kan ha ignorerat eller hoppat 
över sanningsfrågan. Det enda vissa är att, som 
Helweg påvisar, "Sören Kierkegaard vid denna tid ej 
var en normal, själsfrisk människa". Han led av en 
depression som hade börjat hösten 1835 och tog fart 
under våren 1836, då den bland annat tog form i 
självmordstankar. Det är vid denna tid hans maniskdepressiva 
sjukdomsanlag ha kommit till sitt första 
svåra utbrott. 


Sören Kierkegaard har för övrigt själv sett och på 
många ställen givit uttryck åt det nära sambandet 
mellan hans religiositet och hans sjuka sinne, och han 
har med skarp intuition ställt saken på sin spets i en 
anteckning vari han betecknar vad han kallar "det 
patologiska beviset" för kristendomens sanning som 
det enda för honom avgörande. Visserligen har "patologisk" 
här icke den vanliga medicinska meningen 
men står som härlett av patos i detta ords sekundära 
betydelse: lidelse. Men att frändskapen mellan Sören 
Kierkegaards religiösa lidelse och hans själsliga lidande 
icke är mindre än den nära språkliga släktskapen 
mellan de två orden, därom visar han sig själv fullt 
medveten. -- Hans mening med det "patologiska" 
beviset är naturligtvis den, att den lidelse varmed en 
åsikt omfattas och förfäktas är det säkraste kriteriet på 
dess sanning. Det är dock icke bekant att han någon

sin

 har tillämpat detta egendomliga sanningskriterium 
på andras åsikter. 


"Martyrernas blod"--det var för S0ren Kierkegaard 
det enda bevis för kristendomens sanning som 
han över huvud tog i betraktande. Att under kristendomens 
första arhundrade många tusen gånger flera 
judar än kristna blevo offer för sin religiösa tro-därom 
hade han ingenting läst i sina kyrkohistoriska 
handböcker. 


Därför upprörde det honom att leva i en tid och ett 
land, där det inte ens med bästa vilja tycktes kunna 
låta sig göra att bli martyr för kristendomen. Han 
beslöt sig icke desto mindre för att försöka. 


Han levde ju i en tid och ett land, där alla människor 
trodde sig vara goda kristna. Han hade redan 
länge tyckt sig finna att det var något misstänkt med 
den saken, och till sist blev det honom klart, att detta 
idylliska tillstånd helt enkelt var liktydigt med att 
kristendomen alls icke existerade. I statistiken: millioner 
av kristna. I verkligheten: ingen. Om man anställer 
några tusen präster och lärare, som ha till sitt 
levebröd att förkunna "den religionen att månen är 
gjord av en grön ost", så skall det aldrig slå fel att just 
den religionen--att manen är gjord av en grön ost-blir 
den härskande i landet. Om den store ironikern 
Kierkegaard hade levat i våra dagar skulle det utan 
tvivel ha roat honom att se, hur statsmakten i ett stort 
europeiskt land med stor energi arbetar på att ersätta 
kristendomen med den religionen att månen är gjord 
av en grön ost. Metoden har dock den avigsidan, att 
när en religion väl har blivit härskande i landet, kan 
ingen längre veta om det i verkligheten finns någon 
som tror på den. I alla händelser finns det ingen som 
tror på den av något annat skäl än det, att han blivit 
uppfostrad i den tron och att det inte är rådligt att ge 
uttryck åt någon annan. 


I S0ren Kierkegaards liv och verk blev "kyrkostormen", 
som upptog hans sista levnadsår, det enda moment

 som i samtiden, om också blott en kort tid, 
tilldrog sig någon uppmärksamhet av en större allmänhet. 
I en dagboksanteckning talar han om "de 
utomordentliga gåvor att väcka samtiden", varmed 
Gud hade utrustat honom, och det är sant att den 
samling flygskrifter, "Ojeblikket", som han utgav under 
sitt sista levnadsår, i hela den nordiska litteraturen 
står alldeles utan motstycke i lidelsefull polemisk 
kraft. Det lyckades honom dock långtifrån att "väcka 
samtiden" eller ens eftervärlden. Hans kyrkostorm 
gick alldeles utan verkan fram över huvudet på en 
förbluffad och gapande allmänhet, både präster och 
lekmän, och den danska statskyrkan (som för övrigt 
kallar sig "folkkyrkan"--genast litet gladare!) tog 
officiellt ingen notis om hela saken. Kyrkan har ingenting 
att frukta varken av den frommes stränga krav 
på "sann kristendom" eller av tankens och vetenskapens 
sanningskrav. Bägge delarna kunna efter sakens 
natur blott göra intryck på ett försvinnande fåtal. 


Hjalmar Helweg: 50ren Kierkegaard. En psykiatriskpsykologisk 
studie. (1934.) 

 




MÅNREGNBÅGEN 


En Andersenarabesk 


(1935) 


För hundra år sen fanns det en ung dansk poet och 
författare med ganska tvivelaktigt anseende och med 
en framtid, som såg ganska mörk ut. Han hade redan 
i åtskilliga år ansetts "lovande", men det ansågs också, 
inte minst bland hans vänner och beskyddare, att 
han mycket illa motsvarat förväntningarna. Det fanns 
mycket att anmärka--hans rättstavning var slarvig, 
och hans humanistiska bildning hade vissa luckor, 
som kritiken aldrig försummade att göra det mesta 
möjliga av. Men han måste skriva för att leva--en 
födkrok som nästan ingen ännu hade försökt i Danmark 
eller Norden före honom. Han dugde inte till 
något annat. Han var inte präst, som de flesta andra 
danska poeter den tiden, han hade heller ingen annan 
ämbetsexamen och kunde inte få någon tjänst. Och 
det allra värsta var att han med sin barnsliga fåfänga 
var alldeles ur stånd att dölja, att han trodde sig vara 
skapad till något stort. Den sjukan skulle man väl 
åtminstone kunna bota honom för! 


I en fin och vänlig familj, där den unge poeten ofta 
var middagsgäst, fast åtminstone herrn i huset inte 
hade några höga tankar om hans begåvning, blev han 
en gång mottagen av värden, som med alla tecken på 
muntert lynne vecklade upp sista numret av J. L. 
Heibergs Flyvende Post. 


--Här ska ni höra, sade han, den där Heiberg, det 
är en tusan till karl i alla fall! Han kan skriva! 


Det var ett poem, värden kunde knappt läsa upp det 
för skratt, i synnerhet när han kom till slutet--ett 

alldeles genomskinligt porträtt av den olycklige unge 
poeten: 


Se där på backen står en lång person 
med ansiktet så blekt som salig Werther 
och med en näsa, stor som en kanon, 
och ett par ögon som små gröna ärter... 


--Men pappa, sade husets unga dotter--en puckelryggig 
flicka, som hade blivit poetens förtrogna-det 
där poemet har Andersen själv skrivit! 


(Andersen hade, Gud vet varför, signerat poemet 
med ett litet "h", och Heiberg hade tyckt så bra om det 
att han lät signaturen passera.) 


Slut på munterheten. Husfadern lade ifrån sig tidningen, 
gav poeten en mindre vänlig blick och gick in 
i ett annat rum. 


Men man hade också en annan sak emot den unge 
Andersen: han ljög så förskräckligt. En historia, som 
han själv hade fantiserat ihop, kunde han för bättre 
verkans skull berätta som om han hade upplevat den. 
Hans vänner visste dock mycket väl att han var sanningsenlig 
i allvarliga saker, och med sin ovanligt 
skarpa och vakna iakttagelse skulle han säkert inför 
rätta ha avlagt pålitligare vittnesmål än de flesta andra. 
Han såg mycket som ingen annan lade märke till. 
I "En Digters Bazar" har han berättat, hur han en 
kväll i Smyrna såg nymånens smala, lysande skära 
utfylld av hela måncirkeln i ett svagt blaaktigt ljus. 
Fenomenet är välkänt, och man behöver inte resa till 
Orienten för att se det, det kan också iakttas i Danmark 
eller Sverige, och förklaringen anses vara den, 
att medan nymånens smala kant är skarpt belyst av 
solen, är den övriga månen på samma gang svagt 
belyst av jorden, det vill säga av det solljus som jorden 
reflekterar--ett ljus, som är svagt i jämförelse med 
solskenet men dock många gånger starkare än fullmånens 
ljus på jorden; sedd från månen måste jorden 
ta sig ut som en ofantlig måne. Denna förklaring hade 
man kanske ännu inte på Andersens tid, och hela 

fenomenet var alldeles okänt för allmänheten; ingen 
hade givit akt på det. Kritiken förklarade helt enkelt 
att det var ett av hans vanliga dumma fantasterier. 


Och att han ljög hederligt folk mitt i ansiktet, då 
han ville inbilla dem att han hade sett regnbågen i 
månsken, det var ju klart! Hör bara: 


VÄDERKVARNEN PÅ BACKEN 


Vårt landskap här är ganska platt, 
men månen skiner ju i natt! 
Dock, vad vi vid dess ljus ha sett, 
är blott att allt går ut i ett. 
Men se, nu bakom kröken här 
vår väg en smula uppåt bär, 
och kvarnen, som på backen står, 
gör att en tavla dock man får. 


Se kvarnens vingar, hur de gå, 
och hjulen ini likaså! 
En karl ses knoga på en säck, 
två andra spela kort om knäck; 
ölkannan mitt på bordet står, 
och kvarnen, ja den går och går, 
och månen på alltsammans ser 
igenom mörka skyar ner. 


Men se, nu störtar plötsligt ur 
de brustna molnens skock en skur! 
På mjuka ängen kalv och ko 
bli störda i sin bästa ro; 
på marken finna de ej lä 
men stå som leksakskor av trä. 
Dock månen ej försvunnen är, 
och se--regnbågen skimrar där! 


Regnbågen över kvarnen står, 
dess vinge, tycks det, mot den slår. 
Men under mjölnarhusets tak, 
där sover lugnt, trots knak och brak, 
en sju års pojke, mjölnarns son. 
Han sover ensam. Långt ifrån, 
i kyrkans skugga, ren hans mor 
i graven under mullen bor.


Han hör hur hjulen gå och gå, 
han lärt sig deras språk förstå, 
han känner deras kras och mas 
och ser igenom rutans glas 
hur vingarna gå upp och ner 
i ring, i ring, än upp, än ner; 
så kvarnen går i dagar, år, 
så länge den på backen står. 


Ganska nätt, för all del! Men regnbågen i månsken? 
Har man nånsin hört på maken! Det är ju helt 
enkelt oförskämt att driva med folk på det viset! En 
kritiker tog poeten i allvarlig upptuktelse i den högt 
ansedda Maanedsskrift for Literatur. Kritikern var en 
sträng och allvarsam kyrkans man. Händelsevis träffades 
poeten och kritikern kort efteråt, en kväll hos H. 
C. Orsted, och nu fick poeten också en muntlig överhalning 
för sin månskensregnbåge: det var verkligen 
bra djärvt att komma med sådana påhitt! 


--Ja, men jag har ju själv sett den, svarade poeten. 


--Var då, om man får fråga? 


--En kväll ute på Vesterbro! 


--På Vesterbro! Ja, tänkte jag inte det! Alltså på 
den där teatern med pantomimer och trolleri! Casortis 
Theater--ha ha! 


Andersen vädjade till 0rsted. Och det behövdes 
verkligen den store naturvetenskapsmannens auktoritet 
för att övertyga kritikern om att månregnbågen 
lag inom naturens och verklighetens gränser. Därför 
skall man dock inte tro att kritikern lät övertyga sig 
om att Andersen hade sett den. Det var tydligen något 
han hade hört talas om--men sett den, nej det hade 
han vid Gud inte! 


Jag har aldrig sett regnbågen i månsken, men jag 
misstänker att det beror på att jag inte har haft ögonen 
med mig. Då man är ute och går i månsken, riktar man 
ovillkorligen blicken mot den sida av himlen, där 
månen är. Men om månregnbåge skulle bildas, visar 
den sig på motsatta sidan. En regnbåge brukar ju inte 



heller vara någon lång stund, och då den naturligtvis 
inte lyser med så starka färger som dagens regnbåge, 
har det nog ofta hänt att den har undgått all uppmärksamhet. 
Om man skall få se en månregnbåge, bör det 
nog helst vara i augusti-september eller mars-april. I 
de ljusa sommarnätterna är månskenet för svagt; om 
vintern är det ju ofta snö i stället för regn, och månen 
står då under en stor del av natten för högt på himlen 
för att kunna göra en regnbåge. (Därför ser man heller 
aldrig om sommaren någon regnbåge mitt på dagen, 
då solen står högst.) Som barn stod jag en gång vid ett 
vattenfall i klart månsken; jag hade stått där förut i 
solsken och sett, hur regnbågen spelar i vattnet, där 
det splittras till regnstänk; detsamma såg jag nu i 
månskenet, med blekare färger, och jag förstod naturligtvis 
att man ibland måste kunna se den riktiga 
regnbågen också i månsken. Men jag har aldrig fått se 
den. 


Man har talat så mycket om Andersens naivitet, och 
han var naturligtvis naiv i sin egocentricitet-- en 
egenskap som tycks vara gemensam för nästan alla 
stora diktare och konstnärer och som hos så många 
andra har tagit sig lika löjliga och långt mera frånstötande 
uttryck än hos honom. Det hindrar inte att han 
hade ett särdeles gott förstånd. I sitt förhållande till 
kristendomen var han i verkligheten inte mera naiv än 
Oehlenschläger, H. C. 0rsted och andra av den danska 
samtidens ledande kulturpersonligheter. Liksom 
de betraktade han en stor del av bibelns berättelser 
som sagor och myter. S0ren Kierkegaard, som ingen 
har kallat naiv, var i det kapitlet mycket enfaldigare 
än han. I de fall, där det är tankens klarhet det kommer 
an pa, hade han ett sa redigt huvud som någon. 
Matematik var ett av de ämnen han utmärkte sig i på 
gymnasiet, ibland fick han till och med biträda vid 
undervisningen. Och han var inte heller naiv i praktiska 
saker. Någon förmögen man blev han aldrig--det 
fanns ju nästan ingen litterär äganderätt på hans tid-men

 det tycks hån inte heller ha brytt sig stort om, det 
var berömmelsen han törstade efter, och han förstod 
sig briljant på att finna alla vägar till den. En av de 
viktigaste var furstegunst, och han blev snart en verklig 
virtuos i konsten att vinna den. Man skall dock 
vara försiktig med att tillägga honom någon barnslig 
tro på konungadömet av Guds nåde; han var inte 
mera naiv än att han hade en liten räv bakom örat och 
visste att den behövdes. Han var en stor människokännare, 
både av natur och erfarenhet, och långtifrån 
blottad på "världslig klokhet". Då kungen (Kristian 
VIII) en kväll på teatern vänligt hälsade honom från 
sin loge, kunde han först knappast tro att hälsningen 
gällde honom och var i alla händelser klok nog att inte 
låtsas märka den; han visste alltför väl att han skulle 
ha blivit föremål för allas avundsjuka hån och gyckel 
om han hade rest sig upp och besvarat den. Och kungen 
förstod honom. 


Men det förstås, även om berömmelse var honom 
viktigast, förstod han också mycket väl vad pengar 
kunde vara bra för, i synnerhet när han var alldeles 
pank. Och det var just vad han var då han för hundra 
år sen hastigt och lustigt smorde ihop sitt första lilla 
häfte "Eventyr, fortalte for Börn". Han hade inte ens 
pengar till hyran för sin lilla dubblett. Hans senaste 
biograf, Signe Toksvig, fäster uppmärksamheten vid 
att de två första av dessa sagor, "Elddonet" och 
"Stor-Klas och Lill-Klas", huvudsakligen handla om 
pengar -- om magiska och knepiga sätt att trolla 
pengar, massor av pengar!


 




ANATOLE FRANCE 


(1921) 


Då Jacques Stekvändare (i romanen "La rotisserie 
de la reine Pedauque", på svenska "Drottning Gåsfot") 
efter att ha förlorat sin gode lärare, abbe Coignard, 
som under mystiska och tragiska omständigheter 
blev mördad på landsvägen från Paris till Lyon av 
en judes brottsliga hand, och efter att senare ha sett sin 
förnäme beskyddare herr d'Astarac, alkemisten, astrologen 
och mästaren i alla hemliga vetenskaper 
(högst osäkra vägar till den eviga saligheten !) omkomma 
i de lågor som förtärde hans slott, hans laboratorium 
och hans enastående bibliotek, i jämförelse med 
vilket det kungliga biblioteket blott var en sophög av 
makulatur -- då Jacques Stekvändare efter dessa 
märkvärdiga upplevelser ägnar en minnets och saknadens 
suck åt sina unga års handledare i latin och 
grekiska liksom i konsten att hantera buteljer, kortlekar 
och flickor och i konsten att bli salig--kort sagt: 
i den sanna levnadskonsten och den sanna tron-slutar 
han med dessa ord: 


"Ingen återger mig denna outtömliga källa för kunskap 
och moral; ingen skänker mig ens en skugga av 
detta behag, denna visdom, denna genomträngande 
tanke, som lyste från herr Jerome Coignard. Jag håller 
denna man för att ha varit det älskvärdaste snille, som 
någonsin har blomstrat på denna jord." 


Anatole France, född Jacques Anatole Thibault i 
det "latinska kvarteret" i Paris 1844 och gudskelov 
ännu inte död, men bara sjuttiosju år gammal, har i 
denna lyckligtvis alltför tidiga nekrolog slående karakteriserat 
sig själv. Det har funnits större diktare än 

Ariatole France--många. Det har funnits större filosofer, 
eftersom man i filosofiens historia nästan bara 
räknar med systembyggare, icke med eklektiker, filosofiska 
kritiker. Det har funnits större romanförfattare; 
som sådan är France snarast en lysande avslutning 
på en epok, som hade sett sin storhetstid före honom. 
Det har funnits större historiker, trots att France i sitt 
enda historiska verk, "Vie de Jeanne d'Arc" --ett 
resultat av många års studier--, har förenat solid 
källforskning med ett konstnärskap som gör verket så 
fängslande som någon roman. Och det har funnits 
större kritiker (åtminstone en--naturligtvis Georg 
Brandes). Anatole France var i sex år (1886--92) litteraturkritiker 
i Le Temps, och hans artiklar från denna 
tid ha samlats i fyra band, "La vie litteraire". Varenda 
sida i dem lyser av kunskap och kritiskt förstånd, 
men man frapperas på samma gång av att engelsk och 
tysk--vad man med ett högst oegentligt uttryck brukar 
kalla germansk--dikt och tanke nästan icke tycks 
existera för France. Hans bildning är helt och hållet 
fransk och klassisk. 


Låt mig resumera: det har funnits och det finns 
större diktare, filosofer, romanförfattare, historiker 
och kritiker än Anatole France; men jag vet ingen som 
i den grad och i så utsökt sammansättning har varit 
allt detta på en gång, och våd Jacques Stekvändare 
säger om herr Jerome Coignard vågar jag säga om 
France: "Jag håller denna man för det älskvärdaste 
snille som någonsin blomstrat på denna jord." 


Visserligen--älskvärdhet är inte det högsta. Voltaire 
var också älskvärd, fast han blev så hatad, och hans 
största ära låg inte i det älskvärda utan i det krigiska. 
Det är samma sak med France. Han har icke hållit sig 
innesluten i något estetiskt elfenbenstorn, men liksom 
Voltaire slagit manliga slag för sanning och rätt.


Anatole France nådde först sent, vid närmare femtio 
ar, fram till en erkänd förstarangsplats i sitt eget 
lands litteratur, och naturligtvis ännu senare till 
världsrykte. För den stora populariteten tycktes han 
icke skapad. Han var i mycket "en otidsenlig"; på en 
tid då naturalismen behärskade litteraturen var han i 
sin litterära smak snarast akademisk, liksom han politiskt 
var konservativ, ända till Dreyfusaffärens 
stormtid kom honom att finna sin rätta plats. Han 
debuterade 1873 med en liten diktsamling, "Les poemes 
dores", vars första dikt är en strålande invokation 
"Till Ljuset"--en profetisk devis för den unge poetens 
hela kommande verk och liv. Redan året förut 
hade han emellertid skrivit en liten roman, "Les desirs 
de Jean Servien", till vilken han förmodligen inte 
lyckades finna någon förläggare, eftersom den inte 
kom ut förrän 1882. Hela Anatole France "i ett nötskal" 
ligger redan i denna ungdomsbok, hans vemod, 
hans milda ironi, hans underström av värme. En bok 
av motsvarande valör skulle i ett litet land genast ha 
lagt en säker grund för sin författares berömdhet, men 
i den väldiga franska bokproduktionen drunknade 
den--trots att författaren kort förut hade vunnit en 
utmärkelse av Franska akademien för en annan bok 
("Le crime de Sylvestre Bonnard"). 


Det skulle dröja ännu ett årtionde innan France 
nådde fram till en plats i solen. Han hörde inte av 
naturen till de "hjärtan som säljas i många upplagor" 
(för att citera Wilde) och under hela åttiotalet upptogs 
förgrunden i Frankrikes litterära liv av andra storheter, 
bland vilka Zola och Daudet blott voro få år äldre 
än han, Maupassant och Bourget flera år yngre. France 
skrev under denna tid mest noveller och kritiker. I 
noveller med ämnen från samtiden hade han sin överman 
i Maupassant, som på detta område blev det 
klassiska mönstret för oräkneliga novellister jordklotet 
runt, från Ryssland till Amerika och (efter vad jag 
hört sägas) Japan; men i ämnen ur historien, ur forntid,

 legend och saga, utvecklade han sig under denna 
tid till mästaren över alla andra. Bland hans berättelser 
från 1880-talet intar "Balthasar"--titelnovell i en 
samling med samma namn--en rangplats. Som diktare 
når kanske Anatole France i denna på en gång 
naiva och djupa, praktfulla och rörande saga sitt 
högsta--och den högsta skönheten nå även de största 
diktare blott sällan. Men mästarnoveller i ordets 
egentliga mening har France för övrigt skrivit många. 
Några av dem ha lika mycket som hans romaner 
bidragit till hans världsberömdhet. Detta gäller framför 
allt "Ståthållaren över Judeen", novellen om den 
gamle Pilatus, som plågad av gikt tillbringar en sejour 
vid den mondäna badorten Bajae och där träffar en 
ungdomsvän, Lucius Aelius Lamia, med vilken han 
kan prata om gemensamma minnen från den inte just 
angenäma tid, då hans plikter mot staten höllo honom 
fången i det smutsiga och dystra Jerusalem, bland de 
barbariska judarna, som skreko på hädelse mot sin 
gud då han ville förse staden med vattenledning! Dessa 
judar, som till på köpet hade hemliga förbindelser 
i Rom och intrigerade bakom hans rygg, så att han 
stod maktlös mot deras fanatism och gång på gång 
blev tvingad att låta korsfästa några stackars satar, 
som inte hade gjort annat ontän att inlåta sig i löjliga 
religionsgräl och smäda en av landets gudar, en gud 
som de kallade Moses. . . "Sannerligen, Lamia, om jag 
inte hade varit besjälad av en naturlig känsla för min 
plikt mot staten, hade jag hellre dragit mig tillbaka till 
mina gods på Sicilien."--Lamia för samtalet på en av 
dessa svärmare, som ådrog sig offerprästernas raseri 
genom sina offentliga tal och som påstods göra underverk, 
liksom så många andra. "Han hette Jesus och 
var från Nazaret. Minns du honom?"--Pilatus för 
handen till pannan som för att söka i sitt minne. 
"Jesus från Nazaret? Nej. Det minns jag inte." 


Jag vet inte om det i hela världslitteraturen finns en 
slutreplik i en novell eller roman, som i den grad 



kastar en blixtbelysning över berättelsens ämne. Hela 
den kristna världen, de flesta "fritänkare" inberäknade, 
har svårt att frigöra sig från den inbillningen, att 
den tilldragelse som utgör huvudämnet för evangelierna 
(men som ingen samtida författare har omnämnt) 
måste ha väckt ett visst uppseende i samtiden. 
Svagheten i de flesta historiska skildringar är--som 
Brandes säger--den, att de skildrade händelserna 
tilläggas en betydelse, som de först på långt senare tid 
ha fått. France är den förste historiske berättare, som 
har förstått att sätta den händelse och den person han 
behandlar på dess rätta plats i dess egen tid. Han är i 
det fallet en nydanare, som har givit nytt liv åt en 
konstform--den historiska romanen och novellen-som 
just på den tid, då han nyskapade den, ansågs 
nästan ha dragit sin sista suck. Däremot har han aldrig 
(som Flaubert och hans efterföljare) överlastat sina 
skildringar med tidsfärg i accessoarer. Han har en 
medfödd instinkt för det väsentliga; där sticker han 
sin sond, och sticker rätt. Sitt högsta mästerskap i 
denna konstart når han i novellsamlingen "Klio" 
(1901), fem noveller, av vilka den första handlar om 
Homeros och den sista om Napoleon. Jag kan inte 
neka mig nöjet att ur en av dessa, "Atrebaten Komm", 
återgiva (ur minnet, ty jag har inte boken till hands) ett 
samtal mellan Caesar och den nordgalliske hövdingen 
Komm, som Caesar naturligtvis kallar Commius i 
sina "Kommentarer till det galliska kriget", novellens 
historiska källa. Caesar, ''nyfiken att lära känna barbarernas 
seder och föreställningar", utfrågar Komm 
angående gallernas religion. Han får veta att de dyrka 
månen, "emedan natten är äldre än dagen", och emedan 
månen alltid står på gallernas sida mot deras 
fiender.--"Men varför menar du, Commius, att månen 
skulle älska gallerna mer än romarna? Ty även i 
Rom dyrkas månen som en gudinna, och varför skulle 
hon finna mera behag i edra offer än i våra?"--"O, 
Caesar, tänk på vad du säger! Hur skulle romarna 

kunna veta något om månen, som ilar genom skyarna 
över våra skogar? Visserligen har månen ett starkt och 
klart ljus, men du vill väl inte försöka inbilla mig att 
den skulle kunna lysa ända till Rom? Avståndet är för 
stort." 


Denna konst att inifrån belysa ett primitivt tänkande--och 
över huvud ett tänkande, som icke är hans 
--är mer än något annat utmärkande för France och 
för hans berömda ironi, som alldeles icke är någon 
ironi i ordets traditionella betydelse. Ironi i traditionell 
(och egentlig) mening är en i grunden högst vulgär 
uttrycksform, som man ofta kan få höra prov på, 
då käringar gräla, eller i sämre tidningspolemik, men 
som man inte skall söka hos Anatole France. 


Mot slutet av åttiotalet riktade sig hans kulturhistoriska 
intresse med förkärlek mot de första kristna 
århundradena; denna förkärlek tar sig uttryck i åtskilliga 
noveller från denna tid och samlade sig 1890 i 
romanen "Thais", den första bok med vilken France 
helt slog igenom i sitt hemland (och den första av hans 
böcker som blev översatt till svenska). Mer än trettio 
år tidigare kände sig hos oss den unge Viktor Rydberg 
dragen till samma ämnessfär och behandlade den (i 
"Den siste athenaren"), visserligen med en nu föråldrad 
romanteknik, men på samma gång med en kunskap, 
som hos en ung tidningsman i Göteborg år 1859 
förefaller mer än överraskande, och med en intuition 
för tidsbelysningen som nästan föregriper France. En 
skillnad är betecknande: den unge Viktor Rydberg är 
fullt förtrogen med och betonar starkt de inslag av 
grovt bedrägeri, som förde kristendomen till seger. 
France är naturligtvis lika litet som Rydberg okunnig 
om den sidan av saken, men han betonar den icke; 
han betonar hellre, här som nästan alltid, naiviteten, 
och han har aldrig -- åtminstone aldrig före den 
vändpunkt som Dreyfusaffären blev i hans utvecklingsgång--vänt 
sig med direkt polemik mot någon 

religion; han ser på religionen blott historiskt och 
folkpsykologiskt. 


Jag har i det föregående, summariskt, utan uppräknande 
av alla böcker och utan att uppehålla mig vid 
biografiska detaljer sökt ge en kontur av den Anatole 
France, som länge var okänd och oberömd men som 
plötsligt i början av 1 890-talet vann en världsberömdhet, 
som han aldrig på reklamens väg hade lagt två 
strån i kors för att uppnå, men som naturligtvis beredde 
honom ett oskyldigt nöje, då den kom av sig själv. 
Hans produktion efter denna tid vågar jag förutsätta 
vara sa känd av den läsande allmänheten, att jag kan 
fatta mig kort därom. Men det är dock just i denna 
senare produktion, de sista trettio årens, han har givit 
oss sitt författarskaps starkaste must och mognad. 


Två år efter "Thais" utgav han den stora roman, 
"La rotisserie de la reine Pedauque",' som bildar en 
mittpunkt och tyngdpunkt i hans produktion. Denna 
bok är i Sverige så känd och uppskattad--mer än i 
något annat land utom Frankrike--att jag kanske 
kan bespara mig ett närmare ingående på den. Men 
France, som med rätta gäller som en inkarnation av 
galliskt intellekt, har i denna bok, den rikaste i hans 
produktion, utvecklat en gestaltskapande fantasi, 
som ingalunda är utmärkande för fransk ande. Skall 
man söka ett motstycke hos Rabelais? Men Rabelais 
skapade blott groteska sagokarikatyrer. Moliere? Han 
skapade typer, som goda skådespelare kunna fylla ut 
med verkligt liv, men som i den skrivna texten förbliva 
typer. Voltaire, från vilken Anatole France närmast 
leder sitt andliga stamträd, hade ringa gestaltskapande 
fantasi, och minst i det komiska. Han var sin tids 
kvickaste karl, men han var, om en sådan paradox 
kan vågas, kvick utan sinne för det komiska. Som poet 


' Den som önskar närmare upplysningar om denna mystiska 
drottning, som i romanen blott förekommer som skylt för 
ett värdshus, hänvisas till Rydberg: "Undersökningar i germanisk 
mythologi" I, sid. 67--69.


och teaterförfattare var han stor blott i det tragiska 
och patetiska; han skrev aldrig en god komedi, och 
personerna i hans satiriska romaner och sagor äro 
marionetter. Rousseau var (liksom Strindberg) för 
egocentrisk att kunna intressera sig för andra, och i 
gestaltskapande fantasi kommer han inte i betraktande. 
Diderot har i "Rameaus brorson" gjort en liten sak 
som skvallrar om vackra anlag för gestaltskapande 
fantasi, men det stannar vid ett utkast, och pudelns 
kärna var utan tvivel ett sammanträffande på ett kafe 
mellan Diderot och en verklig brorson till den verklige 
Rameau. Bakac är den enda franska skribent, som 
härvidlag kan komma i jämförelse; han har skapat ett 
väldigt galleri av gestalter, fyllda med ett sjudande liv; 
han förstod sig på både galenskap och sunt förnuft, 
men han hade varken nog metod i galenskapen för att 
skapa en d'Astarac eller nog levnadsvisdom för att 
skapa en Jerome Coignard.--Jag hade så när glömt 
Beaumarchais. Hans Figaro är kanske den enda levande 
gestalt i fransk litteratur som har en viss, om än 
mycket avlägsen släktskap med abbe Coignard. Men 
det är i alla fall skillnad mellan en barberare och en 
teologie doktor! 


I gestaltskapande fantasi kan Anatole France i 
"Drottning Gåsfot" blott jämföras med Shakespeare 
och Bellman. Tyvärr har France aldrig haft tillfälle att 
göra bekantskap med Bellman, som kanske dock är 
en av förutsättningarna för abbe Coignards popularitet 
i Sverige. Jag fruktar att han inte heller har mycket 
sinne för Shakespeare och att han snarare--i den 
mån han hämtat någon inspiration utifrån -- har 
hämtat den från Petronius, vars pikareska romanfragment, 
av eftervärlden kallat "Trimalchios gästabud", 
har avsatt ett och annat spår i "Drottning Gåsfot". 


"Den röda liljan" (1894) är den enda stora kärleksroman 
Anatole France har skrivit. Men han var femtio 
år då han skrev den, och det är kanske orsaken till 
att Kärleken och Visdomen i den föra en oavgjord 

strid, om vilken man skulle kunna säga, som om 
många andra bataljer, att "mörkret åtskilde de stridande". 
Dess charm är av så övervägande intellektuell 
art, att det kommer något skugglikt och avlägset 
över den kärlek och det kärlekens lidande, som skulle 
vara bokens huvudtema.--I det kapitlet har France 
aldrig nått Maupassant, som i lärdom och förstånd 
var en så mycket enklare gosse än han, men som i "Ett 
liv" (som Tolstoj älskade), i "Vårt hjärta" och i "Stark 
som döden" har röjt en djupare erfarenhet av livets, 
kärlekens och dödens hemligheter än France. 


Vi närma oss nu Dreyfusaffärens tid, slutet av nittiotalet. 
Stormen, som delade vågorna, som skilde 
agnarna från vetet, som flyttade skyltar och satte var 
och en på sin rätta plats. Anatole France, som ända 
dittills hade varit vad man på svenska skulle kalla 
"högerman", fast visserligen en fördomsfriare högerman 
än dem vi ha i Sverige, och som aldrig hade 
uppträtt aggressivt mot de fördomar som han föraktade--ty 
han var icke, som Georg Brandes, född till 
krigare--såg genast klart i saken, genomträngde på 
ett ögonblick Dreyfusaffärens för eftervärlden inte 
särdeles gåtfulla, men för samtiden till en början ogenomträngliga 
mysterium. Och då Zola--hans litterära 
fiende, som han i sina kritiker i Le Temps hade 
genomhånat med en mer än tvivelaktig rättvisa-skrev 
sitt "J'accuse", stod France vid hans sida. Han 
såg plötsligt klart i saker, som han tidigare inte hade 
trott sig ha anledning att ägna någon vidare uppmärksamhet. 
Han såg plötsligt prästerna, som han hade 
älskat med ett slags kulturhistorisk kärlek utan att tro 
på dem, och generalerna, som han hade beundrat med 
en politisk beundran utan att älska dem, göra allt som 
kunde göras av förfalskningar, buvknep och skoj för 
att hindra sanning och rätt att göra sig hörda i en sak, 
som utan deras åtgörande skulle ha varit klar som 
dagen och av ringa betydelse. Och han såg minst nittio 
hundradelar av den franska nationen ställa sig på 

prästernas och generalernas sida i deras sjuka sak. 
France stod här med Zola och en handfull andra mot 
nästan hela det franska folket. Det är inte så lätt att 
förstå, hur en sådan erfarenhet kunde göra honom till 
demokrat; den borde, skulle man tycka, ha fört honom 
till det djupaste förakt för demos--folket. Men 
här trädde på en gång diktarens hjärta och tänkarens 
djupa tanke i dagen. Han fann sig icke ha anledning 
att förakta ett vilsefört folk, men väl dem som hade 
fört det vilse. Han lade skulden på de axlar som kunde 
och borde bära den, inte på de omyndigas. Han sag 
med ens klart det centrala problemet i tidens politik i 
Frankrike: det gällde att försvara det franska folket 
mot den allians mellan kyrkan och hären, som var på 
väg att draga Frankrike ned till Spaniens nivå. Den 
gamle epikureiske högermannen (som dock aldrig hade 
varit någon troende konservativ) blev socialist; 
han blev folktalare och agitator och stod ofta på tribunen 
i en folkmöteslokal samman med Jaures. 
Georg Brandes har berättat om ett samtal med France 
om dessa saker. Hur kunde France plötsligt uppträda 
som apologet för trossatser, som han i hela sitt liv 
hade skämtat med: för tron på framåtskridandet, på 
folkets sunda instinkt, på flertalets visdom? Hur kunde 
han i politik ansluta sig till ideer, som han måste 
förkasta som tänkare? France svarade med en motfråga: 


--Vet ni någon annan makt än det socialistiska 
arbetarpartiet, som kan knäcka kyrkans och militarismens 
förenade makt? 


Han gjorde, säger Brandes, den teoretiska frågan 
till en praktisk. 


Det var vid denna tid Anatole France skrev sin 
"Samtidshistoria" ("Histoire contemporaine"), en romancykel 
i fyra band med herr Bergeret, författarens 
intellektuella språkrör och andra jag, som huvudperson 
och förenande länk mellan verkets olika delar. 
Han har i dessa böcker sprängt all traditionell roman

form:

 tonvikten ligger här mer än någonsin på det 
som sägs, mindre än någonsin på det som sker. 


I två böcker har han sedan dess återvänt till en 
fastare romanform: i "En komedianthistoria" och i 
"Gudarna törsta". Den förra är oändligt charmerande 
utan att dock kunna räknas bland sin författares huvudverk. 
Till dem hör däremot den senare. Som ingen 
annan har France i denna bok förklarat revolutionstidens 
psykologi och fångat dess fläkt. Titeln är lånad 
från en tidningsartikel av Camille Desmoulins 1793. 
(I Carlyles "Franska revolutionens historia" bär ett av 
kapitlen samma överskrift. En svensk kritiker med 
stor auktoritet trodde, tydligen av denna grund, att 
France här var påverkad av--Carlyle! Högst otroligt; 
han hade själv källorna på närmare håll än Carlyle.) 


Anatole France hör till dem som efter en melankolisk 
och av allt att döma ganska glädjelös ungdom ha 
blivit glada och skämtsamma med åren. Han har skrivit 
"Pingvinön", en uppsluppen parodi på Frankrikes 
historia, med nationalfåfängan som skämtets skottavla. 
Jag tror inte att hans landsmän upptogo det alltför 
illa. Hur skulle ett motsvarande skämt ha upptagits i 
Sverige? Och i skämtromanen "Änglarnas uppror" 
har den grånade diktaren och tänkaren visat sig som 
den på en gång lärdaste och muntraste av hädarynglingar. 


Anatole France hör icke till de skribenter som ha 
inlett en epok, och i förhållande både till hans verkliga 
storhet och till hans berömdhet har hans inflytande 
på samtidens litteratur icke varit påfallande stort. I 
England har Oscar Wilde, som kände och älskade 
hans böcker nästan innan de ännu voro kända i 
Frankrike, rönt inflytande av honom. I Italien har den 
kameleontiske d'Annunzio i några av sina böcker 
gjort sitt bästa för att komma honom nära. I tysk 
litteratur har han knappast satt några spår, ehuru 
Nietzsche älskade och beundrade honom. I Sverige 

kan man märka hans inflytande i några noveller och 
essayer av Oscar Levertin, ett par novellsamlingar av 
Per Hallström, och hos ännu en författare, som icke 
här skall nämnas. Även i Carl Laurins kåsörstil gnistrar 
ofta något av hans speciella esprit. Över huvud har 
Anatole France sedan länge varit mera känd och uppskattad 
i Sverige än i kanske något annat land utanför 
Frankrike, och vi borde därför denna enda gång kunna 
enas om att applådera valet av nobelpristagare.


 

 




HISTORIA OCH MYT 

 

ROBESPIERRE 


(1936) 


Friedrich Sieburgs bok om Robespierre--utkommen 
i Tyskland år 1935, och nyligen i dansk översättning 
-- har inte mycket nytt att meddela. Jag har 
åtminstone inte i den kunnat finna något annat nytt 
om mannen än att han kunde skala en apelsin med en 
hand--alltså med den hand som han höll den i. Till 
gengäld återfinner man med rörelse den gamla sagan 
om hans misslyckade självmord, avlivad redan av 
Lamartine och alldeles försvunnen ur nyare franska 
historikers framställningar. 


Magra sakförhållanden, ombrusade av en bred flod 
av retorik: 


Robespierre, väldiga, hatade skugga, du längtar efter att 
dricka livets offerblod. Du känner icke törst efter det blod 
du har utgjutit, men jag ser dig vandra rolös fram och 
tillbaka på den strandbrädd, som skiljer dödens rike från de 
levandes land.------Om du hade fått leva, om du hade 
blivit femtio år, och om du med Bonaparte, Massena, Pichegru, 
Lannes och Bernadotte hade erövrat halva världen, 
då hade ditt öde blivit en saga. Men du föll ung, så att säga 
giljotinerad av din egen ide. 


"Sludder"--som dansken säger. 


Men som läsaren kanske redan har gissat, skriver 
jag inte detta för att rekommendera Sieburgs bok. 
Den är för tom och lös och uppsvälld av fraser för att 


förtjäna en kritik. Hellre vill jag erinra om ett och 
annat som Sieburg har glömt att beröra. 


Robespierres eftermäle föll strax i händerna på 
hans fiender, "thermidoristerna" Fouche, Barras, Tal

lien,

 Freron och andra -- en nätt samling av det 
jakobinska tyrannväldets fulaste fiskar-- och från 
dem övertogs det alldeles okritiskt och oretuscherat av 
Carlyle, som trodde sig kunna uttömma mannen med 
sina båda homeriska epitet, "den sjögröne"och "den 
obesticklige". Sedan har Taine karakteriserat honom 
som cuistre. (Ordet brukar översättas med pedant, 
men dess valör som skällsord motsvarar närmare filister 
eller bracka.) Men Taine, som är så klar och skarpsynt 
i sin kritik av det jakobinska styrets ideer, är 
alldeles blind i sitt hat mot personerna, både Robespierre 
och alla de andra. Lamartine, som stod revolutionstiden 
närmare och ännu kände den intimt genom 
muntlig tradition från släkt och umgängesvänner, har 
gjort Robespierre mera rättvisa. Men ingen läser längre 
"Histoire des Girondins": man nöjer sig med titeln 
och sluter av den, att verket är en panegyrik över 
girondisterna. Den är tvärtom mycket skarp i sin kritik 
av dem. 


För eftervärldens något dimmiga allmänna mening 
står Robespierre först och sist som en "fanatiker" och 
som det jakobinska skräckväldets egentlige upphovsman 
och ohyggligaste utövare. Men hans fanatism var 
tidens mera än hans egen, och många andra voro 
långt mera fanatiska än han. Och om någon skall 
kallas skräckväldets upphovsman var det icke Robespierre 
och icke ens Danton, men framför allt Marat, 
som de bägge avskydde och föraktade. Mer än någon 
annan hade Marat väckt och omsorgsfullt utvecklat 
pöbelns blodtörst, dess hat mot allt som hade den 
ringaste smak av styrelse och överhet, och gjort den 
till ett maktinstrument för sig själv och för kommunalrådet, 
som han en lång tid behärskade. Historikerna 
ha i ett slags skamkänsla över Marat velat reducera 
hans betydelse till den minsta möjliga. Men han var 
huvudpersonen både i septembermorden--skräckväldets 
uvertyr--och i aktionen mot girondisterna, 
som utmynnade i konventets slaveri under kommunalrådet

 och parispöbeln, ett slaveri som utgjorde 
själva förutsättningen för skräckväldet. 


Vad som störtade Frankrike ut i denna avgrund, 
som länge tycktes bottenlös, var dock framför allt 
kriget, de första nederlagen och den överhängande 
invasionen. Detta krig var främst girondisternas verk, 
men mellan dem och jakobinerna fanns det vid denna 
tid ännu knappt någon skillnad, och i krigsagitationen 
slöto jakobinerna mangrant upp vid girondens 
sida--alla utom en: Robespierre. Han hade vid den 
tiden--det var senhösten 1791, under försöket med 
konstitutionell monarki--för länge sedan reparerat 
sina första fiaskon i nationalförsamlingen och vunnit 
en stor och ständigt växande popularitet i det radikala 
borgerskapet, som samlades i Jakobinklubben. Det 
var där han hade sitt forum, då han som medlem av 
den första nationalförsamlingen var utestängd från 
"den lagstiftande". I mer än en månad omkring årsskiftet 
1791--92, då krigsagitationen upptog alla sinnen, 
talade och skrev Robespierre mot kriget. Han 
hade allt och alla emot sig, sina vänner och sina fiender 
och "nationens känsla", som Lamartine säger. 
Han fruktade nederlaget och hoppades ingenting gott 
av segern. Av nederlaget fruktade han den unga frihetens 
död. Av segern fruktade han detsamma: en 
monarkisk militärdiktatur. Men onekligen var utsikten 
till nederlag den mest närliggande. I hären var all 
disciplin upplöst, det hade redan visat sig gång på 
gång och var välbekant för alla. För eftervärlden ser 
det nästan obegripligt ut att Robespierre verkligen var 
den ende (bland dem som vågade yttra sig) som under 
sådana omständigheter fann det mindre lämpligt att 
börja ett krig. Men både girondister och jakobiner 
ville kriget, dels för att sprida revolutionens eldsvåda 
över Europa, dels i hopp att kungen därunder skulle 
avslöja sig som "förrädare" mot nationen. 


Vid den tiden hade girondisterna vind i seglen, och 
hela framtiden tycktes vara deras. Robespierre stod 

dem nära och var en ofta sedd gäst i Madame Rolands 
lilla salong. Hans uppträdande mot kriget medförde 
brytningen. Det såg ett ögonblick ut som om Robespierre 
ensam skulle kunna uppväga hela den offentliga 
meningen och lägga en sten i vägen för girondisternas 
förhoppningar och framtidsdrömmar. De kunde 
aldrig förlåta honom det. Om han också kanske var 
litet avundsjuk på deras lättflytande sydfranska vältalighet 
så var det dock icke hans avund mot dem, men 
deras hat mot honom--ett hat vari de också, fast 
mera sekundärt, innefattade Danton--som senare 
fick så tragiska följder för dem. Det var mot Robespierre--inte 
mot Danton eller Marat --de ett år 
senare i konventet riktade sitt första angrepp, som 
naturligtvis gick "på livet lös". Men han förstod att 
försvara sig. 


Då man vet att populariteten var den enda grund 
Robespierre hade att stå på (i "världslig" mening) och 
hans enda skydd och försvar--låt vara ett bräckligt 
försvar!--tycks mig hans uppträdande mot kriget 
inte stämma riktigt bra vare sig med den carlyleska 
myten om hans "feghet" eller med Taines tarvliga 
cuistre. Man citerar också gärna vad hans girondistiske 
fiende Condorcet sade: "Han har inga ideer." Han 
hade Rousseaus ideer, liksom jättesnillet Lenin och 
hans medsnillen hade Marx'. Han hade tidens ideer- och 
några andra hade varken Mirabeau eller Danton 
eller filosofen Condorcet själv. Och de fattiga ideer, 
han hade, tog han så allvarligt att han inte bara satte 
in sitt liv för dem--det gjorde på den tiden nästan 
vem som helst--men till och med sin popularitet. 
Den modige Danton vågade aldrig något sådant. 


Och om man frågar efter politiska handlingsideer, 
så var han ingalunda renons på den varan. Åtminstone 
en av dem lyckades han med stora och avgörande 
följder förverkliga. Men det är inte hos Carlyle man 
skall söka upplysning om det, och Sieburg vet inte 
heller något om den saken.


Carlyles revolutionshistoria, som snart fyller sina 
hundra år, är visst fortfarande den mest populära, 
åtminstone utanför Frankrike. Den är tyvärr skriven 
på det viset, att den som inte vet alltsammans förut, 
helst lite bättre än författaren, får en högst förvirrad 
föreställning om sakerna; de orediga sakuppgifterna 
drunkna i berättarens satirisk-patetiska kommentar. I 
det kapitel, som efter en tidningsartikel av Camille 
Desmoulins har fått titeln "Gudarna törsta!" läser 
man om de marsdagar 1794, då parisarna häpna 
gnuggade sig i ögonen vid underrättelsen att Hebert, 
Chaumette, "revolutionsgeneralen" Ronsin och ett 
helt stort sällskap av de allra pålitligaste patrioter, 
alltså de allra värsta terrorister, hade blivit fängslade. 
Vad var meningen? Skulle giljotinen nu plötsligt börja 
användas mot skurkar? Vem i all världen kan ha 
fallit på en sådan ide? Jag vet inte om Carlyle själv 
visste att det var "den sjögröne"; i sa fall har han 
glömt att upplysa läsaren därom. I hela kapitlet nämner 
han inte Robespierre annat än i förbigående, och 
i annat sammanhang. Han tycks själv fatta saken som 
ett oförklarligt mirakel, sänt av en rättvis och barmhärtig 
försyn. 


