Selma Lagerlöf Ingemars-sönerna

INGMARSSÖNERNA 
1 
Det var en ung karl, som gick och plöjde sitt 
träde en sommarmorgon. Solen sken ljuvligt, 
gräset var vått av dagg, och luften var så 
frisk, så att det kunna inga ord beskriva. Hästarna 
voro smått yra av morgonluften och 
drogo fram plogen som på lek. De hade en 
helt annan lunk än den vanliga, karlen fick 
nära nog springa för att kunna följa dem. 


Jorden, som vändes upp av plogen, låg 
svartbrun och sken av fukt och fetma, och 
han, som plöjde, gick och gladde sig åt att 
snart få så råg där. Han tänkte för sig själv: 
"Hur kan det komma sig, att jag stundom gör 
mig så svåra bekymmer och tycker, att det är 
tungt att leva? Kan det behövas något mer än 
solsken och vackert väder för att vara säll 
som ett Guds barn i himmelen?" 


Det var en lång, ganska bred dal, som var 
rutad av en massa gula och gulgröna sädesfält 
och dessutom av slagna klövervallar, av 

blommande potatisland och av små, blåblommiga 
linåkrar, som översvävades av en ofantlig 
mängd vita fjärilar. Och liksom för att 
göra allt fullkomligt reste sig mitt på dalbottnen 
en mäktig gammal bondgård med många 
grå uthus och ett stort, rödmålat boningshus. 
Den hade två höga, förvuxna päronträd stående 
vid gaveln, ett par ungbjörkar vid porten, 
stora vedstaplar på den gröna gårdsplanen 
och några väldiga halmstackar bakom lagårdslängan. 
Det var likaså vackert att se den 
resa sig mitt ibland de jämna åkrarna, som 
det är att se ett stort fartyg höja sig med master 
och segel över den breda havsytan. 


"Och en sådan gård, som du har!" tänkte 
han, som plöjde. "Där finns många vältimrade 
hus och god boskap och raska hästar och 
tjänare, som är trogna som gull. Du är då åtminstone 
så rik som någon i häradet, och aldrig 
behöver du frukta för att bli utfattig." 


--Ja, det är nu inte heller fattigdom jag är 
rädd för, sade han som svar på sin egen 
tanke. Jag skulle vara nöjd, om jag bara vore 
lika bra karl som min far och farfar. 


Det var dumt, att jag kom in på de här tankarna,

 fortfor han, för jag var så glad nyss. 
Men tänk nu bara på den här enda saken! I 
fars tid rättade sig alla grannarna efter honom 
i allt han gjorde: samma morgon han började 
slåttern, började de, och samma dag, som vi 
tog till med att plöja trädet på Ingmarsgården, 
satte de plogen i jorden hela dalen uppefter. 
Men nu har jag plöjt här i ett par timmar redan, 
utan att någon har börjat vässa en plogbill 
en gång. 


Jag tror, att jag har styrt gården så väl som 
någon, som har hetat Ingmar Ingmarsson, 
sade han. Jag har fått mer för mitt hö, jag, än 
far, och jag nöjer mig inte med de små gräsgångna 
dikena, som löpte genom åkern på 
hans tid. Och en sanning är det, att jag inte 
far så illa fram med skogen som far och bränner 
ner den till svedjeland. 


Det känns tungt mången gång, sade karlen, 
det är inte alltid jag tar det så lätt som i dag. 
När far och farfar levde, då hette det, att Ingemarerna 
hade levat så länge i världen, att de 
visste hur Vår Herre ville ha det, och folk 
rentav tiggde dem, att de skulle regera över 
socken. De satte till både präst och klockare, 

de bestämde när älven skulle rensas och var 
det skulle byggas skolhus. Men mig frågar 
ingen till råds, och jag har ingenting att bestämma 
över. 


I alla fall är det märkvärdigt vad bekymmer 
kan kännas lätta att bära så här på morgonen. 
Nu skulle jag nästan kunna skratta åt alltsammans. 
Och ändå är jag rädd för att det blir 
värre för mig till hösten än någonsin. Om jag 
gör det, som jag nu tänker på, kommer varken 
prosten eller häradshövdingen att skaka 
hand med mig på kyrkvallen om söndagen, 
och det har de ändå hållit i med ända till nu. 
Jag blir inte en gång invald i fattigvårdsstyrelsen, 
och aldrig kan jag tänka på att bli kyrkvärd. 


Aldrig går det så lätt att tänka, som då man 
går så där och följer efter plogen fåra upp och 
fåra ner. Ensam är man, och ingenting är det, 
som förströr, annat än kråkorna, som vandra 
fram över plöjslorna och plocka efter mask. 
Karlen tyckte, att tankarna tillkommo så lätt 
inne i hans huvud, som om någon hade viskat 
dem i hans öra. Och eftersom han sällan 
kunde tänka så redigt och snabbt som denna 

dag, blev han glad och upplivad av det. Han 
började tycka, att han gjorde sig onödiga bekymmer, 
han sade till sig själv, att ingen begärde 
av honom, att han skulle störta sig i 
olycka. 


Han tänkte, att om hans far hade levat nu, 
skulle han ha frågat honom om detta, såsom 
han hade brukat fråga honom till råds i alla 
svåra saker. Han blev otålig över att inte fadern 
var till hands, så att han kunde få spörja 
honom. 


--Visste jag bara vägen, sade han och började 
le och glädjas åt tanken, så skulle jag nog 
gå till honom. Jag undrar vad Stor Ingmar 
skulle säga, om jag en vacker dag kommer 
vandrande till honom. Jag tänker han sitter på 
en stor gård med många åkrar och ängar och 
stora hus och stor, brun boskap, ingen svart 
och ingen brokig, såsom han ville ha det här 
nere. När jag så kommer in i storstugan . . . 


Plöjaren stannade med ens mittpå åkern. 
Han såg upp och skrattade. De här tankarna 
gjorde honom ett otroligt nöje, och de löpte i 
väg med honom, så att han knappt visste om 
han var kvar på jorden. Han tyckte, att han 


helt hastigt hade kommit ända upp till sin 
gamla far i himlen. 


--När jag så kommer in i storstugan, fortfor 
han, sitter där fullt av bondkarlar kring 
väggarna, som alla har grårött hår och vita 
ögonbryn och stor underläpp och är så lika 
far, som ett bär är likt ett annat. När jag får 
se, att det är så mycket folk där, så blir jag 
blyg och stannar nere vid dörren. Men far sitter 
högst oppe vid bordet, och så fort han får 
se mig, säger han: "Välkommen du, Lill Ingmar 
Ingmarsson!" Och så kommer far ner till 
mig.--"Jag skulle allt vilja tala ett par ord 
med er, far", säger jag, "men här är så 
många främmande."--Å, det är bara släkten", 
säger far, "de här karlarna har alla bott 
på Ingmars-gården, och den äldste av dem är 
ända från hedenhös."--"Ja, men jag ville 
allt tala ett par ord med er ensam." 


Så ser far sig om och tänker på om han ska 
gå in i lillkammaren, men eftersom det bara 
är jag, så går han ut i köket. Där sätter far sig 
på spishällen och jag på huggkubben. "Det är 
en bra gård, som ni har här, far", säger jag, 
"Den är bra nog", säger far. "Hur står det 

till hemma på Ingmarsgården?"--"Där går 
det bra", säger jag, "förra året fick vi tolv 
riksdaler för ett skeppund hö."--"Är det 
möjligt?" säger far. "Du är väl inte kommen 
hit för att göra narr av mig, Lill Ingmar." 


"Men med mig går det dåligt", säger jag. 
"Ständigt får jag höra, att ni, far, var vis som 
Vår Herre själv, men mig frågar ingen efter."--"Har 
du inte kommit in i kommunalnämnden?" 
frågar nu gubben.--"Varken i 
skolrådet eller i kyrkorådet eller i nämnden." 
--Vad har du då gjort för ont. Lill Ingmar?" 
--Å, de säger, att den, som ska ställa för 
andra, han ska först visa, att han kan ställa 
bra för sig själv." 


Så tänker jag, att gubben slår ner ögonen 
och sitter tyst och funderar. "Du ska laga, att 
du blir gift, Ingmar, och får en bra hustru", 
säger han nog om en stund.--"Men det är 
just det jag inte kan bli, far", svarar jag. 
"Det finns inte en så fattig bonde i socken, 
att han vill ge mig sin dotter."--"Tala nu 
om ordentligt, Lill Ingmar, hur det hänger 
ihop allt det här!" säger far, och han blir så 
mild i rösten.


"Jo, ser ni, far, för fyra år sen, samma år 
jag kom till gården, friade jag till Brita i 
Bergskog."--"Låt mig se", säger far, "bor 
det någon av vår släkt i Bergskog?" Han har 
liksom förlorat minnet av hur det är här nere. 
--"Nej, men det är välbärgat folk, och ni 
minns väl, far, att Britas far är riksdagsman."--"Jaja, 
jaja, men du skulle ha gift 
dig med någon av vår egen släkt, så att du 
hade fått en, som känner till de gamla bruken."--"Det 
är allt sant, det, far, det fick 
jag nog märka också." 


