Ludvig "Lubbe" Nordström Planeten Markatta

AVDELNING 1



Jag har under mitt skiftesrika liv sett en del av denna världen och inte 
minst av Sverge och sökt att ge lite bilder av vad jag sett, och vad 
Sverge beträffar, har jag sökt rita av det från olika utsiktspunkter, men 
det återstår ännu många sidor, och en av dem är kreditsidan, om jag så får 
säga. Den skulle egentligen fordra en tjock roman, om inte rentav en 
romanserie, men jag skall, åtminstone just nu, nöja mig med en liten 
berättelse. Dock hoppas jag, den skall säga tillräckligt.



Som vanligt för jag läsaren till Öbacka, som jag bäst känner och som gott 
räcker till att visa alla nationens sidor, ja, hela mänsklighetens, om det 
kniper, med undantag möjligen för niggrer och papuas och dylikt, fast Gud 
vet. Det finns nog ungefär likartade själar där också.



Emellertid !



Det var gamle hederlige, hetlevrade patron Lack, som herrskapet kanske 
redan stött på någon gång.



Familjen var gammal i stan, många dokument om dess existens har man från 
början av 1700-talet, då stadens borgare t.ex. utrustade en expedition att 
skicka över till Finland för att på något sätt, som icke närmare 
specificerats, hjälpa dårfinken Karl XII. Då var en Lack med bland de 
balde hjältarna. Men det fanns långt äldre dokument, det hade 
funnits Lackar i stan från dess första början, i olika ställningar. Från 
1600-talets inbrott och upp till början av 1900-talet möta vi dem 
ideligen, som fiskare, som sjömän, som handlande och ämbetsmän, men med 
patron Ferdinand Lack, vilken icke saligen utan i högsta grad osaligen 
avled nådens år 1908 nere i Gränna i södra Sverge, var familjens ledande 
historia i Öbacka till ända, efter att i ungefär 250 år ha varit en av 
stadslivets många krusiduller.



Högst och lägst nådde familjen som sådan just med patron Lack, faktiskt en 
minnesvärd figur i Svenska nationens historia, ty en sådan lergök som han 
uppträder icke alla dagar på livets tiljor, åtminstone inte inom en 
småstads relativt inskränkta förhållanden.



Men innan jag övergår till honom, skall jag kanske först ge läsaren lite 
hum dels om släkten och dels om en del säregna förhållanden i staden och 
orten. Så blir historien liksom lite tydligare.



Patron Lacks far, farfar och farfars för hade alla varit sjökaptener och 
alla dragit bräder ned till Medelhavet och salt därifrån upp till Öbacka. 
Salt var ju en dyrbar och ytterligt viktig vara förr i världen, då man i 
så stor utsträckning måste leva på insaltad föda, eftersom handel och 
kommunikationer voro så föga utvecklade och konserver ännu icke funnos. 
Det vill säga, saltfödan var ju den tidens konserv.



Om dessa äldre Lackar vet man en del, och det icke så litet. De voro 
småvuxna alldeles som patron Lack själv, bodde på Norrstan alldeles som 
han, voro tystlåtna, vilket däremot var allt annat, än vad han var, kärva, 
också olikt honom, arbetsamma, det var också han däremot och det i högsta 
grad, plikttrogna, dito med honom, och argsinta, dito dito med honom.

Det berättas sålunda om farfadern, att han själv lärde upp sonen, 
d.v.s. patron Lacks far, till sjöman och att denne på sin första resa 
följde med som s.k. kajutvakt, vi skulle kanske närmast säga: 
salongsuppassare. Och då berättar stadskrönikan, att när gubben tog sig en 
tuting eller pjolter eller jamare eller romtoddy eller vad man nu skall 
säga, då fanns det för sonen-kajutvakten bara en säker punkt på skutan, 
och det var stortoppen, dit kunde gubben inte följa. Det hade alltid varit 
ruter i släkten. Ja, när patron Lack var mellan 50 och 60 år, lade han 
ogenerat benet bakom nacken och hoppade för övrigt kråka hur långt som 
helst.



Om patron Lacks fadershjärta, gamle Herr Coopverdicapitainen Anders Lack, 
född år 1793 och död år 1858, är en del att säga. Han var en bister herre, 
vilket också syns på porträttet av honom, där han sitter slätrakad, med 
händerna på käppkryckan av elfenben och käppen mellan knäna, höga hatten 
på ett minimalt bord bredvid sig. Han var hamnkapten i stan, han 
upprättade dess första sjömanshus och sjömanssällskap, allt i akt och 
mening att höja kårens inre värde, yrkesskicklighet och yttre anseende. 
Sjöfolk hade i det förgångna ofta bestått av sådana individer, som visat 
sig socialt obrukbara och närmast klasserats som sjörövares och 
tukthushjons likar, men det begynnande 1800-talets humanitära idéer hade 
nått även sjöfartens företrädare och bland dem hamnkapten Lack i Öbacka, 
och han blev därför högt hedrad icke bara av sina yrkesbröder i orten utan 
även av staden och orten för övrigt. Icke minst som han var både 
självständig och rik. Han hade med egna händer förfärdigat modellen till 
en fullriggare, ett utomordentligt sirligt arbete, vilket han hade stående 
nere på sjömanshuset vid hamnen. När nu folk kom in och tiggde, under 
uppgift, att de voro sjömän, pekade gubben på modellen och förhörde 
dem. Visade det sig då, att det var strunt med deras kunskap om rigg och 
tacklage etc., inträffade ofelbart ett i den tidens Öbacka högt uppskattat 
folknöje. Gubben grep utan ett ord supplikanten för bröstet, öppnade 
dörren, och, huj, susade denne genom det lilla stycke av världsalltet, som 
representerades av gatan, och sade skvatt i motsatta väggen. Så höll 
gubben Lack sitt yrke i ära.



Men affärsman var han icke. Han hade en god vän och skeppskamrat i 
ungdomen, som hette Johan Emmanuel Nickel, son till en rådman i stan och 
för övrigt tillhörande stans äldsta, rikaste och mäktigaste familj. Man 
skulle nästan kunna säga, att det var Nicklarna, som grundat Öbacka, ty de 
hade varit med från första början. Denna familj hade som princip att låta 
sönerna tillbringa en tid av ungdomen på sjön för att få nog hård hud att 
sedan regera stan. Vad Johan Emmanuel beträffar, blev han med tiden 
skeppsredare, trävaruhandlare och grundare av Öbacka Enskilda Bank, men 
det är en historia för sig. Han och Anders Lack seglade emellertid 
skeppskamrater i en bark under Vivlans bruk invid grannstaden Köpmansvik 
och fingo avlöning i form av aktier i bruket. Dessa voro värdelösa, och 
den hetsige Anders Lack skulle just kasta dem över bord.



Stopp! sade då den betänksamme Johan Emmanuel. Jag ger dig en riksdaler 
styck.



--Ta eländet! svarade Anders Lack, slängde till honom papperen och 
stoppade 25 riksdaler i fickan.



Detta var på 1830-talet.



När Johan Emmanuels son, borgmästare Johan Gustaf Nickel i Öbacka, år 1904 
sålde dessa sina från fadern ärvda Vivlansaktier till jur. d:r P. M. 
Persson i Sverges Enskilda Bank i Stockholm, betaltes de 65000 
kronor styck, och på de aktier, Anders Lack tänkt kasta över bord, fick 
han alltså 1625000 kronor. Vid samma tid var hamnkapten Anders Lacks son 
och borgmästare Nickels barn- och ungdomsvän, patron Ferdinand Lack, som 
också en gång varit om inte rik så i alla händelser mycket förmögen, en 
utfattig stackare, som måste buga djupt och ödmjukt för sin barndomsvän 
borgmästaren för att få äran och nåden att låna några hundra kronor av 
honom. Mot tillbörlig ränta. Eller kanske det är rättare att säga 
otillbörlig.



Vi närma oss Kredit-Sverge!







Det hade nämligen hänt något i världen under 1800-talet. Och även i Öbacka 
som följd därav. Det fanns en familj i Hamburg vid 1800-talets början, 
som hette Muttermilch, och där fanns en son, som hette Friedrich, kallad 
Friedel. Han såg, att det gick en hel del trä från Sverge, mest över 
Göteborg, och hur han mixtrade, satt han en dag som bokhållare i nämnda 
stad hos en firma, som hette Gordon Dixie och som skötte större delen av 
exporten av trävaror från Norrland till England. 1815 satt Friedel 
Muttermilch i Öbackatrakten och fraktade ut trävaror själv, 1818 fick han 
som bokhållare hos sig en pojke, som hette Georg Friedrich Kleinmichel 
från Stralsund, 1830 var denne Georg Friedrich stor grosshandlare och 
skeppsbyggare och redare i Öbacka och gift med en dotter till själva 
biskopen, och när man på 1850-talet byggde ångsågar i hela Norrland, så 
att det tickade som symaskiner i varje Norrlandsälv, och när 
England hävde införseltullen på trävaror 1866 
och Sverge blev hela världens träfurnissör, då rann det tyskar och 
holländare och engelsmän och danskar och norrmän och värmlänningar och 
smålänningar och allt möjligt både folk och fä upp till Norrland och näst 
mest till Öbackaorten. Muttermilch var död, men hans släktingar, bröderna 
Twieselmann hade kommit i stället, och Kleinmichlar sutto som flugor längs 
hela kusten från Luleå till Stockholm, och pengar föll från himlen som 
frömjöl och pudrade landet gyllengult.



Och det var, vad som hände under 1800-talet.







Men 1858 hade gubben hamnkapten Lack dött i Öbacka. Det hade varit 
världshistoriens svartaste blankis i december 1857 ute på Norra Sundet, 
gubben hade sett stans ungdom söndan före jul spänna på sig skridskorna 
och ränna till havs, och fast han var 64 år, spände också han på sig sina 
gamla skrillor och rände också till havs, medan tyskarna sutto hemma över 
skrivborden och räknade korvören, och solen var som ingen världenes ros 
förut hade varit, den sprack sönder i millioner fjun, som dalade över hela 
snöhöljda julkusten och rodnade den, så långt synen gick, och havsisen var 
som eld, i den svävade skridskovarelserna som mygg, varje skrilla sjöng, 
varje själ försvann i rymden som ett sken, och mitt i allt detta!



Mitt i allt detta!



Slant fader Lack, slog i, slog hål på styrbords armbåge. Men reste sig, 
sade ej ett ljud. Men det var, som om han sett något, ett svart ginungagap 
i eldvärlden.



Tre månader senare gick hela Öbacka med begravningskringlor över 
armen och svarta karameller i klometrarna, och kyrkogården var en 
hyresgäst rikare.



Hamnkapten Anders Lack var död i kräfta.



Han efterlämnade 60000 fullgoda riksdaler och enda barnet, sonen 
Ferdinand, född 1843 och alltså 15 år eller omyndig. Ensam i världen. Tre 
gånger hade hamnkapten varit gift, elva barn hade han haft, men stan var 
trånga prång, full av sur strömmingsråke, ladugårdar, svinstior, 
latrintunnor, vägglöss och flugor, och kyrkklockorna ringde i ett från 
nyår till nyår, stan var klädd i svart, och all skog, som inte 
exporterades till England, gick till likkistor.



Så blev Ferdinand ensam arvtagare till de 60000 riksdalrarna, och mamsell 
Hilda Styf, en avlägsen släkting, blev satt i mors och fars och syskons 
ställe, i Lackska gården nere i hamn.



Och nu ska man få se på en dans!



Nu ska man få se på Kredit-Sverge!



Ute i världen var det full gask. Aldrig hade det varit roligare att leva. 
Och nu var det inte bara grevar och baroner, som kunde ha roligt, nu var 
det grosshandlare och specerihandlare och bokhållare och allt slags 
vanligt folk. Handeln hade ju blivit fri, kungarna satt inte längre som 
överdirektörer, franska revolutionen hade rivit sönder det gamla skrocket 
och satt borgarna i grevarnas vagnar, och maskinerna gjorde varor, och 
varorna gavo pengar, och krögarna byggde krogar, och zigenare kommo på de 
nypåhittade järnvägarna med fiolerna i påsar och spelade på krogarna, så 
människorna blevo tokiga och hjärnorna snurrade som karuseller, och 
man gjorde världsutställningar, och man emigrerade, och man upptäckte 
Kalifornien, och Offenbach skrev operetter, och man åt svalbon från Kina 
och drack champagne från kungakällrarna i Reims. Ja, så vansinnigt roligt 
hade det aldrig varit förut på den snurrande leksakskulan, i skenet av Vår 
Herres talgdank.



Och skulle det vara sämre i Sverge? Fattas bara. Vikingarnas land, Gustav 
II Adolfs land, Karl XII:s land, alla dåraktiga överdrifters och punschens 
och brännvinets och kräftornas och surströmmingens land.



Man tog in tyskar, som gnedo fiol och dunkade bastrumma, och fransmän, som 
kokade mat, och italienare, som gipsade upp hela riket till en balsalong, 
och var det roligt ute i världen, så ska vi inte tala om, hur det var i 
gamla Sverige! Det blev dubbelhakor och tvillingmagar och jordgubbsnäsor 
och portvinsknölar från Ystad till Haparanda, och viran stod i taket! Ja, 
i högan sky!



Och Norrland betalte! Norrland betalte! Där växte tusenlappar på 
lingonriset, och skogsfågeln flög bland bankböcker, tallbarren rasslade 
som guldpapper, sandbottnen i älvarna sken av silverriksdalrar, och 
millionerna svävade som lätta sommarmoln över byar och städer, som aldrig 
sett en styver sen världens begynnelse.



Men där blev nu annat liv! Och så blev det med Öbacka!



Skulle millionärer bo i trånga prang, bland flugor och svin och löss? Nej, 
nya hus, fina hus, nya gator, fina kajer, träd och parker och 
planteringar, schweizerier och restauranger, musikkapell, plyschsoffor och 
sköna servitriser! Och specerister och manufakturister och galanterister! 
Affärer kring hela stan, och expediter som premiäraktörer, och sång och 
musik från morgon till kväll, från kväll till morgon, med punsch och 
konjak och champagne och rhenvin och toddy och malaffo och Bremercigarrer! 
Och slädpartier och fisketurer och kostymbaler och serenader!



Och bäverpälsar och gråverksmuffar och makartsbuketter och solfjädrar, 
ekipager och fina hästar och Sörlandskuskar och livréer, och kolibribåtar 
och segeljakter och förmiddagskaffe och kafferep, och vita händer och 
glitterringar, gyllene broscher och armband!



Jo, det var leva, det!



Så mötte världen lille Ferdinand Lack, sen hans stränga hamnkapten till 
pappa dött! Och alla dansade omkring honom och klappade händerna och 
ropade i själens jubel:



--Och du är rik! Och du är rik! Och du är rik! Å, herregud nu blir det 
roligt!



Och det vill jag lova, att det blev! I hela trettiofem år, och det på 
slaget. Sen kom räkningen på kalaset! Men vem var denne lille Ferdinand, 
som med tiden skulle bli känd i stan, i hela orten, vid varje sågverk, i 
varje bondgård, i varje torpstuga, ja, i halva Norrland som "patron Lack"?



Var han "patron"? Inte ett spår, inte ett pinal. Han tog studenten 1862, 
fyra år efter faderns död, och det mesta han gjort under skoltiden hade 
varit att sjunga, spela piano och esskornett, dansa med alla vackra 
flickor i stan, spela sällskapsteater om vinteraftnarna, klä sig i svart 
mask om de mörka vinterkvällarna, spela rövare och skrämma slag på stans 
tanter och farbröder, på deras långsamt pustande väg hem i päls och bahytt 
och spanskrör



och bottiner--poh, poh, ha, ha, ja, ja!--från långa bastanta 
norrlandsmiddagar och supéer.



--Fisken var delikat och daben en delice! Brännvinet lagom kallt och 
toddyn lagom varm ! Och supen var lyckad, tjädern lagom hängd! Ja, tiderna 
är bra! Herregud! En mördare! Polis! Hjälp!



Så gick det till.



Så for han till Uppsala. Det hörde till dem, som pengar hade haft i gamla 
Öbacka. Ty det hade varit en ämbetsstad som alla gamla städer i Sverige, 
och som gamla papper sade: "Sonen vistas några år i Uppsala, kommer hem 
och får någon funktion, stiger strax framom fadern", men det var förr, 
det! Nu var Öbacka inte längre någon ämbetsstad, det tog slut på 
1830-talet, då sjöfarten tog fart med träfrakterna och sågverken, och man 
kom inte framom Twieselmänner och Kleinmichlar och danskar och norrmän och 
värmlänningar och smålänningar genom några fattiga ar i Uppsala och en 
examen, som gav en samma lön som en brädgårdsfaktor eller en skutskeppare, 
nej, nu var det andra tider, nya tider, stora tider, nu var det: köpa och 
sälja, tjäna pengar, bygga tvåvåningshus och ha plyschmöbler!



Men då skulle man sitta på kontor och resa om vintrarna i kappsläde upp 
till bondmarknaderna och supa bönderna fulla och köpa hemman och bilda 
bolag och bygga sågar och, värst av allt, resa utrikes och träffa 
engelsmän och fransmän och tyskar och holländare och spanjorer, affärsmän 
sen årtusenden och vassa som knivar och klädda i finkammade polisonger och 
vit väst med guldkedja som ankarkättingar och med berlocker--nej, det var 
för farligt! Nej, det passade de inflyttade, som hörde dit.



Det fanns andra vägar för gamla månghundraåriga norrlänningar! Det 
fanns landsstaten och tullen och posten och banken och alla nya 
brandförsäkringsbolag och köpmannaföreningar, allt nytt, som det härliga 
1800talet fört med sig och som regnat ner från dess himmel jämte guldet 
och aktierna och kupongerna.



Sa unge Lack släppte Uppsala som en metrev utan spår av napp och for hem 
till Öbacka och gick in i landsstaten och i tullen, och just då fick 
farbror Johan Emmanuel Nickel, som var stans mäktigaste man, brev från sin 
svåger Oscar Agathon Persson i Stockholm, som år 1856 stiftat "Sveriges 
Enskilda Bank" därsammastädes, och slogs med gamla stelbenta riksbanken om 
landets pengar. Och det löd på detta stolta sätt:



"Kärälskelige Svåger!



Det har av gammalt så varit, att landets handelshus och förmögne enskilte 
män av olika stånd och kvalitet från övrige medborgare förtroendefullt 
mottagit och bevarat och förvaltat desses reda penningar. Dock hava nu 
tiderna sig i så matto förvandlat, som intet land ser sin framtida lycka 
med ro, där det icke förvandlar sine reda penningar i vinstgivande 
företag, de där skänka folket arbete och förtjänst och kapitalisterne 
vinst att nya företag upprätta, vidmakthålla och utveckla till landets och 
folkets bästa. Till den ändan hava i de mest framskridne länder enskilte 
banker upprättats, som i sig samla medborgarnes kapitalier att halla dem 
sådana stabile och kunnige näringsidkare till handa i låneform mot skälig 
ränta, vilka önska upprätta för landet och dess skilda orter gagneliga 
fabriker och företag.



Jag har mig, genom var vänskap och genom min evigt saknade, älskeliga, av 
Den Högste ifrån mig kallade maka, din ärade syster, väl bekant, hurusom 
du likasom dina fäder före dig på det gamla 
sättet såsom konungar i det ärevördiga Öbacka mottagit och förvaltat icke 
mindre stadsbornas än även landsbornas vida omkring kapitalier, men är nu 
min tanke den, att dessa tider äro för alltid förbi, att alltför många 
såväl i själva Öbacka som i dess landsort uppstått med handel och företag, 
till vilka folket går, varföre, då det alltid är tryggast, att i varje ort 
den förestar kapitalierörelsen, som äger största och längsta erfarenheten 
och meste förmögenheten, såsom fallet ju bevisligt är med dig och din 
släkt, det synes mig vara väl betänkt av dig, icke blott för att bäst 
gagna ortens lyckliga utveckling utan även behallåndet av din och din 
släkts dominerande ställning i stad och ort, att du trädde snarast i 
författning om stiftandet av en Enskild Bank i Öbacka, havande du, såsom 
aktieägare i min bank, all den kännedom, som är därtill nödvändig.



Tecknande jag mig, med ständig vänskap



din ödmjuka tjänare och svåger



O. A. Persson."



Detta var hösten ar 1867. Fader Johan Emmanuel var då en 65 års man, hög 
som en stormast, mager som en saltströmming, slätrakad som en brynsten, 
talträngd som graven och vänlig som en rotborste. Han hade sett, uppe i 
sitt Öbacka, precis detsamma, som store svagern och uppbyggaren av det 
moderna Sverges källarvåning, numera bankdirektören (det lät något på den 
tiden, nu låter det mest handklovar) O. A. Persson hade sett nere i sitt 
Stockholm, och 1868 på hösten var aktieteckningen klar.



Da kallade J. E. unge Ferdinand Lack till sig från landskansliet. Sag på 
honom med sina två svarta knivar till ögon, sade:

--Du reser med nästa båt till Stockholm. Du sammanträffar med två 
herrar, bankkamrer F. Monneij och bankkorrespondent E. Bleistift. Båda 
herrarna äro föreslagna till direktörsposten i nya banken. Du avgör. Om 
rätt, blir du kamrer i banken. Om orätt, icke.



--Vem betalar resan? frågade Lack. Banken eller jag?



--Finns ingen bank. Du. Har du inte råd? Va?



Da flög den ilskna Lacksjälen sen århundraden och Karl XII-expedition till 
Finland och saltdragning från Spanien och toddyflykt till stortoppen och 
allt möjligt i vädret, och Ferdinand svarte kvickt som ett äkta 
Norrlandsskott:



--Råd! Skulle tro det!



--Jag med ! Ajö !



Vid denna tid stodo Vivlansaktierna i 500 kronor styck. J. E. visste det. 
Lack också. Men det var inte J. E., som betalte resan av dem! Det var 
Lack, som betalte den. Av sitt arv. Det var hela Ferdinand Lack i det.



Ty vad tänkte han? Jo:



--Gubben vill honorera hedersskulden till gubben far och mig genom att ge 
mig en av de finaste platserna i stan och låta mig visa vad jag duger 
till.



Sa for han. Kom tillbaka. Företrädde för J. E., som skar honom tvärs genom 
hans barnasjäl med svarta ögonknivarna och sade:



--Nåå?



--Monneij.



--Varför?



--Arg och tyst.



--Och den andre?



--Jude, pratsam, utlovade familjen Perssons affärshemligheter mot so 
procents högre lön än Monneij.



--Du svarte?

--Dom kan vi förut.



--Du är kamrer. God morgon!







Så blev Ferdinand Lack kamrer i Öbacka Enskilda Bank. Dess förste. Men hur 
blev han "patron"? Det var så enkelt som aldrig det. Stan hade ju fullnat 
till, dvs. inte fyllnat till (fast det hade den också!) utan blivit full 
av butiker och handlande under unge Ferdinands uppväxtar, och 
handelsmännen, ju fler de blevo, stodo i butiksdörrarna som kommersiella 
artister, vinkande och lockande, arglistigt vädrande och viftande med 
himmelska sidentyger och nymodiga gummigaloscher och stärkkragar eller 
Bremercigarrer och norsk karv eller med Pragerskinkor och hummerburkar, 
kort sagt, med allt, som lyfte kroppen och bländade själen, och det 
hjälpte inte ett skvatt, att prästerna domderade i stadens domkyrka och 
landsbygdens bondkyrkor mot tidens ondska, alla människors själar började 
se ut på insidan som butiksfönster och deras drömmar om natten som 
affärskontrakt, och mamsell Hilda Styf, som förestod unge Ferdinands 
barndomshem, drömde som alla andra och visste sin plikt mot ett av stadens 
förmögnaste hus, hon köpte, och hon köpte, och hon köpte, och unge 
Ferdinand var med.



Hans fingertoppar, hans näsborrar, hans gom och hans ögon blevo de fyra 
hörnpelare, på vilka hans själ byggdes upp; och innan han tagit studenten, 
kände han alla handelsbutiker i stan, deras diskar, deras hyllor och fack, 
deras magasin och källare, ja, storleken av deras råttor och de olika 
färgerna på deras feta kattors ögon, fosforescerande i magasinsmörkret, 
och dessutom alla bondgubbar och bondgummor på Stora Torget onsdag 
och lördag och finnkäringarna med hårdsaltade, svarthåriga finnsmöret, 
saltade fårkropparna och halvdöda korna, halvruttna äggen och hela övriga 
attiraljen, som kommo två gånger i veckan från Vasa med finnbåten och 
sålde på Finntorget nere vid kajen--innan han tagit studenten, säger jag, 
kände han allt detta tio gånger bättre än latinska grammatikan, Odysséen 
och Novum, och hela denna värld kände honom lika väl tillbaka.



Och han kallades Lill-Patron, därför att han redan köpte och kursade, 
skrek och viftade, sprang mellan borden, skakade hand med alla, prutade 
och gycklade.



--Ja, bli int Lill-Patron affärsman och storhandlare, ja, då gå det aldrig 
rätt till i denna världen!



Det var handelsbodarnas dom och Stora Torgets dom, och Finntorget sa:



--Satan Pärkele, varför ä inte hela stadin som Lackin?



Och när han väl tagit studenten och kvitterat Uppsala--som han vantrivdes 
i, för där fanns varken Finntorg eller packarlave eller länning med om 
varandra gallhojande strömmingsbåtar--och när han börjat springa mellan 
landsstaten och tullen och skaffat sig brandförsäkringsbolag och börjat 
försäkra stans alla boningshus och vagnslider och häststall och ladugårdar 
och svinstior och magasin och sjöbodar och överhuvudtaget allt, som kunde 
brinna som fnöske, då började hans verkliga liv, hans patronliv, då växte 
han ut till patron Lack, och så kallade honom nu hela stan och hela 
landsbygden omkring, bönder och fiskare och sågverksdisponenter och allt, 
som gick med två ben på jorden.



Han försäkrade allt, som fanns i hela landskapet, och han hade uppdrag och 
kommissioner åt alla, han tjänte pengar som gräs, och när han så 
till på köpet blev kamrer i banken, då nickade stan, då nickade hela 
landsbygden:



--Hm! Hm! Jo! Jo! Jo! Jo! Han blir rikaste karln i stan! Men så är han ju 
född på en söndag också!



Så gick det till, då patron Lack blev patron Lack.



Men vem var han egentligen? Den frågan har jag inte svarat på ännu.



Han var den tidens hela Sverge! Rätt och slätt och ingenting annat.



Kredit-Sverge, kort och gott!



Ty lyssna nu och titta, Allvars- och Framtids-Svenskar, så få ni se och 
höra, hur det varit haver och väl aldrig mer skall bli.



Fast Gud vet, ty det har man sett i våra dar, att allt kan ske.



Allt!







Det fanns på den tiden en stadsfiskal i stan, som hette Mandelin, en stor, 
grov hejare till karl, med hög flintskalle som ett kalt uvberg och eget 
hus. Och stans vackraste flicka till dotter, Mia Mandelin.



Man kunde inte se något vackrare, något sötare, något älskligare än Mia 
Mandelin. Det var som en rosendröm i en änglatår, blå ögon så långt bort 
som kung Salomos fjärranste älskogsdröm, röd mun som en längtan efter 
evighetens tiss, aldrig har en vind farit mjukare i äppelblom, än det 
kastanjehåret var mjukt, aldrig en barm varit likare den första 
vårkvällens sjungande blyga vågskvalp.



Och så hade hon pengar på köpet! Den lilla söta ungen.

Och en mamma om ett sirapsfats vidd och tyngd, med spetsmössa på sin 
tidiga flint, och systrar som små rakknivar och en bror, som gick in på 
Stadskällaren, då stadsfiskalen gick ut, och ut, då han gick in, så alltid 
fanns där far eller son, och en bror, som aldrig sa ett ord. Mitt i denna 
människobukett var det gyllene dallergräset Mia.



Och vem skulle få denna skatt?



Jo, det fick patron Lack!



--Ja, men herregud! sa stan. Den slahöken och spelevinken! Ska han ha hela 
stan till sist! Han, som springer efter varje kjol på tio mils håll!



--Ja, det ska han! sa patron Lack med ett gapskratt ur generationer av 
sjömän på bramrå och stortopp och gjorde det värsta av allt.



Högt uppe på backarna över stan, där ramade biskopens och lektorernas och 
konsistorienotariens och grosshandlarnas och hantverksmästarnas kor och 
bräkte fiskerskapets getter, och därifrån såg man till världens ände över 
Norrlands alla blånande bankbokförda timmerberg. Där susade gräset, och 
där bodde ingen. Ty högst i stan bodde Nicklarna sen trehundra år, och 
högre än de vågade ingen tänka.