Det som hade inträffat var i verkligheten revolutionens 
vändpunkt och början till slutet på det jakobinska 
skräckväldet. Hebert, som genom sin tidning Pere 
Duchesne hade blivit Marats arvtagare, behärskade 
jämte sina kumpaner kommunalrådet, nationalgardet 
och den pikbeväpnade pöbeln. Konventet och välfärdsregeringen 
levde var dag med kniven på strupen 
och nödgades gång på gång under det ständiga upprorshotet 
antaga de vansinnigaste lagar om maximipriser 
och annat, ofta mot bättre vetande. Robespierre 
befriade den statsmyndighet, som i välfärdsutskottet 
hade börjat utkristallisera sig ur kaos, från detta dagliga 
upprorshot. Marats lik vilade i Pantheon, men 
hans skugga följde Hebert och hans flock till giljotinen.
Efter 
"hebertisterna" följde Danton och hans närmaste 
krets. Det tros att Danton inte hade någon 
högre önskan än att draga sig tillbaka till sin hembygd 
och i fred njuta av sitt rov--hundratusentals francs 
i mutor från Orleans och den kungliga civillistan (dessa 
pengar dock troligtvis redan bortslösade) och rika 
byten från hans mission i Belgien och Holland--och 
om Robespierre hade kunnat lita på det, skulle han 
med all sannolikhet ha lämnat honom i fred. Men 
Dantons förflutna höll honom fast. Naturligtvis hör 
det till saken, att han inte blev anklagad och dömd för 
sina brott--det skulle ha stritt mot hela den jakobinska 
regeringens officiella moral. I stället fantiserade 
Saint-Just ihop en anklagelseakt, full av tokenskap. 


"Folkets röst" har alltid tagit parti för Danton mot 
Robespierre. Danton har fått en mängd statyer, Robespierre 
ingen. 


Men med den klokt planlagda och djärvt och snarrådigt 
utförda aktionen mot hebertister och dantonister 
tycks Robespierre ha uttömt den sparsamma fond 
av handlingsenergi som naturen hade bestått honom. 
Han hade med denna aktion visat vartåt han syftade: 
skräckväldets avlösning. Men därmed hade han väckt 
krafter och utmanat intressen, som blevo honom övermäktiga. 
Det var i synnerhet underrättelserna om 
Carriers, Fouches, Barras', Talliens och många andra 
konventskommissariers ogärningar i landsorterna 
som hade upprört honom och kommit honom att 
längta efter ett slut på denna helvetesdans. Robespierre 
lyckades i välfärdsutskottet genomdriva att några 
av de värsta--bland dem alla de nämnda--blevo 
återkallade, men han vågade icke strax något försök 
att få dem ställda till ansvar. Han måste nöja sig med 
att själv ge dem ett iskallt mottagande som inte lovade 
dem något gott. Men därmed förberedde han sitt fall. 
Han var ingen människokännare, och han visste inte 
att Fouche, den blivande hertigen av Otrante, var ett 
verkligt geni i den sköna konsten att klara sig själv.


Också hos de andra satte den överhängande faran 
oanade krafter i verksamhet. Dramats upplösning är 
välbekant. Robespierres tanke: att göra slut på honom 
skräckväldet, visade sig outförbar-- för honom. I 
stället blev den genom en av historiens många barocka 
överraskningar utförbar för hans fiender, som aldrig 
haft en tanke på något sådant. 


Och ödets outgrundliga ironi ville, att Robespierres 
vänner på kvällen den 9 thermidor tvingade honom 
att som fredlös ("utanför lagen") taga sin tillflykt till 
Hotel de Ville, där det nya kommunalrådet--hans 
anhängare--gjorde ett misslyckat försök att kalla 
folket till vapen mot konventet. Ack, han hade ju själv 
vridit upprorsvapnet ur kommunens hand! Man skulle 
nästan önska att historien om hans självmordsförsök 
vore sann; han hade verkligen ingen annan utväg. 
Men det var en nationalgardist av de inträngande 
konventstrupperna--hans namn var Meda--som 
sköt honom genom underkäken, just då han skulle 
sätta sitt namn under ett manifest till hären. Dokumentet, 
översprutat med hans blod, finns ännu kvar.




 




DE FATTIGA I ANDEN 


(1935) 


Ett av de oftast anförda och mest diskuterade ställena 
i bergspredikan, nämligen själva ingångsspråket, 
lyder som bekant i den nu gällande kyrkobibeln: 


Saliga äro de som äro fattiga i anden, ty dem hör himmelriket 
till. 


I stället för "fattiga i anden" hade den gamla översättningen 
"de andeligen fattiga". I den formen blev 
detta bibelspråk, som många torde erinra sig, ofta 
citerat i mindre uppbyggligt syfte; en ändring och 
förbättring måste därför i den punkten ha känts som 
särdeles önskvärd. Jag tror mig emellertid kunna visa, 
att den traditionella uppfattningen av detta ställe, 
både i den ena och den andra formen, högst sannolikt 
beror på ett gammalt missförstånd. Varken den gamla 
eller den nya översättningen uttrycker vad evangelisten 
med någon rimlighet kan tänkas ha velat säga. 


I så ordagrann översättning som möjligt och med 
en typografisk anordning som motsvarar de gamla 
texternas -- utan skiljetecken och utan mellanrum 
mellan orden--lyder stället så här: 


LYCKLIGADEFATTIGAIANDEN 
TY DERAS ÄR HIMLARNAS RIKE 


Här måste man nu först och främst erinra sig, att 
orden i anden, på grekiska topnevmati, äro evangelistens 
eget inskott i Logiakällans text. Den ordagranna 
lydelsen av den text som "Matteus" hade för sig, 
känner man visserligen inte, men på det motsvarande 

stället i Lukas finnas icke orden to pnevmati, eller det 
minsta spår av något i den vägen; det har således icke 
stått i den för bägge gemensamma källan. Det har 
länge stått klart för den fackmässiga textprövningen. 


Man bör dock göra evangelisten den rättvisan att 
antaga--åtminstone om inga skäl tala för motsatsen 
--att han med sitt inskott icke har haft för avsikt att 
ändra meningen i den text han hade för sig, men blott 
att ge en i hans tanke nyttig och riktig förklaring av 
den. 


Orden to pnevmati ha sedan långliga tider--såvitt 
jag vet ända från Vulgatas tid eller troligtvis ännu 
längre tillbaka--uppfattats som bestämning till "de 
fattiga", och det kan flyktigt sett förefalla omöjligt att 
uppfatta dem annorlunda. Men på det viset kan inskottet 
blott bedömas som en avsiktlig förvanskning. 
I stället för en lovprisning av de fattiga får man en 
lovprisning av dem som icke äro fattiga men i stället 
ha en annan kristlig dygd, den andliga ödmjukhetens. 
Också den dygden har evangelisten utan tvivel funnit 
högst prisvärd, men det är icke den han har haft i 
tankarna här. Han har, som jag tror mig kunna visa, 
icke tänkt på att avvika från sitt ämne: lovprisning av 
fattigdomen--den verkliga fattigdomen. Och det har 
varit långt från hans tankar att betrakta fattigdom på 
pnevma som något prisvärt. 


Gamle Grimm, som i sitt lexikon har en hel liten 
monografi över ordet pnevma och dess bruk i N. T., 
citerar däri vad Luther (utan tvivel vägledd av Melanchton, 
som var styvare i grekiska än han) har sagt 
om detta ords betydelse: "Den högsta och ädlaste 
delen av människan, varmed hon är skickad att fatta 
obegripliga, osynliga, eviga ting; korteligen det hus, 
vari tron och Guds ord bo." 


Inte bara Matteus och övriga nytestamentliga författare, 
men också de flesta av samtidens hedniska 
populärfilosofer och vandrande predikanter skulle 
utan tvekan instämma i dessa ord. Att prisa en människa

 lycklig för hennes fattigdom på pnevma skulle 
ha förefallit dem lika gudlöst som dåraktigt. 


Man invänder naturligtvis, att det icke här kan vara 
fråga om fattigdom på pnevma; det är icke "de andeligen 
fattiga" som prisas lyckliga, det är "de fattiga i 
anden", vilket alltså skulle vara något helt annat. Men 
vad? Fattiga i egen föreställning eller inbillning? 
Nonsens. I ett "pnevmatiskt" inre seende av en högre 
verklighet? Passar inte här. Det kunde passa, om det 
gällde "lycklig i anden", men inte när det gäller "fattig 
i anden". Vad skall då meningen vara? I Grimms 
lexikon uppräknas en mängd ställen i N. T. (förmodligen 
alla) där dativen to pnevmati förekommer, men 
det finns inte ett enda bland dem som på analogiens 
väg kan sprida något ljus över vad evangelisten skulle 
ha menat med "de fattiga to pnevmati". Och om jag 
frågar, inte efter evangelistens mening men efter bibelkommissionens, 
så är jag lika litet i stånd att i 
vanligt svenskt språkbruk finna någon hållbar analogi. 
"Brinnande i anden"--det kan jag förstå. Men 
"fattiga i anden", det måste antingen vara liktydigt 
med "andeligen fattiga" (och man kan vara viss om att 
så gott som alla bibelläsare uppfatta det så) eller också 
blir det en meningslös fras. Den nya översättningens 
uttryck är blott mera oklart och därför mindre stötande 
än den gamlas, som alltför direkt utmanade löjet. 


Den danska bibeln har från gammalt "de fattige i 
Aanden", och det har alltid uppfattats som "de enfaldiga". 
Man har tyckt sig finna ett parallellställe i Matt. 
11: 25. Men där är icke tal om pnevma, utan blott om 
världslig klokhet och kunskap. 


För att finna en mening som står i osökt samklang 
med evangelistens hela föreställningsvärld, måste 
man avstå från att betrakta de inskjutna orden som 
bestämning till "de fattiga". Så måste de visserligen 
självklart uppfattas, så länge man trodde att de från 
början tillhörde den utsaga som här har lagts i Messias 
mun; men så snart man vet att det inte förhåller sig så, 

öppnar sig en annan möjlighet. Evangelisten bör ju 
förmodas ha menat sitt inskott som en förklarande 
parentes, som inte nödvändigt behöver avse just det 
närmast föregående ordet, men som likaväl kan gälla 
utsagan i dess helhet. Han har tänkt, med Logiakällans 
text framför sig: Herren kan ju icke ha menat, att 
de fattiga äro lyckliga i världslig mening; men i anden 
måste de prisas lyckliga, ty Herren har sagt, att gudsriket 
är deras. För att fullt otvetydigt uttrycka sin 
mening borde han då ha skrivit: "Lyckliga äro de 
fattiga (nämligen i anden), ty deras är himlarnas rike." 


Men Matteus var icke någon skicklig stilist på ett 
språk, som icke var hans modersmål, och han kände 
varken parenteser eller andra skiljetecken. Och något 
missförstånd har han icke trott sig behöva frukta. Han 
har intet ögonblick tänkt sig att man skulle kunna läsa 
hans ord som en lovprisning av andlig fattigdom--av 
fattigdom på pnevma, den högsta och dyrbaraste av 
alla människans gåvor. 


Man kan naturligtvis invända, att han borde ha 
placerat sitt inskott omedelbart efter "lyckliga", inte 
efter "fattiga". Men det skulle ha brutit sönder parallellismen 
i saligprisningarna, en sak som hans semitiska 
språkinstinkt alldeles särskilt förstod och uppskattade, 
och därmed förstört hela formen. Han anses ju 
ha skrivit dålig grekiska, men det skulle sannerligen 
inte ha blivit bättre på det viset. 


Någon saklig förvanskning av Logiakällans text 
har han icke avsett. Men hans inskott har dock på 
samma gång haft en liten polemisk udd, som en nutida 
läsare knappast märker men som säkert icke har 
undgått dem, mot vilka den var riktad: de efterblivna, 
som ännu trodde på det jordiska messiasrikets snara 
ankomst. Det är till dem han i synnerhet vänder sig 
med sin undervisning om att de fattiga tills vidare 
måste nöja sig med att vara lyckliga i anden, i förtröstan 
på Herrens löfte till dem om evig salighet. Matteus 
återger visserligen själv (efter Markuskällan) det löfte 

som den urkristna traditionen tillskrev Messias: att 
han skulle komma tillbaka i det då levande släktets 
tid, riva ner templet (något som Markus och Matteus 
dock tillskriva '?falska vittnen") för att strax efteråt 
bygga upp det på nytt och upprätta "Guds rike", det 
vill säga messiasriket. Men templet låg nu sedan 
många år i grus, och det var icke Messias utan romarna 
som hade förstört det. Efter denna katastrof hade 
urkristendomens tro på Messias' snara återkomst mer 
och mer bleknat bort, och Matteusevangeliets författare 
har hört till det nya släktled, som icke längre 
väntade något sådant och vars ändrade tro om Messias 
i sin tur helt och hållet förvandlade hans bild och 
lät "Guds rike" försvinna i den eviga salighetens fjärran. 
Därför har han också--mycket klokt, ty han 
ville naturligtvis på en gång motverka alla frestelser 
till messianska upprorsrörelser och skydda de kristna 
mot anklagelser för delaktighet i dem--överallt i sin 
skrift utbytt den tidigare vanliga termen "Guds rike", 
som stod i hans källor och som uppfattades som messiasriket, 
mot "himlarnas rike". 


* 


Man frågar sig naturligtvis: när och hur kan ett 
sådant missförstånd ha uppkommit? 


Det torde ha uppkommit så gott som genast överallt, 
där evangelisten inte var personligen närvarande 
och kunde utlägga texten. Man må ha funnit lovprisningen 
av fattigdom på pnevma aldrig så besynnerlig, 
det var ju dock Herrens egna ord. Och snart nog har 
man inte ens förvånats. Redan i andra århundradet 
började de pnevmatiska företeelserna i det kristna 
fromhetslivet--tungomålstalande och profeterande 
-- så småningom sjunka i kurs. Den i den äldsta 
kristendomen sa ofantligt höga uppskattningen av 
pnevma minskades därmed omärkligt, och det måste 

till sist ha inverkat på själva ordets språkliga valör, så 
att man inte längre hade något emot att höra fattigdom 
på pnevma prisas. 


För kristna med latinskt språk, som visserligen förstodo 
grekiska, men dock icke kunde undgå att i tankarna 
översätta pnevma med spiritus, kan stället aldrig 
ha inneburit något stötande. Ty de båda orden täcka 
varandra långtifrån fullständigt; vad Luther har sagt 
om det grekiska ordet skulle ingen säga om det latinska. 
Med utgångspunkt från samma grundbetydelse 
som pnevma--luft--har spiritus bland annat fatt 
betydelsen uppblåsthet, högmod. Latinska kristna 
måste då i evangeliets ord om "de fattiga i anden", 
pauperes spiritu, alldeles självklart ha sett ett lovprisande 
av andlig ödmjukhet. 


I de nordiska språken står ordet ande i hela sitt 
betydelsekomplex långt närmare det grekiska ordet 
än det latinska. För nordiska bibelläsare har det därför 
alltid varit en hårdsmält sak att se andlig fattigdom 
prisad som en kristlig dygd. 


Vissa gamla missförstånd upptäckas först i en tid då 
upptäckten knappt har mer än kuriositetsintresse och 
då den kommer för sent för att kunna påverka en 
grundmurad allmän mening. Barabbas kommer att 
förbli en rövare, och de fattiga i anden komma fortfarande 
att bli alldeles särskilt saliga.




 




HAMLETSAGAN OCH MYTEN 


(1938) 


Den Hamletsaga, som man finner hos Saxo, är 
egentligen varken en mytsaga eller en traditionssägen, 
men en novell, diktad över ett ämne, som tillika med 
den viktigaste delen av berättelsens personkrets går 
tillbaka på ett visst komplex av nordiska mytsagor. 
Viktor Rydberg har för ett halvt århundrade sedan 
utrett den saken i sina "Undersökningar i germanisk 
mythologi". Men detta arbete har aldrig varit särdeles 
läst och är av många tecken att döma nu så fullkomligt 
glömt, att vad Rydberg där säger om Hamletsagan 
säkert för de allra flesta har nyhetens hela behag, eller 
för en och annan dess obehag. 


I Rydbergs stora arbete är Hamletsagan blott en 
detalj i det ofantliga material han behandlade; han 
har inte ägnat den något speciellt intresse men blott i 
korthet berört den. Jag kan därför inte här inskränka 
mig till att blott referera vad han säger om just det 
ämnet, men måste också, så gott jag kan, utbygga och 
komplettera framställningen genom att insätta den i 
dess sammanhang med andra partier av hans verk. 


I vilken mytkrets Hamletsagan har sitt ursprung, 
därom vittna strax de första personnamnen i Saxos 
berättelse. Horvendillus har efterträtt sin fader Gervendillus 
som underkonung eller jarl på Jylland. (Praefectus 
är den titel Saxo består dem; han vill inte veta av 
några självständiga kungar i Jylland.) 


I myten är Egil med epitetnamnet Örvendil eller, 
som Rydberg kallar honom, Örvandel ("bågskytten") 
son av Ivalde med epitetnamnet Geirvendil ("spjutkämpen"). 
De äro icke kungar eller jarlar i Jylland, 

men ha sin mytiska verksamhetskrets i människovärldens 
nordliga gränstrakter mot Jotunheim, emedan 
de äro gudarnas bundsförvanter i kampen mot jättarna 
och frostmakterna. De tillhöra den klan av övernaturliga 
väsen--i likhet med gudarna naturligtvis 
tänkta i människogestalt--som i mytkällorna kallas 
alfer. Örvandel är tillika med brodern Volund--den 
store urtidskonstnären och smeden--den i sagor och 
sånger mest vittfrejdade i denna alfklan; en tredje 
broder, Slagfinn, är åtminstone under det namnet 
mindre känd. Hela denna alfklan stod i urtiden i det 
allra bästa förhållande till gudarna som dessas bundsförvanter 
och vänner; i en senare period bli de gudarnas 
fiender för att till sist åter försonas med dem. 
Örvandel och Volund ha varit kända och besjungna 
bland alla germanstammar i Norden, i England och 
på fastlandet. De äro också "stjärnheroer"; en stjärna, 
man vet inte vilken, kallades i Norden "Örvandels tå" 
och två andra "Volunds ögon". I England har Venus 
som morgonstjärna ännu i kristen tid burit Örvandels 
namn: Earendel. I tyska medeltidssagor, byggda på 
förvirrade mytminnen, kallas han Orentel, i en sagovariant 
skrivet Oren Tell. I Schweiz blev mytens ryktbaraste 
bågskytt förvandlad till "der Uri-Tell". År 
1570 föll en krönikeskrivare på den tanken, att han 
också borde ha ett förnamn och kallade honom Wilhelm. 
Rydberg har i annat sammanhang bevisat, att 
mästerskytten och skidlöparen Toko, som hos Saxo 
gör det berömda skottet mot äpplet, är identisk med 
Örvandel. 


Mytens gudar och heroer ha ingen nationalitet och 
ingen bestämd ålder. Det få de först då de i senare 
tider bli uppfattade som vanliga människor. Snorre 
gjorde Odin till kung i Sigtuna. Saxo gjorde Balder till 
kung på Själland. Folktron historierade överallt gudasagans 
gestalter till kungar och hjältar, som troddes 
ha levat i "forntiden", gärna i sagoberättarens och 
hans åhörares egen hemtrakt. Den okände diktare, 

som uppfann novellen om Hamlet, gjorde hans fader, 
stjärnherren Örvandel, till kung i Jylland. Ursprungligen 
har han lika litet haft något att göra med Jylland 
som med kantonen Uri i Schweiz. 


Om Horvendillus (Örvandels) bragder berättas hos 
Saxo blott om en strid mot en "norsk viking" vid 
namn Collerus och dennes syster Sela. Dessa personligheter 
ha i myten hört till Jotunheims inbyggare. 
Rydberg har någonstans funnit ett jättevidunder vid 
namn Sel-Kolla. Det är tydligen detta jättevidunder 
som till sist i Shakespeares skådespel blev kung Fortinbras 
av Norge. 


I myten är Örvandel gift med växtlighetsdisen 
Groa.--Hos Saxo är Horvendillus gift med konungadottern 
Gerutha. I en annan av Saxos sagor omtalas 
hon under namnet Gro, men där är Örvandel reducerad 
till en namnlös "jätte". 


Örvandel och Groa ha i myten sonen Svipdag, en 
av mytsagornas mest besjungna och omdiktade hjältar. 
Också han har blivit historierad till kung både här 
och där. Ännu i min första skoltid på 1870-talet figurerade 
han i en svensk konungalängd; Saxo har gjort 
honom till kung i Norge. Rydberg lyckades ur skilda 
och vitt kringströdda mytspillror rekonstruera Svipdagsmyten 
till ett någorlunda sammanhängande helt. 
--Myten har aldrig känt någon annan son av Örvandel 
och Groa. 


Hos Saxo har Horvendillus med Gerutha sonen 
Amlethus. Att detta namn--Amled, Amlodi, Hamlet, 
det finns i många former--är ett epitetnamn med 
betydelsen "token" är ju tillräckligt känt. Det är således 
inte det "verkliga" namnet på Horvendillus' och 
Geruthas son, men blott ett namn som han har fått i 
denna saga. I andra sagor har han haft andra namn. 
De mytiska personernas mångnamnighet gör att mytsagorna--inte 
minst hos Saxo--ha blivit en förskräckligt 
tilltrasslad härva, som det kostade Rydberg 
ett otroligt arbete att reda ut.


I myten blir Örvandel dräpt av samme man som 
rövar (eller förför) hans hustru Groa. Sonen Svipdag 
har således blodshämndsplikt mot denne man, i vars 
hus han växer upp som barn. Det är Hamlets situation. 
Jag citerar Rydberg: 


Hamlets fader har i medeltidssagan, liksom Svipdags fader 
i myten, blivit dödad av samme man, som gifter sig med 
den dräptes hustru, och liksom Svipdag i myten, varder 
medeltidssagans Hamlet sin faders hämnare och sin styvfaders 
baneman. Vid mer än ett tillfälle återkommer i de 
nordiska sagorna den iden, att en gosse, vars styvfader 
dräpt hans fader, ruvar på sin plikt att hämnas denne och 
därunder spelar tok eller halvidiot för att undgå misstanken, 
att han kan bliva farlig för dråparen. Svipdag, Örvandels 
son, uppväxer i sin styvfaders hus under alla de förutsättningar, 
som kunde berättiga och förklara ett sådant hyckleri; 
han har på grund därav fått som gosse bära epitetet 
Amlodi, vars betydelse är "token", och då myten på samma 
gång har skildrat honom som högt begåvad, kvick och 
skarpsinnig, har man i de ord, som mytsagan har lagt på 
denne gosses läppar, mönstret för de dubbeltydiga uttryck, 
som under en yta av slöhet låta det beslöjade skarpsinnet 
framskimra. Dessa drag hava ur mytsagan om Svipdag flyttat 
in i medeltidssagan om Hamlet. 


Det sista kan man kalla en hypotes av Rydberg, 
såtillvida att ingen mytsaga om Svipdags barndom 
har blivit bevarad annat än i den form, som den har 
fått i Hamletnovellen hos Saxo. Hur mycket av Hamlets 
dubbeltydiga ord som kan gå tillbaka på någon 
mytsaga är således omöjligt att avgöra. Men att Saxos 
Amlethus har haft sin utgångspunkt i mytsagornas 
Svipdag, det har Rydberg i alla händelser lagt i öppen 
dag. 


Nu kommer jag emellertid till en punkt, där Rydberg 
inte kan ge mig någon ledning. Att en medeltidssaga 
med rötter i myten icke följer denna helt och 
hållet, är ju välbekant och självklart, och avvikelserna 
har Rydberg icke haft någon anledning att uppehålla 
sig vid. De föllo utanför hans ämne, men ha dock sitt 
särskilda intresse.


Den mytperson, som rövar eller förför Groa och 
dräper Örvandel, kan i övrigt på intet vis--varken till 
släktskapsförhållanden, namn eller karaktär--identifieras 
med skurken i Hamletnovellen. Och det är just 
en av de orsaker som ha föranlett mig att beteckna den 
som en novell. Den okände författaren har här gjort en 
självständig sats. 


Saxo trissar alldeles vimmelkantig runt i den labyrint 
av mångnamniga mytheroer och deras äventyr, ur 
vilken han försöker leta fram Danmarks Rikes Historia, 
tills han varken vet ut eller in. Han rör ihop olika 
mytpersoner, förväxlar den ene med den andre, klyver 
dem och sätter ihop bitarna orätt och visar aldrig 
någon novellistisk fyndighet vid försöken att dra sig 
helskinnad ur spelet. Helt annorlunda med Hamletnovellens 
författare: då han kasserar mytsagans förförare 
och i stället sätter in en annan av egen uppfinning, 
vet han mycket väl vad han gör. 


I myten heter förföraren Halvdan, son till Skjoldungaättens 
mytiske stamfader och sonson till Heimdall. 
(Av denne Halvdan har Saxo gjort åtminstone tre 
danska forntidskungar, Gram, Halvdan och Bjerggram 
och ännu en Halvdan, och ändå blev det litet 
äver åt Harald Hildetand.) I en sagovariant, som Saxo 
har använt på tre ställen, men utan att införa namnet 
Örvandel, dräper han brudgummen på själva bröllopsnatten 
och rövar bruden, som redan är havande 
med en son. I en annan variant, också använd av 
Saxo, förför han Groa "med sin ståtliga växt" och 
med "älskogsgåvor". Men han är inte brodermördare 
--han har ingen släktskap med Örvandel--och han 
är över huvud icke i mytsagorna tänkt som någon 
skurk. Det har Hamletnovellens författare insett att 
han borde vara; därför har han gjort honom till Örvandels 
broder och på samma gång till hans motsats, 
en feg, avundsjuk och intrigant kanalje, som skulle 
passa förträffligt till diktator i ett mycket större land 
än Jylland. Hans namn--hos Saxo Fengo--tillhör 

ingen mytperson; författaren tycks ha hittat på det 
själv. I så fall är redan det något ovanligt och nytt. 
Möjligen skulle det kunna vara latinisering av Fengr, 
ett Odinsnamn; novellen har kommit till i kristen tid, 
då ett Odinsnamn kunde passa bra för en skurk. Eller 
han har kanske vetat, att Örvandel i någon saga hade 
en broder Slagfinn eller Finn. I så fall kan det vara det 
namnet som på något sätt gömmer sig i Fengo. 


Att gudarnas ättling Halvdan i mytsagan rövar 
växtlighetsdisen Groa och dräper hennes make, men 
dock på intet vis är någon niding, det har sin mytiskreligiösa 
förklaring. Örvandel har tillika med hela sin 
alfklan blivit gudarnas fiende. Den förnämsta av alla 
växtlighetsdiser, själva kärleksgudinnan Fröja, har 
genom en intrig av Loke kommit i jättarnas våld. 
Därför rövar Halvdan, gudarnas ättling, växtlighetsdisen 
Groa, och mot gudafienden Örvandel utför han 
gudarnas straff. (Om detta mytsammanhang har den 
latinlärde, men om den nordiska hedendomens trosoch 
föreställningsvärld djupt okunnige Saxo naturligtvis 
ingen aning.) Men för Svipdag, den dräptes 
son, är blodshämndsplikten icke mindre helig därför 
att den döde var en gudafiende, och denna heliga plikt 
måste även gudarna respektera. Därför måste Halvdan 
i sin tur falla för Svipdag. Men i mytsagan drar 
det långt ut med den saken; den unge hjälten har 
många och växlande äventyr innan han till sist kan 
fälla Halvdan--i myten sker det i öppen strid. Med 
säker blick för effekter har novellförfattaren här avlägsnat 
sig långt från mytsagan och koncentrerat allt 
om hämnden mot skurken och brodermördaren 
Fengo. 


Som en novell betecknades Hamletsagan redan av 
den danske Saxoforskaren Axel Olrik, som dock icke 
motiverade sitt bruk av denna term. Han använde den 
för övrigt huvudsakligen om historiens andra del-efter 
Fengos död--som det varken ur novellistisk 
eller annan synpunkt är stort bevänt med (och det 



menade naturligtvis inte heller Olrik). En karaktär, 
som man fäster sig vid, är Hamlet blott i den första 
delen; i fortsättningen blir han lika osammanhängande 
och opersonlig som andra sagofigurer hos Saxo. 


Det har dock sitt intresse att se, att det även i denna 
fortsättning finns en ganska tydlig reminiscens från 
Svipdagsmyten, som Rydberg inte tycks ha fäst sig 
vid. Hamlet gör där ett parti, som damen själv framställer 
som alldeles utomordentligt lysande; hon friar 
nämligen själv. Hennes namn är Hermuthruda. Då jag 
tack vare Rydberg vet, att Hermod är det namn, varmed 
Svipdag omtalas i Beowulfdikten och även i några 
nordiska källor, kan jag inte gärna undgå att ställa 
de båda namnen i samband med varandra. Hon är 
"drottning av Skottland"--Hamlet befinner sig nämligen 
just där--och hon försäkrar, att den som vinner 
hennes hand kommer så högt upp i smöret som någon 
kan komma, varefter hon tar honom i famn och kysser 
honom utan att vänta på hans svar. På det viset uppför 
sig ingen anständig flicka, men väl en kärleksgudinna. 
--I myten gör Svipdag det mest lysande parti som 
någon mytheros kan önska sig: han blir gudinnan 
Fröjas make, sedan han befriat henne ur jättarnas 
våld. 


Med Hamlets bröllop har novellen förmodligen 
slutat. Saxo befordrar honom därefter skyndsamt hem 
till Jylland igen för att låta honom stupa i en batalj, så 
att danska rikshistorien kan fortsätta. 


Hos Saxo far Hamlets efterträdare på tronen också 
överta änkan, men om den därmed inledda personalunionen 
mellan Jylland och Skottland hör man sedan 
ingenting. Saxo har förlagt detta avsnitt av Danmarks 
historia till ett obestämt antal århundraden före Kristi 
födelse. Men ännu händer det ibland, att någon journalist 
finner Hamlets riktiga grav någonstans i Jylland. 
Den vid Helsingör är nämligen bara avsedd för 
turister.


 




FAN 


(1938) 


Här är det inte fråga om den personlighet--mytisk 
eller verklig, det hör inte hit, sa Platin om rättvisan-som 
enligt en i fornkristendomen mycket gängse mening 
är denna världens herre och som alltså "styrer 
folkens öden" intill yttersta domen, utan bara om 
ordet fan. Var har det kommit ifrån? 


Men först kräver anständigheten en ursäkt för att 
jag alls vågar yttra mig i en så lärd och kvistig materia; 
jag kan omöjligt ha något anspråk på filologisk sakkunskap. 
Men en serie tillfälligheter har råkat föra 
mina tankar in på ett visst spår. Sedan får fackkunskapen 
döma. 


Det började med att jag slog i ett konversationslexikon 
efter ett eller annat, men i stället råkade få upp 
ordet fan:"av frisiska fannen, fresta". 


Naturligtvis en ganska intressant upplysning. Jag 
har i likhet med så många andra ibland brukat, kanske 
också missbrukat ordet i fråga utan att någonsin förr 
ha ägnat en tanke åt dess härledning. Och eftersom jag 
också har ett danskt konversationslexikon, slog jag 
för jämförelsens skull också upp fanden. Där fick jag 
fritt val mellan två möjligheter: ordet är kanske detsamma 
som fjenden, men det kan också härledas från 
frisiska fannen. Då jag antog, att ordets äldsta kända 
form i Sverige var fanen, som påminner bra litet om 
Jienden, lämnade jag strax denna gissning åt sitt värde. 
Det tycktes alltså inte finnas någon annan möjlighet 
än frisiska fannen. Och eftersom mitt svenska 
lexikon var så tvärsäkert på den saken, vari det också 

fick ett halvt medhåll av det danska, måste det väl 
förmodligen vara riktigt. 


Litet konstigt föreföll det mig i alla fall, att ett av 
svenska talspråkets allra vanligaste ord skulle vara ett 
lån från frisiskan. Dock, sådant kan ju hända. Ännu 
besynnerligare föreföll det mig, att man i Norden 
skulle ha ombildat ett frisiskt verb till ett substantiv 
och nästan till ett egennamn. Men vad jag allra minst 
kunde smälta var "frestaren". Djävulen som frestare: 
det är predikostil. Det är inte som sådan han har blivit 
uppfattad i nordisk folktro, och säkert inte heller i 
frisisk. En frestare måste kunna vara förförisk och 
älskvärd. Det är hin onde aldrig i folktron och folksagan; 
där är han ett skräckinjagande troll, och ibland 
ett dumt och komiskt troll. En förförisk frestare blev 
han först efter reformationen, då han fick sin seconda 
primavera och en mängd "häxor" blevo alldeles tokiga 
i honom. 


Lekmannens kristendomskunskap var i äldre medeltid 
i de flesta fall ingen. En och annan kunde 
kanske läsa "Fader vår", vari det heter: "inled oss icke 
i frestelse". Där är Gud själv uppfattad som frestare, 
Luther må säga vad han vill i sin bortförklaring. I det 
gamla nordiska språket hade för övrigt "fresta" ännu 
sin grundbetydelse av "pröva", "försöka"--betydelsen 
"locka", "förleda" är senare -- och detsamma 
gäller om det motsvarande fornanglosachsiska ordet 
--jag minns inte precis hur det lyder, men det är 
mycket snarlikt det frisiska, som helt säkert hade samma 
betydelse. Och som frestare i den betydelsenyansen 
har ju Gud alltid varit uppfattad bland både judar 
och kristna, då han sänder människan "prövningar". 


Men vad skulle man egentligen kalla djävulen till 
exempel på 1100-talet, da de flesta ganska nyligen 
hade fått höra talas om honom? Ordet djävulen fanns 
ännu inte; det skulle ännu dröja länge innan det lärda 
prästordet diabolus blev förvandlat till ett i dagligt tal 
brukbart svenskt eller nordiskt ord. Man kallade honom

 naturligtvis "hin onde", "hin hårde" och så vidare, 
men man måste dock ha känt behov av något 
som mera kunde likna ett namn. Hur föreställde man 
sig honom? Hur såg man honom? Svaret på den frågan 
tror jag att man kan läsa sig till i en bok av Axel 
Olrik, den utmärkte danske kännaren av "Nordisk 
Aandsliv i Vikingetid og tidlig Middelalder" -- så 
heter boken. Och svaret lyder: som orm eller drake. 
Det talas däri om den ofantliga betydelse som ormen 
eller draken hade som symbol för det onda. Det var en 
av de punkter i vilka den kristna myten kunde direkt 
och osökt möta den hedniska och sammansmälta med 
den. Kristus, trampande djävulen under sina fötter i 
gestalt av en orm eller en drake--det var en bild som 
kunde illustrera en hednisk mytsaga likaväl som en 
kristen. I våra förfäders föreställningar om hel-vite-Nifelhels 
ohyggliga strafforter för nidingar och 
"mordvargar" -- spelade etterdrypande ormar en 
mycket större roll än i de kristnas infernum. Den 
ormgård, vari Ragnar Lodbrok i sagan lider sina gärningars 
lön, kände sagans åhörare eller läsare som 
belägen i Hels rike innan berättaren ännu hade förlagt 
den till "konung Hellas" gård. (Det säger inte Olrik, 
men det kan jag begripa själv.) Hjältens strid med 
draken hörde till både diktens och bildkonstens allra 
käraste ämnen. Och hjälten var ännu inte Sankt Göran, 
som först från korstågens tid i sydligare länder 
tycks ha fått denna funktion; det var Beowulf eller 
Sigurd Fafnersbane, eller det kunde vara "Krist Marioson". 


En orm eller en drake ha våra förfäder knappast 
tänkt på att beteckna som en frestare. Visserligen har 
ormen--på den tid då den var "det listigaste av alla 
djur på jorden"--vid ett bekant tillfälle uppträtt som 
frestare. Men gammaltestamentliga myter ha i Nordens 
äldre medeltid varit ytterst litet kända. 


Från Rydbergs "Undersökningar i germanisk 
mythologi" dök det upp ett minne av ett ord, som har 

en viss likhet medfan och som har något att göra med 
ormar och drakar. Jag slog upp i boken och hittade 
lätt det ställe jag sökte. Ordet är fann, genitiv fans, 
bestämd form faninn. Det betecknas av Rydberg som 
"ett mytiskt orm- och draknamn". 


Där trodde jag mig förstås ha hittat den finaste fan 
jag kunde önska mig! (Rydberg, vars undersökningar 
gällde helt andra saker, sätter icke de tva orden i 
någon förbindelse med varandra.) Faninn behöver ju 
bara en obetydlig modernisering av ändelsen för att 
bli fanen! Att det långa, accentuerade a i den senare 
språkutvecklingen oftast övergick till å, så att faninn 
borde ha blivit fånen, betyder ingenting, ty från den 
regeln finns många undantag. 


Men det fanns ett par små hakar. Ordet tycks ha 
varit mycket ovanligt i litteraturen. Och det har enligt 
Rydberg den mycket speciella betydelsen av avbildad 
orm eller drake. I drakornamentikens glansdagar kan 
det nog ha funnits användning för ett sådant ord, men 
det förefaller besynnerligt att det skulle ha kunnat bli 
en folklig benämning på hin onde. Dessutom hade jag 
ännu inte tagit reda på äldsta kända skriftformen av 
fan; att det skulle vara fanen var ju bara min gissning. 


Då fick jag den goda iden att ringa till en av mina 
danska vänner, som är bättre försedd med lexikaliska 
hjälpmedel än jag, och be honom att i en av sina 
därtill inrättade ordböcker ta reda på äldsta skriftformen 
avfanden. Svaret kom efter en stund: i Norge 
fendinn, i Danmark fändin, och i Sverige också fändin. 


Där gick min fina ormfan åt helvete! Ty hin onde 
kan inte gärna i ungefär samma språkperiod ha kallats 
både faninn och fendinn. 


Min danske vän sade mig för resten, då vi resonerade 
litet om saken i telefon, att han på sin tid hade 
lärt sig i skolan att fanden var detsamma som fjenden. 
Men nu, tillade han, tycks alla ordböcker, både danska, 
norska och svenska, vara överens om att härleda 

det från det frisiska fannen, fresta, eller rättare sagt 
från ett participum praesens fandiand, frestande. 


Hm! Första stavelsen i fandiand har alltså i Norden 
först förvandlats till fend och faänd och sedan igen gått 
tillbaka till fand!Ganska nyckfulla slingerbultar! 


Nå, menf enden ? Fan kan naturligtvis inte härledas 
direkt från det nordiska fornspråkets fjandinn, men 
med fanden, faendin eller fendinn som mellanled kan 
det naturligtvis låta sig göra. Här dök ett gammalt 
minne upp igen. Bestämt har jag någon gång i 
"Heimskringla" sett ett ställe, där Snorre har fjandinn 
i betydelsen fan. Jag läser inte isländska i vardagslag, 
men med hjälp av Wimmers formlära och läsebok 
med tillhörande ordlista har jag dock stavat mig igenom 
det mesta både av Läseboken och "Heimskringla". 


Jag fann snart stället, "Sigurd Jorsalafar", kap. 
XXIV. Det är ett broderligt gräl mellan samkonungarna 
Eystein och Sigurd. Sigurd skryter med sin överlägsenhet 
i manliga och kungliga idrotter och bragder, 
och den tycks vara obestridlig. Eystein replikerar, att 
han i stället har gjort nytta hemma i Norge. Han har 
rest sjömärken och byggt fiskarbodar och kyrkor och 
en hamn i Agdanäs, och han har dragit jämtarna 
under Norge, "mera med vett och blida ord än med 
våld och ofrid". Allt det där är visserligen inte mycket 
att tala om, säger han, men folket här tycker i alla fall 
att det var bättre än att slå ihjäl morianer i Serkland 
fyrirfjandan: förfan (som ju skulle ha de där svartingarna 
i alla fall). 


Vid ett biblioteksbesök har jag sedan i Vigfussons 
dictionary övertygat mig om att inte bara Snorre, men 
också ett flertal andra isländska medeltidsförfattare 
ha använt fjandinn i betydelsen fan. På Färöarna har 
ordet förlorat sin ursprungliga betydelse av fiende i 
allmänhet och begagnas uteslutande om fan. I Vendsyssel 
i Jylland heter det finen, vilket väl kan härledas 
från fjenden-fjandinn, men knappast från frisiska 



fandian. (Liksom i svenska Sienden har fjandinn fjendens 
j här övergatt till betonat i, och d har försvunnit 
liksom i fanen.) 


Men hur har då fjandinn blivit fendinn och fiendin? 


En form med "brytning"--i detta fall ja i stället för 
e eller ä--står ibland under samma språkperiod i 
samma land vid sidan av en form utan brytning, och 
ännu oftare ersätter den ena formen den andra i olika 
dialekter eller olika språkperioder. Bjarg har biformen 
berg; fjall har i namnsammansättningar biformen 
fell (till exempel Valfell på Island) och fornspråkets 
gjalda har blivit gälda. Fendinn förhåller sig till 
fjandinn alldeles som berg till bjarg, som fell till fjall, 
som gälda till gjalda. 


På en punkt haltar denna analogi: man har från 
filologiskt fackmannahall upplyst mig om att ja i fjandinn 
inte beror på brytning. Men att oriktiga eller 
blott delvis riktiga analogier ha givit upphov åt nya 
former är ingen språkhistorisk ovanlighet. Det finns 
heller ingen brytning i djevelen, som dock har avfött 
sådana biformer som dävel i Norge och daelen i Danmark. 
Den folkliga språkinstinkten har utan hänsyn 
till "brytning" tyckt, att då man kunde säga berg för 
bjarg och fell för fjall, kunde man också säga fendinn 
för fjandinn. 


Man är då fullt berättigad att betrakta fendinn, 
varav fändin blott är en annan skrivform, som en 
avläggare till fjandinn. På Island och Färöarna har 
man behållit formen fjandinn. I det övriga Norden 
har detta ord, när det användes som ett namn på 
djävulen, övergått till fendinn och fändin. Senare har 
fändin blivit fänden och fanden. I alla tre nordiska 
huvudländerna har d i detta ord försvunnit i uttalet, 
i Sverige även i skriftspråket, och i senare tid likaså i 
Norge. Och till sist har fanen både i Sverige och Norge 
mist sin svans--jag menar bestämda slutartikeln-och 
blivit reducerad till bara Fan.


Det är omöjligt att i denna språkutveckling finna 
någon plats för en frisiskfrestare. 


Läsaren torde undra, hur den filologiska fackkunskapen, 
som måste antagas ha ofantligt mycket bättre 
förutsättningar än jag att bedöma och avgöra frågan, 
har kunnat fastna för den frisiske frestaren. Bland 
nordiska filologer var det salig professor Axel Kock 
i Lund som introducerade honom. Tidigare hade härledningen 
från fjandinn, först lanserad av Johan Ihre 
i "Glossarium suiogothicum", gällt som tillräckligt 
styrkt. 


På ett nordvästtyskt område i närheten av den gamla 
gränsen mellan dansk och tysk nationalitet har man 
funnit några folkliga benämningar på djävulen, som 
slående erinra om fanden. Kock insåg genast att det 
var obetydligt varierade former av samma ord. Det 
föll honom emellertid inte in, att det helt enkelt var 
den danska (och gemensamt nordiska) fanden som 
hade vandrat en liten bit in i Tyskland. I stället drog 
han utan vidare den motsatta slutsatsen: att fanden 
alltså var ett tyskt lånord! Från Tyskland hade ju all 
Guds välsignelse kommit ttll det fattiga Norden, häxprocesserna, 
den rena evangeliska läran och allt annat. 
Då borde också fan vara tysk. Han tycks inte ha 
fäst sig vid en sådan småsak som att nästan alla de 
nämnda tyska formerna hade bevarat den nordiska 
bestämda slutartikeln--ett tämligen tydligt vittnesbörd 
om deras ursprung. 


Sedan min artikel i G. H. T. publicerades, har emellertid 
en författare i Arkiv för Nordisk Filologi, herr 
Sven Pettersson (utan tvivel doktor, allra minst) definitivt 
avgjort frågan. Den frisiske frestaren kommer 
knappast att visa sig i nya upplagor av konversationslexikonen 
Artikelförfattaren visar ovederläggligt, att 

de plattyska former, som förde professor Kock på 
avvägar, äro lån från danskan. Han visar också, att 
man funnit snarlika former även i Pommern, där tyskarna 
ofta hade tillfälle att höra svenska svärord. 


Det hör också till saken, att det medeltidsfrisiska 
verb, från vilket Kock ville härleda fanden och fan, 
inte ens betyder fresta. Det betyder besöka, vilket med 
ett överflöd av god vilja kan tolkas som liktydigt med 
hemsöka, vilket åter med en ytterligare ansträngning 
av den goda viljan kan tolkas som "hemsöka med 
frestelser". 


Farväl, frestare!


 




DÖPAREN 


(1936) 


Om man samlar och jämför de ställen i evangelierna, 
som handla om Johannes döparen, undgår man 
icke att finna dem fulla av de besynnerligaste motsägelser. 
Några av dessa ställen ha blivit grundläggande 
för de kristnas lära om döparen, andra stå i rak strid 
mot den. Bland de senare är det märkliga stället Matt. 
I 1 : 2--15 med parallell i Lukas 7:18--30. Eftersom 
ingen motsvarighet till denna perikop finns i Markus, 
brukar den hänföras till Logiakällan. 


De kristnas lära om Johannes, sådan den utbildades 
redan i första århundradet, har sedan alltid förblivit 
densamma, oberoende av alla kyrkliga schismer: 
Johannes' uppgift var att bereda vägen för Jesus. 
Vid dopet har han sett den helige ande i en duvas 
gestalt sväva över den döpte och hört en röst ur skyn: 
Denne är min käre son. Johannes kan således minst av 
alla tvivla på att Jesus är messias och Guds son. En 
vanlig oskyldig bibelläsarë måste då bli ganska perplex, 
när han i Matt. 11 eller Lukas 7 plötsligt får veta, 
att Johannes sänder bud till Jesus för att fråga honom: 
"Är du den som skall komma, eller skola vi förbida 
någon annan?" 


Historien som sådan har visserligen ingen rimlighet 
för sig. Om man misstänker en person för att vara en 
"falsk messias", väntar man dock icke att han skall 
säga det själv. Dessutom tycks det framgå av Markus 
1: 14, att Jesus först efter Johannes' fängsling och död 
har börjat göra sig känd som messias. Frågan är således 
fingerad, och svaret--med dess hänvisning till 
Jesu många underverk -- är Logiakällans svar på 

Johanneslärjungarnas påstående, att Jesus var en 
falsk messias, medan Johannes var den rätte. Evangelierna 
vimla av situationsbilder som ha fabulerats i 
liknande syfte: för att ge svar på vissa frågor. Sådana 
fabulerade situationer höra oskiljaktigt samman med 
dessa gamla författares litterära teknik. Att situationen 
icke kan vara historisk är emellertid tämligen 
likgiltigt; här råkar i alla fall en smula av den historiska 
verkligheten oförvarandes skymta fram: Johannes 
har visserligen i överensstämmelse med en mängd 
gamla spådomar i de heliga skrifterna profeterat om 
messias, men han har aldrig profeterat om Jesus och 
aldrig trott att han var messias. Mandeernas Johannesbok--varom 
mera längre fram--säger oss detsamma. 


