Martin Koch Guds vackra värld Del 2

1 I MÖRKRET.



-Sitt i soffa, sitt på kista, sa Ramsten!



Smålands-Lisas paneldivan stod alltjämt där den brukade stå i Duvslaget, 
och Sven Lilja, kandidat alltjämt, själen höljd i sökarens vita toga, satt 
där han brukade sitta.



Tre enkla, goda barn i grå stadens steniga helvete, skulle de aldrig bli 
vuxna, färdiga för livets allvar?



Gardinen var nerrullad, lampan var tänd, rummet låg i skymning utanför den 
gyllene kretsen av ljus, där Esters fingrar flitigt sysslade med en 
evighetssöm. Ibland såg hon upp, mitt under Svens ivriga tal om 
evighetsfrågorna kunde det komma över henne en ängslan, en sorgsen undran 
- skulle det aldrig bli färdigt?



Det var besynnerligt med det ljusa gossansiktet i soffhörnet, halvt i 
skuggan, vad det kunde lysa och stråla av den vackraste, mest 
självförgätna hänförelse! Vad den spensliga, smärta ynglingagestalten 
kunde synas stark! Hård och spänstig som en stålsträng - som dock inga 
blanka pilar sände mot en mannaviljas mål! Endast ett regn av fladdrande 
ord, de vissnade ner likt blommor.



Ser han Duvslagets enkla skönhet, gossen? Förstår han de sammansparda 
mödornas stilla väntan, den glänsande renhetens bidan? Vet han vad en 
sådan kvinna är värd, strävar han att vinna henne för att få en trofast 
vän i strider och prövningar?



Ingalunda något sådant, bort det! Han bara strävar som en häst i en 
uppförbacke att reformera mänskligheten. För närvarande gäller det 
tidningspressen.



Mycket sysslande äger rum för att få folkrepresentationen och 
regeringsmakten bra. Man måste då fråga sig, om inte den tredje 
statsmakten, tidningspressen, också möjligen skulle behöva någon 
omvårdnad? Besinna det - överallt i världen håller man på och reformerar 
så att det ryker av ord om'et, det gäller att finna ett område, som ingen 
tänkt på, för att där sätta upp en reformationsverkstad och bli sin egen.



Om någonting på jorden behöver en grundlig avskrapning och ommålning, så 
är det väl pressen! Skulle tro det! Titta bara så den ser ut - titta - 
titta! I hast företedde sig för det tjusta ögat ett myller av 
felaktigheter, det är det med pressen, att den lever på annonser, därmed 
blir den ofri och måste ändras genast, en tidning måste ges ut, som bara 
innehåller värdefulla och gedigna uppsatser, inte dumma skämtbitar och 
annat krafs, men skarpa, blodiga angrepp på allt uselt i samhället. Oah 
inga annonser! Kunde en sådan tidning bara väl börja, skulle den genast 
konkurrera ihjäl alla andra, den skulle vara lika billig men ha ett så 
mycket värdefullare innehåll. Och folk ger naturligtvis hellre fem öre för 
något värdefullt än för något värdelöst, det är en ekonomisk grundlag. 
Alltså maste ett sådant företag segra.



Sådan var Sven Liljas plan, genialisk i all sin enkelhet. Det gällde bara 
att börja.



Han ägde i rikaste mått den trohjärtade och självuppoffrande idealitet, 
som är en svensk ynglings adelsmärke, det som gör honom delaktig av den 
ädla strålglans, som under alla tider lyst i mörkret över detta land likt 
ett soltinders ljus över gråberg och tunga skogar. Gossedröm och hänförd 
ynglingatro - så var hans liv. Skönheten skulle fångas i högre rymder och 
föras av stålhårda viljor ner till jorden - men det gick inte riktigt 
bra. Hans fantasier blevo missförstådda, det måste rättas, han grep till 
pennan att förklara och predika för allt större massor, men då gick det 
ännu sämre, tidningarna nekade helt enkelt att ta in hans milslånga 
utgjutelser, så fyllda dock av skönhet och hänförelse! Han förnam till och 
med, att det skrattades efter honom.

Han var alldeles fri från den sortens räddhågade eftertänksamhet, 
som driver människan att först och främst hos sig själv söka orsaken till 
sina motgångar. Nej, på den punkten fanns intet tvivel, han hade rätt! 
Felet låg sålunda hos de andra, hos tidningarna. Om dem pratas och glunkas 
alltid en massa, Sven 'hörde på, stavade ooh lade ihop, plötsligt stod 
sanningen framför honom, skinande solklar: pressen hade förfallit, den 
hade sålt sin själ åt kapitalet, den måste reformeras och räddas, med 
eller mot sin vilja!



Ja visst, i Herrans namn, att ingen hade tänkt på det förut, men nu skulle 
Sven Lilja ordna saken i förbigående på en ledig halvtimma, innan han tog 
itu med annat arbete. Hejsan, här ska alla lögners berg falla till marken 
med ett stort skrammel!



Skrammel blev det nog, men bergen ramlade ändå inte alldeles genast.



Kanske upptäcker han nu en vacker dag, att innan pressen kan reformeras 
riktigt så att där bara skrives vad som är absolut sant, måste man ta reda 
på vad som är absolut sant, men det förhindrar kapitalismen, alltsa maste 
kapitalismen avskaffas, som har upphöjt de mänskliga intressena på 
sanningens bekostnad - men kapitalismen har sitt förnämsta stöd i den 
allmänna mänskliga dumheten, den måste avskaffas genom ett rationellt 
upplysningsarbete, varigenom människorna bli helt och hållet förändrade 
oah obeskrivligt ädla, så att kapitalismen förlorar sitt stöd och trillar 
av pinn och sanningen segrar han tar friskt itu med det där arbetet på en 
ledig kvart, innan den egentliga knivkastningen börjar.



Men han upptäcker kanske ett nytt jävulskt påhitt av sanningens fiender - 
innan kapitalet kan anskaffas, måste produktionen på annat sätt betryggas; 
och då betryggar han produktionen på annat sätt under lediga tio minuter 
innan kapitalet slopas När han nu fått allting i ordning, så återstår bara 
omsorgen att skaffa upplysta lärare, man måste ordna så, att unga begåvade 
människor få utbilda sig rationellt, sedan kan man sprida en bättre 
upplysning om hur produktionen ska ordnas så att kapitalet kan avskaffas - 
det kan gott hända att han måste lägga pressens reformering undan på någon 
timmes tid för att först göra färdigt några nödvändiga förarbeten, sen kan 
man fortsätta med friskt mod.



Det är trollcirkeln, som löper runt i evighet med ständigt nya 
gyckelbilder att tappert bestorma. Därinom vankar i evig oro den arme Don 
Quijote - det är svårare än någon kan ana att göra sig fri från de 
skimrande idealens förtrollning, att bryta sig ur denna cirkel ut till 
livet, sådant det leves i verklighetens allvar och möda - och att göra det 
utan att ta skada till sin själ. Det är livets gåta för Sven Lilja.



Han anar den ännu inte - men Ester förstår, att det är något svårt som 
förestår, innan Sven kan bli en mogen man. Mer förstår inte flickan, men 
det är nog för att göra henne sorgsen till sinnes ibland, när ihon hör det 
leende talet om alla drömmars vackra värld.



Hon mindes ännu hans förtvivlade bön en sommarljus natt: hjälp mig att 
bli en bättre människa! - Hur Ihan sträckte händerna mot henne, som hade 
han trott att hos henne, flickebarnet, fanns räddningen ut ur de stora 
ordens förtrollning! Vad som den natten band dem samman hjärta invid 
hjärta, det brast aldrig, det kunde inte brista. Möjligen därför att det 
inte fanns till som något bestämt emellan dem. I en skygghet, som knappast 
tålde aningens svaga fläkt, sökte deras barnahjärtan skydd och stöd hos 
varandra. För sådant hade Sven inga ord.



Ester hjälpte honom dock så långt hon kunde och förstod. Det var inte så 
mycket, men det borde ha varit tillräckligt. Bara att se hennes vackra 
huvud i lampljuset - det mörka hårets strålglans - den lilla munnen, som 
blev allt allvarligare ju mer Sven talade i sitt dunkla soffhörn, bara 
talade, alltjämt talade! - de små fasta händerna, som under hans 
evighetstal måste sy evighetssöm utan annan mening än att något skulle 
göras medan stunderna gingo bort- de tunga ögonen, som lyftes från 
sömmen ibland med en glans av tårar - där väntade hans verkliga liv, så 
nära honom, och 'han visste det inte!



-Men en ny tidning kostar väl också pengar, Sven? Var ska du få dem ifrån?



-Pengar, ja! Det är en mycket svår sak, tror du inte jag förstår det? Men 
det måste ordnas, jag ska söka upp några rika män, som ha ideella 
intressen, för det finns även sådana, ser du, Ester! Och de måste inse att 
min plan är det rätta, den stöder sig på en ekonomisk grundlag, den är 
enkel och praktisk, och i detta arbete måste man förena hänförelse och 
klokhet, det ena är lika nödvändigt som det andra! Om inte de rika ha lust 
att vara med, så får man försöka Ihos riksdagen, ett statsanslag borde 
alla partier kunna ena sig om, eftersom min tidning skulle stå utanför 
partierna och bara förkunna sanningen åt alla håll!



-Om de går, då ska Sven förbaskingen få skaffa ett statsanslag te Simon 
också, för den pöjken gör mej olöckli, så länge som han dröjer! sa 
Smålands-Lisa, hon hade inte bättre förstånd.



Simon dröjde verkligen länge borta. Redan började tredje sommaren ljusna 
och lövas sedan han for bort för att förtjäna ett liv åt sig och Lisa.



Drömmar och vackra fantasier sutto inte mer fast i honom än att han mycket 
väl förstod, att Lisa av kött och blod, Duvslagets praktiska försyn och 
husmoderliga ande, var mera värd med sin paneldivan och sina sammansparade 
hushållsgrejor, med sin förmåga att hålla bagaren stången och inge 
magasinsfrun respekt för något som kallas rättfärdighet - att Smålands-Lisa 
med hela sin enkla, handfasta och trogna varelse var mer värd än alla 
världens klingande ord. Så mycket förstod Simon utan att ens veta att han 
förstod det. Han var bara angelägen att göra visst med henne, hon som 
aldrig rotade sig i syfabrikens onatur mer än som krävdes för att samla 
ihop till ett litet hem omkring sig, samla i blindo utan att veta när hon 
någonsin skulle få någon användning för sin 
fina paneldivan och allt det andra dyrbara - hon som vid mogen kvinnoålder 
ordnade sig till ett rejält och människovärdigt liv utan några utsikter 
att någonsin komma därhän, i samma blinda lydnad för naturens lag som när 
en planta i en handfull märglös jord avsätter sina blomämnen, som skulle 
vara dödsdömda om inte örtagardsmästaren i sinom tid planterade om Ihenne 
i rätta, goda jorden. Utan att tänka sig närmare för visste Simon, i lika 
blind lydnad under samma naturens lag, att Lisa var hans kvinna. Och sedan 
de väl kommit överens, skulle saken snart vara ordnad.



Men det var inte så lätt. Det är inte nog att se livets väg, man ska också 
kunna ta sig fram där. Många motigheter döko upp, breven berättade om 
sjukdom, om arbetslöshet och många andra svåra saker. Åren gingo, han 
saknade alltjämt varaktig stad, några gånger hade de träffats under hela 
denna tid, det var allt. Men nu hade han fått börja arbeta i Bråköpings 
hamn, det var ett stort steg framåt, ty där sköttes arbetet med ensamrätt 
av en sammanslutning av arbetare, som delade förtjänsten och på så sätt 
redde sig någorlunda väl. Det ljusnade för Simon och Lisa, när tredje 
sommaren började knoppas. Det var inte för tidigt, Lisa såg sig med oro i 
spegeln, små svarta rynkor började visa sig redan kring ögonen.



Ändå voro inte orons tider slut - tidningarna skrevo om en stor 
hamnarbetarstrejk i Bråköping, men Simon nämnde inte ett ord om saken, det 
var för resten länge sedan han skrev nu.



När lampan var släckt om kvällen och Lisa var ensam, Sven och Ester hade 
gått ut för att andas lite sommarluft, då skrällde i det tysta Duvslaget 
en dyster gitarr, och med dundrande röst skrek Lisa ut sin längtan och 
sitt hopp i den hemska visan om barnamördaren och hans sångarebrud; 
-Ty kärleken den är lika stor hos fången, som på Älvsborg bor!



Även och Ester drevo tillsammans utåt Djurgården, förbi Kärleksudden, 
Ester undrade tyst inom sig själv om hon någonsin skulle våga sitta med en 
gosse på ett ställe som hade ett sådant namn - de gingo långt utåt gömda 
stigar, där funnos många tysta par, men världar skiljde dem åt, överallt 
där unga människor gingo i skymningen och voro två, där voro de ensamma 
under stjärnorna.



Där strödde Sven så många strålande ord, som genast vissnade ner och lågo 
döda bakom dem, alla rörde sig om tidningen, som skulle skapas till hela 
pressens reformering och till upplysning åt alla okunniga, till 
kapitalmaktens krossande och till den absoluta sanningens seger. Han hade 
ingen tanke på, att tösen kunde vilja höra något annat, till slut tog hon 
stilla hans Ihand, så pass goda vänner voro de, och följde honom trofast 
in i drömmarnas land, med ögon som måste le åt all skönhet - fast de 
hellre velat gråta, han var för stark, hans ärliga tro var oemotståndlig! 
Hon blev alltid besegrad, liksom den gamla strama bonderösten inom henne 
den första ljusa sommarnatten härute på Djurgården blivit nertystad av 
hans blomvita, glada yra!



-Som en saga ska livet vara i Guds vackra värld, så måste vi leva, Ester, 
vi båda om inga andra, så måste vi segra så sant det goda har någon kraft 
att höja sig mot ljuset ur den mörka jordens djup!



-Ja, inte tvivlar jag på att du ska lyckas till slut!



-Men vi få inte tro, att det kommer av sig själv, vi måste arbeta 
förfärligt mycket först, vi måste vara förfärligt kloka och förståndiga 
också - annars kan man inte sköta en sådan tidning!



-Ja men Sven - när ska du sedan få tid att ta din examen?

-Ja säg det! Tiden räcker ju aldrig till! Men det kan inte hjälpas, 
i värsta fall får jag släppa min examen, man måste offra sig själv och 
sina egna intressen - det gäller något högre, det gäller de egna idealen - 
seger åt det rätta, det sanna, det sköna !



Hon släppte hans hand och ville bara gråta igen. Det skedde något orätt 
och ingen mandomsgärning, det kände hon, men vad skulle hon göra för att 
hjälpa?

Där sitter du nu, Simon, gosse! som en lurviger hund i ditt sinne - 
och runt omkring i det lilla arbetarekaféet är skrik och rop av många 
karlar. Mitt i striden, mitt i larm och dån, kan du höra dina minnen 
viska, kan du veta vad ditt hjärta vill?



Utan spår ha inte aren gått fram över Simon. Ansiktet är nog lika öppet 
och klart, men hårdare. Ögonen stråla med samma rena glans som förr - men 
en kallare glimt lyser fram, är det årens bittra lärdom, är det tomhet 
efter gossedrömmar, som varit och farit, som blommat ut och skickats i 
vissna ord av besvikelse i breven hem till Duvslaget? Ett veck kring hans 
mun har redan stelnat - grämelsen, spåret av bittra stunder!



Åja, kan så vara att det har funnits många sådana stunder i Simons liv 
under denna tid - det ihar funnits febernätter på en liten unken sjukstuga 
vid banbygget, Simon låg där med krossade revben och bruten arm, några 
fallande stenblock hade knäckt honom för månader. Då var tiden lång, då 
fick han lära sig, att barndomshemmet långt därifrån tillhörde också de 
drömmar som farit. Den första ilande tanken hos gossen, som vaknade till 
sans och var sönderslagen, det var att komma hem - den andra tanken, som 
kom långsammare,



·-ar att inte resa hem och att inte låta någon därhemma veta om olyckan. 
Far är gammal och behöver vad han kan förtjäna i smedjan vid Hasselbotten, 
mor får inte bli orolig för detta - hemmet var stängt, det fanns inte 
levande som förut.



Det kan bli bittra tankar av sådant, när en arbetaregosse ligger i feber 
på en liten sjukstuga vid ett banbygge och är ensam i världen - ensam med 
en kropp som varit frisk och jättestark, som givit lugnt och självklart 
arbetslön var dag, men som plötsligt ligger stilla och hjälplös vid 
randen av en avgrund av tomma dagars svält och nöd som vänta. Det kan 
komma en ångest i en sådan pojkes hjärta, natten som stirrar in genom 
fönstret till den feberbrinnande barnasjälen smeker i moderns ställe hans 
panna, torkar hans ensamma tårar, men har intet svar att ge på hans 
undran: hur ska det bli nu - om jag kommer upp som en krympling?



Det gjorde han nu inte, men arbetslös var han, alltför klen under långa 
tider att kunna hugga i med grovarbete. Han fick slinka fram en dag i 
sänder, det går, men efteråt förstår man inte hur det varit möjligt, när 
åt man, var bodde man?



Hälsan kom och krafterna kommo, snart klingade hans röst åter med i kören, 
när gänget tog upp jänkalåten för att lätta på sten, när släggorna 
drabbade stålet med klang och skenorna skruvades mil efter mil över 
nybyggda vallar:



-Hon kommer gott, för 'hå hej, hej, sväng på den, för hå hej! Fram kommer 
hon, för hå hej, hej, jänka bättre, för hå hej!



Men minnet av febernätternas oro går inte bort, den sitter kvar, dyker upp 
ibland som en sprittande undran- hur ska det gå när det här jobbet är 
färdigt? Var finns det fast mark att leva på med kvinna och barn?



Man vaknar ibland i den trånga baracken, tio grova karlar snarka i kapp i 
ett rum som vore lagom för en enda - luften stinker, kaminen osar, kroppen 
värker av trötthet, och det hörs ett sakta, pinande ljud av tusentals kryp 
i halmen på britsen, arbetskläderna äro lika fulla av sådant, 
söndagskläderna har han 'hängande i en bondgård i närheten, dit får han gå 
och byta om när lördagskvällen kommer, då kan han få njuta av en dags 
frihet från ohyran, sedan blir det att krypa in i smutsen igen och knoga 
vidare.

Arbetslöshet i nöd - nytt arbete i smuts och uselhet av alla slag, 
bland kamraterna funnos många vilda hedningar, som måste klaras med 
karlatag utan tvekan - så gick tiden och han var inte närmare, snarare 
fjärmare från det mål, som även Lisa gick därhemma och väntade på.



Äntligen fick han bli med i det kooperativa hamnarbetarelaget i Bråköping 
- det var som att få ett helt liv till skänks, tyckte han. Arbetet var 
styvt, men vad gjorde det, förtjänsten var inte stor, men den räckte att 
leva på - och kamraterna voro folk med kärna och märg, sådant hade han 
redan lärt sig värdera!



De voro några hundra man, som sedan många år tillbaka utgjorde Kooperativa 
hamnarbetarelaget Linnea, grova och starka karlar, men säkra också och 
alltför styva att tåla några lösa seder. Omsorgsfullt hade allt skrot 
bland folket rensats bort från hamnen. Linnea skötte med ensam rätt all 
lossning och lastning som förekom där, och det var inte litet, 
omsättningen var stor i Bråköpings hamn. Så småningom hade Linnea i varje 
mans ögon blivit som en symbol för något stort och heligt att vårda, 
arbetets helgd, förnuftets och den ärliga viljans ära. De voro sina egna 
arbetsgivare, det gav en känsla av frihet och självständighet och glädje 
i arbetet, förmännen valdes av lagets medlemmar, alla styrde sig själva 
tillsammans för gemensam nytta och glädje - ett stycke socialistisk 
republik mitt i det gamla penningsamhället.



Men priserna voro låga sedan många år tillbaka. När man en vacker dag 
gjorde ett försök att få dem ordentligt höjda, samlades lagets kunder, de 
stora industriidkarna och handelsfirmorna, till ett möte, där man genast 
fann, att Kooperativa hamnarbetarebolaget Linnea var något alldeles 
förkastligt, det stred mot arbetets frihet att inte vem som helst skulle 
ha rätt att arbeta i hamnen till så låga priser som helst, och vad 
nykterhet och ordning angår, så var ju det mycket bra saker, men varför 
skulle man inte unna en mera lättlivad karl att få arbeta en stund 
på Bråköpings kajer när han så ville och när ihan inte begärde mer än 
femtio öre där laget tog en krona?



· Arbetets frihet måste försvaras, i hast bildades en 
arbetsgivareförening, som på samma gång var ett stuveribolag, det skulle 
konkurrera med det kooperativa laget.



· Det blev genast strid, arbetarna hade intet annat val än att möta upp 
med omedelbar strejk. Det gällde ordningen i hamnen, som nu åter skulle 
fyllas med löst folk, sämre och billigare, ditförda av herrarna att som 
löss äta ut de gamla arbetarna - det gällde allt det som varit Linneas 
mening och innehall: arbetets helgd och ärliga viljors ära.



Stuveribolaget anställde som direktör en man av värsta namn, en gammal 
våldsverkare, som varit skeppare och gjort sig känd bland folket i alla 
Sveriges hamnar för sin fega råhet mot bakbundna underordnade - han skulle 
nu med det folk hans namn av niding kunde samla husera i Bråköpings hamn, 
så hade de stora firmorna i staden bestämt.



Det kooperativa laget gjorde strejk, hamnen förklarades i blockad, 
stuveribolaget fick inga arbetare att föra ut i kampen om ordningen i 
hamnen.



Inte från Sverige - direktörens namn var Magdabusen, och det var alltför 
känt!



Men arbetsgivarna satsade på ett nytt litet bräde ett halvt hundra tusen 
för att genomföra arbetets frihet.



En tidig majmorgon ångade en tysk isbrytare in i hamnen, den hade tre 
hundra man slödder ombord, värsta avskum av dräggen i engelska hamnar. 
Samtidigt rodde en gammal karl i en roddbåt tvärs över vattnet i 
Bråköpings hamn - från isbrytaren small ett skott, en liten blå rök 
virvlade muntert omkring i luften, ett hundrastämmigt jubelskrän höjdes, 
när karlen i båten började ro för brinnande livet - som goda marodörer 
gjorde strejkbrytarna sitt intåg i staden, innan deras fartyg ännu lagt 
till vid kajen hade kriget börjat på blod och liv.

Fortsättningen blev alltigenom en ståtligt ruskig historia.



Stadens myndigheter slöto upp som en man kring stuveribolaget för att 
krossa Linnea. Ett gammalt hus, som drätselkammaren sålt med uttryckligt 
villkor, att det skulle omedelbart rivas, befanns särdeles lämpligt som 
logement åt strejkbrytarna och fick därför stå kvar med drätselkammarens 
goda mimle.



De engelska karlarna voro fullkomligt odugliga, de gjorde ingenting annat 
än strövade omkring efter behag, söpo, slogos och stulo som korpar. Det 
enda synliga de åstadkommo var att kajen belamrades med varor och 
arbetsmaterial, så att ingen kunde komma fram där - brandkåren kom en dag 
körande, maste vända och söka sig andra vägar, stadens myndigheter tego, 
arbetets frihet måste hävdas!



Men det måste också erkännas, att engelsmännen inte gjorde ringaste 
hemlighet av sitt egentliga ärende: we have not come here to work, we have 
come to steal - inte för att arbeta men för att stjäla ha vi kommit hit, 
förklarade en av dessa affärspojkar från dockorna i London - i den 
uppriktigaste tro att all världens hamnarbetare hade samma naturliga och 
självklara syn på tingen som han och hans kamrater, värvade endast för 
sådant arbete som detta, där arbetsgivarens avsikt var bara att med låtsat 
arbete dra ut på tiden för att svälta ner motståndet hos de verkliga 
arbetarna.



Utom med stölder roade sig främlingarna med allt annat småtrevligt, 
fylleri och inbördes slagsmål och överfall på andra, misshandel mot befäl, 
revolverskjutning, knivskärning och hemfridsbrott - de lyckades på en kort 
tid göra sig till stadens verkliga herrar, och deras skräckregemente 
gjorde ingen nämnvärd skillnad mellan svenska herrar och svenska arbetare.



Myndigheterna tego och spelade med falska kort, arbetets frihet måste 
hävdas! Och det skedde här på ett sätt, som gjorde till och med arbetarne 
förbluffade, hur vana de än voro vid att allas hand var vänd emot dem.

På lilla hotell W6 var en särskild lokal inredd 
för stadens poliskår, där förplägades konstaplar och befäl gratis, 
pengarna till detta togos ur stadens kassa. Det hade en förunderlig 
inverkan, polismännen fingo genast en klar inblick i de mest inkrånglade 
rättsförhållanden, det såg besynnerligt ut, men knepet var ganska enkelt: 
de hade bara att vid alla tillfällen hålla strejkbrytarna om ryggen och 
hugga in på de strejkande och därefter i lugn och ro överlämna åt högre 
myndigheter att reda ut på vilka speciella grunder engelsmännen i varje 
speciellt fall endast hade handlat i överensstämmelse med de mest 
orubbliga rättsbegrepp, medan däremot de svenska arbetarna alltid på ett 
eller annat inkrånglat sätt, fattbart stundom endast med den mest 
svindlande metafysiska spekulation, hade svårt förbrutit sig, hur tusan de 
än hade burit sig åt.



· Redan hade Simon varit straffad.



Några engelsmän sprungo på honom på gatan, han slog med näven ner den ene 
efter den andre av dem, tills några polismän kastade sig över honom och 
förde honom bort till några dagars fängelse, förvandlade böter.



Det är skrik och rop, det är larm och dån på det lilla arbetarkaféet, där 
han sitter nu. Ansiktet med de stora, öppna dragen har hårdnat till 
mandom, ögonen blänka av kall eld, han är inte av den sorten som vänder 
sig bort från fienden när striden går het. Och draget av grämelse blir 
allt bittrare kring munnen - vart bär det hän i det vilda vanvett, som nu 
börjat? Vart fan som helst, jag ska nog vara med!



· Plötsligt blir tystnad - den kommer djup och tung som ett klubbslag mitt 
i larmet. Några främmande karlar stå i dörren - engelsmän.



Sluskiga, uselt förfallna - de kliva in, skrika på beer, de rycka 
ölflaskorna från käringen som serverar och avfärda henne enkelt och 
flärdfritt utan pengar med en spark i ekipaget. De urdruckna flaskorna 
kastas omkring bland publiken, i tystnaden jäser upp en storm, 
engelsmännen lägga upp en revolver på bordet.



De gå fram till disken, där står en liten kraftmätare, en automat för 
femöringar. De ta med sig kraftmätaren och ge sig i väg.



Man samlas i dörren och i fönstren och ser efter dem - de slå sig ner på 
gräsmattan i en liten plantering och slå kraftmätaren i bitar.



Kafekäringen skriker och jämrar i himmelens sky, hon ber karlarna gå ut 
och ta igen kraftmätaren, den kostar pengar, det är pengar i den - men det 
är ingen som har lust att utsätta sig för stadens polis. Man har hastigt 
lärt sig den nya ordningen.



En polis skymtar fram på gatan, han försvinner diskret.



-Å nä, stopp du jävel! ropar några arbetare, inte ska du gå unnan så 
kvickt!



-Ska du gå opp på W6 å få strejkbrytaredricka? skriker en annan.



Några karlar springa efter konstapeln och anmäla för honom hela förloppet. 
Svenskarna bli inte anhållna, polisen vänder dem ryggen med tyst förakt.



Det är underligt och ganska tungt för vanliga människor att leva under 
sådana här förhållanden. Det blir plötsligt så fruktansvärt svårt att 
rättsligt orientera sig i tillvaron, sedan miljön blivit positivt 
kriminell och rättsordningen avslöjar sig såsom ett falskt spel mellan 
utklädda förbrytare - vart ska man sedan vända sig, vad ska man sedan tro 
på?



Simon känner en brinnande, allt uppslukande nyfikenhet att se hur det ska 
gå, han har inte en tanke på annat än denna strid med sina besynnerliga 
händelser, det är som att gå fram med huvudet ner och benen i vädret, så 
upp och nedvänt har allting blivit, och spänningen samlas kring frågan, 
ska det lyckas? kan man handla så som herrarna och myndigheterna 
nu, utan att hela samhällsordningen, hela tillvaron springer i 
bitar? - Nog ska man göra allt vad man kan för att hindra dem och stå fast 
så länge som möjligt vid det man känner inom sig är rätt - men om det icke 
räcker, om man i alla fall förlorar striden, om förbrytarna segra - vad 
ska man sen tro på?



Att sitta på fängelset några dagar var ju ganska otäckt, men alls inte så 
farligt som han tänkt sig - man levde ju även där, och drack och lät tiden 
gå - och framför allt: det var ingen skam! Det var en heder, Simon hade 
sitt fängelsestraff som ett äretecken bland kamraterna. En annan man har 
blivit dömd till två månaders fängelse för att han givit en engelsman en 
dansk skalle - hans namn nämndes med än större heder!



Men det är en farlig sak när det blir en ära att sitta i fängelse! Det går 
lätt nog att förvrida rättsbegreppen därhän, att sedan vrida dem rätt igen 
är värre, därtill krävdes först och främst att myndigheterna skulle 
straffas, så att var och en finge klart för sig lagens helgd över alla 
andra intressen - men därav hördes ingenting, myndigheternas överordnade 
tiga, lagen trampar ner rätten, så får man se till att man själv kan 
skaffa sig rätt på egen hand!



Under upprepade blodiga slagsmål med strejkbrytarna försökte arbetarna 
efter bästa förmåga upprätthålla rätten emot myndigheterna, och 
engelsmännen tröttnade, efter månadens slut ville de resa hem, bolaget 
vägrade, men strejkbrytarna själva strejkade! Bogserbåten måste fram, de 
tre hundra engelsmännen stuvades ombord, till avsked besköto de med skarpa 
skott den samlade folkmängden, ståtligt som de kommit försvunno de!



Men sex dagar därefter ångade båten in igen med en ny last slödder från 
engelska hamnar, knappt hade de hunnit bli installerade förrän polisen 
måste i fadersarmar sluta ett tiotal av dem, alltför redlöst berusade.



De nya engelsmännen kunde inte genast bli kloka på sakernas läge, 
själve Magdabusen, stuveribolagets direktör, fick en smäll på käften, när 
han skulle övertala dem till något som v ar obehagligt. Då fungerade 
genast lagens hela maskineri med en förunderlig precision, en engelsman 
blev dömd, alldeles som om han varit en svensk arbetare, till tre månaders 
straffarbete !



Strax därefter anhölls några strejkande arbetare, och polisen kunde inte 
annorlunda förklara saken än att de hade det bättre inne i häktet än 
utanför, något förhörsprotokoll fördes inte, de fingo helt enkelt bara 
stanna kvar.



Två berusade engelsmän klevo in på en gård, där en åttioårs käring stod 
och tvättade kläder. Engelsmännen provade rockar och västar, som hängde på 
strecket, och behöllo vad som passade dem. Käringen började skrika, en 
arbetarehustru kom ut men jagades in igen av karlarna. En annan 
arbetarekvinna råkade komma i samma ögonblick med sin hink för att hämta 
vatten, hon blev tagen och kastad på rygg vid pumpen, karlarna måste 
emellertid släppa henne, hon skrek alltför jäkligt, när de började riva 
upp hennes kjolar.



Oron började jäsa i stadens arbetarekvarter, där fanns inte en hederlig 
arbetare, som inte kände marken gunga under fötterna när rättsbegreppen 
med svindlande fart upplöstes.



En arbetare vid gasverket, han bodde långt från hamnen, väcktes mitt i 
natten av en strejkbrytare, som brutit sig in på gården, arbetaren sprang 
ut, tjuven gav sig i väg, arbetaren efter, en polis mötte dem, lät tjuven 
löpa förbi men högg tag i förföljaren:



-Va fan springer du om mitt i natten?



Karlen berättade om inbrottet, men polisen tittade efter tjuven tills 
gatan var tom, så sade han:



-Inte fan va de där nån tjuv, inte!



Arbetaren gick hem igen, glad att han åtminstone inte blivit häktad.



En annan arbetare slapp lika lindrigt undan. En strejkbrytare gick 
tvärs över gatan fram och slog honom med en sten i näven under ögat, 
mannen stöp och strejkbrytaren gick vidare. I hörnet stod en polis, som 
emellertid inte besvarade strejkbrytarens vänliga hälsning. Arbetaren blev 
sanslös hemburen av kamrater. Där uppsöktes han sedan av två poliser, som 
dock nöjde sig med att hota, de brydde sig inte om att häkta honom.



Under ett stilla slagsmål med engelsmännen blevo två svenska arbetare 
knivhuggna i magen. För att de inte skulle kunna hjälpa varandra att 
vittna, blev den ene åtalad för misshandeln. Den engelske knivskäraren 
blev anhållen, häktad och dömd till ett års straffarbete.



Nu anordnades ett allmänt protestmöte mot strejkbrytarnas och 
myndigheternas skräckregemente, en massa folk möttes till demonstration 
genom Bråköping - polisen högg in för lösa tyglar för att skingra 
demonstranterna och tysta ner protesten, det blev tumult och stenkastning, 
arbetarekommunens ordförande häktades för anstiftande och ledande av 
upplopp.



Arbetaretidningen rasade naturligtvis dagligen, men när den avslöjade 
polisens lilla privata restaurang på stadens bekostnad och förhållandet 
mellan de engelska strejkbrytarna och de fruntimmer som till deras hjälp 
installerats i det utdömda gamla huset - då blev tidningen åtalad och 
fälld av juryn, och utgivaren ådömdes ett års fängelse, en massa böter och 
fyra och ett halvt tusen kronor i skadestånd åt Magdabusen!



Alla försök som folket gjorde att hävda rätten strandade mot herrarnas och 
myndigheternas fasta vilja att hävda arbetets frihet, krossa Linnea och 
införa en verklig ordning i hamnen.



Det är inte alla arbetare, som ena sig om en sådan kamp för den allmänna 
rätten. Det finns åtskilliga, som känna lättnad och behag, när alla 
banden lossna, de förstå rätt väl hur man sköter sig för att inte åka 
fast. För var dag tillståndet fortsätter tröttna allt fler i en strid, där 
sinnena måste vara sällsynt rena och fasta för att inte förvillas av 
myndigheternas falskspel.



När fängelset blev en äreplats och polisen en uppenbar fiende mot rätt och 
ordning, då blevo inte endast misshandel och råhetsbrott mot strejkbrytare 
och poliser berättigade och ärofulla handlingar. Det hände värre saker, 
man kunde få se en otäck falsk glimt i ögonen på en hederlig karl, man 
kunde få höra honom viska med gemen röst: kika här skaru få si då kunde 
man få se något han stulit - ett stycke korv - en flaska öl- en skinnväst 
- eller en klocka.



Medan ännu kärnan av arbetarestammen håller samman i sin förbittrade och 
farliga strid om en rätt, som finns, inte hos lagen, men i deras egen 
bästa instinkt, medan detta pågår i öppet ljus, förvittrar hastigt den 
andligt svagare delen av arbetarebefolkningen, det första svåra tecknet av 
upplösta rättsbegrepp är snatteriet - det blir hastigt stöld - man har 
inte längre någon fruktan för det orätta, ingen motvilja.



Att under sådana tider framhärda i att endast göra vad man inom sig vet är 
rätt, det är något så oerhört svårt, trycket från myndigheterna, lusten 
att böja sig och ta skadan igen på andra vägar, alla dunklets instinkter 
resa sig när samhällsordningen kommer i gungning, de måste bekämpas med så 
rena och fasta sinnen, att endast de bästa av folket och ingalunda alla 
ens av dem kunna bestå i kampen.



De engelska strejkbrytarna stulo som korpar var de gingo och stodo, i 
butiker och magasin, på gårdar, inne i husen, varhelst de sågo ett 
föremål, användbart eller inte. Och de blevo aldrig straffade! Det finns 
inte farligare än att släppa lös sådana exempel. Snart började saker och 
ting försvinna även där inga strejkbrytare varit.



I flera månader hade strejken nu pågått, Simon hade gått



tan arbete liksom kamraterna, utan lön som de andra, men 
också utan deras små besparingar och deras 
bättre möjligheter att reda sig i en stad, där de sedan många ar voro 
hemmastadda och hade alla sina vänner.



De dagarna han satt på fängelset fick han åtminstone äta sig någotsånär 
mätt, sedan dess hade han varit svulten och tom. Man blir het i blodet 
även av svält, man kan bli vild och brinnande av ett hat, som ingen annan 
förstår, det riktar sig mot vem som helst utan ringaste anledning, bara 
därför att det är en av de andra, som äta sig mätta.



I en gård i närheten av strejkbrytarnas logement neråt hamnen bodde en 
gift arbetskamrat, hette Andersson, som ibland brukade ta Simon hem på ett 
mål mat. Där satt han nu en kväll mot höstsidan, det var tyst och ödsligt 
i Anderssons hem, hustrun låg på lasarettet, äldsta dottern skötte 
hushållet, som löpte för allt knappare nödsegel ju längre strejken led.



Det knackade på köksdörren, en tjänsteflicka från lasarettet kom in, hon 
skulle hämta några småsaker, som den sjuka behövde; Anderssons dotter tog 
på sig och följde tjänsteflickan ut för att gå till lasarettet.



I nästa ögonblick kommo de springande in, hjärtskrämda och skälvande, ett 
rasande larm hördes på gården, en ung man som bodde där sprang för livet 
in till sitt och hann få igen dörren mitt för näsan på några berusade 
engelsmän. Inom ett ögonblick var en hel skara skränande uslingar samlad 
på gården.



-Di har kniv, di jävlarna! sa Andersson, såg ut genom fönstret.



En lång, uppnäsig slyngel gick omkring och galltjöt därute med uppfälld 
kniv i handen.



Flickorna skulle just gå ut genom porten, då hela det där sällskapet kom 
gatan fram neråt hamnen; flickorna in igen, hack i häl följda av 
engelsmännen, som voro alldeles galna efter kvinnor.



Plötsligt hördes ett samfällt tjut från gården, det liknade vilda 
djurens tjut när de få se kött - och när Andersson och Simon tittade ut, 
fingo de se en otäck syn.



En arbetarehustru, som bodde i huset, hade kommit in på gården utan att 
ana faran, en klunga svarta, trasiga busar hängde redan över henne och 
sleto i kläderna, en annan skara hade tagit fatt i hennes tioåriga dotter, 
som hävde ur sig hjärtskärande skrik av fasa, när slyngeln med kniven tog 
ett grabbtag i skrevet på henne.



Simon var redan ute på gården - Andersson var ute - flera karlar kommo 
rusande ut ur huset - tjutet tystnade, i dödstyst ursinne arbetade 
karlarna, med likbleka ansikten, svartnade ögon, blodbestänkta kläder - 
nävarna smällde, ett ilsket skrän flög upp ur tystnaden, kroppar dunkade, 
dova slag föllo tungt, svarta kroppar tumlade omkull och rullade runt för 
vinande sparkar.



Simon, gossen, stod mitt i högen, barhuvad, med håret på ända, ögonen 
flammande av is och blåa eldar, hans jättenävar restes och föllo - jämna 
tag, lugnt och säkert, så slåss en svensk bondpojke, begriper ni, en 
svensk arbetarepojke, som tar ett tag i strejkbrytarepacket och ger fan i 
att polisen står och lurar på honom, en svensk man som sett den värsta syn 
en karl kan se - han har fått blodets tjocka, salta smak på tungan av 
några engelska knytnävar, men det har bara ruskat upp honom så att han 
skickar ut sina smockor med mera innerlig hjärtefröjd - si opp för jäven, 
Simon, di har kniv! ropar Andersson ur sin lilla hög - här så, här finns 
taget! svarar Simon ljudeligt från sin, si opp själv, du Andersson, nog 
klarar man di här tjuvstrykarna, bara vi får vara i fre en stund!



Gott och väl. Men faktiskt hade nu Simon en lång, främmande kniv i handen, 
en kniv från dockorna i London. Mannen som ägde den låg sanslös med 
spräckt öga invid väggen ett stycke från gossebarnet med järnhänderna. Och 
kniven låg så fast och säkert i Simons grepp som hade han aldrig gjort 
annat än slagits på detta sätt



Några polismän kommo springande in på gården, i samma ögonblick fick 
Simon ett slag över handen så att han tappade kniven, det var Andersson:



-Ä du galen, pojke?



När polisen fått ihop strejkbrytarna i ett skyddat hörn, var det just 
ingen vacker syn att se - blod och trasor, ormande tjuvkroppar och vilda, 
djuriska ansikten. De fingo besked att gå hem nu till sitt, ingen skulle 
understå sig att överfalla dem vidare.



-Nä, slipper vi ta i dom, så ä de bra, men härinne har di ingenting å 
göra.



-Tyst du, gubbjävel! röt en konstapel, vi känner nog till förhållandet här 
nere, alltsammans de här beror på er själva å de skräp eran tidning 
skriver om dagarna!



-Tro de? svarade Andersson saktmodigt. De vore bättre ni såg efter'hur di 
här strejkbrytarna far fram, vi som bor här i närheten av deras kasern, vi 
känner igen dom, vi.



-Jojo, tiderna förändras, du gubbjävel! lät konstapeln, lår bli å strejka 
då, så blir de bra sen!



-Ska strejkbrytarna få fara fram som di vill me fruntimrena också? hördes 
en ursinnig kvinnoröst skrikande. Å barnungarna! Hade vi inte vara egna 
karlar å lita på, så blev vi våldtagna bå kvinner å barn mitt för näsan på 
polisen!



Konstapeln stod ensam kvar bland arbetarna, han strök gemytligt sina 
mustascher och pyste av manlig skämtsamhet:



-Inte ska lilla frun vara så rädd! Ni är väl inte så rädd för karlar 
annars? Strejkbrytarna ä karlar di också, unga å kraftiga, di vill ha 
fruntimmerssällskap, de ä klart, inte ä de nånting att skrika om! Men blir 
de sånt här liv på den här gården en gång till, så få vi väl komma hit å 
hålla ordning' på er, kom i håg de!



Pärmed gick han, trygg och nöjd och bred i ryggen. Lakejsjälen förde 
bara vidare vad som kommit uppifrån, behövde strejkbrytarna kvinnor, så 
fanns det ju att få!



-Va fan skulle du me kniven å göra? gruffade Andersson, när han och Simon 
tvättade sig inne i köket efter slagsmålet. Låt bli såna tag, de ser så 
fult ut!



-Jag bryr mej inte om va ja gör snart! svarade Simon, bröstet arbetade på 
honom och näsvingarna frustade, ja skar sönder syna på en jävel därnere, 
nästa gång ska ja skära genom ben å märg!



Andersson teg och vände honom ryggen i en envis, tjurig tystnad, det var 
hans sätt när det var något han inte kunde gilla. Och därmed gick Simon 
sin väg.



Ett stycke därifrån mötte han på gatan en ung man, som



·hette Kicken och arbetade på en liten mekanisk verkstad, en alltför 
gladlynt pojke, som redan haft några månaders straffarbete för stöld. 
Simon kände honom nätt och jämnt och skulle aldrig ha velat vara 
tillsammans med honom annars. Men i dag kände han en underlig munterhet 
inom sig, när han på långt håll fick se Kicken, en besynnerlig sympati 
svällde upp och flödade över, han ropade på långt håll ett strålande:



-Tjänare, Kicken - Fan så skojigt vi har haft, mårutro! Tjänare!



De följdes at, de pratade och skrattade i munnen på varandra, Simon 
berättade hela slagsmålet och bredde med hemlig vällust ut sina bravader 
med den främmande kniven, som föll honom i handen. Han solade sig i den 
nya varma känslan för Kicken och i det våldsamma beröm han fick av sin 
unge vän.



De hade suttit inne båda två, de voro riktiga kamrater Simon gjorde så 
mycket som möjligt av sina bötesdagar, skröt av att känna namnen på 
fångvaktarna och lät så hemmastadd på fängelse som hade han varit där i 
hela sitt liv och vuxit upp i dess instängda levnadsordning.

Kicken höll sig först en smula försiktigt ur pratlinjen, men ämnet 
var alltför oemotståndligt lockande för honom. Snart föll han in i en 
underligt rå och halvt viskande ton, berättande med hemlighetsfulla 
antydningar.



I dessa råa, smygande tonfall, i dessa hemlighetsfulla historier öppnade 
sig de verkliga förbrytareinstinkterna, så skulle man tala om fängelset, 
inte i den där ansträngt brottsliga, klingande barnsliga tonen som Simon 
sjöng ur sig- det stack i den redlige gossen, när han tätt bredvid sig 
hörde den väsande rösten av smuts - men ett vilt trots flammade upp, va 
fan bryr ja mej om hur de går nu!



Han smög sig närmare intill kamraten för att höra varje viskning om 
sodomiterna och hallickarna på fängelset - under dessa besynnerliga öknamn 
inbegrep Kicken ungefär alla människor, utan att så noga fästa sig vid 
ordens innehåll rörde han sig mest ogenerat, mest sig själv i den 
fantasivärld de framtrollade för honom, alla människor av överklass 
betecknade han i största allmänhet såsom di där sodomiterna - alla andra 
människor voro helt enkelt di där hallickarna. Det blev lite svårt för 
Simon att förstå meningen med historierna, han som inte ens visste vad 
orden betydde, än mindre hur det kunde finnas något samband mellan deras 
dunkla ljud och de människor som möjligen kunde åsyftas.



Plötsligt tystnade Kicken:



-Gulingar!



Tre engelska strejkbrytare kommo ut ur ett kafé framför dem, gingo några 
steg gatan framåt och försvunno i en tvärgränd.



När Simon och Kicken hunnit fram till hörnet av gränden, sågo de att 
karlarna halvsprungo bort från en bondkärra, som stod lämnad utanför en 
port vid den tomma gatan. Hästen stod bunden och sov, ingen människa 
syntes till, strejkbrytarna voro borta.



Kvick som en orm rann Kicken bort till kärran, stack ner handen 
under hästtäcket, som låg utbrett över lasset och fick fram en kavaj, den 
krängde han på sig över arbetsblusen.



Simon följde honom några steg vidare, hjärtat bultade i hans bröst, fasa, 
spänning - beundran.



-Nu varu dum, grabb, hörde han Kickens hesa röst bredvid sig, kommer de 
nånting bort ur kärran så har naturlittvis gulingarna knyckt'et, å då törs 
polisen ingenting säja, du såg väl att gulingarna stog ve lasset när vi 
kom?



-Ja visst! svarar Simon som i drömmen - ja visst fan - han stannade, 
någonting klarnade för honom, ett kallt, grått ljus trodde Kicken kanske 
att han var dum? Nej, här så



Med manhaftiga breda steg klev Simon tillbaka till kärran, utan att göra 
ringaste försök att dölja sitt förehavande stack han handen ner under 
hästtäcket, fick fram en tjock väst, en guldkedja hängde i fickan.



-Ta påre västen! rådde Kicken ivrigt.



-Åh



Mer kunde inte Simon svara, han bar den på armen och de gingo vidare 
framåt gatan.



Det var besynnerligt - ingenting hade de vidare att säga varandra. 
Alldeles som en tjock plugg i halsen, knappt kunde de se åt varandra en 
gång.



Kicken tog ett hastigt farväl och smet.



Simon fortsatte ensam utan att veta vart han gick.



Plötsligt stannade han och såg på västen - det låg en främmande väst på 
hans arm - en mässingsgul kedja hängde i fickan.



Simon stod alldeles stilla och såg på det där. Det låg på hans egen arm. 
Plötsligt började han darra och skälva i kroppen och kastade västen långt 
ifrån sig.



Där låg den bred och svart på gatan - nej, herre Gud, om någon hittade 
den, då skulle Simon genast vara fast, det förstod han i blinken.

Han såg sig om förfärad åt alla håll - nej, 
ingen syntes, ingen hade sett honom - han smög försiktigt fram till västen 
igen, nappade den till sig och sprang.



Han stoppade in den så gott han kunde under sin egen kavaj medan han 
sprang - svängde in på en ny gata - nästa hörn - gick ett stycke alldeles 
som om han inte hade tagit någon väst alls - svängde om ett nytt hörn 
igen, nu kunde ingen hitta honom, nu var han säker!



Och knappt hade han börjat känna sig säker, förrän han sprang igen. Det 
var mörkt om kvällen, han satte i väg framåt tysta och tomma gatan ut till 
landsbygden.



Plötsligt kände han att västen glidit ner under rocken, den slog honom på 
benet - en iskall rysning av fasa lopp genom hans kropp. Han stannade, 
gled som en skugga in i en port fick av sig rocken i en fart - på med 
västen - på med rocken igen - varje knapp knäppt - så där! Nu syntes 
ingenting!



Men det kändes något tungt i fickan, klockan! Inte för sitt liv skulle 
Simon ha kunnat ta upp den och se på den - en främmande klocka! Han sprang 
- gatorna voro slut - han va ute på landsvägen - han sprang vidare i 
mörkret bort över slätten.

I Stockholm hade Frasse Gyllenhjelm en bekymrens och vedermödans 
tid.



Han var utvisad ur Tyskland, Danmark och Norge, det var en svår gräns för 
friheten. Att bara hålla sig inom Sverige var inte mycket att hurra för. 
Att inte kunna försvinna så långt man ville efter en affär, det var 
detsamma som att knappast kunna göra någon verklig affär alls.



Den sanningen blev honom ganska snart uppenbarad.Genast han kommit från 
utvisningsceremonien i Charlottenberg och i Stockholm frossat av all den 
oanständighet hans själ trängtade efter lika mycket som hans kropp - då 
kände 'han sig ganska nöjd med tillvaron, ännu en smula pengar på fickan 
och fri! Fri att göra vad han ville. De mera! sorgligt stämda funderingar, 
som gjort honom lite religiös av sig, dunstade bort som tårar och dagg, 
han kände inte längre något behov att läska sig med saftiga gudsord, han 
skulle ta itu med levnaden igen.



Men åsynen av några detektiver som närmade sig, mysande av jovialisk 
grymhet, gjorde honom förstämd, han slank undan och förstack sig i mörka 
gränder.



Friheten, ja, den är rasande bra att ha, men även på friheten måste man 
leva. Och när Frasse nu tänkte efter vilka affärer han kunde göra, blev 
han riktigt haj, mycket hade han inte att välja på. Han var infamt 
påpassad, varenda polis kände igen honom, och inte kunde han som förr i 
världen löpa med skeppet när marken blev het, han måste se till hur han 
kunde hålla sig kvar här hemma, leva utan fara för friheten, fast han var 
bunden med osynliga band, som stramade genast han försökte sträcka sig ut 
över den närmaste kretsen.

Den Frasse, som nu med försiktiga steg driver omkring i skymundan, 
är redan märkeligt olik den gamle Frasse. Ungdomens dagdrivareliv i flin 
och grin är borta, han liknar på långt håll en uttröttad, bekymrad 
arbetare, tung i kroppen, tung i fötterna, redan böjd av tomma år.



Men snart ser man något hållningslöst, avspänt, viljelöst i gestalten - en 
arbetslös arbetare, utan mål för sin hopplösa vandring genom fattigdomen.



Kommer man ännu närmare, ser man genast, att han tillhör en helt annan 
värld än arbetarna. Den gråbleka hyn, de lömska ormögonen, unkenheten i 
hans kläder, smutsen, som inte syns men finns innerst inne liksom samlad 
under kroppens skinn - de lösa händerna, utan färg och utan spår av någon 
verksamhet - allt gör honom motbjudande och främmande som en reptil. 
Kläderna äro heller inte en arbetares kläder, de ska föreställa fina, 
själv tror han givet att han är nära nog elegant, men de ge intet 
förtroende, hänga alltför sluskigt och ovårdat på hans kropp, en sluddrig 
konfektionsmassa, grårandigt mörk, det luktar fängelse. Han är alltigenom 
stämplad med en prägel av det obestämda, färglösa, karaktärslösa - han är 
ingenting annat än något som är tomt.



Försöker man tala vid honom, ska man genast märka att något är på tok. 
Hans språk är ihåligt, ger bara råa ljud, men ingen förnuftig mening, äga 
än mindre något verkligt känslovärde.



Han förstod endast liksom på långt håll ett vanligt tal på renad svenska. 
För att komma honom närmare, för att han själv ska komma närmare fram i 
talets ljus, måste språket vara det språk han själv använder när han 
tänker tyst och när han talar högt. Det är tjuvspråket, en skiftande massa 
av obestämda ord kring en fastare kärna av mer bestående uttryck. Det är 
det fattigaste av alla språk, inte därför att ordförrådet är så litet, det 
är ganska omfattande rörande vissa föreställningar även om det inte räcker 
till ett förnuftigt tal, men det är fattigt först och främst emedan det 
endast äger uttryck för det råa, smutsiga, djuriska. För ingen 
ljusare tanke finns ett enda ord, för ingen renare känsla, för ingen 
ädlare vilja.



Hela språket skapas och lever i eländets värld, det kan uttrycka endast 
vad som där finnes påtagligt och för alla begripligt; den svaga skönhet, 
som även där kan finnas likt en förgiftad ljusskimring över ruttenheten - 
även denna blekaste avglans av högre liv är i ord okänt för grändernas 
språk. Det uttrycker den djupaste mänskliga förnedring i dess vanligaste 
vardaglighet. För de råaste kroppsliga funktionerna finns nära nog 
oändligt många uttryck, för den rena kärleken, den enkla, ärliga välviljan 
inte ett enda. Ordet älska finns inte på romani.



Begreppen som ligga bakom orden äro svävande, med obestämda gränser och 
lösa värden. En skarp grabb är ett uttryck som inte betecknar något en 
gång för alla givet, det sägs av de mest skilda anledningar om en karl som 
för ögonblicket är på ett eller annat sätt i största allmänhet sympatisk. 
För en man som av alla tänkbara olika anledningar är på ett eller annat 
sätt i största allmänhet osympatisk för ögonblicket har man en massa 
uttryck, men inte för att beteckna den speciella arten av hans dålighet, 
endast för att med en mängd av rivande ord kunna meddela det enkla faktum 
att han för momangen anses jävlig. Vissa tekniska termer äro givetvis mer 
fixerade till sitt innehåll - manschetter exempelvis betyder dock såväl 
handbojor som den uppvikta nederkanten kring byxbenen! och räkneorden äga 
sin oföränderliga betydelse, fast en helsläng står på gränsen mot 
upplösningen och kan från sin egentliga betydelse av en hundrakronesedel 
övergå till att betyda en stor penningsumma. För övrigt ha vildarna på 
Söderhavsöarna knappast färre räkneord. Sedan gammalt vet man, att i de 
skandinaviska tjuvspråken ingå en mängd ord av zigenarbörd, flera än i 
några andra länders förbrytareslang.



De människor, som använda detta språk, måste göra orden allt mer kryddade 
och fräna, allt mer brutala för att de själva ska ha en känsla av att 
orden betyda något och för att andra ska orka höra på och begripa i 
all smutsig gråhet, som höljer föreställningsvärlden.



Det kan vara oerhört svårt att höja sig upp ur en sådan språkets 
förnedring och finna uttryck för annat, bättre, som rör sig inom 
människan. Kan man inte tala på annat sätt, så kommer man heller aldrig ut 
ur grändernas föreställningsvärld. Den råhet, som blommar och bär frukt i 
orden, fyller till slut hela människans själ, hon växer igen invärtes av 
ogräs, som förkväver alla ansatser till högre liv. De bättre 
föreställningarna, så svaga, märglösa och livsodugliga redan från 
begynnelsen, försvinna slutligen så fullständigt, attendastminnet lever 
kvar som minnet av en död. Man förnimmer med känslofull självbeundran, att 
man någon gång tänkt något vackert, känt något ädelt - mer kan man inte 
åstadkomma i den vägen. Språket, som gav liv åt de högsta tankarna, har i 
sin tur kraftigt bidragit till att döda all själens rikare blomning - 
fattigdom, fattigdom! närmare djuret som saknar ord kan människan inte 
komma, hon är ingenting annat än ett djur, som kan grymta fram några råa 
föreställningar.



Men ordförråd'et, som kretsar kring dessa råheter, är inte litet, 
understundom kan ett sådant ord lysa upp som en brutalt sprakande gnista - 
någonting lever under ljudet, något som ville fram och slå ut i lysande 
låga.



Frasse talar även utrikiska. Utom de med gester och teckenspråk 
förtydligade enstaka ord som krävas när man reser, kan han strödda fraser 
ur tysk Gauner, rotad i Ghettons hemska rotvälska, engelsk cant rotad i 
den hedniska shelta'n och ännu färre uttryck ur den blixtrande franska 
argot'en. Mest rör han sig med svenskt romani, norskt rodi och danskt 
prävelikvant, där tattarna satt outplånliga spår av blod och smuts.



Med detta dystra tungomål, genom vars tjocka dy ingen stråle av andens 
ljus kan tränga in i hans medvetande och ingen glimt av ljusning kan ur 
hans eget inre arbeta sig fram, med detta lever han. När han är 
tillsammans med människor ur en annan värld, måste han ju tala på 
ett annat sätt, själv tror han att han då uttrycker sig verkligen fint och 
bildat men det blir bara ett något urvattnat talesätt på samma språkliga 
botten.



Han har ju även ett slags yrke, som för honom skulle motsvara det som är 
livets tvång för genomsnittsmänniskan. Men det är inte av en sådan art, 
att det kräver hans ständiga uppmärksamhet, endast tillfälliga stötar, en 
kraftansträngning då och då- och däremellan tomheten.



Största svårigheten för honom, och en svårighet som blir allt större, är 
att undgå polisen. Så länge han var ung och okänd, lyckades det bra nog. 
Efter första bestraffningen är marken redan osäker, snart gungar han som 
på en böljande sjö, har intet fäste, väl ute ur fängelset är han spårad 
och påpassad, friheten blir kort, efter varje fängelsestraff allt kortare.



De långvariga inspärrningstiderna ha gjort Frasse allt mer isolerad. Det 
blir allt svårare för honom att orientera sig på friheten. I en människas 
föreställningsvärld ingå även en massa andra människor, bland vilka hon 
ska anpassa sig, hon måste i en mängd stycken rätta sina tankar och 
handlingar efter andras göranden och låtanden. Men för Frasse finns aldrig 
mer någon sådan värld av ringaste fasthet, det är oberäkneligt för honom 
när och var han ska träffa den han skildes från sist, även av denna orsak 
är det honom omöjligt att planera för sig ens veckor framåt, hela hans 
yttervärld flyter isär varje stund, någonting fast existerar inte för 
honom.



Att varje gång man kommit ut från fängelset sätta sig in i allt som hänt 
under ens frånvaro, bara inom ens egen naturliga omgivning, det är 
omöjligt, det orkar man inte, det skulle kräva kraftansträngningar, som 
skulle visa verklig livsduglighet - om de bara vore möjliga! Man nöjer sig 
med att konstatera de närmaste förändringarna - och driver vidare.



Så är man då hänvisad att växa inåt och neråt, någon annan utväg finns 
inte, alla verkliga och andligen givande förbindelser 
med yttervärlden äro ohjälpligt avskurna. 
Ohjälpligt! Det tjänar ingenting till att försöka göra en sådan människa 
levande igen, han är bara skuggan av ett liv, han är en död som rör sig.



Han har att fortsätta tills maskinen stannar, neråt går färden, inåt sig 
själv växer han som en krampsjuk lem, förkrympt och vanställd blir han 
alltmer och mer.



Men under dessa dagar, när han driver omkring i gränderna, rädd för 
skymten av en polis, förstår han eller anar svagt utan att veta varför, 
hur det kom sig att en och annan av hans kamrater tog sina sista krafter 
samman i en förtvivlad ansträngning och plötsligt började arbeta på äldre 
dagar, tog vad arbete som helst! Ty faktiskt går nu Frasse här och låter 
sina tankar oavlådigt leka med något arbete, som han skulle vilja ha! Det 
blir bara de vagaste av alla önskningar - tänk om man - om man vore en 
smula annorlunda - i största allmänhet - med ett bra arbete - och så där - 
och säkra inkomster - och sluppe vara rädd för polisen!



Mera blir det inte, han orkar, inte åstadkomma mer av den sorten, men redan 
detta är så oerhört för honom, att han går omkring i ett ständigt 
allvarligt upprört tillstånd, det är vad som hos honom motsvarar andra 
människors hårda kamp för tillvaron. Vill han inte arbeta, kanske? Han 
riktigt längtar efter ett ordentligt liv - med något lätt göra - och 
mycket pengar!



Han sökte upp sina gamla förbindelser med Stockholms sodomiter - men 
herrarna hade tröttnat på honom, en ny ungdom hade vuxit upp, och även 
denna nya ungdom reste sig emot honom, de behövde själva vad de kunde 
komma åt, hans konkurrens på utpressningsmarknaden var onödig.



Han började likna en gammal sköka, som förlorat sin ungdoms kunder.



Den människovänlige Agaton, den älskvärde gamle aristokraten - tänk, han 
kände inte alls igen Frasse längre! Vinkade till och med efter 
polisen, när Frasse hejdade honom en kväll mellan ekipaget och porten.



I ett ursinnigt, förtvivlat trots stod Frasse kvar tills polisen kommit 
fram. Agaton hade gått in, porten var stängd, men Frasse skulle åtminstone 
tala om vilket gammalt svin som bodde i det där fina huset, även om han 
själv skulle åka in igen.



Poliskonstapeln var en ung man från landet och begrep inte hälften av 
Frasses detaljerade beskrivningar. Han skakade bekymrad sitt linhåriga 
barnahuvud - en tokig karl - eller full -nu igen. Bäst att ni går er väg, 
avfärdade han Frasse och stirrade vilt av en riktig skräck, när Frasse i 
rättvisans namn krävde att herrn därinne i huset skulle häktas och dömas 
till långsam tortyr och halshuggning och många miljoner i böter!



Poliskonstapeln gick utan att ens se åt Frasse vidare.



Det var förstås en verklig tjyvtur, och när Frasse funderat en stund på 
saken, begrep han hur farligt nära han varit lagens arm och hur underbart 
han blivit räddad - räddat sig själv, för all del - genom sin cgen 
oerhörda djärvhet och fräckhet!



Hur han sedan drev omkring på kvällen, kom han till ett ställe, där han 
inte varit på många år - till målarverkstan, där han arbetat i sin ungdom. 
Den låg vid en bakgata, en trappa ner i en källare. Det stod ett annat 
namn på skylten nu, den gamle mästaren hade sålt affären, men ändå var det 
som en pust av livets begynnelse, som slog emot honom i den välkända 
lukten av olja och terpentin där nerifrån det svarta källarhålet.



Han fick plötsligt en våldsam hjärtklappning - som om han blivit hastigt 
skrämd: att söka arbete här? Just nu i kväll -?



Han vacklade och tog ett snedsteg ner i rännstenen av förskräckelse - 
tanken träffade honom med hela sin orimlighet som ett brutalt slag för 
bröstet - där stod verkligheten framför honom, hård och bister som husets 
smutsiga stenvägg illaluktande och motbjudande som luften därnere i 
verkstan, tung och outhärdlig - att stiga osövd upp i otta, att knoga så 
att rygg och armar värkte, att gå hem om kvällen, trött och fattig - 
det var verkligheten. Inga pengar, ingen dans på krogar, inga roligheter 
med kvinnor och vänliga herrar - omöjligt! vansinnigt! Tanken är förfärlig 
som döden! Frasse såg att det lyste nere i verkstan - där gick folk så här 
sent, de stökade med kritfat och färgpytsar, kors för helvete så ruskigt 
-han stack i väg för brinnande livet.



Efter en stund lugnade han sig och började fundera på saken igen - men det 
var ju omöjligt! Han hade ju inga betyg annat än fängelsebetyget! Och 
vanfrejden räckte visst ännu. Ingen människa ville väl ta emot honom bara 
på hans ärliga uppsyn - a nej, sådana människor finns inte! tänkte han 
bittert. Står det inte i bibeln, att om en broder syndar sju och sjuttio 
gånger, så ska man förlåta honom? Men fanns det nån människa, som brydde 
sig om att förlåta Frasse? Nä, de gav dom fan i! Fanns de nån, som ville 
ge honom ett riktigt arbete, kanse, när han ville bli ordentli? Nä, de e 
bara: var e betygena? Finns de inga betyg? Ja, ajöken då, vi har inge 
arbete åt herrn! Alldeles som när man sprang här förut om vårarna å ville 
börja knoga igen, sen man gått arbetslös hela vintern -då hette det allti: 
Titta in längre fram - å de fick man hålla på me i månar - deras jävla 
titta in längre fram - men nu får man inge gnissel alls, fast man behöver 
så vel! De vet man velan, de va aldri värt å försöka en gång, så pass har 
man nog studera live! Nä, de e bara å försöka klara sej själv, utan gryn å 
me slavjägarna efter sej vart man vänder sej, så att antingen man har repa 
någe eller inte så blir man snodd för rep till slut i alla fall!



I hans minne dök upp en stump av en gammal målarevisa -inte av Calle 
Rosens glada stumpar, som handlade om yrkets glans och stolthet och 
glädje, men en av de melankoliska, som handlade om höstens avsked och 
vinterns arbetslöshet:

-Nu är det slut med min kondition och med förtjänsten för resten. Ty 
mästarn, säg, var det väl fason, har gett mig bumsen, den besten. Till 
annan marknad - ett fåfängt göra, ty "längre fram" får då in jag höra på 
samma svar!



Frasse kom neråt Kristliga föreningen för unge män, och eftersom en 
högrest, vitskäggig gammal herre just i detsamma kom ut genom porten, 
körde han på honom och bad om en slant. Herrn svarade ett vänligt nej och 
skulle gå upp i sitt ekipage som väntade, men Frasse tog honom i armen:



-Hörnu henn, har inte Kristus sagt, att man ska hjälpa en broder i nöd, 
har han inte de, kanse?



-Jo, visst har han sagt så



Den förnäme gamle herrn letade i fickan, fick upp en femtioöring, lämnade 
den, gick hastigt upp i sin vagn och gled kungligt stilla bort.



Frasse stod och såg efter honom, spottade på slanten, nu skulle han ha sig 
en bit mat. Gick in på ett kafé, fick en kopp kaffe och tre fyraöres brön, 
kom ut igen och kände ingen hunger.



Med hatten över ögonen stod han i gathörnet och funderade på vart han 
skulle ta vägen - kom att tänka på Frälsningsarmen Ja visst fan, Frälsis, 
dit skulle man gå, kanse dom va lika pigga där å hjälpa en broder i nöd! 
Och så drev han i väg uppåt Östermalm.



Utanför högkvarteret körde han på en kvinnlig officer, nej, svarade hon 
vänligt.



-Sä föken, eller löjtnanten, vicke de e, kenns den här psalmen igen - 
venta ska ja dra'n, för ja kan'en utantill Han stirrade in i hennes 
ögon och läste med ett fräckt leende:



-Tänk, när en gång jag utan synd skall leva, var tanke ren, var gärning 
utan bröst, när aldrig jag behöver mer att beva för möjligheten av en 
syndig lust! Tänk, när en gång i himlens gyllne sale jag med den vän jag 
här på jorden fant i lyset av ett evigt liv skall tale och om ett liv där 
som en dröm försvant. Du blida tanke, bliv du i mitt hjärte, var gång mig 
vägen synes lång och slem, du sött skall dämpa var en bitter smerte och 
locka smilet genom tårar frem!



Frälsningssoldaten ville gå ifrån honom, men han följde efter:



-Den sjungen har ja lärt mej i ett danskt fängelse, fö ja har vari utrikes 
också i så fall, kan ja inte få en slant te natthärberge? mossan e sjuk å 
fassan sitter inne å brossan har inga rolia dar han heller fö han går inåt 
me tåna!



-Nej, sade frälsningsflickan lika stilla och vänligt.



Frasse blev fräck och rev i med en historia, hade fått löfte på 
högkvarteret att få hjälp, och nu när han kom, så fick han inte ett öre.



-Vi kan ju gå in här och telefonera, så får jag höra om ni talar sanning, 
sade kvinnan och satte ett par mörka, klara ögon i Frasse.



-Jofralldel, nog töss ja gå me allti!



Nog kunde man klara den här jäntan, tänkte Frasse, och så följde han med 
in i en liten butik. Medan frälsningsflickan ringde upp i telefonen, 
hängde Frasse över disken och flinade henne mitt i ansiktet, att han inte 
skulle få några pengar nu, det begrep han, men därför kunde man 
velan skoja ett tag me jesustjejjet.



En gammal käring kom in, stannade vid dörren, neg och gnällde för en slant 
- nej, fick hon av handlarn. Frasse reste sig från disken - vänta lite, 
gumman lilla! - Han fick upp sin sista tjugufemöring, resten av slanten 
han nyss fått av herrn, den gav han gumman med en känslosam suck: stackare 
den som ä fatti å ingen hjälp kan få.



Handlarn till att skälla, frälsningsflickan ringde av i telefon och gav 
Frasse en ursinnig salva av kristlig vrede - ska man gå och tigga när man 
själv har pengar, skäms han inte, stora karln!



Frasse bara flinade, bockade sig ödmjukt ända till golvet och svängde sin 
hatt:



-Ja skiter i å vara sjuk när ja inte får pannkaka sa pojken -har inte 
lilla föken hört de? Eller kapten - eller general eller va du e för en 
jävel - ajöss me dej.



Så ska man roa sig med de grymma människorna, som inte vilja hjälpa en 
broder i nöd - han var så förtjust i sig själv och sin fräckhet, att han 
ännu sken i hela ansiktet, när han träffade en gammal hejare, hette 
Finnkolis.



-Moss moss, finns de nå knös? hälsade Frasse på jobbareslang, han kände 
sig som arbetare riktigt!



-Fråga verkarn! grinade Finnkolis sitt svar som hörde till frågan Men vill 
du vara me då? fortsatte han i en helt annan ton, lågt och försiktigt!



-Ehe de! Här e tage!



-De e inge vidare, föståru, ursäktade sig Finnkolis, men ja har gått å 
lurat på't i ett par dar, bara för att ja behöver lite flis, å så e de 
ingen risk, sirru!



-Just min affär de!



-Ja ba Glada Anton i går kväll att han skulle jobba i pol me mej me de här 
intjacke, men grabben va skraj, han våga inte, fast grunkerna ligger 
inlagda, bara att ta!

-Tala aldri ve Glada Anton om sånt! Han e så 
darrens så han töss inte gå tvärt över striten om en katt sitter å tittar 
på'n, ja har aldri sett en grabb så skraj när de e fråga om affärer som 
man kan bengstra butt me stålar på! Annars e han nog fan me, om de inte 
gäller att förtjäna kosing, å blire fråga om å dela ut en smocka eller så, 
då e han inte sen!



-Nä, inte saknar han takter i den måden, inte, fö de e ingen blöt grabb, 
de sejer inte ja, men sirru affärer



-De ska vara affärsgrabbar å renhåriga snoare som ska göra en rekodeli 
stöt, det vet du, Finnkolis!



-Ja e så gla att ja träffa dej, så de troru inte, Frasse, för miron kan 
inte göra stöten sjesp -.



På den där affären, som Finnkolis inte kunde göra ensam, tog Frasse in 
lite pengar igen om natten. Han kände sig en smula lugnare sen det var 
gjort, hade kommit tillrätta igen på något vis tyckte han!



Sent på kvällen dan därefter gick han ute och drev igen, neråt Humlegården 
av gammal vana.



Bäst han gick där i de mörkaste gångarna, såg han en fin gammal herre 
komma trippande i sällskap med en liten buspojke, knappt tio år gammal. 
Pojken blinkade åt Frasse, som vände och följde dem på avstånd.



Det bar i väg uppåt Engelbrektsgatan, in i en gränd - in i en portgång. 
Efter några minuter dök Frasse efter dem in i portgången, lagom att ta 
herrn på bar gärning.



Han kom ut igen med tjuvnäven om nacken på den fina fågeln. Sirru på fan - 
själva gamla Agaton! Va skaru me den här lilla grabben å göra?



-Vännen tar så hart! jämrade gubben. Är det inte - jag tycker jag känner 
igen



-Skulle tro de! Du har nog sitt Frasse Gyllenhjelm förr, du göbbe! sade 
Frasse och slängde ifrån sig Agaton.



-Inte ska du vara så sträng mot en gammal vän! förmanade den gamle. 
Den här lille snälle gossen, vad var det du hette nu igen?



-Angåre dej, de? svarade den lille gossen, som stop där och grinade med 
sitt trasiga ansikte och sina såriga ögon.



-Nu gåru me te polisen! förklarade Frasse barskt, nu kan de vara nog me 
dina svinerier!



Där hjälpte varken böner eller fader vår, Agaton måste följa med Frasse 
och gossen neråt Birger Jarlsgatan till en polis. Agaton ville betala



-Ge pojken va du har i plånboken! Vartenda dugg ska han ha!



Och pojken fick! Med lugnaste min i världen tog han emot sedlarna ur 
gubbens darrande händer, i nästa gathörn stack han i väg som en pil och 
var borta, den rikaste lilla bögsnoargrabb i hela Stockholm den natten.



Med obönhörlig stränghet vandrade Frasse vidare, Agaton skulle fast i 
polisen, rättvisan skulle ha sin gång - och där stod äntligen en 
konstapel!



Det gick inte bra. Frasse tog ett djupt andetag för att få riktig fart på 
sin indignation - men Agaton sade bara några trötta ord med sin släpande 
röst - och gick vidare! Konstapeln stod i stram honnör, följde honom länge 
med ögonen och Agaton gick sin väg därborta så lugn, så trygg och skyddad 
av osynliga murar!



-Vet inte konstapeln va de där e för en jävel? frågade Frasse ursinnig.



-Skulle man ta alla såna här i Stockholm, finge man aldri göra annat, 
svarade konstapeln sävligt. Bäst att ni ger er i väg nu. Va har ni här att 
göra, för resten?



-Konstapeln kan ju ta mej ner till kontoret å sätta opp protokoll, så ska 
jag nog tala om'et! föreslog Frasse fräckt.



Men konstapeln vände honom uttråkad ryggen och gick!



Tårögd av ilska slängde Frasse iväg inåt Humlegården igen. Han gick 
några varv, kom uppåt bekvämligheten i det mörkaste hörnet, då lät en 
försiktig viskning:



-Frasse - pst!



Han gick dit. Några glädjegossar av den nyare generationen stodo där med 
händerna djupt nergrävda i långa, vida ulstrar, med plommonstop och rakade 
nackar och halsblossskrovliga röster - de meddelade vänligast, att de hade 
en djuping därinne på bekvämligheten, de hade mjölkat honom på alla hans 
pengar och ringar - men om han hade något kvar, så fick Frasse gå in och 
ta det som fanns!



Efter en stund kom Frasse ut, storbelåten. En dödsförskrämd sodomit hade 
givit honom klocka och några sedlar, som han hade lyckats gömma undan för 
pojkarna. Det kan man kalla affär! tyckte Frasse och smög sig hem med 
rovet till hotellet inne i gränden.



I närheten av Humlegården ligger ett litet ölkafé, och där satt han vid 
middagstiden dagen därpå, ty där brukade Finnkolis hålla till med sina 
vänner, däribland Glada Anton, en lång och gänglig ligist med stora nävar, 
som alltid voro trasiga och svullna.



När Frasse tittade ut genom fönstret, fick han se poliskonstapeln på 
gatan, samme konstapel, som under natten hade vägrat att anhålla gamle 
Agaton.



-Hörru Anton, sa Frasse, gåru te bylingen där ute å dockar honom en 
dagsedel om ja bjur på dricka?



-Ta hit blasket först! kom det hest från Glada Anton.



-De skaru få - men du ska märka'n riktitt, feståru!



Glada Anton fick så mycket pilsner han ville ha, och när konstapeln, fin 
och grann, kom tillbaka på sin passgång, sprang Anton ut och rände skallen 
som en kanonkula rätt mellan ögonen på karlen, den stöp, förstås, hjälmen 
rullade lång väg. I samma ögonblick som visselpipan tjöt en hjärtskärande 
drill, for Glada Antons såriga näve över konstapelns ansikte - en 
skär strimma i huden visade blodigt var kniven gått fram, ett märke 
för livet.



Det blev ett sjuhelsikes liv på gatan. Människor strömmade dit, spårvagnen 
stannade, poliser kommo springande, konstapeln satt dödsblek och 
snagghårig och blodig i synen i rännstenen, ett stycke därifrån låg en 
stor hög av människor, allra underst låg Glada Anton och slogs och tjöt 
som en varg. Naken bars han slutligen genom folkträngseln till en 
automobil och kördes i väg. Hans mössa låg ännu kvar inne på kaféet.



Men hans vänner därinne voro för länge sedan bortblåsta. Lite varstans i 
närheten funnos de, i folkträngseln, i portgångar, i gathörnen. De hade 
världens mest oskyldiga ansikten, i synnerhet Frasse, som redan var långt 
neråt gatan, han gick och funderade på hur tokiga människor det finns i 
världen. Glada Anton, som var så skraj att göra en affär - att hoppa på 
och dela ut en smocka, det var som ingenting för honom, fast det var så 
mycket farligare bara - man kan tänka sig va grabben nu ska få spö hos 
polisen - å så ett år minst! De gjorde han för nåra pilsner, men sa nej te 
Finnkolis



-Nä, sirru Frasse!



En liten kvickställd, enögd kamrat d(ik ner på Frasse - gåru här å lodar?



Självaste lilla Tjacke! Frasse sken upp som en sol, haru kommi hem från 
Norge nu!



Och Tjacke var inte mindre glad - nu skaru vara me, Frasse, för nu finns 
de flis å tjäna - nere i Bråköping, aktare! Haru inte sitt i tiningen?



Frasse läste inga tidningar.



Kunde tänka de, för haderu sitt'ett skulleru ha fari dit för länge sen, 
där e strejk å tjockt me engelsmän, å de e grabbar som pallar för ett rep, 
å polisen vågar inte röra dom, ska inte en annan få vara me då, kanse?