Där byggde nu patron Lack ett hus, som syntes över hela nejden, över 
fiärdar och sund, långt upp i älven. Och ett långhus i en våning som av 
gammalt? Nixum. Ett tvåvåningshus som en rådman? Nixum. Nej, vad man 
aldrig förut i Öbacka skådat eller sett: ett tvåvåningshus med frontespis 
och gjutjärnsbalkong på framsidan av stora salen på övre botten och en 
förmiddagskaffebalkong på träpelare mot gården.



Och dit skulle patron Lack lyfta Mia Mandelin. För där var den skönastes 
plats! Som stans krona.

Men då hände det! Byggmästarn, som byggde 
huset, blev tokig vid tanken på vad han gjort, och hängde sig en natt i 
takstolarna.



Skulle lycka kunna förbliva i ett sådant hus?



Gumman Mandelin dånade och måste ha engelskt salts systrarna slogo ihop 
händerna tjugu gånger i rad, stadsfiskalen tog en extra kantin punsch på 
Stadskällaren, dit han flytt, Mia skalv som ett daggigt darrgräs i patron 
Lacks famn, men han flammade med sina svarta ögon, slog näven i bordet och 
skrek:



--Är det jag, som har hängt mig, va?



--Buh! svarade alla. Nej!



--Är ni skrockfulla, va?



--Buh, svarade alla. Ja.



--Men inte jag! skrek patron Lack tillbaka. Byggmästarn hade dille, och 
ajöss med den. Men huset är färdigt, och nu flyttar Mia och jag dit upp.



Och det gjorde de. Och inte nog med det, utan patron Lack gjorde nu det 
allra, allra värsta av allt. Han gjorde bröllop själv.



Det var en röd marsafton, då himlen i dessa bygder mot kvällen kryper och 
gömmer sig i de av första förvarstövädret och nattkylan glaserade 
snödrivorna och lyser som ett evighetens och salighetens sken ur deras 
inre, mötande samma sken ur rymden, och så vet man icke längre, vad som är 
jord, vad som är himmel, vad som är timlighet, vad som är evighet, man 
känner sig bara sväva i själva Gud Faders lysande och leende ögonpupill.



Då stod hela stan och "koxade", som det hette, dvs. glodde in genom 
fönstren till nedre botten på patron Lacks nya gulmålade hus--gult till 
råga på allt!--och där inne i salen knäböjde på var sin sidenklädda kudde 
patron Lack och Mia Mandelin, han svart som natten, hon skär som 
soluppgången, han i frack från Stockholm, hon i vitt siden, så tjockt som 
chevråskinn, också från Stockholm, och fruntimren snyftade:



--Vad skall ske i detta hus, då byggmästarn hängde sig? Och då Lack går på 
som ett tok och hon, lillsockergrynet, är som ett barn.



Och männen mumlade:



--Fyrtifem tusen kostade huset, och aldrig mer än tie få han för gamkåken 
sin. Det gör glatta trettifem det, och då är tjufem kvar på arvet, om han 
ha nå kvar. Så som han lev. Fast han ska då ha sextusen i banken, säj dom. 
Ja, jesses, på somliga fall det sirap och på andra bara takdropp. Få si, 
få si! Så högfärdig som han ä, så han int ens låt stadsfiskalen hålla 
bröllop, bara för att han aldrig ska tala nån över sig. Få si! Få si! Vi 
säj int mer. Men nån tå oss tör väl få leva länge nog att bli vittne.



Det vet jag inte, om nån fick, för jag var inte med och räknade gubbarna, 
men nog hände det saker och ting där i huset högst ovan stan från och med 
denna dag. Ty nu ingick patron Lacks första stora tid.



Detta var 1869, och så kom 1800-talets guldpaljetterade svenska 
triumfbåge, 70-talet. Vem skall en gång skriva dess enastående, strålande 
historia av aktiebrev och bolagsmiddagar, matsedlar, vinlistor, 
cigarrmaggördlar, operetter, serenader och konkurser? En gång skall väl 
den mannen komma, men skådom nu på Öbacka och dess patron Lack.



Det var nu, han blev Stora Torgets, Finntorgets och Fiskarhamnens kung, 
och runt bygden och socknarna tänkte man bara på honom och talte bara om 
honom, då man lade på korna, då man lövade fåren, då man noppade 
(plockade) lingbära (lingonen) i skogen, då man räknade 
pasmaantalet och satte upp väven, då man kärnade smöret, ystade getosten 
och mesosten, hällde täten (till långmjölk) på linnelappen för 
vinterförvar, då man vitjade långreven, halade upp skötarna, tog laxen ur 
stakagården och ljustrade alen vid augustibloss.



--Det köp patron! skrattade man förtjust i himlens sky.



Och äppelodlarna i Småland och krukmakarna och fårfiolmakarna på Gotland 
och hummerfiskarna i Bohuslän och nejonögonrökarna i Västerbotten och 
vinhandlarna och cigarrimportörerna i Stockholm, alla sade de:



--Vi ha patron Lack i Öbacka som i en liten ask!



Och när hösten kom med skogseldsdoftande bladis över Öbacka och Vår Herre 
stänkt bloddropp över skogarna och solen sken så vitt som i oblat, före 
höststormarnas tid, då kommo smålandsskutorna med äpplen och lade sig vid 
kajen, och hela stan doftade kvällsfrost och äppelsyra, gotlandsskutorna 
kommo med lerkärl, och fårfiolerna hängde som dekorationer i riggen, och 
hummer och krabbor kommo i stora brungrå videkorgar, och stan började 
lukta dill, ty det var även kräftor med i spelet, och fina herrar med röda 
näsor som babordslanternor uppvaktade stan med vin och cigarrer, till dess 
att alltsammans sjönk bort som en dröm i surströmmingsdoft, toddy och 
norrsken.



Men patron Lack? Han var inte ensam i stan. Han var bara centrum. Alla 
vackra flickor, han dansat med som gymnasist, voro gifta och hade 
skafferier, källrar och vindskontor. Och alla hans studentkamrater, och 
alla, han sjungit kvartett med och spelat piano och esskornett med, voro 
också gifta och hade dito.



Och allesammans träffades de på Stora Torget, onsdag och lördag, och 
aldrig har världens Herre glatt sig så som åt detta sitt verk på patron 
Lacks tid. Aldrig har Paradiset varit så nära jorden.



Och som för att riktigt göra patron Lack till en oförgätlig figur i stan 
och dess historia hade denne Var Herre hittat på något fullkomligt i sitt 
slag enastående: Järker, alias Erik Abrahamsson, en dövstum lappojke, som 
full av förtroende för världsledningen kommit vandrande till stan och sökt 
upp prästen för att få plats hos någon som dräng.



--Han ska till Lack! sa prästen. Det säger sig själv. Så kan Lack skälla 
och svära och gorma och domdera, så mycket han vill. Det hör inte Järker. 
Det blir ett nytt par Don Quijote och Sancho Panza.



Och patron Lack blev förtjust. Järker blev förtjust.



--Um, um! sa han.



--Djäkla fårskalle! sa patron Lack, och därmed voro de i tjugufem ar 
oskiljaktiga, för hela stan sammanvuxna till en figur, till en och samma 
värld som dagen och natten.



Nå! Där kom nu patron Lack springande på torget, elegantast klädd i hela 
stan: grå sommarkostym av engelskt tyg, vit väst, en reseda, hans 
älsklingsblomma, i knapphålet, panamahatt på nacken, gyllene klockkedja, 
skor eller, för att vara exakt: krökstövel, skinande som solen, och käpp, 
enkel, ty den bröt han ständigt sönder eller snavade över, i högsta hugg, 
och två steg bakom honom Järker, i snygg kommisskostym, kortväxt, 
rödblond, med korg över armen och allvarlig som alla komministrar i 
Lappland tillsammanslagna.



--Ä! Ä! Ä! sa han och nickade och log stilla.



Solen sken och snurrade i luften, guldvisarna på kyrktornet och på 
Radstuklockan visade 9, torget var packat med stånd, med 
bondskjutsar, med vedlass och hölass, och bara patron Lack sköt som en 
svala ut om Rådstuknuten ur Köpmansgatans blå skugga och bondgubbarna och 
bondgummorna fått syn på honom, ekade ett enda samfällt rop över hela 
torget, studsade mot landshövdingeresidensets gula fasad och landstatens 
vita:



--Patron! Patron! Jag har tio tjog ägg, patron! Jag har fem fårkroppar! 
Björkved, patron! Lindhö, patron!



Och vart han flög, hade han gubbar och gummor efter sig, och så var det 
fruarna, hans gamla flammor:



--Ferdinand! Ferdinand! Kom och känn på steken! i'ir han mör? Ferdinand! 
Ferdinand! Ska vi ta den här rosenpotatisen? Ska vi ta den här drällen? 
Har du beställt åt mig från Nora?



Ja, i sanning, aldrig hade Öbacka haft en sådan person, och aldrig skulle 
det mera fa!



Men som klockan slog tio över stan ur kyrk- och rådstutorn och älvbåtarna 
blaste ute på Norra Sundet och, om det var tisdag, auktionsklockan började 
sin klämtande gång genom gatorna, kallande hela stan till auktionskammaren 
nere vid kajen, satt patron Lack i sitt ämbetsrum på banken, hade hälsat 
god morgon och utbytt dagens första skämt med direktör Monneij; det var 
bara de två herrarna, som hade egna ämbetsrum, med dörr emellan, alla de 
andra sutto ute i banklokalen bakom disken vid de höga pulpeterna. Patron 
Lacks studentkamrat Robert Smitthenner, som var kassör, och fröken von 
Pahl med blått sidenliv och pincenez och basröst som en gammal major, 
ständig gäst i det Lackska huset, och några till.



Men till patron Lacks rum rann det dagarna i ända en ström av 
supplikanter, bondgubbar med spånkorgar eller lärftrullar, handlande och 
hantverkare, som gjort konkurs, ja, folk av alla slag. Patron sände 
en del till stora gulhuset uppe på högsta kullen ovan stan, ty där hade 
han nu eget kontor och två kontorsfröknar, eller gav möte där uppe efter 
banktid och middag.



Och bara han småsprang på sitt vanliga sätt genom stan, störtade alla 
handlande till butiksdörrarna;



--Patron! Patron! Jag har fått in nya tyger, halsdukar, modeller, helfet 
storpipig schweizer...



Han kunde inte låta bli, han tittade in, sköt upp glasögonen i pannan, ty 
nu måste han bära glasögon, vände och tummade på sidenet, gnuggade 
kamgarnet, smakade en gnutta av schweizerosten.



--Skicka hem! Skriv opp! blev slutet på visan.



Och i vindskontor och källare och garderober och byrålador uppe i gula 
huset hopade sig skatter på skatter: kaffebalar, sockerkistor, råg- och 
vetesäckar, potatistunnor, djurkroppar, fågel, lax, sill, strömming, 
konserver, vinfat, cigarrlådor, tygbalar, strumphögar, allt, allt, allt.



Och nere i butikerna runt stan växte räkningarna som humlerankor.



--Skicka upp i banken! sa patron Lack, och om det nån gång skulle fallit 
honom in att se sig omkring, skulle han sett, att han var som en 
paviljong, festligt garnerad runtom med dessa humlerankor, men han bara 
betalte och betalte. Inte allt på en gång. Det skulle aldrig fallit honom 
in, det föll aldrig den tidens Sverge in, det skulle skrämt handlandena 
själva. Nej, litet åt gången.



--Det är så trevligt! Det är så trevligt! sa farbröderna bakom disken och 
gnuggade händerna, och till sist visste varken de eller patron Lack ut 
eller in i dessa timmerlass av räkningar, med avbetalningar och rest och 
avdrag för brandpremier och moträkningar för bevakning i konkurser, etc., 
etc., etc.

--Det ordnar sig! Det ordnar sig! sa 
farbröderna bakom disken, skinande. Och nu, patron, ha vi fatt in en ny 
finfin fotogenfotlampa, som inte osar. Makalös! Och en ny inläggning av 
hummer och portugisiska sardiner. Gör ett litet kalas, patron, vi ska 
skicka upp lite olika sorter på prov!



Men vart i Herrans namn tog allt detta vägen? Inte kunde patron Lack och 
Mia Mandelin dricka handfat med kaffe, äta skeppundsvis med oxkött, 
fårkött, fågel och lax, bära femton kostymer utanpå varandra och tio par 
strumpor och ha halva dussinet lakan i sängen och så vidare.



Nej, nej, nej! Men se det här, det var inte vart Sverge, inte! Det var 
gamla Sverge, Fattig-Sverges sista svansspets, och Fattig-Sverge, det var 
Ryssland och Asiens öknar, det var hordernas, stammarnas, nomadernas 
värld! I den levde ännu alltjämt patron Lack och hela hans tids Öbacka.



Det kom karavaner av släkt och vänner, och de bodde inte på hotell av den 
enkla anledningen, att stan hade inga hotell och släkten och vännerna inga 
pengar, och så bodde och åt och levde släkt och vänner hos släkt och 
vänner, och så hade patron Lack huset fullt, tio, femton, tjugu personer 
vid bordet, och så var det fattiga hem, som hade sina söner i storskolan, 
för att de rakat kunna lära sig gamle Luther och "När hedningarna, som 
icke hava lagen" utantill som ett rinnande vatten och som därför skulle 
bli präster eller lärare eller överliggare i Uppsala och deliranter och få 
växlar och studieskulder ända bort till en okänd grav i en 
skogsförsamling, och dessa lovande små svenska snillen hade matdagar hos 
grosshandlare och patroner och sutto alltsa också vid patron Lacks bord.

Och så var det en konst, man var storfin i på den tiden men numera 
nästan alldeles glömt bort, och det var att göra barn, och man lag i som 
röda hundar, så tungan hängde halvvägs ur gapet, och det sköt upp ungar i 
husen som maskrosor i varsolen, man hann inte räkna dem och kunde knappast 
skilja egna från andras. Och så blev det ammor och barnjungfrur och husor 
och kokerskor och tjänstefolk kompanivis.



Och hela sällskapet at, dom, som vargar, potatisarna körde ut som 
tandbölder under kinderna, och ögonen höllo på att åka ur ansiktet, då 
grötfatet gick ner i halsen, och en säck bröd räckte åtta och en halv 
timme, en bytta smör femton minuter och en sockertopp tre kafferep!



Men var det allt. Ack, nej och nixum! Detta var ju det gamla 70-talet, vi 
fa inte glömma det! Gult av timmer, plank, bräder, punsch och guld! Himlen 
var förgylld, jorden var förgylld, själen var förgylld, ja, hela livet var 
förgyllt.



Redden mellan blånande berg var packad av fartyg, deras segel på tork var 
som hela jordklotets strålande fruntimmerskalsonger på tork, och deras 
däck skeno gula som av guldtackor. Två och en halv million kubikmeter trä 
rann ar efter ar ur landet, och en standard furubattens 2 1/2 tum X 7 tum 
betaltes 168 riksdaler, och över 100 millioner riksdaler runno in år efter 
år genom den förgyllda trävaruhimlen och föllo som dagg och manna och 
mjölk och honung över hög och lag, fattig och rik.



Himmelriket var kommet, det tusenåriga riket var här, det var bara att 
leva, leva, leva!



Och man levde! Ja, i sanning man levde!



I århundraden hade man levt på saltströmming och lite blåmjölk och 
kornmjölsgröt och ölost, nu visste man inte, hur fort man skulle 
kunna få i sig allt, vad nya rikedomen bjöd. Och det var inte bara äta och 
dricka! Det var också klä sig, möblera, ha fina saker, dansa, spela, 
skämta.



Tidigt om förvarsmornarna, då det smält föregående dag och frusit under 
natten, så att ängsbackarna runt stan i den tidiga morgonsolen lågo med 
ishård, tjock, bländvit skare, då voro stans unga herrskaper, med patron 
Lack och Mia Mandelin i spetsen, ute och åkte langkälke, och största 
kälken i stan var naturligtvis patron Lacks "Lång-Lisa", som rymde tio 
personer bakom varandra, och när kälkarna susade nerför 
Stenhammarsbackarna och stan låg blåfrostig och vitpudrad, glänsande och 
blixtrande i mars- eller aprilsolen, då skreko alla av en överjordisk 
glädje, det var, som om man ilat genom själva världsrymden, på en 
lyckofärd utan slut, hjärtat jublade av en sådan lycka, att det till sist 
fylldes av tårar, och damerna snyftade.



--Gråter ni? Är ni galna? sa herrarna. Vad är det?



--Nej, vi är så lyckliga! svarade de. Vi är så lyckliga! Vi vet inte, vad 
det är! Det är, som om det inte länge kunde räcka!



--Inte räcka! Prat! sa herrarna. Det var det tokigaste vi hört! Inte 
räcka! Ha, ha, ha, ha!



Och så flögo åren sin väg. Mot ödenas fullbordan.







Det fanns en jätte i stan, det var gamle radman Sammel Edin. I fyrtio ar 
hade han och Johan Emmanuel Nickel kivats om makten, och gamle Sammel hade 
vunnit. Han blev ordförande i bankstyrelsen, han rensade upp kanalen, 
han genomdrev kajbygge, och till sist tog han död på Johan Emmanuel 
under ett direktionssammanträde i banken genom att i raseri över Johan 
Emmanuels motstand förutspå, att Nickelska släkten skulle dö bort 
utfattig. Då fick Johan Emmanuel slag och föll död till golvet. Det var 
1873.



Tre år senare på dagen, den 3 september 1876, mördades så i sin tur på 
ungefär samma sätt Sammel själv av en liten tidningsredaktör, som hette 
Mikael Habstadius och som Johan Emmanuels son, häradshövding Johan Gustaf 
Nickel, placerat i spetsen för en tidning, varmed han bekämpade de nya 
tiderna i stan. Hur gick det till? Jo! Habstadius hade lånat pengar av 
alla, tiderna strålade ju, det gick som en dans. Men så ar 187S, pang, 
sjönko både priser och frakter, och då! Då krävde man honom, och i sitt 
trångmål gick han till sist till gamle Sammel, som börjat med två tomma 
händer och bums körde honom på dörren med orden:



--Lane ut pengarna mine till en litteratör--för att han sup opp sine! Näe 
pass, gosse, åt hederligt folk, om det behövs, men aldrig åt en 
tidningsskrivare. Ajöss!



Då skrev den rasande Habstadius i "Fäderneslandet" i Stockholm en 
nidartikel om gubben och om hela stan: "Träpatroner och Norrlandsbaroner", 
och sände till gubben, och när gubben läste den, blev han så himla arg, 
att han fick slag och dog, precis som gamle Johan Emmanuel. Det fanns 
gubbar på den tiden. Men: svinhugg går igen! sa stan.



Sammel hade varit Norrlands och en av landets största skeppsredare och 
lämnade fjorton barkskepp och fullriggare efter sig, värda tillsammans 
över en million riksdaler.



Och det bildades bolag i stan, och det blev aktieteckningsfeber, och 
bolaget övertog hela subberten, och det var 1877, då träpriserna åter 
stodo i himlens sky och det rann ut mer trä än nånsin förut. Sa aktierna 
betaltes hur högt som helst, ty näst sågverkspengarna voro 
sjöfartspengarna de finaste i världen.



Och just da, när solen stod som högst, då började Kredit-Sverge att dala 
nedåt mot natt och sorg och skam och undergång och död.



Ty alla i stan skulle köpa aktier. Handlande och bokhållare och lektorer 
och adjunkter och änkor och faderlösa! Men hade de pengar? Ja, i banken! 
Men så lite, så lite!



Och då kommo de till patron Lack. Hela högen. Upp till gulhuset på backen.



--Patron kan allting bestyra! sade de.



--Ja, men va i sjuhundra hälsingland, jag har ju köpt aktier själv, skrek 
patron Lack. Och har mast lana själv. För sju tusan platar!



--Men det är en annan sak, patron! Det är en annan sak! Det rör sig om 
millioner, då patron gör affärer. Men för oss, småfolk, är det ju bara 
fråga om smått, smått, smått, som inte spelar nån roll för patron.



--Ja, i Guds namn då! I Herrans namn! Det kan ingen vettig själ vara 
småaktig i tider som dessa! skrek patron Lack smickrad och förtjust, och 
ritade på till höger och vänster, och halva Sammelska handelsflottan blev 
såld på hans borgensnamn.



Och då sa stan och klådde sig i huvut, och det var tacksamheten i Öbacka! 
Bara där?



--Ja, tänk, en sån filur! sa man. Nu skriver han pa! Och så sätter han 
hela konkarongen på hasorna, och så blir hela flottan hans och halva stans 
fastigheter på köpet, och han gör med stan vad han vill. Så går det, då 
man är född med pengar och har kredit, för se, krediten, se, det! 
Det är stora hemligheten, det! Har man bara det, då kan man gå precis hur 
långt som helst! Sa nu kommer vi allt att få se på en dans!



Och det fick man! Det vill jag lova, det fick man! Fast inte åt det hållet 
man trott.



För nog kom man på hasorna, det var då visst och sant, och det förr ändå, 
än man trott. Först och främst akte trävarorna ner, och nu var det allvar, 
och en vacker dag marscherade nära 10000 man upp till sågverkscheferna och 
fordrade löner, så att de åtminstone kunde leva som människor, medan 
cheferna drucko champagne. Och det blev ett fasans anskri över hela 
Norrlandskusten, över hela Sverge. Kungen i Stockholm fick tre nya 
kritvita hårstrån på sitt landsfaderliga huvud, vilket klädde honom 
betydligt. Men han blev så rädd, att han skickade upp krigsfartyg med 
kanoner mot arbetarna, som voro religiösa och bara hade psalmböcker, men 
det berodde pa, att han var stor aktieägare i Vivlans bruk, som nu blivit 
en fin affär, aktierna stodo i 3000 riksdaler, och Nicklarna i Öbacka voro 
rikare än nånsin, bara aktierna efter framlidne hamnkapten Anders Lack 
voro ju värda 75000 riksdaler.



Och grosshandlare ute i världen och i Göteborg och i Stockholm sköto sig 
eller togo giftpiller eller rymde eller föllo på knä för sina 
fordringsägare och bado om anstand och nad. Och Öbacka var inte sämre, där 
slog man igen sågverk på sågverk, gjorde konkurs i langa ramsor, sköt på 
varann med revolver, då man kommit underfund om, att man lurat varann, och 
kom på Langholmen. Precis som det skulle vara.



Men det fanns en, som varken sköt, tog gift eller nånting i den stilen, 
och det var patron Lack. Han var Stockholms 
Köpmannaförenings ombud och hade att ta hand om alla konkurser, och ju 
flera som gjorde konkurs, desto mera tjänte han. Han hade en ljusgul 
skinnplånbok, hophållen av en nickelklämmare, och den plånboken vart 
tjockare och tjockare och tjockare, men patron Lack vart tunnare och 
tunnare och gulare och gulare i hyn, och lampan brann längre och längre 
inåt nätterna på hans kontorsskrivbord och lyste utåt norra fjärden, där 
Sammel Edins gamla barkar och fullriggare kommo in, men alltmera glest. 
Somliga hade förlist borta i Västindien, somliga hade blivit ryggbrutna, 
kondemnerats och huggits upp till kaffeved, och det var allt värre och 
värre konkurrens om frakterna från norrmän och danskar, och det kom 
lastångare på lastångare, och Sammel Edins vikingaanda var icke längre i 
skeppen, aktierna sjönko och sjönko, och patron Lack var belägrad av 
supplikanter, som bado om hjälp, och vad skulle han göra?



Gamla skeppare med lösperuk och giktring i örsnibbarna gräto vid hans 
skrivbord, och gamla skeppare- och styrmans- och timmermansänkor och 
lektorer och adjunkter och fiskargubbar och brevbärare och postiljoner och 
bondhandlare vid Södra Tullen och småhandlare på Norrstan och juden 
Hillel, som gjorde konkurs på lump och skrot minst en gång vartannat ar, 
och Robert Smitthenner, som ägde ingenting men var patrons studentkamrat 
och bodde för lag hyra i huset, och inackorderingsfruar, feta som klot, 
magra som spindlar, lytta, lama, halta, döva, med en halv näsa eller 
benröta eller eksem i peruken, och Gud vet allt, vad det icke var.



Små stugor hade de runtom i stan, halvvägs nersjunkna i marken, med 
pelargonior bakom fönstrens gröna och blåsiga utskottsglas och en katt på 
förstubron, ett potatisland på gården och en tunna saltströmming i 
vedboden; sma butiker, mörka som källare, med en sillkagge, en 
såpkagge och en lada bitsocker och två rullar kalika och en möglig ost och 
en förtorkad medvurst; små inackorderingsrum med en utdragssoffa, en 
kommod, en trasmatta och en grön kakelugn, lutande som tornet i Pisa och 
med bara järnluckor, ty mässingsluckorna hade juden Hillel köpt för en 
styver; och... ja, det var hela stan!



Utom Twieselmänner och Kleinmichlar! De hade suttit över sina skrivbord i 
alla dessa år och bara räknat korvören. Och nu köpte de upp för dessa 
samlade korvören de igenslagna sågverken och deras skogar och lade dem 
till vad de hade förut. Och sade inte ett ord, viskade bara om kvällen i 
kudden, tyst, tyst, tyst, så inte ens Gud hörde det, ty han var fullt 
upptagen av att betrakta sin stackars sonson, patron Lack, nej, det var 
bara deras fadder Mammon, som hörde det, och han log och gnuggade händer 
nere i Helvetet:



--Spara! Spara! Spara!



Men patron Lack, som bott i stan i snart 300 ar och sett alla sina 
supplikanter sen barndomen och kunde deras historia och deras 
strömmingstunnor och råttor och pelargonior och felande kakelugnsluckor på 
sina fem fingrar, han sköt upp glasögonen i pannan, lade från sig cigarren 
och skrek som vanligt:



--Tja! Ni är ena fördömda fårskallar, hela uppsättningen, men! Det blir 
bättre tider. Det blir bättre tider. Skriv ett kvitto! Jag ska betala 
omsättningen på växlarna era! Och sen, när tiderna ljusna, får ni sköta er 
själva! För jag kan inte sköta hela stan! För hundra helsike!



--Och Gud hjälpe, och Gud signe, och Gud...



--Håll mun! skrek patron Lack. Och blanda inte in Var Herre i det här! Han 
har nog mycket att sta i ända!



--Bä! gapade alla, från Norrstan till Södra Tullen utom Hillel, ty 
hans gud var alldeles för fin att nämnas inför gojim. Han nöjde sig med 
att viska:



--Micke klok, micke klok, patron! Micke klok! Det plir firti prozent 
avans! Det plir...



--Håll mun, Hillel! Djäkla konkursjude! skrek patron Lack. Det blir inga 
förti procent! För det tar ingen kristen !



Hillel slog ut bada händerna, lyfte axlarna beklagande och log bittert som 
Job.



Och så kom uppmarschen för patron Lack.



Den stora, allvarliga.







Ty mitt i allt detta hade något hänt uppe i stora gulhuset högst på kullen 
ovan stan. Först och främst började där nu bli gata med hus och trädgårdar 
och vattenbrunnar och potatisland, och på patron Lacks gard blommade redan 
en hägg mittpå gården, så vit och doftande som Mia Mandelin, då hon stod 
brud i nedre våningen, där kassör Smitthenner alltjämt bodde med sin lilla 
runda, glada fru, som var en av patron Lacks gamla flammor. Han hade en 
bror, som sålde fotogen och var konsul och promenerade varje dag en 
middagspromenad på gatorna nere i stan med dispaschör Uneus, och alla voro 
de studentkamrater, och nu var det gamla Öbacka borta. Johan Emmanuel 
Nickel var död. Sammel Edin var död och lag på rygg i sitt fina mausoleum 
uppe på Nya kyrkogarden. Pelle Uneus var drätselkammarens ordförande, 
patron Lack satt i stadsfullmäktige. Och nu var det dessa studentkamrater 
och deras vänner, som regerade stan, så de hade redan börjat bli 
flintskalliga och grå som harpaltar vid öronen, och deras barn gingo 
i dansskola och hade guvernant och voro bjudna på barnbal hos 
landshövdingen, och Johan Gustaf Nickel var borgmästare och stans rikaste 
man och Vivlansaktierna stodo i 5000 riksdaler.



--Ja, vi Lackar ha alltid varit ena fördömda galningar! skrek patron 
ursinnig. Gubbfan kunde väl i Herrans Jössu Kristi namn ha behallit 
aktierna, om så bara till dasspapper! Nu sitter Johan Gustaf på mina 
125000 riksdaler! Och lanar ut till hela stan och prosar mot 8 procent och 
tjänar mer på de pengarna i ränta än hela min årslön i banken! Fy fan, sån 
släkt man tillhör!



--Och Johan Gustaf, då?!! sade vännerna vid virabordet och gapskrattade.



--Ja, herregud, Nicklarna! skrek patron Lack och slängde korten i bordet. 
Dom känner vi väl!



