Selma Lagerlöf Jerusalem. Del 1

1 INGMARSSÖNERNA.







Det var en ung karl, som gick och plöjde sitt träde en sommarmorgon. Solen 
sken ljuvligt, gräset var vått av dagg, och luften var så frisk, så att 
det kunna inga ord beskriva. Hästarna voro smått yra av morgonluften och 
drogo fram plogen som på lek. De hade en helt annan lunk än den vanliga, 
karlen fick nära nog springa för att kunna följa dem.



Jorden, som vändes upp av plogen, låg svartbrun och sken av fukt och 
fetma, och han, som plöjde, gick och gladde sig åt att snart få så råg 
där. Han tänkte för sig själv: "Hur kan det komma sig, att jag stundom gör 
mig så svåra bekymmer och tycker, att det är tungt att leva ? Kan det 
behövas något mer än solsken och vackert väder för att vara säll som ett 
Guds barn i himmelen?"



Det var en lång, ganska bred dal, som var rutad av en massa gula och 
gulgröna sädesfält och dessutom av slagna klövervallar, av blommande 
potatisland och av små, blåblommiga linåkrar, som översvävades av en 
ofantlig mängd vita fjärilar. Och liksom för att göra allt fullkomligt 
reste sig mitt på dalbottnen en mäktig gammal bondgård med många grå uthus 
och ett stort, rödmålat boningshus. Den hade två höga, förvuxna päronträd 
stående vid gaveln, ett par ungbjörkar vid porten, stora vedstaplar på den 
gröna gårdsplanen och några väldiga halmstackar bakom lagårdslängan. Det 
var likasa vackert att se den resa sig mittibland de jämna åkrarna, som 
det är att se ett stort fartyg höja sig med master och segel över den 
breda havsytan.



"Och en sådan gård, som du har!" tänkte han, som plöjde. "Där finns många 
vältimrade hus och god boskap och raska hästar och tjänare, som är trogna 
som gull. Du är då åtminstone så rik som någon i häradet, och aldrig 
behöver du frukta för att bli utfattig."



-Ja, det är nu inte heller fattigdom jag är rädd för, sade han som svar 
på sin egen tanke. Jag skulle vara nöjd, om jag bara vore lika bra karl 
som min far och farfar.



Det var dumt, att jag kom in på de här tankarna, fortfor han, för jag var 
så glad nyss. Men tänk nu bara på den här enda saken! I fars tid rättade 
sig alla grannarna efter honom i allt han gjorde: samma morgon han började 
slåttern, började de, och samma dag, som vi tog till med att plöja 
trädet på Ingmarsgården, satte de plogen i jorden hela dalen uppefter. Men 
nu har jag plöjt här i ett par timmar redan, utan att någon har börjat 
vässa en plogbill en gång.



Jag tror, att jag har styrt gården så väl som någon, som har hetat Ingmar 
Ingmarsson, sade han. Jag har fått mer för mitt hö, jag, än far, och jag 
nöjer mig inte med de små gräsgångna dikena, som löpte genom åkern på hans 
tid. Och en sanning är det, att jag inte far så illa fram med skogen som 
far och bränner ner den till svedjeland.



Det känns tungt mången gång, sade karlen, det är inte alltid jag tar det 
så lätt som i dag. När far och farfar levde, då hette det, att Ingemarerna 
hade levat så länge i världen, att de visste hur Vår Herre ville ha det, 
och folk rentav tiggde dem, att de skulle regera över socken. De satte 
till både präst och klockare, de bestämde när älven skulle rensas och var 
det skulle byggas skolhus. Men mig frågar ingen till råds, och jag har 
ingenting att bestämma över.



I alla fall är det märkvärdigt vad bekymmer kan kännas lätta att bära så 
här på morgonen. Nu skulle jag nästan kunna skratta åt alltsammans. Och 
ändå är jag rädd för att det blir värre för mig till hösten än någonsin. 
Om jag gör det, som jag nu tänker på, kommer varken prosten eller 
häradshövdingen att skaka hand med mig på kyrkvallen om söndagen, och det 
har de ändå hallit i med ända till nu. Jag blir inte en gång invald i 
fattigvårdsstyrelsen, och aldrig kan jag tänka på att bli kyrkvärd.



Aldrig går det så lätt att tänka, som då man går så där och följer efter 
plogen fåra upp och fåra ner. Ensam är man, och ingenting är det, 
som förströr, annat än kråkorna, som vandra fram över plöjslorna och 
plocka efter mask. Karlen tyckte, att tankarna tillkommo så lätt inne i 
hans huvud, som om någon hade viskat dem i hans öra. Och eftersom han 
sällan kunde tänka så redigt och snabbt som denna dag, blev han glad och 
upplivad av det. Han började tycka, att han gjorde sig onödiga bekymmer, 
han sade till sig själv, att ingen begärde av honom, att han skulle störta 
sig i olycka.



Han tänkte, att om hans far hade levat nu, skulle han ha frågat honom om 
detta, såsom han hade brukat fråga honom till råds i alla svåra saker. Han 
blev otålig över att inte fadern var till hands, så att han kunde få 
spörja honom.



-Visste jag bara vägen, sade han och började le och glädjas åt tanken, så 
skulle jag nog gå till honom. Jag undrar vad Stor Ingmar skulle säga, om 
jag en vacker dag komme vandrande till honom. Jag tänker han sitter på en 
stor gård med många åkrar och ängar och stora hus och stor, brun boskap, 
ingen svart och ingen brokig, såsom han ville ha det här nere. När jag så 
kommer in i storstugan. ..



Plöjaren stannade med ens mittpå åkern. Han såg upp och skrattade. De här 
tankarna gjorde honom ett otroligt nöje, och de löpte i väg med honom, så 
att han knappt visste om han var kvar på jorden. Han tyckte, att han helt 
hastigt hade kommit ända upp till sin gamla far i himlen.



-När jag så kommer in i storstugan, fortfor han, sitter där fullt av 
bondkarlar kring väggarna, som alla har grårött hår och vita ögonbryn och 
stor underläpp och är så lika far, som ett bär är likt ett annat. När jag 
får se, att det är så mycket folk där, så blir jag blyg och stannar nere 
vid dörren. Men far sitter högst oppe vid bordet, och sa fort han får se 
mig, säger han: "Välkommen du, Lill Ingmar Ingmarsson ! " Och sa kommer 
far ner till mig. - "Jag skulle allt vilja tala ett par ord med er, far", 
säger jag, "men här är så många främmande." - "Å, det är bara släkten", 
säger far, "de här karlarna har alla bott på Ingmarsgården, 
gården, och den äldste av dem är ända från 
hedenhös."- "Ja, men jag ville allt tala ett par ord med er ensam."



Så ser far sig om och tänker på om han ska gå in i lillkammaren, men 
eftersom det bara är j ag, så går han ut i köket. Där sätter far sig på 
spishällen och jag på huggkubben. "Det är en bra gård, som ni har här, 
far", säger jag. - "Den är bra nog", säger far. "Hur står det till hemma 
på Ingmarsgården?" -"Där går det bra", säger jag, "förra året fick vi 
tolv riksdaler för ett skeppund hö."- "Är det möjligt?" säger far. "Du är 
väl inte kommen hit för att göra narr av mig, Lill Ingmar."



"Men med mig går det dåligt", säger jag. "Ständigt får jag höra, att ni, 
far, var vis som Vår Herre själv, men mig frågar ingen efter."-"Har du 
inte kommit in i kommunalnämnden?" frågar nu gubben.-"Varken i skolrådet 
eller i kyrkorådet eller i nämnden."-"Vad har du då gjort för ont, Lill 
Ingmar?"-"Å, de säger, att den, som ska ställa för andra, han ska först 
visa, att han kan ställa bra för sig själv."



Så tänker jag, att gubben slår ner ögonen och sitter tyst och funderar. 
"Du ska laga, att du blir gift, Ingmar, och får en bra hustru", säger han 
nog om en stund.-"Men det är just det jag inte kan bli, far", svarar jag. 
"Det finns inte en så fattig bonde i socken, att han vill ge mig sin 
dotter." -"Tala nu om ordentligt, Lill Ingmar, hur det hänger ihop allt 
det här!" säger far, och han blir så mild i rösten.



"Jo, ser ni, far, för fyra år sen, samma år jag kom till gården, friade 
jag till Brita i Bergskog."-"Låt mig se", säger far, "bor det någon av 
vår släkt i Bergskog?" Han har liksom förlorat minnet av hur det är här 
nere.-"Nej, men det är välbärgat folk, och ni minns väl, far, att Britas 
far är riksdagsman."-"Jaja, jaja, men du skulle ha gift dig med någon av 
vår egen släkt, så att du hade fått en, som känner till de gamla 
bruken."-"Det är allt sant, det, far, det fick jag nog märka också."



Nu sitter både far och jag tysta en stund, men så börjar far: "Det var väl 
en, som såg bra ut?"-"Ja", säger jag, "hon har mörkt hår och klara 
ögon och rosor på kinderna. Men hon var duglig också, så mor var nöjd med 
att jag skulle ta henne. Det hade nog blivit bra, men, ser ni, felet var, 
att hon inte ville ha mig."-"Det gör väl detsamma vad en sådan där 
tösunge vill."-"Det var nog föräldrarna, som tvingade henne att säga 
ja."-"Hur vet du, att hon blev tvingad? Jag tänker hon var glad att få en 
man, som är så rik som du, Lill Ingmar Ingmarsson."



"Å nej, glad var hon nog inte, men i alla fall blev det lyst för oss, och 
bröllopsdagen blev utsatt, och Brita flyttade ner till Ingmarsgården redan 
före bröllopet för att hjälpa mor. Mor börjar bli gammal och trött, ska 
jag säga." - "Jag ser inte något ont i allt det där, Lill Ingmar", säger 
far och vill liksom muntra opp mig.



"Men det ville inte växa något på åkern det där året, potatisen slog 
alldeles fel, och korna blev sjuka, så att mor och jag tyckte, att vi 
måste skjuta opp bröllopet ett år. Se, jag tänkte inte det var så noga med 
vigseln, sedan det var lyst, men det var väl gammaldags att tänka så." - 
"Hade du tagit någon av vår släkt, så hade hon nog givit sig till tåls", 
säger far.-"Å ja", svarar jag, "jag märkte nog, att Brita inte tyckte om 
det där dröjsmålet, men, ser ni, jag tyckte inte jag hade råd. Vi hade ju 
haft begravning på våren, och inte ville vi ta ut pengar på banken."- 
"Ja, det var nog rätt, att du väntade", säger far.-"Men jag var allt 
rädd, att Brita skulle bli missnöjd med att hon skulle få fira dopöl före 
bröllopet."-"Först och främst får man väl se till, att man har råd."



"För var dag blev Brita alltmer tyst och besynnerlig, och jag undrade nog 
ofta på vad som gick åt henne. Jag tänkte, att hon längtade hem till sitt, 
hon hade alltid varit kär i hemmet och föräldrarna. Det går nog över, 
tänkte jag, då hon har fått vänja sig. Hon ska nog komma att tycka om sig 
på Ingmarsgården. Jag gav mig till tåls en tid, men så frågade jag mor 
varför Brita hade blivit så blek och såg så vild ut i ögonen. Mor sa, att 
det var därför, att hon skulle ha ett barn och att hon nog bleve sig lik 
igen, bara det var över. Jag hade nog en tyst tanke på att Brita gick 
och ruvade på det, att jag hade skjutit upp bröllopet, men jag var 
rädd för att fråga om det. Ni vet, far, att ni hade alltid sagt, att det 
året, då jag gifte mig, skulle det rödfärgas. Och den där rödfärgningen 
hade jag rakt inte råd med det året. Alltihop blir bra nästa år, tänkte 
jag."



Plöjaren gick och rörde läpparna. Han var så borta i sina tankar, att han 
alldeles tyckte sig se faderns ansikte framför sig. "Jag får lov att lägga 
fram alltihop riktigt tydligt och klart för far", tänkte han, "så att han 
kan ge mig ett gott råd."



-"Så gick hela vintern, och jag tänkte ofta, att om Brita skulle hålla i 
med att vara så olycklig, så hade jag hellre velat avstå från henne och 
sända hem henne till Bergskog, men nu var det för sent det också. Och så 
kom vi fram ända till maj. Då märkte vi en kväll, att hon hade smugit sig 
bort. Vi sökte henne hela natten, och på morgonen fann en av pigorna reda 
på henne."



Nu har jag svårt att säga något mer, utan jag tystnar, och då frågar far: 
"Hon var då väl aldrig död i Guds namn?"- "Nej, inte hon", säger jag, och 
far hör hur jag skälver på rösten.-"Var barnet fött?" säger far.-"Ja", 
säger jag, "och hon hade strypt det. Det låg dött bredvid henne."- "Men 
hon var väl aldrig rätt klok?"-"Jo, klok var hon nog", säger jag. "Hon 
gjorde det för att ta hämnd på mig, därför att jag hade tvingat mig till 
henne. Hon skulle ändå inte ha gjort det, om jag hade gift mig med henne, 
sa hon, men då jag inte gjorde det, hade hon tänkt, att när jag inte ville 
ha mitt barn med ära, skulle jag inget barn ha." Far blir alldeles tyst av 
bedrövelse.-"Hade du glatt dig åt barnet, Lill Ingmar?" frågar han till 
sist.-"Ja", svarar jag.-"Det var synd om dig, att du skulle råka ut för 
ett dåligt kvinnfolk."



