Karin Boye Kallocain

KARIN BOYE KALLOCAIN 

Den bok jag nu sätter mig ner att skriva måste verka 
meningslös på många--om jag alls vågar tänka mig, att "många" får läsa 
den--eftersom jag alldeles självmant, utan någons order, börjar ett sådant 
arbete och ändå inte själv är riktigt på det klara med vad avsikten är. 
Jag vill och måste, det är alltsammans. Allt mer och mer obönhörligt 
frågar man efter avsikten och planmässigheten i vad som göres och säges, 
så att helst inte ett ord ska falla på måfå--det är bara författaren till 
den här boken som har tvingats gå motsatta vägen, ut i det ändamålslösa. 
Ty fast mina år här som fånge och kemist--de måste vara över tjugu, tänker 
jag mig--har varit fulla nog ändå av arbete och brådska, måste det finnas 
något som inte tycker det är tillräckligt och som har lett och överblickat 
ett annat arbete inom mig, ett som jag själv inte hade någon möjlighet att 
överblicka och där jag ändå har varit djupt och nästan plågsamt 
medintresserad. Det arbetet kommer att vara slutfört, när jag väl har 
skrivit ner min bok. Jag inser alltså, hur förnuftsvidriga mina skriverier 
måste te sig inför allt rationellt och praktiskt tänkande, men jag skriver 
ändå.



Kanske jag inte skulle vågat det förr. Kanske det rentav är fångenskapen, 
som har gjort mig lättsinnig. Mina levnadsvillkor nu skiljer sig 
obetydligt från dem jag levde under som fri man. Maten visade sig 
vara knappt märkbart sämre här--det vande man sig vid. Britsen visade sig 
vara något hårdare än min säng hemma i Kemistaden n:r 4--det vande man sig 
vid. Jag kom något mera sällan ut i fria luften--det vande man sig också 
vid. Värst var skilsmässan från min hustru och mina barn, särskilt som jag 
ingenting visste eller vet om deras öde; det gjorde mina första år i 
fångenskapen fulla av oro och ångest. Men allteftersom tiden led, började 
jag känna mig lugnare än förr och till och med trivas mer och mer med min 
tillvaro. Här hade jag ingenting att vara ängslig för. Jag hade varken 
underordnade eller chefer--så när som på fängelsevakterna, som sällan 
störde mitt arbete och bara bekymrade sig om att jag efterlevde 
ordningsreglerna. Jag hade varken beskyddare eller medtävlare. De 
vetenskapsmän jag ibland sammanfördes med för att kunna följa med nya rön 
på kemins område, behandlade mig hövligt och sakligt, om än något 
nedlåtande för min främmande nationalitets skull. Jag visste, att ingen 
ansåg sig ha skäl att avundas mig. Kort sagt: på sätt och vis kunde jag 
känna mig friare än i friheten. Men på samma gång som lugnet växte också 
detta underliga arbete med det förflutna inom mig, och nu får jag ingen ro 
förrän jag har skrivit ner mina minnen från en viss innehållsrik tid i 
mitt liv. Möjlighet att skriva har man givit mig för mitt vetenskapliga 
arbetes skull, och kontroll utövas först i det ögonblick jag lämnar ett 
färdigt arbete ifrån mig. Jag kan alltså kosta på mig detta enda nöje, 
även om det skulle bli det sista jag fick tillfälle till.

Vid den tid då min berättelse börjar närmade jag mig de fyrti. Om 
jag för övrigt bör presentera mig, kan jag kanske tala om under vilken 
bild jag tänkte mig livet. Det finns få saker som säger mer om en människa 
än hennes bild av livet: om hon ser det som en väg, ett fältslag, ett 
växande träd eller ett rullande hav. För min del såg jag det med en snäll 
skolgosses ögon som en trappa, där man skyndade från avsats till avsats så 
fort man kunde, med flämtande andetag och medtävlaren i hälarna. I själva 
verket hade jag inte många medtävlare. De flesta av mina arbetskamrater på 
laboratoriet hade förlagt hela sin ärelystnad till det militära och ansåg 
dagens arbete som ett tråkigt men nödvändigt avbrott i kvällarnas 
militärtjänstgöring. Själv skulle jag väl knappast velat tillstå för någon 
av dem, hur mycket mer intresserad jag var av min kemi än av min 
militärtjänst, fast jag visst inte var någon dålig soldat. I alla fall 
jagade jag fram i min trappa. Hur många trappsteg man egentligen hade att 
lägga bakom sig, hade jag aldrig funderat över, inte heller vad det månde 
finnas för härligheter på vinden. Kanske jag dimmigt föreställde mig 
livets hus som ett av våra vanliga stadshus, där man steg upp ur jordens 
innandömen och till sist kom ut på takterrassen, i fria luften, i vind och 
dagsljus. Vad vinden och dagsljuset skulle motsvaras av i min 
livsvandring, hade jag inte klart för mig. Men säkert var, att varje ny 
trappavsats betecknades av korta officiella meddelanden från högre ort: om 
en genomgången examen, ett godkänt prov, en förflyttning till ett mera 
betydande verksamhetsfält. Jag hade också en hel rad sådana livsviktiga 
slut- och be gynnelsepunkter bakom mig, dock inte så många att en ny 
skulle blekna i betydelse. Det var därför med ett stänk av feber i blodet 
jag kom tillbaka från det korta telefonsamtal, som meddelade att jag 
kunde vänta min kontrollchef dagen därpå och alltså fick börja 
experimentera med mänsklig materiel. I morgon således kom det slutliga 
eldprovet för min hittills största uppfinning.



Jag var så uppspelt, att det föll sig svårt för mig att börja något nytt 
under de tio minuter som ännu återstod av arbetstiden. I stället fuskade 
jag en smula--jag tror nästan för första gången i mitt liv--och började 
ställa bort apparaterna i förtid, långsamt och försiktigt, medan jag 
sneglade genom glasväggarna åt båda sidor för att se om någon gav akt på 
mig. Så fort signalklockan förkunnade att arbetet var slut för dagen, 
skyndade jag ut genom de långa laboratoriekorridorerna som en av de första 
i strömmen. Hastigt duschade jag, bytte arbetskläderna mot 
fritidsuniformen, sprang in i paternosterhissen och stod efter några 
ögonblick uppe på gatan. Eftersom vi fått vår bostad i mitt 
arbetsdistrikt, hade vi nämligen ovanjordslicens där, och jag njöt alltid 
av att sträcka på mig i det fria.



Då jag kom förbi metrostationen, föll det mig in att jag kunde vänta på 
Linda. Eftersom jag var så tidig, hade hon säkert inte hunnit hem än från 
sin livsmedelsfabrik drygt tjugu minuters metroväg därifrån. Ett tåg hade 
nyss kommit, och en flod av människor vällde upp ur jorden, pressades 
genom spärren, där ovanjordslicenserna kontrollerades? och sipprade ut 
över gatorna runtomkring. Över de nu tomma takterrasserna, över alla 
de hoprullade bergsgråa och ängsgröna presenningarna, som på tio minuter 
kunde göra staden osynlig från luften, betraktade jag hela den myllrande 
skaran av hemvändande medsoldater i fritidsuniform, och det slog mig 
plötsligt, att kanske alla dessa bar på samma dröm som jag: drömmen om 
uppåtvågen.



Tanken grep mig. Jag visste, att förr, under den civilistiska epoken, hade 
människorna måst lockas till arbete och ansträngning genom, hopp om 
rymligare bostäder, läckrare mat och vackrare kläder. Numera behövdes 
ingenting sådant. Standardvåningen--ett rum för de ogifta, två för 
familj--räckte gott åt alla, från de ringaste till de mest förtjänta. 
Huskökets mat gav mättnad åt generalen likaväl som åt den menige. Den 
allmänna uniformen--en för arbetet, en för fritiden och en för militär- 
och polistjänsten--var lika för alla, för man och kvinna, och för hög och 
låg sånär som på gradbeteckningen. Till och med den senare var egentligen 
inte grannare för den ene än för den andre. Det eftersträvansvärda i en 
högre chefsbeteckning låg enbart i vad den symboliserade. Så högt 
förandligad, tänkte jag lycklig, är faktiskt varenda medsoldat i 
Världsstaten, att det han anar som livets högsta värde knappast har någon 
mera konkret form för honom än tre svarta slingor på ärmen--tre svarta 
slingor, som är honom en pant både på egen självaktning och aktning från 
andras sida. Av materiella njutningar kan man säkert få nog och mer än 
nog--just därför misstänker jag att de gamla civilistiska kapitalisternas 
tolvrumsvåningar knappt heller var mer än en 
symbol--men detta subtilaste av allt, som man jagar under formen av 
gradbeteckningar, det gör ingen övermätt. Ingen kan ha så mycket aktning 
och så mycket självaktning, att han inte vill ha mer. På det mest 
förandligade, det mest luftiga och ouppnåeliga av allt vilar vår fasta 
samhällsordning trygg för alla tider.



Så stod jag i funderingar vid metrons uppgång och såg som i en dröm vakten 
gå fram och tillbaka längs den taggtrådskrönta distriktsmuren. Fyra tåg 
hade kommit, fyra gånger hade skarorna strömmat upp i dagsljuset, då 
äntligen Linda passerade spärren. Jag skyndade fram till henne och vi 
fortsatte sida vid sida.



Tala kunde vi naturligtvis inte för luftflottans övningar, som varken dag 
eller natt tillät något samtal att föras utomhus. I alla fall såg hon min 
glada min och nickade uppmuntrande, fast allvarlig som alltid. Inte förrän 
vi hunnit in i bostadshuset och hissen förde oss ner till vår våning, slöt 
sig en relativ tystnad omkring oss--metrobullret, som skakade väggarna, 
var inte starkare än att man kunde tala obehindrat--och ändå uppsköt vi 
försiktigtvis alla samtal, tills vi kommit in. Hade någon kommit på oss 
med att tala i hissen, skulle ju ingen misstanke varit naturligare än att 
vi dryftade ämnen som vi inte ville låta barnen eller hembiträdet höra. 
Sådana fall hade inträffat, då statsfiender och andra förbrytare velat 
använda hissen som konspirationslokal; det låg ju också nära till hands, 
eftersom polisöra och polisöga av tekniska skäl inte kunde monteras i en 
hiss och eftersom portvakten brukade ha annat att göra än springa och 
lyssna i trappnedgångarna.

Vi teg alltså försiktigt ända tills vi stigit in i familjerummet, 
där veckans hembiträde redan dukat fram kvällsmaten och väntade med 
barnen, som hon hämtat ner ur husets barnvåning. Hon föreföll att vara en 
ordentlig och hygglig flicka, och vår vänliga hälsning berodde alltså inte 
bara på medvetandet om att hon, som alla hembiträden, var skyldig att 
avlägga rapport om familjen vid veckans slut--en reform, som allmänt 
ansågs ha förbättrat tonen i många hem. En stämning av glädje och trevnad 
rådde kring vårt bord, särskilt som vår äldste son, Ossu, var med bland 
oss andra. Han hade kommit på besök från barnlägret, eftersom det var 
hemafton.



--Jag kan tala om något roligt, sade jag till Linda över potatissoppan. 
Mitt experiment har kommit så långt att jag får börja med mänsklig 
materiel i morgon, under överinseende av en kontrollchef.



--Vem tror du det blir? frågade Linda.



Utanpå märktes det säkert inte, men invärtes ryckte jag till vid hennes 
ord. De kunde vara helt oskyldigt menade. Vad var mera naturligt, än att 
en hustru frågade, vem som skulle bli mannens kontrollchef! På 
kontrollchefens kitslighet eller tillmötesgående hängde ju hur lång 
prövningstiden skulle bli. Det hade till och med hänt, att ärelystna 
kontrollchefer gjort kontrollandens uppfinning till sin egen, och man hade 
jämförelsevis lite möjlighet att värja sig mot sådant. Inte underligt då, 
om ens närmaste frågade vem det skulle bli.



Men jag lyssnade efter en underton i hennes röst. Min närmaste chef, och 
alltså sannolikt min blivande kontroll chef, var Edo Rissen. Och Edo 
Rissen hade förut varit anställd på den livsmedelsfabrik, där Linda 
arbetade. Jag visste, att de haft en hel del beröring med varandra, och av 
åtskilliga små tecken slöt jag mig till att han hade gjort ett visst 
intryck på min hustru.



Vid hennes fråga vaknade min svartsjuka och vädrade. Hur intimt var 
egentligen förhållandet mellan henne och Rissen? I en stor fabrik kunde 
det ofta hända, att två personer befann sig utom synhåll för de andra, i 
lagerlokalerna till exempel, där balar och lårar skymde utsikten genom 
glasväggarna och där kanske till råga på allt ingen annan var sysselsatt 
vid den tiden... Också Linda hade ju haft sin tur som nattvakt i fabriken. 
Rissen kunde mycket väl haft sin vakt på samma gång. Allt var möjligt, 
till och med det värsta av allt: att det fortfarande var honom hon älskade 
och inte mig.



På den tiden undrade jag sällan över mig själv, över vad jag tänkte och 
kände eller över vad andra tänkte och kände, såvida det inte hade direkt 
praktisk betydelse för mig. Först senare, under min ensamma tid som fånge, 
har ögonblicken kommit att vända tillbaka som gåtor och tvingat mig att 
undra, tyda och tyda om. Nu, så långt efteråt, vet jag, att då jag så 
ivrigt hoppades på "visshet" i fråga om Linda och Rissen, ville jag 
egentligen inte ha en visshet om att där inte fanns något samband mellan 
dem. Jag ville ha visshet om att hon drogs åt annat håll. Jag ville ha en 
visshet som skulle göra slut på mitt äktenskap.



Men på den tiden skulle jag tillbakavisat en sådan tanke med förakt. Linda 
spelade en alltför viktig roll i mitt liv, skulle jag sagt. Och det 
var sant, inget grubbel och inga antydningar har sedan kunnat ändra det. I 
betydelse hade hon gott kunnat ta upp tävlan med min karriär. Mot min 
vilja höll hon mig fast på ett rent oförnuftigt sätt.



Man kan tala om "kärlek" som ett föråldrat romantiskt begrepp, men jag är 
rädd att den finns likafullt, och ända från början rymmer den ett 
obeskrivligt kvalfullt element. En man dras till en kvinna, en kvinna till 
en man, och för vart steg man närmar sig varandra, har man givit till 
spillo något av sig själv; en serie nederlag, där man hoppades på segrar. 
Redan i mitt första äktenskap--barnlöst och därför ingenting att 
fortsätta--hade jag känt en försmak. Linda stegrade den till mardröm. 
Under de första åren vi var gifta hade jag verkligen en mardröm, fast jag 
då inte satte den i samband med henne: jag stod mitt i ett stort mörker, 
själv starkt belyst med strålkastarljus; utifrån mörkret kände jag Ögonen 
riktade på mig, och jag vred mig som en mask för att komma undan, medan 
jag inte kunde undgå att skämmas som en hund över de oanständiga trasorna 
jag hade fått på mig.--Först senare förstod jag, att det var en god bild 
av mitt förhållande till Linda, där jag själv kände mig skrämmande 
genomskinlig, fast jag gjorde allt för att krypa undan och skydda mig, 
medan hon tycktes förbli samma gåta, underbar, stark, nästan övermänsklig, 
men evigt oroande, därför att hennes gåtfullhet gav henne ett förhatligt 
övertag. När hennes mun drog ihop sig till ett smalt rött streck--å nej, 
det var inte ett leende, varken av hån eller glädje, snarare kunde det 
kallas en spänning, som när man spänner en båge-och under tiden stod 
ögonen orörligt vidöppna--då gick alltjämt samma ilning av ångest 
tvärsigenom mig, och alltjämt band hon mig och drog mig lika obarmhärtigt, 
fast jag anade, att hon aldrig skulle öppnas för mig. Jag förmodar det är 
på sin plats att använda ordet kärlek, när man mitt i hopplösheten ändå 
håller fast vid varandra, som om trots allt ett under kunde ske--då själva 
kvalfullheten har fått ett slags eget värde och blivit ett vittnesbörd om 
att man åtminstone har ett gemensamt: väntan på något som inte finns.



Runtomkring oss såg vi föräldrar skiljas, så fort deras barnkull blivit 
färdig för barnlägret--skiljas och gifta om sig för att bilda nya kullar. 
Ossu, vår äldste, var redan åtta år och hade alltså ett helt år varit i 
barnlägret. Laila, den yngsta, var fyra och hade tre år kvar i hemmet. Och 
sedan? Skulle vi också skiljas och gifta om oss, i den barnsliga 
föreställningen att samma väntan kunde bli mindre hopplös med en annan? 
Allt förnuft jag hade sade mig att det var en bedräglig illusion. En enda 
liten oförnuftig förhoppning viskade: nej nej--att du har misslyckats med 
Linda beror på att hon vill till Rissen! Hon hör till Rissen, inte till 
dig! Skaffa dig klarhet om att det är Rissen hon tänker på--så är allt 
förklarat, och du har ännu hopp om en ny kärlek med mening i!



Så underligt sammanslingrat var det som vaknade vid Lindas självklara 
fråga.



--Förmodligen Rissen, svarade jag och lyssnade ivrigt in i den tystnad som 
följde.

--Är det ogrannlaga att fråga vad det är för ett experiment? frågade 
hembiträdet.



Hon hade ju en självklar rätt att fråga, på sätt och vis var hon ju där 
för att hålla reda på vad som försiggick inom familjen. Och jag kunde inte 
inse, vad som kunde förvrängas och användas emot mig, inte heller hur det 
skulle kunna skada Staten, ifall ryktet om min uppfinning spreds i förväg.



--Det är något jag hoppas Staten kommer att få nytta av, sade jag. Ett 
medel, som får vilken människa som helst att blotta sina hemligheter, just 
allt sådant som hon förr har tvingat sig att tiga med, av skam eller 
rädsla. Är ni härifrån staden, medsoldat hembiträde?



Det hände ju då och då, att man stötte på folk som hämtats från annat håll 
i tider av folkbrist och som därför inte hade Kemistädernas allmänbildning 
annat än i den mån de lyckats snappa upp en smula vid vuxen ålder.



--Nej, sade hon och rodnade, jag är utifrån.



Närmare förklaringar om varifrån man kom var strängt förbjudna, eftersom 
de kunde utnyttjas i spionagets tjänst. Det var naturligtvis därför hon 
rodnat.



--Då ska jag inte närmare ingå på den kemiska sammansättningen eller 
tillverkningen, sade jag. Det ska man kanske undvika ändå för resten, 
ämnet får ju under ingå omständigheter komma i enskilda händer. Men ni har 
kanske hört talas om hur alkohol förr användes som rusmedel och vilka 
verkningar det hade?



--Ja, sade hon, jag vet att det gjorde hemmen olyckliga, 
förstörde hälsan och i värsta fall ledde 
till skälvningar i hela kroppen och hallucinationer av vita möss, höns och 
dylikt.



Jag kände igen de helt elementära läroböckernas ord och smålog. Hon hade 
tydligen inte hunnit lägga sig till med Kemistädernas allmänbildning.



--Alldeles riktigt, sade jag, så var det i värsta fall. Men innan det gick 
så långt, hände det ofta, att de berusade pratade bredvid munnen, förrådde 
hemligheter och begick oförsiktiga handlingar, därför att deras förmåga av 
skam och rädsla var rubbad. Det är de verkningarna mitt medel har--tänker 
jag mig, eftersom jag inte har prövat färdigt än. Men det är den 
skillnaden, att det inte sväljs, utan sprutas direkt in i blodet, och för 
resten har det en helt annan sammansättning. De otrevliga efterverkningarna 
som ni nämnde saknar det också--åtminstone behöver man inte ge så starka 
doser. En lätt huvudvärk är allt försökspersonen märker efteråt, och det 
händer inte, som det ibland hände med alkoholberusade, att man efteråt 
glömmer vad man har sagt.--Ni förstår nog, att det är en viktig 
uppfinning. Hädanefter kan ingen brottsling neka till sanningen. Inte ens 
våra innersta tankar är våra egna längre--som vi så länge har trott, med 
orätt.



--Med orätt?



--Ja visst, med orätt. Ur tankar och känslor föds ord och handlingar. Hur 
skulle tankar och känslor då kunna vara den enskildes ensak? Tillhör inte 
hela medsoldaten Staten? Vem skulle då hans tankar och känslor tillhöra, 
om inte Staten, de också? Hittills har det bara inte varit möjligt  
att kontrollera dem--men nu är alltså medlet funnet.



Hon gav mig en hastig blick, men sänkte den genast. Inte en min förändrade 
hon, men jag fick ett intryck av att hennes färg- sjönk.



--Inte har ni något att vara rädd för, medsoldat, uppmuntrade jag henne. 
Inte är det meningen att blotta alla enskildas små förälskelser eller 
antipatier. Om min uppfinning råkade i enskilda händer--ja, då kunde man 
lätt föreställa sig vilket kaos som skulle uppstå! Men det får 
naturligtvis inte hända. Medlet ska tjäna vår trygghet, allas vår 
trygghet, Statens trygghet.



--Jag är inte rädd, jag har inget att vara rädd för, svarade hon ganska 
kallt, och ändå hade jag bara menat att vara vänlig.



Så gick vi då över till andra samtal. Barnen berättade vad som hänt under 
dagen i barnvåningen. De hade lekt i leklådan--ett väldigt emaljerat fat, 
väl fyra kvadratmeter stort och en meter djupt, där man inte bara kunde 
släppa ner små lekbomber och antända skogar och uppstickande hustak av 
brännbart material utan också utkämpa hela sjöslag i miniatyr, om man 
fyllde lådan med vatten och laddade de små fartygens kanoner med samma 
lätta sprängämne som användes i lekbomberna; till och med torpedbåtar 
fanns det. På så sätt lektes ju strategisk blick in i barnen, så den blev 
deras andra natur, nästan en instinkt, och på samma gång var det ju ett 
nöje av första ordningen. Ibland avundades jag mina egna barn att de fick 
växa upp med en så fulländad leksak--i min barndom var det där lätta 
sprängämnet inte uppfunnet än--och jag förstod inte riktigt att de ändå 
med hela sin själ längtade efter att fylla sju år och komma till 
barnlägret, där övningarna mycket mer liknade verklig militär utbildning 
och där man bodde både dag och natt.



Ofta föreföll det mig som om den nya generationen var mer realistiskt 
inställd än vi i vår barndom. Just den dagen jag talar om skulle jag få 
ett nytt belägg för den saken. Eftersom det var familjekväll, då varken 
Linda eller jag hade militär- och polistjänst och då Ossu, min äldste, var 
hemma och hälsade på--på så sätt var familjens intima liv tillgodosett--så 
hade jag tänkt ut ett sätt att roa barnen. Från laboratoriet hade jag köpt 
med mig hem ett mycket litet stycke natrium, som jag tänkte låta fara 
omkring på vattnet med sin blekvioletta låga. Vi ställde fram ett fyllt 
fat, släckte ljuset och samlades omkring min lilla kemiska märkvärdighet. 
Själv hade jag varit mycket förtjust över fenomenet, då jag var liten och 
min far visade det för mig, men för mina barn gjorde det övervägande 
fiasko. Ossu, som redan gjorde upp eldar på egen hand, sköt med barnpistol 
och kastade små smällare, som föreställde handgranater--nå, att han inte 
uppskattade den lilla bleka lågan, det var kanske rätt naturligt. Men att 
inte heller Laila, fyraåringen, var intresserad av en explosion, om den 
inte kostade några fiender livet, det kom mig att häpna. Den enda som 
verkade fängslad var Maryl, mellanflickan. Hon satt stilla och drömmande 
som vanligt och följde den fräsande lyktgubben med vidöppna ögon, som 
påminde om hennes mors. Och fast hennes uppmärksam het nog gav mig 
en viss tröst, oroade den mig samtidigt. Klart och tydligt gick det upp 
för mig, att det var Ossu och Laila, som var den nya tidens barn. Deras 
inställning var den sakliga och riktiga, medan min var ett utslag av 
föråldrad romantik. Och trots den upprättelse hon gav mig, önskade jag 
plötsligt att Maryl varit mer lik de andra. Det bådade inte gott, att hon 
på det där sättet föll utanför generationernas sunda utveckling.



Kvällen gick, och det blev tid för Ossu att ge sig av till barnlägret 
igen. Om han hade lust att stanna kvar eller var rädd för den långa vägen 
i metro, så visade han det i varje fall inte. Med sina åtta år var han 
redan disciplinerad medsoldat. Genom mig själv däremot gick en het våg av 
längtan efter den tid då de alla tre var kväll kröp ner i sina små sängar. 
En son är i alla fall en son, tänkte jag, och han står sin far närmare än 
döttrarna. Och ändå vågade jag inte tänka på den dagen då också Maryl, 
också Laila skulle vara borta och bara komma hem två kvällar i veckan för 
att hälsa på. Jag aktade mig i alla fall för att låta någon märka min 
svaghet. Barnen skulle inte klaga en gång över dåligt exempel, hembiträdet 
skulle inte ha en slapp hållning hos husfadern att rapportera, och 
Linda--Linda minst av alla! Jag ville ogärna bli föraktad av någon, men 
minst av Linda, hon som själv aldrig var svag.



Så fälldes sängarna i familjerummet ut och bäddades åt småflickorna, och 
Linda stoppade om dem. Hembiträdet hade just satt in middagsrester och 
porslin i mathissen och skulle göra sig i ordning att gå, då hon kom att 
tänka på något.

--Det är sant, sade hon, det har kommit ett brev till er, min chef. 
Jag lade det i föräldrarummet.



Något förvånade synade Linda och jag brevet, ett tjänstebrev. Hade jag 
varit hembiträdets polischef, skulle jag säkert ha givit henne en varning 
för det här. Antingen hon verkligen glömt alltsammans eller avsiktligt 
underlåtit det, var det lika vårdslöst att inte ta reda på vad ett 
tjänstebrev innehöll--hon hade ju haft full rätt till det. Men samtidigt 
flög en aning genom mig, att brevet kunde ha ett sådant innehåll, att jag 
borde vara henne tacksam för att hon slarvat.



Brevet var från Propagandaministeriets sjunde byrå. Och för att förklara 
innehållet måste jag gå något tillbaka i tiden.



Det hade hänt på en fest för två månader sedan. En av 
ungdomslägrets samlingslokaler stod prydd med långa dukar i de färger som 
är Statens, man uppförde sketcher, höll tal, marscherade genom salen till 
trumma och åt tillsammans. Anledningen var den, att en trupp flickor i 
ungdomslägret fått order om förflyttning, man visste inte riktigt vart, 
det gick vissa rykten om en annan av kemistäderna, andra om en av 
skostäderna, i varje fall någon plats, där man råkat på balans både i 
fråga om arbetskraft och i fråga om procentförhållandet mellan könen. Från 
vår stad, och förmodligen från en del andra städer också, samlades alltså 
unga kvinnor ihop och skickades dit bort, för att de en gång fastställda 
siffrorna skulle kunna vidmakthållas. Och det var nu avskedsfesten för de 
utkallade som firades.



Sådana högtidligheter hade alltid en viss likhet med festen för avtågande 
soldater. Skillnaden var ju stor: vid fester som denna visste alla, både 
de som reste och de som stannade kvar, att inte ett hår skulle krökas på 
de unga som lämnade sin hemstad, att det tvärtom gjordes allt för att de 
fort och utan gnissel skulle växa in i sin nya omgivning och att de snart 
nog kunde trivas storartat. Likheten var bara den, att båda parter med 
nästan hundraprocentig säkerhet visste, att de aldrig skulle återse var 
andra. Mellan städerna var ju ingen annan 
förbindelse tilllåten än den officiella, skött av edsvurna och strängt 
kontrollerade tjänstemän, detta för att undvika spionage. Och även om en 
eller annan av de utkallade ungdomarna verkligen hamnade i 
trafiktjänstgöringen--en ytterst liten möjlighet, eftersom 
trafiktjänstemännen så gott som alltid uppfostrades till sitt kall 
alltifrån späda år i särskilda trafikskolestäder--så fordrades dessutom 
den egendomliga tillfälligheten att de skulle få sin tjänstgöring förlagd 
just till någon av de banor som förde till deras hemstad och att deras 
ledighet inträffade då de befann sig i hemstaden; detta gäller om de 
lanttrafikanställda--flygpersonalen levde ju alltid helt skild från sina 
familjer och under ständig övervakning. Kort sagt, det krävdes nästan 
under av samverkande slump för att föräldrarna skulle få återse sina barn, 
när barnen väl en gång förflyttats till annan ort. Frånsett detta--ja 
verkligen frånsett, man hade ju inte rätt att dröja vid de dystrare 
utsikterna en sådan dag--var festen en uppsluppen glädjefest, som det 
också hövdes, då något skedde till Statens väl och fromma.



Hade jag själv varit med bland de glada festdeltagarna, skulle väl 
händelserna aldrig ha utvecklat sig så som de gjorde. Hoppet om god 
mat--vid sådana tillfällen är den alltid riklig och vällagad, och 
deltagarna brukar kasta sig över den som glupande ulvar--trumman, talen, 
själva den festliga trängseln, de samfällda ropen, allt försatte salen i 
en stor gemensam extas, som det var brukligt och önskvärt. Jag var 
emellertid varken med bland föräldrarna, syskonen eller ungdomsledarna. 
Kvällen var en av de fyra i veckan, då jag gjorde militär- och 
polistjänst, och jag var helt enkelt där i egenskap av polissekreterare. 
Det betydde inte bara att jag hade min plats på en av de fyra små 
hörnestraderna och skulle föra protokoll över tillställningen, tillsammans 
med tre andra polissekreterare i de tre övriga hörnen, utan också att det 
var min skyldighet att hålla huvudet kallt för att kunna göra diverse 
iakttagelser angående vad som hände i salen. Om något gruff uppstod, om 
något hemligt förehades, till exempel om någon av deltagarna försökte 
avlägsna sig sedan uppropet skett, var det ju till stor hjälp för 
ordförande och dörrvakter, som ju ofta kunde vara upptagna av någon 
praktisk detalj, att fyra polissekreterare hela tiden vakade över salen 
från en något så när avskiljd plats. Där satt jag alltså i min isolering 
och lät blicken fara över mängden, och om jag å ena sidan gärna skulle 
varit med själv och delat den allmänna gemenskapsglädjen, så tror jag nog 
att mitt offer uppvägdes gott och väl av medvetandet om min vikt och 
värdighet. För resten blir man frampå kvällen avlöst av en annan, så att 
man ändå får ta del i måltiden och då åtminstone är fri att kasta alla 
bekymmer.



De unga flickorna som tog avsked uppgick väl knappt mer än till något 
femtital, och man urskilde dem lätt i mängden, eftersom de bar förgyllda 
festkronor, som staden brukade låna ut just vid sådana tillfällen. 
Särskilt en av dem väckte min tanklösa uppmärksamhet, kanske för att hon 
var ovanligt vacker, kanske också för att hon hade en livlig oro, som en 
hemlig eld, i blickar och rörelser. Flera gånger kom jag på henne med att 
kasta sökande blickar åt pojkarnas håll--detta var i början av 
festen, medan sketcherna uppfördes och pojkarna från pojklägret och 
flickorna från flicklägret ännu satt i skilda grupper --tills hon äntligen 
tycktes finna vad hon sökte och elden i hennes rörelser blev stilla, som 
om den slog ut i en enda klar lugn låga. Jag trodde mig också urskilja det 
ansikte hon hade sökt och funnit: så smärtsamt allvarligt mitt ibland alla 
de förväntansfulla och glada, att man nästan tyckte synd om dem. Så fort 
sista sketchen tog slut och ungdomarna blandades om varandra, såg jag de 
båda klyva mängden som om den varit vatten och med nästan blind säkerhet 
mötas ungefär mitt i salen ensamt stilla bland alla de ropande och 
sjungande människorna. De stod mitt i larmet som på en tyst klippö utan 
att veta i vilket rum eller i vilken tid de befann sig.



Jag vaknade upp och fnös till över mig själv. De hade lyckats rycka mig 
med sig ut i sin asociala värld, lösriven ur det enda stora sakramentet 
för alla: gemenskapen. Jag var väl kanske mycket trött, eftersom det hade 
känts som vila bara att sitta och se på dem. Medlidande förtjänade de ju 
sist av allt, de två, tänkte jag. Vad kan egentligen vara nyttigare för en 
medsoldats karaktärsdaning än att tidigt vänjas vid stora offer för stora 
mål? Hur många går inte omkring hela sitt liv och längtar efter ett offer 
som är stort nog? Avund var det enda jag kunde ge dem, och avund fanns det 
nog också i det missnöje jag trodde mig urskilja bland de båda ungdomarnas 
kamrater-- avund, och också en smula förakt för att så mycket tid och 
krafter slösades på en enskild människa. För min del kunde jag inte 
förakta dem. De spelade ett evigt skådespel, vackert i sin tragiska 
obönhörlighet.



I alla fall måste jag nog ha varit trött, eftersom mitt intresse hela 
tiden kretsade kring de få inslag av allvar, som den muntra festen bjöd. 
Bara några få minuter efter det iag släppt de båda ungdomarna med blicken 
och de för resten blivit skilda åt av otåliga kamrater, fastnade min 
uppmärksamhet i stället vid en mager medelålders kvinna, förmodligen mor 
till någon av de utkallade flickorna. Också hon verkade på något sätt 
avkopplad från det stojande kollektivet. Jag vet inte riktigt hur jag 
uppfattade detta, bevisa det skulle jag aldrig kunnat, eftersom hon hela 
tiden ändå deltog, rörde sig i takt med de marscherande, nickade med de 
talande, ropade med de ropande. i indå tyckte jag mig förstå, att det 
skedde mekaniskt, att hon inte lyftes av kollektivets befriande våg utan 
på något sätt stod utanför, också utanför sin egen röst och sina egna 
rörelser, avskild på samma sätt som de båda unga. Folk runtomkring henne 
måste haft samma förnimmelse, de försökte komma åt henne från olika håll. 
Flera gånger såg jag från min estrad, hur någon tog henne i armen och drog 
henne med sig eller nickade och talade med henne, men snart besviken drog 
sig tillbaka trots att hennes svar och leenden fungerade oklanderligt. Det 
var bara en liten livlig och ful man, som inte lät avskräcka sig så lätt. 
Då hon avfyrat sitt trötta leende mot honom och sedan återtagit sitt ännu 
tröttare allvar, blev han osedd stående ett stycke därifrån och iakttog 
henne med tydlig fundersamhet.



Den trötta och avskilda kvinnan kom mig på något sätt nära, utan att 
jag visste varför. Förståndsmässigt insåg jag, att förtjänade redan de 
båda ungdomarna avund, så gjorde hon det i än högre grad; hennes 
offervilliga hjältemod var större än deras, och därmed också hennes styrka 
och berömmelse. De ungas känsla skulle trots allt snart blekna bort och 
ersättas av någon ny flamma, och försökte de hålla kvar minnet, skulle det 
ändå snart upphöra att svida och bli enbart vackert och ljust och en 
tillgång i vardagens enahanda. Moderns offer kunde vara sådant att det 
blev nytt för var dag. Jag kände ju själv till en sådan saknad, som var 
svår nog, fast jag säkert skulle lyckas övervinna den en dag--jag menar 
saknaden efter Ossu, min äldste, och ändå kom han hem två gånger i 
veckan, och jag hoppades verkligen att jag skulle få behålla honom i 
Kemistaden n:r 4, också sedan han blivit vuxen. Visst anade jag, att detta 
var en alltför personlig inställning till de små medsoldater man skänkt 
Staten, och öppet skulle jag aldrig velat visa den, men i hemlighet göt 
den ett visst skimmer över mitt liv, kanske inte minst därför att den var 
så fullkomligt hemlig och behärskad. Samma plåga och tillgång var det väl 
jag kände igen hos kvinnan, också samma förtegna behärskning. Jag kunde 
inte låta bli att tänka mig in i hennes ställe: hur hon aldrig mer skulle 
få se sin dotter, knappast höra något från henne heller, eftersom posten 
gallrade privatbreven allt mer och mer hårdhänt, så att numera bara 
verkligt viktiga underrättelser, kort och sakligt framställda och försedda 
med vederbörliga verifikationer, släpptes fram till adressaten. Och en 
något förmäten och individualromantisk tanke kom för mig, om ett 
slags "ersättning", som borde tillfalla medsoldaterna, då de offrade sin 
sentimentala tillvaro för Staten, och den borde bestå i det högsta och 
rikaste man kunde eftersträva: i ära. Då äran var tröst nog och övernog 
för stympade krigare, varför skulle den inte också vara det för var och en 
medsoldat, som kände sig stympad invärtes? Det var en rörig och romantisk 
tanke, och senare på kvällen födde den en överilad handling.



Så slog då avlösningens timme, jag lämnade plats åt en ny 
polissekreterare, steg ner i mängden och sökte smälta in i den allmänna 
hänförelsen. Kanske jag var för trött och hungrig för att det fullt skulle 
lyckas. Som väl var åkte just då de dukade kvällsmatborden in från 
köksregionerna på välsmorda skenor, och alla samlade sina tältstolar kring 
härligheterna. Om det var ren slump, eller om hon avsiktligt sökte upp 
mig, vet jag inte, men lustigt nog kom just den kvinnan jag lagt märke 
till att sitta mittemot mig. Det är inte omöjligt att hon hade sett mig 
och läst sympati i mitt ansikte. Vad som däremot säkert inte var slump, 
var att den lille livlige och fule mannen, som förut givit akt på henne, 
också kom fram och slog sig ner strax bredvid.



Av hans uppförande att döma hade han föresatt sig att tvinga fram just det 
som kvinnan ville dölja. Allt han yttrade var oskyldigt nog i och för sig, 
men snuddade hela tiden vid det sår han anade hos sin bordsgranne. Han 
talade beklagande om den ensamhet som väntade de unga flickorna. För att 
undvika skadlig kotteribildning, berättade han, brukade alltid de 
överflyttade placeras utom räckhåll för varandra. Sedan fanns ju 
svårigheterna med det nya klimatet och de nya 
livsvanorna. Vad nu Skostäderna beträffade, som man gissade på--hur kom 
för resten ett sådant rykte ut, resans mål var ju och borde vara hemligt, 
och gissningarna kunde likaväl vara falska som sanna!--vad Skostäderna 
beträffade, så låg ju visserligen några få av dem lika långt åt söder som 
Kemistaden n:r 4, men de allra flesta låg långt åt norr och hade ett helt 
nordiskt klimat med långa, hårda och mörka vintrar, som kunde göra vilken 
främling som, helst melankolisk. Värst var det väl för övrigt med språket. 
Det gemensamma officiella språket inom den väldiga Världsstaten hade 
tyvärr inte hunnit bli allmänt samtalsspråk över allt. På många håll 
talades ännu folkspråk, som skilde sig himmelsvitt från varandra. Han för 
sin del hade hört någon berätta i förtroende, att just en av Skostäderna 
skulle ha ett mycket svårt språk med helt andra stammar och helt andra 
böjningar än man var van vid här. Men man ska ju aldrig tro ryktessmidare, 
personen i fråga hade kanske aldrig varit utanför Kemistaden n:r 4 en 
gång!



Ett ögonblick föresvävade det mig, att den lille mannens uppförande måste 
vara framkallat av något slags hämndbegär, men jag tvangs snart överge den 
tanken. Av kvinnans hövliga och bagatelliserande svar förstod jag att de 
nyss blivit bekanta, kanske först i kväll. Och småningom anade jag hur det 
hängde ihop: mannen hade ingen som helst personlig orsak till vad han 
gjorde, hela hans obarmhärtighet förestavades av den renaste omsorg om 
Statens bästa. Han hade inget annat mål i sikte än att avslöja kvinnan, 
som gick omkring och bar på privatsentimentala och asociala känslor, 
ställa henne vid skampålen i ett gråtutbrott eller ett häftigt svar, så 
att han senare kunde peka på henne och säga: Se, vad vi ännu har och måste 
tåla bland oss!--Från denna synpunkt blev mannens strävan inte bara 
begriplig, utan rentav aktningsvärd, och fäktningen mellan honom och den 
angripna fick en ny, principiell innebörd. Jag följde den uppmärksamt, och 
när sympatierna ändå till slut stannade på hennes sida, berodde det inte 
längre på vek medkänsla, utan på något som jag inte behövde skämmas över 
inför vem det vara månde: beundran för den nästan manliga överlägsenhet 
hon visade, då det gällde att avvärja hans stötar. Inte en ryckning i 
hennes ansikte rubbade det hövliga leendet, inte en skälvning i hennes 
röst trängde igenom den kyligt lätta tonen, då hon mötte hans skickliga 
anfall med den ena tröstegrunden ytligare än den andra. Ungdom har ju lätt 
för att lära, ett nordligt klimat är många gånger hälsosammare än ett 
sydligt, i Världsstaten behöver ingen medsoldat känna sig ensam, och 
varför beklagar ni att hon glömmer de sina? Ingenting är ju mer önskvärt 
vid en förflyttning.



Jag blev riktigt besviken, då den eleganta fäktningen avbröts av en grov 
rödhårig man i närheten:



--Vad är det där för sentimentalt pjosk! Hör nu, medsoldat där, vad ni 
heter, sitter ni och svartmålar Statens åtgörande en dag som denna! Till 
på köpet inför en av mödrarna! Här är väl om någonsin glädje på sin plats, 
inte bekymmer och suckar!



Just då skulle talen börja igen, och i min hjärna föddes det 
olycksaliga beslutet att rikta ett hugg till mot den lille mannen. Min 
tjänsteplikt för kvällen var nämligen inte riktigt slut än, jag var en av 
de officiella talarna. Så kom det sig, att mitt tal, ganska omsorgsfullt 
förberett som det var, med åtbörder och allt, fick en ödesdiger 
improviserad avslutning:



--Och, medsoldater, deras hjältegärning blir inte mindre därför att den 
ibland är åtföljd av smärta. Smärta känner krigaren av sina sår, smärta 
känner den stupade krigarens änka över sitt dok, även om glädjen över att 
tjäna Staten uppväger denna smärta mångfaldigt. Smärta må väl då också 
vara unnat åt dem som måste skiljas åt inom arbetslivet, i de flesta fall 
för alltid. Och är det värt vår hyllning, när mor och dotter, kamrat och 
kamrat skiljs med glädje i ögonen och leverop på läpparna, så är det väl 
inte mindre värt vår beundran, om bakom glädjen och leveropen ligger en 
sorg, en behärskad, en förnekad sorg --snarare är detta kanske mer värt 
vår beundran, därför att det är ett större offer åt Staten.



Uppjublad och bifallsfärdig som mängden redan förut var, brast den genast 
lös i en storm av handklappningar och rop. Men jag såg, att här och där 
bland de klappande också satt sådana som trotsigt höll sina händer stilla. 
Tusen klappar kanske i händerna, och två håller sig stilla--och då är de 
två ändå viktigare än de tusen; självklart, eftersom de två kan betyda två 
angivare, medan inte en av de tusen lyfter ett finger för att försvara den 
omjublade, när han väl är angiven--och hur skulle de för övrigt kunna göra 
det? Man fattar alltså lätt, att det inte var någon an genäm 
situation att stå där patetiskt gripen och hela tiden känna den lille fule 
mannens ögon som en serie pilskott. Jag kastade en snabb blick åt hans 
håll liksom i förbigående. Naturligtvis klappade han inte.