Tjacke var född i Bråköping och kände väl till ställningen i stan, men 
aldrig hade där varit så trevligt som nu, tyckte han, nu var där liv 
och rörelse var eviga dag. Han var just uppe i Stockholm för att sälja 
några småsaker han lagt sig till med - fast hela Eken e då en förbannad 
småsta - inga riktiga ställen att gå till när han vill sälja tjuvgods - 
inga kamrater, ingenting, här går dom å lodar a ser högfärdia ut, å kommer 
dom över någe, så måste dom se sej för utå tusan för att inte bli snodda 
av kamrater eller av juden när dom ska kränga sitt letjack, nä följ me te 
Bråköping, Frasse, de behöveru inte ångra, fö vi har varit i pol förr! 
Hick höre beng te å tjåra, de blir brand på en kis bara han stolpar link 
för en dosa, tjössme, du me dirons takter, Frasse, behöver velan inte ava 
kajen som en klemgrunn å deki buro så länge man kan hemta tjack på ett 
palo, för allti finns de flis i nån fåssicka, å inte behöveru va darrens 
för å bli besjad heller, tji den, för du e lika skarp emenåörd som 
engelsmännena, å alla grabbar lika i så fall, de vet du, å snutarna vågar 
inte hosta, fö då fyserom på blåsan!



På kvällen reste Frasse med Tjacke ner till Bråköping.

I mörker ligga gatorna, i mörker ligger hela den lilla staden, i 
mörker ligga människornas sinnen- det finns ingen rätt, det finns bara 
makt, den som härskar gör vad han vill och leder lagen vart han vill, det 
är enkelt nog att förstå, det är så enkelt att man skäms för att man 
förstår det, orätt känns det att bara vara medveten om tillvarons 
himlastormande enfald.



När ljuset är släckt och sinnena gå i nattmörker och allt vad man gör är 
som att bära vatten åt den onde och all världens pappersmakare samka hån 
och straff över den ärliga viljan och heder och tack över tjuvgärning - då 
är det livsfarligt att gå rätta vägar, och det är oskäligt att fordra 
ärlighet. Har man gillrat försåt där folket drives fram av sitt samvete, 
då har man själv givit sig nidings namn att bära. Men vad har folket att 
vänta annat än falskt försåt av dem som förgiftat deras brunnar och sedan 
ropat på straff åt de förgiftade?



På seniga arbetsarmar, av nävar som valkats i jord och sot, lyftes 
herrefolket på sköld över de grövsta och tyngsta mödorna - och dit ner 
till dem som bära, dit ramla endast de tomma skalen av odlingens frukter. 
Man lärde dem en tro för att driva dem likt boskap. Man lärde dem att tron 
var falsk -och gjorde sig fri från varje förpliktelses band. Man ler 
däruppe som augurer, vilket spratt man än spelat folken, antingen man 
låtit dem snaska på tomma, söta jesusord eller låtit dem sörpla i sig den 
svinmat, som lagats av skulor och vissna skal från den materialistiska 
världsförklaringen. Man ler som augurer, när man ger dem en lag att lyda 
likt hundar som lyda piskan och akta sig för att äta förbjuden korv - och 
man ler som augurer, när man släcker lampan 
över lagboken för att i mörkret smussla med herremaktens intressen.



Det vore den bedrövligaste ynkedom, om folken inte hade bättre ledning i 
världen än de herreord, som falla ner i djupen likt glimmande guld men bli 
bara vissna löv i händerna som sträckas att fånga all gyllene visdom från 
höjderna - det vore ingenting annat att vänta av människornas liv än 
smutsig död och nattsvart fasa, om inte i enkla redbara hjärtan hos de 
fattiga folken funnes en hemlighetsfull aning om det rätta, gömd i deras 
innersta, ledande dem genom mörkret steg för steg framåt, trots allt 
villsamt tal av onda eller goda viljor, som tro sig leda men endast bäras 
upp av strömmen som lever i allt levande.



Simon löpte som en dåre bortåt gatan om natten. I över en vecka hade han 
nu haft i sin ägo den där västen han stulit, och kring den västen levde 
han, ingenting annat i världen fanns längre till för honom, alla hans 
andes krafter löpte samman kring tjuvgodset, liksom kroppens alla krafter 
samla sig i feberiver kring ett giftigt sår att söka driva bort giftet för 
att livet må räddas.



Han bar västen på sig någon timme för att gömma den men den brände honom 
ända in i märgen, han måste slita den av sig. Han gömde den i sitt rum - 
men kunde inte låta bli att gå och titta på den, om den verkligen skulle 
ligga säkert gömd. Så kom han att tänka på, att om någon hittade den hos 
honom, skulle han genast bli tagen som tjuv - som tjuv! Hela hans själ 
skrek och jämrade sig under det ordet, han löpte som en vansinnig ut ur 
staden och gömde västen i en skogsbacke, smög sig utmattad hem igen - men 
fick ingen vila, kunde inte sova, inte tänka på att äta. Han blev bjuden 
någon gång till Anderssons, smög sig dit och fick ett mål mat eller en 
kopp kaffe, så levde han. Till fackforeningens lokal gick han inte 
mera, strejkunderstödet lät han ligga orört, skrämd av tanken att 
visa sig nu bland alla kamraterna.



När han någon gång träffade Kicken, kändes det alltid litet lugnare. Det 
var som om något inom honom försökt lägga sig till rätta i ett nytt läge 
för livet, där Kicken var självskriven vän och kamrat. Han behövde inte 
skämmas för Kicken och det var en ljuvlig vila, så länge det varade. Då 
kände han samma lust som förut om kvällen att skryta om sin egen 
fängelsevana, med feberaktigt stirrande ögon och med en onaturligt tjock 
och grötig röst - något inom honom sökte lägga sig till rätta för det 
livet, kittlad av skrämsel och nyfikenhet sträckte han sig ut över det nya 
området - bara på försök ett tag - för att känna hur det kändes. Men när 
han då plötsligt kom att tänka på, att det var inte bara på försök - nej! 
Gud i himmelen, det var ju den enda väg han nu hade att gå! han var en 
sådan människa nu! På ohjälpligaste allvar - fängelset väntade honom hur 
han än bar sig åt - då kunde han stanna mitt på gatan, hejda sig mitt i 
talet och stirra på Kicken han såg honom, och han såg sig själv - och han 
sprang bort, vit av fasa i ansiktet.



Och alltid drogs han ut till skogsbacken, där västen låg nergrävd med 
klocka och allt, än här, än där, än i en buske, än under en sten, aldrig 
kunde han få den nog väl gömd, aldrig kunde han få den ur sina tankar. Ty 
i själva verket var det inte så mycket västen som pinade och sargade 
honom, som desto mer den vissheten, att han hade gjort gärningen, han hade 
verkligen själv med egna händer stulit! Där var såret, som av ett 
hemlighetsfullt gift frättes allt större, allt mer blodigt inom honom. Och 
förgäves sökte han finna någon läkedom för sin brinnande sårfeber.



Han vågade inte öppna en tidning på kaféet, rädd att läsa om stölden Han 
vågade inte höra folk tala, ville gå fram ändå och fråga alla människor 
vad de talade om, det måste vara om västen som var stulen! Han drogs 
till polisen - men han



·ände igen och sprang sin väg - far och mor! Lisa och Ester!

vad skulle de säga, om de finge veta detta! Nej, han måste tiga som 
en död och gömma sig för evigheters evighet!



Det var i själva verket ingen som tänkte på västen, inte ens polisen, där 
stölden visserligen blivit anmäld, men det ansågs självklart att kläderna 
tagits av strejkbrytare, det anmäldes denna tid en sådan massa stölder, 
man kunde ingenting göra åt saken, dom har de där laget, dom där 
engelsmännena, att de följer me dom! utlät sig en konstapel i filosofiskt 
lugn, polisen rörde inte en fena för att ta reda på tjuven.



Men så dök lille Tjacke upp i stan, även Kicken kom i rörelse, han syntes 
på tider då han borde ha varit på verkstan, han drev kring gatorna i 
sällskap med Tjacke. De stölder som inrapporterades började genast få en 
prägel av större yrkesordning och planmässighet, det var inte längre dessa 
små snatterier i alla hörn, det var klara och rejäla stölder av 
lokaliserade tjuvar på utvalda, mer givande ställen.



Tjacke skulle skuggas, men då var han försvunnen! Och Kicken syntes bara i 
sällskap med en av dom där hamnarbetarna som strejkade, bäst att hålla 
ögonen på den också, unge Tomasson hade varit straffad för misshandel, man 
kunde aldrig veta vad han hade för sig nu!



Tjacke dök upp igen, kom till stan med tåget, hade en ny figur i sällskap, 
en tjuv, det lyste tjuvnad ur fängelseögonen, det satt fängelselukt i 
kläderna - pass på, nu blir det något!



Samma natt blev det något. Ett första klassens inbrott, först in i en 
fruktkällare och därifrån genom väggen in i en diversehandel bredvid, där 
kassan blev tömd och buteljer och matvaror kräset utvalda.



Tjacke och hela hans sällskap skulle huggas var de anträffades.



Men de höllo sig undan, och polisen fick viktigare saker att tänka på. Det 
förmärktes oro bland folket, arbetarekommunens ordförande hade just blivit 
dömd för ledande av upplopp till dryga böter - det drog ihop sig 
till bråk igen, som först och främst måste avstyras.



Hela dagen höllo sig Tjacke och hans kamrater borta från staden, de hade 
slagit sig ner med några flickor, Kickens bekanta, i en skogsbacke, där 
mat och öl och vin dukades upp i långa banor.



Frasse satt som en behärskad gentleman på en sten med en hummerburk i 
knäet och en vinflaska bredvid sig på marken och talade om för flickorna 
hur skarpt han gillade den egentlia naturen, för de e så skönt när 
fåglarna kvittrar i trena å blommer å grönt å de ena me de andra, å e man 
en känsli människa, så kan man riktitt längta bort från stan ibland i så 
fall.



Flickorna tyckte, att herr Gyllenhjelm var en så förfärligt trevlig och 
stilig herre och bildad och fin att resonera med.



Plötsligt ramlade en ung man ner mitt ibland dem och gav till ett illtjut 
av förskräckelse.



Flickorna tjöto för sällskaps skull, och Tjacke flög upp med ett ilsket 
morrande - jävla buro, va glanaru efter, flack in i beng



-Ä! skrek Kicken, de ä ju Simon - Simon Tomasson, de ä en grabb me takter, 
han ska ha lite kek å dricka!



Försiktigt närmade sig Tjacke, alldeles som han sett stiliga tjuvar smyga 
sig i spännande ögonblick på biografen:



-Hur va namne?



-Mitt namn?



-Tacka fan fö de!



-Hur så?



-Lägg av de där hånglet, ja känner grabben, de ä Simon Tomasson säjer ja 
ju, en bussi grabb fast han ä lite ny, ge'n en anjovis så blir han gla!



Tjacke vädrade efter Simon, som började vakna till sans och vett 
igen efter förskräckelsen- inte för att den där grabben såg ut att ha nåra 
riktia takter, men när Kicken kände'n, så -fast man fick väl si opp, 
tänkte Tjacke.



Simon slog sig ner och började vända bogen åt tjuvhållet igen, fick en 
tjock gröt av myndighet i halsen när han talade med Kicken, drog sig till 
minnes, att han kände fängelset lika bra som någon annan och var lika god 
karl, så att nog kunde han visa sig för Kickens bekanta.



-Så att henn jobbar? frågade Frasse intresserad. Nå, hur känns de?



-Jävlitt! bräkte Simon så duktigt han förmådde.



-Kunne tro de!



-Vi strejkar nu, upplyste Simon.



-Jaså, ni strejkar - jaha, strejk, vill säja - att ni strejkar, jaha. 
Kunne tro de.



Den här skogsbacken var ju egentligen riktigt trevlig. Simon hade aldrig 
haft lugn att se på den riktigt, men nu kände han en sådan trygghet, att 
han nästan ville somna. Han var bland vänner och kamrater, som inte ville 
honom något ont, de kunde rent av tycka, att han var en framstående karl.



Han hade haft västen hemma i natt, nu hade han kommit hit igen för att 
gömma den på ett riktigt säkert ställe. Lusten att skryta tog överhand 
igen, han knäppte upp rocken:



-Hörru Kicken - titta!



Kicken brast ut i ett frustande skratt, han kände igen roligheten - han 
viskade till Tjacke, som genast började grina, Frasse begrep schäsen, 
flyttade sig ner från stenen, satte sig bredvid Simon och nöp i hans väst:



-Skarp vejnik grabben har!



Och hela sällskapet gapskrattade, flickorna trodde att det var något 
oanständigt på tal och flinade förtjusta.



-Ska henn ha fem kroner för minkan, så måre vara hent!

fortfor Frasse och tummade på klockkedjan i den stulna västen.



-Sex kroner! bjöd Tjacke i ett överdådigt humör.



-Tie kroner! Nä, ge fan i å ta opp karbisen, ja köper obesett!



-Såna galningar! viskade flickorna häpet, fyllda av outsäglig beundran, 
det var första gången de sågo ett verkligt hasardspel tjuvar emellan.



Tjacke envisades med tolv kronor, men lät Frasse behålla budet vid femton.



Simon darrade och fumlade på handen, Frasse hjälpte honom, tog klockan 
och lade en tia och en femma i Simons knä:



-Vasego - nä tira! Va säjer u nu då, Tjacke - silver! Tjockt silver! Förti 
kroner vicken stunn som hälst!



Tjacke kravlade dit, tog klockan, öppnade den, synade den noga:



-Förti?



Frasse nickade. Tjacke tog upp sin skinnpung, plockade fram fyra tior:



-Vasego!



Tog klockan, stoppade den i fickan med ett lugnt grin:



-Sjuttiofem kronor vilken stund som hälst! Bara man kan knepet!



Kicken satt storögd, den respekt han kände för de båda yrkesmännen rymde 
även Simon, upphovet till affären - jäklar i den grabben, han kanse inte 
va så ny?



Simon själv orkade inte vara bestört över allt detta, han var för slö och 
uttröttad, så här skulle det väl vara, det var det riktiga, pengarna 
stoppade han på sig så vräkigt han kunde få kroppen i gång.



Dagen var angenäm, solgasset var skönt, flickornas ögon stodo 
på skaft av en löpsk beundran, dem kunde man ha 
nöje av, och Frasse började trevla upp sig av alla krafter:



-Hur va namne?



-Tomasson.



-Tomasson? Ä du från Hasselbotten, om ja töss fråga?



-Hur så?



-Ja har liksom lite släkt där - dom heter Tomasson, morbror skulle de väl 
vara - å kusiner.



-Kusiner - då ä de vi som ä kusiner, då!



-Å jäven?



-Ja, för ja ä född i Hasselbotten å skulle ha släkt i Stockholm, men dom 
hade kommi bort, när ja kom dit.



-De e ja, de, Frasse Gyllenhjelm e namne!



Genast blev det litet stelare!



Ansiktena grinade visserligen, men därbakom låg ett kallt mörker: kom inte 
närmare! Och det var en sak man aktade sig för: man talade inte mer om 
släkten, nämnde inte ens de övrigas namn!



Det var något som började vakna och röra sig inom Simon -han försökte 
trycka det ner och sitta lugn, men han kunde inte, ångesten kom igen, han 
visste nog varför, fast han försökte med våld hålla tanken borta. 
Hasselbotten, dånade plötsligt ordet inom honom, det förfärliga ordet, som 
släppte lös en storm av fasa inom hans själ - Hasselbotten - hemmet far 
och mor - Ester därhemma - och Lisa - Lisa!



Han stönade högt och sprang upp, vit som ett lik i ansiktet - stirrade 
vilt omkring sig - och satte av i fullt språng inåt skogen.



-Låt'en vara, sade Kicken, han ä så där, han får snurren iblann!



-Känner till de där, avgjorde Frasse, de e danssjukan! Ja kände en grabb 
som hette Svenne å som kunde ha blivi den flinkaste affärspojke i hela 
Sverige, men han hade danssjukan å gick sönder i Köpenhamn, jaha, så går 
de. De va grunt att den här grabben skulle ha danssjukan, för han va 
ju min kusin i alla fall!



Mot kvällen drog sällskapet sig ner till ett litet utvärdshus. Knappt hade 
de kommit in, förrän en kypare gjorde sig ärende förbi dem och viskade:



-Nu ä ni snodda, pojkar!



Frasse ville genast gå, men Tjacke bara skrattade: här känner ja varenda 
plit, de ä ingen fara!



Kaffe och punsch är riktigt gott som avslutning på en angenäm dag med mat 
och vin och flickor i det gröna, och det blev sent innan Tjacke och Frasse 
ensamma dinglade i väg inåt staden. Kicken följde med flickorna åt deras 
håll.



De båda affärsherrarna gingo sorglöst rätt i armarna på två detektiver. 
Frasse lyckades slingra sig undan och försvann, Tjacke skrattade efter 
honom och följde med övermakten.



Efter några timmar var Frasse infångad - han hade gömt sig under en häck 
invid ett staket, där han plockades fram. Då hade Tjacke redan gjort undan 
alla formaliteter. För två kronor och ett löfte gentlemen emellan hade han 
förrått den berömde vännen Karlsson-Gyllenhjelm så grundligt, att Frasse 
skulle inte ha kunnat göra en sådan affär bättre själv, nej inte för en 
hel tia. Och inte bara Frasse var såld, även Kicken och flickorna och den 
strejkande hamnarbetaren Simon Tomasson.



Men då hade väl Tjacke också orsak att vara himmelens förbannad, när 
polisen skamligt svek sitt löfte, sedan Frasse väl blivit tagen! Tjacke 
svor och tjöt och jämrade över all världens falskhet, men det hjälpte 
inte, han blev inlåst i finkan över natten tillsammans med vännen, som han 
sålt för två silverpenningar.



De hade en särdeles besvärlig natt tillsammans i mörkret i den stängda 
finkan!

Man går rätt igenom grå stadens stenhav, breda gator i kvällsdunkel 
och skimrande lyktors och lampors sken, där människor vimla med ivrigt 
sorl och gömda sorger - smalare gator, tyst går en fattig kvinna i 
mörkret, där lyktornas rad av små disiga ljus liknar en ändlös och 
oföränderlig följd av lösa tankar, glädjelösa minnen, alltid desamma i den 
nattsvarta tillvaron. Man går in genom en port och tvärs över en gård, som 
aldrig har varit levande och aldrig kan få något liv, den är bara 
regnslipprig cement och skyhöga stenväggar med ett och annat glädjelöst 
ljus i de hopplösa raderna av tomma fönsterhålor - ingen död kan vara mera 
död. Man går trapporna upp, den ena efter den andra, benen värka av 
trötthet, huvudet svindlar, de ta aldrig slut - när gick man här sist? hur 
var det da? hur kunde man vara glad den tiden? nu - nu - den som finge dö, 
den som aldrig blivit född! Högt uppe - här vidgar sig en vind, en strimma 
av blekt grågult ljus från en lampa leder genom ett myllrande mörker 
mellan några träväggar, som lukta vått och surt, det är kanske av 
tvättkläderna, som hänga på streck tvärs över gången - där står en 
vitrappad mur, som alltid är varm, den går man omkring - med mjuknande 
knän, hjärtat bultar, det hamrar så att det hörs ända upp i huvudet - 
längst in i smygen finns en dörr - Lisa! Lisa -och Ester! Far och mor, 
hemmet som skulle byggas, barndomshemmet därborta i Hasselbotten - allt 
har fallit i en rykande hög av spillror.



Nyckeln sitter i, då ha flickorna kommit hem, då kan man åtminstone få 
komma in en liten stund, man behöver inte knacka, dörren öppnas, en 
flickröst klingar:

-Du kan inte smyga så tyst, att jag inte hör dig, Sven nej - nej - 
vem är det? Simon - i Jesu namn - Simon! Är det du?



Nu satt han därinne i Duvslaget igen. Lisa var bortrest, hennes far hade 
blivit död nere i Småland. Ester satt ensam hemma - det var en lättnad så 
stor, att Simon började gråta vid tanken på hur svårt det skulle ha varit 
att även träffa Lisa nu. Ingen lampa var tänd, de båda syskonen sutto i 
mörkret och gräto tillsammans över det förlorade - ty att livet för dem 
båda nu var för alltid förstört, därom kunde inte finnas något tvivel.



Simon berättade för henne hur allt hade gått till, detta med västen, 
alltsammans från början, allt vad han hade tänkt och gjort sedan västen 
kommit till honom. Det blev en lång historia, ingenting kunde han hoppa 
över eller gå förbi, det hade samlat sig för mycket i huvudet på honom 
under de hemska vandringarna för att gömma tjuvgodset. Vartenda gömställe 
han valt, vartenda litet infall han fått under tiden, det trängdes i hans 
minne som stora, oerhörda händelser, som måste omtalas med största 
noggrannhet för att rätt kunna begripas till hela sin vidd och innebörd.



En sak gick han dock förbi! Han skröt inte med fängelscdagarna! Han teg 
fullständigt med sådant som han skrävlat inför Kicken - inte av falskhet, 
men helt enkelt emedan det inte fanns kvar i hans minne längre. Han 
berättade heller inte ett ord om sin samvaro med tjuvarna, med kusinen 
Frans, av samma skäl, han hade inte plats för sådant i sitt minne, det var 
bara några karlar han träffat, de hade passerat utan spår, det föreföll 
honom nu, som om han själv hela tiden tänkt på Hasselbotten och hemmet och 
far och mor och Lisa och Ester och västen - kring detta kretsade alla hans 
tankar som en svärm av svarta flugor under hans huvudskål.

För Ester blev ännu inte västen en huvudsak, mest skrämdes hon av 
att höra brodern med likgiltigaste ton alldeles i förbigående nämna som 
något alldeles självklart, att han redan suttit i fängelse en gång! Och 
det berättade han så lugnt - gav sig knappt tid att säga något enda litet 
ord om anledningen till det straffet, innan han åter kastade sig över 
historien om västen! Han hade redan blivit en sådan som sitter i fängelse 
det var det allra värsta!



Det blev krångligare för honom att berätta om sin sista vandring, sedan 
han sprungit ifrån karlarna och givit sig i väg långt utåt landsbygden, 
han hade slutligen kommit fram till en station norr om staden. Varifrån 
han fått pengarna mindes han inte, sysslade inte alls med den frågan, 
pengarna hade funnits i hans ficka och han köpte en biljett.



-Men var är den nu då, västen? frågade Ester slutligen.



Han började genast stortjuta, skrek så att Ester blev förskrämd, slet upp 
rocken och pekade:



-Här - här ä den! Kan du inte ta den av mej, så att jag slipper ha'n på 
mej åtminstone!



Hon vek tillbaka som för ett slag - där var den!



Så länge han talat om den, hade den förefallit henne overklig och 
oväsentlig, nu såg hon den med sina egna ögon, det var en tjock bondväst 
med mörka ränder i tyget, en fin väst den formligen sprängde sig in i 
hennes själ, hon kände i hela sin varelse hur farlig den främmande västen 
var, och hur omöjligt det var att bli av med den eller att komma förbi 
den, han hade den ju på sig, han måste ha den på sig i hela sitt liv - och 
plötsligt stannade hela hennes hjärta - det kanske blir dödsstraff?



Så oerhört stor som den västen var! Den fyllde hela tillvaron, skymde bort 
hela, hela livet som fanns kvar för dem båda att leva - en så stor väst 
måste försonas med ett förfärligt straff - halshuggning skulle inte 
förvåna henne!

Simon måste räddas, men var - hur? Och var skulle man göra av 
västen?



Hon sjönk ner på sin stol - och sedan knep hon ihop ögonen med något som 
liknade bondslughet - saken skulle nog ordnas



Tomhet och intet, Ester lilla! din slughet blev bara en grinande mask för 
ansiktet! Så långt måste du svara, när det onda rörde ditt hjärta - men 
inte mer! Du kunde inte, du visste ingenting, ingenting, ingenting - 
slugheten fanns inte i din själ, den var bara en grinande, tom skråpuk, 
som genast gled bort igen från ditt ansikte!



Hon såg sig omkring hjälplös - en liten hånfull röst viskade ett gammalt 
ord i hennes öra: stjäla går väl an, gömma är värre! - Något måste dock 
den onde anden säga hennes hjärta, innan han vek maktlös bort.



Nu är han borta. Ester reser sig upp, går som i sömnen bort till dörren, 
tar på sig hatten.



Simon reste sig upp. Han tänkte i samma ögonblick detsamma, visste 
detsamma som hon. Polisen. Straffet måste tas, nu genast måste man dit, 
det fanns ingen annan plats, där man kunde bli av med västen och få lugn 
igen.



-Får ja - gå me dej? mumlade han mellan gråt och anande hopp.



-Ja visst!



Hon talade som i drömmen - och han väntade tyst medan hon fumlade så 
underligt länge med hattnålarna i mörkret. Som om hon hade hört någon 
komma därute - någon som hon nu måste visa bort ifrån sig.



Genom fönstret syntes det svagaste skimmer av fjärran ljus över staden. Nu 
står en ung man därinne i rummet, hans glada ansikte lyser i 
skymningsdunklet, och likt en sten som plumsar ner i vattnet sprängde han 
tystnaden:



-Den här gången hörde du mig inte ändå, Ester! Nu måste jag tala om för 
dig - frågorna gå framåt! Gud i himmelen vad 
jag är glad - frågorna gå framåt för varje dag! Men det var genast lika 
dödande tyst igen. Han fick inte något svar på en lång stund. Äntligen 
sade Ester, hennes röst lät så svag och hes:



-Sven - vill du komma tillbaka senare, jag vill tala med dig?



-Senare - ?



-Jag måste gå ut nu ett tag - med Simon.



-Simon - herre Gud, jag sag dig inte i mörkret - tjänare, Simon, gamle 
gosse, har du kommit hem! Men vad går det åt er-?



-Vi ha förfärligt bråttom - det är något lessamt - jag kan inte säga dig 
mera - nu måste du gå, Sven! Förlåt mig!



-Jag kommer igen senare, du måste säga vad det är, så att jag får hjälpa 
er!



Han var borta. Simon och Ester stodo tysta och stirrade på dörren då han 
gått ut - hjälpa! Skulle han kunna hjälpa? Skulle han kunna vara till 
hjälp för någon levande människa? Ja -om han i tid hade hjälpt sig själv, 
så att han nu hade varit en man! Då hade inte de båda barnen här behövt 
stå så övergivet, hjälplöst förtvivlade åtminstone i mörkret! Då hade de 
inte i prövningens stund behövt visa bort sin ende vän som man visar bort 
ett besvärligt barn!



Nu var Ester slut ändå! Hon sjönk ner på stolen och grät -grät - det var 
en sorg av brännande eld, som kom störtande ur henne med små hastiga rop 
och skrik och snyftningar. Och varje tår var en droppe av det liv, som hon 
längtat efter i tysthet, men som nu var för alltid förlorat.



Stel och orörlig stod Simon, som ett träbeläte. Han slöt ögonen och 
stönade sakta under systerns gråt. Men han kunde inte, vågade inte, fick 
inte ta ett steg för att trösta henne - å nej, inte han inte, det skulle 
ha varit en annan - Simon måste allt tiga nu för alltid, så mycket ont som 
han ställt till.



Ester tystnade, gråten var slut, sorgen var fångad och bunden.

Hon reste sig, gick fram till Simon, tryckte hans händer -vad hon 
var het! så hon darrade, så rösten skalv!



-Jag ska hjälpa dig, Simon - om jag aldrig ska göra annat i hela mitt liv 
än vänta på dig - till mig kan du komma tillbaka - sedan också - och veta 
att jag väntar på dig - ensam om du behöver någon hjälp!



-Ja



-Men vänta lite - du maste ta av dig den!



Hon fick fram ett papper, Simon fick av sig västen, vek ihop den 
ordentligt och slog in den i ett litet paket - nu låg den där! Det kändes 
redan som en befrielse!



Tillsammans gingo de båda ut med bördan, tillsammans, ty de tyngdes båda 
lika tungt till jorden. Rann inte samma blod genom bådas hjärtan, så mörkt 
nu av brott, hur kunde hon leva, om inte den fläcken togs bort, som han 
satt på dem båda -och på far och mor! Det var en gammal bonderöst i hennes 
innersta, som lärde henne en gammal rätt, årtusenden gammal: en människas 
heder är även andra människors heder, att hon bland dem kunnat vara och 
förbliva hederlig - hennes brott är även andras brott, att hon, levande av 
samma liv som de, kunnat göra det onda.



Ester visste det inte, anade det inte, tänkte inte på sådant hon drevs i 
blindo av blodet, som ropade inom henne - hon måste bära släktens del av 
den brottsliges vanära och bära dess del av straffet- den urgamla rösten 
levde ännu i hennes hjärta.



Stillhet, ödslighet - nu har hon berättat alltsammans för Sven.



De sutto tillsammans i mörkret, ensamma i Duvslaget. Stillhet, ödslighet- 
Sven förstod inte, varför det ska finnas så mycket sorg, så mycket 
fult och uselt i Guds vackra värld den gamla gåtan, som ingen kan svara 
på, som man endast har att ta sådan den är och rätta sig därefter på 
vandringen mot ljuset - hjälplöst stirrade han på Ester - vad ska vi göra?



Hennes bleka leende, hennes svidande, tårlösa ögons mod underliga mod!



-Världen är väl inte så vacker som du trodde, Sven!



-Jo! Men detta hörde inte dit! Människorna fördärva den!



-Måste man inte ta emot fördärvet också?



Underliga mod! Att ta allt i sin famn, gott och ont, och veta att allt 
måste vara med för att livet ska vara riktigt och äga ett oförgängligt 
värde!



När Sven gick hit förut i kväll, hade han varit så uppfylld av jublande 
glädje - en ungdomsklubb ute på landsbygden hade skickat till honom en 
resolution, vari klart erkändes, att tidningspressens reformering var en 
mycket viktig fråga. Nu vågade han inte ens tala om detta. Han kände sig 
osäker, som när man håller på att vakna upp ur en dröm, man stiger ur 
glimmande töcken sakta upp mot ett hårt och kyligt ljus med en plötsligt 
svidande ångest känner man, att det är något vackert man håller på att 
förlora och att det är något förfärligt man har att vänta - man vet ännu 
inte vad och vill heller inte veta det, vill inte vakna, vill hellre 
stanna bland drömmens sköna töcken.



Han kunde inte säga någonting alls - han tog hennes hand, ett ögonblick - 
sedan drog hon den tillbaka och vände sig bort.



-Ester-!

Han sprang upp - hon grät ju! Ja, hon satt hopsjunken i stolen och 
grät så tyst - han låg på sina knän bredvid henne och tog henne i sin famn 
- ett ögonblick! Ett ögonblick smög hennes huvud mot hans bröst - sedan 
gjorde hon sig lös och reste sig utan tårar.



-Ester -!



Han mötte henne med undrande ögon



-Ester-?



Hon bara skakade sakta på huvudet.



Pang! Där stod verkligheten, slöjorna som rämnat gledo bort i rymden och 
den nakna världen stack honom i ögonen!



-Jag får inte längre vara din vän - Ester?



-Jo. Men inte så!



Hon tände lampan, rädd för mörkret.



Åter sutto de som förut. Han i soffan, hon vid bordet med evighetssömmen i 
handen. De ensamma - och längre bort från varandra än någonsin.



Hela världen var en annan, allt var förändrat för Sven. Bakom honom i 
tiden lågo endast tomma spegelbilder av honom själv bland allt som levde 
sitt eget liv. Han såg en skymt av sig själv i spegeln, som blänkte 
därborta av lampljuset - bara ett tomt intet var han, som satt här i 
Duvslaget hos de levande, ett tomt intet hos flickan av levande liv!



Han var bara en farande vind, ett leende ord, en strimma av lustigt 
solsken, om så vackert skulle vara. Men med verkligheten, den hårda, 
tunga, som man slår sig fördärvad emot och som man ändå måste ta i med 
sina båda händer och bära med sig genom livet- med verkligheten hade han 
ingenting att göra, hörde inte dit, kunde inte vara till någon hjälp eller 
nytta, lika litet som man befriar sig från sina egna bördor, hur alltför 
tunga de än må vara, genom att lägga dem på något så livlöst och maktlöst 
som en bild i spegeln.



Stilla reste han sig upp.



-Nu ska jag gå.



-Men du kommer väl igen - som förr?



Hon reste sig orolig.

-Inte som förr, Ester. Men vill du tro mig nu - 
för första gangen



-Första gången? Å, Sven! Har jag inte alltid trott på dig?



-Inte så som jag vill bli trodd nu - ja, det var mitt eget fel. Men vill 
du tro mig nu på allvar - jag ska vinna åt oss ändå en skymt av Guds 
vackra värld, så mycket man kan vinna med ärligt arbete. Och när jag då 
har blivit färdig med mitt, med examen och allt sådant, och när Simon åter 
är fri och färdig och inte längre behöver din hjälp - då har du ingen 
rättighet att vända dig bort från mig!



-Narra mig inte att gråta - dumma pojke! Har jag ingen rätt? Är du så 
säker- du, Sven?



-Så säker är jag! Så mycket måste alltid finnas kvar av vackra drömmar!



Lätt som en vindfläkt gled hennes hand över hans hår:



-Den drömmen tar jag inte ifrån dig, gossen min! Men det dröjer länge 
innan jag blir fri



-Och innan jag blir färdig! Det är inte du som ska be mig vänta - det är 
jag som måste be dig vänta ännu - fast du har väntat på mig så länge.



-Vi måste.



Med ett litet sorgset leende räckte hon honom handen men som en vindsnabb 
il for en känsla igenom henne, att nu var det för sent att vänta något mer 
- nu hade de redan gått förbi varandra.



Och brodern, som satt hos polisen i kväll, skulle kanske aldrig mer kunna 
resa sig upp till en mans liv.



En lång stund sedan Sven gått stod hon kvar på samma fläck och undrade, om 
det verkligen kunde vara rätt, att hon kände sig så glad ändå, trots allt 
som hänt. Och plötsligt blev hon brännande röd i ansiktet- hur kunde han 
veta, han Sven, att hon väntat på honom så länge - så länge förgäves?



2 PÅ VÄG MOT UPPLÖSNINGEN.







I Hobo stod livet stilla. Där hände knappt annat än vad som alltid hade 
hänt. Söder i socknen skötte bönderna sin jord i Herrans namn, åldrades, 
läto sönerna stiga till, satte sig själva på undantag och läto skägget 
växa - det vitnade till dödsmossa på styvnat skinn, medan gamlingen 
knäppte tomma händer om kyrkkäppen och väntade att få höra djupt inne i 
sitt innersta de hemlighetsfulla klockorna ringa ut hans liv - när den 
vardingen kom, var det tid att bädda liksäng och hämta prästen dit.



Ungfolket växte till och åldrades - men det var som om stenar hade kommit 
under deras fötter och skilt dem från den livssaft som går genom 
jorden till allt levande. De kunde inte längre se de osynliga och visste 
ingenting om de underjordiska. Så hölls väl inte heller den rätta tron så 
bävande inom dem, de hade inte längre det djupaste mörkret under sig och 
den ljusaste klarhet över sig, världen var bliven kyligt grå, det släkte 
som nu mognade skulle förvisso en gång lyssna förgäves efter 
dödsklockornas varding i sina hjärtan, de hade fått för mycket av denna 
världens klokskap och de hade förlorat det naturförnuft, som lärde de 
gamla att ana.



En statare borta vid Lindesby, som brukade vara spelman när det behövdes, 
hade fatt en fiol från Stockholm, men det gick inte att spela några 
riktiga låtar på den, rätta sjungen saknades, fiolen bröt på stockholmska, 
så att den passade bara för slagdängor och krogvisor. Men folk ville 
heller inte gärna höra annat, det senaste skulle det vara, det var det 
finaste. Det var järnvägens fel, påstod statarn vid Lindesby, han hade en 
sån massa djupsinniga förklaringar för allting, den karlen.



Norrpå i socknen var också allting sig likt att se på. Matts 
Olovsson i Källarhalsen hade visserligen blivit död på fattighuset 
efter att ha suttit sex år i fängelse på ålderdomen, dit hörde han och dit 
kom han till slut när han brände upp sin egen gård, nu var han själv borta 
och hela den gamla stammen våldsmän med honom. Men de hade fröat av sig 
väl under kraftens dagar, och socknens namn gick alltjämt ut över landet, 
buret av svåra gärningars rykte.



Det var dock icke alldeles på samma sätt. Brottets ande, som levde i 
skogarna kring Norrsjön, hade blivit lösare och blötare i sin gestalt än 
förr. Vargens minne reste sig ur det förgångna i ouppnådd storhet. En och 
annan hade nog senare fått namn och bild i tidningarna och jagats av 
länsman med skall och larm över berg och myr, tills de fångats och med 
smutsiga mördarehänder slagna i järn förts till domen på tinget - men hur 
de än hade strävat att vinna med våld ett fröjdernas liv, Vargens kalla 
och hårda skräckvälde över människornas sinnen kunde ingen uppnå - ingen 
hade heller nog ben i pannan att stiga upp inför domaren och ge sig själv 
döden och därefter leda rannsakningen som den ende sakkunnige i fråga om 
rätt och orätt.



De unga, som nu skockade sig tillsammans på vägarna med tjut och skrän 
under långa kvällar, de kunde supa och stjäla vad smått de kommo över, de 
kunde slåss och knivas - men det var något kraftlöst i deras råhet, den 
vände sig mest inåt dem själva, det var något tafatt och oförmöget i deras 
snatterier, som om blodet blivit alltför sönderruttnat att kunna ge någon 
duglig näring ens åt brottets tankar och gärningar.



Tiden hade ändå gått förbi folket vid Norrsjön i Hobo.



De gamla visste inte av något bättre sätt att njuta av livet än att dricka 
brännvin och äta fett fläsk, sådant var inte någon konst för dem att 
skaffa sig, svårigheterna kunde i varje fall övervinnas om man bara ville. 
Och sedan hade man det bästa, högre kunde heller ingen annan komma omkring 
dem. Brännvin och fett fläsk, större njutning kunde inte den rikaste bonde 
få ut av livet, det såg man.

Men den nya tidens människor, de visste att det fanns andra 
njutningar, som de inte fingo vara med om! Och det var därtill alldeles 
hopplöst för dem, de kunde inte nå så högt, det krävdes så stora 
rikedomar, att man måste vara mer än stark och vild, man måste vara den 
slugaste människa i världen för att kunna stjäla till sig ett liv av de 
fröjder man nu fick nöja sig med att läsa om i tidningen med avund och 
fantisera om med en glupande, aldrig mättad lystnad. En sådan hopplöshet 
suger märgen ur begären, de bli tomma, de bli sjuka, de vända sig inåt i 
fantasier, farliga fantasier! Med äckel vänder man sig bort från de 
brännvinsdoftande jäntslynor, som stryka med pojkarna kring vägarna - 
bättre finns det nog! Så tar man en av de andra med våld, en frisk och 
frimodig tös blir någon mörk kväll övermannad och knäckt för livet.



Det behövs ju pengar även till brännvin och cigarretter, det är mest för 
sådant man stjäl, planlöst och virrigt. Lasten har blivit gnagande olust 
inför vissheten, att man inte ens på detta sätt, inte med något våld i 
världen, kan skaffa sig de rikedomar som den nya tiden kräver för att ge 
sina bästa njutningar. Man känner sig ingalunda i någon mån oförmögen eller 
ovärdig att nå det högsta - nej! bakom alla slöa ögon ligger gömd en 
orubblig övertygelse att man är en sjuhälsickes styv karl men här finns ju 
inga tillfällen, inga möjligheter, ingenting att göra, ingenting att vinna 
ens för den styvaste karl i världen ingenting utöver de små äventyr, som 
knappt ge brännvin och cigarretter för någon dag.



Det är ett sorgligt liv, det är outhärdligt, man kan reta sig galen bara 
man ser en människa som har det bättre eller åtminstone annorlunda, det är 
en falsk och högfärdig jävel, han ska ha stryk - det må vara hur 
meningslöst som helst, man vill åtminstone slå och fördärva, riva och 
sparka, slita och pina och höra honom kvida, han som har det man själv så 
mycket hellre borde ha!



Borta vid Håkanstorp, en utgård, hörde under Söråker nu, bodde en man som 
hade varit med förr.

En skymmande höstkväll gick han utmed den 
slippriga stigen kring Norrsjön neråt bygden. Luften var jämntjock av segt 
regn, skyarna svärmade mot natten, i väster hängde en kopparröd molntapp, 
den slocknade, grånade, svartnade sotigt. Håkanstorparn smet tyst genom 
Källarhalsens by, folk skrek efter honom, men han svarade inte, det fick 
man inte göra på sådana här färder.



Det var torsdagskväll, det skulle så vara, han klev brådskande i väg uppåt 
prästgården, förbi förstås, uppåt kyrkan.



Ett gott stycke efter honom smyger en halvvuxen pojke vid vägkanten, dyker 
ner ibland i de våta buskarna, när han är rädd att bli upptäckt, och kilar 
sedan vidare efter mannen. Det är Håkanstorparns son, mellan dem råder 
just ingen frid, och nu har pojken gett sig fanen på, att han ska lista ut 
var gubben har gömt sitt tjuvgods, för att han har tjuvgods någonstans är 
alldeles självklart.



Sicken en rackaregubbe - sticker han inte in på kyrkogården! Han är inte 
så dum ändå! tänker pojken.



Innanför kyrkogårdsmuren smög farsgubben fram, där utanför kröp sonen hans 
och lyssnade noga.



Vid det avlövade, drypande, nakna syrenriset utanför sakristidörren 
stannade fadern - pojkens huvud dök upp försiktigt över muren - va helvete 
- gömmer gubben sitt ända inne vid sakristidörren? Det vore styvt!



Pojken måste ner igen med fart - nu kom fadern tillbaka. Tomhänt - vad 
hade han haft för sig? Där kommer han på vägen, stövlar så tungt i 
smutsen, bland den gråsprängda skäggstubben ligger ett brett grin, ögonen 
plira av en slö förväntan, och han makade byxorna till rätta med ett 
karlatag av nyfött hopp.



När han försvunnit i den regnvåta mörkningen, är pojken kvickt över muren. 
Men det är inte mycket att se därinne höstgräset vissnar över den kullriga 
gamla jorden, vätan rinner sorgmodigt över kyrkoväggens vita 
rappning och nedför den svarta sakristidörren, i muren syns inte minsta 
spricka eller hål - vad fan gjorde gubben här? Han hade något för sig, det 
syntes tydligt, han grinade så belåtet.



Se där! Det syns något - instucket under sakristidörren något vitt - ett 
papper, hopviket som ett brev, fullskrivet! Nu ska man få se!



Pojken smög sig bort ur de skymmande buskarna och tjuvläste faderns brev i 
den skumma kvällsdagern. Det var skrivet med underligt tjocka bokstäver, 
de skymlade röda - blod! Si! det var därför han gått med trasa om handen 
några dar därhemma! Snett och vint, fumligt och stelhänt, ett dyrbart 
plakat, kunde man förstå, hade kostat många dagars arbete:



-Til Jävul. jag matts ers johan jonsson. hermet förselger migh til satan. 
att jag nu jenas få talla me Hånom åk få min bej äran.



1. så mycke penginar ja bejärr



2. vina på Låtteri så mycke jagh behagar



3. så tapper åt inghen kan öfwervina mej.



4. så stor Stad ja behagar



5. att jagh kann skrifwa og rekna utann Lärdomm.



6. att vina på Korttspel ner jag wil.



Tå upsägher ja mej Gud Fader och Gud Sonen och Gud den Hellige Anda som 
ärr noget aldeles onytig och inte kann betjena migh og åt ja avsejer mitt 
Döpellse Förbunnd ock Engla Sol ock Stjernor sampt att jagh avsejer allt 
vad Himeln tilhörrer och jer mej matts ers johan jonsson med kråpp och 
sjel i Ditt vålld åt Jagh får talla medh Jävul ock han visar sig för Migh 
i menisjojestallt att ja får effter minn bejeran. Skal jagh vara Satans 
Byte ner 45 Åår er slut. men ejj för en om Åår. Teknar



matts ers johan jonsson i håkanstorpet af Hobo Försammling.

Det var ett sorts jäkla brev, tyckte pojken och rev sig i skallen. 
Men tänk om nu gubben i alla fall skulle få pengar på det viset?



Det föll honom inte in, att därmed skulle han själv bli delaktig av 
rikedomen och glädjen - nej, naturligtvis inte, fick fadern pengar, så var 
det självklart att han genast skulle ge sig i väg hemifrån och låta käring 
och ungar klara sig själva, pojken ägnade inte ett ögonblicks tanke åt 
någon annan möjlighet. Och det var därför han blev så innerligt förbannad 
på fadern, när han nu såg vad gubben hade för sig i smyg bakom ryggen på 
de sina! Så slugt hade han räknat ut saken åt sig, på det viset skulle han 
kunna föra ett härligt liv i fyrtiofem års tid, det måtte väl vara värt 
priset - och när han fått sina rikedomar skulle han ge sig i väg, vilken 
dag som helst kunde man vänta nu att han skulle försvinna, då hade man 
bara ett värre helvete än någonsin därhemma, inte ens vattgröt längre när 
man kom hem och var hungrig, och inte kunde man få bo kvar heller, 
förstås, om farsan så där på en gång slutade att gå på arbete.



Nej, det var bäst att förstöra det här brevet, så att det inte blev 
någonting av'et - om man inte skulle ta och skriva ett för egen del i 
stället? Men det kunde i alla fall vara farligt, det var kanske värre i 
helvetet än man trodde - och det skulle inte vara tillåtet heller, blev 
man upptäckt, kunde man få strängt straff!



Hejsan! Där hade han fått en ide! Nu visste han hur han skulle bära sig åt 
för att skaffa sig själv pengar och samtidigt hindra fadern att smita 
hemifrån med några hemliga rikedomar!



Han stoppade brevet i fickan och stack i väg neråt prästgården.



Prästen satt gammal och tungsint i sin kammare, las i bok och undra båd 
tokigt och klokt om kvällen, han hade varken heder eller glädje av 
församlingen, och själv hade han aldrig haft den rätta kraften, det 
visste han sedan länge. Här skulle vara sådana karlar som gamle doktor 
Mannergren, men varje Herrans tjänare kan ju inte vara en Simson.



Nu var livsgärningen snart gjord ändå, sådan den kunde bli, och endast en 
sista tjänst kunde kyrkoherde Humla på ålderns dagar göra sina sockenbarn 
- men det såg inte ut som skulle han lyckas med den heller.



På Söråkers utgård Håkanstorp, norr om Norrsjön, fanns ett vattenfall, 
inte så litet för resten. Det låg ett stycke upp i vildskogen, där en 
strömmande å kom från den lilla Järven, ett vatten uppe bland Sjubergena. 
Det brusar som en evig orgelton därinne under vildskogens tunga valv, 
forsen spelar och dånar, man måste spotta i vattnet när man går förbi, för 
därnere bor Näcken, som aldrig kan bli salig. Fallet kallas Gubbskuttet, 
på stigen som slingrar förbi mellan stenarna på stranden gick Vargen i 
Hobo en svart höstnatt för många år sedan och förde med sig att mördas den 
försupna soldatdottern Hilma Stål.



På Söråkers gård bor nu en gammal Hobo-bonde söderifrån, hans far köpte 
alltsammans som det låg av Wernmarcken inne i Kungskoga. Henrik Olsson 
tillhör de gudfruktiga och är gärna lite stor och myndig av sig, ska 
kallas kamrer eftersom han sköter en liten sparkassa åt bönderna i häradet 
och har en bror som är riksdagsman. Så att det är en karl att fara fram 
försiktigt med.



En fin, sprak språngande ny storbyggnad med glasveranda och krumelurer har 
han rest där gammalstugan låg på Söråker, men det är också det enda nya 
han kan tåla - säger han. För det bar sig inte bättre än att ett stort 
bolag ville köpa Gubbskuttet för att bygga in fallet till en kraftstation, 
men nej, sa kamrer Henrik Olsson i Söråker, bred som en riksdagsmannabror 
över ryggen! Det tyckte man inte om på trakten, lite var hade väntat sig 
all världens goda om den nya tiden kunde komma in i Hobo med nytt liv och 
nya pengar.



Och kyrkoherde Humla var bland dem, som önskade förändring i 
socknen. Vattnet ruttnar och blir giftigt för hela omgivningen om det får 
bli stående stilla utan omlopp. Så hade livet stannat i Hobo. Kunde man 
röja upp i skogarna kring Norrsjön, skulle det snart bli slut på 
tjuvslöddrets herravälde, där skulle vädras ut ordentligt för en gångs 
skull, de odugliga skulle sopas bort och nytt folk strömma till - gamle 
kyrkoherden såg för sin inre syn en tavla så grann som någon i världen: 
vid vattenfallet reste sig en ståtlig kraftbyggnad, skogarna däromkring 
voro uppröjda, trevna, vårdade arbetarehem lågo strödda i backarna, där nu 
fördärvade människospillror smögo omkring som löss i smutsen, och bönderna 
söderut i bygden kunde få ny avsättning för allt vad jorden gav dem 
-renhet, ordning och välstånd rådde äntligen i Hobo, det gamla var 
förgånget i mörker, det nya strålade i ljus. Den industrialism han drömde 
om gömde inga faror för folket, gav endast rika, härliga gåvor - och 
därför tog han upp på gamla dar en sista strid till sockenbarnens välfärd 
mot själviskhet och egenmäktig vrånghet.



Gamla kartor, som han funnit i kyrkoarkivet, tycktes visa, att prästbolet 
var ägare till halva fallet. Det blev process mellan prästbolet och kamrer 
Henrik Olsson på Söråker, den striden kan räcka i evighet. Vinner kamrern, 
skulle Hobo vara dömt att stå stilla som dödvatten ännu i många år, medan 
forsen dånar sin tomma orgelsång därinne i skogen och den mänskliga ohyran 
alltjämt smyger omkring runt Norrsjöns stränder.



Nu stod en av de där människorna därinne i prästens kammare - en 
halvvuxen, smutsig pojke.



Det bländvita golvet under hemvävda trasmattor skrämde honom visst - eller 
var det brasans trygga sprakande i kakelugnen - eller kyrkoherdens vita 
huvud i lampskenet vid skrivbordet - pojken stannade skygg nere i 
skymningen vid dörren.



-Kom fram - jaså, det är du, Karl Gustav, vad vill du?

-Ja tänkte, skulle visa körkherren ett papper, har hitta.



-Ett papper - få vi se då. Var hittade du det här?



-Under sakristidörren.



-När?



-Nyss.



-Vad gjorde du vid sakristian nu i mörkret?



Pojken teg. Det här blir bestämt besvärligare än han hade trott.



Kyrkoherden tog papperet och läste mödosamt de underliga orden. Det var så 
tyst - så länge, länge tyst därinne. Det var bara brasan, som sprakade och 
småpratade för sig själv i kakelugnen.



Kyrkoherden vände sig mot pojken igen:



-Det är ju din far det här, Karl Gustav?



-Jaa då!



-Du ska se mig i ögonen när du svarar - har du hittat det här papperet 
under sakristidörren i kväll?



-Jaa då!



-Nej - se mig i ögonen, säger jag!



Det var just det som var så omöjligt för Karl Gustav. Jävla krångel, 
tänkte han, så här var det alltid när man hittat på något bra, det blev 
alltid så omöjligt när det skulle göras, så många svårigheter, som man 
aldrig kunnat tänka sig. Han irrade med ögonen runt omkring i rummet - 
pipröken ormade i blåa ringar ut ur lampskenet in i skuggan kring 
väggarna, där blänkte en massa böcker fram ur hyllorna.



Trött vände sig kyrkoherden bort från pojken, det äcklade honom alltför 
mycket att se kräldjurets feghet under munnens fräckhet och ögonens 
glimmande listighet - brevet var naturligtvis skickat av fadern direkt 
till prästen, skulle väl föreställa något slags skämt.



Men det såg dock ut att vara allvarligt nog. De otympliga, röda 
bokstäverna hade säkert krävt dagar av ovan möda för handen som format dem 
i blod, så mycken kraft finns inte i de där 
människorna bara för ett meningslöst skämt - nej - och detta var inte det 
enda plakat av sådant slag, som kommit i prästens händer - nej, 
penninghungern, njutningshungern, livshungern ropade högt mellan blodiga 
ord - det var allvar - det var verklighet - där fattades bara datum - 
oktober nittonhundrasju.



-Hör du, min gosse, hälsa din far att han ska komma hit till mig, så att 
jag får tala vid honom!



-Jaa! Va får han?



-Får? Vad menar du?



-Hur många år får han sitta inne?



Pojken var djupt intresserad! Men kyrkoherden vinkade åt dörren till:



-Nu kan du gå, Karl Gustav!



Va i helvete nu då? tänkte pojken och makade sig sakta och motvilligt 
neråt dörren, får man inte ett öre för att man hållit med rättvisan och 
lämnat fram ett sådant här farligt papper, skulle man nu gå miste om alla 
de pengar man redan trott sig ha i säkerhet, då hade man bara ställt värre 
till åt sig, när man skickat farsan i fängelse och inte hade någon mera 
hemma som kunde arbeta - kyrkoherden tänkte lura honom nu och behålla 
lönen själv, det var klart! Men det ska inte gå så lätt, ånej, inte med 
Karl Gustav Jonsson, inte! Han stannade nere vid dörren.



-Nå - var det något mera? frågade kyrkoherden.



-Jaa - skulle ja inte ha något - någon ersättning - för att ja satte 
farsan fast för rättvisan?



-Ersättning -? Å jo, nog skulle du väl det. Kom hit.



Pojken stövlade fram igen, bredbent och snorig och trevlig. Kyrkoherden 
hade tänkt sig ge honom en örfil - men när han såg det fräcka grinet av 
belåtenhet, den glimt av listigt samförstånd, som sköt fram ur 
pojkens ögon - nu vågade han se prästen i ansiktet, på samma sätt som man 
vänder sig med förväntan till en skickligare kamrat - då vämjdes 
kyrkoherden vid all denna lösa, mänskliga smuts, det var för tungt för 
människor att röra, den gamla handen blev liggande orörlig och orkeslös på 
bordet.



-Stryk skulle du ha! sade han och försökte få stämman till det barska 
rytande, som borde höras ur en Simsons mun stryk borde du ha - men jag 
lämnar dig åt Herrans tuktan! Gå din väg nu!



Detta blev för mycket för pojken. Han stod ett ögonblick och stirrade 
mållös på kyrkoherden, drog sig neråt dörren försiktigt, gubben var kanske 
falsk - där nere skrek han till och darrade på målet av gråtfärdig ilska:



-Jävla tjyvgubbe!



Och så stack han i väg - inte hem, inte! Å nej, där kunde bli farligt att 
vara nu under de närmaste dagarna, sedan prästen talat vid fadern angående 
brevet till djävulen, som aldrig kom fram - bäst att hålla sig undan, där 
hade han nu för sitt besvär att vara ärlig!



Länge satt kyrkoherde Humla och undrade både tokigt och klokt för sig 
själv. Till slut drog han fram en skrivbordslåda, tog upp ett kuvert och 
öppnade därur ett annat papper. Det var ett brev av samma slag som 
Jonssons, men det var ställt till annan ort, och brevskrivaren var 
storbonden på Söråker, kamrern och riksdagsmannabrodern Henrik Olsson.



-Förbindelse til Allsmäcktig Gud. Som Jag är öfwertygat åt du gud har den 
första rätt til Mig och Jag begär ingenting så högt som att vara din. I 
dag öfwerlämnar Jag Mig til dig. Och jör Jag dätta hermed. Så Jag avseger 
Mig alla andra Härrar, som hafwa herskat öfwer Mig. Ock Jag gifwer Dig alt 
thet Jag eger, både Sjelens krafter och kråppens lemmar, Min verldsliga 
Förmoga ock al Min tidh, undantagandes dock ifrå detta enlit 
Verldslig ock Gudomlig Lagh Min gaård 2 l/2 Mantal Söråker öffra af Hobo 
S:n Högtuna H:d Bergslaghens Lähn uthi KonungaRiiketSverrighe jemte der 
til hörande torpställen och utgårdar, wilcket skal tilfalla Mina retsliga 
arfwingar. Det skal alltsammans brukas allenast til din ähra och gerna 
anwendas til lydnad emot dina Befalningar så lenge Du låter Mig lefva her 
i liwet ock åt du dertill ville låta mig beholla gubbskuttet, som enlit 
Lagha Skiffte är Min retsliga Egendom då Jag nu på det sama vatufallet har 
fått ett Anbud under hand som passar Mig. Jag önnskar ock bejär rett 
innerlighen åt förblifwa din uthi Ewighetens oändliga ållder sedan Jag 
fått lefwa detta Lifwet til sluts effter dit Behag och stedse hålla Mig 
waksam åt Jag kann gifwa noga Ackt upå din villja och vara färdig åt jöra 
dennsamma med Nit ock glädje. Henrik Olsson i Söråker, Kyrkowärd, 
kammererare uti Högtuna Härads Spar- och Lånekassa. Ut supra in fidem.



Det brevet hade legat instoppat under själva högaltaret i kyrkan, sämre 
karl var inte Henrik Olsson, behövde han en gång skriva till Gud om hjälp, 
så behövde han åtminstone inte stanna vid dörren med brevet.



-In fidem - ut supra!



Gamle kyrkoherde Humla stoppade in storbondens förbindelse igen, och i 
samma kuvert lade han torparen Matts Ers Johan Jonssons förskrivning. De 
gåvo sina gudar olika namn, var och en efter sitt förstånd, men egentligen 
var han väl för bada en och densamme. Mammon skulle man också kunna kalla 
honom.



Kuvertet lades ner i lådan igen. Och med huvudet i handen renade den gamle 
sitt hjärta i en ödmjuk bön till sin Gud, att en ny tid äntligen finge 
bryta in i Hobo, förstockade hjärtan till en tuktan och fromma sinnen till 
en hjälp.



Prästfrun öppnade dörren - tyst gick hon till kakelugnen och ordnade 
brasan och väntade sedan tills mannen lyfte sitt huvud ur handen. Då 
gick hon fram och kallade honom sakta tillbaka till världen igen:



-Vill du komma nu och spisa?



Sedan talade de hela kvällen tillsammans om allt skönt och gott, som 
skulle hända i Hobo, bara industrien och den nya tiden väl kommit dit. Ty 
nog var folket hårt och styvsint, men virket var ändå av bästa slag under 
den skrovliga, råa ytan hos de flesta - och industrien förädlar! Först 
måste dock processen vinnas.



För henne nämnde han ingenting om, att Henrik Olsson nog också skulle 
sälja fallet, om det bleve honom tilldömt. Kyrkoherden ville inte tänka 
på, att hela hans ingripande egentligen var onödigt, för såvitt det avsett 
att tvinga bonden ge vika för allmänna intressen. Det gjorde bonden 
självmant, bara han fick tillräckligt betalt - kyrkoherden ville behålla 
tron, att han gjorde sitt sockenfolk en sista tjänst - kanske tänkte han 
också på, att prästbolet väl kunde behöva få ut sin del av Gubbskuttet, så 
att ställningen för Herrens stridsmän här bleve ekonomiskt mera tryggad än 
förr!



Vad ropar det vilda skriket djupt inne i Ovissmossen om natten? Hjälp! 
låter det - hjälp! hjälp!



Då tystnar människornas glammande tal, det isar i blodet, ansiktena 
blekna, man vänder sig bort och vill inte tala om det, vill inte veta - 
varför ska man höra sådant som inte är? Därinne i mörkret finns ingen 
levande människa som skriker -men ändå aktar man sig för att gå stigarna 
dit om natten det kunde ju vara farligt i alla fall.



Dimman ur kärren, diset över bergen, röken ur jordens djup och ropen av 
skärande förtvivlan ur det okända mörkret man ser det, man hör det, man 
känner det i sitt hjärta, men vill inte veta vad det har att betyda.



De gamla, de visste det!



I alla gråa töcken, som höjde sig tungt ur jorden, gömde sig 
osynliga andar, Mammons tjänare, den onde mästaren, som gick på 
berget och spände sin båge och segervisst svarade och sade till Gud: allt 
ska jag skjuta, allt som kommer mig före!



Allt var prisgivet åt honom och hans underjordiska härskaror, de 
kringvärvde människan, förvillade henne och drogo henne ner i dyn, det 
rena gudsbelätet, som skulle höja sig till ljusets värld, blev smutsat med 
all Mammons orenlighet, förgänglig lusta, brännande begär, som gåvo endast 
hunger, aldrig tillfredsställelse - väl må den förtappade anden kvida i 
mörkret!



Gud vände Mammons ondska bort, trollskotten flögo genom stock och sten och 
ut genom Röda havet - ja! medan Gud ännu hade någon makt i människornas 
sinnen! Men nu är han glömd, den gamle, gode Herren, nu finns han inte 
längre för dem, som behöva honom. Hjälplöst ha de lämnat sig själva i 
Mammons våld.



Tron förtorkade. Törsten plågade själarna, de gingo till gamla, kända 
brunnar att dricka, men livets vatten var förgiftat, det brände sönder 
dem, förgänglig klokhet om all världens dårskap fingo de blott - men tron 
försmäktade och dog. Med tomma händer och tomma andar fingo de möta den 
förfärlige, som gick på berget och spände sin båge - strängen ven med 
stålad klang, röd som en blixt av guld slog pilen ner i ett hjärta - väl 
må den förtappade anden kvida i Ovissmossens mörker.



Dimman ur kärren, diset över bergen, röken ur jordens djup -man ser det 
och av sin förgängliga klokskap vet man, att det är bara rök och dis och 
dimmor. Men ropen, som höras därborta - som man känner djupt inne i sitt 
eget hjärta - de skrämma med en isande, hemlig fasa - vad ha de att betyda 
i klokskapens värld? Ingenting. Man vill ingenting veta om dem, man kan 
ingenting få veta - ty man har förlorat det naturförnuft, som lärde de 
gamla att ana!



Vart rusar spöktåget, som skymtar fram ibland om natten och försvinner 
igen utan ljud?

Det finns ännu i många sinnen en slocknande glimt av aning -de känna 
en fara hota, den tro de knappt våga visa orkar endast förespegla dem, att 
något sker bakom de ting som synas, men vad som sker, det kunna de inte 
föreställa sig.



Gott kan det i alla fall inte vara! Bara denna vansinniga hast i allting, 
så främmande för alla gamla rotfasta föreställningar -den måste vara av 
ondo! Järnvägståget, som jagar fram i syndig fart, skymtar med skrämsel 
för ögonen.



Men det gäller att följa med i denna hast på samma sätt som alla andra, så 
som livet skulle levas numera, inte för något oförgängligt ändamål, endast 
för sin egen skull. Pengar, köttslig glädje, det var hastverkets enda 
mening. För den skull gjorde sig var och en till herre över sin stackare 
och använde så gott han kunde sina medmänniskor som medel för sin egen 
lusta, för att tillfredsställa sitt begär att själv njuta så mycket som 
möjligt av livet så länge det varade, sen var det slut för alltid - och 
det är så dags att snyta sig när näsan är borta!



Den vintern var det inte så roligt i arbetarebarackerna vid Hasselbotten.



Arbetet minskade, avlöningen minskade, pengarna drogos in, det kändes som 
att sitta i ett rum, där luften sögs ut så att man kippade efter andan och 
ville gå genom väggen för att få någonting in i sin gapande mun. Hela 
verket sögs ut, alla pengar måste till Stockholm, till bolaget; rörelsen 
vid gruvan fick drivas så gott som möjligt på så litet som möjligt.



Det var hårda tider, kopparn hade förlorat sitt värde, sas det, 
kopparverken lades ner, en mängd järngruvor stannade också, överallt växte 
arbetslöshet och nöd, man hade haft rum tid att kräsna sig och fordra 
lättnad, nu var det slut med att fika och fara efter fetfläsket, hade man 
bara en bit magert att bärga livet, så kunde man tacka till. Men det 
gjorde man ändå inte!

Från gruvlavens högsta våning vid HasselboKen 
går en träbro över till maskinhuset, som ligger på bergbacken mitt emot. 
Bron är väl trettio meter lång, djupt därunder ligger backen, överströdd 
med högar av krossad gråsten.



Det syns inte nu, ty det är kväll och svart mörker. Luften är disig, 
mellan några sotsvarta skyar plira dimmiga stjärnor fram ett ögonblick och 
försvinna. På bron över bråddjupet synas då och då grupper av små 
flämtande ljus. Det är gruvarbetare, som undan för undan kommo upp med 
hissarna ur schaktet. Där kliva de tungt med trötta, släpande steg till 
tvättrummet, som ligger i maskinhuset, rätt under den stora, blålysande 
båglampan utanför dörren. Andra komma ut därifrån för att gå ner i gruvan. 
De mötas på bron under tungsint tystnad, en och annan säger halvhögt som 
hastigast några ord i förbifarten. Skiftbyte pågar.



Inne i tvättrummet är ångande hett som i en bastu. Utefter hela ena 
långväggen går en oavbruten rad av tvättfat med vattenkranar. Där stå 
halvnakna karlar och tvätta av sig gruvans sot och smuts. Kropparna lysa 
som brons och koppar därinne i imman, de grova armarna fäkta och gnida, 
och de svällande musklerna spela fria från fett under den nakna huden. 
Ingen säger ett ord, men där råder ändå ett dovt larm av deras ivriga 
sysselsättning.



Utefter andra långväggen går en oavbruten rad av skåp i träväggen från 
golv till tak. Där kastas de genomvåta arbetskläderna med de tjockbottnade 
gruvskorna in och det torra ombytet hämtas fram.



Plötsligt far som en elektrisk spänning genom tystnaden och allas ögon 
söka neråt dörren - där står en högrest herreman med gråa, yviga 
mustascher- disponenten.



-Nu ä de åt hälvete vänt! viskar en karl vid tvättfatet till sin granne.



-De ä väl för att dom tog bort skyddsskärmen, där olyckan ble, svarades 
mitt genom svart tvållödder kring munnen.



Disponenten försvinner med en förman efter sig. Några karlar ha fått 
order att gå upp på kontoret. Det betyder avsked.



Efter mycket brak hade man fått till stånd ett skydd nere vid 
lastningsplatserna. Men de voro till hinders, man kom inte lika fort fram, 
om man inte fick våga liv och lem som förut. I smyg hade arbetarna rivit 
bort skyddsskärmarna där de kunnat komma åt. En karl fick armen krossad, 
bolaget fick böta för bristande skyddsanordningar! I ortstidningen skrevs, 
att herrarna börjat fundera på att bilda en försäkringskassa för att på 
något vis hålla sig skadeslösa för sådana böter.



En smula bleka om nosen gingo de bort, de karlar som makat undan skyddet 
där olyckan sedan skedde och nu hade avskedet som i en liten ask.



Disponenten var annars känd för att vara en rejäl karl, som ville rätt åt 
alla så långt det var möjligt. För honom var verket en kraftkälla, som 
skulle ge liv åt allt folket på trakten. Med myndighet mötte han 
arbetarnas egna strävanden till frigörelse, men kommo de till honom med 
ärlighet och rättvist tal, gjorde han dem ingenting ont mot bättre 
vetande, även om han inte mäktade göra så värst mycket gott. Den här saken 
kunde emellertid inte hjälpas. Det var alltför begripligt att han 
avskedade dessa arbetare - även om det var lika begripligt att karlarna 
tagit bort skyddsanordningarna för att komma fortare fram och tjäna bättre 
på ackordet nere i gruvan.



Disponenten sjöng emellertid själv på sista versen här vid verket. Han var 
inte så gammal att han för den skull måste gå, han var avskedad, det var 
en offentlig hemlighet. En annan man skulle komma i stället, som passade 
bolaget bättre, en hänsynslös rivare och pådrivare, som förstod att 
använda allt traktens folk och deras arbete som medel för att verket 
skulle bli en kraftkälla med alltjämt rikare penningström ensamt åt 
bolagsherrarna långt borta i världen.



Bland karlarna vid tvättställen gick talet om disponenten med en 
hemlig ringaktning nu sedan han gått ut. Man försvarade honom nog här och 
där - all heder åt honom i så fall -men det var dock en smula lamt. Där 
fanns mer missaktning för hans svaghet än aktning för hans rättskänsla. 
Och i mången bitter klandrares innersta hjärta viskade tydligt en 
självförnöjd tanke: det skulle ha varit jag - nog skulle jag ha använt min 
ställning bättre än han kunde göra!



Ja - det är många, som kravlat sig upp från djupen till högre värdigheter 
- det är inte ofta man behöver avskeda dem för deras alltför stora hänsyn 
gent emot rätt och billighet!



Vid sitt klädskåp står en spritt naken ung man. Han har nyss nödtorftigt 
tvättat sig, men sotet sitter ännu kvar i de oundvikliga ringarna kring 
ögonen. Generationer av arbetsfolk ha givit honom i arv en förvriden 
kropp, vars krafter liksom knutits fast av kramp i stenhårda muskler. Han 
utför det konststycket att på en gång ta på sig byxorna och läsa 
tidningen, det lyckas inte utan rätt mycket besvär. Äntligen har han fått 
benen igenom och samlar byxlinningen med ett kraftigt grepp om livet - då 
blir han stående med tidningen i högsta hugg i andra näven:



-Gubbar - hallå - här står att läsa om Bergkvistens konkurs!



Nyfikna blickar riktas mot honom från alla håll, några karlar överge sina 
tvättställ och närma sig honom sakta, ännu gnidande sig med våta nävar och 
drypande av sotsvart tvållödder ur håret, kring halsen och över ryggen.



-Va står de då?



Allt flera karlar samlas i ring kring tidningsläsaren, som sökt sig 
närmare den lilla grågula ljuskretsen från en glosig lampa i imma och 
ångande hetta.



Det var om handelsman Bergkvist han läste, den karlen hade varit 
föreståndare för kooperativa handelsboden Tiden en gång. Han var den 
andre i ordningen, skulle vara bättre än den förste för han tog'et lite 
lugnare, och skickligare var han, det kunde inte nekas! Affären gick 
omkull, men företrädaren hade blivit en täter karl, han byggde hus och 
satte upp egen handelsbod i Hasselbotten! Arbetarna satte upp sin 
kooperativa affär för tredje gången, skaffade dit en tredje föreståndare 
och gåvo klart besked åt käringarna i barackerna, att allt vad de behövde 
skulle köpas på Tiden och inte hos den nye handlarn, hur han än försökte 
locka dem. Och därmed sprack han! Måste slå vantarna i bordet med en 
riktigt vacker och tidsenlig balans mellan aktiva och passiva - varifrån 
de aktiva kommit stod naturligtvis inte utförligt omnämnt i tidningen, men 
han som var platsredaktör hade skrivit en rolig skandalbit om Bergkvistens 
konkurs, där många goda fläskben voro instuckna mellan raderna - och den 
sortens skrivarekonst var högt uppskattad!



Imman ringlade runt omkring dem i gråvitt töcken, över den läsande unge 
mannen föll ljuset skarpt, ytterst i kretsen var halvmörker och skugga. 
Där stodo bland karlarna några nakna män och några halvnakna, de starka 
kropparna lyste med ett animaliskt sken bland de klädda männen - några 
stodo i bara skjortan, några voro nyss inkomna och deras dyvåta gruvkläder 
klibbade fast vid kropparna efter åtta timmars arbete i underjorden - 
några voro färdiga för vandringen hem - och med rungande skratt och 
dundrande löje hälsades alla de många lustigheterna i tidningen om 
Bergkvistens fingerfärdiga skicklighet.



Ursinnet mot honom kom inte ur sårade rättsbegrepp, endast ur sårade 
intressen, man ville inte bli så där lurad på sina dyra pengar. Och när 
han nu blivit slagen till marken, kände man bara en godmodig lust att 
driva lite skoj med honom för att njuta av sin egen triumf - som om han 
varit en nog så duktig idrottsman, men råkat ut för sin överman och i 
öppen strid och lovlig tävlan blivit besegrad av pojkarna i Hasselbotten!

Det var hela det rättsmedvetande, som trädde fram i det grågula 
lampskenet därinne i det ångande tvättrummet.



Luften var tung att andas, fylld av imma, fräna dunster av svett och sot 
och den genomträngande lukten av alla de släckta lampornas karbid. Genom 
väggen hördes dånet och vinet från maskinhallen och det bedövande larmet 
av spelen, som oavlåtligt drevo hissarna upp och ner genom schaktet därute 
i gruvan, vars toppiga lave reste sig på andra sidan gruvbacken.



På bron möttes ännu några grupper av män i de bytande skiften, de små 
lampornas lysande punkter irrade förbi varandra därborta i mörkret och 
försvunno.



Och männen från det avlösta skiftet gå hem, de sprida sig om kvällen på 
leriga vägar och våta stigar över alla öde marker i barvintern. I alla små 
stugor och baracker runt omkring väntar samma ruvande tanke på de 
hemvändande: vad har man nu för allt man har arbetat? Man blir gammal och 
utsliten och har aldrig haft en rolig stund! Och det blir bara värre och 
värre, allt djupare sjunker man i nöd, snart finns det varken pengar eller 
arbete att få, då ligger man där som en värdelös trasa i smutsen!



-Om vi åtminstone nu hade alla di pengar du har supi opp i brännvin! kunde 
käringen svara, när gubben gnällde och gnall.



Elias Tomassons hustru hörde klagovisor dagen i ända i Tolvans barack.



-Har ni hört va gumman sa? frågte hon en dag. Om ja nu bara hade alla di 
lik ja har svept i min dar, sa hon. Da kunde man si va man har gjort medan 
man levat!



I en av familjebarackerna bodde en gruvarbetare, hette Klang. Han och hans 
käring hade fem barn, riktigt söta juveler, så att de voro i allmänhet som 
barn äro mest, men lite oärliga av sig och fallna för att snatta och göra 
sattyg. Äldsta dottern hade till och med blivit högtidligen varnad 
av något som hette barnavårdsnämnden och var en skollärare. Då hade hon 
grovt försyndat sig förmedelst ihärdigt snatteri i kooperativa 
handelsboden Tiden, tolv år gammal var hon då och hon kom strax därefter 
ner till Kungskoga för att börja tjäna och göra nytta för maten så gott 
hon kunde, det lilla livet.



Farsan, Klang, hade supit som en svamp i många ar, men så gick han in i 
nykterhetsföreningen ett tag på försök, och där blev han kvar, nu hade han 
hållit sig på den bogen i flera års tid och kommit underfund med, att 
pengarna räckte bättre på det viset. Han blev tusan så gnidig, för resten, 
knappt hade han blivit av med flickan, förrän han ville ha äldste pojken i 
arbete, men det gick inte, Elis Erhard var inte mer än elva år och måste 
hålla sig hemma tills han fyllt fjorton, blev beskedet på gruvkontoret.



Det var ju tungt att bära för fadershjärtat, och pojken fick veta att han 
levde! Satbyting, som bara springer hemma och slår dank och kostar pengar 
och ingenting duger till!



Äntligen blev han fjorton år fylld, nu skulle han ut och försörja sig och 
dra pengar till hemmet - men han måste ha läkarebetyg först att han var 
frisk, innan han fick börja vid gruvan! Jäkla krångel dom har hitta på, 
tyckte Klang, men riktig fart i käften fick han först när sonen kom hem 
med ett papper från doktorn att han var för klen ännu och maste vänta 
minst ett år innan han kunde börja göra rätt för sig!



Några dar gick farsan och svor, han gav sig tusan på, att det där kunde 
inte vara lagligt, något rätt skulle väl finnas för de fattiga också! 
Sedan lugnade han sig och gick alldeles tyst en veckas tid, och sedan 
försvann han.



Blev borta bara, utan att lämna ett ord efter sig, tog med sig hemifrån 
vad han behövde och lät aldrig höra av sig mer. Det ska väl finnas gränser 
för faderskärleken också, man behöver väl inte gå ett helt liv och släpa 
ut sig för ungarnas skull!

Där stod käringen med de fyra, hon måste flytta 
ut ur baracken och skulle ha kommit på socknen, om inte en torpare 
halvvägs neråt Kungskoga händelsevis hade behövt en kvinna i huset. Hon 
flyttade ihop med honom och tog barnen med sig.



Elis Erhard skulle hjälpa till med jordbruket var meningen, men han kom 
sig inte riktigt för med det heller, han blev alltid så jäkla trött och 
sjuk när han skulle till, att morsan lät honom löpa. Meckotorpet låg bara 
en halv mil från Skamlösa, där tattareföljet höll till, och där trivdes 
Elis Erhard bäst.



Skamlösa hade inte blivit snyggare än förr, men det stack ändå inte av så 
fult från omgivningen, som det gjorde i gamla tider, när det bara bodde 
styva bergsmän på stora gårdar runt omkring. Nu fanns det många ställen i 
trakten som liknade Skamlösa, både bland torp och arbetarebaracker. Och 
bland det lösa folket, som samlades i Hasselbotten, levdes ett liv som 
inte var mycket olika tattarelivet att se på, man höll just inte så värst 
styvt på gudsbelätet någonstans. De stränga rättsförhållanden, som i forna 
tider skilt den rotfaste mannen från den hemlöse, de hade för länge sen 
fallit samman, mot högre mål än det grovt jordiska strävade ingen, en 
högre mening än det förgängliga hade tillvaron för ingen. Tattarna skojade 
sig fram i stället för att arbeta, men när arbetet hade blivit en 
förbannelse i sin glädjelöshet utan hopp, då var det svårt att se varför 
det skulle vara sämre att fara på marknaden och byta hästar än att arbeta 
i berget.



Till Skamlösa drogo sig alla karlar, som börjat glida in i skumma tankar. 
Jonasson fanns alltid hemma med hustrun och en massa barn, även om följet 
Falk var borta, så att det var för jämnan en smula krogaktigt på gården. 
Det såg uselt ut, tyckte folk av gammaldags heder, är det dit ner i 
smutsen det bär i väg för oss alla? Tron är borta, vissheten om vad som är 
rätt och orätt löses upp, all ordning och ära och gudomsljusning i livet 
försvinner, det skymmer över hela världen till samma mörker som rådde i de 
hemlösas själar utanför lagens värld och odlingens hedersamma möda, 
tillvaron löses upp till samma orena djurens liv som leves på 
Skamlösa, där sinnena bindas av inga band.