"Hon sitter väl fängslad nu?" säger far.-"Ja, hon blev dömd till tre år." 
- "Och det är för detta, som ingen vill ge dig sin dotter?"-"Ja, men jag 
har heller ingen frågat." - "Och det är därför, som du ingen makt har i 
socken?"-"De tycker, att det inte borde ha gått så för Brita. De säger, 
att om jag hade varit en klok karl som ni, så skulle jag ha talat 
vid henne och fått veta vad hon grämde sig över." -"Det är inte så gott, 
det är inte så gott för en karl att förstå sig på ett dåligt kvinnfolk."



"Nej, far", säger jag, "Brita var inte dålig, men hon var en stolt en."- 
"Det kan komma på ett ut", svarar far.



Då jag nu märker, att far liksom vill ta mig i försvar, så säger j ag: 
"Det är många, som tycker, att j ag hade bort kunna ställa så, att ingen 
hade fått veta något annat, än att barnet hade varit dödfött."-"Varför 
skulle hon inte stå sitt straff?" säger far. -"De säger, att om det hade 
varit i er tid, så hade ni fått pigan, som fann henne, att tiga, så att 
ingenting hade kommit ut."-"Och skulle du då ha gift dig med 
henne?"-"Nej, då hade jag väl inte behövt gifta mig med henne. Jag kunde 
ju ha skickat hem henne till föräldrarna om ett par veckor och fått 
Iysningen upphävd, därför att hon vantrivdes."-"Det kan så vara, det, men 
de kan inte begära, att du, som är ung, ska vara så klok som en gammal."



"Hela socken tycker, att jag har handlat illa mot Brita."- "Hon har väl 
gjort värre, hon, som har bragt skam över hederligt folk."-"Ja, men det 
var jag, som tvingade mig till henne."-"Ja, det skulle hon väl bara vara 
glad at", säger han.



"Tycker ni då inte, att det är min skull, far, att hon har kommit i 
fängelse?"- "Jag tänker, att hon har satt dit sig själv, jag."- Så reser 
jag mig opp och säger långsamt: "Ni menar då inte, far, att jag behöver 
göra något för henne, da hon kommer ut nu i höst?"-"Vad skulle du göra? 
Skulle du gifta dig med henne?"-"Ja, jag borde väl det." Far ser på mig 
ett tag och frågar: "Tycker du om henne?"- "Nej, hon slog allt ihjäl 
kärleken för mig." Så fäller far ner ögonlocken och säger ingenting, utan 
börjar fundera.



"Se, jag kan inte komma över det, far, att jag har vållat olycka", säger 
jag. Gubben sitter stilla och svarar inte.- "När jag sag henne sist, var 
det på tinget. Där var hon så mjuk, och hon grät så över att hon inte hade 
barnet. Inte ett ont ord sa hon mot mig, hon tog allt på sig. Det var 
 många, som grät, far, och domarn höll också på att bli 
tårögd. Han gav henne inte heller mer än tre år."



Men far säger inte ett ord.



"Det blir svårt för henne nu i höst, då hon ska sitta hemma", säger jag. 
"De blir inte glada åt henne på Bergskog. De tycker, att hon har gjort dem 
vanheder, och inte kan man vara viss om att de inte låter henne höra det. 
Det blir för henne att vara hemma jämt, hon kan knappt våga sig till 
kyrkan. Det blir svårt för henne på alla sätt."



Men far svarar inte.



"Men det är inte så lätt för mig att gifta mig med henne", säger jag. "Det 
är inte roligt för den, som har en stor gård, att få en hustru, som 
drängar och pigor skulle se ner på. Mor skulle inte heller tycka om det. 
Inte tror jag, att vi skulle kunna bjuda herrskap till oss mer varken på 
bröllop eller begravning."



Alltjämt tiger far.



"Se, på tinget sökte jag hjälpa henne så gott jag kunde. Jag sa till 
domarn, att jag hade all skulden, därför att jag hade tvingat mig till 
henne. Jag sa också, att jag höll henne så oskyldig, att om hon bara bytte 
om håg mot mig, så skulle jag gifta mig med henne den dag som var. Jag sa 
så, för att hon skulle få en mildare dom. Men fast hon har skrivit två 
brev till mig, så är det ingenting, som tyder på att hon har bytt om håg. 
Så att ni förstår, far, att jag är inte bunden att gifta mig med henne för 
det talets skull."



Och far sitter och funderar och är alldeles tyst.



"Jag vet, att detta är att taga saken efter människosätt, och vi Ingemarer 
har alltid velat stå väl med Vår Herre. Men ibland tänker jag, att Vår 
Herre kanske inte är med om att en mörderska ska bli så upphöjd."



Och far bara tiger.



"Ni får komma ihåg, far", säger jag, "hur svårt den har det, som låter en 
annan pinas utan att försöka hjälpa. Jag tänker, att alla i socken ska 
tycka, att det är orätt, men jag har haft det för tungt de här åren för 
att inte försöka göra något, då hon blir fri."



Far, han sitter orörlig.

Då får jag nästan tårarna i ögonen och säger: "Ser ni, jag är en ung 
karl, och det är mycket, som jag förlorar, om jag tar henne. De har tyckt, 
att jag har ställt galet för mig förut, de ska tycka så än mera efter 
detta."



Men jag kan inte få far att säga något.



"Men jag har tänkt så här också, att det är besynnerligt, att vi Ingemarer 
har blivit behållna vid gården i många hundra år, medan alla andra gårdar 
har bytt om ägare. Och så tänker jag, att det är därför, att Ingemarerna 
har sökt att gå Guds vägar. Vi Ingemarer behöver inte frukta människor, vi 
ska bara gå Guds vägar."



Då lyfter gubben på ögonen, och så säger han: "Det här är en svår fråga, 
Ingmar. Jag tror, att jag ska gå in och fråga de andra IngmarssönernL." 
Och så går far in i storstugan, och jag blir sittande. Och där får jag 
sitta och vänta och vänta, och far kommer inte tillbaka. Så, när jag har 
väntat i många timmar, blir jag led och går in till far.- "Ge dig till 
tåls där ute, Lill Ingmar!" säger far. "Det här är en svår fråga." Och jag 
ser alla de gamla, hur de sitter med slutna ögon och funderar. Och jag 
väntar och väntar och väntar väl än.



Han följde småleende efter plogen, som nu skred fram helt sakta, som om 
hästarna behövde vila. När han kom fram till dikeskanten, drog han in 
tömmarna och höll stilla. Han hade blivit alldeles allvarsam.



-Det är märkvärdigt, när man frågar någon till råds, då märker man själv 
vad som är rätt, ännu medan man frågar, då ser man på en gång vad man inte 
har kunnat finna ut på hela tre år. Nu ska det få bli, som Gud vill.



Han kände, att han måste göra det, och på samma gång syntes det honom så 
tungt, att allt mod förgick honom, när han tänkte därpå.



-Må Gud stå mig bi! sade han.



Emellertid var inte Ingmar Ingmarsson den ende, som var ute i den tidiga 
morgonstunden. Nere på en stig, som slingrade fram mellan åkrarna, kom en 
gammal man gående.

Det var inte svårt att se vad han hade för 
yrke, ty han hade en lång rödfärgsborste på axeln och var nerstänkt av 
färgfläckar alltifrån mössan och ända ut på skospetsen. Han sag sig ofta 
omkring, såsom vandrande rödfärgare bruka, för att finna en gård, som var 
omålad, eller en, där färgen var urblekt och avregnad. Han tyckte sig se 
än en, än en annan, som passade honom, men hade svårt att bestämma sig. 
Äntligen kom han upp på en liten kulle och fick syn på Ingmarsgården, som 
låg stor och väldig nere på platta dalbottnen.



-A, herregud! sade han högt och tvärstannade i sin glädje. Boningshuset 
har inte varit målat på hundra år, det är ju svart av ålder, och uthusen 
har aldrig sett färg. Och en sådan mängd byggnader! utbrast han. Här har 
jag arbete ända till hösten.



Han hade inte gått långt, så varseblev han en karl, som gick och plöjde. 
"Se där är en bonde, som är bosatt här och känner till trakten", tänkte 
rödfärgaren, "av honom kan jag få veta vad jag behöver veta om gården där 
borta." Han vek av från vägen, gick in på trädet och frågade Ingmar vad 
det var för en stor gård och om han trodde, att de skulle vilja låta 
rödfärga där.



Ingmar Ingmarsson ryckte till och såg på karlen, som hade han varit en 
gast. "Jag menar, att det är en rödfärgare", tänkte han, "och han kommer 
just nu!" Han blev alldeles förbluffad och kunde inte komma sig för med 
att svara.



Han kom så tydligt ihåg, att var gång någon hade sagt till fadern: "Ni 
skulle allt låta rödfärga det där stora, stygga huset ert, fader Ingmar", 
hade alltid gubben svarat, att det skulle han göra, det året, då Lill 
Ingmar gifte sig.



Rödfärgaren frågade än en gång och än en gång, men Ingmar stod tyst, som 
om han inte hade förstått.



"Har de nu blivit färdiga med svaret där oppe i himmelen?" undrade han. 
"Är det här bud från far, att han vill, att jag ska gifta mig i år?"



Han var så slagen av tanken, att han utan vidare lovade karlen, att han 
skulle få arbete hos honom.

Sedan gick han vid plogen mycket rörd och nästan lycklig. -Du ska 
få se, att det inte blir så tungt att göra det nu, sedan du så säkert vet, 
att far vill det, sade han.



Ett par veckor senare stod Ingmar och skurade en sele. Han såg ut att vara 
i dåligt lynne, och arbetet gick trögt för honom. "Om jag vore Vår Herre", 
tänkte han, gned ett par tag och började på nytt. "Om jag vore Var Herre, 
skulle jag laga, att en sak bleve gjord i samma stund, som man hade 
fattat beslut om att göra den. Jag skulle inte ge folk så lång tid att 
tänka och tänka omigen och grubbla över allt, som står i vägen. Jag skulle 
inte bry mig om att ge dem tid att blanka seldonen och måla åkkärran, jag 
skulle ta dem direkt från plogen.



Han hörde en kärra rulla på vägen, såg ut och kände genast igen häster och 
åkdonet.



-Riksdagsman från Bergskog kommer hit!" ropade han inåt köket, där hans 
mor gick och sysslade. Strax hörde han, att hon lade ved i spisen och att 
kaffekvarnen kom i gång.



Riksdagsmannen körde in på gården. Där blev han sittande utan att stiga 
ur.



-Nej, jag ska inte gå in, sade han, jag vill bara tala ett par ord med 
dig, Ingmar. Jag har ont om tid, ska ner till sockenstugan på stämma.



-Mor ville nog bjuda på kaffe, sade Ingmar.



-Tack, men jag får passa på tiden.



-Det var längesedan riksdagsman var här nu, sade Ingmar och trugade. Hans 
mor kom också ut på dörrtröskeln och hjälpte till.



-Inte ska väl riksdagsman resa, utan komma in och få en tår kaffe?



Ingmar knäppte upp fotsacken, och riksdagsmannen började röra på sig.



-Ja, när mor Märta själv bjuder, får jag väl vara lydig, sade han.

Han var en stor, grann karl, rörde sig lätt och var som av en helt 
annan människoätt än Ingmar och hans mor, som voro fula, med sömniga 
ansikten och tunga kroppar. Men han hade stor vördnad för gammalfolket i 
Ingmarsgården och skulle gärna ha bytt bort sitt vackra utseende för att 
se ut som Ingmar och vara en av Ingmarssönerna. Han hade alltid tagit 
Ingmars parti mot sin dotter och blev lätt om hjärtat vid att bli så väl 
mottagen.



Om en stund, då mor Märta kom in med kaffet, började han framföra sitt 
ärende.



-Jag tänkte, sade han och harskade sig, jag tänkte tala om hur vi ämnade 
ställa för Brita.



Koppen, som mor Märta höll i handen, darrade en smula, så att teskeden 
skramlade på fatet. Sedan blev det ängslande tyst.



-Vi har tänkt, att det blir bäst, att hon far över till Amerika.



Han höll upp än en gång. Det var samma tystnad. Han suckade över de här 
svåråtkomliga människorna.



-Det är redan biljett köpt åt henne.



-Hon kommer väl hem först? sade Ingmar.



-Nej, vad skulle hon hemma att göra?



Ingmar blev tyst på nytt. Han satt med ögonlocken nästan slutna och var sa 
stilla som en sovande. I hans ställe började nu mor Märta göra frågor.



-Hon ska väl ha kläder?



-Det är allt i ordning, det står en kista packad hos köpman Lövberg, där 
vi tar in, när vi är i staden.



-Och riksdagsmansmoran far inte in och möter henne?