Vad jag nu höll i handen var den kvällens efterräkning. Vem som anmält mig 
var inte gott att säga, det behövde ju inte ha varit just den lille. 
Anmäld hade jag i alla fall tydligen blivit. På papperet stod:



"Medsoldat Leo Kall, Kemistaden n:r 4.--Sedan Propagandaministeriets 
sjunde byrå prövat innehållet i ert tal på Ungdomslägrets avskedsfest för 
utkallade arbetsanställda den 19 april detta år, har den beslutat meddela 
er fölande:



Då en helhjärtad kämpe alltid år effektivare än en splittrad, så måste 
också en glad medsoldat, som varken inför sig själv eller andra medger att 
han offrar något, tillerkännas större värde än en nedslagen, som tynges av 
sitt så kallade offer, även om han döljer sin nedslagenhet; och 
följaktligen har vi inget skäl att upphöja medsoldater, som söker dölja 
splittring, missmod och personlig sentimentalitet under en behärskad mask 
av glädje, utan endast dem, som glada alltigenom inte har något att dölja, 
varemot avslöjandet av de förra är en berömvärd handling till Statens 
bästa.



Vi väntar av er att ni med det snaraste framför er ursäkt inför samma 
församling som då åhörde er, i den mån det är görligt att åter finna den 
samlad, annars i lokalradio.



Propagandaministeriets sjunde byrå."



Min reaktion blev så häftig, att jag senare skämdes inför 
Linda. Men att det skulle komma just i dag, mitt i segerglädjen! Att jag 
mitt i mina största förhoppningar skulle träffas av ett sådant slag! Utom 
mig som jag var, sade jag åtskilligt som inte var väl övertänkt och som 
jag ännu i dag trots mitt goda minne har svårt att påminna mig, om att jag 
var en förlorad man, min karriär krossad, min framtid ärelös, min stora 
uppfinning fjäderlätt mot detta, som skulle stå på mitt hemliga kort på 
alla polisavdelningar i hela Världsstaten, och så vidare. Och då Linda 
försökte trösta mig, trodde jag verkligen först att det var rena 
falskheten och att hon bara grubblade på hur hon bäst skulle lämna det 
sjunkande skeppet, trots att barnen ännu var i hemåldern.



--Snart kommer alla att veta, vilka statsfarliga tal jag brukar hålla, 
sade jag bittert. Begär du skilsmässa, gör det, bry dig inte om att barnen 
är små. För dem är det ju i alla fall bättre att bli faderlösa än att de 
bor hos en statsfarlig individ som jag. ..



--Så du överdriver, sade Linda lugnt. (Jag minns ännu till och med själva 
ordet. Det var inte lugnet, inte moderligheten i hennes tonfall, som 
övertygade mig om hennes uppriktighet, det var den tunga, nästan 
likgiltiga tröttheten.) Så du överdriver. Hur många framstående 
medsoldater tror du inte har haft anmärkningar på sig någon gång och sedan 
rentvått sig! Kommer du inte ihåg alla dem som vi har hört läsa upp sina 
ursäkter i radio om fredagarna mellan 20 och 21! Du måste väl förstå, att 
det inte är felfriheten, som gör en god medsoldat, allra minst felfriheten 
i sådana frågor, där den statliga etiken ännu håller på att bli till! 
Först och främst är det förmågan att ge upp sin egen ståndpunkt och 
tillägna sig den riktiga.



Äntligen lugnade jag mig och började förstå, att hon hade rätt. I mitt 
uppskakade tillstånd lovade jag både henne och mig själv att begagna mig 
av radions ursäktstimme så fort som möjligt. Jag började till och med 
genast göra ett utkast till mitt kommande tal.



--Nu överdriver du igen, sade Linda, som stod lutad över min axel och 
läste vad jag skrev. Man får inte vara för platt slagen till marken 
heller, och man får inte vara en kautschuksnodd, som kan tänjas ut hur som 
helst-- då blir man misstänkt för att kunna smälla tillbaka också, i ett 
obevakat ögonblick. Tro mig, Leo, sådant ska man skriva när man inte är så 
upprörd som du nu.



Hon hade rätt, och jag var tacksam att ha henne där. Klok var hon, klok 
och stark. Men varför skulle hon låta så trött?



--Du är väl inte sjuk, Linda? frågade jag ängsligt.



--Varför skulle jag vara sjuk? Vi hade läkarundersökning förra veckan. Jag 
blev ordinerad lite friluftsbestrålning, annars var jag prickfri.

Jag steg upp och omfamnade henne.



--Du får inte dö ifrån mig, sade jag. Jag behöver dig. Du måste stanna hos 
mig.



Men jämsides med min ängslan för att lämnas ensam löpte en liten rännil av 
hopp: ja varför inte--varför kunde hon inte dö--det kanske vore rätta 
lösningen på problemet? Men jag ville inte kännas vid den. Och så pressade 
jag henne mot mig, hårt, i ett slags vanmäktigt raseri.



Vi gick och lade oss och släckte lampan. Min månadsranson av sömnmedel var 
slut för länge sen.



Även om inte hennes lena värme och hennes doft, som påminde om teblad, 
hade nått mig i våg på våg under vår gemensamma filt, skulle jag den 
kvällen ha längtat efter henne, efter en närmare närhet än den som lätta 
beröringar kan ge. Åren hade förändrat mig. I min ungdom var mina sinnen 
ett slags bihang, en fordrande följeslagare, som fick mättas föratt jag 
skulle bli av med honom och kunna syssla med annat, också ett stolt 
verktyg för lust, men inte riktigt en del av det jag på allvar kallade mig 
själv. Nu var det inte längre så. Doft och lenhet och lust var inte längre 
det enda jag ville ha. Målet för mina uppflammande sinnen var något mycket 
mer svåråtkomligt, det var den Linda, som vissa korta minuter skymtade 
bakom de orörliga vidöppna ögonen, bakom den spända röda bågen till mun, 
hon som hade skymtat i kväll i sitt trötta tonfall, i sina kloka lugna 
råd. Och medan pulsarna arbetade upp sig i ådrorna, vände jag mig på andra 
sidan och kvävde en suck. Jag sade mig, att vad jag ville av samlivet 
mellan en man och en kvinna var vidskepelse och ingenting annat, 
lika mycket vidskepelse som när forntidens vildar åt sina modiga fienders 
hjärta för att bli delaktiga av deras mod. Det fanns ingen magisk akt, som 
kunde ge mig nyckeln och äganderätten till den lustgård Linda undanhöll 
mig. Och vad tjänade alltsammalls då till!



På väggen satt polisörat och bredvid polisögat, lika verksamt i mörker som 
i ljus. Ingen kunde finna dem annat än välmotiverade: vilka härdar för 
spionage och konspirationer kunde inte föräldrarummen annars bli, helst 
som de också användes som besöksrum! Senare, då jag fick en så intim 
inblick i åtskilliga medsoldaters familjeliv, blev jag tvungen att sätta 
polisörat och polisögat i nära sammanhang med den otillfredsställande 
nativitetskurvan inom Världsstaten. Men jag tror knappast det var för 
deras skull som mitt blod numera så lätt stillnade. Så hade det åtminstone 
aldrig varit förr. Vår Världsstat hade minst av allt någon asketisk syn på 
könet, tvärtom var det ju nödvändigt och hedervärt att avla nya 
medsoldater, och allting gjordes för att män och kvinnor alltifrån 
fullmogen ålder skulle ha tillfälle att fylla sin plikt i det avseendet. 
Från början hade jag heller inte haft något emot, om man från högre ort då 
och då konstaterade, att jag var man. Snarare hade det varit en sporre. 
Över våra nätter förr hade det legat ett skimmer av festlig föreställning, 
där vi två inte var annat än högtidligt gripna och ansvarsmedvetna 
fullbordare av ett ritual i Statens egen åsyn. Men en förskjutning hade 
inträtt under årens lopp. Medan jag förut också i mina intimaste 
förehavanden mest frågade efter, hur jag värderades av den Makt, som också 
begagnade sig av ögat på väggen, hade den makten nu mer och mer 
förbytts i ett besvärande påhäng just i sådana stunder då jag vildast 
längtade efter Linda och efter det aldrig uppnådda och aldrig uppnåeliga 
under, som skulle göra mig till herre över hennes innersta gåtor. Ögat, 
som jag frågade efter, fanns ännu, men det var Linda själv. Jag började 
ana, att min kärlek hade tagit en otillbörligt privat vändning, och det 
besvärade mitt samvete. Äktenskapets mål var ju barn, vad hade det med 
vidskepliga drömmar om nycklar och herradömen att göra! Kanske var denna 
farliga vändning i mitt äktenskap ännu ett skäl att skiljas. Och för mig 
själv undrade jag, om andra skilsmässor runtomkring oss kunde ha samma 
orsaker...



Så beslöt jag mig för att sova, men kunde inte. I stället började 
skrivelsen från Propagandaministeriets sjunde byrå dansa runt i mig, så 
jag inte längre visste på vilken sida jag ville ligga.



En helhjärtad kämpe är effektivare än en splittrad, det är rätt förstås, 
det är logiskt. Och vad ska man göra med de splittrade? Hur ska man tvinga 
dem till helhjärtenhet?



En kuslig upptäckt: här låg jag och kände mig ängslig på de splittrades 
vägnar, som om jag själv var en av dem. Därhän fick jag inte låta det gå. 
Jag ville inte vara splittrad, som medsoldat var jag absolut helhjärtad, 
utan en droppe svek och förräderi. De onyttiga skulle bort, också hon, den 
magra behärskade modern från festen. Skjut de splittrade! skulle från och 
med nu bli mitt lösensord. Och ditt äktenskap? frågade en liten elak 
tanke. Men jag gav den svar på tal: Blir det inte bättre, ska jag skiljas. 
Naturligtvis ska jag skiljas. Men inte förrän barnen är ur 
hemåldern.



Och plötsligt svämmade ett infall över mig med klarhet och lättnad: min 
egen uppfinning gick ju rakt i linje med Sjunde byråns skrivelse. Hade jag 
inte själv i dag talat med hembiträdet i samma anda? Jag skulle bli trodd 
och förlåten för min uppfinnings skull i handling hade jag visat mig 
pålitlig, och det vägde väl ändå mer än några förflugna ord vid en liten 
struntfest. Trots allt var jag en god medsoldat och skulle kanske kunna 
bli en ännu bättre.



Innan jag somnade, måste jag småskratta för mig själv åt en komisk och 
tillfredsställande fantasi, en sådan där nyckfull bild, som brukar dyka 
upp i medvetandet strax innan man somnar: jag såg, hur också den lille 
fule och livlige mannen från festen stod med en varning i handen och 
kallsvettades--den store rödhårige hade anmält honom för hans försök att 
störa glädjen och svartmåla Statens åtgärder. Det var då värre egentligen. 
..



Inte för att det var min vana att söla med tiden, varken 
efter morgongymnastiken eller annars, men den morgonen tror jag att jag 
särskilt skyndade mig igenom duschen och drog på mig arbetsuniformen för 
att kunna stå färdig i givakt, då dörren till mitt laboratorium öppnades 
och kontrollchefen steg in.



Då han äntligen kom, var det naturligtvis Rissen. Alldeles som jag trott.



Om jag var besviken, så hoppades jag åtminstone att det inte syntes 
utanpå. Där hade funnits en svag liten möjlighet att det skulle bli en 
annan, men det blev alltså Rissen. Och då han stod där framför mig, 
oansenlig i sin hållning och nästan tveksam, fick jag klart för mig, att 
jag inte avskydde honom därför att det kanske fanns något att upptäcka 
mellan honom och Linda, utan att jag tvärtom tyckte så särskilt illa om 
tanken på ett förhållande mellan honom och Linda just därför att det 
gällde Rissen. Vem som helst annars, men inte han. Några extra stötestenar 
skulle Rissen säkert inte lagga på min vetenskapliga väg, det var han för 
beskedlig till. Men jag för min del skulle hellre velat ha en mindre 
beskedlig och mer lömsk kontrollchef, en som jag kunde fått mata min egen 
styrka mot--om jag bara samtidigt kunde haft mer högaktning för honom.

För Rissen kunde man inte ha högaktning, han var för olik andra, han 
var för löjlig. Det var inte så lätt att uttrycka vad det var som fattades 
hos mannen, men om man använde ordet marschtakt, så gav det en viss 
föreställning om saken. Den bestämda hållning, det klara och avmätta sätt 
att tala, som var det enda naturliga och värdiga för en vuxen medsoldat, 
låg inte för Rissen. Rätt som det var kunde han bli alldeles för ivrig, 
låta orden snubbla över varandra, till och med göra sig skyldig till 
oavsiktliga och komiska handrörelser, och dessemellan göra långa 
omotiverade pauser, försjunka i tankar, framkasta några vårdslösa ord, som 
bara den invigde förstod. Det kunde gå nästan djuriskt obehärskade 
ryckningar över hans ansikte i min, en underordnads, närvaro, då han hörde 
talas om något som särskilt intresserade honom. Å ena sidan visste jag att 
han som vetenskapsman hade lysande förtjänster; å den andrakunde jag, 
trots att det gällde min chef, inte blunda för att där fanns ett 
missförhållande mellan hans värde som vetenskapsman och hans värde som 
medsoldat.



--Jaha, började han, sävligt som om arbetstiden hade varit hans 
privategendom.--Jaha. Ja, jag har ju fått en mycket noggrann redogörelse 
för hela den här saken. Jag tror nog jag har den klar för mig.



Och han började upprepa min redogörelse i viktigare punkter.



--Min chef, stack jag otåligt in, jag har redan tillåtit mig beställa ner 
fem personer från Frivilliga offertjänsten. De sitter och väntar i 
korridorhallen.

Han såg buttert på mig med sina tankfulla ögon. 
Jag hade ett intryck av att han knappt såg mig. Han var verkligen konstig.



--Ja, kalla in en av dem då, sade han. Det lät som om han tänkte högt, 
inte som om han uttalade en order.



Jag tryckte på ringklockan till vänthallen. Strax därpå steg en man in med 
ena armen i band, stannade innanför dörren, hälsade och anmälde sig som 
n:r 135 av Frivilliga offertjänsten.



En smula irriterad frågade jag, om det verkligen varit alldeles omöjligt 
att skicka en färsk försöksperson. Under mitt arbete som assistent vid ett 
av de medicinska laboratorierna hade det hänt, att min dåvarande chef 
råkat få tag på en kvinna med hela körtelverksamheten rubbad av ett 
föregående försök och jag kom mycket väl ihåg, att det höll på att 
förrycka hela resultatet av hans undersökningar. Något sådant ville jag 
inte riskera. För resten visste jag från ordningsföreskrifterna, att man 
strängt borde hålla på sin rätt att få färska försökspersoner: vanan att 
oupphörligt skicka samma och samma uppammade lätt ett slags 
gunstlingssystem så att aldrig så duktiga och villiga offertjänstare 
kanske inte på långa tider fick tillfälle att visa sitt mod och få ut 
någon liten extraförtjänst. Ett kall som det i Frivilliga offertjänsten 
var visserligen hedervärdare än de flesta och borde anses som sin egen 
belöning, om man ville vara mycket sträng, men arvodet var i alla fall 
beräknat i underkant med hänsyn till de många extra skadeersättningar som 
hörde till yrket.



Mannen sträckte på sig och bad om ursäkt på sin av delnings vägnar. 
De hade verkligen inte haft någon annan att skicka. Just nu arbetades det 
särskilt febrilt på krigsgaslaboratoriet, och Frivilliga offertjänsten var 
i elden dag ut och dag in till sista man. Själv mådde n:r 135 alldeles 
utmärkt, så när som på en krigsgasskada med komplikationer i vänstra 
handen och till sin egen ursäkt ville han säga, att eftersom den för 
länge sedan borde varit läkt-- inte ens kemisten som åstadkommit den kunde 
säga varför den inte faktiskt var det--så betraktade han sig i alla fall 
som färsk, och han hoppades den lilla gasskadan inte skulle störa.



I själva verket skulle den ju inte störa alls, så jag lugnade mig.



--Det är inte era händer vi behöver, utan ert nervsystem, sade jag. Och på 
förhand kan jag säga, att experimentet varken kommer att vara plågsamt 
eller efterlämna några som helst skador, inte ens övergående.



N:r 135 sträckte på sig ytterligare, i den mån det var möjligt. Då han 
svarade, liknade rösten nästan en fanfar:



--Jag beklagar, att Staten ännu inte kräver större offer av mig. Jag är 
redo till allt.



--Naturligtvis, det tvivlar jag inte på, svarade jag allvarligt.



Jag var övertygad om att han menade vad han sade. Det enda jag hade att 
invända var att han något för starkt betonade sitt hjältemod. Också en 
vetenskapsman i sitt laboratorium kan vara modig, fast han ännu inte har 
fått visa det, tänkte jag. För resten, det var inte för sent än: vad han 
sade om det febrila arbetet på krigsgaslaboratoriet var ett nytt 
tecken på att det blåste upp till krig. Ett annat, som jag iakttagit för 
mig själv men inte velat diskutera för att slippa anses som pessimist och 
kverulant, var att maten genomgående hade försämrats under de sista 
månaderna.



Så satte jag mannen i en bekväm stol, som extra flyttats in för mina 
experiment, vek upp hans ärm, tvättade armbågsvecket och stack in den 
lilla sprutan, fylld med sin blekgröna vätska. I samma stund n:r 135 kände 
sticket av sprutan spändes hans ansikte, så att det nästan blev vackert. 
Jag måste erkänna, att jag tyckte mig se en hjälte i stolen framför mig. 
Samtidigt sjönk hans ansiktsfärg något, vilket inte gärna kunde bero på 
den ljusgröna vätskan, som omöjligt hade hunnit verka så fort.



--Hur känns det? frågade jag uppmuntrande, medan innehållet i sprutan 
minskades. Fortfarande från ordningsföreskrifterna visste jag ju, att man 
gärna borde fråga försökspersonen själv så mycket som möjligt, det gav 
honom en känsla av likställdhet och höjde honom på visst sätt över 
smärtorna.



--Tack--som vanligt! svarade n:r 135, men han talade påfallande långsamt 
som för att dölja att läpparna darrade.



Medan han satt kvar och väntade på verkningarna, studerade vi hans kort, 
som han lagt ifrån sig på bordet. Födelseår, kön, rastyp, kroppstyp, 
temperamentstyp, blodtyp och så vidare, egendomligheter i släkten, 
genomgångna sjukdomar (en hel rad naturligtvis, så gott som alla ådragna 
genom experiment). Det nödvändiga skrev jag av i mitt eget nya och 
omsorgsfullt upplagda kortsystem. Det enda som förvirrade mig var 
födelseåret, men det hade nog sin riktighet, och jag påminde mig att jag 
redan under min assistenttid hade hört och konstaterat, att 
försökspersonerna i Frivilliga offertjänsten i regel såg tio år äldre ut 
än de verkligen var.--Då detta var gjort, vände jag mig på nytt till n:r 
135, som började vrida på sig i stolen.



--Nå?



Mannen skrattade barnsligt och häpet.



--Jag mår så bra så. Jag har aldrig mått så bra. Men vad jag var rädd...



Ögonblicket var inne. Vi lyssnade och gav akt. Mitt hjärta dunkade. Om nu 
mannen inte sade något alls? Om han nu inte hade något som han gick och 
teg med? Om det han var i färd med att säga inte var något märkvärdigt 
alls? Hur skulle då min kontrollchef någonsin bli övertygad? Och hur 
skulle jag vara säker själv? En teori, om än aldrig så välgrundad, är och 
förblir en teori så länge den inte är prövad. Jag kunde ha misstagit mig.



Då hände något som jag inte var beredd på. Den store grove mannen började 
snyfta övergivet. Han gled ner i stolen, så han hängde över armstödet som 
en trasa, och slängde sakta i takt fram och tillbaka med långa stönanden. 
Jag kan inte uttrycka hur pinsamt det var, jag visste varken hur jag 
skulle hålla min kropp eller mitt ansikte. Rissens behärskning, det måste 
jag medge, lämnade inget övrigt att önska. Var han lika obehagligt berörd 
som jag, så dolde han det snarast bättre.



Det där fortsatte flera minuter. Jag skämdes inför min chef, som om 
jag kunde ställas till ansvar för att han måste bevittna sådana scener. 
Och ändå kunde jag ju omöjligt veta på förhand, vad försökspersonerna 
skulle komma att blotta, inte heller hade jag eller ens hela vårt 
laboratorium någon speciell chefsställning till dem; de skickades ut från 
en central mitt i laboratoriekvarteret, så att de kunde vara till hands 
för alla kringliggande institutioner.



Äntligen lugnade han sig. Snyftningarna ebbade ut, och han rätade upp sig 
till en något värdigare ställning. Ivrig att göra slut på det pinsamma 
uppträdet riktade jag första bästa fråga jag fick tag i till honom:



--Hur är det fatt?



Han riktade blicken mot oss. Man såg mycket väl, att han var medveten om 
vår närvaro och våra frågor, även om han kanske inte fullt gjorde sig reda 
för vilka vi var. Då han svarade, vände han sig tydligt till oss, men inte 
som man vänder sig till sina chefer utan som man tilltalar drömda och 
namnlösa åhörare:



--Jag är så olycklig, sade han slött. Jag vet inte vad jag ska ta mig 
till. Jag vet inte hur jag ska orka.



--Orka vad? frågade jag.



--Det här, alltsammans. Jag är så rädd. Jag är alltid så rädd. Inte just 
nu, men annars, nästan jämt.



--För experimenten?



--Ja visst--för experimenten. Just nu förstår jag inte vad jag är rädd 
för. Antingen gör det ont eller också gör det inte så värst ont, antingen 
blir man krympling eller också blir man bra igen, antingen dör man eller 
också le ver man vidare--vad är nu det att vara rädd för? Men jag 
har alltid varit så rädd--löjligt, varför ska man vara så rädd?



Den första slöheten hade nu givit med sig och efterträtts av en tydlig 
rusig vårdslöshet.



--Och sen, sade han och slängde onyktert med huvudet, sen är man i alla 
fall ändå räddare för vad de säger. Du är feg, skulle de säga, och det är 
värre än allt annat. Du är feg. Jag är inte feg. Jag vill inte vara feg. 
För resten, vad skulle det göra, om jag verkligen är det? Men om jag 
mister platsen då. . . Så hittar jag väl något annat. Alltid kan de väl 
använda en någonstans. De ska minsann inte hinna kasta ut mig. Jag ska gå 
själv. Frivilligt, ur Frivilliga offertjänsten. Frivilligt, som jag kom.



Han mulnade igen, men inte till olycka utan till dov bitterhet.



--Jag hatar dem, fortsatte han oväntat sammanbitet. Jag hatar dem, där de 
går i sina laboratorier utan vank och lyte, utan att behöva vara rädda för 
sår och plågor och beräknade och oberäknade följder. Sen går de hem till 
hustru och barn. Tror ni en sådan som jag kan ha familj? Jag försökte 
gifta mig en gång, jag, men det gick inte, det förstår ni väl att det gick 
inte. Man blir för upptagen av sig själv, när man har det så här. Det står 
ingen kvinna ut med. Jag hatar alla kvinnor. De lockar en, förstår ni, men 
de står inte ut med en sen. De är falska. Jag hatar dem, utom mina 
kamrater i Offertjänsten förstås. Kvinnorna i Offertjänsten är inga 
riktiga kvinnor mer, de är inget att hata. Vi 
som är där, vi har det inte som andra. Vi kallas medsoldater vi med, men 
hur har vi det? Vi får bo på Hemmet, vi är ju som vrak...



Hans röst sjönk till ett suddigt mummel, medan han upprepade: Jag hatar...



--Min chef, sade jag, önskar ni att jag ger honom en spruta till?



Jag hoppades han skulle säga nej, ty mannen var mig djupt osympatisk. Men 
Rissen nickade, och jag kunde inte göra annat än lyda. Medan jag långsamt 
släppte in mer blekgrön vätska i blodet på n:r 135, sade jag ganska skarpt 
till honom:



--Ni har ju själv mycket riktigt påpekat, att det heter Frivilliga 
offertjänsten. Vad har ni då att klaga över? Det är motbjudande att höra 
en vuxen man klaga över sina egna handlingar. Ni måste en gång ha anmält 
er fullkomIigt utan tvång, ni som alla andra.



Jag är rädd att mina ord egentligen inte var riktade till den bedövade, 
som just i sin bedövning borde vara rätt oemottaglig för skäl, utan 
snarare till Rissen, för att han åtminstone skulle veta var han hade mig.



--Visst gick jag själv, mumlade n:r 135 yrvaket och förvirrat, visst gick 
jag själv--men inte visste jag att det var som det var. Nog trodde jag det 
var att lida--men på ett annat sätt, ett högtidligare sätt--och att 
dö--men på en gång, och i hänförelse. Inte dag och natt tum för tum. Jag 
tror det vore skönt att dö. Man fick slå med armarna. Man fick rossla. Jag 
såg någon dö på Hemmet en gång -- han slog med armarna och rosslade. Det 
var hemskt. Men det var inte bara hemskt. Man kan inte göra efter 
det. Men sedan dess har jag hela tiden tänkt, att nog vore det skönt att 
få bära sig åt så, en enda gång. Man måste ju, man kan inte hejda det. Om 
det vore frivilligt skulle det vara otillständigt. Men det är inte 
frivilligt. Ingen annan får lov att hejda det för en. Man bara gör det. 
När man dör, får man bära sig åt hur som helst, utan att någon kan hejda 
en.



Jag stod och vred på en glasstav.



--Mannen måste vara pervers på något sätt, sade jag lågt till Rissen. Så 
reagerar inte en sund medsoldat.



Rissen svarade inte.



--Kan ni verkligen vara nog oförsynt att skjuta ansvaret..., började jag 
ett litet häftigt tal till försökspersonen. Jag märkte att Rissen gav mig 
en lång blick, som på en gång var kall och road, och kände hur jag rodnade 
vid tanken på att nu trodde han säkert att jag gjorde mig viktig för 
honom. (En mycket orättvis tanke, ansåg jag.) I alla fall måste jag 
avsluta meningen och fortsatte i betydligt tamare röstläge:----på andra 
för att ni har valt ett yrke som ni sedan inte anser passar er?



N:r 135 reagerade visst inte alls för ton och röstläge, bara för frågan 
själv.



--Andra? sade han.--Jag själv? Men jag vill ju inte. Fast det är sant, jag 
ville. Vi var tio från min avdelning som anmälde oss, fler än från någon 
annan i hela ungdomslägret. Det gick som en orkan över ungdomslägret--jag 
har ofta undrat hur det kom sig. Allting mynnade bara ut i Frivilliga 
offertjänsten. Föredrag, filmer, samtal: Frivilliga offertjänsten. 
Och de första åren tänkte jag ännu: det var värt allt detta. Vi gick och 
anmälde oss, förstår ni. Och då man såg på sin granne, trodde man knappt 
att man såg en människa längre. Ansiktena, förstår ni. Som eld. Inte som 
kött och blod. Heliga, gudomliga. De första åren tänkte jag: Vi har fått 
uppleva något annat och mer än vanliga dödliga får uppleva, nu betalar vi 
i efterskott, och vi kan det, efter vad vi har fått se.------ Men vi kan 
inte. Jag kan inte. Jag kan inte hålla fast minnet längre, det glider 
undan, längre och längre bort. Ibland förr kunde det glimta till när jag 
inte alls sökte, men var gång jag söker--och jag måste ju söka för att 
hitta igen meningen i mitt liv--så märker jag att det inte vill mer, det 
har glidit för långt bort. Jag tror jag har nött ut det med att söka efter 
det för mycket. Ibland kan jag ligga vaken och grubbla över hur det skulle 
varit, om jag hade fått ett vanligt liv--om jag då hade fått uppleva ett 
lika stort ögonblick en gång till kanske, eller kanske inte förrän 
nu--eller om allt det där stora hade legat utbrett över livet, så det hade 
haft mening ändå--i alla fall, om det kanske inte hade varit så ohjälpligt 
förbi då. Man behöver ett nu, förstår ni, inte bara ett försvunnet 
ögonblick som man ska leva på resten av livet. Man orkar inte med det här, 
fast man en gång fick vara med om------Men man skäms. Man skäms att 
förråda det enda ögonblick i livet, som var något värt. Förråda. Varför 
förråder man? Jag vill ju bara få ett vanligt liv för att hitta igen 
meningen. Jag tog för mycket över mig. Jag orkar inte. I morgon går jag 
och anmäler att jag slutar.

Ett slags avslappning inträdde. Ännu en gång bröt han tystnaden.



--Tror ni man möter ett sådant ögonblick en gång till--när man dör? Jag 
har tänkt mycket på det. Jag skulle gärna vilja dö. Om man inte får något 
annat av livet mer, så får man ändå det. När man säger: jag orkar inte, så 
menar man: jag orkar inte leva. Man menar inte: jag orkar inte dö--för det 
orkar man, dö orkar man alltid, för då får man vara som man vill...



Han teg och satt stilla, tillbakalutad mot ryggstödet. En grönaktig 
blekhet började breda ut sig över ansiktet. Kroppen ryckte nästan 
omärkligt i lätt hicka. Händerna gled trevande utefter armstödet, och hela 
mannen tycktes vakna till oro och kväljningar. Inte underligt för resten, 
när han hade fått dubbel dos. Jag räckte honom lugnande droppar i ett glas 
vatten.



--Han kommer sig strax, sade jag. Det är bara just då verkningarna 
släpper, som han mår lite illa. Sen är det över. På ett sätt har han i 
alla fall förmodligen sitt obehagligaste arbete framför sig: att krypa in 
i rädslan ock skamkänslan igen. Se, min chef! Jag tror det kan vara värt 
att iaktta honom.



I själva verket hängde redan Rissens ögon vid n:r 135 med ett uttryck som 
om det var han och inte försökspersonen som skämdes. Mannen framför oss 
erbjöd verkligen ingen uppmuntrande syn. Ådrorna vid tinningen buktade och 
svällde, och musklerna vid mungiporna skälvde i en undertryckt fasa av 
betydligt värre art än den han dolt vid sitt inträde i rummet. Ögonen höll 
han krampaktigt







slutna, som om han i det längsta hoppades att det skulle förvandla hans 
alltför klara minnesbild till en ond dröm.



--Han minns allt som har hänt? frågade Rissen lågt.



--Allt, är jag rädd. Jag vet för resten inte, om man ska betrakta det som 
en fördel eller en nackdel.



Med yttersta ovilja beslöt sig äntligen försökspersonen för att öppna 
ögonen så mycket, att han nätt och jämnt kunde treva sig fram över golvet. 
Böjd och osäker tog han några steg från stolen utan att våga se någon av 
oss i ansiktet.



--Då får jag tacka för tjänsten, sade jag och satte mig vid bordet. (Seden 
fordrade, att den tilltalade då svarade: "Jag har endast gjort min plikt", 
men inte ens en sådan formalist som jag var på den tiden hade panna att 
hålla alltför strängt på konvenansen, då det gällde försökspersoner efter 
experimentet.) Jag skriver väl ut intyget med detsamma, sade jag, så kan 
ni sedan ta ut gottgörelse i kassan när ni vill. Jag skriver den efter 
klass 8: måttligt obehag utan påföljande men. Smärtan och illamåendet är 
ju verkligen inget att tala om, så egentligen borde det ju varit klass 3. 
Men jag tycker mig förstå, att ni--hm-- hur ska jag uttrycka mig--skäms en 
smula.



Frånvarande grep han papperet och stapplade vidare mot dörren. Där 
stannade han obeslutsamt ett par sekunder, vände sig plötsligt stelt om 
och stammade:



--Får jag kanske bara säga, att jag inte förstår vad som kom åt mig. Jag 
var som från mina sinnen och pratade sådant som jag inte alls menar. Ingen 
kan älska sin tjänst mer än jag, och det faller mig inte in att sluta, 
naturligt vis. Jag hoppas allvarligt, att jag får visa min goda 
vilja genom att lida de svåraste experiment för Statens skull.



--Åtminstone får ni väl stanna kvar tills handen är läkt, sade jag lätt. 
Annars torde ni få svårt att bli antagen till något annat arbete. Vad har 
ni för övrigt lärt er? Vad jag vet, brukar det inte slösas onödig 
extrautbildning på någon medsoldat, och en man vid era år torde man väl 
inte vilja kasta in på ett nytt område, särskilt som man ju inte kan tänka 
sig något slags "invaliditet" för det yrke ni har valt . . .



Jag vet ännu i dag, att jag talade högdraget och överlägset. Saken var 
den, att jag oförhappandes fått en bestämd motvilja mot min första 
försöksperson. Skäl till en sådan inställning tyckte jag mig ha 
tillräckligt: fegheten och den själviska ansvarslösheten, som han dolde 
under en mask av mod och offervilja, när han var medveten om att hans 
chefer ville ha det så. Ja, Sjunde byråns riktlinjer hade sannerligen gått 
mig i blodet! Gällde det bemantlad feghet, såg jag ju själv, hur vidrig 
den var, även om jag inte märkt det då det gällde bemantlad sorg. Vad jag 
däremot inte klart såg, var en annan orsak till min avoghet, en som jag 
först senare har upptäckt och förstått: återigen avund. Den mannen där, 
mindervärdig på många sätt som han var, talade om ett ögonblick av hög 
salighet, visserligen förgånget och nästan glömt, men ändå ett 
ögonblick... Hans korta extatiska vandring till ungdomslägrets 
propagandakontor den dag han anmälde sig till Frivilliga 
offertjänsten--ja, den avundades jag honom. Skulle kanske ett enda sådant 
ögonblick ha stillat min osläck liga törst, som 
jag förgäves sökte släcka hos Linda? Fast jag inte tänkte dessa tankar 
färdiga, hade jag en känsla av att mannen var en benådad, men otacksam, 
och det gjorde mig hård.



I stället uppförde sig Rissen på ett sätt som slog mig med häpnad. Han 
gick rakt fram till n:r 135, lade handen på hans skuldra och sade i en 
ton, så varm att man knappast någonsin hörde den användas till vuxna, 
allra minst mellan män, utan på sin höjd då särskilt känslosamma mödrar 
talade till små barn:



--Var inte rädd nu. Det förstår ni väl, att här kommer inget personligt 
ut. Det är som om det aldrig hade varit sagt.



Mannen såg skyggt upp, vände sig hastigt om och försvann ut genom dörren. 
Jag tyckte mig förstå hans förlägenhet. Hade han ägt ett uns mer stolthet, 
tänkte jag, skulle han säkert ha spottat en chef i ansiktet, som uppförde 
sig så familjärt mot en underordnad. Och vidare tänkte jag: Hur kan man 
vörda och lyda en sådan chef! Den som ingen behöver vara rädd för kan inte 
fordra någon respekt heller, naturligt nog, eftersom aktning alltid 
innebär ett erkännande av kraft, överlägsenhet, makt-- och kraft, 
överlägsenhet och makt alltid är farliga för omgivningen.



Vi var alltså ensamma, Rissen och jag, och en lång stillhet föll över 
rummet. Jag tyckte inte om Rissens pauser. De var varken vila eller 
arbete, de kom på ett ungefär.



--Jag anar vad ni tänker, min chef, sade jag till slut för att skjuta på. 
Ni tänker, att det här bevisar ingenting. Jag kan ha instruerat 
mannen förut. Vad han sade var visserligen personligen komprometterande, 
men inte straffbart. Är det inte så ni tänker?



--Nej, sade Rissen och såg ut som om han vaknade upp. Nej, det tänkte jag 
inte. Det var väl tydligt nog, att mannen sade åtskilligt som han 
verkligen menade men inte för sitt liv ville ha sagt. Man kan inte missta 
sig på att det var äkta, både vad han bekände och skammen efteråt.



I mitt eget intresse borde jag väl ha varit glad åt hans lättrogenhet, men 
faktum var att den retade mig, därför att jag tyckte den var för 
lättvindig. I vår Världsstat, där varenda en av medsoldaterna från 
tidigaste år uppfostras till sträng självbehärskning, skulle det visst 
inte varit omöjligt, att n:r 135 utfört en storartad 
skådespelarprestation, fast det nu händelsevis inte förhöll sig så. Men 
jag höll inne med min kritik och svarade bara:



--Är det odisciplinerat, om jag föreslår att vi fortsätter?



--En underlige mannen tycktes inte märka vad jag sade.



--En egendomlig uppfinning, sade han tankfullt. Hur kom ni på den?



--Jag byggde på föregående rön, svarade jag. En drog med likartade 
verkningar har funnits i bortåt fem år, men med sådana toxiska 
biverkningar, att försökspersonerna hamnade på sinnessjukhus så gott som 
utan undantag-- om de så bara hade blivit använda en enda gång. 
Uppfinnaren förstörde en mängd folk på den och fick en så skarp varning, 
att hela saken fick ligga. Nu har jag lyckats neutralisera de 
toxiska biverkningarna. Jag medger, att jag var mycket spänd på hur det 
skulle gå i praktiken...



Och hastigt, liksom mer i förbigående, tillade jag:



--Jag hoppas min uppfinning får namnet kallocain efter mig själv.



--Säkert, säkert, sade Rissen likgiltigt. Anar ni själv, hur stor 
betydelse den kommer att få?



--Jag anar det nog. När nöden är som störst, är hjälpen som närmast, heter 
det. Ni vet, att de falska vittnesmålen börjar översvämma domstolarna. 
Knappt en rättegång förekommer, där inte de olika vittnenas utsagor går 
stick i stäv mot varandra, och på ett sätt som omöjligt kan bero på 
misstag eller slarv. Vad det beror på, kan ingen komma underfund med, men 
det är så.



--Är det så svårt? frågade Rissen och trummade mot bordskanten på ett sätt 
som irriterade mig. Är det verkligen så svårt att komma underfund med det? 
Tillåt mig en fråga--ja, ni behöver inte besvara den, om ni inte har 
lust--men anser ni mened vara av ondo under vilka omständigheter som 
helst?



--Naturligtvis inte, svarade jag en smula förargad. Inte om Statens väl 
fordrar det. Men det kan man väl inte säga om vilket litet struntmål som 
helst.



--Ja men tänk efter, sade Rissen knipslugt och lade huvudet på sned. Är 
det inte till Statens bästal om en skurk blir fälld, må vara att han är 
oskyldig just till det han står anklagad för? Är det inte till Statens 
bästa, om min oduglige, skadlige, högst osympatiske ovän blir fälld, även 
om han inte precis har gjort något straffbart enligt lagen? Han 
kräver hänsyn förstås, men vad har den enskilde för rätt till hänsyn...



Jag visste inte riktigt vart han ville komma, och tiden led. Hastigt 
ringde jag själv efter nästa försöksperson, och medan jag gav henne en 
spruta svarade jag:



--I alla fall har det visat sig, att det där är ett ofog och inte alls 
till nytta för Staten, tvärtom. Men min uppfinning kommer att lösa det 
problemet som en lek. Inte bara så att vittnena nu kan kontrolleras--de 
kommer inte ens att behövas, eftersom brottslingen bekänner, gladligen och 
förbehållslöst, efter en liten insprutning. Olägenheterna av tredje graden 
känner vi till--ja, förstå mig rätt, jag kritiserar visst inte att den har 
använts, så länge det inte fanns något annat medel att tillgå--man kan ju 
inte gärna gå omkring och känna sig solidarisk med brottslingar, när man 
vet med sig att man inte har något på sitt samvete . . .



--Ni tycks då ha ett ovanligt solitt samvete, sade Rissen torrt. Eller 
leker ni bara att ni har det? Min erfarenhet är annars den, att ingen 
medsoldat över fyrti har riktigt gott samvete. I sin ungdom har man det 
kanske, somliga, men sedan. .. Föl resten är ni kanske inte över fyrti än?



--Det är jag inte, svarade jag så lugnt jag kunde, och lyckligtvis stod 
jag vänd mot den nya försökspersonen, så jag slapp se Rissen i ansiktet. 
Jag var upprörd, men inte huvudsakligen över hans oförskämdhet mot mig. 
Vad som retade mig i mycket högre grad var hans allmänna påstående. Vilket 
outhärdligt tillstånd han målade ut--där alla medsoldater som kommit 
till mogen ålder gick omkring med kroniskt dåligt samvete! Fast han inte 
direkt sade ut det, kände jag det dunkelt som ett angrepp mot de värden 
jag ansåg vara de heligaste.



Han måste ha märkt det avvisande i min ton och förstått att han gått för 
långt. Vi arbetade vidare utan andra samtal än de helt nödvändiga och 
sakliga.



Då jag försöker framkalla de följande försöken i minnet, visar det sig, 
att de inte på långt när har samma klara konturer och samma färg och liv 
som det första. Det första hade naturligtvis varit det mest spännande, men 
fortfarande kunde jag ju inte känna mig fullt säker på att mitt medel 
alltid skulle visa sig dugligt, även om det hade gått bra första gången. 
Jag misstänker att det som störde mig var min indignation mot Rissen. Hur 
noggrant jag än arbetade, var jag inte med mer än med halva min 
uppmärksamhet, och det var kanske därför detta arbete inte slog lika djupa 
rötter i mitt minne som det första experimentet gjort. Jag bryr mig därför 
inte heller om att försöka skildra alla enskildheter. Det är nog om jag 
kan återge huvudintrycket.



Sedan vi redan före middagen gått igenom de fem försökspersoner som 
skickats ner, och dessutom två till, den ena mer ombunden och eländig än 
den andra, kände jag mig alldeles mörbultad och full av ett stigande 
förakt, blandat med fasa. Är det verkligen bara slödder, som söker sig 
till Frivilliga offertjänsten? frågade jag mig själv. Men jag visste ju 
att det inte var så. Jag visste, att det fordrades högvärdiga egenskaper 
för att någon skulle söka sig dit, att det krävdes mod, offervilja, 
osjälviskhet, beslutsamhet, innan man överlämnade sig åt ett sådant yrke. 
Inte heller kunde eller ville jag tänka mig att yrket förstörde dem som 
valde det. Men de inblickar jag fick på försökspersonernas privata områden 
var nedslående.



N:r 135 hade varit feg och dolt sin feghet. Han hade åtminstone haft sin 
vackra sida, när han höll det stora ögonblicket i sitt liv heligt. De 
andra var lika fega som han, somliga åtskilligt mer till och med. Där 
fanns de som bara klagade, inte bara över sitt kall, såren, sjukdomarna 
och rädslan, som var deras självvalda lott, utan också över en mängd 
oväsentliga saker, sängarna på Hemmet, den försämrade mathållningen (de 
hade alltså också märkt det!), slarv i sjukvården. Man kunde nog tänka 
sig, att där hade funnits ett stort ögonblick i deras liv också, men det 
hade i så fall redan sjunkit undan utom räckhåll. De hade kanske inte 
uppbjudit så stor viljekraft heller som n:r 135 för att hålla det kvar. 
Sanningen att säga: hur lite heroisk n:r 135 än hade verkat, medan han 
satt i sitt kallocainrus--då jag sedan jämförde honom med de andra, 
började han faktiskt förefalla mig åtminstone som en relativ hjälte.--Men 
dessutom fanns det en hel del annat, som äcklade och skrämde mig hos de 
andra försökspersoner vi använde under den första tiden: mer eller mindre 
utvecklade konstigheter, kusliga fantasier, lössläppt liderlighet i det 
tysta. Sedan fanns det några, som inte begagnade sig av Hemmet, utan var 
gifta och hade egen bostad; de lade ut sina äktenskapliga svårigheter på 
ett sätt som var både ynkligt och löjligt. Kort sagt, antingen måste 
man förtvivla om Frivilliga offertjänsten, 
eller om alla Världsstatens medsoldater, eller om den biologiska arten 
människa överhuvudtaget.



Och för var och en lovade Rissen lika högtidligt, att de dyrbara 
hemligheterna låg i gott förvar. Det hade jag svårt att smälta.



