Selma Lagerlöf Anna Svärd

Klassisk svensk litteratur från Textalk

KARLSTADSRESAN. I.



Vad man än kan ha emot Thea Sundler, så får man erkänna, att hon bättre 
än någon annan förstod sig på att handskas med Karl-Artur Ekenstedt.



Om man till exempel tänker på Charlotte Löwensköld, så hade hon också 
velat förmå honom att resa till Karlstad och försona sig med sin mor. Men 
för att beveka honom härtill hade hon påmint honom om allt det, som modern 
hade varit för honom, och till sist hade hon verkligen försökt skrämma 
honom med att han inte skulle kunna predika så bra som hittilldags, om han 
visade sig otacksam emot sin mor.



Det var alldeles, som om hon ville, att han skulle komma likt den 
förlorade sonen och tigga och be att bli tagen till nåder i hemmet. Det 
var ingenting för honom i den sinnesförfattning, vari han då befann sig, 
han, som hade haft så stora framgångar med sina predikningar och dyrkades 
av en hel församling.



Men Thea Sundler bar sig åt på ett helt annat sätt, när hon skulle förmå 
honom att göra en ny Karlstadsresa. Hon frågade honom om det inte var 
sant, det hon hade hört sägas om den kära tant Ekenstedt, att hon begärde, 
att man skulle be henne om ursäkt också för den allra minsta missgärning, 
som man hade begått emot henne. Men om hon var så noga med andra, så var 
hon väl också själv färdig och villig...



Jo, det fick han erkänna att hon var. I samma ögonblick, som modern 
begrep, att hon hade förgått sig, var hon beredd att gottgöra och försona.



Då påminde Thea honom om den gången, då den kära tant Ekenstedt hade gjort 
den farliga resan till Uppsala mitt i tjällossningstiden, för att han 
skulle få be henne om förlåtelse. Och hon undrade på att han, som 
var en kristen präst, hade ett mindre försonligt sinnelag än en vanlig 
världsmanniska.



Karl-Artur förstod inte riktigt vart hon ville komma. Han stod bara och 
stirrade på henne.



Men fru Sundler sade då, att den här gången var det den kära tant 
Ekenstedt, som hade förbrutit sig mot honom. Och om hon var så rättrådig, 
som han påstod, så kunde han ju inte tvivla på att hon nu låg och ångrade 
sig och av hela sin själ längtade efter att få be honom om förlåtelse. Men 
hon kunde inte komma till honom, därför att hon var sjuk, och följaktligen 
var det hans plikt att fara till henne.



Detta var något annat än det Charlotte hade kommit med. Detta var inte att 
resa tillbaka till föräldrahemmet som en förlorad son, utan att träda in 
där som en segerherre. Nu for han inte för att begära nådig förlåtelse, 
utan för att ge. Det är omöjligt att beskriva hur detta tilltalade honom 
och hur tacksam han var mot Thea, som hade bragt honom på de tankarna.



Han hade knappt kommit ur kyrkan på söndagen och fått sig ett mål mat hos 
organistens, innan han for i väg till Karlstad igen. Ja, han var så ivrig, 
att han reste hela natten. Han höll sig vaken genom att tänka på hur 
vackert det skulle bli, då han och modern råkades. Det var ingen, som 
kunde göra ett sådant möte vackrare än hon.



Han kom fram till Karlstad vid femtiden på morgonen, men for inte direkt 
hem, utan tog in på gästgivargården. Om moderns sinnelag mot honom hade 
han inte minsta tvivel, men han kunde inte vara lika säker på fadern. Det 
vore alls inte omöjligt, att han skulle neka att släppa in honom, och det 
ville han inte utsätta sig för i skjutsbondens närvaro.



Värden på gästgivargården stod på sin trappa och kände igen Karl-Artur som 
gammal Karlstadsbo, då han kom resande. Han hade kanske hört ett och annat 
om att det hade uppstått en brytning mellan honom och föräldrarna, därför 
att den unge prästen ville gifta sig med en dalkulla.

Han tilltalade honom varsamt och deltagande, men KarlArtur såg så 
lugn och belåten ut och svarade så muntert, att värden fick den tron, att 
ryktet om osämjan var alldeles falskt.



Karl-Artur begärde ett rum, där han tvättade av sig resdammet och gjorde 
en mycket omsorgsfull toalett. När han kom ut igen, var han iförd 
prästrock, prästkrage och hög, svart hatt. Han hade satt på sig 
ämbetsdräkten för att visa modern i vilket fromt och prästerligt sinnelag 
han var kommen.



Gästgivarn frågade honom om han ville äta frukost, men han sade nej. Han 
ville inte fördröja det lyckliga ögonblick, då han och modern skulle falla 
i varandras armar.



Han gick raskt genom gatorna och ställde kosan mot Klarälvsstranden. Han 
kände precis samma stora och glada förväntan som på den tiden, då han hade 
varit student i Uppsala och kommit hem till en ferie.



Men plötsligt stannade han och såg lika bestört ut, som om han hade fått 
ett slag rätt i ansiktet. Han hade kommit så nära det Ekenstedtska huset, 
att han kunde se, att det stod tillbommat, med fönsterluckorna 
tillskruvade och alla dörrar stängda.



I första häpenheten föll det honom in, att värdshusvärden hade skickat bud 
till föräldrarna för att tala om, att han var kommen, och att de hade 
bommat till huset för att stänga honom ute. Han blev eldröd av harm och 
vände sig tvärt om för att gå sin väg.



Men det dröjde inte länge, innan han började skratta åt sig själv. Klockan 
var knappast sex, och huset stod stängt på det här sättet alla mornar. Det 
var då för löjligt av honom, att han hade kunnat tro, att luckorna var 
tillskruvade och dörrarna låsta för att utestänga just honom. Han gick 
tillbaka till trädgårdsgrinden, sköt upp den och tog plats på en 
trädgårdsbänk för att vänta på att huset skulle vakna.



I alla fall kunde han inte låta bli att hålla det för ett dåligt tecken, 
att hemmet hade stått stängt, när han hade kommit. Han var alls inte så 
glad längre. Den stora till försikten, som hade hållit honom uppe 
hela natten, hade gått sin kos.



Han satt och såg på de vackra blomrabatterna och på den fina gräsmattan. 
Och han såg på det stora och vackra huset. Sedan tänkte han på henne, som 
regerade över allt detta och som var så uppburen och firad, och han sade 
till sig själv, att det inte fanns någon möjlighet, att hon skulle be 
honom om ursäkt. Snart kom han så långt, att han varken kunde förstå Thea 
eller sig själv. I Korskyrka hade han tyckt, att det var en naturlig och 
given sak, att överstinnan skulle ha ångrat sig, men här insåg han, att 
det var ren galenskap.



Han blev så övertygad om detta, att han ville gå sin väg med detsamma. Ja, 
han reste sig för att gå. Han var ivrig att komma därifrån, innan någon 
människa hade sett honom.



Men just som han stod vid grinden, kom han att tänka på att det troligen 
var sista gången, som han gjorde ett besök i sitt hem. Då han nu gick, så 
var det för att aldrig komma tillbaka.



Därmed lät han grinden stå halvöppen och vände om för att gå runt tomten 
och taga farväl.



Han gick förbi husknuten och kom in under de stora, vackra träden på 
älvstranden. Ja, här skulle han aldrig mer gå och se den vackra utsikten. 
Han betraktade länge roddbåten, som låg uppdragen på stranden. Han hade 
trott, att ingen brydde sig om den numera, sedan han var borta, men han 
såg, att den var tjärad och målad, alldeles som på den tiden, då han 
brukade ro ut med den.



Han skyndade bort till ett litet grönsaksland, som han hade skött om, när 
han var barn, och han fann också det precis som förr, med alldeles samma 
grönsaker, som han hade odlat där. Och han förstod, att det var modern, 
som hade styrt om detta. Det var hon, som hade lagat, att det lilla 
leksakslandet hade hållits vid makt. Det måtte vara minst femton år, sedan 
han själv hade skött om det.



Han letade efter äpplekartar under ett astrakanträd och stoppade en på 
sig, fastän den var kålgrön och hård, så att han inte kunde bita i 
den. Och han smakade på krusbär och vinbär, fastän de redan var gamla och 
övermogna.



Han gick bort till uthuslängan och fann reda på en trädgårdsbod, där han 
hade haft stående en liten spade, en kratta och en skottkärra. Han tittade 
in, ja, han hade inte behövt undra. Alla tre sakerna fanns på samma plats, 
där han hade lämnat dem. Ingen hade fått städa undan dem.



Nu var visst klockan så mycket, att han borde skynda bort, om han skulle 
komma därifrån osedd. Men alltid var det något, som han ville se för sista 
gången. Alltsammans hade fått ett nytt värde för honom. "Jag visste inte 
hur kärt allt det här var mig", tänkte han.



På samma gång skämdes han över att vara så där barnslig. Han skulle inte 
ha velat, att Thea Sundler hade sett honom, hon, som så mycket hade 
beundrat de hjältemodiga ord, som han hade uttalat för ett par dagar 
sedan, då han hade sagt sig fri från både hem och föräldrar.



Slutligen börja-le han misstänka, att det, som höll honom kvar, var en 
hemlig förhoppning, att någon skulle få se honom och släppa in honom. Men 
då han fick detta klart för sig, tog han ett raskt beslut och gick sin 
väg.



Han hade redan kommit ut ur trädgården och stod framför grinden, när han 
hörde, att ett fönster öppnades i det igenbommade huset.



Det var omöjligt att låta bli, han måste vända sig om. Fönstret till 
överstinnans sängkammare hade blivit uppkastat. och där stod syster 
Jaquette och lutade sig ut för att inandas den friska morgonluften.



Det dröjde inte en sekund, förrän hon fick syn på honom, och strax började 
hon vinka och nicka. Och mot sin vilja gjorde han detsamma. Han nickade 
och vinkade tillbaka, och han pekade på den tillstängda förstudörren. Då 
försvann Jaquette ur fönstret, och om ett par minuter hörde han hur det 
började knarra i reglar och lås. Dörren gick upp, systern kom ut på 
tröskeln och sträckte händerna emot honom.



Han skämdes både inför Thea och inför sig själv, för 
han trodde inte i det ögonblicket, att modern 
skulle be honom om förlåtelse. Han hade ingenting i hemmet att göra, men 
han kunde inte hjälpa det, han sprang ändå fram till Jaquette. Han tog 
hennes händer och drog henne intill sig och var så glad över att hon hade 
öppnat för honom, att tårarna kom honom i ögonen.



Hon blev förfärligt lycklig. När hon såg, att han grät, slog hon armarna 
om honom och kysste honom.



--Karl Artur, Karl-Artur, gudskelov, att du är kommen!



Han hade helt och fullt lyckats övertyga sig, att han inte skulle få komma 
in. Det vänliga mottagandet överraskade honom så, att han stapplade på 
målet.



--Säg, Jaquette, är mamma vaken? Kan jag få tala med henne?



--Visst får du tala med söta mor. Hon har varit bättre de sista dagarna. I 
natt har hon sovit riktigt gott.



Hon gick före honom uppför trappan, och han följde efter litet 
långsammare. Han hade aldrig kunnat tro, att han skulle känna sig så 
lycklig över att åter befinna sig i sitt hem. Han lade handen på den 
glatta ledstången, men det var inte för att få stöd av den, utan för att 
smeka den.



När han kom in i övervåningen, väntade han sig, att någon skulle komma 
emot honom och köra bort honom. Men ingenting hände. Då gick ett ljus upp 
för honom. Fadern tycktes inte ha underrättat familjen om den stora 
brytningen. Nej, han hade inte kunnat göra det, därför att överstinnan 
varit sjuk.



Ja, han förstod, att så måtte det hänga ihop, och han gick framåt med mera 
lugn.



Vad det var fint i rummen! Det hade han tyckt förut också, men aldrig som 
i dag. Möblerna stod inte så där stelt utmed väggarna som på andra håll. 
Det var lätt och behagligt här inne. Allt hade fått sin prägel av henne, 
som bodde här.



De hade gått igenom salongen och kabinettet och nådde fram till 
sängkammardörren. Här fick han ett tecken av Jaquette, att han skulle 
vänta, medan hon ensam gled in i rummet.

Han strök sig över pannan och sökte påminna sig varför han var 
ditkommen. Men han kunde inte tänka på något annat, än att han var hemma 
och att han skulle få se modern.



Jaquette kom ut igen och hämtade honom. Och när han nu såg sin mor, som 
låg där blek, med förband om panna och arm, kände han som en stöt för 
bröstet och kastade sig ner på knä framför bädden. Hon uppgav ett 
fröjderop, slog den friska armen om hans hals, drog honom intill sig i en 
lång omfamning och kysste honom.



De såg in i varandras ögon och var överlyckliga. I det ögonblicket fanns 
det ingenting, som skilde dem åt. Det var glömt alltsammans.



Han hade inte gjort klart för sig, att modern skulle se så svag och 
bräcklig ut, och kunde knappast behärska sin rörelse. Han frågade mycket 
ömt efter hennes tillstånd. Hon kunde inte undgå att märka hur han höll av 
henne.



Men detta var det bästa botemedel för den sjuka, och hon drog honom intill 
sig än en gång.



--Det betyder ingenting. Allting är bra nu. Jag har glömt bort hur det 
kändes.



Av svaret förstod han, att hon älskade honom som förr. Och på samma gång 
visste han, att han hade fått igen allt det, som han nyss hade sörjt som 
förlorat. Han fick återigen räkna sig som son i detta präktiga hem. Han 
hade ingenting mer att önska.



Men mittunder det, att han kände sig som lyckligast, kom en oro över 
honom. Han hade rakt inte vunnit det, som han hade rest ut för. Modern 
hade inte bett honom om ursäkt, och det såg inte heller ut, som om hon 
tänkte på att göra det.



Han kände en stark frestelse att inte alls bry sig om några ursäkter. Men 
det var dock en ganska viktig sak för honom Om överstinnan erkände, att 
hon hade gjort orätt mot honom, skulle han få en helt annan ställning i 
hemmet, och föräldrarna skulle bli tvungna att ge med sig i fråga om 
giftermålet med Anna Svärd.



närtill kände han sig fullkomligt trygg och litet över modig, efter 
att modern hade gett honom ett så gott mottagande. "Det är bäst att få den 
här frågan ur världen nu genast", tänkte han. "Det är inte sagt, att mamma 
är så mild och öm en annan dag."



Ända dittills hade han legat kvar på knä, nu reste han sig upp och satte 
sig på stolen, som stod bredvid sängen.



Han var litet förlägen, därför att han skulle gå till rätta med sin egen 
mor. Men då fick han en ide, som han blev riktigt glad åt. Han kom ihåg, 
att förr i världen, när han eller systrarna hade begått någon försyndelse, 
som modern väntade att de skulle be om förlåtelse för, hade hon alltid 
tilltalat brottslingen med dessa ord: "Nåväl, mitt barn, har du ingenting 
att säga mig?"



För att nu på ett lätt och ledigt vis komma in på det brydsamma ämnet 
rynkade han pannan, satte pekfingret i vädret, men smålog på samma gång, 
så att modern skulle förstå, att han ville vara lustig och skämtsam.



--Nåväl, mamma, har mamma ingenting att säga mig?



Överstinnan tycktes inte begripa det minsta. Hon låg stilla och såg 
frågande på honom.



Den stackars systern däremot hade dittills stått där så glad och bevittnat 
det lyckliga mötet mellan modem och brodern. Men nu såg hon förskräckt ut 
och lyfte oförmärkt upp handen för att varna honom.



Karl-Artur var fullt och fast övertygad, att överstinnan skulle bli 
förtjust över hans påfund och svåra i samma ton, så snart som hon hade 
förstått meningen. Han lät visst inte varna sig, utan han fortsatte.



--Nog har väl mamma förstått, att jag i torsdags blev litet förargad över 
att mamma hade försökt att skilja mig och min fästmö från varandra. Jag 
hade aldrig kunnat tro, att min lilla mamma skulle kunna vara så grym emot 
mig. Jag blev så ledsen, att jag for min väg utan att vilja återse mamma.



Överstinnan låg lika stilla. Karl-Artur kunde inte märka minsta spår till 
vrede eller missnöje. Systern däremot tycktes bli mer och mer orolig. Hon 
smög sig närmare, och bakom sänggaveln gav hon honom ett hårt nyp i armen.

Han begrep nog vad hon menade, men han var så säker om att han 
bättre än Jaquette förstod hur överstinnan skulle tas, att han gick på som 
förut.



--Ja, mamma, sade han, när jag skildes från pappa i fredags morse, 
försäkrade jag honom, att jag aldrig mer skulle komma inom dessa väggar. 
Men nu är jag här i alla fall. Jag undrar allt om den klokaste frun i 
Karlstad kan förstå varför jag är kommen.



Här gjorde han ett uppehåll. Han var säker om att när han hade sagt så 
mycket, skulle modern fortsätta av sig själv. Men det gjorde hon inte. Hon 
drog sig bara litet högre upp på kudden och höll ögonen fästa på honom så 
ihärdigt, att han nästan tyckte, att det var plågsamt.



Han kunde inte låta bli att undra om moderns förstånd hade blivit 
försvagat genom sjukdomen. Hon brukade väl kunna tyda hal-kvädna visor. 
Men när hon nu inte gjorde det, så blev han tvungen att fortsätta.



--Det var verkligen min mening att aldrig återse mamma, men då jag nämnde 
detta för en väninna, frågade hon mig om det inte var mamma, som begärde, 
att man skulle be om ursäkt för varje den minsta förseelse, och så undrade 
hon om inte mamma också själv...



Längre kom han inte. Jaquette avbröt honom än en gång. Hon riktigt skakade 
honom i armen.



Med detsamma bröt överstinnan den långa tystnaden.



--Nej, stör honom inte, Jaquette, sade hon, låt honom fortsätta !



När modern sade dessa ord, genomfors Karl-Artur av en aning om att hon 
inte var alldeles nöjd med honom, men han sköt den åt sidan. Inte var det 
möjligt, att hon fann honom hård och kärlekslös. Han hade ju tagit på 
saken så lekfullt och lätt. Hon kunde inte begära större skonsamhet.



Nej, modern hade nog bara velat hindra Jaquette från att störa honom gång 
på gång. I alla fall hade han nu sagt så mycket, att det var bäst att tala 
till punkt.



--Det var denna min väninna, mamma, som skickade mig hit. Hon sa mig, att 
det var min plikt att fara till mamma, eftersom mamma inte kunde 
komma till mig. Minns mamma hur mamma en gång reste till Uppsala, för att 
jag skulle få be mamma om förlåtelse? Hon sa mig, att hon var övertygad, 
att mamma erkände, att mamma...



Att det skulle vara så svårt att gå till rätta med sin mor! Orden alldeles 
torkade bort i munnen på honom. Han stammade, och han hostade, och till 
sist var det ingenting annat att göra än att tiga.



Ett litet leende for över ansiktet på överstinnan. Hon frågade vem den 
väninnan var, som hade så goda tankar om henne.



--Det var Thea, mamma.



--Var det inte Charlotte, som trodde, att jag låg här och längtade efter 
att få be dig om förlåtelse?



--Nej, inte Charlotte, mamma, utan Thea.



--Jag är glad, att det inte var Charlotte, sade överstinnan.



Därmed drog hon sig än högre upp på kudden och försjönk åter i tystnad. 
Karl-Artur sade ingenting, han heller. Han hade fått säga modern vad han 
önskade, fastän inte med så stor vältalighet, som hade varit av nöden. Nu 
var intet annat att göra än att vänta.



Han betraktade modern under tiden. Säkert låg hon där och hade en svår 
strid med sig själv. Att erkänna sin orätt för den egna sonen, det gick 
nog inte i första taget.



Rätt som det var, kom hon med en ny fråga.



--Du har klätt dig i prästrock?



--Jag ville visa mamma i vilket sinnelag jag var kommen.



Ett nytt leende for över hennes drag. Han blev rädd, när han såg det. Det 
var elakt och spefullt.



Plötsligt tyckte han, att ansiktet borta på kudden såg ut, som om det 
skulle vara hugget i sten. Orden, som han väntade på, kom inte. Han råkade 
i ångest över att det inte skulle bli henne möjligt att ångra och avbedja.



--Mamma! utropade han och lade in i rösten så mycket han förmådde av 
förmaning och förväntan.



Då kom en förändring. Blodet sköt upp i ansiktet.

Överstinnan reste sig i bädden, lyfte den friska armen och skakade 
den framför honom.



--Det är slut! ropade hon. Guds tålamod är sl------ Hon kunde inte mer. 
Det sista ordet dog bort otydligt och matt, och hon sjönk ner på 
huvudgärden. Ögonstenarna rullade uppåt, så att endast vitögat syntes. 
Handen föll ner på täcket.



Jaquette ropade högt på hjälp och sprang ut ur rummet. Karl-Artur kastade 
sig framöver modern.



--Vad går det åt dig? Mamma, mamma! Men ta det då inte så hårt!



Han kysste mun och panna, som om han ville försöka kyssa liv i henne.



Medan han låg sa, kände han ett hårt grepp i nacken. Någon hade fattat tag 
i hans rockkrage, och liksom han skulle ha varit en maktlös liten 
hundvalp, bars han av en stark hand ut ur rummet och slängdes ner på 
golvet.



I detsamma hörde han fadern säga med en förfärlig röst:



--Jaså, du har kommit tillbaka. Du kunde inte ge dig till freds, innan du 
alldeles hade gjort slut på henne.





II.



När klockan visade på halv åtta samma måndagsmorgon, ringde det på hos 
borgmästarns, och den gamla förståndiga jungfrun, som skötte hushållet, 
skyndade sig ut i tamburen för att öppna.



Den, som stod utanför dörren, var Karl-Artur Ekenstedt, men jungfrun 
tänkte för sig själv, att om hon inte hade bott i Karlstad i så många år 
och sett honom både som pojke och som vuxen, skulle hon inte ha känt igen 
honom. Han var blåröd i ansiktet, och de vackra ögonen var så utsprängda, 
att det såg ut, som om de skulle ramla ur sina hålor.



Eftersom jungfrun i lång tid hade tjänat hos borgmästarns och hade samlat 
en liten erfarenhet i hithörande ting, tyckte hon, att unge Ekenstedt såg 
ut som en mördare, och allra helst skulle hon 
inte ha släppt in honom. Men då han i alla fall var son till överste 
Ekenstedt och till den rara överstinnan, så var det inget annat att göra 
än att be honom stiga in och sitta ner och vänta. Borgmästarn var ute på 
sin vanliga morgonpromenad, men han åt frukost klockan åtta, och till dess 
skulle han nog vara tillbaka.



Men om hon hade blivit skrämd bara av att se unge Ekenstedt, så blev hon 
inte lugnare, när hon märkte, att han gick förbi henne utan att hälsa 
eller säga ett ord, alldeles som om han inte hade sett, att hon fanns där.



Det var ju klart, att det inte stod rätt till med honom. Alla överstinnan 
Ekenstedts barn var annars hövliga och beskedliga. Den här sonen måtte ha 
råkat ut för en stor olycka.



Han gick från tamburen in i borgmästarns rum, och hon såg, att han slog 
sig ner i gungstolen, men där blev han inte sittande länge. Snart gick han 
fram till skrivbordet och började på att riva i borgmästarns papper.



Hon var ju tvungen att gå ut i köket och se på klockan, så att inte äggen, 
som borgmästarn skulle ha till frukost, blev för hårdkokta, och så skulle 
hon duka och lägga på kaffe. Men hon kunde inte glömma unge Ekenstedt. I 
varannan minut sprang hon in i rummen för att kasta ett öga på honom.



Nu gick han fram och tillbaka i borgmästarns rum. Än var han borta vid 
fönstret och än vid dörren, och hela tiden talade han högt för sig själv.



Kan någon undra på att hon blev rädd? Borgmästarinnan och barnen var på 
landet hos släktingar, och det andra tjänstefolket var bortskickat, så att 
hon var ensam i våningen och hade allt ansvaret.



Vad skulle hon ta sig till med honom, som gick där i borgmästarns rum och 
såg ut, som om han vore från förståndet? Tänk, om han skulle förstöra 
något av de viktiga papperna, som låg på skrivbordet! Inte kunde hon 
heller alldeles gå ifrån sina sysslor för att vaka över honom.



Då hittade den gamla förståndiga jungfrun på att fråga Karl-Artur om han 
inte ville komma in i matsalen och få sig en kopp kaffe, medan han 
väntade. Han sade inte nej, utan följde genast med henne. Och detta blev 
hon riktigt glad över, för så länge som han satt vid kaffebordet, kunde 
han ju inte ställa till med något ofog.



Han slog sig ner just på borgmästarns plats, och kaffekoppen, som hon hade 
fyllt, drack han ur i ett enda tag utan att fråga efter, att kaffet var 
kokhett. Sedan grep han själv efter kokarn, som hon hade lämnat kvar på 
bordet, slog i än en kopp och drack. Han tog varken socker eller grädde, 
bara hällde i sig det skållheta kaffet.



När han hade druckit ur den sista koppen, måtte han visst ha märkt, att 
jungfrun stod på andra sidan bordet och betraktade honom. Han vände sig 
emot henne.



--Det är bra snällt av jungfrun att koka så gott kaffe åt mig, sade han. 
Detta är säkert sista gången, som jag far något kaffe.



Han talade så lågt, att hon nätt och jämnt hörde honom. Det lät, som om 
han ville anförtro henne en stor hemlighet.



--A, nog får väl magistern gott kaffe hos prostinnan Forsius i Korskyrka, 
sade jungfrun.



--Ja, det finge jag nog, svarade han, och på samma gång gav han till ett 
fånigt litet skratt. Men jag kommer nog aldrig mer dit, jag, ser jungfrun.



Det var ju ingenting underligt i detta. Det var vanligt, att de unga 
prästerna skickades än hit och än dit. Jungfrun började känna sig lugnare.



--Jag tänker allt, att dom kan laga gott kaffe i prästgårdarna, vart än 
magistern kommer, sade hon.



--Tror jungfrun, att de också lagar gott kaffe i häktet? sade han då och 
sänkte rösten ännu mer. Där tänker jag allt att jag får vara utan både 
kaffe och dopp.



--Men inte ska väl magistern i häkte? Varför i all världen ?



Han nästan vände sig bort från henne.



--Jag vill inte svara på den frågan, sade han.



Han riktade ånyo sin uppmärksamhet på matbordet. Han strök smör på bröd, 
lade ost på och åt som en uthungrad, bet glupskt av stora bitar och 
sväljde utan att tugga. Jung frun började tro, att det inte var 
något annat fel med honom, än att han var svulten. Hon gick ut i köket 
efter borgmästarns ägg. Karl-Artur slukade de två äggen som ett intet och 
grep så till smör och bröd igen. Mittunder det ivriga ätandet började han 
tala på nytt.



--Det är bra många av de döda ute och går i staden i dag.



Han sade detta mycket lugnt och likgiltigt, som om han skulle ha berättat, 
att det var vackert väder. Men jungfrun kunde inte annat än bli litet 
skrämd, och detta måtte han ha märkt.



--Tycker jungfrun, att jag talar märkvärdigt? Ja, jag tror själv, att det 
är något underligt i detta, att jag ser de döda. Jag har aldrig gjort det 
förr, det jag vet, aldrig



förrän efter det, som hände mig i dag klockan sju.



--Jaså, sade jungfrun.



--Ser jungfrun, jag fick så svar hjärtkramp. Jag skulle gå hemifrån in 
till staden, men jag kunde inte, utan jag stod och höll fast i staketet 
omkring vår trädgård. Då såg



jag hur domprosten Sjöborg kom gående med domprostinnan under armen. De 
kom precis så, som de brukade, när de skulle äta söndagsmiddag hos oss. 
Och de visste förstås redan vad jag hade gjort, och de sa till mig, att 
jag skulle gå hit till borgmästarn och bekänna min missgärning och be om 
straff. Jag svarade dem, att det var omöjligt, men de var så envisa.



Karl-Artur avbröt sig för att slå i en ny kopp kaffe åt sig och tömma den. 
Han betraktade jungfrun med prövande blickar, liksom för att se hur hon 
tog detta, som han hade berättat för henne.



Men jungfrun sade bara helt lugnt:



--Det är ju så många, som har sett de döda, så att fördenskull behöver 
visst inte magistern.



Det märktes, att han blev glad över svaret.



--Det är just det jag tycker. Jag är mig alldeles lik, så när som på detta 
enda.



--Ja visst, sade jungfrun. Hon tyckte det var bäst att hålla med 
honom och se lugn ut, men hon började allt längta efter att borgmästarn 
skulle komma.



--Jag har inte något emot att göra efter deras vilja, sade Karl-Artur. Men 
jag har ju mitt fulla förstånd i behåll, så att jag vet, att borgmästarn 
bara kommer att-skratta åt mig. Jag nekar inte till att jag har en svår 
synd på mitt samvete, men det är ju ingenting, som jag kan bli häktad och 
dömd för.



I detsamma slöt han ögonen och böjde sig bakåt. Brödbiten, som han höll i 
handen, föll till golvet, ansiktet förvreds, som om han lede förfärliga 
kval" men han kom märkvärdigt snart tillbaka till sig själv.



--Det är hjärtkrampen, sade han. Är det inte märkvärdigt, att den kommer, 
så snart som jag säger, att jag inte kan göra det?



Han steg upp från bordet och började gå fram och tillbaka.



--Jag ska göra det, sade han och hade nu alldeles förgätit, att jungfrun 
stod bredvid och lyssnade till honom. Jag vill göra det, jag ska säga 
borgmästarn, att jag har gjort något, som han kan straffa. Jag ska säga, 
att jag är vållande till annans död. Jag ska hitta på något. Jag måste 
säga, att jag gjorde det med avsikt.



Han gick åter fram till jungfrun.



--Tänk, att det är över! sade han och såg helt glad ut. Det går över, bara 
jag säger, att jag vill lida mitt straff. Jag är så lycklig.



Den gamla förståndiga jungfrun var inte längre rädd för honom. Hon hade 
gripits av medlidande. Hon tog hans hand och strök över den.



--Men magistern förstår väl? Magistern får inte ta på sig skulden för 
något, som magistern inte har gjort.



--Jo, sade han. Jag vet, att detta är det rätta. Och jag vill så gärna dö. 
Jag vill visa mamma, att jag älskade henne. Jag ska bli så lycklig att få 
råka henne där borta på andra sidan, när allt är försonat.



--Men det ska då aldrig ske, sade jungfrun. Jag ska tala om för 
borgmästarn.



--Det ska inte jungfrun göra, sade Karl-Artur. Varför skulle inte en 
domare kunna fälla mig? Jag har ju mördat, fastän jag inte har använt kniv 
eller skutvapen. Jaquette vet hur det gick till. Tror inte jungfrun, att 
hårdhet och kärlekslöshet är farligare än stål eller bly? Pappa vet det 
också och kan vittna om det. Jag kan nog bli dömd, jag är inte oskyldig.



Jungfrun slapp att svara på detta. Hon hörde till sin stora glädje, att 
dörren till gatan öppnades, och de kända stegen kom uppför trappan.



Hon sprang ut i tamburen och hoppades hinna med att säga borgmästarn ett 
varnande ord, men Karl-Artur följde henne hack i häl. Han hade visst ämnat 
börja genast med sin bekännelse, men han kom av sig.



--Jaså, du är här i staden igen, sade borgmästarn. Det var ju för 
bedrövligt med överstinnan.



Han sträckte med detsamma ut handen för att hälsa, men Karl-Artur höll sin 
högra hand bakom ryggen. Han vände ögonen åt väggen och sade med en röst, 
som var litet darrande, men dock tydlig nog:



--Jag har kommit hit för att be farbror arrestera mig. Det är jag, som har 
dödat min mor.



--A, fanken! sade borgmästarn. Men överstinnan är väl inte död heller? Jag 
träffade doktorn...



Karl-Artur vacklade baklänges. Jungfrun trodde, att han skulle falla, och 
höll ut armarna för att ta emot honom. Men han återvann jämvikten. Han 
ryckte till sig sin hatt, och utan ett ord vidare störtade han ut på 
gatan.



Den första människa han fick syn på var familjens gamle husläkare, och han 
sprang emot honom.



--Hur är det med mamma?



Doktorn såg ogillande på honom.



--Det var bra, att jag råkade på dig, din krabat. Du understår dig inte 
att gå hem till ditt nu igen. Vad kom det åt dig? Sätta dig att hålla 
strafftal för en sjuk människa !



Karl-Artur behövde inte höra mer. Han skyndade ifrån



honom raka vägen mot föräldrahemmet. Då han kom närmare, såg han 
sin gifta syster, Eva Arcker, stå vid trädgårdsgrinden.



--Eva, ropade han, är det sant? Mamma lever?



--Ja, sade hon stilla, doktorn tror, att hon får leva.



Han ville riva upp grinden. Han tänkte inte på annat än att rusa in, kasta 
sig ner för modern och anropa henne om förbarmande. Men Eva hejdade honom.



--Du får inte gå in, Karl-Artur. Jag har statt här en lång 
mota dig. Det har varit ett så svårt slaganfall. Söta mor kan inte tala 
med dig.



--Jag väntar hur länge som helst.



--Det är inte bara för söta mors skull, sade Eva och höjde litet på 
ögonbrynen, som du inte får gå in. Det är också för söta fars. Doktorn sa, 
att söta mor aldrig kan bli sig lik igen. Och nu tål inte söta far att se 
dig. Vi vet inte vad som kunde hända, om han råkade dig. Res tillbaka till 
Korskyrka! Det är det bästa du kan göra.



Dessa systerns ord retade Karl-Artur. Han var viss om att hon överdrev 
både faderns vrede och faran för modern av att råka honom.



--Du och din man har alltid velat äta ut mig hos pappa och mamma, sade 
han. Ni förstår att begagna er av ett lyckligt tillfälle. Håll till godo!



Han svängde om på klacken och gick sin väg.



/X/ III.



Det är ju så med oss människor, att vi inte tycker om, att någonting går 
sönder. Ja, om det inte är annat än en lerkruka eller en porslinstallrik, 
så samlar vi ihop bitarna, lägger dem intill varandra och försöker limma 
och klistra för att få dem att hålla ihop.



Det var något i den vägen, som Karl-Artur Ekenstedt sysslade med, under 
det att han åkte hem till Korskyrka.



Inte hela dagen i alla fall, ty man får komma ihåg, att han inte hade fått 
en blund i ögonen under sista natten och att han inte heller, till följd 
av många upprörande hän



/HHHH/delser, hade fått tillräcklig sömn under hela 
den föregående veckan. Men nu kom kroppen med sitt omedgörliga krav, så 
att till trots av de skakande skjutskärrorna, som han åkte i, och till 
trots av allt det kaffe, som han hade hällt i sig hos borgmästarns, satt 
han och 90V under största delen av hemvägen.



Men under de små stunder, som han var vaken, försökte han att samla ihop 
delar och stycken av sig själv, så att den Karl-Artur Ekenstedt, som hade 
åkt samma väg för bara några timmar sedan och som hade sprungit sönder i 
småbitar inne i Karlstad, skulle kunna bli hel igen och brukas på nytt.



En och annan tycker kanske, att det inte var annat än en usel lerkruka, 
som hade blivit krossad, och att det inte var stort lönt att kosta på den 
arbete och lim. Men man får väl ursäkta Karl-Artur, om han inte kunde vara 
av den meningen, utan trodde, att det var en vas av äkta porslin med 
dyrbara handmålningar och rik förgyllning, som hade råkat i olycka.



På något besynnerligt sätt gav det honom en god hjälp med 
reparationsarbetet att tänka på syster Eva och hennes man, att hetsa upp 
sig emot dem och påminna sig alla de gånger, då de hade visat prov på 
avundsamhet och klagat över att modern var orättvis.



Ju mer han tänkte på det gamla agg, som Eva kände mot honom, dess mer 
förvissad blev han, att hon inte hade sagt sanningen. Det var visst inte 
så farligt med överstinnan, som hon hade låtit påskina, och att fadern 
skulle vara så förbittrad på honom, det var bara ett knep, som Eva och 
Arcker hade tänkt ut. De hoppades, att de skulle kunna begagna sig av 
denna sista dumhet, som han hade begått och som var obegripligt stor -- 
det ville han inte neka till --, för att hålla honom borta från hemmet för 
all framtid.



Just som han hade kommit till den slutsatsen, att allt skulle ha avlupit 
på bästa sätt, om inte Eva hade visat bort honom, kom sömnlusten över 
honom, och han sov, ända till dess att skjutskärran stannade vid en 
gästgivargård.

En annan gång, då han var vaken, tänkte han på Jaquette. Han ville 
inte vara orättvis mot henne. Hon var inte avundsjuk som Eva. Hon var 
snäll, och hon tyckte om honom. Men var hon inte bra enfaldig? Om hon inte 
hade stört honom under det viktiga samtalet med modern, hade han väl sagt 
ungefär detsamma, men han hade säkert sagt det på ett annat sätt. Det är 
inte lätt att lägga sina ord väl, när man hela tiden har en människa bakom 
ryggen, som rycker en i armen och viskar, att man ska akta sig.



Han hade stor nytta av att tänka på Jaquette och på hur dum och obegåvad 
hon var. Men snart somnade han ifrån henne också.



Det var med en viss motsträvighet, som han alltemellanåt tänkte på att 
också Thea Sundler hade sin del i olyckan. Hon var ju hans varmaste vän. 
Det fanns ingen, som han till den grad kunde lita på, men hon hade kanske 
ändå inte sett nog av världen för att vara en säker rådgivare. Hon hade 
tagit miste i detta, att överstinnan låg och väntade på att få be honom om 
förlåtelse. Det var det stora värde, som hon satte på honom, som hade 
förvirrat hennes omdöme, och hon hade därmed kunnat framkalla en stor 
olycka. Överstinnan kunde ha varit död nu, och han kunde ha varit 
vansinnig. Han hade varit på god väg.



För resten ville han inte gärna tänka på besöket hos borgmästarns och 
samtalet med jungfrun. Det var, som om detta skulle spränga sönder honom 
igen, så att hela arbetet med hopsättningen måste göras om från början.



Men en annan gång under de vakna småstunderna kom han på den tanken, att 
kanske just detta, att han hade visat sådan förskräckelse och sorg, skulle 
kunna bli till en hjälp för honom. Överstinnan skulle nog få höra talas om 
det, och hon skulle förstå hur han älskade henne. Hon skulle bli rörd, hon 
skulle skicka efter honom, och de skulle bli försonade.



Han ville tro, att det skulle sluta så. Var dag ville han be till Gud, att 
det måtte sluta på det sättet.



Om man får uttrycka sig så vanvördigt, var Karl-Artur ganska bra hopkittad 
igen, när han kom hem till Korskyrka vid elvatiden på kvällen. Han 
var själv förvånad över att han hade kommit igenom en sådan fruktansvärd 
sinnesskakning så pass välbehållen. Sömnig var han alltjämt, och när han 
steg ur kärran utanför prostgårdsgrinden och betalade skjutsbonden, tänkte 
han på hur skönt det skulle bli att få sträcka ut sig i en säng och sova 
sig mätt.



Då han skulle gå in i flygeln, kom emellertid husjungfrun med hälsning 
från prostinnan, att varm kvällsvard väntade inne i matsalen. Han hade ju 
helst gått och lagt sig genast, men han tyckte det var vänligt av 
prostinnan, att hon hade tänkt på att han, som hade rest hela dagen, kunde 
behöva riktig mat, så att han gick med in.



Detta hade han nog inte gjort, om han inte hade vetat, att det inte fanns 
någon i huset, som kunde fråga ut honom om hans färd. Men han visste, att 
de gamla hade lagt sig för länge sedan, och Charlotte var borta.



När han gick genom förstugan, höll han på att falla över en lår eller vad 
det var, som stod strax innanför dörren.



--A, akta sig för all del, magistern! sade tjänstflickan. Det är fru 
Schagerströms flyttsaker. Vi har hela dan hållit på mä å rulla in dom i 
halm och slå skynken om dom.



Trots detta föll det honom inte in, att Charlotte själv kunde ha kommit 
resande från Stora Sjötorp, och än mindre, att hon hade stannat kvar i 
prostgården över natten. Han gick lugnt in i matsalen och satte sig till 
bords.



Han blev inte störd på en god stund. Han fick tid på sig att äta sig väl 
mätt och skulle just knäppa sina händer till bordsbönen, då steg hördes i 
trappan. De var tunga och släpande, och han trodde, att det var 
prostinnan, som kom för att fråga om hans resa. Han tordes inte rusa sin 
väg, som han helst hade velat.



I nästa sekund gick dörren upp, tyst och långsamt, och någon kom in. Det 
hade varit illa nog, om det hade varit prostinnan. Men det var inte hon, 
utan Charlotte. Det var det värsta, som kunde hända. Han hade inte 
förgäves varit förlovad med Charlotte i hela fem år. Han kände henne. 
Tänk, vilket uppträde det skulle bli, när hon fick höra, att 
överstinnan hade fått ett slaganfall ! Hon skulle läxa upp honom. Så 
trött, som han var, skulle han bli tvungen att höra på henne i timtal. Han 
beslöt i all hast, att han skulle visa sig så där försmädligt artig emot 
henne, som han hade brukat på sista tiden. Det var alltid bästa sättet att 
hålla henne på avstånd.



Men innan han hade hunnit säga något, hade Charlotte kommit så långt fram 
i rummet, att de två talgljusen, som stod på bordet, lyste upp hennes 
ansikte. Han såg då, att ögonen var rödkantade av gråt och att hon var 
dödsblek. Det måtte ha hänt henne någonting förskräckligt.



Det låg närmast till hands att antaga, att hon kände sig olycklig över 
sitt giftermål. Men det var återigen bra olikt henne att visa detta så 
tydligt. Och den förre fistmannen var väl den siste, som hon skulle ha 
låtit blicka in i en sådan sak.



Men det var ju sant! Han hade hört för ett par dagar sedan, att 
doktorinnan Romelius, hennes syster, hade blivit farligt sjuk. Han trodde 
sig förstå vad som hade inträffat.



Charlotte drog fram en stol och satte sig vid matbordet. Hon började tala 
med en underligt hård och uttryckslös röst, såsom man gör, när man har 
föresatt sig att på inga villkor komma i gråt. Hon såg inte på honom, man 
kunde tro, att hon satt där och talade högt för sig själv.



--Kapten Hammarberg kom hit för en timme sedan, sade hon. Han hade varit i 
Karlstad och reste därifrån i morse litet senare än du. Men han åkte med 
två hästar och kom därför så mycket tidigare. Han sa, att han hade farit 
om dig på vägen.



Karl-Artur ryckte stolen tillbaka från bordet. Från huvudet och ner till 
hjärtat for det som ett skarpt hugg.



--Då han körde förbi prostgården, fortsatte Charlotte lika entonigt och 
omständligt, såg han, att det lyste ur fönsterna i ämbetsrummet, och 
trodde därför, att prosten inte hade gått och lagt sig. Han steg då ur 
vagnen för att få den glädjen att berätta honom hur hans adjunkt i dag på 
morgonen hade uppfört sig i Karlstad. Han tycker om att berätta sådana 
saker.

Hugg på hugg kom det från huvudet och skar igenom hjärtat. Allt det, 
som han förut på dagen hade samlat upp och kittat ihop, höll på att falla 
sönder. Nu skulle han få höra hur hans medmänniskor dömde om hans 
handlingar.



--Vi hade inte stängt förstudörrarna, sade Charlotte, därför att vi i 
varje ögonblick väntade, att du skulle komma, så att han kunde stiga in i 
ämbetsrummet utan hinder. Men onkel hade nyss gått och lagt sig, så att 
det blev inte honom, som han råkade, utan mig, som satt där och skrev 
brev. Jag hade inte kunnat tänka på sömn, innan jag fick veta hur det hade 
gått för dig i Karlstad. Nu fick jag höra det av kapten Hammarberg. Jag 
tror, att han fann än större nöje i att berätta det för mig än för onkel.



--Och Charlotte, inföll Karl-Artur, Charlotte fann naturlighis inte mindre 
nöje i att lyssna.



Charlotte gjorde en liten avvärjande rörelse. Det lilla utfallet var 
ingenting att svara på. Det var sådant där, som människor griper till, när 
de är i stor nöd och ändå vilja visa sig morska. Hon fortsatte med sin 
berättelse.



--Kapten Hammarberg stannade inte länge, sade hon.



Han gick sin väg, så snart som han hade talat om, att du hade hållit en 
straffpredikan för din mor och att hon hade fått ett svårt slaganfall. Ja, 
ditt besök hos borgmästarn nämnde han också om. Ack, Karl-Artur, 
Karl-Artur!



När hon kom till detta, var det slut med hennes lugn. Hon satte näsduken 
för ögonen och snyftade.



Men nu är det ju så med oss människor, att vi inte tycker om, att en annan 
gråter över oss. Och inte heller tycker vi om att tänka på att en annan 
just nyss har suttit och hört en lustig och kvick berättelse om hur dumt 
och löjligt vi har burit oss åt. Därför kunde inte Karl-Artur låta bli att 
säga någonting om att Charlotte, som nu var gift med en annan, inte 
behövde göra sig så stora bekymmer om honom och hans familj.



Inte heller detta upptog hon till besvarande. Det var



naturligt, att han skulle gripa till ett sådant försvarsmedel. Det var 
ingenting att vredgas över.

I stället bekämpade hon gråten för att kunna ge uttryck åt det, som 
hon hela tiden hade velat säga honom.



--När jag fick veta allt det där, var jag till en början besluten att inte 
tala med dig i kväll. Jag förstod ju, att du helst ville vara i fred. Men 
det är någonting, som jag måste säga dig utan dröjsmål. Jag ska inte bli 
långrandig.



Han ryckte på axlarna och såg undergiven och olycklig ut. De satt ju där i 
samma rum. Han var tvungen att höra på henne.



--Du måste veta, att alltsammans är mitt fel, sade Charlotte. Det var jag, 
som övertalade Thea--Hela din Karlstadsresa--Det var jag--Du ville inte, 
men jag ville-- Och om nu din mor dör, så är det jag och inte du...



Hon kunde inte säga mer. Hon kände sig så olycklig och skuldbelastad.



--Jag skulle ha varit tålig, sade Charlotte, så snart som hon blev så pass 
herre över sin sinnesrörelse, att hon kunde tala. Jag skulle inte ha sänt 
av dig så snart. Du bar ännu på bitterhet mot din mor. Du hade inte 
förlåtit henne. Det var därför det gick, som det gick. Men jag borde ha 
förstått, att det inte kunde lyckas. Allt, allt, allt är mitt fel.



Hon steg upp med detsamma och gick en stund fram och tillbaka på golvet, 
medan händerna slet i näsduken. Äntligen stannade hon framför honom.



--Det var detta jag ville att du skulle veta. Alltsammans är mitt fel.



Han sade ingenting. Han bara sträckte ut händerna, tog hennes ena och höll 
kvar den.



--Charlotte, sade han mycket stilla och milt, tänk, så många samtal vi har 
haft i det här rummet, vid det här matbordet! Här har vi tvistat och 
grälat, men här har vi också haft bra många glada stunder. Och nu är det 
sista gången.



Hon stod dar vid hans sida. Hon begrep inte vad detta var. Han satt och 
strök hennes hand, och han talade vänligare till henne, än han hade gjort 
på åratal.



--Charlotte har alltid varit ädelmodig och velat hjälpa mig. Det finns 
ingen, som är så ädelmodig som Charlotte.

Hon var förstummad av förvåning, hon kunde inte 
en gång säga emot.



--Jag har bara visat ifrån mig Charlottes ädelmod. Jag har inte velat 
förstå. Men ändå kommer Charlotte nu i kväll och vill ta alltsammans på 
sig.



--Ja, men det är så, sade hon.



--Nej, Charlotte, det är det inte. Säg ingenting mer! Det är min egen 
egenrättfärdighet, min hårdhet. Charlotte ville bara det bästa.



Han lade ner huvudet mot bordet och grät. Men han släppte inte hennes 
hand, utan hon kände hur tårarna droppade ner på den.



--Charlotte, sade han, jag känner mig som en mördare. Det finns inget hopp 
för mig.



Med den lediga handen strök hon över hans hår, men hon sade ännu 
ingenting.



--Jag fick så ont i hjärtat i Karlstad, Charlotte. Jag tror, att jag var 
vansinnig. Sedan, under hemresan, försökte jag att hålla det ifrån mig. 
Men jag förstår, att det går inte. Jag måste ta det på mig.



--Karl-Artur, sade Charlotte, hur var det? Hur kom det sig? Jag har bara 
träffat kapten Hammarberg.



Karl-Artur hade aldrig hört Charlotte tala så milt och moderligt. Han 
kunde inte motstå henne, utan började genast sin berättelse. Han tyckte, 
att han gjorde bot genom att ingenting överskyla, ingenting urskulda.



--Charlotte, sade han till sist, varför var jag så förblindad? Vad var 
det, som förledde mig?



Hon svarade inte på detta. Men hennes hjärtas barmhärtighet omsvepte honom 
och mildrade svedan i hans sår. Ingen av dem tänkte på hur underligt det 
var, att de talade samman på detta sätt med större förtrolighet än 
någonsin förr. De rörde sig inte heller, utan han satt hela tiden kvar vid 
bordet, och hon stod lutad över honom. De talade om allting. Han frågade 
henne om hon trodde, att han kunde fortsätta att vara präst.



--Inte behöver du vara rädd för kapten Hammarberg och vad han kan komma 
att säga.

--Det är inte kapten Hammarberg jag tänker på, Charlotte, nå.en jag 
känner mig så ömklig och förkastad. Charlotte kan inte veta hur jag känner 
mig.



Charlotte ville inte svara på detta.



--Men gå du i morgon och tala med onkel Forsius! sade hon. Ingen är så vis 
och from som han. Och han säger kanske, att du passar bättre till präst nu 
än förr.



Detta var ett gott råd. Det skänkte honom ro. Och på samma sätt var det 
med allt, vad hon sade. Det gjorde honom gott. Han kände ingen 
upproriskhet, ingen misstro.



Till sist trvckte han en lätt kyss på hennes hand.



--Charlotte, jag vill inte tala om det, som har varit, men låt mig ändå 
säga, att jag inte förstår mig själv! Varför har jag skilt mig ifrån 
Charlotte? Nej, jag vill inte urskulda mig, men det är, som om jag drives 
att göra vad jag inte vill. Varför har jag kastat min mor i dödens famn? 
Varför har jag förlorat Charlotte?



En häftig kamp avspeglade sig i Charlottes ansikte. Hon gick bort till 
rummets mörkaste vrå. Hon hade kunnat upplysa honom om orsaken, men hon 
ville inte. Detta var en helig stund. Ingenting, som kunde te sig såsom 
hämnd, fick komma till synes.



--Kära Karl-Artur, sade hon, jag ska resa min väg om någon vecka. 
Schagerström och jag ämnar följa syster Marie-Louise ut till Italien, så 
att hon ska få bot för sitt sjuka bröst och slippa dö ifrån sina små barn. 
Kanske var det fördenskull, som allt detta måste ske.



När hon hade sagt detta, gick hon fram till mannen, som hon älskade, och 
strök än en gång med handen över hans har.



--Guds tålamod är inte slut, sade hon. Jag vet, att det varar.



HÄST OCH KO, PIGA OCH DRÄNG. I.



vem var hon, att hon skulle bli uttagen framför alla andra fattiga 
gårdfarihandlerskor till lycka och upphöjelse?



Visst var det sant, att hon var styv att förtjäna pengar och sparsam, så 
att hon aldrig gav ut en skilling i onödan, och knepig och förslagen, så 
att hon kunde locka folk att köpa både vad de behövde och vad de inte 
behövde. Men hon tyckte ändå inte, att hon förtjänade att upphöjas över 
alla de gamla kamraterna.



Ja, vem var hon, att en högt uppsatt man hade kastat ögonen på henne?



Var morgon, då hon vaknade, sade hon till sig själv: "Är det int ett 
under? Jo, det är ett under lika stort som något, som står omtalat i 
bibeln. Det borde predikas om'et i körkorna."



Med detsamma knäppte hon sina händer och inbillade sig, att hon satt i 
kyrkbänken. Hon såg folk runtomkring sig, och en präst stod i 
predikstolen. Det var som en vanlig gudstjänst utom det, att prästen hade 
valt ett ovanligt ämne. Han talade om ingenting annat än de stackars 
dalkullorna, som gick landet runt för att driva köpenskap och som hade så 
många faror och besvärligheter att utstå. Liksom en, som var inne i saken, 
berättade han hur illa de fick fara i dåliga kvarter, hur liten 
förtjänsten blev och hur de många gånger inte unnade sig en bit mat för 
att inte minska på de fattiga styvrarna, som de ville föra med sig hem. 
Men nu var prästen glad att kunna meddela sina älskade åhörare, att Gud i 
sin nåd hade sett till en av dessa trötta vandrerskor. Hon skulle aldrig 
mer behöva ströva omkring i ur och skur på landsvägen. Hon skulle bli gift 
med en präst och få flytta in på ett prästboställe, där det fanns 
hast och ko, piga och dräng.



När predikanten hade hunnit så långt, blev det lätt ljust i kyrkan. 
Alla gladdes över att en fattig stackare skulle komma till heder och 
välstånd. De, som satt i närheten av Anna Svärd, nickade åt henne och 
smålog.



Hon blev röd på kinderna av förlägenhet, men det blev än värre, för nu 
vände sig prästen åt hennes håll och sade ett par ord direkt till henne.



"Vem är du, Anna Svärd, att du har blivit uttagen till lycka och 
upphöjelse framför alla andra fattiga gårdfarihandlerskor? Kom ihåg, att 
det inte är din egen förtjänst, utan bara nåd och barmhärtighet, och glöm 
inte bort dem, som maste halla på att slita för att tjäna ihop pengar till 
kläder och föda!"



Ja, den prästen talade så vackert, att hon hade velat ligga kvar i sängen 
hela dagen och höra på honom. Men när han kom till detta om de andra 
kullorna, fick hon tårarna i ögonen, då kastade hon av sig täcket, ifall 
det var så gentilt, att hon hade ett täcke över sig och inte bara en 
gammal säck eller en matt-trasa, och sprang upp ur bädden.



"Tok ! " ropade hon till. "Ska du gråta över sånt, som du själv ligger och 
hittar på?"



Det enda, som hon kunde göra för att hjälpa de forna kamraterna, det var, 
att hon begav sig på hemväg redan i mitten av september. Hon gick ifrån 
höstmarknaderna, som nu började hållas både här och där. Det var en 
försakelse, men hon beslöt att avstå den. åt de gamla medtävlarna. Hon 
ville inte gå i vägen för dem, som aldrig någon herrkarl skulle komma att 
gifta sig med. Hon tänkte på Ris Karin, som var från Medstubyn liksom hon 
själv, på Annstu Lisa och många med dem, som skulle bli glada åt att hon 
inte stod med på marknadsplatsen och drog till sig kunderna.



Hon visste, att när hon kom hem, skulle ingen kunna begripa varför hon 
hade varit så galen, att hon hade gått ifrån marknaderna. Och inte heller 
skulle hon kunna tala om för någon hur det kom sig. Men hon fick lov att 
göra något för Vår Herre, hon, som hade fått så mycket av honom.



Däremot fanns det inget hinder för att hon skaffade sig ett nytt lager av 
varor, innan hon gick från Karlstad. Och inte heller var det något, som 
förbjöd henne att gå in i varenda stuga, som hon fick sikte på under vägen 
norr ut, och försöka att få sälja. Men då köpslagandet var slut och hon 
hade snört fast säcken på ryggen och stod vid dörren med handen på 
dörrklinkan, då kunde hon inte låta bli att vända huvudet inåt stugan för 
att vittna om det undret, som hade hänt henne.



--Nu ska ni ha tack här inne, så många som ni är, sade hon. Jag kommer 
aldrig hit mer. Jag ska gifta mej.



Om då folket i stugan skyndade att säga några medkänslans ord och frågade 
vad slags karl hon skulle få, fortsatte hon med stor högtidlighet.



--Det är ett under så stort, att det borde predikas om'et i körkorna. För 
vem är jag, att det ska ske mej så stor lycka? Jag ska gifta mej mä en 
präst och bo på ett prästboställe. Jag får häst och ko, piga och dräng.



Hon trodde förvisst, att de gjorde narr av henne, då hon var gången, men 
det frågade hon inte efter. Hon fick lov att visa sig tacksam, annars 
kunde lyckan bli tagen ifrån henne.



En gång kom hon in på ett ställe, där hon inte kunde förmå matmodern att 
köpa något, och detta fastän hon var en rik änka och själv styrde med sina 
pengar. Då föll det henne in att säga, att i dag fick inte kära mor neka 
att göra handel, för nu var det sista gången, som hon var här i detta 
ärendet. Och därmed teg hon och såg hemlighetsfull ut.



Den snåla matmodern blev nyfiken. Hon kunde inte låta bli att fråga varför 
Anna Svärd skulle sluta upp med köpenskapen.



Och den vackra dalkullan svarade, att det var ett stort under. Ja, ett 
under lika stort som något, som stod omtalat i bibeln. Men någon annan 
upplysning gav hon inte, och mor i huset var tvungen att komma med flera 
frågor.

Anna Svärd bara knep ihop läpparna och var så helt



och fullt den gamla Anna Svärd, att den snåla matmodern måste forse sig 
med både silkeduk och nackkam, innan hon fick veta, att Gud hade sett till 
den fattiga gårdfarihandlerskan i hennes ringhet och att hon skulle gifta 
sig med en präst och få bo i en prästgård, där det fanns häst och ko, piga 
och dräng.



När hon gick bort från gården, tänkte hon, att detta var



ett bra knep och att hon skulle göra om det många gånger. Men det gjorde 
hon ändå inte. Hon var rädd, att det skulle föra olycka med sig. Man ska 
inte missbruka det heliga.



I dess ställe kunde det hända henne, att hon stack till småjäntorna i 
stugorna en liten bröstnål med knapp av färgat glas utan betalning, bara 
som gåva. Aldrig förr hade det fallit henne in att ge bort något. Det var 
en liten återskänk till Vår Herre.



Ja, vem var hon, att lyckan skulle komma strömmande över henne från alla 
håll? Var det därför, att hon hade gått ifrån höstmarknaderna och lämnat 
dem åt de gamla kamraterna, som folket i stugorna var så ivriga att köpa? 
Under hela vandringen uppåt Klarälvsdalen var det likadant. Hejsan! Så 
snart som hon öppnade säcken, kom de löpande, både stora och små, som om 
de trodde, att hon hade sol och stjärnor att bjuda ut. Innan hon hade 
hunnit halvvägs, märkte hon, att hennes varor började tryta.



En dag, då hon inte hade mera kvar i påsen än ett dussin hornkammar och 
några bandbuntar och var förargad över att hon inte hade kunnat bära med 
sig dubbelt så mycket varor från Karlstad, möLte hon gamla Ris Karin. 
Gumman kom norr ifrån. Hennes säck var så full, att den pöste, och trumpen 
och sur var hon själv, därför att hon inte hade fått sälja något på ett 
par dagar.



Då köpte Anna Svärd alla de varor, som Ris Karin kom släpande med, och 
nyheten, att hon skulle gifta sig med en präst, den gav hon henne på 
köpet.



Anna Svärd tänkte, att den ljungbacken, där de satt och gjorde upp 
affären, skulle hon aldrig glömma. Detta var 
ändå det roligaste, som hon hade haft på hela 
hemresan. Ris Karin blev lika rödgredelin i ansiktet som ljungen, och till 
sist pressade hon fram en tår. Men då Anna Svärd såg, att gumman grät, kom 
hon ihåg hur hon själv utan all egen förskyllan hade blivit upphöjd 
framför alla andra gårdfarihandlerskor, och hon gav henne litet mer betalt 
för varorna, än som först hade varit överenskommet.



Ibland, då hon stod högt uppe på en backe, ställde hon sig med ryggen mot 
en gärdsgård, så att hon hade stöd för säcken, och följde med ögonen 
flyttfåglarna på deras tåg söder ut. Om ingen fanns i närheten, som kunde 
skratta åt henne, ropade hon till dem, att de skulle hälsa till den de 
visste, att hon önskade, att hon hade vingar, hon som de, så att hon kunde 
flyga till honom.



Ja, vem var hon, att hon skulle bli uttagen framför många andra och få 
sitt hjärta upplåtet, så att det hade börjat tala längtans och kärlekens 
urgamla språk?





Anna Svärd var äntligen så långt kommen på hemvägen, att hon 
hade Medstubyn inom synhåll. Och först och främst stannade hon och såg 
efter, att den låg välbehållen på sin gamla plats utmed Dalälven, att 
gårdarna stod där likaså tätt hopbyggda och var lika låga och grå som 
vanligt, att kyrkan låg på det lilla näset söder om byn, alldeles som den 
brukade, och att björkholmar och tallskogar inte hade blivit bortsopade 
från jorden under hennes bortovaro, utan låg kvar där de skulle vara, de 
också.



Men sedan hon hade förvissat sig om allt detta, såg det ut, som om det 
skulle gå med henne som med många andra, att just som de är nära målet, så 
känner de sig så uttröttade, att de knappast kan nå fram. Hon fick lov att 
bryta av en stör från en gärdsgård, så att hon skulle få en käpp att 
stödja sig mot, och trots den hjälpen kunde hon bara släpa sig utåt vägen 
steg för steg. Ryggsäcken tyngde henne, så att hon gick dubbelviken, och 
andedräkten svek henne. Rätt som det var, blev hon tvungen att 
stanna för att pusta ut.



Så sakta det än gick för henne, nådde hon till sist fram till själva byn. 
Hon hade kanske hoppats på att hon skulle möta Gammel Berit, mor hennes, 
eller någon annan god vän, som kunde hjälpa henne med säcken, men hon 
råkade inte en människa.



En och annan var det väl ändå, som såg henne i hennes eländighet, och de 
undrade genast hur det skulle gå med modern, om nu dottern kom hem sjuk 
och förstörd, som det såg ut till. Ty Svärdsmor var ju en fattig 
soldatänka utan pengar och utan egen stuga, och hon skulle aldrig ha 
kunnat försörja sig och sina två barn, om inte svågern, Jobs Erik, som 
var en välbärgad man, hade låtit henne bo i hans gård i en liten kammare, 
som låg inklämd mellan stall och lagård. Berit var styv i sysslor och 
vävnad, hon var en sådan där mångkunnig människa, som man inte kan reda 
sig utan i en by. Men hon hade allt fått ligga i selen både natt och dag 
för att dra fram de två barnen, så att hon var närmast utsliten. Hon hade 
väl hoppats på någon lättnad nu, sedan dottern hade börjat med handeln. 
Måtte det nu inte stå för illa till! Det var ett dåligt tecken, att Anna 
kom hem i otid. Ja, de fattiga, de ska då jämt råka illa ut.



Anna Svärd letade sig fram mellan vedstaplar, timmerhögar och arbetsåkdon, 
som var hopade mellan de många husen i Jobsgården, och nådde fähuskammarn. 
Modern var hemma för ovanlighetens skull. Hon satt mittpå golvet och spann 
lin. Man kan förstå hur rädd hon skulle bli, när dörren gick upp och 
dottern kom in närapå dubbelviken och stödd på en gärdsgårdsstör. Inte 
heller gj orde Anna Svärd något för att hindra, att modern skulle bli helt 
ihjälskrämd. Hon sade god dag så lågt, som om hon knappt kunde få fram 
ordet. Hon suckade och pustade, hon vände bort ansiktet för att inte 
behöva se gumman i ögonen.



Ja, vad skulle Gammel Berit tänka? Hon var van vid att dottern kom gående 
så rak, som om hon inte visste av någon börda Hon anade det värsta och 
sköt spinnrocken ifrån sig.

Anna Svärd gick, alltjämt pustande och suckande, tvärs över golvet 
fram till bordet under fönstret och satte ner säcken på bordskivan. När 
hon hade spänt lös remmarna gned hon sig med handen över korsryggen. Hon 
försökte räta upp sig, men det var ingen möjlighet. Lika krokig och böjd, 
som hon hade kommit in i rummet, gick hon bort till spisen och satte sig 
på spishällen.



Ja, vad skulle Svärdsmor tänka? Dottern hade säcken likaså full, som när 
hon hade gått sin väg förra våren. Hade hon ingenting fått sälja på hela 
sommarn? Hade hon varit sjuk, hade hon gått och fördärvat sig på något 
sätt? Hon blev så rädd för vad hon skulle få höra, att hon inte tordes 
fråga.



Men Anna Svärd måtte ha varit av den meningen, att modern inte skulle 
kunna ta emot det stora budskapet på ett rätt sätt, om hon inte först hade 
känt sig mer olycklig och förkommen än någonsin, så att hon frågade med 
ömklig röst om inte modern, som var utvilad, ville göra henne den tjänsten 
att spänna upp säcken.



Jo då, Svärdsmor ville visst tjäna henne på vad sätt hon kunde, men 
händerna darrade, så att det dröjde en god stund, innan hon kom till rätta 
med alla knutar och söljor och kunde gräva sig ner i säcken. Men när hon 
det gjorde, ja, fastän Gammel Berit hade varit med om mångahanda, så fick 
hon erkänna, att den gången gick det runt i huvudet på henne. För vad 
skulle hon tänka om allt det, som hon plockade upp ur säcken? Hon såg 
varken till trådknappar eller silkedukar eller synålsbrev. Det första hon 
fick tag i var en liten skinka, och under den låg en stor påse bruna bönor 
och en likaså stor påse gula ärter. Hon såg inte till en bandbunt, inte en 
syring, inte en bit kattun, ingenting sådant, som en gårdfarihandlerska 
borde ha i påsen, utan bara havregryn och risgryn, kaffe och socker, smör 
och ost.



Håret ville resa sig på henne. Hon kände ju dotter sin. Hon var inte den, 
som kom hemdragande med kalasmat. Hade hon mist förståndet, eller vad var 
det åt henne?



Gumman var färdig att springa ut efter svågern, för att han skulle ta reda 
på hur det stod till, men lyckligtvis kastade hon dessförinnan en 
blick bortåt spisen och såg då, att dottern satt och skrattade åt henne. 
Hon förstod, att Anna bara hade spektaklats med henne, och hon tänkte, att 
med rätta borde hon köra ut henne. Men hon ville inte göra det heller, 
förrän hon hade fått reda på hur allt hängde ihop, för det var inte 
mindre ovanligt, att dottern ville leka och skämta, än att hon var 
slösaktig.



--Åt hocken är det, som du har buri hem allt det här?



--Det är fäll åt dej, det.



Svärdsmor hade velat tro i det längsta, att det var någon av 
grannkvinnorna, som hade bett dottern att föra med sig hem de fina 
matvarorna. Nu gick det återigen runt i huvudet på henne.



--Tok! sade hon. Int kan jag tro, att du går och bär dej fördärvad för mi 
skull.



--Jag fick utsålt på hemvägen. Det blev så konstigt å gå, när jag int hade 
någe i påsen. Jag fick lov å stoppa i den vad jag kunde få tag i.



Men Cammel Berit, som var van att blanda ut sitt mjöl med halm eller bark 
och som sällan hade det så präktigt, att hon åt mjölk till vattgröten, 
kunde inte nöja sig med den förklaringen. Hon satte sig bredvid dottern i 
spisen och tog hennes hand i sin.



--Du får tala om för mej vad du har råka ut för.



Då äntligen måtte Anna Svärd ha funnit henne tillräckligt förberedd. Hon 
höll inte längre tillbaka den stora nyheten.



--Ja, sir du, mor, det är ett under. Det är ett under lika stort som någe, 
som står omtalat i bibeln. Det borde predikas om'et i körkorna.





III.



Både mor och dotter var sams om att den första, som borde få höra den 
stora nyheten, kunde inte vara någon annan än Jobs Erik.



Han var inte endast deras närmaste släkting, utan Anna Svärd hade 
alltid stått väl hos honom, och många gånger hade han sagt, att om bara 
brorsdottern kunde skaffa sig en brudgum, så skulle han göra bröllop åt 
henne.



De gick in till honom tidigt på eftermiddagen och kom över honom, när han 
satt i spisen och knackade ur pipan askan efter den usla björnmossan, som 
han rökte i stället för tobak. Så här års, när ingen av de unga karlarna, 
som hade dragit söder ut på arbete, ännu var hemkommen, fanns det inte en 
kardus röktobak att uppdriva i hela Medstubyn.



Anna Svärd såg genast, att han var i dåligt humör, men hon blev varken 
skrämd eller ledsen. Hon tänkte bara, att när han fick höra det stora 
budskapet, skulle han nog bli glad igen.



Jobs Erik var lång och reslig med mörkt hår, regelbundna drag och djupa 
blå ögon. Anna Svärd var så lik honom, att hon kunde ha varit hans dotter. 
Likheten låg inte bara i det yttre. Jobs Erik hade också i sin ungdom 
dragit kring landet som gårdfarihandlande. Han hade varit knepig och 
förslagen, alldeles som hon, och tjänat bra med pengar. Då hans egna barn 
hade blivit vuxna, hade han velat sända ut dem på samma bana, men ingen av 
dem hade haft fallenhet för yrket. Anna Svärd däremot hade haft både den 
rätta lusten och de rätta anlagen, och farbrodern brukade skryta med henne 
och upphöja henne på de egna barnens bekostnad.



Men då hon steg in i stugan den här gången, blev det minsann inte tal om 
skryt eller beröm.



--Ar du nu rent galin? ropade farbrodern emot henne. Har du gått ifrån 
alla di stora höstmässorna?



Men hon, som hade fått vara med om ett så stort under och blivit utvald 
till lycka och upphöjelse framför alla andra fattiga gårdfarihandlerskor, 
ja, till och med framför alla de kullor, som var uppväxta i Medstubyn i 
hennes tid, hon tyckte inte, att det gick an att komma och berätta om sin 
förlovning så rättfram, som när man tackar för mat, utan hon var tvungen 
att göra en liten förberedelse, så att nyheten skulle få det mottagande, 
som den förtjänade.

Därför sade hon ännu ingenting om sitt äventyr. Hon svarade bara, 
att hon hade blivit trött på att vandra och hade längtat att få komma hem.



--En får aldrig bli trött, sade Jobs Erik, och därmed gav han sig till att 
berätta hur han hade stått i och vad han hade förtjänat.



Anna Svärd hörde på utan att avbryta, men när han äntligen teg, försökte 
hon göra en liten förberedelse till det, som komma skulle. Hon letade fram 
en kardus röktobak ur sin taska och bad honom hålla till godo.



Men nu förhöll det sig så, att Jobs Erik hade lånat Anna Svärd litet 
pengar, då hon för tre år sedan började sin rörelse. Förut om höstarna 
hade hon genast kommit och talat om hur stor förtjänsten hade varit och 
gjort avbetalning på lånet. Nu kom hon inte med pengar, utan med en kardus 
tobak. Visst var den efterlängtad, men Jobs Erik såg ändå ganska sur ut, 
när han tog emot den.



Anna Svärd kände honom likaså väl, som hon kände sig själv, och hon 
förstod, att Jobs Erik blev orolig, när hon gav honom tobak. Hon hade 
aldrig förr gett honom någon gåva. Det var kanske så, att handeln hade 
gått illa för henne. Kom hon nu och gav honom tobak, därför att hon inte 
hade några pengar att betala med?



Han satt och svängde kardusen mellan fingrarna utan att säga så mycket som 
tack.



--Jag skulle fäll en gång ge dej någe för att du hjälpte mej i väg, sade 
Anna och gjorde ett nytt försök att komma till det högtidliga meddelandet. 
För nu är det så, att jag ska sluta mä den här rörelsen.



Farbrodern satt ännu och vägde paketet i handen. Han såg ut, som om han 
ämnade slänga det rätt i synen på henne. Skulle hon sluta med rörelsen? 
Han begrep ingenting, men det, att hon inte hade några pengar att ge honom 
nu och heller aldrig skulle få några, det begrep han.



--För si, det är så, att jag ska gifta mej, fortfor Anna Svärd. Vi tyckte, 
mor och jag, att du var den första, som borde få veta't.



Jobs Erik lade ifrån sig kardusen. Nu var det blankt ute 
med hoppet att få skulden gäldad. Men det var 
inte nog



med det, utan han skulle kanske också bli tvungen att göra bröllop åt 
brorsdottern. Han harsklade sig, som om han hade ämnat säga något, men han 
betänkte sig.



Svärdsmor tyckte, att det var rent synd om honom. Allt ont i världen 
tycktes ha störtat över honom på en gång. Hon ville låta honom veta hur 
det hängde ihop med gifter målet.



--Aldrig kunde jag fäll tro, när du skicka i väg'na mä



krampåsen för tre år sen, att hon gick mot så stor lycka. Hon ska gifta 
sej mä en präst nere i Värmland. Hon får bo i en prästgård, där det finns 
häst och ko, piga och dräng.



--Ja, sade Anna Svärd och slog blygsamt ner ögonen, det är ett så stort 
under. Det är, som om jag, min stackare, skulle gå mot större lycka än 
självaste Jobs Erik.



Men gubben tycktes inte bli så värst gripen av underrättelsen. Han 
blickade från modern till dottern, och munnen drog sig till ett 
försmädligt löje.



--Jaså, en präst, sade han. Inte värre! När brorsdotra mi kom in här så 
stor i hågen och skänkte mej tobak, så trodde jag allra minst, att hon 
hade blitt förlovad mä en prins.



--Kära då! sade Svärdsmor. Du måtte fäll aldrig tro, att hon spektaklas mä 
dej ?



Gubben reste sig i-hela sin ståtliga längd.



--Nej, int tror jag, att hon spektaklas mä mej, sade han. Men folk neråt 
landet är så gruveligen lustiga och skämtsamma, det vet den, som har gått 
där i köpenskap. Int heller undrar jag på att hon, som är ung, låter lura 
sej. Men du och jag, Berit, får fäll låta bli å tappa förstånde. Gå du ut 
i köke och be dom där ute laga en god vägkost åt dotra di, och skicka sen 
åv'na i morron dag! Två månar härefter, men inte förr, må hon vara tebaka.



Modern och dottern steg upp helt skrämda och gick mot dörren. Men där 
stannade Anna Svärd och sade tveksamt:

--Dom där pengarna, som jag är skyldig dej, dom har jag mä mej i 
dag. Men du vill kanske int ta emot dom förrn i december?



Då gav farbrodern henne en blick, som gick genom märg och ben.



--Äsch! sade han. Ar du så långt kommen, att du gör narr åv Jobs Erik? Gå 
int och gift dej, barn! Håll fast ve handeln ! Du kan bli så rik, att du 
mäktar köp hela Medstubyn.





IV.



När de hade kommit hem från Jobs Erik, ville Anna Svärd, att de skulle gå 
till mor Ingborg i Risgården och låta henne vara den nästa, som fick höra 
om det stora undret. Men det ville inte Gammel Berit höra talas om.



