Ludvig "Lubbe" Nordström Thomas Lack och hans familj

1 Den oföränderlige.



Tänk dig en liten man, hjulbent, med mörka polisonger, svarta ögon och en 
något kalnad hjässa samt därtill livlig som en ekorre. Det blir patron 
Lack, som en gång i tiden ägde och bodde i det stora huset vid Skeppar 
Karls gränd.



Nu var det en höstmorgon, och patron Lack höll på att klä sig. Ibland 
tittade han ut genom fönstret, för att se, om något hände på gården; och 
rätt vad det var, hände något.



Det kom en tung gubbe i hög svart hatt långsamt gående över gårdsplanen. 
Han väjde inte ens för rabatterna mittpå rundeln utan gick över 
alltsammans, så att vissna penséer och astrar sprätte om fötterna.



-Vänta du, din rackars gubbe! sade Lack och ställde sig vid fönstret och 
hade lösgommen i hand. Ty så nyfiken var han att se, hur det nu skulle 
bli, att han glömde sätta den på dess plats.



När gubben kom till den lilla grinden i staketet, sträckte han ut handen 
för att som vanligt öppna den. Men han fick inte upp den; han ryckte gång 
på gång, men se, den gick inte upp. Då böjde han sig ner och undersökte 
den; och den var fastspikad. Gubben stod ett ögonblick stilla och kliade 
sig betänksamt i huvudet, och patron Lack fick därvid ett spänt uttryck i 
sitt livliga ansikte.



-Hä! mumlade han. Ämnar gubben klättra över? Det är väl ändå omöjligt!



Gubben gjorde det inte, utan han vände. Då drog sig Lack ett par 
steg tillbaka, och nu satte han lösgommen på dess plats. Han såg, hur 
gubben stannade på gårdsplanen och hötte med käppen upp mot hans fönster; 
och vid den synen brast Lack ut i gapskratt. Men i detsamma fick han en 
nysningsattack, och den hade en sådan häftighet, att han plötsligt nös 
hela lösgommen i spottlådan.



Han böjde sig under svordomar och tog upp den och började skölja den ren 
från sand, och medan han sysslade härmed, knackade det på dörren.



-Vem är det? Stig in! ropade han, och husan steg in och neg.



-Godmorgon, patron! sade hon.



-Godmorgon, nå vad vill hon? Söker lektorn mig? Jag träffas inte.



-Nej, patron! sade husan. Det är Skinnar i köket, som fra . . .



-Jaså! Jag kommer, jag kommer! Bed honom sitta ner och vänta ett 
ögonblick. Hur ser svinet ut?



-Jag vet inte, jag har. . .



-Så, bed honom vänta, gå nu, flicka, gå nu!



Lack stoppade åter in lösgommen, och medan han kastade på sig rock och 
väst, spottade han. Ty det var ännu sand kvar i gommen. Därefter skyndade 
han ut i köket, där slaktaren satt och hängde hatten mellan knäna.



-Godmorgon, Skinnar! Det var en fan, Skinnar är att vara tidig, sade Lack 
för att glädja slaktaren.



-Jo! svarade finnen lugnt.



-Skinnar vill väl ha en kopp kaffe! Och en sup?



-Jo, svarade finnen. Det säjs int nej för.



-Nej, det brukar inte vara vanan, det! sade Lack och tog ut losgommen och 
spottade sand. Då blev finnen häpen.

-Skinnar tror väl, jag är den onde, som kan ta tänderna ur munnen?



-Jo, nog var det likt! sade finnen.



-Har han aldrig sett en lösgom förr?



-Nej, jag har int...



-Se här då! sade Lack och gav honom gommen.



-Det sku vara taget då från ett djur, för int tör en människa släppa 
till! sade finnen.



Men därvid brusto alla i köket i skratt utom Järker, men dels var han 
dövstum, och dels drack han kaffe; och om man satte en kniptång i hans 
öron, medan han drack kaffe, så märkte han det ej.



Men finnen kände och fingrade på gommen och började rycka i händerna.



-Nej, vad i sjuhundra hälsingland gör han, karl! skrek Lack och röck till 
sig gommen och stoppade den i munnen. Men då kom han att tänka på finnens 
fingrar, och därför gick han till vattenledningen och sköljde gommen.



-Det är, min själ, dyrbara saker! sade han.



-Jo, sade finnen, int tör patron få tocket här i landet.



-Jo, det kan han lita på! svarade patron. Men var har han svinet, 
Skinnar, skynda sig med kaffet nu! Jag har inga långa stunder lediga. Nå?



-Jo! sade finnen. Svinet, det har jag på gården. Int far det illa, men 
sku jag dricka kaffet så fort som patron vill, så tör jag bli skållad 
förrän svinet.



-Ja, det skållar jag inte före nästa jul! sade Lack. Men Skinnar blir, 
min själ, inte skållad förrän i helvetet.



-Det får väl patron fråga om, när som patron kommer dit! sade finnen.



-Nå nå! sade Lack och bjöd slaktaren en pris snus.



-Tack! sade finnen och snusade. Men tänk inte patron skålla svinet 
före nästa jul, då tör det se bra underligt ut.



-Varför det? frågade Lack häftigt.



-Teminstingen tör patron få salta det duktigt, då! svarade finnen.



-Salta ett levande svin! utropade Lack.



-Levande! sade finnen.



-Ja, levande! ropade patron Lack, Lever inte svinet?



-Nej, nog är det då ordentligt styckat teminstingen.



-Herregud, ni finnar, ni finnar! skrek patron Lack och sträckte ut 
armarna. Hörde han inte, att jag köpte ett levande svin?



-Jo, nog var det levande, när som patron såg'et!



-Ja, men vem i guds namn bad er slakta svinet?



-Jag fatta ju int annat, jag!



-Ja, ni är då, med förlov sagt, en förbannad kalvstövel, min kära 
Skinnar, som kan göra på det viset. Vafan ska jag med ert svinkött att 
göra?



-Det kan patron nog få nytta av! inföll nu kokerskan. För vårt svinkött 
är slut. Sista biten gick åt i torsdags.



-Vad säger hon, människa? skrek Lack. Är svinköttet slut? Nu? Och det är 
inte två månader sen jag köpte.



-Ja! sade kokerskan. Det kan inte jag hjälpa.



-Nej, tacka fan för det! Tacka fan för det! Att hon inte kan hjälpa det. 
Vafan kan hon hjälpa då? Att köttet går åt!



-Tror patron, att jag har ätit upp det?



-Åhå! Borstar hon sig! Har någon sagt, att hon gjort det!



-Det låter nästan så! svarade kokerskan.



-Nej, hon har nog annat att tänka på än att äta svinkött! sade Lack med 
ett leende.

Men då vände sig kokerskan tvärtom och var röd i ansiktet.



-Står patron här och chikanerar mig, så kom ihåg, att jag går. Jag har 
inte kommit hit för att bli chikanerad, och om patrons förbannade svinkött 
tar slut, så angår det inte mig. Kom detta ihåg. Jag tycker, patron, som 
skall vara en så hög herre, skulle ha bättre göra än springa i köket för 
jämnan och göra både det ena och det andra.



Och därmed slängde hon spisringarna, så att köket genljöd därav.



Men Lack hade blivit vit i ansiktet, och hans läppar darrade.



-Gå! röt han. Gå! Ut ur detta hus!



-Med nöje, herr patron! Med nöje, herr patron! svarade kokerskan hånfullt 
och gjorde stor reverens.



Jag kan tala om för herr patron, att det är tamfan inget nöje att vara 
här! Adjö, herr patron! Hoppas, att svinköttet skall räcka längre, när 
herr patron får en ärligare kokerska än mig. Adjö, adjö!



Men Järker, som nu slutat att dricka kaffe, tittade med stora ögon och 
ruskade på huvudet och sträckte ut tungan såsom tecken till den största 
förvåning och upprepade ideligen sitt dövstumma:



-Nä! Nä! Nä!



Patron Lack vände sig till husan och sade:



-Följ Skinnar ner och bär in köttet i köttboden. Skinnar kan sedan komma 
upp på kontoret och få betalt.



Skinnar bockade sig knotigt; och patron Lack försvann som en skugga ur 
köket.

Han skyndade till sängkammaren, och där satt 
fru Lack framför spegeln i kamkofta, medan spritlampan brann under 
locktången.



Lack slängde upp dörren; och när fru Lack såg hans bleka ansikte, suckade 
hon.



-Var god och förklara, hur det kommer sig, att svinköttet är slut! skrek 
patron Lack.



Fru Lack tog tången och prövade den på ett stycke papper och svarade 
lugnt:



-Man brukar säga godmorgon!



-Svara på min fråga, sade Lack; hur kommer det sig, att svinköttet är 
slut?



-Det har förmodligen blivit uppätet. Eller kanske råttorna ha tagit det! 
svarade fru Lack.



Lack steg fram och ställde sig bredvid hustrun och såg på henne, men hon 
lockade sitt hår lugnt. När han stått en stund utan att säga ett ord, 
vände hon huvudet och betraktade honom.



-Ja, se på mig! sade han. Den dagen kan komma, då du inte mera får se 
mig.



Den lille Tomas stod för sig själv i ett hörn av rummet med sin mors 
brodersax i handen; han hade förnöjt sig med att klippa ögonfransarna. Men 
när fadern störtade in, blev han förvånad och stående orörlig med saxen i 
hand. Och när han nu hörde dessa faderns ord, tyckte han, att han såg den 
lille mannen som en av de skuggor, vilka på soliga dagar plägade falla 
från molnen över bergen och glida bort och försvinna. Och hela rummet 
utvidgade sig och blev underligt, stort och dött.

-Tänker du begå självmord för svinköttets skull? frågade fru Lack.



-Du är husmor, du! skrek Lack plötsligt.



-Nej, jag är inte husmor! svarade hon.



-Nej, det märks.



-Du har aldrig tillåtit mig vara det. Du har aldrig tillåtit någon att 
bestämma över den minsta sak i detta hus. Och hellre än att smädas varje 
dag föredrar jag att ingenting göra. Svara du själv på din fråga! Eller 
bed dina jungfrur svara. Jag vet ingenting, och jag vill ingenting veta.



-Nej, men klandra, det kan du. Låta mig bära besvär och tunga, låta mig 
tänka på allt, låta mig vara husfar, husmor, hushållerska, kokerska, husa, 
barnjungfru, dräng, lagårdska, allt. Låta mig slita från tidigt på 
morgonen till långt in på natten. Sköta affärer, springa på torget...



-Vet du något bättre då än att springa omkring bland bönderna på torget! 
Finns det någon fru i stan, som är bättre känd på torget än du?



-Och dessutom ständigt klander...



-Klandrar jag? Vågar jag klandra?



-Klandrar du inte nu?



-Ha! Hur kan du säga något sådant! Har jag rusat in till dig utan att 
säga godmorgon och frågat, vart svinköttet tagit vägen? Säg?



-Vem skall jag då vända mig till? Vem skall hjälpa mig att styra huset? 
Skall jag gå ensam genom hela livet och aldrig få en lugn timma?



-Du har dina jungfrur, köket är fullt.



-Är det fördenskull du skall vara min hustru?



-Du talar alltjämt om skilsmässa! Skilj dig då! Gör allvar engång av allt 
ditt prat! Laga, att du får en hustru med mera skinn på näsan än jag.

-Å! Vad skinnet på näsan beträffar, så fattas det inte. Vid gud, om 
jag i mitt liv har mött en kvinna mer hård, omänsklig och egensinnig än 
du. Jag gör vad i min förmåga står att göra livet drägligt! Men, Gud! Vad 
kan man göra med en sådan hustru.



-Köp nytt svinkött! svarade fru Lack kyligt.



Lack såg ett ögonblick på sin hustru, därefter störtade han på dörren, men 
där vände han sig och ropade med knuten hand:



-Det skall bli allvar! Här skall bli en annan ordning i detta hus.



Och sedan slog han igen dörren med en skräll.



Tomas stod i grubbel och hade halsen full av gråt. Otydligt tänkte han: 
skall nu det stora kriget börja igen, skall mamma gråta och pappa inte 
mera hälsa på oss? Ska vi äta ensamma för oss själva härinne, och skall 
dagen bli lång och dyster, som om kyrkklockorna klämtade från morgon till 
kväll, från morgon till kväll?



Då vaknade han vid moderns fråga:



-Tomas, vad gör du med min sax?



Men han var så yrvaken, att han inte kunde svara.



-Kan man tänka sig, vad tar du dig till! Har du klippt ögonfransarna? 
sade fru Lack.



-Ja, svarade Tomas, och jag ser mycket bättre nu, mamma!



Modern gav honom stryk, och när hon slutat, blåste en ångbåt; och då 
stucko småsyskonen sina huvuden genom barnkammardörren. När Tomas såg 
detta, ropade han i tårarna:



-Tvy för mig, det är "Älvkungen"!



Och sedan fortsatte han att gråta, ty hans gråt motsvarade ännu inte fullt 
det kvantum stryk, som han fått.

Vad hade nu icke detta svinkött åstadkommit för en olycka i patron 
Lacks hus!



Patron själv var upprörd, så att han inte kunde äta frukost, fru Lack 
kände sitt hjärta tungt i bröstet, Tomas satt i ett hörn och grät, och 
kokerskan stod på huvudet i sin byrålåda och tårarna flödde, ty hon tänkte 
på den julgåva, som hon nu såg försvinna likt en fågel, hon trott sig ha i 
hand.



Mitt i allt detta elände började kyrkklockan, okänslig för allt, som hände 
och skedde vid hennes fötter, att klämta, långsamt och högtidligt, ty det 
var tisdag och klockan var tio.







Nu är det förmiddag, och fru Unaeus sitter i salen och talar med fru Lack.



Fru Unaeus är gammal, hon är så gammal, att hennes hår är grått, och 
mittöver hjässan har hon en svart spetsmössa i stället för hår.



Men att näsan är röd, det har helt andra orsaker. Nu dricker hon 
emellertid vin och hör historien om morgonens tilldragelser.



-Kära barn! säger hon sedan. Lack är inte bara ett fördärvat nöt som alla 
andra karlar, utam han är så bortskämd, sen han var barn, att ingenting 
kan bli honom till lags. Du såg honom aldrig som barn, men hur många gånger, 
tror du, jag har burit gunstig herrn på mina armar? Det kan inte räknas. 
Hade jag en riksdaler för var gång, vore jag rika människan vid det här 
laget.



Nu skall jag berätta för dig, hur det barnet blev uppfostrat. Han hade en 
underlig far, och modern dog ung.

Då förstår du, att det var en gammal nucka, en satkäring, oss 
emellan sagt, som styrde och ställde i huset. Och på det sättet kom hemmet 
att bli fullt av nuckor. Gubben Lack, som i alla fall var en krutgubbe, sa 
inte mycket. Det enda han sa, någon enda gång, var: "håll käften!" när 
hushållerskan sladdrade för mycket. Inte brydde han sig om pojken heller, 
utan han uppfostrades av alla dessa nuckor. Undra då på, om han blev 
bortskämd. Så hade gubben sina pengar, och gossen fick så mycket han 
ville, och då blev följden den, att alla kamrater gjorde som han ville, ty 
han betalte kalaset, och frikostig, det har Lack alltid varit. Och så blev 
han äldre. Han spelte och sjöng och dansade, och han hade pengar; nå, då 
var det en sak, att flickorna fjantade omkring honom. Och på det viset 
blev han bortskämd ända från första början.



Nå, så kom du, lilla vän, och du var vacker, och då ger jag mig tusan på, 
att Lack skulle visa, vilken kaxe han var. Ett fördärvat nöt, det är, vad 
han är. Men han är god i grund och botten. God, god! God som gull. Det 
fördärvade nötet! För det är han, det frångår jag inte. Men att du inte 
har för roligt, det förstår jag nog. Det kan var och en förstå, som känner 
Lack.



-Jag står helt enkelt inte ut med detta liv, utbrast fru Lack. Jag har 
ingenting att bestämma i mitt eget hus, och till på köpet skall jag lida 
för vad jungfrurna göra.



-Abah! Stå ut! Står du inte ut med att äta och dricka och sova och må 
gott? Prat, min gumma lilla, bara prat! Om du bara förstår Lack, kan du 
aldrig få bättre dagar än du har.



Nu skall du höra på mig. Jag är inte så dum, fast jag är en gammal 
fyllkaja. Jag har sett mycket här i livet, och den som har sett, han vet 
också något.

Nå, nu var det alltså om dig, vi skulle tala. Nu är det först och 
främst tydligt och klart, att man aldrig skall fästa sig vid varje ord, 
som en människa säger, för det är så mycket struntprat här i världen, och 
det skall gå in genom ena örat och ut genom det andra. Kom ihåg det efter 
mig!



Men vad tror du, att du skall bry dig om då? För något fast måste man 
alltid ha. Jo, du skall ta reda på, vad det är som Lack har i hjärtat. Jag 
skall säga dig: han själv vet inte, vem han är, jag vet ju knappt, vem jag 
är, så gammal jag är. Det måste vara en annan för att se det. Så är det 
engång ställt här i världen.



Nu skall jag tala för dig precis som en gammal sagobok. När en människa är 
död, då är det, som om en dörr öppnade sig i henne, och det kommer ut en 
liten varelse. Och den där lilla varelsen, som kanske bara är som en liten 
insekt, så att man borde ha ett förstoringsglas att se honom, det är just 
den uslingen, som har ställt till allting i den människans liv. Jag har, 
om du vill tro mig eller inte, en hel samling sådana småpyren här! sade 
fru Unaeus och knackade sig på pannan. Ibland skrattar jag för mig själv, 
när någon bekant har dött. Det är precis, tycker jag, som när man hittar 
den där lilla porslinsgubben i julgröten. Ska det behövas så mycket gröt 
kring en så liten gubbe? Förlåt, att jag pratar lite strunt, men i alla 
fall. Lack har också en sådan där liten figur i sig. Men nu är just knuten 
att finna ut, vad det är för en figur. Kan du det, då har du inte svårt 
att sen få allt att gå ihop. Jo, jo, sade fru Unaeus, gammal är ändå äldst!



-Vet du det? frågade fru Lack.



-Herregud! sade fru Unaeus och slog ihop händerna. I tjugu år har jag 
vetat det!

-Säg det då! bad fru Lack.



-Nej, min lilla stumpa! sade fru Unaeus. Nu skall du först få fundera på 
den saken i natt, och i morgon skall du få en liten lapp, och där skall 
det stå. Och sen kommer resten an på dig.



Och därmed gick den erfarna gamla och log förnöjt, ty hon begrep rätt 
mycket i livet.







Tomas lekte på gården och visste ingenting. Han hade tänkt, att det var 
bäst att göra något, så förgick tiden, och när leken var slut, så skulle 
kanske allvaret inte längre vara så förfärligt.



Han hade ett hörn i trädgården, strax vid grinden, och där hade fordom 
stått en poppel. Men stormen hade förstört det vackra trädet, och nu var 
det ett märke i jorden som efter en utdragen tand. Där byggde Tomas en 
kyrkogård. Han var i själva verket nästan en mördare, ty när han såg en 
råtta, sökte han omedelbart att döda den. Gudskelov hade gården rikligt, 
och det hade hjälpt honom att övervinna många tråkigheter i livet. Framför 
honom lågo nu uppradade fem feta råttor, och det var åt dem han byggde en 
egen kyrkogård.



Medan han sysslade härmed, sjönk höstsolen och det blev rött över den 
lilla staden, som om den legat bakom ett målat fönster. Det blev skymning 
och kyligt, så att Tomas' händer valnade.



Det var, som om en jättefågel hade suttit på ett berg i närheten och 
ruggat, och alla de fina fjunen drevo in över staden, lätta som aska och 
blåaktiga, och det blev allt tätare och tätare. Sen kommo gråa fjun. 
Och till sist kommo de svarta. Men då tändes stjärnorna; och efter vad 
mamma berättade, var det nu ingenting mindre än änglarna, som trängdes för 
att se ner till jorden, där de engång varit barn som Tomas och kanhända 
byggt råttgravar som han. Det kunde man ju inte veta. Men nu tänkte de på 
helt andra saker.



Då kom ett sällskap uppför Skeppar Karls gränd, och Tomas hörde sin fars 
röst. Det var prat och skratt; och Tomas blev häpen och släppte den råtta, 
han just skulle begrava. Han kröp bakom en buske, och därifrån såg han i 
skymningen fadern och byggmästar Unaeus och fru Unaeus och flera andra. Då 
tänkte han: vad säger nu mamma om detta, ty han visste inte, att hon 
blivit underrättad, och att hela våningen strålade i ljus för att mottaga 
gästerna.



Men en instinkt sade honom, att han nu kunde gå upp i köket och stjäla.



Fru Lack tog vänligt emot husets gäster, och när hon såg patron Lacks 
ögon, ilade en värme genom henne; ty hon såg, att hans goda ande 
behärskade honom.



Det var ju oundvikligt för dem att talas vid om alla möjliga saker, och 
hon förstod, att han bjudit dessa människor för att få en brygga över till 
henne.



Han var som en orrtupp. Han var glad, han spelade och sjöng; han skämtade 
med damerna; men han gav inte sin hustru någon blick. Hon visste ändå, att 
han bredde ut alla fjädrarna för henne.



Hon i sin tur hade en vacker blå sidenklänning och en brosch, som hon 
engång hade fått av patron Lack. Och hon gjorde alldeles så, som han bad 
henne att göra.



Fru Unaeus var glad, ty hon fick dricka så mycket hon 
ville, och den svarta spetsmössan hade halkat 
på sned. Då byggmästar Unaeus sag detta, linkade han fram och sade:



-Sofi! Ruggar du?



-Hut, ditt onyttiga skrälle! svarade fru Unaeus, ty hon hade för länge sen 
upptäckt, vad byggmästaren hade i sitt hjärta.



Men hon tog sig instinktivt åt huvudet, och då föll spetsmössan ned. Då 
måste hon be fru Lack att få gå in i sängkammaren och ordna sitt hår; så 
uttryckte hon sig, men egentligen var det ju sin flintskalle hon skulle 
ordna, ty haret, det som fanns, var ordnat förut.



När hon stod framför spegeln och pustade, vände hon sig till fru Lack:



-Vad sade jag om det fördärvade nötet! Ar det inte, så man kan slå honom 
i ansiktet! På morgonen hota med skilsmässa, och på kvällen bjuda folk och 
vara söt som socker. Gull, lilla du, gull, gull, hela hjärtat fullt. Men 
ett förbaskat kvicksilver i blodet!



Lack steg just in genom dörren.



-Jaså, sade fru Unaeus. Du kan inte hålla dig, ditt nöt! Du ska in och 
titta efter, vad hustru din gör. Sköt du henne som en karl och var lugn 
och ordentlig, annars skall jag säga dig sanningen, så att du mister 
andan!



Och därmed gick fru Una us och svängde med turnyren, eller hur man nu 
skall säga.



Men Lack sade till sin hustru:



-Jag var lite häftig i morse mot kokerskan. Om du vill, kan du ju säga åt 
henne, att hon inte behöver gå, om hon inte önskar. Jag säger inte, att du 
skall säga det, men om du händelsevis finge ett tillfälle, så kunde det ju 
aldrig skada.



Fru Lack betraktade honom. Hon tänkte först: han tänker på kokerskan 
men inte på mig. Sedan gick det upp ett ljus för henne: ack, denne 
outgrundlige man! Nu ber han ju mig om förlåtelse!



Och vänligt, men lugnt svarade hon:



-Jag skall ordna, så att jag får ett tillfälle.



Då tog han liksom i förbifarten hennes hand och tryckte den; men det 
skedde med bortvänt ansikte.



-Ja, ja! sade han hastigt. Det vore ju skada att mista den duktiga 
människan!



Och så gick han. Fru Lack såg sig i spegeln och log mot det ansikte, som 
där framträdde ur skuggorna. Och det kändes, som om luftdraget från alla 
goda andars lägereld plötsligt omsvept hela huset.



På gården dansade Tomas för sig själv. Han hade inte på länge varit så 
glad; han omfamnade och kysste i tankarna både sin far och sin mor, men i 
verkligheten gjorde han det aldrig. Och som allt var gynnsamt denna kväll, 
fick även han sin förnöjelse. Ty, medan han dansade för sig själv på 
gräsmattan, kom en karl smygande, och samtidigt kom husan ut. Karlen och 
husan möttes på gårdsplanen och kysstes, och Tomas tänkte upphäva ett 
tjut, men en förnuftig tanke slog plötsligt ner i honom.



Om jag skriker, tänkte han nämligen, så springer han, och då blir Olga 
ledsen; och då ser hon sur ut, när hon dukar kvällsbordet, och då blir de 
andra också ledsna; och det vore orätt av mig. Då är det bättre, om jag 
tackar Gud, så stör jag dem inte.



Och han föll på knä och tackade Gud.

När alla hade gått, ordnade patron och fru Lack i salen. Han gick 
oroligt och flyttade stolarna och pratade för sig själv, men slutligen 
stod han tätt vid sin hustru. Helt hastigt kysste han henne bakifrån på 
kinden. Som hon var oförberedd och just hade ämnat gäspa och inte tänkte 
på honom, blev hon ond, och utropade, i det hon strök av kinden med sin 
hand:



-Nej, låt bli! Du vet, att jag inte tycker om sådant där!



Det var ett ögonblicks verk. Hon kände, att hon nu hade sagt det hon inte 
borde, men å andra sidan kunde hon inte heller säga något för att reparera 
det skedda.



Lack, som hela kvällen sett hennes blida ögon, dröjde inte en sekund att 
brusa upp.



-Tvi er, kvinnor! skrek han. Här har jag kastat ut pengar för att ställa 
till en fest, så att du skulle få lite roligt, och vad ger du mig? Ovett! 
Ovett, det är vad jag får genom hela livet! O, Lack, Lack! Vad du har det 
bra ställt! Vad du har det superbt ställt för dig, född som du alltid 
varit under planeten Markattan!



Men då sjönk deras goda ande genom rymderna som en död fågel, och den onda 
dök fram; på sina mörka vingar.



-Såå! sade fru Lack, fast hon inte ville säga det. Tänkte du muta mig?



I ack tog ett steg tillbaka och betraktade henne; men hon, med tårar i 
halsen, kämpade sig till att synas oberörd.



Därpå gick han utan ett ord in till sig; och hon gick in till sig. Och när 
var och en kommit för sig själv, gräto de bittert och tyst.



Men Tomas, barnet, log i sin dröm och visste ingenting.

Fru Unaeus brev kom på morgonen. Det löd:



Min lilla vän!



Lack har i sitt hjärta ett litet bortskämt barn, det vill säga sig själv 
som barn. Jag går i döden på, att om han blir hundra år gammal, blir han 
aldrig annat än detta barn. Han är tyvärr oföränderlig. Men förstår du, 
att en sådan man inte kan vara lycklig? Han är ju ingen man, fast han ser 
ut som en man, han är bara ett barn, och så fort man behandlar honom som 
en man, lider han; ty han skall behandlas som ett barn.



Försök att förstå detta, lilla vän, och försök aldrig annat än att bli så 
lite olycklig som möjligt; något annat kan ingen av er begära, och mycket 
kommer an på hur du är. Inser du det redan nu; då kan allt ordna sig och 
blir bra, innan du blir så gammal som



din gamla, gamla vän



Sofi Unaeus.



När fru Lack hade läst detta brev, satt hon länge försjunken i inre 
åskådan av sin man. Hon såg honom i livets alla skiftande förhållanden; 
orolig, olycklig, rastlös, full av planer och ideer, full av hetsighet och 
vrede och vänlighet och vemod, och, se, han blev mindre och mindre, och 
till slut såg hon honom komma till henne som ett barn för att få luta 
huvudet i hennes knä. Och allt som var kvar av den fullvuxne mannen, det 
var hans stora, varma, svarta ögon.



Då uppfylldes fru Lack av en glädje, som tvang fram tårarna, och hon grät 
för sig själv.

Patron Lack, han for i soluppgångens dimmor ut till landet för att 
göra affärer. Hans ansikte var dystert, men hans hjärta vände sig som en 
rökhuv alltjämt mot det håll, där hustrun var, ty ditåt blåste vinden i 
alla fall.



Han förbannade sitt öde, som han ej kunde begripa. Ty hur väl han ville, 
alltjämt blev det till ondo, och där han sådde leenden, fick han skörda 
gråt; medan det för alla andra människor var motsatsen.



-Kör fort! sade han till kusken; men köra från sig själv, det kunde han 
inte ändå. Och köra till sig själv, det skulle han ju aldrig komma att 
göra.



2 Våren.



De fattigaste i stan bodde på Gådabacken, som var en bergknalle med en 
skock röda stugor. Bakom stod skogen och nedanför låg Nattvikens vatten. 
De som voro fattigast i Gådabacken bodde på Gammelhäktet, som var ett 
grått stenhus med ena gaveln mot Nattviken och den andra mot landsvägen, 
vilken här började bli gata.



Hade nu de fattiga inget annat, så hade de åtminstone det bästa läget, ty 
de sågo ut över hela gamla stan, där de rika bodde, över kanalerna och 
skogshöjderna på ön, över norra fjärden och över de avlägsna bergen. Men 
jag har aldrig hört, att de voro gladare för det, och Gud vet, om du 
skulle prisa fattigdomen så mycket mer, därför att du hade den rika och 
vackra världen ständigt och jämt framför ögonen!



De tiggde, och de stulo, när de kunde komma åt, och de söpo och svuro och 
bedrevo hor och all annan fattigmansnäring, och mittibland dem bodde i 
sitt lilla rum på Gammelhäktet den åldrade Kaj-Kaj, som trodde på Gud. Och 
nu är hon död, jag vet inte ens, när hon dog, men hon var brun som en lapp 
i det hopvridna käringansiktet, hade händer som spindlar och haltade och 
linkade och hade grön kjol, som en finngumma, och rödbrokig gammaldags 
schal och stödde sig på en käpp.



Hon var just så, som gamla käringar bli, vilka av gikt och reumatism dömas 
till att leva ett andligt och fattigt liv; besöken i familjerna, där hon 
tjänat, voro de enda ljuspunkterna, och kring dem samlades därför 
också alla hennes tankar som mal.



Så var det med henne, så är det med många andra, och så kommer det att gå 
en god del av dem, du mötte på gatan nyss, arm i arm med en karl, som hade 
uniform, eller en, som var fästman ändå i skymningen.



Det blev vår engång.



Denna gamla Kaj-Kaj rullade en morgon upp sin trasiga, blåa gardin över 
några geranier, pelargonier och rosor, som hon fått av lilla Elisabet Lack 
norr på stan, och solen svämmade med sitt klara ljus över hela stan och f 
järdarna och kanalerna och skogarna och de avlägsna bergen. På redden lågo 
skepp, som kommit söder ifrån för att lasta trä, ty nu började 
vårskeppningen.



-Guses! sa Kaj-Kaj. Så grant väder! Därefter kopplade hon ihop spindlarna 
och såg upp i himlen och bad till Gud, som hon ju trodde fullt och fast 
på, och med många bitankar, vilket alla goda kristna ha.



-Tack, du himlarnas Gud! Ärones konung och befälhavare för härskarorna! 
Att du har beskärmat mig. Och vaktat på min sömn. Och avhållit eldsvåda 
och tjyvstreck och mördare och Jack Uppskärarn och Olsson-Hjelm, som satt 
på Långholmen. Du känner de dina och är inte långtifrån dem. Och tack för 
att jag är glad och nöjd. Och tack för att jag hade bud från 
grosshandlarns, så behöver jag inte koka mat i dag, och du ger mig allt 
gott, och välsigna lill-Bettan! Tala i hennes hjärta i afton, så lägger 
hon lite garn i korgen. Och lite starkt kanske med. Och ett par strumpor. 
Och muddar kanske, om jag ödmjukar mig i mitt gamla hjärta. O, mäktiga och 
nåderika Herre, stor i barmhärtighet mot oss fattiga, kom ihåg, att jag 
gått i kyrkan vareviga söndag, fast jag fick reumatisten, och hela 
adventet och fettisdagstiden, då våran Frälsare led, så att om du talar, o 
milde Gud, i lill-Bettans hjärta, så glöm inte ett par skor för dom där 
(sa hon och visade på gamla utnötta paret vid sängfoten, så att Herren 
skulle se, att hon inte bad i onödan). Ja, din makt är stor, och du är 
från evighet till evighet, och du kan precis, vad du vill, och 
grosshandlarn är inte snål heller, för den delen, det vet du. Amen! Ack, 
Herre, min andedräkt är svag, mina dagar äro släckta, graven väntar mig! 
Glöm mig inte, Herre, för din Sons skull! Amen! Halleluja!



Sen smetade hon lite vatten på ansiktet och huttrade därvid av kyla och 
fingrade lite med vattnet på handlederna och spottade sen i handflatorna 
och strök håret slätt, och så satte hon en brosch i halsen och drog på sig 
resårkängorna, och så var hon klädd. Men sen åtrade hon sig, drog av den 
ena kängan, och med en gammal gaffel bände hon lös överskinnet från sulan. 
Då böjde sig gaffeln.



-Sadrans gaffel! Sån dynga! sa käringen. Men hon var belåten i alla fall 
med den trasiga skon, ty nu hade hon hjälpt Vår Herre, och så var allt som 
det skulle. Från hennes sida sett.



Ute på stentrappan satt italienarn och halvsov, alla ungarna rullade i 
dammet på vägen, bondkärror dunkade förbi, flugorna glittrade på väggen, 
italienarn gäspade, och sen spottade han.



-Ska du in och bedra hederligt folk nu igen? Ditt gamla marskåp! frågade 
han och gäspade.



-Håll igen mun, du! Lathas! Vräkluns! Fyllstut! Gambock! Hädare! 
Tjyvstryk! Håll mun, du! Håll mun, du! svarte Kaj-Kaj och väste med 
andedräkten.



-Haha! Du som hade tjoget fullt med fästmanspojkar, när du tjänte, var 
har du dom nu, du? Hur ser du ut nu, du, tror 
du en karl vill spotta på dig nu, va? Gå och kast dig i kanalen!



Men Kaj-Kaj svarade inte utan linkade på och viskade bara:



-Ta'n, Gud! Ta'n Gud! Han är ju lidlig, bara han si mej. Hämnas du, som 
har makten, ta'n du, jag kan inte, jag!



Men sen hon gått en stund och solskenet tinat upp henne och hon fått blåsa 
häktets fattigstank ur näsan, började hon förnimma det ljuvliga i denna 
vårmorgon, medan fåglarna sutto på ömse sidor gatan inne på gårdarna och 
kvittrade; och de stolta måsarna höllo i flock högt i himlen och glittrade 
som en kungakrona, svävande över stan.



-Guses! Vad det värk gott i ryggen! mumlade hon. Jag tro, hela vintern 
värk ut på engång! Det vore då för evigt evinnerligt väl! Låt'et värke, 
Gud! Det värk så gott här i soln, låt'et värka, du!



Hon stödde sig mot järnräcket över gamla vindbron och vände ryggen mot 
solen, och solen vreds genast av Vår Herre som en rökhuv mot henne, och 
den gyllene hettan brände så gott, att hon blundade och ojade sig, och 
spotten stod henne av välbehag ur mungiporna. Men nere i vattnet summo 
krögar Pastellbergers ankor, fem kanariefärgade och en grå, och den grå 
fick inte umgås med de andra, utan den sam för sig själv och klagade 
sorgset och undergivet kvak-kvak och stod på huvut med gumpen mot solen. 
Då lade Kaj-Kaj händerna på magen och skrattade åt den övergivna 
gråstackarn, som i själva verket led lika mycket som hon; men det förstod 
hon inte.



-Vad skrattar du åt, käring? sa en gatpojke.



-Tig, du! sa hon och spottade efter honom.

Men han stampade i en pöl, så att vattnet skvätte henne i ansiktet, 
och så räckte han lång näsa, och så sprang han, men hon borstade av sig 
och lade hämnden på Gud, sägande:



-En sån sadrans fähund till pojke! Ta'n du, Gud! Ge'n bra! Int tro han på 
dej, må du tro! Ta'n du bara!



Över bron drevo slaktare och bönder magra kor, som lyfte huvudet mot 
himlens snabba moln och råmade övergivet, men ett ensamt svin, som 
skjutsades i en bur, stack trynet mellan två spjälor och då sa det: uff! 
helt lugnt och alldeles utan kornas förtvivlan, fast alla skulle de till 
döden.



Och polacker kånkade på klarinett och trumma och basfiol, och medan vinden 
tjöt i telefonsträngarna, tjöto de inne på gårdarna, omgivna av barn och 
busar, och gråa ungrare med lindade ben blåste tre toner på träflöjter, 
som de med en bönfallande blick sträckte mot förbipasserande. Och barfota, 
fattiga flickor ville sälja små buketter av sippor och violer, men 
herrarna voro ovänliga mot dem, så att de fingo tårar i ögonen, och 
fruntimren seglade förbi i ljusblåa kläder under stora röda parasoller, 
och på alltsammans sken solen, utom då ett moln helt hastigt drog förbi på 
väg med vintern till Nordpolen.



Det var egentligen inte varmt, utan det blåste kyligt, ty ännu låg 
packisen i Kvarken. Och på den berodde det. Fastän höjderna knappt visade 
någon snö mera.



Det var också den kalla vindens fel, att så många gingo och buro omkring 
röda näsor, ty fastän man inte söp mindre i denna lilla stad än i de andra 
små städerna i vintermörkrets land, så fanns det ändå vid vanligt gott 
väder inte så värst många röda näsor i stan. Gud är god, han förstår 
mycket väl, att här i kölden måste man supa, han tillstädjer det och låter 
därför de röda fyllnäsorna inte frodas så starkt norr om Stockholm.



Och när polackerna gingo i en flock tvärsöver gatan, skällde hundarna på 
dem, deras grönaktiga bonjourer svajade i vinden, och över hustaken 
smällde här och där några flaggor på bågnande stänger.



Kaj-Kaj linkade genom hela stan uppåt backarna och kom vid 
förmiddagskaffetiden till grosshandlar Lacks gård, där popplarna brusade 
högtidligt i vårvinden. Järker stod i källardörrn och grinade mot Kaj-Kaj 
och sa: öh! .. öh!.. öh!.. ty han var dövstum.



Men lill-Bettan hoppade hage uppe på gårdsplanen.



-Goddag, Kaj-Kaj! ropade hon. Vänta, vi har månadslov i dag, bara jag har 
hoppat ut det här taget, så kommer jag och hälsar.



Kaj-Kaj, hon blev krokigare och mer hopvriden, och giktbruten, och fattig, 
och grå som en skugga i solen; och glysögd djupt i skatbona, där ögonen 
byggde och bodde under den upprefflade pannan; och ömkansvärd; och foten 
med skotrasorna stack fram; och tårar började rinna, som hon torkade; och 
snyftade; och så kom Bettan hoppande och omfamnade henne. Då först föll 
solskenet i all sin vårliga glans på käringens ansikte, och medan hon 
strök barnets gyllene hår, lyste hon med de skumma ögonen och sa:



-Guses, lillhjärtegrynet mitt! Vad du är vacker i dag! Vad du är röd om 
skinnet ditt! Finns det en flickunge i stan, som är så vacker som du? Hur 
mår du nu då, lillgrynet? Och hur mår mamma? Inte är väl madam Asplund 
här, som är så tjock och lidlig, inte?



-Nej, kom, Kaj-Kaj! I dag, dag, i dag ha vi lov! Kom, ska du få se 
så många fartyg, som har kommit in! Det är nog hundra, och Järker har 
skrivit på ett papper i köket åt Amanda, att det har aldrig varit så 
mycket fartyg på engång förut. Kom, ska du få se, så ska du få kaffe, och 
. . .



Fru Lack råkade se ut genom barnkammarfönstret, och när hon såg det hon 
fick se, då bleknade hon och ropade åt jungfrurna:



-Flickor! Flickor! Nu kommer den där förfärliga gumman Harju igen! Jag 
gömmer mig däroppe, och ni får säga, att jag gått ut på stan.



Men gumman Harju kom långsamt och oundvikligt som en liten fjällämmel; och 
där stod hon i det soliga köket, i sin kapotthatt, omvirad med mångfärgade 
schalar och bärande en korg med Bibeln och yngre skrifter rörande Riket.



-Var är er husmor, mina flickor? sa hon.



-Hon har gått ut, och hon kommer inte hem förrän framåt kvällen! sa 
Amanda.



-Då väntar jag till kvällen! sa gumman. Sätt in kaffe i salen, jag skall 
dricka kaffe där. Ja, kaffe där, kaffe där, i salen. I salen!



På salsverandan satt emellertid den gamle halvlame kapten Nordhammare. Han 
satt ensam, i sin päls, och såg ut över fjärden, som var uppfylld av 
fartyg. Alltjämt gledo nya in för fulla dukar, och måsarna blänkte över 
dem. Just nu kom en helgrön brigg med svensk flagg på gaffeln, röjeln var 
ny och vit och bröt av mot de övriga gråa seglen. Långt inne i 
landet svävade också vita röjlar bland blåa vågor, men det var snödrivor 
pa bergen.



Den gamle halvlame sjömannen tuggade sin buss och spottade i gatan, som 
stensprängar Landin höll på att bryta upp för att lägga nya 
vattenledningsrör i. Han skulle vara socialist (och vad var det inte på 
den tiden!), och han hade varit rallare, och när han nu bröt så nära 
husgrunden, var den trogne Järker så orolig, att han var femte minut måste 
titta ut genom grinden och se, vad som skedde, och detta trots att Landin 
satte tummarna i öronen och viftade med händerna och räckte ut tungan, 
vilket på dövstumspråket är detsamma som: du är en åsna!



Kapten Nordhammare hade lagt hakan på räcket som en gammal hund och tog 
inte blicken från fartygen, och ögonen tårade sig, men ansiktet var 
alldeles orörligt, och själen var kanske just nu i Västindien.



Just nu-då det knackade på glasdörren. När kaptenen såg den gamla 
Harjuskan, stirrade han först, sen spottade han och sa för sig själv:



-Ja, djävlar i min anda och själ! Den!



Harjuskan däremot blinkade och ropade högt:



-Kom in, annars kommer jag ut!



-Åt helvete! svarte kaptenen.



Då gick Harjuskan ut.



-Nordhammare! sa hon. Nu är halva din kropp död och förödd! Död och 
förödd! Nordhammare, betänk: halva din kropp död och-



förödd! Död och förödd! Ja! Nu vet vi det!



-Och dina dagar äro räknade! Du kan vara död på s(jndag, så pastorn läser 
från predikstolen, att Herran Gud i sitt allvisa råd behagat hädankalla-



-...änkan Johanna Harju -Bellagat hädankalla sjökaptenen Petrus Nord



-Håll mun, käring, sa Nordhammare, för annars går



lag!



-Ropa fritt! sa Harjuskan. Vem är som svarar dig, och till vilken av de 
heliga vill du vända dig? Ty dåren, honom dräper hans harm, och den 
fåvitske, honom dödar hans förbittring. Jobs bok, femte kapitlet, första 
och andra verserna. Vad svarar du, Nordhammare. Intet! Intet!



-Tig, käring! Sa jag! sa Nordhammare. Sen stoppade han pekfingrarna i 
öronen och stirrade ut över fjärden, men plötsligt, mitt i Harjuskans 
predikan, röt han:



-Tig, hör du inte, att ankaret går!



-Djävulens musik i din själ! Djävulens musik! Nordhammare, hör, vad jag 
säger: bara djävu. . .



-lens musik, djävulens musik, djävulens musik, men en förbannat vacker 
musik, vacker musik, vacker musik! sade gubben. Vill du låta en gammal 
sjöman vara i fred den sista vår, som Gud ger honom! Vill du låta mig se 
det här för sista gången! Vill du låta mig tacka Gud på mitt sätt, när jag 
ser så många präktiga fartyg! Vill du dra åt helvete, käring, och inte ta 
livet av mig!



-Tackar du Gud, Nordhammare; gör du bön i ditt hjärta, då släpper jag 
dig. Gör du bön i ditt hjärta?



Då öppnades dörren av Olga Brun, som var den mörka husan, och hon sa:



-Nu är kaffet inne!



-Nordhammare, sa Harjuskan, gör du bön i ditt hjärta?



-Kaffet är inne! sa Olga Brun frånvarande, hon såg



tåt fjärden.



-Bön i ditt hjärta, Nordhammare?



-Håsch? suckade den gamle sjömannen och gömde ansiktet.

Då hördes en röst från gatan.



-Hör nu, kapten, ska jag sköta käringsatan?



Då vände Harjuskan, övervunnen av Landins många, fullkomligt råa och 
präktiga rallareord, åter in till kaffet, och kapten Nordhammare släppte 
en krona i gatan, och Järker stod just i grinden och bräkte:



-Bäh?.. Bäh?.. Bäh?.. Bäh?..



Landin lade in en ansenlig mullbänk, så att munnen blev svälld som på en 
babian, men Nordhammare stirrade åter oavvänt utåt fjärden. Så satt han, 
till dess att några skrin förnummos genom vinden. Av instinkt såg han upp 
i den blåa vårhimlen, och se, där drog vildgässens svinfylking.



Då fällde gubben Nordhammare huvudet i händerna och suckade och sa:



-Sista gången! Sista gången!



Ty det kände han; men Harjuskan satt inne i salen och sörplade kaffe och 
läste Bibeln och kliade sig i huvudet, för löss eller tankar. Vilketdera 
kunde vara detsamma.





-Tänk nu då, sa Kaj-Kaj i köket. När hon kommer i 
himlen, så står alla härifrån stan och ta mot na, en vacker dag som i 
dag.



-Hon? Har I sett den saken först, att hon kommer dit? sa Amanda, som 
drack på bit. Vi ska fråga Järker? sa hon och skrev:



-Tror Järker, att fru Harju kommer till himlen?



-Äh .. Äh .. sa Järker och gapade med ögonen,



munnen och näsborrarna och rynkade pannan.

Då skrev Amanda:



-Tror Järker att Kaj-Kaj kommer till himlen?



Då skrattade han och smackade med läpparna och skrev: -Mycket gärna.



Då skrev Amanda



-Varför kommer fru Harju till himlen?



Då skrev han:



-Gamla käringar till himlen.



Och så nickade han och bräkte och skrattade och satte från sig kaffekoppen 
och gick ner på gården igen.



Fru Lack hade i alla fall kapitulerat och drack kaffe med fru Harju 
däruppe på vindsrummen. Sen drucko de vin, och när gumman gick framemot 
middan, medförde hon i korgen en liten flaska vin, för Rikets skull. Nu 
skulle man vara fri henne ett par månader, ja, kanske ett halvt år; och 
solen hade nu blivit röd som en spelmark.



Då kommo skolpojkarna under skrik och slagsmål, och Tomas kom, som var 
Bettans bror. Han inspekterade vattenrännorna på gården, bollgrubborna, 
pilbössan, som var gömd under stora bron, där han också brukade gräva ner 
sitt avklippta hår för att genom hela livet få behålla en god hårväxt, och 
sen han undandolt en låda Duke i en luftglugg i stenfoten, gick han upp 
till mat. Sen blev läxläsningen, som för brådskans skull tillgick så, att 
han lade sig på träpuffen i barnkammaren med nacken mot locket men med 
resten av kroppen upprest mot väggen. I denna ställning glömde han allt 
annat, och katekes och bibliska och tysk grammatik placerade sig snabbt 
och för någon tid i hans minne. Som hans mor var fullkomligt uttröttad av 
Harjuskan, slapp han höra upp och försvann hastigt nedåt stan, som vände 
sina fönster mot den röda solnedgången.

O, alla dessa nymålade och välluktande ångare 
vid kajen! Dessa nytjärade fartyg! Dessa illa medfarna skeppsbåtar i 
trappa och i länning! Dessa sjömän med kritpipor! Denna gamla vattenpråm! 
Dessa lotsuniformer. Dessa springande clarker! Dessa hjulbenta, skäggiga 
skeppare! Dessa italienare och spanjorer, som kacklade! Dessa... ja, 
dessa... dessa . . .



Vilken gosse, född och uppfödd i en sjöstad, har undgått denna vårfeber i 
blodet, då isen satt ut och fartygstacklaget reser sig mot himlen!



Varje mast, längs Norra kajen var besatt med pojkar som träna i skogen med 
knoppar, de gledo på stag och barduner, de hängde mössan på stortoppen, de 
gungade i pert och skreko från salning, och, ja, vem vet, kanske svuro 
många på att aldrig mer läsa en läxa, bara för att få bli sjömän, och 
segla ut på den blåmålade vågen.



Så samlades de med ens från bockhoppning, från krängning av roddbåtar, 
från märs och rå, och flockarna drogo sig utåt Fridhem, ty det hade kommit 
ett bud, att hela inloppet ut mot fyren var uppfyllt av fartyg.



Inte bara pojkarna syntes på vägen ut mot havet. Hela den lilla stan 
vandrade ut mot solnedgången. Gamla gubbar gingo där med vitt hår; och 
många halta; och Ett-opp-och-ett-i-minne; och Tok-Hjalmar som spelte 
mungiga; och stadsbudet Norlander; och Döva skräddarn och Döva målarn; och 
Tredäckarn, som var en kvinna; och till och med Hässling från Säbrå, ty 
han var inne i stan och sydde ett par byxor, och krämare och procentare 
och andra tjänstemän och kvinnor.



Stora diket vid verkstan forsade som ett fall av ölost med invispad 
grönsåpa, stort och härligt, och längre fram blevo alla blöta om fötterna, 
som sig borde, och sen syntes havet, och mot den blåstrukna himlen 
reste sig fyrtornet långt därute.



Luften var nu alldeles stilla, och månen över havet speglade solnedgången 
som en stor fickspegel, och på vattnet gungade månfåran som ett rött spår.



Där sutto nu alla människorna på stranden, som lärjungar vid Genesarets 
sjö, men de väntade bara att fyrn skulle tändas, medan under tiden de 
smutsiga skeppsbåtarna vrickade mellan fartygen och röken steg ur kockarnas 
plåtrör på skanstaken. Ty kockarna kokade sluring.







