Martin Koch Arbetare

 1 Kapitel 1.

Klockan är mellan två och tre en tidig vårmorgon. Solen har 
ännu inte gått upp, gatorna är hårda och kalla; i det gråmörka dunklet 
mellan husen ger stegen dånande genljud på vida avstånd. Över hustaken 
ligger himlen jämnstruket grå som en vägg, utan rymd. Några ensamma, 
yrvakna sparvar skriker åt varandra i kylan, medan en renhållningskarl 
sopar undan deras mat. Hans kvast rasslar och sveper över gatstenarna som 
ett gissel av stål.



Genom gryningens mörker skymtar några svarta figurer i ett gathörn. De 
klistrar upp ett stort plakat på väggen. Där står med väldiga, röda 
bokstäver:



Bort med Jesus-kulten!



Ner med den förbannade kärleksreligionen!



Endast det organiserade hatet kan hjälpa arbetarna!



Uppropet skriker ut sina blodröda ord i mörkret, sedan anarkistpojkarna 
försvunnit. Ingen ser ännu deras nattliga verk. Husen lutar sig mot 
varandra och sover med tomma, svarta fönster och sammanbitna portar. 
Gatorna är öde. Renhållningskarlen drar sig allt längre bort med sitt 
arbetes dån. Sparvarna skriker gällt där han drar fram. Över den isiga 
himlen glider en tunn, tunn sky som en rök, mörk och kylig. Och 
ungsocialisternas upprop skränar ideligen i gathörnet med sina röda 
bokstävers oförminskad styrka:



Bort med Jesus-kulten!



Ner med den förbannade kärleksreligionen!



Endast det organiserade hatet kan hjälpa arbetarna!

Morgonen stiger upp ur natten, ljuset reser sig ur utkanternas 
skogar och berg, ur hamnens blåglittrande, flockiga små vågor, vinden 
vaknar där ute och blåser en pust över stenöknen, skorstensskogen, den 
sovande grå staden. Morgonen stiger allt vidare, ljuset reser sig allt 
högre, vinden dansar ner på den hårda, kalla gatan och gör en rök av 
renhållningskarlens prydliga arbete. En blå gryningsdager speglar sig i 
fönsterrutorna högt uppe under taken. Luften smälter i klarhet, skyarna 
blir röda, de flammar som i lågor av guld. Alla trädens sparvar vaknar, 
ruggiga av nattlig olust. Överallt hörs detta kvittrande morgonskrik av 
vaknande solglädje och evig hunger. Vad allt ska inte hända nu i denna 
nya, friska värld! Men ingen hör dem.



Nu klarnar den blånande dagern, allt blir blekare grått i det bleka, gula 
ljuset av solen, som runnit upp genom skyarnas dis. Den fantastiska, 
skuggfyllda gryningen rinner undan, försvinner bort från de breda gatorna, 
slinker in i grändernas dunkel. Det klarnar och klarnar alltmer, och allt 
blir annorlunda. Fastare, hårdare, men blekare i soldagern, som ännu är 
utan värme och ljus och gör alla skuggor långa och matta som på kvällen. 
Allt stelnar till, fryser ihop i den kalla luften. Det är vår, trist vår.



Bort med Jesus-kulten!



Ner med den förbannade kärleksreligionen!



Endast det organiserade hatet kan hjälpa arbetarna!



Det skär i eldrött, hatets brinnande röda, genom det nyktra morgonljuset. 
Två män står vid knuten och läser. De säger ingenting. De går vidare, 
trötta och böjda.



Men andra kommer. Det trampar på alla gator med tunga steg, det är 
stövlars dån, det är smällande klackars eko mellan sovande stenmassor. Nu 
står andra människor framför anarkisternas välmenta upprop. En grant klädd 
och mycket berusad kvinna lutar sig mot väggen och tar stöd för att kunna 
bära upp sitt rus, hon läser och stavar och flinar och vänder sig åt sin 
kavaljer, en mycket ung liten knoddherre, ett näpet barn i 
konfektionskläder. Nu läser de tillsammans och säger åt varandra: 
ähätji-ää-vaa? - Deras ordförråd är inte stort större, men de behöver inte 
mer, de hjälper sig förträffligt fram med att flina i alla möjliga olika 
tonarter. De liknar två snaskiga könsorgan, som fullkomligt förstår 
varandra. Ett par mycket vanliga människor som försvinner bland skuggorna.



Men omkring dem har vuxit upp en mängd ur den tidiga morgonens tystnad. 
Ett tramp av tunga steg, ett dån av stövlar, ett eko av smällande klackar. 
Det är en människomängd av ett annat slag, som kommer utefter alla gator, 
strömmande med brådska mot bestämda mål. Hos dem finns ingenting av 
planlöshet. De ger intryck av att med största möjliga hastighet gå den 
kortaste och rakaste vägen dit de måste gå. Spöklikt rör de sig framåt i 
det snåla solskimret, en tät massa av gråa, skymtande skuggor.



Det är ännu så tyst som i sömn och dröm, och de liknar drömmells 
gestalter, dessa snabba, hastigt kommande män och kvinnor, som lika 
hastigt försvinner. Ur den hårda gatan stiger ett ändlöst, entonigt 
slammer av deras steg, en dov och tungsint sång som breder ut sig vida 
över hela staden och stiger upp ur stenarna, smäller i med klackjärn 
utanför portarna, höjer sig som ett eko förbi de tomma, svarta fönsterna 
upp mot himlen, rökig och smutsgul. Man hör inga andra ljud i tystnaden. 
Solen är tjurigt sömnig och hänger snett, dess surmulna strålar gitter 
knappast bryta igenom morgonens dimmor och dis. Husen och gatorna är 
insvepta i en kall, isigt nykter dager, och alla människors skuggor hoppar 
odrägligt långa framför fötterna - det är som en otäck dröm allting, 
ögonen svider, i armar och ben surrar sömnen, och ryggarna värker med 
stick mellan skuldrorna och hugg i veka livet. Sömn och dröm, sömn och 
dröm, så ljuder sången av smällande klackar mot stenarna, sömn och dröm 
och det är som om de ännu skulle sova, alla dessa människor; som om de 
skulle fortsätta sin störda morgonsömn, ännu medan de så hastigt som 
möjligt går de genaste vägarna till dagens arbete.



Nu klingar en sprucken klang av klockor, det är spårvagnen, som sätter i 
gång. Det är inte den vanliga muntra signalen, det är en dov, olustig ton, 
ett brådskande: skynda er! ett buttert: nu börjar vi! Tungt och motvilligt 
rör den sig framåt, fullastad med tunga, allvarliga män. Arbetartåget.



Allt fler och fler blir de trampande fötterna på gatorna, allt hastigare 
och hårdare blir stegens takt. Det är sorlet och svallet av en 
väldig flod som rusar fram under de sovande i stadens alla hem. Den kommer 
från utkanterna, söker sig i många små flöden ner till de stora gatorna, 
pressas fram i mörka böljor av män och kvinnor med mörka tankar och bittra 
sinnen, väller bort genom staden och silas ut igen i allt mindre flöden, 
som slukas upp av vida portar, arbetsplatsernas fängelseportar. Det är 
stövlars dån och smällande klackars takt; det är den kalla morgonens 
tystnad över deras huvuden, det är stengatans håliga genljud under 
fötterna - sådan är sången, morgonsången, arbetarflodens sång. Tungsint, 
sorgmodig och oändligt tålig under det nödvändiga - eller bitter, hatisk, 
trotsig, stampande med tramp av vilda beslut. Seg, seg går den här så 
stilla fram, steg för steg som ökar takten, de hinner, de finner sig fram, 
de vinner sitt mål - entonig, utan glädje här, utan skratt eller buller - 
gråa spöken liknar de, drömmens gestalter i sömnen, tunga, böjda av år 
utan vila, pinade jämt av drömmar utan ro.



Men hör i det tunga trampet kvinnornas steg! Inte av lätta, trippande 
fötter i dans - men arbetets kvinnor i slitna skor. De vet sin väg och 
skyndar med en fart utan iver. De har hunnit allt som de måste hinna var 
morgon innan de får komma i väg; de vet vad som väntar, de vet att allt 
vad än händer i dag, blir vägen inte lättare hem.



Hör männen! Längre steg; och starkare, men inte fastare, tyngre, men inte 
mera bittert hårda. Här kommer en rad av steg i raskare takt, smattrande 
käckt, fort, fort, jämnare fart, styrka och ungdom! Unga män, ett led 
kamrater i arbetets här -nu är de redan borta. Men sävligt, varsamt 
vandrar de gamla, trötta steg gå tungt förbi



Det låter som sladder av löpande tungor, när en annan halvspringer framåt, 
orolig att komma för sent igen - men alltid stannar någon i hörnet framför 
ungsocialisternas upprop. Då och då kommer ett tyst skratt ur något 
hjärta, som kittlas behagligt av de råa ordens prakt Sedan skyndar man 
vidare, gladare



Här går en man, som trampar så tungt och säkert som funnes för honom ingen 
oro. Något vet han, något vill han, något kan han -nu stannar han, nej, 
han stannar inte, han såg några ord, han fortsätter lika lugnt. Bättre vet 
han, bättre vill han, bättre kan han.

Nu sjunger mot gatans stenar en liten sällsam glädjesång- en ung 
flicka går fram så lätt, så lätt och är borta i mängden. Hur var hon? 
Hennes fötter gick som en fläkt av vårvind; olik de andra och ändå så lik 
dem alla. Säkert hade hon endast glada tankar. Men här kommer tunga 
stövlar, som bryter loss gnistor ur stenen och skrapar med brak mot gatan, 
tunga fötter, en tung kropp, en tung, hård man, som inte vill vika för 
någon, som bryter sig fram, sparkar sig fram och skrattar fräckt åt den 
han trampar.



Alla kommer de från små, små hem, mödosamt sammanhållna mellan fattiga 
väggar. Arbetet fyller alla deras tankar, ett glädjelöst arbete, mest bara 
pina och kamp för livet. Att vara som järn till kropp och själ och aldrig 
bli efter de andra, det är lagen. Det är som var och en skulle ha vargar 
omkring sig, faller man, blir man söndersliten.



De har vuxit ur en säd, som rotats i stenmarken, bland törne och tistel. 
Hur skulle i denna jord någon glädje kunna blomma, någon färgens, doftens, 
sångens glädje? I fattigmarken växer inga rosor. Inga stora eller 
förfinade glädjens blomster, men annat - bleka, gråa styvmorsvioler, deras 
doft är både mild och hetsig, både rusigt dövande och kyligt smekande, små 
fattiga bägare för himmelens dagg. Allt som kan glädja människohjärtat 
blir här så annorlunda än i de rikas örtagårdar, i fet mylla, i gödda 
blomstersängar.



Som torr lav och färglös mossa är utkantens folk, vuxet under förbannelser 
- så många unkna själar, rotade i svarta djup, ur vilka endast ruttenheten 
stiger upp i dagen! Så många saftlösa, förtorkade hjärtan utan frukt och 
utan fruktsamhet! Så många heta, förgrämda sinnen - så många frusna, isiga 
begär! Men även seghet, förtrampad vilja, som reser sig till ständigt nya 
tag, hårda själar, som längtat sig hårda, men lever ändå; aldrig kommer 
till dem en droppe av välsignelsens regn, men man kan leva utan, bita sig 
fast i kall sten, breda ut sig sida vid sida och hölja hela berget med 
markens fattiga, gråa proletärer.



Här kommer dödströtta, ständigt sovande människor, somliga insvepta i 
stank värre än smutsiga djur, män och kvinnor, som lever av brännvin; 
märgen ruttnar i deras ben, deras själar sjunker neråt i allt djupare 
svarta djup. Här kommer andra med nersölade  
ögon, fuktiga över hela kroppen, skälvande i lemmarna, pinade natt och dag 
av könsoro och könslystnad. Och de gamla med rynkiga ansikten, tomma, 
utvattnade ögon, de är redan längesedan vanda vid all leda, all tyngd och 
svett och livslång pina.



De ser uppropets röda ord, och där är ögon som lyser upp en kort sekund 
med något som liknar glädje. Där är ansikten som stirrar tomma mot detta, 
likgiltiga, utan att visa något medvetande om sammanhanget mellan 
kärleksreligionen och livet sådant det är. Där är de som rynkar ögonbrynen 
av smärta, som hade de fått en spark, ett knytnävslag ända in i själen. 
Där är de som ser med bittra ögon, hur andra säger och ropar högt, vad de 
knappast vågar viska i sina hemligaste tankar. Där är de vilka med rundade 
ögon och öppnade munnar stirrar av respekt respekt för de förfärligt 
djärva pojkarna, som vågat trycka och klistra upp sådant, men även respekt 
för de svarta prästerna från barndomen, som ännu förmår pressa fram 
hjältedåd ur unga hjärtan; all deras respekt flyter ihop i en enda virrig 
föreställning om att ordet förbannad är ett farligt ord och ett bra ord. 
Där är de som går förbi med en hastig blick och en hastig nick: gillas! 
Där är de som stannar ett ögonblick på avstånd och tycker att rött är 
vackert. Där är även de som stått bakom den här kraftansträngningen, de 
njuter av att man äntligen lyckats åstadkomma någonting, som måste drabba 
det förbannade samhället som ett dråpslag, nu ska allt brackorna bli arga 
igen!



Men brackorna sover. De anar inte att de borde bli arga, det är så mycket 
sådant här, som de aldrig får veta. Men anarkistpojkarna har ju lika 
roligt i alla fall.



Det sjunger upp med klang i gatans stenar, det är spänstiga, hårda, fasta 
steg. Stolthet, stolthet, sjunger det- en ung man går fram i det myllrande 
vimlet av slitna, böjda proletärer.



En ung man, fattig som de andra, med lika slitna kläder som de andra, 
byggnadssnickare till yrket. Hans ansikte är hårt, som gjutet i någon 
blek, men oböjlig materia och sedan slipat av väder och brynt en smula av 
sol. I detta ansikte med sammanbitna läppar utan en skymt av leende lyser 
ögonen som kallt stål. Utan en skymt av leende. Men allt är ljust och 
fritt hos honom. I hans blick finns något av öppet hav, genomlyst av 
flödande sol. Men även något annat. Där skymtar en mans vilja, något 
blankt som liknar en ständigt dragen värjklinga. Där finns ingenting av rå 
träl. Snarare liknar han en romersk kejsare, en ungdom av vespasianernas 
ätt, eller något däråt, stolthetens avbild i kallgjuten brons. Men 
händerna är lyckligtvis en arbetares händer, annars skulle han se ut som 
en utklädd herreman; hans nävar är kraftiga verktyg att göra något med. En 
ung man som tiotusen andra, men ändå den ende i sitt slag bland tiotusen. 
Fattig som alla andra böjda, slitna proletärer, där de strömmar fram med 
hast omkring honom. Hans arbetskläder är lika nötta som alla andras. Men 
hans mannavilja är stoltare och hårdare än de andras tillsammans.



Han är borta, Vespasianus, byggnadssnickaren. Men morgonen har ljusnat, 
himlens töcken har smält, där ovan är klar dag med endast tunna små vita 
skyar i det vida blå, solen lyser äntligen varm, vaken, klarögd och 
ljuvlig.



Vart gick den stolte, den ende? Man behöver inte veta mycket av världen 
för att förstå hans liv. Det där unga ansiktet utan ett spår av ungdomens 
leende, det vittnade i all sin kalla tystnad om ett eget, ärligt förvärvat 
människoförakt.



Men det ligger en gnista av samma förakt i nästan varje öga runtomkring 
här. Tysta vandrar människorna sina givna vägar i nya och nya skaror, 
mörka, slutna. Individerna flyter samman, alla bildar en enda varelse, 
arbetaren. Alla har ett enda mål, arbetet. Inte det frivilliga arbetet, 
som ger livet innehåll och resultat. Utan straffarbetet. Alla tycks så 
lika varandra som vore de avbilder av ett och detsamma. Alla tycks veta 
som något mycket vanligt att de är alla lika och hör ihop och måste vara 
många för att kunna räknas som någonting. De vet var det osynliga bandet 
går som förenar dem, de har prövat detta band i glädje och i nöd och i 
kamp för bröd. De vet att det håller ofta och att det borde vara 
oslitligt, men nog också kan brista. Det bandet är invävt i deras 
innersta, okända medvetande, är av samma tyg som den oemotståndliga 
instinkten. Solidariteten är för dem, vad religionen var för de gamle. För 
solidaritetens skull offras blödande hjärtan, för solidaritetens skull 
begår man grymma brott i hemliga stunder, då själ slår emot själ 
som stål mot flinta. För solidaritetens skull kan man stundom erövra något 
av solglädje att bära ner i de fattiga skuggornas mörker, där proletärerna 
lever. För solidaritetens skull väljer man kriget utan att blinka, även om 
man lyckats få ett ögonblicks frid för sig själv. Ty vargarna stryker 
omkring där utanför, ibland låter det som ett lockrop, ett vilddjurens 
gnäll av hycklad ömhet: vi är ju alla bröder och barn av samma mor! - Nej. 
Inte vi och ni.



Det ligger en gnista av samma förakt i allas ögon, föraktet hos människor, 
som känner striden och vet hur smutsiga vapnen är och hur liten glädje det 
är att döda. Men det är nog också sin egen träldom de föraktar, sitt eget 
ömkliga liv, helt annorlunda än det andra livet, det där som bara är en 
vacker dröm, gömd i en liten vrå i hjärtat. Om man vore rik! Om man vore 
någon annan! Och om man vore någon annanstans än här, långt borta, i 
Amerika eller ännu längre bort än i Amerika! Då skulle man nog kunna leva 
det där andra livet, som är något så helt annat än det här; rikare, 
mäktigare, skönare, men oändligt långt borta och alltid overkligt.



Men nya skaror kommer, nya hopar ilar förbi, nya böljor i den glidande, 
svarta människoströmmen från utkanterna där det är billigt att bo, genom 
hela den riktiga staden där gatorna är breda och rena och luktar gott av 
alla butikerna vid sidorna, som ännu är stängda. De är gjorda för helt 
andra människor, allt är där förnämt och stort. Arbetarströmmen ilar förbi 
med sina fattiga främlingar som förs bort till andra utkanter, där 
fabrikernas fästningar och fängelser väntar med nyeldade ångpannor och 
nysmorda maskiner att krama kraften ur de levande. Alla den tidiga 
morgonens vandrare bär med sig sin egen atmosfär, sin egen fattigdoms 
lukt, mest lik alla andras, men med en egen liten personlig nyans, svett 
och öl - svett och maskinolja - svett och färskt trä - svett och kalk - 
svett och snusk - svett och fläsk -svett och sill- svett och brännvin. 
Alla dunster flyter samman till en fattigdomens lukt av arbete och kamp, 
möda och tungsinta bekymmer.



Vid hörnet, där ungsocialistelnas uppklistrade plakat nyss gormade så 
gällt, står några poliser. En stannar kvar på passet, två andra går 
vidare. Uppropet är samvetsgrant bortrivet, några smutsvita fläckar 
visar var det varit klistrat. Här och där ur hoparna av skyndande arbetare 
skjuts svarta blickar efter poliskaskarna. Protesten från de omedvetnas 
värld är hastigt kvävd. Anarkistpojkarnas lilla förnöjelse är slut.



Den frusna morgonen blir ljusare och ljusare, tinar upp i vårsolen. Det 
isiga i luften smälter undan. Det börjar bli en vanlig dag, en arbetsdag 
som alla andra. Sparvarnas ivriga, förväntansfulla pipande har stillnat - 
det hände ingenting, det blev som alltid. Var solig morgon ter sig så ny, 
så bräddad full av oanade, daggfriska möjligheter, i dag blir det något, i 
dag händer det härliga vi har väntat; men när solen hunnit en bit längre 
ser man att det blir ingenting annat än det vanliga: Klen mat och ständigt 
samma strävan.



I stängda hus, bakom noga reglade dörrar, sover ännu adel, präster, 
borgare och brackor. Sover i hemmens mörker, som gömmer så mycket bakom 
slutna fönster och svarta gardiner. Inte ett ljud tränger upp och in till 
dem från det tysta sorlet och trampet där nere på gatan, från dem, som var 
dag går där nere till ständigt detsamma, hur vackert än morgonen strålar i 
österskyar med nya, lockande löften - ständigt detsamma blir det: klen 
mat, möda och bekymmer, även när livet är som bäst.



Skillnaden kan väl inte vara så stor mellan individerna i denna lika 
gående, lika tänkande människohop, men alldeles lika varandra är de ändå 
inte.



Där står en gammal käring, blanknött, men ändå hel i kläderna, urblekt, 
urblåst som ett tomt fodral, en rest av en människa efter någon liten 
stilla, okänd tragedi, utan skymt av tankar i sina rödgråtna ögon, utan 
skymt av annat än oro för de väldiga tidningspackor hon har omkring sig. 
Men packorna smälter ner, tidningarna strös ut bland alla dem, som går 
förbi - de håller pengarna färdiga på långt håll och får utan att sakta 
farten eller säga ett ord sin rätta, dagliga själaföda. Som de i alla fall 
inte alls tror på, men något måste man ju ha.



Förbi käringen går strömmen. Mest karlar, men även många huttrande små 
kvinnor. Där är män, som liknar maskiner och ingenting annat är än 
maskiner, stora, väldiga, med fasta muskler inkopplade i grova lemmar. När 
de skrattar blir ett buller som av utsläppt ånga, tänder lyser som 
smorda av fett och olja mellan ett och annat svårt röthål i gapet; 
huvudena är just ingenting att tala om. - Där är magra, kvickögda karlar 
med senor, hårda som stålvajers - men även många ohyggligt bleka, 
tillplattade, förvridna, undernärda eller förstörda av yrkessjukdomar 
eller yrkesolyckor. - Där vandrar lungsot och könssjukdomar, kräfta och 
skabb av smuts, struma och strumans dumögda barn kretinerna, som ännu 
låtsas vara kloka. Där plöjer de starka och friska sin säkra väg bland 
kamraterna. Och de osäkra linkar efter, de evigt räddhågade smyger fram 
utmed väggarna.



Hesa, skrovliga röster, rostiga av brännvin och tobak, slungar smutsiga 
svordomar över gatan. De är varandra så lika, alla sådana karlar med 
glosiga ögon, fräcka munnar och den ohyggligaste, fattigaste enfald i 
varje rått ord. Och ändå olika! Ungefär som skilda varianter av en och 
samma svordom. Det är en stor skillnad mellan de här tre kamraterna: en 
stor, tung, ganska gammal lymmel, redan gråspräcklig i skäggstubben och 
med elaka hundögon - en mörk och mager karl, halvgammal, med lömska ögon, 
som liknar två smutsfläckar, med lömsk, trasig mun och lömska, flottiga 
händer - en gammal vildgalt till karl, borstig, ljusraggig, med gula betar 
stickande ut mellan läpparna och små hårda blickar ut botten av en massa 
borst, det finns hos honom bara en känsla som är ärlig, och det är 
grymheten, djurets omedvetna grymhet. Skillnaden dem emellan kan synas 
stor, men de är ändå som skurna ur samma stycke, huggna ur samma block. 
Caliban, Tschandala och vinterlandets vilde, barbaren med isiga ögon.



Där kilar en liten rödhyad karl som mest liknar en ekorre, skrattsam och 
pigg. Hans hår är vitt och kort som på ett nyfött barn, och han har hatten 
i pannan för solen. Han kan en ny historia, som han måste berätta för alla 
han känner - det är egentligen inte alls någon historia, det är bara en 
förevändning för att få tala om könsorganen och deras underliga sätt att 
fungera. Han är en ny variant av barbaren. Det finns otaliga avbilder i 
alla möjliga variationer av samma typ liksom av Caliban och Tschandala. 
Här kommer en rad karlar som ser ut som smeder. Ibland dem går en 
ytterligt mager gamling med otroligt långa armar. Han ser ut att bestå av 
en massa lösa bitar, hopfogade i all hast till dagens arbete. Han är 
så hjälplöst tom i blicken som om hela hjärnan sugits ur honom med 
vacuumcleaner, men i skäggstubben kring munnen dreglar ett gallgrönt hat. 
Hans specialitet är att hata militärer. Hans ena dotter, som nu bor hemma, 
har råkat i olycka för en flottist och fått ett barn i dagarna. Nu talar 
han om för kamraterna på vilka olika sätt han gör livet till ett omöjligt 
helvete för flickan. Hela tiden medan han berättar är blicken lika tom och 
fullständigt innehållslös. Men munnen grinar. Han ska tvinga flickan att 
gå i sjön med horungen. Alldeles frivilligt, förstås, inte vill han ta i 
henne för att ha ihjäl henne, inte. Och ni ska få se att hon gör'et till 
slut, hon gör'et!



Smederna går bort. Ingen säger något, när fadershjärtat talar ur 
Tschandalas djup.



Några gatuarbetare kommer. Bland dem är en jättegestalt med låg panna och 
flottig mun. Han resonerar med sina kamrater om ett snusk, som inte med 
ord skulle kunna beskrivas -vad man kan äta och dricka när man på allvar 
vänder sig mot naturen, vilka raffinerade kompositioner man med någon 
uppfinningsförmåga kan åstadkomma, vilken sagolik bragd han nyligen utfört 
på detta område endast med tillhjälp av peppar och salt och mot en kontant 
ersättning av en hel riksdaler, betald av åskådare som beundrat Calibans 
verk.



Av snusk och skam och hemliga laster ur okända djup är livssaften blandad, 
som rinner genom oändligt många trasproletärers hjärtan. Den saften är det 
enda deras själar har att dricka och nära sig av. De är därefter. De 
tillhör egentligen inte proletärernas klass, inte heller förbrytarnas, de 
står lägre, trasproletärerna, de bildar det djupaste lagret i samhället.



Man har nog bjudit dem även annan andlig dryck och näring. De är ju 
konfirmerade en gång i tur och ordning, innan det värsta arbetet fick 
begynna. Ur vackert förgyllda bägare fick de en klunk av Kristi blod och 
sedan var det inte mer. En djupsinnig, dunkel symbol, sedan fick de gå. 
Det var för dem ett galet skämt, och de kom inte igen. Man läskar inte sin 
törstande ande med symboler, när man i sitt eget hus har en ständigt 
flödande källa, visserligen oftast bara dyngvatten, men vem vet det, och 
det är ända något som man begriper. Andarna blir därefter, träffar de inte 
kamrater som kan dra dem uppåt, så sjunker de ner i djupet.

Många hundra års tryck har format ut typerna. 
Man har pressat kraften ur människornas muskler, den har man alltid 
behövt, resten har man kastat som skulor för svinen. Och där är de nu.



En del, ja! Men det finns andra. Grått i grått är deras enda färg i alla 
olika nyanser, bergets färg, urberget, ur vilket varje individ synes 
lösbruten och utformad med några hammarslag i största hast. Berget har 
inte överallt varit likadant. Somliga block vittnar om rötan där nere på 
djupet, i andra är malmen gömd i slagget. Somliga människor liknar mest 
den hårda, fasta graniten, andra är lösa som kes. Det finns själar som är 
liksom täckta av bergrost, och andra som långsamt vittrar ner och flagas 
av. Det är inte blod som fyller somliga hjärtan, utan blodröd kax, smulor, 
som borren brutit ur berget, blandade med ruttnande grundvatten till en 
seg gröt - det ser ut som blod, men det är kallt som is, ger ingen eld åt 
arbetande bröst, sprider förvittring genom hela själen, genom alla sinnen. 
Men här finns också människor som är liksom formade ut ur den rena, blanka 
malmen, själar av härdat stål eller kallhamrat järn.



Vid spårvagnens hållplats samlas arbetare i täta klungor, väntande på 
vagnarna, som kommer med fart, fylls på ett ögonblick och rullar vidare åt 
alla håll, tyngda av mörka, svarta kroppar. Farten bland människorna 
börjar ökas, oron ökas, klockan blir mer och mer, en rödbrun rök från 
fabrikernas skorstenar breder ut sig över den rena rymden, som blodröda 
slöjor glider den fram förbi solen och sprides för vinden ut över hamnen. 
En och annan skramlande kärra skakar fram över gatorna. Men ännu är husen 
stängda och hemmens fönster mörka och tomma.



Ett arbetartåg drar fram i susande fart. Vagnen vaggar trögt åt sidorna 
som i sakta sjögång, medan den glider snabbt över skenorna; det ligger ett 
brus i luften av medveten, behärskad kraft. Gatan viker undan och rullar 
upp sitt trista perspektiv på allt längre och längre avstånd. Husen tycks 
vagga där de far i en blink förbi, men de ordnar åter in sig i sina gamla, 
raka led långt bakom tåget, tills de hastigt försvinner i kurvan.



Vagnen är fullsatt och luften är kvav där inne, tryckande, frän av orena 
kroppars och arbetskläders dunster. De flesta av karlarna läser sina 
tidningar. Några unga pojkar fröjdar sig gemensamt åt könsorganens många 
smeknamn, och detta outtömliga glädjeämne uppfyller helt och hållet 
deras tillvaro. Andra ägnar sig åt politiken. Under halvhöga samtal drar 
man konsekvenserna av den slukade tidningsvisdomen. Snabba domar fälls 
över alla och allting. Men andra tiger, väntar sida vid sida under 
förgrämd tystnad på dagens fortsättning.



Tre män sitter tillsammans i ett hörn, lutade mot varandra i ett tyst, 
allvarligt samtal. De är bergsprängare, klädda så lika att man kommer att 
tänka på uniform - tjocka, grova kavajer, tjocka, grova arbetsvästar, 
tjocka, grova stövlar. Stora, breda kroppar. Hattarnas brätten hänger ner 
över ögonen. Samma färg, grått i grått, med bleka toner i blått, 
rödviolett, ärggrönt. Alla tre är rena allmogetyper, män från jorden som 
inte kan föda dem, män med bondeblod och ärliga bönders hjärtan. Kunde man 
öppna dem och se in i deras innersta, skulle man i den mest gömda, 
skyddade hjärtevrån hos alla tre finna precis samma lilla hemliga längtan: 
jord! Egen jord mellan egen hage och egen skog. Egna åkrar med grön 
vårsäd, egna gärden, där havren går i ax. Egen stuga, egna kreatur. Egna 
redskap, eget ägande arbete!



Men det är en hemlighet, som de aldrig yppar.



För resten ser de ut som stora, gamla barn. Det är barnaögon i de slitna, 
rynkiga ansiktena, ljusa, klara ögon, allvarliga, öppna, ärliga blickar. 
Men bekymrade just nu. Ty de har svåra saker att tala om.



Den ene av dem är en verklig jätte, skinande solröd i hyn, med runda, en 
smula enfaldiga ögon under pannluggen, som är kortklippt och rödgul till 
färgen. Det är Sotare-Olle. Han deltar inte i samtalet utan låter 
kamraterna avgöra svårigheterna.



Bredvid honom sitter Dalman. Han ser ut att vara bokstavligen hamrad ut i 
kallt järn, tills han fått sin rätta form. Det är något slutet, fast och 
hårt i hela hans väsen, brutalt kanske, men utan råhet. Vilja finns där, 
en levande vilja av järn är vad han mest liknar, en vilja, som mycket 
riktigt bryter berg och är uppfostrad av berget. Han är som en stålborr 
som bit för bit äter sig in i graniten, hans armar och händer är levande 
släggor, hans ord kommer långsamt, men säkert som dynamitskott. Brutalt 
vräker han undan varje invändning och skaffar sig plats för sina egna 
meningar. Grå som järnet är huden över senor och muskler, grå som 
järnet är blicken ur ögonen, en blick, som håller fast vad han vill hålla 
fast, som kan gnistra av hån, isa av likgiltighet, men också lysa av den 
borne arbetarens kärlek till arbetet och lidelse för sina händers verk. 
Liksom konungen är född till konung, krigaren till krigare, tänkaren till 
tänkare, konstnären till konstnär, så är denne arbetare av Guds nåde född 
just till arbetare, född ur folkets kärna och märg till kloka tankars och 
starka händers gärning i det tunga. Arbetet är hans stolthet, hans glädje, 
hans livs ära och mening; hans minne är som ett klart ordnat, väl 
uppställt register över alla arbeten han varit med om och slutfört från 
den stund han som ung torparpojke började tjäna dräng till dess han kom 
till staden och prövade många yrken innan han stannade bland 
bergsprängarna - varenda plats där han lagt ner sina krafter finns 
inpräglad i hans hjärna, vartenda släggans slag mot borren och vartenda 
dånande skott i de berg han krossat har liksom ristats in i hans 
medvetande och givit honom en fond av erfarenhet i arbete, som sträcker 
sig över hela hans liv.



Den tredje, som sitter mittemot Sotare-Olle och Dalman, är en äldre man. 
Han ser i första ögonkastet ut att vara nästan lika bred över bogen som 
han är lång. Ett par tjocka, gulbleka mustascher väller ner över hans 
sorgbundna mun. I de stora ögonen som blickar fram under hattens brätte 
ligger ett obegripligt, bottenlöst tungsinne, utan spår av ljus eller 
glädje, allt är svårmod, tungt, tungt svårmod. Men också en gammal mans 
stolthet. Ingen vet orsaken till det slutna allvaret i hans väsen. Till 
ingen har han sagt det. Han är, i olikhet med de båda andra, ogift och 
ensam. Han heter Mellin.



Nu får han ett papper av Dalman, ett stort papper, viket i fyra delar, ett 
arbetskontrakt. Innan han tar emot det, fiskar han upp sina glasögon, 
sätter dem långsamt på sig och börjar läsa, men spårvagnen kränger till av 
farten i kurvorna och läsningen går långsamt. Dessa män har inte sin 
största dygd i sådana flotta kunskaper som läsning och skrivning. Deras 
liv är inriktat på annat.



Nu är saken den, att de här tre är med i ett kooperativt bergsprängarlag, 
kallat K. B., vilket är en förkortning både av lagets namn och basens 
namn, K. B. Dalman. De har gjort upp med en äldre herre, en doktor 
Henningsson, om sprängning och grundläggning i tomten numro sex, kvarteret 
Vargen vid Utkantsgatan. Men arbetet går inte bra för dem. Antingen nu 
ritningarna varit oklara eller de inte förstått att till alla konsekvenser 
tolka de vita strecken på blåpapperet - det går inte bra för dem. De måste 
lägga ner betydligt mycket mer arbete än de i sitt kostnadsförslag 
beräknat. Det hela tycks sluta med direkt förlust för hela K. B. Nu har 
Dalman resonerat om saken med Henningsson, men denne har stramt hänvisat 
till kontraktet. Alldeles för stramt tyckte Dalman, och då lämnade 
Sotare-Olle i kamratskapets namn sin tribut åt överläggningen förmedelst 
ett rysligt ord, som luktade svavel. Nå, hur står det i kontraktet? 
frågade Mellin. Han fick det av Dalman.



Omigen läste han halvhögt som gammalt folk brukar:



-Smärre ändringar från närliggande ritningar, icke överstigande kronor 
etthundra, skola av entreprenören utföras utan särskild ersättning.



Det var nu inte egentligen där skon klämde. Läs vidare! Längre fram, mot 
slutet!



-Just de, ja! sade Sotare-Olle utan att egentligen veta varför. Och Mellin 
läste:



-Skulle mot förmodan i dessa ritningar med närliggande arbetsbeskrivning 
någonting vara uteglömt, som fordras för att arbetet skall bli i fullgott 
och förstklassigt skick, tillkommer det entreprenören att utan särskild 
ersättning fullborda detsamma.



Det föll ingen av männen in att inte det arbete, som doktor Henningsson nu 
fordrade av dem, var nödvändigt för att resultatet skulle bli fullgott. 
Men vi har räknat för lågt! - Annars skulle vi inte ha fått'et!



Ingen av dem trodde heller att det kunde vara bergets fel. De hade sett på 
det, de hade känt på det med sina spett och hört på klangen - man kan ju 
bedra sig, förstås, och stenmassan såg nog annorlunda ut på djupet den här 
gången än de väntat. Men man kunde inte göra mer än de gjort. Ingen 
ingenjör skulle på förhand ha kunnat säga dem något om bergets 
beskaffenhet där nere bättre än de själva med sin erfarenhet. Och de hade 
just inte väntat granit, fast nog var det sämre än de trott. Men vi såg 
inte opp på ritningarna! - De kan också vara ritningarnas fel, di va 
inte tydliga nog.



Och åter kom Dalman tillbaka till det farliga, betydelsefulla: De ä ja som 
skjuter!



Ja, det är sant. Den möjligheten står alltid öppen. Större skott, hårdare 
arbete, större flak av berget bort för varje laddning. Men sådant måste 
göras med försiktighet, så att det inte förstör arbetet i stället för att 
hjälpa fram det. Mellin värjde sig mot detta. -Du kanske hellre vill 
förlora, va? sade Dalman. Näej du, de ä ja som skjuter!



Plötsligt gastade en rå och borstig brännvinsstämma genom vagnen: - Ni 
stenmokare går å sprättar å sprättar å sprättar - nä, ta en ordentli 
ståndare å va som karlar, de ä tage, de!



Pojkarna, som ännu var med sina själar mitt inne i könslivets snaskigaste 
upplevelser, flinade så att saliven rann ur deras uppfläkta gap. Men 
Dalman skrattade bortåt fyllgubben, vek ihop kontraktet och stoppade det i 
fickan igen. Mellin tog bort sina glasögon och sade:



-Henningsson ä ju en rejäl karl annars. Men han står på sitt, förstås.



-Han gör de, sade Dalman.



-Men annars ä han bra att ha å göra me.



-Han ä de.



-Var å en håller ju på sitt, å de vi ska ha, de har ju aldri mankerat en 
minut.



-Han är bra på sitt sätt, sade Dalman. Och Sotare-Olle svor en ryslig ed 
på, att doktor Henningsson va en rejäl herre.



-Men här har han orätt. Eller också ljuger ritningarna, fortfor Dalman. 
Och återigen svor Olle på, att Henningsson hade orätt och att alla 
ritningar ljög, för di brukade allti ljuga.



_ Men de ä ja som skjuter, avgjorde Dalman.



-De är de, Dalman, sade Olle, de ä de! De vet du att de ä, Dalman!



Mellin teg. Saken var avgjord.



Spårvagnen stannade vid ändpunkten. Endast ett tiotal människor var med 
ända fram. Pojkarna hade nyss hoppat av. De tre bergsprängarna gick 
Utkantsgatan framåt. I fonden syntes mellan söndersprängda berg några 
svarta trädtoppar långt borta mot den klarblå vårhimlen. Efter dem ropade 
fyllgubbens borstiga röst: Ni går å sprättar å sprättar, nä, ta en 
ståndare å va som karlar.



Utkantsgatan ligger söder om staden. Går man därifrån tillbaka ungefär en 
halv mil gator åt alla väderstreck, kommer man till den trakt, där 
Arbetargatan ligger. Det är ett svart och smutsigt helvete, konstruerat 
med passare och linjal och uppbyggt med höga, lodräta stenväggar, som 
döljer tusentals små hålor och rum, liknande celler för straffångar. I dem 
bor de arbetande om nätterna. Om dagarna finns där bara käringar och 
ungar.



Ur en av Arbetargatans mörka portar kommer en trettio års karl, en 
bergsprängare. Huset är högt, fem våningar sotig sten, fullprickat med 
smutsiga fönster. Ur porten skriker en gäll kvinnoröst efter karlen, en rå 
stämma som av en skrattsjuk skata. Hon kallar honom vid namn. Han heter 
Lasse. Han står tyst och stilla med ögonen mot gatan, och när den där 
skränande rösten slutat, muttrar han ett svar, inte till henne precis, 
utan mer en uppmuntran till sig själv. Sedan går han igen. Trött. Slö. Tom 
i hjärnan.



En ung kvinna kommer som ett skott ut ur porten, springer efter Lasse, 
kränger på sig något slankigt, som liknar en kappa, medan hon springer. De 
ska till sitt arbete, var och en för sig, de har samma väg ett stycke 
framåt.



Hon heter Adelina och är hans kvinna. De bor tillsammans. Vad som förenar 
dem är inte giftermål, men något liknande, fast mycket enklare. Adelina 
arbetar på en syfabrik. Hon är liten, mager och bittert elak. Lös i 
hullet, lös i benen, lös i själen, lös och liksom uppblött överallt, 
glåmig och osövd efter en natt med Lasse, men ännu lika liderlig, lika 
jagad av en omättlig könshunger.



Gatan är nu i det närmaste tom. Karlarna är bortspolade av 
arbetarströmmen, och de andra håller sig inne, om de är vakna. Morgonsolen 
linjerar upp en vass rand av guldljus högst uppe på den ena husväggen, 
allt därunder ligger i skum skugga. Adelina huttrar och fryser efter 
nattens mödor och viker upp kappkragen kring den nakna, solkiga halsen. 
Hon ser sig omkring, hennes ögon är rödkantade och grymma. Som en nyvaken 
katta ser hon ut, färdig att hugga klorna i vem som helst. Men det finns 
ingen inom räckhåll för henne. Hon slickar sig kring munnen, 
snål om kaffesmaken som ännu sitter kvar i hela 
ansiktet, söt och varm. Men ingen ser hon att klösa, jo Lasse, som klampar 
slött bredvid henne, men han har redan fått sitt och är för resten ännu 
ganska riskabel så här dags på dagen.



Barnet, som hon har med honom, en pojke på fyra år, är ensam kvar hemma. 
Hon tänker på hans stora, vita ansikte, hans allvarliga ögon och hans 
evigt förskrämda tystnad. Han är rädd för ensamheten, gossen. Det vet hon. 
Och det är som om tanken på barnets rädsla skulle trösta henne nu, där hon 
frusen och elak traskar till sin fabrik.



I hörnet vid den stora gatan skils de båda älskande utan ett ord, knappt 
nog med en nick. Lasse går ensam vidare.



Den här karlens själ är den enklaste möjliga. En enda cell. Svartaktig, 
fylld med surnat hat. Han är rätt snyggt klädd. Han är van att vara ute 
bland folk, van att tala. Han har rest över hela landet som läsarpredikant 
den tiden han var religiös. En sådan tid har ju alla människor haft, 
fastän den hos de flesta tar slut med konfirmationen. Hos Lasse räckte den 
längre, och så blev han predikant. Han förkunnade hatets religion och 
sysslade mest med alla bibelns förbannelser. Allt det andra var för honom 
endast fadda, kraftlösa barnsagor. När han i sin tid tolkade ordet var det 
som om den gode Guden börjat svära. Svordomarna och förbannelserna gällde 
alla höga och rika, som hade mer än Lasse, alla som över huvud taget ägde 
någonting alls, så länge han själv ägde intet. Hans religion gick i 
korthet ut på, att gamle Jehovah skulle göra ett personligt ingrepp i 
naturens gång för att skaffa Lasse pengar och stor lycksalighet. Med tiden 
övergick han till socialismen, som i hans ögon var en mera praktisk form 
av samma religion. Han halkade igenom alla socialistiska föreställningar 
och begrepp i ett enda glidande, tills han plumsade ner längst ut till 
vänster och befanns vara glödhet anarkist, hans fanatism var fortfarande 
lika stor och på det hela taget av samma slag som medan han var predikant, 
han nämnde aldrig Guds namn vidare, det var hela skillnaden, men han svor 
och förbannade lika tappert. Handlingens propaganda, det var Lasses 
religion i full mognad, tills han fick veta att man egentligen borde 
skjuta någon. Då drog han sig diskret tillbaka. Liksom så många andra 
religiösa människor var han fylld av respekt för ordet. Han dyrkade 
symboler. Men att göra någonting, det tillhörde inte hans fack. Han gled 
tillbaka till socialismen igen, som för honom var endast en orgie av ord 
utan gärningar. Han drev omkring på åsikternas formlösa hav som ett 
blötdjur, utan ryggrad. Bland mycket annat gott upptäckte han även 
syndikalismen och älskade numera att tala om sabotage. Hans enkla, hatiska 
själ producerade utan uppehåll ett ständigt framsipprande missnöje, 
gallblandat och giftigt.



Lasse såg att morgonen var grann av sol, men det sved i hans ögon. Han 
tyckte bättre om de kalla skuggorna, där han inte blev bländad av ljuset. 
Han lunkade framåt, trött och ensam i mängden av trötta, tigande 
proletärer. Sömnen jäste ännu i hans kropp, han knorrade för varje rörelse 
och fann allting omöjligt, ohjälpligt. Genom hela ryggen surrade och malde 
en dov trötthet, underlivet var utsuget tomt och benen slankiga - ty om 
natten hade han herravälde över sin kvinna. Hon tog skadan igen om dagen.



Lasse tände en cigarrett för att mjuka upp sin igentorkade mun, men röken 
kändes besk på fastande mage, den fastnade i halsen och luktade bara gräs. 
Trycket över skuldrorna pressade honom neråt med hängande armar, ögonen 
orkade han knappt lyfta från gatstenarna, ögonlocken liksom gnisslade av 
sömngruset. Han försökte tänka på någonting, men allt var så ohjälpligt 
dumt så här tidigt på morgonen, det kunde endast uttryckas med en svordom, 
och den halade han då fram ur sitt fullaste hjärta. Sedan spottade han 
efter hälarna på en liten mager flickstackare, som halvsprang framför 
honom, det lättade ju alltid litet. Han sköt upp hatten, strök undan sin 
flottiga pannlugg och märkte att flickan framför honom hade snygga axlar 
och en liten trevlig rumpa.



Då kom han i blinken ihåg en sak från i går kväll, som hade retat honom 
obeskrivligt, vid minnet halade han fram en ny svordom. Det var på 
ungdomsklubbens möte. En kamrat från landsorten var där och hade erbjudit 
sig att deklamera. Det gjorde han också, och han kunde utantill både 
känsliga bitar och kraftiga bitar om kamp och sådant. Det kändes riktigt 
uppiggande. Så hade den nye kamraten bett att lamporna skulle släckas, så 
att rummet blev alldeles mörkt, han ville ha det riktigt ordentligt 
mörkt för flickornas skull, för han tänkte deklamera Frödings dikt om en 
morgondröm, hela morgondrömmen, även de bitarna, som det hycklande 
borgardömet hade åtalat och velat konfiskera. Ja, Lasse visste ju, att 
morgondrömmen var en skarp bit, en riktigt fysisk bit, så att han hade 
makat sig närmare sin flicka och redan på förhand börjat njuta av mörkrets 
fröjder, men då kom Pelle Vesterberg och förstörde alltihop. Han ville 
inte veta av något mörker, sade han, kunde inte kamraten läsa en sådan 
vacker dikt i ljuset, så var det bäst att låta bli.



Och efter det hade ingen velat släcka lamporna, till och med flickorna 
hade protesterat. Den där oppkäftiga byggnadssnickaren begrep inte att det 
måste vara den rätta stämningen när man läser sådana saker. Det vart 
heller ingen läsning av, deklamatören sade tvärt nej, när han inte fick 
som han ville och var van.



Nej, Lasse förstod inte den nya ungdomen i klubben, tjugu års pojkar och 
flickor utan förstånd. Di ä ju värre än läsare, å di ska låssas vara 
radikala, köss mej!



Han svor och spottade och traskade vidare. Han och Adelina hade beslutat 
sig för att inte vara med i klubben längre. Så fick dom där ungdomarna se 
hur dom skulle kunna klara sej sedan.



Det var oro i luften omkring honom. De många tusen människornas tunga 
marsch genom staden hade lämnat värme efter sig. Morgonrymdens isiga 
stelhet hade alldeles smält undan. Jäsande, bittra tankar hade släpats 
kring alla gator och lämnat efter sig en dunst av feber. Vilda ord hade 
strötts ut i luften och lämnat efter sig något av det råa blodets 
hetsighet. Morgonen var färdig, dagen började breda sin klarhet över den 
lilla vrå av världen, där arbetsfolket myllrade över alla stenvägar som 
ivriga, svarta myror på väg till dagens verk. Samma vimlande hast på alla 
gator som i stacken bland vaknande arbetsmyror. Samma mening: arbete, mat, 
mera ungar, mera proletärer.



Men Lasse tänkte inte på de arbetande, han tänkte på drönarna och ville 
bli som en av dem. Det stod två sådana herrar utanför ett femkafé. De hade 
nyss kommit ut därifrån och offrade nu ur sitt innersta åt rännstenens 
gudom. Var och en har ju sin gud, och dessa unga gentlemän var säkra i 
ritualen. Ett och annat kvalfullt stönande letade sig fram mellan flin och 
tjut och manlig vilddjursglädje, det där vrålandet som hos rusiga tränger 
upp ur spökvärlden under allt medvetande, banar sig väg genom 
förtorkade svalg och gap, medan hjärnan ligger sanslös som en gråsten i 
sprit bakom svullna ögon - det där skränet, som brukar locka fram polisen 
alldeles som genom ett trolleri.



Lasse, bergsprängaren, var mycket intresserad av dessa båda herrar, men 
det kom ingen polis, och det tyckte han var orättvist. Den ene var klädd i 
storm och pincené och sidenfodrad vårrock, den andre var barhuvad, hade 
lackerade skor och en avbruten stump av en smal käpp i handen. Bägges 
ansikten liknade ofärgat, smutsigt läskpapper, och bägge var höljda av 
fläckar och pladaskor av all möjlig orenhet. Plötsligt sjönk herrn i 
stormen ihop mot väggen, slut, knäckt av ruset. Den barhuvade ansträngde 
sig att fixera honom, fann sedan tidpunkten lämplig att reglera något 
mellanhavande, varför hans knytnäve smaskade ner någonstans i ansiktet 
mittemellan pincenen och gapet. Och gapet formade sig till ett slött flin 
- ett vänligt småleende - ett vackert barnaleende under smuts och blod, ty 
nu sov han, herrn med stormen, satt och sov på trottoaren, lycklig och 
alldeles borta från världen.



Då gick den barhuvade bort på vinglande ben.



Lasse suckade djupt, bitterheten nästan kvävde honom. Det var överklassen, 
det! Något annat förstod han ju inte. Sådana var de allihop. Det var det 
enda han hade klart för sig. Och han frös av samma gamla längtan - att få 
lika mycket pengar som de där, att kunna leva så där, fylla sig med samma 
njutningar. Ty dessa njutningar hade ju överklassen stulit från Lasse. Han 
hade samma gudomliga rätt att leva och vara som en av dem, och den rätten 
berövade man honom!



Lasse vände om och gick till kaféet, som hade varit öppet sedan klockan 
fem på morgonen. I förbifarten gav han den sovande herrn med stormen en 
förkrossande spark i plånbokssidan. Sedan försvann han in på ölsyltan.



Arbetarströmmen hade redan böljat undan genom staden. Endast spridda, 
försenade enstaka eller små grupper halvsprang här och där. Mest unga 
flickor på väg till fabrikerna. En bagarvagn hasade sig med tjutande 
bromsar utför en backe. Några blänkande fönster öppnades i en och annan 
våning för att släppa ut nattkvalmet och få in den kalla, rena 
morgonluften.

-Nå, Pelle, hur har de gått i da, då?



Där stannar Pelle. Det är den unge byggnadssnickaren, som liknade en 
romare av vespasianernas ätt. På långt håll, förstås! Vid närmare 
beskådande försvinner ju all yttre likhet, och man ser, att han är en 
arbetare som alla andra.



Pelle svarar:



-Som vanligt.



Det är Kvisslan han talar med, en kamrat i facket. En liten seg 
smålänning, fullprickad med finnar och kvisslor i ansiktet. Han liknar en 
kortvuxen, vresig, knuten enbuske och luktar på långt håll av kåda och 
karbolineum.



-Hur går det för er då? säger Pelle.



-De ä konkurs nu, bygget har stoppat.



-Ja naturligtvis. Det var ju klart. Har ni fått ut era pengar?



-Inte!



-Nej visst. Dem tänker han skrapa av sig i konkursen.



De båda kamraterna fortsatte neråt gatan, tysta i egna tankar. Pelle förde 
ett otäckt liv nuförtiden. Arbetslös och utan möjlighet att få något i 
sitt fack, måste han mest gå och slå dank. Ibland fick han litet 
slarvarbete och småplock hos små egna byggare utanför stan. Egentligen var 
han inte byggnadssnickare utan modellsnickare och var som sådan känd på de 
flesta verkstäder. Men han fick inte arbeta nu längre. Efter storstrejken 
var han märkt, stod på arbetsgivarnas svarta lista och skulle kväsas. För 
en tid sedan hade han fått börja på samma bygge, där Kvisslan arbetade. 
Efter tre dar fick han gå sin väg igen. Det hade ryckt i en tråd från 
Arbetsgivarförbundets kontor och Pelle hade ramlat. Denna morgon hade han 
som vanligt sökt arbete på olika ställen och överallt fått samma vanliga 
svar: ni passar inte här.



Arbetsgivarförbundet var mycket noga med att folk skulle få en lämplig 
inblick i Pelles karaktär. Man gav naturligtvis aldrig någon order om att 
Pelle skulle avskedas av sin tillfälliga arbetsgivare. Man lämnade bara en 
upplysning i förtroende, och resultatet blev alltid att Pelle fick gå.



Med Kvisslan var det en annan affär. Han hade arbetat på ett stort bygge 
vid Utkantsgatan, tomten numro tretton i kvarteret Räven, hos byggmästare 
Karl Överstehn, som hade bygget på entreprenad åt Byggnadsaktiebolaget J. 
Överstehn & C:o. Den ledande själen i detta bolag var byggmästarens 
bror, en frireligiös före detta skräddare Jonas Överstehn. För resten var 
bolaget ett så kallat familjebolag, aktieägarna var alla medlemmar av 
familjen Överstehn. Just nu hade direktör Jonas funnit tiden lämplig att 
göra konkurs. Arbetet på bygget hade avstannat och arbetarna förlorat 
sista veckans hela avlöning och innestående överskott för utförda ackord 
till åtskilliga tusen kronor.



Då hade de uppvaktat firman och fått träffa bolagets representant. Det var 
brödernas far, gamle Efraim Överstehn, en åldrig lymmel med en hel massa 
billig konjak under sin vita väst och för resten en smula slö, blöt i 
hjärnan. Han hade tagit mycket vänligt emot arbetarna, men det enda svar 
han kunde ge var att arbetarna skulle bevaka sina fordringar i konkursen. 
Det kunde han säga så tydligt att alla förstod honom, därför att det hade 
han lärt sig utantill.



Pelle och Kvisslan drev utför gatan med de arbetslösas trötta steg och 
trötta tankar.



-Vill du ta hand om den här affären åt oss, Pelle?



-Den klarar ni lika bra själva.



-De gör vi. Men du kan sätta opp skrivelser å sånt där, som kan behövas.



-Här behövs ingenting annat än blockad. Över hela linjen! Vartenda bygge, 
där Överstehn bara sätter sin fot, ska blockeras, tills han blir tvingad 
att betala.



Man kan inte bevaka sådana fordringar i en konkurs. Den direkta 
arbetslönen kan man nog få ut, men inte överskott på ackordslönen. Av den 
får man ingenting med förrän vid utdelningen, och det kan bli några hundra 
kronor att dela, där man skulle haft lika många tusen.



-Men skaffa mej fullmakt, så ska jag i alla fall kräva direktörn en gång 
till. På lämpligt sätt.



En rad unga flickor kom på andra trottoaren. Klackarna smällde, hattarna 
vaggade ivrigt när pojkarna gick förbi, handväskor svängdes till hälsning. 
Ytterst i raden gick en lång, smärt tös med granna ögon, en smula kalla 
bara. Det var Anna Dalman, sin fars barn, samma gråa hy och samma 
viljefasta drag kring munnen. Hon gick förbi med den minsta möjliga lilla 
nick åt pojkarna och skyndade vidare. Pelle såg knappast åt henne, 
de var fästfolk, han och Anna, men gjorde 
sannerligen inte något väsen av den saken. Älskog är ju för resten en 
historia för sig, som man inte kan ha tid att syssla med när som helst.



-Såg du inte Anna? frågade Kvisslan.



-Jo. Men eftersom hon har bråttom och jag inte har något roligt att tala 
om, så



Nå! skaffa mig fullmakt, så ska vi se på Överstehns affärer ett tag!



Dagen har kommit, den är som alla andra dagar. Klockan är halv sju. Ett 
tåg blåser långt borta bakom gator och hus. En och annan klocka slår en 
darrande klang genom rymden under vita, vårliga skyar. Kyrktornen sträcker 
sig ur stenmassorna upp mot ljuset.



Vid Utkantsgatan ligger några halvfärdiga byggen. Arbetet har nyss börjat. 
Yxhugg dånar, hammarslag skallar mellan våta, nakna väggar. Hantlangarna 
plockar sina tegelbördor fulla, brukssmäckor knogar under ok med dinglande 
ämbar. Uppför väggen kryper en rad av nya, vita plankor, som hissas av 
snickarna från fönster till fönster, tills de halas in i översta våningen.



Längre bort är gatan slut, förlorad bland de smutsiga bergknallarna. Några 
pålar med fastspikade fluktskivor står nerkilade i berget på långa avstånd 
från varandra. De visar var gatan ska fram. Där ligger nu i skrevorna 
endast allt möjligt avskräde och avfall efter människorna, tidningspapper, 
rostiga konservburkar, äggskal, trasiga tunnband, gamla klädespersedlar, 
som smultit ihop till hårdnad lump.



Stängerna med fluktskivor för allt vidare ut i ödemarken, och plötsligt 
öppnar sig gatan igen, mitt i berget. Den ser nu ut endast som en bred, 
rak väg efter sprängskotten, fullströdd med stenblock, översållad med 
glittrande stenskärvor och genomplöjd av dypölar och smutskanaler.



Här öppnar sig en tvärväg, som en gång ska bli en tvärgata. I hörnet står 
ett väldigt huskomplex med ännu våta tegelmurar, det är ett bygge som nyss 
kommit under tak. Allt är tyst där, allt är stilla och dött. Inga yxhugg 
dånar, inga hammarslag skallar, inga tegelbärare syns där och inga 
smäckor, intet arbete, ingenting av liv. Det är ett sjukt hus och en sjuk 
affär; bygget är övergivet tills vidare, lämnat att ensamt dö och falla 
sönder mitt i ödemarken, bland skrovliga berg och stenar. Men det 
ser bara så ut, ännu är inte den här affären slut, ännu kommer det att 
omsättas mycket pengar i huset numro tretton, kvarteret Räven. Ägaren, 
byggnadsaktiebolaget J. Överstehn & C:o, har nyligen gjort konkurs, men 
direktör Jonas har redan ett nytt, välskapat litet bolag färdigt att 
fortsätta i gamla kända spår.



Längre bort slutar gatan lika plötsligt mitt i en tvärbrant bergvägg. 
Några svarta människofigurer kryper upp och ner där borta på bergväggen - 
det är gatans arbetare, dvärgarna, som krossar urtidsjättarna och smular 
sönder dem till grus.



Längst bort står en svart skogssilhuett, och där under sträcker sig en 
mörk, blank tystnadens sjö med giftigt vatten. Över skogskanten dyker de 
vita molnen upp och seglar fram för morgonvind högt över den ödsliga 
utkantens ödemark, högt över stadens ännu värre ödemark av sammangyttrade 
stenmassor, svarta skorstenar och blänkande tornspiror. Överallt grått och 
smutsigt strömmar det gyllene solljuset ner från himmelen, men marken är 
förbannad och ofruktsam. Här och där ett litet smutsigt grässtrå, här och 
där en risig buske med bleka, späda knoppar och skott, det är allt.



Snett emot kvarteret Räven ligger kvarteret Vargen, på andra sidan om den 
blivande tvärgatan. Hela kvarteret är ännu endast en enda hög och skrovlig 
bergklack. På ena sidan av klacken, åt gatan till, är en urgrävning, ett 
tvärsnitt genom stenen. Nedanför ligger stora, lössprängda block. En 
lyftkran sträcker sina arrnar och kedjor efter mera sten. Ur djupet av 
klyftorna mellan blocken tränger upp ett tunt, silverklingande ljud, tick, 
tick - som ett urverk med sakta men aldrig tystnande gång, tick, tick. - 
Det är stål som slår emot stål, det är släggan som driver borren in i 
bergets sida, i såret, där den röda dynamitdegen ska tryckas in, 
allfördärvaren, kulturvägarnas banbrytare i obygden. Tick, tick - stålet 
sjunger i slägga och borr, medan berget tiger med den besegrades bittra 
tystnad, då dvärgarna äter sig in med skonlösa händer och tänder, allt 
djupare in i jättens kropp av sien.



Här är tomten numro sex i kvarteret Vargen. Där nere i bergbotten står 
Dalman och släggar, Mellin håller borren och vänder den för varje 
silverklingande slag runt i borrhålet. Med osviklig säkerhet drabbar 
släggan, borren vändes och kryper en hårsmån djupare in. Mellin sitter på 
ett stenblock och stirrar rätt framför sig med oändligt tungsinta ögon i 
skuggan under hattens brätte. Dalman står bredvid, och hans armar svängs 
som av en maskin, medan ögonen stirrar på slagytan och liksom håller fast 
borren i medvetandet med ett grepp av järn.



Men vid kranen står Lasse. Han har kommit nu, långt senare än alla andra, 
med dov olust och gnisslande jämmer inom sig för att just han ska vara 
tvingad att arbeta så här tungt.



I en lång, smal kista, liknande en ho, ett stycke därifrån, ligger en 
massa borrar, stålspett av olika längder. Den är redan öppnad. I 
verktygskuren, ett litet träskjul bredvid, står släggor och korpar och 
andra grejor insatta. Dörren är redan öppnad. Lasse står orörlig och 
stirrar på verktygen. Ur stendjupet hör han Dalmans slägga sjunga, men 
längst inne i Lasses själ har samlat sig ett nytt flöde av hatfull olust, 
och det tynger honom, han kan inte röra en lem, han bara stirrar på kistan 
med alla borrar och på kuren med alla släggor och korpar, där finns 
dynamit också, och den tanken kittlar honom som en hemlig njutning - den 
mjuka dynamiten! vad allt skulle man inte kunna åstadkomma med den! om man 
tog den dit in till staden och använde den med förstånd!



Han tycker att han gitter inte röra ett finger för att ta i de andra hårda 
kalla sakerna, man måste ju isas till döds av detta tunga stål som pressar 
en ner i vanmakt mot stenmarken, binder en fast i fattigdom och hindrar en 
att leva. I sin vilda bitterhet känner han tårar i ögonen, han vet att han 
måste i alla fall därhän, måste in i helvetet, måste svinga släggan, 
borra, borra, borra ända in i bergets hjärta, se kaxen välla fram under 
borren, stensmulor och grundvatten ältat samman till en gröt, röd av den 
röda stenen, grön av kesen, svart eller grå av ruttenhet ur djupen, endast 
sällan ren och vit ur den hårda, härliga graniten.



Nej, man orkar inte, man måste sätta sig ett ögonblick först. Hur skulle 
man kunna slå och borra med uttröttade armar, med hela kroppen vanmäktig 
och hela medvetandet fyllt av brinnande förbannelser?



Plötsligt hör Lasse att det har blivit mol tyst. Då far han upp och ser 
sig omkring. Där borta ser han Dalmans ansikte titta fram, gråblekt 
som kallt järn och Dalman hånler med gnistrande isgrått hån i sina ögon. 
Dalman vänder sig bort från Lasses åsyn -Dalman skakar på huvudet - Dalman 
rycker på axlarna - Dalman försvinner. Och åter börjar den silverklingande 
stålsången tona från hans plats i berget.



Då kränger Lasse av sig kavajen, knäpper till skinnvästen och böjer sig 
nästan jämrande för att leta bland borrarna. Han får liksom en känsla av 
svindel inför arbetets äckel och plåga, hans rygg värker och han svär tyst 
mellan sammanbitna tänder. Stålet isar i hans fingrar, han ryser till när 
han tar sina borrar och går. Runtomkring har arbetets tunga melodier 
spelat upp. Dagen har obevekligen börjat, ingenting nytt har inträffat, 
allting är det enahanda gamla vanliga.



Nej, bättre blir det inte, det blir bara värre och värre, och denna dag 
blir svårare än många andra.



2 Kapitel 2.

Här går ett å här går två, trean kommer, fyran går, 
femman slår! Här går sexan, här går sjuan, åttan kommer



Ur hesa strupar bröt orden fram, långsamt och högtidligt som en psalm 
Melodin var den enklaste möjliga, det gällde bara att få en svingande takt 
till stötarna. För varje betonat ord slängdes den tunga bjälken ner mot 
plankan, som trycktes allt djupare fast i marken.



Man sprängde en grav i gatan för rör och ledningar. Gravens sidor 
stöttades med plankor, som undan för undan flyttades fram allteftersom man 
borrade och grävde. En ny bit hade vunnits åt staden, och plankorna slogs 
ner igen för att hindra väggarna att rasa och ge åter åt ödemarken det 
stycke som vunnits. Sången gick tung som en psalm:



-arton kommer, nitton går, taljan står!



Det kallas att slå en talja, och talja betyder helt enkelt tjugu, det 
tjugonde slaget. Efter detta vilar man ett ögonblick och börjar sedan på 
nytt igen:



Här går ett å här går två Silverklangen i berget hördes runtomkring. Ett 
tjogtal släggor var i gång mellan stenblock och skrovliga hällar. 
Deras ivriga tickande takt smälte samman med all den övriga arbetets sång 
som fyllde hela den vårliga rymden här ute. Det var inte bara Dalmans 
slägga som tonade i tomten numro sex. Ett stycke ifrån honom satt Lasse på 
ett stenblock, som skulle sprättas sönder. Han höll borren, medan 
Blekingen släggade. Blekingen var en lång mager karl med ögon så ljusa och 
klara som vattendroppar i det rödbrända ansiktet. Hans hopbitna mun 
försvann i halvlång, vitgul skäggstubb. Det fanns säkert inte en gnista 
fett i hela hans seniga lekamen. Till sin uppsyn liknade han mest en bild 
av seghet och klok försiktighet.



Som en solröd och skinande jätte satt Sotare-Lasse ensam för sig själv och 
småsjöng. Han borrade med järnet mellan knäna, flisorna yrde omkring 
honom, ty han hade nyss börjat sitt borrhål. Det sang i stålet och skalv i 
hela blocket för varje slag han slog. Alltemellanåt lade han ifrån sig 
släggan och strök med aviga handen svetten bort ur pannan. Tog fart igen, 
blinkade mot släggan, sjöng för sig själv och skrek ibland ett mustigt 
karlaord till de andra pojkarna.



Några unga karlar hävde undan den söndersprängda stenen. Kranen knarrade 
och drog, kedjorna slingrades rasslande om väldiga flak som lämpades på 
kärror och kördes bort. Bland karlarna vid kranen var två gubbar, Loppan 
och Stamp-Anders. Loppan liten och förskrämd, gumman död, barnen i 
Amerika, själv alldeles ensam här i livet. Han tillhör en 
nykterhetsförening för att på något sätt kunna komma ifrån sin 
övergivenhet: där är han mest bland barnen i nykterhetsskolan, men ungarna 
är rädda för gråhåringen med det förtorkade, hoprynkade ansiktet ur vilket 
två ögon blinkar fram, förpinade och hjälplösa. Ensam i livet är gamle 
Loppan, ryggen är krokig och söndervärkt, de människor han tyr sig till 
gör skoj av honom så långt de vågar och alltid, när han inte ser dem. 
Gubben är gammal och skinnet är skört, men ännu har han armar och nävar 
som lämpar sig för arbete.



Den andre gubben vid kranen, Stamp-Anders, kan egentligen ingenting annat 
göra än att ha tillsyn över åkarna, så att de inte fuskar bort några öre 
för laget. Stor, fet och försupen, röd som koppar i ansiktet, inte 
alldeles blank koppar, nej, utan tämligen ärgig och rostig. Anhöriga 
har han visst aldrig haft, allt han förtjänar super han upp och ligger om 
nätterna i något lider eller någon buske. Han stinker som ett as och har 
knappast förmåga att tala. Då och då bubblar någonting upp liksom ur magen 
på honom, men det blir aldrig ord, det blir bara förfärliga svordomar, 
vilda, fantastiska utgjutelser under flera minuter, som alltid avslutas 
med ett kraftigt framhostat: höppjoho si! Det är i det närmaste hans hela 
ordförråd. Det gör detsamma vad man säger till gubben, svaret blir alltid 
ett buller ur avgrunden. Ibland menar han vänligt och väl, men oftast har 
förbannelserna en fullkomligt ärlig och uppriktig mening.



Ett stenblock baxas fram med långa järnspett. Här är sången: Å så jänkar 
vi på den,



bättre kan vi!



Det kallas för att sjunga upp. Den äldste i laget häver ur sig ett 
kommandorop, de andra svarar med vad som helst, hur som helst och på 
vilken melodi som helst. Det är en obeskrivlig, vild symfoni av svordomar, 
skällsord, blixtsnabbt framkastade order och för övrigt vad som helst, 
lika gärna katekesbitar som oanständiga uttryck, satta på melodier som 
skapas i ögonblicket, improviseras för ögonblickets behov, inspireras av 
arbetet och dess ständigt skiftande fordringar. Sjunga måste man, det vore 
omöjligt att annars kunna förena alla krafter i den sekund de behövs på en 
given punkt. I huvudsak följer man gamla, bestämda traditioner, men 
varierar dem i det oändliga.



Hå! Nu kommer han igen sväng på sten!



Si, va står du här å gapar efter lyft'en bättre!



Å så jänkar vi ett tag igen kommer gör han!



I allt det starka, bullrande liv som nu härskar i ödemarken står bygget 
snett emot, Överstehns bygge, som en förlamad, förtvinande sjukling. 
Ställningarna lutar sig emot murarna, de nakna fönsterhålorna gapar 
av svart mörker. Murbruket torkar och spricker till grus i lavar och 
baljor. Några arbetslösa karlar står därutanför och väntar. De tror att de 
kanske ska kunna träffa byggarn här. De vill ha ut sina pengar.



I tomten numro sex har Dalman slutat slägga. Han har annat att tänka på. 
Det stora skottet ska laddas. Han går upp på bergklackens översta höjd med 
ett par ämbar fyllda med dynamitpaket. I berget är ett litet runt hål, 
stort som en femöring i omkrets ungefär och väl tjugu fot djupt - en 
kraftig ståndare ska skjutas, och Dalmans mening är att med ett tag slunga 
dän så mycket som egentligen borde tas i flera skott. Han reser upp den 
smala, svajande laddstaken och sänker den ner, prövar, stöter i borrhålet 
och försöker känna i sina händer hurudant berget är där nere. Är det hårt 
och fast, en enda stadig massa? Då är det ingen risk, då åker det ner utan 
vidare bråk och krångel. Men är det trasigt, sönderfrätt av vatten där 
nere, är det bomt, lösa block, staplade på varandra, är det krossat och 
malet till småsten kanske? Dalman kniper ihop ögonen och tänker på vad som 
skulle kunna hända - den splittrade bergmassan virvlande omkring överallt 
med ödeläggelse och fördärv. Han ser sig begrundande om, ser över skogen 
och vattnet där nere, över ödemarkens gråa ödslighet, men han ser utan att 
se, han räknar tyst för sig själv.



Laddstaken trevar omkring i hålet. Sjutton fot djupt har man borrat, 
resten har man skjutit upp, putsat och skjutit, putsat och skjutit igen, 
ett tjogtal gånger, tills man fått hålet vidgat där nere till en gryta. 
Det har gått åt en massa dynamit bara till grytan. Men nu rymmer den ju 
åtskilligt också, och Dalman tänker packa den full med ammunition.



Lyckas inte det här, så finns det ingen råd, då måste de förlora. I 
verktygskuren ligger blåkopian av ritningen, de där vita strecken har 
medfört åtskilligt som inte syntes från första början. Och bredvid 
ritningen där borta i kuren ligger tillståndsbeviset för sprängningen. Där 
står klart och tydligt tryckt hur mycket dynamit man får lägga i - 
dumheter! Hur ska någon människa kunna veta vad det här berget tål och 
inte tål? Har di sett om där finns några sprickor eller vridningar, som 
vänder bort Skottet? - Ingenstans står det tryckt eller skrivet var 
pengarna ska tas, som de nu måste förlora. Det kan inte dom tekniska 
herrarna tala om. Dalman biter ihop tänderna och hans ögon glittrar isgråa 
med gröna, lekande gnistor - det är inte så helvetes lönande, det här 
arbetet, man har just inte råd att betala för att man går här dagen i ända 
och tömmer ut varenda droppe styrka ur kroppen. Det är inte det, nej! Nej. 
Och jag skjuter väl så de räcker, tänker jag.



Det har kommit ett rykte hit i dag, löpande kamrater emellan. Doktor 
Henningsson ämnade sälja tomten, han var trött, hans hustru hade blivit 
död, han ämnade bosätta sig på landet. Den som skulle köpa tomten av 
honom, det var Jonas Överstehn, svindlaren från bygget snett emot, som 
stod och väntade att konkursen skulle bli slut. - Värre å värre blir de, 
tänkte Dalman. De spörs väl, om vi får nåra kroner över, när de här blir 
slut.



Nu kommer Mellin upp på höjden. Hans kortvuxna, grova kropp rör sig så 
stillsamt fram över berget. Ingen säger något. Mellin tar laddstaken och 
prövar några tag, skakar på huvudet. Lägger händerna på ryggen och ser på 
Dalman:



-De håller inte.



Dalman lägger huvudet på sned och kisar på kamraten. Det gnistrar vasst i 
hans ögon. Så skrattar han till ett kort hånskratt, och hans gråa hy blir 
bara blekare under stendammet.



-Håller! Ja, de-!



Blekingen står där nere och släggar. Han ser med oro upp på de båda 
karlarna, som avtecknar sig på höjden som gråa skuggbilder mot den ljusa, 
vida himlen. Nu lägger Blekingen släggan i Lasses händer och går upp till 
de båda andra. Lång, mager och gänglig kliver han mellan stenblocken och 
kommer fram till Mellin. Dalmans ögon gnistrar emot honom, bräddfulla av 
hån:



-Nå? Va? Nåå?



Blekingen tiger. Hans ögon är som klaraste vatten, men han böjer undan för 
Dalmans blick. Han ser på Mellin. Och Mellin vänder sig bort. Sjön ligger 
där nere, tystnadens svarta sjö. Ditåt ser Mellin, Blekingen ställer sig 
också och tittar däråt, som om den kunde ge något svar.



Och Dalman skrattar till igen. Samma korta, gäckande hånskratt. Han lägger 
sina järnhårda nävar på laddstaken och skakar den, när han säger:

-Såna stollar! Va ä de å bråka om? Vem sir de? Här? Ja tänker vi tar 
ett ordentligt skott. Så de räcker. De ä alltihop, de.