Nu sitter både far och jag tysta en stund, 
men så börjar far: "Det var väl en, som såg 
bra ut?"--"Ja", säger jag, "hon har mörkt 
hår och klara ögon och rosor på kinderna. 
Men hon var duglig också, så mor var nöjd 
med att jag skulle ta henne. Det hade nog blivit 
bra, men, ser ni, felet var, att hon inte 
ville ha mig."--"Det gör väl detsamma vad 
en sådan där tösunge vill. "--"Det var nog 
föräldrarna, som tvingade henne att säga ja." 
--"Hur vet du, att hon blev tvingad? Jag tänker 
hon var glad att få en man, som är så rik 
som du, Lill Ingmar Ingmarsson."

Å nej, glad var hon nog inte, men i alla 
fall blev det lyst för oss, och bröllopsdagen 
blev utsatt, och Brita flyttade ner till Ingmarsgården 
redan före bröllopet för att hjälpa 
mor. Mor börjar bli gammal och trött, ska jag 
säga."--"Jag ser inte något ont i allt det 
där, Lill Ingmar", säger far och vill liksom 
muntra opp mig. 


"Men det ville inte växa något på åkern det 
där året, potatisen slog alldeles fel, och korna 
blev sjuka, så att mor och jag tyckte, att vi 
måste skjuta opp bröllopet ett år. Se, jag 
tänkte inte det var så noga med vigseln, sedan 
det var lyst, men det var väl gammaldags att 
tänka så."--"Hade du tagit någon av vår 
släkt, så hade hon nog givit sig till tåls", säger 
far.--Å ja", svarar jag. "jag märkte 
nog, att Brita inte tyckte om det där dröjsmålet, 
men, ser ni, jag tyckte inte jag hade råd. 
Vi hade ju haft begravning på våren, och inte 
ville vi ta ut pengar på banken."--"Ja, det 
var nog rätt, att du väntade", säger far.-"Men 
jag var allt rädd, att Brita skulle bli 
missnöjd med att hon skulle få fira dopöl före 
bröllopet."--"Först och främst får man väl 

se till, att man har råd." 


"För var dag blev Brita alltmer tyst och 
besynnerlig, och jag undrade nog ofta på vad 
som gick åt henne. Jag tänkte, att hon längtade 
hem till sitt, hon hade alltid varit kär i 
hemmet och föräldrarna. Det går nog över, 
tänkte jag, då hon har fått vänja sig. Hon ska 
nog komma att tycka om sig på Ingmarsgården. 
Jag gav mig till tåls en tid, men så frågade 
jag mor varför Brita hade blivit så blek 
och såg så vild ut i ögonen. Mor sa, att det 
var därför, att hon skulle ha ett barn och att 
hon nog bleve sig lik igen, bara det var över. 
Jag hade nog en tyst tanke på att Brita gick 
och ruvade på det, att jag hade skjutit upp 
bröllopet, men jag var rädd för att fråga om 
det. Ni vet, far, att ni hade alltid sagt, att det 
året, då jag gifte mig, skulle det rödfärgas. 
Och den där rödfärgningen hade jag rakt inte 
råd med det året. Alltihop blir bra nästa år, 
tänkte jag." 


Plöjaren gick och rörde läpparna. Han var 
så borta i sina tankar, att han alldeles tyckte 
sig se faderns ansikte framför sig. "Jag får 
lov att lägga fram alltihop riktigt tydligt och 

klart för far", tänkte han, "så att han kan ge 
mig ett gott råd." 


-- "Så gick hela vintern, och jag tänkte 
ofta, att om Brita skulle hålla i med att vara 
så olycklig, så hade jag hellre velat avstå från 
henne och sända hem henne till Bergskog, 
men nu var det för sent det också. Och så 
kom vi fram ända till maj. Då märkte vi en 
kväll, att hon hade smugit sig bort. Vi sökte 
henne hela natten, och på morgonen fann en 
av pigorna reda på henne." 


Nu har jag svårt att säga något mer, utan 
jag tystnar, och då frågar far: "Hon var då 
väl aldrig död i Guds namn?"--"Nej, inte 
hon" säger jag, och far hör hur jag skälver 
på rösten.--"Var barnet fött?" säger far.-"Ja", 
säger jag, "och hon hade strypt det. 
Det låg dött bredvid henne. "--"Men hon 
var väl aldrig rätt klok?"--"Jo, klok var 
hon nog", säger jag. "Hon gjorde det för att 
ta hämnd på mig, därför att jag hade tvingat 
mig till henne. Hon skulle ändå inte ha gjort 
det, om jag hade gift mig med henne, sa hon, 
men då jag inte gjorde det, hade hon tänkt, att 
när jag inte ville ha mitt barn med ära, skulle 


jag inget barn ha." Far blir alldeles tyst av 
bedrövelse.--"Hade du glatt dig åt barnet, 
Lill Ingmar?" frågar han till sist.--"Ja", 
svarar jag.--"Det var synd om dig, att du 
skulle råka ut för ett dåligt kvinnfolk." 


''Hon sitter väl fängslad nu?" säger far.-"Ja, 
hon blev dömd till tre år."--"Och det 
är för detta, som ingen vill ge dig sin dotter?"--"Ja, 
men jag har heller ingen frågat."--"Och 
det är därför, som du ingen 
makt har i socken?"--"De tycker, att det 
inte borde ha gått så för Brita. De säger, att 
om jag hade varit en klok karl som ni, så 
skulle jag ha talat vid henne och fått veta vad 
hon grämde sig över." -- "Det är inte så 
gott, det är inte så gott för en karl att förstå 
sig på ett dåligt kvinnfolk." 


"Nej, far", säger jag, "Brita var inte dålig, 
men hon var en stolt en."--"Det kan 
komma på ett ut", svarar far. 


Då jag nu märker, att far liksom vill ta mig 
i försvar, så säger jag: "Det är många, som 
tycker, att jag hade bort kunna ställa så, att 
ingen hade fått veta något annat, än att barnet 
hade varit dödfött."--"Varför skulle hon 

inte stå sitt straff?" säger far.--"De säger, 
att om det hade varit i er tid, så hade ni fått 
pigan, som fann henne, att tiga, så att ingenting 
hade kommit ut."--"Och skulle du då 
ha gift dig med henne?"--"Nej, då hade jag 
väl inte behövt gifta mig med henne. Jag 
kunde ju ha skickat hem henne till föräldrarna 
om ett par veckor och fått lysningen upphävd, 
därför att hon vantrivdes."--"Det kan så 
vara, det, men de kan inte begära, att du, som 
är ung, ska vara så klok som en gammal." 


"Hela socken tycker, att jag har handlat illa 
mot Brita." -- "Hon har väl gjort värre, 
hon, som har bragt skam över hederligt 
folk."--"Ja, men det var jag, som tvingade 
mig till henne."--"Ja, det skulle hon väl 
bara vara glad åt", säger han. 


"Tycker ni då inte, att det är min skull, 
far, att hon har kommit i fängelse?"--"Jag 
tänker, att hon har satt dit sig själv, jag."-Så 
reser jag mig opp och säger långsamt: "Ni 
menar då inte, far, att jag behöver göra något 
för henne, då hon kommer ut nu i höst?"-"Vad 
skulle du göra? Skulle du gifta dig med 
henne?"--"Ja, jag borde väl det." Far ser 

på mig ett tag och frågar: "Tycker du om 
henne?"--"Nej, hon slog allt ihjäl kärleken 
för mig." Så fäller far ner ögonlocken och 
säger ingenting, utan börjar fundera. 


"Se, jag kan inte komma över det, far, att 
jag har vållat olycka", säger jag. Gubben sitter 
stilla och svarar inte. -- "När jag såg 
henne sist, var det på tinget. Där var hon så 
mjuk, och hon grät så över att hon inte hade 
barnet. Inte ett ont ord sa hon mot mig, hon 
tog allt på sig. Det var många, som grät, far, 
och domarn höll också på att bli tårögd. Han 
gav henne inte heller mer än tre år." 


Men far säger inte ett ord. 


"Det blir svårt för henne nu i höst, då hon 
ska sitta hemma", säger jag. "De blir inte 
glada åt henne på Bergskog. De tycker, att 
hon har gjort dem vanheder, och inte kan 
man vara viss om att de inte låter henne höra 
det. Det blir för henne att vara hemma jämt, 
hon kan knappt våga sig till kyrkan. Det blir 
svårt för henne på alla sätt." 


Men far svarar inte. 


''Men det är inte så lätt för mig att gifta 
mig med henne", säger jag. "Det är inte roligt

 för den, som har en stor gård, att få en 
hustru, som drängar och pigor skulle se ner 
på. Mor skulle inte heller tycka om det. Inte 
tror jag, att vi skulle kunna bjuda herrskap till 
oss mer varken på bröllop eller begravning." 


Alltjämt tiger far. 