Då sänktes kvällen kring lilla Bettan och Kaj-Kaj hemma på stora bron, där 
de sutto och pratade.



Bettan pekade på en stor stjärna rätt över dem och sa:



-Säg, Kaj-Kaj, hur länge har du sett den där stjärnan? Jag har inte sett 
den alls förrän just nu.



-Inte jag heller, lillgrynet! sa Kaj-Kaj. Därefter knäppte hon händerna, 
och började darra med mungiporna, ty hon skulle be. Ögonen fylldes, 
vidare, av tårar, och hon vaggade fram och tillbaka. Hon höll ansiktet 
vänt mot himlen, och stjärnan speglades som ett vitt sken i hennes tårar. 
Bredvid henne på trappsteget stod hennes tömda kaffekopp, och Kaj-Kaj 
läste en aftonpsalm:



Jag i tysta skuggors timmar Herrans lov förkunna skall: Himlen av hans 
klarhet glimmar Jorden är hans fotapall.

O, min tro, du själens öga! Skåda den, som på det höga Dessa sköna 
facklor satt Att oss leda i vår natt.



Skriv på fästet, klara måna, Skaparns milda majestät. Och ditt bloss åt 
natten låna Att vi där ock se hans fjät. Gläns utöver berg och dalar. Allt 
om Herrans under talar. Kläd i silver flod och fält: Över allt sin tron 
han ställt.



Sen bad hon med händerna knäppta i skötet:



-Nåderika Herre! Tack för denna dag! Tack för att du låter din sol skina 
på onda och goda. Jag är mätt och glad, jag fick det där gråa garnet och 
strumporna och lite starkt med, som du lovte mig i morse. Jag vet inte om 
jag törs be dig, Herre, om det du glömde åv, men jag vill tacka och prisa 
ditt heliga namn. Och besynnerligen prisar jag dig, att du har bevarat mig 
i denna dag för så många och otaliga farligheter och skador, och att satan 
inte har dräpit mig eller någon annan här i huset genom ond bråddöd, och 
att den onde fienden inte har fördärvat mig i all god mat och dryck, som 
jag har fått, med förgift och alla sina tusen sinom tusen konster, som han 
har för sig, och att jag inte har fallit och brutit sönder någon välsignad 
lem! Och hjälp mig nu bara hem i kväll, o Gud, genom stan, för det ska 
vara alldeles görfullt med sjömän, som alltid är så otäcka, och var du, o 
Herre, med dina härskaror en eldsmur mellan mig och dem, så att dom inte 
rör mig. Uppehåll mig i min sista stund, uti fall att den kommer nu 
i natt, och, då jag inte kan kämpa mera med djävulen, så statt mig bi, du 
högt ärade Trefaldighet, så att den onde fienden får rakt ingen makt med 
mig. Amen! Allsmäktige Gud, men glöm inte skorna heller! Amen! Amen! 
Halleluja!



-Ber du alltid så där långa böner? Varje kväll? frågade lill-Bettan och 
betraktade Kaj-Kaj.



-Ja, huga då! Visst gör jag det, lillgrynet.



-Är det många, som gör det då? sa barnet.



-Ja, huga då! Det är många det, som stjärnorna på himlen och sparvarna 
under . . . nej, på marken, det vet jag, lillgrynet. Alla som håller sig 
till Honom.



-Tror du att han sitter och hör på alla nu då?



-Ja, tacka för det! sa Kaj-Kaj.



-Men inte kan han väl höra alla på engång?



-Han jo. Vad kan Han inte? Pyttsan, lillgrynet det var en simpel sak för 
Honom!



-Men inte läser jag så långa böner! Och inte ber jag om kaffe och 
strumpor och skor inte. Gör du alltid det, du, Kaj-Kaj?



-Ja! sa Kaj-Kaj. Han är de fattiges vän och jag ber på mina knän om kväll 
och morgon: "o, barmhärtige Fader", ber jag, "tala i lill-Bettans hjärta, 
eller i Anderssons hjärta, fabrikörns, eller om jag ska gå någon 
annanstans den dan. Och en morgon läste jag för madam Asplund, men när jag 
var i lag me na sen engång, så kalla hon mej fattighusslitslas, och då bad 
jag, att Herren skulle slå henne med sin vredes stumhet. Men nu tar det på 
bli mörkt, lillgrynet. Och ser du så röd som månan stiger över skogen.



-Tror du, att Gud har talat med mamma också, i dag? frågade barnet 
fundersamt.

-Måtte väl det! Måtte väl det? Kom inte fru Harju, som har så stora 
gåvor av Herran, och talte med frun. Hon som predika mot prästen i kyrkan, 
så kyrkvaktarn måtte ta ut na! Måtte väl begripa det!



-Men varför måste du be mamma om garnet själv då, Kaj-Kaj.



-Inte bad jag! Huga nej! Inte bad jag. Men jag må väl veta det, att 
Herren inte gör allt, lite får en människa göra själv också, och då sa jag 
så där. Det är så med de här skorna med, lillgrynet. Jag har inga andra 
och de här stackarna ha snart varit sönder ett par månar. Kan du förstå 
då, hur ont det är med kalla fötter för reumatismen. Jag känner'n uppefter 
hela bena och magen och ryggen.



-Fryser du om stackars fötterna, Kaj-Kaj?



-Inte hemma, lillgrynet, för där har jag ju grosshandlarns filttofflor, 
som jag fick i fjol, och jag har satt band i dom, men när jag går på stan, 
begriper du, lill-Bettan.



-Då skall du få ett par skor. Vi ha så mycket gamla skor, vet du, 
Kaj-Kaj! Så vådligt många gamla skor, som ingen alls vill ha. Du kan få 
flera stycken.



Då grät Kaj-Kaj och tog barnets händer och kysste dem och ropade:



-Lillhjärtegrynet mitt! Gudsängeln min! Nu lyse månan på dig, så du är 
som ett himlens barn i öga. Gud välsigne dej, Gud löne dej, som tänk på 
gamskraltig Kaj



Kaj, som ingen bryr sig om i världen.



-Men Gud då, Kaj-Kaj!!



-Ja, Gud han är nog god mot oss fattiga, men om ingen 
människa vore't, hur skulle en människa då dra sig fram, 
lillhjärtegrynet! Gud välsigne dig! sa hon.



Då hade de tvåhundra fartygen allasammans tänt sina topplanternor 
och beslagit seglen och brassat rårna i fyrkant, och i den violetta 
skymningen blänkte fullmånen.



Då förvandlades hela naturen och blev ett skådespel i silver. Alla 
konturer buro silverränder, och innanför dem förtonade färgerna under en 
knapp förnimbar glans.



I de hundratals människohjärtana på stranden darrade vårkvällens 
silverton. Därför viskade man till varann och stödde huvudet eftertänksamt 
i handen, medan man betraktade fyren: en man i vit rustning, som med 
bestämda mellanrum tryckte på sin elektriska lampa och bevakade synkretsen 
för att se, att allt var i lag. Och han var traktens stumme och trogne 
väktare.



Nu drev också den luft ut, som under dagen varit instängd i skogen. Den 
luktade mossa, snö och stensöta; den luktade så milt som månskenet på 
vattnet kändes för ögat. En bäck forsade, en orrtupp sjåsade, trasten 
drillade, och hela den mänskliga skaran uppfylldes av känslor och blev 
tungsint. Ju mer människorna betraktade de svarta fartygen ute på vattnet, 
desto tungsintare blevo de.



Ute på fartygen spelte sjömännen dragspel och mungiga. Det var väl några 
ynglingar, som voro långt hemifrån och spelte hemtraktens melodier, halvt 
utan att veta det. Sannolikt lyssnade man till tonerna från alla de 
tvåhundra fartygen. Alla på stranden gjorde det.



Men då började den ena gruppen efter den andra dra sig tillbaka till stan, 
ty det skymde alltmer och nu blundade hela trakten.



Stan låg tyst och sluten med några ljus i sicksack. Ty även hus och 
flaggstänger och trän kunna sova, det förstår man när solen går opp och 
allting ryser till, innan blicken blir klar och vaken.



Tomas följde de andra, och nu låg en lätt dimma över lägdorna, och 
skogarna voro sotsvarta. Han gick raka vägen hem, och där lyste det ur 
fönstren.



-Se här är Tomas! sa Olga Brun. Tomas kan gå och köpa sexöres 
smörgåsbröd, för vi ha främmande.



Sålunda gick Tomas åter ner i stan och köpte sexöres smörgåsbröd.



När han drog hemåt igen och svängde med påsen, mötte han Kaj-Kaj, som 
rullade i månskenet.



-Och si, Tomas! sa hon. Jag har inte sett dej just nå alls i dag, Tomas. 
Jag är så glad, och jag går och tackar Gud, som har gett oss ett sånt 
grant månskensväder och så mild en väderlek för allt fattigt gammalt folk. 
Och si du, vad allt vad jag har fått.



-Ta den här också då! sa Tomas och räckte henne en sexöreskaka. Jag har 
bara brutit en bit själv, men jag har inte bitit i kakan.



-Guses! Vad du är snäll, du med, Tomas! sa Kaj-Kaj, och så pekade hon på 
månen och sa:



-Ja, ser du, Gud håll ju öga på oss!



-Har han bara ett öga då, Kaj-Kaj, sa Tomas. Det var jädrans stort, det! 
För att vara ett öga.



-Mam... mam... mam...! sa Kaj-Kaj och började linka i väg till 
Gammelhäktet långt därborta i fattigstan.



Tomas bröt bara en bit ur nästa kaka och började småspringa hem, ty han 
hade i köket sett en sardinlåda och en hummerburk, och han visste precis, 
vad han ämnade göra.



Och stan var nu fullkomligt tyst, utom att några hundar skällde på månen 
som vanligt.

Det rätta barnasinnet



Tomas Lack, som nyss begravt en råtta, blev glad, när kyrkklockorna 
började klämta; och han sprang ut på gatan, där gubben Gradin låg på knä 
och rensade trottoaren från ogräs.



-Gradin! sade han. Tror Gradin, att min råtta kommer till Gud?



-Nej, det tror jag inte! sade Gradin. Och det ska jag säga honom, Tomas, 
att om hans råtta kom till himlen, då, djävlar i min anda och själ, är det 
jag, som inte tänker på det stället. Jag har, nu höll jag på att svära 
igen, haft så mycket ont av råttor, att ska dessa kräk finnas där också, 
då får jag ingen ro.



-Men kanske Gradin inte kommer till himlen! sade Tomas. Gradin, som är så 
gammal, har kanske syndat så mycket, att Gradin inte kommer in.



-Ja, det kan vara en sak! svarade Gradin och grävde mellan stenarna. Men. 
..



-Ja, men jag tror, att min råtta kommer till himlen. Ändå! sade Tomas.



Då slog Gradin knivskaftet i gatstenarna, så att det small, och svarade:



-Ja, låt'en komma! Men jag står vid vad jag har sagt. Ser jag en enda 
råtta, ja, vore han så liten som den minsta mus, när jag kommer, så vänder 
jag om. Så pass mycket karl för sin hatt får man vara, att man inte 
tillåter, att sådan ohyra får finnas på ett sådant ställe. Skulle han 
tycka, att det vore passande det, Tomas, att det var råttor 
i stora salen hos patrons, när det är 
främmande där. Eller tror han, att patron skulle tillåta sådant?



-Ja, men det är stor skillnad, Gradin, på pappa och Gud! svarade Tomas.



-Åja! Men i det fallet, så kan han vara säker på att de äro lika.



-Tror Gradin det? frågade Tomas.



-Ja, det kan han vara lugn för. Han kan väl tänka sig det, att vad tror 
han borgmästarn eller konsul Smitthenner eller patron skulle tänka, om de 
finge se sådant. Tänk, om borgmästarn kommer in, i frack och med orden på 
bröstet, och så får han se en råtta på golvet. Tror han då, Tomas, att 
borgmästarn, som är så högfärdig, skulle tycka, att det var ett passande 
ställe att komma till för en borgmästare. Och vad skulle han tänka, som 
har gått i kyrkan varje söndag bara för att få komma till himlen.



-Är det vackert i kyrkan, Gradin? frågade Tomas, och såg fundersam ut.



-Han kan gå dit, så får han se! svarade Gradin och spottade argt.



-Men jag har inga pengar, sade Tomas.



Då hörde han en röst, som yttrade:



-Gå då upp till din far och be honom om en slant att gå i kyrkan!



Tomas tog av sig mössan och bockade, ty det var en herre.



-Men kanske det kostar mycket, sade han, och då törs jag inte.



-Nej, min gosse lilla, sade herrn, du kan vara lugn, du kommer in för en 
liten, liten slant, och det vet nog din far. Skynda dig bara!

Tomas gick litet tveksamt, och herrn sade till Gradin: -Du tiger, 
min gubbe lilla!



Och när nu Gradin fick en tjugufemöring, lyfte han på mössan och lovade 
att tiga; men han hade haft svårt förut. Och när herrn gått, fortsatte han 
sitt arbete; men plötsligt spottade han, klådde sig i huvudet och mumlade:



-Råttor där också! Skulle det inte vara nog, att man har dem här, nu 
heller. Förbanne mig, att det finns den minsta hut i rikt folks ungar!



Tomas hade emellertid kommit illa ut. Han hade gått upp till fadern och 
bockat sig artigt för honom, och fadern sköt ned glasögonen och gav honom 
en sträng blick, ty han var som vanligt inte riktigt god på Tomas' mor.



-Vad vill du? sade han; och då blev Tomas rädd, ty han hade hoppats, att 
fadern skulle säga: Vad vill du, din lymmel?



-Snälla pappa! svarade han lågt.



-Högre! sade fadern.



-Snälla pappa...



-Gå och ställ dig borta vid väggen! sade fadern. Nå, vad vill du?



-Snälla pappa...



-Om du är uppstudsig, din förhärdade kappsäck, så ska väl jag ge dig den 
uppfostran, som din mor inte tycks bry sig om. Nå! Hur var det?



-Snälla pappa, kan jag få en slant att gå i kyrkan?



-Va??? skrek patron Lack.



Men då teg Tomas, ty han började ana, att här kom något förfärligt, som 
han inte förutsett.



-Jo, du! sade fadern. Du! Du! Du är! Du är! Du är en, en, en 
passagerare, du. Du är en passagerare, du! Va?



-Ja, sade Tomas, ty han trodde, att fadern menade så.



-Och uppstudsig till på köpet. Kom! In till din mor!



När patron Lack stod med gossen i sängkammaren, sade han till sin hustru:



-Du uppfostrar dina barn, så att det är en fröjd!



-Vad har han gjort? frågade fru Lack.



-Han kommer till mig och ber om pengar att gå i kyrkan. Har du inte 
hunnit lära honom ens så mycket, att där inte tas entre?



-Nej, svarade fru Lack leende, vi ha inte så mycket beröring med kyrkan, 
att det har behövts.



-Tack för piken! Jag vet, att jag är en hedning, men jag vill inte, att 
mina barn skola vara det.



-Jag kan inte hjälpa det! sade fru Lack. .Pipplet faller ju inte långt 
från trädet.



-Vem har lärt dig, att det kostar pengar att gå i kyrkan? sade fadern 
till Tomas för att inte behöva svara på sin hustrus ord.



-Jag frågade Gradin, om det var vackert i kyrkan, och då sa herrn, att 
jag skulle be pappa om en slant att gå dit.



-Vilken herre?



-Jag vet inte, han kom på gatan.



-Såå! sade fadern snopet, och därpå gick han utan att tillägga något 
vidare. Men modern klappade Tomas och skrattade gott; och Tomas var ond 
och sade sin mening:



-Ni är så dumma, både pappa och mamma, ni bråkar alltid för ingenting.



-Gå ut och lek! sade modern.



-Kostar det inte att gå i kyrkan? frågade Tomas.

-Nej, kära barn, det kostar ingenting, man är tvärtom glad, om 
någon går dit.



Då tänkte Tomas: Är man glad, om någon går dit! Da kanske man kan få något 
gott där! Och han försvann snabbt ur rummet, och inom mindre än en minut 
syntes han springa nedför gatan.



Vid kyrkan stod en tom likvagn, och när Tomas såg kusken, blev han glad, 
ty han hade ofta åkt på hans gödsellass, när de passerade Skeppar Karls 
gränd; och det var en snäll kusk, som kunde många historier. Då nu Tomas 
kände honom, gick han fram och sade:



-Goddag!



-Goddag, Tomas! sade kusken.



-Får man gå in i kyrkan? frågade Tomas.



-Joo! sade kusken. Nog får man det.



-Ska man inte säga någonting, när man går in? frågade Tomas.



-Neheeej! sade kusken skrattande. Man skall tvärtom



vara alldeles tyst.



-Jaså! sade Tomas. Man ska inte göra någonting?



-Joo! sade kusken. Man ska ta av sig mössan.



-Jaså, tack! sade Tomas och tog genast av sig mössan,



och därpå gick han in i kyrkan.



Det första Tomas tänkte, var, att det måtte finnas råttor i kyrkan, ty dar 
var lika kallt som i patron Lacks källare. Men det andra var, att det var 
ett underligt hus. Människorna sågo små ut, och prästen som talade långt 
framme, där solskenet lyste omkring korset, hördes dovt och avlägset; och 
hans röst studsade som en gummiboll från vägg till vägg och for slutligen 
ut genom porten. Det luktade nyskurat, och mamsell Henriksdotters granris 
var utstrött på golvet. Detta, att det luktade nyskurat, gjorde Tomas 
högtidlig och förväntansfull, ty var gång det skurades hemma, var 
fadern på ett förskräckligt humör, och man visste aldrig, vad som kunde 
hända.



Sakta och högtidligt och undrande smög sig Tomas fram till koret, och där 
såg han Kaj-Kaj sitta i en bänk och gråta. Då blev han glad och kände sig 
tryggare. Han gick in i bänken till Kaj-Kaj och tog henne i armen.



-Gulla dej, Tomas! viskade Kaj-Kaj. Kommer du till Gud i din ungdom? Vad 
jag kan bli glad, när jag si dej här i Guds hus.



Tomas begrep att Kaj-Kaj var belåten, ty när hon fick något hemma, så grät 
hon alltid och talade om Gud.



-Vad är det i lådan, Kaj-Kaj? sade han lågt och pekade på katafalken.



-Det är en skomakare, Tomas! svarade Kaj-Kaj lika lågt.



Men Tomas tittade på henne och trodde, att hon skämtade. Han kunde 
nämligen inte förstå, vad skomakaren kunde ha för nöje eller mening med 
att ligga i lådan.



-Är det en skomakare! sade han. Vad gör han där?



-Han är död, vet jag! sade Kaj-Kaj.



-Jaså! sade Tomas. Men varför gör folket så där?



-Dom begraver honom, gulla dej, Tomas! sade KajKaj och blev orolig.



-Har dom hyrt honom då?



-Nej, han är ju död, säger jag.



-Ja men! Jag begraver inte råttorna så, utan jag gräver ner dem i 
trädgården. Varför gör man så här!



-Man antvardar hans själ till Gud.



-Jaså! sade Tomas. Vill Gud det då?



-Ja visst, han har befallt, att man skall göra det.

-Jaså! sade Tomas. Hör skomakaren också, vad pastorn säger?



-Nej, han är ju död, säger jag ju.



-Ja men! Varför läser pastorn då? Predikar han? -Ja, han predikar! sade 
Kaj-Kaj otåligt.



-Ska man låta så, när man predikar, Kaj-Kaj? -Ja! svarade gumman.



-Om jag låter så, kan jag predika då?



-Nej, inte du, Tomas. Du är för liten. -Ja, men inte är det svårt att 
låta så!



-Men det kommer an på, vad du säger. Hör på nu, vad pastorn säger.



Efter en stund frågade Tomas: -Vad är Kristus, Kaj-Kaj?



-Tyst, gosse! sade Kaj-Kaj.



-Ja men! Vad är den helige Ande då, säg, Kaj-Kaj! -Gulla dej, Tomas, sade 
Kaj-Kaj, man får inte prata i kyrkan.



-Jaså! sade Tomas. Men efter en stund sade han:



-Tycker du inte, att det är roligt, Kaj-Kaj? Det tycker jag. Jag har 
aldrig haft så roligt.



Då såg gumman strängt på honom och ruskade på huvudet och teg.



När nu orgeln började spela, blev Tomas förvånad. Han såg inget piano, och 
ljuden tycktes ibland komma under golvet och ibland från små fåglar, som 
kvittrade och pepo utanför fönstren. Och nu togo de svartklädda karlarna 
kistan emellan sig och buro ut den.



-Vart går dom nu? sade Tomas. -Till kyrkogården! svarade Kaj-Kaj.



och Tomas såg likvagnen långsamt åka på det knastrande gruset bort 
mellan träden, och ännu i kronornas sus hörde han orgeln spela; men allt 
omkring honom var så tyst och underligt, och klockorna talade, som om de 
velat berätta någonting. Och Kaj-Kaj linkade med en hop andra gummor, alla 
hade de gröna schalar och alla gräto de, och alla pratade de på samma 
gång.



Tomas sprang hem för att få förklaringar av Gradin, och hjärtat bankade i 
honom av nyfikenhet.



Han stannade andfådd framför gubben och utropade:



-Nu, Gradin, har jag varit i kyrkan!



Därefter väntade han för att höra, vad Gradin skulle svara.



-Jaså, han har det, sade gubben.



-Och där var det en skomakare! sade Tomas.



-Jaså! sade Gradin.



-Vad Gradin är dum! ropade Tomas. Det var ingen vanlig skomakare, må han 
tro!



-Jaså! sade gubben.



-Nej, för han var död, ska jag säga!



-Ja, det finns många döda skomakare, ska jag säga honom, Tomas. Och det 
var inte något nytt, må han tro.



-Ja men, Kaj-Kaj var där!



-Hon, ja! sade gubben. Hon är där för jämnan.



-Gradin! sade Tomas. Jag skulle vilja vara pastor, och så skulle jag 
begrava Gradin.



-Nej hör nu, djävlar i min anda och själ, han talar, så att jag nästan må 
spy!



-Ja men, det är roligt!



-Jo, jag tycker, det är roligt! Tror han, det är roligt att dö?



-Ja, är det någon konst då?



Gubben såg på honom en stund, innan han svarade.

-Det, sade han därefter med eftertryck. Det är det djävligaste, som 
finns.



-Hur så?



-Jo, han skulle bara ha tittat på skomakarn, skulle han fått se.



-Å, han! Det var bara fint. Det var fullt med blommor. Fina, fina 
blommor.



-Jo, det behövdes nog! Vet han, hur skomakarn såg ut?



-Han såg väl ut som alla andra skomakare!



-Nej, stopp! Han såg ut som ett ruttet äpple, om han har sett det. För 
ser han, Tomas, när en människa dör, då ruttnar hon, förstår han. Och hon 
luktar så förbannat illa, att han aldrig kan komma i närheten ens, Ja! Jag 
vet inte; jag kan inte beskriva. Han må veta, att han blir full med mask.



-Det har jag haft flera gånger, men det går bort med lavemang! sade 
Tomas.



-Jo jo! Jag tänker det! Fan vet, vad lavemang är, men försök att få bort 
den masken, får han se! Nej, den ska vara där, förstår han. För ser han, 
den här kroppen, den ska förstöras, och masken, det är han, som sköter om 
det, och masken, det är Vår Herres egen mask, som ska äta upp oss, så gud 
nåde den, som försöker att göra den masken något ont, det är farliga 
saker, det!



-Ja, men vad är Kristus då, Gradin?



-Nej, hör nu Tomas, känner han inte Kristus?



-Nej! sade Tomas.



-Det är ju Guds son, vet jag!



-Har Gud också barn?



-Nej, det har han inte, men det är väl detsamma.



-Är den helige Ande också Guds son?

-Nej, inte precis! Men han är släkt, det vill 
säga, han är, han är, utav samma slag, förstår han. Ser han, Tomas, det är 
så, att Gud, han är treenig, och det vill säga, att han är Gud först och 
främst, och så är han Kristus, och så är han den helige Ande. Men den 
helige Ande, han är på samma gång far till Kristus, och Kristus han är på 
sätt och vis en vanlig människa, för han var son till en snickare i 
Betlehem. Eller egentligen inte till snickarn utan till hans fästmö, som 
hette jungfru Maria.



-Jaså, sade Tomas, är det långt till Betlehem?



-Å! Flera tusen mil.



-Ja men! Vad har Kristus då med en skomakare här i stan att göra?



-Ja men, då jag säger, att han är Gud!



-Jaså! sade Tomas. Ja men, äro alla snickare i Betlehem Gud?



-Alla snickare i Betlehem! Tror han, det var en vanlig snickare? Det var 
för flera tusen år sen, kan han väl förstå.



-Har Gud levt så länge då?



-Han dör ju aldrig!



-Vem har talt om allt det där för Gradin? frågade Tomas misstroget.



-Det får han lära sig i skolan.



-Vet dom det där?



-Ja, gosse lilla, både det och mycket mer. Det kommer nog en dag, må han 
tro, då han blir mycket mer bekant med Gud än jag, för han är ju rik mans 
barn! sade gubben.



-Jaså! sade Tomas. Men nu är jag hungrig. Jag vill 
ha mat.



Gradin, som med tankarna strövade på helt andra av livets områden, 
släppte sin kniv och stirrade efter gossen, som med händerna på ryggen 
helt lugnt spankulerade i väg och sparkade sten och grus med skosnytorna.



En vrede grep den gamle. Han spottade och mumlade:



-Man är, så att håren kan stå på ända! Råttor dit man tänkt sig, och så 
var det inte nog heller, utan en ska dö på köpet för att vara en dylik 
snorkilling till lags!



Men en efter en stunds fundering:



-Nog för att, sade han lågt, nog för att jag önskade, att pojken vore 
min!



3 Gubben, som korkade buteljer.



Nu var det höst, och stjärnorna glödde underligt; det var kväll, och 
hundarna jämrade och skällde nere i staden.



Även de nakna popplarna på gården jämrade, och telefonsträngarna jämrade, 
och ute på havet tutade lastångarna.



Det var så längesen det varit augusti månsken. Månen var försvunnen, och i 
stället glödde bara stjärnorna genom kvällens kalla dimmor.



I dag hade det blåst hela dagen. Dammet hade virvlat, och löven hade 
dansat över husen, och flaggstängerna hade gungat fram och tillbaka, fram 
och tillbaka, och flagglinorna hade slagit mot stängerna. Smisk-smisk! 
Smisk-smisk, lät det.



Men Tomas hade sprungit i kapp med sitt vindhjul, hela aftonen. Marken var 
torr och hård, och hans steg ljummade som på nyfrusen is, och hopp sade 
hjulet, nu hoppade det över ett fruset hjulspår, och så surrade det i väg, 
bort, bort! Bort med vinden, som tjöt och skrek.



Och nu var det kväll. Solen, som brunnit så blåröd och kall, hade sjunkit 
bakom bergen, husen hade sakta upplösts i mörker, och fönstren släppte ut 
ett svagt ljus.



Då ökade dånet av bränningarna, och hela jorden gungade, och stjärnorna 
gungade, och det blev högtidligt och besynnerligt.



Tomas stod i grinden, och några ensamma människor gingo förbi. De lutade 
sig framåt mot vinden, och Tomas undrade; - Vart skola de gå! Hem! sade 
han för sig själv.

Hem! sade han lagt. De gå hem!



Där gick en gammal gumma, det var bestämt mamsell Henriksdotter, ty hon 
hade en säck på ryggen.



Var bodde mamsell Henriksdotter?



Och där gingo två små flickor med var sin tunga hämtare i handen. Var 
bodde de?



-Nu gå de hem! sade Tomas lågt. Och då tänkte han på far och mor. Far 
satt vid sitt skrivbord, och den gröna lampskärmen lyste matt och gjorde 
rummet skumt. Spegelns förgyllningar glänste som gnistor i skymningen, och 
röken från cigarrkoppen på skrivbordet steg rätt upp.



Så satt han i går, och så satt han förra veckan, och så satt han i fjol, 
och så hade han alltid suttit.



Och mor satt i ett hörn i salen och sydde på sitt handarbete. Och det var 
tyst i hela huset. Bara klockan i salen, som gick så långsamt: tick-tack, 
och slamret i köket, när jungfrurna diskade.



Och småsyskonen sovo i sina järnsängar, med röda kin



der; och gapade, och ibland blinkade ögonlocken till.



Så var det i fjol, och så var det i år, och så skulle det



bli nästa år, och alla år.



Klockan skulle gå långsamt: tick-tack! Tick-tack!



Men vid fars skrivbord, där satt Tomas, och cigarren rök på askkoppen, och 
pennan raspade på papperet och pratade med sig själv, alldeles som glöden 
i kakelugnen. Och ute jämrade popplarna och telefonsträngarna, och 
lastångarna tutade långt till havs, och bränningarna brusade



i mörkret.



Men klockan sade bara: tick-tack, tick-tack!



Alltid, alltid! Många, många, många år!



Det upprepade Tomas högt för sig själv: - många,



många, många år!

Då kom Adrian på gatan med en hämtare i handen, och han stannade, 
när han fick syn på Tomas.



-V-v-va gö-gör du där, To-Tomas? sade han.



-Jag tänker! sade Tomas.



-V-va tänker du på? frågade Adrian.



-Jag tänker på ingenting! svarade Tomas.



-Tä-tänker d-d-du då? sade Adrian.



-Jag har tänkt! sade Tomas.



-Ja-ja-så! sade Adrian. Ska-ska d-d-du följa med till br-br, ska du 
fö-följa med till br-bryggeriet, o-och köpa jäst?



-Jag får inte gå ut. Det är för sent! sade Tomas.



-D-du får e-en vi-vindsnurra, o-om du fö-följer med! sade Adrian.



-Du har ingen! sade Tomas.



-Jo, jag har en he-hemma! sade Adrian.



Då satte sig Tomas i rörelse och följde med Adrian. Ty han var inte 
svårare att förleda.



De båda gossarna gingo uppför gränden, och den var mörk med brusande träd 
på sidorna.



-D-d-det blåser duktigt i kvä-kväll! sade Adrian.



-Ja, svarade Tomas, jag är rädd, om det blir eldsvåda.



-Då bri-brinner stan o-opp! sade Adrian. S-se där bribrinner det! 
utropade han och pekade på en låga, som flammade upp i mörkret.



Tomas stannade och blev kall över hela kroppen, men då såg han, att det 
var smedjan.



-Nej, sade han, det var bara smedjan!



-D-det visste jag förut! sade Adrian.



-Varför skrämde du mig då? frågade Tomas.



-Dä-dä-därför att det var roligt! svarade Adrian.



-Här är stjärnorna mycket större än hemma på vår gård! sade Tomas, 
efter en tystnad. Och de röra sig, som om de levde.



-Ve-vet du inte, a-att det är änglar? sade Adrian.



-Inte alla! sade Tomas. Bara några stycken. Där är min ängel! sade han 
och pekade på Polstjärnan.



-D-du är du-dum! sade Adrian. Det är lan-lanternor som Gu-Gud har satt ut 
åt sjö-sjömännen.



-Jaså! sade Tomas. Det säger du, därför att din pappa är sjöman!



-Och du sä-säger, att de ä-äro änglar, fö-för att fr-fru Harju 
sp-springer hos er o-och omvänder. Me-men min pa-pappa har gå-gått i 
navi-vigationsskolan, me-men d-det har inte ho-hon!



Tomas var rädd, när de passerade förbi smedjan. Därinne pustade det och 
hamrade och klang, medan eld och gnistor yrde ur skorstenen och högt mot 
himlen; och däruppe lyste de stora och främmande stjärnorna, långt större 
än de, som tindrade hemma över gården.



Det var också en gata, som Tomas inte mycket kände till. Inga vänliga 
fönster skimrade på vägen, utan mörkret sänkte sig från himlen ända ned 
till hans fötter. Stora, osynliga träd brusade på ett helt annat sätt än 
hemma, och en ensam båglampas sken fladdrade och flämtade och upplyste 
otydligt bryggeriets hus.



Inne på bryggerigården stodo höga tunnor och fat bland utkörarvagnar, och 
karlar i träskor och med en svängande lykta i handen gingo sjungande ut 
och in i bodar runtom gården. Men på gatan dansade två fullbusar, medan 
damm och torra löv virvlade omkring dem.



-Har du se-sett gubben, som korkar bu-buteljer? frågade Adrian.



-Nej, sade Tomas.

-De-det är en otäck gubbe! sade Adrian. Dä-ärinne håller han 
ti-till! sade han och pekade ut en dörr, som stod på glänt. Sk-ska vi 
titta på honom?



-Ja, sade Tomas och rös efter ryggen.



Gossarna gingo fram till dörren, och Adrian stack in huvudet.



-Ha-han är inte där! sade han. Titta bara!



Tomas steg in, och då sköt Adrian igen dörren efter honom och sprang.



Men Tomas såg något, som gjorde, att han inte kunde röra en fot. Det var 
ett stort, mörkt magasin, och ur mörkret, svagt belysta av en rökig 
lampa på en disk, skymtade stora tunnbottnar som en mängd uppblåsta 
jätteansikten.



Längst bort såg Tomas ett ljussken, som tycktes stiga ur jorden, och över 
faten reste sig en skugga; ett ansikte, som nådde från golv till tak, med 
en lång, nedhängande näsa och en hängande smal haka.



Skenet ökade, och skuggan steg från taket ner mot golvet och bugade sig 
för skenet. Då visade sig en varelse. Det var en mager gubbskepnad med 
blekt, rynkigt ansikte och dyster som döden. Skepnaden bar en rykande 
lykta i handen och kom sakta upp, och den tycktes aldrig ta slut utan nå 
upp i taket, redan innan halva kroppen var över golvet.



Tomas ryggade mot dörren, och dörren flög upp. Då vaknade han och sprang, 
sprang, vad han förmådde, ut från bryggeriet.



På gatan låg den ena busen orörlig, och den andra stod och hötte med 
nävarna.



Han började förfölja Tomas under höga rop, och Tomas sprang, sprang, ty 
han kände skepnadens hand sträckas ut genom magasinsdörren och efter 
honom för att gripa honom och dra honom ned i jorden.



Hemma på gården stod barnjungfrun och ropade:



-Tomas! To-mas!



Med ens kom han springande in genom grinden; han löpte rakt fram till 
henne och grep om henne, kröp in till henne och skakade i hela kroppen.



-Vad är det med Tomas? frågade hon och blev själv förskräckt.



-Jag är så rädd, att han kommer och tar mig! sade Tomas.



-Vem? frågade flickan.



-Gubben, som korkar buteljer!



-Vem är det? frågade flickan.



-Jag vet inte, sade Tomas.



Då tog barnflickan honom med sig upp, och när han kom upp, fick han genast 
lägga sig, ty han hade feber och frossa.



Medan flickan klädde av honom, frågade han:



-Vad gör de under oss?



-Hos Smitthenners? sade flickan.



-Nej, sade Tomas, under oss, under jorden?



-Där bor de döda! svarade flickan.



-Där bor gubben, som korkar buteljer! sade Tomas, och han såg den hemska 
skepnaden hela tiden framför sig.



Lampan måste brinna, och barnjungfrun måste sitta vid sängen, ty Tomas var 
sjuk. Han glödde över hela kroppen, och han kastade sig oroligt av och an 
och talade om gubben, som nalkades, långt borta.



Efter kvällsvarden kom modern in, och när hon såg, att Tomas yrade, gick 
hon efter patron Lack.

Han satte sig vid sängen med klockan i hand och 
kände på Tomas' puls.



-Han har feber! sade han. Gossen har varit våt om fötterna som vanligt. 
Naturligtvis! Lägg kalla omslag på honom, och om febern ökar, får vi 
skicka efter doktorn.



Modern tog Tomas i sin säng, och ljuset brann timme efter timme på 
nattduksbordet, medan stormen skakade det tysta huset och alla andra sovo.



Tomas såg med glänsande ögon på sin mor och pekade och sade:



-Ser mamma, hur de slåss?



-Ja, ja, Tomas! sade hon. Jag ser, men det är inte farligt. De komma inte 
hit.



-Gubben har hämtat upp dem från jorden! sade han. Allasammans, för där 
bor alla de döda! Se, de rida på hästar och ha stora spjut! Han bor också 
därnere! Och han sprang efter mig på gatan. Jag var så rädd. Han står 
utanför fönstret. 
Jag hör honom! Tyst! Han står utanför fönstret. Han har lyktan med sig. 
Men han törs inte komma in.



Vad det är underligt, mamma! Bo inte de döda under jorden?



-Jo, Tomas, de bo under jorden. Långt nere i jorden!

Sade modern.



-Men jag ser dem. Allasammans. Här! sade han och tog sig åt huvudet. De 
äro härinne, men de äro så små. De äro inte så stora som knappnålshuvun. I 
hela kroppen äro de. Här i bröstet, och i benen, och i armarna, och i 
fingrarna och överallt. De gå ut genom ögonen. Och då bli de stora, och 
gubben går framför dem allasammans, med sin lykta. Men de äro inte lika 
oss, mamma. Ha de varit döda länge?

-Mycket, mycket länge, Tomas! svarade modem.



-Voro människorna inte som vi äro, förr i världen?



-Nej, de voro mycket olika oss! sade modern.



-Hade de kläder, som om de hade varit fiskar? Och stora buskar på huvut? 
Och gingo de bara i trikåer, och i kalsongerna? Och hade de pilbössor? Och 
sutto de vid långa bord? Säg, mamma!



-Ja, Tomas, just så voro de! sade modern.



-De äro här! sade Tomas och tog sig åt huvudet. Men det är underligt, 
mamma! Jag kan se in i mig själv, och där är det så mörkt, men stjärnorna 
tindra! Har man stjärnorna inom sig, mamma?



-Ja, ibland har man stjärnorna inom sig, Tomas! sade modern.



-Och långt borta går gubben! sade Tomas. Nu gå de allasammans! Hör du, 
att de gå, mamma?



-Ja, jag hör! sade modern.



-Nu är jag så liten; mamma, jag är rädd! Det är ett stort berg, som 
kommer! Hör du inte, hur det dundrar? O! skrek Tomas till och reste sig i 
sängen.



-Lugna dig, Tomas! sade modern. Jag är ju här. Berget kommer inte hit.



-Det är gubben, som skjuter på! sade Tomas. Mamma, det kommer närmare! 
Bed honom, att han inte kommer!



-Var äro de döda, Tomas? frågade modern.



-De äro borta! sade Tomas och kände sig på huvudet och på armarna. Jag 
känner dem inte längre.



-Då är gubben också borta! Sade modern. Jag är säker på, att han är 
borta.



-Ja! sade Tomas, sen han lyssnat. Han är borta. Nu har han krupit ner i 
jorden igen till de döda!



Därefter gäspade han.

-Jag är så trött, mamma! sade han.



-Sov, Tomas! sade hon. Jag skall vaka över dig. Håll i min hand! sade hon 
och gav honom handen.



I samma ögonblick sov han; men hon låg länge och betraktade honom.



Det föreföll henne så främmande och besynnerligt i rummet, som om 
verkligen andar hade farit därigenom, och även hon tyckte nu, att 
skepnaden gick ute i natten.



Men vad hade barnet varit utsatt för? Hur kunde han se de döda? Varifrån 
kommo dessa syner?



Hela hans kropp tycktes ha upplöst sig i tusende små varelser, och han 
hade sett dem alla, känt dem och sett dem.



Fru Lack låg länge och betraktade det sovande barnet, och medan ljuset 
brann orörligt och stormen skakade huset och tiden förgick, svävade hennes 
själ långt bort efter alla de döda, som Tomas sett i rummet, och i spetsen 
för vilka gick en gammal mager gubbe med en lykta i handen.



Slutligen släckte hon ljuset och somnade; och natten omslöt detta hus som 
alla andra, den jämrande höstnatten, som var full av underliga syner och 
av gamla, gamla minnen.



4 Storken.



Nu skall jag berätta en annan historia om Tomas Lack. Jag skulle kunna 
berätta ännu många fler, men jag är rädd att du blir trött på min lille 
vän. Läs emellertid denna och de återstående historierna om honom med 
tålamod; man vet inte, om du ej en vacker dag får se honom som en stor, 
klok karl, och då kan du ha nöje av att dra dig till minnes, hur han var 
som gosse.



Denna gång var det så, att Tomas en dag kom upp till sin mor och sade:



-Jag förstår inte, mamma, sade han, att tant Smitthenner har blivit så 
hemskt tjock på sista tiden.



Tomas' mor såg på honom och svarade:



-Har hon det, Tomas!



-Så förfärligt! sade Tomas. Hon kan knappast gå. När hon kom från torget 
nyss och skulle gå uppför bron, så pustade hon och stånkade, och när hon 
fick se mig, så sa hon: "Det behöver du aldrig vara med om, käre Tomas." 
Vad menade hon med det?



-Tant Smitthenner är inte riktigt frisk! sade modern.



-Jag tror nästan, att jag vet, vad det är, sade Tomas. Hon äter bestämt 
för mycket potatis.



-Tror du det? sade fru Lack.



-Ja, i går fick Smitthenners hem ett stort lass potatis, och då gick 
farbror Smitthenner förbi, och så spottade



han och sa: "Nu skall det väl i Jesu Kristi namn finnas



potatis i huset, så att det räcker!"



-Sa han det! sade fru Lack.



-Ja, och Petrus sa i går i köket till Olga, när hon skalade potatis 
till frukosten: "Du äter så mycket potatis, att du blir tjock som en 
tunna!"



-Ja, vad ska vi göra åt tant Smitthenner, Tomas? frågade fru Lack.



-Hon får banta! sade Tomas.



-Det kan du ha rätt i! sade fru Lack. Jag skall säga det åt henne.



-Det är bra! sade Tomas. För om hon fortsätter så här, så spricker hon 
snart.



-Det kan hända! svarade fru Lack och strök Tomas över håret; och så gick 
hon ut.



Tomas fortfor att vara orolig för fru Smitthennert och när fru Lack en 
morgon berättade honom, att hon var sjuk, så utropade Tomas:



-Har hon spruckit?



-Nej inte. . . sade fru Lack. Inte spruckit, Tomas, men hon är mycket 
sjuk.



-Hon spricker! sade Tomas.



-Tror du det? sade fru Lack.



-Är doktorn där? frågade Tomas.



-Ja, han har varit där! svarade fru Lack.



-Det är bra! sade Tomas.



Nu var han nöjd, ty han såg sin profetia uppfyllas, och han gladde sig 
redan i hög grad åt begravningen. Han sade till modern:



-Pappa skall väl bära?



-Vad menar du? frågade modern.



-När tant Smitthenner är död, skall väl pappa hjälpa till att bära henne? 
Hon, som har varit så mycket hos oss.



-Fy, Tomas! ropade modern. Gå ut!



Tomas dansade ut genom dörren till köket, och där skulle han just berätta 
nyheten, då köksan sade:

-Tyst! Tyst, Tomas! Storken kommer till Smitthenners i dag.



Då föll Tomas ihop, som om man hällt vatten på honom, och kröp intill 
köksan och sade:



-Storken?



-Ja, storken! sade hon.



-Kommer han till Smitthenners i dag?



-Ja! sade köksan.



-Hur vet man det? frågade Tomas.



-Hur vet man det! sade köksan och skrattade. Hur vet man, när det kommer 
främmande?



-Man bjuder dem! sade Tomas.



Då brusto alla i köket i gapskratt.



-Storken kom tidigt i morse! sade köksan. Han knackade på och sa, att han 
skulle komma tillbaka i afton.



-Går storken också på visit? frågade Tomas.



-Tror jag det! sade köksan.



-Jaså! sade Tomas. Vem talade han med?



-Med Elin! svarade köksan.



-Jaså, sade Tomas, då skall jag fråga Elin, hur han såg ut, för att jag 
har aldrig sett någon stork.



-Han har en lång röd näbb-



-Det vet jag! sade Tomas. Och långa röda ben! Men hur talar han, då han 
har näbb?



-Tomas får inte gå ned till Smitthenners, svarade köksan, frun är sjuk.



-Jag vet! sade Tomas. Hon spricker!



-Va?! sade köksan.



-Hon spricker! sade Tomas. Hon har ätit för mycket potatis, och hon har 
inte bantat, som jag sa.



-Ut med sig och lek på gården! sade köksan, och så



drevs Tomas ut även från köket.

Dagen förgick, timme efter timme, och Tomas 
lämnade inte trakten kring grinden, ty han skulle vakta ut storken och 
bocka sig för honom och fråga honom om ett och annat; ty det var ju han, 
som kommit även med Tomas, såvida det nu var samma stork. Kanske var det 
olika storkar liksom olika brevbärare, men den brevbärare, som plägade gå 
hos patron Lacks, hade gått där före Tomas' tid. Sannolikt var 
förhållandet detsamma med storken.



Tomas gick med motvilja upp till middagsbordet, och när middagen var slut, 
sade han:



-Nu har kanske storken passat på och smugit in, medan jag satt vid 
bordet!



-Ja, sade fru Lack, storken kom just, medan vi sutto till bords.



-Jag kunde just tro det! sade Tomas och stampade i golvet. Är han där 
nu?



-Nu är han där! sade fru Lack.



Då åkte Tomas med hast nedför trapporna och ut i den mörka aftonen. Det 
lyste i Smitthenners barnkammare, men Tomas kunde inte från backen se, vad 
som tilldrog sig därinne. Han klättrade upp i den stora poppeln vid 
grinden, kröp ut på en gren, och när han kommit allra längst ut och 
gungades upp och ned, då kunde han se in i Smitthenners barnkammare.



Men det var ingenting att se, ty den var tom. Taklampan lyste utan att 
röra sig; bara lågan steg och sjönk då och då; och engång såg Tomas 
jungfru Sundström gå genom rummet.



Det gav honom några oklara känslor; jungfru Sundström, barnmorskan! Det 
förändrade i någon mån det hela. Det var, som om pastor Lundström varit 
hos Smitthenners; helt fundersamt klättrade Tomas ned ur trädet.

Men det hade hänt även något annat, medan han låg och vaggade på 
grenen.



Fru Unaeus, fru Åbygge och fru Nordhammare hade kommit genom grinden, och 
när de passerade poppeln, sade fru Nordhammare:



-Sist hade hon det mycket svårt, stackare!



Dessa ord ljummade i Tomas' öron. Han kände på sig, att de åsyftade fru 
Smitthenner. Men, sade han för sig själv, man kan inte gärna spricka mer än 
en enda gång. Har man engång spruckit, då är man också sprucken, och är 
man engång sprucken, så är man död! Man kan kanske vara nära att spricka! 
Och med den tanken lugnade han sig.



När han kommit ned på backen igen, tittade han in genom Järkers fönster, 
och såg, att Järker höll på att plocka fågel. Då tänkte han: Järker har 
suttit här, medan vi åto middag, han såg kanske, när storken gick förbi.



Tomas gick sålunda in och ryckte honom i ärmen, och medan han försökte att 
med tecken klargöra, vad han menade, viskade han samtidigt sina tankar.



-Järker! ryckte han i ärmen.



-Ä! Ä! svarade Järker på sitt dövstumsätt.



Tomas pekade uppåt taket, tecknade sen på sig själv en stor korpulens, i 
det han putade ut med magen och



dessutom med handen välvde en båge framför sig; lade sedan huvudet 
baklänges och viskade:-Sjuk! Sjuk!



-Um! Um! grymtade Järker och nickade.



Därefter pekade Tomas med två fingrar på ögonen, sen pekade han på 
fönstret. Och sedan sträckte han vänstra armen framför näsan, höll med den 
högra en plockad fågel mot bröstet, sträckte sig på tåspetsarna och gick 
sålunda förbi Järker.

-Du-har-sett-storken? Genom-fönstret? Så-här? viskade han.



-Ä? Ä? frågade Järker och räckte ut tungan, ruskade på huvudet och strök 
av den ena handen med den andra, vilket allt tillsammans betyddet att han 
ingenting begrep.



Då slängde Tomas fågeln ifrån sig, satte båda tummarna i öronen och 
viftade med händerna på detta sätt åt Järker, och det betydde så mycket 
som: åsna!



-Ä! Ä! tjöt Järker och sprang efter Tomas, som räddade sig genom dörren; 
och sen stod han i dörren och hötte efter Tomas och grälade med de mest 
klagande, vredgade och obeskrivliga ljud.



Men Tomas var missnöjd. Storken fanns inne hos Smitthenners; och ändå 
skulle han inte få se den. Han drev bortåt uthusen, och då såg han Petrus 
hugga ved i vedboden. Han gick dit, och satte sig på en kubbe.



-Hur gammal är Petrus? frågade han.



-Jag går på det trettiförsta! svarade Petrus.



-Då Petrus är så gammal, har väl Petrus sett många storkar? frågade 
Tomas.



-Det har jag nog inte, svarade Petrus, för det kommer inte an på åldern, 
efter det inga finns här på trakten.



-Jo, det finns! sade Tomas.



-Finns det! Var då? frågade Petrus.



-I afton finns det en inne hos Smitthenners! sade Tomas.



-Hä! sade Petrus och log. Ja, tocka storkar finns det lite varstans!



-Hur ser han ut? frågade Tomas.



-Ja, jag vet inte! sade Petrus. Det är nog bäst, han går in och frågar 
jungfru Sundström, så kanske han får si!



Tomas funderade på rådet, och till slut bestämde han sig för att 
lyda det. Han gick till Smitthenners kök, steg in, tog av sig mössan och 
bockade. Jungfru Sundström stod just vid spisen; hon vände sig om och 
sade:



-Vad vill han?



-Är det möjligt att få se på storken? frågade Tomas.



-Kör ut ungen! sade jungfru Sundström; och Tomas leddes återigen ut.



Han satte sig i trappan, ty nu önskade han verkligen tänka efter. Skämdes 
man för en fågel? Skämdes fågeln själv? Vad det var besynnerligt med denna 
underliga stork, som fanns därinne, som alla talade om, som alla kände så 
väl till, men som ingen kunde berätta om utförligt!



Tomas tänkte, att han skulle ta och försöka ännu ett tag med modern. Då 
hörde han jämmer och skrin från nedre våningen.



Nu sprack tant Smitthenner! tänkte han, och hjärtat flög i halsgropen. Nu 
dog hon!