Efter ett särskilt starkt fall--första dagen till och med, det var det 
sista vi hade före middagen--en gubbe, som fantiserade om lustmord, fast 
han tydligen aldrig hade utfört något och väl aldrig heller skulle få 
tillfälle att göra det, kunde jag inte låta bli att ge luft åt min 
pinsamma stämning, utan vände mig till Rissen med en ganska omotiverad bön 
om ursäkt för mina försökspersoner.



--Ni menar verkligen, att de är sådana enastående rötägg? frågade Rissen 
lågt.



--Alla är visserligen inte lustmördare in spe, svarade jag, men alla tycks 
vara mer än lovligt ynkliga.



Jag hade väntat ett instämmande. Det skulle lättat mig och på något sätt 
fört mig lite längre bort från hela pinsamheten. Då jag märkte, att han 
inte delade min starka avsky, blev det hela dubbelt pinsamt. Ändå 
fortsatte vi samtalet, medan vi begav oss upp till matsalen.



--Lovligt, ja lovligt, sade Rissen. Så slog han om till en annan ton och 
tankegång och fortsatte: Var glad att vi inte har råkat ut för helgon och 
hjältar av den lovliga sorten--jag misstänker att jag hade känt mig mindre 
övertygad då. För resten har vi inte träffat på en enda riktig brottsling 
heller.



--Ja men den här siste, den här siste! Jag medger, att han inte hade 
gjort något ont, och inte tror jag han kommer att begå några av de 
illgärningar han fantiserar om, gammal som han är och omhändertagen av 
Hemmet, där det säkert inte är något fel på övervakningen. Men tänk er att 
han hade varit ung och haft möjlighet att omsätta sina önskningar i 
handling! Vid sådana tillfällen kommer mitt kallocain att vara bra att ha. 
Med det kan man förutse och förebygga många ohyggligheter, som nu är över 
en ett tu tre, utan att man har sett dem närma sig . . .



--Förutsatt att man får tag på de rätta personerna. Det är ju inte så lätt 
det heller. För ni menar väl knappast, att alla skulle undersökas?



--Varför inte? Varför inte alla? Jag vet, att det är en framtidsdröm, men 
ändå! Jag förutser en tid, då alla tillsättningar av poster föregås av en 
kallocainprövning, lika självklart som de nu föregås av de vanliga 
psykotekniska proven. På så sätt blir inte bara vederbörandes 
yrkesskicklighet, utan också hans eller hennes värde som medsoldat en 
offentligt känd sak. Jag skulle till och med kunna fantisera om en 
obligatorisk årlig kallocainundersökning av varenda medsoldat...



--Ni har då inte små framtidsplaner, sköt Rissen in. Men det blir för stor 
apparat.



--Ni har alldeles rätt, min chef, det blir för stor apparat. Det skulle 
behövas ett helt nytt stort ämbetsverk med skaror av anställda, som 
allesammans alltså skulle dras ifrån den nu fastställda produktions- och 
militärorganisationen. Innan en sådan nyordning sker, måste vi tydligen ha 
den där ökningen av folkmängden klar, som vi nu har propagerat för i 
så många år men inte sett röken av än. Kanske vi får hoppas på ett nytt 
stort erövringskrig, som gör oss rikare och produktivare.



Men Rissen skakade på huvudet.



--Å visst inte, sade han. Upptäcker man bara, att er plan är det 
nödvändigaste av allt, det enda nödvändiga, det enda som kan lugna vår 
övermäktiga--ja låt oss säga våra övermäktiga farhågor, så var viss på att 
det där ämbetsverket kommer till stånd. Det kommer till stånd-- vi får 
skruva ner vår levnadsstandard, vi får öka vår arbetstakt, och den stora 
sköna känslan av fullkomlig trygghet och säkerhet får ersätta vad vi 
förlorar.



Jag var inte säker på om det var allvar eller ironi. Å ena sidan var jag 
färdig att brista ut i en suck vid tanken på en ytterligare sänkt 
levnadsstandard. (Man är ju så otacksam, tänkte jag, man är 
njutningslysten och självisk, när det ändå gäller det som är förmer än de 
enskildas nöjen.) Å andra sidan kände jag mig smickrad av tanken på att 
kallocainet en gång kunde komma att spela en sådan roll. Men innan jag 
hann svara något alls, tillade han i en annan ton:



--Så mycket är tämligen säkert, att det är sista resten av vårt privatliv 
som nu går.



--Nå ja, det gör väl mindre! sade jag glatt. Kollektiviteten står färdig 
att erövra det sista område, dit asociala tendenser förut kunde ta sin 
tillflykt. Vad jag kan se, betyder det helt enkelt, att den stora 
gemenskapen står nära sin fullbordan.

--Gemenskapen, upprepade han långsamt, som om han tvivlade på det.



Jag hann aldrig svara. Vi stod innanför matsalsdörren och måste skiljas 
för att gå till våra platser vid olika bord. Stanna och sluta vårt samtal 
kunde vi inte, dels därför att det skulle väckt undran, dels därför att vi 
inte kunde stå i vägen för den häftiga strömmen av människor som längtade 
efter sin middag. Men medan jag gick till min plats och satte mig, 
funderade jag över hans tvivlande ton och förargade mig.



Han måste ju ändå ha vetat vad jag menade, det var ju inte en fri 
uppfinning av mig, detta med gemenskapen. Varenda medsoldat fick redan som 
barn lära sig skillnaden mellan lägre och högre liv--det lägre 
okomplicerat och odifferentierat, till exempel de encelliga djuren och 
växterna, det högre komplicerat och mångfaldigt differentierat, till 
exempel människokroppen i sin fina och välfungerande sammansatthet. 
Varenda medsoldat fick också lära sig, att det var precis detsamma med 
samhällsformerna: från en planlös hord hade samhällskroppen utvecklat sig 
till den högst organiserade och differentierade av alla former: vår 
nuvarande Världsstat. Från individualism till kollektivism--från ensamhet 
till gemenskap, så hade vägen varit för denna jättelika och heliga 
organism, i vilken den enskilde bara var en cell utan annan betydelse än 
att den tjänade organismens helhet. Så mycket visste varen da ungdom med 
barnlägret bakom sig, och så mycket borde då också Rissen veta. Dessutom 
borde han förstått vad som inte var så svårt att förstå: att kallocainet 
var ett nödvändigt led i hela denna utveckling, eftersom det 
vidgade den stora gemenskapen också till det inre, som man förut behållit 
för sig själv. Förstod Rissen verkligen inte något så logiskt, eller ville 
han inte förstå?



Jag kastade en blick mot hans bord. Där satt han med sin slarviga hållning 
och rörde i soppan med förströdd min. Hela mannen oroade mig på ett 
dunkelt sätt. Han var inte bara konstig, olik andra ända till löjlighet, 
han var dessutom konstig i en riktning där jag dunkelt anade en fara. Ännu 
visste jag inte vad denna fara kunde bestå i, men den drog min motvilliga 
uppmärksamhet till allt vad han sade och gjorde.



Våra experiment skulle fortsättas efter middagen, och nu gällde det ett 
mer invecklat försök. Jag hade planlagt det med tanke på en mer tvivelsjuk 
kontrollchef än Rissen, men i vilket fall som helst var noggrannhet en 
dygd. Mina försök skulle ju inte stanna hos kontrollchefen; om han 
godkände dem, skulle de bli diskuterade på många håll inom kemistäderna, 
kanske också bland huvudstadens jurister. De försökspersoner vi nu 
skickade efter behövde inte vara färska, det var särskilt tillsagt; var de 
bara vid sina sinnens fulla bruk, så var det nog. Däremot måste de 
uppfylla ett annat villkor, ett som väl högst sällan ställdes på en 
efterskickad försöksperson: de skulle vara gifta.



Telefonledes hade vi satt oss i förbindelse med polischefen för att få 
tillstånd till detta nya experiment. Även om vi förfogade över Frivilliga 
offertjänstens anställda till kropp och själ, utan andra hänsyn än Statens 
bästa, så förfogade vi ju inte alldeles utan vidare över deras 
hustrur och män, lika litet som över andra medsoldater. Till det måste vi 
ha polischefens särskilda medgivande. Han var lite ovillig i början, 
tyckte det var onödigt så länge det fanns offertjänstare till yrket och 
fattade visst aldrig riktigt vad det var frågan om, men då vi bearbetat 
honom tillräckligt länge, så att han i sin brådska började bli otålig, och 
övertygat honom om att ingenting värre skulle hända de utlämnade än 
skräcken och ett lätt illamående, gav han äntligen sitt tillstånd; han gav 
oss emellertid order om att komma dit på kvällen för att lämna närmare 
besked i lugn och ro.



De tio efterkallade gifta offertjänstarna kallades in på en gång. I mitt 
kortsystem måste jag inte bara anteckna deras nummer, utan också deras 
namn och adress, vilka inte alls stod på personalkortet, och det väckte 
också en viss häpnad och ängslan. Jag fick lugna dem och sätta dem in i 
vad som förestod.



Meningen var, att de skulle komma hem till maken eller makan och visa 
tecken till oro och ängslan, eller om det föll sig lättare för dem, en 
viss rosenröd optimism för framtiden. Ansatta skulle de äntligen i 
förtroende berätta, att de åtagit sig ett spionage. Kanske en granne under 
en metrofärd hade viskat i örat på dem att de kunde förtjäna mycket 
pengar, om de bara ville rita en karta av laboratorierna runt Frivilliga 
offertjänstens central, laboratorierna och metrobanorna, ungefär som de 
tänkte sig dem. Sedan var det bara att vänta och inte med en min förråda 
att det rörde sig om ett experiment.

Samma kväll for vi till polishuset, 
vederbörligen försedda med ett intyg om vårt ärende från högste chefen för 
vårt laboratoriekvarter samt med besökslicens från polishuset, skickad med 
ilbud. Jag hade med knapp nöd fått byta ut min militär- och 
polistjänstgöringskväll mot senare dubbel tjänstgöring. Vi var emellertid 
glada att få komma i beröring med polischefen; vi behövde hans hjälp i vad 
vi nu hade för oss. I alla fall blev det ett ganska drygt arbete att 
övertyga honom, inte därför att han i allmänhet hade svårt för att fatta, 
tvärtom, men därför att han var på dåligt humör och tydligen hyste 
principiell misstro mot vem som helst. Jag måste bekänna, att hans misstro 
gjorde ett bättre intryck på mig än Rissens lättrogenhet. Även om den 
händelsevis gick ut över mig, så var den i sin ordning, och då vi äntligen 
fått honom över på vår sida, hade åtminstone jag den känslan, att jag hade 
öppnat en mycket säker dörr med den rätta och lovliga nyckeln, inte med en 
dyrk och inte med en spark.--Saken var ju den, att vi måste få hand om 
makarnas personer, sedan de fått sina makars, våra försökspersoners 
förtroenden. De kunde gärna anmälas i laglig ordning, som medskyldiga i 
stämplingar, och häktas efter alla konstens regler, bara de sedan på något 
sätt forslades till oss. Om han ville inviga sina polismän eller föredrog 
att ensam veta vad det gällde, det var hans ensak. Det enda viktiga var 
att de häktade makarna skulle kallocainundersökas av oss. Om han ville, 
kunde han ju själv kontrollera, att de häktade inte led någon skada hos 
oss och alltså inget folkmaterial förstördes i onödan--ville han komma i 
egen person eller skicka något ombud, så gick det lika bra och vi 
skulle känna oss smickrade. Jag tror för resten, att det var det där "i 
egen person" som stämde honom mildare. Trots sitt dåliga humör var han 
nyfiken på hur min uppfinning kunde fungera. Då vi äntligen fått hans 
skriftliga bekräftelse på det föregående löftet i telefon, med 
namnteckningen, Vay Karrek, i hög, spetsig men kraftig stil under, 
förberedde vi honom på att några av de intet anande makarna kunde ta sitt 
parti och ange den fingerade brottslingen. Eftersom alltsammans var lek 
borde det naturligtvis inte leda till någon häktning--vi lämnade honom 
listan med försökspersonernas namn--däremot skulle vi som sagt vara 
tacksamma om makarna häktades så tidigt som möjligt i morgon förmiddag.



Trötta men nöjda med utgången av resan återvände vi från polishuset.



Då jag kom hem och in i föräldrahemmet--Linda hade redan gått till 
sängs--väntade ett meddelande på mitt nattduksbord. Det gällde militär- 
och polistjänstgöringen: från fyra kvällar i veckan utsträcktes den till 
fem. Tills vidare ansåg sig alltså myndigheterna tvungna att inskränka 
familjekvällarna från två till en, medan fest- och föredragskvällen 
bibehölls oavkortad. (Den senare var ju också nödvändig inte bara för 
medsoldaternas rekreation och fostran, utan också för Statens bestånd. Var 
och när skulle annars medsoldater, som redan lämnat ungdomslägret, träffa 
varandra och förälska sig? Också Linda och jag hade de där fest- och 
föredragskvällarna att tacka för vårt äktenskap.)--Detta var ett 
meddelande helt i linje med de tecken jag förut iakttagit, och jag 
såg, att ett liknande papper till Linda låg på bordet.



Alla möjliga ärenden brukade inkräkta på familjekvällarna, det visste jag 
av erfarenhet. Ville det sig illa, kunde det dröja långa tider innan jag 
hade en kväll för mig själv. Eftersom det ännu inte var särskilt sent och 
jag själv inte var så trött som man brukade bli efter 
tjänstgöringskvällar, beslöt jag göra genast vad som ändå måste ske, så 
jag satte mig ner och skrev den ursäkt jag skulle be att få framföra i 
radio.



"Jag, Leo Kall, anställd vid 4:e kemistadens större laboratorium för 
organiska gifter och bedövningsmedel, experimentella avdelningen, har en 
ursäkt att framföra.



Vid ungdomslägrets avskedsfest för utkallade arbetsanställda den 19 april 
detta år begick jag ett svårt missgrepp. Gripen av ett falskt medlidande, 
ett sådant som utgår från beklagande av den enskilde, och en falsk 
heroism, en sådan som med förkärlek dröjer vid det tragiska och mörka i 
stället för vid det ljusa och glada i livet, höll jag följande tal. (Där 
var talet infogat, och det borde läsas med lätt ironisk ton.) Nu har 
Propagandaministeriets sjunde byrå avgivit följande utlåtande över detta 
tal: Då en helhjärtad etc. (Utlåtandet borde dessutom upprepas, eftersom 
det ju var det viktigaste för åhörarna, prejudikat som det var och en 
varning åt alla, som var stadda på samma tankeoch känslovägar.) Jag 
framför alltså här min ursäkt för mitt beklagliga missgrepp och inser 
djupt och helt det berättigade i Propagandaministeriets sjunde byrås 
missnöje, liksom jag känner mig ända in i mitt innersta villig att 
hädanefter rätta mig efter dess så övertygande utredning av frågan."



Morgonen därpå bad jag Linda läsa igenom skrivelsen som hastigast, och hon 
var nöjd. Den var på inget sätt överdriven, ingen kunde tolka in någon 
hemlig ironi, samtidigt som man inte heller kunde beskylla den för någon 
dum falsk stolthet. Det var alltså bara att skriva av den, skicka in den 
och sedan stå i kö för att komma i tur under radions ursäktstimme.



Experimentet tog genast en ganska hotande vändning. Redan 
mycket tidigt på förmiddagen ringde vi till polishuset för att höra om 
något inträffat, och ändå var vi tydligen för sent ute. I inte mindre än 
nio fall av de tio hade makarna angivit sina makar. Om den tionde kanske 
redan också var på väg, var inte gott att säga--i varje fall var 
häktningsorder utfärdad, och vi kunde vänta personen i fråga till vårt 
laboratorium om två tre timmar.



Inga ljusa utsikter precis. Jag måste medge, att jag var en smula 
överraskad över hur lojala över lag och hur snabba i vändningarna alla 
dessa makar hade visat sig vara-- enbart glädjande naturligtvis, om det 
bara inte hade gällt experimentet. Säkert var att försöket måste upprepas. 
Åtminstone några säkra fall borde vi kunna lägga fram, innan uppfinningen 
kunde användas av Staten.



Vi skickade alltså efter en ny tiomannagrupp gifta försökspersoner, och 
jag upprepade mitt lilla tal från i går. Allt gick till på precis samma 
sätt, enda skillnaden var den, att allesammans var ändå värre däran den 
här gången-- ett par kom till och med skumpande på kryckor och en med 
bandage om hela huvudet. Det må ju vara, att de gifta försökspersonerna 
överhuvudtaget är få, och just i det här experimentet betydde kryckorna 
plus minus noll --men ändå! På sista tiden hade bristen på försökspersoner
 gjort sig allt kännbarare. Självklart konsumerades de under 
årens lopp, och något måste göras, om arbetet alls skulle kunna fortsättas 
som förr. Så fort de avlägsnat sig ur rummet, brast jag ut:



--Men det är ju skandal! Snart kommer personalen här att tryta 
fullständigt! Vi får experimentera med döende och sinnesrubbade! Vore det 
inte på tiden att myndigheterna snart satte i gång en kampanj igen, en 
sådan som vårt första nummer talade om, för att fylla ut de glesnande 
lederna?



--Ingenting hindrar er från att klaga, sade Rissen och ryckte på axlarna.



Jag fick en ide. Naturligtvis, och med rätta, kunde inte myndigheterna 
lägga någon vikt vid en enskild medsoldats klagoskrivelse. Däremot kunde 
man mycket väl sätta i gång med en insamling av namn från alla stadens 
laboratorier, där försökspersoner användes och där man alltså måste ha 
märkt bristen. Jag beslöt använda första kväll då jag inte var för trött, 
i värsta fall en ledig kväll, till att formulera en sådan skrivelse, som 
sedan kunde dupliceras och skickas omkring till de olika institutionerna. 
Företagsamhet av sådan art kunde ju omöjligt vara annat än meriterande, 
tänkte jag.



Timmarna innan den häktade anlände gick åt till ett slags förhör, som 
Rissen satte i gång, angående kallocainet och dess närmare släktingar 
bland preparaten ur kemisk och medicinsk synpunkt. Skicklig i sitt fack 
var han, det kunde jag inte neka till. Jag tror jag klarade det hela 
ganska bra, och jag var förvånad att han överhuvudtaget an 
såg mig värdig ett sådant förhör. Var det hans 
mening att förklara mig kompetent för någon högre post? Rent objektivt 
sett var jag det säkert, och ändå... Mig föreföll det som om han 
nödvändigt borde ha känt min misstro som en krypning i skinnet och svarat 
med samma mynt. Med starkt inre förbehåll tog jag emot hans vänlighet. Vad 
han hoppades eller fordrade av mig i framtiden var omöjligt att gissa. 
Någon falsk säkerhet ämnade jag i varje fall inte låta mig invaggas i.



Då den utsatta tiden närmade sig, steg en man i polisuniform in och 
anmälde polischefen Karrek själv. Så stort var alltså hans intresse! 
Självfallet var det en heder för hela institutionen men i all synnerhet 
för mig, att en så mäktig man infann sig till mitt experiment. Med en 
något ironisk min--förmodligen tyckte han själv, att han blottade sin 
nyfikenhet för ogenerat--slog han sig ner i stolen vi satte fram åt honom. 
En kort stund senare fördes den häktade in, en ganska ung, späd och en 
smula tärd liten kvinna. Antingen måste hon ha varit ovanligt vithyllt av 
naturen, eller också berodde den vita ansiktsfärgen på spänning.



--Ni har skickat av en angivelse till polisen? frågade jag för säkerhets 
skull.



--Nej, sade hon häpen och blev en aning genomskinligare. (Blekare kunde 
hon inte gärna bli.)



--Och ni har heller ingenting att bekänna? frågade Rissen.



--Nej! (Nu var rösten alldeles stadig igen, utan en ton av överraskning.) 
_ Ni är anklagad för delaktighet i statsförräderi. Tänk efter väl: 
har ingen person som står er nära nämnt något om statsförrädiska 
stämplingar?



--Nej! svarade hon mycket bestämt.



Jag drog en suck av lättnad. Antingen det var av brottslighet eller av ren 
långsamhet hon hade underlåtit att anmäla sin man i tid--nu var hon i 
varje fall inte hågad att bekänna. Förmodligen var hon rädd. Hennes strama 
hållning och sammanbitna min skulle under vanliga förhållanden låtit ana 
en tapper och energisk medsoldat. Nu gav de henne ett trotsigt och 
upproriskt utseende. Jag höll nästan på att småle, när jag tänkte på 
vilken utspekulerad illusion hon gömde som en dyrbar hemlighet och på hur 
vi skulle tvinga den ifrån henne--vi, som visste, vad den var värd . . . 
Ännu mer, när man tänkte på hur mycket väsen för ingenting hon redan hade 
upplevt, förd med extra hastighet i plomberad vagn på metrons understa 
bana, polis och militärbanan, och försedd med munkavle och handbojor, 
dessutom bevakad av två polismän--som det brukades, då en statsförrädare 
forslades någonstans. Men mitt småleende hann aldrig fram i dagsljuset. 
Även om själva historien var lögn och hela undersökningen en komedi -- 
hennes delaktighet var i varje fall äkta, och lika brottslig antingen den 
berodde på ont uppsåt eller slarv.



Då hon sattes i stolen, var hon nära att svimma. Antagligen tog hon mitt 
oskyldiga laboratorium för en tortyrkammare, där vi nu skulle försöka 
pressa ur henne vad hon inte ville säga. Medan Rissen hävde hennes 
svimning, gav jag henne en spruta, och under tystnad väntade vi alla 
tre, polischefen, Rissen och jag.



Av denna späda och skrämda försöksperson, som ju inte ens var yrkesman 
utan amatör, om man får använda ett så hängivet uttryck, kunde ju lite var 
ha väntat sig en liknande gråtreaktion som av n:r 135, mitt första offer. 
Men det blev snarast tvärtom. De stela och spända dragen löste sig sakta, 
oändligt sakta i en inåtvänd barnalig klarhet. Vecken i den tunga pannan 
slätades ut. Även de magra kinderna, de utstående kindknotorna gled 
överraskande nog ett nästan lyckligt leende. Med ett ryck rätade hon upp 
sig i stolen, öppnade ögonen på vid gavel och drog ett djupt andetag. En 
lång stund satt hon tyst, tills jag började bli rädd att mitt kallocain 
ändå till sist skulle visa sig otillförlitligt.



--Nej, det finns ju ingenting att vara rädd för, sade hon till slut i 
undrande och lättad ton.--Han måste ju veta det också. Inte smärtor, inte 
döden. Inte någonting. Han vet det. Varför skulle jag inte säga det då? 
Varför ville jag inte tala om detta också? Ja visst, han berättade det för 
mig, i går kväll talade han om det--och nu förstår jag, att han visste väl 
redan då vad jag inte har vetat förrän nu: att det inte finns något att 
vara rädd för. Men att han visste det, när han talade med mig. Jag kommer 
aldrig att glömma det. Att han vågade. Jag skulle aldrig vågat. Men det är 
mitt livs stolthet att han vågade, och jag kommer att vara tacksam hela 
mitt liv, jag kommer att leva av tacksamhet för att göra detsamma 
tillbaka.

--Vad var det han vågade? sköt jag in, ivrig att komma till saken.



--Tala med mig. Om något som jag inte skulle vågat . .



--Och vad talade han då om?



--Det gör detsamma. Det betyder ingenting. Något dumt. Någon som ville ha 
upplysningar av honom, kartskisser, och betala honom pengar för det. Han 
har inte gjort det än. Han sa, att han tänkte göra det, men jag förstår 
det inte. Jag skulle aldrig göra det. Men att han ville tala med mig om 
det--jag vill tala vidare med honom. Antingen kommer han att förstå mig, 
eller också kommer jag att förstå honom. Vi kommer att förstå varandra och 
handla tillsammans när vi handlar. Jag är med honom. Hos honom har jag 
ingenting att vara rädd för. Han var inte rädd för mig.



--Kartskisser? Men vet ni inte, att alla försök att göra kartor av vad 
slag det vara månde är strängt förbjudna och betraktas som statsförräderi?



--Jo--jo, visst vet jag det--jag säger ju att jag inte förstår honom, 
svarade hon otåligt. Men vi ska förstå varandra. Jag honom eller han mig. 
Sen ska vi handla tillsammans. Begriper ni inte det: jag har varit rädd 
för honom. Och han var inte rädd för mig. Eftersom han talade om detta. 
Och han har ingen orsak heller. Han ska aldrig få någon orsak. Aldrig. Jag 
förstod att det var det jag hade. .



--Alltså, avbröt jag med en häftighet, som jag egentligen inte hade någon 
grund till, alltså: han hade avtalat med någon att sälja kartskisser. Vad 
för kartskisser?

--Över laboratorierna, svarade hon likgiltigt. Men jag förstod att 
det var det jag hade...



--Och ni visste att det var statsförräderi? Och att det var delaktighet i 
statsförräderi att ni inte anmälde honom?



--Ja ja. Men det andra var viktigare...



--Vet ni något om mannen som ville ha kartskisserna?



--Jag frågade ju, men han visste inte mycket själv. Han satt bredvid honom 
i metron och sa att han skulle dyka upp igen, men ville inte säga var och 
när, bara att han skulle betala då, när han fick skisserna. Innan dess 
måste vi ha kommit till enighet...



--Det är ju nog, det här, sade jag, halvt vänd till Rissen, halvt till 
polischefen. Vi har lyckats få ur henne alla uppgifter mannen hade fått i 
uppdrag att lämna. Resten är ju oväsentligheter.



--Det är verkligen intressant, sade polischefen. Ytterst intressant. 
Skulle man verkligen få folk så öppenhjärtiga med så enkla medel? Men ni 
måste förlåta mig, att jag är en skeptisk natur. Naturligtvis litar jag 
fullständigt på er heder och noggrannhet, naturligtvis, fullständigt. Och 
ändå skulle jag gärna vilja vara med ett par gånger till. Missuppfatta det 
inte, medsoldater. Att polisen är intresserad av er uppfinning är ju 
rimligt.



Med största glädje hälsade vi honom välkommen när han önskade och passade 
samtidigt på att lämna honom förteckningen på de nya försökspersonerna. 
Måtte nu inte den gruppen bli utsatt för lika stor manspillan som den 
förra! tänkte jag. Knappt hade tanken blivit medveten för mig, innan jag 
genomilades av skräck: här stod jag alltså och önskade att ett visst 
antal personer skulle vara förrädiskt sinnade medsoldater... Rissens ord 
från i går dök upp för mig: ingen medsoldat över fyrti har gott samvete. 
Och genast brusade jag upp i häftig ovilja mot Rissen, som om det varit 
han, som tvingat mig till en statsfientlig önskan. På ett sätt hade jag 
kanske rätt--inte så, att själva min önskan var hans verk--men så, att jag 
utan hans ord kanske aldrig skulle tänkt på motsättningen.



Kvinnan i stolen rörde sig med ett kvidande, och Rissen räckte henne 
kamferglaset.



Plötsligt sprang hon upp med ett skrik. Hon krökte sig i skräck, satte 
händerna för munnen och började jämra sig högljutt. Hon hade kommit till 
den punkt, då hon åter var vid sina sinnens fulla bruk och insåg vad hon 
gjort.



Synen var hemsk och sorglig, men fyllde mig ändå med en viss 
tillfredsställelse. Nyss, då hon satt där i barnslig sorglöshet, hade jag 
mot min vilja andats djupare och lugnare än vanligt. Hon utstrålade ett 
slags vila, som påminde mig om sömn--jag vet för resten inte ens om jag 
själv brukar vila så när jag sover, och så mycket mindre då i vaket 
tillstånd. Där hade hon suttit och trott sig i lugn hos en annan, hos sin 
man--och han hade redan svikit henne, han hade svikit henne från 
början--och nu hade hon också svikit honom utan att mena det. Lika 
overkligt som hans brott hade varit, lika overklig var också hennes 
trygghet nyss, och lika overklig var hennes skräck nu. Jag kom att tänka 
på Fata Morgana, som ökenvandraren ser över saltskorporna: palmer, oaser, 
källor--i värsta fall böjer han sig ner, dricker ur saltpölarna och



förgås. Så hade hon gjort, tänkte jag, och sådan är 
alltid drycken som vi sörplar i oss ur asociala, individualsentimentala 
källor. En illusion, en farlig illusion.



Det slog mig, att hon borde få veta hela sanningen, inte för att slippa 
undan sin vilda ånger, utan för att inse hela intigheten i den korta 
trygghet hon hyst.



--Lugna er, sade jag. Ni har ingen orsak att klaga, åtminstone inte för er 
mans skull. Märk vad jag nu säger: er man har aldrig träffat den där 
karlen. Han är fullkomligt oskyldig. Hela historien har han berättat på 
uppdrag av oss. Det var ett experiment--med er!



Hon stirrade på mig och tycktes inte fatta.



--Hela spionhistorien är lögn, upprepade jag och kunde inte undertrycka 
ett småleende, fast jag egentligen inte tyckte det var något att småle åt. 
Er mans förtroende i går var inget förtroende. Det var på order han 
handlade.



Ett ögonblick såg det ut som om hon tänkte svimma igen, men så stelnade 
hon till och rätade upp sig. Där stod hon smal och förstenad mitt på 
golvet utan att ta ett steg fram eller tillbaka. Jag hade ingenting mer 
att säga henne, men kunde inte ta mina ögon ifrån henne. Som hon nu stod 
där, sluten och stelnad som ett dött ting, utan en droppe kvar av sin 
lyckliga trygghet nyss, väckte hon ett häftigt medlidande hos mig. Det var 
en svaghet att skämmas över, men det var mig för starkt. Jag glömde 
polischefen, jag glömde Rissen, och jag svämmades över av en oklar önskan 
att låta henne förstå, att jag hade det som hon nu. . . Ur denna 
smärtsamma sekund av dvala vaknade jag upp, då polischefen sade:

--Jag anser, att kvinnan fortfarande bör hållas häktad. Förräderiet 
var visserligen låtsat, men delaktigheten var så verklig den kunde vara. Å 
andra sidan kan vi ju inte på rak arm fälla några domar, utan det får 
ordnas lite mer lagligt.



--Omöjligt! ropade Rissen förvirrad. Tänk på att det är ett experiment, 
att det gäller våra anställda, eller rättare sagt deras makar...



--Hur skulle jag kunna ta hänsyn till det? frågade Karrek skrattande.



För en gångs skull stod jag helt och hållet på Rissens sida.



--En sådan häktning kommer ovillkorligen ut, sade jag, till och med om vi 
avskedar hennes man och anställer honom på annat håll--vilket är svårt nog 
med offertjänstare, nedsatta till hälsan som de är--till och med då kommer 
historien ut, och nyrekryteringen inom yrket, som redan förut är så dålig, 
sjunker förmodligen katastrofalt. Jag ber er, för det helas skull, låt den 
häktningen vara!



--Ni överdriver, svarade Karrek. Historien behöver visst inte komma ut. 
Varför skulle hennes man anställas på annat håll? Han kan utmärkt väl råka 
ut för en olyckshändelse på hemvägen.



--Det kan inte vara er mening att ta ifrån oss en av våra få och dyrbara 
försökspersoner, svarade jag klagande. Vad kvinnan beträffar är hon inte 
farlig mer: en annan gång kommer hon inte att ta emot förtroenden så 
lättsinnigt. För resten, tillade jag med ett plötsligt infall, om ni 
häktar vår försöksperson, så innebär det att ni redan gjort 
kallocain till lagligt undersökningsmedel, och det ansåg ni ju vara för 
tidigt, min chef...



Polischefen knep ihop ögonen till smala strimmor, smålog spetsigt och ändå 
vänligt och sade som man talar till ett barn:



--Ser man på, ni har talets och logikens gåva ni. För laboratoriets skull 
skänker jag efter min häktning, jag har inget personligt nöje av den. Jag 
måste gå nu (han såg på sin klocka), men jag kommer igen till nya 
experiment.



Han gick, och kvinnan löstes ur sina handbojor och släpptes. Både för 
laboratoriets och för hennes skull drog jag en suck av lättnad. Då hon 
fördes ut, gick hon stelt som en sömngångerska, och för andra gången 
jagade hon en fasans tanke genom min hjärna: om jag nu ändå hade räknat 
fel, om mitt kallocain skulle visa sig ha samma dåliga efterverkningar som 
dess föregångare, kanske inte alltid, men på särskilt ömtåliga nervsystem? 
Men jag lugnade mig, och ingen av mina onda aningar slog in. Genom hennes 
man fick jag senare veta, att hon verkade fullt normal, om än något 
inbundnare än förr. Fast inbunden har hon då alltid varit, tillade han.



Då vi var ensamma igen, sade Rissen:



--Där hade ni grodden till ett annat slags gemenskap.



--Gemenskap? frågade jag häpen. Hur så?



--Hos henne, kvinnan.



--Å! sade jag alltmer förvånad. Men den sortens gemenskap--ja, ni har 
rätt, min chef, en grodd till gemenskap kan man kanske kalla det--men inte 
mer heller! Den sortens gemenskap fanns ju redan under stenåldern! I våra 
dagar är den ett rudiment, och ett skadligt rudiment. Är det inte 
så?



--Hm, sade han bara.



--Men det här fallet var väl just ett skolexempel på vart det leder, om de 
enskilda är för fast knutna till varandra! vädjade jag bevekande. Då 
brister lätt det viktigaste bandet av alla, bandet till Staten!



--Hm, sade han igen. Och ett ögonblick senare: Kanske det inte var så dumt 
att leva under stenåldern.



--En smaksak förstås. Föredrar man allas strid mot alla framför den 
välorganiserade Staten, byggd på inbördes hjälp--då var det kanske riktigt 
trevligt att leva under stenåldern. Egentligen är det en lustig tanke, att 
det finns neanderthalare mitt ibland oss...



Jag hade nog menat honom, men blev rädd då jag sagt det, så jag tillade:



--Jag menar naturligtvis den där kvinnan.



Nog verkade det som om han vände sig bort för att inte visa att han 
smålog. Förargligt vad det kan slippa ur en alldeles utan kallocain, 
tänkte jag.



Då jag kom hem efter arbetsdagens slut, berättade 
portvakten, att någon anhållit om tillfällig ovanjordslicens i distriktet 
för att kunna träffa mig personligen. Jag stirrade på namnet. Kadidja 
Kappori. Okänt. Jag kunde åtminstone inte påminna mig att jag hört det 
förr. Hennes ärende hade portvakten inte riktigt uppfattat i telefon, han 
trodde det rörde sig om en skilsmässa. Ytterst mystiskt! Till slut var jag 
så nyfiken, att jag trotsade all försiktighet och skrev under på papperet, 
att jag var villig att ta emot henne och när jag kunde ta emot. Jag såg 
till att portvakten också skrev under, att han tagit del av inbjudan och 
skulle kontrollera tiden för besöket, sedan var det bara att lämna 
alltsammans till distriktskontrollören, så skrev han ut besökslicensen och 
skickade den till vederbörande.



Så kastade då Linda och jag i oss maten och begav oss till militärtjänsten 
på var sitt håll. Den visade sig ha blivit utökad inte bara kvantitativt 
utan också kvalitativt. Under de närmast följande dagarna kom jag att 
betrakta arbetstiden som den minst krävande delen av dygnet, medan min 
mest maktpåliggande uppgift var kvällstjänstgöringen, inberäknat natten, 
som också mycket ofta tillbragtes i vapen. Jag var glad, att min 
uppfinning låg färdig. Hade jag varit en liten smula långsammare, skulle 
den väl aldrig nått sin fullbordan, åtminstone om mina kvällar 
hädanefter alltid skulle förflyta som nu. Med så ansträngande timmar bakom 
mig skulle jag förgäves sökt samla tankarna till full skärpa. Nu gällde 
det lyckligtvis bara den sista praktiska tillämpningen, och det gick av 
bara farten, särskilt som Rissens närvaro höll mig vaken. Man märkte ju 
att han också var ganska trött, men eftersom han var åtskilligt äldre, 
drillades han väl inte fullt så hårt, och i varje fall kom jag aldrig på 
honom med något misstag.



Experimenten tycktes emellertid ha råkat i dödvatten, enbart för de många 
angivelsernas skull. Vi fick göra om dem kull efter kull och under tiden 
fortsätta med samma försök som under första dagen.



Då vi gjorde om dem för tredje gången utan att en enda man eller hustru 
dröjt länge nog med sin angivelse för att kunna häktas--och vilket besvär 
det var att samla ihop gifta försökspersoner, det låter inte beskriva sig, 
sista gången fick vi vänta i tre dagar, innan vi fick ihop ett 
tillräckligt antal--inföll äntligen min lediga kväll i veckan, och ingen 
njutning kunde ha lockat mer förföriskt än tanken på att få gå till sängs 
ett par timmar tidigare än man brukar mena med läggdags. Barnen hade redan 
somnat, hembiträdet hade gått, jag hade ställt väckarklockan och sträckte 
på mig en sista gång innan jag skulle börja klä av mig, då det ringde på 
dörrklockan.



--Kadidja Kappori! tänkte jag genast och förbannade mitt tillmötesgående, 
som fick mig att skriva under den där onödiga anhållan om besök. Det 
värsta var att jag till råga på allt var ensam. Linda hade måst ta sin 
lediga kväll till en sammankomst i en kommitte, 
som förberedde en fest till ära för den nu pensionsmässiga chefen för 
stadens samtliga livsmedelsfabriker samt för den nya, som efter henne 
skulle tillträda posten.



Då jag öppnade dörren, stod en äldre kvinna utanför, stor och grov och med 
ett inte alltför intelligent ansikte.



--Medsoldat Leo Kall? frågade hon. Jag är Kadidja Kappori, och ni har haft 
den godheten att bevilja mig ett samtal.



--Jag beklagar mycket, men jag råkar vara ensam hemma, sade jag, och kan 
därför inte stå till tjänst. Det gör mig ont, om ni kanske har rest långa 
vägar just i kväll, men ni vet, att det har förekommit åtskilliga 
provokationer, där den anklagade fick ytterst svårt att bevisa sin oskuld, 
därför att det inte fanns några vittnen och polisen händelsevis inte hade 
givit akt på just det rummet...



--Men det är inte fråga om sådant, sade hon bedjande. Jag försäkrar, att 
jag kommer i de öppnaste avsikter.



--Jag misstror naturligtvis inte er personligen, svarade jag, men medge 
själv, att så kan vem som helst säga. Säkrast för mig är det i alla fall 
att inte släppa in er. Jag känner er inte, och ingen vet vad ni sedan 
kunde hitta på att säga om mig.



Jag hade hela tiden talat tämligen högt för att betona min oskuld inför 
grannarna. Det var väl detta som gav henne en idé.



--Kunde det inte vara möjligt att be in några av grannarna som vittnen? 
frågade hon. Fast jag erkänner, att jag nog helst skulle velat tala med er 
ensam.

Onekligen en lösning. Jag ringde på närmaste dörr. Där bodde en 
personalläkare vid Experimentlaboratoriets matsalar; jag visste just inte 
mer om honom än hur han såg ut och att han och hans hustru ibland grälade 
något för högljutt för de tunna mellanväggarna i huset. Då jag ringde, 
öppnade han själv med rynkade ögonbryn, och jag framförde mitt ärende. 
Rynkan slätades långsamt ut, han började se intresserad ut och samtyckte 
slutligen. Också han var ensam hemma. Ett ögonblick ångrade jag mig och 
undrade om detta var välbetänkt, men det fanns ju egentligen ingen 
anledning att tro, att han skulle stå i något slags komplott med Kadidja 
Kappori.



Så steg de båda in i föräldrarummet, där jag hastigt fällde upp den redan 
bäddade sängen, så att det skulle bli lite bättre plats och verka lite mer 
sällskapsrum.



--Ni vet förstås inte vem jag är, började hon. Saken är den, att jag är 
gift med Togo Bahara på Frivilliga offertjänsten.



Hjärtat sjönk i mig, fast jag försökte hejda min ovilja. Hon var alltså en 
av de lojala medsoldater, som förstörde mitt experiment för mig. Hon hade 
väl kommit hit för att ange sin man. Varför hon vände sig till mig i 
stället för direkt till polisen, förstod jag visserligen inte. Kanske hon 
anade ugglor i mossen? Eller också tyckte hon det var mindre brutalt att 
ange honom för hans chef. Hur som helst var det omöjligt för mig att hejda 
henne nu, då jag redan släppt in henne och läkaren satt där som vittne.



--Det har inträffat något förfärligt sorgligt hemma, fortsatte hon med 
nedslagna ögon. Häromdagen kom min man hem och berättade något 
ohyggligt för mig, det ohyggligaste av allt, statsförräderi. Jag trodde 
väl inte mina öron. I över tjugu år har vi hållit ihop, satt flera barn 
till världen, så nog trodde jag att jag kände honom alltid. Ja han har ju 
haft sina perioder av nervös retlighet och nedslagenhet, men det hör väl 
till yrket förstås. Själv är jag tvätterska vid Centraltvätten i 
distriktet, och där har vi också fått vår bostad. Men det hör ju strängt 
taget inte hit. Men ni förstår, att nog trodde jag att jag kände honom. 
Inte för att vi nånsin har talat så värst mycket med varandra, har man 
varit gift ett par år, så vet man väl ungefär vad man har att säga, så då 
kan man lika så gott lämna det osagt. Men det är som om man ändå kände på 
sig vad den andre ville och menade, när man går så där och larvar i två 
rum tillsammans och håller på med det i över tjugu år. Man tänker inte på 
honom egentligen, inte mer än på sin egen hand, men det skulle ju vara 
fasligt konstigt, om handen ett tu tre var en fot eller gav sig av för sig 
själv... Och så kommer det så här! Först tänkte jag: tokerier! Så kan inte 
Togo ha gjort. Men sen sa jag till mig själv: Ingen ska vara för säker, 
och har vi inte jämt fått höra det både i radio och i föredrag, och har 
det inte stått på plakat både i metro och på gatorna: INGEN FÅR VARA 
SÄKER! DEN SOM STÅR DIG NÄRMAST KAN VARA EN FÖRRÄDARE! Inte hade jag fäst 
mig vid det förut, inte tyckte jag det gällde mig. Men vad jag gick igenom 
bara på en natt, det kan jag inte säga. Hade inte mitt hår varit grått 
förut, så nog skulle det blivit det den natten. Det var så omöjligt att 
tänka sig, att Togo, min Togo, var förrädare. Men hur ser förrädare 
ut? Ser de inte ut som vanligt folk? Det är bara inuti de är annorlunda. 
Annars vore det väl ingen konst. Och att de låtsas vara som andra, det är 
självklart, det visar just hur lömska de är. Jaha, så låg jag och gjorde 
om Togo för mig. Och när jag vaknade på morgonen, så var han minsann inte 
människa mer i mina ögon. INGEN FÅR VARA SÄKER! DEN SOM STÅR DIG NÄRMAST 
KAN VARA EN FÖRRÄDARE! Han var inte människa längre, han var sämre än ett 
vilt djur. Ett slag tyckte jag det var en hemsk dröm--där stod han ju och 
rakade sig precis som vanligt--och jag tänkte, att om jag kunde få honom 
på bättre tankar, så skulle ju allting bli som vanligt igen. Men sen 
tänkte jag, att så gör man ju inte med förrädare, för de blir inte bättre, 
och bara att höra på en sådan kan vara farligt nog. Han är ju fördärvad 
inuti. Så jag ringde till polisen så fort jag kom till mitt arbete, det 
var väl det enda jag kunde göra nu när han var som han var. Jag trodde 
förstås de skulle häkta honom med detsamma, och när han kom hem till 
kvällen som vanligt, gick jag och väntade på polisen vilket ögonblick som 
helst. Det märkte han, och då sa han: Du har anmält mig för polisen. Det 
skulle du inte ha gjort. Det var ett experiment, och nu har du förstört 
alltihop.--Men säg nu själv, hur skulle jag kunna tro honom med detsamma 
då? Hur skulle jag kunna tro, att han var människa igen? När jag äntligen 
begrep att det var sant--ja, då ville jag falla honom om halsen i 
förtjusning, men tänk att då var han ond. Och då ville han skiljas.