Det där som kallades barnavårdsnämnd kom och var en skollärare och gav 
Elis Erhard Klang en varning för snatteri, det brukade komma bort saker, 
där han och tattarepojkarna gingo fram. Men annars var det inte något fel 
på den pojken, tyckte morsan, för drack gjorde han inte, hade ingen smak 
för sådant, höll sig mera till flickorna med en sorts surmulen osedlighet, 
som inte ville veta av skämt i så allvarliga förehavanden. Flickorna blevo 
skrämda för hans våldsamma, inbitna brunst, de höllo sig mest till sina 
vanliga pojkar, som gavo sig tid till galanta frierier. Elis Erhard gick 
omkring med ständigt hungriga begär, det var tillräckligt tungt för honom 
att bära på, hans svaga hälsa kunde inte därtill belastas med arbete. Snart 
kände han skogar och stigar och ensamma ladors gömställen lika väl som 
Skamlösa ormyngel. Han var betydligt drumligare i fråga om rackarknep, men 
god vilja fattades inte.



Frampå vintern kom Falks följe till torpet och slog sig ner där för en 
tid. Alexander Cesars kvinna Vilhelmina var svårt gravid, vilket inte 
hindrade den gamla kämpastarka tattarehonan att härja som en hel karl både 
på kärran och i stugan. De hängde tillsammans, dessa människor, som 
hoptrasslad ärthalm och voro ständigt blixtförbannade på varandra, det var 
som om de gingo i ett evigt ursinne bara för att de nödgades vara 
tillsammans jämt och se varandra så nära inpå livet och aldrig kunna komma 
ifrån varandra, deras ögon voro fyllda av en bottenlös leda, som de 
förgäves sökte hålla borta med brännvin och skrik och tjut och inbördes 
slagsmål.



Den gamla morsan i laget, gumman Sjöberg, var den rejälaste av dem, hon 
var bara så rasande brokigt klädd i lösa trasor kring den feta magen, 
håret hängde stripigt och vitt ner över nacken. Medan de andra skällde 
gick hon tyst, men sen tog hon upp i sjungande entonig dur en 
förbannelsens höga visa som gick genom märg och ben, på det viset brukade 
hon kunna få dem i ordning var gång de varit i haret på varandra.



Alexander Cesar Falk var den äldste av hennes söner, en liten satt karl, 
tjurig och sorgmodig, med svartludna ögonbryn och hängande mustascher. Han 
hade fått för sig, att hans Vilhelmina var ett hälsikes förnämligt 
fruntimmer om man bara till ett par exempel jämförde henne med Hundfias 
rödhåriga dotter, som brodern dragit in i familjen, med henne följde en 
massa försmädliga historier ända från Gruvhyndans och Velamshytte Margets 
dagar långt borta i tiden, vart man kom skällde folk efter Hundfias 
dotter, det aset, hon borde aldrig få vara med ordentligt folk, tyckte 
Alexander Cesar.



Karl Gustav Adolf Oskar Fredrik Falk höll emellertid styvt på sin magra 
och argsinta kvinna och tyckte att den ena hyndan kunde vara lika god som 
den andra, det lät lite illa, men kunde väl inte bättre bli när han med 
samma ord ville ge en komplimang åt sin egen kvinna och en fin pik åt 
Vilhelmina. Kalle Falk var skelögd och hade tunna, griniga mustascher över 
en tunn läpp, som låg uppdragen ett stycke över de trasiga tänderna, han 
tyckte inte om att någon annan skällde på hans kvinna eller slog henne på 
käften, det gjorde han själv så mycket som behövdes, och det var ganska 
ofta, för han var lika argsint som hon. Men kom någon annan och ville 
lägga sig i deras privata angelägenheter, då höllo de genast ihop och 
gingo tillsammans löst på fridstöraren. Ett ganska lyckligt äktenskap, 
alltså, och inte sämre än många andra, fast det levdes på en kärra 
tillsammans med hela den övriga släkten. Sådant har sina sidor, och det 
var bara vrånghet och högfärd av Alexander Cesar att bråka, han skulle 
visa att han var äldst och ville kallas bästa karlen, men det var inte 
lönt han tog sig ton mot Karl Gustav Adolf Oskar Fredrik Falk!



Sedan var det Bara Napoleon, han var inte så gammal ännu att han tagit 
någon kvinna till sig, så att det var inte mycket till karl ännu att räkna 
med.

Nu var det liv om dagarna så att det rök i snödrivorna kring 
Skamlösa. Tre hästar stodo på backen, klädda i täcken och tuggade hö ur 
några slädar, och Jonasson gick lang och gänglig och full och bar brännvin 
ur stallet in i stugan, där samlades både släkt och främlingar, man söp 
och slogs och spelade kort, mer kunde det inte bli.



Fredrika, som var gift med Jonasson, hade ett smalt och stripigt ansikte 
och var aldrig riktigt nykter, hon hade det laget som somliga kvinnor ha, 
att hon inte kunde svära. I stället blandade hon in oanständiga ord av 
andra slag i sitt tal, utan vidare ordning och sammanhang, bara att hon 
fick säga dem högt och kittla sin tunga med de fräcka ljuden. Hon såg ut 
som en löpsk reptil, hela hennes kropp utandades en unken, kallvåt 
sinnlighet, som inte kunde brinna, endast glimma och ryka som eld i surnad 
halm. Det var hon som hade förfört Elis Erhard Klang, med lysten grymhet 
avklädde hon gossen hans barndom och förde honom in i livets blottade, 
hemliga skam, de brukade hålla till i källaren eller i stallet med sådana 
idyller, inte för att Jonasson brydde sig så mycket om det, men där 
trivdes de bäst.



Nu fick Elis Erhard vara inne i stugan med de andra ungarna dagen i ända, 
men när han blev bjuden brännvin, svarade han alltid nej! Han tordes inte, 
helt enkelt, hade fått för sig att det var giftigt och trodde, att bara 
han klarade sig från den faran, så hade sedan ingen någonting att säga om 
honom, vad han så gjorde - han fick en kväljande oro av lukten bara.



Så blev Vilhelmina färdig med sin nya unge, ett par veckor hade de legat 
här och väntat på henne, nu skulle det bära i väg igen, ut till affärerna. 
Det var något att se för både stora och små!



Solgul och snövit öppnade marsdagen saligt leende sin famn, och följet 
Falk, mäktigt berusade alla till hedniska gudars ära, tumlade bort i en 
skimrande sky av brännvin.

De äro höga och mäktiga, alla tattare små, som i skogarna gå - 
darda! Festligt far deras tjut som konungslig musik över vägen, bakom 
kröken ligger världen vidöppen, hela glädjens soliga tempel, där ha barnen 
sitt hem, ha i skogarna hus och i kläderna lus - darda! De ha fickorna 
full utav silver och gull och de äga alla gårdar för sin rikedoms skull - 
de ha pengarna all, och i böndernas stall hämtar tattarpojken hästarna och 
leder dem i vall - darda, tjohej, darda!



Har du glömt nu att supa, gosse? Cesar - har du glömt buteljerna? Ho ho, 
va säjer du, toker! Si här - brännvin, brännvin! Tjohej, darda - skål, 
Kalle, släpp tömmen, lat hästen löpa, de gör min, håll i dej Vilhelmina - 
hörru Kalle, låt de där röhåria aset du har breve dej i släden - ja, ja sa 
väl inge ont om henne heller - skål, Kalle ! Brännvin, brännvin - och 
kroppen brinner - gamla morsan, tokia fan, ä full igen!



Tre slädar! Nu kan man se vilket fint folk som är ute och åker. Först 
morsan, grann i lösa trasor, full som en mogen karl under snövitt hår, 
bistert leende, slutna ögon, hopbiten käft - hon vaggar kroppen i slädans 
takt - kör bättre, pojke, här kommer Falks! - hon hör en sång långt inne i 
sitt öra, hon bara hör den, hon och ingen annan. Bredvid sitter Bara 
Napoleon - kör bättre, pojke, håll undan som fan! - hans ansikte är ett 
listigt, berusat, saligt grin!



Sen kommer bäste karlen, Alexander Cesar - hans ansikte är mörkt, hans 
ögon rinna av lömska tårar, glädjetårar, bittra av namnlöst hat mot ingen 
och alla, hans mun är förvriden under hängande, svarta mustascher - 
Vilhelmina, knotig och jävligt stark, sitter bredvid, stolt som en nyburen 
ko, uppfylld av sedlig höghet och mycken vrede, Cesar super för mycket, 
det är inte rätt när man har kvinna och tre barn - Cesar är vild och vill 
gråta av sorg och förtvivlan- si detta as ull käring han har, som vill 
hindra honom nu att vara glad, vara glad, glad, glad - tjohej! oh du, usla 
stycke - tjohej sa ja, å hör sen! - Skål, Kalle, hinneru me? Fåru inte 
supa å vara gla för din Hundfia heller? Skål sa ja! Å hör sen - 
käringjävel!



Sist åker i raden Karl Falk - och hans tänder grina ett svart och trasigt 
grin under tunna läppar och tunn mustasch, hans ögon glittra och spela - 
en orm, som reser sig ur ringlarna med svängande huvud och väsande tunga, 
vild och galen, vill bara sticka och hugga när han reser sig så - bredvid 
honom sitter Hundfias argsinta dotter, mager och röd i sitt stripiga hår, 
hon gallskriker av ilsken glädje, sådan som Vilhelmina ä man inte, nog fan 
låter man sin karl dricka en tår å vara gla när han vill, drick du, Kalle, 
de ä rolitt när de ä trevlitt Vilhelmina ä högfärdi för att hon har fått 
en unge, fy fan såna fruntimmer de finns i alla fall!



Elden brinner, lågorna leka, klang av fioler, sånggalna pojkarna tjuta, 
blodet vill upp till dans!



Vägen rinner undan, solgul och snövitt och svartstänkt av kol och sot - 
vägen till Kungskoga, snöstänk yr upp under flygande hovar - nu bär det 
fram för lösa tyglar genom stan -under tjut och rop, tjohej! darda! - där 
vika människorna undan - komma springande på gatorna för att se - där va 
di - där va di - flygande hovar och fladdrande manar och svingande slädar 
och smällande piskor och skallande skrik för hej! va de lyser av avund ur 
stadsbornas ögon - för hej! kan ni se de är finaste folket i världen som 
kommer - för hej! här ä Falks, de ska synas å höras all världens väg - 
tjohej, darda!



Gamla morsan står raklang i första slädan och tjuter ett fyllgalet tjut av 
stolthet och glädje - så här ska man åka, fart ska det vara när finaste 
folket i världen är ute och åker! Har ni sett såna kläder så granna? såna 
hästar? såna pojkar? såna flickor? dom får barn! Vilhelmina har fått en ny 
liten unge ha-la-ih-lah!



Hastigt tog staden slut, den var inte större, och sedan var vagen tom. Det 
blev tröttsamt att skrika, det blev tråkigt att åka, det var ju egentligen 
ingenting roligt, fast man låtsades så. Vägen 
var sönderkörd, hästarna stönade och hostade, skogen var svart, solen var 
borta, det var alldeles tyst, endast Vilhelminas starka, dystra stämma 
hördes klaga och förbanna.



Förbi Björkby bruk, som låg insnöat, gammalt och förfruset i sina 
svartbruna timmerbyggnader, gick färden under en tystnad som blev alltmer 
sur och ilsken, tåget av slädar drog långsamt vägen fram till Isakstorpet 
och Getbacken på ömse sidor om avtagsvägen inåt Ovissmossen, där vek man 
av, neråt Hobobygden skulle man först och sedan vidare söderut.



Torpen där björnen trollades ihjäl av finngubbarna en gång i gamla tiden, 
gledo bort bakom ryggen på följet. I det susande skogsmörkret låg en 
oändlig, sovande stillhet, kall och tung låg snön i djupa massor överallt, 
högst däruppe syntes en skymt av vinterhimlens bleka solljus, här nere i 
skuggan syntes bara fruset skogsmörker och kall snö - hästarnas pinglande 
klockor tystnade, slädarna stannade, här skulle man vila en stund.



-Ska du supa mera, din buse, så går jag ifrån dej mesamma! skrek 
Vilhelmina till bästa karlen, allesamman hade genast kommit fram till 
Cesars släde för att få mera brännvin.



-När de ä så jävlitt tråkitt? Ska man inte ha en sup då? gormade Cesar 
gråtfärdig.



Leontine, det var Hundfias dotter, hon fnös högt av förakt för Vilhelminas 
fasoner, och Kalle, jävlig och le, slog upp ett gällt flatskratt - sedan 
blev det otäckt dödstyst en stund.



Cesar kunde inte vända så hastigt, men till slut låg han med sinnet på den 
rätta linjen, i slagordning bredvid Vilhelmina, och hissade där sina 
spritt nya signaler:



-De kan för resten vara nog supet nu!



-Ska din käring bestämma de? undrade Kalle grymt vänlig.

-Å i helvete heller! bedyrade Leontine och seglade upp i full 
stridsordning mot Vilhelmina.



Morsan satt på slädkanten och jämkade sitt hår under huvudduken, hon 
blundade och teg högt uppe ännu i rymderna. Napoleon strödde hö i snön åt 
hästarna.



-Min käring ä åtminstone ett hedelitt fruntimmer å inte i släkt me 
Gruvhyndan! lät Cesar.



-Ja gifter mej me vem ja vill! högg Kalle i och slank ett steg närmare 
släden.



-Haru verkligen så dåli karaktär så du vill ha ett så dålitt släkte som 
Hundfias?



-De angår dej inte, du tar va fruntimmer du vill å ja tar vcm ja vill!



Annorlunda gick det verkligen inte att försvara Leontine, det var ett för 
länge sedan erkänt faktum. Vilhelmina reste sig i all sin heder och 
slängde in ett giftigt skott:



-De ä ju bra för Leontine att de finns karlar som inte a så noga



Och Kalle slank ännu ett steg närmare och gav henne en grov bredsida:



-Du, ditt svarta luder, ä inte bättre än min, för dej har ja haft till ett 
kreatur innan Cesar fick ta dej! Har ja inte de kanse?



Cesar blev ledsen och klev ur släden:



-Snälla du, nu ska du vara snäll ända å se skillnaden mellan min och din 
Hundfia



-Har ja inte haft Vilhelmina förut innan du fick henne, kanske?



-Men snälla du, nu ska du vara snäll å höra på mej, dä ä väl skillna ändå? 
Ja har haft Vilhelmina mycke längre än du hade'na. Å ja har mina barn me 
henne!

Det finns ord, som äro förfärligt fula, och Kalle tog några sådana 
på en slump och gav Cesar till svar och fick en knytnäve i ansiktet så att 
det smaskade och sang.



Kalle blev stående stilla, alldeles vit i ansiktet av raseri. Men brodern 
vände honom ryggen med förakt, skrapade ihop höet under hästens nos och 
satte i gång, vände sin släde helt om:



-Nu åker ja till stan å köper mera brännvin.



Vilhelmina satte sig till rätta i släden och log bistert, brännvinet 
förlät hon gärna, nu hade ju bästa karlen tystat ner Kalle och Leontine, 
det var värt mycket brännvin!



-Skaru bli me? frågade Cesar, innan han steg upp i släden.



Kalle teg, men Leontine skrattade biKert:



-Näe, tack så mycke, vi ä inte så sugna på brännvin, inte!



Cesar slängde tömmarna åt Vilhelmina och gick löst på Kalle:



-Ja ska väl ge dej ett märke då!



Båda hade i en blink fått kniv i hand, de grepo kragtag i varandra, Cesars 
högra näve for fram över Kalles ben, ögonblickligen gick Kalles näve fram 
över Cesars ben några sekunder stodo de stilla och stirrade varandra 
bottenlöst in i ögonen - sedan höggo de igen, samtidigt. I breda ränder 
flöt blodet genom byxbenen - bröderna knuffade varandra ifrån sig och 
släppte kragtaget, flögo ihop igen, tumlade på vägen runt omkring 
varandra, de små ilskna knivarna stucko i blint raseri åt alla håll, 
kläderna fläktes upp i långa trasor.



Då kom morsan, hög och myndig i sitt vita hår, hon tog Kalle i kragen, 
slängde honom undan, ställde sig mitt emellan sönerna med händerna i 
sidorna:



-Så -!

Mer brydde hon sig inte om att säga, mer var inte hela saken värd!



Kvinnorna torkade sina karlar rena under dyster tystnad. De räknade noga 
knivjacken - det är att vara stolt över, både dem man ger och dem man får! 
En karl, som inte går ur vägen för kniven! Och som kan ge igen!



Morsan fann att de delat lika som bröder, ingen av dem kunde skryta med 
några ansenligt större jack, och kläderna voro lika mycket sönderskurna. 
Under karlarnas buttra, hårda anlete smög fram ett litet glimmande, 
barnaglatt leende, Cesar strök sin svarta mustasch - Kalle lade in nytt 
snus i sin grinande mun - han gick till sin släde med Leontine - stannade 
igen:



-Ska vi åka tillbaka efter brännvin, nu då?



-De gör vi, Kalle! Ja, jäven anamma!



. . .



Det sang upp igen med tjo och hej - och med yrande snö under hästarnas 
hovar gick färden tillbaka igen förbi torpen vid kanten av Ovissmossen, 
förbi Björkby bruk och till Kungskoga.



Strax söder om stan ligger begravningsplatsen. På vägkanten vid 
kyrkogårdsmuren stannade slädarna, Cesar och Kalle följdes åt i ömmaste 
vänskap till brännvinsmagasinet och kommo tillbaka igen med var sina två 
liter starkt.



Så skulle man ha sig en sup i glädjen och den togs i botten - en liter 
rann bort som rakt ingenting. Vänner, ja! i liv och död, de vet du, Kalle! 
- Du ä den bästa karlen, Cesar, de har ja allti sagt att du ä! - Och 
flickorna klappades och smektes, morsan sjöng med högan röst, Napoleon 
flen - och resan fortsatte!



Först morsan och Napoleon, sedan de båda flickorna, sist Kalle och Cesar, 
så sams hade alla nu blivit!



Har du glömt dina gamla konster - tigga är silver men stjäla är guld! Har 
du glömt dina gamla, glada visor, sången från mörkret, sången från 
främmande land - darda!

Elden brinner, lågorna leka - hjärtat blommar, vinden doftar, 
tårarna skimra - glädje, o, glädje! Vänner ska alltid vara vänner!



In genom Ovissmossen igen - bruset det brusar, suset det susar, skogarna 
ropa, bergen gunga och sjunga - flickan med kärlekens ögon och guldröda 
håret därborta, stjärna var hon en sommarnatt, späd och smidig, stark av 
doft som en ungbjörk och nyslaget hö, yr av sommarsav - stjärnan tindrar 
och ler, björken doftar, yr och stark, klang av fioler borta är sommarens 
ljus, björken torkar och vissnar, stjärnan slocknar - borta är livets 
sång, borta är kärlekens vackra visa.



Men hjärtat ömmar och värker, ingen får röra det - lite rödhårig är hon 
nog förstås, men bara lite - och sämre än vilken annan som helst är hon 
inte!



Där stå bröderna på vägen igen med uppfällda knivar mot varandra! Tysta, 
bleka, med hatets svarta ögon spända i varandra, färdiga till språng som 
lurande kattor - får jag inte ha vilken Hundfia ja vill? - skaru inte se 
skillnad på min Hundfia och din? - orden digna, tyngda av smuts, men de 
lysa dock efter fattig förmåga åt var och en hans levnads glädje och 
mening.



Och tårarna störta fram! Bröderna gråta och snyfta och smekas som barn, 
med knivarna ännu färdiga till hugg - de stiga tillsammans upp i släden 
igen och åka vidare!



Knivarna gömmas, hjärtat blommar, vinden doftar av bara brännvin - tårarna 
skimra, salig av sorg är den fattiga anden -glada sorg och sorgsna glädje, 
o, vänner ska alltid vara vänner!



Det finns ingen väg så lang som genom Ovissmossen, man kommer aldrig fram, 
man kommer bara djupare in i mörker, suset susar, bruset brusar, skogen 
ropar, bergen sjunga och gunga, så dansa alla onda andar! De bo därinne, 
de smyga sig fram, de glida som lätta vindar över drivorna av snö och 
smyga köld i blodet, som vill brinna, kom! ropa de sakta, locka de 
tyst, blod bjuda vi er, död giva vi er, nattliga fasor, skriande nöd, blod 
och död, fasor och nöd!



Pepinitti är redan förbi - var stodo vi sist och knivades? Långt bakom oss 
var det, långt förbi ha vi hunnit, vägen kröker mot Packatorp, det är 
halvvägs genom mossen, hej och hoj, här är Falks, det finaste folket i 
världen, så fort som vi kan ingen människa åka!



Härinne bo fattiga torpare bara, inga pengar ha de, ingen glädje få de, 
träla i jorden från morgon till kväll, aldrig ha råd att supa sig fulla 
som herrar - tjohej! Alla bönder ska ha spö tills de döden dö - darda! 
Alla tattare sen ska ta jorden igen - darda! Fria strykare, djärva 
brytare, som orka slåss och dricka, och morska käringar och glada jäntor, 
gruvhyndor och hundfior med alla sina svarthåriga, pigga små ungar - nu är 
det vi som ska leva och nu är det vi som ska härska över världen, och nu 
är det vi som ska vara de mäktiga och starka - från alla band ä vi fria, 
för inga gudar ä vi rädda, som vargen i skogen ska man leva, som vi! Utan 
lagar och skyldigheter äger man jorden bäst, i en yrande fest intill 
döden, så ska himlen en gång komma hit till jorden till oss ner! Till oss, 
till oss, de höga och mäktiga, som krossat alla gudabilder och slagit i 
spillror alla tempel! Vi ska bo i de hus, som vi se vid vår väg, där vi 
tycka det ser roligt ut att vara! Och från hus till hus ska vi åka i 
vagnar av guld efter stora, granna, stampande hästar! Och i alla våra hus 
ska vi ha förgyllda ljus och vårt brännvin ska vi dricka ur de största 
silverkrus, vi ska äta bara gott som i kejsarens slott, och i salen ska vi 
sitta och steka smör i flott - darda!



Och da ska jag vara så rik, att du kan få köpa den där hästen av mig 
nästan för ingenting, för jag har så många andra hästar jag vill - men det 
här är den grannaste häst som finns i hela världen - vi kan byta, för 
resten, fast din är mycket sämre än min, men ger du mej femti emellan så 
kan de gå!



-Ska jag betala femti emellan - ä inte min häst lika bra som din kanske?

-Nä men snälla Kalle, du ska väl vara snäll å 
se skillnaden nu, min grej ä inte så gammal som din, a så springer han 
mycke bättre!



-Ska du begära femti kroner emellan av mej! För din gamla spattmärr - ä ja 
inte lika gammal grejhojtare som du, kanske, din buse!



Nu var Kalle tvärarg. Det här var faktiskt en förolämpning, som ingen 
människa kunde smälta, skulle Cesars häst vara femtio kronor bättre än 
hans?



-Nä, nu jävlar, Cesar! Ä, du karl, så gå ur nu a svara för dej!



Släden stannade igen och bröderna hoppade ur åt var sitt håll med knivarna 
redan färdiga.



Där framme stannade de andra, de sutto lugnt kvar, var och en i sin släde, 
och väntade.



Bröderna stannade vid var sin vägkant, kastade rockarna i snön och hoppade 
på varandra. Båda slängdes i backen av stöten, Cesar kom över Kalle, höjde 
kniven med ett vilt tjut:



-Nu - nu, du! Här ska du dö - du eller ja!



Kniven dök in i Kalles vänstra sida, men skar sig fast i skinnvästen! 
Cesar tog överbalansen, Kalle vred sig loss, kom på benen



Då sprang Bara Napoleon på Kalle, han hade kommit dit, pojken, när det såg 
ut att bli allvar - men han fick genast hela stålet i ansiktet, Kalle var 
blind och galen.



Cesar låg kvar ännu och kravlade vid vägkanten med ryggen i vädret, Kalle 
rann som en orm över vägen och högg det krasade i skallen där kniven tog, 
och Cesar sjönk tyst ihop så stor han var.



En lång stund stod Kalle ett stycke ifrån och sag på honom -längre bort 
stod Napoleon och strök sig med rockärmen över det blodiga ansiktet - 
kvinnorna sutto ännu stilla i sina slädar och väntade. Men det dröjde 
länge - Vilhelmina klev ur, Leontine kom efter, de båda karlarna 
stodo så stilla därborta? Och den tredje låg orörlig vid vägkanten - han 
var väl aldrig slut?



Kalle rev ett stort stycke av sin skjorta, strödde snö på och band om 
skallen på brodern - då klippte Cesar med ögonen, munnen grinade förvridet 
under den våta mustaschen, sedan slocknade han igen, låg bara och snarkade 
och rosslade.



Skjorttrasan om hans huvud var redan genomdränkt av blod, flickorna 
skaffade mera trasor och bundo omkring honom. De buro upp honom i Ka]les 
släde, satte sig själva bredvid och vände om - piskan ven över hästryggen 
- tillbaka igen - fortare - fortare - åter en vinande pisksmäll, så att 
hästen hoppade jämfota högt mellan skacklorna - till Kungskoga lasarett 
innan döden kommer!



Morsan vände också sin släde därborta, Napoleon hoppade upp bredvid henne 
- de foro förbi Kalle med ett ilsket skrik ur modershjärtat:



-Har du skuri bror din - jävla buse?



Där stod Kalle ensam och tittade efter dem, ännu yr och utan reda - har 
man väl kommit in i Ovissmossen kommer man aldrig riktigt ut igen, bara 
djupare och djupare in i mörkret- suset susar, bruset brusar, skogen 
ropar, bergen sjunga och gunga, då dansa alla onda andar! Blod och död, 
nattens fasor och skärande nöd, annat kan det aldrig mer bli - nu gå 
svarta dån med dova dunder därinne, det reser sig högt, hela dånet, hela 
dundret, hela svartnaden i skogen - den skjuter upp i virvlar av svart, 
som spruta mot himmelen, lösa upp sig i svarta skyar och regna ner igen i 
svarta, kväljande töcken, dagen är borta, natt, natt, fasa och nöd, nyss 
var det solig dag, nyss var det starkt, gott brännvin som rann och brann 
med eldig glädje, nu är bottenmörkt, mossmörkt, dymörkt, tungt av sus och 
dån, ingen väg, ingen skog, ingen himmel längre, intet, intet av ljus - 
hjälp! skriker mannen ensam därnere i djupet, en liten, liten man, mindre 
än det minsta lilla barn, han blundar och skriker och ändå ser han 
inom sig bara detsamma och detsamma, blod och död - död - död - hjälp! 
hjälp!



Nej, så fort han tog ett steg för att springa bort, kände han vägen under 
fötterna, och såg den virvla ner genom luften och lägga sig till rätta 
igen - fast han såg den inte riktigt, men som genom ett flor av svart, och 
uppe över honom var bara ett stängt lock av nattsvart mörker - mordets 
svarta mörker, nu var det gjort, nu hade något skett, som aldrig funnits i 
världen förut. Och ändå stod han ju verkligen på vägen ännu - på samma 
fläck där knivarna drogos nyss - för så längesen att mordet ännu inte var 
gjort, nu var det färdigt, och ännu stod han kvar på vägen, den vanliga 
landsvägen, där han levat hela sitt liv. Fast nu var det något grått och 
dunkelt och skymningskallt, ett fruset skimmer av hela, hela döden och 
världen.



Där stod Cesars egen släde kvar - Kalle tog hästen vid betslet - det skrek 
i hans kropp och knarrade i benen för varje steg han tog: mord, mord - du 
har mördat nu - han vände skjutsen, klev upp och följde efter de andra 
till staden. Fortare - fortare - hela skogen reser sig ju upp på rötterna, 
ett gapande mörker kastar sig över honom igen - fortare - fortare - hjälp 
- piskan slår och slår - hästen kastar i skacklorna, randig över ryggen av 
den vinande pisksnärten - så sätter han av i vildaste fart med flygande 
hovar över snön, hostar och stönar, skummet flyger omkring hans mun - men 
tömmarna strama och piskan viner - kan du gå, kan du löpa, din satan, 
fortare, fortare - inte kan väl Cesar vara död, heller? I hälsicke, han 
hade väl bara fått ett märke?



Flickorna trodde inte heller att Cesar skulle dö, det var inte vanligt att 
man tog sig så illa av ett knivjack, det vore rent av oschangtilt handlat 
av Cesar att dö nu! Flickorna gjorde klart vad de skulle säga på 
sjukhuset- en okänd karl hade skurit Vilhelminas man, vem som hade 
gjort'et det angick ju ingen annan, när Cesar kom ut igen från 
sjukhuset finge man ordna saken. Egentligen hade ju ingenting ovanligt 
inträffat, det hela hade gått alldeles naturligt och självklart till som 
vanligt, det värsta bekymret var inte för Cesars liv, men för affärerna, 
som blevo sinkade. Så att nog skulle man tala om för Kalle vad han var för 
en elak fähund, det höll till och med Leontine med om.



I vild fart körde modern och Napoleon genom stan, efter dem kom Kalle 
farande, ända upp till Skamlösa höllo de fullt, det började skymma mot 
kvällen när de kommo dit. Jonasson hade inte hunnit bli ett enda dugg 
nykter, när morsan klev in i stugan igen, kringvärvd av ett brakande svär, 
höljd i ett moln av vilda förbannelsers tjut.



Efter en stund dök Fredrika, det liderliga kräldjuret, ut ur källaren, 
följd av Elis Erhard Klang, gossen var likblek och darrade ännu i 
halvknäppta kläder av hetsen därinne i mörkret. Med djurets likgiltighet 
gick Fredrika in i stugan efter moderns dunder, Elis Erhard kom lagom fram 
på backen för att ta emot Kalle, som kom farande i flygande fart, sprang 
ur släden, kastade tömmarna åt pojken och tog på språng uppåt skogen utan 
att säga ett ord.



Det blev morgon, och Kalle Falk var bara en liten ynkedoms trasa, där han 
låg i en lada borta i skogen. Han kände sig gammal, gammal, så gammal som 
hela livet ända från jordens begynnelse, och han bara längtade att få dö, 
att få vara hela döden gömd någonstans, där det bara fanns en lång, lång 
död och ingen morgon av liv - han var inte ett dugg mäktig, fast han hade 
kniv i fickan och brännvin så mycket han ville dricka därhemma på 
Skamlösa.



Dit smög han sig, brännvinet glömde han, slank upp på vinden och gömde 
sig, vaktad av morsan själv, som skulle varsko Cesar var död, fick han 
veta.



Fram emot kvällen hörde han polisen därnere i stugan. Då sköt han morsan 
bort ur dörren, hon klängde sig fast vid honom och fyllde hans öron 
med förbannelser, hesa av skrämsel, hela hennes hjärta rann ut i vilda, 
viskande ord och brinnande böner att han skulle stanna kvar hos henne och 
sköta deras affärer nu när Cesar var borta - det hjälpte inte, han slet 
sig fri och gick ner till polisen, han måste ner, han var alltför gammal 
och tyngd av hela livet ända från jordens begynnelse, han orkade inte leva 
vidare ensam i en tomhet utan skydd.



När han kom ner i stugan, kände de inte igen honom. Leontine kröp bort och 
gömde sig i ett hörn så rädd blev hon.



Han sag så högtidlig ut!



-Har ja mördat min broder? sa han.



Jo, Cesar hade blivit död på morgonen av det där knivhugget.



-Va de va lessamt! De blir väl halshuggning för mej nu?



Så svårt skulle det väl kanske inte bli.



-Nä, förstås, de va ju självförsvar i alla fall!



Han drog av fingret sin gamla bleknade ring och gav den till Vilhelmina:



-Jag ska bli din man - i hans ställe - å hjälpa dej me ungarna - å ett som 
annat - när ja kommer ut igen!



Hon neg för honom! Alla sågo det som stodo därinne, Vilhelmina mjuknade i 
knäna för Kalle, den svartmuskiga, knotiga tattarekvinnan böjde sig för 
sin nye man!



Och sedan tog han sin hatt, jämkade skjortan till rätta om halsen, drog 
svångremmen rätt och följde polisen till stan, lugnt som ett barn.



Den kvällen gick Hundfias dotter, tjutande av ilska, bortkörd och 
övergiven, ut i bygden att söka sig ett nytt bo.



På Skamlösa firades en allvarlig högtidsfest med mycket brännvin och fett 
fläsk, det var gravöl efter Cesar och efter Kalle också på sätt och vis, 
han hade i alla fall gjort familjen heder, måste erkännas, nu kunde 
polisen se, att Falks var ett hederligt folk, som ville göra rätt för sig, 
om det också skulle kosta halshuggning!



Berg med det bleksjuka ansiktet och de spinkiga benen, han som i en 
handvändning förskingrade kassorna, sedan han slutat vara nykter, han 
kallas numera Lutfisken för det granna slagsmålets skull utanför 
kooperativa handelsboden Tiden och har återvänt till nykterhet och 
broderskap.



Men sedan han släppt efter i sin brännvinsångest och rasat ut, sedan var 
han inte längre samme Berg.



Skygg för alla människor och mest rädd för sig själv, smög han åter in i 
nykterhetsföreningen, det enda förtroendeuppdrag som bjöds honom och som 
han ville ta emot var att sitta som Yttre Vakt utanför dörren. Där satt 
han trumpen varje möteskväll med regaliet glimmande på sitt tunga bröst, 
han kastade bara då och då en surnad bläng på föreningens yngre medlemmar, 
som under mötets gång så småningom samlades i förrummet och stojade under 
väntan att förhandlingarna skulle ta slut någon gång därinne så att de 
kunde få komma in och dricka kaffe och flytta undan bänkarna. Det var hela 
nykterhetsarbetet, för Lutfisken och för ungdomen, mycket var det inte, 
men mer kunde man inte begära. Att flytta undan bänkarna betydde dans.



Berg tycktes numera vara evigt missnöjd. Tidvis bodde han ihop med olika 
lösa kvinnor, de flyttade snart ifrån honom, han slogs för hårt.



Något slags tycke hade det väl varit ändå, som bundit honom tillsammans 
med hustrun, så onaturligt länge som han då för hennes skull varit nykter. 
När sedan det bandet släppte och han med rasande hunger kastade sig över 
brännvinet han hela tiden längtat efter, då märkte han strax, att det 
visserligen var en obeskrivligen härlig dryck, men ändå liksom tom på 
något vis - åtminstone efteråt.



Inte ens ruset kunde tillfredsställa hans hunger efter det oerhörda han 
fantiserat om men hittills avhållit sig ifrån.

Aningar silade som ljumma rysningar genom hans 
kropp, hur skulle man inte kunna njuta - men det blev alltid så helt 
annorlunda, tomt efter spänningen, dött efter den lilla kittlingen, men 
alltid besvikelse, gränslös besvikelse.



Lutfisken nöjde sig inte med att åter gå in i nykterhetsföreningen, även i 
fackföreningen blev han medlem på nytt. På dessa ställen hade han varit 
under hustruns tid, det mindes han, de hade stannat kvar i hans minne som 
bleka ljuspunkter ur det förgångna, då hade han visserligen aldrig haft en 
tanke på att han var lycklig, nej, han pinades alltför mycket av alla 
dunkla begär som måste hållas nere, men så söndertrasat och förvridet som 
nu hade livet ändå inte varit förr - så var det väl lycka ändå, när 
hustrun levde!



Om sådant nämnde han aldrig ett ord, hade väl heller inga klara tankar om 
saken, men han sökte sig i alla fall tillbaka överallt där han varit förr, 
innan han rasade ut i fylleri och vildhet. Nu fanns dock ingenstädes 
någonting kvar av det gamla, han kom som en främling och gick som en okänd 
överallt där han förr varit en hedrad man. Han hade själv ställt sig 
utanför allt förtroende, man lyssnade till honom endast när han talade 
sura ord av bitter besvikelse och tärande missnöje - ty missbelåtna voro 
de alla, om också ingen brändes så i sitt inre av det heta giftet som 
Berg.



Fackföreningen höll till på samma lokal som nykterhetsföreningen, fick 
hyra det på många försiktiga villkor, ingen talare fick kallas dit, som 
inte först blivit godkänd av nykterhetsföreningens styrelse, socialism var 
en farlig sak, inte för sin egen skull, men därför att den drog med sig 
höga herrars fiendskap. Folkets eget hus fanns ännu inte på papperet, 
långsamt hade småslantarna sökt sig fram till kassan där grundplåten 
samlades till bygget, nu stod det åter alldeles stilla medan arbetslöshet 
rådde och nöd i hela trakten.



Men gömt är inte glömt, Elias började bli gammal, född femtiosju, femtio 
år fyllda i höstas, och ännu var han knappt ett fjät närmare det som han 
för tjugo år sen tänkte sig måste göras under första halvåret för 
att någonting vidare alls skulle kunna vara möjligt. Bördan han tog upp i 
förbigående och lade på sina skuldror hade vuxit till ett berg, dock 
släppte han inte taget! Huset skulle byggas en gång - till en hjälp och en 
bättring för folket, att man inte skulle behöva tigga sig in hos främmande 
där man inte vågade tala högt sina egna tankar och inte hade något fast 
och eget av högre värde att samla sig kring och försvara.



Det var hans mening om saken, men många var det inte, som tyckte att det 
där var något att arbeta för. Under denna svara vinter mångdubblades 
oppositionen mot den försiktiga, rättfasta kamp i det tysta som Elias 
företrädde. Det skreks från alla håll, att nu gav man tusan i alla de 
många kassor han ville man skulle samla för en framtid som aldrig kom, 
strejkkassor och sjukkassor och byggnadskassor och fan vet allt, nu hade 
man tröttnat på allt prat om avtal, som han ville försiktigt driva fram 
steg för steg för att binda arbetsgivarna några år i taget vid små 
fördelar åt arbetarna - och även för att ge rum tid åt de ekonomiska 
förhållandena att anpassa sig efter den hela världens omvälvning, som 
sakta ägde rum. Åt det hållet gingo inte de andras tankar, det var klart 
att man skulle smälla till bara, så att allt arbete stannade och 
produktionen genast kunde övertagas av proletariatet till en rättvisare 
fördelning av vetenskapens, teknikens, och arbetets frukter bland alla de 
hungrande massorna. Nu syntes det ju klart hur uselt allting var med 
arbetslöshet, nöd och brist på alla håll, man hade ingenting att förlora - 
annat än sina bojor - men allt att vinna, hela världen att få till en 
massans egendom, brukad och vardad av massan. Strejk över hela linjen, 
storstrejk över hela landet, sista striden på liv och död mot herremakten, 
det är taget, det!



Det är inte rätta tiden att göra sådant, när industrien har hårdår, 
invände Elias, men fick genast höra, att skulle man vänta på honom, så kom 
aldrig den rätta tiden, men när det skriker som värst i magen på 
proletären, då är tiden mogen antingen det är hårdår för andra eller 
ej, och da är det bara att gå på!



Det viskades i stugorna, att Tomassons pojke, Simon, suttit i fängelse. 
Man fick veta, att det var för ett slagsmål under strejken i Bråköping, 
och genast tyckte man ändå, att Elias Tomasson var en rejäl karl i alla 
fall, som var far åt en sådan pojke. Att strejken där nere rann ut i 
sanden för arbetarna, att det kooperativa hamnarbetarelaget Linnea blev 
krossat och arbetets frihet återinförd med löst slödder från alla håll i 
Bråköpings hamn, det kunde inte hjälpas nu, men när storstrejken en gång 
komme, då skulle allt bli bra igen.



Men snart fick man veta, att Simon Tomasson suttit inne fyra månader för 
stöld och inte för slagsmål under strejken.



Då gick Berg upp på ett fackföreningsmöte och triumferade med drypande 
galla och gift över gamle Elias. Äpplet faller inte långt från trädet, det 
vet man, sa han, och nog förstar man varför arbetarna ska samla stora 
kassor åt vissa herrar, men vart pengarna tar vägen får man inte veta 
förrän tjuven har gått sin väg.



Där satt en hel massa karlar och hörde tyst och allvarligt på Lutfiskens 
visdomsord. Inte var han väl precis rätte mannen, tyckte en och annan, men 
det skadade aldrig att yxan gick, Elias Tomasson behövde höra ett 
sanningens ord han också, när tjuvarna gräla får bonden igen sin ko - att 
skälla i vädret utan att egentligen veta varför man skällde, att misstänka 
allt och alla bara för att misstänksamheten känns så läskande, att blänga 
snett och skelögt efter alla som ha ansvar att bära - den osnyggheten, 
slavsjälarnas och det andliga underklassmedvetandets särmärke, satt 
alltför djupt rotad i en mängd arbetares blod att de skulle tysta ner 
Lutfisken. De hade ingen kärlek för Berg och ingen bestämd anledning att 
hata Elias, de njöto av smutskastningen för smutsens egen skull, de hade 
sinne endast för beskyllningarnas kryddstarka njutningsvärde men alls inte 
för sanningsinnehållet, och därvid kände de sig som rättfärdiga 
bärare av folkets herravälde över den ansvarige.



Det fanns ingenting så orimligt, att det inte kunde duga som beskyllning 
mot Elias, öppet på mötena eller hemligen man och man emellan.



Han var visserligen nykterist, men naturligtvis måste han väl supa i smyg, 
det är ett en gång för alla fixerat begrepp, för den allmänna meningen är 
det obegripligt att någon frivilligt avstår från brännvin, som är så 
förbannat gott och självklart livets förnämsta innehall - den allmänna 
föreställningen är så fästad vid brännvinet såsom något oumbärligt, att 
den inte kan göra sig något begrepp om en man som inte alls super. Man 
dricker brännvin öppet - eller man gör det i smyg och kallar sig 
nykterist. Omutligt dömer människan sig själv i de uttryck hon ger åt sin 
egen föreställningsvärld, när hon uttalar sin tro om andra.



Elias var alltså inte endast tjuvaktig på något underligt, outrannsakligt 
sätt, han var även med sin nykterhet en falsk hycklare, därmed avsåg han 
att med tiden kunna bli riksdagsman, eftersom nykteristerna började få 
ganska stor politisk makt. Att en människa över huvud taget ville bli 
riksdagsman var något självklart, bara ordet gällde ju allmänt för att 
vara namnam, att inte vilja ha sådant skulle ha betraktats som något 
abnormt och än mer misstänkt, att säga sig fri från sådana planer bevisar 
bara den slugaste falskhet.



Det var något besynnerligt med Elias, han höll sig avsiktligt från alla 
andra, man försökte på mångahanda sätt gissa anledningen, och var och en 
uttalade med sin gissning först och främst sin egen andes art. Det kom ett 
löst ord från någon könsvirrig pojkslyngel, att Elias naturligtvis också 
hade kuckel för sig med flickor, genast tyckte man det var bra och riktigt 
att det blev sagt, för han kunde nog tåla att höra sanningen, antingen det 
var sant eller inte det han fick höra.



Det var inte så, att man öppet lade fram dessa fantasier såsom 
anklagelser, som man åtminstone gjorde något försök att belägga med 
bevis. Utgjutelserna voro så allmänna och obestämda som möjligt, de fingo 
sin speciella färg av varje misstänksam andes egen föreställningsvärld och 
kryddades med de olika tankar om njutning, som var och en ansåg att en 
normal människa strävade att uppnå här i världen. Avsikten med dessa 
utgjutelser var inte så medveten att de kunde tas såsom anklagelser, den 
var mera ett famlande begär hos va och en att finna den för honom själv 
mest sannolika förklaringen att Elias var just sådan han var. Det var inte 
Elias som blev avslöjad i denna allmänna föreställningsvärld, det va 
massan av småsjälar som blottade sig själva och sina egna hem liga 
fantasier.



Men hur Elias än betraktades av sina kamrater, ansågs har i alla fall 
allmänt vara en ovanligt hederlig man, även med de små självklara 
svagheter som han hade gemensamt med alla andra människor. Han hade aldrig 
begått ett brott, som belagts med klara bevis, han hade skött sin 
ansvarsfulla befattning med nit och skicklighet - men även nitet och 
skicklighete betraktades som alldeles självklara saker, det föll ingen in 
at tänka sig andra möjligheter, fast många ansågo sig själv äg: en ännu 
större skicklighet för ledarnas ställning.



Men oppositionen mot honom från dem, som ville ha e annan ledning - 
antingen bara i största allmänhet någontin annat som var nytt eller också 
någonting bestämt nytt, frankare, våldsammare och snabbare än det gamla - 
den oppositionen skulle inte ha kunnat leva många dar, om inte smuts 
kastningen varit så allmänt älskad för smutsens egen skull och det nesliga 
slavbegäret att skända suttit så djupt i många ar betares sinnen. 
Oppositionen måste leva för sin egen skull, den spände därför den allmänna 
misstänksamheten för sin skramlande kärra, och med ett ständigt högre lass 
av smuts gick färden muntert vidare framåt knaggliga vägar mot 
upplösningen!

Elias stod en kväll på vårkanten i smedjan, arbetet var slut för 
dagen och han gjorde sig klar att gå hem.



Då kom någon i dörren, det kyliga ljuset därutifrån skymdes bort och han 
hörde en välkänd röst:



-God afton, Tomasson!



Han vände sig om, där stod disponenten.



-Såg att smedjan var öppen ännu. Ville bara titta in och säga adjö till 
min gamla trätobroder.



-Så att de ska bära i väg nu då me disponenten?



-Jag har tagit mig tjänstledighet för tiden som är kvar och reser i 
morgon.



-Får vi inte si disponenten mera sen?



-Inte på den här platsen åtminstone.



-Kan man tänka!



Disponenten kom in i smedjan och sag sig omkring i mörkret därinne:



-Han har stått här länge nu, Tomasson?



-Över trettifem år.



-Tiden går!



-Å väl ä de.



-Vi ha blivit gamla nu, både Tomasson och jag. Den nya tiden har vuXit 
ifrån oss.



-De ä inte annat å begära.



-Tro det?



Disponenten började verkligen se gammal ut, kroppen lutade en smula till 
fall, och den yviga mustaschen borstade upp sig vit kring näsvingarna. 
Elias hade sett dem strama och glänsande svarta en gang. Den gamle chefen 
log ett krusigt löje:



-Nå, när kommer storstrejken?



-Säj de!

Elias drog på mun, och blickarna möttes fasta 
över det grova städet.



-Då ska kapitalisterna skjutas ihjäl, hörs det?



-Pojka skriker. Men de finns väl klokt folk som kan ta ifrån dom gevärena, 
om di skulle bli så tokia.



-Ni få kanske inte så mycket att säga till om, ni som ä så där kloka?



-Arbetarn ä int bara pojka. De ä gammalstadi folk å.



-Jag har sett vad som skrivs i era tidningar. Det är fråga om makten.



-De ä fråga om rätten.



-Rätten!



-Arbetarn ä människa å har rätt å leva som en människa.



-Ja ja - ja ja. Men vad hjälper det? Inte är det sagt att man får allt vad 
man har rätt till!



-Du ska inte göra en arm å fatti daglönare orätt, står de i skriften. Du 
ska inte förvränga rätten för främlingar eller den faderlöse, står de. 
Förbannad vare den som förvränger rätten, står de.



-Det står så mycket skrivet



-Arbetarn har fått lära sej de.



-Så blir det i alla fall fråga om makten till slut!



-Ja, för att försvara de rätta, som dom vill ta ifrån oss.



-Skillnaden är hårfin!



-Kan se så ut i första ögonkaste. Men ser man noga efter, så går de från 
den punkten liksom två vägar ut - å di går åt rakt skilda håll. Den som 
bara vill ha makt å mera makt får gå åt sitt håll. Den som har en rätt att 
försvara me all sin makt, han får också lära sej att han ä underordnad 
under rätten, å han har att gå den andra vägen.



-Hur många är det som fråga efter rätten, sen de väl fått makt? Nej, min 
käre Tomasson, här i livet blir det aldrig fråga om annat än makt för 
maktens egen skull, den som har makt, bestämmer sedan själv vad som är 
rätt.



-Arbetarn har fått lära sej de. Om inte herrarna tänkte på de vise, 
så behövde arbetarn inte ha en sån strid för å få leva.



-Det behövde väl heller inte vara någon strid för arbetsgivarn att få leda 
arbetet till allas bästa. Ja, den anmärkningen gäller inte Tomasson. Jag 
har sett, att han har underordnat sig rätten efter bästa förstånd. Och jag 
säger inte heller att det är som det ska vara med den allmänna striden om 
makt för maktens egen skull. Jag säger bara att så är det. Men vad ska man 
göra? Vi stå på ett grundfast hälleberg av orätt båda två - alla människor 
- och alla föreställningar om rätt bli maktlösa som de blekaste fantasier, 
när det på allvar gäller de själviska intressena. Tror han inte att den så 
kallade överklassen vet och begriper den saken lika väl som arbetarna? A 
jo - gunås! Men hur ska det någonsin kunna bli annorlunda? Säg det, 
Tomasson, om han kan!



Åter drog ett krusigt löje upp under den gamle chefens borstiga, vita 
mustasch - och Elias drog på munnen där han stod - de hade drabbat samman 
många gånger på kontoret så här, Elias mindes många mörka allvarsstunder, 
då han inte haft något annat val än att säga sin ärliga mening rent ut, 
fastän avskedet legat färdigskrivet på bordet. I kväll gick talet lugnare, 
nu var chefen ställd utanför striden, slagen, vrakad av de sina, därför 
att han inte varit nog stark att kunna stå emot de andras rätt. Vad Elias 
endast oklart anade, det hade disponenten gjort fullkomligt klart för sig: 
det var Elias, som hade besegrat honom, inte med våld, endast med sitt 
trygga, stilla tal om det rätta, den makten i arbetarens ärliga ögon, hans 
saktfärdiga ord, orubbliga dock som berget, den makten hade varit för 
stark, mot en sådan man kunde man inte bruka våld och göra det man visste 
var orätt.



Disponenten hade inte kunnat det, ty för honom själv fanns ingenting högre 
än rätten, han visste i sitt innersta, att med öppen orätt kunde han inte 
leva, även om han hade all makt. Så hade han nödgats steg för steg vika 
för de försiktiga krav Elias lagt fram och försvarat. Han hade 
kunnat göra det, så länge hans egna erkände att rätt måste ske. Men när 
han sen fick herrar över sig, som inte förstodo vad det ordet betydde, som 
endast svarade med makt, och som krävde av honom att han i sin tur skulle 
sätta makt emot arbetarns rätt - då var han en slagen man, han kunde inte 
tysta ner det som gav bjudande genljud i hans eget inre. På rätten hade 
han fallit, trots alla vackra ord, vari hans avsked blivit inlindat. Elias 
var den klippa han krossats emot.



Men att denna seger var i det närmaste värdelös för arbetarna, det visste 
han också! Så länge det fanns människor, som inte förstodo rättens 
bjudande ord om allas underordnande under den gemensamma plikten - mot dem 
skulle gamle smeden bli krossad i sin tur och efter honom skulle komma 
arbetare av annat slag, arbetare, som inte heller förstodo ordet rätt, 
endast det enkla, djuriskt enkla ordet makt - och vad sedan skulle ske, 
det finge djuren själva bestyra!



-Nej, min käre Tomasson, rätten har ingenting att betyda längre i världen, 
varken för den ene eller för den andre. Den vidskepelsen är slut, det sägs 
öppet ifrån på alla håll, så tänker man, så lever man. Det går inte att 
slå upp en tidning utan att man ser det, mord, hor och stöld, 
förskingring, förfalskning, bedrägeri - smutsig har väl världen alltid 
varit, men nu har den blivit en enda dypöl. Och annat är ju inte att 
vänta, när vara lärda män använda all sin lärdom för att göra människorna 
till moraliska fånar, övermänniskor utan någon som helst vidskepelse. Och 
vartill använder man sen pengarna, makten man skaffat sig - ja, det går 
till på samma sätt bland alla herrar tjuvar, i vilken samhällsställning de 
än leva - ett lustigt liv några dar med horor och sprit, krogliv och fina 
kläder - sen bär det i väg till polisen. Det kallas att leva livet, njuta 
av tillvaron och sen gå hem och lägga sig, bättre förstånd ha de inte, de 
arma fånarna - jag står kanske och hindrar Tomasson, han vill väl gå hem?



-De ä inget som hastar.

-I dag såg jag i tidningen, att stadsmäklare Wernmarck i Stockholm 
blivit häktad för en mängd bedrägerier - han är son för resten till 
grosshandlare Wernmarck och sonson till gamle handlarn i Kungskoga - en man 
på den ömtåligaste förtroendeplats. En psykologisk gata, skriver 
tidningen, den gåtan är allt rasande enkel, förbanna mej det finns ett 
enklare maskineri än skallen på en moralisk fåne! Hans intellektuella 
utrustning må vara hur präktig som helst, den är ändå bara ett organiskt 
lyte, karlen går knäppsäkert åt helvete, lika visst som det går på sned om 
man låter en blind försöka ta sig fram över ett kärr. Den som inte kan 
skilja mellan rätt och orätt ens så långt som strafflagen fordrar, är rätt 
och slätt en idiot. Det är ju först när man uppfyllt alla lagens bud och 
ska gå vidare, som man på allvar prövar rättsbegreppen.



-Dårarna säga i sina hjärtan- det finns ingen Gud. Fördärv och styggelse 
är deras enda verk, ingen finns som gör det gott är. Säger David.



-Tja - nå ja - han är ju religiös, han Tomasson. På sitt sätt kan han ju 
för resten ha rätt. Det ser ut som om ingen sedlig ordning kunde finnas 
där ingen religion finns. Ska man ha ett starkt rättesnöre för sina 
handlingar, måste man kanske söka det i något andligt värde, så att säga, 
som sträcker sig utöver livets gränser. Och tror man på något sådant 
värde, så har man ju redan en religion. Tror man inte på sådant - så har 
man ju ingenting annat än det lilla livets eländiga lustigheter att hålla 
sig till - och så hamnar man i ohjälplig idioti. Tror han nu, Tomasson, 
att arbetarn är ett grand bättre i detta avseende? Jag tänker inte på 
honom själv, jag tänker på allesammans - bland folket här i Hasselbotten 
kan åtminstone inte jag se några tecken på högre andliga intressen. Jag 
räknar inte läsarna för annorlunda, den som bara hänger sig fast vid sin 
tro och med flit blundar för sanningen, kan inte göra anspråk på någon 
större respekt, han har inga högre andliga intressen, han har inte 
ens vanlig anständighet - ja, Tomasson hör ju inte till det folket heller, 
så jag kan säga vad jag tänker utan att han tar åt sig? Nå, skönt! Men vad 
vill nu detta folk, läsare eller fritänkare? Kan han själv se, att det 
finns någon bland hans kamrater, som strävar efter oförgängliga värden i 
denna lilla ömkliga tillvaro?



-De kan ja! De ligger på djupet, i de fördolda. Smutsen ligger tjock på 
ytan, den syns ovanifrån så rasande bra. Men de som ligger därunder gör 
inte så mycke väsen av sig!



-Fan tro't! Men vi få väl hoppas det. Annars stode vi inför katastrofen! 
Det är ju från folkets djup som landets odling växer - det vore slut med 
blomningstiden om rötterna endast bottnade i smuts.



-Ja, men ä de nu å begära, att folke ska skrika efter annat än bara mat - 
när herra tar maten ur mun på dom?



-Så få de lära sig till en annan gång att spara under goda tider.



-Jaha. En annan gång går du hem! så gumman slog ryggen av grisen.



-Så farligt ä det väl inte?



-De gäller allti live för arbetarn när tiderna bli dålia. För herra gäller 
de bara lite mindre av de goa.



-Nu pratar han dumheter igen. Han begriper inte vad det gäller för 
arbetsgivare och arbetsledare. De som ta sin sak på allvar, nämligen. Och 
det är bara agitationsdravel, när de svenska arbetsgivarna utmålas som en 
samling busar och skurkar.



-De kan så vara, fast de ser illa ut underifrån! Men man får väl hoppas 
att di ska va bättre. Di ä väl mest att likna ve en massa människor, som 
iblann har sånt för sej - i bästa mening förstås - som inte ser bättre ut 
än busaktigheter å skurkstreck.



-Nå - de dåliga tiderna kan nu ingen människa hjälpa.



-Ja vet assint nå, ja.

-Men det förstar väl Tomasson, att inte åstadkommer man med flit 
dåliga tider?



-Di säjer att de ska finnas truster i Amerika



-Nå! Låt så vara, men nu ska jag förklara för honom hur det står till här. 
Bolaget, som äger verket och en hel massa andra verk, har ont om pengar. 
Aktiebolaget Gruvindustri slog under sig ett jätteområde av 
industriföretag för att utnyttja de nya anrikningsmetoderna och göra 
svensk malm mera värd. Han måste väl erkänna, att det är ett vackert 
arbete, Tomasson?



-Tycks väl så.



-Sverige är ett fattigt land, det kan ni arbetare visst aldrig lära er att 
förstå. Det fattades pengar för en så omfattande affär, aktiebolaget 
Gruvindustri satt trångt, då bildades det nya bolaget, det största kanske, 
som någonsin utfunderats här i landet, aktiebolaget Svensk Anrikning. Det 
bildades för att hjälpa Gruvindustri, det skulle skaffa pengar från 
bankerna och ordna utförseln ut i världen av den anrikade svenska malmen. 
Så småningom fick Svensk Anrikning överta alla värdefullare tillgångar som 
Gruvindustri hade, patent och goda gruvor och kraftstationer, skogar och 
sågar. De daliga affärerna stannade hos Gruvindustri och fingo följa det 
bolaget i graven.



-De ä alldeles för mycke bolag, tycker jag. Får ja säj min mening, så 
tycker ja som de stog i tiningen, att hela härvan luktar svindel. Di kalla 
de för lilla slakten, när Gruvindustri sprack A vem va de som tog fläsket 
av den grisen? Svensk Anrikning bildades för att suga ut industrin å göra 
nåra jobbare rika - om ja får säj som ja tycker de ser ut!



Den gamle disponenten blev het:



-Tomasson ska inte prata dumheter! Det är farligt!



Det hade kvällat därute, medan de båda männen vädrat sin tro om rätt och 
makt. Inne i smedjan låg mörkret tjockt över sotiga grejor och 
slipprigt golv, som luktade urgammal dy och aska. Disponenten stod lutad 
mot dörrposten, mitt emot honom stod smeden med nävarna på ryggen, båda 
tittade mulet ut över gruvbacken, där linorna löpte och spelet knarrade, 
längre bort hördes stenbraket från avstjälpta tippvagnar vid laven.



-Ja, Tomasson har ju rätt att säga som han tänker, förstås -men han pratar 
dumheter! Han är ingen bergsman! Det här var den största och grannaste 
affär, som någonsin planlagts i Sverige - alla dessa gruvfält skulle 
samarbeta och med de bästa och nyaste metoder göras till rika kraftkällor 
för hela vårt folk - inte bara för några få penningmän - det är åtminstone 
min tro. Men den förbannade svenska fattigdomen stod i vägen, ser han! Här 
fattas inte folk med arbetskraft och vilja och lysande idéer - här fattas 
pengar! Nu behöver Svensk Anrikning alla pengar det kan få in, det är 
svårt före i portgången, de medel som finnas måste användas till hela 
affärens bästa, därför är det trångt om pengarna här i Hasselbotten i 
vinter, det blir väl bättre med tiden - här sopades med gamla, slitna 
kvastar, de nya ska väl riva bättre.



Det blev tyst en stund igen, disponenten stod envist och stirrade ut över 
gruvbacken.



-Jag kan väl ändå säga, att jag lagt ner ett styvt arbete här - på den här 
lilla fläcken svensk jord. Ni var förbannade på mej oppe i gruvstan den 
vintern, när lönerna sattes ner med tio procent över hela linjen. Inte 
sant, Tomasson? Det sved i mig också, men det måste ske, det gällde livet 
för den här gamla gruvan. Ja, vi gjorde ju opp om den saken ordentligt 
vill jag minnas, han och jag. Sen kom Järnberget där borta och hjälpte 
opp'et. Men jag kan säga honom nu när det är slut, att jag har haft svara 
stunder här i Hasselbotten - kriser och hårda tider känns inte bara i 
barackerna, han kan tro mig, Tomasson, man känner det på kontoret också!



-Ja behöver väl inte säja min tanke om disponenten?



-Nej, det behöver han inte, Tomasson, jag tänker vi förstå varann 
ändå. Och nu är det lika jäkligt igen. Vet han vad som har hänt? I Amerika 
bildades en trust, som skulle slå under sig all världens kopparmarknad. Då 
hittades spritt sprakande nya kopparfält i Denver, femtio procent koppar! 
Trusten sprack! I fjol våras gällde kopparn hundratjugoåtta pund sterling, 
på hösten gällde den femtioåtta! Våra koppargruvor i Sverige orka inte ge 
mer än fattiga fem procent, förstår han, att det inte går med den affären 
längre? I samma veva upptäcktes nya fält av järnmalm - samma historia här 
hemma. En del gruvor med likartad malm måste läggas ner, de äro alltför 
fattiga, kunna inte tänka på konkurrens. Om Tomasson inte vore förman här 
i smedjan men chef däruppe på kontoret, vad skulle han göra nu?



-Vet assint.



-Skulle tro det!



-Ja ble väl tvungen att erkänna, ja som alla andra, att hela 
tillställningen ä alldeles på tok å att de aldri kan bli nån ordning me 
arbete på de här vise. Då skulle ja väl försöka fundera ut ett sätt, så 
att man slapp den här stollia konkurrensen, som inte ä till nytta för nåra 
andra än jobbare å spekulanter. De kunde kanske finnas ett sätt att få en 
större säkerhet å ordning i tillverkningen. Men de vill naturlitvis inte 
dom höra talas om, som själva har sin makt a sin förtjänst tack vare den 
oordning å osäkerhet som finns.



-Han är där med sin socialism igen! Ja, det var så klart, den ska ju vara 
bra för allting. Men jag ska säga honom, att det är med socialismen 
alldeles som med en massa andra uppfinningar folk springer här och hittar 
på. De skulle gå alldeles utmärkt - om det bara inte vore någon liten 
småsak på det ena eller det andra viset som mankerade. Men alltid är det 
något, som hindrar den där utmärkta uppfinningen att gå. Och felet är 
tyvärr alltid obotligt. Vet han vad det är för fel med socialismen? Den 
skulle gå alldeles utmärkt - om bara inte den mänskliga egoismen funnes! 
Men det felet är tyvärr också obotligt!

-De görs uppfinningar som bli till nytta också, 
sen felen plockats bort så småningom.



-Jo! Nog görs det! Och det var ju det vi voro överens om från begynnelsen, 
vi ha alltid varit överens om det, för resten, Tomasson och jag, att det 
är den mänskliga egoismen som ska plockas bort hos både herrar och 
arbetare innan det kan bli någon riktigt god och förnuftig ordning i 
världen, med rättvisa åt alla i stället för våld och egen makt!



-När de ä nånting, som är borta därhemma, så brukar mor säga, att vår 
Herre har gömt'et åt oss för att ingen ska kunna stjäla de ifrån oss, men 
de kommer fram igen, sen tjyva har gått sin väg!



Disponenten nickade stilla uppåt de urblekta vinterstjärnorna:



-Ja - man får väl lita på det! Den som lever får se. Finge det bli efter 
min önskan - inte läte jag socialismen segra, det maste jag erkänna. 
Herrar och arbetare måste alltid finnas, hammaren och städet, Tomasson, 
behövas båda till ett gott smide!, Men rättvisan ska gälla lika för dem 
alla, över den enes makt och den andres hunger efter herravälde ska rätten 
oförkränkt råda. Kan inte människan, i vilken ställning hon än må vara, 
underordna sig rättskänslans myndighet, då går hon i graven lika dum som 
hon blev född och hennes liv har varit förgäves. Den tron star jag vid - 
fast det kallas för metafysik på det lärda språket nu för tiden. Socialism 
- det kallar jag för metafysik! Jag måste säga detta innan vi skiljas, för 
att han inte ska missförstå mig, Tomasson. Jag önskar nämligen ge honom en 
liten minnesgåva av mig. Han kan vara lugn, det är ingen allmosa, vi ä 
inte såna karlar någon av oss, att det kan bli tal om allmosor. Han har 
varit en rejäl och bra karl, Tomasson, han har gjort sitt arbete med 
heder, och han har varit en rättvis, ärlig och orädd människa att kivas 
med. Jag har undrat länge, vad jag skulle kunna göra, innan jag ger mig i 
väg härifrån till mitt gamla Björkby - för att visa att jag sätter värde 
på honom. Så har jag kommit att tänka på det där folketshusbygget 
han har gått här och sysslat med i så många år. Han ska få tomt att bygga 
på av mig. Jag har lagat i ordning det där, om han vill ha't, den ligger 
vid gamla Velamsgården, utanför bolagets mark, på fri och egen grund! Han 
kan lugnt ta emot'et, det finns inga villkor för gåvan. Men därför vill 
jag, att han ska förstå mig riktigt. Jag önskar inte seger åt socialismen. 
Och jag vill inte ställa till något trassel för den nya arbetsledningen 
här på platsen. Men jag har hört från andra håll, att allt går lugnt och 
bra fast arbetarna ha ett eget hus att hållas i med sina funderingar. Och 
jag litar på honom, Tomasson! Och jag litar först och sist på rätt och 
sanning. Skulle ni segra en gång, så är det väl sörjt för, att inte heller 
ni i längden bli övermäktiga över rätt och sanning. Därför kan jag lugnt 
göra honom personligen en glädje, innan vi skiljas åt, för rätt nu ha vi 
väl grälat slut! Handlingarna finns på kontoret - godnatt, Tomasson! Tack 
och heder - å ja, hit med smednäven! Någon riktig bergsman är han väl 
inte, förstås - men bra nära - gläder mig, att jag fått göra hans 
bekantskap!



3 HJÄRTER DAM.
 


Tänk det! Att världen är så trång! Här satt nu 
Frasse stängd igen, fast han inte hade gjort någonting alls, bara varit 
inne och tagit lite saker han behövde, det gjorde ju alla människor, 
varför skulle han bli fast för det? Såg man inte tydligt, att poliserna 
hatade honom och jagade honom, de där små intjacken han gjort var väl 
ingenting att häkta en människa för, som inget ont hade gjort? Det var 
bara jävelstyg av polisen att de inte ville låta en stackare vara i fred.



Vad hjälpte det att man blev religiös i Kristiania och att man höll sig 
undan så försiktigt i Stockholm? Genast man försökte röra på sig, blev man 
tagen. Var det något som polisen behövde vara avundsjuk på, att han 
lyckats komma över lite pengar i den där butiken nere i Bråköping? Eller 
var det den lilla trevliga festen i det gröna utanför Bråköping, som 
polisen inte unnade honom? Tänk, så falska och grymma alla människor äro! 
Tjacke, som visste hur gärna polisen ville ha tag i den berömde Frasse 
Gyllenhjelm - lika lömsk och elak var Tjacke som alla andra, för två 
kronor sålde han sin kamrat åt slavhandlarna!



Den tiden var förbi, när Frasse själv hade någon bestämd känsla av att 
stölden egentligen på det hela taget var ett olovligt fuffens, som fattigt 
folk måste vara tusan så fiffiga för att kunna utföra, fast det var 
tillåtet för de rika. Hans mörka föreställningsvärld var nu så fast sluten 
omkring honom, att han kunde känna endast en allmän oro för polisen, utan 
att denna oro övergick till medvetandet om något straffvärt han själv 
gjort. Mellan honom och polisen rådde en fiendskap, som endast kunde 
förklaras på grund av polisens allmänna grymhet och vinningslystnad, inte 
på grund av Frasses egna handlingar, som ju voro alldeles naturliga, 
självklara och allmängiltiga.



Man blir äldre. Man orkar inte se sig för så noga som förr. Man gör med 
allt större likgiltighet de intjack, som man behöver göra för att kunna 
leva, själva ordet intjack har blivit det vanligaste och naturligaste av 
allt, det ger inte längre någon känsla av spänning och äventyr, det har 
blivit ett tomt yrkesord, en tom vardagsföreställning i en tom vanevärld. 
Man gör sådant, men kan inte fatta att andra människor, polisen till 
exempel, som inte har det ringaste med intjacket att göra, bry sig om att 
bråka om sådana bagateller. Därmed har den sista förvridna skymten av 
rättsuppfattning försvunnit; ordet rätt, som betydde endast polisskydd åt 
de rika, har blivit meningslöst och fallit bort, polisen kan omöjligen 
inses ha något som helst intresse av inbrottet, att tjuven jagas beror på 
något annat skäl - det uppstår en tids fullkomlig tomhet varför jagas 
tjuven av polisen? Saken är obegriplig - tills tomrummet fylles av det 
nya, än mer dunkla skäl, som sipprat fram ur den ruttna 
föreställningsvärlden: polisen jagar den fattige för att förtjäna pengar 
på slavarbetet i fängelset.



Därmed har föreställningsvärlden förskjutits ytterligare ett litet stycke 
inåt mörkret, bort från de allmängiltiga begreppens relativa klarhet, en 
liten människosjäl har glidit ner i djupet, bort från det allmänna, 
sedliga plan, som släktet under årtusendens möda vunnit åt sig som ett 
andens fäste.



Frasse plånas så småningom ut, han kan inte hålla sig själv inom sina egna 
gränser, hans ande löses upp och flyter ut i ensamhet och tystnad, där 
känslan av en yttre värld går förlorad. Långa stunder sitter han i cellen 
och pratar högt för sig själv - minnen, som dyka upp inom honom och måste 
förskönas, föreställningar, som skymta fram i hans inre och driva honom 
allt längre bort i mörkret.



Varför skulle fängelsets tjänstemän vara så misstänksamma? I Bråköpings 
lilla fängelse var det ett rent helvete, men så är det alltid i 
småstadshålor. Inte fick man sitta i cellen, inte stå och inte ligga 
på golvet. Så fort man hostade eller snöt sig, kom di fram och kikade in 
genom gluggen. Den mat man hade rätt att få, den stal dom, tänk va 
fängelsetjänstemännen förtjäna på all maten di stjäl från stackars fattia 
fångar, som måste köpa extra av dom för å stilla sin hunger! A så när man 
skickades på fångtransport te Stockholm, då fick man gå med kedja om sig, 
hopbunden ve sina olycksbröder. Ingen vaga gå först ut på station, för att 
folke stog där å glodde, de va allt Frasse Gyllenhjelm som fick gå i 
spetsen, han va inte rädd, han! Sen så hade polisen i Stockholm en massa 
stölder inne, som di ville man skulle bekänna, för di visste inte vem som 
hade gjort'et. Ge mej en portion mat, sa ja å en krischa te tialo, så ska 
ja erkänna ett bra tjål för er! Näe då, deckarn va fö fatti, sa han, inte 
hade han nåra flis inte, stackarn. Men mat skulle ja få, å en cigarrett å 
en fläta tobak, om ja erkände en stöld han ville ha utredd, sa han. A ja 
rev i me den där stöten om beniciadiamanterna, som Gullsmen hade gjort, 
men han hade hoppat från Eken, så den kunderom inte sno, å därför tog ja 
på mej den där stöten, fö ja tyckte synn om deckarn för att han va fatti, 
å han skrev opp'et å sen bjö han på klem. Sen så kom den där unga, 
vithåria överkonstapeln di kallar Pojken å tog hann om mej. Han gå mej så 
mycke cigarretter ja ville ha, bara för att ja erkände tre andra intjack 
dom hade gjort i Stockholm medan ja va i Bråköping. Sen så hjälpte han mej 
inför rätten, när den grymma domaren ville ja skulle erkänna en stöld ja 
inte hade gjort. Nä, sa ja, nu har ja erkänt så många stölder som andra 
har gjort, så nu kan de va nog, sa ja, å de kan överkonstapeln här intyga, 
att den här stöten som domarn frågar om, den har en av mina kamrater 
gjort. A domarn studsa, så rädd ble han för mej, men Pojken inte så mycke 
som blinka en gång, utan svara bara mesamma att de visste han. För han 
tänkte, att den stöten skulle han få nån annan att erkänna sen, förstås. 
Jaså, sa domarn. Sen ville di, att ja skulle värdera en klocka, som en av 
mina kamrater tjårat. Den ä velan värd två 
kroner, sa ja, fö de skulle man nog ha kunnat fått för'n nere i hamnen, 
men de tyckte dom va för lite. Skriv tvåhunnra då, sa ja, va angår de mej? 
De ä ju den ni har stuli å ska ersätta! sa dom; å fan ä de den, sa jag. De 
sa ja, å fan ä de den, sa ja. Men då blev Pojken lite rädd, för han hade 
redan skrivi rapporten, å i den stog de att ja hade erkänt, inte fan kunde 
ja veta va ja hade erkänt åt dom. Men domarn leste på papperet, förstås, å 
där hade ja erkänt, å så va den saken klar, inte brydde han sej om å höra 
hur de va me dom där stölderna ja inte kände till, som ja hade erkänt, där 
ser man hur lite dom bryr sej om stölderna, fast di skryter me att di e så 
rättsinnia, de e bara den stackars fattia tjåren di vill setta in på 
slavarbete fast han ingenting har gjort. Å där satt i retten en peson, som 
ja kände igen från ett visst tillfälle, å han va alldeles blek hela tiden 
ja va inne, så rädd va han för mej. Han satt som på nålar under hela 
rättegången, att ja skulle säja någe om hans geschäft. Men så simpel ville 
ja inte vara. Å sen va de stassfiskalen som yrka ansvar på mej, han 
grinade som en djävul mot mej å tyckte han gjorde de bra, föstås. Ja 
tyckte precis att ja såg den onde själv me horn i pannan stå å grina mot 
mej, så gla va han för han kunde pina mej me ett stort straff. För ja fick 
tvåt hallt års straffarbete, då jubla di omensklia slavhandlarna, att di 
hade kunnat göra mej så illa, fast di egentlien skulle vara kärleksfulla å 
barmhärtia, såsom ock deras fader i himmelen e barmhärti, står de skrivet. 
Men de tänkte di inte på, näe då, de va bara å pina en stackars fatti, 
olyckli människa me att arbeta gratis åt dom i en så lång tid, för att di 
skulle kunna förtjena greslia pengar på mei, fostas.



Å tänk så rädda tjenstemännen e på de här stillot! Dom har ont samvete, 
föstås. Aldri har ja blivi undersökt så noga som när ja kom hit. Spritt 
naken fick ja klä av mej, å så sökte di på hela min kropp för att ja inte 
skulle kunna smuggla någe me mej in i fängelset, händer å hår å öron å 
näsa å mun å ända ner till tåna. Di snoka efter en blyertspenna, för om 
en fånge har sånt me sej, så kan han skriva å tala om hur dant de e 
på stillot, å de e di rädda för som för döden. Å de kan di vara, för ett 
värre stillo finns inte i hela världen, fast di försöker skryta av sitt 
Långholmen så gott di kan i tiningarna. Men folk skulle bara veta va som 
fösigår i hemlihet här, som inte skrivs opp i schunalena, inte! Aldri får 
man bada här, fö de kan inte kallas bada att få skölja sej i ett kar me 
bara vatten utan borste eller såpa eller tvål. Å överallt vimlar de av 
råtter, de e ett riktitt råttbo, hela Tavet. Därför e di så rädda för att 
fångarna ska tala om hurdant de e. Di skrämmer dom på alla sätt, men inte 
skrämmer di mej, inte! De sa ja åt underofficern, som kom in te mej 
mesamma ja hade fått min cell. Ja, nu kära Gyllenhjelm ska ni sköta er här 
i fängelset, för annars går de er inte väl, sa han. Direktörn e en hyggli 
karl å tala me, men får han se att ni inte sköter er å arbetar ordentlitt, 
så blir han inte go å tass me. Kyss me, sa ja. Å då läste han opp 
ordningsreglerna fö mej, men dom kunde ja utantill, å när han hörde de så 
ble han arg å gick sin väg. Sen kom en löjtnant in te mej å sa att ja 
skulle sköta mej för annars får ni se på annat, sa han. För ni kan få så 
mycke prygel som helst här utan att nån får veta de, sa han. Å så berätta 
han många hemska saker som di har för sej me fångarna i smyg på de här 
stillot. Fy tusan, sa ja, va ni e grymma här! Ja har sutti i många 
utlänska fängelser, men aldri har ja hört på maken, sa ja, för i utlande e 
di snella å artia å venliga mot sina fångar å försöker me kärlek tillvinna 
sej deras fötroende å göra dom till nyttia å goda människor i samhälle, sa 
ja. A när löjtnanten fick höra att ja suttit i utländska fängelser, ble 
han generad å tyckte att han vari dum a blev hövli a instellsam å sa, att 
vi ska nog inte behöva använda våra disciplinstraff på herr Gyllenhjelm, 
som vari så mycke i utlande, sa han. Dan därpå ble ja kallad till 
direktön, å när underofficeren följde mej dit, så sa han, låt se att ni 
inte retar direktön nu, sa han, för då går de åt helvete för er. Ja ska 
nog klara direktön, sa ja, fast ja visste han va den jävliaste å grymmaste 
direktör i hela Europa, den blotörstiaste mödare kan inte vara 
jävliare, de visste ja. För i hela utlande, ända ner i Florens, har ja höt 
folk tala om den här elaka satan på Långholmen, som bara finner ett nöje i 
å pina mensker. Få se nu hur dan han e, tänkte ja, när ja stog utanför 
hans dörr, å i desamma fick ja kliva in. Han satt som en kung ve stora 
borde, å ja klev fram å la händerna på ryggen. Han läste igenom mina akter 
å så sa han: sköt er här i fängelset! De mår ni bäst av! Alla fångarna här 
sköter sej bra. Till å me utmärkt bra. Akta er för å bli nåt unnantag! Så 
spände han ögona i mej för å skrämma mej, men den gången tog han fel, för 
de va Frasse Gyllenhjelm han hade göra me, å inte me nån vanli stackars 
fånge. Ja börja knäppa me fingrarna för å visa honom att ja inte va 
darrens, då röt han åt mej, låt bli å knäpp me fingrarna! Ja tänkte seja 
någe så han skulle ha studsa, men så kom ja lycklittvis ihåg att ja va i 
hans våld me kropp å sjel, han kunde mörda mej som han gjort med så många 
andra olycklia fångar, fö de vet alla menisker att di brukar mula fångar 
som kommit in på Tavet, di bara försvinner å sen får man aldri höra talas 
om dom mer. Då grina han som en satan åt mej, för han såg ja hade tårar i 
ögonen när ja tenkte på hur olyckli ja va, å då satt han där å njöt å va 
så belåten som en katt som hade fått en råtta å leka me, å så sa han, att 
ja inte skulle va som en käring utan som en man, gå nu, sa han! Å för att 
han inte skulle mula mej, så gick ja, men ja tänkte seja någe så han 
skulle ha blekna, för å visa honom att ja inte va rädd. Å sen fick man 
börja pinna skor.