För visserligen låg Risgården alldeles intill Jobsgården, och visserligen 
hade aldrig grannsämjan blivit bruten så där öppendagligt, att folk visste 
om det, men den var nog inte så god, som den borde vara.



Mor Ingborg i Risgården var änka, och fastän hon ägde den bästa gården i 
Medstubyn, så hade hon det ganska bekymmersamt, därför att det inte fanns 
karl i gården, utan hon måste lej a till allt utearbete. Det var hennes 
enda traktan och strävan att behålla gården så länge, att sönerna bleve 
vuxna, för då skulle ju alla svårigheter försvinna av sig själva. Och den, 
som hjälpte henne med detta, det var framför allt systern, Ris Karin. Hela 
byn visste, att det var hon, som skaffade hem pengar till löner och 
skatter. Men Ris Karin hade inte haft så god tur med handeln, sedan Anna 
Svärd hade börjat gå omkring med kramsäcken. Och det hade märkts på 
Risgårdsfolket, att de var avogt stämda mot grannarna i Jobsgården och 
framför allt förstås mot Anna Svärd och hennes mor.



Men när Svärdsmor kom med dessa betänkligheter, sade dottern, att det 
kunde vara på tiden, att det blev slut på ovänskapen, och att det var just 
därför, som hon ville gå in till Ris Ingborg. Gammel Berit fick låta 
bli att följa med, om hon inte hade lust, men själv skulle Anna gå dit i 
alla fall.



Nå ja, hon fick sin vilja fram, och Svärdsmor gick med. Hon tänkte, att 
hon kunde väl vara till någon nytta.



Anna Svärd blev häpen, när hon kom in i storstugan i Risgården. Hon hade 
inte varit där på de sista åren, så att hon hade hunnit glömma bort hur 
vackert där var. Men varenda fläck av väggarna, som inte skymdes bort av 
vägg. skåpet och Moraklockan och himmelssängen, var betäckt med målningar 
ur bibeln. Mitt fram på långväggen såg hon Josef, som kom åkande i 
fyrspänd kalesch med kusk och betjänter för att möta sin fader Jakob, och 
över det långa fönstret syntes en liten jungfru Maria, som neg för en 
Herrans ängel i guldsmidd uniform och trekantig hatt. Anna Svärd tog både 
det ena och det andra som ett gott varsel. Hon tyckte om att påminnas om 
folk, som hade blivit hjälpta ur sin ringhet genom Guds undersmakt.



Mor Ingborg i Risgården var vacker och stillsam. Hon var en av dem, som 
förstår att jämt hålla det fint omkring ig. Nästan alltid sysslade hon med 
något prydligt handarbete. Nu satt hon med en vit vante påträdd vänstra 
handen och sydde ut blommor och blad på den.



Det märktes kanske en liten förbehållsamhet i sättet, men eljest tog hon 
emot Gammel Berit och hennes dotter på vanligt vis. Hon gick emot dem och 
tog i hand och bad dem sitta ner på bänken under fönstret. Själv satte hon 
sig vid bordet igen och tog fatt på arbetet.



Det uppstod en liten tystnad, och Anna Svärd tänkte, att nu satt Ris 
Ingborg och undrade om de här kvinnfolken trodde, att de skulle bli bjudna 
på kaffe. Men det ämnade hon inte bry sig om. Skulle hon bjuda dem på 
kaffe, som tog förtjänsten från syster hennes?



När en passande tid var förfluten, började Anna Svärd samtalet med att 
berätta, att hon hade mött Karin på hemvägen. Och därför hade hon tyckt, 
att hon borde se inom i Risgården för att bära fram hälsningar och tala 
om, att systern var frisk och hade hälsan.

--Det är då visst kärt å höra, att hon är frisk, sade Ris Ingborg. 
Det är det förnämsta åv allt, det, att en får ha hälsan.



_ Ja, det är nödigt för alla, det, skyndade sig Svärdsmor att bestyrka, 
och framför allt för den, som ska ströva ikring på landsvägen.



--Det har du rätt i, Berit, sade Ris Ingborg.



Efter detta blev det uppehåll i samtalet, och Anna Svärd tänkte, att nu 
satt nog Ris Ingborg och undrade återigen om hon skulle behöva bjuda de 
här kvinnfolken på kaffe. Men det kunde hon inte förmå sig att göra. De 
hade ju bara kommit med en hälsning från hennes syster. Det ville allt mer 
till.



Därpå sade Anna Svärd, att hon skulle inte ha kommit in så här mittpå 
eftermiddagen och stört i arbetet, om hon inte hade haft annat ärende än 
att bara bringa en hälsning. Men se, när de hade råkats, hade Karin kommit 
norr ifrån med säcken full av kramvaror, och hon, Anna, hade kommit söder 
ifrån och hade sålt slut på alla varor. Därför hade hon köpt hela lagret 
av Karin, och när de skildes åt, hade Karin haft bråttom för att komma 
till Karlstad och skaffa sig nytt lager, innan hon begav sig till 
höstmarknaderna.



De hade det gemensamt, de där systrarna, att de blev rödgredelina i 
ansiktet, när de blev upprörda. Och nu satt Ris Ingborg och hörde på lika 
rödgredelin som en ljungbacke. Annars kunde man inte märka, att hon blev 
så synnerligen gripen av nyheten. Hon sade bara ett par ord om att det var 
väl, att Karin hade mött Anna, så att hon hade fått sälja.



--Det var fäll än större lycka för Anna, att hon fick köpa ett nytt lager, 
då hon redan var på hemvägen och hade fått utsålt, sade Gammel Berit.



Det var inte lätt att hålla samtalet i gång. Nu blev det tyst på nytt en 
stund, och Anna Svärd tänkte för sig själv, att Ris Ingborg satt och 
undrade om hon ändå inte borde bjuda de här kvinnfolken på kaffe. Men hon 
hade inte mycken lust. Lisskullan från Jobsgården hade ju bara kommit in 
för att skryta med att hon hade kunnat hjälpa gammelkullan från 
Risgården. Nej, hon kunde inte förmå sig att sätta på kaffekokarn för 
hennes skull.



Då förklarade Anna Svärd, att det visst inte var bara för att tala om 
detta, som hon hade gått över till Risgården. Se, det hade råkat så till, 
att vid det där köpet hade hon fått med något, som inte var hennes. De 
hade inte sett så noga efter. De hade tagit allt, som fanns i Karin9 säck, 
och lagt det i Annas. Men nästa dag hade Anna brett ut sina varor i en 
bondstuga, och då hade hon fått se, att det låg en femriksdaler instucken 
i en silkeduk.



Med gdetsamma stack Anna Svärd handen i taskan, letade fram en 
femriksdalerssedel, slätade ut den och lade den på bordet framför Ris 
Ingborg. Mor i Risgården blev mer rödgredelin i ansiktet än någonsin.



--Men hur är det möjligt, att syster mi far fram så ovarsamt mä pengar? 
sade hon. Int låter hon fäll en hel femriksdaler ligga 109 i påsen. Den 
kanske rakt int är hennes.



--Nej, det kan också hända, sade Anna Svärd. Femriksdalern kan ha legat i 
silkeduken, när hon köpte'n. Jag tror nästan, jag mä, att hon int visste 
om'en.



Ris Ingborg lade äntligen ifrån sig arbetet. Hon såg förvånad på Anna 
Svärd.



--Men om du tror, att Karin int hade reda på sedeln, så kunde du ju ha 
behålli'n. Du hade ju köpt åv'na allt, som fanns i påsen.



--Men min är den int i alla fall, sade Anna Svärd. Och nu vill jag be dej, 
att du tar den i förvar, tess Karin kommer hem.



Ris Ingborg svarade ingenting på detta, och Anna Svärd tänkte, att nu satt 
hon allt och undrade om hon ändå inte var tvungen att bjuda de främmande 
på kaffe, så litet hon än tyckte om dem.



Hon hade knappt tänkt tanken till slut, förrän Ris Ingborg hade bestämt 
sig.



--Jag hade så gärna velat bjudi här kvinnfolka på kaffe, sade hon. Men, 
skam te sägandes, så har jag int någe riktigt kaffe hemma, utan det blir 
nog bara råg och cikoria.

Hon reste på sig och gick ut i köket. Kaffet kom in i sinom tid, och 
det dracks tår och påtår, men hon var alltjämt litet förbehållsam, Ris 
Ingborg. Hon fägnade dem det bästa hon kunde, men de hade det ändå på 
känn, att hon gjorde det mot sin vilja.



Inte förrän alltsammans var över, gav Anna Svärd mor sin en liten vink, 
och gumman började genast.



--Anna här är liksom schinerad å säga't själv. Men det har hänt'na ett så 
stort under. Hon ska bli gift mä en präst nere i Värmland.



--Men va hör jag! sade Ris Ingeborg. Ska hon gift sej? Då ska hon fäll 
int...



Hon avbröt sig, därför att hon var så fin av sig. Hon ville inte låta 
märka, att hon genast tänkte på att detta kunde bli till en fördel för 
henne själv.



Men Svärdsmor svarade på halvkväden visa.



--Nä, sade hon, hon ska aldrig mer gå ikring mä krampåsen. Hon ska bo i en 
prästgård. Hon får häst och ko, piga och dräng.



Ris Ingborg fick ett leende över hela ansiktet. Det här var en ljuvlig 
nyhet.



Hon steg upp och neg.



--Bevare oss väl! Varför har du int tala om detta förut? Ar det en 
tillkommandes prästfru, som jag trakterar med rågkaffe? Ni får stanna och 
vänta, så att jag hinner si efter om jag int har en påse riktigt kaffe 
liggandes nånstans. Sitt ner, sitt ner bara, säger jag er!



LÄNSMANSFRUN.



När Anna Svärd hade varit hemma ett par veckor, gick hon och hennes mor 
till länsman Ryens gård, som låg ett litet stycke norr om Medstubyn, och 
bad att få tala med länsmansfrun. Både Jobs Erik och Ris Ingborg visste om 
deras ärende och gillade det. Ris Ingborg var nu deras bästa vän och hade 
varit mycket ivrig att få dem åstad, om det inte rentav var hon, som hade 
hittat på hela saken.



De kom alltså till länsmansgården, och de gick in köksvägen, såsom Gammel 
Berit ville ha det, fastän Anna Svärd nog tyckte, att en blivande prästfru 
borde ha stigit in genom förstudörren. Från köket blev de visade in i 
kökskammarn, där länsmansfrun stod och räknade in tvätten, som låg utbredd 
på ett stort slagbord. Hon höjde litet på ögonbrynen. när de kom in, och 
såg inte vidare glad ut. Historien om att Anna Svärd skulle gifta sig med 
en präst hade hon förstås redan hört, och hon var inte dummare, än att hon 
genast gissade vad de två kvinnfolken ville henne.



Men det var inte fråga om annat, än att hon tog väl emot dem. Hon hälsade 
och tog i hand och bad dem sitta ner, så att de i godan ro skulle kunna 
framföra sina önskningar.



Det var bestämt på förhand, att Svärdsmor skulle föra ordet. Ris Ingborg 
hade sagt, att detta var det mest passande, och hon hade dessutom förmanat 
henne att inte bruka många omvägar, utan gå rakt på sak.



Anna Svärd satt alltså tyst och hörde på, medan Gammel Berit förklarade, 
att de hade kommit för att fråga om inte Anna kunde få komma till 
länsmansgården några månader på ett slags uppfostran. Hon skulle giha sig 
med en präst nere i Värmland, och hon behövde lära sig hur det gick till 
hos herrskap.

Fru Ryen var liten och rörlig, hon hade små, skarpa Ogon, men annars 
var hon inte ful, utan trevlig att se på. Det var ett sådant liv över 
henne, att hon aldrig kunde hålla sig stilla. Under hela tiden, som Berit 
talade, stod hon och räknade igenom en hög handdukar. Hon kom inte ur 
räkningen en enda gång, utan skilde av dussin efter dussin. Men fastän hon 
sålunda hade lyssnat bara med halvt öra, var hon genast färdig med svaret.



--Jag har hört talas om det här giftermålet, sade hon, men jag tycker inte 
om det. Och jag vill inte ha något med saken att skaffa.



Kan man undra på att de två främmande kvinnfolken blev så förvånade, att 
de inte kunde få ord för sig? Här hade de haft fullt göra med att gå ur 
gård i gård, alltsedan Anna kom hem, för att dricka kaffe och avhandla 
det, som hörde samman med frieriet och giftermålet. Vart de kom, hade folk 
sagt, att detta var det roligaste, som de hade fått höra på mången god 
dag, och att det var en heder för Medstubyn, att en kulla därifrån skulle 
bli upphöjd till prästfru. Somliga hade sagt rent ut till Anna Svärd, att 
förut hade de inte kunnat med henne, därför att hon hade varit alltför lik 
Jobs Erik och bara tänkt på pengar. Men nu var hon som en omvänd hand, nu 
var hon munter och glad, som en ung kulla skulle vara. Andra återigen hade 
mest fäst sig vid att Berit skulle få ett hem hos dottern på gamla dar. 
Men samma belåtenhet hade varit rådande överallt. Och nu kom länsmansfrun, 
självaste länsmansfrun, och sade, att hon inte ville veta av giftermålet!



Fru Ryen såg, att de satt där alldeles handfallna, och tyckte visst, att 
det var nödvändigt att ge en liten förklaring.



Det är inte första gången, som en vacker kulla blir gift med en herreman, 
sade hon. Men sådana äktenskap brukar aldrig slå väl ut. Jag tycker, 
Berit, att du ska råda Anna att ge opp tanken på det här giftermålet.



När länsmansfrun sade detta, så var det, som om Anna Svärd skulle ha 
vaknat upp ur en dröm. Under de sista dagarna hade masar och kullor, som 
hade vandrat söder ut på sommararbete, börjat komma hem till Medstubyn. Av 
de ungkullor, som hade varit borta, hade somliga hållit på med 
trädgårdsarbete, andra hade rott folk över Norrström i Stockholm, och 
många hade sköljt buteljer på bryggerier, men något annat än arbete hade 
de inte fått vara med om. Och när de nu fick höra vad som kunde hitta på 
att hända där ute i världen, hade de blivit blanka i ögonen och velat, att 
hon gång på gång skulle berätta hur den unge prästen hade kommit emot 
henne på landsvägen, vad han sade och vad hon sade. Men masarna hade tagit 
saken på annat sätt. Hittilldags hade de aldrig gjort någon affär av 
henne, men nu sade de, att de inte kunde begripa var de hade haft sina 
ögon. Inte förr hade hon blivit ensam med någon av dem, än han kastade 
fram, att ifall den där prästen i Värmland skulle ångra sig, behövde hon 
inte sörj a fördenskull. Han, som gick vid hennes sida på bygatan, var 
beredd att ge henne fullgod ersättning.



Men här kom nu länsmansfrun och sade, att hon inte borde tänka på att 
gifta sig med en herrkarl. Hon var väl för simpel. Det var väl det, som 
var meningen.



Anna Svärd sade inte ett ord. Hon bara reste sig, och Gammel Berit gjorde 
detsamma. Länsmansfrun skakade hand med dem likaså vänligt, som när de 
hade kommit, och följde dem ut. Om det var, för att inte tjänstfolket 
skulle behöva se dem, när de gick sin väg nedslagna och slokörade, eller 
av något annat skäl, det visste de inte, men hon förde dem genom salen och 
förstugan, så att de slapp att gå köksvägen.



När de vandrade hemåt, tänkte de, att det var det värsta, som kunde hända, 
att de hade fått nej av länsmansfrun. Om det hade varit prostinnan, som 
hade gett dem sådant besked, så hade det ingenting-betytt. Men se, 
länsmansfrun hade ett sådant anseende i Medstubyn. Folk rättade sig efter 
henne i allting. När hon såg, att en mas och en kulla passade för 
varandra, så gifte hon ihop dem, det var inte mer med den saken. Och om 
karlarna i ett par granngårdar hade blivit osams och ville ställa till med 
process, vips var länsmansfrun framme och tvang dem till förlikning.



Egentligen hade det ju ingenting att betyda. Fru Ryen hade ingen 
makL varken över Anna Svärd eller hennes mor, men i alla fall tyckte Anna 
nu, att när inte länsmansfrun ville, att hon skulle bli gift med en 
herrkarl, så var det slut med alltsammans.



Allt det tungsinne, som hon hade boende inom sig efter de svåra 
barndomsåren, ville falla över henne på nytt, men det vek tillbaka snart 
nog, därför att hon redan samma dag fick ett brev. Hon kunde inte läsa 
det, men hon visste ju vem det var ifrån. Hon gick och bar det oöppnat i 
taskan och tänkte på honom, som hade skrivit det. Hans egna föräldrar hade 
också menat, att hon inte var god nog åt honom, men han hade manneligen 
stått dem emot, och han skulle väl också reda sig med länsmansfrun.



Nästa dag gjorde hon på samma sätt som alla andra i Medstubyn, när de 
besvärades med brev. Hon gick till klockar Medberg och bad, att han skulle 
läsa upp det för henne.



Klockarfar höll till i skolkammarn innanför köket. Där inne hade han ett 
bord så stort, att det fyllde halva rummet, och runtom bordet satt pojkar, 
som höll på att lära sig att läsa rent i bok.



Han tog emot brevet, skar försiktigt upp sigillet och kastade en blick på 
handstilen. Den var redig och klar, det var inte fråga om annat, och han 
började med hög röst läsa upp allt, som stod i brevet.



Inte föll det honom in att skicka bort barnen, utan de satt kvar och 
lyssnade till de vackra kärleksorden, som fästmannen skrev. Det var inte 
omöjligt, att klockar Medberg tyckte, att det var nyttigt för pojkarna att 
höra hur väl han skötte sig med en skriven text. Att be honom vänta och 
läsa upp brevet en annan gång var aldrig lönt. Det hade kunnat hända, att 
han hade bett henne gå sin väg och läsa sitt brev själv.



Medan klockarn läste, sökte hon bara tänka på det, som stod i brevet, men 
kunde inte låta bli att hålla ett öga på pojkarna. Det var given sak, att 
de skulle ha roligt. De satt där eldröda med utspända kinder och kämpade 
med skrattlusten.

Efter det där besöket hos länsmansfrun hade hon fått en oro i sig. 
Det var slut med den förra glädjen och säkerheten. Hon kunde inte undra på 
pojkarna, att de skrattade. Inte var hon värd, att han skulle skriva till 
henne på det sättet.



I ett par dagar gick hon och undrade på vad hon skulle svara. Hon ville 
tala om för honom, att hon hade kommit underfund med att hon inte dugde åt 
honom, att hans föräldrar hade haft rätt och att han aldrig mer borde 
tänka på henne.



När hon var färdig och hade satt ihop ett långt brev, gick hon på nytt 
till klockar Medberg. Hon hade varit så försiktig, att hon kom på 
eftermiddagen, när pojkarna var borta. Klockarn slog sig genast ner vid 
det stora bordet för att skriva efter hennes diktamen, och det såg ut att 
gå bra. Nu satt det inga pojkar och flinade åt henne. Hon fick säga vad 
hon ville utan att störas. Klockarfar förde pennan med kraft och kläm, och 
brevet var färdigt i en handvändning.



Efteråt läste han upp det för henne, och då kunde hon inte hjälpa, att hon 
blev litet förvånad. Se, klockar Medberg hade skrivit många kärleksbrev i 
sin dar, och vad ett sådant rätteligen skulle innehålla, det visste han 
mycket bättre än en lisskulla, som inte hade hunnit längre än till det 
första. Och inte brydde han sig om att skriva så, som en sådan oerfaren 
stackare dikterade för honom. Han började brevet med att säga, att det 
fägnade brevskriverskan att höra, att fästmannen hade hälsan, som var det 
förnämsta av allt gott, och det utbredde han sig över på hela första 
sidan. Sedan talade han om, att hon längtade så orimligt, att var dag var 
som en månad lång, var månad som ett år. Och detta broderade han också ut 
vitt och brett. Till sist försäkrade han, att fästmannen kunde lita på 
hennes trohet, och förmanade honom att aldrig svika henne, för då skulle 
han få så många sorgenätter, som linden den bar löv och hasseln den bar 
nötter, som sand på havsens grund, som stjärnor utan tal på himlarunden 
klar.



När hon frågade klockarn varför han inte hade skrivit så, som hon 
hade dikterat, undrade han tillbaka om hon trodde, att inte han visste hur 
ett kärleksbrev skulle skrivas. Inte gick det an att skriva ner sådant 
trams, som hon hade satt ihop. Hon fick komma ihåg, att det var en präst, 
som hon skrev till.



Med detta måste hon låta sig nöja. Brevet blev hopviket och förseglat och 
avskickat, sådant det var. Men vad skulle fästmannen tänka, då han fick 
det? Hon kände sin ovärdighet och ringhet värre än någonsin.



För tredje gången gick hon till klockar Medberg och frågade honom om han 
ville lära henne läsa och skriva. Han dolde inte, att han ansåg henne vara 
för gammal till att inlära så svåra konster, men hon övertalade honom att 
låta henne försöka. Hon skulle få komma till honom vid samma tid som 
småmasarna nästa förmiddag.



På det sättet kom det sig, att Anna Svärd satt vid klockarns stora bord 
några veckor senare med gåspenna i hand och papper framför sig och skrev 
efter förskrift: Morgonstund har guld i mund.



Det var ett förtvivlans arbete. Hon höll fast den smala gåspennan med hela 
sin styrka, tryckte ner spetsen, så att bläcket i små fina droppar stänkte 
ut över papperet, och ritade stora, konstiga krumelurer i stället for 
bokstäver.



Det var ett förtvivlans arbete på annat sätt också. För hon hade intet 
annat mål i sikte, när hon förvärvade denna tunga lärdom, än att hon ville 
säga honom där nere i Korskyrka, att hon inte var värdig honom och att han 
skulle slå henne ur tankarna.



Men fastän hon strävade för en så sorglig sak, så kunde ingen säga, att 
hon inte gjorde sitt bästa. Hon spände alla krafter, som om det hade gällt 
att lyfta en tunna råg. Varje ord kostade henne en sådan ansträngning" att 
hon måste lägga ifrån sig pennan och pusta ut, innan hon började med ett 
nytt.



--Pennan ska hållas ledigt och med raka fingrar, sade klockarfar. Men hon 
kände, att gasfjädern inte lät sig fasthållas, med mindre än att hon höll 
om den så hårt, att knogarna vitnade. Pojkarna småflinade hela tiden och 
gjorde narr. Anna Svärd var så ledsen åt 
alltsammans, att hon ämnade gå sin väg, då dörren öppnades och 
länsmansfrun kom in i skolkammarn.



Hon var sig lik, ivrig och rörlig, och var kommen för att avhandla en av 
byns affärer med klockar Medberg. Men när hon såg Anna Svärd sitta där 
mittibland småpojkarna och skriva, så att bläcket stänkte om pennspetsen, 
väcktes hennes stora intresse.



--Jaså, sade hon, du har inte slagit ur hågen ännu att bli prästfru, kan 
jag se.



Anna Svärd svarade ingenting, men klockarfar muttrade något sådant, som 
att om hon inte kunde bli prästfru, med mindre än att hon lärde sig 
skriva, fick hon gå miste om den utmärkelsen.



Pojkarna flinade på nytt, men länsmansfrun gav dem en blick, så att de 
blev allvarsamma på en gång. Sedan lutade hon sig ner över Anna Svärd och 
såg på hennes papper, där skrivtecknen stretade åt alla håll som störarna 
i en hopfallen gärdsgård.



--Vad är det du skriver? sade länsmansfrun. Låt mig se! "Morgonstund har 
guld i mund." Vänta litet! Låna mig din penna!



Hon skrattade, böjde sig över bordet och funderade, med pennfjädern mot 
läpparna.



--Vad är det din fästman heter? Jaså, Karl-Artur. Titta hit, ska du få se! 
Hon präntade två ord med stora, runda bokstäver.



--Kan du läsa vad jag har skrivit? Här står: KarlArtur. Försök att skriva 
det namnet! Du ska få se, att det går, ifall du tycker om honom.



Hon satte på nytt pennan i handen på Anna Svärd. Sedan tog hon klockarfar 
med sig ut i köket för att få tala ensam med honom.



Anna Svärd satt och såg på det vackra namnet, som fru Ryen hade präntat. 
Hon ville gärna skriva efter på samma sätt, men det var omöjligt. Hon 
kastade pennan ifrån sig.



Om en timme kom länsmansfrun och klockarfar tillbaka in i skolkammarn.

Där inne var det tyst som i graven. Pojkarna flinade inte längre, 
men de arbetade inte heller med abc-boken. De hångde allesammans framöver 
bordet för att se på något märkvärdigt, som Anna Svärd sysslade med.



Hon satt där leende och lycklig och arbetade med flygande fingrar. När 
länsmansfrun och klockarn kom in, stoppade hon sömnaden, som hon höll på 
med, under bordet.



--Fram med det, du! Fram med det bara! sade länsmansfrun.



Nu fick de se ett underverk. I stället för gåspenna och bläck hade Anna 
Svärd plockat fram ur taskan nål och garn och en liten vit klut, där hon 
hade sytt ut bokstäverna. De var fullt ut likaså välformade som 
länsmansfruns, och i gPädjen över att få sy ner den älskades namn hade hon 
omgivit det med en liten blomranka.



Fru Ryen betraktade arbetet och lade fingret på näsan, såsom hon brukade 
göra, då hon skulle fundera ut något viktigt.



--Ser man på! Tycker du så pass mycket om honom? sade hon. Det visste inte 
jag. Jag trodde, att du bara tänkte på prästgården och på frutiteln. Du 
kan få flytta till mig i morgon, så att jag får försöka att göra folk av 
dig.



B R Ö L L O P. I.



En lördagseftermiddag vid tretiden stod Anna Svärd på



förstubron i länsmansgården och betraktade en släde, som i sakta fart kom 
körande uppåt allen. Det var vinter och bitande kallt, men det kände hon 
inte. Hjärtat klappade, och kinderna brann. Hon visste, att i släden satt 
han, som hon hade skickat hälsningar till med flyttfåglarna.



Anna Svärd hade varit fyra månader i länsmansgården på uppfostran, och där 
hade hon gått i en rejäl skola. Fru Ryen hade lärt henne att ge akt på hur 
hon gick och hur hon stod, hur hon åt och drack, hur hon talade och 
svarade, hur hon hälsade och tog adjö, hur hon skrattade och hostade, hur 
hon nös och hur hon gäspade och tusen andra saker. Ingen kunde väl begära, 
att det skulle lyckas att göra Anna Svärd till en riktig herrskapsmänniska 
på så kort tid, men hon hade lärt sig att upptäcka sina egna fel och 
brister, och när hon såg hur släden med den älskade närmade sig, var det 
inte bara glädje, som hon kände. För det kunde ju hända, att han inte alls 
skulle tycka om henne, när han fick se henne bland herrskapsfolk. 
Länsmannens hade två döttrar, ja, de var ju uppnäsiga och linhåriga, men 
tänk, så de visste att skicka sig, hur lätt gång de hade och hur vackert 
det lät, när de talade ! Och så fint, som de var klädda ! Om hon bara 
hade haft råd att skaffa sig herrskapskläder ! Men hon gick alltjämt i 
sockendräkten, och det var hennes stora bekymmer. Inte kunde väl en 
prästfru i Värmland gå omkring så grann som en gröngöling.



Det oroade henne också, att hon inte riktigt visste varför fästmannen kom 
hitresande. Kanske att han rentav kom resande för att göra slut på 
förlovningen. Strax efter jul hade han skickat brev och papper, så att det 
hade kunnat lysa för dem i kyrkan. Och när det var utlyst för ett 
par, brukade folk säga, att de var så gott som gifta. Men hon fann ingen 
trygghet i detta heller.



Alla människor i Medstubyn hade blivit glada åt lysningen. Jobs Erik till 
exempel hade inte riktigt kunnat tro på giftermålet, förrän han hade fått 
höra, att det förkunnades från predikstolen. Men på tredje lysningsdagen 
hade farbrodern högtidligt förklarat, att han ville göra bröllop åt henne. 
Det skulle bli ett tre dagars gästabud, vars make man inte hade skådat, 
med mat och dryckjom, spelmän och dans och all ungdomen i syskonsäng på 
golvet. För när brorsdottern gjorde ett så gott gifte, skulle bröllopet 
bli därefter. En av länsmansdöttrarna hade skrivit i hennes namn och talat 
om detta Jobs Eriks löfte för prästmannen, och det märkvärdiga var, att på 
det brevet hade han inte svarat annat, än att han ville komma och hälsa på 
henne. Hade han blivit ångerköpt, när han fick höra, att det blev tal om 
bröllop, eller vad var meningen?



Ja, hon hann inte reda ut den saken, för släden hade kommit uppför backen 
och körde in på gården. Nu skulle hon få se honom igen, och det var en 
härlighet. Ja, hur det än gick, så var det ljuvligt och gott att få se 
honom.



När han steg ur släden, stod inte bara Anna Svärd utan också länsmannen 
och länsmansfrun på trappan och tog emot. Och på dem hälsade han först. 
Sedan kom han fram till henne, slog armarna om henne och ville kyssa 
henne. Men hon blev förlägen och drog sig undan kyssen. Inte kunde hon 
låta honom kyssa henne, när det stod folk runtom och såg på! I nästa 
sekund kom hon ihåg, att det var brukligt bland herrskap, att man kysste 
varandra också i andras åsyn, och hon blev förargad på sig själv, därför 
att hon hade burit sig dumt åt.



Så snart som han hade pälsat av sig, gick de allesammans in i matsalen, 
där kaffebordet stod dukat med länsmansfruns finaste koppar och mycket och 
gott småbröd. Hon fick sin plats bredvid fästmannen, och hon hade ju nu 
druckit kaffe med länsmansfamiljen var dag, så att hon visste hur hon 
skulle bete sig. Men på en gång hade hon glömt bort all lärdomen. 
Utan att tänka på det hällde hon koppen så full, att kaffet rann över på 
fatet, och sockret stoppade hon i munnen och drack på bit. Hon bar sig åt, 
som om hon skulle ha druckit kaffe med Svärdsmor och Ris Ingborg, och hon 
fick sig en blick av länsmansfrun, så att hon höll på att få alltsammans 
i orätt strupe.



Hon blev förargad på sig sj älv än en gång, men hon tröstade sig med att 
det ingenting betydde. Hon kände på. sig, att inte allt stod rätt till. 
Fästmannen var inte sådan mot henne, som när de råkades sista gången. Han 
var säkert kommen för att slå upp förlovningen.



Medan kaffedrickningen pågick, satt hon och lyssnade till hur fint och 
vackert han språkade med länsmansfolket. Det gick så lätt och ledigt för 
dem på ömse håll att säga artiga saker. Han tackade för allt, vad familjen 
under dessa fyra månader hade gjort för hans fästmö, och fru Ryen svarade, 
att han var dem ingen tack skyldig. Hon, Anna, var På duktig och hade 
gjort så mycken nytta i hushållet, att det snarare var de, som borde tacka 
henne, än tvärtom.



Både länsmansfrun och döttrarna och länsmannen själv hade blivit vänliga 
och ljusa i ansiktena och lena i rösten, sedan fästmannen var kommen. De 
hade nog inte väntat sig, att han skulle vara sådan, som han var. Kanske 
att de hade inbillat sig, att han var puckelryggig eller enögd. Säkert 
hade de trott, att det var något fel på honom, eftersom han ville gifta 
sig med en fattig dalkulla.



Och detta kunde hon förlåta dem, för hon hade inte kommit ihåg, hon 
heller, att han var så vacker och fullkomlig till alla delar. Hon undrade 
om de såg det vita skimret som låg över pannan. Och att ögonlocken var så 
tunga och höll sig så gärna sänkta, det var en välgärning, för annars 
skulle man aldrig vilja göra annat än sitta dyrstilla och se in i de 
djupa, märkvärdiga ögonen.



Det såg ut, som om fästmannen trivdes med länsmansfolket. Kaffebordet blev 
avdukat, men han satt kvar än en stund och språkade med dem. Det var inte 
bara frun och mannen, som höll uppe samtalet, utan båda döttrarna sade 
sitt ord, de också. Hon tyckte, att de alldeles tog honom ifrån 
henne, och hon kände det så sorgligt och besynnerligt mer och mer för var 
minut som gick.



"Det är med dom, som han hör samman", tänkte hon, "mej bryr han sej int 
mer om. Nu ser och förstår han, att jag int passar för honom. Jag har int 
ett ord å säga, varken han eller nån ann kommer ihåg, att jag finns."



Just då vände han sig hastigt emot henne. Han lyfte ögonlocken och gav 
henne en blick, som hon kände likaså tydligt, som man känner, när 
solskenet bryter fram bakom ett moln. Han sade, att han gärna skulle vilja 
gå och hälsa på i prästgården, om den inte låg för långt borta.



Nej, långt borta låg den ju inte. Han behövde bara gå igenom Medstubyn och 
sedan ta av åt vänster. Den låg ett litet stycke norr om kyrkan.



Hon sade det där så pass ovänligt, att allesammans märkte det och såg på 
henne förvånade och ogillande.



--Jag tänkte, att du skulle visa mig vägen, sade han.



--Å ja, det kan jag fäll också göra.



Hon ville inte neka, därför att hon förstod, att han ville tala ensam med 
henne för att göra slut. Men hon kunde inte se lycklig och glad ut. 
Hjärtat satt som en död klump i bröstet på henne. Han var olik sig på allt 
sätt. De andra, som inte hade sett honom förut, kunde inte förstå hur 
förändrad han var.



När fästmannen och hon kom ut på landsvägen, gick de så långt ifrån 
varandra, som det var möjligt. Men de var inte längre komna med året än 
till slutet av februari, och solen hade inte gjort någon skada på de höga 
snökanterna, utan dessa löpte fram utmed vägen orubbade. Körbanan mellan 
dem var ganska smal, så att Anna Svärd hade svårt att hålla sig så långt 
från fästmannen, som hon ville.



Dagarna hade hunnit att bli rätt långa, och det var ännu full dager. En 
liten månskära blickade fram på det bleka himlavalvet. Hon tyckte, att den 
såg farligt vass och finslipad ut, där den satt. "Det är nog den 
krokkniven, som ska skära sönder mi lycka", tänkte hon.



Hon var van vid köld och brukade aldrig fråga efter hur kallt det var ute. 
Men något så bittert i köldväg som den än att 
detta mål vinnes bäst och lämpligast just genom den plan, som jag har haft 
äran att utveckla.



Kyrkoherden blickade uppåt och neråt rummet, liksom sökte han efter ett 
sätt att undkomma den enträgne unge ämbetsbrodern. Äntligen föll hans 
blickar på Anna Svärd. Hans min ljusnade, han trodde sig tydligen ha 
funnit en utväg.



--Magister Ekenstedt har ännu inte låtit mig veta hur er fästmö ställer 
sig till dessa planer, som enligt min mening är en smula förhastade, sade 
han.



Karl-Artur svarade utan ett ögonblicks betänkande.



--Innan jag trädde in i detta rum, lovade mig min fästmö, att hon skulle 
godkänna mina anordningar.



Anna Svärd kunde inte hjälpa, att hon gjorde en aldrig så liten rörelse av 
förvåning, och kyrkoherden märkte det.



--Men är du, Anna, också verkligen fullt inne i naturen av dessa 
anordningar? frågade han och vände sig direkt till fästmön.



Hon blev röd över hela ansiktet. En sak hade hon blivit på det klara med 
under samtalet. Fästmannen ville gifta sig med henne. Hon behövde inte 
vara ängslig. Han hade inte funnit henne 
ville alltjämt ha henne till hustru.



Men på samma gång var hon missnöjd och orolig. Varför hade inte fästmannen 
frågat henne där ute på vägen om hon var redo att gifta sig med honom i 
morgon dag?



"Han håller int åv mej, som jag håller åv honom", tänkte hon. "Om han 
tyckte om mej, skulle han först och främst ha fråga hur jag ville ha't."



Men fastän hon i sitt innersta kände sig sårad och förolämpad, ville hon 
inte lämna fästmannen i sticket inför kyrkoherden.



--Det förstår du fäll, prostfar, att jag går in på å följa mä'n vart i 
väla han vill dra åv mä mej, sade hon.



--Ja, om det förhåller sig på det sättet, så står jag naturligtvis till 
herr magisterns förfogande, sade kyrkoherden. /HHHH/ /X/



II.



Länsmansfrun satt i sitt förnlak med fingret på näsan, såsom hon brukade, 
då hon försökte komma till rätta med något.



I själva verket hade hon lärt sig att hålla av Anna Svärd, och det hade 
gjort henne ont, att den unga flickan skulle gå miste om det ståtliga 
bröllopet, som hon hade hoppats på. Också hade fru Ryen redan på 
lördagskvällen satt alla människor både i sitt eget hem och i Medstubyn i 
rörelse för att hjälpa upp saken. Brudstassen, som förvarades i Risgården, 
hade blivit översedd och upputsad, och på söndagsförmiddagen hade Ris 
Ingborg och hennes syster kommit till länsmansgården för att klä Anna 
Svärd till brud på gammalt, övligt sätt Brudfölj et, som hade ordnats på 
backen utanför kyrkan, hade tack vare länsmansfruns bemödanden blivit både 
långt och ansenligt. Två spelmän hade hade gått i täten vid inmarschen i 
kyrkan. Länsmannen, klockar Medberg, Jobs Erik, kyrkovärdar och nämndemän 
med deras hustrur hade följt närmast efter brudparet. Unga masar och 
kullor i sina högtidsdräkter hade avslutat tåget. Alltsammans hade varit 
vackert och högtidligt. De mest långvariga förberedelser skulle knappast 
ha gett ett bättre resultat.



Något gästabud i Jobsgården hade inte kunnat åstadkommas, men i dess 
ställe hade länsmansfrun ställt till med ett litet bröllopskalas hemma hos 
sig. Hon hade lyckligtvis redan förut berett sig på att göra en bjudning 
för fästmannen och hans nya släktingar, så att hon hade tämligen väl 
kunnat gå i land med saken. Gästerna var ju dessutom klokt folk 
allesammans, så att de hade förstått, att det inte kunde bli fråga om 
någon överdådig traktering.



Men om hon hade vetat hur tråkig den tillställningen skulle bli, så hade 
hon visst låtit vara med sin välmening. Alla de, som kom, var annars 
språksamt anlagda, men i kväll hade de ingenting att säga. Hon själv bjöd 
till så gott hon kunde, hennes man och hennes döttrar gjorde sitt



/HHHH/







bästa. Även brudgummen ansträngde sig för att hålla samtalet i gång. Men 
det låg något tungt i luften. Man tänkte kanske på storbröllopet med all 
dess ståt och glädje, som man hade gått miste om.



Vad bruden beträffar, så underlät hon helt och hållet att säga något. Hon 
satt hela kvällen med de täta ögonbrynen sammandragna och stirrade rakt 
framför sig. Hon liknade en anklagad, som satt och väntade på sin dom.



"Det här äktenskapet börjar verkligen inte bra", tänkte länsmansfrun. "Jag 
skulle gärna vilja veta vad det är Anna Svärd grubblar över. Kan det vara 
fördenskull, att hon inte har fått fira storbröllop i Jobsgården, som hon 
ser så betryckt ut?"



För att få tiden att gå hade länsmansfrun vänt sig till magister Ekenstedt 
och frågat om han inte vore villig att säga dem ett par ord. Han hade 
genast tillmötesgått hennes önskan, och nu satt hon där och lyssnade till 
honom. Han talade ledigt och väl, men hon kunde inte neka till att hans 
ord skrämde henne. "Vad är det han säger?" tänkte hon. "Den här unge 
mannen ämnar sig bestämt ut på en is, som inte är tillräckligt stark att 
bära honom."



Hon blev mer och mer förvånad. "Vad i all sin dar betyder detta?" sade hon 
för sig själv. "Vill han leva sitt liv i fattigdom som en Kristi 
efterföljare? Och är det för att genomföra detta, som han har sökt ut åt 
sig en hustru, som är av samma sinnelag som han, som föraktar rikedomen 
liksom han, som förstår, att det inte ges någon annan lycka än att göra 
Guds gärningar bland sina medmänniskor?"



Länsmansfrun, som mer än väl visste, att den unga bruden under hela 
förlovningstiden hade drömt om en prästgård med häst och ko, piga och 
dräng, kunde inte neka till att det gick runt i huvudet på henne.



"Vilket förfärligt missförstånd!" tänkte hon. "Anna Svärd vet ingenting om 
allt detta. Vart ska det här bära i väg?"



Ju längre hon lyssnade, dess bättre förstod hon vad det var för en man, 
som hon hade framför sig. "Min kära Anna Svärd har råkat ut för en 
svärmare", tänkte hon. "Han har valt sig en hustru ur bondeklassen for att 
få en /HHHH/



människa vid sin sida, som är van att arbeta och själv kan sköta sitt hus. 
Han är en av de där ungdomarna, som vill leva på bondevis. Det är inte 
modernt längre att vara herreman."



Hennes blickar vandrade från den ena till den andra av åhörarna. Vad 
tänkte Jobs Erik, som aldrig gav ut en slant i onödan? Vad tänkte Gammel 
Berit, som hade kämpat på liv och död med fattigdomen? Vad tänkte Ris 
Ingborg, som var kväll somnade in med bekymmer för sin gård? Och vad 
tänkte den unga hustrun själv, som i tre år hade vandrat omkring med 
kramsäcken, om denna förkunnelse?



"De borde väl åtminstone vara lika skrämda som jag", tänkte hon, "men de 
sitter alldeles lugna och låtsar om ingenting."



Hon förstod, att dessa människor inte tog den unge prästen på allvar. Det 
där talet om fattigdomens välsignelse var något, som hörde till hans 
ämbete. Det var ett vackert tal och uppbyggligt att höra, men ingen av dem 
trodde ett ögonblick, att han ämnade leva, som han lärde. Varför skulle de 
oroa sig? De visste nog, att det fanns fattiga präster, och ingen av dem 
inbillade sig, att en så ung karl redan hade kommit till ett stort gäll, 
men nog skulle han väl ändå kunna bjuda sin hustru mycket större välmåga, 
än vad hon hade varit van vid. Han var j u bättre mans barn, och sådana 
dör aldrig av svält i Sverige.



Länsmansfrun för sin del, som förstod, att han talade allvar och att det 
liv, som väntade hans hustru, skulle bli hårt och ansträngande, undrade 
hur hon skulle förhålla sig. "De här två unga människorna har j u knappast 
råkats", tänkte hon. "Och eftersom Anna Svärd inte kan skriva, har de inte 
heller kunnat lära känna varandra genom brev. De är ännu lika litet 
bekanta, som när de första gången möttes på landsvägen. Vore det inte 
klokt att öppna ögonen på bruden? Hon är en präktig människa, fastän hon 
inte ligger åt det försakande hållet. Jag har verkligen lärt mig att hålla 
av henne. Kan jag låta henne träda in i sitt äktenskap utan att säga henne 
vad hon går till mötes?"



Hur hon funderade, beslöt hon sig dock för att inte lägga



/HHHH/



sig i saken. Om de inte redan hade varit man och hustru, hade det säkert 
varit hennes plikt att ingripa. Men 90m det nu var, fann hon det klokast 
att lämna dem åt sig själva



Då kalaset var till ända, gästerna hade troppat av och länsmansfruns två 
döttrar hade följt bruden upp på gästrummet, där brudsängen stod bäddad, 
kom emellertid den unge äkta mannen själv och bad att få tala med sin 
värdinna.



Efter detta samtal, som torde ha varat minst en halvtimme, gick fru Ryen 
in i sin sängkammare och hämtade sin bibel på nattduksbordet. Med denna 
under armen begav hon sig därpå uppför trappan och in i gästrummet, där de 
två döttrarna just hade hunnit befria Anna Svärd från all brudgrannlåten 
och hjälpa henne i säng.



Hon behövde inte mer än kasta en blick på Anna Svärd för att se, att hon 
alltjämt höll de täta ögonbrynen sammandragna och att de djupa ögonen 
fortfor att stirra fram mot någon förfärlig olycka. Då hon såg 
länsmansfrun komma in med bibeln under armen, nickade hon ett par gånger 
betydelsefullt, liksom ville hon säga: "Nu får jag ändå rätt. Det här har 
jag väntat på hela kvällen."



Länsmansfrun gjorde sig ingen brådska. Hon putsade lj usen, skickade 
döttrarna att lägga sig, satte på sig sina brillor och bläddrade i sin 
bibel. Då hon hade funnit det ställe, som hon sökte, sade hon till Anna 
Svärd, att det var några ord här i Skriften, som hon gärna ville läsa upp 
för henne, nu då hon ginge in i sitt äktenskap.



Anna Svärd satte sig upp i sängen och knäppte händerna. Alldeles säkert 
fann hon bibelläsningen mycket onödig. Hon förstod, att den var en 
inledning till något svårt, som hon skulle få höra. Och hon hade helst 
velat slippa att vänta.



Länsmansfrun började läsa ur 1 Kor.: 13.



"Kärleken är tålig och mild; kärleken avundas intet; kärleken skalkas 
intet, han uppblåses icke;



Han skickar sig icke ohöveliga, han söker icke sitt, han förtörnas icke, 
han tänker intet argt;



Han gläds icke över orättfärdighet; men han fröjdar sig över sanningen. 
/HHHH/



Han fördrager all ting, han tror all ting, han hoppas all ting, han lider 
all ting."



Länsmansfrun, som kanske tänkte på sin egen brudkväll, läste de 
märkvärdiga orden med rörd stämma, och Anna Svärd kunde inte låta bli att 
följa med. Det som lästes, föreföll henne som taget ur hennes eget hjärta. 
Aldrig hade hon hört något ur bibeln, som varit så riktigt och sant.



Då läsningen var slut, upprepade Anna Svärd den sista versen för sig 
själv.



--Vill du kanske höra det här en gång till?



--Ja, svarade bruden och bara viskade fram ordet, så rörd var hon.



Ögonbrynen var verkligen inte mer så hårt sammandragna. Ögonen stirrade 
mindre stelt. Länsmansfrun började hoppas, att hon skulle kunna genomföra 
sin beskickning utan alltför häftigt motstånd.



"Se där", tänkte hon, "Anna gvärd är långtifrån dum. Hon hörde sin mans 
tal för en stund sedan. Hon förstår kanske redan hur alltsammans hänger 
ihop."



När hon hade läst upp de sköna orden om kärleken ännu en gång, lade hon 
ihop bibeln.



--Om det skulle visa sig, att inte allting blir så för dig. som du har 
väntat, så tänk på detta!



De dj upa, svårmodiga ögonen vändes mot den talande. Detta yttrande kunde 
vara sagt bara som en passande förmaning till en nygift hustru. Men det 
kunde också vara en inledning till det förskräckliga, som måste komma.



Länsmansfrun skyndade att ge en förklaring.



--Jag menar, ser du, att om man håller av någon med den ratta kärleken, så 
bryr man sig inte om hur man får det i världsligt hänseende. Det är inte 
hästar och kor eller pigor och drängar, som man ska gifta sig med.



Fru Ryen fann Anna Svärds uppförande mycket besynnerligt. En antydan som 
denna borde ha försatt henne i en förfärlig oro. Men hon varken sade ett 
ord eller gjorde en rörelse. Det måste skridas till ytterligare 
förklaringar.



--Du ska inte tro, barn, att jag oombedd blandar mig i dina affärer. Din 
man kom till mig nu nyss, då du redan



/HHHH/hade gått hit opp, och talade öppet med mig om 
hur ni skulle ha det i framtiden. Jag frågade honom då om du verkligen 
visste allt detta, och han svarade, att du hade vetat det från första 
stund.



Denna gång kom det verkligen ett par ord från Anna Svärd.



--Vad skulle jag ha vetat? sade hon, men tonen var fullkomligt likgiltig. 
Det förskräckliga, som hon väntade på, var tydligen inte något i den här 
vägen.



--Kommer du inte ihåg, sade fru Ryen och höjde ovillkorligen rösten, 
liksom hade hon talat till någon, som inte var riktigt vaken, kommer du 
inte ihåg, att han har talat med dig om att föra ett liv i Jesu 
efterföljelse? Han sa detsamma nu i kväll.



--Ja, men...



--Jag misstänkte genast, att du ingenting hade förstått. Och när jag 
förklarade detta för din man, bad han mig, att jag genast skulle låta dig 
veta vad som väntar dig. Han bad mig säga dig, att han inte har någon 
prästgård. Han är en hjälppräst med etthundrafemti riksdaler i lön. Ända 
hittills har han haft rum och kost i prostgården, men då han nu gifter 
sig, får han i stället visst med spannmål, smör och mjölk. Det blir säkert 
tillräckligt, men inte mer heller, och när du nu har gjort dig så stora 
förväntningar . . .



Anna Svärd gjorde en fråga, sedan hon hade hört detta. Länsmansfrun 
förstod, att det var av artighet mot henne, för själv tycktes hon inte 
känna det minsta intresse för saken. Hon undrade var de skulle bo.



--Din man fick ett litet arv i höstas efter en faster. sade fru Ryen. Det 
var inte mer än tusen riksdaler och möbler till ett rum. För pengarna har 
han emellertid köpt sig en liten stuga med kammare och kök. Ja, det räcker 
ju väl för er två. Men du förstår, det finns inga uthus, inga åkrar och 
ängar. Du får själv laga din mat, elda och baka och skura och göra 
allting.



Länsmansfrun undrade om Anna Svärd bara spelade likgiltig och om stormen, 
som borde rasa inom henne, skulle bryta ut över mannen, då han kom. 
Men ingenting tydde på detta heller. Den starka, kraftiga människan satt 
där och såg alla sina förhoppningar krossas utan att visa minsta tecken 
till saknad.



--Det är förargligt, att jag har narra dej å ge mej uppfostran, sade hon.



--Det är det minsta, sade fru Ryen. Det har varit roligt att uppfostra 
den, som är så kvick att ta efter. Vi tycker om dig här i länsmansgården, 
det förstår du väl, barn. Det här är den första ledsamma stund, som jag 
har haft för din skull.



Anna Svärd sade inte ett ord till tack för hennes vänlighet, och 
länsmansfrun blev nästan litet förargad.



--Du sitter kanske och tröstar dig med att din man snart ska få ett bättre 
gäll. Men du ska inte lita så säkert på det heller. Han säger åtminstone, 
att han alltid vill förbli fattig. Eller om du tänker på att föräldrarna 
är förmögna, så vill jag tala om för dig, att han har blivit osams med dem 
för din skull och att han varken har hjälp eller arv att vänta av dem.



--Det är synd om mor, sade Anna Svärd. Hon har nog trott, att hon skulle 
få sitt bröd hos oss te döddagar.



--Om prosten i Korskyrka skulle dö, fortfor fru Ryen obarmhärtigt, så blir 
din man skickad som hjälppräst åt något annat håll, och det är detta, som 
är det värsta, för då kan du ju inte följa med, utan blir sittande ensam i 
er stuga. Och prosten i Korskyrka är sjuttisex år, han kan inte leva 
länge.



--Ja, jag förstår, att det blir svårt för oss, sade Anna Svärd lika 
oberörd som förut.



--Eftersom ni alltså har att motse en ganska osäker framtid, sade fru 
Ryen, tycker jag, att din man har mycket rätt i sitt förslag. Han bad mig 
nämligen, att j ag skulle fråga dig... Han tyckte, att det var svårt att 
göra det själv. Han ville, att jag skulle föreslå dig att...



Hon avbröts av en häftig rörelse från sin åhörarinna. Anna Svärd hade vänt 
sig rätt emot henne. Hon satt framåt böjd och lyssnade. Nu var hon 
fullt vaken. Det var slut med all dåsighet. Länsmansfrun blev litet röd på 
kinderna.



--Kära barn, sade hon, du ser på mig så, att jag nästan blir rädd. Men j 
ag tycker, att hans betänkligheter är väl grundade. Det är säkert inte 
klokt av er att bilda familj. Ja, du förstår nog vad jag menar.



Anna Svärd hade sjunkit tillbaka ner på kudden. Hon grät inte, men hon 
vred händerna, och ansiktsdragen arbetade som på en förtvivlad.



--Det var det jag visste, sade hon, det var det jag vänta på. Han tycker 
int om mej mer.



--Kära barn, sade länsmansfrun, ta det inte på det sättet! Din man är inte 
som vi andra. Han är en helt annan sorts människa, förstår du. Han älskar 
dig, det vet jag, men folk av hans slag anser sig tjäna Gud genom att 
försaka det, som de mest önskar.



--Alskar han mej, då han skickar såna bud te mej? ropade Anna Svärd med 
gäll stämma. Har du int märkt på allting, att han har tröttna på mej ? Men 
nu ska han också slippa mej.



Hon kastade av sig täcket, ryckte till sig strumpor och skor och började 
klä sig.



--Kära barn, försökte fru Ryen lugnande, jag försäkrar dig, att du tar 
miste. Din man sa till mig, att han hyser varm kärlek för dig. Alltsedan 
han kom hit och fick se dig, har han kämpat med sin böjelse. Han har inte 
vågat tala med dig.



Hon höll inne. Anna Svärd satte på sig kläderna med en fart, som om det 
gällde att komma undan en eldsvåda.



--Tok heller! skrek hon till. Tycker han om mej, när han ställer te mä ett 
sånt bröllop ? Jag vet int vad han vill mej.



Länsmansfrun såg hur hastigt hennes händer rörde sig och hur vilda ögonen 
lyste ur det vita ansiktet. Hon gick inte, nej, hon sprang ut ur rummet.



Hon fann Karl-Artur Ekenstedt i den skumma matsalen. Han låg på knä, 
försänkt i bön. Hon rusade fram och skakade honom i armen, och han 
reste sig med en förlägen rodnad över ansiktet.



Jag bad Gud, att han skulle låta Anna ta ert budskap på det rätta sättet.



Det är minsann inte tid att bedja nu, ropade fru Ryen och ruskade honom i 
armen än en gång. Om inte magister Ekenstedt skyndar opp till Anna och 
visar henne, att ni älskar henne, såsom en man ska älska sin hustru, så 
får vi i morgon dag leta efter henne i någon vak i Dalälven.



NYTT HEM.



Anna Svärd var säkert skapad för att gå omkring med



kramsäcken. Hon hade den rätta blicken för vad som helst borde bjudas 
kunderna. Det hade aldrig hänt henne, att hon hade lagt i sin påse en 
vara, som inte gick att sälja. Kom hon in på ett ställe, där man inte 
ville göra handel, gick hon sin väg utan att vara obehagligt envis. Råkade 
hon på sådana köpare, som tyckte om att pruta, så lät hon dem få sin vilja 
fram och såg lagom ledsen ut, för att de skulle tro, att de hade gjort en 
god affär. Till på köpet var hon fullt hederlig. Hon bjöd aldrig ut ett 
stycke tyg, som var malätet eller sjöskadat. Om en silkeduk hade legat i 
påsen så länge, att den hade blivit bruten i vecken, så visade hon själv 
på felet och sålde bort den för rakt ingenting.



Det råder inte minsta tvivel om att Anna Svärd skulle ha skapat sig en 
liten förmögenhet, om hon hade fortsatt med handeln. Men från den dagen, 
då hon hade mött KarlArtur Ekenstedt på landsvägen, hade en stor 
förändring försiggått med henne. Hon hade på intet sätt blivit mindre 
förslagen, mindre beräknande, mindre vaksam. Det var endast så, att dessa 
goda gåvor, som förut hade hjälpt henne att förtjäna sin bärgning, 
alltsedan dess trädde i tjänst hos kärleken. Hon undrade många gånger 
själv över att hon förut hade varit så ivrig att tjäna pengar. Var det 
verkligen hon, som hade stått på marknader och varit lycklig över varje 
kund, som hade närmat sig? Var det hon själv, Anna Svärd, som hade vandrat 
kring landet och inte tänkt på annat än att lägga slant till slant? Det 
var förunderligt och otroligt. Men på den tiden hade hon inte vetat vad 
som var det viktiga i livet.



De nygifta hade stannat ett par dagar i Medstubyn, men tidigt på onsdagen 
hade de givit sig i väg, och på fredagens eftermiddag kom de körande till 
Korskyrka, nöjda och lyckliga, för att ta i besittning sitt lilla 
hem i backsluttningen ovanför kyrkbyn.



Karl-Artur, som hade fått några välmenta påstötningar av länsmansfrun, 
hade väl aktat sig att hålla Anna i okunnighet om vad som väntade henne. 
Han hade frågat om hon från sin vistelse i Korskyrka förra sommarn kunde 
påminna sig ett par små stugor, som låg i backen ovanför doktor Romelius 
trädgård. Och hon, som under tre somrar hade vandrat härs och tvärs genom 
församlingen, hade genast sett för sina ögon två förfallna kåkar, som 
tycktes färdiga att när som helst störta samman. Hon hade inte varit inne 
i någon av dem, ty en gårdfarihandlerska besöker naturligtvis inte sådana 
ruckel, där man inte har råd att laga sina utslagna fönsterrutor. Men för 
ordningens skull hade hon tagit reda på vem som ägde dem, så att hon 
visste, att i den ena bodde en gammal knekt, som levde på en pension av 
tjugu riksdaler om året, och i den andra en stackars flicka, som kallades 
Torpar-Matts-Elin och hade tio minderåriga syskon att sträva och arbeta 
för.



Däremot var det en nyhet för henne, att Karl-Artur hade ropat in alla de 
tio barnen på en fattigauktion, där de skulle bortackorderas, och likaså 
visste hon naturligtvis ingenting om den lyckliga förändring i deras 
förhållanden, som hade blivit följden av inropet. Flera av de mest 
inflytelserika fruarna hade bildat en förening, som hade tagit hand om 
barnflocken, som hade reparerat deras stuga och försett dem med kläder och 
mat. Allt skulle ha gått förträffligt, om inte äldsta systern helt 
plötsligt hade lagt sig att dö. Det hade verkligen sett ut, som om den 
utslitna stackarn, då hon hade sett syskonen uppklädda, källaren fylld med 
potatis och det lilla skafferiet med mjöl och sill, då stuggolvet hade 
blivit hopslaget, så att råttorna inte längre kilade upp genom springorna, 
då fönsterna inte mer behövde stoppas igen med trasor, hade tyckt, att 
inga vidare plikter återstod för henne att fylla i denna världen, utan 
hade lagt sig ner till välbehövlig vila.



Härmed hade hon emellertid skaffat Karl-Artur ett stort bekymmer. De 
förträffliga fruntimmerna, som beskyddade 
barnen, hade snart letat upp en ny vårdarinna, 
en gammal jungfru, som under en lång följd av år hade tjänat i 
prostgården, och denna skötte dem i vissa hänseenden alldeles utmärkt, men 
hon var gammal och rådde knappast med att öva tillsyn över tio ostyriga 
ungdomar. Karl-Artur för sin del hade gärna velat hjälpa henne att hålla 
ordning på sina skyddslingar, men detta hade ju sina stora svårigheter, så 
länge som han bodde i prostgården. Därför hade han, då han hade fått ut 
sitt lilla arv, skyndat sig att inköpa den gamle soldatens stuga, som låg 
tätt bredvid de tio barnens, och låtit reparera den.



I denna var det alltså, som de nygifta nu skulle bo. Den unge prästen hade 
försäkrat hustrun, att den var så upp rustad, att hon alls inte skulle 
känna igen den. På det hela taget tyckte han sig ha gjort en god affär. 
Han hade fått ett hem, som låg väl till, som var litet och anspråkslöst 
och därifrån han lätt kunde övervaka den stora barnskaran.



Anna Svärd, som i de dagarna inte frågade efter något annat, än att hennes 
man älskade henne, hade skrattat åt alltsammans och låtit sig nöja. Vad 
skulle hon för övrigt ta sig till ? De var gifta, och hon hade lovat att 
dela ljuvt och lett med honom. Dessutom hade hon en stark tro på sin egen 
duktighet. Hon visste, att om allt skulle slå för galet ut, vore hon gott 
i stånd att skaffa bostad och föda både åt mannen och åt sig själv.



När de på sin hemresa hade kommit i närheten av Korskyrka, hade Anna Svärd 
talat om för mannen, att i hennes trakt hade man för sed, att då två 
nygifta för första gången trädde in i det egna hemmet, skulle de falla på 
knä på tröskeln och bedja Gud välsigna huset och deras liv inom dess 
väggar. Karl-Artur hade sagt, att detta var en vacker sed och att så borde 
också de göra. Men då de hade kommit fram, hade detta blivit glömt.



Det hade inte berott därpå, att Anna Svärd hade blivit överväldigad av 
stugan, då hon hade fått se den. Nej, den hade legat där ungefär likadan, 
som hon mindes den. Den var alls inte förbytt till någon herrgård. De, som 
hade ställt med reparationen, hade till och med glömt bort att lägga ut 
någon förstubro och lämnat kvar framför ingången samma rangliga 
sten, som hade legat där i den gamle knektens tid. Hon var alltjämt 
övertygad, att hon skulle ha betänkt sig två gånger, innan hon hade gått 
in i en sådan här kåk för att göra handel. Detta sade hon till mannen för 
att retas med honom, och de skrattade båda och var i det utmärktaste 
humör.



Det var alls inte något med bostaden, som gjorde, att de inte kom ihåg att 
falla på knä innanför tröskeln och bedja om Guds välsignelse över det nya 
hemmet. Utan skälet var det, att i samma stund, som släden stannade, slogs 
ingångsdörren upp, och en liten fet fru steg ut på den rangliga dörrstenen 
för att ta emot dem.



Anna Svärd hade inte förgäves gått härs och tvärs i Korskyrka under tre 
somrar och drivit handel. Hon visste namn på varenda människa i hela 
socknen, men denna hade hon svårt att känna igen. Om ett par ögonblick 
räknade hon dock ut, att det måste vara fru Sundler, organistens hustru. 
När Anna Svärd sist hade sett henne, hade hon haft långa, vackra lockar 
kring ansiktet, men nu var hon kortklippt som en pojke, och det var detta, 
som hade förändrat henne.



Ja, fru Sundler måste det vara, för om henne hade KarlArtur talat under 
hela resan. Hon hade hjälpt honom att köpa stugan, och hon hade ordnat med 
byggnadsarbetarna. ja, hela det här giftermålet var hennes verk. De två 
skulle inte ha suttit här i släden så glada och så överjordiskt lyckliga, 
kunde man väl säga, om inte hon hade varit. Således var det j u helt 
naturligt, att fru Sundler hade kommit till deras lilla hem för att elda 
upp rummen och ta emot dem, hon, som hade varit så verksam, för att de 
skulle få varandra.



Fru Sundler bredde ut armarna emot dem o'ch slöt dem båda två i sin famn. 
Hon förklarade helt rörd, att hon var lycklig att se dem, att det var 
hennes varmaste önskan, som nu hade gått i verkställighet, och att det var 
underbart, att Karl-Artur hade fått uppfylld drömmen om en liten grå 
stuga och en enkel hustru, som han hade drömt, så länge hon hade 
känt honom.



Medan fru Sundler höll sitt lilla tal, hade föresatsen att bedja om Guds 
välsignelse över hemmet alldeles fallit dem ur tankarna. Båda två var från 
den stunden helt och hållet upptagna av organistfrun.



När hon äntligen hade släppt dem ur sin famn, öppnade hon ingångsdörren 
och förde in dem i en smal gång, som gick tvärsöver stugan och delade den 
i två hälfter.



Medan de tog av sig ytterkläderna och hängde upp dem där i mellangången, 
berättade fru Sundler, att det var någonting, som hade sagt henne, att 
denna kväll skulle de komma. Hon hade nätt och jämnt hunnit att ta 
kaffekokarn under armen och skynda hit till det lilla sparvboet, som hon i 
tankarna brukade kalla Karl-Arturs hem, och duka kaffebordet, när hon 
hörde, att det pinglade i backen. Hon kunde inte säga hur glad hon var 
över att hon hade hunnit hit för att ta emot dem, så att de inte skulle 
behöva komma till ett tomt hus.



Men det var inte precis det, som fru Sundler sade, som gav Anna Svärd så 
mycket att tänka på, utan det var den stora förändring, som Karl-Artur 
undergick i sammå ögonblick, som fru Sundler visade sig. Han var inte 
längre käck och sorglös som förut under resan, han blev ängsligt ivrig att 
vara fru Sundler till nöjes.



Den unga hustrun kände på sig, att han inte hade varit riktigt nöjd att 
möta fru Sundler, just när han och hon skulle ta sitt nya hem i 
besittning, men så hade han väl besinnat alla hennes förtjänster och 
blivit slagen av ånger.



Han började åter berätta för hustrun hur Thea, som han sade i vart ord, 
hade hjälpt honom med allting. Det var hon, som hade slagit upp krokar här 
i mellangången, så att de hade någonstans att hänga kläderna. Ja, tänk, 
att det hade hon ! Han öppnade dörren till höger och bad sin hustru stiga 
in och se. Om hon inte hade vetat bättre, skulle hon inte ha trott, att 
detta var det köket, där hon själv skulle leva och regera. Han tycktes 
bara föra in henne dit, för att hon skulle beundra alla fru Sundlers 
anordningar.

Köket upptog hela ena hälften av stugan, och hon tyckte, att det var 
mycket större, än hon hade väntat sig. Det var nog tre gånger så stort som 
fähuskammarn i Jobsgården. Väggarna luktade lim och kalk, såsom det brukar 
göra på nya ställen, och det var väl den lukten, som gjorde, att det inte 
kändes hemtrevligt där. Det såg också ganska tomt ut. Det var nog inte 
riktigt vad hon hade drömt om. Hon hade tänkt på storstugan i Risgården, 
där det fanns stort väggskåp i brunt och blått, hög Moraklocka med rosor 
på fodralet och pelarsäng med hemvävda förhängen. Hon hade väl också 
önskat sig en Josef i grann guldkaret på väggen mellan skåpet och sängen 
och en jungfru Maria, som neg för en Herrans guldsmidda ängel, över 
fönsterna. Men sådant var ju fåfänglighet att begära. Hon borde vara nöjd 
med det som fanns.



Det var mycket nog, och alltihop hade blivit anskaffat av fru Sundler. 
Både bordet, som stod framme vid fönstret, och stolarna framför det och 
vattensån vid dörren och vedlåren vid spisen hade hon plockat samman. När 
man hörde mannen tala, kunde man tro, att fru Sundler var den första 
människa, som hade förstått, att i ett kök behövdes pannor och grytor, 
vispar och slevar, kaffekokare och baljor, skedar och knivar. Om det också 
inte var fru Sundler själv, som hade balkat av ett hörn till ett litet 
skafferi och satt upp en kärlhylla på väggen, så nog var det hennes 
förtjänst, att det fanns där.



Så snart som Anna Svärd hade kommit in i köket, lade hon märke till en 
smal liggsoffa, som stod undanskjuten till bortersta hörnet av rummet, 
liksom om den skämdes för att stå där. Träsitsen stod upprest mot väggen, 
och soffan var bäddad. Allt var snyggt och ordentligt. Det var bara det 
felet med den, att den var så smal som en likkista, och Anna Svärd såg 
genast, att den inte var någon utdragssoffa. Den kunde inte bli bredare, 
än den var. Om man väl hade trängt sig ner i den, måste man säkert ligga 
hela natten i ängslan för att bli sittande fast och inte komma upp ur den 
nästa morgon.



Den där soffan upptog hennes tankar. Hon försökte höra på mannens 
berättelse om vad Thea hade gjort för dem. Hon hade gått på ett par 
auktioner för deras skull och ropat in husgeråd och möbler så ofantligt 
billigt. Men dels så hade han redan talat om alltihop det där på vägen, 
och dels så tänkte hon på liggsoffan. Eftersom den var bäddad, så var det 
väl meningen, att en av dem skulle ligga i den. Det var inte många att 
välja på.



Fru Thea bjöd inte bara på kaffe och småbröd utan också på smör och bröd, 
ost och ett par ägg. Anna Svärd kunde inte neka till att det smakade bra, 
men på KarlArtur lät det, som om han inte hade ätit ordentlig mat, sedan 
han sist var gäst hos fru Sundler. Länsmansfrun i Medstubyn var annars 
berömd för sin mathållning, men mannen hade glömt allt annat i världen, 
och hustrun med, bara för att ställa sig in med fru Sundler. Det var, som 
om han på något sätt hade försyndat sig emot henne och ville komma på god 
fot med henne igen.



När Karl-Artur hade smakat på alla fru Sundlers anrättningar och berömt 
och krusat tillräckligt, reste han sig från bordet för att gå in i det 
andra rummet. Han gick tätt förbi liggsoffan, och Anna Svärd undrade om 
han inte skulle berömma den också, men han sade inte ett ord om den.



De gick tvärsöver mellangången och kom in i en kammare, som inte var fullt 
så stor som köket, men ändå ganska rymlig. När hustrun tittade in där, 
hade hon en känsla av att hon helst ville springa sin väg, därför att 
detta var ett herrskapsrum. Om det var tomt i köket, så var det fullt här: 
skrivbord, bokskåp, soffa med divanbord, byrå, säng och ännu mycket mer. 
Detta var alltså de möblerna, som han hade fått ärva efter sin faster. De 
var av ett mörkt och blankt träslag, stolar och soffa klädda med siden. 
Vart hon såg, blänkte det av beslag och vackra inläggningar.



I det här rummet fanns det tapeter på väggarna, långgardiner för fönsterna 
och inte spis, utan kakelugn. En stor spegel i guldram hängde över soffan, 
det fanns ljuskrona i taket, silverstakar på skrivbordet. Rummet skulle ha 
passat i Ekenstedtska huset i Karlstad.



Sängen, som stod här, var liksom kökssoffan bäddad för natten. Det 
var en enmanssäng, och inte var den så värst bred, den heller.



Ja, en sak var ju klar. Här inne skulle han bo och vistas, här skulle han 
både sova och arbeta. Hon skulle hålla till i köket och sova där. Han 
skulle ha det som en herreman, och hon skulle bli hållen som hans piga.



Mannen fortsatte med att berömma. När han reste till bröllopet, hade 
kakelugnen i det här rummet ännu inte varit riktigt färdig, och möblerna 
hade inte kunnat ställas in. Thea Sundler hade gjort i ordning alltsammans 
under hans bortovaro. Och tänk, så fint, så vackert, som hon hade ordnat 
rummet ! Kunde man tro, att man befann sig i en liten backstuga? Månne det 
fanns ett elegantare rum i hela kyrkbyn ?



Han ville förmå också henne, hustrun, till att berömma fru Sundler. Men 
hon hade sitt att tänka på och sade



ingenting.



De två var så inne i att undersöka de olika lådorna och klaffarna i 
skrivbordet, att de inte märkte, att hon smög sig ut. Hon gick in i köket, 
tog ett ljus från köksbordet och lyste för sig ut i mellangången, så att 
hon skulle kunna finna sin päls och sin huva. Hon var alldeles lugn. Det 
var inte något sådant uppror inom henne som på bröllopskvällen. Hon ämnade 
inte göra sig något illa, bara gå bort till ett folk här i kyrkbyn, som 
hade gett henne kvarter förra sommarn, då hon hade haft sin handel i 
Korskyrka, och stanna där över natten. Hon var nödsakad att företa sig 
något för att visa honom där inne och hans Thea, att hon ville ha en 
matmors plats i huset och inte en tjänarinnas.



Medan hon höll på att söka efter kläderna, såg hon, att det fanns ännu en 
dörr i mellangången. Nyckeln var urtagen, men hon blev inte rådlös för så 
litet. Hon tog nyckeln ur köksdörren, satte den försiktigt i låset och 
fick det att ge med sig. Hon såg in i ett litet rum, ja, det var knappast 
annat än en skrubb, ett smalt fönster fanns på ena väggen, men ingen 
eldstad. Det kändes inte kallt där inne i alla fall, därför att 
kakelugnsmuren från mannens rum sköt in i ena 
hörnet. Väggarna var tomma och vita med endast några hängare högt uppe. 
Det var nog ämnat till klädkammare.



Men längst inne såg hon vad som väckte hennes stora förvåning: en hel 
paradsäng. Den stod där med vackra, röda förhängen, bäddad med pösande 
dunbolstrar, med breda spetsar på lakanen, med ett ord allt, vad hon kunde 
önska sig.



Då den unga hustrun en stund hade beskådat detta underverk, tog hon igen 
av sig huvan och pälsen, satte den lånade nyckeln tillbaka på sin plats 
och gick in i köket.



Där var hon en stund ensam, men så måtte de andra ha lagt märke till att 
hon hade gått ifrån dem. De kom båda hastigt in till henne.



--Var blir du av? frågade Karl-Artur. Ar du trött efter resan? Vill du gå 
och lägga dig?



--Jag gick in hit för å prova sänga, som jag ska ligga i. Jag var rädd, 
kan du förstå, att jag int skulle få rum i'na.



Hon såg litet förtretad ut, men skrattade på samma gång.



--Nå, hur gick det för dig? sade Karl-Artur och skrattade, han också.



--Det gick, som när en sätter ko i kalvkätte. Den räcker varken på längda 
eller tvärn. Kanske det skulle gå, om jag la mej på sida. Men det blir 
besvärligt, det mä, för jag får fäll kasta åv mej täcke och stiga opp på 
golve, för var gång jag vell vänna mej.



Hon talade alltjämt utan all vrede, och mannen fortsatte att skratta. Hon 
kunde nog märka, att han var litet förlägen och att han skrattade, för att 
detta inte skulle märkas.



--Ja, du skrattar du, Man, men du ska tänka på att jag har sutti tre dagar 
i en släde, så att jag är både skrumpen och stel.



Karl-Artur gick bort och såg på liggsoffan.



--Gå du och lägg dig i sängen i mitt rum! sade han. Jag ska försöka om jag 
inte kan få rum i den här lådan.



--Tok heller! Int har du fäll fått hustru, för att du ska behöva ligg på 
kant mä fötterna utanför sänga e hel natt. Nej, jag tänker på om jag 
skulle försöka ligga på golve. Int är det första gången, men jag är 
liksom lite ängslig för'et i alla fall. Det blir kallt här fram på natta, 
när det slocknar i spisen. Skulle fäll int ligg och dra döden på mej 
heller, när jag just har kommi te mitt eget.



Den äkta mannen föreföll rent rådlös. Han kastade en vädjande blick på fru 
Sundler, men den goda väninnan satt och trummade på bordskivan och 
låtsade, som om hon inte ville höra på, när man och hustru talade om sina 
angelägenheter.



--En behöver bädda mä fällar bå' över och under, fortfor hustrun, om en 
ska sova på golve e kall vinternatt, och när vi inte äger mer än en enda, 
så vill jag fråga dej, Man, om jag kan få gå te ett folk här i körkbyn, 
som gav mej kvarter i somras, och be dom hysa mej för i natt. Du kan fråga 
fru Sundler, som har ordna så väl för oss mä allt annat, om int detta är 
bästa utvägen.