--Jo, det vill vi lova! dånade de andra. Snåljudar, kyrkfjäskar och 
prosarpack! Men det kommer väl en dag för dem också! Vår Herre för också 
böcker. Var lugn för det!



Men som sagt, det hade hänt något i stora gulhuset på högsta kullen ovan 
stan. Där hade patron Lack byggt stans första duvslag, och nu förmörkades 
luften av Afrodites fåglar, och det lät som klappträn av deras smällande 
vingar ovan stans björkar, häggar, popplar och rönnar. De bodde i kyrkan 
och på radhustornet och överallt, och stan hade därmed fatt ett fladdrande 
liv och blivit en guanohög till allt annat.



Men det var inte det som hänt.



Patron Lack var omgift, och mamsell Hilda Styf fanns inte längre i huset, 
hon var pensionerad och tuggade harmens bittra tårar i en liten lägenhet 
åt garden vid en gata i Stockholm, dit hon flyttat, för att där hade hon 
en bror, som hade järnhandel.

Men Mia Mandelin, den ljuva? Lag stilla och vit och tyst uppe i 
Lackska familjegraven, bredvid gamle hamnkapten, och vid sin sida hade hon 
sin förstfödde, lille nioårige Anders, som ritat fartyg som en ingenjör 
och skulle blivit Öbackas störste skeppsbyggmästare. Men så tog honom 
difterin, och Mia Mandelin hade vyssat honom och kysst honom och pressat 
honom till sig och svalkat hans brännande panna och kinder med sina 
strömmande tårar, tills Vår Herre förbarmat sig över henne och i sin 
oändliga kärlek gett även henne difterin, och så fick hon slockna med sin 
älsklings hand i sin och befrias från denna den grymmaste av världar.



Men Kleinmichlarna och Twieselmännerna, de bodde nu i stans största och 
finaste hus och hade sommarställen utanför stan och kontor i Stockholm.



Och utländska sällskapsdamer!! Utländska sällskapsdamer! Engelskor och 
tyskor och fransyskor! Så att deras barn skulle lära sig de stora fina 
spraken för att kunna sälja trä bättre än Nicklar och Lackar och Lomarkar 
och Uneier och allt vad dessa bygders egna barn hette. Och de hade badkar! 
Badkar! Så att dessa ungdomar skulle i tid lära sig bada och bli snobbar. 
Och att rynka på näsan åt "vara" barn och på det viset kunna resa ut i 
världen och vara precis som de voro där ute, så som man kunde se i "Üeber 
Land und Meer" och "The Graphic" och "Illustrated London News", som fanns 
i S:t Jonaeordens klubbrum, fina herrar i byxor så tunna som promenadkäppar 
och himmelska damer i turnyr och plisseer både bak och fram och barm som 
en hylla för silverpokaler.



Ja, det var nya Öbacka, det! Och dit!



--Ja det är så man kan bli grön! Och Gud, vad ska inte vi, arma människor 
här på jorden, masta se och gå igenom före graven. Ja, det är 
sannfärdligen, så man kan skämmas ögonen ur sig, då inte dom har vett att 
skämmas själva, som största skammen skulle ha ! sa gamla Öbacka, och alla 
dess nästippar voro nästan dilleröda av harm.



Ty till all denna fåfänglighetens värld, dit hörde nu också--gissa vem? 
Jo, patron Lack på höjden.



Bara tänka sig detta: först bygga stora gulhuset, ensam, högst över stan, 
och så ta stans vackraste flicka och så göra bröllop själv, och så knappt 
ha henne i graven, förrän han skriver efter, skriver efter en utländska, 
en barnunge och en strålande ängel och gifter sig med henne 
och--så!--skaffar sig badkar! En Öbackabo! Gammal Öbackabo! Badkar! Nej! 
Om icke allt detta drog straff i sina spar, då kunde man lika så gärna 
sluta med ens att gå i kyrkan och börja spela vira och dricka toddy i 
stället under högmässotid.



Nå, hur hade det gatt till, och vad var det egentligen som hänt?



Jo, ostridigt: första fru Lack var död, sedan hon gett livet åt fyra barn, 
en gosse och tre flickor. Hon hade varit för god för denna världen, hon 
hade icke en dag i sitt liv gatt utan tårar i ögonen, hon var rädd, när 
patron Lack gick ner till rakstugan, att barberaren skulle skära halsen av 
honom, hon var rädd, när han åt, att ett fiskben skulle mörda, en potatis 
kväva honom. Hon var rädd, när hon hörde namnet på någon kvinna, att denna 
kvinna skulle ta honom ifrån henne. Sa grät hon. Det var ljuvt, men det 
blev lite enformigt. Sa dog hon.



Där stod patron Lack i ett huj ensam med sina tre flickor, två svartögda, 
en blåögd, omkring sig, och som vanligt vilade han inte på hanen. Han 
överlät barnen åt mamsell Styf, och mamsell Styf hade huset på sina fem 
fingrar, hon hade skött det under hela Mia 
Mandelins tid, hade regerat över källare, vindar, skåp och skafferier. Mia 
Mandelin hade bara gått upp i sina barn.



Och när stan såg mamsell Styf vid rodret, sade den:



-Ja, nu får man se, hur det går! Med Styvan gifter han inte om sig, hon är 
ju bra men en gammal dromedar, med sina glasögon, och skägg har hon också, 
och le är hon för tre, men få se, vem det blir.



Och det blev en hel del sytt och omsytt och vänt och färgat i stan efter 
Mia Mandelins sorgliga död - på spinnsidan.



Men så var det den gamle rare grosshandlar Wilhelm Kleinmichel med sin 
Bremercigarr ständigt och jämt i munnen under gråa stubbmustaschen. Han 
hade nu stans allra finaste hus. Det var så utsirat och prytt med 
snickerikonster kring dörrar och fönster, med små de allra sötaste 
plåttorn och knoppar och små flaggstänger, och de allra raraste färger, 
lite himmelsblått och lite snusgult och lite rött och lite skärt, ja, det 
var, så att det vattnade sig i munnen på en. Det var faktiskt inte som ett 
hus utan som en maträtt, en riktig delikatess, och där hade nu den gamle 
fine, vithårige Wilhelm Kleinmichel och hans lika rara fru en 
sällskapsdam, som hette Miss Frances Drake - säg bara inte drake, för hon 
var en sagoprinsessa! Smärt, mörk, med stålblå ögon, tänder som det 
vitaste genomskinliga porslin och ett skratt, så man kunde vända sig i 
graven av längtan, om man råkat hinna dit.



Till henne friade patron Lack, han var så kär, att han börjat sjunga andra 
tenor igen! Som i unga förgyllande dar, men nu var han 36 år.



Och resultatet? Ja, det gjorde honom så... ja, vi ska höra.

-Mr Lack! sade Miss Frances Drake. Jag känner mig skyldig att säga 
er en sak. Ni är mycket artig och mycket angenäm. Men ni är ingen 
gentleman.



--Va? skrek patron Lack, som småningom lärt sig engelska riktigt fint. Va 
i sju hundra hälsingland, sa han i engelsk översättning. Är jag ingen 
gentleman?



--Nej, Mr Lack, ni är ingen gentleman! vidhöll Miss Frances Drake, mycket 
lugnt men bestämt.



--Varför då, om jag får lov att fråga? skrek patron Lack.



--Tror ni, Mr Lack, sade Miss Frances Drake, att en gentleman friar till 
en ny kvinna, då hans döda hustru ännu icke legat ett år i graven?



Det gick alldeles runt i patron Lacks huvud, och det såg Miss Frances 
Drake, så hon fortsatte:



--Om svenska gentlemen handla så, det vet jag icke. Men jag är engelska, 
och jag vet, att engelska gentlemen handla icke så. Och jag kan bara gifta 
mig med en gentleman. God afton, Mr Lack! sa Miss Frances Drake, ty det 
var en afton, och lämnade rummet med hela den värdighet, som den s.k. 
Victorianska moralen gav den tidens engelska nation, vilken numera är 
spårlöst försvunnen.



Och där stod patron Lack i en förvårsafton full av snösmältningssken, som 
gör de flesta människor tokiga, och han ut och i väg till sin gamle vän 
Smitthenner, som satt flintskallig och alldeles kolugn och okär hemma på 
nedre botten i stora gulhuset och rökte cigarr och drack eftermiddagskaffe 
och punsch och gungade i gungstolen och hade röda sammetstofflor på sig, 
som fru Smitthenner sytt.



--Kan du tänka dig på fan! skrek patron Lack. Men tror du, jag ge mig? Va? 
Jag? En Lack? Nej du, min gosse! Här skall anskaffas en engelska! 
Levande eller död! Jag är trött på det här. Här ska herrar Kleinmichel och 
Twieselmann spela tuppar i stan, och vi, gamla Öbackasläkter, inte räknas 
längre. Jag ska ha en engelsk fru och engelska barn. Det har jag råd till! 
Och jämnt med det! Och det ska bli annan musik här i Öbacka efter denna 
dag. Tack vare den där lilla förbannade Draken, som satte näsan i vädret. 
Liksom en engelska skulle vara nånting? Va? Kyss mig på ryggskottet. God 
afton!



Och vid detta tillfälle sade patron Lack klart och tydligt "drake" på 
svenska. Där ser man, hur hastigt språken kunna förvandlas av kärleken.



Och nu blev det i sanning en historia! Och den rådde faktiskt alla dessa 
utlänningar för, som kommit likt Egyptens gräshoppor upp till lilla Öbacka 
och räknat korvören och därmed vänt upp och ned på allt, som av gammalt 
varit hade.

Det finns en natt, som är ytterst berömd. En natt för länge sen. På 
1500-talet. Närmare bestämt 1572. Den kallas Bartolomeinatten och påminner 
närmast om livet i våra dagars Ryssland, Italien, Tyskland och Spanien. 
Dvs. den sysslade mest med mord. Men den ägde rum i Frankrike, och det var 
katoliker, som mördade protestanter för att rädda Vår Herre från att bli 
omvänd till avfällingen Luther och därmed att sluta sina dagar helt 
oförhappandes i Helvetet. Så det var fina mord, alldeles som nu, dvs. 
egentligen lite finare, ty nu är man komplett likgiltig för Vår Herres 
öde, och han tycks i gengäld vara komplett likgiltig för vårt, så nu tycks 
det bli vi, som hamna i Helvetet, om vi inte redan äro där.

Alltnog! Bland dessa protestanter i Frankrike, som kallades 
hugenotter, fanns det i själva Paris en familj, som hette Grand, vilket 
betyder storartad. Varför de hade så fint namn är icke känt. De voro, vad 
vi skulle kalla industrifolk, närmare bestämt klädesvävare, och så foro 
de, efter Bartolomeinattens trevligheter, som en hel del andra omördade 
hugenotter över till England, där man avfallit, hela högen, och alltså 
vilken avfälling som helst kunde leva i lugn och ro, och där kallade de 
sig Grant och voro alltjämt klädesvävare. Men så gick det, som det alltid 
gått i England, somliga blevo ingifta i högadeln, andra sutto på slott och 
herrgårdar, åter andra byggde stora fabriker, och slutligen några foro 
flackande kring i världen.



Så gjorde Mr Thomas Grant vid mitten av 1800-talet, till yrket ingenjör 
och i all synnerhet uppfinnare, en både farlig och usel profession. Vilket 
man kan förstå av följande. Han föddes i England, gifte sig i Amerika, 
bosatte sig i Paris och fick där tre barn, en son och två döttrar, byggde 
en fabrik i London, gjorde konkurs i Birmingham, varpå han inte uppfann 
mer utan dog. Och hans hustru? Kvitterade honom i Paris och försvann ur 
rörelsen. Och hans barn? Sonen fortsatte att uppfinna, blev direktör i 
Birmingham och dog av slag. Ena dottern blev pianolärarinna i Amerika. Den 
andra inackorderades hos ett bondfolk i Frankrike, omhändertogs av 
nunnorna i ett kloster, skickades till fadern i England, vid fransk-tyska 
krigets utbrott, omhändertogs av en faster, som levde för negrer och 
missionärer, skickades till en skola i Tyskland, och då dog hennes far. 
Där stod hon, men hon hade funnit en hjärtevän i skolan, en ung svenska 
från Stockholm, och denna sade:



-Jag skall hjälpa dig. Du talar engelska, franska och tyska. Du 
skall bli guvernant i Sverge. Det är på modet just .nu.



Och så satte hon in en annons i Stockholms Dagblad, som just den sortens 
människor läste, vilka prydde sig med guvernanter och samma dag, som 
annonsen kom in, var det, som patron Lack uppe i lilla Öbacka rusat ut i 
vårluften från Miss Frances Drake och upphört att vara gentleman.



Följande dag rusade han ut ur sitt tjänsterum på banken med ett nummer av 
Stockholms Dagblad i högsta hugg och slängde det mittför näsan på kassör 
Smitthenner och skrek:



--Va sa jag? Läs!



Kassör Smitthenner läste:



Engelska, 20 år, född i Paris, uppfostrad i England, utbildad till



lärarinna i Tyskland, är villig antaga god guvernantplats i Sverge.



--Va? skrek patron Lack.



--Haha! sade den fåordige kassör Smitthenner.



--Där är hon! skrek patron Lack och rusade in i sitt tjänsterum igen.



Ja, så gick det till. Patron Lack, kvick i vändningarna som en ekorre, 
svarade ögonblickligen på annonsen. Följande vecka skulle bankdirektör 
Monnei; ner till Stockholm, han hade fått sin utbildning i Tyskland, 
England och Frankrike, tillhörde en gammal vallonsläkt, var gift med en 
fransyska, talte franska som en fransman, hade släktingar vid kungliga 
hovet, var stelbent, blek och hade emaljöga, så ingen kunde verka mer 
förnäm än han.

Han skulle föra Miss Sarah Grant upp till Öbacka. Och det gjorde 
han. Häpen, förtjust och talande mer på tio timmar än förut på tio år.



Så kom hon, liten, späd, med Englands största och blåaste ögon, en hy som 
en genomskinlig aftonhimmel, tänder, emot vilka Drakens voro som gamla 
läderbitar, kort sagt...



Då gapade hela Öbacka och sade:



-Det är inte en människa! Det är en dröm! Eller Vittran!



Och patron Lack?



Gjorde bal på bal på bal! Ordnade serenader varannan natt under Miss 
Grants fönster.



Och Miss Grant?



Trodde, att hon kommit i himmelriket, och när patron Lack friade, blevo 
hennes ögon så stora som hela världsalltet, hon hade kommit till ett 
sagoland, som inte fanns.



--Men är jag ingen gentleman, Miss Grant? sade patron Lack. Va?



--Ingen gentleman!! svarade Miss Grant häpen. Men ni har ju badkar, Mr 
Lack!



Därmed var saken klar. Patron Lack for som en blixt ner till kassör 
Smitthenner, som satt lika kolugn, lika okär i sin gungstol och rökte 
cigarr och drack eftermiddagskaffe och punsch och hade röda 
sammetstofflor, som fru Smitthenner sytt.



Patron Lack pekade på sig själv och skrek:



--Gentleman! För man har händelsevis badkar! Förlovad med en engelska, som 
jag sa! Och inte en drake utan en ängel. God afton!



Och följande söndag provgick paret på kajen, och hela stan ruskade på 
huvut och sa:

-Stackare liten! Stackare liten! Va ska vi nu 
få se? Härnäst!



Men i stora gulhuset på kullen ovan stan satt mamsell Styf och grät, och 
den, som haft riktigt fin hörsel, skulle hört henne viska:



--Må satan ta henne! Må satan ta henne!



Och det fast hon var kvinna, hade glasögon och skäggstubb, och det var 
söndag, den första efter Trefaldigheten år 1880.







Ja, så ingick patron Lacks verkligt stora tid, och den varade precis i 
tretton år, och nu var det helt andra tider både i stora världen och i 
lilla Öbacka, än det varit förut.



Vad Öbacka angår, så började allting bli så olika mot förr, och det var 
likadant ute i världen. Redan på 1860talet hade man börjat i Amerika och 
Tyskland att slå ihop småföretag till ekonomiska skyskrapor, som kallades 
truster, det var i Amerika, och till ekonomiska ärtrevar, som kallades 
karteller, det var i Tyskland, och den gamla liberalismen och frihandeln 
och frikonkurrensen började blekna av och luta. Det var inte längre 
storgubbar med präktiga, runda magar och bistra ögonbryn och utplutande 
underläpp och rytande stämma, som nu regerade världen. De hade burits i 
graven av minst åtta man, ty portvin och hundraårig konjak och 
Havannacigarrer gör kroppen mahognytät och tung - själen med, för resten. 
Nej, nu började det krypa fram alldeles nya djur i världen, 
hemlighetsfulla, ljusskygga, tusenfotade som gråsuggor, då man lyfter en 
sten, då de fly hastigt åt alla håll.

De kallades direktörer, och man visste inte riktigt, vad det var. 
Men de voro bleka, med djupa veck vid munnen, håliga kinder, slätrakade, 
med tomma, stirrande ögon och pincene (längre fram fingo de väldiga 
glasögon som nybakade seminarister), och de verkade så tunna, som om, 
ifall man tog dem i huvud och fötter, man skulle kunna dra ut dem som en 
kautschuksnodd, så smala och ljudlösa, som om de skulle kunna glida genom 
nyckelhål, så platta, som om de skulle kunna ligga under mattor 1 
direktionsrummet och lyssna ut affärshemligheterna vid ett sammanträde, 
utan att någon skulle märkt, att man hela tiden haft dem under fötterna.



Det var ute i stora världen, och dessa direktörer gjorde större och större 
truster och karteller och ångbåtskompanier och kolonialkompanier, och de 
stredo inte, i likhet med de gamla hederliga, rytande liberalerna, om 
småkrafs som lite millioner eller dylikt, de stredo om hela världsdelar, 
om Asien och Afrika och Sydamerika, om allt guld, som fanns, om all 
koppar, allt kol, allt gummi, ja, till sist om hela världen, och när de 
äntligen blivit tillräckligt många och kommit riktigt i farten, gjorde de 
världskrig, och sen veta vi inte mer tills vidare.



Men de började just precis i samma drag som patron Lack gifte sig med Miss 
Sarah Grant uppe i lilla Öbacka. Där var nu allting nytt och alldeles 
precis som ute i stora världen, fast i miniatyr. De två gamla björnarna 
från liberalismens och frihandelns och frikonkurrensens smattrande vår- 
och solskensdagar i staden, Johan Emmanuel Nickel och Sammel Edin, voro 
inte bara döda, de hade allaredan blivit väldiga, sägenomskimrade 
sagofigurer. Stan var ombyggd, nya gator voro sprängda genom det forna 
grå, röda och snuskiga husgyttret nere vid vattnet, nya stadskvarter voro 
utlagda, stenhus om den svindlande höjden av tre våningar voro 
byggda, vatten- och kloakledningar voro införda och elektrisk 
gatubelysning, och det fanns hus med galler på taket, målade i silverfärg, 
och högtidliga järnstaket, likaledes målade i silverfärg, med gräsmattor 
inne på gårdsplanen, så välskötta som av en barberare, gångar med finaste 
grus i olika färger och spottlådssand, blomstergrupper i alla himlens 
färger och häckar i givakt som soldatkompanier, ja, jungfrurna hade börjat 
få svarta klänningar, vita förkläden och vita små mössor på hjässan, så nu 
var det slut med hårstråna i soppan och inget nöje att hämta mer på den 
kanten -- ja, kort sagt, när vårsolen sken på detta Öbacka och träden 
grönskade och vattenkonster spelade lågt och stilla inne på de fina 
gårdarna - ty det är sant, vattenkonster hade man också skaffat sig, det 
var som ett komplement till blomstergrupperna och 
förklänningsjungfrurna--och när markiserna, också ett komplement, voro 
fällda i röd- och vitrandiga rader över fönsterna och ett par damer, i 
handskar och parasoll, smala, långa, bleka som lasarettspatienter, kommo 
långsamt ut genom den försilvrade grinden till en blixtrande Victoria, 
förspänd med en häst eller två, så glänsande som begravningshästar, med en 
kusk på kuskbocken i livre med silverknappar, som lyste, skyldrande med 
piskan som en preussisk grenadjär och gloende rätt ut i världsalltet, som 
om han upptäckt en av husbonden oanad aktiepost i Kina --ja, då såg man, 
då kände man, då behövde man inte tveka om, att det gamla Öbacka var lika 
komplett förbi som någonsin Aten och Rom och att detta var något alldeles 
nytt och minst så fint som en den allra finaste direktörsstad var som 
helst ute i stora världen.



Och leva där som man gjort förr, på saltströmmings och ölsoppstiden? Och 
samtidigt betyda något i denna nya fina stad! Omöjligt! Otänkbart!



Det gamla var för alltid förgånget, och den, som ville vara med om det 
nya, han hade bara en sak att göra: rätta sig efter dess fordringar, krav 
och regler. Och därmed punkt!



Och det var just, vad patron Lack gjorde, och därmed var det hans verkligt 
stora tid började. Men också mycket annat, som han aldrig tänkt på eller 
räknat med eller ens i sina hastigaste aningar drömt om.



Man brukar säga: börja med en knappnål, sluta med en silverskål, men här 
kunde man säga: börja med ett badkar och en utländska, och se sen, var det 
slutar.



Patron Lack sade en gång på sina gamla dar till sin äldste son Tomas:



-Gör, vad faen du vill! Gift dig med en svart eller vit eller röd eller 
grön eller spräcklig. Hon må vara tjock som en ost eller mager eller 
fyrkantig eller gå på händerna eller hjula eller vad som helst--men, min 
gosse! Vad du gör! Gift dig aldrig över ditt stånd! Och gift dig aldrig 
med en utländska!



Blev äktenskapet med Miss Grant olyckligt, då? Det blev i alla händelser 
inget himmelrike, kunde man säga, och kanske väl mycket delade honnörer 
till på köpet. Det visade sig nämligen snart, att den lilla himmelsögda 
engelskan var precis lika mycket engelska som draken, dvs. envis som 
endast ledamöter av en världsbehärskande nation kunna vara, ty annars hade 
de aldrig blivit världsbehärskande, fullständigt bestämd i sina åsikter 
och ungefär lika lättrörd som en gatsten. Hon födde under arens lopp till 
Svenska Nationens bästa åtta barn, av vilka dock, enligt tidens sed, fyra 
redan vid späd ålder permitterades från planeten. Men trots denna icke 
föraktliga prestation bröts icke hennes viljekraft ens en hårsmån, 
och hennes livs stora egenskap var den, att hon aldrig fann skäl att 
lämna sin barndom i England, Frankrike och Tyskland. Hon var 
världshistoriens plikttrognaste kvinna och så likgiltig för denna världen, 
att då patron Lack efter de tretton glansfulla åren gjorde konkurs, blev 
hon riktigt glad. Var det egendomligt? Inte alls. Hon förklarade själv 
saken på enklaste sätt.



--Det gjorde också min far! sade hon lugnt nickande, och då behövdes det 
inte mer.



Ty där låg den andra egendomligheten i hennes karaktär. Hon talade aldrig 
om mer än en man. Det var om sin far.



--Så gjorde min far! sade hon.



Eller.



-Så gjorde icke min far!



Det var de gränser, mellan vilka allt passerade och bedömdes. Och uppe i 
det lilla subarktiska Öbacka, avskilt, vid denna avlägsna tid, från övriga 
världen genom is och snö under nio månader av året, omsusat under vintern 
av sprakande, mångfärgade norrsken, liknande en osynlig andearmes spjut- 
och svärdslek i himlarymderna, under sommarn av surrande, grått enfärgade 
myggmillioner, i en bygd, där det icke fanns och aldrig funnits en 
herrgård, långt mindre ett slott och följaktligen ingen visste, vad som 
menades med en park, där det fanns en flod som en havsarm och rusande 
bäckar men icke en stilla rinnande å, kantad av lutande pilar och omgiven 
av månghundraåriga slott, krönta av vapensköldar från korstågens tid och 
omgivna av ädla träd, ärevördiga som ärkebiskopar eller överänkegrevinnor; 
där det bara fanns beska häggbär och sura vinbär men icke äppleträd, 
päron, plommon, mullbär och all annan det verkliga livets glädje, där det 
icke fanns kloster, ur vilka heliga sånger hördes, bara sågverk, som 
gnisslade och fyllde luften med lukt av kåda och harts, icke gamla, gamla 
familjer, som icke gjorde någonting och icke gjort någonting på 
generationer, bara gäspat och varit grevar och markiser, utan i stället 
snusiga bönder, som luktade jord, gödsel och, värst av allt, sig själva, 
och sågverksdisponenter, som man inte visste, var de kommo ifrån, och 
bokhållare, som fingo dille, ja, kort sagt: mitt uppe i denna subarktiska, 
blåsiga lilla hamnstad gick fru Lack nummer två på de krokiga, backiga 
gatorna med stora, vidöppna, blå ögon, hälsade vänligt på alla, log och 
skrattade hjärtligt gott, men var långt, långt borta. Ty hon satt på 
stranden av Seinen och såg Frankrikes lätta himmel eller lustvandrade i 
Hyde Park i London eller bland de gamla ekarna i Fräulein Haumans 
flickpension i Hannover icke långt från Hamburg, vid Nordsjöns 
smaragdgröna vatten, där atlantångarna avtecknade sig mot den brinnande 
västerhimlen på sin väg till Amerika, dit fru Lack regelbundet skrev fyra 
gånger om året till sin syster, som var pianolärarinna i Omaha och fattig 
och döv men glad som en lärka ändå.



Ja, det var fru Sarah Lack.



Patron Lack för sin del hade aldrig sett annat än Öbacka så när som på 
Trondhjem, dit han under sin glada ungdom en gång, som pianist, följt ett 
resande teatersällskap, och hans ungdoms flammor hade icke sett mer. Den 
ljuva Mia Mandelin hade aldrig varit utanför Öbacka. Och deras nöjen hade 
varit helt annorlunda än Miss Sarah Grant's. De hade jublande åkt med sina 
tillbedjare bland gymnasisterna på stans gödsellass, de hade haft veckans 
roligaste stunder, då de om lördagsaftnarna legat på knä utanför sina hem 
och rensat trottoaren från ogräs med en gammal slö, kasserad slidkniv 
och ropat till varandra, pojkar och flickor 
huller om buller, gata upp och gata ner.



Sånt förstod inte alls fru Lack. Hon bara log på sitt blida, stilla, 
vänliga och frånvarande sätt, utom då patron storförtjust talte om, hur 
han och den vackra Mia Mandelin också åkt på gödsellass, då sade hon med 
utländskt förvriden mun:



--Fy, så ofint!



Men om allt det andra sade hon bara och nickade:



--Så gjorde inte min far!



Och då var saken klar.



-Djäkla gubbe! skrek patron Lack till sist och for i väg som en eldkvast. 
Om han levt och jag haft honom här, skulle jag ha hängt honom i 
kyrktornet! Så less är jag på gubbfan!



Sa den gode patron Lack, ja! Men i verkligheten? Ja, i verkligheten blev 
det just denna döde svärfar, som patron Lack aldrig sett, vilken kom att 
dirigera hela resten av hans liv, genom det enda magiska ordet: gentleman! 
Ty det ordet var icke bara Miss Frances Drake,s kärnord, det var också 
Miss Sarah Grant's, och illustrationen till begreppet var en smärt herre 
med finkammat, krusigt helskägg, sittande, iförd redingote, med korslagda 
ben i en bekväm länstol, stilla och lugnt betraktande världen och 
åskådaren.



Det var "min far", det var det porträtt fru Sarah Lack hade på väggen av 
Mr Thomas Grant.



Och en alldeles ny värld uppgick så småningom för patron Lack. Fru Lack 
kunde inte ha de strumpor, som tillhandahölls i Öbacka, hon måste ha 
engelska strumpor. Och hon önskade, att patron Lack skulle vara en 
gentleman och också ha engelska strumpor, och likaledes skulle de tre 
flickorna ur första giftet ha engelska strumpor. Te infördes i 
huset, te från England, Liptons. Käx infördes från England, Huntley och 
Palmers. Tvål infördes från England. Och när fru Sarah Lack skänkte patron 
Lack små lackingar i rask följd, så blev det barnkläder från England, 
korta strumpor, skotskt storrutigt tyg.



Och med dessa strumpor, detta te, dessa käx, dessa barnkläder följde allt 
annat.



-Jag tycker om, att du är väl klädd, Ferdinand! sade fru Lack. Det måste 
en gentleman vara. En gentleman måste ha allting first class.



--Jojo! Men det kostar schaber, det! sade patron Lack.



Då såg fru Lack frånvarande ut och sade bara:



--Sånt nämner inte en gentleman. För honom finns inte pengar!



--Djäkla tur, att man inte är född i England! hoppade patron Lack till och 
försvann med Järker ner till torget och bondgubbarna och salustånden och 
hela sin lyckliga ungdomsvärld.