-Ja, hon ville nog fara, men jag säger, att det är bättre att slippa 
råkas.



-Det kan sa vara, det.



-Det ligger biljett och pengar och väntar henne hos Lövbergs, så hon får 
allt, vad hon behöver.



-Jag tyckte Ingmar skulle veta't, så att han inte mer behöver lägga sig 
den här saken på hjärtat, sade riksdagsmannen.

Nu teg mor Märta också, hon satt med huvudduken nergliden i nacken 
och såg ner på förklädet.



-Nu ska Ingmar börja tänka på ett nytt gifte.



De tego båda två lika tappert.



-Mor Märta behöver hjälp i det stora hushållet. Ingmar ska se till, att 
hon får en lugn ålderdom.



Riksdagsmannen höll upp och undrade om de hörde vad han sade.



-Jag och min hustru ville ju göra allt gott igen, sade han till sist.



Under tiden satt Ingmar och lät sig genomträngas av en stor glädje. Brita 
skulle till Amerika, och han behövde inte gifta sig med henne. Ingen 
mörderska skulle bli husmor i den gamla Ingmarsgården. Han satt tyst, 
därför att han inte fann det anständigt att genast visa hur nöjd han var, 
men nu började han tycka, att det var passande att yttra sig.



Riksdagsmannen satt nu tyst, han också. Han visste, att han fick lov att 
ge gammalfolket tid att betänka sig. Så sade då Ingmars mor:



-Ja, nu har Brita tjänat ut sitt straff, nu kommer turen till oss andra.



Gumman ville med detta säga, att om riksdagsmannen önskade någon hjälp av 
Ingmarssönerna som lön för att han hade jämnat vägen för dem, så ville de 
inte undandra sig, men Ingmar fattade orden annorlunda. Han ryckte till 
och var som vaknad ur sömnen. "Vad skulle far säga om det här?" tänkte 
han. "Om jag nu lägger fram den här saken för honom, vad skulle han då 
säga? 'Du ska inte tro, att du kan göra narr av Guds rättvisa', säger då 
far. 'Du ska inte tro, att han låter det ske ostraffat, om du låter Brita 
ensam bära all skuld. Om hennes far vill förkasta henne för att göra sig 
behaglig för dig och få låna pengar av dig, så ska du ändå gå Guds vägar, 
du, Lill Ingmar Ingmarsson.'



Jag tror nog, att farsgubben vakar över mig i den här frågan", tänkte han, 
"han har visst skickat hit Britas far för att visa mig hur styggt det är 
att vilja lägga allt på henne, stackare. Jag menar han har sett, att 
jag inte har haft stor lust att resa de här sista dagarna."



Ingmar reste sig, slog konjak i kaffet och lyfte koppen.



-Nu tackar jag riksdagsman för att han har kommit hit i dag, sade han. 
och skålade med honom.







Hela förmiddagen hade Ingmar arbetat med björkarna vid porten. Han hade 
först satt upp en ställning där, sedan hade han fattat om björktopparna 
och böjt dem mot varandra, så att de bildade ett valv. Träden lämpade sig 
motvilligt, sleto sig lösa gång på gång och reste sig kappraka.



-Vad ska det där bli till? sade mor Märta.



-Jag tycker de kan växa så här nu en tid, sade Ingmar.



Det blev middagsvila, och när man hade slutat måltiden, gick arbetsfolket 
ut på gårdsplanen och lade sig att sova där. Ingmar Ingmarsson sov också, 
men han låg på en bred säng i lillkammaren innanför storstugan. Den enda, 
som höll sig vaken, var husmodern. Hon satt och stickade i det stora 
rummet.



Dörren till förstugan öppnades sakta, och in kom en gumma, som bar två 
stora korgar hängande i ett ok över nacken. Hon hälsade mycket stilla, 
satte sig på en stol vid dörren och lyfte utan att säga något locket av 
korgarna. Den ena var full av torkade skorpor och kringlor, den andra av 
färska, glänsande limpor. Husmodern kom genast och började göra affärer. 
Hon kunde nog annars hålla på styvern, men hon var svag för att få något 
gott att doppa till kaffet.



Medan hon valde bland limporna, gav hon sig i samspråk med gumman, som 
hade lätt för att tala liksom de flesta, som gå från gård till gård och 
känna många människor.



-Ni, Kajsa, är en klok människa, som man kan lita på, sade Ingmarsmoran.



-Å ja, sade den andra, om jag inte hade vett att tiga med somt jag hör, 
skulle många komma i luven på var andra.

-Men ibland tiger ni rent för mycket, Kajsa.



Gumman såg upp och förstod vad hon menade.



-Gud nåde mig så visst! sade hon och fick tårar i ögonen. Jag talade med 
riksdagsmansmor i Bergskog, men jag skulle ha gått till er.



-Jaså, ni talade med riksdagsmansmor! Det var ett oändligt förakt i 
tonfallet, varmed hon uttalade det långa ordet.



Ingmar Ingmarsson spratt upp ur sömnen vid att dörren till storstugan 
sakta öppnades. Ingen kom in, utan dörren blev stående på glänt. Han 
visste inte om den hade gått upp av sig själv eller om någon hade öppnat 
den. Sömnig som han var, blev han liggande stilla och hörde då, att det 
talades i det yttre rummet.



-Säg mig nu, Kajsa, hur ni kom underfund med att Brita inte tyckte om 
Ingmar! sade modern.



-Det hörde man ju strax från början, att folk sa, att föräldrarna 
tvingade henne, sade gumman undvikande.



-Tala ni rent ut, Kajsa, för när jag frågar, så behöver ni inte krusa för 
att säga sanningen. Jag tänker jag tål att höra vad ni kan säga.



-Jag ska säga, att var gång jag kom till Bergskog på den tiden, tyckte 
jag hon såg förgråten ut. En gång, då hon och jag var ensamma i köket på 
Bergskog, sa jag till henne: "Det är ett grant gifte du gör, du Brita." - 
Hon såg på mig, som om hon trodde, att jag gjorde narr av henne. Och så sa 
hon: "Det må du säga, Kajsa. Grant är det." Hon sa det så, att jag tyckte 
jag såg framför mig Ingmar Ingmarsson, och han är ju inte vacker, men det 
hade jag aldrig tänkt på förr, för jag har alltid haft en stor aktning för 
Ingmarssönerna. Men nu kunde j ag inte hjälpa, att jag drog på munnen 
litet. Då såg Brita på mig och sa än en gång: "Ja, grant är det", och 
vände sig ifrån mig och rusade in i kammaren, och jag hörde, att hon gav 
sig till att gråta.



Men när jag gick, tänkte jag för mig själv: "Det blir nog bra ändå, det 
där, allting blir bra för Ingmarssönerna."

Jag undrade inte på föräldrarna; om jag hade 
haft en dotter och Ingmar Ingmarsson hade friat till henne, skulle jag 
inte ha givit mig någon ro, förrän hon hade sagt ja.



Ingmar låg kvar på sängen och lyssnade. "Detta gör mor med flit", tänkte 
han. "Hon har blivit undrande över den här stadsresan, som jag ska göra i 
morgon. Mor tror, att jag tänker fara och hämta hem Brita, mor vet inte, 
att jag är en sådan stackare, att jag inte kan."



-Nästa gång jag såg Brita, fortsatte gumman, var hon redan nerflyttad hit 
till Ingmarsgården. Jag kunde inte fråga henne strax hur hon trivdes, för 
det var fullt med folk inne i stugan, men när jag hade gått en bit bortåt 
lövhagen, kom hon efter mig. "Kajsa", sa hon, "har du nyss varit hemma på 
Bergskog?"-"Jag var där i förrgår", sa jag.-"A, herregud, var du där i 
förrgår, och jag, som tycker, att jag inte har varit hemma på många år!" 
Det var inte lätt att veta vad jag skulle säga till henne. Hon var, som 
skulle hon ingenting tåla, utan genast börja gråta, vad jag än sa.- "Du 
kan väl gå hem och hälsa på", sa jag.-"Nej, jag tror aldrig jag kommer 
hem mer."-"A, gå du!" sa jag till henne. "Det är vackert där oppe, hela 
skogen är full av bär, det är rött av lingon på kolbottnarna."- "Kära 
då", sa hon, och ögonen blev stora på henne, "är det redan lingon?"-"Ja, 
du kan väl komma ifrån en dag, så att du får gå hem och äta dig mätt på 
bär?"- "Nej, jag tror inte jag vill", sa hon. "Om jag går hem, blir det 
bara värre att gå tillbaka hit."



"Jag har alltid hört, att det var bra att vara hos Ingmarssönerna", sa 
jag. "Det är ett präktigt folkslag." -"Ja", svarade hon, "det är bra 
folk."-"Det är det bästa folket i socken", sa jag. "De är 
rättrådiga."-"Ja, det räknas inte för orätt att tvinga sig till en 
hustru." - "Klokt folk är det också."-"Ja, men de tiger med vad de 
vet."- "Säger de aldrig något?" -"Det är aldrig någon, som säger mer, än 
vad som just är nödvändigt."



Nu skulle jag gå, men så kom det för mig att säga: "Ska det bli bröllop 
här eller hemma hos dig?"-"Vi ska fira det här på gården, här är bättre 
utrymme."-"Se då till, att de inte skjuter opp bröllopet för 
länge!" sa jag. - Vi ska gifta oss om en månad, sa hon.



Men när jag skulle gå ifrån Brita, tänkte jag på att Ingmarssönerna hade 
fått dålig skörd, och jag sa, att jag inte trodde, att de skulle göra 
något bröllop det året. "Ja, då får jag gå i sjön", sa Brita.



Så om en månad fick jag höra, att bröllopet hade blivit uppskjutet, och 
det föll mig in, att det inte skulle gå väl, så att jag gick opp till 
Bergskog och talade med riksdagsmansmoran. "De lagar nog till det galet 
där nere på Ingmarsgården", sa jag. - "Ja, vi får vara nöjda med hur de 
lagar", sa hon. "Vi tackar Gud var dag, som har fått vår dotter så väl 
försörjd."



"Mor behövde inte göra sig så mycket besvär", tänkte Ingmar Ingmarsson, 
"för det är ingen från den här gården, som far och möter Brita. Hon 
behövde inte ha blivit så rädd för äreporten, det är bara sådant, som en 
karl gör för att kunna säga till Vår Herre: jag ville nog. Du måtte väl 
se, att jag har ämnat att göra det. Men att verkligen göra det, det är en 
annan sak."



-Sista gången jag såg Brita, fortfor Kajsa, var det mitt i vintern, då 
det var hög snö. Jag kom på en smal väg långt inne i vilda skogen, och där 
var tungt att gå, för det hade börjat töa, och snösörjan gled undan för 
fötterna. Så fick jag se en, som satt på snön och vilade, och när jag kom 
närmare, sa kände j ag igen Brita. "Går du ensam här oppe i skogen?" sa 
jag till henne.-"Ja, jag är ute och gar." Sa blev jag stående och såg på 
henne, jag kunde inte begripa vad hon hade där att göra.-"Jag är ute och 
ser om här finns några branta berg", sa då Brita.-"Kära hjärtandes, är 
det för att kasta dig själv utför?" sa jag, för hon såg ut, som ville hon 
inte leva.



"Ja", sa hon, "jag skulle nog kasta mig utför ett berg, om jag bara funne 
ett, som vore högt och brant."-"Du skulle allt skämmas, du, så som du har 
det ställt för dig "- "Ja, ser du, jag är elak, jag, Kajsa."-"Ja, jag 
tror det "- "Jag kommer allt att göra något ont, så det vore bättre jag 
finge dö."-"Det är bara joller, barn."-"Jo, jag blev elak, när jag 
flyttade dit ner." Så kom hon nära mig och var alldeles vild i ögonen. "De 
bara tänker ut hur de ska pina mig, och jag tänker bara på hur jag ska 
pina dem igen." - "Å nej, Brita, det är gott folk."-"Ne;, de bara 
tänker på hur jag ska få skam."-"Har du sagt det till dem?"-"Jag talar 
aldrig med dem. Jag bara tänker på hur jag ska göra dem ont."



"Jag tänker på om jag ska sätta eld på gården. Jag vet han tycker om den. 
Jag tänker också på att jag vill ge gift åt korna. De är så fula och gamla 
och vita kring ögonen, som om de vore släkt med honom."-"Den hunden, som 
skäller, biter inte", sa jag.-"Något ska jag göra honom", sa hon, "annars 
får jag ingen själaro."-"Du vet inte vad du säger", sa jag, "du ämnar 
visst göra ända på din själaro i stället."



Då slog hon om med ens och började gråta. Hon blev mild och sa, att hon 
hade det så svårt med de onda tankarna, som kom över henne. Så följde jag 
henne hem, och när vi skildes åt, lovade hon att inget ont göra, om jag 
bara teg.



Sedan tänkte jag mycket på vem jag skulle tala med, sade Kajsa, jag tyckte 
det var svårt att gå till storfolk som ni. . .



Det ringde i vällingklockan på stalltaket, det var slut på middagsrasten. 
Mor Märta fick bråttom att avbryta Kajsa.