Han tassade uppför trappstegen, berörd av dödens vinge, och steg in i 
köket, med allvarligt ansikte. Men då glömde han döden. Ty på golvet invid 
barnkammardörren lågo köksan, husan och lagårdskan på magen med örat tätt 
till tiljorna. Och köksan vinkade bort Tomas med handen. Men Tomas var 
upprörd och trängde sig in i barnkammarn. Där låg barnjungfrun med örat 
mot golvet. Högst häpen tittade Tomas in i sängkammarn; och där lågo fru 
Lack, fru Uneus, fru Åbygge och fru Nordhammare på golvet. Jämmer hördes 
fortfarande från nedre våningen.



-Se, att hon sprack ändå mamma, som jag sa! sade Tomas.



Då lyftes fyra förbluffade ansikten emot honom; och fru Lack sade:



-Tomas går genast in till pappa och stannar där!

Han lomade i väg och smög sig stilla in på kontoret.



Fadern stod och rörde om sin brasa, när Tomas steg in, och som han var på 
ljust humör, smekte han gossen över hjässan och sade:



-Är du inne nu, din lilla borstbindare!



-Ja, sade Tomas, och nu har tant Smitthenner spruckit!



Patron Lack såg på sin son, böjde sig ned och kysste honom på pannan och 
sade sedan, med en ovanlig, låg och mild stämma:



-Stanna härinne, Tomas, tills jag kommer tillbaka!



Och därefter gick han. Han var inte länge borta, och när han återkom, 
ringde han upp stadskällaren och frågade efter konsul Smitthenner. Och 
plötsligt sade han:



-Klart, Smitthenner! Allt väl! En flicka!



Men då fick Tomas en plötslig tanke: nu smiter storken! tänkte han och 
gled ut.



Då han kom i salen, var det tänt i hörnet, och punschbrickan var framme, 
och frukt och russin och nötter.



-Var är storken? frågade Tomas med andan i halsen. -Han har flugit! 
svarade fru Unaeus.



-Jag vill se honom! Jag vill se honom! ropade Tomas



och började gråta.



Då steg fru Unaeus upp och sade:



-Följ mig ut på verandan, Tomas, ska vi se, om vi kan



se honom.



Ute var det stjärnklart, och himlen glittrade. Fru Unaeus



skyggade med handen.



-Han har redan hunnit långt! sade hon. Men jag tror, att det är honom, 
jag ser långt, långt därborta. Ser du den där stora stjärnan, Tomas?



-Ja, sade Tomas, men jag ser ingen stork!

-Ser du inte en liten vit prick alldeles tätt intill? frågade fru 
Unaeus.



-Det är ju bara vita prickar, alltsammans! sade Tomas. -Ja, men det är 
en alldeles särskild prick! sade fru Unaeus.



-Jag ser inte någon särskild prick! sade Tomas.



-Ja, då kan jag inte hjälpa det, Tomas, sade fru Unaeus. -Men vart far 
storken? frågade Tomas.



-Vet du inte det? utropade fru Unaeus och slog samman händerna. Vet du 
inte, vart du far om natten, när du sover?



-Nej! sade Tomas.



-Har du inte hört talas om John Blunds land? frågade fru Unaeus.



-Jo! sade Tomas.



-Dit är det storken far! sade fru Unaeus. Därifrån kommer vi, mitt barn, 
sade hon milt och klappade Tomas' kind, och dit är det vi återvänder. 
Därifrån kom storken i morse med ett litet barn till tant Smitthenner, och 
dit



återvänder han nu med en död i sin famn, ty för var och en, som storken 
för hitned till jorden, hämtar han i stället en död med sig. Och där 
flyger han nu, långt, långt borta!



Och så gick hon in.



Men Tomas stod med hakan mot balkongräcket och försökte att långt, långt 
borta upptäcka en skymt av John Blunds land, därifrån han kommit och dit 
han skulle återvända, och dit storken nu var på hemväg.



5 Tomas Lacks första hustru.



Det var en lördag i den blåsiga och eldröda månaden mars. Tomas Lack var 
på en liten expedition nedåt staden, och han hade tio öre i sin högra 
vante.



Det hade nämligen tilldragit sig något.



-Nu är ju Tomas redan stor! hade barnjungfrun sagt kvällen förut. Snart 
måste Tomas gifta sig.



-Måste alla människor gifta sig då? frågade han.



-Naturligtvis! svarade barnjungfrun.



-Jaså! sade Tomas. Varför är inte Olga gift då?



-Ingen vill ha mig! sade barnjungfrun.



-Ja, men Olga är ganska snäll, fast Olga inte är vacker! sade Tomas. Olga 
ser så smutsig ut!



Då skrattade barnjungfNn och sade:



-Skall inte Tomas gifta sig med Marianne?



Tomas funderade en stund, och till slut svarade han:



-Jo, jag tror det.



-Är det bestämt? frågade barnjungfNn.



-Ja, det är bestämt! svarade Tomas.



-Men om hon inte vill? sade barnjungfNn.



-Jag vill! sade Tomas.



-Räcker det? frågade barnjungfrun.



-Det räcker! sade Tomas, och så var giftermålet avgjort.



Nu skulle Tomas köpa för tio öre chokladpastiljer att erbjuda Marianne. 
När modern gav honom slanten, sade hon:



-Men du skall lova mig, Tomas, att inte göra Marianne olycklig när ni äro 
gifta.

-Var lugn, mamma! svarade Tomas. Jag blir mycket klokare än både 
pappa och mamma!



Och därmed gick han, följd av fru Lacks eftertänksamma blick.



Han vandrade nedför gränderna, men det gick inte fort, ty det var halt. 
Överallt halkade människor och föllo, och gatorna speglade himlen och dess 
moln.



Nere vid krogen var det livligt. En gammal buse stod vid dörren och sjöng, 
medan en annan buse sittande åkte nedför backen till kajen, och han skrek 
och viftade med mössan. Invid väggen lågo två busar och slogos, medan en 
vithårig polis stod lutad över dem och bad dem att sluta; men då de inte 
ville det, gick han sin väg.



Gatorna vimlade av folk, ty det var ju torgdag, och Tomas kände yrsel, när 
han måste trängas mellan fulla bönder, fiskare och lappar. Och när han kom 
in i butiken, måste han vänta länge, innan han upptäcktes av herrarna 
innanför disken. Det var gummor så tjocka som fotogenfat, och det var 
gubbar sa höga som lyktstolpar, det var lappar som dansade, och det var 
drängar med förskinn, som slamrade om deras ben. Alla skreko och viftade 
med händerna, och i dörren var det en ständig trängsel. Tomas var så 
liten, att ingen såg honom; ibland stod han instucken i gummornas kjolar, 
ibland klämdes han mellan gubbarnas stövlar, men han hade tålamod och 
hoppades, att han till sist skulle uppnå disken, vilket hände. Sedan var 
det lättare att komma därifrån; och med sin strut i fickan återvände Tomas 
uppför gränderna till hemmets lugnare trakter.



Han hämtade sin sparkstötting och åkte ned till Mariannes gård. Därinne 
stod Marianne i en driva och byggde en liten snöfästning.



Tomas hade ämnat underrätta henne om sitt beslut, men 
han fann nu, att det var alldeles omöjligt. Det 
var någonting så bakvänt i att komma och säga henne: Nu ska vi gifta oss, 
Marianne!



Ingen hade höjt en röst inom honom mot beslutet, utan allt hade varit 
lugnt och stilla. Men nu, när han såg Marianne, höjdes hundra röster inom 
honom och ropade: Nej, nej, vi vilja inte! Och det förvånade Tomas på det 
allra högsta.



Han började spankulera fram och tillbaka på gården, med händerna i 
fickorna och utan att observera Marianne. Hon brydde sig inte heller om 
honom.



Det här föreföll Tomas litet märkvärdigt. Vad var det för röster, som 
ropade så högt inom honom och sade nej? Han hade bestämt sig för att 
erbjuda Marianne giftermål, och nu blev han övermannad av någonting så 
oväntat.



Nu kunde Marianne inte heller längre hålla sig tyst, utan hon vände sig 
till Tomas och sade:



-Varför går du fram och tillbaka, Tomas?



Då närmade han sig henne och sade:



-Vill du ha en chokladpastilj?



-Ja, tack! svarade hon och kom ned från drivan.



Men nu började Tomas tycka, att det var ändå mycket besynnerligare. Ty när 
Marianne såg på honom, så kittlade det i hela hans kropp; och plötsligt 
flög han ihop, som om han fått kramp, och skrattade. Då vidgades Mariannes 
ögon, och hon betraktade honom förbluffad.



-Varför skrattar du, Tomas? frågade hon.



Men se! Det gick inte att säga varför! Det gick inte att säga något av det 
han tänkte. Han sade:



-Jag skrattar, därför att det kittlar!



Det sade han; men han hörde själv, att det lät så här:



-Vill du åka sparkstötting med mig, Marianne?

Och det hade han inte alls tänkt säga!



Nu förstod Tomas, att det satt någon instängd inuti honom. Denne var 
starkare än han själv, han förde honom precis dit han ville, och han hade 
hundra röster.



-Ja, svarade Marianne.



Och så följde hon Tomas ut på gstan.



Hm! tänkte Tomas och såg på henne från sidan; men han sade ingenting. Det 
var ett oerhört kacklande i hans inre. Ser du inte, sade en röst, att hon 
är blek som snön! Ser du inte, sade en annan, att hon har en kvissla på 
hakan! Ser du inte, sade en tredje, att hon är högfärdig och vill vara 
förnäm! Och medan Tomas stretade med sparkstöttingen uppför backen, skreko 
rösterna inom honom och sökte tvinga honom att lämna Marianne och gå sin 
väg.



Men Tomas gick inte. Han kände bara stor respekt för Marianne. Han tyckte, 
att det var något högtidligt med henne, ungefär som med stora julbordet, 
när han såg det färdigdukat, strax innan alla gästerna kommo. Och han 
anade långt borta en stor drabbning mellan två krigshärar, vilka kämpade 
för Mariannes skull. Rösterna, som han förnam, härrörde från dessa 
kämpande härar.



När nu Marianne hade satt sig på sparkstöttingen, tog Tomas chokladstruten 
ur fickan och gav den till henne.



-Du får behålla den! sade han, och när han sagt detta, sneglade han uppåt 
husen, men ingen betraktade vad han gjorde. Då kände han sig lugn.



Nu åkte de några gånger, men när de inte längre funno det roligt, föreslog 
Tomas, att de skulle gå ned på de stora gatorna, och han var övertygad om 
att Marianne skulle säga nej, men hon var strax villig att följa med.



Då tänkte Tomas för sig själv: om jag kommer helskinnad ifrån detta, skall 
jag aldrig mera göra om det. Ty han visste mycket väl, att varken 
han eller Marianne hade lov att gå så långt från hemmet.



Men Marianne gick helt lugnt och sög på sina pastiljer, så att hon blev 
brun om munnen. Tomas ville inga ha; han hade mist aptiten.



Nu sade rösterna inte längre någonting. Det var tyst och stilla i Tomas' 
inre; det var, som om en fara hotade, som om något förfärligt skulle 
hända; och denna tystnad susade i Tomas' öron och gjorde honom rädd. Nu 
hade han till på köpet en annan känsla. Det var, att han inte alls ville, 
inte alls ville gå ned i staden, men Marianne drog honom med sig, och det 
var något bakom honom som sköt på.



Man kan inte se någonting på henne! tänkte Tomas och betraktade henne i 
smyg, och han kände fruktan för henne. Han skulle just säga: Ska vi vända? 
då han till sin förvåning hörde följande ord komma ur sin egen mun:



-Det är roligt att gå så här, Marianne!



-Ja! svarade hon helt lugnt och traskade på.



Men Tomas tänkte: Vart går hon? Ty nu kunde han inte längre bestämma, utan 
måste bara följa med. Då sade, helt plötsligt, en hög och obekymrad röst i 
hans inre: Det gör alldeles detsamma vart du går! Du får i alla fall stryk 
när du kommer hem! Ja visst, tänkte Tomas, det är alldeles riktigt! Och 
det lugnade honom i hög grad.



Han hade knappt tänkt den tanken, förrän allt förändrades. Han såg på 
Marianne, och då log hon och började springa, och han började dansa och 
hoppa och sjunga.



Då stannade Marianne och sade:



-Varför sjunger du, Tomas?



Hon såg med sina blåa ögon på honom, och då kittlade det så starkt, att 
han kröp ihop och skrattade igen. Men sedan gick han allvarligt 
nedför gatan och sade ingenting.



Nu kände han sig med ens gammal och förståndig, och han tyckte. att han 
var på väg att uträtta någonting mycket viktigt.



Då kom en lappkaravan svängande om ett hörn. Det var ett tiotal ackjor och 
renar, som susade förbi. Lapparna voro fulla och skreko och sjöngo, och 
ackjorna kullrade runt och slängde från vägg till vägg.



Marianne blev rädd och tog htt i Tomas' arm.



-Det är trollgubbar! viskade hon.



-Nej, det är bara lappar! sade Tomas.



Men han kunde inte röra sig. Just där Marianne höll hans arm kände han, 
att pulsen slog, och dit rusade allt liv han hade i kroppen. Denna fläck 
brände som eld, men föl övrigt frös han. Och när han såg på Marianne, fick 
han en lust att rycka till sig armen och springa sin väg, ty han var rädd 
för henne. Men han var ännu mer rädd för vad hennes föräldrar skulle säga 
och vad hans far och mor skulle säga. Du fega stackare! skulle de säga. Du 
lilla usling, skulle de säga. Du lurar ut henne på äventyr, och sedan 
överger du henne! Och Tomas stannade, men fötterna voro tunga under honom, 
och ur hjärtat droppade blodet ned på mellangärdet, och varje droppe 
brände som eld.



Om jag ändå aldrig hade vetat, vem hon var! tänkte Tomas för sig själv och 
följde likt en kopplad hund efter Marianne, som gnolade och mumsade och 
frågade och neg och klappades av alla mötande fruar, medan Tomas fick 
bocka och blygas.



Nu kom fru Nordhammare om ett hörn. Hon tog barnen med sig in på 
konditoriet, och där fingo de var sin kopp choklad. Där sutto damer 
vid alla bord, och de slogo samman händerna och smekte Marianne och 
stoppade på henne karameller, och hon rodnade och neg, och alla sade högt: 
"Vilket förtjusande barn!" Men Tomas! Han satt med luggen i pannan och 
brände tungan på den heta chokladen, och han tänkte: Nej, nej, jag skall 
aldrig gifta mig mera! Aldrig, aldrig! Ty så svåra plågor hade han aldrig 
känt.



Hur skulle nu detta äventyr sluta? Marianne ville inte mera gå hem. Och 
andra gossar hade kommit till, så att Tomas och Marianne befunno sig i en 
stor flock rödluvor.



Det var ena jäklar! tänkte Tomas för sig själv; och i detsamma fick han en 
snöboll i ansiktet.



Det blev en batalj! Inom ett par minuter låg Tomas i en driva, och han 
fick knytnävsslag och sparkar, och han gnuggades i ansiktet med snö; och 
efter ett segertjut ilade rödluvorna bort.



Och där stod Tomas! Mitt i stora okända världen! Och ett litet stycke 
ifrån honom stod Marianne och sög på karameller.



-Vad är det där för karlar, Tomas? frågade hon och pekade på 
simpfiskrarna nere på isen.



-Det bryr jag mig inte om! sade Tomas. Nu går jag hem!



-Vad du är feg! utropade Marianne.



Då tänkte Tomas slå henne, men han vågade inte, ty hon var ju en flicka.



Nu lågo gatorna som blanka kanaler, och Tomas och Marianne vandrade hem i 
den röda skymningen; hon alltjämt lika lugn och sugande på de godsaker, 
som hon fått till skänks ute i världen, han illa skamfilad och fruktande 
det straff, som väntade hemma.

Och som hennes hatfulle fiende lämnade han henne vid grinden.



Men underligt nog! Ingen frågade hemma, var han varit. Och när han ätit 
middag och såg ut, såg han gatans is lysa och glimma.



Då tänkte han återigen på Marianne. Ingen röst sade något i hans inre, och 
han hade glömt hur rösterna läto. Och det är underligast av allt!



Vi ska åka skridskor på gatan tillsammans! tänkte han och spände på sig 
skridskorna och åkte ut.



Det var som att åka på ett rött sken, och luften var så lätt, att Tomas 
tyckte sig flyga fram. Det kom en allt starkare längtan över honom att få 
träffa Marianne; ty sa vackert var det i afton ute på gatan. Och här var 
det kända trakter, och här var det lugnt och fredligt, och faror hotade 
ej.



Tomas tänkte på detta, medan han åkte nedför gatan; och se, i grinden stod 
Marianne!



Men just som Tomas gjorde en fin sväng framför henne, slant han och satte 
sig i gatan. Pladask! Där satt han!



Då slog Marianne till ett gapskratt. Hon skrattade, så att det ekade i 
luften, och Tomas kände sig så liten som en snöflinga.



Hans huvud värkte av stöten, och kroppen brände, och kinderna svedo av 
skam; och sakta spände han skridskorna från fötterna där han satt, tog dem 
i handen, och förföljd av Mariannes ändlösa hånskratt lomade han hem; och 
jag lovar att det inte var någon hjälte, som steg in genom patron Lacks 
dörrar den aftonen.



Vad tänkte han nu om denna lilla flicka som han kvällen förut så ledigt 
bestämt till sin hustru?



Han tänkte, att det var besynnerligare med henne än 
med någonting annat, han kände till. Ty han var 
lika övertygad om att alla olyckorna voro hennes fel, som att hon inte 
gjort annat än det han önskat. Och vad skulle han förebrå henne? Det fanns 
ingenting att förebrå henne. Men hon var inte längre samma flicka som i 
går och i förrgår; och om han i morgon såg henne på gatan, så skulle han 
vända. Ty hon var farlig.



Nej. Marianne var inte den han trott! Men vem var hon?



Han undrade och han undrade, där han satt i faderns soffa med en stor 
tavelbok på knäet. Och hur han undrade föllo ögonen igen; och där sover 
han nu!



Den lycklige! Han anar inte, där han sover, att samma outgrundliga fråga 
skall ta rikligt igen för den lilla stunds sömn, som han nu får, och låta 
honom dyrt betala med långa nätters vaka.



Men det blir först, när han blir gammal och klok och verkligen kan 
fundera.



6 Tomas Lack offrar för sina föräldrar.



Bland andra historier om Tomas Lack är även den om hur han offrade för 
sina föräldrar.



Nu förmodar du, att patron Lack var så godhjärtad, att gossen därför ville 
offra för honom eller att gossen var en besynnerlig fyr. Nej, ingetdera var 
fallet.



Patron Lack var en vanlig människa, du skulle inte kunna skilja honom från 
de flesta andra. Som han var affärsman, lurade han så smått sina 
medmänniskor och fann inte något orätt däri; och det är inte heller orätt 
från affärsmännens synpunkt. Det är det inte heller från de andra 
människornas, om de bara undgå att själva bli bedragna, men det göra de 
inte, och därför påstå de flesta, att det är orätt. Som han dessutom var 
lagligt gift, var han häftig mot sin hustru, ty annars hade han ju inte 
varit en riktig äkta man, och hon svarade med samma mynt, alldeles så som 
andra hustrur gjorde i Öbacka och förmodligen på alla andra platser i 
världen. Och som han hade barn, straffade han dem, därför att de kastade ut 
fönsterrutorna med sten och snattade sockerbitar och ramlade i sjön, och 
därför att han själv fått en god uppfostran med riset. Och i grund och 
botten var han en godhjärtad man som de flesta av oss alla.



För övrigt kunde ingenting vara mer avundsvärt än hans yttre och 
uppträdande. Ehuru han var liten till växten och ganska fet, var han 
otroligt snabb i sina rörelser; när jungfrurna trodde, att han satt på 
kontoret, kunde han komma in i skafferiet och nypa dem i örat, då de stulo 
sylt eller andra varor, som engång fått stadfäst lockelse för allt 
tjänstfolk i världen.



-Inte nog med, sade han, inte nog med att jag ger er lön, ni stjäl också 
maten ur huset! Blygs, flickor! Blygs! Tänk efter själva! Om ni hade ett 
skafferi och tjänare och upptäckte att era tjänare stulo i skafferiet, vad 
skulle ni göra då?



-Inte nypas så omänskligt som patron, åtminstone! svarade de skamset, och 
då de å ena sidan genom ett sådant straff redan fått betala njutningen, och 
å den andra inte kunde sätta sig in i den tankegång, som patron sökt lära 
dem, så fortsatte de oförtövat, när han gått sin väg.



Se, där går han nu på gatan med käppen på ryggen. Du kan med skäl fråga, 
vad käppen skall tjäna till, ty jag har själv gjort samma fråga. Han går 
mittpå gatan med händerna på ryggen, och käppen hänger ner som en svans och 
slår honom på klackarna. Ibland fastnar den på något sätt i byxen, så att 
han får den mellan benen och är nära att stupa i backen. Då rycker han den 
häftigt till sig och svär; men efter en liten stund går han på samma sätt 
och stirrar uppåt himlen, som om han sökte en stjärna mittpå ljusa dagen, 
eller en ballong eller fruktar att himlen skulle rämna.



Kom en fattig man och hälsade, nickade patron Lack åt honom, kunde också 
slå sig i språk med honom, ty han språkade gärna med vem som helst om vad 
som helst, men han tänkte på helt andra saker. Därför kunde han mittunder 
samtalet hoppa till och utropa: nej, för sjuhundra hälsingland! och sätta 
av som en hund nedåt gatan; och då såg han inte längre någonting.



Men mötte han landshövdingen, lyfte han artigt på sin hatt och blottade den 
kala hjässan, och det annars så barska ansiktet var som ett galler 
av rynkor, genom vilket en god medborgares själ tittade fram och sökte 
visa sitt sant fosterländska sinnelag. Dock svansade han ingalunda, utan 
rynkade ögonbrynen inför sina vänner och medan ögonen blixtrade under den 
skuggade pannan sade han med hög röst: jag, mina herrar, är demokrat till 
själ och hjärta, och mina bästa vänner har jag bland småfolket!



Då sade kommissarien bakom ryggen på fotogenhandlaren:-Hm! i helvete ro 
di med tråg!



Men högt sade han:



-Jaha! Det är rätt det, Lack! Förbannat rätt, rätt och galant utå tusan, 
din gamla urfader! Skål på dig, roligt att ses ibland i alla fall!



Ty kommissarien och fotogenhandlaren voro gamla vänner till patron Lack. 
Han sade visserligen, att kommissarien var en fähund, men det är nu bara ett 
talesätt, som ofta nog uttrycker sympati; och om fotogenhandlaren sade han, 
att hans förstånd stod stilla, när han tänkte på vilken fördömd slamsa 
till fru, denne skaffat sig. Men det sade han naturligtvis inte till 
fotogenhandlaren själv utan till sin hustru; nämligen när han inte var arg 
på henne utan ville visa sig gunstig, men hon försvarade den anklagade och 
sade:-Du skall inte baktala dina vänner, som du gör.



-Baktala! ropade han och gapade inte bara med munnen utan även med 
ögonen, och öronen växte ut till riktiga små hörselhorn. Baktala? Baktala. 
Är du galen, människa? ! Vad menar du? Baktala! Baktalar jag någon? Vem 
baktalar jag? Baktalar jag mina vänner? Vilka vänner baktalar jag? Är hon 
min vän? Baktalar jag henne, då jag säger, att hon är en slamsa? För 
sjuhundra hälsingland! Det vet ju hela stan! Inte en människa i hela 
Öbacka stad har i hela sitt liv sagt annat, än att hon är en slamsa! 
Varför skulle inte jag få säga det då? Baktala? Baktalar jag? Jag begriper 
inte vad du menar. Mitt förstånd står stilla!



-Det tycker jag det gör nästan varannan timma, svarade hans hustru lugnt.



-Står mitt förstånd stilla varannan timma? frågade Lack och skummade av 
vrede. Svara kvinna! ropade han, fast han ännu inte gett henne tid 
därtill. Svara på min fråga: står mitt förstånd stilla varannan timma?



-Inte vet jag, jag hör bara vad du säger.



-Säger jag, att mitt förstånd står stilla varannan timma? Svara, säger jag!



-Nej, svarade hon.



-Hur understår du dig då att överhuvudtaget yttra något sådant? Svara, 
svara då i guds namn! Gör mig inte tokig.



-Begriper du det inte själv då?



-Nej, mitt förstånd står ab-Ut! röt Lack och drev ut sin hustru.



Kanske! sade han sedan för sig själv. Kanske använder jag detta uttryck 
något för ofta! Man kunde verkligen tro, att mitt förstånd stod stilla, om 
man vore illvillig.



Han vände sig till fröken på kontoret och sade:-Kan fröken säga mig en 
sak. Använder jag uttrycket: mitt förstånd står stilla! alltför ofta?



-Nej, visst inte! sade hon glatt.



-Tack, ta-svarade han, men då slog honom en tanke. Han gick till 
paraplyvrån; där tog han käppen och gick sedan ut; och när du nyss såg 
honom på gatan stirrande uppåt den tomma himlen sökte han ingen stjärna, 
ingen luftballong och ingen rämna; utan bara den bästa förklaringen på 
frökens tvetydiga svar.

Han höll styvt på, att hans barn skulle hysa aktning för allt det, 
som bättre mans barn böra älska och akta, såsom världsstyrelsen, profeter, 
apostlar, evangelister, präster, rådmän och poliser. Vidare fosterlandet 
och stadens planteringar; varförutom de på inga villkor fingo göra 
oanständiga teckningar på husväggarna, nej, inte ens begripa sådana bilder 
tillät han dem; vari han otvivelaktigt gjorde alldeles rätt. Själv hyste 
han i hemlighet all aktning för Judas Iskariot, hos vilken han åtminstone 
fann något mänskligt och något förnuft; och gick regelbundet i kyrkan 
varje julotta, vilken för de flesta människor i andligt avseende motsvarar 
det årliga stora kroppsbadet vid samma högtid. Men kroppsbad tog han 
åtminstone en gång i månaden, ty renlig var han, fast han åt med kniven 
och inte förstod hustrun, som förbjöd barnen en så god, nedärvd vana.



Sådan var den hederlige patron Lack vid Skeppar Karls gränd!



Sådan var däremot alls inte hans lille son Tomas, och han skulle 
näppeligen komma att bli som sin far; ty han hade en helt annan själ.



-Jaså, han har själ! sade Lack till sin hustru. Har han det? Jaha, jag 
kan förstå det! Din själ, kanske? För min duger förstås inte.



-Nej, inte min.



-Jaså, inte min själ och din själ. Vilkens själ då?



-Sin! svarade fru Lack.



Då blev Lack förtörnad och gick; i verkligheten tyckte han själen var ett 
jox, ty han ämnade inte ännu dö på många år; och sin själ spar ju en klok 
människa för att ha något att syssla med på dödsbädden. Så gjorde också 
Lack. Ty han var nu engång som alla andra.

Tomas hade en stor respekt för sin far. Han ansåg inte, att han var 
världens förnämste man; ty världen var något, som Tomas inte ännu kände 
till. Åtminstone inte vår värld. Sin kände han däremot till; det var den 
delen av stan, och livet gick fram och åter som en skottspole mellan 
hemmet och skolan; och så vävde han sin väv.



Han såg, att alla buro respekt för "patron"; alltså var "patron" något 
förnämligt. Över Tomas stod klasslärarna, över dem stod rektorn, men sen 
han sett rektorn buga artigt för "patron", begrep han, att över rektorn 
stod denna märkvärdiga titel.



I denna titel levde hans far som i fina kläder; och Tomas tänkte inte 
annat än att han skulle med tiden få ärva den liksom han ärvde "patrons" 
övriga kläder.



Engång såg han sin far buga sig så djupt för biskopen att han blev nästan 
svart i ansiktet, men biskopen nickade endast. Det gjorde Tomas både 
förlägen och ond. Han fordrade, att biskopen skulle ha bugat på alldeles 
samma sätt för "patron"; och han undrade för första gången, vem hans far 
egentligen kunde vara. Men fråga tordes han inte. Hemligheten med biskopen 
gav honom funderingar, men han, liksom en del andra filosofer på samma 
stadium, nöjde sig med den förklaring, som låg däri att biskopen bodde i 
en obekant värld. Så långt bort i stan hade Tomas inte varit; och där 
rådde kanske helt andra förhållanden än vid Skeppar Karls gränd.



Om vintermornarna, när han stod halvklädd vid fönstret och såg 
skorstenarna ryka, hundra, flera hundra på engång och på samma sätt, 
frågade han sin mor. Vem bor där? Och vem bor där?



-Jo, där bor en rik herre! svarade modern. Och där bor en rådman, och där 
bor rektorn, och där bor biskopen!

När du blir stor, får du gå ut i stan! Då får du se alltsammans. 
-Är stan mycket stor? frågade han. -Ja, för en liten gosse är den mycket 
stor! svarade modern. Men för oss som äro stora, är den ganska liten. 
-Har mamma varit i andra städer också? -Ja, svarade modern, i många 
andra städer. -Var då? -I Stockholm, sade modern. -Pappa också? -Ja, 
pappa också. -Är det vackert där? -Ja, sade modern, mycket, mycket 
vackert. -Finns det biskop där också? -Många, många biskopar! -Måste 
pappa bocka sig för alla biskopar då? -Nej, han känner dem ju inte. 
-Måste man inte alltid bocka sig för alla biskopar? -Nej, bara för dem 
man känner. -Men jag bockar mig för våran biskop, och jag har aldrig 
talat med honom. -Ja, du är ju en liten gosse. -Jaså! Känner pappa våran 
biskop? -Nej, det gör han inte. -Ja, men då är pappa bara en liten gosse 
för våran biskop. -Tyst, sa modern, små gossar ska inte vara frågvisa. 
Men för sig själv tänkte hon: Det skulle just vår pappa ha hört! Tomas 
funderade en stund och sade: -Då har våran biskop kommit långtifrån. 
-Ja, sade modern.

-Från kungen?



-Ja.



-Jaså! sade Tomas; och nu förstod han, varför fadern hade bockat sig så 
djupt för biskopen, ty inför den som kungen hade skickat var till och med 
"patron,, - och det fanns bara en "patron" - som en liten gosse.



Därefter var Tomas åter nöjd med sin far, och han förstod, att näst allt 
det, som hade med kungen att göra, var "patron" det allra högsta.



Han vävde sin väv. Dag efter dag vävdes in. Samma ränning, i det hela 
samma mönster, men om man tog ett långt stycke av väven, så såg man, att 
mönstren sakta förändrade sig.



Tomas vävde alltid en svart tråd genom hela sin väv, dag ut och dag in, 
samma svarta tråd; över den grät han bittra tårar; över den bad han heta 
böner; över den grubblade han och drömde; och tråden spred sig på ett 
underbart sätt över hela väven som det fina nervnätet i ett blad, och 
därigenom fick hela väven en skiftning i svart, ibland mörkare, ibland 
blekare. Det var en vacker väv, där lyste sol och träd och 
kryddgårdsblomster, vatten glittrade, moln svävade, den blåa himlen lyste, 
och långt borta förtonade berg, medan streck av vildgäss försvunno i 
himlen; och lätta syner svävade, det var en underlig här, det var änglar 
som logo avlägset, soldater med glittrande tränsar, glada sjömän, 
skrattande gubbar, lekande barn och goda kvinnor-men det späda svarta 
nätet löpte genom allt; och mittunder det man log, fick man tårar i 
ögonen, när man såg på Tomas' väv.



Det var faderns och moderns kanske inte så farliga men ständiga inbördes 
strider.

En morgon vågade ingen i huset röra sig, ty det hade varit ett 
sådant gräl, att till och med rutorna dallrat, och nu lyste solen in genom 
dem.



Tomas stod vid en blomstergrupp och grät, modern grät på sitt håll, och 
fadern gick av och an i sitt rum. Men plötsligt stod fadern framför Tomas, 
som blev så rädd, att rummet dansade runt och golvet sluttade under hans 
fötter.



Fadern tog honom till sig och frågade honom:



-Om nu mamma reser bort, vill du då resa med henne eller stanna hos 
pappa. Vi skola hålla tillsammans, du och jag, Tomas, för mamma är inte 
snäll mot pappa.



Tomas grät bittert och tryckte sig till fadern och svarade:



-Jag vill stanna hos pappa.



-Det är rätt, stackars barn! sade fadern. Här har du tjugufem öre för 
ditt goda förstånd. Vem tror du, att du har ärvt det utav? Tror du, att du 
har ärvt det av pappa eller mamma?



-Av pappa! sade Tomas lågt.



-Ja, av pappa har du allt ärvt det! Pappa är inte så elak, som mamma 
säger. Men köp nu inte karameller utan försök att använda slanten 
förståndigt. Det gjorde pappa, när han var en gosse som du.



När Tomas kom in till modern, slöt hon honom i sin famn och sade:



-Vi äro så ensamma, Tomas, nu skall du inte överge mig, när du snart blir 
stor. Vill du inte alltid stanna hos mamma?



Då snyftade Tomas och knep ihop handen om tjugufemöringen och svarade:

-Jo, jag vill alltid stanna hos mamma.



Och då fick han dricka kaffe med henne och fick doppa kaka, och mellan 
varje kaka gräto de tillsammans.



Emellertid gick det med denna upprörande katastrof som med de flesta 
andra. Den var inom kort ingen katastrof längre; och Tomas vävde vidare, 
och nu blev det vår.



Tomas bevarade sin tjugufemöring, ty han hoppades, att om han använde den 
förståndigt, skulle han bli en lika framstående patron som sin far.



Patron Lack hade ett litet hemman, där han bodde om somrarna med sin hustru 
och sina barn. En dag sade han åt Tomas att fara ut till sommarstället och 
ordna för familjens ankomst.



Tomas reste ut, full av lycka, och träffade bland bondbarnen sina bekanta 
från de föregående somrarna. De voro blyga, och Tomas var också blyg, men 
snart visade de honom sina båtar, och han seglade som förr till Amerika 
och till England, som var en stor stad i landet London.



Men han kände sig nu som en del av "patron", ty han hade ju rest ut i 
"patrons" ställe. Tjugufemöringen hade han i fickan under näsduken. Och 
han hade fått en plan, som han tyckte vara mycket förståndig. Den hade 
bara ett fel: han kunde inte berätta den för far och mor. Men om den 
utföll efter beräkning, skulle den göra honom till en dubbelt så lycklig 
"patron" som fadern.



När han hade lekt hela dagen med barnen, blev det kväll, och allt var så 
stilla, så ljust och så fuktigt i vårens luft, att det liknade en spegling 
i en källa. Man kunde bara frukta, att den vackra speglingen helt 
plötsligt skulle brista sönder.



Röken steg sakta från ett risbål nere på den leriga åkern, och männen 
kommo långsamt gående från sitt arbete uppför en stig. Korna råmade 
i lagårn, och fåren bräkte så bönfallande. Barnen upphörde att leka, samma 
stillhet som i den övriga naturen syntes också i deras ögon, och liksom 
svalorna sökte sina bon, sökte de till spisen, där deras mor kokade 
kvällsvard.



Då smög Tomas med en nyskjuten kråka till köksan i sin fars kök och lade 
den på spishällen framför henne. Hon gjorde stora ögon och sade:



-Huga då, sån ohyra! Vad ska han med den i köket att göra?



Tomas tog fram sin tjugufemöring och lade den bredvid kråkan och sade:



-Om du vill ta ut hjärtat ur den där kråkan och ge mig, skall du få min 
tjugufemöring.



-Huga då, vad han är tokig! sade kökspigan förundrad.



-Du får inte säga nej; jag vill ha hjärtat! sade Tomas.



-Vad ska han med det till? frågade hon som alla andra nyfikna kökspigor.



-Det får du inte veta! sade Tomas.



-Får jag inte veta det, gör jag det inte, han kan gå och ställa till otyg 
för mig! Säg, vad han skall ha't till, så får jag väl ge han hjärtat på 
fågelohyran där.



-Jag skall offra det! sade Tomas efter en stunds betänketid.



-Vad är det? frågade hon.



-Det är bränna upp det.



-Ska han bränna't här i spisen då?



-Nej, på ett altare.



-Altare, det finns i kyrkan, det.



-Nej, på ett altare, som jag gör själv.



-Kan han göra ett altare, han? frågade pigan och gav honom det lilla 
hjärtat. Tomas sköt slanten till henne.

-Du får inte neka! sa han. Annars duger offret ingenting till.



-Ja, då får jag väl ta slanten då, sade pigan, för hanses skull!



Nu stoppade Tomas spån och vedträn i blusen, hade kråkhjärtat inlindat i 
sin näsduk, fosforstickor i byxfickan; och sålunda utrustad sprang han 
till en stenhäll på stranden.



Snart brann en eld på hällen. Tomas föll på knä, vecklade fram det lilla 
hjärtat och kastade det i elden. Och därefter knäppte han händerna och 
sträckte dem mot himlen och bad: Gode Gud! Jag har tänkt så mycket på, hur 
jag skulle vara förståndig med pappas tjugufemöring. Jag ger dig ett 
brännoffer för den, och jag ber dig, gode Gud, hör min bön och låt mig 
aldrig bli elak, när jag blir stor och får en fru. Jag vill inte, att hon 
skall gråta alla dagar och mina barn få inte ha så tråkigt som vi. Gode 
Gud, hör min bön! Vill du ingjuta din heliga ande i pappas hjärta, så att 
han inte blir så häftig och i mammas hjärta, så att hon inte svarar, gode 
Gud, för din Sons skull. Amen!



Sedan fällde han huvudet i händerna såsom han sett folket göra i kyrkan; 
mellan fingrarna tittade han på den muntra elden; nu, tänkte han, har Gud 
hunnit skriva upp mitt offer i den stora boken; och så reste han sig.



När elden var släckt, gick han upp, nu var allt ljudlöst, och den ensamma 
aftonstjärnan brann.



Följande dag kommo fadern och modern och syskonen.



Fadern grälade inte, modem log, och alla lyste av glädje och belåtenhet. 
Då föll Tomas i sin glädje på knä vid slipstenen och tackade Gud. Mitt i 
bönen hörde han faderns röst.



-Vad gör du där för odygd?

Tomas blev förvirrad och rodnade.



-Har du gömt kråkhjärtat där? frågade fadern. Var det nödigt att ge 
tjugufem öre för ett kråkhjärta. Var fick du tjugufemöringen ifrån? Var 
det den, du skulle använda förståndigt?



-Ja, sade Tomas och darrade av fruktan.



-Inte nog med att det är lymmelaktigt, djuriskt och hedniskt, du går 
också och skämmer ut dig för tjänstfolket. Fy, en sån stackare du är!



Men nu började Tomas gråta.



-Tjuter du också, din stackare! Vad gjorde du av kråkhjärtat! Svara!



Men Tomas teg; han visste inte, hur detta skulle ta slut.



-Svara! sade fadern.



-Jag offrade det!



-Det vet jag! sade fadern. Offra! Offra! Är du inte klok? Har du blivit 
indian. Jag begriper inte, vad ungarna ta sig till nuförtiden. Mitt 
förstånd-hur offrade du! Svara!



-Jag tände-upp-en eld-och lade-hjärtat i elden.



-Var det alltsammans?



-Nej.-



-Nå!



-Jag bad Gud ta emot mitt offer-och-och låta sin-ande-verka-i 
pappas-hjärta. Och mammas.



-Vad i sjuhundra hälsingland säger du, lymmel? Skulle Vår Herre verka? I 
mitt hjärta? Vad har du tagit dig till? Vad angår dig mitt hjärta? Vad 
menade du med det?



-Så att pappa och mamma skulle bli snälla mot varann och inte gräla!



-Nej, din lymmel! skrek patron Lack. Nu har jag dig! Har man hört! 
En sådan fräck-smörj-smörj- duger-tänker jag.



Tomas tog emot slagen utan ett ljud. Men när han kom fri från faderns 
grepp sade han med ögonen fulla av tårar.



-Gud är starkare än du.



Och därefter gick han, utan att fadern kunde svara.



Efter en stund syntes patron Lack gå sakta över fälten; käppen slängde som 
den svans, med vilken korna fördriva besvärliga flugor; men vad som satte 
patron Lacks kropp i rörelse, det var en svärm tankar; något som är mycket 
besvärligare än alla flugor i världen.



Tomas däremot låg med värkande kropp, på knä inne i skogen och tackade 
Gud, att han fått lida för sin kärleks skull, och han bad i tårar för sin 
far och mor och sig själv.



7 Rikedomens förbannelse.



Det hände en sommar, då Tomas Lack var elva år, att han följde farbror 
Zollicorn på hökjakt.



Patron Lack bodde på ett sommarställe, som han arrenderade av Öbacka stad 
och där han naturligtvis lade ned en massa pengar för att få allting fint. 
Det var nämligen hans främsta egenskap att vilja ha fint. Så att han 
målade boningshusen i vitt, rödströk loge, härbre och uthus och byggde ny 
ladugård samt bröt upp trädgård, anlade drivbänk, jordgubbsland och 
blomrabatter, planterade trän och satte allt i stånd. Det blev fint och 
vackert, men det kostade pengar, och medan patron själv var inne i staden 
på kontoret hela dagarna, låg rättarn, som var skåning och föraktade detta 
kalla land, och sov i solskenet, och arbetskarlarna sutto och tittade rätt 
fram, orörliga som stenar, och de försvunno inne i sig själva, ty sådant 
var folket i Öbackalandet.



Nå, emellertid! Tomas hade följt farbror Zollicorn på hökjakt, och farbror 
Zollicorn var en lång ungherre, som friade till Tomas' äldsta halvsyster, 
den svarta Jeannette. Han var fader- och moderlös och en glad ungherre och 
rik på köpet, hade tagit studenten och varit i Hamburg, då koleran gick 
där, och som han dessutom var den förste i Öbacka, vilken ägt en hög 
velociped, och slutligen hade de vackraste halsdukar, så var han med ett 
ord Tomas Lacks ideal.



Det var nu en afton i början av juni, och himlen var 
molnfri, hela världen så klar och sval som en 
källa i skogen.



Gick man stigen över svedjorna och över den susande tallmon, så kom man 
till ett högt berg, som hette eller kallades Margit När de kommo dit, sa 
farbror Zollicorn:



-Av med mössan, Tomas, och hälsa på Margit!



-Nej, svarade Tomas, ty han trodde inte på Margit.



Man sade, att Margit bodde i berget, och man skulle hälsa på henne, då man 
var en liten gosse. Men Tomas trodde inte på det, som han inte såg.



Så gingo de.



-Vad har du fått på mössan, Tomas? frågade farbror Zollicorn, då de gått 
en stund.



-Vad då? sa Tomas, tog av mössan och undersökte den, men då skrattade 
farbror Zollicorn.



-Nu har du hälsat på Margit ändå, Tomas! sa han.



-Nej, det gäller inte, invände Tomas. För jag menade det inte.



-Hon gillar det nog ändå, försäkrade farbror Zollicorn. Och där är 
hökboet.



De voro nu högst på berget, där granar och tallar stodo glesa och marken 
var täckt av mjuk, grönvit björnmossa, ur vilken här och var några röda 
blommor sköto upp på smala stänglar och vajade av och an, som om de varit 
höga mastträn för små, små varelser, vilka bodde i björnmossan, och så 
blevo då Tomas och farbror Zollicorn väldiga jättar.



Margit sänkte sig ner mot vattnet, som brusade sorgmodigt mot den våta och 
svarta klippan, och dyningarna kommo in från hela havet, som bredde sig 
med sin vida horisont under aftonhimlen.



Men innanför havet på sin strand låg Öbacka stad i aftonsolen, och 
farbror Zollicorn pekade med utsträckt arm och sade:



-Ser du det huset där på backen, Tomas! Det är det hus, där ni bo om 
vintern.



Och Tomas såg det och kände sig underlig till mods, då han tänkte på, att 
det en gång måste bli vinter igen.



-Men nu ska du klättra upp i hökboet, Tomas! fortfor farbror Zollicorn. 
Och se, om det finns några hökungar där! Jag står här och håller vakt och 
skjuter, om det behövs!



Hökboet var byggt i toppen av två furor och en björk, som hökarna flätat 
in med kvistar, och reste sig som en väldig krona, högt upp i luften.



Tomas såg, hur högt det var, såg utåt havet, såg bortåt Öbacka, såg 
segelbåtar och roddbåtar på vattnet och kände en svindlande känsla.



-Kanske se de mig, tänkte han, och säga: se på Tomas Lack, som vågar 
klättra upp i hökboet och röva hökungar!



Och världen gick i vågor runt honom vid den tanken.



Så drog han ur slidan sin slidkniv med det silverinlagda skaftet, stack 
den mellan tänderna med eggen ut och klev upp i tallen och började sin 
klättring.



-Var inte rädd, Tomas! ropade farbror Zollicorn, men Tomas viftade bara 
med handen. Han var inte alls rädd, han kände sig ju som en hjälte och 
visste, att hela världen från nordpolen till sydpolen, och hela himlen med 
alla änglar och med Gud högst upp sågo på honom, och det gällde att visa, 
att han var Tomas Lack, världens hjälte och himlens skyddsling.



Och han gjorde det.



Men när han nalkades hökboet och träden började vaja långsamt av och an, 
alldeles som de röda blommorna på de smala stänglarna nere i 
björnmossan, och det hela var som de sorgsna dyningarna i stranden, då 
kommo över skogen, högt, högt, två stora fåglar. Och det var hökfadern och 
hökmodern, och de började cirkla i väldiga ringar över boet, utstötande 
vilda skrin, som gåvo samma känsla i Tomas, som då han åt harstek eller 
tjäderstek om hösten och fick ett hagel mellan tänderna, eller som då efter 
regn och åska det doftade starkt på barrstigarna i skogen. Han visste 
inte, vad det var riktigt, men så kändes det.



Och han tog kniven med det silverinlagda skaftet ur munnen och i högra 
handen, ty nu hade den ena höken gjort en lov så lågt, att han sett de 
gula pärlemoögonen orörligt stirra på honom, som om de varit själva 
luftens, själva aftonhimlens ögon.



Men då smällde två skott efter varandra nere ur djupet, och dun röko i 
luften, och med klagande hesa skrin lyfte de två gamla hökarna högre i 
rymden och beskrevo där cirklar om varandra som barkbåtar, förda på en 
virvelström, och det kändes underligt i Tomas, som om han vore ute på 
orätta vägar, men han sträckte högra handen in i boet, kände något varmt, 
fuktigt, grötigt, och så bett i fingrarna, så att han hastigt ryckte till, 
och ut dansade en gulgrå klump och föll genom luften. Det skimrade för 
Tomas ögon, han ville bita i köK, han krafsade i boet, det pep och 
gnällde, och innan han visste vad som skett, hade han slängt ner tre 
hökungar, boet var tomt, han hade klättrat ner och stod åter på 
björnmossan, lutad över de tre byltena, som sprattlade och gapade.



-Dem ska vi ge till Jeannette! sa farbror Zollicorn, men Tomas fick bära 
dem i sin mössa, och han kände sig återigen underlig till mods.

Det förekom ju aldrig smekningar i den Lackska familjen, var och en 
levde sitt liv för sig. Men därför hände det också Tomas, att han ibland 
smekte marken, gräset, stenar och trädstammar, sen han noga förvissat sig 
om, att ingen kunde se honom.



Och nu, då han gick med de tre hökungarna i sin mössa, såg han på dem och 
tryckte mössan omärkligt intill sig och tänkte smekningar åt dem. Och han 
skulle velat göra något, så att de skulle fått det bra. Rullat på marken, 
slagit volt eller skurit sig med kniven. Men det fanns ingenting att göra.



När de båda rövarna kommo hem, samlades hela huset kring hökungarna, alla 
skulle se dem.



Men Jeannette sade:



-Nej, fy katten! Vad skall jag med tre stinkande hökungar!



Ty hon hade ett elakt humör.



Och då blev farbror Zollicorn tyst och gick undan.



Så gav man kött åt hökungarna, men de åto inte, och Tomas vek ej från dem.



Farbror Smitthenner, som bodde i bondgården nedanför patron Lacks, kom och 
såg på dem.



-Varför plåga de stackrarna, sa han. Bäst att man skjuter dem.



Och efter en stund kom farbror Zollicorn.



-Maka dig, Tomas! sa han.



Tomas vände sig om, två skott smällde, och efter en stund stod han med tre 
par hökfötter i handen.



-Far in med dem till stan, sa farbror Zollicorn, och gå upp till 
räntmästarn med dem, så får du sex kronor.



Och när det blev kväll och Tomas låg i sin säng, tänkte han på hökungarna, 
och han måste knyta nävarna, hårt, ty han ville gråta, men han 
visste, att det inte passade sig, och så lät han bli.



Ett par dagar efter fick Tomas klä sig snygg och fara till stan. Solen 
sken på sommarvattnet, och på den lilla ångbåten var det fullt av tanter 
och farbröder.



-Se, god dag, Tomas! sa de. Ska du fara in till stan?



-Ja, svarade Tomas.



-Vad skall du göra där, då?



-Jag ska sälja hökfötter.



-Va?



-Jag ska sälja hökfötter! upprepade Tomas allvarligt.



Då viskade tanterna och farbröderna och skrattade och tittade på honom. Men 
han såg allvarligt på dem och kände sig allvarlig, och han kunde inte 
förstå, varför de viskade och skrattade.



Men tant Smitthenner, som också var med, hon klappade honom på huvudet och 
sade:



-Ja, du har din värld för dig, du, käre Tomas!



Och då kände Tomas, att han gjort något orätt, och så var det alltid, men 
aldrig kunde han begripa, vari det orätta låg.



Men patron Lack skrattade och sade:



-Å, pojken reder sig nog!



När båten lagt till vid kajen i Öbacka, gick var och en åt sitt håll, och 
Tomas kände, att det var kvavare i stan än på landet, kläderna besvärade 
honom, det bultade i huvudet, husen liksom hoppade för varje pulsslag, och 
det hela rördes.