Men i sin själ var han förtjust över, att fru Lack var som hon var. Ty det 
hade kommit en ny glans med henne och hennes utländska vanor, över honom 
och över huset uppe på kullen. Hela stan såg dit upp med respekt, även 
Kleinmichlar och Twieselmänner, som dock oblidkeligt fortsatte att räkna 
korvören och köpa upp sågverk och skogar. Det hade blivit något förfinat 
över huset. Där gåvos gentila middagar, och så följde det ena med det 
andra.



Egen liten ångjakt! Jo, jo! Sommarställe, som målades i vitt och försågs 
med markiser liksom även huset i stan, jordbruk, med modern ladugård, 
moderna amerikanska åkerbruksredskap, stall och ladugård i stan, droskor 
och slädar, kusk, hushållsfröken, guvernant.

Och nu kunde ingen komma till stan utan att gå på visit till 
familjen Lack. Den hade kommit upp till Kleinmichlarnas och 
Twieselmännernas like, den enda av de gamla Öbacka-familjerna.



-Jaha, sade patron Lacks ungdomsvän, borgmästar Nickel, du representerar 
stan nu, Ferdinand!



-Och du skulle egentligen sälja några av Vivlanspapperen åt mig till pari! 
svarade patron Lack och gnistrade med sina svarta eldögon emot honom.



-Si du, pappa din va en hedersman! svarade då borgmästar Nickel. Men du ha 
stigi högre, du, för du ska ju ha blivit en gentleman, säj dom i stan.



-Men inte du! högg patron Lack till.



--Nej, si du, gosse! Jag ha int råd jag! Jag äg int om halva stan, jag, 
som du! Jag är fattig jag, si du! Och gudfruktig! Som dom va gammalt här i 
Öbacka. Int rik, int! Som du! Och Dellwik!



Och detta var år 1892.







Vid de orden blev den sedan länge alldeles gulbleke patron Lack vit som 
gul marmor. Ty borgmästarn hade rört vid hans ödespunkt. Eller kanske man 
snarare skall säga: pekat med ett långt, benigt, hotfullt finger, nästan 
likt en sträng magisters pekpinne, på ödesmolnet uppe i hans själs himmel, 
vilket börjat breda ut sig över allt större delar av denna en gång så 
högblå, klara och strålande rymd. Vad nu då? Jo, lyssna nu, mitt ärade 
herrskap!



Patron Lack var skuldsatt för en kvarts million!



Hur i all världens dar var det möjligt? Och hur hade det gått till? Jo, 
borgmästar Nickel hade fullkomligt rätt, om också inte aIldeles i 
bokstavlig mening: patron Lack ägde "halva stan", det vill säga, han var 
en av stans största fastighets-, hus- och gårdsägare. Den störste var 
förstås borgmästarn själv, men näst honom kom patron Lack.



Men då var han ju rik! Nej, det var just, vad han inte var. Och varför? 
Jo, se, det var det, att borgmästarn och han hade blivit fastighetsägare 
på alldeles rasande olika sätt, och det var just det, som gjorde det. Och 
så hade de fört lite olika hus och olika liv, skulle man kunna säga, och 
det hade inte gjort mindre.



Ty den gode borgmästar Nickel hade lanat ut pengar till folk, som inte 
hade några, och fått inteckningar i stället och reverser och alla möjliga 
slag och former av papper, som betydde kanaler och rännilar för pengar 
till honom, och när alla stans fattiga små gårdsägare, från Norrstan, över 
Kronholmen och Bockholmen och Östanbäcken till Rotudden och Gådabacken 
gräto och snyftade och inte kunde betala:



--Jaha, si du, min vän! sa då borgmästar Nickel. Då finns det ingen annan 
råd då, si du, än att jag får ta fastigheten. För rätt ska vara rätt.



Och så tog han fastigheten, den ena först, den andra sen, alldeles som 
spindeln tar flugorna i sitt nät. Och varenda fordringsägare. Och när så 
Kleinmichlarna och Twieselmännerna ville köpa upp gamla bolag och deras 
skogar, så stötte de alltid förr eller senare på borgmästar Nickel, ty han 
hade inte bara ärvt fastigheter och Vivlansaktier av salig gamle Johan 
Emmanuel, han hade ärvt andra aktier också, i andra bolag, och dem hade 
Johan Emmanuel fått ungefär på samma sätt, som han fått Vivlansaktierna, 
och när nu Kleinmichlarna och Twieselmännerna ville köpa, så sa borgmästar 
Nickel:

-Nej, si ni, mina vänner, det ska vi inte göra! Men vi ska vara 
vänner, si ni. Vänner!



Klappade dem på axeln och gick, och så fick han komma med i stora dansen: 
större och större utdelningar och preferensaktier och gratisaktier och 
allt det nya och fina, som tillhörde direktörsvärlden.



Men han bjöd inte en katt en gång på så mycket som en läck vatten. Det 
hade Nicklarna icke gjort på de trehundra år, som de regerat Öbacka stad 
och till stor del även dess kringliggande bygder.



Ja, det var Nicklarna, det!



-Ja, herregud, Nicklarna! hade patron Lack skrikit, som vi hört, i sitt 
raseri över Vivlansaktierna, till sina vänner. Dom känner vi väl!



-Jo, det vill vi lova! hade de dånat tillbaka. Snåljudar, kyrkfjäskar och 
prosapack!



Det var stans dom. Och de hade tillagt:



-Men det kommer väl en dag för dem också. Vår Herre för också böcker! Var 
lugn för det!



Och det var så rätt, så rätt! Den dagen skulle komma, och jag hoppas få 
leva länge nog att berätta inte bara om den utan även om många andra 
Nickel-dagar. Men hur många de än voro och blevo, så inte hjälpte de 
patron Lack, där han nu stod år 1892 med en kvarts million i skulder.



Hur i Guds namn hade han fått dem? Salig Samuel Edins fartygsflotta! Som 
hela stan tecknade aktier i, nådens år 1877, som vi minnas, då exporten av 
trävaror sprungit från 94 millioner riksdaler svagåret 1875 upp till 123 
millioner och priset på en standard tertia furubattens 2 l/2 tum X 7 tum 
från 105 riksdaler till 117. Då voro alla tokiga, de gyllene tiderna voro 
tillbaka och skulle vara i evighet, och då hade ju patron Lack skrivit på 
åt halva stan, fast han lånat själv och alltså ingenting hade. Mer 
än - kredit!



Prosit!



Och nu marscherar Kredit-Sverge upp i all sin prakt!



Det var nu femton år sen 1877. Och på de femton åren hade hela världen och 
Öbacka och allting förvandlats, som vi sett. Patron Lack hade blivit 
större och större, men Sammel Edins fartygsflotta hade blivit mindre och 
mindre, och nådens år 1892 fanns av hela härligheten kvar bara en gammal 
ryggbruten bark, som hette "Abraham" och låg och gned mot Norra 
Barlastkajen och gnisslade och jämrade och skrek, som om den varit full av 
gamle Sammels sörjande och svärjande själ.



Men alla aktieägarna? Borta! Döda, eller hade gjort konkurs, eller flyttat 
från stan, eller på annat vis försvunnit ur rörelsen. Och i patron Lacks 
gröna kassaskåp uppe i stora gulhuset på backen, där lågo aktiebreven 
värdelösa, värdelösare än Vivlansaktierna på 183o-talet och utan möjlighet 
att någonsin få ett öres värde, ty bolaget var upplöst, och för dess 
skulder stodo bara två personer, patron Lack och Sammel Edins måg, 
grosshandlaren Christian Dellwik, som jobbat i skogar och bolag, i skuggan 
av Kleinmichlar och Twieselmänner, och vid honom var det nu, som patron 
Lacks öde var knutet. Och runt hela stan lågo fastigheter, som nu 
tillhörde patron Lack - tyngda av skulder, intecknade över skorstenen, man 
skulle kunnat säga över flaggstången, men sådana voro sällsynta på den 
tiden. Och det var, vad patron Lack fått för sina borgensförbindelser, för 
sitt namn på halva stans växlar, han hade fått halva stans skulder! Att 
bära!



Och hur sammanhängde det med grosshandlar Dellwik? Jo, det var en stor 
man, det, ty han hade fått ärva Sammels två 
millioner, och till honom hade patron Lack fått marschera just detta år 
1892 och ödmjuka sig och anhålla, att han ville vara vänlig skriva borgen 
på ett lån, med vilket hela fartygsaffären kunde definitivt avvecklas.



Och Dellwik, som var något tiotal år äldre än patron Lack och en jätte med 
vita franska marskalksmustascher från sina unga fänriksår i Frankrike och 
en mage som absiden på domkyrkan i stan från alla 70- och 80-talens 
brakmiddagar, klappade, skinande som en jordgubbssol, patron Lack på axeln 
och nickade och sade på sitt eget förnäma språk:



--I det hela, min gamle vän! I det hela. Herr källarmästare och si så där 
vidare! En honnörssak, förstår sig, för huset Edin & Efterträdare. Så herr 
Dellwik tecknar på! Men, si, så vänder vi på steken, min gamle vän! 
Förståendes, att detta är en pro forma, min gamle vän, en pro forma! Och 
min gamle vän utfärdar en motsvarande förbindelse till herr Dellwik, i det 
hela! Och mottager som valuta bekommen denna aktiebunt i hans bolag.



Ja! Där stod patron Lack i sitt livs dittills obegripligaste affär. Han 
hade fått grosshandlare Dellwiks namn på 150000 kronor, gett honom en 
skuldförbindelse på samma summa och fått aktier i hans bolag till 
motsvarande värde. Det hade ordnats i banken.



Dess styrelseordförande var borgmästar Nickel, så han visste allt.



Och därför hade patron Lack blivit vit som gul marmor vid dennes ord.



Ty om grosshandlar Dellwik sade hela stan, att han inte var klok. Och att 
han var stans löjligaste karl. Och att han förr eller senare måste stå på 
huvet.



Och detta var nu bara början.

Ty varför hade grosshandlar Dellwik kallat patron Lack för 
källarmästare? Jo, si nu kommer det!



Det fanns sedan början av det glada 1870-talet två restauranger och 
schweizerier i stan, och det var S: t Jonaeorden och fader Pastellbergers 
källare, och krögarn på den förra hette Pihlman. Båda dessa gubbar voro 
150pundingar och täta på pengar som piggsvin på borst. Men så fanns det 
sedan slutet av 70-talet också Stadskällaren nere vid hamnen, för dess 
folk och funktionärer, för skeppare och klerker och tullgubbar och ett som 
varje, och krögarn hette Magnus Mandelin och var son till gamle 
stadsfiskalen och bror till den ljuva Mia Mandelin och svåger till patron 
Lack.



Och han fick dille.



Jaha! Det var ju alltid något. Men så dog han 1890, och det blev urarva 
konkurs. Och det var inte mycket på den tiden. Numera kan det vara en fin 
affär. Och naturligtvis! Änkan kom till svåger Ferdinand, och svåger 
Ferdinand hade naturligtvis, med sin kredit, skrivit på åt svåger Magnus, 
för minnet av den ljuva Mia Mandelin, och så stod han nu där även med 
Stadskällaren på ryggen plus svägerskan Mimosa Mandelin, som vägde kg.



Och från det året hade patron Lacks lampa i stora gulhuset uppe på backen 
brunnit inte bara som förut långt in i nätterna utan numera ända till 
gryningen. Och nu sprang han inte längre på torget, han sprang om mornarna 
och om kvällarna till Stadskällaren, rev och slet i den gamla kåken, 
räknade och klådde sitt huvud, som nu var kalt och blankt som ett 
dörrhandtag. Och skrek, sig evigt lik:

--Pihlman och Pastellberger ha tjänat pengar som gräs på sina 
krogar. Nå! Jag skall visa dom! Ge mig! En Lack! Nej, förr sprick jag en 
aln, än jag ger mig en tum! Det kan dom ge sig faen på!



Det var hela den Lackska familjesjälen och familjehistorien i detta. Hela 
det urgamla Norrland! Och hela Kredit-Sverge!



Och det blev bullar av, vill jag lova! Det revs och rustades och byggdes 
och ordnades och ställdes. Allt gjordes om från början till slut, det blev 
ett musikkafé, och ett sådant musikkafé som Stadskällarens hade man ännu 
aldrig sett i Öbacka. I purpurne rött med guld. Och! Med elektriskt ljus, 
för första gången inomhus i stan.



Och det hela var klart på hösten 1892, och då behövde patron Lack äntligen 
pengar på allvar. Det var därför han gått till grosshandlar Dellwik, och 
nu vet man, varför denne titulerat honom källarmästare.







Sa ingick nådens år 1892. Vad allt hade icke hänt sedan den strålande 
försommardag år 1880, då Miss Sarah Grant satt sin lilla engelska fot på 
Öbacka jord och på patron Lacks hjärta?



Med henne hade icke bara ett nytt och högre och stormigare liv kommit in i 
stora gulhuset på backen, nej, även mycket annat hade kommit. Patron Lack 
hade börjat få allt mer och mer bråttom. Allt måste gå i flygande fläng, 
allt gick upp i jakten efter pengar, pengar att betala med. Och allt fick 
större proportioner.



När fru Sarah Lack för första gången skulle skänka sin make barn, blev det 
sålunda tvillingar!

-Kors i Herrans namn! skrek patron Lack. Det här, det går i ökande, 
det!



Men så dog ena tvillingen, och som en blixt satte patron Lack in en 
dödsannons. Och då sa stan:



-Se, nu är ena tvillingen död.



Men patron Lack hade tagit fel på tvilling, och som en blixt satte han in 
en ny dödsannons.



--Kors, har man sett, nu är andra tvillingen död också! sade stan och slog 
ihop händerna.



Och sen visste man aldrig riktigt, vilken det var, som var död, och vilken 
det var, som levde, och därför blev den, som levde och som kallades Tomas 
efter "min far", konstig i hela sitt liv, och det började, när han var så 
pass gammal, att han började gå för sig själv.



Då togo flickorna ur första giftet: Jeannette, Judith och Lill-Bettan, 
anförda av den eldögda Jeannette, i hand och dansade i ring omkring honom 
och sjöngo, skrattande för full hals:



--Och vi ha samma far men inte samma mor! Och vi ha samma far men inte 
samma mor!



Och från det ögonblicket kände Tomas, att han icke tillhörde denna världen 
och, framför allt, att han inte ville tillhöra den. Varför?



Det visste han inte, det var bara så.



Men halvsystrarna hade bara varit glada. De voro äldre, de! De visste, att 
patron Lack ägde halva stan, det hade jungfrurna satt i dem med bävan, och 
de visste, att när de blevo stora, skulle de få ärva 30000 efter sin 
mamma, den ljuva Mia Mandelin. Det hade patron Lack själv sagt.



Och åren hade gått, och tiderna hade varit svåra, och folk hade gjort 
konkurs, och patron Lack hade tjänat pengar som gräs. Men en förändring 
hade inträtt, till en början nästan omärkligt, slutligen en hel del 
mer märkbart, än som egentligen var behagligt.



Handelsmännen stodo icke längre i butiksdörrarna och viftade med varor 
efter patron Lack, då han sprang förbi, för att locka honom köpa. Stodo de 
där och han kom, så hälsade de, bugande. Det var första tempot. Nästa 
tempo blev, att de stodo där men utan att buga. Tredje: att de ropade:



--Nåå, patron ! ?



--Kommer! Kommer! skrek han tillbaka. Kommer, för sjuhundra hälsingland! 
Herrarna sitter väl inte i sjön!



-Men kanske patron!! skrek någon tillbaka med sprutande ögon.



Då bara gnodde patron Lack vidare.



Bondgubbarna och bondgummorna på torget, finnhandlarna på Finntorget, 
fiskarna på Packarlaven och i Norra Länningen, ingen av dem ropade längre 
efter patron Lack. Men det marscherade upp bleka galanterister och 
specerister och manufakturister och snusiga bondgubbar och Gud vet allt 
till tjänsterummet på banken, till stora gulhuset på backen, det kom brev 
så tjocka som patron Lacks plånbok fordom varit, och det var packe på 
packe av räkningar, obetalda räkningar, och patron Lack gjorde växlar, 
patron Lack gjorde skuldreverser, patron Lack flyttade sina uppköp från 
butik till butik, och hemma skrek han:



--Pir ni galna, människor! Är sockret slut! Är svinköttet slut! Ni får äta 
saltströmming och potatis! Dra in på risgrynsgröten och smörgröten och ät 
vattgröt! Det åt jag i min ungdom! Ni ska väl inte ruinera mig heller, för 
sjuhundra hälsingland!



Och då fyllde Jeannette sjutton år, och hon fick bjuda hundra gossar och 
flickor på bal, patron Lack lät göra en särskild uppsättning 
champagneglas på Klocke glasbruk uppe i älven, och aldrig hade man sett en 
sådan bal i Öbacka. Det var, som om det varit eldsvåda ovan stan, så lyste 
och skimrade stora gulhuset av marschaller och brinnande tjärtunnor och 
kinesiska lyktor och allt.



Och så kom första slaget!



Järker! Gamle trogne Järker! Han föll från taket en vinterdag, då han 
skottade snö där uppe. Bröt han benet av sig? Nej, han sa bara:



--Ä! Ä!



Gnuggade sig i stjärten lite grann och gick och högg ved för att, så att 
säga, ömsa miljö och yrke. Nåå? Jo, han hade sett Sömmerske-Margret nere 
på gården. Och velat göra teckenspråk åt henne, ty hon var också dövstum, 
och han var kär i henne. I stället trall han på svansen i frusna 
drivbänken. Men det tog honom så, att han beslöt gifta sig, och patron 
gjorde ett sjudundrande bröllop. Och så lämnade Järker huset, och från den 
stunden var det icke detsamma mer. Det var, som om själva livet flytt!



Och det var sommaren 1893.



Och så kom hösten det året. Hösten 1893. Ja, den hösten! Den hösten! I 
Öbacka. Det hade varit svaga år alltsedan 1879. Upp och ner men mest ner. 
89 hade det åkt upp lite, och man hade börjat skratta och skämta på 
gatorna igen, men go åkte det ner på nytt, 91, tja, någorlunda, men så 92! 
Herregud! Skulle världen gå under! Allting sjönk! Och 93! Än värre! Visst 
fick man frakta lite! Men priserna!! Priserna!!! Gamla hederliga battens, 
som stått i 168 Gudsåret 1874, då hela världen var ett enda solsken, åkte 
ända ner i 94.



Sågverk slogs igen på sågverk, de sista masugnarna slocknade, och så kom 
det en höststorm över Öbacka, vars make man ej 
kunde minnas och tyckte sig aldrig ha sett.



I Stadsträdgården lågo popplarna som utdragna oxeltänder i rad, gatorna 
voro otrafikabla för grenar, kvistar, nerblåsta takpannor, tegelstenar, 
löv och ris, tornspiran på kyrkan hade fått en knyck och såg ut som på 
hemväg från en surströmmingsmiddag, vida mer glad i hågen än dess 
religiösa yrke tillät, lyktstolpar lågo knäckta längs gatorna, lamporna i 
kras, ledningstrådarna i girlander över kullslagna staket, rader av 
vinbärsbuskar utplanterade i gathörnen, och halva stans fönsteruppsättning 
i splitter. En bogserbåt uppsköljd på Murbergsstranden och vrak, tre 
sandskutor sjunkna på Nattviken. Alla båtar i alla länningar i marvatten, 
kajerna ramponerade, affärsskyltarna hängande med bucklor, rispor och 
blånader, som om hela uppsättningen råkat i ett himla inbördes slagsmål.



Ja, så roligt hade stadens pojkarme aldrig haft, som då den efter tre 
dagars skollov och karantän släpptes ut i denna Jerusalems förödelse.



Och--då--kom--det!







Var fanns grosshandlar Dellwik? Mitt i allt detta!



Han var spårlöst försvunnen.



Dagen före stormens utbrott hade han varit uppe på en affärsresa i älven 
för att besöka den myndige, barske och minst sagt hänsynslöse 
grosshandlaren och sågverksägaren August Stenling på Löija. Det var 
lördagen den 2 september. Sedan hade han icke avhörts, och till sist 
började man bli orolig. Natten mellan den 2 och 3 hade stormen 
börjat och blåst genom hela söndagen, måndagen och tisdagen, bedarrat på 
onsdagen, och torsdagen den 7 var allting stilla som i en vit landskyrka 
utan en katt, mitt i veckan.



Då visste man genom skepparn på en av älvbåtarna, att grosshandlar Dellwik 
på lördagskvällen följt med den från Löija och ner till stan samt att han 
varit blek och underlig, vilket slagit både skeppare och styrman, ty han 
var annars känd som stans mest talföre och fryntlige herreman. Man hade 
trott, att han var sjuk.



Torsdagen den 7 på förmiddagen hittade man hans lik uppflutet på utsidan 
av Öbackaön, och samma kväll fördes han av en bogserbåt in till stan och 
upp till Sammel Edins gamla hus vid Lilla Torget.



Och ryktet spred sig som en löpeld över hela stan.



--Dellwik har tagit livet av sig! Sammels millioner är slut! Vad i Herrans 
namn ska vi nu få se!



Det fanns bara en man i stan, som log.



Borgmästar Nickel.



--Jaha! sade han. Si, Gud! Han har tid på sig, han







Och som det nu alltid varit och är och förmodligen alltid kommer att bli 
så, att allting här i världen kommer på en gång, så hände det något icke 
mindre betydelsefullt uppe i stora gulhuset just precis i samma drag, som 
grosshandlar Dellwiks lik i den gyllengröna septemberskymningen fördes in 
till stan.



Kassör Robert Smitthenner satt på gamla björksoffan med svarta 
kamelhårsöverdraget uppe i patron Lacks arbetsrum, patron Lack själv 
satt i den väldiga skrivstolen av ek, fotogenlampan susade på skrivbordet 
med dess stora bläckhorn av glas, och båda de gamla studentkamraterna voro 
tysta, dödstysta.



Hela huset var tyst, dödstyst. Hade man haft gudomens ögon och öron, 
skulle man kunnat se fru Amelie Smitthenner, en gång stans gladaste 
flicka, vandra fram och tillbaka i matsalen på nedre botten, som var 
upplyst endast av det grönvita, dallrande skenet från elektriska gatlyktan 
utanför i själva gathörnet, och kunnat höra henne snyfta utan återvändo i 
den näsduk, hon stundom höll mot ögonen och stundom snöt sig i.



Till sist sade patron Lack:



--Du har alltså dels stulit och dels förskingrat, ditt fä? Va?



På vilket kassör Smitthenner svarade, med sin lågmälda, långsamma röst:



--Ja.



Då flög patron Lack upp ur stolen och skrek med flammande ögon:



--Du skulle skjutas som en hund!



--Precis! svarade kassör Smitthenner och tillade det mest oförmodade:



--Bjud på en cigarr, Ferdinand!



Patron Lack stannade, tittade på honom, sköt fram cigarrlådan och sade 
bara:



--Djäkla fårskalle!



Vad hade hänt?



Kassör Smitthenner hade vid den ljuva Mia Mandelins död blivit tillsatt 
som barnens förmyndare, detta ordnat av hans barndoms- och ungdomsvän 
patron Lack, för att han skulle få ett litet arvode, och så hade han fått 
hand om Jeannettes, Judiths och Lill-Bettans 30000.

Han hade icke fört något högt liv. Han hade icke hängt på 
restaurangerna. Han spelade aldrig vira över tio öre. Han drack sin punsch 
varje dag till kaffet och rökte ett par cigarrer. Han åt strömming och 
potatis till frukost, till middag: ärter och fläsk, pannkaka, blodpudding, 
salt kött och rotmos, pepparrotskött, fläsk och bruna bönor, lake och 
gädda, abborre och sik, korvkaka och tisdagssoppa, kabeljo och 
kabeljopudding, om söndagarna en oxstek eller en kalvstek och saftkräm, 
drack vatten till maten efter en sup och en smörgås. Om somrarna bodde han 
på landet icke långt från patron Lack, i en bondgård, med sin hustru och 
sina två barn, en son och en dotter, och han var en stilla fridens man.



Men han hade gjort av med sina myndlingars 30000.



Hur hade det gått till? Han hade inte gjort som patron Lack, han hade inte 
tagit på kredit, han hade inte gjort glänsande kalas; när barnen fått 
bjuda kamrater, hade välfägnaden bestått av vattenlingon och supen av 
fattiga riddare med hemlagad sylt.



Men vart i Jössu namn hade pengarna tagit vägen, då? Jo, han som hela stan 
hade tecknat aktier i Sammel Edins gamla skutor, och där hade 10000 
riksdaler gått. Hans bror, konsuln, levde ogift med en vacker 
hushållerska, tyckte om goda middagar, goda viner, goda cigarrer och spel 
med poäng. Hans hushållerska tyckte om god mat, goda viner och likörer med 
spets. Han var konsul, det var fint, det måste synas utanpå, han tyckte om 
fina kläder, han måste ha en egen sommarvilla, och de fördömda Öbackaborna 
sparade på fotogenen, så mycket de kunde, hans fotogenhandel gav inte så 
mycket han tänkt, och han hade också förlorat 10000 på Sammel Edins 
skutor, och 10000 hade gått till sommarvillan, vinkällaren, likörerna, 
kläderna, hushållerskans toaletter, och dessa 20000 hade han mot 
revers fått låna av brodern. Ja, så voro de 30000 borta i luften. Och det 
var förskingringen.



Men stölden? Det var ytterligare 10000. Och dem hade den stillsamme 
kassörn stulit i banken ur kassan. Vart hade de gått, då?



Jo, fru Amelie hade en bror, som var stans kvickaste karl, rödaste näsa 
och lataste subjekt. Han satt på restaurangerna med de ogifta lektorerna 
vid gymnasiet och tävlade i punschdrickning och nidsägeri om stadsborna. 
Men han hade familj, och den måste leva, han stod sen decennier på 
konkursens rand, måste göra växlar, svåger Smitthenner fick skriva på 
och--och lösa in!



Där gingo bankens 10000.



Och nu gick det inte längre. Han kunde inte längre fuska i böckerna, och 
vad värre var: Jeannette, som var myndig, hade på sitt karska sätt fordrat 
att få ut sitt arv, och han hade inte ett öre.



Detta var, vad han först meddelat fru Amelie denna isiga afton den 7 
september år 1893, och därefter hade han gått en trappa upp till patron 
Lack.



Sedan han nu tänt sin cigarr, såg han på denne, och patron Lack såg på 
honom. Kassör Smitthenner var patron Lacks vän sen barndomen, helt enkelt 
därför att han hade den fullkomligt lugna människans mystiska makt över 
den oroliga.



Och i stället för att brusa ut, slå, svära, förbanna, köra på dörren 
gjorde patron Lack nu något fullkomligt riktigt, dessa två gamla vänner 
emellan.



--Förbanna mig, skrek han, jag kommer att lägga mig till med helskägg.



Kassör Smitthenner bara rökte och stirrade på honom.



--Begriper du inte, din fårskalle?

-Nej, sade kassör Smitthenner.



-Jag orkar inte raka mig om mornarna längre! skrek då patron Lack. Jag 
orkar inte. Om jag ska hjälpa Gud och hela världen. Jag orkar inte! 
Begriper du nu, va?



--Ja, svarade då kassör Smitthenner och tillade:



--Så, du hjälper mig då, i alla fall?



--Hjälper! Va fan! Hjälper! Va fan ska jag göra? Tacka fan för att jag 
hjälper! Har jag fått göra annat i mitt liv? Va?



Så flög han upp och pekade kassör Smitthenner rätt i ögonen.



--Men ur banken ska du! I morgon dag! Du får pension. Jag lämnar Monneij 
10000 i morgon bitti...



Då öppnades dörren efter en knackning, och ur mörkret trädde Jeannette in, 
en lång, smärt, rak, spotsk ung dam med blåsvart hår, blixtrande ögon, gul 
hy, bländvita tänder, lik en zigenerska.



--Stör jag? sade hon.



-Va är det? skrek patron Lack.



--Jag ville tala om någonting, som jag tänkte kunde intressera pappa och 
farbror Robert! svarade hon med en knyck på nacken. Men jag kan ju låta 
bli.



-Va är det? Fort! skrek patron Lack.



--Grosshandlar Dellwik har förts hem i kväll från Smitingsviken ute på ön, 
där han dränkt sig.



-Dränkt sig! Dellwik! Förbannad lögn! Det är han för feg till. Hur vet man 
det?



-Han hade fullt med sten i ytterrocksfickorna.



Då såg patron Lack med ens. Såg hela Dellwiks liv. Hela sitt eget liv. 
Sade med fullkomligt förvandlad röst, häftigt, liksom i raseri:



-Gå ut!