-Hör ni, Kajsa, tror ni, att det någonsin kan bli bra mellan Ingmar och 
Brita?



-Hur? sade gumman häpen.



-Jag menar, om hon nu inte skulle till Amerika, tror ni hon ville ta 
honom?



-Inte tror jag något. Nej, det tror jag väl inte.



-Hon gåve honom nog nej.



-Ja, det gjorde hon.



Ingmar satt inne på sängen med benen över sängkanten.



-Nu fick du visst vad du behövde, du Ingmar, nu tror jag du reser i 
morgon, sade han och slog knytnäven mot sängkanten. Nej män, att mor kan 
tro, att hon får mig att stanna hemma med det, att hon visar mig, att 
Brita inte tycker om mig!

Han dunkade gång på gång mot sängkanten, som om han i tankarna slog 
ner något hårt, som gjorde motstånd.



-Nu vill jag dock pröva på den här saken än en gång, jag. Vi Ingemarer 
börjar om på nytt, vi, då något har gått galet. Ingen riktig karl kan låta 
sig nöjas med att ett kvinnfolk går och blir tokig av agg till honom.



Aldrig hade han känt så djupt vilket nederlag han hade lidit, och han 
brände av längtan efter någon sorts upprättelse.



-Det vore väl tusan, om jag inte skulle lära Brita att trivas på 
Ingmarsgården, sade han.



Han gav sängkanten ett sista slag, innan han reste sig för att gå ut till 
arbetet.



-Så säker som jag är, att det är Stor Ingmar, som har skickat hit Kajsa, 
for att jag skulle komma att göra den här stadsresan!







Ingmar Ingmarsson hade kommit in till staden och gick sakta upp mot det 
stora länsfängelset, som reste sig i ett präktigt läge på en liten kulle 
ovan stadsplanteringen. Han såg sig inte omkring, utan gick med de tunga 
ögonlocken nerfällda och släpade sig fram så mödosamt, som om han hade 
varit en utgammal man. Han hade lagt av den vackra sockendräkten för dagen 
och kom i svarta klädeskläder och stärkskjorta, som han redan hade 
knycklat till. Han var mycket högtidligt stämd, men alltjämt ängslig och 
motsträvig.



Ingmar kom upp på grusplanen framför fängelset, såg en vaktkonstapel och 
frågade honom om det var i dag, som Brita Eriksdotter skulle bli fri.



-Jag tror visst det är en, som kommer lös i dag, sade konstapeln.



-Det är en, som har suttit inne för barnamord, upplyste Ingmar.



-Ja visst, ja! Jo, hon slipper ut nu på förmiddagen.

Ingmar gick inte vidare, utan tog stöd mot ett träd och ställde sig 
att vänta. Inte en minut tog han ögonen från ingången. "Det är väl en och 
annan, som har gått in där, som inte har haft det för roligt", tänkte han.



-Jag vill inte bruka överord, sade han vidare, men kanske mången, som har 
gått in där, haft det mindre svårt än jag, som står härutanför.



Jojomän, nu har ändå Stor Ingmar fört mig hit till att hämta bruden ur 
fängelset, sade han så. Men inte kan jag säga, att Lill Ingmar är nöjd. 
Han ville allt, att hon skulle träda ut under en äreport och modern hennes 
skulle sta bredvid och lämna henne till brudgummen. Och så skulle de ha 
åkt till kyrkan med stort följe. Och hon skulle ha suttit grann och 
brudklädd bredvid honom och smålett under kronan.



Porten öppnades flera gånger: det var en präst, och det var 
fängelsedirektörens fru och jungfrur, som gingo neråt staden. Äntligen var 
det Brita, som kom. När porten gick upp, kände Ingmar en ryckning i 
hjärtat. "Nu är det hon", tänkte han. Ögonen föllo igen på honom, han blev 
som förlamad och gjorde inte en rörelse. När han tog mod till sig och såg 
upp, stod hon på trappsteget utanför porten.



Han såg henne stå stilla där ett ögonblick. Hon sköt tillbaka huvudduken, 
och med klara, obetäckta ögon såg hon ut över landskapet. Fängelset låg 
högt, och hon kunde över stad och skogshöjder se ända bort mot 
hemlandsbergen.



Sedan såg Ingmar henne skakas och böjas av någon osynlig makt. Hon slog 
händerna för ansiktet och satte sig ner på stentrappan. Ända fram till 
platsen, där han stod, hörde han hur hon snyftade.



Han gick nu fram över sandplanen, ställde sig nära henne och väntade. Hon 
grät så häftigt, att hon ingenting hörde. Han fick stå där länge.



-Gråt inte så, Brita! sade han till sist.



Hon såg upp.



-A, Gud i himlen, är du här! sade hon. I ögonblicket stod det för henne, 
allt hon hade gjort mot honom, och vad det måtte ha kostat på honom att 
komma. Hon gav till ett högt rop av glädje, kom och kastade sig om 
hans hals och snyftade på nytt.



-Tänk, som jag har längtat, att du skulle vara här! sade hon.



Ingmars hjärta började klappa, därför att hon hade blivit så glad åt 
honom.



-Vad säger du, Brita, har du längtat? sade han och var rörd.



-Jag ville väl be dig om förlåtelse.



Ingmar rätade upp sig till hela sin iängd och blev kall som en stenbild.



-Det blir väl tids nog med det, sade han, nu tycker jag inte vi ska stå 
här längre.



-Nej, det är ju inte något ställe att stanna på, sade hon ödmjukt.



-Jag har tagit in hos köpman Lövberg, sade Ingmar, när de vandrade vägen 
fram.



-Ja, det är där jag har min kista.



-Jag har sett den där, sade Ingmar, den är för stor att ställa bakpå 
kärran, vi får låta den stå kvar, tills det blir något annat bud.



Brita stannade och såg upp på Ingmar. Det var första gången han nämnde, 
att han ville föra hem henne.



-Jag har fatt brev från far i dag. Han sa, att du var med om att jag 
skulle resa till Amerika.



-Jag tänkte det kunde inte skada, att du hade något att välja på. Det var 
ju inte så visst, att du ville fara med mig.



Hon märkte väl, att han inte sade, att han önskade det, men det kunde väl 
också komma sig av att han inte på nytt ville tvinga sig på henne. Hon 
blev mycket tvehågsen. Det var väl inte något önskvärt att föra hem en 
sådan som hon till Ingmarsgården. "Säg honom, att du far till Amerika! Det 
är den enda tjänst du kan göra honom", sade hon till sig själv. ' Säg 
honom det, säg honom det!" eggade hon sig. Medan hon tänkte sa, hörde hon 
någon säga:



-Jag är rädd, att jag inte är stark nog för att fara till Amerika. De 
säger, att man far arbeta hårt där. Hon tyckte 
alldeles, att det var en annan, som hade svarat, och inte hon själv.



--Ja, de säger så, sade Ingmar helt stilla.



Hon skämdes över sig själv, tänkte på att hon hade sagt till prästen denna 
morgon, att hon skulle gå ut i världen som en ny, bättre människa. Hon var 
mycket missnöjd, gick en lång stund tyst och undrade över hur hon skulle 
kunna ta sitt ord tillbaka. Men sa snart hon ville yttra något i den 
vägen; hölls hon tillbaka av tanken, att om han ännu tyckte om henne, så 
vore det svart otacksamhet att åter visa av honom. "Kunde jag bara läsa 
hans tankar!" tänkte hon.



Så såg Ingmar, att hon stannade och stödde sig mot vaggen.



-Jag blir yr av allt detta bullret och av att se så mycket människor.



Han räckte fram sin hand, och hon tog den, och de gingo hand i hand framåt 
gatan. "Nu ser vi ut som fästfolk", tänkte Ingmar, men hela tiden gick han 
och undrade på hur det skulle bli, då han komme hem, hur han skulle gå 
igenom det med sin mor och alla de andra.



När de kommo in på den Lövbergska gården, sade Ingmar, att hans häst var 
utvilad, så att, om hon inte hade något emot det, kunde de fara de första 
skjutshållen redan samma dag. Då tänkte hon: "Nu är det tid att säga, att 
du inte vill. Tacka honom nu och säg, att du inte vill!" Hon stod och bad 
till Gud, att hon skulle få veta om han hade kommit bara av barmhärtighet. 
Under ticlen drog Ingmar fram kärran ur vagnsskjulet. Den var nymålad, 
fotsacken sken, och kuddarna hade nytt överdrag. Framme på skärmen satt en 
liten halvvissnad bukett av landsvägsblommor. Hon blev stående och 
betänkte sig, när hon såg den, och under tiden gick Ingmar in i stallet, 
lade selen på hästen och ledde ut honom. Hon såg då en likadan 
halvvissnad bukett mellan bogträna, började på nytt tro, att han 
verkligen var glad åt henne, och tänkte, att det var bäst att tiga. Annars 
skulle han törhända tycka, att hon var otacksam och inte förstod hur stort 
det var, det, som han bjöd henne.



De åkte framåt vägen, och för att få slut på tystnaden började hon 
fråga om ett och annat där hemifrån. För varje fråga hon gjorde påminde 
hon honom om någon, vars omdöme han fruktade. "Vad den ska undra", tänkte 
han, "vad den ska göra narr!" Han gav henne endast enstaviga svar, och 
åter och åter kom det för henne, att hon skulle be honom vända. "Han vill 
inte ha mig, han är inte glad åt mig. Han gör detta bara av 
barmhärtighet."



Snart slutade hon att fråga, de åkte fram mil efter mil under djup 
tystnad. Men när de kommo till en gästgivargård, stod kaffe med färskt 
bröd i ordning för dem, och det var åter blommor på brickan. Hon förstod. 
att han hade beställt det sa, då han hade rest förbi dagen förut. Var det 
också bara godbet och barmhärtighet? Var han glad i går? Var det först i 
dag han hade blivit ledsen, sedan han hade sett henne komma ut från 
fängelset? Nästa dag, då han hade hunnit glömma detta, bleve nog allt bra.



Brita var bliven mycket mild av ånger och ödmjukhet. Hon ville inte vålla 
honom ny sorg. Kanske han ändå verkligen - - -



De sovo över natten på en gästgivargård, men gåvo sig av i god tid och 
voro så långt komna, att de sågo hemsocknens kyrka vid tiotiden. När de 
foro förbi, var kyrkvägen full av folk och klockorna ringde.



-Herregud, det är söndag! sade Brita och knäppte ovillkorligen samman 
händerna. Hon glömde allt annat för tanken, att hon ville fara upp till 
kyrkan och tacka Gud. Hon ville inviga det nya liv, som hon nu skulle 
leva, med en gudstjänst i den gamla kyrkan.



-Jag skulle gärna vilja gå i kyrkan, sade hon till Ingmar. I detta 
ögonblick tänkte hon inte alls på att det kunde vara svårt för honom att 
visa sig där med henne, hon var bara full av andakt och tacksamhet. Ingmar 
höll på att säga ett tvärt nej, han tyckte sig inte ha mod att möta de 
vassa blickarna och de nyfikna tungorna. "Men det ska ändå en gång ske", 
tänkte han och vek av uppåt kyrkvägen. "Det blir lika illa, när det blir."



När de körde in på kyrkbacken, sutto en mängd människor, som väntade på 
gudstjänsten, uppe på stengärdsgården och 
beskådade alla, som kommo. Då de kände igen Ingmar och Brita, började de 
viska, knuffa på varandra och peka. Ingmar såg på Brita. Hon satt med 
händerna knäppta och såg ut, som om hon inte visste var hon var. Hon såg 
inga människor, men Ingmar såg dem desto bättre. Somliga kommo springande 
efter kärran. Han undrade inte på att de sprungo och att de tittade. De 
visste väl inte om de hade sett rätt. De kunde väl inte tro, att han kom 
åkande upp till Guds hus med henne, som strypte barnet. "Det är för 
mycket", tänkte han. "Jag står rakt inte ut."



-Jag tänker det är bäst du går in i kyrkan strax, Brita, sade han, då han 
hjälpte henne ur kärran.



-Ja visst, sade hon. Det var till kyrkan hon ville, hon var inte kommen 
för att träffa människor.



Ingmar gjorde sig tämligen god tid med att sela av hästen och ge honom 
foder. Många hade ögonen fästade på Ingmar, men ingen tilltalade honom. 
När han var färdig att gå in i kyrkan, voro de flesta redan på sina 
platser, och man hade börjat sjunga ingångspsalmen. Ingmar såg över åt 
kvinnfolkssidan, när han gick framåt stora gången. Alla bänkar voro 
fullsatta utom en, och i denna satt bara en enda människa. Han såg genast, 
att det var Brita, och förstod, att ingen hade velat sitta bredvid henne. 
Ingmar gick ännu ett par steg, sa svängde han av åt kvinnfolkssidan, gick 
in i bänken och satte sig bredvid Brita. När han kom in till henne, såg 
hon upp och gjorde stora ögon. Hon hade inte märkt något förut, nu förstod 
hon varför hon satt ensam i bänken. Då försvann den stora helgdagskänslan, 
som hon nyss hade erfarit, för en djup bedrövelse. Vad skulle detta bli 
av, vad skulle det bli av? Hon borde ju aldrig ha följt med honom.