"Se, på tinget sökte jag hjälpa henne så 
gott jag kunde. Jag sa till domarn, att jag 
hade all skulden, därför att jag hade tvingat 
mig till henne. Jag sa också, att jag höll henne 
så oskyldig, att om hon bara bytte om håg 
mot mig, så skulle jag gifta mig med henne 
den dag som var. Jag sa så, för att hon skulle 
få en mildare dom. Men fast hon har skrivit 
två brev till mig, så är det ingenting, som tyder 
på att hon har bytt om håg. Så att ni förstår, 
far, att jag är inte bunden att gifta mig 
med henne för det talets skull." 


Och far sitter och funderar och är alldeles 
tyst. 


"Jag vet, att detta är att taga saken efter 
människosätt, och vi Ingemarer har alltid velat 
stå väl med Vår Herre. Men ibland tänker 
jag, att Vår Herre kanske inte är med om att 
en mörderska ska bli så upphöjd."


Och far bara tiger. 


"Ni får komma ihåg, far", säger jag, "hur 
svårt den har det, som låter en annan pinas 
utan att försöka hjälpa. Jag tänker, att alla i 
socken ska tycka, att det är orätt, men jag har 
haft det för tungt de här åren för att inte försöka 
göra något, då hon blir fri." 


Far? han sitter orörlig. 


Då får jag nästan tårarna i ögonen och säger: 
"Ser ni, jag är en ung karl, och det är 
mycket, som jag förlorar, om jag tar henne. 
De har tyckt, att jag har ställt galet för mig 
förut, de ska tycka så än mera efter detta." 


Men jag kan inte få far att säga något. 


"Men jag har tänkt så här också, att det är 
besynnerligt, att vi Ingemarer har blivit behållna 
vid gården i många hundra år, medan 
alla andra gårdar har bytt om ägare. Och så 
tänker jag, att det är därför, att Ingemarerna 
har sökt att gå Guds vägar. Vi Ingemarer behöver 
inte frukta människor, vi ska bara gå 
Guds vägar." 


Då lyfter gubben på ögonen, och så säger 
han: "Det här är en svår fråga, Ingmar. Jag 
tror, att jag ska gå in och fråga de andra Ingmarssönerna."

 Och så går far in i storstugan, 
och jag blir sittande. Och där får jag sitta och 
vänta och vänta, och far kommer inte tillbaka. 
Så, när jag har väntat i många timmar, 
blir jag led och går in till far.--"Ge dig till 
tåls där ute, Lill Ingmar!" säger far. "Det 
här är en svår fråga." Och jag ser alla de 
gamla, hur de sitter med slutna ögon och funderar. 
Och jag väntar och väntar och väntar 
väl än.


Han följde småleende efter plogen, som nu 
skred fram helt sakta, som om hästarna behövde 
vila. När han kom fram till dikeskanten, 
drog han in tömmarna och höll stilla. 
Han hade blivit alldeles allvarsam. 


--Det är märkvärdigt, när man frågar någon 
till råds, då märker man själv vad som är 
rätt, ännu medan man frågar, då ser man på 
en gång vad man inte har kunnat finna ut på 
hela tre år. Nu ska det få bli, som Gud vill. 


Han kände, att han måste göra det, och på 
samma gång syntes det honom så tungt, att 
allt mod förgick honom, när han tänkte där

på. 


--Må

 Gud stå mig bi! sade han. 


Emellertid var inte Ingmar Ingmarsson den 
ende, som var ute i den tidiga morgonstunden. 
Nere på en stig, som slingrade fram mellan 
åkrarna, kom en gammal man gående. 
Det var inte svårt att se vad han hade för 
yrke, ty han hade en lång rödfärgsborste på 
axeln och var nerstänkt av färgfläckar alltifrån 
mössan och ända ut på skospetsen. Han 
såg sig ofta omkring, såsom vandrande rödfärgare 
bruka, för att finna en gård, som var 
omålad, eller en, där färgen var urblekt och 
avregnad. Han tyckte sig se än en, än en annan, 
som passade honom, men hade svårt att 
bestämma sig. Äntligen kom han upp på en 
liten kulle och fick syn på Ingmarsgården, 
som låg stor och väldig nere på platta dalbottnen. 


--Å, herregud! sade han högt och tvärstannade 
i sin glädje. Boningshuset har inte 
varit målat på hundra år, det är ju svart av 
ålder, och uthusen har aldrig sett färg. Och en 
sådan mängd byggnader! utbrast han. Här har 
jag arbete ända till hösten.

Han hade inte gått långt, så varseblev han 
en karl, som gick och plöjde. "Se där är en 
bonde, som är bosatt här och känner till trakten", 
tänkte rödfärgaren, "av honom kan jag 
få veta vad jag behöver veta om gården där 
borta." Han vek av från vägen, gick in på 
trädet och frågade Ingmar vad det var för en 
stor gård och om han trodde, att de skulle 
vilja låta rödfärga där. 


Ingmar Ingmarsson ryckte till och såg på 
karlen, som hade han varit en gast. "Jag menar, 
att det är en rödfärgare", tänkte han, 
"och han kommer just nu!" Han blev alldeles 
förbluffad och kunde inte komma sig för med 
att svara. 


Han kom så tydligt ihåg, att var gång någon 
hade sagt till fadern: "Ni skulle allt låta rödfärga 
det där stora, stygga huset ert, fader 
Ingmar", hade alltid gubben svarat, att det 
skulle han göra, det året, då Lill Ingmar gifte 
Sig. 


Rödfärgaren frågade än en gång och än en 
gång och än en gång, men Ingmar stod tyst, 
som om han inte hade förstått. 


"Har de nu blivit färdiga med svaret där 

oppe i himmelen?" undrade han. "Är det här 
bud från far, att han vill, att jag ska gifta mig 
i år?" 


Han var så slagen av tanken, att han utan 
vidare lovade karlen, att han skulle få arbete 
hos honom. 


Sedan gick han vid plogen mycket rörd och 
nästan lycklig. 


--Du ska få se, att det inte blir så tungt att 
göra det nu, sedan du så säkert vet, att far vill 
det, sade han. 



2. 
Ett par veckor senare stod Ingmar och skurade 
en sele. Han såg ut att vara i dåligt 
lynne, och arbetet gick trögt för honom. 
"Om jag vore Vår Herre", tänkte han, gned 
ett par tag och började på nytt. "Om jag vore 
Vår Herre, skulle jag laga, att en sak bleve 
gjord i samma stund, som man hade fattat beslut 
om att göra den. Jag skulle inte ge folk så 
lång tid att tänka och tänka om igen och 
grubbla över allt, som står i vägen. Jag skulle 

inte bry mig om att ge dem tid att blanka seldonen 
och måla åkkärran, jag skulle ta dem 
direkt från plogen. 


Han hörde en kärra rulla på vägen, såg ut 
och kände genast igen hästen och åkdonet. 


--Riksdagsman från Bergskog kommer 
hit!" ropade han inåt köket, där hans mor 
gick och sysslade. Strax hörde han, att hon 
lade ved i spisen och att kaffekvarnen kom i 
gång. 


Riksdagsmannen körde in på gården. Där 
blev han sittande utan att stiga ur. 


--Nej, jag ska inte gå in, sade han, jag vill 
bara tala ett par ord med dig, Ingmar. Jag har 
ont om tid, ska ner till sockenstugan på 
stämma. 


--Mor ville nog bjuda på kaffe, sade Ingmar. 


--Tack, men jag får passa på tiden. 


--Det var längesedan riksdagsman var här 
nu, sade Ingmar och trugade. Hans mor kom 
också ut på dörrtröskeln och hjälpte till. 


--Inte ska väl riksdagsman resa, utan 
komma in och få en tår kaffe? 


Ingmar knäppte upp fotsacken, och riks; 

dagsmannen började röra på sig. 


--Ja, när mor Märta själv bjuder, får jag 
väl vara lydig, sade han. 


Han var en stor, grann karl, rörde sig lätt 
och var som av en helt annan människoätt än 
Ingmar och hans mor, som voro fula, med 
sömniga ansikten och tunga kroppar. Men 
han hade stor vördnad för gammalfolket i 
Ingmarsgården och skulle gärna ha bytt bort 
sitt vackra utseende för att se ut som Ingmar 
och vara en av Ingmarssönerna. Han hade 
alltid tagit Ingmars parti mot sin dotter och 
blev lätt om hjärtat vid att bli så väl mottagen. 


Om en stund, då mor Märta kom in med 
kaffet, började han framföra siK ärende. 


--Jag tänkte, sade han och harskade sig, 
jag tänkte tala om hur vi ämnade ställa för 
Brita. 


Koppen, som mor Märta höll i handen, darrade 
en smula, så att teskeden skramlade på 
fatet. Sedan blev det ängslande tyst. 


--Vi har tänkt, att det blir bäst, att hon far 
över till Amerika. 


Han höll upp än en gång. Det var samma 
tystnad. Han suckade över de här svåråtkomliga

 människorna. 


--Det är redan biljett köpt åt henne. 


--Hon kommer väl hem först? sade Ingmar. 


--Nej, vad skulle hon hemma att göra? 