Både man och hustru vände sig mot fru Sundler för att få ett gott råd av 
henne, men hon satt tyst. Det syntes på henne, att detta var något, som 
hon rakt inte ville blanda Sig i.



Anna Svärd räckte mannen handen.



--Ja, farväl då! sade hon.



Karl-Artur hade blivit litet röd på kinderna, och den blick, som han sände 
fru Sundler, var inte alldeles för vänlig.



--Nej, detta är för omöjligt, sade han. Thea, kan du då inte hjälpa mig 
att hitta på något? Det måtte väl gå för sig, att jag ligger på soffan i 
mitt rum. Där har jag sovit många gånger förr i världen, då jag var på 
besök hos domprostens. Och Anna kan väl ligga i sängen. Vi måste ju rätta 
oss efter omständigheterna. Den där soffan, som du har skaffat för Annas 
räkning, är verkligen för svår. Vi tar in sängkläderna.



Fru Sundler flyttade sig litet oroligt på stolen, då KarlArtur tilltalade 
henne så där häftigt, men hon gav inte ett ljud ifrån sig. Anna Svärd 
däremot var inte sen att svara.



--Tok heller! sade hon ännu en gång. Menar du, att du skulle få lov å ligg 
på det dyra sidentyge? Det finns ingen ting annat än lös halm under 
lakana här i liggsoffa, och den kan vi väl int dra in i det fina rumme, 
som fru Sundler har ställt så vackert i ordning åt dej. Nej, det är nog 
bäst, att jag går min väg.



Hon räckte ut handen än en gång för att säga adjö. Han slog häftigt undan 
den, men på samma gång var det en sådan tvekan och osäkerhet över honom, 
att hon började tycka synd om honom.



--Det är ju snällt åv dej, att du vill låta mej ligg inne hos dej, sade 
hon i litet mildare ton. Men du begriper fäll, att det inte kan gå för 
sej. Hemma i Medstubyn och på gästgivargårdarna, där gjorde det ju 
ingenting, att vi sov i samma rum. Men här i Korskyrka vet alla människor 
hur mycket finare du är än jag. Här får jag lov å ligg ensam i köke, som 
pigorna ska göra.



--Men, Anna! ropade han till och slog än en gång bort handen, som hon 
sträckte fram mot honom. Något annat kom han sig inte för med. Hon hade 
allt bra gärna velat se om han skulle låta henne gå, men hon ville inte 
driva honom till någon ytterlighet. Allt detta retade henne inte så 
mycket, som det eljest skulle ha gjort, därför att hon visste, att hon 
satt med bästa kortet på hand. Hon hade snarast haft lust att storskratta.



Hon gick fram till fru Sundler.



--Det ser fäll märkvärdigt ut, att jag ska gå och du stå kvar här, sade 
hon, och folk finns det överallt i en tocken här körkby, som håller reda 
på det som sker. Det vore fäll kanske bäst att du gjorde slut på det här 
apspele.



Nu äntligen kom det liv i fru Sundler.



--Vad menar fru Ekenstedt? sade hon.



--Aldrig kunde jag tro, att jag skulle få så snart besannat vad farbror 
min sa om att folk här söder ut är så gruveligen lustiga och skämtsamma, 
svarade Anna Svärd. Här står du och hör hur mannen min och jag håller på å 
råka i gräl och ovänskap, därför att det inte finns sängplats åt mej. Och 
ändå vet du hela tiden, att det finns en sparlakanssäng i huse, fullbäddad 
mä dynor och bolstrar, den bästa en kan få. Det kallar jag å vara bra 
skämtsam.

Karl-Artur gjorde stora ögon. Han vände sig mot fru Sundler för att 
få en förklaring, men hon visste att reda sig.



--Jag har stått här i en så svår strid, sade hon. Det kom hit en säng i 
går kväll, en bröllopsgåva från prostfolket. Men jag trodde, att 
prostinnan ville överlämna den själv. Jag tyckte mig göra rättast i att 
låsa till om den. Men då fru Ekenstedt redan har sett den...



Hon letade fram en nyckel ur kjortelfickan och lämnade den till Anna 
Svärd.



Långt fram på natten vaknade Anna Svärd med en känsla av att hon hade 
glömt något viktigt. Det v ar det också. Hon kom ihåg, att hon och mannen 
hade försummat att lysa Guds välsignelse över sitt hem.



"Ja, Vår Herre får förlåta oss", tänkte hon. "Det var fru Sundlers fel." 
Hon vände sig i sängen och somnade på nytt.



MORGONSTUND.



Anna Svärd vaknade nästa morgon, så snart som det bör



jade dagas. Men i stället för att genast stiga upp låg hon och höll ett 
litet samtal med sig själv.



--Månn tro om den nya prästfrua ligger och väntar, att den fina piga 
hennes ska komma in mä kaffe och nybakat bröd ? mumlade hon och skrattade 
och var i sitt bästa morgonhumör.



Hon stannade kvar i sängen än en stund. Gång på gång reste hon sig för att 
se mot dörren.



--Kan en begripa, att det inte rör sej i köke, fastän klocka bestämt går 
på sex? Det blir inga anna råd, än att jag får klä på mej och se efter hur 
det står te.



Mannen sov ännu, och den unga hustrun klädde sig så tyst som möjligt för 
att inte väcka honom. Till sist smög hon sig i strumplästen genom 
mellangången ut i köket, och där först satte hon på sig skorna.



Då detta var gjort, såg hon sig omkring med ett par ögon, som vidgades av 
häpnad.



--Jag har då fått vara mä om bå' ont och gott i min dar, sade hon, men 
maken te detta har jag aldrig sett. Både köksa och huspiga har försovi 
sej. En tycker fäll annars, att första morron borde di ha vari mest 
påpassliga. Ena riktiga slarvor måtte di vara, för här finns varken ved 
eller vatten. Och elden har fått gå ut, det är då det allra värsta. Sanna 
mina ord: det är fru Sundler, som har statt tjänstfolke, liksom hon har 
ställt mä allt annat här i gårn, och då kan en int vänta bättre.



Mittunder klagovisorna tycktes det gå upp ett ljus för henne, och hon slog 
sig för pannan.



--Jag är då så dum, så jag borde ha stryk, utbrast hon. Jag kunde väl ha 
begripi från första stund, att di är ute i lagårn och mjölkar korna.

Hon gick ut i mellangången, klev ner på den rangliga dörrstenen och 
besåg omgivningen.



--Jaha, jaha, sade hon, medan hon med blickarna mätte en liten inhägnad, 
där det fanns ett vedskjul, en källare, en brunn och ingenting mer. Jag 
skulle just vilja veta vad den nya prästfrua säger, när hon får se alla di 
här uthusena. Det där är förstås lagårdslänga. Det blir int lätt för det 
nya prästfolke å skaffa så många kor, att di fyller opp ett så stort 
fähus.



Hon gick ner på gårdsplanen, men där stannade hon på nytt och gned sig i 
ögonen.



--Om jag bara kunde räkna ut var jag har drängstuga, mumlade hon. Det 
finns int en pinne i vedlårn. Men drängen är fäll i stalle och ryktar 
hästarna. Ja, jag säger då det. Det är väl, att Anna Svärd är mä på den 
här resa, annars skulle den nya prästfrua bli rent rådlös.



Ett par ögonblick efteråt stod hon i vedskjulet, fattade yxan, som låg på 
huggkubben, och började klyva kastved med både fart och kläm. Men efter 
några lyckliga hugg fastnade yxan i ett för grovt vedträ, och hon måste 
rycka och skruva en god stund för att få den loss.



Medan hon krånglade med detta, hördes steg utanför skjulet, och en lång 
pojke kom fram i dörröppningen.



"Vad ska den där här å göra?" tänkte Anna Svärd. "Nu ska ni få se, att 
hela körkbyn får veta, att den nya prästfrua får lov å hugga sin ved 
själv. Hur ska en få en tocken där å begripa, att det int är den nya 
prästfrua, som hugger ved, utan bara Anna Svärd?"



När hon hade lossat yxan och lyfte den till ett nytt hugg, kom pojken fram 
till henne.



--Jag ska hugga åt er, sade han.



Hon gav honom en snabb blick, såg, att han var mager och gulblek, och 
skakade på huvudet.



--Tok! sade hon. Du är fäll int mer än nie år.



--Jag är fjorton, sade pojken, och jag har hugge ved i all min dar. Jag 
har hugge åt oss själva nu på morron.



Han visade med handen mot en stuga alldeles i närheten, där en smal 
rökpelare redan steg upp ur skorstenen.

Anbudet var verkligen lockande, men Anna Svärd 
glömde inte sin vanliga försiktighet.



--Du vill fäll ha betalt, kan jag tro?



--Ja, svarade pojken och grinade till, så att hela tandraden syntes. Jag 
vill ha bra betalt. Men vad jag ska ha, det talar jag inte om så här på 
förhand.



--Då får jag fäll hugga min ved själv då.



För en stund gick det raskt undan med vedklyvningen. men snart hade hon 
den oturen, att yxan fastnade.



--Det är inte pengar, som jag viil ha, sade pojken.



Hon såg på honom än en gång. Han hade hårt hopknipen mun och små, pliriga 
ögon. Han såg småslug och lillgammal ut, men visst inte elak. På en gång 
förstod hon, att han var ett av de tio barnen, som mannen hade tagit vård 
om. "Han är ju åv vårt eget folk, så te sägandes", tänkte hon. "Då blir 
det fäll int så farligt mä betalninga."



--Du ska få hugga då, sade hon. Efteråt kan du komma in te mej å få en 
smörgås.



---Tack, sade pojken, men vi har mat hemma. Vi har nästan mer, än vi orkar 
äta.



--Vad i hela väla ska en kunna bju' en tocken storkarl ?



Pojken hade redan fattat yxan, men nu kunde han inte längre hålla på 
hemligheten.



--Ni har väl säcken mä er? Tror ni, att ni kunde gå inom hos oss och låta 
mej och syskona mina få se på dä, som finns där?



--Men är du nu rent galin? Tycker du, att den, som är gift mä en präst, 
kan gå omkring mä kramsäcken?



Hon hörde steg bakom sig i detsamma. En flicka kom fram till dem. Också 
hon var gulblek i hyn och hade ett bekymrat uttryck över ansiktet. Det var 
lätt att se, att båda barnen var syskon. Hon kom ivrigt fram till brodern.



--Vad säger ho? Får vi titta i säcken?



Det var en överlagd plan. De fattiga stackarna i TorparMatts stuga, som 
aldrig hade gästats av någon handlande, brann av längtan efter att få se 
de härligheter, som hon hade visat fram i andra gårdar.

--Ho säger, att ho inte kan gå omkring mä kramsäcken, sen ho har 
blitt gift mä en präst.



Flickan såg gråtfärdig ut.



--Jag ska gå efter vatten och mjölk åt er, sade hon övertalande. Jag ska 
göra opp eld i spisen.



Anna Svärd tänkte raskt efter. Säcken fanns j u med packningen, men hon 
hade bara sina egna kläder i den. Hon måste fundera ut något sätt att 
ställa barnen till freds, det var alldeles nödvändigt för grannsämjans 
skull.



--Ja, sade hon, det är, som jag säger. Den nya prästfrua kan int gå 
omkring mä kramsäcken. Men om ni hugger bra mä ved och bär in'en och 
springer hem te er efter eld, så ska jag laga, att en, som heter Anna 
Svärd, kommer in mä säcken te er.



Vid elvatiden på förmiddagen kom också verkligen en ung, vacker dalkulla 
med stor, svart skinnsäck på ryggen in i Torpar-Matts stuga. Hon stannade 
innanför dörren, neg och frågade om där fanns någon, som ville göra handel 
med henne.



De tio barnen omringade kullan i samma ögonblick. De två äldsta, som 
tycktes känna igen henne, hoppade upp och ner i glädjen och sökte förklara 
för de yngre vem hon var. Den gamla jungfrun, som hade vård om 
barnflocken, satt på bänken under fönstret och spann ull. Hon såg upp, då 
kullan kom in, och sade några ord om att här i stugan fanns det bara några 
fattiga barn, som ingenting kunde köpa. Men hon hejdade sig, då kullan 
blinkade åt henne.



--Det är di här barna själva, som har bett mej komma in, därför att di har 
så ogrundat mycke pengar å handla för, sade kullan.



Hon steg fram till bordet, vände ryggen till, sköt upp säcken på 
bordskivan och lossade axelremmarna. Därefter gick hon bort och tog 
jungfrun i hand.



--Jungfrua känner fäll igen Anna Svärd, sade hon, jungfrua köpte bå' kam 
och syring åv mej förra sommarn.



Den gamla reste sig, knep ihop ögonen ett par gånger och gjorde en nigning 
så djup, att den skulle ha anstått själva prostinnan Forsius.

Kullan gick fram till säcken och började snöra upp remmar och 
söljor. Barnen stod runtom i andlös förväntan, men det blev en stor 
besvikelse. Säcken var inte fylld med handelsvaror, utan med halm.



Ingen kunde bli mer ledsen och förvånad än den stackars kullan själv. Hon 
slog samman händerna och jämrade sig. Hon hade inte öppnat säcken sedan i 
går kväll, och nu i natt måtte någon ha passat på att stjäla undan alla 
hennes vackra silkedukar och knappar och band och kattunstycken och lagt 
dit bara halm. Ja, hon hade ju tyckt, att säcken kändes märkvärdigt lätt, 
då hon satte den på sig i morse, men hon hade ändå inte kunnat tänka på 
sådant här, för det folket, som hon hade bott hos, såg likaså redbara och 
riktiga ut som en guldpenning.



Barnen stod där ledsna och besvikna. Kullan fortfor att jämra sig. Tänk, 
att någon kunde vilja göra så illa: plocka bort allt vackert och fylla opp 
säcken med denna usla halmen !



Hon rörde om i halmen och kastade den åt alla sidor för att se om 
ingenting fanns kvar av hennes varor.



Längst ner på bottnen träffade hon på en liten silkeduk, en yllehalsduk 
och ett skrin, där det ännu låg kvar ett dussin bröstnålar med knapp av 
brokigt glas.



Hon var så över sig given för att hon inte hade mera kvar. Hon sade, att 
när allt det andra var borta, så var det här ingenting att gömma på. Utan 
om den äldsta tösen ville hålla till godo med silkeduken, skulle hon få 
den, och pojken kunde ta halsduken. Småbarnen skulle få dela bröstnålarna 
mellan sig, och om jungfrun ville ta emot det lilla skrinet, som de hade 
legat i, så vore det bra, för hon själv hade inget bruk för det.



Ja, det blev ju en glädje i den lilla stugan.



SYNEN I KYRKAN.



Anna Svärd kom in sitt kök, trallande på en gammal vall-låt. Men hon 
avbröt sig hastigt. Medan hon hade varit borta i grannstugan, hade fru 
Sundler kommit på besök, och hon satt nu på den smala liggsoffan och 
väntade.



Det skulle vara en stor överdrift att säga, att hon var välkommen. 
Alldeles oavsett den lilla sammanstötningen föregående kväll så hade den 
unga prästen ganska mycket att beställa denna förmiddag. Ett packlass med 
hennes kläder, med de enkla bröllopsgåvorna från grannar och fränder i 
Medstubyn, med hennes vävstol och spinnrock hade kommit för en stund 
sedan, och hon hade ännu inte hunnit packa upp och ställa allting på sin 
plats.



Till råga på olyckan kunde hon inte heller kalla på mannen och bedja honom 
hålla gästen sällskap. Karl-Artur hade strax efter frukosten gått till 
prostgården för att ta igen mycket försummat arbete och var inte att vänta 
förrän fram emot tvåtiden.



Det är inte så lätt att första orsaken, men i samma ögonblick, som Anna 
Svärd fick se fru Sundler, blev hon ytterligt bondsk både i tal och 
åthävor. De fyra månaderna i länsmansgården, vilka i själva verket hade 
ganska mycket förfinat henne, var alldeles bortglömda. Kanske kände den 
unga hustrun på sig helt instinktivt, att härvidlag hjälpte det inte att 
komma med några fina maner. Det är inte heller omöjligt, att det roade 
henne att låta den andra tro, att hon var mycket dum, mycket oerfaren, att 
hon, med ett ord, alls inte visste att skicka sig.



Fru Sundler kom mycket ivrigt emot henne. Hon förklarade, att när hon hade 
suttit där hemma nu på förmiddagen, hade hon kommit att tänka på att det 
måtte vara besvärligt för fru Ekenstedt, som denna dag säkert hade mycket 
att ordna med i det nya hemmet, att också behöva laga middag åt sin 
man. Men Karl-Artur kunde gärna, ack, så alltför gärna, få äta middag hos 
organistens. Ja, han kunde få äta där de följande dagarna också, ända 
tills att de hade kommit sig i ordning och hunnit köpa in litet förrad hos 
bönderna. Det skulle hon för resten vara lycklig om hon kunde hjälpa till 
med. Skulle inte fru Ekenstedt vilja sända till henne Karl-Artur redan i 
dag?



Medan fru Sundler hade hållit på med sin långa harang, hade den unga 
prästfrun börjat lossa omslaget kring ett stycke lärft, som var en 
bröllopspresent från Ris Karin, och som hon råkade på en motspänstig knut, 
bet hon helt enkelt upp den med tänderna. Härvid gick det en rysning genom 
fru Sundlers hela lekamen, men hon avhöll sig från varje anmärkning.



--Det är ju bara för den allra första tiden, innan ni har kommit er i 
ordning, skyndade hon att än ytterligare betona.



Den unga hufitrun såg upp från lärftsbunten, gick bort till fru Sundler 
och ställde sig framför henne bredbent med händerna på magen.



--Fäll ska jag tala om för'n, att du väntar'n, sade hon.



Fru Sundler skyndade sig att uttrycka sin glädje över att hon tog emot 
hennes lilla förslag lika vänligt, som det var menat. Anna Svärd stod kvar 
framför henne i samma ställning, och hon fortsatte:



--Men jag säger'n fäll också, att kan han int äta den maten, som hustrua 
hans lagar, så är hon int sämre, än att hon kan gå ut mä kramsäcken och 
leva för sej själv.



Fru Sundler fick upp händerna och höll dem skyddande framför sig. Det såg 
ut, som om hon hade väntat, att den andra skulle slå henne.



--Det går fäll int an å tala så rättfram te e herrskapsmänniska, sade Anna 
Svärd.



Men detta behövde hon inte vara rädd för. Fru Sundler hade ögonblickligen 
lugnat sig och gjorde nu sitt bästa för att släta över och urskulda.



--För all del, för all del, kära fru Ekenstedt! Jag är säker om att fru 
Ekenstedt lagar just sådan mat, som Karl Artur önskar sig. Mitt 
förslag var gjort i all välmening. Men nu ska vi aldrig mer tala om det.



Härmed blev det stilla i rummet. Anna Svärd började mäta upp lärftsrullen, 
men inte med något alnmått, utan på sin vänstra arm. Hon kunde inte 
tydligare ha visat fru Sundler, att hon inte mera hade tid med henne.



---Se, jag hade tänkt, kära fru Ekenstedt, började fru Sundler med mycket 
mjuk röst, att vi två skulle bli riktigt goda vänner. Det har jag glatt 
mig åt. Jag är rädd för att fru Ekenstedt tror, att jag tycker mig tå 
högre i världens ögon än fru Ekenstedt. Men det är ett misstag. Mina 
föräldrar var mycket fattiga. Mamma fick gå och släpa från morgon till 
kväll, och vad mig själv beträffar, så skulle j ag ha varit tvungen att gå 
ut som simpel piga, om inte baron Löwensköld på Hedeby hade kostat på mig 
litet lärdom, så att j ag kunde bli guvernant. Mamma hade varit anställd 
hos hans föräldrar i femton år, och en gång hade hon gjort honom själv en 
stor tjänst, som han ville åter gälda. Och Karl-Artur är j u systerson 
till honom, som hjälpte mig. Min mamma sa alltid, att jag skulle försöka 
tjäna och bistå Löwensköldarna, varhelst j ag råkade dem, och Karl-Artur 
och hans hustru är ett för mig.



--Sju och tjuge, åtta och tjuge, nie och tjuge, tretti! mumlade Anna Svärd 
för sig själv. Men då hon hade kommit så långt, gjorde hon ett uppehåll i 
mätningen för att rikta en anmärkning till fru Sundler.



--Om det vor' sallt, att du håller oss för ett, skulle du fäll ha bjudi 
mej på middag, när som du bjöd honom.



Fru Sundler vände ögonen mot taket, liksom hade det funnits någon där 
uppe, som kunde vittna om hur god och from hon var.



--Fru Ekenstedt är för svår, sade hon i skämtsamt jämmerlig ton. Fru 
Ekenstedt vill tyda allting till det värsta. Men jag försäkrar fru 
Ekenstedt, att detta inte var någon ovänlighet, fastän det kanske kunde se 
så ut. Det är ju lördag i dag, ser fru Ekenstedt, och vi har vanlig 
lördagsmat: stuvade morötter och Cill och ölsupa. Och med Karl 
Artur var det inte så noga. Han går ut och in 
hos oss, som han behagar. Men första gången jag såg fru Ekenstedt i mitt 
hem, kunde jag väl inte bjuda på sådan simpel kost.



Hon såg oroligt bönfallande ut, och Anna Svärd tänkte, att hon var hal som 
en orm. Hon slingrade sig undan, hur fast man än försökte att fatta om 
henne.



--Det är verkligen så svårt, suckade fru Sundler, det är något, som fru 
Ekenstedt borde veta. Det kan aldrig bli ett rätt förhållande mellan oss, 
förrän fru Ekenstedt får klarhet i hur allt förhåller sig. Men på samma 
gång är det så motbjudande för mig att berätta. Ack, jag skulle så mycket 
ha önskat, att Karl-Artur själv hade talat om allt detta ledsamma. Men det 
har han tydligen inte gjort.



Anna Svärd hade mätt upp väven en gång, men hon började om på nytt. Hon 
hade väl blivit störd, så att hon inte var säker om resultatet. För att 
inte komma ur räkningen återigen underlät hon att svara på fru Sundlers 
hemställan, men denna lät sig inte avskräcka.



--Jag förmodar, att fru Ekenstedt tycker illa om, att jag på detta sätt 
blandar mig i era angelägenheter, men jag kan inte låta bli, därför att 
jag tycker, att det är min plikt. Men ack, om fru Ekenstedt ville komma 
mig till mötes med förtroende! Jag vet inte en gång om Karl-Artur har 
berättat för fru Ekenstedt om sin mor och om det innerliga förhållande, 
som rådde mellan dem båda. Men fru Ekenstedt vet då åtminstone, att den 
kära tant Ekenstedt inte gillade er förening. Kort efter domprostinnan 
Sjöborgs begravning uppstod en ordväxling mellan Karl-Artur och hans mor 
av den anledningen, och Karl-Artur tog kanske i litet för häftigt, och 
tant Ekenstedt var mycket svag--ja, det slutade så, att hon fick ett 
slaganfall. Och nu förstår fru Ekenstedt, att Karl-Artur anklagar sig 
själv för att ha vållat denna olycka. Ja, vet fru Ekenstedt, jag tror 
nästan, att det en tid var hans mening att bryta förbindelsen med er för 
att göra modern till viljes, men så fick han ju veta, att det inte skulle 
ha tjänat något till. För den kära tant Ekenstedt har någorlunda hämtat 
sig nu, så att hon är tämligen frisk, men hon har alldeles förlorat 
minnet. Vad än Karl Artur skulle vilja offra för att ställa henne 
till freds., tjänar



till ingenting. Det som är gjort är gjort.



Ifrån det ögonblick, då fru Sundler hade talat om, att överstinnan 
Ekenstedt hade drabbats av ett slaganfall genom Karl-Arturs förvållande, 
behövde hon inte klaga på bristande uppmärksamhet. Vävbunten sjönk till 
golvet och fick ligga kvar där. Anna Svärd satte sig utan ett ord mitt 
framför fru Sundler och stirrade på henne.



--Ja, det var detta, som jag fruktade, sade fru Sundler.



Fru Ekenstedt har inte fått veta något om det svåra, som Karl-Artur går 
och tänker på. Han har naturligtvis velat skona er i det längsta. Och 
kanske att jag ingenting ska säga, j ag heller. Fru Ekenstedt så,, så 
lycklig ut för en stund sedan. Kanske att det är bäst, att fru Ekenstedt 
ingenting vet.



Anna Svärd skakade på huvudet.



--Nu har du allt skrämt opp mej så pass bra, sade hon, så att det är bäst, 
att du plockar opp allt ont, som du har i



påsen, på en gång.



Det ryckte till i fru Sundler för var gång, som Anna Svärd sade "du" till 
henne. Hon var ju nu dock en prästfru, hon borde väl inte längre tillåta 
si" en dylik frihet, fastän det brukades så i hennes hembygd. Karl-Artur 
måste verkligen vänja henne av med detta oförsynta duande. Men nu var inte 
tid att tänka på sådant.



--Ja, hur ska jag börja? sade hon. Jo, för det första måste jag tala om, 
att Karl-Artur en söndag i september, bara en månad efter den dagen, då 
olyckan skedde, fick se sin mor i kyrkan. Han såg henne sitta i en av 
bänkarna under läktarn, och där är det ju inte så god dager som på andra 
ställen i kyrkan, men han kände igen henne alldeles tydligt i alla fall. 
Hon var klädd på det vanliga sättet i en liten kapotthatt, som knöts under 
hakan, och för att höra bättre hade hon lossat på banden och kastat dem åt 
sidan. På det sättet hade han sett henne sitta mångfaldiga gånger i 
Karlstads kyrka, så att bara detta gjorde honom alldeles säker på sin sak. 
Hon höll huvudet litet snett uppåtvänt för att bättre kunna se 
honom, och han tyckte sig till och med kunna spåra i hennes ansikte samma 
uttryck av glad förväntan, varmed den kära tant Ekenstedt alltid hälsade 
ett tillfälle att höra honom tala eller predika.



Han kunde j u inte låta bli att undra över att hon hade orkat med en lång 
resa så kort efter det svåra slaganfallet, men han tvivlade inte alls på 
att det var hon. Och vet fru Ekenstedt, att han blev så glad, att han 
knappast kunde fortsätta sin predikan. "Mamma är frisk igen", tänkte han. 
"Hon har rest hit, därför att hon vet hur olycklig jag känner mig. Nu blir 
allt bra." Och så sa han till sig själv, att i dag fick han lov att tala 
dubbelt så bra som vanligt.



Men det får j u ingen undra på att detta inte kunde lyckas honom. Han 
tordes inte se bort till modern för att inte tappa koncepterna. Men inte 
ett ögonblick kunde han glömma, att hon fanns i kyrkan, och predikan blev 
både kort och osammanhängande. När han äntligen var färdig att stiga ner 
från predikstolen, kastade han en blick åt hennes håll. Då såg han inte 
till henne, men detta oroade honom inte det minsta. Han trodde helt 
enkelt, att den kära tant Ekenstedt hade tröttnat att lyssna till de långa 
bönerna och att hon väntade honom ute på kyrkbacken.



Ja, fru Ekenstedt får ursäkta, att jag är så här omständlig, men jag vill, 
att fru Ekenstedt ska för
han hade sett sin mor. Han var så säker på sin sak, att då han inte fann 
henne ute på kyrkbacken, gick han omkring och frågade folket vart 
överstinnan hade tagit vägen. Ingen hade sett till henne, men han 
misströstade inte fördenskull, utan trodde, att hon hade rest före honom 
till prostgården. Det var, först då han inte fann henne där heller, som 
han började undra om han kunde ha sett miste. Han blev mycket ledsen, men 
att det kunde vara något märkvärdigt med saken, det föll honom inte in.



Anna Svärd hade hittills suttit stilla och bara stirrat rätt in i fru 
Sundlers ansikte. Här avbröt hon den berättande för att göra en fråga. 
/HHHH/



--Överstinna var då fäll int död heller?



Fru Sundler nickade.



--Jag förstår vad fru Ekenstedt tänker på, sade hon. Jag ska återkomma 
till detta senare. Nu för det första vill jag bara tala om för fru 
Ekenstedt, att Karl-Artur står på så utomordentligt god fot med 
prostfolket. Det har inte alltid varit på det sättet. I fjol somras, ser 
fru Ekenstedt, innan den där olyckan med modern inträffade, predikade 
Karl-Artur så underbart snillrikt och gripande. Han höll på att framkalla 
en stor omvändelse. Folket här dyrkade honom. De var färdiga att avsäga 
sig sina jordiska ägodelar för att vinna hus och hem i himmelen. Men det 
gamla prostfolket gillade inte hela denna rörelse. De är så gamla, förstår 
fru Ekenstedt, och gammalt folk önskar helst, att allt ska få förbli vid 
det gamla. Men efter olyckan med modern blev Karl-Artur skrämd, han vågade 
inte mer lita på sin egen ingivelse, utan han vände sig till prosten och 
tog råd av honom. Och han fortfor ju att predika mycket vackert, men så 
utomordentligt varsamt. Den forna elden var borta. Den stora väckelsen, 
som han hade varit nära att framkalla, dog alldeles ut. Det var många, som 
sörjde över detta, men de gamla i prostgården blev så belåtna. Och 
Karl-Artur har slutit sig till dem som en son. Jag har hört prostinnan 
säga, att de aldrig skulle ha kommit över saknaden efter fru Schagerström, 
som förut i många år bodde i prostgården, om inte Karl-Artur på ett så 
älskvärt sätt hade fyllt opp tomrummet. Men frågan är, förstår fru 
Ekenstedt, om detta är till nytta för Karl-Artur. Jag för min del är glad 
över att han har kommit bort från prostgårdsinflytandet, nu då han har 
fått hustru och eget hem. Ja, jag säger inte detta för att ställa mig in 
med fru Ekenstedt, utan bara för att fru Ekenstedt ska förstå de 
förhoppningar, som Karl-Arturs sanna vänner sätter till er.



För att säga sanningen, såg det ut, som om allt detta skulle bli för 
mycket för den unga hustrun. Ögonbrynen drog sig samman, man kunde se hur 
det arbetade inne i huvudet på henne. Hon gjorde tydligen sitt bästa för 
att följa med, men det kostade henne stor ansträngning.



/HHHH/



--Men skulle du int tal om vad det var han såg i körka? frågade hon.



--Jo visst. Fru Ekenstedt har rätt, sade fru Sundler Jag ska inte 
uppehålla mig vidare med förhållandet till prostfolket. Det är alldeles 
nog, att fru Ekenstedt vet, att de håller av Karl-Artur och vill hans 
bästa. Men det oaktat berättade han inte för dessa goda vänner, att han 
hade tyckt sig se sin mor i kyrkan. Han vill så ogärna tala om henne. Det 
är också möjligt, att han teg därför, att han hade en svag förhoppning, 
att hon skulle ha tagit in hos oss, hos mig, förstår fru Ekenstedt. Det 
var ju ganska orimligt, men den kära tant Ekenstedt var sådan, att man 
aldrig riktigt kunde veta vad hon skulle komma att hitta på. Därför begav 
han sig till vårt hem strax efter middagen, men han fann henne 
naturligtvis inte där heller.



Emellertid vill jag säga fru Ekenstedt, att vi blev så utomordentligt 
glada, både min man och jag, att få råka Karl-Artur. Ack, prästerna har ju 
så ofantligt mycket att göra på hösten med alla husförhör och 
inskrivningar, och vi hade inte sett till honom på flera veckor. Jag tror 
också, att han kände det trevligt hos oss. Han stannade åtminstone hela 
eftermiddagen. Min man satt inne med hela tiden, och vi roade oss på det 
oskyldigaste sätt i världen, spelade, sjöng och läste poesi. Det är väl 
inget ont i att jag säger det, men sådana där saker förstår de sig inte på 
i prostgården, och jag tror, att Karl-Artur på visst sätt fick en 
ersättning för missräkningen med modern. Efter kvällsvarden kom vi in i 
ett mycket förtroligt samtal om de ovissa tingen på andra sidan av 
tillvaron -- j a, fru Ekenstedt förstår väl vad jag syftar pa--, och 
härunder först kom Karl-Artur att berätta, att han denna samma dag hade 
trott sig se den kära tant Ekenstedt i kyrkan. Vi satt sedan länge och 
talade om vad det kunde ha varit, och han kom inte att gå hem förrän vid 
tolvtiden. Men på måndagen måste han igen ut på sina husförhör, och fastän 
han hade trivts så bra hos oss, såg jag inte till honom på hela veckan. 
Det kan ju också hända, att han tyckte, att han borde hålla sig hemma hos 
de gamla, då han hade en kväll ledig. Det /HHHH/



finns ingen i världen, som är så hänsynsfull som KarlArtur.



Anna Svärd hade dragit ihop ögonbrynen än ytterligare och såg ganska brydd 
ut. Men hon lät den talande fortsätta utan att avbryta.



--Ja, som sagt, jag hade inte träffat honom, och det där, som han hade 
berättat om sin mor, hade jag inte en gång tänkt på. Men på söndagen 
råkade jag stöta ihop med honom på kyrkvägen, och då sade jag till honom 
helt skämtsamt, att jag hoppades, att han inte skulle få se den kära tant 
Ekenstedt den här söndagen också, så att han skulle bli störd i sin 
predikan. Och vet fru Ekenstedt, att jag hade en känsla av att han inte 
tyckte om, att jag sade de orden. Han svarade mig helt kort, att han hade 
kommit till den slutsatsen, att någon resande dam, som hade tycke av 
modern, hade varit inne i kyrkan en stund och att han alls inte ville 
tänka sig, att det kunde ha varit något annat.



Jag hann inte svara honom på detta. Vi råkade andra kyrkobesökare, och 
samtalet kom in på alldagliga ämnen. Sedan under gudstjänsten satt jag 
verkligen och var ängslig för att jag kunde ha sagt något galet. Jag sökte 
lugna mig med att Karl-Artur omöjligt kunde fästa någon vikt vid en sådan 
där skämtsam amnärkning. Men fru Ekenstedt kan förstå hur rädd jag blev, 
när han gjorde ett uppehåll mittunder predikan och ställde sig att stirra 
bortåt läktarhållet. Om en sekund började han tala igen, men nu var han 
besynnerligt förströdd och oredig. Ack, han hade varit inne på en mycket 
fängslande tankegång, men kunde inte återfinna den. Jag kan inte beskriva 
hur förskräckligt det kändes.



--Han kom till mig på eftermiddagen och var djupt nedslagen och sade mig 
rent ut, att det berodde på de orden, som jag hade sagt, att han hade sett 
sin mor för andra gången. Förut under veckan hade han alls inte väntat sig 
detta. Ja, man kan ju inte veta något bestämt om sådana här saker, men nog 
föreföll det mig, att detta var bra orättvist. Då skulle det väl också ha 
varit mitt fel, att han hade fått se henne första gången. Och då hade jag 
inte råkat honom på veckotal.



/HHHH/Anna Svärd hade suttit och ritat med nageln på 
förklädet. Hon följde ränderna ner och upp, upp och ner under tystnad. Men 
nu gjorde hon en anmärkning.



--Men att han kunde tro, att överstinna skulle visa sej för'n, när hon int 
var död!



--Det var just detta, som jag sade honom. Jag försäkrade honom, att han 
hade sett miste nu som förra gången och att den kära tant Ekenstedt, som 
efter allt, vad vi visste, var vid liv och hälsa, omöjligt kunde visa sig 
för honom. Men han påstod, att det var modern och ingen annan, som han 
hade sett. Han hade känt igen henne, och hon hade suttit där och nickat åt 
honom. Och fru Ekenstedt förstår, att han var i full förtvivlan. Han sade, 
att om detta skulle fortsätta, då kunde han likaså gärna genast upphöra 
att vara präst, ty han blev så skrämd och störd, då han fick se henne, att 
han inte mera visste vad han sade. Han trodde, att modern visade sig för 
honom för att hämnas, och han påminde mig om att hans förra fästmö en gång 
hade sagt till honom, att han aldrig mer skulle kunna hålla en god 
predikan, om han inte hade försonat sig med modern. Det var den spådomen, 
som nu höll på att gå i uppfyllelse.



Man kunde inte neka till att den unga hustrun följde allt, som sades, med 
den mest spända uppmärksamhet. Och som den kloka människa hon var, satt 
hon där hela tiden misstrogen och rädd för att den andra skulle lura i 
henne något, som inte var sant. Men alltsom fru Sundler kom längre in i 
sin berättelse, blev hon på något sätt bedövad. Inte så, att hon blev 
sömnig, men hon blev mindre misstrogen, mindre granntyckt.



--Detta kan ju int vara annat än sanning, sade hon till sig själv. Int kan 
hon sitta och smi ihop allt det här.



--Ja, fru Ekenstedt, sade fru Sundler, vad skulle jag säga eller råda? Jag 
kunde inte annat än hålla fast vid att alltsammans var en inbillning, en 
sinnesvilla. Någon annan möjlighet fanns inte. Hur skulle den kära tant 
Ekenstedt kunna visa sig här i kyrkan, och, framför allt, hur kunde han 
tro, att en så öm mor skulle vilja komma hit för att skada honom? 
Och på det sättet fick jag honom så tämligen lugn igen. Min man hade 
lyckligtvis varit ute på en promenad, så att vi hade hunnit tala ut om 
detta svåra och ömtåliga, innan han kom hem. När Sundler vände åter, fick 
Karl-Artur höra mycken vacker musik, och det är alltid bra för honom. Det 
ska fru Ekenstedt komma ihåg. Under den följ ande veckan kom han opp till 
mig flera gånger, och alltid ville han, att jag skulle övertyga honom om 
att synen i kyrkan var rena inbillningen. Jag trodde också, att han var 
fullt säker på detta, då vi skildes åt på söndagsmorgonen, men det måtte 
han inte ha varit, för den dagen såg han modern för tredje gången.



Och vet fru Ekenstedt, att nu började jag verkligen på att bli orolig. 
Folk talade om att Karl-Artur predikade så mycket sämre än i somras. Nu 
anmärkte man inte bara på, att han var försiktig och varsam, nu fann man 
honom oredig och intetsägande. Ack, fru Ekenstedt, det var en förfärlig 
tid. Tänk, vilken tillbakagång för en så benådad talare! Åhörarskarorna 
blev hastigt mycket, mycket glesare än i somras, och han själv, hur 
olycklig måste han inte känna sig ! En upplyst och bildad man som han kan 
ju omöjligt tro på att det var något övernaturligt med i spelet, men å 
andra sidan kunde han inte heller misstro sina sinnens vittnesbörd. Han 
måste ju frukta, att han var på vägen mot vansinne.



Fru Sundler talade med verklig känsla. Hon hade tårar i ögonen. Det var 
intet tvivel om att hon hade varit mycket djupt bekymrad. Anna Svärd blev 
också allt mer och mer infångad. De många orden slingrade sig omkring 
henne som en fin, omärklig snara. Hon kunde snart inte se saken på annat 
sätt än fru Sundler. Hon skulle inte nu ha kunnat resa sig till motstånd 
och vara ohövlig som i början av samtalet. Nej, det var något, som band 
henne.



--Men vad tror du då att det var för slag? frågade hon.



--Jag säger, som sanningen är, fru Ekenstedt. Jag vet inte. Kanske att det 
var samvetskvalen, som tog sig detta uttryck, kanske var det moderns 
tankar, som på något sätt framkallade hans synvilla. Men han känner det så 
förödmjukande och förskräckligt. Han tycker inte, att han kan råda 
över sig själv. Han har bett Gud otaliga gånger att slippa se dessa syner, 
men de kommer ändå tillbaka. Han såg modern också den fjärde söndagen.



Den unga hustrun såg helt förskrämd ut. Det var, som om hon själv skulle 
ha sett överstinnans bild framträda ur ett mörkt hörn av rummet.



--På eftermiddagen kom han till mig, fortfor fru Sundler, för att tala om, 
att han ville skriva till biskopen och avsäga sig prästämbetet. Han kunde 
inte stå ut med att skämmas inför församlingen, såsom han hade måst göra 
fyra söndagar i rad. Jag förstod ju hans känslor mycket väl, men jag 
lyckades ändå för den gången avstyra avskedstagandet. Jag rådde honom 
nämligen att åter börja skriva sina predikningar, så att han inte skulle 
behöva komma av sig, såsom han hade gjort den sista tiden. Och han har 
verkligen följt detta råd. Han har inte talat fritt någon enda gång sedan 
dess. Men fru Ekenstedt kan inte tro vad det är för en skillnad. När 
Karl-Artur skriver sina predikningar, kan man inte mer känna igen honom. 
Men hur som helst var det honom en god hjälp, för synen upphörde att visa 
sig. Det var kanske därför, att han kände sig lugnare. Ja, jag vet inte...



Anna Svärd gjorde en fråga.



--Men tror du då int, att han nånsin ska komma ifrån den där inbillninga?



--Det är just det, som fru Ekenstedt ska hjälpa honom med. Karl-Artur kom 
till mig en dag i julas och berättade, att han hade fått ett litet arv 
efter sin faster, domprostinnan Sjöborg, hon, som dog, då fru Ekenstedt 
var i Karlstad i höstas. Det var inte mer än tusen riksdaler och möbler 
till ett rum, men då han nu hade detta att leva på, ville han bestämt ta 
avsked som präst. Men då jag hörde detta om arvet, föreslog jag honom i 
stället, att han skulle göra allvar av sin gamla föresats att leva samma 
liv som en enkel arbetare. Jag rådde honom också att passa på tillfället 
och förena sig med den brud, som Gud hade utsett åt honom. Jag tänkte, ser 
fru Ekenstedt, att han borde företa sig något stort och upplyftande 
för att komma ifrån sina samvetskval. Han borde göra sig till en föresyn 
för oss andra. Han skulle visa oss vägen till ett gott och heligt liv. Om 
han kunde göra något, för att Guds rike kunde komma till oss redan i denna 
världen, då skulle Gud kanske skydda honom för dessa syner, som hotade att 
förstöra honom.



Han var tveksam till en början, men hur jag talade, dröjde det inte länge, 
innan han kom att omfatta planen med samma entusiasm som jag själv. Jag 
tror nästan, att han gick till gamle soldat Berg och bad att få köpa hans 
stuga redan samma kväll. Och sedan dess har tanken på att äntligen få leva 
ett liv i Kristi efterföljelse hållit honom oppe. Han sa många gånger, att 
bara han bleve gift med er, bara han hade flyttat hit till sitt fattiga 
hem, skulle han nog våga sig på att predika fritt. Han trodde inte, att 
synen då vidare skulle kunna störa honom.



Men, kära fru Ekenstedt, det är en sak, som måste sägas, en mycket svår 
sak, men kanske att fru Ekenstedt redan nu har förstått, att Karl-Artur 
inte får dras ner i det jordiska. Jag vet bäst hur lycklig han har varit 
vid tanken på att få leva här i denna lilla stuga tillsammans med er. Han 
räknar er som en skyddsande, som ska rädda honom från allt ont. Han sörjde 
mycket över att inte kunna skriva till er om allt detta, men han kunde ju 
inte skriva sådant i brev, som skulle läsas opp för er av andra. Det var 
endast till mig, fru Ekenstedt, som han kunde anförtro de känslor av ömt 
svärmeri, som fyllde honom vid tanken på den unga bruden från höga norden, 
som skulle gå vid hans sida och hjälpa honom att visa mänskligheten en 
rätt väg.



Fru Sundlers röst hade fått något hemlighetsfullt betvingande, och Anna 
Svärd satt stilla som under en förtrollning.



--Ja, fru Ekenstedt, började fru Sundler på nytt, då Karl-Artur for till 
Medstubyn, var det hans bestämda avsikt, att ni två skulle leva i en helig 
förening som tvenne syskon. Han var rädd för att om något av vanlig 
jordisk lycka inblandades i ert liv, skulle synen komma tillbaka.

Kan fru Ekenstedt förstå detta? Kan ni förstå, att ni inte är gift 
med en vanlig man, utan med en av Guds utvalda? Och kan ni nu förstå mig 
och mitt handlingssätt? Jag visste ju inte, att Karl-Artur hade avvikit 
från sin föresats. Jag hade ordnat allt här i rummen efter hans 
föreskrifter.



Fru Sundlers röst ljöd inte längre mjuk och inställsam. Den hade blivit 
myndig och anklagande. Då Anna Svärd tänkte på sin bröllopskväll, erfor 
hon riktiga samvetskval.



--Men int fick jag veta någe åv det, som du nu har talt om. Te mej blev 
det bara sagt, att han var fattig.



--Kära fru Ekenstedt, det var ju också sant. Men det var detta andra, som 
låg under. Karl-Artur kände er så litet. Han kom kanske inte i tillfälle 
att tala förtroligt med er i det främmande huset. Därför skyllde han på 
sin fattigdom. Det kan jag så väl förstå. Men nu tänker jag mig, att fru 
Ekenstedt ser saken på ett annat sätt. Ack, det är så viktigt, att 
Karl-Artur blir räddad. Den där synen får inte komma tillbaka.



Den unga hustrun var så insnärjd och inlindad i de fina och mjuka 
snarorna, att hon var färdig att låta sig föras vart fru Sundler önskade. 
Ja, hon öppnade sin mun för att ge löftet, som den andra begärde.



--Jag för min del, jag lovar då, sade hon. Men därmed avbröt hon sig.



Fru Sundler hade helt hastigt rest sig för att se ut genom fönstret, och 
därvid hade ett sådant skimmer av lycka flugit över det fula ansiktet, att 
hon nästan hade blivit vacker.



Anna Svärd reste sig också och såg då, att den, som fru Sundler hade sett 
komma gående utanför fönstret, var KarlArtur.



Och helt hastigt föll det henne in, att det kanske inte var Vår Herre, som 
önskade, att hon skulle avlägga det där löftet, utan bara fru Sundler, och 
hon lät det vara outsagt.



S Ö N D A G S H A T T E N. I.



em var hon, att hon skulle tro sig om att vara klokare V än en sådan 
höglärd man som Karl-Artur, hon, som aldrig hade kommit så långt, att hon 
kunde läsa i bok, hon, som hade gått i skola hos klockar Medberg en hel 
höst utan att lära sig så mycket som att skriva: Morgonstund har guld i 
mund?



Ja, vem var hon, att hon kunde våga påstå, att allt det här spektaklet med 
Karl-Artur, det var ingenting? Det var inte samvetskval, det var inte 
någon straffdom, det var just jämnt ingenting.



Medan hon hade suttit och hört på fru Sundler, då hade hon blivit 
förtvivlad och bortkollrad, men knappast var den främmande gången, förrän 
hon förstod hur alltsammans hängde ihop.



Men för all del, för all del! Hon visste ju vad hon var för ett ovetandes 
kräk, så att inte sade hon ett ord till mannen om vad hon hade funderat 
ut. Tycker nån det ! Hon var väl inte så förmäten, hon, som bara var en 
fattig gårdfarihandlerska.



Fram på eftermiddagen gick Karl-Artur in till sig en stund för att tänka 
på sin predikan, som han skulle hålla i kyrkan nästa dag, så att hon blev 
ensam. Då tog hon fram ur sitt skafferi, som tack vare fru Sundler var så 
välförsett, en stickkorg med lock, plockade ner i den några av mannens 
begagnade prästkragar och begav sig i väg till organistens.



Inte heller till fru Sundler sade hon någonting om det, som hon trodde sig 
ha räknat ut. Det skulle väl ha varit den sista, som hon hade velat 
anförtro sina funderingar. Anna Svärd hade, minst sagt, lika mycken 
respekt för fru Sundlers lärdom som för sin mans.

Hon bara frågade om fru Sundler skulle vilja 
hjälpa henne litet med prästkragarna. Mannen hade bett henne, att hon 
skulle stärka och stryka några stycken åt honom, men hon hade blivit rent 
bet. Nu hade hon hållit på i ett par timmar, men den ena blev sned, och 
den andra blev rynkig. Hon fick lov att be om undervisning.



Fru Sundler sade, att hon var mycket glad över att fru Ekenstedt hade vänt 
sig till henne i detta lilla trångmål. Det var en stor konst att stryka 
prästkragar, hon var inte säker på att hon själv var tillräckligt hemma i 
saken, men hon skulle ändå göra sitt bästa. Därpå hade de gått ut i fru 
Sundlers nätta kök och tvättat och strukit prästkragar, ända till dess att 
Anna Svärd hade fått in det rätta handlaget.



Då de var färdiga, hade fru Sundler sagt, att hon ville bjuda på litet 
kaffe, men Anna Svärd hade undanbett sig detta, därför att hon måsh skynda 
hem. Då föreslog fru Sundler, att de skulle dricka ett glas saft. Hon hade 
mycket god saft, till och med rika fru Schagerström hade berömt den, och 
den skulle smaka uppfriskande efter det brådskande arbetet. Anna Svärd 
hade inte sagt nej, och organistfrun hade gått ner i källarn för att hämta 
upp saften. Men medan värdinnan befann sig där nere, smög sig hennes gäst 
ut i förstugan, tog fru Sundlers fina hatt, som hängde på en knapp, bar in 
den i köket och stoppade ner den i en stor kittel, som stod på kökshyllan 
så högt uppe, att ingen kunde se vad som fanns i den.



Då Anna Svärd gick sin väg, följde henne fru Sundler genom förstugan ut i 
det fria, men inte ett ögonblick föll det henne in att se efter om hennes 
fina söndagshatt hängde kvar på sin plats. I en trakt, där människorna var 
så ärliga, att det ansågs överflödigt att låsa sin dörr, då man gick 
hemifrån, tänkte man aldrig på att något kunde vara bortstulet eller ens 
undangömt.



Anna Svärd vandrade hemåt, mycket nöjd med vad hon hade uträttat. Hon 
trodde, att fru Sundler skulle få söka ganska länge, innan hon kunde finna 
söndagshatten. Hon tyckte, att hon som en rätt hustru hade gjort vad hon 
för mådde, för att hennes man nästa dag skulle få predika ostörd och 
slippa att bli skrämd.



Följande morgon, när hon i sällskap med mannen vandrade till kyrkan, kände 
hon samma belåtenhet. Hon erfor inte mer samvetskval, därför att hon hade 
gömt undan hanen, än jägarn, som har gillrat en grop för en varg. För vem 
var hon? Hon var inte härifrån Korskyrka, där alla människor var upplysta 
och vällärda. Hon var Anna Svärd från Medstubyn, och vad som troddes och 
hölls för sant i de låga grå stugorna i Medstubyn, det hade hon inhämtat, 
och det var den visdom, som hon rättade sig efter.



Hon var väl belåten med allting den där morgonen. Mannen tog henne med sig 
in i kyrkan prästvägen genom sakristian, och där blev hon omhändertagen av 
gamla prostinnan och fick sitta vid hennes sida i prästgårdsbänken framme 
i koret. Hon önskade, att någon hemifrån hade varit där och sett henne, 
för det visste hon, att varken länsmansfrun eller Ris Karin någonsin kunde 
bli upplyftad till en sådan ställning som den hon nu intog.



Hon såg efter om fru Sundler fanns i kyrkan, men hon kunde inte upptäcka 
henne. Då hon var fullt viss om detta, lutade hon sig ner i bänken och bad 
liksom prostinnan och alla, andra. Hon anropade Gud, att han måtte stå 
henne bi, så att fru Sundler inte skulle hitta på att söka efter sin hatt 
i den stora kopparkitteln. Om hon bara inte funne hatten, var Anna Svärd 
ganska säker om att hon inte skulle komma i kyrkan. En fattig organistfru 
hade väl inte mer än en enda söndagshatt, och när denna var borta, måste 
hon stanna hemma.



Sedan satt Anna Svärd och betraktade människorna, som sakta vandrade in i 
kyrkan, och blev ganska missnöjd, därför att den inte blev alldeles full. 
Det fanns tomrum i alla bänkar. Men ögonblicket därefter skrattade hon åt 
sig själv.



--Du börjar visst bära dej åt som e riktig prästfru, du Anna.



Och därmed kom hon att tänka på alla de prästfruar, som före henne hade 
suttit här i bänken och väntat på att deras man skulle stiga upp i 
predikstolen. Vad skulle en mena, att de hade haft för tankar? Kunde 
de ha känt det kulet och kusligt, därför att karln deras skulle stå där 
uppe och tala Guds ord ? Ja, hon var så mycket sämre än de alla, men hon 
vågade sig ändå på att sända en suck till de gamla prästfruarna.



--Hjälp mej ni, som vet vad det vill säga å sitta här och vänta och 
ängslas, så att hon, som jag tänker på, int kan komma te körka den här 
söndan!



Hon blev mer och mer orolig, alltsom altartjänsten fortgick och den 
stunden närmade sig, då predikan skulle börja. Hon spratt till för var 
gång, som kyrkdörren öppnades av någon senkommen åhörare. "Nu är det fäll 
ändå organistfrua, som kommer te sist", tänkte hon.



Men fru Sundler var och blev borta. Altartjänsten tog slut, 
predikstolspsalmen sjöngs, och Karl-Artur steg uppför predikstolstrappan. 
Fru Sundler syntes inte till.



Det var fastlagssöndag, och i dagens epistel hade Anna



Svärd återfunnit de vackra orden om kärleken, som fru Ryen hade läst upp 
för henne på hennes bröllopskväll. Det kunde väl inte vara annat än ett 
gott tecken, och när KarlArtur, sedan han hade hållit en grann inledning, 
började tala över just den texten, blev hon övertygad om att Vår Herre och 
de gamla prästfruarna hade hört hennes böner. Fru Sundler skulle nog komma 
att hålla sig borta, och hon själv skulle få sitta där i lugn och ro i 
prästgårdsbänken och höra den mannen, som hon älskade, tala kärlekens 
pris.



Ja, vem var hon? Inte visste hon vad som kunde räknas som en god predikan, 
men -- det kunde hon svära på-- något så ljuvligt hade hon aldrig hört. 
Och inte var hon den enda, som lyssnade med glädje. Hon såg hur människor 
vände på huvudena och tittade upp till predikanten. Somliga flyttade sig 
närmare intill grannen i bänken och stötte till honom för att mana till 
uppmärksamhet.



--Hör på detta! Det kär är en riktig predikan.



Det var det också. Hade en någonsin förut hört en människa tala på det 
sättet, så ville hon bli förbytt till en gråsten. Hon, som satt i koret, 
kunde se hur ansiktena i bänkarna blev milda och högtidliga. Ett par 
unga töser fick ett sken i ögonen, så att de lyste som stjärnor.



Just som det var som bäst, blev det en liten rörelse i kyrkan. Fru Sundler 
kom insmygande. Det märktes, att hon var generad, därför att hon kom för 
sent. Hon gick på tå, och hon liksom tryckte sig intill bänkdörrarna för 
att inte synas. Men alla människor lade märke till henne likaväl och såg 
på henne förvånade och ogillande.



Någon hatt hade hon inte på huvudet, utan bahytten, som hon brukade gå med 
i vardagslag. Den såg gammal och ruskig ut, och hon hade sökt hjälpa upp 
den genom en stor bandrosett framtill.



Men om ett ögonblick var fru Sundler glömd, alla människor vände åter sina 
ansikten mot predikstolen och hörde på de vackra orden, som kom 
nerströmmande därifrån.



"Han är så bra i tagena", tänkte Anna Svärd. "Jag tror aldrig, att han 
såg'na, när hon kom. Hon kanske inte kan få nån makt över'n."



Men fru Sundler hade inte varit i kyrkan mer än fem minuter, så avbröt sig 
Karl-Artur mitt i en mening. Han böj de sig långt utöver predikstolen och 
stirrade bort mot ett mörkt hörn av kyrkan. Och vad han där såg, det 
skrämde honom så, att han blev vit i ansiktet som ett lakan.



Det såg ut, som om han skulle svimma, och Anna Svärd reste sig halvvägs 
för att skynda upp till honom och hjälpa honom ner från predikstolen. Men 
det behövdes inte. Han rätade hastigt upp sig och började tala på nytt.



Men någon glädje var det inte mer med att höra honom. Den unge prästen 
hade alldeles kommit bort ifrån det, som han förut hade talat om. Han 
yttrade några ord, som alls inte hörde ihop med det föregående, 
tvärtystnade därpå och övergick till något annat, som det inte heller var 
någon mening i. Folket flyttade sig litet otåligt i bänkarna. De flesta 
såg skrämda och ledsna ut, och detta gjorde väl sitt till, för att han där 
uppe skulle bli mer och mer förvirrad. Han torkade svetten ur pannan med 
den stora kyrknäsduken och sträckte händerna upp över huvudet liksom i en 
förtvivlad bön om hjälp.

Anna Svärd hade aldng sett någon, som det hade varit så synd om.



Hon ville helst gå sin väg. Hon behövde väl inte sitta här och se hur 
mannen plågades. Men innan hon reste sig, kastade hon från sidan en blick 
på gamla prostinnan Forsius. Gumman satt orörlig med andäktigt ansikte och 
knäppta händer. På henne kunde ingen märka, att inte allt i kyrkan var, 
som det skulle vara.



På det sättet skulle en prästfru bete sig. Inte skulle hon springa sin 
väg. Hon skulle sitta stilla med knäppta händer och andäktigt ansikte, vad 
som än hände.



Anna Svärd blev också sittande. Hon dröjde kvar orörlig och högtidlig, 
tills utgångspsalmen var sjungen och prostinnan reste sig för att gå.



På det sättet fick hon tid att lugna sig. Hon hann att besinna sig på att 
hon var en fattig dalkulla, som ingenting begrep.



Hemma i Medstubyn, där trodde både kulla och mas, att det fanns gott om 
sådana leda troll ute i världen, som kunde förvända synen på folk, så att 
de såg det, som inte fanns. Här i Korskyrka hade de kanske aldrig hört en 
sådan sak nämnas.



Hemma hos henne, där visste de att berätta om Finn-Lotta, som hade varit 
en elak trollpacka och skulle brännas. Hon fördes ut till avrättsplatsen 
med förbundna ögon, men innan hon bands vid bålet, bad hon, att hon skulle 
få se ut över jord och himmel än en gång. Då lossade skarprättarn på 
bindeln, och med detsamma såg allihop, att tingshuset stod i brand. Alla 
människor sprang då ifrån Finn-Lotta för att rädda och släcka, och gumman 
gjorde sig fri och kom undan. Men inte hade elden varit lös i tingshuset. 
Det var bara trollpackan, som hade förvänt synen på menigheten.



Hemma hos henne, där visste de mycket mer än så. Där kunde de tala om hur 
Jobs Erik en gång stod på en marknad med ståndet fullt av varor, men 
ingenting fick sälja, därför att en trollkarl, som huserade näst intill, 
en sådan där, som kunde äta blår och spruta eld, förvände synen på 
marknadsfolket. Han hade ställt så till, att Jobs Eriks blanka knivar och 
skarpeggade sågar och präktiga, uddvassa liar såg ut som rostigt 
skrot. Inte så mycket som en tretumsspik fick hennes farbror sälja, förrän 
han kom underfund med det spratt, som trollkarlen hade spelat honom, och 
körde bort honom från marknaden.



Där hemma skulle både kulla och mas genast ha förstått, att det var 
organistfrun, som förvände synen på KarlArtur, så att han tyckte sig se 
sin mor i kyrkan. Om någon ifrån Medstubyn hade varit med i dag och sett 
hur allt hade gått till, skulle han ha blivit tvärsäker alldeles som hon 
själv.



Men Korskyrka var inte Medstubyn. Anna Svärd fick lov att tänka på vem 
hennes man var och vem fru Sundler var och vem hon själv var och hålla 
tyst med vad hon visste och trodde.



Hon fick tåla sig med det, att mannen inte sade ett ord till henne på 
hemvägen från kyrkan, utan gick bredvid henne, som om han inte visste, att 
hon fanns till. Hon tänkte på alla de ögon, som följde henne, och försökte 
att se ut som en rätt prästfru, men kunde inte riktigt veta om det 
lyckades henne.



När de hade kommit hem, gick mannen genast in i sitt rum och stängde in 
sig där. Inte den minsta handräckning gav han henne med dukning eller 
matlagning. Annars brukade han tycka om att hjälpa till litet, bara på lek 
förstås.



Under middagen satt han mittemot henne och sade inte ett ord. Ja, hon fick 
då känna sig som den svartaste synderska. Nu trodde han, att det hade gått 
galet med predikan, därför att de inte hade hållit sig till fru Sundlers 
föreskrifter. Hon hade lust att storskrika. Kanske skulle han aldrig mer 
vilja veta av henne.



Länsmansfrun hade gett henne det rådet att steka några järpar och annan 
skogsfågel, som det var gott om uppe hos dem, och ta med sig, så att hon 
hade färdig mat att sätta på bordet under de första dagarna. Men det var 
väl inte så, att järpar hölls för en stor läckerhet här neråt bygden. 
Mannen lade ifrån sig kniv och gaffel, sedan han hade ätit ett par små 
bitar.



Inte en fråga tordes hon göra, så länge som middagen 
varade. I samma ögonblick, som de hade rest sig 
från bordet, mumlade Karl-Artur något om att han hade huvudvärk och var 
tvungen att göra en promenad och lämnade henne ensam med sina sorgsna 
tankar.





II.



Ar det inte märkvärdigt, att det ska vara så svårt att få det man önskar 
sig?



Om man önskade sig något orätt, då kunde det så vara, men när man 
ingenting annat begär, än att den mannen, som man längtar efter, ska komma 
på besök en eller två eftermiddagar i veckan och sitta och språka eller 
höra på musik i det lilla förmaket, då borde man ju kunna få en sådan 
önskan uppfylld. Om man nödvändigt ville vara ensam med honom, vore det ju 
en annan sak, men det fordrar man alls inte. Sundler får så gärna vara 
närvarande. De två har ingenting att dölja. Inte hon och visst inte 
KarlArtur.



Om man hade skickat bort Charlotte Löwensköld på något grymt eller 
obarmhärtigt sätt, om hon hade måst gå ut som fattig lärarinna eller 
hushållerska, då hade man ju kunnat vänta sig straff och besvikelse. Men 
när man skaffar henne det bästa parti i hela landet, ställning, rikedom 
och en utmärkt man, varför ska man då inte få njuta den lilla anspråkslösa 
lycka, som man begär för egen del? Varför ska man få prostinnan Forsius 
till fiende fördenskull? Ty man förstår nog. Karl-Artur skyllde på 
husförhör och på allt möjligt, men naturligtvis var det prostinnan, som 
hade viskat honom i örat, att folk hade börjat undra över deras förtroliga 
vänskap. Naturligtvis var det för det skvallrets skull, som vecka efter 
vecka gick i höstas, utan att han visade sig.



Om man hade varit på minsta sätt skuld till att KarlArtur hade fått se den 
kära tant Ekenstedt i kyrkan, om man hade skrämt upp honom efteråt, i 
tanke att detta möjligen kunde bli en anledning till att det förtroliga 
umgänget återupptogs, ja, då hade man ju haft skäl att vänta sig 
motgångar och obehag. Men då man endast hade försökt trösta och 
bortförklara, borde man inte då ha fått tillfälle att i lugn och ro hjälpa 
honom i hans bekymmer? Hade man förtjänat, att ens man just då skulle 
börja att bli svartsjuk och ställa till uppträden, så att det nästan blev 
omöjligt att ta emot Karl-Artur i ens hem? Karl-Artur hade aldrig så väl 
som då behövt en vän och förtrogen, och man begärde ingenting, ingenting 
alls annat än att få hjälpa honom.



Och om man då, för att lugna mannens svartsjuka, föreslog Karl-Artur, att 
han skulle gifta sig, kunde däri ligga något straffvärt och fördömligt? 
Visserligen kunde man inte säga Karl-Artur det verkliga skälet, han var ju 
en så världsfrämmande natur och förstod ingenting dylikt, men, i alla 
fall, vad kunde det ligga för orätt i detta, att man hjälpte honom att 
genomföra sin käraste ungdomsdröm ? Och den där enkla kullan uppifrån 
vildmarken, borde hon inte ha varit nöjd med att få leva i hans hus och 

person skulle kunna fängsla honom, att han skulle komma tillbaka från 
bröllopsresan alldeles förälskad och utan en tanke för någon annan än 
hustrun?



Det hade varit bra kärt att få hjälpa honom att ordna det lilla hemmet, 
att i samråd med honom köpa in bohag och bestämma om reparationsarbetet. 
Man kunde drömma många ljuva drömmar, medan detta pågick. Men borde man 
därför straffas med att känna sig överflödig i samma ögonblick, som den 
egna hustrun steg in i huset? Vem var det, som hade gjort denna simpla 
varelse till prästfru? Vem var det, som hade skänkt henne den ädlaste, 
snillrikaste, mest förandligade man ? Men vad visade hon för tacksamhet ? 
När man kom in i det lilla hemmet, som man själv hade ordnat, då kände man 
hur de, som hade flyttat in där, endast längtade efter att bli av med en.



Inte ett ögonblick hade man önskat det, men man kunde knappast låta bli 
att känna en liten skadeglädje över att "synen" hade kommit tillbaka. Det 
var ju vad man kunde



/HHHH/



vänta sig, då de råd, som man hade givit, hade blivit åsidosatta. Nej, man 
hade visst inte önskat det, men man hade verkligen svårt att känna något 
medlidande.



Det var ju också ganska irriterande, att någon hade stulit bort ens 
söndagshatt. Det var inte troligt, att det var någon verklig stöld. Det 
var helt säkert bara någon spjuver, som hade tagit bort hatten för att 
hindra henne att gå i kyrkan och höra Karl-Artur predika. Det var högst 
irriterande att tänka på vem denne någon kunde vara. Om det möjligen, om 
det verkligen kunde vara hennes man, som hade tagit sig det orådet före 
att gömma undan hatten?



Man visste ju, att Karl-Artur skulle komma för att beklaga sig, och man 
väntade honom strax efter middagen, men i stället dröjde det timme efter 
timme, innan han kom. Man hade redan hunnit intala sig, att han hade 
anförtrott sig till hustrun, att han hade sökt tröst hos henne också i 
denna angelägenhet, som de två hittills hade varit ensamma om. Man hade 
hunnit påminna sig alla missräkningar, alla otillfredsställda önskningar, 
och man var inte i det rätta lynnet att ta emot honom, då han äntligen 
steg in. Man förde in honom i det lilla förmaket, man satte sig i ett 
soffhörn och hörde på honom, men man var så underligt förstämd. Man hörde 
honom klaga utan att bli rörd. Man måste bita ihop tänderna för att inte 
ropa åt honom, att man var trött, trött, trött, att man inte alltid kunde 
vara mild och undergiven, att det fanns en gräns för ens tålamod, att man 
inte var den, som kunde tagas och slängas efter behag.



Man hörde honom säga, att han hade gjort en lång promenad för att kunna 
fatta ett lugnt beslut, men att allt ännu gick runt för honom. Sedan kom 
allt det gamla om att han inte stod ut med denna förföljelse, att han 
maste ta avsked från prästämbetet, att det var detta, som modern fordrade 
av honom.



En annan gång skulle man ha ansträngt sig till det yttersta för att trösta 
honom. I dag är man knappast i stånd att höra på honom. Man håller sig 
stilla, men det rycker i fingertopparna. Man ville sätta in naglarna i 
/HHHH/



skinnet och klösa. Man vet inte om man ville sätta in dem i hans skinn 
eller i ens eget, men man känner, att det skulle vara en stor lisa att få 
företa sig något i den vägen.



Han talar och talar, men till sist märker han dock, att man inte svarar 
honom, att man inte ger honom den vanliga medkänslan. Han blir förvånad 
och frågar om man är sjuk. Och man svarar helt ovänligt, att man mår 
alldeles bra, men att man förvånar sig över att han ännu kommer hit för 
att beklaga sig. Han har ju nu en hustru.



Så där svarar man. Man säger just det dummaste man kunde säga. Kanske hade 
man hoppats, att han skulle invända, att hustrun är för oerfaren och 
okunnig, att han behöver



tala med en bildad kvinna, som kan följa hans tankegång. Men det, 
som man hade hoppats, inträffar inte.



I stället ser han litet förvånad ut, säger några ord för att beklaga, att 
han har kommit olägligt, och går sin väg.



Man sitter kvar orörlig, ända tills man hör honom stänga ytterdörren. Man 
kan inte tro, att han går på allvar, man är säker om att han ska komma 
tillbaka. Först då dörren faller igen efter honom, rusar man upp, man 
ropar, man kallar. Vad har man gjort? Är han borta för alltid? Hur är detta 
möjligt? Han var här, och man visade bort honom. Man ville inte höra honom 
klaga. Man rådde honom att



söka hjälp hos sin hustru. Och detta i dag, just i dag, då allt stod på 
spel, då man kunde ha vunnit honom för alltid!



/X/ III.



Den där egendomliga trevnaden och tryggheten, som var och en brukar 
erfara, då han närmar sig sitt hem, den



kunde Karl-Artur naturligtvis inte känna, då han i den sena 
skymningsstunden vände tillbaka från sitt besök hos fru Sundler. Han sade 
visst inte till sig själv, då han såg den lilla stugan skymta fram i 
backen ovanför doktorsträdgården, att här hade han den lilla vrå av 
världen, där han alltid var välkommen, där han alltid skulle bli tagen i



/HHHH/



försvar, där han hade sin bestämda plats och inte gick i vägen för någon. 
Han kom tvärtom på sig med att önska, att han aldrig hade skaffat sig en 
hustru, aldrig hade köpt in den gamla stugan, aldrig hade inlåtit sig på 
hela detta äventyr.



"Detta är ju förskräckligt", tänkte han. "Så olycklig, som jag känner mig, 
så kan jag ändå inte få vara ensam. Jag har en hustru, som har suttit och 
haft tråkigt hela eftermiddagen. Jag måste ägna mig åt att förströ henne. 
Hon kommer kanske att visa sig förargad och säga bittra saker. Och hon har 
verkligen rätt att göra det, men hur ska jag kunna bära hennes jämmer?"



Han steg upp på den rangliga dörrstenen och sträckte helt motvilligt ut 
handen för att vrida upp låset. Men innan den ännu hade nått fram, ryckte 
han den tillbaka. Inifrån huset ljöd sång, psalmsång av barnröster.



Nästan genast erfor han en känsla av befrielse. Det förfärliga trycket 
över hjärtat, som hade gjort, att han alltsedan förmiddagen hade levat 
endast med halvt liv, blev märkbart lättare. Något inom honom viskade, att 
han kunde stiga på utan fruktan. Här inne väntade honom vad han alls inte 
hade vågat tänka sig.



Ögonblicket därefter öppnade han köksdörren mycket sakta och såg in. 
Nästan hela rummet låg i mörker, men i spisen flammade ännu ett par 
eldbränder, och framför den utdöende brasan satt hans hustru med den stora 
barnskaran från Torpar-Matts stuga samlad omkring sig.



Oaktat den klena belysningen, eller kanske just tack vare att den var så 
otillräcklig, tog sig den lilla gruppen förtjusande ut. Det minsta barnet 
låg i hustruns knä och sov tryggt och gott. De andra stod så tätt intill 
henne, som de kunde komma, höll blickarna stadigt fästade på hennes vackra 
ansikte och sjöng: "Så går en dag än från vår tid."



Karl-Artur stängde dörren efter sig, men steg inte fram i rummet, utan 
blev stående i mörkret invid väggen.



Till hans hjärta, som var utpinat av ångest och samvetskval, smög sig på 
nytt den helande tanken, att här satt den kvinnan, som av Gud var utsedd 
till hans räddning. Hon /HHHH/



var Kanske inte sådan, som han först hade drömt sig henne, men vad förstod 
han ? Se här ! I stället för att sitta och gräma sig över hans bortovaro 
hade hon gått efter barnen, som han en gång hade räddat från det största 
elände, och fått tiden att gå genom att lära dem sjunga psalmer. I detta 
hennes handlingssätt fann han något mycket klokt och på samma gång mycket 
rörande. "Varför skulle jag inte helt uppriktigt vända mig till henne och 
be henne hjälpa mig?" tänkte han.



Så snart som psalmen var sjungen till slut, reste sig hustrun och skickade 
hem barnen. Kanske hade hon inte ens märkt, att mannen var kommen, i alla 
händelser lämnade hon honom i ro, där han stod i sitt hörn. Alltunder det 
att hon gnolade på aftonpsalmen, som hon nyss hade sjungit med de små, 
gick hon till skafferiet för att hämta mjölk och dricka, lade ny ved på 
härden för att friska upp elden och satte ner bland glöden en liten 
trebent gryta för att värma mjölk till ölosten.



Därefter följ de nya vandringar genom rummet for att duka, för att sätta 
fram smör och bröd, för att flytta ett par stolar bort till bordet under 
fönstret.



Det var vackert att se hustrun röra sig i den ovissa be lysningen. De 
bjärta färgerna i dräkten, som vid dagsljus kunde förefalla en smula 
hårda, smälte nu samman till varm skönhet. Det styva tyget förde sig som 
brokad. KarlArtur fick på en gång klart för sig vad meningen var med alla 
dessa sockendräkter. Det var bondkvinnornas sätt att efterhärma forntida 
drottningars och adelsdamers kläder av siden och sammet. Den brokiga 
framvåden, de vita, pösande ärmarna, huvan, som gömde bort det mesta av 
håret, man kunde vara viss om att något i den vägen en gång hade burits av 
de förnämsta kvinnor i landet.



På samma gång syntes honom hustrun genom något trolleri upphöjas till 
arvtagare av den värdighet, som hade omgivit gamla borgfruar. Vad andra 
fann simpelt i hennes åthävor, det var helt enkelt gammalmodiga sedvänjor 
från den tid, då drottningar själva tände elden på sin härd och prinsessor 
sköljde tvättkläder vid älvbrädden.



/HHHH/Då hustrun hade hällt upp ölosten i två koppar, 
tände hon ett talgljus, som hon ställde-mittpå bordet, satte sig ner på 
den ena stolen och knäppte händerna till bordsbönen. I skenet från 
ljuslågan tyckte Karl-Artur sig se, att hennes ansikte denna kväll var på 
något sätt förädlat. En prövad kvinnas klokhet och stilla allvar hade 
efterträtt den förra ungdomliga trotsigheten och självtilliten.



Sådan hon nu var, föreföll det inte alls omöjligt att inviga henne i de 
mest ömtåliga och djupgående frågor. "Det har varit barnsligt av mig att 
tro, att hon inte skulle förstå mig", tänkte han. "Hennes naturs idelhet 
ska föra henne på rätt spår."



Innan hustrun ännu hade slutat bordsbönen, satt KarlArtur mittemot henne 
vid bordet och knäppte sina händer till bön, han som hon.



De åt under tystnad. Han tyckte om hennes sätt att tiga, medan hon åt, 
liksom det vore en helig handling att förtära maten, gudslånet, som skulle 
uppehålla livet.



Så snart som den enkla måltiden var till ända, flyttade Karl-Artur sin 
stol runt bordet, satte sig vid hustruns sida, lade armen om hennes 
skuldra och drog henne intill sig.