Blekingen lättar på hatten och kliar sig i skallen, bekymrad och orolig. 
Sedan går han sin väg. Mellin sätter sig ner bredvid borrhålet, öppnar ett 
dynamitpaket, makar fram ett ämbar fin sand och börjar laddningen. Dalman 
tar några tomma ämbar och går efter mer dynamit.



Ett rött skimmer av kvällsol ligger över hela Utkanten. Kärrorna vältrar 
med dunder och dån över gruset, kranen knarrar, kättingarna slamrar och 
knarpar när stenen hivas hem - släggorna pickar och tickar runtom i 
bergen, allt arbete åker i väg med iver och brådska mot kvällen. Klockan 
är över fem.



Då skallar ett hest rop: Si-i-i opp!



Ur alla hål och skrevor kommer människor fram, berget överges för en stund 
av sina gnagare, som långsamt makar sig undan.



Överst på bergklacken i tomten numro sex ligger en jättehög av grova 
timmerstockar, sammanlänkade med kättingar och överhöljda med trasor, 
mattor och säckar. Allt lyser rött i kvällsolen. Dalman står bredvid 
fördämningen och vinkar åt alla att gå bort. Skottet är laddat.



Åter höjer Dalman sin hesa stämma: Si-i-i-i opp! - Ropet skallar över 
backar och hällar. En åkare sätter sin häst i rörelse. Den tunga kärran 
gnisslar och rullar långsamt bort med sin stenbörda. Gatan är tom.



Där går de båda gubbarna. Loppan och Stamp-Anders. Loppan stirrar rätt 
fram, medan han går och går för att hinna undan. Han är inte rädd för 
skottet, sådant känner han för väl till, men han är rädd för kamraternas 
skällning, om han sölar och hindrar dem. Stamp-Anders rullar sina 
svordomar runt, runt i munnen - höpp! joho si!



På vägen mot staden står Mellin med en röd flagga. Långt, långt bort åt 
ett annat håll står Blekingen med sin röda flagga. Och ända in i ödemarken 
står Sotare-Olle med sin stoppsignal för att hålla människor på avstånd.



Nu är Dalman ensam på berget. Han har en lång stubintråd i handen. En 
precis lika lång stubintråd är fäst i dynamiten nere i borrhålet. Han ska 
tända bägge två på en gång, och när säkerhetstråden i handen är utbrunnen 
vet han att skottet går. Varom inte, är det 
något fel. Ensam och avlägsen skallar hans stämma: e-e-e-ell i berge!



På skilda håll, långt ifrån varandra, väntar Mellin och Blekingen och 
Sotare-Olle på skottet.



Nu tänder Dalman bägge trådarna och ger sig i sakta mak i väg därifrån. 
Ännu har han god tid. Men på vägen får han tag i Lasse. - Gå dän! ryter 
Dalman. Det är ännu ingen fara. Men Lasses slapphet, när han hasar sig 
undan några steg till - Dalman blir som galen, hela hans kropp ömmar av 
nervernas hårda spänning, det låter som ett jämmerrop, när han skriker:



-Dän med dig, satans drummel! Dän med dig!



Stubintråden i hans hand brinner och brinner, en liten fladdrande låga 
äter sig allt längre fram. Han tar Lasse med vänster hand i nackskinnet 
och nästan lyfter honom, medan han halvspringer några steg fram: i väg med 
dig! Så kastar han honom ifrån sig så långt han kan. Nu kommer skottet.



Nej. Allt är tyst. Dalman skälver till i vansinnig oro. Men ännu behöver 
det inte vara någon fara. Stubintråden är utbrunnen i hans hand, men det 
kan skilja till och med på ett par minuter. Det blir att vänta. Och se 
till. Kanske är det inte något fel ändå. Fast säkerhetstråden har brunnit 
slut.



Det kryper en svordom sakta fram ur Dalmans mun. En dödens tystnad ligger 
över hela Utkanten.



Lasse kommer fram igen, skrattar till med ett elakt flin: - jo, du skjuter 
du, Dalman!



Det måste vara något på tok, något fel på stubintråden, skottet var nog 
riktigt laddat. Dalman går framåt fördämningen igen. Lasse följer efter 
och skäller som en liten hund. Det är någon som skriker åt dem på långt 
håll, Dalman tänker just sparka i väg Lasse, när någonting otroligt tar 
tag i honom framifrån och haller honom fast, håller dem båda fast och 
pressar ner dem - marken lyfter sig under dem - berget framför dem reser 
sig högt i vädret, hela berget. Det rämnar uppifrån och ner, viker sig, 
vänder insidan utåt, lyftes ännu högre i höjden, medan det delar av sig i 
skilda stycken, som kommer seglande emot dem.



En tjock rök far upp som ett moln, sänker sig ner, kväljande och 
stinkande, breder ut sig överallt och sveper in hela platsen i en 
ogenomtränglig dimma. Dundret skakar luften, det ringer i öronen, 
ekot rullar upp ur jordens djup, det hörs ett mullrande dån av block som 
tumlar över varandra, ett rassel av stenar sedan är allt tyst igen, så 
tyst som förut. Ingenting syns. Allt är böljande vit rök.



Då hörs ett jämmer, ett tjut, ett skri ur röken. I samma ögonblick står 
Mellin där, han skymtar som ett spöke i dimman. Blekingen är där, 
Sotare-Olle kommer och andra kommer, stegen trampar över gruset, stövlar 
dånar och gnisslar med klackjärn över stenarna.



Lasse ligger där och vältrar sig fram och tillbaka, fram och tillbaka. Han 
tjuter och gnäller som en hund. Vänstra armen är fast, ligger inklämd 
under ett väldigt stenflak. Karlarna ramlar i väg på oviga ben, kommer 
farande tillbaka med spett - en - två - tre -fem - femton karlar med 
järnspett, som slungas in under Lasses stenflak. Och av gammal vana är det 
någon i hopen som sjunger upp, det är ett dödens allvar över den samlande 
sången, som sakta viskas fram.



Här så tar vi'n!



Å så jänkar vi på den, bättre kan vi!



Det är Mellin, som är försångare, rösten klingar klar och iskall, medan 
hans ögon stirrar efter den punkt, som bäst kan angripas:



Hå, nu kommer han igen, lyft'en bättre!



Å så jänkar vi ett tag igen, kommer gör han!



Nu är Lasse fri, men han tiger. Han är avsvimmad. Karlarna böjer sig fram 
för att se honom, hela vänstra armen är en blodig köttmassa.



-Han har fått sitt, säger en.



-Jo, han har de, men de kunde gått värre. Ni skjuter skarpt här, kan 
märkas.



Mellin går längre in i grunden och ropar: Dalman!



Ingen svarar.

På ett annat håll går Blekingen och ropar: Dalman!



Ingen svarar.



Nu kommer flera andra. Ä Dalman borta? - Va? K. B.? Dalman! - Dalman!!



-Tyst! Han svarar!



Alla tiger. Ingenting hörs.



-Dalman!



-De ä hört! svarar Dalmans röst långt borta. Dalmans röst -och ändå en 
helt annan människas röst. Det lät som en liten gosse. Mellin och 
Blekingen skiftar en hastig blick - alla går efter rösten.



Där sitter Dalman. Tigande. Vit som ett lik överallt där ansiktet syns för 
blod. Men han är söndersprängd i huvudet. Där högra ögat fanns förut, 
hänger nu endast några tjocka slamsor. Han tiger. Det vänstra ögat stirrar 
kallt och klart rätt fram.



-Herregud!



Några karlar tvärstannar. Mellin går fram till honom.



-Ge mej vatten! Det är Dalman som talar. Lugnt och stilla. Vattnet kommer 
om en stund.



-Om ja bara hade en trasa. Att binda om skallen!



Dalman är egentligen den ende, som är vid riktig sans just nu. De andra 
bara stirrar. Det är något overkligt, omöjligt, otroligt. En karl med 
söndersprängt huvud begär en trasa att binda om skallen.



Blekingen hämtar sig:



-Ta i här några stycken! säger han sakta och försiktigt. De vill lyfta upp 
den skjutne, men därav blir ingenting.



-Va ä de? frågar Dalman skarpt.



-Vi ska hjälpa hem dej.



-Hem? Va i helvete ska ja hemma å göra?



-Du ä



-Nå? Än sen då? Skaffa mej en trasa har ja sagt!



Några karlar går. Andra följer efter. De står inte ut med detta. De tror 
att mannen är vansinnig. Medan de går mumlar de vilda svordomar för sig 
själva. Synen av det sönderskjutna huvudet som fortsatte att leva och 
tänka lika klart, har framkallat ett underligt, spökaktigt raseri i deras 
innersta. De skulle inte kunna förklara någonting om orsaken till detta 
raseri, men det är som ett vilt djur skulle resa sig i medvetandets 
mörker vid anblicken av kamratens blod. De tuggar på sina svordomar och 
känna en isig kyla över axlarna - i nacken - i hårrötterna. Fötterna 
skälver under dem.



Men det är så, att Dalman skulle aldrig kunna förmå sig själv att lämna 
arbetsplatsen så här. Inte så länge han kan tänka och tala och röra sig. 
Till slut kommer Sotare-Olle med något vitt, det ser ut som en skjorta. 
Och Sotare-Olle skulle nog kunna tala om att det verkligen är en skjorta, 
som han nu river sönder. Trasorna doppas i vattnet, sköljs av, vrids ur 
och binds om såret.



-Ta i här nu! säger Blekingen igen, men mycket tyst.



-Han blir slut strax. Vi måste försöka få hem'en!



Ett halvt dussin karlar lutar sig ner över Dalman utan att säga ett ord.



Men den gamle arbetaren reser sig upp ur berget igen. Reser sig själv med 
egen kraft. Hård som sten, sönderskjuten, men lika stark ännu, fastän 
ansiktet är vitare än de blodfläckiga trasorna han har om huvudet. Han 
biter ifrån sig:



-Ge djävulen i mej, ni!



Men ansiktet stelnar, hyn blir grönblek, handen far upp till ögat och han 
tar sig om huvudet. Han viskar något - han är lilla barnet igen, en 
bondgosse som gjort sig illa, han får sin hembygds dialekt i munnen utan 
att han tänker på det, ett helt annat sjungande tonfall än det vanliga.



-Nä, nä! En har ju rakt gått å förlora sej!



Plötsligt bryter han ut i en ny svordom, läpparna dras isär, och tänderna 
grinar under mustascherna - men han står kvar på sina ben. Han är som en 
rasande varg, ser ut att vilja bitas. Slänger bort blodet, som runnit ner 
över fingrarna, föser brutalt bort de närmaste kamraterna och går fram 
till arbetsplatsen igen. Hastigt, i ilska, i blindo. De andra ser efter 
honom. Ingen kan få fram ett ord. Så småningom makar de sig efter. Dalman 
lever ju? Han är redan i full fart med att röja undan efter skottet.



Om en stund är arbetet i gång igen. Var och en på sitt håll. Släggorna 
pickar och tickar i takt på sista versen före kvällen. Kranen gnisslar och 
knarrar. Mellin och Dalman och Blekingen ser över skottets verkan. Nära 
nog halva bergklacken har rasat ner i väldiga klumpar, med brottytor som 
gnistrar i solen efter att ha legat gömda i millioner år. Men vad 
som skulle vinnas är ändå inte vunnet. Den återstående bergklacken är 
rämnad, sönderbrusten, men hänger ändå ihop. Här blir etter värre att 
skjuta, svårare att beräkna vilken riktning skotten ska få. Men något är 
dock undanstökat. Förlusten behöver kanske inte bli så stor nu. Ett par 
tag till så här, så klarar vi oss, säger Dalman, sedan avsyningen slutat.



Lasse är borta. Han blev buren till närmaste telefonplats, en droska 
hämtades dit, i den lades Lasse och kördes till sjukhuset. Två kamrater 
följde honom. En främling klev upp och satte sig i droskan, just som den 
stack i väg. Han presenterade sig som tidningsman. En sluskig halvherre, 
notisjägare på jakt. Han pumpade dem på alla detaljer, sög ur dem allt som 
kunde vara av intresse, det här var ju ett ganska lyckligt fynd, värt 
flera, flera kronor.



Lasse vaknade till sans och svimmade om vartannat, grät och tjöt när han 
var vaken, hickade och tuggade fradga när han lurade av. En sista glimt av 
skadefröjd sköt fram i hans ögon när han sade:



-Nu ska Överstehn köpa sexan också. Få se va di kan förtjäna nu - för allt 
va di stått i å jobbat i berge!



Notisjägaren spetsade öronen - vad var det?



-Ingenting alls. De ä bara sånt som han säjer.



-Yrar han?



-Han gör väl de.



De båda arbetskarlarna sneglade skyggt på herremannen, som vräkte sig 
ibland dem. En våt cigarrstump rykte i mungipan på honom, och han 
betraktade den förolyckade med grymma, nyfikna 
ögon. 

3 Kapitel 3.

Det är sommar och Arbetargatan blommar. Husen får 
knoppar av flott som i hettan slår ut till breda smutsfläckar. Gatan 
mognar i sol och ångar av kvalm och hetta. I alla portar, över alla 
trottoarer krälar barnungar. I alla rännstenar, mittpå gatan springer och 
rullar och kryper barnungar, klädda, halvklädda eller betänkligt nära den 
ursprungliga nakenheten. Omkring dem står en gloria av intorkad smuts och 
rykande damm.



Tidigt på morgonen är det ju inte på det viset, förstås. Då är gatan 
nästan tom. Magasinet har nyss öppnats. Några käringar står därutanför med 
flaskor och kassar. Solen häller ner över dem ett gnistrande, överdådigt 
ljus, några vindfläktar glider fram, ännu svala av den flyende 
sommarnatten.



När käringarna gått kommer en ung flicka ut ur sjuttiofyrans port. Hon har 
stått gömd där och väntat att vägen skulle bli fri. Hon är rädd för 
människorna. Hon är nämligen ett litet barn som nyss, för några månader 
sedan, har blivit mor. Gossen, som hon trodde på, har längesen försvunnit. 
Han var flottist. Hans lilla jungfrubrud skälles nu för gardisthora, det 
nyfödda barnet är en gardistunge. Hon är rädd för alla människor, den här 
lilla tösen.



I arbetarhemmet över gården i sjuttiofyran, trångt och smutsigt, lever hon 
som instängd i ett tukthus. Föräldrarna är över henne natt och dag med 
slag, sparkar och skällsord. Fadern är smed, en sotig vilde med hela 
ansiktet fullt av skägg, med otroligt långa armar och förfärliga nävar. 
Tidigt i morse väckte han henne på ett sådant sätt att hennes linne ännu 
är vått och hennes kropp ännu stinker. Gardistungen skrek i natt, och 
därför var smeden arg, och man kan ju inte slåss jämt, allra helst när 
flickan blivit van vid 
misshandeln. Smeden hatar och förbannar gardister, flottister, militärer 
och sådant, dagtjuvar, mördargesäller, avskum! Men själv har han ingenting 
emot att mörda, bara det kan ske i smyg och gärna en smula långsamt. Det 
är också märkvärdigt vad en sådan där liten svag och ynklig flickunge kan 
vara frestande - det är rakt omöjligt att gå förbi henne utan att ge henne 
en spark eller en knytnävslag, inte på lek, inte, nej ett ordentligt slag, 
så att det sjunger till mellan revbenen på henne - och så ett slag i 
nacken för ordningens skull, så att hon far på huvudet i väggen. Och det 
bästa av allt - man är ju i sin goda rätt! Flickan har obestridligen 
syndat. Varför kan hon inte gå i sjön, som andra, hederliga flickor får 
göra när de burit sig så där illa åt? Varför går du inte i sjön, jänta? 
Tänker du inte gå i sjön i dag heller, gardisthora? Det blev ju alltid en 
mindre hemma. Men var så god och ta ungen med dig också!



Lilla jungfrumor! Hon är så ljust, ljust gul i sitt rufsiga hår, ja, det 
är ju nästan rött, förstås. Hon är så genomskinlig som vax i hyn, de 
hopplösa sjukas hy, hon är så trött i sina tunga ögon, så blodigt röd i 
sina läppar. Hon lockar och frestar alla människor till det som ont är, 
ingen kan gå förbi henne utan att säga ett grymt ord eller nypa henne i 
själen ett litet tag för ro skull, det är det roligaste gatan har haft nu 
på en tid. Och så är man ju i sin goda rätt. Det är i moralens namn, det 
är det allra bästa; det är sannerligen inte alltid man kan komma åt att 
vara moralisk, åtminstone brukar det annars aldrig vara så här roligt. Och 
därför är hon så rädd, flickan, därför gömmer hon sig i porten bara hon 
ser en människa i vägen, när hon ska gå till magasinet efter mjölken.



Nu är gatan tom. Nu törs hon gå. Hon ser sig runtomkring nu springer hon, 
springer, springer. Men i sjuttiofyrans port står en jäntslyna och skriker 
efter henne:



-Hilda! Hilda! Ska du gå till magasine?



Lilla Hilda tvärstannar. Hon känner den där rösten, den hesa skatans röst. 
Det är Adelina, Lasses kvinna, som också bor i sjuttiofyran.



Adelina firar i dag från arbetet. Hon vill ha mjölk och några franska 
bröd, och det ska Hilda ta hem åt henne, eftersom hon ju ändå ska till 
magasinet. Adelina har inte kommit åt att leka med Hilda ännu 
riktigt, sedan det blev ett barn. Men nu sträcker hon på sig som en katta 
på språng, med klorna färdiga att klösa. Nu ska hon ha en rolig stund, när 
Hilda kommer tillbaka. Gardisthoran! - Adelina känner sig oändligt 
hederlig. Hennes karl är åtminstone inte flottist.



Hilda kommer; med mjölkhinkarna tyngande i bägge händerna och med 
brödpåsarna inklämda mellan armarna.



-De va längesen jag såg Hilda nu? börjar Adelina leken.



-Ja-a! säger Hilda och lyser upp. Adelina låter så vänlig i rösten! Så 
smeksam!



-De ä flera månar, tror ja? säger Adelina.



-Ja, de ä nog de.



-Å Hilda som har fått ett barn under tiden? Me en flottist, säjer dom! Å 
han har gett sej i väg, förstås. Joo, så ä de, när man inte håller sej på 
sin kant!



Hilda kan inte följa med riktigt, och därför står hon ännu och småler sitt 
blyga, en smula virriga leende.



-Vart de inte tvillingar? Ja tyckte ja hörde de ner på verkstan. För alla 
människor talar ju om Hilda nu och hennes flottistunge. Så går de, när man 
inte ä på sin kant, vassågo!



Adelina strålar av moral och glädje. Den glåmiga blekheten i hennes 
ansikte får till och med en smula färg av sinnesrörelsen, de rödkantade 
grisögonen blinkar av pervers förtjusning. Håret hänger i testar över 
öronen och ner i nacken. De giftiga orden dreglar fram ur hennes slappa 
mun. Hon står med händerna i kors över sin platta mage, precis som en 
ordentlig arbetarhustru, och hon känner sig nästan riktigt vigd vid Lasse.



Hilda fryser av rädsla. Det finns ingen blygsel, ingen skam i hennes ögon, 
bara en ohygglig förskräckelse. Men ett litet förtvivlat småleende av 
vänlighet hänger ännu kvar över hennes läppar.



Adelina njuter av moralens triumf.



-Si, somlia flickor har så dåli karaktär så. Å därför blir dom såna där 
dålia flickor. De måste väl finnas såna me, kan ja tro, å väl ä ju de, för 
hur tusingen skulle de annars gå för oss andra? Som håller oss på kanten å 
ä hederliga flickor, vassågo!



Men Hilda går sin väg. Bara går helt enkelt. Adelina gallskriker efter 
henne:

-Gardisthora!



Det ekar i hela porten, det ekar av skatans gemena skratt genom hela den 
smutsiga, halvmörka gården, det skriker i Hildas öron, när hon går uppför 
stentrappan, som blir allt mörkare och trängre, ju högre hon går. När hon 
kommit ända upp sätter hon sig på översta trappsteget och gråter, innan 
hon törs gå in. Du får sitta där och gråta tills du hårdnar, flicka! Det 
är ingenting annat att göra åt den saken. Det är verkligen ingen, som 
tänker lägga två strån i kors för en sådan som du.



Men dörren rycks upp, och Hildas mor kommer utrusande, tukthuset öppnas 
igen för henne.



-Sitt inte där och tjut! De vore bättre du makade dej åv ner i sjön me bå 
dej å din otäcka unge!



Hon ser det i en blink - ett stinkande kök, på golvet ligger ett 
månadsgammalt, halvnaket barn, ett litet blåblekt knyte, Hildas barn, utan 
vård i smuts och elände. Hon går lydigt dit in, och dörren smälls igen med 
en skräll. Moderns förfärliga röst klipps tvärt av mitt i en slamrande 
svordom. Dagen har börjat igen. Som alla andra dagar börjar i denna lilla 
trista värld.



Arbetargatan liknar en jättestor rännsten, där vattnet torkat fast av 
sommarhettan och lämnat all smutsen kvar på väggarna. Husen breder ut sig 
i ett oändligt perspektiv, som förtonar långt borta i solrök och 
guldglänsande dammskyar. Det ena huset är precis likadant som det andra 
från grunden ända upp, fyra eller fem våningar. En och annan husägare har 
kanske velat visa att han förstår sig på konst och arkitektur och har 
därför försett sin kasern med några trasgranna ornament, fantastiska 
människobilder, stela, otäcka blommor eller djur, allt löst påmålat utanpå 
rappningen. Men de flesta husen döljer ingenting av sitt armod, de visar 
öppet fram all sin smuts, allt sitt skrikande elände; två ändlösa rader av 
fattigdom och hjälplöshet. En väldig rännsten liknar det hela, en 
kloakledning med förpestad luft, helvetet kan inte tänkas vara värre. 
Luften är genompyrd av en äcklig, sötaktig lukt - sött som jäsande sirap, 
sött som ruttnande halm, sött som härsket stekflott från alla tusentals 
hemmen längs gatan.



Där fattas inte ens en kyrka. Det är ju ingen riktig kyrka, förstås, utan 
bara ett vanligt stenhus med fönster ända upp till tak ,



randen. Det står inklämt mellan alla de andra och är lika svartflammigt av 
sot och brunrött av regn och rost som alla de andra. Men i bottenvåningen 
finns en mörk dörrsmyg med glasrutor några trappsteg upp, det liknar en 
vanlig magasinsdörr, fullstänkt med gatsmuts efter vinterns regnväder. Där 
över står målat med svarta, halvt utsuddade eller bortsmutsade bokstäver: 
PREDIKOLOKAL. Det är en liten filial för själavården, anlagd här av 
statskyrkan, eftersom människorna här är många och bottenlöst fattiga och 
bor långt från de stora, verkliga templen. I våningen ovanför predikosalen 
bor väl antagligen lokalvaktmästaren, ty genom fönstret rakt över dörren 
sticker ut en stång, på vilken är fästad en halmkärve. Havren är dyr och 
kyrkan fattig, därför har man här använt en redan uttröskad halmkärve. Den 
sattes dit i julas och har fått sitta kvar sedan dess. Det är en vacker 
plägsed, den visar hur man tänker till och med på himlens fåglar. Det är 
en djupsinnig symbol, en tilltalande framställning i bild av Mästarens 
ord: Kommen till mig I alla, som arbeten och ären betungade, jag skall 
vederkvicka eder! Havren är dyr och kyrkan är fattig, men den tomma 
halmkärven visar dock att man tänkt även på himmelens fåglar, och den 
jordiska födan blir till slut så oändligt betydelselös för alla levande.



Litet längre bort ligger ett ölkafé. Det huset ser ut att jäsa över alla 
bräddar av flott och slapp välmåga. Det ligger i hörnet, just där 
Arbetargatan skärs av en större gata. Här glider spårvagnarna förbi med 
surrande sus och är borta igen. Här strömmar människohoparna fram, 
blickarna vänds likgiltigt neråt tvärgatan, som sträcker ut sin 
illaluktande fattigdom i solhettan. När man sett den, skyndar man gärna 
bort därifrån.



På Arbetargatan finns egentligen inga människor om dagarna. Jo, käringar 
förstås, och ungar. Sådant växer här som svamp i våta skogen. Då och då 
sticker en arbetarhustru ut huvudet genom ett öppet fönster i något hus 
och skriker något ilsket åt ungarna där nere, men det är mest av gammal 
vana, liksom för att visa att det finns folk innanför husväggarna också; 
ingen av ungarna fäster avseende vid de där kända ljuden.



Ett stycke från hörnet av den stora gatan står Adelina och pratar med 
gumman Dalman, ett gammalt stadigt fruntimmer från landet, som med tiden 
blivit riktigt som en stadsmänniska.

Båda är barhuvade och för resten så tunt klädda som möjligt i 
värmen. Dalmans bor vid en annan arbetargata ett litet stycke härifrån.



De har kommit rätt mycket tillsammans på sista tiden, Adelina och gumman 
Dalman. Ända sedan olyckan hände, då Lasse förlorade sin arm. Han är inte 
bra ännu och blir heller aldrig bra, påstår han. Aldrig kan han arbeta 
mer, och aldrig vill han arbeta mer, därtill älskar han alltför mycket sin 
lilla välkomna olycka. Den har befriat honom och fört honom ur träldomen 
över till överklassens värld, där man aldrig arbetar. Han får allting till 
skänks nu, människornas medömkan håller honom uppe, kamraterna hjälper 
honom så gott de kan, ur sjukkassan har han snart sugit ut så mycket han 
hade att få. Han har alltid predikat emot understödsföreningar inom 
fackföreningsrörelsen, de endast band arbetarna fast vid den nuvarande 
borgerliga samhällsordningen och förhindrade revolutionen. Nu är han 
emellertid en mycket ivrig understödstagare. Han kan inte se något skäl 
varför denna härliga tid skulle ta slut. Han vill inte vara någonting 
annat än en parasit, och han har blivit det på ett alldeles hederligt 
sätt. Nu vill han ingenting mer. Hans vilja räckte förut nätt och jämnt 
till det minsta möjliga arbete, nu är den alldeles slut, slapp som en 
trasig resår. Han sitter på ölkaféet varje dag från tidiga morgonen till 
sena kvällen.



Dalman är numera enögd, men det går ju lika bra att arbeta ändå.



Gumman Dalman är ett rejält fruntimmer. Mannens brutala viljestyrka har 
hos henne efter ett långt samliv åstadkommit en solid myndighet. Hon har 
respekt med sig och väjer inte för någon annan än för mannen. För honom 
går hon numera skyggt undan, sedan kärlekslivet tagit slut för alltid. Hon 
vet vad han duger till, och hon vet vad man ska akta sig för hos honom.



Stor och tung och tämligen fet är gumman. Munnen är oftast hopbiten, så 
att hakan skjuter fram. Hennes ögon kniper tag som ett par tänger, när det 
är något hon riktigt vill se. Det är därför Adelina helst böjer undan, när 
de talas vid. Adelina har verkligen inte något intresse av gumman Dalman, 
är närmast rädd för henne, hon känner med sig att man alltid måste vara 
annorlunda än vanligt när hon är med, man måste vara rejäl, man blir 
gärna litet mjukare i mun, det är besvärligt för Adelina. Gumman Dalman 
har hjälpt henne och Lasse mycket den här tiden, men det är så, att Lasse 
intresserar inte heller Adelina numera, fast det törs hon inte visa fru 
Dalman.



Inte kan det vara något nöje för en sådan kvinna som Adelina att bli 
omfamnad av en karl, som bara har en arm. När hon tänker på en karl, är 
det hans famntag hon tänker på, hur han kan göra det, något vidare begrepp 
om saken har hon inte. Men gumman Dalman har så mycket annat att tala om 
jämt. Det är en massa bråk om karlarnas arbete. Bygget i tomten tretton är 
i full gång igen. Jonas Överstehn gjorde ett nytt bolag av sin familj, det 
kallas nu för Aktiebolaget Byggnadsindustri, och det bolaget har köpt 
bygget på exekutiv auktion. Inte ett öre har de gamla arbetarna fått av 
sina innestående löner. Fackföreningarna har blockerat bygget, men vad 
hjälper det, där är alldeles fullt med strejkbrytare redan, det är ju 
alldeles som att stjäla pengarna från de andra.



Adelina begriper inte alls sådant där, men hon måste ju tala och svara 
ändå och vara vänlig. Hon står hela tiden och tänker på Alfred, en kamrat 
på fabriken, han har lockigt hår, Adelina känner inte många gossar med 
lockigt hår, och så är han stor och kraftig och ser ut att kunna



Överstehns nya bolag har köpt in doktor Henningssons tomt också, doktorn 
fick en liten lantegendom i stället påstås det, och Överstehn förtjänade 
minst trettiotusen kronor på den affären bara med några penndrag, och 
arbetarna måste förlora i stället på sitt arbete. Men mot Dalman och de 
andra var Överstehn rysligt vänlig, han övertog arbetskontraktet, så att 
K. B. fortsätter med sprängningen där, han har till och med lovat 
skadeersättning för allt extra arbete, så att ingen kan ju klaga på bytet 
precis. Men Överstehn är en räv, han lovar guld och gröna skogar, vad gör 
det honom, han skojar ju i alla fall ifrån sig allting, till och med 
arbetslönerna.



Adelina står och fryser riktigt i hettan, gång på gång silar vällusten 
genom alla ådror och nerver i hennes kropp - Alfred, Alfred! Men hon blir 
stel som en pinne, när gumman Dalman i ivern lägger sin hand på hennes 
arm, Pelle Vesterberg, Annas gosse, som hon går i sällskap med, han är 
ombud nu för Överstehns gamla arbetare, fast 
det gick ju inte alls för honom att få några pengar av Överstehn, och 
Pelle hade varit grov och kallat direktören för du och allting, och nu 
ville Pelle, att tomten sex ska blockeras också, men de vill inte Dalman, 
för Dalman säger, att man ska inte blockera och lägga ner arbetet i 
onödan.



Adelina måste tala och svara och vara vänlig, det är förfärligt svårt - o 
Alfred, om du visste! Hon begriper inte alls sådana där saker, hela bråket 
i Utkanten angår ju inte henne för resten.



Äntligen går gumman Dalman - hon vaggar i väg på ömma fötter - hon kommer 
runt hörnet. Adelina ser efter henne oändligt allvarsamt. Men tungan 
kryper sakta fram mellan läpparna på henne, en liten röd tungspets, den 
åker hastigt in igen. Inte vågade hon klösa gumman heller. - Hon svänger 
på klacken och går hemåt - Alfred! Hon ska ge sig i väg från Lasse nu och 
flytta ihop med Alfred i stället, hon vill ge sig i väg när som helst, i 
dag, genast. Hon känner på sig att hon behöver vara tillsammans med en 
kraftig karl, en karl som kan omfamna henne med båda armarna, med hela sin 
kropp mot hennes kropp, oh, Alfred, Alfred!



Gamla fröken Fager traskar neråt gatan till magasinet. Det påstås att hon 
egentligen ska heta Ulrika Eleonora Fagerhielm, men det är ingen som vet 
mer än hon, och hon tiger. Hon är inte riktigt klok, fröken Fager, och 
därför är hon allas värnlösa byte, den som bara gitter jaga henne. För 
många år sedan kom hon hit, utfattig och fnoskig, och representerar sedan 
dess överklassen vid Arbetargatan. Förut hade hon bott i någon småstad, 
där hennes far hade varit apotekare, sägs det. Alla, som hade något med 
henne att göra, är längesedan döda eller borta. Hon ensam är kvar. Hur hon 
bär sig åt för att leva vet man inte riktigt säkert. När man talar till 
henne blir hon vild av förskräckelse, stampar i marken som en skrämd 
tacka, snurrar runt på samma fläck och gnäller ideligen med en liten 
bräkande frökenröst: Ja - ja - äh! Ja - ja - äh!



Adelina är inne hos sig nu, så att fröken Fager får vara i fred för henne. 
Men andra faror lurar i hennes väg. Alla gatans ungar brukar kasta 
gatsmuts på henne. Det är det roligaste som finns för dem att se hur hon 
då springer för livet med sina små fjantiga hopp och skutt, 
snubblande åt alla håll i sin övergivna ångest för proletärbarnens otäcka 
vapen. Hon tillhör inte längre de skyddade i samhället, hon är fågelfri, 
utlämnad åt barbarerna, och de leker med henne sina egna, hårda lekar, 
barnen hämnas utan att veta det på sitt blods fiende.



Hon brukar gå ärenden åt en familj av yrkestiggare, som bor vid denna 
gata. Familjefadern är en hemkommen svensk-amerikan, förmodligen en 
förolyckad medicinare, hans livs stora passion är att fantisera om 
sjukdomar och läkemedel. Han bor ihop med en duktig arbetarkvinna, som han 
emellertid numera lärt att tigga i stället för att arbeta. Själv är han 
obotligt sjuk, och det är på denna sjukdom han lever. Han har för resten 
ett tämligen skarpt huvud, helst när han är lagom full, och han behärskar 
tiggarmarknaden med suverän överlägsenhet. Till a]la stadens förmögnare 
personer enligt taxeringskalendern skriver han i tur och ordning. Breven 
bärs omkring av hustrun och fröken Fager och är verkliga mästerverk av 
tiggarkonst, noga utformade i enlighet med mottagarens sinnelag. I nio 
fall av tio vinner han spelet och kasserar in pengarna. Då får hustrun vad 
hon behöver för att livnära sig, fröken Fager får mycket porter och en 
liten slant, själv lever han som en herreman, en lagom berusad gammal 
medicinare, på alla stadens sämre kaféer, där han av alla bekanta kallas 
Döddoktorn. Ibland har han sina ryck av generös nedlåtenhet och kallar sig 
själv för arbetare; med samma ton som de höga och fina brukar använda när 
de säger att egentligen är alla människor arbetare. - I sitt förträffliga 
yrke har han en präktig hjälp av fröken Fager.



I dag har hon själv köpt sin porter; då har hon väl fått en slant igen, 
kanske är det någon liten pension som fallit ut. Att dricka porter är 
hennes lilla glädje i jämmerdalen. Det ger henne styrka, och det ger henne 
så vackra fantasier. Där hon nu kommer från magasinet med buteljen snyggt 
inslagen i papper, tänker hon inte alls på barbarer och hästsmuts, sådant 
finns inte till där hon är i tankarna, mitt inne i minnenas sagovärld. 
Kanske beror det på värmen att ingen av alla hennes fiender bryr sig om 
henne just nu. Hon stannar utanför sin port, niger för sig själv, krusar 
och ber: för all del - för all del - det är någon i hennes sällskap som 
ingen kan se, någon, som hon tycker mycket om, en vacker dröm som 
delar hennes fattigdom och ensamhet. Med hela sin själ är hon i det andra 
landet, endast hennes kropp går ännu och spökar här nere i människolivets 
förvillelse.



Gatan blommar i sommarsol, och blommen är smuts och elände. Gatan mognar i 
stickande hetta och höljer sig i dunster och orenhet. Mellan husväggarnas 
höjder stiger söta ångor upp mot den skylösa glödande himmelen.



Det myllrar av barnungar längs trottoarerna, utmed rännstenarna, de hänger 
i klungor utanför portarna som bin utanför kupornas fluster. I den lilla 
smala rand av skugga, som trängs utmed ena husraden, sitter massor av 
barn. De sträcker ut sina nakna ben i solgasset på den brännheta 
stenläggningen. Där är ett virrvarr av nakna ben, svartbruna underkläder, 
före detta skjortor och lintyg, trasiga byxor, smutsiga förkläden och 
glåmiga ansikten med ögon fulla av fräckhet. Det är ett ändlöst stim av 
olika röster, olika hårda och olika gälla, gemena i tonfall och ord, i 
skrik och tjut till alltför tydliga åtbörder. De bär med sig ut på gatan 
stämningen i de tusen olika hemmen, fattigdomens lukt och andliga 
atmosfär. Ännu kan dessa späda armar endast slåss, små händerna kan endast 
nypa och riva, kanske snatta litet vid tillfälle, men om något år eller 
några år vandrar de in i fabrikerna, de små proletärerna, och blir 
arbetsmän och arbetskvinnor, kunniga i det onda, befästade i hatet och med 
mycket liten lust för det gott är. Och då har de ändå kommit den bästa 
vägen fram. Många kommer aldrig därhän, de går från gatan till 
straffanstalten, från straffanstalten till tvångsarbetet, från 
tvångsarbetet till straffarbetet, därifrån till gatan och så tillbaka igen 
den samma cirkelgången. Man tycker att man skulle kunna peka på offren i 
skaran, välja ut de gemenaste och säga: om några år, gosse - om några 
år, flicka lilla - Men kanske är det i stället den renaste blicken här 
som först kommer att slockna i fängelsets skuggor. Med visshet vet man 
endast att många av dessa måste därhän. Och för dem alla utan undantag är 
ett gemensamt: arbetet väntar dem som ett tvång eller ett straff med eller 
utan skam, aldrig som en glädje. En kamp för livet blir det i bästa fall, 
ständigt så nära gränsen för armodets död, att avståndet kan räknas i 
kronor, ett fåtal kronor. Så måste ni växa starkare i hatet, att ni 
inte förgås, små barn!



Varifrån kommer dock alla de goda människorna? Hur kan de växa här, hur 
kan de leva här? Hur har de fått veta det godas hemlighet, den eviga 
visdomen? När man ser barnen i detta helvete, förstår man vilka oändliga 
svårigheter de har att övervinna om deras själar ska kunna mogna i ljus. 
En liten sexårs flicka sitter på trottoarkanten och leker med ett 
tygbylte. Där finns inte den ringaste glädje i hennes lek. Den är tung 
möda. Hon ger sitt barn di. En annan liten flicka kommer och säger: vet 
lilla fru Andesson, så lessamt så, men Andesson kommer nog inte hem i 
kväll heller. - Den lilla modern svarar med en hemsk, beklämmande 
verklighet: nå guschelov fö de då i jötte nam, va han tå full nu då, lilla 
fju Ejiksson? - Och fru Eriksson svarar med en djup, djup suck, vänder ut 
sina båda händer med en stor gest och himlar med ögonen. En liten 
vardagstragedi utan vidare innehåll. Den behöver inte ens några ord för 
att förklaras.



Det finns inte den ringaste glädje i deras lek. Därtill vet de alltför 
mycket. Och ändå anar de inte vad som väntar dem. De leker bara. De växer 
just nu, livets safter samlas just nu i alla små kärlen i deras kroppar, 
och så står de där färdiga en dag som bleka, färglösa blommor, färdiga att 
bära sina egna kroppars och sina egna själars frukt. Hur blir den dock så 
ofta god, den frukten? Hur kan ett enda av dessa barn växa upp och ändå 
bli en god människa? Det är ju underverk, ett sällsamt, obegripligt 
underverk.



I sjuttiofyrans port sitter en liten gosse på fyra år, Lasses och Adelinas 
barn. Han vet allt. Hans ögon, klara som glas, har sett förfärliga ting. 
Ångest är den starkaste förnimmelsen han har av livet.



Ensam har han vuxit upp i ett litet rum och ett litet kök, allt som finns 
där inne känner han till, det har han haft tid att lära sig under långa 
dagar, vars bleka gråljus så hastigt dragit bort och ständigt lämnat honom 
i ett nytt mörker. Plantor, som växer i källare, får en vitgrön, fuktig 
färg. Gossen har samma hy, och hans ögon har nästan samma blekhet som hyn 
av all skrämsel som trängt genom dem in i hans medvetande. Han minns många 
olika, främmande kvinnor som kommit in till honom om dagarna med mat. Han 
känner till en karl och ett fruntimmer som jämt skriker till 
varandra eller till honom när de talar och som jämt är onda och jämt slår 
varandra och gör varandra illa. Utom när de ligger tillsammans i sängen 
och talar underliga ord, som han redan lärt sig förstå. Han kallar dem 
pappa och mamma efter som han blivit lärd. Pappa är för resten snäll mot 
honom när de är ensamma, han gör så många lustigheter då; mamma vet han 
ingenting annat om än att hon skriker jämt.



I dag är mamma hemma, och därför får han sitta ute på trappan. En avfallen 
och vissnad syrenkvist har han fått att leka med. Och han leker. Han talar 
till blomman allvarliga ord om allt vad han vet - att blomman ska vara 
snäll, att blomman inte ska vara rädd, att det inte finns någonting att 
vara rädd för, att det är bara elaka blommor, som är rädda, att blomman 
måste vara mycket snäll. Han har fått den lärdomen inbränd i sin själ. Om 
det talar han med blomman. När man är barn, kan man tala med alla ting och 
höra hur de svarar.



Nu kommer en liten flicka fram till honom, en åttaårs tös som redan gått i 
skolan länge, länge, förfärligt länge. Hon stannar och ser på honom. Hon 
säger ingenting. Men efter en stund ser hon på honom på ett helt annat 
sätt. Båda tiger. Det går en lång stund. Tystnaden omkring dem växer och 
växer, blir allt större och allvarligare. Alla trappans och husets stenar 
tycks också växa med hast och blir allt större, allt mörkare, allt 
allvarligare i tystnaden. Men det är inte alls samma tystnad hela tiden, 
den växlar oupphörligt och blir ny, de ser på varandra oupphörligt på ett 
alldeles nytt sätt och gör stora upptäckter. Då är det som om en viskning 
gick mellan dem, fastän endast ögonen talar, stora, oroliga, irrande eller 
stela av undran.



Flickan är så förståndig. Hon ser att gossen är sjuk och mycket snäll. 
Därför böjer hon sig ner över honom som en mor över barnet och säger:



-En så vacker blomma du har.



Gossen svarar inte. Han skjuter sig ända längst in i hörnet, rädd om sig 
själv och sin blomma.



-Får jag lukta på den? säger flickan.



Gossen svarar ändå inte. Han bara stirrar förskrämd på henne. Kanske hon 
tänker ta blomman ifrån honom? Och det är just det hon tänker. Hon tar om 
hans små händer, som håller fast i kvisten hårt, hon lossar dem så 
mjukt hon kan och jollrar som en liten mor:



-Får jag lukta på blomman?



-Nej, svarar gossen, nej, nej, n-n-n-ej!



Han vrider sina tomma händer, pressar dem mot bröstet och ser på henne med 
stor ångest. Men flickan vill lukta på blomman. Då skriker han till, ett 
litet varningsrop från vän till vän:



-Lukta inte - lukta inte, blomma!



Och flickan är genast med. Hon blir så förfärligt ledsen, hon låtsas 
gråta:



-Kan den inte få det? Å jo, du ska vara snäll mot flickan, låt lilla 
blomman lukta nu! Kan den inte få det?



Han ser på henne allvarligt. Det är kanske en snäll flicka? Han känner en 
doft, det är hennes rena förkläde. Hon kanske tycker om blomman? Hon tog 
så vackert med sina händer. Hon skrek inte som de andra, hon talade så 
tyst, och hon talade bara till honom. Han ser länge på henne. Om han 
verkligen skulle låta blomman lukta ett litet tag? Plötsligt lyser hela 
hans ansikte upp av det käraste ljus vår Herre har givit sina fattiga 
barn:



-Jo! Du får! sade han.



Nu sitter de bredvid varandra och talar. Hon smeker honom utan att hon vet 
det. Han har aldrig känt något så underbart. Hon är mor, och han är 
barnet. Hon lindar armarna om hans hals och lägger hans huvud intill sitt 
bröst, han kryper ännu närmare, ännu närmare. Flicka, flicka, lilla mor! 
Gossen vill sova i din famn. Hans hela mörka ångest är borta, nu vill han 
bara sova. De talar, men det är egentligen inte med ord. De viskar om 
ingenting, hon nynnar sina visor för honom. Hon säger att han ska blunda, 
hon andas på hans ögon för att tvinga honom, och det kittlar så att han 
måste skratta, fast han är så ovan, hans mun kan inte riktigt forma sig 
till skratt, det blir bara ett litet hjälplöst glädjeskri. Men blundar gör 
han, han måste. Flickans förkläde är mjukt och luktar så gott, men där är 
en annan doft också, ren och frisk, han sjunker ner i hennes famn med en 
liten rysning av glädje, han känner doften av äpplen, flickans egen doft, 
hela hennes kropp luktar som äpple. Och hon vill vara hos honom, vill vara 
snäll mot honom! Hon talar med honom, bara med honom! Det är ingenting att 
vara rädd för mer, aldrig mer!

Men nu ligger han med huvudet i hennes knä och 
ser rätt in i hennes glada ansikte, som böjs ner över honom. Han ser in i 
hennes ögon, det är underligt att se sådana ögon, det är små dockor där 
inne, som ler emot honom, och flickan ler emot honom så att tänderna 
lyser. Så möts deras läppar i en smekning, och i hela sitt mörka innersta 
ryser han, men han hänger kvar vid hennes mun, den doften av äpple vill 
han ha mera, mera! Då drar hon sig från honom till slut - han skulle ju 
sova? Han känner hennes röst i sitt öra: gossen ska sova! - Hon är ju 
modern, som leker med sitt barn. Men han säger: jag vill gå hem.



Nu har han sagt det. Hela sin hemlighet har han sagt. Han har ett hem 
någonstans långt, långt borta, han minns det så otydligt, han har kanske 
dött några gånger, sedan det hemmet fanns för honom, så otydligt är det, 
långt bakom livet. Han minns det bara som något oändligt ljuvt - där var 
det hela tiden lika ljuvligt som här i flickans famn. Nu förstår han att 
det fanns en sådan flicka också i hans fjärran hem. Därför säger han det 
genast till henne, hon måste veta det: jag vill gå hem.



Flickan känner honom inte. Hon vet inte att Adelina i sjuttiofyran är hans 
mamma. Hon tror att han bor i något hus bredvid. Hon tror att han är 
trött, sjuk - och hon reser sig genast, lyfter honom upp och nästan bär 
honom utför trappan, ner på gatan. Sedan hukar hon sig ner framför honom, 
ordnar hans kläder, tar hans små händer i sina, ler så vackert hon kan mot 
honom och frågar: var är det du bor, då?



Men då vet inte gossen det. Var är hans hem, det som ligger så långt 
borta? Han tiger, han kan inte svara på det. Men han vet att folk, som ska 
gå långt sin kos, alltid brukar gå till den stora gatan och sedan runtom 
hörnet, bort. Där måste det vara. Han pekar för flickan: där! - Och med 
armarna slingrade om varandra går de båda barnen bort för att söka efter 
gossens hem.



Det lider emot middag. Det osar mat överallt. Barn med fullpackade 
matkorgar och fyllda flaskor börjar gå från hemmen till arbetsplatserna. 
Karlar kommer hem med släpande steg. Bistert tigande eller med dundrande 
svordomar ramlar de uppför trapporna. En automobil kommer gungande fram 
över gatan, stannar utanför en port, chauffören kliver upp till sig. Det 
är middag. Gatans ungar leker och deras skrik fyller hela den solheta 
rymden. På stora gatan skymtar spårvagnarna som löper förbi och är 
borta med sjungande surr bland alla människohoparna.



Vid gathörnet står en klunga pojkar. De spejar och kikar försiktigt om 
knuten. De väntar på någon. Han kommer - tss! - de väntar - nu kommer en 
annan pojke och svänger med dröjande steg in på Arbetargatan, han bär en 
matsäckskorg och en bleckflaska. Med ett vinande tjut är hela klungan över 
honom. Han kastas omkull, allt blir en enda vältrande hög av små vilda 
djur, som sparkar, klöser, biter, kindpustar, misshandlar. Blodig och 
trasig får han till slut ta sin korg och sin flaska och gå vidare, men 
hela vägen är de efter honom och omkring honom med sparkar och slag. Hans 
far är nämligen strejkbrytare. Gossen är på väg med mat till honom. Var 
dag blir han så här misshandlad. Detsamma skedde på samma sätt i går, i 
förrgår, var dag under lång tid tillbaka. Detsamma ska upprepas i morgon, 
i övermorgon, var dag under lång tid framåt. Det kan inte undvikas. 
Ingenting kan rädda honom undan de klassmedvetna barnens grymhet.



Utanför den lilla predikolokalen står en man som liknar en präst, och det 
är ju ingen skam att se ut som en präst. Liten, mager, allvarlig, utsliten 
av fattigdom och själlös träldom. I ögonen lyser en liten glimt av trött 
ironi, när han ser pojkarna slåss. Han lägger sig inte i sådant. Pojkar 
och hundar måste slåss.



Han är fullständigt fri från alla illusioner om gott och ont; på samma 
sätt som en skådespelare är fri från alla sceniska illusioner, medan han 
själv använder hela apparaten. Vad andra människor tar för stora 
livsvärden, det ser han bakom kulisserna. Denne man är en medelgod präst, 
en nyttig aktör som aldrig förstör en sak, även om han aldrig kan ge 
någonting. Utan att vara särdeles begåvad, kan han sitt yrke som han kan 
sin roll, därför att han lärt sig den utantill. Och han är tillräckligt 
gammal för att själv förstå vad han mäktar och vad han inte mäktar.



Från ölkaféet nere i hörnet kommer en karl emot honom. En lång, gänglig, 
knotig lymmel, böjd i ryggen och slapp i knäna. Han är klädd i mörkblå 
söndagskläder, ganska snygga. Men inga stärksaker. Skjortan är svartgrå i 
västöppningen. Han är smutsig och orakad, ögonen ligger djupt intryckta 
under pannan, nu stannar han framför prästen, på något avstånd. Det 
är Lasse. Hela dagarna sitter han på kaféet. När det lider emot middag 
makar han sig hem för en stund. Han är alldeles lagom full. Alla människor 
bjuder honom på dricka. Han för ett härligt liv var dag, parasitens liv, 
överklassens liv, sådant Lasse tänker sig det. Alla människor beklagar 
honom och hjälper honom och sysslar med honom, alla talar om hans olycka. 
Det är bara prästen här, som inte har sagt någonting ännu, men han ska 
också spännas för Lasses triumfvagn och betala skyldig tribut med vackra, 
rörande ord. Prästen ska trösta den olycklige, det är ju hans yrke. Lasse 
går närmare, lättar på hatten en smula, bara så mycket att den lossnar 
från skallen och faller ner igen; han hostar till och gör sig trevlig:



-Hå, hå! Se pastorn, då! Go dagen!



Prästen tar åt hatten och nickar kort. Det glimmar till i hans ögon, en 
liten munter blink, han är allvarligt road. Lasse byter om fot, skruvar 
sig och blänger ner på den lille prästen från höjden av överklassens 
höghet.



-Jaså, Larsson är ute och går, säger prästen.



Lasses blick blir fräckare och fräckare där djupt under pannan. Luggen 
hänger ner ända över näsan, han stinker av öl och måste återigen byta fot. 
Också en präst! som inte begriper, att han ska trösta den olycklige! Lasse 
vänder sig så, att den tomma vänstra rockärmen ska synas, som är 
nerstucken i kavajfickan. Och då kommer det äntligen:



-Nå-å, hur går det för Larsson nu?



Lasse flinar till så att tandköttet sticker fram under mustascherna, 
ölstanken piskar den andre i ansiktet:



-De går inte alls, pastorn, de går åt helvete, vill säja. För när en fatti 
arbetare gått å förlora sej, så ä de slut sen, å di kunde lika gärna gräva 
ner'en i gösselhögen me're samma.



Nu är prästen helt och hållet inne i spelet och fortsätter att läsa upp 
sin roll:



-Ingen är förlorad, Larsson, om han erkänner sin stora synd och skuld. Gud 
prövar inte över förmågan, och hans son, Jesus Kristus vår frälsare, har 
ju givit oss de sköna orden: kommen till mig I alla, som arbeten och ären 
betungade, jag skall vederkvicka eder.

-Har'an sagt de? Va kunde han mena me de'ra?



-Han menar, att Larsson ska ge sitt hjärta åt honom, Honom.



-Ska han ha hjärtat också, när han har tagi armen?



-Är det Larssons mening att komma med hädelser



-För all del, näe'rå, förlåt att ja andas i så fall, för all del, inte 
vill ja stå här å schenera pastorn. För man ä ju bara en fatti arbetare. Å 
de heter ju, att man ska tro. Tro heter de, å inte tänka efter, om de ä 
sant som dom lurar i en, nä. Å i så fall har ja läst så mycke, så ja tror 
va ja vill, i så fall. Å kan pastorn säja mej, var de ä i bibeln de står 
skrivet: förbannad vare den, som leder en blind vilse på vägen? Va? Å kan 
pastorn säja var de här står: ett stumt arbetsdjur talade me människoröst 
å förhindrade profetens galenskap? Är'e inte rätt, kanse? Säj om de inte ä 
rätt, va?



Det dök upp i Lasses minne, att han själv varit som en präst en gång i 
tiden, när han var läsarpredikant. Han hade ju predikat. Han kunde bibeln 
lika bra som någon präst, var lugn för det! Nu skulle han bräcka till! 
Komma och diskutera med honom om bibeln! Jo, det skulle han visa - men 
prästen sade:



-Har Larsson hört det uttrycket, att djävulen läser bibeln baklänges?



-Ja, dom säjer de, har ja hört. Fölåt att ja ä så näsvis, så ja säjer va 
ja tänker, för i så fall så har ja ju läst lite ja me. Å de står skrivet: 
ve eder, som stadga orättfärdiga stadgar och med allt edert skrivande 
skriva endast våldslagar för att vränga de ringas sak och beröva de 
fattiga i mitt folk deras rätt. Är'e inte sant, kanse? Kan ja inte, kanse? 
Är'e bakomtaget kanse, som pastorn sa att de va nyss



-Hör nu, Larsson



-Sa inte pastorn, att de va bakomtaget, kanse? Jo, man förstår nog piken, 
va lugn för de, men en annan får nog smaka på va de vill säja å råka i 
olycka å så bli hånad sen av prästen. Fö dom förbannade kapitalisterna å 
prästerna håller ihop å skriver orättfärdiga stadgar å berövar de fattiga 
i mitt folk deras rätt. Å de står ytterligare skrivet: de sälja den 
oskyldige för pengar å den fattige för ett par skor. Ty de längta att se 
stoft på de armas huvuden och de vränga de saktmodigas sak.

-Larsson rör ju ihop Moses och Petri brev och Esaias och Amos



-Rör ihop? Kyss mej! Men har ja inte läst'et, va, kan ja inte de där, 
kanse? Jo, va lugn fö de i så fall, en ann ä nog lika go som en ann, fast 
man inte kan lägga ut'et så där fint å bildat, för en ann har ju aldri 
haft rå att studera. Ett tag så tänkte ja bli präst, föstår u, å ja läste 
så ja kunde bli toki, men en ann måste ju arbeta för å kunna försörja sej 
själv me sitt ärlia arbete, men du må tro mej eller ej, ja har predika, 
kanse lika bra som du, om inte bättre, å ja predika så att - ja, du ska 
se, ja sto i å la ut'et så att - ja ursäkta att ja står här å säjer du å 
schenerar pastorn, men ja säjer rentut som ja tänker. Ja de gör ja, å i så 
fall att de schenerar, så säj bara ifrån!



-Nej. Men kanske kunde vi fortsätta det här samtalet en annan gång? 
Larsson tycks ju känna till Guds ord, men har Larsson tänkt på någon gång, 
att i bönen försöka bli delaktig av Kristi nåd? Gör det! Och kom till mig 
sedan, så får vi talas vid.



-Kristus, ja, den kör ni me jämt, ni präster, fölåt att ja säjer de, ja 
ska bara säja en sak, bara en sak, pastorn. Kristus. De ä eran Gud, de. 
Men profeten Essaias säjer så här: man skakar ut guld ur pungen och väger 
upp silver på vågen och så lejer man en guldsmed att göra de till en gud, 
för vilken man kan falla ner och tillbedja. De ä eran gud, de. Men 
profeten talar också om en annan Gud: ja, jag skall komma till eder för 
att hålla dom, hålla dom, säjer han! och jag ska vara ett snarfärdigt 
vittne mot trollkarlar, äktenskapsbrytare och menedare, så ock mot dem som 
förhålla dagakarlen hans lön, kom ihåg di ordena, som förhålla dagakarlen 
hans lön, eller förtrycka änkan och den faderlöse eller förvränga rätten 
för främlingen, men inte frukta mig, inte frukta mig, vassågo, säjer 
Herren Sebaot.



-Det är inte Esaias, det är Malaki, Larsson, och nu



-De gör'e samma, de gör'e samma! De ä min gud, de! Va lugn fö de. Å min 
gud ä en stark hämnare, å han ska slå ihjäl dej å din gud, präst, å när 
hans dag kommer att han ska hålla dom som skrivit är, då tar satan dej, 
kom ihåg de, präst, för de står ytterligare skrivet, att vi ska skära 
tarmarna ur dej, å i dina tarmar ska vi hänga kapitalisterna i 
lyktstolparna. Kom ihåg de!



-En dåre talar dårskap, och bedragaren, bedragaren, märk det namnet, 
Larsson! brukar ordens vapen också där, när den fattige har rätt i sin 
talan. Men en ädling tänker ädla tankar. Det är Esaias, som säger även de 
orden, och Larsson tror ju på Esaias? God middag!



Prästen gick med små snabba steg. Han kände att han började bli het. Och 
ändå var han van vid sådana här ordstrider med olärda människor, som i 
sitt enfaldiga högmod ville visa att de kunde bibeln lika bra som prästen. 
Det var ingenting nytt i det, han hade många gånger blivit utmanad och 
uppsökt för en tvekamp med bibelspråk. Men vad som pinade honom nu, var 
att det personliga hatet mot prästen slog emot honom mer fanatiskt än 
någonsin annars och var blandat med hämnd mer än annars, det fick sin 
speciella smak och lukt av Larssons egen ruskiga gestalt. Orden kom ju som 
explosioner med bitter knall, ströddes omkring som mördande skrot.



Prästen skämdes att han hade brytt sig om att svara. Han förstod inte vad 
som kommit honom att deltaga i den här obehagliga diskussionen. Och han 
mindes alldeles säkert, att han till slut stått och letat i sitt minne 
efter något bibelspråk att slå Larsson i skallen med så att han teg, 
alldeles som andra teologer ständigt söka att mörda varandra med Guds 
olika ord.



Det var den där knotiga, låga pannan, som sköt fram över ögonhålorna och 
lade blicken i skumt mörker - den där otäcka, lurande blicken av fräckhet, 
som aldrig slog emot honom med öppnat hat, men jämt böjde undan, feg i all 
sin list och skam de där grova kindknotorna, över vilka huden låg spänd 
och åtstramad, en smutsig, maskäten hud, hård som läder - de där 
förbittrade, förgrämda vecken från näsroten förbi mungiporna den tunna 
mustaschen, som skälvde av raseri över tandköttet de snusbrända tänderna - 
och stanken, när han lutade sig ner över sin motståndare. Stanken av öl 
och snusk och liderlighet och all kroppens elände! Allt detta hade smittat 
prästen, det var värre än de råa orden med all deras drumlighet och 
hätskhet, det var detta, som hetsat honom till strid. Lika mycket som hans 
eget inlärda odium theologicum, som hörde till den andliges roll och yrke.



Lasse stod kvar på samma plats.



Han hade en gång varit läsarpredikant. Det var för flera år 
sedan. Mycket hade hänt sedan dess, medan han 
på sitt sätt utvecklades. Men när olyckan slog honom, så att han äntligen 
kunde slippa arbeta och i stället fick leva som en parasit, då slutade 
denna utveckling. Det slog back i maskineriet, och hans själsliv började 
rusa baklänges. Han var också alldeles lagom full när han träffade prästen 
och fick höra bibelspråk - då fick han andliga uppstötningar, hela det 
gamla religionslivet, som han passerat, kom igen.



Där han stod ensam, utanför predikolokalens dörr, tyckte han först, att 
han givit prästrackaren på tafsen riktigt ordentligt. Men så småningom 
gick det upp för honom att prästen hade behållit sista ordet, då hade ju 
prästen besegrat honom! Han ilsknade till. Han skulle ha svarat, givit 
prästen mer bibelspråk att bita i, han kunde ju sin bibel bättre än någon. 
Han kunde rabbla upp varenda förbannelse i hela gamla testamentet, 
vartenda fult ord, vartenda tvetydigt eller otvetydigt mustigt ställe - 
han skulle ha saftat i värre, sådana där prästkanaljer ska man klämma 
efter!



Han stod där under den urtröskade halmkärven som var en bild av 
barmhärtigheten mot de hungrande och nödlidande. Han upprepade för sig 
själv vad han nyss hade sagt, han gjorde i ensamheten samma stora 
svängande rörelser med sin högra hand, han talade halvhögt för sig själv, 
öppnade munnen på vid gavel och rullade vällustigt de gamla vilda orden 
över tungan. Sakta, så småningom föll predikarens anda över honom igen, 
han blundade av stigande hänryckning, orden strömmade fram ur gömmorna i 
hans inre, förbannelsens ord, uttalade i namn av förbannelsens gud, Jahve, 
Herran. Några barnungar samlades kring den berusade karlen som stod och 
pratade för sig själv och fäktade med sin ena arm. Men när han hörde 
skrattet och stimmet från hela högen av ungar, som började tränga inpå 
honom, vaknade han upp. Han såg med bister vrede ut över dem, sträckte sin 
arm emot dem och talade med sjungande, entonigt klagande röst som 
läsarpredikanter brukar:



-Hör, någon talar: predika. Och jag svarar: vad ska jag predika? Ja, 
folket är gräs. Så säger profeten Essaias, å ä dom annat än gräs, kanse? 
Man ropar till mig från Seir: väktare, vad lider natten? Väktaren svarar: 
morgon har kommit, och likväl är det natt. Ja, folket är gräs och likväl 
är det natt. Oh! Men förödelsen kommer, den är oryggligt beslutad, 
den kommer med rättfärdighet såsom en flod. Det larmar på berget såsom av 
ett stort folk, det sorlar av riken med hopade hednafolk. Men ni, va gör 
ni? Man dukar bord, man breder ut täcken, man äter och dricker, joo då, 
vassågo! Äten och dricken, I förbannade! De gör'e samma, de gör alldeles 
desamma. Deras späda barn ska krossas inför deras ögon, deras hus ska 
plundras och deras kvinnor skändas. Ty se, jag vill uppväcka mot dem 
mederna. Ja, de vill ja. Mederna vill jag uppväcka mot dem, just mederna, 
som akta silver för intet och fråga intet efter guld. Äten och dricken en 
liten stund till, I förbannade! Gör de! För sen ä're slut. Som gräs ä di, 
ja, och sedan kommer domen över dem, deras hus ska uppfyllas av gravluft, 
uvarna ska bygga där sina bon och hundarna ska tjuta i salarna.



Han bättrade på förbannelserna en liten smula. Det måste man göra enligt 
hans begrepp om religiös nitälskan. När han slutat knöt han näven mot 
barnungarna som med jubel och flin hörde på hans utgjutelser. Därefter 
vände han tvärt och gick hem. Barnen efter i stora skaror, skrikande och 
hurrande. I sjuttiofyrans port stannade han än en gång och knöt näven åt 
dem, innan han slank in.



Varefter ungarna började disputera inbördes om vem det var som först hade 
upptäckt Lasse, vad han hade sagt i början och vad han hade sagt sedan. 
Det blev ett gräl som slutade med ett kort och kraftigt slagsmål. Sedan 
skingrades så småningom församlingen.



Uppfylld av predikarens ande gick Lasse in i köket till Adelina. Han hade 
en dunkel förnimmelse av att nu skulle något ske. Att han inte på flera år 
ägnat en tanke åt någon högre gudomlighet, det kom han helt enkelt inte 
ihåg. Han anknöt utan vidare bekymmer en fortsättning på avbrutna 
tankebanor från sin läsartid Gud hade gjort ett personligt ingripande i 
Lasses liv, äntligen, utvalt honom och korat honom till ledare för sitt 
folk.



-Nu du! sade han till Adelina. Nu börjas det! Nu ska'ru få si!



-Ocke då? svarade Adelina. Hon brydde sig inte om honom ett tecken. Hon 
var alldeles betagen av tanken på Alfreds härliga mannakraft, och Lasse 
var för henne en avslutad period.

Men Lasse gick omkring i det lilla köket som en tupp på sopbacken. 
Han skulle visa sig i all sin nya glans för kvinnan, men han visste inte 
hur han skulle börja. Det var litet ovant ännu, och han kände med sig, att 
Adelina skulle vara ändå mera ovan vid ett intimt umgänge med vår Herre. 
Det var det, som gjorde saken litet svår. Inte var hon riktigt snygg 
heller - men allt det där skulle ju strax bli bra, fattigdom fanns inte 
längre, pengar skulle strömma ner från himlen, de skulle gå klädda i guld 
och purpur och sida vita kläder.



Inte ett ögonblick föll det honom in att det hade förgått flera år, under 
vilka han varit borta från sin gud. Det hade skett ett underverk, och det 
var det enklaste i världen att det skedde underverk Att just han hade 
blivit utvald var något alldeles naturnödvändigt. Vår Herre kunde helt 
enkelt inte ha valt någon annan. Just detta, att predikarens ande så här 
alldeles oväntat fallit över honom, att han plötsligt befann sig mitt inne 
i en myllrande massa av bibelord, just detta var den logiska 
fortsättningen av hans liv. Naturligtvis fanns det en hel del som han inte 
begrep, men det behövde han inte heller göra. Han kunde tala och handla 
precis hur som helst, genom ett underverk blev allting utav sig självt 
alldeles riktigt, bara därför att det var han som sade eller gjorde det. 
Det gällde inte alls att tänka, det gällde bara att vara uppfylld av 
nåden. Någonstans i den närmaste framtiden låg makten och äran och väntade 
på honom.



Men först skulle ett blodbad anställas. Massor av människor skulle mördas, 
tusen sinom tusen skulle dödas, huggas ner med svärd. Blod skulle strömma, 
knivar och svärd skulle röja väg för Herren Sebaot och Lasse.



Han uppehöll sig för övrigt inte så mycket vid mördandet, det låg ännu 
endast i de oklara föreställningarnas värld, mordet var en mycket naturlig 
och mycket nödvändig detalj. Inte alls obehaglig, tvärsom! Tanken på att 
få hugga in stålade vapen i levande, skrikande människor till höger och 
vänster kittlade honom som en vällustig smekning. Men det var i alla fall 
bara en detalj, en enda liten njutning av alla de många som väntade inom 
den närmaste framtiden. Och när han så riktigt betänkte att härlighetens 
tid äntligen var kommen för honom, då blev han så upprörd, att det 
stockade sig tjockt i halsen på honom, han måste få luft, ge sig hän 
igen.



-Ve dig, ve dig! sade han och återtog omedvetet sin predikarställning med 
utsträckt arm, uppåtvänt ansikte, gapande mun och blundande ögon.



-Ve dig! Ve dig! skrek han ut, så att Adelina fick ett ögonblicks intresse 
för honom, där hon gick och smusslade med en massa saker i hemlighet. Men 
har var ju full igen, förstås.



-Ve dig, du Efraims druckna mäns stolta krona, du hans strålande 
härlighets vissnande blomster på bergshjässan ovan de vinberusades bördiga 
dal.



Det där stack Adelina. Just i går kväll hade Alfred bjudit henne på vin, 
Alfred var nämligen en fin gosse och inte en sådan där krake som Lasse, 
som aldrig hade råd att bjuda på sherrycobbel. Därför sade Adelina enkelt 
och kraftigt i all sin sårade värdighet:



-Har ja drucki vin nu också, kanse, har ja de kanse, va?



Men Lasse vinkade bara åt henne med handen att vara tyst och fortsatte:



-Jorden brister, ja, den brister, jorden rämnar, ja den rämnar, jorden 
vacklar, ja den vacklar, jorden raglar, ja den raglar såsom en drucken, 
den gungar såsom vaktskjulet i trädets topp. Men också här raglar man av 
vin, stapplar man av starka drycker, både präster och profeter ragla av 
starka drycker, de äro överlastade av vin, de stappla av starka drycker, 
de ragla, när de profetera, de vackla, när de skipa rätt. Ja, alla bord 
äro fulla av vämjeliga spyor, usch, så de ser ut, usch, ingen ren fläck 
finnes Vem är det då han vill lära förstånd, och vem ska han få att giva 
akt på sin predikan? säjer dom. Äro vi då nyss avvanda från modersmjölken, 
säjer dom, nyss tagna från modersbröstet? Det är ju gnat på gnat, gnat på 
gnat, prat på prat, prat på prat, säjer dom, lite här, lite där. Ja väl, 
Adelina! Genom stammande läppar och på ett främmande tungomål ska han tala 
till detta folk. Du ska akta dej för den förbannade dryckenskapen, 
Adelina, de är de profeten vill säja. De är profeten Essaias, som talar 
så, å du tror ju på Essaias, Adelina?



Men Adelina gick bort och satte sig på en stol och sade: Koss i Jösse 
namn!



Hon kände sig riktigt matt. Det var inte bara det, att hon gick och 
plockade ihop sina privata tillhörigheter i paket - några blusliv och 
psalmboken, en smula underkläder och annat smått -utan hon hade ju också 
alldeles glömt att laga middag åt Lasse. Hon hade alldeles glömt att Lasse 
existerade, så bråttom hade hon haft att komma i väg till Alfred. Och nu 
kom den här karlstackaren ramlande ner över henne, full och skvatt galen!



-Nä, hörru Lasse, sade hon och kliade sig betänksamt i håret, nä, hörru 
Blöt-Lasse! Har u vari å blivi blöt nu igen?



Han klippte av:



-Håll din mun, kvinna! Vet vem du talar till å smäda inte!



Blöt-Lasse var det värsta öknamnet på honom, det träffade en ömmande 
punkt. Vid stora, högtidliga tillfällen blev han kallad Larsson. Annars 
hette han mest Lasse. Men en gång hade en liten olycka hänt honom. Ett 
skott hade gått för tidigt, medan Lasse ännu var i närheten, han visste 
ingenting av och blev så illa skrämd, att han blötte ner sig. Sedan den 
gången bar han även öknamnet Blöt-Lasse, som användes vid alla tillfällen, 
då han skulle anses ha förnedrat sig alldeles särskilt djupt. Det där 
öknamnet träffade honom nu som ett knivhugg mitt i alla storhetsdrömmar.



Han röck ifrån henne paketet hon höll i handen, letade efter anledning att 
slå till:



-Va ä're här?



-Va har u me de å göra? Nåra blusliv bara! skrek hon ilsket och nappade 
paketet tillbaka igen.



-Blusliv, ja! Flärd å grannlåt å fåfängligheter, de tänker u på. Men inte 
på din eviga själ, nä, tycker nån de? Har u nån gång tänkt på, att i bönen 
söka bli delaktig av Kristi nåd, Adelina? Nä, de har u inte. Inte en enda 
gång. Va säjer du - har u de, kanse? Va? Nä! Men om du visste, va de ä 
bra! Gör'et medan tider ä, Adelina, innan du blir fördärvad alldeles för 
din fåfänglighets skull. För så här säger profeten: Eftersom Sions döttrar 
äro så högmodiga och gå med rak hals och spela med ögonen och gå där och 
trippa och pingla med sina fotringar, därför ska Herren låta Sions 
döttrars hjässor bli fulla av skorv, och Herren ska blotta deras blygd. På 
den dagen ska Herren borttaga all deras ståt: fotringar, pannband och 
halsprydnader, örhängen, armband och slöjor, huvudprydnader, 
fotstegskedjor, gördlar, lukt flaskor och amuletter, fingerringar 
och näsringar, högtidsdräkter, kåpor, mantlar och pungar, speglar, 
kostbara linneskjortor, huvudbindlar och flor. Och där ska vara stank i 
stället för vällukt, rep i stället för bälte, skalligt huvud i stället för 
krusat hår, hölje av säcktyg i stället för högtidsmantel, märken av 
brännjärn i stället för skönhet. Å du borde allt brännas ett tag, du, 
gatslinka! Man borde sätta glödheta järn i ansiktet på dej och sticka ut 
dina ögon med glödgade järnspett!



Lasse slet till sig paketet igen, fylld av helig vrede mot all grannlåt, 
och då fick han psalmboken i hand, den kröp rätt ut genom det 
söndertrasade tidningspapperet.



-Oh! sade han och fick en gränslös ömhet i rösten:



-Psalmboka!



Adelina hade äntligen fått känning av vinden, som blåste nu och gjorde som 
alla goda kvinnor ska göra, hon följde med och smorde honom om munnen.



-Jaa då, sade hon, de ä min lilla psalmbok, de. Som jag fick när jag gick 
fram.



Och tänk, hon började genast gråta! Tårarna trillade nerför näsan på 
henne, när hon fortsatte:



-Ja brukar ju sitta å läsa i den iblann!



Med darrande knän sjönk Lasse ner på en stol och stirrade på psalmboken, 
som på ett nytt underverk, eller som på en bekräftelse av det stora 
miraklet. Det sista tecknet gick i uppfyllelse. Hans kvinna var en troende 
- det hade han dock inte anat. I nästa ögonblick märkte han till sin 
gränslösa häpnad, att han själv grät! Han kände tårarna krypa ner utför 
sina kinder, och dessa hans egna tårar rörde honom ända in i djupaste 
hjärtebottnen Han kände att han äntligen var fullt och helt benådad, det 
var uppskakande, starartat. Med ett bölande tjut kastade han loss och tog 
sig av uppriktigaste hjärta en riktigt god gråt.



När de så hade snyftat och snorat tillsammans en stund, kom han att tänka 
på sitt barn.



Det kom sig därav att han i allt sitt elände tyckte om gossen. Det skulle 
bli någonting av den pojken en gång, något fint, något stort Alltid när 
han grälade och slogs och grät med Adelina hade han en dunkel känsla av 
att han inte riktigt var på rätt väg i sin barnuppfostran, det brukades 
kanske inte att låta barn, som var bestämda för 
något fint, vara med när föräldrarna slogs. Sådana känslor hade 
visserligen aldrig hindrat honom klämma till kvinnan, men de gav honom 
alltid obehagliga förnimmelser så länge slagsmålet varade. De dök upp nu 
igen, de där tankarna, av gammal vana, när han hörde Adelina tjuta - och 
nu saknade han barnet. Därför sade han plötsligt, allvarligt och 
högtidligt:



-Var ä gossen, Adelina?



Hon svarade, med en gång lika behärskad och allvarlig:



-Pojken, ja. Han fick vara ute ett tag.



-Ja vill se mitt barn, sade Lasse. Ja vill se min lilla gosse innan ja 
dör. För ja känner, att ja dör snart, Adelina. Men ja vill se mitt barn en 
gång till först.