Ingmar blev tyst på nytt. Han satt med 
ögonlocken nästan slutna och var så stilla som 
en sovande. I hans ställe började nu mor 
Märta göra frågor. 


--Hon ska väl ha kläder? 


--Det är allt i ordning, det står en kista 
packad hos köpman Lövberg, där vi tar in, 
när vi är i staden. 


--Och riksdagsmansmoran far inte in och 
möter henne? 


--Ja, hon ville nog fara, men jag säger, att 
det är bättre att slippa råkas. 


--Det kan så vara, det. 


--Det ligger biljett och pengar och väntar 
henne hos Lövbergs, så hon får allt, vad hon 
behöver. 


--Jag tyckte Ingmar skulle veta't, så att 
han inte mer behöver lägga sig den här saken 
på hjärtat, sade riksdagsmannen. 


Nu teg mor Märta också, hon satt med hu

vudduken

 nergliden i nacken och såg ner på 
förklädet. 


--Nu ska Ingmar börja tänka på ett nytt 
gifte. 


De tego båda två lika tappert. 


--Mor Märta behöver hjälp i det stora 
hushållet. Ingmar ska se till, att hon får en 
lugn ålderdom. 


Riksdagsmannen höll upp och undrade om 
de hörde vad han sade. 


--Jag och min hustru ville ju göra allt gott 
igen, sade han till sist. 


Under tiden satt Ingmar och lät sig genomträngas 
av en stor glädje. Brita skulle till 
Amerika, och han behövde inte gifta sig med 
henne. Ingen mörderska skulle bli husmor i 
den gamla Ingmarsgården. Han satt tyst, därför 
att han inte fann det anständigt att genast 
visa hur nöjd han var, men nu började han 
tycka, att det var passande att yttra sig. 


Riksdagsmannen satt nu tyst, han också. 
Han visste, att han fick lov att ge gammalfolket 
tid att betänka sig. Så sade då Ingmars 
mor: 


--Ja, nu har Brita tjänat ut sitt straff, nu 

kommer turen till oss andra. 


Gumman ville med detta säga, att om riksdagsmannen 
önskade någon hjälp av Ingmarssönerna 
som lön för att han hade jämnat vägen 
för dem, så ville de inte undandra sig, 
men Ingmar fattade orden annorlunda. Han 
ryckte till och var som vaknad ur sömnen. 
"Vad skulle far säga om det här?" tänkte 
han. "Om jag nu lägger fram den här saken 
för honom, vad skulle han då säga? 'Du ska 
inte tro, att du kan göra narr av Guds rättvisa', 
säger då far. 'Du ska inte tro, att han 
låter det ske ostraffat, om du låter Brita ensam 
bära all skuld. Om hennes far vill förkasta 
henne för att göra sig behaglig för dig 
och få låna pengar av dig, så ska du ändå gå 
Guds vägar, du, Lill Ingmar Ingmarsson.' 


Jag tror nog, att farsgubben vakar över mig 
i den här frågan", tänkte han, "han har visst 
skickat hit Britas far för att visa mig hur 
styggt det är att vilja lägga allt på henne, 
stackare. Jag menar han har sett, att jag inte 
har haft stor lust att resa de här sista dagarna. 


Ingmar reste sig, slog konjak i kaffet och 

lyfte koppen. 


--Nu tackar jag riksdagsman för att han 
har kommit hit i dag, sade han och skålade 
med honom. 



3. 
Hela förmiddagen hade Ingmar arbetat med 
björkarna vid porten. Han hade först satt upp 
en ställning där, sedan hade han fattat om 
björktopparna och böjt dem mot varandra, så 
att de bildade ett valv. Träden lämpade sig 
motvilligt, sleto sig lösa gång på gång och reste 
sig kappraka. 


--Vad ska det där bli till? sade mor 
Märta. 


--Jag tycker de kan växa så här nu en tid, 
sade Ingmar. 


Det blev middagsvila, och när man hade 
slutat måltiden, gick arbetsfolket ut på gårdsplanen 
och lade sig att sova där. Ingmar Ingmarsson 
sov också, men han låg på en bred 
säng i lillkammaren innanför storstugan. Den 
enda, som höll sig vaken, var husmodern.

Hon satt och stickade i det stora rummet. 


Dörren till förstugan öppnades sakta, och in 
kom en gumma, som bar två stora korgar 
hängande i ett ok över nacken. Hon hälsade 
mycket stilla, satte sig på en stol vid dörren 
och lyfte utan att säga något locket av korgarna. 
Den ena var full av torkade skorpor 
och kringlor, den andra av färska, glänsande 
limpor. Husmodern kom genast och började 
göra affärer. Hon kunde nog annars hålla på 
styvern, men hon var svag för att få något 
gott att doppa till kaffet. 


Medan hon valde bland limporna, gav hon 
sig i samspråk med gumman, som hade lätt 
för att tala liksom de flesta, som gå från gård 
till gård och känna många människor. 


--Ni, Kajsa, är en klok människa, som 
man kan lita på, sade Ingmarsmoran. 


--Å ja, sade den andra, om jag inte hade 
vett att tiga med somt jag hör, skulle många 
komma i luven på varandra. 


--Men ibland tiger ni rent för mycket, 
Kajsa. 


Gumman såg upp och förstod vad hon menade.
--
Gud nåde mig så visst! sade hon och 
fick tårar i ögonen. Jag talade med riksdagsmansmor 
i Bergskog, men jag skulle ha gått till er. 


Jaså, ni talade med riksdagsmansmor! Det 
var ett oändligt förakt i tonfallet, varmed hon 
uttalade det långa ordet. 


Ingmar Ingmarsson spratt upp ur sömnen 
vid att dörren till storstugan sakta öppnades. 
Ingen kom in, utan dörren blev stående på 
glänt. Han visst inte om den hade gått upp av 
sig själv eller om någon hade öppnat den. 
Sömnig som han var, blev han liggande stilla 
och hörde då, att det talades i det yttre rummet. 


--Säg mig nu, Kajsa, hur ni kom underfund 
med att Brita inte tyckte om Ingmar! 
sade modern. 


--Det hörde man ju strax från början, att 
folk sa, att föräldrarna tvingade henne, sade 
gumman undvikande. 


--Tala ni rent ut, Kajsa, för när jag frågar, 
så behöver ni inte krusa för att säga sanningen. 
Jag tänker jag tål att höra vad ni kan säga.

--Jag ska säga, att var gång jag kom till 
Bergskog på den tiden, tyckte jag hon såg förgråten 
ut. En gång, då hon och jag var ensamma 
i köket på Bergskog, sa jag till henne; 
"Det är ett grant gifte du gör, du Brita."-Hon 
såg på mig, som om hon trodde, att jag 
gjorde narr av henne. Och så sa hon: "Det 
må du säga, Kajsa. Grant är det." Hon sa det 
så, att jag tyckte jag såg framför mig Ingmar 
Ingmarsson, och han är ju inte vacker, men 
det hade jag aldrig tänkt på förr, för jag har 
alltid haft en stor aktning för Ingmarssönerna. 
Men nu kunde jag inte hjälpa, att jag drog på 
munnen litet. Då såg Brita på mig och sa än 
en gång: "Ja, grant är det", och vände sig 
ifrån mig och rusade in i kammaren, och jag 
hörde, att hon gav sig till att gråta. 


Men när jag gick, tänkte jag för mig själv: 
"Det blir nog bra ändå, det där, allting blir 
bra för Ingmarssönerna." Jag undrade inte på 
föräldrarna; om jag hade haft en dotter och 
Ingmar Ingmarsson hade friat till henne, 
skulle jag inte ha givit mig någon ro, förrän 
hon hade sagt ja. 


Ingmar låg kvar på sängen och lyssnade 


"Detta gör mor med flit", tänkte han. "Hon 
har blivit undrande över den här stadsresan, 
som jag ska göra i morgon. Mor tror, att jag 
tänker fara och hämta hem Brita, mor vet 
inte, att jag är en sådan stackare, att jag inte 
kan." 


--Nästa gång jag såg Brita, fortsatte gumman, 
var hon redan nerflyttad hit till Ingmarsgården. 
Jag kunde inte fråga henne strax hur 
hon trivdes, för det var fullt med folk inne i 
stugan, men när jag hade gått en bit bortåt 
lövhagen, kom hon efter mig. "Kajsa", sa 
hon, "har du nyss varit hemma på Bergskog?"--"Jag 
var där i förrgår", sa jag.-"Å, 
herregud, var du där i förrgår, och jag, 
som tycker, att jag inte har varit hemma på 
många år!" Det var inte lätt att veta vad jag 
skulle säga till henne. Hon var, som skulle 
hon ingenting tåla, utan genast börja gråta, 
vad jag än sa.--"Du kan väl gå hem och 
hälsa på", sa jag.--"Nej, jag tror aldrig jag 
kommer hem mer."--"Å, gå du!" sa jag 
till henne. "Det är vackert där oppe, hela 
skogen är full av bär, det är rött av lingon på 
kolbottnarna."--"Kära då", sa hon, och 

ögonen blev stora på henne, "är det redan 
lingon?"--"Ja, du kan väl komma ifrån en 
dag, så att du får gå hem och äta dig mätt på 
bär?"--"Nej, jag tror inte jag vill", sa hon. 
"Om jag går hem, blir det bara värre att gå 
tillbaka hit." 