Den som har suttit på Långholmen en sommar vet vad det vill säga att höra 
lustresbåtarna gå fram där nere i Mälaren för full musik, det är en tortyr 
som inte kan liknas vid något annat. Det finns inte en fånge, som inte 
förstår vad de ljuden berätta. Det värsta är, att de höras som oftast 
lördagsnätter och söndagar, då arbetet vilar - en sommarsöndag på 
Långholmen! Det helvetet glömmer man aldrig. Det är en trång och 
bottenlös helveteshåla, som man långsamt sjunker ner i, utan att kunna 
röra ett finger för att fördriva allt det tunga gråa, som stiger upp och 
slår tillsammans över ens huvud likt dödens vågor, man sjunker allt 
djupare och djupare, man måste leva hela dagen till slut, det är en fasans 
tanke - ljuset genom det lilla öppna cellfönstret syns till slut som en 
liten stjärna högt uppe på himmelen - det blir kvällens rosendager genom 
gallret - då gråta många starka, vilda män som barn därinne, djupt nere på 
bottnen i de djupaste helveteshålor. Men det blir mörkt, fönstren stängas, 
den skämda luften av läder och skor blir stinkande tjock, i den ska man 
sova då känner man åter verkligheten, hjärtan hårdna igen, som veknat ett 
ögonblick i kvällningens fjärran rosendager. Har man fått den där cellen, 
som ligger strax över de stora järntunnorna, där fångarnas nattkärl 
tömmas, då kan man känna att man lever även sommardagarna, när man varken 
kan ha fönstret öppet eller stängt. Där levde Frasse två långa somrar av 
sitt liv, tjugusex år gammal kom han dit.



Efter första sommaren var han färdig, då hade han suttit därinne ett år.



Första gången han började själv förstå, att det var något galet som 
skedde, det var när han helt plötsligt en natt blev alldeles nerisad av 
ångest för råttor. Han hörde dem pipa i lufthålet i väggen, han hörde dem 
tassa omkring i tysta virvlande språng på golvet- han gallskrek av 
förskräckelse, ställde sig i sängen, kröp så högt upp han kunde komma i 
ett hörn och bara skrek. Luckan small i dörren, fångkonstapeln tittade in 
en lång stund, sköt för luckan. Där stod Frasse åter ensam i mörkret i en 
liten stenhåla och tjöt sin entoniga jämmer för ingen annan nöd än för det 
ändlöst ödsliga tomrummets skull han kände runt omkring sig. Och tomrummet 
var uppfyllt med råttor! De funnos där verkligen!



Under ett helt års tid hade han lekt med dessa råttor, haft dem inne hos 
sig var enda natt, de funnos överallt i hela fängelset, Han hade gjort 
fällor av bindsulor och stålfjädrar bland skomakerigrejorna, han 
hade fångat hundratals av de små mössen, hade haft fickorna fulla av dem 
om dagarna, en gång hade de krupit upp på hans axel, tre små gråa råttor, 
medan han gick promenaden. Han hade gjort små vagnar av läderbitar, spänt 
råttor för som dragare och förgäves sökt erinra sig en saga han hade hört 
en gång om de gråa hästarna med långa morrhår och nakna svansar, han 
mindes bara något dunkelt om en vacker flicka, som akt efter dem i en 
silversked, det blev genast i hans fantasi en naken sköka som satt på 
något av silver och drogs genom världen av otaliga råttor i spann det var 
den sagan, ja! - han hade kysst och smekt sina små djur, fångvaktaren 
brukade kalla dem husdjur, Tavets boskap, han hade gråtit över något litet 
grått kräk när han var sentimental och skrattat åt de små pigga, blanka 
ögonen när han var i sådant lynne, de hade varit hans vänner, hans vana, 
hans naturliga tidsfördriv under ett helt år, han hade till och med fått 
beröm av direktören en gång, när inspektionen gled som ett åskmoln runt 
cellen och den smygtillverkade fällan upptäcktes - då visade han hur många 
han dränkt i nattkärlet den morgonen och fick beröm av Tavets mordlystne 
överdjävul!



Nu hade plötsligt denna isande fasa kastat sig över honom, han gallskrek 
en hel natt för att han hörde dem pipa och tassa omkring på golvet i 
cellen!



Dagen därpå kom doktorn till honom, ett aspirinpulver kunde Frasse få om 
han var sjuk, men försökte han simulera, skulle han få prygel, alla fångar 
hade såna här konster för sig, men ingen kunde skryta av att ha lurat den 
här doktorn med några förfalskade sjukdomar!



Frasse stod stilla och teg, fylld till brädden av förakt, förstenad av det 
omöjligas tyngd, vad skulle han förklara, hur skulle han förklara? Allting 
var ju bara tomhet, inte kan man förklara det, som är så fasaväckande bara 
därför att det är ingenting!



-Ja ä inte nå sjuk, fick han fram till slut, så mycket visste han 
åtminstone.

-Nå, det var ju förståndigt. Men varför skriker ni?



-Vet inte. Ja e rädd.



-Stora karlen!



Frasse fnyste av förakt. Han tyckte att doktorn var vansinnigt dum. Han 
skulle bräcka an!



-De e velan för att ja har blivi en självbesmittare här i fängelset, kan 
ja tro.



-Onanist, menar ni?



-Ja, de menar ja, för de blir man i stillot.



-Vad ska de vara bra för?



-Kan ja hjälpa de, ja? De e velan kroppen som yrkar på sitt, kan ja tro.



-Sicken en jäkel att yrka! Låt bli de där konsterna, så behöver ni inte 
vara rädd. Och sköt er - annars ska ni få se på annat!



Det var vetenskapens sista ord, celldörren slogs igen, och Frasse var åter 
ensam i tomheten.



Vem hade för resten skickat bud på den där doktorn? Han kunde gärna gå 
igen. En så vansinnigt dum karl, inte kunde man begära någon hjälp av 
honom!



Frasse pinnade sina skor och lyssnade noga till varje ljud han hörde. 
Blåste en fabrikspipa långt borta i grå staden, satt han stilla och 
lyssnade tills ljudet dalade ner i tystnaden men då spetsade han öronen 
och hörde tystnaden, där fanns något! - maskinernas surrande vin på 
fabrikerna, hammarsmatter och sågars gny på en verkstad, vindspels 
gnissel, tegelbördors klang när de fälldes åt muraren på bygget, klampet 
av träskor på ställningens plankor, verkmästarns pipa, som blåste till 
rast, ropen och skriken på kaféet, där man samlades vid pilsnerflaskor och 
kaffekoppar, allesammans, järnmän, Stenmän och trämän, smeder, 
plåtslagare, murare, hantlangare, timmermän, snickare, målare - en hel 
värld, avskild för sig, kunde man höra, om man lyssnade noga till 
fabrikspipans tjut, som dalade ner i tystnaden 
långt borta åt det hållet där grå staden låg.



I den där världen hade människorna visst för sig just nu en sorts stor 
strejk, fick Frasse höra av nykomna kamrater han knackade med. De försökte 
avskaffa samhället, men det gick inte. Mer visste inte Frasse om 
storstrejken och mer brydde han sig inte om den.



Båtarna, som blåste nere på Mälaren, hade också sina historier, som man 
kunde leva sig in i. De gingo ut bland fria vindar över fria vatten till 
den stora, fria världen, där skulle man ha mycket pengar, då kunde man ha 
roligt, det var ett nöje att leva, pengar kunde man ju alltid skaffa sig, 
sedan fanns det skökor överallt att roa sig med och öl och vin och punsch 
och glada, flotta restauranger med glimmande ljus och klingande musik och 
trevliga personer överallt att prata och skratta med. Sådant var livet, så 
skulle det alltid vara, om det inte funnes grymma, onda människor, som 
avundades den stackars fången hans angenäma liv på friheten och stängde in 
honom i fängelse igen för ingenting, bara därför att de voro elaka och 
ville att de fattiga skulle arbeta för inte, så att de rika skulle få 
njuta av livet i fred.



Båtarna blåste därnere, Frasse lyssnade med spända öron till deras ljud 
och följde dem ut i världen - i sin egen värld, utanför den kunde han inte 
komma.



Men det fanns även annat för honom att lyssna noga efter. Cellen var 
trång, när han såg upp från sitt arbete, törnade hans blick genast mot 
hårda, gråa väggar tätt inpå honom runtomkring - och där satt den tunga 
dörren fast i muren, den var stängd med lås. Därutanför hördes smygande 
steg, dem måste man också lyssna efter - annars kom det som en iskall 
stråle av förskräckelse, när luckan i dörren plötsligt smälldes upp och 
någon stirrade in för att se om man arbetade ordentligt.



Bara lyssna noga till varje aning av ljud därutifrån - en vacker dag 
kommer någon in och mördar honom, om han inte hör upp, man vet hur 
många fångar som ha blivit mördade i fängelset. Vaktkonstapeln leder 
slaven som ska dödas ner i den svarta cellen i källaren, där blir han 
slagen till döds med piska och smala spö, man kan höra de hemska skriken 
ibland skära genom hela fängelset, då blir någon pinad med obeskrivliga 
plågor långsamt till döden. Eller också blir man lagd in på sjuksalen och 
får dricka ur svarta flaskan eller ett glas vatten med pulver i, som de 
kalla aspirinpulver. Det är det säkraste sättet för tjänstemännen att döda 
en fånge, fast de ha roligare, när de få mörda honom långsamt nere i 
källaren. Doktorn skriver dödsattesten, och ingen frågar hur det har gått 
till. En stackars fånge är död - men det är bara bra, han var ju en 
förbrytare, tänker alla de tanklösa, elaka människorna.



Cellen är trång - trång att leva i dag efter dag, månad efter månad, år 
efter år. Samma väggar att stirra på tätt framför ögonen, samma fläckar på 
väggarna att vila ögonen på, samma ljud att lyssna till, samma tankar att 
tänka - aldrig något nytt utifrån världen, knackar man till kamraterna 
blir det bara detsamma och detsamma - därinne sitter Bäcka och på andra 
sidan har man Sockis, inte ha de något nytt att säga, det blir bara en 
virvel i väggen och en vals, di ä så jävla glada!



Ingen enda liten öppning ut ur denna stängda värld, den egna fattiga 
andens föreställningsvärld, man får söka inom sig själv vad där kan finnas 
- och så kommer man allt djupare ner.



Mitt under arbetet med skorna - som sedan ska säljas med greslig förtjänst 
av fängelsetjänstemännen, di blir rika på fångarnas arbete - mitt på dagen 
kan ångesten plötsligt kasta sig ner som en storm över Frasse, han rusar 
upp och går runt, runt i cellen och pratar högt för sig själv, trevar med 
handen på alla väggar, låter näven ligga kvar mot den hårda muren och 
glida runt som han går därinne, runt, runt, muren viker inte, väggarna stå 
fast, trångt är att leva i cellen!



Ibland kommer prästen in, han glömmer inte att tala om vilken stor 
syndare man är, man är så van vid det där, att man kan se honom sitta 
härinne när som helst utan att han behöver vara här, man kan utantill allt 
vad han har att säga, kan han aldrig hitta på något nytt? Vad som helst! 
Han skulle ju hjälpa de stackars olyckliga, men va ä de för en sorts jävla 
hjälp att bara säja att man ä en syndare, de e väl alla mennisker i så 
fall å den ena e velan precis lika dåli som den andra. Inte skulle velan 
Gud vara så simpel å småakti, att han tycker ja e en sämre menniska för 
att ja har gjort nåra intjack för å stilla min hunger me en bit brö, som 
ingen ville ge mej govillit, inte skulle velan Gud vara så dum, så han 
inte såg vilka stora förbrytare å brottslingar de e blann di rika, som 
aldri behöver sitta i fängelse, därför att di kan slingra sej undan 
polisen så fint. De e velan ingenting som prästen behöver sitta här å 
skella ner mej för, de vore bättre han stack en slant i den fatties hand, 
då kunde de vara ett nöje å vara gudfrukti å då kunde han vinna sjelar för 
Guds rike, om han ville vara en ärli å trogen Guds tjenare. Men inte 
vinner han någe me att sitta här å bara rackla smörja. Visst tror ja att 
de e tråkitt å enformitt å sitta här, min käre Gyllenhjelm, stimma han, 
men som man sår, så får man skörda, varför tar ni er inte till vara när ni 
e fri så att ni slipper komma hit, de e förbannat lätt för honom å seja 
de, han som aldri har praktisera live å inte vet hur svårt de kan vara å 
leva för en fatti stackare som inte har nåra pengar å svenga sej me som di 
rika, fö prästen, han sitter me sin grova lön å aktar sej noga för att ge 
bort ett enda öre för å hjälpa sina medmennisker. Näe då! Hjälp mej å få 
en plats när ja blir fri, så ja kan arbeta å bli ordentli, sa ja, näe då, 
de kunde han inte, sa han, för han visste inte va ja skulle kunna göra för 
arbete nu, sa han, å var menniska ska hjelpa sej själv, sa han, de e 
livets lag, man ska inte venta å bli hjelpta av andra, då vore livets 
skola förfelad, sa han. Va fan skare tjena till å sitta å snacka om livets 
gaja me fångarna, ska han ha kost å lön för ett sånt jobb, de e velan å 
stjela sina pengar på ett ohederliare sätt än nån tjår kan göra. För 
om ja gå honom rätt å sa att ja trodde på hans Gud å allt de där å 
var relischös på hans fason å så där, va fan skulle ja ha mer fö de, inte 
skulle ja kunna klara mej bättre i livets gaja om ja också rackla ord för 
ord likadant som han, fö ja hade endå inte hans lön å hans stora våning å 
allt de där som han har, ja skulle ändå vara samma olycklia fange ändå, 
hur relischös ja än va. Inte gå dom mej velan då så mycke pengar ja ville 
ha så ja kunde leva livets glada dagar, näe då, tji den, skarpt tji! Nä, 
falska å grymma e menniskerna, å fängelsetjänstemännena e värre än di 
värsta bovar, fast di ska låssas vara rettvisans tjenare. Ja fråga prästen 
hur de kom sej att de ble så många fångar döa på Tavet, mera än på någe 
annat stillo. De fråga ja honom rent ut, för å visa att ja inte va rädd 
för'en, men den falska rackarns prällen låssades inte begripa va ja mena, 
dom e så sjuka när dom kommer hit, sa han, dom har levat i Stockholms 
grender å blivi förstörda till kropp å sjel, många måste leggas in på 
sjuksalen mesamma, fö de e inte alla som e så starka å friska som 
Gyllenhjelm, å inte blir dom friskare av att leva i fängelset heller, sa 
han å grina opp sej. De e många som har dött i år, sa ja, fö ja ville 
klemma sanningen ur'en. De e sju, sa han, fast ja vet att de e atta, men 
den åttonde skulle di ha till någe annat, så den vill di inte tala om. E 
Gyllenhjelm rädd för döden? sa prällen å spende ögona i mej å såg så livad 
å intresserad ut. Tänk då på eviheten å bered er sjel att ni kan komma me 
gledje, när den evie fadern kallar er hem te sej. För ingen kan veta när 
den stunden kommer, härnässt kan de vara eran tur, min käre Gyllenhjelm! 
De va de jävliaste ja nån gång har hört. De skulle kallas tröst, de, när 
den fräcka prällen stog å håna mej å skremde mej å så gott som hota mej i 
stelle för å tala venlia å kärleksfulla ord!



Detta samtal, som Frasse hade med prästen, brukade han sedan upprepa var 
dag under en lång tid när han var ensam för sig själv, och varje gång såg 
han den lille bleke glasögonherrn i svartrocken sitta precis på den 
plats där han den gången suttit. Först bara språkade Frasse högt för sig 
själv, medan han drev omkring i cellen och lät handen glida över väggarna 
-ibland stannade han och gestikulerade åt prästens plats, det hände allt 
oftare, till slut stod han stilla framför den tomma stolen och pratade 
ivrigt med prästen, som inte fanns där men som han ändå kunde se så 
tydligt. Han nöjde sig inte längre med att upprepa vad han mindes av 
samtalet så som han mindes det, han ändrade sina egna ord, lade till 
åtskilligt som han ville ha sagt, han blev fruktansvärt djärv och 
frispråkig i ensamheten, han ändrade prästens ord, den stackars 
svartrocken blev illa åtgången - slutligen nödgades han på detta sätt 
erkänna för Frasse, att alla olydiga och lata fångar blevo mördade, men de 
som voro snälla och flitiga och starka och friska, de fingo leva, de sjuka 
dödades naturligtvis genast.



Därmed var prästen besegrad, Frasse miste intresset för honom, riktade i 
stället en fördubblad uppmärksamhet åt den stängda dörren, där mördarna 
när som helst kunde komma in. Med ångestfullt klappande hjärta stod han 
lutad intill väggen och lyssnade med vansinnigt spända öron efter smygande 
ljud därutifrån - de kommo - de gingo förbi - darrande sjönk han ner på 
stolen vid sitt arbete igen och gjorde en smula med sina skor, för att en 
liten tid skulle försvinna och bördan bli lättare på hans bröst. Men den 
blev aldrig lättare!



Generaldirektören skulle komma på inspektion en dag, fick han höra, och 
alla fångar som man trodde skulle vara nog fräcka att klaga blevo nerlåsta 
i källaren. De välsinnade blevo varnade: sköt er nu!



Det blev först parad i kyrkan, varje fånge instängd i sin kyrkbänk, sedan 
visning nere på direktörsrummet, varje fånge ensam för sig.



Där sutto officerarna och fängelsets egen direktör, allesammans spände 
ögonen i Frasse, när han slank in. Har ni något att klaga på? frågade den 
vitskäggige generaldirektören.



Frasse teg, han var så rädd att han skakade, han ville säga att de 
ämnade mörda honom, men han vågade inte. Han fick gå igen, vid dörren 
började han tjuta och storgråta. Vad är det? Var det något ni ville säga? 
- O - nej - nej - nej - di e så snella mot mej här - alla mennisker ä så 
snella mot mej - så ja har inte förtjenat så mycke venlighet som di visar 
mej -! Med en listig glimt smög hans blick över till officerarna och den 
stränge generaldirektören. Det är bra! fick han kort till svar. Ni kan gå!



När han kom upp i cellen igen, gapskrattade han av förtjusning, så 
belåten var han med sig själv. I flera dagar var han lugn, sov om 
nätterna, började nästan komma i jämvikt igen, tack vare sin slughet att 
försäkra sig om gunst och nåd hos dem, som ville mörda honom. Det gäller 
att vara förtänkt som klockarekon, gick hem tre dar innan det började 
regna!



Men knappt hade han blivit lugnare och funnit sig till rätta igen, förrän 
kroppen yrkade på sitt, att leva upp igen var för honom endast detsamma 
som att återfå sina starka njutningsbegär. Men av kroppens många begär var 
det endast könsdriften han i cellen kunde provisoriskt tillfredsställa. I 
hela den stora andliga tomheten inom honom fanns ingen stödjepunkt för 
hans känslor eller hans tankar eller hans vilja alkoholbegäret var inte sä 
starkt att det kunde locka honom att splittra och fördärva farliga tankar, 
könsdriften tog hela hans varelse i anspråk, så snart han kände sitt liv 
för ögonblicket tryggat. Och åter kom ångesten!



Att självbefläckelse var något galet och onaturligt hade han så småningom 
börjat begripa. Den förfäran han genomkämpat här i ensamheten hade givit 
honom en ny respekt för vad som så till vida är rätt som det är nyttigt 
för det egna jaget. Det var farligt att göra vissa saker med sin kropp, 
alltså var det rätt att låta bli sådant.



Men att låta bli var inte endast svårt för honom - det var helt enkelt och 
självklart omöjligt. Det var hans starkaste och frodigaste livsbegär, det 
hade fått växa fritt i så många år, att det genast slog honom till marken, 
så fort han började med några små konstiga 
försök att vara annorlunda än förut. Han skulle genast ha givit vika såsom 
alltid förut - om det inte denna gång uppstått ett så starkt intresse för 
honom att stå njutningen emot: det skulle gå käpprätt åt helvete med det 
kära, dyra jaget Frasse Gyllenhjelm om han fortsatte sin onani, det hade 
han under skräckens tid fått klart för sig. Och nu började han för första 
gången i sitt liv en verkligt allvarlig kamp emot sig själv! En makaber 
strid! I den lilla stenhålan i det oändliga stenhavet satt en liten 
förskrämd, ursinnig människa, flämtande av begär och försökte med sin 
mjuka, blöta vilja låta bli att leva, försökte hålla nere den lystnad, som 
var hans enda verkliga tillvaro!



Det sprack han på!



Gång på gång föll han, precis varje gång frestelsen kom aldrig så svag. 
Efter några ögonblicks ilskna funderingar och ett fast beslut att det 
aldrig skulle ske gav han vika. Sprang sedan som en galning omkring, rädd 
för den bottenlösa tomheten som stirrade emot honom vart han vände sig, 
rädd för tystnaden, rädd för den underliga, surrande tröttheten i sin 
kropp, han var så trött, att han dog bort i en sorts blöt, kväljande sömn, 
ur vilken han plötsligt vaknade klarvaken upp igen, skrämd av något som 
hördes långt borta - hans öron hade lärt sig att höra allt, även när han 
slöade bort.



Om dagarna kunde plötsligt tanken på kvinnor komma uppdykande i hans 
funderingar som fan kommer upp genom luckan i golvet på en teater. Där 
stod kvinnan - omöjligt att bli av med henne!



När han lagt sig på kvällen, somnade han som en död, men spratt klarvaken 
upp strax därefter. Hela hans huvud var fullt av kvinnotankar, han hade 
alltför många sådana minnen, hela hans liv bestod knappt av annat som han 
visste av. Nu kommo de för honom i myllrande skaror, alla slags skökor han 
känt, de tumlade sig förbi hans ögon mer eller mindre nakna, men alla lika 
hetsigt lockande; mer hjälplöst har ingen människa fångats och torterats 
av sitt eget liv än Frasse. Inte endast kvinnor såg han på detta 
sätt, även massor av män, och de äcklade honom inte, han hade alltför 
länge gjort våld på sin egen natur, ofta kände han nu begäret skjuta fram 
som en eldhet stråle när han mindes någon av sina många nakna herrar - ja, 
begäret efter kön drev alldeles löst inom honom och kunde fästa sig fast 
vid de mest könlösa ting, det var sitt eget könsbegär han projicierade - 
till och med de skor han höll i handen kunde plötsligt växa ut till något 
levande, åtråvärt, som han med lystna ögon sträckte sig efter.



Hans minnen strömmade till så våldsamt, att de trängde sig ut ur hans 
föreställning och blevo gestalter utanför honom själv, han såg dem i 
cellen med sina egna ögon. De sutto och lågo omkring honom, de skrattade, 
pratade och trevlade upp sig, så att han kände en forsande eldsglädje så 
länge ruset varade - därefter sprang han omkring, vit som ett lik i 
ansiktet, och ropade på hjälp.



Aspirinpulver ville han inte ha! Och inte ville han in på sjuksalen! Så 
måste han hålla sig lugn, när vaktkonstapeln blev alltför obehagligt 
uppmärksam - lugn! med skälvande kropp och skakande händer, med ångest 
rinnande som isvatten från hjässan till fötterna! Lugn! det var bara det 
man begärde han skulle vara, och när det hjälpte att skrämma honom till en 
stunds tystnad med hot om pulver och sjuksal, så skrämdes han därmed till 
tystnad - han teg för att inte bli mördad nå! håll er stilla då!



Han läste psalmverser, han läste i sitt nya testamente, han bad högt till 
Gud, svor lika högt till djävulen. Och när frestelsen kom på nytt gav han 
genast vika. Kvinnorna började försvinna för hans syn, männen bleknade 
bort, i stället kommo små barn - och djur av olika slag, inte råttor, 
deras vämjeliga krälande skrämde honom bara mellan rusen, nej, det var 
vänliga djur, fantastiska, stora, löpska djur, som ville dela hans 
njumingar. När detta skedde, kände han halsen tjock som om den blivit 
igenstoppad, underlivet stramades till som av ett svidande rep - han 
kvävdes i sin egen andes smuts, oundvikligt kom detta över honom, 
lika nödvändigt som att en maskin rör sig så länge den går, även om den 
går i tomning- den kunde stoppas, men den kunde inte plötsligt ändra sin 
rörelse till något alldeles nytt, som den aldrig blivit inriktad till att 
utföra. Om Frasse nu med tillräcklig styrka kunnat stå emot sina lockande 
syner, skulle han gått sönder invärtes. Men även nu föll han i sin svaghet 
sönder så småningom något annat val fanns inte för den maskinen, den måste 
ömkligen gå i bitar enligt sin egen natur.



Nu hade den andra sommaren gått - på ett helt annat sätt än den första! 
Den andra hösten hade också gått, han fick risgrynsgröt en dag, och då var 
det julafton. O helga natt! sjöng ett fruntimmer för fångarna i kyrkan, en 
herre spelade fiol, och en annan herre, som såg förfärligt vänlig ut, 
läste några vackra verser, som skulle heta Stenbocks kurir. Prästen höll 
ett litet tal och sade, att fruntimret och herrarna voro ädla människor, 
som ville förbättra människorna och fylla deras hjärtan med gudsfruktan 
och fosterlandskärlek i stället för den synd och brottslighet som fanns 
där förut. Hela vintern gick, och Frasse hade sjunkit ihop som en gubbe, 
darrande i sina vida, gråa säckvävskläder.



En dag öppnade fångvaktaren dörren, stack in huvudet och kommenderade 
kort: besök!



Darrande steg Frasse upp: vem ä de?



-Några gamla bekanta.



Han tog på sig masken och gick ner till besöksrummet. Därinne var 
halvmörkt, han såg den hemskaste av alla syner: en skara 
detektivkonstaplar! De skrattade och pratade med varandra, men när Frasse 
äntligen fått av sig masken, blev det dödstyst - något så blekt, förstört, 
ångestfullt och uttröttat som ansiktet i den där säckvida fånglumpen hade 
de aldrig sett, en dödsdömd står väl så inför schavotten. De började tala 
vänligt vid honom för att få honom lugn, och under tiden fixerade de honom 
skarpt från alla håll.

Vad skulle han göra, när han nu snart bleve fri?



-Söka arbete.



Bli ordentlig?



-Ja.



Om han inte kunde få något arbete?



-Resa bort.



Sedan fick han gå.



Uppe i cellen igen högg han fångknekten i armen, klängde sig fast vid 
honom, stirrade på honom vilt en lång stund frågade bävande:



-Va ville dom?



-Di går så där å ser på fångarna som snart ska komma ut. För att di ska 
kunna känna igen dom.



Sedan försvunno alla andra skräcksyner för honom, kvar fanns endast 
fastbränd i hans ögon den där skaran av polismän, som kommit för att syna 
honom innan jakten började. Därav förstod han också, att han inte skulle 
bli mördad i fängelset - men sedan? Hur skulle det gå sedan? Lika rädd han 
förut var dag varit för fängelset, lika skrämd var han nu, att dagen då 
han skulle bli fri kunde komma för snart. Men hur blixtsnabbt fort gick 
inte denna tid, fast han ville hålla varje minut tillbaka med sina händer, 
för att i det längsta få njuta av fängelsets trygghet! Det var 
naturligtvis något jävelskap av fängelsetjänstemännen, de släppte ut honom 
för tidigt, de passade naturligtvis på när det var lämpligast för polisen 
att ta emot honom - han kunde se dem stå därnere vid porten som en massa 
blodtörstiga kattor utanför en råttfälla, som skulle öppnas.



Dagen kom i alla fall, varen var slut, sommaren hade nyss börjat.



Etthundratjugufem kronor hade han förtjänat under sin långa 
strafftid, av dem kunde han endast få ut en liten del, resten skulle han 
få hämta i småposter hos polisen med långa mellanrum. För att i alla fall 
få någon nytta av sina pengar, hittade han på det sluga sättet att genom 
fängelsets tjänstemän köpa kläder för nittio kronor, resten kunde han då 
få ut på en gång hos polisen.



Portarna öppnades. Så länge som möjligt dröjde han därinne i det lugna 
halvmörkret, slutligen måste han ut. Det stack och sved i ögonen, luften 
ville kväva honom, tyckte han, så stark var den - och inga deckare syntes 
till! Han såg sig om åt alla håll - nej! Bara det gamla postbudet, som 
följde alla fångarna till polisen för utkvittering.



Gubben gick och småpratade bredvid Frasse. Nyligen hade han följt en 
gammal man, som suttit inne i femton år och blivit lite galen, visste inte 
hur kniv och gaffel skulle användas och kände inte skillnad på en enkrona 
och en femöring.



Vad det gröna var vansinnigt grönt - vad sjöluften kändes frän och svår, 
när han satt på ångslupen, som gick till stan! Hos polisen fick han 
promenera fram och tillbaka i rummet mellan konstaplarna, blev synad på 
alla håll och noga inriktad för sitt nya liv på friheten. Han lät alldeles 
viljelöst vrida och vända sig hur som helst, snart skulle han vara död - 
han skulle släppas ut, förstod han, för att jagas tillbaka in i detta rum 
och dödas. Till slut fick han sina pengar och skulle gå.



Vart? Han blev stående på gatan utanför porten. Ett stycke ner låg ett 
kafé. Han stirrade på skylten som om han vore i ett främmande land och 
inte kunde begripa vad som stod att läsa - till slut begrep han dock vad 
ordet betydde. Då slank han dit på mjuka långholmsknän.

-Förbannat trevligt att du kom hit, käre Frasse! Det ska föreställa 
bröllop, det här - och jag är så helvetes slö i kväll



Apollodoros, en av vännerna från Styggelsens tempel, tog själv emot Frasse 
i dörren till restaurangens festvåning. Längre in syntes en samling 
människor utefter väggarna, raka, stela som pinnar, svartklädda och 
dystert festliga.



Vigseln var redan över, när Frasse i sin hyrda frackkostym hasade sig in 
med glidande långholmssteg genom de pråliga rummen. Längre in satt en 
klunga fruntimmer, Apollodoros, den lycklige brudgummen, förde honom dit 
och presenterade:



-En gammal vän till mig - har legat länge sjuk - men ville ändå hit till 
mitt bröllop



Ett äldre, fett och grovbyggt fruntimmer var bruden. Hon såg ut som en 
mycket förnäm torgmadam med stora rikedomar gömda i en gammal smörbytta - 
räckte en svettig hand full med ringar åt Frasse och sade:



-Så rolitt!



Apollodoros drog honom därifrån.



I de andra rummen träffade Frasse bland herrarna många bekanta. Och 
åtskilliga nya hälsade honom med det hemlighetsfulla leendet. Där fanns ju 
även andra, men för dem kände Frasse inte något intresse, han höll sig 
hellre till vännerna Apollodoros samlat ur de invigdas kretsar.



-Och Styggelsens tempel du minns - skälmunge där! det är slut! meddelade 
Apollodoros med bittert vemod.

-Ere slut?



-Du vet väl, att Eryximakos, läkaren, är död?



-Har han kola nu!



-Hans affärer hade spruckit, det fanns ingenting annat för honom att göra. 
En kula genom skallen. Duktig karl för resten. Låg uppe i templet, det 
dröjde ett par dar innan vi hittade honom. Han skrev till mig och 
meddelade att han skulle göra det, ville att det officiellt skulle 
betraktas som tillfällig sinnesförvirring. Men jag var bortrest, så jag 
fick inte brevet förrän jag kom hem. Då styrde vi om en fin begravning åt 
honom.



-Var e den andra göbben, då?



-Agaton?



-Ja ble så förbannad sist ja såg'en fö han va dum.



-Stackars Agaton, det är slut med honom. Gammal och sinnesslö, kan inte 
sköta sig själv, måste ha dadda. Det ser för jävligt ut. Han får hålla sig 
inne nu. Så fort han kommer bland folk svinar han ner sig. Han har ingen 
urskiljning längre, ställer sig och gör vad som helst öppet och 
offentligt, han kan inte inse att han bär sig tokigt åt, tycker att det är 
alldeles självklart. Slut. Trasig. Kan inte hålla ordning på sina egna 
föreställningar. Tacka vet jag då Eryximakos!



-Jaså, de gick åt helvete med den göbben också.



Nu är jag den siste från Styggelsens tempel. Jag klarar mig bäst i alla 
fall! Bara det här blir gjort så att pengarna bli mina, så ska du få se, 
att jag inte glömt mina kära gossar. Fågel och fisk maste leva av slisk, 
det vet du, käre Frasse! Men det är förbannat obehagligt med fruntimmer - 
fast det måste väl finnas - varmt är här också! Och nervös är jag - och 
slö - vi ska ha lite whisky!



-Aktare att du inte trillar av pinn!



-Vad gör det? Men nu får du sköta dig själv - här får jag presentera för 
dig en herre, som visst är släkt på långt håll med min hustru - vete fan 
vad det är för en gyckelbock tillåt mig - kandidat Sven Lilja - direktör 
Gyllenhjelm!

Med stort allvar skakade herrarna hand. Apollodoros försvann, där 
stod Sven och stirrade på Frasse - och den hade heller ingenting att säga.



-Vi ska väl skåla? försökte han efter en lång och besvärlig tystnad.



-Tack, jag dricker inte.



-Inte? Nä visst nä. Ja ska säja, ja e heller inte så mycket för starkt, i 
så fall.



-Direktör Gyllenhjelm är inte absolutist ändå?



-Närå, nykterhetsdansare e man inte. Man ska velan ha sin frihet att göra 
som man vill. Men ja har märkt de, att man gör såna jäkla dumheter när man 
e sne, å så blir man allti snodd.



Det föresvävade Frasse som något självklart, att alla människor befunne 
sig i en ständig fara att bli snodda av polisen, om de inte slingrade 
sig särdeles fint.



-Åså hendere så lätt att man blir av me allt va man har. För om man somnar 
hos en flicka, så länsar hon fickena å försvinner, de e seket som fan, så 
att va herrn gör, så somna aldri hos flicker, kom ihåg de!



-Tack. Jag går aldrig till sådana ställen.



-Å fan! Herrn som e så ung, e herrn också grek?



-Grek?



Förgäves blinkade Frasse, förgäves gjorde han de skamliga tecknen - 
förgäves trevlade han upp sig på alla sätt han kunde, det arma livet, Sven 
begrep inte mer för det. Med eftertänksamt rynkad panna stirrade barnet 
Lilja på Frasse, de oskuldsfulla ögonen sågo så stora och tomma ut, att 
tjuven grinade till:



-Va fan e herrn för en gyckelbock egentlien?



Det kunde ju inte Sven förklara, i stället rodnade han över hela ansiktet 
av skam över den andres oförskämdhet. Alldeles hjälplös stod han 
där, tills Frasse äntligen vände bort sitt fräcka grin och slank undan åt 
dryckesbordet till.



Sven hade inte lätt för att klara sig i det här sällskapet. Han hade gått 
hit för att på sitt sätt göra ett offer åt släktkänslan. Förr nöjde han 
sig med att vara det svarta fåret i familjen, socialistpojken som ingen i 
släkten ville ha något med att göra. Men sedan han börjat vakna upp till 
det allvarliga livet bortom alla ord och fraser, hade han sökt komma till 
klarhet igen med de sina. Att det inte kunde ske utan offer och tysta 
eftergifter å ömse sidor begrep han väl, i sak ville han ingenting pruta 
av på sin övertygelse, men han var inte längre lika säker på vad som 
verkligen kunde vara hans övertygelse, och med denna osäkerhet följde 
gärna en lust att använda en försiktigare ton och ett försonligare sätt. 
Av socialismens frälsning skulle ju inte bara industriarbetarna göras 
delaktiga, alla människor skulle ju en gång däran, även hans egen 
borgerliga släkt, och det var knappast tänkbart att de i en handvändning 
skulle kunna skapas om till äkta, renhåriga proletärer.



Det märktes tydligt att Sven blivit förändrad på något sätt, han gjorde 
knappt annat än läste på sin examen, kanske kunde han ännu räddas till ett 
ordentligt liv bland bättre människor, tänkte släkten. När därför den här 
gamla tanten skulle gifta sig, blev han inbjuden att hedra högtiden med 
sin närvaro, och han gick för att inte stöta bort en vänlig försoningens 
hand, räckt av kära anförvanter.



Under många år hade han haft sin hela tillvaro bland arbetare på Folkets 
hus och andra föreningslokaler för allvarets möten och ordfesters lösliga 
glam. Sin barndom hade han tillbragt i en puritansk och småborgerlig 
miljö. Han hade om överklassen inga andra begrepp än dem han fått i sig 
teoretiskt genom proletärfilosofien. När han nu började ta ett och annat 
litet steg ut över sina gamla gränser, var det honom omöjligt att 
orientera sig. Att överklassen hade något djävulstyg för sig, därom var 
han alltjämt i grund och botten övertygad, men kanske kunde man 
öppna deras ögon för det rätta som skedde, om man allvarligt och ärligt 
vittnade om det man erfarit av folkets liv?



Det hade sina sidor. Han märkte genast, att han ingenstädes mötte ett spår 
av intresse för sådana ting - för såvitt han inte nödgades erkänna några 
mindre goda sidor hos arbetarna, det slukades genast med iver, därvid 
konstaterades ju fattigfolkets underhaltighet, slutsatsen behövde inte 
logiskt stödjas bättre: herrefolkets makt var berättigad.



Sven började få en aning om, att all jämförelse klasserna emellan var 
tokig och meningslös, han kom inte genast på det klara med den saken, men 
instinktivt sökte han fram ur sitt minne alla säreget individuella 
företeelser ur arbetarevärlden, det var det första nödvändiga för en 
förståelse att till individuella och allmänt mänskliga värden upplösa det 
barnsligt klumpiga begreppet proletariatet, snövitt från den ena 
synpunkten, sotsvart från den andra.



Men det var just för sådana förklaringar han inte kunde finna ringaste 
intresse, så snart de gingo ut på att framhålla människovärdet hos 
arbetarna och det berättigade i deras åskådningar.



Uppifrån betraktades med hjälplös moralisk idioti hela proletariatet 
uteslutande såsom en samling själlösa, i och för sig värdelösa redskap och 
medel till maktägarnas välgång och vällust. Liksom hela massan av 
proletärer tänkte i osmidiga och osanna begreppsklumpar om samhälle, 
materiell produktion, överklass, militarism, prästvälde och hela 
faderullan, precis på samma sätt rörde sig mängden av överklassens 
människor med oklara och bottenlöst enfaldiga föreställningsklumpar 
rörande arbetarna, ledarna, missnöjet, agitationen, avunden, råheten och 
allt det där.



Sven drev nu omkring på bröllopsfesten och var fullkomligt bortom flötet. 
Fanns ingen möjlighet för honom att orientera sig. Att begreppet arbetare 
måste lösas upp i individer för att över huvud taget få någon mening, det 
hade han nätt och jämnt börjat ana - att även begreppet överklass 
måste på samma sätt skärskådas för att kunna begripas, det var ännu långt 
ifrån honom. Följaktligen förstod han inte annat än att han nu befann sig 
mitt uppe i den verkliga, normala överklassen. På samma sätt kan en liten 
herre gå omkring och stoltsera, att han lärt i grunden känna arbetarna 
därför att han suttit en stund inne på ett buskafé.



Här såg Sven grosshandlare, militärer, direktörer, ingenjörer, ämbetsmän - 
följaktligen utbredde sig för hans förvirrade ögon ett litet studieområde 
av det allmängiltiga begreppet överklassen.



Hade han haft en aning om bland vilka människor han befann sig, skulle han 
naturligtvis hastigt ha givit sig i väg, fylld av fasa och vämjelse. Men 
han visste ingenting - det var honom för resten omöjligt att veta, sådana 
föreställningar funnos icke i hans vackra värld. Även om varenda en av 
bröllopsgästerna med bottenlös ärlighet avslöjat sig själv för honom, 
skulle han inte ha förstått så värst mycket mer än att det hela var något 
rysligt, som hederligt folk inte borde ha något med att göra! Här var ju i 
själva verket avskummet samlat, den mänskliga dräggen och smutsen, iförd 
herrefolks kläder av tillfälliga anledningar, först och främst emedan 
långholmssmoking bäres endast på Tavet - och andra kläder kunna köpas 
eller hyras av vem som helst för en ganska ringa penning. De metafysiska 
frälsningsdrömmar, som Sven drömde för hela mänskligheten, kunde här bäras 
upp av tungt verkliga skäl - men det var ett svalg befäst emellan honom 
och verkligheten! De synder, som kunde få märkbar gestalt inom hans egen 
föreställningsvärld, behövde nog också för all del försvaras, och de små 
svarta fläckarna i Guds vackra värld kunde vara svåra nog att få bort, han 
hade länge hållit på och gnott med dem, dryckenskapen, köttätandet, 
tobaksrökningen, okunnigheten, de dåliga tidningarna - men bland andra 
människor utanför hans egen föreställningsvärld fanns det särdeles mycket 
svart, som han aldrig ens kunde få se!

Det var inte bara direktör Gyllenhjelm, som förblev honom 
obegriplig.



Han satt och språkade med en stor, fet grosshandlare, ett slätt ansikte, 
släta ögon, släta ord. Någonting som hette aktiebolaget Svensk Anrikning 
och som hade gjort väldiga affärer med gruvor och anrikningsverk och hela 
landets industri för resten, det hade nu äntligen spruckit, kunde han 
förstå av samtalet. Det hade man väntat länge, lät det, nu hade 
katastrofen kommit, massor av folk som hade haft gruvaktier voro 
ruinerade, en fördel var i alla fall att luften blivit rensad, Svensk 
Anrikning hade legat som en mara över bergsindustrien, nu var fältet fritt 
igen, ett spindelnät av papper, lån, förbindelser och kuckel av allt slag 
hade brustit sönder, några storfinansiärer drogo sig tillbaka med sina 
vinster och kastade glåpord efter sig åt det kapitalfattiga landet, som 
inte hade någon vördnad för handlingens genialiska övermänniskor - och nu 
kan man så småningom börja göra affärer i malm igen.



Då undrade lille Sven, om det någonsin skulle kunna bli någon ekonomisk 
frihet för mänskligheten, så länge den privata spekulationen med folkets 
livsvärden finge ohejdad fortgå?



Privat spekulation - ekonomisk frihet - det finns en spekulation som är 
nödvändig, orubbliga ekonomiska lagar, lojal konkurrens, ä herrn 
socialist? - Jaså, jaha, kunde tro det, uff.



En kapten vid gardet hade uppstötningar ännu av unionskrisen, som han inte 
kunnat smälta. Sverige hade en rättarplikt mot Norge, en skarprättarplikt, 
det är ordet. Norges ställning skulle ha blivit provinsens, den 
underordnades, såsom sådan skulle det ha blivit styrt med hårda tömmar, 
med den starkares och klokares rätt.



Sven hade alltid betraktat Norge som snöfjällens, sagornas och diktens 
underbara land, nu fick han så småningom klart 
för sig, att människorna och militären i 
Sverige skulle anses äldre och klokare än människorna och militären i 
Norge, och med anledning därav skulle Sverige inte endast ha rätt att 
styra provinsen Norge med hårda tömmar, men även en plikt att fylla, en 
skarprättarplikt, mot snöfjällens, sagornas och diktens underbara land - 
Sven stirrade, förskräckt av denna dårhusmässiga tanke, på kaptenen liksom 
pigan i menageriet stirrade på krokodilen, inte finns de såna djur? - jo 
för all del, där stod djuret i hela sin glans! Ett brutalt ansikte, 
brutala ögon, brutal stämma - kaptenen hade under många år lärt en massa 
människor hur de skulle bära sig åt i krig, och all lärdomen rann bort i 
sanden, själv fick han ta om sina saker gång på gång, samma utanläxa år 
efter ar, mer blev det aldrig. Det var som att stå och meta utan krok och 
att lära den ena svärmen människor efter den andra precis hur reven skulle 
slängas ut och hur spöet skulle hållas och hur knycken med handen skulle 
göras när det nappade - men aldrig en enda gång få använda en riktig krok 
och se ett riktigt, blodigt napp. Det måste vara ett helvetes yrke för en 
stor, stark karl - och kaptenen kunde aldrig glömma den smäleken, att inte 
svenskarna handlade år nittonhundrafem, då kunde man ha fått fiska på 
allvar, visa hela sin yrkesskicklighet - men fegheten satt alltför djupt 
rotad i folket, det kunde inte bli människor av svenskarna förrän Sverige 
kommit under Preussens kommando och blivit en tysk förbundsstat.



-Men hur ska det någonsin kunna bli någon verklig frihet för 
mänskligheten, om vi bara ska kriga och rusta oss till nästa krig? undrade 
Sven, bestört av all denna råhet.



-Verklig frihet för människorna - förbannade dumheter! Kriget ger frihet, 
begriper ni inte det? Har ni inte läst svenska historien? Va i helvete ä 
de här? Gå hem med er och läs Odhner! Vi ha haft vår storhetstid. Då 
segrade vi alltid, därför att då vågade vi kriga. Överallt i världen 
svajade de svenska fanorna över slagfälten, Och värjorna blixtrade. Och 
konungen höll en bön, en kort bön, framför fronten. Och som en mur 
av järn bröt den svenska armén fram. Och rytteriet högg in. Och kanonerna 
dånade. Och så segrade vi. Djävlar anamma! Begriper ni inte, att det var 
en stor och stilig tid? Men hur ser vår historia ut nu? Fy fan! Tom! 
Absolut tom! Ingen människa vill läsa den. Inga krig, ingenting. Jag läser 
bara till och med Gustaf den tredjes statskupp. Sen blir det bara fråga om 
parvenyer. Var ska dom placera årtalena, som pojkarna ska lära sig?



-Men i all sin dar - vår gamla historia handlar väl ändå inte bara om 
krig? försökte Sven.



-Jag kan inte minnas att det fanns en enda pojke i min klass som brydde 
sig om någonting annat. Statsförfattning och näringslivets uppblomstring - 
och vetenskapers och konsters utveckling - och vad fan det heter - det 
behövde vi inte lära oss utantill i vår klass. Men krig och årtal måste vi 
kunna. Och det kunde vi som ett rinnande vatten. Det var en hederssak för 
oss pojkar!



-Vi ha väl ändå kommit förbi den tiden när allting skulle avgöras med 
våld? Nu ha vi ju rätten



-Rätten -! Ska vi hålla på och processa som advokater om fäderneslandets 
intressen? Skäms ni inte? Det är makten, som avgör allting här i livet, 
och det är makt vi ska ha, makt och Ingenting annat!



-Den enskilda människan avgör ju dock inte allting med makt - ingen kan 
väl leva utan att ha några föreställningar om rätt eller orätt?



-Därför ha vi lagen. För att pöbeln ska lära sig lyda.



-Pöbeln! - Nå - men utom den skrivna lagen finns det väl en oskriven lag - 
moralen - grundvalen för människans etiska handlande



-Moral - moral? Jag känner bara till en moral. Att dö för konung och 
fädernesland!



-Men det kan man väl inte hålla på med jämt? Man kommer ju oupphörligt i 
en massa situationer, där man efter sitt samvete måste avgöra vad 
som är rätt att göra eller inte. -Det har jag aldrig märkt. Hör nu, ni 
måste föra ett besynnerligt liv - som så ofta kommer i kollision med 
rättvisan?



-Med rättvisan? Jag säger bara, att det finns människor, som inte kunna 
leva och tänka så där enkelt som ni - människor som måste handla rätt i 
allt vad de göra under livet för att inte gå under.



-Är ni oförskämd också?



-Nej för all del - men när ni säger, att staten inte har någon annan etisk 
grundval än makten - då skulle det finnas två rättsuppfattningar, som stå 
i direkt strid mot varandra en för staten: att låta makt gå före rätt - 
och en för individen: att låta rätt gå före makt -?



-Det var en förbannad lögn! Ni är kolossalt oförskämd, och jag ska be att 
få säga er, att jag inte är van vid en sådan ohyfsad ton som ni använder! 
Och nu vill jag bara säga er en sak till, att allt det där skolpojkspratet 
ni kommer med ska vi nog ta ur, när ni kommer till regementet. Det finns 
något som heter soldatuppfostran, min unge herre, och den går ut på att 
göra karlar av sådana antimilitarister som ni!



Kaptenen skulle gå men vände igen:



-Var god och kom ihåg det här: det finns bara en moral. Att dö för konung 
och fädernesland. Sedan finns det en lag att rätta sig efter, men det är 
advokaternas sak att hålla reda på sådant. Över lagen står fäderneslandet, 
kom ihåg det! Fäderneslandets makt och välfärd går över allt annat, den 
moralen har ni att rätta er efter! Och om vi inte på annat sätt förmå lära 
den svenska pöbeln att underordna sig fäderneslandets intressen, så ha vi 
att hoppas på Preussen - när Sverige blivit en tysk lydstat. Och lär er 
det en gång för alla, att vad som sker mellan staterna är precis detsamma 
som sker mellan de enskilda människorna. Det finns inte två olika sorters 
moral. Det där ni kallar moral, det finns inte. Det är bara löst 
prat, skolpojksvisdom, som ingen människa bryr sig om!



Sven kände en rysning av ångest, när den förfärlige mannen gått ifrån 
honom. Den där knekten - så rå, så enfaldig, han var en levande, verklig 
människa ändå! Med makt och myndighet i samhället! Han tillhörde dem som 
leda! För honom var det självklart, att hans egen råhet, egenkärlek och 
skolpojksromantik, utan spår av högre andliga värden, var det enda 
avgörande mellan människor och mellan folk - allt annat var overklighet 
och ordrytteri för honom!



Sven hade ofta undrat hur det kunde komma sig, att inte arbetarna hade 
någon verklig fosterlandskärlek, trots allt socialt elände - en känsla som 
mer än alla andra piskats in i generation efter generation under 
hundratals år, borde väl ändå sitta djupare än att den glider bort så 
snart den inte tillfredsställde det egna intresset. Men här var nu en av 
det andra slaget, som högt skränade om sin fosterlandskärlek - det var 
kanske än mer skrämmande att se, hur den känslan hos honom satt löst 
påsmetad på ytan - levde endast i några tomt klingande fraser - det var 
uppenbart, varje skiftning i det brutala ansiktet förrådde, att 
fosterlandskärleken var ingenting annat än hans yrke, hans privata 
intresse, hans egen maktställning. Vad mer kunde man då begära av dem, som 
voro landets slavar och tröttkörda lastdjur? Kunde man över huvud taget 
begära av någon människa, att hon skulle glömma sina egna privata 
intressen för att underordna sig en högre rätt?



Kallt och obarmhärtigt lyste det sterila ljuset genom hela lyxvåningen, 
uthyrningsgrann och prålande av distinguerad kyparekomfort. På de mjuka 
mattorna kring dryckesbordet och utmed väggarna, genom hela raden av rum 
rörde sig festligt svartklädda grupper av män med släta ansikten, släta 
ögon och släta röster - här och där bröt en brutal stämma upp ur det 
försiktigt dämpade sorlet, som annars hellre porlade upp och löste sig i 
lätta ironiska löjen, kallt klingande oäkta glitter alltigenom. Det var 
omöjligt för Sven att se någon skillnad på de svartklädda herrarna och de 
svartklädda vaktmästarna, som gledo omkring med stillsam påpasslighet, 
lika släta som alla andra därinne bland gästerna, lika brutala som alla 
andra, när de kommo ut i serveringsrummet.



Längst in i den lilla salongen med imiterade sidentapeter och imiterat 
siden på stolarna sutto damerna kring den lilla feta, åldriga bruden. Med 
ilsket surmulen högtidlighet gåvo de ett sken av respektabilitet, inte 
bara åt damrummet med små romantiska kärleksscener i förgyllda ramar kring 
väggarna, men åt hela bröllopet med dess uppvisning av sterila begär i 
makaber festivitas.



Nu satt Sven djupt inne i ett allvarligt samtal med ett stort stycke 
herre, som var byråchef och allting, det gällde storstrejken, som 
lyckligen ordnats av samhället, men som ännu i långa tider tjänade som 
utgångspunkt för herrefolkets naiva bemödanden att fixera det sociala 
sanningsbegreppet.



-Ingen samhällsordning kan bestå utan moralisk grundval. Men nu har 
arbetarna visat, att de äro i saknad av varje spår av den mest elementära 
moral, de känna sig inte ens bundna av sina egna ord och avtal. Jag 
försäkrar, att under hela mitt ämbetsmannaliv har mitt rättsmedvetande 
aldrig blivit så sårat, som när jag såg arbetarna i storstrejken tillämpa 
sin så kallade nya moral - och när jag hörde detta försvaras av deras 
ansvariga ledare. Det var upprörande - mitt förstånd stod alldeles stilla 
- ja, jag försäkrar - mitt förstånd stod faktiskt alldeles stilla!



-Man kunde väl ändå förstå



-Nej, sådant kan man inte förstå, sådant får ingen hederlig människa 
förstå. Bland de bättre klasserna rådde före storstrejken en stark 
sympati, ja rent av ett ganska allmänt medlidande med arbetsklassen, det 
vet jag, man ville gärna att de fattiga skulle få det en smula 
bättre så att spänningen kunde utjämnas och deras missnöje tystas. Man 
försökte anordna värdefulla förströelser åt dem på lediga stunder. Men 
storstrejken spred ett förfärande ljus över deras råhet, deras 
otacksamhet, deras samhällsupplösande strävanden, det visade sig tydligt 
att allt medlidande varit malplacerat. Endast med obeveklig stränghet kan 
man hålla arbetareklassen i styr. Den ger sig annars ingen ro förrän den 
tillägnat sig herraväldet över oss andra i stället för att med ödmjukhet 
inför gudomlig och mänsklig ordning nöja sig med att vara verktyg och 
redskap.



-Men Kant säger -



-Jag tog mina dyra kollegier i Kants etik för min gamle vördade 
universitetslärare.



-Jag förstår inte hur man kan framhålla det som en moralisk grundval, att 
man använder sina medmänniskor som verktyg och redskap - i stället för att 
erkänna och respektera deras eget mänskliga värde -? Det är ju detta 
värde, som är varje människas gudomliga innehåll, även den fattiges och i 
jordisk mening mest obetydliges?



-Förlåt - var det teologie kandidat - jag uppfattade visst inte riktigt-?



-Filosofie.



-Verkligen? Kandidaten talar som ett prästämne. En moralisk världsordning 
- det är naturligtvis ingenting annat än vad som är för staten gagneligt. 
Och statens välfärd kräver, att några skola härska och leda, de andra 
lyda.



-Concedo! Men när detta tillämpas så, att de styrande göra sig identiska 
med samhället och utnyttja de lydande för sina egna privata intressen, då 
råder moralisk idioti och inte - 



-Hur var det? En sådan ton är jag verkligen inte van att höra. Vi torde 
inte ha något vidare att säga varandra.



Det stora människostycket, som var en byråchef, seglade bort, och där satt 
lille Sven paff igen! Begrep inte ett spår, han var van att diskutera 
fritt ur hjärtat. Nu kunde han knappast  
säga ett ord för att förklara sin ståndpunkt utan att törna emot något 
obegripligt och få en dryg och irriterad glosa till svar, som förvandlade 
den teoretiska disputationen till ett praktiskt gräl.



Han började se ut som den bekante bondpojken, som överallt vart han vände 
sig fick en örfil och till slut blev fogligt liggande stilla: det lönar 
inte gå upp, när en strax ska ikull igen!



En liten yngling med oändligt rörligt råttansikte och små blacka ögon stod 
ett stycke därifrån. En lång stund tittade han på Sven, vädrade med nosen 
och såg tveksam ut - slutligen sken han upp som om han hade bestämt sig 
för att tända ljuset, trippade fram med små flicksteg, tryckte med en 
sorts förtjusning Svens hand och presenterade sig, han var notarie och 
hette något fullkomligt betydelselöst.



-Var Grisen arg?



-?



-Byråchefen. Vi kalla honom så, för att han är så tokig i fruntimmer.



-Grisen? Jag vet inte - men nog lät han arg.



-Han kanske inte visste, att kandidaten är socialist. Men jag känner igen 
ert namn från tidningarna.



-Mycket möjligt.



Notariens lilla råttansikte spelade, hans ögon blänkte och lyste som när 
tiggaren får syn på sovelfatet, han tände ett ännu ljusare fjantigt 
glädjegrin i sitt ansikte, kröp närmare Sven och sänkte rösten till en 
förtrolig viskning:



-Ni som är så radikal - kunde inte ni ta upp på ert program den sexuella 
frigörelsen också?



Sven vek baklänges ett steg och svarade osäkert:



-Det ha vi väl på vårt program? Kvinnans självständighet -kärlekslivets 
frihet - åtminstone jag för min del vill göra allt vad jag kan för att 
utvecklingen ska gå i den riktning Ellen Key anvisat - förr kan det 
aldrig bli ett verkligt solljus över livet - en sann skönhet i Guds vackra 
värld -?



-Men den andra kärleken - utan kvinnor?



Det stockade sig i bröstet på Sven, han stirrade förskräckt på det 
spelande råttansiktet, som förföljde honom:



-Jag förstår inte -?



-Har inte kandidaten läst Krafft-Ebing?



-Nej?



-Inte Weininger heller?



-Endast i referat.



-Där ha vi det igen! Det är besynnerligt med er, radikala 
samhällsförbättrare, att ingen vågar vara radikal på detta område - föra 
fram de reformer, som först och främst borde ske -tänk bara, att kärleken 
betraktas som ett brott, så snart den, ja ni förstår, och ändå har 
Weininger så klart och vetenskapligt bevisat, att det inte finns någon 
absolut man eller absolut kvinna, varje människa är en blandning av båda 
könen, därav bestämmes med nödvändighet hennes sexuella liv. Förstår ni? 
En människa, som är en fjärdedel man och tre fjärdedelar kvinna måste söka 
sin sexuella motpart hos trefjärdedelar man och en fjärdedel kvinna - och 
så vidare, alldeles oberoende av den tillfälliga yttre könskaraktären. 
Detta stämplar vår föråldrade strafflag som brott, är det inte upprörande?



-Upprörande -? Ja, kanske - om det förhåller sig så?



-Det är vetenskapligt bevisat! försäkrade den andre med hemlighetsfull 
iver. Kom ska jag berätta något för er!



Sven var själv alldeles för upprörd att kunna stå emot, han följde den 
lille notarien till ett skummare hörn - ty det var en historia som 
alltigenom hörde skumrasket till. Aldrig förr hade Sven fått emottaga ett 
förtroende av detta slag, inte alltför ovanligt annars. Det var en sällsam 
barndoms undran, förvridna strävanden under ynglingaåren att finna den 
rätta naturen, ångesten och skamkänslan när saken blivit klar i hela 
sin ödesbestämda onaturlighet, de ursinniga försöken sedan att med 
vetenskapliga ord och fraser bygga en ny och säregen rättsgrund för det 
liv, som måste levas å part - det var ett stycke tragik, som med sin 
meningslöshet alldeles förkrossade Sven. Redan skymtade för honom en 
nödvändighet att i sanningens namn ta upp även den vidaste 
sexualradikalism på sitt program. Han betraktade notariens virriga 
utgjutelser som en objektiv och sakkunnig redogörelse för hela denna fråga 
som kanske också behövde föras framåt. Men han kände en hemlig rysning 
inför den sterilitet som blottades, han vämjdes som inför ett kallt 
kräldjur. Och det blev värre!



Den lille råttnosen berättade, blodröd av iver, om livet bland de manliga 
skökorna, precis lika naturligt och självklart som vanliga mäns liv bland 
kvinnliga skökor, försäkrade han, men då reste sig Svens förnäma renhet 
till motstånd! Det var honom omöjligt att dra den slutsats som avsågs, att 
båda företeelserna voro berättigade. Notarien kunde naturligtvis inte 
föreställa sig något så besynnerligt och onaturligt som att inte 
skökoinstitutionen över huvud erkändes och respekterades såsom berättigad. 
Inför Svens motstånd på denna punkt måste han falla av och fortsätta den 
mera tragiska musiken. Han återgick till sin egen moraliska kamp - så 
förtvivlad och skärande bitter, när hans natur reste sig i begär efter små 
barn



Sven sprang upp, äntligen lågade en mans hat i hans ärliga ögon:



-Vet ni vad ni säger?



Notarien darrade ännu av sin iver, råttnosen spelade:



-Jag trodde ni skulle förstå - och åtminstone ha medlidande -



-En man brukar inte tigga om medlidande.



-Jag är ingen man.



-Ni är sinnessjuk. Endast på det viset kan jag få något medlidande för er 
och önskar er vård under lämplig bevakning, gärna för mig så 
barmhärtig som möjligt. Men alla drifter naturen hittar på att ge en 
människa få inte så där sentimentalt rättfärdigas -



-Sentimentalt! Vad ni är grym! Om ni visste vad det känns svårt att leva 
så som jag nödgas göra



-Detsamma kan den säga, som av naturen är pyroman och inte får 
tillfredsställa sitt begär att överallt tända eld



-Det är inte samma sak, det är vetenskapligt bevisat! Om ni visste hur 
svårt det är att stå emot - aldrig får jag vara i fred - jag är så söt, 
säger herrarna - och jag trodde att jag kunde vända mig till er med 
förtroende, ni som ser ut att vara så söt och snäll och rar



Där sprack han alldeles - och det var det mest obegripliga. Kunde han säga 
något mer smickrande, än att en man såg söt ut? Det var ju den komplimang, 
som alltid brukade smälta ner hans eget hjärta som vax. Det fanns ingen 
möjlighet för honom att förstå, varför inte sådana värden gällde lika för 
alla.



Men att kandidaten blivit rasande och gått, det förstod han. Han såg honom 
försvinna åt tamburen, då blev han rädd och sprang efter. Sven hade redan 
fått på sig ytterkläderna.



-Ni är väl en gentleman? Ni går väl inte och anger mig?



-Nej. Jag beklagar er och vill inte ha något med er att göra. Fast jag är 
inte alldeles säker - om det inte vore min plikt att slå ner er - innan ni 
hinner anstifta någon obotlig skada. Men tills vidare kan ni väl lugna er 
med det juridiska faktum, att jag inte har några vittnen på er bekännelse?



-Jag beklagar att jag tog fel på person.



-Det kan ni göra.



-Jag trodde ni var en bildad människa. Jag misstog mig. Ber om ursäkt att 
jag besvärat er!



Den sista förolämpningen var alltför grotesk, Sven måste skratta för sig 
själv, när han äntligen fått lite frisk kvällsluft 
på gatan. Ett ord av gamle Hesiodos steg upp i 
hans minne: med hårda ord skola narrarna smäda dygden!



Nya gestalter hade trängt in i hans föreställningsvärld, men vad de 
betydde var han oförmögen att inse. Det lösa skummet av utelivets och 
krogarnas demimondäna överklass hade han stött på och drog genast 
slutsatsen, att sådan var hela överklassen, alltigenom en samling 
moraliska fånar, vilkas brutala egoism löpt ut i självfrätande, sterila 
njutningsbegär, utan skymt av högre andligt liv.



Sådan såg verkligheten ut för Svens ögon, när han vände sig åt det hållet. 
Den lockade honom inte. Den var fullkomligt lika tom som den andens och 
drömmarnas lösliga värld, där han tumlat sig under några år. Så var jaget 
den enda fasta punkten, det enda givna, som måste utformas och fördjupas 
med ärligaste vilja. Först när man gjort sitt eget jag till något 
värdefullt, kan man vara mänskligheten till någon nytta. Den tanken stod 
plötsligt för honom med en sådan självklar styrka, att han måste skratta 
åt den löjliga figur han hittills gjort med sin svamliga idealik - barnen 
växa, även goda frukter mogna, om också de breda giftplantorna breda ut 
sig oändligt mycket mera rikligt och frodigt!



Han gick fram med en leende lättnad, på ömse sidor om den stora gatan 
reste sig förnäma hus - att det bodde pöbel därinne hade han alltid 
misstänkt, nu visste han det. Men att där även på sina håll bodde 
människor av den ädlaste resning, rätta arvtagare av ledningen i det 
kulturliv de gamla skapat av svensk ande - det visste han inte! Och det 
kunde man väl heller knappast begära!



Den nygifte Apollodoros fick höra många granna tal under supen, byråchefen 
talade och kaptenen talade och grosshandlaren talade och själve direktör 
Frasse Gyllenhjelm höll tal! Men det var senare på kvällen när spriten var 
frigiven - med något som liknade förtvivlan höll den stackars Apollodoros 
fast vid sin obönhörligt försvinnande frihet, det gick långt in på natten, 
gästerna troppade av, bland en sista skara trogna vänner kamperade 
han ännu med sin echaufferade och något undrande brud på slagfältet, 
undvikande gärna det äktenskapliga tältets vekliga ro.



Då grep Frasse glaset och yttrade rörd:



-Nu tycker ja, att lilla göbben ska ta lilla gömman under armen och knalla 
sej i väg hem, inte för de angår mej, men nog vore de velan värt flera 
flera kroner å veta hur du ska klara dej nu! Å när ja tenker på att min 
gamle vän har gått sta å gift sej - me ett fruntimmer - de va velan 
ingenting å skratta åt, ja mena bara att de va inte småfågelsmat han hitta 
den gången! - då blir ja så rörd så rörd så ja vill bara gråta! För de har 
vari så rart mellan honom å mej, så vi har vari precis som so i samma 
skinn, å de ska de va mellan dej å din lilla gömma nu, för jävlar i min 
sjel om de inte i alla fall e de rejälaste, kom ihåg de! Å de behöver 
ingen sitta här å trampa mej på tåna, för ja vet va ja sejer, å nog fan 
begriper ja att de kan kennas svåt fö dej, lilla göbben, men de skaru inte 
festare ve, fö du ska seja som käringen sa när hon gå grisen fläsk å eta, 
ja tar igen'et, sa hon! De va bara de ja ville seja, skål på dej, gamla 
glosöga!



Frasse sjönk ihop igen i sin långholmsslöhet, och Apollodoros räddade sig 
och sin fru undan flera och tydligare sanningar av sin gamle originelle 
vän. Hans flykt från slagfältet föreföll till och med en smula oordnad.



Den lille notarien med råttansiktet var till oigenkännlighet berusad och 
låg slutligen gråtande i Frasses armar efter att i sin oemotståndliga 
meddelsamhet ha biktat sin tragik för den nye, underbart förstående 
vännen. De tröstade varandra inbördes, det föll sig så naturligt för dem, 
båda voro lika fyllda av självmedlidande och känsliga hjärtans suckar. Men 
senare på natten måste han tömma sin plånbok, sin portmonnä och sina 
fickors alla värdesaker i vännens händer - Frasse var alltid redo att göra 
en affär och sälja sin tystlåtenhet för vad den kunde befinnas vara värd!

I tre dagar hade Frasse varit fri, första kvällen träffade han 
Apollodoros, andra kvällen var han en ärad bröllopsgäst, tredje kvällen 
satt han nere på Blanchs kafé tillsammans med två ynglingar, båda 
nyfrälsta ungsocialister.



Den ene av gossarna var lille Knutte, yngsta brorsan, som hunnit med 
mycket under sitt unga liv, varit straffad flera gånger för diverse 
oordningar, dock ännu inte stöld, nu hade det stora ljuset gått upp för 
honom, han såg samhället sådant det är och svor ve och förbannelse över 
aristokraterna. På den punkten var han en smula gammalmodig i all oskuld, 
han visste inte riktigt vad aristokrater kunde vara för ena figurer, men 
han var förbannad på dem av hela sitt brinnande hjärta, någon skulle han 
ju ha att förbanna. Om tycke och smak lönar det sig inte att diskutera, i 
hans öron lät nu faktiskt ordet aristokrat fan så mycket stiligare än 
kapitalist, och så kände han igen det ur en skarprättareroman från franska 
revolutionens dagar han hade läst. Han valde sina ord i samma känsloblöta 
virrighet som en massa annat gott folk, som gå omkring med ryslig vrede 
mot anarkisterna, varvid de mena vanliga hyggliga medlemmar av vanliga 
hyggliga fackföreningar.



Den andre ynglingen var en ungsocialist som alla andra. Han tänkte, 
talade, handlade precis på pricken som alla andra med en ängslig 
försiktighet att inte på något sätt avvika från den bestämda tankefåran. 
En ung gardeslöjtnant med nackbena och hela stassen kan inte mer 
omsorgsfullt rätta sig efter miljöns fordringar. De små anarkistpojkarna 
hade sina en gång för alla fastslagna begrepp att röra sig med: 
tjuvsamhället- prästerna - militarismen - den sexuella radikalismen - de 
förbannade akademiska ledarna, som trängt sig in i arbetarrörelsen och 
gjort denna till en snobbrörelse för överklassen i stället för att den 
skulle vara en arbetarnas egen kamporganisation i klasskampens tecken.



Kring dessa begrepp rörde sig allt deras andliga liv, det blev i längden 
tämligen tomt. Det blev aldrig fråga om verkligt tänkande över dessa ting, 
de användes aldrig till annat än föremål för lyriska utgjutelser, 
och de personliga vittnesmålen gällde aldrig varför den mannen hatade just 
den eller den företeelsen, när en sådan motivering förekom, var den endast 
en gemensam utanläxa, de personliga vitmesmålen gällde alltid hur mycket 
gossen hatade, varvid han strävade att överträffa alla andra föregående 
utgjutelser i hysterisk våldsamhet för att därmed ådagalägga att han var 
en sjujäkla karl, som hade reda på sig.



Frasse talade om för de båda andra sina erfarenheter från Tavet. Det tog 
eld i heta hjärnor - man visste ju att fångar ofta blevo mördade på 
fängelset. Ansiktena vitnade av hat, och lille Knutte hånskrattade gällt, 
när Frasse dystert berättade om sitt samtal med den hycklande prästen:



-Men te slut kunde han inte neka till att dom har ihjäl fångarna. De maste 
dom göra för årningens skull, när fångarna blir för gamla å inte orkar 
arbeta, sa han. De e ett jävla sätt, sa ja, men då bara grina han å sa, 
att de skulle bli min tur nästa gång. Försök me de! sa ja, då ska ja riva 
ner hela de här råttbot me bara händerna så stenarna ska regna om örona på 
er, sa ja. Å sen försökte dom lura mej å klaga, men de va tji! För hade ja 
bara sagt ett enda ord, så hade di tagi mej, å de hade buri i väg te 
likrumme me samma. Fö di satt fädia å hade dragna sablar under bode, men 
dom måste låta mej gå igen, fö dom kunde inte komma på mej me någe. Å sen 
fick ja arbeta tie gånger så mycke som förut, bara för att di skulle 
trötta ut mej, föstås, så jag inte skulle orka längre, då hade di tagi mej 
genast. Men de va tji de me, fö ja sto i å jobba för tie man, bara fö ja 
hade gett mej fan på dom inte skulle få nån anledning. Å då skicka dom dit 
alla plitar å deckare dom hade i hela Stockholm, di va över femti stycken 
fö dom skulle våga sej på mej, å dom flukta av mej överallt fö dom skulle 
känna igen mej när ja kom ut. Å ge er fan på de, grabbar, att dom ger sej 
inte förrän dom har jaga mej så ja blir toki. Fri får ja inte vara, de e 
klat, ja ska jobba slavjobb åt dom så länge ja orkar, sen tar dom in mej 
på likrumme.

Det höjdes dystra lovsånger till den gamle satan vid deras bord, 
musiken tjöt och skrall, och människorna voro i allmänhet ganska glada. 
Ett svart moln av hat låg över de tre, som lutade sig tillsammans över 
bordet och revo långa förbannelser genom halsen.



Plötsligt stelnade Frasse till på stolen, satt orörlig, vågade knappast 
andas. Han blev så blek, att smutsfläckarna framträdde som djupa skuggor i 
hans ansikte, och blicken fladdrade vilset mellan hat och ångest djupt 
inne i ögonhålorna.



-Si där - där borta - va sa ja? Där sitter dorn!



Ett stycke ner i trädgårdskaféet sutto två detektivkonstaplar och fixerade 
Frasse med en min av gemytligt igenkännande.



Pojkarna ville springa upp, men Frasse höll ner dem - de ville försvinna - 
men det skulle bara se misstänkt ut - nå men, fö fan, då gå vi å slår dom 
på käften! Det var inte heller bra, vad ska man göra?



I ett förtvivlans sista mod vacklade Frasse bort till poliserna, slog sig 
ner hos dem, drog hatten över näsan och viskade hest:



-Vaför i helvete sitter ni å blänger på mej så där - å schenerar mej!



Polismännen sträckte lugnt ut sina grova kroppar, kisade mot den skylösa 
sommarhimlen, gnolade efter musiken och läto bara höra ett stillsamt:



-Tja-?



Det såg ut som det fredligaste och mest likgiltiga lilla privata samtal i 
världen, de tycktes knappast se på varandra och ändå var det en glimt i 
var mans öga, som inte släppte taget i motparten.



-Akta er fö mina kamrater! fick Frasse fram i en väsning, som låg mitt 
mellan ångest och hot, akta er, fö di e socialister!

Polismännen bara skrattade!



-Dom e mäktia anarkister, travade Frasse på i de romantiska storstövlarna, 
å dom behöver bara vissla, så kommer deras hjälpare från alla håll, di 
sitter härinne, å di går å väntar därute i Kungsträgårn, å ni kommer inte 
härifrån me live!



-Å fan!



Frasse gjorde så gott han kunde i sin förtvivlan, men polismännen bara 
skrattade ännu muntrare!



-Ni ä full, Gyllenhjelm, ni har tagit en bläcka för friheten, och det kan 
ingen säga något om. Gå och sätt er nu! Vi ska inte genera er vidare.



Frasse dinglade tillbaka igen. Och deckarna försvunno.



-Dom fick så dom reg, dom jävlarna, bekräftade Frasse sin seger.



Men det kändes oroligt att sitta där, efter en stund följde de tre dystra 
uvarna polisen efter.



De gingo nedåt Karl XII:s torg, utanför Operakällaren kommo två hederliga 
tyska turister med alltför tjocka guldkedjor på magarna och alltför röda 
ansikten. Då flög fan i Knutte, han skulle på aristokraterna och strypa 
dem, Frasse höll honom fast, pojken svor och gallskrek, och under tiden 
försvunno de båda tyskarna utan att ha en aning om att de båda karlarna, 
som slogos nere i hörnet, hade några tankar på dem.



Knutte lugnade sig igen och inhöstade med tjurig stolthet de andras 
beundran.



-Åt helvete me aristokraterna! skrek Knuttes kamrat så högt han vågade, 
det lät i alla fall bra tamt efter Knuttes heroiska ansats.



-De e takter i dej, Knutte, å ja gillar dej skarpt i så fall! försäkrade 
Frasse.



De styrde kurs neråt Strömparterren, där sköljde de ner 
sitt hat med några flaskor öl i den ljusa, 
ljumma kvällen. Strömmen brusade, måsarna singlade, inne i skuggorna 
fladdrade skuggor av smekande händer och smekande ord - men vid det mörka 
bordet steg upp en ny tjock rök av förbannelser - de hade kommit att tänka 
på Åsse, äldsta brodern, som nu satt inne på fyra år, förbannade 
tjyvsamhälle, jävla aristokrater!



Ensam drev Frasse i sena kvällen uppåt stan igen. Då gick han rätt i 
armarna på tre detektivkonstaplar, som dunkade honom hjärtligt i ryggen 
och voro som tre farbröder mot den unge mannen, så länge folk trängdes 
omkring dem. Därefter hölls ett litet skarpt förhör:



-Vad gör Gyllenhjelm nu?



-Söker arbete.



-Det är bäst att följa med oss ner till fyran, få vi höra!



-Inte me er alla tre i jesse nam! bad Frasse skälvande, kan ja inte få 
följa me bara en utav er?



Jo, det gick ju också för sig. Den natten sov Frasse i finkan. Dagen därpå 
fick han ta emot en skriftlig varning för lösdriveri.



Da satt han och grät som ett barn nere hos polisen - han mindes plötsligt 
den första gången han som ett litet barn blivit nerförd hit och slagen för 
att han inte ville bekänna de där trasmattorna han inte visste något om, 
då hade morsan räddat honom som en lejoninna i en bruksmäckas träskodda 
skepnad- nu hade han ingen hjälp att vänta av någon levande människa.



-Va ska ja göra? De kan ni velan begripa, att ja inte kan få någe arbete 
på tre dar?



-Visst är det tråkigt! Men ni börjar bli alltför känd nu, Gyllenhjelm! Ni 
skulle ha blivit ordentlig i tid! Nu måste vi hålla ögonen på er, det är 
rasande begripligt att det inte känns lika roligt för er!



-Nu kan ni ju skicka mej till Svartsjö vilken da ni vill!

-Skaffa er arbete! Fast bostad, ordnat uppehälle!



-Var ska ja få de ifrån? Ja vill ju bli ordentli nu, lika gärna som ja 
lever, men arbete kan ja inte få! Kan ni hjälpa mej så ja kan få någe?



-Nej. Hjälp er själv, det måste man göra här i livet.



-Satans nattfågel kan inte vara grymmare än ni är! Men på Pinan får ni mej 
aldri, hellre går ja ut å mördar nån menniska, vem som helst, ni får 
halshugga mej eller sätta mej på Tavet för livstid, men till slavarbete på 
Svartsjö får ni mej inte !



-Får jag ge er ett råd - utom tjänsten - så skulle det vara: res er väg! 
Om ni inte skulle ha lust att gå till ett räddningshem? Medan ni söker 
arbete!



-Va ligger de då?



Han fick adressen. Det låg långt uppe på Söder. Och dit traskade han i 
väg.



-Nä, si på greven! skrek en gammal stillofarare genast Frasse kom från 
föreståndaren ner på hemmets gemensamhetssal. Va i helvete ska du göra 
här?



-Har'u blivi galen? brummade en annan bekant i ett hörn. Här stannar'u 
inte en da. De e inte för en sån fin herre som du. Aktare så inte lössena 
äter opp dej i sängen, för de russlar juver i slaggen såre låter som orm i 
en höstack!