Efter att Logiakällan har låtit Jesus besvara Johannes' 
närgångna fråga med en hänvisning till de många 
underverken, låter den honom fortsätta med ett litet 
tal till "folket" om döparen; det är där man finner 
dessa besynnerliga ord: 


Sannerligen säger jag eder: bland dem som äro födda av 
kvinnor har ingen uppstått, som har varit större än Johannes 
döparen; men den minste i himmelriket är likväl större 
än han. 


Johannes, som den kristna kyrkan ännu vördar som 
en helig man, kan således aldrig komma in i himmelriket! 
Men här kommer visserligen allting an på i 
vilken betydelse detta ord här står. Ursprungligen, i 
evangeliernas äldsta källor, var "Guds rike"--i Matteus 
ändrat till "himlarnas rike"--den stående beteckningen 
för det väntade jordiska messiasriket. Senare, 
då de kristna efter Jerusalems och templets förstöring 
hade uppgivit tron på detta messiasrike, fick 
det i stället betyda den eviga saligheten. Annars var 
"himlen" ännu icke i någon allmän folktro en uppehållsort 
för de saliga döda. Enstaka forntidsheroer, 
gudarnas ättlingar, hade blivit upptagna till himlen, 

och samma ära hade vederfarits judiska forntidsheroer 
som Hanok och Elias. Detsamma troddes om 
några stora härskare som Alexander och nu senast 
Augustus. Men vanligt hyggligt folk, som hade fört ett 
gudfruktigt och rättskaffens liv, fick nöja sig med ett 
anspråkslösare salighetsrike, grekernas Elysium, till 
vilket vägen gick genom underjorden, i senjudiska 
sagor kallat "paradiset". I ett par nordiska medeltidssagor 
med mytreminiscenser från hedendomen kallas 
det "glansfälten". Ty detta underjordiska salighetsrike 
tänktes naturligtvis ingalunda som någon mörkrets 
hemvist; samma sol, som belyste den övre världen om 
dagen, strålade där om natten. Som härskare i detta 
salighetsrike tycks man i senjudisk folktro ha tänkt sig 
den mytiske urpatriarken, gemensam för judar och 
araber, "fader Abraham". Därför kommer den fattige 
Lazarus "i Abrahams sköte". Men för övrigt finner 
man i senantiken snart sagt alla tänkbara föreställningar 
om ett liv efter döden blandade om varandra. 


Men Logiakällan hör icke till evangeliernas äldsta 
källor; den är naturligtvis äldre än Matteus och Lukas, 
som bägge ha öst ur den, men yngre än Markus, 
och mycket yngre än de äldsta av Lukasevangeliets 
många källor. Den tillhör just den tid, då Jesusgestalten 
förvandlades från en judisk messias--"judarnas 
konung"--till en menlös och fridsam uppbyggelsepredikant; 
just den tid, då tron på messiasriket började 
avdunsta och då "himmelriket" i stället började få 
den betydelse som det sedan alltjämt har behållit i 
kristet språk: den eviga saligheten. Det låter sig därför 
knappast avgöra i vilken betydelse Logiakällan har 
använt ordet; sannolikt än i den ena meningen och än 
i den andra. 


Men himmelriket eller "Guds rike" förekommer 
också i en tredje betydelse. I liknelsen om senapskornet 
betecknar denna term icke himlen utan den kristna 
församlingen, genom vilken vägen till himlen går. 
Det är denna betydelse som här torde vara den avsed

da.

 Vad evangelisten vill säga är: Johannes var visserligen 
en stor man, men den minsta av oss, broder 
Onerimus eller syster Tryfena, är dock större än han. 


Men för vanliga enkla bibelläsare är himlen helt 
enkelt himlen, och de ha här läst, att Johannes omöjligen 
kunde bli salig, emedan han tvivlade på att Jesus 
var den rätte messias. Men få ha lagt märke till det. De 
kristna läsa nämligen bibeln på det viset att de inte 
ana vad de ha läst. 


I början av det fingerade Jesustalet är Döparen 
ännu bland de levande. I fortsättningen omtalas han 
plötsligt som hörande till en förgången tid: 


Och från Johannes döparens dagar intill denna stundvåldföres 
himlarnas rike, och våldsmän rycka det till sig. 


Detta viktiga ställe har i de flesta översättningar, 
också i kyrkobibeln, blivit mildrat intill obegriplighet. 
Evangelisten, som är en avgjord fiende till alla messianska 
upprorsförsök, betecknar här Johannes döparen 
som roten och upphovet till dessa försök, som på 
evangelistens tid slutligen hade fört till Jerusalems 
och templets förstöring. "Den slaviske Josephus" säger 
oss detsamma. 


Det är i slutet av detta tal till "folket" Jesus säger (i 
Matteus, men icke i Lukas): 


Och om I viljen tro det: han är Elias, den som skulle 
komma. 


Jag förmodar att också denna detalj tillhör Logiakällan, 
fast Lukasevangeliets författare, som icke 
tycks ha varit jude och troligtvis icke har känt eller 
delat fariseernas tro på själavandringen, har hoppat 
över den. 


Stället grundar sig som bekant på en utsaga som 
tillskrevs Malaki, enligt vilken Elias skulle komma 
igen, "förrän Jahves stora och förskräckliga dag kommer".
I 
den oskyldige bibelläsarens ögon måste denna 
dubbelpersonlighets öde--föreställer jag mig--te 
sig som det mest beklagansvärda man gärna kan tänka 
sig. Som Elias blir han upptagen till himlen. Efter 
några hundra år skickas han ner till jorden som Johannes 
döparen för att bli halshuggen av Herodes 
Antipas. Då han därefter beger sig till himlen igen, 
finner han porten stängd, därför att han inte trodde på 
Jesus som messias och Guds son. Men hur kunde han 
också bära sig så illa åt, da han hade sett duvan och 
hört rösten ur skyn! Och vart tog han vägen till sist? 


Det kunde vara ämne för en predikan på midsommardagen--Johannes 
döparens dag. 


* 


Johanneslärjungarnas trossamfund, som i Koranen 
kallas sabier (döpare) och som ännu lär leva kvar i 
Mesopotamien, blev under de närmast följande århundradena 
starkt gnostiskt färgat och kallas därför 
senare oftast mandeer (av manda, ett syriskt ord för 
gnosis). Judarna kallade både dem och de äldsta kristna 
nazoreer, och så kalla de sig också själva i ett av 
Johannesbokens äldre partier. Den viktigaste av mandeernas 
skrifter utgavs 1915 i.tysk översättning (den 
syriska texten redan 1905) av Mark Lidzbarski under 
titeln "Das Johannesbuch der Mandäer". Den härrör 
i sin slutliga utformning från en så sen tid som 
700-talet, en tid då Koranen redan förelåg och den 
islamitiska världsmakten befann sig i full utveckling. 
Oaktat den till stor del handlar om Johannes, har den 
således självklart ett minimalt värde som historisk 
källa, men ger dock några brutna reflexer av traditionen 
bland Johanneslärjungarna. 


Vad som framför allt kan intressera är att se, hur 
Johannes gestalt i lärjungarnas tradition har undergått 
en genomgripande Sörvandling, alldeles analog 

med den som Jesusgestalten undergick i kristendomen. 


Den verklige Johannes var--som det tillräckligt 
framgår redan av evangelierna, om man förstår att 
läsa dem, och av Josephus, både av det kända stället 
i "Antiquitates" och ännu tydligare av "De bello judaico" 
i den slaviska versionen--en våldsam messiansk 
agitator och upprorspredikant. I lärjungarnas 
tradition förvandlades han med tiden till en from 
gnostisk vishetslärare. Jesus skymtar här som en falsk 
lärjunge, som förgäves söker avlocka mästaren hans 
djupa hemligheter. Men mästaren är honom för slug. 
Han tar fram ett brev, som han har fått från himlen, 
och börjar läsa upp det--idel obegripligheter. Och då 
han kommer till slutet, som skall förklara alltsammans, 
avbryter han plötsligt läsningen, den falska 
lärjungen står med lång näsa och får ingenting veta. 
På samma gång blir Johannes, alldeles som Jesus, i 
lärjungarnas tradition starkt mytologiserad. Att det 
om Johannes, liksom om Jesus, uppstod legender om 
övernaturlig födelse, kunna vi ju se redan i Lukas, och 
här finner man dem naturligtvis ännu rikare utvecklade. 
En vandrande stjärna stannar över hans moder 
Enisbai (Elisabeth). "Ett barn blir oss plantat från 
höjden, det kommer och skall givas åt Enisbai." Han 
är osårbar; varken eld eller svärd kan skada honom. 
Han gör resor genom luften "i ett glansmoln". Men 
han är ingen eremit i öknen, han gifter sig och får en 
mängd barn. För övrigt predikar han samma från 
senjudiska källor kända moral, som evangelierna har 
lagt Jesus i munnen, omväxlande med en massa gnostisk 
gallimatias. Och han är en predikare vars make 
aldrig har funnits; fåglarna buga sig för hans predikan. 
I vår tid finns det kanske ännu några ålderstigna 
lärde, som kunna finna en och annan ledtråd genom 
Johannesbokens orientaliska irrgångssalong, men jag 
vet inte om de buga sig. Lidzbarski upplyser, att 
han har nödgats lämna många ställen oöversatta.


Ingen har längre nycklarna till gnosticismens tankeruiner. 


Men på Muhammeds tid kunde "sabiernas" visdom 
ännu imponera; han omtalar dem i Koranen med stor 
egard. Han ger dem sin välsignelse, som han på samma 
ställe också ger åt fromma judar och kristna. Hans 
vänlighet blev inte besvarad, i Johannesboken omtalas 
han som "demonen Bizbat". Han skall för övrigt 
i början ha haft den tanken, att hans lära i grunden var 
densamma som de goda judarnas och de goda kristnas 
och invaggat sig i förhoppningen om att kunna förena 
de tre religionerna i en enda. Beträffande kristendomen 
blir en sådan illusion blott förklarlig, om de 
kristna, som han hade beröring med i Arabien, ha 
tillhört de sista kvarlevorna av de utdöende urkristna 
församlingarna, som icke kände treenighetsläran och 
icke erkände Jesus som gud. Och det finns mycket 
riktigt mångfaldiga ställen i Koranen som visa, att det 
förhöll sig så. Det intressantaste av dessa ställen är 
sura 4, v. 156. Detta ställe visar nämligen att han måste 
ha känt kristna, som ännu bevarade den fornkristna 
tradition, enligt vilken Jesus icke blev korsfäst men i 
likhet med Elias levande upptagen till himlen. Det 
sägs där om judarna och Jesus: 


------men de hava varken dödat eller korsfäst honom, 
utan det tycktes dem blott så, och de som tvistat därom hava 
sannerligen svävat i tvivel, enär de ej haft någon kunskap 
om honom utan endast antaganden att rätta sig efter; de 
hava ej dödat honom i verkligheten, utan Gud har upptagit 
honom till sig, ty Gud är väldig och vis. 


Att Muhammed skulle ha gjort sig sin egen teori om 
den saken, oberoende av vad han hade hört av judar 
och kristna, är naturligtvis alldeles uteslutet. 


Att den här berörda fornkristna traditionen har 
funnits, tror jag mig visserligen tillräckligt ha dokumenterat 
i "Den förvandlade Messias", men jag kunde 
icke där våga det påståendet, att denna tradition 
har varit den förhärskande bland de äldsta kristna; 

därtill var över huvud alltför litet känt om deras tro 
och lära. Men här har man ett påtagligt bevis för att de 
kristna, som Muhammed hade beröring med i Arabien, 
ännu på 600-talet hyllade denna tradition som 
den rätta.


 




I DELO MED TIDSANDAN 





EN VILJETÄNKARE 


(1934) 


Av ett gulnat tidningsurklipp från krigsåren ser jag 
att Wilhelm II en gång i ett offentligt uttalande--det 
var år 1915--överraskade allmänheten, säkert inte 
minst i Tyskland, med en splitter ny distinktion mellan 
kultur och civilisation. Kultur, vari tyskarna voro 
alla andra folk ojämförligt överlägsna, bestod enligt 
kejsarens mening väsentligen i "samvete och moral". 
Civilisationen yttrade sig däremot huvudsakligen i ett 
salongsmässigt uppträdande, och i det fallet erkände 
han villigt motståndarnas överlägsenhet, åtminstone 
engelsmännens. 


Kejsarens uttalande grundade sig på en pueril missuppfattning 
av en distinktion mellan kultur och civilisation, 
som den tiden redan hade börjat bli gängse i 
intellektuella tyska kretsar och som senare har funnit 
sitt mest bekanta uttryck i Oswald Spenglers berömda 
verk "Der Untergang des Abendlandes", i vilket ordet 
civilisation får tjäna som beteckning för de stora kulturernas 
upplösnings- och förfallstider. 


Bestämmandet av civilisation som liktydigt med förfall 
härrör hos Spengler väl närmast från Nietzsche. I 
sin grund är det dock blott en ny variant av Rousseaus 
"tillbaka till naturen", som i sin tur har haft många 
föregångare ända från rekabiternas gammaltestamentliga 
sekt, som agiterade för återgång till nomadlivet. 
Jag kan dock icke erinra mig att Nietzsche gjorde 
någon principiell skillnad mellan kultur och civilisation; 
snarare inneslöt han, liksom Rousseau (fast 
naturligtvis från en helt annan utgångspunkt än han) 
bägge i samma fördömelse. Den skarpa distinktionen 

mellan de båda begreppen har Spengler förmodligen 
fått iden till från en annars tämligen förbisedd liten 
uppsats av Goethe, "Geistesepochen", vari varje kultur 
uppdelas i fyra "epoker", av vilka den sista betecknas 
som civilisationens. 


Enligt vanligt internationellt och före världskriget 
även i Tyskland allmänt gällande språkbruk beteckna 
orden kultur och civilisation två sidor av samma sak: 
ingen civilisation utan kultur, ingen nämnvärd kultur 
utan en begynnande civilisation. Ordet kultur, vars 
ursprungliga betydelse av jordens uppodling ännu 
lever kvar (i synnerhet i de romanska språken och 
engelskan), tar sikte på mänskligt arbete i alla former 
från jordbruket till konst och vetenskap, uppfinningar 
och teknik. Ordet civilisation, som först började 
komma i bruk i senare hälften av 1700-talet, tar enligt 
sin latinsk-franska etymologi närmast sikte på ett ordnat 
medborgerligt samhällsskick. En civiliserad stat är 
en "rättsstat". Civilisation kan således betecknas som 
kulturens politiskt-samhälleliga sida. Men i sina enklaste 
former är den samtidig med kulturens uppkomst; 
redan nomadlivet måste förutsätta en primitiv 
civilisation i form av en viss respekt för andras liv och 
egendom åtminstone hos medlemmarna av samma 
stam, och lika litet skulle jordens odling vara möjlig 
utan en begynnande civilisation. Inga skördar skulle 
annars någonsin hinna mogna på fälten, fiender och 
avundsjuka grannar skulle oupphörligt röva eller förstöra 
dem. Kultur och civilisation äro och förbliva 
oskiljaktiga och samtidiga. De uppfattas därför populärt 
som ungefär samma sak. I franska och engelska är 
civilisation det mest använda ordet, som i dessa språk 
betecknar all högre kultur. I tyska och nordiska språk 
föredrar man oftast det likaledes latinsk-franska ordet 
kultur, men meningen är densamma. Civilisationens 
förfall och undergång är också kulturens. 


I själva ordet civilisation ligger ju rent språkligt 
intet, som ens på den mest fantasifulla ideassociations 

väg har det allra ringaste att göra med förfall. Det är 
då en högst olycklig ide--jag fruktar: i ordets allra 
bokstavligaste mening olycklig-- att ställa upp de 
båda nära förbundna och oskiljaktiga begreppen kultur 
och civilisation mot varandra som två motsatser, 
av vilka den ena skall beteckna blomstring och den 
andra förfall. Det finns ingen tanke alls i en sådan 
motsättning, långt mindre någon riktig eller fruktbar 
tanke. I stället finns där något helt annat. Denna 
nytyska motsättning är helt enkelt en frukt av krigstidens 
folkhat. Emedan civilisation var de fientliga folkens 
mest omtyckta ord för samma sak som tyskarna 
kalla kultur, skulle själva ordet bland tyskarna göras 
förhatligt och föraktligt. Kultur skulle göras till något 
tyskt och bra, civilisation till något utländskt och dåligt. 
Att börja med försökte man låtsas som som "civilisation" 
skulle beteckna det mindre värdefulla i 
kulturen, det som kan eftergöras och reproduceras 
även av "barbariska" folk, alltså en direkt förfalskning 
av ordets språkhistoriska mening. Därnäst blev 
det just dess verkliga grundmening--dess syftning på 
medborgerligt samhällsskick--som framför allt skulle 
läggas för hat genom att sammanlänkas med föreställningen 
om förfall. Resultatet av tankeförvirringen 
blev, att ordet civilisation i modern tyska betyder 
något helt annat än i alla andra språk. I de övriga 
europeiska språken, liksom i det tyska före kriget, 
betecknar detta ord ett högt och omistligt värde. Men 
i nutidens tyska språk--det som skrivs av Oswald 
Spengler och vari han för en oöverskådlig härskara av 
hängivna beundrare dikterar ordens betydelse och 
vänder upp och ned på den--betecknar samma ord 
något fördärvat och föraktligt, något som om möjligt 
bör utrotas och förstöras. 


Och vem kan tvivla på att det är möjligt? Att förstöra 
är det lättaste av allt.


I "Der Untergang des Abendlandes" ansåg Spengler 
det för omöjligt att hindra kulturens förstörelse 
och förfall--lika omöjligt som att hindra ålderdom 
och död, eller som att förvandla en gubbe till ett barn. 
I rummet kan man gå samma väg tillbaka som man 
har kommit; i tiden låter det sig icke göra. Den västerländska 
"faustiska" kulturen har redan gått sin ödesbestämda 
bana från födelse, ungdom och blomstring 
till ålderdom och förfall. Och det går ingen väg tillbaka. 


Men som plattform för politisk agitation är en sådan 
ståndpunkt naturligtvis alldeles obrukbar. I sina 
politiska skrifter har Spengler därför om icke uttryckligen 
övergivit den så dock gjort sitt bästa för att 
bringa den i glömska. I dem vill han visa tyskarna den 
väg tillbaka i tiden, som han teoretiskt anser omöjlig. 
I dem bekrigar han med stor energi och vältalighet 
den civilisation, som han i sitt huvudverk över historiens 
filosofi betraktade som ett oavvisligt öde. Och de 
ledande tankarna i hans politiska riktlinjer äro dessa: 


Det är tyska folkets historiska mission att rädda i 
första rummet Tyskland men därnäst hela den västerländska 
världen (att börja med) från civilisationen. 
Östeuropa och Italien anses i det fallet vara i mindre 
behov av räddning. Det första medlet därtill är att 
undertrycka och utrota all demokrati, allt "folkstyre", 
all liberalism med dess enligt Spenglers mening självklara 
konsekvenser, socialism och kommunism. Blott 
på denna väg kan Tyskland återvinna tillräcklig inre 
styrka för att kunna föra en utrikespolitik som kan 
leda till målet: ett nytt imperium romanum med tyskarna--vår 
tids romare--som härskande och ledande 
folk. Och blott på den vägen kan den vita rasen under 
Tysklands ledning rädda sig från den hotande "färgade 
världsrevolutionen". 


Det är dessa riktlinjer man finner utvecklade i 

Spenglers politiska programskrift "Jahre der Entscheidung", 
utgiven för ungefär ett år sedan och översatt 
till svenska av N. Lillieqvist under titeln "Avgörande 
år". 


Vad först och främst angår civilisationens bekämpande 
och förstörande borde Spengler, skulle man 
kunna tycka, vara en hänryckt beundrare av det samhällsskick 
som nu råder i hans land. Det är han dock 
alldeles icke, och han vågar också, fast med all nödvändig 
försiktighet, låta läsaren ana vad han tänker 
därom. "Deutschland und Kaisertum sind þuntrennbar", 
säger han på ett ställe i "Der Untergang des 
Abendlandes" II, och om han över huvud har någon 
"historisk mission" i beredskap för den kriminalfilm, 
vartill nazismen har förvandlat Tysklands (och Österrikes) 
offentliga liv, är det väl snarast den att väcka 
tyskarnas längtan efter kejsartidens förlorade paradis. 
Dock, därom säger han av lätt insedda skäl ingenting; 
vad han i det fallet menar får man läsa mellan raderna. 
Sin glädje över Weimarrepublikens störtande kan 
han naturligtvis ge fritt utlopp, och han gör det strax 
i inledningskapitlets första rader, men vad han tänker 
om de nya härskarna får man gissa sig till av aforismer, 
som till exempel denna: "Varje verklig statsledare 
är impopulär." Inte just någon artighet åt en statsledare 
vars eminenta förmåga att skaffa sig popularitet 
i förskott på utlovade stordåd utgjorde den enda 
förutsättningen för hans återkomst till makten. Eller 
då han talar om Tyskland som "en nation utan ledare 
och vapen"--eller en suck som denna, strax i inledningen: 
"Min ångest för Tyskland har icke blivit 
mindre." 


Mot de härskande i det nationalsocialistiska partiet 
och staten kan Spengler icke polemisera annat än 



antydningsvis. Alldeles öppet vänder han sig till gengäld 
mot partiets vänstra flygel. Det finns otvivelaktigt 
en sådan, ty även om ordet "socialism" i partibenämningen 
aldrig har haft någon annan uppgift än att 
lura en mängd enfaldigt folk så äro de lurade dock 
många, en stor massa, och denna massa måste åtminstone 
officiellt räknas till partiet för att upprätthålla 
dess numerär och dess kontakt med "folket". Men 
dessa vänsternazister, som intill nyligen voro socialdemokrater 
eller kommunister, och som Spengler hånar 
för att de "svärma likt tiggarmunkar för idealen 
allmän fattigdom och nöd och i skön endräkt med 
marxisterna förklara allt slags rikedom för brott och 
last", finnas blott i Tyskland. Utanför Tyskland är 
nazismen blott ett annat namn för fascismen, alltså en 
rörelse som syftar till ett ärligt och osminkat reaktionärt 
skräckvälde. 


Här skall icke göras något försök att "vederlägga" 
Spengler; det vore en oförlåtlig naivitet. Den människa, 
som står under suggestion av hans idekomplex-och 
det är mer eller mindre fallet med många som 
aldrig ens ha hört hans namn--taga dock inga skäl, 
och för de andra behövs ingen vederläggning. Till 
gengäld skall med några valda exempel visas, hur det 
ser ut i hans politiska tankevärld och med vilka argument 
han vänder sig till sina läsare--märk väl: sina 
tyska läsare. Ty han kan ju icke hindra att hans böcker 
läsas också utanför Tyskland och där kunna få en 
väckande betydelse av en art, alldeles motsatt den han 
önskar och som han naturligtvis blott önskar för sina 
landsmäns räkning. 


III 


Spengler är en polyhistor i ordets värsta mening: en 
man som vill vara specialist på allt. Det närmaste 
resultatet därav blir det avsedda: att den genomsnittsbildade

 läsaren blir enormt imponerad. Ty det är ju 
icke vem som helst givet att kunna kontrollera hans 
sakuppgifter och följa hans på dem grundade utläggningar 
angående högre matematik och icke-euklidiska 
geometrier, musikteori, Mayakulturen, Kinas 
forntidshistoria, Indiens religioner och filosofi, egyptisk 
konsthistoria eller senantikens stadsplananläggningar. 
En och annan läsare med en smula kunskaper 
på några av de områden han berör--och som dessutom 
har tankarna med sig då han läser--undgår 
dock icke att märka, att Spenglers sakuppgifter äro i 
mycket starkt behov av kontroll. Och en sådan kontroll 
har en viss betydelse när det gäller en författare 
som så ofta framställer sina subjektiva påhitt som 
välkända och bevisade sakförhållanden, vilket 
Spengler gör i en utsträckning som ibland kan påminna 
en svensk läsare om Strindberg. Men visserligen 
hade Strindberg oändligt mycket mindre kvalifikationer 
för att föra en något så när kunnig läsare bakom 
ljuset. 


Denna fördomsfrihet i behandlingen av sakuppgifter 
(ty det kan blott undantagsvis vara fråga om misstag), 
som är ganska besvärande redan i "Der Untergang 
des Abendlandes" och som utvecklar sig ännu 
frodigare i "Avgörande år", sammanhänger intimt 
med författarens filosofiska ståndpunkt. I översättarens 
förord, som för övrigt vittnar om stor och ängslig 
rådvillhet inför bokens ledande tankar, försäkras att 
dessa tankar äro icke blott "stora och djupa" men 
också "oftast sanna". En omedvetet komisk upplysning, 
då det gäller en författare som principiellt har 
uttryckt sitt suveräna förakt för sanningen, så snart 
den kommer i konflikt med "högre" intressen. Den 
läsare, som icke är alldeles obevandrad i de senare 
årtiondenas tankeströmningar, känner här strax igen 
den följdriktiga utvecklingen av det pragmatiska viljetänkande 
varav Vitalis Norström på sin tid var ett 
svenskt eko. Då gällde det närmast försvaret för religionen,

 nu gäller det viktigare saker--Spengler bryr 
sig inte för två öre om religionen--men det filosofiska 
underlaget är detsamma, liksom också den dialektiska 
strategien och taktiken. Men med utgångspunkt 
i ett sådant "viljetänkande" kan en författare blott 
vända sig till läsare som ha samma verkliga eller inbillade 
intressen som han och alltså på förhand tycka 
ungefär som han. Här är nämligen i själva verket icke 
fråga om att tänka men blott om att tycka. Och tycken 
--Spengler kallar med förkärlek sina tycken "sunda 
instinkter"--vederlägger man icke. 


I kraft av dessa sunda instinkter och i uppenbar 
strid mot den zoologiska vetenskapen dekreterar han 
att människan är ett rovdjur. "Jag kommer att säga det 
om och om igen." Han kunde spara sig det besväret, 
eftersom denna dumhet hans bön förutan dagligen 
upprepas av en massa åsnor, som skulle bli alldeles 
omåttligt upprörda och indignerade om man plötsligt 
tog dem på ordet och började behandla dem som-rovdjur. 
Och naturligtvis uppbygger han också sin 
församling med försäkringar om rovdjurens ädelhet. 
Det är de heraldiska lejonen han far efter. 


Zoologien anser, som en och annan kanske redan 
ryktesvis har hört, att människan är långt närmare 
släkt med de fruktätande, sällskapliga, nyfikna och 
påhittiga men inte särdeles ädla aporna än med de 
klent begåvade rovdjuren. Men ingen bestrider att 
människan i sina instinkter--sina sunda instinkter, 
för att tala med Spengler--har vissa likheter med 
rovdjuren och att de mest lyckade och av lyckan gynnade 
exemplaren av den mest rovdjursliknande människosorten 
ha blivit föremål för varm och osjälvisk 
beundran, i synnerhet av de apor och åsnor som tro att 
det är finare att vara rovdjur. De allra flesta exemplar 
av rovdjursmänniskans art ha dock varit mindre lyckade 
eller haft otur, ofta den oturen att sluta i galgen. 
Fängelserna och till en del hospitalen äro fulla av de 
sunda rovdjursinstinkternas människor, av viljemänniskor

 och viljetänkare. Och ibland händer det, att en 
och annan av dem slipper ut och uppnår en hög ämbetsställning 
i en diktaturstat, vilket dock inte behöver 
minska hans utsikter att bli hängd. Lyckan är 
oberäknelig. 


Spenglers viljetänkande förbjuder honom att se eller 
åtminstone att erkänna, att världens nuvarande 
elände i minsta mån är en följd av världskriget. Han 
räknar icke olyckorna från 1914, utan från 1918-från 
Tysklands nederlag och kejsardömets fall. Nutidens 
ekonomiska katastrof är "ingenting annat än en 
följd av statsmaktens förfall". Han blundar alldeles 
för det sakförhållandet, att det var världskriget som 
tvärtemot arrangörernas avsikter (de hade ju aldrig 
tänkt sig något världskrig men blott en rask erövring 
av hegemonien i Europa) förde arbetarpartierna till 
ett enormt--man kan gärna säga abnormt--ökat 
inflytande, i några länder till ett mer eller mindre 
varaktigt övertagande av statsmakten. Om det var en 
olycka, och jag ser för min del ingen lycka däri, så är 
det Tyskland vi närmast ha att tacka för den. I stället 
ser Spengler denna "vita världsrevolution", som han 
kallar den, som en logisk och nödvändig följd av att 
det konservativa 1 800-talet icke var konservativt eller 
reaktionärt nog. Liberalismen har skulden. Men i liberalismen 
ser Spengler väsentligen ingenting annat 
än den privata kapitalanhopningens begär efterfrihet 
från all statlig kontroll. En och annan gammal kvarleva 
från "liberalismens tidsålder" torde dock ännu 
erinra sig att denna frihet alltid hade sina kraftigaste 
förespråkare inom högerpartierna och de konservativa 
regeringarna. Att vända upp och ner på de mest 
välbekanta sakförhållanden är Spenglers minsta 
konst. 


Spengler anser icke att någon moral kan grundas på 
förnuftet, och det är också obestridligt att den saken 
stöter på vissa svårigheter. Ännu mindre menar han 
att moralen kan byggas på religionen, som Spengler 

över huvud icke vill tillåta att befatta sig med "denna 
världen", och han har inga vänliga känslor för den 
kristna teologien, som han kallar "bolsjevismens mormor". 
(Han syftar naturligtvis därmed på dess lära om 
alla människors jämlikhet inför Gud och om det syndiga 
i rikedomen.) Vad han rekommenderar är därför 
en av alla moraliska och religiösa hänsyn alldeles 
obesvärad makt- och intressepolitik, och då han bittert 
förebrår det gångna århundradets liberalism dess 
eftergivenhet mot fattigt och tarvligt folk, kan han 
med skäl rikta dessa förebråelser även mot den tidens 
konservatism, som i sin kortsynthet trodde sig böra ta 
vissa hänsyn till humanitet och moral. Den kunde ju 
inte heller alldeles ignorera religionen, eftersom den 
dynastiska monarkien av gammalt fingerades ha sin 
grund i den. Blott som en kuriositet skall här den 
besynnerligheten annoteras att Spengler, som i allt 
annat vulgärt måste betecknas som urreaktionär, visar 
sig vara en genuin prästhatare: 


Under perserkrigen agiterade prästerskapet i Delfi för 
Xerxes och mot det nationella försvaret. Cyrus kunde erövra 
Babylon emedan Marduks prästerskap stod i maskopi 
med honom. Och i västerlandet har det mellan monarki och 
kyrka, adel och prästadöme endast tillfälligtvis rått vapenvila. 
. . "Mitt rike är icke av denna världen" är den djupa 
grundsats som gäller om varje religion och som varje kyrka 
sviker. 


Skall man verkligen behöva upplysa Spengler om 
att Marduks präster lika litet som något annat prästerskap 
i forntiden någonsin hade hört talas om "denna 
djupa grundsats, som gäller för varje religion"? Prästens 
uppgift var att utforska gudomens vilja och göra 
den gällande--naturligtvis just i "denna världen". Så 
har också den kristne prästen i alla tider fattat sin 
uppgift, och med den mest obestridliga rätt, såvida 
man vill tillerkänna honom någon uppgift alls. Den 
av Spengler citerade "djupa grundsatsen" är blott en 
försenad och understucken dementi av urkristendomens

 förolyckade och övergivna tro på ett messiasrike 
av denna världen. Den som i likhet med mig betraktar 
prästhat som ett nästan lika ofelbart symtom på andlig 
omyndighet som judehat, kan blott med förvåning 
konstatera detta raseri mot det andliga ståndet, från 
mardukprästerna i Babel till salig biskopen av Autun, 
den "urspårade prästen" Talleyrand. Man skall verkligen 
gå långt i prästhat för att skriva Talleyrands 
synder på prästerskapets konto ! 


IV 


För Spengler kan det inte vara tal om att "graven 
allt förliker". Han har ännu inte förlåtit prästerna i 
Delfi deras maskopi med Xerxes, och han hatar de 
båda Graccherna som om de levde i Tyskland i dag. 
Vad han förmodligen allra minst kan förlåta dem är, 
att de till på köpet voro bättre mans barn, tillhörande 
en av Roms förnämsta ätter. De visade sig icke vara av 
ras--enligt Spenglers tolkning av detta uttryck; jag 
har redan nämnt att det hör till hans favoritnöjen att 
vända upp och ner på ordens betydelse. Att vara av 
ras, det har icke, som enfaldigt folk hittills har inbillat 
sig, något att skaffa med härkomst, men blott med 
åsikter. Att vara av ras, def betyder att ha de åsikter 
som dikteras av sunda instinkter, det vill säga av den 
egna samhällsklassens intressen, som Spengler uppfattar 
dem. En gammal baron med liberala åsikter är 
icke av ras. Men en uppkomling, som skyndsamt anpassar 
sina åsikter efter sin nya ställning, visar sig 
därmed vara av ras. 


Enligt Spengler ha den revolutionära propagandans 
demagoger med infernalisk slughet "skapat motsatsen 
mellan rik och fattig för att öppna kampen 
mellan dem". En annan viljetänkare--Lenin--skrev 
en gång i en agitationsbroschyr: "För att ytterligare 
öka den arbetande klassens nöd har man uppfunnit 



arbetslösheten." Spenglers skapelse och Lenins uppfinning 
ligga i samma andliga plan. Bägge herrarna ha 
omedvetet följt det råd som jag en gång i världen fick 
av en erfaren redaktör: "Skriv som för barn; skriv 
som för små barn !" (Alla barn äro viljetänkare.) 


Industriarbetarklassens ständiga missnöje, som jag 
icke vill ge mig ut för att känna något botemedel mot, 
är naturligtvis icke--som det alltid stod i högertidningarna 
i min ungdom och som Spengler nu upprepar--en 
frukt av den revolutionära propagandan, 
men en oundviklig följd bland annat av uppfinningarnas, 
teknikens, maskinindustriens ödesbestämda 
utvecklingsgång. Teknikens utveckling under de senaste 
hundra åren har dömt ständigt växande massor 
till ett alldeles glädjetomt och framtidslöst arbete. Det 
är lätt att säga med Spengler, att de arbetare, som 
"icke duga till annat", heller icke förtjäna något annat, 
eller någon förbättrad levnadsstandard. De flesta 
bland dem kunde dock förmodligen duga till något 
annat, om något annat stod till buds. Den revolutionära 
propagandan måste under sådana levnadsvillkor 
naturnödvändigt uppstå, helt enkelt som ett resultat 
av obrukad mänsklig kraft, och för otaliga människor 
bli livets enda "högre" innehåll. Det ligger en hemsk 
ironi i att sovjetregeringen, som enligt sitt program 
skall lyckliggöra "proletariatet", det vill säga industriarbetarna, 
på böndernas och alla andras bekostnad, 
har satt som sin främsta uppgift att industrialisera 
Ryssland och därmed mångdubbla det proletariat 
vars djupaste elände--det glädjetomma och utsiktslösa 
maskinella slavarbetet--aldrig kan botas genom 
regeringsåtgärder och allra minst genom lögnen om 
"proletariatets diktatur". 


I Spenglers ögon ha alla "världsförbättrare" från 
tidernas morgon blott varit föraktliga skadedjur och 
alla folkledare och upprorsmakare gemena demagoger, 
vilkas enda motiv har varit en avskyvärd maktlystnad, 
vida skild från den prisvärda vilja till makt, 

som besjälade en Bismarck och andra av de stora, 
ädla rovdjurens människotyp, som är bestämd att 
härska över världen. Det är, som läsaren redan har 
förstått, en grovt vulgariserad Nietzsche som för ordet 
i Spenglers politiska programskrift; författaren till 
"Der Untergang des Abendlandes" sjunker här oupphörligt 
ned på ett mycket lågt plan, alldeles för lågt för 
honom. I fråga om sakuppgifter kan han dra till med 
vad som helst. Han försäkrar, att den preussiska officerskåren 
(under kejsardömet) rekryterades "utan 
hänsyn till penningar och härkomst". Det är ju först 
och främst inte sant, och om det vore sant skulle 
Spengler på det livligaste ogilla det. Och han påstår att 
den tyska pressen aldrig har varit utsatt för så svåra 
förföljelser och förbud som i "fackföreningsrepubliken 
Tyskland sedan 1918". Vad skall det egentligen 
tjäna till att ljuga så grovt, i saker som hans läsare 
dock förmodas ha en smula reda på? I dessa omgivningar 
verka de här och där förekommande resterna 
av tysk grundlighet och lärdom närmast skrattretande, 
som då han upplyser att den ryska revolutionen 
var "blott en kopia" av Pariskommunen 1871, som i 
sin tur hade sin förebild i ett uppror av slaktaren 
Caboche 1411. Men är det nu också säkert att Caboche 
var den förste revolutionären i kristenheten? 


"Du skall icke gå till botten med tingen, ty de ha 
ingen botten." 


Det föregående har varit en nödvändig orientering. 
Vi komma nu till sakens kärna. 


Utrotandet av all demokrati och all liberalism-helst 
också av all religion, försåvitt den vill lägga sig 
i allvarliga saker--är för Spengler icke något mål, 
men blott ett medel. Målet är Tysklands världsvälde. 


En och annan läsare tror naturligtvis att detta är ett 

dystert skämt. Det är fullkomligt allvar--äkta tyskt 
allvar. 


Vi leva i en väldig tid. Det är den största som västerlandets 
kultur någonsin upplevt och kommer att uppleva... 
Världens form omskapas i dag från grunden, liksom fordom 
genom det begynnande imperium romanum... Men vem 
förstår det? Vem tål det? Vem känner det som en lycka att 
vara med därom? Tiden är väldig, men så mycket mindre 
äro människorna. 


Läsaren -- naturligtvis den tyske läsaren -- bör 
känna det som en lycka att vara med i denna väldiga 
tid. Det är således Tyskland som är på väg att grunda 
detta nya imperium romanum. 


Det urgamla barbariet, som i århundraden legat dolt och 
fjättrat under en hög kulturs pedanteri, vaknar nu åter upp, 
nu då kulturens skede är fullbordat och civilisationens begynt, 
det är den krigiska sunda glädjen över den egna kraften, 
som föraktar det rationalistiska tänkandets litteraturmättade 
tidsålder, det är den obrutna rasinstinkten, som vill 
leva på annat sätt än under trycket av lästa bokmängder och 
deras ideal. Hos en västerländsk nationalitet lever ännu tillräckligt 
därav, och även på de amerikanska prärierna och, 
där bortom, på den stora nordasiatiska slätten, där världserövrarna 
växa. 


De världserövrare, som eventuellt kunna växa på 
de amerikanska prärierna och den stora nordasiatiska 
slätten, intressera oss i detta sammanhang ungefär 
lika mycket som slaktaren Caboche. För ögonblicket 
är det Europa som sysselsätter oss. Och det finns alltså 
en "västerländsk nationalitet" om vilken Spengler 
med stolthet upplyser oss att det i den ännu lever kvar 
tillräckligt av det urgamla och livskraftiga barbariet 
för att underlägga sig den övriga världen--det övriga 
Europa, för att börja i smått. Upplysningen kan icke 
överraska den, som aldrig ett ögonblick har tvivlat på 
meningen med den lilla överraskning, som Tyskland 
och dess österrikiska annex beredde världen sommaren 
1914. Kejsar Wilhelm försummade under krigsåren

 sällan något tillfälle att bedyra, att han aldrig haft 
en tanke på något tyskt världsherradöme, och det är 
mycket möjligt att han för sin personliga del talade 
nästan uppriktigt; han skulle i alla händelser med 
största nöje ha hållit till godo med mycket mindre. 
Likgiltigt vad han menade eller icke menade: han 
talade åtminstone i det fallet klokare än Spengler. Det 
allra enklaste praktiska förstånd borde under närvarande 
omständigheter hänvisa tyskarna till att behålla 
allt prat om ett tyskt imperium romanum för sig själva 
och sina ölstugor. Det skulle nog komma ut ändå, som 
Polichinelles hemlighet, men då kunde det åtminstone 
dementeras av "ansvariga statsmän". Det faller sig lite 
svårt nu, då den ansvarige (det vill säga oansvarige) 
statsministern är författaren till "Mein Kampf", som 
går ut på detsamma som Spengler, blott vidrigare och 
dummare framställt. 


Det möter ingen svårighet att förstå de historiska 
förutsättningarna för den tyska storhetspsykosen. Det 
obetydliga Brandenburg växte en gång i tiden, under 
några kraftiga furstar av den ädla spenglerska rovdjurstypen, 
ut till den starka militärstaten Preussen, 
och Preussen underkuvade så småningom Tyskland. 
Följaktligen var det Preussens "historiska mission" att 
härska över alla tyska länder. Men då måste det ju 
också vara Tysklands historiska mission att härska 
över Europa--och så vidare. Jag har i "Ödestimmen" 
--i den gamle akademikern Cassius' person--givit 
en syntes av denna ödesdigra tro på tyskarnas "historiska 
mission". Det var denna tro som födde 1914. 


Spengler har i "Der Untergang des Abendlandes" 
--liksom före honom Ferrero och andra--visat sig 
utmärkt väl inse och förstå, att romarstatens krigare 
och statsmän aldrig hade en tanke på något "världsvälde" 
förrän det redan tillbjöd sig så gott som av sig 
självt. Deras mål var blott den maktutvidgning som 
omständigheterna i varje särskilt fall gynnade, och 
framför allt rikedom genom plundring av svagare nationer.

 På liknande väg uppstod också imperium britannicum, 
och på någon annan väg lär aldrig något 
världsrike uppstå--icke genom gymnasistfantasier 
om en "historisk mission". 


Liksom den napoleonska kejsartidens glans för 
lång tid blev Frankrikes olycka, så ha också den bismarckska 
politikens lysande framgångar i förra århundradet 
blivit till ett olycksöde för Tyskland--för 
hur lång tid, det vet ingen. 


"Alla andra folk"--säger Spengler--"hava präglats 
av sitt eget förflutna. Vi hava icke haft något 
uppfostrande förflutet. " 


Jag kan inte tänka mig något annat än att även 
Spenglers tyska läsare måste häpna när de läsa sådant. 
Det är svårt att vara mera otillgänglig för ödets och 
händelsernas uppfostran. 


Naturligtvis inser även Spengler, att den närvarande 
tiden för en ytlig betraktare icke förefaller gynnsam 
för tyska världsmaktsdrömmar; han uppmuntrar 
därför sina tyska läsare med de ohiskligaste svartmålningar 
av Englands och i synnerhet Frankrikes framtidsutsikter. 
Och det är väl också en ohygglig sanning 
att Tyskland i det läge, vari det har kommit genom 
sina ledares dårskaper, blott i hoppet om andras olyckor 
kan se någon ljusning för sig självt. Framför allt 
är naturligtvis Frankrike dömt till snar undergång, 
bland annat till straff för att det i kriget använde 
färgade hjälptrupper, vilket var så mycket skamligare 
som Tyskland icke hade tillgång till sådana. Han försäkrar 
att det i Frankrike--det är icke kolonierna det 
är fråga om -- "finns svarta präster, officerare och 
domare" och att där finns "polacker och negrer överallt 
till och med i medelklassen". 


"Polacker och negrer"! Och ett par sidor längre 
fram ha dessa svartingar förökat sig så fruktansvärt, 
att hela landet kallas "det svarta Frankrike".


* 
Om ett stort folk icke längre har den tron att det självt, 
ensamt bland alla folk i världen, besitter sanningen och med 
denna sanning är kallad att väcka och pånyttföda alla andra 
folk, så förvandlas det snart till ett intet, till blott och bart 
etnografiskt material. Ett verkligt stort folk kan aldrig nöja 
sig med en andra plats inom mänskligheten eller ens med en 
av de främsta, nej, det måste kräva att obestritt och obetingat 
vara det allra främsta, det enda ledande bland folken. 
Och detta enda folk--detta enda, gudbesjälade folk--det 
är vi, det är det ryska folket! 


Så skrev Dostojevski 1872. 


I sin ungdom revolutionär, blev han som mogen 
man (i den mån en sinnessjuk epileptiker kan bli en 
mogen man) en av sitt folks stora nationalistiska profeter. 
Ryssland hade massor av dem på den tiden, 
liksom Tyskland nu. I hans profetutsaga från 1872 
behöver man blott ändra ett ord (på svenska blott en 
bokstav) för att den kunde vara skriven av en tysk i 
dag--sextio år senare. 


Och vad är det ryska folket i dag?--Ett etnografiskt 
material. 


Något annat har det visserligen heller aldrig varit. 
Det är vad varje folk blir under varaktig despoti-varje 
folk, som är kraftlöst och viljelöst nog för att finna 
sig i vilken regering som helst hur länge som helst. 


Vad är det tyska folket om sextio år? Den som lever 
får se. Men om det går som Spengler vill, kommer det 
att vara ett etnograf skt material, vars enda uppgift är 
blind lydnad för de herrar som slumpen sänder. Det 
var den glädjen romarfolket en gång i tiden fick av sitt 
"världsherradöme". Och tyskarnas imperium romanum 
skall vi först be att få se, innan vi tror på det. 


VI 


Men låt oss gå med på fiktionen ! Inom några få år, 
kanske redan i år, i nästa vecka, kommer nästa stora 
krig, Tyskland segrar, och Europa är i segrarens våld.




Spengler har i andra delen av "Der Untergang des 
Abendlandes" sagt tänkvärda ord om den självklara 
hänsynslöshet, varmed segraren i ett stort krig behandlar 
alla mindre stater och folk, som befinna sig 
inom hans räckvidd; över deras områden, tillgångar 
och människor förfogar han efter sitt godtycke, "allt 
sådant blir blott provins, objekt, medel till målet". 
Förra gången tillföll segern en koalition av makter 
med inbördes stridiga intressen. Mot en sådan koalition 
stå de mindre nationerna aldrig helt värnlösa, 
aldrig helt "rättslösa", utom naturligtvis i det fallet att 
de ha låtit locka eller tvinga sig till deltagande i kriget 
på den besegrades sida. Utomeuropeiska länder kunna 
uppdelas i kolonier eller intressesfärer, men europeiska 
"kulturnationer", även de minsta, ha i de segrande 
makternas inbördes rivalitet den säkraste garanti 
för sin fortsatta existens som över huvud står att 
få i denna osäkra värld. Vilket naturligtvis icke bör 
utesluta, att de också utveckla och använda sina egna 
små maktmedel efter bästa förstånd. För alla Europas 
mindre nationer är det således helt enkelt ett livsintresse, 
att segraren i ett kommande krig icke blir Tyskland. 
Vad de ha att vänta av ett segrande Tyskland, 
det ha alla dess mindre grannländer redan nu, "mitt 
i djupaste fred", fått en försmak av. 


År 1914 kunde ännu många svenskar, icke blott den 
tidens konservativa men också ett stort mindretal av 
liberala, av patriotiska motiv stå med sina sympatier 
på Tysklands sida. Jag hörde icke till dem, men jag 
förstod mycket väl deras synpunkter och aktade deras 
motiv. De "ryska sågfilarna'' voro ännu i friskt minne, 
Ryssland betraktades som arvfienden, och man såg i 
Ryssland den enda fara som kunde tänkas hota Sveriges 
självständighet och fred. Om jag på den tiden 
hade sagt något om den tyska faran, skulle alla mina 
vänner ha tänkt att jag hade blivit tokig. En stor 
mängd svenskar sågo också på den tiden ännu i tyskarna 
"våra germanska stamfränder". Det var då ännu

 föga känt i Sverige, att Tysklands nuvarande befolkning 
utgör ett ur rasens synpunkt alldeles obestämbart 
mischmasch, ett "Völkerchaos", vari det germanska 
inslaget förekommer ganska sparsamt. 


Allt detta hör till det förgångna. Tiden har ett annat 
ansikte nu. 


Också fosterlandskärleken, som den uppfattades 
på den tiden, hör i det närmaste till det förgångna. 
Den har blivit utträngd av nationalismen. 