Adelina svalde sin sista snyftning, medan hon petade sig i näsan och 
funderade. Sedan gick hon ut. När hon hade varit ute en bra nog lång 
stund, blev Lasse orolig av ensamheten och den plötsliga tystnaden. Han 
gick ut han också. Då var Adelina borta, och ingen som han frågade visste 
något om gossen.



De är långt borta nu, de båda barnen. Flickan vet hur farligt det är att 
gå så här långt, men det tänker hon knappast på längre. Gatorna utanför 
hemmets gata har för henne varit en stor och farlig värld som man måste 
vara rädd för, så att man inte kommer vilse eller blir överkörd. Nu minns 
hon inte den världen, ser knappast var hon går bland de stora människorna 
som har så bråttom omkring henne. Ibland kommer stora händer farandes ner 
över dem och knuffar till dem eller skjuter dem åt sidan, ibland ramlar 
grova och hårda ord ner över dem däruppifrån de stora människorna, men 
flickan hör inte på sådant. Det har öppnat sig en ny värld för henne, hon 
har så småningom kommit allt längre in i den lille gossens allvarliga, 
hemska fantasier.



Hon trodde först att han menade ett vanligt hem, när han ville gå. Då gick 
de bort, med armarna lindade om varandra. Hon sjöng tyst för honom, hon 
smekte honom, och allt var den lugnaste, ljuvaste glädje. De hade redan 
kommit långt bort, när hon började förstå vad som hände. Det var så enkelt 
och naturligt, de råkade att stanna utanför en liten cigarrbutik. I 
fönstret hängde några soltorkade tidningar, där fanns också cigarrlådor, 
vykort, cigarrettskyltar med granna ansikten och sådant. På en av de 
gulnade tidningarna var en tavla, som föreställde en kvinna i en båt på 
ett stort vatten med vackra, skogiga stränder. En underligt formad båt, 
som ingen här har sett i verkligheten. Gossen sade genast:



-Där är båten.



-Vilken båt?



-Vår båt, som vi hade hemma.



-Vem är tanten då?



-Mamma.



-Din mamma?



-Ja. Hon var så där.



-Är din mamma död?



-Nej, inte hon, inte. Min riktiga mamma är inte död. Det var min andra 
mamma, som jag hade förut.



-Då har du varit på landet och hade en annan mamma på landet?



-Jag vet inte.



De gick vidare. Men flickan var inte lika säker på sin sak längre. Hon 
tordes inte riktigt vara som förut mot gossen, hon höll honom i handen nu 
och ledde honom. Och allt var ljust. Gossen hade aldrig förr gått fram i 
ett sådant ljus. Han ville gå långt, långt bort med flickan, ända hem. Hon 
gick och grubblade över det här, det var så svårt att förstå, hon rynkade 
pannan av ansträngning, men det där om den andra mamman var alltför svårt 
för henne. Hon sade:



-Var har du varit förut, då?



-Inne.



-Var då?



-I rummet. Hos min riktiga mamma.



-Alltid?



-Jaa då, hela tiden, jämt, hela dagarna.



-Har du aldrig varit i skogen?



-Det vet jag inte.



Återigen det där svaret, som stängde för hennes förstånd. Han hade aldrig 
varit i skogen, det förstod hon i alla fall, eftersom han inte visste vad 
det var. Men hon kunde ju inte veta att han inte varit långt utanför 
Lasses och Adelinas dörrar sedan han blev född. Detta lilla allvarliga 
ansikte med de blanka, klara ögonen bredvid henne, denna allvarliga 
röst utan den ringaste glädje, dessa underliga, obegripliga ord - hon blev 
rädd. Men gossen började berätta själv:



-Kamraten var också där.



-Var?



-Hemma. Han brukade leka med mig.



-Har han aldrig kommit till dig sedan?



-Jo då. Han kommer alltid och leker med mig.



-När då?



-När jag är ensam och pappa och mamma är på arbetet.



-Kommer han in till dig då?



-Jaa, han är ju inne hos mig då. Och han leker med mig. Och han säger, att 
jag ska inte vara rädd. Och jag ska vara snäll.



-Är du inte förfärligt rädd för honom?



-Inte. Men ibland är jag rädd. När han inte kommer in till mig.



-Hur ser han ut?



Gossen funderade, ansträngde sig att beskriva kamraten, men det gick inte.



-Nej, sade han.



-Är han en gosse?



-Nej.



-Är han en flicka då? Som jag?



-Neej då. Han är inte alls sådan. Han syns inte.



-Syns han inte? Oh! Varför syns han inte, då?



-Det vet jag inte. Men jag ser honom, förstås.



Den här lille gossen har sett svåra syner i ensamheten. Han fortsatte:



-Och när jag var hemma



-Vad då?



-Jo, när jag var hemma, så



Han kunde inte alls beskriva det där. Det var så ljust, så vackert, så 
ljuvligt, det han menade. Det kunde inte sägas med några ord.



-Du ska följa med mig hem, sade han.



-Vart - hem till dig?



-Ja. Du får gå med mig hem.



-Det törs jag inte!

-Joo då, det är inte farligt. Det är inte alls något farligt.



-Ja men, din mamma?



-Jaa!



-Och kamraten?



-Jaa! Vi ska leka!



-Neej. Jag törs inte.



Då såg hon, hur ledsen gossen blev. Hans ansikte blev grått, och hans ögon 
slocknade. Glädjen var slut för honom.



-Jo, sade flickan, jag törs nog. Men inte ända riktigt hem. -Jo, jo, jo!



-Jag ska gå med dig nästan hem. Så att jag ser var det är. Din mamma 
kanske inte tycker om mig?



-Joo då, det gör hon.



-Och kamraten - kanske han inte vill - inte vill-



Å Gud, vad den tanken pinade flickan! Kanske gossens kamrat, som brukade 
vara inne hos honom och leka med honom, kanske han inte ville



-Vad då? sade gossen.



-Leka med mig. Det ville han nog inte.



-Varför det? När jag säger vem du är?



-Ja men jag är inte så.



-Du? sade gossen och såg länge på henne.



Efter en stund fortsatte flickan:



-Men jag kan följa med dig nästan ända hem. Och sedan vet jag var det är 
du bor, och då kan jag gå dit själv, och då ska du stå vid grinden och 
vinka åt mig, så kanske jag får komma in till dig sedan.



Hon visste nu att det måste vara en stor grind med guld på och många träd 
med sjungande löv. Och många blommor, sådana blommor, som aldrig finns 
annars. Och människor i vita kläder, fina människor som på slottet eller 
ute på landet vid en herregård, som hon hade sett.



De hade gått många gator, och gossen var trött. Han stannade. Då ledde 
flickan honom in i en öppen port, där inga människor fanns. Och genast, 
när de kommit in dit, stannade gossen, bredde ut sina armar mot flickan 
och sade:



-Ta mej !



Hon tog honom. Han fick vila i hennes famn. De kröp tätt till 
sammans, hårt omfamnade. Hon vaggade honom sakta fram och tillbaka. 
Han andades in hennes härliga doft, som av unga äpplen, djupt, djupt 
andades han in all ljuvligheten i hennes famn, hennes mjuka godhet, hennes 
renhet.



Så frågade flickan:



-Är det långt kvar nu?



-Vi ä nästan hemma snart, svarade gossen.



Under tiden gick Lasse upp och ner på Arbetargatan för att söka efter 
pojken. Han märkte inte Adelina som stod i en port och såg när han gick 
bort, varefter hon smög hem igen. Den där välsignade ungen brydde hon sig 
då sannerligen inte om att gno efter som en galning. Skönt att snart bli 
av med honom. Hon var inte mera mor än en ung katta, som låter sina första 
ungar ligga och självdö. Ett könsdjur var hon, men endast för njutningens 
skull. Att bli mor var en pina, en skam och en olidlig börda.



Lasse letade överallt, huvudsakligen vid kloaköppningarna. Att pojken 
förolyckats på något sätt hade han klart för sig. Han började ana att Gud 
inte skulle ge honom all makt och ära i världen alldeles gratis. Det fanns 
något, som kallades offer. Lasse började förstå att Gud tagit offer av 
honom. Och det måste sägas, att detta offer var Lasse dyrt. Hela 
värdigheten som Guds profet bland de egendomslösa miste nästan allt 
skimmer av lycka för honom. Den var för dyr. Lasse hade redan sett sig 
själv, hur han stod på gatan medan tjockt blod strömmade ända upp till 
knäna på honom och hela världens svultna och fattiga människor hyllade 
Sonen, profeten Lasses son, som arvtagare och kejsare i Guds världsrike. 
Vår Herre är kitslig, som fordrar sådana offer av människorna. Inte ens 
Lasse kan stå ut med sådant. På det viset var det ju inte den ringaste 
glädje att vara en stor man.



Medan så ångesten för gossen brände och bultade inom honom, sköt även 
hatet mot Adelina allt djupare rötter. För varje gång han på något ställe 
förgäves sökt efter pojken eller frågat efter honom, svor han grymma eder 
för sig själv över den satans kvinnan, som vanvårdat hans barn. Han skulle 
flå henne levande, slita sönder henne i små, små bitar. Hans barn! Hur 
skulle det kunna bli något av hans barn efter en sådan uppfostran? Och med 
en sådan mor? Vart skulle det ta vägen? Alla Lasses ansträngningar 
att forma gossen efter sitt beläte tjänade ju till ingen nytta. Modern 
förstörde ju alltsammans. Herregud, vad ska det bli av mitt barn, tänkte 
han. Satans kvinna!



Då kom Alfred. Han var på väg till Adelina. Han skulle hämta henne och 
hjälpa henne att flytta. Men det visste ju inte Lasse. Och det var ju 
onödigt att han fick veta det i förväg.



Alfred var en stor, välfödd arbetarpojke, såg ut att vara omkring tjugo 
år, nära nog direkt kommen från landet. Hans hår var krusigt och krulligt 
under hatten, det såg verkligen alldeles förfärligt vackert ut. Hans 
glatta, skägglösa barnansikte var rödbrunt av sol och skinande fett av 
välmåga. Hans ögon var endast två smala springor mellan fettkuddar. Hans 
läppar var tjocka, överläppen alltid uppdragen, så tänderna ständigt lyste 
fram; vid minsta dragning på mun blottades hela det väldiga tandköttet. 
Men han skrattade inte ofta. Han var en djupt allvarlig gosse, en verkligt 
fin gosse i så fall. Med sin orörliga ansiktsmask, sina smala ögon och 
grinande tänder motsvarade han kamraternas begrepp om en kines, varför han 
kallades Kinesen, men aldrig så att han hörde det, ty egendomligt nog 
tålde han inte just det öknamnet, och han satt inne med ohyggliga krafter 
i sin bondgrova kropp. Han var arbetsklädd nu och tycktes passera gatan 
alldeles av en slump. Lasse stod just på huk och stirrade ner i en 
källarlucka, en av de många, som han hade undersökt i sitt meningslösa 
letande.



Alfred såg honom och var alldeles för enfaldig, alldeles för självtrygg, 
alldeles för stark för att göra ens ett försök att undvika honom. Han var 
ju segrare i kärlekskampen, varför skulle han inte njuta av sin triumf? 
Han skulle med samma orubbliga lugn ha lyft Adelina direkt ur Lasses 
armar. Nu stannade han, tittade på Lasses bakända, som var vänd i vädret, 
och sade efter en stund:



-Go da.



Lasse vände huvudet ur källargluggen och svor åt Alfred:



-Var i helvete ä pojken, go da på dej!



Alfred teg en lång stund, tänderna lyste i hans allvarliga ansikte. 
,Äntligen kom det:



-Ocken pojke?



-Min förstås! Han har kommi bort i hastigheten.

Åter teg Alfred en lång stund, och fortfarande 
lyste hela tandgården skinande vit och frisk i hans ansikte, det fanns 
inte en rörelse i hela köttmassan. Till slut sade han:



-Ja mötte dom, din pojke menar ja.



-Var då, i jösse nam, var då?



-Borta ve bron.



-Ve bron, hur har han kommi så långt sin kos härifrån?



Då log Alfred. Ögonspringorna var fortfarande lika orörliga i 
fettkuddarna, men de tjocka läpparna drogs isär, tandköttet steg fram i 
hela sin röda prakt och glans:



-Vet ja de ja?



Lasse var redan borta. Och Alfred fortsatte till Adelina.



Utanför en port stod en automobil. Chauffören hade varit uppe i sitt hem 
och ätit middag. Nu höll han på med en liten reparation. Han kröp i 
skjortärmarna under bilen, som brusade och dånade och skalv i varje bit. 
Under vagnen var en stor våt fläck, det var väl från motorn, men det kunde 
lika gärna ha varit svett av mannen, som låg i hettan därunder och 
arbetade mitt i brinnande solskenet.



Efter en stund kom Adelina och Alfred ut ur sjuttiofyrans port med några 
paket i fickorna och några i händerna. Adelina flyttade från man och barn 
lika glatt som om hon hade gått från ett dåligt arbete till en bättre 
plats, där hon fick mera betalt. Hon sökte med ögonen utefter hela gatan 
efter Lasse, men där fanns bara barnungar och käringar i rykande solhetta 
och smala, smala band av skuggor. Hon hade gärna velat möta Lasse nu, när 
hon var under säkert beskydd, hon hade velat slunga honom rätt i ansiktet 
sitt skräniga skatskratt i förtjusningen över den nye mannen, som var 
stark och väldig och full av oanade möjligheter, som ännu inte prövats. 
Blott några droppar av vällust hade hon ännu fått av honom, smakdroppar, 
som lovat det oändliga, det ofattbara av lycka.



Men Lasse syntes inte till. Och så försvann de båda älskande från 
Arbetargatans horisont, man såg dem nog i många fönster, i många portar, 
men ingenting sades förrän de var borta.



Från automobilen brusade en skälvande ansats till språng. Den var strax 
färdig att börja jakten.



Det är redan långt fram på eftermiddagen. En dag börjar lida mot 
sitt slut, en vanlig dag, en pinans och ångestens dag, en rättfärdighetens 
och den oanade lyckans dag. Den blinda döden får ett förtvinat människofrö 
i sina händer.

Långt borta från Arbetargatan ligger en liten tyst och stilla park. 
Det är egentligen bara några gator som möts. På den rundade mötesplatsen 
är träden planterade. Här är alldeles ensamt och öde, inga människor 
brukar vara här, alla som bor i närheten är bortresta till lyckodagar 
långt från grå staden. Träden som växer här är stora och lummiga. De 
nästan skymmer för himmelen, under deras kronor ligger hela den lilla 
planen i en skimrande grön dager, fylld av härlig skugga och svalka. Intet 
buller från gatorna hörs hit. Man vill nästan hålla andan när man kommer 
in i denna dunkla gård, för att inte med en suck störa dess frid. Det är 
bara en massa duvor, som ropar halvhögt och kuttrar åt varandra. En och 
annan sparv piper bland löven. Mitt på planen hoppar några andra sparvar. 
De purrar ut sina fjädrar och vältrar sig så att dammet står som en liten 
sky omkring dem, de badar.



Nu kommer två små barn hit in i detta paradis, hand i hand. Två små trötta 
barn, som stannat av häpnad i den gröna svalkan under träden. Flickan har 
runda, vänliga kinder, glada ögon och mjuka, moderliga läppar. Hennes 
förkläde är så rent och fint. Gossen är mycket mindre, men hans huvud är 
större än hennes, hans ansiktes hy är grönvit, utan ringaste färg av sol, 
hans ögon är trötta och tunga. Även han har ett förkläde över kolten, men 
det är nog ganska smutsigt och fläckigt. De är alldeles ensamma. Allt är 
stilla och tyst omkring dem. Endast duvorna kurrar och pratar buttert med 
varandra.



När barnen har stått en stund och sett allt, tar flickan och lyfter upp 
gossen i sina armar. Hon bär honom, nästan, hans fötter släpar nog i 
marken, men hon får honom till en soffa i skuggan. Där sätter hon honom 
och slår sig ner själv bredvid och är den minsta, vackraste lilla mor i 
världen. Ingenting säger de, men hon ler emot honom, och detta leende, 
flicka lilla, detta leende såg visserligen Gud!



Flickan har ju gått i skolan och lärt sig alldeles förfärligt mycket, men 
den här lille gossen vet ändå mycket mer än hon om både gott och ont. Han 
är bara fyra år, han har aldrig hunnit lämna den oanade visdomens 
land. Flickan har redan kommit ett stycke in i den öken, som människorna 
gjort av sin dåraktiga kunskap, snart ska hon inte längre minnas någonting 
av det, som är människobarnens enda, verkliga visdom. Ännu minns hon 
något, ännu kan hon förstå gossens saga, och ju mer han berättar med sin 
tunna, allvarliga stämma, desto mer förstår hon, desto mer minns hon av 
sin egen början i tiden. Gossens hem har tagit dem båda in i sin lustgård. 
Han gav sig inte förrän hon lovade att följa honom ända hem. Ju mer de 
talar om den plats där de skulle vilja vara, detta dunkla minne av liv som 
gått, av tider som flytt, detta sällsamma, som endast barn kan tala om och 
sedan glömmer, ju mer de talar om detta, desto mer försjunker de med 
varandra in i hemmets hemlighet. Gossen vet allting mycket bättre än 
flickan, känner mycket närmare till det, men hon börjar också minnas, hon 
börjar tala sakta med stammande tunga samma barnaspråk som han. Han talar 
om en grotta i berget som fanns hemma, och nu är det för henne ingenting 
märkvärdigt längre. Båda talar länge om den grottan, de bodde där och 
lekte där med kamraten. Där fanns också den gången något så underligt som 
en get, ingen elak get utan en snäll get som de lekte med. Där fanns 
rinnande vatten och där fanns båtar - små båtar och båtar med master. Båda 
kommer överens om att de måste fara på en stor båt med stora, stora master 
för att komma hem, så långt är det. Och de är förfärligt trötta. Men nu 
ska de vila sig först.



Då var det något hände med duvorna på planen. De var så underliga, bar sig 
så märkvärdigt åt. Barnen måste luta sig fram och se på dem. Alldeles 
framför soffan stod en stor duva, som stampade och ropade och blåste ut 
sina fjädrar. På ett litet avstånd från honom sprang en annan duva fram 
och tillbaka, oroligt och ängsligt fram och tillbaka i en halvkrets kring 
den stora duvan, som bara stampade och trampade och ropade. Bådas ögon 
glödde som små röda eldgnistor. Barnen blev rädda, flickan måste hålla i 
gossen, så rädd var han. Och länge höll duvorna på så där på samma sätt.



Inte vågade barnen yttra ett ljud - duvorna kunde ju flyga på dem och 
hacka och bita dem. Så onda som de såg ut.



Plötsligt känner flickan något underligt inom sig - hon förstår!

Långsamt, långsamt höjer sig något i hennes innersta medvetande - 
hon förstår det. Hon vet varför duvorna gör så där. Hon känner att det är 
något inom henne som också trampar så oroligt fram och tillbaka som den 
rädda duvan, hon förstår att det finns något att vara rädd för hos den 
stora duvan, något, som hon förut aldrig anat, men hon känner ännu 
otydligare att det är bara hon, som behöver vara rädd, gossen behöver inte 
känna den oron. Hon förstår det inte på samma sätt som andra människor 
förstår, det kommer nog att dröja många år ännu, men hon känner det i 
mörkret inom sig, hon ser det som dunkla bilder i en sagobok.



Med en gång griper henne en blygsel, som om hon hade gjort något ont. 
Hennes kinder blossar och hettar, hon vågar inte röra sig för det otäcka 
hon gjort eller tänkt i tankarna. Och duvorna framför dem kuttrar och 
stampar och springer i sin underliga lek närmare och närmare varandra. Om 
hon bara vågade mota bort dem innan - om bara gossen inte fick se det - 
hon måste, måste snegla åt honom i smyg - om han såg det - vad han tänkte. 
Då märkte hon, att han satt så lika lugn som vanligt, men hon såg något i 
hans ögon. Då visste hon att han också förstod det. Han förstod ! Han 
visste sådant, han hade sett det så många gånger förr om nätterna där 
hemma. Ingen behövde säga honom att detta var alldeles detsamma, samma lek 
som han sett de stora människorna leka om nätterna. Det var som om han 
hade vetat det långt innan han sett det. - Men han bryr sig ju inte om 
det! Det har för honom inte det ringaste intresse. Han knappast ser på 
duvorna. Allt sådant går honom förbi utan spår, som något mycket vanligt. 
Inte ett stoftkorn av den sortens smuts finns i hans själ.



Ännu hetare blir flickan i sitt ansikte, ännu hetare i örsnibbarna. Hon 
ser hur likgiltig han är för det där som intresserar henne så, som upprör 
henne, som formligen sliter henne. Hon biter ihop tänderna i förtvivlans 
mod, tårarna tränger fram i hennes ögon, hon måste köra bort duvorna innan



Så hoppar hon då ner från sätet och springer mot de båda lekande djuren. 
Hon skriker på långt håll åt den stora:



-Fula duva! Fula duva! Usch, du!



Och duvorna springer. De flyger inte, de löper med hängande vingar 
utmed gatan, med utblåsta fjädrar, med ivrigt kuttrande, bultande bröst.



Då vänder hon om igen. Gossen skrattar emot henne, inte så som andra barn 
skrattar, hans mun förvrids, det blir ett rop, ett frustande ur bröstet 
och strupen på honom. Det såg för lustigt ut när de sprang!



Flickan satte sig hos honom igen. Men inte så nära. Det var något annat 
nu. En annan tystnad rådde mellan dem. Flickan var mycket mera rädd än 
förut; rädd för gossen. Hon försökte vända tillbaka till barnafantasin 
igen, men det gick inte. Hon hittade inte tillbaka. Den var alldeles 
försvunnen för henne. Då fick förtvivlan hela hennes hjärta. Inte en sådan 
förtvivlan, som man gråter av, men en sådan, som man tiger med och gömmer 
för alla människor, därför att man skäms för den. Hon fick aldrig komma 
med gossen hem till hans hem, det var något inne i henne som inte var 
rätt, hon var inte så som hon skulle vara. Med oändlig sorg tänkte hon på 
det. Men hon försökte i alla fall att hitta hemmet med grottan och 
kamraten igen - då blev det bara ord! Människors skröpliga ord, människors 
dåraktiga kunskap. Hon talade om himlen. Så som hon lärt sig i skolan. Och 
om änglar. Det blev ändå inte detsamma, fastän det var det allra högsta 
som fanns. Men ingen himmel kan vara vackrare än den, som barnen själva 
skapar åt sig. Och nu var ljuset borta, glansen och verkligheten i sagan 
var borta. Inte var det någon glädje med himlen, som hon lärt sig om i 
skolan! Det blev bara gamla nötta ord utan syner. Gossen förstod för 
resten inte vad en ängel var för något. Flickan förklarade:



-Det brukar sitta i julgran. Det är vitt och har vingar.



-Och ser ut som en flicka och glittrar?



Så var det. Men gossen frågade:



-Varför sitter änglarna bara i julgran?



-De bor i himlen också.



-Varför det?



-Gud vill det.



-Varför låter inte Gud änglarna komma ner på jorden, då? -Det vet jag 
inte.



Vilken skam för en flicka, som har gått så länge i skolan, att inte veta 
sådant! Hon lider, pinas, hon har aldrig förr varit så olycklig, så 
dålig, så dum som nu.



Hes av sorg säger hon för att något säga:



-Änglarna kunde kanske göra illa sig.



-Jag vill se en ängel.



-Det får man aldrig se.



-Varför det, då?



-Det, det - vet jag inte.



Gossen avgjorde saken:



-Gud är dum. Jag ville att ängeln skulle komma och leka med mig och följa 
med mig hem.



-Ängeln! Ska ängeln följa med dig hem? Inte jag? sade den stackars 
flickan.



-Jo. Du också.



Men det är något, som flickan måste säga, något om kunskapen:



-Gud kan inte vara dum.



-Varför då?



-Jo, han kanske - han får nog inte det.



Gossen avgjorde saken igen:



-Då är det någon, som slår honom, om han är dum. Han skulle vara snäll.



Flickan kan inte mera. Säkert ska hon minnas denna pinans stund i hela 
sitt liv. Och nu började duvorna igen. De hade inte sprungit så långt 
minsann, och där fortsatte de som förut med sitt kuttrande - den rädda 
sprang som förut fram och tillbaka kring den stora, som bara ursinnigt 
skrek och stampade på samma fläck. Flickan upp igen. Hon måste göra slut 
på det där. Duvorna måste bort, det var ju en förfärlig skam, en skam för 
flickan, när gossen såg dem. Hon sprang, och när hon kom nära dem stannade 
hon, slog armarna rätt ut, flög upp på tå och ropade:



-Flyg, duvan! Flyg, duvan!



Duvorna sprang igen, löpte efter marken med hängande vingar och struparna 
fulla av rop. Flickan efter dem. Där var flera duvor. Hon stannade mitt i 
hopen, slog ut med armarna, reste sig på tå och ropade:



-Flyg, flyg, flyg!



Gossen satt ensam på soffan, bredbent som en hel karl, de 
små fötterna petade rätt ut. Han slog med 
händerna av förtjusning, ropade högt och frustade sitt eget skratt. Han 
hade aldrig sett något så roligt. Flickan sprang som en fågel så lätt, hon 
stannade, flög upp på tå med armarna ut och ropade åt duvorna -och duvorna 
flög undan, smällde med vinande vingslag en liten bit och slog ner på 
gatan längre bort. Och alla trädens skuggor böljade över marken i den 
svala, grönskimrande aftondagern.



Pojken vände sig på soffan och kravlade sig ner, inte utan besvär. Han 
nådde marken, han började springa som flickan, han ville också flyga. Men 
det gick inte lika bra, han snubblade på trötta fötter, han kunde inte 
fara upp så mjukt och lätt på tå, han flaxade med armarna och han skrek så 
gällt det var inte flickans glidande flykt över skuggorna, inte hennes 
klingande klara rop. Hon var före honom runt planen. Hon jagade bort de 
otäcka djuren så att han skulle slippa se dem, hon drev undan all smuts av 
jorden, där han skulle fram. Hon var modern och kvinnan. Han var barnet 
och något mer, något härligt vackert som gossar brukar vara i sagorna.



Då sände Gud döden. Den sänkte sig ner över dem, och ingen såg a.t det var 
döden som kom.



Det hördes ett skälvande dån därutifrån den andra världen, den soliga 
sommarvärlden utanför paradiset. En darrning gick över marken in bland 
skuggorna, något stort och tungt gled fram med gungande fart på jakt, det 
svängde om hörnet och flög in på planen under de susande, sorgsna träden. 
Det sade inte ett ljud, det bara kastade sig över gossen och nystade honom 
samman till en liten boll, som sedan låg alldeles stilla på marken.



Flickan stod och såg på. Hon grep med bägge händerna om ett träd, hon 
skakade från huvud till fot, varenda liten led av kroppen slets ur hennes 
våld, böjde sig som gräs i storm och skalv. Hon kunde inte gråta eller 
skrika, munnen var vidöppen, men hade stelnat mitt i ropet, ansiktet 
förvreds, ur hennes innersta kom ett ljud, oh! och hon höll fast i trädet, 
höll fast i trädet.



Ett stycke därifrån stod automobilen stilla med ett dovt morrande, ännu 
skälvande av jakten. Chauffören klev ur. Såg på gossen. Gick sakta och 
tveksamt, obegripligt undrande fram till honom. Ställde sig bredvid och 
såg på honom. Då förstod flic kan, att det verkligen var något, som 
hade riktigt hänt, när en stor människa stannade i en automobil och vände 
om för att se efter. Hon sprang - med fladdrande kjolar sprang hon ut ur 
skuggornas hemska rike, ut till de levande i ljuset där utanför.



Chauffören kände inte igen gossen. Han borde ha gjort det, så många gånger 
som han hade sett honom på Arbetargatan i sjuttiofyrans fönster. Men han 
kunde inte alls känna igen det här ansiktet nu. Det var inte det att 
gossen var så blek, att hans hy var grönvit, nej vit, alldeles vit - det 
var något annat, ansiktet lyste ju på marken. Det sken som genomskinlig 
is, där det låg. Gossen var inte alldeles ren i ansiktet, där fanns några 
smutsfläckar. Men man såg att smutsen låg löst på den översta ytan, där 
under var allting genomskinligt, och ur djupet av det genomskinliga kom 
ljuset inifrån och spreds ut, kanske mest genom ögonen, som stirrade upp 
mot himlen, stora, orörliga, klara som det klaraste glas. Ingen människa 
kan känna igen sådant.



Det är sörjt för att träden inte växer in i himlen. Men det är också sörjt 
för att ett levande litet frö har kraft att stiga mot ljuset. Gossen hade 
levat sitt liv. Det förfärligaste visste han, och det ljuvaste hade han 
fått veta. Lille parveln var bara fyra år. Han slapp ta arv efter far och 
mor, slapp att gå ut i öknen av dåraktig, fruktlös människokunskap. Han 
visste för övrigt en annan mor, en annan kamrat att leka med, ett annat 
hem att bo i.



Chauffören förstod inte vad han helst borde göra. Han såg bara pojkens 
ben, det var något onaturligt, gräsligt med det där benet, det stack rätt 
ut ur kroppen som en stång, där inga stänger kunde finnas. Chauffören 
förstod till slut, att han måste få det där benet rätt igen, det var det 
viktigaste. Han tog i det, men det höll emot. Han bröt till, det krasad, 
benet föll platt ner. Då gick som en fladdrande vindil genom gossens 
kropp, han klippte med ögonen - sedan låg han stilla, tom och tung som ett 
stycke jord. Det var inte annat kvar av honom. Möda, pina och bekymmer är 
livet, även när det är som bäst. Den arvedelen slipper mall inte ifrån, 
förrän den sista fläkten av ande jagats ut ur mun och ögon, ur allt, som 
åter ska bli jord i jorden.



Chauffören bar gossen bort till sin vagn. Den döde måste köras till 
polisen.

Kvällen har kommit, sval och kylig, med blåa, dunkla skymningsslöjor 
över staden.



På Arbetargatan har skriken tystnat. Ännu är många barnungar ute, men de 
talar mera tyst och håller sig mera stilla. I portarna står karlar och 
kvinnor, en röst hörs på långt håll i den klara luften. Ett rått skratt på 
avstånd ger eko utefter gatan. Allt är tyst annars. Fönsterna står på vid 
gavel överallt, från bottenvåningarna och ända upp. Solhettan jäser ännu i 
alla stenväggar, men kvällens kyliga svalka smyger sig ner över hustaken, 
ner över gatorna, in genom fönsterna, det är som balsam i feberheta sår.



Kvällen blir mörkare och mörkare. Fönsterna stängs. Barnungarna hämtas in 
efter ett sista, krampaktigt gräl i sista stund. Magasinet och de andra 
butikerna är för länge sedan stängda. I den urtröskade gamla julkärven 
ovanför predikolokalen har några halmstrån lossnat, de svänger sakta för 
ett luftdrag genom gatan, tills de faller ner på trottoaren med det 
lättaste, tommaste prassel. Där ligger de en stund, men några ensamma 
vandrare går fram ännu i kvällen, och till slut hamnar även dessa 
halmstrån i rännstenen, tillsammans med allt annat skräp, som samlats där 
under dagens lopp.



Utanför ölkrogen i hörnet står några berusade karlar och svär som hjältar, 
det dånar av deras rösters våld över hela kvarteret.



Spårvagnen glider förbi i gatukorsningen med stilla sus och tindrande 
ljus. Det blir mörkare och mörkare runtomkring. Äntligen slutar de sista 
käringarna sitt sista viskande prat. De sista portarna stängs. Ett barn 
skriker någonstans i den förfärligaste nöd, men ett fönster smälls igen 
och det blir tyst. Kanske fortsätts misshandeln i tystnaden, kanske var 
det ingen misshandel. Det är ju för resten alldeles likgiltigt.



Portarna är stängda, husen sover. Svarta mörkret stirrar ur alla fönster, 
ur fönster vid fönster, rad efter rad, hundratals fönster, tusentals 
fönster med samma sovande mörker. De löper samman från båda sidor i 
sommarnattens blåa dunkel långt i fjärran. Himlen högt över gatan är inte 
himmel längre, bara ett smältande sken, som sakta slocknar. Och bakom alla 
stenväggarna sover människorna, sover som djur, men en tyngre sömn än 
djurens; deras eländes sömn är deras egen arvedel och gåva.

Det är tyst på Arbetargatan. Den stora, stilla tystnaden. Varje steg 
ger smällande eko mot stenarna i denna lilla värld av smutsig sten. Det är 
två människor som vandrar här i natten upp och ner på gatan och släpar 
efter sig sina steg och efter stegen ett döende eko. Inga lyktor brinner 
denna årets tid, de ljusa nätternas tid.



Som tunga skuggor vandrar dessa båda människor upp och ner, upp och ner på 
gatan. Den ena är Lasse, som ännu väntar på sin gosse. Den andra är 
flickan, som fått ett barn, men ändå inte vill gå och dränka sig, smedens 
Hilda, som älskade en flottist.



Det är bara det med henne nu, att hon inte får komma in. Fadern har fallit 
offer för sitt eget hat, han har gjort det han sagt så många gånger han 
skulle göra, han har stängt henne ute. Hon hade varit borta ett tag på 
kvällen, när hon kom hem var dörren låst, hon bultade, ingen svarade, hon 
bultade igen - då kom en av småsystrarna ut, darrande av skrämsel och kyla 
i sin lilla skjorta, hon viskade åt stora syster: du får inte komma in har 
pappa sagt, du ska gå i sjön, sa han.



Men hon ville ändå inte gå i sjön. Hon har ju barnet där inne. Vad skulle 
ske med det, om hon inte fick det med sig? - Inte ville hon sitta i 
trappan heller. Det kunde ju komma någon och se henne. Därför går hon på 
gatan, på natten finns där inga människor, då kan hon få vara i fred.



Hon vet att hon är förbannad av Gud och människor för den synd hon gjort. 
Det är alldeles riktigt att hon får lida så här, ingen kan säga annat, det 
tycker hon själv. Det viktigaste i livet är att strängt hålla det sjätte 
budet. Det kunde kanske inte alltid vara så noga med de andra, men sjätte 
budet måste man alltid kunna hålla. Den flicka, som bröt mot det, vart för 
evigt förbannad. Ingenting annat än helvetet väntade henne, utan nåd. Det 
fick hon var dag veta, och det föll henne inte in att förneka det. Det var 
så. Med tiden vande hon sig också vid den tanken att hon måste ner i 
helvetet sedan, bara att tänka på möjligheten att bli benådad var ju att 
ytterligare öka sin synd, men kanske kunde man på något vis finna sig till 
rätta även där, så att det inte blev alltför svårt i längden. Att hon ännu 
hyste motvilja mot att gå i sjön, som hon var tillsagd, det berodde mycket 
på vissheten om vad som väntade henne efter döden. Emellertid böjdes 
motviljan var dag, och mera ju mer hon vande sig vid tanken på helvetet. 
Om hon bara kunde få vara i fred ett enda ögonblick, medan hon levde.



Hilda hade för resten alltid varit illa tåld av Gud, även förut innan hon 
gjorde synden. Hon kan inte minnas annat. Hela den tid hon levat är ju 
bara ett enda svart mörker. Med några ljusa sommardagar, men de är vita 
och skinande av synd. Det var hennes bästa tid ändå. Hon var utanför stan, 
på ett kafé, nästan på landet, där fanns träd och grönt gräs och fågelsång 
och sol sken. Och vilken sommar, vilken synd! Där kom en dag en rask och 
lättlivad gosse av kungliga flottans manskap, klädd i kronans dräkt, enkla 
och smakfulla kläder, som det heter i visan.



Hon såg en gång en teaterpjäs, och där var det så att innan gossen kom in, 
hörde man honom sjunga först på långt avstånd -sedan kom han närmare - han 
kom in - och han var bara, bara vacker!



Nog hade väl ändå den här sjömansgossen sjungit först på avstånd, innan 
hon kunde se honom, innan han kom nära henne? Alltsammans var så vackert 
som en teaterpjäs, och tänk, den kom att handla om henne!



Sjömannens kärlek är som havets vind. Det är en visa som börjar så, men 
hon kan bara första raden. En annan börjar så här:



Jag ofta lyssnat till ljuvligt sus, då grät mitt hjärta i glädjerus.



Den visan kan hon. Den kostade femton öre, hon fick den av gossen i 
flottans blåa uniform. Han var så röd i hyn, hans breda nacke var ändå 
rödare. Han hade nästan vita ögonbryn och inga mustascher, han var 
alldeles ren om läpparna, använde ingenting att tugga heller, åtminstone 
mycket litet, han var alldeles för fin att göra det.



Då kom en flicka till björken fram, hon skar i stammen ett älskligt namn. 
Från bleka handen föll purprat blod på vita barken, där minnet stod.

Han skulle bli befordrad, så att de kunde gifta sig. Men flickan 
gungar lätt på vågen, när en sjömansgosse älskar. Och härvidlag fanns 
ingen falskhet och inte något smussel, rejält skulle det vara, befordrad 
skulle han bli, och roligt skulle de ha medan de väntade.



Hon skulle säkert ha gjort om detsamma än en gång, om han nu hade kommit 
och frestat. Ännu medan hon gick på Arbetargatan och väntade utanför 
sjuttiofyrans port i sommarnatten, längtade hon efter honom och efter den 
förgångna kärlekstiden.



Han fick en kommendering, när hon blev sjuk. Det blev en liten gosse. 
Sedan sökte hon upp honom och bad om hjälp. Han talade allvarligt med 
henne, han var ju så fattig, men säkert skulle han hjälpa henne så fort 
han kunde, och med tiden skulle de nog kunna gifta sig, trodde han. Bara 
hon kunde hålla ut? Och vara trogen? Han talade mycket allvarligt med 
henne.



Sedan fick hon veta, att han var gift och hade varit gift i flera månader 
den gången hon bad om hjälp och han talade allvar. Han hade nämligen 
blivit befordrad.



Hon knöt kring stammen med blekröd hand av vita rosor ett blomsterband, 
och kinden fuktas av ögats tår, där än vid stammen hon sorgsen står.



Vid björken slumrar hans trogna brud, med bleka kinder i blomsterskrud. 
Och där vid stammen hon stelnad låg, det brustna ögat mot viken såg.



Det var slutet på visan hon fick av honom. Den var mycket sorglig och 
rörande, och den handlade bara om kärlek.



De båda människoskuggorna, som kretsade utanför sjuttiofyrans port, de 
mötte varandra och gick förbi varandra och möttes och skildes igen. Ibland 
gick Lasse över på andra trottoaren. Ibland försvann han bakom något hörn 
och gick runt kvarteret eller bort till andra kvarter. Han trodde ännu 
att pojken kanske kunde komma hem. Eller att någon kunde komma hem med 
pojken. Men ingen kom.

Han hade nog blivit alldeles nykter nu. Men det 
hjälpte honom inte mycket. Ju nyktrare han blev, dess värre blev ångesten. 
Den store predikaren krympte ihop alltmer, han blev till slut en mycket 
liten predikare. Alla bibelspråk han kunde och var så stolt över att 
kunna, de miste sitt värde för honom, och han kände endast ångest, en 
verklig, levande ångest. Var gossen kanske död nu? Den store profeten 
började stilla bedja, han, som var Guds blodige hövding, tog till 
bönboken: låt inte gossen vara död, Gud! - Men Gud svarade honom med stor 
tystnad, och natten var fortfarande lika tung, fastän profeten hade bedit.



Ibland kände han att han bar ett brev i handen, och då svor han. Det var 
en liten brevlapp, som han burit på i flera timmar, inte visste han vad 
han skulle göra med den eller hur han skulle bli av med den, han bar den 
fortfarande i handen. Den hade legat på köksbordet, när han var inne ett 
tag på kvällen. Från Adelina, som hade gått sin väg. När han läste det 
brevet, svor han, och var gång han kände att han ännu bar det i handen, 
svor han igen.



Det var ett mycket enkelt brev, rakt på sak:



Lasse!



Jag går bort en stund å kommer kanse inte hem i kvell. Jag går ut å går 
med Alfred, fast inte ska du inbilla dej att jag bryr mig om Honom inte, 
man har vel smak. Fast nog är du en blötlasse, som bara blöter ner dig 
jemnt, men jag är i alla fall med högaktning å venlighet å kanse treffas 
vi nån gång igen å ja hoppas att du fick tag i Pojken sedan.



Din in i döden trofast elskande Adelina.



Så enkelt var det. Lasse förstod det lilla kvinnobrevet. Därför svor han 
var gång han kände det i sin hand. Sedan tänkte han på gossen och bad 
igen: låt inte gossen dö, gör så att mitt barn lever i morgon, Gud!



Det var en svår natt för Lasse. Han mognade till sitt kall och till sitt 
stora verk. Men han kände det själv på ett annat sätt. Det var inte något 
nöje att vara en stor man, benådad av Gud. Han tyckte, att han sjönk. 
Trottoaren och gatan sjönk allt djupare ner med honom i allt 
svartare djup, husraderna steg allt högre mot höjden, sjuttiofyran steg i 
vädret med de andra, det var som att sitta i en hiss och glida ner - allt 
omkring honom åkte så sakta upp mot den ljusa sommarnatten där uppe under 
himlen, som slocknade högt över allt annat. När han hade sjunkit ända ner 
till botten, så långt han kunde komma, tyckte han, då var han alldeles som 
i en svart grop. Bredvid honom i gropen stod smedens Hilda, flickan med 
gardistungen. Då blev Lasse arg och ville bitas. Henne skulle han väl 
åtminstone kunna få ge ett nyp. Han grinade mot henne, svor och sade alla 
fula ord han visste, och de var inte så få. Då tyckte han att hon med en 
gång försvann. Han såg sig om efter henne - hon var borta. Och gossen var 
också borta. Han var alldeles ensam.



4 Kapitel 4.



Per Vesterberg gick åt Utkantsgatan en lördagseftermiddag i högsommaren. 
Han skulle träffa Dalmans och de andra kamraterna bland bergknallarna nere 
vid sjön. De skulle vara ute hela natten i det gröna. Dalman menade att de 
kunde gärna vara i närheten av tomten numro sex, så kunde de gå upp i 
grunden ett tag på söndagen och göra undan litet, om de kände sig hågade. 
Man får se till att man kan förena det nöjsamma med det nyttiga.



Pelle gick just inte och funderade på det nu. Det var något annat, något 
med Anna, som han inte förstod. Han var inte vidare klyflig i sådana 
saker, och deras kärleksförhållande var den kallaste, isigaste älskog.



Anna hade börjat bli orolig på sista tiden, och en och annan liten kyss 
kom med i leken mycket oftare än förr. De hetsade upp varandra, medan de 
försökte att ingenting annat vara än två kamrater. När de förr kysstes, 
var det mera på lek, av okynne. Nu började det bli någonting annat och 
allvarligare. Vad betyder sådant? Att isen lossnar, tjälen tinar och det 
stundar vårbrytning? Farliga saker för en fattig man.



Pelle hade endast mycket oklara begrepp om det som kallas kärlek. Anna var 
den bästa kamrat han visste, därför gick han i sällskap med henne. 
Äktenskap var ett mera ordnat kamratskap, men dyrare. Han kände inte till, 
att det i denna underliga värld finns andra ting än kamratskap, arbetarnas 
inbördes solidaritet. Nog visste han av att gossar och flickor hade sådant 
för sig som kunde sluta med barn, men det fanns inte till för honom. Det 
lockade honom aldrig att försöka, hade han några sådana begär inom sig, så 
visste han ännu inte av dem, de var sovande och kalla. För övrigt var han 
en fullblodsidealist. Det var inte endast det, att han aldrig som 
man rört en kvinna, han hade heller aldrig smakat sprit och aldrig tobak. 
Han hade dragit upp en mängd snäva gränser för det tillåtliga och 
överskred dem aldrig, vilket gjorde honom tämligen stolt. Han var mycket 
ung, endast några och tjugu år.



Hans dagliga liv hade gått ut på arbete, hans lediga stunder hade 
upptagits av självstudier. I den lilla skrubb, där han bodde, hade han en 
bildad mans boksamling, ensidigt sammansatt förstås, huvudsakligen sociala 
arbeten, men av förstklassiga författare. Där fanns även diktsamlingar, 
men endast sådant som kunde deklameras på möten. För annan diktkonst hade 
han ingen förståelse. Skönlitteraturen skulle behandla sociala 
stridsfrågor för att kunna fånga hans intresse. Bildkonsten skulle hämta 
sina motiv från det sociala slagfältet. Men av sådant var honom endast det 
bästa gott nog. Hans själ hade formats under trycket av social nöd och 
utvecklats i den säregna drivhusatmosfären inom den socialdemokratiska 
ungdomsrörelsen. Men han var ännu långtifrån färdig.



På egen hand och i rörelsens studiecirklar hade han förskaffat sig en 
bildning som skulle kunna kallas politisk partikultur. Den gav ingen 
vidare förfining, men den hade lärt honom att böja sig under disciplinen, 
den hade givit honom ordning och styrka i själslivet. Han hade fått ett 
vidlyftigt levnadsprogram med en massa krav, och han hade fått taktiska 
lärdomar. Men ingen djupare själens förfining. Han var fortfarande en 
havets son från kusten, inflyttad i grå staden. Hans utseende och hans 
hållning som en kejsare med romarmakt var ett arv av många generationer 
sjöfolk. Ung och ren, stolt över sig själv, sin ungdom och sin renhet och 
allra stoltast över att vara en arbetare, i samma kamp som all världens 
proletärer, sådan var Pelle, när han började vakna.



Det där med Anna oroade honom emellertid. Det strålade ut en ny, okänd 
värme från hennes kropp som förvirrade honom och kom honom att göra 
upptäckter. Oron tog inte någon bestämd form i hans medvetande, men den 
sysselsatte honom ständigt. Den blev inte till syner, men den band hans 
tankar vid henne. Vad skulle ske? En allvarligare lek? Man skulle nog 
gifta sig. Men man kunde inte gifta sig. Och kunde det för resten verkligen 
vara sådant Anna tänkte på?



Där han gick fram bland de små kvarteren i arbetarnas avstängda, 
undangömda värld, såg han män och kvinnor driva förbi i lördagsaftonens 
ljuvliga lättja, leende av lättnad, betagna av lördagstankarnas poesi Det 
talades, skrattades och skreks omkring honom, han hörde det som ett 
muntert sorl utan mening. Himlen bleknade långsamt, molntapparna drev 
omkring där uppe utan mål och utan fäste i den oändliga rymden. Men han 
gick här nere på gatorna och grubblade över något, sökte i tankarna efter 
något som borde göras nu.



Han hade emellertid inte stora utsikter att kunna göra något alls. I förra 
veckan hade han fått börja arbeta på en verkstad, där det för tillfället 
var bråttom. Han arbetade i tre dagar, sedan hände det vanliga. 
Verkmästaren kom till honom med order, att han fick sluta. - Kan verkarn 
säga mig orsaken? - Nej, det kunde inte mannen. Han hade bara att utföra 
ordern. Men han hade fått tillstånd meddela, att Vesterberg skulle få 
högsta betyg för arbetsskicklighet. - Det är väl något annat jag inte kan 
få högsta betyg i, då? - Det är väl det.



Tre dagars arbete, det värsta hinns undan, upplysningen, som kommit från 
Arbetsgivarförbundet om den nye arbetaren, kan användas. Det var bara en 
upplysning, inte alls någon order, principalen gör alldeles som han vill - 
Pelle får gå.



Några dagars arbetsförtjänst och dessemellan ingenting. Så har han fått 
leva under ett par års tid nu, de är många i vårt fattiga land som får 
leva på samma sätt, fastän de flesta inte står ut så länge. Men Pelle är 
seg och stolt, han ville inte böjas, vill inte resa; han vill hämnas 
hellre. Han väntar.



För några år sedan arbetade han på en stor fabrik, en av de största i 
landet. Det blev storstrejk. Han utsågs, unga pojken, till ordförande i 
strejkkommitten. Vid en alder, då så många andra pojkar ännu läser sina 
läxor, lades av hundratals gamla och unga kamrater i hans händer myndighet 
och ansvar. Striden slutade, efterräkningarna började. På en måndag 
återupptogs arbetet. På förmiddagen kom direktören och storbasen in i 
verkstaden. Pelle såg dem på långt håll. De talade vid verkarn, som pekade 
på Pelle. Herrarna fixerade arbetarpojken vid hyvelbänken, de tog 
ögonmärke. Ingenting sades. Men det hände något.

Ett anslag kom upp på svarta tavlan i porten, att arbetet skulle 
pågå i tolv timmar dagligen, tio timmar enligt ordinarie lön, de två 
sista, från sex till åtta på kvällen, enligt övertidsberäkning. Ingen fick 
utan särskilt tillstånd lämna verkstaden förrän de tolv timmarnas arbete 
var fullgjort. Detta var i arbetarnas ögon ett öppet brott mot avtalet, 
som bestämde femtiosju timmars arbetsvecka, utom övertiden, som skulle tas 
ut efter noga detaljerade föreskrifter. Allt detta korsades med en enkel 
order från arbetsledningen.



På måndagskvällen gick varenda arbetare klockan sex. På gatan, ett stycke 
från porten, stod direktören och överbasen och kontrollerade. På 
tisdagsmorgonen gallrades några märkta ut och avskedades för exemplets 
skull. Bland dem var ännu inte Pelle. De hade gått i en fälla, som 
emellertid visst hade fungerat något för hastigt, ty de avskedade återtogs 
omedelbart.



Direktionen ville på disciplinär väg, med maktspråk, genomföra vad som 
inte genom öppen strid kunde vinnas. Arbetarna ordnade genast motståndet, 
men de var uttröttade efter storstrejken, det var till en hopplös strid de 
slöt leden. De höll möte på tisdagskvällen, under vilket beslöts att den 
nya ordern inte skulle godkännas. Man erkände att verkstaden efter 
storstrejken måste arbeta med övertid för att ta igen det förlorade, men 
man ville inte bli kommenderad dit mot avtalet, man ville inte utan 
närmare överenskommelser låta herrarna börja tillämpa spritt nya 
principer. Tolv timmars arbetsdag var en farlig nyhet, helst när den 
infördes genom öppet avtalsbrott, här kunde sedan hända vad som helst, det 
ena avtalsbrottet kunde följa efter det andra. Man kunde kanske när som 
helst vänta en kompletterande order numro två, att ingen övertidsberäkning 
skulle ifrågakomma, utan endast ordinarie lön betalas för alla tolv 
timmarna. I ett tag skulle man så glida ner från den något högre, något 
mänskligare ställning man mödosamt tillkämpat sig under många ar av 
strider. Pelle ville inte vara med om det. Ingen annan heller. Mötet 
avslutades, sedan man bestämt att nytt möte skulle hållas nästa kväll. 
Tiden för onsdagskvällens möte bestämdes till halv sju. Klockan sex skulle 
varenda man lägga ner sina verktyg och gå. Övertidsarbete skulle utföras 
endast efter bestämmelserna i avtalet, inte enligt nya tvångsåtgärder.

När Pelle på onsdagskvällen klockan halv sju 
skulle öppna mötet, var han ensam. Så småningom kom emellertid några 
andra, ungefär halva styrkan. Resten kom klockan halv nio. Sedan de 
arbetat på övertid. De hade böjt sig. De talade något om hustru och barn, 
som kinkade. Man beslöt hålla nytt möte på torsdagskvällen. Klockan halv 
sju skulle det vara! Kom ihåg det!



På torsdags förmiddag kallades Pelle till verkmästaren och uppmanades att 
lyda order. Nej, svarade Pelle, tjugu år gammal.



Till kvällens möte kom inte en fjärdedel av styrkan. Pelle såg och 
förstod.



Han hade haft myndighet och ansvar. Nu kom den ingalunda ovanliga lönen: 
förräderiet. Han kallades av trötta kamrater för uppviglare och 
provokatör. Vid en alder, då så många andra pojkar läser sina läxor, 
utlämnades han av gamla och unga vänner till fiendens nåd eller onåd. Utan 
att till slut en enda arm höjdes till hans försvar. Tröttheten efter den 
stora striden gjorde alla maktlösa, alla utom herrarna, som ännu hade nog 
styrka kvar att slakta. Pelle var så ung att han inte visste vad ordet nåd 
betyder. Att man kunde be om nåd ingick inte i hans föreställningar om 
livet. Det blev naturligtvis onåd, allt annat hade ju legat utanför det 
tänkbaras område. Men vilken onåd! Inte straff, inte hämnd, ingenting, som 
kunde kontrolleras, mätas ut under ansvar. Vad man ville var mord, och man 
försökte det medvetet. Inte ett dödande slag, lagen är inte sådan, att man 
törs göra det, fastän det var en proletärpojke, som besegrats i strid. Det 
blev en utomordentligt väl ordnad, långsamt marterande kvävning, som måste 
sluta på åsyftat sätt.



På fredagsmorgonen skulle Pelle som vanligt börja sitt arbete. Då kom 
verkarn. - Det är inte värt Vesterberg börjar förrän öververkarn kommer. - 
Jaså, det är så dags nu? - Det tycks vara det.



Öververkarn kom, en gammal importerad tysk:



-Festerperk får dock schlute.



-Såå?



-Genast!



-Jaså.



Pelle samlade ihop sina egna verktyg, hack i häl följd av verkarn och 
öververkarn. Han fick inte säga ett ord till kamraterna.

Några kom för att säga farväl, ett tack kanske, en förklaring, en 
hälsning, en upplysning om nytt arbete - ingen fick tala med honom. Han 
var avstängd och följdes av vaktarna ut.



Sedan började äventyret. Det är historien om svarta listan, silkessnöret 
som stryper de starka och hårdnackade, de bästa. Likaväl som kristendomen 
under seklerna har förföljt och pinat ihjäl de starkaste och friast 
tänkande andarna och sålunda hämmat hela mänsklighetens utveckling, 
likaväl gallrar man nuförtiden ut de självständigaste, de bästa av 
arbetarfolket och stryper dem med silkessnöre.



Den där lilla inventiösa inrättningen kande Pelle till numera. Han visste 
hur den var inrättad.



Varje arbetsgivare, som ansluter sig till Arbetsgivarförbundet, måste dit 
lämna uppgifter om alla sina arbetare. I minsta detalj. Det finns ett 
särskilt cirkulär för det. Varje ny arbetare som anställs hos honom 
genomgår ett korsförhör. Född? Konfirmerad? Gift? Kyrkligt eller 
borgerligt? Barn? Livförsäkrad? Sjukkassa? Organiserad? - Ungefär så låter 
det, en hel rad frågor, även närgångna och näsvisa. Allt antecknas på ett 
kort som behålls av arbetsgivaren till dess arbetaren av en eller annan 
anledning slutar hos honom. Då fullkomnas anteckningarna på kortet med en 
avskrift av det betyg arbetaren fått. Men det skrivs även något som inte 
står i betyget. Det tillfogas några hemliga uppgifter, arbetsgivarens 
privata omdöme om karlen vänner emellan. Dessa uppgifter för inte endast 
arbetarens politiska åsikter så som arbetsgivaren uppfattat eller 
uppsnappat dem och ofta begriper inte principalen sådana saker hälften så 
bra som en intelligent och skolad arbetare - de rör också möjligen 
fylleri, dåligt arbete; de kan röra misstankar om stöld eller annan 
ohederlighet, vad som helst.



Arbetaren kan gå omkring med hjärtat svällande av stolthet över det bästa 
betyg - på det hemliga kortet står inte endast betyget, utan kanske även 
att han är ohederlig, undermålig, oduglig. Han är brännmärkt och får inte 
arbeta mer. Dessutom används av många ett hemligt chifferspråk. Arbetaren 
läser i sitt betyg: utmärkt arbetare. Arbetsgivaren läser samma betyg och 
översätter enligt överenskommet språkbruk: dålig arbetare. Mannen får gå. 
- Vem kontrollerar dessa uppgifter? Betyget kontrollerar arbetaren 
själv och tror att allting är i god ordning. Men vem kontrollerar de 
övriga uppgifterna? Ingen. Vem bär ansvaret för dem? Ingen. Men alla 
förbundets medlemmar använder dem. Var och en anmäler att han antagit en 
ny arbetare, och får per omgående alla tillgängliga, hemliga upplysningar 
om karlen. Sedan ökar han själv efter bästa förmåga denna skatt av 
uppgifter.



En liten arbetsgivare, som på grund av oduglighet eller annan inkompetens 
inte skulle kunna bli anförtrodd det obetydligaste offentliga uppdrag, 
fäller ett omdöme om de politiska eller sociala åsikter han möjligen 
uppsnappat hos en för sådana saker intresserad man. Ingen kontrollerar den 
okunniges omdöme. Ingen påyrkar ansvar om den inkompetente orsakat skada 
genom att bara döma fel i en sak, som inte angick honom. Den man, om 
vilken omdömet fälls i hemlighet, är en dömd man utan att veta det. Det 
kan gälla politik. Det kan gälla fylleri. Det kan gälla stöld, eller bara 
misstankar. Det kan gälla vad som helst. Den dömde vet ingenting om domen, 
men ser följderna. Även om han visste domen, kunde han ingenting göra, den 
är fälld i högsta instans och kan inte överklagas. Om den då åtminstone 
kunde kontrolleras! Om där åtminstone funnes någon ansvarig! Men då vore 
ju systemet förfelat.



Sedan kortet blivit färdigskrivet, sänds det till Arbetsgivarförbundets 
kontor. Där hamnar det hos registratorn, som ordnar in det bland tusentals 
andra kort. De hemliga uppgifterna om tusentals duktiga och kunniga 
arbetare ordnas systematiskt av nidingsdådets registrator.



En ung arbetare stämde en gång för sådant sin arbetsgivare, ett 
millionbolag. O ungdom! - Han förlorade naturligtvis. Systemet är fullt 
lagligt. Och vore det inte så, skulle lagen ändras i en handvändning, så 
att det blev lagligt. Ty samhällets uppgift är att upprätthålla ordning 
under striden mellan kapital och arbete. Det kan inte tillåtas att 
arbetarna rubbar denna ordning genom att under striden göra motstånd mot 
sina fiender.



Pelle är trött, där han på lördagsaftonen driver gatorna framåt mot 
Utkanten. Han brukar gå så här i ensamheten och fantisera om svarta 
listan, tills han står så nära vansinnets brant en klok människa kan komma 
utan fara.

Han minns en god vän han hade. De arbetade kamrater. Av någon intimt 
privat anledning blev vännen en kväll upprörd, utom sig av förtvivlan; han 
drack sig för första gången i sitt liv berusad. Efter en tid begärde han 
avsked för att flytta till en annan stad. För kamraterna var sammanhanget 
klart och tydligt. Han ville bort från flickan. Avskedet från principalen 
försiggick i bästa möjliga sämja.



Alldeles av en händelse råkade Pelle samma dag vara på kontoret i ett 
ärende. På kassörens pulpet låg ett kort, det var upplysningskortet om 
Pelles vän, som flyttat. I några gnistrande ögonblick läste Pelle: God och 
skicklig arbetare, men ivrig socialist och fackföreningsagitator. 
Periodsupare.



O, detta men!



Och periodsupare var han också. Verkarn hade sett honom berusad och 
fullföljt en privat hämnd genom att rapportera. Under sex månader sökte 
Pelles vän förgäves arbete. Överallt nej! Att han omedelbart efter sitt 
förtvivlade rus blivit absolutist för att bättre kunna kontrollera sig, 
hjälpte inte ett spår. Möjligen ansågs det som en ytterligare svaghet. 
Efter sex månaders svältliv lyckades han komma över till Amerika. Det var 
en pojke med jättefysik, med utomordentlig yrkesskicklighet i sitt fack 
och med en stor fond av självförvärvade, allmänna kunskaper. En av de 
bästa alltså.



Men Pelle tänker inte resa. Han har gått här i ett par år nu. Ibland har 
han haft något plockarbete åt egnahemsbyggare och andra mindre byggherrar. 
Dessutom har han försörjt sig genom att resa omkring och agitera. Inte så 
sällan har han svultit långa tider. Men han väntar. Det är ju möjligt att 
han aldrig kan resa sig mer. Men då kunde han kanske åtminstone få ett 
tillfälle att hämnas.



De är inte mycket att gifta sig på, det här. Och det är väl inte heller 
nödvändigt, tänker Pelle.



Men Anna är på något vis orolig, och oron smittar. Det är inte på samma 
sätt som förr mellan dem och kan väl inte bli det mer heller. Det är något 
nytt som gror och sväller inom dem, något som vill skjuta rötter i fast 
mark och resa sig upp till liv. Men det får inte fast mark, det får inte 
liv. Det bultar och spränger i blodet som vårfeber, det måste tryckas ner, 
det får inte växa fram. Att bli man som andra män, det går inte. Man 
måste bli som ett djur till slut, när man jagas så här. Av vårfeber blir 
ångest. I grodden, som inte får rotas, kommer röta.



Det ligger något av svek och bedrägeri i Annas oro. Jo, just det! Han 
ville ha en kamrat, inte en hustru; nej, en käck och modig petrolös. Just 
petrolös.



Ett ovant, otäckt mörker lurar i Pelles ögon. Huden är hårt spänd över 
ansiktets kotor, näsan sticker fram som en rovfågels näbb, munnen hånler. 
Det är inte den forne Pelle längre, inte romaren; det är trälen, som 
börjar leta efter stenar.



Just petrolös! Så borde hon vara, hans unga kvinna, en tigerhona på samma 
jakt som hanen. Och det fanns nog ett stycke tigerhjärta i Anna, det 
visste han, som sett henne i strejk. Hon var en av de få specialisterna i 
landet inom sitt fack, hon hade högsta möjliga lön, och hon var den första 
som gick, när strejksignalen kom. Från morgon till kväll höll hon vakt 
utanför fabriken. Många tveksamma kom smygande för att återgå till 
arbetet, men Anna hejdade dem, hon tvang dem att stanna, redan med ena 
foten i förräderiet. Många gånger hade hon fått avsked men fått börja 
igen, eftersom man inte kunde få någon annan att sköta det arbete hon 
hade. Hon fick lära upp sina egna efterträderskor, men hon lärde dem även 
något, som inte var meningen: solidaritet.



Det talades om svältens elände bland kvinnor och barn, medan männen var i 
strejk. Men Anna sade till Pelle: blir jag gift någon gång ska min man 
hellre få strypa mig och barnen än bli strejkbrytare för vår skull.



Det fanns nog en liten djävul i henne också, hon var ett gott ämne till en 
petrolös.



Det var en sådan kvinna han ville ha. Men kamraten gled bort, och i 
stället kom något, som han aldrig önskat: ett ämne till en hustru. Det låg 
svek och förräderi i detta. Älskog var ingenting för dem, smek och joller 
fanns det nog av förut i denna jolmiga värld. Men stålhårda själar var det 
ont om. Här var nu en till, som började svikta. Ge dig i väg då och gnäll 
med andra, löp som en katta i mars! Men jag vill inte vara med.



I ett väl ordnat arbetarhem är dock alltid arbetsgivaren den viktigaste 
personen. Det fanns ingen sådan, som ville ge Pelle möjlighet att 
gifta sig. Organisationen hade gripit dem och pressat dem ,tillsammans 
till ett block, och blocket hade dömt Pelle. Nå, då försöker man att svara 
på lämpligt sätt. Men då tillhör det också kvinnan att tiga eller att dra 
slipsten, när kniven ska vässas. Man går inte omkring och jämrar av 
kärlek, när man är i fiendeland.



Man skulle kunna resa. Men Pelle vill inte gå undan. Han ville åtminstone 
hämnas först. För detta fick ingen kvinna hindra honom. Petrolöser! - Här 
är den nu igen, den gamla historien, som gör proletärerna odugliga och 
ovärdiga att segra, sveket, det inbördes förräderiet. Hur satan kunde hon 
gå och tänka på älskog nu? Och drömma borgerliga drömmar om kärlek och 
eget hem, hon, tigerhonan! Hellre skulle han ha fått strypa henne och 
ungarna - stora ord har de gott om och granna fraser! Ännu var hon fri och 
oberoende av hans fattigdom, ännu fanns där inga ungar av deras blod, och 
redan svek hon! Redan ville hon i honom se familjemannen, barnafadern, 
hennes barns far. Redan begärde hon i sina hemliga önskningar att han 
skulle underkasta sig, resa ut och bygga ett idylliskt fågelbo med största 
möjliga matho i ena vrån och största möjliga vagga i den andra, kvinnans 
bo, moderns bo, må då satan ta både henne och boet!



Idealisten och renlevnadsmannen inom honom rasade, det var något som vill 
slå rot och växa upp och narra honom att leka nej, det fick inte komma 
fram, ner med det! Det var stridsmannen, proletärernas kämpe, som ensam 
skulle bo i hans hjärta.



Eller ville hon kanske att han skulle underkasta sig så, att han gick upp 
till herrarna i förbundet och tiggde om nåd? Ville hon det? Men det tänker 
jag vi låter bli! Det finns ett annat sätt att be om nåd. Det sättet ger 
inte eget hem åt hona och ungar. Det finns det sättet, att med revolvern 
tacka för nåden. Att gå dit upp till herrarna och tala med någon om de två 
år som hade varit. Tala förståndigt med någon, vem som helst, som kom i 
hans väg. Två skott. Det ena för herrn och det andra för proletären.



Bakom böckerna på byrån i Pelles skrubb ligger en gammal revolver. Det 
finns två skott i den. Det ena för herrn och det andra för proletären. Om 
nu Pelle inte hade gått så här i uppjagade fantasier, skulle han ha märkt 
att han inte längre var på väg till Utkanten. 
Han var på hemväg. Utan att han visste av det eller tänkte på det hade han 
vänt och börjat gå hemåt. Han gick med snabba steg. Och handen kröktes 
redan i tankarna kring revolvern.



Han hade fått nog av arbetsgivarna och tänkte inte längre bygga sitt liv 
på dem. Det där packet var för fegt att möta i ärlig strid. För resten var 
det synd om många av dem, de flesta, de små och svaga. De tvingades in i 
blocket, annars ströp man krediten för dem. Man avtvang dem grova 
reverser, som sedan förföll om de inte lydde storherrarnas order. Tala om 
arbetarnas tvångsorganisation! Den avsåg ju dock att höja massan. Men 
sedan de stora herrarna hade ringat in de små, sedan började slakten, 
konkurrenterna slaktade varandra. Vad vore lockouterna annat? Det gällde 
för herrarna att krossa arbetarna, ja, det också förstås, men det gällde 
lika mycket att matta ut de många små konkurrenterna. Man understödde dem 
med mat för dagen, men vem ersatte det arbete de förlorade för all 
framtid? Gjorde storkapitalisterna det? Nej, de slog under sig hela 
marknaden och blev ännu fetare.



Det finns arbetsgivare som behandlar sitt folk bättre än de andra gör. 
Oftast av beräkning, förstås. De vägrar att lägga ner arbetet och köra ut 
arbetarna, när kollegerna öppnar strid. Man vill ha en lag som straffar 
dessa arbetsgivare. Och man kommer att få den. Ty samhället måste ju se 
till att striden mellan kapital och proletärer blir en ordnad, med många 
dödade proletärer.



Hela arbetarklassen måste höjas. I alla avseenden. Det inser varenda 
människa. Vem ska göra det? Arbetarna själva, ingen annan kan det. Och de 
måste göra det genom att av egen kraft höja sig själva och tvinga de 
efterblivna att följa med. Men de som höjer sig över massan och går före 
de andra, de lönnmördas av kapitalisterna. Fegt. Bakifrån. Och hela 
samhället jublar åt den sinnrika mekanismen, åt det sluga lönnmordet som 
täpper till munnen på de få, på dem som kan tala de nödvändiga orden till 
kamraterna. Nå, låt då klassen sjunka igen! Låt hela arbetarstammen åter 
bli en oordnad pöbelhög. När de bästa av dem är borta, faller hela 
sammanhanget sönder. Skrik inte sedan, när pöbeln kommer! Det blir inte de 
bästa som då kommer att tala. Ni får lyssna till det hungriga djurets 
jakttjut i stället.

Låt så vara, då! Livet är en strid på liv och död mellan kapital och 
arbete, där finns ingen nåd, man dödar eller dödas, utan ärlighet eller 
mannamod; styrka eller slughet gäller det, hatet regerar världen, det 
gemensamma hatet eller allas hat mot alla. När en människa av Pelles 
material varit med i den bataljen sedan barndomen, b]ir han hård. Han är 
van att slå och bli slagen. Då blir han omringad, blir fegt övergiven av 
de sina, står ensam med osynliga fiender överallt, bakom ryggen, 
runtomkring. Han ser dem aldrig, men han känner silkessnöret om halsen, 
och snöret dras åt, långsamt, med en utomordentlig precision. Då förstår 
han att striden är slut, den öppna, ärliga striden. Det återstår bara en 
affär med kniven. Silkessnöret måste skäras av, även om halsen ska följa 
med i snittet. Havets son med generationer sjöfolks blod i kroppen famlar 
efter kniven, efter ett vapen, vad som helst, när övermakten bryter ner 
honom. Han ska själv dö, men sannerligen inte ensam. Någon annan ska också 
dö, likgiltigt vem, bara han får göra slut på någon, någon enda av 
fienderna.



Så stora ord! Så vilda fantasier! Pelle är bergfast övertygad att hans död 
blir en förlust för hela arbetarrörelsen, så allvarligt har han tagit sin 
sak. Han är ända in i djupet av sin själ förvissad om att han, Per 
Vesterberg, är en av de mest hatade männen i landet. Han tror på fullaste 
allvar att kapitalistherrarna gärna ville se honom död och gärna skulle 
offra pengar för att få honom därhän. Han skulle inte bli förvånad, om han 
nu fick se en grinande djävul efter sig, en lejd mördare eller spionerande 
kapitalistdräng.



Men han skulle nog häpna, om han visste hur litet han betyder. Det skulle 
kanske krossa honom fullständigt, bli honom en outhärdlig missräkning. Om 
han visste hur innerligt likgiltig han är för sina fiender! Om han kunde 
ana att ingen offrar en tanke på hans existens annat än när man för ett 
ögonblick avbryter någon allvarligare sysselsättning för att ta del av 
kortet med hans namn och upplysningarna om hans person och sedan genast 
glömma honom igen. På sin höjd har hans envisa rännande efter arbete givit 
någon herre anledning till en lustig anmärkning med grogg och cigarrer 
vänner emellan. Eller också har kanske hans namn förorsakat något ordande 
om hur nödvändigt det är att även arbetsgivarna organiserar sig; om 
man för ögonblicket inte haft något trevligare att resonera om. Men hans 
person har sannerligen inte framkallat några bekymmer, än mindre den 
hatfyllda skräck som unga hjältar så gärna tror sig injaga hos sina 
motståndare.



Pelle hade för ögonblicket trettio öre liggande i västfickan, det var allt 
vad han ägde av jordiska skatter, och han hade ingen aning om på vad sätt 
han inom den närmaste tiden skulle kunna skaffa sig bara trettio öre till. 
Så som världen nu en gång är beskaffad betydde det att hans kropp ägde 
endast för trettio öre liv. Men han ägde inom sig ett annat liv, som 
föreföll honom själv så betydelsefullt att det fördenskull gott kunde vara 
evigt. En massa obrukad ungdomsstyrka hade samlats inom honom och ville 
användas till någon handling. Det kom röta i grodden. Hans stolthet 
pinades av kvinnans svek, att hennes kärlek var en sådan som väckte oro 
inom honom själv - och oron pinade hans renhet. Oklara drifter ville 
tränga fram, men tvingades ner och vändes i ont. Hans vilja hade hårdnat i 
förtid, han visste inte att han tinade, förvandlingens ångest värkte i 
alla hans lemmar; den värken var av samma slag som den man känner när 
livet återvänder till en kroppsdel, som varit förfrusen. Han visste inte 
att det var detta vaknande liv som drev honom mot en avgörande handling- 
han trodde att denna handling skulle visa hur han stod över alla kroppens 
begär att leva. Han kände sig som en fri örn, vilande på vingarna i rymden 
och glidande ut över andra vidder för att slå ner bland feta jordedjur - 
men han var nog mera lik en träl, smädande före stenkastningen. Den hämnd 
han beredde sig till var en frukt som hade mognat i många timmar av 
uppjagade fantasier under de två år han tvingats leva i förnedring, men 
den fick sin fränaste smak av det gift som samlats i hans blod, medan han 
själv kuvade sin egen vaknande manlighet av fruktan att förlora ynglingens 
hjälteära.



Den förnimmelse han hade av sin själ var inte längre något stort och ljust 
och härligt. Nej, det var ett djupt mörker just nu. Och längst inne i 
mörkret lyste något, det liknade ett eldsken man ser på långt håll i vilda 
skogen. Framför elden rörde sig skuggor i hans medvetande, de dansade och 
svängde förbi - svar ta, krypande skuggor, som knappast liknade 
mänskliga gestalter, de var ludna, de hade platta pannor och otäckt långa 
armar, de var mest lika djur. Han tyckte han hörde dem tjuta inom sig, 
vilda djurens tjut, när de jagar om natten. Han ville själv tjuta högt där 
han gick på gatan med hast till sitt hem. Han ville ropa efter blod, han 
hade själv hetsat sig utanför förnuftets gränser, hans ansikte var vitt, 
hans blick flöt isär och öppnades för vanvett och mörker och hat, några 
droppar av saliv rann ur ena mungipan, han ville bita någon som levde, 
hugga tänderna fast i en skrikande hals.



Det var som om ett rep skulle hala hem honom. Sedan skulle repet hala ut 
honom med revolvern i fickan, dra honom ner till de vackra trakter av 
staden, där de rika bor. Och den förste av dem han mötte skulle dö. Två 
skott, det ena för herrn, det andra för proletären. Han hoppades bara att 
det skulle bli något riktigt högdjur, så att hans handling desto bättre 
skulle synas.



Så skulle han göra.



Nu gick han och föreställde sig de trakter av staden där det skulle ske. 
Och han kastade några hastiga blickar åt sidorna där han gick fram. 
Hämnden var inte bara hans egen, den var även alla deras, som bodde här. 
Just det. För deras skull dödades han, för dem skulle han dö i sin 
offergärning.



I denna arbetarstad var husen låga, gråa, otroligt fattiga. Alla var 
varandra lika, varenda smutsfläck var lik den andra, varenda liten 
svärjande människa var lik sin granne. Denna likformighet i eländet 
föreföll rentav vansinnig, så tröstlös var den, utan början eller slut, 
oändlig som evigheten, förnuftslös och djurisk som det eviga helvetet. 
Pelle började nästan springa för att komma därifrån, det kvävde honom.