--Du måste förlåta mig, sade han. Jag var häftig och otålig i middags, men 
du vet inte hur olycklig jag kände mig.



--Var inte ledsen fördenskull, du Man! Du behöver aldrig tänka på hurudan 
du är mot mej. Jag tycker om dej, vad du än hittar på.



I detta ögonblick, som säkert föreföll henne mycket högtidligt, hade Anna 
Svärd lagt bort sitt dalmål och talade högsvenska. Detta gjorde väl sitt 
till, att Karl-Artur fann hennes yttrande mycket vackert. Han kysste henne 
till tack.



Men denna kyss bragte honom en smula ur fattningen. I själva verket skulle 
han helst ha velat fortsätta med att kyssa sin hustru utan att tänka på 
något annat.



"Jag älskar henne som en galning", tänkte han. "Hon är min, och jag är 
hennes. Den där synen kommer troligen att visa sig för m;g, varje gång jag 
stiger opp i en predikstol. Jag kan aldrig bli någon god predikant, men 
varför skulle jag låta detta hindra mig från att vara lycklig med 
min hustru, i mitt hem?"



Hustrun tycktes gissa hans tankar.



--Nu ska du veta en sak, du Man, sade hon. Du ska



aldrig mer behöva bli skrämd i körka. Det ska j ag svara för.



Karl-Artur smålog åt denna trygga försäkran. Han visste mer än väl, att 
hans oerfarna och okunniga hustru inte kunde hjälpa honom, men den 
medkänsla, som förrådde sig i hennes ord, verkade lugnande och befriande.



--Jag vet, att du älskar mig tillräckligt för att vilja bära alla mina 
bördor, sade han med ett varmt tonfall och kysste henne än en gång.



Detta var ett ögonblick av stor och välgörande lycka. Kärleken ingöt i den 
unge mannens sinne sin glädje och sitt mod. Han såg in i en framtid, där 
han och hans hustru, alltid förenade i samma ömhet, i detta lilla hem 
skapade ett paradis, som skulle bli hela församlingen till ett föredÖme.



--Hustru, viskade han, hustru, vi ska hjälpas åt. Vi ska bli mycket 
lyckliga.



Han hade knappast talat ut, förrän de hörde den yttre dörren ryckas upp 
häftigt och bullersamt och fotsteg stampa mot golvet i mellangången.



Anna Svärd reste sig hastigt, och då de besökande kom in, stod hon och 
plockade bort smörasken och de överblivna brödskivorna från matbordet.



Karl-Artur satt kvar på sin plats och mumlade något om att det var 
märkvärdigt, att man inte kunde få vara i fred så här sent på kvällen. Men 
då han såg, att det var organist Sundler och hans hustru, som hade kommit, 
reste han sig och gick emot dem.



Organisten, som var en storväxt, gammal man med uppstående vitt hår över 
ett ansikte, som alltid var rött och svullet, tycktes den här kvällen vara 
rödare och mera svullen än vanligt. Ilan hade sin hustru under armen och 
tågade med henne fram mitt i rummet. Så frisk vinter det än rådde 
ute, lät han dörren stå öppen efter sig. Han varken sade god afton eller 
sträckte ut handen för att hälsa.



Det var lätt att se, att han var fruktansvärt uppretad, men just detta 
gjorde väl, att han såg ganska ståtlig ut. Anna Svärd förstod, att han var 
en duktig karl, medan fru Thea, som hängde vid hans arm, föreföll henne 
som en utsliten gammal disktrasa. "Hon har en bra man", tänkte hon, "men 
själv har hon varit doppad i alltför mycken smuts. Hon kan aldrig bli ren 
mer."



Knappast hade hon tänkt ut, förrän hon märkte, att fru Thea bar sin fina 
söndagshatt på huvudet.



--Aha, sade hon för sig själv, nu kommer det.



Hon gick bort till dörren för att stänga och undrade då om det inte skulle 
vara klokast att springa sin väg från alltsammans. Men hon bemannade sig 
och stannade tappert kvar.



Organisten gick till anfall utan krus och komplimanger. Han berättade, att 
hans hustru inte hade kunnat finna sin söndagshatt, då hon skulle gå till 
kyrkan denna samma morgon. Hon hade trott, att den hade blivit stulen, men 
nu på kvällen hade de efter ett långt gemensamt sökande funnit hatten 
nerstoppad i en kopparkittel, som stod högst på kökshyllan. Hustrun hade 
då anklagat honom, organisten, för att ha gömt undan hatten, men han 
visste, att han var oskyldig, för så vitt som han inte skulle ha gjort det 
i sömnen. Däremot hade han hört, att Karl-Arturs hustru hade varit hos dem 
flera timmar föregående dag. Ja, nu var han där för att göra en öppen 
fråga och få rent besked.



Anna Svärd steg genast fram och förklarade, att det förhöll sig, som han 
trodde. Medan fru Sundler hade gått ner i källarn för att hämta saften, 
hade hon smugit ut i förstugan efter hatten och gömt den i kitteln.



Under det att hon avlade sin bekännelse, kände hon hur hon sjönk och 
sjönk. Hon sjönk i organistens ögon, och hon sjönk i Karl-Arturs. Däremot 
drog fru Sundler ihop ögonen och kisade bort till henne med tydligt 
intresse.



--Men varför i Herrans namn bar fru Ekenstedt sig åt på det viset ? 
frågade organisten helt bestört, och KarlArtur upprepade frågan med gäll 
röst.

--Varför i Herrans namn? Vad ville du? Vad menade du ?



Anna Svärd förstod efteråt, att det hade varit bättre, om hon inte hade 
sagt sanningen, utan hittat på någon undskyllan. Men i det ögonblicket var 
hon glad att få tala om rätta sammanhanget. Hon glömde bort, att hon inte 
var i Medstubyn och talade med Svärd mor och Jobs Erik. Hon trodde, att 
hon skulle kunna krossa och tillintetgöra Fru Sundler, den där disktrasan.



--Jag ville, att hon där int skulle komma te körka i dag, sade Anna Svärd 
och pekade på fru Sundler.



--Men varför då? Varför?



--Därför att hon förvänder syna på mannen min, så att han ser vad som int 
finns.



De blev häpna alla tre. De stirrade på henne, som om hon skulle ha varit 
en död, som stigit upp ur sin grav.



Vad var det hon sa ? Hur kunde hon tro ? Hur kunde hon inbilla sig?



Anna Svärd vände sig direkt till fru Sundler. Hon tog ett par steg framåt, 
så att hon kom tätt inpå henne.



--Vill du neka te att det är du, som förvänder syna på'n ? Du kan fråga 
prostinna, j a, du kan fråga varenda en, 
bättre predikan än den han höll i dag. Men så snart som du kom in, så var 
det slut för'n.



--Men fru Ekenstedt, kära fru Ekenstedt! Hur skulle jag kunna? Och även om 
jag kunde, hur skulle jag vilja skada Karl-Artur, min och min mans bästa 
vän?



--En kan aldrig veta vad tockna som du kan hitta på.



Karl-Artur grep hustrun hårt i ena armen och ryckte henne tillbaka. Han 
tycktes frukta, att hon skulle kasta sig över fru Thea och slå henne.



--Ty


Organisten stod framför henne med knutna näver.



--Akta dig föl vad du säger, din bondjänta!



Den enda, som bibehöll sitt lugn, var fru Sundler. Hon började till och 
med skratta.



--För all del, låt oss inte ta detta så allvarligt! Fru



/HHHH/



Ekenstedt tycks vara lite vidskeplig. Men vad annat kan man väl begära?



--Förstår du inte, sade hennes man, att hon tar dig för att vara någon 
sorts trollkäring?



--Jo, naturligtvis. Jag berättade i går för henne, att Karl-Artur ibland 
tycker sig se sin mor i kyrkan, och detta är hennes sätt att förklara 
saken. Hon har velat rädda sin man, så gott som hon förstår. Alla kullor i 
Medstubyn skulle säkert ha handlat som hon.



--Thea! utropade Karl-Artur. Du är storartad.



Fru Sundler förklarade genast, att det var hon visst inte. Hon var bara 
glad, att detta lilla trassel hade blivit så fort och lätt uppklarat. Nu, 
då detta var gjort, fanns det intet skäl för henne och hennes man att 
stanna där längre. De skulle genast gå sin väg och lämna de unga makarna 
åt sig själva.



Hon sade mycket vänligt godnatt både till Karl-Artur och hans hustru och 
gick sin väg med mannen, som ännu var ilsken och brummade över att han 
inte hade fått ge luft åt allt sitt raseri.



Karl-Artur följde dem till dörren. Sedan gick han fram till hustrun och 
ställde sig med armarna korslagda över bröstet att se på henne. Han gjorde 
henne inga förebråelser, men hans ansikte uttryckte leda och avsmak.



"Han ser ut som en, som har blitt bjuden på grädde och int fått annat än 
vassblandning", tänkte Anna Svärd.



Till slut kunde hon inte längre härda ut med tystnaden, utan sade ett par 
ödmjuka ord.



--Ska du aldrig bry dej om mej mer?



--Kan du ge mig igen tron på att du är den kvinnan, som Gud själv har valt 
ut åt mig? sade han med bruten rost.



Han gav henne en ny lång blick av vrede och sorg. Därpå lämnade han 
rummet. Hon hörde hur han över mellangången begav sig in till sitt rum och 
stängde dörren med dubbla lås. /HHHH/ /X/



V I S I T E N.



Helt säkert hade de gamla människorna i prostgården kommit att tänka på 
att det inte kunde dröja särdeles länge, innan den stora glädjen att varje 
dag råka varandra skulle förmenas dem. Liksom för att ta väl vara på de 
dyrbara stunderna var de tillsammans mycket mer än förr, och det hände, 
att den gamla prostinnan mittpå blanka förmiddagen kom in till mannen i 
hans arbetsrum utan att ge någon förklaring. Hon slog sig ner i soffan och 
satt där tyst med en stickning eller kanske med en surrande spinnrock, som 
gav en kärare sysselsättning, medan gubben utan att låta sig störas 
fortsatte med att ordna sitt herbarium och suga på sin långa pipa.



På det sättet satt de den måndagen, då Karl-Artur hade tagit sin hustru 
med sig för att göra den första visiten. Den unge prästen, som kände 
husets vanor, brydde sig inte om att söka värdinnan i matsal eller förmak, 
utan gick direkt in i arbetsrummet, där prostinnan satt med en bandstol, 
medan de stora gråpappershögarna tornade upp sig på skrivbordet och några 
lätta rökskyar, som svävade under taket, bidrog att öka trevnaden.



Karl-Artur höll ett litet tal för att tacka för allt gott, som han hade 
njutit i prostgården, varvid han särskilt framhöll den sista stora 
presenten. Prosten svarade med några hjärtliga ord, medan prostinnan i all 
hast förde undan bandstolen i ett hörn och lät den nya prästfrun ta plats 
i soffan bredvid henne.



Prostinnan Forsius, som var mycket fallen för allt slags kruserlighet, 
torkade bort en tår ur ögonvrån, medan hon hörde Karl-Arturs vackra 
harang. Men om någon av den orsaken hade trott, att hon gillade hans 
giftermål, skulle detta ha varit ett stort misstag. En gammal fru med en 
sa rik livserfarenhet kunde naturli6tvis inte annat än beklaga,



att en obemedlad pastorsadjunkt gick och gifte sig, 
och att den utvalda var en fattig bondflicka gjorde inte saken en bit 
bättre. Nej, man kunde vara viss om att hon hade motarbetat denna 
galenskap av all sin makt, men fru Sundler hade velat ha Karl-Artur gift, 
och mot fru Sundler hade prostinnan varit vanmäktig.



Prostinnan kunde inte låta bli att betrakta den forna gårdfarihandlerskan 
med en viss nyfikenhet. Hon såg ganska bortkommen ut, där hon satt i 
soffan, och på några frågor, som ställdes till henne, svarade hon fåmält 
och blygt. Något annat var inte att önska eller vänta, men vad som i hög 
grad förvånade prostinnan, var Karl-Arturs sätt emot hustrun. "Om j ag 
inte visste bättre"; tänkte hon, "skulle jag inte tro, att han är en 
nygift äkta man, som kommit hit med sin hustru, utan en gnatig gammal 
skollärare, som vill visa 099 en dålig elev."



Hon hade skäl för sin undran. Karl-Artur lät inte sin hustru säga ett ord 
utan att rätta henne.



--Min nådiga tant får ursäkta, hette det oupphörligt. Anna kan inte veta 
bättre. Medstubyn är ju ett förträffligt ställe, men i jämförelse med 
Korskyrka är den väl hundra år efter sin tid.



Hustrun försökte aldrig försvara sig. Den stora, kraftiga människan var så 
medveten om sin ringhet i jämförelse med mannen, att det var rent 
ynkligt.



"Jaha, jaha", tänkte prostinnan, "det var detta jag väntade mig. Det går 
an, så länge hon tiger och inte sätter sig till motvärn, men det kommer 
väl också den tiden."



Karl-Artur berättade vitt och brett om resan till Medstubyn, om bröllopet 
och de nya släktingarna. Hans skildring var mycket humoristisk, och helt 
säkert fanns det åtskilligt i hans framställning, som måste såra hustrun. 
En gång vågade hon en invändning.



--Tok heller! du tror fäll int, du prostmor, att det är. ..



--Anna! utropade Karl-Artur med sträng röst, och hustrun avbröt sig mitt i 
meningen. Den äkta mannen vände sig till prostinnan.



--Min nådiga tant måste ursäkta. Jag har sagt till Anna mångfaldiga 
gånger, att det inte går an att säga "du" eller "prostmor". Vi kan 
verkligen inte här nere i landet rätta oss efter det, som är skick och sed 
i Medstubyn.



Han fortsatte sin berättelse, och prostinnan lyssnade helt förstrött. "Vad 
ska det här bli av?" tänkte hon ganska orolig. "Och jag, som hoppades, att 
han skulle få en hustru, som kunde hjälpa honom ur allt hans trångmål!"



Vad prostinnan i första rummet tänkte på, var naturligtvis förhållandet 
till fru Sundler. Hon för sin del förstod mycket väl, att däri inte fanns 
något otillbörligt, men det var mycket förargligt, att det skulle gå onda 
rykten om hennes mans ställföreträdare. Hon hade försökt övertyga 
skvallersystrarna borta i kyrkbyn, att Thea Sundler var för klok för att 
kasta sig i något äventyr och att hon inte begärde något annat än att få 
sjunga för Karl-Artur eller promenera uppåt Korpåsen i hans sällskap i 
solnedgången och stirra efter moln med guldkanter. Men vad hjälpte det? 
Eftersom hon var Regina Forsius och hade suttit som prostinna i Korskyrka 
i femtio år, hörde de på vad hon sade, men i nästa ögonblick var förtalet 
i full gång igen.



--Ett mer, syster lilla! Nog förstår vi varför Thea ställer till med det 
här giftermålet. Ett mer, ett mer! Det är organisten, eom ska lugnas. Ett 
mer, ett mer ! Vet syster, att hustrun ska ligga i köket som en piga? Ett 
mer, ett mer! Har syster sett liggsoffan? Ett mer, ett mer, ett mer! Kan 
syster tycka, att detta är något äktenskap?



Liggsoffan hade prostinnan hört så mycket talas om, att hon hade beslutat 
sig för att göra i ordning en gammal paradsäng, som hon hade stående på 
ett gästrum, och skicka den till det nya hemmet. Hon antog, att detta hade 
bidragit ganska mycket till att lugna förtalet, men den bästa medicinen 
for de onda tungorna hade varit, om Karl-Artur hade älskat sin hustru och 
vieat det.



"Jag undrar just vad Forsius menar om allt det här", tänkte prostinnan. 
"Då Karl-Artur var hos honom i lördags, talade han om hustrun med stor 
förtjusning. Jag säger då det. Matte inte Thea Sundler ha varit framme och 
ställt till någon olycka!"

Hon kände ett verkligt medlidande med den stackars dalkullan och 
undrade hur hon skulle kunna hjälpa henne.



I alla händelser hade nykomlingen nu övervunnit blyg. heten så pass, att 
hon vågade lyfta blickarna från golvet och se sig om i rummet. Varken 
bokskåpen eller prostens herbarium tycktes fängsla uppmärksamheten. 
Däremot spred sig ett förtjust leende över ansiktet vid åsynen av 
bandstolen.



--Men se en bandstol! utbrast hon och såg verkligen så glad ut, som om hon 
hade velat ta den i famn.



Den förtrollning, som den enkla tingesten utövade, var så stor, att hon 
inte kunde sitta stilla. Hon lämnade den trygga platsen i soffan, vågade 
sig ut på golvet och nådde fram till bandstolen, som hon kände på och 
beskådade.



--Du kan tro, att jag har vävt många buntar band, jag, i mi tid, sade hon 
till mannen liksom för att urskulda sitt handlingssätt.



Bandstolen hade tydligen givit henne en stor trygghetskänsla, och 
prostinnan, som antog, att en kär sysselsättning skulle göra henne 
ytterligare hemmastadd, frågade om hon inte ville slå ett par slag i den 
smala väven.



--Min nådiga tant är alltför god, sade Karl-Artur. Min hustru kommer bara 
att ställa till oreda. Det kan inte bli fråga om att hon tar emot ett 
sådant anbud.



--Så Karl-Artur pratar! Visst ska hon väva, om det roar henne.



Ögonblicket därefter satt den nya prästfrun vid bandstolen, och nu vidtog 
ett vävande, som satte till och med gamla prostinnan i förvåning. Både hon 
och de två männen samlades omkring vävstolen, väverskans fingrar flög som 
på en taskspelare. Man kunde inte följa deras rörelser med ögonen.



--Gina, min hjärtevän, sade prosten, du har visst inbillat dig, att du 
förstod konsten att väva band. Här ser du hur långt du har kvar, innan du 
kan räknas som mästare.



Över den nygifta unga fruns ansikte spred sig ett lyckligt leende. Man 
kunde förstå, att hon helt hastigt kände sig förflyttad till hemmet. 
Runtomkring sig hade hon kända föremål: modern sysslade vid spisen, 
utanför fönstret skymtade långa, gråa huslängor, hon uppfattade ord, som 
uttalades på sjungande dalmål.



Efter några minuters hastig vävning fanns inte mer garn på spolen. Den 
lyckliga väverskan såg upp med en suck. Hennes ögon sökte mannens. Var han 
missnöjd? Hade hon burit sig galet åt nu igen?



Mannen höll sig avvaktande, men prostinnan Regina Forsius böjde sig framåt, 
kände på väven, nickade gillande och gjorde en reverens för Karl-Artur.



--Jag får säga! Jag är verkligen imponerad. ch jag får på det allra 
hjärtligaste lyckönska. Den som kan bruka sina händer på det sättet! Jag 
är alldeles viss, att KarlArtur har fått den hustru, som Karl-Artur 
behöver.



Den unge prästen gjorde en liten grimas:



--Min nådigaste tant... började han.



Men prostinnan avbröt honom.



--Jag vet vad jag säger, Karl-Artur. Och gå nu inte och låt någon annan 
inbilla sig, att Karl-Artur kunde ha gjort ett bättre val!



En-stund efteråt, då de främmande var gångna, reste sig prostinnan ur 
soffan och gick fram till skrivbordet för att höra efter vad Forsius hade 
fått för intryck av besöket.



Gubben, som hade flyttat gråpappershögarna åt sidan, satt med gåspennan i 
hand och fyllde ivrigt ett stort pappersblad med prydliga bokstäver. Då 
prostinnan lutade sig framåt, såg hon, att han var i färd med att avfatta 
en skrivelse till hans högvördighet biskopen i Karlstad.



--Men vad i all sin dar, Forsius! utropade prostinnan.



Hennes man avbröt skrivningen, satte ner pennan i den lila burken med 
hagel och vände sig mot hustrun.



--Gina, min hjärtevän, sade han. Jag skriver till biskopen för att be 
honom förflytta Karl-Artur till en annan församling och skaffa mig en ny 
adjunkt. Jag lovade Charlotte, att jag skulle ha fördrag med honom, och 
jag har försökt i det längsta, men nu måste han härifrån. Besinna, min 
vän, hela församlingen påstår, att han är så förälskad i organistens 
hustru, att han tappar koncepterna, då hon visar sig i kyrkan.



Prostinnan blev högst förskräckt.



--Men, Forsius, Karl-Artur har ju gift sig, han har skaffat sig eget hem 
här i församlingen. Han tror, att han ska få stanna här, åtminstone så 
länge som du lever, och har inrättat sig därefter. Tänker du inte på hans 
hustru?



--Min hjärtevän, sade prosten, jag känner ett mycket stort medlidande med 
den präktiga unga människan, som har övergivit sin hembygd för att följ a 
sin man hit till våra trakter. Det är för hennes skull, som jag skriver 
redan i dag. Om Karl-Artur får stanna många dagar till borta i kyrkbyn, så 
kan du vara förvissad om att hon blir förskjuten som Charlotte, som hans 
mor.



ANDRA DELEN





PARADISET. I.



Karl-Artur Ekenstedt, som i ett och ett halvt år hade skickats från 
församling till församling utan att någonsin få fast anställning, kom en 
ruskig höstdag resande framåt landsvägen. Färden gällde Korskyrka, där 
prosten Forsius hade avlidit för någon månad sedan. Änkeprostinnan 
Forsius, som av gammalt hyste en viss fäbless för Karl-Artur och dessutom 
troligen hade påverkats av fru Charlotte Schagerström, hade anhållit hos 
biskop och domkapitel, att han skulle få sköta tjänsten i Korskyrka, 
intill dess att ny kyrkoherde hade hunnit tillsättas, och denna begäran 
hade bifallits, om än med en viss tvekan, ty överste Ekenstedts son var 
ingen persona grata på högre ort.



Den resandes tankar vände helt naturligt tillbaka till tiden för 
halvtannat år sedan, då han som nygift äkta man hade blivit bortskickad 
från hustru och hem. I själva verket hade han inte varit alltför olycklir 
över att nödgas resa. Med outsäglig besvikelse hade han råkat upptäcka, 
att hustruns själ var uppfylld av rå vidskepelse, och det förakt och den 
avsmak, som härav hade framkallats, hade förbittrat samlivet. Numera hade 
denna misstämning försvunnit. Efter den langa skilsmässan ägde han för 
hustrun inga andra känslor än kärlek, tacksamhet, j a, man kan nästan 
säga, beundran.



"Äntligen", tänkte han, "äntligen är tiden kommen, då vi ska skapa detta 
paradis, som jag alltid har drömt om."



Han tyckte sig ha inhöstat en massa nyttiga erfarenheter under sitt 
kringflackande från prästgård till prästgård. Mer än någonsin var han 
övertygad om att hans ursprungliga plan hade varit den rätta. Det var 
människornas dåraktiga fasthållande vid de jordiska tingen, som vållade de 
flesta av deras olyckor. Nej, att leva i största enkelhet, frigjord 
från behoven, höjd över varje småaktig önskan att överglänsa sina likar, 
se där vad som var det rätta sättet att vinna lycka i denna världen och 
salighet i den tillkommande.



Men predikningar och förmaningar var inte tillräckliga för att bibringa 
människorna dessa enkla sanningar. Här fordrades ett exempel att peka på, 
ett exempel, som bättre än de mest rörande ord skulle locka till 
efterföljd.



Då Karl-Artur hade kommit så långt i sina tankar, slöt han ögonen. Han såg 
för sig sin hustru, och han genombävades av ömhet och hänförelse.



När han hade flyttat från Korskyrka, hade han förklarat för henne, att hon 
troligen måste vända om hem till Medstubyn. Honom kunde hon inte följa, då 
han skulle äta och bo i prä
penninglön, som han erhöll och som inte uppgick till mer än 150 riksdaler, 
skulle han sända henne, men han trodde, att hon där hemma hos sina 
anhöriga lättare skulle kunna leva på denna summa än här i Korskyrka. Han 
visste inte heller om det kunde gå för sig, att hon bodde kvar i deras 
lilla stuga ensam och oskyddad.



Men hustrun hade inte velat fara sin väg.



--Det blir fäll int värre för mej än för andra käringar, då mannen deras 
är borta på arbete, sade hon. Nog ska du ha en spis och en säng å komma 
te, när du får ledigt en gång.



Det var redan vackert, att hon sålunda hade blivit kvar för att vänta på 
honom trots ensamhet och fattigdom. Dock hade detta inte varit mer, än vad 
kanske mången annan skulle ha gjort, men det hade inte stannat därvid.



Kort efter att han hade lämnat Korskyrka, hade den gamla j ungfrun, som 
skötte Torpar-Matts barn, sagt upp platsen, och de välgörande fruarna, som 
hade åtagit sig vården om barnskaran, hade förgäves ansträngt sig för att 
finna en efterträderska. De såg ingen annan utväg än att ackordera bort 
barnen vart för sig. Naturligtvis ställde man inte till med någon auktion, 
och överenskommelse träffades /HHHH/



endast med välkända och hyggliga hem, men en förfärlig sorg uppstod 
likafullt bland de fattiga syskonen, då de fick veta, att de skulle 
åtskiljas. De ville inte finna sig i det oundvikliga, och då de utsedda 
fosterföräldrarna infann sig för att hämta sina skyddslingar, fann de 
stugan tom och barnen borta.



Man visste inte var man skulle öka den laglösa flocken, och helt naturligt 
gick man in i grannstugan för att begära upplysningar. Då visade det sig, 
att alla tio barnen hade tagit sin tillflykt just dit. De hade församlat 
sig omkring Karl-Arturs hustru, den fattiga dalkullan, och hon förklarade 
nu för de inträdande, att de här barnen hade hennes man ropat in på 
auktion, så att de var hans egendom. De var nu i sitt rätta hem, och det 
skulle inte hända, att någon fick dra i väg med dem utan hans tillstånd.



Karl-Artur njöt av att i tankarna genomga denna scen, som hade blivit 
skildrad för honom i långa brev både av prostinnan och av fru Sundler. Det 
hade kommit till en rätt animerad ordväxling, några av de välgörande 
fruarna hade tillkallats, och dessa hade låtit den unga kvinnan förstå, 
att om hon inte lämnade ut barnen, skulle ingen hjälp vidare ges till 
deras underhåll. Men Anna Svärd ifrån Medstubyn hade skrattat åt den 
hotelsen. Vad skulle det behövas för hjälp ? Barnen kunde själva arbeta 
för sin bärgning. Det hade hon fått göra i hela sitt liv. Och förrän de 
här barnen, som karln hennes hade tagit sig an, skulle skickas ut bland 
främmande, fick de slå ihjäl henne.



Den äkta mannen hörde det klingande dalmålet och såg gesterna. Hustrun 
stod där som en hjältinna, tagande den förskrämda barnskaran i försvar. 
Hur skulle han kunna undgå att vara stolt över henne?



Hon hade också fört sin sak till seger. Barnen hade fått Stanna under 
hennes vård, men naturligtvis hade hon därigenom dragit över sig stora 
bekymmer. De välgörande damernas hotelse hade nog inte varit så allvarligt 
menad, men hans hustru hade inte tillåtit barnen att vidare ta emot några 
gåvor. Hon hade satt sin ära i att hon och de skulle försörja sig själva 
genom sina händers arbete.



/HHHH/



Ack, han längtade verkligen att få komma hem och tacka henne, att få omge 
henne med ömma omsorger, att få utplåna minnet av den missaktning, som han 
en gång i sin förmätenhet hade visat henne.



Den resande väcktes plötsligen ur sina tankar. Skj utsbonden hade hastigt 
vikit av åt vägkanten för att lämna rum åt ett stort ekipage, som kom 
framrullande, draget av fyra svarta hästar.



Karl-Artur kände genast igen både vagnen och dem, som åkte där. Så 
egendomligt, att han skulle möta dem nu vid ankomsten till Korskyrka!



Charlotte satt på bocken och körde spannet, stolt och strålande, medan 
kusken satt bredvid med armarna korsade över bröstet. Inne i själva 
vagnen åkte Schagerström och prostinnan Forsius.



Charlotte, som hade hela sin uppmärksamhet riktad på hästarna, såg honom 
inte, men prostinnan och Schagerström hälsade. Han i sin ordning höll på 
att glömma sig och inte besvara hälsningen. Han förstod sig inte själv. 
Åsynen av Charlotte hade förvirrat honom. En stöt av lycka och glädje for 
genom hela hans varelse. Men han hade ju för länge sedan upphört att älska 
Charlotte.



När han påminde sig sista gången, som de råkades, förstod han bättre sina 
känslor. Det var hustrun, som han älskade, men Charlotte var hans goda 
vän, hans skyddsängel. Det var därför, som han gladde sig åt att se henne.



Han tyckte, att detta möte på något sätt bekräftade de glada aningar, med 
vilka han motsåg framtiden.



II.



Ingen har någonsin hört talas om att Adam och Eva hade några barn, så 
länge som de ännu var kvar i paradiset. Det finns inga gamla sägner om 
huru de små människosönerna sprang och lekte ta fatt med lejonets ungar 
eller huru de red grensle på ryggen av leviatan och behemot.



Utan barnen måtte ha kommit till efter utvisningen, om /HHHH/



det inte rentav var så, att det var de, som mer än ormen och de vackra 
äpplena på kunskapsträdet var orsaken till att föräldrarna måste ge sig ut 
ur lustgården. Sådant kan man åtminstone få bli vittne till än i dag.



Man behöver inte gå längre än till Karl-Artur Ekenstedt, han, som kom hem 
med så vackra avsikter och var beredd att skapa ett nytt paradis i den 
lilla backstugan ovanför doktorsträdgården. Han var alldeles viss om att 
han skulle gå i land med uppgiften, men han hade inte tagit de tio barnen 
med i sina beräkningar.



Så till exempel hade det aldrig fallit honom in, att de skulle vistas i 
hans hem dygnet runt. Han hade trott, att de åtminstone om natten skulle 
sova i sin egen stuga, som ju låg alldeles i närheten. Men när han frågade 
hustrun om inte barnen kunde ligga hemma hos sig, så hade hon skrattat ut 
honom.



--Du tror visst, du Man, sade hon, att vi har en guldgruva å ta ur. Inte 
kan du fäll vilja, att barna ska sova i oeldad stuga, och ved kostar 
pengar.



Han fick alltså lov att finna sig i att hans kök, som en gång hade blivit 
så propert ordnat av fru Sundler, belamrades med en stor fållbänk och två 
stycken liggsoffor. Vad som sedan fanns kvar av utrymmet, upptogs av en 
vävstol, tre spinnrockar, två bandstolar, en knyppeldyna, en garnvinda, en 
härvstol och ett litet bord, där hustrun förfärdigade hårarbeten. Där 
fanns med ett ord en sådan myckenhet verktyg, att man med knapp nöd kunde 
leta sig fram mellan dem. Men de behövdes allihop, därför att hustrun och 
barnen skaffade sig sitt uppehälle genom att ta emot beställningar från 
sockenfolket av spetsar och klockkedjor, av bandbuntar och vävnader. 
Dessutom hade de ju sina egna kläder att tillverka.



För varje slag i vävstolen skalv hela den lilla stugan på Sina grundvalar, 
och när spinnrockar och härvstolar och allt annat kom i gång, hördes det 
ett surrande brus ända in till Karl-Arturs skrivrum, så att han kunde tro, 
att han satt i en kvarnkammare. När han kom ut i köket för att äta, fann 
han maten framsatt på en bordskiva, som var lagd över



/HHHH/fållbänken, där barnen hade sovit, och om han 
antydde, att man borde öppna dörren en smula och få in litet frisk luft, 
så förklarade hustrun, att hon hade haft dörren ståendes öppen en lång 
stund, när hon sopade golvet på morgonen, och att de inte hade råd att 
kyla ut stugan mer än en gång om dagen, för de hade ju ingen guldgruva att 
ta ur.



Eftersom alla tio barnen skulle bo hos honom, så fick han också lov att 
finna sig i att deras söndagskläder, jackor och rockar, kjolar och byxor 
hängde i mellangången, där alla de, som hade något ärende till den lilla 
prästgården, kom i tillfälle att betrakta dem. Men något dylikt var alls 
inte brukligt i Korskyrka, och han sade till hustrun, att kläderna måste 
bäras upp på vinden. Då fick han veta, att på vinden fanns det både råttor 
och mal. Där Ekulle kläderna bli fördärvade på ett par månader, och att 
ersätta den förlusten, det visste hon sig rakt ingen råd med, för hon hade 
ju ingen guldgruva att ta ur.



Hustrun var vackrare än någonsin, hon älskade honom med den ömmaste 
kärlek, och hon var stolt och lycklig över att ha honom hemma. Han för sin 
del älskade henne tillbaka. Det fanns inte det minsta tvivel om att inte 
han och hon skulle ha blivit lyckliga, om inte barnen hade varit.



Han måste erkänna, att ingen människa kunde ha bättre hand med barn än 
hans hustru. Han såg aldrig en enda gång, att hon smekte dem, och slog dem 
gjorde hon inte heller, men gräla det kunde hon göra med besked, och om 
det var någonting, som var i olag, så var hon ganska vresig emot dem. 
Hurudan hon visade sig, betydde emellertid ingenting, de små fann henne 
alltid lika tilldragande. Det var inte bara Torpar-Matts barn, som tyckte 
om henne. Om det hade funnits rum i köket, så skulle alla barn i kyrkbyn 
ha kommit dit för att sitta i timtal och följa hennes minsta rörelse med 
ögonen och tåligt vänta på att hon skulle ge dem ett gott ord.



Var det inte ett under hur hon hade förvandlat de tio barnen från de 
värsta latmaskar till de raskaste arbetsmyror? Och fastän de måste arbeta 
från morgon till kväll, så var de numera rödkindade och knubbiga. Det 
tycktes vara den stora lyckan att få leva i hennes närhet, som kom 
dem att blomstra.



När Karl-Artur Iörst var hemkommen, så var alla de



tio färdiga att ge honom samma dyrkan, som de ägnade hustrun. Framför allt 
hade den yngsta lilla flickan fattat ett obegripligt tycke för honom. Hon 
kröp upp i hans knä och klappade honom på kinden. Inte visste hon om, att 
hon hade smutsiga fingrar och en osnuten näsa, hon kunde inte begripa, 
varför hon helt omilt blev nersatt på golvet, och började storskrika.



Men då skulle man ha sett hustrun. Hon kom farandes som ett oväder, tog 
upp barnet och slöt det intill sig liksom för att skydda det mot en 
fiende, och mannen fick sig en blick, som gjorde honom helt bestört.



På det hela taget, så fastän hustrun var likaså vacker som förr, var hon 
allt litet förändrad. Sedan hon hade fått så många små att befalla över, 
hade hon blivit myndig som en nämndemansmor. Det ödmjuka och flickaktiga 
och skälmska, det hade gått sin väg.





3.



Ingen skulle säga om Karl-Artur, att han var bortskämd. Han brydde sig 
inte om vad han åt eller drack, han var van att arbeta hela dagarna, och 
han beklagade sig aldrig över att nödgas åka i skakande skjutskärror 
eller predika i iskalla kyrkor. Vad han däremot hade svårt för att 
undvara, var en viss ordning, en viss snygghet, trevnad och arbetsro, men 
det var just detta, som han inte kunde finna i sitt hem, så länge som 
barnen fanns där.



En morgon, då han kom ut i sitt kök för att äta frukost, fann han, att 
sockenskomakarn var kommen. Han hade slagit upp skomakarbordet vid ena 
fönstret, just på den plats, där Karl-Artur tyckte om att sitta. Hela 
rummet luktade läder och beck, och den vanliga oredan var förökad av 
näverbuntar, lästknippen och smörjburkar.

På matbordet, som var framdraget mittpå golvet, hade hustrun dukat 
fram två vällingtallrikar och två stora tennskalar, som var fyllda med 
välling, de också. De två tallrikarna var förstås framsatta för honom och 
mäster. Hustrun och barnen skulle som vanligt sleva i sig maten ur 
tennfaten.



Nu var detta något, som han redan förut hade anmärkt på. Ja, inte på 
själva maten, den var alltid enkel och tarvlig, men det måste ju så vara. 
Däremot hade han bett hustrun, att hon skulle låta barnen äta ur var sin 
tallrik. Han hade föreställt henne, att det skulle vara nyttigt för dem 
att få lära sig litet bordskick strax från början.



Hon bara frågade om han var galen, som kunde tro, att hon hade tid att stå 
och diska tio tallrikar tre gånger om dagen. Men han, mannen, skulle få 
sin tallrik för sig, som han var van vid.



För resten så måste han erkänna, att barnen inte bar sig opassande åt, 
medan de satt till bords. De läste sin bordsbön utan att behöva någon 
påminnelse, de åt vad som sattes för dem, och de kivades inte med 
grannarna i grötfatet. Han hade inte så värst svårt för att äta med dem, 
men att nu sätta sig ner vid samma bord som skomakarn, det bar honom 
alldeles emot. När han kastade en blick på de svarta, beckiga fingrarna, 
förlorade han matlusten.



Innan han rätt visste vad han gjorde, tog han tallriken, skeden och ett 
stycke bröd och bar in alltsammans i skrivrummet. Där hade han alltjämt en 
fredad fristad, där var luften ren och dammet borttorkat. Litet skamsen 
över flykten kände han sig nog, men på samma gång måste han erkänna, att 
det var längesedan maten hade smakat honom så bra.



När han om en stund gick tillbaka ut i köket med tallriken, så var där 
moltyst. Mäster salt och åt med djupa rynkor i pannan, och hustrun och 
barnflocken satt med ögonen nerslagna, som om de skämdes på hans vägnar.



Han kände ingen rätt trevnad hemma den dagen, utan om en stund satte han 
på sig hatten och gick ut. Han strövade framåt landsvägen, han visste inte 
vart annars han skulle ta sin tillflykt. Inte kunde han gå till fru 
Sundler, därför att organisten låg sjuk i reumatisk värk och hustrun 
skötte honom så obeskrivligt kärleksömt och vek inte ur sjukrummet varken 
natt eller dag. Inte heller kunde han gå till prostgården och språka med 
prostinnan. Charlotte hade inte velat, att hennes gamla vän skulle sitta 
där ensam med sin änkesorg, utan hade bjudit henne att bo på Stora Sjötorp 
under hela vintern.



I alla fall, när han nu gick förbi prostgården, kom en besynnerlig längtan 
efter det gamla, fina hemmet där över honom. Han öppnade grinden och gick 
sedan över gårdsplanen bortåt trädgården.



Och man förstår, att då han vandrade omkring bland de höga klippta 
häckarna där inne, kom minnet av den sista gången, som han hade gått här 
med Charlotte, tillbaka till honom. Han mindes hur de hade råkat i gräl 
och hur han hade förklarat för henne, att han inte ville gifta sig med 
någon annan än den, som Gud själv skulle utse till hans hustru.



Och nu var han gift med den kvinnan, som Försynen hade skickat till hans 
möte på landsvägen, och han var viss om att hon var den rätta för honom 
och att han och hon skulle kunna skapa ett nytt paradis på jorden. Skulle 
nu alltsammans slå fel, bara därför att de hade fått den här barnflocken 
på halsen? Han kunde inte neka till att Charlotte skulle ha rätt att 
skratta ut honom, om han läte alla de stora planerna misslyckas, bara 
därför att han inte kunde reda sig med en skara barn.



Det var middagstid, då han kom hem, men innan han hade hunnit visa sig i 
köket, kom hustrun in till honom med maten snyggt ordnad på en bricka. Hon 
var glad och vänlig, som hon brukade.



--Du förstår, Man, jag trodde, att du ville äta mä oss andra. Om du bara 
hade sagt ifrån, så skulle du ha fått maten hit in från första stund.



Han skyndade sig att svara, att han inte hade något emot att äta med henne 
och barnen. Det var mästers beckiga nävar, som hade skrämt bort honom. Och 
nu föreslog han, att hon skulle spisa här inne, hon också. Kunde det 
inte vara trevligt, att de två en enda gång finge äta på tu man hand?



Nej, det kunde hon inte vara med om. Hon var tvungen att sitta till bords 
med de små för att hålla ordning. Men hon ville gärna stanna här inne, 
medan han åt.



Hon slog sig ner i hans skrivstol och språkade, och rätt snart fick han 
veta, att mäster inte ville stanna kvar längre än till kvällen. Sedan var 
han borttingad ända till efter nyår. Barnen skulle inte få gå till kyrkan 
på julottan med nya skor, såsom hon hade lovat dem.



Karl-Artur förstod, att mäster hade blivit stött och att det var hans 
skull, att han gick sin väg. Men vad kunde han göra åt den saken?



Han hade Charlottes ansikte framför sig i desamma och såg hur hon gjorde 
narr av honom, som inte var i stånd att reda ut en sådan här småsak.



När hustrun hade gått sin väg med matbrickan, blev han sittande och 
funderade. Men snart fick han klart för sig vad som borde göras. Han gick 
in i köket med ett par skor, som behövde halvsulas, och slog sig med dem 
ner vid skomakarbordet. Han bad, att mäster skulle visa honom till rätta, 
så att han kunde laga de här skorna själv. Och som mäster inte var ovillig 
till detta, så lånade sig Karl-Artur ett stort förkläde av hustrun och 
satt sedan och tog emot undervisning i skomakeri ända till kvällsdags.



Han kunde ju emellertid inte bli fullärd på en eftermiddag, utan han 
gjorde upp med mäster, att de skulle fortsätta nästa dag. Och gubben, som 
var en vänlig och hjälpsam karl och hade haft en trevlig eftermiddag, 
tänkte inte ett ögonblick på att säga nej.





IV.



Det var inte nog med att han för de där barnens skull hade varit tvungen 
att sätta sig till skomakarbänken. Det var också deras fel, att han måste 
gå klädd i simpla, grå vadmalskläder och se ut som en mjölnare.

Han ville inte neka till att de hade haft en riktigt bra j ulafton. 
Köket hade varit nyskurat, redskapen utburen, golvet strött med gul, 
doftande halm, och ett stort bord med vit duk på hade stått mitt i rummet. 
Barnen var badade och rena, i nya skor och nya kläder, uppsluppna och 
lyckliga över att det nu äntligen var jul. Till det lilla hemmet hade 
kommit gåvor av korv, smör, limpor, ost och julljus från nästan vartenda 
hus i kyrkbyn, och eftersom man inte kunde neka att ta emot så här på 
julen, så var skafferiet fullproppat, för att inte tala om att tolv 
julhögar med bullar, kransar och äpplen var uppradade på bordet.



Karl-Artur hade hållit en liten julbön och sjungit julpsalmer tillsammans 
med hustru och barn. Efteråt, medan hustrun stod och rörde i grötgrytan, 
hade han och barnen lekt och rasat i julhalmen.



Mot slutet av kvällen hade han tagit fram några små julgåvor. Barnen fick 
skridskor och en kälke, som han hade beställt åt dem, hustrun en gammal 
kråsnål, som han en gång hade fått av sin mor. Alltsammans hade blivit 
mycket välkommet, och glädjen hade stått högt i tak.



Att han själv skulle få någon present, hade han varken väntat eller 
hoppats, men just som man hade stigit upp från bordet, kom de två äldsta 
barnen släpande med en stor rulle tyg. Hustrun och de andra följde efter i 
procession, så att nu kunde han begripa, att turen var kommen till honom.



--Di har vari så glada, barna, över att di skulle få ge dej nånting, sade 
hustrun. Det här har di arbeta mä hela hösten.



Men det, som de kom med, var ingenting annat än ett stycke grått vadmal. 
Han böj de sig hastigt ner över tyget och kände på det. Det vet ju var och 
en, att sådant där hemspunnet och hemmavävt vadmal är det mjukaste, 
varmaste och starkaste tyg, som finns, men det är grovt och tjockt och 
grått. Och i hela sitt liv hade Karl-Artur begagnat dräkter av fina, släta 
tyger, som passade hans utseende. Det hade aldrig fallit honom in, att han 
skulle sätta på sig en vadmalsjacka.

Den här presenten gjorde honom riktigt olycklig, 
och han tänkte inte på något annat, än hur han skulle kunna slippa undan 
att sy tyget och gå klädd som en bonde.



Hustrun och barnen stod kvar framför honom och väntade på pris och beröm. 
När ingenting hördes av, blev de både snopna och ängsliga.



Karl-Artur begrep ju hur de hade måst arbeta för att skaffa ull och för 
att karda och spinna och väva. Det var alldeles säkert, att de hade 
strävat med detta under hela hösten. Och under det att de hade kardat och 
spolat och vävt, hade de muntrat upp sig med att tala om hur glad han 
skulle bli och hur han skulle komma att berömma vadmalet. Han skulle 
förundra sig över att de hade kunnat skaffa honom något så dyrbart, och 
han skulle säga, att när han nu fick vadmalskläder, så behövde han aldrig 
mer frysa varken ute eller inne. Det var detta, som de väntade av honom.



Ja, hur skulle han bära sig åt? Om han inte sade någonting vackert, så att 
de blev nöjda, skulle hela julglädjen bli förstörd.



Han hade ju ärvt något av sin mors, överstinnans, förmåga att reda sig i 
kinkiga situationer, så att han genast insåg vad som borde sägas, men det 
var ganska påkostande att komma fram med det.



--Jag undrar, sade han, om Skräddar-Anders ska ha ledigt hela julen. Jag 
skulle allt ha lust att gå till honom och fråga. Kanske att han kunde sy 
tyget åt mig nu i mellandagarna, så att jag finge något varmt att sätta på 
mig, när den värsta kölden börjar.



De sken upp alla elva. De förstod, att det bara var av förvåning och 
häpnad över deras duktighet, som han till en början hade sett så skrämd 
ut.





5 Alltsedan den där fastlagssöndagen, då Karl-Artur hade 
kommit av sig i sin predikan över kärleken, hade han inte mer gjort 
något försök att tala fritt. Han satte ihop alla sina predikningar vid 
skrivbordet, och medan arbetet fortgick, var han mycket noga med att det 
skulle vara tyst omkring honom.



En förmiddag tog han alltså ett löfte av hustrun och barnen, att de varken 
skulle prata eller sjunga, som de annars brukade, därför att han skulle 
skriva predikan. De höll också sitt ord under en hel halvtimme, därpå bröt 
det löst med aldrig upphörande skrattsalvor.



Han väntade i minst två minuter, innan han slog upp köksdörren för att se 
efter vad som stod på.



--Ja, nu ska du int bli ond på oss, du Man, sade hustrun och skrattade, 
hon också, så att ögonen rann. Det var kattungen, som bar sej så tokigt 
åt, och vi försökte å hålla oss för skratt, och därför blev det visst 
värre än vanligt.



Men det blev allt slut på skrattet, när han med sträng röst förklarade för 
dem, att de här ute i köket fördärvade allting för honom och att han helst 
skulle vilja flytta sin väg och aldrig mer höra deras eviga skratt och 
skrik.



--Låt nu se, att här blir tyst! Ingen får komma och störa mig före 
middagen, sade han till sist och slängde hårt igen dorren efter sig.



Han fick också sin önskan uppfylld, arbetade i frid och ro hela 
förmiddagen. Men när middagen kom, talade hustrun om för honom, att 
doktorinnan Romelius och fru Schagerström hade varit inne i köket för en 
stund sedan och beställt klockkedjor och armband. Hon var lycklig över 
besöket. Hon hade fått en stor beställning, och de båda systrarna hade 
varit glada och vänliga.



Karl-Artur visste, att doktorinnan nyligen var hemkommen och att hon nu 
skulle vara alldeles frisk. Det låg j u ingenting märkvärdigt däri, att 
Charlotte, när hon hade hälsat på hos sin syster, hade gjort sig en 
förevändning för att kunna komma upp i hans stuga och se hur han hade det. 
Men dock var denna nyhet fullkomligt överväldigande. Han blev stående och 
drog tungt efter andan ulan att kunna säga ett ord.

Charlotte hade varit där! Hon hade stått under hans tak, och han 
hade inte fått veta det!



Han frågade med avsiktlig liknöjdhet om de främmande inte hade velat råka 
honom.



Jo, de hade allt frågat efter honom flera gånger, men han hade ju givit 
så sträng befallning, att ingen fick störa honom.



Det var ingenting att säga till detta. Det fanns ingen att gräla på. Han 
kunde bara inte förstå, att han inte hade hört dem och känt igen 
rösterna. Han bet ihop läpparna och molteg.



Hustrun kastade ett par prövande blickar på honom.



--Du förstår fäll, att jag helst hade bett så fint folk stiga in hos 
dej, sade hon. Jag var så rådlös för att di skulle stå här i köke i 
allt ramle, men jag tordes int gå in te dej.



Det var som sagt intet annat att göra än att tiga, men missräkningen lade 
sig över honom som en blytyngd. Om det endast hade funnits någon, som han 
kunde ha gett skulden för olyckan ! Maten smakade honom inte. Han kunde 
knappast få ner ett par bitar.



Han kastade sig ner på soffan i sitt rum efter middagen, men han kunde 
inte bli liggande. Det jäste och sjöd inom honom. Längtan och saknad 
jagade fram genom hans kropp.



Han satte på sig för att gå ut, men han kände, att han inte var i Etfind 
att gå fredligt och stilla framåt vägen. Han hade velat skrika, slåss, 
fäkta.



Han gick in i vedskjulet, fattade yxan och stod en stund och lekte med 
den. Helt hastigt började han hugga löst på veden, som låg där. Det var 
visst inte hans mening att göra någon nytta, endast att finna ett utlopp 
för allt det, som rasade och väste och dånade inom honom.



Och det gjorde gott. Han kände genast efter de första huggen, att det 
lindrade. Han fortsatte att hugga ett par timmar, men då var han också 
lugn, smärtan var övervunnen.



Han stod där varm och svettig och vilade på yxan, då ett av barnen kom 
till synes i dörröppningen. Det var så, att mor frågade om hon inte 
fick bjuda på kaffe nu i eftermiddag.



Han följde med in i stugan. Hustrun bjöd således på kaffe för att fira 
hans vedhuggning.



Det var en annan atmosfär än den vanliga, som slog emot honom där inne. 
Inte bara att man hade vädrat, röjt undan en smula mittpå golvet och 
dukat fram kaffekopparna på ett riktigt bord. Nej, det var också detta, 
att både hustrun och barnen betraktade honom på ett helt annat sätt än 
förut. Han orkade således hugga ved, han kunde bidraga till hushållet, 
han som de andra, han var en riktig karl!



Han var med ens bliven husfadern, medelpunkten i hemmet, som de alla såg 
upp till.



SYNDAFALLET. I.



Karl-Artur, som hade fått för vana att hugga ved några timmar varje dag, 
såg en morgon, då han nyss hade börjat arbetet i vedskjulet, att en 
skugga skymtade förbi. Han tittade upp och tyckte sig igenkänna Thea 
Sundler, som han knappast hade råkat på hela vintern. Hastigt kastade han 
yxan och sprang ut. Det var mycket riktigt fru Sundler, men hon var redan 
utanför grinden och skYndade neråt backen. Han ropade efter henne, men hon 
ökade farten i stället för att stanna. Han hade stått och arbetat i 
skjortärmarna, nu slängde han hastigt på sig rocken och följde efter henne. 
Det här var något, som han måste få reda i.



Organisten hade hela vintern varit så ansatt av reumatism, att han 
knappast hade kunnat röra sig. För att han emellertid skulle kunna sköta 
sin tjänst, brukade orgeltramparn och kyrkvaktarn med mycket besvär hjälpa 
honom uppför den smala trappan till orgelläktarn. Thea följde alltid med 
honom dit upp och satt vid hans sida under hela gudstjänsten. Hon visade 
sig varken nere i kyrkan eller i sakristian.



Karl-Artur hade börjat misstänka, att det inte enbart var mannens sjukdom, 
som var skuld till att de aldrig råkades. Hon hade troligen något annat 
skäl att hålla sig undan, och han, som verkligen höll av henne, ville inte 
försumma detta tillfälle att få en förklaring.



Han lyckades hinna upp henne, innan hon hade hunnit utför backen och vikit 
in på bygatan.



--Thea! ropade han och lade handen på hennes axel. Stanna för all del! Vad 
går det åt dig? Är du rädd för mig?

Hon såg inte upp, men sökte skjuta undan hans hand för att bli fri.



--Låt mig gå! mumlade hon nästan ohörbart.



Karl-Artur lydde inte, utan ställde sig mitt i vägen för henne. Han lade 
märke till att hennes ögon var rödkantade och att hon hade magrat. Det såg 
ut, som om hon hade genomgått en svår sjukdom, hon såväl som mannen.



Han lät henne veta, att han inte skulle lata henne gå vidare, förrän han 
hade fått höra varför hans trogna vän och rådgiverska från forna dagar 
numera aldrig ville råka honom. Vad hade han gjort? På vad sätt hade han 
förbrutit sig?



--Du! sade hon, och hennes röst kom nu med en stark biklang av smärta, du 
! Skulle du ha förbrutit dig emot mig ?



--Ja, just jag. Du undviker att råka rnig.



Hon såg upp till honom med ett ansikte, som återspeglade ett lidande utan 
gräns. Karl-Artur iakttog henne med förvåning. Thea kunde aldrig kallas 
vacker, men hennes synbara förtvivlan hade gjort de fula dragen 
uttrycksfulla och rörande.



--Låt mig gå! utstötte hon. Prostinnan Forsius tog ett löfte av mig. Jag 
har svurit att aldrig råka dig. Det var villkoret för att du skulle ffi 
komma tillbaka hit till hustru och hem.



Därmed sköt hon honom åt sidan och vek in på bygatan. Karl-Artur hindrade 
henne inte. Hennes ord hade gett honom så pass mycket att tänka på, att 
han stod där helt handfallen.



Nästa dag kom Karl-Artur att än en gång sammanträffa med fru Sundler. Ett 
av barnen hade insjuknat i feber, och han hade gått ner till doktor 
Romelius för att hämta honom upp till den lilla sjuklingen. Men det visade 
sig, att doktorn den dagen verkligen hade en patient inne hos sig, och 
Karl-Artur blev invisad i väntrummet. Där fann han före sig fru Sundler, 
som satt i ivrigt samspråk med en äldre bondkvinna.



Då Karl-Artur kom in i rummet, reste hon sig genast 
liksom för att gå sin väg, men hon ändrade 
mening och blev sittande. Han bugade sig tyst utan att göra något försök 
att tilltala henne, men det dröjde inte länge, förrän fru Sundler vände 
sig till honom.



--Vi blev generade, Per-Ers-mor och jag, när du kom in, därför att vi just 
hade suttit och talat om dig. Men det behövde vi då egentligen inte, för 
vi hade inte sagt något annat än gott. Eller hur, Per-Ers-mor?



Den stora och kraftiga bondkvinnan smålog helt belåtert.



--Jo, magistern kunde ha hört vart ord, sade hon.



--Ja, bekräftade fru Sundler, det kunde du. Vi sa bara, att vi inte kunde 
begripa hur du står ut. Du sitter där med tie skrikiga ungar omkring dig 
dygnet om och får aldrig någon ro. Vi sa också, att från början var du väl 
skapad för något annat än att vara vedkarl och skomakare åt Torpar-Matts 
ungar. Men så mycket mer märkvärdigt är det ju, att du inte tröttnar.



--Magistern tycks då inte fara illa åv slitet, ifyllde bondhustrun. Han 
har aldrig sett så rask och duktig ut.



--Vi säger också, att det är så klokt av dig att gå klädd i vadmal, sade 
fru Sundler. Det visar folk, att du har brutit med forntiden på allvar. Du 
vill leva den fattiges liv, och du avstår till och med från att se ut som 
en herreman.



--Te en början, sade bondkvinnan, te en början trodde vi allihop, att dä 
var bara spektakel mä den lilla stuga och mä fattigdomen. Men vi har fått 
se på annat.



Karl-Artur kände hur en stark förtrytelsens rodnad steg upp på hans 
kinder. Han fann Thea hänsynslös och antydde genom en skakning på huvudet, 
att hon borde välja ett annat samtalsämne.



--Vad betyder det, att du inte predikar så bra som förr? sade Thea. Jag 
har just sagt till Per-Ers-mor, att hela ditt liv är en predikan.



--Ja, hans och hustruas liv ä en predikan för oss annre, kom det genast 
bestyrkande från bondhustrun. När hon kommer te körka om söndagarna mä 
hela barnflocken ätter sej, välklädda och rödkindade och ordentliga i 
seder och skick, så får vi gamla bondmoror lov å stå stilla och se 
ätter dom. Vi tänker på hur dessa barna förut sprang omkring här på 
backera trasiga och vilda. Dä ä e stor gärning, som prästfolke har gjort.



--Ja, det är det, sade Thea, och vet Per-Ers-mor, att om det funnes en 
människa, som visste en utväg att göra slut på detta strävandet med 
barnen, så skulle hon knappast vilja komma fram med den. För det är synd 
att avbryta något, som är så vackert och som väcker en så allmän beundran.



Karl-Artur hade suttit med nedböjt ansikte, nu såg han hastigt upp. Det 
kom ett uttryck av förväntan och förhoppning över dragen.



--Fru Sundler menar fäll inte, att dä skulle finnas någen



ann, som skulle vilja ta hand om barna? sade bondhustrun. Vi vet då inte 
om här i Korskyrka, att di har nåra andra släktingar än en farbror, och 
han var utfattig, han liksom far deras.



--Men om nu den farbrodern hade fått ett gott gifte och satt med egen gård 
och en god hustru ? Man tycker inte, att det skulle vara omöjligt, att 
han toge hand om barnen, ifall han visste, att brodern vore död.



--Nä, om dä förhåller sej på dä vise, sade bondkvinnan.



Hon hann inte fortsätta. Dörren till doktorns rum öppnades i detsamma, en 
patient kom ut, och det var hennes tur att stiga in.



Då Karl-Artur och Thea hade blivit ensamma, uppstod några ögonblicks 
tystnad.



Thea började därpå i en helt annan ton än den hon dittills hade begagnat. 
Hon var idel skälvande lidelse.



--Jag har suttit där hemma och bett till Gud, att han skulle hjälpa dig, 
sade hon. Jag visste ju, att du ville leva



fattigt och enkelt, men aldrig kunde jag tro, att du själv skulle sitta 
och pligga skor och hugga ved. På det här sättet måste du gå under. Jag 
tycker, att jag står i ansvar för dig. Jag borde vaka över dig, och jag 
får inte en gång bjuda dig hem till mig. Det är förskräckligt, 
förskräckligt.

Karl-Artur slog ut med handen liksom för att hindra henne från att 
säga något mer, men i stället gick hon tätt inpå honom och talade med ett 
eftertryck, som om hon ville, att orden skulle tränga långt in i hans 
själ.



--Sundler har en bror, sade hon, som är organist oppe i Ekshärad. Han är 
nu hos oss på besök, och i går, då vi satt och språkade, kom också talet 
in på dig och de tio barnen. Då råkade han berätta, att i Ekshärad finns 
en man, som är ifrån Korskyrka och torde vara bror till TorparMatts. 
Mannen har åtminstone flera gånger talat vid min svåger om sin fattiga 
bror och hans många barn, men han vet inte om, att brodern är död. Min 
svåger reser hem i eftermiddag. Ska jag be honom tala om för barnens 
farbror, att de lever på din och din hustrus barmhärtighet, eller ska jag 
be honom, att han ingenting säger?



Karl-Artur hade rest sig upp. Han höjde bröstet och lyfte på axlarna. 
Allt, vad han under denna vinter hade lidit och plågats för barnens skull, 
kom upp i hans minne. Att bli fri dem, att bli fri dem på ett gott och 
hederligt sätt!



--Du får ju ingen ro att tänka, ivrade Thea. Dina predikningar är sådana, 
att en skolpojke skulle skämmas för att skriva dem. Förr kunde du tala som 
en ängel, som kände alla Guds rikes hemligheter. Nu vet du ingenting.



Karl-Artur satt alltjämt tyst. På sista tiden hade han börjat vänja sig 
vid sitt torftiga levnadssätt. Barnen och han var nu goda vänner. Han 
kände det en smula fegt att sända bort dem, att inte kämpa kampen till 
slut.



--Säg något! bad fru Sundler. Jag måste ha besked. Per-Ers-mor kan när som 
helst vara här igen. Ge mig det allra minsta lilla tecken!



Han skrattade till. Som om svaret skulle kunna bli mer än ett! Medan Thea 
hade talat, hade han känt bojor brista, sett isar smälta, hört 
frihetssånger ljuda.



Han gjorde vad han aldrig förr hade gjort. Han böjde sig ner, slog armarna 
om Thea, och i sitt hjärtas oändliga tacksamhet och glädje kysste han den 
fula lilla människan mittpå munnen.



II.



Vem var hon, att hon skulle gå till rätta med sin egen man, han, som 
visste så mycket mer än hon, sam kunde predika Guds ord och varna och 
förmana alla arma syndare, som hade kommit in på en ond väg? Hon fick väl 
lov att tro, att han hade gjort rätt nu också, när han hade låtit barnen 
flytta ifrån dem.



När hon riktigt tänkte efter, så visste hon inte heller vad annat mannen 
kunde ha gjort, när barnens egen farbror hade kommit resande för att ta 
hand om dem. Om farbrodern hade varit en fattiglapp, då kunde det ju ha 
haft sina sidor, men när han nu var välbärgad och hade egen gård och en 
snäll hustru, men inga barn, hur skulle KarlArtur då ha kunnat neka honom 
att föra brorsbarnen hem med sig?



Till en början hade hon inte velat tro, att karlen var annat än en 
bedragare, som kom för att locka barnen ifrån henne. Men de två äldsta 
syskonen hade känt igen honom, och det hade annat folk också gjort. Det 
var bara så, att ingen förut hade vetat om, att det hade gått bra för 
honom. När han hade gett sig av ifrån Korskyrka, hade han varit likaså 
fattig som brodern.



Den socken, där han bodde, denne farbrodern, låg långt uppe i norr, så att 
det var inte så underligt, att han inte hade hört talas om att 
Torpar-Matts var död och att barnen hade blivit omhändertagna av 
främmande. Men så snart som han hade fått veta hur saken förhöll sig, så 
hade han genast rest i väg ner till Korskyrka för att bjuda de tio barnen 
att komma till honom i hans goda hem.



Det var ju vackert gjort av honom. Hon måste tro, att det var en god och 
präktig karl. Inte hon och ingen annan människa heller kunde misstycka, 
att mannen hade låtit barnen följa med honom upp till Ekshärad.



Karl-Artur hade alls inte varit påstridig. Men han hade talat så vackert 
om att det var en särskild Guds skickelse, som hade fört den främmande 
mannen till dem för att lätta den tunga börda, som vilade över dem 
båda, och mest över henne förstås. Han hade föreställt henne, att när hon 
nu fram på sommarn skulle få ett eget litet barn, skulle hon inte kunna 
hålla på att arbeta för de andra såsom hittills.



I detta hade hon tyckt att han hade haft rätt, och hon hade blivit 
tvehågsen och inte rätt vetat hur hon ville ha det. Detta talet om Gud 
hade förvirrat henne. Barnen var så snälla. Gud ville kanske, att de 
skulle få det bättre, än de hade haft det hos henne. Och Karl-Artur hade 
visst haft det svårt, värre, än hon hade forstått. Men hon begrep det nu, 
när hon hörde hur vackert och väl han talade för att barnen skulle få 
resa.



Barnen hade varit märkvärdigt litet ledsna över att lämna henne. De skulle 
fa komma ut och se nytt. Farbrodern hade hästar och kor och grisar och 
höns, som de skulle få fodra och ställa med. Och han hade en hund, som 
kunde tacka för mat och härma klockarn, när han tog upp psalmen i kyrkan. 
Barnen hade väl aldrig trott, att de skulle bli så lyckliga, att de skulle 
få höra en hund sjunga psalmer.



När de var resta, hade hon satt sig på den rankiga stenen utanför stugan, 
och där satt hon kvar alltjämt. Hon var alldeles håglös. Så där hade hon 
inte suttit stilla med händerna i kors på ett par år annat än om 
söndagarna och knappast då. Hon sade till sig själv, att hon borde vara 
nöjd nu, när hon äntligen kunde få vila ut ett tag.



Mannen kom ut till henne. Han satte sig tätt intill henne, tog hennes hand 
och talade om hur lyckliga de nu skulle bli. Han trodde, att barnen hade 
blivit skickade i deras väg som en prövning, och när de nu hade tagits 
ifrån dem, så var detta ett tecken till att Gud med välbehag hade sett vad 
de hade gjort för dessa små.



Hon visste ju, att hon var ingenting emot honom, att hon ingenting förstod 
av Guds vägar och att hon inte en gång hade kunnat lära sig att läsa i 
bok, men hon blev ond på honom i alla fall. Hon svarade honom, att de här 
barnen hade blivit skickade till henne av Guds nåd och att hon inte visste 
vad ont hon hade gjort, eftersom de hade blivit tagna ifrån henne.

När mannen hade fått det svaret, hade han rest sig och gått sin väg 
utan ett ord. Och hon hade inte kallat honom tillbaka, och inte heller 
ångrade hon sig. Hon var som ett fat fyllt med besk galla. Det var inte 
lätt att komma nära henne, utan att bitterheten sköljde över.



Hon visste, att hon borde gå in i stugan och städa och flytta undan efter 
barnen, men hon var rädd för att gå in. Hon var rädd för den stora tomhet, 
som skulle möta henne.



Nu skulle hon komma att känna sig lika hjälplös och övergiven som första 
tiden efter giftermålet, innan hon hade tagit sig an barnflocken. Sedan 
dess hade hon känt trygghet och ro. Nej, att hon hade kunnat vara så dum 
och låta någon ta barnen ifrån henne!



Hon satt och såg för sig arbetsvagnen, som hade kört bort med dem. Barnen 
hade lastat den med sina klädbylten och med annat, som passade för dem att 
ta med sig. Några av de minsta hade fått åka, men farbrodern och de äldre 
skulle gå. Han hade skrattat och sagt, att det såg ut, som om han komme 
körande med ett skojarlass, för skojare bruka ju åka omkring på det där 
sättet med ungar och klädbylten.



Det hade gått så märkvärdigt lätt för barnen att säga farväl till henne. 
De hade bara tänkt på vagnen och hästen och på det, som de skulle ta med 
sig, och de hade varit mest ledsna över att kattungen inte ville följa 
dem. De hade knappast fällt en tår. Hon hade inte gråtit, hon heller. Men 
knappast var de borta, förrän hon blev rädd. Hon tänkte på farbroderns 
ansikte. Det var inte så säkert, att han var så där mild och godmodig, som 
han hade visat sig i deras stuga. Han var visst både falsk och elak och 
snål. Barnen skulle få det svårt hos honom.



Detta kom för henne som något alldeles säkert, det var ingenting att 
tvivla på. Hon hade velat springa efter barnen och hämta dem tillbaka, men 
hon hade inte kommit sig för. Varför gjorde hon det inte, medan det ännu 
var tid? Nu kunde hon inte få ro för den tanken, att barnen skulle få 
frysa och svälta.



Det höll på att bli vår nu. Snön var borta, och solen 
sken milt och vänligt på henne, där hon satt. 
Barnen skulle snart ha kunnat flytta över i sin egen stuga, och då hade 
inte Karl-Artur fått det så svårt.



Hon försökte att muntra upp sig med att tänka på att hon hädanefter inte 
skulle behöva laga mat mer än åt en enda. Inte heller skulle hon behöva 
sitta uppe halva nätterna och stoppa trasiga strumpor.



Om hon bara visste, att de skulle få sina strumpor stoppade, dit de nu kom 
! Om hon visste, att de skulle bli tillhållna att läsa sina böner om 
kvällarna! Den allra minsta, hon var så mörkrädd. Om hon bara visste, att 
någon tog vård om henne, som bara var sex år och inte tordes somna, om det 
inte satt någon bredvid henne och höll hennes hand!



SKÅPET.



Ett par dagar efter att Anna hade lämnat barnen ifrån sig, var hon så 
rådlös och ångerköpt, att hon inte en gång förmådde städa undan efter dem. 
Hon var viss om att barnen fick lida nöd och hård behandling hos sina 
släktingar och att en sträng räkenskap skulle bli avfordrad henne och 
hennes man, som hade låtit dem flytta till så dåligt folk.



Detta kom över henne utan hennes vilja liksom en febersjukdom. Hon sökte 
strida emot, men det gick inte. Hon hade ingen anledning i världen att 
oroa sig på detta sätt, men hon kunde inte bli fri tanken, att farbrodern, 
som hade kommit och hämtat barnen, hade ett styggt och farligt ansikte, 
och hans hustru, om vilken hon ingenting visste, utmålade hon för sig som 
den värsta häxa. Hon hade också klart för sig, att straffet i främsta 
rummet skulle komma att gå ut över det barnet, som hon väntade. Det skulle 
komma till världen vanskapt eller utan syn och hörsel. Eller också skulle 
hon, Anna, dö i barnsäng, så att hennes barn finge växa upp moderlöst.



Hon hade inte stor nytta av att tala med Karl-Artur om dessa saker. Han 
ville varken höra på henne, då hon sade, att barnen led nöd, eller då hon 
talade om att de själva skulle bli straffade. Han var mycket vänlig mot 
henne för allan del, men dessa farhågor, som hade kommit över henne, fann 
han inte värda någon hänsyn, utan hon fick strida med dem på egen hand.



En morgon trodde hon sig ha funnit ett botemedel. Hon gav sig i färd med 
att flytta vävstolen, spinnrockarna och all annan redskap ut ur köket. 
Fållbänken och liggsoffan, som var barnens egendom, bar hon upp i deras 
egen stuga och stängde väl till om dem där. Därpå skurade hon golvet, 
strök ny limfärg över väggarna, tvättade och torkade allt husgeråd 
och satt snart i ett kök, som var lika städat och fint och ödsligt, som 
det hade varit, då hon första gången trädde in där.



När hon sålwlda hade fört bort allting, som kunde dra hennes tankar till 
barnflocken, sade hon till sig själv, att hon ville låtsa, att allting var 
som i första början av hennes äktenskap. Barnen hade aldrig varit där, det 
var bara en dröm, som hon hade haft. Om hon kunde komma ifrån tanken på 
att de verkligen hade bott i stugan hos henne, skulle allt bli bra. Ingen 
människa gick väl och gjorde sig sorg och bekymmer bara för en dröm.



--Det vet du fäll, att di unga, nygifta hustrurna, di sitter bara och 
tänker på sina män, mumlade hon för sig själv. Ta nu fram garn och 
stickor, och lägg opp ett par vantar åt'en, så att du har ett kärt arbete 
! Tänk int på någe annat, än att det är märkvärdigt, att du nu är prästfru 
och har blitt upphöjd över alla andra gårdfarihandlerskor!



Hon tog också itu med vantarna, men knappt hade hon hunnit sticka ett par 
varv, förrän hon märkte, att i bordkanten framför henne hade några figurer 
blivit inristade med en skarp kniv. Här hade väl någon av småpojkarna 
varit framme. De skojarna visste nog, att det var förbjudet att skära i 
bordet, men det var omöjligt att vänja dem av med att tälja och rista i 
allt trävirke.



Hon lyfte huvudet och skulle börja sin straffpredikan. Men då fanns där 
inga linhåriga huvuden att låta vreden gå ut över. Där fanns ingenting 
annat än de limvita väggarna, som stirrade på henne tomma och 
intetsägande.



Hon rörde inte stickorna på en lång stund. Men med ett reste hon sig, 
hämtade en kniv och skar bort ristningen i bordkanten med ett häftigt 
snitt. Hon förvred ansiktet, som om hon skulle ha skurit i sitt eget kött, 
men tog sedan utan tvekan ihop med stickningen.



"Så dum j ag är ! " tänkte hon. "Det är Karl-Artur och ingen ann, som har 
vari klåfingrig. Han brukar ju sitta och äta på den här sida. Här i köke 
har det aldrig funnits nåra barn. Hur skulle fattigt folk som vi kunna 
våga sej på å ta te sej främmande barn? Det är en omöjlighet. Vi får 
vara glada, om vi kan fö och klä oss själva och den lille, som vi 
väntar."



Hon fortfor att sticka, med munnen stramt hopknipen och Ögonen stelt 
riktade på arbetet. Under tiden tänkte hon efter om allt, som påminde om 
barnen, nu var bortskaffat, så att hon skulle kunna fortsätta att inbilla 
sig, att hon aldrig hade haft dem omkring sig.



Strax därefter hörde hon först ett svagt buller och så en duns. Kattungen, 
som hade varit de tio barnens bästa lekkamrat, hade vaknat ur sin söta 
sömn i spisen och hoppat upp på bordskivan för att leka med hennes 
garnnystan.



Hon fångade fort in kattungen. Ingen kunde mer än den föra tankarna på de 
förra lekkamraterna, och hon ville slänga ut den genom dörren. Men då hon 
kände den varma, mjuka kroppen under handen, kunde hon inte låta bli att 
smeka den. Därvid trillade ullgarnsnystanet ner på golvet, och katten for 
med ett par långa skutt efter det. Nystanet rullade undan. Katten ville 
hålla det stilla, men det for undan alltjämt. Också Anna sökte fånga in 
nystanet, för att inte garnet skulle fördärvas, och det blev en vild lek. 
Kattungen jagade från hörn till hörn, och nystanet bar sig åt, som om det 
hade fått liv, det också. Anna måste Ekratta, medan hon förgäves sökte 
hejda dess fart. "Nu har barna roligt åv detta", tänkte hon och lät leken 
fortgå längre än nödvändigt, för att de små skulle få en liten lustighet.



--Men, barn, kom och hjälp mej ! ropade hon.



Knappt var det sagt, förrän hon kom ihåg sig. Nu fick hon raskt tag i 
katten, gav den ett slag över ryggen, så att den skrek, och slängde ut 
den.



--Ska jag aldrig få di här barna ur tankarna? sade hon helt högt, medan 
hon nystade upp garnet. Jag ska då fäll aldrig gå och bli tosig heller.



Hon gick fram och tillbaka en stund och vred sina händer liksom i plågor, 
men hon satte sig rätt snart ner till arbetet igen. Och glad var hon, att 
hon detta hade gjort, för det dröjde inte två minuter, innan dörren gick 
upp och gamla Ris Karin från Medstubyn stod på tröskeln.



Ris Karin hade varit inom hos henne med hälsningar ifrån Medstubyn 
både detta året och det föregående. Men de förra gångerna hade köket varit 
fullt av barnungar, redskap och surrande arbete. Hon gjorde stora ögon, då 
hon såg den nuvarande ordningen.



--Men vad i all sin dar! utropade hon och tittade åt alla håll.



Hon fick så många frågor över sig, Ris Karin. Hon fick lov att tala om hur 
det stod till med Svärdsmor och Jobs Erik, med länsmansfolket och 
prostens, med Ris Ingborg och klockar Medberg. Det fanns ingen människa i 
hela Medstubyn, som hon inte var tvungen att lämna besked om.