Men han gick upp till landskansliet vid torget och in i den svala 
stenfarstun, där fick han andas ut, och så kom vaktmästare Pettersson.



-Är räntmästarn inne? sa Tomas.



-Är det unge herr Lack? svarade vaktmästare Pettersson, som var en 
hygglig och snäll man.



Och Tomas bockade sig och svarte ja.



-Va vill unge herr Lack räntmästarn då? frågade vaktmästare Pettersson.



-Jag ska sälja hökfötter till honom.



-Hm! Hm! sa vaktmästarn. Det får vi se! Hm! Hm!



Men han släppte i alla fall in Tomas i förrummet. Där låg unge herr 
Pettersson, som var vaktmästarns son och hade glasögon, på magen på det 
stora bordet i solskenet och läste tidningen.



-Är räntmästarn inne, Viktor? sa vaktmästarn.



-Jaha då, svarade Viktor, som var en snäll pojke. Se, Tomas! sa han. God 
dag på dig!



-Han vill träffa räntmästarn, sa vaktmästarn och gick.



-Vad vill du räntmästarn då, Tomas? frågade Viktor.



-Jag ska sälja hökfötter till honom, sa Tomas.



-Hm, sa Viktor då. Hm!



Och Tomas kände sig illa till mods.



Viktor gick in, och så kom han ut igen.



-Kom då, Tomas! sa han, och så fick Tomas stiga in.



Mittpå golvet i det soliga rummet stod en gammal herre med blå glasögon, 
långt hår och grå, hängande mustascher. -Är du Lack, du? sa han.



-Ja, sa Tomas.



-Och vill ha skottpengar för hökfötter? -Ja, sa Tomas.



-Jag har inga pengar! Få se på fötterna! Det där är inga hökfötter!

-Det var mycket unga hökar, sa Tomas. -Hur unga?



-Jag tog dem i boet, sa Tomas.



-Det är vråk, sa räntmästam. Och det är det inga skottpengar på! Gå till 
kronofogden! Det där angår mig inte! Så fick Tomas lägga sina hökfötter i 
papperet igen och gå genom hela staden upp till kronofogden. Honom var han 
rädd för, ty han var så lång, och så var han från södra Sverige och talade 
på det obehagliga sättet därifrån, och det skrämde Tomas. Men när Tomas 
steg in till honom, var han en snäll man, och när Tomas berättat, att han 
varit till räntmästarn, tycktes kronofogden förstå och bad att få se på 
hökfötterna, som voro vråkfötter.



-Är det hökfötter? sa han. -Ja, sa Tomas.



-Är du säker på det? -Ja, sa Tomas.



-Gå ner till räntmästarn igen då, så får du pengar! sa kronofogden. Jag 
ska telefonera till honom.



Så fick Tomas återigen lägga in sina hökfötter i papperet och gå genom 
hela stan till räntmästarn.



-Bah, sa han argt. Det är vråkfötter! Kvittera här!



Så fick Tomas skriva sitt namn på ett papper och stod efter en minut på 
torget med sex kronor i handen.



Och handen var tung som bly!



Tomas visste mycket väl, att när man hade pengar, så måste man köpa, ja, 
han trodde fullt och fast att, om man inte gjorde det, så var det orätt, 
och som han aldrig gjorde annat än orätt, var han rädd därför och 
grubblade nu på, vad han skulle köpa.



Han hade aldrig haft så mycket pengar förr, och han visste inte alls, vad 
han skulle göra med dem, ty han behövde ingenting.



Först köpte han karameller, så fick han se järnbodens skyltfönster, som 
vette åt torget, och gick in.



-Se, lille herr Lack, sa herrn bakom disken, och han hade bara ett öga. 
Vad behagas?



-Verktyg, sa Tomas.



Och det kom fram små verktyg. Tomas valde. I en halv timme, en timme, en 
och en halv timme. Bönder kommo och gingo, drängar med stora förskinn 
stövlade in och ut. Tomas såg på dem och hörde på dem. Solen lyste inne på 
kontoret, och där satt en fröken med ljust hår och skrev.



-Nå, lille herr Lack, sa den snälle, enögde herrn. Hur blir det nu?



-Det här, sa Tomas. Vad kostar det?



-Fyra och sjuttiofem, sa herrn.



Då skälvde det i Tomas' hjärta.



Hur ska jag få slut på pengarna? tänkte han och gick med paketet i hand. 
Det var tungt, och han tyckte inte om det.



Så drev han över torget och nedåt hamnen, ombord på båten och lade paketet 
i salongen.



-När ska vi fara? sa han till maskinisten.



-Om en halvtimme.



Tomas såg på honom.



-Är maskinisten rik? sa han.



-Nej, Gud ska veta, sa denne.



-Vill maskinisten bli det då?

-Tror jag, det! Vill inte unge herr Lack bli 
det, inte?



-Nej, sa Tomas allvarligt.



-Varför det då? frågade maskinisten.



-Därför att jag inte vill, svarade Tomas.



Då skrattade maskinisten, och Tomas såg på honom.



-Eftersom maskinisten vill bli rik, sa han, så kanske maskinisten vill ha 
en krona av mig?



-Ja, för allan del. Vill unge herr Lack ge mig en, så gärna!



Tomas hade noga tänkt på förslaget, innan han framförde det. Han hade en 
krona och femton öre kvar, men han tänkte, att det kanske inte passade sig 
att erbjuda de femton örena.



Så gav han maskinisten en krona.



-Tackar ödmjukast, unge herr Lack! sa maskinisten, och Tomas skämdes, då 
mannen lyfte sin sotiga och blanka mössa. Ty det var ju en riktig, stor 
maskinist! Och han tog av sig mössan! Och Tomas rodnade.



Därefter gick han för över och såg ned i det klara vattnet, och sedan han 
förvissat sig om, att ingen märkte honom, lät han de femton örena glida 
ned och såg, hur de sjönko.







När han kom hem till landet igen, skyndade han sig att byta om, och då 
blev han nöjdare.



-Nå, Tomas, sa fru Lack, fick du dina sex kronor?



-Ja, sa Tomas.

-Vad köpte du för dem, då?



-Verktyg, sa Tomas.



-Såå! sa fru Lack, och när patron kom hem, hade han så mycket att tänka 
på, att han alldeles glömde Tomas. Och så försvann hela saken.



Men Tomas kunde aldrig glömma de tre timmarna i staden, då han måste göra 
av med sina pengar, och han beslöt, att han aldrig skulle bry sig om att 
bli rik i livet.



Och verktygen tyckte han så illa om, att dem skänkte han bort, och sen var 
han lycklig igen som förr, och till sist var alltsammans glömt.



8 Utanför samhället.



Samma sommar hade Tomas till lekkamrat Pippi Tingstadius, som ansågs vara 
en odåga.



-Tomas, sa fru Lack, jag tycker inte, att Pippi är väluppfostrad.



-Men han är hygglig, svarade Tomas. Han är väldigt hygglig.



-Hur kommer det sig då, frågade fru Lack, att man inte talar väl om 
honom?



-Jo, svarade Tomas, ser mamma, det är ingen av fruarna, som känner honom 
riktigt, men det gör jag.



-Jaså! sa fru Lack. Du får väl vara med honom tillsvidare då.



Tomas gick ner till ångbåtsbryggan. Där hade han och Pippi en ask 
cigarretter i en ihålig stock. Det var också en del sädesärlor, som bodde 
i den stocken.



-Men vi kan ta ena halvan för vår del, hade Pippi sagt, så blir det jämnt 
delat.



Och det hade både pojkarna och sädesärlorna blivit belåtna med.



När nu Tomas kom ner till bryggan, stod Pippi redan där med händerna i 
byxfickorna och en cigarrett i mungipan. Tomas hade upptäckt honom på 
långt håll, men han hade inte kunnat märka någon rök.



-Tjänixen! sa Pippi.



-Man kan inte se uppifrån backen, att du röker, genmälte Tomas.

-Jag sluckar, sa Pippi, och därmed menade han, att han svalde ner 
röken och sedan öppnade munnen på vid gavel och lät röken förflyktigas. 
Det beundrade Tomas i hög grad.



-Men nu hugger vi i, Tomas! sa han. Av med kläderna och sätt i gång!



Vid bryggan låg en segelbåt förtöjd. Pikfallet var urrappat, och med dess 
hjälp hade de båda pojkarna krängt båten, så att bottnen vänts upp. 
Segelbåten var herr Zollicorns, och de båda pojkarna skulle nu måla den åt 
honom till kappseglingen.



I en handvändning voro de i sjön och hade färgburkar flytande på 
brädlappar bredvid sig. Själva stodo de med vattnet ända till hakan och 
ströko båtbottnen, så att den sken.



-Jädrar anåda, sa Pippi, va hon blir grann! Men vi få kränga henne ett 
spars till.



Och så klättrade han upp på bryggan, och när han väl var där, tog han ett 
skutt ombord men slant och kom i sjön. Och där började han vråla som en 
besatt.



-Va är det? undrade Tomas.



Pippi hoppade på ett ben inåt grundare vatten och kröp ihop och slog 
omkring sig och tjöt, och nu såg Tomas, att han hade fått hela vänstra 
sidan uppriven, så att blodet rann.



Tomas blev alldeles stel och bara stirrade.



-Glo i hälsike, idiot! vrålade Pippi och hytte med näven åt honom, 
klarade sig upp på bryggan och började med skjortan ansa såret, varvid han 
glömde att låta om sig. Tomas lutade sig över honom.



-Du kan inte vara med på kappseglingen nu, Pippi, sa han.

Då såg Pippi upp. Han stirrade på Tomas.



-Jädrar i det, du! sa han och blev tankfull.



-Det får du alldeles säkert inte för din mamma, fortfor Tomas.



Men mot det revolterade Pippi.



-Jag lurar gumman, sa han.



-Hur då?



-Hon får aldrig se såret.



-Men skjortan är alldeles blodig! invände Tomas.



-Det klarar jag, sa Pippi, och nu höllo pojkarna palaver.



-Du får hålla utkik, så inte den där krukan Ture kommer hit, bestämde 
Pippi. Och under tiden låter jag såret torka i solen. Det går bussigt.



Nu ställde sig Tomas på utkik, medan Pippi lade sig på högra sidan och 
vände såret mot den gassande julisolen.



I fjärran nalkades mycket riktigt den förutsedda faran. Ture kom dinglande 
med en träkloss på ett snöre, och Tomas gick emot honom.



-Du har ingenting här att göra! ropade han. Gå hem med dig.



Ture stannade på försiktigt avstånd.



-Åh, svarade han, det har Pippi hittat på. Du är feg, Tomas, du gör bara 
som Pippi vill.



-Det är inte din sak, svarade Tomas, men bryggan är min.



-Den är min lika mycket.



-Nej, svarade Tomas, för den är vår, och ni har ingen del i den.



-Där fick du, skrek Pippi, som låg med glödande ögon och bevakade 
striden. Buss på'n, Tomas! Buss på'n!

Och Tomas började gå anfallsvis till väga, men då flydde Ture.



-Nu ska du få se, sa Tomas, att han har sprungit hem och rallat.



-Då gömmer jag mig i sjöboden. Har du nyckeln?



Tomas letade fram den jättestora nyckeln till boddörren, och bar in Pippis 
kläder. Knappt var detta klart, förrän Tures mamma dök upp i horisonten.



-Nu kommer tredäckarn! sa Pippi lakoniskt. Äh! Nu är såret torrt. Säg, att 
jag har gått min väg.



Han gömde sig i boden och Tures mamma beträdde bryggan.



-Va är det för oförskämda tilltag, Ture berättar...? började hon.



-Det är inte mitt fel, om han berättar nånting oförskämt för tant, 
svarade Tomas.



-V... v... va? Va murrar du?



-Jag murrar inte, tant. För jag är ingen katt.



Vid detta svar ville den stora frun gripa Tomas i örat, men han svarade 
med stor värdighet:



-Tant behöver inte lugga mig, det gör mamma alldeles tillräckligt.



-Men du låter Ture leka här och därmed punkt!



-Det är vår brygga, invände Tomas.



-Jag ska tala med din pappa, hotade hon.



-Ja, när man har barn, som är krukor, så får man skylla sig själv! 
svarade Tomas och spankulerade stolt utåt bryggan, medan frun retirerade.



När hon försvunnit, dök Pippi fram. Han hade klätt sig.



-Det klarade du fint, Tomas, sa han, och så ropade han till Ture, som höll 
sig på stranden:

Nyfiken i en strut, öppnar man, far han ut!



-Äh! Du, som går och gömmer dig för min mamma! hånade Ture tillbaka.



Men Pippi skrattade och ropade:



-Skvallerbytta, bing bång, går i alla gårdar, slickar alla skålar!



Och så fortgick striden en god stund, medan Tomas återtog arbetet med att 
måla båtbottnen under kontroll av Pippi, som låg på bryggan i solgasset 
och helt försiktigt glappade på skjortan, så att solen fick fortsätta med 
att torka såret.



Fru Lack hette Emma och hade alltså sin namnsdag i fruntimmersveckan. Då 
brukade patron Lack fira henne med stor flaggning, salut på morgonen och 
fyrverkeri på kvällen. Det var i Tomas' ögon sommarens största dag.



Men denna sommar ingick Emmadagen med sorg och elände.



Fru Tingstadius hade dagen förut upptäckt Pippis sår, och alla fruarna 
hade haft sammanträde, där de båda pojkarnas liv och leverne diskuterats.



Fru Tingstadius hade gråtit, Tures mamma hade rapporterat Tomas, och 
sammanträdet hade slutat med att Tures mamma, som var läkekunnig, följt 
fru Tingstadius hem. Pippi hade måst klä av sig och lägga sig på sin säng, 
därifrån han med blickarna sökt mörda Tures mamma, som sade:



-Din mor, kära Pippi, har alldeles för gott hjärta och kan inte hålla dig 
nog strängt, men nu ha vi kommit överens om att varken Tomas eller du får 
deltaga i kappseglingen.



Samtidigt hade fru Lack inkallat Tomas och frågat honom, vad han menade 
med att vara oartig mot Tures mamma på bryggan.



-Hon var först oartig mot mig, svarade Tomas, och mamma har sagt, att jag 
skall rätta mig efter de äldre.



-Om en mor tillrättavisar dig, Tomas, så är hon visst inte oartig, 
svarade fru Lack.



-Jag bara tillrättavisade henne också, upplyste Tomas. Jag sa, att det 
var vår brygga, men hon ville lugga mig, och då sa jag, att det var inte 
hennes göra utan mammas.



-I alla fall, Tomas, sa då fru Lack, så blir det ingenting av med att 
delta i kappseglingen.



Den kvällen sänkte sig röd och stilla över två förbittrade pojkhjärtan.



Tidigt på Emmadagen vaknade Tomas med att skott smällde utanför 
barnkammarfönstret, och när han lyfte på gardinen, såg han patron Lack och 
farbror Zollicorn stå där ute med rykande bössor.



Tomas' yngre bror, Nils, som sträckte sig upp ur sin säng, gnuggade sig i 
ögonen och sade surmulet:



-Det är fegt, att man inte kan få sova bara för att mamma heter Emma. Det 
är ett fult namn.



-Du är en sömntuta, sa Tomas.



-Och du är dum, svarade Nils och sparkade till Tomas, varefter de genast 
råkade i slagsmål.



Så ingick dagen, och det skrattades redan ute i sängkammaren.

Både Tomas och Nils och lille Edgar skyndade dit i bara 
nattskjortan, och där var hela huset samlat och herr och fru Tingstadius 
och Tures mamma och Pippi och hans systrar och Ture och Tures syster Beda.



Alla voro de utklädda, och alla hade de något att gratulera med, den ena 
en melon, den andra en tårta, den tredje jordgubbar.



Men Ture, som nu kände sig skyddad, grinade övermodigt åt Tomas och sade 
åt Pippi:



-Äh! Det var Beda, som talade om för din mamma, att din skjorta var 
blodig!



Pippi såg bara på honom vid dessa ord, sen såg han på Beda. Hon sprang 
omkring och gjorde sig till, hon uppförde sig alldeles, som om hon ordnat 
det hela, och Pippi tog Tomas till sig och rapporterade viskande, vad Ture 
berättat.



När nu alla fått kaffe, sutto Tomas och Pippi med var sin kaffekopp i knät 
och observerade Beda. Innan morgonfirningen var slut, hade de en 
uppgörelse klar.

Solen lyste grant, och från flaggstången fladdrade flaggorna. I 
patron Lacks stora berså sutto alla fruarna, och deras skratt och prat var 
som ett brus över trädgården.



Uppe på gårdsplanen stod Pippi och spejade omkring med skarpa blickar. Men 
ingenting farligt syntes.



Tomas kom ut på bron. Pippi frågade med ögonen. Tomas nickade. Därefter 
drevo de bortåt ladugården, helt stillsamt, lockade lite på hönsen, sågo 
lite uppåt himlen



och försvunno till sist. Knappt voro de emellertid i skydd bakom 
ladugården, förrän de började dansa och hoppa.



-Ha, ha, ha, ha! gapskrattade Pippi.



Men Tomas tog fram ur blusen en handfull grå tingestar. Det var av patron 
Lacks fyrverkeripjäser. Det var svärmare.



-Egentligen, sa Pippi, borde vi ha tagit mat och gått till skogs och 
varit borta hela dagen. Det hade varit tjänligt åt dem!



-Då hade jag nog fått stryk, när pappa kom hem, invände Tomas.



-Det får du nog ändå! sa Pippi.



-Tror du de förstår, att det är vi, som har gjort det då?



-Inte vet jag! Men nu ska vi ha skojigt. Få se!



Pippi tog svärmarna och såg sig omkring.



-Vi borde skrämma någon, sa han. Ska vi gå och släppa in dem i bersån?



Tomas funderade.



-Nej, sa han till sist. För då skulle nog namnsdagsbordet bli kullslaget 
och porslinet slås sönder, och då blir pappa ledsen.



Därmed var det förslaget dömt.



-Hurra! ropade Pippi med ens. Grisarna!



Och båda pojkarna störtade i väg till den inhägnad, där patron Lack hade 
sina grisar för sommarn. Dessa grisar bodde i ett ganska stort, rödmålat 
skjul och hade sen hela den skogiga inhägnaden att njuta av. Just så här i 
middagstimmarna tyckte de emellertid om att ligga runt skjulet och 
smågrymta i solskenet, och där lågo de nu mycket riktigt, då Pippi och 
Tomas kommo dit.



Störst av grisarna var en sugga. Hon låg på sida och grymtade då och 
då samt kisade mot solen. Längs hela hennes undersida låg en rad små 
griskultingar förankrade; de gnällde, grymtade, sparkades och nafsade i 
ett kör.



-Den tar vi! sa Pippi, sen han mönstrat det hela. Opp på taket med dig, 
Tomas!



Tomas upp på taket.



Pippi klättrade över gärdesgården och lade tre svärmare tätt framför nosen 
på suggan. Hon såg upp och blinkade lite.



-Uff! sa hon.



Pippi tog upp en tändsticksask, strök eld på en sticka och fyrade på alla 
tre svärmarna. Sen som blixten upp till Tomas på taket.



"Prrrr...!" sa svärmarna. "Prrr... pru... fp... tss... pfrspratt ...!



De hoppade som gräshoppor, skjutande, sprakande och väsande, och suggan 
gav till ett oerhört vrål samt rullade i väg ett långt stycke, innan hon 
kom på benen och försvann i snåren följd av alla griskultingarna, som 
tumlade efter. Och alla de andra grisarna satte i väg, allesamman skriande 
som för kniven.



-Bara det inte tar eld i marken! sa Tomas ängsligt.



De båda pojkarna undersökte noga, men det hade gått bra.



Då stod lagårdskan där.



-Att Tomas kan vara så obeskedlig! sa hon och såg så sorgsen ut.



-Äh! sa Pippi. Grisarna ska väl ha lite skojigt i dag de också!



Och i detsamma kom Tomas' bror Nils hoppande och dansande borta vid 
lagården.



-Tomas! ropade han. Tomas! Tomas!

-Vad är det? frågade Tomas.



-Du ska genast komma hem och få stryk! ropade Nils jublande och klappande 
sina händer. Och Pippi med!



Pippi och Tomas sågo på varann.



-Fast! sa Pippi. Äh, va gör det? Lite smörj kan man väl ta!



Så marscherade de båda pojkarna in på gårdsplanen, följda av Nils, som 
hoppade och dansade och var glad som på självaste julafton.







På gårdsplanen stodo alla fruarna och flickorna, jungfrurna ur köket, och 
så naturligtvis krukan Ture. Men på en stol mitt i kretsen satt Beda. Hon 
var alldeles förgråten, och på huvudet hade hon sin badmössa.



Hennes mor var alldeles gredelin i ansiktet, och när hon nu såg Pippi och 
Tomas stiga in i kretsen, pekade hon på dottern och skrek, medan flaggorna 
smällde lustigt i luften över allesamman:



-Se här, vad ni ha gjort!



Pippi, som förstod att ingen undanflykt var möjlig, upplät sin mun och 
svarade:



-Det är bara rättvist!



-Va ha ni haft i badmössan? skrek Bedas mor.



-Grankåda! svarade Pippi.



-Är det sant, Tomas? frågade alla med en mun.



-Ja! svarade Tomas.



När Beda hörde detta, satte hon i att jämra sig.



-Jag får klippa av hela mitt vackra hår! ropade hon. Jag får klippa av 
hela mitt vackra hår!



Då sade Pippi med hög röst:

-Men Tomas och jag få inte vara med på 
kappseglingen i morgon. Betalt kvitteras.



Men då flög Bedas mamma fram.



-Stryk ska de ha. Jag fordrar, att de ska ha stryk. Jag . . .



En klar röst sade: -Tomas!



Och en annan röst föll in: -Pippi!



Kretsen öppnade sig, fru Tingstadius tog Pippi med sig och försvann utför 
backen, fru Lack tog Tomas med och gick in.







Beda måste mycket riktigt klippa av sig sitt långa rika hår, och det lade 
hon i ett silkespapper i sin byrålåda.



Men Tomas fick förbud att smaka av namnsdagens läckerheter. Han fick i 
barnkammaren ensam äta vattgröt och hårt bröd utan smör. Han var förbjuden 
att visa sig bland gästerna. Han var en utstött och hade ingen plats bland 
de andra.



Han tog sitt parti, smög bakom uthusen bort till en kulle, därifrån han 
kunde ses av Pippi, och där gav han några gälla visselsignaler. Pippi 
trädde ut på sin bro, och de möttes nere på en väg. Båda dömda och 
förvisade ur de hyggliga, rättrådiga människornas samhälle.



Skymningen föll på, och de togo sin tillflykt till bryggan, där de kände 
sig mest hemma, och där utbytte de äntligen sina tankar.



-Slog hon mycket? frågade Pippi. -Som vanligt! svarade Tomas.

-Än hårt då?



-Jag tror nog det, svarade Tomas, men jag sa ingenting. Du då?



Men Pippi log överlägset.



-Jag pekade på såret, svarade han, och då vågade hon inte.



Tomas såg på honom med obegränsad beundran, och de sutto där nere på 
bryggan, ända till dess att det festliga fyrverkeriet bränts av uppe på 
kullen.



-Nu skulle grisarna vara med! sa Pippi.



Därefter åto båda lite hårt bröd, som Tomas medfört, och rökte var sin 
cigarrett. Och när den var slut, smögo de hem, var och en till sitt, trots 
allt stolta i medvetandet om att ha utkrävt sin rätt och att ha lidit för 
den och uppfyllda av ett förakt för alla de andra, som gjorde, att de 
somnade genast med hjärtana fulla av belåtenhet och ro.



9 Följden av att ramla från ett tak.



En dag stod Järker på taket och skottade snö. Det var efter ett stort 
snöfall, och allt som syntes var vitt, till och med himlen.



Järker var klädd i sina höga stövlar, dessa stövlar, som voro Tomas' 
stolthet och enligt hans åsikt betydligt orsakade, att patron Lacks hus 
måste anses som det förnämsta i världen.



Det var ett par kragstövlar. När de vekos upp och snördes till, nådde de 
Järker ända så långt som benet var; såsom denna dag. Annars nådde de blott 
något över knäet, och kragarna föllo slankt som svinöron.



Detta var nu, vad Tomas ansåg storartat. Vad Järker själv ansåg storartat, 
det var något helt annat, ty det var skoveln. Den hade han nämligen snidat 
själv, och den var utan gensägelse bland de yppersta verktyg, som huset 
ägde.



Denna skovel hade en sådan form, att man fick lust att skotta snö, bara 
man såg den; och det är inte gott att säga, varpå detta egentligen 
berodde, men det föreföll nästan, som om Järker hade förtrollat den; han 
var av lappsläkt. Bladet var brett och något kupigt och skott med järn på 
nederkanten. Skaftet var runt och vidgade sig mot fästet till en fyrkantig 
men inte vidare bred skiva, som vackert löpte ut i snäckspiral. Och på 
alla delarna hade Järker med glödjärn ritat snirklar och figurer. Skoveln 
förvarades alltid i hans rum, och ingen mer än han fick använda den. 
Sålunda förstå vi, att han satte det allra största värde på den.



Nu stod han alltså på taket och skottade snö med denna skovel. Såvitt man 
vet, tänkte han inte på någonting, han bara skottade, och snön föll med 
ett dunsande ned på gården.



Det var en vanlig vinterdag, och människor kommo och gingo i Skeppar Karl 
gränd, och luften klingade av klockor och bjällror.



Järker gav inte särskild akt på något, ty han var ju inte ställd som 
utkik.



Men nu hände det, att just när han engång rätade ut ryggen, som börjat 
värka, så fick han se en kvinna borta på gatan. Hon arbetade i snön, som 
var hopad och kram, och hon ämnade sig tydligen till patron Lacks.



Järker fäste inte mer vikt vid henne än vid de andra, men han tör ha 
undrat, vem hon var och vad hon skulle göra hos patron Lacks. Och när hon 
kom närmare och gick in genom grinden, såg han, att det var sömmerskan 
Margreta, som också var dövstum.



Om du vore i Ryssland och stod på ett tak och skottade snö och du såg en 
svensk komma gående förbi, så skulle du förmodligen luta dig fram och 
titta på honom. Järker, när han såg, att det var en dövstum, gjorde detta; 
och han följde henne med blicken från grinden, ända till dess att hon gått 
in genom porten.



När han nu skulle återta sin skottning, slant han på snön, som tinat under 
foten och blivit hal, och helt plötsligt fann han sig ute i luften.



Medan han faller, hinner jag väl säga, att just nedanför var en drivbänk 
belägen, och den var full av is.



Men se, så underlig han ser ut i luften! Med högra handen håller han 
skoveln över huvudet, som hans förfäder hållit vargspjutet, och han faller 
på detta sätt.



Duns! sade det. Nu satt han i drivbänken, på isen. Han rörde sig inte 
strax, utan han tittade bara på skoveln. Sen kände han på den, undersökte 
den, vände den och fann den fullkomligt oskadd. Då reste han sig.



Nu kände han också på sig själv och gnuggade sig bak, tittade sedan uppåt 
taket, mumlade: äh-äh! och gick så bort till vedboden, därifrån inom kort 
hördes ljuden av yxhugg.



Och den dan blev inte taket renskottat från snö. Men Järker haltade inte 
och linkade inte; han såg endast fundersam ut, och det var allt.



Dagarna gingo, och det var redan vår, innan man anade några allvarliga 
följder av detta fall.



Det var en söndag, som man fick se de första följderna. En vacker söndag i 
slutet av april, då solen gassade och jorden seglade som ett fredligt moln 
i rymden och gräset spirade och träden susade och flugornas vingar blänkte 
på väggarna. Och ingenting hände, utan allt var stilla och lugnt.



Patron Lack var i sitt rum och gav fåglarna ny sand i buren. Han gick i 
sin blåa nattrock och hade tofflor på fötterna och cigarr i munnen och 
pratade förnöjt för sig själv.



Då knackade det respektfullt på dörren.



-Vad nu då? sade patron Lack. Får man inte vara i fred ens på söndan! 
Stig in!



Men ingen steg in.

-Stig in! ropade patron Lack.



Men ingen steg in.



-Det var väl fan! sade patron Lack och tog cigarren ur munnen. Stig in, 
herre! Eller fru! Eller fröken! Eller vem det är!



Men i stället knackade det återigen.



Då gick patron Lack med häftiga steg till dörrn och ryckte upp den. Men 
hans min ändrades, och han sade, när han såg Järker:



-Jaså, är det du, Järker!



Järker skrapade med foten och bugade och log och hade händerna på ryggen. 
Och så steg han in.



Han var fin. Han hade en liten grön eller egentligen svart bonjour, som 
inte var lång. Och svart väst. Och svarta byxor.



Patron Lack, som genast märkte detta, tecknade också och sade:



-Du-är-fin-Järker!



-Um! Um! sade Järker och skrattade förläget.



Därpå räckte han fram vänstra handen, och på ringfingret glänste en 
gullring. Han pekade med högra pekfingret på ringen och sade:



-Um! Um!



Patron Lack nickade.



-Det-är-bra, Järker! sade han, ty han tänkte på andra saker.



Men då Järker såg, att han inte ändrade min, krökte han högra armen och 
började marschera framför patron Lack, som om han gått arm i arm med en 
kvinna. Därefter stannade han; pekade än en gång på ringen; tecknade sen 
på hjässan en stor hårkorg; låtsades sen ha en synål i högra



handen och sy på ett tygstycke, som han höll i vänstra, 
och sen nickade han och log och pekade på 
ringen och sade belåtet:



-Um! Um!



Då visslade patron Lack.



-Aj-aj! sade han. Och därpå bockade han sig framför Järker, och Järker 
bockade också och sade, generat:-Ä! Ä!



-Jaså! sade patron Lack. Du skall gifta dig, din tokskalle!



Han tog ett papper och skrev:



-Skall du gifta dig?



-Um! Um! sade Järker och nickade och log.



-Med vem? skrev patron Lack.



Då tecknade Järker synålen än en gång. Men patron Lack gav honom pennan; 
och under det han förvred ansiktet, som om han haft tandvärk, skrev 
Järker: Margreta, syr.



Patron Lack skrev vidare:



-Har du råd att gifta dig?



Järker läste och log sedan och svarade:



-Um! Um!



Då skrev patron Lack:



-Har du pengar på banken?



Järker ruskade på huvudet och svarade:



-Nä! Nä!



Då skrev patron Lack:



-Vad skall du gifta dig på?



Järker knäppte nu upp bonjouren och tog fram en kolossal plånbok och 
öppnade den försiktigt framför patron Lack. Den var full av sedlar.



-Å fan! sade patron Lack och skrev:



-Har du samlat?



-Um! Um! svarade Järker, log och bockade.

Då skrev patron Lack:



-Du skall sluta hos mig då?



Och Järker nickade. Då skrev patron Lack:



-Är du belåten nu?



Och då log Järker och bockade och sade upprepade gånger:



-Um! Um! Um! Um!



Då skrev patron Lack:



-Dumsnut!



-~? sade Järker och gapade, men patron Lack klappade honom på axeln, och 
sedan skrev han:



-Var skall du arbeta?



Och Järker skrev till svar, med möda:



-Snick.



Och det betydde snickare.



Sen skrev patron Lack:



-När skall du gifta dig?



Och Järker skrev:



-Sommar.



Och då skrev patron Lack:



-Jag skall hålla bröllop åt dig!



Då tog Järker hans hand och bockade sig och sade flera ljud, som det inte 
är möjligt att återge.



Men patron Lack skrev:



-Kära du, Järker! Du har varit en tjurskalle många gånger, men du har 
varit en trogen tjänare, och jag önskar dig all lycka och tror, att du har 
fått en dugande kvinna att gifta dig med. Jag gratulerar er båda två. F. 
Lack.



Detta sista, sitt namn, skrev han av gammal vana, ty när han satt punkt, 
mindes patron inte annat, än att det var ett affärsbrev, han hade skrivit.



Men Järker läste och blev rörd och tecknade åt ögonen, att han gärna 
skulle vilja gråta. Därpå gick han utan vidare, och det förvånade patron 
Lack, som trodde, att han verkligen ämnade gråta för sig själv ute i 
tamburen.



Men efter en liten stund återkom Järker med Margreta, och även fru Lack 
var med.



Margreta neg och var svartklädd med ett vitt krås om halsen och en smal 
guldkedja, som bar en medaljong.



Hon var egentligen varken ung eller vacker, men hon var dugande. Hon var 
brun och rynkig och hade inga tänder att tala om, men hon hade mycket 
tandkött.



Hon gick fram och tog patron Lack i hand, och han klappade henne på axeln, 
och som hon var kvinna, sade hon många fler ljud än Järker, som ju bara 
var karl. Han stod bakom och var mycket belåten.



-Har Järker talat med dig? sade fru Lack.



-Ja! svarade patron.



-Ska vi be dem äta middag med oss? frågade fru Lack.



-Ja, svarade patron, och jag har lovat att hålla bröllop.



-Det var just, vad jag hoppades, att du skulle göra! sade fru Lack. Det 
var snällt av dig.



-Han är ju en trotjänare! svarade patron och tecknade åt de förlovade, 
att de skulle stanna till middag, varpå de bockade och nego och drogo sig 
tillbaka.



-Men, sade fru Lack, vet du, hur detta parti har kommit till? Du minns, 
att Järker föll från taket engång i vintras. Det var, för att han såg 
efter Margreta, och sen har det utvecklat sig på detta sätt!



-Högst kuriöst! sade patron Lack och började åter syssla med sina fåglar. 
Snart vågar man inte låta skotta snön av sina tak längre!



Och så gick fru Lack ut.

Det är ju på sätt och vis en plikt för mig att utfylla tomrummet 
mellan den första episoden i denna historia och den andra, som nyss 
passerat.



Patron Lack gick omkring fågelburen och funderade på, hur underliga vägar, 
som människorna ha för att komma till varandra, men hur han funderade, 
kunde han i alla fall inte finna något rimligt samband mellan att Järker 
ena dagen fallit från ett tak och den andra gifte sig med den kvinna, som 
orsakat fallet. I hans ögon borde Järker i stället ha fått avsmak för den, 
som varit anledning till en så obehaglig händelse.



Men om man tänker närmare på saken, var det verkligen så orimligt? Vad 
hade passerat mellan de två episoderna?



Vi äro ju, var och en, eller hur, en myrstack av oändligt små varelser, 
som vi ha fullt arbete för att föda och hålla vid liv. Och det är väl det 
enda, som är kvar av våra förfäder. De regera i oss. Och med vilken makt! 
Det är ju de, som driva oss fram i livet; det är bara lite svårt att 
alltid förstå, vad de vilja. Ofta nog vilja de, att vi skola gifta oss. 
Och det bruka vi ju förstå.



Vad nu Järker beträffar, så hade han aldrig haft någon aning om dessa små 
förfäder, som han bar på. Dövstum, som han var utåt, var han även inåt.



Men så kom den betydelsefulla dagen på taket, och nu pekade alla 
förfäderna, hela raden, på sömmerskan; och sa föll han.



Vad blev följden? Att Järker förstod förfädernas vilja. Inte direkt. Inte 
så, att han begrep och insåg, att viljan var deras. Men herregud! De hade 
ju nästan stött honom i avgrunden för en kvinnas skull, och han 
skulle inte varit den vidskeplige lapp han var, om han inte begripit 
meningen.



Låt oss, som äro långt djupsinnigare än han, tyda händelsen på detta sätt! 
Så äro vi båda nöjda; och så kunna vi övergå till bröllopet.







Själva midsommaraftonen skulle bröllopet stå; ute på patron Lacks 
sommarställe.



Vi skola, den dubbla högtiden till ära, börja dagen, där den verkligen 
börjar, med soluppgången. Det finns även ett annat skäl att börja just då, 
ty när solen kom över skogen, steg Järker ut på bron.



Han var barfota och hade varken rock eller väst, och hans hår var tovigt 
efter sömnen.



Hur belåten syntes han ej, när han såg, att himlen var blank och klar som 
en glasruta!



Där låg nu hela bygden och sov, medan fönstren skimrade; och husen sågo ut 
som hönor, vilka brett ut vingarna och hade alla ungarna i gott förvar.



Där stod skogen, gran vid gran, och inte en kvist rördes. Där stod 
björkhammarn, och löven voro ännu ljusa och luftiga. Där stod den ensamma 
rönnen, full av blom. Där lågo gärdena, med broddens späda fjun som 
skägget på en ynglings kinder. Där lågo lägdorna, gröna som björklöven. 
Där lågo de gamla gråa bodarna, där lutade sig staketen, där låg bryggan 
och båtarna, och där bredde sig fjärden blank som en höstis. Och 
därborta-bergen! As över ås; dyning bakom dyning; muren kring denna ljuva 
plats; skyddet, värnet; planket, som skilde vår gård från grannens!

Över allt detta stod himlen, utan ett moln.



Järker, om den usle syndaren hört sitt lyckliga hjärta, skulle ha hört det 
säga, att allt vad han såg, var inneslutet i en jättestor daggdroppe. En 
daggdroppe, som hängde ytterst på en kvist av världsträdet och dallrade i 
morgonbrisen, som kom.



Men Järker snöt sig bara i fingrarna, och sedan gick han in, ty han frös 
om fötterna. Efter en liten stund kom han åter ut, fullklädd, och gjorde 
en långsam rond kring gården. Han besökte hästarna och korna och fåren och 
svinen och hönsen, han hängde länge över en gärdsgård och betraktade 
ängarna, han prövade öskaret i brunnen, gjorde en titt på logen, där 
vigseln skulle ske och promenerade omkring som en tomte, medan alla andra 
sovo bakom de blåa gardinerna.



När klockan äntligen blev sex, ringde han i vällingklockan, och som det nu 
var sista gången, ringde han dubbelt så länge som annars.



Strax började det ryka ur skorstenen, och drängarna kommo ut, vita kring 
ögonen och gäspande, och när de sågo Järker, togo de honom i hand; ty i 
dag skulle han ju giftas.



Så kom den ena efter den andra, och alla sågo de ut att tänka på något, 
som de nyss hade upplevat; och blinkade mot solen. Och inom kort var hela 
gården i rörelse.



Det måtte vara roligt att gifta sig! Och det måtte göra alla, som äro i 
närheten, glada! Hela gården var ett skratt och prat och sjungande. Där 
sprungo barnen i bara nattskjortan, där kom Margreta, bruden, med huvudet 
fullt av papiljotter och såg ut värre än pesten, där gick fru Lack i 
kamkofta, och aktörn, som med sin fru var patron Lacks gäst, lutade sig 
halvnaken ut genom ett fönster och viftade med 
sin höga hatt och skrek:-Hurra! Hurra! Hip, hip, hurra! Och då skrattade 
alla på gården, och tuppen gol!



Och när frukosten var äten, vilken karavan, som tågade ned till bryggan 
för att följa patron till stan!



Det var Sofia Back och Lova Pettersson och Edla Skinnar och Amanda Sedin 
och Petrus och Järker och Höglund och Nisch-Nisch-Jonke! I spetsen gick 
patron med en reseda på rockuppslaget, men de andra hade korgar och hinkar 
och kålfat.



-Vad det skulle bli för ett bröllop!



Medan nu alla dessa voro i staden, pryddes gården. Man lövade och hissade 
flaggor, och Tomas fick samla alla barn, som funnos, för att plocka 
blommor. Han hade sitt förskinn och en blå pappkask och en sabel. Där 
stodo de linhåriga ungarna i en lång rad, och Tomas skrek:-Giv akt! 
Rättning höger! Alldeles som när gymnasisterna exercerade i staden. 
Avdelning, framåt marsch! Och så marscherade truppen nedför backarna och 
in i konvaljehammarn, och när de kommo tillbaka, hade de bördor av 
konvaljer och midsommarblomster och alla andra blommor, som växte på 
marken.



Då gick en liten herre på gården. Han hade frack och vit halsduk, men han 
var så liten, så liten. Tomas frågade sin mor, vem han var.



-Det är kyparn! sade fru Lack.



-Är alla kypare så små? frågade Tomas.



-Nej, inte alla, svarade fru Lack, men den här är det!



-Jaså! sade Tomas och gick åter ut och tittade på honom. Till sist vågade 
han sig fram, och han ställde sig bredvid honom och sade plötsligt:



-Kyparn är liten!



-Håll truten, lymmel! sade kyparn.

Då tittade Tomas på honom och sade: -Jag heter Tomas Lack!



-Å! sade kyparn och böjde sig ned och klappade Tomas. Är det unge herr 
Lack! Jag kände inte igen unge herrn. Unge herrn har blivit så stor!



-Puh! sade Tomas föraktfullt och gick sin väg, men i hemlighet önskade 
han, att han ägt kyparns frack.



Nu började det kännas, att bröllopet nalkades. Hus och träd kastade långa 
skuggor, och korna kommo råmande ur skogen, flaggor vajade på alla stänger 
runt bygden, och patron Lack stod mittpå gården och sade:



-Är nu allting i ordning?



-Ja, svarade fru Lack, nu återstår det bara att klä om sig. Gården blev 
tyst, alla voro som bortblåsta, det susade i trädkronorna och flaggorna 
smattrade.



Men så kom fru Lack ut! Nu! Nu började bröllopet! Blått siden! Spetsar! 
Guldkedja! Bästa hårkammen! Nytvättad!



Och så patron! Frack och vit halsduk! Nyrakad!



Och så Tomas! Blå byxor! Vit sjömansblus! Halmhatt med fladdrande band! 
Ren som en strykerska! Allvarlig! Och med händerna på ryggen!



Och så alla de andra! Alldeles, som om hela sällskapet skulle 
fotograferas!



I samma veva började gästerna från trakten att komma. Du skulle ha sett 
allvaret! Värdigheten! Känslan av stundens vikt och högtid!



Du skulle inte trott, att det var människor, om du inte sett kläderna. 
Till exempel dessa gamla, i hårt arbete slitna bond- och torparhustrur. De 
hade brösten på ryggen och baken fram! Händerna voro som torra kvistar! 
Ansiktena hade grodans form och färg; och det enda, som levde, var 
ögonen. Färglösa, skygga, ja, förskräckta ögon! Sannerligen, husen 
därborta hade magrat som hönor, vilka släppt ungama från sig; och så sågo 
ungarna ut.



Men det var bröllop!



Nu kom båten från staden. Den var lövad c.ch flaggprydd, och en hornmusik 
stod i förn och spelade, så att det blixtrade av mässingen. Och nu tågade 
gästerna uppför vägen med musiken i spetsen. Och nu kommo de in på gården.



Bom-ba! Bom-ba! Bom-ba! Bom-ba! sade bashornet. Det var det finaste 
bashorn, Tomas hade hört, och han darrade i knäna, ty så fint var det 
verkligen.



Nu skulle du sett, vad som var schangtilt! Stackars den, som bara var 
bonde eller torpare nu!



Kapten Åbygge i frack! Och fru Åbygge i svart siden! Konsul Smitthenner i 
frack! Och fru Smitthenner i gredelint siden! Änkefru Harju i svart siden, 
glasögon och Den heliga Skrift! Änkefriherrinnan von Pahl i svart siden 
och silkesschal! Friherrinnan Anna von Pahl i gredelint siden, men lite 
blåare än fru Smitthenners, krås kring halsen och guldmedaljong! 
Friherrinnan Sara von Pahl i svart siden och en fin hatt! Byggmästar Unaeus 
i frack! Fru Unaeus i svart siden och en ny spetsmössa! Doktor Moman i 
frack och vasaorden! Fru Moman i laxfärgat siden och vita skor! Och alla 
de andra! Men jag tappar pennan, om jag måste räkna upp dem alla!



Naturligtvis, det höll jag på att glömma, pastor Lundström i prästkappa, 
och fru Rothoff, som skulle tolka, i svart siden, och hennes lille man, 
musikdirektör Rothoff, i frack och långt vitt hår!



Och så alla de unga, i blått, i vitt, i rött, i skärt, med band och 
rosetter, med blommor och skärp!

Men var var brudparet? Värden och värdinnan hade tagit emot sina 
gäster, men var var brudparet?



Brudparet förevisades i sängkammarn. På ett bord bredvid dem fanns en 
silverbricka.



Den ena efter den andra gick in; det var lika högtidligt, som om brudparet 
stått lik. Och på brickan lade man sin bröllopsgåva.



Där satt bruden så brun som en lappkvinna och vågade inte röra sig; hon 
bara log och rullade med ögonen. Men Järker stod, ty han måste ta var och 
en i hand, som hälsade och gav en gåva. Där frasade sedlarna och skramlade 
mynten, och så pågick det en god stund.



Men på gården stod pastorn i en ring av herrar.



-Jag varnar dig på förhand! sade patron Lack. Jag misstänker, att Järker 
kommer att göra någonting på tok, när han skall stava eden med handskar 
på, och då kan du vara viss, att han gör en grimas, som du aldrig sett 
maken till.



-Å! sade pastor Lundström. Jag känner Järker sen gammalt. Det går så bra.



-Ja, ja! sade patron Lack.



Men ack! Jag har ju glömt alla de dövstumma! De stodo för sig ute på 
gården, en tyst och allvarlig hop.



Men när nu bröllopståget började ordnas, fingo de hedersplatsen strax 
efter brudparet och pastorn.



Nu marscherade den brokiga skaran upp till logen, vars dörr var prydd med 
två stora svenska flaggor och blomgirlander och löv. Och in på den skumma 
logen, som upplystes av aftonsolens röda sken genom luckorna.



Allt var klart! Nu gifte sig Järker! Det kändes högtidligt, ty det var 
ganska kallt på logen. Pastorn stod bakom pallarna, och tolken bredvid 
honom.

Nu läste han. Tolken tolkade. Allt var stilla på logen, endast 
pastorns röst hördes, när han läste formuläret. Och svalornas gälla 
kvitter, när de flögo ut och in genom luckorna.



Men på engång brast pastorn ut i ett skratt, och alla, som voro på logen 
skrattade, och högst av alla skrattade aktöm, och hans klotrunda huvud med 
den vita tandraden sken i ett hörn.



Och så var Järker gift.



Då dundrade ett skott! Och ett till! Och ett till! Och ett till!



-Leve Järker och Margreta! skrek aktörn. Hipp, hipp, hurra!



-Hurra-a-a! flög jublet ut genom luckorna och svävade bort över bygden och 
fjärden och skogarna och ekade långt bort i bergen.



Och så var Järker gift!



Nu sjönk den stora midsommarsolen bort i väster, och fjärden var röd som 
en eld. Nu dansades på logen, och musiken stod som en rök ur luckorna.



Natten blev så stilla. Denna underliga midsommarnatt,



därhemma.



Husen stodo rakt upp från marken, men gick du runt dem, såg du ändå ingen 
skugga på någon sida. Ty ljuset kom ej från sol, måne eller stjärnor, utan 
ljuset var där och kom rätt uppifrån, så att ingen skugga kunde bli.



Inte heller träden, inte grässtråna, inte den minsta blomma kastade någon 
skugga, ty ljuset låg så tätt till marken, att det sken uppåt lika bra som 
luften nedåt.



Inte heller människorna kastade någon skugga. De stodo på marken med samma 
bleka ljus på alla sidor, och lika mycket, och det var underligt att se.

Allting var ljus, allting var därför också, som om man skulle kunna 
se tvärs genom det; och det var, som om himlen var öppen och man gick i 
dess glans, fastän man var på jorden.



Och denna stillhet! Det var bara trasten, som sjöng. Han sjöng inne i 
skogen.



Men hur han sjöng! Han sjöng, som om han skulle dö och ville samla all 
kraft, all röst, allt ljud i en sista ljummande sång; som om han höjde sig 
ur sig själv; som om han velat breda ut och svinga hän varje ton långt 
över de svarta skogarna och de vita vatten, som blänkte fram på alla 
kanter; som om han skrikit av smärta att inte få styrka att fylla hela 
rymden och sedan i den högsta gälla tonen dö som ekot av sig själv och 
till sist försvinna och bli stillhet.



Ack, trasten, du landets avhållne sångare! Ensamma röst i skogen!



Men dansen gick på logen.



Fru Åbygge, som ju till börden var irländska, hade medfört sin faster, 
vilken över sommaren vistades på besök hos brorsdottern.



Aktören kunde inte slita sig från den gamla damen. Han tecknade, som om 
hon varit dövstum, och ofta utropade



han sin älsklingsfras:



-Oh, my darling! Peace and pork!



Då skrattade hon, så att hon på länge ej kunde säga något;



och hennes nöje var ingalunda det minsta.



Men alla roade sig, var och en på sitt sätt, och nattens timmar förflöto; 
snart blev himlen åter röd. Och när solen, blank som ett ärr, steg fram 
över bergen i öster, ropade alla, bleka och med djupa ögon:



-Hurra! Hurra-a! Hurra-a-a!

Men var var brudparet?



Jo, Järker stod i skjortärmarna och Margreta i bara stubben och 
strumplästerna uppe i pigkammarn, och de räknade sedlar och mynt, sedlar 
och mynt.



Och så tecknade de och voro allvarliga som präster, ty nu voro de gifta, 
och ingenting är så allvarligt som det!



10 Den osynliga julklappen.



Nu var det jul, men vilken jul! Det var ingenting att anmärka på allt, som 
yttre var. Snön hade kommit, som den skulle, i stora, vita tysta flingor, 
som Tomas, sin vana trogen, suttit och betraktat från förmaksfönstret. Ty 
där utanför, just i gathörnet, stod den elektriska lyktan, och när man 
tittade ut i dess vita ljuskrets, såg man de stora flingorna komma liksom 
rusande ur allt det svarta ovanför, alldeles som om de långt borta 
någonstans upptäckt ljuskretsen och kommit överens om att kappspringa dit; 
men som de kommit in i ljuset, saktade de farten, tyckte Tomas, där han 
satt alldeles stilla i förmaksfönstret, de blevo som snälla barn i kyrkan. 
De gledo nigande ner till marken, och där försvunno de. För alltid.



-För alltid! tänkte Tomas. Jag skall aldrig se dem mer.



Och därför försökte han med blicken fånga en flinga, just som den ivrigt 
rusade in i ljuskretsen, och sen följa den ända ner till marken och se 
just precis, var den lade sig, och söka hålla kvar den fläcken nere på 
gatan så länge som möjligt.