Det blev sent. Det började redan kvällas.



Men mellan de små böjda människorna på denna gata mellan små lutande hus 
kom en man emot Pelle på trottoaren, en jätteman, skinande av fetma. Han 
vinkade med sin feta hand åt Pelle på långt håll. Pelle ville förbi utan 
vidare, men hans rock fastnade mellan ett par fingrar, som kunde konsten 
att hålla i.



-Lugna dej, Pelle! Det är inte stängt ännu. För du ska väl till stampen 
kan jag tro. Och sätta om en växel?



-Släpp!

-Nej pass!



En virvelstorm yrde upp genom mörkret i Pelles hjärna, och han reste 
näven. Men den fete mannen hade ett par kloka ögon, som Pelle tvekade att 
drabba med slag.



-Ska du ut och slåss? Eller vart bär det i väg med dig?



-Angår det dig? Jag ska för resten till Utkanten och träffa Dalmans.



-Mycket riktigt. Och därför går du den här vägen. Du tänker gå jorden 
runt, då. För att komma till Utkanten.



-Släpp!



-Inte! Jag tänkte fråga dig om en sak. Bra att jag träffade dig. Men först 
måste du bli alldeles lugn.



-Skynda dig, jag har bråttom!



-Det har inte jag. Tänker du står här och konstra och hoppa galen en stund 
till, så kan jag gott vänta tills du blir färdig.



Få svenska män torde vara så feta som denne; han är nämligen 
förtroendeman. Och fetare och fetare blir han för var dag, ju mer 
tidningarna sysslar med honom. Han kallas därför Den svältavlönade 
Proletären. Om arbetarna endast hade begrepp om vad de ska göra! 
Naturligtvis är en sådan här herre den olämpligaste tänkbara. En 
förtroendeman borde vara den allra magraste i hela flocken, utsvulten och 
ynkligt tom, så att han kunde visas överallt och väcka medlidande. Då 
skulle arbetarna få rättvisa. Men i stället tolererade de ett sådant här 
spektakel. Därtill kommer att även hans hustru väcker uppseende. Hon är 
nästan ännu fetare än han och har vartenda finger täckt av tjocka 
guldringar. Hon brukar visa sig för tidningarna, när nöden är särskilt 
stor bland arbetarna. Förtroendemannen är djupt bekymrad över sin hustrus 
sällsamma beteende. I privatlivet är han annars fullständigt och lyckligt 
ogift. De borgerliga lögnerna om hans person, om hans familjeliv och 
löneförhållanden har alltid fyllt honom med stolthet och glädje - han vet, 
att hans vapen är bättre än fiendens.



Som ung pojke gick han till sjöss och seglade överallt. Arbetade överallt 
i hela världen. Kom hem igen utan ett öre. Arbetade här hemma tillsammans 
med de fattigaste och uslaste av alla arbetare. Han organiserade 
kamraterna, ordnade dem och ledde den svarta kåren i batalj. Fot för fot 
trängde han fram och tvingade dem att följa med. Under tiden 
förändrades de. Snygga kläder kom på dem, mindre söps det, mindre ofta kom 
de i konflikt med polisen. Hemmen kom i ordning, hustrurna fick matpengar 
och barnen fick mat och kläder betydligt mycket oftare än förr. Hela den 
lilla skara av människor, som samlats kring kamraten, som blev deras 
förtroendeman, höjdes ett litet trappsteg upp ur det djupaste eländet.



Han har en briljant hjärna, kan konsten att ordna och leda och är en 
fullkomlig rakkniv, när det gäller att underhandla med motparten. Liksom 
Folkets hus kallas Vatikanen, heter han själv bland annat även Påven, men 
ansikte mot ansikte med sitt folk får han nog veta att han är den minst of 
elbare av alla påvar. Som en gallionsbild på proletärskutan ska han gå i 
spetsen, alltid i den riktning folket vill ombord, gör han bara det får 
han gärna inbilla sig att det är han som drar. Men nog vet man att han 
kommit hit som en fattig, utsvulten stackare, vem är det som har klätt 
opp'en och fött'en fet? Jo, det är vi det, folket! Då ska han inte försöka 
ta sig någon ton mot dem, som hjälpt fram honom. -Den visan är tämligen 
gammal.



Han har egentligen ingen hals, ryggen fortsätter i ett ända upp till 
hjässan. Hans ansikte är skinande fett, underläppen skjuter ut, och kring 
munnen simmar ett ständigt cyniskt eller ironiskt eller jovialiskt grymt 
småleende. Hans små ögon är ljusa och kalla, men kloka. De borrar sig just 
nu in i Pelles ansikte, de prövar och ser, de mäter, väger, jämför, drar 
slutsatser.



Pelle säger slutligen, tämligen lugnt:



-Nå, vad är det?



-Det är just det jag står och funderar på. Vad är det? Du ser ju ut som om 
du hade råkat gnugga sönder geniknölarna. Dom va väl tomma, förstås?



-Tror du?



-Eller hittade du händelsevis världsgåtans lösning, di kallar't?



-Tänk om jag skulle ha funnit den, du?



-Tala inte om'et bara, så gör det ingenting. Akta dej för dårhuset!



-Eller det andra stället.



-Se opp, gosse! Se mej i vitögat! Bättre! Opp me korpgluggarna! 
Vad är det för griller du har i skallen?



-Ja, säg det! Men nu kan det vara min tur.



-För all del, joo då, var så god! Det har det varit länge, tycker jag.



-För resten får du nog se i tidningarna, vad jag tänker göra, ha, ha, hm!



-Gräsligt. Mycket gräsligt.



Stor fet rubrik - vad ska vi säga? Mord? Passar det? Många underrubriker - 
till exempel: gärningsmannen en organiserad, socialdemokratisk arbetare, 
det låter inte illa. Och sedan ord för flera, flera kronor.



-En liten handling också.



-Lycka till då, min gosse, lycka till! Men det var en sak jag tänkte fråga 
dig om, innan du löper din väg igen. Har du din revolver kvar? Eller har 
du den på stampen?



Pelle kände med häpnad, att just nu började han att rodna. 
Förtroendemannen släppte inte taget med ögonen - en underlig rodnad, det 
där? Inte röd, men brun som gammal ärgig brons och Pelles ögon! Vilda, 
stora, vidöppna, flammande av gröna eldar - gossen darrade på rösten.



-Vad vill du med den?



-Ville låna'n ett tag. Jag är trött på det här. Jag tänker ge tidningarna 
något att skriva om. Nu kan det vara min tur. Jag har löst världsgåtan och 
blivit anarkist. Jag ska ut och skjuta ka-pi-ta-lister!



Pelle trodde faktiskt, att han var den ende unge man i världen som hade 
fått den tanken. Men här var han utan vidare genomskådad. Här stod en karl 
och drev med honom för det, som skulle bli hans mannagärning! 
Förtroendemannen fortfor:



-Eller kanske revolvern är upptagen för ögonblicket? Du kan ju vika'n åt 
mig, när han blir ledig. Så får jag tills vidare nöja mig med en 
sar-din-låda!



Han drog ut ordet ungefär som om det hade varit en bit tugggummi i hans 
mun.



Det här skådespelet hade han nog sett förr. Det är en sorts vansinne som 
griper unga människor i järnnätternas tid, medan själarna ännu är mjuka. 
Han visste vad det betydde när en pojke av Pelles kaliber hade fått sådana 
där ögon och hade en revolver liggande hemma och hade haft 
arbetsgivarnas silkessnöre om halsen i två års tid. Man hindrar honom inte 
med goda ord. Man måste få honom att explodera på ett ofarligt ställe. 
Det var just vad han nu tänkte göra - och han kastade en snabb blick ner 
på Pelles nävar, alldeles för stora för att vara trevliga. Här vill till 
att se opp när det smäller, framför allt måste man akta hjärtat det är en 
liten smula för fett hos förtroendemannen.



Men det kändes kallt över ryggen på den gamle sjömannen, när han nu hörde 
Pelles röst, ingenting mänskligt fanns kvar i den stämman:



-Står u å driver me mej?



Tiden medgav intet svar. Pelle fortsatte som en maskin, vars hjul börjar 
svänga fortare och fortare:



-Står u å driver me mej, va - oh - djävlar!



Det sista ordet var bara ett tjut, som skakade hela gatan. Varenda 
människa runtomkring stannade som frusen fast, husen tycktes spritta till 
och lyssna i en isig tystnad. Pelle exploderade. Han tjöt oupphörligt, 
stampade så att det skrällde i stenarna, svor, vrålade - inte mänskliga 
ljud, vansinnets skrik direkt ur själen; vitt skum bröt fram ur läpparna, 
ögonen ville ut ur hålorna under pannan. Förtroendemannen stod klar att 
parera. På långt håll samlades människor, men ingen gick nära. Pelle 
började skratta och lutade sig mot väggen. Mössan satt i nacken, håret 
hängde ner i oordning, han bara skrattade. Hatet kastades upp ur honom som 
ur djupet av en brinnande vulkan. Han snappade efter luft, det gurglade i 
halsen, och han skrek:



-Står u å driver me mej - du - ditt förbannade tjocka svin!



-Tjock, ja! Men du skulle se hustru min, gosse! Hon är mycket fetare än 
jag. Och fetare blir hon för var dag.



Och så - men den gamle var snabbare i vändningen! Pelles knytnäve satt 
fast i hans hand, han klämde till och vred gossens arm ett halvt varv runt 
att sitta fast i ett skruvstäd är som en kärleksdröm i jämförelse med ett 
sådant rövargrepp, som håller hela kroppen i tvångsställning och hindrar 
den andra armen att arbeta. Nu var Pelle inte mörk i synen längre, han var 
vit som en förfrusen, blev kall som is i hela kroppen. Rösten skar sig:



-Släpp! Släpper du inte? Släpp!



Ovillkorligen tog förtroendemannen baksteg. Ett par gamla män gick 
något närmare och sade: nej - nej - nej!



Men explosionen var över. Den unge mannens kraft var slut. Han satte sig 
ner på trottoaren och viskade:



-Nu kan du gärna släppa!



Då blev han fri, satte händerna för ansiktet och vaggade fram och 
tillbaka, utan att få fram ett ljud. En av gubbarna gick, kom tillbaka 
efter en stund med ett dricksglas i ena handen och en flaska brännvin i 
den andra, han slog glaset halvt medan han gick. Förtroendemannen tog det, 
tvekade en stund, men gav det sedan åt Pelle och sade: drick!



Pelle trodde det var vatten, satte glaset till munnen, men då kände han 
stanken av brännvin. Lät glaset sjunka igen och såg på förtroendemannen.



-Brännvin?



-Ja, det är inte något skoj. Drick, du behöver få litet starkt i dig.



-Brännvin? Nej !



Pelle började förstå, att han varit borta från sans och vett en lång 
stund. Nu såg han det hela - så ynkligt, så futtigt banalt! Det här skulle 
alltså bli hela gärningen? Att sitta i en rännsten och dricka brännvin! 
Det skar sig i själen, och kom surt upp:



-Nej. Jag skulle ju kunna ta det här - som medicin - men jag vill inte. 
Jag skulle ju kunna börja supa nu och bli ett svin, ett vanligt kräk, men 
jag vill inte. Det vore inte svårt. Det vore bara att gapa nu och hälla i 
sig det här - som ska vara en sån läckerhet - en sån tröstare i nöden - en 
sån stärkare i svagheten - men jag vill inte. Där har ni ert brännvin!



Han kastade glaset i gatan. Det blev bara några skärvor och en våt fläck 
efter smällen på stenarna. Då hördes ett samfällt mummel bland åskådarna - 
de ä inte rätt gjort - slår han bort brännvine? - Den gamle gubben skakade 
sitt grå huvud: en sån där tjänar de ingenting till att vara vänlig mot, 
där sir man tacken!



Förtroendemannen såg nog egentligen först nu, hur verkligt allvarlig 
situationen egentligen var. Men han sade:



-Som du vill. Men stig opp och kom med nu. För jag ska ha ett glas pilsner 
åtminstone. Om herr renlevnadsmannen tillåter?



Han hjälpte Pelle upp, och de gick bort tillsammans



Man är det mest betydelsefulla i världen, och man förgås. En enda 
liten ond tanke släpper man lös och bär den i ljusa händer som ett vapen - 
men varifrån kom alla de andra? Millioner vilda djävlar rusade upp ur ens 
inre, de tog makten och drev bort det klara förnuftet, alla onda drifter i 
blodet förenade sig när man trodde att man gick leende som en hjälte mot 
mannadådet -men förtroendemannen säger, vänligt överseende: det finns 
något som kallas för järnnätter, dem måste man gå igenom, det är svårt, 
men man måste igenom. Lider du då av otillfredsställd könsdrift också - då 
kan man vänta sig vad som helst av dig, du blir ingenting annat än en 
rytande galning, om du får gå som du vill och reta upp dig.



Vad den där tjocke mannen blev liten för Pelle i samma stund; han begrep 
ingenting, han var ju bara ett vanligt svin! Och allting i världen var 
lika litet, lika enfaldigt för honom.



-Är det verkligen så hopplöst allting? sade han.



-Så länge man inte är gift, finns det alltid hopp. Tänk på dem som är i 
samma fördömelse som du, och därtill har käringar och ungar att sörja för! 
Du har ju ännu knappast smakat på vad det vill säga att leva. Ändå klagar 
du.



-Har du hört mig klaga?



-Si, si, si! Vi ska inte märka ord, adjö med ordet klaga! Men vid det här 
laget borde du väl ändå kunna erkänna att du höll på att göra en dumhet.



-Det svarar jag inte på.



-Nänä!



Hela Pelles handling var redan borta för honom, låg overklig och 
fantastisk utanför det möjligas gränser. Men ännu sved det i såren inom 
honom efter gärningens uppryckta rötter. - Förtroendemannen fortsatte sitt 
prat:



-Hopplöst, ja! Tror du det finns en enda människa som har något att 
hoppas? Nej, inte en enda en, gosse! Ni ungdomar, ni går och inbillar er 
att livet nog en gång på något underligt sätt ska bli bara grannlåt för 
er. Flickor i mängd att leka med - ursäkta, inte du! - härlighet på alla 
vis, makt, ära och rysliga massor med pengar - inte det? Då är det något 
annat grant du inbillar dig, sak samma! Men det ni verkligen kan göra och 
ska göra, det bryr ni er inte om. Därför är allting så innerligt, orimligt 
hopplöst. Ska du nödvändigt längta, di kallar't, önska dig något - 
så önska att du får en hygglig föreståndare på fattighuset där du hamnar. 
Det är det enda du kan ha verklig nytta och glädje av, när du blir gammal. 
Håll dig på jorden med dina önskningar, så kan det kanske bli litet bättre 
att leva här. Vi andra, vi har mindre ideal och knogar lugnt mot 
framtidsmålen, som Strindberg säger; vi hoppas ingenting, men vi arbetar i 
alla fall. Och du må säga vad du vill, vi har det i alla fall något bättre 
nu än för femtio år sedan.



-Det är inte fråga om det.



-Jo, för mig är det fråga om bara det.



-Men det är inte bättre, det är inte sant!



-Kanske det. Men det är nästan sant. Så nära sanningen kommer du aldrig 
med exempelvis en revolver.



Hopplöst! Har du tänkt dig att kunna bli en hjälte, en allsmäktig 
riksdagsman eller en väldig operaherre som Lohengrin med uppstoppade 
trikåer och rustning av silverpapper och ett bart huggande svärd i handen 
och hela världens proletärer liggande vördnadsfullt på magen framför dig - 
då har du inte något hopp. Då kan du lika gärna se till att du dör genast. 
Vi behöver dig inte, vi klarar oss lika bra utan dig, till och med bättre, 
eftersom du är nog lymmelaktig att bråka med småmord, så att kamraterna 
ska få svårigheter för din skull.



-Låt det vara slut med den där historien. Det var dumt, jag erkänner det. 
Men jag var trött, allting var slut för mig. Betänk -två år!



-Tänk, att du är så gammal. Två år. Det kunde man knappt tro. Två år i 
elände - vad är det för en ålder att skryta med? Nu tycker du, att du har 
varit dum? Jag är inte säker på vad du tycker i morgon. Därför är det nog 
bäst jag pumpar dig läns på den där äregirigheten, medan jag ändå är i 
tagen. Anta att du kommit ner till Strandvägen - vem skulle du träffa? 
Alla de människor du vill åt ligger i hängmattor just nu och dricker grogg 
och pilsner flera mil härifrån. De har ingen aning om, att något sådant 
som du existerar. Det gör alldeles detsamma vem du skjuter, menar du. 
Varenda en av människorna där borta är lika brottslig, eftersom varenda en 
av dem är med i samhället, njuter frukterna av samhällets brott och på så 
vis deltar i brottet. Gå på med det! Tänker du så, kan du ju börja fundera 
på dig själv också, och du ska få se att resultatet blir ganska 
förunderligt. - Där nere skulle du kanske få tag i någon gammal tant eller 
farbror eller högre gardist - och nog är du väl ändå för god att komma in 
i evigheten i sådant sällskap? Dessutom är det ju omoraliskt.



-Vad säger du?



-Omoraliskt. Du bryter mot proletariatets moral, mot solidariteten.



-Ord har du, men det är allt. Den enda sorts handling du förstår är väl 
underhandling.



-Då är väl det den enda du inte förstår. Och se på Överstehnska affären 
bara!



-Den, ja! Där hittade du just på det rätta!



-Hur har du skött den?



-Han är ju en skojare, en lymmel!



-Vem ä inte det? Jobbare ä di allihop, fast på olika sätt, ingen säger nej 
till ett skurkstreck, bara det kan hållas innanför lagens gränser - det är 
för resten inte alltid så kinkigt det heller. Och ändå är de flesta 
hederliga människor. Skratta inte, gosse, du blir bara dummare och dummare 
ju mer du skrattar. De flesta av våra arbetsgivare är hederligt folk, tro 
mig, jag känner dem bättre än du. De anser sig ha rätt emot oss. Varenda 
en av dem försvarar sig själv, sin familj, sitt arbete, sin industri, sin 
affär alldeles som vi försvarar oss och vårt. Livet är nu en gång för alla 
en smutsig historia, därför blir vapnen så oaptitliga. Våra vapen är 
sannerligen inte blanka.



-Till exempel underhandling?



-Jo jo män, det är inte det renligaste görat, det vet jag, som har blivit 
smutsig invärtes av'et. Men ibland har jag vunnit. Många har kunnat köpa 
sig rena kläder och bättre mat, därför att jag inte har varit rädd för att 
ta i smuts. Men du är en sådan där idealistlymmel, du vansköter uppdrag 
kamrater givit dig. Vilken annan som helst hade kunnat sköta den 
Överstehnska affären bättre än du. Men du fick händelsevis förtroendet. 
Och hur ser det ut nu?



-Vad skulle jag göra?



-Där har vi det! Filosofera kan du - tror du! - prata lort kan du, en 
massa ord har du att svänga dig med - men handla, 
det kan du inte, nej, inte ens underhandla. 
Förlåt den usla vitsen, det är du som är pappa till den.



-Kan du säga vad jag skulle ha gjort?



-Du fick i uppdrag att tvinp,a fram lönerna, som överstehn hade lurat 
arbetarna på. Var har du pengarna?



-Han vägrade ju att betala!



-Ja, tacka för det! Annars hade du väl aldrig blivit besvärad. Eller 
trodde du att han skulle bli snäll, bara han fick se dig?



-Jag kunde väl inte ta pengarna med våld?



-Prata inte smörja, du svänger dig som ett linjeskepp i ett kvarter 
svagdricka - vad hör det hit, våld? Antingen lyckas du eller misslyckas 
du. Om du lyckas, får du gå sedan utan stryk. Om du misslyckas, är hela 
felet ditt, och du får ta följderna. Jo jo, smaka på, du gosse! Det där 
har jag fått i mig, när jag har misslyckats, nu blir det din tur. - Vad du 
skulle ha gjort? När bygget gick på exekutiv auktion, var du där då? Nej. 
Anmälde du till auktionsförrättaren att arbetarna hade så och så många 
tusen kronor att fordra? Nej: Överstehn köpte själv huset för sitt nya 
bolag. Den här gamla skulden ingår inte alls i hans kalkyler. Nu står vi 
där.



-Vi har blockerat bygget. Han får inga arbetare att fortsätta.



-Ack ack ack, han har fullt hus, vet du väl? Så länge det finns 
strejkbrytare och poliser att skydda dem emot er, får ni aldrig ut 
pengarna. Och ändå är inte Överstehn nöjd. Han vill behålla sitt ärliga 
namn också, och få se, om inte här sker en värre olycka!



-Att han inte tyckte om vår blockadannons i Arbetartidningen, och att han 
stämt tidningen för ärekränkning och penningutpressning och Gud vet allt - 
kan jag hjälpa det? Det är ju en utstuderad skojare. Inte underhandlar man 
med sådant folk.



-Inte skjuter man dem heller. Det är inte skottpengar på dem ännu. Det 
blir väl, när du kommer i riksdan och världen förvandlas och allt brännvin 
vänds till sockerdricka och alla människor blir som barn på nytt. Men 
tills vidare måste man överlista rävarna. Om man duger till det.



Hittills har vi lyckats rätt bra. Vill du ha siffror, kanske? Det är min 
specialite, det. Här så!



Han läste siffror på rak arm utan minsta anteckning. I det fallet 
kunde man lita på hans minne som på en maskin.



-För fem år sedan blockerade byggnadssnickarna här i stan arbetsplatser, 
där de hade inalles tjugufyratusen kronor att fordra. Året därpå räddade 
samma fackförening trettiotusen kronor åt arbetarna på samma sätt. Murarna 
räddade samma år åt sig trettiotretusen kronor, året därpå tolvtusen 
kronor. Byggnadstimmermännen blockerade hem trettiosjutusen kronor för fem 
år sedan. Den tredje februari i fjol tillkännagav murare, 
byggnadssnickare, timmermän, tegelbärare och mureriarbetare genom vår 
tidning, att de efter en blockad, som varat ett år och fyra månader, 
lyckats utkräva inte mindre än tiotusentvåhundratre kronor och sjutton 
öre, som de hade att fordra för arbete vid ett enda bygge. Jag brukar dra 
de här siffrorna när jag agiterar, därför kan jag dem utantill.



Det står en fin bit om Överstehns synpunkter på den här affären i 
tidningen, som du går och bär i fickan. Har du läst den? Nej visst. Han 
har lurat en murvel att skriva en härlig, hjärtslitande ledare om 
arbetarnas övergrepp och den nya moralen och det ena med det andra. 
Överstehn är inte dum. Lura honom, om du kan. Det är inte så lätt. Jonas 
Överstehn, Överstyv brukar vi kalla honom, är verkligen en rasande duktig 
karl.



-Oh! Ditt svin! Honom kallar du duktig!



-Det finns tillräckligt många ynkryggar som du här i världen. Man lär sig 
så småningom att uppskatta kraftkarlar, även om de är motståndare. Och 
Överstehn har både vilja och förmåga och en skarp hjärna på köpet. Stort 
mer kan det inte bli av en människa.



-Men hur använder han sina krafter?



-Han anser sig alldeles säkert använda dem rätt. Ur samhällets och ur sin 
egen synpunkt är han en fullständigt hederlig karl. I privatlivet är han 
jovialisk och angenäm, fastän han är en smula sjuklig, stackarn.



-Det är alltså din mening om en sådan människa?



-Jag hoppas komma i allvarlig underhandling med honom någon gång. Så får 
jag visa honom att jag är starkare.



Men om han eller jag är den bättre människan - det avgör varken han eller 
hans vänner eller jag eller du eller våra vänner.



-Nej, i dina ögon kommer det ju bara an på vem som är starkast och 
kan bäst försvara sin brödbit. Men inte av bröd allenast lever människan. 
Fast det lönar sig väl inte att tala om för dig.



-Jo då, jag är idel öra, som det heter i romanerna. Om en arbetare går 
till prästen och klagar över att kapitalisterna tagit maten ur munnen på 
honom, så får han samma ord till svar: inte av bröd allenast lever 
människan, laga bara att ni har den rätta tron, bry er sedan inte om vad 
kapitalisterna har för sig. Säger prästen. Men det är i alla fall bröd man 
först och främst måste ha för att kunna leva. Sedan må prästen och du säga 
vad som helst. Jag vill inte bara ha bröd, jag vill ha ett glas kall 
pilsner också. Du vill utom brödbiten ha ett snyggt och trevligt ideal. 
Begriper du inte att det är samma sak, ett njutningsmedel? Mer blir det 
aldrig, mer kan livet inte ge.



-Men da måste väl du medge, att man har rätt att göra vad man vill, bara 
man för ögonblicket är den starkaste?



-Inte alldeles - nej, du rackare! stopp litet! Du har ingen rätt att 
blottställa dina kamrater genom att göra dumheter! Solidariteten - du 
glömde solidariteten! Den gemensamma styrkan!



-Hur ska man kunna veta vad som är dumt och inte dumt?



-Tja, säj de! Erfarenhet kanske. Och annars frågar man någon mer än 
vanligt klok människa. Men nu börjar du bli otrevlig, jag slinker in här 
på kaféet och får min lilla pilsner.



-Det kunde du inte svara på!



-Jo för all del! Gör som jag, laga att du alltid kan se dig själv i 
spegeln, rätt in i vitögat, utan att rodna. Så länge du kan det, är du 
inte dum.



-Och det kan du?



-Det är inte fråga om mig.



-Kan du?



-N-ja - jag undviker ju helst speglar. Men tala inte om det för någon.



-Således är det bara galenskaper du har gått här och pratat?



-Jo, det skulle jag tro! Att man ska behöva prata vaggvisor för dig, stora 
karlen, är tillräckligt galet. Mina små funderingar om livet har 
åtminstone en förtjänst, och det är, att alla andra funderingar ä ännu 
galnare.



För att inte alls tala om dina - revolvern! Gud i himmelen så  
fånigt! Precis som om du inte hade ett litet stycke hjärna att tänka med. 
Mycket har du ju inte förstås - men det är väl ändå alltid någon smula?



-Hur ska jag bära mig åt? Vad vill du jag ska göra? Allt är ju för mig 
fullständigt hopplöst!



-Är du inte för stram att ta emot ett råd av en fattig påve, så säger jag 
dig: res! Om du ändå hade gett dig i väg för några år sen! Du skulle ha 
haft hundåren klarade nu. För hundår blir det, var lugn för det, jag har 
seglat med amerikanare, så jag vet vad som fordras. Men du skulle ha varit 
karl vad det här laget där borta. En härlig karl! Vad är du nu? En pojke, 
en krake utan märg i benen, utsugen, utsvulten och enfaldig, du börjar ju 
likna Blöt-Lasse! Bara full av meningslöst hat, utan disciplin och 
behärskning, en hundvalp är du, en slankig, drumlig valp, ingenting annat. 
Du har spelat kort med herrarna här och spelat som en enfaldig barnunge. 
Men herrarna använde märkta kort som falskspelare. Det är väl ingenting 
att lipa för? Världen är full av sådana herrar, de finns i alla land. 
Börja omigen, res över och få nya kort och se upp med bondfångarna, att du 
inte blir lurad. Det är mitt råd.



-Jag vill inte resa.



-Tala med Anna. Hon vill. Hon vill mer än du anar, renlevnadsgosse!



-Har hon möjligen anförtrott det åt dig?



-Hon har frågat hur det är i Amerika. För resten har man väl ögon att se 
med. Gå ut till Anna nu, du är ju väntad, himmelens Gud, gosse, vad du i 
alla fall är för en lycklig människa! Du är väntad av någon! Du har livet 
för dig, du är ren invärtes, du är stark och grann att se på, du är ett 
ämne till en verklig man! Det finns inte en enda av dina fiender som i 
fråga om människovärde kan mäta sig med dig. Rädda det där i tid! Gå till 
Anna nu, direkt till henne, och säg ordagrant så här: Jag, Per Vesterberg, 
är en stor lymmel, men jag vill, att du, Anna Dalman, som är den bästa 
människa jag känner, ska följa med mig ut i världen och leva med mig och 
bli mina lortiga ungars mor. - Dom brukar visst bära sig åt så, när dom 
friar i romanerna, har jag hört dom säger, som läser sådant. Gör det, 
Pelle, gör det snart!



-Nej. Men du ska ha tack i alla fall för rådet!

De båda kamraterna skakade hand - den gamle mannens handslag var 
fast och säkert, det var en självmedveten trygghet i varje hans rörelse, i 
varje hans tanke. Med en munter glimt i ögat trängde han sig in genom 
kafédörren för att få sin pilsner. Han visste med sig att han gjort en god 
gärning, när han tagit gadden av pojken.



Men olyckligtvis var det inte så värst mycket kvar av Pelle sedan. Blek 
och skygg drev han i väg utåt Utkanten. Han hade en pinsam förnimmelse av 
att något skamligt hade skett med honom, något som kunde jämföras med 
kastrering.



Explosionen av pojkaktigt raseri hade uttömt hans krafter, där fanns bara 
en stor, sotig tomhet kvar, där nyss en väldig mannagärning hade vuxit i 
hans själ. Starkare var han alltså inte. Så lätt gick det att brista. Så 
lätt - han kände till och med en viss glädje, o skam, skam! en viss glädje 
att vara av med sitt beslut. Han slapp att göra sådant mera. Framför allt 
slapp han göra någonting i kväll.



Slavar har blivit kejsare, torparpojkar har blivit mäktiga människor med 
herravälde över världen, fattiga stackare har kunnat få styrka att offra 
livet för någon dröm. Det var nog bara humbug. Det var inte på grund av 
sin egen styrka eller sin egen mäktiga ande de hade vuxit över alla andra. 
Man hade hjälpt dem upp, sparkat dem fram, tvingat dem till offret. De 
hade fått sina tillfällen av tur. Att de hade använt rätta tillfället på 
det rätta sättet var deras enda storhet. Men Pelle hade inga utsikter 
mera. Han hade förlorat sitt tillfälle, offret hade gått upp i en rök av 
ord, aldrig skulle han mera orka samla sig till en handling, aldrig skulle 
han mer kunna tänka på att dö för sina bröder. Det fanns ingen annan 
utsikt kvar än att på vilket sätt som helst försöka leva. Men vilket liv, 
vilket liv!



Utkantens ödemark stupar brant ner mot sjön, tystnadens sjö. På andra 
sidan vattnet, ett svart och giftigt vatten, står skogen och väntar 
stadens anlopp. Allt närmare kommer husmassan med skorstenar, kyrktorn, 
spårvagnar och krälande, allsmäktiga människor. Staden har redan börjat 
klättra upp på bergshöjden, den steniga ödemarken är hotad, tystnadens sjö 
är hotad, skogen väntar mörk och stilla på döden, dess tungt susande 
tallar har redan svartnat av sot och smuts från människors värld.



Över hela Utkanten lyser kvällshimlen. Mot väster brinner rymden i gult 
och guld, upp mot zenit svalnar den och smälter in i sommarnattens 
blånande oändlighet. Över det oljiga vattnet i sjön ligger en dager, som 
bleknar stilla bort och sprider ett gulnande återsken över bergsluttningen 
upp emot grå staden. Längst ner bland sienarna vid stranden växer pilar 
och alar och andra förkrympta träd, alla lika svarta och sotiga. Högre upp 
bland skrevorna mellan skrovliga hällar och block växer ännu magrare, ännu 
svartare busksnår, här och där har även några torra grässtrån bitit sig 
fast i stenen.



Överallt ligger avskräde och smuts, äggskal, bleckburkar, trasor, ett 
virrvarr av lämningar efter människors vägar här. Ett stycke 
tidningspapper, genomdränkt av regn och torkat av sol, glider fram med ett 
ryck när vinden rör sig, och lägger sig stilla när vinden stannar - svävar 
åter vidare för en ny stöt, tills det fastnar i en buske och går till ro.



Här och där finns grupper av människor, enkla och torftiga. De syns höra 
hit som om de vore hemma här.



På en sten nära vattnet sitter två små flickor, mycket tysta, mycket 
allvarsamma. Små arbetshänder vilar trötta i deras knän. Den ena bryter 
den tunga stillheten och säger:



-Tänk, va de ä trevligt här.



-Ja här ä de så trevligt, så man kan riktigt trevla ihjäl sej.



Varefter de åter sjunker ner i sina tysta funderingar.



Ur vattnet, som värmts av sommarsolen hela dagen, stiger upp en fet lukt 
av ruttenhet. Annars har ödemarken sin egen speciella lukt, skarp och 
genomträngande, inpyrd överallt i marken, i stenarna, i buskarna, i 
gräset, i hela rymden, överallt luktar det katt. Det är åtminstone den 
starkast förhärskande bland alla de olika odörer, som tillsammans bildar 
Utkantens säregna parfym. Man vänjer sig vid allt, och snart har man ingen 
aning om att det är något märkvärdigt med den här luften.



Långt borta hörs ett handklaver som stöter fram en tårdränkt melodi i 
någon sugande valstakt. Långt borta är spelet, halvdöda dalar tonerna ner 
i bergskrevorna till människorna, som slagit sig ner där. Fyra män ligger 
på mage på marken och spelar kort, några andra stöttar under spänningen 
med kraftfulla anmärkningar. Här och där är 
familjer samlade kring matkorgar. Ungdomen stryker omkring och lyssnar på 
handklaveret och väntar att det ska bli ännu mörkare.



I en backsluttning har Dalmans slagit sig ner och hos dem kamraterna i 
laget. Gumman Dalman kokar potatis på ett primuskök, som brinner i skrevan 
mellan några stenar. Anna dukar fram kvällsmaten.



Kvisslan ligger på rygg och läser en ny billighetsbok. Han lider av 
allmänbildningsfeber och är djupt övertygad om nödvändigheten av att 
studera. Han läser för resten inte bara skönlitteratur för att få 
kunskaper, han läser allting utan åtskillnad. När han diskuterar filosofi, 
sociologi, religion, naturvetenskap eller kvinnan, eller allt detta på en 
gång, stöder han sina påståenden med att citera Jules Verne, Darwin, 
Strindberg, Häckel, Marx och Conan Doyle i ett enda andetag. Han är i det 
avseendet fullständigt opartisk och tillmäter inte den ene mindre 
auktoritet än den andre.



Dalman, Mellin och Blekingen diskuterar om sten. Trakten omkring dem ger 
material. Berget uppe i tomten numro sex, där de har sitt arbete, är 
dåligt, bara kes, genomkorsat av sättningar, vresigheter, klyftor och 
sprickor, ingenting fast att ta i; på sina håll är stenmassan hoppressad 
och vriden som en korkskruv. Men här ute ser de en annan sten ett stycke 
bort, det är ett kolossalt block som ligger fritt på den övriga grunden. 
Rena, fasta graniten! Dalman sjunger den stenens lov i ordalag som bärs av 
verklig hänförelse, av arbetets egen poesi. Han går bort till blocket och 
stryker det smeksamt med sina nävar, de ä sten, de här! Och nävarna ser ut 
att vara lika hårda. För högra ögat bär han ännu en svart skyddslapp.



-De här ä någe, de! Man skulle kunna ta sönder den i småbitar, me 
stålkilar, å använda varenda liten bit, de skulle bara va fasta sten allt 
igenom!



Blekingen måste dit också. Även han är där med händerna, de tycks darra, 
men det är bara av försiktighet, när han känner sig fram över ytan med 
knotiga fingrar. Han kisar betänksamt, de ljusa, vattenklara ögonen kryper 
in i en massa rynkor, han ser noga och drömmer med varsamhet: stålkilar 
vore kanske inte så bra här, man fick nog använda krut?

-Krut! Dalman fnyser föraktfullt. - En sån här sten! Kom aldri me 
de, här finns inte en spricka, ingenting, kilarna skulle bryta opp'en lika 
fint som man skär en skiva ost!



-Dynamit finge man ju inte ta, förstås



-Dynamit!



-Den skulle ju bara bränna sönder alla ytor, men krut vore nog bäst, för 
kilarna finge du nog sätta tätt, om du skulle få någe me, som vore rejält.



Mellin reser sin tunga kropp och kommer dit. Han mönstrar blocket överallt 
- de ginge nog att kila, förstås, men krut vore nog lika bra



Medan han ännu ser på graniten, blir hans blick så sakta vänd inåt igen, 
mot andra gåtor, djupare hemligheter. Han har samma lidelse för arbete, 
han som de andra. Men han har något annat också. Arbetet tycks för honom 
vara ett straff, som han sätter en ära i att fullgöra på bästa tänkbara 
sätt. Det tycks som om grubblet i hans oändligt tungsinta blick gällde det 
brott, för vilket han straffas i detta liv. Han är inte religiös, men han 
har den religiösa människans hela skuldmedvetenhet. Han hör till dem som 
söker i mystik och dröm efter livets mening. Han har börjat förstå hur 
förfärligt brottet har varit, straffet är välförtjänt, det måste uthärdas 
med undergivenhet och ständiga försök att avplåna bördan av det förgångna 
onda.



Sotare-Olle har inga sådana funderingar. Han vräker sin väldiga lekamen 
bredvid bordduken och gör inga försök att dölja sin glupska hunger. Han 
retas med Anna och narrar henne oupphörligt att förgå sig i ord och 
gärning. När hon dänger till honom med sina flicknävar, vrålar han av 
förtjusning. Han undrar om hon tänker alldeles slå sönder honom? - Jo, nog 
för att hon tänkte det. - Skulle han inte numrera sina bitar först, så att 
hon kunde sätta ihop honom riktigt igen? - Nej, bitarna kunde gärna få 
ligga. - Och så skulle hon inte ställa ansjovisburken så nära pannkakorna, 
för de ä inte den rätta sylten, så här ska de vara han fick sig en 
stjärnsmäll igen, inga falska tag, och han blev tårögd av den innerligaste 
barnaglädje.



Bakom honom sitter Loppan med sitt förskrämda ansikte, som darrar i tusen 
skrynklor och-veck. Stamp-Anders håller bister utkik efter buteljerna. 
Inget brännvin! Dalmans är nykteris ter. Inget öl! Bara svagdricka! 
- Stamp-Anders känner sig riktigt sjuk när han ser ett sådant elände. 
Magen går i mullrande vågor på honom, men han tiger ändå. Han har en 
känsla av att gumman Dalman är ett kraftigt fruntimmer.



Pelle Vesterberg kommer inte. Kvisslan är egentligen här för att träffa 
honom och har blivit kvarbjuden. Eftersom inte Pelle kommer, så fortsätter 
Kvisslan att läsa. Han har en förnimmelse av att allt vad han läser ska så 
småningom berättiga honom till inträde på någon folkhögskola, när han 
någon gång i livet kan få ihop så mycket pengar. Det är hans stora dröm. 
Och sedan ja, sedan är världen hans. På folkhögskolan får han veta alla 
världsgåtorna, och har han bara en gång fått veta hur de ser ut, de där 
kanaljerna, så ska han nog lösa dem också, det finns inte det ringaste 
tvivel om den saken. Kvisslan är nämligen smålänning.



Kvällen kom, och tystnaden kom, och dunkel skymning kom; en och annan 
liten stjärna gjorde matta försök att lysa genom de disiga ångor av värme, 
som efter solfallet steg upp ur jorden mot svalare höjder.



Handklaveret suckade fortfarande långt där borta samma enformiga vals - 
eller var det kanske en ny, det lät som en och samma gråtsjuka, evigt 
upprepade melodi.



-Pelle får komma när han vill, men nu börjar vi, förklarade Dalman. Och så 
började festmåltiden i det gröna.



Medan käkarna tuggar och smörgåsarna krossas, får Kvisslan förklara hur 
affärerna nu egentligen står med Överstehn. Vad i Herrans namn är meningen 
med att han stämt Arbetartidningen? -Kvisslan förklarar.



Jonas Överstehn hade omsorgsfullt valt ut det rätta ögonblicket för 
bolagets konkurs. Arbetarnas fordran var omkring sextusen kronor inalles. 
När de inte kunde få sina pengar, blockerades bygget. Den där 
blockadnotisen retade Överstehn, så att han stämde Arbetartidningen.



-Stämde? Inte kan man stämma för sånt?



Jo, vad man kan! Det var ändå en mycket vanlig notis. Det står väl 
dagligen flera sådana i den tidningen. Kvisslan halar upp en tidning ur 
fickan, breder ut den och läser:



-Ett nidingsdåd. De ä rubriken. Här menas, att de ä Arbetar 
tidningen, som har begått nidingsdådet. För någon tid sedan lästes i 
Arbetartidningen följande, om gemen förföljelselusta vittnande annons - 
här ä våran notis avtryckt me fin stil, så här låter den: Som byggmästare 
C. Överstehn vid sin byggnad vid Utkantsgatan ännu ej fullgjort sina 
förpliktelser till arbetarna, så avstänges nämnda byggnadsplats för 
arbetskraft och varnas varje om sin heder mån arbetare att taga någon 
befattning med det Överstehnska bygget. Blockaden kvarstår mot ovannämnda 
plats, oavsett vem som än övertager den, intill dess att rättelse vunnits 
och annorlunda i denna tidning meddelats.



Annonsen är undertecknad av styrelserna för murarnas, 
byggnadstimmermännens, byggnadssnickarnas, byggnadstegelbärarnas och 
mureriarbetsmännens fackföreningar härstädes gemensamt. Dessa bär sålunda 
ansvaret för den gemena annonsen.



-De är ju precis en vanlig blockadnotis?



-Precis som alla andra. Men nu står de så här i tidningen:



Det som gör denna annons så mycket mer skändlig, är att arbetarna här 
uppträda under falsk flagg. Förhållandet är, att deras fordran gäller den 
föregående husägaren, Byggnadsaktiebolaget J. överstehn och kompani, som 
emellertid måste göra konkurs, huvudsakligast just på grund av arbetarnas 
förföljelser mot den oskyldige byggmästaren. I stället för att gå den väg 
som alla hederliga människor måste gå enligt gällande lag, i stället för 
att bevaka denna sin fordran i konkursen, ha arbetarna föredragit att på 
äkta tjuvskyttemanér tillämpa den bekanta nya moralen. De ha avstängt 
platsen från arbetskraft, som det älskvärda uttrycket lyder, det vill säga 
att från envåldshärskarna i Folkets hus har utgått order, att ingen får 
arbeta hos byggmästare Överstehn. Därigenom drabbar förlusten inte den 
skyldige, det gamla bolaget, utan i stället den nye ägaren, Aktiebolaget 
Byggnadsindustri, som sålunda ska tvingas betala föregående ägares 
skulder.



-Bevaka våra fordringar i konkursen! avbröt Kvisslan sig själv med en 
fnysning. Då hade vi kanske fått femtio kronor att dela, när vi skulle 
haft sextusen, å kanske vi rentav hade fått betala i stället! Arbetet ä 
väl en gång för alla gjort? Vem drar vinsten av de? Den nya ägaren 
förstås. Då ska väl han betala, då? Å här ä för resten den nya ägaren 
precis densamma som den gamla, de ä Överstehns 
familj, som går under nytt namn, de ä alltihop. Ska inte dom betala?



Underligt vad Anna har blivit förändrad i en hast - hon ser visst något. 
Hon ler så mjukt, hela hennes kropp blir mjuk, alla rörelser blir 
smeksamma, hon liksom tänds och strålar upp som en julgran. Gumman Dalman 
ser på henne, sedan tittar hon utåt backarna - jo, kunde tro det, där 
borta kommer Pelle drivande.



-Nå äntligen! ropar gumman.



Pelle hälsade på långt håll, betraktades av många par forskande ögon - vad 
han såg blek och trött och eländig ut!



-Skynda dej, Pelle! skrek Dalman, här så!



-Anna har vari så till sej, så till sej, härjade gumman.



-Läs vidare, Kvissla! sade Sotare-Olle. Tjänare, Pelle, trampa inte i 
pannkakorna, du nöter sönder halvsulorna.



-Å hut! sa gumman.



-Jag menar, att hans halvsulor sir så klena ut, förstås, man ska inte 
missförstå



-Höpp - joho si! kom det ur Stamp-Anders, som svalde en suck, när han 
tänkte på hur mycket brännvin det i alla fall finns på så många andra håll 
i världen.



-Nå, läs nu vidare, gosse!



-Va är det om? frågade Pelle.



-Överstehns rättegång.



-Så - jaså den där tidningen - nå gå på med det, då.



-Jo, nu står de här på ett annat ställe, bland rättegångsnotiserna, att 
byggmästare Överstehn har stämt Arbetartidningen för den där notisen



_ Byggmästarn? Va vill den?



-Han ä bulvan, förstås. De ä ju han, som ä namngiven i våran notis, 
eftersom han ä ansvarig för uppgörelsen. Jo, nu har dom där bröderna gjort 
ihop ett kontrakt mellan sej, å i de kontrakte står, att om inte bygget 
blir färdigt på dagen, så ska byggmästarn, som har'et på entreprenad till 
bolaget, böta åt bror sin -hur mycke tror ni?



-De ä väl vanligt me femti kroner om dan?



-Femti! Nä, hundra kronor om dan första veckan, tvåhundra om dan andra 
veckan å trehundra om dan sedan. De ä rena sko jet, förstår ni, ett 
gjort kontrakt bröder emellan. Å annars brukar de allti finnas ett 
undantag för tidsförlust, vållad genom arbetskonflikt - de finns inte här. 
Nu fordrar byggmästarn skadeersättning för di där böterna, som han påstår 
att brodern kommer att tvinga honom betala. Å så fordrar han 
skadeersättning för att han inte har kunnat få någe ordentligt folk, de ä 
bara nåra försupna kräk han fått att göra strejkbrytarjobb.



-Jo jo!



-Å de ska han ha skadeersättning för utav Arbetartidningen. Sedan ska han 
ha skadeersättning för att han blivit ärekränkt å fått krediten skadad 
genom notisen, eller annonsen, som di kallar't för här i tidningen. Sedan 
yrkar han ansvar på tidningen för försök till penningutpressning - jo, de 
ä säkert! De står här klart å tydligt, var så go! Han säjer, att de hela ä 
ett försök av arbetarnas fackföreningar att pressa honom på pengar under 
hot att annars ruinera hans affär!



-Vartannat bygge i hela stan ä ruttet å ramlar - ekonomiskt vill säja, 
utlät sig Sotare-Olle.



Pelle orkade knappast tugga. Han var som fylld ända upp till halsen av 
vämjelse och galla. Överstehn är en duktig karl - en skarp hjärna, en 
hänsynslös vilja, en kraftkarl, så ringde det i hans öra. Sådan ska en man 
vara för att kunna kallas för en man! Han höjer sig upp ur arbetarnas led, 
han blir något, han gör något, han offrar inte, han tar offer av andra i 
stället, han handlar. Men vilka handlingar! Med sådana ska man strida - 
med tjuvar och skälmar ska man stå och byta ord inför samhällets domstol, 
den listigaste tjuven vinner - om man inte kan överlista honom. Sådant är 
alltså livet. Är det värt att leva? Kanske det. Men sannerligen inte att 
man anstränger sig för att få lov att leva.



Hur innerligt liten och obetydlig är inte hela denna sak, en helt vanlig 
vardagshistoria! Det är ingen stor, uppseendeväckande strid, minsann, bara 
en liten detalj i den världsomfattande kampen mellan kapital och arbetare. 
Men hela den stora striden är ingenting annat än summan av dessa små 
konflikter överallt. Så innerligt likgiltigt, allting! Så smått, så 
fullständigt hopplöst! Det är inte blanka värjor dragna man mot man - det 
är smutsiga händer i varandras fickor bara. Det är inte öga mot öga, bröst 
mot bröst, död mot död; en allt uppslukande, hela evigheten famnade 
sekund av jublande styrka och liv, det är inte ett hänfört, 
självförglömmande offer för en strålljus ide, det är inte ens vargens 
hämndlystna bett i dödsryckningen - det är bara en svart massa fattiga 
människor på den ena sidan och en hop av finare klädda människor på den 
andra; och mittemellan skarorna en oändlig mängd av 
underhandlingskommittéer, där de slugaste käbblar om femöringar - en mängd 
rättegångar, där den listigaste tilldöms penningpriset. Det är hela 
striden. Hur kan man orka hata så ynkliga fiender? Helst när man själv är 
en lika ynklig part i målet.



-Hur ska det gå nu, då? Det var Anna, med ögonen oroligt fästade på Pelle, 
han var ju dödsvit i ansiktet. - Om tidningen nu blir fälld? Hur går det 
då? Det blir slut med alla blockadnotiser sedan - och hur ska vi göra då?



Det hördes inga tuggande käkar längre. Alla stannade i bettet över 
matbiten. Hur ska vi göra sedan? - Det var så tyst som om tusen och 
hundratusen hade tystnat på en gång inför samma tanke: vårt enda vapen - 
tar man det ifrån oss?



-Det är juryn, som avgör, sade Pelle med ett elakt skratt. En jurydom 
kommer alltid som en vinst på ett lotteri. Man vet ingenting förrän det är 
gjort.



Långsamt, långsamt kom käkarna åter i rörelse. Frågan skulle besvaras 
genom lotteri.



-Vi får hitta på något annat sedan, sade Pelle. Och i detta ögonblick 
tänkte han åter på revolvern, det löjligaste, fånigaste av alla argument.



-Organisation ä de enda som duger, bet Dalman av, kärvt och brutalt. För 
resten har Överstehn allti vari hygglig mot oss i sexan. Vi har ingenting 
att klaga på.



Dalman vägrade att tro fullt det han inte själv erfarit, även om han med 
sina egna ögon såg det hos andra. Det föreföll honom som om där i alla 
fall kunde vara något på tok, något han inte såg, men som förklarade att 
andra blev lidande och inte han. Endast på sig själv trodde han och på det 
han själv var med om, själv erfor med sin egen kropp och själ. Det föll 
honom aldrig in att fatta hat till något annat än det som hindrade honom 
själv och hans eget arbete.



-Nå, läs nu vidare, gosse, fortfor han. Om du ser ännu. Va säjer tidningen 
mer?



-Jo, här ä de - så här låter de



-Står det något om mig? frågade Pelle hastigt.



-Inte!



-Varför skulle det stå något om dig? frågade Anna.



-Nå, inte för något särskilt.



Nej, han syntes inte i den här bataljen. Han hade bara fullmakt att 
kassera in pengarna, och det skulle vem som helst ha gjort bättre. Ingen 
ära att vinna, intet hat att skörda - varför ska man då egentligen bry sig 
om att hata själv? Här är ju ingenting annat att göra än att underhandla 
om en helt vanlig affär - för resten angick hela saken honom inte för 
närvarande. Bollen hade sparkats över till tidningen, som fick sparka den 
vidare bäst den kunde. - Men nog var det en besvikelse att inte ens vara 
hatad!



-Här ä de, sade Kvisslan. De ä rara saker. De står lite om bankernas 
åtstrypningspolitik, som ska visa arbetarnas maktlöshet - å om 
husspekulation å tomtjobberi, som tidningen skäller på ett tag, för 
Överstehn ä ingen jobbare, inte. Sen kommer de: I ett samhälle som vårt är 
det icke heller folk med kapital, som är det viktigaste för att föra 
byggnadsindustrin framåt, utan det är folk med framsynthet, företagsamhet 
och arbetskraft, som samhället behöver just nu. Dessa låta icke avskräcka 
sig, vad som än säges om dem, de arbeta och beräkna samt uttänka nya 
planer och sätt för att övervinna svårigheterna, och de föra samhället med 
sig oemotståndligt framåt.



En sån karl ä Överstehn, var så go! Men vänta ska ni få höra:



På samma sätt som arbetarnas ledare förstå att tukta strejkbrytare och 
andra självständiga kamrater, som våga hysa en egen tanke och handla som 
fria män, på samma sätt förstå de ock att göra även den misshaglige 
arbetsgivaren omöjlig för det samhälle han tillhör. Man sprider ut 
nyheten, att han inte vill betala ut lönerna, och skadar därigenom hans 
rörelse, det förtroende, som han så nödvändigt måste åtnjuta bland 
arbetarna och bland leverantörerna. Oftast spridas dessa rykten utan 
grund, endast emedan förtroendemannen vill få ett tillfälle att på 
arbetarnas vägnar kassera in löner, som annars skulle ha rakat hans näsa 
förbi. På sådant sätt veta dessa herrar arbetsledare att sko sig på 
sina fattiga och hederliga kamraters bekostnad. Det är solklart, att 
detta oefterrättlighetstillstånd måste få ett slut, de skadar lika mycket 
byggnadsindustrien som det skadar arbetarna själva. Ett exempel måste 
statueras, så att denna arbetarledningens skändliga trafik må kunna 
stoppas, innan



-Sluta i Herrans namn! sade Pelle.



-Ja för all del, de ä för resten bra mörkt nu.



Det är inte bara mörkt. Det är tyst också. Man hör bara fotogenkökets 
stilla susande. Det skymmer alltmer över ödemarken.



-Det är lika mörkt över hela landet nu, sade Pelle tyst.



-Organisation ä de enda som hjälper, upprepade Dalman. När ja arbetade där 
utanför stan, till exempel. De ä väl tjuge år sen snart. Hur mycke tjänte 
vi då, tror ni? Tjugutvå öre i timmen hade vi i allmänhet. När de blev 
vinter å gott om arbetslösa, sattes timpenningen ner nåra öre. Men vi, som 
höll på där ute, vi hade extra bra. Vi va fyra man, ja va yngst i lage å 
hade tjugufyra öre i timmen; en hade tjugufem öre, den tredje hade 
tjugusju öre och den fjärde tretti öre. Åtta timmar om dan arbeta vi, sen 
blev de mörkt. Minst en gång i vickan måste en fara in till stan för att 
få verktygen vässade, resan fick vi va så goa å betala själva. 
Bergborrningen va ju på ackord i allmänhet, för aln hette de då. För 
mellanborrning, sju åttondels tum stål i vidd vill säja, hade vi sextiofem 
öre för alnen in i berge, för små borrningar va de tjugufem öre. Vi hade 
inte nån organisation då, som kunde göra sej känd. Vi va faktiskt så 
hjälplösa som hundvalpar, di gjorde me oss va di ville. Minns du, morsan, 
om julen? När ja kom hem me julpengar, va? Hur mycke hade vi den julen? 
Tvi för sånt elände! Å nu vill di ta bort organisationen, ä di kloka? Å 
göra oss till syndikalister allihop. Ä de vetit?



Han skrattade sitt korta, fräna skratt vid tanken på gångna tider.



-Va vet ni egentligen om arbete, ni pojkar? Vi byggde en brygga där i 
sjön, vi arbeta i vattnet lika mycket som på land. De va vinter, ingen is, 
för stora fjärden va utanför me ström å sjö. Minns du julgran ja hade hem, 
morsan? Ja högg'en där ute åt lill-Anna. En liten kröpplinge. Ja hade den 
å nåra kroner me mej hem på julafton. Ja minns 'et nog. Jag kände mej som 
om ja hade gjort nå ont, som om ja hade vari den värsta förbrytare, när 
ja gick hem. Då hade ja stått i å arbeta som en galning hela 
vintern. Ja minns 'et nog.



Å säja va ni vill, nog har vi de bättre nu, någon smula åtminstone. Inte 
har samhälle ramla för de? Inte ä arbetsgivarna fattigare för de? Nä, 
pojkar, organisation ä de enda som hjälper: ordning å disciplin å 
solidaritet ska de vara, så går de framåt i alla fall.



Alldeles mörk är ändå inte natten. Det är ju sommar. Genom hela den 
oändliga rymden skälver en stilla ljusning, ett återsken av en döende 
dager, som redan smälter samman med gryningsljuset från en ny morgon.



Då ropar en röst genom natten, en hes och grym stämma:



-Proletärer i alla land, förena eder!



Det är ändå en kampsignal! Gnistor tänds i trötta ögon, krokiga ryggar 
rätas. Är det någon som tänker hålla tal? Åter ropar samma stämma, den är 
mycket närmare nu:



-Hela huvudet är krankt och hela hjärtat är sjukt!



Plötsligt dyker en man upp genom skymningen framför dem, han avtecknar sig 
mot den ljusnande sommarhimlen som en sotsvart skugga, lång och gänglig, 
kläderna hänger i trasor omkring honom, han är barhuvad, och håret hänger 
ner i toviga testar, han fäktar och slår omkring sig med sin ena arm- en 
lång och trasklädd arm! Den andra är nerstucken tom i rockfickan.



-De ä ju han Lasse, vet ja! säger gumman Dalman. Herregud, så han ser ut 
nu!



Det är Lasse, förfallen till bara trasor, förvandlad nära nog till 
oigenkännlighet på några veckor. Men någonstans inne i den där lumpen 
brinner en förtärande eld, ett hat som slickar himlen med sina flammande 
eldslågor.



-Nå, säger Lasse, här ä ja nu. Va vill ni?



-Vem har skicka bud på dej? svarar Dalman.



-Ingen. Men Gud vill de. Va lugn fö de. Tänk inte vidare på den saken, 
Dalman. De ä Gud, som vill de. Res er upp, ni Herrans kämpar, förena er, 
proletärer i alla land! Dagen kommer, då den goda skiden ska kämpas till 
slut. Men va satan har ni där? En kapitalisttidning? Oh!



-Lugna dej, Lasse, svarar Kvisslan, de ä bara till förnöjelseläsning.

Men Lasse har redan sparkat sin fot tvärsigenom 
tidningen som blir hängande kring hans ben, en grotesk fotring, prasslande 
för varje rörelse han gör, det torra papperets och de torra ordens prassel 
kring proletärstöveln. Lasse intar predikarställning och börjar mässa, 
hans röst är halvdränkt i tårar och hat:



-Så säger Herran till den gudsmannen Moses: du ska inte göra en arm och 
fattig daglönare orätt, evad han är en av dina bröder, eller han är en av 
främlingarna, som äro hos dig i ditt land, inom dina portar. Samma dag han 
gjort sitt arbete ska du giva honom hans lön och inte låta solen gå ner 
däröver, eftersom han är arm och längtar efter sin lön, han kan eljest 
ropa över dig till Herran och så kommer synd att vila på dig. Föräldrarna 
ska inte dödas för barnens skull, och barnen ska inte dödas för 
föräldrarnas skull, men varför dödas då det enda barnet, som den fattige 
fadern ägde? Var och en ska lida döden genom sin egen synd, men vad hade 
min pojke syndat? Han var ett blodigt slaktoffer, och ja ska ta offret 
tusenfalt igen.



Var och en ska dö genom sin egen missgärning, var man som äter sura 
druvor, hans tänder ska bli sura därav. De äter vårt blod, herrarna, å vi 
ska slå tänderna ur munnen på dem. Kom ihåg de!



Du ska inte förvränga rätten för främlingen eller den faderlöse, och en 
änkas kläder ska du inte ta i pant, du ska komma ihåg, att du har varit en 
träl i Egypten och att Herren din Gud har förlossat dig därifrån, därför 
bjuder jag dig att iakttaga detta.



-Var står de i bibeln?



Det var Sotare-Olle. Han satt på marken, upprörd och skälvande.



-Moses har sagt de.



-Oh, herregud!



Att sådant står i bibeln! Om arbetare! Att de har rätt att leva! 
Sotare-Olle hade annars alltid hört att den fattige ska vara tålmodig och 
saktmodig och förnöjsam och aldrig fordra sin rätt utan gärna låta sig 
bedragas. Sotare-Olle visste ju att prästerna hade lön för att de skulle 
predika den läran för de fattiga. och så stod det i alla fall på ett helt 
annat sätt i bibeln! Det måtte ha varit borttaget ur hans bibel?

-Det är borttaget ur alla biblar numera, sade Pelle. Allt sådant är 
borttaget, det finns ingenting annat kvar än att vi ska betala skatt och 
vara ödmjuka inför de rika och lydiga gentemot överheten. Allt annat är 
borttaget enligt kyrkomötets beslut.



Sotare-Olle såg ut som om han trodde att det där var sant. Hans små runda 
barnaögon stirrade i förfäran rätt ut i den ljusa rymden.



-O, herregud, herregud!



Lasse var hemlös nu. Stark i själen hade han aldrig varit. När hans kvinna 
gick, som hon ju måste göra, och när han fick se pojken död, då miste han 
allt vidare sammanhang med världen. Allt löpte ihop till ett virrigt kaos 
för honom, i detta kaos levde två varelser, en predikande profet vars makt 
var utan gräns, och en hemlös, svältande fattig sate. De var varandra lika 
som två bär, dessa båda varelser i hans inre, de tänkte samma tankar av 
hat och hämnd, brann av samma hunger, tärdes ner av samma trängtan, levde 
i samma meningslöshet, den ene grät av hat, och den andre svor alla 
bibelns förbannelser av samma hat och samma lystnad efter hämndens 
vällust. Lasse var ohjälpligt brusten; uppfrätt av sitt eget gift. Men 
förbanna kunde han! Mera död än levande var han, där han stod framför 
Dalmans i mörkret, mera galen än klok. Han predikade, och ingen kom sig 
för att tysta ner honom. De var som förlamade av hans åsyn. Orden brusade 
fram i en evig ström inom Lasse, ibland bröt de fram över hans läppar, 
ibland rusade de i tystnad genom hans förbrända hjärna, tills de åter 
flödade fram med hesa, grymma ljud:



-Förbannad vare den, som förvränger rätten för främlingen, den faderlöse 
och änkan.



Förbannad vare den, som falskeligen flyttar sin nästas råmärken.



Förbannad vare den, som lönnligen mördar sin nästa.



Förbannad vare den, som tager mutor för att slå ihjäl en oskyldig och 
utgjuter hans blod.



Förbannad ska han vara i staden och förbannad ska han vara på landet. 
Förbannad ska han vara vid sin ingång och förbannad ska han vara vid sin 
utgång. Förbannad ska han vara i allt vad han företar sig, intill dess han 
förgätes och med hast förgås.



Amen! sade Sotare-Olle som om han vore i kyrkan. Han strök av sig 
sin hatt och lade den bredvid sig på marken. Med undran och häpnad 
stirrade han på Lasse som förkunnade religion - att den fattige fick leva! 
Och den religionen stod i bibeln, i prästboken! Det visste Lasse, det som 
prästerna teg med, det talade Lasse, eller var det Gud, som talade genom 
Lasses mun? Själva stenarna skulle ju ropa, om inte Guds sanna ord 
förkunnades! -Lasse fortsatte.



-Pest ska ansätta honom, som i rikedom lever av vårt arbete. Av sjukdom, 
feber och hetta, av brand och torka, av sot och rost ska han förföljas. 
Himlen över hans huvud ska vara som glödande kopparplåt och jorden under 
hans fötter såsom glödande järn. Det regn, som regnar över honom och hans 
marker, ska vara förtorkat som damm och brännande stoft, från himmelen ska 
det komma ner över honom, tills han förgås.



Feta och skinande äro de nu, de rika, de veta inte av någon gräns för sina 
ogärningar, de hålla inte rätten vid makt och i den fattiges sak fälla de 
vrånga domar och håna de olyckliga.



Då kände Pelle, att en liten rädd hand smög sig in i hans, han hörde Annas 
röst i sitt öra: Men han har ju rätt! Lasse har ju rätt! - Pelle vände sig 
bort med ovilja, men alltjämt måste han lyssna till Lasses berusade ord, 
gång på gång kände han en tryckning av Annas hand, som sade att Lasse hade 
rätt.



-Men den rike ogärningsmannen ska se sitt eget liv hänga på ett hår, det 
hänger var dag på en fin tråd, han ska känna fruktan dag och natt och 
aldrig vara säker för sitt liv. Om morgonen ska han längta efter aftonen, 
att hans fruktan må vara slut, och om aftonen, när mörkret kommer, ska han 
ropa efter morgonljuset, att hans ångest må få en ände. Sådana syner ska 
han få se för sina ögon.



Då drog Pelle sin hand ifrån Anna. Han ville inte känna den. Han ville 
inte minnas att en rik mans liv hade hängt på en tråd i kväll, han ville 
inte minnas att det hade varit tal om en revolver med två skott - Pelle 
ville inte tänka på hur han hade liknat Blöt-Lasse, som talade om stora 
handlingar.



-Herren den väldige ska slå den rike mannen med Egyptens bulnader och 
bölder, med skabb och skorv så att han inte ska kunna botas, med vanvett 
och blindhet och sinnesförvirring. Underliga plågor ska komma över honom 
och hans säd och över hans gårdar och åkrar och ängar, stora och 
långvariga plågor, svåra krankheter ännu okända, om vilka man ännu 
ingenting kan veta, men de ska vara förfärliga, så att han förgöres och 
hans välde lägges öde. Han ska famla mitt på ljusa dagen såsom en blind 
famlar i mörkret och inte lyckas finna den rätta vägen, han ska förtryckas 
och plundras och ingen ska frälsa honom. Han ska trolova sig med en 
kvinna, men en annan man ska sova hos henne, han ska bygga ett hus, men 
aldrig få bo däri. Hans söner och döttrar ska komma i främmande folks 
våld, och hans ögon ska se det och försmäkta, men intet ska han förmå göra 
därvid eller hjälpa. Han har en son, en enda liten son, den ska dö, 
krossas i bitar mellan vagnar inför hans ögon. Vanvettig, vansinnig ska 
han bli av sina egna ögons syner. Hans kära ska dö, de ska dödas, 
sannerligen, de måste bli dödade alla, så sant Herren är en rättvis Gud, 
och deras kroppar ska bli mat åt alla himmelens fåglar och åt markens 
djur, och ingen ska lyfta ett finger för att bära dem till graven.



Pelle såg i smyg på Anna. I sommarnattens bleka ljusning såg han, att 
hennes ögon var av järn, hennes mun var sammanbiten, hennes ansikte var 
gråvitt, hon var en petrolös, en tigerhona. Hennes vackra ansikte var 
förstenat av hat. Hon var egentligen fin och ren och god, hon hade vackra, 
rena kläder, hon var sin moders barn, men också sin faders. Hennes hat var 
ett barn av hans hat mot arbetets och arbetarnas fiender. Var det inte en 
för stor ära de visade sina fiender? Eller vad är en kapitalist? En rik 
man - vilken ynklighet? Men det är inte bara en rik man. Ordet betecknar 
ingenting särskilt, det är ett vapen, smitt av samma materia som Lasses 
vansinniga ord, av hat och hämnd. Det används inte endast mot den, som 
köper arbetare, det används även mot var och en som försöker att klänga 
sig upp ur fattigdomens värld. Var och en sådan människa är en förbannad 
kapitalistsjäl som bryter mot solidaritetens moral. Är livet verkligen 
värt så många stora ord?



-Den fattiges sista mantel har han tagit i pant, och naken har den svage 
fått sova. Skökolön och hundpengar har han burit in i Guds hus och köpt 
sig rätt av prästen att få leva som ett orent djur. Den fattiges enda 
lilla lamm har han slaktat och prästerna har hjälpt honom dricka blodet.

Herre evige Gud! Ge oss hämnden!



Och hämnden kommer! Frukten av den rikes mark och av allt hans bedrägeri 
ska förstöras av ett folk som han inte känner, han ska inte veta om de är 
människor ens, förtryck och övervåld ska han sedan lida i all sin tid. 
Hans oxe ska slaktas inför hans ögon, och han ska inte få äta av köttet. 
Gräshoppor ska förstöra hans säd, maskar ska uppäta hans träd, hans hus 
och gårdar ska läggas öde av krälande ohyra. Fjärran ifrån ska komma ett 
folk, ifrån jordens ända ska det komma, det är som örnen i sin flykt, dess 
språk kan ingen förstå. Grymt ska det folket vara, grymt som han själv och 
hans släkte, ingen försyn ska det ha för de gamla och ingen miskund med de 
unga. Det ska vara i allt så som han själv har varit, grymt, grymt! Ja, 
grymmare än han och hela hans släkt. Det ska tränga över hans höga och 
fasta murar, falla in i hans land och tränga in i alla hans portar. Det 
främlingsfolket ska förstöra hans verk och uppäta frukten av hans mark, 
och han ska inte veta ens om de är människor. Och liksom vi har förtryckts 
av honom som om vi vore i fiendeland, så ska han få tjäna fiender under 
hugg och slag och hunger och törst och nakenhet och brist på allt, ett 
järnok ska läggas på hans hals tills han förgås.



Han har stulit sina bröder och behandlat dem som trälar och sålt dem. Då 
ska tjuven dö, ty det står skrivet: du ska skaffa bort ifrån dig vad ont 
är!



-Ta en smörgås, Lasse, å ät i Herrans namn! sade gumman Dalman. Hon 
började bli alldeles virrig i huvudet av alla dessa Guds ord.



-Nej, sade Lasse. Ingen mat å ingen dryck, ingenting.



Han svalt, men han ville inte äta. Han kände knappast någon hunger. Han 
levde av något annat, medan kroppen ruttnade ner. Han förtärde sig själv 
och kände ingen hunger.



Men han teg i alla fall och satte sig ned på marken. Ännu arbetade hans 
hjärna med förbannelsens ord, läpparna rörde sig fortfarande fastän inga 
ljud trängde fram längre.



Pelle såg kamraterna. Där fanns inte en, som inte var gripen av de vilda 
ordens förtrollning. Mest Sotare-Olle. Detta barnasinne hade inte långt 
mellan skratt och gråt och hade lätt att gå så långt som möjligt i båda 
riktningarna, han kunde ledas vart som helst. Han var som skapad att 
trampa med bägge fötterna i första bästa fälla eller rävsax, som sattes ut 
i hans väg. Så värst många dagar hade han heller inte kvar av sin frihet, 
fastän lyckligtvis varken han eller Pelle eller någon annan anade vad 
framtiden hade för gåvor att giva dem. Sotare-Olle förstod inte den nya 
religionen, han kände bara att det gällde den fattiges rätt och den rikes 
orätt. Det grep honom djupare än någon annan, därför att hans medvetande 
om rätt och orätt var mest osammansatt, mest barnalikt och daggfriskt.



Men även de andra var tagna. Blekingen med rynkade ögonbryn! Glömsk av all 
inbränd försiktighet hade han fått ett uttryck av förtvivlans upphetsade 
raseri i sina ljusa ögon, nästan helt vita nu. Det skvallrade om 
åtskilliga erfarenheter, det där uttrycket - han liknade ett magert, 
senigt djur, som vänder sig om i flykten för att bitas.



Och Mellin! Hans blickar vidgades av förfäran för inre syner. Hat fanns 
inte hos honom. Han var en av dem som bär all världens lidanden utan att 
klaga, endast bemödande sig att bära dem väl. Men han var inte av dem som 
förbättrar världen och möjligheterna att leva där. - Det hade aldrig 
fallit Pelle in att grubbla över Mellins tungsinne. Det föreföll vara så 
naturligt, så oundvikligt hos just den mannen. På sin höjd hade han tänkt 
att där var en av de bästa, som hade stannat i växten, men ännu led av 
samma längtan mot höjden. Man skulle kunna tala om otillfredsställda 
religiösa behov som hejdats i sin utveckling, därför att ordet eller 
ordets förkunnare ingivit leda.



O, dessa allvarliga ansikten i den ljusa natten! Brungarvade av sol som 
Blekingen och Mellin - kopparröda som Sotare-Olle -eller spöklikt gulgrå 
som Dalman! Hur berättade de inte i sin stumma tystnad, i sitt hat, sin 
förtvivlan, sin förfäran, sin förgrämda bitterhet om vad livet är och vad 
det har att giva, även när det är som bäst! Hur rynkorna hade skurits in 
som med knivar i dessa järnhårda anleten! Svett och arbetets smuts hade 
bitit in så hårt, att huden var svartprickad som av krutstänk. Deras ögon 
var vända utåt sjön, utåt den ljusa rymden - men ändå gick deras blickar 
inåt mot det eviga mörkret. Den svarta lappen tör Dalmans högra öga bar 
vittne om en batalj som aldrig slutar.



Endast gubben Loppan föreföll oberörd. Han var då alltid lika 
uppskrämd i blicken, förstås. Långsamt, 
långsamt tuggade han oändligt länge varje tugga, såsom den gör som vet vad 
maten är värd.



Nå, Kvisslan tycktes inte heller ta så hårt åt sig. Han satt och hånlog 
för sig själv. Men vem visste om hånleendet gällde Lasse? Det kunde gälla 
Lasses fiender också.



Pelle tänkte på att inte en enda av dessa var från staden. Alla var från 
landsbygden, födda i torparhem och statarstugor. Man kunde se det bäst nu. 
De såg ut som bondfolk i kyrkan, upprörda, upphetsade av prästens 
predikan, men ändå orörligt stilla och allvarstunga.



Då kände Pelle, att han själv var tom. Det hade förut funnits något inom 
honom, som ständigt hade låtit sig hetsas upp, nu var det borta, det fanns 
bara en sotig tomhet kvar i hans själ. Han var som en åskådare på avstånd 
och kunde knappt ens önska att få vara med. Han visste nu, hur litet det 
hela var värt.



Och Anna - nej, han vågade inte se på henne igen. Han var rädd att åter 
möta samma uttryck av tigerhat i hennes ögon. Han såg på gumman Dalman. 
Hon stod med händerna korslagda på magen och betraktade Lasse - med ömkan 
och stilla löje. Då såg Pelle med en gång att Lasse var från staden - 
därifrån allt ont, allt giftigt och dumt kommer över landsbygdens folk. 
Där satt profeten från bakgatan som ett smutsigt trasbylte - men han hade 
gudskelov vänt ryggen åt dem, han teg.



-Du kan, du Lasse! sade Pelle.



-Höpp - joho si! kom det som ett rullande eko bortifrån Stamp-Anders.



Men ingen svarade mer. Alla satt lika orörliga och stirrade in i sina egna 
tankar. Gumman gjorde ett tecken åt Anna, som började duka fram 
kaffekoppar.



Pelle visste, att Lasse var fördärvet. För sig själv, för dem alla. Han 
grep dem med makten av sitt vilda pöbelhat från gränderna, och han drog 
dem ner. Pelle kröp ihop med ett stönande och gömde ansiktet mellan knäna 
- han tänkte på revolvern med två skott i.