-Tack för det vänliga mottagandet, kära pappa!

svarade Jeannette med en ny huvudknyck och 
försvann i mörkret.



--Ska vi gå ner till Amelie och lugna henne? sade då kassör Smitthenner, 
alldeles oberörd, och reste sig.



Då skrattade patron Lack och slog kassör Smitthenner med knuten näve på 
axeln, så att denne höll på att dråsa omkull, varefter han skrek:



--Ja, kom, för fan! Kom! Dra inte tjyvbena efter dig, bara! Utan skynda på 
för en gångs skull!



Som en blixt var han nere för trappan, flög in genom tamburdörrn, skrek:



--Amelie!



-Ja! snyftade en röst ur salen.



--Tänd lampan! skrek patron Lack, och då kom kassör Smitthenner, lika 
långsamt som vanligt.



När lampan var tänd, drog patron Lack till sig kassörn och hans hustru, 
omfamnade båda och sade lågt i deras öron:



--Vill ni veta en hemlighet?



--Vadå, Ferdinand? svarade fru Smitthenner lika lågt. Och med ångestfull 
röst.



--Ni är räddade! Men jag är förlorad! Adjö!



Varpå han försvann upp till sig, innan de båda andra hade hunnit sansa sig 
och förstå, vad han menade och vad som verkligen hade skett.







Patron Lack höll ord, han lade sig till med helskägg, visserligen 
kortsnaggat och mynnande ut i en spets, och det var svart- och gråmelerat 
som skinnet på en bondkatt, sade han själv. Dessutom anlade han samtidigt 
lösgom, och som han sedan åratal var flintskallig och bar glasögon:



--Så ser jag ut som en skråpuk! sade han. Men gubbe! Nej, så förbanna mej! 
skrek han, lade högra benet bakom nacken, hoppade kråka över stora 
salsgolvet och slog volt, och fru Lack skrattade, så hon grät, flickorna 
klappade händer, och Tomas försökte göra om konststyckena inne i 
barnkammarn men höll på att bryta nacken av sig. Han hade inte nog 
outspätt sjömansblod i sig, det var uppfinnarblod med i spelet, och det är 
inte mycket att hurra för, det vill säga i sådana sammanhang.



Men det var, som om skägget blivit ett pansar kring patron Lacks själ. Han 
vann tid, och han kände sig skyddad.



Till en tid, vill säga.



Ty Dellwik hade mycket riktigt gjort av med Sammel Edins millioner. Han 
hade ända till salig Sammels död skött dennes stora butik, och aldrig hade 
Öbacka haft en sådan expedit. När han med sin ringprydda hand lyfte på 
kasketten för stadens fruar, att icke tala om dess jungfrur, då kunde han 
träda upp deras hjärtan i rader på sina vaxade franska 
marskalksmustascher, långa som strumpstickor på var sida om ansiktet. Men 
han hade i sina unga dar utbildats till trävaruagent, stans första, och 
gamle Sammel hade knappt kommit i jord, förrän grosshandlar Dellwik slog 
igen butiken, realiserade lagret och gav sig in i de nya tidernas 
storföretagshistorier, han skulle göra ingenting mindre än slå ihop alla 
bondskogar i landskapet till nånting noch nie dagewesenes.



Den svarte Stenling på Löija upplyste honom på förmiddan den 2 september, 
att det inte fanns ett öres värde kvar i dessa skogar och att han, 
ekonomiskt, var exakt lika naken, som då han kom till denna fasansfulla 
värld.

Det var sant!



Bouppteckningen pågick hela hösten, och när den var klar till jul, visade 
det sig, att Sammels änka och hennes dotter, grosshandlar Dellwiks änka, 
inte hade så mycket som ett lingon att kalla sitt här på jorden.



Och patron Lack? Lika mycket! Vad gjorde han? Jo, han gjorde något, som 
var patron Lack, som var hela Lackska släktsjälen, hela gamla 
Tjurveds-Norrland, hela gamla Kredit-Sverge i en enda örfil. Han förhyrde 
från Stockholm det finaste kapell, som nånsin lämnat Centralen för svenska 
landsorten. Hovkapellister och infödda tyska kompositörer, en liten men 
diamantsamling. Han röjde ut i frontespisvåningen i sitt eget hus, där 
fingo de bo, och nu tonade huset hela dagarna som en avlägsen melodisk, 
lockande, hjärtskärande strömharpa över stan, och det eldröda musikkaféet 
i Stadskällaren lät som de saligas boningar.



Det gick över julen 1893 och nyåret 1894.



Men vad hände?



Det fanns en gammal bitter man i stan, stadsläkaren, doktor Moman. Han 
hade varit med om mycket, han. Han hade varit med, då gamle Johan Emmanuel 
stupat för Sammel Edin på bankens direktionsrum. Han hade skrivit ut 
dödsattesten. Han hade varit med, då Sammel stupat för Mikael Habstadius. 
Han hade skrivit ut den dödsattesten också.



Det var en urgammal stadsfamilj, och det syntes, han hade så krokig näsa, 
så platta polisonger, ja, så gammalt hoplåst ansikte och var så böjd, att 
han såg ut som en gammal uggla.



Han hade förlöst alla fru Sarah Lacks barn och tjänat hundra riksdaler på 
varje, alltså tvåhundra på tvillingarna, av vilka ingen visste, vem som 
levde, vem som var död, inte ens han. Och han hade hela det urgamla, 
det tysta, det kyrksamma, det ständigt i sedlig upprördhet tyst och saligt 
simmande Öbacka med sig och bakom sig. Han var representant för stadens 
osynlige ande.



Han sade med sin djupa, låga, torra röst:



-Timman är slagen! Herrans kvarnar mala långsamt men säkert. Lack har 
svikit sin släkt, sin stam, sin stad, sin Gud. Han har evigt varit dömd 
att falla som kolossen på lerfötter. Nu skall han falla, och ingen 
barmhärtighet skall visas honom. Han skall stötas ner i det rum, där 
varken sol eller måne lyser, att där begrunda sitt syndfulla liv.



Och han lät utgå ett budskap runt stan, att de röda tapeterna i 
Stadskällarens musikkafé voro dödsbringande, förfalskade, inmängda med 
arsenik, som lade sig på hjärtat, lungorna, ögonen, öronen och alla 
sinnen. Bevis: de ringprydda uppasserskornas dödsbleka ansikten och djupa, 
blåa ringar kring ögonen.



Och så kom det, som avgjorde saken. Det fanns en annan urgammal familj i 
stan, familjen Horneus vid Stora Torget. Där funnos flera barn, alla vid 
denna tid fullvuxna, och en son var grosshandlar Nisse Horneus, gladare än 
Vår Herre, I 60 kilo, ingen näsa, pincene, flintskallig, punschdoft på fem 
meter, galen i vackra servitriser, het toddy, iskall punsch och lätt 
musik. Han bodde i musikkaféet.



Han dog! Knall och fall. Det var en natt strax före trettondan 1894. Det 
var 40 grader Celsius ute och det mest magnifika norrsken man kunde begära 
som uppvaktning vid ett dödsfall. Han kom ut från Stadskällaren, raglade i 
snödrivorna, kom hem, brann av helvetets eld, väste följande morgon:



-Hjärnan går runt!

Och dog.



--Va sa jag? sade doktor Moman.



Från den dagen fanns inte en själ i musikkaféet! Servitriserna sade upp 
sig. Banken krävde patron Lack på grosshandlar Dellwiks och hans lån, 
handelsmännen hade vänt sig till Jönköpings juridiska byrå med anhållan 
att inkassera deras fordringar hos patron Lack.



Och i gulhuset på kullen?



Redan sommarn 1893 hade lilla ångjakten fått stanna på land, ty Järker 
hade varit maskinist, och nu var han gift och borta. En ny dräng hade 
kommit på hösten, men han högg bara ved, bar vatten och skottade snö. De 
fyra korna och hästen i ladugården och stallet i stan försvunno. Aldrig 
mer hörde Tomas i de mörka kvällarna det dova ljudet av hovarnas slag i 
spiltan som på något sätt gett honom en känsla att äga hela världen. Gamla 
kokerskan, som kokat världens mjukaste och mildaste smörgröt, försvann, 
husan försvann, fru Lack gick själv och dammade. Huset fick inte vara 
upplyst.



--Det kan synas nere i stan! sade patron Lack.



Och han hade tagit tjänstledigt i banken. Han hade blivit så liten som en 
tomte, så mager som ett benrangel, så blek som ett lik, och ögonen voro 
som det disigt mörka vattnet i kanalen en marknadskväll om hösten.



Och till sist fanns inte mer än ett att göra.



Patron Lack gick till sin barndoms- och ungdomsvän, borgmästar Nickel. De 
voro också befryndade, de voro fyrmänningar, en Nickel hade en gång varit 
gift med en Lack.



--Nej, men si, Ferdinand! ropade borgmästarn med utsträckt famn, och de 
föllo i varandras armar. Si, Ferdinand! Si du, det är en ära för mig, det 
gosse! Stans främste man! Du ska veta det, gosse! Jag är ju bara 
borgmästare, jag! Inte äre nå, int, begrip du! Men stans främste 
man, begrip du! Och gentleman!



Då bad honom patron Lack att skriva på banklånet i stället för den döde 
Dellwik.



-Nej, gosse, gosse! slog borgmästarn ifrån sig. Är du tokig, gosse! Int 
har ja råd till det!



Då flammade Lackska blodet upp en sista gång.



--Hör du, Johan Gustaf! skrek patron Lack och slog näven i bordet, så det 
small. Vivlansaktierna stå i 8000! Va? Ha 'nt jag rätt? Du har farfars 
tjugufem aktier! Det gör 200000, det! Va? Och du kan int ge mig ditt namn 
på futtiga 150000.



Då grep honom borgmästar Nickel i rockuppslaget och sade:



--Hör du, Ferdinand! Nu ska jag säje dig nånting. Si du, pappa din, han 
va,n hedersman, han! Men si du, han trodde int! Han hadde int nå 
förtroende för Gud. Men si du, far min, han hadde, han! Så därför förlita 
han sig på Gud och köpte å pappa din.



Och si du, Ferdinand, du ha vari som pappa din! Ha du gått i körka om 
söndagarna? Va? Näe, du!



Så pekade han med fingrarna i ögonen på patron Lack, precis som denne 
pekat i ögonen på kassör Smitthenner, vilken nu var pensionerad och ur 
bankens tjänst och bodde med sin familj i en liten fattig stuga, och sade:



--Men, si du! Du har gjort nå annat, Ferdinand! Du har gjort nå annat!



Så rätade borgmästarn upp sig, körde högra handen innanför västen som en 
engelsk statsman, flammade med ögonen, blev med ens likblek och sade:



--Du byggde gulhuset ditt högst i stan! Och så visste du, att vi, Nicklar, 
ha suttit högst, så länge stan har stått. Det... det... det är det, si du, 
som dom gamla kallar hybris! Nu komma straffet, Ferdinand! Nu komma 
straffet! Och rättvist! Si, det ska du lida, begrip du! Så du få inte ett 
öre tå mig! Och nu kan du gå!



Då flög patron upp och ryggade så, slog händerna för ansiktet och föll på 
knä.



--Si, si, si du! Så skulle du ha gjort för Gud, så hadde du int behövt 
göra't för mig, fattig, syndig människa. Och det löna int ändå, begrip du, 
va än du gör!



Då reste sig patron Lack blixtsnabbt och skrek:



--Fähund! Det är, vad du är! Och alltid har varit! Som suger ut hela stan!



Borgmästarn klappade honom leende på axeln.



--Si du, nu känn jag igen dig, Ferdinand! Och tyck om dig! Och sen, si du, 
när du, när du ha bota för vad du ha synda, si du, då kan du komma 
tillbaka! Jag ska skriva på då! Femhundra kronor, och sexhundra! Det som 
är lagom för dig, begrip du... Lagom för dig!



Patron Lack hade bara vänt helt om och försvunnit ut genom dörren, ut i 
vinterkvällen.







När han kom hem, var huset dödmörkt. Fru Lack satt i sängkammarn och 
stoppade barnens strumpor och lustvandrade längs Seinens paradisiska 
stränder. Patron Lack smög sig in i sitt rum, tände tyst lampan på sitt 
skrivbord, satt en stund rätt upp, fällde sedan huvudet i händerna mot 
bordsskivan och satt så länge.



Till sist reste han sig, ögonen voro torra, ansiktet lugnt, han strök sig 
över pannan och sade bara lågt:



--Jag orkar inte längre!



Gick på tå med ett ljus i handen ut till stora 1600-talsskåpet i 
salen, tog där en karaff konjak och bar den i sitt rum, klädde av sig, 
släckte lampan på skrivbordet, medan ljuset brann grått på nattduksbordet, 
hällde upp ett halvt dricksglas konjak och tömde det i ett drag, tittade 
därefter på porträttet av den ljuva Mia Mandelin, som hängde över soffan, 
där han låg, smekte det hastigt och sade:



--Lilla Mia! Du har det bra, du!



Varefter han kröp i säng, lade sig på sidan och somnade ögonblickligen, 
medan ljuset långsamt brann ner i den sirade, antika silverljusstaken.



Följande dag inlämnade patron Lack sin konkursansökan till rådsturätten, 
och när notisen publicerades i tidningarna, sade stan med en suck:



-Ja, nu är det gamla Öbacka slut!



Och när konkursstaten kom och visade 450000 passiva och 415000 aktiva, 
sade stan:



--Ja, men säga vad man vill, Lack är ändå en karl! Hur många tiotal tusen 
har han inte förlorat på stan! Och det här var ju bara strunt. Men han 
gick sin egen väg! Och det får han nu betala!







Ja, det fick han, det kan herrskapet skriva upp! Om man händelsevis skulle 
tro, att samhället är homogent, likformigt, en enda värld, då bör man, så 
fort som möjligt, göra konkurs. Det vill säga, jag vet inte, om det räcker 
i våra dagar. Nu skulle det kanske vara tillrådligare att en vacker dag 
besluta sig för att bli absolut hederlig. Då skulle man säkerligen göra 
upptäckter. Men på 1890-talet, då konkurs inte var så vanligt, att det 
ingick i var mans alldagliga livsprogram som en högst naturlig 
möjlighet ungefär som en tillfällig förkylning, som man botar med en toddy 
och två albyl, då fick den, som gjorde konkurs, lära sig, att samhället 
består av ett helt enkelt oändligt antal världar, koncentriskt och 
excentriskt snurrande runt i tillvarons osynliga och obevisade själseter.



Det var, vad patron Lack nu fick erfara. Fanns det en ungherre i stan, av 
någorlunda stånd och kvalitet, som icke fått äran mottas i det ändlöst 
gästfria gulhuset uppe på kullen eller, om somrarna, ute på vita 
landsstället mittöver Norra sundet? Varje sommarsöndag hade de badat, 
metat, jagat, ätit, supit, sjungit där ute. De hade varit som hemma. 
Patron Lack hade skrivit på deras växlar, så att de kunnat betala sina 
krogskulder, sina spelskulder, sina skräddarräkningar, sina 
skomakarräkningar. Och nu?



Bortblåsta! Upplösta i förvårens blöta sydvästvind. Förvandlade till 
vatten, ånga och ingenting, som vinterns snögubbar.



Så länge min tunna rann, då kände mig både kvinna och man, men när min 
tunna slutade rinna, då kände mig varken man eller kvinna!



Citerade patron Lack den gamla visan. Och han irrade i huset som en osalig 
ande. Tomas, sonen, som nu var tolv år, hade först fått difteri, alldeles 
som Lill-Anders uppe på kyrkogården, sedan nervfeber och så äggvita, var 
blek som ett stearinljus och genomskinlig som ett söndagsmiddagsgele. Han 
fick inte gå i skolan, sade doktorn.

Doktorn, ja! Nu äro vi där. Var det doktor Moman? Nej, det var just, 
vad det inte var. Han förklarade, att han inte ville sätta sin fot i detta 
syndens hus.



-Men han var en skicklig ackuschör! sade den alltid lugna, balanserade och 
rättvisa fru Lack.



--Ja, då kom han nog, hälsingland! Då han fick hundra riksdaler per unge! 
Men nu viftar det inga hundralappar inom synhåll. Annars skulle han nog 
komma! viskade patron Lack. Ty nu viskade han, då han inte längre hade råd 
att skrika.



-Du är ofin, Ferdinand! sade fru Lack.



-Jag känner mina svin på gången! svarade patron Lack.



Men faktum är, att det just var doktor Moman, som blivit patron Lacks 
ständiga tanke. Varför? Jo, han hade fått höra, att doktor Moman, som var 
aktieägare i banken ämnade--ja, det är kanske bäst, att jag först 
berättar, vad patron Lack gjort.



Han visste, att han närapå grundat banken, att han varit med från början, 
att ingen arbetat för den som han, och huru många gånger hade man icke 
försäkrat honom, att han var omistlig.



--Jag fordrar upprättelse! sade den ljuva barnasjälen. Jag fordrar 
upprättelse. Jag har offrat mina bästa år, mitt liv på stan. Jag har 
offrat min förmögenhet, min hälsa, allt...



Detta sade han till kassör Smitthenner, som han alltjämt umgicks med, 
trots dennes brott, ty patron Lack var oförmögen att hata.



-... jag lägger in om avsked efter tjugufem år, och det skall inte 
beviljas. Begriper du, Robert?



-Joo! svarade kassörn, som nu rökte pipa, ty han hade inte längre rad att 
röka cigarr, och i stället för att föra 
kassaboken i banken stod han i vedboden och högg ved. Det var både 
nyttigare och, ja, som sagt.



Och patron Lack sände in sin avskedsansökan till bankens styrelse, skriven 
med hans vackra, drivna handstil.



Vad hände? Det sista han kunnat tänka sig. Ett parti av aktieägare 
bildades i stan med doktor Moman i spetsen, som gav sig alla siffror ända 
upp till sjutton på, att denna ansökan skulle beviljas, och inte nog med 
det, utan patron Lack skulle dessutom icke få ett öres pension.



Men...!



Jo, hör på nu! Det var speceristerna och manufakturisterna och 
galanteristerna och bondgubbarna och fiskargubbarna och alla, som förlorat 
på Sammel Edins skutor och i vilkas kåkar patron Lack hade inteckningar, 
därför att han hjälpt dem i deras nöd.



--Nej, nu! röto de och slogo näven i bordet. Nu ska vi göra rent hus. Nu 
ha vi fått nog av detta översitteri och denna vräkighet. Villa vara förmer 
än oss! Jaha! Var så god! Da går det, som det har gått. Och som man bäddar 
får man ligga.



Bankens direktion behandlade patron Lacks avskedsansökan och accepterade 
den; det var nya tider, och det var just i de dagar, då direktör Monneij 
började sitt stora fälttåg att lägga hela Norrland under sin bank och 
utestänga stockholmsbankerna. Då behövde han en smidigare och mer 
medgörlig andre man än den gammaldags kantige patron Lack, vilken talte 
svenska. Han genomdrev därför beslutet och tog därmed första steget in på 
den bana, som skulle sluta med hans egen ruin och bankens försvinnande. 
Men samtidigt lät han under hand hälsa patron Lack, att han skulle sända 
in en anhållan om pension, vilken skulle behandlas av bolagsstämman.



Den dagen! Den kvällen!

Patron Lack hade en fint utskuren Lefaucheuxrevolver och en 
militärrevolver i sitt skrivbord, ty stan hade just haft en egen 
privatmördare, och som polisen i regel var full, mördade och brände han 
efter bästa behag. Den kvällen kom patron Lack, böjd som en nittiåring, 
till fru Lack med de båda revolvrarna. Hon satt vid lampan i salshörnet 
och stoppade strumpor. Han bad henne gömma dem. Annars visste han inte, 
vad som kunde hända.



--Min far sköt sig inte, då han gjorde konkurs! svarade hon på sitt 
stillsamma sätt. Det gör inte en gentleman, Ferdinand.



Då flög patron Lack upp som en fiäder. Med sina gamla tag.



--Djäkla gubbe! skrek han. Behöll revolvrarna och sköt sig inte.



I stället avfattade han en formfulländad skrift, där han anhöll om pension 
och sände den till banken.



Och nu kommo de värsta veckorna i patron Lacks liv.



Nu var det, som det Momanska partiet i stan bildades.



Hur skulle det gå? Hur skulle det gå?



Snön rasade av taken, isarna brusto och foro till havs, träden fingo 
knoppar, stararna kommo, patron Lack blev tunnare och tunnare, med mörkare 
och mörkare ringar kring ögonen, han satt i sängen och läste bibeln, Jobs 
bok och de andra klagomästarna i Gamla Testamentet. Och liksom kassör 
Smitthenner tagit till pipan i stället för cigarren, tog patron Lack till 
snusdosan, och mitt i Abraham, Isak och Jakob och Job och Melkisedek och 
hela uppsättningen på andra sidan den religiösa trädgränsen, nös han:



--Tji! Tji! Tji!



Så huset skakade.

Dessemellan, när vårdimman stod stilla, fin och grå över hela 
trakten, kånkade han och Tomas ner kopieböcker från vinden till Järkers 
numera tomma, kalla, övergivna rum nere i jordvåningen. Där fanns en 
träsoffa, i den hade Järker legat. Golvet var tilltrampad jord. I ett hörn 
var en väldig öppen spis. Innanför detta rum var matboden med fårkroppar 
och skinkor och skogsfågel och allt. I ett hörn stod patron Lacks 
dubbelbössa. Det var ett minne från mördartiden. Nu var mördaren tagen och 
inte bara tagen, han var död, han hade dött i lungsot på Långholmen.



Där tände patron Lack upp en stor eld, rev ut kopieböckernas gula 
silkespappersblad och brände och brände. Årgång efter årgång. Där brann 
hela hans liv från den glada ungdomen, över glansen, äran, makten och 
härligheten fram till fallet och skammen och sorgen. Allt gick upp i rök, 
och röken slog ner mot marken som Kains offerrök, men den var full av 
silkespappersbitar, och det var säkerligen inte Kains.



-Gå ut och se efter, om det bolmar mycket! sade patron Lack suckande till 
Tomas, och denne, liten, tunn och blek men säker, gick ut i trädgården och 
tittade. Då var redan den härdiga persiljan grön.



--Äsch! rapporterade han. Inte farligt.



Och så brände far och son det förgångna, bit för bit, tills ingenting mer 
fanns kvar än en hög tomma pärmar, som de kastade i en hög i vedboden.







Så kom den avgörande dagen. Solen sken, och fåglarna kvittrade, stan var 
full av maskrosor och natt och dag och hästhov, och hela rymden var full 
av bäckbrus, och redden var full av fartyg med seglen på tork, och 
det var tisdag, och auktionsklockan gick genom stan.



Men nere i banken var det bolagsstämma. Uppe i stora gulhuset på backen 
satt patron Lack ensam med huvudet i händerna. Döttrarna voro borta, han 
hade i sista stund lyckats skaffa dem plats. Tomas satt i solen på gården 
och halvsov av mattighet efter sjukdomsvintern. Fru Lack stod i köket och 
ordnade för middag, ty nu var icke köket fullt av tjänare. Nu var det 
tomt.



Då hördes flås. Först långt ner i stan. Så närmare, i Sjöassuransbacken, 
så vid Carlgrens gränd, så i grinden, världen blev lilablå av ett 
sidenliv, och så, äntligen, stod gamla trofasta Agnes von Pahl inför 
patron Lack:



--Beviljad!



--Hur mycket, kära lilla Agnes?



--Tretusen! Halva din lön, kära Ferdinand!



--Hur gick det till?



--Moman, hypokriten, bättre kan jag icke säga, reste sig och proponerade 
blankt avslag, då din skrivelse upplästes av borgmästarn, som satt 
ordförande som vanligt. Men då begärde direktörn ordet och sa, att han 
bara ville avlägga ett personligt vittnesbörd.



--Va sa han, kära lilla Agnes?



--Han sa bara: I tjugufem år har jag samarbetat med den man, som nu råkat 
i olycka, och jag vill endast säga, att om han icke varit, skulle banken 
icke nu varit, vad den är. Proposition. Då framställde borgmästaren 
proposition, och det hördes bara ja. Icke ett nej. Och sedan var det en 
lång stund så tyst som i graven.



Patron Lack omfamnade fröken von Pahl, lutade huvut mot hennes axel och 
snyftade. Så såg han upp:



--Förlåt, kära Agnes! sade han. Kanske jag förstör ditt sidenliv?

-Så får du göra det! Men nu ska vi söka upp Sarah! De funno henne i 
köket, där solen gassade majhett. När hon fick höra beslutet, sade hon:



--Jag var icke orolig. Jag visste, att direktör Monneij var en gentleman. 
Han var gift med en fransyska av god familj. Och han är också av god 
familj.



Så vände hon sig till patron Lack, vilken utbytt en hastig blick med 
fröken von Pahl, och sade:



--Kära Ferdinand! Nu tror jag, att du kan få tillbaka din aptit. Vill du 
inte ha nånting?



Patron Lack såg ut genom fönstret, såg persiljebuskarna lysa i vårsolen 
och sade, plötsligt livlig:



--Jo, för hälsingland! Jag vill ha en persiljeomelett!



Och fröken von Pahl, som sett Tomas nere i trädgården, öppnade ett fönster 
och ropade med sin majorsröst av femton generationer indelta officerare:



--Tomas!



--Ja! svarade Tomas nerifrån trädgården.



--Pappa har fått pension och vill ha en persiljeomelett! Plocka en knippa 
och kom opp!



Det gjorde Tomas, och han hade fått en sådan chock vid denna underrättelse 
och dessa ord, att sedan skulle han långt fram i livet, då hans själ 
upprördes, alltid och oföränderligt känna doften och smaken av persilja, 
och så fort han bara såg persilja, minnas sin far och en stilla, solig, 
hemsk vårdag i Öbacka.







Och så en dag i juli månad samma år regnade det en blandning av vatten och 
kolstybb över Stockholm. Nere på Skeppsbron gick en gammal böjd, 
gråskäggig gubbe med enorm, sabelböjd, röd näsa.

Det var lumpjuden Hillel, som nu sedan några år förflyttat sin 
konkursverksamhet till Stockholm. Hans duktiga döttrar stodo i butik och 
sålde sidenband, hans feta gumma satt i det lilla hemmet vid 
Mästersamuelsgatan och hörde på ett par kanariefåglar mittöver gatan, ty 
hon hade inte råd att hålla egna.



Och nu kom Norrlandsbåten om Skeppsholmen. Det var "Carl XV", som nu också 
är borta, alldeles som dess gamle hedersman till skeppare, kapten O. F. 
Hedborg, och patron Lack och Hillel och snart sagt alla utom dem, som ännu 
inte voro födda på den tiden, då detta begav Sig.



Och båten lade till i kolstybbsregnet. Hillel viftade från Skeppsbron, 
familjen Lack från akterdäck. Så kom landgången ut, och familjen 
marscherade i land.



Fru Lack bar i båda händerna en bordstudsare av marmor, som gått sönder.



--God dag, herr Hillel, sade hon. Jag vet, att herr Hillel kan ordna med 
allt. Kan herr Hillel ordna, så att jag får den här lagad. Jag är så rädd 
om den. Det är det dyrbaraste jag har. Det är ett minne av min far.



Hillel, som var den mest godhjärtade och hjälpsamma människa, vilken gått 
i ett par skor, det var därför han ständigt gjorde konkurs, sken av lycka 
vid dessa ord och tog studsaren i sin famn som en nyfödd:



--Jaa, patronessa Lack! Jaa, patronessa Lack! Gnädige Frau! Det är micket, 
micket enkel! Jak har en gut ven, och han är micket, micket billich!



Han ombesörjde mycket riktigt lagning, och då blev studsaren en enda 
lumphög. För alltid.



Emellertid! Sedan "min far" fått sitt, som det skulle vara, vände sig 
patron Lack och Hillel mot varandra, patron Lack öppnade sin famn, och de 
föllo i varandras armar.

-Kära gamla Hillel! snyftade patron Lack. Nu är 
det min tur att be om hjälp. Och nu är du den enda vän, jag har i världen.



--Nå, nå, det är icke så farlich, beste patron! Det er icke så farlich! 
Det er pare den firste gång, som känns. Siden blir det så natirlich, så 
natirlich!



Och därmed var patron Lack inne i en alldeles ny värld och ett alldeles 
nytt liv, och hur de gestaltade sig och hur hans öde slutligen formade sig 
och hur Kredit-Sverge därmed äntligen steg fram i helfigur, det ska vi få 
se i denna lärorika historias avdelning två.



AVDELNING 2



Sex månader senare var patron Lack tillbaka i Öbacka. Ty var skulle sleven 
vara om inte i grytan, och patron Lack i Stockholm, det var lika omöjligt 
som att gå på händerna i kyrkan.