Hon fick tårarna i ögonen, och för att inte börja gråta tog hon en gammal 
psalmbok, som låg framför henne på bänkhyllan, och började läsa i den Hon 
bläddrade igenom både evangelier och epistlar utan att se ett ord för 
tårarna, som hon inte kunde hämma. Då lyste plötsligen något starkt rött 
emot henne. Det var ett bokmärke med ett rött hjärta, som låg mellan 
bladen. Hon tog det och sköt det över till Ingmar.



Hon såg hur han gömde det i sin stora hand och förstulet såg på det. Strax 
efteråt låg det på golvet. "Vad ska det bli av oss, vad ska det bli av 
oss?" tänkte Brita och grät över psalmboken.



De gingo ur kyrkan, så snart prästen hade stigit ner från predikstolen. 
Ingmar spände för i all hast, och Brita hjälpte honom. Då välsignelsen var 
läst och psalmerna voro sjungna och kyrkfolket började komma ut, voro de 
redan borta. Båda tänkte ungefär samma tanke. Den, som har begått ett 
sådant brott, kan inte leva bland andra människor. Båda kände, att de hade 
suttit på skampallen i kyrkan. "Ingen av oss står ut med detta", tänkte 
de.



Mitt i sin bedrövelse fick Brita se Ingmarsgården och kände knappt igen 
den, så lysande röd som den låg där. Hon kom ihåg, att det alltid hade 
sagts, att gården skulle rödfärgas, när Ingmar gifte sig. Sist hade 
bröllopet blivit uppskjutet, därför att han inte hade velat bekosta 
målningen. Hon förstod, att han hade velat göra allt riktigt gott, men så 
hade det blivit honom för tungt.



När de körde in på Ingmarsgården, satt folket vid middagsbordet.



-Nu har vi husbonden här, sade en av drängarna och såg ut. Mor Märta 
Iyfte knappast på de sömniga ögonlocken, då hon reste sig.



-Nu stannar ni alla här inne! sade hon. Ingen behöver stiga opp från 
bordet.



Gumman gick tungt över golvet, folket, som såg efter henne, lade märke 
till att hon liksom för att föröka sin myndighet var högtidsklädd med 
silkesschal över skuldrorna och silkeskläde på huvudet. Hon stod redan i 
förstudörren, när hästen stannade.



Ingmar hoppade genast ur, men Brita blev sittande. Han kom över till 
hennes sida och knäppte upp fotsacken.



-Ska du inte stiga ur?



-Nej, jag ska inte. Hon kade brustit i gråt och höll händerna för 
ansiktet. Jag skulle aldrig ha kommit tillbaka, sade hon och snyftade.



-Å, men stig nu ur! sade Ingmar.



-Låt mig fara tillbaka till staden! Jag är inte god nog åt dig.



Ingmar tänkte kanske, att hon hade rätt häri. Han sade ingenting, men stod 
med fotsacken i handen och väntade.



-Vad säger hon? frågade mor Märta, där hon stod i förstudörren.



-Hon säger, att hon inte är god nog för oss, sade Ingmar, ty Brita kunde 
inte göra sig hörd för gråts skull.



-Och varför gråter hon? frågade gumman.



-Därför att jag är en så arm synderska, sade Brita och tryckte händerna 
mot hjärtat. Hon tyckte, att del: ville brista av sorg.



-Hur? frågade gumman åter.



-Därför att hon är en så arm synderska, upprepade Ingmar.



När Brita hörde, att han upprepade hennes ord med kall likgiltig röst, 
bröt med ens sanningen in på henne. Nej, aldrig skulle han ha stått så där 
och upprepat de orden för modern, om han hade tyckt om henne, om han hade 
haft ett spår av kärlek för henne. Det var ingenting att undra över 
längre. Nu visste hon vad hon behövde veta.



-Varför stiger hon inte ur? frågade gumman.



Brita bekämpade gråten och svarade själv högt:



-Därför att jag inte vill bringa Ingmar i olycka.



-Jag tänker hon talar rätt, sade matmodern. Låt du henne resa, Lill 
Ingmar ! Du ska då veta åtminstone, att annars blir det jag, som far. Jag 
sover inte en natt under samma tak som en sådan där.



-Låt oss för Guds skull resa! jämrade sig Brita. Ingmar svor till, vände 
hästen och hoppade upp i kärran. Han var led vid alltihop och gitte inte 
kämpa längre.



När de voro utkomna på vägen, mötte de kyrkfolk gång på gång. Ingmar blev 
besvärad av det och körde plötsligen in på en liten skogsväg, som hade 
varit landsväg förr i tiden. Den var stenig och backig, men väl farbar för 
enspännare.

Just som han vek in där, ropade någon åt honom. Han såg sig om. Det 
var postbudet, som räckte honom ett brev. Ingmar tog det, stoppade det i 
fickan och körde in i skogen.



Så snart han var så långt kommen, att ingen kunde se honom från vägen, 
höll han stilla och tog fram brevet. I samma stund lade Brita handen på 
hans arm.



-Läs det inte! sade hon.



-Ska jag inte läsa det?



-Nej, det är ingenting att läsa.



-Hur kan du veta det?



-Det är från mig, det där brevet.



-Då kan du själv säga mig vad som står i det.



-Nej, det kan jag inte.



Han såg på henne. Hon var blossande röd, och ögonen voro vilda av ängslan.



-Jag tror jag läser det där brevet ändå, jag, sade Ingmar. Han började 
bryta det. Då gjorde hon ett försök att rycka det till sig. Han höll emot 
och fick upp det ur kuvertet.



-Å, herregud, jämrade hon sig, ingenting ska då besparas mig! Ingmar, bad 
hon, läs det om ett par dar, då jag är på väg!



Han hade det redan utbrett och började ögna igenom det. Hon lade handen 
över papperet.



-Hör nu, Ingmar, det var fängelseprästen, som fick mig att skriva det, 
och han lovade behålla det och sända det till dig, då jag redan var ombord 
på ångbåten. Nu har han skickat av det för tidigt. Du har inte rätt att 
läsa det än. Lat mig bara komma bort, Ingmar, innan du läser det!



Ingmar gav henne ett vredgat ögonkast, hoppade ur kärran för att få vara i 
fred och ställde sig att läsa brevet. Hon var i likadant uppror, som hon 
hade kunnat vara förr i världen, då hon inte hade förmått driva igenom sin 
vilja.



-Det är inte sant, det, som står där. Prästen övertalade mig att skriva. 
Jag tycker inte om dig, Ingmar.



Han såg upp från brevet, gav henne en stor, förundrad blick. Då blev hon 
tyst, och ödmjukheten, som hon hade lärt i fängelset, kom åter upp i 
henne och betvang henne. Hon led väl inte större smälek, än hon hade 
förtjänat.



Ingmar stod och strävade med brevet. Plötsligen kramade han ihop det i 
otålighet, och ur hans strupe kom ett ljud, som var snarlikt en rossling.



-Jag kan inte bli klok på det, sade han och stampade i marken. Det går 
runt för ögonen. Han kom över till Britas sida och grep henne hårt I 
armen. Är det sant, som det står i brevet, att du tycker om mig? Han var 
förbistrat rå i stämman och gräslig att se på. Brita satt tyst. Står det 
där i brevet, att du tycker om mig? upprepade han och såg snarast 
förbittrad ut.



-Ja, sade hon tonlöst.



Han skakade hennes arm och slängde den ifrån sig.



-Så du ljuger, sade han, så du ljuger! Han log högt och rått och förvred 
ansiktet fult.



-Det vet Gud, sade hon högtidligt, att jag har bett honom var dag att få 
se dig, innan jag reste.



-Vart ska du resa?



-Jag ska väl till Amerika.



-Du ska så fan heller.



Ingmar var alldeles från sans och samling, han stapplade ett par steg inåt 
skogen, där kastade han sig ner på marken, och nu var det hans tur att 
gråta. Brita kom efter och satte sig bredvid honom. Hon var så glad, hon 
visste inte hur hon skulle bärga sig för att inte skratta högt.



-Ingmar, Lill Ingmar! sade hon och gav honom hans smeknamn.



-Du, som tycker, att jag är så ful!



-Det tycker jag visst.



Ingmar slängde undan hennes hand.



-Låt mig nu tala om det för dig!



-Ja, du får väl tala.



-Minns du vad du sade på tinget för tre år sedan?



-Ja.



-Att om jag bytte om håg, skulle du vilja gifta dig med mig?



-Ja, jag minns.

-Det var efter detta, som jag började tycka om dig. Jag hade aldrig 
trott, att en människa kunde säga något sådant. Det var övermänskligt, att 
du kunde säga så till mig, Ingmar, efter allt jag hade gjort dig. När jag 
då såg på dig, tyckte jag, att du såg bättre ut än alla de andra, du var 
klokare än de alla, och du var den enda, som det var gott att leva 
tillsammans med. Jag blev så kär i dig, och jag tänkte, att du hörde till 
mig och jag till dig. Och först tog jag för alldeles givet, att du skulle 
komma och hämta mig, men sedan vågade jag inte tro det.



Ingmar lyfte upp huvudet.



-Varför skrev du inte?



-Jag skrev väl.



-Och bad mig förlåta dig! Det var väl ingenting att skriva om !



-Vad skulle jag ha skrivit?



-Om det andra.



-Skulle jag ha torts skriva det, jag?



-Nu hade jag så när inte kommit.



-Men, Ingmar, tordes jag skriva friarbrev efter allt, vad jag hade gjort 
dig? Sista dagen i fängelset skrev jag till dig, därför att prästen sa, 
att jag måste. Han tog brevet och lovade, att du skulle få det, när jag 
var rest. Och nu har han redan skickat av det.



Ingmar tog hennes hand, lade ut den på jorden och slog på den.



-Jag kunde slå dig, sade han.



-Du kan göra med mig vad du vill, Ingmar.



Han såg upp i hennes ansikte, som lidandet hade gett en ny skönhet. Han 
reste sig något och hängde sig tungt över henne.



-Det var så nära, att jag hade låtit dig resa.



-Du kunde nog inte annat än komma.



-Jag ska säga dig: jag tyckte inte om dig.



-Det kan jag så väl förstå.



-Jag blev så glad, när jag fick höra, att du skulle till Amerika.



-Ja, far skrev, att du var nöjd.

-När jag såg på mor, tyckte jag inte jag kunde 
ge henne en sådan som du till sonhustru.



-Nej, det går inte an heller, Ingmar.



-Jag hade så mycken förargelse för din skull, ingen ville se åt mig, 
därför att jag hade ställt det så illa för dig.



-Nu tror jag du gör, som du sa nyss, sade Brita, du slår mig.



-Ja, det kan ingen människa begripa hur ond jag är på dig.



Hon satt tyst.



-När jag tänker på hur jag har haft det nu i dagar och veckor, började 
han på nytt.



-Å män, Ingmar!



-Ja, det är inte därför jag är ond, men jag hade ju kunnat låta dig resa.



-Höll du inte av mig, Ingmar?



-Nej då.



-Inte på hela resan?



-Inte ett ögonblick. Jag var bara led åt dig.



-När kom det igen?



-När jag fick brevet.



-Jag sag nog, att det var slut för dig, och det var därför jag tyckte det 
var en sådan skam, att du skulle få veta, att det hade börjat för mig.



Ingmar började skratta helt lågt för sig själv.



-Vad är det, Ingmar?



-Jag tänker på att vi har rymt ur kyrkan och blivit bortkörda från 
Ingmarsgården.



-Och det skrattar du åt?



-Ska jag inte skratta? Vi får väl bo på landsvägen som skojare. Det 
skulle far se!



-Du skrattar i dag, men det går inte, Ingmar, det går inte, och det är 
mitt fel.



-Jag tänker det går, sade han, för numera bryr jag mig inte ett dyft om 
något annat än dig.



Brita var halvt gråtfärdig av ängslan, men han lät henne bara tala om gång 
på gång hur hon hade tänkt på honom och längtat. Han blev så småningom 
stilla som ett barn, som hör en vaggsång. Det var alltsammans helt 
annorlunda, än vad Brita hade väntat. Hon hade tänkt sig, att om hon 
råkade honom, då hon kom ut ur fängelset, så skulle hon genast tala om 
sitt brott och hur det tyngde henne, att hon bar inom sig så mycket ont. 
Hon hade velat säga honom eller modern eller vem helst, som hade kommit, 
att hon visste hur mycket hon stod under dem alla. De skulle aldrig tro, 
att hon räknade sig som en av dem. Men hon fick inte säga något av allt 
detta till honom.



Till sist avbröt han henne och sade mycket stillsamt:



-Det är nägot, som du vill tala om för mig.



-Ja, det är så.



-Du tänker på det hela tiden.



-Natt och dag.



-Och det blandar sig in i allting.



-Det gör så.



-Tala om det nu, så blir vi två om att bära det!



Han satt och såg på hennes ögon, som hade något av skrämsel och vildhet i 
sig. De blevo lugnare, medan hon talade.