Frasse hälsade på dem allesammans i tur och ordning.



-Va gör ni här då?



-Vi ska bli reddade, vi e stackas fattia brottslingar, som ska oppfostras 
till ett menniskovärdigt liv! Vi sågar ve å fötjenar tretti öre om dan. 
Dom som eger de här hemme e relischösa, å dom blir stormrika på oss, men 
ja har inga skor, ja måste gå barfota nere i vegårn. Å nä ja ba 
föreståndan om ett par skor, så sa han, att ja skulle arbeta å förtjena 
mina skor sjelv. De e inte så jävla lätt på tretti öre om dan!

Frasse fick höra en hel del, så att han blev betänksam redan innan 
han börjat. Hemmet var ju bara ett annat slags fängelse, inte lät man 
frivilligt stänga in sig på ett sådant ställe för ingenting!



Dagen därpå hölls en vacker morgonbön, och sedan kommenderades 
räddningshjonen ner i vedgården.



Frasse skulle trava vad de andra hade sågat. Smutsen stänkte om honom, 
ryggen började genast värka, skinnet i händerna skrapades bort efter en 
liten stund - han hade åter kommit in under sin ungdoms förbannelse: 
arbetet! Men nu innestängd på ett räddningshem och med trettio öre om 
dagen i lön!



I två timmar höll han ut. Sedan stod han söndertröttad och ursinnig och 
tittade på sina händer - en - två - tre - fem blåsor!



-Nä, grabbar, nu ger ja fan i de här! Tretti öre om dan kan man bengstra 
på Tavet också, utan sånt här slavarbete, till Pinan behöver man inte 
komma om man inte vill, de kan man allti klara sej ifrån. Nu har ja fått 
mina fina skor förstörda i leran här, å mina braller e sönderrivna, hur 
fan ska ja kunna gå ut i stan å söka någe jobb, nä ja inte har snygga 
kleder? Nä, nu legger ja av de här, tjenare på er grabbar!



Frasse steppade upp till föreståndaren, sade farväl utan de ångerfulla 
syndatårar han bjudit på vid ankomsten, och gick ut igen i Guds fria 
värld.



Det låg en obeskrivlig tröst i den tanken, att man själv kunde laga så, 
att det var Långholmens stilla liv och inte slavarbetet på Svartsjö som 
väntade. Han förstod, att det var på Svartsjö mördarna väntade honom, han 
inbillade sig nästan att han längtade tillbaka till Tavet!



Han drev omkring i staden. Av Knutte hade han fått höra var fadern bodde, 
honom hade han inte sett på många år, han fick lust att använda sin fritid 
till ett besök hos farsan.



Lite pengar hade han i fickan, de nya kläderna han köpte på Långholmen för 
några dar sen hade han genast sålt för sextio kronor - de hade 
kostat nittio. Med de pengar han fått ut hos polisen hade han sålunda på 
två och ett halvt års straffarbete förtjänat femtio kronor kontant. På en 
enda nattlig utpressning hade han tagit in en mångdubbel summa.



Det här var fjärde dagens frihet. Sedan han i går fått sin matsedel hos 
polisen, kunde han beräkna ytterligare tre dagars frihet. Blev han sedan 
anhållen ute, kunde han sändas direkt till Svartsjö. Problemet han hade 
att lösa, var således att på tre dagar antingen skaffa sig arbete, vilket 
var orimligt, utan betyg och utan ringaste arbetsförmåga, eller också att 
så fort som möjligt göra sig förtjänt av Långholmen. Han vågade omöjligen 
lita på, att polisen hade några oklara stölder liggande, som han kunde ta 
på sig vid ett förhör.



Han drev i väg utåt Liljeholmen, där skulle fadern bo. När han hittat 
dörren med herr Hjelms namn och ett fruntimmersnamn under en skylt för 
tvätt- och strykinrättning, knackade han. Dörren öppnades av en okänd 
käring, herr Hjelm var inte hemma. Dorren stängdes igen mitt för den 
kärleksfulle sonens näsa.



Det var ju ganska tråkigt, men det bar sig inte bättre, än att han nere på 
gatan stötte ihop med herr Hjelm, gammal men oförbränneligt tjusande och 
ungdomlig, med silvergrått koketteri i svarta mustascher.



Fadern hälsade avmätt och stelt, sträckte inte ens fram sin hand.



-Jo, du har burit dej åt, du Frasse! sade han.



-Va fan nurå? Ere inte bra, kanse? De va ju du, som köde mej hemifrån nä 
morsan dog, för att ja skulle bli en stor förbrytare. Eru inte nöjd nu?



-Predika ja inte fö dej, att du skulle ta dej till vara? Sa ja inte, att 
du skulle inte inbilla dej du va nån stor förbrytare? Har ja inte allti 
vanat dej å velat lära dej arbete å gussfruktan å goda seder?



Men då kom Frassen att tänka på, att detta var ju ett verkligt stort 
ögonblick. Den hårdhjärtade fadern, som stängt sin 
dörr, återser den förlorade sonen. Men inte 
bjöd han på kalvstek, inte! Faderns åsyn kallade fram alla minnen från 
barndomshemmet, det stockade sig av gråt och uselt elände i Frasses röst:



-E ja inte en straffarbetsfånge nu kanse, som du allti bruka skella mej 
för? O, om du visste va de orde har fastna i mej! När ja fösta gången stog 
instängd i en cell, sa ja högt fö mej sjelv: nu fader, o, nu e ja en 
straffarbetsfånge! O, om du visste va ja gret den natten, å va ja va 
olyckli, å va ja har vari olyckli sen i hela mitt liv! Farvel me dej nu, 
min fader, å glöm ej bått din olycklie son, som irrar omkring i väden som 
en osali andi ur avgrundens svattaste djup - ja lemnar dej, fader, i de 
föfäliaste grubblerier, de vet ja, men bry dej inte om mej, du, de går nog 
åt helvete fö mej i alla fall, ska du få se!



Herr Hjelm dök in i porten - efter en stund stack han försiktigt ut näsan 
igen och tittade nyfiket efter Frasse - säja va man vill, en stor å berömd 
förbrytare hade Frasse blivit i alla fall, det hade många gånger stått att 
läsa om honom i tidningen - jäklar i den grabben! Han var i alla fall den 
mest berömde av de tre bröderna!



Och Frasse drev vidare med ett belåtet grin över hela sitt ansikte. Det 
var en salig känsla av triumf att ha fått krossa faderns hårda hjärta - nu 
låg han nog och snyftade och grät och var olycklig och ångrade alla hårda 
ord han sagt sina barn - men nu va de fö sent, vassego, för evitt fö sent!



Han strök neråt staden igen, gick så långt han kom och hamnade ute vid 
Lilljans. Där låg han och sov under några buskar, tills det blev mörkt. Då 
gled han inåt stan igen.



Det vimlade av glädjeflickor och herrar på Birger Jarlsgatan, könslukten 
stack Frasse kittlande i näsan, men oron för polisen drev honom bort från 
de öppna platserna. Han smög in i Humlegården, det gamla tillhållet 
för mörkrets människor.



Där satt han på ett säte och slöade. När han efter en lång stund tittade 
upp, stod en kvinna framför honom - enkel men ganska snygg - rätt ung - 
hon nickade tveksamt och sade med låg och lockande röst:



-Sitter du här, liten - a kuckilurar - i ensamheten? E du lessen, Putte 
lille?



Hon slog sig ner hos honom och trevlade upp sig så gott hon kunde. Frasse 
var tungsint och bitter, man kan ju inte gärna bli annat, när man driver 
för vrak i en stor stad och väntar på att bli mördad av polisen utan att 
det finns någon möjlighet att få hjälp någonstans.



Det förstod flickan så väl, för polisen ä gucki, de visste man nog - ja 
har vari flicka så länge, så ja känner dom, du har nog höt talas om mej i 
så fall, Ketty heter ja, mej känner alla herrar å alla flicker på Birger 
Jarlsgatan.



I rasse hade varit så lite i Sverige, ursäktade han sig, han hade mest 
rest omkring i utlandet, Frasse Gyllenhjelm var namnet, om det var känt?



Jo, milda tider, vem kände inte Frasse Gyllenhjelm! Den störste 
intjacksnoaren som fanns! Ketty hade hört så mycket talas om honom, hon 
hade så ofta tänkt på honom, alla människor visste ju vem han var och 
berättade så många skojiga saker om honom, tänk att hon hade träffat på 
honom själv nu äntligen! Hon hade just hört av en bekant flicka, som hyrde 
ett eget rum på norr och hushållade för sig själv och tog emot herrar där, 
hon hade så väldigt trevligt, och hon kunde bjuda sina herrar på ett glas 
punsch och en kopp kaffe och det satte alltid herrarna värde på så att di 
betalade gärna en femma mera eller så, för hon hade ett spritkök som stod 
i garderoben, och det tog hon fram när det kom någon, och alla sina möbler 
hade hon betalt själv, hon hade en väldigt stilig engelsk järnsäng som tog 
upp nästan hela rummet, den hade hon givit nära tvåhundra kronor 
för, och stolar av plysch, men dom hade hon inte riktigt betalt ännu för 
hon tog dom på avbetalning, så att det var en riktigt ordentlig flicka i 
så fall, och Ketty brukade titta upp till henne när hon tittade ut och 
häromdan så hade hon tittat in till sin väninna, och hon kände alla 
människor, hon kände Asse Hjelmberg också, Frasses bror, som satt inne för 
det där knivjacket, jävla bönder som kommer till stan och inte kan hålla 
reda på sina pengar och inte ville betala för sej när dom förlorade på 
lir, och hon kände alla andra människor också, för det var så lätt för 
herrarna, di behövde bara ringa upp henne i telefon och höra om hon var 
ledig så kom di genast på en timme eller så, och hon satt alltid hemma och 
väntade på telefon, så att Ketty brukade springa opp där när hon var ute, 
och häromdagen hade hon ingen annanstans att ta vägen, för byråpoliserna 
va alldeles galna den kvällen, di sprang å motade flickorna överallt, så 
att Ketty måste springa upp till den där väninnan, och som väl va, i jesse 
nam, så va hon ensam så att Ketty kunde få stanna hos henne en stund, men 
så ringde det i telefon så att hon måste gå, och då hade byråpoliserna 
gått när hon kom ut på gatan igen, och hennes väninna hade just talat om 
för henne da, att den berömde Frasse Gyllenhjelm hade kommit ut från 
stillot, honom känner du velan, hade hon sagt, nä de gör ja inte, men ja 
skulle så föfälitt gärna villa bli bekant me honom, sa ja, å jösses, 
känner du inte honom, de e en stili kar, må du tro, å rik å snell på alla 
sätt me pengar å så, a fin å trevli, honom kenner velan alla flicker, för 
de va nån som hade höt av polisen att Frasse Gyllenhjelm skulle bli fri i 
dagarna, de va långa Berta me konstgjorda armen, för hon satt inne på 
förhör för en plym hon hade snott av en buro, eller va de långa Berta? ne, 
ne fan, de va di båda studenthorerna Asta å Östa oppe på Styrmansgatan, 
som hade hot de av langa Nisse, byråpolisen du vet, som flickena kallar 
för - ja, du vet vicken ja menar, han va de, å Asta å Östa brukar hålla 
sej väl me honom, å han hade sagt'et för dom å dom hade sagt'et för 
henne å hon talte om'et för mej, så va de, å tänk att ja skulle treffa 
sjelva Frasse Gyllenhjelm sjelv bara ett par dar efteråt, e de inte som ja 
sejer att man har precis som ett varsel när de ska hända någe, å tenk att 
de e brand på dej nu igen mesamma fast du inte gjot ett skapande grann, 
jävla bylingar, men vet du va vi ska göra, om du vill föstås, men du 
skulle aldri behöva ångra dej, de svär ja på, för ja skulle skaffa så 
mycke pengar du nånsin ville ha, å vi skulle ha de så bra, så de kan du 
aldri tro, om du ville följa me mej, så reser vi till Göteborg, å du ska 
bli min festman, inte som hallick inte, så simpel vill ja inte vara att ja 
skulle villa hålla mej me hallick, för om ja ville de, då kunde ja få 
vilken ja ville, fö nog finns de pojkar i Stockholm, som skulle springa 
bena av sej bara för att få bli hallick åt mej, men ja tar inte vem som 
helst, förstår du, så mycke pengar som ja förtjenar, för alla herrar 
kenner di mej å ger mej så mycke pengar, fö ja har ett så trevlitt sätt, 
inte för att ja e så satans vacker, nog finns de flicker som c vackrare, 
men ja har ett så trevlitt sätt, säjer di, så att di kan språka me mej om 
både de ena å de andra, å de setter herrarna ett sånt värde på när di blir 
lite snea å får tala om sina bekymmer hemma me fruarna å bana, å ett som 
annat, men du skulle vara alldeles som min festman å de gör velan 
ingenting va folk pratar, i Göteborg har ja vari så mycke, så de finns 
inte en flicka på Södra Hamngatan som inte kenner mej, å där kenner ja 
till vartenda hotell å vartenda flickstelle å vet precis var vi skulle bo, 
för de finns en gammal fru som e enka å hyr ut rum åt flicker, å där kunde 
vi ha de så bra som helst, om du ville följa me mej, så fick polisen tji 
för å sno efter dej här i Stockholm å sätta in dej på Pinan!



Hon såg så snäll och oskyldig ut, den här Ketty, att Frasse blev riktigt 
glad bara av att se på henne. Efter en stund följdes de åt inåt stan, och 
dagen därpå reste de tillsammans till Göteborg.

Det var första gången Frasse levde på en glädjeflicka.



Det kändes underligt, tyckte han, att ta emot pengar av henne och aldrig 
kunna ha något själv. De bodde i ett litet enkelt möblerat rum, varannan 
kväll gick Ketty ut några timmar och kom hem med några sedlar i strumpan. 
Oftast satt Frasse hemma och slöade hela dagarna. När Ketty var hemma 
kändes det ganska skönt och lugnt, de voro som nygifta.



Hon var ju en hygglig och ganska trevlig flicka. Ibland köpte hon hem 
några matbitar och lagade dem i ordning på ett fotogenkök, då kunde det 
komma en underlig känsla av ljuv oro över Frasse - som om en aning inom 
honom hade velat tränga sig fram - en längtan efter ett annat, fastare liv 
-ett annat, renare hem - men dock ett hem - som detta. Det var så skönt 
att ha sitt eget. Men oftast åto de ute.



Ketty låg gärna i sängen hela förmiddagen, sedan var hon håglös och lat 
till kvällen, då klädde hon på sig för att gå ut, antingen på förtjänst 
eller för att få lite luft. När det skulle vara fint, hämtade hon den där 
luften på Lorensberg eller på något annat serveringsställe, vanligen nöjde 
hon sig med att gå omkring på flickställena och hälsa på bekanta.



Frasse följde och var henne en snäll man, hans humör hade blivit stillsamt 
och inbundet, han brydde sig inte mycket om annat än att få vara i fred, 
till sättet började han alltmer likna sin far, den gamle kvinnobehärskaren 
herr Hjelm.



Här i Göteborg var Frasse okänd, han kunde gå förbi poliserna utan att de 
spände ögonen i honom, och det var en ljuvlig vila. Men alldeles säker var 
han inte, det kunde ju hända att fan kom lös, så att helst satt han inne 
på rummet dagarna i ända.



Det var på det hela taget nytt för dem båda två att leva ett så pass 
enkelt och ordnat liv, de kände sig respektabla som ett par riktigt 
borgerligt anståndiga människor och kunde sitta och kuttra i ensamheten 
som två duvor. Ibland dök minnet av Solveig upp för Frasse, den lilla 
fjärilen, som han träffat i Kristiania och som varit hans stora kärlek. 
Det kunde väl svida i bröstet - men minnet drev bort igen Han hade 
ju fått en hygglig och ordentlig kvinna, som man inte gärna kunde klaga 
på, och så måste man vara nöjd med lugnet. Ketty brukade ibland tala några 
dunkla ord om en viss Harry, en ung dansk tjuv, som varit hennes stora 
kärlek sist hon bodde i Göteborg, han hade många gånger slagit sönder 
henne under deras korta och vilda samliv, men kärleken brände ännu i 
hennes hjärta med minnet av all sveda. Nu hade hon i alla fall fått en 
hygglig och ordentlig karl, en berömd man i så fall, han var finkänslig 
och broderligt kamratlig mot henne, så fick man vara nöjd med lugnet.



Detta var äktenskapet för dem båda.



Livet blomstrade igen - det blev bara en liten svag ansats. För dem båda 
tycktes det vara så stort, ty det tog ju alla deras krafter i anspråk, men 
kunde inte samla sig till mognad av deras liv. Aven äktenskapets blomning 
stannade i växten, där fanns ingen saft. Det vissnade, det föll av igen 
utan vidare spår. Och för dem båda var den avblomstringen det värsta, det 
mest smärtsamt hemska - det var visserligen inte den djupaste kärleken som 
brast, men det var sista möjligheten till ett ordnat liv, när det föll 
sönder beto de efter varandra som galna djur.



När Ketty var ute och arbetade, kunde det hända, att Frasse kom och mötte 
henne frampå natten, ibland fick han stå och vänta på henne, hade de då 
kommit långt bort från den gata där de bodde, brukade de ta nattkvarter på 
närmaste lilla hotell.



På ett av de små nästena vid Postgatan lågo de en natt. Tidigt om morgonen 
kom någon in i rummet. Frasse satte sig upp i sängen - där stod en 
detektiv, en liten grov karl med borstiga, röda mustascher, kallades för 
Stryparn för sin mani att alltid sätta händerna om halsen på den han 
skulle anhålla.



-Va fan vill ni? gallskrek Frasse i ångest, som gjorde honom vimmelkantig.

Stryparn bara grinade och teg. Frasse lyckades 
kämpa sig upp ur sömnyrans första skräck:



-Va vill ni? Ä ni tjyv eller mördare? Säj ifrån va ni vill!



-Ja ville bara se på er ett tag. Jag söker efter en person här på 
hotellet.



Ketty låg onaturligt tyst och stilla med täcket över huvudet.



-Vem söker ni efter?



-En ung dansk tjuv, en liten karl me skägg.



-De e inte ja, de ser ni velan.



Plötsligt fick Frasse den verkligt geniala iden, att en vanlig, hederlig 
människa har ingen skyldighet att känna igen polisen! Och innan det var 
för sent, skyndade han att inställa sig i den ovana positionen:



-E ni deckare, efter ni går å snokar här efter en stackars oskyldi snoare?



Stryparn bara grinade!



-Ni ska visa eran polisbricka, de e ni skyldi till!



-Behövs de?



Stryparn tog fram sin bricka:



-Kan undra vem ni ä, som ligger där å gör er grön? När raka ni er sist?



-I går.



-Varför begagnar ni inte mustascher?



-För att ja vill inte ha nåra svinborst under näsan, de skulle se lika 
jävlitt ut som eran röa rävrumpa



-Ni behöver väl inte skälla ner mej för att ja sköter min tjänst.



-Kommer ni allti in så här tiditt om måron till gästerna på hotelle?



-De ä klart att man får lov å se sig om. De ä väl er hustru kan ja tro som 
ligger där?

-Ja, de e de.



-Å ringarna har ni väl glömt hemma?



-Ja, de har vi.



-Ni svarar som alla andra hallickar, ni, å mer kan ni ju inte göra. Hönu 
Ketty



Stryparn lyfte på täcket, så att Ketty måste sömnburrig titta upp.



-Ni varnade väl Harry, kan ja tro? Ni vet nog varför vi söker efter er 
gamla fästman, å ni va tillsammans me honom i går kväll.



-De va lögn! sa Ketty, blodröd i ansiktet. Han reste me nattåge.



-Verklien?



Slutligen gick Stryparn sin väg.



Frasse flög upp och fick på sig kläderna i en rasande fart, inte tid att 
tänka på någon svartsjuka nu! Han stämde möte med Ketty hemma på rummet, 
for ut och nerför trapporna.



Tjänare! I porten stodo fyra deckare! Harry var förbannat eftersökt - men 
Frasse Gyllenhjelm kunde också vara en fångst för den som kände igen 
honom. Bara ett förhör på allmänna misstankar skulle genast kosta honom 
tvångsarbete för lösdriveri, eftersom han var skriftligen varnad. Att då 
gå frankt ut genom porten och se ut som om ingen tanke på polis funnes i 
hans huvud var ett sabla konststycke, men Frasse utförde det! Han gick 
lugnt Postgatan framåt, det brann i fötterna, men inte vågade han springa 
- han vände sig om och kikade uppåt fönstren, såg att polismännen stodo 
kvar i hotellporten, fortsatte en smula lugnare, nådde hörnet vid hamnen - 
där satte han fart! Storsprang åt kajen som om han skulle med en båt - 
hela hamnen ner. Vände sen och gick uppåt stan igen.



Nu börjades helvetet.



Han fäste inte något vidare avseende vid att Ketty hade varit 
tillsammans med Harry, själva otroheten intresserade honom inte, men det 
jäkliga var, att han själv inte kunde vara säker ens hemma längre! Antag 
att hon ville tillbaka till Harry - för honom tyckte hon om! - antag att 
hon därför ville göra sig av med Frasse, hon ger polisen en vink - hon kan 
för resten bara för egen del behöva ställa sig in hos polisen och anger 
därför den berömde Frasse Gyllenhjelm en satans historia! Där satt Frasse 
på röda elden och blev ganska brännhet!



Deras äktenskapliga idyll i hemmet var slut. Det var inte duvors 
kuttrande, som uppfyllde skymningens tystnad i rummet, det var rasande 
viskningar, hesa av ångest och hat - och tomheten gapade bottenlös omkring 
dem, de hade ingenting annat att göra eller tänka på än att hämta ved åt 
helvetets eld.



Om Frasse gick på gatan, ensam eller i sällskap med Ketty, kunde han få se 
en människa som liknade en deckare - då skenade han genast.



Han gick ensam en kväll bortåt gamla begravningsplatsen. Han fick se två 
karlar på gatan, stora och grova och med starka käppar - han sprang på 
huvudet i ån, som flyter fram utmed Norra Ågatan. Han var fullkomligt 
vettlös. Han simmade, kröp och kravlade bortåt spårvagnsstallarna, där 
lyckades han ta sig i land.



Gud give oss nådiga kvinnfolk! sa Ol Gabrielsson i Berg Ketty skulle inte 
ha varit den goda och trogna hustru hon var, om hon inte nu stuckit fram 
klorna som en katta! Att se Frasse gå där, vild och galen, var mer än en 
liten vanlig kvinna kunde stå ut med, hon maste nödvändigt riva en smula, 
aldrig så litet, i den där karlen, som darrade för minsta inbillning. Hon 
skällde ner honom var dag Gud gav för att han var ett sådant kräk, och hon 
kunde ropa högt på polis bara för att få se honom vitna så där skojigt 
kring ögonen, få höra honom stamma så där lustigt när han skyndade sig att 
tigga och be henne tiga, få se honom hoppa i väg så tokigt framåt gatan - 
det var alltför frestande, hon kunde inte låta bli, hon var ju ändå 
inte förmer än en människa och en vanlig liten kvinna!



De gingo en kväll tillsammans neråt Linnegatan, de hade varit ute i 
Slottsskogen. Hela tiden gnodde hon den förskrämde Frasse ända in i 
hjärterötterna, det var inte bara kattan som lekte av grymhet med råttan, 
det var älskarinnan som hämnades på älskaren sin hemlighets hämnd, det var 
kvinnan som triumferade över mannen.



-Du e så rädd så du springcr för en barnunge, å en sån ska vara link åt en 
flicka!



Till slut började Frasse morska upp sig, ångesten skar sig och blev 
dödstrots, han stannade:



-Nu ska du få si om ja e redd!



Han började vissla en plåtslagarevissling så att det gällade i öronen på 
varenda människa inom hundra meters håll. Polisen därframme tvärstannade - 
vände, gick dem till mötes -fick allt hastigare fart - och hela tiden 
visslade Frasse. Folk började skratta - Ketty var mållös av häpnad, så 
blev hon ängslig - men nu var polisen där!



-Va ä de för ett förbannat oljud ni för?



-De va inte ja, svara Frasse, de va hon!



Fräck och likblek av spänning pekade han på Ketty.



-Ni ä full! sa konstapeln. Kom me nu!



Och pin full sag Frasse ut, lös och gänglig och slapp i varje ansiktsdrag, 
unga karlen, böjd och åldrad av elände. Det glåmiga, släta ansiktet, de 
hopfallna ögonen, den halvt gapande munnen, den smutsröda hårtofsen under 
hatten i pannan han var en blöt man, blöt av kvinnor och blöt av sin 
sjukliga fasa, nog såg han tillräckligt berusad ut!



Ketty tog polisen i armen och började tigga och be, hon ville inte förlora 
sin karl, han kunde ju åka in på försvaret för hela året, om det ville sig 
illa, och Harry var borta.



Nu var Frasse ovanpå, nu skulle kvinnan bräckas!

-Nå, ska vi inte gå nu? frågade han, tog polisen under armen och 
spatserade bort från Ketty, som inte vågade följa efter, hon sprang sin 
väg åt ett annat håll.



Men när Frasse gått en bit med konstapeln, sjönk modet. Det hela var ju 
vansinnigt, det behövdes bara, att någon misstänkte det minsta, så blev 
han fast! Plötsligt tog han ett språng åt sidan och skulle ge sig av - men 
konstapeln höll fast, slog armen om halsen på honom, vred om hans handlov 
och grinade vänligt:



-Näe, gubbe lilla, den gången bedrog du dej!



På polisvaktkontoret tryckte Frasse som en räv i åkern, men eftersom han 
var en full karl hölls det inga långa resonemang, två konstaplar sleto av 
honom rock och krage, tog honom en i var arm och singlade in honom genom 
den öppna dörren in i finkan så att han slog skallen i väggen mitt emot - 
där fick han ligga i smutsen på golvet över natten.



Dagen därpå släpptes han ut. Då hette han Gustav Karlsson och var 
handelsagent, det namnet hade Ketty redan uppgivit och det lydde han utan 
att blinka, ty Ketty satt där och väntade och hade massor av pengar med 
sig att betala böterna. Det gällde att hålla tungan rätt i munnen i den 
här trånga manövern, varje ögonblick väntade han att bli sänd till 
detektiven vid Spannmålsgatan på förhör, men han erkände i hast sin fylla, 
hade sina tjugufem kronors böter som i en liten ask och fick gå!



Ketty var snäll och skygg och smeksam om morgonen när de gingo från 
polisen, Frasse hade absolut knäckt henne. Han njöt tjurigt sin mulna 
triumf och följde henne upp till ett flickställe i närheten, där en hel 
skara av bekanta väntade i köket hos ställets mamma:



-Skicka en barnunge te bys - får man själv gå efter'n gamla karlen! bära 
sej åt så där dumt!

Där blev frukost med brännvin och porter. Vem satt skygg vid dörren, 
en käring med rinnande ögon och ett ansikte som ruttnat av röda sår- ett 
smutsigt, stinkande bylte av trasor vem gnällde med gnäggande skratt - en 
gammal barndomsväninna till Gyllenhjelm - hon har varit flicka i många år, 
nu är hon slut - se, Happa Tja! - å, tänk att Frasse känner igen mej ännu 
- Happa Tja har hon hetat i hela sitt liv och det heter hon ännu, flickan 
Andersson från grå stadens yttersta utkant.



Minnas och minnas - en solglittrande morgon på färjan över Sundet, när 
färden gick ut till ungdoms bragd och mandoms gärning - gamla bussia Happa 
Tja, ja trodde du hade blivi en fin hora?



-A nänä män, de gick inte så väl heller, å nu e de så illa, så illa, å nu 
e ja gift, å de här e min man - han heter Berg han arbetar ute ve Jonsered 
annars.



Frasse är nådig, han hälsar på arbetaren Berg, en smutsig slusk, som 
sjunkit ner bland parias. Det är ett stort, likblekt ansikte, en tung 
björnkropp, smala, spinkiga ben, en dolsk och gallsjukt plirande blick av 
brännvinsångest ur misstrogna, missnöjda, misskända ögon. Ända från 
Hasselbotten långt, långt i norr har han luffat till fots genom landet för 
att finna något, som han kunde hålla fast vid och njuta av intill botten, 
nu fick han hälsa på den store inbrottstjuven, som nyss blivit frälsad ur 
ett äventyr hos polisen. Det var ett stort ögonblick för Berg, det skulle 
dom veta hemma i Hasselbotten, så kanske dom lät bli att skälla honom för 
Lutfisken vidare för att han hade slagits med torkad lutfisk utanför 
kooperativa handelsboden Tiden, gömd och glömd däruppe i bondlandet!



Det blev en ansenlig frukost med mycket brännvin och mycket porter, 
halvklädda flickor, käcka soutenörer, och en hes och gungande fet gammal 
mamma, världserfaren och klok som fan.



Efter frukosten togo pojkarna Frasse med sig in i ett av 
smårummen, där luften var härsken av tobaksrök, 
gammal punsch och skökoparfym - de talade förstånd med honom:



-Inte fan duger de, att du som ä en skickli å känd person, låter Ketty 
behandla dej så där!



Han teg. Han visste själv, att alltsammans var galet, men det var något 
som band honom hårdare än allt förnuft, det kunde inte sägas, det var inte 
kärlek heller, det var bara några månaders lugn hos en snäll kvinna i 
något som skulle vara deras eget hem.



-Nä, dra åt helvete så dum å barnsli du ä, Frasse! Ska du låta en 
skruvtjejj behandla dej som hon vill? Nä ge henne kurr varenda da, för de 
ska hon ha, den där besken! förklarade Svarta Acke, han hade blanka, 
fräcka ögon, små svarta fjun på överläppen och en svart, blank hårlugg, 
klippt rak över pannan, rösten var hes och däst av tidig vällevnad på det 
söta gossebarnet.



-De ä rätt! instämde Långryggen. Den där lilla dansken Harry, han kunde 
sköta Ketty så de fäste! Han gå henne stryk varannan timme på dygnet, å 
han fick henne att skaffa pengar som gräs, då tordes hon inte komma hem me 
mindre än femti kroner om kvällen, var hon sen skulle ta dom, hade hon 
mindre spöa han henne å körde ut henne igen. Ville hon inte gå ordentlitt, 
så följde han efter henne me käppen ända tills di mötte nån herre som 
börja fjädra sej för henne. Då fick hon gå me den, men Harry följde efter, 
inte mer än en kvart fick hon vara inne hos nån herre, då gick han in å 
hämta henne å körde ut henne på träff igen. Han kunde sköta henne, han, 
men du passar inte riktitt till link, du Frasse!



Långryggen lät bekymrad. Det var en lång ljus karl med grova kindknotor, 
stor haka och tjocka, svullna läppar, han hade bara två tänder kvar i mun, 
rösten var lika hes och däst på honom.



Gustav satt bredvid, en liten smal osh smidig grabb med pigga ögon 
och nästan vita mustascher. Han skakade på huvudet:



-Va skare tjäna till å spöa tjejjena så där?



-Vare ska tjäna till! Skarom inte jobba, närom har skaffa sej en link, 
kanse? För att du ä kär å toki i din Ada å får allt va du vill av henne 
utan spö, för Ada ä en bussi dosa i så fall, en fin dosa å ingen vanli 
gatlafs, men de ä somlia gaj som ska ha spö, dom blir inte bra annars, å 
dom trivs inte hos en grabb om inte han spöar henne!



Frasse satt och slöade i soffan och drog halsbloss och tänkte på den 
första tiden med Ketty, hur snäll hon var - det fanns ingen mor eller 
syster som kan vara mer snäll, hon skötte honom och berömde honom och 
pysslade om honom på alla sätt. En tid, när hon hade blivit misshandlad av 
en herre på ett hotell så att hennes knä hade gått sönder, gick hon ut på 
förtjänst i alla fall, fast det värkte i hennes knä så att hon maste gråta 
vid varje steg.



-När Ketty va bekant me Harry, fortsatte Långryggen, då fick hon inte 
ligga å dra sej hela dagana. Nä, då måste hon opp bitti å sent å passa 
honom, han skulle ha fin mat a dricka å allt möjlitt. Försök me prygel, 
Frasse! Du ska få si att de hjälper så de blir folk av henne! Hon går å 
tigger stryk tills hon får!



-Hur mycke pengar har du på dej? frågade Svarta Acke plötsligt.



-Inte en cent! kom det tungt från Frasse.



Pojkarna skrattade! Till och med Gustav drog på mun! Långryggen fick upp 
sin plånbok och Acke sin - fullt med sedlar!



-Så här ska de se ut i en links plånbok, om han kan sköta sin tjejja! Nu 
skar'u inte vara blöt, Frasse, de ä en skam å se dej gå som en hunn för 
ett ben!



Men Frasse fick tårar i ögonen när han besinnade hur ädel och finkänslig 
han i själva verket var, Aldrig hade han så mycket som rört vid 
Ketty för att slå henne, ändå var hon så jäklig mot honom, som var så 
olycklig. Kunde hon nånsin få en bättre käresta? Det finns ingen man på 
jorden, som skulle kunna göra henne de små tjänster han gjort henne, när 
hon var galen i kroppen - vad fick han till tack för det? Men det hjälpte 
inte - när han så mindes den första tiden av deras samlevnad, den gömda, 
tysta stillheten - då blev han skygg och tårögd igen. Det liknade ändå 
lycka! Det kunde aldrig betalas, hon fick vara hur jäklig hon ville sen, 
han kunde inte annat än förlåta henne. För det var nog som doktorn hade 
sagt på byrån en gång, de andra flickorna talade om'et, att Ketty var lite 
galen i huvudet, hon blev alldeles som sinnesslö ibland. Inte kunde man 
röra henne då - Gud nåde den som vette felar! sa gumman när hon kesa.



När de kommit hem från den där frukosten, ställde Ketty till ett 
sjuhälsikes liv, Happa Tja hade berättat så mycket för flickorna om sin 
gamla bekantskap med Frasse, Ketty var alldeles vild av svartsjuka, han 
tänkte väl överge henne nu och gå till sin gamla käresta, tänkte han inte 
det, kanske?



-Den där gamla käringen!



-Käring! Ska du ljuga också, då hörs det ju att du tänker gå till henne! 
Ni har ju varit skolkamrater! Att du vill bara usch, ett sånt as som hon!



-Hon ser fö rysli ut, ja vill inte si'na en gång!



-De e klat att du gillar såna fruntimmer, annars skulle du velan intc 
villa gå till henne igen!



-Vill ja?



-De sa du ju att du ville, när du ljög å sa att du inte ville, bara för 
att ja skulle tro att du inte ville, fast de e klat att du ville när hon 
inte e så gammal som du sa!



Frasse måste tänka sig om en stund. Happa Tja var hans skolkamrat - själv 
var han inte trettio år ännu - äldre kunde inte Happa Tja vara. Men hon 
såg ju ut som en gammal käring - en hemsk tanke kom över honom: var 
han själv lika gammal och slut? Innan livet ännu hade börjat!



Han gick ifrån Ketty. Men vad hjälpte det? På gatorna vågade han inte 
vara, han måste gå hem igen, för att få tak över huvudet och för att få 
matpengar. Hon var över honom som en tiger igen - hon lämnade honom aldrig 
mer någon ro varken natt eller dag, han var hjälplös i margrevinnans våld. 
Inte vågade han smälla till henne heller. Då skulle hon naturligtvis 
genast springa till polisen, trodde han.



Hon kunde hetsa! Hon skulle ha in honom på fängelset, sa hon, för att han 
inte skulle kunna gå till andra flickor. Mitt på gatan kunde hon 
tvärstanna och skrika på polis - då sprang han - hon efter - ta fast 
tjyven - han e en stortjyv!



Men hon nämnde aldrig hans namn högt! Det hade varit farligt på allvar - 
hon lekte ju bara kvinnans vanliga lek! Och Harry var borta!



Hon slog honom i ansiktet och klöste honom, på gatan dängde hon honom med 
paraply och väska, hemma kastade hon vedträn och vad som helst på honom. 
De måste flytta från sitt rum för dessa uppträden och kunde inte bo 
annorstans än på små farliga hotell, tätt under polisens ögon, de flyttade 
varje vecka, varje dag - slutligen blev det slut med hans tålmodighet och 
feghet, en dag drev han till henne med flata näven så att hon tumlade 
omkull på golvet och vände benen i vädret.



Hon blev liggande mållös en stund - så började hon gråta -och när hon 
gråtit ut, kom hon smeksamt och strök sig som en katta emot honom - han 
skulle inte vara ond på henne, hon tyckte ju så mycket om honom, och hon 
ville ju bara att han skulle tycka om henne, så skulle han få så mycket 
pengar han ville ha. Och hon gjorde alldeles som herrarna brukade göra - 
tog fram en femma och förförde honom.



En kväll voro de tillsammans på ett flickställe, där träffade hon en herre 
och försvann med honom in på ett rum, som hon lånade för momangen av 
en av flickorna på stället. Frasse satt ensam i köket och väntade, mamman 
var hos gästerna.



Väntan blev lång. Från tamburen hörde han ett underligt läte, det trängde 
fram bakom en stängd dörr. Han gick närmare och lyssnade - ett barn! Ett 
barn satt därinne och sjöng och småpratade för sig själv!



Från salongen och smårummen hördes skratt och skrik och sång och svordomar 
och gälla kvinnoröster - därinne i det stängda rummet satt ett barn och 
väntade alldeles som Frasse. Och barnet levde i sin egen morgongrynings 
lilla värld:



-å falleralleralla - så va de slut me den sagan - hurra, hurra - ankan 
simmar på vattne hela denna sommarda - hurra, hurra!



Det var en tokig visa, tyckte Frasse. Bara samma lilla entoniga 
melodistump om och om igen - med nya ord allt eftersom de döko upp i 
barnets minne:



-De va en gång en gosse - han gick å tralleralleralleralla för 
tralleralleralla - å gossen gick till skolan - han ville inte inte gå i 
skolan - sen kom där - - - tralleralleralla - sen så kom han till skolan - 
å då hade han hunden me sej - å lärarn kom å nöp honom i öra - för att han 
inte ville gå i skolan - då så bet hunden den elaka lärarn - da ble gossen 
så gla! - För tralleralleralla - lala - la la la - du som ä Maja du får 
gunga på Paja - för de va en flicka som hette Maja di kalla henne för Paja 
- för Maja, för Paja, för Traja, för Kaja, för Laja - ajaj ajaj aja - å 
Snaja! - De va en liten gosse -en liten, liten gosse - en gosse, en gosse, 
en liten liten gosse -tra taritam tararamtatamta - a då sa den lilla 
gossens mamma -tra tariram tamtramma - då sa den lilla gossens mamma hon 
sa så hära - nu kan ja vara gla i da - i da i da - för polisen friade mej 
- polisen isen lisen - han friade mej i da - för han tyckte ja va så 
ordentli - hurra, hurra, hurra! De va en kissemisse - å den har vi talat 
om - å kissemissemisse - å lilla kissekisse - så här gör flickorna var dom 
går, a var dom sitter å var dom står - tralleralleralla. Ingen slipper här 
fram, här fram, förrän han säjer sina käringars namn - hurra! De va 
en gång - hurra, hurra! Kung, kung Oskar, kung kung kung kung Oskar - va 
vill du vara - vill du vara sol eller måne - ja vill vara solen - ja vill 
vara månen - ja vill vara alla alla stjänena. Hurra! Haderittan satt på 
taket, Haderittan ramla ner, Haderittan slog ihjäl sej - Haderittan finns 
ej mer -Putte, du ä min ögonsten - Putte, å Putte, Putte, - Så va de slut 
me den visan, hurra!



Sången tystnade därinne. Frasse skulle gå, men då började det igen:



-De va en gång - tralleralla - så va de slut me den sagan. Hurra, hurra, 
hurra! - De va en liten gosse - å skulle peta prinsessan - så kom di bägge 
bada - opp i kungens hus - å skulle peta på prinsessan - å då sa gossens 
mamma - sitt nu här å vänta - mamma ska gå bort å förtjäna - hon förtjänar 
så mycke pengar - å pengar å pengar å pengar- så får gossen karameller - å 
då satt prinsessan hos kungen - å kungen va så elak - å prinsessan gick 
till gossen å ville leka - å gossen slog ihjäl den elaka kungen - han 
friade mej, han friade mej hurra! A nu ska vi hurra på en gång - hurra



Frasse hörde att det kom någon i tamburen. Han vände sig om, det var Happa 
Tja.



-Va står du å gapar efter, Frasse?



-De ä en barnunge därinne.



-Ere? De e velan Adas å Gustas grabb, hon brukar ta honom me sej hit, en 
sån liten söt grabb, så. Kom, skaru få si!



Happa Tja låste upp, de gingo in. I rummet var kolmörkt, från köket föll 
ett glåmigt lampsken in - på golvet satt en liten fyra års pojke och 
stirrade emot dem med ett småslugt, gammalklokt ansikte, ögonen blänkte 
glasaktigt klara.



De gingo ut igen. När Happa Tja stängde, började pojken åter sjunga.

-Ada vill inte göra sej av me grabben, hon e så 
festad ve'n så de e alldeles ryslitt, å Gustav också i så fall, de e 
riktitt rart å si dom me ungen, di leker me'n precis som di vore barnungar 
alla tre, å di sjunger för'n å berättar skojia historier för'n. Men Gustav 
kan ju inte allti vara hemma när Ada e ute på förtjenst, så då tar hon 
grabben me sej å låser in'en här under tiden.



Ada bodde med sin link Gustav ungefär på samma sätt som Ketty och Frasse 
hade gjort förr, i ett litet möblerat rum bortåt Masthugget. Hon var väl 
inte den första mor, som frossat av sin fruktansvärda moderskärlek.



Happa Tja var hemmastadd på stället, tjänstgjorde som ett slags 
uppasserska nu igen, hon hade varit borta en tid när hon bodde ihop med 
Berg, nu hade han givit sig i väg på luffen igen genom landet.



-Hur gammal ä du egentlien, Tjappa? frågade Frasse plötsligt, han satt i 
kökssoffan, kvinnan ordnade fram lite kallmat åt honom ur skåpet.



-Tretti år snat, vaför frågar'u de?



-Inte fö någe.



-Tycker'u ja sir gammal ut?



-Å ja.



-Ja vet velan de. När käringen blir så gammal så haka växer ihop me näsa, 
så dör hon aldri, vet du velan. Å ja har vari me om mycke.



-Har'u?



Hon slog sig ner vid bordet, började äta och sköt fram brödet till Frasse:



-Keka du, Frasse, ja känner käringen!



Ur en ölflaska hällde hon upp brännvin i ett ölglas och gav Frasse 
buteljen:



-De här har vari min olycka, de! sade hon lugnt.

-Jaså. Du ble pigg på nubben. Ja, då gåre lätt åt helvete.



Hennes såriga ögon runno, det syntes på närmare håll, att ansiktet var 
ungt under förfallet. De djupa fåror, som skurit sig in i huden, voro inte 
ålderns rynkor, de voro slappveck under ögonen och kring den tandlösa 
munnen, knivsvassa ränder av ett förhärjande liv rätt ner över kinderna. 
Och såriga blemmor överallt, även på händer och armar, det var av yrkets 
sjukdom. Hon blev språksam av nubben:



-Du minns när vi skildes i Köpenhamn? Då ble ja bekant me en rik herre, 
som tog mej me som hålldam på en resa utrikes. Han va så kär i mej, så. 
Men så tröttna han å gå mej tretusen kroner till en cigarrbo, ja köpte en 
i Stockholm, men ja tröttna å sålde butiken till en gammal glädjeflicka. Å 
så ble ja byråskriven. Ett tag följde ja me ett cirkussällskap, å sen 
börja ja på varieté. Ja hade en häli röst, de minns du nog från skolan, å 
alla herrar va galna i mej, bara ja visa mej på scen så börja di skratta, 
di skrek å va glada, de va precis som om ja vari Dagmar Hansen sjelv. Jag 
fick blommer å bjudningskort varenda kvell å tjente greslitt mycke pengar, 
men alltihop föstöde ja. Så ble ja sjuk å måste in på sjukhuse å opereras, 
när ja sen kom ut, va ja så förändrad i mitt ansikte, så ja kunde inte få 
plats som atist lengre. Så reste ja me en skådespelare i lannsoten, men 
honom ble ja arg på för han ljög så det syntes att han inte va nån bildad 
menniska, aså reste ja till Stockholm igen me en småstassherre. Honom ble 
ja lite kär i, så ja följde honom te hans sta igen, han va förman på en 
fabrik, å ja hushålla åt honom i ett helt år, så kär va ja i honom. Vi 
hade de riktitt hälitt, åså reste ja till Stockholm, fö ja va trött på de 
där. Ja sprang ute om nätterna igen å hade livatt, sen for ja hit till 
Göteborg å flytta till ett flickställe på Eklunnsgatan. Ja fötjente 
välditt me pengar, men när koppelkäringen hade fått sitt a alla andra 
sitt, så hade ja ingenting kvar. Ja kunde knappt köpa ett mål mat iblann, 
för alla ruffelkäringar som springer här på nästena, å alla ska di 
rappa å röva å lura flickena på deras pengar å seljer allt möjlitt 
skrep å låssas passa opp å springa ärenden. Så for ja till Stockholm till 
ett flickställe på Luttensgatan, då fick ja syflis, å ja kände igen karn, 
fö de va ändå en poliskonstapel, som bruka gå där. Å då måste ja in på 
Eira. Där låg ja många månar tills ja fick gå ut igen, ja herre milde 
skapare, kära Frasse, så mycke ja har vari me om!



Hon mumsade med tandlös mun på sin smörgås, slog i en ny sup. Där inifrån 
hördes det vanliga skränet och skrålet, hon nickade med huvudet åt det 
hållet och sade:



-Nu skulle ja inte villa vara i flickenas kleder därinne för aldri de, fö 
di har sitt kvar, ja e fädi me mitt. I Stockholm ble ja uslare å uslare, 
fick varningar av polisen å kom på rannsakningen. De minns du velan att vi 
råkades där å knacka me varandra? Gu va ja ble gla, när ja hörde de va du, 
Frasse! För ja va så redd att sitta ensam i cellen, å inga bekanta hade ja 
där, så ja trodde ja skulle bli galen. Då skulle ja bli ordentli, tänkte 
ja, å när ja kom ut så ble de som förut. Sen ble ja dömd till två månars 
tvångsarbete, å där ble ja bekant me en massa glädjeflicker. När ja kom ut 
igen, tog ja plats på en syateljé, men så börja ja gå ute igen, för har 
man en gång blivi flicka, så kan man aldri sluta me de. Strax efteråt fick 
ja fyra månar på Pinan i Norrköping, Snurran di kallar. Å då va ja mera 
van, så då gjorde de mej ingenting. Där ble ja bekant me en glädjeflicka, 
som ja sen reste ut i lannsoten me, vi reste över hela Sverige, i alla 
småsteder, å tjente greslitt me pengar, å de gick åt lika fott. Sen fick 
ja fem månter fö lösis å min kamrat fick ett åt hallt år. Sen ble ja 
bekant me en karl som reste me en skjutbana, hos honom va ja i flera 
månar. Sen gick ja ute igen i Stockholm å fick strax efteråt sju månar på 
Snurran. Ja visste att ja va en fölorad menniska å brydde mej inte om å 
bli bettre. Vem fan kan hjälpa de? De går som de går. Det finns fö resten 
ingen i fengelset som bryr sej om att tenka annat, inte vill man vara 
semre än di andra, inte, å så visar man sej livad å gla, de vet du 
velan me dej sjelv, så mycke som du har seta inne? Fast ja tror i alla 
fall de finns många som blir lite lessna när dom sitter ensamma i cellen å 
ingen sir dom, de finns dom som ber till Gud, de vet ja, fö de har dom 
sagt till mej, a inte för att man borde tala om'et, men nog har de vari 
nära fö mej också iblann. Sen reste ja me en karusell på marknader a va en 
dingalo tjejja, sen kom ja till Eken igen. Där hade ja en link som slog 
mej alldeles födärvad. Ja stal så ofta ja kom åt av mina herrar, men 
linken fick aldri nog me pengar. Han satt fö de mesta i Bäns å vräkte sej, 
sen gick han hem å spöa mej. Ja har aldri sitt en sån link som du e, 
Frasse, för inte super du å inte spelar du kott å aldri pundar du Ketty, 
hur jävli hon än e mot dej, för de vet alla mennisker att hon e, de 
skriker hon om sjelv överallt. Skål på dej, du lille!



Hon började snea till, men fortsatte med hejdlös iver sin enformiga 
levnadssaga:



-Fy fan en sån link ja hadde, men iblann va han snell å rar, så ja sejer 
inte nå ont om'en, å en kvell tog polisen oss båda två, mitt på Hamngatan 
i Stockholm. Han fick gå, men ja fick tie månar för lösis. När ja kom ut 
igen, gick ja in på Frälsningsarmens härbärge för fallna kvinner, men de 
va precis som ett fengelse, de kunde inte vara värre på Snurran, ja fick 
arbeta som en slav från måron till kvell å fick aldri ett öres betalt, dom 
tjente greslitt me pengar, de sa ja åt föreståndarinnan, men hon talte 
bara om Jesus å de, å sa att ja skulle vara nöjd å tacksam. Men när 
föreståndarinnan satt ensam å prata me systrarna, då vare bara hur mycke 
den eller den fången kunde arbeta å förtjena åt dom - så att ja hoppa 
därifrån å ble glädjeflicka igen. Ja va i Malmö å ja va i Köpenhamn å ja 
va i Kristiania å ja va här i Göteborg å ja va nästan i England, fö ja 
tenkte resa dit ett tag också. Å ja va i Stockholm Ja va överallt. Ett tag 
va ja bekant me en gosse, han va bara arbetare, men de va en snygg å snell 
gosse i så fall, fast han for till Amerika sen å dit ville inte ja 
resa. I Stockholm bodde ja till slut på dom vässta bushotellena, på 
Jerusalem å på Sverige å dom där ställena du vet, där va de liv om lödass 
å söndassnätterna! De va mest fattia karlar som gick dit, dom kunde stå i 
ko på gatan. Iblann måste ja vara ihop me ända te femti karlar på en enda 
natt för att få in kanse tretti kroner, som ja skulle ha att leva på sen 
under veckan, å koppelkäringen skulle ha minst hälften. Där ble ja så 
föstöd, så ja fölora all kensel i kroppen, ja ble alldeles som ett stycke 
trä, bara brännvin drack ja. Så blev ja fast å fick arton månar, knappt 
hade ja blitt fri så fick ja två år fö lösdriveri. När ja kom ut, va ja så 
deki så ja kunde inte visa mej för en herre, ja fick hålla till ner i 
Stassgårn å ve Sjöbergs plan som en annan skrubbagusta. Fick ja en krona 
av en karl så va de någe alldeles storatat, ja kunde inte bjuda på en häli 
kropp längre, å då e man ingenting väd, ja fick tacka till för en tiöring. 
Så kom ja hit till Göteborg igen, gick nere i hamnen en tid som en 
tatterska, å nu e ja här, sir'u de, Frasse, att ja har vari me om mycke 
medan att du har blivi en berömd man!



Frasse tuggade sin smörgås å skakade på huvudet:



-Du skulle ha låti bli å nubba så mycke - så kunde de ha blivi en fin hora 
av dej - fö du hade takter, de vet ja!



Just då, när de hade det så trevlitt för sig själva, skulle naturligtvis 
Ketty komma!



Hon tjöt av ilska när hon fick se Frasse ihop med Happa Tja, slog 
smörtallriken i golvet, dängde väskan i skallen på den gamla glädjeflickan 
å gav Frasse en rekoderli spark:



-Har ja inte sagt dej, att du inte får vara tillsammans me de där gamla 
aset? Du ger dej velan inte förrän ja sätter fast dej hos pliten, din 
stortjyv - kom ihåg va ja sejer att ja gör'et en vacker da!



-Spöa henne, Frasse, spöa henne! skrek Happa Tja.



-De gör han vicke han vill utan att fråga dej om lov, kom ihåg de! 
triumferade Ketty.

Frasse tog tyst sin hatt och gick, efter följde hans margrevinna, 
skällande och tjutande - men hennes ögon lyste av glad förväntan och båda 
halvsprungo hemåt.



Rallaren Berg, född i Bondgruvans rutma by, är redan långt borta sin kos i 
landet.



Vart vandrar han och söker? Vart går han i mörker vill?



Han har för tillfället hamnat vid ett litet banbygge.



På en naken backsluttning, ett gott stycke från den mariga skogskanten, 
stå några rallarebaracker, sneda och vinda, nersjunkna i leran, som 
piskats till ismörja och dy av långa vinterregn. Mörkret faller tungt och 
snabbt- allt mörkare - allt snabbare - allt tyngre. Landet är öde och 
tyst, svartskogen väntar, ingen vind vågar andas över vintervåta 
bergknallar och slätmarker.



Det lyser ur fönstren i barackerna, från den ena hörs skrän och skrik, det 
är lördagsafton, det är brännvin, det är dans bland tungstövelklädda 
hedningar, de dansa björndans med varandra, kvinnor våga sig inte dit.



Det är mest i barackens ena hörn, som glädjen går fram i svångremsvals och 
klackjärnsgalopp. I det andra rummet sova ett tiotal karlar, rummet är 
några meter i fyrkant, ett tiotal sängplatser stå tomma, de som sova nu 
skulle väl knappt vakna av en jordbävning. De som inte sova hålla till i 
rummet bredvid, där finns brännvin - och där finns Berg, han sitter vid 
brännvinslådan nere vid dörren- där finns också en liten jävel till 
finnpojke att spela handklaver, han heter Njammi och spottar blod:

Ett tråkitt liv vi hava, varenda rallare, vi mycket långt får trava 
för att en tös få se. Men va gör de till saken? Vi livar upp varann! Å 
rallaren ä vaken, å tralla jämt han kan!



Mitt emot dörren vid andra kortväggen är bordet, över bordet hänger en 
fotogenlampa, som knappt orkar lysa genom röken och oset. På bordet under 
lampan sitta sex karlar, hopträngda till ett enda svart block under breda 
filthattar - kantiga ansikten och grova hakor skjuta fram ur 
yllehalsdukarna, mustascherna hänga, de nakna brösten lysa fram - här ska 
de vara mera kask - en dyster visa mullrar ur deras svarta djup:



-En vacker yngling arbetat har på Skåne-banan i två årr. Nu ä han döder, 
nu ä han borta, å lilla vännen nu ensam ärr. Å gossens namn va Södergren, 
som nu har mistat sina ben. Han kommen var ifrån Sörby socken, han vilar 
nu neruti Grävie by.



På kaminen vid skiljoväggen till det andra rummet puttrar kaffepannan, 
väggen mitt emot är fylld av sängbritsar från golv till tak, inne i 
sängarna är fullt av hedniska karlar med breda bringor och 
stångjärnsarmar, de ha trängt in sig där för att inte vara i vägen - va 
fan nu då, gå inte bort me butellen, här ska de vara! - och en gäll röst 
tar upp en gladare strof:



-Stockholm ä en livad sta, hej! di! hurraa!

för stadens vagnar går på räls långt härifrån. önskar du veta hur 
rallare mårr? Hej! di! hurraa! Jo, glaset klingar, kärran gårr, långt 
härifrån!



Mitt på golvet är ett par meters svängplats, där dansa fyra par, de 
trängas med varandra i en enda massa och komma inte ur fläcken. Med 
bistert rynkade ögonbryn och ett dystert rytande, som höjes och sänkes i 
takt med handklaveret, stampa de i dammet, som stiger i sky från golvet, 
som vore där bara jord och inte bräder, karlarna svettas och flåsa, värmen 
ryker, kaffet ryker och osar, kropparna imma av hetta från kaminen och 
från brännvinet, lampan ryker och glåmar och lyser blekt i en ring av gult 
genom kvalmet.



Njammi spelar - han suger sin längtan, han sprätter och far med sina 
händer, klaveret, hur det låter, det pustar, lockar, suckar tungt, det 
glittrar fram och åter, i alla fall ä de bra att ha - sup, spelman, snyt 
dej å spela en vals! - när ja fyllt femton år, duger den valsen inte åt 
dej? då ska mitt bröllop stå, tjong falleri å rej! nöjet, de flyger sin 
kos, trampas du satan! flickan ä en ros, maka dej, spelman, tjong falleri 
å rej!



Hur fan det gick till egentligen, så satt Berg nere vid dörren och såg 
särdeles arg ut. Men det var bara därför att han hade roligt Inte ska man 
bry sig om att vara nykterist, inte ska man tänka på det gamla som varit, 
de ä ingen som tackar en för de, jävlitt ä de å de har de allti varit, men 
brännvin ä gott, bättre kunde de väl finnas, föstås, men i alla fall ä de 
bra Berg svettas en klibbig ångestsvett, hans ögon glindra i likblekt 
ansikte, hans bröst häver sig tungt, det suckar och jublar, det är något 
som vill ut och befrias, det är något som rasar och bränner inom honom, ut 
ska de, brännvin här, ja jävlar, duvan flög högt opp i topp, duger den 
valsen inte åt dej? svingar mot himmelen opp, tjong falleri å rej! Sökte 
hon vännen sin, söker ja också efter min, maka 
er jävlar, tjong falleri a rej!



Här dansar rallaren Berg, duger den valsen - undan för fan! tungt rullar 
björnen i vals, tjong falleri å rej! ingenting ser han, blundar så hårt, 
ingenting hör han, sjunger så hest



Njammi spelar.



Hör bara, tjo ska ni se! skåpet, det skrattar, glimmar som fan, här kommer 
ja, ska ni se, här kommer du å ja! hör bara valsen som gar, valsar och går 
i tungstövelstakt, klackjärna small, de gnällde å gnall, här kommer själva 
fan!



Berg pustar och stönar, stelnat är hans ansikte, ögonen knipas hårt ihop, 
han törnar emot dem som dansa, undan bara! han viker inte en tum, fram ska 
han själv, bara han, stövlarna stampa och dåna i golvet, kroppen vaggar 
men väjer inte, undan bara, det är den gamle svenske björnen som dansar, 
sjuk av gift i sitt blod, vild och galen av brännvin, nu tar ja spelet i 
hand, undan för satan, undan för Berg! reser till främmande land, tjong 
falleri å rej! kärlek å sinnesro jämt i mitt sinne bo, knuffas du, jävel? 
tjong falleri å rej!



Bergs mun hänger vidöppen - det hörs ett klagande stön urr urr ulleri burr 
- det åskar ett rungande dån av förbannelse omkring honom, han hör dem 
inte, det rosslar av hänförd sång i hans rostiga hals, ett rytande stiger 
långsamt upp ur nattsvarta djup, den urgamla svenska sången, ulleri 
bulleri bum!



Och Njammi spelar.



Förr hade ja en vän, bråkar'u, Berg, så åker'u ut, nu har ja mista den, 
tjong falleri å rej! Men de gör alls ingenting, bara att valsen går 
omkring - en klackjärnsstövel trampar rakt i Njammis klaver, men pojken 
varken hör eller ser, lever bara i sin vals, tjong falleri å rej! 
Pannluggen hänger ner i ögonen på honom, där han lutar sig fram över 
handklaveret, suger och trillar och drar - en karl drumlar omkull raklång 
över Njammi och valsen sjunker till botten som en sten i det spruckna 
klaveret.

Berg går fram ännu som björn i sjögång, hans armar hänga med alltför 
tunga händer framför bröstet på honom, slokhatten slänger omkring nacken, 
då fick han en kyss av en stångjärnsnäve över nosen, han vacklar, dinglar 
på spinkiga ben, han valsar vidare - massan tätnar och svartnar, ut me Berg 
han tiger och sveper bara omkring sig björnramen ett tag och valsar 
vidare, tunga nävar falla med duns och dån därinne i trängseln, Berg 
stannar inklämd mellan karlarna, vaknar och ger upp ett galltjut: nä nu 
jävlar ska ni få si på pojken! Stövlarna trampa och skrapa, det smäller 
och slår, Berg skjutes långsamt mot dörren, steg för steg - nu är han 
utanför, dörren slår igen.



Därute står han i kvällens mörker, i öde land, i vinterregn över ismörjig 
lera och frusna stenknallar på slättmarken, långt borta reser sig tigande 
dyster den mariga svartskogens bryn.



Berg måste in igen, härute kan han ju inte vara, därinne fanns brännvinet, 
därinne var han salig nyss, han måste in i himmelriket igen, han bultar 
och slår på dörren, den är stängd.



Tårarna trilla över hans ansikte, han tuggar till skum varje svordom som 
stötes upp i hans mun - det blänker något blankt vid barackens vägg, någon 
har ställt ifrån sig en huggyxa där för att gå in och dricka brännvin. 
Berg svänger yxan omkring sig som ett halmstrå, in måste han igen till 
saligheten i det varma, brännvinsljuvliga himmelriket.



Dörren öppnas, en karl kommer ut, han bär den rykande kaffepannan i hand, 
ska hämta mer vatten - yxan svang som en silverblixt- det sang av dunsen i 
en naken rallarebringa - kaffepannan skramlar i väg på egen hand över 
stenbacken - Berg springer därborta i mörkret - springer för livet.



Det är tyst där inne i baracken. En plötslig dödstystnad bland alla 
hedniska män i hängande slokhattar - en karl står därinne, stöder sig mot 
sängstolpen med sin väldiga arm men armen veknar, ansiktet bleknar, ur 
bröstet störtar blodet i stöt på stöt, mörkt och skummande - döden stiger 
sakta in genom dörren.

Frasse skulle möta Ketty en kväll på Södra Larmgatan, strax vid 
Västra Hamngatan, hon hade lovat att han äntligen skulle få pengar, på 
flera dar hade han inte ägt ett öre.



Hon kom naturligtvis inte. Det var mörkt och kallt, en rå vinterkväll. 
Frasse tröttnade att stå där, vågade sig inte ner på öppnare platser, 
slängde i väg inåt Larmgatans dunkla prång. När han nalkades Östra 
Hamngatan, for han i väg så kvickt han orkade med kragen uppfälld och 
styvhatten nerdragen över ögonen - han kastade en skygg blick genom vimlet 
av människor neråt gatan och uppåt Kungsportsavenyen, där ett disigt 
skimmer av ljus drog blickarna till teatern, en hel klunga bekanta 
glädjeflickor, grova och grymma, strök förbi honom med gälla skratt och 
skrik, tjing Frasse! snore hem te Ketty, lilla grisen, får'u matpengar! - 
Han slank in i Östra Larmgatans skyddande mörker och hasade sig långsamt 
fram på grändens botten mellan de tvära krökningarna.



Ett sällskap glada herrar troppade in bakvägen till Grand Hotell. När han 
tiggde en slant till natthärbärge, fick han inte något svar, de hörde 
honom inte ens, dörren till paradiset slogs igen mitt för näsan på honom.



Han sög länge den bittert sköna musten ur denna orättvisa; om någon 
människa på jorden vore berättigad att njuta av livets alla goda saker 
inne på Grand Hotell, så vore det väl han! Där satt musiken och spelade så 
vackert på avstånd, ingen av di rika brydde sig om att höra pa, för di 
begrep inte sånt, men han, som var så musikalisk och längtade så 
förfärligt efter lite musik, han fick inte komma in och höra någe, för han 
hade inga pengar, han fick springa varg i skogen här på gatorna, han!



Han kittlade sig med sitt eget självmedlidande tills det vattnades i 
munnen på honom av salig vällust att vara den misskände och undanskjutne, 
den för sitt ädla sinnelag så olycklige. Den ljuva njutningen upptog honom 
så helt, att han tanklöst gick rakt förbi polisen på Drottningtorget utan 
att försiktigt krypa in i sitt eget skal, det gick bra i alla fall! 
Han drev vidare neråt bakgatorna, vid hörnet av Spannmålsgatan stod en 
liten ensam människa och lutade sig övergivet mot husväggen.



Ett segt regndis föll glittrande ner, luften var uppfylld av ett gulaktigt 
töcken, som luktade något tjockt och sött och fränt, från modden på gatan 
steg en isig stenkyla.



Frasse kände igen människan, som stod där ensam mot husväggen. Det var 
Gustav, hallick åt glädjeflickan Ada, som brukade stänga in sitt barn på 
flickstället medan hon själv tillfälligtvis arbetade där.



-Va fan ere me dej, Gusta? Står du å ömsar tallrik för lusen? Du gnor dej 
som en gris mot svinhusväggen där



Gustav bara skakade på huvudet och vände sig bort. Frasse blev själv 
förtvivlad av sina ädla känslor, när han fick en skygg och hastigt 
försvinnande blick av bottenlös förtvivlan ur den övergivnes bleka 
ansikte.



-Gusta - hörru - Gusta! Va ere? Står'u å gråter? Ja e så jävla lessen ja 
me, va gråter'u för?



Gustav nickade framåt Spannmålsgatan:



-Ada-!



Hans ögon fylldes av tårar, så att han måste blunda, hans röst darrade, 
orden bara svävade fram, nästan ljudlöst:



-Hon har blivi dömd i da - ett åt hallt års - straffarbete



-Å jäven?



Det va just inte mera att säga om den saken. Men Frasse fortsatte ändå 
efter en lång stunds funderande:



-Vare fö någe säskilt?



Gustav skakade så tungt sitt huvud:



-Näe'rå - näe'rå - en sån snell tjejja!

-Vare bara fö den där libran hon snodde av snobben på hotelle?



-Jaa, inte ett jävla dugg annat hade tjejjan gjort - en sån snell festmö 
får ja aldri mer- de va ju bara nåra hundra kroner i den där plånboken - 
men de va tredje resan för henne sa di - å så va de nåra snobbar som hade 
gått å anmält i polisen att hon hade tagi pengar å klocker av dom - va fan 
ska de tjena te att såna går te en glädjeflicka då? Om di bara ska gå å 
anmäla henne sen i polisen?



-Jävla aristokrater! mullrade Frasse dystert och tänkte på lille Knutte i 
Stockholm.



-Å nu sitter grabben hemma å ventar på sin mamma - ja vill inte gå hem 
te'n - för han va så säker på att polisen skulle fria mamma - för hon va 
så ordentli - nä, du få slå ihjel mej, Frasse, om ja går hem te grabben i 
kvell!



-Låt'en vara, han somnar nog! tröstade Frasse. Tänk, att plitarna inte 
kunde låta Ada vara i fre heller, när hon har en liten grabb å allting, 
hon hade velan inge gjort, där ser man hur grymma dom där slavjegana e. E 
de någe å tala om, va Ada hade repa? De syns ju att plitarna inge 
begriper. En svensk glädjeflicka av di vässta ä ändå bara en engel mot 
flickena i utlande. Där mödar di sjömän å andra personer som kommer till 
dom, bara di sir att dom har en tolvskilling i fickan. Fö di tycker de går 
lättare me kniven än bara att ta. Ja minns velan i Livvöpöll. De va ja å 
en kamrat, vi gick å resonera på en liten gata, å då höde vi att de jemra 
sej inne i en pot. Å när vi tira efter, så låg där en spritt naken karl, 
han hade fått mer än tretti knivhugg i kroppen av flickena däroppe. För di 
hade gett honom den där smockan, du vet, me lillfingersidan av flata hann 
över strupen, så han domna. Sen hade di tagi av honom alla kledena å 
skjortan me, å sen hade di roat sej me honom å knivat honom, å sen hade di 
kastat ner honom i kellarn, men han hade i alla fall kravlat sej opp igen 
i poten. Min kamrat å ja skubba in i en judeaffär å stal kleder åt'en, sen 
köpte vi fö våra egna pengar skor i ett klestånd, å så kledde vi på 
våran broder. De va ändå Håkon Mästare å ja, de e den styvaste tjåren i 
hela Norge. Å karlen som låg i poten va en nosk sjöman, han hette Olsen, 
ja träffa'n sen i Kristiania, då bodde han ve Holbergsplassen. Han talte 
om fö mej att han hade blivit plundrad åtta gånger på de där vise, både i 
engelska å franska å amerikanska hamnar. Dit skulle våra svenska poliser 
resa, så finge di lära sej hudana riktia gledjeflicker e, fö di e i alla 
fall så skicklia å trevlia så de e ett nöje å vara tillsammans me dom bara 
man kan si opp, å då skulle kanse plitarna här hemma låta bli å döma bott 
våra snella svenska flicker te straffarbete, nä dom ingenting har g j ort.



-Näe'rå, ingenting alls - inte en sån snell tjejja som Ada, inte! kved 
Gustav sorgset.



-Nu ska'ru följa me mej å inte stå här å lipa, du ska muntra opp dej, 
Gusta, fö de hjelper inte i alla fall å gola, fö nu e de gjot! tröstade 
Frasse.



-Näe - näe - ja ska stå här å venta, ja tror inte di har transportera in 
henne ännu - å ja vill si henne fara föbi om ja kan! svarade den 
övergivne.



Frasse gick ifrån honom och strövade vidare genom dis och vinterregn.



Slutligen hamnade han hos Happa Tja igen, i köket på flickstället där 
Ketty helst brukade gästa. Hon fanns inte där.



Men Happa Tja fanns där och var kvällens hjältinna. Köket var fullt av 
halvklädda flickor, som betraktade den gamla gorrhyndan med all aktning - 
tänk, hon hade bott ihop med den där rallaren Berg, som det stod i 
tidningen om!



På kökssoffan satt ställets gungande feta mamma med glasögon på den lilla 
potatisnäsan och tidningen fastklämd i sina ringblixtrande händer. Då och 
då läste hon högt, så högt hon kunde med sin hesa röst, något alldeles 
särskilt intressant ställe i rannsakningen med mördaren, varefter Happa 
Tja utfrågades om hon trodde att det möjligen kunde vara sant.



Berg kunde inte alls minnas att han hade haft någon yxa, 
stod det! Han trodde, sa han, att någon hade 
stuckit yxan i handen på honom utan att han märkt det, för han mindes 
alldeles bestämt, sa han, att någon hade sagt åt honom, att han måste gå 
in igen. Men han visste inte vem det var som hade sagt så. Han visste 
bara, att han blev liksom skrämd, när han förstod att han hade gjort 
något. Men sedan fick han höra att karlen var död, och då blev han mesamma 
alldeles kav lugn för att det var gjort, sa han. Han visste inte alls vem 
det var som blivit död förrän han fick höra det efteråt, och då tyckte han 
det kändes så lugnt att det var gjort, sa han. För han hade alltid varit 
sa orolig förut, sa han, och han hade undrat vad han skulle ta sig till. 
Nu tyckte han det var så lugnt, i fängelset gjorde han ingenting annat än 
sov hela dagen.



Happa Tja satt och plirade med sina rinnande, röda ögon. Det var alldeles 
sant, han ljög inte ett ord, det kunde hon intyga. För lika orolig hade 
han varit, när hon bodde ihop med honom. En gång ville han tända eld på en 
gardintrasa, som hängde för fönstret- en annan gång lät han sin brinnande 
pipa ligga under sängkläderna så att den brände ett stort hål, för han 
ville se hur det skulle bli, sa han. Och en annan gång ville han skära 
henne med kniven över hela kroppen, bara för att det var skojigt, sa han, 
så att det var alldeles som en oro i honom för jämnan. Precis som om han 
hade sprungit och letat efter något.



I tamburen hördes ett förskräckligt snatter och pladder och kackel - hela 
den raden av flickor, som Frasse hade mött förut, kom inrusande.



De hade gått ronden kring Hamngatorna, fast det var så lite herrar ute i 
kväll, de vet Frasse, för honom mötte vi, å sen när vi hade gått nåra varv 
där å de va så lite herrar ute a dom va inte alls livade i kväll, så mötte 
vi Adas Gustav, å han va så lessen sa han gick å grina. Han ville inte 
leva längre, sa han, å han ville inte vara fri när inte Ada var fri, sa 
han, så han skulle göra allt va han kunde för att få lika långt 
straff som hon, sa han, så kunde han få knacka me henne på fängelse, 
sa han, för hon va så rädd å vara ensam, sa han, å så kunde han bli fri på 
samma gång som hon, sa han, för hur skulle han bära sej åt nu, sa han, när 
han inte hade Ada, sa han, å bara han ble fast i polisen, så skulle han ta 
på sej så många affärer så han fick ett åt hallt bast, sa han. Å rätt som 
de va, så sprang han rakt på en fin å tjock herre, som kom på Östra 
Hamngatan å röck av honom klocka å kedja, de va la käckt, va? Å herrn 
skrek på polis å vifta me käppen, å Gustav stog alldeles stilla tills 
polisen kom å tog'en, å då nicka han åt oss, å de va de sorgliaste man kan 
tänka sej - varrförr så blek om kinn-denn - blomstrande varr den nyss - 
kall blåser afftonvinn-den - å kall varr din av-skeds-kyss!



Det blev en dyster kväll på glädjenästet, därute segregnade vintervätan i 
ett gulbrunt, tjockt dis genom luften, och därinne kröpo sega, mörka 
funderingar omkring genom de unkna rummen, inpyrda med skökoparfym, 
könslukt, gammal tobak och bortrunnen sprit, denna livets egen vämjeliga 
odör, det högsta goda för massan av människor, koncentrerat i en 
brännpunkt i tillvarons hemlighus, en av samhällets grundpelare, byggd av 
ödelagda kvinnokroppar.



Det blev en svag ansats till scenförändring, när två herrar äntligen 
uppenbarade sig, men de behövde ropa in många flaskor champagne innan det 
blev någon riktig stämning. De svävade emellertid inte på målet, pengar 
fanns det som gräs, kunde märkas, och allt skulle gå åt, alltsammans - 
Happa Tja kom in för att sopa upp glasskärvorna efter en sönderslagen 
butelj, hon såg så högtidlig ut som om hon gick i sömnen, men man blir ju 
heller inte var dag änka efter en riktig mördare - hon fick en tia 
instoppad i mun för att hon skulle se glad ut, och kära värld så hon sken!



Frasse dök ut ur kökets skymning för att se på herrarna ett tag, den ena 
rösten liknade så rasande - ja, se där - det var ju han själv livslevande! 
norrmannen från Hull, ungdomsarens glada kamrat, Håkon Mästare! Lika lugn 
och trygg, lika trevligt grisögd och gemytlig - och elegant! nästan 
som en hovmästare på en krog!



Han hade varit både uppe och nere, suttit inne flera år, gick över som 
stewart till Amerika i höstas, där blev han bekant med den här kamraten, 
en dansk hette Viggo, mister Charles Smith, Armand 
Garnier-Biedermann-Hoffman-Sörensen, han hade vilka namn som helst i hela 
världen och var den skickligaste man of world som Håkon Mästare någonsin 
hade sett, en smula falsk och opålitlig bara, man fick hålla ögonen på 
honom jämt, för han hade en revolver - de hade gjort en affär i Amerika 
med en bank uppe i Minneapolis, nu skulle pengarna rulla!



Dansken Viggo såg ut precis som vilken kypare som helst, det var något så 
elegant, så flott, så sömnigt världserfaret men därtill något annat och 
alldeles nytt! Över hela hans gestalt låg något som skrek oäkta lång väg - 
någonting av underklassig skådespelare - tjuvsjälens sterila tomhet var 
hos honom maskerad i en habitus från kinematografernas flotta 
skälmdramatik, från teatrarnas tjuvkomedier och detektivromanernas 
förbrytareapoteoser- karlen gick faktiskt omkring som en kokett 
skådespelare och verkade förbrytare! Det borgerliga samhällets kärleksbarn 
tjuven hade studerat sin egen idealbild, återspeglad i underklassig 
halvkonst och förgudad i den populära, perversa fantasien- han hade 
skyndat sig att efterapa biografskådespelarnas flottiga elegans, 
världserfarna scenvana och demoniskt ögonrullande makabra patos. Det 
borgerliga samhället med sin penningförgiftade fantasi har inte lyckats 
åstadkomma någon större romantisk figur än Arsene Lupin, idealet för 
kypare och soutenörer och övrig operettpublik, och dansken Viggo hade 
tillräckligt mycket smartness i sin tjuvsjäl från Ströget för att söka 
realisera detta ideal.



Frasse kände bara en vansinnig avund när han såg honom, men flickorna 
hängåvo sig blint åt hans tjusning, till slut hängde de omkring honom som 
flugor kring en solkig sockerbit.

Men Viggo var trött på kvinns, han ville hellre spela, och eftersom 
det inte såg ut att bli några vidare herraffärer i kväll, började spelet 
utan längre väntan. Först ett par små partier med flickorna, som hastigt 
kvitterades med några små sedlar för artighetens skull. Frasse fick ögonen 
öppna vid första given - Viggo var verkligen en liten satans behändig 
karl!



Sedan började den egentliga knivkastningen. Viggo tillät nådigt att Frasse 
fick vara med, eftersom Håkon svarade för hans insats. Frasse ilsknade 
till, det smakade surt att vara en föraktad storhet på dekis, till och med 
flickorna grinade åt honom, när han mötte upp mot den distinguerade Viggo.



Spelet kamrater emellan var ganska enkelt. Man kände världen, därför 
begränsades möjligheten till fusk så mycket som möjligt. En ny lek togs 
in, bröts, blandades, lades upp. Man lyfte om högsta kort - det var hela 
spelet. Det såg enkelt ut, men var rasande svårt. Den invigde måste 
koncentrera hela sin skicklighet på blandningen för att inte förlora.



Håkon spelade försiktigt, satsade hundra kronor för sig och hundra för 
Frasse - med en dragning i mungipan, som Frasse mindes med klappande 
hjärta från gamla tider - nu levde han upp igen! Håkon menade: du vinner! 
- Gud välsigne gamle Håkon! Viggo kastade femhundra i knäet på 
koppelkäringen, som för ordningens skull tog vara på insatsen.



Dansken stannade sin blandning vid en kung, och den tog han fingersmidigt 
upp. Håkon sprack, och Frasse lade upp sitt ess.



Viggo lyfte sitt ena sömniga öga:



-Do you see something green in my eye?



-Vi spelar kort, bet Frasse kärvt, han hade fått blodad tand, han var åter 
Frasse Gyllenhjelm efter en lång förnedring.



Håkon skrattade, när Frasse gav honom hundralappen tillbaka och strök ner 
sexhundra i fickan.



-Nä, tira på Frasse! kom det nästan andaktsfullt från flickorna.