"Jag har alltid hört, att det var bra att vara 
hos Ingmarssönerna", sa jag. "Det är ett 
präktigt folkslag." -- "Ja," svarade hon, 
"det är bra folk."--"Det är det bästa folket 
i socken", sa jag. "De är rättrådiga."--"Ja, 
det räknas inte för orätt att tvinga sig till en 
hustru. "--"Klokt folk är det också. --Ja, 
men de tiger med vad de vet."--"Säger de 
aldrig något?"--"Det är aldrig någon, som 
säger mer, än vad som just är nödvändigt." 


Nu skulle jag gå, men så kom det för mig 
att säga: "Ska det blir bröllop här eller 
hemma hos dig?"--"Vi ska fira det här på 
gården, här är bättre utrymme." -- "Se 
då till, att de inte skjuter opp bröllopet för 
länge!" sa jag.--"Vi ska gifta oss om en 
månad", sa hon. 


Men när jag skulle gå ifrån Brita, tänkte jag 
på att Ingmarssönerna hade fått dålig skörd, 

och jag sa, att jag inte trodde, att de skulle 
göra något bröllop det året. "Ja, då får jag gå 
i sjön", sa Brita. 


Så om en månad fick jag höra, att bröllopet 
hade blivit uppskjutet, och det föll mig in, att 
det inte skulle gå väl, så att jag gick opp till 
Bergskog och talade med riksdagsmansmoran. 
"De lagar nog till det galet där nere på 
Ingmarsgården", sa jag.--"Ja, vi får vara 
nöjda med hur de lagar, sa hon. "Vi tackar 
Gud var dag, som har fått vår dotter så väl 
försörjd." 


"Mor behövde inte göra sig så mycket besvär", 
tänkte Ingmar Ingmarsson, "för det är 
ingen från den här gården, som far och möter 
Brita. Hon behövde inte ha blivit så rädd för 
äreporten, det är bara sådant, som en karl gör 
för att kunna säga till Vår Herre: jag ville 
nog. Du måtte väl se, att jag har ämnat att 
göra det. Men att verkligen göra det, det är 
en annan sak." 


--Sista gången jag såg Brita, fortfor 
Kajsa, var det mitt i vintern, då det var hög 
snö. Jag kom på en smal väg långt inne i vilda 
skogen, och där var tungt att gå, för det hade 

börjat töa, och snösörjan gled undan för fötterna. 
Så fick jag se en, som satt på snön och 
vilade, och när jag kom närmare, så kände 
jag igen Brita. "Går du ensam här oppe i skogen?" 
sa jag till henne.--"Ja, jag är ute och 
går." Så blev jag stående och såg på henne, 
jag kunde inte begripa vad hon hade där att 
göra. -- "Jag är ute och ser om här finns 
några branta berg", sa då Brita. -- "Kära 
hjärtandes, är det för att kasta dig själv utför?" 
sa jag, för hon såg ut, som ville hon 
inte leva. 


"Ja", sa hon, "jag skulle nog kasta mig 
utför ett berg, om jag bara 
funne ett, som 
vore högt och brant." -- "Du skulle allt 
skämmas, du, så som du har det ställt för 
dig."--"Ja, ser du, jag är elak, jag, Kajsa."--"Ja, 
jag tror det."--"Jag kommer 
allt att göra något ont, så det vore bättre jag 
finge dö."--"Det är bara joller, barn."-"Jo, 
jag blev elak, när jag flyttade dit ner." 
Så kom hon nära mig och var alldeles vild i 
ögonen. "De bara tänker ut hur de ska pina 
mig, och jag tänker bara på hur jag ska pina 
dem igen." -- "Å nej, Brita, det är gott 

folk."--"Nej, de bara tänker på hur jag ska 
få skam."--"Har du sagt det till dem?"-"Jag 
talar aldrig med dem. Jag bara tänker på 
hur jag ska göra dem ont." 


"Jag tänker på om jag ska sätta eld på gården. 
Jag vet han tycker om den. Jag tänker 
också på att jag vill ge gift åt korna. De är så 
fula och gamla och vita kring ögonen, som 
om de vore släkt med honom."--''Den hunden, 
som skäller, biter inte", sa jag.--"Något 
ska jag göra honom", sa hon, "annars får 
jag ingen själaro."--"Du vet inte vad du 
säger", sa jag. "du ämnar visst göra ända på 
din själaro i stället." 


Då slog hon om med ens och började gråta. 
Hon blev mild och sa, att hon hade det så 
svårt med de onda tankarna, som kom över 
henne. Så följde jag henne hem, och när vi 
skildes åt, lovade hon att inget ont göra, om 
jag bara teg. 


Sedan tänkte jag mycket på vem jag skulle 
tala med, sade Kajsa, jag tyckte det var svårt 
att gå till storfolk som ni . . . 


Det ringde i vällingklockan på stalltaket, 
det var slut på middagsrasten. Mor Märta fick 

bråttom att avbryta Kajsa. 


--Hör ni, Kajsa, tror ni, att det någonsin 
kan blir bra mellan Ingmar och Brita? 


--Hur? sade gumman häpen. 


--Jag menar, om hon nu inte skulle till 
Amerika, tror ni hon ville ta honom? 


--Inte tror jag något. Nej, det tror jag väl 
inte. 


--Hon gåve honom nog nej. 


--Ja, det gjorde hon. 


Ingmar satt inne på sängen med benen över 
sängkanten. 


--Nu fick du visst vad du behövde, du 
Ingmar, nu tror jag du reser i morgon, sade 
han och slog knytnäven mot sängkanten. Nej 
män, att mor kan tro, att hon får mig att 
stanna hemma med det, att hon visar mig, att 
Brita inte tycker om mig! 


Han dunkade gång på gång mot sängkanten, 
som om han i tankarna slog ner något 
hårt, som gjorde motstånd. 


--Nu vill jag dock pröva på den här saken 
än en gång, jag. Vi Ingemarer börjar om på 
nytt, vi, då något har gått galet. Ingen riktig 
karl kan låta sig nöjas med att ett kvinnfolk 


går och blir tokig av agg till honom. 


Aldrig hade han känt så djupt vilket nederlag 
han hade lidit, och han brände av längtan 
efter någon sorts upprättelse. 


--Det vore väl tusan, om jag inte skulle 
lära Brita att trivas på Ingmarsgården, sade 
han. 


Han gav sängkanten ett sista slag, innan 
han reste sig för att gå ut till arbetet. 


--Så säker som jag är, att det är Stor Ingmar, 
som har skickat hit Kajsa, för att jag 
skulle komma att göra den här stadsresan! 



4. 


Ingmar Ingmarsson hade kommit in till staden 
och gick sakta upp mot det stora länsfängelset, 
som reste sig i ett präktigt läge på 
en liten kulle ovan stadsplanteringen. Han såg 
sig inte omkring, utan gick med de tunga 
ögonlocken nerfällda och släpade sig fram så 
mödosamt, som om han hade varit en urgammal 
man. Han hade lagt av den vackra sockendräkten 
för dagen och kom i svarta klädeskläder

 och stärkskjorta, som han redan 
hade knycklat till. Han var mycket högtidligt 
stämd, men alltjämt ängslig och motsträvig. 


Ingmar kom upp på grusplanen framför 
fängelset, såg en vaktkonstapel och frågade 
honom om det var i dag, som Brita Eriksdotter 
skulle bli fri. 


--Jag tror visst det är en, som kommer lös 
i dag, sade konstapeln. 


--Det är en, som har suttit inne för barnamord, 
upplyste Ingmar. 


--Ja visst, ja! Jo, hon slipper ut nu på förmiddagen. 


Ingmar gick inte vidare, utan tog stöd mot 
ett träd och ställde sig att vänta. Inte en minut 
tog han ögonen från ingången. "Det är väl en 
och annan, som har gått in där, som inte har 
haft det för roligt", tänkte han. 


--Jag vill inte bruka överord, sade han vidare, 
men kanske mången, som har gått in 
där, haft det mindre svårt än jag, som står 
härutanför. 


Jojomän, nu har ändå Stor Ingmar fört mig 
hit till att hämta bruden ur fängelset, sade han 
så. Men inte kan jag säga, att Lill Ingmar är 

nöjd. Han ville allt, att hon skulle träda ut 
under en äreport och modern hennes skulle 
stå bredvid och lämna henne till brudgummen. 
Och så skulle de ha åkt till kyrkan med 
stort följe. Och hon skulle ha suttit grann och 
brudklädd bredvid honom och smålett under 
kronan. 


Porten öppnades flera gånger: det var en 
präst, och det var fängelsedirektörens fru och 
jungfrur, som gingo neråt staden. Äntligen 
var det Brita, som kom. När porten gick upp, 
kände Ingmar en ryckning i hjärtat. "Nu är 
det hon", tänkte han. Ögonen föllo igen på 
honom, han blev som förlamad och gjorde 
inte en rörelse. När han tog mod till sig och 
såg upp, stod hon på trappsteget utanför porten. 