När den första nyfikenheten var stillad, fick Anna brått med att koka 
kaffe. Hon skyndade till vedskjulet efter ved och till brunnen efter 
vatten. Hon blåste på elden för att få den att låga upp. Hon malde kaffe, 
hon skar upp ett par mjuka brödskivor och dukade fram koppar och fat. Hon 
småsprang i brådskan och skramlade hårt med allt, som kom under hennes 
händer. Ris Karin förstod, att hon måste skjuta upp med att fråga efter de 
tio barnen, tills Anna hade kommit i ro vid kaffebordet.



När de äntligen satt med var sin sockerbit i munnen och det skållheta 
kaffet var uthällt på faten för att svalna, fick Karin över sig en ny 
störtflod av frågor. Nu gällde det de gamla kamraterna. Hur gick det för 
dem alla, både karlar och kvinnfolk? Höll Annstu Lisa på att vandra, så 
gammal som hon var, och var hon likaså galen efter att spela kort som förr 
i världen?



Men Annstu Lisa var Karins särskilda goda vän och medtävlare, och det gav 
samtalsämne tillräckligt under både tår och påtår att tala om alla hennes 
missgärningar och småknep. Ris Karin tyckte, att en sådan människa inte 
borde släppas ut på landsvägen för att driva handel. Det var en skam för 
alla, som sökte att göra rätt för sig, att en sådan skulle få vara deras 
kamrat.



Så blev kaffet drucket, och det var tid för den gamla dalkullan att gå sin 
väg. Hon var inte dummare, än att hon begrep, att Anna inte ville tala om 
för henne vart barnen hade tagit vägen, men som hon visste, att hon kunde 
få be sked om detta i nästa gård, så brydde hon sig inte om att 
plåga henne med några frågor.



Men när Ris Karin hade fått säcken upphissad på den gamla krokiga ryggen 
och hade sagt farväl och stod vid dörren med handen på låset, så vände hon 
huvudet inåt rummet än en gång.



--Jag får fäll int glömma själva ärende, som jag kom hit för, sade hon och 
började gräva i kjortelsäcken efter penningpungen.



--Du frågar mej int om jag har tjäna ihop någe åt dej, fortfor hon och 
räckte Anna en femtiriksdalerssedel.



Då Karin hade varit i Korskyrka förra våren, hade Anna lämnat henne en 
packe bandbuntar och några spetslängder, som barnen hade förfärdigat, och 
bett henne sälja detta. Anna hade nog inte glömt saken, men hon hade inte 
velat föra talet in på något, som rörde barnen.



Femti riksdaler var ju också rent galet för mycket, och hon frågade om 
inte Karin hade en mindre sedel. Hon hade inte pengar, så att hon kunde ge 
tillbaka.



--Int behöver du ge tebaka, sade Ris Karin. Det är ditt alltihop. Sir du, 
först sålde jag det, som du skicka mä mej, och sen har jag handla och 
vandla mä pengarna, så att nu är di oppe i femti. Och här har du dom. Du 
behöver dom, du, som har många å sörja för.



Ris Karin var kvick i vändningarna, så gammal hon var. Hon skyndade att 
stänga dörren efter sig och gick fort utför backen för att slippa undan 
alla tacksägelser. Ett par minuter dröjde det, men inte mer heller, innan 
Anna kom efter henne. Hon var då mera lik sig än förut, tackade Karin med 
många ord och följde henne ända fram till doktorsbostaden, där Karin 
hoppades att få göra god handel, för nu fick väl doktorinnan så mycket 
pengar av den rika systern, att hon inte behövde vända på styvrarna så 
många gånger som förr i världen.



Anna satt i köket med femtiriksdalern i handen en lång stund och såg ner 
på den med ett lyckligt leende på läpparna. Hon var glad åt pengar, det 
hade hon alltid varit, men den här gången var det inte den oväntade 
förtjänsten, som hon fröjdade sig åt. Det här 
var vida förmer, det var tecken och under. Hon hade väntat sig straff, 
därför att hon hade lämnat ifrån sig barnen, men nu fick hon i stället 
den här stora gåvan ifrån dem. Aldrig hade hon kunnat tänka sig en sådan 
lycka. Fruktan och ängslan försvann ur hennes själ. Detta var raka 
motsatsen.


Hon kunde inte behålla sin lycka för sig ensam, utan hon gick in till 
mannen, som satt vid skrivbordet i sitt fina rum, visade honom sedeln och 
bad, att han skulle förvara den åt henne. Hon hade j u inga säkra gömmor, 
hon, där ute i köket.



Karl-Artur såg litet förstrött upp *ån arbetet, då hon kom in. Han följde 
knappast riktigt med, då hon förklarade för honom, att detta var arbetslön 
för småsaker, som barnen hade förfärdigat, de och ingen annan, och att de 
skickade pengarna som ett tack för sist och till ett tecken, att han och 
hon inte skulle bli straffade för att de hade sänt dem ifrån sig.



Karl-Artur gjorde inga motsägelser, oaktat tankegången föreföll honom 
ganska dunkel. Han såg, att hustrun hade återfått trygghet och gott humör, 
och det var nog för honom. Han föreslog till och med, att hon för de här 
pengarna, som hade kommit så oväntat, skulle skaffa sig något, som hon 
riktigt kunde få glädje av.



Detta tyckte Anna var ett gott påfund, och hon gick genast in till sig för 
att tänka över vartill hon bäst skulle kunna använda den här rikedomen, 
som hade kommit alldeles från skyarna. Det dröjde inte heller länge, innan 
hon visste vad hon önskade sig. Alltsedan hon första gången kom in i sitt 
kök, hade hon saknat, att där inte fanns ett stort väggskåp med lådor 
nertill och hyllor och skåpdörrar upptill. Ett stort skåp, som räckte från 
golv till tak, var inte bara något, som man hade nytta av. Det gav ett 
visst anseende åt det rum, där det stod.



Anna kunde inte tänka sig något, som de bättre behövde, och som mannen var 
med om saken och pengarna låg till hands i hans skrivbordslåda, så visste 
hon inte vad som /HHHH/



kunde hindra henne från att gå till bysnickarn, som var en skicklig 
hantverkare, och beställa skåpet av honom.



Snickarn bodde vid själva bygatan ett par hus bortom organistens, och då 
Anna vandrade vägen fram, kom hon i möte med fru Sundler, som måtte ha 
varit ute för att söka efter vårblommor. Hon hade åtminstone ett par små 
blåsippor i handen.



Fru Sundler gick utan kappa, och Anna blev som slagen av detta. Själv hade 
hon inte alls lagt märke till att det hade blivit riktigt varmt. Alltsedan 
barnen hade rest ifrån henne, hade hon inte tänkt på annat än dem. 
Väderlek och allt annat hade hon inte alls fäst sig vid. Nu såg hon då 
återigen hur solen sken och att himlen var hög och blå och full av små 
ulliga moln. Detta tycktes henne höra ihop med glädjen, som hon den dagen 
källde inom sig, och då fru Sundler hälsade och sträckte ut handen, så 
skyndade hon inte vidare, som hon väl skulle ha gjort en annan dag, utan 
stannade. Hon sade till sig själv, att det kunde väl inte vara farligt att 
tala ett ord med henne. Hon kunde väl inte gå i evighet heller och vara 
ovän med en människa, som bodde i samma by.



Fru Sundler berättade, att hon kände sig som en lössläppt fånge, därför 
att hennes man nu var så mycket bättre, att han kunde gå ut på egen hand. 
Hon själv hade varit i skogen ett par timmar, och hon kunde inte beskriva 
hur utomordentligt skönt det hade varit. Hon hade tinat upp invärtes och 
fått nytt liv, hon som naturen.



Anna kände för första gången, sedan hon kom till Korskyrka, ett slags 
medkänsla för fru Sundler. Hon sade några ord om att det visst hade varit 
en svår tid för henne denna vinter, och därmed ville hon gå vidare.



Men fru Sundler höll henne kvar. När man hade suttit instängd en hel 
vinter, var det alltid så kärt att få språka med en gammal vän, för som en 
sådan betraktade hon alltid den, som var gift med Karl-Artur. Skulle inte 
fru Ekenstedt vilja titta in hos henne och språka en stund? De hade ju 
bara två steg till hennes hem.



Anna ville inte låta hindra sig från att beställa skåpet,



/HHHH/



och hon sade tvärt nej. Men hon kände sig alltid litet osäker tillsammans 
med herrskapsfolk. Kanske att fru Sundler nu bleve stött, därför att hon 
nekade att gå inom hos henne utan att ge skäl. Hon gav sig till att 
berätta, att hon hade fått pengar helt oväntat och ämnade sig till 
snickarn för att beställa ett skåp. Fru Sundler ljusnade under 
berättelsen, sade, att hon visst inte undrade på hennes brådska, och 
gratulerade henne till att kunna skaffa sig något så trevligt



och praktiskt som ett skåp.



Efter detta lät hon henne verkligen gå, och Anna stod snart i bysnickarns 
verkstad. Här gjorde hon sig inte bråttom, utan gav sig god tid. Det 
dröjde väl en timme, innan hon och snickarn hade fått bestämma allting om 
form och höjd, lådor och beslag, färg och ornering. Priset var inte heller 
så lätt att få fastställt, men till sist blev de eniga också om den saken.



När Anna vände om hem med bysnickarns löfte, att hon skulle få skåpet om 
en månad och att det inte skulle komma att kosta mer än fyrti riksdaler, 
var hon så själaglad, att hon inte kunde låta bli att gå in till 
Karl-Artur och berätta honom om avtalet.



Men Karl-Artur föreföll allt annat än nöjd.



--Jag kunde aldrig tro, att du skulle vara så fortfärdig, sade han. Jag 
skulle ha velat gå med och tala med snickarn.



--Int kunde jag tro, att du skulle ge dej tid mä slikt.



--Nej, inte annars, men detta...



Han hade börjat helt ivrigt, men avbröt sig och bet sig i läppen.



Hustrun betraktade honom forskande. Hon såg, att han rodnade och var 
förlägen som en flicka.



--Du får säga mej hur du menar, du Man, sade hon.



--Hur jag menar? sade Karl-Artur. Jo, jag tycker, att när du själv anser, 
att dessa pengarna har kommit till oss på ett så märkvärdigt sätt, så 
borde vi inte använda dem för våra egna behov, utan göra ett riktigt 
vackert bruk av dem.



--Du har då fäll aldrig gått och gett bort mina pengar? /HHHH/



sade hustrun utan att dock på minsta sätt misstänka, att så kunde vara 
förhållandet.



Karl-Artur hostade och harklade ett par gånger, men så kom det fram, att 
organist Sundler hade varit där. Han hade varit så lycklig över att han nu 
kunde gå uppe efter att ha varit sjuk hela vintern. Karl-Artur hade sagt, 
att han borde sköta sig denna sommar, för att inte eländet skulle börja på 
nytt nästa vinter, och organisten hade svarat, att han inte begärde bättre 
än att få fara till Loka brunn och bada bort sin gikt, men han hade ju 
inga pengar.



--Men int har du fäll gett'en detta, som barna har skicka oss? for Anna ut 
i häftigt förebrående ton.



--Min kära vän, sade Karl-Artur och blev mycket stel och högdragen, kan du 
säga mig något ädlare bruk av en Guds gåva än att använda den till ett 
barmhärtighetsverk?



Anna gick tätt inpå honom. Hon var blek, och de djupa ögonen låg som 
skälvande gnistor inne i ansiktet. Det såg nästan ut, som om hon hade 
velat med våld ta tillbaka sina pengar.



--Men förstog du int vad jag sa, du Man, att detta var ett tecken och en 
hälsning, som barna hade gett oss? Du tänker int på hur den karln bar sig 
åt mot mej, sist han var inom här hos oss.



--Kanske det var just på detta, som jag tänkte, sade Karl-Artur.



Anna tog till att skratta högt och våldsamt, men utan all munterhet. 
Karl-Artur vände sig otåligt emot henne.



--Finner du detta så löjligt?



--Å nej, inte detta. Men jag kom å tänka på någe annat. Jag undrar när det 
var, som organisten kom hit te dej.



--Han? Nå, det var kanske för en halvtimme sedan. Han var inte länge här. 
Du borde ha mött honom på hemvägen.



--Han var fäll int så noga om å komma i möte mä mej, tänker jag.



Hon tog till att skratta på nytt, hemskt och ohyggligt. Karl-Artur 
stramade upp sig till allt större värdighet.



/HHHH/



--Kanske att du vill vara så god och tala om varför du skrattar?



--Jag skrattar int åt dej, utan bara åt mej själv. Att jag skulle vara så 
dum å tala om för den där Thea om femtiriksdalern! Jag kunde fäll ha veta, 
att hon skulle locka den åv dej.



Han kände sig litet rädd. Det lyste en sådan skadeglädje ur hustruns ögon, 
att han förstod, att här måtte ligga något under, som han inte hade reda 
på, men han slog handen hårt i bordet för att inge en smula respekt.



--Nu talar du om ordentligt vad det är, som du skrattar åt!



Han fick äntligen reda på hur allt hängde samman, men han kunde på intet 
sätt förmå sig att tro, att fru Sundler hade skickat sin man till honom 
för att locka av honom femtiriksdalerssedeln. Det kunde inte vara annat än 
en tillfällighet.



--Det är inte möjligt, sade han. Det vore ju nästan skurkaktigt att handla 
på det viset. Skulle Thea ha skyndat sig att skicka hit sin man, därför 
att hon hade fått veta, att vi hade fått in de där pengarna ? Thea, som är 
så ädelmodig, så upphöjd, så samvetsöm!



--Ja, int vet jag hur det hänger ihop, men nock är det konstigt, att han 
skulle komma hit för å låna pengar just i dag.



Fastän Karl-Artur försvarade fru Sundler, såg han så bestört ut, som om 
tornet i Babel skulle ha störtat samman inför hans ögon. Anna tänkte på 
den söndagskvällen för två år sedan, då Thea och organisten hade kommit 
till dem för att fordra räkenskap för söndagshatten. Det var kanske värt 
femti riksdaler att få se mannens besvikelse nu.



Men någon långvarig upprättelse blev det inte för henne. Steg hördes i 
mellangången, strax därpå ljöd en svag och försynt knackning mot 
Karl-Arturs dörr, och Thea steg in.



I samma ögonblick vände sig Karl-Artur mot skrivbordet och rotade i sina 
papper utan att se på henne. Fru Sundler låtsade inte om honom, hon vände 
sig uteslutande till hans hustru. /HHHH/



--Kära fru Ekenstedt, sade hon, jag är så ledsen. Jag hörde av min man, 
att Karl-Artur hade varit så utomordentligt vänlig och lånat honom femti 
riksdaler. Jag sa genast till honom, att troligen var det den 
femtiriksdalern, som fru Ekenstedt hade förtjänat, och den kunde vi inte 
ta emot. Den skulle fru Ekenstedt ha till ett skåp, och det var ju visst 
så nödvändigt, för hon hade det så otrevligt nu, då allt hennes husgeråd 
måste stå framme på hyllorna i köket och bli nerdammat. Och så bad jag 
Sundler, att han skulle ge mig femtiriksdalern, a att jag kunde gå hit och 
höra hur det förhöll sig. Jag sa till honom, att om sedeln var fru 
Ekenstedts, så finge han hellre härda ut med sin gikt, för då måste vi 
lämna den tillbaka. Men om det är KarlArturs egna pengar, då kunde han 
naturligtvis ta emot dem. Ja, jag försäkrar fru Ekenstedt, att det gjorde 
mig riktigt ont om honom, därför att han kom hem så glad över att få fara 
till Loka och bada bort sin gikt. Men han förstod ju genast, att jag hade 
rätt.



I samma ögonblick, som hon hade slutat sin harang, tog hon fram sedeln ur 
fickan och räckte fram den mot Anna på samma sätt, som Ris Karin hade 
sträckt den emot henne för ett par timmar edan.



Men Anna märkte det knappt. Hon såg inte åt fru Sundler, utan höll ögonen 
på mannen. Han stod kvar vid skrivbordet utan att säga något, men för 
varje ord, som Thea sade, blev han rakare och högre och vände sig mer och 
mer mot henne. När talet var slut, stod han där med klar panna och 
ögonlocken lyfta, och den lilla människan med fiskögonell fick en blick, 
som hustrun kunde ha avundats henne. Sedan vände han sig mot henne, Anna, 
som just hade sträckt ut handen för att ta emot sedeln, och då mörknade 
pannan, ögonlocken sänkte sig, och armarna kom i kors över bröstet.



Det var ingen annan råd. Hon fick offra femtiriksdalern, hellre än att den 
andra kulle framstå för honom såsom ett under av rättfärdighet.



--Ta du bara tebaka sedeln! sade hon till fru Sundler.



/HHHH/Det är int den, som jag tala mä dej om i 
förmiddags, utan en ann. Den här är Karl-Arturs.



--Ar det möjligt, är det verkligen möjligt? ropade Thea och blev så utom 
sig av lycka och tacksamhet. Men hon sade ändå inte så värst mycket, utan 
hon gick sin väg nästan genast, liksom vore hon rädd för att det skulle 
hända något, så att hon skulle bli tvungen att lämna sedeln ifrån sig.



Hustrun undrade på att Karl-Artur, som annars var så noga med sanningen, 
inte sade Thea, att detta var lögn, men för den gången tycktes han vara 
nog så belåten med hennes osanning.



Han följde Thea ut i förstugan, och då han sedan kom tillbaka in, ville 
han sluta Anna i sin famn.



--Ack, min vän, sade han, jag vet mig inte ha upplevat något så storartat. 
Både du och Thea! Jag vet inte vilken av er som är mest beundransvärd.



Hustrun stötte honom tillbaka och stod där med nävarna hårt knutna och 
ansiktet förvridet av vrede.



--Jag skulle ha kunna förlåta dej allting utom detta, att du lät henne ta 
den sedeln ifrån mej, sade hon och gick ut ur rummet.



KORTLEKEN. I.



Hon hade inte gjort sig själv, hon kunde inte hjälpa, att hon var sådan 
hon var. Hon rådde inte för, att hon hörde till dem, som är tvungna att gå 
och moltiga, när som de är förbittrade på någon. De allra värsta av det 
slaget brukade ändå få igen målföret, när en dag hade gått eller två, men 
hon hade lidit en så stor oförrätt, hon hade måst bita ihop tänderna om 
den utan att säga ett ord i väl en vecka.



Inte heller fick hon lov att gripa sig an med ett arbete. Hon måste sitta 
ihopkurad på spishällen så nära elden, som hon kunde komma, och vagga fram 
och tillbaka med händerna för ansiktet. Det enda hon var i stånd att 
företa sig var att dricka kaffe. Hon ägde en liten trebent kokare, som hon 
hade brukat föra med sig nederst i säcken under sina vandringsår. Den stod 
nu på elden jämt och samt, och ur den drack hon kopp på kopp.



Hon stökade litet i hushållet och lagade mannens mat, men det var också 
allt. Hon fick inte mer sitta till bords med honom, utan så snart som hon 
hade ställt fram maten, kröp hon igen upp i spisen och satt där och 
vaggade utan att se åt hans håll.



Mannen, ja, mannen! Hade hon bara varit gift med en dalmas ifrån 
Medstubyn, en, som hade förstått hur rådlös hon satt där och att hon 
behövde hans hjälp ! En sådan skulle väl åtminstone ha slängt kaffekokarn 
ut på backen och tvingat henne att ta itu med något handarbete, och det 
skulle ha varit till stor nytta för henne.



Men den här, han kom in till henne litet emellan, frågade hur hon mådde 
och bad så vackert, att hon skulle säga ett ord. När hon likafullt molter, 
så klappade han till henne litet på skuldran, uttalade sin förvissning, 
att det snart skulle bli bättre med henne, och gick sin väg.



Det var all den hjälp, som hon fick av honom.



Hon förstod vad det var, som han hade fått för sig. Han hade nog hört 
någon säga, att kvinnfolk brukar bli besynnerliga, när som de går och 
väntar på ett litet barn. Och nu inbillade han sig väl, att det var något 
i den vägen, som anfäktade henne.



Men det var inte så det hängde ihop, och det borde han ha förstått, han, 
som var en lärd man. Hon hade också en säker och fast grundad övertygelse, 
att han visste vad som fattades henne, men att han inte ville låtsa om, 
att han begrep något. Han tyckte inte om de tio barnen. Han ville inte ha 
dem tillbaka. Hellre fick hon sitta där med sin plåga.



Nej, hon hade inte gjort sig själv, och hon kunde inte hjälpa, att hon var 
sådan hon var. Ängslan för barnen malde och malde inom henne och var 
aldrig stilla. Där uppe i norr, där barnen nu var, fanns det gott om 
skojarkäringar, som vandrade omkring och tiggde i socknarna. De hade 
alltid stora barnflockar med sig, och hade de inte nog många barn själva, 
så brukade de låna ihop ungar från andra håll. Hon visste nu alldeles 
bestämt, att de sex minsta hade blivit utlånade till en sådan där käring. 
De hade- fått klä sig i trasor och säckar, för att de skulle se fattiga 
ut. De fick gå barfota, fastän snön knappast hade gått av marken där uppe, 
de fick svälta, och de blev slagna och illa hanterade på alla sätt. Det 
gick inte an, att tiggarungar såg välfödda och glada ut.



I samma ögonblick, som hon fick se barnen hela och sunda, skulle hon bli 
sig lik igen. Men att säga detta till Karl-Artur ! Det fick hon inte. Han 
skulle fundera ut det på egen hand.



Vilken som helst karl där hemma i Medstubyn skulle ha förstått, att det v 
ar detta, som plågade henne, och han skulle ha satt för hästen och farit 
till Ekshärad efter barnen i morgon dag. Eller om han inte hade velat 
hjälpa henne på det sättet, så hade han tagit henne vid håret och slängt 
henne ner ur spisen ut på golvet, och därmed hade hon fått klart 
besked, och det skulle ha varit nyttigt, det också. Men den här, han kom 
bara med några vänliga ord och en klapp på axeln, och därmed lät han det 
bero.



Hon blev så led åt honom. Förut hade han varit det bästa hon visste att se 
på, men nu kunde hon knappt tåla, att han kom in i rummet till henne.



En middag, då han teg in för att äta, satt hon med en liten järnpipa 
mellan läpparna och blåste ut stora moln av tobaksrök. Hon visste, att 
detta var opassande för en prästfru, men hon måste göra det. Hon hade fått 
befallning om det. Och nu var hon ytterst nyfiken på hur han skulle ta 
detta, att hustrun hans satt och rökte om en finnkäring.



Han såg förskräckt ut, det gjorde han. Och han sade genast, att han inte 
kunde finna sig i att ha en hustru, som rökte tobak.



Hon såg på honom helt förväntansfull. "Nu kanske att han äntligen 
begriper, att han måste hjälpa mej", tänkte hon.



--Du får bereda dig på att om du fyller rummet med tobaksrök, å kan jag 
inte äta här inne, sade mannen. Ska du hålla på med detta, så får du bära 
in maten i mitt rum.



Han blev inte ond en gång. Han var tålmodig och vänlig som alltid. Hon 
började för tå, att hon aldrig skulle få någon hjälp av honom.



Sedan dess åt han inne i sitt rum, men han glömde inte att komma in och se 
till henne. Som vanligt klappade han henne på axeln och sade några vänliga 
ord. Och på det sättet förgick dag efter dag.



Under hela tiden hörde hon, att förstudörren öppnades många gånger om 
dagen och att det sedan talades högt och ivrigt inne i hans rum. Eftersom 
han hade en stor församling att sköta, så var det ju många, som kom till 
honom i tjänsteärenden, men hon visste, att en hel mängd sökte upp honom 
för att få tala med honom om sin själ. Ja, det var just den rätte att 
vända sig till. Vad skulle han kunna råda? Han, om inte en gång kunde 
hjälpa den fattiga hustrun sin!

En vecka hade gått på det sättet, när hon en dag kom att märka, att 
hon satt i spisen med en kniv gömd under förklädet. Det var på befallning, 
som hon hade gått efter kniven. Hon tyckte inte, att det var så 
besynnerligt, att hon hade gjort detta, men hon kunde inte förstå meningen 
med att det bara var en bordskniv. Hon kunde inte göra den minsta skada 
med den varken åt sig själv eller någon annan.



Fram på förmiddagen kom mannen in och berättade, att han hade blivit 
bortkallad i sockenbud. Han skulle fara till ett torp, som låg i den mest 
avlägsna delen av socknen, det var åtminstone två mils resa. Hon behövde 
inte tänka på middag åt honom, men han vore tacksam, om hon hade litet mat 
i ordning, då han kom hem så där vid sextiden på eftermiddagen.



Hon sade som vanligt ingenting, men då han nu tillade, att han tyckte, att 
hon den här dagen såg litet kryare ut än den föregående och att hon säkert 
snart skulle bli sig lik igen, så drog hon litet på förklädet. Och när han 
sträckte ut handen för att klappa henne på skuldran så där uppmuntrande, 
som han brukade, så drog hon det helt häftigt åt sidan, så att han såg 
skymten av knivbladet.



Han for tillbaka, som om hon hade suttit med en huggorm i knäet. På en 
lång stund kunde han ingenting säga. Han stod och runkade på huvudet 
alldeles rådvill.



--Anna, Anna, sade han till sist, du är visst mycket sjuk. Vi får lov att 
göra något vid detta. Så snart som jag kommer hem i kväll, ska jag be 
doktorn, att han tar reda på hur det står till med dig.



Därmed gick han. Men nu hade hon fått besked på det hon ville veta. Nu 
visste hon, att den karlen aldrig skulle kunna hjälpa henne ur hennes 
bedrövelse.





2 Vilken skön sak att få resa hemifrån, även om man bara har 
en skakande bondkärra att färdas i, och på så sätt komma bort från 
de vardagliga bekymren! Man vet ju, att det, som plågar en, är något 
övergående och att allt skall bli bra, så snart som det väntade lilla 
människobarnet har sett dagen, men ens tålamod har varit satt på svåra 
prov den sista tiden, och det är obeskrivligt välgörande att få komma ut 
litet och se, att livet kan bjuda på annat än vresighet och illvilja.



Karl-Artur behövde endast köra förbi doktorsträdgården och svänga in på 
bygatan för att mötas av glädje och munterhet. Han såg röda, vita och gula 
dukar fladdra i luften, på båda sidor om vägen var uppförda stånd, fyllda 
av varor, och på själva körbanan rörde sig en sådan massa människor, att 
hästen endast kunde tränga sig fram steg för steg.



Det var med ett ord marknad i Korskyrka, visserligen inte så betydande som 
en höstmarknad, då folk måste skaffa sig förråd för hela vintern, men i 
alla fall ganska välkommen och vär besökt. Västgötarna var där och bjöd ut 
bomullstyger, som passade för den kommande vackra årstiden, dalkarlar 
sålde plogbillar och liar, som behövdes för ploganden och skörden, 
korgmakare banade sig väg, alldeles behängda av korgar, som var goda att 
ha vid sommarens bärplockning, vävskedsmakare hade infunnit sig med stora 
buntar av skedar på ryggen, och ingen hade bättre avsättning, eftersom de 
långa, ljusa dagarna på försommarn just är rätta tiden för att sätta 
vävstolen i gång.



Det hela var ett vackert skådespel, och vad som framför allt tilltalade 
Karl-Artur, var den glädje, som lyste ur alla ansikten. Rika köpmän från 
Kristinehamn, Karlstad och Örebro, som inte höll sig för goda att själva 
resa omkring med sina varor, stod i sina stånd, iförda präktiga pälsar och 
sälskinnsmössor, och hälsade sina kunder med de huldaste leenden. 
Dalkullorna stod brokiga och muntra bakom de enkla skivor, där de hade 
brett ut sina varor, medan ortsbefolkningen hälsade på vänner och bekanta 
med den naturliga munterhet, som man känner på våren, då det är slut med 
köld, ruskväder och innesittande. Brännvinet hade väl också sin del i 
folkets goda lynne, det kunde ingen förneka, men 
så här dags på dagen såg man ännu inte till några berusade, på sin höjd 
var man litet övermodig och skrattlysten



På ett par ställen var trängseln så stor, att de åkande inte kunde komma 
fram, utan måste hålla stilla och vänta. Karl-Artur beklagade sig inte, 
utan gladde sig åt de små lustiga scener, som han såg utspelas i 
marknadsvimlet. Framför ett stånd, där man sålde präktiga hemvävda 
bomullstyger från Västergötland, stod en torpargubbe, mycket sliten och 
torftig, med en vacker flicka vid handen. Gubben hade väl fått i sig en 
sup eller par, vårsolen hade gjort resten, han hade gripits av ett 
lycksaligt övermod, och han tillropade försäljaren med hög röst:



--Bonander, Bonander, vad kostar den röda mössan? Vad kostar den röda 
mössan, Bonander, Bonander? Men den röda mössan, som han ville köpa åt sin 
dotter, var en fin halmhatt med sidenfoder och långa, skära sidenband. 
Köpmannen hade hängt upp den utanför sitt stånd för att därmed locka till 
sig de finaste herrskapernas damer, och då nu torpargubben ville åt den, 
blev han generad och låtsade inte höra. Men detta hade till följd, att 
kunden endast ropade allt högljuddare sitt:



--Bonander, Bonander, vad kostar den röda mössan?



Mängden gapskrattade, pojkarna började härma den stackars gubben, men 
Karl-Artur fann honom rörande, som inte kunde tänka sig annat, än att den 
finaste hatten på marknaden var ett fullkomligt passande plagg för hans 
dotter.



Åkdonet hade knappast 
Denna gång var det en bergsman, en ståtlig, medelålders karl, utmärkt väl 
klädd och med ett både klokt och vackert ansikte, som hade samlat en stor 
hop folk omkring sig. Han stod mittibland dem, mycket allvarlig och 
värdig, men så med ens gjorde han ett högt hopp och knäppte i fingrarna.



--Nu är jag riktigt full, sade han. Tänk, att det är så roligt !



Ögonblicket därpå var han allvarsam igen, stod där /HHHH/







värdig och tyst en stund, men gjorde helt oväntat om samma hopp och 
knäppningen med fingrarna.



--Nu är jag riktigt full ändå, sade han på nytt. Tänk, att det är så 
roligt!



Människorna fann detta mycket lustigt, men Karl-Artur, som avskydde allt 
slags dryckenskap, fann uppträdet obehagligt och vände bort ögonen, ända 
tills hans körsven upplyste honom, att det hela inte var något annat än 
ett skämt.



--Han där är inte mer full än jag, sade han. Han brukar stå så där och 
spektaklas på varenda marknad han kommer te bara för å få folk å skratta.



Det gjorde Karl-Artur ont om hustrun, som satt ihopkurad i spisen och inte 
hade minsta aning om det muntra liv, som pågick alldeles i närheten. 
"Vilken skada, att hon inte kommer hit ! " tänkte han. "Hon skulle kanske 
råka någon av de gamla kamraterna, som hon alltid bevarar i så kärt minne. 
Hon skulle ryckas lös ur den dysterhet, som nu tynger henne."



Emellertid fördes hans tankar snart i en annan riktning. Såsom fallet 
brukar vara på marknader, hade här infunnit sig en hel mängd löst folk, 
skojare och andra, vilkas förnämsta näringsfång var häst- eller klockbyte. 
En av dessa gynnare kom nu körande framåt bygatan i full karriär, troligen 
för att visa någon spekulant vad hans häst kunde åstadkomma. Karl-Artur 
såg honom redan på långt håll, en mörk, smärt man, som stod upprätt i 
kärrsitsen för att bättre kunna komma åt att svänga piskan över en liten 
gul hästkrake. Karlen skränade och svor, hästen rusade framåt, vild av 
skräck, folk kastade sig åt sidan för att inte bli överkörda. Även 
Karl-Arturs körsven sökte vika undan, men trängseln hindrade honom, och 
ett ögonblick såg det ut, som om de båda åkdonen skulle stöta mot 
varandra.



I sista minuten ropade skojarn några lugnande ord till sin häst och drog 
in tyglarna. Då han därpå i sakta lunk for förbi den unge prästen, lyfte 
han helt artigt på en mössa, varifrån halva skärmen var bortriven.



--Tjänare, kusin! ropade han. Tusan, vad du ser mal



/HHHH/



äten ut! Kasta av dig svartrocken, och kom till mig! Det här är liv, som 
heter duga. Han smällde på hästen, som satte av i trav, och Karl-Artur, 
som kände sig generad över mötet, uppmanade karlen, som körde honom, att 
nu på allvar försöka komma ut ur marknadsvimlet.



Väl framme på stora landsvägen, satt den unge prästen och tänkte på sin 
kusin, Göran Löwensköld ifrån Hedeby, som i unga år hade rymt från 
fädernegården, slagit sig ihop med tattare och annat löst folk och aldrig 
hade visat minsta lust att återvända till ett regelbundet levnadssätt.



Hittills hade Karl-Artur alltid betraktat sin kusin som en förfallen och 
misslyckad människa, en skamfläck för familjen, men denna dag var han 
mindre benägen att fälla den vanliga stränga domen över honom. En sådan 
där landstrykares liv var kanske inte utan sitt behag. Där fanns friheten, 
där fanns det oväntade. Bakom varje krök av vägen skymtade ett äventyr. 
För en sådan man fanns inga predikningar, som måste vara färdiga på 
bestämd dag, inga tråkiga journaler att föra, inga långrandiga 
kyrkostämmor. Kanske att kusinen inte hade gjort ett alldeles förkastligt 
val, då han hade utbytt herrgårdssalongen mot landsvägen.



Karl-Artur hade själv ganska rik erfarenhet av landsvägen. Under 
studieåren, då han fyra gånger om året hade åkt mellan Karlstad och 
Uppsala, hade han gjort dess närmare bekantskap. Han hade där upplevat 
många sorglösa dagar. Med glädje påminde han sig de brokiga rader av 
blommor, som kantade den, de vackra utsikterna från toppen av kullarna, 
matsäcksätningen på de trevliga gästgivargårdarna, samspråken med 
gemytliga skjutsbönder, som under årens gång hade lärt sig att känna igen 
honom och med undran frågade honom om han skulle hålla på där i Uppsala, 
tills han bleve vis som kung Salomo.



Han, som alltid hade älskat livet ute i naturen, hade tyckt om 
landsvägsresorna för deras egen skull. Medan andra hade beklagat sig över 
dem, hade han tänkt för sig själv: "Jag förstår inte vad de jämrar sig 
över. Landsvägen har alltid varit min vän. Jag tycker om de branta 
backarna, som ger omväxling åt resorna. De djupa, enformiga



/HHHH/



skogarna har en egen förmåga att sätta inbillningen i rörelse. Dåligt 
väglag är mig inte heller alldeles förhatligt. En bruten hjulaxel har en 
gång skaffat mig vänner i en hel by. En snöyra gjorde mig en gång till 
gäst i ett greveslott."



Mittunder det att han satt fördjupad i dessa betraktelser, som åsynen av 
hans släkting hade väckt hos honom, hände något oväntat. En alldeles ny 
tanke SIOD ner i honom. Den kom farande som en blixt rätt ner från 
himmelen. Han blev till den grad häpen över den, att han reste sig i 
åkdonet och gav till ett rop.



Körsvennen drog åt sig tömmarna och såg på honom.



--Magistern har väl inte glömt a ta mä sej prästkappa?



Karl-Artur satte sig ner igen och lugnade mannen. Nej, det var visst 
ingenting, som han hade glömt. Allt var i bästa ordning. Det var tvärtom 
något borttappat, som han hade återfunnit.



Sedan satt han under hela åkturen med knäppta händer och ögonen strålande 
av den nya tankens återglans.



Såsom han hade sagt till körsvennen, var det visst ingenting nytt, som han 
hade funnit ut. Hundra, ja, kanske tusen gånger hade han i Mattei 
evangelium läst de ord, som Jesus använde, då han sände ut silla lärjungar 
för att förkunna budskapet om himmelrikets snara tillkommelse. Men aldrig 
förr hade han fattat deras fulla betydelse. Nu först kom han att tänka på 
att Jesus verkligen hade befallt apostlarna att gå ut som fattiga 
vandringsmän, utan säck och stav, bärande den ljuvliga nyheten till 
gårdarna utmed vägen, till kojor såväl som slott. De skulle infinna sig på 
marknader och samla folket omkring sig, de skulle antasta de vägfarande 
under vilan på gästgivargårdarna, de skulle ge sig i samspråk med andra 
vandringsmän, överallt berättande undret om himmelriket.



Hur var det möjligt, att han inte förr hade tänkt på att hörsamma denna 
befallning" som var given med så klara och tydliga ord? Han som andra 
präster hade stått stilla i sin predikstol och väntat, att människorna 
skulle komma till honom. Men det var inte så, som Jesus hade velat ha



/HHHH/



det. Hans mening hade varit, att lärjungarna själva skulle gå ut på vägar 
och stigar för att nå fram till människorna.



Han, Karl-Artur; hade haft sin egen plan, en självgjord plan. Han hade 
velat skapa ett jordiskt paradis, som skulle vara människorna till ett 
föredöme. I detta ögonblick förstod han varför han hade misslyckats. Han 
förstod varför han hade mött så mycket motstånd, varför han hade blivit 
berövad sin vältalighet, varför han hade vållat så tunga olyckor. Gud hade 
velat visa honom, att han hade valt orätt. Kristus önskade inte, att hans 
tjänare skulle vara en bofast man inom fyra väggar. Hans rätte tjänare 
skulle vara en flygande fagel, en fri vandrare, en fattig man, som levde i 
naturens sköte. Han skulle mottaga mat och dryck av himlens nåd, svälta 
och frysa efter Guds behag. Han fick sova i säng, när Gud så tillstadde, 
och om han en morgon skulle bli funnen död, nersnöad i en driva, så 
betydde det bara, att Gud hade kallat den trötte vandraren hem till sin 
härlighet.



"Detta är den fullkomliga frihetens väg", tänkte han med ljuv hänförelse. 
"Jag tackar dig, Gud, att du har låtit mig finna den, innan det ännu är 
för sent."



--När jag kommer hem, mumlade han för sig själv, ska jag skriva till 
biskopen. Jag ska be om befrielse från min befattning i Korskyrka, och jag 
ska utträda ur svenska statskyrkan. Präst vill jag naturligtvis 
fortfarande förbliva, och jag vill inte predika någon ny lära. Men jag kan 
inte mera lyda under kyrkolag, under biskop och konsistorium. Jag vill 
förkunna Kristi lära på det sätt, som han själv har bestämt, jag vill bli 
en Vår Herres landstrykare, en tiggarpräst, en Guds skojare.



Helt betagen fördjupade han sig i dessa fantasier. Livet syntes honom ha 
fått en ny mening. Det hade åter blivit rikt och tjusande.



"Min hustru kan ju sitta kvar i min stuga", tänkte han. "Hon blir lycklig 
där, då hon slipper se mig. Hon kommer att kalla hem de tio barnen. För 
henne behöver jag inte ha någon oro. Hon kan skaffa sig allt, vad hon 
behöver, genom eget arbete." /HHHH/



På en gång tyckte han sig vara fri från alla svårigheter. Hans hjärta 
klappade lätt med en dansande rytm, som fyllde honom med oändligt 
välbehag.



/X/ III.



Karl-Artur hann inte hem till sex, klockan närmade sig åtta, då han steg 
ur kärran utanför sin bostad.



Då han ett par ögonblick därefter öppnade dörren till köket--ack, han hade 
inte på mycket länge öppnat denna dörr i en sådan glad sinnesstämning--, 
stannade han på tröskeln, så förvånad blev han över den syn, om mötte 
honom.



Hustrun hade lämnat sin plats i spisen. Hon hade flyttat sig fram till 
bordet under fönstret och satt där och spelade kort med två främmande 
karlar. Just då han kom in, slog hon ett kort i bordet och ropade högt och 
muntert:



--Spader! Och ingen va där!



--Jo, du Anna, min kung är där å tar hem tricken, sade en av hennes 
medspelare och slängde ut sitt kort.



I detsamma avbröts spelet. Man hade fått syn på KarlArtur, som med bestört 
uppsyn stod kvar i den öppnade dörren.



--Det är två kamrater te mej ifrån vandringsårena, som har kommi hit för å 
hälsa på, sade hustrun utan att resa sig. Vi roar oss så, som vi bruka 
göra förr i väla, när vi råkades på gästgivargårdarna efter en 
marknadsdag.



Karl-Artur närmade sig nu, och de två karlarna reste på sig. Den ene var 
klädd i en svart plyschväst, hopknäppt ända upp till halsen, och en 
langrock av svart doffel därutanpå. Han var rödlätt, skallig, fryntlig och 
välmående. Karl-Artur kände igen honom såsom den där köpman Bonander, som 
hade haft den fina, skära hatten hängande utanför sitt stånd. Den andre 
karlen vår en dalmas i lang fårskinnspäls, en vacker karl med regelbundna 
drag och håret kortklippt över pannan, men rätt långt vid sidorna.



--Den här är Agust Bonander ifrån Mark, sade Anna.



/HHHH/Han är en tocken där knös, som står i täckt 
stånd på marknarna och dessemellan kör ikring sina varor mä häst. En kan 
undras över att'n vill se åt fattigt dalfolk som mej och Korp Lars här, 
som alltid har fått streta kring lande mä kramsäcken på den egna ryggen.



Västgöten gjorde en artig gest, alldeles som då han avvisade ett alltför 
orimligt förslag att pruta. Han började tala om hur hedrad han alltid 
hade varit av att umgås med en sådan prydnad för alla gårdfarihandlerskor 
som Anna Svärd. Men Karl-Artur avbröt honom.



--Min hustrus kamrater är alltid välkomna, sade han, men jag måste säga 
ifrån genast, att kortspel är förbjudet i mitt hem.



Detta sades vänligt, men med stor värdighet. De främmande karlarna blev 
litet heta om kinderna och såg sig osäkert omkring, men Anna hade genast 
svaret färdigt.



--Tok! brast hon ut. Int är det värt, att du kommer och ställer te 
otrevnad. Gå du in te ditt ! Jag har ställt fram kvällsmåle ditt där i 
rumme. Och låt oss va i fred!



Karl-Artur, som aldrig förr hade hört sin hustru tilltala honom i denna 
ton, kände en obeskrivlig smärta, men han behärskade sig och sade lika 
lugnt och artigt som förut:



--Går det inte an att bara sitta och språka? Gamla vänner kan ju ha många 
minnen att uppliva.



--Spel ut, du Agust! sade Anna. Det är din tur. Han där är tocken, att'n 
int ger sej, innan han får ta ifrån en allt, som en tycker om.



--Anna! ropade Karl-Artur med skarp röst.



--Ja, tog du int ifrån mej tredagarsbröllope kanske? Tog du int ifrån mej 
prästgarn, som jag skulle ha haft? Tog du int ifrån mej barna och 
femtiriksdalern? Och nu vill du också ta ifrån mej kortleken! Spel ut, 
Agust!



Västgöten lydde inte uppmaningen. Såväl han som dalmasen satt stilla och 
väntade på att grälet mellan makarna skulle upphöra. Ingen av dem var 
berusad, och det är nästan troligt, att Karl-Artur med godo skulle ha 
lyckats få dem att avstå från kortspelet, om han hade förmått bibehålla 
sitt lugn. Men han blev otålig över att hustrun vågade säga emot 
honom, och det till i främmandes närvaro. Han sträckte ut handen för att 
nappa till sig hennes kort.



I detsamma gjorde Korp Lars, han, som brukade vandra kring landet med en 
väldig säck, full av järnvaror, på ryggen, en rörelse med armen. Det var 
en liten, knappt märkbar rörelse, men Karl-Artur for bortöver golvet som 
en bortschasad fluga och skulle ha fallit, om inte en stol hade stått i 
vägen. Ett ögonblick satt han flämtande efter det plötsliga överfallet, 
men som han nu i flera veckor hade huggit ved ett par timmar om dagen, 
saknade inte heller kan krafter. Han ämnade rusa på motståndarn, då ett 
par händer med ett fast grepp tryckte hans armar intill kroppen, varpå han 
själv lyftes upp och bars in i sitt eget rum. Allt skedde försiktigt och 
långsamt, man kunde knappast tala om våld. Dörrarna for upp för en spark, 
han lades varligen ner på sin säng och lämnades där utan ett ord.



Där låg han sedan och skar tänder i vrede och förödmjukelse. Men han 
visste från första stund, att ingenting var att göra. Den andres styrka 
var alldeles överväldigande. Om han inte ville skynda efter länsmannen och 
skaffa folk för att driva de båda främlingarna ut ur sitt hus, så kunde 
han ingenting företa sig.



Han låg i flera timmar och väntade. Skrattet och pratet samt dunkandet i 
bordet, då något stort kort spelades ut, hördes in till honom genom de 
tunna väggarna. Ett vansinnigt hat mot hustrun hade vaknat inom honom, och 
han gjorde upp vilda hämndplaner, som skulle utföras, då de båda männen 
var försvunna.



Äntligen gick de sin väg, och hustrun begav sig in i sängkammarn. Allt 
blev tyst.



Då reste han sig, smög genom mellangången fram till hustruns dörr, men 
fann nyckeln urtagen.



Ett par gånger bultade han häftigt utan att få svar. Han gick då tillbaka 
in i sitt rum, hämtade ljus där och skyndade sedan ut i köket i hopp att 
finna något verktyg, varmed han kunde bända upp hustruns dörr.



Det första, som i köket mötte hans ögon, var kortleken, som låg kvarlämnad 
mittpå bordet. Det tycktes honom, att han borde begagna sig av 
tillfället för att tillintetgöra denna sin fiende.



"Anna har jag i gott förvar", tänkte han. "Hon ska inte undkomma mig."



I bordslådan fann han en sax och började klippa sönder kortleken. Han 
klippte varje kort för sig i små, trekantiga bitar, klippte väl och 
metodiskt, men med ursinnig iver. Men de femtiotvå korten gav honom mycket 
göra, och han var inte färdig, förrän morgonsolen tittade in genom rutan.



Under tiden hade den ursinnigaste vreden gått av honom. Han kände sig nu 
frusen, ruskig och oerhört sömnig.



"Det får vara till i morgon", tänkte han. "Men en liten hälsning ska hon i 
alla fall få ifrån mig."



Han tog hela högen av småbitar, som låg framför honom, och började 
skrattande så ut dem över rummet. Han kastade ut dem nävtals, såsom en 
åkerman sår sin säd, och var noga med att de skulle falla på varje fläck. 
Då han hade slutat, såg golvet ut som marken efter ett lätt snöfall.



Golvet var gammalt och flisigt med stora springor mellan plankorna. 
Husmodern skulle få ett vackert göra, imlan hon kunde få bortsopade dessa 
vasskantade flingor, som bet sig fast i varje ojämnhet.



MÖTET.



Äntligen var dagen kommen, då de skulle få råkas och A talas vid, dessa 
båda, som ända till för tre år sedan hade gått och älskat varandra i 
Korskyrka gamla prostgård: hon, som nu var en fin dam, en tjuserska och på 
samma gång en praktisk människa, som spred lycka omkring sig, vart hon 
kom, och han, den stackars prästen, som alltid ville söka sig fram på 
obanade stigar, och som tycktes av ödet bestämd att bringa alla dem, 
älskade honom, i fördärvet.



Och var skulle de råkas, om inte i denna samma prostgårdsträdgård, som 
hade varit vittne inte bara till deras kärlek utan också till det 
bedrövliga gräl, som hade skilt dem åt? Visserligen stod den inte ännu i 
sin sommarprakt, tvärtom hade den ett så skuggigt läge, att våren där inne 
var minst en månad efter sin tid, häckarna var inte lövade, höstens bruna 
blad var inte borträfsade från gångarna, till och med en och annan fläck 
av smutsgrå snö kvarlåg som en antimakassar på torvsofforna. Men hit 
lockades de dock båda genom makten av det här upplevda och aldrig 
förglömda.



Charlotte hade kommit till prostgården i sällskap med prostinnan Forsius 
samma dag, som det hade varit vårmarknad i kyrkbyn och Karl-Artur hade 
rest bort i socken bud. Hon hade gärna velat behålla sin kära fostermor 
kvar på Stora Sjötorp även under sommarn, men det skulle ha varit alltför 
grymt att hindra denna gamla arbetsträl från att fara hem till 
prostgården, då nu den vackra tiden var i annalkande med alla sina 
anledningar till städning och stök. Prostinnan talade om sin längtan efter 
att än en gång få gå in i Forsius' rum, slå sig ner i soffan där och 
betrakta



/HHHH/



gråpappershögarna, skrivstolen, piphyllan, allt detta, som framkallade 
bilden av den käre hädangångne. Men Charlotte lät icke gäcka sig. Hon 
visste, att det inte endast var detta, som förde henne åter till hemmet. 
Eftersom ny kyrkoherde ännu inte var utsedd, hade hon utbett sig rätt att 
än ett år få bo kvar i prostgården, och nu gällde det för den gamla att 
hålla ställets ära uppe, att tillse, att rabatterna på rundeln skulle vara 
lika välvårdade, vildvinet lika välklippt, grusgångarna lika konstfullt 
krattade och gräsmattorna lika jämnt gröna som på mannens tid.



Charlotte, som ämnade stanna i prostgården ett par dagar, för att 
prostinnan skulle hinna vänja sig vid sin ensamhet, hade gjort sig ett 
nöje av att sova i sitt flickrum. Det var nästan, som om hon hade velat 
tillropa de gamla väggarna: "Se här är jag nu, jag, Charlotte. Ni känner 
naturligtvis inte igen mig. Se på min klänning, på min hatt, på mina skor 
och framför allt på mitt ansikte! Så här ser en lycklig människa ut."



Hon gick fram till en spegel, som hade hängt där redan under hennes 
flicktid, och granskade sin bild.



--Hela världen säger, att jag är åtminstone tre gånger så vacker som förr, 
och jag tror, att hela världen har rätt.



Med ens såg hon bakom sin egen strålande bild ett blekt flickansikte, som 
lystes upp av ett par dystert brinnande ögon. Hon blev helt allvarsam.



--Ja visst, sade hon, jag trodde nog, att vi skulle råkas här igen. 
Stackars tös, så olycklig du var på den tiden! Ja, den kärleken, den 
kärleken!



Hon skyndade bort från spegeln. Hon var förvisso inte hitkommen för att 
fördjupa sig i minnet av den förfärliga tid, då hennes förlovning med 
Karl-Artur hade blivit uppslagen.



Man kan för resten ingalunda vara viss om att hon betraktade det, som hade 
övergått henne den där sommarn, enbart som en olycka. Den rika fru 
Charlotte Schagerström visste mycket väl, att det, som utgjorde hennes 
förnämsta charm, detta drag av otillfredsställd längtan, som om livets 
härligaste gåvor hade gått henne förbi, detta poetiska vemod, /HHHH/



som kom varje man att undra om inte han vore kallad att skänka henne den 
aldrig nådda lyckan, det hade hon tagit i arv från den fattiga, försmådda 
Charlotte Löwensköld.



Men denna trånad, detta vemod, som lade sig över hennes ansikte, så snart 
som det var i vila, hade det något att betyda? Var denna strålande, alltid 
glada, alltid modiga, alltid nöjeslystna Charlotte Schagerström inte 
lycklig? Bar hon ännu inom sig kärleken till sin ungdoms älskade? Ack, för 
att säga sanningen, skulle hon inte ens själv kunnat besvara dessa frågor. 
Hon var lycklig med sin man, men hon måste säga sig själv ännu efter tre 
års äktenskap, att hon aldrig för honom erfarit den starka, allt 
behärskande lidelse, som hade kommit hennes själ att glöda för Kall-Artur 
Ekenstedt.



Sedan hon hade kommit ut i världen, hade hon ofta märkt hur hennes 
fordringar hade skärpts såväl i fråga om människor som mycket annat. Hon 
hade tappat respekten både för den röda prostgårdsbyggnaden och för 
prostinnans stela salong. Kanske att hon också hade förlorat smaken för 
den fattige lantprästen, som hade gift sig med en gårdfarihandlerska och 
bodde i en stuga med bara två rum.



Också hade hon inte gjort mer än ett enda försök att återse honom efter 
hans återkomst till Korskyrka, och då detta misslyckades, hade hon 
snarast känt sig nöjd. Hon skulle inte ha velat, att sammanträffandet hade 
blivit en missräkning, och om det inte hade blivit en missräkning, så 
önskade hon det än mindre.



Men fastän hon inte ville råka Karl-Artur, så kunde hon inte låta bli att 
med en sorts moderlig omsorg vaka över honom. Genom prostinnan hade hon 
hållits underkunnig om hans livs yttre händelser, om hans giftelmål och 
bosättning, om Theas farliga inflytande och hustruns duglighet. Ingen 
hade mer än hon glatt sig åt att han denna vinter tycktes ha återvunnit 
församlingsbornas aktning och tillgivenhet, så att man till och med på 
många håll önskade, att han hade haft tillräckligt av år och meriter för 
att kunna efterträda den vördade prosten Forsius som kyrkoherde i 
Korskylka.



Charlotte, Som efter sitt giftermål hade lagt sig till med



/HHHH/ovanan att stiga sent upp, kom nästa dag inte 
till synes förrän vid frukosten. Prostinnan hade då redan varit på benen 
ett par timmar. Hon hade gjort en tur kring gården, stått vid grinden och 
beskådat den kära utsikten neråt sjön och kyrkan samt även språkat med de 
förbigående och insamlat nyheter.



--Kan du tänka dig, Charlotte! sade hon. Den där KarlArtur! Ja, jag kan 
inte hjälpa, att jag håller av honom, men han är i alla fall inte annat än 
sig lik.



Därpå berättade hon, att Karl-Artur hade begått en sådan horribel dumhet 
som att låta de tio barnen flytta ifrån honom.



Charlotte satt där alldeles handfallen. Som så ofta förr kände hon, att 
det var lönlöst att göra något för KarlArtur. Det fanns en makt, som 
ovillkorligen förde honom mot hans undergång.



--Ja, är det inte en olycka? fortfor prostinnan. Vet du vad, jag har 
varken tagit graden eller ens så mycket som en fattig prästexamen, men det 
förstår j ag, att j ag hellre skulle ha gått i fängelse än låtit någon ta 
den där barnflocken ifrån mig.



--Han stod väl inte ut, sade Charlotte, som helt hastigt påminde sig sitt 
besök i Karl-Arturs kök, den tunga luften, oväsendet, dammet, trängseln av 
redskap, sängar och människor.



--Stå ut! sade prostinnan och gjorde en föraktlig grimas. Som om folk inte 
kunde vänja sig vid värre än så! Så galet, som han hade ställt till för 
sig, så såg det nu ändå ut, som om Vår Herre tänkte hjälpa honom. Sanna 
mina ord, om han hade behållit de där ungarna, skulle han ha slutat sina 
dagar som kyrkoherde i Korskyrka.



--An hustrun? frågade Charlotte ivrigt. Var hon med om att skicka bort 
barnen?



--Visst inte, sade prostinnan. Hon begärde inte bättre än att få behålla 
dem. Jag träffade Per-Ers-mor borta vid grinden. Hon är alldeles säker om 
att det är Theas verk.



--Thea! Men du hade ju förbjudit...



--Ack, förbjuda... Ja, de har kanske inte träffats var ken i hans 
hem eller i hennes, men i en sådan där liten hala kunde de väl knappast 
undgå att råkas. Per-Ers-mor hade en gång suttit med Thea i doktorns 
väntrum, och det dröjde inte fem minuter, innan Karl-Artur visade sig där. 
Då hade hon genast börjat tala med honom om att han skulle sända barnen 
ifrån sig.



De båda damerna såg på varandra, skrämda och villrådiga. Det var en väl 
hopsmidd plan, som höll på att falla i stycken.



Det var nämligen överenskommet, att några av de mest betydande männen i 
socknen just denna förmiddag skulle hålla ett sammanträde på 
gästgivargården. Viktiga förslag var å bane. I Korskyrka, där man alltid 
var mån om att följa med sin tid, hade man börjat tala om att inrätta en 
folkskola. Och inte nog med det. Socknen hade till den grad ökats i 
folkmängd, att man inte längre ansåg det möjligt för en enda man att sköta 
pastoralvården. Man tänkte på att anställa en komminister, som skulle få 
både boställe och lön. För att inte allt detta skulle bli för betungande 
för församlingen, hade man ställt i utsikt, att samma person skulle kunna 
sköta både den nya komministraturen och skollärarebefattningen. Och denna 
person var ingen annan än Karl-Artur.



De-sa ärenden skulle naturligtvis avgöras på kyrkostämma, men som de komme 
att förorsaka stora utgifter, hade man sammankallat ett förberedande möte 
för att utröna om folk, som hade något att säga till om, ville ge sin 
medverkan.



Det var helt säkert ingen, som misstänkte, att det var i Charlottes kvicka 
hjärna, som hela denna plan hade runnit upp. Hon hade mycket skickligt 
förstått att begagna sig av menige mans stora kärlek för Karl-Artur och 
hade bragt saken å bane utan att själv synas. Var och en förstod j u, att 
han inte vid så unga år kunde få bli kyrkoherde i det stora pastoratet, 
och man ansåg det mycket lämpligt, att dessa nya platser skapades för att 
få behålla honom ibland sig.



Kan man undra på om de nyheter, som prostinnan kom med, gjorde 
Charlotte alldeles utom sig? Här hade det så när lyckats henne att bereda 
Karl Artur en fast plats med anständig lön, och så skulle Thea komma i 
vägen. Hon, som älskade honom, borde ju dock ha förstått, att det var 
undret att se en fattig präst åtaga sig vården om den stora barnskaran, 
som hade vunnit honom hela hans nuvarande ställning.



Hon såg på den höga Moraklockan i matsalen och drog en liten suck.



--Den fattas tie minuter i tie, sade hon. Sammanträdet ska snart börja.



Hon visste bäst själv vilka ansträngningar och vilken fintlighet som det 
hade kostat henne att bringa detta möte till stånd. Det inte minst svåra 
hade varit att förmå Schagerström att ge sitt löfte att närvara och att 
understödja de vittgående planerna.



--Ja, sammanträdet! sade prostinnan. Det skulle inte förvåna mig, om 
alltsammans fölle ihop som en pannkaka. Personer, som har varit inne hos 
Karl Artur, pastår, att hustrun sitter hela dagen i spisen och inte säger 
ett ord. Hon är svartsjuk på Thea, begriper du. Sådant där folk förstår ju 
aldrig att behärska sig. För resten lär de stämma möte här i min trädgård, 
men det ska det bli jag som sätter p för.



--Den där Per-Ers-mor har då aldrig varit annat än en skvallerbytta, sade 
Charlotte förgrymmad.



Men på samma gång förvånade det henne hur allt kom tillbaka. Hatet mot 
Thea kändes likaså starkt i hennes hjärta som den dagen, då hon hade 
klippt av henne de sköna lockarna.



Frukosten hade emellertid tagit slut under allt detta prat, och Charlotte, 
som kände sig upprörd och ledsen, kastade en schal över axlarna för att 
bege sig ut i trädgården.



Hon gick med ögonen mot marken, liksom ville hon finna sparen efter de 
båda, som här skulle ha haft sina kärleksmöten. Platsen var vclkligen väl 
vald. Karl-Artur visste av gammalt vilka utmärkta gömställen som fanns 
mellan häckar och boskeer.

"Han älskade henne inte förr i världen", tänkte hon, "men det har 
naturligtvis kommit därhän. Den stackars dalkullan har tråkat ut honom. 
Han har sökt sin tröst hos Thea, och som även organisten är svartsjuk, har 
de endast kunnat träffas ute i det fria."



Ehuru alltsammans föreföll henne helt naturligt, kände hon det dock som en 
oerhörd förolämpning, att de båda älskande hade valt denna plats för att 
råkas i all obemärkthet.



"Men att de vågade!" tänkte hon. "Häckarna är ju ännu inte lövade. Vem som 
helst, som vandrade förbi ute på vägen, kunde se dem."



Hon stannade för att tänka över detta sista. Genom de skymmande häckarnas 
bruna lövverk upptäckte hon då konturerna av ett litet lusthus.



"Där är det, som de har gömt sig undan, naturligtvis är det där", tänkte 
hon och skyndade bort mot den enkla, av tidens tand illa medfarna 
byggnaden så hastigt, som om hon väntade att där inne träffa på de båda 
brottslingarna.



Lusthuset stod stängt, men Charlotte ryckte upp det sönderrostade låset 
utan minsta svårighet. Väl inkommen, möttes hon av all den otrevnad, som 
vid vårens inbrott brukar råda i dylika sommarstugor: den unkna luften, de 
sönderslagna fönsterrutorna, de lossnade tapeterna. Ur en hög-av torra 
löv, som hade blåst in under en höststorm, sågs något blankt och gråsvart 
glänsa fram. Det var trädgårdens skyddsande, en kolossal snok, som där sov 
sin vintersömn.



"Nej, här har de åtminstone inte varit", tänkte Charlotte. "Vår gamla orm 
skulle ha kommit Thea att dåna."



Själv fäste hon intet avseende vid det vanmäktiga djuret. Hon gick fram 
till det ena av de trasiga fönsterna, slog upp det och tog plats på 
fönsterbrädan.



Härifrån hade hon god utsikt över vimlet av häckar, som nu, då grenarna 
var fyllda av sav, skiftade i de mjukaste färger. På marken mellan dem 
grönskade gräsmattor, och ur dessa tittade fram små fläckar av gullvivor, 
bellis och påskliljor.

Charlotte, som tyckte om denna plats, mumlade för sig själv:



--Det är minsann inte första gången, som jag sitter här och väntar på 
någon, som aldrig kommer.



Hon hade knappast talat ut, förrän hon fick se en man komma vandrande 
mellan häckarna. Han närmade sig lusthuset och var snart så nära, att hon 
kunde känna igen honom. Det var Karl-Artur.



Charlotte satt orörlig. "Han är naturligtvis inte ensam", tänkte hon. 
"Snart kommer väl också Thea att visa sig."



Ögonblicket därpå stannade Karl-Artur. Han hade märkt Charlotte och strök 
sig ovillkorligen med handen över ögonen, såsom man gör, då man tror, att 
man är utsatt för en synvilla.



Charlotte, som nu hade honom på ett par stegs avstånd, såg honom stå där 
mycket blek, men med samma gossaktigt fina hy som förr. Han hade kanske 
åldrats en smula, dragen var skarpare, men den förfining, som alltid hade 
utmärkt överstinnan Ekenstedts son, var inte försvunnen. Där han stod i 
sina grå vadmalskläder, fann Charlotte, att han liknade en modern Per 
Svinaherde, en förklädd prins.



Inom mindre än en sekund hade Karl-Artur fått klart för sig, att det 
verkligen var Charlotte, som satt i fönstret. Han skyndade med utsträckta 
armar uppför den lilla branten, på vilken lusthuset låg.



--Charlotte, ropade han med jubel i rösten, Charlotte, Charlotte !



Han ryckte till sig hennes händer och kysste dem, medan tårarna störtade 
ur hans ögon.



Det var tydligt, att det oväntade sammanträffandet hade gjort honom utom 
sig: om av glädje, om av smärta, det förmådde hon inte avgöra. Han fortfor 
att gråta med en häftighet, som om under åratal hopsamlade tårekällor hade 
brutit sin fördämning.



Men som han hela tiden höll fast hennes händer, kysste och smekte dem, 
förstod hon, att talet om hans kärlekshandel med Thea inte hade varit 
annat än en lögn. Det var inte hon, som regerade över hans hjärta, det var 
en annan.

Men vem var då denna andra? Det kunde inte vara någon annan än hon 
själv, den så föraktfullt försmådda, om han åter hade börjat älska. Ingen 
kärleksförklaring kunde tala ett tydligare språk än denna passionerade 
gråt.



Då Charlotte kom till denna visshet, erfor hon en smak på läpparna, som om 
en länge känd hunger hade blivit stillad, eller som om en oavlåtlig, pin. 
am känsla någonstädes i trakten av hjärtat hade lagt sig till ro, eller 
som om hon efter att länge ha gått och burit på en tung börda hade fått 
den avlastad. Hon slöt ögonen med en svindlande känsla av lycka.



Men detta varade endast ett ögonblick. I det nästa var hon åter sansad och 
klok.



"Vart ska det här bära åstad?" tänkte hon. "Han är ju gift, han som jag, 
och till på köpet är han präst. Jag måste försöka att få honom lugn. Det 
är det viktigaste."



--Se så, Karl-Artur, du får verkligen inte gråta på det där sättet, sade 
hon. Det är j u bara j ag, Charlotte. Prostinnan ville nödvändigt flytta 
hit över sommarn, och nu ska jag stanna här ett par dagar för att hjälpa 
henne att komma sig i gång här hemma.



Hon hade talat i den mest alldagliga ton för att få gråtandet att upphöra, 
men Karl-Artur snyftade värre än någonsin.



"Stackars gosse!" tänkte Charlotte. "Jag förstår nog, att du inte gråter 
bara för min kull. Nej, naturligtvis gråter du av saknad efter allt 
vackert och bildat, efter tankeutbyte, efter trevnad, efter din mor och 
ditt hem. Men nu ska vi inte tänka på sådant, som aldrig kan hjälpas, nu 
ska vi vara förståndiga."



Hon lät blickarna ett par ögonblick sväva ut över trädgården, därpå 
fortsatte hon.



--Ja, vet du, det är ett sant nöje att åter vara tillbaka i den kära 
prostgården. Nu på morron kom jag att tänka på hur härligt det kan vara 
här ute mellan häckarna, innan de höga lindarna är fullövade och hindrar 
solskenet från att komma ner till marken. Man riktigt njuter av att se hur 
girigt gräs och örter suger i sig ljuset.

Karl-Artur sträckte upp handen liksom 
avvärjande, men som han alltjämt fortfor att snyfta, beslöt sig Charlotte 
för att tala vidare om dessa ting, som hon trodde skulle utöva ett 
lugnande inflytande på honom.



--Det är något eget med solskenet, sade hon, då det på detta sätt måste 
leta sig fram mellan en massa grenar för att nå marken. Det är så blygsamt 
och milt. Också äger de blommor, som det framkallar, aldrig några prålande 
färger. De är allesammans vita eller ljusgula eller ljusblå. Om de inte 
komme så tidigt och i sådan mängd, skulle ingen människa se åt dem.



Karl-Artur lyfte upp sitt förgråtna ansikte. Med yttersta ansträngning 
lyckades han att få fram några ord.



--Jag har längtat... längtat... hela denna vinter.



Det var tydligt, att han i sitt upprörda tillstånd inte tyckte om, att hon 
talade så lugnt om blommor och solsken. Han ville, att hon skulle fatta 
styrkan av den storm, som rasade inom honom.



Men Charlotte, som visste, att det finns många ord, som helst bör förbli 
outtalade, började på nytt, liksom en envis barnjungfru, som vill vagga 
till ro ett uppretat barn.



--Det måste verkligen finnas en besynnerlig makt hos vårsolen. Se, vart 
den än sänder sitt ljus, så väcker den nytt liv. Det verkar som en 
förtrollning. Så svala dess strålar är, så är de på sitt sätt mycket 
mäktigare än sommarens, som är alltför brännande, och höstens, som endast 
medför förvissning och död. Har du inte någon gång tänkt på att detta 
vårens bleka solsken har ungefär samma verkan som den första kärleken?



Karl-Artur tycktes lyssna uppmärksammare, då hon uttalade dessa ord. Hon 
fortsatte hastigt.



--Du kan naturligtvis inte påminna dig en sådan småsak, men jag för min 
del brukar ofta leva mig tillbaka till en vårkväll här i Korskyrka, kort 
efter sedan du var hitkommen första gången. Du och jag hade varit ute för 
att besöka några fattiga, som bodde långt borta i en stuga i skogen. Vi 
hade kommit att stanna litet för länge hos dem.

Innan vi hann hem, sjönk solen, och det samlade sig dimma i 
dalbottnarna.



Karl-Artur lyfte huvudet. Tåreflödet tycktes vilja stanna.



Han upphörde att kyssa hennes händer för att i stället insuga varje ord, 
som de vackra läpparna uttalade.



--Kan du verkliren minnas hur vi vandrade? Vägen gick från kulle till 
kulle. Så snart som vi nådde opp på en höjd, belystes vi av solen, men 
nere i dälderna omslöts vi av dimman. Hela världen försvann omkring oss.



Vart ville hon komma? Mannen, som älskade henne, gjorde inte mer något m 
ilstånd. Utan några invändningar lät han henne föra honom med sig bort på 
denna färd mellan de solbelysta kullarna.



--Ack, vilken vandring det var! fortsatte Charlotte. Den milda, blekröda 
solen och den mjuka, skinande dimman förvandlade allt omkring oss. Jag såg 
till min förvåning, att helt närbelägna skogar blev ljust, ljust blå, 
medan de avlägsnare höjderna stod i klaraste purpur. Vi gick i ett 
övernaturligt landskap. För att inte väckas ur förtrollningen vågade vi 
knappast tala om hur vackert det var.



Charlotte höll inne. Hon väntade, att Karl-Artur skulle säga något, men 
han ville tydligen inte avbryta.



--Uppe på kullarna gick vi helt sakta och anständigt. Men då vi kom ner i 
de dimfyllda dalarna, så började vi dansa. Ja, kanske inte du, men j ag. 
Jag dansade framåt vägen, alldeles lycksalig över kvällens skönhet. Jag 
trodde åtminstone, att det var detta, som förorsakade, att jag inte var i 
stånd att gå.



I detta ögonblick överfors Karl-Arturs ansikte av ett leende. Charlotte 
smålog tillbaka. Hon förstod, att paroxysmen var övervunnen. Han var åter 
herre över sina känslor.



--Vi vandrade över ännu en kulle, fortfor Charlotte. Du hade då alldeles 
upphört att säga något. Jag undrade om herr pastorn ogillade, att j ag 
hade dansat på landsvägen, och jag tordes knappt gå vid din sida. Men då 
vi kom ner i nästa dalgång, då dimman omgärdade oss... Jag vågade inte 
dansa mer, men då...

--Men då, avbröt Karl-Artur, då kysste jag dig.



I samma ögonblick, som Karl-Artur uttalade orden, såg han en man stå bakom 
det motliggande fönstret. Vem det var kunde han inte urskilja. Gestalten 
försvann i samma ögonblick, som han fäste blickarna på honom. Han visste 
knappast om han verkligen hade sett någon.



I alla händelser kunde han inte förmå sig att oroa Charlotte med detta. De 
hade ju endast stått i fönstret och språkat. Vad mer, om någon av 
arrendatorns folk eller kanske någon trädgårdsarbetare hade sett dem? Det 
kunde inte ha något att betyda. Varför störa denna stund av lycka?



--Ja, sade Charlotte, du kysste mig, och jag förstod helt plötsligt varför 
skogen hade blivit blå och varför jag hade



måst dansa inne i dimman. Ack, Karl-Artur, hela mitt liv förvandlades i 
den stunden. Vet du, jag hade en förnimmelse. Jag tyckte, att jag kunde se 
ner i min egen själ, och över dess vida marker växte vårblommorna opp. 
Överallt, överallt. Blekvita, ljusblå och ljusgula vårblommor. Jag såg dem 
där i tusental, de myllrade fram ur jorden. Jag vet inte om jag någonsin 
har sett något vackrare.



Hon hade talat sig rörd. Nu glimmade en tår i hennes öga, och stämman 
skälvde ett ögonblick, men hon återvann genast sitt förra lugn.



--Min vän, sade hon, kan du nu förstå varför dessa vårblommor påminner mig 
om den första kärleken?



Han grep hårt om hennes hand.



--Ack, Charlotte! började han.



Men då reste hon sig.



--Se där, sade hon, varför vi kvinnor aldrig kan helt glömma den, som lät 
kärlekens sol först lysa över oss. Nej,



vi kan aldrig glömma honom. Men å andra sidan är det väl också endast få, 
j a, endast ytterst få ibland oss, som förblir kvar i vårblommornas land. 
Vi förs bort till något mäktigare och större.



Hon nickade emot honom, skälmskt och vemodigt på samma gång, gjorde ett 
tecken, att han inte skulle följa henne, och försvann.



II.



Då Karl-Artur hade vaknat denna morgon, hade solen stått mittför hans 
fönster, vilket hade visat honom, att han hade sovit ett gott stycke in på 
förmiddagen. Han steg genast upp. Ännu litet sömntung, undrade han varför 
han hade vaknat så sent och kom då ihåg, att han hade setat uppe ända till 
soluppgången för att klippa sönder en kortlek.



Alla andra händelser från föregående kväll kom därmed tillbaka, och han 
kände den största fasa och vämjelse inte bara för hustrun utan kanske ännu 
mer för sig själv. Vem var han då, som till den grad hade vredgats över en 
förolämpning, att han hade velat ta sin hustrus liv? Var det han, han 
själv, som hade hittat på denna elakhet att klippa sönder en kortlek och 
strö ut bitarna över golvet? Vad fanns det för onda makter inom honom? Var 
han ett odjur?



Eftersom han ingenting hade ätit föregående afton, stod kvällsvarden, som 
hustrun hade satt in till honom, ännu orörd. Han skyndade att äta sig mätt 
av kall gröt och mjölk och tog sedan sin hatt och gick ut på en långtur. 
Han var lycklig över att på detta sätt kunna uppskjuta den nödvändiga 
förklaringen med hustrun ännu några timmar.



Han hade följt landsvägen fram till prostgården, och väl hunnen dit, hade 
han öppnat grinden och vikit av in i den gammaldags trädgården, dit han 
under den gångna vintern mångfaldiga gånger hade tagit sin tillflykt undan 
bråket och trängseln i den överfyllda stugan.



Och där hade han funnit Charlotte, skönare och mer förtrollande än 
någonsin. Kan någon undra på att hans känslor hade överväldigat honom ? I 
första ögonblicket hade han inte tänkt på något annat än att tillropa 
henne, att hans kärlek hade kommit tillbaka, och sluta den så ivrigt 
efterlängtade till sitt hjärta.



Men gråten hade förstummat honom, och Charlotte, denna kloka och goda 
människa, hade fått tid på sig att återföra honom till besinning. Han 
förstod mycket väl vad hon hade velat säga honom genom att framkalla 
dessa bilder från deras första kärleks tid. Hon ville, att han skulle 
begripa, att hon ännu älskade minnet av dessa dagar, men att hennes hjärta 
numera tillhörde en annan.



Sedan Charlotte var gången, rådde för några ögonblick mörker och tomhet i 
hans själ. Den försmåddes hjälplösa hat erfor han dock inte. Han visste 
alltför väl, att det var hans eget fel, att han hade förlorat henne.



I det stora dunklet framskymtade mycket snart en liten glimt av ljus. 
Tankarna från gårdagen, de ljuva framtidssynerna, som hade förjagats av 
ofriden i hemmet, framträdde åter friska och oemotståndliga. Härligare än 
all jordisk kärlek lockade honom uppgiften att äntligen tjäna sin frälsare 
på det enda rätta sättet, att under hela sitt kommande liv ströva omkring 
som en landsvägens apostel, som en fri, flygande fågel, den där kommer med 
livets ord till de försmäktande, som en Vår Herres tiggare, vilken i sitt 
armod utdelar skatter, som varken mal eller rost fördärvar.