Han hade ju alltid vetat att sådana människor som Lasse var fördärvet, 
sådana handlingar, som Lasse svamlade om, var fördärve1s handlingar för 
proletärerna. Han hade ju själv sagt det så många gånger, talat om 
det, hånat dem, som var så svaga i hjärnan att de måste argumentera med 
döden i nävarna. Och ändå var han själv en bland dem. Själv hade han i 
tankarna redan gjort en sådan gärning som Lasse predikade, han skulle ha 
gjort den färdig i verkligheten, om han inte hade krossats mot 
förtroendemannen, liksom en hundvalp som slängs mot en mur. Mitt i all sin 
skam kände han en skälvning av lycka nu, att han haft turen törna emot 
just den där gamle cyniske grovhuggaren, som inte hade för ett öre respekt 
för all världens granna ideal. Det är i alla fall styrka - att inte hata! 
Att strida mot fiender som man varken gitter hata eller förakta, att 
strida lika lidelsefritt och lika beräknande som när man löser ett 
matematiskt problem. Vad hjälper det att sitta som en skolpojke och gråta 
och svära ve och förbannelse över siffrorna - därmed ordnas de inte in i 
de rätta kombinationerna! Och ännu mindre ordnas de, om man fuskar i 
räkningen och stryker ut en eller annan fuling. Nog hade förtroendemannen 
pratat en massa smörja - men, milde Gud! vad var det i jämförelse med 
Pelles egen bottenlösa enfald! Att så låta sig ryckas med av blodets makt, 
där man skulle stått som herre och härskare över alla, alla drifter!



Pelle såg sig om efter Lasse - var de verkligen så lika? Men Lasse hade 
försvunnit, endast den söndertrampade tidningen låg kvar efter honom. 
Långt borta hördes åter hans tårdränkta, hesa stämma: hela huvudet är 
krankt, och hela hjärtat är sjukt! - Den sjukdomen heter hat. Han gick 
bland alla här i Utkanten och spridde sitt eget gift. Den vore sannerligen 
bättre att döda.



Vad var de till slut värda, alla kunskaper Pelle så dyrt, så mödosamt 
förvärvat? Platt ingenting! När verkligheten drabbade till, sjönk man ihop 
som en trasa, även om man försökt ståla upp sig med aldrig så mycken 
kunskap. Han visste ju hur en man som han borde leva och verka - och ändå 
handlade han rätt emot sitt eget vetande! Nu först visste han något - nu 
förstod han det på det viset som allting här i livet måste förstås, 
handgripligt, svidande verkligt. Kunskapen - det är ju bara något som man 
lär sig utantill, ord som ryker ut ur skallen som bosch, just när de 
skulle behövas.



Det där som hade rest sig upp i hans själ som en luden urtidsvilde i begär 
att bita blodigt kött - det var han själv. Det där som hade snyftat 
av vanmakt i hans inre, när han blev hindrad mörda -det var han själv. Det 
där som satt här och tänkte bittra tankar och skämdes för sin likhet med 
Blöt-Lasse - det var han själv. Det var för mer än alla kunskaper, än all 
maktlös rök av ord det var hans egen personlighet. Den gällde det först 
och främst att ta hand om och göra till en riktig karl - men hur i himlens 
namn går det till, när en ung man blir en karl? Det visste inte Pelle. 
Trots sin bildning, sitt vetande, sitt stora, stora förstånd.



Pelle spratt till och spetsade öronen - det hördes sång. Dalman reste sitt 
huvud - vad är det? Mellin såg upp, Blekingen reste sig och stirrade 
bortåt - Sotare-Olle strök sig över pannan med aviga handen, som han var 
van för svettens skull - vad är det för en sång? Den tystnade, togs 
omigen, spreds som eldgnistor för vinden, slocknade ner i tystnad, slog 
upp i flammor igen tätt bredvid dem, Kvisslan sprang upp - 
Internationalen! Pelle visste inte vad det var, förrän han redan hörde 
Anna gnola högt de gamla kända orden:



Upp, trälar uti alla stater, som hungern bojor lagt uppå!



I samma ögonblick hördes hundratals röster stämma in överallt över hela 
Utkantens ödemark i den ljusa sommarnatten. Orden och den eggande melodin 
hade träffat som ett regn av gnistor, elden hade genast tänts i heta 
hjärtan:



Det dånar uti rättens krater, snart skall utbrottets timma slå. Störtas 
skall det gamla snart i gruset. slav, stå upp för att slå dig fri! Från 
mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli.



Att få stiga ur detta mörker mot ljuset! Att få bli något, få bli allt, 
slippa detta eländes intet! Dalman sjöng med skärande röst, Blekingen 
gnolade med, Mellin - Mellin! - viskade samma ord, Sotare-Olle stod som 
ett barn i kyrkan med hatten i näven och sjöng, Kvisslan skrek ur fulla 
lungor, till och med gubbarna gnällde och brummade med i sången, 
Anna sjöng, och gumman Dalman stod stilla med barsk min och vaggade takten 
med hela kroppen. Pelles ögon stod fulla av tårar när han reste sig upp, 
han frös i hela kroppen, oemotståndligt rycktes han med av refrängen:



Upp till kamp emot kvalen! Sista striden det är, ty Internationalen åt 
alla lycka bär.



Det är en konstlös sång, ingen skönhet äger den, men en makt över 
betryckta själar som är större och djupare än någonsin marseljäsens. 
Proletärernas blod bultar i denna tunga sång, kampen mellan arbetarna och 
kapitalmaskinerna har fött den, ingen som ett ögonblick stått med i svarta 
led när den sången tagits upp och förenat kamraterna över hela världen kan 
någonsin glömma dess makt.



En hård, skallande röst någonstans bland bergen fortsatte med sista 
versen, och allt Utkantens folk följde med, det öppnades i detta ögonblick 
en väg mellan hjärta och hjärta, den lilla steniga ödemarken med 
lördagsfirande arbetare var bara en liten del av all världens steniga 
ödemarker med samlade proletärer.



Arbetare i stad, på landet, en gång skall jorden bliva vår: när fast vi 
knyta brodersbandet, då lättingen ej råda får. Många rovdjur på vårt blod 
sig mätta, men när vi nu till vårt försvar en dag en gräns för dessa 
sätta, skall solen stråla lika klar.



Upp till kamp emot kvalen! Sista striden det är, ty Internationalen åt 
alla lycka bär.

Sista striden! Det är alltid hoppet. Just nu är tiden nära, just 
denna strid blir den sista, sedan kommer segern - det är hoppet, det 
eviga, det evigt gäckande. Men något måste man ju hoppas på, annars orkar 
man inte längre. Något måste man ge barnen i arv att tro på, annars orkar 
de inte fortsätta fram. Arvet de får är vårt eget hopp: upp till kamp, 
kamrat! Timmen är kommen, trummorna går för sista striden! Sedan kommer 
segern.



Det är själarnas drivkraft, den rätta. Inte hatet mot fienden eller mot 
alla och envar - utan hänförelsen för vad som är rätt och stort i denna 
kamp.



Tystnaden har sänkt sig ner igen, djupare än förut. Man tycker sig höra, 
hur alla, som nyss pratat och skrattat här runtomkring, nu sitter tigande 
och lyssnar till sina egna bultande tankar. Och man tycker sig se hur 
varje litet klappande människohjärta här ute rymmer en brinnande gnista av 
eld - de lyser överallt, de små gnistorna i mörkret, som lysmaskar, 
samlade i grupper eller svärmande omkring två och två.



För resten tindrar även de verkliga lysmaskarna med sina levande små blåa 
gnistor vart man vänder blicken. Marken är fet av sot och ruttenhet, 
luften är tung och laddad av hårt spända strömmar.



Lasse går omkring och tänder här och där, medan han på sitt sätt predikar 
över ingångsspråket: proletärer i alla land, förenen eder! - Sången kan 
när som helst bryta fram igen. För att hylla profeten - eller för att 
överrösta och tysta ner honom.



Och nu tänker Pelle med en underlig, bävande glädje, att han dock var med! 
Han var inte så tom ändå, som han hade känt det när Lasse stod här och 
svavlade. Det som då skulle ha svarat var visserligen borta. Han saknade 
det inte! Lasse talade till kamraternas sämsta instinkter och väckte deras 
värsta lidelse. Sådan var den värkande giftböld, som äntligen opererats 
bort på Pelle. Operationskniven kunde ju varit blankare och bättre slipad 
och ha förts litet behändigare, men operatören gjorde så gott han kunde, 
mer kan man inte begära. Nu började Pelle åter tänka på att leva. Han 
kunde också börja tänka på att bli en man.



Då lät Kvisslan höra en morrning som en vädrande hund:



-Bylingen!



-Hå!

Ja sannerligen! Där kom en polis travande utför backen, han hade 
bråttom, höll i kasken med handen för att inte tappa den.



-Nu, jäklar! sade Kvisslan.



-Äsch, de ä ju bara Jerker, upplyste Sotare-Olle, som kände massor av 
folk, både människor och poliser



Efter en kort stund stannade polismannen vid Dalmans lag. Kort och gott 
mötte Pelle:



-Vad är det om?



-Jo, svarade den stackars konstapeln, som såg alldeles förbryllad ut, jag 
undrar om någon av er skulle vilja hjälpa mig?



-Tjänare, Jerker, sade Sotare-Olle, varsågo å sitt på våra bord å bänkar, 
ta för dej en skorpa å ät dej mätt, de ä Dalman som bjuder, å eftersom man 
får'et gratis, så får de väl duga!



Men Dalman lade huvudet på sned där han satt, kisade på polismannen, som 
verkligen såg ut som om något vore på tok. Dalman drog upp mustascherna så 
att tänderna lyste, och frågade:



-Hjälpa? Va ä de fråga om då?



-Jo-det



Han kastade en skygg blick på kvinnfolken.



-Det är just ingenting för fruntimmer, förstår ni!



Det lät allvarligt. Karlarna började resa på sig, och kvinnorna drog sig 
undan.



-Nå?



-Det är en, som legat och dött där borta, sade konstapeln och pekade uppåt 
backen.



-Dött?



-Ja, han tycks ha legat där flera dagar. Om man bara kunde få ner honom 
till gatan, så finge man lägga'n på en kärra och köra i väg'en.



Det är ju en tjänst som ingen människa nekar en död. Ingen vet vad som 
väntar. När som helst kan man själv behöva samma hjälp för att bli förd i 
jorden på ett anständigt sätt. Hela skaran av män satte sig genast i 
rörelse efter konstapeln, som visade vägen. Gumman Dalman satte de båda 
gubbarna att vakta kaffepannan och följde sedan efter karlarna i sällskap 
med Anna. De kvinnor, som inte vill hjälpa en död till rätta, är underligt 
skapade.

I en lång rad ringlade skaran uppför berget, 
polisen i spetsen, kvinnfolken sist. Natten började ljusna alltmer. 
Slutligen stannade alla vid ett busksnår, gick ändå närmare och såg 
knappast någonting i alla fall.



Den hemlighetsfulla sommarskymningen svepte allt i sina blånande slöjor. 
Några stjärnor plirade sömnigt. Viskningar och sus gick genom rymden, 
tycktes stiga ur den steniga jorden upp mot himmelens stjärnor. Det var 
som om allt i världen skulle viska sina sällsamma, nattliga sagor. Men 
bland gräs och flisor av sten och grus och allt avskräde bakom busksnåret 
låg något. Det var så fullständigt livlöst att det var dödare och 
orörligare än markens stenar. Och alla, som såg den döde, blev tysta.



En arbetsklädd man. Han låg på rygg. Armarna hade han sträckt upp till 
hälften framför sig, fingrarna var krökta, som om de velat hålla något 
fast. Benen var dragna uppåt, så att knäna stod i vädret. Det var ungefär 
allt som syntes. Ansiktet låg vridet åt sidan i mörker, men en glimt av 
tänderna lyste fram mellan grinande läppar, ett vitöga bligade fram under 
det halvöppna ögonlocket. Över hela kroppen, på varenda liten fläck, var 
ett krälande, ett krypande, ett vimlande av ohyra och alla möjliga små 
bitande djur. Man nästan hörde dem kräla - eller var det något annat, som 
fräste så där tyst som av en porlande jäsning? - Han hade legat så i flera 
dagar, ensam och hemlös i sin eländiga död.



Kvinnorna började stilla viska.



Men Kvisslan gick närmare. Och Kvisslan bröt tystnaden. Det fanns ingen 
vördnad för döden, när han sade till Pelle:



-Känner du igen den där?



-Honom - nej?



-Inte? Titta på honom närmare, då!



Pelle böjde sig fram, han såg och såg, men vem kan känna igen sådant?



-Nej, sade han.



-Såå? Annars ä de han, som gick strejkbrytare i fjol, när vi hade konflikt 
ve slavfösar-Luffes bygge.



-Är det han!



-Just han! Andersson hette han å di kalla honom för Ankan för han gick så 
illa. Ja känner igen'en på tatueringen på hand loven, titta får'u 
se!



Pelle såg efter. Ett stort blått hjärta, ett mindre hjärta inuti det 
stora, och bokstaven A inuti det lilla hjärtat.



-Det är han!



Varenda man makade sig ett par steg ifrån den döde.



-Han har nog tagit gift eftersom han är så stel, sade konstapeln, som 
ingenting förstod.



-Kanske de, ja.



-Det var några barnungar, som fick se honom först. De kom springande till 
mig och talade om'et där borta.



-Jo jo.



-Vill ni ta i ett tag då, så lämpar vi väl ner honom till gatan?



Tystnad. Orörlig tystnad. Pelle svarade äntligen.



-Nej tack. Det är polisens sak att ta hand om strejkbrytare.



-Hade de vari en människa, sade Kvisslan, skulle ja aldri sagt nej.



Men konstapeln förstod ingenting.



-Strejkbrytare? En människa är det väl ändå?



Från varenda man fick han samma svar, en föraktfull fnysning bara. Även en 
polisman kan ju bli upprörd, och den här unge konstapeln sjöng ut mot dem:



-Är det kristlig barmhärtighet det här, tycker ni?



Kvisslan var genast färdig att citera bibeln, så som så många andra 
bondpojkar som med andakt fullgjort sin konfirmationsläsning:



-Varen barmhärtiga såsom ock eder fader är barmhärtig, heter de. 
Konstapeln kan inte bibeln, hör ja. De ingår väl inte i konstapelns 
konstruktion, kan ja tänka mej.



Kvisslan kan sin bibel. Lasse kan den. Många, många andra män och kvinnor 
av folket har läst sin bibel, tills de kan den utantill. Här finns behov 
av religion, och här finns religion också på djupet. Men vad hjälper det? 
- Konstapeln parerar:



-I min instruktion står, att jag ska hjälpa de nödställda.



-De står i min konstruktion också, i så fall, sade Kvisslarl, den hetsige, 
ärlige Kvisslan. Men i konstapelns står det också att konstapeln ska 
hjälpa strejkbrytare, å de står inte i min. Slavfösar-Luffe kasta ut oss i 
lock-ut, å vi blockerade för att få våra pengar. Men den här, Ankan, han 
gick dit å jobba, han å många andra, vi förlora, vi, inte ett öre 
fick vi igen av våra pengar. De va konstapeln, eller nån annan konstapel, 
som stog på vakt medan Ankan å di andra stal pengarna ifrån oss. Nä, dra 
åt helvete me kadavret! De ä di sörjande som ska styra om begravning. Vi ä 
inte bland di sörjande, vi!



Kvisslan hade slutat sitt lilla anförande. Det blev tyst igen. Konstapeln 
såg från den ene till den andre. Såg på dem igen. Sedan gick han. Och han 
gick inte långsamt, han nära nog sprang vägen fram mot staden.



-Vart du rädd, Jerker? ropade Sotare-Olle efter honom Si så han löper!



Då gick Anna fram till liket, bröt en späd gren av busken och strök med 
den bort ohyran ur den dödes brustna ögon och ur hans grinande mun. Sedan 
tog hon ur fickan sin näsduk, sin egen fina, rena näsduk, och lade den 
över hans ansikte. Och alla, som stod däromkring, teg stilla.



Med kvisten sopade hon ytterligare hans styva, öppnade händer rena. Sedan 
försökte hon böja ner hans armar över bröstet, men det gick inte. Han hade 
stelnat i sin ställning med händerna sträckta halvt upp framför sig liksom 
för att gripa något i luften. När hon såg att hon inte lyckades få honom 
till rätta, reste hon sig upp igen. Hon såg på dem som stod tysta omkring, 
och sade slutligen, med blicken mot strejkbrytarens trasklädda kropp:



-Han är död nu.



Dalman skrattade till. Ett kort och bittert hånskratt. Och Pelle sade:



-Död, ja! Han må vara aldrig så mycket död, är han bättre för det? Dö ska 
vi väl allihop, men inte får vi därför leva ett ohederligt liv? Eller ska 
vi kanske vara som käringar, ska vi ställa oss och lipa över honom nu? 
Nej. Förbannad må han vara, såsom ock vi - är - förbannade



Han teg och bet ihop tänderna. Sannerligen började han inte tala 
bibelspråk också! Precis som Blöt-Lasse!



-Kom, sade gumman Dalman och drog flickan till sig. Här står vi inte 
längre!



Nej!



I en lång rad ringlade sig den lilla karavanen utför bergsluttningen igen 
till de båda gubbarna, som väntade med kaffe.

På avstånd hördes Lasses röst:



-Herren kommer, ja han kommer, rättfärdighet ska vara bältet kring hans 
länder och trofasthet bältet kring hans höfter. Och för sin rättfärdighets 
och trofasthets skull ska han slå på jorden med sin hand, med sin flata 
hand klappar han till jorden så att bergen darra och allt levande faller 
till marken såsom den mogna frukten faller om hösten, och de dödas 
kroppar ligga som orenlighet på gatorna.



Hur ljusnar inte natten, hus viskar inte djupt i tystnaden små fröjdefulla 
sagor här i ödemarken - verklig glädje, unga hjärtans salighet hos 
varandra! En sällsam dager stiger upp ur skogen genom öde rymden, sprids 
över vattnet, faller över bergmarken och gör allting overkligt i ett 
skimmer av dröm, ett sällsamt sken av det som varit och farit och ständigt 
kommer åter. Bland bergen sover människorna, utsträckta på hällarna och 
grästorven, drömmande om pina och möda; svepta i filtar, ur vilka här och 
där ett rosigt leende dyker fram. Några pratande gamlingar sitter ännu 
uppe. De unga är borta.



Nere vid stranden sitter Pelle och Anna. Vattnet ligger orörligt, blankt 
och oljigt. En gyllene dager svävar fram så lätt, så mjukt, så klarnande 
stilla. Pelle stryker med handen längs en hängande pilkvist, och handen 
blir våt. Han lägger den med en kylande smekning över Annas kind Deras 
ögon möts som blixtar. Dagg!



Se där kommer ett litet lekande moln drivande fram över skogen - molnet är 
ljusrött, strålande som pärlemor, en morgonsky i morgonljus. Stjärnorna 
har bleknat bort och försvunnit. Allt lyser av den kommande dagens ljus.



Vad det är dåraktigt att leva! Vad allt på jorden är uselt dumt! Allting 
här nere är ju utan verklighet, ett glidande i drömmar, mardrömmar, sådant 
som man inbillar sig bara, det jagas bort av en enda liten solglittrande 
morgonsky. Så glid då in i evigheten, unga hjärtan! Två er i dagg, bada 
era själar i sagans kyliga dager, allt här nere är utan verklighet, vad är 
oss vårt grubbel av nöden?



Ett stycke bort står några silvergrå aspar. Bladen glänser våta och hänger 
sällsamt tysta. Allt är utan verklighet. Livet glider ut långt över sina 
gränser. Människorna ser sig själv och blygs.

De båda unga tiger stilla, men håller varandra fast i händerna. De 
vågar inte se på varandra. Deras hjärtan viskar genom tystnaden.



Vad det är underligt att vara ung, så dum man är! Pelle känner att han 
varit gränslöst dum. En karl ville han vara, han med all sin ungdom. Ett 
dråpslag fick han, men han reste sig igen. Han ville inte dricka brännvin 
ändå! Hur många skulle inte ha kastat loss och frossat av sorg och alkohol 
- men Pelle ville vara en karl. Hur oändligt löjlig han såg ut i sina egna 
ögon nu! Naturligtvis skulle han ha skjutit brännvinsglaset ifrån sig med 
stum värdighet som en verklig man - i stället skrek han som en pojke och 
kastade glaset i gatan och deklamerade som en teaterhjälte. Att man aldrig 
kunde bli gammal!



Sedan blev han bara ännu dummare. Skrek och svor och förbannade med 
bibelspråk. Bibelspråk! De är till för de rika, att försvara deras 
nidingsdåd med. De fattiga borde inte nedlåta sig till sådant, man kunde 
lika gärna säga rentut hur det är fatt.



Man ska bära sig åt som en man, ja. Men hur? Han hade ingen aning om hur 
han skulle komma ur sin ungdomliga valpaktighet. Hur han än gjorde, så 
törnade han alltid emot någon dumhet. Ingen kunde säga honom heller hur 
han skulle göra. Det gällde att ta vara på sig själv, att alldeles ensam 
göra det som måste göras. Att man kan det! Att man på det viset, trots 
allt, ändå kan bli en god och stark man! Hur är det möjligt? Allt vad 
Pelle hittills velat och förstått har han fått av andra, genom böcker 
mest. Nu gäller det att fortsätta för sig själv, visa sin egen personliga 
kraft. Hur skulle den se ut, när den en gång kom i dagen? Man fick inte gå 
längre och höra efter hos alla andra människor, hur de ansåg att en 
verklig man skulle vara beskaffad. Nej, man måste bli det på egen hand, 
efter sitt eget sinne, med sina egna inskränkta möjligheter.



Morgonen steg allt högre i sitt daggfriska pärlesken, medan Pelle satt hos 
Anna och såg in i sig själv och undrade hur han i själva verket såg ut där 
allra innerst inne. Var där bara något sådant som hos Blöt-Lasse? Eller 
fanns där frön, som kunde duga något till?



Och Anna! Lätt blev hon gripen av samma ondskefulla hat som grep alla de 
andra, lätt blev hon tänd av samma hänförelsens eld som tände alla 
de andra - men hon ville också något annat. När hon stod böjd över liket 
där uppe, var hon en annan kvinna, det fanns ingenting av petrolös hos 
henne då! Vilken Anna var den bästa - vilken ville han ha till kvinna? Han 
visste det inte själv.



Kanske var det så här hon skulle vara. Så som hon satt här nu, varm och 
smekande mjuk - fin och god och frisk och klar som daggen omkring dem, 
genomlyst av morgonens pärleljus? Kunde han ta det bästa i hennes själ - 
och låta henne få det som möjligen fanns av gott hos honom - kunde de så 
hjälpa varandra, de båda människobarnen, att komma med heder genom den 
krångliga världen? Med heder måste det vara! Bland bröder och systrar, i 
samma kamp som de mot samma fiender.



Det hördes ett pip av gälla fågelröster i buskarna: vi vi vi vi vi vi! - 
Det svarade ur andra buskar med allvarliga, späda röster: vi vi vi - vi vi 
vi!



Vem kan veta't? Vem kan ensam välja sin väg genom livet?



Anna ville säga något åt Pelle, men det var mycket svårt, det hon hade att 
säga. Hon försökte, men hon kunde bara trycka hans hand - det var så svårt 
att tala. Han förstod henne inte, pojken! Hon såg på honom, på hans breda 
panna, hans kraftiga ansikte med de grubblande, ljusa ögonen, ögon av hav 
och sol -bara han inte varit så stolt! Då kunde det kanske gått lättare 
för henne att säga det hon ville. Han var formad av en annan materia än 
alla andra hon kände - spänstigare och ändå lika hård -ljusare, men också 
renare.



Hon var mer än någonsin Dalmans dotter nu - samma gråa hy, samma hårda 
ögon, som sökte sig fram, forskade efter en möjlighet att kunna göra sin 
vilja färdig.



-Pelle!



-Jo. Nå?



-Jag har fått löfte om en bra plats.



-Jaså- du? Var då?



-I Amerika.



Han släppte hennes hand och vände sig helt mot henne. Deras ögon möttes, 
öppna ögon, utan svek och baktankar.



-Tänker du fara till Amerika? sade han.



-Ja.

-Såå?



-Jag har ju mina släktingar där, och det ska vara lätt för en svensk 
flicka att få plats har jag hört.



-Piga! Tänker du bli piga?



-Ja, varför inte?



-Det har ju alltid varit din fasa! Att mista friheten.



-Det är väl skillnad. Men det lär ska finnas plats för dig också där 
borta.



Han teg. Det stod med en gång klart för honom hur nödvändigt detta var. 
Det gällde ju livet, mer än livet. Han måste arbeta, och han fick inte 
arbeta här hemma. Varför hade han då gått här så länge? Hämnden - herregud 
så fånigt!



-Respengar kan du väl skaffa? sade Anna. Annars har jag. -Det kunde jag 
väl. Till hösten. Om jag får färdigt litet smått jag har åtagit mig.



-Till hösten? Inte förr?



-Omöjligt. Kanske vi kan få slut på den Överstehnska affären till dess 
också.



-Äsch! Det kan väl vem som helst sköta om!



-Ja, det är klart, svarade Pelle enkelt. Han blev inte arg för så litet 
längre.



-Nå då!



-Men jag har ju fått hand om'et.



-Vad ska du kunna göra, då?



-Kassera in pengarna.



-Jo, jag tycker! När ska det bli, tror du?



-Vi får se.



-Rättegången då?



-Spelar ingen roll. Vi ska blockera varenda arbetsplats, som Överstehn 
beträder med sin fot.



-Om inte tidningen får ta in några blockadnotiser vidare, då? -Så 
blockerar vi ändå och meddelar oss på annat sätt.



-Sexan också?



-Den först och främst.



-Det går inte. Aldrig får du farsan att gå med på det.



-Vi får se.



-Men i höst följer du med?



-Kanske förr, du! Så fort som möjligt ska vi resa, flicka!

Anna vänder sig bort, hon törs inte visa sin glädje. Äntligen! Hela 
hennes ansikte lyser. Hon har segrat! Hon har vunnit honom! Men aldrig 
törs hon visa honom sin segerglädje.



Himlens pärlesken har övergått i ett mjölkvitt ljus, genom vilket bölja 
efter bölja av blekt guld strömmar upp bakom skogskanten. En fågel sjunger 
i våta aspen. Ingen glädjesång precis, bara två enkla, djupa toner, något 
av vaknande liv, liksom dagen vaknar nu, ren och färdig att åter smutsas 
intill kvällen. Fågeln sjunger utan uppehåll: fri fri fri fri fri - ut ut 
ut - fri fri fri!



I fattigmarken växer inga rosor. Men där finns dock blommor! Bleka, gråa 
styvmorsvioler, deras doft är både mild och hetsig, både rusigt dövande 
och kyligt smekande, små fattiga bägare för himmelens glädje.



Anna ser redan i tankarna ett amerikanskt arbetarhem, en liten villa från 
någon snickerifabrik, en liknande villa som släktingarna har. Anna har ett 
fotografi av den där hemma. Hon ser också i tankarna lätta, vackra möbler, 
prydda med stora bandrosetter, sådant som ingen har här i landet, men det 
finns på fotografien där bortifrån. Där ska de bo. Och heta mister och 
missis. Och kanske ändå längta hem.



Då kommer Lasse drivande utmed stranden. Men vilken Lasse! En helt ny 
Lasse! Likblek i ansiktet under all smutsen, trött, utbrunnen, slocknad, 
slut. Han stannar ett stycke ifrån dem, ihopkrupen, frysande, och stammar:



-Vem ä ni? Vilka ä ni?



-Ser han inte? viskar Anna.



-Han tål kanske inte ljuset. Det är jag, Vesterberg!



Den här morgonen är ingenting för Lasse. Profeten gör sig inte om det inte 
är mörkt omkring honom. Hans ögon bländas, han fryser i den klara, friska 
luften.



Lasse kravlar sig närmare.



-Hjälp mej! Hjälp mej!



Anna är hos honom.



-Vad är det?



-Hjälp mej, Anna! Ja vet inte va de ä me mej, hjälp mej! Ja ä visst 
hungri, tror ja.



-Du ska ha smörgås och pannkaka och kaffe, Lasse! Kom nu bara!

De går uppåt bergmarken igen till kamraterna. Morgonen har blivit 
söndagsmorgon, helgdagsmorgon.



Det är de båda unga. Två härliga människobarn som lämnat mörkret bakom sig 
och går fram i ljus. De bär sin fattigdom, inte med ödmjukhet, utan med 
rena och stolta hjärtan. Deras kraft är inte längre hatets styrka, den är 
ungdom och ärlig vilja.



Det är det krypande, snubblande, förbrända djuret bakom dem. Gryningen är 
bittert kall för Lasse, där han kommer i de ungas daggvåta spår. Elden 
fladdrar i hans hjärta, hans läppar rör sig ännu liksom av kramp.



-Vad säger du? frågar flickan.



-Hela huvudet är krankt. Hela hjärtat är sjukt.



Elden har ännu inte slocknat.



5 Kapitel 5.

Lasse bodde ännu vid Arbetargatan, i det rum och kök han 
hyrt i sjuttiofyran. Han var alltfort en väldig profet och öste ner Guds 
straffdomar i outtömliga strömmar över de rika. Medan han hade sina anfall 
av detta vansinniga raseri kunde han varken äta eller dricka, endast tala. 
Hade man hindrat honom i detta, skulle han säkerligen ha blivit kvävd av 
sina egna hatfulla ord. Han rörde ihop socialism, anarkism, syndikalism 
och religion. Ingångsspråket var alltid detsamma: hela huvudet är sjukt, 
hela hjärtat är krankt. - Botemedlet var också alltid detsamma: proletärer 
i alla land, förenen eder! - Det var till våldets gärningar de skulle 
förenas under hans ledning. Han svärmade om massmord och om blod i djupa 
floder. Men det var ännu endast oskyldiga svärmerier.



Dessemellan försjönk han i djurisk slöhet. Under sådana mellantider fick 
han så småningom erfara att människornas hjälpsamhet har vissa, ganska 
trånga gränser. När han pinats av hunger tills han inte längre kunde stå 
ut måste han fram ur sitt bo och börja jakten efter en matbit. Den jakten 
blev med tiden allt sämre och sämre. När kamraterna såg att han inte ville 
arbeta vidare tröttnade de att föda honom. Andra människor blev så 
förfärade för honom, att de sprang lång väg bara han visade sig. Han 
skulle ha fått bokstavligen svälta ihjäl, om inte Döddoktorn tagit hand om 
honom.



Denne medicinske mästare levde flott på sitt tiggeri. Hans båda 
medhjälpare, hustrun och fröken Fager, bar omkring i staden de allra 
vackraste tiggarbrev och kom hem igen med de allra vackraste pengar. Han 
visste hur livet skulle tas, den gode Döddoktorn. Och han var rakt ingen 
elak människa. Med Lasse hade han gjort bekantskap nere på 
Suggfläsket - kaféet i hörnet strax nedanför Arbetargatans predikolokal. 
Hans underliga förkärlek för allt sjukligt, abnormt och förvridet gjorde 
att Lasse blev hans hjärtevän. Han försökte lära Lasse tigga, men det gick 
ju inte. Då gav han honom själv pengar, mat och kläder. Gav rundligen. Vi 
fattiga arbetare måste hjälpa varandra, sade han. Och varför skulle han 
inte slösa? Hans kapital var outtömligt som människornas enfald, det var 
väl förvarat och väl förvaltat. Han visste vägen till plånboksfolkets 
hjärtan, och de papper han gjorde var minst lika goda som en otalig massa 
andra gjorda papper. - Så kom det sig att den Lasse, som blomstrade upp 
för en liten tid fram på sensommaren, var en riktigt fin Lasse. Utan 
stärksaker viserligen, men man kan ju inte ha allt, och en riktigt präktig 
bonjour med fina anor hade han, dessutom pressade byxor och en något 
begagnad halmhatt. Grannlåt!



Döddoktorn hade noga undersökt Lasses kropp både fram och bak och till sin 
förtjusning upptäckt inemot ett hundratal sjukdomar och missbildningar, de 
flesta obotliga. Lika mycket intresserade han sig för Lasses själsliv. Man 
skulle se den lille fete herrn, sittande vid köksbordet i sitt tillfälliga 
hem, med en penna i sin knubbiga, vita hand och ett ark postpapper framför 
sig, medan han utfrågade Lasse om den stora revolution, som enligt Lasses 
föreställningar skulle drabba världen någon gång i mitten av nästa vecka. 
Det var en psykiaters skarpa blick, som genom Döddoktorns guldbågade 
glasögon utforskade det sociala vanvettet. Han lyssnade till Lasses 
predikningar och antecknade dem omsorgsfullt. Han brukade säga att dessa 
anteckningar var ett ovanligt värdefullt material för hans vetenskapliga 
arbete. Grannlåt!



Vetenskapen gick tyvärr miste om detta material. Det samlades i spridd 
ordning så att säga. Forskningarna avbröts ständigt av utflykter till 
Suggfläsket. Där kunde de båda vännerna bli sittande ofta hela dagarna 
från morgon tlil kväll.



Kaféet bestod av två rum, båda lika snuskiga, men det inre var finare, där 
fanns mjuka sittplatser i stället för de tunna bryggerimöblerna i det 
yttre, större rummet.



Förmiddagssolen lyste in genom nersmutsade fönster, under flottiga 
gardiner. Ljuset borrade sig fram och skar som en väg av gnistrande 
glitter genom damm, matos och ölstank, brände av ett helt fyrverkeri av 
reflexer bland buteljer och glas vid disken, där korkmaskinen smällde och 
dundrade. Skratt, svordomar och högröstade samtal bildade ett 
ackompanjemang av orkestral prakt, genom vilket melodierna rusade fram med 
nya rop efter nytt dricka. Det var symfoniens genomgående tema som 
bearbetades på alla möjliga och omöjliga sätt och fördes fram med alla 
instrumenters ljud, med röster i alla lägen.



Gatans lägsta slödder strömmade in; från Arbetargatan var endast få, de 
flesta kom från de hopar av människor som drev förbi på den stora gatan. 
De trampade golvets sågspån till högar i mörka hörn, de spillde skvättar 
och spott överallt och lämnade kvar efter sig var och en sin egen 
personliga lukt av svett och snusk och hopplöst armod.



Solskenet drog bort, och sakta svalnade dess skälvande hetta i luften; 
dagen försvann utan att det märktes där inne; kvällen sänktes över staden 
och gatorna, inne i ölhålan visste man ingenting förrän gasen släcktes och 
gästerna obevekligen visades ut.



I det inre rummet sitter dagligen samma societet. Suggfläsket är deras 
tillhåll.



I soffan primar en hemsk figur, en fet och avsigkommen svensk-amerikan, 
hemma igen. Där borta i frihetens land var han tidningsredaktör, nu är han 
notisjägare. Ibland har han pengar, och då är han nära nog elegant, oftast 
är han utan, och då är han kungen bland alla sluskar. Up and down, det är 
livets gång, just nu är han down, nere, djupt nere. Han har ett stort, 
fyrkantigt ansikte, skarpt skuret och slätrakat som en skådespelares, hans 
ögon är små och vassa som nålar, hans koncentrerade yankeeblick lyser av 
sprit-energi - den liksom slocknar ett ögonblick, ansiktet blir slappt, 
munnen faller ner - då tystnar pratet där inne, redaktören tänker, det 
gäller affärer, nå! Långsamt öppnas ögonlocken igen, han skrattar till, en 
pilsner, nu djävlar! Papper och bläck och penna!



Dessa delikata varor serveras av värdinnan själv, en fet käring med arga 
hundögon i ett vått köksansikte. Med elegans och skrivarvana i händerna 
diktar redaktören på en bit snaskigt postpapper en rafflande historia, som 
ska säljas i form av notis med sista posten 
från det svenska Amerika. Det är hans lilla specialitet.



Inkrupen i soffhörnet bredvid redaktören sitter en jämförelsevis ung man, 
som en gång författat och utgivit en versbok. Ett sjukt liv, dömt till 
undergång. För ett tjugutal år sedan skulle han ha varit en intressant 
företeelse, men tiderna har förändrats, snillen på dekis står lågt i kurs 
numera och anses inte för mer än vilken viljelös stackare som helst. 
Gänglig och snedvriden sitter han där, skelar lömskt med närsynta ögon 
bakom en spräckt pincene och famlar med smutsiga händer efter glaset. 
Mustascherna kryper in i hans slappa mun som stinker av öl. Den versbok 
han fått ut är hans livs största kraftansträngning. Nu är han tom och 
slut, och ingen har väl någonsin läst hans poesi. Själv minns han knappt 
en rad av hela vackerheten. Det enda han minns från den tid, då han ännu 
arbetade, är det latin han läst. Men det var aldrig annat än sådant, som 
föreföll honom på något vis kuriöst och därför roade honom. Sålunda har 
han nu i sitt tomma huvud ingenting annat än några klingande ord om 
dryckenskap och otukt. Han lever bland uteliggare i buskar och källare om 
nätterna, bland sluskar och öldrinkare om dagarna. Han är aldrig nykter 
och raglar fram mot den snara döden, ännu ung, knappt trettio år. Något 
sällsynt ögonblick vaknar han till medvetande och gråter brännheta 
alkoholtårar över sitt förflutna liv. Men tårarna dunstar bort eller 
sköljs ner i mera pilsner.



-Kanske skulle det kunna intressera herr Larsson såsom teolog och 
förkunnare av ordet att höra vad den store kyrkofadern, den helige 
Augustinus, hade för åsikt om fylleriets avigsidor så att säga?



Redaktören svär ilsket för att han blir störd i diktningen, men skalden 
fortfar att uppbygga Lasse:



-Ebrieats est flagitiorum, omnium mater culparumque materia, radix 
criminum, origo vitiorum, turbatio capitis, subversio sensus, tempestas 
linguae, procella corporis, naufragium castitatis, amissio temporis, 
insania voluntatis, ignominiosus languor, turpitudo morum, dedecus vitae, 
honestatis infamia, animae corruptela. Detta allt måste vi uppfatta såsom 
rörande brännvinet. Detta är också några för mig avgörande omständigheter, 
på grund av vilka jag aldrig förtär brännvin. Eller åtminstone endast 
vid högtidligare tillfällen, då man ju måste vara med och skåla. Men 
i fråga om ölet, om vilket Tacitus uttryckte sig mycket dåraktigt, då han 
sade, att germanerna fördärvade kornets saft så att det liknade vin - jo, 
jag försäkrar herr Larsson! Tacitus säger i antydda arbete uttryckligen: 
potui humor ex hordeo aut frumento in quandam similitudinem vini 
corruptus, märk detta corruptus! I fråga om ölet har jag en helt annan 
mening. Jag anser det vara lika närande som välsmakande. Och framför allt, 
det ödelägger aldrig en människa så som brännvinet. Ölet är vad jag alltid 
hållit mig till. Bibamus ergo, herr Larsson!



Redaktören har redan försvunnit ut i vimlet för att göra sin lilla affär.



Vid samma bord som skalden och Lasse sitter en gammal mager man, käpprak i 
ryggen; långt vitt skägg, under vilket käken darrar och skakar. Han kallas 
Kapten. Hans ögon är fyllda av en simmig längtan, man vet inte om det är 
skumraskfantasier om hundfröjder med unga flickor eller det bara är 
spritdrömmar i gubbens immiga blick.



Där bredvid sitter en före detta student, grå och smal, tyst och enögd, 
det andra ögat ersätts av ett litet rött sår. Där sitter också en före 
detta gardist som nu är hantverkare utan hantverk; han är därtill även 
annonsagent och får matpengar av en flicka, som kallas för hans hustru. 
Där bredvid är en liten ölfet karl med alkoholrött ansikte, fullsått med 
brännvinsfinnar, han dyrkar alla gudar. Hans skälvande händer bläddrar i 
en anteckningsbok som han aldrig lägger ifrån sig. Han är 
försäkringsagent, säljer aven symaskiner på avbetalning. Om nätterna 
bjuder han ut så kallade fysiska skrifter, små förseglade häften med 
kväljande innehåll och rafflande titlar. Han gör goda affärer med sådant 
utanför de stora krogarna och i parkerna. Hans hustru tvättar och stryker 
och försörjer sig själv, honom och hans mor. Ibland går han hem. Det 
påstås att han slår sin mor och får stryk av sin hustru. Hans ögon är 
falska och skygga, längst in i ögonvrårna lyser ett lömskt hat mot någon 
vem som helst.



Råa ord och dånande skrattsalvor spränger genom rummet, luften står tjock 
som en pelare från golv till tak och trycker mot fönstret, genom vilket 
sommarljuset bryter sig in från bakgatan.



I den skrällande marknadsmusiken av människoröster hörs en gäll 
stämma, liknande en barntrumpet. Den åker upp i högsta diskant, brister 
sönder, börjar omigen - den lille mannen sväljer, hickar, stönar, det 
flödar ord i forsar och kaskader, men ändå säger han ingenting. Det är 
bara ett yrande skum av tilltrasade ord och halva, uppslukade meningar 
utan sammanhang. Tankemekaniken fungerar inte medan han talar. Det är 
Döddoktorn. Hans mun är fylld till yttersta randen med namn på sjukdomar, 
medicinska termer, förstörda latinska ord om åkommor och läkemedel. 
Plötsligt bubblar hans röst som en sten till botten i allt bruset 
runtomkring, det blir ett ögonblick nästan tyst. Då sitter Döddoktorn med 
örat intill ett flåsande bröst. Han ger till känna en sjukdom, och den 
stackars tidningsproletären, som blir undersökt, stirrar med häpnad på 
kamratens lärdomsögon med guldbågar - det är ju en riktigt fin sjukdom! 
Doktorn simmar själv i förtjusning, i salig extas. Patienten blir hans 
vän, han häller över honom hela massor av ord om pina och död. Han skriver 
recept som han undertecknar med sitt namn, det kan aldrig i denna värld 
bli expedierat, ty det skulle ju först och främst kosta pengar, hur skulle 
den sjuke få råd med det, sedan ölet blivit betalt? Den arme nyhetsjägaren 
är skallig och barsliten, han liknar en stor, grå husråtta av respektabel 
ålder, hans flottiga väst är uppknäppt, skjortan är i det närmaste svart 
därunder, han har i alla fall skjorta. Och han är alldeles knäckt av 
häpnad och beundran. Han beundrar sin kunnige, nye vän, han beundrar sig 
själv som är så sjuk nu, så intressant, kanske döende? Kanske är hans 
sjukdom ännu okänd för vetenskapsmännen? Skål, du! Det är styvt i alla 
fall! Skål, bror!



I denna societet sitter nu Lasse och jäser. Han bemödar sig att iakttaga 
den anständiga värdighet som krävs i umgänget med bildade människor. Att 
bära bonjour medför ju även ett visst ansvar. Han är emellertid uppryckt 
med roten och saknar totalt varje fäste i denna nya omgivning. Därför 
klänger han sig också fast med hela sin själ vid Döddoktorn, som han inte 
törs släppa ur sikte ett ögonblick. Det värsta är det här med skalden som 
talar latin och hypnotiserar Lasse med sina skelande närsynta ögon och sin 
spräckta pincene- kanske han verkligen sätter värde på att höra ett 
kraftigt Guds ord?



För ögonblicket är Lasse mätt och slö. Profeten sover inom honom en 
orolig sömn, så fort han hunnit bli lagom full igen kommer gudsmannen att 
vakna med storm och dunder. Men tills vidare sitter han och klipper 
sömnigt med ögonen, medan själen tar sig en lur - han spritter upp av 
förskräckelse bara någon av herrarna ser på honom. Skalden är han rädd 
för, och Döddoktorn tyr han sig till, mellan dessa båda irrar hans blickar 
oupphörligt.



När han ser hur den sjuke tidningsherrn blir undersökt minns han att 
Döddoktorn en gång erbjöd sig operera bort högra armen också på Lasse. Med 
en pennkniv. Och sedan sätta dit den igen enligt senaste kirurgiska 
metoder från Amerika. Det skulle vara en njutning, en verklig njutning! 
Doktorns uppfällda pennkniv blänkte ännu i Lasses minne. Det skulle nog ha 
gått så också, möjligen utan hoplappning, om inte kirurgen blivit hindrad 
med våld av de andra. Lasse skulle sannerligen inte ha kunnat hindra 
honom.



En, som Lasse likaledes fruktade, var redaktören, fast honom var han även 
arg på. Det var den mannen som hade åkt med honom i droska från 
Utkantsgatan till sjukhuset, och sedan hade han skrivit om honom i 
tidningen. Men redaktören tålde inte socialister. När Lasse började 
predika och förbanna på sitt språk, brukade redaktören, om han hörde det, 
börja svära och förbanna på sitt, och ofta nog blev Lasse bet i den 
tvekampen. Redaktörn höll styvt på kapitalisterna och ville ha skottpengar 
på arbetarna, alldeles som i Amerika, sade han.



Just nu dyker hans hökfigur igenom dörren igen. De vassa ögonen har blivit 
rödkantade av solljuset på gatorna, skjortlinningen är uppknäppt, våt av 
svett. Med ett gällt skrän av triumf och några glosor från pöbelsaloonerna 
på andra sidan Atlanten viftar han med händerna en cirkusgest, när han 
dansar in till kamraterna i lilla rummet. Han slänger upp pengar på 
bordet, det räcker till pilsner hela dagen, han har sålt sin notis, han 
har dessutom slagit en vigg, han har skött sig som en hel karl, hej, boys!



-Det är en satans karl, helt enkelt!



Redaktören håller tal för societeten. Aldrig släppa taget, boys! Pengar 
finns överallt, bara man har vett att se opp och ta för sig. Men ni duger 
inte till det, ni! Ni har inte gått igenom ekluten, si! Nä, Amerika, 
det är landet, det! Där skulle såna busar som nu få lära sig veta hut! Och 
få en smula energi! Men ni har ingen aning om vad det vill säga här hemma!



En ny figur kommer in. En liten darrande krympling som släpar sig fram fot 
för fot, böjd och bitvis bruten. Hans blick har slocknat i all den 
gråsvarta smuts som är fastgrodd över hela ansiktet, men då och då glimmar 
det till i de blodsprängda ögonspringorna av skadeglädje och elakhet. Han 
sätter sig mödosamt, tar sedan fram en tidning och pekar tyst på en notis 
han skrivit. Bladet går laget runt, författarens verk beundras, det anses 
vara roligt, kvickt - han är en fin penna, säger redaktören. Den här 
historien handlar om en gris som rymt ur sin bur på torget och blivit 
fasttagen med tillhjälp av en polis och några dagdrivare. Där finns 
naturligtvis något om gris och polis, och i tryck anses denna kända 
kombination vara en mördande kvickhet. En rasande skarp penna, den där 
gubben! Man talar om andra, liknande bragder som han har bakom sig, man 
blåser upp den gamla giftblåsan med stora ord. Han är känd! Det finns inte 
en tidning där man inte är rädd för honom och hans vassa satir! Han har 
udd, allt beror på det. Han kunde säga mycket, om han ville. Han känner 
saker - och retar man honom för mycket där nere i tidningskvarteret, så 
avslöjar han humbugen helt enkelt!



Gubben tuggar med tandlösa käkar, lägger upp några kopparslantar, 
sammangyttrade med smuts ur fickans botten. Han dricker och är glömd av 
hela världen efter några minuter.



Detta är pöbelns grädda, ett slags överklass som alla lever parasitens 
liv. De arbetar aldrig, de behöver inte arbeta, de lever på sin 
intelligens. Lasse har en oerhörd respekt för dessa herrar, som tack vare 
sin slughet räddat sig undan arbetets förbannelse.



I det stora ytterrummet har den lägre pöbeln sin plats Det är som 
oupphörliga svallvågor från gatan in genom dörren, människor sjunker ner 
vid borden, dricker, skriker och skränar, sugs ut igen av svall och ström 
och förs bort i den böljande människofloden där utanför. Skratt och rop 
och svordomar tränger in till parasiterna som i det lilla rummet slöar 
bort sin dag. De lyssnar sömnigt och söves alltmer, bruset där ute är som 
havets sjungande dån mot stranden.



Där sitter några unga karlar som ingenting annat är än flinande 
könsdjur. Serveringsflickan ger dem dricka och får en vänskaplig dask i 
stjärten.



-Va ni ä rar, lilla fröken!



-De finns bara en till på jorden som ä så rar som ni, säger den andre.



-Å hon ä i Kanada nu, ifyller den tredje.



Alla stormflinar av förtjusning. Flickan grinar tillbaka av välvilja och 
sympati, hennes utstående, runda fiskögon är immiga av könslängtan. 
Pojkarnas ord hade inte den ringaste mening, just därför måste de i deras 
fantasi få en oanständig betydelse, vad som helst, något oanständigt i 
största allmänhet, en dold hänsyftning på det. Så uppfylld av snusk är 
deras fantasi, att bara en ensam bokstav skulle vara nog att uttrycka det 
roliga som de tänker på ständigt och genast känner igen i allt. 
Serveringsflickan går ifrån dem, hon måste ju! De unga karlarna kan knappt 
göra en aldrig så liten rörelse utan att den uppfattas som en rolig 
oanständighet. Det vill ungdom till att kunna härda ut i en sådan 
spänning!



De talar om en friareannons, som de har inne i dag i en tidning. De väntar 
att få svar av en fin dam, något annat är inte möjligt, en grevinna 
kanske, som av kärlek till folket ger sig åt dem. De fantiserar högt och 
rejält om alla tänkbara äventyr och fröjder med den glada grevinnan, di ä 
såna, ska ruse! säger en, som har livserfarenhet. Han har sett någonting 
på teatern om kvinnan av börd och mannen av folket. I fantasin blir nu 
sagan en ruskig sanning, livet ska levas på krogar och hotell, den glada 
grevinnan delas broderligt mellan de tre. Men plötsligt upptäcker någon 
att annonsen inte är tillräckligt tydlig:



-Vi skulle ha skrivi att en liten förmögenhet ä önskvärd!



Genast blossar upp en ivrig diskussion om vem det är, som är ansvarig för 
denna grova glömska. Annonsens författare försvarar sig med hjältemod, 
naturligtvis har en sådan kvinna pengar, hon är rik, begriper ni väl, 
stormrik. Han eldar upp sig till verkligt ädelmod:



-Fö resten ä de inte pengar utan kälek vi ska ha, bara kälek, man ska inte 
sälja sina känsler för pengar!



O, bleka avglans av ideal!



Med anledning av detta, som mycket väl hörs in till parasiterna, 
reciterar skalden en latinsk vers om 
konsten att älska. Den förlorar inte i hans översättning, men eftersom den 
är skriven på latin, får intelligensen av samma sak en vida stoltare 
njutning!



Könspojkarna har gått. Vid deras bord, helt nära det inre rummet, sitter 
nu två äldre karlar och diskuterar. De fäktar ursinnigt med armarna och 
hugger tag i varandra för att få behålla ordet. De skriker om och om igen 
samma sak, för var och en gäller det att skrika värast och längst, tills 
den andre ger sig.



-Mej springer dom inte omkull!



-Nä, men ja säger



-Hörru, mej springer dom inte omkull!



-Nä, heder åt dej, men ja



-Hörru de, va, hörru va ja säjer, att mej springer dom inte omkull!



-Nä, de gör'om inte, de vet du, men



-Ja ä femtitvå år, va säjer du om de, men de va inte värt



-Nä, men du ska höra va ja säjer



-Va säjer du om de, va, ja ä femtitvå år, men inte springer dom



-Hörru, får ja säja ett ord



-Mej springer dom inte omkull!



-Får ja säja ett ord, ett enda ord bara, de behövs inte mer, bara ett ord, 
förstår u, de ä karlatag, de. En karl, förstår u, en rikti karl, sirru, 
säjer bara ett ord, ett enda ord bara, de räcker. De ä nog. Kom ihåg de! 
Nu ska ja bara säja dej ett ord i så fall, bara ett



-De vet du! Här har'u samma tag! Ett ord ä va som behövs! Å mej springer 
dom inte omkull, inte mej inte, näe rå!



-Ja ville bara säja de, att Kalson



-Kalson! ! ! Kyss mej!



-Ja men i alla fall, va? Skål! Säj?



-Ja sirru de'rå! Ä're inte de ja har sagt hela tiden? Mej springer dom 
inte omkull, inte mej, inte! Skål!



O, bleka avglans av förnuft!



Men nu står Döddoktorn vid disken i det stora ytterrummet, mitt i skränet 
och slamret. Han har funnit en ny patient, en väldig åkardräng. Hästen 
står fastspänd utanför och drömmer hästdrömmar om hö och svala hagar, 
medan huvudet hänger ner mot den heta stenläggningen. Eftermiddagens 
skuggor börjar så sakta krypa fram. Drängen, en kolossal jätte med blårött 
ansikte och atletfigur under blåskjorta och förskinn, ser ut som en gödd 
gris. Några tunna, nästan vita mustaschstrån, smala ögon, inlagda i fett. 
Han står vid disken med ölflaskan i hand och skrattar lugn som en styrkans 
gud åt den lille knubbige Döddoktorn, som vill komma med fingrarna mot 
allt detta kött för att undersöka, men då får han ett slag över axeln, så 
att han försvinner mellan några stolar. Ur djupet av sitt fall skriker han 
upp sin förtjusning över jättens gammalsvenska kraft. Med orubbligt gott 
humör tar denne emot den lilles hyllning. Doktorn har kommit upp igen ur 
sto]arna och bjuder på öl. De slår sig ner vid ett bord, de är bekanta, 
vänner, inte sant? De dricker, doktorn talar vetenskap, och vilka ord! 
Drängen häpnar, tystnar, sjunker tum för tum från sin styrkas olympiska 
höjd. Han har i sig fastborrade den lilles ögon, som sticker bakom 
villsamma glas, han hör bara ord, nu förstår han att det är en doktor. Och 
efter en stund förstår han att doktorn är en karl som vet mer än de lärda 
i allmänhet, för det är bara skoj och humbug med läkarna. Nu förstår 
drängen varför han känt sådana stickningar i ryggen och skuldrorna ibland. 
Mera öl. Nu förstår drängen, att han är sjuk, det kan bli farligt. Han är 
förlamad, förkrossad, kan inte säga ett ord när doktorn står bredvid 
honom, knäpper upp hans blåskjorta och börjar undersöka hjärtat.



Hela kaféet stannar. Man hämtar andan, det blir alldeles tyst.



Nu frossar doktorn! Han tumlar sig i ord, badar i sjukdomar, firar de 
vildaste medicinska orgier. Hans glasögon blänker som kirurgiska 
instrument. Han undersöker, palperar ett skinande naket atletbröst, 
percuterar, analyserar, diagnostiserar- aj aj aj, det är svårt det här, 
värre än man trodde - bäst att du - hm! -nej, kors!



I detta ögonblick är han en stor, berömd läkare. Ölsyltan är ett 
vetenskapligt arbetsrum. Drängen är ett för samhället viktigt liv, en 
statsman, en härförare, en ledande, stor finansman. Till slut sätter 
doktorn händerna i sidorna, rynkar ögonbrynen, lägger huvudet på sned. 
Kort och gott faller domen:



-Ja. Gå nu till sjukhuset och säg att du ska in.



-Inte kommer jag in?

-Säg att du ska in bara!



-Hästen då?



-Den får någon annan köra hem.



-Inte?



-Jag svarar inte för följderna om du dröjer ett ögonblick!



-Inte kommer jag in, jag har inte mina papper på mig?



-Hälsa från mig! Säg att jag har sagt att du ska in, genast!



Då fnissar flickan bakom disken. Vi log du, kvinna? Ditt fåniga grin har 
brutit förtrollningens makt och förintar doktorns lycksaliga dröm. 
Hundradubblat dånar skrattet genom Suggfläsket, taket tycks höja sig för 
trycket, och golvet vill ge vika för de i ursinnigaste glädje stampande 
fötterna.



-Skål, Döddoktor! Det var styvt!



Redaktören nickar gillande emot honom över glaset. Han förstår sig på 
humbug.



Men doktorn skriker, fäktar med armarna, svär och bedyrar att drängen är 
sjuk, dödssjuk. Nu börjar denne så småningom bli arg. Han förstår inte det 
här. Han vill slå sönder doktorn som visst har drivit skoj med en hederlig 
arbetare. Han knäpper igen skjortan över sitt svällande, vitludna bröst 
och går slutligen i en åska av svordomar, löser hästen, sätter sig upp på 
kärran och guppar i väg på skramlande hjul efter sin stelbenta krake.



Nu är doktorn i verkligheten igen, på krogen. Så meningslöst, så dumt, o 
liv, liv! Mera öl, doktor! Drick, käre vän! - Den pipande rösten hörs 
genom larmet som en barntrumpet, till slut kan han bara viska, han vädjar 
till Lasse, men det går inte riktigt bra för Lasse att reda ut den här 
affären. Här behövs bildning, lärdom, kunskaper, och när det inte gäller 
den stora sociala revolutionen, är Lasse så att säga bakom flötet. I detta 
sällskap av blaserade, intelligenta män, frigjorda från alla illusioner, 
är han ingen auktoritet. Inte ens i sina egna ögon. Han gör i alla fall 
ett försök att hjälpa vännen.



-Hela huvudet ä sjukt och hela hjärtat ä krankt.



-Jo jag skulle tro det! skriker Döddoktorn förtjust.



-Nu börjas det, säger redaktören. Go on, profet!



Alla spetsar öronen och väntar. Det är ett utsökt nöje för sosieteten att 
höra ett kraftigt Guds ord från bakgatan.



-Opp nu och vittna, bara! Inte vara lat!

Men Lasse kan inte. Han är människorna alltför skarpa. De vänder 
allt i skoj, som för honom är blodigt, verkligt allvar. Han saknar den 
förståelse han endast kan få hos de sina.



-Nej, ännu är han inte tillräckligt full, säger redaktören. Sup honom 
galen så får vi roligt! Hej!



Lasse ser sig omkring med skygga ögon - men längst inne i blicken glimmar 
ett kuvat, ondskefullt gallgrin. Han börjar så småningom vakna igen.



Skalden spritter upp för ett ögonblick ur yrseln och stirrar sig omkring.



-Så är det, doktor, skål! Bibitur, vomitur, effunditur! Det sade redan 
Luthers vän, protestantismens första pansrade näve, den hetlevrade och 
tappre riddersmannen Ulrich von Hutten. Bibitur, vomitur, effunditur, det 
var hans mening om det liv, som levdes omkring honom. Varför skulle vi 
vara sämre än de gamla tiders hjältar, av vilkas liv vi hör i Huttens ord 
ett ännu levande eko? Drick, spy och gå i graven, doktor!



Och säg mig, herr Larsson, ni som är en religiöst anlagd natur, är inte 
livet eländigt? Bachus Germanos vexat, sed femina Gallos. Dic mihi, quid 
gravius! Ja säg det! Dessa är våra enda, odödliga gudar. Ni har alldeles 
rätt, herr Larsson, vi behöver få en ny; en stark herre med hundpiska. Den 
goda tiden är förgången, den idylliska och romantiska tiden, då 
missförståndet var den högsta tragiken. Wein, Wein und Gesang, fyrstämmig 
Gesang.



Allons, enfants de la Suede, le jour de boire est arrive! Que soucis, 
noirs chagrins, tout cede en ce beau jour å la gaite, en ce beau jour å la 
gaite! et par des chants pleins d'allegresse



Inte sant? Oh! Vi blev viljelösa, förfallna människor, utan hat, men också 
utan livsförmåga. Ge oss en ny Gud att dyrka, herr Larsson! Inte ölets 
gud, inte samlagets svettige herre - men en annan. Vad tänker ni kalla er 
himlafader? Han måste ha ett namn som är både rafflande och djupsinnigt, 
för att få respekt bland pöbeln. Jag skulle 
vilja föreslå er att kalla honom Voluntas, viljans gud.



Lasse vred sig som en mask i sin erbarmliga oro, men skalden var till 
kamraternas förtjusning obarmhärtig.



-Har ni någonsin haft ett personlighetsmedvetande, herr Larsson? Nej, 
naturligtvis. Då skulle ni inte tala om Gud. Men det, ser ni, det är 
något! Jag har det. Jag är medveten. Jag - jag -jag! Här, där jag sitter, 
är jaget. Det förstår ni inte. Det är som att vara i helveetet, att vara 
ett jag. Men det gör ingenting. De ljuvliga förnimmelserna börjar när man 
blir full. Då går värken över, och det är fördenskull man ska skaffa sig 
värk och sveda och personlighetsmedvetande, för att få känna njutningens 
finaste droppar - när det släpper, när man blir trött och vill sova. Har 
ni haft tandvärk? Värken går över, tänk den känslan! Den sjunker sakta 
bort - ni vill också sjunka bort, domna ner. Och sova av trötthet och av 
glädje att vara befriad. Så är det. Jag förstår den religiösa fröjden, den 
beror på tillfredsställd omedvetenhet. Men den njutningen är grov och 
banal emot jagmedvetandets förintelse - när man glider ut - och inga gudar 
vet att frukta. Varför ska ni släppa lös en hund som skäller på oss i 
rymden?



Je dors. Jag sover. Och jag vill sova, herr Larsson. Men det förstår ni 
inte. Ni kan inte förstå det. Den som aldrig har haft tandvärk, vet inte 
vad njutning vill säga. Den som aldrig varit medveten, kan aldrig skapa 
någon gud. För pöbeln att dyrka. Ty själv måste man vara frigjord från 
sådant. Den gud, om vilken man predikar, måste man själv se oppifrån. Von 
oben. Det är skapande hemlighet.



Jag vet det. Här ser ni min gud, ölets gudom, som jag känner så väl och 
föraktar så innerligt, att jag understundom med två fingrar i min mun 
befriar mig från tyngden av hans gåvor. Ja, jag vet vad ni vill säga, herr 
Larsson, man merkt die Absicht und wird verstimmt, menar ni. Men ni 
misstar er. Jag predikar inte nykterhet i dolda ordalag En man av min 
qualite predikar inte. Han talar allvar. Jag menar: von oben måste vi se 
våra gudar. Då kan vi vara tillsammans med dem utan att ta skada till våra 
själar. Då kan vi med deras hjälp höja oss till livets högsta njutningar. 
Vi vet ju vad Apuleius Floridorus säger? Sapienti viri super mensam 
celebre dictum est: prima, inquit, cratera ad sitim pertinet, secunda ad 
hilaritatem, tertia ad voluptatem, quarta ad insaniam. För detta härliga 
vansinne höjer jag mitt glas. Drickom den fjärde bägaren, kamrater!



Lasse teg. Men när skalden ville skåla med honom vägrade han dricka och 
fnös till av förakt. Han började förstå att det här var bara ett förbannat 
skoj.



Skalden blinkar och plirar omkring sig, ser på den medicinske mästaren och 
flinar. Ser på Lasse och flinar en gång till. Kryper ihop igen i sina 
trasor och domnar bort som vanligt.



Försäkringsagenten knäpper igen rocken om sina fysiska skrifter, blänger 
med lömskt förakt - ska vara bildat, de där förstås! Svin! - Han betalar 
och går.



Kaptenen darrar och jollrar i skägget några gammalmannens ord. Den 
politiske krymplingen gnäller en rå giftighet, som ingen törs besvara. 
Redaktören, kungen bland alla sluskar, ser sig omkring i societeten med 
fräcka, blanka ögon.



-Skål, busar!



-Hä!



Man skålar, dricker och orkar ingenting annat än att dricka och skåla 
igen.



Överallt i kaféet är luften varm och fet, det luktar härsket och det 
luktar något syrligt surt. I båda rummen trängs en massa människokroppar 
med kraftiga armar och skuldror eller med tunna, förvridna lemmar. Allt är 
en enda dyster röra av tokiga figurer, tunga, klumpiga rörelser, 
vansinnigt stirrande ögon och vidöppna, söndersupna munnar, ett virrvarr 
av gråbleka eller glödheta ansikten. Färska svordomar rullar som rykande 
granater genom larm och dån, tomma buteljer knackas med skräll mot brickor 
och järnbord, korkmaskinens skott faller tätt som salvor av kanoner i 
batalj.



Mitt i vimlet sitter två arbetare lutade mot varandra över ölbordet, vars 
målade järnskiva är våt av skvättar. De är svarta som negrer i ansiktet, 
ty de arbetar med kol från morgon till kväll. Ögonvitorna lyser hemskt 
vita i allt det svarta under nerdragna slokhattar. Det finns egentligen 
ingen olikhet mellan dessa båda, de är varandra så lika som två block ur 
samma kolhög. Deras nävar är tunga, svartsprängda köttklubbor, med vilka 
de dunkar på varandra i kamratliga smekningar. Halva veckan trälar 
de som djur och den övriga tiden super de som djur, lydande den gamla 
gyllene regeln, att en karl som sköter sig behöver sannerligen inte arbeta 
varenda dag. De är mycket berusade och skriker rätt in i varandras öron.



-Ja har fler att försörja än du.



-Nä, de har u inte. Å en krona har u allti å ge mej. Sämre är'u inte.



-Ha ja inte fler å försörja än du? Va - sä du?



-Sjöttifem öre, då?



-Nä!



-Femti öre, då? När'u få igen dom?



-Nä, de får ja inte.



-Får'u inte? Va - sä du? Tretti öre, då?



-Ja har inte så ja klarar mej själv över söndan. Ja får inge jobb förrän i 
nästa vicka, för ja ä inte i tur på länge nu.



-Å, hörru du? Va? Sä? Har inte ja vari en bussi å renhåri kamrat mot dej? 
Sä?



-Har ja sagt någe annat, då?



-Ja gillar 'ej skarpt, kom ihåg de, för du ä den enda ja sympaserar me på 
de hela taget.



-Ja men va - när ja inte har nåra penga? Kan ja ge bort nåra då? Kan ja 
de, va?



-Ge? Tror u verkligen inte ja tänker betala igen dom, då? Tror u verkligen 
man vill vara så simpel å skoja en kamrat?



-Om ja hade nåra skulleru få. Om ja får igen dom säkert, förstås. Inte 
annars.



-Tror'u verkligen ja tänker skoja dej, Johan? De ska inte vara Kalagust 
Hagberg, de. Vi som har jobba kamrater i de här lage hela vickan.



-Men de ska vara säkert i så fall om månda.



-Ja gillarej, - anamma, ja gillarej, kom ihåg de! Å du ska ha igen dom 
om månda, för vi sympaserar, sirru. Å i så fall så bjuder ja. Jo - de gör 
ja, föståru. En bärsa till, två bärsa, lilla hon, lilla fröken med näsan, 
kill, kill, kill, ja, jesses, jesses, tjitt, tjitt, lilla fröken! Nu skaru 
harej en krök för du ä kamrat i så fall, de ä säkert de, kom ihåg va ja 
säjer. Om månda! De vet du, Johan! Skål !

I det yttre rummets mörkaste hörn sitter ett sällskap unga 
långholmare. Ansiktena är bleka, ögonen hårda och elaka som ormögon. 
Allting är fängelsegrått i deras gestalter, kläderna är inte nötta av 
arbete, utan multnade och unkna av fängelseluft. Bland dem är en käring 
med sårigt och rödsvullet ansikte. Hon är klädd i schalett och hennes 
alltför korta kjolar är nerstänkta med murbruk och med lera från senaste 
nattkvarteret. En före detta hantlangerska vid något bygge, numera en god 
kamrat i denna flock av vargar, som känner varje bergskreva och busksnår i 
utkanterna lika väl som de känner vakterna och kamraterna och 
arbetsordningen och matordningen på häktet eller på Långholmen.



Det är förunderligt tyst vid deras bord. Ingen säger något. Men de ser 
allt som sker omkring dem, de känner varandra så väl att endast en 
blinkning, en nick eller en hastig rörelse med läpparna behövs för att 
uttrycka vad de menar. Det är blott käringen som för ett ögonblick 
skrattar ett rostigt, otäckt magskratt åt någon lustighet, som 
telegraferades på tjuvarnas ögonspråk.



En söndagsklädd yngling från landet stiger in. Stannar vid dörren och ser 
sig förlägen om efter ett bord i vimlet. Nu ramlar en lång och smutsgrå 
ligist emot honom, snavar över honom, tar törn, krånglar sig loss med 
några ilskna ord och försvinner ut på gatan. Långholmarna i hörnet 
betraktar händelsen med överlägsen sakkännedom. Den söndagsklädde 
ynglingen sjunker äntligen ner vid ett bord, får sitt öl och växer fast 
vid stolen, ingen tänker på honom mera.



Människor strömmar ut och in genom dörren. Nu kommer en ung kvinna med 
rasande fart, hon går med gammal vana genom rummet rätt fram till 
ligisterna och brister genast ut i sin berättelse med en iver, som hon 
inte kan dämpa eller hejda, hon flödar över, hinner knappast stanna sina 
ord, medan hon tar emot ett glas porter, som räcks henne över bordet. Hon 
sitter med glaset i sin skälvande hand, slår i luften med väskan som hon 
håller i den andra, berättar tills hon storknar, tvärstannar och kastar i 
sig sin porter med en enda hastig knyck på sitt rufsiga fågelhuvud. Hon 
har varit hos polisen och vittnat. Hon återkommer ständigt till det svar 
hon avgivit: Vetnivarhanbordå sahan åihelveteheller saja. - Det är fråga 
om den skönt svarta Italienar-Aga, som gjort något nu igen, 
Italienar-Aga, herre jesses! Den gamla stinkande berglärkan lyssnar tills 
hon smälter av hänförelse. - Vetnivarhanbordå sadomarn 
åihelvetehellervetja saja. - Den skönt svarta Italienar-Aga kan lita på, 
att hans kvinnor inte förråder sin mästare inför Pontius Pilatus.



Denna lilla tjuguårs kvinna är en sällsam bild av kärlek och trohet. Klädd 
i halmhatt med sidenband och en tjutande röd pappersros - hårtestarna är 
klibbiga av svett och damm och vittnar om många nattkvarter i gräset, i 
massan, i snårena - ansiktet består av smuts och enfald och könslystnad - 
kläderna är slabbiga sammanplock ur någon hög med avlagt - allt är en bild 
av djuret utan ryggrad, blötdjuret, ohyran på samhällskroppen. Men hon är 
ändå en levande varelse med människovärde, hon älskar och är orubbligt 
trofast. - Vetnivarhanbordå sahan åihelveteheller kanjavetadeja 
kanjadekanse saja. - Berglärkan, den gamla moderliga kamraten, skrattar åt 
den unga kvinnans iver; kvinnornas skratt, hänförelse, svartsjuka, 
beundran, medkänsla, allt rosslar upp ur magen på den gamla 
hantlangerskan, arbetets, borttets och kärlekens hantlangerska.



Lasse ser ligisterna från sin plats bland parasiterna. Han känner en 
underlig dragning ditut. Han vill gå och predika för dem. Profeten börjar 
bli vaken, gudsorden mullrar i hans medvetande.



Han reser sig varligt upp och ordnar klädseln före utgången. Han tuggar 
och spottar ut några mustaschstrån som fastnat mellan tänderna. Redaktören 
knuffar på kamraterna: Pass opp! Nu börjas det!



Men Lasse går inte direkt till dem han vill vinna. Han kryssar runt mellan 
borden och ser sig för, han känner sig osäker på det nya folket. Äntligen 
är han dock där. Han höjer armen - den andra är bara en tom ärm. Han vill 
börja tala. Då tar han ett steg baklänges. Och ett steg till. Han tiger.



Det hördes nämligen som en sakta väsande varning bland ligisterna. Alla 
dessa smala halsar - dessa glåmiga ansikten dessa falska, glittrande ögon, 
som riktades mot honom - de var så tydligt lika ormar som reste sina 
huvuden till hugg att han hörde dem väsa emot sig, fast ingen yttrat 
något. Det skrattade till ett tag i den gamla berglärkan. Lasse måste göra 
eller säga något. Det blev bara: ursäkta - fölåt om ja - ursäkta i så 
fall!

Överklassarna skrattade där inne i det lilla rummet. Men skrattet 
var dämpat. Parasiterna hade en hälsosam respekt för ormar



Eftersom Lasse nu en gång var på fötter, sökte han sig en annan publik. 
Han fann den också i ett hörn. Kapitalisterna drogs fram igen och 
hudflängdes, men det var inte alls den gamla farten och glädjen i 
förbannelserna, det lät mera som det entoniga surret av en maskin, den 
mekaniska yttringen av en fix ide: för nu ska Herren, Herren Sebaot sända 
tärande sjukdom i hans feta kropp, och under hans härlighet ska en brand 
brinna såsom en brinnande eld. Och han ska alltigenom göra ände på hans 
skogars och parkers härlighet, det ska vara liksom då en sjuk tärs bort. 
De träd, som bliva beståndande, ska vara lätt räknade, ett nyfött barn ska 
kunna uppteckna dem.



Publiken lyssnade. Karlarna skrattade, de såg ut ungefär som den bekante 
sotaren som fick se djävulen och till sin glada överraskning fann att de 
var lika svarta båda två. De hade roligt.



Naturligtvis hade Lasse inte några begrepp om religion. Han använde Guds 
ord därför att de tilltalade hans fantasi och tillfredsställde hans smak 
för svordomar och förbannelser. Gud ingick ju också som en mycket viktig 
detalj i Lasses världssystem. Vår Herre var för honom - liksom för så 
många andra - ett slags artillerigeneral, som under revolutionen skulle 
leda de himmelska kanonerna emot de rika. Proletärernas seger berodde 
enligt hans föreställning mycket på om Gud var tillräckligt påpasslig att 
hugga in i rätta ögonblicket och tillräckligt skicklig att kunna tillfoga 
samhället någon avgörande skada. Och det var han alldeles säkert.



Men för övrigt var hela den här saken en social affär. Religion och 
samhällslära, profet och kejsare - det var allt ett och detsamma för 
Lasse. Gud skulle göra ett personligt ingrepp till förmån för honom och 
för alla hans vänner. Sedan var artillerigeneralens roll slut, och han 
kunde gå hem igen med sina kanoner. De fattiga skulle nog sköta om resten, 
bara de brakande underverken hävt segern åt den rätta sidan. Det skulle 
bli festdagar, man skulle steka smör i flott, man skulle vältra sig i de 
rikas alla vällustiga njutningar. De som nu hos överklassen var förhatligt 
eller föraktligt, var inte i och för sig något galet. Det 
enda felet var, att Lasse och hans vänner 
saknade medel att vara med och göra likadant. Men det skulle ändras. 
Liksom de unga karlarna med friareannonsen hade han den föreställningen 
att de fina damerna skulle bli glädjeflickor bara de lärde känna folket. 
De skulle inte våga säga nej, och inte vilja heller för resten. Många av 
dem längtade, men tordes inte för samhällets skull, att ge sig hän åt 
frosseriet, han skulle frigöra dem och öppna deras gördlar. Lasse skulle 
vara alldeles oemotståndlig. Naturligtvis skulle han genom ett underverk 
på något vis få tillbaka sin vänstra arm - och så gränslöst skön han 
skulle bli sedan!