--Det var ju ganska märkvärdigt, var allt jag kunde säga



Hon svalde och svalde för att inte skämma ut sig med att gråta.



--Ja se jag vill ha honom kvar jag, fortsatte hon. Och jag tycker det är 
orättvist att han ska vilja skiljas, när jag inte har gjort något ont.



Det var ju sant, hon hade rätt. Hon borde inte straffas för att hon 
handlat som god och pålitlig medsoldat, hon borde belönas. Hon borde få 
behålla sin Togo.



--Han tyckte inte han kunde lita på mig mer, fortsatte hon under många 
sväljningar. Det är väl klart att han kan lita på mig, när han är 
människa. Och lika klart är det väl, att inte en förrädare kan lita på 
mig, Kadidja Kappori.



Bilden av den tärda kvinnans förklarade ansikte dök upp i minnet med en 
vemodig hopplöshet. Vilken omogen och meningslös fordran att vilja ha en 
egen människa att lita på, rent personligt lita på oavsett vad man tar sig 
för! Jag måste medge för mig själv, att det fanns en sövande lockelse i 
den. Spädbarnet och stenåldersvilden lever kanske inte bara kvar i 
somliga, tänkte jag, utan i oss alla, fast mer och mindre, det är en 
väsentlig skillnad. Och likaväl som jag känt det som en uppgift att krossa 
den bleka kvinnans dröm, likaväl tog jag fasta på nödvändigheten av att 
krossa samma illusion hos Kadidja Kapporis man, även om det skulle ske med 
uppoffring av ännu en ledig kväll.



--Kom igen till mig båda två under någon av de här tiderna, sade jag och 
skrev upp mina lediga timmar på ett papper. lindrar han sig inte, 
ska han få veta bättre av mig.



Hon tog avsked med många tacksägelser, och jag följde både henne och 
läkaren ut genom dörren. Läkaren tycktes ta saken som ett folknöje, han 
hade hela tiden suttit och småskrattat, vilket faktiskt var störande, och 
småskrattade fortfarande medan han försvann in till sig. Så kunde nu inte 
jag ta det. Jag såg den principiella innebörden i saken för klart för att 
jag riktigt skulle kunnat intressera mig för de löjliga personer det 
gällde.



Jag kunde inte låta bli att berätta historien för Rissen under 
laboratorietimmarna. Egentligen hörde den ju inte till arbetet, men den 
hade i alla fall en allmän betydelse. Jag misstänker också starkt, att jag 
drevs av en viss lust att visa mig intressant och självständig, en sådan 
man som andra sökte upp i sina svårigheter och som lätt och lekande 
hjälpte dem till rätta. Det förhöll sig nämligen så, att lika hårt som jag 
kritiserade Rissen och lika djupt som jag misstrodde honom, lika viktigt 
var i alla fall hans omdöme för mig. Var gång jag kom på mig med att 
försöka imponera på honom, skämdes jag för mig själv och slog bort min 
svaghet. Men efter en kvart var den där igen, och jag gjorde allt jag 
kunde för att tilltvinga mig något slags aktning från denne konstige man, 
som ingen kunde ha respekt för. Då jag anade, att jag misslyckades, 
försökte jag åtminstone reta honom och ville gärna tänka mig, att det låg 
en medveten plan under mina små stick: kunde jag få honom ordentligt 
förargad, skulle jag åtminstone veta var jag hade honom, sade jag till mig 
själv.

Bland annat blev det tal om Kadidja Kapporis 
ord: "Han var ju inte människa längre".



--Människa! sade jag. En sådan mystik folk har byggt upp omkring det 
ordet! Som om det i och för sig vore något aktningsvärt, att man är 
människa! Människa! Det är ju ett biologiskt begrepp. Där det är något 
annat, gjorde man bäst i att avskaffa det så fort som möjligt.



Rissen bara såg på mig med en svårtydd min.



--Till exempel nu Kadidja Kappori, fortsatte jag. För att handla rätt 
måste hon först göra sig av med de hämningar, som låg i den vidskepliga 
föreställningen, att hennes man var en "människa", med citationstecken, 
för rent biologiskt kunde han aldrig i tiders tid bli något annat. Den 
krisen klarade hon av på en natt, men hur många gör det? Lite långsammare 
i vändningen, så skulle hon befunnit sig bland statsförrädarna utan att 
själv veta hur det hade gått till, alltsammans för den där vidskepelsens 
skull... Jag tror det är nödvändigt att börja från början och lära folk av 
med att se "människan", med citationstecken, i medsoldaten.



--Inte tror jag det är så många, som är offer för den sortens mystik, sade 
Rissen långsamt, där han stod och höll ögat intill ett mätglas, som han 
nyss hade fyllt.



Det var ju inte så märkvärdigt sagt och ingenting att anmärka på heller. 
Men han hade ett sätt att droppa in sina ord i öronen på en, som om det 
fanns mycket bakom. Det gjorde, att man alltid undrade över vad han hade 
sagt, och hans ord, med röst och tonfall, kom tillbaka och oroade en.

Annars var just den veckan så full av spännande tilldragelser, att 
man glömde allt annat för dem. De var till och med så viktiga, att de blev 
början till kallocainets segertåg genom Världsstaten. Men jag sparar dem 
för att avsluta historien om makarna Bahara-Kappori.



De kom till mig jämnt en vecka efter Kadidja Kapporis första besök. Linda 
var återigen sysselsatt med sin förberedelsekommitte, men eftersom jag nu 
var säker på de bådas avsikter och visste, att jag åtminstone kunde hålla 
honom i schack, brydde jag mig inte om att tillkalla några vittnen. Sura 
och nedslagna såg båda ut, så det var tydligt att någon försoning ännu 
inte hade ägt rum.



--Jaha, sade jag för att hjälpa dem på traven (det var ju bäst att ta det 
hela med gott humör), jaha, det verkar som om extraersättningen hade varit 
bra lågt tilltagen den där gången, medsoldat Bahara. En skilsmässa kan man 
då faktiskt nästan kalla ett varaktigt men. Den där kryckan för resten--är 
den förvärvad i arbetet, eller är den-- hm--ett uttryck för den 
äktenskapliga situationen?



Han svarade inte, satt bara och såg sur ut. Hustrun stötte till honom



--Du ska väl åtminstone svara din chef, Togo lille! Ja, tänka sig att ha 
varit gifta i tjugu år och sen gå åstad och skiljas för det här! Nog är 
det orättvist, först komma och lura en med ett experiment och sen bli arg 
för man drar konsekvenserna!



--Kunde du sätta mig i fängelse, så kan du väl vara av med mig om jag går 
fri också, svarade mannen buttert.



--Det är väl inte detsamma! invände hon. Hade du varit den du 
försökte inbilla mig, så bevare mig väl för att ha dig i huset! Men när du 
inte är det, när du faktiskt är den jag har känt i tjugu år, då är det väl 
klart att jag vill ha dig kvar! Och jag har inget ont gjort, som skulle 
förtjäna att du gick ifrån mig.



--Vill ni svara mig, medsoldat Bahara, sade jag, i mindre skämtsam ton den 
här gången. Anser ni verkligen, att er hustru gjorde något ont då hon 
angav er?



--Ont vet jag inte precis...



--Hur skulle ni själv göra, om någon kom och berättade, att han var spion? 
... Det behöver ni väl inte tveka så länge om, hoppas jag. Ska jag säga er 
vad ni skulle göra? Gå raka vägen till närmaste brevlåda, eller ringa i 
närmaste telefon, och anmäla honom så fort som möjligt. Eller hur? Skulle 
ni inte göra så?



--Jo--jo, det förstås--men det är väl inte riktigt detsamma.



--Det gläder mig, att ni skulle göra det, för annars vore ni brottslig. 
Det är just vad er hustru också har gjort. Vad menar ni med att det inte 
är riktigt detsamma?



Det hade han svårt att klargöra. Några trevande försök blev det:



--Att hon verkligen genast kan tro vad som helst om mig. . . Efter tjugu 
år! Från den ena dagen till den andra! Och för resten: tänk om jag 
verkligen en dag kom till henne och hade gjort någon dumhet och inte 
visste mig någon levande råd.. .



--Så vore det ju för sent att ångra då. Och vad det beträffar att tro vad 
som helst--vet ni inte, att det är vår plikt att vara misstänksamma? 
Statens väl kräver det. Tjugu år är en lång tid, det är sant, men man 
kan missta sig under tjugu år. Nej, ni har ingenting att beklaga er över.



--Nej -- men om nu hon -- inte skulle jag --



--Akta er tunga, bäste medsoldat, ni kunde lätt förstöra mina goda tanke 
om er heder. Er hustru angav en spion. Var det rätt eller orätt?



--Ja--jo--nog var det väl rätt.



--Alltså: det var rätt. Hon angav en spion, men den spionen var inte ni. 
Och nu vill ni skiljas från henne för att hon gjorde rätt i fråga om någon 
som inte var ni. Är det rim och reson?



--Men--det känns--liksom så osäkert--när jag tittar på henne och inte vet 
vad hon tror om mig.



--Vore jag som ni, skulle jag akta mig för att skiljas från min hustru av 
den anledningen att hon har handlat rätt. Alldeles oavsett att ert yrke 
inte lockar kvinnorna till er--och inte ert tillstånd heller, för den 
del--så kommer ingen hederlig kvinna att reflektera på er, då hon får veta 
den här historien--och att den kommer ut, vågar jag ansvara för--så då får 
ni gå där med en skamfläck på er, som alla talar om.



--Men jag trivs inte så här, mumlade mannen mer och mer förvirrad. Jag 
vill inte ha det så här.



--Ni förvånar mig verkligen, sade jag med allt kallare röst. Måste jag 
inte tro, att ni är en asocial typ? Vet ni vad, den saken ska vi verkligen 
ha i åtanke på laboratoriet. Det kanske inte blir så roligt att få en 
sådan stämpel på sig.

Det tog. Hans förvirring fick en ny ton av skrämsel. Hjälplöst vände 
han sina stela ögon från sin hustru till mig och tillbaka igen. Efter en 
liten paus återtog jag:



--Men jag är säker på att ni inte menade så illa. Ni ville vara säker på 
att er hustru också hade uppgivit sina misstankar på allvar. Det har hon, 
det märker ni väl nu. Då finns det alltså ingen orsak till skilsmässa 
längre? Har jag rätt?



--J-jo, medgav han, lättad av min vänlighet, även om han inte riktigt 
kunde följa med tankegången. Naturligtvis. Det finns inga orsaker då--till 
skilsmässa.



Hustrun, som däremot genast fattade, att faran nu var avvärjd och allt som 
förr, strålade upp i stor lättnad. Hennes tacksamhet fick vara min enda 
belöning för två uppoffrade lediga kvällar. Togo Baharas trumpna kyla 
störde mig visserligen, men den skulle väl nötas bort så småningom. För 
att hjälpa honom på traven, ropade jag efter dem:



--Sen får ni komma och rapportera för mig, om er man verkligen menade vad 
han sa, eller om han ändå till slut är en asocial typ!



Bahara visste, att jag var hans chef. Kadidja Kapporis äktenskap var 
räddat.



Just den veckan hade vårt experiment utfallit ovanligt 
gynnsamt. Inte mindre än tre av tiomannagruppen saknades bland de angivna, 
och lyckligtvis hade polisen också skyndsamt satt i gång med häktningen; 
vi hade alltså tre utomstående och intet anande personer till vårt 
förfogande. Polischefen Karrek själv infann sig till undersökningen. Lång 
och mager slog han sig ner i stolen, sträckte ut sina långa ben rakt 
framför sig, knäppte händerna över den smala bålen och väntade med en 
hemlighetsfull eld i ögonspringorna. Polischefen var en märklig person, en 
sådan som tycktes född att gå långt. Hans hållning kunde vara lika slapp 
och slappare än Rissens, och ändå verkade han aldrig omilitärisk. Medan 
Rissen lyftes på sina egna impulser och tycktes driva snarare än styra, 
var Karreks hopsjunkna vila bara satsen före språnget, och i det hårt 
slutna ansiktet, i glittret bakom hans halvslutna ögonlock kunde man läsa, 
att det skulle bli ett vilddjurssprång, som inte förfelade sitt mål. Jag 
kände inte bara respekt för hans styrka, jag satte också mitt hopp till 
hans makt. Det skulle snart visa sig, att där hade jag räknat rätt.



De tre häktade fördes in en i sänder och undersöktes. Två av dem var av en 
sort, som vi hittills inte haft att göra med, vanliga förbrytartyper, som 
helt enkelt lockades övermäktigt av de summor spionen påstods ha utlovat. 
En av dem, en kvinna, muntrade för övrigt 
upp både oss och polischefen med sina intima förtroenden om mannens natur 
och vanor. En intelligent kvinna, och kvick, men ingen önskvärd medsoldat, 
med den mest kompakta individuella själviskhet.



Den tredje däremot gav oss något att tänka pa.



Varför han inte hade angivit sin hustru låg höljt i dunkel, tydligen också 
för honom själv. Å ena sidan visade han ingen sådan extatisk tacksamhet 
för hustruns förtroende som den lilla bleka kvinnan vi förut haft, å den 
andra hade han inget intresse för de utlovade summorna heller. Även om han 
inte direkt förnekade alla möjligheter till att hustrun kunde vara spion, 
var han synbarligen inte säker på att allt verkligen förhöll sig så som 
hon berättade. Allt som allt kunde man kanske säga, att en viss lojhet 
hade hindrat honom--en lojhet, som han kanske kunde ha övervunnit ett par 
dar senare, det var ju omöjligt att veta. Hade inte Karrek redan beslutat 
sig för att låta nåd gå före rätt, skulle redan den lojheten stämplat 
honom som statsfarlig. Medan en sådan loj människa samlade sig till 
handling, kunde hela förräderiet ju redan vara utfört och skadan skedd, 
men inte bara det, utan hela hans tveksamhet vittnade ju också om en 
otroligt ringa hängivenhet för Staten. Det kom alltså inte som någon 
överraskning, när han bland annat lät slippa ur sig:



--Allt det där är ändå så mycket mindre viktigt än vår sak.



Jag spetsade öronen, och jag såg, att polischefen gjorde detsamma 
--Er sak? frågade jag. Vilka är ni då?



Han skakade på huvudet med ett lite fånigt leende.



--Fråga inte, sade han. Vi har inget namn, ingen organisation. Vi finns 
bara.



--Hur finns ni, hur kan ni kalla er vi, om ni varken har namn eller 
organisation? Vad är ni för ena?



--Många, många. Men jag känner inte många. Jag har sett många, men jag vet 
inte ens vad de flesta heter. Vad skulle vi behöva veta det för? Vi vet, 
att det är vi.



Eftersom han redan visade tecken till att vakna såg jag frågande först på 
Rissen, sedan på polischefen.



--För allt i världen, fortsätt, mumlade Karrek mellan tänderna. Rissen 
gjorde också en jakande åtbörd. Så gav jag alltså mannen en spruta till.



--Nå vidare: namnen på dem ni känner?



Fullständigt glatt och oskyldigt, utan ringaste tvekan, räknade han upp 
fem namn. Det var allt, påstod han. Fler kände han inte. Karrek tecknade 
åt Rissen att skriva upp dem noga, vilket han också gjorde.



--Och vad är det för omvälvning ni vill genomföra?



Trots sprutan gav han inget svar. Han vred sig under frågan och ansträngde 
sig synbart, men fick inte fram något. Ett ögonblick trodde jag på nytt 
att kallocainet kanske under vissa omständigheter kunde vara utan verkan, 
och kände hur kallsvetten började sippra fram. Men frågan kunde också vara 
illa ställd, alltför invecklad--fast det ska alla veta, mig 
föreföll den enkel nog--så att försökspersonen inte heller i vaket
tillstånd kunde ha besvarat den.



--Ni vill väl något, inte sant? frågade jag försiktigt.

--Ja, ja visst, visst vill vi något...



--Och vad då?



Återigen tystnad. Sedan, med både tvekan och ansträng



ning:



--Vi vill vara----vi vill bli----något annat---- --Så? Och vad vill ni 
bli?



Tystnad. En djup suck.



--Några bestämda poster som ni vill besätta?



--Nej nej. Inte så.



--Ni vill bli något annat än medsoldater i Världsstaten? --N--n--nej----ja 
det vill säga----nej, inte så----



Jag var förvirrad. Då drog polischefen Karrek benen åt sig med en ljudlös 
rörelse, sträckte sig fram över sina egna knäppta händer, kisade med 
ögonen och sade med låg, genomträngande röst:



--Var har ni träffat de andra?



--Hemma hos en av dem som jag inte känner.



--Var? Och när?



--Distriktet RQ--onsdag för två veckor sen---- --Många där?



--Femton tjugu.



--Då blir det inte så svårt att kontrollera var det var, vände sig Karrek 
till Rissen och mig. Portvakten bör veta om det.



Och han fortsatte förhöret.



--Ni hade licenser förstås? Var det under falskt namn? --Inte under falskt 
namn. Min licens var åtminstone äkta.

--Så mycket lättare då. Nå vidare. Vad var det som avhandlades?



Men där gick till och med Karrek bet. Förhörspersonens svar blev förvirrat 
och osäkert.



Vi måste lämna den virrige karlen i fred, så mycket mer som andra sprutan 
redan började upphöra att verka. Han vaknade upp med starkt illamående. 
Själsligen tycktes han inte plågas alltför mycket, han var orolig men inte 
förtvivlad, häpen mer än skamsen.



Då han försvunnit ut genom dörren, studsade polischefen upp i hela sin 
elastiska längd, andades djupt, liksom vädrande, och sade:



--Här blir arbete. Mannen visste ingenting, så mycket är säkert. 
Kumpanerna kommer att veta mer. Vi kan leta oss fram från namn till namn 
ända in i de innersta kretsarna. Kanske en regelrätt storsammansvärjning, 
vem vet?



Han slöt ögonen, och en min av tillfredsställelse gick utslätande fram 
över de knutna dragen. Jag gissade vad han tänkte: Detta kommer att bära 
mitt rykte över hela Världsstaten.--Kanske jag gissade fel. Polischefen 
och jag var mycket olika naturer.



--För resten, fortsatte polischefen långsamt och såg prövande från den ene 
till den andre, för resten reser jag bort på en liten tid. Det är möjligt 
att ni också snart blir kallade till en annan ort. Gör er i alla fall 
resfärdiga. Kallelsen kan komma hemma eller i arbetet. Ha för säkerhets 
skull en packad väska med er till laboratoriet, så ni inte behöver försena 
er med att hämta den, en liten väska med det nödvändigaste, så ni kan 
stanna borta ett par dar. Och ha apparater i ordning, så ni kan ta 
dem med er och visa hur ert kallocain fungerar.



--Och militärtjänsten? frågade Rissen.



--Blir det något av är det självklart att jag ordnar alltsammans. Kan jag 
inte det, nå, då blir det ingenting av. Jag lovar ingenting. Och vad 
kommer ni att ta er för under de närmaste dagarna?



--Fortsätta med nya och nya experiment.



--Finns det då något hinder för att ni tar upp den här tråden. Jag menar 
den vi fick av den sist undersökte. I stället för att använda Frivilliga 
offertjänsten nystar ni tum för tum upp den härvan av namn han gav er en 
ända av, skriver noga upp allt som kommer fram och väntar för övrigt. Vad 
säger ni om det?



Rissen betänkte sig.



--I laboratoriets ordningsföreskrifter står ingenting om ett sådant fall.



Polischefen skrattade ett obeskrivligt försmädligt skratt i falsett.



--Vi får inte vara byråkratiska, sade han. Om det nu kommer en order från 
förste laboratoriechefen--det är Muili, eller hur--så håller ni er inte så 
strängt till ordningsföreskrifterna längre, tänker jag mig. Jag går själv 
direkt till Muili. Sen är det alltså bara att lämna in alla namnen på 
Polishuset. Det kanske gäller Världsstatens väl och ve--och ni frågar 
efter ordningsföreskrifterna!



Han gick, och vi såg på varandra. Jag misstänker att min uppsyn var både 
segerviss och full av beundran. I händerna på en man som Karrek kunde man 
lugnt överlåta sitt öde. Han bestod bara av vilja, för honom fanns 
inga svårigheter.



Men Rissen höjde resignerad på ögonbrynen.



--Vi kommer att bli en underavdelning av polisen, sade han. Farväl, 
vetenskap.



Det klack till i mig. Jag älskade mitt vetenskapliga arbete och skulle 
sakna det högt, om jag blev av med det. Men Rissen var pessimist av 
naturen, intalade jag mig. För min del såg jag bara Trappan framför mig, 
och första och enda frågan var om det bar uppåt. Resten fick väl tiden



utvisa.



En timme senare kom mycket riktigt order från förste laboratoriechefen, 
att vi skulle lägga om vårt arbete efter de linjer polischefen antytt. I 
Polishuset var man redan underrättad, vi hade bara att ringa in namnen på 
dem vi ville ha häktade, så skulle personerna i fråga vara oss till handa 
inom tjugufyra timmar.



Den vi först fick hand om var en ung man med ungdomslägret inte alltför 
långt bakom sig och med en lustig blandning av osäkerhet och högmodig 
anfallslust inför det samhällsliv han ännu inte kände sig fullt inpassad 
i. Under inflytande av kallocainet fick hans självkänsla rum att breda ut 
sig på ett sätt som verkade något komiskt på oss vuxna män, och han 
började underhålla oss med vittsvävande och rätt obestämda framtidsplaner. 
Samtidigt medgav han, att han brukade känna sig djupt besvärad av 
människorna i sin omgivning. De ville honom illa, påstod han.--Visserligen 
hade jag själv föreslagit att vi skulle låta våra undersökningspersoner 
tala av sig själva så mycket som möjligt, 
eftersom det förra fallet hade varit så hårdfrågat, men här blev det lite 
för mycket allmän ungdomspsykologi för att Karrek kunde tänkas ha någon 
glädje av det, så till slut övergick jag ändå till förhör och frågade 
honom, om han kände vår förre häktade.



--Ja. Vi är arbetskamrater.



--Har ni någonsin träffat honom utanför arbetet?



--Ja. Han bjöd mig med på en tillställning...



--I distriktet RQ? I onsdags för fjorton dar sen?



Den unge mannen började småskratta och verkade samtidigt mycket 
intresserad.



--Ja. En sån lustig tillställning. Men jag tyckte om dem. På något sätt 
tyckte jag om dem...



--Kan ni berätta vad ni minns?



--Visst. Det var så konstigt så. Jag kom in, och det var bara folk som jag 
inte kände. Nå, det var ju inget underligt. Offrar man en ledig kväll på 
sällskapsliv, så brukar det väl vara för att diskutera någonting, något 
som rör ens arbete eller något annat, en planerad fest eller en skrivelse 
till myndigheterna eller så, och då är det så klart att man inte känner 
alla som är bjudna. Men det var inget sånt! De diskuterade inte alls. De 
satt och pratade om allt möjligt, eller också teg de. Att de teg så 
mycket, det gjorde mig hjärtängslig. Och för resten, bara som de hälsade! 
De tog tag i händerna på varandra. Är det klokt! Ohygieniskt måste det 
vara, och så intimt så man skäms, dessutom. Att röra vid varandras kroppar 
så där, avsiktligt! De påstod att det var en urgammal hälsning, som de 
hade upplivat igen, men man behövde inte göra det, om man inte ville, 
man var inte tvungen till någonting. Men i början var jag rädd för 
dem. Ingenting är så otäckt som att sitta och vara tyst. Man har en känsla 
av att folk genomskådar en. Som om man var naken eller värre än naken. 
Andligen naken. Särskilt när det är äldre med, för de kan ha hunnit lära 
sig att se tvärsigenom en, för resten om de pratar också, de har hunnit 
lära sig prata med ytan och vara på sin vakt under ytan. Det har redan 
hänt mig att jag också har kunnat det, prata med ytan och vara på min vakt 
under ytan, och då känner man sig glad efteråt, som om man hade undgått en 
fara. Men där kunde jag inte det. Ingen av dem skulle nappat på det. När 
de talade, talade de lågt, och det verkade som de inte tänkte på annat 
under tiden. Annars tycker jag det är bättre att tala högt, så man 
fängslar de andras uppmärksamhet, man talar högt och har tankarna med sig 
på annat håll. Men de var så konstiga. Till slut tyckte jag det var skönt 
och började tycka om dem. Det var lugnt på något sätt.



Detta var ju inte mycket upplysande. Ynglingen var väl novis i rörelsen 
och ännu inte invigd i hemligheterna. För säkerhets skull frågade jag 
ändå:



--Såg ni om där fanns någon chef för gruppen? Några gradbeteckningar?



--Nej--inte som jag såg. Inte som någon sa heller.



--Och vad gjorde de för resten? Talade de om något som de hade gjort eller 
skulle göra?



--Inte vad jag vet. Fast jag fick gå tidigare förstås, jag och ett par 
till, som heller inte hade varit med förr, tror jag. Sen vet jag inte vad 
de hade för sig. Men när vi gick, var det någon som sa: När vi möts 
ute i världen känner vi igen varandra.



--Jag kan inte förklara det, men det var faktiskt riktigt högtidligt, och 
jag trodde verkligen jag skulle känna igen dem--inte precis dem jag 
träffade där, utan vem som helst som hörde till dem. Det var något 
särskilt med dem, jag kan inte beskriva det. Då jag kom in här i rummet, 
visste jag alldeles säkert, att inte ni hörde dit (han nickade mot mig). 
Men er (han gav Rissen en dimmig blick), er är jag inte så säker på. 
Kanske ni hör dit och kanske inte. Jag vet bara, att jag kände mig lugnare 
hos dem än hos andra. Jag hade inte den där förnimmelsen så tydligt, att 
de ville mig illa.



Jag såg skarpt på Rissen. Så förbluffad som han såg ut, höll jag nog för 
troligt, att han var oskyldig, om man med oskyldig menade att han aldrig 
deltagit i sådana hemliga möten som den unge mannen beskrev. Ändå låg det 
något i antydningen. Också hos Rissen fanns samma asociala åder, en 
släktskap med blinda mullvadar.



Ynglingen vaknade med en ruelse, som inte stod i rimlig proportion till de 
ganska harmlösa ting han röjt. Vad jag kunde förstå gällde hans vånda inte 
berättelsen om sammankomsten, utan de rent personliga bekännelserna, som 
vi gäspande hade avbrutit.



--Jag tror jag måste ta tillbaka en del, mumlade han, där han stod och 
vacklade på golvet. Det där jag sa om att jag var osäker för andra, det 
var då egentligen inte sant. Jag undrar bara vad de tänker om mig. Inte 
menar jag att de nödvändigt vill mig illa. Och allt det där jag sa 
att jag ville bli och göra, det var ju rena fantasier, inte ett dugg 
sanning. För resten så var det överdrift också, att jag trivdes bättre med 
de där konstiga människorna än med de vanliga. Jag trivs förstås i grunden 
bättre med vanliga, när jag tänker efter...



--Det är vi också övertygade om, sade Rissen vänligt. I framtiden borde ni 
nog hålla er till de andra, de vanliga. Vi har en stark misstanke om att 
den där sammanslutningen ni kom med i så där oförhappandes är 
statsfientlig. Ännu är ni tydligen rätt obesmittad, men akta er! Innan ni 
vet ordet av, har de snärjt er i sina garn.



Ynglingen såg förskräckt ut, då han försvann genom dörren.



Jag vet inte vilka hemska planer vi egentligen väntade oss att avslöja 
från det möte som vidtog sedan ynglingen och sådana som han skickats hem 
från sammankomsten. Någon av de häktade borde i varje fall ha varit med då 
de smiddes. Grundligt och systematiskt frågade vi ut de fyra som ännu 
återstod, noggrant antecknade vi deras berättelser, men det dröjde länge, 
innan vi kom fram till en något så när klar bild av den hemliga ligan. 
Många gånger måste vi se på varandra och skaka på huvudet. Var det en 
samling sinnessjuka vi hade att göra med? Något mer fantastiskt hade jag 
sällan hört talas om.



Främst var vi på språng efter själva organisationen, chefernas namn, 
utgreningen. Men gång på gång fick vi höra, att det inte fanns några 
chefer, ingen organisation. Nu brukar det ju ofta vara så i hemliga 
sammansvärjningar, att medlemmar av lägre grader inte har reda på mer 
centrala hemligheter; allt vad de känner till är namnen på två tre 
andra medlemmar, lika betydelselösa som de själva. Vi slöt oss till att 
det var sådana medlemmar vi fått tag i. Icke desto mindre skulle vi säkert 
från någon av de redan infångade komma över till nya skikt, där man visste 
mer. Det var bara att fortsätta.



Vad hade hänt sedan noviserna lämnat huset? frågade vi oss närmast. En 
kvinna gav oss en häpnadsväckande beskrivning.



--Man tar fram en kniv, sade hon. En av oss lämnar den till någon annan 
och lägger sig på en säng och låtsar att han sover.



--Nå, och sen?



--Sen är det inget mer. Vill någon mer vara med, och finns det plats för 
det, så kan han också låtsas sova. Man kan sätta sig och stödja huvudet 
mot sängkanten. Eller mot bordet eller vad som helst.



Jag är rädd att jag gav ifrån mig ett kvävt skratt. Scenen som man 
föreställde sig var för obetalbar. Någon sitter där allvarlig med en stor 
bordskniv i handen (naturligtvis var det en bordskniv, det var det 
lättaste att komma åt, man glömde bara att lämna med den i middagsdisken), 
mitt i ett lika allvarligt sällskap. En har sträckt ut sig på sängen med 
händerna på magen, blundar krampaktigt, försöker kanske till och med 
snarka. Den ene efter den andre drar till sig en kudde och placerar den i 
närheten, lutar huvudet i en mer eller mindre obekväm ställning, och drar 
sin lilla timmerstock till stacken. Någon glider ner i sittande ställning, 
utmed sängkanten, sträcker benen ifrån sig, stöder nacken mot 
träramen, gäspar till ----Annars dödstystnad.



Inte ens Rissen kunde undertrycka ett småleende.



--Och vad är meningen med detta? frågade han.



--En symbolisk mening. Genom kniven har han lämnat sig i den andres våld, 
och det händer honom ändå ingenting.



(Det händer honom ändå ingenting! När det finns fullt med folk omkring, 
som snarkar fullt vakna och när som helst kan plira med vänstra ögat. Det 
händer honom ingenting, när en av hans gäster--fullt lagligt registrerad 
av portvakten--knyter handen om en bordskniv, som man vid kvällsmaten 
förgäves ansträngde sig att skära pepparrotskött med, och lyssnar på hur 
naturtroget han snarkar . . .)



--Och vad ska det tjäna till, allt det där?



--Vi vill framkalla en ny ande, svarade kvinnan fullt allvarligt.



Rissen tog sig betänksamt om hakan. På statshistoriska föredrag hade jag 
hört, och Rissen säkert också, att urtidens vildar brukade uttala vissa 
besvärjelser och utföra vissa så kallade magiska handlingar för att 
framkalla inbillade väsen, som de kallade andar. Och sådant förekom alltså 
fortfarande i våra dagar?



Av samma kvinna fick vi till livs några antydningar om en komplett dåre, 
som tycktes spela en viss roll som hjälte inom deras krets. Det behövs 
sannerligen inte mycket för att man ska duga till hjälte åt somliga.



--Känner ni inte till Reor? frågade hon. Nej, han le 
ver inte nu, han levde så där för en femti år 
sen, i någon av kvarnstäderna säger somliga, men andra säger i någon av 
textilstäderna. Tänk att inte ha hört talas om Reor. Jag skulle vilja 
hålla föredrag om Reor en gång. Fast det är sant, det är bara de invigda 
som kan förstå. Vill man berätta om Reor, måste man vända sig till de 
invigda. Han gick omkring hit och dit, för på den tiden var det annorlunda 
med licenserna, och somliga tog emot honom av rädsla, för de trodde han 
hörde till polisen, och andra jagade bort honom, för de trodde han var en 
brottsling. Men den som tog emot honom--ja, alla märkte förstås inte 
hurdan han var, somliga tyckte bara han var konstig, men andra kände att 
de kunde vara trygga och lugna hos honom som ett litet barn hos sin mor. 
Några glömde honom, men andra glömde honom aldrig, och de berättade om 
honom så gott de kunde. Men det förstår bara de invigda. Han låste aldrig 
sin dörr. Han brydde sig aldrig om några vittnen eller bevis på något som 
han sa eller gjorde. Han skyddade sig inte mot tjuvar och rånmördare ens, 
så han blev också rånmördad till slut, av en som trodde att Reor hade en 
kaka bröd i sin ränsel. Det var svälttider då. Men han hade ingen, han 
hade redan ätit upp den tillsammans med några andra, som han hade mött på 
vägen... Men den andre trodde han hade sparat den. Så slog han ihjäl 
honom.



--Och ändå menar ni att han var en stor man? frågade jag.



--Han var en stor man. Reor var en stor man. Han var en av oss. Det finns 
ännu de som har sett honom.

Rissen såg menande på mig och skakade på huvudet.



--Den kostligaste logik jag har hört i mitt liv, sade jag. Låt oss vara 
som han, för han blev rånmördad! Jag begriper ingenting av det här.



--Ni talade om invigning, sade Rissen till kvinnan utan att fästa sig vid 
mig. Hur blir man invigd?



--Inte vet jag. Man blir det bara. Rätt som det är, så är man det. De 
andra märker det, de som också är invigda.



--Då kan alltså vem som helst komma och påstå att han är invigd? Det måste 
väl finnas någon handling, någon ceremoni--några hemligheter, som 
meddelas?



--Nej, ingenting sådant. Det märks, säger jag ju. Man blir det, förstår 
ni, eller också blir man det inte--somliga blir det aldrig.



--Hur märks det då?



--Ja--det märks på allting------det där med kniven och sömnen och det blir 
heligt och klart för en då ----och mycket annat------



Vi var lika kloka som förut.



Om kvinnan var galen på egen hand eller om alla de där människorna delade 
hennes galenskap var inte gott att säga. Så mycket var säkert att de 
magiska riterna med kniven och den låtsade sömnen tydligen hade ägt rum, 
det fick vi de andras bekräftelse på, däremot förblev det dunkelt, om de 
alltid brukade äga rum eller om det var något tillfälligt. Inte heller 
kunde vi finna spår av myten om Reor hos alla, fast den återfanns hos 
några. Vad var då egentligen det gemensamma för hela denna krets, utom att 
de samt och synnerligen verkade underliga?

En annan, också en kvinna, hade ett par namn till att ge oss. Vi 
ansåg det därför lämpligt att pressa henne särskilt ihärdigt angående 
organisationen. Hennes svar var lika förvirrande som de andras.



--Organisation? sade hon. Vi söker ingen organisation. Det som är 
organiskt behöver inte organiseras. Ni bygger utifrån, vi byggs inifrån. 
Ni bygger med er själva som stenar och faller sönder utifrån och in. Vi 
byggs inifrån som träd, och det växer ut broar mellan oss som inte är av 
död materia och dött tvång. Från oss går det levande ut. I er går det 
livlösa in.



Mig föreföll allt detta som en meningslös lek med ord, och ändå gjorde det 
intryck på mig. Kanske det var själva intensiteten i hennes djupa röst, 
som kom mig att skälva. Det är inte omöjligt, att den påminde mig om 
Linda, som också har en djup och intensiv röst, särskilt ibland, då hon 
inte verkar så trött, och att jag måste föreställa mig, hur det skulle 
varit, om nu Linda i stället för den främmande kvinnan hade suttit där och 
räckt mig sitt innersta med så vädjande och inträngande tonfall. I varje 
fall gömde jag på minnet länge efteråt, till och med de enskilda orden 
upprepade jag för mig själv, som jag trodde därför att de lät vackert i 
all sin meningslöshet. Långt långt senare började jag skymta en mening i 
dem. I varje fall gav de mig en stöt redan då, så att jag fick en första 
aning om vad de menade med "vi", med att de kände igen varandra och med 
att de kunde ha en krets av invigda utan organisation, utan yttre 
kännetecken och tydligen också utan några allmänt omfattade läror och 
doktriner.

Då hon blivit utsläppt, sade jag till Rissen:



--Någonting har fallit mig in. Vi kanske uppfattade det där om "en ande" 
fel. Man kan också mena en inre form, en livshållning. Eller tror ni det 
är en för subtil tydning för att den skulle kunna höra hemma i en sådan 
krets av dårar?



Då han såg på mig, blev jag rädd. Att han förstod mig fullkomligt, kunde 
jag se på honom, men också något mer. Jag förstod, att han också känt sig 
påverkad av kvinnans varma och intensiva väsen. Jag förstod att han var 
ännu mottagligare än jag. Och jag förstod, att själva hans blick, själva 
hans tystnad drog mig i en riktning, dit hela min pliktkärlek, hela min 
hederskänsla förbjöd mig att gå. På något sätt var han fast i de där 
dårarnas garn, och till och med jag hade ett ögonblick känt den ljuvliga 
och övermäktiga dragningen.



Hade inte den förste ynglingen i dag sagt om Rissen, att han gott kunde 
höra dit--till dårarna, till den hemliga sekten? Hade jag inte själv 
alltid haft på känn, att hos Rissen fanns ett hot och en fara? Från och 
med nu visste jag, att vi på djupet var fiender.



Vi hade bara en av de häktade kvar, en äldre man med intelligent utseende, 
och jag var på en gång rädd för honom--ingen kunde veta, om inte han också 
hade samma suggestiva styrka som kvinnan nyss--och väntade mig stora ting 
av honom. Han om någon borde ha reda på något om de innersta kretsarna, 
och om lyckan var god, kunde vi där finna så fällande bevis att hela 
dårsekten skulle vara dömd och expedierad, till lättnad och räddning för 
mig själv och många andra. Men då han redan förts in och vi nätt och 
jämnt hunnit sätta honom i stolen, ringde lokaltelefonen och både Rissen 
och jag kallades till Muili, förste laboratoriechefen.



Muilis mottagning befann sig inte inom vår 
laboratoriebyggnad, men man behövde inte gå upp till jordytan för att 
komma dit: genom en gång tre trappor ner kom man direkt över till den 
byggnad, där laboratoriekontoren arbetade, och sedan man visat sitt 
identifikationskort och en sekreterare per telefon förvissat sig om att 
man var väntad, fördes man vidare. Inom tjugufem minuter stod vi inför 
Muili, en järngrå och mycket mager man av sjukligt utseende. Han såg 
knappast på oss. Hans röst var låg, som om han knappt orkade tala, och 
ändå fanns där inte en ton, som inte var helt och hållet order. Den mannen 
var inte van att lyssna på någon annan, om det inte gällde svar på direkta 
frågor.



--Medsoldater Edo Rissen och Leo Kall, sade han, ni är kallade till annan 
ort. Det arbete ni håller på med lägger ni ner. Inom en timme väntar er en 
polisvakt, som för er till avgångsorten. Allt är klart med er tillfälliga 
permission från militär- och polistjänst. Förstått?



--Ja, min chef, svarade Rissen och jag på en gång.



Tysta återvände vi till laboratoriet för att ställa i ordning efter oss, 
duscha och ta på oss fritidsuniformen. Var sin liten box för resan hade vi 
stående och dessutom en låda med kallocainutensilier, så som Karrek givit 
order om.

På utsatt tid hämtades vi också av två 
tystlåtna polismän och fördes i metro till vår bestämmelseort.



Min beundran för Karrek steg ytterligare. Sannerligen raskt marscherat! 
Knappt mer än ett dygn hade gått, sedan han gav sig av, och redan hade han 
utverkat vad han ville. Mannen var en makt, och inte bara i Kemistaden n:r 
4, efter vad det tycktes.



Då vi steg upp ur metron, visade det sig att vårt mål var ett hangar. En 
rysning av jublande äventyrslust gick genom alla mina lemmar. Hur långt 
skulle vi egentligen? Till huvudstaden? Jag, som aldrig varit utanför 
Kemistaden n:r 4, greps av den vildaste spänning.



Tillsammans med en skara andra passagerare steg vi in i det väl upplysta 
planet, polismännen låste och plomberade dörren, och av motorns surr 
förstod vi att vi höjde oss över jorden. Jag tog fram senaste numret av 
Kemisk Tidskrift ur min box, Rissen likaså, men jag märkte, att han liksom 
jag ofta lutade sig tillbaka och lät tankarna flyga kring annat än 
uppsatserna och meddelandena i häftet. Själv försökte jag åtminstone slå 
ner min nyfikenhet, så fort den stack upp huvudet. På film hade jag 
naturligtvis sett gula åkrar, gröna ängar, skogar, betande får och kor, 
till och med flygbilder, så jag hade strängt taget ingenting att vara 
nyfiken på, och ändå hade jag att kämpa med en löjlig och barnslig önskan, 
att planet skulle ha något enda litet titthål, som man i hemlighet kunde 
sett ut igenom--inte därför att jag menade att spionera, utan av ren 
barnslig nyfikenhet. Men jag visste åtminstone samtidigt, att detta var en 
farlig tendens. Visserligen skulle jag väl aldrig nått så långt i 
vetenskapen om inte en viss nyfikenhet drivit mig in i materiens mysterier 
--å andra sidan var det en drivkraft på gott och ont och kunde locka en in 
i fara och brott. Jag undrade, om Rissen hade samma böjelser och 
önskningar att kämpa emot --om han nu överhuvudtaget kämpade! Han var väl 
inte en sådan som kämpade, han med sin brist på disciplin. Jag fick den 
föreställningen, att han satt där, alldeles utan kamp eller skam, och 
önskade att planet helt och hållet skulle varit av glas... En mycket 
träffande föreställning, tänkte jag, sådan var den mannen. Om jag kunde 
använda kallocain för mitt privatnöje----



Jag hade slumrat till, då jag kände en lätt stöt på armbågen. Där stod 
konduktören och serverade mig kvällsmat--också det var det sörjt för. Jag 
såg på mitt armbandsur: vi hade redan flugit i fem timmar och var tydligen 
ännu ett gott stycke från målet, eftersom vi inte kunde vänta med maten 
tills vi kom fram. Jag räknade rätt: vi hade tre timmar kvar. Om man inte 
bara vetat tiden, utan också planets hastighet, kunde man lätt räknat ut 
avståndet mellan Kemistaden n:r 4 och den ort vi färdades till, vilken den 
nu var. Lyckligtvis hölls planets hastighet strängt hemlig, så att inga 
spioner kunde dra några geografiska slutsatser. Det enda man kunde ana var 
att hastigheten var mycket hög och avståndet alltså--mycket stort. 
Riktningen kunde vi naturligtvis inte heller sluta oss till; att det var 
svalt, till och med kallt efter Kemistadens begrepp, betydde ju ingenting 
annat än att vi var högt uppe.