Han såg henne stå stilla där ett ögonblick. 
Hon sköt tillbaka huvudduken, och med 
klara, obetäckta ögon såg hon ut över landskapet. 
Fängelset låg högt, och hon kunde 
över stad och skogshöjder se ända bort mot 
hemlandsbergen. 


Sedan såg Ingmar henne skakas och böjas 
av någon osynlig makt. Hon slog händerna 

för ansiktet och satte sig ner på stentrappan. 
Ända fram till platsen, där han stod, hörde 
han hur hon snyftade. 


Han gick nu fram över sandplanen, ställde 
sig nära henne och väntade. Hon grät så häftigt, 
att hon ingenting hörde. Han fick stå där 
länge. 


--Gråt inte så, Brita! sade han till sist. 


Hon såg upp. 


--Å, Gud i himlen, är du här! sade hon. I 
ögonblicket stod det för henne, allt hon hade 
gjort mot honom, och vad det måtte ha kostat 
på honom att komma. Hon gav till ett högt 
rop av glädje, kom och kastade sig om hans 
hals och snyftade på nytt.       


--Tänk, som jag har längtat, att du skulle 
vara här! sade hon. 


Ingmars hjärta började klappa, därför att 
hon hade blivit så glad åt honom. 


--Vad säger du, Brita, har du längtat? 
sade han och var rörd. 


--Jag ville väl be dig om förlåtelse. 


Ingmar rätade upp sig till hela sin längd och 
blev kall som en stenbild. 


--Det blir väl tids nog med det, sade han, 

nu tycker jag inte vi ska stå här längre. 


--Nej, det är ju inte något ställe att stanna 
på, sade hon ödmjukt. 


--Jag har tagit in hos köpman Lövberg, 
sade Ingmar, när de vandrade vägen fram. 


--Ja, det är där jag har min kista. 


--Jag har sett den där, sade Ingmar, den 
är för stor att ställa bakpå kärran, vi får låta 
den stå kvar, tills det blir något annat bud. 


Brita stannade och såg upp på Ingmar. Det 
var första gången han nämnde, att han ville 
för hem henne. 


--Jag har fått brev från far i dag. Han sa, 
att du var med om att jag skulle resa till Amerika. 


--Jag tänkte det kunde inte skada, att du 
hade något att välja på. Det var ju inte så 
visst, att du ville fara med mig. 


Hon märkte väl, att han inte sade, att han 
önskade det, men det kunde väl också komma 
sig av att han inte på nytt ville tvinga sig på 
henne. Hon blev mycket tvehågsen. Det var 
väl inte något önskvärt att föra hem en sådan 
som hon till Ingmarsgården. "Säg honom, att 
du far till Amerika! Det är den enda tjänst du 

kan göra honom", sade hon till sig själv. 
"Säg honom det, säg honom det!" eggade 
hon sig. Medan hon tänkte så, hörde hon någon 
säga: 


--Jag är rädd, att jag inte är stark nog för 
att fara till Amerika. De säger, att man får 
arbeta hårt där. Hon tyckte alldeles, att det 
var en annan, som hade svarat, och inte hon 
själv. 


--Ja, de säger så, sade Ingmar helt stilla. 


Hon skämdes över sig själv, tänkte på att 
hon hade sagt till prästen denna morgon, att 
hon skulle gå ut i världen som en ny, bättre 
människa. Hon var mycket missnöjd, gick en 
lång stund tyst och undrade över hur hon 
skulle kunna ta sitt ord tillbaka. Men så snart 
hon ville yttra något i den vägen, hölls hon 
tillbaka av tanken, att om han ännu tyckte om 
henne, så vore det svart otacksamhet att åter 
visa av honom. "Kunde jag bara läsa hans 
tankar!" tänkte hon. 


Så såg Ingmar, att hon stannade och stödde 
sig mot väggen. 


--Jag blir yr av allt detta bullret och av att 
se så mycket människor.




Han räckte fram sin hand, och hon tog den, 
och de gingo hand i hand framåt gatan. "Nu 
ser vi ut som fästfolk", tänkte Ingmar, men 
hela tiden gick han och undrade på hur det 
skulle bli, då han kommer hem, hur han skulle 
gå igenom det med sin mor och alla de andra. 


När de kommo in på den Lövbergska gården, 
sade Ingmar, att hans häst var utvilad, så 
att, om hon inte hade något emot det, kunde 
de fara de första skjutshållen redan samma 
dag. Då tänkte hon: "Nu är det tid att säga, 
att du inte vill. Tacka honom nu och säg, att 
du inte vill!" Hon stod och bad till Gud, att 
hon skulle få veta om han hade kommit bara 
av barmhärtighet. Under tiden drog Ingmar 
fram kärran ur vagnsskjulet. Den var nymålad, 
fotsacken sken, och kuddarna hade nytt 
överdrag. Framme på skärmen satt en liten 
halvvissnad bukett av landsvägsblommor. 
Hon blev stående och betänkte sig, när hon 
såg den, och under tiden gick Ingmar in i stallet, 
lade selen på hästen och ledde ut honom. 
Hon såg då en likadan halvvissnad bukett 
mellan bogträna, började på nytt tro, att han 
verkligen var glad åt henne, och tänkte, att 

det var bäst att tiga. Annars skulle han törhända 
tycka, att hon var otacksam och inte 
förstod hur stort det var, det, som han bjöd 
henne. 


De åkte framåt vägen, och för att få slut på 
tystnaden började hon fråga om ett och annat 
där hemifrån. För varje fråga hon gjorde påminde 
hon honom om någon, vars omdöme 
han fruktade. "Vad den ska undra", tänkte 
han, "vad den ska göra narr!" Han gav 
henne endast enstaviga svar, och åter och åter 
kom det för henne, att hon skulle be honom 
vända. "Han vill inte ha mig, han är inte glad 
åt mig. Han gör detta bara av barmhärtighet." 
   


Snart slutade hon att fråga, de åkte fram 
mil efter mil under djup tystnad. Men när de 
kommo till en gästgivargård, stod kaffe med 
färskt bröd i ordning för dem, och det var 
åter blommor på brickan. Hon förstod, att 
han hade beställt det så, då han hade rest 
förbi dagen förut. Var det också bara godhet 
och barmhärtighet? Var han glad i går? Var 
det först i dag han hade blivit ledsen, sedan 
han hade sett henne komma ut från fängelset?


Nästa dag, då han hade hunnit glömma detta, 
bleve nog allt bra. 


Brita var bliven mycket mild av ånger och 
ödmjukhet. Hon ville inte vålla honom ny 
sorg. Kanske han ändå verkligen-----

De sovo över natten på en gästgivargård, 
men gåvo sig av i god tid och voro så långt 
komna, att de sågo hemsocknens kyrka vid 
tiotiden. När de foro förbi, var kyrkvägen full 
av folk och klockorna ringde. 


--Herregud, det är söndag! sade Brita och 
knäppte ovillkorligen samman händerna. Hon 
glömde allt annat för tanken, att hon ville fara 
upp till kyrkan och tacka Gud. Hon ville inviga 
det nya liv, som hon nu skulle leva, med 
en gudstjänst i den gamla kyrkan. 


--Jag skulle gärna vilja gå i kyrkan, sade 
hon till Ingmar. I detta ögonblick tänkte hon 
inte alls på att det kunde vara svårt för honom 
att visa sig där med henne, hon var bara full 
av andakt och tacksamhet. Ingmar höll på att 
säga ett tvärt nej, han tyckte sig inte ha mod 
att möta de vassa blickarna och de nyfikna 
tungorna. 'Men det ska ändå en gång ske", 
tänkte han och vek av uppåt kyrkvägen. "Det 

blir lika illa, när det blir." 


När de körde in på kyrkbacken, sutto en 
mängd människor, som väntade på gudstjänsten, 
uppe på stengärdsgården och beskådade 
alla, som kommo. Då de kände igen Ingmar 
och Brita, började de viska, knuffa på varandra 
och peka. Ingmar såg på Brita. Hon satt 
med händerna knäppta och såg ut, som om 
hon inte visste var hon var. Hon såg inga 
människor, men Ingmar såg dem desto bättre. 
Somliga kommo springande efter kärran. Han 
undrade intepå att de sprungo och att de tittade. 
De visste väl inte om de hade sett rätt. 
De kunde väl inte tro, att han kom åkande 
upp till Guds hus med henne, som strypte 
barnet. "Det är för mycket", tänkte han. 
"Jag står rakt inte ut." 


--Jag tänker det är bäst du går in i kyrkan 
strax, Brita, sade han, då han hjälpte henne ur 
kärran. 


--Ja visst, sade hon. Det var till kyrkan 
hon ville, hon var inte kommen för att träffa 
människor. 