Han var själv så ivrig att delta i detta flingornas öde, att han stod med 
näsan platt mot rutan, och då kom andedräkten på glaset, så att det immade 
och han inte såg nånting alls.



Ja, så hade vintern kommit, en lång, en oändligt lång afton i november, 
och sen hade Tomas gått till faderns arbetsrum och gläntat försiktigt på 
dörren, smugit in ljudlöst och glidit som 
en ande över golvet fram till ljuskretsen från arbetslampan på bordet.



-Nu är jag en flinga! tänkte han och darrade i hjärtat för vad patron 
Lack skulle säga.



-Nu är jag en flinga, och pappas lampa är elektriska lyktan.



Och i detsamma vände sig patron Lack om i arbetsstolen.



Vad han hade blivit gammal!



Tomas visste det. Han hörde alla säga det. Amanda ute i köket, kokerskan, 
hade sagt det en afton till Kaj-Kaj, som varit och tiggt:



-Patron har blivit så gammal bara på ett halvt år, att jag knappt är god 
att känna igen honom. För aldrig att han springer här i köket eller i 
skafferiet mer eller i källarn eller nånstans och gormar. Nej, jag tror 
inte, jag hört ett ont ord av honom sen i somras. Då var han lite bättre, 
så då fick vi då äntligen barka ihop ett tag, men nu är han som smör. Så 
Gud vet, hur gammal han blir!



När Tomas hörde de orden, hade han tänkt:



-Dö! Kan pappa dö?



Och han hade ruskat på huvudet för sig själv och tänkt:



-Nej, pappa kan inte dö. Alla kan dö. Amanda och Kaj-Kaj och Järker och 
syskonen och mamma också. Men pappa kan inte dö. Inte förrän om tusen 
tusen år.



Men i alla fall var fadern inte alldeles densamma för honom efter de orden 
av Amanda. Alla gingo försiktigt i huset. Alla talade om honom.



-Tss! sade syskonen. Pappa får inte störas.



-Gå tyst, Tomas! sade modem. Pappa har mycket, mycket att arbeta med.



-Han är som solen! tänkte Tomas. Alldeles som solen. Amanda säger alltid 
om mornarna i köket: Se, nu går solen opp! Och om aftnarna: Se, nu 
går solen ner. Och alla tala alltid om solen. Men nu talar ingen alls om 
solen. Nu tala alla om pappa.



Ja, patron Lack hade blivit mycket gammal. Kinderna hade fallit in, och 
runt ögonen var det alldeles mörkt och han tittade bara rätt fram och sade 
till sist:



-Just det!



Och försvann i arbetsrummet.



Där satt han nu. I nattrocken med de blå uppslagen. Och med de stora 
ylletofflorna för golvdraget.



Och lampkupan var grön, det gjorde rummet så underligt. Och över lampan 
gled cigarröken så tyst, man kunde se på dess slingor i år och år och 
glömma bort allting, bara för att se på dem, och under tiden prasslade det 
lite bland glöden i kakelugnen.



Ingenstans i världen var det så stilla och underligt och högtidligt som i 
faderns arbetsrum. Det var högtidligare än i kyrkan om vintern, då det var 
begravning. Det var Tomas' verkliga kyrka.



Och nu sade patron Lack:



-Vad vill du?



-Sitta i pappas soffa och läsa, svarade Tomas darrande.



-Vad läser du? frågade patron Lack.



-Tre år i Kongo, svarade Tomas.



-Det är bra, sade då patron Lack. Det är en nyttig bok. Sitt där, men var 
tyst!



Så satt Tomas i soffan, den svarta soffan bredvid skrivbordet och läste, 
och patron Lack satt med alla sina papper vid skrivbordet och skrev. Hela 
världen var tyst, och Tomas tyckte, att det gick år och år. Och han var 
långt borta i Afrika, då han ur fjärran hörde faderns röst:



-Ge mig boken!

Tomas lade den på bordet och bockade sig, som han blivit lärd.



Patron Lack slog upp försättsbladet, tog pennan och skrev, lämnade boken 
till Tomas och sade:



-Var rädd om den!



Tomas läste. Där stod:



F. Lack till



Tomas Lack



Tomas sträckte ut handen, som patron tog emot, och sade, det blev bara en 
viskning:



-Tack, pappa!



Och sen försvann hela världen för honom.



När han somnade den kvällen, föllo alltjämt de stora snöflingorna ute, men 
Tomas såg bara sitt namn bredvid faderns, han hade aldrig sett det förut.



-Lack! sade han för sig själv i sängen. Jag har samma namn som pappa. Jag 
är också solen. Jag är också Lack.



Och den kvällen flöt Tomas ihop med fadern.



Ja, så hade vintern kommit, och nu var det redan julafton. Det var tusen 
år sen den kvällen, då vintern kommit, tyckte Tomas, och Tre år i Kongo 
var för längesen utläst och glömd, och alla de tusen åren gömdes i ett 
enda ord, som blivit hela världen för Tomas och för hela huset:



-Vi ha inte råd!



Det var tack vare det ordet, som julen var som den var. Inga främmande 
skulle bjudas till julafton att doppa i grytan, farbröder och tanter 
skulle inte trängas varma och röda och svettiga i salen och pusta av allt 
doppet och all korv och sylta och alla bakelser, och av supen och julölet, 
och av portern och champagnen i stora familjehornet.



Allt var borta.



-Vi ha inte råd! hade modern sagt. Du vet väl, hur det har gått med 
farbror och tant Smitthenner. De ha ju måst flytta till en liten våning, 
och de ha ju inte gjort konkurs men nästan.



Barn ha ju själar som millimetervågar, och ordet: konkurs låg från den 
stunden, strax före jul, på Tomas ena vågskål. På den andra låg hela 
världen, fadern och modern och Amanda och Järker och allting, men de kunde 
inte väga upp det andra ordet. Det var som bly, djupt inne i Tomas, själ, 
fast han inte sade det för någon.



Men han tänkte.



På nedre botten bodde nu i stället för farbror och tant Smitthenner, som 
alltid bott där, en annan familj.



-Han är ingenjör, sade modern. Han är från södra Sverge och av mycket god 
familj, ja, han är visst adlig. Och han bygger järnvägen.     ~



Han såg inte alls ut som fadern och som konsul Smitthenner och de andra 
herrarna. Han hade pincene och såg ut, som om han inte såg, då man 
hälsade, hans ögon voro inte alls som ögonen i Öbacka.



Och det egendomligaste var, att så fort Tomas såg honom, tänkte han 
genast:



-Konkurs!



Och allt, som hade med järnvägen att göra, flöt ihop för honom i det 
besynnerliga ordet, och bara det kom för honom, försvann hela Öbacka, och 
han såg bara ingenjören.

Han var det värsta Tomas visste. Och så hade veckorna gått.



Och nu var det julaftonsmorgon. Tomas var uppstigen och klädd och såg ut 
genom barnkammarfönstret. Då såg han ingenjören gå ut där nere genom 
grinden och gå inåt stan på den snöiga gatan, och han viskade för sig 
själv:



-Konkurs!



Och i samma stund var julen som borta. Försvunnen.



Men när frukosten var äten, sade patron Lack:



-Jag skall gå ner i stan och på torget och handla lite. Då var det, som 
om det lyst sol i matrummet, och i allas ögon, i moderns och syskonens och 
i Tomas', i dem alla lyste en liten gnista av den solen.



Ty handla var patron Lacks liv, och handlade han, skulle han kanske bli 
glad, och då skulle julaftonen kanske ändå



bli julafton.



-Och Tomas får följa med, sade patron Lack. Gossen är tolv år nu, och det 
skall böjas i tid, som krokigt skall bli.



Då bröt hela solen fram i Tomas' hjärta.



Och där vandrade de nu inåt stan.



Först patron Lack i bäverpälsen och bävermössan och med käpp. Strax efter 
honom, småspringande, Tomas i kavaj och skinnmössa och stövlar. Och 
efteråt Järker, mcd en korg i handen och de fina stövlarna, som jag 
berättat om i en annan liten historia om vår lille vän.



Det var en dag! Hela stan var bara ett spetsnät av rimfrost, och himlen 
var grön, och inte ett moln syntes, och allting lyste i julsolen.



Och alla voro ute. Och pojkar kommo dragande med



julgranar på sparkstöttingar.



Så kommo patron Lack och Tomas neråt biskopsgården, och just som de 
passerade, kom biskopen ut ur grinden. Han var liten och alldeles 
renrakad, med en böjd näsa, och såg så sträng ut, att det blev alldeles 
dödstyst i Tomas, bara han såg på honom. Han hade en stor vårta på kinden, 
bredvid munnen, och så fort Tomas såg den, hörde han en röst ~lr tystnaden 
i sitt inre, som sade långsamt och allvarligt, alldeles som kyrkklockorna, 
då det ringde till aftonsång ur det svarta vintermörkret:



-Köp sanningen och sälj henne icke mera! Köp- 
sanningen-och-sälj-henne-icke-mera!



Ty över det bibelspråket talade biskopen i bönsalens kateder, var gång 
skolan slutade.



Nu lyfte patron Lack sin mössa och hälsade på biskopen. Och Tomas också.



Tomas frågade tveksamt:



-Känner pappa biskopen?



-Nej! svarade patron kort.



-Varför hälsar pappa på honom då?



-Hälsar inte du?



-.To.



-Varför hälsar du då?



-För att jag är skolpojke. Men det är inte pappa.



-Det vete fan! svarade patron Lack på sitt blixtsnabba sätt och stötte 
käppen i backen, och så fortsatte de.



Och när fadern sade de orden, lyste det till i Tomas. Ty han hade aldrig 
hört honom svära förr. Och han blev som förvandlad. Tomas kände, hur det 
hoppade till av lycka i honom.



-Pappa svär! tänkte han jublande. Alldeles som Pippi! Och Kalle Bistock! 
Och alla andra! Då blir han kanske snart lycklig.



Men när de kommo neråt stan, började en ångest fylla Tomas. De gingo 
inte alls ner till Petres affär! Och inte heller till Isakssons. De 
fortsatte bort, bort, över kanalen, över Gamla Vindbron. Ut till Tullen. 
Ut till bondhandlarna.



Med ens blevo husens fönster som stora ögon. Husraderna lutade sig över 
Tomas och fadem från båda sidor och tittade med sina stora ögon på dem, 
och Tomas tyckte, han hörde, hur det gled en viskning emellan dem alla:



-Patron Lack går ut till bondhandlarna vid Tullen. Konkurs, konkurs, 
konkurs!



Och det var med tunga steg Tomas följde fadern till den största 
bondhandeln och såg honom trängas bland bönderna, och när de kommo 
tillbaka till stan och gingo in bland alla människorna, som stodo packade 
på torget, stadsbor och bönder och lappar, så hjälpte det inte, att 
landshövdingen, som kom gående, nickade åt fadem och att han nickade 
tillbaka, Tomas såg sin far så liten, så liten, och alltsammans måste gå 
just som det gick, tyckte han.



Ty gamla fru Unaeus kom i folkmassan med mössan på trekvart som alltid och 
den lilla eldröda näsan glänsande som ett cigarrglöd i det blå ansiktet, 
och när hon fick se patron, kom hon fram och klappade honom på armen, 
medan tårarna runno nerför kinderna, och lallade:



-Att det skulle gå därhän, kära Lack! Att det skulle gå därhän!



-Å hut, käring! sade patron Lack, med gnistrande ögon.



-Si, si, si! Har du ögona kvar, Lack! sade gumman. Ja, då blir det väl 
ända nån råd. Då blir det väl ändå nån råd!



Och med hela världen snurrande runt i huvudet kom Tomas hem.

Och där stod Amanda i köket med en stor lerkruka i hand och skrek:



-Han har stuli saltköttet! Han har stuli saltköttet!



Då blev det liv i patron Lack.



-Vem? skrek han i sin tur.



-Pojken, vet jag! skrek Amanda. Pojken, vet jag, som var här och tiggde 
från Rotudden. Han har inte hunnit ut genom grind än.



Och hon flög som en eld nedför trappan. Om några minuter var hon tillbaka 
med köttsjoket i hand.



-Han är son till skutskeppar Karlsson på Rotudden! skrek hon och lyfte 
saltköttet i triumf.



-Det skall anmälas för polisen! skrek patron med ögonen som två svarta 
aftonstjärnor i sitt likbleka ansikte, och borta var han. I telefon.



-Jäsiken i det! sade Amanda och dängde saltköttet i lerkrukan, så att det 
sa skvatt i spadet. Jag tror, det piggade upp gubben det där.



Men Tomas stod som förstenad.



-Tiggde gossen, Amanda? frågade han.



-Ja, hörde han inte, vad jag sa, va?



-Då är han väl fattig, fortsatte Tomas.



-Ja, angår det Tomas, det?



-Ja, det gör det, svarade Tomas. För om han tog saltköttet, så var det 
kanske, för att de skulle ha något att äta hemma hos honom på julafton. 
Och då tycker jag, Amanda kunde ha låtit honom få behålla saltköttet.



Amanda hade inte varit så lycklig, sen hon barkat ihop med patron på 
sommarn, så hon satte båda händerna i sidorna 
och spände sina svarta zigenarögon i Tomas och sade:



-Ja, det var en sak, det! Att jag bort göra, som Tomas vill. Så att 
pojkstackarn fått den tron från späda barndomen, att det går an att ta sig 
fram med tjyveri här i världen. Och det skulle ha varit rätt det, förstås, 
av patron, att inte ringa till polisen och be dem ta hand om pojken, så 
han får varning och tukt och kan bli en riktig och hederlig människa. Jo, 
det skulle just ha varit rätta julklappen, det, att ge pojkstackarn.



-Jaså! svarade Tomas. Var det för att hjälpa gossen, som pappa gick och 
ringde upp polisen?



-Tror Tomas, det var för han inte har annat att tänka på, kanske, va?



-Det är bra, sade Tomas, för om inte Amanda hade sagt det, så hade jag 
aldrig kunnat tycka om pappa mer. Men nu kan jag det, och det har jag 
Amanda att tacka for. Så jag vill ta Amanda i hand och tacka.



-Tacka!!?? sade kokerskan. Gå in och stå inte här och ta upp tid för en 
annan, som inte vet, hur en ska hinna.



Och vände hastigt Tomas ryggen.



Och redan började det skymma mot julafton, men Tomas satt i 
barnkammarfönstret och såg några rökar stiga upp långt bort över de vita 
taken. Det var rökarna borta från Rotudden, där alla de fattigaste i stan 
bodde.



Och han kunde inte få pojken, som stulit, ur sina tankar.



Han ville se honom, tala med honom, vara med honom.



Men han visste, att det skulle han aldrig få. Inte för att han stulit, 
utan för att han var fattig.



Och det satt Tomas och upprepade:



-Fattig! Fattig!

Ända till dess att det var alldeles mörkt och fönstren tindrade 
runtom i stan i mörkret.



Då fick han se en besynnerlig syn. Ty denna jul var som förspökt.







Han såg en eldflamma slå upp. På andra sidan stan, på andra sidan 
Nattviken, borta på Gådabacken. Och en till! Och en till!



Och i detsamma skrek någon i köket, det var husans röst.



-Elden är lös! Det brinner!



Och samtidigt dånade hela rymden. Stora kyrkklockan slog det första 
klämtslaget.



-Dång! ! !



Och hela huset fylldes av ett rop:



-Eldsvåda! ! Eldsvåda! !



Och folk sprang nere på gatan. De skymtade i elektriska I juset.



Tomas sprang genom våningen, in till fadern. I hans arbetsrum.



Där stodo äldsta syster, som hjälpt patron på kontoret, och patron själv 
och fru Lack och bara stirrade på varandra utan ett ord. Systern hade ett 
papper i hand.



-Här är telegrammet! sade hon, det sändes för en timme sen.



Och nu fick Tomas höra, vad som hänt. Patron Lack hade bland sina 
mångfaldiga andra affärsgrenar också brandförsäkringsrörelse, och huset, 
som brann ute på Gådabacken, var försäkrat i hans bolag, och just på 
julafton förföll försäkringen. Husägaren hade glömt att förnya den, 
och patron Lack hade ringt till honom på morgonen och påmint honom, och då 
hade han förnyat.



Och nu var klockan fem. Klockan fyra hade förnyelsen telegraferats till 
bolaget i Stockholm.



Och nu stod huset, som var ett av de största i stan, i full låga, och hela 
stan flämtade i skenet.



Kyrkklockorna och rådhusklockorna och storskolsklockan klämtade, och 
patron Lack, som var en av ordningsmännen i brandkåren, var redan, som 
stadens andra herrar, springande på väg till brandplatsen.



Men på golvet, mittpå golvet i salen stod stora syster med telegrammet i 
hand, alldeles blek och sade bara om och om igen:



-Tänk, att jag telegraferade! Tänk, att jag telegraferade!



Ja, det blev en julafton. Aldrig skulle den gå ur Tomas' minne!



Granen i salen stod klädd bara till hälften. På bord och stolar lågo 
glitter och bomull och pappersflaggor, äpplen och julgranskonfekt. 
Julklappskorgen var inte övertäckt, vem som helst kunde gå och läsa, vad 
det stod på paketen.



Och i köket hade det inte hunnit dukas mer än halvvägs till doppningen.



Och hela våningen stod tom, med lamporna stilla susande. Ty alla voro uppe 
i vindsvåningen, fru Lack och syskonen och Tomas och alla jungfrurna.



-Se, ropade de, det är fullt av människor på isen på Nattviken! 
Måtte det inte hända någon olycka! Måtte isen hålla! Och se så väl 
vattenstrålarna synas! Se, se! Nu störtar taket in!



Omigen ropades:



-Titta! Det flyger gnistor ända här! Titta! Titta! Nere på gatan!



Över hela stan föll ett tunt regn av gnistor.



Och någon sade:



-Vad det är hemskt! Det är som yttersta domen! Och tänk, på själva 
julafton!



Men Tomas hade ingen ro. Timme gick efter timme. Han kunde inte stanna 
uppe i vindsvåningen. Han gick ned. När han kom ut på vinden, såg han, att 
det var månsken, månen hade kommit upp, och det var alldeles blått. Golvet 
var ådrat och marmorerat av månskenet, och när han såg ut, såg han, att 
snön var ett blått nät av skuggorna från alla popplarna på gården.



Och han tyckte, att allting levde. Månskenet levde, och golvet levde, och 
snön levde, och popplarna levde. Alltsammans var som en flod, som rann, 
men ingenting hade samma hastighet, snön flöt fortare än popplarna, och 
mattan på vindsgolvet flöt fortare än golvet, och det var denna rörelse, 
som Tomas nästan alltid kände. Aldrig stod världen stilla för honom, och 
när människor sade hårda och stygga ord omkring honom, var det, som om han 
kommit in i en virvel och bara snurrades runt med en virvlande fart.



Så var det denna julafton. Den var en enda förskräcklig virvel, där 
ingenjören och biskopen och husfönstren nere i stan och bondhandeln och 
gamla tant Unaeus och biskopen och landshövdingen och pojken från Rotudden 
och fadern och Amanda och stora syster och eldsvådan slogo upp i en 
enda skumvirvel över huvudet på honom, så att han knappt kunde andas, utan 
hjärtat bultade i bröstet och han tyckte sig nära att kvävas.



Det var därför han av allt på jorden tyckte bäst om det svarta soffhörnet 
i faderns arbetsrum. Där var det så stilla, då den gröna lampan brann på 
skrivbordet. Då gled floden så lugnt, och han bara gled med och gled med. 
Och så var det också, då han kom i sin säng och fick vara alldeles för sig 
själv. Då var han alltid på den stilla floden och hjärtat kändes inte i 
bröstet mer.



Och därför gick han nu ner och smög till faderns arbetsrum, där lampan 
stod och brann på skrivbordet. Han satte sig i det svarta soffhörnet, och 
där satt han alldeles orörlig och bara stirrade framför sig. Och medan 
eldsvådan sjönk ner alltmer borta i julmörkret, satt Tomas sålunda i 
faderns rum, och till sist kändes inte hjärtat längre. Floden gled 
alldeles lugn igen. Han kunde se, att lampan och skrivbordet och 
kakelugnen och stora empirespegeln och mattorna voro alldeles stilla, som 
när timmerstockarna flöto i blankvatten, alla hade samma fart, och därför 
just var allting stilla.







Och så kom patron Lack hem. Och nu blev det dopp i grytan. Men ingen 
sjöng, ty det gamla silverbeslagna familjehornet stod och sov på stora 
skåpet i salen. Alla talade om eldsvådan, men det var, som om ingen talat, 
tyckte Tomas, det var, som om det varit alldeles dödstyst i köket, fastän 
de talade.



Och så blev det julklappsutdelning, sen modern och syskonen och jungfrurna 
hastigt ordnat granen.

-Det blir inga julklappar i år, kära barn, sade patron Lack, det 
blir bara några småsaker. Jag har inte råd.



Alla togo emot de små paketen, nigande eller bockande, och Tomas fick 
bland annat en liten pilbåge med sex pilar av bamburör, med fjädrar på 
skaftet, längst bak.



Och så var julklappskorgen tom, jungfrurna kommo in och tackade, och 
Järker, och fingo var sitt glas punsch, och alla togo varandra i hand och 
sade:



-God jul!



Och klockan var redan halv elva.



-Nu få barnen gå och lägga sig! sade patron Lack, och just då lyfte Tomas 
pilbågen och sköt en pil mot kakelugnen i ena hörnet borta vid 
matrumsdörren.



På väggen bredvid stod ett skåp med spegelglas över, just mellan själva 
skåpet och en överhylla, och som Tomas skjutit, lät det:



Klang!



Pilen hade inte alls gått som Tomas siktat, ner i kakelugnshörnet. 
Fjädrarna hade skurit luften på ett sätt, som Tomas inte beräknat, pilen 
hade gått uppåt i en båge och rätt i spegelglaset, och där föll det nu 
krossat ner på skåpet.



Hjärtat stannade alldeles i Tomas' bröst. Han stod då med bågen i hand och 
såg på fadern.



Denne såg på spegeln, och så sade han långsamt:



-Spegeln! Sprang spegeln! Det är gamla tecken. Då är huset slut!



Och så fällde han huvudet i högra handen och vaggade det av och an utan 
ett ord.



Modern pekade åt Tomas och syskonen att försvinna genom sängkammardörren, 
och det gjorde de.



Och som Tomas kom ner i sin säng, hände det. Han såg 
något, han såg ett ord framför sig och sade 
alldeles högt för sig själv:



-Det blir konkurs.



Och det blev det en månad senare.



Men Tomas visste det, redan på julaftonen, ty fadern hade inte sagt ett 
ord om spegeln, inte ett enda hårt ord, som han annars alltid brukat, bara 
det minsta skett.



Tomas såg i det ögonblicket den far, han alltid känt, försvinna och en 
alldeles ny glida fram. Han tyckte, att två förfärliga händer hade kommit 
ner genom salstaket och gripit fatt i fadern och slitit honom i två 
halvor, men i samma stund var det, som om fadern förvandlats till en 
krakmandel, och när de båda skalhalvorna skilts åt, såg Tomas till sin 
obeskrivliga häpnad mandeln framträda, och det var inte alls fadern, det 
var en liten gosse alldeles lik honom själv.



Och som han sett den synen, blev han med ens så trött, ögonen slöto sig, 
och världen var alldeles stilla omkring honom, och han kände sig så 
lycklig, som han aldrig känt sig i hela sitt liv, ty nu hade han upptäckt 
fadern.



Och i halvsömn knäppte han händerna och viskade för sig själv under 
täcket:



-Tack gode Gud, jag skall aldrig mera vara rädd för pappa! Tack, gode 
Gud, för konkursen!



Och så sov han. Så lycklig som aldrig förr.



Och det var Tomas Lacks stora julklapp, men den hade ingen sett i 
julkorgen, ty den låg icke där, den låg, där den bästa julklappen väntar 
oss alla.



I det osynliga.



11 Gud.



Det kommer väl alltid engång i varje barns liv den tidpunkt, då ingenting 
upptar tankarna så mycket som frågan: vem är Gud?



Nu hade den tidpunkten infallit för Tomas Lack.



Det var om våren, och en dag sade han till sin mor:



-Mamma, säg mig, var finns Gud?



Fru Lack svarade:



-Det är svårt att säga, Tomas, ty han finns överallt! -Jaså! sade Tomas. 
Kan han vara på alla ställen på samma gång?



-Ja! svarade fru Lack.



-Hur kommer det sig då, att han aldrig har varit här? frågade Tomas.



-Han är här! sade fru Lack.



-Är han här? Nu? Härinne i sängkammaren?



-Ja! sade fru Lack.



-Var? frågade Tomas.



-Här, runtomkring oss!



-Men man kan inte märka honom! sade Tomas.



-Nej, det kan man inte, svarade fru Lack, ty han är en ande, och andarna 
kan man inte se!



-Jaså! sade Tomas. Hör han, att vi talar om honom nu?



-Det gör han! sade fru Lack.



-Säger han aldrig någonting? frågade Tomas.



-Nej, svarade fru Lack, han säger aldrig någonting. -Varför det? frågade 
Tomas.



-Han behöver ingenting säga, svarade fru Lack, ty han är Gud.

-Jaså! sade Tomas. Men han bor i himlen?



-Ja, han bor i himlen!



-Då kommer han väl hem om aftnarna, liksom pappa, sen han har arbetat 
hela dagen. Och då tänder man i himlen, liksom vi tänder härhemma, när 
pappa kommer. Och det är stjärnorna. Är det så? frågade Tomas.



-Ja, så är det! sade fru Lack.



-Det är bra! sade Tomas, gick ut, klättrade upp på taket, lade sig på 
rygg och stirrade i himlen. Men härav, av suset i luften, av vårens dofter 
och av den ljumma plåten under sig blev han slutligen så trött, att han 
somnade. Och där sover han.



Denna vår var en bekymmersam tid för patron Lack. Hans beräkningar hade 
slagit fel, och nu fruktade han att bli ruinerad. Som han i hela sitt liv 
aldrig tänkt på något annat än sitt dagliga arbete och som han hade hustru 
och barn att försörja, kom han snart nog i förtvivlan. Han magrade och 
blev blek, hans hår började gråna, och han hade blivit tyst och stilla. 
När han gick genom våningen, lämnade han en kanal av dysterhet efter sig, 
som endast långsamt ville slutas till; och det förr så glada huset var nu 
mörkt och stumt, vecka efter vecka, månad efter månad.



Även Tomas hade märkt detta, och ibland om kvällarna, när han låg i sin 
säng, såg han plötsligt sin fars trötta ansikte framför sig, och då 
började han gråta; han visste inte själv varför.



Det var nu han kom att tänka på Gud. Han tänkte: om Gud kan hjälpa mig, 
som är liten, kan han nog också hjälpa pappa, som är stor och begriper, 
hur han skall använda Guds hjälp.



Och innan han somnade på taket, hade han tänkt härpå.

När han åter vaknade, sjönk solen och himlen var röd i väster, och 
skuggorna kommo allaren sjunkande.



Han knäppte sina händer och sade lågt:



-Kära Gud! När alla ha lagt sig i kväll, skall jag vara vaken. Kom då och 
sätt dig vid min säng, så att jag får viska något till dig, som jag vill 
be dig om. Det är inte alls för mig, utan det är för pappa. Amen!



Därefter klättrade han nedför stegen, och han kände sig som strax före en 
bjudning eller en utflykt, av vilken man väntar sig mycket. Han kände sig 
också stolt.



Timmarna gingo, och det blev kväll. Alla lade sig, Tomas även. Alla sovo 
utom två i huset, en i vardera flygeln, patron Lack i sin och Tomas i sin; 
men de visste inte om varandras förehavanden.



Nu, tänkte Tomas, nu kommer Gud.



Och så väntade han, men ingen kom. Det var ändå alldeles tyst i huset, 
syskonen snusade i sina sängar, modern andades lugnt och jämnt inne i 
sängkammaren, timmermännen hamrade i väggarna, och allt visade, att det 
var stilla och sovande natt.



Varför kommer han inte? viskade Tomas.



Han väntade och han väntade, men ingen kom. Han visste inte, hur långt det 
kunde vara lidet på natten, ty han hade ingenting mer än sina tankar att 
mäta tiden med; och när han mätte med dem, då kunde det redan ha varit 
morgon och afton och natt igen.



Kanske måste han släcka i alla fönster, innan han far från himlen! tänkte 
Tomas. Jag skall se, om stjärnorna lysa.



Han steg upp ur sängen och smög på sina nakna fötter till fönstret, vek 
undan gardinen och såg ut i natten.



Vilka stjärnor! Tomas hade aldrig sett så många stjärnor på en gång. 
Det fanns inte en fläck på himlen, där inte en stjärna strålade, och det 
var som en enda silvervägg. Han blev stannande vid fönstret för att 
betrakta denna prakt, och då kände han sig, som om han varit en fattig 
gosse från Rotudden och stått utanför ett rikt upplyst hus, där alla 
stadens barn dansade. Han mindes, att fru Unaeus engång sagt: därborta 
ligger John Blunds land, därifrån kommer du, Tomas, och dit far du om 
natten, när du sover.



Tomas såg ut över staden. Allt var mörkt; och nu sovo alla människor. Alla 
hade de farit till John Blunds land. Därför flammade det som facklor och 
marschaller däruppe; men han stod ensam kvar på jorden, utanför festen, 
och han var inte med.



Nu tänkte Tomas gråta, men då mindes han, varför han inte var med och 
varför han stod utanför.



Hans kropp upphörde att darra vid tanken, och han kände sig varm och glad. 
Han var den ende, som fanns kvar på jorden; ensam, som när alla i huset 
voro utgångna; och hit skulle Gud komma, för att Tomas skulle få be honom 
hjälpa fadern.



Han kommer om en stund! tänkte Tomas. Om jag väntar en liten stund, är han 
här!



Nu kände han sig lycklig och nöjd i sin varma säng, och han tänkte på, hur 
det kunde vara just nu i John Blunds land.



Mamma var där, pappa var där, småsyskonen voro där, Kaj-Kaj var där, alla 
voro där; Tomas ensam var inte där. Ingen tänkte heller på honom. Ingen 
frågade efter honom. Han var alldeles bortglömd; och just däri låg det 
bästa av allt; ty ingen visste, vad det var han gjorde, ingen anade, 
vilken stor handling, han nu skulle utföra.

Det började höras en avlägsen musik. Det var långt, långt borta, 
kanske ända borta vid grindarna till John Blunds land.



Nu kommer han! tänkte Tomas och blundade för att bara lyssna till musiken. 
Han slätade till lakanet på täcket och vek tillrätta snibbarna på 
skjortlinningen, lade sig rak lång på rygg och knäppte händerna på 
bröstet.



Musiken var inte glad; den ökade sakta, det lät, som om det skulle vara 
telefonsträngarna, men det var så avlägset, och det surrade inte, som 
telefonsträngarna brukade.



Men jo, det var telefonsträngarna. Det var inte första gången, Tomas hörde 
dem; det var bara första gången, han förstod, varför de spelade så sorgset 
och vackert.



Det satt en ängel på taket, och den ängeln spelade på alla strängarna som 
på en harpa; och vem var denna ängel om inte Tomas' egen skyddsängel. Han 
spelade för att med denna vackra och sorgsna musik mottaga Gud som 
långsamt kom gående från himlen ned till Tomas, vars bön han nu skulle 
höra.



Han kommer närmare? viskade Tomas, ty nu ökade skyddsängeln sin musik, och 
det brummade, som när orgeln spelar i kyrkan till en stor begravning.



Tomas darrade i hela kroppen och knep hårt igen ögonen, ty han började 
frukta, att Gud var en sträng man i svarta kläder som en präst; så hemskt 
lät orgeln ovan hans huvud.



Han kommer närmare! viskade Tomas, och nu var han uppfylld av rädsla, ty 
över honom trummade musiken som ur väldiga pukor, en och samma ton surrade 
mot taket, och hela huset sjöng med, som om träet och väggarna och golven 
och allt som fanns i huset fått en stämma.

Han kommer ändå närmare! tänkte Tomas och drog 
täcket över huvudet, och nu bultade hans hjärta och började ljumma som 
allt annat. Och nu skrek det i kakelugnen, spjället hamrade, luckorna 
skallrade, fönstren pepo, det knackade på rutorna, och Tomas hörde hela 
världen larma omkring sig. Huset gungade som ett fartyg, och nu hörde 
Tomas ett dån på taket.



Nu steg han ned! tänkte Tomas och blev stel och förlorade för ett 
ögonblick sansen. Nu förstod han också hur Gud såg ut. Han var en jätte 
med lång näsa och tovigt hår och två förfärliga betar i munnen. Han hade 
ett gammalt förskinn, och i bältet hade han en lång vass kniv utan slida.



Och nu såg Tomas, att det började lysa under täcket; det var ett svagt och 
fladdrande ljus.



Nu är han här! tänkte Tomas, och han tänkte: Om jag inte drar täcket från 
huvudet, blir han ond, då jag har bett honom komma.



Sålunda drog han försiktigt täcket från huvudet, öppnade ögonen och såg 
sig omkring. Men han såg inte Gud.



Det var ljust i sängkammaren. Ett ljus brann på nattduksbordet, och modern 
satt i sängen. Tomas hörde, att någon talade; ja, det var någon, som grät 
och klagade. Men kunde det vara Gud?



Nej, det var inte Gud, ty nu såg Tomas sin far. Han stod på knä vid 
moderns säng, med huvudet i sina händer, och modern smekte hans huvud, men 
sade ingenting.



Fadern talade hela tiden lågt, men Tomas kunde inte höra, vad han sade.



Det dånade och slamrade i hela huset, och Tomas mindes ändå inte Gud. Han 
var med ens försvunnen, han var, som om han inte hade funnits.

Tomas höll andan och kunde inte ta ögonen från det han såg; det var, 
som om ett helt liv, varom han till nu ingenting vetat, med ens öppnat 
sina dörrar för honom. Och fadern och modern syntes så små, så avlägsna 
och så besynnerliga. Voro dessa två människor verkligen hans far och mor?



Fadern talade lågt och långsamt, modern smekte ständigt hans huvud, men 
sade ingenting.



Vad är det? tänkte Tomas och kände, hur hjärtat darrade. Plötsligt stego 
tårarna till hans ögon, och nu måste han åter krypa under täcket, för att 
gråta.



Nu kommo bönerna ur hans hjärta. De voro utan ord, de stego rakt upp, utan 
att han frågade efter, vart de togo vägen; de stego ur hans hjärta som 
röken från en eld, och han kände hela sin lilla kropp lyftas upp i kval 
och i begär att beveka någonting stort och hemlighetsfullt, som hade huset 
i sin makt.



Hur länge hans hjärta på detta sätt utan ord och utan hans hjälp bönföll 
inför den gåta, vars närvaro han kände, det visste han ej; men när han 
slutligen återigen såg upp, var fadern borta och i sin säng satt modern 
med ansiktet dolt i händerna och snyftade och grät.



Då började tårarna åter att strömma nedför Tomas' kinder. Utan att riktigt 
veta, vad han gjorde, steg han upp och smög in till modern och föll på knä 
vid hennes säng.



Modern fick se honom och lyfte honom upp i sängen.



-Tomas! Tomas! snyftade hon och blandade sina tårar med hans. Tycker du 
mycket om din pappa?



-Ja, mamma! svarade han. Jag har bett till Gud, att han skulle komma i 
natt till min säng, jag ville be honom hjälpa pappa, därför att pappa är 
olycklig.

-Pappa är mycket olycklig! sade modern. Mycket, mycket olycklig, 
Tomas!



-Jag tror, att Gud har varit här i natt, mamma! sade Tomas. Jag känner 
det! Det känns så besynnerligt!



Då slöt modern honom i sina armar och sade:



-Ja, Tomas, Gud har varit här i natt!



Men gossen sov redan, och hon satt med honom i sin famn.



Och nog var det väl en gud, som denna natt gått genom huset, under dån och 
rymdernas musik. Som en eld hade han uppenbarat sig i patron Lacks hjärta, 
förbränt all hans stolthet, allt hans högmod, all hans vrede och gjort 
honom ödmjuk nog att falla på knä vid sin hustrus säng och under 
strömmande tårar begära hennes skydd och hjälp.



Och nu sjöngo telefonsträngarna åter avlägset, guden gick långsamt vidare 
på sin färd över jordens länder.



12 Hur Tomas Lack blev fritänkare.



När Tomas Lack bett Gud om hjälp för sin far, då denne hade dåliga 
affärer, inträffade det oförutsedda, att fru Lack en dag kallade honom in 
till sig i sängkammaren för att delge honom en allvarlig, en mycket 
allvarlig underrättelse.



Tomas hade varit ute på gården och lekt och hans hår hade blivit svettigt 
och ostyrigt. Detta såg fru Lack genast, ty hon älskade ordning och 
snygghet över allt annat.



-Kom hit till spegeln, Tomas! sade hon därför. Så skall jag borsta ditt 
hår. Du får inte se ut på det viset.



Och medan hon nu borstade håret, såg Tomas både henne och sig själv i den 
stora spegeln. Han var liten och nådde henne knappt till bröstet, hans 
kinder voro röda, och hans ögon glänste efter leken. Men fru Lack var blek 
och hade blå ringar kring ögonen och en smal, hopknipt mun.



-Tomas! sade hon. Du är äldst av dina bröder, och därför skall jag 
berätta något för dig, som du nu bör vara tillräckligt gammal och 
förståndig att fatta: Du har sett, att din pappa har varit mycket ledsen 
en lång tid och att vi alla ha måst hålla oss mycket tysta och stilla. Och 
nu har pappa gjort konkurs. Vi måste flytta härifrån och sälja våra möbler 
och allt vad vi äga. Fast du är liten, så måste du försöka sätta dig in i 
att nu äro vi fattiga. Förstår du det?



-Ja! sade Tomas, och han kände sig beklämd.



-Och nu skall du vara pappa och mamma till hjälp och bli ett 
exempel och gott föredöme för dina bröder. Förstår du det?



-Ja!



-Och vill du det?



-Ja! sade Tomas.



-Då skall du få förmiddagskaffe i dag! sade fru Lack. Gå ut i köket och 
be Amanda, så får du!



-Tack! sade Tomas och bockade sig, och därefter gick han ut till Amanda.



-Amanda! sade han. Vill Amanda vara snäll och ge mig förmiddagskaffe!



-Förmiddagskaffe! svarade Amanda. Tomas vet väl, att han inte får dricka 
förmiddagskaffe.



-Jo, i dag får jag det, sade Tomas.



-Varför i dag mer än annars?



-För att pappa har gjort konkurs!



-Va???



-För att pappa har gjort konkurs! upprepade Tomas lugnt och allvarligt. 
Mamma har sagt det!



-Ja, Gud såna upptåg! utropade Amanda, ruskande sitt huvud, och så fick 
Tomas förmiddagskaffe.



-Jaså, han vet, att patron har gjort konkurs! sade Amanda slutligen, där 
hon stod vid spisen och ordnade med pannorna.



-Ja! svarade Tomas.



-Vet han, vad som menas med konkurs då?



-Ja, att nu är vi fattiga.



-Och det är han så glad åt, att han ger sig till att dricka 
förmiddagskaffe, som han aldrig annars får.



-Nej, ser Amanda, det är inte därför, utan det är därför att nu är jag 
stor.



-Jaså, han är stor nu! Är det genom konkursen, det?

-Ja, just genom konkursen! svarade Tomas. Men vet Amanda nånting om 
Gud? tillade han fundersamt.



-Om Gud! Va har han med Gud att göra, då han dricker förmiddagskaffe, 
Tomas?



-Är Gud allsmäktig, Amanda? svarade Tomas.



-Det skulle jag tro.



-Så han kan göra allt vad han vill?



-Ja ja män!



-Pengar också?



-Nej pengar... Gud gör väl inga pengar, tok där! Gud gör välgärningar.



-Jaså! sade Tomas fundersamt. Gör han bara välgärningar, Amanda?



-Bara, nej! Ibland straffar han också, förstås! Men det är då också 
välgärningar, fast av annat slag, så till säjandes.



-Men hur vet han, när han skall göra riktiga välgärningar då, och när han 
skall straffa?



-Ja, si Tomas, det kan jag inte säga.



-Jaså! sade Tomas. Men är Gud barmhärtig, Amanda?



-Tror jag det! svarade Amanda.



-Ja men, sade Tomas, varför straffar han då?



-Ja men, käre han, Tomas, hur kan han begära, att jag ska veta det?



-Jag tycker, sade Tomas och såg med sina stora, allvarliga ögon på 
Amanda, att Gud är underlig!



-Va säjer han, tok! ! Är Gud underlig?



-Nej, det säger jag inte, Amanda. Men jag tycker, att Gud är underlig.



-Men varför det då, Tomas?



-Jo, för om han är barmhärtig och kan göra allt vad han vill, så tycker 
jag det är fegt av honom att göra oss fattiga, da vi ingenting alls har 
gjort honom. Jag har bett honom komma och 
hjälpa pappa, och jag har sett, ska jag säga Amanda, att pappa har läst i 
Bibeln, och ändå har han gjort oss fattiga. Det tycker jag är fegt!



-Det är en sak, som Tomas inte begriper.



-Begriper Amanda det då?



-Nej, det gör jag inte.



-Hur kan Amanda veta det då, att inte jag begriper det, då Amanda inte 
begriper det själv?



-Har han druckit kaffe än, va?



-Ja, var så god, men Gud är underlig i alla fall. Adjö! sade Tomas och 
gick.



Amanda såg efter honom med fundersamma ögon.



-Den där pojken är aldrig riktig! sade hon, och sen fortsatte hon sitt 
arbete igen.



Dagen gick. Tomas strövade ensam kring vretarna utanför stan, och långt 
borta i den vårblåa rymden blänkte kyrkans guldvisare, och lärkorna hängde 
som på trådar ur himlen och kvittrade gällt, medan det späda gräset då och 
då ilade till för vinden.



Det var så stilla och högtidligt omkring Tomas, aliting hade blivit så 
avlägset, och han grävde med en pinne i marken och tänkte på ingenting, 
det var bara, som om vårmolnen glidit genom hans huvud, och när 
hårtestarna lyftes av ilarna och fläktade mot kinden, var det, som om de 
varit markens gräs; och så gick den långa vårdagen.



Vid middagsbordet sutto alla tysta, och patron Lacks plats var tom.



Plötsligt sken hela rummet upp.



-Nu blir det snart sommar! sade någon. Det var den första stråle av 
eftermiddagssol i år.



-Ja, snart är det sommar! sade fru Lack lågt, likasom för sig själv, utan 
att märka det och stirrade rakt fram.

Sent på aftonen, då det var mörkt och himlen var full av stora, 
tunga, våta stjärnor, kom Tomas gående ensam på en av de gamla 
fiskargatorna nere i stan. Det var, som om hemmets stränghet lossnat kring 
honom, och han hade gått ned till kajen och sett, hur man i skenet av 
några svängande lyktor lossat potatis ur en liten Ålandsskuta.



När han nu vandrade framåt den skumma gatan med händerna i fickorna, kom 
en gammal herre och lade sin hand på hans axel.



-Goddag, Tomas! sade han, och Tomas hälsade artigt. -Vart skall du nu 
gå? frågade den gamle herrn.



-Jag skall gå hem.



-Skall du inte gå och se på lanternamajkan på Arbetarföreningen?



-Nej, det skall jag inte! svarade Tomas.



-Det får du säkert, om du ber din pappa om tjugufem öre! sade då den 
gamle herrn.



-Pappa är fattig nu, svarade Tomas, och har det mycket svårt, och jag 
vill inte, att han skall kosta på mig i onödan.



Den gamle herrn såg på Tomas Lack.



-2ir du så förståndig, du, Tomas? sade han~



-Ja! svarade Tomas.



-Hur kan det komma sig?



-Jo, svarade Tomas, jag har bett Gud, att han skulle hjälpa pappa, men 
det har han inte gjort, och nu kan jag inte lita på honom längre utan 
måste hjälpa mig själv. Och



därför kan jag inte be pappa om tjugufem öre.



Den gamle herrn stannade tvärt, och Tomas såg med sina



troskyldiga, allvarliga ögon upp i hans ansikte.



-Vill du ha tjugufem öre av mig att gå och se på



lanternamajkan då? frågade herrn.

-Nej tack! svarade Tomas. Jag har inte lust 
att roa mig mera! Jag måste vara stor nu!



-Adjö med dig då! sade herrn.



-Adjö! sade Tomas och lyfte artigt på mössan, varefter han helt lugnt och 
stillsamt fortsatte sin väg och försvann i mörkret.



Men herrn kliade sig i mustaschen och såg efter honom, och så gick även 
han.







Ett år hade gått, och nu var det åter en vårmorgon.



Tomas låg i sin säng och var halvvaken. Det var inte i det stora huset upp 
vid Skeppar Karls gränd, utan det var i ett grått hus långt ut i stans 
utkanter. Uppe i stora huset vid Skeppar Karls gränd bodde nu helt andra 
människor, och ditupp ville Tomas inte gärna gå.



I sin halvdvala låg han denna vårmorgon och tänkte. Det var en solig 
morgon, när som helst kunde det bli sommar, kanske just i dag. Fåglarna 
kvittrade utanför fönstren, och björkarna på gården småsusade.



Det hade varit en ganska svår knäck med konkursen för Tomas, och han hade 
blivit alltmer missnöjd med Gud.



Först och främst hade det hänt, att då han kom upp till skolan och under 
en timme gick ut, så hade han i den soliga korridoren mött en stor, lång, 
linhårig pojke, som alltid förföljt honom. Denne hade nu helt lekfullt 
gripit tag i honom och naglat honom vid väggen och skrattat, så spotten 
yrt, och sagt:



-Jaså, din spoling, pappa din har gjort konkurs nu!



Och den händelsen hade Tomas omsorgsfullt skrivit upp på Guds konto.

På hösten hade hans yngste bror, lille Tesse, blivit sjuk, och 
patron Lack hade suttit i säng och snusat och gråtit och läst Bibeln, och 
när han såg sina forna middagsgäster och umgängesvänner gå förbi på gatan, 
hade han suckat och sagt:



Så länge min tunna rann, då kände mig både kvinna och man, men när min 
tunna slutade rinna, då kände mig varken man eller kvinna.



Men när han sagt detta, blev han med ens arg och kry som förr, hoppade ur 
sängen, gick ut och sökte sig och fick en plats, och det var uppe i landet 
på ett bruk, och på det viset blev fru Lack ensam i det lilla gråa huset 
med sina barn.



Medan vintern gick, blev Tesse allt sämre och sämre, hans armar och ben 
vissnade bort, hans kropp smalt ihop, men hans huvud växte och blev så 
stort och så tungt, och han såg med sina sorgsna ögon på alla människor, 
och i blicken liknade han en sjuk hund, som icke förstår, varför han måste 
vara sjuk.



Och även detta skrev Tomas upp på Guds konto.



När snön börjat smälta på marken, samlades skator kring huset och Tesse 
låg på lasarettet, men fru Lack stod i fönstret och betraktade skatorna.



-De samlas kring vårt hus, sade hon, och hennes tårar runno tyst nedför 
kinderna. Någon kommer att dö. Tesse kommer att dö!



Då blev det med ens så tyst, så tyst, och Tomas smög sig ut, och han 
tänkte med vrede på Gud, som nu tycktes ha fått i sitt huvud att förfölja 
patron Lacks hus.

Så blev det vår igen, och da kom Tesse hem, och nu skulle han dö.



Det var det, Tomas låg och tänkte på denna morgon.



Gud har inte varit barmhärtig emot oss på länge, tänkte han. Men ändå har 
jag bett till honom varenda kväll och ibland till och med om mornarna, och 
inte bara "Fader vår", "Gud, som haver" och "Välsignelsen" utan andra 
böner också, som jag har hittat på själv. Och nu ska Tesse dö ändå, och 
det ska bli ändå svårare och tyngre hemma än förut.



Tomas stirrade rätt upp i taket, som var nästan rosenrött av vårdagens sol 
utanför fönstren.



Nu skall jag be till honom för sista gången, och om han inte vill vara 
barmhärtig nu, då skall jag aldrig mer bry mig om att tro på honom.



Tomas ställde sig på knä och knäppte händerna och blundade, medan hans 
bröder lågo halvnakna i sina små sängar och flugorna plågade dem, och de 
snusade i sin djupaste morgonsömn.



-Gode Gud! bad Tomas. Låt inte Tesse dö! Du lät pappa göra konkurs, och 
du vet, att vi nu är så fattiga, att vi måste äta om vardagarna på vaxduk, 
och du ser, hur mamma gråter och gråter. Om Tesse inte dör, skall jag alla 
dagar bedja till dig och tro på ditt namn, och jag skall vara ödmjuk, och 
tänk på mammas glädje. Därför, gode Gud, låt inte Tesse dö. För din sons 
skull! Amen!



Just som bönen var slut, öppnades dörren försiktigt, och jungfrun gled in.



-Tomas! sade hon lågt. Är Tomas vaken?



-Ja, svarade Tomas.



-Han måste stiga upp fort och klä sig, och bröderna också!

Och så väckte hon bröderna.



-Gossarna får äta i köket i dag! sade hon sen.



-Varför det? frågade Tomas, medan bröderna sträckte sig och gnuggade 
ögonen.



-Tyst! Tyst! sade hon. Lille Tesse ska dö i dag.



Vid dessa ord satte sig bröderna upp i sina sängar, och jungfrun gick ut.



Ingen av gossarna sade ett ord. Alldeles tysta klädde de sig, knäppte sina 
små livstycken, snörde sina skor och borstade sina tänder, och när Tomas 
kom ut i köket, såg han sin mor i salsdörren. Han hade aldrig sett något 
sådant förut. Han kunde knappt känna igen, att det var modern. Hennes ögon 
voro onaturligt stora och tycktes inte se eller uppfatta något. När 
jungfrun gav henne det hon begärt, ett stort glas friskt vatten, tog hon 
det som i en dröm och gick och försvann.