Men nationalismen hör efter sitt väsen--sådant 
man finner det uttryckt i Dostojevskis anförda ord 
från 1872 och i Spenglers skrifter av i dag --blott 
hemma i de allra största folkslagen. I de mindre blir 
den blott skrattretande. Ur nationalismens synpunkt 
blir till gengäld fosterlandskärleken, där den visar sig 
i mindre nationer, något smått och löjligt, "en angelägenhet 
för provinsialer", för att tala med Spengler. En 
gammalmodig barnslighet i stil med folkdanser och 
nationaldräkter. 


Och gammalmodig, det vill ingen vara, allra minst 
de unga. Därför finns det, som var man vet, också i 
Sverige en stor massa nationalister. Den svenska fosterlandskärlek, 
som Heidenstam en gång i tiden fattade 
som sin uppgift att väcka till nytt liv, har under de 
senaste tjugo åren förvandlats till en nationalism, som 
aldrig har varit och aldrig kan bli något annat än ett 
löjligt och föraktligt bihang till den tyska. Ingen 
svensk kan i dag, som 1914, vara "tyskvänlig" av 
patriotiska motiv. I dag måste varje tysksinnad svensk 
veta, att om han är nationalist -- och det är han 
ofelbart--så är han det helt och hållet för Tysklands 
räkning Han måste veta, att den dag Tyskland uppnår 
herradömet över Europa, kunna vi för en oöverskådlig 
framtid sätta punkt och slut för "svenska historien" 
Och om han blir gammal kommer han kanske 
också att få skörda den säd han och hans likasinnade 
ha sått: då får han uppleva, att svenskarna blott ha 
blivit en liten namnlös bråkdel av det etnografiska 

material, varmed vår tids imperium romanum bygges 
upp. 


Dock, det ha vi ännu inte sett. Jag läste häromdagen 
i en dansk tidning, att Spengler "tänker i århundraden". 
Det torde föga hjälpa, om han i alla fall tänker 
som smedens pojke, vilken tänkte galet. Det kan dock 
vara nyttigt för oss svenskar--liksom för alla andra 
europeer--att veta vad och hur han tänker, och inte 
minst veta, att hans inflytande över tyskt tänkesätt är 
oerhört. Nietzsche var knappast känd under sin verksamhetstid; 
Spengler sprids i upplagor som kriminalromanernas. 
Hans makt över tyska sinnen kommer att 
vara, hur det än går för den nuvarande regimen.


 




ÄKTHETSPRÖVNING AV ETT BREV 


(1935) 


Tre äldre herrar--låt oss kalla dem Andersson, 
Pettersson och Lundström--sutto och pratade under 
en gammal lind i en gammal park. På bordet framför 
dem låg en vit bok. 


Alla tre tillhörde den usla liberalistiska tidsåldern, 
dock på det viset att två av dem redan under åren före 
1914 hade seglat över åt högersidan av oro för fäderneslandets 
försvar och missnöje med spritrestriktionerna. 
Men de hörde till den del av högern som tog 
partibeteckningen "de moderata" på allvar. 


Andersson hade ensam bland de tre stannat kvar på 
den övergivna liberala skutan. Han var författare, i 
det närmaste ausser Dienst, med ett anseende som 
delvis var ganska bra men delvis, på grund av illa 
omtyckta åsikter i åtskilliga ämnen, mycket dåligt. 
Men hans gamla vänner hade överseende med honom. 
Pettersson var jurist och förutvarande statsråd, 
i politiken ausser Dienst. Lundström var konstkritiker, 
ännu inte ausser Dienst, dessutom mecenat och 
värd på stället, ägare till gården och parken och den 
gamla linden. Men också de två hade under skiftande 
åsikter bevarat de yngre årens liberala och humanitära 
sinnelag. 


Det var naturligtvis Tyskland man talade om. De 
två högergubbarna, som under och efter kriget självklart 
hade varit tysksinnade och aldrig hade tänkt sig 
att de skulle kunna bli något annat, hade med stigande 
häpnad och förskräckelse sett den vändning sakerna 
hade tagit i Tyskland efter den nationalsocialistiska så 
kallade revolutionen.


Och efter att en stund ha diskuterat de ibland uppdykande 
tyska funderingarna på en kolonisation av 
Baltikum och Sydskandinavien, vars urinvånare alltså 
skulle motas bort, längre upp mot polcirkeln, hade 
man kommit tillbaka till ett gammalt ämne: riksdagsbranden. 
De tre herrarna hade händelsevis suttit tillsammans 
och pratat också den dag då nyheten först 
stod i tidningarna. Misstanken om det rätta sammanhanget 
låg visserligen genast i luften, men det bjöd i 
alla fall emot att tro på den. Det fanns ju dock alltid 
den möjligheten att slumpen och motståndarnas dumhet 
hade spelat Hitler ett så ovärderligt kort i handen 
just i rätta ögonblicket strax före valen. Och riksrätten 
i Leipzig hade inte bragt någon klarhet. 


--Såvitt jag kan se, sade Pettersson, ligger saken så 
här: som maktläget var och alltjämt är, kunde riksrätten 
inte befatta sig med andra anklagelser än dem som 
den hade fått sig officiellt förelagda, och det var vackert 
så att den vågade frikänna dem som det var 
meningen att den skulle döma. En verklig rättslig 
undersökning av saken har ännu inte ägt rum och 
kommer aldrig att bli av så länge nazismen har makten. 
Och den blir alltså kanske aldrig av i vår tid. Det 
är tråkigt att inte få veta slutet på en spännande roman 
som man har råkat läsa hälften av. Men det måste man 
finna sig i. 


--Ja, det måste man ofta finna sig i, sade Lundström. 
Och när nazismens tid är ute, svänger pendeln 
åt andra hållet, och den rättsliga undersökningen blir 
kanske inte så ofelbar då heller. Jag vet inte var en 
opartisk domstol skulle komma ifrån. Den ramlar inte 
ner från månen. 


--Jag kan förstå att herrarna inte har läst den här 
boken, sade Andersson. (Det var han som hade haft 
den vita boken med sig: "Weissbuch über die Erschiessungen 
des 30:ten Juni 1934".) Den härrör från tyska 
emigrantkretsar och ger sig alltså inte ut för att vara 
opartisk. Men den innehåller ett brev som upplyser 

hela saken--om det alltså är äkta. Och det är det jag 
gärna ville höra er mening om. 


--Jag är rädd för att vår mening om den saken inte 
betyder något, sade Pettersson. Jag är på förhand 
mycket böjd att tro att det där brevet kan förefalla 
äkta--annars skulle bokens utgivare inte ha använt 
det. Men det är ingen konst för en intelligent förfalskare 
att sätta ihop ett brev som ser högst naturligt och 
trovärdigt ut. Det skulle jag kunna åta mig när som 
helst. 


--Nu lovar du kanske litet för mycket. Du minns 
nog en brevroman av Paul Hervieu -- "Peints par 
eux-memes" -- som vi alla tre beundrade mycket 
livligt för en trettio år sen. Om det här brevet är en 
förfalskning, då är förfalskaren en mästare av allra 
minst samma rang som Paul Hervieu. Det räcker inte 
med intelligens till sådant; det skulle kräva en genial 
psykologisk romanförfattares speciella form för intelligens, 
fantasi och intuition. 


--Det var inte småsaker! Nå, låt oss höra brevet. 
Men tillåt mig först en fråga: på vad sätt styrker 
utgivaren brevets äkthet? 


--Han styrker det inte alls. Det låter sig nämligen 
inte göra annat än inför en domstol, med avhörande 
av vittnen. Han lämnar naturligtvis vissa uppgifter om 
hur brevet har kommit i hans händer, men någon 
bevisföring om den saken kan ju inte komma i fråga 
under nuvarande regim. Vi har bara att göra med 
brevet Och brevet är från Karl Ernst, S. A.-ledare i 
Berlin och medlem av preussiska statsrådet, till hans 
vän och kumpan Edmund Heines, S. A.-ledare och 
polispresident i Breslau, på den snälla Weimarrepublikens 
tid dömd för åtskilliga mord och naturligtvis 
benådad. Ernst hade befälet över alla S. A.-trupper i 
Berlin och provinsen Brandenburg, ett kommando 
närmast jämförligt med en divisionsgenerals, och 
Heines hade alltså samma ställning i sin provins. Bägge 
blev skjutna den 30 juni.




Brevet är daterat den 5 juni 1934, tydligen från 
Berlin, fast brevskrivaren har glömt att sätta ut det-vilket 
en förfalskare knappast skulle ha glömt--och 
så här lyder det (Andersson tog boken och läste, medan 
han ibland interfolierade med en och annan parentetisk 
upplysning): 


5. Juni 1934. 


Lieber E. 


Der Chef ist endlich bei ihm gewesen! ("Der Chef" är 
Röhm, och Hitler kallas i hela brevet bara för "han".) Lange 
Aussprache. Der Chef erzählte mir, es ging bis in die Morgenstunde. 
Er hat wie oft bei solchen Gelegenheiten geheult 
und den Chef beschworen, ihm doch zu glauben, dass er 
hundertmal lieber ihn an der Spitze einer vereinten Armee 
sehen würde, als einen alten Knacker aus dem Neudecker 
Altersverein. (Neudeck var Hindenburgs gods.) Aber es 
ginge nicht. Allgemeine Schwierigkeiten, dann Rücksicht 
auf das Ausland, Zusammenkunft in Venedig und ähnlichen 
Quatsch. Kurz und gut. Du wirst ja den Chef bald 
treffen und ausführliches von ihm hören. Das Ende vom 
Lied war gegenseitiges Versprechen, nichts zu unternehmen, 
abzuwarten, bis der alte Herr abkratzt. Dann wird man 
sehen. 


Andersson gjorde en paus i läsningen. 


--Det där var en nätt bit, sade Lundström. Mycket 
frisk och levande. 


--Onekligen, sade Pettersson. Och jag måste visst 
erkänna att jag skröt litet för mycket nyss med mina 
eventuella förfalskningstalanger. Det där skulle jag 
aldrig ha kunnat prestera. Men det behöver ju inte 
hindra att det kan finnas andra som kan. Och det 
skulle vara roligt att höra vad Hitler har att säga om 
det där samtalet med Röhm! Audiatur et altera pars. 


--Det kan jag händelsevis stå till tjänst med, sade 
Andersson. Det står nämligen på ett annat ställe i den 
här boken. Ett par veckor efter morden den 30 juni 
sammankallade Hitler som bekant ett nazistiskt partikonvent 
som han roade sig med att kalla "tyska 
riksdagen" och avgav inför den församlingen ett slags 

officiell redogörelse för det passerade. I sitt tal, som 
delvis står refererat här, berörde han också sitt samtal 
med Röhm--det ägde rum den 4 juni, alltså dagen 
innan det här brevet skrevs. Samtalet var mycket långvarigt--enligt 
brevet drog det ut "bis in die Morgenstunde", 
enligt Hitler varade det i fem timmar "bis 
Mitternacht". Enligt brevet har Hitler lurat Röhm 
med förespeglingar om högsta befälet över hela krigsmakten, 
så snart "der alte Herr abkratzt". Hindenburgs 
och riksvärnets motvilja mot Röhm var ju välbekant. 
Men då Röhm genom sin organisation av S. 
A. hade gjort mer än någon annan för att föra Hitler 
till makten, och då han i många år hade ansetts för 
Hitlers intimaste vän, betraktades han i de breda lagren 
av nazistpartiet som självskriven till överbefälet, 
och det säger sig självt att man inte en, men mångfaldiga 
gånger har lovat honom det. Och dessa löften har 
kanske från början varit uppriktigt menade, men det 
kom alltid något emellan. Och det som kom emellan 
var alltid detsamma: Hindenburg och riksvärnet. Och 
så naturligtvis Röhms dåliga anseende. Det är då utan 
vidare klart, att samtalet mellan Hitler och Röhm inte 
kan ha haft ett förlopp som ägnade sig för offentligheten. 
För allmänhetens kyska öron låter det bättre, 
då Hitler enligt sitt tal hade låtit kalla Röhm för att ge 
honom en sista varning och förmaning. "Ich teilte ihm 
mit, dass ich aus zahllosen Gerüchten den Eindruk 
gewonnen hätte, dass von gewissenlosen Elementen 
eine nationalbolschewistische Aktion vorbereitet 
würde, die über Deutschland nur namenloses Unglück 
bringen würde. . ." Det låter onekligen mera uppbyggligt 
än förespeglingarna om överbefälet över hären, 
så snart "den gamle herrn trillat av pinn". Men på 
högsta ort har man nog känt Röhm alltför väl för att 
spilla några moralpredikningar på honom. Det gällde 
att narra honom--inte att omvända honom till hörsamhet 
och dygd. 
Men nu har vi alltså också hört den andra parten, 

och jag går vidare i brevet. I det nu följande stycket 
finns det emellertid några öknamn som det kanske är 
bäst att förklara på förhand, enligt utgivarens gissningar. 
"Der ~Egypter" lär vara en herr Rudolf Hess, 
"der Lahme" skall vara Goebbels, "der Kleiderständer" 
Göring och "der Schwarze" en viss Himmler, 
chef för S. S., som har svart uniform. 


Alltsa vidare i texten: 


Das heisst aber für uns jetzt losarbeiten. Denn es ist 
arschklar, wenn wir warten, bis es diesem hinterhältigen 
Ägypter gelungen ist, den Lahmen mit dem Kleiderständer 
gegen uns zusammenzubringen, gehen wir vor die Hunde. 
Wir müssen handeln und diesen Kerlen zuvorkommen ! Der 
Hermann geht aufs ganze. Und wenn er auch den Lahmen 
nicht riechen kann, gegen uns geht er sogar mit dem 
Schwarzen ! 


-- Fortfarande mycket friskt och levande, sade 
Lundström. 


--Den där herrn, sade Pettersson, påminner mig på 
något vis om salig Arvid Ödmann, som jag kände förr 
i världen. Han ansågs dum, och det skulle inte ha 
lönat sig att tala med honom om filosofi eller juridiska 
subtiliteter, men han hade en så frisk och målande 
språklåda, i synnerhet när han blev arg, att jag undrade 
om det var rätt att kalla honom dum. När han 
kom i sitt ässe kunde han tala som Strindberg ibland 
kunde skriva. 


--Ja, sade Andersson, brevskrivaren är tydligen en 
mycket temperamentsfull herre. Sådant är det inte lätt 
för en förfalskare att fabricera. Men ur äkthetsprövningens 
synpunkt innehåller det här stycket dessutom 
ett par nya moment. Först och främst öknamnen. Jag 
anar inte varför Hess kallas en "egypter" och Goebbels 
"den lame". Men i trängre kotterier kan det ju 
ibland uppkomma en jargong som är obegriplig för 
utomstående. "Der Kleiderständer" syftar naturligtvis 
på Görings svaghet för granna uniformer, men 
ordet passar ändå inte riktigt på en så tjock och muskulös

 person. En förfalskare skulle bestämt ha kunnat 
hitta på några elakare och för utomstående mera 
genomskinliga öknamn. Jag tror inte heller att en 
förfalskare skulle kalla Göring "der Hermann" då 
han strax förut har kallat honom "Kleiderständer". 
Det är en småsak, men i äkthetsprövning måste man 
också ge akt på småsaker. 


Ett annat moment är viktigare. Det här stycket, 
liksom för övrigt hela fortsättningen, står i den mest 
uppenbara strid mot en av utgivarens huvudteser. Utgivaren 
påstår nämligen att det aldrig har existerat 
någon konspiration som kunde ge anledning till morden 
den 30 juni. Han tillskriver alla morden helt andra 
motiv, dels privathämnd, dels behovet att oskadliggöra 
en del opålitliga personer som visste för mycket 
om riksdagsbranden och om andra saker. Och sådana 
motiv har naturligtvis också varit med i spelet. Den 
löjliga sagan om att von Schleicher skulle ha inlåtit sig 
i en sammansvärjning med Röhm och "en utländsk 
makt" var för dum och fräck och vann ingen tilltro. 
Men att Röhm och hans närmaste i S. A. hade de allra 
starkaste skäl att konspirera, det ligger i öppen dag. 
De visste ju att riksvärnet motsatte sig deras upptagande 
i hären--och krävde deras avskedande. De har 
sett sig utsatta för att mista inkomster, utpressningsmöjligheter 
och hela grunden för sin existens. Det var 
alltså den tack de hade att vänta för att de hade fört 
Hitler mot tinnarna! Och de skulle inte konspirera? 
Hitler har knappt några hätskare fiender än de överlevande 
bland dem, och man kan gott förstå att han 
ibland lär begagna en "dubbelgångare" till uppträdande 
vid officiella ceremonier. 


Men då Vitbokens utgivare alltså inte vill tro på 
någon konspiration, kan det här brevet i alla händelser, 
om det är en förfalskning, inte härröra från honom 
och hans krets. Och märk väl: utgivaren tycks 
inte ens ha observerat att brevet motbevisar hans huvudtes. 
Han har då förmodligen inte fått brevet i sina 

händer förrän han redan hade gjort sig sin mening, en 
mening som han på äkta tyskt sätt sedan inte kunnat 
förmå sig att ändra. 


Men vidare i texten: 


Wir müssen ihnen ein Feuerchen anzünden, dass sie mit 
dem Arsch hochgehen! Ich persönlich muss den Lahmen 
bekommen. Schade, dass mir R. (förmodligen Röhm) damals 
in den Arm gefallen ist, als ich ihn (nämligen "den 
lame") auf den Schädel hauen wollte für seine dreckigen 
Anspielungen wegen meiner Heirat. 


Det lilla stycket syftar på någon för utomstående 
obekant episod ur kamratlivet. Ernsts förestående giftermål 
har naturligtvis väckt blandade känslor i sodomitkotteriet, 
och Goebbels, som anses för ett kvickhuvud, 
har velat säga något roligt, men det har alltså 
inte blivit väl upptaget. 


Vidare: 


Ich habe mit dem Chef auch über Deinen Brief gesprochen. 
Du weisst, ich halte sonst von dem vielen Reden und 
Schreiben nichts. Er ist Deiner Meinung dass wir auf alles 
gefasst sein müssen. Der Lahme kann die tollsten Dinger 
drehen. Der Chef hat sein wichtiges Material bereits an 
sicherer Stelle. Ich habe nach der Unterredung mit ihm die 
Erklärung über die Februargeschichte unterschreiben, die 
M. nach meinen Angaben geschreiben hat. Es ist in sicherer 
Hand. Wenn mir das geringste passiert, platzt das Ding. Ich 
schicke Dir beiliegend auf alle Fälle eine unterzeichnete 
Kopie. Heb sie gut auf! Du solltest auch Deine Sachen 
irgendwo sicherstellen. Lies Dir das Ding mal durch. Es ist 
das Stärkste, was wir haben, wenn alle Stränge reissen. 
Vielleicht hilfts was, villeicht hilft es nichts. Denn im 
Schreiben ist uns der Lahme über. Unsere Stärke liegt auf 
anderem Gebiet, und da müssen wir losgehen. 


Nu först kommer brevskrivaren till riksdagsbranden, 
som han bara omtalar som "die Februargeschichte". 
Det är visserligen tydligt nog, i synnerhet 
för adressaten, men en förfalskare skulle förmodligen 
ha uttryckt sig ännu tydligare. Och på ett annat ställe 
längre fram heter det bara "die Geschichte"; mottagaren 
vet ju vad som menas.


På samma gång som brevet har Vitbokens utgivare 
också fått sig tillsänd den kopia av dokumentet om 
riksdagsbranden, som här omtalas. Heines har enligt 
utgivaren följt Ernsts råd att sätta "sina saker" i säkert 
förvar och anförtrott både brevet och dokumentet åt 
en vän i Breslau, som efter Heines död har överlämnat 
dessa papper åt utgivaren. Enligt dokumentet var det 
Ernst som med hjälp av två underordnade kamrater, 
Fiedler och Mohrenschild, satte eld på riksdagen. 
Mohrenschild är förmodligen den i brevet omtalade 
"M." och Fiedler omtalas längre fram som "Fi.". Bägge 
mördades den 30 juni. 


Om brevet från Ernst till Heines är äkta, finns det 
naturligtvis ingen grund att betvivla, att också dokumentet 
är äkta och dess framställning av riksdagsbranden 
i huvudsak riktig. Den saken kan vi komma 
till sedan. 


Vidare i brevet: 


Aber diesmal muss du bis zueltzt mitmachen. Ich hab da 
schon so einen Plan, gegen den die Dinger vom Lahmen 
nichts sind. Aber du darfts nicht wieder losfahren, bevor die 
Sache richtig knallt. 


Återigen en hänsyftning på en för utomstående 
obekant episod ! Det lägger jag ingen särskild vikt vid 
i och för sig; en förfalskare,får ju antagas veta att ett 
brev helst bör innehålla något sådant för att se riktigt 
naturligt ut. Men i det här brevet förekommer sådant 
oupphörligt och på ett sätt som alldeles osökt infogar 
sig i sammanhanget. Sådant röjer mästaren--om det 
nämligen är ett litterärt mästerstycke vi har att göra 
med och inte ett stycke osminkad verklighet. 


Men vidare: 


Die Hauptsache ist, den Lahmen zu treffen. Das ist meine 
Meinung--während der Chef nur ein Ziel hat, dem Hermann 
mit der Uniform auch die Haut abzuziehen. Man 
kann beides haben. Aber die erste Massnahme ist, die beiden 
von ihm (Hitler) zu trennen. Ihn müssen wir haben, er 
muss mit uns gehen, dann ist die Geschichte schon richtig.




händer förrän han redan hade gjort sig sin mening, en 
mening som han på äkta tyskt sätt sedan inte kunnat 
förmå sig att ändra. 


Men vidare i texten: 


Wir müssen ihnen ein Feuerchen anzünden, dass sie mit 
dem Arsch hochgehen! Ich persönlich muss den Lahmen 
bekommen. Schade, dass mir R. (förmodligen Röhm) damals 
in den Arm gefallen ist, als ich ihn (nämligen "den 
lame") auf den Schädel hauen wollte für seine dreckigen 
Anspielungen wegen meiner Heirat. 


Det lilla stycket syftar på någon för utomstående 
obekant episod ur kamratlivet. Ernsts förestående giftermål 
har naturligtvis väckt blandade känslor i sodomitkotteriet, 
och Goebbels, som anses för ett kvickhuvud, 
har velat säga något roligt, men det har alltså 
inte blivit väl upptaget. 


Vidare: 


Ich habe mit dem Chef auch über Deinen Brief gesprochen. 
Du weisst, ich halte sonst von dem vielen Reden und 
Schreiben nichts. Er ist Deiner Meinung dass wir auf alles 
gefasst sein müssen. Der Lahme kann die tollsten Dinger 
drehen. Der Chef hat sein wichtiges Material bereits an 
sicherer Stelle. Ich habe nach der Unterredung mit ihm die 
Erklärung über die Februargeschichte unterschreiben, die 
M. nach meinen Angaben geschreiben hat. Es ist in sicherer 
Hand. Wenn mir das geringste passiert, platzt das Ding. Ich 
schicke Dir beiliegend auf alle Fälle eine unterzeichnete 
Kopie. Heb sie gut auf! Du solltest auch Deine Sachen 
irgendwo sicherstellen. Lies Dir das Ding mal durch. Es ist 
das Stärkste, was wir haben, wenn alle Stränge reissen. 
Vielleicht hilfts was, villeicht hilft es nichts. Denn im 
Schreiben ist uns der Lahme über. Unsere Stärke liegt auf 
anderem Gebiet, und da müssen wir losgehen. 


Nu först kommer brevskrivaren till riksdagsbranden, 
som han bara omtalar som "die Februargeschichte". 
Det är visserligen tydligt nog, i synnerhet 
för adressaten, men en förfalskare skulle förmodligen 
ha uttryckt sig ännu tydligare. Och på ett annat ställe 
längre fram heter det bara "die Geschichte"; mottagaren 
vet ju vad som menas.


På samma gång som brevet har Vitbokens utgivare 
också fått sig tillsänd den kopia av dokumentet om 
riksdagsbranden, som här omtalas. Heines har enligt 
utgivaren följt Ernsts råd att sätta "sina saker" i säkert 
förvar och anförtrott både brevet och dokumentet åt 
en vän i Breslau, som efter Heines död har överlämnat 
dessa papper åt utgivaren. Enligt dokumentet var det 
Ernst som med hjälp av två underordnade kamrater, 
Fiedler och Mohrenschild, satte eld på riksdagen. 
Mohrenschild är förmodligen den i brevet omtalade 
"M." och Fiedler omtalas längre fram som "Fi.". Bägge 
mördades den 30 juni. 


Om brevet från Ernst till Heines är äkta, finns det 
naturligtvis ingen grund att betvivla, att också dokumentet 
är äkta och dess framställning av riksdagsbranden 
i huvudsak riktig. Den saken kan vi komma 
till sedan. 


Vidare i brevet: 


Aber diesmal muss du bis zueltzt mitmachen. Ich hab da 
schon so einen Plan, gegen den die Dinger vom Lahmen 
nichts sind. Aber du darfts nicht wieder losfahren, bevor die 
Sache richtig knallt. 


Återigen en hänsyftning på en för utomstående 
obekant episod ! Det lägger jag ingen särskild vikt vid 
i och för sig; en förfalskare får ju antagas veta att ett 
brev helst bör innehålla något sådant för att se riktigt 
naturligt ut. Men i det här brevet förekommer sådant 
oupphörligt och på ett sätt som alldeles osökt infogar 
sig i sammanhanget. Sådant röjer mästaren--om det 
nämligen är ett litterärt mästerstycke vi har att göra 
med och inte ett stycke osminkad verklighet. 


Men vidare: 


Die Hauptsache ist, den Lahmen zu treffen. Das ist meine 
Meinung--während der Chef nur ein Ziel hat, dem Hermann 
mit der Uniform auch die Haut abzuziehen. Man 
kann beides haben. Aber die erste Massnahme ist, die beiden 
von ihm (Hitler) zu trennen. Ihn müssen wir haben, er 
muss mit uns gehen, dann ist die Geschichte schon richtig.


(Här syftar "die Geschichte" naturligtvis inte på riksdagsbranden 
men bara på sakernas gång i det hela.) Ueber 
meinen Plan wird dir Fi. näheres flüstern. Du kannst dich 
blind auf ihn verlassen. 


Man kan förmoda att Ernst har sänt Fiedler med 
brevet och dokumentet till Heines i Breslau. Att anförtro 
sådant åt posten hade varit vansinne. Det förklarar 
också att Ernst, som efter vad han själv säger 
inte är någon pennans man, undantagsvis har skrivit 
ett så långt och innehållsrikt brev. Han har haft många 
och viktiga saker på hjärtat. 


Nu kommer ett stycke som jag sätter alldeles särskilt 
värde på ur äkthetssynpunkt. 


Schade, dass ich nicht dabei bin wenn ihr die Sache 
begiesst. (Han skulle nämligen på bröllopsresa till Madeira 
med sin unga fru, och den 30 juni var han just på väg till 
Bremen med henne för att gå ombord på båten, då han blev 
infångad och mördad.) Ich bin mit allem, was der Chef sagte 
und was Du bald hören wirst, einverstanden, aber den Lahmen 
schmore ich, das verwehrt mir keiner, nachdem er seine 
Prügel bekommen hat. Dass der Hund mich damals in die 
Geschichte (nu är det riksdagsbranden) hetzte und hinterher 
noch aufzog, das vergesse ich nicht. 


Här finns åtskilligt att observera! Han "instämmer 
med allt vad chefen har sagt". Det vill säga, han gör 
så fanken heller! För Röhm är Göring ärkefienden; 
Göring har nämligen på sin tid rivaliserat med honom 
om chefskapet över S. A. och sedan gjort allt för att 
nedsätta honom hos Hitler. Och eftersom Goebbels är 
Görings fiende, vill Röhm, som det tycks, inte sa 
gärna låta Ernst ta hand om honom. Men för Ernst är 
just den saken det viktigaste av alltihop. Han ser rött 
då han tänker på "den lame". Han är ledsen åt att han 
inte kan vara med från början, eftersom han skall på 
bröllopsresa till Madeira-- "ich muss mal mit ihr 
wegfahren", säger han ett stycke längre fram; det röjer 
inte just någon vidare förtjusning. Men i nästa ögonblick 
är han redan hemma igen--såvida han inte 

snarare glömt både frun och Madeira--så att han 
kan få nöjet att prygla Goebbels ordentligt och sedan 
"steka" honom. Det nöjet skall ingen få honom att 
avstå från, inte ens chefen! "Das verwehrt mir keiner!" 
Hos en impulsiv och flyktig natur, som i hast 
knackar ner ett brev på sin maskin, sjudande av ilska 
och hetsad av ångest--en särdeles välgrundad ångest, 
som utgången visade--är en sådan virrighet i 
tanken högst naturlig. Och han har bråttom, Fiedler 
skall hinna med tåget till Breslau. . . Men en förfalskare 
får inte ha bråttom, han måste ha tankarna med sig, 
han är inte i det ena ögonblicket på väg till Madeira 
och i det nästa hemma igen, savida han inte är alla 
förfalskares okrönte och okände komung. Eller vad 
tycker herrarna? 


--Brevet är äkta från början till slut, sade Lundström. 


--Jag måste nöja mig med att säga att det förefaller 
äkta, sade Pettersson. Och slutet har vi visst för resten 
ännu inte hört. 


--Nej, det är en bit kvar ännu, sade Andersson. 


Der Chef glaubt, wir sollen nicht vor dem Parteitag losgehen. 
Er hat Mitteilung, dass der alte Herr noch zehn Jahre 
leben wird. Ich bin nicht der Meinung. Da aber alle beistimmen, 
kann ich nichts machen. Aber nach dem Parteitag 
muss er klappen.       


Nu är han lite virrig igen, interfolierade Andersson. 
Vad är det egentligen alla har instämt i? Att Hindenburg 
skulle leva i tio år till? Nonsens! Den saken kan 
dock inte bero varken av de andras instämmande eller 
av Ernsts avvikande mening! Observera: jag klandrar 
inte Ernst för att han uttrycker sig illa, det är inte så 
viktigt Heines begriper nog vad han menar. Men en 
förfalskare skulle aldrig prata sådant nonsens. 


Ich gehe in den nächsten Wochen auf Urlaub. Ich muss 
mal mit ihr wegfahren. Schick mir durch Fi. eine Kopie 
deines Materials. Schieb das nicht auf die lange Bank. Sei 
vorsichtig mit Sch. ! (Förmodligen Heines' adjutant 

Schmidt, mördad den 30 juni.) Es wird allerhand gemunkelt. 
Zeig dich nicht so oft mit ihm. Der Chef erzählte, dass 
er (Hitler) eine Bemerkung deshalb gemacht hat. 


Räum deine Bude auf. Unser Freund aus der Albrechtstrasse 
(Gestapos huvudkvarter) erzählte mir, dass der 
Schwarze demnächst bei verschiedenen von uns nachsehen 
lassen will. Bei mir kann er ja, ich leg ihm eine schöne 
Ueberraschung hin. 


Machs gut, alter Junge, 
Dein Karlos. 


Vad det var för en överraskning Ernst hade i beredskap 
åt "den svarte", det får vi inte veta, sade Andersson. 
Men det kunde kanske "Fi." viska i örat på Heines. 
Vi ska inte vara för nyfikna. Vi har ju i alla fall fått 
skymta litet av sammanhanget i den där romanen-eller 
vad säger vännen Pettersson? 


--Jo, jag tror nog det. Men slutet på historien kan 
visst dröja länge ännu. Den som lever får se. Någon 
happy end törs jag inte räkna pa, åtminstone inte i vår 
tid. Men hur var det med det där dokumentet som 
följde med brevet? 


--Jo, det är alltså en berättelse om riksdagshusbranden, 
vari framlidna preussiska statsrådet Ernst-att 
han är framliden berodde som bekant på viktiga 
statsskäl--ger en dåligt skriven men okonstlad och 
underhållande framställning av hur det gick till när 
han tuttade på "die Schwatzbude" med hjälp av sina 
underordnade kumpaner Fiedler och Mohrenschild. 
Äktheten finns det som sagt ingen grund att tvivla på, 
men därav följer förstås inte att vartenda ord behöver 
vara sant. När en kanalje bekänner en ful historia gör 
han det ju inte enbart av sanningskärlek. I det här 
fallet gör han det, som han själv säger, därför att han 
vet att "Göring und Goebbels ein Schurkenstreich 
gegen mich planen". Han är stolt över sitt dåd och 
upprörd över att det har blivit så illa lönat. Sin slutlikvid 
hade han visserligen ännu inte fått, men han anade 
den, och vi vet ju att hans aning inte bedrog honom.
Strax 
efter Hitlers utnämning till rikskansler i slutet 
på januari 33 stod det klart för de ledande kretsarna 
--och till dem hörde också Ernst--att något måste 
göras "um dem Führer die Möglichkeit zu geben, 
gegen die Marxisten loszuschlagen". Men vad skulle 
man hitta på? Den frågan ventilerades vid åtskilliga 
sammankomster mellan Göring, Goebbels, Ernst och 
några andra, senare också Röhm och Heines. Goebbels 
föreslog ett fingerat attentat mot Hitler, med det 
föll inte Göring i smaken. Han föreslog i stället att låta 
en bomb explodera i inrikesministeriet--hans eget 
ministerium. Alltså attentat mot Göring i stället för 
mot Hitler! För att Göring skulle stå i bengalisk hjältebelysning! 
Nej, det tyckte inte Goebbels om! Inte 
alls! Efter många betänkligheter, dock inte av etisk 
natur, lyckades man till sist komma överens om att 
sätta eld på "die Swatzbude". 


En annan medlem av sällskapet--det var Helldorf, 
för ögonblicket polispresident i Berlin--hade av en 
egendomlig slump kommit i förbindelse med der Lubbe 
och övertalat honom att spela med i pjäsen, men på 
det viset att Lubbe trodde sig vara ensam om stordådet. 
Det förklarar hans uppträdande under processen 
i Leipzig. Denna punkt kan dock alltjämt se litet dunkel 
ut: Lubbe dyker händelsevis upp i Berlin som en 
ängel ifrån skyn just i det ögonblick då man behöver 
en figur av hans sort för att ge riksdagsbranden en 
anstrykning av kommunistattentat. Men Ernst kan ju 
ha varit ofullständigt underrättad om den detaljen, 
och det är inte heller givet att han har velat tala om allt 
vad han visste. 


--Det är inte heller så noga, sade Lundström. Vi 
kan reda oss med vad vi sett. Men en sak har nazismen 
verkligen uträttat: den visar demokratien från dess 
allra värsta sida. Ett stort folk--och ett folk som man 
trodde vara mera bildat och kultiverat än de flesta-som 
alldeles hjälplöst faller offer för den smutsigaste 
och lögnaktigaste demagogi historien ännu har sett-

såvitt

 jag i en hast kan erinra mig--och för ett parti, 
som har betecknat sin väg till makten och sin utövning 
av den med en lång rad av gemena nidingsdåd. Vad 
skall man göra för att hindra, att statsmakten i ett land 
en vacker dag faller i händerna på ett band av bovar? 
Det är sannerligen en prisfråga som skulle behöva ett 
svar ! 


Sedan Hjalmar Söderberg skrev detta, utkom "Vitboken 
om morden den 30 juni" i svensk översättning (Clartes 
förlag 1935), där Heines' brev till Ernst återfinnes sid. 88-90 
och Ernst redogörelse för riksdagshusbranden sid. 91-96 
                                     T.S.


 




KAJ MUNK                     
En Oxfordskämtare 


(1936) 


I två stora diktaturländer--Ryssland och Tyskland--har 
kristendomen utan någon egentlig förskyllan 
eller värdighet från dess bekämpares sida råkat 
bli direkt misshaglig för det härskande partiet. Det 
är egentligen besynnerligt, ty näst buddismen kan 
man väl knappast finna någon för tyrannvärlden bekvämare 
religion. Det anser tydligen också den danske 
prästen, nazisten och dramatikern Kaj Munk, då 
han i en av sina "10 Oxford Snapshots" låter en Oxfordapostel 
ur sitt hjärtas (eller väl snarare Kaj Munks 
hjärtas) uppriktighet förklara, att en av rörelsens viktigaste 
uppgifter är att "upplösa partierna" -- och 
alltså därmed bereda vägen för en efterlängtad nazidiktatur. 
Det torde visserligen bli en långsam väg; 
andra sätt ha visat sig mera effektiva. Herr pastorn 
borde hellre be sin gud om en skön hungersnöd, som 
kunde tvinga skaror av arbetslösa att ta värvning i 
nazistiska terrorband. Men för dem som gärna vilja ta 
hand om andras affärer, och helst hela folkets, kan i 
alla fall ingenting vara mera välkommet än en "religiös 
väckelse", ägnad att rikta beskedligt folks uppmärksamhet 
åt annat håll. 


Jag tror nog att jag har börjat i rätta ändan, då jag 
här pekar på den egentliga källan till Kaj Munks lilla 
beskyddarintresse för Oxford. Jag har inte glömt hans 
Hamletparodi, vari han förvandlade den kunglige 
brodermördaren till en parlamentarisk statsminister, 
och jag minns också hans ohöljda utbrott av skadeglädje 
över de tyska judeförföljelserna. Däremot har 
jag mig ingenting bekant om hur han reagerade för de 

visserligen mindre svårartade förföljelserna mot hans 
evangeliska tyska ämbetsbröder--trosbröder törs jag 
inte säga. Ty vad pastor Munk tror på i kristendomen, 
det är en djup hemlighet. Och det måste det väl vara, 
eftersom han är dansk präst. En svensk präst kan tro 
så mycket han vill av kristendomen -- i det fallet 
gjorde salig ärkebiskopen verkligen epok--men det 
går inte för sig i Danmark. 


Jag tillstår uppriktigt att jag inte vet något annat om 
Oxfordreligionen än vad jag har inhämtat av en något 
slarvig tidningsläsning, och nu senast av Kaj Munks 
lilla bok. I största allmänhet tycks sakens kärna vara 
den, att man bör göra allvar av kristendomen. Denna 
ide har tydligen frapperat Kaj Munk genom sin sensationella 
nyhet. Visserligen kan han inte förmodas 
vara alldeles okunnig om att en av hans äldre landsmän, 
Sören Kierkegaard, hade en ganska snarlik ide. 
Men Kierkegaard förstod sig inte alls på hur man 
skulle sköta en sådan sak. Han fick heller ingen succe 
på den. Det finns en teckning från den tiden av den 
gamle karikatyrtecknaren Fritz Jürgensen med underskrift: 
"Tant Sophie försöker omvända prästerna på 
Lolland till kristendomen." De se högst betänksamma 
ut och inte alls livade för en så farlig nyhet. Kierkegaard 
tog beklagligtvis saken på det viset, att han 
skrämde vanligt beskedligt folk bort från kristendomen. 
Grundtvig, som också var inne på något i den 
vägen--att göra allvar av kristendomen, men inte att 
göra den avskräckande--tog saken mera praktiskt 
och populärt och blev också en kolossalt mycket större 
man, så mycket mera som han lyckades förena en 
levande tro på Jesus med en lika levande tro på Holger 
Danske, Ragnar Lodbrok och så vidare. Det är 
visst från hans tid man har historien om den snälla 
gossen, som kom hem från skolan och berättade för 
sin mamma vad han hade fått höra om Jesus och hans 
tolv bärsärkar. Men nu är Grundtvig gammalmodig 
och bondaktig, och Oxford är up to date.


Men i övrigt har jag inte lyckats lista ut vari Oxford 
skiljer sig från den vanliga kristendomen, som redan 
förut har vunnit allmänt gillande i de flesta civiliserade 
och krigförande stater. Den offentliga bikten är ju 
inte precis någon nyhet; om jag inte minns alltför 
galet var det just den som i min barndom gjorde 
frälsningsarmen till ett så uppskattat folknöje. 


Oxford har inga dogmer, försäkrar Kaj Munk (genom 
en av personerna i sina dialoger). Dogmer är 
nuförtiden ett fult och impopulärt ord, som ingen 
använder om det som han själv tror på. Jag tycker mig 
dock mycket tydligt skönja följande två dogmer som 
grundläggande för rörelsen: 


1. Kristendomen går ut på att man skall vara snäll 
och hygglig och leva anständigt och hederligt. 


2. Jesus har uppfunnit moralen, alltså måste man 
tro på Jesus för att kunna leva hyggligt och moraliskt. 


Dessa dogmer påminna mig livligt om "Tusen och 
en natt". Skillnaden är bara den, att där är det Islam 
som lär att man skall uppföra sig som en bra karl 
(medan kristendomen går ut på att man skall vara en 
riktig kanalje) och där är det Muhammed man måste 
tro på för att kunna leva hederligt och anständigt. 


Men rörelsen har alltså inga dogmer--med andra 
ord: man behöver inte veta vad man tror på, eller 
ännu bättre, man bör inte veta det. Man bör säga som 
Luthers bonde: "Jag tror som prästen tror."--"Och 
vad tror prästen?"--"Det vet jag inte." Rörelsen har 
inte ens den dogmen, försäkrar pastor Munk, att en 
kristen skall vara "full av fun". (En svensk tror förstås 
att det är tryckfel, men det är det inte alls; det är 
engelska.) 


För att nu komma till Kaj Munks små Oxfordreklamer 
i dialogform, förefalla de mig lika obotligt verklighetsfrämmande 
som hans dramatik. 


En hederlig hantverksmästare förklarar för sin son, 
varför han har blivit omvänd: "En oxfordian, det är 
en som vill ha ordning i sakerna."--Åtskilliga danska

 hantverksmästare ha lyckats ganska skapligt därmed 
långt före Oxfords tid. 


En rik mans dotter, som efter att ha varit med om 
ett och annat, grips av längtan efter att få igen sin 
jungfrudom. (Det är så hon uttrycker sig.) En omvänd 
kvinnlig nervläkare försäkrar henne att det låter sig 
göra genom att begå nattvarden. Bägge damerna cykla 
en söndag ut på landet och begå nattvarden i en 
liten kyrka som de händelsevis komma förbi. (Jag 
trodde inte det gick så enkelt till med nattvardsgång i 
Danmark, men jag böjer mig för sakkunskapen.) Och 
kuren hjälper--nästan. 


Nästa nummer är den redan omtalade aposteln, 
som har specialiserat sig på att omvända riksdagsmän 
"för att upplösa partierna". Han har redan omvänt en, 
och det är ingen mindre än "den blivande statsministern". 
(En önskedröm av Munk.) Den omvände avsäger 
sig alla sina ben.--"Ben" (att gnaga på) är den 
danska termen för en politikers inbringande bisysslor 
som styrelsemedlem i aktiebolag etc. I diktaturstaterna 
ger det härskande partiet alla "ben" åt sina egna. 
I de länder, där ännu inget parti med hjälp av väpnade 
band har gjort sig enväldigt, fördelas de mellan 
olika partier. Det tycker Munk är svinaktigt. 


En ansedd läkare får en dag besök av en gumma, 
som har blivit omvänd av Oxford. Hon förebrår honom 
att han står kvar i statskyrkan, fast han har varit 
fritänkare i all sin tid, och uppmanar honom att anmäla 
sitt utträde. Den framstående vetenskapsmannen 
känner sig slagen av den stränga logiken i detta 
krav, men finner det så betänkligt att utträda ur statskyrkan 
att han i stället omvänder sig till Oxford. 


Så är det ett par arbetslösa, som vitsa på Oxford och 
Ford-oxe. Den ene har blivit omvänd genom en flicka. 
Men kvinnan är obeständig och har redan avfallit, då 
omvändelsen inte just inbringade något. Då vaknar 
mannens stolthet. Egentligen hade han också tänkt sig 
att den skulle inbringa något, men när den inte gör 

det, skäms han för att avfalla: man skall väl inte 
omvända sig för pengar! Och han står fast i tron. 


Vidare: Ett par präster, av vilka den ene låter som 
ett svagt eko av Sören Kierkegaard; han tycker detsamma 
om Oxford som den riktige Kierkegaard tyckte 
om Grundtvig: humbug. Den andre tar saken mera 
praktiskt och tycker att en rörelse, som sätter religionen 
på dagordningen och gör den på modet, bör man 
alltid vara tacksam för. 


Det säger han inte precis, ty han säger inte ens något 
så pass förståndigt, men det är så han menar. Det blev 
resultatet, då pastor Kaj Munk råkade komma i närheten 
av den alltid lika nya och världsomstörtande 
tanken: att göra allvar av kristendomen. 






Mussolinis ansikte 


(1937) 


Kaj Munks drama "Sejren" spelar i Italien, men 
författaren har i ett förord trott sig behöva upplysa att 
det inte är det riktiga Italien och att landets diktator, 
styckets huvudperson, inte heller är den riktige Mussolini. 
"Kun Ansigterne ligthe de Ansigter, der ud 
af Tidens Virvar lyser Digteren tydeligt imade, er han 
standset ved for maaske bag dem finde det eneste, han 
söger: Sindet." Diktaren (det är han själv som kallar 
sig så) har alltså förälskat sig i Mussolinis ansikte, som 
han dagligen har sett lysa mot sig i tidningarna, och 
till detta ansikte diktat den man och den människosjäl 
som han tycker passar bäst till ansiktet. 


Alltså: Ridån går upp ! 


Vi presenteras strax för diktatorn, lekande med en 
svärm av sina yngsta barn. (Han har i stycket en 
ofantlig kollektion i alla åldrar.) Idyllen avbrytes av 
ett viktigt besök, en prefekt från landsorten, en av 



diktatorns gamla medkämpar från genombrottstiden 
och den oförgätliga marschen till Rom. (Som den 
riktige Mussolini inte deltog i.) Efter några inledande 
repliker drar prefekten upp en revolver för att skjuta 
diktatorn, men får en orre så han dimper ner i en stol. 
Diktatorn upplyser honom vänligt om att hans medsammansvurna--en 
minister, en general och en direktör--ha 
blivit skjutna för en stund sen, men i 
tidningarna kommer det att stå att de ha anträtt en 
vetenskaplig resa till Afrika. Vidare får den förvånade 
prefekten veta att diktatorn högaktar hans ädla motiv, 
en något överdriven patriotism, och att han har utsett 
honom till det viktiga värvet att bringa Italiens förstörda 
finanser på fötter igen. Därtill behöver han 
nämligen en man som han kan lita på. Och det vet han 
hädanefter att han kan. Prefekten, nu finansminister, 
försäkrar att han vill gå i döden för en sådan man. 


Efter prefekten kommer en kardinal. I litteraturen 
bruka katolska präster vara fromma och vördnadsvärda 
ända upp till biskops rang, men när de bli 
kardinaler far hin onde in i dem. Kaj Munk, som inte 
alltid följer litterära traditioner, har inte velat bryta 
med denna. Diktatorn skildrar rikets nöd i hjärtskärande 
ord och anropar kardinalen om en kraftig finansiell 
handräckning av kyrkan. Kardinalen parerar 
med lekfull kvickhet det ogudaktiga angreppet mot 
den heliga stolens kassaskåp och föreslår diktatorn att 
i stället hjälpa upp statens finanser genom att erövra 
det rika och hedniska Etiopien. Diktatorn, som i hela 
sitt liv och all sin verksamhet har varit en varmhjärtad 
och vältalig pacifist, avvisar med harm en så djävulsk 
plan. 