Ingmar gjorde sig tämligen god tid med att 
sela av hästen och ge honom foder. Många 

hade ögonen fästade på Ingmar, men ingen 
tilltalade honom. När han var färdig att gå in 
i kyrkan, voro de flesta redan på sina platser, 
och man hade börjat sjunga ingångspsalmen. 
Ingmar såg över åt kvinnfolkssidan, när han 
gick framåt stora gången. Alla bänkar voro 
fullsatta utom en, och i denna satt bara en 
enda människa. Han såg genast, att det var 
Brita, och förstod, att ingen hade velat sitta 
bredvid henne. Ingmar gick ännu ett par steg, 
så svängde han av åt kvinnfolkssidan, gick in 
i bänken och satte sig bredvid Brita. När han 
kom in till henne, såg hon upp och gjorde 
stora ögon. Hon hade inte märkt något förut, 
nu förstod hon varför hon satt ensam i bänken. 
Då försvann den stora helgdagskänslan, 
som hon nyss hade erfarit, för en djup bedrövelse. 
Vad skulle detta bli av, vad skulle det 
bli av? Hon borde ju aldrig ha följt med honom. 


Hon fick tårarna i ögonen, och för att inte 
börja gråta tog hon en gammal psalmbok, 
som låg framför henne på bänkhyllan, och 
började läsa i den. Hon bläddrade igenom 
både evangelier och epistlar utan att se ett ord 

för tårarna, som hon inte kunde hämma. Då 
lyste plötsligen något starkt rött emot henne. 
Det var ett bokmärke med ett rött hjärta, som 
låg mellan bladen. Hon tog det och sköt det 
över till Ingmar. 


Hon såg hur han gömde det i sin stora hand 
och förstulet såg på det. Strax efteråt låg det 
på golvet. "Vad ska det bli av oss, vad ska 
det bli av oss?" tänkte Brita och grät över 
psalmboken. 


De gingo ur kyrkan, så snart prästen hade 
stigit ner från predikstolen. Ingmar spände 
för i all hast, och Brita hjälpte honom. Då 
välsignelsen var läst och psalmerna voro 
sjungna och kyrkfolket började komma ut, 
voro de redan borta. Båda tänkte ungefär 
samma tanke. Den, som har begått ett sådant 
brott, kan inte leva bland andra människor. 
Båda kände, att de hade suttit på skampallen i 
kyrkan. "Ingen av oss står ut med detta", 
tänkte de. 


Mitt i sin bedrövelse fick Brita se Ingmarsgården 
och kände knappt igen den, så lysande 
röd som den låg där. Hon kom ihåg, att det 
alltid hade sagts, att gården skulle rödfärgas, 



när Ingmar gifte sig. Sist hade bröllopet blivit 
uppskjutet, därför att han inte hade velat bekosta 
målningen. Hon förstod, att han hade 
velat göra allt riktigt gott, men så hade det 
blivit honom för tungt. 


När de körde in på Ingmarsgården, satt folket 
vid middagsbordet. 


--Nu har vi husbonden här, sade en av 
drängarna och såg ut. Mor Märta lyfte knappast 
på de sömniga ögonlocken, då hon reste 
sig. 


--Nu stannar ni alla här inne! sade hon. 
Ingen behöver stiga opp från bordet. 


Gumman gick tungt över golvet, folket, 
som såg efter henne, lade märke till att hon 
liksom för att föröka sin myndighet var högtidsklädd 
med silkesschal över skuldrorna och 
silkeskläde på huvudet. Hon stod redan i förstudörren, 
när hästen stannade. 


Ingmar hoppade genast ur, men Brita blev 
sittande. Han kom över till hennes sida och 
knäppte upp fotsacken. 


--Ska du inte stiga ur? 


--Nej, jag ska inte. Hon hade brustit i gråt 
och höll händerna för ansiktet. Jag skulle aldrig

 ha kommit tillbaka, sade hon och snyftade. 


--Å, men stig nu ur! sade Ingmar. 


--Låt mig fara tillbaka till staden! Jag är 
inte god nog åt dig. 


Ingmar tänkte kanske, att hon hade rätt 
häri. Han sade ingenting, men stod med fotsacken 
i handen och väntade. 


--Vad säger hon? frågade mor Märta, där 
hon stod i förstudörren. 


--Hon säger, att hon inte är god nog för 
oss, sade Ingmar, ty Brita kunde inte göra sig 
hörd för gråts skull. 


--Och varför gråter hon? frågade gumman. 


--Därför att jag är en så arm synderska, 
sade Brita och tryckte händerna mot hjärtat. 
Hon tyckte, att det ville brista av sorg. 


--Hur? frågade gumman åter. 


--Därför att hon är en så arm synderska, 
upprepade Ingmar. 


När Brita hörde, att han upprepade hennes 
ord med kall, likgiltig röst, bröt med ens sanningen 
in på henne. Nej, aldrig skulle han ha 
stått så där och upprepat de orden för modern,

 om han hade tyckt om henne, om han 
hade haft ett spår av kärlek för henne. Det var 
ingenting att undra över längre. Nu visste hon 
vad hon behövde veta. 


--Varför stiger hon inte ur? frågade gumman. 


Brita bekämpade gråten och svarade själv 
högt: 


--Därför att jag inte vill bringa Ingmar i 
olycka. 


--Jag tänker hon talar rätt, sade matmodern. 
Låt du henne resa, Lill Ingmar! Du ska 
då veta åtminstone, att annars blir det jag, 
som far. Jag sover inte en natt under samma 
tak som en sådan där. 


--Låt oss för Guds skull resa! jämrade sig 
Brita. Ingmar svor till, vände hästen och hoppade 
upp i kärran. Han var led vid alltihop 
och gitte inte kämpa längre. 


När de voro utkomna på vägen, mötte de 
kyrkfolk gång på gång. Ingmar blev besvärad 
av det och körde plötsligen in på en liten 
skogsväg, som hade varit landsväg förr i tiden. 
Den var stenig och backig, men väl farbar 
för enspännare.


Just som han vek in där, ropade någon åt 
honom. Han såg sig om. Det var postbudet, 
som räckte honom ett brev. Ingmar tog det, 
stoppade det i fickan och körde in i skogen. 


Så snart han var så långt kommen, att ingen 
kunde se honom från vägen, höll han stilla 
och tog fram brevet. I samma stund lade Brita 
handen på hans arm. 


--Läs det inte! sade hon. 


--Ska jag inte läsa det? 


--Nej, det är ingenting att läsa. 


--Hur kan du veta det? 


--Det är från mig, det där brevet. 


--Då kan du själv säga mig vad som står i 
det.                         


--Nej, det kan jag inte. 


Han såg på henne. Hon var blossande röd, 
och ögonen voro vilda av ängslan. 


--Jag tror jag läser det där brevet ändå, 
jag, sade Ingmar. Han började bryta det. Då 
gjorde hon ett försök att rycka det till sig. 
Han höll emot och fick upp det ur kuvertet. 


--Å, herregud, jämrade hon sig, ingenting 
ska då besparas mig! Ingmar, bad hon, läs det 
om ett par dar, då jag är på väg!


Han hade det redan utbrett och började 
ögna igenom det. Hon lade handen över papperet. 


--Hör nu, Ingmar, det var fängelseprästen, 
som fick mig att skriva det, och han lovade 
behålla det och sända det till dig, då jag 
redan var ombord på ångbåten. Nu har han 
skickat av det för tidigt. Du har inte rätt att 
läsa det än. Låt mig bara komma bort, Ingmar, 
innan du läser det! 


--Ingmar gav henne ett vredgat ögonkast, 
hoppade ur kärran för att få vara i fred och 
ställde sig att läsa brevet. Hon var i likadant 
uppror, som hon hade kunnat vara förr i världen, 
då hon inte hade förmått driva igenom 
sin vilja. 


--Det är inte sant, det, som står där. Prästen 
övertalade mig att skriva. Jag tycker inte 
om dig, Ingmar. 


Han såg upp från brevet, gav henne en stor, 
förundrad blick. Då blev hon tyst, och ödmjukheten, 
som hon hade lärt i fängelset, 
kom åter upp i henne och betvang henne. Hon 
led väl inte större smälek, än hon hade förtjänat.
Ingmar 
stod och strävade med brevet. 
Plötsligen kramade han ihop det i otålighet, 
och ur hans strupe kom ett ljud, som var snarlikt 
en rossling. 


--Jag kan inte bli klok på det, sade han 
och stampade i marken. Det går runt för ögonen. 
Han kom över till Britas sida och grep 
henne hårt i armen. Är det sant, som det står 
i brevet, att du tycker om mig? Han var förbistrat 
rå i stämman och gräslig att se på. 
Brita satt tyst. Står det där i brevet att du 
tycker om mig? upprepade han och såg snarast 
förbittrad ut. 


--Ja, sade hon tonlöst. 


Han skakade hennes arm och slängde den 
ifrån sig. 


--Så du ljuger, sade han, så du ljuger! 
Han log högt och rått och förvred ansiktet 
fult. 


--Det vet Gud, sade hon högtidligt, att jag 
har bett honom var dag att få se dig, innan jag 
reste. 


--Vart ska du resa? 


--Jag ska väl till Amerika. 


--Du ska så fan heller.