Tvåtusen kronor lågo i mammans knä, tusenlappen var Viggos.



Nästa lek! Dansken bröt, blandade, lade upp sitt ess. Håkon sprack och 
plirade oberörd. Frasse blandade och lade upp sitt ess.



Ny omgång mellan essen. Frasse blandade, dansken fick lyfta -han sprack 
med en trea. Viggo blandade med båda ögonen klarvakna, men Frasse hade 
redan sitt ess färdigt och det tog han fram!



-Ja ser velan inte så grön ut i ögona ja heller? frågade Frasse.



-Vi spelar kort! sa dansken.



Ny lek! Tretusen i potten! Håkon sprack, Frasse sprack, dansken tog hem, 
sen ville han aldrig sluta! Frasse läste Håkons blinkningar som om inte en 
dag gått sedan de voro tillsammans i världen. Mer champagne!



Nu visste Frasse, att han och Håkon spelade i kompis, gamla lodare, gamla 
knep, gossar av gamla stammen! Frasse tog klöveresset, dansken ruteresset, 
Håkon skulle skilja dem:



-Hjärter ess vinner? frågade han.



De nickade. Håkon tog hjärteresset.



-Nu kan vi de här allihop! Mera champagne - va ska vi spela nu?



-De gör desamma, sa dansken, bara vi spelar!



Att det spelades falskt var självklart, det gällde bara att vara 
skickligast. Håkon lade upp sitt gamla spel - det klang av fröjd i Frasses 
hjärta - gamla hederliga Håkon! Nu var dansken tokig, han märkte inte hur 
langen gick mellan Frasse och Mästaren. Men Frasse märkte heller inte, att 
Håkon piggade upp dansken på samma sätt! Så fick han hjälp av dem bada när 
han behövde under bordet! Det blev i alla fall dansken som sprack, tio 
tusen förlorade han, sex tog Håkon, fyra fick Frasse. Flickorna vågade 
knappast andas.

Dansken kastade ursinnig leken i luften så att korten virvlade som 
ett snöfall i rummet, i samma ögonblick damp tyst en revolver ner i 
Frasses knä. Håkon rörde inte en min, det behövdes inte heller, Frasse 
satt blickstilla med revolvern i hand under bordet och följde dansken med 
ögonen.



Viggo försökte le ett smärtsamt grin, men rodnaden såg besk ut - han reste 
sig med frånvarande min från bordet, rörde handen åt fickan



-Stopp, Viggo! kom det kort från Håkon, hans revolver stack knappast upp 
över bordskanten, dansken tvärstannade med världens slöaste ansikte.



-Stå alldeles stilla, Viggo, du har fått någet på dej, gå å ta't av honom, 
du Frasse!



Med handen om revolvern i sin ficka länsade Frasse hastigt och i muntraste 
humör den snoppade Viggos pistolficka.



-Nu kan vi vara tillsammans igen! förklarade Håkon och drog in gadden. 
Hoppas damerna ursäktar att vi har varit lite oartia med kortspel å så!



Flickorna hade knappast märkt något annat än att dansken förlorat pengar, 
de kände inte igen Frasse, som strålade av ny fröjd och nytt hjältelynne, 
de talade riktigt hövligt till linken, som gått där så länge och slängt. 
Han var ju som en riktig karl, tyckte de och erinrade sig, att han 
egentligen var en berömd man!



I flera dagar hängde de tre herrarna ihop och voro hjärtevänner, åto och 
drucko tillsammans, besökte alla stans flickställen och gjorde sig glada 
dagar. Men ingen talade mer om kortspel. Håkon Mästare stämde möte med 
Frasse i Kristiania, där minns dig ingen mer, kom bara dit! Själv skulle 
han ner till Köpenhamn ett varv med dansken först på en affär. Och Frasse 
följde dem till taget.



Sen åkte han som en fin karl i bil hem till Ketty.



När han kom upp på rummet, låg hon till sängs, arg som fan.

-Ska'ru följa me mej till Kristiania, så få'ru 
väl opp å klä på dej snat! varskodde Frasse.



Ketty lystrade:



-Har du pengar då?



-Så mycke ja behöver.



Det var bräckan! Ketty var ohjälpligt slagen, svältkuren hon försökt med 
honom hade misslyckats, att han inte skulle våga stjäla, det visste hon, 
men lika förbaskat hade han klarat sig!



Med något av kuvad hynda under mannens piska steg hon upp och klädde sig 
tjurigt. Den starke mannen! segraren över alla små kvinnor- så tacksam 
ändå för den smula av hemmets lycka, som följer med henne! Visst var hon 
en satan, den här lilla honan, men hon hade i alla fall givit honom en 
liten tid av lugn, han kunde inte släppa henne, han hade blivit fast ändå 
i kvinnans våld, gamla karln - men ingen är ju för gammal att bli skorvig.



På kvällen reste de till Kristiania.





4 PÅ HAVETS BOTTEN.







Nu rullar den bort i rymden, sluten och mörk, Guds vackra värld.



For jag på stormens vingar? Bars jag av Herrens andes fläkt? Han kallade 
mig och sade: se!



Då såg jag-.



Slipper jag ännu inte, Herre? Måste jag ännu längre ner?



Han kallade mig och sade: se! Se allt! Till botten!



Människan grät och kved i min själ - måste jag - måste jag -Herre?



Rymden teg, öde och tom. Jag måste.



Vem låg längst nere på djupet som ett kräldjur i den svarta pölen, vem 
ropade, hes av stank, i bottenlöst mörker, vems ansikte såg jag skymta 
emot mig ur dyn - vem var han?



Jag själv.



Människan grät och kved inom mig, hon såg - det var hennes egen bild, som 
vände sig långsamt och tungt i den ruttnande svarta pölen. Människan i 
allt levande.



Rymden välvde sig ändlös över mig, dager grydde, grått var ljuset, utan 
liv.



Världen rullade fram sin gamla väg djupt under mina fötter.



Sluten och fast som ett klot. Men det skimrade kallt som ett gnistrande 
moln, en glimmande rök över jorden, mörk och sammanpressad drev den ut i 
rymden, kringvärvd av virvlande lösa skum, de rycktes loss, de fladdrade 
bort, de blevo till intet och försvunno.

Grått, utan liv, var ljuset över världen. Där foro de glittrande 
töcknen ut, de blevo till pärlor som brusto, till droppar som splittrades 
utan spår, till tårar som torkade utan sorg eller glädje, till grått utan 
liv, till själlöst, kallt och förtvivlat ljus.



Ständigt höjde sig nya moln av rök ur jorden - allt mindre blev kroppen av 
mörker; kärnan av sammanpressad fasthet smalt, allt blev till intet.



Och jordens ande ropade: det har varit, det har farit, försvunnit för 
evigt ha alla små skimrande droppar av tomhet, människoandar i dräkt av 
förgängelsens stoft, de höjde sig ur djupen, de stego upp till ljusets 
värld, till intet.



Men då såg jag, att rymden fylldes av levande ljus, det lyste som solgud 
och log, och Herrens ande visade mig sanningen -men jag minns den inte 
längre. Dock var intet levande förlorat. Allt levde och log - men det kan 
inte sägas.



Det Tao, som kan nämnas, är icke det eviga Tao. Kan namnet uttalas, är det 
icke det eviga namnet.



Så är det sagt. Och mer av sanning rymmes icke inom människors spröda ord.

Det blir aldrig så tyst härinne, att inte tystnaden hörs. Det är som 
ett stilla mummel ur stenväggarna. Stannar man och lyssnar, då hör man det 
inte, då är det bara två stenväggar, som löpa mitt emot varandra och bilda 
en smal gång, där små dörrar sitta tätt, små stängda dörrar. Framför 
dörrarna löpa smala balkonger utmed väggarna, våning över våning, på 
översta botten ser man under sig en smal och långsträckt dal, oändligt 
djup mellan stenhöjderna. Så många dörrar, så många människor, alla 
innestängda. Står man och lyssnar därute i dalen, kan man ingenting höra, 
men vänder man sig bort, så ljuder ett svagt mummel ur väggarna liksom av 
hjärtan som bulta, tankar som släpa sig rasslande fram.



Hur ha de gestaltat sin tillvaro åt sig, dessa människor? Grinar inte den 
meningslösa dumheten emot dem ur dem själva, vart de rikta sina ögon?



Se här:



En liten gråljus, fyrkantig stenhala, det svartstrimmiga gallret för 
fönstergluggen har ohjälpligt bränt sig fast i ögonen på mannen, som 
sitter därinne och stirrar upp mot den lilla fläck av himmelen han kan se 
- han blir aldrig fri från tanken: varför?



Han höll ett skjutvapen i sin hand, plötsligt hörde han förskräckt att 
skottet gick - vännen föll, som stod bredvid. Och dråparen fördes bort 
till straff. Som en vansinnig stod han vid rannsakningen och såg den 
mänskliga dumheten vältra fram. När allt var vittnat om vad andra 
människor trodde han hade menat med sina ord då och sina ord då - lösa ord 
ur den lätta rök av meningslöst pladder som ligger över varje människas 
liv - då var han förvunnen att ha velat döda.

Vad funnes för honom att grubbla över, om så 
vore?



Men det vet han ju bara själv, det kan ingen annan få veta: han hade 
aldrig önskat, aldrig drömt sig vännens död.



Geväret var trasigt - det blev ett bevis emot honom själv. Han trodde, att 
det lilla felet var en fördel hos geväret, därför ville han gärna ha det, 
så såg det ut i hans egen föreställningsvärld. En sakkunnig vittnade, att 
det lilla felet på geväret inte var någon fördel, men en svår olägenhet, 
som var till gagn endast för den som önskade en olycka. Mannen blev dömd 
enligt den sakkunniges föreställningsvärld, som självklart ansågs vara 
identisk med hans egen.



Och straffet mättes ut i år och månader och dagar.



Som om man kunde mäta sådant! Vem vet hur fängelset verkar? Det blir den 
blindaste slump. Den människa, som bygger fängelset, följer sin egen 
föreställning om ett väl ordnat straff - och den första fången som spärras 
in känner sig inte alls straffad, kanske snarare belönad med lugn och frid 
och ett ordnat liv efter hemlöshetens helvete. Den andre fången blir 
andligen kvävd redan första dagen av fängelseluften. Den tredje blir 
upplöst invärtes till ett gelé, den fjärde hårdnar i förstening. Ingen som 
föres in i ett fängelse är densamme när han åter föres ut. Och det finns 
ingen möjlighet att på förhand säga i vilken riktning hans förvandling 
skall gå eller hur långt den ska sträcka sig. Det är den mest osannolika 
slump om just den förändring i fångens sinnelag som är önskvärd blir 
följden av just den strafftid, som noga utmätes åt honom. Hela massan av 
fångar gå meningslöst in och ut genom fängelseporten.



Straffet konstrueras teoretiskt av utomstående människor enligt deras 
föreställningar om hur straffet möjligen skulle komma att verka på dem 
själva - den måttstocken kan ingen komma ifrån. Medvetet eller omedvetet 
användes den alltid och av alla. Straffet kan inte ordnas stricte så, att 
det verkar på avsett vis på var och en som blir straffad; det kan inte ens 
ordnas så, att det givet hos varje straffad motsvarar hans egen 
föreställning om ett straff.



Man tror, att den ena människans föreställningsvärld är fullkomligt lik 
den andras, att alla ha samma begrepp, samma känsla, samma tankar om gott 
och ont, och så mäter man ut straffet i tidsportioner - man kunde lika väl 
mäta ut straffet så, att man inympade samma sjukdom på alla dömda 
människor och läte dem behålla sjukdomen under en viss tid, noggrant 
bestämd enligt varje brott, resultatet skulle bli lika meningslöst, 
nerbrytande för den ene, ett övergående obehag för den andre, en sport för 
den tredje. Så fort man mäter ut fängelsestraff i tidsportioner, avstår 
man från att bruka sitt förnuft i kampen mot det onda.



I den här lilla gråljusa, fyrkantiga stenhålan sitter nu en instängd 
människa, höljd i skammens vida, gråa kläder, utan att han ett ögonblick 
velat det onda han dömts för. Det svartstrimmiga fönstergallret har 
ohjälpligt bränt sig fast i hans ögon för hela livet, hans hjärna mal i 
tomning samma eviga varför -? Tillvarons bottenlösa dumhet grinar emot 
honom från morgon till kväll, annat svar kan han aldrig få.



Den unge fängelseprästen har ett ögonblick stannat bekymrad framför 
celldörren. Men han går vidare framåt balkongen.



I den här lilla cellen sitter en man, som bakom sig har minnet av ett 
lugnt och stilla liv och en plötslig blodröd orkan, som steg upp ur okända 
djup - och sedan åter stillhet. För alltid. För alla dagar, som ännu vänta 
honom i livet.



Hur levde han före den där stormen? Det minns han knappt längre, bara ett 
stort lugn, säger han, ingenting närmare. Han var trädgårdsmästare. 
Blommor och solljus! Och kärlek -men hastigt gick ungdomens bröllopsfest 
förbi. Det var ett hårt arbete för varje litet öre som skulle förtjänas. 
Förtänkt beräkning, svett och möda, en evig brottning på liv och död med 
den råa jorden för att åstadkomma dyra lyxartiklar. Om vintrarna fick han 
se sig om med sjudubblad noggrannhet för att kunna förtjäna de små 
ören som behövdes för honom och hustrun. Men det gick, det gick länge, det 
gick i många år. Så småningom samlades till och med några hundra sparade 
kronor - han visste bäst vad de hade kostat, det fanns inte något arbete 
så tungt, att han inte hade gjort det, om det också givit honom bara en 
tolvskilling i lön. Vilket värde hade inte dessa pengar, det fanns inte på 
jorden något mera värdefullt!



Han började förstå, att alla människor ville komma åt hans pengar - han 
stod på vakt! Det var otroligt vilken list folk kunde utveckla för att 
plundra honom, när han väl fått ögonen öppna, märkte han, att det fanns 
ingen handling så usel, att inte andra människor ville begå den för att 
beröva honom hans sparade slantar. Det gällde att försvara sig som om man 
stode mitt inne i en flock av svultna vargar.



En dag märkte han, att hans egen hustru försökte lura till sig de pengar 
han samlat.



Han kände jorden bäva under sina fötter, han kände suset av en storm stiga 
med tunga vingar inom sig. Han frågade henne rent ut, brutalt - men då 
nekade hon, förstås, såg så häpen ut som om hon inte alls kände igen 
honom, så fint svängde hon sig! Men han visste ju bättre, han hade 
ertappat tanken på pengarna i hennes ögon, han såg den tanken i alla 
människors ögon, men nu var hustrun närmast och farligast.



Sedan denna visshet väl slagit fast i honom, stod han på lur. Det gällde 
inte att undersöka, om hon verkligen var sådan som han nu plötsligt kommit 
att tro, det gällde bara att finna allt flera skäl för hennes 
brottslighet, skälen för hennes oskuld runno bort som tomt vatten mellan 
hans händer. Stormen steg allt högre inom honom, ett blodrött sken bredde 
ut sig för hans ögon, en vacker dag såg han i sin kaffekopp ett underligt 
svart grums - hon ville förgifta honom för att komma åt hans pengar!



Orkanen flög med ett regn av blod genom hans innersta skiljemuren föll, 
den skiljemur i varje människas innersta, som samlats och byggts 
under generationer och gått som arv från släkt till släkt såsom ett 
hinder, rest mellan den egna viljan och den brottsliga handlingen - den 
skiljemuren föll som en virvlande rök av maktlöst torra ord - kvar stod 
endast den nakna, blodiga viljan att leva- mitt i en öde rymd av blodrött 
dunkel, där vanvettsstormen brusade fram med tunga vingar.



Han mördade hustrun och slet hennes kropp i bitar.



-Varför? frågade domaren.



-Hon gav mig gift. Hon ville komma åt mina pengar.



-Några hundra kronor?



-Så usel var hon.



Det visades klart, att allt detta funnits endast i hans egen 
föreställningsvärld, endast för honom själv ägde några hundra kronor ett 
sådant värde, att mord med gift eller yxa syntes som ett självklart och 
naturligt medel i kampen om att äga dem.



Han såg förvånad ut, när domaren framhöll, att en kvinna i vanliga fall 
inte försöker förgifta sin man för att komma åt en liten penningsumma och 
att han måste med bevis stödja ett sådant påstående om sin hustru. 
Mördaren förstod inte ett sådant tal. Inte behövde det bevisas! Det var ju 
något självklart att alla människor handla så! Han blev häpen, det grämde 
honom, att inte domaren trodde honom, när han vädjade till något så 
allmänt känt som att alla människor begå vilka handlingar som helst för 
att komma åt andras pengar.



Och vem känner sig inte förvånad, när man ser att maktlöst falla till 
marken de ord man trodde så givet skulle förklara och befria - därför att 
det ägde en så stor betydelse i den egna föreställningsvärlden!



Nu sitter han där i sin fyrkantiga lilla stenhala, innestängd för livstid, 
pinad av den orättvisa som övergått honom, att man inte ville höra på hans 
försvar - visst var det en förskräcklig gärning han begått, men han hade 
ju fullgoda skäl!

Och bakom den här tunga, stängda dörren sitter 
han, som levde var dag i samma blodröda storm. Han tumlade omkring i en 
ständig vanvettsyra, utan sans och vett, han ville mord, han ville stöld, 
han ville bränna och skända, ty han var maktlöst fattig medan andra 
människor voro mäktigt rika och härskare över alla jordens njutningar.



Hastigt ströddes för vindarna de sönderfallande spillrorna av skiljemuren 
i hans inre mellan de onda önskningarna och den onda handlingen - endast 
hans egen feghet låg kvar i det längsta som ett oöverstigligt hinder. Men 
till slut måste han däran - han hade önskat för länge, piskat för länge 
sin egen vilja fram mot brottet, skrutit för länge inför sina kamrater om 
allt han skulle utföra i kamp mot de förbannade aristokraterna - till slut 
stal han, darrande av skrämsel, några konservburkar, några flaskor vin och 
en handfull växelpengar inne i ett litet magasin, där han råkade vara 
ensam några ögonblick.



Det var lille Knuttes hela historia. Eftersom han varit straffad flera 
gånger förut, inte för stöld visserligen men för andra småsaker som gjort 
honom till en känd poliskund, blev den här affären ganska dyr enligt 
rättvisans priskurant. Han sätter en ära i att överösa fängelseprästen med 
svordomar och råa könsord, han skryter av att vara bror till Åsse 
Hjelmberg och den berömde Frasse Gyllenhjelm, han beundrar alla sådana 
hjältar av handlingens propaganda, ty anarkismen erkänner inga lagar och 
känner heller inga andra brottslingar än de som äro rika, och dem ska man 
mörda en gång i tusental, ja i hundratusental, när äntligen den stora 
revolutionen kommer, da det olyckliga, fattiga, arbetande folket ska ta ut 
sin rätt och låta sin rättfärdighets dom gå ut över tjuvsamhällets herrar.



Ve er, tyranner! Ve och bäva! Med fasa ser er an en värld! Ve er, 
menedare! Där sväva i rymden redan domsens svärd!

När tiden är ute, när år och månader och dagar ha förgått och 
straffet för magasinsstölden blivit utmätt fullt, då ska han släppas ut 
igen - på klockslaget!



Härinne sitter han, som inte hade några egna pengar att leva på. Men han 
hade andras pengar i förvar, dem tog han, blev fast och dömdes hit. Det 
var en tråkig tillfällighet - och någonting mer, som han inte gärna vill 
tänka på: hade han inte haft främmande pengar i sin hand när hans egna 
togo slut, så hade han varit tvungen att reda sig utan pengar eller att 
skaffa sig på annat vis, det var bekvämare för honom att ta. När 
tillfälligheten tvang honom att välja, så valde han brottet.



Ty så välja faktiskt de ojämförligt flesta människor. Världen vimlar av 
förskingrare, brottslingar som dukat under i en tillfällig svaghet, det 
ligger väl i sakens natur att sådana utpräglade svaghetsbrott ska bli allt 
talrikare. Det stora flertalet blir aldrig sakfört. Köpmän låta nåd gå för 
rätt, om endast pengarna kunna ersättas. Föreningslivet uppammar i 
tusental dessa tillfällighetstjuvar, och de få löpa, ty man komprometterar 
inte gärna den goda saken genom att ange sina egna till motståndarnas 
spott och spe. Rättsmedvetandet ger allt slappare utslag för sådan orätt 
ju vanligare den blir. Och den blir allt vanligare. Bland den stora massan 
av förskingrare blir endast en och annan fast att sitta sin strafftid, 
ruggig och häpen att just han skulle straffas, fylld av sentimentalt 
självmedlidande för en så oförtjänt olycka.



En yngling inom fängselmuren i mörker satt, han suckade, och kring naturen 
ljöd sucken matt: jag kommer, Klara! Men när vet Gud, må kedjan svara, hon 
är min brud!

Kvinnan i cellen bredvid är i precis samma kasus. Hon har fördrivit 
sitt foster. Hon har endast den svagaste känsla av att detta i och för sig 
skulle vara något orätt. Oändligt starkare är hennes indignerade undran, 
varför just hon skulle straffas, när naturligtvis varenda kvinna gör 
detsamma som hon.



Det är inte bara i hennes egen föreställningsvärld som kvinnor handla så. 
I hela hennes bekantskapskrets gick det faktiskt till på det sättet.



I grå stadens skugga går en bred trafik till den hemlighetsfulla frun. 
Gråtögda flickor strömma till stans kirurgiska instrumenthandlare och 
fråga skyggt efter det där instrumentet, som de kanske första gången inte 
ens veta namnet på när de få veta, att det där hemlighetsfulla 
instrumentet är gjort för herrar och inte för damer, springa de ut 
förtvivlade, komma igen om några timmar med bleknade läppar, som lärt sig 
hemligheten. Var ha de varit?



Kvinnan, som sitter här inne i cellen, har råkat ut för en obehaglig 
olycka. Hon är gift och har två barn. Mer får det inte bli. Därför gick 
hon till frun, så snart hon märkte nya förebud. Efter en veckas illamående 
var hon fri. De där promenaderna blevo med tiden rätt många, äktenskapet 
blev ganska dyrbart i alla fall. Det blev mycket dyrbart! Ty det hände 
något besynnerligt med kvinnan. Hon förråades. Först knappast märkbart, 
men hastigt nog allt mer. Hon förlorade i sina unga år all känsla för 
mjuka och ömtåliga värden.



Hennes man begrep det inte! Hon var ju frisk, skötsam, absolutist, gjorde 
rakt ingenting emot naturen, endast skötte sig enligt sunt förnuft utan 
att bry sig om gammal vidskepelse och moralförgiftad lagfruktan. Och ändå 
kunde hon inte behålla sin kvinnlighet!



Det blev ändå dyrare! Hennes föreställningsvärld anpassade sig efter 
hennes levnadssätt därhän, att hon inte kunde tänka sig verkligt 
förståndiga kvinnor, som handlade annorlunda, även om ännu den svagaste 
känsla av orätt levde kvar i hennes instinkt. Och hon hade så till 
vida goda skäl att föreställa sig detta som alla hennes bekanta tänkte, 
talade och handlade som hon. De pladdrade öppet, högröstat och med en 
manhaftig sakkunskap om allt till könslivet hörande, även om de små 
promenaderna till frun, vilka dock ännu åtminstone av den enklaste 
försiktighet borde ha hållits hemliga. De förlorade känslan av att det var 
farligt, när det var så allmänt och självklart. Första bästa främmande 
flicka, som ängsligt bad om adressen till frun, fick den genast. Stackars 
liten, det var ju något alldeles särskilt upprörande med hennes olycka. 
Det var alltid så alldeles särskilt upprörande.



En vacker dag röjde sig den här kvinnan naturligtvis själv. Polisen kom 
och hämtade henne. Den får lätt mun ur led, som ska äta upp sina egna ord, 
och nu angav hon ilsket hela sin bekantskapskrets! I denna ilska blommade 
hennes rättsmedvetande: ska jag lida, så ska de andra också lida!



Det är det säregna för all mänsklig boskap, att individuell ansvarighet 
för dem är en obegriplighet.



Det var emellertid lättare för henne att påstå än att bevisa -hon ensam 
var och förblev ett offer! Förgäves använde hennes man tio gånger mer tid 
och besvär för att få andra fast än för att hjälpa henne! Vilken 
orättvisa!



Hon är även i allmänhetens ögon en stackars olycklig varelse. 
Rättsmedvetandet reagerar inte starkare mot dessa brott, som äro till den 
grad vanliga, att en obarmhärtig och klarsynt undersökning skulle avslöja 
fler skyldiga människor än fängelserna kunde ta emot.



Det hände sig som så om en lördagskväll, hon födde ett foster, det mördade 
hon själv, hon trodde det var ingen som såg'et och därför tog hon livet 
utåv'et. Sen gångar hon sig på kyrkogården in och tårarna, de runno så 
stritt på hennes kind. Ja, de var väl ett stort under att hon tordes 
en sådan gärning göra som hon gjorde. Men ett det är som grämde mitt 
hjärta allra mest: att min allra yngsta broder har mig i bojor fäst! När 
jag för mina synder haver lidit, så hoppas jag ni har mig dem tillgivit!



Ett brott som följer av en tillfällig svaghet är inte endast lätt 
ursäktat, det omges därtill med en säregen gloria av tårdränkt 
sentimentalitet. Det anses knappt ens vara något orätt. Lika litet som 
folket i sin helhet betraktar de säregna militära straffen annorlunda än 
såsom våldsmaktens öppna rättskränkningar, främmande för varje sedligt 
strävande, och lika litet som allmogen i allmänhet betraktar tjuvfiske 
eller jakt på olovlig tid såsom något egentligt brott, lika litet 
betraktar den moderne industriarbetaren i allmänhet fosterfördrivning 
såsom ett brott. Och även om förskingring ännu betraktas som en dålig 
handling, gå de flesta med vida snarare iver till ursäkt än till dom.



Den nya tidens hårda vindar ha kommit skiljemuren mcllan vilja och 
verkligen kunna att vittra sönder på dessa punkter. Här sjunker den 
samman, och mycket följer med i fallet av fädernas dyraste och ömtåligaste 
arv.



Annat är ju heller inte att vänta.



Den unge prästen går sakta vidare balkongen framåt från dörr till dörr.



Här inne i den här cellen sitter en man, som ingalunda har låtit 
överrumpla sig av en tillfällig svaghet, men snarare själv överrumplat en 
gynnsam tillfällighet.



Han är av den sorten, som bli riktigt förargade, när de se en människa 
underlåta att på någon annans bekostnad begagna sig av en fördelaktig 
omständighet. I lan känner en sådan försummelse som en rättskränkning, som 
något fientligt emot honom själv och hans egen goda rätt och därför 
förhatligt. Ty för honom är rätten endast detsamma som möjligheten 
att kunna göra något vad som helst utan att bli straffad. Hittar han 
pengar, så har han rätt att behålla dem - kan han utan vittnen ärekränka 
en människa, så gör han det hjärtans gärna. Han överflödar av lust, men 
finner sällan något riktigt säkert tillfälle.



Han anser självklart, att alla människor göra på samma sätt, därför står 
han ständigt på lur mot andras brottsliga anslag, kan aldrig tänka eller 
tala annat, han talar inte, för resten, han viskar - med stinkande 
andedräkt och bortvända, blinkande ögon - i hans föreställningsvärld är 
det alltid någon, som vill begå något slags underligt brott - varför? - 
när man kan komma at, så! När en sådan man växlar en tioöring, vill det 
minsann till att han ser upp, man vill lura honom! Ska han gifta sig, kan 
han inte vara nog djävulskt listig, det är klart att flickan lurar honom! 
Kan hon bara komma åt! Om hon också ska gå genom en vägg för att hitta ett 
tillfälle att på det ena eller andra sättet lura honom aldrig så lite! 
Hela deras förlovningstid är en ständig kamp om detta tillfälle att lura 
honom, som han tror att hon rotar efter med förtvivlad iver natt och dag, 
och som han aktar sig för att ge henne, han är satans påpasslig! Tillhör 
han något politiskt parti, så gör han som Per Olspojken, sitter bak i 
kyrkan och märker ord, det är självklart att ledarna äro förrädare, de ha 
ju intet annat att göra än att begagna varje tillfälle som erbjudes dem, 
och faktiskt har ju världen inte blivit ett paradis, fast han tillhört det 
här partiet i flera år!



Det finns en otrolig mängd av sådana människor, man ser det i oroliga 
tider, då skriva de anonyma brev och anonyma insändare i tidningarna.



Den här lille mannen, som sitter och klipper besvärat med ögonen där inne 
i cellen, likt en nattfågel som blivit ertappad av ett plötsligt ljus, har 
i alla tider varit fylld av brottslig vilja till brädden, han har alltid 
behärskat sig tills han äntligen funnit ett tillfälle, då han andats ut 
som en befriad och njutit med darrande nerver av brottets ruttna luft så 
länge han vågat, så länge tillfälligheten gjort 
honom alldeles säker. Lugnt och sansat och målmedvetet har han ständigt 
sökt efter möjligheten att i trygghet göra det onda.



Det ligger i sakens natur, att de flesta av dessa människor förbli 
ostraffade. Men den här lille mannen har haft en gemen otur.



Han mötte en ensam flicka på en ensam skogsväg. Han visste, att han var 
okänd där i trakten, reste endast därigenom och skulle genast försvinna 
igen. Det hade ju varit galet att låta flickan gå i fred, när tillfället 
var så gynnsamt. Han sprang på henne, släpade in henne i skogen och 
våldtog henne.



Och då bar det så illa till, att han blev tagen av flera man på bar 
gärning!



Vilken orättvisa att straffa honom så hårt för en sådan sak! Varför gick 
flickan där i ensamheten? Det var ju klart hon ville han skulle använda 
sig av det utmärkta tillfället! Fast hon gjorde lite motstånd, det gör ju 
flickorna alltid, vet man väl. Vilken karl som helst skulle i en sådan 
lämplig situation ha gjort precis som han gjorde, något annat var han 
oförmögen att tänka sig.



Här inne sitter en som i stället länge och omsorgsfullt har förberett sitt 
brott.



Han är arbetare, det blev strejk, gubbarna på verkstan skulle inte få 
tillhöra fackföreningen, det var skadligt för deras moral, tyckte 
arbetsgivaren. Det skulle man slåss om! Så mycket måste gubbarna på 
verkstan riskera för att själva få bestämma över sin rätt att tillhöra en 
förening de gillade. Arbetsgivaren tog in strejkbrytare, gubbarna på 
verkstan skulle inte få något arbete vidare, om strejkbrytarna lyckades 
hålla sig kvar.



Här inne sitter han som klarade saken. En grov och tafatt karl, hans 
utseende vittnar inte om någon vidare slughet, men om stora och goda 
kroppskrafter, och hans ljusa, ärliga ögon ha en blick, som blivit 
åtskilligt förvirrad av underliga händelser.



Han räknade ut så finurligt, att om strejkbrytarna finge stryk, skulle de 
nog ge sig i väg. Varför skulle man då inte ge dem stryk? De voro tydligen 
tjuvar, som trängde sig in på verkstan, drevo ut de verkliga arbetarna 
till ännu djupare fattigdom, ännu större rättslöshet än förut. Det fanns 
ingenting i vägen för att ge en tjuv det stryk han behövde för att gå sin 
väg.



Mannen fick tag i en strejkbrytare och talade om för honom lugnt och 
rejält sin tanke om saken: om du går ner å jobbar på verkstan så får du 
stryk, ja ger fan i va de kostar! -Det gjorde han också. Ett par dagar 
senare väntade han strejkbrytaren på ett lämpligt ställe och gav honom 
stryk. Strejkbrytaren fick flera av sina kamrater till hjälp, det blev ett 
livligt och intresserat slagsmål, till och med lite för livligt, ett par 
man måste läggas upp på lagning. Och arbetaren blev häktad.



Samhället ropade på skydd åt den hederlige arbetsgivaren, som stred för 
arbetets frihet, och skydd åt de hederliga män, som ville arbeta hellre än 
strejka. Det blev tillräckligt med poliser nere vid verkstan, 
strejkbrytarna stannade kvar, och de gamla arbetarna försvunno, 
fackföreningen sprack, en liten skara människor voro nersparkade några 
trappsteg, emedan de själva velat bestämma över sin rätt att tillhöra en 
förening de gillade.



Fängelsepredikanten har nu ett otacksamt göra. Han ska med begripliga ord 
förklara för den här fången varför handlingen var brottslig. Det är 
rasande svårt. De tala inte samma språk, ha ingen möjlighet att förstå 
varandra, deras olika rättsuppfattningar kunna aldrig kongruera. Inte för 
att arbetaren håller så värst styvt på sin längre. Han har blivit 
praktiskt övertygad att den var olämplig. När han en gång för alla givit 
den till spillo, har han ingenting alls kvar. Det är med detta besvärliga 
arbete prästen hjälper honom. Men prästen gör det med en allt större 
känsla av förskräckelse, då följderna framträda allt tydligare dag för 
dag: han kan inte ge arbetare någon ny, begriplig rättsgrund att leva på, 
han kan endast göra honom till en moralisk idiot.



När nu arbetaren kommer ut till friheten, har han knappt några begrepp 
alls om rätt eller orätt. Han kan ju inte hela sitt liv sitta här i 
fängelset och snacka prästen efter munnen. Han måste begripligtvis snart 
ut igen och handla efter sitt eget förstånd. Det kommer att gå underligt 
till. Kan han sedan hålla sig borta från fängelset, så är det en rasande 
tur. Liksom det uteslutande är tur, om den kommer rätt hem, som förlorat 
sitt lokalsinne så att han inte längre kan orientera sig i världen.



Och här sitter en stackars man, som var skicklig nog att orientera sig i 
världen, inte på grund av något lokalsinne i fråga om rättens och orättens 
områden, han är övermänniska, stackarn, vill inte höra talas om det gift, 
som blivit kallat moralin. Det naturförnuft, som inte finns hos honom, 
ersättes med en artificiell kunskap om lagen. Den har han länge kunnat på 
sina fem fingrar. Under flera år begick han de grövsta brott, metodiskt 
och ihärdigt, han var en arbetsam och energisk man. Lugn i medvetandet att 
alla laga former iakttogos, kunde han av ingen hemlig oro störas, då han 
fullkomligt saknade instinktiva rättsbegrepp. Till slut kom han inte 
längre, inte ett enda kryphål fanns vidare att upptäcka, spelet var slut 
och han föll som ett olyckligt offer för den i längden obotliga 
divergensen mellan spekulationspapperens avkastning och räntan a 
kursvärdet.



Han var i tiden stadsmäklare Wernmarck, son till grosshandlare Wernmarck 
junior, sonson till gamle lanthandlaren Wernmarck med bondkvarteret inne 
på den låga timmergården mitt emot kyrkan i Kungskoga. Det gick alltid en 
sådan mängd av feta trådar mellan Wernmarckarnas fingrar, de kunde 
aldrig bli nog feta, de klibbade ihop sig i en enda trasselsudd till slut. 
Nu är den här mannen bara straffången numro nollnoll



Han föll dock statligt som en furste av det onda.



Redan hans förtroendepost gjorde honom betrodd, än mer vanlig coutume i 
börs och bankaffärer. Det fanns ingen an



ledning att misstro en stadsmäklare, banker och upplysningsbyråer hade 
endast goda uppgifter om honom att lämna, hans heder var ett axiom bland 
kollegerna.



Det förtroendet var hans viktigaste kapital, det var huvudsakligen med det 
han spekulerade.



Kunderna belånade hos honom aktiehypotek, som han sedan i sin tur belånade 
på andra håll till högre belopp. Med skillnaden spekulerade han själv. Det 
blev dyra pengar, affär kunde det inte kallas, det var spel. Och den stora 
vinsten kom aldrig. Kurserna föllo, han måste betäcka sina egna lån för 
att hålla kundernas papper flytande, spelet med smyglånade kort blev 
alltmer dyrbart. Han måste stjäla och förskingra de pengar som 
anförtroddes honom för att betala sina insatser och vinsten kom aldrig! En 
vacker dag sprack hela bubblan på en differens av två miljoner, som voro 
restfritt borta. Alla slags spekulationspapper skimrade med giftig glans i 
den där trasselsudden, och stadsmäklare Wernmarck avfördes från 
jobbaretragediens skådeplats, följd av de många lurades häpna undran: hur 
kan en människa bära sig åt på det sättet?



Varför skulle han inte bära sig åt på det sättet?



Det är för honom den virrigaste metafysik när det talas om rätt eller 
orätt. Det är hyckleri. I själva verket handlar varenda människa precis 
som han, därom är han orubbligt övertygad, sådan är den 
föreställningsvärld, som uppstått i hans medvetande Han kan inte gå 
utanför sitt jag, och när där innanför inte finns något begrepp om heder, 
så finns det heller inte till i den bild av yttervärlden han skapat sig. 
Han hör det ibland, men som döda ljud utan betydelse.



Nu sitter han här inne och bygger upp de vildaste affärsplaner 
-alltmer förvridna och galna för varje år som går. Han ska realisera 
dem när han kommer ut, då ska man få se på gnistor! Han har visserligen 
inte ett öres kapital, men han har sin överlägsna ekonomiska förmåga, han 
har sin orubbade auktoritet i fråga om affärer, och han har alltjämt 
människors förtroende, med sådana värden kalkylerar han! Varför skulle 
inte människor ha förtroende för en sådan man som han? Något orätt har han 
ju inte gjort, kursfallen var en olycka, som han inte kunde hjälpa, något 
annat har självklart inte inträffat i hans föreställningsvärld!



Med sådana fantasier fyller han tjocka brev till bekanta, som ska hjälpa 
honom en gång att utföra de genialiska finansoperationerna. Men se där! 
Gamla vänner - vad äro de värda? Ingen vill hjälpa honom vidare, hovet 
flyr från den fallne Napoleon!



År efter år bli hans fantasier allt djärvare härinne i den fyrkantiga, 
gråljusa stenhålan, och ständigt spekulerar han med sitt huvudsakliga 
kapital: det förtroende som folk måste ha till hans genialitet. Men 
moralboskapen vägrar att vidare tro på honom! En penibel situation för 
övermänniskan, den moderne riddaren av Sorgliga skepnaden!



Den unge fängelseprästen går vidare framåt balkongen från dörr till dörr 
och summerar ihop de företeelser, som rymmas inom hans värld.



Härinne sitter en annan liten människa.



För honom har brottet inte varit någon katastrof, framkallad av en 
tillfällighet eller förberedd under en lång kamp för jagets herravälde. 
Han är en av dem, som gå ut och in i fängelset som barn i huset. Han 
tillhör visserligen inte kärntruppen i brottets arme, men de lätta skaror, 
som utan ordning och vilja driva omkring i närheten av sina vänner 
yrkesförbrytarna. Han tillhör dem, vars djupa livstragik är enkelt och 
flärdfritt endast att de äro andligen märglösa, de sakna det minimum 
av kraft som samhällslivet kräver, de äro många men synas ändå vara endast 
en enda, så jämmerligt likartat är förloppet av de många små eländigas 
liv, vars enda krokiga ledning och slingrande rättesnöre utgöres av 
alkoholbegäret.



De tumla fram som en väldig skara gråbleka gestalter utan nämnvärda 
individuella särtecken.



Under ungdomen arbeta de som alla andra människor, ta sina lördagsrus som 
alla andra, börja fira även om måndagarna som så många andra - även om 
tisdagarna - även om onsdagarna - de lämna sitt arbete, gå till stampen 
med hemmets pinaler, hålla sig uppe under några veckors krogliv, varefter 
den första stölden begås i all enkelhet, sedan är historien f ärdig.



Ty det är alls inte så, att fängelsestraffet ökar dessa människors 
motvilja mot ett brottsligt liv, men det är däremot uppenbart så, att det 
i högsta grad ökar de svårigheter att på egen hand leva ett fritt liv, som 
de före straffet inte kunde klara. Att bara söka plats med ett fläckat 
betyg är en pina, som man inte gärna utsätter sig för, och om man trots 
betyget lyckas få en plats, har man inte lätt att reda sig med 
arbetskamraterna, man är okunnig om en massa saker som har hänt under 
strafftiden, man har varit så länge borta utan att kunna förklara var, 
slutligen blir det klart: han har suttit inne! Och därmed har han fått 
emot sig en kompakt motvilja från arbetskamraternas sida, som inte är 
lättare för att den i bästa fall är stum. Han stannar inte länge på en 
plats, där nedärvt folkligt hat mot tjuvnad när som helst exploderar i 
mustiga och obeskurna skämtsamheter, han drar sig hellre till krogen, där 
han nu har sin naturliga och okvalda tillvaro bland 
förbrytareproletariatet.



Det förefaller så självklart att den fattige arbetaren som super måste bli 
en tjuv, att man glömmer hans egen individuella ansvarighet och vill söka 
hela skulden hos omgivningen, ytterst hos samhället. Och ändå är det så, 
att den stora mängden av fattiga supande 
arbetare noga akta sig att bli tjuvar. De tala måhända som om de önskade 
stjäla, men de kunna inte, och hindret reser sig inom dem själva som en 
levande makt. Annars vore ju tydligen folket i sin helhet lagt till döden. 
Det är en enfaldig sentimentalitet att frikänna från eget individuellt 
ansvar alla dessa alkoholister som bli tjuvar.



Den lilla människospillra, som inne i den här stenhålan avtjänar straffet 
för sjunde resan stöld, har under de senaste tio åren varit fri endast 
sammanlagt fjorton månader, hans fängelsestraff ha alltid gällt stöld, och 
han har alltid stulit i berusat tillstånd. Han har aldrig haft någon 
bestämd vilja, aldrig någon sorts andlig styrka av vad slag som helst. Han 
har således aldrig kunnat leva mer än ett halvt medvetet liv, har aldrig 
kunnat samla sin erfarenhet, aldrig kunnat bestämma och fasthålla ett mål 
för sitt handlande. Han förnimmer sig själv och sina omedelbara önskningar 
endast i ögonblickets stämningar, hans handlingar ledas av de mest 
tillfälliga impulser utan sammanhang. Han går undan för varje liten 
svårighet eller obekvämlighet och faller pladask och med grymtande 
tillfredsställelse för varje liten frestelse. Han har inte ens så mycken 
kraft till självhävdelse, att han likt Frasse Gyllenhjelm kan samla sig 
för några ögonblicks kraftansträngning till en rejäl affär.



Han super, det gör man ju, i det svaga återskenet av den allmängiltiga 
erfarenheten rör sig hela hans föreställningsvärld, brännvinet är 
tillvarons medelpunkt, själv hävdar han sitt manliga väsen endast genom 
att försöka dricka mer än andra, då blir dom bräckta! Självklart bedömer 
han alla människor efter deras förhållande till litern och deras 
alkoholiska förmåga, andra värden känner han inte.



Det arbete han en gång efter mycket besvär lyckats få, lämnade han en 
vacker dag utan annan anledning än att det var tråkigt att arbeta.



Ruset var hans enda möjlighet att befria sitt jag från tillvarons tyngd, 
därför blev det honom i hans känsla av svaghet så kärt. Men 
brännvinet gjorde honom också en annan tjänst: det upplöste än mer hans 
från begynnelsen blöta personlighet, det fördjupade hans andliga 
maktlöshet, det ökade ögonblickets stämningsmakt och gav en onaturlig 
styrka åt tillfälligheternas impulser; det förstorade alla hans svagheter.



En dag när han var lite glad och behövde pengar till mera glädje tog han 
väggklockan, den hängde i rummet där han bodde som ungkarl. Han pantsatte 
den, söp och blev häktad för stöld. Han hade inte kommit att tänka på, att 
klockan egentligen tillhörde en annan - i hans inre fanns inte längre 
något motstånd mot sådana handlingar.



Fängelset blev en överraskning för honom.



Det var stort, ljust, rent och fint. Det var tyst och lugnt och ordnat. 
Han hade aldrig i livet haft så bra. Han visste precis vad han skulle 
göra, det stod i ordningsreglerna, som hängde på cellväggen. Han fick sin 
mat på bestämda tider. Det var naturligtvis obehagligt att inte vara fri, 
och han ville gärna komma ut, dessutom lågo de allmänna dystra 
föreställningarna om fängelset kvar i hans medvetande, så att han kunde 
när han så ville känna sig lagom olycklig och rörd över sitt eget sorgliga 
öde.



Jag är en fattig fånge omkring en tretti år, som sitter inom gallret och 
bommar som är hård, jag sitter innesluten inom den trånga mur, jag får min 
mat av andra som fågeln i en bur.



Just på det viset kände han sig!

Då jag uti min barndom och mina unga dar, då jag uti ett sällskap 
med mina vänner var, jag kunde aldrig tänka om hundra sagt åt mig, att jag 
uti ett fängelse skull' nödgas lång en tid.



Först bröt jag mot min konung och sen emot min ed, sen bröt jag mot det 
sjunde bud, som gjort min Gud så vred. Jag kunde inte föda mig på något 
annat sätt än nästans gods bortröva och taga med orätt!



Den gamla romantiska fängelsevisan var alldeles som kommen ur djupet av 
den här karlens eget hjärta, för att han därmed vid behov skulle kunna 
smeka sitt eget självmedlidande. Men faktiskt såg han fatalt belåten ut! 
Han blev fet och frodig, med ett flottigt leende beklagade han, att han 
skulle råka så här illa ut - det var inte riktigt övertygande, den 
folkliga romantiken gav en alltför falsk klang åt ångerns jämmer!



Efter de första dagarnas delirier kände han aldrig behov av sprit, lydde 
utan knot vaktkonstapelns minsta tillsägelse, arbetade villigt och 
flitigt, var ett hyggligt samhällskreatur när han hölls innestängd liksom 
på stall, då han slapp besväret att själv tänka och besluta. Men han var 
oförmögen att reda sig på egen hand i frihet.



Han arbetade, åt och sov och slöade dessemellan och mådde på det hela 
taget som en liten prins - de ä bättre te vara inne å få lite än te vara 
ute å få assint - men fängelseväggarna tätt inpå näsan dag och natt 
och den stängda dörren, de voro ändå realiteter, som ett djur skulle ha 
stött sig på, även den slöaste människa måste fundera över dem, och ibland 
undrar den här karlen hur det kan komma sig i alla fall att han sitter 
här. Jo, det var den där väggklockan. Det var ju galet, förstås, att han 
tog den. Men han var lite full och jäkligt sugen på mera sprit. Vid den 
förklaringen stannade han länge, den föreföll honom fullt tillräcklig.



Sedan han suttit nykter en tid, började den dock blekas av -den var inte 
alldeles tillräcklig - varför söp han egentligen? Ja, varför skulle han 
inte supa? När alla människor brukade supa? Var han sämre än alla andra 
människor, eftersom han inte skulle få supa? Inte! Inte fan! Snarare tvärt 
om! Han hade, närmare besett, en hel massa dygder och goda egenskaper, som 
inte var och en kunde skryta med! Varför skulle han inte få supa då? - Jo, 
han hade stulit när han var lite glad.



Ja, det var ju galet, förstås. Där var Karlsson och där var Johansson och 
där var Andersson, alla brukade supa, alla voro fattiga, men ingen av dem 
hade stulit. Varför hade han själv stulit? - Ja, varför skulle han inte 
stjäla?



Där har han sitt problem! Varför skulle man inte stjäla?



Han kommer inte längre i klara begrepp än till denna fråga. Men i oklara 
känsloklumpar förnimmer han, att staketet är nedrivet, som förr stängde 
honom - att han nu står på den förbjudna sidan, och att man kan leva 
förträffligt även där att världen plötsligt har blivit på sätt och vis 
mycket större än förut, med en massa nya möjligheter. Han känner inte 
längre någon motvilja mot stöld, där den motviljan suttit förut som ett 
mörkt hinder, förnimmer han nu endast ett dött tomrum och begriper inte 
varför han inte skulle stjäla. Han är stympad, rättsmedvetandet är borta.



Men fängelsestraffet är ändå en realitet!



Ja, naturligtvis vill folk behålla sitt, därför ska det vara något slags 
straff på sådana som ta det som är förbjudet att ta.

Längre kan han inte komma den vägen. 
Tjuvgärningen är i och för sig ingen ond gärning, den bestraffas endast 
för ordningens skull. Då är det ju inte så farligt längre!



Det gäller hela tiden endast honom själv. Han var så fattig, därför 
behövde han stjäla, när han skulle ha lite roligt. Hade han varit rik, så 
hade han inte behövt stjäla. Hela resonemanget slutar med, att det är hans 
fattigdom, som bär skulden till alltsammans. Han fäster inte längre något 
avseende vid det erkända faktum, att det finns en massa fattiga människor 
som inte stjäla. Alla fattiga måste stjäla, de som inte stjäla är 
obegripliga, och med dem har han ingenting att göra. Och själv hade han på 
sätt och vis rätt att stjäla, eftersom han nu en gång för alla befinner 
sig på andra sidan, på det förbjudna området. Även där måste ju människan 
leva, man kan inte gå och ta livet av sig för att man stulit en 
väggklocka. Men det är i alla fall roligare att vara fri, därför ska han 
försöka skaffa sig arbete, om det går, när han kommer ut.



Han har en mycket stor respekt för allt vad fängelseprästen talar om 
moral. Han begriper det inte alls, men skäms för att visa att han inte 
begriper det - sista resten av motviljan mot det orätta! Han försäkrar, 
att han lider oerhört av sitt straff -för att kunna stimulera sig till 
riktigt kraftiga försäkringar, bortser han från den realitet han har inpå 
näsan och gräver ner sig i de dystra föreställningar han hade om fängelset 
innan han kom dit - dessa fantasier bli i sådana ögonblick mer levande för 
honom än den verklighet han själv upplever. Och då lider han förfärligt! 
Det kan inte bli tal om annat än att han ska göra allt vad han kan, när 
han väl blir fri, för att slippa komma tillbaka till detta fasans ställe! 
Det låter riktigt bra innan det där flottiga leendet ger den mest 
spökaktiga overklighet åt alla hans goda föresatser. Då förstår man, att 
karlen pratar på måfå utan att ha något begrepp om vad han säger, han 
talar om sin gräsliga ogärning och om nödvändigheten att handla rätt på 
samma sätt som okunniga människor skryta med utländska ord utan att ana 
deras verkliga betydelse.

När han kom ut från första straffet, lyckades han få arbete, men 
slutade efter en liten tid, emedan det var så tråkigt att arbeta. Han söp, 
en dag tog han några ölflaskor ur en bryggarevagn mitt för näsan på en 
poliskonstapel. Dömdes för andra resan.



Kom ut igen. Polisen inskärpte noga hos honom, att om han visade sig ute i 
sällskap med misstänkta individer, kunde han bli bortdömd på tvångsarbete. 
För en människa, som ville arbeta sig upp, var således ingenting viktigare 
än att hålla sig borta från farliga kamrater. Han hade ingen tanke på 
sådant. Han gick till krogen, sökte upp fängelsekamrater endast för att få 
en trevlig pratstund om gemensamma minnen. Han söp med dem och tog en korg 
nere vid hamnen, blev fast innan han ens hunnit se efter vad den innehöll. 
Det var tredje resan.



Det fanns inte spår av vilja eller reda i hans tillvaro så fort han kom 
ut, han drev utan styrsel som ett spån på böljande vatten. Han kände det 
som något omöjligt och oerhört pinsamt att nödgas själv besluta sig för 
någonting, välja, ta initiativ. Och lusten att med kamrater tala om 
fängelset var ingenting annat än en hemlig längtan dit igen, liksom den 
sjuke längtar till sjukhemmet och till läkarens fasta vilja, fastän han 
har massor av ord för att klaga över dess orättvisor, grymheter och dåliga 
mat.



På fängelset hade han visserligen inte något behov av sprit, men så fort 
han kom ut, störtade han sig med glupande hunger över brännvinet. Ty först 
som fri kände han åter sin egen kraftlöshet och behövde massor av alkohol 
för att kunna befria sig själv från tillvarons tyngd. Oemotståndligare än 
någonsin lockade spriten, farligare än någonsin var dess ödeläggelse.



Fjärde resan var ett par skor i en butik. Femte resan var en kavaj på en 
arbetskärra. Sjätte resan var en bunt trasmattor i ett vindskontor. Sjunde 
resan var en säck tvättkläder i ett annat vindskontor. Sådana voro hans 
livs stora händelser.

De kostade honom tillsammans omkring nio års tillvaro i ensam cell.



Här sitter han nu vid slutet av andra året under denna straffperiod och 
meddelar prästen, att han funderat på om han inte möjligen borde sluta upp 
med att supa i alla fall och bli nykterist? Han har återvänt till detta 
problem - då kunde han kanske i ett tag bli kvitt alla svårigheter? Han är 
medveten om att det blir oerhört svårt, fast han inte i fängelset har 
ringaste begär efter alkohol - han har i alla fall en svag aning om, att 
det är något annat än nykterhet som fattas honom, något som är ohjälpligt 
- följer han den dunkla känslan ett stycke, så hamnar han i vissheten, att 
det är fattigdomen som är hans olycka. Så han är inte alldeles säker på 
heller, att det tjänar någonting till att bli nykterist på friheten.



Skulle det inte vara bättre att tänka ut några bestämda planer för 
framtiden, än att sitta och fundera över sin egen fattigdom?



Äsch, vad skulle det tjäna till? Nu på två år har det hunnit bli så 
förändrat därute, det är omöjligt att veta något som man kan rätta sig 
efter. Det är nog så, att man är som man är å de kan inte fan hjälpa!



Det är självuppgivandet. Det är det slutliga medgivandet, att man är den 
svage, den livsoduglige!



Härinne i den här cellen sitter en annan vaneförbrytare, som inte 
återfaller av viljelöshet, men som vill brottet därför att det är hans 
livsluft utan att dock vara hans egentliga yrke. Det är tattaren och 
hästhandlaren Karl Gustav Oskar Fredrik Falk.



Han är mycket ledsen för att han mördat sin bror. Men ännu mer för att 
människorna äro så elaka att de hålla honom kvar i fängelset, fast han 
ångrat sig så väldigt mycket och redan arbetat av det där knivhugget flera 
gånger om. Han tycker att man överdriver saken alldeles orimligt, inte var 
broderns liv värt så här mycket!

Om han genast hade blivit halshuggen för mordet - det skulle han så 
väl ha förstått! Det var vad han väntade, när han gick ner till polisen, 
fast gamla morsan svor och bad honom stanna kvar i gömstället på vinden. I 
det ögonblicket tänkte han inte så mycket på brodern som desto mer på 
mordet och var beredd att i stor och tårdränkt barnasorg över tillvarons 
allmänna grymhet sona liv med liv. Tanken på en rödklädd bödel, ett svart 
bårtäcke, en stupstock och en bila var fylld av hemsk och lockande 
tjusning.



En dag fångvaktaren så berättar: i morgon, Bernhard, skall du avrättas! 
Bered dig själv och bekänn ditt mord, förrän du göms i den kalla jord.



Ja, svarar Bernhard och stilla gråter, nu vill jag gå och se Anna åter! Ty 
hon däruppe i änglaland ska ge förlåtelse med sin hand.



Och nästa morgon man Bernhard leder till avrättsplatsen, han faller neder, 
en blomsterkvast han i handen höll, och bilan höjdes - hans huvud föll!



O, den där blomsterkvasten han höll i handen!



Vilken stolt känsla, svällande av självmedlidandets tårar, att få träda 
fram inför den bävande människomassan att dö, att lägga själv sin bara 
hals under rättaresvärdet såsom ett försoningsoffer för att han mördat sin 
broder! Det är något som man kan ha nöje av att tänka på. Det skulle 
aldrig glömmas, i alla tider skulle man sedan tala om den stackars 
tattaren Karl Falk, som var så rättvis fast han var sorgsen - han skulle 
bli en av de många olyckliga halshuggna, som alla människor begråta och 
berömma!

Men ingalunda var detta hans enda fantasi!



Det porlade och glittrade som alltid i hans barnasjäl, än tungt och mörkt, 
än skyhögt jublande i stolthet. Han var också en mäktig man, den store 
tattaren Falk, den rikaste, den starkaste, hela världen var hans hem, hans 
hästar voro snabbare än alla andras. En sådan man hade rätt att göra vad 
han ville, ingen vågade döma honom. Men häradshövdingen på tinget trodde 
visst att han satt dom för svin, det skulle bli annat av bara kungen fick 
reda på saken!



Det spelade och glittrade i tattarens barnasjäl - nya drömmar varje stund! 
Till slut kom verkligheten. Sex års straffarbete för vådadråp. Det började 
gå upp ett ljus för Falk: tänk så bra - då får jag arbeta av det här lilla 
trasslet?



Det skulle gå som en dans, och det gjorde det också hela första månaden. 
Sedan började han så smått undra, om det inte snart kunde vara nog? Nu 
hade han ju arbetat så förfärligt mycket. Räckte det inte till som 
betalning för brodern?



Att sitta innestängd dag och natt och sy säckar, det klämde snart samman 
bröstet på vildfågeln, efter ytterligare en månad började han kippa efter 
andan - i Jesu Guds sons namn, tänker ni mörda mig långsamt? Skulden blev 
tyngre och tyngre att släpa på, i stället för att den skulle avplånas. Och 
de hade sådana konstiga påhitt i fängelset, han skulle lära sig läsa och 
skriva - och räkna med siffror - vad tänkte de egentligen göra med honom 
till slut?



Jo, han skulle bli en samhällsduglig människa, lära sig ett yrke att 
hederligen försörja sig på. Först och främst skulle han lära sig inse 
vilket svårt brott han hade på sitt samvete och söka frälsning hos Gud, 
som sänt Jesum Christum sin son till en frälsning för alla syndare.



Ja men då var det ju försonat? Då var det ju orättvist, att han skulle 
sitta här och arbeta av skulden för brodern? Den skulden kunde han ju 
förresten mycket bättre betala av om han bleve fri, för då skulle han 
överta Vilhelmina och barnen och hjälpa modern och sköta om affären, nu 
hade de ju Bara Napoleon till hjälp. Och varför skulle han lära sig 
ett annat rke? Han ville ingenting annat bli än hästhandlare som förut och 
resa på marknader som förut. Inte kunde han slå sig ner bara på ett 
ställe, han måste ju flytta ibland, han skulle väl inte sitta i fängelse i 
hela sitt liv för det där lilla knivhugget, han skulle väl bli fri någon 
gång? Annars bleve han ju alldeles förstörd och onyttig, då vore det väl 
bättre att de genast toge livet av honom? Och det var väl ingen människa, 
som kunde säga annat än att han visste hur svårt brott han hade att 
försona, han ville så gärna bli halshuggen om det kunde hjälpa, och han 
hade ju sagt många gånger att han var så ledsen för att han mördat sin 
broder. Men när han nu blivit dömd att arbeta av'et, så skulle han väl 
vara fri snart, så mycket som han redan hade arbetat!



Så småningom kommo försiktiga och underliga brev från gamla morsan och 
Vilhelmina. De meddelade i mystiska ord, att de höllo på med en viss sak, 
som nog skulle bli bra, så att han behövde inte vara orolig, de ville inte 
säga mera, för då kunde vissa personer bli förbittrade och börja pina 
honom i cellen värre än de redan gjorde. Han begrep att de försökte få 
honom benådad, men det vågade de inte skriva rent ut, de trodde att 
fängelsets tjänstemän skulle ta det som en personlig förolämpning och 
hämnas - liksom polisen endast av rent personlig illvilja hade bråkat om 
knivhugget.



En viss sak misslyckades emellertid, för det fanns så många elaka 
människor - ingen som aldrig så litet kände Kalle Falk ville hjälpa honom 
att bli fri igen eller rekommenderade honom till benådning, han hade inte 
farit så fram i bygderna.



Då fick han ett brev fullt av gråtande ord, för att myndigheterna som 
läste det skulle bli rörda och förlåta djärvheten. Då skrevs äntligen rent 
ut, att han borde själv gå till kungs och be om nåd för att kunna försörja 
sin fattiga, dödssjuka mor och den stackars förtvivlade Vilhelmina och 
hennes små barn och den djupt olycklige Napoleon, som nu inte hade något 
kraftigt stöd men fick växa upp utan att någon uppfostrade 
honom och lärde honom folkvett och skick och 
ordning.



Karl Gustav Adolf Oskar Fredrik Falk skrev egenhändigt till Konungen och 
framlade i ödmjukhet denna behjärtansvärda sak. Han framhöll uttryckligen, 
att han själv skrivit sin nådeansökan - därav kunde då Konungen se, att 
Karl Falk var en bildad person. I särskilda bilagor till detta 
betydelsefulla dokument avstyrktes nådeansökan livligt av alla, som hade 
att därom yttra sig, enär fången uppenbarligen saknade allt begrepp om 
innebörden av sitt brott, följaktligen heller inte visade spår av ånger 
och inte den ringaste håg att i friheten leva ett annat och 
samhällsnyttigare liv än förut.



Nådeansökan blev avslagen till Falks gränslösa häpnad. Det hjälpte inte 
att han var en bildad person, som själv kunde egenhändigt skriva brev till 
Konungen. Då hade fängelsets tjänstemän spelat honom något spratt bakom 
ryggen, han begrep att han var i deras våld och måste vara mycket 
försiktig.



Här sitter han nu, hopplöst nerslöad, en liten instängd vildfågel, som 
tappat sina stolta fjädrar och sitt granna kurage. Ibland blossar hatet 
upp emot brodern, som gjorde sig så dyrbar och pinade sin besegrare så 
onaturligt länge, på det här viset blev ju hela livet förstört för Karl 
Falk till ingen nytta. Ibland gråter han hjärtslitande som ett barn i sin 
instängda maktlöshet, ibland ler han vänligt och inställsamt mot 
vaktkonstapeln - djurets hjälplösa stillhet under sin egen vanmakt.



Härinne sitter rallaren Berg från Bondgruvans ruttna by.



Slutad är vandringens oro, mörkare och mörkare blir det i hans själ, sans 
och förnuft sjunka till botten i det sjuka blodets djup.



Länge hade han strukit utmed gränsen till det förbjudna, känt i sitt 
innersta den hårda muren resa sig, som samlats från fäderna under 
släkt efter släkt, den hindrade honom att pröva allt, göra allt, vara 
allt, inte endast vara rallaren Berg, som kallades Lutfisken, men också 
vara någonting annat, allting annat, vara hela Alltet, det ofattliga - som 
ändå finns - bortom det där som hindrade - på den här sidan muren fanns 
för honom bara olycka och tomhet, men på den andra sidan? därute? 
därborta? där vida över alla gränser?



Att göra det underliga, som kittlade med en rysning av vällust - att göra 
det som ingen annan vågade göra - den tanken silade likt en smekande ström 
genom hela hans väsen. På den här sidan muren fanns ju ingenting särskilt 
att göra, här var alltid detsamma och detsamma.



Blod, som en gång kraftigt blommat - nu sjönk det ner genom hans kropp 
till förruttnelse.



En känsla hade tagit honom starkt en gång och hållit honom fast- tycket 
för hustrun.



Samlivet med henne hade tagit allt. Skammen att hos henne inte vara en 
riktig människa hade hållit honom uppe och tvungit honom till den oerhörda 
ansträngningen att samla hela sin styrka, som förr eller senare i alla 
fall skulle ha brustit, eftersom den gick över mänsklig förmåga, det var 
en kamp mot naturen, som ville neråt djupen igen, att sjunka samman med 
Alltet efter blomningen i köttets tid.



Berg var en av de få människor, som lyckas att med en fruktansvärd 
kraftansträngning över mänsklig förmåga hålla sig uppe en tid emot 
naturen. Resultatet blev inte märkvärdigare än att han för alla som kände 
honom var den surmulet ärlige gruvarbetaren Berg i Hasselbotten - men att 
nå den ställningen och att behålla den för en tid var för honom förenat 
med en vansinnig kamp, så djupt nere i mörkret levde hans ande och så 
tungt pressades han allt djupare neråt av sitt eget ruttna blod.



Hustrun dog, då släppte kampens spänning plötsligt och fullständigt. Han 
tumlade utför som en fallande sten.



Det gav en ny tillfredsställelse - att få ge vika! Men efter den 
långa kampen att hålla sig uppe gick fallet för fort, han kände själv att 
han sjönk, det gav oro! Så gjorde han ett krampaktigt försök att hålla sig 
uppe igen.



Men en dag, när han satt som en sur och tjurig Yttre Vakt vid 
Nykterhetsföreningens möte, kom han plötsligt att tänka på, att han 
behövde en sup. Han gick ut ett ögonblick och fick några supar, kom 
tillbaka och slog sig ner på sin vanliga plats och var en särdeles glad 
och munter och lättlivad Yttre Vakt! Inte så där glad och munter och 
lättlivad som vanliga, friska människor. Men med en brusande underton av 
raseri - det glittrade han - det stänkte våldsam råhet - det sjöd och 
bubblade av misstänksamhet, plirande illvilja, hat och skadeglädje och 
förakt! Han var den store, den ende -.



Det blev ganska tråkigt, när bröderna och systrarna funno den man de 
posterat som yttersta förpost mot rusdrycksdjävulens krigareskaror, sin 
egen Yttre Vakt djupt inne i ett brakande slagsmål med ungdomen, som 
väntade i förrummet att få gå in och tjäna nykterheten med dans.



Berg gav sig i väg på luffen, ut skulle han, men han kom aldrig ut, kom 
aldrig ifrån sig själv, ständigt stod muren i hans inre, som hindrade 
honom vara allt. Han hade en del fullkomligt likgiltiga saker för sig, som 
han strax glömde igen för att undra, om det var längre bort han skulle gå? 
Han träffade en hel del trevliga människor, men glömde dem strax igen, de 
voro inte han och han kunde inte vara de, han kunde inte vara den ende, 
han måste gå någon annan stans för att vara Alltet.



Han kände dock, att där brännvinet fanns, där skulle han vara. Då gled han 
som på en forsande flod, rastlöst utför i en sjungande, ljuvlig glädje. 
Han kände en sargande ångest, när han stod nykter på stranden bredvid och 
såg den breda floden tumla med snabba, porlande böljor förbi - han måste 
vara med - det var ju Han som skulle bäras av det ljuvliga ruset och växa 
med eldig styrka tills han uppfyllde jord och himmel med sin ande och gled 
in i det stora Alltet.

Plötsligt märkte han, att det där som hindrat honom äntligen hade 
givit vika - han kom med sådan fart igenom, att han for springande ut på 
andra sidan - utan att han ville springa, utan att han visste varför han 
sprang - det klarnade -han hade gjort någonting nyss, medan han var kvar 
därborta - han mindes att han hade svingat något i sin hand, han hade hört 
en dov duns i en människokropp, någon hade visst fallit och blivit 
liggande. Det måste han ju göra för att komma igenom det som hindrade, han 
hade alltid hört någon ropa inom sig att han måste göra det - och nu var 
det gjort -nu var han fri.



Han var ute i en rymd utan gräns. Han kunde äntligen andas så djupt han 
ville. Ingenting hindrade honom mer. Framför honom, runtomkring honom var 
Alltet, där han var ensam, alltså lade han sig trött att sova, det var 
naturligtvis det första man skulle göra, när man blivit allt.



Han försökte så gott han kunde förklara det där för domaren! Men han hade 
inga ord.



Och det kunde inte finnas några ord, han såg framför sig det han skulle 
säga. Det var ibland som något som talade, ibland var det ett tåg, ibland 
var det ett berg, som sprängdes i luften och blev en stor blomma, som åt 
stekt strömming och tyckte att det var gott och sedan flög bort som en 
fjäril och blev en hel rad vita fjärilar, det såg ut som fladdrande 
snöflingor och var i själva verket en djup snödriva. Ibland var det 
siffror som gingo tillsammans och skrattade som lättsinniga flickor och 
gingo baklänges och bockade sig alldeles som turlistor i en väntsal bruka 
göra när man är sömmerska och ska fara bort med kläder man har syndigt 
använt till fula ord - varför skulle det vara ord?



Domaren låtsades inte begripa vad Berg menade och talade om att låta en 
doktor undersöka den häktades sinnestillstånd. Då begrep Berg att det 
började bli farligt och brydde sig inte om att försöka förklara någonting 
av det han kände inom sig. Och genast blev domaren hygglig, så fort han 
såg att Berg förhöll sig stilla och lugn - den häktade behövde inte 
undersökas av läkare, förklarade rätten, ty han spände öronen och plirade 
med ögonen för att både se och höra frågornas snärjande mening, han 
utvecklade en sjuhälsikes slughet, svarade kort och snävt på allting och 
gömde sig helt och hållet inom sitt skal. Det gjorde ju ingenting om 
domaren inte fick veta hur det hade gått till, eftersom Berg nu i alla 
fall var Alltet. Och han kom att tänka på, att så långt kunde han aldrig 
gå i hela sitt liv, att han någonsin kunde komma igenom den oändliga rymd 
han såg runt omkring sig, då vore det ju lika bra att stanna där han var, 
det gick lika bra att sova där, och något annat skulle man inte göra när 
man var ensam. Så blev han dömd.



Precis tokig var han inte, men en smula sinnesslö, kunde inte hålla isär 
sina egna föreställningar ibland, han var i största allmänhet en djupt 
degenererad människospillra, hade prästen fått klart för sig. Med ett 
förnöjt småskratt brukade fången anförtro vaktkonstapeln, att han var 
ensam så att nu var det ingen fara längre!



Så gick han ut på garden och sig en yxa tog och tänkte lilla vännen sin 
att mörda



Det var det enda han kom ihåg av en visa om ett förskräckligt mord, och 
stort mer kom han heller inte ihåg av sin egen våldsgärning. Visan 
trillade i väg på en lätt och obekymrad melodi, och därför hade den 
fastnat i skallen på Berg en gång. Sedan han nu fått lugn och stillhet för 
sitt eget dyra jag, brukade han ibland gnola på den där lilla visan som en 
gärd av vänskap och högaktning för minnet av den där karlen han hade 
slagit ihjäl.



Härinne sitter en liten herre med spelande råttansikte och små blanka 
ögon, han är ett offer för en föråldrad strafflagstiftning angående sådana 
privatsaker som könslivet. Han kunde nu en gång för alla inte fördra 
kvinnor, det var hans natur.



Han betraktade det som en hederssak att inte erkänna sig brottslig. Han är 
en martyr, framtiden ska ge honom upprättelse, nu har han endast att böja 
sig för den råa styrkan och bära fängelsets lidanden med en mans tapperhet 
och en gentlemans självkänsla.



Han var alldeles för meddelsam, det föll han på till slut. Han kunde inte 
låta bli att tala om för vem han träffade hur han hade det ställt. Det är 
dock inte allom givet att kunna med jämnmod ta emot sådana förtroenden. 
Det var en som ansåg, att han lämpligast borde rådgöra med polisen 
angående de privatsaker han envisades vilja sticka under näsan på alla 
människor. Och den som växlade in honom på det spåret var en arbetskarl, 
som fått sin tolvåriga pojke misshandlad av notarien och som sedan inte 
kunde förmås att i lugn och ro diskutera de här sakerna privat.



Hos polisen lade notarien ner en outtröttlig omsorg på att allting blev 
riktigt i sak. Polisprotokollet gestaltade sig för honom till ett 
kulturdokument av den allra största betydelse, detaljerna fixerades in i 
minsta enskildheter och kunde ingalunda klädas i ett vanligt torrt 
protokollspråk, han dikterade en kärlekspoesi så vingbred och ändå så 
jordbunden, att den arme kommissarien började darra på näven och såg 
spöksyner.



Kärlekspoesien gällde målsägarens tolvårige pojke, the master of the 
beauty.



Råttherrn åberopade till en början hela den moderna vetenskapen och hela 
mänsklighetens historia. Det var först och främst den där fjärdedels 
manligheten och trefjärdedels kvinnligheten som söker sin naturliga 
motpart i trefjärdedels manlighet och en fjärdedels kvinnlighet, för tusan 
hakar, se till att siffrorna bli riktiga - därmed var ju saken klar, man 
kan dock inte anständigtvis föra process emot naturen! Och hur ädla voro 
inte de stora grekerna, de hade lyft kärlekslivet högt över jordisk 
lidelse till en strålande uppenbarelse av det gudomliga 
i gossegestalt, oköttslig och ändå 
genombävad av sinnlighetens eld, befriad från avlandets djuriska skam! Och 
alla samtidens stora platoniska män, de levde det skönaste liv enligt sin 
natur, utan att någon därav tog skada, skulle sådana kulturlivets konungar 
spärras in som sedlighetsförbrytare, vad bleve sedan kvar av andlig 
betydenhet?



Skulle då samhället aldrig förstå, att denna företeelse är ett naturligt 
faktum, oberoende av människors vilja, oåtkomligt för människors lagar, 
minst av allt något kriminellt, men helt enkelt bara något som är, liksom 
det alltid har varit och alltid skall vara, något som vi ha att rätta våra 
lagar efter i stället för att envisas att vilja rätta den givna naturen 
efter våra lagar och hopfantiserade moralbegrepp.



Poliskommissarien var ju en enkel och redbar människa, han satt dödligt 
generad. Han hade haft åtskilliga sådana här herrar under sin behandling, 
och var och en hade försvarat sig på sitt vis, ingen dock med en så 
ogenerad argumentering som notarien.



-Måste följa lagen, förstår herrn - kan nog så vara att det är lite 
underligt för nog är det konstigt- det här blir ju egentligen en 
lämplighetsfråga, förstås - där ingen åklagare finns, där finns heller 
ingen dom - kan det bara hållas tyst och utan skada för någon, så se vi ju 
helst att vi slippa syssla med sån här - men det är ju så många som ta 
skada av'ett hela samhället kan man säga lider av'et, det är en massa 
tjuvpojkar och slynglar som lever på pengarna de får av herrarna i stället 
för att arbeta ärligt, och vad det blir av de där pojkarna är ju inte 
svårt att förstå - och så går det ju i alla fall löst över oskyldiga barn 
också, nog förstår väl herrn att vi måste skydda barnen?



Då övergav råttherrn sina vetenskapliga och historiska förskansningar, 
släppte sina berömda män och kastade sig ut på lyriken för att bedöva sin 
motståndare med rökelse. När det gällde honom själv och föreliggande 
realitet, var det hopplöst att försöka förmå polismannen inse det sedligt 
rena och det oskyldiga eller ens det ofarliga i den perversa 
naturen, den positionen måste genast överges, och i stället måste lyrikens 
mystiska och overkliga belysning kastas över företeelserna.



På detta område måste emellertid herrn med matematisk visshet hastigt 
trampa i klaveret, eftersom det som i hans föreställningsvärld var lyriskt 
skönt och förklarat, försvarat såsom självändamål genom sin skönhet, det 
trängde med heta, flämtande ord in i polismannens föreställningsvärld 
såsom något uteslutande sjukligt och vämjeligt motbjudande. Det var inte 
möjligt att åstadkomma någon förbindelse mellan dessa bäda skilda världar, 
de kunde aldrig förstå varandra.



Kommissarien avbröt därför hastigt de lyriska utgjutelserna och 
konstaterade, blodröd av den skam han kände å den andres vägnar, att det 
kärleksliv som så prisades gått ut på handlingar, vilka nödvändigt måste 
tillfoga den tolvårige gossen skada till kropp och själ.



Då spelade råttherrn ut sin stora trumf:



-Straffa ni var och en, som tillfogar en annan människa skada till kropp 
och själ?



-Ja, naturligtvis! Få vi bara tag i honom så! Vi tar hand om den som 
plågar ett oskäligt djur till och med!



-Vansinne! Ni straffar inte varje man, som använder en kvinnlig sköka! Men 
ni vill väl inte påstå, att inte hon blir skadad till kropp och själ? Det 
måste finnas gränser för den sentimentala blödigheten, och vi som följa 
vår natur ha väl rättighet till samma tolerans som ni?



Det självreligiösa jagets och den moraliska idiotens demaskering!



-Det är illa nog som det är, medgav kommissarien, men vi ska inte utvidga 
gränserna för den orätt som måste tolereras, snarare tvärtom, så långt det 
är möjligt. Det hela förblir en lämplighetsfråga. Så länge ni håller er 
tysta och stilla och inte skadar någon annan människa, kan ingen hjälpa't, 
men på den punkten måste vi ingripa, det vore vansinnigt att ändra 
lagen så att ni finge fria tyglar, det vore att kasta nya massor av 
människor i fördärvet, det räcker till med det elände som redan finns kan 
jag säga er. Det är tråkigt för er att ni ska ha råkat ut för ett sådant 
sattyg, men det kan inte hjälpas, åtminstone kan inte vi göra något åt'et, 
om ingen doktor kan bota er!



Kommissarien avslutade förhöret, domen föll snabbt, och fången fördes bort 
till tystnaden.



Nu sitter han härinne och bär sitt lidande med en mans tapperhet och en 
gentlemans självkänsla, viss att framtiden ska ge honom rätt- att smutsen 
är till för att man helt naturligt ska vältra sig i den. Då ska 
herremoralen äntligen ha segrat fullt ut, de svaga ha ingen annan uppgift 
än att tjäna de starkare till välgång och vällust.



Jagets sterila njutningslystnad har ju alltid varit människans andra 
natur, den reste sig ur maktens rus, den lurar i varje andes djup likt ett 
kuvat djur, bundet i rättens band - inte alltid kuvat hela livet ut, hos 
många fritt från begynnelsen, hos några sida vid sida med den ädlaste 
vilja, alltid ett spökaktigt symbolum för jagets självbegär, driften att 
äga utan att giva, den osynliga, underjordiska viljan, som fåfängt strävar 
att utan rätt genom människolivet nå odödlighetens strålande höjder - 
åtminstone odödlighetens spegelbild i den dionysiska yrans ögonblick, då 
alla gränser upplösas och sekundens droppe flyter samman med hela 
evighetens hav. Osaliga andar! med Ovissmossens köld i blodet och 
kärrblommans hetsiga trånad gömd i hjärtat. Utan rätt, det är deras 
särmärke! Rättlösa i världen och rättstomma i sin ande. Det är deras 
särmärke, det är den andra naturens, de underjordiska drifternas, den 
sterila själviskhetens, den perversa maktlystnadens, den moraliska 
fånighetens särmärke.