-Det är bättre för dig nu, sade han, när hon hade slutat.



-Det är, som det vore borta, sade hon.



-Det är därför, att vi är två om det. Nu vill du kanske inte resa?



-Å, nog ville jag stanna, sade hon och knäppte ihop händerna.



-Då ska vi fara hem, sade Ingmar och reste sig.



-Nej, jag törs inte, sade Brita.



-Mor är inte så farlig, sade Ingmar, bara hon förstår, att man vet vad 
man vill.



-Nej, aldrig vill jag driva henne från hennes hem. Jag kan inte se mig 
annan råd, än att jag får fara till Amerika.



-Jag ska säga dig något, sade Ingmar och log hemlighetsfullt, du behöver 
inte vara rädd. Det är en, som hjälper oss.



-Vem är det?



-Det är far. Han ställer nog så, att det gar.



Det kom någon gående på skogsvägen. Det var Kajsa, men de kände 
knappast igen henne, eftersom hon inte hade oket och korgarna.



-God dag, god dag! sade de, och gumman kom fram och skakade hand med dem.



-Ja, här sitter ni, medan alla drängar på Ingmarsgården är ute och söker 
er.



Ni hade så bråttom ur kyrkan, fortfor gumman, så att jag inte hann råka er 
där, men jag ville ju hälsa på Brita, så jag gick ner till Ingmarsgården. 
På samma gång som jag kom prosten dit, och han var inne i storstugan, 
förrän jag hade hunnit hälsa en gång. Han ropade genast till mor Märta, 
innan han så mycket som hade tagit henne i hand: "Nu, mor Märta, får ni 
glädje av Ingmar! Nu syns det, att han är av den gamla stammen, nu får vi 
börja kalla honom Stor Ingmar." Mor Märta säger aldrig mycket, nu blev hon 
bara stående och knöt på huvudduken.-"Vad säger prosten?" sa hon då 
äntligen.- "Han har hämtat hem Brita", sa prosten, "och tro mig, mor 
Märta, det blir han ärad för, så länge han lever!"-"A nej, å nej!" sa 
gumman.-"Jag höll på att komma av mig, när jag såg dem sitta i kyrkan. 
Det var bättre predikan, än jag kan hålla. Ingmar blir oss alla till en 
föresyn, såsom hans far var."-"Prosten talar om tunga nyheter", sa mor 
Märta.- "Är han inte kommen hem än?"-"Å nej, han är inte hemma, men 
kanske de först har farit till Bergskog."



-Sa mor så? utbrast Ingmar.



-Ja visst, och alltmedan vi har väntat på er, har hon skickat av det ena 
budet efter det andra för att leta efter er.



Kajsa fortfor att språka, men Ingmar hörde inte mer vad hon sade, utan var 
i tankarna långt borta. "Så kommer jag in i storstugan", tänkte han, "där 
far sitter med alla de gamla Ingemarerna.-'God dag du, Stor Ingmar 
Ingmarsson!' säger far och kommer emot mig.-'God dag, far, och tack för 
hjälpen!'-'Ja, nu blir du bra gift', säger far, 'nu kommer allt det andra 
av sig själv.' - 'Aldrig hade jag kommit så långt, om inte ni hade stått 
mig bi', säger jag.-'Det var ingen konst', säger far. 'Vi Ingemarer 
behöver bara gå Guds vägar."' 

2 HOS SKOLMÄSTARNS.



I den socken, där de gamla Ingmarssönerna bodde, skulle ingen människa 
ännu i början på åttitalet ha kunnat tänka på att omfatta något nytt slags 
tro eller bevista någon ny sorts gudstjänst. Man hade nog hört talas om 
hur sekter uppstodo här och där i de andra Dalasocknarna och hur människor 
gingo ut i åar och sjöar och läto döpa sig med baptisternas nya döpelse, 
men man skrattade åt alltsammans och sade:



-Sådant där kan passa för dem, som bor i Appelbo och i Gagnef, men det 
ska aldrig komma till vår socken.



Liksom man gärna höll fast vid alla andra gamla bruk, så var man också 
mycket noga med att fara till kyrkan varje söndag. Var och en kom, som 
kunde komma, även om vintern i den allra strängaste köld. Och just då var 
detta nära nog nödvändigt. Man skulle inte ha kunnat härda ut i den 
oeldade kyrkan, då det var fyrtio graders kyla ute, om den inte hade varit 
alldeles fullpackad av människor.



Men man får inte tro, att människorna gingo så mangrant i kyrkan, därför 
att de hade någon synnerligen utmärkt präst. Kyrkoherden, som hade 
efterträtt den gamle prosten, som levde i Stor Ingmars ungdom, var en 
mycket god man, men det var omöjligt att tillskriva honom någon märkvärdig 
förmåga att utlägga Guds ord. På den tiden gick man i kyrkan för att ära 
Gud och inte för att bli road av en vacker predikan. När man sedan 
strävade hemåt på den blåsiga landsvägen, tänkte man: "Vår Herre har nog 
lagt märke till att du har varit i kyrkan denna kalla dag."



Detta var det viktiga, sedan kunde ingen rå för, om inte prästen hade sagt 
något annat än just detsamma, som man hade hört honom säga alla söndagar, 
sedan han hade fått pastoratet.

Men, sanningen att säga, var det nog så, att de flesta voro alldeles 
nöjda med vad de fingo höra. De visste, att det, som prästen läste upp för 
dem, var Guds ord, och därfö. tyckte de, att det var vackert. Det var 
blott skolmästarn och en och annan av de gamla, betänksamma bönderna, som 
stundom sade till varandra:



-Den här prästen har egentligen endast en predikan. Han talar bara om 
Guds försyn och om hur Gud styr. Det går an, så länge sekteristerna håller 
sig härifrån. Ty denna fästningen är illa försvarad och skulle falla vid 
första stöt.



Det förhöll sig verkligen så, att de kringresande predikanterna alltid 
drogo förbi socknen. Det tjänade ingenting till att fara dit, brukade de 
säga. Folket där ville inte veta av någon väckelse. Alla de kringresande, 
såväl som de väckta i grannsocknarna, höllo också de gamla Ingmarssönerna 
och deras sockenbor för stora syndare, och när de hörde klockorna från 
deras kyrka, sade de, att de ringde på detta sätt: "Sov i era synder! Sov 
i era synder!"



Alla i församlingen, både stora och små, blevo oerhört förargade, när de 
fingo veta, att folk talade på detta sätt om deras klockor. De visste ju, 
att ingen av sockenfolket försummade att läsa sitt fadervår, när 
kyrkklockorna ringde. Och att varje eftermiddag, då sexringningen ljöd, 
avstannade allt arbete både inne och ute, männen lyfte på hatten, 
kvinnorna nego, och alla stodo stilla så lång stund, som åtgår för att 
utsäga Herrans bön. Alla, som hade levat i den där socknen, måste också 
erkänna, att de aldrig hade tyckt Gud vara så väldig och så hedrad, som 
när de om sommarkvällarna sågo liarna hejdade och plogarna stannade mitt i 
fåran och sädeslasset lämnat mitt i avlastningen bara för ett par 
klämtslag. Det var, som om folket visste, att Vår Herre just då svävade 
fram över socknen på en aftonsky, stor och väldig och god och utsaende 
välsignelse över hela bygden.



I den där församlingen hade de ännu inte skaffat sig någon skollärare, som 
hade genomgått seminarium, utan de hade en gammaldags skolmästare, som 
bara var en självlärd bonde. Denne var en duktig man, som ensam kunde läsa 
med hundra barn; han hade varit skolmästare i mer än trettio år och 
hade mycket stort anseende. Det var inte långt ifrån, att skolmästarn 
tyckte, att han hade hela församlingens andliga välfärd på sitt samvete, 
och han var ofta orolig över att de hade en präst, som alls inte kunde 
predika. Han höll sig emellertid stilla, så länge som det i de andra 
socknarna endast var tal om att införa en ny döpelse, men när han fick 
höra, att ordningen hade kommit till nattvardsgången och att folk började 
samlas här och där i stugorna för att begå nattvard, kunde han inte längre 
förbli likgiltig. Han var fattig själv, men han lyckades övertala några av 
de förnämsta bönderna att lämna honom pengar för att bygga ett 
missionshus.



-Ni känner mig, sade han till dem, jag vill endast predika för att 
behålla folk i den gamla tron. Men vart ska det bära åstad, om 
predikanterna överfaller oss med den nya döpelsen och den nya 
nattvardsgången och det inte finns någon, som säger folk vad som är en 
sann eller en falsk lära?



Skolmästarn stod mycket väl hos kyrkoherden som hos alla andra. Han och 
prästen vandrade ofta fram och tillbaka på vägen mellan prästgården och 
skolhuset, fram och åter, fram och åter, som om de aldrig kunde bli 
färdiga med vad de hade att säga varandra. Kyrkoherden kom också ofta in 
till skolmästarns om kvällarna och satt i det trevliga köket vid den stora 
spisen och språkade med mor Stina, skolmästarns hustru. Han kom stundom 
till dem kväll efter kväll. Han hade det tråkigt hemma, hans hustru låg 
jämt till sängs, så att det var varken ordning eller reda i hans hus.



Nu var det en vinterkväll. Skolmästarn och hustrun sutto vid spisen och 
samtalade sakta och allvarligt, medan en liten tolvårig flicka lekte i ett 
hörn av rummet. Hon hette Gertrud och var dotter till skolmästarn. Hon var 
alldeles ljus, nästan vit i håret, rosig och rundkindad, men hon såg 
varken så klok eller så lillgammal ut, som skolmästarbarn bruka.



Den där vrån, där hon uppehöll sig, var hennes lekstuga. Där hade hon 
samlat ihop en hel mängd bitar av färgat glas, sönderslagna koppar och 
fat, runda stenar från älvstranden, fyrkantiga 
små träklotsar och annat sådant småplock.



En lång stund hade hon fått leka i ro för sig själv, varken far eller mor 
hade stört henne. Hon satt på golvet och ordnade och byggde med sina 
trästumpar och glasbitar, hade mycket bråttom och var rädd att bli påmind 
om läxor och arbete. Nej da, sa väl det var! Det såg inte ut, som om det 
skulle bli något av med att räkna extra för far i kväll.



Hon hade stort arbete för handen, hon, där borta i sin vrå. Höll på med 
ingenting mindre än att skapa till en hel socken. Hela hemsocknen skulle 
hon bygga upp med både kyrka och skolhus. Älven och bron skulle vara med, 
de också, hon ville göra det riktigt fullständigt.



Hon hade redan hunnit med en god del. Hela den vida bergkransen, som gick 
runtom socknen, var rest av små och stora stenar. I alla klyftor hade hon 
planterat skog av små grankvistar, och med två spetsiga stenar hade hon 
rest Klackberget och Olofshättan, som stodo mittemot varandra på ömse 
sidor om älven och överskådade hela dalbottnen.



Den runda dalen mellan bergen hade blivit täckt med jord ur en av mors 
blomkrukor, och så långt var allt rätt, men hon hade inte kunnat få den 
grönskande och odlad, som den borde vara. Så tröstade hon sig med att 
detta kunde tänkas vara på våren, innan gräs och säd hade kommit upp.



Dalälven, som flöt bred och präktig genom socknen, hade hon däremot kunnat 
lägga ut riktigt tydligt med en lång, smal glasbit, och den gungande 
flottbron, som förband socknens bada delar, låg för länge sedan och sam på 
älvvattnet.



De avläKsnare gårdarna och byarna hade hon också redan märkt ut med röda 
tegelstensbitar. Långt uppe i norr mitt bland åkrar och ängar lag 
Ingmarsgården, men Kolåsens by låg rätt i öster uppe på bergssluttningen, 
och Bergsana bruk befann sig längst i söder, där älven med forsar och fall 
bröt sig ut ur dalen och trängde fram genom ringberget.



Hon var egentligen färdig med allt det yttre. Landsvägarna löpte väl 
sandade och grusade mellan gårdarna och utmed älvstranden. Träddungar voro 
utplanterade här och där på slätten och invid boningshusen. Flickan 
behövde bara kasta en blick på sin byggnad av sten och jord och 
grankvistar för att se för sig hela socknen. Hon tyckte, att det var 
riktigt vackert.



Hon lyfte huvudet gång på gång för att kalla på modern och visa henne 
underverket, men hon hejdade sig. Hon fann det alltjämt klokast att inte 
göra sig påmind.



Det, som nu återstod att göra, var det allra svåraste. Det var att bygga 
upp kyrkbyn, som bredde ut sig mitt i socknen på båda älvstränderna. Hon 
fick flytta om stenarna och glasbitarna många gånger, innan hon fick reda 
i allt vimlet. Kronofogdens hus ville tränga ut handelsboden, och 
häradshövdingens fick inte plats bredvid doktorns. Och bara detta att 
komma ihåg allt, som fanns där: kyrkan och prostgården, apoteket och 
postkontoret, de stora bondgårdarna med sina uthuslängor, gästgivargården, 
jägmästargården, telegrafstationen - - -



Till sist lag hela kyrkbyn där med sina vita och röda hus, inbäddade i 
grönt. Nu var det bara en enda sak, som fattades.