Det viktigaste - detta allt skulle inträffa någon gång i mitten av nästa 
vecka. Det gällde bara att vara färdig.



I sin predikan uppehöll han sig dock helst vid alla de grymma straffdomar, 
som skulle drabba de rika, därför att dessa ensamma njöt av livet. Ja, 
detta var nära nog det enda, om vilket han talade högt. Det andra, 
framtidsdrömmen om härligheten, var endast hans egna, hemliga fantasier. 
Högt kunde han endast tala onda ord. De fattigas hopp och glädje var att 
pina väntade de andra. Och det var sant, ty det stod i bibeln. Inte som om 
allt i bibeln var sant, det som prästerna talade om, Kristus och sådant, 
var idel lögn. Men allt det som prästerna med sådan ängslan förteg, det 
var sanning. Varför skulle de annars hemlighålla just dessa ord? Lasse 
hade reda på dem och talade om dem, han. Han visste mer än någon präst. 
Det låg något för fantasin oerhört tilltalande i att få slå fienden med 
hans egna vapen. Och han gjorde dessa vapen, Guds ord, ännu grymmare, ännu 
råare än gamla testamentets profeter hade kunnat, och de var dock inga 
stympare. Men de levde ju i en sådan okunnighet, de där gamlingarna. 
Vetenskapen var inte uppfunnen på den tiden. De kände inte till 
svavelsyran som var så lämplig att låta de rika bada i, de förstod sig 
inte på att använda knappnålar, kalla eller rödglödgade, de hade inte reda 
på alla de obeskrivliga sätt på vilka dynamit och stubintråd skulle kunna 
användas - ja kring detta vapen kretsade hans tankar helt naturligt helst, 
när hans mordlystnad var som närmast att glida över från svärmeriernas 
område till verkligheten. Med litet god vilja kan man sålunda i vår tid 
åstadkomma storartade förbannelser. Lasse gjorde så gott han kunde. 
Publiken hade roligt. Karlarna började till slut inse att han var 
något framstående i sitt fack. Han var svartare i själen än de någonsin 
kunnat ana. Det gick med åhörarna alldeles som med den bekante sotaren, 
vilken till slut fann att han var ren som ett nyfött barn i jämförelse med 
den svarte satan.



De båda kolarbetarna har så småningom supit upp sig till den extasens 
höjd, där inga ord längre står till människans förfogande. Följaktligen 
börjar de uttrycka sig med knytnävarna. Ett slag faller med dånande tyngd. 
Den fattige tar emot utan att blinka. Som en krossande klubba slår hans 
näve med duns ner i den rikes ansikte - hatten singlar i väg - den rike 
reser sig, lutar sig över bordet, griper med båda nävarna den andres 
rockkragar och drar till. Den fattige får samma rövargrepp i den rikes 
kläder - bordet välter med rammel och knall, buteljer och glas i golvet. 
Som två onda mörkrets makter trampar och sparkar de båda kämparna bland 
bord och stolar, de talar inte ett ord, men flåsar som väldiga 
nordanväder, de tumlar, vacklar, sammansnörda i kramp, i en fruktansvärd 
hänförelse, som bär dem högt över jorden in i eviga, strålande världar, 
medan kropparna kramas samman, så att knotorna knakar, benen sviktar och 
de båda kämparna hamnar på golvet - i ett rykande kaos av sågspån, smuts, 
stolar, bord och skrikande, svärjande människor.



Lugn och stor som den eviga naturen, alltets moder, kommer krögerskan 
fram, hennes bröst jäser som gammal gröt under den genomskinliga blusen. 
Hon ordnar affären med några ord: djävla busar! - Kämparna drivs 
skymfligen ut ur paradiset och försvinner, vacklande på tunga ben. Allt är 
klart och ordnat på några korta ögonblick. Värdinnan, urmodern, drar sig 
tillbaka, upprepande för sista gången samma starka besvärjelseformel: 
djävla busar!



Vid ligisternas bord står en liten vansinnig figur. Onaturligt liten som 
en dvärg och med en överrock så stor att den räcker från golvet ända upp 
över öronen. Någonstans långt inne i rockens vida ärmar skymtar hans 
blåfnasiga små händer. Någonstans under hans lurviga hundskinnsmössa, som 
flyter ihop med pannluggen, någonstans mitt bland skäggstubb och 
yllehalsdukar blinkar hans små rödkantade, rinnande grisögon. Han tycks 
frysa mitt i den förfärliga hettan. Men det syns på hans kläder att han 
bär dem ständigt, sommar och vinter; ny mössa, när den gamla fallit 
sönder i smulor, nya halsdukar över de gamla trasorna. Så växer hans 
toalett på hög utan hänsyn till årstid eller andra omständigheter. Det är 
Pirkan, en före detta glasmästargesäll, farlig och fruktad. Han ser ut 
över slagfältet utan intresse, utan att deltaga i skränet eller bry sig om 
oljudet. Han tuggar några tysta ord som endast hörs och förstås av dem de 
ämnas åt. Det är främmande ord på ett hedniskt tungomål. Han ger 
underrättelse om Aga, som är ohjälpligt fast. Ingen tycks höra honom eller 
förstå honom, där han står och småsjunger för sig själv på tjuvarnas eget 
språk. Men det betyder att Aga fallit offer för yrkesfaran att bli fast 
och inte kan väntas ut på långa tider nu. Det betyder vidare att den 
söndagsklädde ynglingen från landet förlorat sin klocka; en annan yngling 
har som hastigast undersökt hans fickor.



Och den andre ynglingen, den smutsgråe tjuven, sitter där lugnt igen bland 
de sina. Han har smugit in på gummisulor i Pirkans sällskap, medan 
bataljen mellan de båda hamnarbetarna ordnades.



Den söndagsklädde gossen från landet sitter där också, fastvuxen på sin 
stol. Pirkan slår ner på honom, grinande med hela sitt borstiga 
dvärgansikte:



-Köpa klocka!



Ynglingen sätter upp ett par runda fårögon. Sedan blir han rädd, knackar i 
bordet:



-Ta betalt här!



-Ä, henn, sä! Var i helsike ä henn ifrån? Har henn sett på den här 
klockan?



Serveringsflickan svävar fram, grinar igenkännande åt klockskojaren och 
visar honom en rad gula tänder under en tjock valk av blårött tandkött.



-Far i luften, subba! Kom inte å stör, när henn ska göra affärer. Å så en 
öl åt mej å en pilsner åt henn Jo, henn ske ha pilsner, ja bjuder. Nåå, 
subba? - Henn ska inte vara lessen, för att henn ä fatti. Ja har vari me 
om bättre tider, å nog kan henn ge gubben tre kronor för klockan?



Ynglingen sitter fast vid stolen. Kan inte komma ifrån Pirkan som förlamar 
honom med sin fräcka vänlighet.



-Hör nu, får henn höra, hon går!

Han höll klockan för örat på offret. Den gick obestridligcn. En 
riktig klocka var det nog. För tre kronor? Det är ett förfärligt billigt 
pris för en klocka som kan gå. Men det är farligt att köpa så här. Den 
kunde vara stulen, och då blev man fast för att man köpt tjuvgods. Bäst 
att akta sig.



-Ta betalt här! ropar han med plötslig energi inför faran. Subban grinar 
och ställer fram öl och pilsner. Pirkan slår sig ner vid bordet. Sitter 
som en liten utklädd hund och plirar mot ynglingen. Nu ser ynglingen att 
det är en dvärg nästan, benen räcker ju inte ner till golvet när han satt 
sig. Han känner med en gång att han är mycket starkare i armarna än den 
där dvärgungen han minns i en blink alla slagsmål han klarat där hemma och 
blir med ens den överlägsne. Vräker sig i stolen - hans fårögon blänker 
till av den starkes förakt för krymplingen. Häller upp sin pilsner, talar 
från höjden och säger med den erfarnes flotta säkerhet:



-Herrn bjuder, så. Men den där klockan är nog bara nickel, den.



-De gör desamma. Nickel! Henn sa nickel. Kom ihåg, att de va henn som sa 
nickel! Skål!



Gubben tömmer sitt glas och torkar tankfullt fraggan ur skäggstubben med 
sin långa rockärm. Några busar lutar sig emot dem över borden och följer 
noga med i affären, för att se att allt går rättvist till. Från 
ligisternas hörn gnistrar hårda ormögon, där väntar man med spänning att 
Pirkan ska bli färdig med sitt arbete.



Klockskojaren gör en magnifik gest med sina rockärmar. En liten röd och 
blå och sprucken hand kryper fram som ur en muff, och gubben för sitt 
otäcka pekfinger över urtavlan.



-Går hon inte? Sä? Kan henn påstå, att hon inte går?



-Går, ja! Men en gammal nickelrova



-Nickel, tacka fan för de! Tror henn, att henn kan få en gullklocka för 
tre kroner? Har ja sagt, att de ä gull, kanse? Tror henn kanse, att ja 
vill skoja, va? Tre kroner ä billit för en nickelklocka, fast henn vill 
väl ha tjyvpris, om han ska köpa, kan ja tro. Å när ja säjer, att de ä 
nickel å bjuder på dricka, så har ja välan inte skojat henn, va? Hur fan 
kan henn va så dum?



-De ä rätt! menar busarna, som sitter runtomkring och lyss nar. Det 
blir allvarsamt, och gossen känner att han borde gå genast.



-Kyss nej, va nu da? hejdar honom Pirkan. Ska henn köpa klockan eller 
inte? Ska henn lura en fatti gubbe att bjuda på dricka, när man ä 
krympling? Å sen klara sej, när man ska göra opp affären? De syns att du ä 
från lande, djävla bonntupp!



Den söndagsklädde ynglingen är ohjälpligt avslöjad. Att vara från landet 
är en synnerligen försvårande omständighet. En allvarlig och sträng buse 
vänder sig om på stolen, han har inte brytt sig om dem förut, men nu ser 
han på gossen med en ohygglig blick, full av förakt och svarta döden och 
förfärliga massor av smörj. Han talar ur djupet av folkets 
rättsmedvetande:



-Djävla bonntupp! Äru malli mot gubben, va?



Den lille klockskojaren flyger upp och börjar fäkta som en vansinnig med 
sina vida rockärmar. Han skriker:



-Ska henn köpa klockan eller inte? Tre kroner kostar hon!



-De e rätt! bekräftar busarna runtomkring.



-Jag har klocka, jag behöver ingen ny klocka, försöker den stackars 
gossen. Han börjar bli som barn i denna svåra stund.



-De va lögn! triumferar Pirkan. Bevisa att du har en klocka!



Ögonblickligen flyger ynglingens hand ner i västfickan och stannar där. 
Länge stannar den där, orörlig, förlamad. Fickan är tom, och barnets ögon 
visar hur tom fickan är - hur tom handen måste vara, när den ska fram till 
bevis - hur tomt, tomt allting är i hela världen just nu.



Då ser han gubbens klocka. Ser på den en gång till, riktigt noga. Det är 
den - det är ju -! Han betänker sig i sista ögonblicket. Det vore döden 
genast om han sade något, han är ju bland tjuvar och mördare. Bara han kan 
komma ut igen ska han gärna betala, bara han får behålla livet - och det 
där, som gubben håller i handen, är ju hans egen klocka, hans egen 
nattvardsklocka, den låg i fickan nyss, nu är den borta, gubben har den.



-Får jag se på klockan - ja!



Med en tung suck tänker han på, att de ska nog ta alla hans pengar, allt 
är slut, det är bara hat och bister död och mera stryk än han någonsin 
anat runtomkring honom.



En lång och glåmig ligabuse står bredvid honom. Det är en gråblek 
fängelsehy, gråbleka ormögon i ett tjuvansikte, det är en smutsgrå 
bomullsskjorta över ett magert bröst - det lutar sig ner Över honom, djupt 
ner över ett litet barn från landet - det tar honom i kragen med en stor, 
trasig tjuvnäve, det säger hest: Va i helvete, ljuger du, bonntupp? Du har 
ju ingen klocka?



-Vänta lite! säger Pirkan. Han köper nog klockan. Punda honom inte, för 
han köper nog den här klockan, ska ni se!



Den stackars ynglingen halar upp en stor skinnväska med mässingsbeslag, 
plockar försiktigt fram tre enkronor, som han med darrande fingrar lägger 
på bordet. Sträcker ut handen efter klockan. Men Pirkan säger:



-Fem kronor.



Efter en stunds ljudlös tystnad letar fingrarna i skinnväskan igen. En gul 
sedel kommer fram, en femma, och de tre enkronorna med femman försvinner i 
gubbens djupa fickor. Gossen ser endast klockan som han äntligen håller i 
sin hand, och nu måste han gå.



-Tänker u gå nu, va? Tänker u inte betala bärsan, va? Tror u man bjuder 
bönder, när u ä oförskämd?



-Va så go å betala bara, de råder ja herrn! hotar subban. Så där simpelt 
skulle ja då allri villa bära mej åt mot en stackars krympling, som ä 
fatti!



Och åter talar rättsmedvetandet genom den allvarlige, stränge busens röst:



-Visst fan ska bonntuppen betala drickat!



Då betalar gossen, och sedan får han gå.



Pirkan driver omkring bland publiken och blir bjuden på öl.



-Bönder å bondebarn ska döden dö å rallare ska besitta världen!



Det är en ung och livad målargesäll, som formulerar domen. Den vinner 
genast bekräftelse. Från tidningsparasiternas högkvarter i det inre rummet 
förs intelligensens talan av redaktören själv:



-Skål, målare!



Skalden skelar genom sin spräckta pincene och dreglar fram ett cyniskt 
flin under mustascherna. Han är alldeles för slö att kunna uttrycka något 
vidare deltagande. Han orkar inte ens lyfta sina hängande armar upp på 
bordet, glaset står halvdrucket framför honom, 
men han kan ingenting göra åt den saken längre, han har redan glidit för 
långt in i förlamningen, i hjärnupplösningens stora lugn.



-Skål, målare!



Det är den giftige notisjägaren, som efter en stunds funderande bekräftar 
domen över bondtuppen. Och gamle Kapten vaknar upp ur sina gubbdrömmar. 
Han kan en lustighet. Han kan vissla målarsignalen. Han samlar med spänt 
allvar alla sina krafter för att få ljud mellan läpparna - det hörs något 
- det låter: målardjä-vel!



Varefter Kapten exploderar i ett gnäggande skratt, dricker med förtjusning 
och upprepar sedan för vem som vill höra på samma gamla lustighet, 
målarvisslingen: målardjä-vel!



Intelligensen är enig om domen. Och högsta instansen, folket, det 
förkroppsligade rättsmedvetandet, har redan ägnat sig åt andra, 
intressantare rättsliga gåtor.



Det fanns ingen som sett hur affären egentligen gått till. Åtminstone hade 
inte Lasse sett det, men det föreföll honom vara alldeles obegripligt 
präktigt gjort. Så skulle man behandla dem, som hade pengar! Bondtuppen 
borde ha fått stryk också, det var det enda han hade att anmärka. Han 
ville bli Pirkans vän, han ville bjuda honom på öl, han ville tala med 
honom, men han vågade inte. Ett par små vänliga grimaser han gjorde väckte 
endast dvärgens misstankar, sa att Lasse måste avstå. Han drogs av en 
underlig längtan att få sitta bland fängelsekunderna och tala deras 
hedniska språk och vara som en av dem, fri och laglös, men han visste inte 
hur han skulle kunna komma dit. Kanske skulle de behandla honom på samma 
sätt som de behandlat pojken från landet - men det skulle ju inte lyckas 
med honom, förstås! Om han bara vågade predika för dem - eller kanske man 
inte ens behövde predika? De visste nog ändå hur man skulle göra, och på 
det hela taget var det nog lögn allt som stod i bibeln. Om man ändå kunde 
lära sig bli som Pirkan!



Nu är det inte bara pöbel och löst folk här inne. Det är en mängd av helt 
andra människor, som kommit in helt plötsligt och fyllt varje vrå i 
ölkaféet. Man trängs vid disken, man sitter i knä hos varandra vid borden. 
Det är arbetets folk, som tar sig ett ögonblicks eftermiddagsvila. Hela 
kaféet har fått en annan lukt, här stinker inte öl och pöbel längre, 
här luktar arbete och mera kaffe än öl; här är en lukt av svettinpyrda 
arbetskläder, sot och oljat järn, färskt trä och kåda och polityrsprit; 
här doftar terpentin och bittermandel och tapetklister och fernissa och 
våt kalk. Hela det stora rummet fylls av ett nytt dån, det är inte pöbelns 
skrän och skrik, det är ett rullande eko från verkstäder och byggen, ord 
med släggors klang och hammarslagens knallande takt, skratt som yxhugg och 
sågars rivande, svordomar som hyvlars visslande och remskivors vin, det är 
livets arbetstoner, folkets, det verkliga folkets musik. Det är som om de 
vore av en helt annan ras än de andra, de liknar inte ens sig själva. Det 
är inte samma människor som om morgonen går trötta, tysta och sömniga 
vägen till arbetsplatsen, ruvande över sina egna tankar om sitt eget 
fattiga liv. Det är inte samma människor, som med tungsint glädje njuter 
av lördagskvällens vila, medan luften omkring dem blir liksom feberhet av 
deras brinnande hjärtans längtan efter den stora striden. Det är inte 
samma människor nu, medan de står mitt uppe i dagens arbete, medan 
dagsverkets fart ännu jagar i deras blod, medan ögonen lyser av viljan på 
helspänn.



Detta är människorna, sådana de är i sig själva. Utan onödig barlast i 
hjärnorna, utan tanke på rätt eller orätt, ledda av driften i alla sina 
gärningar, driften att leva, driften att känna lyckan i sin egen kropp. 
Det finns många, alltför många av dem, vilkas tankar endast är 
gyckelbilder av brännvin och öl, eller yrselfantasier av sjukt blod, tom 
mage eller omåttligt kittlade nerver; alltför många av dem tänker med 
hjälp av avföringssymboler och fyller sin hjärna med bilder av könsorgan 
och deras sätt att fungera. Hos alltför många sover själen en orolig 
nattsömn, pinad av mardrömmar från djupen. Men de är på väg, de växer 
uppåt. De starka tvingar de svaga att följa med mot höjden, mot ljuset.



Dagens tidningar läses och diskuteras, så att de smälter ihop till trasor 
med flott och feta skrynklor. De är handlingar i målet, och folket dömer 
efter sin instinkt. Samhället förlorar ohjälpligt i denna rättegång, dag 
efter dag, men tröttnar aldrig att synda på nytt. Ingenting inom området 
för mänskligt vetande är så visst som detta: det finns ingen lag och rätt 
i landet. Om någon gång den blinda Rättvisan skulle hitta vägen till rätt 
person, så bevisar det endast att maskineriet har gått sönder. Nästa 
gång man vill ha rätt är det lagat igen, och då blir det tråkigheter. 
Eller som pojken sade till kungen: om jag får rätt och du får orätt, blir 
det väl bror min som får betala kalaset.



Att Överstehn skulle vinna rättegången mot Arbetartidningen hade ingen 
människa tvivlat på. Det var ju något alldeles givet att arbetarna skulle 
förlora i en rättegång som fördes inför samhällets domstol, inför 
arbetarnas fiender. Men nu hade verkligen det galna inträffat, att 
Arbetartidningen blivit frikänd. Ingen kunde göra klart för sig hur det 
egentligen hade gått till. Det var tydligen något som gått sönder i 
samhällets mekanik. Man hade en oklar föreställning om att det berodde på 
juryn, som var någonting trassligt och fullständigt oberäkneligt. Domaren 
hade nog gjort så gott han kunnat för att få tidningen fast, trodde man, 
men mot juryn kunde han ingenting göra. Emellertid upplyste 
Arbetartidningen att domaren tvärsom hade visat ovanligt stort 
tillmötesgående och tagit synnerligen väl reda på, vad tidningen haft att 
anföra. Saken blev därigenom alldeles obegriplig. Allmänna opinionen på 
kafé Suggfläsket delades i två partier. Det ena ansåg att Arbetartidningen 
hade skrivit så där för att ge domaren ett så kallat fläskben, emedan han 
hade varit mer än vanligt fräck, fastän juryn sedan fällde Överstehn. Det 
andra partiet ansåg att domaren verkligen hade varit fullständigt rättvis 
och att han därför skulle bli omedelbart avskedad för visat of örstånd i 
ämbetet.



För dessa människor gällde nu Lasse mindre än intet. Han blev knuffad, 
undanstött och bortvräkt var han kom. Han hade råkat i olycka - än sen? 
Det kan hända vem som helst. I dag dig, i morgon mig och sedan döden. Han 
hade blivit hjälpt så långt man kunde, nu ville man inte se honom mer. Han 
iddes inte arbeta - adjö med honom! Man hade hört hans fnoskiga 
predikoprat, man gitte inte höra mer, det var inte nytt och roligt längre. 
Han var prövad och befunnen oduglig, utstött och bortkastad som skrot. För 
resten gick han klädd i evangelierock om vardagarna, det är alltid något 
misstänkt med en sådan person.



En ung kuttergast satt och resonerade förstånd med en varvsarbetare.



-Å sånt folk dom tar in ve dockan! Ja gir mej djävelen på, att där 
finns gubbar som inte kan slå på en pyts vatten!



-Nä, de ä sanning, de, sade varvskarlen.



-Ja, slå på vill säga, de kan ju varenda buse göra, men de ska göras me 
förstånd. Å där finns jobbare, som inte kan slå två halvslag.



-Jo, de ä säkert de!



-Å vricka! Ja frågte en djuping där, om han inte kunde vricka. Nä, sa'n.



-Ja, när en får ett negativt svar på en sån fråga, sade varvsarbetaren, 
som var filosof, då blir en lessen. Ja vet inte hur liten ja va när ja 
lärde mej vricka en båt. Ja minns faktiskt inte den tid, när ja inte 
kunde't.



-De ä ju ingen konst! De vill säja, konst, jo! De svåra ä, att allti hålla 
åran nir i vattne, för sen går ju handloven alldeles åv sej själv opp å 
nir, opp å nir.



-Ja unnrar, om dockmästarn kan vricka?



-Ja? Unnras på de ja me?



-Ja tror inte han kan'et! utbrast arbetaren med sorg och bitterhet i 
rösten. De ä lätt tjänta pengar han har! Flira, flira tusen om åre å en 
stor våning. Jo, di kan, ska ja säja! Själva duger di ingenting till, å så 
tar dom in såna jobbare, så en annan får skämmas för å vara kamrat me dom, 
när de kommer fackmän te stäss.



En dockmästare, som inte kan vricka en båt, är tydligen oduglig till allt 
ordnat arbete. Men vid det här laget tyckte Lasse att han skulle vara med. 
Han sade:



-Si, dockmästare i allmänhet



-Va?



-Va ä're om?



-Ursäkta, förlåt!



Lasse måste i väg igen. Och ändå hade han tänkt skälla på allt vad 
dockmästare och andra mästare heter. Det är tacken, det!



En dånande åska av rop och skratt rungade oavbrutet genom rummet. På 
väggarna darrade ölskyltarna, färdiga att sopas undan av orkanen. Då 
smattrade en stämma genom larmet:



-Skalden Wennerbom! Av Gustav Fröding.



En ung arbetare med knoddfasoner hade rest sig upp och bör jade 
deklamera med en tom ölbutelj i hand. Krögerskan gav honom ett nådigt 
leende och lät honom fortsätta. Han var en känd förmåga. Och han visste 
det!



Redan vid tredje raden var han i full aktion.



Kommer raglande han raglade en lång stund kors och tvärs över golvet;



-butelj i hand, han gjorde diverse konstgrepp med sin tomma butelj och 
ägnade den en ingående och kärleksfull granskning;



-kryssar varligt över gångens sand, åter en oändligt lång stund av 
raglande över golvet;



-tar en klunk ibland, och vilken klunk! den var storartad, ett verkligt 
glansnummer, publiken tjöt till av förtjusning, det lät som om en enda man 
skulle ha skrikit högt och tvärtystnat;



-ler och mumlar saligt under ruset.



Han gjorde ett clowngrin av hela ansiktet, som långsamt vändes åt alla 
håll av salongen att noga betraktas och beundras.



Strax bredvid satt en gammal man med ett tunt, stripigt bockskägg. Han 
hade de lungsiktigaste gulgröna, vaxaktiga hy med bruna fläckar över 
kindknotorna. Med en lång, smärtsam blick formligen sög han sig fast vid 
skådespelaren. För varje clowntrick denne gjorde förvreds den gamles 
ansikte, han skakades ett ögonblick av ett hostande, men lyckligt skratt. 
Sedan fick genast hans ögon åter samma uttryck av smärtsam, sugande 
längtan efter mera - mera skratt, även om det skulle förkorta livet med 
tio år.



Huvudsaken för skådespelaren var att få framställa det gamla skådespelet 
en full karl, men med sina egna, individuella variationer. Allt annat var 
bara förevändningar. Under de långa stunders uppehåll han för dessa 
variationers skull gjorde i dikten hördes endast publikens flin och rop av 
förtjusning över hur rolig han kunde vara med sitt ansikte, sin butelj och 
sitt raglande.



-Wennerbom ä full, det - ger - - han - - - fan-ken!



Sedan var det roliga slut. Resten kom med full fart i högelegant 
konversationston. Med ett flabbigt leende försäkrade skådespelaren 
slutligen:



-det är skönt för skalder att få sova!

Han tackade matt för applåderna. Han visste ju, att han var en 
förmåga. Han kunde mera.



-Eftersom vi har börjat, fortsätter vi väl med Fröding. I bönhuset!



Under en lång stund var det alldeles dödstyst i hela lokalen. I dörren 
till det inre rummet trängdes intelligensen för att också få vara med. Så 
småningom kom ett och annat stilla flin, det ökades, det blev skratt, det 
blev glädjetjut i hela kaféet - skådespelaren hade börjat med det vanliga 
stumma spelet och förvandlat sitt ansikte till en ohygglig dödsmask, som 
skulle föreställa en läsarpredikant. När han med sitt stumma spel fått 
publiken upp till hänförelsens kokpunkt, brast han ut i det sedvanliga 
galltjutet:



-Äuh! Dyrrre vännerrr!



Syndens lön ärrr döden



Han tjöt fram varenda stavelse, medan han hela tiden höll sitt ansikte 
förvridet i samma fruktansvärda skrynklor. Han gjorde för övrigt inga 
avvikelser från den redan klassiska typen, talade ett slags skånskt 
fantasiidiom med difonger och rullande rrr han skrek så kraftigt som 
möjligt och förvred sitt ansikte så mycket som möjligt. Det var hela 
knepet.



-Sluta opp me jobbet! rådde en, sedan man skrattat ut efter den 
glädjerika stunden. Gå in ve teatern genast!



-Jaa, sannerligen, sämre finns de!



Skådespelaren var gudomligt blygsam:



-Knappast, sade han. Därefter övergick han omedelbart till att berätta 
svinaktiga historier som utfördes dramatiskt, medan åskådarna samlades 
kring honom i en tät klunga. Han var oerhört rolig.



Så småningom försvann arbetarna igen, eftermiddagsrasten var slut, pöbeln 
lämnades åter i okvald besittning av Suggfläsket. Men vid ett bord hade 
några snickare dröjt sig kvar i diskussion om Överstehnska rättegången.



-De blir konkurs igen, sanna mina ord! Han gör konkurs, Överstehn, dummare 
ä han inte. Å då ryker tomten numro sex också. De blir gubbarna där som 
blir lidande till slut för alltihop. Alldeles som pojken sa till kungen. 
Få si, få si!



En skrovlig fyllbas stämde upp en sång:

När som sju år va gångna. Ja. Förgångna 
runtikring. Så sjuknade Cecilia-a-a-a. I febersjukdom in. Den sjukdomen va 
blandad. Av kärlek å av sorg. För att hon hade givit å-å-åt. Sin rallare 
en korg.



Han råkade kasta en blick på tjocka frun innanför disken och tvärstannade 
förskräckt. Det var hemskt tydligt att han inte ansågs vara någon förmåga. 
Han svalde ner resten av sången ihop med en djup klunk öl. Men kamraten 
var redan vemodigt stämd av de vackra tonerna. Han sade, drömmande:



-De ä en vacker sång, de.



-Nä, vacker - nä - men den ä känsli.



-Ja, de ä'an. Den ä riktit vacker.



-En känsli bit ä're.



-Ja, de ä de ja säjer



-Den ä känsli, de ä säkert de.



-Deä



-Ä',e inte, va? Ä're inte en känsli bit, kanske?



-Jo sirru, de ä're. De ä - ja, föståru, ja vill inte säja't, fö då kanse 
du tycker att ja ä uppseendeväckande?



-Säj va'ru vill, fö sån ä allti ja.



_ Ja, men kanske du tycker att de ä uppseendeväckande?



-Närå.



Kamraten är en försynt natur. Han vill inte vara brutal. Han böjer sig 
fram mot sångaren och viskar i örat på honom:



-De ä en fin bit, Albet! De ä're. De ä politik i den biten. Den ä känsli, 
å de ä religion i den. De ä den känsligaste bit ja har hört på länge.



-Ja kan ju inte sjunga riktit, föståru, som de ska sjungas -De kan du, 
Albet!



-Å så har ja inte nån rikti röst i da



-De har u! Å hör va ja säjer sen.



-Men de ä en känsli bit. Säj? Va? Du ä en bussi kamrat, Frasse, säj älit å 
uppriktit, ä're inte en känsli bit? Fast ja inte kan sjunga'n riktigt så 
där fint å så.



-Ja ska säja're, att i så fall så har u en fin röst, fröken - en pilsner 
till, två pilsner för resten! Du har en - fin röst, Albet, å nu skar'u 
sjunga den där biten fö mej, fö de ä en fin bit, bara fö de ä kärlek i'n. 
Kom ihåg de. Hör nu fröken! Fröken! Hör u när ja säjer någe, va? Hör 
u subba, hör u inte opp? Två pilsner va're. Jo! Här så! Skål på're, Albet, 
du å ja vi ä vänner, de vet du, sjung den där biten fö mej nu, Albet!



-Nä, men ja ska sjunga en annan, som ä sju sofflock djävligare, ska'ru få 
höra om ja kan. En livad bit, en skarp bit i så fall!



Fader min ä. En brännvinsliter. Moder min ä. En paraply



Då var det någon, som skrek till vid disken. Ett ord bara, men det small 
som ett skott:



-Tig!



Det var värdinnan, den feta. Sangen sprack och dog.



Avskilda från de andra sitter ligisterna vid sitt bord. De är imlestängda 
mitt bland människorna som om en osynlig fängelsemur reste sig mellan dem 
och de ärliga. Över deras mörka ilörn vilar en tung och unken 
fängelseluft. Glasen ger dem ingen glädje, ty Aga är borta, och det 
betyder mycket för var och en av dem. Pirkan är hos de sina. Sedan 
arbetarskarorna dragit bort och lämnat kusten klar igen, får han höra 
flickans vittnesmål: åihelvetehellervetja stimmaja. Åså varomkus 
ålåtamejgå. Domvågante fösökamemej. Nä aktare! - Pirkan lyssnar med 
dystert allvar. När han hört allt, tröstar han det lilla sörjande 
kvinnohjärtat: Du går inte å kör fast en kamrat hos hårdingarna, du. Om 
alla hade vari som du ändå! -Det är tröstens enkla ord. Men det viktigaste 
vill hon veta. Vad får han? Och Pirkan måste svara som sanningen är: tre 
år blir de nog.



Det är lång tid att vänta. Ett ögonblick, ett enda ögonblick bävar 
flickans tjuguåriga hjärta inför den tanken att när Aga blir fri, då är 
det nog hon som sitter inne på några år. Och då tar Aga en annan, förstås 
- Sådant är livet. Det unga hjärtat hårdnar genast igen, hårdnar i ännu 
hårdare hat än förr mot alla dem som bor i rum och äger allt - och mot 
dem, som söker i mörkret och binder de fria och dömer orubbliga domar.



Men nu, när det blivit litet tystare och lugnare här inne, kan Döddoktorn 
inte låta bli att tala med Pirkan. Han har hela tiden liksom slukat den 
lille dvärgen med sina doktorsögon. Nu kommer han fram, skinande av öl och 
välvilja och vetenskapligt intresse. Han klappar den gamle lurvige 
ligisten på huvudet, så som man klappar en liten hund. Han böjer sig ner 
för att se krymplingens ansikte och säger:



-Vad heter den här lille farbror, då?



Inte anar Döddoktorn någon fara. Men Pirkan blir stel i varenda sena. Ur 
ansiktets skäggstubb stiger blickar som uppfällda knivblad. Han tiger, 
såsom han tegat i otaliga förhör inför polisen och rätten - som en orm, 
färdig att hugga eller färdig att rinna undan.



-Nu ska vi framför allt vara lugna, säger den vänlige Döddoktorn. Lugn 
bara, det är det viktigaste. Inga sinnesrörelser! Undvik starka drycker, 
så mycket som möjligt åtminstone, det är allt rysligt så mycket öl den här 
lille farbror dricker?



Doktorn börjar undersöka Pirkans lilla kropp. En rysning av vällust går 
genom honom, när han med sina små feta händer får vidröra allt detta 
vanskapliga. Han börjar förhöret:



-Får vi se nu - den här lille farbror har väl aldrig varit sjuk, inte? Nej 
visst, naturligtvis, det är det vanliga, det



Och så slog doktorn i golvet, låg där krälade på sin buk bland sågspån och 
ölskvättar, tills han fick en spark som vände honom runt- en spark till, 
som vände honom rätt igen - och så en spark mitt i ansiktet, så att hela 
vetenskapen sprack. Ormen hade huggit som en blixt, när han kände händer 
undersöka hans kropp.



Pirkan går till disken, får en ny öl uppslagen, som han tar med sig till 
sitt bord, där han slår sig ner, utan att se sin slagne fiende. Saken har 
varit före, och parterna åtskils. Döddoktorn leds in och torkas ren och 
tvättas med öl i ansiktet, och redaktören frågar häpen:



-Är du klok, du? Damn it! En sån stolle - en sån stolle!



O, detta underliga, fria folk mitt i samhället! De ber ingen om lov att få 
leva, de ber ingen om hjälp, de försvarar sitt liv var stund som vildar 
mitt uppe i civilisationen - vad är samhället för dem? De är i alla fall 
som vargar i ödemarken, allas fiender, jagade av alla, de låter ingen 
främmande hand komma sig för nära.



Lasse var tagen av deras åsyn - där gick vägen, b]and dem skulle han vara! 
Lasse - Lasse-Maja, vilket namn, det ska bli hans! Den nye Lasse-Maja! 
Eller den nye Stålhand! Stora Kevan -Lillkevan - vilken strålglans kring 
dessa förbrytarnamn! Här finns många möjligheter för Lasse. Han ser 
en ny väg öppen, fängelset i framtiden, men fängelset, det är ju något 
stort, väldigt -och sedan den odödlige bovens ära!



Åter sitter han bland intelligensen. Han föraktar den som han föraktar 
Döddoktorn nu - den ska låtsas vara bildad och lärd! Som får stryk av en 
krympling! Nej, tack för sådana kamrater. Deras man är han inte. För 
resten hade han fått nog av det där skojet de fört med honom.



Han hade faktiskt blivit sönderplockad under sina försök att anpassa sig 
efter dessa överlägsna andar, han kände oklart att de trasade till hans 
enklare begrepp och splittrade honom till bara skärvor. Han blev varken 
arg eller förlägen, när nu redaktören klart och tydligt undrade vad han 
hade där att göra. Han gick därifrån utan ringaste saknad, de skola en 
gång se, vem de stungit hava. Närmare ligisterna tog han sin plats. Men 
inte alltför nära. Han visste att det stod en fängelsemur mellan dem och 
alla andra. Men den kan man nog komma igenom. Bara man vill!



Pelle och Kvisslan steg in, men ovillkorligen ryggade de tillbaka i dörren 
för den luft som slog emot dem.



-Jo, de ä här! sade Kvisslan. Han kommer nog strax. Två kaffe!



De söker Mellin som brukar gå hit var kväll, han är ogift och bor strax i 
närheten.



-Nå, hur är det med Dalman egentligen? frågar Pelle.



-Han är arg.



-Ja det förstås. Men annars?



-Ja hade sällskap me dom från jobbet. Inte ett ord sa Dalman på hela vägen 
hem. Men vi hade jämt göra att hinna me, så fort gick han. Han ä farlig 
nu.



-Blir det konkurs, tror du?



-Säkert! Överstehn står inte emot längre. Me våld vinner han ingenting 
mer, de ser han. Me list kan han vinna mycke.



-Jakten börjar igen. Nu ska vi inte låta räven komma undan!



-Ja tycker inte om den här jakten, sade Kvisslan betänksamt. De blir 
gubbarna i sexan som får sitta emellan. Sir du vem de ä som sitter där? 
Strax breve ligisterna?



-Lasse.

-Jo jo. Han låssas inte känna igen oss mera. Å desamma kan de vara. 
Men de ä en dålig jakt de här, Pelle! Där ä den, som fick första skotte.



-Vi har väl fått våra skott lite var, tänker jag. Och ännu är räven i 
livet.



Nu står Mellin där inne, stor och bred i bogen, tung i stövlarna, hatten 
nerdragen över ögonen liksom för att gömma dem och deras tungsinta allvar. 
Han hälsar bekant som en gammal stamkund och får vad han ska ha utan 
vidare påstötningar. En lång stund är det tyst vid bordet, tills Mellin 
varnar:



-Ja ska säja er en sak, pojkar. De händer en olycka om sexan blir 
blockerad.



-En olycka?



-Dalman.



Åter blir det tyst. Pelle vet vilka farliga tankar som kan bita sig fast i 
en människa när arbetet tas ifrån henne.



_ Tror du verkligen, Mellin - att - Dalman -?



Mellin ser prövande på dem bägge. Han ser vad de menar.



-Tokstollar! Men de ä de, ser ni, att ni aldri får Dalman att lämna 
arbetsplatsen när de inte brinner hos oss.



Då skrattade pojkarna!



-Dalman strejkbrytare! Nä Mellin, vila dej nu!



-Ni känner honom inte. De gör ja. Å ja säjer: aldrig får ni honom att 
govilligt gå arbetslös en hel vinter.



-Om de blir konkurs, måste han väl försöka ändå? sade Kvisslan.



-De blir en annan sak. Govilligt sa jag.



-Men vi måste blockera, genast, antingen han vill eller ej, inser du inte 
det? frågade Pelle häftigt.



-Joo, joo



-Har han sagt något?



-Han säjer igenting. Inte ett ord. Men ni ser väl vart de bär hän?



-Nå, vad säger du själv, då? Och de andra? Blekingen? Sotare-Olle? Tänker 
ni också gå strejkbrytare i vinter kanske?



-Vi rättar oss efter beslutet. Men Dalman går sin egen väg, han. Å tänk på 
de, pojkar, vi har tretusen kroner nu att fordra av Överstehn.

-Där har vi det! Varför blockerade ni inte i tid?



-Man tror ju folk om gott i de längsta.



-Tills man ligger där, ja!



Dagen går bort i fallande mörker, aftonen kommer, kvällen seglar fram över 
sommarhimlen där ute, den ljusa, ljuvliga himlen med rosiga skyar högt, 
högt över gator, hus och tak. - Kvällen är här, och gasen tänds i rummen 
men orkar inte lysa genom os och stank av fattigdomens uselhet med alla 
kväljande dunster. Det känns på lukten som om människorna här inne skulle 
ha ätit drank och svinmat hela dagen. Som om det inte kunde ruttna ändå, 
det tunna, bleka blodet! Allt saktare spelar nu bruset av människornas 
rop, alltmera långsamt dunkar korkmaskinen mot kvällen. Därutifrån kommer 
ett annat sorl av gatans röster, klingande klart i skymningens svala 
stillhet.



När det blivit tillräckligt skumt på gatan försvinner ligisterna. Det är 
med mycken motvilja de lämnar sitt varma hörn, där ute väntar dem 
ingenting gott sedan man börjat spåra dem i gömslena. Lasse ser med 
längtan efter dem så långt han bara kan. Om han hade fått vara som en av 
dem! Det är ju något stort att ha en sådan makt som de - att öppet föra 
krig mot de rika!



Arbetet har slutat på alla verkstäder, byggen och andra platser. Endast 
enstaka arbetare dröjer sig kvar här inne, drickande utan brådska, utan 
glädje.



Tre kvällens gäster har nyss kommit in, två eleganta damer och en lika 
elegant herre. Damerna är målade i ansiktet, och deras ögon gnistrar som 
oäkta diamanter. Herrn är något solkig, men mycket elegant. Hans rörelser 
visar att han är en före detta kypare eller kanske till och med 
hovmästare. Han är beskyddare åt den ena damen, men mot den andra är han 
oändligt artig och älskvärd, kallar henne oupphörligt min bästa - min kära 
vän min nådiga. Det är alldeles som i en roman, liknar ett äktenskap på 
tre man hand med man och hustru och väninna.



Vad ska Lasse göra nu? Inte är det någon glädje att profetera. Nej, en 
annan väg ska det vara. Men det måste sägas att han svårligen vågar släppa 
Guds hjälp. Det kunde ju möjligen finnas en Gud i alla fall, och finns 
han, är det farligt att reta honom. Man får nog ge honom de ord han ska 
ha, och skulle man råka bryta mot en eller annan liten lag, behöver man ju 
inte genast tala om det för honom. - Lasse är 
inte längre någon väldig profet, men han tänker på de himmelska kanonerna 
och vågar inte ge artilleristen avsked.



Det finns inte många människor kvar här inne i kaféet när Lasses sista 
bibelspråk kommer klunkande genom hans hals som den sista, surnade 
skvätten ur en öltunna - men kanske kan det ändå drickas? Det är ju dock 
något starkt!



-Nu väl, I rika, gråten och jämren eder, gör de, över det elände, som ska 
övergå eder. Hela rikedomen är förmultnad, och edra kläder äro uppfrätta 
av mal, edert guld och silver är förrostat, och deras rost ska vara till 
ett vittnesbörd för er att ni ska ge -usch, va ni ä för ena as, usch! - 
och rosten ska som en eld förtära era kroppar. I haven samlat skatter på 
de yttersta dagarna, ja, de har ni. Men va har vi för någe? Ingenting, 
ingenting, ingenting har vi. Se de arbetares lön, som hava avmejat era 
åkrar, vilken I haven undanhållit dem, den ropar, gör den, och 
skördemännens rop har trängt in i Herren Sebaots öron, å nu börjas de, va 
lugn fö de! I haven på jorden levat i kräslighet och vällust, usch, såna 
svin ni ha vari, I haven gött edra hjärtan såsom på en slaktedag. I haven 
fördömt, I haven dräpt den rättfärdige, mej har ni dräpt, mitt barn har ni 
dräpt, ni har kastat oss på avskrädeshögen, Gud min Gud, låt oss få hämnd!



Bland de målade kvinnorna sade väninnan:



-Oh! Det är en karl, som predikar. Tycker du inte att han ser ganska snygg 
ut?



Men Lasse började skratta med ett fånigt skratt för sig själv. Det var 
inte många, som hörde honom, och ännu färre som brydde sig om honom. Ifrån 
det inre rummet skrek redaktören att Lasse skulle tiga eller kastas ut, 
men ingen märkte det heller.



Vid dörren hade tre karlar stannat, de var på väg ut. Det var Mellin, 
Pelle och Kvisslan. De hörde Lasse jollra för sig själv. De såg den 
utbrända, förstörda gestalten sitta hopfallen över sin tomma ölflaska, han 
var dubbelt pinsam att se i gasens matta, fladdrande sken- och därutanför 
böljade sommarskymningen fram över gatorna med doft av fjärran blommande 
rosor.



Mellin gick betänksamt fram till Lasse, lade sin hand på hans axel och 
sade varligt och gott:



-Lasse, du!

-Låt bli mej! Gå din väg, Mellin, ja tål inte si dej!



-Jo, ja ska genast gå, men ja ville bara säja ett ord först.



Han teg och grubblade ett ögonblick. Äntligen - det var från Mellins 
läppar de kom, de underbara orden:



-För att äga jorden, måste man försaka henne.



Åter teg han ett ögonblick. Sedan fortsatte han med handen på Lasses axel:



-Man måste de, Lasse, man måste, de finns ingen annan hjälp.



_ Nä! bet Lasse av honom, försaka, de har vi gjort tillräcklit. Nu ska vi 
ha dynamit. Lite starkt här å där i stan - de vore rätta tage, de!



-Du vet inte va du talar, adjö me dej nu, sade Mellin.



De tre gick bort.



Men Lasse satt ensam kvar och grubblade. Var skulle han äta, hos vilken 
kvinna skulle han sova, var skulle han bo? Hem till sig ville han inte gå, 
där såg för rysligt ut. Fanns det någon annan väg för honom än att försöka 
komma in genom fängelsemuren? Men hur skulle man göra? Och tänk om det 
till slut inte skulle bli någon revolution i mitten av nästa vecka - och 
inte i nästa månad - eller nästa år? Längre var det ingen ide att vänta. 
Då stod han där vackert, då hade ju Gud lurat honom med gamla bibelord. 
Gamla ja! Det är just det! Tusen år kanske, miljoner år? Och det har Lasse 
trott på nu i dessa upplysta tider! Inte blir det något av med Guds hjälp, 
inte!



-Nej, djävlar! svor han till plötsligt och slängde näven i bordet.



-Lasse ä full, sade subban, Lasse får gå ut, om han inte håller sej lugn!



-Har ja inte vari en Herrans profet, kanse? Å nu lurar han mej! Men nu 
är'e slut, kom ihåg de!



-Han är oändligt lustig, min bästa! sade den elegante herrn halvhögt till 
damen utan beskyddare, men han har ju bara en arm, tänk på det!



Hon såg med ömkan - hon tyckte att han såg riktigt fin ut i sin bonjour.



Men Lasse beslöt sig för att bli tjuv, en stor tjuv. Ingen brydde sig om 
honom längre, han var inte huvudpersonen i tillvaron.

Han var degraderad, hade sjunkit ner igen och var inte förmer än 
alla andra. Han var alldeles tung i huvudet av allt prat han hört här hela 
dagen - och ingenting av detta prat gällde honom, det var bara en massa 
ord om annat, alldeles likgiltiga saker, han hade bägge öronen 
fullstoppade med stumpar av enfaldiga samtal, sång, skrän och svordomar. 
Men ingenting av allt detta rörde hans person. Först i början hade alla 
talat med honom och tyckt synd om honom och bjudit honom på dricka. Sedan 
hade han predikat för dem, och de hade hört på, de hade skrattat ibland, 
men de hade hört på, de hade sett upp till honom. Nu ville ingen höra 
honom längre. Hans tid var slut. Han var utstött, bortkastad. Kamraterna 
ville inte veta av honom, de ville inte ens hälsa på honom, se bara 
Kvisslan och den där förbannade Pelle Vesterberg - hade de kommit fram och 
hälsat kanske? Nä, de lät di allt bli. - Ingen ville veta av honom längre. 
Herrarna i inre rummet körde ut honom, de var lärda och bildade, det är 
snyggt folk, som får stryk av en dvärg! Det är bildning, det! Herrar på 
dekis, nä tack, sådan ä man inte!



Nej, buv skulle Lasse vara. Han skulle bara stjäla av de rika och ge åt de 
fattiga. Pirkan skulle bli hans vän, och de andra raska gossarna skulle 
bli hans tjänare. De skulle arbeta åt honom. Själv skulle Lasse bo i en 
fin våning mitt bland de rika. Han skulle ha hästar och vagnar och 
automobiler och elektriskt ljus överallt och betjänter. En lysande skara 
av förnäma gäster skulle trängas i hans salonger, ingen skulle ana att den 
elegante mannen, som tog så vänligt emot dem och var så bildad i sitt 
naturliga väsen, egentligen inte var någon annan än den förfärlige, den 
fruktade och hatade stortjuven Lasse, kallad Den nye LasseMaja, ett namn 
som spred skräck och fasa bland alla rika i samhället. Men för de fattiga 
skulle han vara som en gud, en sträng, men omutligt rättvis hämnare. Och 
han skulle ha två armar. Det underverket hörde visserligen till det gamla 
religionssystemet, men man kunde ju aldrig veta!



Då var det en så vidunderligt god lukt, som stack Lasse i näsan att han 
måste resa sitt huvud och se sig om ett tag. Bredvid honom satt den 
elegantaste dam i världen, röd och vit i kinderna och med blixtrande ögon 
Hon log mot honom! Hon talade till honom!

-Nå, Putte lilla, va ä du så lessen för?



Alldeles som i himmelriket - Lasse var ögonblickligen mitt inne i 
religionen igen, underverket började, Gud var på väg med kanonerna, nu, 
nu!



-Inte vara lessen, sade damen, du ser ju ut att vara en riktigt hygglig 
karl! Kom me mej nu, Putte lilla, så ska vi gå å ha lite roligt!



Men Lasse kände tårarna stiga upp i sina brännande ögon, han skakade 
sorgset sitt lurviga huvud. Förstod inte den vackra damen hur fattig han 
var? Inte ett öre hade han kvar. - Hon förstod!



-Ä de pengar? sade hon och skrattade som ett helt himmelrike. Har du inga 
pengar, liten? Var bor du, då?



-Ingenstans.



-Var tänker du vara i natt?



-Ingenstans.



-O fasa - Henrik! Gabriella! Han har ingenstans, ingenstans att vara i 
natt, säger han. En så fin och hygglig karl, de ä ju gräsligt!



Hon grät, hon grät, den fina damen! Hon var nog inte riktigt nykter, men 
det såg inte Lasse.



-Här, här! sade hon och tömde hela sin portmonnä i Lasses darrande händer, 
där va både sedlar och silver, och allra överst lade hon den tomma 
portmonnän. Grina inte illa åt vällingen, den ä go! sade hon med ett 
skälmaktigt leende, gråt inte mera, min älskling, min egen - vad heter du?



-Larsson.



-Min egen älskade Lasse, gråt inte mera, du ska få se, allt ska bli så 
bra, ja ska göra allt för dej! Kom me nu bara, kom me mej, kom!



Alldeles riktigt, alldeles som det ska vara! Pengarna regnar ner från 
himlen i Lasses händer. Är det inte underverket, kanske? En ängel hämtar 
honom ur hans förnedring. Vad är det för ord, han hör? Folk skrattar och 
skriker efter honom, när han går. Skratta ni! Ni ska få se en gång, vem ni 
stungit haver!



Lasse bjöd sin ängel armen, man är ju en hygglig karl. Hon var alldeles 
tokig av kärlek, den lilla glädjeflickan. - Kärlek vid första ögonkastet! 
viskade hon i Lasses öra.

O, lilla nyckfulla hjärta! Men någon glädje måste hon väl ändå ha av 
sitt liv, varför skulle hon inte få älska vem hon vill? Henrik och 
Gabriella föreföll inte lika förtjusta.



-Det är alldeles som i Kameliadamen, min nådiga! sade Henrik med sötsur 
artighet, då de skildes ett stycke från kafédörren.



Lasse hade ingen aning om Kameliadamen, han ville just nu möta någon 
överklassare. Kom an, bara! Här finns det krafter, revolutionen börjar!



Det var bara gamla fröken Fager som kom larvande gatan fram. Hon skulle 
till kaféet efter en porter, i handen bar hon tombuteljen, inslagen i 
papper.



-Vänta ett tag! sade Lasse till sin ängel.



Han gick fram till fröken Fager och gav henne utan vidare en ordentlig 
spark i magen, så att gumman började hicka. Men inte vågade hon skrika, 
hon var i fiendens våld. Hon neg och neg för Lasse, försökte se så vänlig 
ut som möjligt, hon till och med skrattade, fastän det sved som eld efter 
sparken.



-Överklasskäring! Gör inte om de där! sade Lasse hotfullt.



-Näe då, näe då, aldrig mer, för all del, kved fröken Fager och neg så 
vackert för Lasse.



Då vände han henne ryggen och lät henne halta vidare med sin tombutelj.



-Va hade hon gjort för någe? viskade Lasses ängel.



-Ä - hon va dum!



-O, min egen, älskade lilla Lasse!



De går bort. Mörkret blir mörkare, djupare, svalare. Stjärnorna blir 
glimmande klara som guld över taken mellan skorstenarna. När Lasse går 
Arbetargatan framåt har han knappast något minne av att han bor här ännu. 
Allt är nytt och främmande för honom, han har glidit in i en annan värld. 
Han försvinner inåt staden, djupare in i mörkret mellan lyktorna som 
börjar tändas.



Suggfläsket stängs. Dagen är ohjälpligen slut. Även tidningsproletärerna, 
parasiterna, pöbelns intelligensaristokrati, måste bryta upp, societeten 
ramlar och raglar framåt gatorna till hemska nästen för sömn och vilda 
drömmar. Den store redaktören skränar om hur han hjälpte 
presidentkandidaten en gång där borta - and I said him - yes, mister Bryan 
- yes, I beg you jä-ä-ä-äs!

Döddoktorn skriker i gällaste falsett att när han nästa gång rår tag 
i den där lille lömske dvärgungen ska han inte låta honom slippa så lätt 
undan som i dag.



Mellan två snavande komparser leds skalden bort, han är i det närmaste 
död, bruten av den fjärde bägarens ljuvliga vansinne.



Stadens buller sjunker bort i natten, den halvmörka sommarnatten. Gatorna 
liksom andas ut, parken sprider sina blommors vällukt vida omkring. Luften 
är ännu mild och ljum efter dagens brinnande solbad, solen brinner ännu i 
blommornas rusiga doft.



Det är som att komma upp ur stinkande vatten, ur en giftig pöl, upp till 
ytan och känna paradisets luft fläkta emot sig från höjden. I djupet under 
fötterna bor de sjunkna, de som måste stanna på botten. Man kan se dem som 
genom ett rinnande vatten - de är som lik, blåaktigt, grönt bleka; de 
vacklar fram, raglar, förs i virvlar av osynliga vattuströmmar tätt över 
den dyiga botten. Aldrig kommer de upp till livet. Det stinkande vattnet 
äger dem, suger deras kraft och fyller dem med gyttja tills de ruttnar 
sönder.



De båda kolarbetarna som blev skymfligen utdrivna har inte hunnit långt. 
Under oupphörliga sammandrabbningar har de stannat för varje steg. Ännu 
har de endast hunnit några gathörn från det stängda paradiset. De ligger 
nu som barn i varandras armar, snyftande och svärjande.



-Har ja inte vari bussi kamrat mot dej?



-De vet du, Johan!



-Hörru, Kalagust, har ja inte vari en bussi kamrat mot dej, å lånat dej 
pengar å allting?



-Har ja sagt någe annat, kanse?



-Ja giller dej. Kalagust, ja giller dej skarpt, kom ihåg de! Svara mej 
uppriktigt: har ja inte vari en bussi kamrat mot dej?



-Du hör va ja viskar, Johan! Du ä - den bästa kamraten i hela lage, kom 
ihåg de, för vi sympaserar, sirru!



-De vet du, Karlagust! Å om månda



-Om månda! Jösses, karlar, ja blir så - arg, men du ska ha dina tretti öre 
om månda, de vet du! För då ska ja ha två kroner av Masse, å då ska du få 
dina tretti öre!



-Är'e säkert de'rå?

-Säkert! Tror'u verkligen ja tänker skoja dej, 
va?



-Jamen, de ska va säkert, sirru!



-Tror'u verkligen - tror'u - o-o-oh! Nä nu, Kalagust, nu djävlar!



Och så tar de ett spänntag igen, tills de törnar med duns i husväggen. 
Deras själar svävar fria över skyarna, men deras kroppar har inte lika 
lätt att bära extasens gudomliga nådegåva. Ty de är dock saliga som gudar!



6 Kapitel 6.



Det hände sig inte bättre än att Sotare-Olle råkade förgå sig mot en 
strejkbrytare.



Det var strax efter middagsrasten. Sotare-Olle kom gående Utkantsgatan 
framåt på väg mot sexan, där han höll på med borrning. Strax utanför 
Överstehns bygge, som nu drevs med några hopskrapade arbetsvilliga, mötte 
han en bekant. Olle kände alla människor, och han stannade för att labba 
tass med Edvard Karlsson, som mannen kallades i polisrapporten. Annars 
hette han Ekan. Och han visade just ingen vänlighet mot Olle. Han blängde 
snett och svarade surt och höll sig på avstånd, alldeles som om han hade 
varit strykrädd. Han arbetade nämligen som strejkbrytare hos Överstehn.



Så småningom blev detta sakernas sammanhang klart för Sotare-Olle, och 
gjorde honom både ledsen och arg. En sån hygglig karl som Ekan annars! - 
Man måste väl leva? - Ja, men en sån hygglig karl? - Man får väl ha sin 
egen fria vilja? - Ja visst, all heder åt dej, men en sån hygglig karl som 
du ?



Nu var det så, att under sitt enkla jordeliv hade Sotare-Olle slagits 
oherrans mångfaldiga gånger. Att klappa till med nävarna var för honom 
lika naturligt som att äta eller leka. Med Ekan hade Olle varit ihop i 
kragtag och livtag, med knytnävar och tillhyggen, hur som helst, oftast på 
lek. Det var medan de arbetade kamrater i tiden, styrkan måste ju användas 
när den en gång fanns. Olle var alltjämt en stor och lekfull valp. Han 
lade labben på Ekans axel och ruskade honom ett tag.



-Hör u gosse, sade han, du ska ge fadren i å gå strejkbrytare, de har u 
ingen heder av, sirru, för Överstehn ska betala sina skulder, å du ska väl 
inte hjälpa honom att smita undan, du som va en sån hyggli å rejäl å 
hederli människa förut?



Ekan stod stilla. Han såg något som inte Sotare-Olle kunde se, därför att 
Olle vände ryggen åt Överstehns bygge. Där samlades folk, tio - femton - 
tjugu - trettio - en hel massa. Från olika håll kom tre polismän. Några 
herremän kom också dit. Ekan såg att han stod under säkert beskydd och 
snäste åt Olle:



-Ta bort hann, säjer ja!



-Äh! Är'u dum, Ekan? Du som vari så



-Ta bort labben, Olle! Annars slänger ja till dej så du blir blöt!



-Tok, nej då! grinade Olle som en solvarg. Han kände igen tagena! - Här 
så! Och han ruskade om strejkbrytaren ett litet tag.



-Sirru, gosse! fortsatte han. - Ekan hade grabbat tag i Olles västkrage. 
Ingen människa fanns i närheten som kunde varna Olle. Utanför Överstehnska 
bygget stod en tigande massa och väntade - gick sakta närmare.



De båda karlarna stod stilla i sitt spänntag. Plötsligt gjorde Ekan med 
knäet en stöt i skrevet på Olle, som ilsknade till och gav ut en ordentlig 
smäll, en riktigt fet smäll för resten. Sedan var det en stor hög med 
människor som rullade om varandra på gatan. I den högen låg även tre 
poliskonstaplar och några herremän. Alla underst låg Sotare-Olle, som var 
tagen på bar gärning.



På vaktkontoret satt några poliser i ett stort rum och väntade. De var 
barhuvade, deras kortsnaggade huvudsvålar lyste mot Olle som gamla bekanta 
- han kände dem allihop. Han kände överkonstapeln också och nickade åt 
honom, när samspråket började; vänner emellan! Olle var ännu inte arg - 
bara förvånad över hur fort det gick och så konstigt folk bar sig åt i 
dag.



-Jaså, sade överkonstapeln, du har klappat till en strejkbrytare?



-Jo, grinade Olle tillbaka, vänner emellan! Men han fick hela släkten till 
hjälp.



Överkonstapeln skrattade hjärtligt. Olle hade ingen aning om att han just 
nu borde akta sig, han uppträdde precis så som brukas gentlemän emellan i 
förtroende. De var ensamma i ett mindre rum. Jerker tittade in och sade: 
det är några som vill vittna här ute!



-Tjänare, Jerker! sade Olle, fick du hem liket sen? Jo jo, du!

-Nå, fortsatte samspråket, du ville väl att karln skulle låta bli 
att gå strejkbrytare, förstås?



-Ja, sirru, Ekan ä en hyggli å rejäl å hederli karl, varför ska han gå å 
bära sej dumt åt mot kamraterna, då?



-Du bad honom låta bli, förstås?



-Ja tacka fadren fö de!



-Nåå, och då sa han -? Att han vill fortsätta arbeta, kan jag tänka mig?



-Han va dum, förstår u, han stimma att han skulle klappa till mej!



-Om du inte lät honom arbeta i fred?



-Arbeta - ja, vill säja- ja höll ju i'n, förstås.



-Du höll i honom och bad honom låta bli att arbeta hos Överstehn? Och han 
bad dig släppa - var det så?



-Han skulle klappa till, sa han, å så ga han mej



-Jo! Men du ville hindra honom att arbeta?



-Hos Överstehn, ja! De ä klart, de! Han ska väl vara en ärli kamrat?



-Just det, ja! Och sedan då? När du inte ville släppa honom, så gav han 
dig ett nyp - och du slog till?



-Jo de kan du klappa dej



-Det är nog inte så roligt att råka ut för dina nävar, kan jag



tro. -Nä nä



-Ja, inte har jag lust, inte!



-Äsch - du?



-Jaha, sitt ner då ett tag där ute, medan jag skriver!



Överkonstapeln började författa sin rapport. Olle myste belåtet för sig 
själv och strök sig med aviga handen över de ljusa mustascherna, när han 
gick ut och satte sig hos konstaplarna. Han tänkte på Ekan. Vad hade han 
nu för att han började bråka med poliser och väsen? Nej, det lyckas inte, 
vänner mellan? Men vänta du, gosse! Vi ska talas vid i kväll igen!



Överkonstapeln konfererade med några herremän där inne, Jerker sprang ut 
och in och fjantade. Det intresserade inte Olle. Det ingick inte i hans 
medvetande att det kunde finnas människor som på allvar ogillade att en 
strejkbrytare fick smörj. Nog visste han att det fanns sådana människor, 
men de var alltid långt, långt borta från hans räckhåll. De som så 
tänkte var arbetarnas fiender, och dem föreställde han sig som något 
stort, svart, djurliknande, liksom i ett helt annat land. Det var 
kapitalisterna. I hans omedelbara närhet hade aldrig någon sådan varelse 
förekommit. Bland Olles kamrater, i hela hans omgivning var det en 
naturlig sak att en ohederlig karl, en människa, som bedrar sina kamrater 
och förstör för dem, en sådan ska ha stryk. Det fanns ett slags lag som 
skyddade strejkbrytarna. Men den menade naturligtvis något annat, inte 
kunde väl en lag ta Ekans parti mot Olle, det var bara något som folk 
talade om. I verkligheten fanns inte något sådant, åtminstone inte i Olles 
verklighet.



I går kunde han ha slagits med Ekan, fått stryk eller givit stryk, utan 
att det hade blivit ringaste bråk. I dag var Ekan helig, därför att Ekan 
hade begått en ohederlig handling. Det där var något galet, som Olle för 
resten inte alls bekymrade sig om. Ekan hade varit dum. Och falsk. Han 
hade fått hjälp, saken hade väckt uppseende, därför måste polisen gripa 
in, det var ju deras skyldighet. Men vidare farligt kunde det ju inte bli, 
vänner emellan. I kväll skulle man ta ett ordentligt, ärligt tag, och Olle 
skulle slå Ekan i backen, så fort han fick sväng på honom. Eller hur, 
Jerker? Ska inte en sån som Ekan ha spö?



-Var snäll och var tyst, sade Jerker.



-Kors i Herrans namn! Är'u dum, Jerker? Å Nisse! tjänare, Msse - nå skar'u 
gifta dej snart? - Olle tyckte, att det började bli tyst och tråkigt. Han 
ville språka



Nisse svarade inte, han vände sig bort.



-Sådana dumskallar! Det här är väl ingenting att bråka om? De hade ju 
litet besvär med honom nyss, men varför skulle de komma en stor hög och 
bråka? Nu satt han ju här, nu kunde det vara nog snart. En tia kunde han 
väl betala i värsta fall, eller sitta av, om det skulle vara så kitsligt. 
Men därför behövde de väl inte strama upp sig så där?



överkonstapeln var färdig, och Olle fick gå in.



-Nå vill du höra på nu?



Han läste i rabblande fart en lång rapport. Olle förstod inte hälften. Där 
talades om bergsprängare Olsson, han fick tänka en lång stund innan han 
kände igen sig själv i det namnet. Och när det hade blivit klart, var den 
andre långt inne i märkvärdiga hisiorier. Bergsprängare Olsson var 
känd för att hysa ett starkt hat till arbetsvilliga arbetare, så kallade 
strejkbrytare; extra konstapeln Eriksson - Eriksson? Jaså Jerker! - hade 
rapporterat att - jaså, den där historien med liket igen.



Olle blev hela tiden långt efter. Det kom oupphörligen saker som han 
hakade upp sig på innan han förstod: den andre fick försprång igen. Det 
hela blev en enda röra för Olle, det slutade med att han hade erkänt. 
Visst hade han erkänt, det ska man alltid göra, aldrig bråka om sådana 
saker, det blir bara dyrare.



-Va kostar de här?



-Tja - vi får väl se. Det ska till rådhusrätten nu.



-Rådhusrätten!



Olle blev skrämögd. Rådhusrätten? Det här var farligt alltså! Han blev vit 
i ansiktet, rösten blev grumlig:



-Va ä de fråga om egentligen?



-Äsch, svarade överkonstapeln och klappade honom kamratligt i ryggen, inte 
ska du vara orolig, inte! Vill du komma med mig ett tag - nå, hur är det 
med gumman din, nu då? Bra? Nå ne;, den här vägen - nå, ungarna då? Var 
det inte en av dina som hade mässlingen? Vill du stiga in här kanske - 
adjö så länge!



En dörr slog igen bakom Olle. Han var instängd för att sedan av 
stadsfiskalen häktas.



Som ett barn hade han trampat ner sig med båda fötterna i rävsaxen.



Innerst inne i den allra trångaste delen av staden går en liten mörk 
gränd. Den är säkert inte två meter bred. Den smyger fram fram mellan två 
rader gamla, fyravånings stenhus. Solen orkar aldrig tränga dit ner. Även 
den vackraste sommardag når den inte djupare än till tredje våningen, ty 
runtomkring är ett vimmel av andra väldiga stenväggar, som lägger allting 
under sig i skugga. I grändens botten är ett evigt halvmörker.



Här ligger ett litet, litet kafé, som av någon humoristisk innehavare 
kallats Solglimten. Genom dess grönskimrande fönsterrutor har aldrig 
trängt en aldrig så liten stråle sol. Gasen är tänd där inne nära nog 
dygnet runt.



Här håller Lasse till numera. Hopsjunken i sina trasor liknar han mer än 
någonsin ett hungrande och frysande djur. Han ser 
ut att sova jämt. Han kan nätt och jämnt lyfta 
sina ögonlock så mycket att han ser framför sig.



Dagarna går. Dag efter dag. Sommardag efter sommardag. Ljuset förlorar sin 
must, det bleknar mot hösten. Lasse kommer allt emellanåt slinkande in 
genom dörren till Solglimten, sjunker ihop i ett hörn, får en öl och slöar 
ner sig. Han hör röster runtomkring, ett och annat ord träffar honom, men 
ingenting i världen angår honom. En dag hör han ett bekant namn, 
Sotare-Olle - han hör flera ord, klappat till en strejkbrytare - Lasse 
vaknar upp en liten smula - tre månaders straffarbete.



Lasse nästan vaknar och ser på karlarna som pratar. De har en tidning 
mellan sig, det är i den de läser om Sotare-Olle.



Karlarna går. Lasse hämtar tidningen och börjar mödosamt stava och lägga 
ihop. En straffad niding, stod det med fet stil. Ett nytt brott mot 
Åkarpslagen - i dagarna fått sitt välförtjänta straff - bergsprängaren, 
förre gardisten Erik Johan Axel Ferdinand Olsson - känd under Namnet 
Sotare-Olle - tagen på bar gärning, medan han på det råaste sätt 
misshandlade en arbetsvillig kamrat - känd för sin hätska, hämndlystna och 
inbundna karaktär - en gång på ett obeskrivligt sätt våldfört sig mot 
liket efter en avliden strejkbrytare - ett våld mot naturen - en 
samhällsfarlig niding - måste näpsas.



Sedan Lasse hade läst det där, lade han tidningen ifrån sig igen. Han hade 
fått sin nyfikenhet stillad. Han fyllde sitt ölglas, drack ur och tänkte 
inte vidare på saken. En liten droppe galla hade åter plaskat ner i hans 
själ, som alltid liknade en svart dypöl. Den nya droppen gjorde ingen 
särskild verkan.



Så här levde nu Lasse. Av yttervärlden visste han inte mer än vad han 
kunde snappa upp medan han slöade. Då och då fick han en tidning i hand, 
men det är arbetsamt att läsa, i synnerhet när man helst lever i mörker, 
han hörde oftast på när andra pratade.



Aldrig träffade han bekanta, han undvek dem, liksom de undvek honom. Han 
gick bland främlingar och öppnade sällan en mun till tal. Ingen visste var 
han bodde, eller på vad han existerade.



Den lilla episoden med glädjeflickan var slut efter några dagar. Han var 
ju fullständigt oduglig, kunde inte gillas, vare sig som älskare 
eller beskyddare. Han fick stanna i himmelriket till dess att flickan 
nyktrat till, sedan var det herr Henrik som kastade ut honom, och så var 
det slut med det franska brö't. Åter var han utan matpengar. Han sökte upp 
sin gamla bostad vid Arbetargatan, där han betalt hyran i förskott. Han 
var omkring trettio år, men liknade vid det här laget mera en femtioåring.



Nu var det ju tydligt att Gud hade lurat honom. Det var bara skoj 
alltihop, som stod i bibeln. Livet var ingenting annat än det man hörde 
och såg omkring sig, likadant i alla evigheter. Sten alltsammans, 
ingenting annat än sten, och stenar i stället för bröd. Lasse kröp 
baklänges ut ur tillvaron och hade lämnat läsarpredikantens period för 
alltid. Bibelspråken var slut, den ständigt flödande källan av Guds ord i 
hans inre hade sinat ut. Allt det där som hade varit underverk och 
gnistrande kaos i hans medvetande, syner och blod och straffdomar och 
vällustiga belöningar - allt det där hade drivit bort som rök, tomma moln 
av ord. När han såg in i sig själv var där bara ett djupt, svart hål ner i 
avgrundsdjup, vars botten han inte anade. Ur denna brunn kom ibland 
uppstötningar av raseri, hat, galla, all själens gift och smuts - i botten 
på brunnen var en jäsande dypöl.



En trettioårs karl, ett levande lik, i vilket hatet var det enda som 
levde; det brann en olyckseld under hans tunga, smutsfyllda ögonlock.



Ingen tog någon notis om honom. Om inte man möjligen drog åt sig sina 
barnungar, när han kom för nära. Han var inte livets medelpunkt, inte 
huvudpersonen i tillvaron längre - det hade tagit slut efter några veckor. 
Han var icke ens en biperson som alla andra. Han var ingenting. Han fanns 
inte. Den enda förnimmelse han hade av sig själv var hunger. Eller, 
rättare sagt, han kände själv att någon var hungrig. Något personligt 
fanns inte i hans förnimmelser.



Hans tankeliv, som aldrig höjt sig synnerligen högt över djurens, var 
alldeles slut, hade stannat som ett trasigt urverk med smuts i kuggarna. 
Hans medvetande arbetade endast med känslor och bilder, med nervryckningar 
och förnimmelser av främmande saker som något avslutat och fristående.



Ännu hade han inte börjat stjäla. Han var i alla fall av arbetarblod. Även 
i sin djupaste förnedring, utan spår av vilja till arbete, hade han 
förnimmelser av obehag och motvilja inför varje utifrån kommande impuls 
till stöld. Han gick som katten kring het gröt - och gröten var fängelset. 
Dit ville han, dit skulle han, dit längtade han, men han kunde inte förmå 
sig att göra den handling, som fordrades för att fängelsets portar skulle 
öppnas för honom och göra honom till en av vargafolket. Det var inte bara 
en inre drift att vara ärlig som höll tillbaka hans hand, det var också 
olusten för alla handlingar, både ärliga och oärliga. Det var slutligen en 
nedärvd känsla av fängelset som något farligt. Denna känsla höll stånd mot 
hans nyväckta längtan efter äran att vara en förbrytare. Han kunde se 
syner av sådan längtan. Han såg sig själv spela en roll som blev allmänt 
uppmärksammad, som blev beskriven i tidningarna och omtalad av alla. Han 
såg sig själv göra handlingar som injagade fasa bland rika och fina 
människor och väckte beundran bland alla andra. Men det blev bara syner. 
Ännu var den nedärvda ärligheten och den nedärvda fruktan för fängelset 
starkare än hans hunger efter fängelsegröten.



Lika mycket för honom själv som för andra var hans liv en gåta; om nu 
någon människa brydde sig om att fundera över den gåtan, hur Lasse kunde 
existera. Han själv funderade aldrig. Allteftersom dagarna gick följde han 
med. Han tiggde, men ytterligt försiktigt, även det hade sina faror. 
Ibland, när ingen såg honom, letade han i soptunnor och avskrädeshögar och 
kunde där finna värdefulla föremål för flera öre. Han sålde tombuteljer. 
En kväll hade man sett honom äta av gatans hästsmuts, för vilket 
konststycke han erhöll nära två kronor i silverslantar av några glada 
herremän. Ett stycke på djupet i samhället är lyckligtvis 
förvärvsmöjligheterna nära nog obegränsade. Han existerade faktiskt, utan 
att egentligen finnas till, och utan att någon människa tänkte på honom 
eller ens undrade hur han bar sig åt.



Det bar i väg utför, ständigt utför, och hans dödsförnimmelser blev allt 
starkare. När han först började känna dessa dödens förebud, satte han till 
med att springa - sprang som en galning av ångest för sin egen upplösning. 
Men när han märkte att han inte kunde springa ifrån den började han känna 
efter lite nogare hur denna nya känsla var beskaffad. Det var som ett 
kallt omslag kring hans nakna hjärta, det kylde vått inifrån, det var 
döden. Han vande sig även vid den kamraten. Det hände att hans 
hjärna liksom öppnade sig, gled isär - han såg sig själv utifrån, och 
alltid var det i själva dödsögonblicket han såg sig själv, han undrade, 
alldeles nerisad av fasa, hur han själv skulle bära sig åt just då - just 
då, när bröstet andades för sista gången och sedan slutade upp - men det 
gick alltid så att han överflyttade denna tanke på någon annan, han kunde 
inte se sig själv riktigt död.