Kardinalen har, som det sedan visar sig, en liten 
baktanke med sitt råd. Han hoppas att kriget skall 
göra diktatorn "impopulär i Europa" och bringa honom 
på fall. Och naturligtvis hoppas han att kriget 
skall gå illa för Italien; "kyrkan har intet fädernesland".
Den 
ädle och pacifistiske diktatorn nappar dock 
inte genast på kroken, men omständigheterna komma 
kardinalen till hjälp. Diktatorn har redan länge haft 
sin uppmärksamhet fäst vid det rika Etiopien, men 
bara i syfte att göra en fullkomligt korrekt affär. Det 
gäller några oljekällor, som måste vara något i sitt slag 
alldeles enastående. "Erhvervelsen af disse Oliekilder 
kan betyde Italiens Liv--husk på det !" säger han till 
en av sina finansministrar (han tycks nämligen ha 
flera). Denne minister, om vilken kardinalen antyder 
att han är "en Svindler af Verdensformat", har redan 
använt många milliarder på denna affär, huvudsakligen 
till mutor åt Afrikas stamhövdingar, påstår han 
själv, utan att dock kunna framlägga deras förmodligen 
svårlästa kvitteringar på milliarderna. Nu tycks 
landet ligga så att finansministern har bedragit staten 
på dessa milliarder och att han sedan i sin tur har 
blivit bedragen av de afrikanska stamhövdingarna. 
Och han säger (men det är väl bäst att jag översätter 
för att undgå tryckfel): 


"Vad gör man med svindlare? Man arresterar dem! 
Alltså, bryt in i landet, häkta dem, lägg beslag på 
oljekällorna till betalning av omkostnaderna i saken 
och lägg det stulna beloppet tillbaka i statskassan, så 
bli vi till sist hederliga karlar igen!" 


Man inser nu att diktatorn gjorde rätt då han för en 
stund sen utnämnde en ny finansminister för att ha en 
som han kunde lita på. Han kan tydligen inte få för 
många. Mannen med de bortsvindlade milliarderna 
till afrikanska stamhövdingar fortfar nämligen att 
fungera genom hela stycket, och den minister som var 
med bland de sammansvurna och nyss har blivit skjuten 
var också finansminister. 


Trots allt detta trassel tycks dock affären med oljekällorna, 
på vilken Italiens liv hänger, i nästa akt vara 
klar. Men då händer något! England tycker inte riktigt 
om affären. Kejsaren av Etiopien har egenhändigt 
underskrivit kontraktet, och sändebudet, som vet att 

kejsaren kan ångra sig när som helst, sätter sig genast 
upp i en flygmaskin direkt till Rom. På vägen över 
Egypten störtar maskinen ned, naturligtvis nedskjuten 
av engelska flygare. "Åt helvete med England!" 
utbrister diktatorn. Undra på det! 


("Dikt är sådan lögn som det inte är meningen att 
man skall tro på", har visst någon sagt. Men tänk vad 
diktatorn blir glad om det i alla fall skulle finnas 
någon åsna som tror honom !) 


Nu har kardinalen alltså sitt krig mot Etiopien som 
i en liten ask. Men diktatorn är en man av den sorten 
som vid alla sina avgörande handlingar behöver en 
liten extra vink av ödet, och också den vinken får han. 
I ett fönster star en gammal jordglob som han en gång 
i sin ungdom, då han var skollärare, har fått i present 
av de snälla skolbarnen; den blir kullvräkt av en 
stormil och svårt skadad--just det stycke av globen 
som visar Etiopien har blivit krossat! 


Tärningen är kastad ! Ödet har givit sin vink. 


Kungen och drottningen av Italien, som just ha åkt 
ut på promenad, titta i förbigående upp till diktatorn 
för att resonera om mobiliseringsordern, som drottningen 
på inga villkor vill tillåta kungen att underskriva. 
Det visar sig också alldeles onödigt. Mobiliseringsordern 
är redan undertecknad, förmodligen med 
hjälp av en namnstämpel, utsänd är den också, och 
mobiliseringen är redan i full gång. 


"Slyngel!' säger hennes majestät. 


Efter deras majestäter kommer en munk som visar 
sig vara den helige fadern själv. (Då en kardinal blir 
påve far djävulen strax ur honom och han blir sagolikt 
from och vördnadsvärd.) Påven är en ungdomsvän till 
diktatorn och på samma gång hans forna rival om den 
undersköna Angelika, nu diktatorns fru och moder 
till hans fantastiska barnskara. Den helige fadern hotar 
diktatorn med bannlysning om han börjar krig, 
men den modige mannen låter inte skrämma sig av 
den fruktansvärda hotelsen, påven lomar av igen, och 

bannlysningen hörs aldrig av. Den sköna fru Angelika 
bekänner nu att hon på sin tid kanske skulle ha tagit 
den andre, om han inte hade varit kobent. (Här erinras 
man osökt om en av Andersens sagor, vari en 
gammal tant frågar: "Har påven stor familj?") I fråga 
om kriget står hon avgjort på påvens sida och hotar att 
med barnen, eller de minsta av dem, dra sig tillbaka 
till "ett ställe i närheten av ett kloster--för att bedja!" 
Vi ha nu hunnit till slutet av tredje akten, och den 
slutar med underrättelsen att en av diktatorns vuxna 
söner nyss har skjutit sig för att slippa gå med i kriget 
mot de svarte morianer. 


I fjärde akten är diktatorn något dyster. Kriget drar 
ut på tiden och har redan kostat mycket, mycket mer 
än de där oljekällorna som Italiens liv hängde på 
kunnat värderas till. Fru Angelika är spårlöst försvunnen, 
och diktatorns hemliga polis har inte lyckats 
uppspåra hennes vistelseort. Diktatorn misstänker att 
hon har tagit sin tillflykt till Vatikanen och att hennes 
och den kobente påvens ungdomskärlek har blossat 
upp på nytt. Det vore ju inte första gången en älskarinna 
blivit gömd i Vatikanen! Han saknar henne 
bittert och anmodar en av sina finansministrar -densamme 
som ville mörda honom i första akten och 
som nu vill gå i döden för honom--att skaffa sig en 
vacker flicka att för tillfället fylla den tomma platsen. 
Finansministern står naturligtvis genast till tjänst och 
skaffar honom sin egen unga dotter. (Kaj Munk vet 
tydligen att man alltid har tagit ytterst okonstlat på 
sådana saker i Italien. Annars är den italienska koloriten 
i stycket mycket svagt antydd.) Flickan kommer 
ögonblickligen; hon har tydligen stått och väntat i 
kulissen. Det artar sig till en herdestund, men den blir 
avbruten på ett högst obehagligt sätt. Diktatorns äldste 
son, som med hänförelse gått med i kriget, kommer 
plötsligt hem, med längtan väntad av sin unga brud. 
Men det visar sig att han har varit i fångenskap hos 
morianerna och blivit misshandlad på ett sätt som 

gjort honom "otjänlig till äktenskap"--för att använda 
vår bibelöversättnings diskreta omskrivning av det 
grekiska ordet eunuck. (En och annan erinrar sig kanske 
härvid att den romerska kyrkan på samma sätt har 
misshandlat otaliga unga gossar för att använda dem 
som sopraner i kyrkomusiken.) Diktatorn blir utom 
sig och svär en blodig hämnd över dessa "perversa 
apor i urskogen": 


"I morgon skall vi segra, och segern rättfärdigar 
allt!" 


I femte akten har segern äntligen kommit. Diktatorn 
undgår skickligt en brytning med England genom 
att skänka det ett stycke av Etiopien och får 
strumpebandsorden som tack. Drottningen av Italien, 
som kallade honom slyngel, talar i en annan ton nu då 
han har gjort henne till kejsarinna av Etiopien och ger 
honom en kråsnål med en enorm indisk diamant. Och 
se--vem kommer där? Hans älskade Angelika! Men 
hon har en dolk i handen och stöter den i hans hjärta, 
varefter hon kastar sig själv på dolken, som alltså 
måste tänkas stå rätt upp från scengolvet. Men den 
saken kan nog regissören ordna. 


Kaj Munk har givit sitt stycke undertiteln "Et Skuespil 
om Verden i Dag". Med livet och verkligheten har 
det ungefär lika mycken förbindelse som ett ordinärt 
filmdrama. 


Någon kritik skall icke här spillas på denna gallimatias. 
Det är ju redan tillräckligt bekant att lusten att 
förbluffa är den allt överstrålande stjärnan för Kaj 
Munks författarskap. 


I Danmark är Kaj Munk en mycket stor författare. 
Hans parodi på Bjornsons "Over ävne" gjorde visst 
också lycka i Sverige.


Men nog vet jag en som blir förbannad om han 
händelsevis skulle få höra talas om en teaterpjäs vari 
det påstås att han inte kan hitta på sina kanaljerier 
själv, men låter narra sig till dem av ett par andra 
skojare. Och det är säkert en blodig orättvisa.




 




MÖRKT PERSPEKTIV 


(1936) 


Den unge författaren Tage Thiel, tidigare känd genom 
några små böcker från ett gränsområde mellan 
tänkande och skönlitteratur, behandlar i sin nyligen 
utkomna bok "Sverige torpederat" en eventualitet 
som torde förefalla de flesta som en dårhusfantasi: ett 
tyskt angrepp mot Sverige. Och han behandlar denna 
möjlighet under förutsättningar, som måste betecknas 
som politiskt fullkomligt rimliga och naturliga. 


Författaren har tänkt sig att det krig, varmed Tyskland 
sedan några år genom sina abnorma rustningar, 
interfolierade med traktatsbrott, hotar åtskilliga europeiska 
länder, men på sista tiden i synnerhet Ryssland, 
har brutit ut en dag i maj under något av de 
närmaste åren. Han tänker sig vidare att Frankrike 
under en kommunistfientlig diktatur har brutit med 
Ryssland och håller sig neutralt, och att England ingenting 
vågar göra. Polen--i sitt olyckliga läge mellan 
två var för sig övermäktiga stater, bägge fientliga både 
mot varandra och mot Polen--har betraktat ett förbund 
med Tyskland som det minst onda. Sverige förklarar 
sig naturligtvis neutralt och mobiliserar, liksom 
1914, för att skydda sitt område mot neutralitetskränkningar. 
Men strax efter krigsutbrottet kommer 
ett ultimatum från Hitler: Tyskland kräver Karlskrona 
och Gotland. Samtidigt får Finland ett liknande 
ultimatum beträffande Helsingfors och Åland. Tyskland 
kan beklagligtvis icke undvara dessa platser som 
baser för sin flotta och sina flygare. Finland accepterar 
genast de tyska kraven. Sverige avböjer hövligt 
men bestämt. Alltså: krig med Tyskland.


Krigets förlopp skildras i dagboksanteckningar av 
en ung sjöofficer. Den svenska flottan reder sig ganska 
skapligt i början, men kan dock icke hindra en tysk 
landstigning i Skåne, liksom den inte heller kan försvara 
Gotland. Med Gotland som flygbas riktas ett 
tyskt flygarangrepp mot Stockholm i dess egenskap av 
flottbas. Av flottan befinner sig naturligtvis ingen 
nämnvärd del på platsen, men massor av den civila 
befolkningen dödas och såras, och stadens centralare 
delar läggas i ruiner. Slottet och Stadshuset stå dock 
kvar. (Man misstänker att det snarare är författaren 
än tyskarna som skona dessa vackra byggnader.) Regeringen 
flyttar till en avlägsen landsortsstad. 


(Jag skall lämna oavgjort huruvida regeringens 
flyttning kan anses tillräckligt motiverad av ett luftbombardemang, 
som under den givna situationen icke 
kan medföra någon omedelbar fara för fientlig 
ockupation av huvudstaden. Regeringens medlemmar 
äro under luftangrepp utsatta för samma faror 
som alla andra och det vill jag gärna tro att de skulle 
finna sig i.) 


Invasionen fortskrider. Tyska luftbombardemang 
av järnvägsknutar och lägerplatser m. m. förlama försvaret. 
"Andan i de svenska trupperna är dålig; man 
anser sig slåss för en hopplös sak." Efter mindre än en 
månad från krigsutbrottet--'ett par veckor efter landstigningen 
i Trelleborg och Ystad--stå tyskarna mitt 
i Småland. 


Samtidigt fortsätter flottan under ständigt ökade 
förluster sin strid mot övermakten. Under en av sjöstriderna 
blir den unge dagboksförfattaren sårad och 
fången, och medan han ligger på ett militärsjukhus i 
Stettin, når honom underrättelsen att freden blivit 
sluten. "Sverige är ett tyskt lydrike under Hitlers stövel." 


Men freden--den är blott en fred mellan Sverige 
och Tyskland. Den innebär Sveriges fullständiga underkastelse 
med förpliktelse och tvång att som Tysklands

 vasall deltaga i kriget mot Ryssland. På hemväg 
från Stettin ser den unge svenske sjöofficern för första 
gången den nya svenska flaggan. Han känner inte 
riktigt igen den. Den är blå med ett gult hakkors. Och 
väl hemkommen blir han genast utkommenderad till 
deltagande i angreppen mot Kronstadt och Leningrad. 


Själva händelseförloppet i denna nya "Sveriges sista 
strid" skall icke här diskuteras, fast det utan tvivel 
har sitt intresse för både yrkesmilitärer och amatörer. 
Jag skulle i vart fall inte kunna invända något annat 
däremot än att ett tyskt luftbombardemang av Stockholm 
kan tyckas något svagt motiverat, då Stockholms 
betydelse som flottbas är obetydlig i jämförelse 
med hela skärgårdsområdets. I en bok som denna 
måste dock en sådan möjlighet självklart tagas med i 
räkningen. Ingen kan heller göra sig illusioner om 
några humanitärt eller kulturellt betonade betänkligheter 
från tysk sida. För första gången i historien 
luftbombarderas just i dessa dagar en av Europas 
huvudstäder, en gammal stad, rik på konstskatter och 
minnesmärken--Madrid. Och brottslingarna äro icke 
kommunister utan "nationalister" --så våga de 
verkligen kalla sig!--som med afrikanska legotrupper 
och med ytterst verksam hjälp från Mussolini och 
Hitler anstränga sig att förstöra sitt eget lands sköna 
och minnesrika huvudstad. Jag ser just i dag en uppgift, 
enligt vilken de spanska piloterna på upprorssidan 
ha vägrat att deltaga i detta förstörelseverk, som 
i så fall huvudsakligen utföres av italienare och tyskar. 


Men huvudintresset ligger mindre i själva kriget 
och dess händelseförlopp än i de politiska förutsättningarna 
för ett sådant krig. 


Man kunde då möjligtvis mena, att Finlands deltagande

 i ett tyskt krig mot Ryssland är så mycket viktigare 
för Tyskland än Sveriges, att ett tyskt ultimatum 
till Sverige med påföljande angrepp inte kan anses 
dikterat av situationens krav. Men därom kan ingenting 
sägas med någon visshet. Att Tyskland alltid hellre 
kräver för mycket än för litet är tillräckligt bekant. 
Och för övrigt är den av författaren antagna situationen 
självklart blott en möjlighet bland många. 


Huvudfrågan--den fråga som nu ivrigt diskuteras 
överallt i Europa--är dock den: Tänker man i Tyskland 
verkligen på allvar på att börja ett krig nu igen? 


När sådana rustningar som Tysklands väl ha kommit 
i gång, låter det sig inte göra att avbryta eller 
minska dem, och därpå reflekterar naturligtvis heller 
ingen bland de styrande. Men man skaffar sig inte en 
sådan militärmaskin för att låta den rosta bort och 
skrotas ner; den måste användas. Sverige befann sig 
en gång i världen, nämligen vid Karl Gustafs tronbestigning, 
i en efter den tidens förhållanden ganska 
snarlik situation. Landet hade sedan trettioåriga kriget 
en i fredstid alldeles för stor arme, som omöjligt 
kunde försörjas inom riket; den måste ut och försörja 
sig själv. "Man beslöt sålunda ett krig, innan man 
ännu hade valt en fiende." Man valde Polen. Tyskland 
väljer kanske nu i ett liknande läge Ryssland. 


Men är en så enorm dårskap verkligen tänkbar? Ett 
krig med utsikt till snabb och avgörande seger och 
med stora vinster, det kunde man i värsta fall förstå. 
Men något sådant kan ju ingen drömma om nu. Här 
är det fråga om ett krig, som på förhand måste beräknas 
komma att vara i många år. Sommaren 1914 tänkte 
ingen i Tyskland eller Österrike på något världskrig; 
kriget skulle avgöras hastigt och lustigt--"frukost 
i Paris!" Men nu! Tyskland vill "kolonisera" 
Ryssland. Vilken oförskämd bluff! Ack, det blir nog 
snarare de baltiska småstaterna, eventuellt Sverige 
och Danmark, som bli "koloniserade". Och vad kan 
inte allt hända under ett långvarigt krig! Tysklands 

egen underkuvade och av rustningarna halvsvältande 
befolkning kunde möjligtvis mot sin vana i förtvivlan 
mista tålamodet. Att Frankrike och England i början 
skulle låta Tyskland hållas är kanske möjligt. Men hur 
länge? Vem kan veta det? Längre söder ut finns det 
dessutom en viss herre, som för ögonblicket är Hitlers 
kompanjon i bombardemanget av Madrid, men som 
för övrigt blott följer impulserna av sitt eget enkla 
men snarrådiga ingenium. Vet Hitler vad han kan 
hitta på? 


Man skulle tro att Tysklands styresmän skulle ta allt 
detta--och åtskilligt annat--i betraktande, och man 
kan ännu våga hoppas att de göra det. Men därom kan 
ingen veta något. Det skulle vara alltför sangviniskt 
att föreställa sig, att den tyska nationens ledare av i 
dag ha bättre förstånd än deras föregångare 1914.


 




UNGA SVENSKA MÄN. . . 


Ur"I dag Spanien (1939) 


Unga svenska män, som har kämpat där ute i världen 
för folkfrihetens sak --jag hälsar Er med en 
känsla, som jag har svårt att ge något namn, men som 
har en mycket stor likhet med vördnad. 


Då man vid äldre år tänker på framtiden--den 
framtid som man tycker sig kunna skönja något av-tänker 
man självklart inte på sin egen (ty man räknar 
inte längre med någon) utan på sina barns och barnbarns 
och på hela svenska folkets, om man är svensk. 
Man kan också tänka på mänsklighetens, men jag 
nöjer mig med en trängre synkrets i förvissningen om 
att det som tjänar oss bäst i stort sett också tjänar de 
andra. Varken för oss eller för andra folk finns det 
någon framtid, värd det namnet, om de usla makterna 
i tiden--Ni har sett dem öga mot öga !--skulle vinna 
sitt smutsiga spel. 


Unga svenska män--jag tackar Er för vad Ni gjort 
för framtiden ! Snart slår kanske timmen också för oss.


** No page found ** 


 




JUDEHATET 


Några aforismer 


(1939) 


I främre Asien ha sedan förhistorisk tid många 
folkslag och raser mötts och blandats, av vilka i synnerhet 
två ha gjort sig bemärkta i historien som den 
"vita" rasens båda huvudgrenar: den indoeuropeiska 
eller ariska (den senare termen sedan några årtionden 
alldeles förkastad av vetenskapen) och den semitiska 
eller orientaliska. 


Redan den äldsta grekiska mytologien visar en 
blandning av indoeuropeiska och semitiska element. 
En sådan blandning i ett folks mytologi hänvisar på 
en motsvarande blandning i själva folket. Ett rasrent 
grekiskt folk har således icke funnits i historisk tid. Ett 
flertal av de äldsta grekiska filosoferna voro bördiga 
från Miletos, Efesos och andra mindreasiatiska städer 
med betydande semitiska befolkningsinslag. Semitiska 
eller halvsemitiska torde också de folkslag ha varit 
som ha uppburit "Mykenekulturen" och de med den 
närbesläktade trojanska och egeiska kulturkretsarna. 
Aven egypterna--i så mycket grekernas läromästare 
-- hade tidigt starka semitiska inslag. I Mesopotamien 
uppkom genom persernas erövring av Assyrien 
och Babylonien en blandning i stor stil av de två 
raserna, och genom Alexanders erövringståg har 
blandningen ytterligare befordrats. I hellenistisk tid 
voro grekiskan och arameiskan de två huvudspråken, 
ofta nog talade, skrivna och förstådda i samma trakter 
och landsdelar. Hela den grekiska kultur, som vi ha 
vant oss att vörda som moder till all senare europeisk 
bildning, måste således redan tidigt ha varit starkt 
isprängd semitiska element. Av semitiskt ursprung är 

exempelvis alfabetet och själva bokstavsskriftens ide 
--sannerligen icke nagon ringa sak! Den har för sin 
tid, och för alla tider, varit minst lika betydelsefull 
som boktryckets uppfinning några tusen år senare. 


Hela den antika kulturen--Medelhavsbäckenets 
mest lysande kulturepok--kan betraktas som halvsemitisk, 
och hela Sydeuropas befolkningar visa den 
dag i dag är de mest uppenbara tecken på en semitisk 
rasblandning, som för övrigt är tillräckligt historiskt 
dokumenterad. Det är då litet sent påtänkt att efter så 
många årtusenden försöka "rensa" de indoeuropeiska 
folken från semitiskt inflytande och semitiskt blod. 


Men termen "antisemitism" är i själva verket så 
förljugen och missvisande som möjligt. Det är på intet 
vis fråga om något hat mot den semitiska rasen. Ingen 
tänker på att hata babyloniernas, feniciernas, kartagernas, 
arabernas eller morernas ättlingar. Det är uteslutande 
fråga om judehat, och detta hat är i de allra 
flesta fall inte ens äkta, men tjänar blott till täckelse 
för konkurrensavund och plundringsbegär. 


* 


Som motivering för judehatet fick tidigare alltid 
religionen göra tjänst. Så redan under antiken. 


All internationell hövlighet mellan olika folkslag, 
när de ville ingå förbund eller åtminstone leva i fred 
med varandra, bestod under antiken först och främst 
i att man ärade och respekterade varandras gudar. En 
regel, som fromma judar naturligtvis omöjligt kunde 
iakttaga under senantiken, då den judiska monolatrien 
(engudsdyrkan) hade övergått till en verklig monoteism, 
som förnekade de främmande gudarnas existens. 
Judar och kristna voro i det fallet lika illa ställda. 
Ingen anständig jude kunde deltaga i gästabud 
med ickejudar, då dessa gästabud alltid inleddes med 
dryckesoffer (libationer) åt gudarna. Må man försöka 

tänka sig fromma kristna som deltagare i en festmiddag, 
där det på förhand är känt att värden kommer att 
utbringa en högtidlig och andaktsfylld skål för djävulen 
! Det vore ungefär samma situation. Judarna kunde 
som bekant inte heller äta samma slags mat som 
vanligt folk, vilket uppfattades som oförskämd högfärd. 
Och då det var allmänt känt, att det inte fanns 
någon gudabild i Jerusalems tempel, betraktades de 
som gudlösa. Naturligtvis voro de inte heller fria från 
fanatism och försummade ogärna något tillfälle att 
smäda de andra folkens gudar och framhålla det dumma 
i att dyrka döda bilder, människohänders verk. Ett 
sådant uppträdande var naturligtvis varken klokt eller 
"bildat". Men religionen ställer nu en gång sina krav, 
som gå framför sällskapslivets, och intet folk har någonsin 
varit mera religiöst än judarna. 


Nu är det naturligtvis en annan sak. I Tyskland har 
det under de senaste hundra åren varit lika ont om 
troende judar (proportionellt) som om troende kristna. 
I intet land har religionen under senare hälften av 
1800-talet och sedan alltjämt varit så hopplöst omodern 
som i Tyskland. I ett var den akademiska bildningen 
fullkomligt överens med den socialdemokratiska 
arbetarklassen: i att vända kristendomen ryggen. 
Bortsett från Nietzsche var det inte ens fråga om något 
kristendomshat: man brydde sig helt enkelt inte om 
religionen annat än (i det protestantiska Tyskland) 
som forskningsobjekt. Blott bland katolska bönder 
och fattiga klädståndsjudar fanns det ännu religion i 
Tyskland. Om det så var kejsaren själv, betraktade 
han--när han ville vara uppriktig--religionen huvudsakligen 
som fruntimmernas affär. Men naturligtvis 
fann han det alltid önskvärt att andra trodde på 
den. 


Då kom 1914. Med Österrike som bulvan började 
Tyskland ett av bade militären och den akademiska 
opinionsbildningen länge och omsorgsfullt förberett 
expansionskrig--och blev besegrat. Dock först sedan 

det hunnit ge den europeiska civilisationen ett första 
mördande grundskott. 


Sedan dess har Tyskland liksom mist sitt ansikte. 


Genom ett slags skuggrevolution, vars ledare--i 
den mån det fanns någon som kunde kallas så -visade 
sig sakna all förmåga att göra sig populära (och 
utan den förmågan bör man inte befatta sig med revolutioner) 
förvandlades det kejserliga Tyskland till 
en skuggbild av en demokratisk republik, som blev 
dömd att försona kejsartidens förbrytelser, och en 
tummelplats för den politiska ärelystnad-- för att 
begagna ett så anständigt ord som möjligt -- som 
visade sig frodas i de tyska storstädernas "undre 
värld". 


Resultatet är känt. 


Hitler visade sig äga vad Weimarrepublikens män 
saknade: popularitetens gåva. En trollstav, med vars 
hjälp man blir beundrad som ett jättesnille, vilka 
dumheter man än pratar. Och under sin sorgliga ungdom 
på Wiens gator hade han också, som det sedan 
visade sig, av Wiens "antisemitiske" borgmästare lärt 
sig, vad judarna kunde användas till. På judehatets 
himmelsstege hade doktor Karl Lueger, en man med 
ett ganska praktiskt förstånd, lyckats klättra ett bra 
stycke upp här i världen. Hans lärjunge Hitler skulle 
med hjälp av samma fortkomstmedel stiga ännu högre. 


Han berättar i "Mein Kampf"--åttonde kapitlet, 
"Början på min politiska verksamhet"--att han en 
gång under en diskussion med några kamrater kom 
att tala om judarna och skällde ut dem tappert. Episoden 
blev bekant för hans överordnade. "Resultatet 
blev", skriver han med en uppriktighet, som kanske 
beror på ett ögonblicks distraktion, "att jag efter några 
dagar blev beordrad att rycka in i ett dåvarande 
Münchenregemente som 'utbildningsofficer'.''--Under 
mer än fyra års krig hade han inte avancerat till 
mer än underkorpral ("Gefreiter"). Därifrån och till 

något som han åtminstone själv betecknar som en 
officersställning är det ju ett ganska anständigt steg. 
Han behövde alltså inte ångra vad han den gången 
sagt om judarna. 


Det var första steget på vägen mot stjärnorna. 


* 


Som en viktig orsak till judehatet i Tyskland hör 
man alltid uppges judarnas stora framgångar som 
advokater och läkare. Envar kan dock säga sig själv, 
att om judarna hade ingivit den övriga befolkningen 
misstroende--grundat eller ogrundat--torde de ha 
fått svårt att klara sig på just dessa levnadsbanor. 


De uppges också ha varit alltför omtyckta som skådespelare. 
Den saken har man ordnat genom att förbjuda 
dem att uppträda. 


Och efter vad Hitler påstår i "Mein Kampf", behärskade 
de under Weimarrepubliken hela den tyska 
pressen. Det fanns dock under den tiden ingen tysk 
presskoncern, som i omfattning och inflytande kunde 
tävla med den tysknationelle Hugenbergs. 


Från min ungdom som journalist minns jag mycket 
väl, att vi murvlar voro så rädda för de tyska tidningarna 
som för pesten; vi brukade lägga dem över på 
varandras bord för att slippa dem. Min vän Simon 
Brandell (som trodde sig vara "modellen till Markel") 
brukade säga: 


--Om en tysk kan skriva en läsbar tidningsartikel, 
kan man ge sig fanken på att han är jude! 


* 


I Sverige ha vi haft en enda världsberömd svindlare, 
och han var inte jude. Alla mera framstående skojare, 
som jag under ett tämligen långt liv kan påminna 

mig ha känt eller hört talas om i Sverige, ha varit goda 
"arier", från min barndoms Henning Hamilton och 
min ungdoms "Cave" till efterkrigstidens Ivar Kreuger. 
Tysklands största "finansgeni" under samma tid 
--Hugo Stinnes--var inte heller jude. I det fallet ha 
vi germaner ingenting att lära av judarna; vi kan 
själva ! 


Det var inte heller tyska judar utan "ariska" tyskar 
som utsögo och utplundrade de nordiska länderna på 
Hansans, kung Albrekts och Käpplingemordens tid. 


Men forntiden kan vi gärna för mig låta vara 
glömd, fast tyskarna så gärna vilja väcka den upp ur 
graven. Då kan det ju dock hända att vårt minne 
vaknar ! 


* 


Genom en lång rad av århundraden har den europeiska 
mänskligheten föreställt sig Gud som en vacker 
jude i början av trettioårsåldern med ett milt, 
överjordiskt leende i ett krusigt, mörkt skägg. I vardagslag 
kallades han "Vår herre". Därmed menades 
nämligen bland troende kristna alltid Jesus--aldrig 
"Gud Fader". "Herren" eller "Vår herre" var redan i 
de förkristna mysteriereligionernas gudatriader alltid 
den term, varmed Sonen betecknades. I Sverige har 
man först efter Viktor Rydbergs tid under termen 
"Vår herre" tyckt sig se en vitskäggig gubbe. Före 
Rydbergs tid uppfattades Jesus i Sverige, liksom i alla 
andra kristna länder, allmänt som huvudpersonen i 
treenigheten. 


Och nu skall han plötsligt anses tillhöra en "lägre 
ras"! Sannerligen, det går upp och ner här i världen, 
inte minst för gudarna! 


* 



På den berömda miniatyrmålningen "Jungfru Marias 
kröning" av Jean Fouquet--reproducerad i Laurins 
"Konsthistoria"--ser man denne judiske "Vår 
herre" i tre exemplar, alla tre framställda i överensstämmelse 
med den traditionella Jesustypen. 


* 


Den gamla fabeln om att judarna ha korsfäst Jesus 
vill man i Tyskland inte längre höra på. Man är alldeles 
utled på den. Som motiv för judeplundringarna 
föredrar man ett inbillat rashat. Liksom under antiken 
har judehatet också träffat de kristna och i Tyskland 
fört till ett komiskt försök att återuppliva asaläran-ett 
försök som för oss svenskar är välbekant från en 
gammal humoresk av Axel Wallengren ("Falstaff Fakir"). 
Den hette visst "Ett svårskött pastorat". En rik 
godsägare hade blivit ovän med församlingens kyrkoherde 
och ville förarga honom genom att återinföra 
asaläran. Envar, som avsvor sig kristendomen och 
antog våra förfäders tro, fick en gris. Det ville naturligtvis 
de flesta gärna ha. Det uppstod också "asaläsare", 
som hoppades få två grisar. 


Godsägarens roll spelades i Tyskland som bekant 
av det gamla originalet general von Ludendorff. Man 
har dock inte hört något om att han bestod några 
grisar. 


Som biprodukt av judehatet har man i Tyskland fått 
de första förföljelser mot de kristna, som ha förekommit 
i Västerlandet sedan det jakobinska skräckväldets 
tid i Frankrike. Det är fullkomligt logiskt. Judehatet 
måste naturligtivs också drabba de kristnas gud, som 
är jude, och hans anhängare. 


* 

Vad man än må tro om den historiske Jesus, hans 
meningar och hans öde, så är Kristusidealet i alla 
händelser en judisk skapelse. Om man tror, att den 
historiske Jesus var i det närmaste sådan, som evangelierna 
ha framställt honom, så var han ju själv jude. 
Om man är troende kristen, är således Gud själv jude. 
Om man är litet mera modern, är "idealmänniskan" 
en jude. Och om man ser saken vetenskapligt, då vet 
man att Kristusidealet har sina rötter dels i några av 
"Jesajadikterna", dels i evangelierna--i alla händelser 
i judiska författares skrifter. 


Och vad man än må tycka om detta ideal, så har det 
avgjort icke frambragts av någon "lägre ras"--lägre 
än vår tids tyskar.


 

 




AFORISMER 


Efterlämnade anteckningar 
sammanställda av 
Herbert Friedländer 

 

PERSONLIGT 


"Och solen och jorden de rulla sina klot, 
och ständigt nya öden går människan 
emot. " 


Folkvisa.






Det är med barnen alldeles som med de vuxna: de 
göra sig ofta de besynnerligaste föreställningar om 
världen--men om det kommer någon och drar ut 
konsekvenserna ur deras ideer, säga de, att han är 
mycket dum, eller att det är opassande att skämta om 
allvarliga saker. [1920.] 


Utan skriftliga hjälpmedel skulle nästan ingen, från 
kungen till tiggaren, ha hört något om sin farfars far. 


Min mor hade funnit mig i ett träd. Jag har ofta 
sedan undrat: skulle det möjligen ha varit ett äppelträd 
? 


Däremot hörde jag aldrig något om storken, förmodligen 
därför att storken inte förekommer i "mellersta 
och norra Sverige". 


Min fader var ytterst klent",utrustad i fråga om nyttig 
fåfänga och social fortkomstinstinkt. Om någon 
skulle tycka att detsamma till en viss grad är fallet med 
mig, så är det ett fädernearv. 


Jag vet inte riktigt om min far verkligen tog människorna 
för det som de gåvo sig ut för eller om han 
blott var klok nog att låtsas göra det. 


Jag har intet minne av att någonsin ha ägt eller 
begagnat en abcbok. Min mor lärde min syster och 
mig att läsa och skriva, hur det gick till minns jag inte 
i detaljer, bara att det gick som en lek och var mycket 
roligt.


"Jag tror det regnar", sade mormor. I hörnet stod en 
"buse" och trotsade Lagens tydliga och klara ord: 
"Fem kronors vite att här orena." 


Fadern anade aldrig att det var sonen en plåga att 
på alla bjudningar se honom i mindre aktningsbjudande 
dräkt än andra herrar. 


Första öknamn i skolan. "Döva mor." Vanan att 
tala högt lade jag snart bort utanför hemmet. Vanan 
att tala tydligt har följt mig genom livet. 


Jag borde, skulle man tycka, ha blivit en mönstergosse 
i skolan, och var det också under de första 
skolåren. Men längre fram fick jag så mycket annat att 
tänka på att jag blev mer och mer ouppmärksam och 
disträ-----

För en svag stackare utan all förmåga att reda sig i 
slagsmål, och utan talang för att ställa sig in, varken 
med lärare eller med starka kamrater som kunde vara 
honom till hjälp och skydd, skulle man tro att skolan 
borde ha blivit ett martyrium. Det blev den dock 
långtifrån. 


Förtrollad värld.-- 1885, då jag fyllde sexton år, 
tyckte jag att "En strid om Rom" av Felix Dahn var 
den stiligaste bok jag visste. Därnäst kom "Den siste 
athenaren" och "Svenska öden och äventyr". Men det 
året läste jag också med stormförtjusning Puck Munthes 
debutbok "Från Napoli". 


Mitt första och sista uppträdande som folktalare 
vid ett fritänkarmöte på Folkteatern 1888 (89?). 


Ungdomens leda vid barndomshemmet. Hellre en 
ensam vrå i ett hörn på en sylta än det runda bordet 
där hemma under den sömniga taklampan--samma 

taklampa som jag en gång älskat och beundrat, då den 
tändes första gången. 


Det var en sorg för min mor, att uppgången till 
denna lilla våning, som annars tillfredsställde hennes 
krav på tillvaron, var från gården och att trappuppgången 
var så trång och mörk och fattig. Det var 
hennes dröm att kunna komma över i den fina uppgången 
i porten, där våningarna voro på fyra rum, 
utom en som var på fem. Och efter ett tiotal år "tre 
trappor upp över gården", då min far hade avancerat 
från kammarförvant till notarie, gick denna dröm i 
uppfyllelse. 


Salen och förmaket åt gatan, med västersol, sängkammaren 
och köket åt gården och åt öster. 


Att min far som yngre var troende kristen, därom 
har jag fått klart besked genom några av hans brev till 
min mor i deras ungdom. Vad han trodde som äldre 
vet jag inte, men efter min mors död gick han mycket 
sällan till kyrkan och aldrig till nattvarden. 


[Novellen] "En dödsbädd", litterär reminiscens. 
Har aldrig från vår umgängeskrets eller bekantas bekanta 
hört talas om något fall, då en präst har blivit 
kallad till en sjuk eller döende. Och det fanns dock 
inte i våra kretsar någon som ansågs vara "fritänkare". 


"Det er vel närmest Harmen over de Vrangebilleder 
af En, der sättes i Omlöb, og Vämmelsen ved 
dem, som gör En och Anden til Selvbiograf." 


Det är inte mitt fall. Visserligen ligger det i sakens 
natur, att den bild av mig, som en till stor del fientligt 
sinnad press sedan några och trettio år har givit sina 
läsare av mig, är och måste vara en vrångbild. Men. . . 


Jag är något över svensk medellängd och har aldrig 
varit fet, men i skämtpressens karikatyrer har jag alltid 
figurerat som en liten tjockis.


Jag kan inte, som Casanova, skryta med någon 
"medfödd sedlighet". 


Om jag älskar en kvinna, vågar jag inte tala till 
henne av fruktan att avlocka henne ett svar, som 
kunde desillusionera mig. Om jag inte älskar henne, 
gitter jag inte tala till henne. [Mars 1896.] 


Det största nöje som finns är att kunna vara nöjd 
med sig själv--ett nöje som jag aldrig haft tillfälle att 
bestå mig i största allmänhet, men naturligtvis ibland 
i enstaka fall. 


Självbelåtenhet -- gott samvete; ett fult och ett 
vackert ord på samma sak. 


Jag har ingen egen livsåskådning att sätta upp mot 
hans; jag är ännu för ung för att ha hunnit med att 
skaffa mig en sådan. Visserligen inbillade jag mig för 
en tjugu år sedan att jag hade en, men den har jag för 
länge sedan vuxit ur utan att senare ha lyckats skaffa 
några nya paltor i stället. 


Vilken ring av tomhet skulle det inte bli omkring 
mig, om de som hålla av mig kände mig helt och 
hållet. 


Rissler.--Han var en efemär företeelse i något i 
och för sig så efemärt som den svenska litteraturen, 
och han visste det. Men han var inte alldeles blottad 
på vanligt bondförstånd. 


Predikaren. Mjältsjukan.--Lyser inte solen ändå? 
Blommar inte livet lika rikt? Dansa inte de unga männen 
och kvinnorna sin Boston? Och jag skulle förmå 
störa dem i deras glädje, då Predikaren och Schopenhauer 
och Tegner inte ha förmått dem, och då 3000 
avlönade präster och en otalig massa lekpredikanter 
inte förmå det! Vilken dårskap!


Vilken älskvärd och narraktig överskattning av 
makten i mina stackars skrivna rader och ord! Ånej, 
dansen går, mina böcker förutan. Och jag dansar för 
resten gärna själv. [1906.] 


Min Montaigne har tillhört ärkebiskop Carl von 
Rosenstein, som har skrivit sitt namn i alla fem banden 
och läst litet i det första, där han har lämnat kvar 
mellan bladen några korn av sitt röda spanska snus. 


Odöpta barn.--Jag äger ännu min mormors katekes, 
utgiven av O. Swebilius, ärkebiskop på Carl XI :s 
tid, och i den besvaras frågan: "bliva då odöpta barn 
osaliga?" med ett klart nej.--Den motsatta meningen 
kan inte heller gärna stödja sig på något skriftställe. 
Barndopet förekom inte på den tid, då de nytestamentliga 
skrifterna avfattades, så att i dem kan det 
omöjligt stå något om odöpta barn. 


Då jag skrev Martin Birks ungdom, hade jag ännu 
inte läst Dichtung und Wahrheit. Då jag långt senare 
läste den, återfann jag i Goethes ungdomsvän Merck 
åtskilligt av den Markel jag hade tänkt mig. Underligt 
nog påminna också namnen en smula om varandra. 


Martin Birck. Han hade också skrivit ett par små 
böcker, men det var längesen. De hade, som han själv 
brukade säga, den förtjänsten att om man hittade en 
av dem i ett antikvariat kunde man alltid vara viss om 
att det var originalupplagan. 


--Skriv något roligt! 


Humoresker av den art, som passade i en daglig 
tidning, kunde han inte ens läsa, långt mindre skriva. 


Till och med min ringhet kunde en kort tid glädja 
sig åt en ganska nätt popularitet -- den tid då jag 
uppfattades som en lustigkurre.



Jag är inte road av skämt, såvida det inte är 
allvarligt. [1935.]



Han hade ett visst anseende bland litteratörer, åtminstone bland dem som 
icke trodde sig behöva avundas honom; men han hade haft den stora oturen 
att alltid företräda impopulära åsikter och var därför mycket illa omtyckt 
i pressen, som har till uppgift att uttrycka den sunt tänkande 
allmänhetens synpunkter.



Nästan varje människa har personliga ovänner. Och om man är en offentlig 
person, har man dessutom en massa ovänner som man aldrig har sett eller 
ens hört talas om, ovänner som med förtjusning hör allt nedsättande som 
sägs om en och kolporterar det vidare som allmänt känt.



Giv mig, Herre, icke visdom, men kraft! Förskona mig från visdom!



"Genomreflekterad."



Hos förnuftsvarelser bruka känslorna, så vitt jag vet, ledsagas av 
tankeverksamhet. Jag kan inte tro att det skulle vara en egenhet hos mig, 
och jag inser inte varför det skulle förringa känslans äkthet och styrka.



--Håll klaffen, gamla åsna!



Detsamma säger kanske redan nu någon representant för ett nytt släkte, som 
av misstag har råkat öppna en av mina böcker, till exempel denna.



Jag är gudskelov inte någon tidning med en lång svans av prenumeranter och 
annonsörer och med tvånget att lukta mig till vad som behagar min svans.

8 december 1907.



Kyrkklockorna ringa. Så är han väl alltså död nu, kungen. Den gamle herrn 
som varit kung i Sverige så länge jag kan minnas.



Häromdagen var jag ute och gick med mina barn. Det var i 
middagsskymningen; himlen lyste röd i väster. Tom sade: Det blir storm i 
morgon.--Så Tom kan prata strunt, sade Dora.



På Karlavägen mötte vi ett kungligt ekipage. Ett grått huvud stack ut ur 
vagnsfönstret och nickade. Jag tog av hatten.



--Det var kungen, sade jag till barnen.



--Var det kungen. . . ?



--Känner pappa kungen?



--Nej, jag känner honom inte. Men man brukar hälsa på kungen ändå. Annars 
tror han att man inte tycker om honom, och då blir det svårt för honom att 
regera.



--Är det mycket svårt att regera? frågade Tom.



--Det beror på. Ibland är det svårt, och ibland är det lätt. Tycker du det 
är svårt att läsa och räkna?



Tom grubblade litet innan han svarade:



--När det går bra är det lätt, men när det går illa är det svårt.



--Precis så är det att regera också, sade jag. Och kom nu ihåg att ni har 
sett kungen i dag. Ni får kanske inte se honom mer. Han är gammal.



------Och nu är han väl död, eftersom klockorna ringa så ihärdigt och 
klagande. Ja, är han nu verkligen död? Jag öppnar ett fönster och ser ut. 
Regndis. De cemberskymning. Och i närmaste gathörn hänger en smutsig 
flagga--på halv stång.



Kungen är död. "Ett tidevarv har gått i graven." Ett nytt kapitel i Odhner 
har börjat.



Men det hjälper inte mig, som har så mycket gammalt elände att släpa med 
mig in i det nya.



Jag går av och an i mina två tomma ensamma rum. Här, tänker jag, här 
skulle behövas en ny tid. En ordentlig kvast först och främst. Dammet 
lagrar sig på borden, soporna ligga i hörnen. Och jag gitter inte göra 
något åt det. Oöppnade brev ligga i travar på skrivbordet, och jag kan 
inte förmå mig att röra vid dem. Här står tiden stilla.



Min yngsta dotter skaffade sig för några år sedan mot min önskan (en fader 
anses ju ännu ha rätt att uttala önskningar) en hund. Denna hund var 
mycket vacker och intagande--en verklig charmör--men fullkomligt 
vansinnig. Han jagade bilar. Han sprang före eller efter dem, som det 
kunde falla sig, skällde ursinnigt och försökte bita ihjäl dem. Han 
tycktes inte observera att det aldrig lyckades. Han blev överkörd ett par 
gånger, men det hjälpte inte--ingenting hjälpte. Det var ett litet 
underverk att han inte förorsakade någon olycka--många chaufförer köra ju 
hellre upp på trottoaren än de köra över en hund. Och så länge min 
omyndiga dotter hade denna hund, var jag juridiskt ansvarig med allt vad 
jag ägde för de olyckor han kunde ställa till.



Min dotter är numera myndig och har för övrigt varit nog förståndig att ge 
bort hunden åt en person som var nog oförståndig att ta emot den. [Omkr. 
1 93 1.]



Rissler några och femti, måste snart skaffa sig glasögon. Har länge rett 
sig med ett förstoringsglas till noter med petit. Som en dröm har livet 
gått, och snart är det slut. Och om jag lever ännu några år, går jag 
omkring och letar efter mina glasögon, som pappa för tretti år sen. 
. .



Som en krusning över ett vatten.



En tråkig upplevelse:



I dag steg en vacker ung dam upp för mig i spårvagnen och erbjöd mig sin 
plats. [Omkr. 1935.]



Jag kan inte erinra mig att jag någonsin har haft en så sammanhängande och 
överskådlig dröm, att jag ens omedelbart efter uppvaknandet skulle ha 
varit i stånd att ge ett något så när riktigt referat av den. Vad man 
minns är enstaka detaljer och episoder, och dem omformar man i sin 
halvvakna fantasi nästan omedvetet tills man kan lägga in något slags 
betydelse i dem. [Omkr. 1934.]



Jag drömmer aldrig mera. Har inte drömt något på ungefär ett halvt år. 
Förr drömde jag--som jag tror --alltid, då jag sov. I alla händelser 
drömde jag alltid strax innan jag vaknade. Oftast var det obehagliga 
drömmar; till gengäld var det ett stort behag att vakna och konstatera, 
att det bara var drömmar. Men det kunde också vara mycket vackra 
landskapsdrömmar.



Man märker ju aldrig när man somnar. Och om man inte drömmer och inte blir 
väckt av något särskilt, märker man inte heller när man vaknar. Jag märker 
var morgon' att jag är vaken och jag tycker att jag har varit det hela 
tiden. Jag vet inte längre säkert, om jag har sovit. Jag tillbringar det 
mesta av natten i ett sömnliknande, men medvetet tillstånd, som dock ger 
mig den vila som behövs för att uppehålla livet. [ 1939.]



Jag vill gärna dö, om det kan ske utan obehag.



[ 1939.]



' Oftast vid sex-tiden.

22 sept. 1939.



Jag längtar efter döden och fruktar den på samma gång. Men det är inte 
tillståndet efter döden jag fruktar; det är de närmaste timmarna eller 
minuterna före döden.



Jag kan tänka: "nu dör jag".' Men jag kan aldrig tänka: "Nu dog jag" eller 
"nu är jag död".



' Det tänkte jag senast pingstnatten i år; men jag misstog mig alltså.



UTKAST OCH IDEER



"La vie serait bien triste, si le rose essaim des pensees polissons ne 
viendrait parSois consoler un honnete homme."

MYT OCH HISTORIA



Mytens heroer, uppfattade som verkliga människor och forntidshjältar, 
intresserade alla, emedan alla tyckte sig känna dem. Den levande konungen 
och hans bekantskapskrets var också i hög grad intresserad av att höra 
hans bedrifter besjungna, och det betalade sig också bra för skalden. Men 
ingen brydde sig stort om att höra något om en kung, som påstods ha levat 
för ett par hundra år sen och som ingen kunde minnas, och vem skulle ha 
betalat det?



Forntidens stora (mytiska eller historiska) lagstiftare sörjde alltid för 
att omgiva sina lagar med en sådan helgd, att ingen ändring av lagen kunde 
genomföras annat än genom lagbrott. Om satsen "lag är lag, och lag skall 
hållas" alltid hade blivit följd, skulle förändrad tidsuppfattning aldrig 
ha fört till förändrad lag.