Härinne i den här cellen sitter slutligen den verklige 
yrkesförbrytaren, han som alltid och allestädes är a man of world, en man 
som kan ta sig fram överallt i världen med sin förmåga att skaffa pengar, 
men som är kroppsligen och andligen oförmögen att själv åstadkomma det 
ringaste värde.



Han är den tomma parasiten, som endast förmår tillgodogöra sig de värden 
som andra skapat, själv förmår han varken skapa eller förädla eller ordna, 
endast sluka.



Och under detta hävdar han sig själv, sitt eget jag, med sentimentalt 
pjoller och självmedlidande och självbeundran. Han är så ädel och fin i 
sitt hjärta, han är så olycklig, därför har han rätt att leva ett sådant 
liv.



Dessemellan är han en farande man, som roar sin egen höghet med små 
oskyldiga fuffens, han lever så som han maste leva enligt sin natur och så 
som han måste tro att alla människor leva, men han har befriat sig från 
träldomen, han behöver endast njuta. Han kan leva så, han är sålunda 
skicklig. Han är jagad, sålunda fruktad. Han är fångad, sålunda gränslöst 
olycklig. Han är uppmärksammad av polisen, påpassad av alla människor, 
omskriven i tidningarna, han är sålunda en stor och berömd man!



Härinne sitter Frasse Karlsson-Gyllenhjelm, specialist på inbrottsstölder.



Han är bara en av de många, en liten man av dem, som bilda kärntruppen i 
brottets arme. Han är inte på något vis ovanlig, men heller inte vanlig, 
inte en karaktäristisk typ för yrkestjuven, därför att det inte finns 
någonting för alla yrkestjuvar gemensamt karaktäristiskt utom det att de 
leva på sitt yrke och i övrigt sakna alla säregenskaper, de äro endast i 
största allmänhet tomma, karaktärslösa komplexer av mänskliga 
njutningsbegär, lösa och blöta andar utan sammanhang och utan annan vilja 
än den sista hos människan som drunknar: att gripa efter halmstrået. Man 
erkänner naturligtvis inte för sig själv, att man hela livet igenom 
befinner sig i en så besvärlig situation, man erkänner inte att man är 
oförmögen att komma på det torra, man är av en barmhärtig natur 
bestämd att åtminstone i sin egen föreställningsvärld vara en 
betydelsefull medelpunkt, och utifrån denna medelpunkt ser man den egna 
tillvaron i förklaringens vackra ljus.



Frasse Gyllenhjelm, den olyckligaste av alla olyckliga fångar, sitter 
härinne i bojor och järn, tio alnar inunder jord ibland de vilda djur och 
drakar, det är han färdig att svära på, den föreställningen om fängelset 
har vuxit fast i folksjälen med all dess känslosamma medömkan för de 
människor, som över huvud taget bli straffade. Att sitta innespärrad i en 
bur, så klagar fången, o jag arma djur - däri ligger det oerhörda, som 
romantiken aldrig kan försona sig med! Jag haver mördat ett barn för dig, 
men det kunde du väl ha förlåtit mig - så enkelt löses den 
rättskonflikten! På den breda, slippriga grunden av dessa begrepp växer 
förbrytarens hela föreställningsvärld, däröver kan han inte höja sig. 
Olyckligast är fången av alla jordebarn, han var fattig, han måste stjäla, 
o tårars värld! Förtröstansfullt går han till Gud i himmelen, precis sådan 
han är ska han förlåtas, utan kamp, med bara en slapp smekning av Gud - 
och då skall uppenbaras vad ädel själ i fången satt - men den förbannade 
domaren, nu blir det hans tur att lida, nerkastad i helvetet för sin 
grymhets skull!



Det är folkföreställningen, sådan den blivit fördärvad av romantikens 
dunst. Den känner inte någon individens ansvarighet för egna handlingar, 
känner i djupet, under alla lösa ord, endast den förnuftslösa naturrätten 
att vara allting och göra allting för sin egen skull, den yttre makt som 
hindrar och som kräver jagets underordnande är grym som domaren, hård som 
bojornas järn och mörk som cellen tio alnar under jorden, uppfylld av 
vilda djur och drakar.



Frasse känner det i djupet av sin själ - det som hindrat honom att leva 
fritt sitt liv så som han ville, i vilken person detta hinder än må ha 
uppträtt, fientligt har det rest sig som den grymma ondskan själv emot 
hans eget dyra jag.



Verkligheten var ju inte lika romantisk. Verkligheten var



en liten fyrkantig, hygieniskt oljemålad stenhåla med gallerstrimmig 
fönsterglugg mot himlarymden, verkligheten var ett litet 
skomakeriarbete inne i cellen, en stängd dörr med gloende lucka bakom 
ryggen, mat på bestämda tider, promenad på bestämda tider, kyrkogång på 
bestämda tider, vida linnekläder, läkare för kroppens vård och präst för 
de andliga behoven. Men verkligheten är fullkomligt betydelselös under 
ytan. Mitt i allt detta satt dock Frasse tio alnar under jorden, smidd i 
bojor, väntande bödelns blodiga svärd, pinad av alla människors grymhet, 
sargad av alla vilda djur och drakar omkring sig, den olyckligaste av 
jordens alla olyckliga barn, som aldrig få sin vilja fram!



I denna cell hade en gång suttit en stor och berömd fånge, Frasse visste 
det och tänkte på honom med gråtande medlidsamma tårar, det var mördaren 
och tjuven från Hobo, Vargen kallad, Frasses köttsliga morbror, nu var han 
längesedan död av människornas grymhet och hade gått hem till Guds eviga 
salighet.



Frasse ville så gärna dö och bli salig han också, hans liv var slut, han 
ville inte ha mera liv, tänkte inte mer på att leva, längtade endast med 
en sugande trånad efter döden, vilan och befrielsen - inte den smärtsamma 
döden av andras våld, o nej, ingalunda, mild skulle den vara, smeksam som 
en moders kyss på det sömniga gullebarnets panna.



När han fördes upp till denna cell på tredje botten och i förbifarten 
kastade en blick från balkongen ner i den tre våningar djupa stendalen 
under fötterna, visste han genast med det längesedan avgjorda beslutets 
visshet vad han skulle göra. Det kom inte på honom som ett nytt infall, 
det steg upp inifrån med allvarliga ögon, som förundrat stirrade honom 
till mötes: varför är det inte redan gjort? Varför har du så länge varit 
en olycklig farande man of world? Har du glömt vad du skulle göra? Har du 
verkligen inte förrän nu kommit ihåg det?



Han var färdig. Trettio år gammal. Döden reste sig inom 
honom som det självklara slutet på ett liv som 
ingenting mer kunde bli, det hade vänt sig inåt som en förvriden stam, 
strävade av sitt eget livsbegär att dräpa sig själv, eftersom det själv 
var sitt eget hinder - cirkelns öde.



Han skulle kasta sig ner från balkongen, det var en ljuv och smekande 
tanke, vilken makt gav den inte åt pinade anden! Med dystert förakt såg 
han ned på fängelsets myndigheter - de trodde, att de hade honom fast! Men 
vänta bara -han skulle visa dem! Sen kunde de stå där vid den stackars 
fångens lik och ångra sig - för sent, för sent - med ett hemskt hanskratt 
skulle den dödes ande höja sig ur fängelsets dal, och alla elaka personer 
skulle studsa och blekna av de förfärligaste grubblerier när de hörde 
detta avskedsskratt från den de plågat så länge - men på skinande vita 
vingar skulle Frasses ädla ande stiga upp till Gud och slå sig ner, 
belåtet grymtande, vid salighetens rika bord på Herrens högra sida.



Detta var nu hans käraste tankar. Han väntade att dagen skulle komma, då 
han skulle göra det. Ibland kom det på honom en undran, om det inte 
möjligen kunde vara i dag? Men tanken födde inte något beslut, varken ja 
eller nej, den smälte bort i en våt känslosky, dagen gick och han väntade 
på andra dagar, snart skulle det i alla fall ske, det visste han.



Lika overkliga som nattens drömmar bakom honom syntes honom nu livets 
brokiga, meningslösa händelser. Besvärliga att tänka på, ingenting att bry 
sig om vidare. Han fick aldrig vara i fred, fick inte göra som han ville, 
varför skulle han då bry sig om världen och människorna? Nu fingo de 
skylla sig själva !



De händelser därute, som lågo honom närmast i tiden, passerade ibland i 
oordnade skaror förbi hans minne. Likgiltigt såg han dem glida fram och 
försvinna, saken angick honom inte längre, han var färdig.



När han kom med Ketty till Kristiania, olustigt besvärade båda en tidig 
morgonstund, togo de in på ett litet undangömt hotell, men efter 
några dagar blev han vansinnigt uppskrämd av en karl, som stod i porten 
och såg ut som en detektiv. Han hyrde ett rum åt sig och Ketty ute på 
Löcka, och så började de båda att arbeta, var och en i sitt yrke.



Håkon Mästare kom till stan efter en affärsresa, och det såg ut att kunna 
bli lika storpent i Norge som det varit småpent i Sverige - om bara inte 
de förbannade deckarna hade varit, som en gång skrämt upp honom på 
Långholmen, nu såg han överallt poliser i syne, smög darrande kring 
gatorna och var oduglig att göra något. Han riskerade att när som helst 
bli häktad bara för trots mot utvisningslagen, och då hade han sin gamla 
prövetid att tjäna av. Det var nästan lika illa som i Sverige, där han 
vilken stund som helst kunde bli bortdömd för lösdriveri. Ketty förtjänade 
pengar på sitt vis, fick övertaget igen och började leka sin gamla lek.



Håkon Mästare ville ha Frasse med sig på en tur över Atlanten, men Ketty 
sade nej. Hon var oresonlig, han fick inte fara ifrån henne, det var bara 
nej och nej, envist och ilsket, och slutet på visan blev alltid att hon 
skulle gå till polisen. Frasse blev förbannad, skar sönder sin nya, fina, 
stulna resväska och sina kläder, han hade redan packat, skar sönder allt 
vad han ägde och hade - na, ä du nöjd nu? fö nu kan jag inte komma 
nånstans!



Nöjd var hon inte, han skulle veta hut och inte bära sig åt så där med 
dyra sakerna, skrek hon. Till slut fick hon vad hon skulle ha, en dagsedel 
så att hon satte sig på golvet. Då var hon nöjd och snäll och smeksamt 
blid för några timmar.



Men inte som förut ändå! Det var något nytt, som lurade i hennes ögon - 
hon hade nekat honom att resa med en så målmedveten ihärdighet, som om hon 
haft annat i beredskap åt honom här hemma och inte ville att han skulle 
undgå henne och bli fri att ställa till trassel i hennes affärer.



Frun de hyrde av var gammal och van och visste hur sådant folk skulle 
behandlas. En dag kom hon andfådd in och varskodde - en opdagare 
står därute i köket och frågar efter Gyllenhjelm!



Frasse på dörren! Barhuvad och utan överrock mitt i vintern storsprang han 
hem till Håkon Mästare, som förgäves sökte lugna den skrämde vännen.



Håkon gick ut för att rekognoscera, kom hem med besked, Ketty hade en 
annan karl hos sig, en liten flink affärspojke som varit kypare och hette 
Mattis, det var han, som hade spelat opdagare i köket, Ketty ville bli av 
med Frasse på allvar, det var tydligt!



Frasse gick inte vidare hem. Han bodde hos Håkon, de gjorde några små 
affärer tillsammans medan de väntade på nästa Amerikabåt, men det kunde 
inte bli så mycket. Frasse vågade knappast sticka näsan ut genom dörren, 
världen var trångt sammanträngd kring honom, och han hade inte ungdom nog 
och spänstig kraft att riva sig ut genom snarorna, som snärjdes för att 
hålla honom fast och bevakad.



Gamla vänner gåvo varning, han hade blivit angiven i polisen av någon, 
ingen visste vem, men två deckare hade fått i uppdrag att söka honom.



Nu gungade marken - det var bara fråga om dagar - kunde han hålla sig fri 
tills Amerikabåten skulle gå, då kunde han nog på något vis komma i väg 
med Håkons hjälp och sedan stanna i Amerika.



Han gick inte många steg utom dörren, sent en kväll var han dock ute och 
smög - och då mötte han sin margrevinna! Som om hon gått och lurat på 
honom! Genast satte hon i ett galltjut: tjuven! - tjuven! - polis!



Det var något, som blåste bort ur hans förstånd, han såg bara blod framför 
sig - flög på Ketty, fick näven om strupen på henne och klämde till - där 
kände han det hatade köttet under sina fingrar - köttet som skrek! Nu teg 
det, nu skalv det - nu sjönk det maktlöst ihop under hans hand - det 
silade vatten mellan hans tänder, hårdare klämde han fast det lösa 
kvinnohullet mellan fingrarna - nu kom det rusande en ny blodvåg för 
hans ögon - blod! skära kött! skära blod! hans andra hand fick upp kniven.



Då tyckte Håkon Mästare att det kunde vara nog, han klev stillsamt emellan 
och fick Ketty ur Frasses händer, hon låg och snarkade med slemmig mun i 
en port när de smögo därifrån, inte död dock, det hade varit för 
riskabelt, tyckte Håkon.



Han ville hem igen med Frasse - men just åt det hållet där hemmet låg 
syntes folk på gatan, de måste vidare ut i stan, bäst att söka sig annat 
tillhåll för dagarna som voro kvar.



Senare på kvällen satt Frasse på ett litet kafé nere vid hamnen, därinne 
fanns ett stort maskinpiano, som brakade och danade, man kunde inte höra 
något vackrare, det kändes som att drunkna i musik- Håkon var ute och såg 
sig om efter ett ställe för dem båda att bo på.



Affärsfolk brukade hålla till på det där kaféet - och plötsligt stod den 
satans Ketty därinne med kyparen Mattis, sin nye fästman. De slogo sig ner 
vid ett bord och flinade åt Frasse, talade högt och ljudeligt sig emellan 
om den svenske stortjuven Frasse Gyllenhjelm som satt därborta och som var 
så feg, att han försökte mörda oskyldiga kvinnor men inte vågade stå för 
en polis.



Publiken blev intresserad av denna lilla duell. Frasse tillhörde redan de 
gamla, som voro ur leken, kyparen Mattis var en ny man och hade många 
vänner. Där satt råttan, jagad in i ett hörn, och kattan satt i hans 
närhet och spann så att det sjöng i luften.



Det dröjde länge - Håkon kom inte. Maskinpianot brakade och dånade det ena 
stycket efter det andra, under varje paus hördes Kettys gälla röst, och 
Mattis stack emellan med en och annan fundering. Publiken skrattade, 
krögarens matta ögon gledo fulla av förakt förbi Frasse därborta i hörnet. 
Och Håkon kom inte.



Till slut hade Frasse fått nog. Han betalade och smög sig ut. Ketty rusade 
efter, Mattis följde dröjande på avstånd, publiken samlades i dörren 
och fönstren. Maskinpianot brakade och dånade en ståtlig avskedsmarsch, 
man kunde gott drunkna i den musiken!



Frasse smög sig fram utmed husväggen, darrande av iskall fasa, visste 
ingenting, ingenting att göra. Han kunde lika gärna stanna där han var som 
att ge sig i väg ut i den stora stan, som var full av grymma poliser. Och 
Håkon var förlorad. Men Frasse vågade inte komma i kollision med Mattis, 
han måste fortsätta. Tätt efter honom gick Ketty, gatan genljöd av hennes 
gallskrik om tjuven Frasse Gyllenhjelm, nu vågade hon säga det berömda 
namnet högt!



På avstånd följde kyparen, sävlig och vaksam. Om Frasse gjorde stånd, vek 
Ketty undan och Mattis kom fram i stället. Fortsatte Frasse att gå, sprang 
Ketty honom i hälarna och Mattis kom på avstånd igen, färdig att försvinna 
så fort Frasse blivit driven till en polis.



Två karlar svängde om hörnet - två grova karlar med käppar skimrade för 
ögonen på Frasse, och han sjönk som sten i en bottenlös stillhet. De 
hälsade vänligt och gemytligt Frasse bara stirrade på dem. Till slut kände 
han dock, att marken åter började stanna och lägga sig fast under hans 
fötter -det fanns ingenting grymt i polismännens ögon, de voro bara 
vänliga, trygga och lugna - då kändes det nästan skönt att vara hos dem 
igen - ingen oro, ingen ångest mer, saken var färdig och klar.



Han tog Ketty under armen och följde de båda polismännen till nitton 
Möllergade. Hon ville inte gå, men han släppte henne inte, visst ska du 
följa me och se hur de går, du som har vari så ivri! - Och Mattis var 
försvunnen. Då begrep den lilla blöta kvinnohjärnan att det var tid att 
gråta och klaga.



-Elskade du, fölåt mej, fö de va inte mitt fel i så fall, å de kan di här 
konstaplarna intyga, fö de va Mattis som talte om att du va i stan, de va 
ändå den där dan nä du skulle fara till Amerika, stackas Frasse, då kom 
han opp till mej å ville hälsa på, å han hade en ny mandolin me sej som 
han ville du skulle köpa, för han visste du va så musikalisk, a de e 
du, de vet du velan att du e, stackas Frasse, å den va inte alldeles ny 
men nästan ny å de va bara ett par strängar borta på'n, så du kunde ha 
spelat så vackert på'n, du som e så musikalisk, minns du hur vacket du har 
spela å sjungi för mej många gånger, o va vi har vari lycklia, stackas 
Frasse, å du skulle få köpa den fö tjuge kroner, sa han, å då sa han att 
ja skulle tjalla dej, fö du va inte hemma då, annars skulle han mula mej, 
sa han, å han har sutti inne flera gånger fö han har tjingra flera pesoner 
i Norge å di kallar honom fö Knivskärarn, de har stått i tiningen så han e 
en kend peson i så fall, å de kan konstaplarna här intyga att di kallar 
honom för Knivskärarn, för han har tjingra flera pesoner, å ja ble så redd 
fö honom mesamma så ja så att ja skulle göra så du ble snodd, men de 
stimma ja åt'en bara på kockaro förstår du velan, stackas Frasse, inte 
ville ja du skulle bli snodd, du som va så olyckli, stackas Frasse, de vet 
du velan, o va ja elskar dej, Putte lilla, om du visste, o va ja e lessen 
för att du har blivi snodd - stackas Frasse! - vi som har elskat varann 
så, greslitt, så, föfälitt, mycke, minns du de, liten? minns du hur 
lyckliga vi har vari, du å ja? å ja va så redd för Mattis, så jag måste gå 
ner till polisen å seja var du bodde nånstans - stackas Frasse!- å de kan 
konstaplana intyga att ja måste gå ner till polisen å seja att du va i 
stan, fö han våga inte gå in sjelv sa han, å han skulle slå ihjäl mej, sa 
han, om ja inte gjorde så du ble snodd, stackas Frasse va du e olyckli nu, 
du som har vari så malli förut - för annas ville inte han stanna hos mej å 
bli min festman, å vem ska ja ha nu när min elskade Frasse blir stillad på 
Löcka, du slipper åtminstone komma på Tavet nu, fö när du kommer ut från 
Löcka, så blir du utvisad till Sverge, å då åker'u direkt in på Svattsjö 
för lösisj fö du vet att du har skriftli varning i Sverge, stackas Frasse! 
va du e olyckli nu! ja har ingen annan att hålla mej till än Mattis nu, 
inte för att han e min hallick inte, fö så simpel vill ja inte vara att ja 
vill ha nån hallick, de kan du intyga - stackas Frasse! - men han e 
min riktia festman, å konstaplarna ska inte tro att Mattis vill göra nån 
menniska nå ont vidare, fö vi ska gifta oss å bli ådentlia, å vi ska hyra 
rum å kök å försörja oss ådentlitt - stackars Frasse, va du e olyckli nu! - 
fö Mattis kenner så många herrar som kan komma å helsa på oss, å ja får så 
greslitt me pengar av alla herrar, fö dom tycker att ja e så trevli å har 
ett sånt trevlitt sätt, de vet du, Frasse, att dom tycker, fö de sa ja åt 
dej fösta gången vi träffades i Humlegården i Stockholm du å ja, de minns 
du nog, stackas Frasse, lilla elskade nassegrisen, om du visste va ja e 
lessen för att du ska sitta inne på fengelse igen i många år, elskade 
lilla rara Frasse fölåt mej, fö du vet hur lycklia vi har vari, du å ja, 
mins du våt lilla rum i Göteborg, de va velan sprallan i vedre å tjipp 
tjopp kinaman varenda kvell, stackas Frasse, va du e olyckli nu, men ja 
hoppas du ä snell å fölåter mej de här lilla sprattet ja har spelat dej, 
fö de va inte min mening att du skulle bli snodd, ja stimma så där till 
polisen bara på kockaro för att inte Mattis skulle tjingra mej, förstår du 
velan, å nu ska vi bli ådentlia både Mattis å ja, å du som e så malli för 
att du e en stor å berömd man, stackars Frasse, du ska velan inte festa 
dej ve så lite !



Så var lyckan slut, och han skildes från sin margrevinna, som var lite 
tokig i huvudet, det hade doktorn sagt en gång, och då kunde hon inte 
hjälpa att hon var sådan hon var.



De sex månader han hade kvar av prövetiden fick han börja med genast, 
sedan lades på honom ytterligare sextio dagars fängelse för återkomsten 
till Norge.



Den gamle fängelsedirektören var lika faderligt vänlig som förut, mer 
bekymrad, men ändå så hjärtligt deltagande. Fängelset hade samma små 
fördelar att bjuda såsom uppmuntran åt lojala fångar. Men allt detta 
avspeglade sig inte nu hos Frasse i religiöst färgade känslor av 
tacksamhet för den välvilja, som visades honom. Första gången hade denna 
välvilja gjort ett mycket djupt intryck på honom, under årens lopp hade 
han bearbetat minnet och så småningom ändrat om förhållandet till 
något som liknade en veneration från fängelsetjänstemännens sida 
gentemot honom personligen, han hade smickrat sig själv med att denna 
myndigheternas vördnad för den berömde Frasse Gyllenhjelm var mycket 
begriplig och egentligen alldeles självklar.



Men medan han på detta sätt bearbetade sina föreställningar, hade de 
verkliga förhållandena förblivit oförändrade. Han kände en djup besvikelse 
- nu var det ju lika jävligt här som på alla andra ställen, här var samma 
helvete som på Långholmen, visserligen blev man inte pryglad i smyg, men 
här var samma helvete i alla fall, till och med värre, kunde man tryggt 
säga, ja för all del, mycket, mycket värre - i största allmänhet.



Den lilla tobaksflätan, som hade så djupt rört honom, den gjorde nu inte 
något intryck alls. Han tog emot den som sin höga rättighet, det var deras 
skyldighet att ge honom den, helt enkelt. Eftersom han hade suttit och 
väntat på den i två månader och visste att den skulle komma. Men den var 
ju mycket mindre än förut, och så hade de köpt av den där sorten de mycket 
väl visste han inte kunde tåla - bara för att jävlas med honom. Där ser 
man vilka utstuderade bovar dessa tjänstemän kunna vara, fast de smila så 
vänligt. Falska lymlar! Den stackars fången blir alltid bedragen på det 
som är hans rättighet att få!



Men tiden gick i alla fall, och utvisningen kom allt närmare. Här i 
fängelset kände han sig åtminstone något så när säker. De ville nog inte 
mörda honom här. Men snart skulle han skickas under bevakning till 
Charlottenberg, då skulle länsman se i papperen, att han var skriftligen 
varnad för lösdriveri, han skulle bli sänd vidare under bevakning till 
Stockholm, till polisen där att hånas och ---.



Kunde han komma levande ut från Myntgatan, skulle det endast vara för att 
under bevakning sändas till Svartsjö. Det var värre än döden. Till Pinan 
ville han inte. Nej, den saken stod klar. Där jagades man med piska till 
slavarbete. Hellre vad annat som helst.

Vad han skulle göra, det visste han inte. 
Endast att ingen frihet väntade honom, endast att han måste välja mellan 
två olika helveten, av vilka det ena med visshet inte kunde uthärdas. 
Fastkedjad vid de stora stenbrotten där ute på den vilda, öde ön i Mälaren 
- det var alltför hemskt att tänka sig!



I en dov ångest väntade han på sin transport.



Dagen kom, resan gick till Charlottenberg i sällskap med en gammal 
konstapel, som tuggade och spottade snus i en enda ström. Fylld av äckel, 
förakt, hat och ångest kröp Frasse ihop i ett hörn och bet tänderna fast i 
sin hårda fråga: vad skulle han göra?



Aldrig till Pinan, den saken var klar.



En svensk polisman mötte i Charlottenberg och kvitterade fången. En dum 
bonddräng med mördareansikte, tyckte Frasse. Det bar i väg till länsman.



-Va har ni gjort i Norge fö någe? frågade polismannen hånfullt och 
självdrygt - i blinken såg Frasse inom sig vad han skulle göra - det var 
den här bonddrängen som skulle få smaka hela hans hämnd - och därefter 
rullade gamla kända syner upp sig hela vägen framåt till Långholmen - inte 
till Svartsjö!



Han hade händerna fria. Stannade och slet upp sin kniv. Sprang på 
polismannen, skar honom kors och tvärs, så att hela hans dumma 
mördareansikte blev bara blod. Frasse tänkte sig, att han på det viset 
mördade. Men han begrep inte saken, höll sig hela tiden åt ansiktet med 
kniven. Den fast inriktade dödsstöten var alldeles för tung för hans lösa 
ande, det kunde endast bli en lömsk misshandel på måfå.



Men Pinan slapp han! Det höga spelets vinst var flera års straffarbete.



Och ändå var inte hela frågan besvarad: vad skulle han göra? - Det fanns 
ännu någonting kvar, det levde ännu en stadig oro inom honom, där böljade 
en mörk sky utan former, han kunde inte se någonting klart - där hördes 
ett ivrigt sorlande, han hörde någonting, visste att det var något 
han skulle göra - vad var det?



Han grubblade över detta som över någonting han glömt och måste dra sig 
till minnes. Saken låg färdig någonstans, men han kunde inte se den - 
ordet låg honom på tungan, men han kunde inte få fram det - tills det 
plötsligt en dag sprang upp - det liknade ingenting annat än minnet av en 
redan utförd, alldeles självklar handling, som lyckats förträffligt och 
var bara angenäm att komma ihåg - att hoppa över balkongen! Ja, det var ju 
det han visste genast han gick hit till den här cellen! Bara att springa 
rätt ut - och slå ner på stengolvet i dalens djup! Att ligga därnere död! 
Sova i lugn, aldrig pinad mer! Slut, färdig med livet, firad av Gud i 
himmelen som den förlorade och återkomne sonen!



Minnet av denna död stod för honom natt och dag, han sög dess sötma girigt 
och kände sig plötsligt räddad till en jublande maktställning. Äntligen 
skulle han få göra detta! Det var inte att gå emot naturen, intet motstånd 
att med hårdnad vilja övervinna, då skulle han ha stannat vid motviljan 
mot döden och rädslan att bli mördad. Men han stannade inte, han trängde 
vidare liksom cirkellinjen växer in i sig själv, det var livsströmmen på 
djupet inom honom som gled in i dödstankens skugga och strävade att uppnå 
döden med samma oemotståndliga makt, varmed den låtit honom förnimma alla 
andra levnadens glupska begär. Det var livet själv inom honom, som 
längtade till döden.



Han tänkte sig inte fri igen någon gång i framtiden. Det var inte så, att 
han hellre valde att stanna i fängelset - men så, att det för honom själv 
inte fanns något annat att välja än den stora dödens port, som kom allt 
närmare med sitt djupa mörker och sin stora vila.



Ibland for en skälvning av ångest igenom honom - den gamla tanken, som 
alltid klang likt en sträng med samma, ständigt samma ton - att han skulle 
bli mördad av tjänstemännen. Men ångesten gällde nu, att han inte skulle 
hinna komma före dem i deras anslag - lura dem på bytet genom att 
springa rätt ut i tomheten, där de inte kunde följa honom - att bli mördad 
av dem, det var tvånget, då svarade genast motviljan - att själv dö, det 
var jagets triumf, den egna viljan, livsströmmen som av egen makt gled ut 
i befrielsen.



Han var mycket belåten att han hamnat just i samma cell, där den berömde 
mördaren Vargen från Hobo suttit, det var en uppmärksamhet som kändes 
smickrande, inom sig var han halvt övertygad, att det var Gud själv som 
varit så artig mot honom.



Vargen hade mördat så många människor, att ingen kunde räkna dem, han hade 
skurit dem och druckit deras blod, likt en varulv hade han sugit 
livssaften ur små barn, men det var bara för att han var så olycklig, 
människorna hade varit så grymma emot honom. De vågade inte halshugga 
honom, de visste att han egentligen var oskyldig, men de läto honom pinas 
ett helt liv i fängelset. Nu satt han på Guds högra sida och fick i 
himmelen den rikaste ersättning för alla plågor och besvär han haft på 
jorden.



Själv hade Frasse gjort fullkomligt klart för sig vilka namnlösa lidanden 
han tvingats uthärda under den korta tid han varit Frasse Gyllenhjelm, 
alltid hade han jagats av människorna, aldrig hade han fått göra som han 
ville. Den räkning på vedergällning han skulle presentera Gud omfattade 
hela det liv han nödgats avstå ifrån och endast delvis hunnit smaka under 
fritiderna. Det började ju så bra, det livet, när han reste ut med Håkon 
Mästare i ungdomens hela glans, de hade så många roliga små fuffens för 
sig - sedan stängdes han in med falska och avundsjuka människors snaror, 
drevs från land till land och hem igen till en trång liten fläck att 
mördas. Och när han försökte riva sönder snarorna för att åter komma ut 
till friheten och börja den glada ungdomens liv på nytt, då blev han 
gripen, smidd i bojor och järn och inspärrad i fängelse tio alnar under 
jorden, bland drakar och vilda djur.

Var det för mycket begärt att han ville ha lite roligt efter sin 
gräsliga barndom?



O, han mindes den natten, när han inte kunde sova för ohyra, när han lade 
sig på köksbordet och lössen och kackerlackorna kommo krälande efter honom 
i myllrande massor för att äta upp honom. Han mindes tiggarekorgen han 
burit på armen i många år, han mindes också lilla Happa Tja, hur de 
brukade leka tillsammans, gömda bland utkantens bergknallar. Han mindes 
hennes lilla kropp, het av grymmaste åtrå - han kände ännu den vanvettiga 
spänningen, blodets virvlande eld för ögon och öron, de varken hörde eller 
sågo något annat än det som de gjorde med varandra så gott de kunde - och 
kände en grym vällust av sin lek, kattens vällust när han leker med den 
levande råttan. Lukten av katt, som låg inpyrd i utkantens stenknallar 
under den unkna stanken av gammal dynamitrök och våld av alla slag, den 
lukten var oupplösligen förenad med första minnet av kvinnans hemlighet.



Den hemligheten lockade honom inte längre, han åtrådde den inte som 
njutning, han mindes allt sådant med motvilja att det inte var mera, 
oändligt mycket mer njutningsfullt, eftersom det var det enda som var något 
värt här i livet! Det var för lite, det var ingenting att frossa på i 
evighet - därför hatade han nu begäret och räknade den första verkliga 
lusten alldeles självskrivet till de ting, som givit honom lidande.



Med en rysning mindes han geografilektionerna i skolan för fröken 
Bredelius - hur han då hade längtat efter att komma ut i världen och bli 
en stor man - nu hade han varit där, nu var han en stor man, och vad hade 
han mer för det?



Och med gråtande tårar mindes han sin första vän, den gamle förbrytaren, 
som han sett dö på fattighuset. Även det var ett lidande som måste 
ersättas, en vän hade tagits bort från Frasse.



Och modern - tårar, tårar- hon dog av rädsla för svarta flaskan! 
Varför fick han inte behålla sin älskade moder? Han mindes en lukt av 
torkat murbruk och smuts, en grov och järnhård och valkig näve, som smekte 
så hårt att det gjorde ont, en röst som röt av bister kärlek - vem skulle 
ersätta honom det hav av lidande, som följde med tanken på modern? Inte 
moderns lidande, men Frasses eget lidande att minnas sin mor sådan!



Fängelseprästen kommer in och talar vid Frasse ibland. En ung man i lång 
svartrock, blekt ansikte och pincenez. Frasse känner mycket väl igen 
honom, han har talat vid honom förut, då tvang han prästen att erkänna att 
han ämnade mörda Frasse. Nu bryr han sig inte om honom längre, sitter bara 
slött och stirrar på pincenezen därinne, i vardera glaset speglar sig en 
liten fönsterglugg med svart, smalt galler.



Prästen måste komma in många gånger till Frasse, innan det blir något 
samtal av. När han äntligen kommer så långt, att fången bryr sig om att 
höra på och svara, då börjar kampen på allvar, då gäller det att hålla i, 
så att han inte tappar taget igen!



Om han bara kunde förmå den här fången att inse sin egen skuld, sitt eget 
personliga ansvar!



Men det finns inte ett mera fåfängt arbete.



Jo, visst går Frasse med på att det kan vara i största allmänhet orätt att 
stjäla! Men det är väl inte hans fel att det är orätt?



Vad är det för prat? Men är det orätt att stjäla - och det erkänner 
Gyllenhjelm - då har väl Gyllenhjelm handlat orätt, när han stulit?



Nej, visst inte! Varför skulle jag ha handlat mer orätt än alla andra 
människor? Det finns ingen människa, som inte stjäl!



Kan inte Gyllenhjelm låta bli en gång att skylla på alla andra människor? 
Det är inte fråga om dem nu, det är fråga om Gyllenhjelm själv!

-Ja, de tror ja, de! Bara om mej, de ä bara ja som ska straffas, 
fast alla andra ä likadana, ä de rättvist, de?



-Tycker Gyllenhjelm att det är orätt att exempelvis mörda?



-Vaför frågar pastorn de?



-Bara som ett exempel. Ar det orätt?



-Ja- de kan de velan vara?



-Den som mördar handlar alltså orätt?



-De kan velan henda-?



-Men alla människor mörda inte? Gyllenhjelm har aldrig mördat. Inte sant?



-Har ja mördat nu också? Vem då? De skulle vara rolitt å veta!



-Nej, jag säger ju det! Gyllenhjelm har aldrig mördat!



-Kom inte me de, bara, fö de går inte!



-Nå, här sitter nu alltså en människa som inte har mördat. Men det finns 
människor som mörda. Handla de orätt?



-De vet ja inte.



-Jaså. Gyllenhjelm vet inte! Nå! Da frågar jag: Nordlund, som mördade så 
många människor, handlade han rätt?



-Nordlunn, ja! Så olyckli som han va!



-Handlade Nordlund - rätt?



-De ska ja seja paston, att inte va de nå fel på Nordlunn inte, som di 
sejer att de va. För han va lika frisk som pastorn å ja.



-Frisk! Det är inte fråga om hans hälsa!



-Nu ska inte paston klara sej! Fö paston fråga om Nordlunn handla rett, de 
va pastons egna ord, å de ska ja seja, att Nordlunn handla så rett som 
någen av oss!



-Vad i himlens namn menar Gyllenhjelm med detta?



-Jaa, när dom sejer att han va toki, så.



-Vem säger det?



-De sejer många. Fengelsetjenstemen också.



-Det är inte sant! Då skulle han inte ha blivit straffad, förstår väl 
Gyllenhjelm!

-Tack så mycke! Va bryr dom sej om de!



-Vilka dom?



-Domarna, förstås. Näe, fösst gjorde dom honom toki



-Vilka dom?



-Fengelsetjenstemennena föstås, så att han fick sjukdomen -Vilken sjukdom?



-Han ble lite vansinni för att dom förföljde honom, de har ja vari också, 
så att ja vet att man kan göra va som helst när man blir sån. Han fick så 
mycke plåg i fengelse, så han ble lite vansinni, å därfö gjorde han så där 
föfälitt. Å ja vet, att en gång skulle han sätta en på Tavet å brinna 
inne sjelv, bara för att slippa lida som han måste göra, för han ble 
plågad på alla opptenklia sett. Då fick han flera års straffarbete fö de å 
ble plågad ännu värre än förut. Så att till slut fick han sjukdomen. Fast 
han va i sjelva verke den mest hjertegoa menniska, de vet ja. Men han 
tyckte att de va poliser på båten som förföljde honom, så han gjorde sitt 
ryslia mord i ett galenskapsanfall, för han ville inte komma tillbaka till 
fengelse. Men annas va han inge toki, för han va lika frisk som paston å 
ja. Å däfö måste han legga sej på stupstocken. Men han har mera gott att 
venta av Gud än di flesta andra mennisker, å mycke mer än domana å 
polisena å fengelsetjenstemennena, bara för att han ble tvingad att göra 
ett sånt greslitt stort mord!



Pastorn satt tyst en lång stund. Men han började igen:



-Det där är inte alls sant. Det är bara sådant som Gyllenhjelm inbillar 
sig. Men det hör inte hit. Gyllenhjelm kan väl ändå tänka sig något, som 
han anser orätt?



-De kan ja visst de, i så fall!



-Någonting som han inte tror att alla människor bruka göra?



-Ja frallan del, de finns de visst de!



-Den som gör något sådant, gör alltså något orätt, som inte vem som helst 
gör?

-De gör han visst de!



-Skulle det inte vara rätt att straffa en sådan människa?



-Jo, de e just va dom skulle ha, de! Straff skulle dom ha!



-Låt oss nu anta - bara som ett exempel - att Gyllenhjelm själv gjorde en 
sådan handling, gjorde Gyllenhjelm något orätt då?



-Va då för orätt?



-Gyllenhjelm kunde ju tänka sig något orätt? Och om Gyllenhjelm själv 
gjorde något sådant



-Nä'e då, kom inte me de, fö de jal inte alls, tji! Ja menar all den orett 
som domana gör, å polisena, a fengelsetjenstemennena, men kom inte å sej 
att de e ja som har nåra såna tag, inte, de dynar inte, fö så renhåri e 
ja, att inte jal ja nåra ärenden åt pliten, inte, kom ihåg de!



-Men det är ju inte fråga om det?



-Näe, de tror ja, de! Bara om mej, kan ni bara få mej till en rikti 
usling, då e ni glada, men va alla andra mennisker gör, de tenker ni inte 
på. Ja har velan inte gjort mer orett än alla andra. Å de ska ja seja 
paston, att ja såg en gång på speckan en pjes som hette På havets botten. 
Å den handla om falska domare å hur oskyldi en fånge e. Å när ja såg den, 
så gret ja så ja kunde inte sitta stilla. Fö de va alldeles som i verklia 
live, så riktitt å sant va de. De vore bettre tycker ja att straffa en sån 
falsk domare å inte hålla på å pina en stackars fånge å vara fösmedli mot 
honom å seja att han har gjort orett. För om de hade vari ja som hade 
skrivi den där teaterpjesen, så skulle den oskyldia fången ha fått hundra 
tusen kroner, som den förbannade doman skulle ha fått punga ut me. Å sen 
skulle man ha lagt alla rettens medlemmar i seckar å låti den oskyldia 
fången få krossa armar å ben på dom, så dom inte kunde klara sej vidare, å 
sen skulle man senka dom i seckarna långsamt i havet, så att di fick 
drunkna långsamt. Fö di hade fötjenat de grymmaste straff man kan tenka 
sej, de e seket de. Så skulle ja ha skrivi den pjesen.

Pastorn sökte förgäves efter någon punkt, där han kunde få tag i 
Frasses eget, personliga skuldmedvetande. Något sådant hade han inte. Bara 
en allmän föreställning, att ingen människa var utan synd, alltså inte han 
heller, men när det blev fråga om hans eget, särskilda ansvar, hade Frasse 
alltid andra människor att skylla på. Andra gjorde som han, men bara han 
blev straffad, andra ville bara göra honom illa, han blev pinad och plågad 
och trängd tillbaka överallt.



Att han gjorde något orätt emot de människor han stal utav kunde han inte 
inse, di va inte en bit bättre, å då så! - Kanske kunde det vara synd om 
en och annan, som förlorade sin egendom, men det kunde väl inte Frasse 
hjälpa, skulle inte han få leva, han då? De va velan ännu mer orättvist!



Och det slutade alltid med, att han gled tillbaka i slöhet eller också 
bröt ut i bitter jämmer över alla sina olyckor ända från barndomen.



Då försökte prästen en annan väg. Gyllenhjelm hade nog varit med om mycket 
tråkigt och svårt, kunde inte Gyllenhjelm försöka skriva ner det, så 
skulle de gå igenom det tillsammans, prästen och han, och försöka reda ut 
det som var svårt för Gyllenhjelm att ensam förstå?



Frasse var till en början inte särdeles livad för saken, men till slut gav 
han med sig. Fick skrivbok och penna och började. Prästen hoppades få 
någon ledtråd, någon ofrivillig bekännelse, kanske halvt i sömnen, utan 
att Frasse själv förstod det, ett uttryck för ett slumrande 
rättsmedvetande dock!



Men därav blev intet. Efter någon dag var Frasse som förvandlad, inte slö 
och likgiltig längre, nej, högdragen, pockande, fräck och hotfull - han 
skulle sätta alla människor in i sin bok, så skulle allmänheten se vad han 
fick lida - han blev som berusad av en vansinnig maktkänsla, han skulle 
skriva! han skulle ropa ut över världen! han skulle äntligen ta hämnd på 
allt och alla som kränkt hans dyra jag!



Och fångvaktaren fick ett kort meddelande av herr Gyllenhjelm hur 
han för framtiden hade att förhålla sig, om han inte ville bli stekt på 
sakta eld för evighet i Frasses bok.



Prästen måste hastigt ta skrivboken ifrån honom igen.



Ett par dagar rasade Frasse, sedan sjönk han åter ner i slöhet. Han hade 
förstått, att prästen bara ville lura honom att skriva en intressant bok, 
som ingen författare kunde göra maken till, den skulle nog alla människor 
ha slickat sej om mun efter, om de fått läsa'n! Och den vinningslystne 
prästen skulle förtjäna massor av pengar på den fattige fångens bok. Å 
nej, försök inte me mej, inte, ja tiger å tar min dystra hemlighet me mej 
i graven!



Nästa gång prästen var inne hos Frasse, fick han rakt i ansiktet den 
frågan:



-Nu har ja velan inte lång tid kvar att leva, kan ja föstå?



-Varför det? Gyllenhjelm ser frisk och stark ut?



-Å ja, inte e de nå fel me mej, inte.



-Nå, då finns ju ingen anledning att tänka så. Jag kan bara hoppas Gud ger 
Gyllenhjelm tid att rätt besinna sina gärningar, innan han blir kallad 
inför sin evige domare.



-Man kan aldri veta - de finns fångar som dör så kvickt i fengelset, så 
man vet inte orde av förrn di e borta.



-Ja, det är sant, Gyllenhjelm, ingen kan veta när hans stund är inne, man 
kan inte bättre använda sin väntetid än att rannsaka sitt hjärta, så att 
man är beredd när Herren kallar ja, det är ingenting att skratta åt, 
Gyllenhjelm!



-Näe då - men inte ska ni lura mej, inte! sade Frasse med ett grin av hån 
och triumf.



Prästen insåg, att han aldrig skulle lyckas intränga i den slutna 
föreställningsvärld, som var Frasses säregna egendom, där Frasses jag var 
ensamt den obestridde herren och härskaren, som själv gav färg och ljus av 
sin egen ande åt de ting och händelser i yttervärlden, som speglades i 
hans själ.



En fruktansvärd visshet! Det var lika omöjligt för Frasse att första 
prästen - det var i grund och botten omöjligt för vilken människa som 
helst att fullt förstå en annan, även om det inte alltid var lika 
breda svalg mellan själarna som här mellan Frasse och prästen.



Vad Frasse själv tänkte om sina handlingar, det kunde man aldrig få veta. 
Och det vore dock nödvändigt att veta för att kunna vara honom till hjälp!



Dessa brott, som i prästens föreställningsvärld sågo ut att vara så mörka, 
tunga och outhärdliga - för Frasse voro de så likgiltiga, tycktes det, att 
han knappast märkte dem själv.



Och det lät sig inte göra att betrakta honom som sinnessjuk, om man därmed 
menar någon bestämd defekt. Hans uppfattning av sig själv och sin 
omgivning var uppenbarligen alldeles riktig i den meningen, att den var en 
logisk följd av hans egna utgångspunkter och hans egna erfarenheter under 
livet, han drog på varje punkt de slutsatser, som måste förefalla honom 
själv mest sannolika. Om han vid det här laget hade varit en man med klart 
rättsmedvetande och full insikt om sin egen skuld i jämförelse med andra 
människor, då först hade resultatet varit så till vida oriktigt som det 
hade varit ologiskt, då först skulle man haft anledning att betrakta honom 
som till en viss grad sinnessjuk!



Brottet självt var oåtkomligt för förnuftet. Dess giftiga färg, dess tunga 
mörker, dess outhärdliga pina - såsom prästen känt det fanns det endast 
till i prästens eget innersta - en annan människa kände det på ett annat 
sätt, säreget för henne, såg det i sin egen andes färg och ljus - och 
Frasse, gärningsmannen själv i detta lilla enstaka fall, han hade knappast 
någon känsla alls av sina egna brott!



Var fanns då brottet? Var levde det sitt liv?



Så långt prästen kunde nå det, fanns det endast i prästens egen 
föreställningsvärld, i hans eget innersta, fanns endast såsom något 
subjektivt, som han själv kallade brott. Den faktiska handling som skett, 
oberoende av prästens vilja, var oåtkomlig för förnuftet och kunde inte 
bli föremål för ett enda omdöme. Prästen kunde endast bedöma sina egna 
föreställningar om handlingen. Där avgörs det. Där skapas skillnaden 
mellan ont och gott. Man tror sig döma över andra - men mäktar 
endast döma sig själv, döma den ena föreställningen till mörker och den 
andra till ljus, allt efter sin egen andes krav. Så kan man då endast 
varsamt akta på sig själv, att inte muren måtte förfalla, som i ens inre 
skiljer mellan orätt och rätt, men byggas allt starkare och lämnas i arv 
som en allt klarare naturlig visshet åt de efterkommande.



Förbannad vare den, som förkränker Rätten!



Att komma Frasse till hjälp var omöjligt. Kanske kunde det finnas en och 
annan i någon cell, som inte var lika ödelagd som han. Där kunde man 
kanske göra så mycket, att i hans föreställningsvärld bleve avspeglad en 
ren och obrottslig välvilja, en högre moral än den han förut erfarit i 
världen. Det var inte mycket - och man kunde ju inte veta, om inte han 
uppfattade det som falskhet och bedrägeri och därmed med rätta bestyrktes 
i sin onda vilja.



Det som kan göras, det måste framför allt göras utanför fängelset, 
rättsgrunden för alla människors liv i världen måste läggas allt fastare 
och försvaras med omutlig stränghet gentemot moraliska idioters dårdrömmar 
om makt utan rätt.



Förbannad, förbannad vare den, som förkränker Rätten!



Den unge prästen, som gick från dörr till dörr utmed fängelsets balkonger, 
såg för sin inre syn en hel kultur, som förolyckats. Han såg en 
materialism, som klippte vingarna av människorna och viskade dem i öronen, 
att det ensamma jaget var högsta gudom. Han såg hur denna materialism så 
småningom genomsyrade hela mänskligheten, blommade på höjderna bland de 
rika i en pervers esteticism och på djupen bland de fattiga i ett 
driftliv, som såg råare ut endast emedan det var mera maktlöst, där man 
måste nöja sig med finkel i stället för ädelt vin, konfektionstrasor i 
stället för konstsirat silke, kopparörenas hemska maskinglädje i stället 
för guldets utsökta fröjd. Men överallt var 
jaget gudom, och jagets driftliv var gudalärans enkla ritus!



Makt! Makt! Här kämpa män om herravälde över världen! Veta de sin orätt, 
de tiga och lita på sin makt. Känna de tomheten på ödelagda vidder, där 
inga gränser finnas längre för ond vilja, de ljuga och hyckla och ringa 
som narrar med bjällror av ord. Självklart ökas ständigt mängden av 
förbrytare, ju mer vi göra oss fria från redan vunna rättsbegrepp.



Handla så, att ditt handlande kan tjäna som allmän lag! Handla inte så, 
att människor bli endast medel i din hand till din egen välgång och 
vällust - för högre ändamål ha de alla fått liv! Tindrande snöfjäll i 
fjärran! Endast där, på rättens granitfasta grund, kan människoanden nå 
sin odlings mognad och bygga ett oförgängligt tempel åt det eviga hon 
känner inom sig - varje offer är förgäves, som inte göres på rättens 
altare. Sträva vi inte dit och viga vi inte vårt liv åt kampen att nå de 
rena, tindrande höjderna, då ska vi bli som djur igen, vämjas vid den lösa 
födan, försmäkta i torra, rasslande sanden och kväva oss själva i orena 
källors dy.



Tungt häver sig havet av brott, i gråljus utan liv, kallt, ödsligt, 
förtvivlat böljar det fram under en öderymd utan sol. Där brista så många 
hjärtan, där dö så många sönderfallna män och utslitna skökor- som 
sparvar, med benen i vädret! Därinne bränna så många tårar utan sorg eller 
glädje, de torka utan andra spår än gråtens smuts på kinderna. Och jordens 
ande ropar ur djupen: det har varit, det har farit, försvunnit för evigt 
ha alla små skimrande droppar av tomhet, människoandar i dräkt av 
förgängelsens stoft, förrunnit, försvunnit till intet, intet!



Nej! Människan är människa, jag kan ej se dem utan att se mig själv, jag 
kan ej leva utan att även deras liv brinna som fladdrande lågor i min 
andes värld. Vad är den värld jag själv har skapat av mitt innersta, när 
den rymmer och måste rymma även dessa djupens oroliga gestalter- en värld 
av mörker, som ropar efter ljus! Mitt hopp måste vara även för dem, ingen 
människa kan frälsas, utan att allt som lever inom henne blir 
frälsat, hela hennes värld!



Så måste vi föra med oss allt som gömmes i vår andes djup, även det 
mörkaste, ty det är vårt och kan inte skiljas från



oss.



Ingen räddning är möjlig för den, som förkränker de ondas rätt att leva 
inom oss och att bli delaktiga av det ljus vi själva skönja. Då lever han 
för sig och låter de onda leva för sig, och de skola alla döda varandra i 
smutsen.



Ingen räddning är möjlig för den, som skiljer de onda från sig och går 
till sin Gud och pockar på lön och säger: Herre, här är jag!



Herren skall svara honom: var äro dina bröder, som levde i ditt hjärta? 
Varför har du förkastat dem och tror att du är värd den bästa lotten? 
Varför har du gömt det onda - som var en del av dig själv? Varför tror du, 
att allt är gott, när endast den delen du kallar god är bärgad?



Ingen räddning är möjlig för den, som inte tar alla de osaliga inom sig 
fram i gudomlighetens ljus och säger: Herre, här äro vi, vad skola vi 
göra?



Och gudarösten svarar i deras hjärtan: det rätta! Kosta vad det vill! Den 
som endast gör sin egen makt, sin egen lust, sin egen tomma levnadsglädje, 
skall vara förbannad, skall störtas ner igen till de underjordiska djupen 
att börja sin strävan från begynnelsen!



För samhällets egen skull måste man avstänga förbrytaren från den frihet 
han inte kan bruka. Men gör man rätt, när man åter släpper honom ut på 
klockslaget, sedan år, månader och dagar gått, som blivit utmätta enligt 
priskurant? Handlade man inte mer rätt mot såväl samhället som mot 
förbrytaren, om man behölle honom innestängd så länge, tills han förvärvat 
andlig styrka nog att bestå i världen?

Men vem skulle avgöra detta? Liksom alla andra märkliga reformer 
lider även denna av svårigheten att finna verkställare, som äro så 
genialiskt ofelbara som fordras.



Kan man då ingenting göra?



Ett ögonblick frestas den unge prästen att överlämna hela saken åt Herren, 
som tillstädjer det onda. Men det vore att fly bort från striden. Frågan 
måste besvaras här på jorden, ty det är här på jorden den möter människan. 
Och Herren skulle väl knappast ha riktat den till oss, om det inte vore 
hans mening att vi skulle besvara den efter bästa förmåga.



Vad skall man göra med den onda människan?



Tala om ånger! Förbrytaren, den förruttnade människosjälen, är oförmögen 
att ångra. Hans ångrande ord äro lögner, varigenom han kryper endast 
längre ner i smutsen. Att locka honom till sådant genom att räkna det till 
förtjänst är att än mer fördärva honom. Han lider av handlingens följder, 
därför klagar han som ett piskat djur, men han lider inte av själva 
handlingen, eftersom den för honom var självklart naturlig. Detta är inte 
ånger.



Han vill kanske till och med försona, ställa till rätta igen, men det är 
bara ett begär att utplåna handlingens följder, eftersom det av någon 
orsak, vilken som helst, förefaller honom lämpligt att de utplånas. Själva 
handlingen kan i alla fall synas honom självklart naturlig, han betalar 
endast priset för något som måste göras, han vill inte endast göra det, 
han vill därtill efteråt känna sig skuldfri. Inte heller detta är ånger.



Den ångest, som förbrytaren känner efter gärningen, då seklernas arv, 
hopad till gränsvall mellan orätt och rätt i hans inre, plånats ut av 
honom själv, ångesten inför tomheten, där inga murar längre ge skydd åt 
det egna jaget mot mörkrets öderymd - inte heller detta är ånger.



Den fulltoniga ångern är ett brännande lidande, som inte kan stillas med 
gisselslag eller skuldens betalande. Det onda ska göras gott så långt 
möjligt, det är bara det första nödvändiga - men ångern, den är en 
förkrossande känsla av egen maktlöshet under den egna onda viljan. 
En skam: att man är sådan man är. En fasa: inte ens döden vore någon 
hjälp, den vore nu för mig endast ett evigt helvete, om jag bara skulle 
behålla medvetandet av min uselhet. En ångest: tänk om mitt liv inte 
räcker så länge att jag hinner övervinna denna onda vilja? En kamp på liv 
och död: jag kan inte komma inför min gudomlighets ögon, släpad som en 
hjälplös fånge av mina egna onda begär!



Ett brännande lidande, som obönhörligen stänger även dödens portar, om man 
ville dit fly bort från livets börda, en svart eld, som uppslukar hela 
tillvaron, en skam, en fasa, en ångest, en kamp på liv och död - det är 
ånger. Hur många människor ångra? Den känslan förutsätter en andens 
renhet, en rättskravets styrka, som endast äges av få.



En och annan av dessa sällsynta människor passerar även fängelset.



Härinne i den här cellen satt en gång en man som ångrade. Det var 
grovarbetaren Simon Tomasson, som hade stulit en väst.



Han hade hunnit igenom den första och närmaste bitterheten mot 
myndigheternas falska spel. Han hade hunnit kämpa sig fram till den 
sanningen, att det var fråga om honom själv och att han inte kunde komma 
ifrån den frågan genom att skylla på andra stackare. Då såg han sig själv, 
sin egen onda vilja, som blivit honom övermäktig. Och då började kampen.



Först endast som en längtan att få försona. Sedan han angivit sig själv 
och blivit dömd, skulle allt bli bra, trodde han. Men ensam i cellen kom 
det förkrossande allvaret över honom i stället, han kände att det var inte 
nog med detta, den onda viljan fanns ju kvar inom honom, låg på lur till 
en annan gång, hur skulle han kunna få lugn? Nu var han i fängelse snart 
skulle han väl bli fri och åter begå ett brott och komma hit igen - bli en 
av dem, som försjunka i brott och dö i mörker.

Han föll ihop som en trasa under denna kamp, 
vred sig dag och natt i den svarta elden, som brände hans själ. Det gick 
inte att leva på det här viset, det kände han, han kunde det inte.



Han hade kommit över gränsen i sitt inre mellan orätt och rätt, på den 
förbjudna sidan fanns intet liv för honom, så måste han tillbaka igen. Men 
den onda viljan viskade: visst kan man leva så här - inte är det något 
farligt.



Ja, att äta i rätt tid och arbeta i rätt tid, sova och promenera efter 
reglerna - men vad är det för ett liv!



Det var hans ständiga fasa, att när han komme ut, skulle han inte kunna 
låta bli att stjäla, nu sedan han blivit en tjuv. Han klängde sig fast vid 
fängelseprästens ord - men de hjälpte honom inte långt. Det var ju 
ingenting nytt, han visste ju allt det där om Gud och Jesus förut också, 
och då hade det inte hindrat honom.



Nej, in igen i helvetet, ensamma själ! Ensam i elden! Ingen annan kan 
hjälpa, själv måste man besegra sin onda vilja, först sedan kan en annan 
människa hjälpa.



Då kände han, att det skulle aldrig gå. Han var alldeles för trött. Han 
skulle aldrig kunna befria sig från den onda gärning han hade på sitt 
samvete. Han måste bli fördömd i evighet. Bäst att genast dö och gömma sin 
skam i djupaste helvetet. Han skulle bara bli en tjuv när han kom ut, öka 
sin börda med nya onda gärningar i mängd, nej, nej, det var en outhärdlig 
tanke, bäst att genast dö!



Han smög sig till att tvinna ett rep av bitar ur sängkläderna, en dag 
hängde han sig, men fångvaktaren såg honom genom gluggen och tog ner honom 
igen med ett faderligt brummande: va fan ä de där för dumheter, låt bli 
sånt, Tomasson, de blir de inte bättre av, se till att han sköter sig 
ordentligt i stället när han kommer ut!



Ja, det var vägen, den enda vägen till räddning - och först nu förstod 
han, att han varit på väg att begå en ny orätt. Han måste leva - men hur 
skulle han kunna?

De går nog, bara han inte tappar sugen! tröstade fångvaktaren, som 
fattat en vresig vänskap för den här unge fången med det öppna, ärliga 
gosseansiktet och de klara, förtvivlade ögonen - fången, som led så att 
han tycktes falla sönder, men aldrig klagade som de andra, endast sökte så 
gott han kunde göra vad han skulle.



I dessa dagar av djupaste nöd fick han ett besök. Det var Ester. Rak och 
tapper mötte hon honom, så blek om kinden, men så strålögd av mod och 
hopp: vi vänta på dig därhemma, Lisa och jag - vi tala om dig var dag!



Den värsta fasan vek ifrån honom, han kunde med mera lugn börja tänka på 
friheten igen och vad han skulle göra för att kunna leva som en hederlig 
man. Nu visste han, att det fanns en människa, en god och ärlig människa, 
som inte fördömde honom, som ville hjälpa honom och som talade gott för 
honom hos Lisa, den flicka som var hans levnads hela mening!



Det är längesen han kom ut härifrån. En solskensmorgon mötte Ester vid 
porten, och de gingo ut i livet igen.



Han var en av de få härinne, som ångrat.



Men vad skall man göra med den människa, som ingenting annat vill än det 
vi andra kalla ont och som ingenting vet om det högre liv hon har 
förlorat?



Barn och förbrytare, som tänka på vad de själva mena med onda människor, 
fantisera ihop de grymmaste straff. Människor, som inte vilja vara barn 
och förbrytare, göra för sin egen skull bäst i att avstå från grymheten 
och den meningslösa skadegörelsen.



På den saken kan man grubbla ett helt liv och ändå alltid komma till en 
punkt, där förnuftet måste tiga för att en för ögonblicket nödvändig 
handling må kunna ske. Man kan dock aldrig släppa tanken på en allt bättre 
framtid - då kampen utanför fängelset på rättens grund emot det onda skall 
ha gjort kampen inom fängelset om människornas själar mer enkel och 
segerviss. överallt och i alla tider måste vi handla så, att vårt 
handlande kan tjäna som lag - även för dem vi vilja hjälpa och visa vägen 
fram till ett människovärdigt liv! Att de må förnimma inom sig själva 
åtminstone en skymt av gudomsljuset, som är oss givet i de underbara 
orden:



-I haven hört att det är sagt till de gamle: "Du skall älska din nästa och 
hata din ovän" - Men jag säger eder: älsken edra ovänner, välsignen dem 
som förbanna eder, gören väl mot dem som hata eder, och bedjen för dem som 
försmäda och förfölja eder, på det att I skolen vara eder Faders barn, som 
är i himmelen, ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter 
regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Ty om I älsken dem som älska 
eder, vad fån I för lön? Göra icke även publikanerna detsamma? Och om I 
visen vänlighet endast mot edra bröder, vad synnerligt gören I? Göra icke 
även publikanerna sammalunda? Varen fördenskull I fullkomliga, såsom eder 
himmelske Fader är fullkomlig!



Den unge prästen stod borta vid slutet av korridoren och såg genom 
fönstret ner på gården.



Därnere gingo några gemensamhetsfångar på promenad. En storvuxen man gick 
bland dem. Flinande av muntraste råhet ledde han i ett snöre efter sig en 
liten gubbe, stapplande och blind, oförmögen att reda sig själv, kunde 
inte ensam ta sig fram ens i denna lilla gråa värld, stängd av höga, gråa 
murar. Han måste ledas av en starkare kamrat- och han, vad yvdes han över? 
Sin egen råhet? Buro de inte samma fängelses dräkt, drevos de inte av 
samma onda vilja och samma begär, stängdes de inte inne av samma höga, 
oöverkomliga murar? Lyste dock inte över dem alla samma himmelens guldgula 
solljus?



Det var en syn, som kunde komma hjärtat att frysa. Och prästen vände sig 
bort - han tyckte sig se något mer- han själv gick därnere och försökte 
leda en ödelagd människa till rätta.

Fångkonstapeln gick från dörr till dörr däruppe på tredje botten, 
fångarna skulle ut på promenad. Där kommo de små gråa kamraterna lufsande 
ut, där kom Frasse Gyllenhjelm.



Men vad gjorde han - karlen sprang ut från balkongen rätt ut i tomma 
rymden - en grå droppe föll - tungt.



Orörlig låg en liten fläck därnere på stengolvet i dalens djup.



En hes förbrytarstämma hördes skrika någonstädes så att det ekade genom 
Tavet:



-Han dog!



5 FINAL.
 


Akleja, vår frus handskar, angelika fin - och 
hjärtansfröjd, krusmynta, mor Väna! Mor Väna den bästa! Blomman som har 
dygder två gånger tolv, en för var apostel och en för varje månad på året, 
den hjälper emot sjukdom, mot sorg och hjärtenöd, den har spirat upp i 
droppar utav oskyldigt blod, den har sugit jordens gift och alla svarta 
tankar och vänt till gott och glädje alla ondskans tunga drömmar, Gud 
sände den att vara här en människornas hjälp. Om du går Herrens bästa blom 
med otack förbi, då får du hjälplös möta livets onda ande! Mor Väna ska 
förtrampas som ett onyttigt ting, av tunga klackar ska hon krossas och av 
djuren sönderrivas, mor Väna, den bästa, blomman som har dygder två gånger 
tolv och måste plockas av den människa hon föddes att tjäna! Oskyldigt 
blod som göts en gång och orätt som förkränkte jorden, ur sådan sådd har 
gudablomman vuxit fram i världen, väntande på dig. Så väves livets stora 
väv från första tråden till den sista, det är heliga mor Vänas vackra 
gåta.



Nu böjer hon sitt huvud och väntar blott sitt slut, ty människan har 
vandrat henne längesen förbi. Nu ska hon förtrampas och sönderrivas och 
sända likt en sista doft sin rika, goda själ med solens ljus till himlens 
land - att växa i vår Faders gård med blanka silverblad och med blommor 
utav oförgängligt guld.



Djupt nere i sinnets mörker stiger ett stilla ljus av alla de vackraste 
sagornas tro - Simon minns deras åldriga legender som man minns någon 
helgdagsvacker dröm. Och med samma känsla av 
högtidens glans och djupnande allvars fröjd tänker han nu på Ester, sin 
syster. Akleja, vår frus handskar, angelika fin - och hjärtansfröjd, 
krusmynta, mor Väna!



Det är som om Ester vore i någon hemlig släkt med värnarnas och hagarnas 
och örtagårdens blom, som vore hon av samma sådd i samma jord upprunnen - 
det spädaste och ändå det starkaste, ingen smuts kan fläcka hennes vita 
renhet, av hennes andes stilla makt vändes alltsammans till gott och 
glädje.



.Pin mer förnimmer han den makten, när han är tillsammans med henne, ser 
hennes ögons stjärnglimmande dunkel, hör hennes stilla tal, visshetens 
lugna ord. En Dörte har hon ju alltid varit, men nu har hon blivit för 
honom en storhet som aldrig förr, någonting bortom och högt över alla ord, 
vackert och okuvligt segerstarkt känner han inom sig hennes väsens makt, 
så som man kan känna någon gång i en hänryckningens stund, hur klangen av 
kyrkklockor går genom solig söndagsmorgon och lyfter människornas sinnen 
upp ur bitterhet och mörker till rymdernas sommarljus. Det var kanske det 
man menade i gamla tiden, när man såg att flickan var en Dörte. Det var 
kanske det som menades i visan:



Hav tack, hav tack, kära systeren min, glöm inte bort mig! Ty du har 
bevarat äran din, den linden gror upp uti fager ön.



Simon hade glömt resten av visan, liksom man glömt allt annat av fädernas 
glädje, endast understundom kan otydligt förnimma i sitt innersta en 
återklang av någon sträng, som givit leende skönhet en gång och ännu inte 
hunnit brista.



Smålands-Lisa var ett helt annat slags fruntimmer än Ester, Simon tyckte 
att hon var liksom mer av samma slag som han, jordfast och robust till 
kropp och själ, de voro båda små dumma barn inför den söndagsljusa 
stillheten, som kom över dem när de voro tillsammans med systern, 
som varit dem mer än mor under den långa prövningstiden. Smålands-Lisa var 
en flicka att gifta sig med, jorden hade inga svårigheter, som inte hon 
kunde klara, hon med sin dystra gitarr att släcka sorgen med och sin fina, 
sammansparda paneldivan att ha i bästa kammarn, när hon lyckats vinna det 
hem hon alltid drömt sig.



Det var en underlig högtidskänsla, tyckte han, att sitta här hemma igen i 
fars och mors trädgårdstäppa utanför Bondtolvans arbetarebarack i 
Hasselbottens gruvby. Härinne var äntligen friden vunnen, syrenbuskarna 
byggde en tjock, grönskande mur mot yttervärlden, nu fanns det ingen blom, 
ty det började lida in på hösten. Men de brandgula liljorna blommade med 
tungt och saftigt blomsterkött, hjärtstillan höjde sina spiror ur en vrå, 
isop och lavendel tävlade med fagert blått, och libstickan reste sig mot 
väggen, planterad av mor Maj att hålla ormarna borta!



Där satt i höstdagens skymning far Elias, gammal och gra, och mor själv, 
tung i kroppen och blid i ögonen. Hand i hand hos henne satt Ester och där 
bredvid Sven, full av bokvett var han väl nu eftersom han skulle kallas 
filosofie magister, och folkvett hade han nog också börjat lära sig. Han 
hade fått ett större lugn, ett mera manligt allvar, sedan han äntligen 
slutat sin långa lek med de stora, granna orden.



Och far såg glad ut! Huset var färdigbyggt, skulle invigas i morgon, det 
var därför de hade samlats här alla, Sven skulle hålla högtidstalet! Det 
skulle bli en märkelig fest, säkert den största i fars liv, så länge som 
han strävat segt och outtröttligt att få det huset säkert grundat och 
byggt till en samling och en hjälp för folket.



Från gruvtorpet långt borta bakom skogsbacken hördes dovt det eviga 
skramlet och dundrande spelet - från barackerna hördes skrik och prat, men 
det lät alltsammans så långt borta, kunde inte tränga in som verklighet i 
den högvälvda tystnaden över mor Majs lilla drömstilla blomstervrå, där 
varje strå var ett bärgat minne från fädernas tid och från sagornas 
Tungelby.



Vad man kan minnas! Aldrig hade Simon kunnat glömma smaken av mors egen 
hallonsaft, de steniga markernas rena mungott. Det ilade genom hela hans 
sinne som en hemkomstens bävande glädje - mor jord har mycken armod att 
bära och ringa rikedom att ge, men det är ingenting bevänt med andra 
skatter.



Förunderligt hur väl man minnes - just den där minen hon har nu, mor Maj, 
när hon ser sig omkring bland höstblom och blad och sakta smeker Esters 
hand - man ser i hennes ögon vad hon tänker på så väl, som om man kunde 
läsa hennes ord -den gamla psalmen hon alltid brukade läsa så här dags om 
året:



Med hastat lopp och dunkelt sken oss solen snart förlåter, att uppgå, 
sorgelig och sen, på mulna fästet åter. Förbi är arets sköna tid, och 
stormar störa bygdens frid, och täta skurar svalla. Den sista blomman 
lutad står, och i den kulna höstens spar de gulna löven falla.



Lillgrabben ger till ett ynkeligt pip i knäet på Lisa, och Simon sticker 
faderstolt ett valkigt finger under hakan på sin son.



Ja, tänk att man redan har kommit så långt! Det är Esters förtjänst, det 
var hon som höll modet uppe hos både honom och Lisa under den värsta 
tiden, och när han sen kom ut från fängelset var det på henne han måste 
leva tills han själv åter fick arbete - ut igen att börja från början, 
annorlunda kunde det inte gå.

Men det gick! Under flera år måste de åter vänta, men paneldivan 
stod helgad och fin hemma hos Lisa, och gitarren höll, gudskelov! Till 
slut fick Simon plats i Stockholm, sparpengama skulle visserligen noga 
räknat inte räcka ännu, men det fick gå! De hyrde rum och kök och traskade 
en lördagsmiddag upp till rådhuset att fullborda ett borgerligt äktenskap.



Det låg väl kvar i blodet hos dem några gammaldags bondeföreställningar, 
att ett bröllop är en stor händelse i en människas liv, och att det borde 
lysa ett högtidens skimmer över stunden då två unga förena sina öden, 
någonting som man sedan kunde tänka tillbaka till och minnas ända till 
levnadens slut som en jubelfest för kropp och anda. Det behövde väl därför 
inte vara de gamla bondkalasen i dagarna tre, med den pompösa 
kyrkomarschen och mat och brännvin sedan därhemma mer än någon kunde må 
väl av. En ä för lite, tri ä för mycke, två ä lagom, två böner i ske'n, 
gosse! sa gumman te drängen, åt böner.



Och Simon hade just tänkt sig något lagom. Något mera allvarligt än 
prästramsan, som gick utantill av gammal vana och något mer värdigt än de 
forna bröllopsupptågen, något som gav uttryck åt en djupare sanningskärlek 
än den hycklande gudatro, som påtvangs de många okristna enligt gamla 
ritualen.



Någonting sådant hade han oklart föreställt sig, men det var en 
besynnerlig tillställning de fingo vara med om, han och Lisa, med Sven och 
Ester som vittnen.



En timmes tid måste de vänta, så många par voro före dem, väntrummet var 
uppfyllt av bröllopsgäster, som med sina vittnen tycktes ha kilat upp i 
förbigående för att gifta sej ett tag, därtill nödda och tvungna av 
naturens opåkallade alstringsiver, som uppenbarligen ingripit på ett 
obehagligt störande sätt i deras ursprungligen vida enklare intentioner. 
Därinne fanns knappt en brud, som inte var havande, det var en utställning 
av tjocka magar, som i bästa fall vittnade endast om ungdomens 
friska nit och osparda möda att i radikala former protestera mot det gamla 
sedlighetshyckleriet. Protesten var en smula naiv, skulle man kunna säga, 
och när den här sammanfördes till en halvt fräck och halvt generad massa, 
liknade den snarast en frigjord skamlöshet, som blivit ertappad på bar 
gärning och i en hast inte riktigt kunde komma ihåg vad det var man skulle 
säga nu för att med övertygande flåspatos försvara det man gjort.



Par efter par föstes in i magistratsrummet, Sven följde takten med klockan 
i hand, varje parti stannade därinne precis en och en kvarts minut. De 
kommo ut igen, röda i synen och förvirrade att så lättvindigt ha blivit 
äkta makar - det mål, som kostat mången ett så orimligt arbete att vinna, 
det nåddes utan en skymt av festivitas, barskrapat och naket som om varje 
aning av högtidlighet i den jublande levnadsglädjens och den allvarliga 
pliktens stund skulle ha varit en dödssynd mot frihetens heliga ande. 
Storstadens helvete hade tryckt sin prägel även på folkets bröllopsdag. 
Simon fick en föreställning om de stora svinslakterierna i Chicago han 
läst om i skolan en gång, så automatiskt gick det hela, par efter par 
släpptes in genom dörren och släpptes ut igen, färdiga att exporteras.



Och väl ute i farstun, måste de smyga in i ett mörkt hörn för att smussla 
på sig ringarna i hast - löftets helgade symbol! Löftet för livet! Under 
tiden stod den drickspengshungrige vaktmästaren bakom ryggen på dem, så 
att de fingo inte ens andas ut förrän protokollet skulle lösas och affären 
betalas å så två kroner te mej, de brukar ja få! meddelade 
vaktmästaresjälen nådigast!



Smussel och tomhet- det var hela ceremonien! Sannerligen måste man inte ha 
en inre och outrotlig föreställning om äktenskapets helgd och allvar, för 
att inte smittas av det allmänna förakt för samlivets högre mening, som 
tog sig uttryck i denna invigningsceremoni, en civilrättslig 
inregistrering av vad som redan gjorts färdigt i sängen, mer fick inte 
vigseln vara, när förbundet skulle stadfästas och ofödda släkten bindas 
samman med fäderna. Den allvarstanke, som skulle tändas i andarna 
för livet, den måste de små handfallna människorna försöka få i ordning 
själva efter fattig förmåga!



Och det skulle kallas vigsel - en högtidlig invigning! Det låter bra, men 
är ingenting att ha, sa gumman när hönan skrek för ett vindägg.



De flesta tyckte nog ändå att det var bra som det var och att hela saken 
inte hade någon betydelse utöver det som redan var gjort. Men en och annan 
fanns nog, som gick hungrig i sin ande och besviken därifrån, någon 
kanske, som hade sett framför sig under långa år av längtan den stora 
stund av helgd, som burits upp av folkets sång och saga under sekler. Nu 
var alltsammans utplånat, eftersom vi inte skulle ha någon vidskepelse 
vidare, ingen skönhet över livet, inga drömmar mer om brudekrans och 
krona. Visst var det vänt åt helvete när prästen hade makten, och den 
utstuderade själlösheten i äktenskapets borgerliga stadfästelse kan 
begripas endast om man ser den som uttryck för det frenetiska hat mot 
präst och prästvälde, som på goda skäl och med all rätt lever i folksjälen 
- men orka vi inte skapa en högre och rikare frihet än den fullkomliga 
tomheten, alla drömmars mål för andens pack, då blir det värre än åt 
helvete vänt.



Simon var gråtfärdig av besvikelse, när han kom ner från detta spektakel, 
som han väntat på med skyggaste längtan så länge. Det här skulle vara så 
mycket bättre, man skulle slippa känslan av att hyckla, när man slapp resa 
ett altare åt underliga gudsbegrepp man inte trodde på. Förnekelsen hade 
mynnat ut i ett öde intet.



-De här kunde vi så gärna ha lätt bli, vi kunde precis lika bra ha börjat 
i alla fall! förklarade Smålands-Lisa, som också var högeligen förargad 
över den ömkliga tomhet, varmed man ingick i det nya hemmet.

Till och med Sven måste erkänna, att den här 
expeditionen i kurialstil var ett besynnerligt och fullkomligt obegripligt 
resultat av den sociala och politiska kulturkampen.



Det var just inte något glädjeminne, gav endast en känsla av att livet 
blev allt fattigare, men det blev ändå något mer att leva för, när Simon 
och Lisa väl kommit i ordning och allt blivit som det skulle vara i 
hemmet. Och barnet kom - det var den rikaste lyckan! Och nu hade Simon 
fått överta ett torp under Söråkers gård nere i Hobo, det var som att 
komma hem till mor jord igen. På Håkanstorp vid Norrsjön bodde de nu och 
hade rest järnvägen hit för att få vara med när Folkets hus bleve invigt 
pa Velamsgårdens gamla mark.



Ester såg också vad modern tänkte på - hon visste det så väl, att hon 
viskade sakta fortsättningen av psalmens ord så tyst som om de endast 
rörde henne själv och modem:



Förbleknad åkern tynat av, sin gyllne skrud berövad. Till vilan i sin 
vintergrav naturen går bedrövad. Och, över hav och över land, så fjärran, 
till en bättre strand nu luftens härar draga: och Herren dem sig tager an; 
de vandrande allena han kan mätta och ledsaga.



De sutto hand i hand mitt bland de sina, och deras ögon möttes med ett 
litet tungsint leende - som om de båda till slut skulle ensamma höra 
samman bland främlingar, som ingenting visste av den hemliga vissheten.



Men Ester måste upp och lära Sven vad mors blommor hette och vad de kunde 
uträtta. Silvergrå malört i tätt vajande snår, och hög, blekblommig 
kattost, Johannisört till flickornas midsommardrömmar, och dit hörde också 
det praktfullt breda ormbunksståndet - och munkeluvan. Hon narrade honom 
att klämma på renfanans blad, så att han fick fingrarna inpyrda av den 
starka pepparmyntslukten - och fick man pannkaka med inbakade färska blad 
av den där lilla busken, så gick den smaken inte ur munnen på en hel dag. 
Blodtoppen kunde man också använda till mat och dryck, den kallades förr i 
världen pimpinella - men salvian hade visst ingen annan betydelse än att 
den var vacker och skulle finnas av gammalt. Men en kvist av vändelörten 
skulle brudgummen bära vid bröllopet till skydd mot Satan, bruden skulle 
ha en kvist dill och en nypa salt. Och av ringblommorna fick man saffran 
innan det fanns att köpa sådant i var handelsbod, och hur solrosfröna 
smakar, det vet varje barn!



Med sina blommor ville gamla mor ingenting bestämt, och hon kom inte ihåg 
på långa vägar allt som var att veta om dem. Hon ville endast äga omkring 
sig något av sin första barndoms Tungelby, där dagarnas förnämsta omsorg 
var att skilja mellan goda och onda andar och veta hur var och en av dem 
skulle bemötas - där mänsklig kunskap var endast en barnslig lek och den 
förgängliga världen bara en skymningsdunkel dräkt, vari det oförgängliga 
höljde sig och endast halvt var dolt - där skogssuset var den levande, 
allt omfattande verkligheten, men själva träden syntes overkliga och 
livlösa- där tillvarons saga låg uppenbarad i stjärnblanka nätters 
tungelljus, men drog sig om dagen in i gåtornas skrovliga skal där livet 
var en tung, allvarlig dröm och döden var att äntligen vakna.