Då vi äntligen sänkt oss och motom stannat, låstes dörren upp av en 
liten trupp polis, som sedan delade på sig och tog hand om de olika 
passagerarna. (Antagligen var alla där i viktiga ärenden, väntade och 
anmälda, kanske kallade som vi.) Rissen och jag fördes ner i polis- och 
militärmetron, där vår vagn med otrolig hastighet slungades fram till en 
station med namnet Polispalatset. Vi anade att vi befann oss i 
huvudstaden. Genom en underjordisk port fördes vi in i ett förrum, där vi 
kroppsvisiterades och vårt bagage genomsöktes, och sedan upp till ett 
slags små enkla men fullt användbara hytter, där vi skulle sova.



Frukostdags följande morgon visade man oss upp i en av 
matsalarna. Vi var tydligen inte de enda nattgästerna i Polispalatset--i 
den stora salen trängdes redan ett sjuttital andra medsoldater av båda 
könen och av alla vuxna åldrar kring serveringsborden. Någon vinkade åt 
oss från sin plats. Det var själve Karrek som slagit sig ner med sin 
majsgröt bland idel okända. Hur mycket han än stod över oss i rang, kände 
vi oss riktigt glada åt att se hans bekanta ansikte, och han såg inte 
heller ut att ha något emot vårt sällskap.



--Jag har anhållit om audiens för oss alla tre hos polispresidenten, sade 
han, och jag har skäl att tro, att det går fort. Ni bör hämta attiraljerna 
så fort som möjligt.



Självklart skyndade jag mig med frukosten och rusade efter 
kallocainapparaterna. Det visade sig sedan vara något överdriven brådska. 
Sedan vi alla tre följts åt ner till polispresidentens väntrum, fick vi 
vänta en dryg timme, innan dörren till det inre rummet öppnades. Före oss 
satt dessutom tre personer och väntade, så jag förmodade det skulle dröja 
åtskilligt.



Men det var vi som först fick företräde. En liten snabb och smidig 
tjänsteman öppnade dörren, gick fram till Karrek och viskade med honom. 
Karrek visade på oss båda, och vi fördes alla tre in i ett nytt väntrum, 
där vi återigen kroppsvisiterades. Överhuvudtaget var det mycket 
grundligare sörjt för säkerheten här än hemma i vår kemistad, naturligtvis 
därför att de liv som här skulle bevaras var så mycket sällsyntare och 
dyrbarare än några i övriga delar av Världsstaten. Redan ute i väntrummet, 
så mycket mera då här i förrummet och inne hos polispresidenten själv, 
posterade vakter med lyfta pistoler. Så äntligen stod vi inför den 
mäktige.



En bred skepnad snodde runt på stolen och lyfte hälsande på sina buskiga 
ögonbryn. Det var tydligt att åsynen av Karrek gjorde honom ganska nöjd. 
Jag kände ganska väl igen polisminister Tuareg från Medsoldatens 
Porträttalbum, hans små svarta björnögon, hans viljestarka underkäk, hans 
fylliga mun, och ändå gjorde han ett långt mer överväldigande intryck på 
mig än jag någonsin väntat mig. Kanske var det också känslan av att stå 
inför den koncentrerade Makten, som kom mig att darra. Tuareg var hjärnan 
bakom de millioner ögon och öron, som såg och hörde medsoldaternas 
intimaste handlingar och samtal dag och natt, han var viljan bakom de 
millioner armar, som ständigt eller vissa delar av dagen skyddade Statens 
inre säkerhet--också bakom mina armar, i den mån mina kvällar ägnades åt 
polistjänstgöring. Och ändå skälvde jag till, som om det inte varit min 
egen högsta vilja jag stått ansikte mot ansikte med--som om jag i stället 
varit en av de brottslingar han jagade. Och ändå hade jag ju inte gjort 
något ont! Varifrån kom då den olycksaliga splittringen i mitt väsen? 
Svaret låg nära till hands: alltsam mans berodde på en insuggererad 
vanföreställning, Som kunde uttryckas med orden: "Ingen medsoldat 
över fyrti kan ha gott samvete". Och den som uttalat dessa ord var Rissen.



--Såå, här har vi alltså våra nya bundsförvanter, sade polisministern till 
Karrek. Skulle ni vara beredda att göra några små provexperiment om två 
timmar? I tredje våningen är ett rum iordningställt till 
laboratorium--primitivt kanske, men jag förmodar där finns vad ni behöver. 
Är det något som fattas, så är det bara att säga till personalen. Och 
försökspersoner ställer vi till förfogande.



Vi förklarade oss beredda och lyckliga. Audiensen var slut, och vi fördes 
ut en annan väg och upp till det tillfälliga laboratorium Tuareg talat 
om. Inredningen var fullt tillräcklig, så länge man inte avsåg att 
framställa kallocain i större mängder.



Karrek hade följt med oss upp. Han slog sig ner på ett bordshörn i en 
ställning så alltför ledig, att den hos vilken annan som helst skulle 
verkat slapp och frånstötande.



--Nå, medsoldater, sade han sedan vi undersökt lokalens arbetsmöjligheter, 
vad har kommit fram om den där hemliga sammanslutningen hemma i 
Kemistaden n:r 4?



Rissen var ju min chef och hade rätt och skyldighet att svara först. Det 
gjorde han också, fast först efter lång tystnad.



--För min del, sade han, kan jag ju inte tycka det har kommit fram något 
direkt brottsligt. Lätt sinnesrubbade verkar de allihop, men 
brottsliga--nej.



--Hittills åtminstone, fortsatte han efter en ny paus, har vi inte 
träffat på någon enda med en lagstridig handling 
bakom sig, åtminstone ingen som har 
upptagit hans tankar tillräckligt för att han skulle röja den under 
kallocainruset. Jag bortser då från den där mannen, som hade underlåtit 
att anmäla sin hustru för statsförräderi, för ni vet, min chef, att vi kom 
överens om att låta nåd gå före rätt, eftersom det gällde rekryteringen av 
Frivilliga offertjänsten.--Vad de där människorna beträffar, skulle jag 
kalla dem en sekt av dårar, men inte en politisk sammanslutning. Kanske 
man inte ens kan kalla dem för en sekt. De har ingen organisation, inga 
chefer, efter vad vi kan förstå, inga medlemslistor, inte ens något namn, 
och faller alltså knappast under lagen mot föreningar utanför Statens 
kontroll.



--Ni är en stor formalist, medsoldat Rissen, sade Karrek och plirade 
ironiskt. Ni talar om "stå i ordningsföreskrifterna" och "falla under 
lagen", som om trycksvärta var ett oöverstigligt hinder. Det menar ni väl 
inte?



--Lagar och förordningar är till för vårt skydd.... invände Rissen 
buttert.



--För vems skydd, säger ni? angrep Karrek. Inte för Statens i alla fall. 
Staten har mer nytta av klara huvuden, som vid behov kan spotta på 
trycksvärtan...



Rissen teg motvilligt, men återtog sedan:



--I alla fall verkar de ofarliga för, Staten. Vi kan lugnt släppa dem som 
redan är häktade och sedan lämna hela sällskapet åt sitt öde. Polisen 
kommer ändå att få fullt upp att göra med mördare, tjuvar, menedare...



Min stund var kommen, jag kände det. Jag måste göra mitt första allvarliga 
angrepp på Rissen.

--Min chef Karrek, sade jag långsamt och med stark betoning. Tillåt 
mig att göra invändningar, trots att jag är en underordnad. Mig förefaller 
den mystiska sammanslutligen allt annat än oskyldig.



--Jag är intresserad av er mening också, sade Karrek. Ni anser den alltså 
vara en vanlig sammanslutning?



--Paragraferna vill jag lämna åt deras värde så länge, sade jag. Vad jag 
menar är att alla de där människorna var för sig och alla sammantagna 
utgör en fara för Staten.-- Först och främst vill jag bara fråga: anser 
ni, att vår Världsstat skulle vara i behov av en alldeles ny hållning, en 
helt och hållet förändrad livsinställning? Ja, missuppfatta mig inte, jag 
är medveten om att folk både här och där skulle behöva väckas till större 
ansvarsmedvetande och större ansträngningar--men en ny livshållning, olik 
vad vi förut känner till? Är det inte i själva verket en förolämpning mot 
Världsstaten och Världsstatens medsoldater? Och ändå var det innebörden i 
vad en av de häktade yttrade: Vi vill framkalla en ny ande. --Först tog vi 
uttrycket mer vidskepligt konkret, och det hade ju varit illa nog--men 
detta är än värre.



--Ni tar det nog för hårt, sade Karrek. Min erfarenhet har lärt mig, att 
ju abstraktare någonting är, dess mindre farliga verkningar har det. 
Allmänna talesätt kan användas hur man vrider dem, ena stunden om ett, 
ögonblicket därpå i rakt motsatt riktning.



--Men en livshållning är inte något abstrakt, sade jag energiskt. Jag 
skulle tvärtom vilja säga, att det är det enda som säkert inte är 
abstrakt. Och de där dårarnas livs hållning är statsvidrig. Bäst och 
klarast ser man det av deras egna myter om en viss Reor, som tycks ha 
varit ett strå vassare än de andra i fråga om sinnessvaghet och därför har 
blivit deras specialhjälte. Överseende mot förbrytare, vårdslöshet med 
egen säkerhet (man är ju ändå själv ett värdefullt och påkostat verktyg, 
det får inte glömmas!), personliga känslobindningar som är starkare än 
bindningen till Staten--dit är det de vill föra oss! Vid första påseendet 
förefaller deras riter vara rena fånerier. Vid närmare eftertanke blir de 
överväldigande osmakliga. De är bilder av ett överdrivet förtroende 
människor emellan, eller i varje fall vissa människor emellan. Redan det 
anser jag vara statsfientligt. Den alltför lättrogne går det förr eller 
senare som deras hjälte Reor--han blir förr eller senare rånmördad. Och är 
det inte på denna grund Staten vuxit Upp? Fanns det grund och skäl till 
förtroende människor emellan, så skulle aldrig någon Stat ha uppstått. Den 
heliga och nödvändiga grunden till Statens existens är vår ömsesidiga 
välgrundade misstro till varandra. Den som misstänkliggör denna grund, han 
misstänkliggör Staten.



--Pu, sade Rissen med en viss häftighet, ni glömmer att den måste uppstå 
ändå, som ekonomiskt och kulturellt centrum . . .



--Det gör jag inte, svarade jag. Och tro för all del inte, att jag går ut 
från någon sorts civilistisk vidskepelse, att Staten skulle vara till för 
vår skull i stället för att vi är till för Statens, som det ju i 
verkligheten förhåller sig. Jag menar bara, att kärnan i de enskilda 
cellernas förhållande till statsorganismen ligger i hungern efter 
säkerhet.

Om vi en dag skulle märka--jag säger inte att vi har gjort det, men 
om--att vår ärtsoppa blev tunnare, vår tvål knappt användbar, våra 
bostäder fallfärdiga, utan att någon bekymrade sig om saken--skulle vi 
knota då? Nej. Vi vet att vällevnaden inte är ett värde i sig själv, att 
våra uppoffringar tjänar ett högre ändamål. Och om vi upptäcker 
taggtrådsstängsel över våra vägar, finner vi oss inte i alla 
inskränkningar av rörelsefriheten utan att klaga? Jo. Vi vet att allt 
detta sker för Statens skull, för att hindra skadegörare. Och om vi en dag 
skulle finna, att alla fritidens sysselsättningar måste inskränkas för den 
nödvändiga militära övningen, att de otaliga lyxkunskaper och 
lyxfärdigheter som förr ingått i vår uppfostran nu måste lämnas åt sidan 
för en oundgänglig inriktning på vars och ens specialutbildning till 
arbetare i den absolut nödvändiga industriens tjänst--har vi skäl att 
klaga då? Nej, nej, och nej. Vi inser och gillar, att Staten är allt, den 
enskilde intet. Vi inser och böjer oss för att det mesta av den så kallade 
"kulturen"--jag frånräknar då de tekniska kunskaperna--förblir en lyx för 
tider då ingen fara hotar (tider som kanske aldrig kommer igen). Vad som 
återstår är det nakna livsuppehället och det alltmer välutvecklade 
militär- och polisväsendet. Det är statslivets kärna. Allt annat är 
utanverk.



Rissen teg, mörk och tankfull. Han hade väl svårt att invända något mot 
mina inte alltför originella toner, men jag var säker på--och njöt 
av--att hans civilistiska själ knottrade sig av förargelse.



Karrek hade sprungit upp och börjat gå fram och till baka. Jag hade 
ett intryck av att han inte lyssnade alltför noga till mina argument, och 
det smärtade mig. Då jag slutat, sade han en smula otåligt:



--Ja ja, det är mycket bra. Faktum är emellertid, att vi hittills mig 
veterligt aldrig har fört någon kamp mot "andar". Dem har vi låtit spöka i 
de overkliga sfärer där de hör hemma. När folk pratar bredvid munnen vid 
kvällsmatbordet eller skolkar från en officiell fest, så är det åtminstone 
sådant som man kan ta på, men "andar" --nej tack...



--Vi har aldrig förr haft något medel att göra det, invände jag. Kallocain 
ger oss möjlighet att kontrollera vad som rör sig i sinnena.



Inte heller nu tycktes han höra på mitt argument med mer än ett halvt öra.



--Vem som helst kunde dömas efter det, sade han i lätt vresig ton.



Plötsligt stannade han orörlig, slagen, efter vad det tycktes, av 
innebörden i sina egna ord.



--Vem som helst kan dömas efter det, upprepade han, men denna gång 
oändligt långsamt och lågt och lent. I alla fall har ni kanske inte så 
orätt, när allt kommer omkring--när allt----kommer omkring------



--Men om ni själv säger, min chef, ropade Rissen förfärad, att vem som 
helst------



Inte heller honom hörde Karrek. Han hade återtagit sin vandring med långa 
steg och med sitt egendomliga mongoliska huvud med de hopknipna ögonen 
framåtsträckt.

Jag ville gärna vara honom till tjänst, så jag berättade, fast med 
en viss skamkänsla, om den tillrättavisning jag fått från 
Propagandaministeriets sjunde byrå. Det fängslade honom äntligen.



--Propagandaministeriets sjunde byrå, säger ni? sade han eftertänksamt. 
Det är intressant. Det är mycket intressant.



En lång stund gick, medan hans svagt knarrande sulor var det enda ljud som 
hördes, så när som på det avlägsna växlande metrobruset och sorl av röster 
och annat buller från de närgränsande rummen. Till slut stödde han sig mot 
väggen med handen, slöt ögonen och sade sakta, som om han vägde vartenda 
ord.



--Låt mig vara fullkomligt uppriktig. Det står i vår makt att driva igenom 
en sådan lag om sinnelagets brottslighet, om vi har tillräckliga 
försänkningar på Sjunde byrån.



Just då tror jag inte jag hade rum i mig för annat än tjänstvillighet, men 
det är möjligt, att jag också smittades av en fläkt från Karreks 
storhetsdrömmar, från planer och syner som jag själv inte kände till. I 
varje fall drog jag efter andan, när han fortsatte:



--Jag skickar en av er, helst en som talar övertygande och väl, till 
Sjunde byrån. Själv kan jag av vissa skäl inte gå... Hur är det, kan ni, 
medsoldat Kall, lägga era ord väl? Men jag frågar hellre er chef. Kan han 
det?



Först efter ett ögonblick av tvekan svarade Rissen nästan ovilligt:



--Det kan han, i högsta grad.

Det var första gången jag märkte en öppen 
ansats till motvilja från Rissens sida.



--Låt mig då få tala med er enskilt, medsoldat Kall.



Vi drog oss undan till min hytt. Ytterst ogenerat stoppade Karrek till 
polisörat med en kudde, och då jag nog såg en smula förvånad ut, sade han 
skrattande:



--Jag är i alla fall själv polischef, och skulle saken mot förmodan 
upptäckas, så vet jag var jag har Tuareg...



Jag kunde inte låta bli att beundra honom i själva hans fräckhet, men det 
oroade mig något, att han så fullständigt klättrade och jagade utefter 
personliga linjer, inte efter principiella.



--Nå, alltså, sade han. Ni får hitta på något att tala med Lavris om på 
Sjunde byrån. Jag skulle föreslå att ni tar upp den där tillrättavisningen 
och binder ihop den med er uppfinning på något sätt. Och sedan, i 
förbigående-- märk väl, i förbigående, eftersom lagstiftning i och för sig 
inte hör till Sjunde byråns uppgifter--nämner ni om vilken betydelse det 
skulle få med vår nya lag, den här, er och min... Jag måste förklara det 
för er: Lavris har inflytande över lagminister Tatjo...



--Men vore det inte mer praktiskt att gå direkt till lagminister Tatjo?



--Tvärtom otroligt opraktiskt. Även om ni hade ett bestämt ärende, ett 
handfast och riktigt ärende, vid sidan om det här lagförslaget, skulle det 
dröja veckor, innan ni släpptes fram till honom och så länge kan vi inte 
undvara er i Kemistaden n:r 4. Har ni däremot bara lagförslaget, är det 
högst osannolikt att ni blev framsläppt alls; vem är ni, skulle man 
fråga, så att ni kan föreslå lagar? Den enskilde lyder lagarna, men han 
stiftar dem inte. Får Lavris däremot hand om saken... Men det gäller att 
få henne intresserad. Tror ni att ni kan det?



--Jag kan inte värre än misslyckas, sade jag. Det är ju ingen fara jag 
utsätter mig för.



Inom mig var jag övertygad om att jag skulle lyckas; det var just ett 
sådant uppdrag där jag fick använda min bästa skicklighet. Karrek måste 
också ha sett det på mig, då han prövade mig med sin kisande blick.



--Gå då, sade han. Licensen är här i morgon, och rekommendationer ska jag 
skaffa er. Nu har ni tillåtelse att gå tillbaka till ert arbete.



Vi fick vänta på Tuareg. Då man är van vid att varenda minut 
både natt och dag har sin orubbliga bestämmelse, blir en sådan tom tidrymd 
otroligt plågsam, men allting, också det värsta, har sin övergång, och 
till sist infann sig polisministern, så att vi kunde få tillfälle att visa 
vad kallocainet dög till. Jag hade knappast trott, att jag skulle behöva 
ta mig samman så hårt för att inte darra på handen, när ärmen veks upp på 
en orakad förbrytartyp i stolen framför mig, men Tuaregs små björnögon 
stack en i nacken så vasst, att man nästan kände sig själv placerad under 
sprutspetsen. I alla fall gick allt som det skulle. Mellan en rad svåra 
oanständigheter, som fick polisministern att dra på sin fylliga mun och 
därför lättade stämningen något, avlade den undersökte fullständig 
bekännelse inte bara om det inbrott han var anklagad för men hittills inte 
kunnat överbevisas om, utan också om en del andra förbrytelser, som han 
utfört ensam eller tillsammans med andra. Alla namn och närmare 
omständigheter uppgav han utan att blinka. Tuaregs näsborrar vidgade sig 
av välbehag.



Vi fortsatte med andra. Rissen och jag skötte omväxlande sprutan, 
polisministerns egen sekreterare satt vid protokollet, och för att 
ytterligare pröva oss hade man stuckit in en och annan oskyldig medsoldat 
bland de andra--det vill säga oskyldig till lagöverträdelse; i 
annan mening visade sig ordet mera sällan vara på sin plats, till 
polisministerns tydliga förtjusning. Då vi hunnit med sex personer på 
anmärkningsvärt kort tid, reste sig Tuareg och förklarade att han var 
fullt övertygad. Kallocain skulle med det snaraste få ersätta alla andra 
undersökningsmetoder över hela Världsstaten, förklarade han. Oss ämnade 
han behålla ett par dar till för att lära upp några experter för 
huvudstaden; dessutom ville han förutskicka, att vår uppgift när vi kom 
hem igen skulle bli att utbilda insprutare från alla håll och dessutom 
naturligtvis kallocaintillverkare i stor skala från kemistäderna. Han 
lämnade oss med alla tecken till gott lynne, och kort efteråt fick vi ta 
emot ett tjog personer, som det alltså var meningen att vi skulle lära 
upp. Försökspersoner stod i en lång kö utanför dörren och väntade, 
allesammans brottslingar direkt hitförda från rannsakningshäktet.



Redan dagen därpå kallades jag till Karrek och fick order att för 
tillfället lämna hela arbetet åt Rissen. I min hand lade han en rätt 
ansenlig pappersbunt, som bestod av licenser, rekommendationer och 
legitimationer av olika slag.



Jag har visst glömt berätta, att den anhållan om ny propaganda för 
Frivilliga offertjänsten, som jag satt ihop och lagt fram på de olika 
institutionerna i Kemistaden, hade blivit fulltecknad på ett par dagar och 
att jag tagit alla dessa underskrifter med mig för att personligen lämna 
fram dem på Propagandaministeriet. För säkerhets skull frågade jag Karrek 
om råd vart jag skulle vända mig, och han gav mig många goda 
anvisningar. Mina utmärkta rekommendationer skulle säkert räcka också för 
Tredje byrån, som sådan propaganda sorterade under. Så satt jag då snart i 
metro och steg ur vid Propagandaministeriets ståtliga underjordiska port.



Redan på morgonen hade jag känt att ett illamående var i antågande, och 
Polisministeriets personalläkare hade hällt i mig diverse läkemedel, så 
att jag befann mig i ett något onormalt tillstånd. Antagligen var det 
därför jag var så oförklarligt upprörd, då jag begärde mitt samtal med 
Sjunde byråns chef Lavris. I själva verket var det ju Karreks ärende jag 
gick i mycket högre grad än mitt eget, eftersom han ju hade verkat så 
särskilt intresserad för att denna nya lag kom till, av skäl som var mig 
fördolda. Men i mitt exalterade tillstånd hade jag en förnimmelse av att 
jag inte handlade på Karreks, inte heller ens på mina egna vägnar, utan 
att min handling var ett led i hela den väldiga Statsutvecklingen, kanske 
ett av de sista leden innan fulländningen var uppnådd. Jag, en obetydlig 
cell i den stora Statsorganismen, till på köpet själv ordentligt 
förgiftad, om än tillfälligt, av mångahanda pulver och droppar, var i färd 
med att sätta i gång ett rensningsarbete, som skulle befria Statens kropp 
från allt det sjuka gift som tankeförbrytarna inympade. Då jag äntligen-- 
efter många formaliteter, kroppsvisitation, väntan--reste mig för att 
släppas in i Lavris' mottagningsrum, var det som om jag gick mot mitt eget 
reningsbad och skulle återvända fullkomligt lugn och fri från allt det 
asociala grums, som jag inte ville veta av och inte kännas vid och som 
inte var mitt men som lurade så lömskt i mina skumma vrår och som 
jag kunde sammanfatta under ett namn: Rissen.



Ingenting inne hos Lavris skilde rummet från tusen andra arbetsrum, om 
inte de vakter med höjda pistoler, som posterade här liksom hos 
polisministern och visade att den som arbetade där inne hörde till Statens 
sällsynta och dyrbara redskap. Ändå drog jag djupt efter andan, och 
tinningarna bultade. Den högväxta, smalhalsade kvinnan bakom skrivbordet, 
med huden åtstramad över mun och kinder till ett evigt ironiskt småleende, 
var Kalipso Lavris.



Även om inte hennes ålder varit obestämd och hennes hållning stel som hos 
en forntida gudabild, skulle jag nog i min feberstämning ha uppfattat 
henne bara som halvt mänsklig. Inte ens en stor finne, som slagit ut på 
vänstra sidan om hennes näsa och tydligen just höll på att nå sin fulla 
mognad, kunde dra ner henne till jorden i mina ögon. Fungerade hon inte 
som Världsstatens högsta etiska instans, eller åtminstone som den ledande 
kraften i Världsstatens högsta etiska instans, vilken var 
Propagandaministeriets sjunde byrå! I hennes ansikte kunde man inte läsa 
några personliga affekter som hos Tuareg, hennes orörlighet innehöll inga 
dolda språng som hos Karrek, mig föreföll hon vara den kristallslipade 
logiken själv, rentvättad från individualitetens alla tillfälligheter. Det 
var en feberfantasi, men i hela sin överspänning fångade den ändå Lavris' 
bild ganska träffande, misstänker jag.



Redan på förhand hade jag vetat, att antydningen om en lagändring inte 
fick göras öppet, eftersom Sjunde byrån officiellt inte hade något med den 
att göra. Vakterna med sina lyfta pistoler 
påminde mig ännu tydligare, utan att det störde mig. Mitt ärende var en 
nödvändighet för att inte Staten, för att inte jag skulle förgås.



Jag vet knappt hur jag störtade mig i den gamla tillrättavisningen. Medan 
man plockade fram mitt hemliga poliskort, fick jag vänta i ett litet extra 
väntrum, jag tror bortåt två timmar. Man måste lära sig detta, tänkte jag, 
man måste lära sig vänta. Och det gick. Ändå måste man säga, att det var 
raskt expedierat, då man betänker, vilka väldiga utrymmen ett sådant 
kortsystem över alla Världsstatens medsoldater måste fylla. Fast jag 
aldrig hade sett det, kunde jag mycket väl föreställa mig, att det måste 
ta minst en timme bara att komma igenom de väldiga salarna fram dit där 
kortet fanns--däremot måste självklart alltsammans vara så noggrant 
systematiserat, att man inte behövde leta länge, när man väl var 
framme--och sedan samma väg tillbaka igen. Betänkte man dessutom, att 
kortsystemet väl knappt befann sig på Propagandaministeriet utan hos 
polisen, så kunde man gott vara belåten med sina två timmars väntan.



Då jag släpptes in igen, satt Lavris och studerade mitt kort--"kort" är 
för resten en oegentlig benämning, snarare såg det ut som en hel liten 
sammanhäftad bok--och vid sidan om det en tunn papperspacke, som 
förmodligen innehöll beredning och betänkanden i fråga om min 
tillrättavisning. Det var ju begripligt nog, om hon hade glömt hela 
fallet, så sysselsatt som Sjunde byrån måste vara av de märkvärdigaste 
angivelser och spörsmål från alla delar av Världsstaten.

--Ja, sade Lavris med sin tonlösa och ändå höga röst, här har vi ert 
fall. På ert poliskort står, att ni redan begärt att få göra er ursäkt i 
radio, fast ni ännu inte har fått tillfälle. Vad är det egentligen ni 
vill?



--Jag har tagit fasta på orden: avslöjandet av de förra --de 
splittrade--är en berömvärd handling till Stortens bästa, sade jag. Jag 
har till och med gjort en uppfinning, som gör det möjligt att avslöja dem 
grundligare och mer systematiskt än förr.



Och jag berättade om kallocainet så fängslande jag kunde.



--Nu, slutade jag, har man bara att vänta på en lagstiftning av mer 
djuplodande art än världshistorien tidigare känt: lagstiftningen mot 
statsfientliga tankar och känslor. Den kanske låter vänta på sig--men den 
kommer säkert.



Hon tycktes inte reagera för min trevare. Jag beslöt pröva samma ord som 
bet på Karrek.



--Vem som helst kan bli fälld av den lagen, sade jag menande och tillade 
först efter en mycket lång paus: Jag menar naturligtvis--vem som helst som 
inte är fullt lojal ända in i kärnan.



Lavris satt tyst och tankfull. Huden över kindknotorna stramades kanske åt 
en aning mer, och plötsligt sträckte hon ut en lång, välbildad hand, 
fattade varsamt en blyertspenna mellan pekfingret och tummen och nöp 
långsamt till så att knogarna vitnade. Utan att släppa taget såg hon upp 
igen och frågade:



--Var detta hela ert ärende, medsoldat?

--Det var hela mitt ärende, svarade jag. Alltså bara att rikta 
Sjunde byråns uppmärksamhet på en uppfinning, som kan göra det möjligt att 
påvisa fördömlig inre splittring, även om en sådan splittring ännu inte 
har blivit ett brott inför lagen. Har jag upptagit Byråns tid i onödan, är 
jag villig att be om ursäkt



--Sjunde byrån tackar för er goda avsikt, svarade hon med iskall 
ogenomtränglighet.



Jag hälsade och avlägsnade mig,- full av tvivel och fortfarande glödande 
av feber.



Då jag vacklade in på Tredje byrån med mina namnlistor, surrade klockan 
slut så arbetsdagen och jag höll på att bli omkullsprungen av utrusande. 
En äldre sur man satt kvar för att avsluta några uträkningar, och jag såg 
ingen annan råd än att vända mig till honom. Han rynkade på näsan, höll 
sitt sura lynne i styr inför



rekommendationerna, granskade listorna och sade:



--Ettusen tvåhundra namn, säger ni? Allihop vetenskapligt förtjänstfulla? 
Synd att de kommer för sent. Er begäran råkar ha blivit uppfylld innan ni 
ens har hunnit framställa den. Från inte mindre än sju andra kemistäder 
har samma begäran kommit oss till handa, några redan för åtta månader 
sedan. En propaganda av den art ni vill ha är redan i full gång med att 
förberedas.



--Ingenting kan glädja mig mer, sade jag en smula besviken över att inte 
själv få ta del i den förtjänstfulla aktionen.



--Ni har alltså ingenting här att skaffa, sade mannen och böjde sig ner 
över sina sifferkolumner.

--Men vore det inte möjligt att jag fick vara med på ett hörn? 
ropade jag, gripen av ett övermod som febern måtte ha framkallat. Då jag 
bevisligen är så intresserad av saken, varför skulle jag inte få vara med 
om förberedelserna? Jag har mängder av rekommendationer--se här-- och 
här--och här------



Han sneglade ömsom på mina förnämliga papper, ömsom på sin oskrivna 
kolumn; slutligen stirrade han med en suck efter den siste av 
byråkamraterna, som försvann ut genom dörren. Avvisa mig vågade han inte. 
Slutligen grep han till den utväg, som tycktes honom vara den minst 
tidsspillande.



--Jag ska ge er ett intyg, sade han, skrev ner några rader på maskin, grep 
hastigt en stor stämpel, Tredje byråns, tryckte den under det skrivna och 
räckte mig papperet.



--Filmstudiopalatset klockan tjugu i kväll, sade han. Inte vet jag vad de 
har för sig, men något är det väl all tid. Det går nog. Ingen människa vet 
vem jag är, men stämpeln känner de igen.--Så, är ni nöjd nu?--Hoppas bara 
att jag inte har gjort något galet-----

Jag är nästan säker på att det var något galet han 
hade gjort. Bara ett par dagar senare fick jag klart för mig, att jag 
rätteligen aldrig borde fått tillträde till Filmstudiopalatset. Det var 
tydligt, att det skulle behövts en annan förberedelse, kanske en helt 
annan bildning, för att jag skulle undgått den chock jag nu fick, och 
följaktligen var jag också säker på att den rätta myndigheten resolut 
skulle vägrat mig inträde. Visserligen vreds väl intrycken också något på 
sned av mitt febertillstånd; men sådana snedvridningar brukar gå över 
hastigt nog, och den skakning jag erfor av kvällen på Filmstudiopalatset 
lämnade spår efter sig i veckor.



Min beslutsamma högre tillvaro i principernas värld blev av kort 
varaktighet. Lavris' ogenomträngliga kyla rubbade min tillförsikt, kanske 
först och främst tron på mig själv. Vem var jag som kom med planer att 
rädda Staten? En sjuk och trött människa, alldeles för sjuk och trött för 
att orka söka min tillflykt hos oklanderligt fungerande etiska principer 
med hög och tonlös stämma. Lavris skulle haft en djup, moderlig röst som 
den där kvinnan av dårsekten, hon skulle tröstat som Linda, hon skulle 
varit en helt vanlig och vänlig kvinna... Då jag kom så långt, rycktes jag 
upp ur min trötta halvslummer och rusade ut ur metron på rätt station. Den 
sene tjänstemannens intyg med Tredje byråns stämpel tjänade som 
licens, och utan att riktigt veta hur stod jag innanför den underjordiska 
port, som ledde till Filmstudiopalatset. I huvudstaden hade alla byggnader 
av betydenhet sin underjordiska port, och så kom det sig, att jag aldrig 
en enda gång råkade komma upp i fria luften under hela min huvudstadsresa.



Då jag följde mitt infall och bad att få vara med på ett hörn, var det i 
föreställningen att jag skulle få se en filminspelning. Det skulle varit 
mycket intressant och för mitt tillstånd också lagom ansträngande att 
sitta mer eller mindre bekvämt som åskådare till hur en filmscen skapades. 
Men jag hade missräknat mig. Rummet där jag släpptes in var en vanlig 
föreläsningssal, inga strålkastare, inga kulisser, inga kostymer syntes 
till, ett hundratal åhörare i vanlig fritidsuniform fyllde bänkarna, det 
var allt. Mig förhörde man noga om vem jag var, undersökte alla mina 
papper och placerade mig till slut på en av de bakersta bänkarna.



Hälsningstalen hölls. Jag kunde sluta mig till att vad som här förehades 
var att i mycket grova drag granska en influten samling filmmanuskript, 
dra upp de viktigaste riktlinjerna för ett önskvärt arbete och verkställa 
en första grovgallring. En rad institutioner nämndes som företrädda, bland 
annat åtskilliga av Propagandaministeriets byråer, Konstnärernas 
vägledande utskott och Hälsovårdsministeriet. Frivilliga offertjänsten 
själv var däremot inte representerad, vilket ju ingen kunde begripa bättre 
än jag. Framför allt hälsades aftonens föredragshållare välkom 
men, en psykologisk specialist i ämnet, tycktes 
det. Jag slukade honom nyfiket med ögonen, då han steg upp i talarstolen. 
Psykologer kände man knappast till i Kemistaden, om man bortsåg från några 
få rådgivare vid barnoch ungdomslägren och från de psykotekniker, som 
verkställde nödvändiga prov då ungdomen sorterades upp på de olika yrkena. 
Djin Kakumita var liten och spenslig till växten, med blankt svart hår och 
livliga och mycket välavvägda handrörelser. Då jag försöker återge hans 
diskussionsinledning ord för ord, vet jag mycket väl att det är omöjligt 
och att långa stycken har gått förlorade för minnet. Ändå inbillar jag 
mig att bilden ännu är klar nog för att jag ska kunna ge en föreställning 
om huvudinnehållet.



--Medsoldater, började han. Framför mig har jag en tjock lunta, som leder 
sitt upphov till inte mindre än trehundrasjuttiotvå filmförfattare. Det är 
otänkbart att man skulle kunna ta upp vart och ett av de 
trehundrasjuttiotvå manuskripten i en diskussionsinledning, eventuella 
författare får ursäkta. (Skratt bland åhörarna: naturligtvis var ingen av 
dessa underhuggare till författare, som så att säga lämnade råmaterialet, 
inbjuden till det fortsatta kvalificerade arbetet.) I stället får jag som 
hastigast dra upp en allmän kritik, som på samma gång är en riktlinje för 
arbetet.



--Först och främst har jag tillåtit mig indela de här historierna i två 
stora huvudgrupper: sådana med "lyckligt" slut och sådana med "olyckligt". 
Eftersom meningen är att locka och driva, skulle man tro, att sådan med 
lyckligt slut vore ändamålsenligast. Så är emellertid inte 
fallet--som jag nu ska visa. För vilka är ett lyckligt slut ett bra 
lockmedel? För de slappt reagerande, för dem som i själva verket, när allt 
kommer omkring, ändå fruktar plågor och döden--och det är inte dem vi 
vänder oss till. Psykologiska undersökningar har givit vid handen, att 
Frivilliga offertjänsten ändå till försvinnande liten del rekryteras från 
det hållet. Då sådant folk väl har kommit till den lyckliga upplösningen, 
glömmer de gladligen själva innebörden i filmen. De går hem och sover sött 
på sitt öra som vanligt i förvissningen om att nu har både hjälten och 
hjältinnan det bra. De går inte till propagandakontoret för att anmäla 
sig. Offertjänstfilmer med lyckligt slut är till för mellantiden mellan 
kampanjerna, inte för kampanjperioderna själva. De är till för att lugna 
och uppmuntra anhöriga och övriga medsoldater, om de någon gång råkar 
sända en tanke till barn, syskon, kamrater, som försvunnit i Frivilliga 
offertjänsten. Sådana filmer behöver bara förekomma strövis, och ska deras 
verkan vara riktigt god, bör de inte bara sluta lyckligt, utan ha starka 
inslag av soligt humör, tokroliga upptåg--gärna också rörande poänger, men 
inte heroiska. En rad manus sätter sig i det avseendet mellan två stolar: 
de företer en misslyckad blandning av en önskvärd mellantidsmentalitet och 
den som bör sätta in under kampanjtid.



--De filmer som visat sig vara de mest drivande har alltid varit sådana 
med så kallat olyckligt slut. Jag säger så kallat, eftersom det alltid 
förblir godtyckligt, vad man vill betrakta som högsta lycka för den 
enskilde--godtyckligt och även likgiltigt, eftersom ingenting 
strängt taget bör betraktas från den enskildes synpunkt. I alla fall menar 
jag filmer där hjälten går under. Vi kan under alla omständigheter räkna 
med en viss procent medsoldater, för vilka detta i grund och botten 
förefaller vara den högsta lycka, och alldeles särskilt om det sker för 
Staten. Det är från denna procent som Frivilliga offertjänsten 
huvudsakligen rekryteras, och jag har skäl att tro--skäl som jag senare 
återkommer till--att den är alldeles särskilt stor i våra dagar. Det 
gäller alltså bara att väcka och egga de tendenser som redan finns och 
driva dem i rätt riktning.



--I regel är emellertid heroerna in spe ganska kinkiga i valet av 
undergång. Det gäller att framställa en som tjusar. Först och främst måste 
man noggrant undvika alla sådana sjukdomar och dödssätt som har något 
löjligt över sig. Tillstånd, där försökspersonen blir en spillra, ur stånd 
att ta vara på sin värdighet, ur stånd att behärska sig, ur stånd att 
hjälpa sig själv med de enklaste biologiska behov, är förkastliga när det 
gäller filmer av denna art. För mellantidens filmer--ja visst! Och då med 
lyckligt slut och tonvikt på den komiska sidan. Men de lidanden som lockar 
hjältar måste vara a) värdiga till utseendet, och vidare b) 
ändamålsenliga.



--Längtan efter att känna sig uteslutande som redskap för ett högre 
ändamål är en drivkraft att räkna med långt utöver gränserna för den 
heroiska typ jag hittills har uppehållit mig vid. Ingen kan gärna på 
allvar tro, att hans liv har ett värde i sig själv, som sådant. Ska man 
tala om värdet av ett liv, måste det tydligen vara ett värde för 
något som ligger utanför individen. Vilken dag, vilken timme av vårt liv 
vågar vi uppfatta som ett värde i sig själv? Ingen. Och jag vill påstå, 
att denna insikt om det individuella livets värdelöshet i sig själv har 
sin motsvarighet i ett allt starkare medvetande om det Högre Ändamålets 
allt överskuggande krav, med andra ord i statsmedvetandets gryning i 
medsoldaternas hjärnor. Det lidande, som filmen framställer, bör alltså ha 
en påvisbar överindividuell vinning som frukt--det får inte vara en 
person, som räddas genom hjältens undergång, då kunde han ju lika gärna ha 
räddat sig själv! --inte ens ett mindre antal, utan tusental, millioner, 
helst alla Världsstatens medsoldater.



--En underavdelning av denna ändamålsenlighet är c) det ärofulla i den 
undergång som framställes. Därmed menar jag inte att hjälten bör skörda 
positiv ära; det sänker filmens nivå och verkar genast svagare på de i 
egentlig mening heroiska naturerna. Däremot bör han räddas från djup inre 
vanära. Mot hjälten sätter man nämligen upp skurken, asocial och med 
själviska bevekelsegrunder, mannen som faller för frestelsen och drar sig 
undan smärtan och döden. Rått ful eller osympatiskt tvålfager till 
utseendet, slapp och odisciplinerad, feg och lösaktig bör han hela tiden 
gå som en varnande parallell genom handlingen, dock aldrig mer överdrivet 
framställd än att han sticker som en tagg i känsliga samveten: du är väl 
ändå inte sådan? Fruktan för att vara feg, ärelös, ful i inre bemärkelse 
är nämligen ofta en starkt drivande kraft hos den hero iska typ jag 
här beskrivit och som vi framför allt måste ta sikte på i vår 
propagandakampanj.



--Mycket få av de manuskript jag har framför mig uppfyller alla de stränga 
krav jag framställt. Vårt arbete i fortsättningen kommer att bli lärorikt 
nog: materialet delas upp på ett antal studioavdelningar, efter de 
riktlinjer jag här dragit upp sorteras och kritiseras det, och det som kan 
användas knådas ihop, förbättras, slipas om, tills där föreligger ett 
jämförelsevis litet antal förslag, men fullt tillfredsställande. Om 
fjorton dar bör detta arbete vara klart, och då sammanträder vi på nytt 
och börjar granska resultatet tillsammans. Nu ber jag få tacka för ordet 
och hoppas på en livlig diskussion.



Han steg ner från talarstolen. Jag kände mig illa till mods, fast jag inte 
riktigt kunde säga varför. Jag var säker på att alla runtomkring mig kände 
det enbart förtroendeingivande, att han talade om medsoldaterna som en 
skicklig tekniker talar om sinnrikt fungerande mekanismer, jag var säker 
på att de rycktes med av hans överlägsenhet och själva tyckte sig stå på 
hans plats ovanför maskinen och dra i spakarna. Men antingen det berodde 
på febern eller inte, så hade jag en alltför livlig minnesbild av min 
första försöksperson, n:r 135, och av hans enda stora stund, som jag hade 
avundats honom. Jag kunde förakta n:r 135 så mycket jag ville, jag kunde 
behandla honom hur illa som helst i tankarna eller i verkligheten, men så 
länge jag avundades honom, kunde jag aldrig betrakta honom som ingenjören 
sin maskin.



Diskussionen började. Någon påpekade vikten av att göra hjältarna i 
flertalet filmer unga, för att få ungdomen med. Inte för att det var så 
mycket önskvärdare med yngre offertjänstare än med äldre. Statistiken 
visade, att en offertjänstare i medeltal höll så och så många år, oavsett 
den ålder då han börjat användas, och man skulle alltså till och med kunna 
säga, att det var en ren fördel, om Staten först fick några års arbete på 
annat håll och sedan detta statistiska medeltal år i offertjänsten, i 
stället för enbart dessa senare år. Men ett annat skäl vägde tyngre: de 
unga var så mycket lättare att påverka. Äktenskapet och det fullfärdiga 
arbetslivet inverkade som regel ogynnsamt på antalet anmälningar. 
Visserligen fanns det inom alla grupper och åldrar ensamma, som gick 
omkring och var hungriga på de visste inte riktigt vad, och då den så 
kallade lyckan och det så kallade livet hade gjort dem besvikna var de 
beredda att i stället söka motsatsen för att kanske ha bättre tur där, och 
dem fick man visst inte glömma. Men ungdomsåldern--framför allt en väl 
skött ungdomsålder--var ändå ensamhetens och besvikenhetens ålder framför 
andra--eller kanske bara den vågsamma ensamhetens och besvikenhetens 
ålder?--och följaktligen den man borde lägga an på framför andra.



Någon annan underströk den siste talarens yttrande och tillade, att 
ungdomen hade ännu en fördel framför den vuxna åldern: eftersom sådana 
massor av anmälningar strömmade in från ungdomslägren efter varje 
ordentligt skött propagandakampanj, hade man också råd att gallra. Det var 
nämligen meningslöst att ta emot rubb och stubb av de anmälda. Många var 
sådana begåvningar, att Staten hade mer nytta 
av deras hjärna än av deras vävnader och beståndsdelar i övrigt. Därav 
följde dock även, att minimiåldern inte fick sänkas alltför lågt. Före 
femton--sexton år var det ofta vanskligt att döma om deras allmänna och 
speciella användbarhet.