Samtidigt steg patron Lack in från köksfarstun, han hade gått den vägen 
för att icke störa. Han var varm och svettig, och i handen bar han sin 
väska.



Och nu öppnades salsdörren omigen, och fru Lack syntes med vattenglaset i 
hand.



Då hon fick syn på patron Lack, brast hon i gråt och ropade, som om hon 
icke mer visste, vad hon sade:



-Nu kommer du! Nu! Nu! Då allting är för sent! Då ingenting kan göras! Du 
ville, att han skulle dö! Det är ditt fel, att han dör!



Och när Tomas hörde dessa hårda ord, kände han, som han alltid plägade 
känna, då livet var grymt omkring honom, nämligen, att himlens moln 
svävade genom hans huvud, att markens gräs vajade på hans kropp, att han 
förintades och försvann i rymden.



Och han smög ljudlöst ut.

Utan frukost smög sig Tomas bort, bort.



Molntapparna gingo i himlen, och mot husväggarna stod den varma luften och 
dallrade.



Nere i stan bodde Kalle Bistock, och han hade två gröna papegojor. Till 
honom gick Tomas.



Kalle Bistocks mor var en stor, fet, vithårig gumma, och Tomas tyckte, hon 
var snällare än andra.



-Goddag, Tomas, sade hon, då Tomas steg inom dörren, söker du Kalle?



-Ja! svarade Tomas, och han visste knappt, var han var eller vad han sade 
och gjorde.



-Han har gått ner till kanalbanken för att meta spigg, sade då fru 
Bistock. Men vill du ha en kopp kaffe!



Detta sade hon, emedan hon var från den tid, då man alltid bjöd besökande 
på kaffe, vilket nu är bortlagt.



-Ja tack! svarade Tomas, ty han kände plötsligt, att



han var hungrig.



Fru Bistock hällde upp kaffe i en blå, gammaldags kopp, och papegojorna 
klättrade med näbbarna i sin bur; och medan Tomas drack sitt kaffe, satt 
fru Bistock alldeles stilla och stickade på en grå strumpa.



-Doppa också! sade hon vänligt, men hon tänkte inte



på Tomas utan på helt andra saker.



Och när Tomas doppat och tömt koppen, steg han upp



och bockade sig.



-Tack så mycket, fru Bistock! sade han.



-Ska det vara en påtår? frågade fru Bistock.



-Nej tack, fru Bistock! svarade då Tomas. Adjö.



-Adjö! sade fru Bistock utan att se upp från sin stickstrumpa, och 
ingenstans var det så stilla som i detta varma kök, där de två papegojorna 
levde i sin bur.



Nu gick Tomas ned till kanalbanken.



Måste Tesse dö? Måste Tesse dö? sade han för sig själv och såg upp emot de 
vitglänsande molntapparna, som gledo och gledo och kastade skuggor över 
stan, då och då, så att allting med ens blev mörkt som om hösten; och då 
frös han till.



Nere på kanalbanken var det livligt, som alltid.



Där var Kalle Bistock och Simpa, som var en rödhårig och barbent och 
gladlynt gatpojke, där dansade en gammal full kvinna, som kallades 
"Stadens olycka", där stod den gamle italienaren Cesar och vevade sitt 
positiv, och Snusnaspen med järnkroken i stället för arm var där ock; där 
voro vidare fiskare i blåa bussaroner, och alla stodo de i ring kring 
Tok-Hjalmar från fattighuset. Alla skrattade och pratade om varandra, och 
solen glittrade i kanalen, och bland de täta, gyllengula maskrosorna på 
själva kanalbanken låg en gammal buse och sov.



När Tomas såg allt detta, tänkte han för sig själv:



Mamma ville, att vi skulle äta i köket, och nu är pappa olycklig, och 
mamma bara gråter, och ingen bryr sig ändå om mig. Och jag bad Gud, att 
han skulle hjälpa Tesse. Ingen vet, var jag är, och ingen alls bryr sig om 
nånting i dag! Ändå! Jag kan gärna vara här. Det är bäst, att jag är borta 
hemifrån hela dan!



Och med händerna på ryggen ställde han sig därför och åhörde som i en dröm 
livet på kanalbanken.



Tok-Hjalmar hade hela bröstet fullt av aluminiummedaljer och gamla 
kotiljongsmärken och julgransdekorationer. Han spelade på en gammal 
mungiga och nickade och blinkade åt alla.

Kalle Bistock, som fått syn på Tomas, kom fram.



-Hör du, Tomas, sade han, har du pengar på dig?



Då vaknade Tomas med ens och blev röd.



-Nej, sade han; och han tänkte för sig själv, att Kalle genast måste 
tänka på, att patron Lack hade gjort konkurs, och så skämdes han; men så 
kom han att tänka på, hur faderns ansikte blivit sorgset och tungt hemma i 
köket, då modern gjort honom så svåra förebråelser för Tesses skull, och 
därvid greps han av skam över att han kunnat skämmas för sin far, och han 
sade:



-Nej, jag har inga pengar, Kalle! Pappa kan inte ge mig några pengar 
numera, han har så många utgifter för oss ändå!



Men Kalle Bistock gav katten i alla tankar och visste inte ens, att patron 
Lack gjort konkurs; han var redan borta, skrek och skrattade och stoppade 
en soltorkad spigg i halsen på Tok-Hjalmar, som strax blev ursinnig och 
började jaga honom längs kanalbanken under de församlades jubel.



Då syntes fru Una~us komma, hennes svarta hatt hängde alldeles på sned, 
den lilla röda näsan glödde som en jordgubbe, och det gråa håret stod i 
stripor.



-Se, se, se! sade hon med en lite lallande röst, då hon fick syn på 
Tomas. Jaså, munsjör! Du roar dig bland fyllbusar och gatpojkar härnere i 
stan, du, medan lill-Tesse ligger för döden 
hemma. Jo, du är snygg, du! En sån liten sakramenskad passagerare. Kom 
genast med mig och följ med hem till bror dins dödsbädd.



Tomas såg den gamla frun rätt i ögonen.



-Nej, det gör jag inte, tant! svarade han.



-Gör du inte? Gör du inte!! Va pratar du? Gör inte! Hå, hå! Marsch 
pannkaka, min fina munsjör! Här duger det inte med några: gör inte, 
för din vilja växer i björkskogen.



Men Tomas återtog med lugn röst:



-Tant har ingenting att säga över mig, och jag lyder min egen vilja!



-Hjälpaligen! Hjälpaligen! Redan en liten Lack! Redan en liten Lack! 
mumlade gumman, och i detsamma steg den rödhåriga Simpa fram, ryckte av 
sin trasiga mössa och sade:



-Hör nu frun! Behöver frun nån hjälp?



-Gå ur vägen, rännstensunge! hötte den gamla fru Una~us.



-Jo, jo! svarade Simpa. Nog ser man, att frun är stagad, men är det, så 
vägen inte räcker till på bredden, så säg bara till, men se opp, så inte 
frun trittar i kanalen. Det är kallt i vattnet för gamla fyllkäringar, ska 
jag säga frun.



-Vill du ge dig i väg, din rödhåriga bängel! skrek fru Una us.



Och Tomas Lack smög stillsamt bort, ty i dag var världen en enda 
besynnerlig dröm!







Så började för Tomas de öden, han skulle genomleva, medan Tesse låg hemma 
och kämpade med döden.



Bakom allting rörde sig omärkligt vetskapen om, att dagen var tung och 
högtidlig och att under dessa soliga timmar skulle något hemskt avgöras; 
något, som ej tillhörde denna världen utan liksom svävade högt däruppe i 
solskenet.



Tomas gick från kanalbanken över torget, och där rörde sig stadens 
människor, som vore det en vanlig dag; de kommo lugnt gående, nickade åt 
varandra, stannade och pratade en stund, i butikdörrarna slog ett och 
annat biträde dammet ur ett tygstycke, och bortifrån gatorna hördes 
auktionsklockan klämta och gå; alldeles som det varit i tusen och tusen 
år.



Världen föreföll Tomas inte bara underlig i dag, den föreföll honom så 
avlägsen, han såg hur människorna rörde sig som blad för en vindil, men 
själva den blåglänsande luften innehöll en märkvärdig orörlighet, i vilken 
levde någonting, som han ville men icke kunde gripa, något osynligt, som 
rörde sig omkring honom i denna orörlighet, han kände men kunde icke se 
det.



Han styrde sina steg ned till kajen. Där lågo ångbåtar och segelfartyg om 
varandra. Ångbåtarnas sidor voro blanka som spegelglas och vattnet 
reflekterades i strålknippen, som rastlöst vajade, medan en tunn ånga 
långsamt puttrade ur ett litet hål i båtsidan.



Hela kajen luktade tjära från varvet mittemot, där en bark låg krängd och 
en rad timmermän, somliga i röda toppluvor, hamrade och bultade, medan de 
kopparförhydde barkens botten, och med hamrandet blandades en entonig 
sång, vattnets plaskande mot pålarna under kajen, ångbåtskättingarnas 
rassel och åkarkärrornas dån på hamnens knaggliga stenläggning.



Långt borta, på andra sidan den svalt mörkblå fjärden låg landet, och 
därborta bakom udden lågo två vita hus på en kulle: patron Lacks 
sommarnöje, som var sålt, borta, slut.



Men allt detta sammanflöt i en enda underlig känsla, som uppstod av en 
viss sak.



Alla fartygen hade nämligen sina höga, mäktiga segel på tork. De 
stora dukarna hängde orörliga i solgasset, och under dem badades kajen av 
blå skugga. Ute på fjärden torkade en hel flotta av liknande fartyg sina 
segel, och detta medan i den klara luften gröna, vita, blå och svarta 
skrov framträdde för blicken under denna vita massa av segel.



Tomas kände, hur det hisnade i honom, då han med uppåtvänt ansikte 
betraktade fartygsriggarna, och när han kom in i skuggan, tyckte han sig 
vandra i en urskog, där solen och skuggan ömsevis rådde.



Och så var det denna dag längs hela kajen, Tomas hade aldrig sett så många 
fartyg, och aldrig känt sig vandra i skydd av något så högt och väldigt. 
Hela världen var full av fartyg vid fartyg, segel hängde vid segel över 
hans huvud, och mellan dessa sag han luckor av en vänlig, ljusblå 
vårhimmel, medan vita moln makligt gledo och allt glittrade av solsken och 
doftade av tjära, fukt och vatten.



Och han kände här en besynnerlig trygghet, det var, som om de på tork 
hängande seglen hållit vakt omkring honom, deras skugga slöt honom inne i 
en ljuvlig ro; och långt, långt borta, oändligt långt borta mitt i det 
stickande solgasset låg hans värnlösa hem, som icke var något hem, där 
grät hans mor, där stod hans far med sitt sorgsna ansikte, och björkarna 
susade med sitt rastlösa sus utanför fönstren. Och där! Där bidade den 
fasansfulla, orörliga, stirrande Döden.



Tomas flydde, bara flydde; bort längs kajen och kom till båtlänningen. Där 
lekte nagra av hans kamrater, anförda av Lukas Åbygge.



-Kom, Tomas! ropade Lukas, och hans blågrå ögon glittrade som vatten i 
det bleka ansiktet.



-Vad vill du?

-Vi går ombord till Viktor och tigger käx!



Och Tomas följde, ty i dag kunde man göra vad som helst med honom, han var 
fullständigt viljelös.



Pojkarna gingo ombord på ett barkskepp, som låg och riggade vid 
barlastkajen. Ombord var det svalare än i land, en vind fläktade, den hade 
fångats av det höga tacklaget.



Viktor var stor, men han hade gått i skola tillsammans med Lukas och 
Tomas. Han var klädd hel och hållen i ljusblå arbetskläder, som voro fulla 
av tjära och rödfärg, på huvut hade han en riktig sjömansmössa med 
stormslejf tvärsöver, på fötterna riktiga, grova stövlar och på stjärten 
en slidkniv, vid sidan en märlspik, som dinglade. Han var en riktig 
sjöman.



-Se Tomas! sade han. Är du här, lillkvanting?



Och han ruskade i honom.



-Hör du, Viktor! Vi får väl klättra! sade Lukas.



-Bara ni inte går i sjön! svarade Viktor, alldeles som en riktig sjöman 
skall svara.



-Ska du opp i riggen, du med, Tomas? frågade han.



-Nej, jag vill inte smutsa ned mina kläder! svarade Tomas och mindes 
avlägset, att patron Lack en dag lagt sin hand på hans huvud och sagt:



-Nu måste du lova pappa att vara rädd om dina kläder, din lilla 
borstbindare, och tänka på, att pappa har så stora utgifter ändå!



-Ja, hade Tomas sagt.



-Jaså, sade nu Viktor, du vill inte smutsa ned dina kläder. Men vad skall 
du göra då?



-Se på!



-Kom med mig i stället du, och följ mig hem, ska du få se på roligt! sade 
Viktor och småskrattade hela tiden och tittade på den lille allvarlige 
Tomas.

-Ja, gärna, om du vill! sade Tomas, och så gingo de.



Viktor bodde med sin gamla mor i en liten röd stuga på bergknaller strax 
ovan barlastkajen, just där gamla Fiskarstan började.



Stugan var låst, modern var borta, men Viktor tog en nyckel ur fickan och 
öppnade, och så trädde de in. Viktors rum var helt litet, och för fönstret 
hängde en röd gardin med ett slott och en park och en båt och svanor, som 
summo.



I ett hörn stod en låg, grön kista med svart lock, i vilken den röda 
glansen från fönstret speglades något litet, och så var där en säng, 
ordentligt bäddad, ett par stolar, ett litet bord vid fönstret, en kommod 
och en byrå, och på väggen hängde en tavla, föreställande ett skepp för 
fulla segel, som seglade på Atlantiska oceanen, alldeles ensamt och allena 
för sig själv, och på dess vita vimpel, som var lika stor som halva 
skeppet, stod med röda tryckbokstäver: ABRAHAM, och det var fartygets 
namn.



Men på byrån voro hopade de förunderligaste ting; det var korallbitar och 
rosenröda snäckor och glaspärlor, som blixtrade, och det var en massa 
annat, allting snyggt och icke nerdammat, ty Viktors mor var en ordentlig 
gumma. Och på bordet stod ett fotografi av en fröken i turnyr och med 
håret hängande i små krusiga lockar, och hon höll en parasoll i handen.



-Det är min fästmö! sade Viktor och lade sig på sängen för att vila.



-Har du en fästmö? frågade Tomas.



-Jo jo mensan!



-Är det inte underligt?



-Det är alldeles som det ska vara det! Och det där som du ser på 
gardinen, det är ett slott i Brasilien, och där bor hon!



-Jaså! sade Tomas.



-Ta mig tusan! bedyrade Viktor, och nu berättade han för Tomas, som satt 
alldeles stilla vid bordet och knappast hörde på, ty tankarna voro borta 
och ögonen tunga; men till sist ville han inte höra mer, ty han förstod, 
att Viktor bara ljög, men fastän han ljög, trodde Tomas, att det ändå 
fanns något sant i hans ord, något bakom, och dit längtade Tomas.



-Adjö, Viktor! sade han. Här är så varmt, jag mår nästan illa!



Då småskrattade Viktor.



-Adjö med dig da! sade han med glimmande ögon. Laga, att du sköter dig 
bra, Tomas, så får du också en fästmö i Brasilien.



Och så nickade han, och Tomas gick ut ur det rosenröda lilla rummet. Då 
han kom ut, blev han nästan bländad, luften var så blå, som vore himlen 
ett jättevalv av blåklint, och molnen syntes bleka och kalla som snö, och 
han frös.



Den lilla stugan tycktes honom också till den grad hemlighetsfull, alla 
fönster voro dolda med neddragna rullgardiner, och därinne låg Viktor 
ensam, om ett par dar skulle han segla ut i världen och småskratta lika 
lugnt där som härhemma i Öbacka.



Och så skulle även han vara borta. . .



Tomas kände sig högst olycklig och visste inte, vad han nu skulle ta sig 
till, långt avlägset hörde han kyrkklockorna klämta dovt, och en vit 
båt kom ute på sundet från älven, klockan var alltså ett.



Han ville inte gå ned till Lukas, han hade kommit ifrån sina gamla 
kamrater, ty de hade fickpengar, men han hade aldrig ett öre, och det 
skämdes han att visa. I stället brukade han nu vara med några kamrater, 
som inte hade så gott anseende, och av dem alla tyckte han mest om Pippi, 
ty Pippis pappa hade också gjort konkurs.



Nere på gatan kom Tok-Hjalmar gående alldeles ensam, medaljerna, 
kotiljongsmärkena och julgransdekorationerna gnistrade på hans gamla gröna 
rock och han spelte muntert på mungigan.



Det var tyst i hela stan, det var vilotimmen, och inte en människa syntes, 
men tunn rök svävade upp ur skorstenarna.



Tomas gick bort till Pippi, och denne var sysselsatt i vedboden med att 
snickra en kutter.



-Tjänixen på dixen! sade han, glad och obesvärad som alltid. Fördömt 
snärj att vara skeppsbyggmästare, si på fasen, nu sprang bommen...



Och han utförde en krigsdans på vedbodgolvet med den lilla glasbiten i 
hand. Han hade använt den till att slipa och fila bommen, som nu sprungit.



-Hör du, Pippi! sade Tomas allvarligt för att lätta på de hemliga tankar, 
som han burit genom hela stan; han var mycket blek och stirrade rakt fram.



-Nå! Va är det om?



-Tror du på Gud?



-Kyss mig på flasklocket! svarade Pippi kort.



Dörren förmörkades; där stod med ens Kalle Bistock.



-Hejsan, snorgärsar! Se på tusikan, är du här, Tomas! Du ska se, gumman 
Unaeus gnodde efter Simpa, och så bar det i väg 
till polisen, så vi måste lägga bena på ryggen och schappa, gumman var 
alldeles fly in i helsike arg...



-"Det är hon så van vid", sa flickan, fjälla abborrn levande! inföll 
Pippi.



-Nej, aktare, för gubben far stod oppi smygan med hästpiskan och lura på 
oss! Jag trodde, han satt och söp på magasinet, med bondhyvlarna, men 
Simpa fick syn på'n och kovände, pst, sa'n, gubben om hörnet, aktare, 
gosse! och vi drog oss!



Tomas stod alldeles stilla vid dörren och åhörde detta samtal. Då var det 
någon, som ryckte honom i blusen. Han vände sig om, det var postmästarns 
yngsta, rödhåriga dotter, Snofsan, som bodde i huset.



-Tomas! sade hon och vinkade.



-Ä, skrattade Kalle Bistock, ä, se på den!



-Sno dig, Tomas! sade Pippi. Tala med Snofsan om Gud, du, så blir du 
bjuden på smicks!



Och smicks, det var karameller från Lång-Margret och Ullstrumpa.



Tomas gick.



-Är det nå kolifejsan hejsan hej? blinkade Kalle Bistock.



-Ä! Han är dum.



-Hocken?



-Tomas.



-Varför det?



-Han kommer och undrar: tror du på Gud?



-Ja, än sen då! Få'nt han det?



-Va fasen duger sånt till? Ha'nt han nyttigare att fråga om?



-Ja, men om det roa'n så angår det väl inte dej, för det! Va?

-Kyss mig!



-Kyss dig själv och slå knop på ändan, så håller det! -Sa du ja!



-Ja, lägg beck på det, du, så drar det.



-Dig vid näsan, ja!



-Och dig på ögena...



-Mockar du gräl? sade Pippi och tillade:



-Jag tyckte, du viskade om polisen!



-Passa dig för den, du! sade Kalle Bistock och gav honom en knuff; inom 
ett ögonblick dansade de båda kamraterna bland huggkubbar, vedbockar, 
klanthögar och snickarbänk i ett moln av damm, och ingen av dem sade ett 
ord, endast de dova dunsarna av slag förnummos.



Men Tomas hade följt Snofsan.



-Kom, Tomas! sade hon, och så gingo de upp på torkvinden. När de kommo 
dit, vände hon sig emot honom och sade:



-Tror du inte på Gud, Tomas?



Ty hennes familj var mycket gudfruktig, och hon hade hört Tomas' fråga 
till Pippi.



-Jo, svarade Tomas dröjande. Nu gör jag det, men det kan hända, att jag 
inte gör det i morgon.



-Varför det, Tomas? Varför det?



-Därför att då kanske jag inte kan göra det längre.



-Men varför, Tomas?



-Jo, därför att då är Tesse kanske död.



-Är han så sjuk?



-Han dör nog i dag!



-Och då kan du inte tro på Gud längre?



-Nej.



-Tomas, Tomas, vad du är underlig, jag kan inte alls 
förstå dig.



-Jo, sade Tomas, då pappa skulle göra konkurs, bad jag Gud, att han 
skulle hjälpa honom, men han gjorde det inte. Och sen har det bara blivit 
värre och värre hemma, men i morse bad jag till honom och sa honom, att om 
han inte låter Tesse dö, skall jag tro på honom, men annars måste jag 
sluta att göra det.



Snofsan såg på Tomas, och han teg, och så sutto de en god stund.



-Tomas, sade hon slutligen lågt. Tror du inte, att din pappa kan ha 
syndat? Kanske dyrkar han avgudar?



-Nej, svarade Tomas, det gör han inte. Vi ha inte en enda avgud hemma och 
har aldrig haft någon heller.



-Men kanske han missbrukat Guds namn?



-Nej, Snofsan, det gör han inte. Men jag har sett, att han har suttit 
flera gånger och läst i Bibeln.



Och vid detta svar föll Snofsan i tankar.



-Tomas! sade hon slutligen. Guds vägar äro outrannsakliga. Blir du lessen 
eller generad, om jag ber till Gud för Tesse.



-Nej! svarade Tomas.



Då föll Snofsan på knä och bad.



-Milde, barmhärtige Fader, jordens skapare och upprätthållare, de trognas 
stöd och nåderika Gud. Hur många är det icke i världen, som undfly ditt 
heliga namn och i synden mista det eviga livet! Se i din outgrundliga 
godhet på oss och vår nöd, förmena oss icke dina underverk, som du betedde 
dina profeter, utan förbarma dig över oss i vår stora nöd. Barmhärtige, 
nådige Gud, tillstäd i din mildhet, att Tesse Lack icke dör i dag utan 
tillfrisknar från sin sjukdom, så hjälper du därigenom Tomas ur Frestarens 
snaror och vinner en lärjunge! Förbarma dig över våra hjärtan i 
försökelsen, och styrk vår svaga tro, i din sons, vår frälsares, Herren 
Jesu Kristi namn, Amen!



Och sedan Snofsan bett denna bön, fällde hon huvudet i händerna, såsom man 
gör i kyrkan, och därefter vände hon sig till Tomas och sade:



-Tomas! Tro på levande Gud, och förlita dig på hans nåd!



Och så gick hon.



När Tomas åter kom ner, hade Pippi och Kalle Bistock redan blivit vänner 
igen.



-Vad gjorde du med Snofsan på torkvind? frågade Pippi.



-Det talar jag inte om! svarade Tomas.



-Jaså! sade Pippi. Var det så pass!!



-Låt'en vara, säger jag! ingrep Kalle Bistock igen.



Men Tomas hade åtrat sig, i känslan av att han dels icke ville blottställa 
Snofsan för hån och dels icke förneka sina gärningar.



-Snofsan bad till Gud, att Tesse icke skulle dö i dag! sade han därför.



-Va? utropade Pippi. Håller Tesse på dö? Lill-Tesse?



-Ja! svarade Tomas allvarligt.



Pippi tuggade fundersamt på sina naglar, ty han var i sitt hjärta en snäll 
pojke.



-Kom! sade han sen hastigt, och de tre pojkarna lämnade vedbon.



Pippi sprang in, sen han bett de båda andra vänta ute.



-Hörru, Tomas? passade Kalle Bistock på att fråga. Känns det inte 
djäkligt, att nån ska dö? Hemma hos en själv!



-Jo! svarade Tomas, Nu syntes Pippis mor på bron.



-Kära hjärtans, kära Tomas, barn lilla, va hör jag, håller Tesse på att 
dö?



-Ja, tant! svarade Tomas bockande och lyfte på mössan.



-Och nu vågar du inte gå hem, stackare? !



-Jag tror inte, att jag ska göra det, tant! sade Tomas. -Stackare! 
Stackare! sade gumman. Här har ni ett äpple var, då! Men för allt i 
världen, glöm inte att spotta ut kärnorna. Jämmerligen! Jämmerligen! Ett 
sånt öde!



Och när hon sagt detta, slog hon från sig med händerna, som ville hon icke 
lämna obehagliga känslor och tankar tillgång till sitt hjärta, och rullade 
in.







Där stodo nu Tomas Lack, Pippi och Kalle Bistock med var sitt äpple i 
handen.



-"Alltid nån förtjänst", sa tjuven, då han lyfte fängelsepengarna! sade 
Pippi och bet i äpplet.



Och de båda andra följde hans exempel. Alla tre voro sålunda sysselsatta, 
då grinden öppnades och en av Pippis fullvuxna systrar trädde in på 
gården. Det var en ganska betydande skillnad mellan de båda syskonen. 
Pippi var liten och rund och svartmuskig, med svartkrulligt hår, som 
glittrade, och hans små ögon spelade i ansiktet, men systern var oändligt 
lång och mager och hade det bedrövligaste utseende, som kan tänkas, men 
det berodde kanske på, att hon i unga år uppfostrats för ett överflödigt 
liv, men efter kronofogdens ruin måst läsa till lärarinna och nu 
undervisade i folkskolan. Ty Pippis pappa hade varit kronofogde, men 
nu var han avsatt, därför att han fordom roat sig för mycket.



När Pippis syster fick syn på Tomas Lack, stannade hon med ens.



-Är du här i dag, Tomas? sade hon förvånad.



-Ja! svarade han och hälsade.



-Men... men vet du inte... din bror Tesse är ju så sjuk.



-Ja, det är därför jag är här! sade Tomas.



-Hemma bra, men borta bäst! inföll nu Pippi. I synnerhet om man har lik i 
huset.



-Men kära Tomas! sade systern. Inte menar du väl, att du har gått 
hemifrån bara därför att din bror är död. Det menar du väl inte.



Tomas sänkte äpplet, ty nu anade han, att det hemska skulle ske.



-Är han död? sade han mycket lågt.



-Ja, men kära barn! ... Vet du inte ens, om han lever eller är död?



-Nej, sade Tomas.



-Hur kan det komma sig?



-Det är fasligt enkelt, sade Pippi. Han har inte varit hemma sen i morse.



Systern slog ett tag upp och ner med sina knäppta händer, ty hon innehade 
redan alla de rörelser, som äro utmärkande för en lärarinna.



-Då vet du inte, att din bror är död.



-Nej! sade Tomas lika lågt som nyss, och han kände, hur det skälvde i 
halsen.



-Men det är höjden, kära Tomas! Det är höjden. Ska jag... vill du då, att 
jag ska berätta för dig, att din egen bror är död.

-Ja tack, om tant vill! svarade Tomas; och nu var han nära gråt.



-Är han död? frågade Pippi.



-Ja visst är han död, det vet ju varje människa i hela stan utom hans 
egen bror! sade systern och slog upp och ner med sina knäppta händer. Men 
Tomas vände sig helt om, ty han ville icke gråta, men omkring honom var 
allt mörkt.



-Inte jag! sade Pippi.



-Och inte jag! hördes Kalle Bistock som ett eko.



Men Pippis syster var förstummad av det hon erfarit och gick in.



Nu framträdde i stället Snofsan.



-Tomas! sade hon. Du måste tro på Gud ändå!



Tomas svarade lågmält och mödosamt men fast:



-Nej.



-Men varför, Tomas, varför? Om jag ber dig?



-Jag sa honom i morse, sade Tomas trevande, att om han lät Tesse leva, 
skulle jag tro på honom, men annars inte. Och nu är Tesse död. Så att nu 
kan jag inte tro på honom vidare.



-Då föraktar jag dig! sade Snofsan.



-Jag rår inte för, att Tesse är död! svarade Tomas dystert.



-Fy, Tomas! sade Snofsan, vände ryggen åt de tre pojkarna och gick.



Men när hon gått, vände sig Pippi till Tomas och sade: -Har du nånsin 
sett nån fullvuxen karl i kyrkan, Tomas?



Tomas funderade.



-Nej, svarade han till sist, det har jag inte. Bara gamla gummor.

-Ja, då kan du också vara lugn för att du inte behöver besvära dig 
med att tro på såna där sagor som Gud!



-Tror du inte på Gud, Pippi?



-"Aldrig i tiden", sa urmakarn om uppståndelsen! blev Pippis lakoniska 
svar.



-Och inte du heller, Kalle! vände sig Tomas till Kalle Bistock.



-Angår mig inte! svarade denne, som hade viktigare saker att syssla med 
nere på kanalbanken.



-Ja, sade Tomas tankfullt, då är det ingen av oss, som gör det då!



-Fy, Tomas, fy, fy, fy! hördes Snofsans förebrående röst uppifrån ett 
fönster, men därvid fäste sig ej de tre pojkarna utan gingo bort 
tillsammans. Och på Tomas kinder runno ett par tårar, som ingen låtsades 
om.







Nu var alltså den långvariga striden mellan Tomas Lack 
och Gud äntligen avgjord; Tesse var död och dagen sjönk alltmer mot sitt 
slut.



När solen vilade över de gyllenröda bergåsarna i väster, gick Tomas hem, 
och när han kom hem, stod patron Lack i grinden, och han var klädd i vit 
halsduk, men för resten var han sig lik.



-Nu är Tesse död! sade han endast. Vet du det?



-Ja, pappa!



-Lillstackarn, nu har han ro! sade patron Lack sakta. Gud give, jag själv 
låge sex fot under jorden. Förr får man ingen frid!

Och i det han lade sin hand på Tomas' axel sade 
han till sist:



-Bed för honom i kväll!



-Det kan jag inte! sade Tomas med darrande röst.



-Varför det?



-Jag tror inte på Gud! svarade Tomas lågt.



-Jaså, gör du inte det! sade patron Lack. Gå in och lägg dig då!



När Tomas hörde, att hans far inte tog saken allvarligare, begrep han, att 
Pippi hade rätt, och han vandrade stilla in och lade sig.



Och så gick det till, då Tomas Lack blev fritänkare!



13 Den bruna kostymen.



Nu hade Tomas Lack lämnat barndomen bakom sig, och nu kallades han herr 
Tomas och hade långa byxor samt gick i 6:1. Alltsen han blev fritänkare, 
hade han också vänt sina ögon ut mot världen, och hans mor frågade honom 
stundom, vad han tänkte bli, men det visste han inte.



Han fick numera patron Lacks avlagda kläder och därmed började för honom 
livets större och allvarligare sorger och bekymmer.



-Va hundra gubbar! sade patron Lack, då han märkte sin sons dystra 
ansikte. Duger inte kläderna åt herrn? Är det något fel på dem? Se här!



Med dessa ord gnuggade han tyget mellan tummen och pekfingret.



-Känn bara! Tomas kände. -Duger det inte åt herrn? Va? -Jo, 
naturligtvis! svarade Tomas saktmodigt, men han hade annars en ganska 
avgörande grund för att tycka raka motsatsen, och det var hans numera 
ägande känslor för Ida Skedin mittöver gatan.



Sedan urminnes tider var det regel i Öbacka, att då man blev gymnasist, 
så måste man också bli kär, och Tomas hade icke undandragit sig denna 
tribut till traditionen, utan han älskade Ida.



Nu trodde han, att Ida skulle märka, att han bar patron Lacks 
avlagda kläder, och däremot uppreste sig allt i hans inre.



Han hade i synnerhet svårt med en blå överrock. Hur kunde man nu också 
göra en överrock av blått tyg? Alla människor buro rockar av annan färg, 
men blått, det var riktigt ett av dessa tusen infall, som ingen mer än 
hans far kunde få. Nå, nu måste han ha rocken i alla fall, och så till på 
köpet så voro naturligtvis ärmarna för korta. Kavajens ärmar kröpo fram 
under dem, och Tomas kände fattigdomens förbannelse i hela dess vidd, och 
så mycket bittrare, som han alltid uppfostrats för rikedom och överflöd. 
Suckande vek han upp kavajärmarna, men denna falskhet plågade honom ända 
till förtvivlan.



Inte heller fick han några fickpengar, utan han måste göra som andra 
fattiga gymnasister: läsa med dumma pojkar, och sedan gå upp till deras 
pappor och bocka sig, och så fick han då lite pengar.



Men världen lockade honom, han trodde, att innanför dess skal låg en 
underbar kärna av lycka, och den ville han åt. Och sättet, ja, det var 
kärleken. Därför älskade han Ida, hon skulle skänka honom lyckan. Men vad 
lyckan annars var, därom hade han icke någon klar föreställning.



Det skulle emellertid bli gymnasistbal.



-Ska du vara med, Tomas? frågade hans kamrater.



-Ja! svarade Tomas.



-Vem ska du bjuda? frågade de.



-Jag vet inte! svarade han.



-Ha ha ha! skrattade de. Ida då? Ida?



Och då dalkade det i Tomas' bröst av ett hissnande behag



Men nu levde fru Lack upp i minnena av sin ungdom. Tomas kunde inte dansa, 
och han hade inte haft råd att gå i dansskola, hade inte velat för 
resten, ty innerst i sitt hjärta var han blyg och mest tillgiven 
ensamheten med dess stilla funderingar.



-Jag skall lära dig fransäs! sade fru Lack och blev med ens röd och 
ivrig.



Stolarna i salen placerades som visavi tillsammans med Tomas' fullvuxna 
halvsyster, och fru Lack blev Tomas' dam.



Och nu dansade de fransäs.



Fru Lack dansade med en redan förgången tids underligt svävande och 
sirliga rörelser, ett stelt leende låg över hennes ansikte, två röda 
fläckar brunno på kinderna, och ögonen blickade bort, bort med en vit och 
frånvarande glans.



Vad tänkte hon på? Vad såg hennes själ och mindes?



Tomas kände, att han dansade en underlig fransäs med skuggor och minnen, 
ingen sade något, stolarna voro mycket tysta och allvarliga, och Tomas' 
halvsyster hade genom dansen kommit ihåg, hur gärna hon ville bli gift, 
och Tomas tänkte på de nya kläder, han fått löfte om till balen.



Och så lärde sig Tomas Lack fransäs av skuggor, stolar och fantomer.



Och så var det kläderna!



-Men du bjuder naturligtvis Ida! sade halvsystern.



-Ja, det gör jag! svarade Tomas, men patron Lack tog honom med sig till 
klädeshandlaren för att se på tyg. Han gnuggade hela lagret mellan tummen 
och pekfingret, hade skjutit glasögonen upp i pannan och snusade ur 
klädeshandlarens dosa, sedan snusade klädeshandlaren ur hans, så drogo 
båda fram ett par jättelika röda näsdukar, som nästan nådde till golvet, 
böjde sig framåt emot varandra och utstötte samtidigt en så 
fruktansvärd trumpetstöt, att butikrutorna skallrade, och så sade patron 
Lack:



-Ja, det där bruna bestämmer vi oss för, då, som sagt var!



Och då suckade Tomas.



-Var det nånting! undrade patron Lack och snurrade som en blixt heltom 
och fäste sina svarta flammande ögon på Tomas.



-Nej! sade Tomas stillsamt.



-Tyget är charmant! sade patron Lack. Ta det bara och gå ut till Anna, så 
syr hon åt dig! Och därmed punkt!



Vid denna order trängde sig gråten i Tomas' hals. Varför skulle han aldrig 
få så som hans hjärta längtade? Varför skulle han alltid av ödet tvingas 
att på alla sätt vara olik alla sina kamrater? De fingo allasammans sina 
kläder sydda av ordentliga skräddare och fingo ha svarta kläder till 
balen, men han ensam skulle ha bruna och skulle få dem sydda av en 
sömmerska, som naturligtvis inte visste, hur sista modet var!



Så tung var Tomas Lacks väg till lyckan.



Men han löd, tog tygpaketet under armen och begav sig bort till 
sömmerskan; och hon tog mått och skrev upp.



-Säg, Anna! sade Tomas Lack. Tror Anna, att tyget ser mycket brunt ut i 
lampljus?



-Nej, nej, käre herr Tomas! svarade sömmerskan och skrattade gott. Det 
kommer att se så fint ut och alldeles som om det vore svart.



-Och Anna vet precis, hur modet ska vara i år?



-Ja då! Se här, herr Tomas! Det är sista modejournalen från utlandet för 
i år! och hon visade Tomas en färglagd plansch, och där bestämde de 
modellen, och tankfull gick Tomas hem.

När han åter satt i sitt rum, var det mörkt, och tvärsöver gatan 
lyste det i Idas fönster. Tomas tog kikaren, satte sig vid skrivbordet och 
riktade kikaren mot det upplysta fönstret. Då kunde han se, hur Ida läste 
sina läxor, hukad över böckerna, medan läpparna rördes och hon med 
blyertspennan kliade sig i håret.



Så satt han länge utan att tänka en tanke, endast försjunken i åskådan av 
detta älskade ansikte, detta blonda hår, dessa blå ögon denna röda mun och 
denna ädla, rena profil med den fint böjda näsan.



Så tog Ida lampan och gick, och endast mörkret gapade i kikaren. Tomas 
vände den mot stjärnhimlen, och de glödande punktema lyste så stort och 
klart i cirkeln och framför allt så avlägset - alldeles som Ida!



Emellertid måste Ida bjudas, ty annars kunde det hända, att Tomas blev 
förekommen. Där var Lukas Abygge och Torsten Lomark och alla de andra.



Hela rasterna debatterades balen uppe i skolan.



-Nå, Tomas! sade en gammal gymnasist, som redan hade sträv skäggborst och 
ansiktet fullt av de manligaste finnar. Ska du på balen?



-Ja.



-Har du bjudit?



-Nej.



-Då får du, ta mig tusan, bjuda lektor Sjölings Ebba! -Nej! sade Tomas 
enkelt.



-Du får balavgiften gratis?



-Nej.



-Ett par handskar dessutom?



-Nej.



-En halv punsch...



-Nej.

-Och fem riksdaler...



-Nej.



Men en av studentkandidaterna, som hört på avstånd, vad det rört sig om, 
närmade sig nu, han hade pincene.



-Gör du affärer, Tomas? Iog han. Säljer du din kärlek för en grynvälling?



-Nej, svarade Tomas.



-Hör du, du, Kalle! sade nu den finnige, som var gymnasieförbundets 
ordförande. Ska du gå på balen?



-Nej, det har jag då aldrig tänkt mig!



-Jo, ta mig tusan! Och du ska bjuda Ebba Sjöling! Jag betalar avgiften, 
och dessutom får du ett par handskar, en halv punsch och . . . ja...



-Fem kronor kontant! tillade Tomas allvarligt.



-Ja. . . jo. . . ge mej si! sade Kalle, och så blev affären uppgjord, men 
sen sade den finnige ordföranden:



-Nu är du fast, Tomas! Ha ha ha! Nu bjuder jag Ida!



Och sen han yttrade dessa hånfulla ord, gick han sin väg, men Tomas, han 
tänkte:



Det ska vi väl ändå bli två om!



Och i detsamma beslöt han sig för, att omedelbart efter middan skulle han 
gå tvärsöver gatan och bjuda.



Med anledning av detta beslut var han mycket allvarlig vid middagsbordet.



Fru Lack och halvsystern sneglade till varandra, och det ryckte litet i 
deras mungipor.



-Ja, vi börja närma oss balen nu, Tomas! sade fru Lack vid kaffet och såg 
med ovanligt intresse på blommorna i fönstret.



-Se, jag tror nästan rosen har knoppar! fortsatte hon i samma andedrag, 
vänd till halvsystern.

-Ja, minsann! svarade denna. Nå, Tomas, tror du inte, att Ida redan 
kan vara bjuden?



Men Tomas skrattade till, ett litet kort skratt.



-Varför skrattar du, Tomas? frågade halvsystern.



-Jag bara skrattade!



-Ja, det hörde jag väl, men varför?



-Jag tänkte på nånting.



-Du är rädd, Tomas, du är rädd.



-Jag! Rädd! För vad då, om jag får fråga?



-Du vågar inte gå och bjuda Ida.



-Vågar jag inte?



-Det ser så ut!



-Adjö! svarade Tomas, reste sig och gick hastigt ur rummet.



Fru Lack och halvsystern gömde sig lika hastigt bakom gardinerna.



-Titta! sade halvsystern skrattande och pekade tvärsöver gatan, där satt 
Idas äldsta syster i ett fönster.



-Hon håller visst också utkik! sade fru Lack, och i detsamma såg Idas 
syster upp, såg Tomas Lack på bron och hans mor och halvsyster i fönstret, 
och då begrep hon och nickade omärkligt; Tomas' halvsyster nickade 
tillbaka och log, och så logo alla de tre kvinnorna i hemligt förstånd, 
varefter Idas syster försvann ur sitt fönster.



-Nu gick hon och förberedde Ida! sade Tomas' halvsyster och skrattade 
igen, medan fru Lack hjälpte till.



-Se! sade halvsystern. Se på Tomas!



-Så ogenerad! sade fru Lack. Ingenting kan beröra honom mindre än 
bjudningen. Nej, för allt i världen!

-Nu ser han uppåt himlen, och se, nu ser han 
bortåt gatan! sade halvsystern.



-Så obesvärat! Så världsvant! Vilken kavaljer man kan vara! sade fru Lack, 
och båda skrattade gott.



Ty Tomas hade gått ned till grinden, steg för steg, liksom tänkte han på 
ingenting alls, och nu tog han en överblick av gatan. När han stått så en 
stund, drog han sig över till motsatta sidan, rättade till 
gymnasistmössan, sträckte på sig, och så försvann han in på Idas gård.



I detsamma rördes fönstergardinen tvärsöver gatan, Idas syster tittade 
fram, och nu skrattade alla tre kvinnorna och nickade.



Tomas' halvsyster öppnade sitt fönster, Idas syster öppnade sitt, och båda 
lutade sig ut



-Är Ida beredd? frågade Tomas, halvsyster.



-Hon bara går fram och tillbaka, fram och tillbaka i salen. Jag har stått 
här och rapporterat: Nu är han på bron, nu är han i grinden, nu är han ute 
på gatan, nu är han på gården . . . och nu, nu ringer han. Hur är han?



-Såg du inte, att han var likblek!



-Jo visst. Tror du, att Ida är bättre? Hon är blodröd! -Tomas har inte 
sagt ett ord vid middagsbordet och bara petat i maten.



-Ida har bara druckit vatten. Mamma frågade henne: ',Men, kära barn, så du 
dricker!,, Och då hade hon naturligtvis gått så fort från skolan, och det 
var så kolossalt varmt ute. Nu är han visst inne . . . nej, jag tog fel!



Tomas hade emellertid gått uppför trappan och ringt på, efter en god 
stunds tvekan, hjärtat flög i hans bröst, och så torr som hans gom var i 
detta ögonblick, ja, så torra saker finns det gudilov inte mycket av i 
denna syndiga värld. Det var verkligen alldeles som om Ida stått på lur 
vid salsdörrn, hon kom som skjuten ur en kanon, och mycket riktigt, 
hon var röd som en krutflagg.



Nu öppnade hon dörren, Tomas bockade, hon sträckte tveksamt fram handen, 
Tomas grep den fumligt och bockade en gång till.



-Godafton! sade han.



-Godafton! svarade Ida.



-Jag skulle fråga, sade han, jag skulle fråga, om Ida vill bli min dam på 
gymnasistbalen!



-Jag skall fråga mamma! svarade Ida. Vill Tomas inte stiga in i salen?



-Nej tack, sade Tomas. Jag är så dammig om fötterna, jag kan lika gärna 
stanna härute.



-Ja, om Tomas vill vänta ett ögonblick då!



Och så försvann hon, men inom ett ögonblick var hon tillbaka igen.



-Vill Tomas inte stiga in och dricka en kopp kaffe? frågade hon. Mamma 
hälsar och frågar.



-Nej tack, svarade Tomas, jag har just alldeles nyss druckit kaffe hemma.



-Men en påtår?



-Nej tack, jag dricker aldrig påtår.



-Ja, då hälsade mamma och tackade så mycket! Men kan jag inte få bjuda 
Tomas på ett äpple åtminstone?



-Jo... tack! svarade Tomas till slut.



Och det blev fart i hans älskade, hon störtade sig direkt på vedlårn, slog 
upp locket och dök huvudstupa ned, så att hennes ställning mera tolkade 
den vänligaste sinnesstämning än egentligen uppfyllde skönhetens krav, och 
när hon med håret rasande ned över det brinnande ansiktet åter vände sig 
mot Tomas, hade hon en stor påse i handen, och den räckte hon fram.

-Var så god! sade hon och tillade i övermåttet av sin glädje:



-Ta så många Tomas vill!



Han tog emellertid bara ett äpple.



-Ett till! trugade hon, och då tog han det också.



-Och ett till! trugade hon igen, men då bockade han och svarade nej.



Och därefter tryckte de än engång varandras händer, och så gick han sin 
väg.



Nu ville emellertid ödet, att samtalet mellan Tomas' och Idas systrar 
lockat fram Tomas, småbröder, och som de hastigt kommit underfund om vad 
som tilldragit sig, hade de beslutat att också få sitt ben med i det stora 
kalaset.



Sålunda hängde de nu på staketet, då Tomas åter visade sig på gatan, och 
när de fingo syn på honom, ropade de med full hals:



-Har du varit nu, Tomas?



Ursinnig sökte Tomas fly förbi dem bortåt gatan, men med fördubblad kraft 
skreko de:



-Har du varit nu, Tomas? Säg, har du varit?



För att rädda sig själv genom att inkasta tvedräkt i fiendelägret slängde 
då Tomas ena äpplet över staketet, och medan småbröderna under höga 
stridsrop drabbade samman, flydde han bort, men i fönstren skrattade 
systrar och mödrar, och Ida själv dansade med röda kinder i salen.







Men det heter, att mycket vill ha mer, och även här 
besannades denna gamla regel. Saken var nämligen den, att sedan Tomas känt 
och prövat med vilken ringa fara det var förenat att framställa en 
hövlig och smickrande fråga, så fick han dels en viss förnimmelse av 
självständighet och dels en däremot svarande förnimmelse av maktbegär. Nu 
var efter alla konstens regler Ida hans dam till den beramade balen, men 
hans anspråk voro i själva verket något större; han tänkte nämligen, att 
liksom han nu reserverat henne åt sig för detta tillfälle, så kunde han 
väl rimligen också, på samma sätt, reservera henne åt sig för framtiden 
och hela livet, och, vad man än i övrigt kan ha att invända mot denna hans 
syn på saken, logiken däri var i alla händelser odisputabel. Och det är 
inte utan att logiken var nästan hans starkaste sida, icke minst i 
känslolivet.



Nå, sagt och gjort!



Tomas vaktade på ett tillfälle att sätta sin plan i verket, och det lät 
inte vänta på sig. Som Ida och han hade samma väg hem, hände det så gott 
som varje afton, att han blev hennes följeslagare nedifrån kajen och 
gatorna, då ungdomarna skilts och var och en drog hem till sitt.



Dagen efter bjudningen, som var ett par tre dagar före balen, kommo alltså 
Tomas och Ida vid 8-tiden långsamt vandrande nedifrån stan.



Det var ett klart och vackert månsken, gatlyktorna voro släckta, och 
staden var redan tyst, överallt i de mörka husen lyste det, men endast en 
och annan människa syntes på gatan.



Tomas hade bestämt sig för att tala, då man hunnit till Idas knut, och när 
de nu stodo där, belysta av det vackra månskenet, sade han:



-Tycker Ida, det är roligt att bli min dam på balen?



-Jo visst...! svarade Ida, något undrande.



-Tror inte Ida, att fast vi är unga, så kan vi ändå ha allvarliga 
känslor! fortsatte Tomas.

-Jo... visst...! svarade Ida, inte mindre undrande. -Och nog förstår 
Ida, att, om jag bjudit Ida till balen, så har jag gjort det bara därför 
att jag helst ville bjuda Ida av alla flickorna. -Ja, jag ville också, att 
Tomas skulle bjuda mig, helst av alla gossarna! svarade Ida. -Varför ville 
Ida det då? -Ja, varför ville Tomas helst bjuda mig? -Därför att jag 
tycker om Ida. -Ja, jag tycker också om Tomas. -Tror Ida, att Ida alltid 
skall göra det? -Tror Tomas, att Tomas alltid skall göra det? -Ja, det 
gör jag. -Det gör jag med, Tomas. -Kan vi inte lova varandra då att alltid 
göra det? -Jo. -Lovar Ida det då? -Lovar Tomas? -Ja, Ida, jag lovar. -Jag 
med lovar det, Tomas! -Kan Ida ge mig sin hand på det? -Ja, här! -Och här 
är min, sade då Tomas. De togo varandra i hand och sågo varandra 
allvarligt och trohjärtat i ögonen, och slutligen sade Tomas: -Nu lovar 
jag Ida att alltid vara Ida trogen, så att Ida alltid kan lita på mig. 
-Och jag lovar, att Tomas alltid kan lita på mig! svarade Ida. -Tack då, 
Ida, och godnatt! sade Tomas. -Tack, Tomas, och godnatt själv! svarade 
Ida, och sedan Tomas lyft på mössan, skildes de; Ida sprang hastigt 
nedför gården, rädd att komma för sent till bordet och få snubbor, 
men Tomas gick långsamt hem till sig, och nu kände han sig definitivt ha 
besegrat den högmodige ordföranden i gymnasieförbundet och motsåg balen 
med tillförsikt, de bruna kläderna till trots, och var full av lycka.







Man måste kanske vara småstadsbo född för att tillfullo kunna fatta, 
vilken uppenbarelse av livets fröjd och härlighet denna gymnasistbal 
representerade för Tomas Lack och för Ida. Deras fäder och förfäder hade 
före dem i tur och ordning öppnat livets festlighet med dylika 
gymnasistbaler, och dessa baler hade engång i tiden symboliserat blomman 
av hela landsändans kultur.



Nu var det lika definitivt slut med barnbalerna som med knäbyxorna, genom 
hela nederskolan hade man klass för klass bytt vedertaget öknamn, men 
gymnasisten var, från den yngste till den äldste, endast ett, han var 
"herre".