Ingmar var alldeles från sans och samling, 
han stapplade ett par steg inåt skogen, där 
kastade han sig ner på marken, och nu var det 
hans tur att gråta. Brita kom efter och satte 
sig bredvid honom. Hon var så glad, hon 
visste inte hur hon skulle bärga sig för att inte 
skratta högt. 


--Ingmar, Lill Ingmar! sade hon och gav 
honom hans smeknamn. 


--Du, som tycker, att jag är så ful! 


--Det tycker jag visst. 


Ingmar slängde undan hennes hand. 


--Låt mig nu tala om det för dig! 


--Ja, du får väl tala. 


--Minns du vad du sade på tinget för tre 
år sedan? 


--Ja. 


--Att om jag bytte om håg, skulle du vilja 
gifta dig med mig? 


--Ja, jag minns. 


--Det var efter detta, som jag började 
tycka om dig. Jag hade aldrig trott, att en 
människa kunde säga något sådant. Det var 
övermänskligt, att du kunde säga så till mig. 
Ingmar, efter allt jag hade gjort dig. När jag 

då såg på dig, tyckte jag, att du såg bättre ut 
än alla de andra, du var klokare än de alla, 
och du var den enda, som det var gott att leva 
tillsammans med. Jag blev så kär i dig, och 
jag tänkte, att du hörde till mig och jag till 
dig. Och först tog jag för alldeles givet, att du 
skulle komma och hämta mig, men sedan vågade 
jag inte tro det. 


Ingmar lyfte upp huvudet. 


--Varför skrev du inte? 


--Jag skrev väl. 


--Och bad mig förlåta dig! Det var väl 
ingenting att skriva om! 


--Vad skulle jag ha skrivit? 


--Om det andra. 


--Skulle jag ha torts skriva det, jag? 


--Nu hade jag så när inte kommit. 


--Men, Ingmar, tordes jag skriva friarbrev 
efter allt, vad jag hade gjort dig? Sista 
dagen i fängelset skrev jag till dig, därför att 
prästen sa, att jag måste. Han tog brevet och 
lovade, att du skulle få det, när jag var rest. 
Och nu har han redan skickat av det. 


Ingmar tog hennes hand, lade ut den på jorden 
och slog på den.


--Jag kunde slå dig, sade han. 


--Du kan göra med mig vad du vill, Ingmar. 


Han såg upp i hennes
ansikte, som lidandet 
hade gett en ny skönhet. Han reste sig något 
och hängde sig tungt över henne. 


--Det var så nära, att jag hade låtit dig 
resa. 


--Du kunde nog inte annat än komma. 


--Jag ska säga dig: jag tyckte inte om dig. 


--Det kan jag så väl förstå. 


--Jag blev så glad, när jag fick höra, att 
du skulle till Amerika. 


--Ja, far skrev, att du var nöjd. 


--När jag såg på mor, tyckte jag inte jag 
kunde ge henne en sådan som du till sonhustru. 


--Nej, det går inte an heller, Ingmar. 


--Jag hade så mycken förargelse för din 
skull, ingen ville se åt mig, därför att jag 
hade ställt det så illa för dig. 


--Nu tror jag du gör, som du sa nyss, 
sade Brita, du slår mig. 


--Ja, det kan ingen människa begripa hur 
ond jag är på dig.

Hon satt tyst. 


--När jag tänker på hur jag har haft det nu 
i dagar och veckor, började han på nytt. 


--Å män, Ingmar! 


--Ja, det är inte därför jag är ond, men jag 
hade ju kunnat låta dig resa. 


--Höll du inte av mig, Ingmar? 


--Nej då. 


--Inte på hela resan? 


--Inte ett ögonblick. Jag var bara led åt 
dig. 


--När kom det igen? 


--När jag fick brevet. 


--Jag såg nog, att det var slut för dig, och 
det var därför jag tyckte det var en sådan 
skam, att du skulle få veta, att det hade börjat 
för mig. 


Ingmar började skratta helt lågt för sig 
själv. 


--Vad är det, Ingmar? 


--Jag tänker på att vi har rymt ur kyrkan 
och blivit bortkörda från Ingmarsgården. 


--Och det skrattar du åt? 


--Ska jag inte skratta? Vi får väl bo på 
landsvägen som skojare. Det skulle far se!

--Du skrattar i dag, men det går inte, Ingmar, 
det går inte, och det är mitt fel. 


--Jag tänker det går, sade han, för numera 
bryr jag mig inte ett dyft om något annat än 
dig. 


Brita var halvt gråtfärdig av ängslan, men 
han lät henne bara tala om gång på gång hur 
hon hade tänkt på honom och längtat. Han 
blev så småningom stilla som ett barn, som 
hör en vaggsång. Det var alltsammans helt 
annorlunda, än vad Brita hade väntat. Hon 
hade tänkt sig, att om hon råkade honom, då 
hon kom ut ur fängelset, så skulle hon genast 
tala om sitt brott och hur det tyngde henne, 
att hon bar inom sig så mycket ont. Hon hade 
velat säga honom eller modern eller vem 
helst, som hade kommit, att hon visste hur 
mycket hon stod under dem alla. De skulle 
aldrig tro, att hon räknade sig som en av dem. 
Men hon fick inte säga något av allt detta till 
honom. 


Till sist avbröt han henne och sade mycket 
stillsamt: 


--Det är något, som du vill tala om för 
mig.

--Ja, det är så. 


--Du tänker på det hela tiden. 


--Natt och dag. 


--Och det blandar sig in i allting. 


--Det gör så. 


--Tala om det nu, så blir vi två om att 
bära det! 


Han satt och såg på hennes ögon, som hade 
något av skrämsel och vildhet i sig. De blevo 
lugnare, medan hon talade. 


--Det är bättre för dig nu, sade han, när 
hon hade slutat. 


--Det är, som det vore borta, sade hon. 


--Det är därför, att vi är två om det. Nu 
vill du kanske inte resa? 


--Å, nog ville jag stanna, sade hon och 
knäppte ihop händerna. 


--Då ska vi fara hem, sade Ingmar och 
reste sig. 


--Nej, jag törs inte, sade Brita. 


--Mor är inte så farlig, sade Ingmar, bara 
hon förstår, att man vet vad man vill. 


--Nej, aldrig vill jag driva henne från 
hennes hem. Jag kan inte se mig annan råd, 
än att jag får fara till Amerika.


--Jag ska säga dig något, sade Ingmar och 
log hemlighetsfullt, du behöver inte vara 
rädd. Det är en, som hjälper oss. 


--Vem är det? 


--Det är far. Han ställer nog så, att det 
går. 


Det kom någon gående på skogsvägen. Det 
var Kajsa, men de kände knappast igen 
henne, eftersom hon inte hade oket och korgarna. 


--God dag, god dag! sade de, och gumman 
kom fram och skakade hand med dem. 


--Ja, här sitter ni, medan alla drängar på 
Ingmarsgården är ute och söker er. 


Ni hade så bråttom ur kyrkan, fortfor gumman, 
så att jag inte hann råka er där, men jag 
ville ju hälsa på Brita, så jag gick ner till Ingmarsgården. 
På samma gång som jag kom 
prosten dit, och han var inne i storstugan, förrän 
jag hade hunnit hälsa en gång. Han ropade 
genast till mor Märta, innan han så mycket 
som hade tagit henne i hand: "Nu, mor 
Märta, får ni glädje av Ingmar! Nu syns det, 
att han är av den gamla stammen, nu får vi 
börja kalla honom Stor Ingmar." Mor Märta 

säger aldrig mycket, nu blev hon bara stående 
och knöt på huvudduken.--"Vad säger prosten?" 
sa hon då äntligen.--"Han har hämtat 
hem Brita", sa prosten, "och tro mig, 
mor Märta, det blir han ärad för, så länge han 
lever!"--"Å nej, å nej!" sa gumman.-"Jag 
höll på att komma av mig, när jag såg 
dem sitta i kyrkan. Det var bättre predikan, 
än jag kan hålla. Ingmar blir oss alla till en 
föresyn, såsom hans far var." -"Prosten 
talar om tunga nyheter", sa mor 
Märta.--"Är han inte kommen hem än?"-"Å 
nej, han är inte hemma, men kanske de 
först har farit till Bergskog." 


--Sa mor så? utbrast Ingmar. 


--Ja visst, och alltmedan vi har väntat på 
er, har hon skickat av det ena budet efter det 
andra för att leta efter er. 


Kajsa fortfor att språka, men Ingmar hörde 
inte mer vad hon sade, utan var i tankarna 
långt borta. "Så kommer jag in i storstugan", 
tänkte han, "där far sitter med alla de gamla 
Ingemarerna. -- 'God dag du, Stor Ingmar 
Ingmarsson!' säger far och kommer emot 
mig.--'God dag, far, och tack för hjälpen!' 

-- 'Ja, nu blir du bra gift,' säger har, 'nu 
kommer allt det andra av sig själv.'--Aldrig 
hade jag kommit så långt, om inte ni hade 
stått mig bi', säger jag. -- 'Det var ingen 
konst', säger far. 'Vi Ingemarer behöver bara 
gå Guds vägar."