En ytterligtgående talare gjorde invändningar mot detta sista och 
förklarade, att man redan hos det åttaåriga barnet kunde urskilja om det 
var en särbegåvning att ta vara på eller inte och att man alltså mycket 
väl kunde sänka minimiåldern för anmälning till åtta år och varför inte 
till och med spela in ett par filmer särskilt avpassade att påverka den 
åldern.--Mot honom invände återigen andra, dels att man hade många exempel 
på begåvningar av stor nytta, vilka inte framträtt förrän vid åtskilligt 
senare tidpunkt; dels att en sådan vädjan till barnaåldern inte skulle ha 
tillräckligt stor betydelse för att berättiga kostnaderna för extra 
inspelningar. Något skulle visserligen sparas på att de barn, som 
eventuellt anmälde sig, ju aldrig skulle behöva någon utbildning, men å 
andra sidan var det inte förrän i puberteten som de heroiska böjelserna av 
detta slag satte in på allvar.



En annan kom att tala om hur viktigt det var att inte släppa ut filmerna 
med alltför långt mellanrum. Någon påtryckning ansågs ju inte böra övas 
för att framkalla dessa anmälningar, och det behövdes sannerligen inte 
heller. En viss överrumpling var tillräcklig för att åstadkomma en verkan 
nästan lika stark som våld och i längden betydligt mindre farlig. Gärna 
tvinga till ett hastigt avgörande: nu eller aldrig--görs det inte inom den 
och den tiden är det för sent! Den ångest, som gärna vaknar vid 
bestämda krispunkter i livet, skärps inför det snabba valet och driver i 
rätt riktning, om propagandan sköts bra.



Någon tackade för den sista synpunkten och betonade, att denna ångest, som 
då och då tätnade inom varje medsoldat, kunde bli en ovärderlig tillgång 
för Staten, om erfarna psykologer fick ta hand om den. Då den användes så 
att säga som sats till ett beslut, skadade det inte alls, om beslutet 
gjordes en smula ödesdigert. Det ökade lättnaden då det väl var fattat, 
och den extatiska glädjen hos de första anmälda drev nya till att anmäla 
sig i långt större antal än om det hela gjorts till småsak. Att göra 
anmälan oåterkallelig var att skjuta över målet, till och med de nu 
obligatoriska tio åren ansåg talaren var för mycket. Precis samma effekt 
med mindre betänkligheter uppnåddes, om man gjorde anmälan giltig för fem 
år. Redan efter fem år hade offertjänstaren mycket sällan ungdom, kraft 
och möjligheter kvar att gå över till en ny bana. Tack vare en välskött 
propaganda kunde man alltså undvika allt våld och följaktligen allt 
motstånd.



Kom ihåg att jag var sjuk. På annat sätt kan det inte förklaras? att jag 
steg upp och begärde ordet. N:r 135 hade egendomligt nog inte upphört att 
spöka i mitt heta huvud. Då jag haft honom i min hand, hade jag gjort allt 
för att förödmjuka honom, men nu tycktes det mig att jag måste tala på 
hans vägnar.



--Jag måste rikta en anmärkning mot ert sätt att behandla era 
medsoldater--som mekanismer, sade jag lång samt och trevande. Det 
förefaller mig som ett uttryck för--brist på aktning--på respekt------



Rösten svek mig, och jag märkte att jag var för yr i huvudet för att kunna 
lägga orden riktigt.



--Ingalunda! ropade en av de föregående talarna skarpt och otåligt. Vad är 
detta för insinuationer! Ingen kan sätta högre värde på den heroiska typen 
än jag. Skulle jag inte veta, hur nödvändig den är för Staten--jag, som 
har ägnat många år av mitt liv åt att studera just den typen och dess 
förutsättningar! Tror ni kanske jag gjorde det för att jag ansåg den 
värdelös? Och så kommer ni och talar om brist på aktning!



--Ja ja, ropade jag förvirrad, aktning för resultatet-- men--men----



--Men vad? frågade min motståndare, då jag tystnade. Vad är det jag inte 
har aktning för?



--Ingenting, svarade jag matt och satte mig ner. Ni har rätt. Jag misstog 
mig och ber om ursäkt.



Jag hade hejdat mig i rätta ögonblicket, konstaterade jag med svetten i 
pannan. Vad hade jag ämnat säga? "Ni saknar aktning för n:r 135 själv?" 
Snygga synpunkter. Hemliga individualistiska strömdrag under ytan. Jag var 
rädd för mig själv.



Nej, inte för mig själv! Det var inte jag, detta som jag avskydde och 
kämpade emot. Det var inte jag. Det var Rissen.



På en lång stund hörde jag ingenting av vad som försiggick omkring mig, så 
uppskakad var jag av den fara jag undgått. Då jag äntligen lyckades 
koncentrera mig, stod Djin Kakumita i talarstolen. Han hade redan 
hållit på en lång stund, efter vad jag kunde förstå.



--Denna så att säga passiva heroiska typ, sade han, blir ju mer och mer 
efterfrågad inom statslivet för var dag som går. Inte bara inom Frivilliga 
offertjänsten är den nödvändig, men också som menig man i ledet, som 
tjänsteman i underordnad ställning, som föderska och avlämnerska av barn 
åt Staten, och på tusen andra poster. Alldeles särskilt starkt blir 
behovet i krigstid, då var och varannan medsoldat borde tillhöra denna 
grupp. Däremot är det ju klart för vem som helst, att den inte är önskvärd 
i ledande ställning, där kall och saklig blick, snabb företagsamhet och 
hänsynslös styrka fordras. Nu kan man ställa problemet så: hur ska man vid 
behov kunna öka förekomsten av denna den ädlaste av alla typer, denna 
desperata och ensamma hjältesjäl, besviken på livet och vänd mot plågor 
och död? Jo--



Jag mådde verkligen mycket illa och beslöt lämna salen. Eftersom jag var 
främling och alltså inte kunde komma att tillhöra någon av 
arbetsgrupperna, gjorde det ju strängt taget ingenting. Med långsamma 
tysta steg för att störa så lite som möjligt smög jag mig mot dörren, där 
jag visade vakten mina papper och viskande började förklara mitt 
uppförande. Medan jag höll på som bäst, avbröts jag av en lång mörkhyad 
man i polis- och militäruniform med ganska hög gradbeteckning. Egendomligt 
nog kom han utifrån och ville in i salen vid denna sena tid på kvällen. 
Han visade upp ett papper för dörrvakten, som inte bara släppte in honom 
genast utan till och med följde honom in, så att jag utan vidare 
slapp ut i korridoren. Inifrån hörde jag en låg och bestämd röst, men 
kunde inte urskilja vad den sade, och, då den slutat, ett stigande sorl av 
församlingen.



I detsamma återvände dörrvakten till sin plats, och jag kunde inte låta 
bli att fråga honom vad som stod på.



--Tsss, viskade han och såg sig omkring. Eftersom ni ändå hörde dit, 
medsoldat, så ska jag tala om det. Tillverkningen av propagandafilmer för 
Frivilliga offertjänsten har blivit inställd. Alla krafter behövs på annat 
håll. Ni förstår vad det betyder, och jag förstår det också, men ingen av 
oss har rättighet att förstå det högt...



Att uttrycka sig så var ju redan att förstå högt, men jag brydde mig inte 
om att bråka, utan skyndade mig in i hissen, trött som jag var. Men han 
hade rätt: jag förstod mycket väl, vad avbrottet betydde. Världsstaten 
befann sig i skuggan av ett nytt krig.



Min äventyrslust var tillfredsställd. Vad jag upplevat i 
huvudstaden var omväxlande och lärorikt nog för att jag aldrig skulle 
glömma det: kallocainets eldprov inför Tuareg, mitt besök på Sjunde byrån, 
sist och inte minst den psykologiska filmdiskussionen, som jag inte var 
mogen för. Nej, jag var sannerligen inte mogen för den. Inom mig låg den 
och gnagde som ett hemligt ont. Ändå hade jag ingenting att invända mot 
ett enda yttrande--de rent psykologiska påståendena fick jag ju överlåta 
åt fackmännen att granska--och jag skämdes fruktansvärt var gång jag 
tänkte på mitt obefogade och dumma utfall. När jag alltså helt och hållet 
hade fattat ståndpunkt, varför skulle den då fortsätta att plåga mig? 
Aldrig hade jag väl hört fastslås så klart, så sakligt, hur objektivt 
värdet av varje medsoldats insats kan betraktas--och ändå kändes det som 
om besväret av att vara till hade blivit så jättestort och meningen med 
det hela så försvinnande liten. Jag visste att det var en falsk och osund 
syn på tingen, och jag försökte övertyga mig själv med alla möjliga 
argument. Men för den öde tomhet, som vidgade sig inom mig själv, fanns 
inget annat namn än meningslöshet.



Det skulle varit snyggt, tänkte jag med fasa, om någon skämtsam polisman, 
eller kanske Rissen, hade tagit sprutan ur handen på mig och stuckit den i 
min egen arm i stället. Vad Sjunde byrån skulle 
sagt om min sinnesförfattning var lätt att föreställa sig. Hade Rissen 
bara haft rättighet, skulle han förmodligen med nöje åtagit sig att 
avslöja mig, tänkte jag, och finna belägg på sin gamla sats: "Ingen 
medsoldat över fyrti har gott samvete". Var det inte det han hela tiden hade 
önskat? Var det inte han, som egentligen fört mig därhän med sina lömska 
antydningar? Mannen var en fara för mig och för alla. Hemskast av allt var 
det att undra över hur långt han fört Linda med sig i fördärvet, och om de 
stod i förbund mot mig, de båda.



Allt detta låg under ytan och grodde. Till det yttre fick jag alldeles för 
mycket att göra för att ägna min tid åt grubbel. Tuareg hade redan givit 
order om att det vanliga domstolsförfarandet skulle ersättas med 
kallocainundersökning, och folk från hela Världsstaten stod redan i kö för 
att delta i de nya kurser vi fått i uppdrag att ordna. Vi 
överflyttades--tills vidare, hette det--i polisens tjänst och fick våra 
lokaler i polishuset. Karrek lät alla häktade vandra direkt till våra 
lärosalar för att på en gång rannsakas och tjäna som övningsmaterial; det 
fanns därför alltid en högre militär eller polis med som domare, och 
protokoll fördes både av polissekreterare och av sådana sekreterare som 
kursen utsett.



Det visade sig snart att arbetet växte oss över huvudet. Vi måste ta in 
mer folk på kurserna än som var riktigt lämpligt, och ändå var det många 
som fick vänta. Inte heller hann vi med alla de häktade som kom, vi fick 
jäkta från fall till fall, vi till och med kortade av middagsrasten med en 
halvtimme.

Domstolarnas arbete hade ju i mannaminne varit hemligt; jag hade 
därför ingenting att jämföra med. Men det slog mig, att så många av 
angivelserna var falska eller i varje fall onödiga. Så gott som varenda en 
av de undersakta vacklade ut krossad och bruten--utan orsak, skulle man 
nästan tycka, när man blivit barkad av några hundratal ut-och-invändningar 
av mer eller mindre konstiga medsoldater--och ändå var deras avslöjanden 
ofta av så löjligt oviktig art, från domstolens synpunkt sett, att man 
började undra, om apparaten var värd sitt pris. Det uppstod också 
svårigheter med kallocainet, som fortfarande tillverkades i mindre mängder 
på laboratorierummen.



En gång kom vi att diskutera frågan vid middagsbordet. (Vi, det vill säga 
Rissen, jag och alla kursdeltagarna, hade fått några långbord i den stora 
matsalen, där också polishusets hjälppersonal åt.) Vi hade som vanligt 
haft rasande bråttom hela förmiddagen, luften hade varit ännu fuktigare 
och hetare än vanligt, och till råga på allt hade ett par av fläktarna i 
vår våning strejkat. Någon knotade högljutt över de många angivelserna för 
småsaker eller för ingenting.



--Angivelserna har ökats oavbrutet under de sista tjugu åren, sade Rissen. 
Jag har det av polischefen själv.



--Men det behöver inte betyda att brottsligheten har ökats, sade jag. Det 
kan likaväl vara lojaliteten som har ökats, känsligheten för var det 
ruttna finns...



--Det betyder att skräcken har ökats, sade Rissen med oväntad energi.



--Skräcken?

--Ja, skräcken. Vi har gått mot allt strängare övervakning--och den 
har inte gjort oss säkrare, som vi hoppades, utan ängsligare. Med vår 
skräck växer också vår impuls att slå omkring oss. Är det inte så: då ett 
vilt djur känner sig hotat och inte ser någon utväg att fly, går det till 
anfall. Då skräcken smyger sig över oss, finns det inget annat att göra än 
att hugga först. Det är svårt, när vi inte ens vet vartåt vi ska hugga... 
Men bättre förekomma än förekommas, lyder inte den gamla regeln så? Hugger 
man tillräckligt tätt och tillräckligt skickligt, kan man kanske rädda 
sig. Det finns en gammal skämtsaga om en fäktare, som var så skicklig, att 
han lyckades hålla sig torr i regnväder: han svängde sin värja mot de 
fallande dropparna, så att ingen träffade honom. Så ungefär gäller det att 
fäkta för oss, som har råkat in i den stora skräcken.



--Ni talar som om alla hade något att dölja, sade jag, men jag hörde 
själv, hur matt det lät, hur lite övertygat. Fast jag inte ville tro 
honom, såg jag mot min vilja en syn, som skrämde mig. Om han ändå hade 
rätt, och om mitt ärende hos Lavris bar frukt, om inte bara ord och 
handlingar utan också tankar och känslor skulle rannsakas och dömas--då, 
då... Som kravlande myror i en myrstack skulle alla medsoldater komma i 
rörelse, men inte som myrorna för att samarbeta, utan för att förekomma 
varandra. Jag såg dem myllra: arbetskamrater som angav arbetskamrater, män 
som angav hustrur och hustrur som angav män, underordnade som angav chefer 
och chefer som angav underordnade... Rissen fick inte ha rätt. Jag hatade 
honom för att han hade makt att tvinga sina tankar på mig. Men jag 
blev lugn, när jag tänkte på vem som skulle bli den förste angivne, om den 
nya lagen blev verklighet.



Ett par dagar senare kom order från Karrek, att kursen skulle delas. De 
fortsatta rättsliga undersökningarna med tillhörande undervisning skulle 
ledas av Rissen med biträde av de mest försigkomna kursdeltagarna. Jag 
däremot skulle övergå till att leda en speciell kemistkurs för att man 
sedan skulle kunna sätta i gång en kallocaintillverkning i större skala.



Det var av behovet påkallat, det begrep jag. Dessutom borde jag varit nöjd 
med att få återgå till kemin. Och ändå gjorde ordern mig förargad och 
besviken.



Men därmed förhöll det sig på följande sätt.



Bland våra undersökningspersoner hade vi hela tiden haft samma äldre man 
av dårsekten, som jag redan tidigare talat om och som kommit in redan före 
vår resa till huvudstaden. Av en tillfällighet hade hans fall blivit 
uppskjutet--han hade sjuknat och inte blivit frisk förrän nu-- och stod på 
dagordningen just för i morgon, då jag alltså skulle börja min nya 
kemistkurs. Det förvånade och nästan skrämde mig själv, att jag var så 
besviken över att inte få vara med vid det förhöret. Jag måste fråga mig, 
om jag väntade något i stil med den där kvinnan, som gjorde så djupt 
intryck på mig--om jag drogs till att på nytt utsätta mig för liknande 
farliga inflytelser. Men jag behövde väl egentligen inte genast ta till 
nedsättande bevekelsegrunder. Mitt intresse gällde säkert först och främst 
hela härvan, som Karrek givit oss order att nysta upp--jag ville veta, vad 
det var för en kärna som gömde sig bakom alla vansinnigheterna. 
Mannens intelligenta utseende tydde på att han kunde vara djupare insatt i 
juntans innersta hemligheter än någon vi förut träffat på. Jag skulle 
gärna velat vara med vid det avslöjandet, helst som jag misstänkte Rissen 
för skumma sympatier. Det finns sannerligen också ett negativt intresse, 
sade jag mig, som inte har ett spår att skaffa med ett positivt. Sådant är 
mitt intresse för dårsekten, alldeles som mitt intresse för Rissen.



Även om jag var tvungen att lyda order, skulle jag inte helt och hållet 
släppa fallet ur sikte, lovade jag mig.



--Är det tillåtet att fråga, om den där sjuke mannen blev rannsakad i dag? 
sade jag dagen därpå vid middagen.



--Ja, han undersöktes i dag, svarade Rissen kort.



--Och vad kom fram? Något brottsligt?



--Han dömdes till straffarbete.



--För vad?



--Man ansåg honom statsfientlig.



Det var omöjligt att få ur min kontrollchef något fast och påtagligt. Jag 
såg ingen annan utväg än att be att få se protokollet.



--Där har jag ingen befogenhet att tillåta eller förbjuda, sade Rissen. 
Det är polischefens sak.



Karrek gjorde inga svårigheter, då jag bad honom i telefon. Första lediga 
kväll gick jag alltså upp på polishuset, där Rissen väntade på mig för att 
låsa upp skåpet och ge mig papperet. Det var kursens protokoll 
(polisprotokollet låg någon annanstans, jag vet inte var) och ganska 
utförligt. Jag måste läsa det på ort och ställe, och till en början 
besvärade det mig att Rissen hade arbete att uträtta där just den 
kvällen. Jag förstod, att han ville ge upplysningar och förtydliganden, 
och dem ville jag inte ha.



Men då jag väl börjat min läsning, ändrade jag mig. Då han i alla fall 
fanns inom räckhåll, kunde jag ju lika gärna fråga.



--Det här skulle jag vilja ha närmare besked om, sade jag. "Den undersökte 
började frambringa underliga sånger." Vad menas med det? Varför var de 
underliga?



Rissen ryckte på axlarna.



--De var det, svarade han. De liknade ingenting jag har hört. Dunkla ord, 
bara liknelser och bilder, tror jag-- och melodier, jag förstår inte hur 
några soldater i världen skulle kunna marschera efter dem... Men de 
gjorde ett sådant intryck på mig, att sällan har något gripit mig så.



Rösten skälvde så märkbart, att hans rörelse höll på att gripa mig också. 
Jag borde aldrig gått hit. Jag borde varit varnad av den där varma 
kvinnorösten, som talade om det organiska och sedan alltid hägrade för mig 
som den djupaste av all vila. Den blev plötsligt levande för mig igen, och 
det slog mig som något nästan orättvist, lömskt och demoniskt, detta att 
en inre smitta alltså kan fortplanta sig inte bara i första hand, utan 
också i andra--från den främmande mannen, som jag inte hört sjunga, och 
till mig, som ett eko över Rissens röst.



--Kan ni ge mig något begrepp om hans sånger? frågade jag ostadigt. Kan ni 
upprepa dem?



Men han skakade på huvudet.



--Det var för främmande. Det bedövade mig bara.

Jag läste vidare och gjorde en ansträngning för 
att komma undan detta inflytande, som jag hatade.



--Ni måste själv medge, att detta är brottsligt, sade jag. Vad jag vet, är 
alla geografiska upplysningar och rykten straffbara. Och detta: en ödestad 
av ruiner på ett otillgängligt ställe! En okänd och oåtkomlig ökenstad! 
Som jag ser, har han inte kunnat ange läget exakt, men bara att sprida 
sådana antydningar!



--Vem kan veta om den finns, den där ökenstaden! svarade Rissen tveksamt. 
Själv påstod han, att den bara skulle vara känd av några få utvalda, att 
somliga av dem bodde bland ruinerna. Vad behöver det vara annat än en 
sägen!



--I så fall ändå en brottslig sägen, eftersom den trots allt är ett 
geografiskt rykte. Om nu en sådan ökenstad fanns, och om den, som han 
säger, härstammade från tiden före storkrigen och före Världsstaten, och 
om den verkligen förstördes med bomber och gas och bakterier --så hur 
kunde någon våga hålla till där, om det så vore en dåre? Fanns där 
möjlighet att leva, skulle Staten för länge sedan ha tagit den i 
besittning.



--Om ni ser efter lite längre ner i protokollet, svarade Rissen, så ser 
ni, att den påstås vara full av faror alltjämt; här och var sägs själva 
stenen och sanden vara mängd med giftiga dunster, i skrevor och springor 
har bakteriehärdar hållit sig levande, överhuvudtaget är vartenda steg en 
fara. Men som ni också ser, berättar han att det finns friska vattenådror 
i marken, att det finns oskadd mylla att odla ätliga växter i, att de få 
invånarna känner till de ofarliga vägarna och gömslena och lever i 
vänskap och inbördes hjälp.



--Jag ser, jag ser. Ett eländigt och osäkert liv, fullt av ångest. Men det 
är en lärorik sägen. Sådant måste livet bli, en ständig ångest och fara, 
när man flyr undan det stora sammanhanget, Staten.



Han teg. Jag fortsatte läsningen och kunde inte låta bli att sucka och 
skaka på huvudet.



--En sägen! sade jag. En saga om sådant som inte finns! Resterna av en död 
kultur! I den där gassprängda ökenhålan skulle de bevara resterna av en 
död kultur från tiden före de stora krigen! Det fanns ingen sådan kultur.



Rissen vände sig häftigt emot mig.



--Hur kan vi vara så säkra på det? frågade han.



Jag stirrade förvånad på honom.



--Men det har vi väl ändå lärt oss redan som barn, sade jag. Något som var 
värt namnet kultur kan inte tänkas under den civilistisk-individualistiska 
epoken. Enskilda stred ju mot enskilda, samhällsgrupp mot samhällsgrupp. 
Värdefulla krafter, starka armar, utmärkta hjärnor kunde godtyckligt 
kopplas ur, slängas åt sidan av en motståndare, avstängas från 
arbetsapparaten, tvina bort oanvända och utan mening . . . Sådant kallar 
jag en djungel, men inte kultur.



--Jag också, instämde Rissen allvarligt. Och ändå, ändå----kan man inte 
tänka sig en källåder, en underjordisk, sinande, förbisedd, som bröt i 
dagen också i djungeln.



--Kultur är statsliv, svarade jag kort. Men hans ord satte min fantasi i 
rörelse. Där satt jag lutad över protokollet och inbillade mig att 
jag satt där som ett slags kontrollör och dömande kritiker. I själva 
verket sökte min giriga fantasi i det mest avlägsna, det mest okända efter 
något som kunde förlossa mig från det närvarande, eller ge mig en nyckel 
att låsa upp det med. Men det förstod jag inte.



Ett ställe i protokollet kom mig verkligen att rycka till. Mannen hade 
återgivit en tradition om att stammar på andra sidan gränsen en gång 
skulle hört ihop med vissa gränsfolk i Världsstaten. Området skulle 
kluvits itu under de stora krigen, och folket likaså.



Jag såg upp.



--Det är för svårt, det här om gränsfolken, sade jag med en röst som skalv 
av rättmätig förargelse. Det är både omoraliskt och ovetenskapligt.



--Ovetenskapligt? upprepade han nästan frånvarande.



--Ja, ovetenskapligt! Vet ni inte, min chef, att våra biologer numera 
anser det fullt bevisat, att vi här i Världsstaten och de där varelserna 
på andra sidan gränsen helt enkelt härstammar från skilda aparter, olika 
som natt och dag, ja så olika, att man mycket väl kan fråga sig, om 
grannstatens "folk" alls bör kallas människor.



--Jag är inte biolog, svarade han undvikande. Jag har inte hört det där.



--Då är jag glad att jag fick tillfälle att tala om det. Så är det 
nämligen. Och att det är en omoralisk tradition behöver jag väl inte 
förklara närmare. Ni kan ju tänka er in i följderna vid ett gränskrig. Det 
är väl fråga om inte hela dårsekten med läror, bruk och livsinställning ar 
ett led i grannstatens försök att underminera vår säkerhet-- en 
detalj av många i den väldiga spionapparat den tycks förfoga över.



Rissen teg länge och sade slutligen:



--Det var mest för den traditionens skull han dömdes.



--Det förvånar mig bara att han inte dömdes till döden.



--Han var en skicklig yrkesman i en gren av färgfabrikationen, där det 
visar sig vara ont om folk.



Jag svarade inte. Jag kände, att hans sympatier var på brottslingens sida. 
Men jag kunde inte låta bli att ge honom en liten gliring:



--Nå, min chef--är ni inte glad nu, att vi äntligen har kommit fram till 
sakens kärna och vet var vi ska placera vår älskliga dårsekt?



--Jag förmodar att det är en lojal medsoldats plikt att vara glad, sade han 
med en ironi, som det kanske inte var meningen att jag skulle märka och 
får jag då göra er en fråga tillbaka, medsoldat Kall: är ni alldeles 
säker på att, ni inte i grund och botten avundas dem deras övergasade 
ökenstad?



--Som inte finns, ja, svarade jag skrattande. Var Ris-J sen verkligen 
riktigt klok? Om det var ett skämt, så var det ett dåligt skämt utan udd.



Ändå kom hans fråga att pina mig under lång tid, så som så många av hans 
ord pinade mig, som den gripna skälvningen i hans röst pinade mig, som 
hela Rissen, den löjlige, lömske och civile mannen pinade mig.



Med all makt förkastade jag tanken på Ökenstaden, kanske inte så mycket 
därför att den var omöjlig som därför att den var motbjudande. På en 
gång motbjudande och lockande. Det bjöd mig emot att tro på en stad, även 
om den låg i ruiner, även om den gapade med faror av gas och bakterier, 
även om de asociala individer, som där sökt sin usla tillflykt, smög sig 
mellan stenarna jagade av ångest och fasa och då och då föll offer för den 
lurande döden-- men ändå en stad, dit Statens makt inte räckte, ett område 
utanför gemenskapen. Det lockande i tanken--vem kunde säga vad det bestod 
i? Vidskepelse är ofta lockande, tänkte jag hånfullt. Den är ett skrin, 
där man förvarar sina lurande frestelser som klenoder: en djup 
kvinnostämma; en skälvning i en mansröst; en stund, som man aldrig har 
upplevt, av fullkomlig hängivenhet; en förkastlig dröm om personligt 
förtroende utan gräns; ett hopp om släckt törst och djup vila



Jag kunde i alla fall inte värja mig mot min nyfikenhet. Rissen vågade jag 
knappt fråga om dårsektens vidare öden, som jag själv var avstängd ifrån, 
jag var rädd att han skulle utläsa ett armat och positivare intresse ur 
mina frågor än jag verkligen hade. Det enda jag vågade mig på var korta 
ironiska anmärkningar vid middagsbordet. På dem gav han också korta buttra 
svar. Jag sade till exempel:



--Den där högst tvivelaktiga Ökenstaden--den ligger väl fortfarande i 
månen? Någon jordisk tillvaro har den väl inte fått?



Och han svarade:



--Hittills åtminstone har ingen kunnat lokalisera den.



Då jag hastigt såg upp, mötte jag hans ögon för en sekund. Han slog strax 
ner dem igen, men jag hade hunnit läsa en fråga i dem, och jag kände 
den borra: "Är ni alldeles säker på att ni inte avundas dem deras 
övergasade ökenstad?"--En avund i den stilen ville han allt gärna komma på 
mig med. Fast han tvang mig till initiativet, så var det ändå han som var 
angriparen och försökte hetsa mig till underkastelse. Jag förbannade min 
sjuka nyfikenhet.



En uppgift till lyckades jag snappa upp, den gången inte av Rissen, utan 
av en kvinnlig kursdeltagare, till och med utan att jag frågade. Hon 
berättade något om skriftsamlingar, som en av de häktade hade talat 
om--tjocka papperssamlingar med tecken som skulle föreställa toner men 
inte alls liknade våra bokstavsbeteckningar. Närmast måste de påminna om 
fågelkroppar bakom ett tvärgaller, tycktes det. Ingen kunde tyda dem, inte 
ens de kringsmygande invånarna i ökenstaden, fast de måste ha ofantliga 
samlingar från längst försvunna tider. Jag var ganska viss på att fanns 
det någon musik alls i de där tecknen--det kunde ju lika gärna vara bluff 
alltihop--så måste det vara en primitiv och barbarisk musik. Ändå hade 
jag en nästan vild längtan efter att få höra dem tydas en gång--en dum 
dröm, som väl aldrig skulle gå i fullbordan, varken för mig eller för 
någon annan. Och även om den hade gjort det --i en samling marscher kan 
det ju omöjligt ligga någon mening, hur skulle där finnas någon hjälp 
eller någon lösning på ett problem?



Under tiden var mitt hemliv dovt och tomt. Linda och jag hade kommit så 
långt ifrån varandra, att det inte längre lönade sig att ropa. Lyckligtvis 
var vi båda två så upptagna, att vi sällan träffades.



En tid senare blev jag kallad till Karrek på min lediga 
kväll. Jag andades ut, då jag satt i metro med min besökslicens i fickan. 
Karrek var och förblev en av stödjepunkterna i min tillvaro. Hos honom 
fanns ingenting av det smittsamt sjuka, som skrämde och hetsade hos 
Rissen.



Karrek tog emot mig i föräldrarummet, medan hans hustru satt och läste vid 
en liten nattlampa inne i familjerummet. (Några barn hade de inte.) Också 
inne hos oss var belysningen tämligen dunkel--det hade numera blivit allt 
vanligare, av sparsamhetsskäl--så att jag inte precis kunde studera 
polischefens drag, men i hans rörelser märkte jag något ovanligt, som 
oroade mig, utan att jag kunde reda ut vad det var. Knappt en minut var 
han stilla, än satte han sig, än steg han upp igen och mätte golvet med 
steg som var alldeles för långa för det knappa utrymmet. Då han hejdades 
av väggen, hände det att han slog knogarna emot den som för att skjuta 
undan hindret.



Då han började tala, märkte jag samma ovanliga livlighet i rösten; den var 
exalterad, nästan uppsluppen, och han brydde sig knappt om att dölja sin 
stämning.



--Nå, vad säger ni nu? började han. Vi har lyckats, ni och jag. Lavris 
måste ha förmått Tatjo att utfärda den där lagen mot statsfientligt 
sinnelag. Från och med i morgon kommer den att gälla. Sedan--ja, sedan 
börjas det.

Ett ögonblick kände jag mig förlamad av att det verkligen hade skett 
och att den ödesdigra dagen var så nära. Honom gjorde det tydligen enbart 
munter. Mina läppar däremot darrade, så att jag hade all möda att behärska 
mig, då jag svarade:



--Måtte detta verkligen ha varit välbetänkt, min chef. Ibland önskar jag 
vi hade det ogjort. Missförstå mig inte, det är av rent praktiska skäl. 
Mig åtminstone förefaller det som om det redan fanns orenlighet nog att 
rota i, mer än Staten har råd med till och med. Vi arbetar redan på 
övertid. Nå, det kan avhjälpas så fort vi har utbildat medhjälpare. Men 
vad ska det bli av med alla nya angivelser? Vi kan ju inte ha två 
tredjedelar av befolkningen i straffarbete!



--Varför inte! sade han glatt och spände knogarna i väggen. Skillnaden är 
inte så stor, och lönebudgeten blir mindre. Men allvarligt talat, så har 
det kommit klagomål från finanschefen i staden, och det lär vara likadant 
överallt. Det betyder att vi av finansiella skäl får lov att rensa bland 
angivelserna. Ingen kommer att bli häktad mer utan att angivaren lämnar en 
utförlig skriftlig redogörelse över skälen för sina misstankar. Redan det 
gallrar. Vidare kommer vi bara att ägna oss åt mer framträdande 
medsoldater. Vi får kasta hela vår uppmärksamhet på Statens säkerhet, 
förstår ni. Underordnade poster får finkammas någon gång i framtiden, och 
turen till rån, stöld och smärre privatmord kommer sist. Vi får gallra, 
gallraj gallra, men det gör inget, nog får vi arbete för det.



Han återtog sin vandring och brast i skratt, den korta gälla gnäggning som 
var så karakterisisk för Karrek.

--Ingen får lätt att slippa undan, sade han.



Just då stod han så att ljuset över lampan glittrade i hans ögon. Belyst 
nerifrån ser ett ansikte ofta skräckinjagande ut, och jag befann mig i en 
överspänd period av mitt liv. Faktum är att jag blev iskall, då jag såg 
skimret i hans jaguarögon--de var så kusligt nära och på samma gång så 
kusligt långt borta, helt utom räckhåll, vilande i sin egen kyla. Mest för 
att lugna mig själv, invände jag stillsamt:



--Ni menar väl inte ni också, att alla går omkring med dåligt samvete?



--Dåligt samvete? upprepade han och gnäggade till igen. Vad betyder det, 
om de har gott eller dåligt samvete. De må vara lugna och sammanhängande 
som filbunkar-- ingen får lätt att slippa undan!



--Slippa undan angivelse, menar ni?



--Angivelse och dom, menar jag. Ni förstår--sätt er, sätt er för all del, 
medsoldat--ni förstår (där närmade han sig åter och lutade sig över mig, 
och jag var bara alltför glad att få sjunka ner i en stol, så som mina 
knän skakade), om man nämligen har de rätta rådgivarna och den rätte 
domaren. Vi får ju rådgivare från olika håll, specialister i olika frågor, 
man får ju inte ge dumma straff, som ni fattar: en oförbätterlig lönar det 
sig inte att skicka till uppfostran, och en liten dumbom med lite 
föråldrade tankevanor ska man inte beröva Staten som arbetskraft, i dessa 
den sjunkande nativitetens dagar. Men, som sagt, där är fältet fritt för 
den som vet vad han vill. Allt låter ordna sig, om man har den rätte 
domaren.

Jag måste medge, att jag inte riktigt förstod vad han menade. Men 
säga det till honom ville jag ju inte gärna heller. Så jag nickade 
allvarligt och följde hans vandring över golvet med något skrämda ögon.



Det kändes besvärande, att det hade blivit tyst i rummet. Jag inbillade 
mig, att polischefen väntade att jag skulle säga något. Hans ord om olika 
straff väckte minnet av något jag verkligen hade tänkt säga honom.



--Min chef, sade jag, det är en sak som har förvånat mig något. Under 
sprutan hade de en man häromdagen, en sammansvuren, som tillhörde en 
farlig sekt av dårar. Han utspred inte bara geografiska rykten av ytterst 
skadlig natur utan också en ohygglig sägen om att varelserna på andra 
sidan gränsen skulle vara av samma härstamning som vissa av våra 
gränsfolk. Sjöng asociala visor dessutom. Han fick straffarbete. Nu undrar 
jag: må vara, att detta var riktigt i hans speciella fall--det är 
slutagerat, och jag kritiserar det visst inte--men är det välbetänkt, rent 
principiellt sett? Som man kan räkna ut kommer en fånge under sitt 
straffarbete i beröring med en hel del folk, både fångvaktare och andra 
fångar. Av fångarna är somliga kanske bara en kort tid i fängelset, andra 
längre, i varje fall blir många så småningom utsläppta. Måste man inte 
tänka på vilken förgiftning de blir utsatta för från en person av det 
slaget? Han kommer kanske inte åt att säga så mycket, det är sant. Men jag 
har gjort en upptäckt. Jag ber er, min chef, skratta inte åt mig--men jag 
har märkt, att från en del persoaer strömmar det ut en så stark 
förnimmelse av hela deras livshållning, att de är farliga till och med när 
de tiger. En blick, en rörelse från en sådan individ är redan gift 
och pest. Nu undrar jag: är det välbetänkt, att en sådan individ får leva? 
Även om han kan användas till nyttigt arbete, och även om vår folkmängd är 
i sjunkande, är det inte troligt att han skadar Staten med själva sin 
andedräkt mer än han gagnar den med allt sitt arbete?



Karrek skrattade inte. Han hörde noga på och röjde ingen häpnad. Då jag 
slutat, spred sig ett skimmer av slugt löje över hans ansikte, han hejdade 
sin vandring och sjönk ner i stolen mittemot min. Där satt han med ett 
språng lagrat i sin spända orörlighet.



--Ni behöver inte göra så många omsvep, bäste medsoldat, sade han lågt och 
långsamt. Ingen är villigare än jag att beklaga det dystra faktum ni 
syftar på: att en mycket stor hop medsoldater har fått ett alldeles 
otillbörligt värde bara därför att nativitetskurvan inte stiger 
tillräckligt. All den propaganda vi dagligen får till livs räcker inte 
till att skruva upp våra prestationer i den äkta sängen i önskvärd grad. 
Men vad ska ni eller jag göra åt det? Låt det allmänna och principiella 
vara. Bakom det allmänna och princpiella ligger ändå alltid det enskilda 
fallet. Vem är det alltså ni vill ha dömd till döden?



Jag skulle velat sjunka genom golvet. Hans cynism skrämde mig. Det var 
visst inte bara Rissen jag hade talat om, utan verkligen det allmänna 
fallet. Vad trodde han om mig egentligen?



--Ni gjorde mig en stor tjänst, då ni övertygade Lavris, fortsatte han. 
Tjänst mot gentjänst, så vet man vilka man kan räkna som vänner. Ni lär ha 
en viss sorts intelligens, i varje fall av en helt annan sort än 
min (där gnäggade han till igen). Därför kan vi vara till nytta för 
varandra. Ni kan lugnt svara: vem är det ni vill ha dömd till döden?



Men jag kunde inte svara. Hittills hade mina önskningar bara varit 
önskningar, overkliga och fritt svävande i luften. Jag kände, att jag ännu 
en gång måste se dem för mig själv i nykter belysning, innan jag handlade.



--Nej, nej, svarade jag, mina betänkligheter är verkligen av principiell 
natur. Jag har erfarenhet av sådana pestbärare.



Jag hejdade mig. Hade jag sagt för mycket? Han satt kvar orörlig ett par 
sekunder till, och jag vred mig under hans gröna ögon. Sedan steg han upp 
igen och slog knogarna i väggen.



--Ni vill inte. Ni är rädd för mig. Och det har jag inget emot. Men jag 
ska ändå göra vad jag kan för er. Då ni lämnar in er angivelse--eller era 
angivelser, vad vet jag--väl motiverade, kom ihåg det, väl motiverade, det 
kommer hädanefter att bli första villkoret, och det är inte jag som gör 
grovgallringen--så sätt ett tecken i ena hörnet, det här tecknet (han 
ritade på ett papper och räckte mig), så ska jag göra vad jag kan. Som 
sagt, det är inte så konstigt alls, om man har den rätte domaren, och det 
kan vi nog se till. Den rätte domaren och de rätta rådgivarna. Jag tänker 
inte släppa er, och ni kan ha åtskillig nytta av mig--fast ni är rädd.



Min sömn hade aldrig varit den bästa, men på senare tiden 
hade den blivit verkligt dålig. Min månadsranson av sömnmedel var alltid 
slut långt före mitten av månaden, och vad Linda inte behövde av sin gick 
åt till sista smulan. Till en läkare ville jag inte vända mig. Jag 
misstänkte, att jag då skulle få stämpeln "nervös konstitution" på mitt 
hemliga kort, och det vore ju inte roligt, helst som jag inte på villkor 
själv kunde gå med på en sådan beteckning. Ingen kunde vara normalare än 
jag, min sömnlöshet var bara alltför naturlig och förklarlig, ja jag 
skulle snarare ansett det onaturligt och sjukligt, om jag sovit gott under 
sådana förhållanden. . .



Mina skräckdrömmar visade i alla fall tydligt nog, att jag inte precis 
längtade efter att bli undersökt med mitt eget kallocain. Det hände att 
jag vaknade i kallsvett ur hemska syner, där jag stod som anklagad och 
väntade på min dos och på den fruktansvärda skam som skulle följa. Rissen, 
Karrek, till och med en och annan kursdeltagare skymtade som 
skräckgestalter i mina drömmar, men framför allt Linda. Hon stod där 
alltid som min angivare, som min domare, som den som böjde sig över mig 
med kallocainsprutan. Till en början var det med lättnad jag vaknade och 
såg den verkliga Linda av kött och blod bredvid mig i sängen, men snart 
var det som om nattens syner bör jade inkräkta på den vakna 
verkligheten, så att lättnaden för var gång blev mindre och den påtagliga 
och vakna Linda sög åt sig mer och mer av skräckväsendets illvilja. En 
gång var jag nära att berätta alltsammans om min nattliga pina--men 
hejdade mig i sista minuten vid minnet av hennes kalla blick i drömmen. 
Efteråt var jag glad att inte ha sagt något. Misstanken att Linda i 
hemlighet stod på Rissens sida lämnade mig ingen ro längre. Fick hon veta 
vad jag tänkte om honom, kunde hon i samma ögonblick vara min fiende, och 
en skoningslös fiende, så stark som hon var. Kanske hon redan var min 
fiende och bara lurade på rätta sekunden att slå till. Nej, det skulle 
varit min olycka, om jag sagt ett ord till henne om detta.



Ännu mindre skulle jag velat berätta en annan dröm, som väl inte riktigt 
kan räknas till de vanliga mardrömmarna. Det var en dröm om ökenstaden.



Jag stod vid början av en gata och visste att jag måste gå den--varför 
visste jag inte, men jag var ångestfullt säker på att mitt väl och ve 
hängde på om jag kom fram. Husen på båda sidor om gatan var ruinhögar, 
somliga höga som små berg, andra nersjunkna i jorden och halvt övertäckta 
med sand och skrot. På enstaka ställen hade slingerväxter slagit rot och 
strävade sig uppför murresterna, men mellan dem låg långa sträckor kala 
och livlösa i en brännande middagssol. Och jag trodde mig urskilja, att 
här och där på de livlösa sträckorna utandades stenen en svag gulaktig 
rök. På andra ställen bröt sig ljuset över sanden i en blådisig dallring, 
som skrämde mig lika mycket. Jag tog ett steg för att treva mig fram 
mellan de giftiga dunsterna, men i detsamma kom en vindpust och drev 
en liten lösryckt sky av den gula röken framför sig--den spred sig i tunna 
virvlar, och jag måste rygga tillbaka för att inte komma i beröring med 
den. Längre bort på gatan såg jag också, att den blådisiga dallringen på 
ett ställe började stiga som en ljussvag låga och nästan stänga hela 
gatan. Jag såg mig om, ängslig att en liknande explosion bakom mig skulle 
skära av återvägen, så jag varken kom fram eller tillbaka, men ännu syntes 
åtminstone inga tecken till något sådant. Återigen tog jag ett steg 
framåt. Ingenting hände. Ännu ett. Men då hörde jag en liten skarp knall 
bakom mig, och när jag vände på huvudet, såg jag att den sten jag nyss 
trampat på var stadd i förvandling. Den luckrade upp sig inifrån, blev 
pipig och föll sönder till stoft på ett ögonblick, medan jag tyckte mig 
uppfatta en svag obehaglig lukt. Jag var varken hågad att gå vidare, stå 
stilla eller vända om.



Då hörde jag underliga ljud av röster ett stycke därifrån. Där gapade en 
halvt igenrasad källarport med gröna slingerväxter på båda sidor. Jag hade 
inte lagt märke till den förut, men i min ångest andades jag ut, då jag 
såg det gröna leva sitt liv så nära mig. Uppför de spruckna och sjunkna 
stentrapporna steg någon upp i ljuset och vinkade åt mig att komma. Jag 
minns inte längre hur jag hamnade i källarporten, kanske jag tog ett vilt 
språng över de farliga stenarna. I alla fall kom jag in i en förfallen 
stenkammare utan tak, där solen föll in och gräs och blommor vajade över 
mitt huvud. Aldrig hade ett rum med tak och väggar i behåll förefallit mig 
som en så trygg tillflykts ort. Från grästuvorna spred sig en doft 
av sol och jord och varm sorglöshet, och rösterna sjöng ännu, fast nu på 
långt avstånd. Kvinnan som hade vinkat på mig var där, och vi omfamnade 
varandra. Jag var räddad och skulle vilja somna av trötthet och lättnad. 
Att jag skulle gå gatan fram hade plötsligt blivit alldeles onödigt. Hon 
sade: "Stannar du hos mig?"--"Ja, låt mig stanna!" svarade jag och kände 
mig fri från alla bekymmer som ett barn. Då jag böjde mig ner för att se 
efter vad det var för vått jag kände med foten, märkte jag, att tvärsöver 
hela jordgolvet rann en klar källåder, och det fyllde mig med en 
obeskrivlig tacksamhet. "Vet du inte, att här rinner livet  upp", sade 
kvinnan. I detsamma visste jag att det var en dröm, som jag skulle vakna 
ur, och sökte i tankarna efter något medel att hålla den kvar--så ivrigt, 
att hjärtat började dunka och väckte mig.