Han började att långsamt och eftersinnande vandra tillbaka till kyrkbyn. 
Först av allt ville han sluta fred med sin hustru. Vad som sedan skulle 
ske, visste han inte rätt, men han kände i själen ett sällsamt lugn. Gud 
hade tagit sig an honom. Han själv behövde ingenting besluta.



När han hade hunnit till det första lilla huset i kyrkbyn, samma lilla 
stuga med trädgårdstäppa framför, ur vilken Anna Svärd hade kommit, då han 
första gången hade råkat henne, öppnades dörren, och ägarinnan kom honom 
till mötes. Hon var född i Dalarna, och det var hos denna sin 
landsmaninna, som Anna Svärd hade brukat ha sitt kvarter, då hon ännu gick 
omkring med kramsäcken.



--Nu får du fäll int bli ond på mej, du präst, för att jag kommer mä 
dåligt nytt te dej, sade hon. Men ho Anna var inom hos mej i morse och bad 
mej, att jag skulle tal om för dej, att ho tänkte gå sin väg.



Karl-Artur stirrade på kvinnan utan att förstå.



--Ja, fortsatte denna, ho har gått hem te Medstubyn. Jag sa te'na, att ho 
skulle fäll int gå nu. "Du har kanske bara nåra veckor kvar, inna du 
ska ligg i barnsäng", sa jag te'na. Men ho svara, att ho feck lov te gå i 
alla fall. Och ho var noga mä att jag skulle tal om för dej vart ho geck. 
"Han behöver int tro, att jag ska gör över mä mej", sa ho. "Jag ska bara 
gå hem."



Karl-Artur hade fattat tag om staketet. Även om han inte längre älskade 
hustrun, så hade de så länge levat samma liv, att det kändes, som om något 
hade slitits itu inne i hans själ. Och dessutom var detta ett 
förskräckligt misslyckande. Hela världen skulle nu bli underkunnig om att 
hans hustru hade känt sig så olycklig, att hon hade valt att frivilligt 
lämna honom.



Men mitt i detta nya kval kom återigen den tröstande tanken på den stora, 
lockande friheten. Hustru, hem, anseende hos människor, allt detta betydde 
ingenting för honom på den väg, som han shllle vandra. Hans hjärta 
klappade lätt och jämnt trots allt, som hände honom. Gud hade frigjort 
honom från vanliga människors sorger och tryckande bördor.



När han några minuter därefter hade nått sitt hem och trädde in i sitt 
rum, överraskades han av att finna det städat. Sängen var uppbäddad och 
matbrickan utburen. Helt förvånad skyndade han till köket och fann även 
där allt i bästa ordning. På golvet låg en kvinna och plockade ihop de små 
envisa kortflingorna, som inte hade följt med kvasten, utan hade satt sig 
fast i de flisiga tiljorna. Hon gnolade och sjöng och tycktes vara vid 
bästa humör. Då han kom in, lyfte hon huvudet, och han såg, att det var 
Thea.



--Ack, Karl-Artur! sade hon. Jag skyndade hit, så snart som jag fick höra, 
att din hustru hade lämnat dig. Jag förstod, att du kunde behöva hjälp. 
Jag hoppas, att du inte misstycker.



--För all del, Thea! Det var tvärtom mycket snällt av dig. Men gör dig 
inte besvär med de usla korten! De kan gärna ligga där.



Thea lät inte störa sig i arbetet. Hon fortsatte att gnola och plocka.



--Jag samlar dem som ett minne, sade hon. När jag 
kom hit för en stund sedan, såg jag, att hon--du 
vet vem jag menar--hade tagit ett par tag med kvasten för att sopa bort 
dem. Men när hon såg hur de bet sig fast, kastade hon kvasten. Hon gav upp 
alltsammans och gick sin väg.



Hon skrattade och gnolade. Karl-Artur betraktade henne nästan med avsmak.



Thea sträckte upp emot honom en skål, i vilken hon hade samlat en hel hög 
små sönderklippta pappersbitar.



--Hon är borta, och det är de här, som har jagat bort henne, sade hon. 
Skulle jag inte samla ihop dem, gömma dem?



--Men, Thea, är du tokig?



Det ljöd förakt och nära nog hat i rösten. Thea blickade upp och såg honom 
stå där med förmörkad panna, men hon endast skrattade.



--Ja, sade hon, det där lyckas med de andra, men inte med mig. Slå mig, 
sparka mig! Jag kornmer ändå tillbaka. Mig kan du aldrig bli kvitt. Det, 
som skrämmer de andra, det håller mig kvar.



Hon började åter gnola, sången blev med varje ögonblick allt högre. Den 
ljöd som en triumfmarsch.



Karl-Artur, som kände verklig fasa för detta hysteriska utbrott, gick sin 
väg in i sitt eget rum. Så snart som han blev ensam där, Återvände 
glädjen, frihetskänslan. Han började utan tvekan brevet till biskopen, i 
vilket han ämnade avsäga sig sitt ämbete.



OLYCKSHÄNDELSEN. 1.



Schagerström hade rest hemifrån i god tid på morgonen för att vara med om 
det där viktiga sammanträdet i gästgivargården. Det hade mycket riktigt 
börjat klockan tio, men som det hade fått ett ovanligt kort förlopp, hade 
han redan vid elvatiden kunnat resa fram till prostgården för att avlägga 
en liten visit hos prostinnan och Charlotte. Han längtade efter sin 
hustru, fastän han inte hade varit skild från henne mer än en enda dag, 
och han undrade smått om han inte skulle kunna övertala henne att följa 
med honom hem.



"Egentligen borde jag resa tillbaka genast för att se till min såg, som 
har kommit i olag", tänkte han. "Men det blir kanske litet för tvärt. Om 
jag skulle ge mig tid att stanna till eftermiddagen? Så där bortåt fem 
eller sex borde väl Charlotte kunna följa med mig utan att göra sig några 
samvetsbetänkligheter."



1 prostgården blev han mottagen av prostinnan, som genast började fråga 
ut honom om sammanträdet. Visserligen väntade hon intet annat, än att det 
skulle ha misslyckats. Hon hade hört, att Karl-Artur hade låtit de tio 
barnen flytta bort, och det var ju en sådan förfärlig dumhet.



Schagerström skyndade sig att försäkra henne, att detta inte hade spelat 
någon roll. Nej, man hade varit på god väg att bevilja både folkskola och 
komministerboställe, då bergsman Aron Månsson hade rest sig och undrat om 
det verkligen vore lönt, att församlingen åtoge sig så stora utgifter för 
att få behålla en präst, vars vandel var sådan, att hans hustru hade måst 
lämna honom.



--Vad du säger! utropade prostinnan. Den hustrun! Har hon gått sin väg? 
Vem ska då hålla ordning på honom?

I själva verket tycktes alla de, som bevistade sammanträdet, ha 
gjort sig samma fråga. Hustrun hade alla litat till. Det såg nästan ut, som 
om det hade varit hon och inte mannen, som skulle ha utsetts till 
komminister och skollärare, ty så snart som man hade fått veta, att hon 
var ur spelet, hade hela förslaget blivit uppskjutet på obestämd tid.



Prostinnan, som blev både ond och ledsen över utgången, råkade nu fälla 
ett par oförsiktiga ord.



--Ja, är det inte det, som jag alltid har sagt till Charlotte, att det 
inte lönar sig att söka hjälpa Karl-Artur?



Schagerström tyckte aldrig om att höra, att Charlotte intresserade sig för 
sin före detta fästman, och fick ögonblickligen en mörk uppsyn, men 
prostinnan, som märkte, att hon hade varit oförsiktig, sökte få honom på 
andra tankar genom att berätta, att Charlotte hade gått ut i trädgården.



Detta lät han inte heller säga sig två gånger. Han begav sig genast in i 
labyrinten av häckar för att söka Charlotte, och då han tyckte sig höra 
hennes röst från det gamla lusthuset, kastade han en blick dit in genom 
ett av fönstren. Han såg också mycket riktigt Charlotte sitta i ett 
motliggande fönster, inbegripen i samtal med Karl-Artur, och utan att 
dröja så länge, att han kunde uppfatta ett enda ord, begav han sig 
därifrån.



Han stannade inte ens kvar i trädgården, utan gick och ställde sig på 
förstukvisten till prostgårdsbyggnaden för att invänta sin hustru. Vad han 
hade sett, hade försatt honom i ett sådant där tillstånd av bedövning, då 
man inte tycker sig tänka själv, utan tankarna kommer till en utifrån. 
Någon, han visste inte vem, påminde honom om ett samtal, som han en gång 
hade hört. Man hade talat om doktorinnan Romelius och förundrat sig över 
att hon fortfor att älska sin man, fastän han var förfallen till svår 
dryckenskap.



--A, undra aldrig på det! kom svaret. Hon är ju en Löwensköld, och 
Löwensköldarna kan aldrig svika sin första kärlek.



Han visste inte när eller var han hade hört det där. Han trodde inte en 
gång, att han hade känt Charlotte på den tiden, men nu kom yttrandet 
tillbaka från djupet av hans själ för att nästan skrämma honom från 
vettet.



Om några minuter märkte han, att han stod och höll om huvudet med båda 
händerna, liksom ville han hindra förstånd och medvetande att flyga sin 
väg. Ögonblickligen sänkte han händerna och rätade upp sig. "Jag måste 
visa mig lugn", tänkte han. "Charlotte kan ju vara här när som helst."



En stund efteråt såg han henne komma. Hon gick med dröjande steg och höll 
ögonbrynen sammandragna, som om hon försökte reda ut något mycket svårt 
och invecklat. Men så snart hon fick se mannen, klarnade ansiktet, och hon 
skyndade emot honom.



--Se där, är du redan kommen! ropade hon helt strålande, slog armarna om 
honom och kysste honom. Ett varmare mottagande hade han inte kunnat önska 
sig.



"Vad hon gör det bra!" tänkte han. "Det är alls inte underligt, att jag 
har låtit lura mig att tro, att hon verkligen höll av mig."



Han väntade, att Charlotte med sin vanliga öppenhet skulle berätta, att 
hon hade råkat unge Ekenstedt, men därav blev intet. Inte heller frågade 
hon honom om utgången av sammanträdet. Man skulle ha kunnat tro, att hon 
alldeles hade glömt bort hela saken.



Schagerström drog naturligtvis sina slutsatser av denna tystnad. Känslan 
av att vara förrådd och besviken blev allt starkare.



Han tänkte inte på annat än att resa sin väg så snart som möjligt för att 
i ro få överväga betydelsen av sin upptäckt. Att försöka locka Charlotte 
med sig hem hade han naturligtvis slagit ur hågen.



Vad som hjälpte honom att komma bort från prostgården utan att förråda sin 
misstämning, var den gamla sågen på Stora Sjötorp. Han skyndade sig att 
berätta för Charlotte, att den hade stannat föregående eftermiddag, strax 
efter att hon och prostinnan var resta, o-h att såväl sågningsförmannen 
som inspektorer och förvaltare förgäves hade sökt fundera ut 
orsaken. Man hade måst vända sig till honom, Schagerström, men också han 
hade blivit bet.



Charlotte, som visste, att hennes man gärna ville gälla för en stor 
mekanikus och att ingenting kunde göra honom större nöje än att få visa 
sin duktighet på det området, tog saken med ro.



--Jag känner till de där gamla sågverken, sade hon. Ibland tycker de, att 
de behöver ett par dagars vila, men rätt som det är, sätter de sig i gång 
igen alldeles av sig själva.



Medan de talade om detta, kom prostinnan ut till dem, gjorde sin stora 
reverens och undrade om hon finge den äran att se brukspatron Schagerström 
på middag. Men Schagerström urskuldade sig med sågen. Han förklarade för 
prostinnan, att det alls inte var någon vanlig såg. Den hade ett alldeles 
säreget och ganska invecklat maskineri. Gamla arbetare på Stora Sjötorp 
påstod, att den skulle vara byggd för hundra år sedan av självaste Polhem, 
den store uppfinnaren. Och det ville han gärna tro, för man måste nog vara 
ett mekaniskt geni för att sätta ihop något så tilltrasslat. I går hade 
han verkligen förtvivlat om att komma till rätta med den, men nu på vägen 
hade han fått en ide. Han trodde sig veta vad som fattades. Och han måste 
naturligtvis genast resa hem.



I själva verket fann både hans hustru och prostinnan, att som han tydligen 
inte hade en tanke för något annat än den gamla sågens hemlighetsfulla 
maskineri, så var det bäst att låta honom fara sin väg.



Knappt salt han i vagnen, förrän inom honom ett svårt och hopplöst arbete 
började för att söka bortförklara eller ännu hellre driva bort ur minnet 
vad han hade tyckt sig se genom lusthusfönstret. Men tyvärr har våra ögon 
en besvärlig förmåga att uppfatta vissa slag av syner med obeveklig skärpa 
och att oupphörligen låta dem framträda på nytt.



Han måste medge, att Charlotte och Karl-Artur inte hade kysst varandra, 
ja, inte en gång utbytt en smekning. Han skulle mycket väl ha kunnat tro, 
att de hade varit inbegripna i ett vanligt samtal, om han inte hade sett 
den unge prästens förgråtna ansikte och den blick av svärmisk 
beundran, varmed han hade blickat upp till Charlotte, för att nu inte 
tala om den min av medlidsam ömhet, varmed hon hade skådat ner till honom.



Därtill kom prostinnans yttrande, varigenom han hade förstått, att 
Charlotte alltjämt sökte hjälpa Karl-Artur, och hennes egen 
förbehållsamhet. Var inte detta bevis nog?



Han försökte visserligen säga sig själv, att han och Charlotte hade varit 
utomordentligt lyckliga, att hon aldrig med en min hade förrått, att hon 
gick och längtade efter en annan, men allt detta måste vika åt sidan, då 
han påminde sig hur hon och Karl-Artur hade betraktat varandra denna 
förmiddag.



--Hon har kanske inbillat sig, att den gamla kärleken var död, mumlade 
han, men så snart som hon råkade honom. slog den opp i ny flamma.



Så småningom lyckades han fullt och helt övertyga sig, att Charlottes 
hjärta tillhörde Karl-Artur, och han började överväga vilka mått och steg 
han nu maste tillgripa.



Charlotte skulle aldrig kunna lockas till någon otrohet, det var gott att 
veta. Men var detta tillräckligt ? kan en riktig karl nöj a sig med att 
hans hustru går och suckar efter en annan? Nej, tusen gånger hellre 
skilsmässa.



Men vid denna tanke förmörkades hela hans värld. Vad? Leva skild från 
Charlotte? Inte mer höra hennes skratt. hennes infall, inte mer se hennes 
förtjusande ansikte? Hela hans kropp skakades av en frossbrytning. Han 
tyckte sig, vada fram genom isvatten.



Då han kom fram till Stora Sjötorp, nekade han att intaga någon middag. 
Däremot kallade han genast på förvaltarn för att i hans sällskap bege sig 
ner till sågen.



--Herrn ska ¨eta, sade han, jag har fått en ide under vägs. Jag tror 
verkligen, att jag förstår vari felet ligger.



Väl framkomna, gick de in i det stora maskinrummet. där den geniale 
byggmästarn tycktes nästan på elakhet ha hopat ett obeskrivligt virrvarr 
av hjul, vevstakar och hävstänger. Schagerström grep ett kraftigt tag om 
en spak och ryckte till.

Men troligen hade han inte väntat, att detta 
skulle ha någon omedelbar verkan, eller också hade han tankarna på annat 
håll. Då det mäktiga maskineriet nu på en gång började röra sig, hann han 
inte undan, utan rycktes med in i sågen.





Schagerström vaknade vid att han skakades fram och åter på 
ett outhärdligt smärtsamt sätt. Han märkte, att han bars på en bår. 
Bärarna gick försiktigt och varsamt, men skakningen vid varje steg vållade 
honom sådana plågor, att han låg och kved.



En av bärarna såg, att han hade kommit till sans, och gjorde ett tecken åt 
de andra att stanna.



--Gör det för ont, brukspatron? sade han och talade till honom som till 
ett litet barn. Ska vi stanne, där vi ä?



--Vi ä snart framme nu, sade en annan övertalande. Dä blir bättre, bare 
brukspatron får komme te ro i sin ega säng.



Härmed satte de sig i gång igen, och de förskräckliga smärtorna började på 
nytt.



--Dä geck ändå märkvärdigt bra, sade en av männen. Ja trodde, att han 
skulle bli kluven som en timmerstock.



--Ja, dä va ett styggt tillbud, kom det från en annan. Men brukspatron har 
då både armar å ben i behåll.



--Dä kan nog hända, att nåra åv revbena ä brutne, yttrade sig en tredje, 
men dä får en inte förunnre sej över.



Schagerström förstod, att de enkla karlarna ville trösta honom, och han 
kände sig obeskrivligt rörd och tacksam över deras vänlighet. Han försökte 
också hålla sig tapper och inte jämra sig. Men på samma gång var han litet 
missnöjd med att ingen sade något om det märkvärdiga, att det hade lyckats 
honom att få sågen i gång. Det ville han ha beröm för.



Då männen hade burit honom ännu ett par steg, kom en känsla av ytterlig 
mattighet över honom. Han stod inte ut med detta. Om skakningen fortfore, 
skulle han komma att dö.

Om han hade orkat, så skulle han ha befallt dem att stanna, men han 
förmådde inte. Däremot märkte han hur den ena kroppsdelen efter den andra 
blev känslolös och liksom dog bort. Det gick med oerhörd fart, från 
fötterna uppåt mot huvudet------



Nästa gång han vaknade, kände han en svag lukt av gamla rosenblad och 
antog, att han måtte befinna sig i gästrummet på Stora Sjötorp. Ja, man 
hade väl burit in honom dit för att slippa trappan. Hans egen sängkammare 
låg på övre botten.



Någon höll på att dra av honom skodonen, men detta kunde han inte tåla. 
Han jämrade sig så, att man fick lov att släppa taget.



--Vi får låta det vara, tills doktorn kommer, sade förvaltarns röst.



--Ja, sade en annan stämma, som han tyckte sig känna igen som Johanssons, 
betjäntens, men den var så förstörd av gråt, att han inte var rätt säker. 
Ja, det kan nog hända, att det är något brutet i fotleden.



Schagerström slog upp ögonen för att visa dem, att han var vid sans. Han 
låg på den breda gästrumssoffan, och han såg, att hushållerskan och två 
tjänstflickor höll på att bädda sängen, medan förvaltarn och betjänten 
försökte få av honom kläderna.



Han sade några ord för att be dem lämna honom i fred. Ljudet, som trängde 
fram ur hans strupe, hade ingen likhet med en mänsklig röst. Han tyckte 
själv, att det ljöd som ett dödsskjutet djurs väsande, men lyckligtvis 
tycktes man förstå honom. Man lät honom ligga med kläderna på, och man 
upphörde att bädda sängen. Hushållerskan kom fram med ett täcke, som hon 
ville breda över honom. Han kunde inte tåla att få över sig något så 
tungt. Han väste något åt henne, och hon lät det vara. Sedan ville hon 
skjuta in en kudde under huvudet. Nej, inte det heller.



Hela tiden harmade det honom, att förvaltarn, som ändå förstod hur 
invecklat det gamla Polhemska maskineriet verkligen var, inte sade ett ord 
till beröm. Sågen kunde ju ha blivit stående aldrig så länge, om han 
inte hade fått den där iden.



Han blinkade ett par gånger åt förvaltarn, och denne kom fram till honom 
för att höra vad han önskade. Men inte en gång då sade han något. 
Schagerström viskade fram en befallning, att de vänliga karlarna, som hade 
burit hem honom, skulle få ordentlig lön för sin möda, och förvaltarn 
nickade och tycktes förstå. Han frågade om det inte var något annat, som 
brukspatron befallde.



Schagerström skulle ha önskat, att han inte hade behövt säga det själv. 
Han förstod till och med, att den andre måste finna honom bra barnslig, 
men orden brände på tungan och måste fram.



--Jag fick sågen i gång i alla fall.



--Ja, herregud, sade förvaltarn. Ja, det fick brukspatron visst, det.



Schagerström tyckte, att det var förargligt, att karlen just då skulle bli 
rörd och börja gråta. Han hade väntat sig ett mera mångordigt erkännande.



Han fann det inte alls behagligt att höra jämmer och snyftningar omkring 
sig, och han väste nu något om att han ville vara ensam, varpa såväl 
hushållerskan som förvaltarn och tjänstflickorna försvann ur rummet. 
Endast Johansson blev sittande kvar som sjukvaktare.



Schagerström kände sig må väl av stillheten. Han blev lugnare och mindre 
retlig och tyckmycken. "Jag är ju inte något hjälplöst barn", tänkte han. 
"Folk lyder, då jag befaller. Om jag bara får ligga stilla, alldeles 
stilla, så känner jag inga smärtor. Och så mycken makt har jag, att jag 
kan hålla det tyst omkring mig."



Det stod klart för honom, att han skulle dö, och han var inte alls 
missnöjd med den saken. Det enda han önskade var, att döden skulle få 
komma smygande så här omärkligt, att han skulle få ta emot den i lugn, 
utan att man gjorde någon synnerlig affär av dess ankomst.



Han började hastigt blinka åt Johansson. Han hade kommit att besinna 
vilken lycka det var, att Charlotte inte var hemma. Hon skulle alldeles 
säkert inte ha låtit honom dö så här, liggande på en soffa med 
kläderna på. Han viskade en befallning till Johansson, att man inte finge 
underrätta nådig frun. Hon skulle inte skrämmas. Man skulle skicka bud 
efter doktorn och häradshövdingen, men man fick inte underrätta nådig 
frun.



Johansson såg bedrövad ut, men Schagerström var mycket belåten. Det syntes 
nog inte i ansiktet, men han smålog invärtes. Lät det inte vackert kanske, 
att nådig frun inte skulle få skrämmas? Han var stolt, att han hade hittat 
på det där. Tänk, om det verkligen skulle lyckas honom att lura Charlotte! 
Tänk, om han skulle hinna att dö, innan hon finge veta något!



Han hörde bullret, då skjutsarna, som skulle hämta doktorn och juristen, 
körde åstad, och han såg på väggklockan, som hängde mittframför honom. Den 
var hal-v fyra, och det var Gudi lov hela två mil till kyrkbyn. Lundman 
skulle naturligtvis köra som en galning, men det skulle i alla fall dröja 
fyra timmar, innan doktorn kunde komma. Stillhet, oavbruten stillhet ända 
till halv åtta!



Det hade kommit något pojkaktigt över honom, tyckte han själ-. Det var, 
som om han skulle vara ute på något slags ofog. Det var liksom inte rätt 
av honom att smyga sig till att dö utan att bli omskott. Men det struntade 
han i. Ja, det gjorde han. Nu var det snart slut med rike Schagerström. Nu 
borde han kunna få rå sig själv.



Charlotte skulle bli ond och missnöj d förstås, men han struntade i det 
också. Dessutom fick han en god ide. Han skulle ge henne all sin egendom. 
Det skulle hon få som en ersättning för att hon inte fick bråka och ställa 
och regera med honom, då han låg på sitt yttersta.



Han tyckte själv, att det var märkvärdigt, att han inte tänkte på några 
stora och högtidliga ting nu, då han skulle vara död om bara ett par 
timmar. Men det gjorde han inte. Han ville bara komma undan plågor och 
frågor och beklaganden och allt annat besvärligt. Han ville bara ha ro. 
Han var som en pojke, som väntade stryk i skolan och önskade, att han 
kunde få krypa undan i en stor, svart skog och gömma sig.

Han kom ihåg det där, som hade hänt på förmiddagen, men det oroade 
honom inte mer. Sådana där själsliga kval tycktes honom så löjligt 
oviktiga. Det var visst inte därför, att hon hade stått och blickat ömt på 
Karl-Artur, som han inte ville se Charlotte. Nej, det var därför, att hon 
var den enda, som inte skulle bry sig om att lyda honom. Han kunde få bukt 
med förvaltarn och hushållerskan och Johansson, men inte med Charlotte. 
Doktorn till och med trodde han att han skulle kunna tala förstånd med. 
Men Charlotte --aldrig! Hon skulle inte ha något förbarmande och ingen 
respekt.



Det var visst fegt att vara så rädd för plågor. Men då han nu i alla fall 
skulle dö, så kunde han inte förstå vad det skulle tjäna till att bråka 
med honom.



Något före halv åtta hörde han rullandet av vagnshjul. Han tyckte visst 
inte, att tiden hade gått långsamt, utan suckade över att doktorn redan 
var där. Han hade legat och hoppats, att han skulle ha varit upptagen på 
annat håll, så att det hade dragit ut till bortåt nio, innan han hade 
hunnit dit. Men Lundman hade förstås kört alldeles obarmhärtigt, för att 
han skulle få hjälp. Det var ju omöjligt att få någon att begripa, att han 
helst ville slippa.



Johansson smög sig ut ur rummet för att ta emot doktorn. Nu skulle det bli 
ett bråk. Doktorn skulle känna och klämma och dra lederna rätt. Han kunde 
se, där han låg, att ena foten var omvriden: tårna pekade mot soffan och 
hälen i vädret. Men det betydde ju ingenting för den, som skulle dö, bara 
inte doktorn ansåge sig skyldig att räta till det där, medan han ännu 
levde.



Romelius kom in i rummet med säkra steg och god hållning. Schagerström, 
som hade väntat, att han skulle vara drucken som vanligt, kände sig en 
smula besviken.



"Aj, aj ! Om han är nykter, så tycker han kanske plikten fordra, att han 
gör något", tänkte han.



Han gjorde i alla fall ett försök att övertala läkaren att låta honom vara 
i fred.



--Bror ser väl, att här är ingenting att göra. Om ett par timmar är det 
slut i alla fall.

Doktorn lutade sig över honom. Schagerström såg de blodsprängda 
ögonen med den fullkomligt uttryckslösa blicken och kände en stark 
spritlukt. "Han är nog lika full, som han brukar", tänkte han, "fast han 
anser tillfällets högtidlighet fordra, att han håller sig oppe. Han blir 
inte farlig."



--Ja, käre bror Schagerström, kom det nu *ån doktorn. Sannerligen ser det 
inte ut, som om bror skulle ha rätt. Här är inte mycket för mig att göra.



Romelius, som dock inte var alldeles förslöad, sökte alltjämt taga sin 
värdighet i akt och ge sig sken av att uträtta något. Han kände på pulsen, 
skickade betjänten efter isvatten och bindor för att lägga en kylande 
kompress över pannan, förde handen mycket varligt neråt det kringvridna 
benet och höjde på axlarna.



--Jaså, käre bror vill ha ro, sade han. Ja, det är visst det bästa för 
käre bror. Men ska inte käre bror försöka komma i säng? Jaså, inte det 
heller. Ja, det går lika bra.



Han sjönk ner i en stol och satt där en stund i djupt eftersinnande. Men 
snart kom han fram till Schagerström och gjorde ett högtidligt meddelande.



--Jag stannar här i natt, sade han, så att jag är till hands, om käre bror 
skulle komma på andra tankar.



Han satte sig återigen och sökte uppenbarligen få klart för sig om det var 
något ytterligare, som fordrades av honom.



Det dröjde inte heller länge, innan han på nytt stod framför den sjuke.



--Jag har alltid gjort det till min regel, bror Schagerström, och jag har 
farit väl av det, att när det kan bli fråga om amputationer, så företar j 
ag dem inte, utan att patienten har gett sitt bifall. Ar bror säker om att 
bror inte vill bli läkarmässigt behandlad?



--Ja, ja, ja, bror kan vara alldeles lugn, sade Schagerström.



Den stackars doktorn gick åter med samma stela värdighet bort till 
länstolen och sjönk ner där än en gång.



Schagerström gjorde en blinkning åt Johansson, och 
denne förstod honom som vanligt. Ögonblicket 
därefter blev doktorn med milt våld förd ut ur rummet. Då betjänten kom 
tillbaka, berättade han, att han hade fört in honom på Schagerströms 
kontor, och där satt han nu och sov i ett soffhörn.



Johansson såg mer betryckt ut än någonsin. Han hade säkert väntat, att 
doktor Romelius skulle göra under. Schagerström, som kände det ljuvligt, 
att fred och tystnad hade återvänt till sjukrummet, erfor nästan 
medlidande med hans besvikelse.



"Vad den snälla karln skulle bli lycklig, om jag läte den fyllbulten 
operera mig!" tänkte han.



Om ett par minuter kom fru Sällberg, hushållerskan, insmvgande. Hon 
viskade en fråga till Johansson, och denne gick fram till husbonden.



--Fru Sällberg undrar vad hon ska säga till folket. De har stått 
härutanför och väntat hela eftermiddagen. De vill inte gå, förrän de har 
fått veta vad doktorn tycker.



Schagerström förstod, att alla dessa människor, som var beroende av honom 
för sitt uppehälle, kände en stor ängslan för att han skulle gå bort. 
Också de begärde inte något bättre, än att han skulle lägga sig på 
pinbänken.



--Säg till fru Sällberg, att hon frågar doktorn själv! sade han.     



Men allt detta störande tycktes ha haft en olycklig inverkan på hans 
söndervridna kropp. Smärtor infann sig. Blodet trängde på och bultade 
obarmhärtigt än här och än där. Andhämtningen blev plågsammare, och han 
kände en gruvlig hetta i huvudet.



"Det är slutet, som kommer", tänkte han.



Han hörde vagnshjul rulla på nytt, och han förstod, att det var 
häradshövdingen, som anlände med sin skrivare.



Kort efteråt förde betjänten in de båda herrarna. Papper och penna lades 
fram på ett bord, och Schagerström började diktera sitt testamente.



Häradshövdingen stod lutad över honom för att uppfatta de långsamt 
framviskade orden och upprepade dem för sin sekreterare. Hustrun skulle 
bli huvudarvinge, något annat var det inte tal om. Men det fanns en 
massa tjänare på de många bruken, otaliga fattiga, änkor och faderlösa, 
som borde bli ihågkomna.



Detta var förfärligt ansträngande. Han kände svetten rinna neråt kinderna. 
Han bet ihop tänderna för att inte ge vika för plågor och mattighet.



--Kan vi inte lämna åt fru Schagerström att göra lämpliga donationer ? 
frågade lagkarlen, som förstod hur han led.



Jo, det kunde man naturligtvis, men det var också något annat. Hans 
föräldrar och syskon. De borde väl också ha ett bevis på att han hade 
kommit ihåg dem i sin sista stund.



Han ansträngde sig förgäves för att göra sig förstådd och måste upphöra 
för att inte förlora sansen på nytt.



Juristerna började redigera texten. Sedan skulle testamentet läsas upp för 
honom, och han skulle för inkallade vittnen förklara, att detta var hans 
sista vilja och testamente. Hur skulle han orka med allt detta?



Det hade blivit så sent, att mörkret hade kommit, och man hade burit in 
ljus. Men för honom var rummet lika dunkelt. Ljusen tycktes inte ha någon 
verkan. Han låg i dödens skugga.



Nå, i alla fall behövdes det nu blott en sista ansträngning, så vore alla 
plikter fullda, och han finge dö lugn. Det värsta hade ju inte inträffat. 
Charlotte var inte kommen.



Men hördes inte just nu bullret av hjuldon än en gång? Körde man inte fram 
till trappan? Slogs inte förstudörren upp med en fart, som endast en enda 
människa tillät sig? Gick det inte som en stöt av liv, av hopp genom hela 
huset? Hördes inte den klara, befallande rösten fråga ut tjänstefolket där 
ute i hallen om hur här stod till?



Betjänten Johansson lyfte huvudet, ögonen sken upp, han skyndade mot 
dörren. Hushållerskan hade gläntat på



den för att förkunna vad redan hela huset visste.



--Frun! viskade hon. Nådig frun!



Ja, nu fick han inte ge tappt. Nu skulle den värsta striden sta.



När Charlotte kom in i rummet, borde det ha varit hennes första 
tanke att gå fram till honom, Schagerström, och fråga efter hans 
befinnande. Men ingenting i den vägen hände. I stället vände hon sig till 
häradshövdingen och bad bestämt och även tämligen hövligt, att han och 
hans skrivare skulle lämna rummet.



--Min man har legat i många timmar utan att bli omhändertagen på något 
sätt, sade Charlotte. Han måste med det snaraste ur kläderna. 
Häradshövdingen inser nog, att detta är det viktigaste för tillfället.



Lagkarlen sade något med mycket låg röst. Han underrättade Charlotte, att 
doktor Romelius hade funnit, att ingenting var att göra.



Charlotte behärskade sig alltjämt. Men Schagerström begrep, att hon var 
rasande vred, och han hoppades, att häradshövdingen skulle ta sig i akt.



--Ska jag behöva upprepa min anhållan, att häradshövdingen låter mig ta 
vård om min man?



--Men, fru Schagerström, det är brukspatron själv, som har gett mig detta 
uppdrag. Därpå tillade han nästan viskande: Fru Schagerström kommer inte 
att bli lidande på att detta testamente göres färdigt.



Strax därpå hördes ett kraschande ljud. Jaså, Charlotte hade rivit sönder 
testamentet! Jo, nu var hon allt i de rätta tagen.



--Men, fru Schagerström, detta är då minst sagt...



--Om testamentet var till min förmån, behövde det inte skrivas. Jag skulle 
inte ha tagit emot en skilling.



--Ja, om det förhåller sig på det viset...



Schagerström förstod, att lagkarlen var så sårad, att han unnade 
Charlotte, att rikedomen gick ifrån henne. Han överlämnade henne åt sitt 
öde och lämnade rummet.



Men inte heller nu kom Charlotte fram till Schagerströms soffa. I stället 
gav hon ännu en sträv befallning.



--Johansson går genast och hämtar doktorn!



Betjänten gick, och medan han var borta, samtalade Charlotte viskande med 
fru Sällberg, som berättade hur förtvivlad hon och de alla hade varit över 
att nådig frun inte skulle få tillkallas.

--Ja, det var min syster Marie-Louise, som kom springande till 
prostgården, sade Charlotte. Jag har åkt hem i prostens gamla karriol 
efter en av hans norrbaggar.



Schagerström låg tyst och orörlig. Han ville visst inte erkänna, att 
värken hade minskat något, sedan Charlotte hade kommit, nej, den 
grasserade likaså obarmhärtigt som förut, men han fäste inte så mycken 
uppmärksamhet vid den. Det var ju alltid så med Charlotte, att då hon 
fanns i ett rum, förmådde man inte tänka på något annat, än vad hon 
företog sig.



Doktorn kom in, och i samma ögonblick, som han visade sig på tröskeln, 
ropade Charlotte emot honom:



--Du understår dig att sätta dig att sova, du svåger, då min man håller på 
att dö!



"Understår!" Schagerström kunde ha skrattat. Det ordet hade hon brukat 
till honom, då han hade friat till henne första gången. Han kunde inte se 
henne, där han låg, men han kunde mycket väl föreställa sig hennes uppsyn.



Doktorn svarade henne med samma värdighet, som han hade iakttagit under 
hela tiden.



--Jag försäkrar min nådiga svägerska. Det är emot mina principer att 
företaga operationen, kanske till och med amputationer, på patienter mot 
deras vilja.



--Vill du nu för det första hjälpa oss, så att vi får av honom kläderna?



Men Romelius var visst inte villig.



--Bror Schagerström och jag har redan talats vid om saken. Han vill inte 
bli rubbad. Och j ag finner, att han har rätt. Enligt mina principer, min 
nådiga svägerska...



Schagerström väntade i högsta spänning. Vad skulle Charlotte nu hitta på? 
Skulle hon ge svågern en örfil, eller skulle hon kasta honom i ett kar med 
kallt vatten?



--Johansson! befallde Charlotte. Ta hit en butelj champagne och två glas!



Medan betjänten var borta i detta ärende, talade Charlotte inte vidare med 
svågern, men Schagerström hörde henne viska med fru Sällberg.

Nu kom Johansson tillbaka. En champagnekork hördes smälla, och 
drycken hälldes brusande i glasen.



--Fru Sällberg tar Johansson med sig och ställer allt i ordning, så som vi 
har kommit överens! sade Charlotte.



--Nu, svåger doktor, sade Charlotte, då de båda tjänarna hade lämnat 
rummet, nu föreslår jag, att vi dricker en skål för brukspatron Gustaf 
Henrik Schagerström. Jag försäkrar svåger, att han är en riktig Polhem. 
Han inte bara har satt i gång den gamla sågen här på Stora Sjötorp, utan 
han har lyckats laga så, att han själv kom in i den. Och ingen människa 
tror, att det var annat än en olyckshändelse. Skål, svåger, för Gustaf 
Henrik!



Schagerström lät orden gå sig förbi utan att ge ifrån sig det minsta 
livstecken. "Det där tror hon inte själv, hon vill bara skrämma det nötet 
till doktor", tänkte han.



Han hörde doktorn dricka klunkande och sätta ner glaset. Därpå harsklade 
han sig och sade med en röst, som varken var sluddrig eller uttryckslös:



--Men vad är det nådig svägerskan säger? Varför i all sin dar?



Schagerström hörde åter det lätta champagnebruset och förstod, att 
Charlotte hällde upp ett nytt glas åt sin gäst.



--Om svåger tillåter, sade Charlotte, så dricker vi nu ett glas för mig. I 
dag på morgonen råkade jag min före detta fästman i prostgårdsträdgården 
och fick då av honom höra, att han nu älskade mig lika mycket, som jag en 
gång älskade honom. Och j ag tyckte om att höra det. Det var kanske illa 
gjort av mig, som nu lever lycklig med en annan man, men vad säger svåger? 
Var det inte ganska mänskligt och naturligt av en, som hade blivit 
försmådd och förskjuten? Och om vi så antar, svåger, att Henrik kom gående 
genom trädgården och såg mig och Karl-Artur, tycks det inte, som om han 
borde ha tagit reda på vad jag svarade min ungdoms älskade, innan han for 
hem för att kasta sig in i sågverket?



--Jo, så min själ, tycker jag inte det, sade doktorn. Han ska få med mig 
att göra, den rackarn. Och han trodde, att han skulle slippa undan min 
kniv! Skål för Charlotte!

Doktorn hade fått en annan röst, ett annat tonfall. Schagerström låg 
där och flämtade av spänning. Skulle Charlotte vinna sin seger?



Doktorns glas fylldes på nytt, och Charlotte började än en gång hålla ett 
litet tal.



--Nu ska vi dricka för doktor Richard Romelius. Hans hustru var för två 
och ett halvt år sedan nära döden, hans hem var utblottat, och hans barn 
sprang omkring som vilda fålar. Nu är allt det där ändrat, men i dag 
nekar...



Schagerström hörde hur ett glas med kraft sattes ner i bordet.



--I dag, hördes doktorns röst, i dag ska Richard Romelius rädda livet på 
den mannen, som har gett honom åter hustru och hem och hjälper hans barn. 
Det behövs inte mer champagne, svägerska. Jag ska, ta mig tusan, rädda den 
där karln med eller mot hans vilja.



Han reste sig och lämnade rummet med detsamma. Han gick väl för att hämta 
sin läkarväska. Schagerström förstod, att Charlotte och champagnen hade 
segrat. Han skulle bli opererad, hur mycket han än stretade emot.



I detta ögonblick kom Charlotte fram till hans soffa. Hon stannade bakom 
armstödet och lutade sig ner över honom. Han slöt till ögonen.



--Henrik, sade hon, du förstår ju vad jag säger?



En aldrig så liten ryckning i ögonlocket var det enda svar hon fick.



--Men du måste veta, att i dag på eftermiddagen kom organist Sundler till 
prostgården för att beklaga sig. Hans hustru vill lämna honom. Ser du, 
Karl-Artur har fått en nv ide. Han vill inte längre vara en vanlig 
statskyrkopräst, han vill inte lala i någon kyrka. Han vill följa Jesu bud 
och gå ut som en av hans apostlar utan skräppa och stav. Han vill tala på 
landsvägar och marknader, på gästgivargårdar och hållplatser. Och Thea 
vill överge sin man och följa honom Min stackars vän, förstår du nu, att 
Karl-Artur, för att komma till en sådan ytterlighet, i dag på morgonen 
måste ha fått ett svar av någon, som han älskar, som har bragt honom till 
förtvivlan?

Schagerström rörde sig inte. Det var alltjämt 
inte de rätta orden.



Charlotte suckade litet otåligt.



--Att du alltjämt ska vara ett sådant nöt! sade hon. Ska jag vara tvungen 
att sägs dig, att det är dig, som jag älskar, dig, dig och ingen annan?



Schagerström slog upp ögonen. Han mötte Charlottes blickar, ivriga, ömma, 
skymda av tårar. Inom honom skedde något underbart. Det retliga, det fega, 
det barnsliga, som hade behärskat honom alltsedan olyckshändelsen, 
försvann. Livsviljan kom tillbaka. Inte var han rädd för plågor. Inte 
ville han dö. Han begärde inte bättre än att bli omhändertagen, att bli 
räddad.



MAMSELL JAQUETTE.



Mamsell Jaquette Ekenstedt satt en förmiddag som vanligt



vid hörnfönstret i kabinettet och läste högt för sin mor ur broderns 
studentbrev.



Hon läste mycket tydligt och omsorgsfullt och lade stark tonvikt på sådana 
uttryck som "min tillbedda moder", "mina ömma föräldrar" och "min sonliga 
vördnad och tacksamhet", men allra mest framhävde hon de ställen, som 
handlade om Karl-Arturs beundran för överstinnans talanger och särskilt 
för hennes versskrivning. Sådana meningar läste hon både en och två 
gånger, därför att överstinnan fick så vackra små rosor på kinderna, då 
hon hörde de starka uttrycken för sonens uppskattning.



Inte den minsta ouppmärksamhet eller trötthet förmärktes hos mamsell 
Jaquette. Men stundom lyfte hon ögonen och läste vidare långa stycken utan 
att se ner på den skrivna texten, alldeles som om hon skulle ha kunnat det 
hela utantill.



Hon såg ut på Klarälven, som gick fram bred och mäktig nedanför 
kabinettsfönstret, och följde med blickarna den jämna strömmen av 
människor, som passerade över Västra bron. Torgbönder *ån Grava och Stora 
Kil for hem efter lyckligt slutad köpenskap. Skolpojkar rusade under 
förmiddagslovet till sitt logi med böckerna dinglande i en rem över 
skuldran, och en och annan gång kom en herrgårdsvagn med snabba hästar och 
ståtlig kusk ilande in till länsstaden.



Mamsell Jaquette befann sig den dagen i ett svårmodigt lynne. Hon tänkte 
på att hela hennes liv förrann utan omväxling, utan att hon fick känna 
verkligt levande människors fröjder och sorger. Hon gjorde sig visst inte 
sådana bekymmer alla dagar, men ibland kunde hon inte hjälpa, att hon 
överväldigades av bedrövelse över livets tamhet och tomhet.

Överstinnan satt och såg ner på sin stickning och lade inte alls 
märke till att hennes dotter satt med ögonen fästa på folkströmmen, som 
rörde sig över bron, utan allt fortgick på bästa sätt, så länge som 
mamsell Jaquette inte tappade tråden. Men rätt som det var, råkade hon in 
på ett annat brev än det, som hon just höll på med. Hon hoppade plötsligt 
över från hösttermin till vårtermin, och som breven var mycket lika 
varandra, läste hon vidare med samma utmärkta betoning och samma 
uthållighet, ända tills överstinnan började gråta och säga, att hon ville 
läsa själv. Nu hade ju Jaquette återigen hoppat över en sju, åtta brev. 
Hon unnade henne inte att höra dem. Hon ville slarva dem ifrån sig. Och 
det var ju heller inte underligt, för hon hade aldrig känt någon riktig 
kärlek för sin bror, det hade för resten inte Eva heller och inte Arcker, 
svågern, ja, inte en gång hans egen far.



Överstinnan suckade och grät bitterligen över familjens kärlekslöshet, men 
Jaquette brydde sig inte om att försvara varken sig själv eller de övriga. 
Hon ringde på husjungfrun för att få in litet sylt och bakelse, och härvid 
blev överstinnan innerligt glad och glömde bort sin olycka. Inte förr hade 
hon lagt skeden ifrån sig, än hon frågade om Jaquette inte ville göra 
henne den glädjen att läsa för henne en smula ur Karl-Arturs brev. De var 
så innerligt vackra, och det var nu så längesedan, som hon hade hört något 
ur dem.



Då tog mamsell Jaquette på nytt upp brevbunten, och på nytt läste hon 
mycket vårdat och uttrycksfullt. Överstinnan satt fin och förnäm och 
lyssnade, såsom hon nu hade lyssnat i nära tre års tid till samma brev.



Hon var utmärkt väl klädd och väl kammad, och på fötterna hade hon små 
brokadskor som alltid. Men hon var nu en blekgul liten gumma, sammansjunken 
och kraftlös. Man kunde bara ana sig till det behag, som en gång 
hade vilat över detta ansikte, och till glansen i de söta ögonen. 
Överstinnan var som en utblommad ros. De sista bladen satt ännu kvar, men 
det behövdes endast en liten fläkt för att de skulle falla.



Men mamsell Jaquette var en mycket otillfredsställande lektris denna 
förmiddag. Överstinnan befann sig just på en föreläsning av Atterbom och 
försökte finna sig till rätta med romantikens filosofi, då hon märkte, att 
Jaquette började stamma och staka sig på orden samt läsa på ett helt 
frånvarande sätt. Återigen blev överstinnan mycket bedrövad och bad, att 
hon skulle få läsa själv, eftersom Jaquette inte hade något intresse av 
att följa brodern på hans studiebana, utan bara ville sitta och se efter 
ungherrarna, som gick och slog dank borta på Västra bron.



Jaquette hade verkligen haft blickarna fästa på Västra bron, men hon hade 
inte spanat efter några ungherrar. Vad som fängslade hennes uppmärksamhet, 
var en dalkulla, en stor, statlig människa, med svart lädersäck på ryggen, 
som redan en lång stund hade stått lutad över broräcket och stirrat ner i 
vattnet.



"Det är inte möjligt'', tänkte mamsell Jaquette. "Men är det inte ändå 
samma dräkt? Ack, om människan ville sluta opp med att stå så där och 
hänga sig ut över älven!"



Oaktat moderns klagolåt över den usla läsningen kunde hon inte låta vara 
att gång på gånD sända en blick bort till kvinnan, som stod och såg ner 
i Klarälven. Den stora floden, som nu efter snösmältningen hade sin bästa 
tid, tog si" präktig ut, då den kom strömmande från under bro-älven. Men 
vem hade väl någonsin sett, att en fattig gårdfarihandlerska gav sig tid 
att i timtal stå och njuta av vågornas muntra lek?



"Jag tycker inte om det där", tänkte mamsell Jaquette. "Någon borde 
försöka tala vid henne, ta reda på varför hon står där."



Hon funderade redan på att hon skulle be Sin mor om tillåtelse att sluta 
läsningen för att kunna göra en promenad i det förtjusande vårvädret, men 
då hon nästa gång såg upp, var kvinnan borta.



Nästan mot hennes vilja sänkte sig hennes blickar ner till älvens yta för 
att efterspana om inte något rött och grönt skulle virvla omkring bland 
det vita skummet. lyckligtvis såg hon ingenting alls i den vägen, och till 
överstinnans stora belåtenhet sköttes lektyren under de följande 
minuterna på ett fullt oklanderligt sätt.



Men tyvärr! Det besynnerliga stakandet och stammandet vidtog nästan 
omedelbart. Jaquette var denna förmiddag alldeles odräglig.



Mamsell Jaquette hade verkligen ånyo blivit förströdd. Hon satt nu och 
lyssnade till röster, som trängde upp till henne från överstens kontor, 
som låg på nedre botten alldeles under överstinnans kabinett.



Hon hörde mycket tydligt sin fars brummande bas. Om det var till följd av 
överraskning eller vrede, kunde hon inte veta, men helt säkert brummade 
den djupare än vanligt. Därjämte tyckte hon sig också urskilja en 
kvinnoröst, som steg och sjönk med ett egendomligt tonfall.



Till överstinnans outsägliga häpnad avbröt Jaquette utan ursäkt eller 
förklaring läsningen av broderns utsökt välgjorda och innehållsrika 
redogörelser. Hon ringde helt enkelt på husjungfrun, bad henne stanna hos 
modern en stund och begav sig ur rummet.



Ögonblicket därefter steg Jaquette in på överstens kontor och fann honom i 
samspråk med sin sonhustru, den förra gårdfarihandlerskan Anna Svärd, en 
person, vars namn man inte hade vågat uttala i det Ekenstedtska hemmet 
alltsedan den stora olycksdagen, da salig domprostinnan Sjöborg hade 
blivit begraven. Översten satt vid sitt skrivbord, halvt bortvänd från 
sonhustrun. Man märkte tydligt på hållningen, att visiten inte var mycket 
välkommen. Anna Svärd stod på golvet bakom honom. Hon hade lyft kramsäcken 
från ryggen och höll på att lossa knutar och söljor för att öppna den. 
Ingen av dem lät störa sig av Jaquettes inträde, utan samtalet fortsattes.



--Först var det mi mening te å gå raka vägen hem te Medstubyn, sade Anna 
Svärd, men du begriper fäll, att det var lett å komma tebaka te mor mi 
utan en skilling i taska, så jag tog kroken om Karlstad och bad köpman 
Hoving, att han skulle lämna mej varor på borg, bara så mycke, som jag 
kunde bära mä mej i den här säcken. Jag tyckte, att han kunde ha 
gjort det för gammal vänskaps skull, men han var int villig.



Mamsell Jaquette, som hade huvudet fullt både av det, som hon hade sett 
från kabinettsfönstret, och av ett brev, som hon samma förmiddag hade fått 
mottaga från gamla prostinnan Forsius i Korskyrka, betraktade svägerskan 
med största nyfikenhet. Att hon var högt i grossess märktes ju genast, men 
stor och ståtlig, som hon var, föreföll detta inte synnerligen 
missklädande. Ansiktet var vackert som förr, men ögonbrynen hölls 
sammandragna, så att de bildade en oavbruten svart linje. Under denna 
glimmade de djupa blå ögonen trotsiga, ja, rentav elaka.



Översten svarade inte sonhustrun omedelbart, utan vände sig till Jaquette



--Din svägerska, upplyste han litet torrt, har kommit hit för att tala om, 
att hon har tröttnat på samlivet med din bror och vill återgå till sitt 
gamla yrke.



Anna Svärd hade nu blivit färdig med att lossa sina knutar. Hon lyfte 
säcken, som inte var fylld med annat än hö och halm, och stack den under 
näsan på översten.



--Sir du nu, att jag ingenting har i'n, sade hon, fastän jag tyckte, att 
det var förargligt å gå omkring mä en tom påse, så att jag stoppa in en 
halmkärve.



Översten rvckte tillbaka huvudet och sköt ifrån sig säcken med alla tecken 
till häftig ovilja. Gårdfarihandlerskan vände sig till Jaquette.



--Du var snäll mot mej, du Jaquette, förr i väla. Lägg ett gott ord för 
mej hos far din, så att jag får lån två hundra riksdaler! Han ska få dem 
tebaka nästa år te Mickelsmäss.



Mamsell Jaquette, som nyss förut hade suttit och suckat över livets tomhet 
och tamhet, såg ganska brydd ut, då hon nu uppmanades att gripa in till 
förmån för svägerskan. Hon kom sig inte för att säga något, utan det blev 
översten, som tog till orda.



--Det råder jag henne allt att akta sig för, röt han till. Vi förstar så 
väl vem det ar, som har skickat hit er. Han törs inte komma själv, därför 
får vi i stället nöjet av er visit.

--Men, söta far...



Anna Svärd blev inte mycket upprörd över anklagelsen.



--Tok heller! sade hon. Du stog ju int ut mä te å ha'n te son, så förstår 
du fäll, att en ann kan bli oppledsen ve å ha'n te man.



--Söta far, jag har i dag fått brev från prostinnan Forsius i Korskyrka. 
Det är alldeles riktigt, att Anna och Karl-Artur har skilts i ovänskap.



--Nå ja, kan så vara, svarade översten. Det är inte mera behagligt 
fördenskull att ha en svärdotter, som går omkring med krampåsen.



-Å ja, jag förstår fäll, att du kan tycka, att det är lett, sade Anna 
Svärd. Men om du int vill räck mej e hjälpandes hand på det sätte, så tänk 
ut nåt bättre! Om det skulle fall dej in å ge mej tre tusen riksdaler, så 
att jag fick köp mej en liten gård och ha häst och ko och fick stann 
hemmave hos barne mitt å slapp å löp omkring på landsvägen, så hade fäll 
int jag någe emot den saka. var viss på det, du!



Hon stod tyst ett ögonblick, sedan hon hade gjort översten detta förslag. 
Hon väntade tydligen på svar, men det kom intet.



--Du kan int tänk dej nånting i den vägen? sade hon.



--Nej, sade översten. Det kan jag inte.



--Nå ja, sade sonhustrun, om int du vill, så finns det fäll annra, som kan 
lån mej pengar, så att jag kan komm i gång mä handeln. Jag vet, att Agust 
Bonander är i stan. Jag har int velat gör affärer mä'n förut, för att han 
är en filur, men nu ska jag gå te'n.



Hon tycktes än en gång vänta på svar, men då intet kom, böjde hon sig ner 
över säcken och började snöra ihop den. Fingrarna rörde sig med förtvivlad 
hast, men söljorna var många, och mamsell Jaquette förstod, att om hon 
ville säga eller göra något för att beveka sin far, så hade hon ännu tid 
på sig.



Och mamsell Jaquette ville nog, men hon vissle alls inte hur hon skulle 
bära sig åt. Det var för mycket, som stod i vägen översten var ännu 
en stark och reslig man. Han var inte hopsjunken eller åldrad som 
överstinnan. Men han hade fått många djupa rynkor i pannan, och i ögonen 
märktes en brännande och stickande glöd, som tycktes näras från en inre 
brand, som aldrig ville slockna. Mamsell Jaquette kände ofta större 
medlidande med sin far än med sin mor. Minnet är en dyrbar gåva. men 
kanske är det bättre att mista det än att låta det nära ett hat, som 
aldrig kan blidkas eller släckas.



Det fanns endast en nyckel, som öppnade vägen till överstens 
barmhärtighet, och mamsell Jaquette visste nog vad den nyckeln helte, men 
hon begrep inte hur hon skulle få någon användning för den.



Helt hastigt tycktes mamsell Jaquette ha tröttnat på nlltsammans. Hon 
lämnade de båda stridande åt sitt öde och gick sin väg.



Hon var dock inte länge borta. I samma ögonblick, som svägerskan stod med 
säcken upphissad på ryggen, färdig att gå, visade sig mamsell Jaquette, 
denna gång iklädd kappa och hatt. Hon gick genast fram till fadern och 
räckte honom handen.



--Ja, farväl da så länge, söta far!



Översten såg upp från sina papper.



--Vad är det med dig? Vart ska du ta vägen?



--Jag ska följa med Anna, söta far.



--Är du nu rent galen?



--Visst inte, söta far. Men då jag i förra månaden fyllde tretti år, så 
var söla far så innerligen god och skänkte mig sin vackra lantgård här 
utanför staden. Jag förstår, att söta far önskar, att jag ska flytta dit, 
då söta far är borta, och där är också så trevligt och väl ombonat och 
även litet husdjur och trädgård att ställa med, så att ingen kan önska sig 
ett bättre hem. Men för mig blir det väl någon råd också dessförutan, och 
med söta fars tillåtelse är det nu min mening att skänka gården till min 
svägerska. Jag ämnar följa henne dit ut nu genast och stanna hos henne den 
första tiden, åtminstone så länge tills det lilla barnet är fött.



översten hade sprungit upp. Han såg inte vidare blid ut.

--Nej, så min själ...



Men översten och hans döttrar hade alltid varit mycket förtroliga vänner, 
och mamsell Jaquette var inte alls rädd för honom. Hon var bara helt ovan 
vid att gripa in och besluta och ordna. Hon hade aldrig behövt göra något 
i den vägen i hela sitt liv.



--Söta far har gett mig egendomen med lagfaret gåvobrev, sade hon, så att 
söta far kan inte ta den tillbaka. Och Anna kommer att sköta den mycket 
bättre än jag. Söta far låter oss aldrig tala om Karl Artur, därför vet 
inte söta far vilken duktig hustru han har. Eva och jag har många gånger 
önskat, att vi kunde visa henne en vänlighet, men vi har inte torts för 
söta far.



Mamsell Jaquette stod där med röda rosor på de redan en smula vissnade 
kinderna och utbredde sig med riktig förtjusning över sin plan.



--När det blir sommar, kommer nog söta far och söta mor att ro ner till 
Alvsnäs och hälsa på barnbarnet. Det ska bli så roligt att få ta emot er. 
Söta mor kommer att leva opp på nytt.



Det ryckte till i överstens ansikte. Han hade inte förut tänkt på hur han 
skulle kunna reda sig med överstinnan, om Jaquette lämnade hemmet.



--Ska du bli så länge borta! sade han. Vem ska då läsa högt för söta mor?



--Söta far får säga till Eva, att hon kommer hit och läser några timmar 
var för- och eftermiddag. Eller kanske att söta far tycker, att det blir 
bättre att engagera en ny skoterska .



Översten stack ner händerna i västfickorna och visslade. Han tänkte på 
vilket elände det brukade bli, då Eva skulle läsa för söta mor. Han visste 
också, att ingen sköterska i världen stod ut med att läsa Karl-Arturs 
studentbrev dag ut och dag in. Jaquette var den enda, som inte förlorade 
tålamodet.



--Hör du, Jaquette! sade översten. Vad vill du ha för att du låter bli den 
här galenskapen?



--Tretusen riksdaler, söta far.

Översten drog ut en låda i skrivbordet. Han plockade fram tre stora 
sedelbuntar och lämnade dem till mamsell Jaquette. Hon i sin tur stoppade 
dem i sin svägerskas ficka och kysste henne.



--Kära Anna! sade hon. Det är någon, som har farit för omilt fram med dig, 
det ser jag. Men när du kommer hem och sitter i lugn i din by, så tänk på 
att du ändå har fått pröva på hur livet ger och tar!



Hon följde därefter svägerskan till trädgårdsgrinden. Och mamsell Jaquette 
tyckte sig märka, att hennes ögon glimmade en liten smula mindre hårda och 
elaka, då de skildes åt.



Därpå lade mamsell Jaquette av sig kappa och hatt och gick uppför trappan 
och satte sig vid kabinettsfönstret mittemot sin mor. Hon lade brevbunten 
i sitt knä, och hon började läsa vackert och med utmärkt betoning. Den 
vanliga malören, att hon hoppade från ett brev till ett annat, inträffade 
alltemellanåt. Men denna dag var det inte folkströmmen på Västra bron, som 
förströdde mamsell Jaquette. Hon satt i stället och drömde om att hon och 
svägerskan hade flyttat till lantgården, att det lilla brorsbarnet hade 
kommit till världen, att hon själv levde ett liv i arbete för något ungt 
och växande och inte bara för det gamla och bortvissnande.



ANNSTU LISA.



Det såg verkligen ut, som om mamsell Jaquettes vänlighet skulle ha gjort 
intryck på hennes stackars svägerska.



--Sir du nu, du Anna, det är int slut mä all redbarhet och rättvisa i 
väla, måtte hon ha sagt till sig själv. Du är int tvungen te å löp sta 
ända te Medstubyn för å råka på snällt folk.



För att säga sanningen, föreföll det henne kanske inte så särdeles 
aptitligt vid närmare eftertanke att vända tillbaka till hemtrakten och ta 
emot alla de försmädligheter, som skulle bjudas henne. "Var det int detta 
jag sa: ho dugde int te å bli prästfru", skulle det heta på alla håll och 
kanter ända från länsmansfrun till småmasarna, som lärde sig läsa vid det 
stora bordet i klockar Medbergs skolstuga.



Dessutom hade hon alltid tyckt om pengar, och att gå med tretusen 
riksdaler i fickan kunde nog göra hennes vandring lättare. Hon hade fått 
något att fundera på där hon gick.



Egentligen hade hon alltid trivts mycket bra i den lilla stugan ovanför 
doktorsträdgården, och hon började undra om det inte vore en dumhet att 
överge den. Skulle det inte vara klokare att köpa in några tunnland åker, 
sätta upp en lagård, skaffa boskap? Om Gud gåve sin lycka till, så kunde 
hon om några år sitta i en välbärgad gård.



Hur som helst, begav hon sig inte norr ut upp genom Klarälvsdalen, som 
hade varit genaste vägen till hemtrakten, utan hon vandrade landsvägen 
öster ut utmed Vänerstranden, vilket tycktes vara rätta leden för den, som 
ämnade sig till Korskyrka.



Vad mannen beträffar, så hade hon ingen tanke på annat, än att hon skulle 
finna honom sittande vid skrivbordet i sitt herrskapsaktiga rum alldeles 
som vanligt. Och inte heller trodde hon, att han skulle göra några 
svårigheter med att återupptaga samlivet.



"Han ska fäll alltid ha nån, som städar åt sej och kokar hans mat", tänkte 
hon. "Vi får hoppas, att han tar te tacka mä mej likaså gärna som mä e 
anna."



Som man ser, hade hon haft gott av att vara i rörelse i den friska 
vårluften och framför allt av mamsell Jaquettes vänlighet. Hennes upprörda 
känslor hade lagt sig till ro. Hon kunde se saker och ting sådana de var 
utan att blåsa upp ett helt berg av ett sandkorn.



Mil på mil vandrade hon genom det präktiga jordbrukslandet öster om 
Karlstad. Hon såg herrgårdar och byar utströdda över slätten. Åkrarna fick 
här breda ut sig utan att beständigt avbrytas av bergåsar. Skogarna hade 
fått maka åt sig ända bortåt synranden. Med sina tretusen riksdaler på 
fickan betraktade hon dessa bygder med ett alldeles nytt intresse. "Kanske 
att en gjorde rättast i å bli stannandes här", tänkte hon. "En skulle fäll 
aldrig ha sett ett så bekvämt land för plogen."



Man kan vara viss om att hon noga granskade varje gård, som hon gick 
förbi. Överallt fann hon något att lära och att fundera över. Hon hade 
fått upp ögonen för den yttre världen. Tankarna rörde sig inte mer i en 
trång cirkel kring de tio barnen, Thea, Karl-Artur och hennes fruktan för 
straff.



Då hon hade passerat förbi en av traktens små vita kyrkor, råkade hon rätt 
upp i en liten vårmarknad. Där fanns ungefär samma säljare och samma 
varor, samma stånd och fladdrande skyltar som på marknaden i Korskyrka för 
någon vecka sedan. Men som det led framemot slutet av dagen, hade 
folkskarorna, som rörde sig mellan stånden, hunnit att förse sig med 
brännvin. Uppsluppenheten var vildare och råare. Från alla håll hördes 
gräl och oväsen. I synnerhet hästbytare och skojare var i stridshumör. Man 
kunde vänta sig, att det hela när som helst skulle förbytas i ett stort 
slagsmål. Anna Svärd, som förstod sig på sådant, skyndade på stegen för 
att komma ut ur vimlet, innan striden skulle braka lös.

Helt hastigt kom hon dock att höra något, som 
förmådde henne att stanna och lyssna. Mittibland människornas prat, 
positivens gnissel, boskapens bölande, fordonens rassel, mittibland hela 
det väldiga marknadssorlet höjde sig en kvinnostämma till att sjunga en 
psalm. Den steg mot höjden hög, frisk, underbart klar och hörbar vida 
omkring. Var och en, som förnam den, måste fråga sig om det inte var genom 
något himmelskt under, som denna sköna sång steg upp ur det råa, rytande 
oväsendet.



Marknadsfolket blev verkligen slaget av förvåning. Man upphörde att handla 
och pruta, man hejdade sig mitt i ett samtal, man dröjde med 
brännvinsflaskan i handen utan att föra den till munnen.



Den sjungande hade ställt sig på en så kallad skojarvagn, ett enkelt åkdon 
utan vare sig säten eller sufflett, för att komma högre än mängdens 
huvuden. Hon var liten och fet, klädd i en slät, svart kappa, 
ansiktsdragen var fula, ögonen utstående och vattniga.



Hon hade redan fått en hel krets av åhörare omkring sig. Man kände sig 
litet besviken över att den, som kunde sjunga så ljuvligt, inte också var 
vacker, men sångens skönhet var sådan, att man tåligt stod kvar och 
lyssnade.



"Om det int vor omöjligt...", tänkte Anna Svärd. "Men jag ser förstås 
miste."



Hon ville inte tro sina ögons vittnesbörd. Hon sade till sig själv, att 
denna kvinna under sången hade fått över sig något vackert, något rent och 
heligt. Hon hade aldrig märkt något sådant hos den där andra, som den 
sjungande liknade.



Psalmen var slut. Kvinnan steg ner från vagnen, och en man, som förut hade 
stått bland åhörarna, tog hennes plats.



Han var klädd i gråa vadmalskläder och hade på huvudet en bredskyggig 
hatt. Denna ryckte han genast av sig, kastade ner den på vagnsbottnen och 
stod sedan ett par sekunder med knäppta händer och fällda ögonlock, 
försänkt i bön. Vinden lekte i hans hår och kastade det ner över pannan, 
varigenom ansiktets lysande blekhet blev än mera märkbar. Som han stod 
där, kom en stråle solsken, göt sitt skimmer över honom, gjorde det fina 
ansiktet nästan genomskinligt, inramade det för ett par ögonblick i 
en gloria. Det var, som om solskenet hade velat hjälpa till att draga 
blickarna till honom.



Anna Svärd, som naturligtvis inte kunde undgå att känna igen sin man, 
tyckte, att hon aldrig hade sett honom så vacker. Också blev hela 
folkhopen, som, då sången slutade, hade ämnat återgå till köpenskap och 
drycyom, stående stilla i förväntan på vad denne man kunde ha att säga 
dem.



Det dröjde inte heller länge, innan Karl-Artur började tala. Han höjde 
ögonlocken, lät blicken från de mörka ögonen svepa över folket, men stod 
för övrigt alldeles orörlig. Mitt i den stora, andaktsfulla tystnaden, som 
hade utbrett sig över marknadsfältet, hördes stämman vida omkring.



Man förstår, att blodet skulle stiga hans hustru åt huvudet. Inte ett ord 
av vad mannen talade kunde hon uppfatta. I stället frågade hon sig själv 
vad allt detta hade att betyda. Vad hade Thea och Karl-Artur att göra här 
på marknaden?



Så småningom blev hon i stånd att fasthålla några meningar. Hon hörde 
Karl-Artur berätta för folket, att han ville följa Jesu bud och gå ut på 
vägar och stigar för att predika evangelium om himmelriket. Han ville inte 
längre tala från en predikstol. Han hade begärt avsked från prästämbetet.



Mängden, som fann allt detta både vackert och förvånande, lyssnade nästan 
andlöst. Stillheten bröts då och då av någon halvfull slagskämpe, som 
ropade, att han var trött att höra på den där pratmakarn på skojarvagnen. 
Det här var nu en marknad, där man skulle roa sig och inte pinas, med 
predikningar. Men dessa bråkmakare blev genast nertystade.



De, som ville lyssna till denna nya förkunnelse, var i flertal.



Men skulle vilja säga, att det var ingen mer än Anna Svärd, som kände 
vrede eller ovilja. Men hon blev också i högsta grad upprörd. Var hennes 
man alltså inte längre präst? Skulle han och Thea draga land och rike 
omkring som annat tattarfolk? hon, hustrun, borde väl också ha ett ord att 
säga härvidlag. Snart kunde hon inte mer behärska sig. Hon ville arbeta 
sig fram till främsta ledet i folkhopen för att göra ett slut på det 
vackra talet. Hon skulle ropa ut vad Thea och Karl-Artur var för ena. 
Gifta var och en på sitt håll. IIorkarl och horkona. Och sådana ville 
ställa sig heliga och predika Guds ord!



Just som hon ämnade knuffa sig fram, lades en hand på hennes axel. Hon såg 
upp och märkte då, att bredvid henne stod gamla Annstu Lisa, den äldsta 
och förnämsta av alla gårdfarihandlerskor, storväxt, knotig, med ansiktet 
brunbarkat av väder och vind, med grumliga, outforskliga ögon, hela 
människan tung och orubblig som ett gråstensblock.



Beryktad, som hon var, för sin knipslughet och för sitt omättliga begär 
efter tobak, kaffe och kortspel, hade gumman också andra gåvor, som man 
inte så gärna talade om. Men Anna hade nog hört viskas, att hon skulle 
vara både klarsynt och framsynt och att hon på något sätt kunde ställa med 
folk så, att hon fick dem att köpa vid hennes stånd och betala vad helst 
hon begärde. Och när hon nu kände hennes hand på sin axel, så förstod hon, 
att gumman inte hade lagt den där utan en viss mening.



Gumman sade inte ett ord, och handen skulle Anna Svärd ha kunnat skaka av 
sig bara med ett ryck, men det besynnerliga var, att hon inte gjorde det. 
I stället blev hon stående stilla och lyssnade till talaren, hon som alla 
andra.



Men så, som Karl-Artur talade den kvällen på marknaden, hade hon bara hört 
honom tala en gång förr, och det var den söndagen i Korskyrka, då han 
hade predikat över de underbara orden om kärleken.



Hon kom väl ihåg hur alltsammans hade varit den gången, hur hon hade 
suttit och hoppats på att Thea inte skulle komma och skrämma honom med 
sina konster, och hur olycklig han hade blivit, när hon ändå till sist 
hade kommit och han tappade tråden i sin predikan



Nu kunde hon just förstå hur glad han måtte känna sig, därför att de stora 
gåvorna hade vänt åter till honom. Om nu hon, hustrun, trädde fram, så 
skulle han säkert komma av sig som förra gången, och värre sorg skulle hon 
inte kunna göra honom.



Men mittunder det att hon stod och funderade på hur hon skulle 
kunna skada honom som värst, så tyckte hon inte mer, att hon hade Annstu 
Lisa bredvid sig, utan det var prostinnan Forsius, som stod där orörlig 
och andaktsfull och visade henne hur en prästfru i Korskyrka skulle 
uppföra sig, då mannen stod i predikstolen.



Rätt som det var, började Anna Svärd röra på sig, men nu var det inte för 
att tränga sig fram till Karl-Artur. I stället sökte hon sig ut ur 
folkhopen åt motsatt håll för att kunna lämna marknaden, och detta 
lyckades lätt nog, tack vare Annstu Lisa, som gick före och banade väg.



Knappt var de nere på landsvägen, förrän Anna kände hur vreden tändes på 
nytt, och hon vände sig mot gumman utan att på minsta sätt söka dölja hur 
förargad hon var.



--Vad behövde du bland dej i detta? sade hon. Kunde jag int ha fått sagt 
dom vad di var för ena?



--Jag såg, att du höll på å kast dej i olöcka, sade gumman med sin torra 
och kraftiga röst, och jag ville hjälp dej, för det att du i höstas tre år 
senna geck ifrå höstmarknarna för te å ge rum åt mej och Ris Karin och 
annra stackare. Folk är ju brännvinsgalna nu på kvälln, en vet int vad du 
kunne ha satt i gång.



Anna Svärd såg förvånad på gumman. Detta, att hon hade gått ifrån 
höstmarknaderna för kamraternas skull, hade hon aldrig nämnt för en 
människa.



--Du är så ovetandes som di nyfödda, fortfor den gamla. I snart tre år har 
du vari gift mä den karln, och du ser int, aK dina och hanses vägar drar 
sej isär och att hanses och hennases går ihop. Int må du tro, att du kan 
komma unna det, som ar dej förelagt.



När gumman sade detta, vaknade något gammalt och nära nog förgätet upp 
inom Anna Svärd. Hon kom ihåg, att någonstans i Guds himmel fanns allt, 
vad hon skulle gå igenom, upptecknat, och att det, som var skrivet, det 
var skrivet. Ingen makt i världen kunde ändra på detta, ja, inte en gång 
Vår Herre själv. Så trodde Svärdsmor och Jobs Erik, så trodde alla 
människor i Medstubyn, och i den tron levde de och dog, glada och modiga.

Om en stund vände hon sig till gumman, som fortfor att gå bredvid 
henne, tyst och tålig.



--Ja, nu ska du ha tack då, Lisa. Jag är fäll int så dum, så att jag 
sätter mej opp emot det, som är mej teämnat.



Annstu Lisa stannade genast och räckte henne en hand, som var fruktansvärt 
stor, men som aldrig gav annat än den allra svagaste tryckning.



--Ja, jag ska fäll gå tebaks te mett, jag, sade hon.



Men Anna Svärd gjorde henne en fråga, innan de skildes.



--När du vet så mycke om mej, du Lisa, så kan du fäll säga mej vart jag nu 
ska ställa stega mina.



Svaret kom utan minsta betänkande.



--Du ska bara gå vägen rätt fram, för det, som är dej teämnat, det kommer 
dej te mötes i denna kväll.



Annstu Lisa vände sig brått om för att komma tillbaka till marknaden, men 
Anna Svärd stod länge och såg efter henne. Hon hade varit henne till en 
stor hjälp, hon liksom mamsell Jaquette.



Snart vandrade hon vidare i den vackra vårkvällen och väntade nu med stor 
visshet på att det, som skulle komma, det skulle vara något vänligt och 
gott.



Men hon fick gå länge, innan det hände något. Till sist



blev hon både hungrig och trött och satte sig på en dikeskant för att tå 
fram matsäckspåsen.



Och nu bar det sig inte bättre, än att just som hon förde en smörgås till 
munnen, kom två tiggarkäringar vandrande vägen fram, gråa och smutsiga och 
med en orimligt lång rad av gråa och smutsiga ungar i följe.



"Di där kommer fäll te å ryck maten ur mun på mej", tänkte hon och makade 
sig litet undan bakom en sten, så att tiggarhopen kanske skulle gå förbi 
utan att se henne.



Vad käringarna och barnen hade på sig, det stod inte till att beskriva. De 
hade disktrasor på huvudet och säckar, som hade suttit på fågelskrämmor en 
hel sommar, till kjolar och tröjor, och skor, som var ihopspetade av gamla 
näverskräppor.

Men de båda tiggarkäringarna var inte ledsna varken för smuts eller 
trasor. De skrattade och pratade, så att man hörde dem långvägs ifrån.



--Allri kunne ja tro, att dä va så roligt te å gå omkring och tigge, sade 
den ena av dem.



--En kan då fäll allri tänke sej en tocken flax, som du har hatt, sade den 
andra. Te å få tie unger oköpandes!



Anna Svärd började misstänka, att detta inte stod rätt till. Hon hade 
hört, att det kunde hända, att välbärgade bondhustrur från de norra 
Värmlandssocknarna gav sig ut på tiggarstråt på vårkanten, då det hade 
blivit tomt i boden, för att skaffa sig korn till bröd och utsäde. De här 
hade inte gått ut förgäves. Såväl kvinnorna själva som ungarna kom 
släpande med fyllda påsar på ryggen.