Hon hade haft så bråttom med allt detta andra för att få börja med 
skolhuset, som också skulle ligga där i kyrkbyn.



Hon maste ha mycken plats för skolan. Den skulle resa sig på älvstranden, 
ett väldigt, vitt tvåvåningshus med stor trädgård omkring och hög 
flaggstång på gården.



Hon hade sparat sina bästa klotsar till skolhuset, och ändå blev hon 
sittande och undrade hur hon skulle reda sig därmed. Helst hade hon velat 
bygga det alldeles sådant, som det var, med en stor skolsal på nedre 
botten och en i övervåningen och med köket och kammaren, där hon och 
föräldrarna bodde.



Men detta skulle ta lång tid. "De låter mig nog inte vara i fred så 
länge", tänkte hon.



Då hördes steg i förstugan, någon stampade av sig snön där ute. I detsamma 
grep sig flickan genast an med byggandet. Nu kom kyrkoherden och pratade 
med mor och far, nu fick hon hela kvällen på sig. Och hon började med 
friskt mod lägga grund till ett skolhus, så stort som halva socknen.



Modern hade också hört stegen i förstugan. Hon reste sig och sköt fram 
till spisen en gammal länstol. I detsamma vände hon sig till sin man:



-Ska du säga det till honom nu i kväll?



-Ja, svarade skolmästarn, så snart jag kan komma åt.



Kyrkoherden kom nu in, frusen och förblåst och glad att få sitta vid 
brasan i ett varmt rum. Han var mycket språksam som vanligt. Man kunde i 
själva verket aldrig finna en angenämare man än kyrkoherden, när han kom 
in så där för att språka om smått och stort. Han talade ofantligt lätt och 
dristigt om allt, som hörde denna världen till, man skulle inte kunna tro, 
att det var samme man, som hade så svårt att predika. Men talade man med 
honom om andliga ting, blev han röd i ansiktet, sökte länge efter orden 
och sade aldrig något, som var av vikt. Det enda kunde vara, ifall han 
fick tala om hur Gud styr.



Bäst nu kyrkoherden satt där, vände sig skolmästarn till honom och sade 
mycket glatt:



-Nu ska jag tala om för kyrkoherden, att jag ska bygga ett missionshus.



Prästen blev alldeles blek, han riktigt sjönk ihop i länstolen, som mor 
Stina hade flyttat fram åt honom.



-Vad säger Storm? sade han. Ska här byggas missionshus? Vad ska man da 
med kyrkan och mig? Ska vi bort, vi?



-Kyrkan och kyrkoherden behövs nog ända, sade skolmästarn tvärsäkert. 
Missionshuset ska stödja kyrkan, det är min mening. Det drar så många 
irrlärare kring landet, att kyrkan visserligen behöver hjälp.



-Jag trodde, att Storm var min vän, sade prästen med bedrövlig röst.



För ett par ögonblick sedan hade han kommit in trygg och glad, nu hade han 
på en gång fallit tillsammans så, att det nästan såg ut, som om det vore 
förbi med honom.



Skolmästarn förstod mycket väl varför kyrkoherden blev så förtvivlad. Han 
liksom alla andra visste, att kyrkoherden en gång hade haft ett mycket 
gott läshuvud, men att han hade levat om för mycket i ungdomen, så 
att han till sist hade fatt slag, och sedan hade han aldrig kunnat bli sig 
lik igen. Han glömde oftast själv, att han endast var en ruin av en 
människa, men varje gång han blev påmind därom, kom en svart förtvivlan 
över honom.



Nu satt han alldeles som död i länstolen, och ingen vågade säga något på 
en lång stund.



-Inte får kyrkoherden ta saken på detta sättet, sade skolmästarn äntligen 
och sökte göra sin röst mycket låg och mild.



-Tyst, Storm! sade kyrkoherden. Jag vet, att jag inte har varit någon 
framstående predikant, men jag trodde inte, att ni skulle vilja ta ämbetet 
ifrån mig.



Storm slog ut med händerna och gjorde ett tecken, att något sådant visst 
inte hade varit hans mening, men han vågade ingenting säga.



Skolmästarn var en sextio års man, men trots allt arbete han hade pålagt 
sig var han ännu i sin fulla kraft. Det var stor skillnad på honom och 
kyrkoherden. Storm var en karl så lång som någon i Dalarne, han hade 
svarta lockar kring huvudet, hyn var så mörk som koppar och ansiktet 
skarpt skuret. Han såg otroligt stark ut bredvid kyrkoherden, som var 
liten med insjunket bröst och kal panna.



Skolmästarns hustru tyckte, att eftersom mannen var den starkare, borde 
han också vara undfallande. Hon vinkade åt honom, att han skulle ge vika, 
men hur bedrövad han var, syntes intet tecken till att han ämnade avstå 
från företaget.



Skolmästarn började nu tala mycket långsamt och redigt. Han sade, att han 
var viss om att det inte kunde dröja länge, innan sekterismen trängde in i 
socknen. Och han sade, att det behövdes en plats, där man kunde få tala 
till folket på ett mera enkelt sätt, än som passade i kyrkan, ett ställe, 
där man fick välja sina texter, förklara hela bibeln och undervisa 
församlingen om betydelsen av alla de svara ställena.



Hustrun tecknade åt honom, att han skulle tiga. Hon förstod, att prästen 
tänkte vid varje ord: "Jaså, jag har inte undervisat, jag har inte gett 
skydd mot otron. Jag måtte vara bra dålig, då 
min egen skollärare, en man, som bara är en självlärd bonde, tror, att han 
predikar bättre än jag."



Men skolmästarn teg inte, utan fortfor att tala om allt, som måste göras 
för att skydda hjorden, innan vargarna föllo över den.



-Men jag har inte sett till några vargar, sade prästen.



-Jag vet, att de är på väg, sade Storm.



-Och det är ni, Storm, som öppnar dörren för dem.



Han reste på sig där han satt i länstolen. Skolmästarns ord hade retat 
honom. Han blev röd i ansiktet och återtog något av sin värdighet.



-Kära Storm, låt oss inte tala mer om den här saken! sade han.



Han vände sig till husmodern och började skämta med henne om den granna 
bruden hon sist hade klätt, ty mor Stina var brudsäta i den socknen. Men 
bondkvinnan förstod all den förfärliga sorg över hans egen oförmåga, som 
var väckt inom honom. Hon grät av medlidande och kunde inte svara för 
tårarnas skull, så att kyrkoherden fick tala nästan ensam.



Hela tiden tänkte kyrkoherden: "Ack, ack, att jag hade kvar min ungdoms 
kraft och förmåga! Då hade jag ögonblickligen kunnat överbevisa den här 
bonden om hur illa han handlar."



Med ens vände han sig på nytt till skollärarn.



-Hur har Storm fått pengar?



-Vi har bildat ett bolag, sade Storm, och han nämnde några av bönderna, 
som hade lovat hjälpa honom, för att visa, att det var sådana karlar, som 
inte ville skada kyrkan eller prästen.



-iir Ingmar Ingmarsson också med? sade prästen. Det var, som om detta 
hade varit ett nytt dråpslag. Lika visst, som jag har litat på Storm, lika 
säker har j ag varit på Ingmar Ingmarsson.



Men han sade intet mer om saken just då, utan vände sig till husmodern och 
pratade. Han märkte nog, att hon grät, men han låtsade inte därom.



Så om ett ögonblick var han åter över skolmästarn.

-Låt bli det, Storm! bad han. Låt det vara för min skull! Storm 
skulle inte tycka om, ifall någon satte upp en skola bredvid hans.



Skolmästarn satt och såg i golvet en stund och betänkte Sig.



-Jag kan inte, kyrkoherden, sade han så och försökte med detsamma rycka 
upp sig till att se modig och lugn ut.



Prästen sade intet mer, utan det var dödsstilla i väl tio minuter.



Så steg han upp, satte på sig päls och mössa och gick mot dorren.



Hela kvällen hade han suttit och kämpat för att finna ord, som skulle 
bevisa Storm, att han gjorde orätt, inte bara mot honom, utan mot hela 
socknen, som han skulle förstöra med detta företag. Men fastän orden och 
tankarna trängdes inne i hans huvud, kunde han inte utsäga dem och få reda 
i dem, därför att han var en bruten man.



När han gick mot dörren, fick han syn på Gertrud, som satt i sin vrå och 
lekte med sina glasbitar och klotsar. Han stannade och såg på henne. Hon 
hade synbarligen inte hört ett ord av samtalet, hennes ögon lyste av nöje, 
och hennes kinder voro rödare än vanligt.



Prästen blev slagen av att se så mycken glad sorglöshet bredvid sin egen 
tunga sorg och gick fram till henne.



-Vad gör du? sade han.



Flickan hade för länge sedan sin socken färdig. Hon hade till och med 
redan förstört den och börjat med ett nytt företag.



-Om bara kyrkoherden hade kommit en liten stund förut! sade barnet. Jag 
hade en så vacker socken med både kyrka och skolhus.



-Nå, var har du den nu då?



-Jo, nu har jag förstört socken, nu håller jag på att bygga opp ett 
Jerusalem och - - -



-Vad säger du? avbröt prästen. Säger du, att du har förstört socknen för 
att bygga ett Jerusalem?



-Ja, sade Gertrud, det var en så vacker socken, men vi läste om 
Jerusalem i skolan i går, och nu har jag förstört socken för att bygga ett 
Jerusalem.



Prästen blev stående och såg på barnet. Han strök sig över pannan för att 
bringa reda i tankarna.



-Det måtte visst vara någon större än du, som talar genom din mun, sade 
han.



Barnets ord syntes honom så märkvärdiga, att han upprepade dem för sig 
själv gång på gång. Medan han gjorde det, kom han in i sin vanliga 
tankegång och började undra på hur Gud styr och vilka medel han använde 
för att genomdriva sin vilja.



Han gick åter fram till skolmästarn och sade med sin vanliga vänliga röst 
och med en helt ny klarhet i ögonen:



-Jag är inte mer ond på er, Storm. Ni gör väl vad ni måste. Jag har i 
alla mina dagar tänkt mycket på hur Gud styr, fast jag inte kan komma till 
någon klarhet däröver. Och inte heller detta förstår jag, men jag förstår, 
att ni gör vad ni måste göra.



3 DE SÅGO HIMMELEN ÖPPEN.



Samma vår, som missionshuset byggdes, blev det mycket häftig snösmältning, 
och vattnet steg högt i Dalälven. Det var märkvärdigt att se allt det 
vatten, som den våren bjöd på. Det kom regnande från himlen, det kom 
nerrusande i stora strömmar från bergen, det kom framsipprande ur jorden, 
det flöt vatten i vartenda hjulspår och varenda plogfåra. Och allt vattnet 
sökte sig ner till älven, som växte och växte och rullade fram med allt 
starkare fart. Den var inte mörk och blank och stilla som vanligt, utan 
gulgrå av allt det jordblandade vattnet, som strömmade ner i den, och så, 
som den kom framvältrande, uppfylld av timmerstockar och isstycken, såg 
den besynnerligt hemsk och hotfull ut.



Till en början bekymrade sig de vuxna inte mycket om vårfloden. Det var 
endast barnen, som sprungo ner till stranden, så snart de hade en ledig 
stund, och sago på den rasande älven och allt det, som den fraktade med 
sig.



Snart var det inte bara stockar och isstycken, nej då. Den kom drivande 
med tvättbryggor och badhus. Och en liten stund senare kom den med båtar 
och spillror av sönderslitna flottbroar.



-Nog tar den vår bro snart, det gör den bestämt, sade barnen. De voro en 
smula ängsliga, men ännu mycket mer glada över att något så märkvärdigt 
skulle komma att ske.



Rätt som det var, kom en stor gran flytande med rot och grenar, och efter 
den seglade en asp med vit stam, och man kunde se från stranden, att de 
vida grenarna buro stora knoppar, som hade svällt ut i det långa badet. 
Och i nära följe med träden kom en liten hölada, vänd upp och ner. Den var 
ännu full med hö och halm och flöt på sitt tak som en båt på sin köl.



Men när sådana saker flöto förbi, kom stort folk också i rörelse. Man 
förstod, att älven hade gått över sina bräddar någonstädes uppe i 
norr, och skyndade ner till stränderna med båtshakar och störar för att 
dra upp på land bohag och byggnader.



Långt norr ut i socknen, där det var gles bygd och ont om människor, stod 
Ingmar Ingmarsson ensam nere på älvstranden. Han var nu nära sextio år och 
såg ändå äldre ut. Ansiktet var grovt och fårat, kroppen höll han böjd, 
han såg lika tafatt och hjälplös ut som alltid.



Han stod och stödde sig på en lang och tung båtshake och såg ut över älven 
med en sömnig och dåsig blick. Älven brusade och skummade och drog stolt 
förbi med allt, som den hade rövat från stränderna. Det var, som om den 
hade velat håna bonden för hans långsamhet. "Inte blir det du, som kommer 
att ta ifrån mig något av det, som jag fraktar med mig", tycktes den säga.