Tomas Lack var alltså herre, och det var inte minst i känslan därav som 
han friat till Ida, och det var, emedan han var herre, som Ida kunnat ta 
frågan under prövning och svarat: ja. Ty en gymnasist är redan en man i 
staten och första knoppen till vilken hög ämbetsman som helst.



Sålunda, någon barnslighet kunde här icke vara fråga om, samtalet vid 
knuten och det bekräftande handslaget voro av statsborgerlig karaktär.



Och när nu förberedelserna till balen begynte, präglades även de av samma 
allvar.



Kvällen före balen samlades man, alla de gymnasister som skulle deltaga, 
uppe i gymnastiksalen, förut på aftonen hade 
man lånat landskapssköldar, målade på papp, från hushållningssällskapet, 
stora nationalflaggor från sedan många år stadfästa hus, silverkandelabrar 
från andra, stolar och bord från ännu andra, en bonde levererade granar, 
och musikanter samt restauratör voro ordentligt vidtalade.



Snart var salen prydd, och på den förnämsta platsen hängde 
gymnasieförbundets fana av siden så tjockt som läder med en apollinisk 
lyra i guld broderad på mitten inom tunga lagerkvistar.



Ingen gymnasist kunde se denna fana vecklas i dagen utan hjärtklappning, 
engång var höst och engång var vår fladdrade den framför en skinande och 
stormande mässingsorkester i spetsen för gymnasiet under gevär, som, följt 
av nederskolans portörbehängda skara, tågade utom staden till lek och 
stridsövningar. Den dagen kommenderas fanan av gymnastikläraren i parad 
med Svärdsorden på bröstet och fejad, dragen sabel, och den dagen fingo 
även studentkandidaterna bära sabel som underbefäl, och fanan fladdrade 
stolt och glatt för konung och fosterland. Under denna fana hade många 
marscherat, som nu voro professorer eller rådsherrar, och den fanan 
symboliserade för var gymnasist hans hemligaste och mest högtflygande dröm 
om framtida dater och ära.



Och när den nu fästes på salens förnämsta plats och hängde där, stor, vit 
och grann, samlades alla gymnasisterna på golvet i en andäktig flock och 
betraktade den; nu var arbetet färdigt, verket krönt, den stora högtiden 
stod för dörren.



Man skildes efter att ha tillsammans dansat en fransäs och några valser, 
och var och en gick genom den mörka natten hem till sitt. När Tomas stod 
på sin bro och just skulle gå in, fick han en idé.

Han vände sig om och lyfte på mössan för det svarta fönster, bakom 
vilket Ida sov; sen gick han in.



Medan han klädde av sig och ännu sedan han släckt lampan, var hans sinne 
uppfyllt av de känslor, som den vita fanan uppväckt.



Han drömde om att en dag själv vara förbundets ordförande, och under fanan 
hålla det stora talet för damerna, att få bära den på utmarschen, och hela 
tiden skymnde i inbillningens dunkel bakom det hela Idas ansikte med av 
kärlek, stolthet och beundran strålande ögon; och med deras blick vilande 
på sig somnade Tomas äntligen.



Följande middag, då han kom hem, var hans första fråga:



-Ha kläderna kommit?



-Ja! svarade fru Lack, och sömmerskan Anna trädde fram med kostymen på 
armen.



-Ja, nu få vi se, vad herr Tomas kommer att säga! sade hon leende.



Tomas granskade kostymen-den var brun som kalvlever!! Hjälplös såg han 
först på Anna och sen på sin mor.



-Men den är ju brun! utropade han, och tårarna kommo trots allt i halsen.



-Ja, kära hjärtanes! svarade Anna. Tyget är ju brunt, och då måste ju 
kostymen vara det!



-Ja, men Anna sa ju, att den skulle bli alldeles som svart . . .



-I lampljus, ja! Men nu är det ju dagsljus.



-När nu pappa har köpt brunt tyg, sade fru Lack, så måste du lyda honom, 
Tomas.



-Ja, hade jag bara pengar! muttrade Tomas. Så nog vet jag, vad jag gjorde.

-Tro på mig, herr Tomas, sade Anna, det kommer inte att märkas!



-Det säger Anna bara!



-Ja, nu resonerar vi inte mera om den saken, Tomas! sade fru Lack. När du 
blir stor och får råd att skaffa dig kläder för dina egna pengar, då får 
du köpa dig svarta, men så länge du bara är barn, får du vara glad, att 
din far är nog godhjärtad att låta dig gå på bal. Hur många få inte stanna 
hemma!



-Jag är inget barn! sade Tomas förtrytsamt.



-Vad är du då?



-Jag är kunglig gymnasist!



-Ja, men ännu står du under husagan! sade fru Lack, och så var det 
resonemanget slut.



Tomas gick in till sig, slängde böckerna, så att de flögo i golvet, och 
hade all möda att ej brista i gråt.



-Aldrig annat än gnat i detta hus! mumlade han. Och aldrig ska man få som 
andra!



Och han var ett ögonblick färdig att gå in och säga till modern:



-Jag vill inte gå på balen! alldeles som då han var liten och mitt i 
veckan stundom i vredesmod ropade:



-Jag vill inte ha kaffe på säng på söndag!



Men nu hade han gudilov en regulator i Ida-ja, Gud signe kärleken, den är 
bra att ha!



Så blev det då middag, och Anna åt vid bordet, samtalet var livligt, men 
ingen brydde sig om Tomas, han var som luft, och han tänkte med bitterhet:



-Det är precis, som om en gymnasistbal inte vore nånting alls!



Men därmed var inte måttet rågat. Fru Lack hade åtagit 
sig att skaffa Tomas vit halsduk och vita handskar, och efter 
middan, då han skulle börja klä sig för balen, sade hon:



-Kom in hit, Tomas, får jag visa dig! Se här! De här handskarna har pappa 
bara haft en enda gång, och nu har jag tvättat dem med bensin. Och 
eftersom pappa och du ha 7:4 båda två, så går det ju alldeles utmärkt.



Tomas tog handskarna och undersökte dem.



-Det stinker ju bensin av dem! sade han, och nu var han verkligen så 
nedslagen, att alltsammans började bli honom likgiltigt. Han begrep bara 
en sak, och det var, att balen, den skulle bli en plåga i stället för, som 
han drömt om, en lycka och ett nöje.



Men fru Lack svarade:



-Stinker bensin! sade hon. Det går snart bort.



-Halsduken då? frågade nu Tomas.



-Du får ta den här!



Den såg ut som...



-Är den ny? frågade Tomas.



-Pappa hade flera dussin, som han ropade in på en konkursrealisation 
engång, förrän vi gjorde konkurs, svarade fru Lack, och jag upptäckte dem 
lyckligtvis i dag.



-Men såna använder man inte nu! inföll Tomas.



-Vad använder man för slag nu då?



-Pike!



-Inte gamla herrar då! svarade fru Lack. Jag såg åtminstone flera av 
herrarna på middan hos Smitthenners nu sist, som hade såna här!



-Ja, sade Tomas filosofiskt, det hjälper ju i alla fall inte ändå, så...



-Var inte barnslig nu, Tomas, sade fru Lack, pappa ringde på i dag och 
hälsade, att du skulle få ha hans bröstknappar av guld! De här! sade 
fru Lack och tog fram knapparna ur en liten glasdosa.



Tomas vägde knapparna i handen och betraktade dem. Det var fina knappar, de 
voro från tiderna före konkursen; ett hjulkors var stämplat på plattan, de 
smekte Tomas, ögon. Han kände sig redan gladare och såg upp på modern.



-Tack, mamma! sade han.



-Du får tacka pappa, då han kommer hem, svarade fru Lack. Och du ska vara 
tacksam emot honom, han tänker så mycket på dig och gör vad han kan, men 
han har inte så mycket att ta av numera!



Och då blygdes Tomas, och så var det sol i hjärtat igen.



När han klätt sig, samlades fruntimmerna omkring honom, och Anna rättade 
och ryckte i ärmarna, sträckte om byxorna och drog ner västen.



-Nå, är herr Tomas nöjd? frågade hon sen.



-Kostymen sitter alldeles utmärkt! sade fru Lack.



-Ja, du kan vara fullkomligt lugn, kära Tomas! sade halvsystern. Jag minns 
från mina gymnasistbaler, att flera av kavaljererna voro klädda i urgamla, 
gröna bonjourer.



-Inte nuförtiden, då! sade Tomas.



-Men nog är herr Tomas nöjd, ändå. Med kostymen? frågade Anna omigen.



-Jag är alldeles nöjd med Anna! svarade Tomas.



-Ja, nu är det tid att gå! sade fru Lack, och Tomas drog på den fatala blå 
överrocken.



-Se! sade han och måste le mitt i eländet. Blå överrock och brun kavaj! 
Nog har jag färger åtminstone! Adjö!



-Adjö, adjö! ropade alla efter honom. Och mycket nöje!



-Tack! sade Tomas, och så gick han.

Gymnastiksalen strålade som ett bloss långt in på natten, och 
musiken ljöd taktfast genom ett och annat fönster, som stundom öppnades, 
varvid ånga strömmade som ur ett badhus.



Vid dörrarna stodo timme efter timme, hela tiden balen varade, de 
gymnasister, som ej deltogo i balen, och en mängd sutto på kavaljerernas 
laktare. Deras huvud hängde i rad, som halshuggna, på balustraden, och 
deras ögon följde obönhörligt allt, som hände nere i den strålande salen.



Sättom oss bland dem och skådom som de!



Längs ena långväggen, mittemot hnan, voro soffor placerade - det var de 
gröna sofforna som annars stodo i övre skolkorridoren - och de voro 
behängda med och dolda av svenska flaggor.



På dessa soffor sutto damerna.



Vilken syn för unga ögon! Vilken fest och glans! Vita klänningar med blåa 
sidenband bildade den kompakta fond, mot vilken några röda klänningar och 
några blåa klänningar avtecknade sig.



Och håret hängde i alla kulörer ned från damernas huvun, där var spanskt 
svart och det blondaste blonda, där var brunt och cendré, och hur det än 
var, vackert var det, alltsammans.



Under fanan samlades kavaljererna i en stor flock, under ständigt tummande 
på handskarna, och främst bland alla var ordföranden, lång och smärt och 
finnig, idealet för en ordförande.



Där var också Tomas. Han stod lite för sig själv, och han föreföll 
liten och späd, hans bleka ansikte syntes olivgrönt under det korpsvarta 
håret; han liknade icke sina kamrater, han var en ensam art för sig. Det 
föreföll från läktaren, som om han inte riktigt skulle känt sig hemma 
bland de andra.



Franske lektorn, som var den snällaste av lektorerna, gick under aftonens 
lopp fram till honom, lade sin hand på hans axel och pratade med honom, 
som om han tyckt synd om honom; och ett var då visst och säkert, han 
spelade ingen framträdande roll under balen.



Den allmänna uppfattningen på läktaren gav sig också klart nog tillkänna.



-Har du sett på helsicke! utropade Kalle Bistock, som satt där och troget 
följde sin vän Tomas.



-Va? frågade Pippi, som satt bredvid honom.



-Ida ger tusan i Tomas!



Detta utrop fälldes under supen. Förklaringen var den, att Ida fick äran 
sitta vid - ordförandens sida, medan Tomas och de andra 6:1-orna fingo 
svälja skammen och utan damer äta ensamma för sig.



-Hörru du, Pippi! sade Kalle Bistock. Vet du vad?



-Nej?



-Jag ska tala med Tomas.



-Om vad?



-Va i helsicke! Vill hon gå med karln på bal, så är det hennes fördömda 
skyldighet att äta i hans sällskap och inte ge sig i lag med 7:2-orna.



-Ja, det har du rätt i.



-Jag talar me'n. Ta mig fasen. Annars säger vi opp bekantskapen me'n!



-Ja, kyss till! bekräftade Pippi, och bådas ögon gnistrade av 6:1-ornas 
solidaritet mot 7:2-ornas tyranni.

Men Tomas hade gjort ganska egendomliga erfarenheter. Ida hade 
dansat med honom de danser, hon var skyldig honom som dam, men för övrigt 
hade han ej sett röken av henne.



Däremot var där en annan flicka, och det var Anna Hökert. Hon var den 
vackraste av alla, hennes stora mörka ögon glittrade som vatten, och 
ansiktet var betäckt av en underbar, djup, mörkaktig rodnad, helt olik 
Idas genomskinligt klara hy.



När Tomas såg på henne, darrade hans mellangärde, och han måste vända sig 
bort.



Alla de äldre gymnasisterna voro kära i henne, men hon hade stundom, trots 
all uppmärksamhet, ett egendomligt jagat uttryck i sitt ansikte.



Plötsligt stod hon framför Tomas, hon såg med sina sugande ögon på honom.



-Varför är ni så allvarlig? sade hon.



Tomas fann inget svar.



-Kom och hälsa på oss någon gång! sade hon, och sen hon sett Tomas ett 
ögonblick rätt i själen, som han tyckte, nickade hon och gick.



Då kom Ida.



-Talade du med Anna Hökert? frågade hon spörjande.



-Nej! svarade Tomas.



-Men det såg jag väl! svarade Ida.



-Jaså! sade Tomas.



-Säg, Tomas!



-Hon talade med mig! svarade Tomas.



Då böjde sig Ida fram.



-Inte vara sur nu, Tomas! viskade hon, och så var hon borta.



Men dessa ord retade Tomas, och sen kunde han 
inte ta sina blickar från Anna Hökert; och engång skulle deras öde knytas 
samman, det var, som om aningen berört både Anna själv, Tomas och Ida.



Men den stora lycka, Tomas trott sig skola få av denna bal, var fanns den?



Inte hos honom åtminstone!



Och han stod länge och tänkte på ett gåtfullt problem.



Ida lovade mig att vara trogen, tänkte han, och ändå ser hon inte åt mig, 
utan är bara med ordföranden. Anna Hökert däremot, som inte lovat mig 
nånting alls och som inte är bekant med mig, hon ser på mig jämt... Är det 
kanske hon, som är kär i mig? Och är Ida kanske inte kär i mig alls?



Men plötsligt mindes han sin bruna kostym, och då kände han en hetta över 
hela kroppen och begrep med ens alltsammans.



Ida skämdes för honom, och Anna Hökert tyckte synd om honom.



Och balen var förstörd.







Följande dag vid frukostbordet frågade halvsystern, om han hade haft 
roligt på balen.



-Nej! svarade Tomas.



-Men varför det? frågade systern. Det måtte vara ditt eget fel, för jag 
har ännu aldrig hört någon människa, som haft tråkigt på en gymnasistbal.



-Nej, det får jag säja! sade modern också.



-Ja, men jag hade det! invände Tomas.

-Då var det ditt eget fel! upprepade halvsystern.



-Nej! sade Tomas. Det var inte mitt fel!



-Vems då?



-Ingens.



-Men nånstans måste väl felet ligga, ändå!



-Ja.



-Nå, var?



-Hos den bruna kostymen.



-Nej, vet du, Tomas, nu är du barnslig! sade halvsystern och skrattade.



-Jag är inte barnslig, svarade Tomas, men det är omöjligt att ha roligt, 
då man är olik alla andra.



-Ja, vet du, vad den saken beträffar, sade halvsystern, så är jag rädd, 
att du får bära din bruna kostym hela livet igenom!



Och som Tomas inte begrep halvsysterns mening med dessa ord, teg han, och 
därmed var saken slut; men halvsystern fick rätt: Tomas bär sin bruna 
kostym ännu och skall bära den till sin död!



14 Tomas Lacks första möte med sina förfäder.



Jag tänkte nu i största korthet berätta om, hur det gick till då Tomas 
Lack första gången mötte sina förfäder. Kanske har detsamma hänt lite var.



Ty hur gick det egentligen till?



Jo, det var till att börja med så, att när Tomas var nyss fyllda femton 
år, så överfölls han med ens av något, som han aldrig förut sett skymten 
av i sitt liv, nämligen en den oerhördaste dödsfasa.



Saken hade både en yttre och en inre sida, och den yttre sammanhängde med 
ett par alldeles bestämda fakta, som vi kanske först ska titta lite på.



Samma vår, som denna fasa började, hade Tomas' yngste bror dött, och med 
den händelsen var det (vilket jag förut berättat), som Tomas definitivt 
blev fritänkare och ateist.



Han hade som all annan ungdom fått lära sig, att Gud var en barmhärtig om 
också något knarrig gammal herre, vilken beviljade varje ärlig bön. När nu 
Tomas sett sin mors förtvivlan, hade han gömt sig, fallit på knä och bett 
ur djupet av sitt hjärta, att brodern inte skulle dö.



Han dog.



-Gott! sade då Tomas. Då är det antingen så, att Gud inte är kärleken utan 
likgiltig för oss människor, eller så, att det inte finns någon Gud. 
Finns han men är likgiltig för oss människor, så är han ingenting att ha. 
Och då är han så gott som obefintlig.



Och på dessa grunder avskar Tomas Lack från denna tragiska vår varje 
förbindelse med sin barndoms kvällsböners Gud.



Följden blev påtaglig.



Han började känna sig ensam, fullkomligt ensam, men egendomligt nog inte 
på jorden. Där hade han nog sällskap. Men i världsalltet, och på något 
sätt var det nu en gång så med Tomas Lack alltifrån hans tidigaste år, att 
mesta parten av sitt liv levde han inte på jorden utan långt, långt ute i 
världsalltet, bland allt, som hände där.



Men det nämnde han naturligtvis aldrig för en katt!



Vidare. Till detta kom nu oförmodat något annat.



När Tomas var tretton år, hade ju patron Lack gjort konkurs och flyttat 
med sin familj till Stockholm, men där hade han inte trivts utan efter 
bara ett halvt år vänt tillbaka till gamla Öbacka.



Då hade konkursfamiljen fått nöja sig med en bostad i en av stadens 
utkanter.



Och vad upptäcker nu Tomas en vacker dag denna vår, sen han avskedat Gud? 
Jo, att närmaste granne, närmaste huset längs gatan var-stadens likbod!



Tomas var ingen iakttagare. Livet fastnade bara på honom som klibbiga löv. 
Därför hade han aldrig undrat, vad huset intill, som var ett rött trähus, 
var för slags hus.



Men en dag, då han kom från skolan, såg 'nan den stora dörren på gaveln 
öppen och en liten människohop samlad och viskande.



Han gick fram till dörren. Och studsade. En vidrig lukt strömmade emot 
honom, och där inne i dunklet såg han tre stora, breda träbritsar på 
golvet. På den mittersta låg en fullt påklädd karl, från vars kläder 
vatten rann ner på golvet.



-Vad är det? frågade han.



-Det är ett uppflutet lik, svarade någon.



-Ska det ligga här? frågade Tomas vidare.



-Ja, var skulle det ligga om inte i likboden!



-Likboden! sade Tomas häpen. Vems är den?



En fasansfull tanke for genom hans hjärna. Han hade ju sett runt om i stan 
små affärer och magasin i källrama, med dörrar mot gatan och skyltar över 
dörrarna. Det var små privata affärsföretag. Och nu flög det för honom, 
att detta kanske var något i den stilen. Det fanns ju likkistaffärer och 
begravningsbyråer.



Fanns det kanske också privata likuppsamlingsaffärer??



Men hans interlokutör upplyste honom hastigt om sammanhanget.



-Vems den är! sade han nämligen. Stans, förstås.



Det gjorde saken nära nog ännu värre i Tomas ögon.



-Och vilka komma dit? frågade han vidare.



-Alla som ha drunknat eller skjutit sig eller hängt sig eller blivit 
överkörda eller funnits döda runt stan, i skogen eller på stränderna.



Dessa ord voro som ett klubbslag mitt i pannan på Tomas.



En gång, när han var barn, hade Karin Bergman, tvättgumman hos patron 
Lacks, sagt åt honom:



-Tomas har sammanvuxna ögonbryn. Tomas kommer att drunkna!



Nu var det, som om något hänt ute i himlarymderna, som om en klocka 
klämtat till.



Tomas kände, att han tagit ett steg framåt i sitt öde. Han hade fått 
likboden alldeles inpå sig, och det första han där sett, hade varit en 
drunknad.



Det var ett tecken.



Detta skedde nu på våren, då Tomas var femton år.



Och den våren just blev han gymnasist.



Detta var de händelser, som förberedde hans första möte med sina 
förfäder-vilka han nu nalkades, där de vistades i himlarymderna.



Och den förberedelsen gick vidare just genom dödsfasan.



III



Och den i sin tur var en tydlig följd av broderns död, avskärandet av 
förbindelsen med Gud och upptäckten av likboden. Ty allt detta avskar 
honom med ens från hans forna barnsliga jordiska liv.



Och allra mest sammanhängde den med att han nu blivit gymnasist, ty det 
kastade honom liksom hans kamrater i inte mindre än fyra viktiga 
förändringar från det gångna.



Först och främst fick han nu bära gymnasistmössan med Apollos lyra, som 
berättigade honom att sittande svara på lärarens frågor. Han behövde inte 
resa sig längre som i småklasserna. Det var alltså ett tecken på att han 
nu upphört att vara barn, ytterligare betonat av att lärarna inte längre 
fingo tukta med hugg och slag. Han var fri och levde under självansvar.



Nästa tecken angav, att han nu var en ung herre. Det var, att han numera 
måste promenera på gatorna i överrock och handskar.



Det tredje tecknet var, att han nu måste ha fästmö.

Och det fjärde slutligen, att han måste dricka punsch om 
lördagskvällarna för att bereda sig till den fullvuxne mannens gagnrika 
liv.



Förberedelsema till hans möte med förfäderna började egentligen i och med 
att han valt sig en fästmö.



Valt?



Ja, valt. När han närmade sig gymnasisttiden hade Tomas, som alltid 
strängt uppfostrats till lydnad och plikttrohet, börjat se sig om efter 
lämplig fästmö, och han hade till sist beslutat sig för Ida Skedin, emedan 
hon bodde mittover gatan.



I och med att valet var gjort, började nu dödsfasan gry. Han såg sig 
nämligen förenad med henne för livet. Men



med ens slog honom då den tanken att hon en dag kunde tas ifrån honom och 
att hon en dag måste dö.



Och att han måste dö.



Så inringades Tomas från alla sidor av den fullvuxnes liv. Allt började 
därmed synas honom tala om död och förgängelse, från den stund han av 
skolan genom gymnasistmössan slitits från barndomen och gjorts till "fri", 
"herre" och "kunglig gymnasist".



Och det, som nu hände honom i samband med allt detta,



var följande.







Det var först och främst förfädernas ångestskapande an



marsch, som ägde rum under hans första gymnasisthöst. Och själva krisen 
kom under stora höstmarknaden.



När han marknadslördagen, som var lovdag, kom gående



hem till middag, stodo nämligen likbodens dörrar åter öppna, och åter stod 
där en folkhop. Åter låg där en man.

Tomas kände, att han måste gå dit. Eftersom han nu var fullvuxen.



-Vem är det? frågade han.



-Det är major Kuhlner på Volontärskolan. Han har begått självmord! blev 
svaret. Han hittades ute i Smitingsviken av ett par fiskare och fraktades 
hit.



En makt drev Tomas att övervinna sin bamsliga fasa och tränga sig in genom 
dörren, och då såg han en stor grov herre i ljusgrå överrock, liggande på 
ryggen på britsen. En grå slokhatt var fäst med kautschuksnodd i rockens 
uppslag och hängde mot golvet. Skum rann sakta ner ur hans högra mungipa.



Tomas kände med ens världen, världsalltet snurra i huvudet och-flydde.



På kvällen var han ute med sina kamrater och drack punsch, och det var 
sent på natten då han inifrån stan marscherade hemåt.



Det var fullmåne, och Tomas hade glömt major Kuhlner. Bara några ord hade 
förekommit om denne och den sorgliga tilldragelsen, som väckt oerhört 
uppseende i stan, mellan Tomas och hans kamrater.



Någon hade sagt:



-Han var en spelorre! Han hade spelat hasard i Stockholm med dom allra 
högsta, och det hade blivit skandal. Men dom högsta får ju inte 
skandaliseras, och därför deporterades Kuhlner och nu har han tagit livet 
av sig. Dom är fina, dom högsta! !



Som Tomas kom gående i månskenet, vaknade dessa ord och liksom stirrade på 
honom, och han såg huset med likboden resa sig hotfullt bortåt gatan.



Han tvärstannade. Och vad var det inte för en natt! Hur full av mystik! 
Det syntes inte en människa. Allt var absolut 
stilla. Inte ett blad rörde sig. Inte ett moln fanns på himlen. Varje spår 
av marknadslarm var förbi.



Endast Tomas fanns i detta Öbacka, som nu tycktes honom sväva ensamt i det 
månljusa världsalltet.



Endast Tomas och-den svarta likboden, där major Kuhlner låg på rygg, med 
slokhatten hängande i en kautschuksnodd ner mot golvet.



Aven Tomas stod absolut stilla. Skälvande. Gatan syntes honom med ens som 
avspärrad mittför likboden av månens bländvita, glödvita, det tycktes 
honom, hånleende eld.



Antingen skulle han genom den eller skulle han vika ner och gå runt ett 
halvt kvarter och från andra sidan nå sitt hem-utan att ha passerat 
likboden.



Ingen såg honom. Och vad mera var, även om någon såg hans yttre beteende, 
skulle ingen kunna se in i honom. Det kunde vara det vackra månskenet, som 
kom honom att vika av och göra en promenad längs den gamla 
Östanbäcksgatan.



Men hjärtat flög upp i honom. Nej, och tusen gånger nej! Gjorde han något 
sådant, skulle han aldrig efter denna natt kunna se en människa i ögonen. 
Nej! Förr stupa i den vita elden utanför likboden.



Han bet ihop tänderna och marscherade på.



Det var snarast en död, som den natten gick förbi en död.



I gamla Öbacka.



Men det var hans första steg till förfäderna, d. v. s. till verkligt liv, 
liv över jordens.

Och nu började den inre sidan av saken. Just den 
marknadslördagsnatten. Nu brakade dödsfasan lös på allvar. Ty när Tomas 
väl kommit hem och i säng, somnade han visserligen, med månskenet fallande 
genom gardinspringan över sängen, somnade strax, nerkrupen under täcket 
för att bara glömma.



Men det blev annat av!



Hur länge han sovit visste han inte. I drömmen kunde det ha varit sekler.



Men nu visade det sig, att just sömnen var förfädernas väg att nå honom. 
De kommo i drömmen.



Ty han drömde att han gick i en lång svart korridor, som smalnade allt mer 
och mer, till dess att han trängdes från alla sidor och bara arbetade för 
livet att komma fri.



Han kröp och trängde sig fram. Det var kolsvart omkring honom, och med ens 
såg han tätt inpå sig och rörde vid en man, som låg utsträckt på rygg, 
orörlig. Denne reste sig och såg på honom. Det var ett lik.



Han visste, i drömmen, med ens, var han var. Han var på kyrkogården, han 
var nere, djupt nere i marken bland alla de döda.



Och med ett skrik vaknade han, slog ännu omkring sig med armarna i 
halvvaket tillstånd. När han fullt kommit



till medvetande, fann han sig sittande i sin säng, och mån



skenet stod orörligt i rummet.



De båda småbröderna snusade lugnt i sina sängar. Men



över Tomas' ansikte rann kallsvetten.



Så började Tomas Lack lyftas till sina förfäder, denna



marknadsnatt, och så fortsatte det sedan, natt efter natt.

Vecka ut och vecka in, månad ut och månad in. Han var bland de döda 
på kyrkogården. Var gripen av dem. Var deras, var förfädernas fånge. Och 
han vred sig som en mask.







Men utåt var han glad och uppspelt, ute i livet, bland sina kamrater. Det 
skulle aldrig ha fallit honom in en gång att berätta om dessa nattliga 
fasostrider.



Den tanken föresvävade honom inte en sekund. Den skulle förefallit honom 
som höjden av allt opassande. Att blotta sin själ!!



Och så kom han, utan att ens tänka därpå, att leva två fullkomligt skilda 
liv.



Men i allt detta var det nu en punkt där de båda liven dock tenderade att 
flyta samman. Ida Skedin.



Ju mer han ansattes av de döda, ju mer han ångestsvettades natt efter natt 
för tanken på döden, tanken, det var inte bara tanke, han upplevde döden, 
sin och allas död, i all dess förintelse, bitterhet och fasa, och ju mer 
han gjorde det, desto större växte hans kärlek till Ida.



Han ville fly till henne, kärleken skulle, trodde han, befria honom från 
dödsfantasierna.



Och därför gjorde han ett försök att få hennes hjälp.



Det var samma termin, efter hans första gymnasistbal, då hon var hans dam.



Men ack!



Patron Lack hade låtit honom få en ny kostym till den balen, dock inte 
svart, som alla andra kamraterna hade, utan mörkbrun.

I denna kostym såg Tomas en förintande vanära, och när de äIdre 
gymnasisterna dansade och skämtade med Ida, drog han sig, redan på förhand 
slagen, tack vare kostymen, undan i ett hörn, och vad hände? Förfäderna, 
som handlat genom fadern, drogo honom till sig. Han tyckte sig kastas 
långt, långt bort i världsrymden. Han såg balen så liten, alla de dansande 
så små.



Vad hade han bland alla dessa att göra?



På hemvägen genom stan i kolsvarta natten var det så, han gjorde sitt 
försök. Men han kunde inte strax förmå sig att tala. Hela hans väsen var 
som förstenat. Av vad? Det visste han ej. Han ville, att Ida utan ett ord 
från honom skulle ta honom i sina armar, att hon skulle kunna läsa i hans 
själ och se hans ensamhet i världsalltet. Och hjälpa honom.



Men hon såg ingenting!



Hon pratade bara i ett om alla sina danser och kavaljerer.



Tomas svarade fåordigt.



-Men vad är det med dig, Tomas? sade hon till sist och tillade med ett 
skratt, som fullbordade kvällens långa pina:



-Är du kanske svartsjuk?



Just då passerade de domkyrkan.



-Skulle du vilja vara där inne nu, Ida? frågade han då, osäkert.



-Hu, Tomas! ropade hon. Att bara kunna fråga något sånt!



-Tänker du aldrig på döden och de döda? frågade han likadant.



Då stannade hon och sade:



-Nej, vet du, Tomas Lack, du är då inte lik någon annan. Tycker du 
verkligen, det är passande att tala om så otrevliga och opassande 
saker då man just kommer från en glad och trevlig bal.



Skynda dig nu, så vi kommer hem nångång.



Sedan sade hon inte ett ord vidare, resten av vägen. Vid sin port räckte 
hon honom bara handen, helt flyktigt, och sade:



-Tack för i kväll, Tomas! Försök att vara litet trevligare en annan gång!



När hon försvunnit, sade Tomas bara för sig själv:



-Jaha! Det var det, det!



Han var botad för drömmen att öppna sitt innersta för någon människa, han 
var avklippt från alla, i Idas person.







Just så kommo nu de allt närmare och närmare, som skulle bli honom i 
människornas ställe: förfäderna i världsalltet.



Och vilka vägar valde de icke att nå honom!



Tomas gick just denna vinter och läste.



Enligt gammalt bruk hade konfirmanderna fått delta i gymnasistbalen på 
hösten. Men när vårterminen kom, förbjödos de att delta både i 
gymnasistbalen och i alla andra baler, ty nu bereddes de att gå fram till 
den heliga nattvarden.



Vad gjorde de?



I stället för att gå bort på familjebalerna om lördagskvällarna, drucko de 
punsch hos varandra eller, rättare sagt, hos ett par kamrater, som hade 
rum och lägenhet därtill.



Sålunda blev Tomas avskuren från Ida, och hans tanke riktades genom 
konfirlllationsläsnillgen allt mer på döden. Det kom igen i drömmarna, och 
dessa togo nu en ny vändning.



Han slapp att drömma vidare om kyrkogården.



Men i stället kom det, som var värre. Det som på Tomas verkade som den 
ofrånkomliga domen; att Karin Bergman hade rätt: att han snart skulle 
drunkna.



Ty där han krälade och kröp bland de döda, en natt som vanligt, såg han 
med ens en ljusning. Underjorden vidgade sig ut mot dagens värld, alla de 
benrangel, som under månader sträckt sina skeletthänder efter honom, alla 
de dödskallar, som högljutt hånskrattat åt honom, liksom sjönko ner i ett 
tyst, avlägset grått dis, och Tomas kände fri luft över huvut, och kunde 
resa sig, sträcka ut armar och ben och-gå!



Och med ens befann han sig nere i stan.



Patron Lack hade, under sin välmakts dagar, varit även stor husägare, och 
bland annat hade han rått om ett av stans största stenhus.



Till gatan mitt framför detta hus förflyttades nu Tomas i drömmen.



Men det var inte längre samma hus som i verkligheten. Det var jättehögt 
och bländvitt, och hela gatan kantades av likadana hus, hela stan var som 
ett jättelikt palats av vit marmor.



I denna marmorstad vandrade nu Tomas. I århundraden. Och fullkomligt 
ensam.



Slutligen kom han ner till hamnen.



Där såg han oändliga varuupplag under bländvita presenningar, och så såg 
han en syn, som kom honom att undra.



Vid hörnet av det oändliga varuupplaget stod en man, en ensam man i 
mjölgrå kläder. Han stod och tittade i backen och ritade med en 
käpp på gatstenarna framför sig. På huvudet hade han en vanlig skärmmössa, 
som småhandlarna i Öbacka brukade ha bakom disken.



Tomas kände mycket väl igen honom. Det var en man, som hade en liten affär 
nere vid hamnen och kallades "Herr Stryknin", ingen visste varför.



När Tomas nalkades honom, såg han upp och betraktade Tomas.



-God dag, herr Lack, sade han mycket stilla. Jag stod just och väntade.



Och Tomas fann det alldeles naturligt.



-God dag, herr Stryknin, svarade han därför. ~r herr Stryknin här?



-Ja! Vet herr Lack, vad det här är för plats?



-Är det inte Öbacka? sade Tomas.



-Nej, sade herr Stryknin. Det är helvetet.



Därefter pekade han på varulagret.



-Vet herr Lack, vad det här är?



-Nej! svarade Tomas.



-Det är alla som har drunknat i världen! sade herr Stryknin och slog upp 
presenningen. I samma stund flög den av hela den oändliga högen, och Tomas 
såg en ändlös samling blåklintsblå människolik, som började att tyst vrida 
sig, fäkta med armar och ben och kräla om varann, med ett prasslande ljud 
som av svarta kräftor i en spånkorg.



Och Tomas lade benen på ryggen och bara sprang och sprang, medan han hörde 
herr Stryknin flåsande förfölja honom för att gripa honom och kasta honom 
i hamnen att drunkna.



Han vaknade i färd med att falla ur sängen i golvet.

Den drömmen förföljde honom nu natt efter natt. Han hade börjat bli 
hålögd och mager och grön i ansiktet.



Och nu ville han dö eller åtminstone glömma allt.







Då var han mogen.



Allt det föregående hade bara varit förfädernas metod att göra honom mjuk 
och bereda honom till ett högre liv.



Nu kastade Tomas loss från jorden. Eller var det de, som gjort loss honom? 
Vem vet.



Under hela denna tid, då Tomas om lördagskvällarna druckit punsch med 
kamratema hade de alla druckit försiktigt.



Men den kväll, då den gymnasistbal skulle gå av stapeln, vilken han och 
hans läskamrater ej fingo delta i, hade de beslutat fira med stort 
punschkalas.



Sen skulle de gå upp på gymnastiksalens läktare och titta på balen.



Men Tomas kom aldrig dit.



Ty det blev ett herrans väder den natten över Öbacka. Det snöade och 
stormade, som om hela Ishavet kommit genom rymden och fallit pladask över 
den lilla staden.



På några timmar hade drivor vuxit upp på gatorna, så att endast andra 
våningens fönster syntes. Och uppe i rymden bullrade och trummade och 
dånade det som av ett öppet hav från en annan värld, medan alla 
vindflöjlar i stan gnisslade och skriade som i dödsångest.



I detta oväder syntes en liten svart prick irra strax efter midnatt bland 
snömolnen, forsvinna i snödrivorna, arbeta sig 
upp igen, bli borta och åter framträda mellan två virvlande moln.



Slutligen var den alldeles borta. Den hade kastats av ett sista snömoln in 
genom en port.



Det var bara Tomas Lack, som höll på att frälsas ur dödsriket.



Men hur? Hur?







Mitt i den hemska natten, mitt i bullret och dånet stod en liten pys med 
ett tänt ljus i handen och i lång nattskjorta framför fru Lacks säng i 
sängkammaren.



Det var Tomas' näst yngste bror.



-Mamma! sade han, gråtande. Mamma! Tomas håller på att dö!



Fru Lack skyndade, även med tänt ljus i handen, in till Tomas säng.



Hon ryggade tillbaka, rätade upp sig, sade bara:



-Han är full!



Och lämnade rummet utan ett ord.



Livet är alltid mycket enkelt-efteråt! Och när han blev äldre, skulle 
Tomas Lack många gånger skratta hjärtligt åt, hur förfäderna lyfte honom 
upp till sig och gjorde honom fri dödsrikets alla fasor i hans fantasi 
under den hårda striden, då han övergick från barn till yngling, genom att 
supa honom full.

Och den räddningen från dödsriket utförde de genom den agent, de 
redan förut i och med den bruna kostymen använt sig av, nämligen fadern, 
patron Lack.



Förfasad, full av avsky, skam, vrede och ångest för sonens framtid hade 
fru Lack skrivit till sin man och berättat vad som hänt.



Och till på köpet, skrev hon, att detta skall ske, just då han går och 
läser!



Patron Lack hade vid denna tid anställning som kontorschef på ett av 
Öbackaälvens sågverk. Han var just i full färd med att efter den stora 
krisen i sitt liv, konkursen, arbeta sig upp till en ny ställning.



Men han tog saken lugnt.



-Åja, åja, åja! sade han till fru Lack, då han kom ner över en söndag. 
Det här huset har just aldrig varit någon prästgård. Så konfirmationen 
behöver vi inte bekymra oss om.



-Hur tänker du då rädda Tomas? frågade fru Lack.



Han klargjorde det för henne.



-Ja, ja! Går det på det viset, så är det ju bra! svarade fru Lack. Jag 
tycker han borde få ett strängt straff.



Men förfäderna voro visare än fru Lack, och det var de, som nu ledde 
patron.



Han kallade in Tomas till sig på kvällen, sen han lagt sig, lät honom 
sitta på sängkanten och sade:



-Det är mycket beklagligt, det här, min käre Tomas, men det är dess 
bättre inte irreparabelt. För hur det är, så har det hänt de flesta i vårt 
land. Någon gång.



Men därför kan du ju när du kommer för dig själv vara god och tänka på vad 
jag nu säger.



Minns du att, då du var tio år, så blev gamla kyrkogården



omgrävd här i stan? Och att du fick vara med, när familjegraven 
grävdes upp och vi flyttade över benen till nya kyrkogården?



-Ja-a! svarade Tomas.



-Nå, då ska jag bara säga dig det, min käre Tomas, sade patron Lack, att då 
begriper du kanske att eftersom vi Lackar ha bott så pass länge här i stan, 
att vi ha en så gammal familjegrav som den du då såg, så ha vi någonting att 
minnas och hedra också, eller hur?



-Joo! svarade Tomas.



-Nå! sade patron Lack, rapp i vändningarna som alltid. Då är resten enkel! 
Begriper du, vad jag nu har sagt, så begriper du, att du har skyldigheter 
mot de döda, som före oss gjort namnet ärat. Det är alltihop. Det har 
varit mitt rättesnöre här i livet. Och hädanefter hoppas jag, att det blir 
ditt!



Så! Nu har vi talt nog om det här! Jag litar på ditt förstånd för 
framtiden. God natt!



Punkt och slut.



Förfäderna hade äntligen framträtt ur världsrymden och sagt sin enkla 
mening. Genom patron Lack.







Hur Tomas kom tillbaka till sin säng och ner i den visste han inte. Han 
tyckte, han varit i himlen och stupat nerför en oändlig trappa. Och han 
kände, att nu måste han vara absolut ensam för sig själv. Han ville inte 
ha ljus i rummet. I ljuset tyckte han att det fanns så många av jordens 
ögon, som tittade.



Han släckte.

Och där låg han i sin säng, med småbröderna snusande i mörkret.



Han låg på rygg, alldeles stilla, han visste inte själv huru länge.



Till sist började tårarna rinna alldeles av sig själva, av lycka, och han 
sade halvhögt:



-Jag är också en ande som de!



Med de orden var det, som om hela den dödsfasa, han i månader förföljts 
av, upplösts i intet. Som om döden blivit bara ett meningslöst ord.



Han kände ett lugn, som tycktes honom omsluta hela världsalltet, ett 
leende lugn, han slöt ögonen och mumlade:



-Det är Gud! Där äro de alla, där äro vi alla!



Han såg det alldeles klart för sin inre blick.



Och när han mumlade de orden för sig själv, var det, som om hela jorden 
förintats omkring honom och blivit ett genomskinligt sken, under 
ögonlocken.



I det skenet kände han, att han var ett med sin far, sin farfar, sin 
farfars far och alla de döda, och i det skenet somnade han in.



Den natten drömde han intet.



Inte heller nästa. Eller den därpå.



Drömmarna voro med ens spårlöst försvunna, och de kommo sedan aldrig igen. 
Inte heller dödsfasan.



Och inom kort var han frisk och rödblommig som kamraterna och dansade med 
Ida Skedin på alla baler och var som vem som helst.



Men förfäderna, dem hade han nu i sitt hjärta. Och hur han fått dem dit ha 
vi nu sett. Litet besvär hade det ju kostat, men vad får man gratis här i 
livet? Och vem säger, att ungdomen är bara ljus?



15 Den sjätte världsdelen.



Men innan det ljuset kunde fylla Tomas Lacks liv, måste han först frigöras 
från hela den vanliga världen omkring sig; och den hade han, trots allt, 
aldrig fått verkligt grepp i under sin bekymmersamma ungdom, skuggad som 
den var av konkursen.



Den världen upptäckte han på allvar, strax sen han tagit studenten. Då 
avskildes den för hans blick så tydligt och klart som bilden av en 
kontinent på en jordglob, och han fick iden att kalla den för: den sjätte 
världsdelen.



Varmed han åsyftade detta något, som icke var de enskilda människor 
omkring honom, vilka han dittills undrande rört sig ibland, utan det 
ogripbara i och omkring dem, som andra döpt till: samhället.



Med den upptäckten var i själva verket konkursperioden förbi, och till den 
upptäckten leddes han av sin far och av gamle borgmästar Nickel i Öbacka.



Ja, det var verkligen också en historia.



Borgmästarn till en början!



Han var en man, en typ för sig, ett helt avsnitt av svensk historia.



Släkten Nickel hade bott i Öbacka, då Tomas Lack med sin fader kom upp en 
vacker augustiafton till borgmästarn på hans ämbetsrum i rådhuset, under 
trehundra år och den hade behärskat och regerat staden lika länge, 
ungefär.



Jag säger ungefär, ty med borgmästar Nickel var denna släktens makt 
i samhället förbi. De berömda Bröderna Persson i Sverge, det vill säga: 
Sverges Enskilda Bank i Stockholm, hade sprängt den urgamla Nickelska 
släkten, byggt upp ett nytt Sverge och placerat grosshandlare C. A. 
Lutherholm i Öbacka som sitt ombud, därmed makande undan Nicklarna.



Och följden hade blivit, att borgmästarn av alla gamla släkttraditioner 
bara bibehållit tre:



att stå emot landshövding och biskop;



att vara riksdagsman i första kammaren;



att aldrig komma i högmässan om söndagarna förrän efter syndabekännelsen.



Allt det där var som ABCD för patron Lack, men Tomas visste ingenting om 
saken, ty han tog studenten våren 1897, och då voro alla gamla 
släkttraditioner redan i full vittring Sverge runt, och var och en levde 
mer och mer för sig.



Men patron Lack hade, omedelbart efter studenten, sagt till Tomas:



-Nå, vad tänker du egentligen välja för bana och bli för slag i livet?



-Ja, svarade Tomas, sen jag blev närsynt, så jag inte kunde bli 
sjöofficer, har jag inte haft lust till nånting.



Jag har tänkt på att bli arkitekt eller läkare eller biblioteksman, men 
ingenting lockar mig vidare mycket.



Egentligen tror jag, att jag skulle vilja bli tidningsman.



Rektorn sa ju i skolan: Lack är den ende, som verkligen kan skriva 
svenska.



-Då bör du i alla händelser ligga i Uppsala och ta kandidaten, sade 
patron Lack, så du inte blir en vanlig struntmurvel utan har en examen, 
som ger dig åtminstone någon ställning i samhället.

-Ja, svarade Tomas, jag kan åtminstone försöka, fast vad jag har 
sett av Uppsalastudenter just inte imponerat vidare mycket på mig.







Så hade man kommit till slutet av augusti månad år 1897. Den femtonde 
augusti var kvällen för höstens ankomst till Öbacka, ty den kvällen 
tändes de elektriska gatlamporna, och då var sommaren oåterkalleligt 
förbi.



Vem skulle veta det om inte drätselkammarn?



Den augustidag, det nu är fråga om, var patron Lack nere i stan, från sitt 
arbete uppe på bruket i Öbackaälven, och han var nere just för att ordna 
med studielånet åt sin son.



Vad visste nu Tomas om borgmästar Nickel för sin del?



Jo, först och främst följande.



Det var nu många år, sen den gamla biskopen dött och efterträtts av en ny. 
Gamla biskopen hade varit en lång kämpagestalt, som skuren i trä eller 
sprängd i granit.



Tomas visste inte riktigt, om han verkligen sett honom och mindes honom ur 
levande livet. Kanske mindes han honom ur allt som berättats om honom. 
Kanske hade allt detta förenat sig med det porträtt av biskopen, som 
familjen ägde, med biskopens egenhändiga namnteckning på, och gjort 
porträttet levande.



Men ett visste Tomas: att han mindes biskopens begravning, då patron Lack 
med stans andra herrar gått i det långa liktåget och stans fruar suttit i 
konsistoriefönstren och sett liktåget skrida fram nere på den snöiga 
gatan.



Ty Tomas hade varit där med sin mor.



Sen hade den nye biskopen kommit, och han var ingen jätte utan en småväxt, 
framåtlutad man med ett huvud, som Tomas slutligen beundrade mest i 
stan. Det föreföll honom, att så måste Augustinus ha sett ut.



Alla i stan fruktade biskopens predikningar. Inte därför att de voro 
stränga. Utan därför att de voro så "tråkiga". Men endast när biskopen 
predikade i domkyrkan, följde Tomas orden från predikstolen med hela sin 
själ, och medan hela församlingen sov, var Tomas ensam vaken. Till sist 
föreföll det honom, som om biskopen predikat bara för honom, och när han - 
som alltid - tänkte över historiens, vetenskapens, filosofiens, 
religionens och livets problem, hade han i tankarna alltid biskopen som 
opponent.



Biskopen blev på så sätt, skulle man kunna säga, Tomas' främste lärare i 
ungdomen, fast Tomas aldrig växlat ett ord med honom.



Men biskopen framträdde för honom inte bara under denna synvinkel utan 
även under en annan, som sammanhängde just med borgmästar Nickel.



Borgmästarn hade i Tomas, ögon det näst vackraste huvudet i stan.



Medan biskopen hade ett magert, fårat ansikte, alldeles slätrakat, en 
liten skarp, böjd näsa och en trådsmal, hård mun, och medan hela detta 
ansikte var rödaktigt med blågrå ögon, stirrande i marken, hade borgmästar 
Nickel ett stort, runt, ehuru ej fetlagt, ansikte, av elfenbensgul färg, 
med rak näsa, svarta, glänsande ögon, en livlig mun och vita polisonger, 
och han gick rak, med uppbröstad gång, såsom vore världen hans.



När nu biskopen kom till stan, hade biskopsgården belägrats av tiggare, så 
att biskopen slutligen ringt upp borgmästarn och bett denne, om möjligt, 
befria honom från dessa plågoris.

-Det . . . det . . . det ska jag visst, det, 
ers högvördighet! svarade borgmästarn på sitt livliga sätt.



-Det ska jag visst, det, ers högvördighet! Jag ska befria Kristi tjänare 
från de arma och betungade. Ögonblickligen, ers högvördighet!



Varefter han ringt upp poliskommissarie Freiholt.



När denne kom i telefonen och hörde borgmästarns röst, bugade han som 
vanligt halvvägs till golvet, upp och ner, upp och ner, medan samtalet 
pågick.



Och borgmästarn sade:



-Freiholt! Vi ha fått en Kristi tjänare till Öbacka!



-Jaha, nådig borgmästarn.



-V... v... va? Vet du det, du, Freiholt?



-Nähä, nådig borgmästarn!



-Jaså! Jaså! Du är bra dum då, enfaldig då... som... som vanligt, 
Freiholt! Är du det, va?



-Jaha, nådig borgmästarn! Jag är enfaldig som vanligt! Det är jag, det!



Borgmästar Nickel tyckte om dylika svar.



-Det . . . det är bra, att du tar på dig, Freiholt! sade han. Det. . . 
det ska vara så, ser du! Men ser du, Kristi tjänare, det är biskopen, det! 
Och han tycker inte om tiggare och de arma och betungade.



Så sätt upp två konstaplar nu, vid grind till biskopshuset!



Så får stan se, hur Kristi tjänare är. I våra dagar.



Och där stodo nu två konstaplar vid biskopsgrinden och motade bort 
tiggare, ända till dess att biskopen kom underfund med saken och helt 
lugnt ringde till borgmästar Nickel och bad honom ta bort dem.



Men som han varit professor vid Uppsala universitet och på förslag till 
ärkebiskop, såg han ner på borgmästarn och brydde sig inte ens om att 
fatta humör.

Och landshövdingen, som på den tiden var landshövding von 
Dyring-och som varit talman i andra kammarn- sade:



-Han är sådan, kära bror! Släkten är den äldsta i stan, och det är det 
eviga kivet sen gammalt mellan kronan och kommunerna. Han lever i det, 
alltjämt, men för övrigt är han en hedersman.