--Om vi bare inte hade så långt hem, sade nu den första tiggarkäringen och 
skrattade. En kunne behöva å ta gästgiverskjuts tebaka te Ekshärad.



Knappt var det ordet sagt, förrän Anna Svärd sprang upp på vägen och satte 
ögonen i tiggarkäringarna. Under smutsen och hårstriporna, som hängde ner 
över ögonen, kände hon igen deras drag. Den ena satt på ett skogstorp 
--hon var nog så fattig, att hon behövde tigga--, men den andra hade varit 
en rik änka, då Anna sist hade sett henne. Hon hade då bjudit på bönkaffe 
och hade köpt både nackkam och silkeskläde.



Så snart som tiggarkäringarna såg Anna Svärd, började de på att begära.



--Ni har fäll nåt gammelt i påsen, som ni kan ge oss te ungera?



--Är det int du, som är Mor i Norrviken? sade Anna halvt raljerande. Hur 
kan det ha vurti så fattigt för dej, att du får lov gå omkring mä 
tiggarpåsen?



--Gårn min har bränt, sade kvinnan, och korna har dött, och korna har 
fruse...



Mer fick hon inte säga, därför att det kom ett gallande högt skrik från 
barnflocken. Tio tiggarungar kom rusande mot Anna Svärd, de tog om henne, 
de höll nästan på att rycka omkull henne.

Anna Svärd låtsade inte om dem för det första. 
Hon lade sin hand tungt på kvinnans axel.



--Jaså, det är du, som är gift mä di här barnas farbror, sade hon. Nu är 
det du, som följer mä mej te länsman. Och du ska få fångskjuts hem, bå' du 
och ungarna.



Då tiggarkäringen hörde detta, gav hon till ett rop. Hon kastade påsen 
ifrån sig och började springa bortåt vägen det fortaste hon förmådde, och 
detsamma gjorde den andra tiggarkäringen och alla de ungarna, som hörde 
henne till.



Men Anna Svärd stod kvar på landsvägen med de tio barnen omkring sig och 
glädje och frid i hjärtat.



Och innan hon började tala med dem och göra dem frågor om hur de hade haft 
det hos farbroderns, tyckte hon, att hon och de borde tacka Gud för att de 
åter hade fått komma tillsammans. Och hon stämde upp en aftonpsalm, den 
första, som hon hade lärt dem sjunga:



Så går en dag än från vår tid Och kommer icke mer, Och än en natt med 
Herrens frid Till jorden sänkes ner.



TREDJE DELEN 

SKOJARBARONEN.



Hur måtte det inte ha oroat de män, som hade ärvt de gamla herrgårdarna 
och bruken utmed Lövens långa sjö, dessa män, som ännu visste att berätta 
om stolta kavaljersbragder, som regerade på sina gårdar som allhärskare, 
som avgjorde alla ärenden på sockenstämmorna och blev firade som konungar 
på sina födelsedagar, hur måtte det inte ha ängslat dem, då det inträffade 
på den ena gården efter den andra, att äktenskapen inte välsignades med 
söner, då deras fruar, som i allt annat var dem lydiga och underdåniga, 
tycktes ha ingått en ondskefull sammansvärjning att inte föda till världen 
något annat än döttrar.



Under de år, då de många döttrarna föddes, grubblade dessa herrar säkert 
mången gång över tillvarons gåtor och Försynens skickelser. De frågade sig 
om inte detta var ett nytt sätt, genom vilket de eviga makterna ville visa 
människorna sitt misshag, om det möjligen var deras mening att utsända över 
jorden en syndaflod av kvinnor, en översvämning, som förvisso skulle ha 
förintat syndaskarorna mera verksamt, än som kunde ske på Noas tid.



Säkert hade de också goda skäl för sina farhågor. Ty fastän det inte ännu 
på något sätt var tal om förintelse och undergång för hela 
människosläktet, så kunde det dock gälla flera gamla släkters fortbestånd. 
Det kunde betyda utdöendet av Sinclairesättens mäktiga brukspatroner eller 
Hedenfeltarnas stolta racka av majorer och överstar. Det kunde förorsaka 
utslocknandet av den ädla, ärevördiga prostsläkten, som under mer än 
hundra år hade regerat i Bro prostgård, och det kunde förhindra, att någon 
mer avkomling av den gamle tyske organisten Faber med smidiga fingrar 
trakterade de bölande och trumpetande orglarna i de gamla 
värmlandskyrkorna.



Fastän det alltså fanns anledning till oro, gick denna dock knappast så 
djupt, att den hindrade de flesta av herre männen i Bro socken att i 
fred och ro njuta av tillvaron. Endast en enda ibland dem var så 
beskaffad, att han varken dag eller natt kunde förgäta sin längtan efter 
söner, att han långt hellre hade velat vara en daglönare av ringa stånd än 
en baron Löwensköld av den yppersta härkomst, då han måste leva i den 
vissheten, att hans ätt inte skulle komma att fortvara.



Aldrig kunde Adrian Löwensköld, denne präktige herre till Hedeby, som 
ständigt förbättrade och förskönade sitt hus och sin egendom, denne 
rättvise husbonde, som sökte göra alla sina underlydande lyckliga, värja 
sig mot den känslan, att han hade förbrutit sig mot landet, mot för 
fäderna, mot hela mänskligheten, då han endast hade skänkt världen fem 
döttrar, men ingen son, ingen av dessa plikttrogna, duktiga arbetare, som 
i forna tider hade förhjälpt Sverige till storhet och makt. Helt visst 
försökte han vara rättvis och inte lägga skulden på oskyldiga, men han 
kunde inte rå för, att livet blev honom motbjudande, då han måste 
tillbringa det i sällskap med idel fruntimmer. Han visste ju, att varken 
hans hustru eller hans gamla faster eller de fem döttrarna eller deras 
lärarinna var orsak till hans olycka. Men det fiände dock varje dag, att 
han trädde in i deras krets som en glädjestörare, ur stånd att förlåta, 
att han inte i stället för dessa stillsamma, sediga fruntimmer hade 
omkring sig en skara av odygdiga, larmande, storätande pojkslynglar.



Denna beständiga otillfredshet gjorde honom gammal i förtid. Det fanns 
verkligen inte mycket kvar hos honom av den unge, glade riddar Solsken, 
som på sin tid hade gift sig med den omtalade skönheten Marianne 
Sinclaire. En god del av sin ungdoms strålande humör torde han ha mistat, 
då Marianne dog efter bara ett års äktenskap. Hans andra gifte, med den 
rika fröken Wachthausen från Kymmelsta, hade varit ett resonemangsparti, 
och den hustrun kunde inte hålla borta hans förtärande längtan. Men den 
forna starka livsglädjen skulle säkert ha kommit tillbaka, om han bara 
hade ägt en son. Med honom skulle han ha dragit på jakt eller företagit 
långa fisketurer. Liksom i sin lustiga ungdom skulle han än en gång 
ha gett sig ut på dagslånga resor för att få dansa en natt. Nu däremot 
gick han omkring i sitt hus, uttråkad av allt detta ömtåliga, småsinnade, 
kvinnfolksaktiga, som ständigt mötte honom.



Just på den tiden, då baron Adrians hjärta höll på att stelna till ohj
älplig hårdhet, hände det sig emellertid, att hans bror Göran, en eländig, 
föraktad landstrykare, som hade råkat i fiendskap med hela sin familj, kom 
körande fram till stora ingången på Hedeby.



Detta var något oerhört. Vid andra av traktens herrgårdar brukade denna 
underliga, förkomna människa, som levde bland tattare och hästskojare och 
var gift med en skojartös, rätt ofta visa sig med sin smutsiga vagn, fylld 
av trasor, ungar och alla slags stinkande bylten, för att byta hästar 
eller köpa upp lump. Men aldrig förr hade det hänt, att han hade vågat sig 
fram till broderns dörr.



Det är inte lätt att säga i vilken grad det liv, som Göran Löwensköld hade 
fört, hade utplånat det förflutna ur hans minne.



Sedan flera dagar rasade ett förfärligt yrväder, och medan hans lilla gula 
hästkrake långsamt arbetade sig fram genom snödrivorna i allen, som förde 
upp till Hedeby, drömde sig kanske den stackars skojarbaronen tillbaka 
till sin ungdom. Kanske tyckte han sig åter vara en pojke på hemväg från 
skolan i Karlstad, och kanske väntade han, att de båda ståtliga 
föräldrarna skulle stå på tröskeln och hälsa honom välkommen. Han tänkte 
sig, att tjänarna skulle komma utstörtande för att befria honom från 
fotsack och slädfäll. Ivriga händer skulle slita av honom pälsen, rycka 
mössan av huvudet, knäppa upp bottforerna. Modern skulle inte fort nog få 
fram honom ur ytterkläderna för att kunna omfamna honom, föra honom fram 
till brasan, skänka i åt honom sjudande hett kaffe för att slutligen bli 
sittande alldeles stilla och bara sluka honom med ögonen.



Man vet ju, att om vintern, då yrvädersdagarna följa varandra i långa 
rader, då alla vägar är igensnöade och ingen resande vågar sig ut, då är 
fönsterna på de ensamma lantgårdarna aldrig tomma på nyfikna spejare, som 
ihärdigt blickar neråt allen, väntande på något 
nytt, på något omöjligt, på man vet inte vad.



Under sådans dagar blir till och med ankomsten av en skojsrryss en stor 
händelse, som rapporteras från rum till rum, och redan medan den lilla 
gula hästråttan kravlade sig fram genom allen, blev baron Adrian 
underrättad om vad det var för en gäst, som nalkades.



Dock--när han med sin mest avvisande min trädde ut på husets tröskel och 
beredde sig att ge sin bror ett sådant mottagande, att han varken skulle 
våga ett skämt eller en motsägelse, såg han, att Göran, denne föraktade 
dagdrivare, denne förlorade son, som hade bragt skam och skada över honom 
under hela hans liv, inte denna gång kom körande i sällskap med svartögda 
tattarungar eller otäcka tiggarkäringar, utan med just det, som han 
önskade sig mer än något annat och som hade förnekats honom, den trogne 
och rättfärdige.



Och det var inte något understucket barn, som den trasige landstrykaren 
med det förstörda galgfågelsansiktet nu plockade fram ur skojarryssens 
trasbylten, därtill liknade det alltför mycket det porträtt av hans far, 
som tronade över salongssoffan på Hedeby. Han igenkände detta milda, 
förfinade ansikte med de stora drömögonen, som han så ofta hade beundrat. 
Det var inte nog med att brodern hade en son, utan också den från en av 
hans stammödrar nedärvda skönheten, som inte hade kommit någon av hans 
döttrar till del, kunde tiggarbarnet berömma sig av.



Men i detta ögonblick var det inte mycket bevänt med den siste Löwensköld. 
Då hans far nu lyfte upp honom ur släden, hängde han nästan medvetslös i 
hans armar, ögonen sjönk ihop, både händer och kinder var blåfrusna.



Det blev således ingenting av med att baron Adrian med några kraftiga ord 
skulle ha visat brodern från gården, utan då denne kom med barnet på armen 
och han läste en tveksam fråga i hans blick, då glömde baron Adrian allt, 
vad han själv hade fått lida för denne brors skull, han glömde också alla 
de bekymmer, som han hade berett föräldrarna, och slog upp husets dörr på 
vid gavel.

Dock längre än in i förstugan gick inte Göran Löwensköld. Då brodern 
också slog upp salsdörren och han såg en flammande spisbrasa och möbler 
och tapeter, som han kände igen från sin barndom, stannade han och skakade 
på huvudet.



--Nej, sade han. Det där passar inte för mig. Jag går inte längre än hit. 
Men kanske du vill ta hand om barnet?



Baron Adrian tog emot barnet som den dyrbaraste skatt och började genast 
stryka och knåda den lilla kroppen för att få den varm. Han kallade intet 
av sina fruntimmer till hjälp. Han visste ju, att han måste göra detta 
längre fram, men under dessa första ögonblick ville han behålla barnet för 
sig ensam. Och helt hastigt lade han sin borstiga kind mot det lilla 
tiggarbarnets kalla och smutsiga till en skygg smekning.



--Han är så lik far, sade han med litet osäker röst. Du är lycklig, Göran, 
som har en son.



Da baron Göran såg hur hans bror tryckte barnet intill sig, då borde han 
ha vetat, att ägaren till Hedeby var beredd att ge honom iöda och husrum 
till hans sista stund, bara därför att han var nog lycklig att äga en son. 
Han borde ha vetat, att hädanefter skulle hans bror ha fördrag med hans 
gäckerier, hans lättja, hans kortspel, hans dryckenskap utan att någonsin 
mer säga honom ett förebrående ord.



Trots detta tycktes han inte känna någon lust att stanna, utan närmade sig 
utgången.



--Du kan väl förstå, att jag inte hade kommit hit, om jag inte hade varit 
tvungen, sade han. Vi har farit omkring så länge i yrvädret, att han höll 
på att frysa ihjäl för mig. Jag måste hit med honom, annars hade han gått 
kaputt. Jag har arbete, som väntar på mig i prostgården, och dit far jag 
nu. Jag kommer och hämtar honom, så snart som det blir slut på ovädret.



Han stod med handen på dörrklinkan, då han yttrade detta. Baron Adrian gav 
intet direkt svar. Kanske att han inte en gång hörde vad brodern sade. Han 
var helt och hållet upptagen av harnet.

--Hör du, Göran, han är förfrusen om händerna. Vi måste gnida honom 
med snö. Vill du hämta in litet?



Göran Löwensköld mumlade något otydligt, som ljöd som ett tack och farväl, 
och öppnade dörren. Baron Adrian trodde, att han gick ut för att hämta in 
snö, såsom han hade bett honom. Men om ett par ögonblick hörde han 
pinglandet av en bjällra, och da han blickade ut, märkte han, att hans 
bror for sin väg. Han piskade på den gula kraken, så att den satte av i 
full karriär, och den lätta yrsnön stod omkring den som ett dammoln.



Baron Adrian kunde första, att det fanns mycket i hemmet, som det var 
pinsamt för brodern att återse, och förvånade sig inte över hans flykt. 
För övrigt sysslade hans tankar endast med barnet. EIan tog själv in snö 
för att gnida liv i det förfrusna lilla ansiktet och i händerna, och redan 
under det att han höll på härmed, började han lägga planer för framtiden. 
Aldrig skulle han tillåta, att den siste Löwensköld återlämnades till 
brodern för att växa upp bland hans vilda kamrater.



Vad Göran Löwensköld hade i sinnet, då han reste bort från Hedeby, är inte 
lätt att säga. Det är möjligt, att han ämnade vända tillbaka om ett par 
timmar för att hämta barnet och på samma gång få tillfälle att njuta av 
broderns raseri över att än en gång ha låtit sig luras och bedragas. Ännu 
då han reste bort från gården, gapskrattade han vid tanken på hur brodern 
hade lagt sin kind intill tiggarbarnets och hur stolt han hade lyft på 
sina armar denne nye uppehållare av namnet och ätten.



Men hur det kom sig, så dröjde inte skrattet länge på läpparna. Han satt 
där med den barslitna pälsmössan djupt nerdragen i pannan och for framåt 
vägen utan att tänka på vart det bar. Djupa och besynnerliga tankar rörde 
sig inom honom, tankar, som begärde att genast bli satta i verket.



Till Bro prostgård, dit han hade sagt att han ämnade sig, reste han alls 
inte, och då nästa morgon ett bud från Hedeby kom dit för att fråga efter 
honom, kunde ingen där ge något besked. Men längre fram på förmiddagen kom 
ett par bönder, som hade varit ute för att ploga upp den igen snöade 
vägen, till Hedeby för att underrätta baronen, att man hade funnit hans 
bror landstrykaren död i ett landsvågsdike. Han hade kört ner där under 
mörkret, och skojarryssen hade vält. Han hade väl inte haft krafter att 
vräka den av sig, utan hade blivit liggande på bottnen av diket och frusit 
ihjäl.



Ingenstädes kunde det gå lättare att under mörker och snöyra ta miste om 
vägen än på den jämna slätten omkring Bro kyrka. Det föreföll inte alls 
omöjligt, att Göran Löwensköld, skojarbaronen, hade omkommit genom ett 
olycksfall.



Man behövde visst inte tro, att han hade sökt döden frivilligt, för att 
hans barn skulle få stanna i den goda tillflyktsort, som han hade skaffat 
det i ett anfall av sitt vanliga elaka skämtlynne.



Han var en nära nog förryckt människa, denne Göran Löwensköld, och det är 
förvisso inte lätt att rätt förklara hans handlingssätt. Men man visste 
ju, att han med en helt rörande kärlek hade omfattat detta sitt yngsta 
barn. T dess ansikte hade han återfunnit de Löwensköldska släktdragen, och 
han tyckte väl, att det tillhörde honom på ett annat sätt än de svartögda 
tattarungar, som förut hade vuxit upp omkring honom. Det torde inte vara 
en fullkomlig omöjlighet,



att han hade givit sitt liv för att skydda detta barn för armod och 
elände.



Då han kom resande till Hedeby, hade han väl inte haft någon annan tanke 
än att driva gäck med sin förträfflige bror, som förgicks av längtan efter 
söner. Men då han hade trätt inom det gamla hemmets väggar, då han hade 
känt hur redbarhet, trygghet och välvilja strömmade emot honom, då hade 
han sagt till sig själv, att han önskade, att detta hans yngsta barn, det 
enda, som riktigt var hans eget, skulle få stanna här och att han måste 
lägga sin resa så, att han aldrig behövde komma åter och hämta det.



Men ingen vet hur det verkligen förhöll sig. Livet ¨ar väl inte för honom 
något så dyrbart, att han behövde tveka att kasta det ifrån sig. Det var 
kanske en länge mird önskan, som nu blev fullbordad. Han var kanske glad 
att ha funnit en slutgiltig förevändning för en handling, som han 
dittills hade uppskjutit av likgiltighet eller slöhet.



Och vem vet? Kanske gladde det honom ännu i dödsögonblicket att kunna 
spela sin ende bror, som alltid hade förstått att hålla sig på rätta sidan 
av livet, ett nytt spratt. Kanske gjorde det honom ett nöje att lura honom 
en sista gång. Drog sig kanske hans läppar till ett sista försmädligt löje 
vid tanken på att barnet, som han hade lagt i broderns armar, inte var 
annat än en flicka, att det endast var en förklädnad, som hade öppnat 
fädernehemmets dörrar för den usla tattartösen.



FRIHERRINNAN.



Samma dag, som skojarbaronen hade lämnat sitt barn på Hedeby, hade baron 
Adrian Löwensköld kommit in till middagsbordet i strålande humör.



I dag skulle han inte behöva sitta till bords med endast fruntimmer. I dag 
fanns det en pojke med i sällskapet. Han tyckte, att det var en annan luft 
i rummet. Han kände sig ung, munter, levnadsfrisk. Ja, han ämnade till och 
med föreslå sin hustru, att man skulle ta in vin och dricka ett glas för 
den nykomne.



Han gick rakt fram till sin plats vid det runda matbordet, knäppte samman 
händerna och lyssnade med böjt huvud till bordsbönen, som lästes av den 
yngsta av de små döttrarna.



När detta var gjort, sände han en strålanlde blick kring bordet för att 
finna brorsonen. Men hur han ansträngde sig, såg han inte till någon 
varelse i jacka och byxor. Det fanns inte annat än kjolar och trånga liv 
vid bordet nu som alltid.



Han drog samman de mäktiga ögonbrynen och gav till en fnysning. Han hade 
ju måst lämna ut brorsonen till barnkammarn, för att han skulle bli 
tvättad och omklädd, men var hans hustru verkligen så enfaldig, att hon 
inte lät barnet sitta med vid bordet? Visst var han en skojarunge med 
skojarseder, men alla de fem väluppfostrade döttrarna hans var inte värda 
så mycket som det barnets lillfinger.



Men innan han hann säga något om sin besvikelse, gjorde friherrinnan en 
liten rörelse med handen och pekade på en liten välkammad och välklädd 
flicka, som satt på stolen bredvid honom.



Han företog en hastig räkning och fann, att det satt sex småflickor med 
vid bordet den dagen. Han förstod, att man hade satt på pojken 
flickkläder. Det var ju helt naturligt. De trasorna, som han hade haft på 
sig, då han kom, hade han inte kunnat sitta till bords med, och på Hedeby 
fanns ingenting annat än flickkläder. Men håret, 
det krusiga gullhåret, hade man ju inte behövt fläta ihop till två 
kringlor, som dinglade vid öronen alldeles som på hans egna döttrar.



--Kunde ni inte ha fått låna ett par byxor hos rättarns, frågade baronen, 
så att pojken inte behövde se ut som ett spektakel ?



--Jo, genmälde friherrinnan, och svaret kom likaså behärskat som vanligt, 
utan ett spår av hån eller skadeglädje, å jo, det kunde vi nog ha fått, 
tänker jag. Men hon är klädd nu, såsom det är det rätta för henne.



Baron Adrian såg på sin hustru och på barnet, och sedan vände han på nytt 
ögonen mot hustrun.



--Jag är rädd för att Göran har spelat dig ett spratt igen, sade 
friherrinnan.



Och det fanns inte en skiftning i rösten, inte en glimt i ögonen, som 
förrådde, att hon i den här saken var av annan mening än mannen.



Och det var hon ju inte heller. Hon tyckte visst, att Göran hade burit sig 
skamligt åt och visat prov på sin vanliga elakhet. Om det i djupet av 
själen rörde sig något annat, så var det alldeles mot hennes vilja.



Men om nu en människa är skapad till dörrmatta och blir trampad på alla 
dagar, så kan det väl inte hjälpas, att den mattan erfar en liten rörelse 
av belåtenhet, om han, som trampar hårdast och har de vassaste 
järnspikarna i klacken, skulle komma att göra en liten oskadlig 
kullerbytta.



Och när friherrinnan såg, att mannen drog ihop pannan i rynkor och att han 
visade ifrån sig stekfatet, som husjungfrun bjöd omkring, alldeles som om 
den här malören skulle ha berövat honom aptiten, så började kroppen skaka 
på henne, fastän ansiktet alltjämt höll sig orörligt.



Sedermera undrade hon mangen gång hur det skulle ha gått både henne själv 
och den gamla fastern och guvernanten och de sex döttrarna, om inte hennes 
man hade rest sig från stolen med en stygg svordom och skyndat ur rummet. 
Hon själv hade inte kunnat hålla sig allvarsam ett ögonblick 
längre. Hon var tvungen att skratta, och på samma sätt var det med 
de andra. Allesammans var de tvungna att kasta sig bakåt på stolarna och 
storskratta.



De skrattade högt och jublande, den ena värre än den andrs, och på samma 
gång skämdes de. Det var ju alls inte rätt att skratta åt att den, som var 
far och man och husbonde, hade blivit lurad. De var sediga och 
väluppfostrade, och de ogillade sig själva i allra högsta grad. Men detta 
skrattet kom ur själva naturdjupet, och de kunde inte hålla det tillbaka, 
om de inte ville kvävas.



Det var ett stort uppror. Under ett par minuter kastade de av sig allt, 
som tyngde och kvävde, och kände sig fria och överlägsna. De trodde, att 
de aldrig mer skulle känna sig så kuvade och förskrämda som förr, därför 
att de hade kunnat skratta åt förtryckaren. Medan de skrattade åt honom, 
förlorade han sin fruktansvärda storhet och blev en liten vanlig människa 
som de själva.



Och friherrinnan, som alltid talade om baron Adrian som den bästa bland 
äkta män och om sig själv som den lyckligaste bland hustrur, friherrinnan, 
som aldrig tillät någon främmande, ja, inte en gång fastern eller 
guvernanten, att göra den minsta anmärkning på mannens uppförande, 
friherrinnan lovade sig själv, att om någonsin Göran Löwensköld komme i 
hennes väg, så skulle hon försöka göra något för honom till tack för denna 
stunds lustighet.



Men nästa dag, då skojarbaronen hade funnits liggande ihjälfrusen i ett 
dike på prostgårdsängarna och han hade blivit hemkörd till Hedeby stel och 
kall, då hade hon i alla fall inte lyft ett finger för att visa honom den 
sympati, som hon under några flyktiga minuter hade känt för honom. Mannen 
hade fått ordna med likfärd och begravning alldeles efter eget tycke utan 
den minsta protest från hennes sida.



Baron Adrian kostade på svepning och beställde kista och lät öppna 
familjegraven. Han gjorde upp med prästerskapet i Bro om dagen för 
bisättningen och for själv med några av sina underhavande till kyrkogården 
och övervar begravningen.

Men mer gjorde han heller inte.



Han tillät inte, att man satte upp vita lakan för fönsterna på Hedeby, 
inte att man strödde granris på vägen, inte att friherrinnan och hennes 
döttrar klädde sig i svart. Han inbjöd inte några av socknens herremän att 
gå med i likprocessionen, han beställde inte begravningskonfekt, och han 
höll inte något begravningskalas i sitt hem.



I hela Bro socken fanns det inte en människa, som var annat än glad över 
att Göran Löwensköld var död. Hädanefter skulle det inte mer hända, att 
han antastade herremännen på Broby marknad, klappade dem på axeln och 
kallade dem för du och kära bror, därför att han en gång i världen hade 
varit kamrat med dem i Karlstads skola. Det var gott för litet var att 
veta, att det aldrig mer kunde falla honom in att vilja byta sig till ett 
förnämligt och gott guldur mot en bucklig silverrova eller ett präktigt 
fyra års sto mot en gammal skinkmärr. Visst var det skönt, att han var 
borta. Så länge han levde, fanns det ingen säkerhet för vad han kunde 
hitta på att begära eller för den hämnd, som han kunde komma att ta, om 
man sade nej till honom.



Men i alla fall tyckte nu hela Bro socken, att baron Adrians uppförande 
vittnade om alltför stor hämndlystnad. Man sade, att när baron Göran hade 
mistat livet, så borde ju brodern ha glömt det gamla grollet och fört 
honom till graven med heder och ståt.



I själva verket klandrade man friherrinnan nästan ännu mera än mannen, 
därför att man hade väntat sig mera förbarmande av ett fruntimmer. Tänk 
bara, att hon inte hade lagt en blomma på kistan ! Man visste, att den 
väldiga kallan, som stod i matsalen på Hedeby, blommade just vid den här 
tiden, och ingenting är ju så passande att ge en död med på den sista 
färden som en kallablomma, men det hade inte blivit gjort. Vad skulle man 
säga om sådant? Var det inte nästan omänskligt att inte vilja kosta på 
svågern så mycket som en kallablomma?



Mången tyckte nog också, att baron Görans hustru borde ha blivit 
underrättad om mannens död, och man undrade på att inte friherrinnan 
gjorde någon påminnelse härom.

Och åt flickan, åt Göran Löwenskölds mest älskade barn, borde hon 
väl i alla fall ha låtit sy en sorgklänning. Så underdånig sin man och så 
rädd för honom kunde hon väl inte vara, att hon inte tordes ta en 
sömmerska i huset och skaffa passande kläder åt det faderlösa barnet.



Friherrinnan på Hedeby var, som alla visste, en ganska klok dam, som 
mycket väl hade reda på vad som passade sig. Och hon borde ju ha känt det 
som en plikt att tala mannen till rätta, då han felade. Men det märkte man 
ingenting av denna gång.



Den smutsiga skoj arryssen, med trasor och bylten, med förtennarverktyg, 
brännvinskutting och flottiga kortlekar, och den lilla skojarhästen, som 
hade stått kvar bredvid husbondens lik, ända tills att människor hade 
kommit tillstädes och grävt upp den döde ur drivorna, hade förstås också 
blivit förda till Hedeby. Släden hade blivit inställd i ett uthus och 
hästen i stallet, och med undantag av att hästen hade fått foder och 
vatten, hade ingen bekymrat sig om dcnna del av skojarbaronens 
efterlåtenskap. Men dagen efter begravningen befallde baronen, att hästen 
skulle skos om och få en extra foderranson, så att man kunde förstå, att 
han ämnade sända ut den på långresa.



Den tiden fanns det en rättare på Hedeby, som var född och uppvuxen i en 
av de nordliga Värmlandssocknarna, där det löst kringdrivande tattarfolket 
hade sina vinterkvarter. Han kände till skojarsläkten, där baron Göran 
hade blivit ingift, och visste var den hade sitt tillhåll. Åt honom gav nu 
baron Adrian i uppdrag att föra den gula hästråttan tillbaka till hemmet 
med ryssen och allt, vad däri fanns, och att underrätta baron Görans 
hustru om att mannen var död.



Men det var baronens mening, att han inte bara skulle föra hem ryssen och 
förtennarverktygen och kortlekarna och all den andra trasdoningen. Han 
skulle också föra med sig brorsdottern. Hon hade ingen rätt att vistas på 
Hedeby. Hon skulle skickas tillbaka till det folket, varifrån hon var 
kommen.



Dagen efter begravningen underrättade alltså baron Adrian sin hustru 
om att flickan skulle sändas hem nästa morgon. På samma gång sade han 
till, att hon skulle klädas i desamma paltorna, som hon hade haft på sig 
vid ankomsten. Han tillade också några ord om att han antog, att hon, 
friherrinnan, var belåten med att inte vidare behöva ha skojarungen i 
huset.



Friherrinnan svarade inte ett ord. Hon protesterade inte mot att barnet 
skulle föras från Hedeby. Hon bara reste sig för att gå in i barnkammarn 
och ge barnflickan besked.



Hela den dagen kunde man hos friherrinnan märka en besynnerlig oro, hon 
kunde inte sitta stilla. Hon gick från syssla till syssla, och hon rörde 
oupphörligt läpparna, fastän inte ett ljud kom över dem.



Hon syntes oftare än vanligt den dagen i barnkammarn, hon satt där helt 
tyst och gav akt på det främmande barnet. Den lilla flickan stod, så länge 
som det fanns en smula dager, vid fönstret och såg neråt allen. Så hade 
hon stått alla dagar, alltsedan hon hade kommit till Hedeby. HOD stod där 
och väntade på att hennes far skulle komma och hämta henne. Hon var skygg 
och främmande och brydde sig inte mycket om att leka med de andra barnen. 
Hon skulle visst inte bli ledsen över att bli hemskickad.



När det blev natt och friherrinnan låg i bredsängen vid mannens sida, 
kände hon alltjämt samma oro och var ur stånd att sova. Hon sade till sig 
själv, att nu var hon kommen till gränsen, nu var stunden inne, då hon 
måste sätta sig upp emot sin man. Detta, som han nu hade i sinnet att 
göra, det fick inte ske.



Det stod klart för friherrinnan, att baron Göran hade kört ihjäl sig med 
vilje, för att dottern skulle få stanna kvar på Hedeby. Han hade älskat 
henne, och han hade gripits av önskan, att hon skulle få växa upp i ett 
gott hem och bli till en riktig människa. Han hade tänkt sig, att hon 
skulle bli uppfostrad efter sitt stånd och bli gift med en herreman. Hon 
skulle inte bli någon skojarkäring och åka omkring på skojarlasset, 
svärjande och skrikande, omgiven av svärjande och skrikande skojarungar.

För att uppnå allt det där hade han betalat med livet. Han hade 
förstått, att så mycket ville det till, men han hade inte dragit sig för 
kostnaden, utan han hade betalat.



Förstod hennes man vad hans bror hade velat? Det var nog möjligt, att han 
förstod, men han gjorde sig nu ett nöje av att neka brodern det, som 
denne hade velat köpa med sitt liv. Och detta måste hon, hustrun, förbjuda 
honom.



Hon måste säga det så, att hon blev åtlydd. Hon fick lov att tala med 
myndighet och kraft. Han fick inte sända bort brorsdottern. Det var orätt. 
Hon förstod, att det var en handling, som skulle dra straff med sig. Hon 
hade tegat allt hittills. Hon hade låtit honom ordna med begravningen, som 
han bäst ville. Hon hade sparat sig. Det där andra hade ju egentligen 
ingenting betytt.



Hon låg och tänkte på hur hon hade sett svågern sitta nerhukad i släden, 
då han hade åkt från gården. Hon sökte föreställa sig hans dödsmörka 
tankar, då han for omkring i yrvädret. Kunde man tänka sig, att en sådan 
man skulle ha ro i sin grav, om han bleve nekad det, som han hade velat 
vinna med sitt offer? Här på Hedeby kände man nog till, att en död hade 
makt att hämnas.



Hon måste tala. Det gick inte an, att man nekade att lyda en död. Hurudan 
han än hade varit i livet, så hade han nu skaffat sig rätt att bli åtlydd.



Hon knöt sina händer, och hon slog sin egen kropp och bestraffade sin 
feghet. Varför väckte hon inte mannen ? Varför talade hon inte med honom?



Hon hade anat vad mannen hade i sinnet, och hon hade företagit en liten 
motåtgärd. Redan samma dag, som baron Göran hade blivit funnen, hade hon 
tagit hans dotter med sig och gått på besök till en fattig koja, där tre 
barn låg sjuka i mässling. Hennes egna döttrar hade haft sjukdomen, om det 
främmande barnet hade haft den, visste hon inte, men hon hoppades, att så 
inte måtte ha varit fallet. Var dag hade hon sedan givit ul;t på tösen och 
spanat efter sjukdomssymptom. Men ännu hade de inte visat sig. För resten 
visste hon av gammalt, att sjukdomen inte bröt ut förrän på elfte dygnet, 
och nu var det bara det åttonde.

Hon sköt upp minut efter minut, timme efter 
timme. Hon började frukta, att hon alls inte skulle få mod att tala.



Men vem var hon då? Varför var hon så eländigt feg? Vad skulle det 
egentligen kunna hända henne, om hon talade? Mannen skulle inte slå henne. 
Det skulle alls inte kunna komma i fråga.



Men han hade en vana att alldeles se förbi henne, att inte bry sig om vad 
hon sade. Att tala till honom det var för henne som att ställa sig och 
predika för ett isblock.



Friherrinnan hade ännu ett bekymmer, som oroade henne på det högsta. Det 
var så, att mannen förra året på en bjudning i Karlstad hade råkat en 
avlägsen släkting, Charlotte Löwensköld, som var gift med kommerserådet 
Schagerström. Charlotte och baron Adrian var gamla bekanta sedan den 
tiden, då hon hade varit förlovad med hans kusin KarlArtur Ekenstedt, ja, 
hon hade till och med en gång besökt Hedeby i sällskap med fästmannen. Nu 
hade hon och baronen råkat in i ett förtroligt samspråk, baronen hade 
beklagat, att han inte ägde en son, endast en massa döttrar, och Charlotte 
hade frågat om han inte skulle vilja låta henne övertaga en av döttrarna, 
för i hennes hem fanns det inga barn alls. Hon hade haft en enda dotter, 
men denna var död.



Det var naturligt, att baronen hade förklarat sig mer än villig, och 
Charlotte hade sagt, att hon skulle tala vid sin man och höra hur han 
ställde sig till förslaget. Kort efteråt hade det kommit en skriftlig 
förfrågan om baronens på Hedeby verkligen skulle vara villiga att avstå en 
av sina döttrar till herrskapet Schagerströms att uppfostras som eget 
barn. Baronen hade omedelbart svarat ja. Han hade inte ens gjort sig mödan 
att efterhöra om hans hustru kunde vara av annan mening. Det var ju 
självklart, att ett dylikt erbjudande från den rikaste familjen i Värmland 
inte kunde avvisas. Barnet skulle få växa upp som en prinsessa, och 
omätliga fördelar kunde vinnas genom att man trädde i så intim förbindelse 
med en mäktig man.



Friherrinnan hade inte heller gjort några direkta invändningar, men hon 
hade försökt att dra ut på tiden. Charlotte ville själv komma till 
Hedeby för att välja ut den av de små flickorna, som bäst passade henne, 
men resan hade blivit uppskjuten nu i väl ett halvår. Och uppskovet 
berodde nog till största delen på friherrinnan. Hon hade skrivit, att hon 
hade en klänningsväv uppe och att hon helst ville ha väven nere och 
klänningarna sydda, så att döttrarna hade något snyggt att sätta på sig, 
då Charlotte skulle komma och mönstra dem. En annan gång, då Charlotte 
hade velat komma, hade barnen haft mässling, så att visiten även då hade 
måst uppskjutas. Nu hade inte friherrinnan hört något ifrån Charlotte på 
rätt länge, och hon hade hoppats i sitt stilla sinne, att den rika frun, 
som hade så mycket att sköta om i sitt stora hus, skulle ha glömt bort 
alltsammans.



Men då detta hade hänt med baron Göran, hade friherrinnan skrivit till 
Charlotte och bett henne komma. Nu ville hon alltså avstå en av sina 
döttrar till henne. Det var ett offer, som hon gjorde för mannens vilja. 
Hon tänkte, att om hon gick honom till mötes härvidlag, så skulle hon 
kunna fordra av honom, att hon finge behålla det främmande barnet i sitt 
hus.



Men nu hade allt detta varit till ingen nytta. Mannen hade varit henne för 
snar. Mässlingen hade inte brutit ut. Charlotte hade inte kommit. Om några 
timmar skulle flickan sändas bort.



Hon låg och räknade efter hur långt det kunde vara från Hedeby till Stora 
Sjötorp. Hennes brev var väl nätt och jämnt framkommet. Och en sådan 
förskräcklig köld, som det hade blivit, sedan snöyran hade upphört! Inte 
kunde man tänka sig, att Charlotte skulle ge sig ut i sådant väder. Hela 
natten hörde hon hur det smällde i knutarna, som om någon hade stått och 
dunkat i väggen med en tung klubba.



Hon hörde hur det började röra sig i köket. Köksan lade ved på härden och 
slamrade med grytorna. Från barnkammarn hördes också några svaga ljud. Det 
var barnjungfrun, som steg upp för att sätta på skojarungen hennes gamla 
paltor.



Friherrinnan uttalade mannens namn ett par gånger, inte alls högt, men 
ganska tydligt. Han rörde på sig något litet, men sov vidare. Om han 
hade vaknat, så hade hon kanske talat, men att än en gång göra ett försök 
att väcka honom, det översteg hennes krafter.



Hon hörde, att det gick i köksdörren. Det måste vara förskräckligt kallt 
ute. Gnisslandet, då dörren vände sig på sina hakar, hördes genom hela 
huset. Hon förstod, att rättarn, som skulle föra bort barnet, hade kommit 
in för att hämta det.



Strax efteråt gläntade huspigan på sängkammardörren och frågade om baron 
eller friherrinnan var vaken.



Baron Adrian satte sig genast upp i sängen och undrade vad det var frågan 
om.



--Det är rättarn, sade flickan. Han bad mej gå opp och säga baron, att det 
är så kallt i dag, att han inte vågar sej ut. Han säger, att skinnet 
flåddes åv handen, då han tog i stallnyckeln. Hemma hos honom har både 
bröd och smör fruse i natt, och isskorpan på vattensån var så stark, att 
han måste slå sönder den med yxa. Och han säger, att när det är så pass 
kallt här, så är det fäll än värre där oppe i norr, dit han ska resa.



--Kom hit med din vaxstapel, sade baron Adrian till huspigan, så att jag 
får eld på ljuset!



Flickan kom in i rummet och tände talgljuset på nattduksbordet. Baronen 
steg upp ur sängen, slog nattrocken om sig och gick till fönstret för att 
se på termometern. Hela fönstret var täckt med tjockt rim, som klädde det 
så tätt som en fäll, men mittför termometern fanns ännu en liten smula 
klart glas. Baronen tittade efter kvicksilverpelaren, men den var alldeles 
försvunnen, alldeles nerkrupen i kulan.



Han förde ljuset upp och ner framför termometern.



--Det måtte vara mer än fyrti grader kallt, mumlade han.



--Rättarn säger, att själv kunde han väl reda sej, om baron nödvändigt 
vill ha lasset i väg, sade husjungfrun, men någe barn vill han inte ha mä 
sej i ryssen i sån vinter.



--Säg honom, att han drar åt helvete! röt baronen och drog täcket över 
öronen.

Flickan stod kvar, oviss om vad detta svar skulle ha att betyda, men 
friherrinnan förklarade saken.



--Baron menar, att du ska säga till rättarn, att han inte behöver resa, 
förrän kölden har gett med sig. Du kan också gå opp i barnkammarn och tala 
om för Marta, att barnet inte ska fara härifrån.



Friherrinnans röst var lika behärskad, som den brukade vara. Det fanns 
ingenting alls i den, som förrådde den oändliga lättnad, som hon erfor.



Kölden höll i sig. Inte den dagen och inte nästa dag heller kunde man 
sända ut barnet. Men framemot kvällen på andra dagen blev det omslag. Och 
baronen befallde genast, att följande morgon skulle flickungen ur huset.



Friherrinnan sade inte precis emot, men hon gjorde några antydningar om 
att barnet hade sett besynnerligt ut både den dagen och den förra. Hon var 
rädd för att den lilla inte var riktigt frisk.



Baron Göran såg kallt på hustrun.



--Det tjänar ingenting till, sade han. Det här barnet kommer inte att 
stanna i mitt hus. Tror du, att jag är så förtjust i jäntor, att jag vill 
ha ännu en att dra försorg om?



Men då friherrinnan efter kvällsmaten gick in i barnkammarn för att se hur 
de små hade det, låg den främmande tösen där röd och upphettad och hostade 
i ett kör.



Vet friherrinnan jag tror säkert, att hon får mässlingen, sade 
barnflickan.



Och friherrinnan kunde inte neka till att det hade börjat ungefär på samma 
sätt, då hennes döttrar hade fått sjukdomen förra hösten.



--Det var ju för illa detta, sade friherrinnan. Baron har just sagt ifrån, 
att hon ska skickas hem till sitt i morron bittida.



Hon betänkte sig ett par ögonblick, därpå sände hon barnflickan till 
mannen för att bedja honom komma in i barnkammarn ett ögonblick och se vad 
det kunde vara för ett fel med det främmande barnet.



Baronen kom, och inte för att han förstod sig synnerligen mycket på 
sjukdomar, men att det inte stod rätt till med brorsdottern, det 
måste han ju medge. Han tvivlade visst inte på att hon skulle få mässling, 
för det såg ju ut, som om det skulle vara omöjligt att bli av med den här 
skojarungen.



Och mässling blev det, och vare sig baronen misstänkte eller ej, att 
friherrinnan hade haft sin hand med i spelet för att skaffa barnet en 
ofarlig sjukdom, så var han tvungen att behålla den lilla i sitt hem än en 
vecka och råkade i ett fruktansvärt humör. Till lycka för husfriden på 
Hedeby kom dock snart ett brev, som hjälpte honom ur hans missstämning. 
Det var från Charlotte Schagerström, som skrev, att om det goda föret 
varade, skulle hon anträda sin resa till Hedeby i medio av mars, den 
sextonde eller sjuttonde skulle hon vara att förvänta.



Baronen gick varje dag in i barnkammarn och såg efter om den främmande 
tösen ännu låg till sängs, för därefter dömde han. Och friherrinnan, som 
såg, att barnet hade fått sjukdomen mycket lindrigt och att fjällningen 
redan var överstanden, hade sin stora möda att hålla den lilla kvar i 
sängen. Barnjungfrun började tala om att den sjuka rnycket väl skulle 
kunna sätta på sig kläderna och vistas uppe. Det var mycket svårt för 
friherrinnan att överbevisa henne om att barnet borde ligga till sängs 
ännu några dagar.



Det var med en obeskrivlig lättnad, som hon den sextonde mars på 
eftermiddagen såg Charlottes släde köra in på gården. Den resande blev så 
väl mottagen, så kringklappad och kysst av sir värdinna, att hon tycktes 
förvånad. Hon hade kanske blivit litet misstänksam på grund av de ständiga 
uppskoven och trodde, att friherrinnan betraktade henne som en tjuv, som 
hade kommit för att lägga sig till med husets dyrbaraste egendom.



De fem småfröknarna Löwensköld blev tvättade, så att de runda, rödlätta 
ansiktena sken av tvål, och kammade, så att varje hårstrå låg slätt intill 
huvudet och de små hårda flätorna stod ut i runda ringar vid öronen. De 
fick sätta på sig sina hemsydda och hemvävda ylleklänningar och de 
bastanta, hemgjorda skodonen. Friherrinnan betraktade dem med sann 
modersstolthet, då hon förde in dem i salongen.

Hon tyckte, att de var de sötaste småflickor, som stod att finna på 
denna sidan av jordklotet.



Hon visste med sig, att de var friska och välskapade och väluppfostade, 
och det var inte utan en livlig förväntan, som hon kom in i salongen till 
Charlotte med hela den långa raden efter sig.



Charlotte såg hastigt från den ena till den andra, och hon behärskade sig 
fullkomligt. Hon var idel vänlighet och solsken, då hon tog småflickorna 
Löwensköld i hand och frågade dem vad de hette och hur gamla de var.



Men riktigt så stor förtjusning, som friherrinnan hade väntat sig, det 
visade hon kanske ändå inte.



Kanske rann henne i minnet den fina och förandligade skönheten hos 
överstinnan Ekenstedt, kanske tänkte hon på sin syster Marie-Louise och 
även på sitt eget lilla barn och hade därför litet svårt att förstå, att 
dessa småflickor bar namnet Löwensköld.



Hon såg genast, att de var snälla och friska och gladlynta och att de 
skulle bli förträffliga människor och husmödrar, de som modern, för henne 
liknade de i ett och allt. Liksom hon var de rödhåriga och småväxta och 
litet fetlagda med korta, trubbiga händer. De var alla fem stöpta i en 
form med runda kinder och uppnäsor och ljusa, blå ögon, och när de bleve 
fullvuxna, så att de inte som nu vore av olika längd, skulle man inte 
kunna skilja den ena från den andra.



Charlotte, som på den tiden var trettio år gammal, hade ännu kvar sin 
fulla fägring. Friherrinnan fann henne vida vackrare, än då hon hade 
besökt Hedeby som ung fästmö. Elegant och världsvan var hon nu därtill, 
och friherrinnan hade kanske en liten förnimmelse av att hennes döttrar 
inte riktigt skulle passa in i Charlottes nuvarande omgivning. Men den 
tanken visade hon ifrån sig. Hon visste, att på vilken plats i livet man 
ville sätta hennes döttrar, skulle de komma att fylla den, enkelt och väl.



Charlotte för sin del tänkte ungefär detsamma. Hon satt och undrade på hur 
hon skulle kunna vänja sig vid att ha en bondjänta, en liten ful och 
ograciös bondjänta, bredvid sig i hemmet, även om hon vore ett riktigt 
dygdemönster.

Inte var hon det allra minsta tillkrånglad eller 
uppblåst. Gudbevars, det kunde ingen säga om henne. Och nog förstod hon 
att sätta värde på bra folk. Hon sade till sig själv, att om hon toge till 
sig en av de här små snälla och rödhåriga och lärde henne att tycka om 
sig, så skulle hon få en vän, som aldrig skulle svika henne. Aldrig skulle 
hon tänka på sig själv, och hon skulle stanna kvar hos henne till sena 
ålderdomen, ty gift skulle hon förstås aldrig kunna bli, så ful som hon 
var.



I all hast tog hon sitt förnuft till fånga och lyckönskade sig till att få 
en liten fuling till fosterdotter. Det var en sann nåd av försynen. Om hon 
hade fått råda själv, så skulle hon nog ha valt ut åt sig en liten 
skönhet, som hade blivit bortskämd och tyckmycken och bara tänkt på sitt 
eget bästa.



Hon var inte den, som hade svårt för att bli god vän varken med stora 
eller små, och på ett par ögonblick gjorde hon alla de fem småflickorna 
Löwensköld sig underdåniga. Alla de tio blekblåa ögonen hängde vid hennes 
mun, alla de små händerna smög sig in i hennes, så snart som de kunde 
komma åt. Hon märkte, att vilken av dem, som hon behagade välja till 
fosterbarn, skulle hon följa henne utan knot eller betänkande.



Hon tyckte om deras troskyldiga sätt att svara på frågor, ja, hon hade det 
bästa intryck av dem. De var verkligen riktigt rara och lustiga.



Allting gick precis, som det skulle gå. Baron Adrian satt hela kvällen 
inne i salongen och gjorde sig älskvärd för den främmande, och 
friherrinnan försökte att vara glad, hon också, eftersom det såg ut, som 
om hennes offer skulle bli mottaget.



De fem småfröknarna var inte alls påträngande, men de höll sig hela tiden 
i Charlottes närhet, slukade henne med ögonen och väntade tåligt på att 
hon skulle skänka dem en nick eller ett leende.



Hon var nöjd med att de beundrade henne, men hon fann det besynnerligt, 
att hon inte alls kunde känna, att hon var i släkt med dem.



Under det att man satt vid kvällsbordet och hon alltjämt hade de fem 
röda huvudena framför sig och de fem paren blekblåa ögon stirrande på sig, 
greps hon av en hemlig förskräckelse. Tänk, om hon påtoge sig något 
alltför tungt, tänk, om hon inte skulle stå ut! Tänk, om hon skulle bli 
tvungen att skicka barnet tillbaka till föräldrarna, därför att det var 
för fult! Hon fann denna oro mycket överdriven, men hon beslöt i alla fall 
att vara litet försiktig. Hon skulle inte göra sitt val redan första 
kvällen. Hon skulle vänta till morgondagen.



Just som den friherrliga familjen hade nått till slutet av måltiden, 
hördes några starka skrattsalvor från ett närliggande rum. Charlotte såg 
litet förvånad ut, och friherrinnan skyndade sig att förklara, att hennes 
man hade flyttat köket från flygeln, där det hade funnits, sist Charlotte 
var här, in i stora byggnaden, vilket ju var en stor fördel, fast det inte 
kunde hjälpas, att man ibland hörde något buller därifrån in till 
matsalen.



Det blev nu rätt mycket talat om denna förändring, och då måltiden var 
till ända, bjöd baron Adrian Charlotte armen för att visa henne hur han 
hade ordnat och ställt.



De gick först in i salskammarn, och där förklarade baronen hur han hade 
rivit en vägg här och rest en mur där, och Charlotte lyssnade med stort 
intresse, för detta var saker, som hon förstod sig på.



Men medan de stod och resonerade härom, ljöd skrattsalvorna från köket 
allt våldsammare, och det kunde inte hjälpas, att de allesammans blev 
nyfikna. Småfröknarna sprang till och med fram och kastade upp köksdörren 
på vid gavel, utan att någon sökte hindra dem.



Högt på det stora köksbordet stod en fyraårig tös, klädd i linne och 
livstycke, men utan kjolar eller strumpor. I handen hade hon en piska, som 
var gjord av en grötkäpp och en spinnrockssnodd, och framför sig på golvet 
hade hon två spinnrockar, som hon smackade åt och klatschade med piskan 
över, så att man kunde förstå, att de föreställde två parhästar.



Man kunde också förstå, att det var fråga om kappkörning genom folkvimlet 
på en marknad. Hästarna flög fram med hisklig fart, hetsade av 
tillrop och piskrapp, och de kringstående måste skynda att kasta sig åt 
sidan.



--Å unna mä dej, Pej Olsa! Å väck mä ej, bonnknyfflaj !



--Å häj kommej den, som inte ä jädd föj länsman ellej polis!



--Å häj kommej skojerbajon!



--Å hej, hej, hej, nu ä dä majken i Bjo!



--Å hej, hej, hej, nu ä dä lustelitt å leva!



Hela köket genljöd av de muntraste skrattsalvor. Allas ögon följde 
barnet, som stod där med tindrande ögon och rosor på kinderna.



Det var så inne i sin lek, att man nästan tyckte sig se hur det krusiga 
gullhåret flög för vinden. Man tyckte, att hela köksbordet for fram genom 
marknadsvimlet som en skakande och välvande skojarvagn.



Barnet stod där spänstigt och vilt, det var fullt av gäckeri och 
lustighet. Alla i köket, från hushållerskan till stalldrängen, var 
alldeles bortkollrade. Alla hade vänt sig från sina sysslor för att följa 
barnets vådliga färd.



På samma sätt var det med dem, som stod i salskammardörren. De var slagna 
i bojor. Också de såg, att barnet visst inte stod på ett bord, utan på en 
hög vagn, också de såg folkhoparna, som kastade sig åt sidan, och 
hästarna, som med flygande manar stöltade fram i fyrsprång mellan 
marknadsstånd och åkdon.



Den, som först ryckte sig lös ur förtrollningen, var baron Adrian. Han 
hade kommit överens med hustrun, att det där äventyret med brodern inte 
alls finge omnämnas för Charlotte och att hon inte skulle få se 
skojarungen. Och friherrinnan hade sagt ja som vanligt och tillagt, att 
som den lilla ännu inte var fullt tillfrisknad från mässlingen, så måste 
hon naturligtvis hållas kvar i barnkammarn. Nu gick baronen helt resolut 
fram och stängde köksdörren. Sedan bjöd han Charlotte armen för att föra 
henne tillbaka in i herrskapsrummen.



Men Charlotte stod stilla, som om hon alls inte skulle ha märkt den 
erbjudna armen.

--Vad är det där för ett barn? frågade hon. Och vad är det för ett 
ansikte? Det måste ju vara av vår släkt.



Hon grep hårt om baronens arm, och det var nästan, som om hon skulle ha 
tårar i rösten, då hon fortsatte.



--Kusin får lov att säga mig om hon är av vår släkt! Jag känner, att jag 
är släkt med henne.



Baron Adrian vände sig bort utan att svara. Det blev hans hustru, som gav 
Charlotte besked.



--Det är en dotter till Göran Löwensköld. Hon har legat sjuk i mässling. 
Barnflickan har låtit henne komma ner i köket olovandes.



--Kusin har väl hört talas om min bror skojarbaronen? sade baron Adrian 
med hård röst. Flickans mor är en tattartös.



Men Charlotte gick fram till köksdörren, som om hon skulle ha gått i 
sömnen, öppnade den och gick mot bordet med utbredda armar.



Skoj artösen, som stod där uppe och lekte hästbytare, kastade en blick på 
henne, och den lilla vildhjärnan måtte ha funnit något hos Charlotte, som 
hon tyckte om. Hon slängde från sig piskan, och med ett handlöst språng 
kastade hon sig i Charlottes armar.



Charlotte tryckte henne intill sig och kysste henne.



--Dig är det, som jag vill ha, sade hon, dig, dig, dig.



Det var en räddning. Hon andades ut.



Fulheten, den förskräckliga fulheten, som hon hade kämpat med hela 
kvällen, fulheten, som hon hade försökt finna nyttig och bra, den lämnade 
hon nu åt sitt värde. Vad baronen skulle säga och vad friherrinnan skulle 
säga, det visste hon inte, men detta var det barnet, som hon hade rest ut 
för att finna.



Plötsligen ryggade hon två steg baklänges. Baron Adrian hade kommit tätt 
inpå henne med ögonen rödsprängda och händerna knutna. "Han ser ut som en 
tjur, som vill ta mig på hornen", tänkte hon.



I detsamma stod friherrinnan mellan henne och baronen, och hennes röst 
ljöd lugn och behärskad som vanligt, men mycket eftertrycklig.

--Om du tar det här barnet till dig, Charlotte, blir vi dig 
ofantligt tacksamma, både jag och min man.



--Blir jag? utbrast baronen med ett hånskratt.



Friherrinnan fullföljde med en mycket varm klang i rösten.



--Jag blir dig tacksam, därför att jag slipper att lämna ifrån mig någon 
av mina älskade små döttrar, men Adrian blir dig ännu mera tack skyldig, 
därför att du hindrar honom från att begå en handling, som han sedan 
skulle ha ångrat i hela sitt liv.



Kanske att det var den sanning, som låg i hustruns ord, eller kanske det 
var rena förvåningen över att hon vågade sätta sig upp emot honom, som 
slog baron Adrian med tystnad. Han vände sig emellertid bort och gick 
tigande ur rummet.

/X/



MARKNADSPRÄSTEN.



Kan man tänka sig ett ljuvligare uppvaknande, än då man hör, att 
tjänstflickan, som kommer in på morgonen för att tända en brasa i 
kakelugnen, ledsagas av ett par trippande barnfötter? Eller kan det finnas 
något roligare än att ligga dyrstilla med slutna ögon och märka, att en 
liten varelse, utan att fråga efter de lågmälta varningarna att inte störa 
den sovande, envisas med att rycka i täcket för att klättra upp i sängen? 
Och vilket lustigt jubelskrik sedan, då man sträcker ut armarna och 
hjälper den lilla klättrerskan och hon kommer ner tvärsöver en, klatschar 
en om kinderna med händer, som ännu är kalla efter morgontvättningen, 
nyper och sparkar och kysser ! Man kan inte göra annat än skratta med, 
jubla med, man börjar tala något slags barnspråk, man påminner sig i hast 
en mängd dumma smeknamn. Tjänsteflickan behöver verkligen inte be om ursäkt 
för att hon har låtit barnet följa med in. Det hade inte gjort annat hela 
morgonen än käftat och bett, att det skulle få råka den vackra frun, som 
det hade sett förra kvällen, och det hade lovat att vara stilla och tyst 
och alls inte störa.



Tjänstflickan vill ta barnet med sig ut igen, då hon lämnar gästrummet, 
men det kan ju alls inte komma i fråga. Den lilla, som kanske har fruktat 
något sådant, har krupit ner under täcket och låtsar sova. Så snart som 
dörren stänges, är hon vaken och börjar småprata. Hon berättar något om 
fadern, men hon talar suddigt och fort, och Charlotte kan inte följa med. 
Men det gör ingenting, det näpna behaget i barnrösten tjusar henne i alla 
fall.



Då brasan flammar som bäst, öppnas dörren, och tjänstflickan kommer in med 
kaffebrickan. Henne i spåren följer frun i huset, den lilla runda 
friherrinnan, som vill veta hur gästen har sovit. Hon serverar kaffet, tar 
sig en tår för egen räkning, sedan slår hon sig 
ner vid brasan och börjar språka.



Barnet har tystnat, men det håller krampaktigt fast om sängkamratens hand 
för att inte bli bortfört. Om en stund somnar det verkligen, och Charlotte 
ligger helt betagen och betraktar det rosiga ansiktet. Hon skrattar åt sig 
själv. Hon har alldeles fallit offer för den här skojarungen, som har 
slagit sig på att älska henne.



Vad friherrinnan vill säga, är detta, att Charlotte inte får tänka på att 
lämna Hedeby under de närmaste dagarna. Dels önskar friherrinnan och alla 
andra husets innevånare så innerligt, att hon måtte stanna och liva upp 
deras ensamhet, dels måste hon tillåta henne, friherrinnan, att sörja för 
att barnet får passande kläder, innan det reser sin väg. Det är ju ändå en 
fröken Löwensköld, de måste ha ett par sorgklänningar och några omgångar 
underkläder, så att det inte är alltför torftigt utstyrt, då det gör sitt 
inträde på Stora Sjötorp.



Eller är det inte både nytt och roande att under dagens lopp gång på gång 
kallas ut i barnkammarn av en despotisk liten tyrann, som längtar efter 
en? Barn måtte ha en underbar gissningsförmåga. Den här ungen har genast 
märkt, att man är en hästmänniska liksom hon själv. Hon har funnit ut, att 
ingen annan kan trava så bra framför den uppochnervända pallen i 
barnkammarn, ingen bär upp tömmarna med sådant verkligt hästlynne, ingen 
lyder så bra, då hon smackar och då hon ptroar. Eller är det inte ganska 
sorglustigt att genom det lilla barnet invigas i skoj arlivets mysterier, 
leka, att den ena stolen heter Ekeby, den andra Björne, att åka fram till 
de där stolarna och fråga efter arbete, att mottaga snäva och avvisande 
svar, att med den största erfarenhet resonera om utsikterna på det ena 
eller andra stället?



Men det mest förtjusande är väl ändå att se hur den lilla, rätt som det 
är, kastar ifrån sig tömmarna, överger sin lek för att ställa sig i 
fönstret och vänta på honom, som har rest ifrån sitt barn för alltid. Hon 
står där i timtal, döv för alla lockelser och Övertalningar, alldeles 
upptagen av sin längtan. Man kan nästan få tårarns i ögonen, då man 
ser henne stå där med det lilla ansiktet tryckt mot rutan och med händerna 
skyggande för alla andra syner. Man tänker för sig själv, att vilka fel än 
det barnet kan ha, så förstår det sig dock på att älska. Och vad kan vara 
viktigare att veta än detta?



Men att döma av rikedomen på lekar och upptåg måste barnet vara rikt 
begåvat också på huvudets vägnar. Det är verkligen dess förtjänst, att 
dagarna på Hedeby inte förefaller alltför långa och enformiga, ty det 
vilar onekligen en viss dysterhet över det gamla stället.



Felet är helt och hållet baron Adrians. Han är butter och sur och verkar 
nedtryckande på hela familjen, som annars inte skulle vara så oäven.



Dagen efter Charlottes ankomst till Hedeby låter baronen den där rättarn, 
som var så väl hemmastadd i skojarbyarna i de nordliga Värmlandssocknarna, 
köra åstad med Göran Löwenskölds lilla gula hästråtta, med den smutsiga 
skojarryssen och allt dess innehåll. Han skulle för det första överlämna 
det ömkliga arvet till broderns änka, vidare skulle han låta henne veta, 
att hennes man, skojarbaronen, hade frusit ihjäl i ett landsvägsdike, och 
så till sist skulle han meddela henne, att den lilla dottern hade blivit 
omhändertagen av släktingarna.



När den utskickade efter ett par dagar kommer tillbaka, talar baron Adrian 
om för Charlotte, att efter allt, vad rättarn kunde förstå, hade flickans 
mor varit nöjd med att bli av med tösen, varför han ansåg att Charlotte 
kunde betrakta henne som sin egendom. Han varnar för att ännu på en tid 
vidtaga några åtgärder för att på ett lagligt sätt försäkra sig om barnet. 
Det är j u dock ett tiggarbarn, har dåligt att brås på, och det vore inte 
alldeles omöjligt, att Charlotte efter någon månad kunde anse sig tvungen 
att sända det tillbaka till dess mor.



Härvidlag har baronen alltså uppfört sig fullt korrekt, men eljest gör han 
inga märkbara ansträngningar för att lägga band på sin misstämning. 
Lyckligtvis visar han sig knappast annat än vid måltiderna. Men då är det 
inte heller lätt att finna på ett samtalsämne, som han inte avbryter 
med ett hånskratt eller en bitande anmärkning.



För den, som själv är fullkomligt, outsägligt lycklig i sitt äktenskap och 
som därtill har en naturlig fallenhet att hjälpa och ställa till rätta, 
förefaller det svårt att låta detta fortgå utan att göra ett ingripande. 
Men man måste erkänna sin oförmåga. Det var ett alltför obarmhärtigt 
gyckel, som Göran Löwensköld drev med sin bror vid deras sista 
sammanträffande. Baron Adrian kan inte förlåta, aK man har ryckt ur hans 
händer den hämnd, som han ville utkräva.



Men om Charlotte känner sig maktlös gentemot baron Adrian, ägnar hon sig 
med så mycket större iver åt att lätta trycket, som vilar över hans hustru 
och hans små döttrar. Den stackars friherrinnan tycks bli modig och lugn 
bara av att veta, att hon finns i huset. Och så småningom uppnår 
Charlotte, att det ljuder skämt och skratt vid måltiderna, sagor och 
historier vid skymningsbrasan. Hon anordnar kälkpartier, hon bjuder 
Hedebydamerna på långa slädturer efter hennes egna hästar, som står och 
vilar i stallet. Hon lockar friherrinnan att spela vackra små stycken av 
Händel och Bach på sitt lilla klaver, och då hon har lyckats lista ut, att 
de fem rödhåriga har riktigt nätta röster, sätter hon så mycket mod i dem, 
att de ställer upp sig runtom klaveret och sjunger till moderns 
ackompanjemang: "Kom, sköna Maj, och blicka med milda ögon ner!"



Till sist tycks emellertid friherrinnan anse, att den lilla skojarungen 
har fått tillräckligt av klänningar, linnen och kjolar, och hon sätter sig 
inte vidare emot Charlottes avresa. Den har blivit nödvändig också av en 
annan anledning. Varenda dag, alltsedan Charlotte kom till Hedeby, har det 
rått det allra vackraste solsken. De ofantliga snömassorna har sjunkit 
ihop, och på vägen, som leder fram till Bro kyrka, märks redan en och 
annan bar fläck. Nere på Löven ligger isen tjock och stark, men det syns 
vattensamlingar på dess yta, och de långa raderna av foror, som ända 
dittills har korsat den i alla riktningar, har försvunnit. Charlotte kan 
inte dröja längre. Hon måste ge sig av, innan det tar slut på föret.

Dagen före avresan föreslår friherrinnan Charlotte, att de ska göra 
en promenad fram till Bro kyrkogård för att bese deD så mycket omtalade 
familjegraven. Charlotte säger genast j a, och strax efter middagen, som 
på Hedeby ätes klockan halv ett, börjar de sin vandring. De har inte långt 
att gå, men vägen är hal och besvärlig till följd av snösmältningen. Dock 
är detta en svårighet, som väl uppväges av nöjet att gå ute i det rika 
solskenet, av behaget att åter känna varm, mild luft svepa om kinderna, av 
glädjen att höra den första lärkan drilla över de ännu nära nog 
snöbetäckta fälten.



Under vägen försöker friherrinnan helt försiktigt vidröra ett ömtåligt 
ämne. Hon börjar tala om Karl-Artur Ekenstedt, och fastän hon märker, att 
Charlotte liksom skyggar tillbaka vid detta namn, fortsätter hon ihärdigt. 
Hon försöker väcka Charlottes medlidande. Hon, som är så rik, som har en 
man, som ger henne allt, vad hon ber om!



Charlotte höjer litet på axlarna. Det är visserligen sant, att ingen kan 
ha en bättre man än hon, men just därför... Den gamla Polhemssagen står 
ännu kvar på Stora Sjötorp. Hon vill ingenting riskera. På hela fyra år 
har hon inte tillåtit sig att ägna Karl-Artur en tanke, än mindre då aK 
söka hjälpa honom. Hon försöker genast föra samtalet in på andra banor.



Och friherrinnan viker undan, som hon alltid gör, men då de har hunnit 
fram till gravkullen med den stora stenkistan, passar hon på att visa 
Charlotte stället, där Malvina Spaak en gang i tiden lyckades föra den 
fruktansvärda ringen ner i graven, och anmärker därvid:



--Den där kvinnan, som nu reser omkring med KarlArtur, ska ju vara en 
dotter till Malvina Spaak?



--Ja, visst är hon det, svarar Charlotte. Det var just därför, som 
Karl-Artur fattade ett sådant gränslöst förtroende för henne. Men låt 099 
för all del inte tala mer om de där människorna! Jag har haft tillräckligt 
bekymmer för deras skull.



Den lilla friherrinnan lyder genast, men nu blir Charlotte plötsligen 
rörd. "Se så där", tänker hon. "Jag börjar bära mig åt som hennes 
man och låter henne inte komma fram med vad hon vill säga."



--Jag förstår, att du har något på hjärtat, som du tycker att jag bör 
veta, säger hon högt.



Friherrinnan börjar genast berätta, att hon förra hösten hade besökt den 
stora Broby marknad, som varar över en vecka och där flera tusen personer 
kommer tillsammans. Bäst som hon gick där mellan stånden och gjorde sina 
uppköp, hade hon hört en kvinnoröst stämma upp en psalm. Det tog sig ju 
märkvärdigt ut mitt i allt marknadslarmet, och hon stannade för att 
lyssna. Det var ingen vacker röst, men sången slungades ut med sådan 
kraft, att det slog lock för öronen. Friherrinnan, som ju inte alls visste 
vem den sjungande var, fick snart nog av detta oljud och ämnade gå åt 
annat håll, men detta var inte så lätt gjort.



Vid ljudet av den förfärliga sången skyndade nämligen folk till från alla 
håll. Man kom ivrigt och skrattande, liksom skulle detta vara inledningen 
till något ovanligt muntert marknadsnöje. Friherrinnan, som stod mitt i 
trängseln, hade inte kunnat fly undan, tvärtom skuffades hon fram, så att 
hon kom mittför den sjungande. Hon såg henne stå på en simpel skojarvagn 
med en massa gråa bylten på vagnsbottnen. Kvinnan själv var ful och fet. 
Om hon var ung eller gammal, var omöjligt att säga. Hon var klädd i en 
lång, vadderad kappa, den var lappad på flera ställen, men säkert var den 
ganska värmande. över huvudet hade hon en stor, tjock schal, som var 
nerdragen under armarna och knuten på ryggen. Hon såg ut som en månglerska 
i ett grönsaksstånd. Det fanns tydligen inte den minsta lust hos den 
människan att göra sig behaglig eller tilldragande.



Hon hade inte fått sjunga sin psalm till slut. Åhörarna hade ropat till 
henne, att hon skulle upphöra med sitt gnäll, och då hon inte genast 
lydde, började några uppspelta pojkar härma hennes sång. Hon slutade då 
genast, satte sig ner bland byltena i vagnen, kröp alldeles ihop där med 
ryggen åt folkmassan. Där satt hon sedan, sakta vaggande med kroppen, och 
ibland tyckte sig friherrinnan höra, att hon huttrade, liksom skakad av 
köld eller kanske av ångest.

När kvinnan tystnade, hade emellertid en man sprungit upp i vagnen 
och börjat tala, och från och med detta ögonblick glömde friherrinnan att 
tänka på sångerskan. Han hade stort, gråsprängt skägg, och då han kastade 
av sig en bredskyggig, svart hatt, märkte friherrinnan, att huvudet var 
nästan kalt. I alla fall såg hon strax, att mannen var KarlArtur 
Ekenstedt. Det kunde inte vara någon annan. Han var förskräckligt mager 
och avfallen, inte ett spår fanns kvar av den forna skönheten, men 
friherrinnan hade känt igen honom på rösten och på hans sätt att hålla de 
tunga ögonlocken sänkta. Dessutom visste hon ju, att han for omkring på 
detta sätt och predikade på marknader och överallt annars, dar mycket folk 
kom tillsammans.



Men Charlotte fick inte tänka sig, att Karl-Artur hade hållit något 
uppbyggligt eller allvarligt föredrag. Han började med att läsa upp några 
bibelspråk, men sedan hade han inte gjort annat än grälat. Han tycktes 
vara uppretad från början. Han skrek och anklagade. Han var rasande, 
därför att folkhopen hade samlats omkring honom bara för att få skratta. 
Han vände sig mot en bondhustru och okvädade henne, därför att hon var för 
fint klädd, han utpekade en pojke, därför att han var fet och rödkindad. 
Det fanns intet begripligt skäl varför han angrep den ena eller den andra, 
ingenting utom att det tycktes brinna en outsläcklig vrede inom honom mot 
allt och alla.



Han stod hela tiden med nävarna knutna, och han slungade ut orden med 
sådan kraft, att de kom över en som ett hagelväder. Och friherrinnan ville 
visst inte neka till att han hade en sorts framgång. Folket trängde sig 
omkring honom i stora hopar och skrattade åt allt, vad han sade. Ingen 
tycktes ha en tanke på att han kunde ha en annan mening med sitt tal än 
att väcka löje.



Men för friherrinnan, som kände honom av gammalt, hade ingenting varit mer 
förvånande an att höra hur hans ilska förnämligast vände sig mot 
fattigdomen, som han förr i världen inte hade kunnat prisa tillräckligt. 
Men hon hade sett honom visa mängden hur lappade hans kläder var, och han 
hade förbannat dem, som var skuld till hans fattigdom.

I främsta rummet klagade han på sin far och sina 
systrar. Hans mor var död, och han borde ha fått ärva henne och vara en 
rik man nu, men hans far och han hycklande, snåla, tjuvaktiga systrar 
hade förhållit honom hans arvedel.



När friherrinnan berättar detta, gör Charlotte en invändning.



--Det är omöjligt. Det kan inte ha varit Karl-Artur.



--Kära du, han nämnde dem vid namn. Det var inget tvivel om att det var 
han.



--Är han tokig?



--Nej, inte tokig. Det fanns nog ett slags reda i vad han sa, men jag 
skulle vilja säga, att han hade blivit en annan människa. Det fanns 
ingenting kvar av den gamle KarlArtur. Eller vad säger du om att han skröt 
med att han skulle ha kunnat bli biskop, om han så hade velat? Det hade 
inte funnits någon i detta land, som hade kunnat predika så som han. Han 
skulle ha kunnat bli ärkebiskop, om inte elaka människor hade bringat 
honom i fördärvet. Du kan förstå hur roligt folk skulle ha, då den 
eländige, utmärglade trashanken stod där och påstod, att han kunde ha 
blivit biskop. Man skrattade, så att man våndades. Jag för min del kunde 
ju inte skratta. Jag önskade bara, att jag hade kunnat komma därifrån.



Friherrinnan gör ett litet uppehåll för att kasta en blick på Charlotte. 
Hon står med hopdragna ögonbryn och vänder sig halvt bort, liksom hade hon 
blivit tvungen att lyssna till en historia, som egentligen tråkar ut 
henne.



--Det är inte mycket mer att tala om nu, fortsätter friherrinnan suckande. 
Jag vill bara säga, att då Karl-Artur påstod, att han kunde ha blivit 
biskop över hela Sverige, kom det ett litet hånskratt från kvinnan, som 
satt på vagnsbottnen vid hans fötter. Och detta hörde han, och från den 
stunden, ser du, vände sig hans vrede mot henne. Han stampade i 
vagnsgolvet och frågade hur hon vågade skratta, hon, som var skuld till 
hela hans olycka, hon, som hade skilt honom från hans fästmö, från hans 
mor, från hans hustru, hon, som var orsak till att han inte mer var en 
präst och fick predika i kyrkorna, hon, som var snaran om hans hals, 
som var giftormen, som var dag dröp gift i hans sår, hon, som inte 
skulle sluta upp med att reta honom, förrän han till sist måste sticka 
kniven i henne.



Friherrinnan håller upp på nytt liksom för att se om inte heller detta gör 
något intryck. Charlotte har alldeles vänt sig från henne. Varken genom 
ord eller rörelser visar hon något intresse för berättelsen.



--Då han började anklaga kvinnan, säger friherrinnan, som i förtvivlan 
över denna liknöjdhet börjar tala med rasande fart, begagnade han sig av 
sådana där högtidliga fraser, du vet. Det var nog ingenting, som rörde 
henne, utan hon satt länge alldeles tyst. Men så måtte han ha råkat yttra 
något, som tog skruv, som man säger, så att hon svarade honom. Och nu 
började de två gräla. Nej, jag kan inte tala om vad de sa till varandra. 
Det var förfärligt. De gick in på de mest intima saker. De såg ut, som om 
de ämnade fara ihop och slåss. Jag blev verkligen rädd, att jag skulle 
behöva se dem göra detta. Jag vet inte hur jag bar mig åt, men jag 
knuffade undan människorna, som inte tänkte på annat än att skratta, och 
bröt mig ut. Men alltsedan dess, Charlotte, kan jag inte glömma de 
olyckliga stackarna. De far väl omkring på det där sättet än i dag. Och 
hans far och hans systrar lever, och du, Charlotte...