Visserligen var han inte längre pampen i stora gulhuset uppe på backen, 
högst över stan, men patron Lack var och förblev han till sin död, och att 
han åkt på gödsellass i sin ungdom och om lördagarna rensat trottoaren 
utanför hemmet från ogräs, det var nu hans största tillgång, ty det hade 
inte gett rum åt någon högfärd i hans själ utan lät honom förbli en riktig 
karl hela livet igenom, och så trivdes han i en handvändning som en prins 
i sin nya värld.



Och han högg i med friska tag, så fort han bara kommit från det eländiga, 
bullrande, stenkolsrykande, gasosande Stockholm tillbaka till de 
kullerstenslagda Öbackagatorna, kantade som de voro av prima trähus med 
ordentlig frontespis, och där varje ruta, varje knut, varje silhuett mot 
luften var som ett stycke av hans egen själ. I Stockholm hade han helt 
enkelt varit som en slak ballong, men bara han fick se de gamla hederliga 
träskutorna på Öbacka stadsfjärd, de blånande bergen runt stan och känna 
doften uppifrån sågverken, höra älvbåtarna blåsa ankomstsignal klockan tio 
på mornarna och auktionsklockan klämta om tisdagarna genom stan, då 
fylldes ballongen igen som ett nix, och visserligen hälsade han kanske 
lite väl ödmjukt första tiden på stans herrar, som förut tävlat om 
att få vara gäster vid hans bord och som han skrivit på växlar åt och som 
nu nickade högdraget, men det gick över i ett huj, och han sprang på 
torget igen, precis som förr.



Fast nu fick han ju betala kontant, förstås! Det vill säga--till att börja 
med.



Men så kommo andra tider igen. År 1896 vände konjunkturen och gick uppåt, 
sågverken gnisslade på nytt uppe i älven som en svärm lyckliga gräshoppor 
med bakbenen mot himlens sky, röken stod svart över deras skorstenar, och 
lastångare kommo i rader. Affärerna togo fart, allting växte och blev 
större, allting utvidgades, och alla krafter, som funnos tillgängliga, 
drogos in i svängen. Patron Lack hade börjat sitt nya liv med att skriva 
rent åt stadsfullmäktige och med att springa omkring och samla upp 
brandförsäkringar. Men det varade inte länge. Han var ju känd, i Herrans 
namn, som en första klassens kontorskarl och organisatör, och inom ett år 
satte han fart på ett gammalt murket sågverk, inom tre år gjorde han om 
hela gamla Klocke glasbruk, båda två uppe i älven. Och familjen, som 
forsta tiden måst tränga ihop sig i en liten iskall våning och äta på 
vaxduk, bodde nu, jo, jag tackar, i villa utanför stan och åt omigen på 
linne, och inte margarin utan smör, och patron Lack hade päls om vintern 
och blomma i knapphålet och vit väst om somrarna, då han om söndagarna 
besökte familjen och kom neråkande till stan som en annan matador i 
glasbrukets egen bogserbåt. Precis som en riktig sågverksdisponent.



Och uppe i älven var livet ännu glatt på den tiden, ty det var före de 
stora koncernernas tid, då huvudkontoren flyttade till Stockholm och 
bankerna, nya tidens domkyrkor, och bankdirektörerna, nya tidens 
biskopar och domprostar, bestämde, och det växte upp svaveldoftande 
pappersmassefabriker, där de gamla skogsdoftande småsågarna stått, och det 
satt stela ämbetsmän i jättegoggles på kontoren, magra som metspön, dystra 
som predikanter, ärelystna som tuppar och servila som 
generaldirektörsaspiranter.



Nej, på den tiden var det salig Pedetten och Biskopen och Lill-Jensen, och 
det var Stor-Kena och Lill-Kena, och det var "Sprängsviken en minut, 
Hasselblad in eller ut?", herrar, som kunde leva, skratta, dunka piano, 
vissla, sjunga, spela vira och göra baler, dricka punsch, berätta 
historier och ställa till upptåg. Och var skulle patron Lack vara i sitt 
ässe om inte där! Fast själv var han nykter som en präst.



Långt i fjärran, högt över molnen skymtade nu Kleinmichlar och 
Twieselmänner, nu voro de pamparna, mångmillionärerna, halvgudarna. Men 
deras kontorsfolk! Nere på jorden! De voro ännu gamla tiden, gamla Ådalen, 
och i dess sista strålande final blev nu patron Lack en centralfigur.



Men det var bara ena sidan av hans liv. Det fanns en annan också. Detta 
var patron Lack själv. Men han var ju inte ensam i livet. Han hade familj. 
Söner och döttrar, och nu voro de inte små längre, de tre döttrarna i 
första giftet, Jeannette, Judith och Elisabeth eller Lill-Bettan, voro 
redan stora och giftasfärdiga, Tomas var konfirmerad, och småbröderna hade 
börjat skolan.



Det var en ny värld, som växte upp ur den gamla. Den skulle patron Lack nu 
svara för. På sig själv tänkte han inte längre, enligt vad han själv sade.



--Jag har haft mitt roliga i livet, go vänner! skrek han. Va hundra 
gubbar! Är det nån, som har haft roligare än jag? Nej. Och hade jag inte 
varit utarbetad, skulle jag aldrig ha gjort konkurs. För 35000 
riksdaler. Pah! Det var som en pris snus för mig på den tiden. Men nu har 
jag lärt känna människorna och har det, ta mej hälsan, mycket bättre bland 
enkelt och anspråkslöst folk, än jag nånsin hade bland de rika. För här 
finns ingen avund, här går ingen bakom ryggen på den andre. Och jag har 
frid, och det är allt, jag numera begär.



Så allting lät ju som det skulle.



Men så kom telegram från Lill-Bettan. Hon var söder ut. Hon skulle ha gått 
in vid Operan, så vacker röst hade hon, men när patron Lack gjort konkurs, 
hade hennes stora, blå ögon fyllts av tårar, och hon hade sagt:



-Lilla pappa! Tänk inte på mig!



Och så blev hon i stället hjälpreda åt en av den blida Mia Mandelins 
systrar, som var lärarinna på landet nere i svarta Hälsingland. Hon lärde 
barnen sy och sjunga, och de hängde omkring henne som gråsparvar kring en 
sädeskärve, och hon sjöng alla högtidsdagar i kyrkan, och gamle 
kyrkoherden omfamnade henne, medan tårarna droppade nerför kinderna, han 
strök hennes hår och sade:



-Vår lilla ljuva ängel här inne i storskogen!



Och nu var hon förlovad och skulle gifta sig. Med en tysk.



Och så började andra avdelningen i patron Lacks liv.







När patron Lack flyttat upp i älven, hade Tomas, som var äldste sonen, 
fått börja uträtta kommissioner åt honom i stan, och då och då maste 
han besöka ett hus, som kom honom att undra. Det fanns på den tiden, och 
finns väl ännu alltjämt, en gata i Öbacka, som hette Östanbäcken, där det 
vid denna tid bodde diverse hantverkare: snickare, målare, bleckslagare, 
skomakare för att inte tala om postiljoner, vedhandlare, skutskeppare, 
stadsarbetare och sjöfolk. Det var ingen vidare lång gata, och den gick i 
en långsam sväng. Husen voro gamla och nästan allesammans rödmålade, 
somliga med gård, trädgårdstäppa, ett par syrener och en brunn, andra med 
hög trätrappa från gatan. Det var en fattig stadsdel, dit man sällan eller 
aldrig kom från andra stadsdelar och som man knappast kände till i resten 
av stan. Den låg alldeles nedanför kyrkan, vars vita torn reste sig 
alldeles som ur de röda kåkarnas svartlupna tegeltak; och från själva 
kyrkbacken med dess susande popplar gick en brant backe ner till denna 
gata.



Just i själva hörnet mellan Kyrkbacksgränd och Östanbäcksgatan låg en röd 
gård; ett envåningshus med rött plank och svarttjärad träport, och för 
fönstren voro rullgardinerna alltid nerdragna, och de voro blå med vita 
slott.



Dit var det Tomas brukade få gå. Och där brukade han få lämna ett kuvert. 
Utan utanskrift. Utan nånting. Han skulle bara säga:



-Det är från patron Lack.



Ibland mottogs han av en gammal gumma, ibland av en gammal gubbe. Han hade 
några gånger sett gubben ute på stan. Liten, släpande ena foten, lite 
haltande, med giktringar i öronen, stödd på käpp, med askgrått ansikte och 
ett par små, djupliggande ögon, lysande i ansiktet som blek potatisgrodd i 
en skum vinterkällare. Och en dag hörde han någon säga:

--Det är skepparn på vattenpråmen!



Vattenpråmen var en gammal heldäckad, grovtimrad, svarttjärad farkost, som 
gick ut med färskvatten till fartygen på redden.



Och då undrade Tomas än mer.



Ty vad hade patron Lack med denne gamle skeppare att göra, och vad spelade 
han för roll i patron Lacks liv? Det kunde Tomas inte förstå.



Men det ska vi nog få se.



Saken var den, att under sin välmakts dagar hade patron Lack hjälpt denne 
gubbe, dels i banken, dels privat, så som han hjälpt tusentals andra, och 
då hade gubben sagt:



--Kanske kommer det en dag, då jag kan hjälpa patron.



-Du, Godin! hade patron Lack gapskrattat och slagit honom stormförtjust på 
axeln. Tokskalle!



Men när patron Lack gjort konkurs, hade gubben Godin kommit en sen afton 
hasande ur mörkret in till honom uppe i stora gulhuset på backen och sagt:



--Nu finns jag, patron, om jag skulle behövas. Jag ville bara säga det. 
Jag har hört, att patron ska flytta till Stockholm, men det blir ingen 
lång vistelse där, inte, det kan jag tala om, för jag har seglat jorden 
runt några gånger och vet, hur det känns. Så behövs det till 
hemflyttningen, så vill jag bara säga, att adressen är Godin, Östanbäcken. 
God afton! Och lycka till nu, patron, och kom bara ihåg, att det är aldrig 
så farligt, som det ser ut!



Och saken var helt enkelt den, att den, som betalt familjen Lacks 
hemflyttning från Stockholm till Öbacka, det var ingen annan än just 
gubben Godin, skepparn på vattenpråmen, och kuverten Tomas fick gå med:



-Helst sen det blivit mörkt, förstår du, Tomas! hade patron Lack 
sagt, nästan liksom viskande, det var månadsavbetalningarna på den 
skulden. Och att det var något i den stilen, det var det, Tomas till sist 
börjat ana.







Men när nu Lill-Bettan blivit förlovad, hände något alldeles oförutsett.



-Det är klart, skrek patron Lack, alldeles som i sina klangdagar, till sin 
värda hustru, fru Sarah, som nu skötte hushållet och gräddade de möraste 
sockerkakor med en min, som om hon varit H. M. Drottning Victoria i 
Brittiska Imperiets kronråd, det är klart, skrek han, för sjuhundra 
hälsingland, att jag måste göra bröllop.



-Har du råd till det, Ferdinand! frågade fru Sarah.



-Råd! Råd! Va i hälsingland! Då ens dotter gifter sig. Och jag har alltid 
gubben Godin. Och i värsta fall, för hundra gubbar, i värsta fall 
borgmästarn! Fast hur han är, det känner vi till!



-Men har du betalt Godin?



-Betalt! Visst, haken, ha jag betalt. Tja, det kan väl hända, att det 
hänger nån femtilapp kvar! Men tomfatena, da! Tomfatena.



Med dessa ord syftade patron Lack på, att han börjat köpa upp tomfat och 
återförsälja till fotogenfirmorna. Det skulle bli en fin affär. Han hade 
redan köpt en ny fin linnedamastduk till fru Lack på allt det de skulle 
dra in, och då hade hon smålett från tronen.



-Men du skulle ju inte skuldsätta dig mer! sade hon nu.



-Skuldsätta mig! Då min dotter gifter sig! Det kallas inte skuld. 
Det kan en bonde begripa. Det kallas plikt!



-Var ska hon vigas, då?



--Vigas? I kyrkan, förstås! Hon är ju religiös, för sjuhundra hälsingland, 
det vet du ju. Och kyrkoherden ska komma och viga, skriver hon ju, och så 
middag på S:t Jonaeorden sen. Det är klart, då svärfadern är tysk.



--Jaså! sade då fru Lack och reste sig. Ja, då vill jag bara säga, att jag 
ska ha en ny klänning. Annars går inte jag på bröllopet.



--Ny...!



--Jag förmodar, du är en gentleman! Min far skulle aldrig tänkt på att...



--Morjens, svärfar! skrek patron, fick på sig rock, hatt och galoscher och 
försvann som ett skott ut på stan.



Och då var det det hände. Han sprang raka vägen till Godin.



--Joo, då! sade denne. Hur mycket?



--Tusen!



--Var så god! sade gubben och sträckte fram en långschal, och med den gick 
eller rättare sprang patron Lack ut på stan, alldeles som fordom, ty han 
visste, att nu måste fru Lack ha ett klänningstyg, annars blev det 
vidbränd sockerkaka och skandal på bröllopet, ty han hade lärt sig, att 
engelska imperiet knäcker ingen patron, hur mycket dynamit den än må 
hålla. Så han sprang raka vägen till sin gamla sidenfurnissör, stans 
störste galanterihandlare, och denne gamle magre, ogifte, gråskäggige 
herre i pincene i butiken, som luktade det dyrbaraste, mest parfymerade 
sidendamm från Orienten, sträckte ut sina långa armar över disken som en 
salig fågelskrämma och ropade ur sitt översvallande hjärta, ty nu såg han 
solen gå upp igen, och han hade fått 90 procents utdelning i 
konkursen, och det hade täckt både vinst och ränteförlust.



--Nej, men Lack! Gamla Ferdinand! Välkommen! Välkommen! Va vill du ha?



Då flög patron Lacks obotliga skämtlynne på honom.



--Kredit! skrek han.



--Så mycket du vill! sade galanteristen med famnen öppen som mot ett 
guldregn från himlen.



Och så var det skett.



Det blev sidentyg till ny klänning åt fru Lack, och det blev sidentyg till 
kappfoder, och det blev underkläder, och det blev engelska strumpor, och 
det blev skinnmuff, och det blev, ja, det blev gamla tider, på nytt:



--Skicka hem! skrek patron Lack. Och räkningen till mig på kontoret!



Men det räckte inte med detta. I alla butiker stodo handlandena omigen och 
skeno som solar, och patron Lack gjorde sitt livs lyckligaste Eriksgata, 
och den aftonen såg Lackska våningen ut som ett varumagasin av paket. Det 
var klädtyger och skor och galoscher och paraplyer, och det var strösocker 
och bitsocker och bröstsocker, och konserver och mattor och 
stearinljuspaket, och en ny bordslampa och Gud vet allt.



Och fru Lack sken som en kungakrona och slog ihop händerna och sade:



--Nej men! Är du rik igen? Eller vad?



--Det är jag! skrek patron Lack. För det är var enda katt, som har kredit. 
I detta land!



--Och det har du?



--Ja, det har jag. Så nu börjar livet på nytt!



Och det gjorde det, och inte nog med det, utan det fortsatte på samma 
sätt, endast med ständigt ökad stegring, i tio 
år, och när dessa tio år gått, då var patron Lacks livsöde fullbordat, men 
när kalaset då skulle betalas, då kunde man inte längre indriva 
fordringarna hos honom. Ty han hade vänt alltsammans ryggen och med heder 
och klockringning och kransar sänkts ner i gamla Lackska familjegraven, 
och nu kommo fordringarna på --ja, det ska vi få se, och det är då, som 
Kredit-Sverge framträder i sin fullständiga glans.



Ty i och med att handlandena i staden åter logo bakom sina diskar och med 
öppen famn välkomnade patron Lack, var han inne i sitt gamla jag, men till 
en början var dock ställningen lite annorlunda än förr i världen. Dels 
bodde han nu själv uppe i älven, och där hade man kontorshushåll, som 
förestods av en stadig, kortklippt gumma på sina modiga hundratio kilo. 
Där fanns inte det rätta verksamhetsfältet för patron Lacks nedärvda 
kreditförtjusning. Nere i stan levde familjen, men den blev allt mindre 
och mindre, allteftersom döttrarna gifte sig, och det gick inte att lagra 
gammal fin, stark och himladoftande getost, svinkroppar, kaffebalar, 
konserver och vinlådor för tre skolpojkar och deras synnerligen sobra 
mamma. Det enda patron Lack kunde göra var att köpa en och annan säck 
potatis uppe i landet och skicka hem, men annars levde hushållet, som om 
kredit aldrig existerat i landet.



Men därför skall man inte tro, att ingenting hände. Vi ha redan sett, hur 
Lill-Bettans bröllop förbereddes, och det gick av stapeln, precis som 
patron Lack planerat och fru Lack bestämt. Som vi hört, var det en tysk, 
som hon skulle gifta sig med, och redan det förde en hel del med 
sig.



Allt växte i Sverge vid denna tid och inte bara i Sverge utan i hela 
världen. Det nyupptäckta sydafrikanska guldet hade satt fart på 
mänskligheten, och truster och karteller hade börjat slå sina griparmar om 
länderna och hela klotet. Bankerna växte från små bondkyrkor till 
svindlande katedraler, och som det gick på andra håll, så gick det också i 
Öbacka. Dess Enskilda Bank byggdes om, fick en ny våning, vidgade lokaler, 
ökad personal, dess avdelningskontor började översvämma halva Sverge, dess 
affärer på utlandet växte, och den måste ha utländska korrespondenter. Så 
hade Herr Wolfgang Liebicks från Lübeck kommit till Öbacka och blivit en 
trofast gäst i det Lackska huset. Det var just omedelbart före konkursen. 
Och han kände sig hemma i Öbacka, ty en gren av hans släkt hade redan på 
1700-talet varit bosatt i den lilla staden. Han blev dödligt förälskad i 
Lill-Bettan, hon i honom, och han beslöt stanna i Sverge, etablera egen 
affär inom kolonialbranschen och bilda dynastien Liebicks. Och så gick 
det. Det vill säga inte alldeles, men han slutade i banken och införskrev 
sin yngre bror, Herr Nathanael Liebicks, vilken fick inta hans plats i 
banken som korrespondent, etablerade sig med unge Herr Ernst Zollicorn, 
som var ende son till Öbackas störste grosshandlare i kolonialbranschen, 
tyvärr död, och unge Herr Zollicorn var dödligt förälskad i Jeannette Lack 
och hon i honom. Så blev Herr Nathanael Liebicks dödligt förälskad i 
Judith Lack (men inte hon i honom till att börja med), och så såg det ut, 
som om ur det gamla Lackska stamträdet i Öbacka skulle i tidens fullbordan 
växa upp en krona, vars grenar skulle överskugga hela jorden.



Och början till denna hägrande storhet var Lill-Bettans giftermal 
med Herr Wolfgang Liebicks. Hans gamle vitskäggige pappa kom upp från 
Lübeck och hans lilla runda, tystlåtna mamma, och gamle Herr Liebicks var, 
till råga på allt, Svergebeundrare och Tegnerentusiast och deklamerade, 
med händerna i luften som en missionär bland hednafolken:



Tär växte oti Hiltinks gard två blommor onter fåstrarns vard, ej Nårten 
för sett två så skön A te vaxte herrlich i tet grön A.



Varefter han omfamnade patron Lack och sade med tårade ögon:



--Ach! Mein lieber, lieber Freund! Mein lieber, lieber Lack!



--Morjens, kära bror! sade patron Lack, som inte var ett dugg fallen för 
karesser och dessutom tillhörde ett vida svalare luftstreck än gamla 
hansestaden Lübecks.



Men stadsborna sågo de båda herrarna arm i arm på gatorna. Liebicks sirlig 
i sitt vita skägg och sina stora glasögon och sina gråa handskar, Lack 
elegant i sin gråa bonjour med blomma i knapphålet, och de sade:



--Djäken i Lack i alla fall! Den tar man inte, där man släpper honom! Ni 
ska få se, att den fördömda rackarnäbben är på väg att bli rik igen. På 
döttrarna om inte annat.



Och när fru Lack uppträdde vid vigseln i kyrkan urringad över axlarna och 
med äkta spetsar och solfjäder och en min som drottningarna Victoria, 
Elisabeth och Maria Stuart på en gång, och då hela bröllopsföljet sedan 
vandrade över till S:t Jonaeorden, ja, då var saken klar.



--Lack är på fötter igen!

Det var, vad gamla Öbacka sade, och det sade man till patron Lack 
själv.



--Det kan allt hända, det, go vänner! skrek han. För än är inte dansen 
slut. Det kan ni ge er sjuhundra hälsingland på. Om ni känner mej!



Och så var det bara hundra steg till gubben Godin nere i Kyrkbacksgränd. 
Men det var ingen, som tänkte på den sidan av saken. Då!







Lite annorlunda blev det, då Jeannette gifte sig, ty då var det redan full 
fart uppåt. Fast drömmen om stormakten hade inte visat sig så vidare 
hållbar. Den stora kolonialfirman Liebicks, Zollicorn & Co. hade nämligen 
ganska snart måst inställa sina betalningar, av det enkla skälet att Herr 
Wolfgang Liebicks var för hederlig och Herr Ernst Zollicorn motsatsen.



Det var ingalunda patron Lack emot. Han hade aldrig kunnat med Herr 
Zollicorn, och nu var det partiet slut.



Det fanns en gammal skeppare i Öbacka, som hette Monius. Denne hade på sin 
tid blivit verkställande direktör i det bolag som övertog gamle Sammel 
Edins fartygsflotta, och på det hade han förtjänat en förmögenhet, medan 
patron Lack på samma affär hade förlorat sin. Men inte nog med det. Han 
hade ingalunda varit nöjd med att bara tjäna en förmögenhet. Han hade 
dessutom velat komma sig upp i samhället och in i de gamla stadssläkterna, 
och redan år 1877 hade han av kungen i nedre Ådalen, den myndige Olof 
Lomark på Abord, som varit störste delägaren i Sammel Edins skutor, blivit 
tillrådd att söka ingifte hos patron Lack, den då uppåtgående 
stjärnan i Öbacka bland stans yngre herrar: och det hade mycket 
riktigt överenskommits mellan kapten Monius och patron Lack, att den 
förres son, Anders Wilhelm Teofil, gemenligen kallad Toffe, född år 1866, 
skulle förenas i äktenskap med den senares dotter, Anna Maria Jeannette, 
född år 1870, och det allvarliga i saken var, att Toffe Monius, ännu 
okunnig om denna överenskommelse, en dag nere på kajen blev kär i 
Jeannette Lack, men att hon inte alls ville se åt honom. Men han var 
tystlåten och envis och blev egen grosshandlare, nu hade unge Zollicorn 
gjort sig omöjlig och försvunnit för alltid ut i världen, man sade till 
Sydafrika. Jeannette såg sina jämnåriga gifta sig och blev desperat, och 
så sade Toffe Monius :



--Nu tror jag, du är mogen!



Det stämde, det lyste, och så skulle patron Lack göra bröllop igen.



--Det måste bli ett bröllop, som syns, för sjuhundra gubbar! Det begriper 
du väl, gamle pråmskeppare! skrek han till kapten Monius.



-Det begriper jag! svarade denne, kolugnt och avvaktande.



--Så vi delar honnörerna! skrek patron Lack.



--Ja, men inte kostnaderna.



--Va i hälsingland...



--Är det din dotter, som ska underhålla min son? Eller min son, som ska 
underhålla din dotter? Vem är det, som tjänar på affärn?



--Underhålla! Tjänar! Vafan pratar du, gamla snåljåp! Pir det din son, som 
ska sätta barn på min dotter? Eller min dotter, som ska sätta barn på din 
son? Va?



--Hugget som stucket. För han får betala.



--Och hon svida och lida.

Så munhöggos gubbarna, och det slöt med, att kapten Monius fick lov 
att skriva på borgen för ettusen riksdaler i riksbanken.



-För det var du, som tjänte på Sammels skutor. Och jag, som fick betala! 
skrek patron Lack, och då gav sig gubben Monius.



Men att gubben Monius skrev på hade sin randiga skäl. Firman Liebicks, 
Zollicorn & Co. hade visserligen inställt sina betalningar, men den hade 
icke gjort konkurs. Den hade övertagits av Herr Nathanael Liebicks och 
omkonstruerats, och Herr Nathanael hade, med den födde affärsmannens 
skarpblick, upptäckt nya tider i översta Norrland, flyttat affären till 
Luleå och var redan bliven tysk konsul och stans störste grosshandlare, 
och Öbacka Enskilda hade samtidigt haft behov av en komplett hederlig och 
driven bankman som administratör för ett stort malmfält, som kommit i dess 
händer, och på den platsen hade Herr Wolfgang placerats, och då äntligen 
blev det kärlekens ljus i Judith Lacks själ. Hon blev förlovad med Herr 
Nathanael och skulle bli konsulinna och med en malmfältsdisponent och en 
tysk konsul som patron Lacks mågar ansåg den försiktige gubben Monius 
säkerhet föreligga för en borgensförbindelse på tusen riksdaler, även om 
familjen Lack för ögonblicket icke kunde anses representera full toppkurs 
i socialt avseende och Jeannette föga medförde i boet annat än ett humör 
närmast som en igelkott, men det angick å andra sidan inte gubben, det var 
Toffes affär.



Och så blev det bröllop och dans och galej på S:t Jonaeorden, och nu 
återstod bara det tredje och sista steget till patron Lacks nya upphöjelse 
i staden.

Öbacka var inte längre, vad det varit, en stad 
av skolmagistrar, präster, landsstat, sjömän och träfolk. Det hade 
uppstått stora dundrande arméer ute i världen och krigsflottor av järn och 
stål, och det låg allaredan krutrök och hängde nere i sydöstra Europa, och 
det marscherade blodröda socialistfanor i alla länder, de hade kommit även 
till Sverge. Så det fanns fiender både utom och inom landet i deras ögon, 
som makten hade, och det gamla Sverge måste följaktligen som alla andra 
stater rusta sig till försvar. Så det kom militär till Öbacka, en general 
med hela sin stab, och nu glänste det av guld och lackerade stövlar på 
dess gator, dånade av trummor och mässingsmusik från en kasern ovan stan 
och klapprade av hästhovar i backarna. Och landshövdingen blev med ens så 
liten, biskopen än mindre, och allra minst blev borgmästar Nickel, och 
ändå stodo Vivlansaktierna allaredan i 58000.



Men borgmästarn började bli gammal och ensam, och så hände något. Han ägde 
stadens största tidning och största tryckeri, och alltsammans hade i många 
Herrans år skötts som ett urverk av gubben Hägg, som påminte om patron 
Lack, en liten ilsken krutgubbe med grå polisonger, han stötte käppen i 
stenläggningen, så det hördes på ett par hundra meter, då han kom.



Han dog. Knall och fall. Och det var just i samma drag, som Jeannette Lack 
gifte sig med Toffe Monius.



--Si, si, si! sa borgmästarn. Där stå jag nu! Där stå jag nu! Häggen är 
dö, och vilken ska jag nu ta! Int vill jag ha nån skojare söderifrån, och 
här i Öbacka finns ingen, som dug.



--Ta Lack på Klocke! sade en röst. Han har satt både Rö och Klocke 
på fötter. Och nu är Judith snart konsulinna. Han har skött sig som en 
karl.



--Jaha! Jaha! sade borgmästar Nickel storförtjust. Jaha! Det ha han, det! 
Som en riktig karl. Så jag ska kalla på Lill-Ferdinand, jag! Han få äte 
ärter och fläsk med mig på torsdag, så gör vi opp hele saken. Det gå 
galant, det.



Och så kallade borgmästar Nickel på patron Lack.



-Va i hundra hälsingland nu, då? skrek patron Lack uppe på Klocke, sen han 
fått budet. Han tänker väl inte riva opp konkursen? För var man har 
Nickel, det vet man aldrig.



Så han ner som ett skott på torsdan från älven och upp till borgmästarn, 
och denne tog emot honom med utsträckta armar, klappade om honom och sade:



--Jaha! Jaha! Nu ska du äte ärter och fläsk med mig, sidu, Ferdinand, och 
dricke varm punsch till. Och så få du lite champis till plättarna. För 
sidu, Ferdinand, du ha skött dig bra. Riktigt bra, sidu! Det sä; hele 
stan. Och ha gift bort flickerna dine riktigt bra, sidu. Fast tyskar, 
sidu, det ä fähundar, det! Tänk på Napoleon, gosse! Men, sidu, mågarna 
dine ä svenske medborgare! Och hederlig, förstår du! Hederlig, förstår du. 
Du vet, jag sitt i bankstyrelsen, så jag vet. Så nu ät du ärter och fläsk 
med mej. Och så få du lite champis, för du vet, jag tyck om champis. Det 
är mitt vin, det. För, sidu, det ä det ende, som dug. Men så koste det 
också. Men jag ha råd, gosse. Jag ha råd. Så det ä ingen fara!