Sålunda stodo landshövdingen och biskopen högst i Öbacka, på ett plan för 
sig, som representanter för Sverges rike, och under dem stod borgmästarn 
som överhuvud bara för Öbacka lilla stad, men det ville inte borgmästarn 
gå med på, för han var rikast i stan, han var mångmillionär, medan både 
landshövdingen och biskopen voro fattiglappar.



Det var därför han satt poliskonstaplar vid biskopsgrinden, för att visa 
biskopen, att han såg ner på honom.



Men att så var visste inte Tomas Lack. Han kände bara till den yttre 
historien, som hela stan gjorde.



Och hade skrattat gott åt den som alla andra stadsbor.



Det var alltså allt, han visste om borgmästar Nickel, ur den synpunkten.



Men han visste något annat också.



Han visste, att patron Lack och borgmästar Nickel voro barndomsvänner och 
att borgmästarn fått en del av sina pengar, på sätt och vis, genom 
Lackarna.



Ty bådas förfäder hade varit handlande i stan, och båda hade varit 
delägare i sågverken uppe i älven, då de börjat en gång för hundra år sen; 
och då hade det en gång varit dåliga tider och patron Lacks far, som varit 
en hetlevrad herre, hade velat riva sönder sina aktier, men hans vän 
Nickel, borgmästarns far, hade sagt:



-Jag betalar en riksdaler stycket!

Och hade fått dem för det priset.



Och nu voro samma aktier värda sextiofemtusen kronor styck.



Och borgmästarn ägde halva stan och var dess rikaste och mäktigaste 
man-därför kom han aldrig till kyrkan förrän efter syndabekännelsen!-men 
patron Lack bodde med sin familj, efter konkursen, i en utkant och var 
fattig, och hans makt var lika med noll.



Så att han stod lika mycket under borgmästarn, som borgmästarn stod under 
landshövdingen och biskopen.



Det var ställningen.







Och denna augustidag kom nu patron Lack till Tomas och sade:



-Nu ska vi gå till borgmästarn, så får du låna pengar av honom för dina 
Uppsalastudier!



Och han tillade, då de voro på väg till den rike mannen:



-Har du träffat honom nånsin?



-Ja! En gång! svarade Tomas.



Ty sommaren förut hade Tomas, för att tjäna lite pengar, suttit som 
skrivbiträde på ett advokatkontor i stan, och en morgon hade han skickats 
upp till borgmästarn med några handlingar, men borgmästarn hade inte velat 
ta emot honom.



Då hade gamle stadsvaktmästarn sagt:



-Men det är en son till patron Lack!



-Va... va... va sa du, Lindberg! ropade då borgmästarn. Lack! Va... va? 
... Sa du Lack?



Ta in pojken då! Visst ska jag se på Ferdinands pojke!



Och när Tomas kommit in, hade gubben kommit emot



honom med utsträckta händer i den strålande morgonsolen, som fällde de 
höga fönstrens skuggor snett över magistratsgolvet; och han hade lagt ena 
handen på Tomas' axel, men den andra hade han fört genom Tomas' yviga 
blåsvarta hår och utropat:



-Ferdinands pojke opp i dagen! Gosse! Gosse! Pappas hår i unga dar. Men.. 
. men sidu, han är flintskallig nu.



Alldeles som jag.



Och pappas ögon! Farfars ögon!



Visst, gosse! Du är Lack, du! Opp i dagen!



Varpå han gripit tag i Tomas och börjat dansa med honom på solgolvet



-Sidu, sidu, gosse... pappa din! Sidu, pappa, han... han var en stor 
dansör, han, då han var ung. Största... ja, ja män sa'n... största dansörn 
här i Öbacka.



Allt detta berättade nu Tomas för fadern.



-Nå! Vad tyckte du? frågade denne.



-Jag tyckte, han var tokig! svarade Tomas.



-Nej, sade patron Lack, det är han inte. Han är bara rik.



För ser du, saken är den, att hans släkt har regerat här i Öbacka i 
trehundra år, fortsatte patron. Och vi Lackar ha alltid stått på deras 
sida; och det vet han.



Så därför dansade han med dig.



Men nu ska du göra som jag säger, Tomas, för annars blir det inga pengar 
av.



Är du fritänkare, som jag tyckt mig märka?



-Ja, det är jag! svarade Tomas och rodnade lite grand, som man gör, då 
man erkänner sina ungdomsdårskaper för de äldre och erfarnare, det vill 
säga klokare.



Men till sin häpnad hörde Tomas fadern säga: -Ja, det är jag med!

-Tror inte pappa på Gud? frågade han, därför.



-Herregud, sade patron Lack. Vad är Gud för slag!! Att det finns nånting 
högre än det här livet behöver man inte leva länge för att komma underfund 
om. Men det räcker med det. Resten är struntprat.



Det var kanske egentligen med de orden, som den sjätte världsdelen började 
skymta på Tomas Lacks livshorisont, såsom Amerika skymtat en gång på 
Christofer Columbi.



Och patron Lack fortsatte, utan vidare kommentar till sin religiösa 
bekännelse:



-Men nu vill jag bara säga dig, Tomas, att med något fritänkeri går det 
inte hos borgmästarn. Och lika lite med att bli tidningsman, för han 
räknar alla tidningsmän som fritänkare, och han säger, att hans släkt i 
trehundra år sett, att det till sist alltid slutar illa för fritänkare.



Som han för resten tycks ha rätt i, att döma av mitt öde, min gosse! Men 
sånt kan man inte ändra. Det bestämmer man inte själv! avslöt patron Lack.



Och sammanfattade:



-Har du klart för dig? Inget fritänkeri! Inget tidningsmannaskap! Och 
huvudsaken för ögonblicket är, att du kommer till Uppsala. Sen får du 
bestämma din bana själv. Begriper du?



-Ja! svarade Tomas.



Och han var allaredan, efter detta korta samtal, en helt annan person än 
han varit dessförinnan.



Om jag skulle söka meddela arten av hans känsla eller förnimmelse, så 
skulle jag säga, att det var, som han lyfts och Öbacka avlägsnats.



Var och en ha vi ju världen levande i vårt inre, men den skiftar ständigt, 
så länge vår ande är vid liv och inte stelnat



i döden. Alla händelser i vårt liv äro som linser, genom vilka vi se 
denna värld närmas eller fjärmas, växa eller krympa.



Denna lilla händelse, detta korta samtal mellan Tomas och fadern hade 
varit för Tomas som att se i en omvänd kikare; världen, det vill säga i 
hans fall Öbacka, syntes som på ett par mils avstånd, människorna syntes 
inte större än knappnålshuvuden.







Så kommo far och son upp på rådstun.



Det var vid sextiden på aftonen, och solen stod i väster över bergen. Det 
var stilla och fridfullt, och människorna hade dragit sig ner till kajen, 
där de promenerade i grupper och sågo på solnedgången, så att gatorna, som 
lågo i skugga, voro tomma.



Borgmästarns ämbetsrum i rådstun låg med fönster åt öster och norr, så där 
var ingen sol, men genom norrfönstret såg man en vitrappad fasad, mellan 
rådstuparkens trädkronor, och den sken bländande i solnedgången.



Patron Lack gick först in ensam, och Tomas hörde honom och borgmästarn 
prata, ungefär som man hör två röster eka långt borta i en tom 
stenkorridor.



Så kom fadern och hämtade honom.



Borgmästarn satt vid sitt ämbetsbord, och när Tomas fördes fram av fadern, 
reste han sig, kom runt bordet, tog Tomas med sig fram till norrfönstret, 
där det föll in mest ljus, och sade:



-Kom, får jag se på dig, gosse!



Så tog han Tomas i axlarna, vred och vände honom i dagern, själv med 
huvudet på sned.

-Du är ju lik dig, gosse, sen jag såg dig sist! sade han. Fast du 
har blivit äldre, kanske.



Men int mycket, int!



För du har väl vari kär, förstås! Kär, gosse! Va . . . säj . . . va, du 
har väl det?



-Jaa! svarade Tomas, som förstått av faderns ord, att han måste i allt låta 
borgmästarn råda.



-Sidu... sidu, Ferdinand! Han har vari kär, gossen! Va... van't det det 
jag sa!



Och du är nitton år?



-Jaa! svarade Tomas.



-Nitton år! Bara barnet! Och så kär, då! Ja, det är livet, det!



Vi va kär, då vi va nitton år! Vi med!



Van't vi det, Ferdinand?



-Jo visst, kära bror, svarade patron Lack, med en lätt bugning.



-Ja, si, det blir int nån förökning på människosläktet annars, int.



Det ska kärlek till!



Det ingår i Guds frälsningsplan, det!



Kärlek!



Men sidu, det ska vara riktig kärlek! Ren!



Äre sån, du ha känt? Va? Säj nu, gosse!



-Jaa! svarade Tomas.



-Int köttets, int?



-Nää! svarade Tomas.



-Ja men lite!



-Jaa! svarade Tomas.



-Det är rätt, det! Alldeles rätt, det! Sidu... det... det ska vara 
blandning!



Så du är på rätta vägen, då!

För det är så bestämt! Av Gud.



För du tror väl på honom?



-Jaa! svarade Tomas under den dubbla makten av borgmästarns och patron 
Lacks blickar.



-Jaså! Du tror på Gud!



Sidu, det är många, som int gör det i våra dar! Det är därför, det är så 
tokigt i världen!



Bara därför!



För sidu. . . det. . . det bero på dumhet, bara på dumhet, ska jag säga 
dig.



För sidu, det finns int familjer och... och släkter... och... och gamla 
minnen, int... i våra dar, int!



Det har gått bort, det, sidu!



Dom lev bara för dan, nu! Och int hinn du fatta Gud, då!



Han ä stor han, vetja. Det fordras många släkten och många, många 
händelser för å upptäcka honom.



Men du är av en gammal släkt, du, sidu! Så det är därför du tro på Gud!



Och då begrip du, Kristus, du måst älska han då, också! Så du gör det, 
förstås!



-Jaa! svarade Tomas.



-Det är rätt, det, gosse! För tänk, vad han har lidit för oss!



Och så vill du fram i världen, då, förstås! Var en sak, det!



Och det går det, om du älskar Kristus! För du får hjälp då! Med sånt här!



Vid de orden tog borgmästarn från ämbetsbordet ett avlångt papper. Det var 
en växel.



-Vi ska si nu, vad det står här! sade han och satte 
en pincene långt ner på näsan och 
läste-bakåtlutad- med växeln långt framför sig.



-Betala mot denna sola växel, jaha, just det ja... kronor åttahundra.



Åttahundra, gosse!



Det är mycket pengar, det!



Så vände han sig till patron:



-Int ha du åttahundra kronor att avvara, int, Ferdinand! Ha du?



-Nej kära bror! svarade patron Lack, återigen med en lätt bugning.



-Och int du heller, gosse! Ha du?



-Näe! svarade Tomas.



Då slog sig borgmästarn med pincenen, som han lyft av näsan, på det 
stärkta skjortbröstet.



-Men si, jag ha, jag!



För si ni!



Jag tro på Gud, jag.



Och bekänn hans namn!



Och det gå en väl, då!



Gör de'nt, Ferdinand!



-Jo, visst, kära bror! sade patron Lack, åter bugande.



-Så du ska få mitt namn på växeln nu, gosse! fortsatte borgmästarn och 
präntade namnet, höll upp papperet med rak arm, lade huvut på sned och 
betraktade namnteckningen.



-Det är ett namn, det! sade han. Det går i alle banker, gosse!



Så pekade han på Tomas och sade:



-Du kan sätta åttatusen kronor, om du vill! Eller åttietusen! Eller 
åttahundra tusen!



Och sidu, det går i alle banker, ändå!

Därefter reste han sig, räckte över papperet till patron Lack och 
sade:



-Här har du papperet nu, Ferdinand! Och du ska svara mig för gossen nu! 
Lova det!



Han få int bli fritänkare!



Och int tidningsmurvel heller!



Men sen få'n bli, va han vill.



Doktor eller präst eller jurist eller lärare.



Så ska jag skriva på.



Lova du det, nu?



-Jag går i borgen för gossen! sade då patron Lack, och när han fick växeln, 
bugade han djupt.



-För sin ungdomsvän! tänkte Tomas. För den, som nu äger Lackarnas gamla 
aktier och blivit rik på dem. Och inför honom ljuger han!



Och han kunde ha flugit på båda två med knutna nävar. -Tacka int nu! Int 
nu, int! viftade borgmästam.



Men patron Lack sade:



-Ta borgmästarn i hand och bocka dig, Tomas!



Och det skedde.



-Tack, tack, då, gosse! Ha Gud för öga, nu! I allt du



gör! sade borgmästarn, och så var audiensen slut.



När patron Lack och Tomas åter kommit ut i solned



gången, sade Tomas:



-Pappa sa visserligen till mig, att pappa var fritänkare, men . . .



Patron avbröt och svarade:



-Jag vet, vad du vill säga, Tomas. Men svara mig på den här frågan: 
om jag inte uppträtt, som jag uppträdde inför borgmästarn, kan du då säga, 
hur du skulle fatt pengar till Uppsala?



Och om du inte kommer till Uppsala, vad ska du då bli?



Varför har du tagit studenten?



För att bli vedhuggare, kanske? Va?



Då var det, som om något osynligt gripit fatt i Tomas.



Hade Öbacka före audiensen hos borgmästarn sjunkit ner till en liten prick 
under honom, försvann det nu totalt, det vill säga det Öbacka, han i hela 
sin ungdom känt, den värld, den ungdomsvärld, han rört sig i.



Han kände, att han inte kunde svara fadern någonting, och när han teg, 
fortsatte patron Lack:



-Nångång måste var och en lära sig, hur det går till i denna värld! Den, 
som inte lär sig det, får svälta ihjäl. Den, som lär sig, kan åtminstone 
dra sig fram, och i bästa fall får han det bra.



Det hoppas jag, du ska få en dag, min kära gosse!



För nu har du sett de fullvuxnas liv!



Och med de orden såg Tomas Lack för första gång den sjätte världsdelen för 
sina blickar.



Och var fri-konkursen!



16 Elden, som blev ett skägg.



Att livet är ett teckenspråk eller en teckenskrift, som det fordras någon 
övning, innan man kan tyda någorlunda rätt, det kan inte gärna visas 
bättre än genom redogörelsen för de sorglustiga erfarenheter, som Tomas 
Lack gjorde vid sitt första inträde i de fullvuxna människornas värld. Jag 
ska här ge bara några antydningar och berätta mer utförligt och 
sammanhängande en annan gång.



Han var född och hade växt upp i den lilla stad, som har lyckan att vara 
den av svenska nationen, utan gensägelse och utan meningsskiljaktighet 
mest-och med rätta, mest -älskade.



Jag menar naturligtvis Öbacka.



Där hade han tagit studenten, en vår i slutet av förra århundradet, med 
andra ord under den glada, lyckliga och idylliska oscariska eran. Det var 
närmare bestämt våren 1897. Och då var han aderton år.



Så på sommaren beslöts det mellan honom och fadern, gamle patron Lack, att 
han skulle till Uppsala, och i slutet



av augusti fick han följa pappan upp till dåtidens rikaste farbror i 
Öbacka, borgmästare Nickel, och Nicklarnas berömda ätt.



Och då fick han se en underlig farbror. Borgmästarns pappa och patron 
Lacks pappa hade varit barndomsvänner, alldeles som borgmästarn och patron 
voro det. Men medan patrons pappa varit en gubbe av eld, hade borgmästarns 
pappa varit en gubbe av is. Så att när båda haft massor av 
sågverksaktier och sågverksrörelsen då ännu gått dåligt, hade urgubben 
Lack velat riva sönder sina aktier och värdelösa papperslappar, men 
urgubben Nickel hade sagt:



-Sälj dem till mig, du, för en riksdaler styck i stället. Det blir i alla 
fall en hundra riksdaler. Och jag kostar på mig risken.



Och det hade gubben Lack gått med på.



Sen hade andra tider kommit och aktierna hade blivit värda sextiofemtusen 
kronor styck, och så hade borgmästam fått sin stora rikedom; men patron 
Lack hade haft olycka med sig och gjort konkurs, och därför hade han måst 
gå med sin son, den unge herr Tomas, upp till farbror borgmästarn, ty 
patron hade inte råd att betala hans studier själv.



Allt det där visste Tomas.



Men nu fick han uppleva det besynnerligaste, han dittills upplevat i sitt 
unga liv.



Patron Lack hade nämligen sagt åt honom, att han inte fick låtsas om för 
borgmästarn, vare sig att han var fritänkare eller att han tänkte bli 
tidningsman, och så hade han gjort unge herr Tomas det förtroendet, att 
han själv var fritänkare.



Men vad får Tomas se? Och höra?



Jo, att pappan bugade med näsan i backen för sin barndomsvän, som blivit 
rik på Lackska pengar, och gick i borgen för att Tomas inte var fritänkare 
eller ämnade bli tidningsman.



Och han får se borgmästarn slå sig på skjortbröstet och med bakåtkastat 
huvud förklara, att han blivit rik, för att han trodde på Gud.

Det där spolierade alldeles Uppsala för Tomas. Ty när han såg den 
stan vimla av vita mössor som av förtrollade franska bröd i luften, så såg 
han bakom dem allesammans bara borgmästarn hemma och pappan. Såna skulle 
alltså dessa franska brön bli med tiden.



Det ville inte han för sin del.



-Nej, här kan jag inte stanna! sade han till sig själv. Vilket yrke som 
helst, men inte vara skyldig borgmästarn pengar. Och inte bli hans like. 
Eller pappas. I det avseendet!



Och så for han ifrån alltsammans.



Men vart skulle han fara? Och vad skulle han bli?



Han hade ju inte ett öre på denna ruttna jord!



Det var bara att fara hem och att börja skriva i Öbackatidningarna, och de 
voro på den tiden ännu lite olika de stora världsbladen-och samtidigt 
studera.



Och han skrev! Och han pluggade! Dag och natt, och natt och dag!



Och så var han kär!



I Lisen Hökert-medan hans stora kärlek var borta från stan!



På det viset gick ett år, men Tomas kunde inte med att ligga föräldrarna 
till last. Han var student, han var klar



med halva kandidatexamen, hade tenterat i Uppsala, han var tjugu år-han 
måste tjäna sitt eget bröd, så att han kunde känna sig oberoende av Gud 
och hela världen och från den stund han stod på egna ben ha rätt att 
framföra sin egen mening.



Så för att tjäna lite pengar och visa, vad han dög till, för att 
möjligen få plats som medarbetare, skriver han en korrespondens om det 
älskliga Öbacka till Köpmansvik, grannoch konkurrentstaden, och den 
publiceras i "Köpmansviks Dagblad", gemenligen kallat "Bladet" och vida 
berömt i länet tack vare sin chef, redaktör Mikael Habstadius, salig i 
åminnelse och som allmänt känt är en viktig figur i Svenska nationens 
Pantheon.



Samtidigt skriver han en skildring, kallad: "Söndag", som publiceras i 
"Öbacka-Posten", där han ger en bild av sitt eget liv i det Lackska 
hemmet, en söndag på den tiden, då det var rikt och han var ett barn, sen 
av en söndag i Uppsala och sist av en söndag, hemma i Öbacka, efter 
Uppsala, med hela vinterkölden, kaféförtvivlan och spritglömskan.



Hela det heliga Öbacka exploderar till hans stora överraskning för denna 
enkla och oskyldiga skildring, dess invånare överösa "Öbacka-Posten" med 
anonyma brev, redaktörn, som är alkoholist och aldrig genomläst Tomas' 
manuskript, vaknar upp i fasa till vad som hänt och avkunnar i spalterna 
den moraliska dödsdomen över författaren som lyckats smuggla in ett sådant 
gift i en hederlig, omisstänksam tidning, och samtidigt ställes den häpne 
Tomas vid skampålen för bristande kärlek till hemstaden, vars klassiska 
byggnadssätt i trä och uthusform han helt oskyldigt skämtat lite med inför 
Köpmansviksborna, sprickfärdiga förut av högmod över sina stenhus.



Och så! Sa kom!



Så kom det underligaste av allt.



Det var Lisen Hökert, som kom, i den mörka decemberaftonen, ty detta var i 
december 1899, till deras vanliga möte utom stan, men när Tomas 
omisstänksamt slog ut armarna för att som vanligt ta henne i sin famn och 
kyssa det älskliga ansiktet och den varma, skälvande munnen, slog 
hon muffen för ögonen och sade snyftande:



-Nej, nej, Tomas! Det är slut oss emellan! Slut för alltid!



Tomas begrep inte ens, vad hon menade. Han trodde, hon var tokig. Han hade 
ju läst kärleksromaner och dylik dålig litteratur, där han fått lära sig 
en massa dumma saker om de stackars fruntimren (som livet sen skulle ta ur 
honom), så han tänkte på Gud vet inte vad: rivaler, någon underbar karl, 
som kommit till stan o. s. v.



Men inte ett ögonblick tänkte han på, att orsaken kunde vara så enkel, som 
den var.



-Vad menar du, lilla Lisen? sade han, med själen så stor som ett par 
barnaögon.



-Hur... hur... hur, snyftade hon, kan man skriva en så ryslig historia, 
som du skrivit i tidningen, "Söndag", då vi har det, som vi har det, du 
och jag!



-Men vad i Herrans namn, kära lilla Lisen, sade han då, skrattande, ty 
han tyckte, det var för löjligt, har den saken att göra med om vi pussas 
lite och tycker om varandra?



-Men dina åsikter, Tomas!



-Låt du dom vara för sig. Det är en sak, du ändå inte kan ändra! svarade 
Tomas. Och blev med ens allvarlig.



-Ja, det förstår jag. Men då får du låta bli min mun också. Och det 
beslutet hos mig kan du inte heller ändra. Då du har såna åsikter, som du 
har!



-Ja! Adjö då, kära Lisen! sade han, trött på hela detta gyckel. Och tack 
för det, som varit.



-Tack själv, Tomas! Och adjö!



Så tog den historien slut. Och Tomas såg människorna som aldrig förr.

Men det var inte nog med detta. Det kom mer. 
Tomas var inte nog gammal att vara beredd, ty han visste ännu inte, att 
livet alltid går fram med trumeld, d. v. s. aldrig ger isolerade örfilar 
utan alltid "en masse"-och sedan låter det bli paus och andhämtning 
till nästa gång.



Samma afton, som Lisen Hökert vänt honom ryggen och inhiberat sin söta 
mun, satt Tomas i Stadshotellets kafé med Lukas Åbygge, sin intimaste 
studentkamrat. De talade så mycket djupsinnigt om livet, med anledning av 
det skedda, att, om jag avskrev det här, skulle läsaren falla ner död av 
intellektuell kolosförgiftning.



Så komma de ut på stan för en promenad och driva, som småstadsungdom väl 
i alla tider gjort, gata upp och gata ner, under fortsatt diskussion, då 
plötsligt vid kyrkan en karl rusar fram.



Det hade först regnat, sen frusit på, så det var svinhalt. Karlen åker 
rätt på Tomas och smetar till honom en örfil, så att den gode Tomas, 
alldeles oförberedd som han var, mister balansen, halkar, gör en 
dansvirvel och sätter sig pladask på yttersta dagen.



Så fick han tre örfilar! Innan han kunde komma upp från den glashala gatan 
och Lukas ingripa. Och när han äntligen kom upp, såg han, att slagskämpen 
var stadens ene rådman, rådman Hollsten j:r.



Och nu fick han se än besynnerligare saker!



-Hör du, din lymmel! skrek denne. Tror du inte, jag såg, hur du satt och 
hade ögonkurtis med den där flickan i soffan nere på Statt, som jag skulle 
ha! Och att du gick, då hon gick, för att genskjuta mig! Vet du inte hut, 
va? Vet du inte, att jag är magistratsperson och sätter dig i finkan, om 
jag vill, och låter dig böta, va?



Därmed högg han tag i Tomas rockuppslag och rev upp rockens hela 
framsida. Men då kastade Tomas, som inte begripit ett dugg, alla hänsyn, 
lyfte sin käpp och slog den tokige berusade överhetspersonen tvärs över 
ansiktet med orden:



-Skyll dig själv, lymmel! Som ljuger och överfaller fredliga medborgare.



Da lommade rådmannen sin väg.



Men:



-Jag går och anmäler honom hos polisen! sade Tomas. Absolut! Det ska väl 
vara nån rättvisa i världen.



Och de båda ynglingarna gingo till polisvaktkontoret Darrande av 
rättfärdighet.



-Äh! Tokjäklar, sade den gamle livsvise konstapel, som hade vakten, medan 
ett par andra lågo och sovo. Anmäla en magistratsperson! Va tror ni, det 
tjänar till? Och unga valpar som herrarna då ~



I samma drag öppnades dörren. In steg rådmannen.



Han stannade. Såg sig omkring. Såg de sovande konstaplarna.



-Opp! I givakt! Då en magistratsperson inträder, röt han.



Och konstaplarna flögo upp, som utspydda ur underjorden, gjorde 
ställningssteg och givakt, vakthavanden bugade, så att han höll på att slå 
pannan i skrivbordet.



-Skriv! sade rådmannen. Att den där herrn, namn och titel?



-Tomas Lack, filosofie studerande!



Är sällskap med-namn och titel?



-Lukas Åbygge, filosofie studerande!



-Maka dig, drummel! Du skriver ju som en torparc! röt rådman Hollsten och 
tog vaktkonstapelns plats. Jag skriver själv-alltså! Vi sätter: efter att 
ha uppfört sig oskickligt i Stadshotellets kafé, lämnade detta 
omkring klockan halv tolv och på Kyrkbacken överföllo undertecknad samt 
tilldelade honom med käpp ett slag över ansiktet, så att blodvite 
uppstod-



-Tag bort blodvite, till att börja med, herr rådman! sade Tomas Lack. För 
visserligen kommer det, hoppas jag, att bli ett minne som syns, men av 
blod finns inget spår.



-Vi ska se! sade rådmannen och gick fram till en spegel, som hängde på 
väggen.



-Nej, blod syns inte! sade han. Men vi sätter blodvitc ändå! Det kan vara 
inre blödning!



Men därmed tycktes han ändra tankar.



-Behåll det här papperet! sade han till vakthavanden. Kom ut med mig, 
mina unga herrar studiosi.



Utkommen sade han:



-Jaså! Du är Lack, du! Son till gamle Ferdinand?



-Ja, sade Tomas.



-Jag kan säga dig, att jag var gsdeman i konkursen, och en hederligare 
karl än din pappa har inte gått på denna jord. Och när jag nu har sagt 
det, så tiger du i din tur med det här, begriper du?



-Joo! sade Tomas. Jag börjar åtminstone begripa!



-Ja! Den här stan kan inte fan leva i! Vad du skrev i din snuskiga 
historia och i korrespondensen till Köpmansvik var rätt. Men sånt får man 
inte säga. Kom ihåg det! Om du vill komma nånstans här i världen. Hade det 
nu funnits ett litet nattställe med champagne och la-hi-la-la, skulle jag 
bjudit dig på en flaska, men det finns inte, och ingenting har jag hemma 
heller. Och för resten ska pojkvaskar som ni inte vara ute den här tiden 
på dygnet och spionera på, vad vi gamla farbröder gör för att få livet 
att gå. Det blir tids nog för er, när ni bli så gamla som vi. 
Godnatt, ungtuppar!



Så försvann han i vintermörkret.



Tomas och Lukas vandrade på de ödsliga gatorna. Tomas hållande fast den 
sönderrivna rocken med vänster hand och förfäktande sina ideer om det 
skedda med höger.



-Detta är alltså livet! sade Lukas hånskrattande med citat ur den tidens 
högtidliga litteratur.



-Ja, svarade Tomas, likaledes hånskrattande och pekade upp mot den 
gnistrande himlen och sen runt den tysta stan. Det under stora stjärnor 
sovande! !



-Men nu vet jag, vad jag skall göra som tidningsman, tillade han.



-Vadå? frågade Lukas.



-Låta bli att ljuga som alla andra. För jag svär att inte följa gubben 
Hollstens råd, så rådman han är.



-Håll ord! sade Lukas. För hur många ana, att det ar som det år. Men det 
skadar inte, att dom får veta det!







Ja, jag hoppar över denna gång allt som hände i samband med denna natt för 
att bringa sakerna i reda. Det får vara nog med det berättade för att ge 
förklarande bakgrund åt vad som i fortsättningen hände.



Tomas fick plats omedelbart, tack vare sin artikel, i "Köpmansviks 
Dagblad" och for alltså en kulen decembermorgon i släde till det fem mil 
avlägsna Köpmansvik för att börja stå på egna ben, och när han vid 
sextiden på aftonen bröt fram ur skogen och staden bröstade av 
nedanför honom, avtecknade sig dess svarta 
silhuett mot en röd himmel som av eld.



I samma ögonblick Tomas Lack såg denna eldhimmel, var det, som om alla 
hans livs erfarenheter intill denna stund skjutit upp som en låga i hans 
inre och blivit ett med denna himlens eld. Den lyfte honom över allt, vad 
han sett dittills av tillvaron, och nu kände han med ens inom sig, att 
denna eld var en eld, som skulle förbränna hela den värld som var. Och som 
han på sistone lärt känna.



Det var därför med en känsla av att yttersta domen gudilov inträtt, som 
han nalkades Köpmansvik, och med en känsla av att nu skulle han få vara 
med om det stora verket att förbränna hela det ruttna samhället.



Han såg, kort sagt, sitt livs stora uppgift. Dit hade borgmästarn och 
patron Lack och Uppsala och rådman Hollsten och Lisen Hökert fört honom.







Och sa, bara ett år senare, hade det av honom lika oförutsedda som mycket, 
mycket vanliga inträffat, att denna heliga eld förvandlats till något helt 
annat.



I Tomas Lacks fall till-ett rött skägg.



Och det är nu själva historien, som tål att höras.



Saken tog som sagt bara ett år och utvecklade sig i korthet så här.



Patron Lack hade en ungdomsvän bosatt i Köpmansvik, advokaten Pilo. (Se 
"Landsortsboheme".) Denne var född Öbackabo, hade varit med onr de 
radikala studentrörelserna i Uppsala på 1880-talet, men även den eld, han 
sett, hade slocknat, och nu hade hans hat mot samhället övergått i 
hat till samhällets ledamöter, vilket han insett vara bekvämare och vida 
mindre riskabelt för existensen.



Han blev den förste, som introducerade Tomas Lack i det svenska 
statssamhällets mysterier vid denna tid, ty Tomas skulle bo hos honom, 
tills han hunnit få ett eget hyggligt rum och dito matställe.



När han sålunda kom från släden upp i häradshövding Pilos våning, stod 
middag och väntade, och Pilo, som var fet, med rött skägg och rödsprängda, 
stirrande ögon samt skinande naken hjässa, sade:



-Dricker du brännvin?



-Nej! svarade Tomas.



-Va?! Tar du inte supen? Tar dom inte supen i Uppsala nu längre. Har dom 
sjunkit så djupt?



-Jo, supen tar jag.



-Nå! Herregud! Det var då en lättnad att höra.



Efter middagen förde han in Tomas i sitt arbetsrum. Där stod ett stort 
skåp. Med en enorm cigarr i munnen öppnade häradshövding Pilo detta skåp. 
Det var bara fack vid fack, och i varje fack lågo handlingar, i 
karduspapper.



-Vet du, vad det är?



-Nej, svarade Tomas.



-Öbacka och Köpmansviks hemliga, d. v. s. verkliga historia. Allt, vad 
jag vet och hört och läst och snappat upp om varje person, familj eller 
släkt av någon betydelse, finns där. Sköna papper, min unge herr 
livsaspirant! Din pappa och mamma finns där och hela din släkt. Så jag 
varnar dig: håll tand för tunga! Allt kommer in! Och du har redan gett mig 
värdefulla bidrag genom vad du berättat om hur det gick till, då du fick 
låna pengar till Uppsala av gamle skrymtaren Nickel.



Nickel! Det är gossen, det!

"Alla nicklar-är micklar!" hette det förr i världen i dessa 
landamären, och jag vill bara säga dig, att din farbror borgmästarn är 
huvud- och paradnumret i min samling.



T omas Lack trodde, han kommit till helvetet, efter dessa ord. I stället 
för till Köpmansvik.



Och det började liksom gry i honom, dels att det inte var så helsikes lätt 
att leva och dels att de fullvuxna människornas liv var en allt 
underligare mystik.



Bättre gick det inte, när han kom upp på "Bladet" och stod först och 
främst inför den store Mikael Habstadius.



Nu skall jag kanske till en början viska en liten hemlighet om vad den där 
elden egentligen var, som unge herr Lack sett vid ankomsten till 
Köpmansvik.



Den var pressen. Ingenting mer och ingenting mindre.



Han hade, när han for till Köpmansvik, i själva verket inte alls farit 
till en stad utan farit just precis till den hägrande pressen. Köpmansvik 
var för honom alltså en syn på livet, och just den synen var för honom 
pressen. Han hade farit med skälvande hjärta, och när han såg eldhimlen, 
tyckte han sig se sin innersta själ sammansmälta i salighet



med pressen, som för honom i det ögonblicket framträdde som en eldhimmel 
över den moderna stadsvärlden.



Gott!



Så stod han nu denna kulna vintermorgon inför den store pressmannen Mikael 
Habstadius. Med denna eldhimmel inom sig.



Om Pilo var fet, så var Habstadius fetare, med två isterhakor, kort, 
gråsprängt hår, slätrakad, skådespelarlik. Med bakåtkastat huvud sträckte 
han ut handen mot den långe, magre, gänglige och kolsvarte Tomas. Och sade 
något, som hade ytterligt lite med eldhimlen att göra.



-Goddag, herr Lack! sade han nämligen. Förbannat bra korrespondens, 
den där från Öbacka, det gjorde de åsnorna gott in i själen, kan jag 
förstå av lokalpressen, att få höra ett sanningens ord om sin lilla 
strunthåla.



Herr Lack kan skriva! Behandla språket!



Vi kommer att göra nånting av herr Lack!



Va sa jag? Sa jag vi?



Han slog ut högra armen majestätiskt, pekade på dörren bakom vilken, ute 
i de två andra redaktionsrummen, sutto redaktionssekreterare Oldberg samt 
medarbetarna Crusius och D. V. Ertz.



-Dom! sade Mikael Habstadius. Dom! Dom är ena fårrbannade idioter!



Men herr Lack har talang. Så nu skriver herr Lack små kåserier med udd om 
det konservativa packet här i stan och lämnar in till mig. Direkt till 
mig.



Förbi näsan på det där patrasket där ute.



-Men kommer inte det att skapa vissa svårigheter i min ställning till 
dem, herr redaktör? frågade Tomas, högst undrande över denna redaktörns 
syn på hans blivande kamrater, de stora andliga kämparna.



Mikael Habstadius växte vid de orden ut till måttet av en bronsstaty.



-Svårigheter! sade han skrattande. Svårigheter! Vafan är svårigheter för 
slag?



Det finns utvägar för allt här i världen, herr Lack, om man bara är rätte 
mannen. Det är allt, jag har att svara en ung man, som vill göra sin 
karriär! God morgon!



Det var han.



Så kom herr Oldberg, den store idealisten, vida känd i bygden. Och hans 
idealitet dröjde inte att visa sig.



Första kvällen stod Tomas ensam i stora redaktionsrummet. 
Redaktionssekreterarens rum låg i mörker.

Då hör Tomas en gravlik stämma säga ur mörkret, bakom honom, det var 
redaktionssekreteraren, som på sin: galoscher kommit ljudlöst in:



-Tror kandidaten på Gud?



Han vände sig blixtsnabbt om. På tröskeln, halvt i mörker, halvt i ljus, 
stod den jättelike, Mefistofeleslike redaktionsekreteraren, fixerande 
honom med något sänkt ansikte och ögonen tindrande i pannskuggan, samt 
vridande sitt spetsiga skägg.



-Nej! svarade Tomas, nästan hätskt, alldeles förvirrad av denna nya 
besynnerliga värld.



-Tror kandidaten på de frisinnade idéernas seger i Sverge?



-Ja! svarade han lika hett.



Herr Oldberg gnuggade händerna och sade:



-Då är vi vänner och går ner på Stadt och dricker en halv punsch. Och då 
ska vi göra en verklig tidningsman av herr Lack.



D. V. Ertz, som var en liten, långskäggig man och som skulle bli Tomas' 
tröst under hans tid på "Bladet", med ett ansikte av godhet och en 
ojordisk glans i ögonen, en aldrig vaknad poet, tänkte Tomas längre fram i 
livet, kom i samma ögonblick för att ta nattvakten, och Tomas fördes av 
herr Oldberg samman med tidningskamraterna i Köpmansvik. Nere på Stadt, i 
det rökfyllda kaféet.



Det var egentligen den lille Göran Crusius och Nålstad, 
redaktionssekreterare på konkurrentbladet, den konservativa "Posten".



Kvällen flöt, Tomas besvarade frågor och diskuterade tanklöst, i den ton 
och de former, han var van vid från Uppsala, då slutligen Nålstad, som bar 
ett koppärrigt, grönt skägg, gjorde ett hopp i kafésoffan, slog näven i 
bordet, så att glas och koppar dansade och bröt ut, stickande 
pekfingret nästan i Tomas' ögon:



-Res! Försvinn! Kom aldrig igen! Är det din mening att sätta dig på näsan 
på oss, så ska vi snart knäcka benpiporna på dig. Tror du, vi är 
uppsaliensiska estetflabbar? Va? Vem fan ber dig tala om Goethe? Va? Om 
Schopenhauer? Va? Om Spencer? Va?



Vet du, vad den här förbannade stan heter? Va?



Köpmansvik heter den! Var god kom ihåg det!



Men inte Athen! Nej! Och inte Rom! Och inte Paris!



Och så har faen kläder, så en hederlig människa kan storkna! Titta! Såna 
rockuppslag! Och pressade byxor, gubevars! Och halsduk i färg med 
kostymen!



Fy fan!



Crusius, vilken kunnat tjänstgöra som reklamskylt för en kemisk 
tvättanstalt, så fläckiga voro hans kläder, lade handen på Nålstads arm:



-Nu ska vi vara godus och gladus, lille Pär! sade han lugnande. Lille 
Tomas är snart lika fläckig som vi! Så där snobbig är man bara i ungdomen, 
då man ingenting vet om livet. Men det går över! Det går över!



Så skedde Tomas Lacks inträde i den efterlängtade eldhimlen.



Den var med andra ord i verkligheten inte alldeles fullt kongruent med vad 
den varit i hans ungdomliga fantasi. Och så som den börjat, så fortsatte 
den.



Med den naturliga följden, att det dag för dag blev ett allt större 
avstånd mellan den och Tomas.



Kamraterna konstaterade det, på sitt öppna språk.

-Du är hög, din jäkel! skrek Nålstad. Du vill inte låta knäcka dig. 
Men, ser du, förr blir det ingenting.



-Nej, svarade Tomas, jag är inte hög. Men jag låter inte knäcka mig. Gå 
ni er väg. Jag går min. Och vi kan vara vänner för det.



Det är mycket bra med vägar här i världen. Om man har dem klara för sig. 
Men det var just, vad den gode Tomas inte hade.



Eldhimlen hade blivit betänkligt molnig. Ljuset hade börjat slockna, 
mörker omger honom.



Tills en dag en blixt, totalt oförmodat, flammade till.



Då hade närmare ett år passerat. Tomas hade tillbragt sina dagar i tings- 
och rättegångssalar, på skolavslutningar, bolagsstämmor, eldsvådor, skid-, 
skridsko- och segeltävlingar, på oändliga nattvakter, under vilka han läst 
tysk filosofi, tills ögonen svidit som eld. Han hade fått en törst, som 
knappt tillät honom sova mer än några hastiga timmar, efter att få veta i 
grund, hur den besynnerliga värld var byggd, över vilken den eldhimmel 
ville flamma, som han såg inom sig. Han införskrev böcker på alla språk, 
han åt inte mer än ett ordentligt mål om dagen, tuggade för resten lite 
choklad och drack vatten och rökte, för att få pengar till inköpen, och 
han hånades av kamraterna, för att han inte satt som de på krogen kväll 
efter kväll.



Då kom det.



Det hade varit strejk vid sågverken utanför stan. Finska strejkbrytare 
hade införskrivits, de svenska arbetarna hade klått dem, häktats, och 
Köpmansvik blev centrum för hela rikets intresse.



Rättegång hölls, rannsakning efter rannsakning.



Vid den sista, då domen föll, var Tomas beordrad referera.

När han såg de anklagade marschera in ljudlöst i sina 
fängelsetofflor, stannade hans hjärta.



När han hörde anklagelserna och hur försvarsadvokaten smulade sönder hela 
deras bevisföring till intet och när han sist hörde domen falla, lydande 
på år och år av fängelse och straffarbete-då slog eldhimlen upp i honom. 
Då såg han rådman Hollsten j:r i Öbacka.



Utkommen i sena, mörka, kalla vinterkvällen grät han ensam för sig själv, 
skyndade upp på redaktionen, skrev referatet och sedan, under den ensliga 
nattvakten, en artikel, som han följande dag lade på posten.



Två kvällar senare kom den store Mikael Habstadius utrusande ur sitt rum, 
ropande i högan sky och snurrande med armarna, som en väderkvarn:



-Herr Lack! Herr Lack! Branting är i telefon! Han vill tala med herr Lack 
om en artikel, som han vill ha in i "Social-Demokraten"! Va i helvetes 
djävlar har herr Lack ställt till! En medarbetare i "Bladet", som skriver 
i "Social-Demokraten"! Det blir en sjuhelvetes skandal!!



För fan, var försiktig!



Och Tomas hörde i Mikael Habstadii privattelefon Brantings röst för första 
gången i sitt liv. Den var som en smekning i sin underbara mildhet! Den 
var som en ton från den värld, dit han längtade. Den var som källklart 
kristallvatten för en sen år och år törstande strupe. Den var som en eld, 
en mild, icke brännande men värmande eld.



-Är det herr Tomas Lack? Jag vill endast förvissa mig om, huruvida herr 
Lack vill auktorisera mig att ändra inledningsorden i den för övrigt 
briljanta artikel, herr Lack har skickat oss och som i så fall kommer att 
på synlig plats inflyta en av de närmaste dagarna.





När Tomas kom ut i stora redaktionen, veko alla 
undan för honom. Man tittade på honom i smyg.



Och när artikeln publicerats, kom brev från Stockholm, att alla de stora 
vänstertidningarnas spalter i landet stodo öppna för honom.



Men Nålstad skrev i "Posten":



-Om inte denne unge man i tid lär sig inse på vilken farlig väg han 
slagit in, kan hans bana komma att sluta i galgen.







Och nu var hela situationen förändrad!



Tomas hade känt, att elden fanns i världen.



Hur kom då det röda skägget?



Jo, så här!



Det var åter rättegång på fängelset, och Tomas satt vid referentbordet. 
Det var en ung man från stan, som stod anklagad för tillgrepp. Han hade 
varit förälskad i en cigarrflicka. De hade rest till Stockholm. På 
Centralen i Stockholm hade en detektiv lagt handen på hans axel och fört 
honom med sig.



Han hade genast erkänt.



Vad?



Att han tillgripit promenadkäppen med silverkrycka, som han hade i handen, 
i Stadshuskaféets tambur i Köpmansvik, för att genom dess glans 
ytterligare öka cigarrflickans kärlek.



Detektiven studsade. Han hade trott honom vara en annan och av misstag 
häktat en ny oanad tjuv.



Så sändes han upp till Köpmansvik under bevakning.



-Och, sade stadsfiskalen till Tomas, medan rätten överlade, det 
sorgligaste och som kommer att spoliera hela hans liv, är, att han gjort 
något, som han trodde skulle bli hans räddning men som nu blir hans 
undergång.



Han har för mig erkänt, att han en gång förut tillgripit, snarast i ruset, 
en skinnmössa i samma tambur. Tack vare den stölden, som jag måst anmäla, 
kommer nu det sammanlagda värdet av det tillgripna att överstiga femton 
kronor, och därmed förvandlas domen från snatteri, som icke skulle kommit 
i prästbetyget, till första resan stöld och förlust av medborgerligt 
förtroende, som kommer i betyget.



Tomas stod slagen.



Med stentungt hjärta satte han sig åter vid referentbordet, då dörren 
öppnades.



Ejången fördes in. Han var mager, likblek, rödhårig och med ett rött 
fängelseskägg runt hakan.



Domen föll.



Då han skulle återvända till cellen, vacklade han, villrådig, tog ett steg 
mot referentbordet, men konstaplarna grepo honom i armen.



Tomas lyfte handen, viftade och nickade, att han förstatt, att han inte 
skulle skriva om saken i tidningen.



Och gick till tidningen med en känsla av att hela livet var något lönlöst 
i sin hemskhet.







Där uppe satt för tillfället bara herr Oldberg. Både Crusius och D. V. 
Ertz voro ute på reportage.



Tomas redogjorde för saken.



-Och, sade han, nu ämnar jag inte skriva om detta mål.

Herr Oldberg flög upp från sin stol:



-Ämnar inte! Va fan är meningen? Ämnar inte herr Lack skriva om vad som 
passerat inför offentlig domstol?



-"Postens" referent var inte där! svarade Tomas. Och tiger jag, kommer 
saken att glömmas.



-Och så kommer fängelsedirektören eller rättens ordförande att ringa 
"Posten" och begära förklaring på tystnaden, "Posten" kommer att hänvisa 
till oss, och följden kommer att bli, att "Posten" inför hela samhället 
kommer att anklaga oss, "Bladet", de frisinnade idéernas och 
rättsmedvetandets förkämpe i samhället, att ta brottslingens parti.



-Ingenting är enklare än att tala med vederbörande och få hela saken 
begravd.



-Vi begraver aldrig något, som allmänheten bör veta, min herre!



-Såå! sade Tomas, och de båda herrarna stodo nu med lika flammande ögon 
och ansikten emot varandra. Doktor H:s konkurs i förra veckan, då! Varför 
kom den aldrig in vare sig i "Posten" eller "Bladet". Är han inte känd, 
kanske, som stans största slarv! Har inte han genom att öppet och medvetet 
skuldsätta sig över vad han visste, att han kunde återbetala, stulit mer 
än den här stackarn.



Hans stöld gick lös på närmare tjugutusen kronor.



Den här hade stulit mellan sextio och sjuttio!



Men med H. ha herrarna supit i Uppsala och sedan varannan kväll här i 
stan.



Därför kom inte han i tidningarna och kan alltså fortsätta att lura folk, 
som ej fått veta, vad de bort få veta.



För första gången såg Tomas herr Oldberg svarslös.



Han grep tag i dörren och slog igen den med ett dån, som skakade huset.

Sen öppnade han den igen och röt, blodröd i ansiktet:



-Om icke notisen inflyter, är herr Lack omedelbart uppsagd från sin plats 
och-notisen kommer in ändå! Var god märk, att det är mitt ord.



Tomas skrev notisen, lämnade sedan tidningen.



Två dar senare hade han sagt upp sin plats.







Jag kan glädja läsaren med den upplysningen, att orsaken till detta Tomas 
Lacks steg icke var vredesmod från hans sida mot herr Oldberg eller från 
herr Oldbergs sida mot honom. De samsades strax.



Nej, det var något helt annat.



Tomas hade sett en syn i sitt inre. Han hade ju hela detta år, som jag 
redan antytt, gått i ett ökande mörker, upplyst bara av den där eldhimlen. 
Det hade med andra ord blivit mer och mer natt omkring honom.



Men som han hade satt sig ner och på herr Oldbergs kommando skrivit 
notisen, som han gjorde, därför att han begrep, att den, även om han inte 
skrev, skulle bli skriven och komma in i tidningen, då hade något skett.



Mörkret inom honom hade kluvits, natten försvunnit.



Och som uppifrån himlen hade han med ens sett ner på hela sin hembygd, 
denna allvarliga kust, och hört en röst, vilken nu dånade som Guds egen:



-Res! Försvinn! Kom aldrig igen!



Det var Nålstads ord från hans första kväll i Köpmansvik.



Och med ens kom han ihåg ett namn och sade högt för sig själv:

-Ångermans i Tvärhamn!



Det var ett fiskarfolk ute på kusten.



Han hade en gång varit i detta Tvärhamn. Nu såg han, att något tvang honom 
dit. Just dit!



Och vad var det? Som tvang honom.



Den stackars dömde unge mannens röda fängelseskägg.



Och det sade han också öppet till kamraterna. Dessa, som i grund och 
botten voro stora hedersmän, gjorde en avskedsfest för honom, där Tomas 
reste sig med punschglaset i hand och sade:



-Jag ska berätta er en sak. När jag kom hitåkande till stan, var det 
afton och himlen brann som-eld. Den elden blev i mina ögon pressen. Men 
när jag såg er, försvann den, för jag tyckte mig finna, att ni inte hade 
den...



-Var inte så säker på det, du, lille Tomas! sade Crusius. Vi kan ha den, 
fast vi inte talar om den!



-Ja! Var inte så säker på det, du! instämde alla i korus.



-Så mycket bättre! fortsatte då Tomas. Den har i alla händelser 
försvunnit för mig, sen...



Och så berättade han historien om snatteriet. Samt fortsatte:



-Så nu ser jag ett magert, likblekt, rödskäggigt, sorgset ansikte resa 
sig över samhället i stället för elden. Den blicken, det ansiktet, det 
tragiska röda skägget har lärt mig något, som jag inte tänkt på förut. 
Innan jag kom hit.



Jag trodde, när jag kom hit, att jag hade rätt att döma över hela 
samhället. Att jag var den, som hade rätt, alltid.



Men genom min tid här i Köpmansvik, tillsammans med er, har jag lärt mig, 
att jag ingenting vet om samhället och alltså inte kan döma alls.

Jag måste känna det först, och därför ger jag mig i väg för att 
börja studera det i botten.



-Vart far du då? ropade alla.



-Till Sverges arbetande folk! svarade Tomas och lyfte sitt glas. Ty nu 
börjar jag från början.



Och dit for han, och hur han därmed började lära sig förstå den 
teckenskrift, som är det verkliga livet, det ska jag berätta härnäst.