Den drömmen, så vacker den var, kunde kanske kallas ännu betänkligare än 
skräckdrömmarna, och jag ville inte berätta den, varken för Linda eller 
för någon annan. Inte för att Linda skulle varit svartsjuk på kvinnan i 
min dröm --hon bar vissa drag av den där häktade med djup röst, som jag 
redan talat om flera gånger, men hon hade Lindas ögon--utan därför att den 
var ett så tydligt svar på Rissens fråga: "Är ni säker på att ni inte 
avundas dem deras övergasade ökenstad?" Så djupt hade Rissens suggestion 
trängt, att till och med mitt drömliv stod under hans in



flytande. Vad hjälpte det, att jag försvarade mig med att detta inte var 
jag själv, utan Rissen! Ingen domare i värl



den skulle brytt sig om ett sådant försvar.

Detta hände innan jag blivit kallad till Karrek, alltså innan den 
nya lagen blivit utfärdad och innan jag hade andra medel att värja mig med 
än ett obestämt hopp om hämnd en gång i framtiden.



Då jag kom från Karrek och visste, att jag redan i morgon skulle kunna 
omsätta mina hämndtankar i handling, var jag i en ohyggligt upprörd 
sinnesstämning. Målet, som förut varit så avlägset, låg plötsligt inom 
räckhåll, men alla detaljer, då det gällde att komma fram, tycktes med ens 
oöverstigliga. Om Linda verkligen älskade Rissen, skulle hon inte då på 
ett eller annat sätt skaffa sig klarhet om att det var jag som angav 
honom? Hur hon skulle bära sig åt, visste jag inte, men jag var alldeles 
säker på att hon skulle lyckas. Hon skulle lyckas, och hon skulle hämnas. 
Jag darrade för hennes hämnd. Vad som än hände ville jag inte hamna under 
min egen kallocainspruta.



Den natten sov jag nästan inte alls.



Morgonen därpå innehöll tidningen en artikel med överskriften: TANKAR KAN 
DÖMAS.



Det var en redogörelse för den nya lagen, också med hänvisning till mitt 
kallocain som gjorde den möjlig. Ingenting kunde för övrigt låta mer 
förnuftigt än de nya straffbestämmelserna: hädanefter skulle man inte 
kunna gå efter träaktigt fastslagna paragrafer, som utmätte samma straff 
åt den förhärdade som åt den en gång förledde, om de ertappades med samma 
handling. Medsoldaten själv skulle vara medelpunkten i 
rättsförfarandet, inte hans lösryckta handling. Själva hans sinnesart 
skulle undersökas och registreras, inte för den gamla meningslösa frågans 
skull "tillräknelig eller inte", utan för att skilja användbart 
material från oanvändbart. Straffet skulle inte längre bestå i vissa 
mekaniskt utdelade år av straffarbete, utan noga tänkas ut enligt de mest 
framstående psykologers och ekonomers uträkningar om vad som lönade sig 
och vad som inte lönade sig. En kroppslig och själslig spillra, som aldrig 
kunde tänkas bli Staten till verkligt gagn, borde inte vänta sig att få 
leva bara för att den inte lyckats göra någon skada. Å andra sidan var man 
tvungen att ta hänsyn till befolkningsknappheten och i värsta fall ta vara 
på även mindre önskvärt material, om det trots allt kunde brukas till 
arbetskraft. Den nya lagen mot statsfientlig sinnesart trädde i kraft 
redan i dag, men samtidigt påpekades, att alla angivelser måste vara 
utförligt motiverade och dessutom undertecknade med kontrollerbart namn, 
alltså icke som förut anonyma, detta för att hindra en översvämning av 
mindre nödvändiga angivelser och därmed en alltför stor statlig utgift för 
kallocain och rättsanställda. I varje fall förbehöll sig polisen rätt att 
ta eller icke ta hänsyn till angivelserna som den fann för gott.



Detta att man skulle sätta ut sitt namn hade Karrek inte sagt mig. Det 
skulle göra det ännu lättare för Linda, om hon ville snoka upp Rissens 
angivare.



Dagen förflöt utan sensationer i arbetet, men jag kan inte säga: i lugn 
och ro. Inte ett ord växlade jag med Rissen under middagen. Jag vågade 
knappt se på honom. Jag hade en hemsk aning om att han kände mina tankar 
och mina avsikter och när som helst kunde göra slag i saken och förekomma 
mig. Samtidigt visste jag, att jag ingenting 
vågade företa, därför att jag inte var säker på 
Linda. Varenda timmes uppskov var farligt, men jag måste skjuta upp.



När jag sedan satt där hemma vid min kvällsmat, var det som att upprepa 
den förfärliga middagen. Samma svårighet att möta Lindas ögon som förut 
Rissens, samma känsla att hon måste veta allt, samma fientlighet, som 
laddade luften mellan oss. Sekunderna kröp fram, och jag trodde aldrig 
hembiträdet skulle gå och barnen somna. Äntligen var jag ensam med Linda, 
och för att undvika åhörare ställde jag på radion för fullt och satte både 
henne och mig så att högtalaren kom mellan oss och polisörat.



Jag minns inte längre vad det var för ett föredrag som sprutade ut över 
oss, jag var för upptagen av min inre oro för att märka det. Linda visade 
inte med en min vad hon tänkte vare sig om föredraget eller om min iver 
att få henne placerad just i den stolen--antagligen förstod hon vad som 
var på färde och lyssnade lika lite som jag. Först då jag flyttade min 
stol alldeles intill hennes, såg hon frågande på mig.



--Linda! sade jag. Det är något jag måste fråga dig om.



--Ja, sade hon bara utan att visa någon förvåning. Jag hade alltid vetat 
att hennes behärskning var fulländad. Och jag hade alltid vetat, att om vi 
två en gång skulle komma till det yttersta och sista, till en kamp på liv 
och död, skulle hon vara den allra fruktansvärdaste motståndare. Var det 
rentav därför jag inte kunde släppa henne? Var jag rädd för vad som 
sedan kunde inträffa? I själva min kärlek fanns den stora skräcken, jag 
visste det nog och hade vetat det länge. Men där fanns också en dröm om 
säkerhet utan gräns, en dröm om att just min hårdnackade kärlek en gång 
skulle tvinga henne att bli min bundsförvant. Hur det skulle ske, och hur 
jag skulle få veta att det skett, anade jag inte--det var en dröm lika 
obestämd och lika skild från verkligheten som drömmen om ett kommande liv. 
Men vad som var säkert var att jag i nästa ögonblick kunde ha förspillt 
denna drömda säkerhet. Från osäkra bundsförvanter kunde vi om en minut ha 
övergått till bittra fiender, till och med utan att jag någonsin fick veta 
det, utan att en min i hennes ansikte eller en skälvning i hemles röst 
hade förrått henne. Ändå måste jag gå vidare.



--Det är naturligtvis av rent formella skäl jag frågar det här, fortsatte 
jag och försökte småle. Jag är ju själv säker på svaret, har aldrig ett 
ögonblick trott något sådant, och vore det i alla fall sant, så förstår du 
nog, att jag inte skulle bry mig om det ett enda dugg. Så väl hoppas jag 
du känner mig--och så väl känner jag dig.



Jag torkade mig i pannan med näsduken.



--Nå? sade Linda och såg forskande på mig. Hennes stora ögon liknade 
strålkastare, så utsatt kände jag mig då hon riktade dem på mig.



--Nå--det är ingenting annat än detta, sade jag (och nu smålog jag 
verkligen riktigt muntert): har du haft en kärleksförbindelse med Rissen?



--Nej.



--Men du älskar honom?

--Nej, Leo, det gör jag inte.



Så långt kunde vi komma och inte längre. Hade hon sagt ja, skulle jag 
trott henne utan vidare--förmodar jag. Nu, då hon sade nej, vågade jag 
inte ett ögonblick lita på henne. Vad hade det då tjänat till att fråga? 
Hon hade sett, att jag ljög, hon förstod, att jag brydde mig en hel del om 
hennes svar. I morgon eller i övermorgon skulle hon förstå, varför jag 
frågat henne--kanske hon för övrigt visste det redan nu, kanske Rissen 
redan givit henne en vink om den fara som hotade honom. Jag spejade oavvänt 
in i hennes ansikte, så att jag till och med glömde andas och plötsligt 
måste sucka till. Hjärtat nästan stannade i mig, då jag trodde mig 
urskilja en rörelse, svag, knappast märkbar, ett slags oro i själva 
huden--men ändå ett tecken. Jag trodde mer på det tecknet än på alla 
hennes ord.



--Du tror mig inte? frågade hon allvarligt.



--Naturligtvis tror jag dig, svarade jag i översvallande ton. Om hon nu 
bara trodde mig också! Kunde jag insöva henne i säkerhet, då hade det onda 
åtminstone inte blivit värre. Men jag anade att hon inte lät lura sig.



Längre kunde vi inte komma. Redan detta samtal hade kostat mig så mycket 
självövervinnelse, att jag var alldeles matt--och ändå var ingenting 
vunnet. Aldrig förr hade jag känt den gapande klyftan så tydlig och så 
oöverkomlig. Min behärskning räckte inte till att fylla resten av kvällen 
med skämt och vardagsprat, och ändå gällde det bara en timme, eftersom vi 
båda hade nattjänstgöring. Linda teg också, och där låg en tyst oro mellan 
oss, som sög märgen ur benen på en.

Till slut gick också den timmen.



Sent på natten kom vi båda hem uttröttade. Linda somnade, jag hörde hennes 
jämna andetag, men jag låg vaken. Då och då kunde jag sjunka i halvdvala, 
men för var gång spratt jag upp igen i en skärpt förnimmelse av fara. Det 
kunde vara inbillning, rummet var stilla och Linda sov lika djupt som 
förut. Men jag var nära förtvivlan. Hade verkligen ingen hittills tänkt på 
vilket vågspel det var att sova sida vid sida med en annan, två människor 
ensamma hela den långa natten, utan andra vittnen än polisögat och 
polisörat på väggen--och till och med de var ju ingen säkerhet: för det 
första var de visst inte alltid i bruk, och för det andra kunde de 
visserligen kontrollera och hämna, men inte hindra vad som skedde. Två 
människor ensamma, natt efter natt, år efter år, och kanske de hatar 
varandra, och om hustrun vaknar, vad kan hon inte då tillfoga mannen... Om 
Linda nu hade haft kallocain...



Tanken tog mig som en våg lyfter en barkbit. Jag hade inget val mer, jag 
måste handla som jag gjorde, i rent självförsvar, för att rädda livet. På 
något sätt måste det gå. Under någon förevändning kunde jag smugglla undan 
den lilla mängd kallocain som behövdes. Linda skulle tvingas ge sina 
hemligheter till pris.



Då skulle hon vara i mitt våld som jag aldrig hade varit i hennes. Då 
skulle hon aldrig våga skada mig. Då skulle jag också kunna gå vidare och 
ange Rissen.



Då skulle jag vara fri.



Mycket sov jag inte den natten, men då jag infann mig till 
mitt arbete, hade jag skakat av mig den ångest och obeslutsamhet, som 
tyngt de föregående dagarna. Jag var på väg att handla; redan det var 
befrielse.



Ingenting var enklare än att ta undan tillräckligt mycket kallocain för en 
spruta. Små mängder gick alltid förlorade under experimenten, och 
kontrollvägningarna skedde jämförelsevis sällan, särskilt nu, då brådskan 
hade rubbat den goda ordningen. Och framför allt: den som vägde var 
Rissen. Såvida han inte kom på det olycksaliga infallet att i dag eller i 
morgon störta sig över mig med en kontrollvägning, skulle han aldrig mer 
få tillfälle att utföra någon. Den som var hans vittne och medhjälpare 
skulle säkert inte i den allmänna villervallan tänka på en sådan detalj. 
Bara morgondagen var över, skulle jag vara säker. Jag måste lita på min 
goda tur och på Rissens brådska.



Så kom jag hem den kvällen med en spruta i fickan och en liten flaska 
fylld med oskyldigt blekgrön vätska. Och befrielsen av att ha tagit första 
steget till handling gav mig nya krafter, så att jag till och med lyckades 
prata och skämta med hembiträdet och barnen under kvällsmaten. Åt Linda 
nickade jag bara, men utan att väja för hennes ögon. De var strålkastare, 
men inte så genomträngande som den jag hade gömd i fickan.

Det var tjänstgöringskväll, och vi kom sent i säng.



Länge låg jag stilla och väntade på att hon skulle somna. När jag äntligen 
var säker, smög jag mig först upp vid skenet från den lilla nattlampan och 
hängde för polisögat. Framför polisörat gillrade jag upp en kudde lika 
ogenerat som jag en gång sett Karrek göra det. Naturligtvis var det 
förbjudet, men jag befann mig vid förtvivlans gräns, och vad som än hände, 
ville jag inte låta polisen följa mitt förehavande.



Linda låg där i den skumma belysningen så vacker som jag sällan hade sett 
henne. Med sin nakna guldskimrande arm hade hon dragit upp filten till 
hakan, som om hon försökte skyla sig, trots att det var mycket varmt i 
rummet. Huvudet hade hon vridit åt andra sidan, så att den regelbundna 
profilen avtecknade sig klart mot skuggorna på kudden; huden lyste som 
jämn levande sammet mot hennes tunga svarta ögonbryn och ögonfransar. Den 
spända röda bågen hade slappnat i sömnen till en mjuk och mycket trött 
flickmlm. Så ung hade jag aldrig sett henne som vaken, inte ens då vi 
först lärde känna varandra, och aldrig så rörande. Jag, som brukade vara 
rädd för att hon var så stark, greps nästan av medlidande med hennes 
hjälplösa barnsliga svaghet. Den Linda, som nu låg där framför mig, skulle 
jag velat närma mig på ett annat sätt, ömt och varsamt som om det var 
första gången vi möttes. Men jag visste, att väckte jag henne, skulle den 
röda bågen spännas och ögonen förvandlas till strålkastare igen. Hon 
skulle sätta sig rak och klarvaken i sängen och med rynkade ögonbryn 
upptäcka duken och kudden på väggen. Och om jag 
ändå ville närma mig, om jag kom med kärlek för att skyla min misstro, vad 
skulle det tjäna till? Ett ögonblicks illusion av samhörighet, ett rus som 
var över i morgon--och jag skulle inte ens veta, var jag hade henne i 
fråga om Rissen.



Jag började med att knyta en näsduk om hennes mun, så att hon inte skulle 
skrika under själva kampen. Naturligtvis vaknade hon och försökte göra sig 
fri, men utom att jag var mycket starkare än hon, hade jag alla fördelar 
på min sida. Det var inte svårt att hålla henne fast, medan jag band henne 
till händer och fötter för att hon inte skulle kunna slingra sig undan. 
Jag måste ju ha båda händerna fria.



Hon ryckte till, då jag stack in sprutan, men rörde sig inte sedan. Hon 
hade väl insett, att det var lönlöst att göra motstånd.



Åtta minuter beräknade jag som den säkra tiden för vätskan att verka. När 
de var gångna, löste jag näsduken. På hela hennes min såg jag, att sprutan 
hade tagit. Hon hade fått tillbaka nästan samma flickansikte hon haft i 
sömnen.



--Jag vet vad det är du gör, sade hon tankfullt, och till och med rösten 
hade en skiftning av samma barnslighet som ansiktet. Du vill veta något. 
Vad är det du vill veta? Det är för mycket du borde veta. Jag har för 
mycket att säga. Jag vet inte var jag ska börja. Jag vill det ju själv, 
varför ska du tvinga mig. Men kanske jag aldrig hade kunnat annars. Det 
har varit så i alla år. Det är något jag vill säga eller göra, och jag vet 
inte vad det är. Kanske det har varit en mängd småsaker, vänlighet 
och trevnad och smeksamhet, och när de var omöjliga, så var det stora och 
viktiga också omöjligt. En enda sak vet jag, det vet jag: att jag skulle 
vilja döda dig. Om jag bara visste att det aldrig blev upptäckt, skulle 
jag döda dig. Vad gör det för resten om det blir upptäckt, jag gör det 
ändå. Det är bättre än att det ska vara som det är. Jag hatar dig för att 
du inte kan rädda mig ur det här, jag skulle dödat dig om jag inte hade 
varit rädd. Nu vågar jag. Bara inte så länge jag kan tala med dig. Jag har 
aldrig kunnat tala med dig. Du är rädd, och jag är rädd, och alla är 
rädda. Ensam, alldeles ensam, och ändå inte skönt ensam, som när man var 
ung. Det är förfärligt. Inte har jag kunnat tala med dig om barnen, inte 
om hur jag har sörjt över att Ossu är borta, och hur rädd jag är för den 
dagen då Maryl är borta, och Laila. Jag trodde ju du skulle förakta mig. 
Du får förakta mig nu, jag bryr mig inte om det. Jag önskar ofta att jag 
var ung flicka igen och olyckligt kär i stället för lyckligt. Vet du att 
det är avundsvärt att vara ung flicka och olyckligt kär, fast man inte 
förstår det då? När man är ung flicka, går man och tror att det finns 
något annat, en frihet, som ska komma med kärleken, ett slags tillflykt 
som ska finnas hos den man håller av, ett slags värme och ett slags 
vila--något som inte finns. Olyckligt kär--man går och är ljuvligt 
förtvivlad över att just jag inte fick den stora lyckan med just dig--och 
så tror man att de andra, de kan ha fått den, och den finns, den finns att 
få--och du måste förstå, att när det finns så mycket glädje i världen och 
all törst har ett mål, så är det inte hopplöst ens att vara 
olycklig. Inte förtvivlat. Men lyckligt kär, det glider ut i tomheten. Det 
finns ju inget mål, det finns ju bara ensamhet, och varför skulle det 
finnas något annat, varför skulle det finnas en mening för oss enskilda. 
Jag har hållit av dig för mycket, Leo, och så fanns inte du heller. Jag 
tror nog jag kunde döda dig nu.



--Och Rissen? frågade jag hest, rädd att de dyrbara minuterna skulle rinna 
undan utan att jag fått veta vad jag ville. Vad tänker du om Rissen?



--Rissen? upprepade hon undrande. Ja, Rissen... Rissen var det något 
särskilt med. Vad var det? Han var inte långt borta som alla andra. Han 
skrämde ingen, han var inte rädd själv.



--Du älskade honom? Du älskar honom än?



--Rissen? Om jag älskade honom? Nej--nej nej. Om jag ändå hade kunnat! Han 
var bara olik andra. Nära. Lugn. Trygg. Olik dig, och olik mig. Hade en av 
oss varit som han--eller båda, båda, Leo------Men det skulle varit du. 
Därför vill jag döda dig, bara för att komma ifrån, för det blir aldrig 
någon annan än du, och det blir inte du heller.



Hon började bli orolig och rynkade ögonbrynen. Jag hade inte vågat ta mer 
kallocain än till en spruta, det skulle varit för farligt. Och nu visste 
jag inte vad jag skulle fråga henne.



--Hur kan det vara så? viskade hon ångestfullt. Hur kan det vara så, att 
man söker efter något som inte finns? Hur kan det vara så, att man är sjuk 
till döden, när man är alldeles frisk, när allt är som det 
ska-----Rösten sjönk till ett mummel, och av den grönaktiga färgen 
på hennes kinder slöt jag mig till att hon höll på att vakna. Jag stödde 
henne under nacken och förde glaset till hennes läppar. Fortfarande låg 
hon bunden--hon hade väl inte ens märkt det under bedövningen. Nu löste 
jag henne, fast jag med en viss bävan undrade, vad hon skulle ta sig till, 
då hon blev fri. Hela tiden hade jag med en blandning av ängslan och 
triumf sett fram mot det ögonblick, då hon skulle gripas av ånger och skam 
över sin ofrivilliga öppenhjärtighet. Jag kunde märka, att min hand 
skälvde, så den inte kunde hålla hennes huvud stilla. Så lade jag ner 
henne på kudden igen och stirrade oavvänt och ängsligt in i de slappnade 
dragen.



Men den reaktion jag väntade mig tycktes utebli. Då hon slog upp ögonen, 
var de mycket tankfulla, men lika lugnt vidöppna som vanligt, och de mötte 
mina utan att vända sig bort. Hennes mun skrämde mig. Den röda bågen ville 
inte spänna sig som vanligt, den låg alltjämt vilande och slapp, så att 
ansiktet höll kvar sitt barnsliga uttryck från sömnen och ruset. Jag 
visste inte, att det kunde finnas en högtidlighet, som skrämde, i en sådan 
brist på behärskning. Läpparna rörde sig svagt, som om hon upprepade sina 
ord för sig själv. Jag hade ingenting att säga henne, kunde inte störa 
henne, satt bara stilla och såg på hennes ansikte.



Till slut somnade hon, fast jag satt och vaktade henne. Hon sov, och jag 
klädde av mig tyst och försökte också sova, men kunde inte. En dov skam 
och ångest översvämmade mig. Man kunde trott, att jag var den undersökte 
och av slöjade och inte hon, så kände jag mig. Hela tiden hade jag 
haft klart för mig, att vad hon än kom att säga, skulle hon vara i mitt 
våld efteråt på ett annat sätt än förr. Då hon vaknade, skulle hon ha 
blottat hemligheter som inte fick blottas och som jag kunde hota att röja, 
om hon tog ett enda fientligt steg mot mig. Hon hade kanske gjort det, jag 
visste det inte. Hennes hotelse att döda mig--jag hade hört sådana många 
gånger under mitt arbete och visste att det sällan utfördes--men kanske 
den var farlig för henne, varför inte. Det var möjligt, att jag hade henne 
i min hand, det var möjligt, att allt hade gått efter beräkning.



Utom på en punkt: jag skulle aldrig kunna begagna mig av något övertag. 
Allt vad hon hade sagt var sagt ur mig själv. Jag var sjuk, uppriven ända 
till botten, därför att hon hade hållit sig själv som en spegel framför 
mig. Jag hade inte anat, att hon, med sina spända läppar, med sin tystnad 
och sina genomträngande ögon, var av samma svaga virke som jag. Hur kunde 
jag hota henne, hur kunde jag tvinga henne, då det var så.



Efter en kort sömn vaknade jag flera timmar för tidigt. Linda sov. Nattens 
upplevelser stod klara för mig i samma ögonblick jag vaknade, men dessutom 
fanns där en molande ångest av något ogjort. Strax därpå visste jag det: 
Rissen. I dag.



Nu hade jag lust att skjuta upp hela saken igen? men fann inga skäl för 
min tröghet. Var inte åtminstone det problemet detsamma i dag som i går? 
Rissen var ju densamme. Det var inte, hade aldrig varit för att han 
eventuellt var min rival, som jag kände att jag måste bli av med 
honom. Min avsky låg mycket djupare än så. Den kändes bara mindre 
pockande i dag, vad nu det berodde på. Men gjorde jag det inte nu, skulle 
jag förakta mig själv. Just nu hade jag av ren slump fått en rundlig ledig 
tid på mig för att formulera min angivelse, innan Linda vaknade, och en god 
sak hade nattens händelser åtminstone fört med sig: jag visste, att hon 
inte hörde ihop med Rissen, utan med mig.



I det svaga skenet från nattlampan skrev jag så ett utkast till angivelse. 
Den grundliga motiveringen var en lätt sak, så ofta som jag hade gått 
igenom den i tankarna. Allt det jag sagt till Karrek i allmänna ordalag 
upprepade jag vältaligt och övertygande. Ännu hade jag god tid på mig, och 
sittande i sängen skrev jag rent aktstycket, snyggt nog för att vara gjort 
med reservoarpenna mot underlag av Kemisk Tidskrift. Mitt namn och min 
adress satte jag beslutsamt under, eftersom det måste så vara, och på ett 
kuvert textade jag polisens adress. Tre kvart använde jag till att på nytt 
och på nytt läsa igenom vad jag hade skrivit och grubbla över min nya 
olust och tveksamhet. Inte förrän väckarklockan hos grannen ringde och 
påminde mig om att fristen snart var ute, satte jag ut Karreks hemliga 
tecken i ena hörnet, så som jag redan åtskilliga gånger gjort i fantasien, 
lade in skrivelsen i kuvertet och stoppade in det hela i tidskriften.



Linda vaknade vid att också vår klocka ringde. Vi såg på varandra som om 
natten hade varit en dröm. Innan allt detta verkligen inträffade, hade jag 
föreställt mig en helt annan morgon, då jag själv satt som segrare och 
domare och föreskrev segrarens villkor för en blottad och bruten 
Linda, som måste överlämna sig på nåd och onåd. 
Men det blev inte så.



Vi steg bara upp, klädde oss, åt under tystnad, tog hissen upp tillsammans 
och skildes utanför metrostationen. Då jag vände mig om för att se om hon 
försvunnit, märkte jag att också hon vände sig om--och nickade. Jag hajade 
till. Tänkte hon kanske ändå insöva mig i säkerhet för att sedan hämnas? 
Men av någon anledning på andra sidan om allt förnuft trodde jag det inte. 
Då hon strax därpå dök ner i metrons gap, vände jag om och lade brevet på 
lådan.



Underligt med det lilla tecknet i hörnet. Jag kände Karrek tillräckligt 
väl för att veta, att det skulle utplåna Rissen från jorden. Mitt på 
gatan, i myllret av medsoldater, som skyndade till morgongymnastik och 
arbete, stod jag plötsligt stilla ett ögonblick, slagen av det 
fruktansvärda medvetandet om makt. Jag kunde när som helst upprepa min 
manöver. Så länge jag inte stötte ihop med Karreks egna intressen, skulle 
han gärna offra mig något dussin liv för den tjänst jag gjort honom. Jag 
hade makt.



Jag har förut talat om den trappa jag såg som livets sinnebild. En ganska 
oskyldig bild, om än löjlig; bilden av en lydig skolpojkes vandring från 
klass till klass, en korrekt tjänstemans befordran genom graderna. Med en 
förnimmelse av äckel tyckte jag mig nu plötsligt stå på översta avsatsen. 
Inte så som om jag skulle saknat fantasi att föreställa mig högre grader 
av makt än den att stå i gunst hos polischefen i Kemistaden n:r 4. Där 
hade jag fantasi, jag hade material att bygga av, om jag ville tänka mig 
större höjder och vidare utsikter: den militära rangordningen, 
huvudstadens ministerier--Tuareg, Lavris. Men det lilla lilla stycke makt 
jag såg framför mig just nu räckte till symbol för alltsammans. Och det 
äcklade mig.



Visst var det riktigt, visst var det önskvärt att ett skadedjur som Rissen 
utrotades. Det var inte det. Men jag kämpade med tvivel på att man 
överhuvudtaget kom särdeles långt med ett sådant utrotningskrig. För något 
dygn sedan hade det förefallit mig enkelt nog: man dödade Rissen, så var 
Rissen borta, också Rissen inom mig själv, eftersom han var inympad där av 
den andre, den levande. Man dödade Rissen, och sedan var man en sann 
medsoldat igen, en lycklig, sund cell i Statens organism. Sedan dess hade 
något inträffat, som gjorde mig osäker: nattens händelse--mitt 
misslyckande med Linda.



Att det var ett misslyckande kunde jag inte dölja för mig själv. Sant nog, 
att jag fått veta vad jag ville--att hon inte stod i vägen för mitt beslut 
i fråga om Rissen. Sant nog, att jag i grund och botten inte var rädd för 
någon hämnd från hennes sida, eftersom hon ändå, när allt kom omkring, var 
lika oupplösligt och förtvivlat bunden vid mig som jag vid henne. Sant 
nog, att jag nu hade henne i mitt våld, att jag var i besittning av 
hemligheter som hon inte ville ha blottade. Sant nog alltsammans. Det var 
alltså inte ett misslyckande, om jag bara tänkte på det dumma begränsade 
mål jag ställt upp för mig. Och ändå var det ett grundligt, ohyggligt 
misslyckande på ett annat och större sätt.



Hennes ord om den avundsvärda olyckliga kärleken lät ungflicksaktigt 
romantiska, men de innehöll ändå ett slags sanning, som jag mycket väl 
kunde tillämpa på mitt eget förhållande till Linda. En olycLlig kärlek 
hade mitt äktenskap på sätt och vis varit, besvarad visserligen, men 
olycklig ändå. I ett allvarsamt ansikte, i en spänd röd bågmun, i två 
stränga vidöppna ögon hade jag drömt in en hemlighetsfull värld? som 
skulle släcka min törst, lindra min oro, ge mig en slutgiltig trygghet för 
alla tider, om jag bara visste ett medel att nå dit in. Och nu--nu hade 
jag med våld trängt så långt in som det var möjligt att tränga, tvingat 
mig till vad hon inte ville ge mig, och ändå var min törst kvar, min oro 
och min osäkerhet större än någonsin. Fanns det en motsvarighet till min 
drömda värld, så var den oåtkomlig för alla mina kraftansträngningar. Och 
jag var som Linda färdig att önska mig tillbaka till min avundsvärda 
illusion, då jag ännu trodde på att paradiset bakom muren kunde erövras.



Vad detta hade för sammanhang med mitt äckel för makten, hade jag svårt 
att riktigt klarlägga, men jag anade att sammanhanget fanns. Jag anade, 
att också då man dödade Rissen, skulle det visa sig bli ett slag i luften. 
Så som jag nått vad jag föresatt mig i fråga om Linda, tagit reda på vad 
jag ville veta och ändå misslyckats så djupt, att jag utan överdrift kunde 
tala om förtvivlan, så kunde jag också nå vad jag föresatt mig i fråga om 
Rissen--en dom, en avrättning--och ändå inte ha kommit en tum längre mot 
det jag egentligen strävade efter.



För första gången i mitt liv anade jag vad makt var, kände den i min hand 
som ett vapen--och förtvivlade.



Det gick en viskning genom polishuset. Ingen visste något, 
ingen hade sagt något bestämt, men alla hade hört det som en halv andning, 
där man möttes i trappor och korridorer utan vittnen inom hörhåll: 
"Polisministern själv--Tuareg --har ni hört det--häktad--bara ett 
rykte--häktad för statsfientlig sinnesart--tsss----"



Vad tänkte Karrek om detta, undrade jag för mig själv, han som stod Tuareg 
så nära och som själv varit så ivrig att få den nya lagen genomförd? 
Visste han om det? Kanske det rentav var han----?



Jag hade ju ingenting med ryktet att göra, jag störtade mig i arbetet.



Vid middagsbordet undvek jag inte längre att möta Rissens blick. Om han nu 
genomskådade mig, skulle det i alla fall vara för sent för honom att 
avvärja slaget. För övrigt hade jag en egendomlig känsla av att han inte 
var riktigt verklig. Det som satt där vid bordet och nös i sin näsduk, 
ganska påtagligt och ljudligt, var ett slags hägring, en jämförelsevis 
ofarlig spegelbild av en ond princip, som jag ville komma till livs. Jag 
hade slagit till, och i nästa ögonblick skulle slaget 
träffa--spegelbilden. Ändå försökte jag intala mig själv, att det var 
precis samma sak.



Inte förrän på hemvägen släppte den sövande förnimmelsen av dröm. Mina 
fötter blev tunga, då jag tänkte på att jag måste återse Linda. Jag hade 
en ledig kväll fram för mig, och rätt snart skulle vi vara ensamma 
med varandra, vi två, öga mot öga. Jag visste inte hur jag skulle uthärda 
det.



Så kom då den stunden. Hon måtte ha väntat på den. I dag var det hon som 
drog fram stolarna och hon som skruvade på radio--men programmet hörde 
ingen av oss, lika litet nu som då.



Vi satt länge tysta. Jag letade förstulet i hennes ansikte --det såg ut 
att arbeta där inne bakom orörligheten. Men hon teg. Om jag ändå hade 
misstagit mig--om mina farhågor i morse hade varit sanna?



--Har du angivit mig? frågade jag med tjock röst.



Hon skakade på huvudet.



--Men du tänker göra det?



--Nej, Leo, nej nej.



Sedan var hon tyst igen, och det fanns ingen fråga jag kunde göra. Jag 
visste inte hur jag skulle stå ut. Till sist slöt jag ögonen och lutade 
mig tillbaka i stolen, undergiven inför något okänt, men oundvikligt. I 
minnet dök där upp en ung man, som vi haft under sprutan, han som först 
hade talat om de hemliga sammankomsterna i dårarnas sekt. Han hade sagt 
något om det hemska i att tiga, om hur hjälplöst blottad en tigande är, 
och jag förstod honom just nu.



--Jag vill tala med dig, sade hon äntligen med svårighet. Länge. Du måste 
höra på. Vill du det?



--Ja, sade jag. Linda, jag har gjort dig illa.



Hon log ett litet darrande leende.



--Du har brutit upp mig som en konservburk, med våld, sade hon. Men 
det räcker inte. Efteråt har jag förstått, att antingen måste jag dö av 
skam, eller också måste jag fortsätta frivilligt. Får jag fortsätta? Vill 
du ha lite mer av mig, Leo?



Jag kunde inte svara, och från och med nu kan jag inte redogöra för vad 
som hände inom mig själv, eftersom inte den minsta del av mig gjorde annat 
än lyssnade. Jag har den bestämda uppfattningen, att jag ända dittills 
aldrig hade lyssnat i hela mitt liv. Vad jag förut kallade lyssna var 
väsenskilt från detta. Då hade mina öron gjort tjänst på sitt håll, mina 
tankar på sitt, mitt minne registrerat allt mönstergillt och mitt intresse 
ändå legat någon annanstans, jag vet inte var. Nu: jag visste ingenting 
annat än vad hon berättade, försvann i det, var hon.



--Du vet redan något om mig, Leo. Du vet, att jag har drömt om att döda 
dig. I natt, när all skam och rädsla var borta, trodde jag att jag skulle 
kunna det, men nu vet jag att jag inte kan. Jag kan bara drömma 
förtvivlade drömmar. Och ändå tror jag inte det är rädsla för straff, som 
hindrar mig. Jag kanske kan förklara det senare. Det är något annat jag 
vill tala med dig om nu. Jag vill tala om barnen, och det--och det som jag 
har kommit underfund med om barnen. Det är långt. Jag har aldrig vågat 
säga något om det. Jag ska börja från början, med Ossu.



--Minns du, när jag gick med Ossu? Minns du, att vi hela tiden hade klart 
för oss, att det måste bli en pojke? Jag vet inte om du bara gick in på 
min önskefantasi, men åtminstone sa du, att du också trodde det skulle bli 
en pojke. Vet du, jag tror jag skulle blivit förfärligt föro 
lämpad, om det hade blivit en flicka--jag 
skulle ha uppfattat det som en oförrätt mot mig, mig, som var en så lojal 
medsoldat, att jag själv gladligen skulle dött, om ett medel hade blivit 
uppfunnet, så att kvinnor blev överflödiga. Ja, för jag uppfattade dem som 
ett nödvändigt ont-- ännu så länge nödvändigt. Visst hade jag reda på att 
vi officiellt betraktades som lika värdefulla eller nästan lika värdefulla 
som män--men bara i andra hand, bara därför att vi kunde föda nya män, och 
nya kvinnor också förstås, som i sin tur kunde föda nya män. Och hur det 
än sved i min fåfänga--man vill ju så gärna ha ett litet, litet värde, 
nej, det är intesant, man vill ha ett stort stort värde --hur det sved, så 
medgav jag ju i alla fall, att jag var inte så mycket värd. Kvinnor är 
inte lika bra som män, sade jag till mig själv, de har inte lika stora 
kroppskrafter, kan inte lyfta så tungt, härdar inte ut lika bra i 
bombregnet, deras nerver är inte lika dugliga i ett fältslag, de är 
överhuvudtaget sämre krigare, sämre medsoldater än männen. De är bara ett 
medel att framställa krigare med. Att man sätter dem lika högt officiellt, 
det är en artighet, alla vet, att det är en artighet, för att de ska vara 
glada och tillmötesgående. Det kanske kommer en tid, tänkte jag, då det 
visar sig att kvinnor är överflödiga, då man kan tillvarata deras 
äggstockar och kasta resten i kloaken. Då kan hela Staten fyllas med män, 
och man behöver inte kasta bort några kostnader på att ge flickor näring 
och utbildning. Visst var det en underligt tom känsla ibland att veta, att 
man bara var ett förvaringsrum, tills vidare nödvändigt, men alldeles för 
dyrbart. Nå, men när jag nu var så ärlig att jag erkände det--skulle 
det inte då ha varit en för stor besvikelse, om jag första gången jag 
födde hade fått något som också bara var ett förvaringsrum? Men det blev 
inte så, Ossu var lyckligtvis en blivande man, jag hade nästan fått en 
mening. Så lojal var jag på den tiden, Leo.



--Ja, så såg jag honom växa och börja gå, och under tiden gick jag med 
Maryl. Sedan jag väl slutat amma honom, såg jag honom ju bara mornar och 
kvällar, innan jag gick till mitt arbete om morgonen och när jag kom hem 
om kvällen--men det var så underligt. Jag visste med hela min övertygelse, 
att han var Statens, att han redan uppfostrades i barnvåningen hela dagen 
till en blivande medsoldat och att samma uppfostran sedan skulle 
fortsättas i barnlägret och i ungdomslägret. Frånsett arvsmassan, som jag 
ju visste var viktig--och i vårt fall fullt i sin ordning, så långt det 
kunde kontrolleras--och som ju för resten inte heller är "vår" egendom, 
eftersom den är ärvd från andra medsoldater före oss--så hade jag alldeles 
klart för mig, att hans blivande väsen berodde på hans chefer i 
barnvåningen, i barnlägret, i ungdomslägret, på deras eget exempel och på 
de regler de följde i sin uppfostran. Men Jag kunde inte låta bli att 
lägga märke till en rad lustiga smådrag, som jag kände igen från dig och 
från mig själv. Jag lade märke till hans sätt att rynka på näsan, och jag 
tänkte: Så lustigt, så gjorde jag själv när jag var liten!-- På så sätt 
kom jag tillbaka i min son. Det var en stolt känsla: i honom höll jag 
nästan på att växa upp till man! Och ag lade märke till hans skratt, som 
påminner så mycket om ditt. På så sätt fick jag nästan vara med om din 
barn dom. Och hans sätt att vrida på huvudet, du vet, och något i 
formen på ögonen----Det var inte konstigt alls, men det gav mig en 
brottslig känsla av äganderätt. "Det märks att han är vår", tänkte jag, 
"son", tillade jag skuldmedvetet, för jag visste ju att det inte var någon 
lojal känsla. Den var inte det, nej, men den fanns där. Det värsta var att 
den blev starkare och allra starkast när det gällde den lilla ofödda jag 
bar på.--Du minns kanske, att Maryls födelse var komplicerad och tog lång 
tid? Det är säkert vidskepelse, men jag inbillade mig redan då, och jag 
har inte kunnat bli kvitt den tanken, att det berodde på att jag var så 
ovillig att släppa henne ifrån mig. När Ossu föddes, var jag ännu en mor 
helt i Statens anda, en som bara föder åt Staten. Då Maryl föddes, var jag 
en självisk, en snål djurhona, en som födde åt sig själv och tyckte hon 
hade rätt över det hon födde fram. Mitt samvete sa mig, att jag hade 
orätt, att sådana tankar inte fick tänkas, men inga känslor av skuld och 
skam kunde driva bort den där girigheten, som hade vaknat i mig. Om jag 
har några anlag för härsklystnad--de är inte stora, Leo, medge det! --men 
de finns--så kom de fram under tiden efter Maryls födelse. De korta 
stunder Ossu var hemma, bestämde jag över honom, härskade över honom så 
mycket jag kunde, bara för att känna att han ännu var min. Och han 
lydde--för lär man sig något i barnvåningen, så är det ju först och främst 
att lyda order, och jag visste, att det åtminstone hade jag rätt till ännu 
så länge, det hörde till Statens vilja och medsoldaternas fostran. Men det 
var ju bara förevändningar. Inte var mitt sätt mot Ossu egentligen 
någon gärd åt Staten. Det var ett försök att ta ut allt av äganderätt som
kunde tas ut på den korta tid jag ännu hade honom kvar i hemmet.



--Då Maryl föddes, var jag själv förvånad över hur lugnt jag tog att hon 
var en flicka, kanske inte bara lugnt för resten: jag var till och med 
nöjd. Hon var inte i första hand Statens så mycket som en pojke skulle 
varit, hon var mer min--hon var mer jag, eftersom hon var flicka.



--Hur ska jag beskriva det jag sedan fick vara med om? Du vet, Maryl är 
ett underligt barn. Hon var varken du eller jag. Det är möjligt, att några 
farföräldrar eller morföräldrar har dykt upp i hennes väsen--men jag 
visste det inte, och det låg så långt tillbaka. Hon var helt enkelt Maryl. 
Det låter så enkelt, men det var så underligt. Hon måste ha sett saker och 
ting på ett eget sätt redan då, redan innan hon kunde tala. Och sedan--ja, 
du vet. Du vet, att hon är något för sig.



--Jag märkte att mitt giriga grepp hade lossnat. Maryl var inte min. Långa 
stunder kunde jag sitta och höra hur hon sjöng för sig själv, eller läste 
eller vad jag ska kalla det--fantastiska drömhistorier, som hon aldrig 
hade lärt sig i barnvåningen. Var hade hon dem då ifrån? Inte kan 
drömsagor följa med arvsmassan och dyka upp i sena led! Hon hade sin egen 
melodi, och hon hade den inte från oss och inte från barnvåningen. Förstår 
du, att tanken gjorde mig vimmelkantig och förskräckt? Hon var Maryl. Hon 
var inte likadan som någon annan. Inte en formlös lera, som du eller jag 
eller Staten bara hade att forma efter vilket mönster som helst. Inte min 
egendom och skapelse. Jag var fascinerad av mitt eget barn, på ett 
nytt, skyggt, främmande sätt. När hon var i min närhet, var jag stilla och 
avvaktande. Det gick upp för mig, att Ossu väl också var något för sig, 
fast han redan hade kommit så långt att han förstod sig på att gömma sig. 
Jag ångrade att jag hade varit så girig över honom, och jag lämnade honom 
äntligen i fred. Den tiden var full av undran och spänning och liv.