Då skrattade patron Lack av hela sitt hjärta.



--Det tror hälsan det, kära bror! Det tror hälsan det! skrek han. Och 
borgmästar Nickel, evigt känslig som alla rika för smicker, blev så 
förtjust, att han bums sade:



-Hör du, Ferdinand! Du ha gått genom öken nu, liksom Israels barn! 
Så nu ska du få komme in igen i det förlovade landet. För du ha gjort bot 
och bättring. Och ha visa, att du är en karl. Riktig karl. Sidu, Häggen ä 
dö. Och nu ska du komme efter Häggen och bli direktör för tidningen min 
och tryckeri. Och du få 3000 om året som Häggen.



Då såg patron Lack sin chans och att portarna till en trygg och aktad 
ålderdom äntligen öppnades. Så han svarade, kvickt som aldrig det:



-Ne; tack, du gamle Vivlansskojare! Inga 3000 mte.



-Va? Va säg du, gosse! Inga 3000! Neke du för 3000? Du är tokig, gosse! 
Det är, vad du ä, det.



-Det har jag på Klocke! svarade patron. Och husrum och kost gratis. Men 
för 4000 ska jag ta besväret. För vet du, vad Hägg ha gjort?



-Näe, va då, då, Ferdinand?



-Ett Augiasstall! Punkt och slut.



Då pekade borgmästar Nickel på honom. Storstrålande.



--Hör du, Herkules! Det är ju klart, det, gosse! Du ä Herkules, du! Du ska 
rense Augiasstallet. Och, sidu, då du ha gjort det, då, sidu, då få du 
4000! Dug de, gosse, va?



-På ett villkor!



-Vad då, då?



--Du ska komma på Judiths bröllop.



--Jaha då, gosse, det ska ja visst, det.



--Och låna mig 1500 till bröllopet, så du har heder av mig.



-Jaha, det ska du få, det med!



Men patron Lack var inte nöjd ännu. Han smidde, medan järnet var varmt. 
Han slog barndomsvännen på axeln och skrek:

--Jag kommer aldrig att bo här i stan, om jag inte bor på egen 
grund. Mina förfäder liksom dina ha i alla tider suttit på egen gård, och 
jag förlorade min, för att jag hjälpte stadsborna till förtjänst, då 
Sammel dog.



Patron Lack visste, vad han sade den dagen.



--Sammel, ja! skrek borgmästar Nickel. Storskojarn där! Storskojarn där! 
Storskojarn där! Det är sant, det! Som du säj, Ferdinand. Han tog livet av 
pappa, han! Och dig hadde'n omkull.



Så slog han i sin tur patron Lack på axeln och sade:



-Du ska få en tomt på Rotudden, Ferdinand! Du vet, ja rå om Rotudden, jag. 
Men, sidu, du ska betala! För, sidu, det är Guds vilja, att vi ska göre 
rätt för oss! Men du ska få'n för tusen riksdaler. Och strand och 
granskog, sidu, finesta tomten på hele Rotudden. Och så skriv vi kontrakt 
då, gosse, mesamma, för tryckeri.



Det skedde ögonblickligen, ty både borgmästar Nickel och patron Lack voro 
rappa expeditionskarlar, och ett halvt år senare presiderade borgmästarn 
på Judith Lacks bröllop med konsul Nathanael Liebicks på S: t Jonaeorden, 
i kommendörskors och allting, och ute på Rotudden byggde patron Lack en 
villa på den tomt, han köpt av borgmästarn, och pengar hade han lånat av 
en bonde utom stan, som han kände sen sin banktid och som fallit för 
löftet, att han för all framtid skulle få leverera ved till patron Lack 
och till alla hans vänner på Rotudden.







Så nu låg världen öppen igen för patron Lack, och det vill jag lova, att 
det märktes också, det kan herrskapet skriva upp. Visserligen stod han nu 
på tröskeln till sitt livs sjunde decennium, men det var lögn att 
se. Det är sant, att hans forna yviga, blåsvarta peruk hade försvunnit 
från hjässan, men där hade han nu varit kal i snart tjugu år. Nu sken 
denna hjässa i stället som en segrares solbelysta silverhjälm. Och runt 
den glänste alltjämt en krona av blåsvart hår, knappt med ett vitt strå, 
och fast mustascherna och det spetsiga pipskägget voro lite gråsprängda, 
hade de svarta ögonen bakom glasen alltjämt samma guldeld som i ungdomens 
vår, och benen voro precis samma lärkvingar som då. Urverket var, kort 
sagt, så fint som på skapelsens dag, och det tickade också från morgon 
till kväll med en fart, som kom omgivningen att hålla för öronen, blunda 
och stundom-- Gud förlåte människorna deras tröghet!--att sucka. Ty det är 
inte alltid så roligt att vara i centrum av en permanent cyklon. Ja, det 
var patron Lack på tröskeln till sin ålderdom!



Och när han nu besegrat sin barndomsvän, borgmästar Nickel, och fått denne 
bakom ryggen, något han aldrig haft förut, då satte han minsann också i 
gång som aldrig förr, och nu hade han hela vanan i stort uppifrån 
industrien i älven. Så det dröjde inte många dagar, förrän hela gamla 
tryckeriet, sätteriet, redaktions- och kontorslokalerna på "backa 
Allehanda" blevo ett enda dammmoln i högan sky. Fönster höggos upp, 
väggar revos ner, trappor byggdes om, kakelugnar åkte ut genom fönstren, 
hela gamla tomten blev full av tegelhögar, murbrukstunnor, brädupplag, 
hantverkare sjöngo och visslade, och överallt i rök och damm, en fredens 
Karl XII, flög patron Lacks lilla blixtsnabba figur, och när de äldre 
stadsborna, som sett det stora, mörka, dystra huset under de tunga 
lönnkronorna oförändrat genom år och decennier, endast med fönsterrutorna 
alltmer dammiga, nu sågo det komplett förvandlat: nymålat, med 
färgrika markiser, glatt, ljust, luftigt, sågo det murkna, lutande 
staketet kring tomten borttaget, så att hagtornshäcken trädde fram i all 
sin glans, då skrattade de för full hals och sade:



--Ja, nu är Lack i stan igen! Det ska gudarna veta, att det märks.



Men man må aldrig tro, att det var nog med det, inte! Tidningen hade till 
denna stund kommit ut på förmiddagarna och varit satt för hand, och 
redaktionen hade bestått av en hemligt fyllaktig redaktör, ty tidningen 
var nykterhetsorgan, och en medarbetare, så öppet fyllaktig som möjligt 
däremot, det syntes för alla stans människor både på gator och krogar, men 
nu blev det annat av. Patron Lack, van sen gammalt att införskriva nya 
raser av svin, får, kor, hästar och fjäderfä, amerikanska slåttermaskiner 
och engelska plogar, införskrev i en handvändning en ny, fullt tidsenlig 
redaktionspersonal, tidsenliga sättmaskiner och press, och borgmästarn 
skrek bara:



--Ja, men gosse, ja, men gosse! Va du kosta pengar!



--Konkurrensen, kära bror! skrek patron Lack tillbaka. Stockholmspressen 
dräper oss i annat fall.



Då hoppade borgmästar Nickel.



--Ja, si, det där förbannade Stockholm! skrek han. Dom få int komme in, 
int!



Och så skrev han på växlarna, och efter bara sex månader var tidningen, nu 
morgontidning, en av de finaste i hela svenska landsorten. Upplagan hade 
gått upp från 1500 till 8000 exemplar. Civiltryckeriet arbetade natt och 
dag, och gamle faktorn skrek:



--Lacken ta död på mig! Fan, ska man gno på det här viset, så äre ju inget 
nöje å arbeta. Man ska väl i fridens dar ha lite tid å ta igen sig!

--Det får du göra i graven! skrek patron Lack i 
dörren, med händerna fulla av tryckeriorder. Och försvann.



Ja, det var luft i luckan, vill jag lova! Och det skrevs kåserier, som 
stan slogs om och landsbygden skrattade sig fördärvad åt, och 
redaktionsherrarna voro fina som smör, i hög hatt, hel ny 
kostymuppsättning, svart bonjour och randiga byxor, på referaten, och de 
voro inackorderade i maten på S:t Jonaeorden alldeles som riktiga herrar, 
som juristerna vid landsstaten, teologerna i domkapitlet och humanisterna 
vid läroverket för att nu inte tala om officerarna i fördelningsstaben.



Det hade patron Lack ordnat, hela historien. Naturligtvis på kredit, mot 
borgen av tidningen.



Och så blev samtidigt villan på Rotudden färdig. Den döptes till 
,'Stonehill".



--För så hette den villa, där min far bodde! deklarerade fru Sarah.



--Fanns det sten där, då? frågade patron Lack.



--Nej, svarade fru Sarah, men namnet var vackert.



--All right! sade patron Lack. Det finns inte sten här heller, bara 
lingonris och kvinta gran och utskott. Så då blir det Stonehill.



Och det blev det.



--Nå! skrek patron Lack, när det var klart och invigningsmiddan över. Nu 
sitter jag äntligen på egen gård och grund igen som mina fäder!



. --Egen? sade fru Lack och gjorde stora ögon.



-Egen, ja! Vems skulle det annars vara? Om jag får lov att fråga. Har jag 
inte laga fasta, va?



-Men alltsammans är ju på skuld!



-Skuld! Ja, tacka fan for det! Tror du, jag nyser pengar, va! Skuld! Det 
finns inte en människa i det här landet, som inte sitter på skuld. 
Det må väl jag veta, som suttit tjufem år i banken. Skuld, va i hälsan! 
Din far, vad gjorde han, då? Va? Så engelsman han var. Jag skulle tro, han 
satt på skuld, han med! I all sin härlighet och glans! Va?



--Så talar inte en gentleman! sade fru Sarah och knep ihop munnen, så att 
den blev så smal som engelska kanalen, sen bombflyget kommit.



Och lämnade rummet, som om patron Lack varit en boergeneral, ja, själve 
Oom Paul.



Men patron Lack flög ut på tomten, där två gubbar bröto mark mot löfte om 
dagpenning, och där planterade han, galen i blommor som han var, härliga 
rosor, för att de en dag skulle pryda och förljuva hans ålderdom, när den 
skulle komma med sin frid efter alla hans livs stormar och orkaner.







Det fanns också alla skäl för patron Lack att nu känna sig fullkomligt 
lycklig och nöjd. Alla tre döttrarna voro utmärkt gifta, grosshandlar 
Monius tjänade pengar som gräs på margarin och var i full fart med att ta 
kål på alla Norrlands bönder, och det gamla ludna finnsmöret började 
alldeles sjunka i vanrykte, direktör Wolfgang Liebicks och konsul 
Nathanael Liebicks regerade enväldigt uppe i Norrbotten och hade byggt det 
största magasinet i Luleå hamn, och de allra sötaste barn fingo de 
allesammans som efter turlista, Tomas var lyckligt och väl student och 
hade fått låna pengar till Uppsala av själve borgmästar Nickel, och denne 
hade varje torsdag sin barndomsvän, patron Lack, på ärter och fläsk med 
varm punsch och champis till plättarna, och då glömde de nuet och 
Vivlansaktierna och allting, svärmade med sin ungdoms flammor, väckte upp 
den ljuva Mia Mandelin från de döda, rensade trottoaren utanför hemmets 
grindar om lördagarna, åkte på gödsellass med sina älskade, och det fanns 
inte så mycket som en skymt av "min far" på denna strålande, molnfria 
ungdomshimmel.



Och så resonerade de religion och diskuterade den amerikanske filosofen R. 
W. Trine, som skrivit om "Samklangen mellan det synliga och det osynliga" 
och visat viljans makt att forma livet, och de hade med ett ord så 
trevligt, som bara flintskalliga vitspräckliga herrar kring de sextio 
kunna ha här på jorden. Ty de kände båda två, att de hade en vilja, som 
gått genom eld, och att de hade segrat. I livets svåra kamp.



Men borgmästar Nickel var ingalunda patron Lacks enda umgänge. Nu var det 
om inte alldeles som i gamla dagar i stora gulhuset uppe på backen högst 
över stan, så i alla fall något åt det hållet. Fru Lack förekom inte 
längre i köket, där regerade nu en skicklig kokerska, och huset sköttes 
för övrigt av en vacker husa i svart klänning, med vitt förkläde, vita, 
stärkta manschetter och vit spetsmössa, fru Lack sydde broderier och hade 
kafferep eller var borta på kafferep, och det var herrskapen i villorna 
omkring, änkebiskopinnor och rådmanskor och kamrerskor och majorskor och 
alla de slag, och patron Lack satt om aftnarna i sitt rum vid sitt gamla 
skrivbord från stora gulhuset och skrev ut försäkringspoliser, ty nu 
försäkrade han hela stan igen, eller gick han våningen runt från fönster 
till fönster, plockade på sina massor av blommor eller skötte sina 
guldfiskar eller pratade med sina kanariefåglar och kinesiska risfåglar 
och sina "cordons bleus".

Och han kom aldrig tomhänt hem om aftnarna från kontoret. Där hade 
han det till på köpet härligt. Allt grovgörat sköttes av en införskriven 
bokhållare, som kunde tryckeri på sina fem fingrar och alla tår och som 
hade klätterorgan, så att han ville upp i världen och därför arbetade som 
tio. Men patron Lack hade nosat upp en gammal universitetsbildad herre, 
som snusade som han själv och som älskade blommor och herbarier som han 
själv, och så blev kontoret en blandning av Ljunglöfs ettan och alla 
svenska böcker i botanik, att icke tala om herbarier i travar, allt 
mönstergillt ordnat.



Men det fanns ännu en annan lycka, inte på kontoret men ute i stan. 
Butikerna! Det var inte längre butikerna i patron Lacks ungdom, då man 
fick klättra upp för en gammal hög bro med ledstång och med trappstegen 
sandade om vintern, så man inte skulle halka på deras isbark och slå benen 
av sig, och då man nös och storknade vid inträdet i den svarta butiken, 
där det luktade allt från smorläder, sillake, härsket smör och 
surströmming till snus, kryddpeppar och grönsåpa men framför allt icke 
eau-de-cologne eller någon annan väldoft.



Ännu var det visserligen icke på långa vägar Konsums sagodröm i glänsande 
porslin, glas och nickel, men det var i alla fall, vad vår tid kallar 
butiker, med stora, rikligt garnerade skyltfönster, med luft och ljus och 
framför allt med de mest lockande varor av alla slag.



Och så var det en sak till. Det var härliga butiker, ty det var butiker, 
som gjorde konkurs! Ideligen. Och det betydde realisationer och 
prisnedsättningar, och handlarna sprungo nästan ut på gatan och stoppade 
roquefortostar och hummerburkar i fickorna på en mot femti öre, tjufem 
öre, tie öre, ingenting, bara det rörde sig i lagret lite grann.

Ty förr i världen, i patron Lacks barndom och ungdom och tidigare 
mannaålder hade det bara funnits en två, tre butiker i stan, där alla 
människor hade bok, men nu! Nu var det inte bara butiker i varje hörn, det 
var i varje port, ja, de sutto på varandra som kycklingar på nattstång, 
alla människor hade fått affärsfeber och skulle bli handlande. Vaktmästare 
och snickargesäller och före detta biträden och provryttare och kypare och 
biljardägare, ja, bondgubbar och bonddrängar, fiskare och torggummor, 
religiösa fröknar, änkor och faderlösa. Och sist men inte minst: 
sjökaptener, styrmän och maskinister, som "gått i land", och handlande 
uppifrån älven, som drömde om större verksamhetsfält och större segrar än 
i de små industrisamhällena där uppe. Och patron Lack kände dem alla, ty 
antingen hade deras pappor sprungit i banken och lånat pengar, eller hade 
de lånat av honom, eller hade de gjort konkurs, och patron Lack varit 
godeman eller boutredningsman. Eller hade han försäkrat butik och lager, 
hem och lösegendom, eller hade han plockat dem på annonser för tidningen 
och ombesörjt reklamnotis i texten.



Alla dessa stodo alltså i tacksamhetsskuld till honom, att icke tala om, 
att de häftade i verklig skuld för annonser, för försäkringspremier, och 
de begärde inte bättre än att få visa sin tacksamhet. Så patron Lack 
sprang numera som en röd hund runt hela stan, från Norrstan till Rotudden, 
från Brännan till Kronholmen och Gådabacken, och sina tre 
förhoppningsfulla söner kommenderade han med sig, det vill säga inte 
Tomas, sen han tagit studenten. Och det var att kånka skinkor och 
korvlänkar och medvurstar och ostkilar och svinfötter och plåtburkar med 
ansjovis, sill, hummer, räkor, gåslever och alla slag av in- och utländska 
delikatesser, och det märkvärdigaste var, att tog patron Lack bara 
en sak, så fann han, att den ovillkorligen måste kompletteras med en 
andra, den med en tredje och så vidare, ty fick man inlagd sill till 
smörgåsen, så måste man naturligtvis ha lite extra fin potatis till den, 
men det blev i alla fall for fränt enbart, så det måste mjukas upp med 
lite oljesardiner, men det lämnade å sin sida en lite kvalmig eftersmak, 
som kunde fördrivas bara med lite inlagd hummer, men den var tyvärr 
hårdsmält, så det var bast pigga upp magsaften med lite roquefort, och så 
vidare, och så vidare. Och slutrepliken från patron Lacks sida i alla 
butikerna lät:



-Och så kvittar vi med premier!



Eller:



-Så kvittar vi med annonser!



-Jaa då, patron! Jaa då! Jublade handelsmännen och lyfte mössorna rätt upp 
med lillfingret ut i vädret på elegantaste butiksmaner.



--Det ordnar sig alltid!



Och så levde patron Lack nästan alldeles som i forna dar. Och huset blev 
en gästgivargård som förr. Det vill säga, Järker var ju inte längre med, 
förstås, han var numera välbeställd snickare och familjefader uppe i 
älven, och på torget sprang patron Lack inte heller längre. Han hann inte, 
han följde med sin tid, ty som han varit den störste torgspringaren i stan 
i forna dar, så var han nu stans störste butiksspringare.



Ja, så blev det några ar av en dylik hög och blå himmel, men så med ens 
och alldeles oförmodat dök det upp några små 
orosmoln, och de bara förebådade större saker. Så småningom visste 
nämligen hela stan, att herrskapet Monius inte drogo jämnt, och snart, att 
de levde som hund och katt, men ingen sade naturligtvis nånting till 
patron Lack.



Men så en dag kom lille grosshandlar Monius i egen värdig person ut till 
det Lackska hemmet på Rotudden, allvarlig som en gammal get, och klagade 
över att Jeannette var så elak, att hon inte verkade fullt normal längre.



--Normal! Va i hundra hälsingland, nu då? skrek patron Lack. Va gör hon, 
då?



--Nyps! sade grosshandlar Monius.



--Vafalle??!! skrek patron Lack.



--Nyps!



--Var då?



--Var som helst. I armarna. I ansiktet. Men mest i stjärten, i själva 
tjocka skinkan. Det gör djäkla ont, när det kommer oförberett! I synnerhet 
med hennes naglar! klagade grosshandlar Monius.



Då, Gud förlåte honom hans synder, skrattade patron Lack, så han grät. Men 
grosshandlar Monius blev bara ännu argare och skrek:



--Det är upprörande! Att först bli nypt av sin hustru och sen utskrattad 
av sin svärfar! Upprörande!



--Nej, kära du! klappade honom patron Lack vänligt och faderligt på axeln. 
Jeannette har ett förbaskat humör. Det var lite konstigt på morssläkten...



--Å, ja!



--Vafalle??



--Farssläkten, då?



--Sköt dig själv!! svarade patron Lack blixtsnabbt. En karl springer inte 
som en rallkärring!

Och vände honom ryggen.



-God middag, herr patron! svarade grosshandlar Monius. Ha, ha! Nu vet jag, 
vad jag har att rätta mig efter. God middag!



Och försvann.



Så började det, och detta var ändå bara första lilla assietten på 
smörgåsbordet till den stora avskedsmiddag, Kredit-Sverge nu äntligen hade 
klappad och klar för sin ärade klient, patron Lack.



Fru Jeannette själv blev nästa assiett. Hon kom som ett yrväder, med 
ögonen som två kollass.



-Teofil! En man! väste hon ur ett grönt ansikte. Han! En margarintunna! En 
mjölsäck! Jag hatar honom.



--Ä! Prat! skrek patron Lack.



--Och han bedrar mig!



Då blev patron Lack arg och skrek:



--Ja, han kan, ta mig hälsan, behöva lite roligt.



Då skulle man ha sett på skyldra gevär. Så rak blev fru Jeannette med ens.



--Och det är en far!



--Ja, ingen svärfar i alla fall.



--Ja, han, ja! Min svärfar, ja! Nu får du ditt straff, kära pappa! Han 
kommer att fordra slutlikvid för den växel, du har med honom. Ha, ha! Det 
fick du för att du sparkade grisen! Adjö.



--Va i hundra hälsingland! Va nu då? Pir människorna galna? skrek patron 
Lack, men gamle Monius kom mycket riktigt och krävde uppgörelse. Inlösen 
av papperet eller nytt borgensnamn. Det var assiett n:r 3.



--Du har aldrig gjort rätt för dig! sade han med ögon så små som 
knappnålshuvun och så gröna som ormfjäll.



--Vafalle? hoppade patron Lack till och blev med ens likblek. Har, har... 
har inte jag gjort rätt för mig???!!!

--Jag skulle tro, att du gjort konkurs. Va? En gång. Och då kan det 
bli en gång till. Så nu ska jag ha tillbaka mitt namn ur banken, och jämnt 
med det. Det kan räcka med ditt hår av hin till dotter i min familj. Om en 
vecka skall saken vara ordnad.



Assiett n:r 4. Mitt i hela denna pannkaka kom brev från Herr Wolfgang 
Liebicks men inte avstämplat Luleå utan Stockholm. Banken hade nedlagt 
malmbrytningen. Den bar sig inte. Herr Liebicks hade blivit entledigad och 
bums rest till Stockholm, där han gått in i en elektrisk firma, om vars 
framtid man ingenting visste.



Assiett n:r S. Tomas, som vänt Uppsala ryggen och som blivit tidningsman 
och sen förklarat sig ha genomskådat samhället och ha fatt nog av dess 
humbug, hade flytt ut i havet till fiskarna och underrättade nu patron 
Lack om, att han tänkte bli fiskare, att han redan utvalt en fiskarflicka 
till mor åt en stor fiskardynasti och att han ansåg patron Lack böra bli 
underkunnig om detta faktum.



Assiett n:r 6. Gamle vattenpråmskeppare Godin på Östanbäcken avled 
samtidigt i slag. Då äntligen hoppade patron Lack högt på sin kontorsstol 
uppe på kontoret och skrek till sin snus- och botanistvän:



--Det är det, jag alltid har sagt. Jag är född under planeten Markattan. 
Och nu vet jag, fördöme mig, varken ut eller in!







Nå, det gick naturligtvis, som det alltid går här i världen, det ordnade 
sig. Eller som fransmännen säga: Tout s'arrange en ne s'arrangeant pas. 
Det vill säga: ingenting ordnade sig, allting hängde i luften, i väntan på 
explosion.

Och den kom. Från det mest oförutsedda håll.



Det var inte bara i patron Lacks liv det hänt en hel del under detta 
tjugonde seklets konstiga inledningslustrum. Det var en tid av kastvindar, 
häftiga stormbyar och vindstilla om vartannat på alla livets områden. Och 
även i det sedan alla tider fridsamma Öbacka hade dammolnen börjat virvla 
upp på själarnas gator, löven att dansa i himlens sky, blixtarna att 
fräsa, slagregnen att piska och slå.



Efter stora stjärnsmällen 1879, då det gamla Lanthandlar-Sverge sprack som 
en böld, och efter den långa lågkonjunkturen, som var 80-talets och det 
begynnande 90-talets mödosamma uppförsbacke, hade högkonjunkturen äntligen 
kommit under 90-talets senare hälft, men de passerade sjutton åren sen 
kraschen 79 hade förvandlat land och folk, och högkonjunkturen fick 
visserligen i den sagoskimrande Stockholmsutställningen 1897 en såpbubbla, 
som påminte om 60-talets glada Offenbachdagar, men den släpade även med 
sig något annat, som man tidigare icke prövat: strejker och 
arbetaroroligheter över hela landet och icke som tidigare små 
oorganiserade bråk, ty nu stod en dagligen i styrka växande organisation 
och en hel ny samhällsuppfattning i socialismens röda och skrämmande 
skepnad bakom, nu var det inte längre bråk, det var strid, det var 
inbördes krig, det var kamp på liv och död mellan gammalt och nytt; och 
denna kamp växte dag för dag, vecka för vecka, månad för månad, år för år.



I den stilla Adalen fladdrade nu blodröda fanor över "Folkets hus" efter 
"Folkets hus", underliga figurer i vidbrättade låga slokhattar och 
fladdrande röda halsdukar råmade, skreko och gestikulerade i backarna ovan 
sågverken, andäktiga arbetarskaror stodo lyssnande omkring dem bland 
gullvivor och vitsippor, och när sommaren kom, lågo plötsligt, som genom 
trolleri, pansarskepp och kanonbåtar på Öbackas redd och uppe i älven 
utanför de största industriverken. Grå, tysta, hotfulla.



I Öbacka drogo svarta majdemonstrationståg genom gatorna, och vilka syntes 
i spetsen bredvid de vidbrättade, rödslipsade figurerna? Jo, 
redaktionsherrarna i ,'Öbacka Allehanda", dessa herrar, som patron Lack 
dragit fram ur fattigdom och obemärkthet, snusk och halvsvält, som han 
klätt upp, gett ordentlig lön, placerat på S:t Jonaeorden bland stans 
riktiga herrar.



Och nu! Nu marscherade de i spetsen för stans alla busar under de blodröda 
revolutionsfanorna. Och hur sågo de ut? Voro de allt fortfarande snygga, 
hela, rena, propra? Jo, jag tackar. Byxbenen hade fransar kring de grå och 
spruckna kängorna, och huvar på knäna, rockfickorna voro trasiga, knappar 
ur, ansiktena orakade, näsorna röda som julklappslack. Nej, fy sjutton!



--Det är sluskar! skrek den prydlige patron Lack. Sluskar utanpå och 
sluskar ini.



Och när han nu såg dem i demonstrationstågen och värst av allt: bland dem 
sin egen son Tomas, då var måttet rågat. De skulle bort, och han beslöt 
att ögonblickligen ordna den saken med borgmästar Nickel.



Vad händer? Borgmästarn blir sjuk och, innan patron Lack hinner nysa, är 
han död.



Samtidigt bryter en strejk ut över hela distriktet och över alla 
kringliggande distrikt, hela industrin brinner, och vad skall nu ske?



Ja, vad skedde?



En dag stå redaktörn för tidningen och den bokhållare, patron Lack 
införskrivit, framför honom och säga:



--Vi ha köpt tidningen.

--V.. . va.. . vafalle? skriker patron Lack. Av vem, om jag får lov 
att fråga?



--Av Nickelska stärbhuset.



Då reste sig patron Lack, gjorde en djup reverens för de nya makthavarna, 
sade bara:



--God morgon, mina herrar gentlemen!



Tog rock, hatt och käpp, försvann från kontoret och sprang sitt slutliga 
öde till mötes.







Och det kom i tre etapper. Den första innebar ordnandet av hans affärer.



Hemma i villan på Rotudden var nu allting tyst som i ett mausoleum. Patron 
Lack låg på sin soffa i filt med snusdosan på bröstet och näsduken, stor 
och rödbrokig och grann, på en stol bredvid soffan. Kokerskan var kvar, 
men husan var uppsagd och hade flyttat, och fru Lack fick nu åter sköta 
uppköpen som efter konkursen för lite mer än tio år sen. Patron Lack 
väntade svar på ett brev till konsul Liebicks. Jeannette var skild och 
satt på en vårdanstalt, herrskapet Liebicks i Stockholm satt i en liten 
svart våning på en bakgata och tillbragte aftnarna med att läsa bibeln. 
Borgmästar Nickel var död, Godin var död och Nickelska stärbhuset fordrade 
pengar av patron Lack, där han låg med sin snusdosa i det mörka huset 
bland de höstdrypande granarna. På sina rum sutto sönerna och läste och 
sökte glömma allt, men till sist sade Justus, som var n:r 2 i ordningen 
och som skulle ta studenten:



-Vi måste ha klarhet i ställningen!

Och så gingo de alla tre in till fadern, där 
han låg, och Tomas, såsom äldst, förde ordet. Han hade slungat tanken på 
en fiskardynasti, hade kommit hem och skrev nu vers i stället. Och gick i 
demonstrationståg!



-Det kan inte gå längre på det här viset, pappa, sade han. Vi måste ha 
reda på ställningen.