Alexander och den gordiska knuten:



Han löste den inte, men han drog försorg om att ingen annan kunde lösa 
den.



Varken Alexander eller Caesar eller någon annan av historiens stora män ha 
haft den avlägsnaste aning om sin "historiska mission"--den term, varmed 
eftervärlden sammanfattar på en gång följderna av deras gärningar och sin 
värdering av dessa följder.



Cicero kan inte ha haft samma nöje av sin bekantskap med Caesar som 
Mommsen eller Georg Brandes.

Nietzsche var en stor Napoleondyrkare. Men vad kände egentligen 
Nietzsche om Napoleon? Hans renomme.



Ett litet svärmeri för Napoleon. Men detta svärmeri gällde egentligen 
blott den unge artillerilöjtnanten, den unge chefen för italienska armen 
och förste konsuln. Från och med kejsarkröningen i Natre-Dame var det som 
om han tappade honom ur sikte för att först återfinna honom på S:t Helena.



Napoleon bar ständigt en ring, som enligt hans fasta övertygelse skyddade 
bäraren mot döden. Därför bestämde han, att den efter hans död skulle 
tillfalla hans son.



Frihet, likhet, broderskap.



Obegränsad frihet är omöjlig i vilket som helst verkligt eller tänkt 
samhälle.



Likhet i anlag och begåvning strider mot naturen och kan icke framtrollas 
av någon lagstiftning. Likhet i materiella levnadsvillkor kan möjligen 
åstadkommas för en tid (fast det ännu aldrig har blivit försökt) men blott 
i form av lika nöd och elände för alla.



Broderskap, då ordet som här står i överförd mening, är ett tomt ord. 
Syskon älska varandra icke alltid, men när så är fallet, gäller det en 
liten krets av människor som känna sig förenade av gemensamhet i härkomst, 
barndomsminnen och intressen.



Att vara bror med alla är att vara bror med ingen.



Men. . .:



Med frihet menades frihet från det för ögonblicket olidligaste trycket av 
feodala och andra privilegier. Med likhet menades detsamma, men framför 
allt likhet inför lagen och rättskipningen. Och broderskap var ett arv 
från kristen fraseologi, ett tafatt försök att ge tidens favorittankar en 
religiös anstrykning.

Carlyles revolutionshistoria är skriven på det viset att den som 
inte vet alltsammans förut, och helst litet bättre än författaren, får 
just ingenting veta. De tunnsådda och orediga sakuppgifterna drunkna i 
författarens satirisk-patetiska kommentarer. [Omkr. 1936.]



Det finns inga upplysta tidevarv. Men i alla tider har det funnits 
människor, som ha varit klokare än andra, fast klokheten kanske oftast har 
bjudit dem att tiga.



Statsmannabegåvning har alltid varit en svårdefinierad sak, varom Axel 
Oxenstierna tros ha sagt ett sant ord: "Du vet inte, min son, med hur 
liten vishet världen regeras." I allmänhet tycks det vara samma slags 
begåvning som behövs till att spela kort--ärligt eller falskt, som det kan 
falla sig.



Jag vet inte om Gustaf Adolf eller Axel Oxenstierna hade någon filosofisk 
grundval, men om de hade någon var den ganska säkert åt helsicke, eftersom 
nästan allt vad människorna på deras tid tänkte och trodde senare har 
befunnits galet. Men det hindrade dem inte från att sköta sina och rikets 
affärer ganska bra.



(Att de gillade Kopernicus' planetsystem är a priori lika osannolikt som 
att Oscar II var darwinist.)



Där man tillbringar natten och vilan, där har man sitt hem. Underjorden är 
således solgudens rätta hem.



Regnbågen.--Våra förfäder ha inte varit så dåliga iakttagare att de inte 
ha kunnat se, att regnbågen är genomskinlig: man ser landskapets och de 
avlägsna molnformationernas konturer tvärs igenom den. De ha inte gärna 
kunnat tänka sig regnbågen som en bro, som man kan gå eller rida på.



Bifrost är Vintergatan.

En rund brovälvning ha våra förfäder i mytbildningens förhistoriska 
tider aldrig sett.



Själva namnet Bifrost, den bävande eller darrande vägen, passar långt 
bättre på Vintergatans darrande och gnistrande stjärnljus. Gudarnas väg 
till jorden och underjorden måste naturligtvis också ha sin fasta, 
bestämda plats, men regnbågen står i öster, om solen står i väster, och 
omvänt. [Omkr. 1938.]



Ett litet exempel på till vilka resultat man kan komma med den mytologiska 
skolans metod: Låt oss i tanken försätta oss till en avlägsen framtid, då 
böckerna och tidningspackarna i våra bibliotek och handlingarna i våra 
arkiv för länge sedan ha multnat och och inga säkra underrättelser längre 
stå att vinna om vårt lands forntidshistoria. I ett arbete om svenska 
sagohävder kan man kanske då få läsa:



På ett torg i Stockholm stod ännu i historisk tid en staty av en av 
forntidens stora hjältar, enligt folktron Gustaf II Adolf. Hjälten var 
framställd ridande på en häst. Hästen var alltid solgudens heliga djur, i 
den forngermaniska mytologien likaväl som i den fornsemitiska och den 
grekiska. Hästen och ryttaren stodo vända mot sydost--mot den del av 
horisonten, där solen på dessa nordliga breddgrader går upp vid 
midvintern; hjälten uppges också i sagorna ha blivit född vid 
vintersolståndet. Även hans död skall enligt myten ha ägt rum på den 
årstid, då solen i detta arktiska klimat synes duka under i striden mot 
senhöstens dimmor och mörker. Intet tvivel om att vi här ha att göra med 
en nordskandinavisk, lokalt färgad variant av den germaniska Baldersmyten. 
Av särskilt intresse är det sätt, varpå den lokala gudasagan här har 
varierat myten om Balders död: i den sydgermaniska myten faller guden som 
offer för sin broders blindhet, i den nordskandinaviska är det gudens egen 
blindhet (eller starkt försvagade syn) som för honom i döden. Mytens 
natursymbolik är här bevarad i en ursprung ligare och renare form än 
i den sydgermaniska sagan. Detta drag har i den senare, historierade sagan 
fått den egendomliga formen, att hjälten på grund av sin närsynthet ( !) 
skulle ha ridit in bland en skock kroater i tanke att det var Smålands 
ryttare. Det torde vara överflödigt att påpeka det orimliga i att en stor 
härförare skulle ha lidit av en närsynthet, som måste ha gjort honom 
oduglig till och med till simpel soldat.



Baldersmyten rönte som bekant under tidernas lopp en stark inverkan från 
den segrande kristendomen. Också detta drag återfinnes i mytens 
nordskandinaviska variant, och där i ännu högre grad, i det att den senare 
legendbildningen gjorde den gamle solguden till kristlig troshjälte, 
helgon och martyr. Och naturligtvis togs därvid speciellt hänsyn till den 
form av kristendom, som i en ännu senare tid blev den segrande i 
Skandinavien, så att solgudens strid mot mörkrets makter där blev till en 
strid mot "det påviska mörkret".



Eftervärlden bör naturligtvis inte låta inbilla sig att Ryssland under 
1800-talet var befolkat av Dostojevskis galningar och Tolstojs gudfruktiga 
bönder, eller att sällskapslivet i Stockholm var som i Strindbergs Götiska 
rummen och Svarta fanor.



Dostojevski hade den egenheten, att alla något så när normalt utrustade 
människor väckte hans motvilja, och de särskilt välbegåvade hans 
ursinnighet.



Man måste misstänka att Tolstojs gudfruktiga bönder aldrig ha funnits till 
annat än i diktarens inbillning. Bönderna hade lärt sig att de kunde 
undvika många ledsamheter och i det hela göra ett fördelaktigt intryck 
genom att se fromma och fåraktiga ut och säga något om herren Jesus och 
helgonen. Så snart de ha märkt att sådant inte längre hjälper är deras 
gudsfruktan som bortblåst. De ha ju aldrig vetat annat om kristendomen än 
att man borde tro på den.

X. var historiker. Han var specialist på att 
bevisa, vad den och den borde ha gjort vid det och det tillfället för att 
totalt förändra världshistoriens gång. Om perserkonungen bara hade haft en 
liten smula sunt förstånd, skulle Alexander ha varit hjälplöst förlorad. . 
. Och om Napoleon. . . Men i samtidens historia höll han alltid med den 
som för tillfället tycktes ha framgång. Han svärmade för Mussolini och 
Hitler. [Nov. 1938.]



Vad man än må inbilla sig om historiens upprepningar och likheter: det 
förgångna kommer aldrig igen.



I samhällslivet och dess maktförhållanden kan historien blott inregistrera 
ständiga förändringar, men ingen utveckling och ingen allmän eller 
någorlunda konstant riktning.



Något som liknar en utveckling i en viss riktning har blott förekommit 
inom vissa folk och under begränsade perioder.



Ett dystert folkslag, högst begivet på lustigheter.



Att de svenskar, som nu leva, inte just äro några första klassens 
premieboskap kan ju var och en se. Det går lättare att föreställa sig, att 
våra förfäder voro några satans karlar.



Dynastien Bernadotte.--Den har sedan blandat sig med alla Europas 
folkslag, utom med svenskarna. Ty det förbjuder successionsordningen. 
Enligt successionsordningen kan aldrig en man av svensk börd bli statschef 
i Sverige.



Som optisk villa gjorde unionen kanske på sin tid en viss nytta.

Professorn i Uppsala, som förordade prof. K. till en professur i 
statsrätt med den motiveringen att i det ämnet de vetenskapliga 
kvalifikationerna komme i andra rummet.



F-båten. -- Det finns saker som man måste vara fackman för att inte 
förstå.



Liksom vi för femhundra år sen hade två partier i landet, de svenskes och 
de danskes, så ha vi nu igen två partier, de svenskes och de tyskes. (Och 
så ett tredje--men det är högst obetydligt--de ryskes.) [Troligen sept. 
1939.]



Det är bara medelklassen som tror på äganderätten och respekterar den så 
gott den kan. De lägsta och högsta i samhället ha alltid föraktat den.



Skaparen av Sveriges nya storhetstid. En ny Gustaf Adolf och Karl XII i en 
person. Dessa små fattiga kungar, som aldrig hade kunnat betala sina 
fordringsägare, tycktes henne nästan litet löjliga i jämförelse med Ivar 
Kreuger.



Denna gång skulle det bli en verklig storhetstid, inte en Potemkinkuliss.



Diktatorämnen.



--Synd i alla fall att Kreuger sprack. Han hade varit mannen !



Inga andra världsstorheter än ett finansgeni och en filmdiva. Men 
finansgeniet tog en ända med förskräckelse, och nu fanns bara filmdivan 
kvar.



I stort sett ha människorna överallt de gudar, regeringar, hustrur, 
tidningar och jungfrur som de förtjäna att ha.

Liksom profeterna voro för anspråkslösa att tala i sitt eget namn 
och därför talade i Jahves, talar inte heller ledarskribenten i en daglig 
tidning i eget namn, men föreställer språkrör för en upplyst allmän mening 
i de kretsar som tidningen vill representera. Och ofta är han också ett 
sådant språkrör, om han har den journalistiska begåvningen att finna goda 
formler för sin egen och andras mening på en gång.



Kapitalet som härskande personligt väsen är den mest spridda, mest allmänt 
och kritiklöst trodda av alla moderna myter. "Gyllne kalven är världens 
kung." [1934.]



"Kapitalet" är ingen makt. "Kapitalet" är liksom "mänskligheten" en fiktiv 
syntes. Det finns ingen som dirigerar "kapitalet", varken en diktator 
eller ett hemligt råd eller en kapitalisternas folkförsamling. (Pressens 
beroende av "kapitalet".) [1934.]



Reklamen, producenternas permanenta inbördeskrig, själv improduktiv, 
slukar ständigt växande krigsomkostnader.



De flesta ljusreklamer bidraga oegennyttigt till den moderna 
stadsbelysningen utan att ge någon nämnvärd upplysning om vad reklamen 
gäller. [1934.]



Kolonnaderna (arkaderna).



Det nya slottet från gårdssidan, mycket bättre än fasaden. Han tänkte på 
det egendomliga i att en arkitekt ofta lyckas bäst med något parti som han 
inte har haft någon särskild orsak att behandla med mera intresse än det 
övriga.



Stockholms Opera, som ju inte anses lyckad som helhet, har ett sidoparti, 
som helt enkelt tar sig magnifikt ut, i synnerhet då man ser det från 
mynningen av V. Trädgårdsgatan. [1934.] Om mitt förnuft är 
bristfälligt, så bevisar det dock inte att andras oförnuft kommer 
sanningen närmare.



Ett långt liv hade ännu icke försonat honom med det sorgliga 
sakförhållandet, att människorna i allmänhet ha oriktiga åsikter om nästan 
allting. Ett sakförhallande som på samma gång, utan att han riktigt visste 
av det, utgjorde hans förnämsta glädjeämne.



Grånad i tankens synd--den synd som inte kan förlåtas.



--Intelligens betyder förstånd. Säg det bara på svenska, så begriper var 
och en strax att man behöver det lilla förstånd man har! [1935.]



Till den massa människor som inte förstår bokstäverna kommer en annan 
massa, som visserligen förstår dem men bara i deras vardagligaste och 
lättfattligaste förbindelser. [1934.]



Hon ljuger helst, i allmänhet; men då hon kan ställa till någon förtret 
med det, talar hon gärna sanning.



Liksom kung Herodes var han godheten själv, när man bara gjorde som han 
ville.



Det var honom alltid ett nöje att ge uttryck åt missnöje.



Han handlade klokt men tänkte och talade dumt och hade inte ens den 
svagaste aning om hur klokt han gjorde däri.



I en tysk småstad finns det en staty av en procentare, som testamenterade 
hela sin förmögenhet till staden med villkor att den skulle resa hans 
staty mitt på torget.

Den filosof ske kravatthandlaren som säljer de mest exotiskt 
praktfulla silkesschabraken åt skalderna, de korrektaste svarta 
halsdukarna åt häradshövdingarna när de skola avkunna en dödsdom, de 
snövitaste prästkragarna åt hovpredikanterna till de kungliga 
kommunionerna och de dyrbaraste briljantnålarna åt de fattiga satar som 
behöva sådana för att stärka sin kredit.



Han har haft den lyckan att alltid ha nyttiga åsikter --nyttiga för honom. 
Jag ser intet hyckleri däri. Jag tror tvärtom det är hans natur. [1934.]



Den onda fens gåva.--Du skall aldrig öppna munnen utan att säga en dumhet. 
Men alla dumheter du pratar skall bli beundrade som den högsta visdom.



Men om du en dag säger något förståndigt, är du förlorad. [Febr. 1939.]



Jag tycker synd om Gud, som är allestädes närvarande och således tvungen 
att bevista varje uppförande av denna pjäs---

LITTERATUR



"I människans ande ha tingen sin lag." Därmed torde Viktor Rydberg, 
när man jämför denna sats med "Prometeus och Ahasverus", "Klockorna" och 
mycket annat i hans produktion, i verkligheten ha menat, att så borde det 
vara.



Att försöka avbilda verkligheten är ett alldeles utsiktslöst företag, som 
man aldrig kommer till botten med.



En författare måste ta vissa hänsyn till sannolikhetens krav. Verkligheten 
bekymrar sig inte om dem.



En musiker, en utövare av bildande konst, väcker avund blott hos 
yrkesbröder. En författare väcker avund hos alla. Hans konst är inte 
speciell, men allmänmänsklig.



L 'art pour l 'art.--Jag har svårt att föreställa mig en skomakare som gör 
ett par skor för skornas skull, eller för skomakaryrkets skull.



En dålig författare träffar lättare allmänhetens smak än en dålig 
skomakare.



Däremot kan en skicklig skomakare lättare komma till välstånd än ett geni.



Dr Glas.--Det är inte prästen utan brackan dr  Glas hatar i pastor 
Gregorius. [Jan. 1939.] När ungersvennen i 
sagan skall befria prinsessan ur trollets våld, kan han inte räkna så noga 
med trollets liv. [Nov. 1939.]



Horatius, vars odödlighet beror på att han är den ur skolpojkssynpunkt 
minst odräglige av de latinska skribenter som mot sin vilja ha råkat bli 
skolboksförfattare.



Man kan läsa igenom alla Shakespeares skådespel utan att få veta vilken 
religion som på hans tid -- reformationstiden med dess plumpa 
religionsgräl och blodiga fanatism -- var den härskande i England, eller 
vilken han själv bekände sig till. De präster som förekomma äro i 
tragedierna skurkar, i komedierna komiska figurer. Blott i Romeo och Julia 
förekommer det en hygglig präst som inte är komisk, pater Lorenzo; men han 
är kanske litet för tjänstvillig mot älskande för att gillas av 
gudfruktigt folk.



Markel om Goethe:



Vid några och tjugu år var han nationens älskling, vid fyrtio var han 
redan gammalmodig och impopulär, och gud vet hur han skulle ha kunnat dra 
sig fram om han inte hade haft den turen att bli en furstes gunstling och 
minister. Första delen av Faust, som sedan blev ganska omtyckt, slog inte 
ens an på hans närmaste vänner. Schiller var ganska missnöjd med den. Och 
till på köpet hade han den vanan att inte skriva sina böcker färdiga 
förrän några decennier efter att han börjat dem. Om han liksom Schiller 
hade dött vid några och fyrtio år, hade han aldrig fått något av sina 
förnämsta verk färdigt. Stackars Goethe, om han skulle ha levat på sin 
penna!



Faust, som inte ens kan förföra en flicka utan hin ondes hjälp--skall det 
vara en karl?

Vad som roade mig mest i Miltons Förlorade paradis var det stället 
där Gud skäller ut människorna i förskott, innan han ännu har skapat dem, 
i förutseende av deras olydnad i fråga om äpplet.



"Den tyska romantiken", framför allt E. T. A. Hoffmann, har bland sina 
förutsättningar en publik, som inte riktigt vet vad den skall tro om 
trollerier och häxmästarkonster. [Febr. 1939.]



Ännu i förra århundradet brukade tyska trolleriartister på bymarknader 
gardera sig mot hemska misstankar med formeln: "Keine Hexerei, nur 
Behändigkeit !"



--Varför bry sig kvinnor så litet om poesi?



--Det roar dem inte att läsa lovsånger till andra kvinnor.



Satir gör ingen verkan från scenen såvida den inte ger uttryck åt vad 
publiken tycker på förhand. Men det är ju ingen uppgift för en satiriker.



Säkert har ingen svensk Fredman haft en så förnämlig titel som hans danska 
kollega, karikatyrtecknaren Fritz Jürgensens farfar: "Kgl. Hofuhrmager og 
Generalinspecteur for den offentlige Tidsmaaling i Kjöbenhavn."



Bellman eller Albert Engström skulle bara ha behövt litet mera förstånd 
för att totalt spoliera sin popularitet.



Ingen svensk författare har gjort det konservativa partiet så stora 
tjänster som Albert Engström.



Geijer som musiker. "Natthimlen" skulle man ha hört från all världens 
konserttribuner, om den vore av en komponist med internationell berömdhet. 
[Febr. I 939.] Viktor Rydberg hade först tänkt bli jurist, men 
lyckades inte ens ta prillan--av brist på subsistensmedel. Det kan man 
kalla tur! [1939.]



Strindbergs dialog. -- Plautus komedier ha alltid varit ansedda som en 
tillförlitlig källa till kunskapen om latinskt talspråk på hans tid--med 
vilken rätt, det vet jag naturligtvis ingenting om, och kanske. . . Till 
gengäld kan jag upplysa, innan det blir för sent, att Strindbergs dramatik 
ger en högst vilseledande föreställning om svenskt talspråk på hans tid. 
Och det gäller hela hans dramatik, den "naturalistiska" på 80-talet 
likaväl som "kammarspelen" från hans äldre år.



Några mustigheter här och där få ge illusion av naturlighet, och 
dessemellan långa ramsor av slarvigt bokspråk i stället för levande 
talspråk.



Nietzsche hade samma förakt för tyskarna som Strindberg för svenskarna, 
och av samma skäl: han var inte tillräckligt erkänd. Det är den gamla 
historien; man vill vara misskänd, och ändå blir man arg för att man inte 
blir uppskattad av kreti och pleti.



Han visste, vad den unge studenten S0ren Kierkegaard inte visste men 
dogmatiskt förnekade: att ett geni kan gå under.



Lika gärna kunde man förneka, att en soldat med fältherregeni kan stupa 
innan han ens har hunnit löjtnantsgraden. [1935.]



Om tusen år stå människorna förmodligen så lågt, att de--ungefär som 
nu--inbilla sig vara klokare än alla föregående släktled och leva lyckliga 
i den tron.



Jag tänkte att vi två var ensamma i världen och att allt annat fanns där 
bara som hinder att övervinna eller plågor att uthärda eller 
roligheter att se på eller drömmar att drömma eller episoder att uppleva 
eller knivar att dö för.



--Ja, nu återstår för oss bara att vara lyckliga i hela vårt liv. Och hur 
man skall stå ut med det när man inte är van vid det--det blir en annan 
historia!



A. hade icke haft en glad eller sorgfri dag efter sitt giftermål.



Hans hustru kunde säga detsamma, och det gjorde hon.



Det är bara medlemmarna av gamla och förnäma familjer som ha privilegium 
på den illusionen, att deras ätts bestånd är av någon vikt i och för sig 
eller för det allmänna. Tarvligt folk parar sig för sitt nöjes skull.



Det är den blinda instinkten, och blott den, som är ett sant uttryck för 
rasens livskraft och tjänar dess fortplantning och utbredning. Icke ett 
barn av hundratusen kommer till världen som en frukt av föräldrarnas 
patriotism eller något slags pliktuppfyllelse.



Men den blinda instinkten försvagas alltid och oundgängligt av stigande 
kultur och civilisation eller till och med blott av stigande välstånd och 
därmed förenad ökad omtanke både om egen fördel och barnens välfärd. 
[Troligen 1934.]



Den omvända kärlekskampen.--Det är i det nutida samhället knappast längre 
fråga om hanarnas kamp om honan. Det omvända har blivit regel. Kvinnorna 
kämpa om männen, och det blir de svagaste, godmodigaste, eller av 
könslidelsen mest behärskade bland männen, som lättast ge efter och bli 
äkta män och familjefäder.



Också en orsak till artens försämring.

Att vara gift med en präst.



--Han är så sedlig att han inte kan fortplanta sig annat än genom 
adoption.



Prästman.--Anden är villig, och köttet är ingalunda svagt, som skriften 
säger.



--Kan man då inte älska varandra utan... det där... ?



--Nej.--Jo: man kan älska varandra utan att göra det. Men inte utan att 
vilja det.



"En stor don Juan."



En man, som försöker förföra snart sagt varje kvinna han träffar, kan väl 
inte undgå att lyckas ibland.



--Är det en last?



--Last betyder börda. Om den tynger dig så är det en last.



Olikhet -- orättvisa. -- Det är på goda skäl att befara, att svinet, 
därest det vore i stånd att anställa några reflexioner över sin ställning 
i världsordningen, skulle vara benäget för att se en upprörande orättvisa 
icke däri att det har blivit ett svin--ty det kan enligt sin natur i 
grunden omöjligt vilja vara något annat-- men däri att det av oss 
människor blir behandlat som ett svin.



Busen känner icke det som den centrala orättvisan, att han av födsel och 
utveckling blivit buse, utan det, att en buse behandlas som en buse.



Alla mördare äro fattiga själar.



Den som kan skapa känner icke behov av att förstöra. Lika litet känner han 
någonsin samvetskval eller ens den minsta olust vid tanken på den 
förstörelse som blir en följd av hans skapande.



Också skaparna förstöra. Ty man kan icke skapa utan att förstöra.

SCHACK



Schack är inte någon sysselsättning för en ung man som vill göra sin 
lycka.



I det praktiska spelet är det slumpen som komponerar problemen--slumpen i 
form av ett ofrivilligt samarbete mellan två parter som ha till uppgift 
att motarbeta varandra. Spelaren har att upptäcka problemen, och lösa dem.



KONST



Det tyska brackmåleriet svärmar för militärer och änglar, det engelska för 
hästar, hundar och småbarn, det franska för svarta silkesstrumpor. (Omkr. 
1900.)



Josephson blev tokig, men El Greco var fullkomligt frisk och normal. Men 
han var Tizians bästa elev och blev alldeles utledsen på att få höra, att 
han målade nästan lika bra som Tizian. Bättre än förut kunde han inte 
måla, alltså måste han måla sämre, och det gjorde han. Men i vår tid, som 
svärmar för kuriositeter, har han gjort lycka med sin nya stil, och våra 
samlare vill helst ha hans senare och sämre saker.



Den moderna målarkonsten är konst för målare. Den angår inte utomstående.

SPRÅK



Jag har aldrig i mitt liv haft så bråttom att jag har känt behov av så 
fula förkortningar som "mänska" eller "arton" .



"Förbaskat" ansågs i vår ungdom för ett mycket städat, nästan litet 
mamsellaktigt uttryck.



I talspråket begagnas "gud" huvudsakligen som svärord för damer. "Gud så 
det regnar"--"fan sånt väder ! "



--Det är för djevligt.



Stockholmsuttal på 80-talet i den bättre klassen. Han erinrade sig att 
hans far, som utmärkte sig för ett korrekt och vårdat språk, brukade säga 
djevlig. Ansågs också för det riktiga, eftersom ordet skrevs med e. I 
allvarlig stil uttalas "djevulen" och "djevulsk" av gamla stockholmare 
fortfarande med e, men i svordomar har ä avgått med segern: djävlar och 
djävligt. Det låter liksom mera fosterländskt och trohjärtat.



Henning Hamilton: "kånungen" med samma "öppna" å-ljud som i "orre", men 
naturligtvis långt.



Gustaf 111 fann ordet "aderton" vackrare och klangfullare än något annat 
av de räkneord som kunde komma i fråga.

Ännu i min ungdom var körka det vanliga uttalet. Genom ögats makt 
över tanken har uttalet i senare tid alltmera rättat sig efter 
skriftformen som oriktigt förmodas vara riktigare.



Grannspråk.--Ett språk, som man förstår tillräckligt för att missförstå 
det, är alltid löjligt.



"Omänsklig." (Meynestrel i Roger Martin du Gard.) Ordet begagnas aldrig om 
egenskaper, som ingen människa har eller handlingar, som människor icke 
äro i stånd att utföra. Det begagnas uteslutande om de sämsta mänskliga 
egenskaper och handlingar.



Schajlock. -- Man brukar inte annars på svensk scen uttala personnamnen i 
Shakespeares stycken på engelska, och bör naturligtvis inte heller göra 
det, allraminst i stycken som inte försiggå i England. Varför skall då 
just detta hebreiska namn på en venetiansk jude uttalas på engelska av 
svenska skådespelare som föreställa italienare?

STRÖTANKAR



En ädel natur svärmar i ungdomen för liderlighet och poesi; som man 
drömmer han om kärlek och älskar sanningen.



Han såg på tillvaron ur två synpunkter: den pekuniära och den mondäna. 
Utan pengar ingen mondän ställning, och utan mondän ställning har man 
inget nöje av pengarna. [Mars 1939.]



Motion i riksdagen: att göra rikets mynt fyrkantigt för att hindra det att 
rulla.



--Grava orkar jag inte, och vigga blyges jag.



--Ni gör det ändå--?



--Ja, herr grosshandlare. Ställ en människa i valet mellan något som hon 
inte orkar och något som hon blygs för, och ni skall se att hon väljer det 
senare.



--Femhundratusen--är det mycket pengar?



--Ja, när man nyss har fått dem. Men man vänjer sig vid dem mycket fort. 
Och sedan är det inte mycket.



Liksom kvinnorna älska de män, som inte bry sig om något annat än kvinnor, 
så samlas också pengarna gärna hos dem som inte bry sig om något annat än 
pengar.



"Mogens Gregersen, dömt fra Livet for utilbörlig Lösagtighed, benaadedes 
med åt studere fem Aar udenlands og blive sin Faders Efterfölger som Präst 
i Skjern."

--God afton, skald. Hur går rörelsen?



--Måttligt. Jag är rädd för att jag är för allvarlig om vardagarna och 
inte allvarlig nog på söndagarna.



--Jo tack, jag är litet bättre, men det går över.



Storken försvinner mer och mer från Sverige, och samtidigt avtar 
nativiteten år från år. Statistiken visar således att tron på storken är 
allt annat än ogrundad. (Markel.)



Ett barn på fem sex år går sällan, men springer, om det är en pojke, eller 
hoppar, om det är en flicka.



Man vill inte vara den man är. Man vill vara den som man inbillar sig att 
man kunde ha blivit.



Varför skulle jag vara missnöjd med mig själv? Det vore ju att kritisera 
min skapare! Det skulle väl vara bra ogudaktigt!



Han är mänsklig; ja, hur skulle en människa kunna vara annat? Men han är 
mänsklig på ett sätt som inger avsky för människosläktet.



Han sitter hemma och njuter av sin avundsjuka. Det är hans Tivoli, som 
danskarna säger.



Ordet samvete har fallit ur bruk. På nutidens språk heter det "hämningar".



Nu heter det övermänniska. I vår ungdom hette det fähund.



De verkligt mindervärda ha ingen aning om att de äro sämre utrustade än 
andra.

Hon hade smak för det allvarliga, litet dystra. Det roligaste hon 
visste var att gå till nattvarden.



--Vem bryr sig om döden? Det är knappt att man tror på Ilon



"Man märker avsikten" och blir genast litet gladare.



Världen vill bedragas, brukar man säga, men till den världen räknar man 
aldrig sig själv.



Han dömer sig själv efter andra.



Han tror sig vara sådan, som andra tro honom vara.



Det står i bibeln att man skall klå sina barn. Och han är mycket 
gudfruktig. Annars är han inte elakare än andra.



Allt hitintills haver Herren hulpit. Men så har jag också legat efter 
honom som en rem !



Vinden blåser vart den vill. Den blåste oss två i armarna på varandra, och 
för anständighetens skull kallade vi det kärlek.



Hon är trogen som synden.



Han väntade ingenting mer av livet, annat än större inkomster och ett 
odödligt namn.



--Du kan ju presentera mig som en släkting till dina barn.



Nej, jag går aldrig ut för att roa mig. Livet kan sannerligen vara dystert 
nog ändå.

--Jag tycker i alla fall han ser intressant ut på något vis, sade 
fröken D.



--Ja, svarade E., det är då för väl att det alltid finns någon som ser 
något intressant i den som råkar vara huvudperson i en tilldragelse eller 
en ceremoni.



Titelbortläggning.--Jag vet inte om jag är äldst, men det är ju inte bara 
det det kommer an på. . .



--Nej, svarade B. vänligt, det kommer i synnerhet an på initiativet.



--Du är den långsammaste människa som finns-- en vacker dag blir du 
överkörd av en likvagn !



Å ena sidan ville man på inga villkor vara gammalmodig. Å andra sidan 
gällde det att på samma gång vara så pass gammaldags som ansågs fint. Det 
var mycket svårt att träffa det rätta.



På tyska restauranger får man vänta en halvtimme på allting utom på ölet, 
det får man innan man hinner be om det.



När man dinerar på en elegant restaurang, skall man akta sig för att se ut 
som om man har roligt. Man skall se ut som om man intar nattvarden under 
tyst ogillande av såväl brödets som vinets kvalitet.



"Barnets århundrade". -- Det ständiga problemet för tidens unga kvinnor: 
hur skall man göra för att inte få barn?



--Jag älskar dig inte för dina pengar, jag älskar dig för min egen skull!



Sann kärlek kunde hon blott känna för börd och rikedom i förening. Fattiga 
adelsmän ingåvo henne blott medlidande och rika uppkomlingar blott förakt.

Av sorg brukar ingen magra hos oss. Här äro 
glädje och sorg bägge lika goda anledningar att supa, och det blir man fet 
av.



Av alltför lycklig kärlek inte heller. Sådan kärlek brukar draga med sig 
hög diet.



"Den som ser på en kvinna" etc.--Som psykologisk iakttagelse har det sin 
riktighet--men som moraliskt värdeomdöme (och så är det naturligtvis 
menat) är det det falskaste som kan tänkas. Att likställa frestelsen--även 
den övervunna frestelsen!--med den fullbordade gärningen !



Sjutalets verkan på fantasien. Fast de lärde räknade med åtta himlar, har 
frasen "i sjunde himlen" blivit stående som uttryck för högsta lycka. 
[Troligen 1935.] 

III FILOSOFISKT



Man behöver inte tro på Gud för att kunna prata om vädret eller om 
tullsatser; men man måste tro på en överindividuell, en icke i individuell 
mening subjektiv sanning för att alls kunna prata, resonera,filosofera om 
vad det vara må.



*



"Vår herre ger oss nötterna--knäcka dem måste vi själva."



H. C. Andersen, IsJungfrun.

 Den ensamhet tänkaren behöver bär han med sig som snigeln 
sitt hus. Mitt i människovimlet följer den honom, ty den är ingen yttre 
omständighet, men en egenskap.



Att väcka genomsnittsmänniskors avsky behöver inte vara något fel hos en 
tänkare; det hör snarare till de små obehag som han är predestinerad till. 
[1934.]



Om en ansedd man i hög samhällsställning säger att två gånger två är fyra, 
låter det för mångas öron som djupsinnigt och nytt, och ännu flera finna 
däri en välkommen bekräftelse på sin egen åsikt om saken.



Människan är det missnöjda djuret. . . Grunden till framåtskridandet.



Den högre människan är framför allt missnöjd med sig själv--först i andra 
rummet med samhället-- med "andra".



Hon är missnöjd med sig själv, emedan hon ensam känner alla sina hemliga 
ofruktbara blivna resurser. Hon är determinist beträffande andra: hon 
finner det riktigt och naturligt att de ha blivit just det som de måste 
och skulle och borde bli. Blott för sig själv gör hon det förbehållet, att 
hon borde och kunde ha blivit något annat och bättre och större.



Pessimismen: Några få övermognas och vissnas begär efter sällskap i 
förgängelsen.--Men livet fortsätter.

Alla ting ha ett ursprung, nämligen ett ursprung i andra ting; men 
ingenting har en "grundval".



Att postulera en "första orsak" är att i samma andedrag utgå från 
orsakslagen och kräva ett undantag från den.



Ur naturvetenskaplig synpunkt finns ingen skuld. En krokodil är lika 
oskyldig som en lammunge, och en Hitler lika oskyldig som en krokodil. 
Såtillvida "förstår" jag Hitler mycket väl--mycket bättre än om jag vore 
nazist. Men jag tycker inte om vidriga skaldjur, hur bra jag än förstår 
dem. I umgänget mellan människor är begreppet "skuld" oumbärligt.



--Att förstå är att förlåta.



--Nej, det är det visst inte, och bör inte heller vara det ! Jag begär 
inte av en tyfusbacill att han skall bättra sig och bli en oskadlig eller 
nyttig bakterie. Men jag tycker inte en bit bättre om tyfusbaciller för 
det.



Tvestjärten lär vara ett så oskadligt litet kräk som något djur kan vara, 
men en människa--möjligtvis med undantag för entomologer--kan dock 
knappast se en tvestjärt utan att känna lust att skaffa bort den, "so oder 
so". . .



"Yvs ej av fädrens ära", säger skalden, men uppmaningen förklingar oftast 
ohörd. Lika naturligt som man yvs av "fädrens ära" eller av att själv ha 
haft lyckan med sig, lika naturligt yvs både en S0ren Kierkegaard och en 
H. C. Andersen av att känna sig som föremål för himmelsk nåd och försynens 
speciella omtanke. Skall inte en god undersåte vara stolt över att 
äga sin konungs nåd?



"Framåtskridandet" är en illusion, som blott kan uppkomma underför den 
särskilt gynnsamma omständigheter.



Människan är den högsta varelseform vi känna. Det är möjligt, ehuru 
ytterst litet sannolikt, att hon är den högsta som finns. Men då universum 
är oändligt, är det tydligt att det icke kan finnas något väsen eller 
någon klass av väsen, som kan konstateras vara det högsta.



Utveckling i biologisk mening är en sak. En för människan--eller för de 
högsta människosorterna, alltså för mig eller dig--önskvärd utveckling är 
något helt annat och för vetenskapen alldeles obekant.



"Framåtskridandet." Det är som om man sade: barnet växer år för år, 
följaktligen kommer det alltid att växa.



Framåtskridandet är en illusion, om man menar förnuftets framåtskridande. 
Jag fruktar att det är en illusion även om man bara menar kulturens. Men 
det är en annan historia.



------tala om "åttitalet" på ett sätt som skulle kunna narra naiva själar 
att tro, att all ära och redlighet i andliga ting vore oupplösligt knuten 
till just det årtiondet och för alltid hade gått i graven med det. Och det 
finns naturligtvis utan all fråga en hel del gott folk som önskar att så 
vore och som gärna tro vad de önska. (För resten är det visst bara i 
Sverige man tillmäter 80-talet en så ärofull undantagsställning i 
människoandens historia. För min del förbinder jag med minnet av 80-talet 
huvudsakligen tanken på utvecklingsläran, 
populariserad och missförstådd som tro på "framåtskridandet" --en tro som 
jag delade under gymnasiståren och ett par år till, men som snart nog blev 
mig lika främmande som augsburgska bekännelsen.)



Mängden av olikartade och på olika sätt smälta kunskaper bidrar mera till 
villfarelsernas pittoreska variation än till förnuft.



De flesta stora begåvningar ha utvecklats trots sin uppfostran.



Det finns ingen grund till att tro, att den uppfostran som nutiden bjuder 
på även i de mest civiliserade länder är mera ägnad att utveckla 
förnuftsanlagen än stenålderns. Eller rättare, den är i vissa avseenden 
mera ägnad att utveckla dem, men i ännu flera avseenden snarare ägnad att 
förkväva eller missrikta dem.



Men om den naturliga hjärnkapaciteten i historisk tid icke har ökats, och 
om uppfostran är som den är --varifrån skulle då en utveckling av 
människoförnuftet ha kommit?



Det är icke säkert, att vår tid utmärkes av en stigande kultur; men det är 
däremot säkert, att den utmärkes av den för handen varande kulturens 
stigande spridning.



Hur kommer det sig att vi i en hast ha blivit så upplysta och moraliskt 
utmärkta, då våra förfäder voro sådana gräsliga idioter och bovar?



Det kan inte hos en nutidsmänniska finnas varken något "gott" eller något 
"ont", som inte har funnits, latent eller potentiellt, redan hos hennes 
äldsta förfäder. [1934.]



Man kan inte veta allt. Man vet inte varför vita kattor med blå ögon 
alltid äro döva, och man vet inte hur månen ser ut på baksidan. Där 
sitter kanske ett hiskligt gammalt troll och regerar vår planet!



Den klokaste av alla gnagare--bävern--är en art i utdöende, men råttorna 
föröka sig och uppfylla världen. (Och bland råttorna: den svarta råttan, 
som åtminstone bör ha sett litet nätt ut, är utdöd, men den gråbruna är 
herre i råttornas värld.)



Alla nu levande högre djur ha avlägsnat sig mycket långt från sina 
stamformer, om också inte så långt som kulturmänniskan.



Men varken djuret eller människan har därmed avlägsnat sig från naturen. 
Det står inte i deras förmåga.



Den gamle filosofen:



--Jag vill inte bli bränd. Jag vill grävas ned i jorden liksom mina fäder. 
Gud vill, att vi liksom alla andra levande varelser skola befrukta den 
goda jorden med våra multnade kroppar. Det är en plikt som vi icke få 
undandraga oss. Vem vet om det inte just är [ur] våra kroppar som jorden 
suger sin allra starkaste och finaste essens?



Det är mannens plikt att ha en världsåskådning.



--Ja visst. Det är mannens plikt att låtsas veta vad han inte vet och 
låtsas förstå vad han vet att ingen förstår.



--"Välja livsåskådning?" -- Lika gärna kan du välja formen på din skalle, 
och innehållet!



En sak är att anse det nyttigt och nödvändigt att tro, att månen är en 
grön ost, en annan sak är att verkligen tro det.



Och en tredje sak är: att anse det nyttigt och nödvändigt, att andra tro 
det. [1935.] LIVETS MENING



A. tror på himlen och anser sig självskriven att komma dit. Han borde då 
vara en lycklig människa. Men han har ett miserabelt humör och känner sig 
oftast djupt olycklig.



B. anser det inte vara mycket bevänt med livet här på jorden och tror inte 
att han kommer att vara med om något annat. Han borde då vara mycket 
olycklig. Men han har ett muntert lynne och kommer skapligt överens med 
tillvaron som den råkar vara.



Att förklara sig nöjd med tillvaron skulle vara höjden av brackighet. Det 
kan alltså inte komma i fråga annat än att deklarera sitt missnöje, och 
det mest omtyckta formuläret går ut på "livets meningslöshet".



Hellre än att jämra sig över "livets meningslöshet" skulle jag vilja klaga 
över min oförmåga att föreställa mig vari "livets mening" egentligen 
skulle bestå. Hur skulle livet vara för att ha en mening? Alltså ett 
ändamål. Jag vet det verkligen inte, och jag känner ingen som tror sig 
veta något om den saken. [1934.]



De flesta människor äro dock så nöjda med livet, att de gärna vilja ha en 
fortsättning på det efter döden. Men själva säga de förstås att de äro 
högst missnöjda och att det just är därför de vilja ha en bättre 
fortsättning.



Livets mening är att vara frisk och lycklig. Det finns ingen annan.

Ludovic Halevy skrev en gång om sin avlidne förläggare, Calmann 
Levy: Il possedait cette grande vertu sans laquelle la vie n'a 
veritablement aucun sens: la passion du travail.



Detta är sant. Livet har mening blott för dem som ha en lidelse, som de 
kunna se någon utväg att tillfredsställa. Och lidelsen för arbetet är av 
alla den lättaste att tillfredsställa--för den som har den.



Livet: det är som att läsa ett kapitel mitt i en intressant bok och aldrig 
kunna få veta något varken om början eller slutet.



Det alldagliga förvånar oss icke, men därav följer icke att vi ha förstått 
det.



Det har aldrig fallit honom in att tvivla på religionens sanningar. Ty han 
hade aldrig tänkt på dem.



Allt som sker ter sig för våra ögon efter längre tids förlopp som 
nödvändigt eller likgiltigt--nödvändigt, om det förefaller oss stort, 
likgiltigt, om det förefaller oss smått. [1934.]



Av egen erfarenhet kan ju ingen människa känna mer av livet än de smulor 
slumpen kastar åt honom. Vad folk i övrigt vet om livet har de läst i 
tidningen, eller någon gång i böcker.



Varje tid är en ny tid--och passa du på att inte din nya tid är förbi 
innan du ännu har hunnit med något annat än att skälla på den gamla!



Omöjligheten att leva utan att skada:



Man kan icke ens njuta av ett enda naturligt eller förvärvat företräde 
utan att såra och förödmjuka de vanlottade.

Livet kan vara en ganska spännande roman, men innan vi komma till 
slutet på den är det slut med oss själva.



Livet slutar inte "lyckligt". Men det är lyckligt att det får ett slut.



Med förnuftsskäl kan man icke bevisa att vårt liv är slut med döden. På 
sin höjd kan man på denna väg nå till en hög grad av sannolikhet. Men jag 
känner det, som en viss smak i munnen. En smak av förgängelse. Min animala 
instinkt säger mig det.

MORAL



Den som handlar moraliskt av teoretiska skäl, vare sig förnuftsmässiga 
eller religiösa, kan lika gärna låta bli det.



Om man är född med den kombination av klokhet och "gott hjärta", som är 
utmärkande för alla bättre naturer, behöver man inga moraliska principer.



Varför skall moralen nödvändigt vara byggd på en grund? Världen är inte 
byggd på nagon grund.



"Du skall inte gå till botten med tingen, ty de ha varken grund eller 
botten, och om du försöker det, går du själv till botten."



Etikens satser undandraga sig likaväl som religionens all bevisföring; det 
finns ingen etisk lag, intet etiskt värdeomdöme--det må förefalla oss 
aldrig så självklart--vars riktighet kan bevisas. Tvärtom: en etisk sats, 
som kräver bevis, blir redan därigenom litet misstänkt.



Men där upphör också likheten mellan religion och moral. Ingen begär, att 
man skall godkänna en moral som påtagligen strider mot allt förnuft och 
all erfarenhet.



All moral, all kultur och civilisation -- och för övrigt också all 
religion--är resultatet av en kamp för åtskilligt i människans egen natur 
mot åtskilligt annat i hennes natur. Denna kamp har fortsatt genom 
årtusenden i alla folkslag och i varje enskilt människoliv.

Stenåldersmannen har likaväl som vi stått mitt 
uppe i denna kamp. Den långa och den korta viljan.



Man behöver inte vara kristen för att vara förtrogen med striden mellan 
den korta viljan, riktad mot ögonblickets lust, och den långa viljan, som 
riktas mot avlägsnare mål.



Födan är väl dock en nyans nödvändigare än kläderna, och kläderna i sin 
tur en nyans nödvändigare än en moralisk uppfostran--kanske rentav den 
nödvändiga förutsättningen för en moralisk uppfostran?



Jag tror inte mycket på moraliska eller omoraliska åsikters inflytande 
över verkligheten. Man har under årtusenden sett människorna ständigt begå 
samma skändligheter under ett nästan enstämmigt fördömande av dem.



Inte ens nazisterna berömma nidingsdåd i allmänhet, men blott sina egna, 
och även dem blott i de fall där det har visat sig omöjligt att dölja dem. 
Till och med deras speciella metod: att begå nidingsdåd för att ge andra 
skulden för dem, förutsätter principiell enighet i fördömande av 
nidingsdåd.



Antag, att det kan uppställas en allmängiltig moral på förnuftig grund, så 
är dock därmed ingenting vunnet. Det enda viktiga återstår: hur skall man 
bära sig åt med att undervisa en lustmördare, en gangster, en falskspelare 
eller bondfångare, en Kreuger, en Hitler, Stalin eller Mussolini i denna 
moral och förmå dem att följa den?



Om man finner den (till skenet) härskande moralen besvärlig att följa, 
behöver man alldeles icke därför förkasta den. Det är långt enklare att 
skänka den sitt gillande och icke efterleva den.

Denna metod är också utan jämförelse den vanligaste och den enda som 
ur bekvämlighetssynpunkt kan rekommenderas.



Jag skulle inte gärna kunna få den barocka iden att bekämpa den kristna 
moralen redan av det skälet att det är alldeles onödigt. Moraliska 
sentenser, antingen de kallas kristna eller något annat, ha aldrig haft 
den ringaste betydelse. Man uttrycker sin högaktning för dem och ger dem 
fanken.



Den till leda omtuggade Taineska satsen, att "dygd och last äro produkter, 
liksom socker och vitriol", kan naturligtvis vara fullkomligt sann utan 
att dygden därigenom blir ett uns mindre dygdig eller lasten mindre 
avskyvärd. Därför att socker och vitriol äro produkter blir det verkligen 
inte likgiltigt vilketdera man tar i sitt morgonkaffe.



Även hos skarpsinniga och höglärda kristna, som Sören Kierkegaard, kan man 
möta den komiska föreställningen att begreppet synd var okänt för 
hedendomen.



Det är ju välbekant att skenet som opinionsbildande faktor betyder långt 
mer än verkligheten.



Man kan mer än man vet av. Det gäller inte bara människorna; jag har en 
gång sett en tupp flyga upp i en tall, då räven kom. Sen satt han där och 
kunde inte komma ner igen; man måste hämta en stege och ta ner honom.

VILJEPROBLEMET



Man talar populärt om "stark" och "svag" vilja. Dessa ord ha intet med 
viljans frihetsgrad att göra: hos dåren finner man ofta en mycket "stark" 
vilja, men vem vågar kalla den "fri"?