Han brukade sitta och betrakta sin kropp, vilken snart skulle ligga still 
och vara alldeles död och grävas ner. Snart, mycket snart, i morgon 
kanske. Och hur han än bar sig åt, kunde det inte undvikas. Även om han 
gjorde vad som helst, till och med arbetade, ingenting kunde rädda honom, 
endast ett pinsamt uppskov kunde han möjligen få. Han krökte sina fingrar 
och sträckte ut dem, krökte dem och sträckte ut dem igen - snart skulle de 
stelna i greppet och ligga alldeles stilla och grävas ner och falla sönder 
och bli ingenting alls.



Dagarna gick, dag efter dag, sommardag efter sommardag, det blev höst. Han 
satt en eftermiddag och hängde över en tidning, läste inte, såg inte, bara 
for med ögonen härs och tvärs över trycksvärtan. Efter en stund hade han 
förnimmelsen av ett namn. Hilda Sjöbom. Efter ännu en lång stund kom Lasse 
ihåg vem Hilda Sjöbom var. Smedens flicka i sjuttiofyran, hon som hade ett 
barn med en flottist. Nå, vad var det med henne nu då? Stod namnet i 
tidnigen? Jo, där var det! Den unga barnamörderskan dömd. Då läste han 
alltsammans långsamt från början. Ogifta Hilda Sjöbom hade gått i sjön med 
sitt barn, barmhärtiga människor hade dragit upp henne, barnet hade redan 
dött i vattnet, hon var nu dömd till fyra års straffarbete.



När Lasse hade läst det där, lade han ifrån sig tidningen. Satt och 
slöade som förut. Hans nyfikenhet var stillad. Mera var det inte. Han 
fyllde på sitt glas och drack ur. Jaså, smedens Hilda är död nu. Ja, så 
gott var det - nej, hon var ju inte död? Hon blev uppdragen igen, så var 
det. Barmhärtiga människor hade räddat henne från döden. Just så, ja. 
Varför fick hon inte dö, då? Hon hade väl skrikit på hjälp, förstås. 
Ångrat sig - ja, si fruntimmer!



Lasse kände inte dödsförnimmelsen som något obehagligt längre. Han var 
van. Han kände egentligen mera nyfikenhet nu.

Hurudant var det? Måste man verkligen skrika på hjälp? Inte! En 
jäntunge möjligen, men inte en karl!



Lasse skrattade till för sig själv inne på kaféet Solglimten. Det var ju 
det han skulle göra - gå i sjön! Det stod plötsligt så klart för honom - 
det var ju det han skulle göra ikväll! Det var som om han hade vetat det 
länge, men glömt det och inte kommit ihåg det förrän nu. Ja, naturligtvis! 
I kväll skulle han gå i sjön. Så enkelt var det att komma ifrån alltihop. 
En riktig njutning - och den hade han försummat ända tills nu och så när 
inte kommit ihåg den alls.



Dödsfrossan hade med en gång gått över till dödsfeber. Han reste sig och 
gick. Direkt hem till Arbetargatan. Varför gick han dit? Han hade gått en 
lång stund, när han kom att tänka på det. Varför gick han till 
Arbetargatan? I samma stund såg han svaret inom sig: brevet. 
Avskedsbrevet, som han skulle skriva till alla människorna och till hela 
samhället.



Nu visste Lasse, och han gick fort. Tänk, att han skulle få skriva ett 
brev nu! Vilken makt låg inte i den tanken! Det skulle bli ett farväl och 
en förbannelse från den döde, det skulle tryckas i alla tidningar, det 
skulle läsas av alla människor, det skulle tvinga dem att åter tänka på 
honom och tala om honom. Han skulle ännu en gång bli medelpunkten i livet, 
huvudpersonen i tillvaron, men kom nu med er falskhet och ert beklagande, 
ni djävlar! Kom ni - när jag är död! Då ska ni se vilken man jag var, då 
ska ni se vad samhället förlorat, därför att jag inte längre vill leva! - 
Då ska ni ångra er, men då är det för sent, var sa god! Det är rätt åt er. 
Då är jag borta för alltid.



Döden gav honom åter känslan av att vara en personlighet en stor, verklig 
personlighet.



Till slut nästan sprang han hem. Han skulle ju skriva ett avskedsbrev och 
sedan pröva döden!



Lasse trodde, att det var en lätt sak för en karl att dö. Men det är 
verkligen en ganska knepig historia. Och för Hilda Sjöbom var det alldeles 
omöjligt.



Flickan hade äntligen kommit sig för med att gå i sjön med sitt barn. Hon 
hade så länge blivit uppmanad, att hon till slut inte kunde låta bli. Och 
bara hon väl kommit sig för, tyckte hon att det var inte alls så 
svårt som hon hade tänkt sig. Hon hade trott att döden skulle vara något 
fasansfullt, men till att börja med gick det så lätt, så lätt att få ihjäl 
pojken, han blev slut nästan genast som han kom i vattnet; det var ju inte 
mycket liv i honom förut heller. Och hon gick mycket ordentligt till väga, 
med samma lillgamla omsorg som när hon hade tvättat dockkläder, medan hon 
var liten och lekte. Sedan blev det hennes tur, och då blev det mycket 
värre. Inte alls fasansfullt. Men det var alldeles omöjligt att göra det, 
hon kunde inte stanna kvar under vattnet, hon måste genast upp för att få 
luft. Vattnet var ganska grunt, hon förstod inte att det var därför saken 
var så omöjlig för henne. Det var nog förbannelsen som höll henne kvar i 
livet. Men ändå! Medan denna svåra stund varade, kände hon sig nästan 
lugn. Livet hade för henne många gånger varit mycket värre än detta. Det 
var svårt att dö, men ändå inte så pinsamt som att leva. Hon försökte gång 
på gång hålla sig kvar under vattnet, hon trodde att hon skulle kunna dö 
på det viset, men det var fullkomligt omöjligt, hon orkade inte med det. 
Då förstod hon på fullaste allvar att Gud hade förbannat henne och höll 
emot för hennes synds skull, hon måste först leva så länge som möjligt och 
sedan ingå i helvetets eviga pina. Då stod hon stilla i vattnet, tills 
människorna fick tag i henne. Hon skrek inte alls, hon var fullständigt 
lugn och undergiven.



Hon hade egentligen bara en tanke - att den flickan, som flottisten 
slutligen hade gift sig med, inte skulle få veta detta. För tänk, vad den 
flickan da skulle förakta henne! - Det var det enda hon var riktigt rädd 
för.



Sedan fick hon fyra års straffarbete. Fyra års vila, fyra års fullständigt 
lugn - det finns dock något sött i livets frukter, bara man väl kommit 
igenom de bittra skalen.



Sedan blev det då Lasses tur att försöka. Det måste sägas att han redde 
sig förtvivlat uselt med den saken.



Han hade skrivit färdigt sitt avskedsbrev. Det låg i kavajfickan. Han gick 
ner till Strandvägen. Där skulle det ske, mitt bland alla de fria, 
sorglösa människorna. Där lade han kavajen bakom en tegelhög och kröp ner 
i vattnet.



Det var en ganska mörk höstkväll. Alla stadens lyktor var tända. Bakom 
tegelhögen låg den svarta natten över vattnet.

Längre upp på gatan fladdrade lyktskenet genom 
luften i stora, breda knippen. Ännu längre upp på gatan, i allen och på 
gångbanorna, var rätt mycket folk i rörelse. En och annan människa 
stannade, lyssnade en stund och gick vidare. Andra stannade, lyssnade, 
gick bortåt mörkret till, stannade igen och lyssnade, vände om och gick 
vidare. Men några hörde bestämda ljud där nere från vattnet bakom 
tegelhögen. Det lät oändligt avlägset. Som när en sotare skriker i en 
skorstenspipa, ohyggligt ljöd det i mörkret- oho-o-h- - - oho-o-oh! - Med 
långa, långa mellanrum.



Det var alldeles svart bakom tegelhögen, man kunde ingenting se alls. 
Några människor sprang där fram och tillbaka och var så oändligen 
beskäftiga - några herrar med sina damer, som tyckte att det var så 
förfärligt och undrade vem det kunde vara och hur han såg ut. Herrarna 
sprang och snokade, men kunde ingenting se. Vattnet svallade alldeles tomt 
där ute, lyktskenet glittrade ner som slingrande ormar i det hävande, 
tunga vågskvalpet. - Nej, det var ju alldeles under kajen det ropade, det 
hördes tydligt - oho-o-oh! - Ropen orkade knappt lyfta sig upp ur vågornas 
kluckande och suckande under pålbyggnaden. En skutskeppare lutade sig över 
relingen och kikade ner under kajen, då for han upp, vinkade på några 
karlar från en pråm och fick tag i en båtshake.



Karlarna fiskade en stund i vattnet, en låg på mage och passade. 
Skutskepparen gav tysta anvisningar:



-Han står där nire, knappt näsan över vattnet, men han står på botten, si. 
Har du'an nu, då? Han behövde bara ta ett steg rätt ut, så va han på 
djupe, men det lät han nog bli. si. Har du'an nu, då? Så tar vi väl 
hem'an, då!



Oavbrutet tutade Lasse där nere, och kajen gav ett ihåligt genljud, som 
blandades med vågornas kluckande: oho-o-oh! Oho-o-oh!



När den lilla folksamlingen blivit färdig och en polis hunnit se till, att 
allting var i sin ordning, just då hivades Blöt-Lasse upp, hängande i 
båtshaken. Våt och blanksvart i kläderna av allt vattnet låg han orörligt 
utslagen på kajen och fortsatte oavbrutet sitt dova, entoniga rop. Det var 
förfärligt att se, alla små näpna flickor måste fram och titta på honom. 
Men Lasse upptäckte polis mannen och vaknade till liv! En ström av 
vilda tjut och svordomar jagade fram ur hans syndiga mun, en enda jämn och 
outsäglig flod av de ohyggligaste ord, medan han alltjämt låg orörlig på 
rygg. Konstapeln tog av sina fina vita vantar, droskan var framme, Lasse 
lyftes upp och stuvades in, och i samma ögonblick började folksamlingen 
skratta, alla skrattade, de unga herrarna, de unga damerna, skutskepparen, 
pråmkarlarna, brokikarna och småpojkarna, som kom springande, varenda 
människa skrattade eller drog på mun. Lasse såg nämligen inte alls ut som 
någon tragisk hjälte där han satt i droskan. Man letade efter hans kavaj, 
hela tiden satt han stilla och tyst i droskan, rinnande våt, liten och 
ynklig i sina åtstramade kläder, strimmig av vattnet i sitt smutsiga 
ansikte, misslyckad, generad av allt skrattet runtomkring, omöjlig i sin 
groteska tragik, utvisslad av publiken som fordrar granna hjältar och 
väntar sig något storartat hemskt. Kavajen hittades äntligen, han fick den 
över sig igen, men det gjorde honom inte grannare. Han kände det själv, 
han blundade, hans ansikte förvreds av ett förläget, ertappat smågrin - 
sorgespelet var alldeles förstört för honom.



Droskan rullade bort, följd av hurrarop. I droskan åkte Lasse, 
poliskonstapeln och en tidningsman, som redan lagt beslag på Lasses 
avskedsbrev. Och tidningsmannen kände mycket väl igen Lasse, han satt och 
tuggade på sin cigarrstump med ett cyniskt flin. Han hade åkt i droska med 
Lasse förut. Den gången var Lasse ganska allvarligt förolyckad, i kväll 
var han uteslutande misslyckad. Men därför behövde ju inte redaktören 
förstöra en god affär. Tvärs om! Avskedsbrevet skulle göra en ypperlig 
effekt, när det kom ut i tryck:



_ Ja vill inte leva längre i det förbannade Tjyvsamhället i kalla vågen 
vill jag dö, som är sjömannens rätta brud, men in i bleka döden förbannar 
jag Livet å ja förbannar de förbannade samhället och den förbannade 
Överklassen som tagit mitt liv.



Förbannade, förbannade Liv!



Tecknar en som går i kalla döden för samhällets skuld.



Det var ett dyrbart dokument. Man kunde få flera kronor för det i 
hittelön.



Vid samma tid hade några arbetare vunnit en stor seger över kapitalet. 
Ungefär vid den timme då Lasse gick hem till Arbe targatan för att 
skriva sitt brev, hade fienden under segrarens jubel sträckt vapen och 
avtågat ur fästningen. Överstehn hade tvingats att kapitulera.



Under hela sommaren, då årets arbete egentligen borde göras, hade jobbaren 
suttit fast och endast steg för steg kunnat tvinga sig sakta framåt. Det 
hade dragits upp en ring omkring honom. Utanför den ringen kunde han inte 
komma. Inte kunde han få sönder ringen heller, fastän den var gjord av det 
skröpligaste material, av människovilja. Det var bara så att arbetarna 
vägrade komma till honom. Därmed var han stängd. Han fick ju folk, 
förstås, men de kunde inte kallas arbetare, precis, de var odugliga till 
allting. Och de riktiga, de vägrade att komma. Han blev utskämd, hans 
kredit kom i fara, han fick ingens förtroende, ställningen blev tråkig. Då 
tog han samhället till hjälp. Det var ju alldeles klart att samhället 
skulle hjälpa honom, den samhällsnyttige företagaren, gentemot arbetarna, 
parasiterna. Han stämde. Men i det lotteriet förlorade han, det var helt 
enkelt en svinaktig otur, han hade lika lätt kunnat vinna om juryn blivit 
en annan. Nederlaget var emellertid ett faktum som inte kunde ändras. 
Återstod bara att göra det bästa möjliga av situationen. Att tillmötesgå 
arbetarnas fordran och ge dem en massa pengar, det kunde aldrig falla 
honom in. Han hade slagit under sig dessa pengar på fullt laglig väg, han 
var ju ingen tjuv, han hade förtjänat dem ärligen, tack vare sin 
överlägsenhet. Det var emot spelets regler att ge motståndaren till skänks 
några poäng, som han inte kunde ta själv. Arbetarna hade förlorat sin lön, 
de hade inte kunnat ta den med andra ord. Nu hade han tusenlapparna och 
tänkte inte släppa dem, det vore ju att alldeles fördärva hela affären. 
Bolaget fick göra konkurs, kunde inte hjälpas. Riskabelt var det ju, men 
har man bara tankarna med sig, så kan man vinna även på sådana affärer. 
Förlusten drabbar bolaget, det gäller att inte engagera sig för mycket 
där. Sedan må vem som helst ropa in bygget på auktionen och klara upp med 
arbetarna. Själv måste han tänka på att klara banken. Det kan bli knepigt 
nog bara det.



Så kom det sig att medan det lösa strejkbrytarfolket gjorde så gott det 
kunde i Överstehns bygge, så gjorde direktören själv så gott han kunde på 
sitt håll. Tiden droppade ner i solglittrande dagar och mörka 
nätter, det växte upp ångest och hot, som blev var dag allt tyngre. I 
tomten numro sex arbetade Dalman och hans lag. Sotare-Olle var ersatt, så 
som Lasse blivit ersatt, ett människoliv betyder ingenting så länge det 
finns massor i förrådet. Några män stångades med berget, de låg åt med all 
sin samlade styrka och lade under sig en liten skrovlig bit av ödemarken, 
gjorde plats för samhället. På deras och många andras arbete byggde 
svindlaren ett fantastiskt luftslott av andlig kultur, den första som kom 
ödemarken till godo. Till slut var Överstehn färdig, den stora gärningen 
låg mogen. Det var hans verk, det stoppade arbetarnas verk, de fick gå som 
förbrytare från sitt arbete, de dömdes till höstens, vinterns och den 
långa vårens svält och elände.



Tiden droppar ner i solglittrande dagar och mörka nätter, en av dagarna 
blir stor och betydelsefull för Utkantens folk, den välver sig över 
världen, den rullar fram mot aftonens skymning, och så blir det kväll 
igen. Det har vuxit upp hot och ångest, nu växer det inte längre, det 
lutar sig ner över några fattiga människor och tynger dem till jorden, 
förlamar dem så att de ingenting kan göra. Det sker något runtomkring i 
det osynliga, det har redan skett, det är färdigt. Gärningen ser mycket 
enkel ut, spåren syns vid Utkantsgatan. Där finns några uppklistrade 
lappar vid några arbetsplatser. På lapparna meddelas att bolaget tvingats 
gå i konkurs och lägga ner arbetet, emedan arbetarna lagt hinder i vägen 
för bolagets samhällsnyttiga verksamhet.



I tomten numro sex är allting tyst och övergivet och har så varit under 
flera dagar. Dalman kunde inte hindra det, de andra såg olyckan komma och 
gick ifrån honom. De ville inte sälja sig vidare på sådana här villkor, 
för dem gällde det inte spel enligt industririddarregler, för dem gällde 
det allvar, utan chansernas hets, men med ansvar för sig själva och för 
kvinnor och barn. De hade redan tretusen kronor att fordra av Överstehn, 
som hade lekt med dem var dag de träffats och givit löften, men inga 
pengar. Da gick de slutligen sin väg, platsen blockerades, men för sent. 
Efter endast några dagar kom konkursen.



Utanför bygget numro tretton var det däremot inte tyst i denna solgranna 
sensommarkväll. Herren må veta hur sådana här saker sprids och blir kända, 
utanför bygget hade samlats en massa folk, mest arbetare, som varit 
med i bygget från början och hade pengar att fordra av byggherrn. De läste 
på lapparna. De visste att de hade segrat i kampen mot svindlaren, de 
väntade på något roligt, segern var tillräckligt dyr, bataljen hade 
ödelagt sexan. Nu ville de se strejkbrytarnas ömkliga avtåg från 
stridsplatsen, man skulle ha sig åtminstone någon glad stund på 
förrädarnas bekostnad.



Från denna väntande massa av arbetare gick ut ett stilla sorl, ett 
surrande som av en bisvärm. Många hade kommit direkt från jobbet, andra 
hade på vägen kostat på sig en öl eller en sup, det var fest i deras 
hjärtan. Under blusar och grova kavajer gick blodet glatt och varmt. De 
stod i spridda grupper överallt utanför arbetsplatsen, från det ena laget 
till det andra gick man och berättade - där spreds många dråpliga 
minnesord, strejkbrytarnas saga formades ut i detalj. Man talade om murare 
som aldrig förr hade tagit i en tegelsten och därför hade fått sina 
frökenhänder trasiga, klädda i handskar hade de varit medan de lagt in en 
sten i sänder här och där. Man talade om timmermän som möjligen kunde 
använda en pennkniv om de fick hjälp, men som aldrig hade sett en bila. 
Och om snickare, som drack dynamit, rena denaturerade spriten, och 
arbetade en halvtimme med att slå in en halvtumsspik.



Och kakelugnsmakarnas stolta äventyr! De var ju inte omedelbart i 
byggmästartjänst utan arbetade åt sin egen mästare, som hade kakelugnarna 
på entreprenad. Men entreprenören fick ingen av sina organiserade arbetare 
att lägga hand vid verket i ett blockerat bygge. De höll styvt på 
solidariteten och gjorde gemensam sak med kamraterna; 
kakelugnsmakarmästaren, som helst skulle kallas fabrikör, fick en 
sympatistrejk på halsen och måste i sin tur använda strejkbrytare för att 
få leveransen färdig. Alla hans gamla arbetare lämnade honom, utom en - 
ynglingen Jonsson. Den gossen fortsatte i bygget där han börjat, och blev 
strejkbrytare. Det var av ungdomstrots, av en motsägelselusta som tvang 
honom att alltid gå sin egen väg, bara därför att de andra gingo en annan. 
Han ville inte underordna sig, hade inga begrepp om disciplin, tog sitt 
strejkbryteri som ett muntert äventyr. Han var glad i själen, tyckte att 
livet var oherrans roligt, såg ingen anledning att göra som andra när det 
föll honom något in som kunde vara trevligare; han var som de stora 
gåsungarna: Det var inte utan risk, men det gjorde saken bara ännu bättre 
för honom som var frisk och stark och framför allt mycket ung - hatten i 
nacken, näsan i vädret, nävarna klara till batalj i varje gathörn, kom an 
bara!



Han kunde sitt yrke. Men de kamrater han fått på bygget, de bar sig 
konstigt åt. Inte var de så värst många heller, knappt en man i varje 
våning. De gick där och plockade i grejorna och gjorde vargar, deras 
fuskverk måste oupphörligt huggas ner och vrakas. På det viset samlades i 
varje våning en ansenlig skrothög som kunde göra en ärlig kakelugnsmakare 
stollig av förvåning. Och varje skrothög växte och bredde ut sig dag för 
dag. Ynglingen Jonsson hade ingen skrothög. Han kunde greppen. Han gick 
till bönhasarna så ofta han kunde. Han betraktade nyfiket deras verk. Han 
teg och hade oherrans roligt och blinkade troskyldigt åt de nya. I 
synnerhet tog han deras skrothögar i betraktande, han såg med något som 
liknade beundran hur dessa växte och blev allt större. Han stack nävarna i 
fickorna och hade glada stunder. Han såg hur mästaren svor inom sig, men 
högt talades bara vackra ord till strejkbrytarna om deras förstånd och 
duktiga framsteg och goda vilja att arbeta. Verkmästaren likadant. 
Byggmästaren likadant. Byggherrn likadant. Strejkbrytarna hanterades med 
ömhet av herrarna, som rentav kunde skämta om skrothögarna och i sin 
förtvivlade välvilja bjuda fuskmakarna på snus och dricka, medan de 
försökte öppna deras förslöade begrepp för yrkets hemligheter.



Ynglingen Jonsson betraktade saken noga. Sedan hände sig att han glömde 
sitt yrke. Han gjorde en liten varg, han gjorde en stor, han gjorde många 
vargar. Han fick också en skrothög. Han plirade förtjust för sig själv, 
det var som om han aldrig hade lärt sig någonting, skrothögen växte, den 
var hans egna händers verk, och han vårdade den med omsorg. Men inte 
endast han själv intresserade sig för den, även mästaren lade märke till 
fenomenet, och verkmästaren, byggmästaren och byggherrn likaså.



Nu vill det till att man besinnar sakernas ställning. Ett bygge som drivs 
med strejkbrytare är att förlikna vid ett skepp, som går för nödsegel i 
hög sjö. Man får vara glad om man kan behålla 
lapparna för att göra så pass god fart att skutan kan styras och tvingas 
sakta framåt. Och dessa segellappar är av kött och blod i bygget, mycket 
ömtåliga människor, som pressas hårt från alla håll. Man kan inte behandla 
dem så som man skulle vilja ibland. Man kan inte säga att ynglingen 
Jonsson fick förbli ovetande om det uppseende han väckte bland herrarna, 
men klandret var humant, så att säga. Han fick visserligen inte snus och 
dricka, men han fick veta att han bar sig åt på ett sätt som inte 
överensstämde med herrarnas förfinade begrepp om anständighet och moral. 
Han teg och plirade och hade kungligt roligt.



Slutligen kröntes hans ansträngningar med framgång. Hans skrothög blev 
värst, den var i sitt slag storartad. Verkmästaren kom till honom i 
ensamheten, sparkade i vrakgodset och frågade något fult. Då svarade 
ynglingen Jonsson med de odödliga orden:



-Har inte ja en lika stor skrothög som di andra?



-Den ä till å me lite större, sade verkarn.



-Jaa, nästan. Å ändå får ja varsken snus eller dricka.



Verkmästaren besinnade sig noga.



-Ska Jonsson gå me ner å ha en dricka, då?



-De går väl för sej.



-Men vi ska väl inte ha den här högen större nu?



-Me lite snus å dricka imellanåt, så kan de nog gå för sej å jobba, tänker 
ja.



Det blev både snus och dricka.



Den historien gick laget runt bland de väntande arbetarna utanför bygget. 
Den försonade åtskilligt av ynglingen Jonssons brott mot solidariteten. 
Han var rolig, gåsungen, och det är en starkt förmildrande omständighet 
inför folkets domstol.



På en bergknalle snett emot numro tretton satt några unga män och väntade. 
Bland dem var Kvisslan och Pelle Vesterberg. Medan de väntade släppte de 
lös en inbördes diskussion, så att blodet steg dem ända upp i kammen. 
Diskussionen gällde naturligtvis vem som var den radikalaste, socialisten 
av dem. Men samtidigt med att de motionerade Marx och hans tiotusen 
granskare och uttolkare, höll de ett vaksamt öga på händelsernas gång. 
Pelle ansågs inte vara någon rättrogen socialist längre, det var något 
mankemang mellan honom och dogmerna. Kvisslan hade fått för sig det 
och ville driva ut Pelle att åka på isen, men någon större iver för den 
sporten visade inte Pelle i kväll. Han väntade med större längtan än någon 
annan på vad som skulle ske där borta och göra honom äntligen fri.



Solen skulle just gå ner, hela himlavalvet flammade i rött, hela Utkanten 
höljdes i ett dis av den röda solröken, staden där borta gömdes i rökskyar 
som böljade fram över hustaken i det röda ljuset, sänkte sig ner över 
gatorna och svepte in all grå sten i rosenfärgade slöjor. Hela världen 
andades friare i den rostiga dagern av höst, som gjorde sommaren slut. 
Ända hit kändes svaga dunster av ruttenhet från sjön där nere, ödemarkens 
fräna stank av katt och annan orenhet stack i näsan - från staden kom 
varmare ångor drivande med vinden, det luktade kaffe så starkt som om 
kaffepannorna börjat koka på en gång i vartenda ett av Utkantens närmaste 
hundratal av proletärhem. Och över allt detta, högst uppe, sköt knippen av 
solguld genom kvällens dimmor; höstens lysande solguld, innan ljuset 
mister sin färg.



Ständigt sorlade den väntande arbetarmassan. Överallt hade karlarna slagit 
sig ner på tegelhögar, på brukslavar, på brädstaplar, på stenupplag och 
bergknallar. Överallt fanns de, och överallt gick man från grupp till 
grupp och förde med sig nya sagor om strejkbrytarnas stora bedrifter.



Pelle var med sina tankar långt borta, när hans kamrater slungade emot 
honom en ny anklagelse, som bättre än något annat bevisade, hur ljum han 
var nuförtiden. Han hade vägrat resa för att tala på en ungdomsklubb i ett 
litet industrisamhälle utåt landet.



-Ja men - när jag nu inte har lust att resa?



-Du törs inte! Du vet, att du ingenting kan säja!



Redan så långt borta, kära Pelle! Men i tankarna ännu längre därifrån.



-Du vet, att inte många talare får komma två gånger till kamraterna där. 
Di ä svåra att göra till lags och ta inte va som helst. Men dej vill di 
höra en gång till. För att ta reda på vad du går för.



-Tror du, att de skulle kunna bedöma den saken?



-Åjo, för all del, de märks nog!



Pelle var inte säker på det, han kände sig inte så litet över lägsen 
och tämligen stolt över sig själv igen, så fort gamla nederlag hunnit 
glömmas. Han kände sig redan äga en livserfarenhet som räckte till för mer 
än ett vanligt människoliv, valpen var mycket gammal och allvarsstadig och 
såg tillvaron oppifrån.



Förr skulle Pelle nog ha varit smickrad av att få komma tillbaka och tala 
bland så kritiska kamrater. Men nu var det med leda han tänkte på allt 
sådant. Det var också en sport - att slakta talare! Man reste, man gjorde 
sitt bästa, man gav vad man hade att ge ur sitt innersta - och där satt 
karlar och fruntimmer, pojkar och flickor, allesammans så oerhört okunniga 
och oerfarna, de bedömde talarens arbete som prisdomare bedömer en häst i 
tävlan, sportmässigt, med många yrkestermer. Han kunde lika gärna resa 
omkring och ge uppvisning i akrobatik eller vad som helst. Han skulle bli 
lika vänligt mottagen, få lika mycket kaffe och smörgås, bli följd till 
tåget och lika vänligt avtackad. Och efteråt skulle talet gå på samma 
sätt: nej tack, den får inte komma tillbaka hit, oss bräckte han inte, vi 
fordrar bättre! eller också: det var en styv rackare att prata, och inte 
använde han papper heller, han får komma tillbaka flera gånger till oss. - 
Det var inte alldeles säkert, om det var så värst hedersamt att få komma 
tillbaka till sådana ställen.



"Det kallas för att sprida socialistisk upplysning", tänkte Pelle På de 
ojämförligt flesta platserna togs man nog emot med uppriktigaste glädje. 
Men här och där hade sinnena börjat surna av för mycket tal. Och varför 
skulle det nödvändigt vara så många ord? Pelle kände med sig, att han 
skulle kanske inte kunna säga så mycket, om han nu kom upp i en talarstol, 
förr hade han kunnat, men det föreföll honom som om de tal, han erinrade 
sig ha hållit många gånger, betänkligt liknade dem, som Lasse brukade 
hålla. Han hade fått lära sig åtskilligt på senaste tiden, och han skulle 
nog kunna ge något annat nu om så fordrades, men helst utan ord. Tyvärr 
begärde man så sällan någonting annat än ord.



Pelle hade fått lust att leva. Det verkliga livet, som han aldrig sett 
förut, hade visat sig för honom långt, långt borta. Dit ville han gå med 
sin kvinna. Där skulle de lära sig livet, lära sig att vara en verklig man 
och en verklig kvinna - man måste väl först och främst leva så, för att 
över huvud taget kunna göra någon nytta alls. Eftersom man en gång 
för alla inte fick döda och dö för folket.



Men Kvisslan och de andra pojkarna var ännu i de stora ordens förlovade 
land, där ingenting är verkligt och därför inte heller sanning, den 
sanning som livet ger och fordrar av allt levande tillbaka. Hur skulle 
Pelle kunna visa dem det i en diskussion? Det var platt omöjligt. Därför 
svepte han in sig i en mantel av högdragen tystnad. Han fick finna sig i 
att anses som en förljummad socialist, mindre radikal och därför 
odugligare till allt än minsta lille lillpojken i laget. Men genom 
kvällens röda solskimmer såg Pelle i andanom ett liv av arbete breda ut 
sig framför honom. Han var tjugufyra år och hade ännu allt att göra i 
världen.



Nu kom den stund, då strejkbrytarna var tvungna att börja maka sig ut ur 
bygget. Här och där stack fram ett litet bleknande ansikte ur de många 
nakna, knappt ramade fönstren. Det gick som ett ryck, ett samfällt rop 
genom den väntande massan - nu!



Men ännu dröjde offren i det längsta.



I en bergskreva ett stycke ifrån alla andra satt Blekingen, som arbetat 
tillsammans med Dalman i tomten numro sex. Han hade sin son med sig, en 
tio års pojke, som satt framför fadern, mellan dennes knotiga knän. Den 
långe, magre bergsprängaren ryckte till när ropet gick genom massan, ett 
förgrämt och vissnat småleende darrade fram över hans ansikte, som såg ut 
att vara alldeles torrbränt. Han lade sin hand på gossens axel - en hårig 
och brunbränd näve! - och sade:



-Strejkbrytarna, gosse, nu kommer di.



Det var Blekingen och hans son, ett enda väsen var de tillsammans. Mannen 
från havsbandet och hans ättling, född i grå staden. Den försiktige, 
tvekande Blekingen! Han uppfostrade sin son i ärlighet och redbarhet, han 
visade honom vägen genom livet, lät honom med egna ögon se, hur de 
ohederliga straffas. Långsamt och stilla förklarade han för gossen, varför 
alla dessa män hade samlats här. De väntade på oärliga människor. Om alla 
hade låtit bli att arbeta åt Överstehn, skulle han ha blivit tvungen att 
genast betala ut pengarna, som arbetarna hade att fordra. Men dåliga 
människor hade gått till Överstehn och arbetat Då behövde Överstehn inte 
betala de andra. Alltså hade de dåliga människorna stulit pengarna 
från de andra arbetarna. Gossen förstod allt detta mycket väl. Men det var 
något annat han inte begrep:



-Pappa, varför tar inte polisen dom dåliga människorna? När dom har stulit 
pengarna?



Det var svårt för Blekingen att förklara.



_ Lagen, gosse! Lagen ä sådan. De ä di rika, som har skrivit lagen, vi 
måste lyda, annars tar polisen oss.



-Ja men lagen säjer ju att man inte får stjäla?



_ Det beror på hur man stjäl. Bara man ä tillräckligt knepig kan man 
stjäla, så att lagen gillar de. Lagen ä dålig. Hederlia människor stjäl 
aldrig, antingen lagen skulle gilla de eller inte. Hederlia människor ä 
alltid hederlia, å bryr sej inte om di rikas lag.



-Får inte vi hindra strejkbrytarna att stjäla av oss?



Han sade: vi! - Det är bland bergknallarna i Utkanten. Det är en hederlig 
arbetare, som talar med sin son om livet sådant det verkligen är bland 
arbetarna. För att sonen ska slippa undan många misstag fadern gjort i 
tiden. Därför känner sig gossen som en man. Men att besvara hans fråga är 
värre. Blekingen strävar redligen att vara en god uppfostrare:



-Om vi hindrar dom att hjälpa di rika, då tar polisen oss som han tog 
farbror Olle.



Gossen hör och lär. Han går i en praktisk skola.



-Vi måste alltid vara mycket försiktiga, överstehn ä mycke mäktigare än 
vi, fortsätter Blekingen och hans ljusa ögon kisar mot bygget.



-Då ä ju lagen ohederlig?



-De ä di rika som har skrivit den, di måste ha en sån lag, annars kan di 
inte vara rika.



-Måste allihopa vi alltid vara fattiga för att dom ska vara rika, då?



-Vi ska försöka att ändra lagen så att de blir lite bättre för oss också 
nån gång. Men vi måste vara mycke försiktiga. De går inte så fort. Först å 
främst måste vi hålla ihop, alla hederliga arbetare. Hör du de, gosse!



-De är hört! svarar gossen stilla.



Han blir snart en man. Han ska minnas detta i hela sitt liv.

Han ska kanske själv sitta så här en gång och lära sin son att vara 
en hederlig människa utan lag och att vara mycket försiktig och att alltid 
hålla ihop med de hederliga. Goda lärdomar, Bleking! Gott för en arbetares 
barn att veta i kampen mot de rikas lag!



Pelle och Kvisslan och de andra unga männen har slutat diskutera.



De fick ett litet ögonblick se en skymt av Ekans ansikte i ett av byggets 
fönster. Då blev det tyst bland dem. Andra hade också sett Ekan. Det blev 
samma tystnad överallt, en farlig tystnad mitt i sorlet, hundrade kroppar 
drogs ihop till språng, omedvetet, genast vid första anblicken. Men Ekans 
ansikte försvann tvärt.



Några poliskaskar blänkte till ett stycke uppåt gatan. Sorlet tystnade 
överallt, det blev stilla lugnt, det drog ihop till storm.



-Hur tror ni Sotare-Olle ska se ut, när han blir fri? frågade Pelle.



Tystnad.



-Jag har varit hemma i hans hem. Träffade hustrun. Hur hon klarar sig och 
barnen har jag ingen aning om, men går gör det, ser ut att vara en duktig 
människa. Hon hade varit och träffat Olle. Hon kände inte igen honom. Han 
var alldeles förändrad. Precis som när man kränger en rock avig och får 
fram ett trasigt foder.



-Nå, va sa han?



-Han körde ut henne. Han talte inte till henne mer än att han bad henne 
gå. Luften på Långholmen är nog inte riktigt hälsosam för honom. - Sedan 
gick hustrun till Ekan och bad honom ge sig i väg, innan Olle blir fri. 
Men Ekan litar på polisen, förstås. Och Olle kommer att sticka huvudet i 
vilken snara som helst, bara Ekan sitter som lockbete. Så blir han slut. 
Det kommer inte att stå länge på.



Ett skrik gick genom massan:



-Strejkbrytare! Uslingar! Tjyvpack!



De började komma ut ur byggets port den ene efter den andre, ett sorgligt 
tåg. Poliserna var där och höll passagen fri. Från alla håll rusade 
människor dit, packade ihop sig till en svart, hotfull klump utanför 
bygget. Men polisen bröt sig fram. Skyddade av 
blanka kaskar larvade de arbetsvilliga sin törnestig mot staden. Det 
regnade skrik och grova ord över dem, deras böjda hjässor kröntes med 
brokiga glosor, steg för steg fick de trampa sig fram i förakt och hån. 
Ingen rörde dem, vilket onekligen till största delen var polisens 
förtjänst. Man såg och sade sitt hjärtas mening rentut, rakt på sak. Det 
var ett sorl av onda tankar, ibland som ett enda tusenstämmigt rop av hat, 
men undertryckt, kuvat. Varenda en av dessa krypande strejkbrytare kunde 
vara säker på att någon gång förr eller senare möta detta nertystade hat 
på något annat ställe, där inga blanka kaskar fanns - då skulle det flamma 
fritt, brännande med lössläppta, heta lågor.



Plötsligt steg sorlet till ett dånande tjut:



-Skrotis!



Ynglingen Jonsson, kakelugnsmakaren, den enda yrkeskunnige, visade sig i 
porten. Han drog på mun åt sitt nya öknamn, han hade gjort allt för att 
förtjäna det. Så småningom hördes spridda hurrarop - leve Skrotis! - hur 
stor är din skrothög, Skrotis?



De närmaste hörde ynglingen svara, leende lugn och obesvärad:



-Min hög blev aldrig större än di andra gubbarnas!



Svaret spred sig som en blixt - bravo, Skrotis! - de ä tamefan rätt gjort 
av grabben! - han ä inte så dum - de ä en rolig djävel -leve Skrotis!



Man skrek, tjöt, visslade, hurrade, det var ett larm av väldiga röster, 
som bröts sönder mot varandra.



Skrotis var den ende lugne i hela massan. Poliserna var nervösa, 
strejkbrytarna skälvde av den blekaste ångest, oupphörligt kom nya offer 
slinkande ut genom porten, men Skrotis tog allas uppmärksamhet. Och han 
tog den med lugn. Detta var för gåsungen ett härligt äventyr. Med hatten i 
nacken och händerna i fickorna spatserade han trankilt sin väg mellan 
poliserna, kisande med sina tokroliga ögon runtomkring på alla vilda 
människor med svarta blickar och gapande, tjutande munnar - de skulle nog 
vilja leka med gossen en stund! Han stannade, vänd mot dem, och sade 
oskyldigt:



-Va vill ni, gubbar?



-Skrotis ä fräck - klappa te'en - nä akta er - rör'en inte - han 
står under polisbevakning- alldeles som andra långholmare



-Äh! sade Skrotis. Va skriker ni för? Då är de välan mera synd om oss?



Nu kom verkmästarn gående. Han hörde Skrotis tala och stannade. Tänkte 
verkligen pojken vara så fräck - att han förrådde olyckan i hela dess 
vidd? Är han verkligen så - trolös! Mot alla och envar!



Verkarn blev orolig, drog den unge mannen i rocken, kom, Jonsson!



-Sno dej, Skrotis - verkarn tänker bjuda på snus å dricka



Skrotis skakade av sig verkmästaren - dra åt helvete! sade han enkelt och 
tydligt åt den gamle grånade mannen. Åter vände han sig med sin tokroliga 
uppsyn mot massan:



-Här har man gått å jobbat



-Bravo, Skrotis - heder åt dej, Skrotis - gillar du inte att gå 
strejkbrytare längre?



-Här har man gått hela vickan, å så i da, när man skulle få löningen



Åter drog verkarn honom i rocken, tyst, Jonsson lelle, för röde faen, 
gosse, kan du inte tiga me de där, de blir bara tråkigt



-Nå, Skrotis, skrek en rungande basröst, fick du ingen löning?



-I helsike heller! svarade Skrotis lugnt. Inte en enda man har fått nån 
löning för sista vickan. De går in i konkursen. Dom säjer att vi får 
bevaka våra fordringar



Sedan kom explosionen. Som ett utbrott ur jordens innandömen steg ett 
vrålande skratt mot höjden, ett dånande hurra rullade ut över hela gatan, 
ett tjut av glädje och hån borrades in i alla fega hjärtan med hämndens 
vällust. Polismännen krympte ihop där de stod och höll ordning, 
strejkbrytarna i porten stannade, vände om och vågade inte fortsätta ut på 
en lång stund.



-Dom har ingen löning fått - bevaka era fordringar i konkursen, hedersmän 
- blockera Överstehn, ni som ä så duktiga akta er bara då för 
strejkbrytare



Skrotis fortsatte vägen hem med ett stilla grin. Han hade verkligen haft 
förfärligt roligt, ärligt hade han förtjänt det namn, han nu skulle få 
bära till döddagar. Gjorde han avbön, fick han arbeta kamrat med de andra 
igen, och så var hela äventyret över.

Larmet och skränet fortsätter utanför bygget, det är som ett hav i 
storm. Genom vågorna sugs strejkbrytarna bort. Plötsligt stannar tjutet, 
skriket fastnar i vidöppna gap, med en enda tvär ryckning blir det 
dödstyst, inte ett ljud hörs från de tusen människorna.



Ekan har visat sig i porten.



Några poliser skyndar till. Tystnaden är hemsk, och den fortsätter, inte 
ett ord yttras, medan Ekan, skyddad av polismän, går genom hopen, man hör 
honom trampa i gruset, så tyst är det. Tusentals ögon tar märke på den, 
som fick Sotare-Olle på Långholmen.



Ekan vågar inte se upp och möta dessa ögon, plötsligt viner något ur 
massan - en sten slår in en fönsterruta några steg från förrädarens huvud, 
skärvorna blixtrar till och slocknar i det röda kvällsljuset som redan 
bleknar mot natten. Polismännen drar sig närmare varandra, sablarna rivs 
upp ur slidorna, det rasslar ett skärande ljud av stål. Det drar ihop till 
blod.



En klar ynglingastämma bryter den hemska tystnaden:



-Ingen stenkastning, kamrater!



-Ingen stenkastning



Det upprepas halvhögt runtomkring, det låter som ett ovilligt knot, det 
svarta djuret i massan ligger hopkrupet till språng.



-Den som går där, fortsätter rösten, är skyddad av samhället. Så stor 
välvilja kommer samhället aldrig- aldrig- aldrig -att visa oss. Han där 
kallas av oss med ett namn, som ingen får nämna. Ingen får kalla honom 
strejkbrytare. Därför kallar vi honom i stället en hedersman. De rika i 
samhället kallar honom på fullt allvar en hedersman. Aldrig kallar de oss 
för hedersmän. Oss kallar de för samhällets fiender.



Man vände sig om överallt, man såg efter talaren, där stod han. Han höjde 
sig över alla de andra, han var barhuvad, och kring hans ansikte flammade 
kvällens sista solljus. - Pelle Vesterberg, viskades i massan.



-Låt så vara! hördes hans klingande, unga röst. Vi är fiender till det 
samhälle, som skyddar tjuvar. Vi är fiender till det samhälle, som med 
poliser jagar de hederliga. Men vi har andra vapen än stenar att kämpa 
med. Vi har bättre vapen, skarpare, säkrare vapen. Vi har segrat i dag. Vi 
ser här framför oss våra fiender slagna. Det är inte med stenar vi 
vunnit denna seger. Med stenkastning skulle vi aldrig - aldrig - ha vunnit 
den. Låt fienden gå bort. Låt oss inte fläcka vår seger med blod. Den av 
er, kamrater, som kastar första stenen, har förstört vår seger. Och vi har 
kämpat för länge för att nu låta lönen gå oss ur händerna.



Hans stämma skar som en kniv den disiga luften, de enkla orden ristades in 
i varje medvetande, de viktigaste togs om och om igen tills varenda man 
hade förstått meningen.



-Ingen stenkastning! ljöd lösen, kraftigare än förut.



-Låt bli att kasta sten! upprepades från alla håll. Mitt i hopen höjdes en 
ilsken stämma:



-Va ä de för en djävel, som kastar sten?



Ekan hade längesen försvunnit, när Pelle slutade tala. De sista 
strejkbrytarna skyndade i väg under åskådarnas bittra tystnad. I byggets 
port syntes en hastig skymt av några herrar, som genast drog sig in igen. 
Några polismän stannade, de övriga började dra sig åt staden tillsammans 
med största delen arbetare, som hade sett nog. Endast ett fåtal dröjde 
kvar i det längsta för att möjligen få vara med om ännu mer. Andra 
spriddes ut över bergmarken ner mot sjön.



Pelle och hans kamrater var kvar. De hade sett herrarna i porten Pelle var 
säker på att den ene var Överstehn själv. Här kunde nog vara mer att göra 
i kväll.



Han satt på bergknallen med de andra ungdomarna. Han hade gjort sin plikt 
och tänkte inte på den saken vidare. Kvällen mörknade. De gråa 
stenmassorna i staden reste sig tunga mot himlen, det röda ljuset hade 
falnat, luften var som fylld av grå aska efter solbranden. Ett och annat 
fönster gnistrade ännu där borta som eldslågor.



-Jo jo männa, de ä Överstehn, som går där borta å rotar, sade Kvisslan. 
Men vem ä de han har me sej?



-Byggmästarn vetja, bror hans.



-Den tredje då?



-Den känns inte igen.



-Jag vet inte vem det är, sade Pelle, som höll skarp utkik, men jag 
gissar.



-Nå?

-Bankens ombud. Det tycks vara en liten inspektion.



Herrarna stod mitt på gatan och pratade, pekade, ordade. Runtomkring stod 
ännu små grupper av arbetare. Inte ett ljud hördes därifrån.



Pelle hade sett Överstehn förr. När han krävt i kamraternas namn. Men det 
var bara en mycket kort stund. Nu höll han honom fast med blicken och 
försökte se vad som kunde finnas i den där kroppen.



En liten, satt herre, en smula korpulent, väl klädd, men rakt inte 
elegant. Trots sin litenhet såg han kraftfull och myndig ut. Han stödde 
sig mot käppen, medan han lät den andra armen liksom stryka under vad han 
sade åt den tredje herrn, den okände, som syntes äga den avgörande makten 
för ögonblicket. Byggmästaren, bror till direktören, stod på något avstånd 
och sade endast då och då ett kort ord.



Överstehn föreföll säker och trygg. När han teg, var munnen hopknipen, 
underläppen sköt ut, hans mustascher var kortklippta på engelsk fason och 
gav honom ett uttryck av öppen rävaktighet. Ögonen var små, klara och 
hårda. Men det fanns också något i gestalten som vittnade om sjukdom och 
bräcklighet, man såg att det var inte mycket mer än viljan, som höll honom 
uppe, viljan att leva med och vinna spelet. Hyn var brungul som hos 
leversjuka, under ögonen hade han mörka fläckar. Det var väl också 
sjukdomen som givit honom det förgrämda, sura draget kring näsvingarna. 
När han någon gång skrattade, blev leendet alltid ett hånleende, där låg 
svagheten! Han kunde heller inte skratta högt, det blev bara en invärtes 
skakning genom kroppen och ett par djupare hånfyllda veck kring 
mungiporna.



När Pelle hade sett sig mätt på den sjuka ansiktsmasken, upptäckte han att 
därunder skymtade fram ett annat ansikte med ett annat uttryck. Det såg ut 
som en dålig kopia av ett Napoleonporträtt med en modern anstrykning av 
amerikansk, hänsynslös smartness. Av utseendet att döma kunde han vara 
nära nog vad som helst, jobbare eller predikant. Frireligiös var han 
naturligtvis, han var ju sjuk och måste gå genvägar för att få sitt i hamn 
innan döden kom; det gavs också ytterligare en chans att vinna spelet. 
Varför skulle han för övrigt inte se ut som en yankee? Det är ju 
idealtypen. Och varför skulle han inte likna den store erövraren så 
gott han kunde? Det är ju så att varenda liten knubb, som börjat i större 
utsträckning få sina växlar diskonterade genast betraktar sig själv med 
vördnad som en finansvärldens Napoleon. För resten syntes det tydligt på 
de båda bröderna, att namnet Överstehn var tämligen nyligen taget, och att 
de förut hetat något betydligt enklare.



-Ser du där, sade Pelle, han är redan sjuk! Minns du vad Lasse pratade om 
sjukdomar, som skulle härja bland de orättfärdiga mammonsträlarna?



-Ja, svarade Kvisslan, Lasse hade rätt.



-Nå, lagom rätt i alla fall!



-Jo, han hade alldeles rätt. Han hade andra ideer än vi, men vi skulle ha 
tagit vara på dem.



-Är du skvatt galen? Den vansinnigaste anarki, den barnsligaste råhet!



Så har man alltid hälsat frihetens förkunnare. Som du nu. Men utvecklingen 
går framåt i alla fall. Åt vänster. Å ett steg åt vänster kan man allti 
försvara. De ä bättre än att gå åt höger som du.



-Lasse är varken höger eller vänster, han är neråt. Och ett steg neråt kan 
man aldrig försvara.



-Där ser man! Att vara radikal, det kallar du för ett steg neråt!



-Det lönar sig inte att vi diskuterar.



-Ser du de, Pelle, alltså erkänner du, att du har gått åt höger! De ä 
uselt handlat av dej. Vi unga måste vara mycke radikalare, mer å mer för 
varje år. Hur skulle de annars gå?



Den snusförnuftige Kvisslan levde ännu med hela sin själ i de stora ordens 
värld. Inte en fotsbredd fast mark hade han fått under fötterna ännu. 
Pelle förstod det, som själv ännu var utan fäste, på drift mot ett land 
som han inte kände, endast anade.



Herrarna där nere började promenera fram och åter utanför bygget under 
ivrigt samtal.



-Där nere har de nog viktigare saker att diskutera. Där är nog inte fråga 
om vem som är mest radikal i tron.



-Du kan ju gå dit eftersom du hellre vill vara bland dom nu, bet Kvisslan.



-Jaa, du blir nog mottagen, understödde de andra.



-Ni menar att när jag inte vill vara som Lasse, så är jag en 
kapitalistsjäl? Och kanske strejkbrytare också?



-Den som inte ä me oss, han ä emot oss. Här ä för resten inte fråga om 
Lasse. Här är frågan, vem ä radikalast du eller vi?



-Nej! Här är frågan: vem SOIll är slugast och uthålligast, vi eller 
herrarna där nere?



-Ja, de ja! Men politiskt sett



-Politiskt sett är du en kapitalist, kära Kvissla!



-Nä nu - ta tebaka de där!



-Inte ett ord. Det är dina pengar, som herrarna där nere arbetar med.



-Mina penga?



-Själva har de inga pengar. Vi blockerade byggmästaren. Han va bulvan åt 
Överstehn. Vi blockerade Överstehn. Han var bulvan åt banken.



-Vi ska blockera banken!



-Var har du dina pengar insatta, Kvissla?



-Mina penga? - Ja, de förstås



-Där du får högsta ränta, inte sant?



-Jo, men ja har ju inte mycke



-Dina pengar måste i alla fall användas så, att banken får ränta först, 
innan du kan få någon ränta av banken. Hur mycket har du? Hundra kronor?



-Nä



-Tvåhundra? Trehundra?



-Hundrasextiofem. Till folkhögskola.



-Medan du väntar på folkhögskolan tar herrarna hand om dina pengar. Dalman 
har sina femhundra på banken, Anna har sina där, allihop har de sina 
pengar där. Lägg ihop! Det blir många miljoner! Överstehn är bankens 
bulvan. Kapitalet är allmänhetens, folkets. Banken använder det för att 
kunna betala ränta och utdelning. Vi är själva kapitalisterna, vi är våra 
egna fiender. Jag har inga pengar, men du har, du Kvissla, du är en 
kapitalist!



Kvisslan teg! Pelle fortfor:



-Herrarna där nere förvaltar kapitalet så som samhället vill att det ska 
förvaltas. De har visat sig skickliga i den sortens affärer, därför har 
samhället arbete åt dem. Den här gången har de misslyckats i 
spekulationerna, men märk väl: det är inte deras fel. Samhället har 
heller inte gjort något för att hindra dem. Det är vi, som förstört 
affären för dem. Därför är samhället här med poliser, som ska hålla oss på 
avstånd, så att herrarna far andrum att ordna sig och börja om.



Kvisslan teg alltjämt. Han var stukad. Slutligen sade han:



-Du får ihop'et, du! Ä de sånt, som kallas nationalekonomi? -Någonting i 
den vägen är det.



-Ä de svårt?



-Å-ja!



-Kan man lära sej de?



-Det kan man naturligtvis.



-Ja menar, kan man lära sej de själv, alldeles ensam?



-Det beror på. Tänker du försöka?



-Om de går



-Det går bra!



-Men ja vet inte hur ja ska börja.



-Du vill ha böcker?



Pelle skrev på ett blad i sin anteckningsbok och gav åt Kvisslan, som 
gömde papperet noga.



-Men tro nu inte för mycket på kunskapen bara, sade Pelle. När det 
verkligen kniper, då hjälper den dig inte med ett enda litet ord. På sig 
själv måste man lita mer än på all världens böcker.



-När ja har läst lika mycke som du, så ska ja prata lika vackert! menade 
Kvisslan.



-Kanske det! Men hur tänker du bära dig åt till dess? I den där boken jag 
antecknade åt dig är nog mycket som du inte förstår till en början.



-Ä de en tjock bok?



-Nej, det är det ju inte.



-Då ska ja lära mej alltihop utantill som en katekesläxa. Sen har ja den 
me mej i skallen var ja går å står å kan fundera på'n, tills ja begriper 
meningen.



Kvisslan är nämligen smålänning.



Men herrarna hade stannat på gatan. De talade med några arbetare. 
Ungdomarna på bergknallen reste på sig för att se vad som skulle hända. En 
av arbetarna där nere pekade på dem. Därefter började herrarna vinka åt 
dem med sina käppar. Men de unga stod orörliga. Kvisslan morrade, 
han tyckte inte om att man vinkade åt honom med käpp. Arbetaren, som 
herrarna talade med, kom springande upp till dem. Han ropade på långt 
håll:



-Pelle! Sno dej! Herrarna vill tala me dej!



-Me mej? - Pelle rörde sig inte.



-Ja, dom vill tala me någon, som har fullmakt av Överstehns förra 
arbetare.



-Åhå! Uppgörelse!



-Sno dej ner, Pelle! sade Kvisslan. Vi väntar här.



Pelle gick.



I bygget var inrett ett litet kontor, helt provisoriskt, egentligen bara 
ett plankskjul. Där satt Pelle, bankens ombud och bröderna Överstehn.



En liten fotogenlampa kastade ett cirkelformigt ljussken över brädlappen 
som var bord, resten av rummet låg gömt i ett virrvarr av svarta skuggor, 
ur vilka stack fram en mängd bråte, papprullar, brädlappar och annat. På 
bordet låg ritningar och räkningar, spik, sten, plåtbitar och prov av 
diverse varor och material.



-Det är möjligt, åtminstone inte omöjligt, att banken måste ropa in det 
här bygget, sade bankmannen. Men den här gången ville vi före auktionen 
veta hur mycket herrar arbetare anser sig ha att fordra. Därefter måste vi 
göra våra kalkyler.



Pelle gav siffror. I timmar arbetade de fyra männen med siffertal, 
jämförde Pelles uppgifter med byggmästarens och byggherrns. Slutsumman 
blev äntligen fixerad. Pelle tog vartenda litet kopparöre.



Han var för övrigt en dålig underhandlare, det kände han själv med 
blygsel. Så långt ifrån att vara en man ännu! Han var tvär, frän, ibland 
rentav fräck. Det var inte någon mjuk materia i honom, han väjde inte, han 
bröt sig fram med hotelser, om hinder restes mot hans siffror. Direktören 
måste flera gånger skratta åt honom - ett otäckt, invärtes skratt av elak 
gemenhet, tyckte Pelle. Byggmästaren såg ner på arbetarpojken med suverän 
höghet. Ombudsmannen blev allt mer och mer nervös, han visade tänderna, 
men situationen var onekligen tråkig. Äntligen blev saken klar; den rörde 
sig om över sextusen kronor. Överstehn grinade och såg ut att vara 
tvättad i ättika, vecken kring mungiporna grävdes upp - han fick behålla 
sitt, som han slagit under sig. Den nye ägaren till bygget fick betala 
fiolerna. Aktiebolaget Byggnadsindustri fick också bära förlusten, men 
direktören själv var på det torra.



Bankmannen räknade - hans ögon var som knappar i en maskin, hans fingrar 
som tangenter, de lämnade siffror efter sig överallt.



-Vill herr Vesterberg komma upp till banken, låt oss säga i morgon middag?



-Blir det uppgörelse?



-Jag kan säga, att det är mycket troligt. Banken kommer med säkerhet att 
söka få det bästa möjliga slut på den här affären.



-Utan bulvan?



-Herr Vesterberg är förmodligen inte okunnig om att lagen fordrar en 
yrkeskunnig, ansvarig ledare för bygget?



-Det vet jag. Och jag vet också hur lagen kringgås. Men det hör inte hit.



-Det har ni verkligen rätt i!



-Men jag kan säga er en sak: det blir svårt för er att få några arbetare.



-Vi har fått hittills.



-Hade ni fått tillräckligt, skulle vi inte stå här nu.



-Vad menar ni? Tänker ni fortfarande avstänga bygget för arbetskraft? Då 
blir det naturligtvis ingen uppgörelse av.



-När pengarna betalas upphör blockaden, genom notis i vår tidning 
förklaras arbetsplatsen fri igen och meddelande lämnas att uppgörelse 
träffats.



-Nå då!



-Men vi kan inte tvinga folk att gå hit och arbeta åt er. Om de inte har 
lust.



-Varför skulle de vägra?



-Direktören där är känd.



-Direktör Överstehn har ingenting med den här affären att göra vidare.



-Byggmästarn där är känd.



-Jag tror inte, att byggmästare Överstehn får något här i 
bygget att göra.



-Det spörs väl. Och därefter blir det. Herrar Överstehn tycks för resten 
inte vara värst omtyckta av sina egna.



-Här gör vi affärer, herr Vesterberg, sade bankmannen.



-Ni gör det, ja. Jag menade annars inte er. Jag menade 
Byggmästarförbundet.



-Va har ni me de å göra? for byggmästaren upp.



-Jag har talat med några herrar i styrelsen där. Och därför stod det på 
sista tiden i vår notis, som direktörn inte tyckte om, att blockaden ägde 
rum med Byggmästarförbundets gillande ja för all del, jag vet nog att 
direktörn har sett det, men det lönar sig inte att ni blir förbannad, vi 
har nog klart för oss hur mycket den hjälpen vi fick egentligen är värd. 
Det var inte för vår skull eller för rättvisans skull man hjälpte oss. Era 
kamrater i facket tycks vara rädda för Leverantörförbundet, därför vill de 
se ut som granna karlar och låtsas som om de inte gillade skoj. För det är 
nog inte bara arbetarna som får sitta emellan, leverantörerna får nog se 
opp också, när ni börjar göra affärer här i bygget.



-Är herr Vesterberg färdig?



-Jo för all del.



-Vi brukar inte hålla föredrag här. Kanske får vi träffas i morgon? Och 
resonera vidare. Om affärer, vill säga!



-Blir det uppgörelse eller inte?



-Det kan jag inte säga. Om det nu inte blir - vad tänker ni göra då?



-Har ni hört hur arbetarna fick göra förr i världen - innan det fanns 
organisation mot sådana här arbetsgivare? Man väntade utanför 
byggmästarens dörr, tills han betalade. Man tog sängkläder med sig och 
bodde natt och dag utanför hans dörr, till dess han - eller kanske var det 
banken då också! - behagade betala sina skulder.



-Era känslor gör er all heder De är förmodligen förstklassiga. Men för att 
återvända till nutiden - jag är inte banken. Saken beror på styrelsens 
beslut. Och styrelsens beslut beror på kalkylerna. Om vi ska fortsätta 
affären, vilket jag kommer att tillstyrka, även sedan era siffror tagits 
med i beräkningen, så lär ingen annan kunna ta den ifrån oss. Och då 
betalar vi arbetarnas gamla fordran.



-Endast fördelar mot nackdelar tas med i beräkningarna? Vad som är rätt 
eller orätt räknas inte?



-Har verkligen arbetarna ingen annan att skicka hit? Finns ingen klok 
människa bland dem, som förstår affärer?



-Jag är inte här för att göra affär. Jag är här för att säga vad vi anser 
vara rätt.



-Arbetarnas förkroppsligade rättsmedvetande, alltså!



Överstehn grinade surt, byggmästaren skrattade och bankmannen såg road ut, 
när han fixerade Vesterberg.



-Jag är nog alldeles för ung för att förtjäna det stora namnet, svarade 
Pelle allvarligt. För första gången mötte han med en mans lugn deras hån.



-Verkligen?



-Men när arbetarna har fått ett förkroppsligat rättsmedvetande, som liknar 
ert och samhällets, då blir det synd om herrarna.



-Mycket möjligt.



-För arbetarnas egen skull, för mina kamraters och bröders skull, hoppas 
jag att de i all sin fattigdom aldrig måtte bli så uselt utarmade i sina 
samveten som herrarna - ni rävar och vargar, ni samhällets förkroppsligade 
rättsmedvetande! - Vi träffas alltså i morgon. På banken. God natt!



När Pelle kom ut, var det mörka kvällen. Han var sannerligen inte nöjd med 
sig själv. Segern var vunnen, men striden hade just inte varit uppbygglig. 
Vad det är svårt att stå stilla, när nävarna vill slå! Vad det är svårt 
att bli hånad, vad det är svårt att underhandla om pengar med folk, som 
man föraktar! Och detta vapen var det enda man hade att använda! Inga 
stora handlingar, inga personliga offergärningar, ingenting av det som 
unga hjärtan hungrar efter. Striden består däruti att man låter bli att 
göra något. På det viset lyckas man i bästa fall förstöra herrarnas 
kalkyler. Då har man vunnit. Den personliga kraften betyder ingenting, den 
är snarare till fördärv. Massan, den okända, namnlösa massan är allt. Dess 
enighet och uthållighet avgör striden, med slughet och smidighet ska dess 
talmän använda segern.



Unga hjärtan har ingen form. De är oändliga som livet, allt är deras, 
alltet sluts inom dem. De är ingenting bestämt, de är allting, 
hjältar den ena dagen, lymlar den andra, det klingar inom dem i solljus 
som sång av vapenstål, det skälver inom dem under nattens stjärnor som 
lekande vind och fjärran rosendoft. Men levnaden pressar och trycker dem 
tillsammans, de blir allt mindre och mindre, de börjar få form, de 
begränsas till något bestämt, och allt det som ligger utom deras gränser 
hör dem inte längre till. Det som blir kvar inom dem - hur litet, hur 
fattigt är inte det emot deras första, allt omfattande oändlighet! Så blir 
till slut det unga hjärtat förkrympt och hårt, det blir ingenting annat än 
ett helt vanligt människohjärta, sådant som alla andra gamla hjärtan. Men 
det vill ändå leva. Det känner sig själv, det förnimmer så nära sina egna 
gränser, det kan aldrig mer gå över dem och bli någonting annat, någonting 
mer. Och hjärtat säger till människan, som varit ung och börjar bli 
gammal: detta är du, någonting annat blev det inte, lev nu!



Det finns inte många så goda människoämnen som denne unge arbetare. En 
fast och stålblank ungdomlighet. Men endast ett ämne till en människa 
ännu. Han pressas och pressas, hans själ blir allt fastare och hårdare, 
hans hjärta blir allt mindre, han blir en människa. Han ser sin 
begränsning allt närmare - det blir ju ingenting kvar av alla de oändliga 
möjligheter som rymdes inom honom. Hans medvetande krymper alltmer ihop, 
till slut blir det bara detta: lev! lev ditt eget liv!



Och då känner han med ångest att han saknar fast mark under sina fötter. 
Han har inte längre till sitt förfogande de formlösa evigheterna, de 
oändliga möjligheterna i framtiden. Han kan inte ens leva sitt eget lilla 
liv, sådant det blev. Han får inte arbeta, han jagas som ett djur. Han 
blir en parasit som suger varmt blod ur massan och i gengäld ger bara ord. 
Hellre då bli en av dem, en okänd, namnlös, som med sitt eget arbete 
tillverkar sitt eget blod. Inte en korporal bland de andra generalerna - 
en arbetare vill han vara bland alla andra, men därför inte den sämste av 
dem. Kanske kan han en gång bli en av de bästa, en av dem som hjälper de 
många med sin levnad, med sin kropp, sitt blod, sin själ, sin härdade 
mannavilja, sina rena rättsbegrepp, med makten av hela sin ärliga 
personlighet. Och inte bara med alltid tomma ord, även aldrig så klingande 
vackra.



-Nå, Pelle? Hallå!

Det var Kvisslans röst. Kamraterna väntade ännu på Pelle. De stod i 
mörkret vid tomten numro sex. Blekingen och hans son var med dem. Pelle 
gick dit.



-Nåå?



-Uppgörelse. Antagligen i morgon.



-Nå?



-Vartenda öre är vårt.



-Nå!



Det var hela segerbudet. En liten vardagshistoria, som kostat mycken pina 
och möda. Och den var ännu inte slut.



Blekingen nickade mot den halvfärdiga sprängningen i sexan, där han 
arbetat hela sommaren.



-De ska gå på auktion, de här. Vi har tretusen att fordra. Vem ska betala 
de?



-Den nye ägaren, förstås, sade Kvisslan. Ni blockerar arbetsplatsen, tills 
ni får pengar.



-Blockera! Nu mot vintern? De går inte. När man går arbetslös å svälter 
gör man va som helst.



-Inte tänker väl du gå hit?



-Å nej, inte ja. Men det finns tillräckligt många. Ska här fortsättas i 
vinter, blir nog arbetsstyrkan fulltalig, om vi blockerar aldrig så.



Det blev tyst. Från de tända lyktorna långt borta trängde ett bleknande 
återsken fram till dem och kastade deras svävande, svarta skuggor ner i 
berggrunden framför dem. Blekingens son höll fadern i handen, han var 
liten och späd, ögonen var Blekingens ögon, ljusa och klara som två 
vattendroppar. Ögonbrynen var rynkade av svårigheten att förstå vad som 
hände bland de stora människorna och som nog skulle hända honom en gång. 
Hans far fortsatte i stillsam men ändå upprörd ton:



-Här har vi gått å trälat å armarna har blitt så långa av arbete så vi kan 
trampa oss själva på fingrarna. Här ble Lasse vrak. Här miste Dalman ögat. 
Här kom Olle på Långholmen. Här har vi andra mist våra pengar. Och vintern 
kommer. Hur ska vi kunna leva? Säg mej de! Hur ska vi kunna leva över 
vintern, när arbetet läggs ner överallt?



Tystnad.



-En sån som Överstehn, han klarar sej allti, fortsatte Ble kingen, 
som blivti uppjagad ur sin vanliga försiktiga stillhet. Han riskerar i 
värsta fall att förlora en del av sina pengar. För oss gäller det hela vår 
existens. Å hur får han sina pengar? Bara på bytet han gjorde me doktorn, 
Henningsson, förtjänte han på några minuter tretti tusen rena. Han gör 
förbindelser, han gör avtal, så skojar han bort alltihop me en konkurs. Så 
fortsätter han på nytt. Va förtjänar han på de, tror ni? Var får han di 
pengarna ifrån, som han ger prästerna för att di ska predika religion å 
moral för oss? Arbete befordrar hälsa å välstånd, säjer di. Me oärlighet å 
skoj å bedrägeri kommer man ingenstans här i världen, säjer di. De ä sånt 
som di har lärt sej utantill, ja säjer inte att de ä orätt va di talar, 
men ja säjer att va di ordena betyder, de har di själva ingen aning om.



Det var alltjämt tyst. Man kände inte igen Blekingen, man hörde på honom i 
häpen tystnad, att han kunde tala så mycket?



-Å här ska gatan gå fram. Här ska byggas hus, de ena inve de andra. Här 
ska bli sta me människor å elände. Här ska folk bo, äta å gifta sej. Barna 
deras ska leka på gatan här. Å vi ska ligga å ruttna i jorden, vi som slet 
oss i bitar, medan vi rev ner bergena åt dom. Å vi får vara tacksamma, om 
inte herrarna i samhället skäller oss för lymlar å busar å lunsar å 
behandlar oss som förbrytare. För di ä likadana allihop. Varenda herreman, 
varenda arbetsgivare ä i själ å hjärta precis som Överstehn. Samma deg å 
samma jäst.



-Lugna dig nu, Bleking! sade Pelle. Det är skillnad på dem också. De 
flesta av dem är hederligt folk. De slåss ju för sig och sitt. De tror 
fullt och fast, att de har rätt mot oss. Vi måste betrakta Överstehnarna 
som ett par ovanligt fullfjädrade skojare.



-De ä lögn, gosse, kom ihåg va ja säjer. Somlia ä hygglia, ja de ä di. 
Därför att di förtjänar mer på de. Inte därför att vi har rätt, de bryr di 
sej allri om. Inte heller därför att di tror sej ha rätt, de tänker di 
aldri på. Men di ä hederliga di dagar, som di förtjänar mer på ärlighet.



Ja, nu var det Pelles tur att tiga igen. Här kom ju hans egna ord nyss. 
Han letade i sitt minne, men han kunde inte komma ihåg en enda 
arbetsgivare, som just nu kunde framhållas som ett exempel. Allra minst 
bland de stora miljonherrarna. Dem kände han. Han tänkte på svarta listan, 
silkessnöret, som han ännu ha de om halsen. Han visste att i andra 
ändan på snöret hängde hela Arbetsgivarförbundet och drog och drog för att 
strypa honom. Han teg och kunde inte komma sig för med att försvara dem, 
kunde inte tala mot sin egen erfarenhet. Han visste ju inte att det, trots 
allt, verkligen finns arbetsgivare som inte är av samma ras som 
Överstehnarna.



Blekingen fortsatte:



-Alla bär sig ju inte åt på samma sätt, var å en har sin metod, allti 
fullt hederli inför lagen. Men inte inför samvetet! De går inte å lura 
samvetet, gosse, därför ä en sån som Överstehn gul i syna å sjuk!



Blekingen darrade på rösten och skakade i kroppen av upphetsning:



-Inte ä de någe nytt att bolag läggs ner eller går i konkurs, när herrarna 
vill slippa sina förbindelser å börja på ny räkning me nya namn? Inte ä de 
någe nytt, att di slår under sej arbetarnas pengar? Antingen gör di som 
Överstehn, stjäl direkt, eller också stjäl di indirekt genom att vägra å 
gå me på nåra överenskommelser om mänsklia löner. För resten - 
överenskommelser! Va hjälper överenskommelser å avtal me såna herrar? Å 
hör va ja säjer, Pelle, har du nånsin sett att lagen - eller samhället - 
eller di andra kapitalisterna be en sån där som Överstehn att veta hut? 
Näj tack, du! Di biter inte varann, di aktar sej för de.



-Nej men, Bleking, se då på Byggmästarförbundet! sade Pelle i sin iver att 
lugna den gamle arbetaren.



-Ja orkar inte höra't! Di ä rädda för Leverantörförbundet! Begriper du 
inte de?



"Tack för sist!" tänkte Pelle.



Han kände inte till att det fanns bra folk även bland byggmästarna. Hur 
skulle han kunna veta det? Han kände inte till andra arbetsgivare än de 
som hängde i andra ändan på silkessnöret. De andra hade inte visat sig för 
honom ännu.



-Näj, gosse, menade Blekingen, den ena svarta korpen hackar inte ut ögat 
på den andra, å nåra vita korpar har ja aldri sitt, så ja vet inte hur di 
gör. Vi ä inte människor, vi ä boskap, sämre än boskap, för vi har inte 
ett öres penningvärde för någon som äger oss. Därför sliter man ut oss å 
kastar oss på sophögen å tar nästa man, di förlorar ingenting på de. Di 
skriker bara på ar betsintensitet, å den som 
blir utkramad kastas bort. Vem ä ja? Ä ja en människa me kvinna å barn? 
Näj. Ja ä arbetskraft för tretti kroner i vickan, di vill ha mej för 
tjugufem, för tjugu, för tie kroner, bara di kunde få. Hur de går att leva 
på de, de frågar ingen efter. Men vi ska lära dom de en gång.



-De blir svart, sade Kvisslan. Men socialismen



-Socialismen! Du kan gärna dra åt helvite me din socialism, bara vi nån 
gång får'et så att vi kan leva som människor. Svårt blir de, vi måste vara 
försiktia. Ja har sett elände, ska ja säja er, så ja har blivi liksom 
skrämd. Men inte rädd. Vi har lagen mot oss, vi får reda oss utan lag, vi 
får göra va rätt ä inför vårt eget samvete. Men vi ska hålla ihop, vi ska 
sätta hårt emot hårt, så går de.



-Om hundra år.



_ Inte blir de i morrn å inte i vinter, å hur ska ja å de mina se ut i 
vår? Har ja nåra krafter kvar då att sälja tro? Men de får gå. Svält ä 
inte de värsta. Att leva som en Överstehn vore allt de hemskaste som kunde 
hända. De ä som att vinna hela världen å ta skada till sin själ.



-Han har inte vunnit. Han har förlorat. Och nu går jag hem och lägger mig 
på det, sade Pelle.



-Han står opp igen å börjar på ny räkning. Bygget har han förlorat, men 
den här tomten ä kvar. Tro mej, gosse, här blir ett värre elände!



De gick emot staden. Långa rader av tända lyktor glindrade emot dem. Över 
himlen hängde en rödgul rök av ljussken från staden. Men åt skogen till 
var allting svart och mörkt. Några stjärnor brann stilla där borta. Natten 
hade kommit, skogen födde höstmörker som flödade upp ur svarta djup under 
stjärnorna. Och i höstmörkret växte onda gärningar.



Blekingen ledde sin son vid handen medan de letade sig fram mellan grus 
och stenar där gatan skulle bli. Efter dem kom de unga. Sist Pelle. Han 
skulle gå tvärs genom staden och så en bit ut på landet. Där höll han på i 
en liten villa han åtagit sig åt ägaren. Han arbetade där om dagen, sov 
där om natten och sparade krona efter krona till resan. Han kände sig 
snart färdig att börja sitt nya liv i verklighetens värld.



7 Kapitel 7.



Jag drömde om dem i natt, om de människor vilkas historia jag här 
berättar. Jag såg dem inte och hörde dem inte heller, men jag visste av 
dem. De var inte i mina tankar, de var i mitt eget blod. I varenda 
brännhet blodsdroppe i min kropp fanns de och deras hat och deras ångest 
och deras hela eländes liv. Jag kände ett dunkande dån, en dov skakning, 
som uppfyllde mitt medvetande liksom ett maskinrum fylls av maskinernas 
buller. Det blev allt starkare och starkare, det var två olika maskiner 
som arbetade. Slutligen hörde jag. Det var ord som dånade så inom mig, två 
olika förnimmelser av ord som upprepades oupphörligt tills de susade in i 
varandra som ilande hjul och smällande remskivor: det händer ju så ofta, 
det händer ju så ofta - du kan det, du kan det, du kan det.