Patron Lack tog sig en redig pris snus, snöt sig, tittade på ungdomarna 
med sina eldögon och sade:



-Ställningen? Vilken ställning, om jag får lov att fråga herrarna?



-Pappas affärsställning.



-Herrarna ämna med andra ord förhöra mig?



-Vi kan ju välja ett annat ord, kära pappa.



-Var så god, mina herrar! Var så god! Sorgligt slut, det här, på ett 
strävsamt liv, vill jag säga herrarna. Mycket sorgligt. Var så god och 
börja!



-Det är väl det enklaste, sade då Tomas, att vi upprättar en förteckning 
över vilka affärer i stan, som pappa är skyldig i. Så får man väl 
underhandla med dem.



-Nå! Då börjar vi då!



Patron Lack tog sig en redig pris snus till.



-Det är väl bäst, att vi börjar borta på Norrstan. Har pappa några skulder 
där?



-Låt mej si! sade patron Lack med ens högst intresserad, flög upp under 
filten i sittande ställning och började räkna butik efter butik på 
fingrarna. Kvick som en vessla som vanligt.



-Vänta ett ögonblick! ropade Justus, som var mest praktisk. Vi tar hit 
stadskartan!



Och det skedde. Så förflöt aftonen och kvällen. Fru Lack hade för länge 
sen gått och lagt sig. Hennes lugn rubbades av intet, inte heller hennes 
goda sömn. Ute regnade det och skvalade, och hela huset låg svart i 
natten, endast i ett enda rum lyste det svagt, där låg patron Lack påklädd 
på sin soffa omgiven av sina söner, och på bordet framför dem låg Öbacka 
stadskarta, som patron Lack hade på väggen i sitt arbetsrum för alla 
brandförsäkringars skull. Tomas for med en blyertspenna gata upp och gata 
ner och ledde förhöret, Justus förde protokoll och Hilarius, den yngste i 
raden, gemenligen kallad Hillel, tjänstgjorde som sufflör. Han var 
rackarungen i familjen och kunde allaredan hela stan på sina fem fingrar, 
och om någon liten struntbutik glömdes bort, påminte han ögonblickligen, 
och sannerligt för Gud, det fanns inte en butik så liten, att den rymde 
bara två sillkaggar och en äggkorg, som inte patron Lack hunnit besöka och 
skuldsätta sig i.



-Men, mina älskade små gossar, sade han och blossade dessemellan på en 
cigarr, som han tänt, mina älskade små gossar, ser ni, jag har moträkning. 
Brandförsäkringspremier och annonshonorar. Det kvittar, mina älskade små 
gossar, det kvittar. Åtminstone i det närmaste.



Men när midnatt klämtade i dövstumskolans tornklocka strax intill, orkade 
de inte längre. Då var ändå inte mer än halva stan genomgången, och någon 
minskning i kreditfrekvensen hade de icke kunnat upptäcka, snarare 
motsatsen.



-Summera ner nu, lille Justus! sade då patron Lack. Så går vi och lägger 
oss sen! Hur mycket är det?



Justus summerade och kom till mellan tre- och fyratusen. Då strök patron 
Lack sina mustascher och såg tankfullt i taket.



-Jaså, inte mera, sade han för sig själv.



-Å ja, jag tycker, det räcker mer än väl! sade den barske Justus.

--Nja, säg inte det, min gosse! Säg inte det! sade patron Lack. Men 
så har vi bankerna, mina gossar! Det är ett allvarligare kapitel!



--Hur mycket är det, då? frågade Tomas.



--Tja! En tretusen. Cirka.



--Nå, till privatpersoner, då?



--Tja, en femtonhundra.



--Vilka då?



-Nickelska stärbhuset. Men ser ni, mina gossar, det kan man alltid ordna 
under hand.



--Nå, Godin, då? frågade Tomas.



--Godin och pappa Monius, fähund där, har jag fatt över i Riksbanken.



Vid de orden satte sig patron Lack åter upp i soffan. --Det är på det 
papperet, som du står ute, min kära Tomas! sade han och drog ett sista 
bloss på cigarren, innan han kastade den i askkoppen.



--Jag?



-Ja, du minns, att du skrev på en växel in blanco i våras.



--Och hur stor är den?



--Tretusen två.



Alla tre sönerna bara stirrade.



--Det är flickornas bröllop, som hänger efter! sade patron Lack. Ni 
förstår, kära gossar. Jag måste ju gifta dem ståndsmässigt! Men du har 
säkerhet i tomten och fastigheten, kära Tomas, så du ska inte oroa dig. 
God natt nu, gossar! Bara Nahum skriver, så ordna vi det hela. Gå och lägg 
er nu, det är sent, och ni ska upp tidigt i morgon bitti, Justus och 
Hillel. Du, Tomas, kan ju sova ut.



Varmed han försvann in till sig, bärande ett tänt ljus handen.

-Detta är skandal! skrek den hetlevrade Justus.



-Nej, sade Tomas, som redan sett lite av livet. Jag tror, att det är 
ganska vanligt. Men det var intressant att få veta, att det är jag, som 
betalat halvsystrarnas bröllop. Så fin visste jag inte, att jag var. God 
natt!







Den andra etappen av patron Lacks väg till sitt ödes fullkomnande innebar 
hans sista, tyvärr vanmäktiga försök att hålla hus och hem flytande över 
kredithavets stormvågor. Och däri var det, som hans måg, konsul Liebicks, 
hjälpte honom.



När han uppe i Luleå fått patron Lacks brev, som var ett nödrop, ett sista 
rop på hjälp, hade han haft ett långt samtal med fru Judith.



--Vi måste hjälpa stackars pappa, Nahum lilla! sade hon. Wåffes kan 
ingenting, just nu, och stackars Jeannette är ju alldeles ur leken.



Konsul Liebicks, kallad Nahum i släkten, var en lång, mager hedersman, med 
kalt huvud, stor näsa, små mustascher, höga tänder och ett hjärtligt sätt 
att skratta.



--Naturligtvis, lilla Judith, ska vi hjälpa pappa! sade han. Ser du, hela 
felet med honom är, att han är för verksam. Han måste ha verksamhet, så 
att han glömmer sina bekymmer. Jag har redan länge tänkt öppna ett 
filialkontor nere i Öbacka, och pappa känner ju hela landskapet från sina 
olika verksamheter. Han är ju som klippt och skuren, sidu, att introducera 
firman hos alla handlande . . .

--Menar du, att pappa vid fyllda sextio års ålder skulle börja resa 
som provryttare? Nej, vet du...



--Sidu, lilla vän...



--Det blir hans död!



Hon föll i konsul Liebicks armar och skakade av gråt.



--Pappa provryttare! Skulle det bli hans slut!!



Men så samlade hon sig, torkade tårarna och sade, som det världskloka 
fruntimmer hon var:



--Ja, det är ju hans eget fel! Han har ställt det så själv.



--Och även provryttare är bra människor! tröstade henne konsul Liebicks. 
Vad skulle vår affär vara utan dem!!



--Ja, kära Nahum, res ner då och ordna för stackars pappa, som du har 
sagt.



Varpå hon omfamnade honom igen.



--Och tack för din godhet mot stackars pappa och för att du inte föraktar 
mig, som har en sådan...



--Så, så, så, så! klappade henne konsul Liebicks och skrattade gott.



Ridå.







Så reste konsul Liebicks ner till Öbacka, sen han först telegraferat; och 
patron Lack på benen som ett skott, in till stan och hem med 
gåsleverpastej, kaviar, sardiner, hummer, roquefort och en flaska Pontet 
Canet.



--Men hur?... undrade fru Sarah.



--Va i hälsan! Nu är vi på det torra igen, begriper du, min gumma lilla. 
Och vi kan väl, i Herrans namn, inte servera karln sill och potatis 
heller!

-Men, kära Ferdinand...



-Var bröllopet fint? Va?



-Bröllopet? Vilket bröllop, menar du?



--Vilket?! Judiths, förstås! Det va väl hundra gubbar, om inte det ska 
honoreras. Det ska ske nu. Och därmed jämt!



--Man gör inte saker för belöning! sade då fru Sarah, knep ihop Drottning 
Victoriamunnen och gick ut.



Det vart ingen belöning heller. Vad först och främst den lilla 
festmiddagen beträffar, som patron Lack i sitt barnsliga hjärtas 
översvallande tacksamhet ordnat, så föll den inte alls konsul Liebicks i 
smaken, fast han dolde sin kritik i vänligt skratt.



--Jaså, kära pappa, sade han och klappade om patron Lack, pappas 
affärsställning tycks ha förbättrats i en hast, att döma av den goda 
middan.



-Va, hälsan! Inga småaktigheter! skrek patron Lack. Ett glas vin till 
eller från spelar väl i Herrans namn ingen roll.



-Det beror på, hur man tar det, det! skrattade då konsul Liebicks, och så 
blev det kalla affärer. Firman Lack, Liebicks & Co. stiftades. 
Kontorslokal förhyrdes, bokhållare anskaffades, och provlager hade konsul 
Liebicks själv medfört.



-Så nu slutar Hillel skolan, sade han och följer mig upp till Luleå och 
börjar på mitt kontor. Sen han lärt ut där, blir det konditioner i 
Tyskland och England. Tomas har sin bana klar, han får söka plats i 
stockholmspressen, och Justus har ju redan löfte om studielan.



Varefter han klappade om patron Lack:



-Så nu är det bara att packa kappsäckarna och resa upp till Lappmarken, 
där pappa träffar min resande i Åsele. Med fordringsägarna ha vi klart, 
och nu gäller det bara att vinna tid. Och så 
adjö, kära pappa! Och adjö, kära mamma! Adjö, pojkar! Hugger vi i nu 
ordentligt, allesammans, så ska vi nog få båten i land! Och allting på det 
torra igen.



Och så var han borta.



I tamburen hängde Tomas, studentmössa. Den tog patron Lack och satte på 
sitt kala huvud, som nu börjat bli alldeles vitt och fruktansvärt 
avmagrat. Så tog han av mössan, tittade på den och sade:



--Så nu är man provryttare! Morjens!







Sa kom tredje och sista etappen, och sista ridån drogs undan, och därvid 
var det Öbacka Enskilda Bank, hans egen mannaålders skapelse, som spelade 
första fiolen. Man brukar säga, att varje människoliv formar en sluten 
cirkel till sist. Det är ett uttryckssätt, om vars allmängiltighet det är 
lite svårt att yttra sig, men i det här fallet kunde man kanske säga, att 
det hade sin tillämpning.



Firman Lack, Liebicks & Co. fick inte vare sig större framgång eller 
längre livslängd än salig firman Liebicks, Zollicorn & Co. Det var en 
partner, som man inte räknat med, som nu började uppträda och göra sin 
vilja gällande, och det var en vilja, som ingen människa ännu lyckats 
undkomma, och det var Döden.



Patron Lack var slut. Han hade sedan åratal ständig värk i mellangärdet, 
och nu hade tillkommit en ständig sveda i gommen. Han kunde knappt äta, 
knappt dricka. Han gick hos läkare och undersökte sig, de gåvo honom 
medicin av olika slag, men ingen hjälpte. Han hade perniciös anemi, 
vilket upptäcktes efter hans död, men det var ännu inte en modern sjukdom 
på den tiden, och läkarna bry sig som bekant bara om sjukdomar, som äro 
moderna. Men den gick sin gilla gång. Patron Lack blev vitare och vitare, 
magrare och magrare, gulare och gulare i ansiktet. Han frös, så att han 
skakade, han hade svarta muddar om handlederna och en tjock halsduk om 
halsen, och så kom han, liknande en Dödens fadder, in till sina gamla 
vänner och bekanta i handelsbodar och gästgivargårdar långt uppe i 
Lappmarken. De hade en gång i tiden varit hans försäkringsunderagenter, 
hans affärsombud, de hade, under hans välmaktsdagar, stått ödmjukt bugande 
på hans tjänsterum i banken eller på hans privatkontor. Nu sutto de som 
myndiga gästgivare, lanthandlare, skogsinspektorer, timmerhandlare uppe i 
sina vitmålade träslott och sågo den en gång ekorrlivlige, spansksvarte, 
eldögde patron Lack komma, böjd, liten som en tomte och vit som en tomte, 
in på deras kontor och bjuda ut kaffe och te och andra kolonialvaror.



Det var inget buskablygt folk. Det var öppet folk.



--Nä, va fan, Lack! Va äre med dej! ropade de. Du är slut, gosse karl! Du 
ska inte färdas omkring här i Lappmarken. Du ska fara hem och dö.



Men då ryckte den sege lille tomten opp sig.



--Å nej, gubbar! skrek han, och ögonen glödde igen. Än är det inte slut! 
Har ni ett piano?



Det hade de allesammans, och patron Lack dit, och han spelade, så att hela 
Lappmarken klingade och dånade av wienervalser och Offenbachoperetter, och 
det bjöds på braksupéer, men patron Lack höll för munnen och dansade runt 
på golvet, så sved hans sjuka gom. Och ingenting fick han sälja.

Konsul Liebicks följde honom i telefon från kyrkby till kyrkby, från 
gästgivargård till gästgivargård.



--Det går dåligt med affärerna, kära pappa! skrek han uppe i Luleå.



--Ja, di hundarna vill ju inte köpa! Va i hundra hälsingland vill du åt 
det?



--Pappa får pressa dem! Mera! Mycket mera! skrek konsul Liebicks.



Och efter varje sådant samtal måste patron Lack lägga sig för allt värre 
värk i mellangärdet.



Så kom han en dag till en av sina äldsta underagenter, stor timmerhandlare 
och gästgivare. Denne satt likblek på sitt kontor.



--Och så kommer du! Just du! Av alla människor på jorden ! skrek han med 
ett egendomligt gällt, man brukar säga: skärande skratt.



-Vad är det nu, då? frågade patron Lack.



--Jag har just lagt ner luren, svarade han. Jag har talt med stan. Öbacka 
Enskilda Bank går i konkurs ! Tjugufem millioner, hela aktiekapitalet, 
fonder, alltsammans borta.



Patron Lack bara gapade. Och höll på att ramla omkull.



-Hur är det möjligt, kära bror? frågade han.



--Krediten! Den förbannade krediten! Åt alla samvetslösa skojare i 
världen! skrek gästgivarn och slog näven i bordet. Och resande sig, med 
utsträckt hand:



--Så nu är min förmögenhet, hela länets förmögenhet borta! Och din 
pension! Där ser du följden av detta djävla system, som du själv har varit 
med och infört här -i länet, med din satans förbannade bank. Ut!

Det var sant, åtminstone i huvudsak. Öbacka Enskilda Bank var slut, 
slut för alltid. Det stoltaste kapitlet i den lilla stadens ekonomiska 
historia var förbi, och det var det kapitlet, som hade sammanfallit med 
patron Lacks liv, det hade varit dess bakgrund, dess livsluft, dess 
förklaring. Alltid hade han, liksom alla andra, menat, att han haft banken 
bakom sig. Och banken! Den kunde ordna allt!



Och därför var patron Lacks livsdrama ännu inte färdigt, ty först måste 
han mista även detta. Så fortsatte det, och under tiden gick bankens öde i 
fullbordan och därmed även patron Lacks.



Detta var på nyåret, och hela den kalla vintern, ty den var ovanligt kall 
och snörik det året, levde den lilla staden och hela dess omgivande 
provins i en allt olidligare spänning. Hur skulle det gå med banken? Och 
främst av allt: hur skulle det gå med aktieägarna och med insättarnas 
pengar. Skulle allting ryka? Att alla skulle förlora, det förstod man 
redan, den stora Nickelska rikedomen, som belöpt sig på flera millioner, 
skulle få sin första knäck.



-Guds kvarnar! sade man nickande i stan. Alldeles som salig borgmästarn 
sagt en gång om patron Lack.



De rikas rikedom skulle sjunka ner till enkel förmögenhet, de förmögnas 
förmögenhet till god bärgning, de välbärgades bärgning till dräglig 
existens, de drägliga existenserna skulle sjunka ner till fattigdom, och 
de fattiga ensamma skulle bli oberörda.



--Vad tjänar det till, då man ser, hur det går, då man ser, att alla till 
sist bli lurade, vad tjänar det då till att spara och vara skötsam? Man 
kommer ju ändå till sist i samma läge som de, som icke spara och 
icke sköta sig! sade hela stan.



Och hur skulle det gå med bankdirektör Monneij? Och med hela 
bankstyrelsen? Skulle det bli fängelse?



Ja, det gick, som det alltid gick till i Kredit-Sverge. Det blev 
bankstämma, det blev tal i långa banor och sedan champagnemiddag 
kotterivis på S: t Jonaeorden, tjugufem millioner avskrevos, banken uppgick 
i en annan, dess namn försvann, dess styrelse försvann, dess direktör 
försvann, en aktieägare hängde sig, en annan sprang i bara nattskjortan 
genom den snöiga stan mittpå dan, han hade blivit galen, alla stans gamla 
familjer voro ruinerade, och efter denna krasch reste sig Öbacka aldrig 
mer.



Så åkte revisorerna och advokaterna, pustande av de goda middagarna, 
tillbaka till Stockholm, och banken låg på samma plats som förut och 
fortsatte som förut, bara med ny styrelse och ny direktör, och till sist 
var det hela bara ett lustigt minne, en god historia, en liten 
matsmältningsanekdot till kaffet och punschen på krogar och i hem.







Och precis likadant gick det med patron Lack.



När han uppe i Lappmarken, dödssjuk, fått höra, att banken, hans bank, 
hans livsverk, stupat, då stöp också han. Han virade sig i 
vargskinnspälsen, lade sig i släden, slöt ögonen och for mellan snötyngda 
granar, raka, stilla, allvarliga som kyrkspiror, till närmaste 
järnvägsstation och hem, och när han kom hem, telegraferade han till 
konsul Liebicks. Kort och gott men sig lik in i det sista:



"Slutar i firman. Dör.



F. Lack."

Därefter lade han sig till sängs. Och väntade med slutna ögon. På 
vad? På döden? Ingalunda! På om han skulle förlora pensionen eller ej, om 
han skulle kastas ut på gatan eller ej.



Och hela släkten levde i samma spänning som han, konsul Liebicks och 
Judith uppe i Luleå, som tagit dödsbudet med ro, ty de kunde sin patron 
Lack utantill, direktör Liebicks och Lill-Bettan nere i Stockholm, ty nu 
hade han blivit chef för bolaget, och affärerna gingo bra, och Tomas, som 
gett ut en bok och fått stipendium och kallats hem till dödsbädden, och 
Justus, som tagit lärarvikariat, och Hillel, som satt på kontor i England. 
Men Jeannette var sinnessjuk.



Och den enda, som var fullständigt lugn, var fru Sarah. Hon skötte nu 
alldeles ensam det tysta, nästan iskalla huset, där de flesta rummen voro 
avstängda, man hade inte råd att elda, sedan man använt Tomas stipendium 
till inköp av ved och för ordnande av patron Lacks redovisning till 
brandbolagen, ty nu var han borta som i en dimma och hade inne i den rört 
ihop sina egna och agenturens affärer.



Då kom bankstämman, och det beslöts, att de, som dittills uppburit 
pensioner av banken, skulle få behålla dem. Om pension för deras änkor 
skulle i sinom tid och i varje enskilt fall beslutas.



Vid underrättelsen om, att han hade sin pension i behåll, reste sig patron 
Lack från dödsbädden. Hans gamla kamrat i banken och familjens trofasta 
vän sedan decennier, fröken von Pahl, pensionerad sen några år och bosatt 
i Gränna, blev nu den, som åter trädde fram på arenan, alldeles som vid 
förra kraschen.



Hon skrev:



"Du kan gott göra konkurs, stackars gamle Ferdinand, 
då själva banken har gjort det. Ordna det bara 
så fort som möjligt och kom hit ner till Gränna. Här är billigare än någon 
annanstans i Sverge, och jag har redan skaffat en trevlig våning i ett 
fashionabelt hus och ordnat, så du kan bli badkamrer i sommar."



-Så skulle min far också ha handlat! sade fru Sarah, lugnt och orubbligt.



Och alldeles som vid förra kraschen sade hon vidare:



--Nu, kära Ferdinand, tror jag, att du kan få tillbaka din aptit. Vill du 
inte ha nånting att äta?



Men denna gång begärde patron Lack inte persiljeomelett. Han sade:



--Kära lilla Sarah! När det gäller, står du framför alla andra. Kära du, 
ge mig lite blåbärssoppa, kall, med klimp, din goda klimp. Det svider 
minst i gommen.



Det fick han. Så åt han. Så såg han upp, en liten brungul mumie, men än en 
gång tändes den gamla elden i hans ögon.



--Lilla älskade Sarah! skrek han. Det svider inte! Jag är frisk!



Och jublande som ett barn flög han upp och fortsatte:



--Ta mej hälsan, Sarah! Jag går i konkurs, och så flyttar vi till Gränna. 
Och då ska du se, att allting blir bra. Här ha vi ingenting mer att göra.







Jo, en sak till, men den tänkte inte den lille dödsdömde gubben på: hit 
skulle han komma tillbaka än en gång för att i familjegraven uppe på 
kyrkogården ovan stan, där de käppraka, vitstammiga björkarna susade, sova 
sin sista sömn bland fäderna. Och då skulle han åter inta sin rätta 
plats, den han i sin själ aldrig en sekund vikit ifrån: högst uppe 
över stan.



Och vägen dit blev om också ganska lång, så dock icke långvarig.



Rapp i vändningarna som alltid sökte han upp den humane stadsfiskalen och 
bad denne ordna allt för konkursen, men när stadsfiskalen gått igenom 
papperen, sade han, artigt bugande för den gamle stormannen:



--Jag skulle vilja tillåta mig att föreslå ackord i stället för konkurs. 
Dels är det angenämare och kan dessutom se bättre ut, och dels är 
ställningen inte så förtvivlad.



--Va i hälsan! Inte det! Utmärkt! skrek dödskandidaten. Då tar vi ackord! 
Det faller av sig självt som gamla trähus. Och stadsfiskalen ordnar det 
hela?



--Med nöje, herr patron.



--Och honoraret?



Då bugade stadsfiskalen och vred händerna lite generat.



--Ut med språket, bara! skrek patron Lack. Ingen idé att genera sig här i 
världen, ska jag säga stadsfiskalen.



--Jo, se, saken är den, att jag har skaffat mig ett litet landställe...



--Trädgårdsmöbeln! Inte sant! skrek den alltjämt snabbtänkte patron Lack.



--Ja, jag hade verkligen tänkt föreslå...



--Saken är klar!



Så slog honom patron Lack på axeln, men slaget var så lätt som viftet av 
en liten kanariefågelsvinge, och skrek skinande:



--Och jag vill bara säga stadsfiskalen en sak, som kanske kan ha sitt 
intresse: möbeln är betald.



--Så mycket bättre, herr patron! Så mycket bättre!

sade stadsfiskalen förtjust och lät hämta möbeln redan samma dag.



Och fru Sarah var i sjunde himlen. Hela hennes livs dröm såsom delaktig av 
brittiska världsimperiets blod var att resa, men då hon nu inte fick resa 
jorden runt, så var det näst bästa att få packa. Alla hennes väninnor 
kommo och hjälpte henne, det packades, och det dracks kaffe på Stonehill 
denna maj månad som aldrig förr, och det skrattades och pratades, och det 
hela var som en jubelfest.



Så en av de första dagarna i juni var allting klart, möblerna avsända, 
huset tomt, och nere vid kajen inne i stan lag Stockholmsbåten, med vilken 
patron Lack och fru Sarah skulle resa. Väninnorna hade varit nere med 
rosor, och på kajen stod patron Lack och Tomas, som nu tjänade sitt magra 
bröd i den tidning, hans fader satt på fötter och där de nya makthavarna 
tillvällat sig höga löner.



Ångaren ringde första gången. Då sade patron Lack tiL sonen, för en gångs 
skull med låg röst:



--Har du lite pengar på dig, Tomas?



--Inte ett öre, kära pappa!



--Det har hänt en olycka, min kära gosse.



--Vad nu, då?



--Som mamma kom ombord i hytten, föll alla hennes framtänder ur! Och nu 
sitter hon i hytten och bara stirrar med tänderna i hand. Jag måste trösta 
henne på något sätt, och så fort vi kommer till Gränna, ska hon få 
garnityr! Förbaskad historia mitt opp i allting.



-Vänta ett ögonblick! sade Tomas och försvann upp till sin cigarrhandlare, 
den största i stan, en liten slätrakad, gråhårig, prästliknande, välvillig 
man.



-Kan jag få låna femti riksdaler? sade Tomas flåsande.

Gubben far ska flytta och har inte ett öre.



-Aj, aj, aj! Stackars gamle Lack! sa cigarrhandlarn. Ja, gärna. Skriv bara 
på det här kvittot!



Det blev sedan urarvakonkurs efter honom. Han hade lånat ut för mycket.



Och just som det ringde tredje gången, var Tomas nere hos den väntande 
fadern och stack förstulet till honom femtilappen.



-Nu måste jag ombord och säga adjö till mamma! sade han andfådd.



--Nej! sade patron Lack. Hon hälsar dig så mycket men vill inte visa sig 
för nån. Hon är på ett hälsans humör, och jag förmodar, hon kommer att 
svälta hela resan och stirra på tänderna. I Herrans namn, dom är ju 
engelska. Jösses, nu går landgången in! Ajöss!



Han gav Tomas handen bakom ryggen. Han var rörd och ville inte visa det, 
försvann så ombord, och det var sista gången Tomas Lack såg sin far i 
detta livet.







I Gränna var himmelriket! Fru Sarah fick lösgom, och det var nästan som om 
hon fått "The Order of the British Empire". Alla vänner, gamla och nya, 
pensionerade och opensionerade, adliga och oadliga, mest av förra slaget, 
ty det var så i stan på den tiden, måste komma på kafferep och beundra! 
Och det fanns ett riktigt torg, stensatt med kullersten alldeles som i 
Öbacka, fast med kyrkogårdspopplar omkring, det verkade lite utländskt, 
men:



--Man vänjer sig, herregud! Man vänjer sig! skrek patron Lack förtjust. Ty 
det fanns torgdagar och salustånd och blommor, blommor i oändlighet. 
Patron Lack bar på rockuppslaget och i hand. Det hela var inte längre 
verklighet, det var en dröm, drömmen, som han alltid drömt och nu fått 
förverkligad, hans livs stora blomsterdröm, och den varade sommaren ut.



Men när blommorna började vissna, vissnade äntligen även den en gång 
strålande eldblomman i patron Lacks själ. Intill tredje dagen före sin död 
satt han på badkamrerarekontoret och dirigerade allt och alla. Men då kom 
ett brev från Öbacka, ett stort, brunt konvolut. Det var från banken. Då 
föll patron Lack ihop, han stapplade hem och måste lägga sig på en soffa.



--Ge mig ett glas vin, kära älskade Sarah! sade han. Jag känner mig så 
underlig. Jag orkar inte öppna brevet annars.



Han fick ett glas portvin men rusade upp, dansade kring på golvet, 
sprutade ut vinet.



--Jag brinner! Jag brinner! skrek han.



Svedan i gommen hade kommit igen. Dagen gick, patron Lack låg till sängs 
och yrade. Doktorn kom och gav honom lugnande medel, och när det verkat, 
vågade han äntligen öppna konvolutet.



Det var ett kort meddelande från bankens styrelse, att någon pension efter 
patron Lack icke komme att utbetalas. Punkt och slut.



Patron Lack släppte brevet och vände ögonvitorna ut, fru Lack skyndade 
efter grannarna, doktorn kom på nytt, men i tre dygn låg den döende 
medvetslös och yrade.



Så på tredje dagen, då septembersolen strålade över den begynnande 
höstprakten ute, slog han upp ögonen och grep fru Lacks hand, hon hade 
hela tiden vakat vid dödsbädden, och sade med nästan ohörbar röst:

-Min älskade lilla Sarah! Jag har icke alltid varit rättvis emot 
dig. Men utan dig skulle allting för länge sen varit slut. Och till tack 
lämnar jag dig utan ett öre på jorden. Vem skall ta hand om dig nu?



Då sade fru Lack mycket lugnt:



--Tänk inte på det nu, kära lilla Ferdinand! I)u är snart frisk och uppe 
igen. Gossarna få ta hand om mig. Så oroa dig inte för det!



Då kom, långsamt, gradvis, liksom ett himmelskt ljus över den döendes 
ansikte, så litet nu, nästan som ett nyfött barns, och han viskade:



--Nej, banken har dödat mig, lilla älskade Sarah! Men gossarna tar hand om 
dig. Det hade jag glömt. Allting är så långt borta. Då kan jag dö nöjd.



Så slöt han ögonen igen och sjönk ihop. Strax efteråt andades han djupt, 
log som mot den oanade lycka och härlighet, han skapat för sina 
efterlevande, tryckte omärkligt fru Sarahs hand.



Och var död.