--Jag förstår ingenting, avbryter Charlotte i en missnöjd ton, som om hon 
hade velat säga, att hon ansåg hela skildringen överdriven, ja, nästan 
påhittad. Jag såg Karl-A}tur för fyra år sedan. Han gick klädd i vadmal, 
men han såg ut som en förklädd prins. Och på bara fyra år skulle han ha 
blivit så förfallen, så olik sig!



--Men lidandet, kära Charlotte, tänk på lidandet, tänk på allt, vad han 
har gått igenom! Tänk på nederlagen, missräkningarna, förödmjukelserna! 
Tänk på att leva tillsammans med den där kvinnan! Tänk på hopplösheten, på 
självförebråelserna! Tänk på att han nog har måst föra ungefär samma liv 
som min svåger, skojarbaronen! Tänk, om han skulle sluta som mördare ! Om 
du någonsin har älskat honom . . .



--Om, säger Charlotte med låg röst, om jag har. . .

Hon sätter sig helt hastigt i rörelse. Utan att se sig om går hon 
bort över kyrkogården ner på vägen mot Hedeby. Hon biter ihop läpparna för 
att inte skrika. Hon har trott, att hon för alltid var färdig med den 
mannen, och nu kommer han igen på detta sätt, olycklig, förtappad, 
tvingande sig på henne genom sitt förfall, genom sitt förfärliga 
olycksöde.



De hå damerna går åtskilda nästan hela vägen tillbaka till Hedeby: 
Charlotte litet före, hennes värdinna ett par steg efter. Ingen säger 
något.



Men vid början av allen stannar Charlotte och inväntar friherrinnan. Hon 
småler litet vemodigt och skakar på huvudet, men vidrör inte alls vad de 
nyss har talat om.



--Vet du vad, säger hon med litet ansträngd munterhet i rösten, jag kor 
inte, att jag har varit borta så länge som en timme, och ändå är jag 
riktigt glad att vara här igen. Kan du förstå vad det är för en makt, som 
det där tiggarbarnet har fått över mig ? Jag riktigt längtar efter min 
lilla tös.



Och medan de vandrar uppåt allen, kastar hon en blick mot 
barnkammarfönstret för att se om inte ett litet ansikte ska synas där, 
tätt tryckt mot rutan. Då hon kommer in på gårdsplanen, väntar hon, att 
förstudörren skall kastas upp och barnet komma utrusande för att genom 
vattenpussar och snösörja nå fram till henne.



Men ingenting alls märkes i den vägen. Den, som däremot i stor hast 
skyndar emot de hemvändande, är ingen mindre än baron Adrian.



Baronen är iförd vargskinnspäls med ett långt, brokigt resskärp virat 
flera gånger om livet. På fötterna har han ett par resstövlar, så höga och 
vida, att man måste misstänka, att de är tillskurna efter de karolinska 
ryttarstövlarna på hans stamfars porträtt. Det är tydligt, att han ämnar 
sig ut på resa och att han kommer dem till mötes för att berätta orsaken.



Friherrinnan misstänker genast, att någon olycka har hänt under deras 
frånvaro, och Charlotte hör henne sucka.



--Oj, oj, oj ! Vad står det nu på?

Det tycks dock inte vara något särdeles bekymmersamt, man kunde 
snarare tro motsatsen, för baron Adrian har på en gång kastat av sig sin 
surmulenhet och blivit livlig och vänlig.



--Jo, nu ska ni få höra på nytt, säger han. Ni kunde väl ha varit borta en 
halvtimme, då en skojarryss körde opp hit till trappan, full med de 
vanliga byltena och med en herre och en fru av det vanliga slaget sittande 
mittibland dem. Frun stannade kvar i ryssen, men herrn steg ur och kom in 
till mig på mitt rum. Och vad tror ni att han hade för ett ärende? Jo, 
bara det att begära ersättning för min ärade svägerskas räkning, därför 
att hon låter oss ta vård om hennes barn.



--Ser man på! säger Charlotte. Men det kunde man ju vänta sig.



--Ja, naturligtvis kunde man det, medger baron Adrian, och det var inte 
det heller, som var det märkvärdiga. Karlen, som hade kommit in för att 
tala med mig, var illa klädd och såg ut, som sådant där pack brukar, och 
jag tog honom till en början för en vanlig skojare. Men det var något i 
rösten, som föreföll mig bekant, och hela tiden, medan han talade med mig, 
stod jag och funderade på var jag kunde ha råkat honom förr. Han bar sig 
heller inte riktigt åt så, som en sådan karl eljest skulle ha gjort.



--Å, min Gud!



--Jag ser, att kusin Charlotte redan gissar vem det var. Men jag var inte 
så snabbtänkt, jag. Jag bara sökte i minnet



bland alla de skojarfysionomier, som brukar förekomma på Broby marknad. 
Under tiden skämde jag ut honom för att han ville komma med en så hutlös 
begäran. Jag sparade varken på svordomar eller skällsord, för det är ju 
det enda, som sådant folk förstår sig på. Om det nu hade varit en vanlig 
skojare, skulle han ha te;,at och tagit emot ovettet,



för de brukar ju ha litet respekt för oss herrekarlar, men den här, han 
gav svar på tal och lät mig veta vad jag gick för. Jag fick höra, att jag 
hade burit mig eländigt åt mot min bror. att jag borde ha bjudit 
svägerskan på begravningen, och en hel mängd till av det slaget. 
Jag slog näven i bordet och bad honom gå sin väg, men det hjälpte inte.



--Talade kusin om för honom...



--Kusin Charlotte menar om jag lät honom veta, att det var den rika *u 
Schagerström, som ämnade ta sig an barnet. Nej, kusin, det aktade jag mig 
för. Det skulle bara ha mångdubblat anspråken. Men emellertid höll den här 
karln på och grälade på mig, som om det skulle ha varit ett värderat nöje 
för honom. Han gick ju till sist, när han hade fått mig så pass ond, att 
jag var på väg att kasta ut honom, men han var inte rädd. Och in i det 
sista förklarade han, att om jag inte ville betala för tösen, så skulle 
jag inte få behålla henne.



Charlotte hör på med rätt stor ängslan. Under hemvägen från kyrkogården 
har hon kommit till det resultatet, att hon ingenting kunde eller vågade 
göra för Karl-Artur. Skulle nu striden börja omigen?



--Men just som han slängde igen dörren, fortsätter baronen, gick det upp 
ett ljus för mig. Det var kusin KarlArtur Ekenstedt, som jag hade haft 
äran tala med. Han lär ju ha varit mycket tillsammans med min bror, han 
for omkring på skojarvagn på samma sätt, och om vintrarna lär han bo där 
oppe i norr, där allt löst folk håller till. Det var ju helt naturligt, 
att han hade åtagit sig att göra ett utpressningsförsök för den där 
skojarkäringens räkning, som min bror hade råkat gifta sig med.



--Nå, men då kusin hade känt igen honom, lät kusin honom då resa?



--Nej, naturligtvis ville jag tala än ett ord med honom, sedan jag hade 
förstått vem han var. Jag sprang ut på trappan, men då hade han redan 
hunnit sätta sig i släden och köra bort från gården. Jag ropade 
"Karl-Artur" efter honom, allt vad jag förmådde, men det hade ingen 
effekt.



--Och nu tänker kusin följa efter honom?



--Ja, det ämnar jag verkligen. Kan kusin förstå vad som hände? Då 
Karl-Artur hade hunnit ett stycke neråt allen, höll han plötsligt stilla. 
Vår barnjungfru gick där just då med alla barnen, säkert i mening att 
komma er båda tillmötes. Kvinnan, som satt i ryssen, kände igen 
min brorsdotter, jag hörde hur hon ropade på henne. Men då barnet skyndade 
emot henne, lutade hon sig fram, fattade om flickan och drog opp henne i 
ryssen. Karl-Artur smällde till med piskan, hästen satte av. Och på det 
sättet, kusin, förde de bort barnet mittför mina ögon, kan jag säga.



--Är min flicka borta?



--Och jag stod där hjälplös. Jag kunde inte ta fatt dem. Alla hästar på 
Hedeby är långt borta i skogen på vedkörning.



--Men mina hästar då?



--Jo visst, kusin. Jag påminde mig, att de fanns, och som saken gällde 
kusin Charlotte likaväl som mig själv, så tillät jag mig att befalla 
kusins kusk att sätta för. Jag stod och väntade på att han skulle köra 
fram, da jag såg kusin och Amelie komma gående. Kusin behöver inte alls 
vara orolig. Barnet ska snart vara här igen. Nå, se där har vi hästarna!



Han åmnar skynda bort till åkdonet, då Charlotte griper honom i armen.



--Kusin Adrian, vänta ett ögonblick! Kan inte jag få följa med?



Baron Adrian blir röd över hela ansiktet. Men med den franka öpenhjärtighet,
som utmärkte honom i ungdomen, vänder han sig till Charlotte.



--Kusin Charlotte behöver inte vara rädd. Jag ska skaffa barnet tillbaka, 
om det så ska kosta mitt eget liv. För tusan, här har jag gått och 
småskämts hela veckan. Jag vill gärna visa kusin Charlotte min tacksamhet 
för att jag inte kom i tillfälle att sända bort flickstackarn.



--Ack, kusin Adrian säger Charlotte, det är visst inte för den sakens 
skull, som jag vill följa med. Men det är så med mig. Jag vill inte tro på 
det värsta. Det är först nu, då han har stulit min iilla flicka, som jag 
förstår hur illa det står till med Karl-Artur. Låt mig få följa med, så 
att jag kan fa tala med honom!



BORTRESAN.



Det gick visst inte så lätt att hinna flyktingarna, som baron Adrian hade 
trott. Dels hade de fått ett ganska gott försprång, och dels visade det 
sig, att föret var sämre, än man hade antagit. Charlottes präktiga hästar 
måtte anstränga sig hur mycket som helst: där vägen låg bar, blev det 
omöjligt för dem att släpa fram den tunga åksläden annat än i skritt. 
Charlotte kände sig, som om hon vore fastlåst, och stirrade förargad på 
spåren efter den smala skojarryssen, som hade kunnat begagna sig av den 
minsta snökant på vägen och ibland hade tagit en genväg över några ännu 
snöbetäckta åkerfält.



Men som föret blev bättre, ju mer de avlägsnade sig från den stora slätten 
omkring Bro kyrka, uppgav hon inte hoppet att snart få tillbaka sin lilla 
tös. Vad som bidrog att stärka modet, var också, att baron Adrian och hon 
helt plötsligt hade blivit de bästa vänner i världen. Hon visste inte rätt 
hur det hade gått till, men de måtte var på sitt håll ha upptäckt, att de 
var ärliga och uppriktiga människor, litet oresonliga kanske, men i alla 
fall just sådant folk, som det är en glädje att ha att göra med. Baronen 
förklarade rent ut, att han var glad, att Charlotte inte hade lämnat 
Hedeby, innan han hade kommit underfund med detta.



Charlotte avgav ingen sådan öppenhjärtig försäkran, men som hon tvivlade 
på att hon skulle kunna förmå sin man att komma Karl-Artur till hjälp, 
föll det henne in, att hon skulle be baron Adrian ta hand om honom. Han 
var ju Karl-Arturs kusin, och det måtte inte vara angenämt för honom att 
ha en så nära släkting drivande omkring på landsvägen.



Men hon hade inte hunnit säga många ord i ärendet, förrän baronen avbröt 
henne.

--Nej, kusin Charlotte, sade han skrattande, den gubben går inte. 
Jag vill inte ha något att göra med de där människorna, och sannerligen 
vore det inte klokast, om kusin följde mitt exempel.



Charlotte blev litet förvånad över det tvära svaret, men hon trodde sig 
förstå anledningen.



--Kusin finner det upprörande, att Karl-Artur, som själv är gift, drar 
omkring med en annans hustru?



--Ha, ha, ha! Jaså, kusin tar mig för ett sådant dygdemönster. Nej, det 
var inte detta, som jag tänkte på, men nog är det en ledsam sak. För 
tusan, vad tog det åt kusin KarlArtur, som inte begrep, att det där 
ressällskapet skulle göra allt hans predikande till en styggelse?



--Min mening är också, att det allra första, som borde göras, vore att 
skilja dem åt.



--Dem! Baron Adrian vände sig mot Charlotte och lade sin hand med den 
stora, ludna vargskinnsvanten på hennes skuldra. Dem skiljer inte kusin 
Charlotte från varandra förrän vid stupstocken eller på galgbacken.



Charlotte, som satt väl inknuten i en stor slädfäll, gjorde ett misslyckat 
försök att se reskamratens ansikte.



--Kusin skämtar väl? sade hon.



Baron Adrian gav inte något direkt svar på frågan. Han tog bort sin hand, 
satte sig till rätta i släden och yttrade i samma lätta, halvt raljerande 
ton, som han hade brukat förut under samtalet:



--Törs jag fråga om kusin Charlotte har hört, att det finns en straffdom 
över Löwensköldarna?



--Jo, kusin Adrian, det har jag verkligen. Men jag måste



bekänna, att jag inte kommer ihåg vad den rör sig om.



--Kusin Charlotte, som lever med i stora världen, betraktar naturligtvis 
allt sådant där om rå vidskepelse.



--Det är värre än så, kusin Adrian. Jag saknar intresse för det 
övernaturliga. Det är ett sinne, som fattas mig. Syster Marie-Louise 
däremot...



Baron Adrian skrattade till.



--Om inte kusin Charlotte är en troende, så mycket bättre. Jag ville 
gärna berätta kusin om den där straffdomen, men jag var rädd att skrämma.



--Var för all del lugn för den saken!



--Nåväl, kusin, började baron Adrian, men avbröt sig helt plötsligt och 
visade med handen på kusken, som satt alldeles framför dem och borde kunna 
höra varje ord. Vi får kanske uppskjuta till en annan gång.



Charlotte gjorde ännu ett försök att se baron Adrians ansikte. I hans ton 
låg alltjämt något raljerande, som om han gjorde sig lustig över den gamla 
familjesägnen, men i alla fall var han nu noga med att kusken inte skulle 
höra honom. Hon skyndade sig emellertid att lugna hans farhågor.



--Kusin känner min man illa, om kusin tror, att han engagerar någon kusk 
utan att ha förvissat sig om att han hör tillräckligt dåligt för att 
tillåta de åkande en obesvärad konversation.



--Syperbt, kusin! Ska minsann ta efter. Vad jag ville säga var alltså, att 
vi Löwensköldar en gång har haft en fiende, en Visa Marit Eriksdotter, en 
bondkvinna, vars far, farbror och fästman hade blivit oskyldigt misstänkta 
för att ha stulit vår stamfars ring och måst ända sitt liv i galgen. Som 
helt naturligt var, sökte den stackars kvinnan hämnas, och det just med 
ringens hjälp. Min egen far höll på att bli det första offret, men han 
blev lyckligtvis räddad genom Malvina Spaak, som hade vunnit Marit 
Eriksdotters tillgivenhet och med hennes hjälp var i stånd att förpassa 
den olycksaliga ringen ner i familjegraven.



Charlotte avbröt den talande med en livlig gest.



--För all del, kusin Adrian! Kusin får inte tro, att jag är en sådan 
hedning. Historien om den Löwensköldska ringen tror jag mig kunna till 
punkt och pricka.



--Men vad kusin säkert inte har hört, det är väl, att Marit Eriksdotter, 
så snart som min far hade hämtat sig från den svåra chocken, infann sig 
hos min farmor, friherrinnan Augusta Löwensköld, och fordrade, att hon 
skulle låta sin son, min far alltså, gifta sig med jungfru Spaak. Hon 
påstod, att min farmor hade lovat henne detta före gående kväll och 
att det var endast och allenast för det löftets skull, som hon hade 
avstått från sin hämnd. Min farmor svarade, att hon inte kunde ha givit 
ett sådant löfte, då hon visste, att hennes son redan var förlovad med en 
annan. Hon ville ge Malvina Spaak vilken belöning som helst. Men detta, 
som Marit fordrade, var omöjligt.



--Nu, då kusin säger det, inföll Charlotte, tycker jag mig också ha hört 
något i den vägen. Det förefaller för resten alldeles naturligt, att Marit 
inte utan vidare lät sig nöja med vad som hade skett.



--Det gjorde hon inte heller, kusin. Då hon fortfor att envisas, lät min 
farmor kalla in jungfru Malvina för att låta henne bekräfta, att hon inte 
hade fått löfte om äktenskap med hennes son. Jungfru Spaak besannade i 
allt matmoderns ord, men härvid greps Marit Eriksdotter, som väl tyckte, 
att hon till ingen nytta hade avstått från att hämnas den stora 
oförrätten, som hennes släktingar hade lidit, av en orimlig vrede. Hon 
förklarade för min farmor, att hämndeverket skulle upptagas igen. "Tre av 
de mina fick lida våldsam död", utropade hon. "Tre av de dina ska också få 
dö en ond, bråd död, därför att du inte håller vad du har lovat."



--Men, kusin Adrian...



--Jag tror mig veta vad kusin Charlotte vill invända. Min farmor menade 
precis som kusin, att den stackars kvinnan inte kunde vara farlig. Hon 
blev inte alls rädd och svarade helt lugnt, att Marit var alltför gammal 
nu för att kunna bringa tre baroner Löwensköld om livet.



--Ja, jag är gammal och mina dagar ska snart ha en ända, lär då Marit ha 
svarat. Men antingen jag så finns under eller ovan jord, så nog ska jag ba 
makt att sända en hämnare.



Nu gjorde Charlotte verkligen ett så kraftigt ryck i slädfällen, att hon 
kom åt att se in i baronens ansikte.



--Kusin vill väl inte säga, att kusin tror, att ett sådant där ord av en 
fattig, okunnig bondkvinna kan ha någon betydelse? sade hon därpå med det 
största lugn i världen. Jag känner för övrigt mycket väl igen hela 
historien Jag vill minnas att överstinnan Ekenstedt, min älskade 
vän brukade berätts den just som ett exempel på hur litet man behöver 
fråga efter sådana där förutsägelser. Hon ansåg den utan all betydelse.



--Det är inte så alldeles säkert, att min faster hade rätt den gången, 
sade baron Adrian, i det han reste sig i släden för att kasta en blick 
framåt vägen. Det ser inte ut, som om vi skulle hinna det såta paret med 
det snaraste, fortfor han, i det han satte sig ner. Med kusins tillåtelse 
skulle jag vilja berätta en liten egendomlig händelse, som tilldrog sig på 
Hedeby i mina föräldrars tid.



--För all del, kusin Adrian! Tiden går så mycket fortare.



--Det kunde ha varit 1816 på sommarn, började baronen, och på Hedeby 
skulle vi ha stor bjudning för att fira min mors födelsedag. Som vanligt 
vid dylika tillfällen hade föräldrarna skickat efter Malvina Spaak några 
dagar före festen, för att hon skulle hjälpa till med förberedelserna. Hon 
var gift på den tiden och hette egentligen Malvina Thorbergsson, men hos 
oss på Hedeby kunde man inte vänja sig vid att kalla henne med något annat 
namn än det, som hon hade burit under de femton ar, som hon hade tjänat 
där som hushållerska, och detta tror jag att hon själv var mest nöjd med. 
Jag tror också, kusin, att det var fru Malvinas största glädje att komma 
till Hedeby och hjälpa till med ett kalas eller något annat 
maktpåliggande. Hon var gift med en fattig arrendator. Något tillfälle att 
utveckla sin stora förmåga i den finare matlagningen fann hon inte i sitt 
hem. Det var bara på Hedeby, som hon fick glänsa med sin talang.



--Var det inte också något annat, som drog? frågade Charlotte, som påminde 
sig ett och annat ur den gamla släkthistorien.



--Mycket riktigt, kusin Charlotte. Jag ämnade just vidröra detta. Fru 
Malvinas gamla herrskap, min farfar, Bengt Göran, och min farmor, 
friherrinnan Augusta, som jag nyss talade om, var båda saligen döda, men 
min far, som nu ägde Hedeby, hade, efter vad vi alla visste, varit fru 
Malvinas ungdomstycke, och fastän den första kärlekshettan var 
avsvalnad, hade hon ännu kvar en liten svaghet för honom. Oss barn 
föreföll det alltid, som om min far och mor hyste verklig vänskap för 
Malvina Spaak. De tog emot henne med märkbar glädje, lät henne äta med vid 
herrskapsbordet och talade förtroligt med henne om alla sina bekymmer och 
glädjeämnen. Det föll oss aldrig in att misstänka, att det var 
samvetskval, som låg till grund för all denna vänlighet.



--Överstinnan Ekenstedt talade alltid om fru Malvinas uppriktiga vänskap 
för familjen, anmärkte Charlotte.



--Hon var oss alltid en fulltrogen vän, det finns inte den minsta 
anledning att tro något annat. Och den tillgivenhet, som hon hyste för 
våra föräldrar, överflyttade hon också till oss pojkar, Göran och mig. Hon 
lagade alltid våra favoriträtter, hon hade alltid något gott att sticka 
till oss, då vi uppvaktade henne i köket, och hon tröttnade aldrig på att 
berätta de mest hårresande spökhistorier. Dock får jag kanske säga, att 
det alldeles tydligt var Göran, som var hennes favorit, och detta berodde 
nog på hans utseende. Jag, som var rödkindad och ljushårig och såg ut som 
vilken som helst bondpojke, kunde nog inte uppväcka några ömma hågkomster 
hos henne. Annat var det med honom. Han var vacker med stora, mörka ögon 
och ansågs likna min far. Det var mycket troligt, att fru Malvina, då hon 
såg opp från degtråg och stekgryta, mången gång inbillade sig, att tiden 
hade stått stilla och att hennes ungdoms älskade var återkommen för att 
fråga henne till råds om konsten att förmå en död att hålla sig stilla i 
sin grav.



Charlotte hade fått ett litet vemodigt drag över sitt ansikte.



--Jag känner till de där ögonen, sade hon liksom för sig själv.



--Det där goda förhållandet mellan fru Malvina och oss pojkar fortfor ända 
till 1816, började baronen på nytt, men då hade fru Malvina haft den 
oförsiktigheten att ta sin lilla dotter Thea med till Hedeby. Flickan var 
tretton år, och som jag var aderton och Göran sexton, ansåg vi oss all 
deles för stora att leka med henne. Det skulle 
ha behövts en mycket hög grad av älskvärdhet för att få oss att glömma 
åldersskillnaden, men den stackars Thea hade en kort, klumpig kropp, 
utstående ögon och läspade. Vi fann henne avskyvärd och undvek henne, och 
fru Malvina, som ansåg, att lilla Thea var ett ovanligt begåvat barn, 
kände sig litet stött på hennes vägnar.



--Ack, läspade Charlotte, då jag tänker på att jag åker vid sidan av en 
baron Löwensköld, en son av den baron Adrian Löwensköld, som min mor 
älskade och som har bekostat min uppfostran!



Hon avbröt sig hastigt.



--Nej, förlåt, kusin! Jag tänkte inte på hur hon nu har det. Det är skam 
av mig att göra narr av en olycklig.



Baronen skrattade.



--Det var skada, att kusin skulle få skrupler, sade han. Kusin måtte ha en 
stor talang. Jag tyckte mig ha lilla Thea



bredvid mig här i släden. Men innan jag går vidare, får jag visst fråga om 
inte kusin är alldeles uttråkad. Det är inte var dag, som jag råkar någon 
av min egen släkt. Det gör mig på något sätt ung på nytt. Allt gammalt 
vill komma tillbaka.



Charlotte, som verkligen hade lyssnat med det största intresse, skyndade 
sig att lugna hans farhågor, och baron Adrian fortfor att berätta.



--Kusin skulle säkert ha haft mer överseende med vår oartighet mot lilla 
Thea än våra egna föräldrar, sade han. Men min mor, som märkte, att fru 
Malvina inte var vid sitt vanliga goda humör, gissade orsaken och 
förmanade oss strängeligen att vara artiga mot lilla Thea, och min far sa 
också sitt ord. Vi var vana att lyda, och vi tog flickan med oss på några 
roddturer och skakade ner astrakaner åt henne från de skyhöga äppleträden. 
Fru Malvina, den goda själen, sken genast opp igen, och allt avlöpte på 
bästa sätt ända till högtidsdagen.



--Att ni inte dränkte henne! sade Charlotte.



--Kusin kan nog sätta sig in i våra känslor, sade baronen. Alla 
traktens herrskaper infann sig, vi råkade unga flickor och gossar, som vi 
kände av gammalt och tyckte om, och vi kunde inte tänka oss, att vi på en 
sådan dag skulle behöva uppvakta lilla Thea. Min mor hade särskilt sagt 
ifrån, att flickan skulle vara med på festen, och jag kan inte erinra mig 
annat, än att hon var fullt passande klädd, men som ingen kände henne och 
hennes yttre var motbjudande, blev hon nog rätt försummad. Vi tog henne 
inte med i leken ute i det fria, och när dansen började senare på kvällen 
inne i salongen, blev hon inte uppbjuden. Olyckligtvis var min mor så 
upptagen av att konversera de främmande damerna och herrarna, att hon 
glömde se efter hur lilla Thea hade det. Först vid supen erinrade hon sig 
hennes tillvaro, och då var olyckan redan skedd. Hon frågade husjungfrun 
var flickan befann sig och fick veta, att hon satt ute i köket hos sin 
mamma och grät. Ingen hade talat med henne. Hon hade varken fått vara med 
om lek eller dans. Nå, söta mor blev ju litet orolig över detta, men hon 
kunde inte lämna sina gäster för att trösta ett bortskämt barn. För resten 
är jag ganska säker om att hon fann lilla Thea lika avskyvärd som någonsin 
vi pojkar.



--Thea har alltid haft en förvånansvärd förmåga att ställa till obehag, 
anmärkte Charlotte.



--Ja, inte sant, kusin? Malvina Spaak hade naturligtvis blivit förolämpad 
på dotterns vägnar, och nästa morron hade min mor knappast hunnit att få 
sömnen ur ögonen, förrän husj ungfrun kom in och anmälde, att fru Malvina 
önskade resa sin väg och undrade om hon kunde få skjuts. Min mor blev helt 
förvånad. Förut hade det varit överenskommet, att fru Malvina skulle 
stanna på Hedeby ännu ett par dagar för att vila efter kalasbrådskan. Min 
mor skyndade till fru Malvina, men fann henne obeveklig, ända tills hon 
hittade på att tillkalla sin man. Min far sa några ord om att han förra 
kvällen hade gett akt på lilla Thea och funnit, att hon uppförde sig 
mycket nätt och passande, och fru Malvina var med ens försonad. Hemresan 
blev uppskjuten, j a, man kom överens om att fru Malvina skulle dröja på 
Hedeby en hel vecka, just för att vi barn skulle hinna att göra 
varandras närmare bekantskap och bli goda vänner.



--Det var nästan alltför grymt, kusin.



--Då den saken var ordnad, lät min far kalla in 099 pojkar i sitt rum. Han 
frågade hur vi kunde understå 099 att inte lyda hans befallningar och gav 
oss var sin örfil. Min far var annars en mycket blid och saktmodig man. 
Han brukade aldrig utdela några handgripliga tillrättavisningar, så att 
kusin kan tänka sig vår förvåning. Det var ju omöjligt för oss att förstå 
varför vår far var så svag för lilla Thea. Men nu lät han oss veta, att 
det fanns ingen på jorden, som vi borde behandla med sådan hänsynsfullhet 
som just henne, och talade om för oss, att hon skulle komma att stanna 
åtta dagar till, för att vi skulle lära oss att tycka om henne.



--Och det kunde ni naturligtvis inte bära?



--Jag lyckades att hålla mig tyst, men Göran, som var av ett mer häftigt 
lynne och som därtill hade blivit uppretad av örfilen, utropade i fullt 
raseri: "Därför att söta far har varit kär i Malvina Spaak, behöver väl 
inte vi bli förtjusta i lilla Thea." Jag kunde inte tänka mig annat, än 
att han skulle bli utkörd, men tvärtom. Söta far la band på sin vrede. Han 
satte sig i sin stora stol och bad oss komma närmare. Vi fick ställa oss 
på var sin sida om honom. Han tog våra händer och sa, att det var på 
tiden, att vi fick veta, att han fruktade, att en stor orätt hade blivit 
begången mot Malvina Spaak. Vid ett tillfälle--han var viss om att vi 
förstod vad han syftade på--hade hans liv svävat i fara, och han 
misstänkte, att hans mor, friherrinnan Augusta, om än inte med rena ord, 
sa dock på något annat sätt hade kommit Malvina Spaak att tro, att hon 
skulle få bli hennes svärdotter, om hon lyckades radda honom. Detta löfte 
hade ju inte kunnat hållas, och jungfru Malvina hade visat det mest 
taktfulla uppträdande, men min far kände, att han till henne stod i en 
skuld, som han aldrig kunde gälda, och han vände sig till oss för att be 
oss alltid iakttaga det mest hänsynsfulla uppförande mot fru Malvina och 
hennes dotter.

--Det var en vacker vädjan, kusin.



--Tyvärr, kusin, fann vi pojkar alltsammans mer löjligt än rörande.



I detta ögonblick vände sig kusken Lundman mot de akande och rapporterade, 
att han tyckte sig se ett åkdon på toppen av en av de närmaste backarna.



Baronen reste sig i släden. Ilan upptäckte åkdonet, han också, men han 
förklarade, att den backen befann sig på väl en fjärdingsvärs avstånd. Det 
var omöjligt att avgöra om det var den rätta släden. Han bad emellertid 
Lundman att öka farten så mycket som möjligt, och han gjorde i all hast 
upp en anfallsplan.



--Då vi kommer jämsides med den där släden, så tar kusin Charlotte 
tömmarna, sade han. Lundman springer ur och håller skojarhästen, medan jag 
går fram till släden och flyttar barnet över till oss.



--Vi faller över dem som riktiga stråtrövare.



--Sådant läder ska sådan smörja ha.



Baron Adrian hängde ut över slädkarmen för att förbi hästarna kunna spana 
framat vagen. Han hade kommit i jakttagen och tänkte inte mer på den gamla 
historien, som han nyss hade varit så ivrig att berätta.



--Kusin Adrian, vi har säkert ännu en halvtimme kvar, innan vi hinner upp 
dem. Kunde jag inte få höra slutet på äventyret?



--Alltför gärna, kusin. Slutet blev det, att bror Göran. som inte kunde 
stå ut med att ännu en vecka sällskapa med lilla Thea, hittade på att 
tillverka en stor signetring av vax, guldpapper och en liten smula rött 
lack. Han lät tösen se den och inbillade henne, att detta var den 
verkliga, beryktade Löwensköldska ringen, som han sa sig ha funnit på 
kyrkogården. Nu kunde man alltså vänta sig, att den döde generalen när som 
helst skulle börja spöka på Hedeby för att kräva tillbaka klenoden. Lilla 
Thea blev skrämd, fru Malvina ville på nytt resa sin väg, och det blev 
undersökning om saken. Bror Göran måste fram med vaxringen och med hela 
historien, och så gav söta far honom prygel. Men efter den betan sprang 
Gör


/HHHH/



kusin, och kom aldrig mer tillbaka. På hela tjugusex år har han inte visat 
sig på Hedeby förrän denna vinter, utan fört en skoj ares liv på 
landsvägen, till stor sorg för mina föräldrar och till skam och vanära för 
hela hans släkt.



--A, kusin Adrian, jag visste inte, att hans olycka började på det sättet.



--Jo, kusin, så förhöll det sig, och om man räknar noga, så kan man säga, 
att det ¨ar lilla Thea, som förskaffade honom hans död i landsvägsdiket. 
Hon har alltså blivit färdig med en av oss. Men se där har vi dem igen!



Åter hängde baronen ut över vägen, men som den efterspanade släden snart 
försvann ur sikte, vände han sig på nytt till Charlotte.



--Vad tycker kusin? Jag håller nästan på att glömma bort varför jag har 
tvingat kusin att höra allt det här. Jag ville varna för att försöka 
skilja Thea och Karl-Artur. Jag tror, ser kusin, jag tror, att fru 
Malvinas dotter har ett värv att sköta, varom hon själv ingenting vet. 
Kusin minns, att Marit Eriksdotter talade om att hon skulle sända en 
hämnare.



I detsamma vände sig baron Adrian emot Charlotte och blickade in i hennes 
ansikte med ett uttryck av skräckfull förväntan.



Och Charlotte förstod i ett ögonblick av ingivelse, att denne mjältsjuke 
drömmare, han, som inte i sin omgivning ägde någon, till vilken han kunde 
förtro sig, i de ensamma stundernas dysterhet brukade framkalla för sig 
den gamla straffdomen och att han så småningom hade kommit därhän att 
inbilla sig, att Thea Sundler skulle vara kallad att bringa den till 
utlörande.



Men ehuru hon inte kunde låta bli att påminna sig, att hon själv under den 
olycksaliga tiden, då hennes förlovning med Karl-Artur blev uppslngen, 
hade haft en känsla av att något hotfullt och oemotståndligt hade stått på 
Theas sida och förhindrat alla hennes egna bemödanden att rädda den 
älskade, så ville hon på intet sätt instämma i denna förmodan. Hon mötte i 
stället den spörjande blicken med en väl låtsad förvåning. /HHHH/



--Jag förstår inte, sade hon, varför kusin talar om KarlArtur i detta 
sammanhang. Han är ju ingen Löwensköld.



--Det sägs inte precis i spådomen, att alla tre offren ska heta Löwensköld, 
endast att de ska vara min farmors efterkommande.



--Och nu menar kusin, att jag för den där usla, eländiga gamla sagans 
skull inte ska försöka tala ett ord med KarlArtur, om jag råkar honom i 
kväll? Jag får inte skilja honom från Thea, jag får inte göra något alls 
för att återföra honom till ett värdigare levnadssätt?



Baron Adrians blick vilade på Charlotte med samma ängsliga fråga, och även 
i rösten förrådde sig nu den yttersta förtvivlan.



--Inte vill jag förbjuda kusin Charlotte att försöka. Jag säger bara, att 
det tjänar ingenting till. Jag såg Karl-Artur för några timmar sedan, och 
jag kan försäkra kusin, att han är snart mogen för döden i landsvägsdiket, 
han som min bror. En ond, bråd död, kusin, mitt i hans bästa ar.



--Jag förstår bara inte hur kusin kan inbilla sig något så barockt.



Baron Adrian lät sina dystra blickar vandra ut över landskapet.



--Vad förstår vi, kusin Charlotte, av det, som händer omkring oss? Varför 
går det den ene illa och den andre väl? Hur mycken oförsonad skuld är det 
inte, som måste utkrävas !



Trots det medlidande, som hon kände, höll Charlotte på att förlora 
tålamodet.



--Och sedan Thea har blivit färdig med Karl-Artur, kommer väl turen till 
kusin själv?



--Ja, sedan kommer turen till mig, men det betyder ingenting. Jag 
försäkrar kusin, att om jag hade ägt en son, skulle jag gärna ha tagit 
mitt eget liv, för att den skuld, som vilar över Löwensköldarna, måtte bli 
försonad. Min son, ser kusin, han skulle ha kunnat leva lycklig, han 
skulle ha fört vår ätt till heder. Ingenting skulle ha hindrat honom från 
att bli en gagnande och ansedd man. Vi tre, min bror, Karl-Artur och jag 
själv, vi har ingenting mäktat, därför



/HHHH/att straffdomen har legat över oss, men han, 
kusin, han, min son, skulle inte ha tyngts av den.



Lundman vände sig mot de åkande, saluterade med piskan och visade framåt 
vägen.



Baron Adrian gjorde inte en rörelse. Han hade flyttat sig tillbaka i sitt 
hörn, och där satt han utan att visa minsta deltagande för förföljandet. 
Charlotte kunde endast se hans profil, men det tycktes henne, att uppsynen 
hade blivit sådan, som den hade varit förut under veckan, butter och sur 
och sträng.



"Vad ska jag göra?" tänkte hon. "Han har fått tillbaka sin mjältsjuka."



De fortsatte på det där viset cn god stund. Vägen, som de åkte på, var 
ovanligt både backig och krokig. Än löpte den nere vid stranden av sjön 
Löven, än fördjupade den sig i en skog, än trängde den fram mellan de tätt 
hopbyggda husen i en bondby. På intet ställe hade man någon lång utsikt. 
Den förföljda släden skymtade fram ett ögonblick och försvann i det nästa.



Så litet än Charlotte kunde tro på baron Adrians hjärnspöken, greps hon 
dock av ett allt starkare medlidande, och hon beslöt helt hastigt att 
gripa till det enda, som hon kunde tänka ut till tröst. Visst inte med 
något hopp om att lyckas. endast därför att hon kände ett oemotståndligt 
tvång att göra något.



--Kusin Adrian!



--Vad behagar kusin Charlotte?



--Jag måste tala om något.



--Jag står till kusins förfogande. Kusin har visat ett orimligt tålamod, 
som har hört på min dumma historia.



Tonen var obehaglig och sarkastisk, men Charlotte var dock tacksam för att 
han svarade.



--Gud förlåte mig, om jag nu gör något orätt, men jag måste tala om för 
kusin, att då den där karln, som kusin sände norr ut till skojarbyarna, 
kom tillbaka till Hedeby, så bad han att få tala i enrum med friherrinnan. 
Han ville underrätta henne, att Göran Löwensköld, kusins bror, hade 
efterlämnat en son.

Baron Adrians hand med den stora vargskinnsvanten lades än en gång 
tungt på Charlottes skuldra.



--Ar detta något, som kusin hittar på?



--Vad skulle jag vara för ett odjur, om jag kunde ljuga i det här fallet? 
Nej, kusin Adrian, det finns en pojke där oppe. Han är sex år gammal, stor 
och välvuxen. Inte så vacker som systern, utan snarare lik gubben Bengt på 
porträttet. Men rättarn ville fråga friherrinnan om han alls borde tala om 
för kusin, att han fanns till. Det är ett fel med honom.



--Ar han en idiot?



--Nej, kusin, han är klok som en annan, han år glad och snäll, men han 
är...



Rösten svek henne under den starka spänningen. Hon kunde inte få fram 
ordet.



--Han är blind, kusin, viskade hon.



--Hur var det?



--Han är blind, upprepade Charlotte, nu nästan skrikande. Det var därför 
rättarn inte vågade omnämna saken



för kusin, och Amelie bad honom fortsätta att tiga. Hon trodde, att det 
inte var rätta tiden att komma med ett sådant meddelande. Hon ville tala 
om det längre fram, då kusins humör vore mindre ömtåligt.



--Amelie är ett försiktigt nöt och blir aldrig annat.



--Han har varit blind alltifrån födseln. Det är ingenting, som kan botas.



Baron Adrian tog sig för att rentav skaka i Charlotte, som om han ville 
skaka ur henne sanningen.



--Och det är sant? Kusin kan svära på att det finns en pojke där oppe?



--Visst finns han. Han heter Bengt Adrian. Den lilla flickan brukar ofta 
tala om en bror. Det är förstås han. Vad står på, kusin?



Baron Adrian hade i oemotståndlig hänförelse slagit armarna om henne och 
kysst henne både på mun och kind. Nu släppte han henne storskrattande.

--Ja, förlåt, kusin, men kusin är en krona. Kusin är ingen pjosker, 
kusin är modig som en karl. Kusin är av min släkt. Kusin ska få se. Nästa 
gång kusin kommer till Hedeby, ska det vara som ett annat ställe.



--Jag är så glad, så outsägligt glad, kusin, men glöm inte, att han är 
blind!



--Blind! Jag har ju fem döttrar, som inte har något annat att göra än att 
leda och mata honom, om det behövs. Jag fortsätter norr ut i denna kväll. 
Nu ska vi bara först ha fatt i flickungen. Hallå, Lundman, ser han någon?



--Di ä inte långt borta, baron.



--Knalla på då, Lundman! Nu ska vi ha fatt dem. herregud i himlen! Vad var 
det han hette?



--Bengt Adrian.



--Göran hade ändå hjärta kvar för det gamla. Vad var det kusin önskade att 
jag skulle göra för Karl Artur?



--Men han är ju dömd att gå under.



--Tusan heller! Kusin sitter då väl inte och tänker på sådant där nojs, 
som en mjältsjuk baron försöker inbilla kusin. Vi struntar i den där 
straffdomen, med förlov sagt. Jag ska alltså ta hand om Karl-Artur. Men 
var ska vi göra av Thea?



--Hon har en man i livet, som längtar efter henne.



--Han ska få henne tillbaks, kusin. Och Karl-Artur ska få komma till 
Hedeby för det första och äta opp sig. Amelie får ta hand om honom, sådant 
tycker hon om. Men se här har vi dem! Nu tar vi dem i nästa backe.



Båda två hängde sig utom släden för att se bättre. De befann sig i en brant 
utförsbacke, som ledde ner till sjöstranden. Sedan följde en liten sträcka 
jämn väg och därpå en uppförsbacke. I denna var det, som baronen trodde 
att de skulle hinna de flyende.



Karl-Artur hade ännu ett litet försprång. Han befann sig på den släta 
vägen utmed sjön, medan Charlotte och hennes sällskap i god fart kom 
åkande utför sluttningen.



Emellertid tycktes de flyende ha förstått, att de skulle bli upphunna i 
backen, som reste sig tvärt framför dem. Karl Artur svängde om 
hästen, vek av från vägen och styrde ut på sjön.



--Nå, sade baron Adrian helt förnöjd, där tar vi dem bara så mycket 
lättare.



Lundman, som redan hade hunnit utför backen, svängde också utan betänkande 
ut på isen, som var täckt med en blandning av vatten och snö, men fullt 
hållbar.



De hade inte hunnit många famnar utåt isen, förrän baronen gav till ett 
utrop.



--Stopp, Lundman! Håll in hästarna! Vad tänker det där herrskapet pa, som 
far ut på isen just här? Vi har ju älven där borta.



Från Charlottes släde, som var rätt hög, kunde man tydligt se hur isen 
tätt framför dem antog en mörk färg, vilket tycktes antyda, att den hade 
förtunnats av en liten bullersam älv, som kom strömmande fram ur 
skogsdjupet.



De höll stilla. Baronen steg ur släden, satte händerna för munnen som en 
ropare och skrek ut en varning. Charlotte ryckte och slet i                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                ga resstövlar, springa fram mot den öppna vaken.



--Barnet! ropade han. Barnet, barnet!



Charlotte följde honom, och kusken Lundman kastade tömmarna ifrån sig och 
sprang, han också. Baronen hade försprång. Han var nästan framme vid 
vaken, och Charlotte tyckte sig höra, att han ropade något om att han såg 
tösen. I detsamma brast isen under honom.



Charlotte var så nära, att sprickorna i den bristande isskorpan nådde fram 
till hennes fötter. Hon tänkte dock inte på annat än att fortsätta 
framåt för att bringa hjälp, då Lundman fattade om henne bakifrån.



--Spring inte, frua! Kryp för Guds skull, kryp!



Båda två kastade sig ner på isen och kröp fram till vaken. Men de såg 
ingenting.



--Dä ä stark ström här, sade Lundman. Di ä redan unner iskanten.



HEMFÄRDEN.



Charlotte åker vägen fram i djupaste mörker. Hela tiden



sitter hon och gråter och småsnyftar. Näsduken, som



hon torkar bort tårarna med, har så småningom blivit våt, och som det är 
kallt nu på natten, blir den alldeles stel. Hon skyndar att stoppa in den 
under pälsen, för att den måtte töa upp igen.



Men vad hon gör, om hon gråter, om hon torkar bort tårarna, om hon gömmer 
undan näsduken, sker det helt mekaniskt och omedvetet. Hon gör inte annat 
än lyssnar efter svar på en bön, som hon gång efter annan upprepar.



Hon har inte baron Adrian bredvid sig i släden nu som på bortresan. Det 
finns ingen i närheten, som kan vara henne till hjälp och tröst mer än 
kusken. Och Lundman och hon är mycket goda vänner, han håller det till och 
med för sin plikt att då och då vända sig om på bocken och säga henne ett 
medkänslans ord.



--Ja, vet frua, detta va dä värsta, som jag tror att jag har vart mä om.



Det är mycket troligt, att det förhåller sig så, men Charlotte ger sig 
inte tid att svara honom. Hon fortsätter med att bedja samma bön och att 
lyssna efter svar.



Släden glider fram mycket tyst. Lundman har tagit bjällerkransarna av 
hästarna och lagt dem i lådan under sitsen. Vid varje ojämnhet i vägen ger 
de ifrån sig ett klingande ljud, men det låter dovt och hemskt och passar 
ihop med hela färden. De spelar inte alls sådana glada melodier, som da de 
hängde fria om hästhalsen.



Hästarna tycks veta, att de är på hemväg, och vill öka farten, men Lundman 
finner inte detta passande, utan håller in dem. Fastän ingen ser dem, far 
han framåt vägen i nästan samma takt som en likfärd.

--Dä va en präktig karl, den där baron Adrian, 
säger Lundman, och han fick en vacker död.



Men inte heller detta finner något genljud hos Charlotte. Hon tänker på 
något helt annat, ber, ber utan uppehåll och lyssnar efter svar.



Lundman och Charlotte är inte ensamma i släden. När Charlotte vänder 
huvudet åt sidan, kan hon bredvid sig i slädsitsen urskilja ett stort 
bylte, som tycks innehålla en människa. Men visst inte någon av de 
drunknade, varken baron Adrian eller barnet, ja, alls inte någon, som är 
död. Det kommer inte ett ord från det där hållet, och inte en rörelse 
märkes, men de färdas så ljudlöst, och allt omkring dem är så stilla, att 
Charlotte kan höra ett svagt snörvlande, som ibland beledsagar 
andhämtningen.



Hon försöker vända tankarna till baron Adrian och till det lilla barnet. 
Det skulle vara en lättnad. De är döda och



borta, men det följer ingen fasa med minnet av dem, bara sorg. Men hon 
måste hålla i med sina böner. Hon måste tränga ända fram till Guds tron. 
Hon måste bedja, att det ändå måtte följa någon välsignelse med allt det 
förskräckliga, om har hänt denna kväll.



När hon och Lundman hade hunnit fram till randen av vaken och förgäves 
hade spanat efter minsta spår av de drunknade, hade Karl-Artur ropat till 
dem, att han skulle springa i land efter folk. Detta hade han gjort, och 
Thea hade följt honom. Ett litet järnbruk, som drevs av samma älv, som 
hade vållat olyckan, hade funnits i närheten, och därifrån hade människor 
kommit rusande ner till isen. De hade haft med sig stänger och stuckit in 
dem långt under istäcket, men allt hade varit hopplöst från första stund. 
Den starka strömmen hade fört bort de drunknade. Man skulle ha behövt 
bryta upp hela sjön för att finna dem.



Thea Sundler hade Charlotte inte mer sett något av, men Karl-Artur hade 
kommit tillbaka och varit en av de ivrigaste att bringa hjälp, ja, flera 
gånger utsatt sig för verklig livsfara. Under hela tiden hade han undvikit 
att komma i hennes närhet. Först då allt var slut och de många ivriga 
hjälparna, nedslagna och modlösa, hade börjat vända tillbaka mot 
land, hade han närmat sig henne.



Han hade gått långsamt och tvekande och hållit ögonlocken sänkta, såsom 
han brukade. Då han hade kommit tätt inpå henne, hade han höjt blicken 
något litet, så att han hade kunnat se klänning och päls, men inte 
ansiktet. Stående på det sättet hade han yttrat några ord, som kanske 
skulle vara en tröst eller en ursäkt.



--Ja, Göran ville ha tillbaka ungen sin. Och så ville han kanske säga tack 
till sin rike bror för den vackra begravningen



--Karl-Artur!



Han hade sett upp, och den största häpnad hade återspeglats i utseendet. 
Han hade tydligen inte väntat sig att finna Charlotte, utan trott, att 
fruntimret, som ledsagade baron Adrian, hade varit hans hustru.



Han hade inte yttrat ett ord vidare, utan stått tyst och sett in i 
Charlottes ansikte, liksom hon hade stått och sett in i hans. All den 
smärta och förfäran, som hon kände över hans förfall och råhet, hade stått 
att läsa i hennes drag, och han hade inte kunnat undgå att tyda skriften.



Men därvid hade han själv förändrats på ett sätt, som Charlotte väl kände 
igen från fordom, då han hade fått sina anfall åt hjärtat. Ögonen hade 
blivit vilda och stirrande, läpparna hade öppnats till ett skrik, och han 
hade tryckt båda händerna hårt mot bröstet. Ett ögonblick hade han stått 
så, därpå hade han börjat vackla och skulle ha fallit, om inte Charlotte 
hade slagit armarna om honom.



Han hade vinglat hit och dit under ett par ögonblick, men Charlotte hade 
hastigt ropat på hjälp, och ett par karlar hade skyndat till och burit 
honom till hennes släde. Då man hade lagt ner honom där, hade han varit 
medvetslös.



Efter detta hade Charlotte kört fram till det lilla bruket, och där hade 
hon uppehållit sig i flera timmar. Karl-Artur måste ha vård. Lundman och 
hon var våta efter att ha krupit i snösörjan på isen och var tvungna att 
torka sina kläder. Hästarna skulle vila och äta. Men av allt, som hade 
hänt under dessa timmar, hade Charlotte inte något minne. Hon hade 
endast hela tiden bett och bett till Gud, att det matte lyckas henne att 
rädda Karl-Artur, att skilja honom från den människan, som fördärvade 
honom.



Man hade inte kunnat återkalla honom till sans före avresan, men som det 
tydligt märktes, att han ännu var vid liv, hade Charlotte rullat in honom 
i sina fällar och tagit honom med sig i släden.



Det är en mulen, stilla natt, ingen stjärna lyser. Charlotte suckar över 
den stora tystnad, vari den allsmäktige insveper sig. Aldrig förr i hela 
sitt liv har hon som nu Iängtat efter svar på en bön.



Helt plötsligt märker hon, att den avsvimmade gör några rörelser.



--Karl-Artur, viskar hon, hur har du det?



Hon får intet svar för det första, men nu, då hon märker, att han kommer 
att hämta sig, gripes hon av en ny ängslan. Hurudan ska han vara? Ska han 
tala rått och elakt som nyss där ute på isen? Hon får lov att komma ihåg, 
att han är en annan människa.



Snart hör hon honom med mycket svag röst göra en fråga.



--Vem är det, som jag har bredvid mig i släden? Är det Charlotte?



--Ja, säger hon. Ja, Karl-Artur, det är Charlotte.



Hon hör, att rösten är den gamla. Den är mycket svag, men inte rå. Den är 
vacker som förr, och, besynnerligt nog, ljuder den tillgjord och 
inställsam, ja, nästan litet pjollrig.



--Jag kunde tro, att det var Charlotte, säger han. Det är alltid något så 
friskt och levande över Charlotte. Jag har blivit frisk, därför att jag 
sitter bredvid Charlotte.



--Du känner dig bättre?



--Alldeles bra, Charlotte. Det är inte alls något fel med mitt hjärta för 
närvarande. Jag har inga plågor, inte på många år har jag känt mig så 
frisk.



--Du har nog varit mycket sjuk, Karl-Artur.



--Ja, Charlotte, mycket sjuk.



Han säger inte något mer på en stund, och Charlotte sitter stilla och 
väntar.

--Vet Charlotte vad? börjar han snart nog, alltjämt med samma veka 
och pjollriga stämma. Jag sitter och roar mig med att hålla likpredikan 
över mig själv.



--Vad säger du? Likpredikan?



--Ja, just så, Charlotte. Har aldrig Charlotte undrat över vad prästen ska 
komma att säga på graven, då Charlotte är död?



--Aldrig, Karl-Artur. Inte tänker jag på att jag ska dö.



--Skulle inte Charlotte vilja be den prästen, som ska tala på min grav, 
att han säger till sina åhörare, att här vilar den rike ynglingen, som 
till åtlydnad av Jesu bud gick och sålde bort sina ägodelar och blev en 
fattig man?



--Ja, ja, Karl-Artur, men du ska ju inte dö nu



--Kanske inte än, Charlotte. Jag har sällan känt mig så frisk. Men 
Charlotte kan ju komma ihåg det. Jag önskar också, att prästen påminner om 
att jag var aposteln, som gick ut på vägar och stigar för att bära fram 
till människorna budskapet om himmelriket mitt i deras dagliga gärning, i 
deras lek och arbete.



Charlotte svarar inte. Hon undrar om Karl-Artur gör narr av henne.



Han fortfar att tala med samma tillgjorda röst.



--Jag tycker också, att det skulle ta sig bra ut, ifall prästen sa något 
om att j ag liksom Herren Kristus själv har visat min ödmjukhet genom 
att äta och dricka med publikaner och syndare.



--Tig för all del, Karl-Artur! Du och Kristus! Det där är ju häslelse.



Det dröjer något innan Karl-Artur svarar.



--Jag tycker int riktigt om det där inpasset, säger han därpå. Men jag kan 
ju nöja mig, utan att prästen säger något om publikanerna. Det kunde 
missförstås. Det andra kan vara nog för att förklara varför jag har 
förlagt min verksamhet till landsvägen, bland landsvägsfolket. Visserligen 
har det inte fattats mig tillfälle att utvidga den åt annat håll.



Charlotte sitter där och vill skrika högt av förfäran. Är detta hans 
allvar? Eller talar han bars så för att imponera på henne? Har han 
förlorat allt omdöme?



--Charlotte påminner sig kanske, att jag hade en vän, som blev missionär?



--Pontus Friman?



--Alldeles riktigt, Charlotte. Han skriver brev på brev för att förmå mig 
att resa ut till hednalandet och hjälpa honom. Jag har varit mycket 
frestad. Jag tycker ju om att resa. Språkstudier intresserar mig också. 
Jag har alltid haft mycket lätt för att inhämta kunskaper. Ja, vad säger 
Charlotte?



--Jag sitter här och undrar om du gör narr av mig, Karl-Artur. Eljest 
tycker jag visst, att det vore en utmärkt ide.



--Jag? Skulle jag göra narr? Jag talar alltid allvar, det borde Charlotte 
veta av gammalt. Men Charlotte förefaller verkligen litet oförstående. Jag 
hade inte väntat mig detta efter en så lång skilsmässa. Jag fruktar, att 
detta sammanträffande blir en missräkning.



--Det vore mycket sorgligt, Karl-Artur, säger Charlotte, som är alldeles 
förvirrad, alldeles bragt ur fattningen av den stackars trashankens 
obeskrivliga övermod och fåfänga.



--Jag vet, att Charlotte är mycket rik, och en rik människa blir lätt 
ytlig och dömer efter skenet. Charlotte förstår inte, att min fattigdom är 
helt och hållet frivillig. Jag har ju en hustru...



Då han för hustrun på tal, gör Charlotte ett försök att gripa in, att tala 
om något för honom, som kunde väcka hans intresse.



--Hör nu på mig ett ögonblick, Karl-Artur! Har du hört, att din mamma 
under sina sista år inte ville veta av någon annan lektyr än dina 
studentbrev? Jaquette läste dem högt för henne dag ut och dag in. Men en 
vacker dag måtte Jaquette ha tröttnat, och vet du vad hon då gjorde? Jo, 
hon for till Korskyrka och sökte opp Anna Svärd och din lille son. Hon tog 
dem med sig till Karlstad och lät överstinnan se barnet.



--Oändligt vackert och rörande, Charlotte.



--Sedan dess behövde inte Jaquette mer läsa några brev. Din mor ville ha 
barnet i sin närhet alltid. Hon lekte med det, hon beundrade det, tänkte 
på ingenting annat. Man kunde inte skilja henne från barnet, och din 
hustru måste flytta in till Karlstad. Hon lär ha kommit i stor gunst hos 
dem alla, framför allt hos din far. Nu, sedan din mor är död, har din 
hustru flyttat tillbaka till Korskyrka. Hon och hennes många fosterbarn 
håller på att förvandla din lilla stuga till en riktig bondgård. Men din 
egen son lär mest vistas hos Jaquette, som nu bor på Alvsnäs. Han är ett 
förtjusande barn. Har du inte lust att se din son, Karl-Artur?



--Jag vet mycket väl, Charlotte, att min hustru nästan förgås av längtan 
efter mig och de andra också. Men det tjänar till ingenting, att Charlotte 
försöker föra deras talan. Jag tycker om friheten. Jag tycker om livet på 
landsvägen. Jag tycker om de små äventyren.



"Han har ingen känsla kvar för något, som är gott", tänker Charlotte. "Han 
bara glider undan och undan. Jag kan inte få något grepp om honom." Men 
hon gör i alla fall ännu ett försök.



--Du låter så nöjd, Karl-Artur?



--Skulle jag inte vara nöjd, då jag har återfunnit Charlotte ?



--Du ångrar inte alls, att du stal bort det lilla barnet? Det blev ändå 
orsaken till två människors död.



--Två människor, säger Karl-Artur, två människor! Charlotte gör så 
besynnerliga inpass. Inte bryr jag mig om, ifall två människor dör. Jag 
hatar alla människor. Det är mitt största nöje att samla dem omkring mig 
för att skälla ut dem, för att kunna säga dem vad de är för eländiga svin.



--Tyst, Karl-Artur! Du är förskräcklig.



--Förskräcklig? Jag? Men det är naturligt, att Charlotte säger så. Det är 
den försmåddas hämnd. Det är de sura rönnbären. I alla fall måste ju 
Charlotte medge, att den, som har kunnat väcka en sådan tillgivenhet som 
jag... Vet Charlotte, jag förstår inte, att hon ger sig till tåls. Jag 
väntar, att hon ska komma och rycka mig ur Charlotte armar.



detta hans allvar? Eller talar han bara så för att 
imponera på henne? Har han förlorat allt omdöme?



--Charlotte påminner sig kanske, att jag hade en vän, som blev missionär?



--Pontus Friman?



--Alldeles riktigt, Charlotte. Han skriver brev på brev för att förmå mig 
att resa ut till hednalandet och hjälpa honom. Jag har varit mycket 
frestad. Jag tycker ju om att resa. Språkstudier intresserar mig också. 
Jag har alltid haft mycket lätt för att inhämta kunskaper. Ja, vad säger 
Charlotte?



--Jag sitter här och undrar om du gör narr av mig, Karl-Artur. Eljest 
tycker jag visst, att det vore en utmärkt ide.



--Jag? Skulle jag göra narr? Jag talar alltid allvar, det borde Charlotte 
veta av gammalt. Men Charlotte förefaller verkligen litet oförstående. Jag 
hade inte väntat mig detta efter en så lång skilsmässa. Jag fruktar, att 
detta sammanträffande blir en missräkning.



--Det vore mycket sorgligt, Karl-Artur, säger Charlotte, som är alldeles 
förvirrad, alldeles bragt ur fattningen av den stackars trashankens 
obeskrivliga övermod och fåfänga.



--Jag vet, att Charlotte är mycket rik, och en rik människa blir lätt 
ytlig och dömer efter skenet. Charlotte förstår inte, att min fattigdom är 
helt och hållet frivillig. Jag har ju en hustru...



Då han för hustrun på tal, gör Charlotte ett försök att gripa in, att tala 
om något för honom, som kunde våcka hans intresse.



--Hör nu på mig ett ögonblick, Karl-Artur! Har du hört, att din mamma 
under sina sista år inte ville veta av någon annan lektyr än dina 
studentbrev? Jaquette läste dem högt för henne dag ut och dag in. Men en 
vacker dag måtte Jaquette ha tröttnat, och vet du vad hon då gjorde? Jo, 
hon for till Korskyrka och sökte opp Anna Svärd och din lille son. Hon tog 
dem med sig till Karlstad och lät överstinnan se barnet.



--Oändligt vackert och rörande, Charlotte.

--Sedan dess behövde inte Jaquette mer läsa några brev. Din mor 
ville hu barnet i sin närhet alltid. Hon lekte med det, hon beundrade det, 
tänkte på ingenting annat. Man kunde inte skilja henne från barnet, och 
din hustru måste flytta in till Karlstad. Hon lär ha kommit i stor gunst 
hos dem alla, framför allt hos din far. Nu, sedan din mor är död, har din 
hustru flyttat tillbaka till Korskyrka. Hon och hennes många fosterbarn 
håller på att förvandla din lilla stuga till en riktig bondgård. Men din 
egen son lär mest vistas hos Jaquette, som nu bor på Alvsnäs. Han är ett 
förtjusande barn. Har du inte lust att se din son, Karl-Artur?



--Jag vet mycket väl, Charlotte, att min hustru nästan förgås av längtan 
efter mig och de andra också. Men det tjänar till ingenting, att Charlotte 
försöker föra deras talan. Jag tycker om friheten. Jag tycker om livet på 
landsvägen. Jag tycker om de små äventyren.



"Han har ingen känsla kvar för något, som är gott", tänker Charlotte. "Han 
bara glider undan och undan. Jag kan inte få något grepp om honom." Men 
hon gör i alla fall ännu ett försök.



--Du låter så nöjd, Karl-Artur?



--Skulle jag inte vara nöjd, då jag har återfunnit Charlotte ?



--Du ångrar inte alls, att du stal bort det lilla barnet? Det blev ändå 
orsaken till två människors död.



--Två människor, säger Karl-Artur, två människor! Charlotte gör så 
besynnerliga inpass. Inte bryr jag mig om, ifall två människor dör. Jag 
hatar alla människor. Det är mitt största nöje att samla dem omkring mig 
för att skälla ut dem, för att kunna säga dem vad de är för eländiga svin.



--Tyst, Karl-Artur! Du är förskräcklig.



--Förskräcklig? Jag? Men det är naturligt, att Charlotte säger så. Det är 
den försmåddas hämnd. Det är de sura rönnbären. I alla fall måste ju 
Charlotte medge, att den, som har kunnat väcka en sådan tillgivenhet som 
jag... Vet Charlotte, jag förstår inte, att hon ger sig till tåls. Jag 
väntar, att hon ska komma och rycka mig ur Charlottes armar.

--Var för all del tyst, Karl-Artur!



--Men varför? Det är en glädje för mig att språka med Charlotte.



--Du stör mig. Jag ber till Gud. Jag har bett till honom, alltsedan jag 
råkade dig i eftermiddags.



--En mycket lovvärd sysselsättning. Men vad ber Charlotte om?



--Att jag måtte kunna rädda dig ifrån den där kvinnan.



--Ifrån henne! Det är lönlöst, Charlotte. Ingenting i världen kan rubba 
hennes tillgivenhet.



Han lutade sig i detsamma fram mot Charlotte och viskade i hennes öra:



--Jag själv har försökt allt tänkbart. Men det finns ingen hjälp. Ingen 
utom döden. Nemo nisi mors.



--Då ber jag om döden för dig, Karl-Artur.



--Charlotte har alltid varit så obehagligt uppriktig. Det är inte angenämt 
att veta, att Charlotte ber Gud om min död, men jag ska naturligtvis inte 
störa.



De far en lång stund fram lika tysta, som innan KarlArtur vaknade till 
medvetande. Charlotte söker ordna sina tankar, tänka efter vad hon ska 
företa sig med en man, som är till den grad förstörd.



Då vänder sig Lundman än en gång om på bocken.



--Hör frua, att dä ä nåra, som kommer efter oss? Di far så fort di kan, di 
piskar hästarna och di ropar te varandra, att nu har vi dom. Vill frua, 
att vi ska köra ifrån dom ?



--Nej, Lundman, visst inte. Vi ska stanna i stället. De är välkomna.



Några ögonblick efteråt är de upphunna. I nattens mörker skymlar Charlotte 
ett par små skojarryssar, som kommer upp jämsides med hennes släde. Mörka 
gestalter springer ner på vägen. Ett par skyndar fram och griper hennes 
hästar i betslet. Ett par andra, en man och en kvinna, kommer fram till 
henne.



--Är det Charlotte, jag menar: är det kommerserådinnan Schagerström? säger 
en läspande stämma. Jag skulle be att få veta om kommerserådinnan kan ge 
några upplysningar om Karl-Artur. Då Karl-Artur sprang ner till 
isen, hade vi kommit överens att råkas hos en av smederna, och jag satt 
och väntade i flera timmar. Till sist gjorde jag en förfrågan på 
brukskontoret och fick då veta, att han hade blivit sjuk och att 
kommerserådinnan hade tagit honom med sig i sin släde. Det är j u så 
vackert och vänligt. Hur är det man säger? "Gammal kärlek rostar inte."



--Du kommer manstark, Thea, anmärker Charlotte helt lugnt.



--Det var en sådan tur för mig, att två av våra bästa vänner kom åkande 
vägen fram just i kväll. De lovade genast hjälpa mig att skaffa Karl-Artur 
till rätta. Ack, kommerserådinnan kan inte tro hur mycket gott Karl-Artur 
har verkat bland landsvägsfolket och hur omtyckt han har gjort sig. De 
vill ha honom tillbaka till varje pris.



--Jag förstål, att du tänker ta honom med våldsmakt, om jag nekar att 
lämna ut honom.



--Inte med våld, kommerserådinnan, det är inte på något sätt meningen. Men 
vi ville vara säkra om att Karl-Artur skulle få följa sin fria vilja och 
vända tillbaka till oss, om han så önskar.



--Det finns inget tvivel om vad han önskar, Thea. Han har uppehållit en 
artig konversation med mig den sista timmen, men han är mycket uttråkad 
och är förfärligt glad, att du är kommen. Jag håller visst inte kvar 
honom. Säg du åt dina vänner, att de där dragna knivarna, som blänker 
omkring mig, inte behövs. Du får ta honom.



Thea Sundler, som troligtvis har väntat sig ett ihärdigt motstånd, blir så 
häpen, att hon ingenting svarar.



--Ta honom du! upprepar Charlotte med höjd röst. Ta honom, och gör slut på 
honom! Jag trodde, att jag skulle kunna hjälpa honom, men jag kan inte. 
Han är utan vett och förstånd. Han sitter här med två människors liv på 
samvetet, och han vet knappast om det. Bort med honom! Bort till lögn och 
brott och elände! Ner i dypölen med honom! Han är nöjd med det, som han 
har gjort i kväll. Det inger honom ingen förskräckelse. Han vill inte 
ändra sitt liv. Han vill fortsätta som förut. Bort med honom!

Hon lutar sig över åt Karl-Arturs sida, kastar upp fotsacken och 
viker undan fällen, så att han ska kunna lämna släden.



--Bort med dig! Vänd tillbaka till henne, som har gjort dig till det, som 
du nu är! Jag är färdig med dig.



Thea Sundler går utan ett ord över till Karl-Arturs sida, och han reser 
sig. Men då hon sträcker ut handen för att hjälpa honom ur släden, slår 
han undan den. Han vänder sig mot Charlotte och sjunker ner vid hennes 
fötter.



--Hjälp mig, rädda mig! ropar han med en röst, som nu på en gång ljuder 
uppriktig och sann.



--Det är för sent nu, Karl-Artur.



Han omfattar Charlottes knän och klamrat sig fast vid henne.



--Charlotte, fräls mig från henne! Ingen mer än du kan hjälpa mig.



Charlotte lutar sig över honom och försöker se honom in i ögonen.



--Du vet vad det kommer att kosta dig, säger hon helt lågt, men med stort 
allvar.



--Ja, jag vet, Charlotte, svarar han lika allvarligt och möter stadigt 
hennes blick.



--Lundman! ropar Charlotte med plötslig glädje i stämman. Bruka piskan, 
och kör!



Kusken Lundman reser sig på sin kuskbock, storskäggig och väldig, som en 
herrgårdskusk ska vara, och svänger sin långa piska framåt, bakåt och åt 
sidorna. De mörka gestalterna springer svärj ande undan, hästarna stegrar 
sig och sätter av. Karlarna, som skulle hålla dem, släpar med ett stycke; 
men piskrapp efter piskrapp träffar dem, och de släpper taget. I vild 
galopp åker Charlotte och hennes ledsagare fram mot Hedeby.



VIGSELRINGEN.



Vem var hon, att hon skulle komma ihåg sådant, som alla andra hade glömt? 
Varför skulle hon sitta och tänka på den tiden, då han for omkring på 
marknader som en annan skojare? Varför skulle hon i vart ögonblick se för 
sig henne, som han då hade haft i sällskap?



Hon var ganska viss om att det var år 1842, som han hade rest ut som 
missionär, och nu var de inte hunna längre än till 1850. Det var inte mer 
än åtta år, som han hade varit borta. Och likafullt tyckte alla människor, 
att allting skulle vara glömt och förlåtet. Men hon, som hade varit gift 
med honom, borde väl få ha sin egen mening om den saken.



Ja, tänk det, att sedan han nu hade kommit tillbaka till Korskyrka för en 
tid och fick bo och vistas på Stora Sjötorp, så kom grannarna i kyrkbyn 
och frågade henne om hon ämnade följa med honom ut till Afrika! Men det 
var så med folk här neråt landet: de var lätta och ombytliga, de for fram 
och tillbaka som vattnet i ett tråg. Hon skulle följa med honom, hon, som 
satt välbärgad och hedrad i egen gård ! Hon skulle resa hemifrån nu, sedan 
fosterbarnen var vuxna och försörjde sig själva och hon kunde få ha det 
lugnt och bra och ta till sig Svärdsmor och ge henne en god ålderdom!



Hon hade inte råkat honom, fastän han hade kommit till Korskyrka för ett 
par dagar sedan. Han hade åtminstone haft så mycket vett, att han inte 
hade försökt sig på att gå till henne. Och hon skulle ha önskat, att hon 
inte hade gått i kyrkan nu för ett par timmar sedan och hört honom. Det 
kunde ju tydas så, som om hon vore angelägen att få se honom igen. Men hon 
hade inte heller gått godvilligt, utan det var fru Schagerström, som hade 
kommit och tagit henne med sig. Och henne var det ju inte lätt att säga 
nej till.

Vem var hon, att hon inte kunde låta bli att 
tänka på allt, som varit? Fru Schagerström hade sagt henne, att han redan 
hade utfört ett gott verk ute bland hedningarna. Nu hade han kommit till 
sin rätta plats i livet, sade hon. Gud hade drivit och jagat honom som ett 
djur i en fålla, alla vägar hade varit stängda för honom utom denna enda, 
och det hade visat sig, att det var den rätta, den, som han borde ha valt 
från första stund.



Fru Schagerström hade inte sagt till henne med rena ord, att hon borde 
överge allt sitt och följa med honom. Hon hade bara kastat fram något om 
att han fick fara bra illa där ute bland vildarna och att det skulle vara 
gott, om han hade någon med sig, som kunde laga ordentlig mat åt honom. 
Och Schagerström, som hittills hade bistått honom med pengar för 
uppehället där ute, skulle väl inte dra sig för att betala en hjälpare, om 
de bara kunde finna någon.



Vad hon mer hade sagt, det var, att han nu hade lärt sig att älska 
människorna. Det var så viktigt, för det var detta, som hade fattats 
honom. Han hade älskat Kristus och hade visat, att han kunde offra allt i 
världen för att följa honom. Men den rätta människokärleken hade han 
aldrig känt. Och den, som vill vara en Kristi efterföljare utan att älska 
människorna, den måste föra både sig själv och andra till elände.



Och så hade fru Schagerström sagt, att om hon ville följa med till kyrkan 
och höra honom, så skulle hon snart märka den stora förändringen. Hon 
skulle få höra, att han älskade de där svartingarna, som han sökte göra 
till kristna. Och det var den kärleken, som hade gjort honom till en annan 
människa.



Ja, hur det nu hade gått till, så hade hon blivit lockad med till kyrkan.



När han hade kommit upp i predikstolen, hade hon för det första inte känt 
igen honom. Han var skallig, och ansiktet var fårat av mycket lidande. Han 
var inte vacker mer, och han hade kommit så stilla och ödmjukt. Hon hade 
fått en sådan besynnerlig lust att gråta, då hon hade sett honom.

Och ändå såg han visst inte sorgsen ut, utan hade ett milt leende 
över ansiktet, ett leende, som lyste upp hela kyrkan.



Inte ville hon säga, att det hade varit någon märkvärdig



predikan. Det hade varit för litet av Guds ord i hennes tycke. Han hade 
bara talat om hur folk hade det borta i hednalanden, men det skulle ju 
heller inte kallas för annat än ett missionsföredrag. Och visst kunde hon 
förstå, att han älskade dem där ute, eftersom han stod ut där och ville 
fara dit tillbaka. För nog hade de haft det fattigt och svårt i Medstubyn, 
men det var ju ingenting att räkna. De här, de hade varken golv eller 
fönster i sina stugor.



Och mittunder det att hon hade suttit och sett på det milda leendet och 
hade hört, att det låg hjärtelag under vart ord, som han sade, så hade hon 
kommit att tänka på att det var han, som hade okvädat folk på marknader 
och blivit utskrattad. För det var så med henne. Hon var inte ifrån 
Korskyrka, utan hon var ifrån Medstubyn och var brorsdotter till Jobs 
Erik. Hon var envis och misstrogen, hon som han.



När hon gick ut ur kyrkan, såg hon, att ett bord var utsatt framför 
porten, och på det stod ett mässingsfat, där folk lade ner vad de tyckte 
sig kunna skänka till hedningarnas omvändelse.



Två herrkarlar från kyrkbyn stod och vaktade bredvid skålen, och hon 
tyckte, att de såg stort på henne, då hon gick förbi. Hon hade inte haft 
några pengar på sig, för det hade inte fallit henne in, att den 
predikanten skulle kunna locka henne att ge något. Och i brist på annat 
hade hon nu helt hastigt strukit vigselringen av fingret och kastat ner 
den i skålen. Den hade han gett henne, och den kunde han gärna få 
tillbaka.



Och nu satt hon ensam hemma i sitt kök och funderade på om detta klmde ha 
någon påföljd.



Han kunde ju ta det så, som om hon ansåge, att deras äktenskap var upplöst 
och hon aldrig mer ville veta av honom.



Och om han tog det så, då skulle han inte komma till henne, det 
visste hon. Då skulle han fara sin väg utan vidare.



Men han kunde ju också ta det så, som om hon ville påminna honom om att 
han här i Korskyrka hade en hustru, som satt och väntade på honom.



Ja, hon fick se hur han tog det. Det berodde på hans eget sinnelag om han 
tog det på det första sättet eller på det andra.



Men om han tog det på det andra sättet och kom till henne, vad skulle hon 
då svara?



Ja, vem var hon, vad ville hon? Visste hon vad hon ville?



Hon hade allt litet hjärtklappning. Hon var så besynnerlig. Hon kunde inte 
glömma, att det var den mannen, som hon en gång hade skickat hälsningar 
till med flyttfåglarna.



Nu var det någon, som gick förbi fönstret. Var det han? Ja, det var det.



Och nu kom han in i förstugan. Nu tog han i dörrlåset.



Vad skulle hon svara honom?