--Då upptäckte jag att där var ett nytt barn på väg. Ingenting var väl 
naturligare--men för mig blev det något överväldigande. Att jag var rädd 
är inte rätta uttrycket. Jag var ju inte rädd för att något skulle hända 
mig, inte för födseln eller något sådant. Jag var skräckslagen därför att 
jag tyckte att jag urskilde det ofattbara för första gången. Det skulle 
bli mitt tredje barn, och ändå tyckte jag att jag aldrig förrän då hade 
vetat vad det var att föda. Det föll mig inte in mer, att jag var en för 
påkostad produktionsmaskin. Inte var jag en girig ägare heller. Vad var 
jag då? Jag vet inte. En som inte själv rådde över vad som skedde--och 
ändå nästan upplyft till extas för att det måste ske genom mig. Inne i mig 
levdes ett väsen fram --och det hade redan drag--det hade redan egenart-- 
och jag kunde inte förändra den------Jag var en gren som blommade och jag 
visste ingenting om min rot eller stam, men jag kände hur saven kom ur 
okända djup----



--Så länge måste jag tala, och ändå vet jag inte om du förstår mig. Jag 
menar: om du förstår, att det är något under och bakom oss. Att det skapas 
i oss. Jag vet att det här inte får sägas, för det är bara Staten, som 
äger oss. Men jag säger det ändå till dig. Allting är meningslöst 
annars. Hon tystnade, och jag satt stum, fast det kändes som om jag ville 
skrika. Här är allt det jag har kämpat emot, tänkte jag som i dröm. Allt 
det jag har kämpat emot och varit rädd för och längtat efter.



Hon visste ingenting om dårarna och deras ökenstad, och ändå skulle hon 
falla under lagen lika obönhörligt som de, hon som drömde om ett annat 
sammanhang än Statens. Dessutom: jag skulle göra det själv. Kände jag inte 
redan detta andra sammanhang, laglöst och ofrånkomligt, mellan henne och 
mig.



Jag skälvde från huvud till fot. Jag ville säga: ja, ja! Det skulle varit 
en lättnad som när en alldeles uttröttad människa får falla i sömn. Jag 
var löst ur ett sammanhang som höll på att kväva mig och räddad in i ett 
nytt, självklart, enkelt, som bar men inte band.



Mina läppar brottades med ord som inte fanns och inte kunde sägas. Jag 
ville gå, jag ville handla, jag ville bryta allt och göra allt nytt. Det 
fanns ingen värld för mig längre, ingen plats att bo på. Ingenting annat 
än det fasta sammanhanget mellan Linda och mig.



Jag gick fram till henne, föll på knä på golvet och lade huvudet i hennes 
knä.



Jag vet inte, om någon människa har gjort så förr eller om någon kommer 
att göra det igen. Jag har aldrig hört talas om det. Jag vet bara att jag 
var tvungen, och att det innehöll allt det jag ville säga och inte kunde.



Hon måste ha förstått det. Hon lade handen på mitt huvud, Vi förblev i den 
ställningen länge, länge.



Sent på natten sprang jag upp och sade:



--Jag måste rädda Rissen. Jag har angivit Rissen.



Hon frågade inte. Jag rusade upp till portvakten, väckte honom och bad att 
få låna hustelefonen. Då han hörde, att det gällde ett samtal med 
polischefen, gjorde han inga svårigheter.



Till Karrek var det omöjligt att komma fram, han hade givit sträng order 
om att ingen fick störa honom om natten. Efter mycket krångel och spring 
hit och dit kom äntligen en förnuftig vakt till telefonen och lugnade mig 
med att inget ärende ju ändå kunde avgöras i natt. Ville jag däremot 
träffa polischefen en timme före arbetstid i morgon bittida, skulle han i 
varje fall underrätta honom, och jag kunde infinna mig i tid och höra 
efter om han tog emot.



Jag återvände till Linda.



Fortfarande frågade hon inte. Jag vet inte om det var för att hon förstod 
allt eller för att hon väntade på att jag själv skulle säga något. Men jag 
kunde inte tala, inte ännu. Min tunga hade alltid varit ett smidigt och 
pålitligt verktyg, men nu vägrade den att göra tjänst mer. Alldeles som 
jag nyss hade lyssnat för första gången i mitt liv, visste jag, att om jag 
nu ville tala, måste det vara på ett nytt sätt, som jag ännu inte var 
mogen för. De lager av mig själv, som nu skulle komma till tals, 
hade väl aldrig förr format några ord. Ännu behövdes det inte heller. Jag 
hade sagt vad jag måste--och Linda hade förstått mig--då jag lade huvudet 
i hennes knä.



Vi teg igen, men det var en tystnad av annat slag än den som förr hade 
plågat mig. Nu var det bara att vi väntade tåligt tillsammans, och vi var 
över det svåraste.



På natten, då ingen av oss kunde somna, sade Linda:



--Tror du det finns fler som har varit med om det här? Kanske bland dina 
undersökta. Jag måste finna dem.



Jag tänkte på den genomskinliga lilla kvinnan, som jag stött ut ur hennes 
falska tillförsikt med en sådan avundens njutning. Vilken bitter misstro 
hade hon kommit fram till nu? Jag tänkte på dårsekten, som låtsades sova 
bland beväpnade. De var väl allesammans i fängelse vid det här laget.



Senare sade hon:



--Tror du det finns fler som har varit med om det där --andra? Som har 
börjat förstå vad det är att föda? Andra mödrar? Eller fäder? Eller 
älskande? Som inte har vågat säga vad de har sett, men vågar när någon 
annan vågar. Jag måste finna dem.



Jag tänkte på kvinnan med den djupa rösten, hon som hade talat om det 
organiska och det organiserade. Hade hon undgått fängelset, så visste jag 
i alla fall inte var hon fanns.



Och senare, långt bortifrån, som ur ett hav av sömn:



--Kanske det kan växa fram en ny värld av sådana som är mödrar--antingen 
de är män eller kvinnor, och antingen de har fött barn eller inte. Men var 
finns de?

Då spratt jag upp och blev klarvaken och tänkte på Rissen, som hela 
tiden hade vetat vad som fanns i mig och trevat och sökt efter det, tills 
jag hade överlämnat honom åt döden. Jag stönade högt och tryckte mig 
häftigt intill Linda.



En timme före arbetstid infann jag mig på polishuset. Karrek 
tog emot.



Jag förstod, vilken verklig väntjänst det var, att han stigit upp så 
tidigt för att ta emot mig, till på köpet utan att veta mitt ärende. 
Antagligen väntade han sig något helt annat än vad jag hade att komma med, 
ett avslöjande av någon väldig spionliga eller något i den stilen.



--Jag--jag satte det där tecknet på------, började jag stammande.



--Jag känner inte till några tecken, sade han lent och kallt. Vad menar 
ni, medsoldat Kall?



Jag förstod, att han ansåg sig ha vittnen. Också i ett polishus finns det 
ju ledningar i väggen, öron och ögon att räkna med, och det finns säkert 
omständigheter, där själ ve polischefen måste vakta sig väl. Jag tänkte på 
det viskande ryktet om Tuareg.



--Jag tog fel, sade jag (som om nu det kunde hjälpa upp någonting! ). Jag 
menar--jag menar: jag har skickat in en angivelse. Jag ämnar bara--be att 
få den tillbaka.



Med en min av yttersta tillmötesgående ringde Karrek och lät hämta in en 
packe papper, där han sökte fram min angivelseskrift. Han lät min väntan 
bli lång, innan han såg upp med en glimt i ögat.



--Omöjligt, sade han. Även om inte den angivne redan vore 
häktad--och det är han--skulle polisen naturligtvis inte kunna underlåta 
att ta hänsyn till en så utomordentligt välmotiverad anklagelse. Er 
anhållan beviljas inte.



Jag stirrade honom i ansiktet, men det var uttryckslöst i sin laddade 
orörlighet. Antingen var han övervakad, och då vågade han inte visa någon 
eftergivenhet för mina böner, särskilt inte efter mina vanvettiga 
inledningsord. El ler också--hade jag redan råkat i onåd. Vad hade Karrek 
för nytta av en hantlangare som sviktade!



Hur som helst var det omöjligt att just nu tala uppriktigt med 
polischefen.



--I så fall, sade jag, kan jag bara be--att--att--han inte blir dömd till 
döden åtminstone.



--Det hör inte alls till mitt område att bestämma sådant, sade Karrek 
kallt. Hans dom beror helt och hållet på domaren. Jag kan för övrigt 
upplysa om att hans fall redan har tilldelats en viss domare, men jag 
anser mig inte ha rätt att säga er namnet, eftersom det vore en klart 
brottslig handling att försöka påverka en domare i förväg.



Jag kände benen svikta under mig och måste gripa tag i skrivbordet för att 
inte falla. Karrek märkte det inte eller låtsades inte märka det. I min 
nöd tänkte jag: om han nu är övervakad och inte vågar visa sin gamla 
vänskap, så kanske han ändå hjälper mig sedan, i hemlighet. Allt det här 
är bara spel. Jag har ju alltid förr kunnat sätta mitt hopp till honom.



Jag rätade på mig, såg Karrek småle elakt och hörde honom säga med 
honungslen artighet:

-Det kanske intresserar er att veta, att det blir ni, som får 
verkställa kallocaininsprutningen i fallet Edo Rissen. Ni är ju den 
närmaste till det, eftersom den ordinarie insprutaren just själv befinner 
sig under sprutan. Man hade kunnat förordna någon av kursdeltagarna, men 
man tyckte man ville bevisa er den hedern.



Först senare slog mig misstanken, att detta inte var sant, att Karrek 
först i det ögonblicket fick lust att tvinga mig vara med, antingen för 
att återföra mig till reda och energi med så drastiska medel, eller helt 
enkelt bara för att pina mig.



I vilket fall som helst blev det som han sagt. Efter middagsrasten 
kallades jag till rättsundersökning i fallet Edo Rissen, och mina 
kursdeltagare fick jag sysselsätta bäst jag kunde. Bakom mig hade jag en 
så kaotisk förmiddag, att jag flera gånger varit nära att avbryta och 
skylla på sjukdom. Att jag trots allt lyckades hålla mig uppe berodde på 
att jag måste, att jag ville vara med vid Rissens undersökning och dom, 
mindre för att inverka på tingens gång-- det trodde jag knappt var 
möjligt--än för att ännu en gång få se och höra den man jag varit så rädd 
för och trott mig hata så djupt.



I förhörssalen var redan en rätt ansenlig skara samlad. Jag urskilde den 
höge militär, som tjänstgjorde som domare, och de två sekreterarna, som 
satt och stirrade på sina tomma skrivblock. Vid domarens sida satt 
personer i militäroch polisuniform--förmodligen rådgivande specialister på 
olika områden, psykologer, statsetiker, ekonomer och andra--och i stigande 
halvcirkel framför alla dessa satt 
kursdeltagarna, Rissens egna kursdeltagare, i 
arbetsuniform. Till en början såg jag deras ansikten som hudfärgade 
dimfläckar i uniformsgyttret. Så föll det mig in att se efter, hur de 
reagerade. Med ansträngning höll jag fast ett par ansikten, det ena efter 
det andra, men de verkade som masker. Jag släppte dem, och de flöt ut i 
dimma som förut. I samma ögonblick öppnades dörren och Rissen i handbojor 
fördes in.



Han såg sig om i salen utan att fästa sig vid någon särskild, inte heller 
vid mig. Och varför skulle han ha fäst sig vid mig? Han kunde varken veta 
att jag hade angivit honom eller att jag slukade alla hans rörelser och 
miner i hungrig förtvivlan. En skymt av hopp for igenom mig: kanske inte 
bara jag--kanske någon mer än jag satt här med samma hungriga förtvivlan 
bakom masken? Kanske många?



Då han satte sig till rätta i stolen, oansenligt-civilt som hans vana 
var--ibland kunde man tycka, att han nästan försvann i sin handfasta 
kroppslighet, kanske för att han inte trängde sig på en mer än ting och 
träd och djur gör --slöt han ögonen och smålog. Det var ett hjälplöst och 
lite trött leende, som inte hade ärende till någon--som om han hela tiden 
insåg sin absoluta ensamhet och fann sig i den, till och med sökte sig 
till ro i den, så som jag kan tänka mig att en sömnig polarvandrare söker 
sig till ro i kölden, fast han vet att den ska söva honom för alltid. Och 
medan kallocainet verkade, spred sig detta hjälplösa leende som en frid 
över hans fårade ansikte. Om det så dröjt timmar innan han talade, kunde 
man inte slitit sina blickar ifrån det. Var hade jag förr haft mina 
ögon, eftersom jag aldrig märkt, vilken egenartad värdighet det låg hos 
denne civile och mjukt ledige man, som jag alltid hade funnit löjlig! En 
värdighet, som var helt skild från den strama militära värdigheten, därför 
att den just bestod i en fullständig likgiltighet för hur han verkade. Då 
han öppnade ögonen och började tala, hade man ett intryck av att han lika 
gärna kunde suttit så där tillbakalutad i vilken stol som helst, stirrat 
upp i takets vita ljus och talat utan en droppe kallocain i sig, talat i 
samma ordalag som nu, därför att den rädsla och den skam som höll oss 
andra tillbaka, hos honom hade ätits upp av ensamhet och hopplöshet. Jag 
kunde själv ha gått till honom och bett honom tala, och han skulle kanske 
gjort det, frivilligt som Linda, bara som en gåva. Han skulle sagt allt om 
det jag ville höra, om dårarna och deras hemliga tradition, om ökenstaden, 
och om sig- själv, hur han hade tvingats ut i det okända på sitt sätt så 
som Linda hade tvingats på sitt--allt, om jag inte hade valt att leka 
fiende i min vilda rädsla, då jag märkte att något förbjudet hos mig 
svarade på hans ton med samma klang och aldrig skulle låta sig tystas 
igen. Han skulle talat längre då än man nu kunde få honom att tala, kanske 
om viktigare saker, och gjort mig medveten om verkligheter i mig själv, 
som jag nu aldrig skulle upptäcka. Jag hade inget överväldigande 
medlidande med honom för att han skulle dömas och dö, men jag var vild av 
bitterhet över att ha stympat mig själv med att ange honom. Och jag 
lyssnade lika uppslukande som jag hade lyssnat till Linda, bara med större 
ångest.

Jag hade velat veta något om honom själv. Men han talade inte om 
något personligt. Allmänna frågor fyllde honom till bristningsgränsen.



--Just det, sade han, just det. Så är jag här då. Som det måste bli. En 
tidsfråga. För att säga sanningen. Kan ni höra sanningen, ni? Alla är inte 
sanna nog för att höra sanningen, det är det sorgliga. Den kunde vara en 
bro mellan människa och människa--så länge den är frivillig, ja-- så länge 
den ges som en gåva och tas emot som en gåva. Är det inte underligt, att 
allting mister sitt värde, så fort det upphör att vara gåva--till och med 
sanningen? Nej, det har ni förstås inte märkt, för då skulle ni se att ni 
var barskrapade, utblottade inpå nakna skelettet--och vem orkar se det! 
Vem vill se sin ynkedom, innan han blir tvungen! Inte tvungen av 
människor. Tvungen av tomrummet och kölden--fimbulkölden, som hotar oss 
allihop. Gemenskap, säger ni--gemenskap? Sammansvetsade? Och det ropar ni 
från var sin sida av en avgrund. Fanns det ingen punkt, ingen enda, ingen 
enda, i släktenas långa utveckling, där man kunde valt en annan väg? Måste 
vägen gå över avgrunden? Ingen punkt, där man kunde hindrat Maktens 
pansarvagn från att rulla mot tomheten? Går det någon väg över döden till 
nytt liv? Finns det ett heligt ställe, där ödet vänder sig?



--Jag har grubblat i åratal, var det stället kan ligga. Om vi ska vara 
där, när vi har slukat grannstaten, eller grannstaten har slukat oss? 
Kommer det då att växa vägar mellan människorna lika lätt som det växer 
vägar mellan städer och distrikt? Måtte det bara komma snart då. Måtte 
det komma, måtte det komma, med alla sina fasor? Eller hjälper inte 
det heller? Har pansarvagnen vuxit sig så stark innan dess, att den inte 
låter sig göras om längre från gud till verktyg? Kan någonsin en gud, om 
han också är den dödaste av alla gudar, lämna ifrån sig sin makt 
frivilligt? --Jag ville så gärna tro, att där fanns ett grönt djup i 
människan, ett hav av oskadd växtkraft, som smälte alla döda rester i sin 
väldiga behållare och läkte och skapade i evighet... Men jag har inte sett 
det. Vad jag vet är, att av sjuka föräldrar och sjuka lärare fostras ännu 
sjukare barn, tills det sjuka har blivit norm och det friska en skräckbild. 
Av ensamma föds ännu ensammare, av rädda ännu räddare.------Var kan en 
enda rest av hälsa ha gömt sig kvar för att växa och bryta sig igenom 
pansaret! ----De stackars människorna, som vi kallar dårar, lekte med sina 
symboler. Det var ändå något--de visste åtminstone att det fanns något som 
de saknade. Så länge de visste vad de gjorde, fanns det ändå något kvar. 
Men det leder ju ingenstans! Vart kan något leda! Om jag ställde mig vid 
en metrostation när skarorna vällde upp som tätast, eller på ett stort 
festmöte med högtalare framför mig--så skulle mina rop ändå inte tränga 
längre än till några få trumhinnor i den millionmila Världsstaten, och 
från dem skulle de studsa tillbaka som tomt ljud. Jag är en kugge. Jag är 
ett väsen som de har tagit livet ifrån. ----Och ändå: just nu vet jag att 
det inte är sant. Det är kallocainet förstås, det gör mig oförnuftigt 
hoppfull-- allt blir lätt och klart och lugnt. Jag lever i alla fall-- 
trots allt vad de har tagit ifrån mig--och just nu vet jag, att vad 
jag är tar vägen någonstans. Dödens makter har jag sett breda ut sig över 
världen i allt vidare och vidare ringar--men måste inte då livets makter 
också ha sina ringar, fast jag inte har kunnat urskilja dem?----Ja ja, jag 
vet, att det är kallocainet som verkar, men kan det inte vara sant för 
det?



På vägen till undersökningssalen hade vilda fantasier virvlat runt i min 
hjärna--hur alla åhörarna på en gång av någon mystisk orsak riktade sin 
uppmärksamhet åt annat håll och jag kom åt att viska mina frågor i Rissens 
öra . . . Redan då visste jag att det var en dagdröm som inte kunde gå i 
uppfyllelse, och det visade sig naturligtvis också, att ingen enda av 
åhörarna, ännu mindre alla på en gång, släppte Rissen med sina 
uppmärksamma blickar. Men underligt nog: även om jag haft tillfälle, 
skulle jag inte haft något att fråga. Vad brydde jag mig om ökenstaden 
mer, vad brydde jag mig om dårarnas traditioner! Ingen ökenstad var så 
svåråtkomlig och så trygg som den jag var på väg emot, och den låg inte på 
mils avstånd i okänd riktning, utan nära, nära. Linda skulle vara kvar. 
Hon åtminstone skulle vara kvar.



Rissen suckade till och slöt ögonen, men öppnade dem igen.



--De anar! mumlade han, och hans småleende blev ljusare och mindre 
hjälplöst. De är rädda, de sätter sig till motvärn--alltså anar de. Min 
hustru anar, när hon inte vill höra, utan tystar ner mig. Kursdeltagarna 
anar, när de sätter på sig sina överlägsnaste miner och gör sig löjliga 
över mig. Det kan ha varit någon av dem, som har angivit mig, min 
hustru eller någon av kursdeltagarna. Vem som än har gjort det--har anat. 
Då jag talar, hör de sig själva. Då jag rör mig och är till, är det sig 
själva de blir rädda för. Å, om det ändå ville finnas, det gröna djupet, 
det oförstörbara--och nu tror jag att det finns. Det är väl kallocainet, 
men jag är ändå glad--att jag----kan tro det



--Min chef, sade jag till domaren med en röst som jag förgäves sökte göra 
stadig, får jag ge honom en spruta till? Han håller redan på att vakna.



Men domaren skakade på huvudet.



--Det är ju nog, sade han. Fallet är tillräckligt tydligt redan. Eller 
hur, mina rådgivare--är ni inte överens med mig i det fallet?



Rådgivarna sorlade instämmande och drog sig tillbaka med domaren för att 
överlägga. Just som de öppnade dörren till rummet bredvid, inträffade 
något oväntat. En ung man ur Rissens kurs sprang upp från sin plats mitt i 
den stigande halvcirkeln, rusade ner till podiet, där jag höll på att 
lindra den undersöktes illamående vid uppvaknandet, och tecknade vilt åt 
de utgående att stanna.



--Det är jag, som har vållat allt det här! ropade han förtvivlat. Det var 
jag som angav min chef Edo Rissen för statsfientlig sinnesart! I morse på 
väg till arbetet lade jag min angivelse i brevlådan; när jag kom fram var 
han redan häktad! Men alla här som har hört honom----alla här som har hört 
honom----måste inse----



Jag hade stigit ner från podiet, gått fram till den unge mannen och lagt 
handen över hans mun.

--Lugna er, viskade jag, ni vinner ingenting, 
ni gör er själv olycklig och räddar ingen. Andra har också angivit honom.



Högt sade jag:



--Sådana störande uppträden av personer som har råkat ur jämvikten får 
absolut inte tillåtas medan undersökningen pågår. Ni, medsoldat där på 
första bänken, vill ni slå i ett glas vatten och räcka hit. Man måste ju 
förstå och ursäkta, att det förvirrar en lojal ungdom, när han blir 
tvungen att ange sin chef.--Men lugna er, lugna er, ni behöver visst inte 
ta det så hårt. Ni behöver visst inte stå och försvara er offentligt. Ni 
är fullt rättfärdigad ändå.



Förvirrad drack han vattnet och stirrade på mig. Då han gjorde min av att 
vilja säga något mer, tystade jag energiskt ner honom och lovade tala med 
honom efter undersökningens slut. Han satte sig ytterst på första bänken 
och slöt ögonen.



När jag sprang upp på podiet igen, hade Rissen vaknat helt och hållet. Han 
satt stilla och såg rakt ut i luften, och fortfarande log han för sig 
själv i sin ensamhet, men nu var leendet bittert. Plötsligt reste han sig 
vacklande ur stolen och tog några steg ut mot salen. Jag varken kunde 
eller ville hindra honom.



--Ni som har hört mig----, började han med en röst, som trängde in i 
minsta vrå, och ändå ropade han inte, utan talade mörkt och lågt. Tills 
jag dör kommer jag att höra klangen och intensiteten i hans mörka låga 
röst. Två polismän, som hela tiden hållit sig beredda i bakgrunden, rusade 
fram, satte munkavle på honom och ledde honom tillbaka till stolen. 
Salen var dödstyst, då äntligen domaren med rådgivarna efter sig taktfast 
och avmätt tågade upp på podiet och ställde sig på sin plats för att 
avkunna domen. Hela salen reste sig. Också Rissen lyftes i givakt av de 
båda polismännen.



--En bacillbärare kan desinficeras, sade domaren i högtidlig kommandoton. 
Men en individ, som till den grad genom själva sin hållning, själva sin 
andedräkt sprider missnöje med alla våra institutioner, misströstan omi 
framtiden, defaitism i fråga om grannstatens försök till rövartåg mot våra 
områden, han kan aldrig desinficeras. Han är skadlig för Staten på vilken 
plats och i vilket arbete han än befinner sig och kan inte oskadliggöras 
annat än genom döden. Denna dom avkunnar jag i enighet om inte med de 
flesta så likväl med de bästa av de råd jag erhållit från därtill utsedda 
sakkunniga. Edo Rissen är dömd till döden.



En högtidlig tystnad mötte den avkunnade domen. Den unge mannen, min 
medangivare, satt stel på sin plats, vit som ett lakan. Rissen, 
fortfarande med munkavle, fördes ut. Då dörren stängdes efter honom, stod 
jag alldeles intill. Utan att veta det hade jag följt honom steg för steg 
så långt jag kunde komma.



Då jag sedan såg mig om, var den unge mannen försvunnen. Eftersom han var 
en av kursdeltagarna, måste man ju ändå kunna få tag i honom. Mina tankar 
ältade mekaniskt några vardagliga frågor: vem ska nu leda Rissens kurs, 
förmodligen någon av de längst hunna lärjungarna, vem ska leda min kurs om 
jag får överta Rissens, ja det finns ju så mycket folk att ta, fast 
egentligen hade vi inte haft råd att vara av med en enda, snart är 
den här kursen äntligen färdig, så man kan börja med en ny... Det var 
skramlet från en kvarn som malde tomning. Själv fanns jag någonstans där 
det var stilla och mörkt.



Då jag kom tillbaka till min egen föreläsningssal och stod framför en 
lyssnande halvkrets, förvillande lik den jag lämnat, om man bara bortsåg 
från domare och rådgivare, måste jag ändå till sist skylla på illamående 
och gå hem. Jag kunde inte spela komedi längre.



Jag gick in i föräldrarummet, stängde dörren efter mig, fällde ut sängen 
och kastade mig ovanpå i ett slags halvdvala. Nattlampan brann, fläkten 
surrade; utanför hörde jag hembiträdets steg och sysslor. Jag hörde dörren 
smälla igen, när hon gick och hämtade barnen. Sedan Maryls och Lailas 
röster och stoj och hembiträdets försök att dämpa dem. Jag hörde 
knarrandet i mathissen och slamret då tallrikarna sattes fram. Men jag 
hörde inte Lindas röst, som var det enda jag väntade på.



En knackning på dörren kom mig att spritta upp, och hembiträdet frågade i 
dörrspringan:



--Önskar ni mat, min chef?



Jag slätade till håret och gick ut. Men Linda var inte där. Klockan var 
redan långt över vanlig kvällsmattid. Förgäves letade jag i minnet efter 
något som hon skulle ha för sig--hon brukade ju åtminstone alltid komma 
hem och äta först--men för Lindas skull dög det inte att visa någon tvekan 
inför hembiträdet.



--Å, ja visst, sade jag tveksamt, jag vill minnas att hon sa till, 
att hon skulle vara borta... Slarvigt av mig, jag har alldeles glömt vad 
det var.



Barnen fick gå och lägga sig, och jag väntade ännu. Hembiträdet gick, men 
ingen Linda hade kommit. I min oro gick jag upp och ringde till 
Olycksfallscentralen utan att bry mig om vad portvakten skulle tänka. 
Under dagens lopp hade naturligtvis en del olyckor inträffat i Kemistaden 
n:r 4, ett par trafikolyckor på linjer som jag inte kände till och 
åtskilliga strejkande ventilatorsystem med två dödsfall och ett par osäkra 
fall, men alltsammans i andra distrikt än där Linda arbetade.



Det värsta var att jag inte kunde sitta och vänta längre. På mitt 
regemente firades en fest den kvällen, och jag kunde inte utebli utan 
tvingande skäl. Mitt arbete hade jag inte kunnat sköta, men sitta och låta 
tal och föredrag och trumvirvlar gå tvärsigenom öronen, det skulle jag väl 
ändå orka. Bara jag hade vetat var Linda var.



Hon hade talat om att söka upp människor. Hon ville finna andra som också 
hade nått in till den där självklara samhörigheten. Men visste hon var de 
fanns? Var hade hon börjat sitt sökande?



Då det blev tid, gick jag--rent mekaniskt, utan att det fallit mig in att 
jag kunde skolka.



Jag skulle aldrig se Linda mer.



Det hade varit min mening att höra på föredraget, men det 
gick dåligt. Gång på gång tog jag inre spjärn för att samla mig, och gång 
på gång lyckades jag följa några satser. Så mycket minns jag, att det 
handlade om statslivets utveckling från den primitivaste splittring, där 
de enskilda, var för sig ett ensamt centrum, levde i ständig osäkerhet 
--osäkerhet gentemot naturens makter och osäkerhet gentemot andra likadana 
ensamma centra--och till den färdiga Staten, som var de enskildas enda 
mening och berättigande och skänkte dem en säkerhet utan vank och 
lyte.--Sådan var den röda tråden, men närmare detaljer skulle jag inte 
kunna upprepa, om det så gällde livet. Knappt hade jag på nytt tvingat mig 
till uppmärksamhet, förrän tankarna på Linda och Rissen och den nya värld 
som fanns och ville fram kom mig att glömma allt omkring mig. Då jag 
vaknade upp ur mina funderingar, kunde jag knappast sitta stilla. Inte 
bara mitt inre, utan mina senor och mina muskler ropade på uppbrott. Kunde 
jag inte genast sätta mig i gång, skulle jag när som helst sprängas av 
mina egna krafter--så kändes det.



Till sist närmade jag mig utgången, mitt under föredraget. 
Polissekreteraren på närmaste hörnestrad rynkade ogillande sina ögonbryn, 
och dörrvakten hejdade mig med en frågande blick. Jag sade mitt namn och 
visade upp min ovanjordslicens som identitetsbevis.

--Förlåt mig, medsoldat, men jag mår fruktansvärt illa, sade jag. 
Jag inbillar mig att det blir bättre, om jag får komma upp i friska luften 
ett par minuter. Jag är sjuk, jag har legat hela dagen, har måst vara 
borta från mitt arbete . . .



Han skrev upp mitt namn, antecknade tidpunkten då jag gick och släppte 
sedan ut mig.



Jag tog hissen upp. Hos portvakten upprepade jag min anhållan och blev 
också här antecknad och utsläppt.



Jag steg ut på takterrassen.



Först visste jag inte vad det var som var sig olikt. Något absolut 
främmande slog mig till mötes från den ödsliga terrassen. Jag blev djupt 
förfärad utan att veta varför. Efter ett par sekunder förstod jag vad som 
skrämde mig. Larmet av flygplan, som brukade fylla luften natt och dag, 
var borta. Det var tyst.



Inne i boningshusen, djupt nere i arbetsvåningarna hade jag upplevt en 
relativ tystnad, där bullret från metronätet och från luften dämpades av 
väggar och jordlager och där fläktarna gick med svagt, sövande surr; en 
avtrubbning av alla ljud, alltid en lättnad och en vila, som när man 
känner sömnen sluta sitt musselskal omkring en och man blir ensam, liten 
och hopkrupen. Tystnaden på takterrassen liknade inte denna relativa 
tystnad. Den var gränslös.



På nattmarscher och på väg hem från föredrag och fester hade jag otaliga 
gånger sett stjärnorna lysa fram mellan planens rörliga silhuetter, och 
vad var det mer med det? De lyste ändå inte tillräckligt starkt för att 
güra den avskärmade ficklampan överflödig. Jag 
hade någon gång hört att de var solar långt borta, men jag kan inte 
minnas, att upplysningen gjort något nämnvärt intryck på mig. I den 
gränslösa tystnaden såg jag nu plötsligt rymderna sträcka sig från 
oändlighet till oändlighet och svindlade för det väldiga tomrummet mellan 
stjärna och stjärna. Ett vittomspännande Ingenting tog andan ifrån mig.



Då hörde jag något, som jag väl hade känt och sett verkningarna av, men 
aldrig förr hört: vinden. En lätt nattbris, som smög sig fram mellan 
murarna och satte oleandrarna på takterrassen i sakta rörelse. Och fast 
den kanske bara fyllde några få distrikt med sitt fina sus, kunde jag med 
all min vilja inte värja mig mot en övermäktig inbillning, att den var 
hela nattrymdens andedräkt, att den växte ut ur mörkret lätt och naturligt 
som när ett barn suckar till i sömnen. Natten andades, natten levde, och 
så långt ut i det oändliga jag kunde se pulserade stjärnorna som hjärtan 
och fyllde tomrummet med våg på våg av vibrerande liv.



Då jag vaknade till medvetande om mig själv igen, satt jag på muren kring 
takterrassen och frös, inte av köld, eftersom det var en varm, nästan het 
natt, utan av stark sinnesrörelse. Vinden fläktade ännu, fast svagare, och 
jag visste att den inte föddes ur rymdens mörker utan ur luftlagren nära 
jorden. Stjärnorna tindrade ännu lika klart, och jag påminde mig, att 
deras pulsslag av ljus var en synvilla. Men det betydde ingenting. Vad jag 
såg och hörde kunde vara hägringar; det hade andå bara lånat sig till form 
åt ett annat världsallt, ett världsallt inifrån--där jag var van att 
möta ett torrt, skrumpet skal, som jag kallade mig själv. Jag tyckte att 
jag hade rört vid det levande djup, som Rissen ropat efter och Linda känt 
och sett. "Vet du inte, att här rinner livet upp", hade kvinnan sagt i min 
dröm. Jag trodde henne, och jag var viss om att vad som helst kunde ske.



Jag ville inte gå tillbaka ner till festen och föredraget. Nu var det mig 
likgiltigt, om någon lade märke till min frånvaro. Hela den myllrande 
verksamhet, som just nu utövades i tusen fest- och föreläsningssalar under 
jorden i Kemistaden n:r 4, föreföll mig långt borta och overklig. Jag 
hörde inte dit. Jag var med om att skapa en ny värld.



Jag ville gå hem, till Linda. Och om hon inte hade kommit, om jag inte 
träffade henne? Så ville jag fortsätta, gå till den unge mannen som också 
hade angivit Rissen, gå till Rissens hustru... Var den unge mannen bodde 
visste jag inte, men adressen till Rissens våning hade jag; den låg i 
laboratoriedistriktet, där jag hade licens och kunde komma och gå som jag 
ville. Han hade sagt: "Min hustru anar-- min hustru kan ha angivit mig". 
Hade hon gjort lika förtvivlat motstånd som jag, då var hon också nära att 
förstå. Först hem, sedan till henne. Det fanns ingen tvekan i mig längre. 
Jag var med om att skapa en ny värld.



Ingen syntes till. Så omärkligt som möjligt gled jag över den låga muren 
som skilde takterrassen från gatan. I still heten ekade mina steg på ett 
underligt sätt, men det föll mig inte in att jag skulle väcka någon 
uppmärksamhet, och det var heller ingen som hejdade mig. Eftersom inget 
flyg skymde, var stjärnljuset tillräckligt för att jag skulle kunna 
leta mig fram, och jag brydde mig inte om att tända ficklampan. Fast 
gick mol allena här uppe ovan jord, här nere under stjärnorna, hade jag en 
egendomlig förnimmelse av att inte vara ensam. Som jag var på väg till 
okända för att söka världens djupa levande sammanhang, så var kanske också 
Linda på väg någonstans, jag visste inte till vem. Och var det inte 
möjligt, att just nu någon annan i Världsstatens tusen städer var på väg 
som vi, eller kanske redan hade kommit fram? Var det inte möjligt att 
millioner människor var på väg, öppet eller fördolt, med eller mot sin 
vilja--i den väldiga Världsstaten, och varför inte också i grannstaten? 
Bara för några dagar sedan skulle en sådan tanke kommit mig att rygga, men 
hur kan man göra halt vid en statsgräns, om också en tusenmila, när man 
har känt att ens pulsar är drivna av hjärtan i världsalltet?



På avstånd hörde jag distriktsvaktens steg i taktfast marsch med en liten 
paus och ett litet skrapande för var gång han gjorde helt om. Det var 
lustigt att höra sådana ljud ute i fria luften. Vad tänkte egentligen 
vakten i sin ensamhet om den tysta natten? Ja--vad tänkte jag själv? Först 
nu hann jag undra, varifrån all denna tystnad kom.



Men bara ett ögonblick. Jag kunde inte lösa gåtan, och den var mig 
likgiltig. Viktigt var bara det ärende jag gick i.



Just då började ett avlägset surr stiga upp och växa till motordån. 
Flygmaskinerna var där igen. Om det var den föregående stillheten som 
gjorde bullret så överväldigande eller om det verkligen aldrig hade varit 
så starkt förr, kunde jag inte säga. Hur som helst var det så 
öronbedövande, att jag måste luta mig mot muren, medan trumhinnorna 
vande sig.



Hela luften var plötsligt mörk, tjock och mörk, men det vimlade i mörkret 
på ett sätt som jag inte kände igen. Alldeles intill mig kände jag mer än 
såg, hur fasta kroppar fyllde luften omkring mig. Jag drog fram min 
ficklampa och riktade den rakt framför mig. Den träffade en mänsklig 
skepnad på en halv meters avstånd. Fallskärmstrupper! Strax därpå hade jag 
väl tio starkare ficklampor i ansiktet och kände mig fattad kring armarna 
av kraftiga händer.



Eftersom jag inte kunde förmoda annat än att luftflottan hade nattövning, 
ropade jag så högt jag kunde för att överrösta larmet:



--Jag är sjuk, jag är på väg till metrostationen. Släpp mig, medsoldater!



Antingen de inte hörde eller de hade andra order-- hur som helst släppte 
de mig inte. Sedan de undersökt mig och avväpnat mig--jag var ju i polis- 
och militäruniform för festens skull--bands jag väl och lastades på ett 
slags smal trehjuling, som några karlar hastigt fogat samman av lätta 
smådelar och som tycktes vara extra uttänkt för fångtransport. Jag blev 
alltså fastskruvad i baksätet, inte påfallande obekvämt, men utan 
möjlighet att röra mig, medan en av soldaterna hoppade upp på framsätet 
och satte fart.



Jag antog, att jag ofrivilligt hade kommit med som lekfånge i luftflottans 
övningar och insåg, att det enda jag hade att göra var att finna mig i 
uppskovet. På något sätt skulle jag ju i alla fall förr eller senare 
ta mig fram dit jag ville.



Överallt där vi rullade fram kastade vår lykta ett hastigt sken över ett 
kort vägstycke. För en kvart sedan hade ingen människa hörts eller synts. 
Nu myllrade det av folk på alla gator, alla torg, alla takterrasser, var 
och en ivrigt sysselsatt med något bestämt arbete. Jag kunde inte låta bli 
att beundra organisationen i denna jättelika nattövning. Och ju längre vi 
färdades, ju längre hade också arbetet fortskridit. Jag såg 
taggtrådsstängsel resas (skulle de verkligen också hinna få bort dem till 
i morgon bittida, då folk skulle fram där till sitt arbete?), jag såg 
långa slangar läggas ut, behållare av olika slag forslas i olika 
riktningar, vakter bevaka alla metrostationer och alla boningshus. Då och 
då såg jag också en trehjuling som vår med en fånge baki som jag, och jag 
undrade vart de tänkte föra oss.



På torget framför ett tälthus, som slagits upp på en takterrass, tycktes 
trehjulingarna samlas i flock. De fångar som förts dit--ett tjogtal före 
mig--fick sina fötter men inte sina händer lösta och föstes in i tältet. 
Alldeles innanför dörren stötte jag ihop med en annan fånge, som gjorde 
motstånd och hela tiden grälade högljutt över att han, en distriktsvakt, 
skulle utsättas för en sådan lekmanöver. Vem skötte hans åligganden under 
tiden? Hur skulle han kunna försvara sin frånvaro i morgon inför 
chefen?--Bullret från motorerna var betydligt svagare, så fort man kommit 
innanför tältväggen--den var försedd med en starkt ljuddämpande 
anordning--så att man nu mycket väl kunde höra vad han sade, och jag 
tyckte soldaterna omkring ho nom åtminstone kunde bevärdigat honom 
med ett svar; tills jag plötsligt hörde två andra soldater växla ett par 
ord på ett fullkomligt främmande språk, som jag inte begrep ett ord av. Vi 
hade inte alls blivit offer för en nattövning. Vi var fångar hos fienden.



Ännu i dag vet jag inte, hur det hela hade gått till. Man kan föreställa 
sig att fienden långsamt och metodiskt hade besatt luftflottan plats för 
plats med spioner och slutligen hade vartenda plan under sitt kommando. 
Man kan kanske också föreställa sig en löpeld av uppror och förräderi, av 
någon orsak som jag inte känner till. Möjligheterna är många, alla lika 
fantastiska, och det enda jag säkert vet är att ingen strid i luften 
förekom, liksom jag heller inte såg någon på marken. Det måste ha varit en 
väl genomförd överrumpling.



Fångarna väntade i kö i en yttre avdelning av tälthuset och släpptes sedan 
in en och en i ett inre bås. Där satt en högre militär med några tolkar 
och skrivare omkring sig. Med stark brytning frågade han mig på mitt eget 
språk om namn, yrke, rang i militär- och arbetslivet. En av de 
kringstående böjde sig fram och sade något så lågt att jag inte uppfattade 
det, men jag ryckte till, när jag såg hans ansikte. Var det inte en av 
mina egna kursdeltagare? Jag var inte alldeles säker. Chefen såg upp med 
ett intresserat uttryck.



--Aha, sade han, ni är kemisk uppfinnare? Ni har gjort en viktig 
uppfinning? Vill ni köpa ert liv med den? Vill ni ge oss er uppfinning?



Långa tider efteråt grubblade jag över varför jag svarade ja. Rädsla var 
det inte. Jag hade varit rädd nästan hela mitt 
liv, jag hade varit feg--vad innehåller hela min bok annat än berättelsen 
om min feghet!--men just då var jag inte rädd. Allt jag hade rum för var 
en måttlös besvikelse över att jag aldrig skulle komma fram till dem som 
väntade.--Inte heller hade jag en tanke på att mitt liv skulle vara något 
att hålla på under sådana omständigheter som dessa. Fånge eller död 
tycktes mig just då vara precis detsamma. I båda fallen var min väg fram 
till de andra avbruten. När jag senare fick klart för mig, att min 
uppfinning visst inte hade räddat mig, att mitt liv i alla fall skulle 
sparats, att ett stort antal fångar var en önskvärd vinst för grannstaten, 
eftersom nativiteten där lika lite som hos oss höll jämna steg med 
förlustsiffrorna i de stora krigen--då framkallade det ingen ånger, 
ändrade ingenting i min hållning. Jag gav dem min uppfinning därför att 
jag helt enkelt ville att den skulle finnas kvar. Om Kemistaden n:r 4 
lades i ruiner, om hela Världsstaten förvandlades till en öken av aska och 
sten, så ville jag åtminstone kunna tänka mig, att någonstans i andra 
länder och bland andra folk en ny Linda skulle tala som den första, 
frivilligt, där någon velat tvinga henne, och en annan skara av 
skräckslagna angivare lyssna till en ny Rissen. Det var naturligtvis 
vidskepelse, eftersom ingenting kan upprepas, men jag hade ingenting annat 
att göra. Det var min enda svaga möjlighet att ändå fortsätta där jag 
blivit hejdad.



Hur jag sedan flyttades över till en främmande stad, till ett främmande 
fängelselaboratorium för att arbeta under bevakning, har jag redan 
berättat.

Jag har också berättat, att de första åren av min fångenskap var 
fulla av ångest och grubbel. Några faktiska uppgifter om Kemistadens öde 
lyckades jag aldrig få, men småningom räknade jag ut, vilken plan fienden 
hade följt. Meningen måste ha varit att gasbelägga gatorna och hindra all 
lufttillförsel till stadens undre delar, tills invånarna i desperation 
skulle smyga sig upp genom de få kvarlämnade utgångarna, en och en eller i 
små skaror, och ge sig fångna åt fiendens vaktmanskap. Hur länge 
syrebehållarna i stadens innandömen kunde räcka och om befolkningens mod 
var sådant att den föredrog döden framför att överlämna sig, eller 
tvärtom, visste jag inte. Tänkbart var ju också, att hela belägringen 
misslyckades, att hjälp anlände från andra delar av Världsstaten. Som 
sagt, jag har aldrig fått veta det. Men i vilket fall som helst fanns det 
en möjlighet att Linda var i livet. Kanske också Rissen, om de inte hunnit 
avrätta honom än. Jag medger, att det är en osannolik fantasi, och ville 
jag fråga mitt förnuft, borde jag säkert tillbringa resten av mitt liv i 
förtvivlan. Då jag nu inte gör det, visar det kanske bara, att min 
självbevarelsedrift tvingar mig att söka tröst i bländverk. Själv sade 
Rissen innan han dömdes: "Jag vet att vad jag är tar vägen någonstans." 
Jag är inte säker på hur han menade. Men det händer mig, när jag sitter på 
min brits med slutna ögon, att jag lyckas se stjärnorna glimta och höra 
vinden susa som den natten, och jag kan inte, jag kan inte utrota den 
illusionen ur min själ, att jag ännu, trots allt, är med om att skapa en 
ny värld.