Eländet händer så ofta, det upprepas så utan uppehåll att det bildar den 
evigt enahanda bakgrunden till varenda liten yttring av liv. Men ångesten 
i denna tanke: du kan det! den blev så stark i sitt vinande dån, att jag 
vaknade. Ansvara! skrek det till. Det var det sista jag hörde.



Vad kan man? Hjälpa? Säga ett ord som bryter hatets makt? Göra något, vad 
som helst, som gör livet värt att leva för dem jag vet av i mitt eget 
blod? Nej. Man kan ingenting göra. Man kan endast vakna upp ett ögonblick 
av ångest och somna in igen. Och drömma vidare hatets drömmar. Så 
småningom formas de ut till en dikt, som är verklighetens fattige broder.



Åter är det kväll, en höstkväll. Solen har brunnit ner och ryker med 
flämtande låga vid horisonten. Staden ligger utbredd mellan berg och 
blanka vatten. Några skogiga höjder längst bort mot solnedgången sjunker 
in i ett tonlöst dis av rök, som sud dar över alla brokiga färger 
och later allting flyta samman i ett rödviolett dunkel, som varken är natt 
eller dag, varken ljus eller mörker. Den röken är människornas andedräkt, 
den tränger fram ur husens massor av sten, den bolmar upp ur alla 
fabrikernas skorstenar, den samlar sig och stiger först mot höjden, mot 
rymden, där ännu solskenet simmar omkring högst uppe. Röken dras ihop till 
skyar som färgas blodröda av rymdens farande solljus, skyarna dalar ner 
igen över staden, lägger sig tungt över berg och blanka vatten, pressar 
sig ner över gator och gångar mellan ändlösa stenväggar, tvingar in i 
varje vrå sitt kväljande os av kol och sot.



Solen har slocknat. Där ljuset släppte står endast en svart rökpelare rätt 
upp i luften, breder ut sig, sänker sig sakta igen och lägger sig över 
staden med ständigt mera mörker och oro och ångest utan mål. Bakom röken, 
över diset, bortom skyarna skymtar en stund något lysande ettrigt gult, 
det bleknar, det blir grönt, ärgigt, giftigt, det blir blått, matt, svart 
natt. Det är färdigt.



Som ett lock ligger denna dag med allt sitt hopplösa, svarta mörker över 
staden. Under locket, där nere på botten, kryper människorna över gatorna. 
De har tänt sina små lyktor överallt, men ändå pressas de intill varandra 
i stenhålorna av rädsla för natten där utanför, som suger liv och ljus ur 
alla brinnande små levande lågor. Människorna talar där de kryper mellan 
grottorna, men rösterna blir dova, slår mot sten och stannar mellan 
väggarna. Människorna tänker grottdjurens tankar som stannar i giftig rök 
och svart mörker. Gatorna är täckta av slem, det regnar, och regnet blir 
dy. De levande trängs om varandra utan att våga se omkring sig, färdiga 
att bitas för att försvara sitt elände. Man tvingas ner i smutsen, bröstet 
pressas ihop av en beklämmande ångest för något okänt, värre än det värsta 
man känner, man vill gapa, snappa efter luft som i en stor kvävning, 
svälja tungt för varje andedrag man tar, för varje mun full kväljande luft 
man får, som låter livet fortsätta ännu några sekunder.



En ström av tunga, sotiga gestalter vandrar fram genom staden mot 
utkanterna. I led som fyller trottoarerna vandrar de hemåt, 
arbetarskarorna. Med böjda ryggar och böjda knän, hängande huvuden, 
hängande armar. Det är något hejdlöst, målmedvetet i deras gång, inte 
morgonens steg, så hastiga som möjligt den kortaste vägen, i den rörelsen 
ligger något av stigande men det är kvällens steg från ett hopplöst arbete 
till ett hopplöst hem, i den rörelsen ligger någonting fallande, tungt och 
hejdlöst.



Det är en mörk, sotsvart massa, som vältrar längs gatorna under lyktskenet 
genom det silande höstregnet. Det är levande människohjärtan som hårdnat 
under förbannelser, som höljts i lump och smuts, som tvingats tillsammans 
med tusen och hundra tusen andra levande människohjärtan, kännande samma 
hårdhet, tänkande samma hatfulla tankar, längtande samma längtan att 
förbannelsen ska drabba även dem, som förtrycker.



Utanför några fabriker har stått unga män som delat ut flygblad till de 
utsläppta proletärerna Det är små brandröda lappar som läses på hemvägen i 
lyktskenet, de går ur hand i hand, de läses och göms eller skickas vidare.



VARNING.



Det kristna skojet är en tvångströja, varmed överklassen håller arbetaren 
bunden.



Fackföreningsrörelsen är detsamma som hötappen för åsnan.



Parlamentarismen är ett organiserat förräderi mot arbetarrörelsen.



Hatet är proletärens evangelium. Våldet är den enda religion, som kan 
befria arbetaren.



Efter denna kraftiga inledning följde en kort uppmaning till varje 
arbetare att ansluta sig till den nya centralorganisationen



Hatet går sin gång. Det sprids som en förruttnelse genom de nedtryckta, 
hopgyttrade massorna på samhällets botten.



Det är kväll, novemberkväll. Det är isigt regn i hela rymden, det är 
mörker över hela världen. Det är smuts överallt, smuts som faller 
ovanifrån och ner och stänker nerifrån och upp, smuts som ältas samman 
till ett klibbigt slem och täcker varje hus, tränger in genom människornas 
kläder, genom deras kroppar, in i deras hjärtan.



Där vandrar de hemåt i led efter led, de tunga och trötta, i massor. De 
böjda och kuvade, fyllda av förbittring, har de vunnit något än? De 
gick ut om morgonen utan hopp, de gav sina krafter, fick ingenting 
tillbaka, har de vunnit något gott som var värt ett liv för att vinnas? 
Fattighuset har kommit dem närmare, ingenting annat än fattigdöden väntar 
dem.



Affären med kött och blod är samhällets grundval. Det finns ingen annan. 
Religionen är mångas styrka. Så lyckligt danade individer har större 
chanser att vinna i kampen för tillvaron. De nyltjar religionen som 
bläckfisken nyttjar sitt bläck: att göra vattnet svart medan jakten varar 
och blodet sugs ur de bedövade offren.



Vad vinner man för gott till slut med fackföreningsrörelse och 
parlamentarism? Överallt där de brandröda lapparna sprids tas frågan upp. 
Vad har ni vunnit? Svarta listan är följden av den inskränkta fackliga 
kampen. Åkarpslagen är parlamentarismens frukt. Ska vi vänta längre ännu? 
Ska vi se hur nysmidda vapen riktas mot oss, ska vi lägga våra armar i 
kors och låta samhället sparka oss tjugu eller trettio år tillbaka i 
tiden? Nej, hellre må hatet organiseras och växa till våld, till noga 
beräknad skadegörelse.



Frågan tas upp av dem som vandrar hem efter dagens arbete. Med svärjande 
och slammer av vilda ord förs tankarna vidare och vidare. Olika tankar av 
samma hat. Hur skulle något annat än hat kunna växa upp av säden som sås i 
fabrikerna, i utkantens ödemark?



En liten gråsparv ligger död i en rännsten, där arbetarskarorna strömmar 
förbi. Han ligger på rygg, med benen i vädret, huvudet vridet åt sidan och 
fjädrarna i oreda av allt kloakvatten, som sköljt över den. Han sparkas 
upp på trottoaren:



-Där ä va proletären vinner på sitt arbete!



Sparven trampas sönder. Ingen av dem som kommer efter vet vad han trampar 
på. Det är bara något mjukt under järnskodda stövlar, det krossas och 
ältas ut och blir dy i den övriga dyn. Fattigdöden.



I botten på en gränd, längst inne i djupet av grå staden, går Lasse Han 
formligen rinner fram som en droppe segt svart i en ränna. Han kommer från 
kafé Solglimten och trevar sig fram genom mörkret, men stannar vid första 
bredare gata. Där går arbetarströmmen fram i lyktsken och regndis på väg 
mot ut kanterna. Lasse ser och vänder om. Han vill inte möta den 
sortens människor. Han kryper tillbaka in i gränden, gömmer sig i det 
svartaste hörn han ser och väntar. Det ser ut som om han skulle stå där 
och sova, så djupt har han sjunkit ner i slöhet.



I dag har Lasse för första gången stulit. Det var inte alls något svårt, 
det gick av sig själv, man behöver inte tänka på det. Man gick förbi, 
sträckte ut armen, och det följde med. Det var en tjock, fin vinterkavaj, 
nästan ny, men något begagnad. Den följde med Lasses hand utan minsta 
motstånd, ingen skrek efter honom, ingen hade sett det. Så lätt kan det 
vara! Lasse hade inga svårigheter med förberedelserna och inga långa 
resonemang efteråt, rocken föll som en mogen frukt i hans hand, eftersom 
tiden var inne, så att han ville ha den. Han pantsatte den genast på ett 
ställe, där han varit ofta. Sedan åt han sig mätt och drack sig full och 
drev omkring i staden hela eftermiddagen.



Det var då han helt plötsligt mötte Dalman, som var strejkbrytare nu, 
Lasse visste det. Det var som när två hundar går rätt på varandra omkring 
ett gathörn, de rynkar på nosen och visar tänderna och morrar - det är ju 
inte alltid det går för sig att flyga varandra i strupen. Lasse och Dalman 
visade varandra tänderna -strejkbrytardjävel! sade Lasse. Ja ska spränga 
bå dej å sexan i luften me eran egen dynamit, kom ihåg de!



Dalman spottade mellan tänderna åt Lasse och gick Han kom gärna tidigare 
hem från arbetet än de andra nu, sedan han spårat ur.



Men Lasse drev omkring vidare i staden med pengar i fickan. Mot kvällen 
hamnade han på Solglimten, drack mera öl och blev en smula mera full. Och 
nu måste han vänta, arbetarna på gatan ville han inte möta, han hörde inte 
till dem längre, han hörde till fängelsefolket.



Men han hade haft en tid av gränslös lycksalighet först!



Självmordsförsöket gjorde lycka och ännu mer avskedsbrevet. Han blev 
intressant. I tidningarna var det en lång historia, brevet trycktes av, 
fotograferades och klicherades för att inte förlora något av sin 
ursprungliga skönhet. Lasses historia berättades med en mängd romantiska 
detaljer. Det var en stund av högtid för Lasse, när han fick se sitt 
porträtt i tryck. Det var hans största och stoltaste ögonblick. Han kände 
sig rentav blyg när han såg den där bilden av 
sig själv - en låg panna, en väl kammad, fettblank lugg lagd över ena 
ögat, en alldeles uttryckslös, sömnig blick djupt inne i mörkret under 
pannan, mustascherna hopsnodda med fett till smala spetsar, en bred mun 
med tjocka läppar, en kraftig haka, som sprang fram ur grova käkar och 
mitt i ansiktet en liten lustig, platt näsa - det var Lasse, hans hela 
namn stod under bilden, han blev kallad Larsson på allvar.



I tidningen stod att han förlorat sin ena arm genom en annans vårdslöshet 
med ett sprängskott. Det bet sig fast i honom. Han hade själv berättat hur 
olyckan gått till, men inte hade han förstått, att Dalman varit vårdslös, 
där ser man i alla fall, nu kom sanningen i dagen! Det stod klart och 
tydligt i tidningen att Dalman varit vårdslös, inte Dalmans namn, förstås, 
honom kände ju ingen, en så obetydlig människa gentemot Lasse, men 
alltihop var Dalmans fel, det förstod Lasse nu. Inte hade han tänkt på 
förut, att olyckan kunde ha en naturlig orsak!



Det gjordes en tiggarlista åt Lasse, som fick mycket pengar. Alla ville 
hjälpa den stackars olycklige, som tvingats mitt i samhället att försöka 
ta sitt liv. När han såg hur listorna redovisades i tryck, förstod han hur 
förfärligt intressant han var, människorna betalade liksom en skatt åt 
honom, och det var ju inte mer än rätt.



Visserligen blev han av polisen varnad för lösdriveri, men han hade ju 
bostad och fick pengar, flera hundra kronor, mer än han någonsin haft i 
sin hand förr på en gång. Han åt och söp. Han skulle börja arbeta också 
någon gång på något vis, om man kunde hitta på något lätt, som passade för 
hans ena arm och för hans känsliga natur. Men åt sådana saker vände han 
aldrig sina tankar, det föll honom aldrig in att det skulle bli allvar, 
att han verkligen någon gång skulle arbeta. Han tog pengarna såsom något 
alldeles naturligt, det var alla människors skyldighet att hjälpa honom, 
han tog det som en tribut åt den överlägsna personligheten.



De lönar sig att vara defekt och viljelös och olycklig, det vädjar till 
barmhärtigheten, då får samhället lust att experimentera med välgörenhet. 
De som arbetar vädjar endast till rätten, de är inte intressanta, men ofta 
nog oförskämda, dem ska man sannerligen inte bry sig om. För övrigt blir 
det ju större glädje i himlen när en syndare sig omvänder och 
bättrar, tänk om man kunde rädda denna stackars människospillra, så att 
han i framtiden möjligen kunde utföra något lindrigt arbete, o! han skulle 
bli samhällsnyttig! Men att hjälpa dem som arbetar och endast fordrar 
rättvisa, det vore ju bara att åstadkomma glädje på jorden, och det är en 
tvivelaktig ära med den sortens verksamhet.



Det hela blev för Blöt-Lasse en ny storhetstid, den största han haft. Han 
brydde sig inte om att vara profet eller stor förbrytare, han tog bara vad 
som gavs och brydde sig ingenting annat om. Detta sakernas tillstånd 
skulle naturligtvis vara för alltid, nu när han äntligen funnit sin rätta 
plats i samhället och blivit uppskattad efter förtjänst. Han trodde fullt 
och fast att han utfört en stor handling och blev belönad därefter. Han åt 
sig mätt. Lydande sina djupaste instinkter att först och främst äta, sedan 
dricka och sedan göra hor eller göra barn, vilket det nu kunde bli, hade 
han först och främst ätit. Och inte litet. Det var fest och stora dagar, 
då skulle det vara mycket mat. Han kunde på krogen begära in två eller tre 
portioner av samma mat, ställa dem bredvid varandra på bordet och äta i 
sig dem i tur och ordning och sedan börja med ny mat, ett par portioner i 
taget. Ska det vara något roligt, så ska man äta så mycket mer än annars. 
Den eviga barnahungern går väl igen tillsammans med rasens äldsta 
instinkt. Att dricka gick inte lika bra, man måste ju sluta, när man blev 
sanslös av fylla. Och av sådant blev alltid obehag.



När han var mätt och lagom full, drev han upp flickor. Han tömde livets 
glädjebägare till sista droppen och slickade kanterna efter mera. Men det 
blev inte mera.



Man kan inte vara intressant i evighet på grund av ett misslyckat 
självmordsförsök och ett avskedsbrev med förbannelser. Experimentet med 
välgörenhet måste till slut avbrytas, det lyckades inte att göra Lasse 
samhällsnyttig på det viset.



Ja, där blev nu ett nytt exempel på samhällets uselhet och människornas 
otacksamhet. Så här behandlade man sina välgörare! Lasse blev glömd, hans 
nya kläder vandrade till pantbanken och glömdes de också, han vandrade 
åter omkring på gatorna trasig, hungrig, övergiven För var dag som 
försvann i fattigdom sjönk han allt djupare i slöhet, men hatet i hans 
enkla själ hade fått näring, man hade åter berövat honom hans rätt.

Lasses utveckling framåt hade ju aldrig någon gång varit särdeles 
stor eller hastig, utan endast ett ringa resultat av hans egen svaga 
livsförmåga. När olyckan träffade honom, då han förlorade sin arm, fick 
han en stöt så att han kom ur sin bana och började glida baklänges. I sin 
nergång följde han samma linjer, som under utvecklingen framåt dragits upp 
i hans medvetande. Upplösningen började och fortsatte att långsamt sänka 
honom mot jorden som genom en förruttnelse- eller snarare en 
smältningsprocess.



Med varje dag eller avslutad tidsföljd framträdde något som legat gömt 
inom honom, ett minne, inkapslat i de olika lager som avsatts i hans 
medvetande under tidens gång. Det var alltid något, men oftast något 
alldeles betydelselöst, någon dunkel erinran som oftast försvann i 
likgiltighet igen utan spår. Endast i enstaka undantagsfall var det, som 
under förruttnelsen blottades i hans själsliv och fördes fram i dagen, av 
något större intresse.



Ett sådant undantag hade det första fyndet, religiositeten, varit. Mötet 
med prästen blev en andra kraftig stöt bakåt och neråt, då upptäckte han, 
att han var religiös och ägde bibelspråk. Detta sysselsatte honom under en 
längre tid, men när han förbrukat sin avlagrade kapacitet som troende - 
den hade varit ganska stor och i den förgångna perioden varat ganska länge 
- sedan var den oåterkalleligen borta. Den kunde inte längre ersättas, ty 
han saknade numera all förmåga att producera nytt, religiositeten inom 
honom var så helt och hållet borta, att han aldrig mer tänkte på 
gudsordet.



Åsynen av ligisterna på ölkrogen blev en ny sådan stöt bakåt, genom vilken 
de slumrande förbrytarinstinkterna väcktes inom honom. Dessa instinkter 
hade aldrig varit nog starka att övervinna hans inre motstånd och göra 
honom till en verklig förbrytare, men de hade alltid kommit honom att i 
oklarhet längta efter brottets gloria. Det hade dock funnits en tid i hans 
liv, före läsarperioden, då han varit mycket nära den färdiga brottsliga 
gärningen. Men hans starka motvilja mot varje slag av handling jämte hans 
nedärvda medvetande av att fängelset var något farligt hade varit honom 
ett skydd.



När nu dessa instinkter vaknade på nytt, bröt längesen förgätna saker fram 
i hans minne. Han förstod inte alls varför han just nu kom ihåg dem. 
Än mindre förstod han varför han inte då gjort allvar av sina ansatser 
till ett eller annat brott, stöld, mord eller våldtäkt, oftast hade det 
varit stöld han önskat begå. Mordbegäret hade aldrig fått någon fast 
gestalt inom honom, det hade endast varit längtan och dimmiga syner. Men 
en våldtäkt hade han i ungdomsåren gjort nästan färdig, varför sprang han 
den gången ifrån flickan, som var dödsförskrämd? Han förstod det inte 
själv. Han hade släppt henne och löpt i väg utan ringaste orsak. Hade han 
inte varit så dum då, medan han var ung och stark och ännu hade två friska 
armar, då hade han nu kunnat vara en fasansfull förbrytarnas konung!



Men även dessa minnen försvann och tog så småningom med sig begäret efter 
brottets gloria. Efter espisoden med glädjeflickan hade han inte stort 
annat än tomhet kvar.



Andra minnen från ännu yngre år dök fram, men de handlade bara om arbete. 
Han såg en ändlös rad arbetsdagar bland berg och sten. Många mil borrhål 
hade han gjort med slägga och spett, om man lade ihop dem alla på längden. 
Den ena dagen var fullständigt lik den andra, en hel mängd var kalla, men 
de flesta var brännheta, och ibland kom det regn. Det gjorde ingen 
skillnad. Arbetet var detsamma enformiga, ständigt lika. Tunga 
morgonstunder med rysningar av ovilja inför verktygen - två timmars 
arbete, ännu nästan som i sömnen - mat. Sedan kom den värsta, längsta 
tiden på dagen, då allt var bara släggans dån och brinnande solhetta och 
svett - äntligen mat, middag, och sedan sova med rocken under huvudet mot 
en sten. Sedan börjades det igen, men då gick det utför mot kvällen, och 
så blev det slut och natt. Annat var inte att minnas från arbetslivet.



Slöhet förtärde och uppfrätte Lasses medvetande, han var inte längre en 
personlighet, han löstes upp till en mängd av simmiga föreställningar, i 
vilka drifterna låg som levrade blodklumpar. I botten på denna slöhet låg 
döden. I ett ögonblick av livsångest skar det sig, han greps av en 
vansinnig lust att pröva döden för att få veta den. Hans personlighet var 
för mycket upplöst att hindra honom försöka, men ändå inte tillräckligt 
förstörd för att inte spjärna emot inför det sista steget ut på djupet. 
När han stod på botten invid kajen och vattnet räckte honom till näsan, då 
vaknade något inom honom och pressade ur honom ropen på hjälp 
alldeles mekaniskt, oberoende av hans vilja. Dödsförnimmelsen väckte åter 
upp hans medvetande, men då var han liksom på andra sidan om livet, och 
där förblev han. Samhällsmänniskan Lasse var för alltid borta, endast 
driftmänniskan, enstöringsdjuret Lasse var kvar och kände sig ännu leva, 
ville alltjämt leva.



Den korta glädjetiden kom och tog slut. Maten hade givit nya krafter åt 
hans kropp, och spriten kunde inte hinna att fullständigt ödelägga honom. 
Ständigt sjönk hans medvetande allt längre ner mot det förflutna, 
bläddrade tillbaka i hans levnadsbok ända till begynnelsen.



Han mindes saker från ungdomstiden och barnaåren, och han mindes dem på 
ett annat sätt än annars, alldeles som om de nyss hade hänt, så nära i 
tiden som i går eller i dag. Och vilken ungdom, vilken barndom! Född vid 
en bakgata av spritförgiftade föräldrar, uppvuxen i vildaste frihet på 
gatan, var dag hade endast givit honom förbittring, ]eda, hat och lust att 
hämnas. När han blev stor skulle han först och främst hämnas på alla, på 
föräldrar, på kamrater och jämnåriga, på alla människor - det var 
egentligen ingenting annat att minnas från hela barndomen, än denna 
förtvivlade, inbitna lust att hämnas.



Och vad skulle sedan komma? Vad låg gömt på botten i Lasses giftiga själ? 
Det anade han inte själv, ingen kunde veta det ännu. Det fanns troligen 
ingenting annat än vilden och djuret, den råa kretinismen och det svarta 
vansinnet.



Natten tvingar mörkret ner över staden, regnet silar ner genom rök och os 
mellan gatornas stenväggar. I gränden, där kafé Solglimten ligger, står 
Lasse lutad in i det djupaste prånget och väntar. Som en droppe segt 
svart, hängande över rännans kant och färdig att falla.



Han ville inte möta arbetarna på hemväg - de har för länge sedan gått 
förbi och försvunnit. Lasse står kvar ännu. Han har inte något begrepp om 
tid, vet inte hur länge han stått där. Han har den lugnande förnimmelsen 
av att vara mätt och må ganska bra. I fickan ligger mera pengar. I 
tankarna frossar han av all hämnd han ska kräva ut - det är inte bara 
längtan och syner längre, hämnden tar fast gestalt i hans medvetande.



Han beräknar inte, överlägger inte. Han är inte på något vis herre 
över sig själv eller sina göranden. Han rycks med av ett alldeles nytt 
begär att själv få tillfoga en annan människa skada. Det är ju så enkelt, 
att han inte tänkt på det förut! Han lever ju, han kan tänka, röra sig, 
han kan använda sin arm och sin hand, han ska nog visa att han inte är 
död. Han ska göra dem något verkligt ont på allvar nu, alla människor han 
känner, alla har de gjort någon åverkan på hans liv.



-Vet ni va dynamit ä? Nä! Men de vet ja, å ja kan använda de me, å ja vet 
var de finns, va lugn fö de!



Där är till exempel Adelina. Var det inte hennes fel kanske, att pojken 
blev överkörd?



När Lasse var rik, hade han bjudit många människor på öl för att få visa 
hur rik han var, medan de andra alltjämt endast var fattiga arbetare. Av 
dem hade han fått veta att Adelina bodde i ett förstadssamhälle 
tillsammans med Alfred. Dem båda skulle djävulen ta en vacker kväll. 
Dynamit skulle göra dem gott, det var ju riktigt oanständigt att tänka på 
dem, usch!



Där är så många andra att hämnas på. En otalig mängd människor trängs i 
hans minne med gärningar som fordrar hämnd. Till exempel alla de som nyss 
tagit ifrån honom hans pengar, berövat honom hans rättmätiga rikedom, de 
där som skulle försöka tvinga honom att arbeta, fast han var så olycklig - 
dynamit bara! Det skulle de ha för besväret. De hade gjort Lasses liv 
eländigare än det någonsin varit förr, de hade gjort honom till tjuv, men 
han vet nog var han kan hämta dynamiten.



Ja, där är Dalman också. Hade inte Dalman blivit strejkbrytare! Han var ur 
alla synpunkter hemfallen åt döden. Och arbetsplatsen, där Lasse blivit 
förstörd för samhällets skull, för Överstehns, skull, ja, det var visst 
inte Överstehn, som ägde tomten då, men det gör detsamma! Ett spratt ska 
man spela kapitalisterna där ute i sexan, dynamit får de bestå själva, 
sand i maskinen ska de vara!



När allt kom omkring, var det nog ända Dalman som hade förstört hela 
Lasses liv. Det var för Dalmans skull han hade mist sin arm, så att han 
blev oduglig att arbeta, han kunde ju faktiskt inte arbeta mera, stört 
omöjligt, hur gärna han än ville, han begärde ju inte bättre än att få 
arbeta, oh! han skulle minsann ta i med sina bägge armar, men han hade ju 
bara en! Han kunde inte göra någonting alls, 
inte kan man arbeta med bara en arm. Nej, du satans Dalman, du har 
förstört mej, lite starkt ska du smaka, strejkbrytargubbe!



I samma ögonblick som Lasse satte sig i rörelse i gränden, kände han att 
han ägde krafter till något stort och allvarligt verk som måste utföras 
genast, innan det blev för sent. Han kände ända in i själen med varje 
rörelse, att han var en tjuv, Dalman hade gjort honom till tjuv, och det 
var inte alls någon glädje med det. Fängelset väntade, det var varken 
roligt eller lockande, det hade mist all sin ärofulla gloria. Men hämnas 
skulle han, hämnas för att han tvungits bli en tjuv.



Lasse gick åt Utkantsgatan för att hämta dynamit. Regnet regnade ner över 
honom, lyktskenet speglade sig i gatans vatten och glittrade i pölarna. 
Däremellan vinglade skuggan av Lasses kropp, den for runt omkring hans 
fötter allteftersom lyktorna passerade förbi. Den irrade åt alla håll som 
hans egna tankar, sträckte sig stundom uppför husväggarna ända mot 
taklisterna, svart och hotande, färdig att falla över vem som kom i hans 
väg. För första gången i sitt liv var han verkligen farlig. Knotig och 
mager, men tämligen högrest, lång i ryggen som en kyrktjuv. Axlarna var 
grova och breda, men underlivet var hopväxt och slankigt, så att hela 
överkroppen lutade framåt av sin egen tyngd. Huvudet hängde ner, och 
mössan satt på ena örat. Han slog omkring sig med näven medan han gick och 
pratade för sig själv, den vänstra rockärmen fladdrade tom bredvid honom. 
Benen var smala och spinkiga, de tycks vika sig under honom.



Över läpparna låg ett tjockt flin, han såg närmast löjlig ut. Att se på. 
Men han visste vad han skulle göra, ingenting kunde hindra honom, i 
hämndlystnaden samlades alla hans övriga drifter, han blev liksom hel på 
nytt. Och han var på väg till sitt livs gärning.



Ner i djupet, ner! Därhän, därhän! Gå in i natten, själ!



Det hände sig så, att just denna kväll gick Dalman där ute i tomten numro 
sex och väntade på Lasse, ty Lasse hade hotat att gå ut och hämta dynamit, 
Mellin hade hört det och varnat Dalman, Kvisslan hade hört det, Pelle 
Vesterberg hade hört det, och i dag hade Dalman själv hört det med egna 
öron och själv sett med egna ögon hur Lasse såg ut, när han ta]ade om 
dynamit.

Där ute regerade natten och regnet och den livlösa tystnaden. En 
dagens arbetsplats är om natten tystare än allt annat, vartenda föremål 
ropar efter rörelse, men ligger meningslöst stilla, som plötsligt slaget 
av en hastig död. Utkantsgatan var mjuk, våt dy, uppfylld av nersprängda 
skärvor och flagor, allting där ute var vått och hårt berg, halt av regn, 
eller mjuk dy, klibbig av regn. Från staden kom ett villsamt återsken av 
tusentals små ljusknippen som inte orkade ända fram genom mörkret. De 
orkade endast ge en grågul färgton åt de allra närmaste bergklackarna, 
några steg längre bort låg bråddjupa natten, i vilken endast syntes ett 
par små ljusglimtar på olika håll, gatuarbetarnas lyktor vid 
arbetsplatserna. Längst borta, på andra sidan sjön, kunde man möjligen 
också upptäcka en eller annan lysande prick, där var människor, som redan 
börjar angripa skogen, men regndiset skymde som en rök och gjorde allting 
osäkert.



Det var nästan ljudlöst tyst, endast ett sakta väsande hördes av fallande 
vatten. Inga stora vattuflöden, men något stilla, silande, oändligt segt, 
som dalade ner med ångande dunster.



I tomten numro sex gick Dalman fram och åter bland stenblocken, han syntes 
knappt i halvmörker och vimlande skuggor av det söndersprängda berget. Han 
hade fällt upp kragen och dragit ner hattens brätten, medan han väntade på 
dynamittjuven som kanske inte alls skulle komma i kväll. Men Dalman hade 
just ingenting annat att göra än gå här, hade knappast någon annanstans 
att vara heller, om han inte ville driva omkring på gatorna. Hemma hos sig 
var han så litet som möjligt. Nu sedan han blivit strejkbrytare, hade det 
dragits upp en gräns mellan honom och alla hederliga människor i hans 
omgivning. Över den gränsen kunde han inte komma, ville inte heller 
försöka, han var för stolt att inte ensam fortsätta den väg han själv hade 
valt.



Det hela hade utvecklat sig fullkomligt normalt, enligt sjukdomens egen 
logik.



Aktiebolaget Byggnadsindustri försvann, dess tillgångar realiserades, 
bygget i numro tretton inköptes av banken, affären med arbetarna gjordes 
upp och Pelle Vesterberg kvitterade beloppet å kamraternas vägnar. Sedan 
hade han spelat ut sin roll som aldrig varit stor eller innehållsrik, han 
var ingenting annat längre än en helt vanlig liten människa, som 
försökte få en bit fast mark under fötterna.



Tomten numro sex inköptes vid auktionen av Byggnadsfirman Exelcior. 
Utsides folk, som intresserade sig för denna firma - de var både arbetare 
och leverantörer - fick veta, att firman ägdes av ingenjör August 
Överstehn, nyss myndig vorden. I handelsregistret fanns dock antecknat den 
ingalunda betydelselösa bestämmelsen, att unge August godhetsfullt hade 
anställt sin pappa hos sig att vara hans prokurist, firman tecknades av 
prokuristen och fick inte tecknas av någon annan. Sådan var Byggnadsfirman 
Excelsior, som numera ägde tomten numro sex, där arbetet omedelbart skulle 
fortsättas så långt ske kunde under vintern. Bergsprängning och 
grundläggning hade övertagits av en entreprenör.



Det hade varit en rolig strid mellan Överstehn och den nye entreprenören 
om de tretusen kronorna som Dalmans bergsprängarlag hade att fordra. I 
Överstehns ögon såg dessa tretusen kronor ut som redan utfört arbete som 
han hade vunnit av arbetarna. I entreprenörens ögon såg de ut som arbete 
vilket ännu inte var gjort, men måste göras av honom under vinterns lopp 
och därför också betalas av Överstehn. Entreprenören tyckte att Dalmans 
arbetslag gjorde nära nog ingenting, så mycket återstod för honom att 
göra, och så mycket ville han ha betalt för. Hur denna strid avgjordes, 
visste ingen människa mer än de båda kontrahenterna. Dalman och hans 
kamrater visste ingenting annat än att de gjort arbetet som godkänts till 
betalning av Överstehn, men betalningen hade de aldrig fått, pengarna 
försvann för dem i konkursen.



Arbetsplatsen blockerades ju allt fortfarande, oavsett ombytet av ägare. 
Den här gången brydde Överstehn sig inte om att stämma. Entreprenören 
skötte arbetet och skaffade arbetare, så många han behövde. De var inte 
den ringaste svårighet nu mot vintern, då så många arbeten stoppades.



Det måste dock sägas att organiserade arbetare fick han inte. Men 
organisationen var liten och svag, den räknade endast ett fåtal av de 
yrkeskunniga. De övriga gick utanför, höll sig framme när organisationen 
under goda år lyckades driva upp lönerna, men drog sig undan när 
svårigheterna började och personliga offer krävdes. Överstehns 
arbete drevs med fulltalig styrka, de utplundrade kunde endast tiga och 
svälta, de hade samhällets lag emot sig, byggherrn och entreprenören 
delade rovet.



Bland dem, som gjorde Överstehns arbete och hjälpte honom vidare, var 
Dalman.



Det finns strejkbrytare av olika typer. Ynglingen Jonsson, kallad Skrotis, 
är en typ för sig. Han är ung och dum och leker med elden - en tid. Sedan 
drar han gärna dän fingrarna. Andra blir ohederliga av öppen, bitter nöd. 
Det är en sorts stöld, men lagen straffar dem inte. Lagen förser dem 
tvärtom med ett extra polisskydd. Stölden är riskabel nog ändå, samhället 
brännmärker dem inte, men de blir isolerade och instängda, avskilda från 
sina kamrater, de bestulna.



Andra begår strejkbrytarbrott av lust att gå genvägar för att komma 
hastigare upp - av tvång, när de ställs inför valet mellan det egna hemmet 
i arbetarbaracken och en vräkningsdom - av ovilja mot all disciplin och 
ordning, olust att lyda ett flertalsbeslut - av böjelse för ohederliga 
handlingar, helst när de premieras av staten - av politiska åsikter- av 
hänsyn till en redan färdigbildad omgivning av idel strejkbrytare - av en 
mängd olika skäl, de flesta baserade på instinkter av lägsta art.



Men de, som tvingas in i brottet av sina bästa, livsdugligaste egenskaper, 
är inte många. Dalman var en av dem. Att arbeta var för honom ett behov av 
samma slag som att andas, att äta. Det var inte något nödtvunget som han 
ovilligt gjorde för att leva. Det var för honom livets hela förutsättning, 
och det var hans sätt att ge uttryck åt sin livsförmåga.



Han var nu rätt gammal, men sedan han som ung pojke började arbeta hade 
han aldrig varit arbetslös många dagar i sträck, antingen det berodde på 
en slump eller var en följd av att han var starkare än andra. En och annan 
strejk eller lockout hade han varit med om, men aldrig mer än några dagar. 
Under tiden hade han haft fullt upp med arbete åt sig själv. Ett par 
gånger hade verkligen inträffat att han stått inför en lucka i sitt livs 
sammanhängande arbete, därför att konflikten blivit oväntat lång. Då hade 
han genast fått ihop ett lag kamrater och tagit arbete hos någon mindre 
byggherre, med vilken överenskommelse träffades utan hänsyn till läget på 
den övriga arbetsmarknaden. Endast en gång, 
för några år sedan, hade han under några dagar stått alldeles utan något 
slag av arbete. Han blev genast sjuk. Det var ett organiskt behov hos hans 
kropp och själ, som inte blev tillfredsställt och återverkade med 
automatisk noggrannhet. Efter tre dagar var han alldeles nerbruten av 
sjukdom, sökte läkare, som ingenting kunde göra. På fjärde dagen fick han 
börja arbeta igen, på femte dagen var han frisk och i bästa form. Den 
sjukdomen gick sedan aldrig ur hans minne. - Det drog ihop till 
storstrejk. Den mötte han med ett eget arbetslag, K. B., och med K. B. 
arbetade han under hela storstrejken. Det talades kamrater emellan många 
hårda ord om det arbetet.



Han hade sålunda aldrig blivit allvarligt prövad inför frestelsen att bli 
en strejkbrytare. Han trodde själv fullt och fast att han om någon var en 
bergsäker pelare i organisationen, och vem tänkte inte det? En Dalman och 
en strejkbrytare, det var för alla känningar två of örenliga begrepp. Han 
var ingen talare, men privat brukade han ur sin erfarenhet meddela ett och 
annat om nyttan av en organisation, och det gick visshet genom märg och 
ben på den som hörde honom. Varenda erfarenhet Dalman ägde hade han köpt 
med sin egen kropp, sitt eget blod, sitt eget liv. Men den situation han 
nu råkade in i hade han aldrig förr prövat. Varken han själv eller någon 
annan skulle på förhand kunnat säga hur han skulle komma att bete sig, 
endast Mellin hade anat något, han hade öga mot öga med Dalman sett en 
skymt av svagheten i den själ, som föreföll så stark och fullgod. Den var 
smidd av bästa material, den själen, men härdningen hade varit 
bristfällig, det hade uppstått liksom blåsor eller tomrum i godset. Han 
brast i påfrestningen och han brast nära nog genast. Ju intensivare 
livsförmågan är, ju hårdare farten jagats upp i den givna riktningen, 
desto värre att uthärda blir tvärvändningen, de hårdaste splittras, där de 
smidiga böjer av och står fast.



Under hela tiden medan konkursen varade gick Dalman som kamraterna 
arbetslös. Han började känna sig dålig, blev sjuk, blev värre, gick till 
doktorn och fick ingen hjälp. Han kände igen sjukdomen, kroppens vägran 
att finna sig i overksamhet. Sjukdomen lade honom inte till sängs, men 
knäckte honom ändå, mer än många år skulle kunnat bräcka honom av ålder. 
Han sökte arbete överallt men fick ingenting. Då blev Överstehns 
affär ordnad, arbetet skulle fortgå vintern igenom, det blev känt 
och Dalman betänkte sig en dag. En hel vinter av arbetslöshet väntade, det 
var döden eller värre än döden, ett levande förfall, alla kroppsliga och 
andliga krafters upplösning. Det var Lasses öde som väntade Dalman, han 
såg det och förstod det, och dagen därefter gick han till entreprenören. 
Arbetsstyrkan var fulltalig, han hade dröjt en dag och kom mycket för 
sent, bland arbetarna rådde panik inför vintern. Men Dalman och 
entreprenören var gamla arbetskamrater, för gammal vänskaps skull fick 
Dalman, som kände till tomten numro sex så bra, börja där igen som 
knotlangare, fick ungefär samma sysselsättning som gubben Loppan hade haft 
i K. B., det mest underordnade och sämst avlönade arbetet. Han tog det 
genast och kände sig räddad.



Han var strejkbrytare. Mot bättre vetande. Emedan han inte kunde känna 
kropp och själ dö ner, utan att han reste sig till motstånd.



Vad är en strejkbrytare? Ordet betecknar ingenting bestämt. Det är ett 
vapen, smitt av hån och förakt, och används mot den, som bryter strejk 
eller blockad och därmed vrider vapnet ur arbetarnas händer, men det 
används även mot var och en, som i övrigt begår en neslig ärelös handling. 
Var och en sådan människa är en förbannad strejkbrytarsjäl.



Dalman undgick inte förbannelsen. Den drabbade honom om möjligt hårdare 
därför att han var så känd, sa aktad av alla i sin omgivning. Han blev i 
ett tag alldeles ensam, kringstängd, utsopad ur tillvaron. Men det dröjde 
ändå ganska länge innan han fick fullkomligt klart för sig vad han gjort 
och vad som väntade. Betydelsen av vad som skedde gick endast så småningom 
upp för honom.



Hemma upphörde man att tala med honom eller ens se honom. Pelle Vesterberg 
gick aldrig dit mer, Anna blev nästan lika osynlig för honom, hon vände 
sig bort när de möttes, hälsade aldrig, talade aldrig ett ord till honom. 
Hon var själ av hans själ, och det gnistrade av blickarna, om deras ögon 
händelsevis möttes. Hon frågade inte fadern: ska du gå ut nu? - När Dalman 
efter maten började röra på sig, vände flickan sig till modern och sade: 
ska han gå ut nu igen? Det var Dalman som så behandlades i sitt eget hem, 
K. B. Dalman, som ibland på skämt blivit kallad kunglig 
befallningshavanden. - Gumman sade aldrig ett ord mer än det 
nödvändigaste. Hela hennes solida myndighet reste sig emot mannens 
gärning, som vanhedrat hela familjen.



Detta var i Dalmans ögon först bara ett naturligt obehag, som snart skulle 
gå över. Han visste att flickan skulle fara över till släktingarna i 
Amerika tillsammans med Pelle, och inte skulle de väl resa på detta sätt, 
utan ett ord?



Sedan var det alla kamraterna. Han var känd överallt, det var det värsta. 
Ingen kände honom nu längre. Man vände sig bort eller såg på honom med 
kalla hånblickar. Tog märke och brände honom med förakt. Han hade mött 
alla och sett hur de burit sig åt. Blekingen gick in i en port för att 
slippa möta honom. Stamp-Anders skrattade honom rätt i ansiktet, 
strejkbrytare! höpp joho si! - Mellin gick förbi honom, vände sig bort, 
men kom hastigt tillbaka: - Nu träffas vi väl inte så snart, vi ska väl 
säja ajö, då. - Så? Ska du resa? - Nä. Men du. - Mellin skakade hand med 
honom och gick.



Dalman väntade bara att den förskrämda gubben Loppan skulle springa på 
honom, så overkligt föreföll det att allt detta skedde med honom själv, 
med K. B. Dalman.



Så här hade han aldrig levat förr, utstött med förakt. När han riktigt 
klart började fatta att detta gällde honom, att han var medelpunkten i 
denna cirkel av is, då vaknade inom honom raseriet. Han var van att gå sin 
väg fram med egen kraft, ta alla svårigheter med våld, bryta ner det som 
reste sig i vägen. Nu mötte han upp igen. Hårt mot hårt, hat mot hat. Han 
såg på kamraterna på ett annat sätt nu, såg deras svagheter och brister. 
Att underkasta sig disciplin var att klavbinda sig, kamraterna var bundna 
som boskap. Vad kunde de vinna med sin organisation, sin socialism? Kunde 
de höja sig upp ur sin fattigdom? Vad vore mer vunnet med det? Det är inte 
fattigdom eller rikedom det gäller, det är något inom var människa som 
måste ta ut sin rätt, om man inte ska uselt dö. Han ville inte dö på det 
viset, han slet sin klave och rände till skogs.



Han var också för gammal, tyckte han, att underordna sig. Han hade snarare 
en förnimmelse av att kamraterna borde underordna sig honom. Han hade så 
länge varit ledare, kunglig befallningshavande, att han nu, när han slog 
in på en ny väg, tycker sig fortfarande vara den, som sökte och 
fann utvägar åt dem alla. Han märkte knappast att de inte följde honom 
förrän han var långt ifrån dem. Då vände han sig om och fann att han 
betraktades av alla som en förbrytare och inte som en ledare genom nya 
svårigheter. Han hade aldrig förr tänkt på hur omöjligt det är att leda 
folket bakåt, mot deras egen instinkt.



Men nu såg han sig själv. Han såg, att han verkligen var en förbrytare.



Han erkände det inte genast. Han frikände sig först med glans. Kamraterna 
- nå ja! Knytnävar är inte hela världen. Han hade själv så många gånger 
satt de där knytnävarna i rörelse, han kände trådarna som ledde dem, han 
hade ingen respekt för dem när de vändes mot honom. Han gjorde i alla fall 
som han ville, han arbetade, höll sin kropp vid liv - men det var inte 
hela livet.



Sedan han frikänt sig, började han fundera på saken. Han hade god tid i 
sin ensamhet. Det hände mycket i yttervärlden, som han inte fick vara med 
om. Han såg på. Men avståndet mellan honom och de andra blev allt längre, 
han såg inte riktigt tydligt, det var mörkt omkring honom. I hemmet låg 
reskläder framme, han såg en amerikabiljett. Han förstod, att den var 
framlagd med flit, gumman ville i alla fall inte låta honom gå alldeles 
ovetande i sin uselhet.



Hans hustru meddelar sig med honom genom att lägga fram föremål, så att 
han skall se dem. Så tyst är det. Det är hans hustru som gör det. De andra 
bevakar honom



När han fick sin avlöning senast, lade han som vanligt pengarna på byrån i 
köket. Utan att säga något, förstås. Där har de legat sedan. Hustrun vill 
inte använda strejkbrytarpengar. Jo, en dag försvann några kronor, Dalman 
log bistert för sig själv. Men dagen därpå var summan full igen. Han 
förstod vem som lagt dit pengarna. Så oförsonlig är endast ungdomen.



Hur är det i alla fall just nu?



Dalman stannar i mörkret mellan stenblocken i sexan, drar fram sin klocka 
- hur är det just nu där ute i yttervärlden? I dag, när han kom hem, fanns 
inga reskläder framlagda. Och inga koffertar stod där. Det var tomt och 
borta. Han frågade ingenting, å nej. Men gumman var rödögd.



Dalman såg på klockan, men det var för mörkt, han kunde inte se 
någon tid. De har rest, tänkte han. Utan ett ord till avsked. Det 
oförsonligaste av allt är ungdomen, som blivit kränkt i sin rättskänsla. 
Dalman är viss att Anna och Pelle är på väg mot det andra landet nu, hon 
är i gott sällskap, måtte livet bli lika gott, tänker den gamle arbetaren. 
Han känner henne och vet, att där är ett hjärta som håller ut i hat och 
kärlek. Hon har handlat rätt, tänker han. Men hon kunde kanske varit 
mildare. Pelle Vesterberg är inte den som räcker en strejkbrytare handen, 
det vet han. Men Anna - nå, det är slut.



Vad är det, att strida mot döden? Man möter honom, där man tror sig ha 
funnit livet.



Barnen har gått utan ett ord till avsked. Och hustrun, kvinnan från hans 
kärleksår, har inte haft ett ord att säga till honom, mannen från hennes 
kärlekstid. Så djupt är hatet mellan dem. Det är otroligt, omöjligt, men 
det ligger där i hela sin verklighet. Han har fläckat dem och deras ära. 
Han är dömd och rättvist dömd. Han frikänner sig inte längre själv. I de 
ungas kränkta tystnad ligger den rätta domen. Han ville leva. Han blev en 
förrädare. Han borde hellre ha dött.



För detta har han alltså tagit livet med våld i alla sina dagar? Det är 
det bästa inom honom som slungat honom fram till denna stund. Han såg 
vanäran och försökte hejda sin fart, men härdningen svek, och han brast 
sönder.



Han anar väl knappt att detta är sorgespel. Han tänker med lugn, att nu är 
livet slut ändå. Hans gulbleka ansikte är lika stenhårt som alltid. Han 
har bara ett öga, men det ser lika klart ut i mörkret som förr. Han har 
fått en visshet, där han går, att nu är livet slut. Den levande 
upplösningen slapp han. I bråddjupa natten där ute ligger döden och 
väntar, han känner det, livet är slut, det var barnen som knäckte honom.



Det molar och gnolar i hans huvud, han brukar aldrig ge akt på den värken, 
den hör till yrket. Ibland har den kunnat tvinga honom bort från arbetet 
för några timmar, medan huvudet kändes vitglödande, men det svalnade ju 
snart, och så var det inte mer med den saken. Det är dynamitgasen den 
värken kommer, men han brukar inte ofta känna den, eller känna efter om 
den finns där. Just nu är den svår, när han vädrar med näsan känner han 
lukten av dynamitrök, över hela berget, inpyrd över allt - nej, man 
börjar bli klen! Man får rycka upp sig!



Han sköt hatten i nacken och såg upp. Regnet hade stannat, han kunde 
skönja några sönderrivna skyar i det svarta där uppe -där lyste också 
några stjärnor, så förunderligt nära nu om hösten, när mörkret kommit. Om 
sommaren brukade de dra sig bort, man de vände tillbaka snart och kom så 
nära, så nära. Skyarna drev förbi dem, skymde för och drog bort igen - 
nattluften kändes kall, friskare än förut.



Nu kunde Lasse få komma när han ville, om det skulle bli någon 
dynamitstöld av i kväll. Kanske det inte blev förrän i morgon. Eller i 
övermorgon. Bra att veta vart man ska gå om kvällarna nu, när man slutat 
äta och inte kan stanna hemma. Vilken ensamhet där nu ska bli!



Dalman såg sig omkring i bergbotten. Där hade man arbetat sig fram bit för 
bit. Ätit sig ner i berget, vräkt i massor av starkt och skjutit och 
riskerat liv och lem för sig själv och andra. Ingenting fanns kvar av det 
arbetet nu. Bara en utnött kropp, såret efter ett sönderskjutet öga - 
vanära av en ohederlig handling.



Ett väldigt stenblock låg falskt och vägde. Han tryckte på det med stöveln 
- det gungade, men föll inte, hade kommit i kläm där nere. Omedvetet, av 
gammal vana, böjde han sig ner, kände med handen, trevade efter blockets 
fästepunkt och fann den. Det var några mindre stenar som kilat sig fast, 
det var på dem det hela hängde och gungade.



Ett par hugg med korpen, ett tag med spettet, så skulle det falla och 
komma i ordning - Dalman for upp som yrvaken, det kunde väl vara tills i 
morgon, varför skulle han bråka med den saken nu? Det angick ju inte 
honom. Han skulle langa knot, han hade inte något ansvar längre, han 
skulle bara städa undan i skrothögen.



Skrotis, ja! Häromkvällen hade Arbetartidningen legat bredvid maten på 
köksbordet, när Dalman kom hem. Det var förstås meningen att han skulle 
läsa något, han såg genast vad det var. En notis under rubriken avbön. 
Kakelugnsmakare Jonsson, som arbetat som strejkbrytare i Överstehns bygge 
och således uppträtt osolidariskt emot övriga kamrater, bad offentligen om 
överseende för sitt handlingssätt och anhöll att åter få betraktas som 
kamrat. - Därunder fanns ett meddelande att organisationen 
godkänt hans avbön och beviljat honom 
återinträde.



Hur är den människa beskaffad, tänkte Dalman, som sätter sitt namn under 
en sådan avbön? Nej, det lyckas inte - K. B. Dalmans namn kommer inte på 
ett sådant papper. Hellre då en dynamitpatron mellan tänderna, den röde 
härjaren och vännen ger en präktig död åt mången gammal bergbrytare.



Han skrattade till för sig själv - hur kunde gumman tro något så tokigt om 
honom? Men han förstod hennes ångest och skam för honom, han försökte 
allt. Nå, håll på med de, du! Om de roar dej. Står ja en gång här som 
strejkbrytare, så står ja väl kvar te slutet.



Det for en tanke genom hans skalle - tänk, om någon fin herre skulle komma 
och ta honom i hand och tacka honom för att han blivit en hedersman - han 
hade sett sådant - djävlar i berget! han skulle svara med en spark!



Det där stenblocket som låg falskt kunde han inte se längre. Han gick ju 
ändå här och slog dank, han kunde lika gärna riva ner det, så att ingen 
råkade illa ut i morgon.



Han öppnade verktygskuren, tog fram ett spett och en korp och gick 
tillbaka till klämman. Man kunde ju lika gärna göra någon nytta, medan man 
väntade. Det låg en massa grus och flisor där nere, han hackade några tag 
med korpnäbben och kände att det lossnade, satte foten mot blocket, det 
gav sig, men föll inte.



Det var ett försvarligt stenflak, så högt som kuren ungefär och nära nog 
lika brett som högt. Att slå undan stödet var riskabelt nog på dagen, 
medan det var ljust, att göra det i mörker var att leka med döden.



Inte ett ögonblick tänkte Dalman på risken, det var något i olag, det 
måste rättas och det fanns bara ett sätt. Han var likgiltig nog för faran 
i vanliga fall. Men det var en likgiltighet som kom av klarvaken säkerhet, 
av medvetandet om sin egen överlägsenhet. Han kände till det här, klev 
omkring i berget lika säkert som på sitt eget köksgolv, gjorde aldrig en 
rörelse som inte var den rätta.



Men just nu, i mörkret, var hans likgiltighet inte bara självmedveten 
säkerhet, han gick som i sömnen, han tänkte på helt andra saker medan han 
letade efter den fasta punkten i kläm man. Det hela angick honom 
inte, det var inte av eget intresse han gjorde det, bara av gammal inbiten 
vana, som han inte kunde komma ifrån. Han var med hela sin själ långt 
borta från allt arbete och alla skyldigheter, men hans kropp gjorde 
mekaniskt de inlärda rörelser, som skulle göras.



Han fann punkten, ställde ifrån sig korpen, tog spettet och slog in det 
med en enda stöt, det satt fast. Resten var en sak för barn, om det kom an 
på styrka. Men det gällde också att i rätta ögonblicket gå dän när blocket 
vände och slängde roten i vädret. Dalman tryckte till, det gungade mjukt 
och lätt, han höll hela tyngden i sin hand med hävstången mot den fasta 
punkten. Han lät det hänga några ögonblick, sedan fick det gå. På några 
stegs avstånd såg han på hur jätten föll med rammel och brak och lade sig 
raklång över gruset på backen. Han gick fram till den kullvräkta 
storkaxen, kände på den, det var som en smekning, när handen strök över 
stenytan. Man gungar lätt, så faller man, och där ligger man.



Det är meningslöst att göra sådant, att i onödan, utan att ens tänka på 
det, bara av gammal vana, riskera liv och lem. Men Dalman hade ingen tanke 
på vilken mening det kunde ha Det skulle ordnas, eftersom han såg det vara 
i oordning. Han gjorde det på samma sätt som han gjorde allt annat i sitt 
liv, med invand skicklighet, med våld ofta, utan att offra en tanke om där 
fanns en förnuftig mening bakom leken. Det var den blinda naturens slöseri 
med kraft till ingen nytta. Det var likgiltigt, om det blev någonting av 
det hela. Blev det något, så fick detta något klara sig vidare så gott det 
kunde, eller gå under, det var likgiltigt, bara kraften arbetade.



Han satte sig på stenblocket och funderade ett ögonblick. Hans sträva hud 
rynkades över hela ansiktet, hans klara öga blev liksom immigt av något, 
som längtade och ständigt längtade inom honom - jorden! Om man i stället 
hade stannat kvar på landet? Blivit torpare, arbetat i jorden - man hade 
kanske ägt sitt eget hem nu? Egen växande gröda, egen havande mylla, eget 
arbete. Något hade man väl haft av livet i alla fall - kanske.



Jord, jord! Svart och god, kråkor hoppar i fårorna, där plöjaren går fram. 
Man arbetar tungt, men det är för jordens skull, för att få det bästa av 
den goda givaren. Då växer det härliga gröna, det grannaste ögat kan 
se, den ljusa brodden av liv, som ska bära frukt och löna arbetets möda.



Vad växer det här i stenöknen? Inte ens ogräs under stövlarna! - Han 
sparkar bittert i gruset.



Flisor och flagor växer här, onda gärningar och elände, mer och mer 
elände, om och om igen, onda gärningar bara. Skällkons bjällra hörs inte 
hit, det är något som ringer i Dalmans öra, det! Vem har hört det, för 
resten, en sommarkväll, över daggvåt mark, under den barnarena himlen - 
och inte längtat efter egna ängar och egen ko med pinglande skälla i 
hagen? Har man hört det en gång när man är ung och mjuk i hjärtat, då kan 
man vara viss att få höra det åter ringa i örat en gång när man är gammal 
och bruten i själen, när man ser ett mödans liv sluta i stenöknen, i det 
tomma intet.



Så satt Dalman där på det kullvräkta stenblocket och lyssnade till sin 
hemliga längtan hem, det bultade i örat, det skimrade för ögat, gångna 
släkten viskade i bondebarnets blod.



På Utkantsgatan hördes steg som plaskade i gyttjan och sparkade mot 
stenarna och gick fram i raseri. Det hördes något som snubblade fram med 
iver inne på tomten numro sex. När Dalman vände sig om såg han Lasse komma 
emot sig med fart. Som en våldsman, en hämndens onda ande.



-Nå, nu ä ja här, Dalman. Va vill du nu, då?



Det var ett gammalt hat, surnat och beskt, som bröt fram ur våldsmannens 
mun. Dalman mindes att Lasse en gång förut kommit med samma hälsning, men 
han visste inte att Lasse bara fortsatte högt sina tankar rätt ut, när han 
talade så.



-Vem har skicka bu på dej, Lasse?



-De gör desamma, de gör alldeles desamma, Dalman, herr strejkbrytare, 
skulle ja väl säja, men nu ä ja här i alla fall. Var ä dynamiten?



-Va ska du me den?



-Skjuta.



-De blir ingenting av, de.



-Gå dän, Dalman, innan ja tar i dej, annars händer de en olycka.



Den gamle arbetaren reste sig upp. Liten men bred och stark, fast som den 
hårda graniten. Han knappt såg på Lasse.

Tokstolle där! sade han bara, tog spett och korp och ville gå. Men 
verktygen flög ur hans händer, en spark av Lasse skickade i väg dem bort 
över stenmarken, och det bubblade till i Lasses hals, ett kvävt rytande, 
han tuggade och tuggade oupphörligt.



Då såg Dalman på Lasse. Det var ingen mänsklig syn. Det var en ond djävul 
han hade *amför sig. Det kan nog hända att Dalman bleknade ett ögonblick, 
ensam i natten här ute i ödemarken med en vansinnig, och dynamitskåpet i 
skjulet, som var öppet men det märktes inte en dragning i hans ansikte; 
lyktskenet från staden var bara en svag återglans i luften här.



-Jo, sade Dalman, de vore just att ge dynamit åt en sån som du!



-Tig i jösse namn, din usling! Gå dän, gå dän me dej! Ja ska skjuta!



-Hör va ja säjer, Lasse, gå me dej!



-Ska ja höra va en strejkbrytare säjer?



-De begriper du inte.



-Begriper ja inte? Ä du inte en strejkbrytare, va? Nå, ser du de, du, ja 
tror du teg! Begriper ja inte då?



Dalman lade knutna handen mot sitt hjärta inför dåren. Han hade bara att 
svara de enkla orden:



-Man måste arbeta.



-Ä du en sån djävla högerman nu? svarade Lasse.



-Du har aldri förstått va de vill säja. Att arbeta. Du har aldri gjort ett 
ärligt dagsverke i din dag.



-Inte de, inte? Har ja inte vari en ärli arbetare, kanse? Innan du 
fördärva mej. Jo, just du. Sköt du mej inte förlorad, kanse, när ja jobba 
här i lage? Här i grunden, just på den här fläcken lå ja som dö, när du 
hade skjutit mej. Men nu



-Vem ba dej gå i vägen, när ja sköt?



-Gå i vägen? Höll du inte i mej, kanse?



-För att få dän dej, ja.



-Dän mej! Jo, ja tackar allra mjukast, tackar så mycket, herr 
strejkbrytaren! Nä, du, för att få in mej i sten höll du i mej, när skotte 
gick, du knuffa dit mej för att få live ur mej, men ja lever, ja lever än, 
å nu djävlar!



-Gå din väg! Hör opp! Hör va ja säjer nu. Gå! Stå inte i vägen för 
mej, Lasse, ta inte i mej, bort me tassen, gå!



Lasse drog tillbaka näven. I sitt förakt för strejkbrytaren glömde han att 
Dalman var ohyggligt stark. Men när de skarpa kommandoorden träffade hans 
öra begrep han att med bara handen fick han aldrig omkull en sådan karl. 
Lasse gick efter korpen och kom tillbaka. Dalman såg på honom och 
skrattade till. De var ensamma och övergivna i ödemarken.



-Nå, va ä de nu? sade Dalman.



-De ska du bli varse, menade Lasse. Du som går strejkbrytare här, å 
slickar i dej Överstehns pengar å har feta dagar, när ärlia arbetare får 
svälta.



-Så att du ä ett slags ombud, du, för di hederlia arbetarna?



Lasse stödde sig mot korpen som en bödel mot bilan. Han tyckte om den nya 
tanken, att han var de ärliga männens karl nu och skulle utkräva hämnd. 
Visserligen var han en tjuv - men Dalman var en strejkbrytare! För första 
gången såg han den gamle i ögat - och strejkbrytaren vände sig bort. Det 
var inte för det ohyggliga hatets skull, som flammade emot honom ur Lasses 
smutsiga hundögon - det var hans egen rättskänsla, som dömde honom skyldig 
inför arbetarnas lag och rätt. Utanför samhället, utanför de rikes lag är 
Utkantens domstol, utan nåd. Den värste domaren sitter i den skyldiges 
eget hjärta. Bödeln kommer ur kamraternas led, det är kanske den sämste, 
den uslaste och odugligaste av dem, men är väpnad med rättens vapen. Man 
måste ge honom sitt liv.



Dalman vände sig bort. Och han gjorde än mer. Han gick ifrån Lasse. Han 
kunde inte försvara sig. Han hade inga ord att säga. Inom honom var det 
tyst, som det blev när han förstod att barnen rest ifrån honom utan ett 
ord. Hade han kunnat tala som han tänkte, skulle det ha blivit: skyldig, 
K. B. Dalman.



Han vände ryggen åt Lasse och gick några steg - då svingades korpen genom 
luften och slog ner i Dalmans nacke och högg fast mellan krossade 
benknotor. Med armarna utsträckta föll han framstupa och låg stilla.



Korpen låg vid den dödes fötter. Lasse stod bredvid honom -tog försiktigt 
i honom, ruskade honom och sade:



-Dalman!



Då var det ingen som svarade. Högre ropade Lasse, ivrigare, alltmer 
förskrämd:



-Dalman - hörru - Dalman lille - hör du inte?



Det blev bara tystare och tystare i Lasses öron. Han sjönk ner på knä 
bredvid den döde. Det kändes, som om hans egna ögon ville brista. Det var 
hatet, som brast. En annan blick kom fram i stället, ett barns ögon fick 
han, undrande, frågande:



-Ä du död - ä du verkligen död?



Lasse utan hat. Lasse utan hämndlystnad - vad liknade han? Han liknade 
Mellin. Hans ögon hade samma sorgmodiga uttryck av aningar om lidandets 
rättfärdighet.



Det värkte i Lasses arm, slaget surrade ännu i blodet, ända upp i axeln 
kände han trötthetens tyngd, som om han burit bördor eller arbetat hårt. 
Han började långsamt vakna - han kände att han varit liksom medvetslös en 
stund - en lång tid en mycket lång tid. Han var fri. Krampen släppte, hans 
lemmar slappnade, utbrottet hade tömt honom. Han var fri från all smuts 
som fastnat i själen medan han levat, det innersta kom i dagen, det som 
verkligen var han, hans yttersta ursprung-det var inte vilden och djuret, 
inte rå kretinism och svart vansinne, det var en barnasjäl med obefläckad 
renhet under den skråpuk av hat, som äntligen lossnade och föll. Det 
dråpslag han hade delat ut, som ännu surrade i hans arm, gav honom den 
sista stöten neråt, mot utgångspunkten, där han återfann sig själv.



Han rörde åter vid liket, försökte att vände den döde rätt. Han ville se 
Dalmans ansikte, kunde han inte säga något, inte någonting alls? Med 
oändlig skygghet såg han såret efter det bortskjutna ögat - det andra var 
brustet och stirrade emot honom utan ringaste uttryck. Hyn var grå som 
aska, blod och vatten gick ur den halvöppna munnen, strån av mustascherna 
hade fastnat mellan tänderna, som om han hade gått och bitit i dem, just 
när hugget kom. Lasse gjorde hans ansikte rent och fint huden över pannan 
kändes redan kall och låg lös över benstommen. Lasse kände med undran att 
det var en människa, som låg här under hans hand. Och detta döda öga - det 
såg ut som en krossad fönsterruta med gråvita bristor, där blicken skulle 
ha varit, Dalmans blick, K. B. Dalman hade det varit.



Lasse tyckte att han borde göra något. Tystnaden var så stor här ute under 
den vida himlen, att den formligen värkte i hans 
öron. Han borde nog göra något - vad brukade 
man göra, när det hade blivit så här - ännu medan Lasse funderade, hade 
hans hand gjort ett tecken över den dödes bröst. Det såg ut som ett kors, 
men han visste det inte, det gick alldeles utan honom. Det gamla 
kristentecknet - vem var det som gjorde det, vem var det, som rörde hans 
hand så där? Aldrig hade han gjort så, en hedning hade han varit, men 
fäder och mödrar för hundrade år sedan, de hade varit kristna, så hade de 
hälsat livet, så hade de sagt farväl åt det levande, som somnat in igen 
och gått till domen.



Nu kände Lasse att detta var något högtidligt. Han gjorde åter av fri 
vilja samma gamla tecken och tänkte på domen över levande och döda. Sedan 
reste han sig upp, tog spett och korp och bar dem till verktygskuren, där 
låg dynamitpaketena, men han såg dem inte, han hade inte något minne av 
att det var för deras skull han kommit. Nu måste han göra i ordning, han 
hade mördat, inte mördat, han hade dödat en människa. Ordet mörda är 
otäckt, nu var allting så högtidligt för Lasse, han ville inte säga fula 
ord eller tänka fula tankar, han ville göra det som var rätt. Inte var det 
svårt! Det var bara att göra alldeles så som den människa gjorde, som gick 
bredvid Lasse. Där gick hela tiden en annan, det syntes inte, men det 
kändes, Lasse gick bredvid sig själv, han var dubbel, och den ena 
människan visade den andra vad som måste göras nu.



Just som han skulle låsa igen kuren kom han att tänka på att korpen kanske 
var blodig. Han tog fram den igen, gick bort till en plats, där det var 
litet ljusare. När han såg efter, fanns det några mörka fläckar på stålet 
och på skaftet - på skaftet också, hur är det möjligt? - han strök på dem 
med fingret, de gick bort. Då ställde han undan korpen. Den skulle han ta 
med sig till polisen nu genast, så att de skulle förstå att han talade 
sanning.



Han ordnade allting först. Låste kuren ordentligt. Såg till att den döde 
låg rätt, så bekvämt som möjligt över stenarna. Över likets ansikte lade 
han hatten. Dalmans egen arbetshatt, händerna fick han till slut hoplagda 
över bröstet. Hela tiden smög han på tå för att inte störa tystnaden. 
Slutligen tog han den blodiga korpen och gick. Till polisen. Det var ingen 
osynlig, som gick bredvid honom längre, när allting kommit i ordning blev 
det lugnt och stilla inom honom, han kände att han var alldeles 
ensam, men han visste ändå precis vad han hade att göra.



Natten var stor och tyst, skyarna for fram över himlen, de syntes inte, 
men han såg genom mörkret några stjärnor här och där, som gömdes ibland 
bakom svarta förhängen, men åter steg fram - större, klarare, närmare än 
de varit på länge Och Lasses ögon vändes emot stjärnorna, de lyste av 
samma stilla, rena ljus.



8 Kapitel 8.



Det var några unga människor som lämnade landet, bland dem Anna Dalman och 
Pelle Vesterberg. På morgonen av den dag som blev Dalmans sista reste de 
bort från grå staden tillsammans med några kamrater.



De väntade sig ingenting stort av det nya landet. De väntade hårda 
strider, hårdare än här hemma, men också mer givande. Inte ville de skära 
guld med täljknivar, men de ville arbeta. Och de tänkte göra det så långt 
människokrafter förmår. De visste att herrar är sig tämligen lika i alla 
land. Men striden skulle börja från början igen, de skulle vara fria från 
silkessnöret som ströp till om halsen på dem hemma i fosterlandet. Det är 
gott att vara i det land, där man är född. Men det är bättre att vara i 
ett land, där man kan leva som människor. Dessa unga arbetare, män och 
kvinnor, var av ett folk som inte känner nationernas gränser. De hade 
systrar och bröder i alla land där proletärer fanns. Endast bland dem var 
de hemma, var de än sedan bodde, levde eller var födda.



Tåget jagade bort. Gumman Dalman gick ensam där hemma och hade ingen att 
vänta mer. Mannen arbetade sitt sista dagsverke som strejkbrytare. De 
obarmhärtiga unga lade mil efter mil av gamla landet bakom sig och 
längtade ändå att se mer och mer av skogar och berg och sjöar rusa förbi 
och läggas i tystnad bakom dem. De längtade hem till sitt nya hem.



Anna såg hård ut i ögonen och kring munnen. Hon såg ut som om hon kände 
sig vanärad, men ändå på trots ville hålla på sin egen heder lika styvt 
som någon annan. Det var fadern hon tänkte på. Hon var inte så född, att 
hon kunde förlåta sådant.



Längre ner åt landet träffade de fler kamrater på samma resa.

Snart fyllde de själva en hel kupé, idel unga arbetare, män och 
kvinnor, som alla längtade hem till det nya hemmet.



En man, han var några och tjugu år, berättade sin historia för de andra. 
Lågmält och fåordigt, bittert stilla. Han hade arbetat vid en fabrik här i 
trakten, vi ska få se den strax, vi ska fara förbi den - och om det 
arbetet berättade han hur det gick till, från början till slut, när han 
blev dömd till straffarbete i några månader.



Det var ingen i det sällskapet som inte kände till historien. Det tjänar 
ingenting till att upprepa den här, allt sådant är sig så likt.



-Kom! sade mannen mitt under det att han berättade. Kom ska ni få se - där 
borta - där ser ni skorsten stiga fram - nu ser ni fabriken, mitt på 
slätten, arbetarbostäderna ligger i skogsbacken där bakom.



De unga arbetarna stod samlade i korridoren vid ett fönster. Hela vagnen 
var för övrigt full av människor. Plötsligt hörde de alla ett rop, ett 
skrän, en rytande förbannelse, vild och hjärtskärande.



Man rusade till överallt.



Vid fönstret stod de unga, mittibland dem var en som skakade sina armar 
med knutna nävar mot en fabrik som skymtade förbi och försvann.



Det var där han varit. Av vanmäktigt raseri hade hans stämma brustit mitt 
i berättelsen, brutits av i ett tjut som ett hetsat djur. Men det var 
människoljud, det var förbannelser.



Han fördes in i kupen av de andra. Några stannade kvar där kom ett par 
herrar emot dem, Pelle Vesterberg ställde sig i deras väg, kall och lugn. 
Endast en av herrarna gick ända fram till Pelle, och den herrn förlorade 
totalt sin förargelse, när han mötte arbetarpojkens isiga blick. Han 
försökte rentav smila vänligt och skämtade:



-Inte riktigt frisk?



-Jo tack, svarade Pelle.



-Jag menade den andre - som skrek?



-Jo tack, han också.



-Vad var det, då?



-Han blev lite arg bara.

-Varför det då?



-För att det finns så mycket knubb.



-Ja men jag trodde det var något farligt, det lät sannerligen pin otäckt.



-Det klarar sig nog, ska herrn få se. Herrn behöver inte vara orolig för 
oss.



-Nej, det förstås, men jag trodde - ja ursäkta då -!



-Vi klarar oss själva. Antingen herrn tror det eller inte.



Pelle gick in i kupen. När de var ensamma och ingen främling hörde dem, 
sade han:



-Den som skriker och jämrar sig kan gå av vid nästa station.



-Ska inte hända mer, kamrater. Ber om ursäkt, jag är inte riktigt van att 
vara med folk ännu, jag kommer nästan direkt från fängelset, sade mannen 
som förbannat.



Tåget for med dån över skenorna fram genom skogar och nya skogar, som drog 
förbi; slätter bredde ut sig omkring dem och lades bakom dem; höjder steg 
upp framför dem, reste sig högt över dem och drogs ner igen långt borta i 
fjärran land de lämnat. Nya skogar kom och for förbi, nya slätter flög de 
över, nya blånande åsar och berg närmade sig på nytt och lades till det 
gamla bakom dem. Dagen led alltmera fram, den sista dagen i landet. De 
längtade, längtade bort till allt, som nu skulle komma.



De var inga dåliga människoämnen, dessa unga. Hyn var rödbränd av sol, 
ögonen ärliga och klara, axlarna breda och kropparna grova, armar och 
händer tunga av kraft. Det var gossar och flickor av det svenska landet. 
De reste med förbannelser på läpparna eller i hjärtat.



Pelle var en smula blekare än de andra, han hade kanske legat i hårdare 
för pengarna. Ändå hade han endast fått ihop till halva resan, med resten 
hade Anna njälpt honom. I hans ansikte låg huden åtstramad av svält, hans 
ögon var flammande av ljus och vildhet - men vildheten höll han fast, 
släppte den aldrig lös, han hade lärt sig behärska djuret inom sig. Han 
såg på mannen, som hade förbannat. Han kände igen den explosionen, när 
hatet slungas upp ur vulkanen. Det måste ske, det lättar. Giftet måste 
bort ur kropp och själ, förr kan man aldrig bli en stark och fullgod 
människa.



Mot aftonen, när skymningen föll så vekt, så betagande över dem, när 
lamporna tändes i kupéerna och brann med små susande, ensamma lågor - då 
var det Annas tur att bli svag. Det var bara ett ögonblick, och det var 
kanske skymningens fel, ljusdunklets smygande beklämning, övergivenheten i 
denna resa mot det okända. Hon tänkte på fadern, men ännu mera på modern, 
som gick ensam hemma nu. Hon vände sig bort, darrade nog en smula i 
axlarna, Pelle kände hur hon skalv. Det var fadern hon tänkte på, bara på 
fadern. Hon förstod inte - hur kunde hon resa från honom så?



Pelle såg på henne Det var något av hån i hans ögon, som gjorde henne rädd 
ett ögonblick. Men hans hand lades över hennes med en smekning, trots de 
korthuggna, hårda orden:



-Vill du gå av? Vill du hem igen?



Hon skakade på huvudet och mötte hans blick med sina ögons fulla klarhet 
och styrka, Dalmans ögon, gråa som berg och hårda igen som järn.



Och Pelle kände, att hån är svaghet och hat är svaghet och ungdom är 
svaghet, ständigt handlar man orätt, när man så bergsäkert tror sig göra 
det rätta. Mycket får man att försona, om det ens kan försonas. Men så 
fort de kan ska de ta de båda gamla över till sig, båda de gamla, även 
strejkbrytaren, gubben Dalman, fadern.



Anna lutade sig in i sitt hörn och blundade. Hennes hand sökte efter 
Pelles. När hon fått den, blev det stilla i hennes hjärta, all oro 
försvann. Han kände att han var en stark man, som endast ville göra det 
rätta. Och det är gott att ha en hårdhänt vän, när man far från gamla 
fiendelandet till nya strider i nya fiendeland.