Sven ville säga något om vidskepelsens mörker och nya tiders ljus - men 
han teg, han skämdes för sina ord som om de varit livlösa stenar, utan 
värde för dem, som ännu ägde aningens naturförnuft. Förgäves söka de 
mödosamt snidade orden efterbilda en levande sanning.



-Jag kan inte förstå det, sade han till slut. Nu vet man så mycket 
mer än de gamla visste. Och ändå ha vi blivit så mycket fattigare till 
själen.



-Man vet på tok för mycke, sade Elias. Å hälften av de man vet ä inte 
sant.



Sven skakade sitt huvud:



-Man vinner ingenting med att förneka sanningen. Det vi veta som visst och 
det vi anse sannolikt, det är alltför dyrt vunnet att kastas bort.



-Visst de! Men där man ingenting vet, där har man allti kvar sin rätt att 
tro. Å de ä ju den dom vill ta ifrån oss, di som vet alltför mycke. Vi som 
lever här oppe ve gruvena, mitt i skogarna, långa vägar från annat folk, 
vi blir väl lite konstia av oss, ett folk för oss själva liksom, han kan 
gå omkring här överallt blann människona å han ska få si, att di ä inte 
lika andra.



-Det är något tungt och tryckt, jag har redan märkt det. Aldrig hörs en 
sång, inga yrkesvisor, inga glada låtar



-Va de likt nå, de! Hur skulle gruvarbetarn kunna sjunga? I gamla tider 
stog han å slog me slägga därnere i mörkre, så att den pust han hade i 
bröste nog gick åt ändå. Å nu går borrningen me luft i maskiner, nu får 
han si opp med båda ögona så att han hinner unnan, om han skulle stöta på 
nån släppa i berge. De blir ingen tid å ingen kraft å ingen lust över för 
glada låtar. Nä, gruvarbetarn går tyst å funderar på alla möjlia finurlia 
saker, när han inte står i me arbete. De finns mycke att fundera över, 
oppe i dagern a nere i de underjordiska. Å då försöker han få ihop åt sej 
liksom en ordning att leva efter. Så gott han begriper, vill säja. Å då ä 
de väl ingenting att undra på, om de kommer en massa gammalt me i dom där 
funderingarna, som han ska ha att tro på. Å somlitt ä väl inte så bra av 
de gamla heller. Fan far bort, men kan ock sakta fara, säjer di häroppe. 
Men de vill ja säja honom, att ett bättre å rejälare a hederliare folk än 
de gamla beschlasfolke te hålla fast ve de som di har fått för sej ä rätt, 
de finns inte.

Å ä de nån, som inte gör'et, så slår de aldri fel att de går på tok 
för'n, om han inte själv rent av går sönder invärtes på de han gör orätt. 
Ja skryter inte me mej själv, för ja ä bonnfödd i Hobo. Å vet han va de 
beror på, att folke häroppe ä så klingfast som hårda berge? Jo, de kommer 
sej därav, att di ända från urålders tider har vari så naturförnuftia så 
di har gjort skillnan skarp mellan rätt å orätt. Han skulle bara veta alla 
di sager å historier, som har funnits häroppe om människer, som inte har 
ägt mer än en liten mossi stenbacke å som ändå har gått förbi allt orätt 
gull å silver di har sett i trollsnårena - fast di ä ju glömda nu, 
förstås.



Det spelade en fågel bort i skogen - som om hela den tungsinta höstens 
skymning under skylös rymd fått en levande röst att sjunga med.



Gamla mor Maj satt och lyssnade, leende blid, det var fågeln därborta hon 
hörde, vad mannen talade var ju något självklart och nytt endast för 
Esters gosse, som satt här för första gången.



Men Ester vände sig strålögd till Sven och log - hon förstod att far 
öppnade sig för den främmande och tog honom in i sin egen innersta 
hjärtekammare - den tanken gjorde henne plötsligt så jublande glad, som om 
Sven hade blivit henne äntligen nära!



-Jag har sett mig en smula omkring i byn, sade gossen dröjande. Skulle man 
döma arbetarebefolkningen här vid Hasselbotten efter vad man ser och hör- 
da skulle det inte vara mycket att hoppas från det hållet?



-De har han ju rätt i. Men då ska han komma ihag, att de har kommi en 
orimli massa löst folk hit me alla di här nymoderna inrättningarna, hela 
driften går på amerikansk metod nu, folke ä till bara för å sugas ut å 
kastas bort. Han har kanske hört talas om de där svindlarebolage, som 
sprack för nåra år sen å gjorde ett sånt spektakel? Aktiebolaget Svensk 
Anrikning hette de, och di gjorde sej rika på de vise, att di 
pumpa alla värden som di kunde komma åt ur 
industrien, sen lät di bolage spela konkurs. Å nåra utav herrarna, som va 
skickliga nog, di köpte sen för egna pengar gruvena här ve Hasselbotten å 
Järnberge, di skulle vara alldeles värdelösa, sas de, sen Svensk Anrikning 
hade gått ikull. Men herrarna visste väl, att de fanns mera värde kvar, 
som inte bolage hade kommit åt, di köpte allihop häroppe för en liten 
spottstyver å sålde de genast till utlandet för flera miljoner. Så att nu 
ä de tyskar å österrikare, som äger di här bergena, de finns knappt en 
gruva mer i hela Bergslagen, som ä svensk. De ä klart, att utlänningen 
inte bryr sej om va folk han tar hit eller hur de ä me dom, bara han får 
arbete gjort. Di kan få vem som helst att sköta maskinerna, så att här i 
byn finns inte mycke kvar av gammalt bergsfolk. De ä mest va folk som 
helst från alla håll. Å di vet så väl som di lever, att di inte har den 
ringaste rätt att vänta av bolage mer än di kan tvinga sej till me makt, å 
han förstår väl de, att där människorna bara håller på å kivas om makten 
utan att bry sej ringaste smul om va som ä rätt eller orätt, där blir de 
lösa seder a all slags oredlighet så att de skriker i ögona lång väg. Men 
de förstår han väl också, att inte ä de den sortens folk, som håller 
arbetarerörelsen oppe? Di ligger bara ovanpå å skriker. De man har att 
vänta sej av arbetarna till någon bättring för framtiden, de ska komma 
från di kloka och gammalstadia här som överallt annars i lande. Å här ä de 
va som finns kvar av di gamla beschkarla, som man har att vända sej till 
för att få veta rejält hur de ska bli.



-Det låter just inte lovande ändå, tyckte Sven. Det gamla klingfasta 
bergsfolket, Engelbrekts och Gösta Eriksson Vasas folk, det håller ju på 
att ta slut - och de lösa arbetareskarorna, som strömma till, de fråga 
inte efter rätt, säger Tomasson, bara de kunna riva åt sig makten, alltså, 
med vilka medel som helst.



-Han som ä magister begriper väl, att man inte kan vänta sej mer av 
arbetarn än av andra människer i de fallet? Han förstår väl, att de vore 
en orättfärdi galenskap? De finns nog gott om såna unga herrar, som 
inbillar sej att arbetarn ä någe så obegriplitt fint å konstitt, så han 
får rakt inte vara människa bara för att han ä arbetare. I de här 
svindlarebolage Svensk Anrikning satt de en massa lärda herrar, som hade 
tagi hand om den där svenska oppfinningen att anrika fattimalm å göra 
briketter av malmstoffe. Di tog hann om'et på sitt eget sätt, förstas, 
bara för att själva skrapa åt sej så stora rikedomar som möjlitt, sen lät 
di alltsammans ligga å sen skrek di om hur bekymrade di va för den svenska 
industrien. Vill han tro mej eller ej så hörde ja tal på, att nu skulle 
arbetarn ta hann om den där oppfinningen, bara för å visa hur duktia di va 
att kunna sköta de som di lärda inte skulle låssas begripa, å hur granna 
karlar di var som inte gjorde de där för egen vinning utan till en vinst 
för hela folke. Men vi fick allt vara tacksamma lite var att de gick som 
de gick, så att oppfinningen kom i händerna på ett nytt bolag som började 
så smått göra affärer på en hederliare fason än de gamla. Si de ä så, att 
unga herra fantiserar ihop så mycke om arbetarn, å när di sen ser att han 
ä inte alls så där fin å konsti å lärd å mäkti - då blir dom less på 
arbetarn å säjer att di har blivi lurade - fast de ä bara di själva som 
har lurat sej i sina egna fantasier. De ä såna där unga herra som blir 
överlöpare å sen springer till arbetarns motståndare. Ä han en sån herre, 
så ä de bäst han säjer ifrån me desamma.



-Jag förmodar, att jag skulle säga ifrån så att det inte bleve något 
tvivel om saken, sade Sven leende, om jag vore så romantisk att drömma om 
ett proletariat av idel övermänniskor! Jag känner en och annan som har 
gjort det. Egenkära och viljelösa stackare, det manar inte till 
efterföljd. Men tror man, att bättre tider ska komma en gång och att de 
ska komma genom arbetarna, då blir man förtvivlad när man ser, att bland 
dem finns samma råhet och onda vilja som överallt annorstädes i världen. 
Och ibland ser man på de röda fanorna ingen annan inskrift än råhetens och 
själviskhetens vanliga gamla lösen: mig allt väl!

-Den finns där nog också. Å de ä nog bäst man låter bli å inbillar 
sej nåra vackra fantasier utan ser efter precis hurdan verkligheten ä, för 
de ä me den vi har att göra. Vi ska inte vänta tills människorna blivit 
änglar, innan vi försöker införa ett bättre tillstånd i världen. Utan de ä 
allt bäst vi tar itu me de arbete mesamma å tänker efter hur vi ska kunna 
få ett bättre tillstånd i världen, fast människorna inte ä annorlunda än 
di ä. Vi ska väl hoppas att di blir bättre så småningom, men även om di 
aldri skulle förbättras ett spår till själ å sinne, så ä de vår skyldighet 
att oavlåtlitt sträva att få bort all överflödi smuts å allt onöditt orätt 
ur världen. Visst finns de råa å själviska inskrifter på den röa fanan, 
men sir man ingenting annat än de, då har man sparat å uteslutit sanningen 
på vilken fot man än har ställt sej. Å de ä väl de han menar me romantik, 
kan ja tro. För arbetarn finns de inge farliare, för han har bara 
verkliheten att hålla sej till, precis så ful å orättfärdi som den ä, a 
för att de ska bli bättre har han bara sej själv att lita på, precis så 
smutsi å hungri som han ä, varken bättre eller sämre. Folk, som smickrar 
honom å förskönar honom, har han precis lika liten hjälp av som om di vore 
hans värsta fiender. För di ger honom en falsk grund att stå på, å då 
trillar han snart ner igen till sitt gamla elände. De finns bara en grund, 
som ä fast nog a stå på, a de ä sanningen. De finns på vår röa fana ett 
annat ord också. Å de går aldri bort. De ä ordet Rätt! Di som springer 
bort från oss, så snart di får klart för sej att arbetarn inte kan göra 
allt de där vackra di hittat på, di har inte sett a inte förstått de där 
ordet Rätt. För all del, kors bevars, de finns många blann arbetarna som 
inte heller kan begripa't! Men de ä kanske inte så underlitt? När dom sir 
runt omkring sej i världen att ingen som har makt frågar de bittersta 
efter rätt. Å när dom hör, att överallt predikas om makten för maktens 
egen skull å inte makten för att försvara rätten. Va ska man da kunna 
begära av di maktlösa, som ännu har allt framför sej att vinna? De ä väl 
klart, att di ska fråga mindre efter rätten, för varje litet steg di 
lyckas komma närmare makten? Eller sir han inte hurdant herrefolket 
bär sej åt? Ja ska säja honom, att de finns herrekarla som erkänner så 
tydlitt som helst, att di har klart för sej hur orätt allting ä ställt. Å 
ja tror, att di allra flesta människer som har de allra ringaste begrepp 
om va rätt vill säja, di vet att de ä en orätt ställning i världen, värre 
orätt än nånsin nu sen di nya tiderna kommit me alla nya inrättningar. Di 
vet själva att de ä så, men di står fast ve de orätta, di ä för själviska 
att kunna underordna sej å gå me på nån förändring. Men på de vise kan 
ingen människa leva utan att ta skada till sin själ. Därför har de kommit 
ett nytt släkte av herrefolk, som ä ännu mera själviska än deras fäder va, 
å som knappt har nåra spår kvar av ett förnuft för va som ä rätt.



-Moraliska fånar och idioter finns det säkert fler än någonsin i våra 
dagar. På alla håll i samhället, bland alla människor. Och det låter nog 
säga sig, att inte på tusen år har klyftan varit så bred som den är nu 
mellan olika rättsbegrepp. Vem ska bära ansvaret för detta?



-De viktigaste ä inte att få tag i någon ansvarig. De viktigaste ä att vi 
kan komma till ett bättre tillstånd. Å de går aldri förrän hela 
arbetarklassen fått ut sin fulla rätt å tagit på sej hela sin plikt. De 
har ja hålli fast ve ända sen arbetarerörelsen kom hit, a de ä därför ja 
har stått kvar i strider å segrar a nederlag. Före storstrejken hade vi i 
vårt förbund över hela lande omkring femtusen organiserade gruvarbetare i 
ett femtiotal avdelningar. Hur sir de ut nu, ett par år efter 
storstrejken? Vi ä omkring tusen man av gamla stammen kvar i någe mer än 
tjuge avdelningar över hela lande. De ä alldeles som en sönderskjuten 
fästning. Men va lugn för att vi bygger opp'en igen, starkare än förut. Att 
inte arbetarn ä mors bästa barn, de har ja sitt för längesen. Som människa 
betraktat ä han väl varken bättre eller sämre än någen annan. De finns 
ingen anledning å tiga me de, för de ä mycke som borde vara annorlunda hos 
oss också, å di ä tillräcklitt många, som springer omkring å pratar om att 
di älskar arbetarn å tycker synn om arbetarn å beundrar arbetarn - 
men de ä inte fraga om annat än att rätt ska vara rätt, inte för arbetarns 
skull, han må vara hurdan som helst, men han ska ha sin rätt för rättens 
egen skull.



Ester måste dra på mun, då hon satt och lyssnade till faderns kärva ord. 
Hon tänkte på den gången, då hon först hörde Sven predika socialismen i 
Stockholm. Hur många ord han hade, vackert och grant lät det, men hon 
mindes ännu hur smått hon tyckte det blev till slut, hur tomt och utan 
allvar -och bäst hörde hon det nu, när fadern äntligen sjöng ut ur hjärtat 
vad som hållit honom uppe under ett helt livs fattiga kamp - det var inte 
dikt och fager lek om sagornas skönhet i Guds vackra värld, nej, det klang 
som släggan mot städet av det enkla kravet: rätt åt alla!



-Ja ska säja honom en sak, fortfor gamle Elias, och hans näve knöts på 
bordet, hans blick blev kall som stal: de har inte vari lätta år, de här! 
Fattidomen ska vi inte tala om, den kan man bära. Men de värsta ä 
osäkerheten! När ja ble kallad opp på kontore för å svara för va arbetarn 
här hade gjort å va han skulle göra, då va de inga lätta steg å gå. Ja 
visste inte om ja skulle komma ut igen å vara arbetslös. Å på senare arena 
har vi inte kommi ett steg framåt, bara fatt se oss om hur vi skulle kunna 
behålla någon smula av de vi redan vunnit. Iblann när de har stått hårt 
på, så har ja kunna sagt åt mor här hemma: va ska de tjäna till att du går 
här å styr å ställer me dina ordningar, som om vi skulle bo här i evighet, 
vi kanske får ge oss ut på bygden å tigga i måron. Men då va de gumman som 
sa ifrån: sköt ditt du, så sköter ja mitt, å kan vi inte stanna me heder, 
så packar vi in å går, mer fästad ä ja inte ve de här, bå blommer å ett 
som annat, för de står i skriften: i denna världen hava vi ingen varakti 
stad. De ä de som ä de värsta, i synnerhet när man blir gammal. Då ser man 
att allt va man har sått å plantera, bå växter å ärlia ord, de ä för öga å 
si på å för öra å höra på en liten tid, men därunder ä nakna berge, 
som inte ger fäste för nåra djupare rötter. Han kan vål tånka sej då, att 
de ä inte lätt för arbetarn å få någon ro i sin själ.



Mor Maj slöt ögonen och vaggade tyst sin tunga kropp, det kom alltid över 
henne en angest när hon tänkte på det förgångna och på det som skulle 
komma.



I botten på denna ångest låg minnet av system, som legat och dött som ett 
djur i deras hem. Då hade hon fått se det värsta: döden som förintelse, 
där anden faller sönder i bara smuts och det känns som ett meningslöst 
gyckel att tänka på evigheten. Ännu hade hon inte helt övervunnit den 
fasan, den flög igenom henne stundom som en ovisshet - men den stannade 
inte, kunde aldrig bli det slags visshet, som ingen människa på allvar kan 
uthärda: att det här livet är den enda verkligheten, en smula smuts som 
rör sig av sig själv och åter faller samman till jord i jorden - och 
därutöver intet.



Och sedan ångesten gått av henne, kom ur hennes andes djup av 
skymningsdunkel och stjärneljus en känsla som liknade längtan hem - till 
det verkliga bortom allt förgängligt, det eviga och rena, som ingen kan ge 
namn, därför att det ligger högt över allt ilsket gräl om gudar och 
gudaläror. Jordens underliga levnadsdröm kunde för henne aldrig bli det 
yttersta att hålla sig till och sträva efter att behålla, en livstid 
räckte ju inte att uppväga allt ont, som några ögonblick kunde skapa. För 
att med tappert sinne kunna härda ut, maste hon behålla sin barnavisshet, 
att de heliga ljusa dagar, som stundom lyste upp i tillvaron, voro löften 
om ett uppvaknande en gång ur drömmen om det onda.



Sven satt tyst en stund och såg hur höstkvällens skymning blev allt 
mörkare och stjärnoma tändes stilla en efter en högt över jorden.



-Rätt? sade han slutligen. Ja! Men det låter sig ändå inte göra att 
förklara socialismen såsom det enda rätta och allt annat såsom moralisk 
idioti! Och då återstår ju alltid frågan:

vad är rätt? Hur ska vi göra för att handla 
rätt? Kant har visserligen talat om'et, men det var sedelagens form, om 
innehållet vet man lika litet som förut. Det är och förblir omöjligt att 
med förnuftet komma åt den saken. Jag kan aldrig leda i bindande bevis, 
att över huvud någonting alls i och för sig är rätt. Jag kan ingenting 
annat än konstatera och därefter enligt samvete bedöma vad jag tycker är 
rätt eller orätt. Längre kan man inte komma. Vill någon människa påstå, 
att det alltid är rätt att med alla medel sörja endast för sitt eget jags 
mest själviska behov - han kan visserligen inte leda sitt påstående i 
bevis, men jag kan heller inte med förnuftsskäl ådagalägga, att han har 
orätt. Hela frågan växer upp ur en grund som ligger utanför gränserna för 
det rena förnuftet.



-Allt de där ä nog så riktitt, men han kan vara lugn för att de räcker me 
va samvete har att säja, om man bara vill höra på de örat! Vill man på 
allvar göra rätt så långt man kan, då har man inom sej en kraft, som leder 
till de rätta långt bättre än något förnuft. Men nu för tiden vill man ju 
inte höra talas om samvete, de ä bara gammal vidskepelse, säj dom, de ska 
ingenting annat finnas än egen fördel, därefter ska man rätta sej. Jo för 
all del, de är kloka å hederlia människer, som reser omkring å lär ut sån 
lärdom, de kallas för att sprida opplysning. Å samma lärdom har herrarna 
för längesen fått i sina böcker å i tiningen dom läs. Vetenskapen har 
bevisa, att de inte finns någe gudomlitt utanför de förgänglia stoftet, de 
ä summan av all opplysning di har att ge. Å så får vi höra en föreläsning 
om nån sorts konsti planet di har fått tag i. Sen dröjer de nåra månar 
innan vi får nån mera bildning. Då kommer de nån herre, som talar om 
nånting ur historien för oss. Så går en tid igen innan de smäller, å så ä 
de en annan herrekarl där å pratar om nå annat en stunn. På de vise tror 
dom att folke ska bli bildat. När ja sir hur allt möjlitt löst folk 
springer ihop för att höra en lärder karl tala om för dom, att de inte 
finns nåt gudomlitt å vara rädd för, då blir ja så tvärarg, sa ja vill gå 
fram te'n å be'n resa hem igen. För han vet inte va han gör, han 
känner inte de folk han pratar för, han tror att di ä lika kunnia a stadia 
i själ å sinne som han, men di ä som barn å han delar ut dynamit åt dom å 
leka me. Om di kunde ge oss ordentlia kunskaper, bara om en enda sak, de 
vore någe annat de! Men den här hackmaten vi får, den vore bättre å få 
slippa. För man blir bara tom invärtes, å de enda som fastnar i skallen, 
de ä de att vetenskapen har bevisat att de inte finns nå gudomlitt. Å de ä 
lögn. De har vetenskapen inte bevisat, a de kan den inte bevisa, den har 
bara sagt ifrån, att den sysslar inte me sånt, som förnufte inte räcker 
till att bevisa. Den kan inte bevisa, att de finns nån Gud. De ä en helt 
annan sak. Att de inte finns nån Gud - de kan den heller inte bevisa! Den 
kan varken säj ja eller nej om den saken!



-Men det sannolika



-De sannolika avgör man inte bara me sitt förnuft, där ska alla andra 
sinnen å förmåger vara me också, för att de ska bli nå helt. Å då kommer 
man kanske till helt andra resultat.



-Det blir ju att återvända till religionen igen, sedan vi äntligen sluppit 
ut ur läseriets mörker! Det är detsamma som att göra bankrutt!



-Ä de? Då ska man inte ha mycke inom sej, om man gör bankrutt för den 
sakens skull! För va ja vill ä inte läseri, den svartgröten har vi haft 
nog av, ja vill bara respekt för såna värden, som ligger utanför 
förnuftets makt å hör tron till.



-Men religionen - det är ju att åter predika fruktan för det övernaturliga 
- att åter vilja göra människorna till små dödsförskrämda kräk på jorden?



-Respekt sa ja, å inte fruktan! Ja han kan kalla de vördnad också! Å han 
kan tro mej, att vi blir inte för gamla å för lärda å för duktia för den 
känslan! Att ha vördnad för de obegriplia i livet, de behöver ingen 
förnufti människa skämmas för! Han kan ju gå ut i byn här å titta ett tag 
på pojkvaskarna, som bräker i himmelens sky om sin egen duktihet - di ä 
inte rädda för a säja alla di smutsia å fula ord di vet om allt som 
sitter lite högre än deras egna snoria näser - å lita på att di står som 
en man på vetenskapens grund, för såna pratord har di fått opplysning om å 
de står i deras billia broschyrer så då ä de sant, di ä så lärda så man 
kan gråta åt'et! Han kan gå ut å titta på dom - å komma igen sen å säja, 
om han inte tycker di skulle må gott av att lära sej en smula vördnad! 
Åtminstone för de som ä rätt, om di inte kan få nog vett att känna vördnad 
för annat!



-För att handla rätt behövs dock ingen religion! Människans vördnad för 
sig själv, för det mänskliga, är tillräcklig grund för all moral.



-Tro de? Tycker han verkligen själv, att människan ä någe så stort? De 
stora, som människan känner inom sej, de ä väl just de oförgänglia, de som 
man tycker har ett värde långt över livets gränser. För sådant kan man ha 
vördnad, men de ä inte för de förgänglia, de ä för de oförgänglia i 
människans själ. Den som inte känner ett sådant värde i sitt innersta, 
något oförgänglitt som inte får kränkas å fläckas, hur ska han kunna 
begripa va som ä rätt eller orätt mot allt förnuft, mot hans egna 
intressen? Men nu finns de faktist människer, som bara strävar att handla 
rätt, även om de skulle kosta deras eget liv. Di gör nog också en massa 
orätt som ingen rår för, men di har fått för sej, att de ä bättre å handla 
rätt, å di försöker så gott di kan. Varför gör di de? Jo, de ska ja säj 
honom: djupare inne i dom själva än di vet å kan förstå me sitt förnuft, 
där verkar de gudomlia inom dom. Man känner att där finns nåt, fast man 
inte kan ge de ett namn de driver först å främst människan att skilja 
mellan rätt å orätt -å sen driver de henne att försöka förklara varför hon 
gör så där - å då kan hon bara hitta på så vackra fantasier som möjlitt om 
de gudomlia - för någe så stort som fantasin bara kan skapa måste de vara 
för att man ska kunna uttala någe så när de gudomlia man känner inom sej. 
De blir alla möjlia sorts relioner å världsförklaringar å gudar- å sen 
grälar di om de där å tycker att var å en har hitta på de riktiaste namne 
för sin gud. Ja håller mej inte te nån av di där fantasierna 
egentlien, kristendomen har nog vari den bästa hittills, förstås, men den 
uppstog på en tid, när människorna inte hade nån vetenskap, å därför måste 
di försöka förklara me fantasier en massa saker, som sen har fått en 
bättre förklaring av vetenskapen, för den ä mer å lita på när de gäller de 
jordiska å förgänglia tingen, där har tron ingenting att göra, å smyger 
den sej dit ändå å vill bestämma, så ska man köra bort'en, de ä rejält, 
var å en ska hålla sej på sitt håll. A tron ska hålla sej till de 
oförgänglia, de ä de viktiaste som alla relioner har sagt, å de gör vi 
klokast i å hålla fast, för annars blir hela jorden bara ett enda dårhus. 
Eller va säjer du, mor?



-Nog vet ja va ja ville säja, men ja säjer assint, sa han som aldri teg. 
För de blir kallt, å vi ska inte sitta ute längre nu å prata.



-Jag vet vad mor ville säga! sade Ester. Det står alltsammans i mors bästa 
psalm:



Men oss i själva vinterns bygd vår Fader vill försörja; vi skole, i hans 
milda skygd, än samma nåd förspörja. Ej nöden oss förfära skall, ej 
vinternatten, mörk och kall; Ty Herren vill beskydda den stilla flitens 
förrådshus, och låta uppgå nådens ljus uti den frommes hydda.



O Gud! vår tid så snart förgår, vårt mål så hart är nära; ack! lär oss du, 
att vad man sår, det skall man ock uppskära: på det vår ålder, ångerfri, 
må lycklig som var ungdom bli, med gråa harens heder, och livets 
höst, som förestår, omärkligt bytas i den vår, vars sol går aldrig neder.



Höststjärnorna tindrade, skogen susade sitt mörka orgelbrus till psalmens 
ord - och Sven började förstå hur det var möjligt, att de gamle som inte 
visste så mycket, dock kunde vara rikare i hjärta och sinne än vi med all 
vår förgängliga kunskap.

Tattareföljet Falk hade försvunnit från orten och sökt sig andra 
färdevägar och tillhåll, men på Skamlösa torp blev ändå inte tyst och 
stilla. Jonasson, som bodde där med tattarekvinnan Fredrika, gick småfull 
och svor från morgon till kväll, löst folk samlades från alla håll, så att 
där var alltjämt lite krogaktigt, mer för resten allt eftersom åren gingo.



Hustrun, Fredrika, tassade omkring i trasiga strumpfötter och kittlade sin 
tunga med de fräckaste ljud, utan sammanhang och utan mening, bara för 
hemlig njutning, ögonen glimmade mörkt under smutsen i hennes snipiga 
ansikte, hon såg ut som en glupet löpsk reptil, allt hungrigare av unken 
kallvåt sinnlighet ju äldre hon blev - där kunde aldrig bli någonting 
annat, ingen väntade heller bättre av barnen.



Elis Erhard Klang var alltjämt en klen och sjuklig gosse, men han hade för 
längesen övergivit Skamlösatorpet. På Meckotorpet fanns han inte heller, 
där fick modern hållas med sin karl, hemmansägare skulle han kallas, som 
tagit henne till sig, sedan gubben Klang blivit ledsen på allt trasslet 
och givit sig i väg ut på egen hand i den vida världen. Elis Erhard sökte 
aldrig upp gruvkontoret igen för att få arbete, han drog sig neråt bygden 
i stället, och nu gick han i Kungskoga stad som löskarl, skulle kallas 
byggnadsarbetare, men han blev alltid så trött av jobbet, så han ville 
hellre leva utan träldomens ok över nacken.



Han hade redan hunnit ledsna på den här lilla stan också. Här som överallt 
annars voro flickorna rädda för hans inbitna, surmulna brunst, som inte 
medgav skämt i så allvarliga förehavanden - han kunde bli riktigt tungsint 
ibland i sin övergivna ensamhet, och inte en enda vän som förljuvade den 
för honom, sedan han kommit bort från Fredrika 
på Skamlösa.



Där sattes fram för mig två sorgefulla skålar, den ena drack jag ur, jag 
blanda den med tårar, den andra, den står kvar på galler och klaver, en 
gång jag dricker den med sorg och grämelse!



Men nu hade han i alla fall nyligen blivit bekant med en pojke nerifrån 
Hobo, hette Karl Gustav Jonsson, far hans hade haft ett ställe hette 
Håkanstorp under Söråkers gård, nu var gubben död. Karl Gustav hade varit 
långt ute i världen, en kväll för flera år sen måste han sticka i väg 
hemifrån, hade kommit osams med far sin för att han talat om för prästen 
ett fuffens, som gubben haft för sig med själve den store Jävul, fast 
aldrig skulle Karl Gustav bry sig om att hålla med rättvisan vidare, det 
svor han på varje gång han talade om den där historien för Elis Erhard, 
och det gjorde han mest varje gång de träffades och hade fått några supar.



Hobopojken hade krånglat sig ända fram till Stockholm och gått till sjöss 
och varit borta ett par år, han kom hem igen sen fadern hade dött och nu 
arbetade han i smedjan vid gamla Björkbybruket, dit Hasselbottens avsatte 
disponent dragit sig tillbaka för att på gamla dar regera i nattrock över 
några dussin bortkomna själar, sedan han i kraftens dar härskat över ett 
helt litet kungarike av järnberg och kolskogar och över en härskara av 
sotiga arbetsmän. På Björkby gick Karl Gustav nu som någonting i smedväg, 
han hade hunnit bli en sån karl, att han skaffat sig en fästmö, skulle 
kallas, i hemtrakten, det var en piga, som tjänade Satan i Källarhalsens 
by.



Vem älskar ej en glad sjöman? Kärrevärre vitt bom bom! Han rusar jämt i 
faran fram, kärrevärre vitt bom bom, hurra så!

Viktoria, Viktoria! Kärrevärre vitt bom bom!



Det var raska sjömanstag i Karl Gustav, och han kände alla flickorna i 
hela Hobo, å de ä inga lessama jänter i så fall inte behövde Elis Erhard 
gå som en ensam katt bakom planket, så länge han hade en rekodeli vän, som 
kunde få ihop'et!



Så att en lördagskväll hade pojkarna gjort klart för sig stundens vikt och 
allvar. Det spordes vida omkring, att i Hasselbotten skulle bli stor fest, 
det var ett Folkets hus som gubbarna hade byggt däruppe och nu tänkte 
inviga så högtidligt, att det fäste för långa tider. Bättre tillfälle att 
trevla upp sig kunde man inte få, tyckte både Elis Erhard och Karl Gustav 
-fästmön nere i Källarhalsen skulle ta en flicka med sig, om hon visste 
någon som var ledig, de skulle åka med mjölkbudet till stationen och ta 
tåget upp till Hasselbotten.



Vid Kungsbacka mötte pojkarna, alla fyra stego av vid Uskeboda station och 
fortsatte landsvägen framåt Velamsgården.



Bröder, vi ha långt att gå över salta vatten, och så finns Amerika invid 
andra stranden Träden som på marken stå söta ä som socker landet ä av 
flickor fullt, däjeliga docker! Inte ä de möjelitt? Ack jo, de ä så 
fröjdelitt! Skada att Amerka ligga ska så långt härifrån!

önskar man sig en av dem, får man strax en fyra, fem. Ut på mark å 
ängar växer engelska pengar. Höns å änder regnar ner, stekta gäss å annat 
mer, flyger in på borde me kniv å gaffel i låre -.



Där framme vid Velamsgården reste sig i mörkningen det ståtligaste hus.



På gårdsplanen lågo ännu ställningsplankor och allt slags avfall, väggarna 
hade inte hunnit bli målade, och takpappen var väl knappt påspikad 
överallt. Men huset hade både torn och utsprång och var så vackert man 
bara kunde önska sig, en dröm av grannaste trä, gamle Elias hade inte 
sparat på krusiduller, när bygget äntligen fullbordades, som han kämpat 
för så länge. Det bästa ska de vara, till en hjälp och en samling för 
folket - och så gjorde han det bästa han kunde tänka slg



Det var en ståtlig tomt han lämnat till minne efter sig, gamle 
disponenten, och huset var så fint att det hette Frihetsborg. Det syntes 
inte att röda flaggan var hissad i topp, den hängde slak utmed 
flaggstången i höstkvällens mörkning, men borgen reste sig ändå ansenlig 
på backsluttningen ner mot den mulet gråa sjön Usken. Längre bortåt 
stranden bakom bergknallarna syntes som ett svartnat spöke resterna av den 
övergivna Velamshyttan, ännu kunde man höra ibland om nätterna, att någon 
gick därinne och sopade synder, som aldrig plånats ut, där en själ bedrog 
sig själv på sin renhet och behöll inom sig det onda.



Det strålade ett festligt ljus ur alla fönstren i Frihetsborg högt uppe på 
höjden. Elis Erhard och sjömanspojken Karl Gustav med flickorna kommo vid 
pass en timmes tid för sent, och nu ville de inte gå in. De hade 
visserligen rest hit för att vara med på festen, men det var ju ändå 
inte huvudsaken, och nu kunde man lika gärna vänta utanför tills de hade 
slutat prata därinne, man kom tids nog till kaffet och dansen.



I talarstolen stod en stockholmare och lät mun gå, det såg pin livat ut 
här utifrån, där man inte hörde hans oläte, bara såg hur han prata med 
händerna och runka med huvet, Guds ord och amen, aldrig tog det slut! Det 
var en tusan så ivrig karl att prata och lägga ut texten, och allvarlig 
och bister såg han ut också, unga karln, det där kunde väl inte vara någe 
skojitt?



Salen var smockfull av folk - där sutto alla Tomassons på första bänken, 
gubben och gumman från Bondtolvan, dom ä läsare, där satt Ester, som var 
så tyst och skenhelig av sig, fast alla visste att gamle dispens son hade 
haft henne, och det var därför som smen Elias hade kunnat skrämma gubben 
till vad som helst, först tog han bra betalt för Ester i kontanta pengar, 
så att smen Elias är inte barskrapad, det syns nog så fint som det är 
hemma hos dem med trädgård och allting, en vanlig fattig arbetare får reda 
sig utan blomsterrabatter å syrenbersåer - sen tog gubben Elias den här 
tomten till bygget, och det var väl inte för mycket att folket fick något 
med av betalningen för Ester, så mycket pengar som Tomassons har lurat ur 
arbetarnas fickor, känd sak är så gott som vitmad, men nu skulle Tomasson 
inte längre få vara ordförande i fackföreningen vidare, sen huset väl var 
byggt, för nu va dom trött på honom, han hade inte dom rätta takterna, när 
det gällde att klämma efter bolaget!



Och där satt smedens pojke, Simon, som suttit inne för stöld, men det var 
mera takter i pojken än i gubben ända, för Simon smocka en strejkbrytare 
på käften nere i Bråköping så att han fick sitta av'et, och sen plåga di 
honom i fängelse så han höll på å ta live av sej, de ä synn om grabben i 
så fall! Han hade sin fru bredvid sig, hon hade varit sån där flicka i 
Stockholm.

Och där satt för resten hela arbetarebefolkningen i Hasselbotten - 
Elis Erhard visste att berätta alla lögner, allt förvridet och gallbittert 
prat, som gick mellan barackerna om folket nästgårds. Den smuts, som bland 
arbetarna kastades åt alla håll för smutskastningens egen skull, den 
kastade Elis Erhard vidare med slavsjälens innerliga glädje att få skända. 
Han gjorde alldeles som de finaste människor i samhället: skyllde på höga 
ideal för att få en förevändning att dregla.



Några gamla styva gråskägg sutto på främsta bänkarna därinne för att kunna 
höra den dyra välsignelse som kom ur talarens mun - bakom dem var ett 
myller av ansikten av alla slag, allvarliga, hårda, dystra, bittra, 
glåmiga, fräcka, slöa längst bort hade ungdomen skockat sig tillsammans, 
pojkar och flickor i täta klungor, många rena, öppna ansikten i ljusögd 
stränghet eller lillgammalt allvar - och många, många andra. Man skulle 
känna dem alla väl för att kunna skilja på skal och karna.



Det tycktes vara lättare att se vars andas barn de voro, som funnos 
utanför, de höllo sig åtminstone på sin rätta plats. Många därinne fingo 
ingen annan uppfattning av Svens invigningstal än de fingo, som stodo 
därute och inte hörde hans ord men sågo honom bara sprattla. Och Karl 
Gustav var en rasande trevlig sjömanspojk! Flickorna skrattade så att de 
satte i halsen, när han prata med händerna och vicka med huvudet alldeles 
som talaren därinne.



Några pojkar från mötet kommo barhuvade ut på farstubron och tände sina 
cigarretter. Elis Erhard passade på och frågade när dansen skulle börja. A 
fan, de blir ingen dans i kväll!



Jo, där hade man för att man gått så lång väg och trott att man skulle få 
lite roligt! Nä, då ska tusan stanna här längre, kom jänter så går vi!



Alla fyra ströko i väg utmed byggningen bortåt vägen, i förbifarten 
smällde Karl Gustav argt sin näve i ett fönster, så att Sven i talarstolen 
fick ett stort, långt ord i vrångstrupen.

Elis Erhard och Karl Gustav med flickorna försvunno bortåt gamla 
hyttan. -Och femton finnar, de segla till en ö, från Junta till Järva. De 
tänkte att röva sig en svensker fästemö, men ni kan tro, att finnarna fick 
ärva! Och när som de kommo till lilla brudens hus, från Junta till Järva, 
de tänkte att leva i sus och i dus, men ni kan tro, att finnarna fick 
ärva! För ärva Finta, Junta, Kunta, Malidans, Dansdocka,



Filidaja, hon hette Jotlijol, Skuntiskol, Skuntinaja, hon hette Dansdocka, 
Filidoffendaja!



Elis Erhards dystra röst dök hest in i mörkret, och Karl Gustav svor gällt 
så långt vägen räckte - de här kunde väl kallas en misslyckad fest i alla 
fall! Å de skulle vara ett Folkets hus - nä, far åt hälsicke me hela 
kåken, man ä väl ingen läsare heller!

-Sitt i soffa, sitt på kista, sa Ramsten!



Och där satt nu Sven i Smålands-Lisas egen ägande paneldivan, som äntligen 
hamnat i hemmet, dit alla drömmar gått, allt hade blivit verklighet! 
Gitarren hängde sprucken och strängalös på väggen, det behövdes inte mer 
någon romantik, nej, allt hade blivit stor och solig verklighet!



En ko, som råmade i sitt bås, när Lisa stack huvudet in genom 
lagårdsdörren, och en gris som tjöt av fröjd, bara han hörde Lisas steg 
lång väg, och på backen fyra små vita höns med de rödaste kammar i 
världen, och ta mej fan kan dom inte både kackla och värpa! sa Simon 
riktigt andaktsfullt.



Potatistäppa och krusbärsbuskar och äppelträn utanför stugan, en ny 
huskvarnaspis i köket, den ä så rar te baka i för den har så go ovanvarme 
om man ellar nåra timmar i'n förut! -Klockan, som surrade i hörnet, skulle 
gå en halvtimma före, det tyckte Simon kunde vara nog, men hemma hos Lisas 
föräldrar i Småland gick klockan en timme före, och det var så bra, när 
far skulle gå till herrgårn på måron, och dagen blev längre på det viset! 
Kungens och drottningens porträtt hängde på väggen i kammaren, för något 
skulle man ha och det fanns ingenting billigare, vid fönstret var en hylla 
med några böcker, mest små broschyrer som Simon hade köpt i 
ungdomsklubben, och över dem hängde ett porträtt av Hjalmar Branting, 
klippt ur en tidning.



På Lisas byrå stod den grymmaste mängd av gipsgubbar och skålar och urnor 
med pappersblommor i, som Lisa fått från sitt barndomshem sedan fadern 
blivit död, gumman levde ännu hos sina andra barn nere i Småland. Framför 
paneldivanen stod skrivbordet, men det kunde användas till kaffebord 
också, gudskelov, och nu var bästa servisen framdukad, rosenblommiga 
koppar med guldkant, vasågo, de va la socker på kaffebröt den ti'n vi 
bodde på Duvslage, men hembakt ä bätter lell, å nu slipper man stå å 
skälla me käringen på magasine om gräddskvättarna, för nu skummar man 
grädden åv möronmjölken man själv har mjölka!



Men de hade haft ett hälsicke att få i ordning stugan! I veckotal måste de 
bära ut smuts och skura efter kräkena som bott där förut, Matts Ers 
Jonsson med käring och en massa ungar, han hade varit folkskygg och skydd 
av folk under de sista åren, sen det kommit ut, att han skrivit till Satan 
efter pengar.



Gamle kyrkoherde Humla hade hållit en svår predikan om saken, han hade 
morskat upp sig riktigt som en Simson, aldrig hade någon hört den fredlige 
mannen dundra så barskt, så att nog blev syndaren på Håkanstorp straffad! 
Han blev lämnad ensam att alldeles förfalla i sitt eländes smuts.



Kyrkoherden var död och borta, en ny Simson hade kommit i stället och 
redan slagit sig till ro efter de första årens käcka försök att driva ut 
den onde anden ur skogarna kring Norrsjön. Det var fåfängt, och så 
återstod inte heller för honom någonting annat att göra än att vänta på 
industrien, den store befriaren, som av det råa folket i Hobo skulle göra 
ett friskt och starkt och ädelsinnat släkte.



Det var Gubbskuttets vattenfall, som skulle göra't! Och därom pågick ännu 
processen mellan Hobo prästbol och kamrer Olssons son på Sörvik. Den 
gamle, styvt gudelige riksdagsmannabrodern var död, son hans spelade med 
mera öppna kort, han skulle sälja vattenfallet till vem som helst, bara 
han fick bra betalt - detsamma skulle prästbolet göra, och därför slogs 
man nu öppet inför kunglig majestät om vem som skulle ha pengarna - och 
därjämte naturligtvis även äran att ha räddat socknen! Det ena året gick 
efter det andra, ännu kunde ingen räddning skönjas. Prästbolet kunde ha 
gett tusan i de här, så hade vi haft en stor industri i församlingen 
nu! tyckte herrn på Söråker. Det var tacken över den välvillige 
Humlas grav. Den nye prästen ville vänta med tacksägelsen tills prästbolet 
vunnit pengarna.



Simon hade mycket att berätta för Sven om ställningen i socknen. Och han 
gjorde det med en noggrannhet, som vägde varje ord, liksom hade det varit 
av den allra största vikt, att Sven fick en fullkomligt klar och 
sanningsenlig föreställning om allt som skedde även i denna del av 
världen. Inte för Svens skull - men för Esters! som satt härinne nu i 
Simons och Lisas hem, liksom hon suttit ibland dem och varit en föresyn, 
medan de voro som barn och bodde i Duvslagets drömmar.



Det var av den allra största vikt att Ester fick veta noga allt precis som 
det var, för att hon skulle förstå hur väl Simon nu visste att reda sig. 
Och hon skulle inte bara veta det som var svårt och underligt kring 
Norrsjöns stränder, nej, först och främst det som var lycka och glädje i 
broderns liv, som räddats genom stormar och tunga mörker av syster Dörtes 
ljusgestalt, hon vars makt reser sig nu inför hans tacksamma ögon så 
skyhögt höjd över jorden - hon satt ju dock härinne och drack sitt kaffe 
alldeles som en vanlig människa och undrade om hon skulle ta en eller två 
sockerbitar till påtårn, hon tog två bara för att de skulle festa i dag - 
den rosenblommiga koppen med guldkant måste väl ändå säga henne vilken god 
gärning hon gjort! Men det tycktes hon inte alls tänka på - alldeles som 
om det skulle vara något självklart, inte tal om annat, än att Simon 
skulle kunna reda sig själv som en hel karl! Hav tack, hav tack, kär 
systeren min - de orden viska alltid inom Simon, när han tänker på Ester, 
mor Väna, den spädaste och ändå den starkaste, ingen jordens smuts kan 
fläcka hennes vita renhet, hennes väsen är i hemlig släkt med värnarnas 
och hagarnas underfulla blom.



Mor Väna - hon ska trampas som ett onyttigt ting, av tunga klackar ska hon 
krossas och av djuren sönderrivas - blomman, som har dygder två 
gånger tolv och måste plockas av den människa hon föddes att tjäna! Det 
måtte väl ändå ska bli något nu mellan Ester och Sven, när han äntligen 
har tagit sin examen - fast han dröjde så alltför länge till ingen nytta, 
som om han gått i sömnen blott och inte anat ens hur svårt det är att utan 
goda makters hjälp gå ensam fram sin väg. Eller tänker han verkligen gå 
Herrens bästa blom med otack förbi? Ska hon, den ljuva, ingen ljuvhet här 
på jorden få röna?



Ja, här är kyrkogården - och farfars fars och farfars mors och farfars 
grav. Kan du läsa vad som står skrivet på stenen? I dag mig, i morgon dig, 
ej skillnad görs till åren. Så ung som gammal bäras vi en dag dock bort på 
båren.



Stilla söndagsvila över världen. Höstmulna skyar driva bort över Sörsjöns 
glittrande vatten, ut över vida bygden.



Det strimmar solsken över tuppen på kyrkotornets spets, det blänker som 
guld och slocknar igen.



Där söderut breda sig skördemogna gärden - taken som höja sig ur lövdungen 
därborta, det är Söråker. Inte den gamla, riktiga gården. Det kan göra 
detsamma hur den nya ser ut, vi gå inte dit, den hör inte tillsammans med 
jorden.



Men Simon har kommit hem till slut.



Sven ska resa med kvällståget till Stockholm. Ester ska stanna några dagar 
på Håkanstorp, hon har tagit sig en veckas semester från fabriken. Och nu 
ska hon visa Sven riktigt allt det de talade om så mycket i Duvslaget - 
här ligger hela landet.



Här går vägen förbi kyrkan ner till de gråa och röda byarna vid Norrsjön, 
Stenby närmast och Källarhalsen längre bort. Den löper vidare som en 
dammgrå strimma utmed skogskanten - långt över åkrar och gärden ser man en 
klunga små hus - det är Rösberga och Lindesby gårdar, där går vägen in 
till den milsvida, svarta Ovissmossen, skogsstrimman i soldis där 
långt i fjärran.



Där reste farfar, Tomas Eliasson, en junikväll för många, många år sen, 
att göra visst med sin flicka på Velamsgården. Och hon, Erika, ligger 
begraven nu någonstans här bland fattiggravarna, ingen vet med säkerhet 
var hon ligger, Guds hand har plånat ut den släkten, säger folket.



Här blev också Vargens hustru lagd, hennes grav är bättre skött, barnen 
leva och vårda den väl. Kan man tänka det att Vargens barn, uppvuxna i 
sådant elände, blivit de bästa människor! De togos om hand, 
förbrytareblodet skulle visa sig, varnade alla kloka, men det visade sig 
intet tecken till förbrytareblod! Är det Guds finger, att var och en skall 
själv svara för den skuld han har och inte lägga bördan på andra?



Brottets ande dör väl ändå inte, den går härjande fram var helst människor 
söka efter orättfärdig Mammon - den levde upp i fasters barn, de tre 
tjuvarna, som växte upp i grå staden.



De stodo tysta däruppe på kyrkogården, Sven och Ester, och sågo ut över 
landet, där aftonens solglans vek bort för mulnande skyar och bröt fram 
med glimmande, bleknat ljus genom molnen.



Plötsligt frågade Ester:



-Hörde du i går på festen - att far skulle bli avsatt nu som ordförande?



-Jag hörde det viskades något sådant. Han har ovänner?



-De unga ha brått att komma till makten. Och jag tänker han går nog gärna 
nu, när han gjort sitt arbete färdigt.



-Vad man kan göra lite! Hade jag arbetat som han, ett helt liv för andra, 
då skulle jag nog vänta mig, att när det äntligen var färdigt, skulle all 
strid, allt ont i världen vara slut. Borgen som jag byggt, skulle nog i 
mina ögon vara så stor, att den omfattade allt i världen och gav en 
slutlig fulländan, en upplösning av allt orent skrik i livet till en stor 
och härlig harmoni. Kanske skulle jag tycka mig vara en hjälte, som gjort 
något riktigt märkvärdigt, bara därför att bragden i all sin ringhet 
tog min levnads hela kraft.



-Far är inte sådan.



-Nej! Ingen vet bättre än han vad som väntar honom: att bli skymfligen 
avsatt. Men han säger inte ett ord, ändrar inte en min - vad jag kan 
förstå? Det är som om det vore för honom den naturligaste sak, att han 
bara är ett verktyg, inte för andra människor men för en högre ide, och 
att han sedan kastas bort när gärningen är gjord. Förr skulle jag nog ha 
tyckt, att det var för lite för en man. Men det är ändå verkligheten. Och 
så fort man söker något annat, hamnar man i meningslösa drömmar om tomma 
ord. Inom sig själv måste man finna det som gör livet värt att leva, det 
som ger kraft nog - och ödmjukhet nog - att hålla sinnet tappert intill 
döden. Den som ändå vore så långt kommen! Minns du vad han sade om det 
gudomliga djupast inne i människan, sedan vetenskapen fått säga allt vad 
den kan säga om verklighet? Besinna det! Han är en olärd man. För att 
bygga den grunden åt sin ande, har han haft endast sin omutliga 
sanningskärlek och sin orubbliga visshet, att livet har ett oförgängligt 
värde. Och därmed har han utan alla kunskaper natt så långt som all 
världens lärda filosofer kunna komma. Jag skäms inför honom. Hur ska jag 
få hans visshet? Kunskap och förnuft ha ingenting att invända - men resten 
är för mig bara tomrum. Hur uppfylles detta tomrum? Måste inte livet öppna 
sig- och visa all sin hemlighet, på gott och ont - för att en hemlig, 
oförgänglig visshet ska kunna växa upp i tomma rummet bortom gränserna för 
vårt förnuft?



-Man kanske bara behöver en smula allvarlig erfarenhet?



-Erfarenhet? Står du och driver med mig, flicka?



Hon skakade leende sitt huvud:



-Vad du är dum! Inte vågar man skämta med en filosofie magister!



-Hur ska jag säga nu? Jag vet inte vad jag ska göra!

Hon stack sin hand under hans arm och sade 
stilla:



-Ingenting - ingenting alls, gossen min! Det behövs väl inte mellan oss?



De vandrade omkring på kyrkogårdens ensamma gångar, arm i arm, yra som 
vårens bin av äppelblommornas honung.



Men han stannade och hans ögon voro fulla av ångest:



-Är det sant - det känns som om det inte vore sant?



Hon bleknade - hon log emot honom under skymmande tårar:



-Varför skulle det inte vara sant?



-Jag hör klockor ringa i min själ



-Bröllopsklockor, gossen min!



-Nog ville jag tro det - men da skulle det väl inte kännas så oroligt? Kan 
man bli så dignande svag av lycka?



-Du fär inte skrämma mig så - jag kan väl också vara svag -som du. Och 
klockorna ha ringt så tyst i mina öron ända sen jag kom hem. Då tänkte jag 
på dig!



Hon var blek som en död. Och gråa skuggor gledo över



jorden.



Åter vandrade de tillsammans, bävande av tunga ögonblickens undran och 
glädje. Längst bort vid kyrkogårdsmuren, under några gamla lindar i ett 
hörn, växte blåklockor och prästkragar, de gingo dit för att plocka till 
farfars grav, minne och avsked till Tomas Eliasson från okända barnbarn.



-Rör inte masken - den betyder lycka! varskodde Ester.



Mellan himmel och jord hängde en liten grön mask, fästad i en osynlig 
tråd, som han spunnit från linden.



-Allting betyder vad man vill att det ska betyda, här möter oss alltså vår 
lycka, bra nog lik en liten fet och trevlig mask - skynda dig ner till 
jorden, kamrat, vi ha väntat på dig länge nog!

Tätt tryckta tillsammans stodo Ester och Sven och betraktade det 
lilla kräket, som arbetade ivrigt med fötter och mun att spinna sin tråd 
lång nog.



-Ska vi hjälpa honom ner? undrade Ester.



-Han reder sig nog - vi ska se hur han stretar!



Det for ett fladdrande rassel förbi deras öron, de tumlade baklänges - så 
nära förbi deras ögon strök en strimma svart förbi och försvann på vingar 
som slamrade likt pansar- en stor slända - masken var borta, tråden 
slängde tom. Det gick som ett knivhugg genom dem båda - de kände i hela 
sin varelse hur ett liv krossades - just nu - och söndermaldes mellan 
sländans kallgrymma käkar.



-Låt oss gå! sade Sven, och rösten skälvde av angest.



-Blommor först på graven! svarade Ester stilla.



Dödsblek tog hon blommorna, och tysta gingo de bort till de gamles 
viloställe.



Blåklockorna och prästkragarna föllo ner på den halvt förvittrade stenen 
med de tunga orden: i dag mig, i morgon dig -ej skillnad görs till åren. 
Så ung som gammal bäras vi en dag dock bort på båren.



-Nu måste vi gå! sade Ester. Vi ha fått för mycken lycka, vi orka inte 
bära den ännu. Vi måste vänja oss långsamt - och du får inte komma försent 
till tåget!



-Jag skulle hellre vilja stanna i kväll.



-Det ena du vill - det andra du skall! Kom nu, gossen, så följer jag dig 
till stationen!



Sjömanspojken Karl Gustav och den stackars ensamme Elis Erhard hängde ihop 
över söndagen också.



Flickorna reste hem med första tåg på morgonen, men de skulle försöka bli 
fria ett tag på kvällen igen, och så skulle alla fyra sammanträffa på 
vägen ner till Hobo vid ett gammalt övergivet ställe, som låg halvvägs 
mellan Källarhalsens by och Rösberga och Lindesby gårdar, det hette 
Skräddars, en karl som hette Jakobsson hade bott där, han hade mördat en 
gammal gubbe för många år sen, och sedan begått mened för att snärja 
Vargen i falska nät. Nu var han själv död och borta, ingen ville bo i den 
gamla förfallna stugan.



Fram på söndagsmiddagen vaknade Elis Erhard och drev ut i stan. Han mötte 
syster sin på gatan - hon hade blivir utkörd ur hemmet före honom, kommit 
som tolvårig piga till Kungskoga och tjänade nu med sin kropp på 
Stadshotellet, själ hade hon ingen, för hon var i det närmaste idiot. 
Henne hade Elis Erhard levat på så länge, att hon inte orkade mera, och 
därför var han arg på henne nu och klev spanskt förbi utan att hälsa - de 
ska fan gå å krusa, hellre tar man en stor slant!



Han kom till Björkby så småningom och gick upp på rummet där Karl Gustav 
bodde. Sjömanspojken låg i sängen och svor, gav sig fan på, att han skulle 
bort från bruket och gå till sjöss igen, han hade mött gamle disponenten 
tidigt på morgonen, och den fan hade inte hälsat, han bara vände sig bort 
mitt för näsan på Karl Gustav, som kom full och trevlig och ville tala 
sjömansengelska med gamle herrn.



Karl Gustav hade brännvin i buteljen på bordet, Elis Erhard fick några 
supar, det var Karl Gustav som tagit ur honom den dumma rädslan för 
brännvinet. Och pin glad blev Elis Erhard, han ville gå till sjöss han 
också, de svuro vänskap i liv och död och skulle segla ut på samma skuta.



Och jag som många andra på havet vandra må, långt bort ifrån min hemort på 
oceanen blå, bland främmande nationer jag söka ska mitt bröd, förutom 
några vänner, som trösta i min nöd.



I sällskap har jag varit med engelsmänner här och afrikanska niggrar, som 
jämt mitt sällskap är, därtill med spanjorer, portgisare också, ja alla 
slags nationer under himmelen den blå!

När brännvinet tog slut, maste Karl Gustav klä på sig och gå ut till 
en kamrat och låna mer. Elis Erhard följde med, förstås, och båda blevo 
sittande hos några smedpojkar till långt fram mot kvällningen.



Då började Elis Erhard envisas, att de skulle ut och träffa flickorna, som 
de hade stämt möte med nere vid Skräddars. Karl Gustav ville hellre spela 
kort, men han fick ingen ro för Elis Erhard, han måste följa med.



Det kändes kyligt ute, och deras fylla började göra sjögång. När de 
svängde in åt Ovissmossen mellan Isakstorp och Getbacken, började ett 
sakta duggregn sila ner.



Karl Gustav hade svår slagsida, så att Elis Erhard måste leda honom, öm 
som en broder av samma butelj, finns ingen kärlek på jorden, som går upp 
emot två hopdruckna pojkars innerliga vänskap, så länge fyllan varar.



Elis Erhard var svårast betryckt. Hans frieri i går kväll hade totalt 
misslyckats, jäntan blev bara rädd! Båda två funderade en lång stund över 
detta svåra problem, men kunde inte få klart för sig vad orsaken kunde 
vara till ett så fatalt missode.



-Åjasomtrodde - dufickihop'etsåbra! lät Karl Gustav bedrövad.



-De kanse kunde vara för att hon inte tyckte hon kände mej riktitt första 
gången? undrade Elis Erhard, nästan nykter av den dystra oro, som brände 
inom honom likt en evig hunger.



-Deskarufåsiattdeva! utbrast Karl Gustav. Försirru jäntena harsånakonster 
såmankanaldri bliklokpårom!



-Tror du de kan vara fele, då?



-Tackadufan - vaskullereannars vara? I kväll skarufåsi attdufår sväng 
påfjällan! Förnuharniblitt bekanta!



-Du känner mej, Karlgusta, å du vet att ja ä en bussi grabb? vädjade Elis 
Erhard, och så brast hans dystra känsla ut med hes röst:

Men bruden, hon slogs me bå liar, yx å kniv, från Junta till Järva. 
Snart såg man de femton finnarnas lik, de va allt som finnarna fick ärva! 
För ärva Finta, Junta, Kunta, Malidans, Dansdocka,



Filidaja, hon hette Jotlijol, Skuntiskol, Skuntinaja, hon hette Dansdocka, 
Filidoffendaja!



Karl Gustav ville hjälpa till med sången, men fyllan var honom för tung, 
så att han måste i stället sätta sig. Han böt om melodi och pressade 
mödosamt fram, att ja fick den äran att bliva - antagen ombord i det 
stateliga skepp - till segel vi då skulle driva - men satan så krångligt 
de geck!



Det gjorde det! Knappast hade han rest sig upp, förrän sjögången började 
igen, och så måste Elis Erhard leda honom framat vägen, en moder kan inte 
mer kärleksfullt stödja det dyra lillbarnet, som lär sig gå.



På det viset tog det flera långa timmar att komma ut ur Ovissmossen, det 
var redan mörka kvällen när de sågo fönstren lysa från Lindesby och 
Rösberga och svängde ut på stora landsvägen neråt Hobo.



Regnet regnade och vägen var blöt, men det kändes bara skönt, de voro så 
upphettade av brännvin och lystnad, att de riktigt kände, hur 
regndropparna fräste, när de slogo dem i skallen, och ur de våta kläderna 
steg alldeles som en ånga. Härute på landsvägen, där inte tung skog 
stängde åt alla håll, kunde man åtminstone andas ut, och då blev det 
genast lite gladare, marschen gick slingrande framåt Skräddars, och 
eftersom flickorna kanske stodo där och väntade, klämde Karl Gustav i med 
en rekorderlig sjömansstump:



Hurra, kamrater, har ni någe i buteljen med, som kan liva oss på denna 
färd?

Ja, trevlitt ska vi ha uti kväll, hurra! Blott om vi hade vara 
flickor med!



Se go afton, sköna flicka! Ä du huld och säll? Du mår ju bra, ja, uti 
denna kväll? Hjärtans ljuva vän, ä du mej trogen än, ty annars bjuder ja 
dej mitt farväll!



Men framme vid Skräddars funnos inga flickor! Tom, tyst och övergiven stod 
den gamla sammanfallna torpstugan i regnet.



Pojkarna satte sig ner tillsammans på farstubron, och det fanns ingen 
glädje mer för dem i hela den vida världen.



-Hur dags skulle dom komma?



-Ja vet inte. Hur mycke ä klockan, för ja har ingen?



-De vet ja inte, för ja har ingen heller. Men dom kanske kommer senare?



Man kunde ju alltid hoppas. Där sutto de en stund och slöade, tills Karl 
Gustav ilsknade till:



-Allti ska're vara sånt krångel me jänter! Ja ger fan i dom, ja går oppåt 
vägen, de kommer väl nån annan!



-Inte, näerå, sa Elis Erhard dystert. Inte kommer'e nåra andra jänter i 
kväll, inte. När de regnar. Å den här fjällan hade ja blitt bekant me nu å 
allting.



-De gör välan ingenting? Ja kan få vicken fjälla ja vill, de ä ett knep 
som man får lära sej på sjön å i hamnar å docker i utlande! Å de ska du 
lära dej också!



-De kan du ge dej fan på att ja ska!



-För här ska'ru si en sjömanspojk, som vet va flickerna vill ha! Dom ska 
allti krångla lite i början å streta emot, men så mycke karl ska du väl 
va, att du inte bryr dej om de! Inte menar dom nånting me de, inte, de 
begriper'u väl? Ja ska sjunga en liten stump - om den lilla katta - hon 
skulle springa ätter sin rump - men ho fick 
inte fatt'a - katta sprang å rumpa slang - ja ska sjunga'na än en gång - 
ja ska sjunga en liten stump - om den lilla katta -.



Nej, fortare, fortare! Tiden ska gå, inte stå stilla!



Varför stannar timmen? Tvekar och står stilla i mörkret?



Fram bara! Gå din jämna gång! Här händer intet, som inte ska ske! Intet 
nytt, intet ovanligt, intet som inte alltid har skett och ständigt sker i 
Guds vackra värld.



Män utan rätt, de skända och mörda allt ljust och ljuvt i världen. Endast 
emedan de vilja så för sitt nöjes skull - och kunna så. Annorlunda förstå 
de inte att leva.



Är man inte den grannaste sjömanspojk? Är man inte en känslofull bror och 
kamrat? Måste man inte leva - leva - breda ut sig - slå ner allt som 
hindrar - äga det man vill äga - njuta allt det man vill njuta - allting i 
världen måste man slå under sig- man är ju det starkaste i världen, och 
det måste man vara, det är att leva, allt annat är bara prat!



Är man inte den grannaste sjömanspojk? Är man inte en känslofull bror och 
kamrat? Bättre skäl har ingen människa haft att förkrossa och förtrampa, 
skända och döda. Och varför skulle man inte göra det? Var dag var timme, 
var stund måste ju sådant ske. Annars skulle inte djuren kunna leva. Guds 
vackra djur!



Två män ligga där i diket och vänta. Regnet regnar. Vägen är blöt. Kvällen 
är mörk. Fönstren lysa i Lindesby och Rösberga gårdar strax bredvid.



En kvinna kommer därborta. Hon går genom grinden mellan gårdarna. Hon 
kommer allt närmare. På väg hemåt.



Nu stiga karlarna upp och hejda henne. De hälsa fräckt.

Hon stannar lugnt:



-Låt mig vara.



-Hur gammal vare du sa att du hette nånstans? flinar Karl Gustav, blek i 
synen under ruset. Ty han känner i hela sin varelse, att detta aldrig 
skall gå. Den här kvinnan är inte sådan -hennes lugna, stolta hållning - 
hennes stilla, fasta stämma det går som vita blixtar genom hans hjärna, 
han kan inte heller vika tillbaka - han måste visa - han måste - någonting 
som han inte har klart för sig. Men det går inte för honom att släppa 
taget nu - just denna kvinna, det känner han, just hon måste det vara - 
denna underbara doft av renhet - den måste han äga, äga mellan sina 
tänder!



Elis Erhard står bredvid och knuffar Karl Gustav att han ska skynda sig. 
Han vill gärna vara med, men han törs inte, sjömanspojken är starkare, och 
han kan så många knep.



Karl Gustav tar flickan i armen.



-Låt bli mig - släpp mig - drummel!



-Herr Drummel, om jag får be!



Karl Gustav lyfter artigt på mössan och blir allt vitare i ansiktet av en 
underlig ilska. Han går flickan allt närmare in på livet - hon gör 
motstånd - han brottas med henne trycker sig tätt mot hennes kropp och 
tvingar henne plötsligt ner i diket - där får han omkull henne.



Hon kämpar emot, slåss som en förtvivlad, skriker - då får hon en bred och 
smutsig hand över munnen. Karl är karl i alla tider, säga vad man vill.



-Slå mej inte hårt bara, lilla fröken! hånar den raske sjömanspojken.



Hon gör sig fri ändå! Som hade hon fått järn i sina späda armar. Hon 
kommer upp på vägen igen, barhuvad, håret nerrivet, kläderna i oordning - 
men annars oskadad.



Hon springer av alla krafter åt Lindesby. Pojkarna springa efter. Hon är 
ända framme vid trädgårdsstaketet, när Karl Gustav hinner förbi och 
genskjuter henne.



Hon viker av från vägen och springer utmed staketet för att finna 
någon annan ingång in i trädgården. Där är en bakväg öppen - hon är 
räddad!



Hjärtat bultar i hennes bröst, hon orkar knappast andas längre, så har hon 
slagits och sprungit - men där kommer han emot henne igen! Inne i 
trädgården!



Karl Gustav har hoppat över staketet och genskjuter henne -hon försöker 
vika in på en gräsmatta - då snubblar hon faller.



Två tunga djur kasta sig lystna över henne och munnen tystas.



Men ännu kämpar hon. Tyst, med döden för ögonen. Hon vet det inte själv, 
hon är inte medveten längre om vad som sker med henne. Det är den rena 
kvinnokroppen, som måste kämpa så länge den har liv, även om själens ljus 
har slocknat -ingen smuts, nej, ingen jordisk smuts kan fläcka hennes vita 
renhet - och kunde hon köpa livet nu, för sådant pris, hon gjorde det ändå 
inte, den möjligheten finns inte till för henne. Hennes ögon brista utan 
att hon ett ögonblick har böjt sig stilla under våldet för att slippa 
döden.



Och djuren dela rovet.



Där smyga två män över trädgardsstaketet ut på vägen. De skynda sig tysta 
inåt Ovissmossen.



Långa stunder gå de lika tysta. De halka och stappla i vägens lera. Och 
regnet faller med droppar, som tyckas fräsa emot deras heta kroppar.



Slutligen frågar Karl Gustav, hans röst har knappast ljud av skrämsel:



-De va väl ingen som såg oss?



-Inte!



-Men de lyste i fönstre?



-De hördes inte in.



-Kände du igen henne?



-Visst fan. De va Ester Tomasson från Hasselbotten. Va helvete skulle hon 
här å göra?

-Hon ble visst dö, tror ja? -Hon låg alldeles stilla när ja gick. 
-Tog du henne hårt om halsen? -Inte alls, bara lite, så att hon inte 
skrek. -Ja för si ja tog så löst, så löst, så inte kunde hon dö av de 
inte! Så kom inte å skyll på mej, inte!



De försvunno bortåt vägen genom Ovissmossen.

-Den här herrn - är det möjligen flickans 
trolovade?



Sven rörde på huvudet så mycket att det blev ett ja.



Den lille skulderbrede länsmannen stod stilla, hans hand vilade på 
dörrvredet till bårhuset, och han såg uppmärksamt från den ene till den 
andre - från Elias till mor Maj - från Simon till Sven. Så vinkade han 
Elias avsides och viskade några ord.



Den gamle smeden kom tillbaka, lade sin hand på Svens axel:



-Hur ä de me honom, Sven? Han sir klen ut? Tål han ve de här, tror han? De 
blir nog svårt att si henne - för hon ligger på samma sätt som när di 
hitta henne, hon får inte ändras förrän doktorn har gjort besiktning.



Sven rätade upp sig och vände sig bort med leda. Så rörde han åter huvudet 
tyst till ett ja.



Och dörren öppnades. Dagern släpptes in över nattens blodiga gärning.



Sven tvang sig fram till tröskeln. Som en sten sjönk han ner och lag 
orörlig i Simons armar.



-Hjälp honom ut, gosse, så kvicknar han nog till igen! sade smeden och 
gick in med sin hustru till den döda.



Efter en stund stod Sven åter på dörrtröskeln. Simon följde honom skyggt.



Allt måste drömmaren se - allt måste han veta, ända ner till botten av 
livets sagodunkel.

Vem ska sjunga sången över en död, om inte den som älskat och 
förlorat?



Men det finns ingen sång. Det finns bara hesa rop i en sammantorkad 
strupe.



Livet rämnar, den brokiga vävnaden dras isär - och därute är nattsvart 
tomhet.



Stjärnorna regna ner likt vissna löv, månen brister som en såpbubbla, 
några svidande droppar falla - falla ändlöst ner genom djupen. Solens 
brand sjunker samman i en falnande askhög. Allt är slut, det finns inte 
mer något liv.



Evighetens mörker dalar sakta liksom sorgeslöjor. Mörker, mörker - varför 
hänga vi här vid nattens rand i namnlös pina? Varför få vi inte äntligen 
släppa vårt fäste och falla, även vi? Dit ner till döden, där intet är, 
intet, intet - livet är ju slut, och allt som varit finns inte mer.



Varför stå de där framme vid hennes huvud? Hur våga de? Hur kunna de? Hon 
är ju död! Det är ju slut alltsammans, de ha själva inte längre något liv!



Hennes far- och hennes mor- de äro ju människor ändå -varför sjunka de 
inte döda ner? Hur kunna de stå där, tysta och stilla, utan ord och utan - 
utan tårar?



De veta inte - de tro inte - de se inte - att livet är slut för oss alla. 
Men ändå är det sant. Hon är så död, så död. Det förstå de inte därframme. 
De tro att hon lever. De stackars enkla människorna!



Men smeden säger något - det dånar i öronen av hans oljud:



-Kom fram, han Sven - kom hit till henne här - inte ska han sta därnere.



Ja, ja, man måste gå dit - gå förbi hennes avklädda, blodiga, skändade 
kropp - för att få visshet - tack, gamle smed, för din järnhårda näve, 
golvet sjönk bort under mina fötter ett ögonblick - nu står jag här, stark 
som en man -Varför



Nej, man orkar inte tala. Det blir bara något hest i en sammanpressad 
strupe.



Det skymtar fram en löjlig syn - man måste le ändå - ett litet hus, som en 
man har byggt åt folket, det har visst fallit samman i dag - ett livsverk 
var det. Nu är det borta igen. Man måste le åt den lustiga tanken. 
Frihetsborg. Med sådant ville den mannen betvinga det onda, det 
beständiga, det enda levande i livet, det enda verkliga i världen, Guds 
förbannade värld.



Vilken dåre måtte inte den mannen ha varit? Vilken enfaldig liten toker? 
Törs man se på så fjolliga människor - kan man hålla sig för skratt? Han 
står ju här bredvid sin döda älskade - hon var hans dotter, förstås, och 
inte hans älskade, det fanns bara en enda människa i världen, som kunde 
säga, att den döda var hans älskade.



Vilket underligt ord - det har aldrig blivit sagt förut av någon människa. 
Älskade - älskade -?



Nej, man måste se på den här lilla löjliga karlen - som byggde ett hus mot 
det onda i världen, till en samling och en hjälp för sitt folk.



Hur ser han ut i dag -?



Rak reser sig smedens rygg, tung ligger hans j ärnhårda hand på den dödas 
panna:



-Ja har gjort mitt. Å Herren har gjort sitt. De onda lever också me hans 
vilja.



Nej, den mannen törs man inte se på mera.



Nå du, mor lilla, Maj var ditt namn, som du ficl; av barnet -du skriker 
inte? du jämrar inte och klagar?



Åjo, gråter gör hon ändå, så många klara tårar. Men livet är inte slut för 
henne heller? Hon står här och ser allt detta -och lever?

Hon sticker en liten blomsterkvist mellan den dödas stelnade 
fingrar. Från täppan därhemma. En kvist av blommande mor Väna.



-Du hjälpte oss, flickan min - fast Herrens hand har tagit dig bort - så 
att vi inte längre ser dej leva - nu vet ja, att de ä sant: du död, var ä 
din udd? du helvete, var ä din seger?



Varför stiga sol och stjärnor så stilla ännu över himmelens valv? Livet är 
inte slut? Evigheten lever!



Så sant som vi famnas av rymder utan gräns, så sant som otaliga världar 
tindra med ljus genom mörkret, så sant vi äro en del av allt och själva 
ingå i eviga alltet- så sant har också vart människoliv en högre mening än 
mörkret, ett högre värde än smutsen som kommer och går, att leva en stund 
av sig själv och lägga sig åter i stillhet - tindrande saga i öde rymd!



Mor såg den. Dödens meningslösa orimlighet - mitt i ett liv av evig 
ordning bundet - då öppnades i hennes själ den visshets ljusa hemlighet, 
vars namn kan aldrig nämnas. Det fanns hos den döda en levande makt, som 
det inte kunde bli tal om att tänka sig död, fast hennes kropp låg livlös 
och sargad på baren.



Sven böjde sig ner och kysste flickans hand. Iskylan, som sved i hans 
läppar, den vände maktlös tillbaka, hade ingen oro mer att ge, kunde 
endast säga, att det som låg här, slaget och krossat, var endast den 
älskades förgängliga klädedräkt det älskade, det levde - det oförgängliga, 
det kunde inte fläckas av jordens smuts, ej nås av dödens hand.



-Sa gå vi väl igen, sade länsman.



Dörren blev stängd, och de gingo tillsammans hemåt Håkanstorp.

-Känner han sej kryare nu, Sven? frågade smeden som följde honom.



-Det blev bättre när jag sett allt.



-Han hade väl inte tänkt sej livet så här, förstår ja?



-Ganska annorlunda. Och ni själv, Tomasson - hade ni inte tänkt er - något 
annat? Åtminstone en bättre tack för er levnads arbete? Nu är ni färdig - 
och vad har ni kvar? Jo, ett återstår, det skymfliga avsked era kamrater 
ska ge er nu, när ni gjort dem den nytta ni kunnat.



-Nå, va de beträffar me avskede, så har vi inte sitt ännu hur de går me 
den saken. Föreningen har möte i kväll och ja ska fara dit. De går inte 
för sej att di vrakar mej ännu, sir han, för då ramlar vårat hus. För de ä 
skuld på huset, å den skulden står ja borgen för personligen. Di blir 
tvungna å ta mej tillbaka igen tills dess att huse vårat står på säkra 
fötter.



En strypande känsla av andnöd stockade sig i halsen på Sven:



-En sådan strid - tänker ni ta upp nu - efter detta?



-Ester ä hemma hos vår Fader. Vi har vårt kvar att uträtta på jorden.



-Hur kan ni -?



-Man lär så länge man lever.



-Det förefaller som om ni hade lärt er allt, Elias Tomasson?



Den gamle skakade på huvudet:



-Ännu kan mycke ske.



-Sedan vi förlorat det käraste och ljuvaste livet hade att ge oss - värre 
finns inte!



-Det kan man aldri veta - de kan finnas värre saker som väntar på honom 
också, Sven!



-I en sådan hopplöshet kan ingen människa leva.



-Man måste. Å de ä inte hopplöst ändå. För man ska göra de lilla man kan 
för att få de bättre.



-Det säger ni ännu?

-Varför skulle ja inte säja de? Har vi gjort allt? Kan vi själva 
sätta oss ner å vänta på döden å säja, att de finns ingenting mer för oss 
å göra?



-Inte jag åtminstone.



-De kan ingen. Inte så länge de onda finns i världen. I den striden får vi 
allt stå kvar så länge vi lever. Hur mycke den än må kosta oss.



Sven stannade - såg den gamle in i ögonen:



-Tycker ni inte - att den striden ser hopplös ut?



-De förstår ja mej inte pa. Här har ja blivi ställd på jorden, å här ska 
ja hålla ut tills ja stupar. Att leka å ha rolitt medan de ä solskin å 
vackert väder - de kan passa för barnungar. Men att ta emot sol å glädje å 
fördärv å all världens elände precis som om de vore samma sak - att se 
satan i vitögat utan att blinka å utan att ge vika - att få det käraste 
man äger sönderslitet i traser å draget genom smutsen - förstår han, Sven



Gubbens röst blev hes och han lade tungt sin hand på den unges skuldra:



-Å ändå gå sin väg rakt fram till de man vet ä rätt - de måste han lära 
sej, Sven - för de måste alla människer lära sej innan man kan säj - att 
man har hamrat ut sin själ tills den har fått sin rätta form!



Sven böjde vördnadsfullt sitt huvud:



-Gud hjälpe mig att bli en sådan man som ni!



Och smeden svarade avvärjande:



-Så han talar - de finns samma ord till honom som till mej -de ä sagt till 
alla människer - å de ä ordet om de rätta som vi har att kämpa för i 
världen, mot allt orätt å förgänglitt. De ä gudomsordet om de oförgänglia 
i världen - som vi ska sträva efter så gott vi kan - å resa som ett vapen 
å en sköld mot de onda. Han vet väl va de ä för ett ord?

-Det kan nog sägas på många sätt.



-Kanske de. De vet den bättre, som ä lärdare än ja. Men ja känner bara ett 
enda. Å finns de inte samma mening i hans lära, så duger den inte. Allt 
vad I viljen människorna skola göra Eder, det gören I ock dem!



-Det kan sägas på många sätt - men aldrig bättre! svarade den unge.



Och så var han äntligen inne på den fasta väg, som söker sig fram genom 
skuggor och sol till tindrande snöfjäll i fjärran.