Napoleon, som anses ha varit en "viljemänniska", trodde lika litet som 
Augustinus, och lika litet som jag, på "den fria viljan". Han trodde på 
sitt öde, sin lyckliga stjärna. Men man måste leva så som om man tror på 
den. Jag menar måste i alldeles bokstavlig mening: man kan helt enkelt 
inte leva annorlunda.



Min viljas riktning och styrka beror således på "mig själv", det vill säga 
på beskaffenheten av de element som konstituera mitt "jag". På dessa 
element har min vilja aldrig kunna ha något inflytande, då den tvärtom är 
en produkt av dem.



Att tala om "fri vilja" som om min vilja skulle kunna vara en produkt 
av--min vilja.



Men om också min vilja icke är "fri" i denna absurda mening, så är den 
icke desto mindre en av de faktorer som bestämma händelseförloppet. (Ofta 
på ett sätt som jag icke har förutsett eller velat, och som ingen har 
kunnat förutse.)



Läser matsedeln på en restaurang. Vill först ta den rätt han tycker bäst 
om. Men för att övertyga sig själv om sin fria vilja, tar han i stället en 
som han inte tycker om.

Man kan icke draga någon gränslinje mellan "natur" och "kultur". 
Därför duga de icke till motsatser. Men man kan lika litet draga en 
bestämd gräns mellan "fri" och "ofri" vilja--ännu mindre kan man med 
Vitalis Norström förlägga människans vilja helt och hållet till kulturens 
område och därmed (enligt Vitalis Norströms motsatsställande mellan natur 
och kultur) förneka att den också äger en natursida.



I vilken grad Vitalis Norströms åsikter äro originella saknar jag 
naturligtvis all kompetens att bedöma; men hans lärdom och skarpsinne 
ingiva mig en så ovillkorlig beundran, att jag utan vidare tilltror honom 
att ha hittat på det viktigaste själv. En annan sak är att jag i allt 
väsentligt finner hans åsikter, icke "galna", men "galiga". Detta beror 
enligt Vitalis Norströms filosofi på min onda och gensträviga vilja-- 
enligt min filosofi beror det på mitt kanske icke strängt taget medfödda 
men därför icke mindre obotliga sinne för logik. Man kan icke bygga en 
filosofi på att upphäva själva förutsättningen för allt filosoferande.



En fri vilja i den mening (den teologiska) vari Vitalis Norström tar det 
ordet är en förutsättningslös vilja --"förutsättningslös" i samma mening 
som den vari författaren tar samma ord då han bestrider möjligheten av ett 
förutsättningslöst (= objektivt) tänkande. Det vill säga: tänkandet står 
under viljans lydno, men viljan själv är den fritt svävande damen !



Ett exempel från ett område, som jag en smula känner till: 
litteraturkritikens. Det kan här icke bli tal om objektivitet i strängare 
mening.



"Viljetänkande."--Det vanliga talesättet: "om den saken kan man tänka vad 
man vill"--är grundfalskt. Man kan alldeles icke "tänka vad man 
vill"--icke om något som helst. Det står mig fritt att säga, att två 
gånger två är fem, om jag tror mig kunna ha någon nytta av det; men 
det står mig alldeles icke fritt att tänka det. Det står inte i min makt.



Ett annat vanligt talesätt: "man får en tanke". Det är det riktiga. I 
ordet får ligger erkännandet av att tanken aldrig är resultatet av en 
viljeakt.



Den pragmatiska filosofen--"viljetänkaren" med Vitalis Norströms term--är 
som en dålig spårhund, som följer ett galet spår därför att det luktar 
angenämare än det riktiga.

SANNINGSPROBLEMET



Sanningen, liksom solen, kan befrukta och välsigna; sanningen, liksom 
solen, kan bränna, lägga öde och ställa till förfärliga olyckor; 
sanningen, liksom solen, är bra där den sitter; nämligen utom räckhåll! 
Värmande, lysande; men utom räckhåll! Det vore en måttlig lycka -- kanske 
rentav en liten olycka?--om solen en vacker dag ramlade ner på Gustaf 
Adolfs torg. Skulle det möjligen förhålla sig på samma sätt med sanningen?



Och liksom det har funnits och väl ännu finns soldyrkare, som dyrka och 
älska solen i gott och ont, finns det kanske också ännu sanningsdyrkare.



Sanningen segrar aldrig av sig själv, genom någon mystisk immanent kraft. 
Den kan blott segra om det finns människor som intresserar sig för den, 
som vilja veta hur det hänger ihop med den eller den saken och som har det 
skarpsinne och den ärlighet som behövs till sådant.



De trodde på sanningens obetingade nytta och slöto icke sällan därav, att 
en nyttig åsikt också var sann. . .



Varför inte så gärna säga rent ut: det finns ingen sanning--det finns bara 
åsikter!



Men även viljan till villfarelse, till lögn, står i ett skamligt beroende 
av spårnäsan för sanning. Vart skulle den 
eljest vända sig--den måste ju försöka bilda sig ett begrepp om i vilken 
riktning den avskydda sanningen finns för att kunna undgå den.



Viljan till liv och viljan till död är densamma: Viljan att bita det 
första bettet i den goda kakan, att bita mer och mer, och att svälja den 
sista biten. -- Det finns ingen vilja till liv, som icke tillika är en 
vilja att tära på livet. Att leva är att förbruka sig själv.



Spårjakten efter sanningen är ett av de många sätten att leva och dö.



Att söka sanningen för dess nyttas skull. (Voltaire.) Att söka sanningen 
för att finna en mening i tingen (Vitalis Norströms typ), men väl att 
märka en "mening" som tilltalar den sökande, annars kallar han den inte 
för en "mening".



Att söka sanningen av ren nyfikenhet, av vetgirighet, av begär att 
orientera sig en smula i den värld där man händelsevis vistas; alltså av 
medfödd och outrotlig instinkt; alltså icke av några ädla eller 
filantropiska motiv (ehuru sanningen verkligen ofta är allmännyttig), och 
lika litet av skadelystnad (ehuru sanningen verkligen ofta är skadlig. . 
.)



Sanningssökarna av Vitalis Norströms sort komma för, vad jag skulle vilja 
kalla "den private tänkaren" egentligen alls inte i betraktande. Till 
gengäld ha de en stor fördel på sin sida i den offentliga diskussionen: de 
icke blott mena allt vad de säga, men de kunna också säga allt vad de mena 
och säga det med ett bestickande trohjärtat allvar. De ha på förhand de 
goda och ädla på sin sida: ty vem vill inte gärna, att livet skall ha en 
mening? De andra ha i det fallet sol och vind emot sig, de ha i en viss 
mening till och med sig själva emot sig. De säga visserligen intet som de 
icke mena, det skulle bjuda dem för mycket emot; men de tänka och mena 
åtskilligt, som de icke säga. Ty här i världen måste man tänka en smula på 
vad man säger, även om man menar sig sitta inne med sanning en. . . 
"Den vise gömmer sin kunskap, men den dåraktiges mun är som en 
överhängande olycka." Och för mycken vishet har redan ofta kommit mycken 
dårskap åstad. . . Som man torde se: det gäller icke här något som helst 
tankens ryggande inför sanningen; det gäller blott en viss varsam 
tveksamhet om vad som kan sägas... En tveksamhet från vilken motparten, 
som blott tänker goda och ädla tankar, av naturliga skäl är alldeles 
befriad.



(Och vad som bör sägas. Om huru mycket sanning människorna kan tåla utan 
att bli sjuka. . .)



(Jag älskar hälsan och avskyr allt sjukt; jag vill minst av allt göra 
människorna sjuka. . .)



Å andra sidan skall jag vara den förste att medgiva, att också jag i den 
offentliga diskussionen har en viss fördel på min sida: den, att jag icke 
är filosof av facket. Att jag alltså talar ett språk, som människornas 
barn förstå; ett språk, som filosofen av facket icke begagnar och icke kan 
begagna, emedan det icke kan uttrycka hans tankar. Som man ser: jag anser 
det alldeles icke bevisat, att mitt språk är ett bättre språk. Men i en 
offentlig diskussion har det den fördelen (en lika orättvis fördel, om man 
så vill--) att folk förstår det.



Utgången av en diskussion mellan Vitalis Norström och mig är egentligen 
lätt att förutse. Utgången bleve sannolikt den, att Vitalis Norström finge 
på sin sida först och främst alla "djupare och allvarligare naturer", alla 
dem som, för att tala med gamle Lichtenberg, "ansluta sig till herr Kant 
emedan det har kostat dem så mycken möda att begripa honom". Därnäst alla 
goda och ädla naturer, som vilja se en mening i tingen. Eliten, kort sagt. 
Och på min sida finge jag först och främst människorna av min egen 
sort--men de äro så ytterst få och betyda så litet. Men därnäst kunde jag 
väl, om jag ansträngde mig en smula, få på min sida skrattarna, alla 
fjäderlätta huvud, alla dem som höllo med Aristofanes mot Sokrates, den 
sortens människor alltså, som befolkade folkförsamlingen i Aten den 
dag, då Sokrates dömdes till döden av en mängd svarta kulor, bland vilka 
Aristofanes lade en. . . Den sortens folk finge jag sannolikt på min sida. 
Alltså sannolikt de flesta, kanske rentav "folket" ! O, heliga ironi !



Man har sett kyrkoherden i S:t Oscar--teologie och filosofie doktor--i 
Svenska Dagbladet med sympatisk öppenhjärtighet förklara, att han inte 
begripit ett muck av Vitalis Norströms senaste bok. Det kan då förefalla 
som en oförskämdhet av en ograduerad författare att säga sig ha förstått 
den--det vill säga: psykologiskt för att icke säga psykopatiskt. Att i 
annan mening än psykologisk säga sig "förstå" Vitalis Norström--det är 
starkt komprometterande för den som säger det.



Magister Erasmus Marphurius, docens i pyrrhonism, lärde att man borde 
tvivla på allt. Men medan Pyrrho lärde att man borde tvivla på allt för 
att icke falla offer för lättrogenhet, lärde magister Marphurius att man 
borde tvivla på allt blott för att därigenom så mycket lättare kunna tro 
på vilka dumheter som helst.



Men några säga att det var i sitt eget intresse han lärde så.



Den tron, att människan genom sina handlingar kan inverka på händelsernas 
gång och ge den en annan riktning, än den eljest skulle ha tagit, är en 
självklar förutsättning för allt mänskligt handlande, och om denna tro är 
en illusion, har den dock i så hög grad den ögonskenligaste erfarenhet för 
sig att ingen kan undandra sig den.



Caesars död hade bl a den följden, att det parthiska kriget inte blev av.

Filosofiens två uppgifter?



1. Att ta reda på hur det förhåller sig med världen, det vill säga 
människorna inklusive mig själv och de dem omgivande tingen.



2. Att se till i vad mån världen, alltså inklusive människorna och mig 
själv, kan genom mänskligt tänkande och handlande förändras i önskvärd 
riktning.



Filosoferna ha blivit trötta av sanningssökandet, och trötta på det. Det 
förde till resultat som de inte tyckte om. Därför proklamera några av dem 
nu öppet sin sanningsfientlighet som filosofisk grundval. Det kallas 
"pragmatism".



Filosofien blir ett sökande efter argument för de åsikter som man tror sig 
ha mest nytta av att förfäkta.



Det är inte som kvinnotjusare och förförare Don Juan kommer till helvetet; 
som sådan kunde han mycket väl ha fått ett saligt slut. Det är som 
fritänkare: han har den oförskämdheten att inte tro på spöken. Men utanför 
Spanien har man alltid tagit den sidan av saken från den skämtsamma sidan; 
i Molieres bearbetning blev det gamla spanska dramat en komedi.



Den spiritistiska teorien:



Själen är en för vanliga människoögon merendels osynlig kropp, som under 
människans "livstid" är förenad med den synliga kroppen och som efter 
"döden" lever vidare för sig själv. Den är icke immateriell, men den 
består av en materia av helt annan art än den vi eljest känna. Denna teori 
förklarar på ett tillfredsställande sätt på en gång alla gamla och nya 
spökhistorier och alla spiritistiska fenomen. Den har dessutom den 
förtjänsten att vara urgammal. Ty människorna ha i själva verket aldrig 
trott på några fullkomligt okroppsliga och under alla förhallanden 
osynliga andar.

Man tillägger ju gärna andarna en viss förmåga att trolla. Jag vet 
då intet skäl varför man inte skulle kunna tilltro dem att ändra sitt 
format efter omständigheterna. De behöva då blott reducera sig till mindre 
än mikroskopisk storlek för att bli fullkomligt osynliga. Min mors ande, 
eller kanske min döde sons, sväva kanske i detta ögonblick genom rummet, 
sittande på ett av de dammkorn som dansa i solstrimman.



Även om man skulle mena sig ha bevis eller sannolikhetsskäl för den tron, 
att de döda på ett eller annat sätt överleva döden, finns det inte därför 
något skäl att tro att deras "andar" skulle kunna förflytta sig utanför 
vår planet med dess tunga atmosfäriska slöja. Lika litet finns det någon 
orsak att tro, att dessa "andar" leva evigt eller ens någon särdeles lång 
tid. Av de spökhistorier, som berättas med anspråk på att vara intygade av 
trovärdiga vittnen, handla ett överväldigande flertal om nyligen döda; 
blott mycket få handla om personer som varit döda i många år, och ingen om 
sådana som ha levat i avlägsna århundraden.



Liv utan materie har ingen människa någonsin kunnat tänka sig ens i sin 
vildaste fantasi. I alla sagor, all folktro--liksom i all modern spiritism 
och "psykisk forskning" -- äro alla andar och spöken mer eller mindre 
materiella varelser. Skillnaden mellan dem och de levande människorna är 
huvudsakligen den att man tilltror dem förmågan att trolla, framför allt 
att göra sig synliga eller osynliga efter behag.



"Kontroll" vid spiritistiska seanser.



Jag har sett vännen Freutiger göra kortkonster som gå alldeles över mitt 
lilla förstånd. Om det föll honom in att påstå, att det går till på 
övernaturligt vis, skulle jag inte vara i stånd att "avslöja" honom.

TILL TRO OCH VETANDE



Jag tror mig t ex veta att jag har en hjärna, fast jag aldrig kan få veta 
något om den saken annat än genom analogislut. (Röntgenfotografi?)



"Varenda svensk student går ut ur skolan utan att veta något om 
kolsyreassimilationen, som utan tvekan är den levande världens viktigaste 
process." (Adj. K. E. Näsmark.)



Jag kan avslöja en ännu förskräckligare skandal: ingen enda svensk student 
(och ingen annan heller) har någonsin haft tillfälle att dissekera och 
undersöka sin egen hjärna.



Den upplysningen, att kolsyreassimilationen är "den levande världens 
viktigaste process", tar jag gärna på tro. Men betydelsen av ett visst 
naturförlopp innebär att själva förloppet är nödvändigt--icke att det är 
nödvändigt för mig att veta något om det. Naturprocessen förlöper på samma 
sätt i min kropp, antingen jag känner till den eller ej. Min okunnighet 
kan inte störa den, och min kunskap (om namnet på den, och kanske några 
andra detaljer) kan inte befordra den. På samma sätt förhåller det sig med 
min hjärnas funktioner. Jag vet så gott som ingenting om dem, men jag 
lever och tänker ändå, så gott jag kan.



Jag kommer aldrig att få se min egen hjärna, och om jag också kunde få se 
den skulle jag kanske inte bli klokare av det.



I V



RELIGIONSPROBLEMET



I vår egen tid ha ju befolkningarna i alla Europas länder högst oklara 
föreställningar och mångenstädes nästan ingen kunskap om den religion, som 
de enligt statistiken tro på.



Religionen är för deflesta något som man tror på därför att man tror att 
de andra tro på den.

 Det ligger i min natur, som i många andras, ett starkt begär 
att ta reda på hur det egentligen förhåller sig med saker och ting. Detta 
begär kan vara släkt med apans nyfikenhet, men det är nu i alla fall 
det--och inte något barnsligt "prästhat"--som har drivit mig till att 
försöka lösa kristendomens gåta.



Att det inte kunde förhålla sig så med kristendomen, som man fick lära sig 
i skolan, insåg jag redan innan jag blev vuxen. Senare bjöd man mig i 
åtskilliga böcker andra förklaringar, men de visade sig inte heller hålla 
streck. Det var således ingenting annat att göra än att försöka ta reda på 
saken själv.



Mina föräldrar voro inte mera religiösa än vad som brukades bland hyggligt 
och anständigt folk, och jag hade aldrig något sådant obehag av 
kristendomen som hos barn ur strängt religiösa hem ofta har grundlagt ett 
verkligt kristendomshat. Däremot hade jag i Norra Latin en 
kristendomslärare, som under en kort tid ingav mig en stark antipati, men 
den gick snart över, och i grunden kände jag aktning för hans allvar och 
konsekvens. Förklarade bl a att Viktor Rydberg hade alla utsikter att 
komma till helvetet. Då man erinrar sig den vördnadsnimbus som annars 
under 80-talet omgav Viktor Rydberg----



Barnatron: det förhåller sig därmed som det står i Martin Bircks ungdom: 
ett barn tror på vad de stora säga vara sant.



Jag tror lika litet på ett högsta väsen som på ett högsta tal.

Kristna människor, som tro på bibeln och gå till nattvarden, har jag 
knappast känt sedan min barndom.



Jag har som barn blivit uppfostrad i en religion som jag aldrig har trott 
på som vuxen, och i samma ställning befinna sig alla mina vänner och 
bekanta, så gott som alla människor i de kretsar där jag har umgåtts i 
några och fyrtio år.



"Utan sinne för religion."



Religionen, som efter hela sitt väsen måste göra anspråk på att vara det 
allmänmänskligaste av allt allmänmänskligt, skulle alltså kräva ett 
särskilt "sinne"? Ett sinne, som du har, efter vad du tycks mena, men som 
jag saknar?



Man har aldrig hört talas om en omusikalisk person med ett levande 
intresse för musik, eller om en människa som trots klena anlag för 
matematik har envisats att skaffa sig betydande matematiska kunskaper. Om 
det finns ett "sinne för religion", så visar mitt varaktiga intresse för 
religionen att jag har detta sinne --kanske i åtskilligt högre potens än 
de otaliga, vilkas religiositet består i att de tro på vad de ha fått lära 
i sin barndom och sedan aldrig ha tänkt något närmare på. Men mitt "sinne" 
för religion -- om det finns ett sådant sinne--har stött samman med ett 
annat "sinne" hos mig, som förbjuder mig att tro på vad jag vet är osant, 
och som inte tillåter mig att tro på en sak bara därför att en mängd 
aktningsvärt folk tror på den.



Det torde kunna hända, att jag i själva verket har minst lika bra "sinne 
för religion" som påven i Rom eller ärkebiskopen i Uppsala. (Eller 
generalfältmarskalken för Frälsningsarmen, vars huvuduppgift -- att 
administrera och ytterligare förkovra en hoptiggd förmögenhet på tre å 
fyra hundra millioner svenska kronor--snarare ligger på det finansiella 
området.) I de samhällskretsar jag tillhör har man så långt jag 
minns alltid anlagt en rent utilistisk synpunkt på kristendomen: dess 
påstådda nytta som samhällsbevarande faktor har varit det avgörande. Att 
försvara dess sanning har ansetts utsiktslöst. För mig har tvärtom 
sanningsfrågan alltid varit den avgörande, och mitt huvudintresse i fråga 
om kristendomen blev därför att försöka komma underfund med hur det 
egentligen hängde ihop med dess uppkomst. [Juni 1939.]



Kristendomen har kommit i det besynnerliga läget att allt klokt folk 
håller styvt på den som en utmärkt religion för andra, medan ingen tror på 
den själv.



En utmärkt religion för "folket"--men tyvärr vill snart ingen längre i det 
fallet vara "folk".



Det finns ingen djupare skillnad mellan "hedningar" och "kristna". 
Skillnaden går mellan den troende människan och den tänkande.



Hans religion var en obestämd tro på en gud, som hade skapat världen, och 
som han föreställde sig mycket snäll och hygglig. Han frågade aldrig sig 
själv vad denna gud hade gjort innan han föll på den iden att göra något, 
eller om han ännu levde och styrde världen.



Han betraktade gud som ett förnuftigt väsen, som hade samma åsikter som 
han själv.



Pascals säkerhetsmotivering.'--Med en sådan motivering kan man på sin höjd 
inbilla sig att man tror. Den verkliga tron måste, föreställer jag mig, 
med förakt visa ifrån sig en sådan motivering.



' "En prenant le parti de croire, si vous gagnez, vous gagnez tout, si 
vous perdez, vous ne perdez rien. Croyez 'done, si vous le pouvez."



Pascal, Pensees, Paris 1866. Seconde partie, article 111, V,s. 163.

Abbe Coignard var en värdig lärjunge av Pascal: 
Gud har givit oss vart förnuft på en gång för att vägleda oss i alla 
jordiska ting och lura oss i det som angår vår eviga salighet.



"Man kan tro på det som man inte vet, men man kan inte tro på det som man 
vet är osant."



Många människor ha dock en viss förmåga att inbilla sig tro på det som de 
veta är osant. Ännu lättare är det naturligtvis att påstå sig tro på 
det--och var gränsen går mellan det som man tror och det som man påstår 
sig tro, det undandrar sig oftast allt bedömande.



"Allt det där är gallimatias, men man måste ju tro på det för att kunna 
bli salig, och jag vill gärna bli salig, alltså tror jag."



Jag tvivlar på att vare sig en kristendomslärare eller en psykolog skulle 
godtaga en sådan trosbekännelse som vittnesbörd om en uppriktig tro. 
[1935.]



"Credo quia absurdum. "--Jag vill inte bestrida den möjligheten, att 
enstaka individualiteter--en Sören Kierkegaard t ex--kunna tro på en sak 
som de anse stridande mot förnuftet. Men för vanligt folk är det en 
psykologisk omöjlighet att på en gång tro på kristendomen och betrakta den 
som gallimatias. [1935.]



Man anser sig ju icke skyldig att i ord, tanke eller handling visa någon 
vördnad för den stövelknekt, som en vilde en gång stal från Livingstone i 
tanke att den var en mäktig gud.



Varför skall jag då visa någon vördnad för det som mängden av min samtids 
människor kalla gud?



Drömmen om Gud och drömmen om Övermänniskan--det är samma dröm. Och vackra 
drömmar har jag ingenting emot.

Men kristendomen är en av mänsklighetens värsta mardrömmar.



Det kan ju hända att allt det namnlösa elände som kristendomen har bragt 
människorna är oskiljaktigt från deras natur och att det alltså skulle ha 
kommit ändå, på andra sätt, kristendomen förutan. Men därom är det av 
närliggande skäl svårt att ha någon mening. Svårt--och onödigt.



Kyrka, präster, psalmsång och orgelspel, dop, nattvard, bröllop och 
begravning, allt det som för mängden är kristendomen. Och här har mängden 
för en gångs skull rätt: allt detta är kristendomen, och det finns ingen 
annan. "Den sanna kristendomen" är en chimär. Lekmannen vill gärna tro att 
den har gått förlorad men att den kan sökas och återfinnas. Historikern 
vet att den aldrig har funnits.



Nattvardens odödlighetsmagi. I vår tid, då den antika tanken att 
odödlighet är något som kanförvärvas (genom vissa magiska riter) för länge 
sedan har ersatts av tron på en odödlig själ som något varje människa 
medfött, lever nattvarden kvar blott som ett gammalt heligt bruk, vars 
mening de troende icke längre förstå.



Mormonismen.-- Ingen utomstående, som följde den nya religionens uppkomst 
och tidigaste historia, var naturligtvis på den tiden i tvivel om att här 
förelåg ett grovt och upplagt bedrägeri. Men tiden gick. . .



Den ståndpunkt, för vilken ärkebiskop Söderblom var en så vidhjärtad 
representant: att varje religion förtjänar vördnad, likgiltigt hur den på 
sin tid har uppkommit, har också kommit mormonismen till godo. Ett 
bedrägeri, som har haft så stor succe och burit så magnifika frukter, har 
man inte längre hjärta att kalla vid dess rätta namn.

Adertonhundratalet blev det officiella kristendomshyckleriets 
guldålder. Det facit, som de styrande kretsarna drogo ur revolutionstidens 
stora oreda och ur den kristligt romantiska reaktionen mot "upplysningen".



Då Georg Brandes 1877--83 var bosatt i Berlin, slog det honom--som kom 
från det fromma Danmark, där "fritänkare" var ett förskräckligt skällsord 
--att hela den bildade världen i Tyskland var alldeles religionslös. Men 
med undantag för den då ännu okände Nietzsche och några få andra, fanns 
det inte heller någon polemisk stämning mot religionen; man var alldeles 
likgiltig för den.



I de akademiskt bildade kretsarna i Tyskland har kristendomen varit död i 
hundra år. I städernas och de stora industricentras arbetarbefolkningar 
har kyrkan i åtminstone femtio år varit betraktad som en fientlig makt. 
Och i den övriga befolkningen? Det vet ingen, men det kan på goda grunder 
förmodas att den, då den är som frommast, tror som Luthers bonde.



--Vad tror du? --Jag tror som kyrkan tror. --Och vad tror kyrkan? --Det 
vet jag inte.



Det faller ju av sig själv att det bara kan vara ett försvinnande fåtal 
som tar parti mot kristendomen på grund av förnuftsskäl. När massorna, och 
i synnerhet ungdomen, vända sig bort från kristendomen så är det av helt 
andra skäl--boxning och fotboll, bolsjevism och nazism, bio och radio, det 
är livet, och de ha inget intresse över för en sådan gammal kuriositet som 
religionen men finna den enbart tråkig och urmodig och därför fånig.

Hos mängden har likgiltigheten för religionen naturligtvis ingen 
annan grund än att den är tråkig och omodern. Därför går all religiös 
agitation i vår tid ut på att göra den underhållande och modern.



Att den ställer vissa obekväma krav betyder mindre än man tror. Det 
bekvämaste och vanligaste har ju dock alltid varit att högaktningsfullt 
godtaga dessa krav och ignorera dem i handling.



Det ligger inte för svenskt lynne att anstränga sig med ett konsekvent 
genomfört hyckleri.



Svenskarna ha hela sitt "religiösa sinne" riktat på natursvärmeri och äro 
för övrigt ett praktiskt och förståndigt folk.



Jag talar naturligtvis blott om den bildade klassen de övriga har jag inte 
närmare reda på, men förmodar att det ligger mycken sanning i C. A. 
Ehrensvärds ord: "Gemena folket utvisar arten, det bättre uppodlingen; men 
uppodlingen hos de bättre behåller en art av själva arten i folkslaget."



I Sverige ha den högre bildningens representanter under de senare 
hundrafemtio åren i allmänhet icke varit troende kristna. Helt annorlunda 
har förhållandet varit i Danmark och Norge, där hela 1800-talets 
litteratur ända fram till 70-talet var genomgående teologiskt präglad.



Man maste verkligen undra, om Sveriges demokratisering redan har 
fortskridit så långt, att den forna underklassen har lyckats påtvinga de 
bildade samhällslagren den religion, som de för längesen ha vuxit ifrån. 
En ganska komisk nemesis, i så fall ! Lönen för mer än ett århundrades 
officiella hyckleri "för folkets skull".

1800-talets kristendom i Sverige.--Det finns en god och barmhärtig 
Gud, och Jesus Kristus var den störste av hans profeter. Det finns ett liv 
efter detta (om inte precis "himlen", ty vart den tagit vägen, det är 
svårt att säga), utan tvivel mycket bättre än det närvarande. Det finns 
ingen djävul och intet helvete, men om det lägre folket nödvändigt vill 
tro det så kan det inte skada. Alla människor, om det så är ryssar och 
turkar, hottentotter och kannibaler, ha en odödlig själ. Man behöver 
således inte längre, som i fornkristendomen, begå nattvarden för att 
förvärva odödlighet, men det kan inte skada att begå den i alla fall för 
exemplets skull om inte annat. Dopet betyder heller ingenting men bör 
iakttagas ändå, för ordningens skull, liksom kyrklig vigsel och 
begravning.



Kvinnor, barn och tjänstefolk måste naturligtvis fortfarande hållas till 
kristendomen, som i alla händelser är den bästa religion som finns.



Ett sammelsurium av platt och uppriktig optimism och oftast välment 
hyckleri.



I en bok som jag översatte en gång i världen, låter författaren en 
intelligent katolik säga: Katolicismen är i alla fall den antagligaste 
formen för den religiösa indifferentismen. Här i Sverige kunna vi säga 
detsamma om kungliga svenska statsreligionen. Jag har inte den ringaste 
lust att avskaffa den så kallade kristendomen; den är fredlig och oskadlig 
i jämförelse med den sanna kristendomen, om det finns någon. . . Och nästa 
religion blir troligtvis ännu sämre. Det ligger i framåtskridandets natur, 
som vi hittills ha lärt känna den.



Folk läser ju aldrig i bibeln för sitt nöjes skull--och den som inte gör 
det förstår ingenting av vad han läser.

Man har alltför ofta förväxlat evangelisternas "naivitet" med deras 
läsares.



Pastor X:



--Jag tror inte på änglarna därför att de finnas till i så och så många 
millioner människors föreställningar, utan därför att det står om dem i 
bibeln.



Men det står ingenting i bibeln om centaurer och satyrer, och det står 
ingenting om att djävulen har horn och svans.



Jag antecknar med tacksamhet, att dr Fries betecknar gränsen mellan 
"kanoniska" och "apokryfiska" skrifter som alldeles godtyckligt 
dragen--ett medgivande som i verkligheten innebär att det är "apokryfiskt" 
alltsammans!



Jag sätter värde på en viss ärlighet också i lögnen. En präst skall ljuga 
så, som han har åtagit sig att ljuga --inte så, som det faller honom in, 
inte efter tycke och smak eller modet för dagen. Ty när han ljuger så som 
han har åtagit sig att ljuga: då förstår man att han bara gör sitt ämbetes 
gärning, och därmed basta; men ljuger han på fri hand, då gör han ju 
överloppsgärningar i lögn.



Beskow till J. Rosenius:



--Tvivel? Det är mycket vanligt. Det händer mig än i dag att jag anfäktas 
av tvivel. Det hände mig senast i torsdags. Då föll jag på knä--just i den 
där skinnsoffan--och bad till Gud i tio minuter--så var det över!



För Sveriges "avkristnande" har Viktor Rydberg haft större betydelse än 
någon annan. En religion utan Kristi gudom är icke kristendom och knappast 
en religion och skulle aldrig ha blivit en världsreligion. Gautama Buddha 
trodde inte på några gudar, men en buddhism 
utan guden Buddha vore inte någon religion.



I Sverige åstadkom Viktor Rydberg i mitten av förra århundradet den lilla 
revolutionen -- som på andra håll ägde rum ungefär samtidigt, dels 
tidigare, dels senare -- att bildat folk inte längre tänkte sig Jesus som 
Gud. Termen "vår herre", som tidigare alltid betecknade Jesus, kom då att 
uppfattas som syftande på "Gud fader" och förbands med föreställningen om 
en gammal gubbe.



Viktor Rydberg gjorde en stor och god gärning, då han en gång för alla tog 
livet av tron på Kristi gudom här i landet, bland bildat folk. Men i 
övrigt bör man inte röra vid kristendomen. Också det insåg han bättre än 
någon annan.



Av alla åsikter om Jesus är den mytologiska skolans den som har 
"tilltalat" mig mest, och om jag hörde till de tänkare som följa sina 
tycken skulle jag med förtjusning ha låtit infånga mig av den.



Många århundradens tro på Jesus Kristus som "guds son" har även för dem, 
som för längesedan ha släppt denna tro eller aldrig ha delat den (så 
exempelvis för många judar) omgivit hans gestalt med en gloria av 
övermänsklig höghet. [1935.]



Den nyprotestantiska universitetsteologien har i själva verket kommit till 
samma ståndpunkt som alltid har varit synagogans: att Jesus var en "falsk 
Messias". Men den befinner sig i det egendomliga läget att den icke kan 
erkänna denna ståndpunkt.



Jag skall icke bestrida, att universitetsteologien i sin teoretiska 
forskning är ledd av samma sanningsintresse som vilken annan 
vetenskapsgren som helst, så mycket mindre, som jag själv har dragit 
stor nytta av dess lärda och samvetsgranna undersökningar. Men den har vid 
sidan av sin teoretiska uppgift också en praktisk: utbildningen av 
präster. Det kan då icke undvikas, att den instinktivt måste gå ur vägen 
för sådana resultat, som skulle göra denna uppgift alldeles olöslig.--Jag 
har blott dragit några slutsatser, som universitetsteologerna -- av för 
dem naturliga och närliggande skäl--ha känt sig förhindrade att draga.



Min egen tacksamhetsskuld till den nyprotestantiska teologien. De 
viktigaste av de iakttagelser och tankar, som ha trängt sig på mig under 
studiet av de gamla texterna, har jag dock icke lånat från andras 
kommentarer. Jag har gjort dem själv.



Om någon skulle förvåna sig över att också jag efter så många fackmän har 
fallit på den iden att behandla detta ämne, så må de först läsa 
fackmännens skrifter och sedan min. De skola då snarare förvåna sig över 
fackmännen.



(Fritt efter Flavius Arrianos "Om Alexanders fälttåg".) [Troligen 1932.]



Kristushat? Lika gärna kunde jag slå mig på att hata Balder eller Osiris.



En präst om Jesu historiska existens:



--Det är för övrigt en sak av underordnad betydelse, som på intet vis 
berör det centrala i kristendomen.



Den moderne kristendomsläraren:



--Jesus var en friluftsmänniska.



Han hade gjort till sin uppgift att göra Jesus tidsenlig.



De moderna teologerna vilja göra Jesus till en bildad man med 
nyprotestantisk uppfattning av sig själv.

För den som gärna vill se symbolik i allt, kan det ha sitt intresse 
att barnet i de fornkristna madonnabilderna oftast är dockaktigt 
litet--ett ofullgånget foster i jämförelse med den senare kristna konstens 
smällfeta bambino.



Den man, vars förhärskande lidelse är begäret att veta och förstå, kan 
knappast känna någon uppriktig aktning, långt mindre kärlek och beundran, 
för evangeliernas Jesus.



Den, vars lidelse och styrka är att förvärva och utöva makt, kan blott bli 
en humbug om han försöker inbilla sig själv och andra att Jesus är hans 
ideal.



Recensionerna av Jesus Barabbas. -- En utsökt samling av "vrängda och 
lögnaktiga framställningar till allmänhetens förvillande" (för att citera 
en aldrig tillämpad fras ur tryckfrihetslagen). Dessa artiklar, till stor 
del skrivna av annars ganska hyggligt folk, illustrera förträffligt 
kristendomens egendomliga förmåga att göra sina anhängare ännu 
vedervärdigare än de äro av naturen.



Det är en smal sak att förklara de skäl svaga, som man dels underlåter att 
referera, dels refererar oriktigt.



Religionen formar icke människorna, den formas själv av deras önskningar 
och instinkter. På sin höjd kan den bidraga att förlänga mänsklighetens 
barndomstillstånd, som dock inte längre kan kallas någon lycklig barndom 
och heller aldrig har varit det, om den också har varit mindre medveten 
och mindre olycklig än nu.



"Giv, o Jesu, fröjd och lycka!"



Så stod det för nyårsdagen i min barndoms almanackor.

Lycka och framgång med övernaturliga makters hjälp: det är meningen 
med religionen -- med all religion från dess förhistoriska begynnelse till 
dess modernaste förfallsform, från "Jergen Puckel, som förskrev sig till 
fan" och till Hitler, som jag nyligen i radion hörde anropa "den 
allsmäktige" om hjälp till sina kanaljerier.



Det är icke kristendomen som har uppfunnit gud. Det är icke kristendomen 
som har uppfunnit kravet på "det godas seger" i en annan och bättre värld. 
I jämförelse med dessa grundideer för all högre religion är kristendomen 
en sen och efemär företeelse.



Däremot har kristendomen äran av den uppfinningen, att en niding blir 
salig, om han har den rätta tron, och en bra karl osalig, om han inte har 
den.



Parallell mellan kristen och nazistisk moral:



En niding är icke en niding, om han bekänner den rätta tron på Kristus. En 
man, som av hedningarna anses god, men icke bekänner Kristus, är icke god 
utan en niding, hemfallen till fördömelsen.



En niding är icke en niding, om han är nazist. En i andras tanke god man 
är en niding, om han är fiende till nazismen.



Man kan inte säga allt vad man tänker, och man säger ofta motsatsen--av 
artighet, av barmhärtighet, också av barmhärtighet mot sig själv, för att 
slippa vara obehaglig; av nödvändig klokhet, men också av svaghet och 
feghet, av skadelystnad, illvilja och hat-- och av kärlek. Nämligen av 
kärlek till en viss lära, religiös eller politisk, av uppriktig önskan att 
tjäna en "sak", ett parti, en sekt, som man omfattar med fanatism.



"Säg aldrig något fördelaktigt om en motståndare, aldrig något 
ofördelaktigt om en anhängare."



Man skulle tro att evangelisterna hade läst Hitlers "Mein Kampf" och lagt 
sig dessa ord särskilt på hjärtat. [1934.]



Om det finns en Gud, synes det av allt att döma vara hans vilja att 
förbliva okänd för människorna. Denna vilja böra vi respektera, antingen 
vi vilja det eller inte. --"Herren har sagt, att han vill bo i töcknet."



Judarna ha frambragt en nationallitteratur, som i närmare tvåtusen år av 
tyskar, engelsmän, svenskar och alla andra "kristna folk" har blivit 
beundrad som högsta uttryck för all gudomlig och mänsklig vishet. Det 
torde kanske vara tillräckligt känt, att jag inte är någon troende 
bibelläsare och att det således inte är min privata mening om bibeln jag 
här uttrycker; det är tvärtom en mening, som genom många århundraden har 
varit allmän bland kristna, mot det judiska folket oftast fientligt 
inställda bibelläsare. Och nu vill man plötsligt försöka göra troligt att 
det folk, som frambragte bibeln, tillhör en lägre ras än de folk, som i 
denna bok så länge ha beundrat summan av all visdom! Man kommer kanske att 
försöka svara: Enligt de kristnas tro är bibeln Guds ord och således icke 
skriven av judar. Jo; enligt denna lära har Gud dikterat bibeln för de 
judar, som ha skrivit den. Gud skulle alltså ha valt sina pennförare bland 
ett lågsinnat och avskyvärt folkslag! Envar, som har gått i en kristen 
skola, vet dock av sin barnalärdom att de kristna alltid ha betraktat de 
judar, som traditionen gjorde till författare av bibliska skrifter, som 
heliga och vördnadsvärda män och icke som tillhörande någon "lägre ras". 
[Juni 1939.] Judarna ha i ett par tusen år varit hatade och 
förföljda för att de troddes ha korsfäst Jesus. Om världen står ett par 
tusen år till, bli de kanske förföljda för att de ha skaffat oss 
kristendomen på halsen.



Helvetet behövde i den antika folktron inte vara så värst stort. Där antog 
man helt visst att blott riktiga skurkar skulle hamna. Kristendomen hade 
ännu inte i propagandans tjänst dekreterat, att alla som inte hade den 
rätta tron skulle komma dit.



Det första århundradets kristna trodde ingalunda på någon allsmäktig Gud. 
De trodde tvärtom att "denna världen" stod helt och hållet under Satans 
makt.



"Marana ta"--Herre, kom!--"Guds rike" var icke en redan existerande 
verklighet--det var något man hoppades på. Somliga hoppas alltjämt. Men 
ännu har det inte kommit. [Sept. 1939.]



Varken Faust eller Jergen Puckel skulle ha slutit förbund med fan, om de 
hade trott att Gud var allsmäktig. Men de kunde bägge sitt Fadervår och 
visste alltså, att Guds rike ännu inte hade kommit ("tillkomme ditt rike, 
ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden") och de tänkte att det 
kanske var lite osäkert om det nånsin skulle komma och att det var bäst 
att vara vän med fan, som hade makten här på jorden, och under jorden med!



Ett folk, som inte längre tror på djävulen, tror inte heller på Gud. Bägge 
ha blivit tomma ord--ett söndagsord och ett svärord.



En ärlig skeppare tror inte bara på Gud, men erfarenheten har också lärt 
honom tillbörlig respekt för fan.

Carl Laurin om "vidskepelse". (De heliga 
brillorna, Nordisk Konst III.)



Nästa fråga blir då: har man rätt att använda ordet vidskeplig om "Jergen 
Puckel, som förskrev sig till fan" ?



Djävlarnas existens och övernaturliga makt intygas på snart sagt varje 
blad i Nya Testamentet, grundvalen för all kristen tro.



Då Jergen Puckel förskrev sig till fan var han således blott mera 
konsekvent än de flesta andra (och därtill naturligtvis alltför 
"världslig") i tillämpningen av den religiösa tro som han hade lärt i 
skolan och som han delade med alla kristna människor.



Det har alltid hittills varit allmänt språkbruk, både bland religiöst och 
mindre religiöst folk, att använda ordet vidskepelse om de former av 
religiös tro, som man icke själv delar. Den religiösa tro, som under fyra 
århundraden var alla kristna svenskars, fick under de närmaste 
århundradena efter reformationen sällan något finare namn än "den påviska 
vidskepelsen".



Oxfordmannen, som söker hjälp hos Jesus mot "frestelser", är borgerligt 
och moraliskt mera aktningsvärd än "Jergen Puckel, som förskrev sig till 
fan", men hans religiösa ståndpunkt är väsentligen densamma.



Alla gamla religioner ha i sig upptagit och återspeglat sin tids 
vetenskapliga åsikter.



Även kristendomen återspeglar troget de vetenskapliga åsikter och 
föreställningar, som för nittonhundra år sedan voro rådande i de folklager 
och kretsar där den föddes. Men dessa kretsar voro som bekant inte just 
präglade av tidens högsta bildning. Därav det löje och den indignation som 
den väckte inom den antika världens högre och bättre kretsar. Vi ha i vår 
tid ett motstycke därtill i mormonismen.--Natur ligtvis uppfattades 
mormonismens profeter på sin tid av alla bildade som simpla bedragare. Men 
. . .



Utom några lärda judar, som läste de heliga skrifterna på hebreiska, hade 
knappt en enda människa i Västerlandet under den äldre medeltiden hört 
talas om Edens lustgård. Man hade ingen annan kännedom om bibliska myter 
och namn än dem som förmedlades av Vulgata, och i Vulgata finns inte 
namnet Eden. "Edens lustgård" heter där paradisum voluptatis. [April 
1939.]



De allra flesta kunna icke läsa eller höra namnet Barabbas utan att se för 
sig en förskräcklig buse med vilda ögon och tovigt skägg. Hjalmar Gullberg 
har utan tvivel alldeles riktigt uttryckt det vanliga sättet att reagera 
inför identificeringen av Jesus och Barabbas, då han i all enkelhet 
betecknar den som "en rövarhistoria". [1935.]



Kommer den döde strax till himlen (om det är dit han skall)? Eller skall 
han sova i jorden till yttersta domen? Den förra meningen finns uttryckt i 
flera psalmer, den senare i begravningsritualet.



Om en docent i litteraturhistoria föll på den iden att docera, att 
Iliaden, Trimalchios gästabud, Divina Commedia, Casanovas memoarer, 
Fredmans Epistlar och Stockholms Adresskalender alla äro verk av samma 
författare, skulle han aldrig bli professor i sitt ämne. Men om man vill 
bli professor i teologi, då måste man docera, att en och samma skapargud 
har frambragt hela världsalltet med dess fruktansvärda kaos av olikartade, 
motsatta och inbördes fientliga livsformer och makter.



I hela svenska litteraturen finns inte en religiös författare, som kan 
nämnas vid sidan av Kierkegaard eller ens Grundtvig --jag menar en 
författare för vilken religionen, det vill i våra länder säga 
kristendomen, är den tapp kring vilket det hela vänder sig.



När en ryss har svurit på korset och sen bryter eden, brukar han säga: 
"Det var ett så litet kors."



Om jag vore troende kristen och dessutom så blottad på självkritik, att 
jag kunde känna mig säker på den eviga saligheten--skulle jag då kunna 
glädja mig åt den utan att bry mig om att de allra flesta också bland mina 
bekanta och umgängesvänner måste hamna i helvetet?



Den som dör "i tron på sin frälsare" får aldrig veta att han har misstagit 
sig och att han är frälst från allt ont utan att någon frälsare behövdes. 
Och den som dör i den tanken, att det är slut, får aldrig någon 
bekräftelse på sin tro.



Sanning eller icke sanning--den frågan har aldrig intresserat mängden. Det 
är icke tankens och kunskapens kritik som har smulat sönder kristendomen i 
Tyskland, det är det rent instinktbetonade kristendomshatet, som i 
Tyskland inom den akademiska världen närmast stammar från Nietzsche, inom 
de breda lagren från det naturliga underklasshatet mot en kyrka, som 
alltid har stått på Maktens sida. [1934.] 

"DE USLA MAKTERNA I TIDEN"



"Jeg vidste ikke, sagde Fanden, åt Lögn er en Videnskab, förend jeg hörte 
Foreläsningerne ved Universitetet i Kiel. "



Danskt ordspråk.

 En god statsform passar inte för dåliga människor, och 
förnuftiga lagar ha ingen utsikt att bli efterlevda bland galningar.



Anarkismen.--För var och en, som vill förbättra något i världen, är det en 
gyllene regel att göra början med sig själv.



Och även till den, som ser räddningen blott i alltings tillintetgörelse, 
vågar jag rikta det rådet: var god och börja med er själv.



Det finns ett parti som alltid är och alltid förblir det största: de 
missnöjdas.



Om man blir angripen av en varg, bör man inte spilla tid på att skälla ut 
honom.



Men om vargen har fått en massa åsnor till bundsförvanter, kan det inte 
skada att erinra dem om att de äro åsnor. [1934.]



Det är ett otacksamt göra att vara hattmakare åt ett huvudlöst folk.



Två saker, har jag märkt, väcka i synnerhet människornas förtjusning: 
skurkaktighet, så länge den har lyckan med sig, och skurkars fall, om 
lyckan vänder sig.



Klasshatet som faktum är lika gammalt som avundsjukan. Men klasshatet som 
religion och den högsta av alla dygder var ännu jämförelsevis nytt.

Man kan på en gång genomskåda det moraliska 
hyckleriet, där det visar sig, och inse att det till sina verkningar är 
lyckligare än den hämningslösa förbrytarmentalitetens uppriktighet.



Frågan gäller bara om man skall höra till den härskande banditregimens 
medintressenter eller till dess offer.



Luftraider i utpressningssyfte. Den gamla metoden med "brandskatt".



Luftbombardemang. -- Först och främst har man att erinra sig en sak: livet 
är kort, och vi måste alla dö.



Det finns människor som äro inrättade på det viset, att allt vad MAKT 
heter inger dem en obetvinglig och fullkomligt uppriktig sympati. Om en Al 
Capone genom en rask kupp lyckades sätta sig i besittning av högsta makten 
i USA skulle de kanske bli litet häpna i första taget, men de skulle snart 
göra en tripp till Amerika, och hemkomna skulle de berömma hans gemytliga 
och vänliga sätt, hans varma och nästan litet naiva katolska fromhet, hans 
vakna blick för all intellektuell humbug och hans praktiska grepp på de 
svåraste nationalekonomiska problem.



------kommunist, så länge det var det sämsta. Men nu har han funnit sin 
rätta väg och är nazist. [Febr. 1939.]



Han älskade kriget med ett romantiskt svärmeri och hade genast vid 
krigsutbrottet med brinnande lidelse ställt sig i den tyska propagandans 
tjänst. Han skulle ha gått med som frivillig på tysk sida, om han icke 
hade känt det som sitt kall att göra vad han kunde för att draga sitt eget 
land i kriget.

--En förståndig karl? Det är inte det tiden kräver. Tiden kräver en 
genial galning, eller åtminstone en galning som på litet avstånd kan ta 
sig ut som genial.



Med revolution menas i allmänt gällande språkbruk ett den förtryckte 
mannens uppror mot ett härskande fåtal. I realiteten brukar en sådan 
revolution oftast föra till ett nytt fåtals skräckvälde över en stor, mer 
eller mindre passiv befolkning (det jakobinska skräckväldet i Frankrike, 
det kommunistiska i Ryssland). Ett undantag från denna regel utgör den 
tyska revolutionen 1918; den förde intet nytt härskande fåtal till makten. 
[1934.]



"Revolution" är ett mycket populärt ord bland massorna, "statskupp" ett 
ytterst impopulärt. Därför kalla alltid nazisterna sin statskupp en 
"revolution", fast den i verkligheten helt och hållet avgjordes av 
palatsintrigerna kring den gamle rikspresidenten.



KOMMUNISMEN



Den människa är ännu inte född, som kan sköta hushållet för en familj med 
hundra millioner barn.



På grund av lagen om själars tröghet låtsas Sovjetryssland alltjämt 
upprätthålla den komiska fiktionen om "proletariatets diktatur". Man går i 
Europa naivt in på denna fiktion, i det borgerliga lägret såväl som i det 
revolutionära, utan att märka att det i Ryssland har uppstått en ny 
asiatisk despoti, vars samband med "marxismen" blott är en tom fras. 
[Troligen 1934.]



"Proletariatets diktatur", varmed menas en diktatur med proletariatet som 
redskap.



Kommunism, som tror sig bygga på kärlek till de fattiga klasserna; fascism 
och nazism, som bygga på en mera uppriktig kärlek till det egna intresset 
och ett lika uppriktigt hat mot allt och alla som tycks hota det. Hatet 
mellan klasserna och hatet mellan folken. [1935.]



Kommunismens betydelse: att splittra och försvaga arbetarpartierna. En 
alldeles liknande betydelse har nazismen fått för högerpartierna, de 
högerpartier som på allvar vilja vara samhällsbevarande. [1934.]



Det är märkvärdigt att man aldrig ser ett citat av det kolossala 
världssnillet Lenin som inte röjer en kolossal tjockskallighet. [Dec. 
1934.] Kommunismen har "segrat" i Ryssland på samma villkor och 
samma sätt som kristendomen en gång "segrade": genom att uppge sitt väsen 
och nöja sig med namnet och skenet. På annat sätt kommer heller aldrig 
kommunismen någonsin att segra.



Ordet kommunism väcker hos enkelt folk en obestämd föreställning om 
fördelning av de rikas ägodelar bland de egendomslösa. Men så går det 
blott till någon gång under kortvariga episoder i början av en revolution.



Kommunismen vill upphäva naturlagarna till förmån för de undermåliga, de i 
kampen för tillvaron sämst utrustade.



Men resultatet--i de fall där det blir något resultat --blir i stället ett 
återvändande till naturen, det vill säga till de starkastes, slugastes 
eller helt enkelt fräckastes herradöme. [1934.]



De europeiska dynastierna ha ju i århundraden varit en international långt 
före "Internationalen". [1934 ]



Till folkökningsfrågan.--Skillnaden är den, att vad ryssen gör av blind 
naturdrift (ohejdad liderlighet), det gör tysken av pliktkänsla och 
fosterlandskärlek. [1934 ]



Trots Italiens genom många århundraden och på bägge sidor av Atlanten 
stadgade renomme som förbrytarlandet par preferance antog den tyska 
fascismen snart ännu mera grovt kriminella former än den italienska.



Mussolini. En person som aldrig har haft en övertygelse men alltid har 
utgivit den mening, som för till fället bäst har tjänat hans 
fortkomst, som sin övertygelse och försvarat den med den sortens 
vältalighet, som gör effekt på folkmöten. [Juni 1939.]



Inget folk kan vara mera likgiltigt för andras frihet och självständighet 
än tyskarna. Vad de härskande kretsarna angår, nu liksom under 
kejsartiden, är det för resten inte fråga om likgiltighet utan om avgjord 
och principiell fiendskap mot allt vad frihet och självständighet heter. 
[Febr. 1939.]



Bönder och arbetare transporteras redan i fredstid i Tyskland i 
boskapsvagnar.



Principen att alltid beskylla mördade politiska motståndare för underslev. 
[Febr. 1939.]



Tysken finner sig lätt i en underordnad ställning, om han blott i sin tur 
får ha någon under sig att hunsa och förödmjuka. [1934.]



Att några katolska tyska furstar och deras folk, vilkas tycken ingen 
frågade efter, voro våra förfäders fiender för några hundra år sen, kan 
inte göra oss lessna på tyskarna nu, eftersom "vi" segrade och sedan dess 
ha roat oss med att kalla den tiden "vår storhetstid". [Febr. 1939.]



Bland det europeiska fastlandets mer eller mindre germanska folkslag, 
tyskar, holländare, skandinaver, flamländare, ha tyskarna alltid varit det 
största och därför med tiden blivit det mäktigaste, men i politiskt 
förstånd, det vill säga i förmåga att sköta sina egna angelägenheter, har 
det tyvärr alltid varit det sämsta och därför alltid hemfallit under 
despoti och tyranni i växlande former, från kungligt och duodesfurstligt 
envälde till nutidens förbrytardiktatur. Bland mer el ler mindre 
slaviska nationer intogs motsvarande plats 



av ryssarna: alltid den största och därför med tiden



den mäktigaste, men i politiskt förstånd den sämsta och därför, liksom 
tyskarna, alltid hemfallen under despoti och tyranni i växlande former.



Också vi svenskar ha ju en viss historisk erfarenhet av tyskvälde, fast 
det ligger långt tillbaka i tiden nu. Den tid, då tyskarna voro i stånd 
att utplundra de nordiska länderna--Hansans tid, kung Albrekts och 
Käpplingemordens tid. [Troligen 1939.]



Det gamla Tyskland var dött redan i vår barndom på 1870- och 80-talet, då 
det nya Tyskland i Fliegende Blätters omtyckta bilder från "den gamla goda 
tiden" gapflinade åt det gamla, åt Goethes och Heines Tyskland.



Den tyska trosbekännelsen.



I . Världskriget var från Tysklands sida ett försvarskrig, som måste föras 
mot de rovgiriga grannar vilka hade sammansvurit sig mot Tyskland.



2. Tyskland gick obesegrat ur kriget.



3. Genom "marxisternas" förräderi gled segern ur Tysklands händer, så att 
utgången fick en viss ytlig likhet med ett nederlag.



4. Versaillesfreden är världshistoriens största skändlighet. Denna 
skändlighet ropar till himlen efter hämnd.



5. Judarna, som äro roten och upphovet till allt ont och som fordom 
förföljdes för att de hade korsfäst Jesus, böra nu fördrivas ur Tyskland 
eller helst slås ihjäl, dels för att de ha uppfunnit kristendomen i den 
genomskinliga avsikten att därmed försvaga och förvekliga det heroiska 
tyska folket, dels för att de först sig på affärer och till på köpet ha 
för långa näsor! [1934 ] De förbrytelser, som 
begås av ett lands regering och dess underordnade organ, ha i vissa länder 
och under vissa tider varit långt talrikare, grymmare och grövre än de som 
begås av privatpersoner. Dessa förbrytelser bestå oftast i anstiftande av 
krig. Sedan 1914 (eller rättare sedan 1911, Italiens Tripoliskrig, som 
efterföljdes av Balkankrigen etc) . . . Vi leva just nu i en sådan tid, då 
detta slags förbrytelser i några av Europas största länder sedan en längre 
tid ha varit långt vanligare än (förmodligen) alla "privatförbrytelser". 
Och det ligger i sakens natur, att dessa förbrytelser icke upptagas i 
någon brottmålsstatistik.



Brottmålsstatistiken är ju för övrigt så jämförelsevis ny, att den knappt 
kan ha någon betydelse för en undersökning, som berör så många 
århundraden. [Febr. 1940.]



Världsrevolutionen. -- Den är i full gång sedan 1914. Men den dirigeras 
varken från Moskva eller från något annat håll. Den dirigeras inte alls. 
Och jag törs inte lova att den slutar "lyckligt" för mänskligheten eller 
för något större antal människor.



Svenska Dagbladet 27 aug. 1934:



Vi ha fått klart för oss, att krig bryta lös utan att någon "önskar" eller 
"anstiftar" dem.



Kriget 1914 skulle aldrig ha brutit lös om icke en stor mängd människor 
hade önskat det. Dessa människor funnos i större eller mindre antal i alla 
europeiska länder, men blott i Tyskland och i synnerhet i dess 
österrikiska annex voro de innehavare av statsmakten.



1914: En ny tid! En stor tid! 1914 års ideer!



Att ha kastat Europa ut i krigets elände -- dess bottenlösa och 
oöverskådliga elände, som det snart visade sig--var icke ett brott, som 
krävde ursäkt, och icke en galenskap utan en stor och prisvärd 
gärning. Men naturligtvis, det var under den förutsättningen att den part, 
som med oförfärat mod och förutseende klokhet hade börjat kriget--det krig 
som den hade förberett sedan länge--också skulle vinna kriget.



Då utgången blev den motsatta, fick saken ett annat utseende. Då gällde 
det att befria Tyskland från skuld till kriget och på samma gång dess 
opinionsbundsförvanter från allt medansvar. [1934.]



Det var ju hela tiden meningen, den självklara och dagligen utsagda 
meningen, att de besegrade skulle betala kalaset--och i de besegrade 
skulle också de neutrala ha kommit att inneslutas, i den mån de kunde nås 
av Tysklands makt. [1934.]



Om en allvis och nådig försyn hösten 1918 hade gjort slut på kriget och 
dikterat freden, skulle den utan tvivel i några detaljer ha blivit olik 
Versaillesfreden. Men i tyskarnas och de tysksinnades ögon skulle en sådan 
fred ha tagit sig lika förödmjukande och skändlig ut. Det skändliga och 
förödmjukande var Tysklands nederlag.



Det tycks mig överdrivet barockt att jämföra Versaillesfreden med den 
konturlösa idealfred som var och en i sin stad kunde ha önskat. Det enda 
riktiga är att jämföra den med den fred, som tyskarna skulle ha dikterat 
om de hade segrat. Det är ju inte alldeles obekant hur den skulle ha sett 
ut!



Jag vet inte hur fredsvillkoren skulle ha varit för att tillfredsställa 
tyskarna och den tyska annexförsamlingen i Sverige. Det var dock att 
vänta, att de måste ta sikte på att åtminstone för några år sätta Tyskland 
ur stånd att börja skämtet på nytt. [1935.] Unga P. försökte 
förgäves göra klart för sin farbror, lektor P., att han med hela sitt 
släktled var medskyldig i världskriget och i de olyckor som det hade 
dragit med sig. Vad hade han gjort för att hindra det? Samlat frimärken !



Då jag i Ödestimmen, andra akten, lät den gamle historikern Cassius 
uppträda som talesman för de idekomplex, som Spengler nu representerar, 
uppfattades det av många naiva, eller blott okunniga, som ett skamligt 
förtal mot Tyskland. [1934--35.]



Det är inte jag, en föga känd skribent utan politisk betydelse, det är 
Oswald Spengler-- en författare med avgjort ledande ställning i Tysklands 
politiska opinionsbildning -- som öppet proklamerar Tyskland som Europas 
och civilisationens dödsfiende.



Denna ställning har Spengler haft i mer än ett årtionde, och den har 
vunnit ofantligt ökad vikt efter den nazistiska statskuppen, i en tid, då 
över huvud ingen opinionsbildning, som icke till sin allmänna riktning 
stämmer överens med vad statsledningen anser önskvärt, kan försiggå i 
Tyskland annat än i tysthet. [1934--35.]



I sitt halvt vetenskapliga huvudverk har Spengler förutsagt den 
västerländska civilisationens undergång. I sina politiska skrifter har han 
gjort till sin uppgift att påskynda den. Han har i dem slutit sig till de 
krafter i samtiden, som arbeta för att ge civilisationens undergång, i sig 
själv naturligtvis förr eller senare oundviklig (ty ingenting är 
oförgängligt), formen av en omedelbart överhängande katastrof. [ 
1934--35.]



Emedan Tyskland förlorade kriget, står hela den europeiska civilisationens 
undergång för honom -- och för otaliga tyskar med honom--som önskvärd.

Däri ligger den psykologiska förklaringen till den sensationella 
boktiteln Untergang des Abendlandes, som ofantligt har bidragit till 
bokens enorma popularitet i Tyskland. (Före Tysklands nederlag hade han 
tänkt sig en helt annan titel.) [1934--35.]



Dock, det får icke glömmas att denna bok [Jahre der Entscheidung] till mer 
än hälften är skriven före den nationalsocialistiska statskuppen (31.1.33) 
och fullbordad under tiden närmast efter den. Den är således nu mer än ett 
år gammal, följaktligen redan svårt föråldrad; händelserna ha gått den 
förbi. Spenglers jubel över Weimarrepublikens fall har utan tvivel sedan 
dess efterträtts av en ännu starkare motiverad dysterhet. Han "tänker i 
århundraden", men om morgondagen visste han intet och anade intet, då han 
skrev sin bok.



Det är mindre troligt att han i dag beundrar förbrytardiktaturen mer än 
Weimarrepubliken. [1935.]



Det tyska världsherradömet får Spengler aldrig se en skymt av. Vad han 
däremot kan hoppas att få se och uppleva, det är uppfyllelsen av spådomen 
om västerlandets undergång. Han är själv en av de verksammaste bland de 
personliga krafter som arbeta därpå.



HITLER



Reklamaffisch för det tredje riket.--Jag kan aldrig tänka på "der Führer" 
utan att se för mig den gamle Breughels gamla tavla: parabeln om de 
blinda. En blind leder i ett rep ett långt tåg av blinda, och han leder 
dem alla i en stor svart grop. [1935.]



Han såg ut som om skaparen hade försökt göra en vacker karl, men 
misslyckats på det jämmerligaste.



Hitlers mustasch. Redan omkring 1920 sista modet bland alfonser och 
vederlikar. [1934.]



Efterkrigstidens soutenörtyp, nu en typ för den härskande klassen i 
Tyskland. [Nov. 1938.]



Han har ju också ett mycket fördelaktigt utseende, nämligen fördelaktigt 
för hans karriär. Han motsvarar på en prick vad man i den undre världen 
menar med en stilig karl. Och den undre världen har i Tyskland efter 
kriget blivit en mycket viktig politisk faktor.



Hur kan det ha gått till, att en fattig, tarvlig, obildad ung utlänning 
har lyckats skaffa sig så välvilliga och inflytelserika förbindelser i 
högre officerskretsar i München ? [Febr. 1939.]



Hitler är inte själv homosexuell, men finner sig på oförklarligt sätt 1926 
plötsligt som huvudperson i ett kotteri av kända sodomiter! [Febr. 1939.] 
Inte alls homosexuell, men har tvärtom den djupaste avsky för all 
osedlighet, av vilken sort som helst utom för så vitt den är nödvändig för 
produktion av kanonföda. [Febr. 1939.]



"Det kan före til de frygteligste Ting, naar Folk 
tänker sig om, som ikke er vant til det. "



Nervelägen Prof. Leopold Meyer.



Vet ingenting annat om Hitler än att han pratar dumheter, vilket han 
kanske gör klokt i.



Den infantila viljemänniskan. Måste ha sin vilja fram utan hänsyn till 
risk och olycka för sig själv eller andra. Hitlers typ. Karakteristisk för 
nedgångstider. Har i vårt århundrade blivit ohyggligt vanlig. [Jan. I 
939.]



Viljemänniskan "som ville dumt, och kunde vad han ville".



Han säger själv "heil Hitler!" [Febr. 1939.] "Den stora, kyska 
vältaligheten är varken en brokig tigerhud eller en svällande bubbla, utan 
hon träder enkelt fram i sin naturliga skönhet. "



Petronius Arbiter.



Den allvarligaste invändningen mot demokrati ligger i en karriär som 
Hitlers. Han har visat att man under ett demokratiskt statsskick kan 
erövra statsmakten genom att ljuga på folkmöten.



Demagogen. En saga i Klein Zaches' stil. En liten man som växer med 
mängdens bifall. Blir hastigt liten igen och drunknar i en potta. [Febr. 
1939.]



Hitlers hat till sitt fädernesland, Österrike, som på många ställen i 
"Mein Kampf" tar sig så groteska uttryck, ger nyckeln till hans arbete för 
detta olyckliga lands "balkanisering". [1934.]



"Min kamp." Så uppsvälld som en bok blir då den skrivs av en person som är 
född till pratmakare men inte till skribent. [1934.]



Hitler är så klen stilist, att en skaplig översättning automatiskt blir en 
förbättring. [April 1939.]



I jämförelse med Hitler var Bismarck ett lärdomsljus och Moltke en stor 
stilist. [Maj 1939.]



Inte alltid lätt att veta när han gör sig dum och när han verkligen är 
det.



Så snart judarna omtalas, möter det ingen svårighet att se, att det 
kapitlet för honom blott är ett agitationsnummer, ett lätt och verksamt 
medel i popularitetsfisket. Visserligen är han ingen högre intelligens, 
men inte heller nog imbecill för att i det fallet själv tro på vad 
han säger. (Mein Kampf II: 106.) [1934.]



Det är lustigt att höra på Hitler i radion. Han låter som en ilsken hund. 
[1934.]



Att 'förstå" Hitler. -- Det möter ingen svårighet. Han har i Mein Kampf 
en gång för alla avslöjat sina högst enkla förståndsgåvor. Jag missförstår 
honom inte ens i de fall, då han av taktik gör sig enfaldigare än han är, 
t ex då han lovar att genom en "jättepropaganda" utrota könssjukdomarna.



Hans vältalighet känner jag blott i dess nakenhet, genom radion, alltså 
utan iscensättningens humbug och bluff, som av alla fackmän på området 
anses beundransvärd. Utan denna inramning tar den sig ingenting ut, man 
hör bara ett ideligt morrande och skällande, interfolierat med plötsliga 
utbrott av instuderat vansinne, den lättaste av alla skådespelarkonster. 
Ofta har man kallat honom fanatiker, en alltför fin hederstitel i hans 
fall. Hans fanatism är hycklad.



Envar, som har hört Hitler tala offentligt -- om också bara i 
radion--känner hans förnämsta effekt: att spela galen. Stod säkert i ett 
för honom själv omedvetet sammanhang med dagens mod i litteratur och konst 
under den första efterkrigstiden--den värsta vansinnesskolans glanstid.



Den som kan styra ett stort parti kan också styra ett rike--det vill säga: 
göra sin vilja till lag för millioner, av vilka de flesta äro mera värda 
än han, eller åtminstone mindre värda att hängas.



Den obegripliga häpnaden över Hitlers framgång. Oräkneliga ha ju långt 
föra hans och vår tid genom lögn och list och andra kanaljerier lyckats 
komma i besittning av högsta makten i ett stort eller litet rike.

Jag vill inte påstå mig känna "tyska folket" tillräckligt för att 
avgöra, om Hitler har överskattat dess dumhet. Hans väg till makten tycks 
dock visa att han har bedömt den riktigt. [1934.]



Vi ha i vår tid under några år dagligen kunnat läsa i tidningarna om en 
man, vars anhängare ägna honom gudomlig dyrkan, medan motståndare och 
utomstående betrakta honom som en gemen kanalje med högst ordinär 
begåvning.



--Samvetskval?



--Ja, till och med det får man verkligen ta i betraktande. Människonaturen 
är nämligen sådan, att medvetandet om att ha gjort sig värdig sina 
landsmäns avsky och förakt inte gärna kan lämna någon oberörd --allra 
minst en människa, som har gjort det till en livssak för sig att vara 
älskad och beundrad av massorna. Han måste ju gå i en dödlig skräck för 
att bli genomskådad av allt flera med var dag som går. [1935.]



Hitlers storverk är, att han på de sex år, han har varit vid makten, har 
gjort Tyskland till föremål för hela världens berättigade fruktan. Men 
från fruktan till hat är steget i umgänget mellan staterna liksom mellan 
enskilda mycket kort. Den som alla fruktar har ingen uppriktig och 
pålitlig vän.



Det enda jag törs profetera är, att Adolf kommer att under de närmaste 
hundra åren bli ett högst omodernt och illa omtyckt namn, i synnerhet i 
Tyskland.



Den som har gjort sig hatad av hundra lymlar går i ständig livsfara, men 
den som allt hyggligt folk föraktar, går säker överallt. [1934.] 
Hitler är större än Napoleon.



Napoleon erövrade opinionen i Frankrike, men först då han hade en rad av 
lysande segrar bakom sig och hade stoppat de värsta hålen i statskassan 
med rika krigsbyten.



Hitler har erövrat opinionen i Tyskland med enklare medel: med löften och 
förespeglingar.



Napoleon var hatad och avskydd i hundratusen franska hem på en tid, då man 
i Europa icke visste annat än att han var älskad och avgudad -- efter 
många och lysande segrar--medan vår tids Napoleoner, en Mussolini eller 
Hitler, som bedyra att de vilja dö för Italien (Tyskland), vilket i 
praktiken har yttrat sig på det viset att de ha mördat massor av sina 
landsmän och stå färdiga att ytterligare mörda hur många som helst för att 
hålla sig kvar vid makten, aldrig ha besegrat andra än sina landsmän. 
[1935.]



Jag anser inte Hitler obetydlig, men betraktar tvärtom hans födelse som 
den största olycka, som någonsin har träffat Tyskland. [Juni 1939.]



Hitlers filosofi: Det som sker, är alltid på en gång det enda möjliga och 
det enda riktiga. I ett krig mellan två främmande stater gäller det enligt 
denna filosofi att gissa, vem som kommer att segra. På den sidan bör man 
ställa sig, som bundsförvant, eller åtminstone med sin sympati, om man 
inte har något annat att komma med.



Hitlers geni.--Lika gärna kunde man inbilla sig, att den som vinner mest 
på ett pokerparti är den största begåvningen i sällskapet.



"Med en sömngångares säkerhet." Men en sömngångare brukar bli väckt på ett 
eller annat sätt, och då ------[Febr. 1939.] En skön patriot! Ingen 
österrikare har gjort mera för att skada sitt eget land, och ingen tysk 
har gjort mera för att vanhedra det tyska namnet. [1935.]



En stor man. Han anstiftade mord på millioner människor. Han har mörklagt 
Tyskland och Europa. Han lyckades under åren före det nuvarande kriget 
göra Englands, Frankrikes och Polens ledande statsmän till sina blinda 
redskap. (Med Polen syftar jag naturligtvis på dess utrikesminister, som 
så verksamt bidrog till Tjeckoslovakiets undergång och därmed till 
Polens.) Näst flygmaskinens uppfinnare--som verkade omedvetet, i barnslig 
oskuld -- har ingen verksammare än han bidragit till Europas och 
civilisationens undergång. Han var en stor man.



Den störste massmördare på tyskar som hittills har funnits. [April 1939.]



I Ober-Österreich dog nyligen en gammal man, som en gång i sin ungdom 
räddade en pojke vid namn Adolf Hitler från att drunkna. Det var vad han 
på dödsbädden ångrade mest i hela sitt liv.



Den skald finns inte, som kan göra Hitler till en humoristisk figur, 
släkting till Falstaff eller Fredman eller ens till Jergen Puckel, som 
förskrev sig till fan.



Människor kunna på sin höjd förutse några av de allra närmaste följderna 
av sina handlingar. Julius Caesar kunde inte förutse, att han efter en 
lång rad av århundraden skulle få beröm (av Napoleon III och Georg 
Brandes) för att han genom sin erövring av Gallien hade lagt grunden till 
den europeiska kulturen. Jesus Kristus, som förgäves försökte befria sina 
landsmän från romarnas och de herodeiska furstarnas tyranni, kunde inte 
förutse, att eftervärlden skulle betrakta honom som judehatare. Napoleon I 
kunde inte förutse, att han skulle föra 
Frankrike till undergångens yttersta brant, och Bismarck anade aldrig att 
han hade gjort tyskarna en lika dålig tjänst som Napoleon hade gjort 
fransmännen. Och Hitler kunde inte år 1933 ha den avlägsnaste aning om att 
England och Frankrike år 1938 skulle hjälpa honom att förstöra 
Tjeckoslovakiet och därmed också Polen.



För en statsman är det ingen ide att försöka "tänka i århundraden".



Tur: med junimorden 1934 vann Hitler en beundrare, som fem år senare 
skulle bli honom till stor nytta: Stalin.



Det är omöjligt att bedöma den Chamberlainska politiken enbart efter 
ställningen i sept. 38 utan att erinra sig vilken del den hade i att det 
hade gått därhän.



I nov. 37 sände Chamberlain bakom den dåvarande utrikesminister Edens rygg 
(han befann sig i Paris) Halifax till Hitler med ett budskap, vars 
ordalydelse naturligtvis aldrig har blivit bekant. Hur Hitler uppfattade 
budskapet är däremot tillräckligt känt. Han började strax de närmaste 
förberedelserna för Österrikes annexion. Den 20 febr. avskedade 
Chamberlain Eden och ersatte honom med Halifax efter att Eden i veckor 
(eller visst snarare i månader) hade varit föremål för "pressens" ursinne 
i Italien och Tyskland. Aldrig förr i Englands historia har något 
jämförligt hänt. Englands utrikesminister avskedad för att göra Hitler och 
Mussolini till lags! Redan några dagar efteråt--25 febr.--kommenderade 
Hitler Schuschnigg till audiens, och den 11 mars ryckte tyskarna in i 
Wien. Först därefter kunde Hitler ta itu med Prag. Omkring 20 maj inträdde 
den första tjeckoslovakiska krisen, då Hitler för tillfället måste lugna 
sig och se tiden an. Det var dock ingen konst att med Ribben trop 
inse, att Chamberlains plötsliga morskhet blott var en bluff för 
anständighetens skull. Under sommaren sände han Runciman till Prag för att 
mjuka upp tjeckerna och låta dem förstå, vad de kunde vänta av England, 
nämligen ingenting.



Och resten veta vi.



Sa, som Chamberlain hade förberett kapitulationen i München, blev den 
kanske verkligen till sist nödvändig.



En medhjälpare som Chamberlain har Hitler aldrig kunnat drömma om.



1936 kunde Hitler omöjligt ana, att han 1937--38 skulle få Chamberlain och 
Halifax, Bonnet och Daladier till sina värdefullaste bundsförvanter mot 
Österrike och Tjeckoslovakiet, i verkligheten också mot England och 
Frankrike, och än mindre att Stalin 1939 skulle bli hans räddande ängel.



Han anade inte heller, att Chamberlain, Halifax och Daladier skulle komma 
på andra tankar i mars 1939.



Däremot hade han kanske förstått, att axeln Berlin--Rom inte skulle bli 
långvarig. Det kunde naturligtvis vem som helst förstå. [Hösten 1939.]



Från Hitlers sida är naturligtvis kompaniskapet med Stalin ett rent 
bovstreck, likt hans övriga. Från Stalins sida kan det mycket väl 
försvaras som ett klokt tillvaratagande av både Rysslands och 
bolsjevismens intressen, och det är ju det som är hans uppgift. [Sept. 
1939.]



I England kräver den allmänna meningen av landets statsmän, att de 
respektera ingångna avtal. I Tyskland betraktas det av en motsvarande 
allmän mening som en självklar sak, att sådana avtal äro till för att lura 
motparten. [1934.] Times skrev en gång i år (1937) att "Danmark 
tycks ha satt sin lit uteslutande till försynen". Det är svårt att säga 
vad Danmark annars skulle sätta sin lit till.



Detsamma gör ju England ända sedan det stora fiaskot 1935, då Englands 
flotta gick till Medelhavet och strax vände hem igen, bortschasad av 
Mussolinis bluff. Och hittills har det ju gått bra, åtminstone såtillvida 
att England--alldeles som Danmark--faktiskt ännu existerar som 
självständig stat.



BOVDIKTATURERNA



Det finns ingenting som slår mera an på människorna än stora ideer, förutsatt 
att de inte närmare specifceras.



Hur oändligt obetydlig är inte människans makt till det goda! Vad har en 
Shakespeare eller en Goethe uträttat? De ha gjort livet en smula 
innehållsrikare för det försvinnande fåtal som bryr sig om vad de ha 
skrivit. Men en Hitler, en Mussolini--det är något annat! De ha förstört 
tillvaron för millioner av sina samtida och mördat framtiden för kommande 
släkten. Den sortens storverk är det lätt att utföra; det kräver ingen 
ovanlig begåvning. Hitler är ett geni för idioter. Mussolini är inte 
heller någon djupsinnig gosse, men påhittig och snarrådig. Det är ingen 
brist på människor av deras typ, och de kan ofta komma till nytta; men det 
var nu inte det som stod skrivet i hans stjärna. Därmed skall inte vara 
sagt, att någondera är dummare än många andra av de statsledare, som genom 
århundraden har grasserat i denna värld.



Den totalitära staten kan, om den skulle bli varaktig, icke undgå att leda 
till slaveriets återinförande och har i de egentliga 
"diktaturstaterna"--Ryssland, Italien och Tyskland, här nämnda i 
kronologisk ordning --redan gjort det, att börja med i form av 
statsslaveri. Men om den rebarbarisation, som Herbert Spencer förutsåg 
redan i mitten av förra århundradet, fortgår som hittills (från 1914), kan 
förmöget folk snart, som i antiken, gå på torget och köpa de privatslavar 
som de tycka sig behöva. Först kommer då en längre eller kortare 
mellantid, då det inte finns något annat "förmöget folk" än de högre 
statsfunktionärerna. O s v. Hela den övriga 
befolkningen------proletariserad.

Kommunisterna ha aldrig i Tyskland kunnat uträtta något annat än 
detta: att splittra arbetarklassen och därmed göra den så maktlös som den 
var före 1848.



Nazismen, som skryter med att ha krossat kommunismen, har i stället 
pulvriserat den moderata socialismen i Tyskland--just det parti och det 
samhällsskikt, som 1918--19 räddade Tyskland från revolutionärt kaos--och 
gjort hela den tyska arbetarklassen till bolsjeviker.



Det kommer att visa sig den dag då Hitlers ballong spricker. [1934.]



Varje framsteg i barnets utveckling är ju tillika oundvikligen ett 
framsteg på vägen mot ålderdom och död.



Men därav följer icke att en åldrande civilisation kan återvinna sin 
ungdomskraft genom återfall i barbari. Analogi: att "gå i barndom" [1934.]



En gentleman är a priori oduglig som diktator. Till det duger blott en 
bov.



Vår tid är inte romantisk, men den är i allra högsta grad romanaktig. Man 
ser statsmän i ledande ställning handla som om de hade hämtat sina 
inspirationer ur kriminalromaner och dåliga filmer, vilket de förmodligen 
också ha. [Troligen 1933.]



Den despotiska statsformen, antingen den kallas monarkiskt envälde eller 
diktatur, lämnar icke den enskilde medborgaren, som nu icke längre är 
medborgare men blott undersåte, någon möjlighet att befatta sig med 
politik på någon annan väg än palatsintrigens eller den hemliga 
sammansvärjningens. Den första vägen står praktiskt taget blott öppen för 
missnöjda mörkmän av den härskande klicken, den andra får en mera 
vidsträckt användning. Men ingendera ägnar sig för en tänkare, och i 
despotiskt styrda stater bli de bättre filosoferna därför oundgängligen 
"idioter" i ordets gammalgrekiska mening, medan de sämre lägga huvudet i 
blöt för att uppfinna en "filosofi" som kan tjäna det härskande systemet.



En man som har kommit till makten genom att ljuga folkmassorna fulla med 
de lögner de helst vilja höra, och som samtidigt alltid har ordet 
förljugen till hands om sina motståndare. För att tro på renheten i en 
sådan persons syften och karaktär behöver man andra bevis än hans egna 
bedyranden, upprepade i kör av hans anhängare.



Man skall dock akta sig för att driva likgiltigheten för politik så långt, 
att till sist också i vårt land ett band av galgfåglar lyckas sätta sig i 
besittning av statsmakten.



Diktatur: ett envälde, som icke skall utövas av kungen utan av en eller 
annan ännu okänd skojare, som har lyckats organisera ett beväpnat 
band--efter att först ha lyckats narra eller skrämma andra skojare att 
finansiera företaget.



Bovdiktaturerna.--Att påföra sitt eget folk så oerhörda lidanden blott i 
det hoppet att möjligtvis--om lyckan är god--kunna påföra andra folk ännu 
större.



För bara ett trettiotal år sen var det ju ingen som ens tänkte på en sådan 
möjlighet i det civiliserade Europa. Diktatur var på den tiden något som 
ansågs höra hemma i sydamerikanska republiker. Ingen tänkte då att de 
skulle bli föregångsländer. [1935.]



------låga skurksyften, som för dem själva och för millioner av andra 
åsnor ta sig ut som stora och lysande mål. Detsamma upprepas i mindre 
skala oupphörligt i privatlivet. Då en fattig svindlare vill bli 
millionär, tycker han sig sträva efter ett högt 
mål och uppfattar sig som en "övermänniska", och om han inte är alltför 
dum, blir han också uppfattad så av dem som omge honom och hoppas bli rika 
på hans svindlerier eller redan ha förtjänat vackra slantar på dem. [Nov. 
1938.]



Den nuvarande tyska befolkningen är ett rasmässigt obestämbart 
"Völkerchaos", av vilket judarna utgöra en kvantitativt ringa men 
kvalitativt betydelsefull del, av vikt både för Tysklands ekonomi och dess 
högre kulturprestationer. [1934.]



Att rasblandning kan ge goda resultat är säkert nog; sannolikt är den ett 
oeftergivligt villkor för uppkomsten av högre kultur. Det har dock tyvärr 
inte hindrat, att den germano-slaviska folkblandningen i synnerhet i 
Tyskland har resulterat i en överväldigande massa av vidriga och löjliga 
typer.' I alla händelser är det litet för sent påtänkt att i vår tid--och 
just i Tyskland !-- börja odla rasens renhet. [Troligen 1939.]



Den ryska nationalismen var aldrig annat än en krusning på ytan, inskränkt 
till det fåtal som var i stånd att läsa tidningar, och inte ens inom detta 
fåtal hade den något djupt och allmänt grepp i sinnena. De bildade i 
tsartidens Ryssland kände sig till största delen snarare dragna till 
Västeuropa. Men i Tyskland i dag är hela folket bildat nog att kunna läsa 
tidningar, och det har nu i några år icke haft någon annan press än den 
som representerar nationalismen i dess ohyggligaste former. Det är 
dessutom av gammalt vant att följa dem som ha makten. Det stora ryska 
folkhavet hade aldrig den avlägsnaste aning om någon nationalism, varken 
ordet eller saken. [1934.]



1 Tegner tyckte som bekant inte om dem; han kallade tyskarna "Europas 
hemorroider".

Krigaren skapade ett välde, grundat på makt, på våld och på inget 
annat. Och därmed lade han -- omedvetet, oavsiktligt, oskyldigt som ett 
barn -- grunden till Rätten.



"Vi tyskar frukta Gud" etc.--En äkta tysk fruktar polisen mer än gud. Att 
frukta gud direkt, med förbigående av mellanliggande myndigheter, vore  
ofeodaliskt och otyskt.



Det gick aldrig upp för Nietzsche, att "herrenaturen" och "slavnaturen" är 
samma slags fänad. [April 1939.]



Med det tyska kryperiet för överordnade måste naturligtvis pratsjuka och 
skvallerlust särskilt lätt ta form av angiveri. [1934.]



Besynnerligt för resten, att detta prat om en "historisk mission" har 
blivit sa omtyckt just i Tyskland, där snart sagt ingen människa tror på 
en "Gud som styrer folkens öden". En sådan tro skulle väl ändå vara den 
självklara förutsättningen för allt tal om en "historisk mission". [1934.]



Nazistisk uppfostran.--Jag har aldrig känt någon man -- och blott få, 
ovanligt enfaldiga kvinnor-- som vid mogen ålder ha bevarat de åsikter, 
som de ha fått inpluggade i barndomen och uppväxtåren. [Mars 1 940.]



De sodomitiska och abderitiska partierna i Tyskland, som redan Heine 
talade om, ha i vår tid sammansmält till ett.



Jag unnar dem gärna i allra bokstavligaste mening en plats i solen. Den 
har ju sina fläckar i alla fall.

Diktaturstatens ämbetsmannaklass kommer ofelbart att i de högre 
graderna bestå av lymlar och intrigörer, i de lägre av krypare och kräk, 
och av lymlar utan tur.



I en diktatur är en minister en stor man, som kan göra sina vänner och 
anhängare rika genom slumpens lek. [Nov. 1938.]



Om man förnekar individens ansvar för sina handlingar, är det för 
idiotiskt att försöka överflytta detta ansvar på "samhället", som består 
av individer.



Samhället är i sista hand en naturprodukt -- en frukt av människans natur, 
varierad och "utvecklad" genom årtusenden. [1934.]



HUR skulle "folket" kunna ha en vilja? Och framför allt: hur skulle det 
kunna ha en vilja?



En otrolig barnslighet att vilja fritaga "tyska folket" från allt ansvar 
för nazismen. Ett folk, som motståndslöst faller offer för den grövsta och 
mest genomfört lögnaktiga demagogi vår tid har sett. [1934.]



En regering, som har utgått från "folket", undgår aldrig att bli anklagad 
för förräderi mot "folket", om den vågar undertrycka upprorsförsök. 
[1934.]



Det anses inte önskvärt att folket blandar sig i sina egna angelägenheter.



Att vilja fortplanta släktet för fosterlandets skull är mycket snällt och 
vänligt men tjänar ingenting till. Framtiden tillhör blott de folkslag i 
vilka naturdriften ännu verkar blint, tanklöst, hämningslöst. Och sedan 
kommer mognadens och undergångens tid också till dem.

Under en oinskränkt ärftlig monarki är det ingenting som hindrar, 
att monarken kan vara en förståndig och välvillig man, och det har 
faktiskt flera gånger inträffat. I en diktaturstat måste däremot högsta 
makten naturnödvändigt falla i händerna på ett band av skurkar. Så var det 
i de sydamerikanska republikerna, vilkas statsskick före 1914 gav oss 
europeer så mycket stoff till munterhet. Därtill ha vi ingen anledning 
numera, då det sydamerikanska statsskicket härskar i större delen av 
Europa.



Av en kung, som har uppnått sin höga ställning utan eget förvållande, utan 
att behöva ljuga och skryta på folkmöten, begär man inga underverk. Men en 
diktator, som har kommit till makten genom det fräckaste skryt om de 
underverk han skall göra, måste fortsätta svindeln till det yttersta. 
[1935.]



Ingen tänkte sig då att det kunde komma tider, då det kan vara bra att ha 
en ärftlig statschef, som inte har behövt begå några bovstreck för att 
uppnå sin höga ställning och inte behöver förstöra all rättsordning för 
att behålla den.



Det är en inbillning att det skulle behövas någon märkvärdig begåvning för 
att bli en stor man i mängdens ögon. Men har man först lyckats med det, då 
har man redan därmed mångdubblat sina krafter och kan uträtta ting som 
ingen skulle ha tilltrott en några år förut.



Ingen radikal republikan tänkte sig på den tiden, att folkets röst kunde 
föra de gemenaste förbrytare till en makt, mera oinskränkt än den som 
någon född monark gjorde anspråk på. Och ingen konservativ tänkte sig den 
möjligheten, att de konservativa intressena skulle se sig tvingade till 
förbund med mordbrännare, utpressare och gemena banditer. [19351 Att 
en simpel kanalje utan någon ovanlig begåvning lyckas uppkasta sig till 
härskare över medmänniskor är dock en så alldaglig sak, både i historien 
och vardagslivet, att man inte av den anledningen behöver besvära sig med 
något grubbel över någon psykologisk gåta.



Rättsgrunden för alla dynastiska maktkrav är börden. Jag vet inte så noga 
hur stor makt en sådan rättsgrund kan ha över sinnena i nutidens Tyskland. 
Rättsgrunden för Hitlers makt är populariteten. Otvivelaktigt en mycket 
stark rättsgrund, så länge den räcker; men den brukar inte räcka så länge.



Popularitet är för en statschef nästan en skyldighet. Utan den är han 
oftast oduglig, med den kan han-- som Karl XV och Frederik VII--klara sig 
bra med ytterst ringa visdom, medan den ovanligt förståndige Louis 
Philippe blev avsatt och fördriven. Men då lyckan överger en populär 
regent, går populariteten samma vag.



Republik med ärftligt presidentskap. Det är inte efter den ortodoxa 
demokratiska teorien, men det kan dock, som Tysklands nyaste historia 
visar, ha sin stora betydelse att högsta platsen i staten inte är 
tillgänglig för vilken bandit som helst.

"Dans le pays des bossus llfaut l'etre Ou le paraitre."



I Wiens societetskretsar cirkulerade under åren före kriget ett mycket 
omtyckt slagord: "Nieder mit der Bildung !" Därmed åsyftades naturligtvis 
i främsta rummet den stigande folkbildning som hotade att sätta de 
fattigare klasserna i stånd att bättre tillvarataga sina intressen. I 
Tyskland utvidgades under efterkrigstiden detta slagord till den 
spenglerska parollen: "ned med civilisationen!" [1934.]



Utan förnuft kan man inte ens lära sig läsa, långt mindre skriva en bok, 
om än aldrig så usel. Det är då tydligt att nazisterna inte kunna ha något 
emot förnuftet i dess lägre grader; det är bara det högre förnuftet som 
väcker deras ursinne. [1934.]



I det kejserliga Tyskland hade man ordet "reptiler" för de tidningsmän, 
som stodo i hovets eller rikskansliets sold. I det tredje riket är 
reptilen den enda journalisttyp som tillåtes att utöva sitt yrke.



Ingen möjlighet längre för begåvade och en smula självständiga tyskar att 
ägna sig åt politik, journalistik, litteratur, lärarverksamhet vid 
universitet eller skola. Det tredje riket har bara plats för normalåsnor 
och lymlar.



En press, som man blott läser i brist på bättre och med klar insikt om 
dess uppgift: att föra allmänheten bakom ljuset. En skönlitteratur, som 
blott har till uppgift att "tala om något annat"--något annat än det som 
alla tänka på. [Febr. 1939.] Men för resten kan 
man nog också ha roligt utan kultur, fast inte vi sätta så mycket värde på 
den roligheten. [1934.]



Hakkorset i sin vita rundel ser ut som urtavlan på en klocka som har 
blivit tokig.



Det skulle aldrig ett ögonblick kunna falla mig in att ta allmänhetens 
eller ens mina vänners och bekantas intresse i anspråk för mina sympatier 
för eller antipatier mot det tyska folket, av vilket jag för övrigt blott 
flyktigt känt ett litet antal individer. På annat sätt känner icke heller 
någon annan svensk, och knappast ens någon tysk, det "tyska folket". 
Liksom "England", "Frankrike", "Danmark" hos Shakespeare betyder kungen av 
England, av Frankrike, av Danmark, så betyder "Tyskland" i modernt 
politiskt språk Tysklands regering, alltså för ögonblicket spetsarna i det 
nationalsocialistiska partiet. [1934.]



Tysklands fiender ha den fräckheten att påstå, att Tyskland hade skulden 
för kriget 1914. Tysklands fiender vägrade att underordna sina intressen 
under Tysklands--följaktligen nödgades Tyskland gripa till vapen. Det var 
således Tysklands fiender som hade skulden för kriget.



Kommunisterna tvingade Hitler att hitta på något extra genistreck för att 
komma åt dem. Alltså hade kommunisterna skulden för riksdagsbranden.



Vad som i en föregående revolutionstid så ohjälpligt misslyckades för alla 
franska regeringar under välfärdsutskottet och direktoriet: att 
upprätthålla falska pengars köpkraft, åtminstone i det egna landet, tycks 
gå som en lek i vår tids diktaturstater. De tyckas i det oändliga kunna 
hålla sig uppe med pengar, som i verkligheten ha samma värde som 
kejsarens nya kläder. Var gang jag ser ett porträtt av dr Schacht, måste 
jag tänka på de finurliga skälmarna i Andersens saga. (Vad Mussolinis 
trolleriprofessor på området heter minns jag inte ens.)



Tysklands världsvälde blir aldrig verklighet. Men ett tyskt skräckvälde 
över Europas fastland har redan en gång, för blott tjugu år sedan, varit 
hotande nära, och det kan mycket väl tänkas sådana omskiftningar, nu 
visserligen svåra att skönja i Europas maktförhållanden, att det för 
längre eller kortare tid kan bli verklighet. [1934.]



Ett rike med en folkmängd av 160 millioner stackars utsvultna satar, och 
inga andra välsituerade än de som direkt eller indirekt kunna förse sig ur 
statskassan --det oundgängliga resultatet av "den totalitära staten", när 
den väl har kommit i gång och hunnit verka länge nog.



Man kan inte gärna förvåna sig över att samma bovstreck, som i Tyskland 
fört sina utövare till rikets högsta värdigheter, fresta till efterföljd i 
andra länder.



Det är således en livssak för Sverige, liksom för hela Europa, att 
Tyskland icke går segrande ur nästa krig. Det vore den västerländska 
civilisationens undergång. [1935.]



Tyskland måste nu, liksom 1914, använda sin krigsberedskap, och det kommer 
att använda den mycket snart; i första rummet till utplundring av svagare 
länder inom räckhåll. Det är redan i full fart därmed. Österrike är 
utplundrat, det tjeckoslovakiska rovet förtäres nu som bäst, och 
judeförföljelsernas huvudsyfte är plundring.

Danmark står naturligtvis på dagordningen, med den lilla tyska 
minoriteten i Sönderjylland som förevändning. Man kan också vara viss om 
att man i Berlin inte har glömt, att Skåne "egentligen" tillhör Danmark, d 
v s Tyskland. [Nov.--dec. 1938.]



Jag tror mig någon gång ha läst om en svensk präst, som blev anklagad och 
dömd av sitt domkapitel för "uppsåtligt oförstånd".



Justitieministerns åtgärd att konfiskera en bok, som varje svensk man 
borde läsa--jag menar naturligtvis Rauschnings "Samtal med Hitler"--leder 
osökt tanken åt det hållet. [Mars 1940.]



Jag skulle gärna vilja leva länge nog för att få uppleva den dag då 
Tyskland igen har fått en sak som Luther var nog optimistisk att räkna 
till "dagligt bröd": en god och trogen överhet. Eller åtminstone en något 
så när anständig regering. [Juli 1935.]



En framtidstanke: En världshegemoni, utövad av ett triumvirat av 
världsmakter: USA, England och Frankrike.



Ett återuppståndet "nationernas förbund" som ett slags världsriksdag.



En avlägsnare framtid skall jag inte gissa något om. Men för de närmaste 
årtiondena tycks utsikten snarast vara den, att alla ideströmningar, som 
utan alltför grov parodi kunna bära det namnet, komma att upphöra. I en 
härjad och förstörd kultur med ständig utsikt till nya härjningar och en 
ny förstörelse gro inga ideer. [Troligen 1939.] DET MÖRKNAR ÖVER 
VÄRLDEN



Under väntan.--Medan vi vänta på världens undergång ha vi--det vill säga 
jag och den danska delen av min familj--slagit oss ned på ett sommarhotell 
i Humlebaäk vid Öresunds danska strand. [Juni 1937.]



Det blir naturligtvis Tyskland som börjar -- nu igen!--men det kommer 
automatiskt att gå över i Europas befrielsekrig mot Tyskland.



Jag gör mig naturligtvis ingen illusion om att uppleva utgången. [Dec. 
1938.] BOKEN