Ingmar Ingmarsson lät flottbroar och båtskrov segla tätt förbi sig, utan 
att han gjorde ett försök att dra upp dem. "Det där blir i alla fall 
bärgat nere vid kyrkbyn", tänkte han.



Men inte en sekund tog han sina blickar från älven, utan lade märke till 
allt, som flöt förbi. Bland allt det andra kom något lysande gult 
flytande på några sammanspikade bräder ett gott stycke uppåt älven, och 
han varsnade det genast.



-Ja, det här har jag väntat på länge, sade han då högt för sig själv. Han 
kunde ännu inte riktigt se vad det gula var, men det var lätt att gissa 
för den, som visste hur småbarn i Dalarne bruka vara klädda. "Nu är det 
några, som har suttit och lekt på en tvättbrygga igen", tänkte han, "och 
inte har haft förstånd att gå i land, innan älven har tagit dem."



Det dröjde inte länge, förrän bonden såg, att han hade gissat rätt. Han 
kunde tydligt se tre små barn i gula vadmalskoltar och gula, runda hättor 
komma seglande utför älven på en illa sammanfogad brygga, som långsamt 
sönderslets av strömmen och av törnande isstycken.



Barnen voro ännu långt borta, men Stor Ingmar visste, att ett strömdrag i 
älven gick fram mot hans strand. Om nu Gud behagade låta ställa det så, 
att bryggan, där barnen sutto, kom in i det strömdraget, skulle det 
inte vara omöjligt, att han kunde få upp dem på land.



Han stod fullkomligt stilla och skådade ut över älven. Då var det, som 
hade någon givit en stöt åt bryggan. Den svängde och vek av mot stranden. 
Barnen kommo så nära, att han såg deras små förskrämda ansikten och hörde 
deras gråt.



Men i alla fall voro de längre ute, än att han kunde nå dem från stranden 
med båtshaken. Då skyndade han ner till vattnet och började vada ut i 
älven.



Medan han gjorde så, hade han en märkvärdig känsla av att det var någon, 
som ropade honom tillbaka: "Du är ingen ung karl nu längre, Ingmar, detta 
kan vara farligt för dig."



Han besinnade sig ett ögonblick och undrade om han hade rätt att våga 
livet. Hustrun, som han en gång hade farit och hämtat i fängelset, hade 
dött under vintern, och alltsedan hon hade gått bort, hade han mycket 
önskat att snart få följa henne. Men å andra sidan var sonen, som borde 
överta gården, inte vuxen än. Han måste väl härda ut med livet för gossens 
skull.



-Det får i alla fall bli som Gud vill, sade han.



Han var inte tafatt eller långsam nu längre, Stor Ingmar. När han gick ut 
i den forsande älven, satte han stadigt ner stången i bottnen för att inte 
bli bortryckt av strömmen och gav noga akt på isstycken och timmerstockar, 
som flöto förbi, så att han inte skulle bli kullstött av dem. Och när 
tvättbryggan kom, borrade han ner fötterna i älvbottnen, sträckte ut 
båtshaken och högg tag i den.



-Håll er fast! ropade han till de små, för i och med detsamma gjorde 
bryggan en stor sväng, och det knakade i alla dess plankor. Men det usla 
byggnadsverket höll, och Stor Ingmar fick det ut ur värsta strömmen. Då 
släppte han bryggan, för han visste, att nu skulle den gå mot land av sig 
sj älv.



Han satte åter ner stången i älvbottnen och vände sig för att gå i land. 
Men härvid gav han inte akt på en stor timmerstock, som kom framrusande. 
Den törnade mot honom och träffade honom i sidan alldeles under armen. Det 
var en förfärlig stöt, stocken hade kommit med 
våldsam fart, och Stor Ingmar vacklade hit och dit i vattnet. Men han höll 
sig stadigt fast vid båtshaken och kom i land. Då han stod på stranden, 
vågade han knappast känna på sin kropp, hela bröstkorgen var visst 
sönderkrossad. Munnen blev genast full av blod. "Nu är det slut med dig, 
Stor Ingmar", tänkte han. Han kunde inte gå ett steg till, utan sjönk ner 
på strandvallen.



Det var de små räddade barnen, som gåvo alarm, så att folk kom till och 
han blev hemkörd.



Kyrkoherden blev hämtad till Ingmarsgården och stannade där hela 
eftermiddagen. När han kom hem på kvällen, gick han över till 
skolmästarns. Han hade erfarit saker under dagens lopp, som han kände 
behov att få tala om.



Skolmästarn och mor Stina voro i djup sorg, ty de hade redan fått veta, 
att Ingmar Ingmarsson var död. Prästen däremot gick med lätta steg och 
hade något visst ljust och klart över sig, när han kom in till dem.



Skolmästarn frågade genast om han hade kommit i tid.



-Ja, svarade kyrkoherden, men det var inte jag, som var nödvändig 
härvidlag.



-Var det inte? sade mor Stina.



-Nej, sade kyrkoherden och log hemlighetsfullt, han hade hjälpt sig lika 
bra utan mig.



Det kan vara tungt mången gång att sitta vid en dödsbädd, började han på 
nytt.



-Jojomän, jojomän, nickade skollärarn.



-Ja, och framför allt, da den dör, som är främste mannen i socknen.



-Just så, ja.



-Men allting kan också vara så helt annorlunda, än man tänker.



Härmed teg kyrkoherden en stund och satt och stirrade framför sig. Hans 
blickar lyste en smula klarare än vanligt bakom glasögonen.



-Har ni, Storm, eller ni, mor Stina, hört det märkvärdiga, som hände Stor 
Ingmar, då han var ung? frågade han.

Skolmästarn svarade, att de hade hört mycket om honom. -Ja visst, 
men detta är det allra märkvärdigaste. Jag har inte fått höra det, förrän 
nu i dag där oppe på Ingmarsgården. Han teg en stund. Sedan fortsatte han:



-Stor Ingmar hade en god vän, som är torpare på hans gård.



-Ja, jag vet, sade skolmästarn. Han heter Ingmar, han med, folk kallar 
honom Stark Ingmar för skillnads skull.



-Just så, ja, sade kyrkoherden, fadern döpte honom till Ingmar av aktning 
för husbondefolket.



Men nu var det en gång, då Stor Ingmar var ung, det var ljus sommar och 
lördagskväll, och han och hans vän, Stark Ingmar, var lediga från arbetet. 
Och så tog de på sig sina helgdagskläder och gick hit ner till kyrkbyn för 
att förlusta sig.



Kyrkoherden höll inne och satt tyst och tänkte.



-Jag kan förstå, att det måtte ha varit en mycket vacker kväll, sade han 
eftersinnande, alldeles stilla och klar, en sådan, då jord och himmel 
byter färg, så att himlen synes gå över i ljust grönt och jorden är 
överdragen med tunna dimmor, som ger allting ett vitt eller blåaktigt 
utseende.



Men när Stor Ingmar och Stark Ingmar hade kommit hit ner och skulle gå 
över flottbron, var det, som om någon hade sagt till dem, att de skulle se 
oppåt. De gjorde så, och de såg himmelen öppen över sig. Hela himlavalvet 
var draget åt sidan som ett förhänge, och de båda stod hand i hand och såg 
in i all himmelens härlighet.



Har ni någonsin hört något sådant, mor Stina, och ni, Storm? sade 
kyrkoherden. De båda, Stor Ingmar och Stark Ingmar, stod där på bron och 
såg himmelen öppen!



De har egentligen aldrig talat om för någon vad de såg, utan de har endast 
sagt så mycket till barn och nära anförvanter, som att de en gång har 
stått där på bron och sett himmelen öppen. Ingen främmande har fått veta 
det, för det har varit deras största skatt och heligaste gåva, att de har 
fått se himmelens härlighet...



Kyrkoherden såg åter ner en stund, så suckade han djupt.



-Jag har aldrig förr hört något sådant omtalas, sade han. Han 
darrade litet på rösten, då han fortfor: Jag hade gärna velat stå där på 
bron med Stor Ingmar och Stark Ingmar och se himmelen öppen.



Nu i dag, så snart de hade fraktat hem Stor Ingmar till gården, sade 
kyrkoherden, befallde han, att de skulle hämta Stark Ingmar, och de 
skickade genast bud till honom, på samma gång som de sände efter doktorn 
och efter mig. Men Stark Ingmar var inte hemma, han gick långt oppe i 
skogen och högg ved och var inte lätt att finna. De sände bud på bud efter 
honom, och Stor Ingmar låg och ängslades, att han inte skulle få se honom 
före sin död.



Det dröjde så länge, att jag hann komma och doktorn kom, men Stark Ingmar 
kunde de inte finna reda på.



Stor Ingmar frågade inte mycket efter oss andra. Han var döden nära. "Jag 
ska snart dö, kyrkoherden", sade han. "Jag önskar bara, att j ag innan 
dess kunde få se Stark Ingmar.'



Han låg på den breda sängen i lillkammaren, och den präktigaste bonad de 
hade var lagd över honom. Ögonen höll han öppna, han såg hela tiden ut 
efter något, som var långt borta och som ingen annan såg. De tre små 
barnen, som han hade räddat, hade de lyft opp i sängen till honom, och de 
satt stilla, hopkrupna vid hans fötter. När han någon gång tog blickarna 
från det där, som han såg långt borta, föll de på barnen, och då log han 
med hela ansiktet.



Sa hade de äntligen funnit reda på torparen, och Stor Ingmar tog åter 
blicken till sig och smålog, när han hörde Stark Ingmars tunga steg ute i 
storstugan.



Då karlen stod bredvid sängen, tog han hans hand och klappade den sakta, 
så frågade han honom:



"Kommer du ihåg, du Stark Ingmar, när vi gick nere på kyrkbron och såg 
himmelen öppen?"-- "Ja, ja, nog minns jag det, när vi två såg in i 
himmelen", sa Stark Ingmar.



Då vände sig Stor Ingmar helt mot honom. Han log och strålade, som hade 
han den ljuvligaste nyhet att omtala. "Jag går dit nu, jag", sa han till 
Stark Ingmar. Då böjde torparen sig fram och såg honom djupt in i ögonen. 
- "Jag kommer efter, jag", sa han. Stor Ingmar nickade åt honom. 
"Men du vet, att jag inte kan komma, förrän din son kommer hem från 
vallfarten."-"Ja, ja, jag vet", sa Stor Ingmar och nickade.



Efter detta drog han endast ett par djupa andetag, och så var han död.



Skolmästarns voro eniga med prästen om att detta var en vacker död. De 
sutto alla tre tysta en lång stund.



-Men, sade mor Stina plötsligen, vad menade Stark Ingmar med det, som han 
sa om vallfarten?



Prästen såg upp en smula förvirrad.



-Jag vet inte, sade han. Stor Ingmar dog just då, jag har inte haft tid 
att fundera på detta. Han sjönk i tankar. Det är bra märkvärdigt sagt, det 
har ni rätt i, mor Storm.



-Kyrkoherden vet, att de säger om Stark Ingmar, att han kan se in i 
framtiden.



Prästen satt och strök sig betänksamt över pannan liksom för att reda ut 
tankarna.



-Ingenting är så märkvärdigt som att tänka på hur Gud styr, sade han. 
Ingenting i världen är så märkvärdigt.



4 KARIN INGMARSDOTTER.



Det var en förmiddag på hösten. Skolan var öppnad, men det var 
förmiddagsrast. Skolmästarn och Gertrud kommo in i köket. De satte sig vid 
bordet, och mor Stina bjöd på kaffe.



Innan de hade hunnit dricka ur kopparna, fingo de främmande.



Den som kom var Halvor Halvorsson, en ung bonde, som hade öppnat en 
handelsbod i kyrkbyn. Han var från Timsgården och kallades därför oftast 
Tims Halvor. Han var en lång, vacker karl, men han såg nedstämd ut. Mor 
Stina bjöd också honom på kaffe. Han satte sig vid bordet och talade med 
skolmästarn.



Husmodern satt i pinnsoffan under fönstret och stickade. Hon satt så, att 
hon kunde se ut på vägen. På en gång blev hon röd i ansiktet och böjde sig 
fram för att se bättre. Men genast sökte hon se lugn ut och sade helt 
likgiltigt:



-Jag tror, att det är storfolk ute och går i dag, jag.



Handelsmannen hörde, att det låg något ovanligt i tonen, han reste sig och 
tittade ut. Han såg en lång, litet lutande kvinna och en halvvuxen gosse 
komma gående upp mot skolan.



-Om jag inte ser fel, är det där Karin Ingmarsdotter, sade mor Stina.



-Ja, nog är det Karin, bekräftade handelsmannen. Han sade intet mer, utan 
vände sig från fönstret och blickade runtom hela stugan, som om han hade 
spanat efter en undflykt. Men i nästa ögonblick gick han lugnt tillbaka 
till sin plats.



Det förhöll sig så, att förra sommaren, medan Stor Ingmar ännu levde, hade 
Halvor friat till Karin Ingmarsdotter. Han hade friat länge, det hade 
varit många om och men. Gammalfolket hade inte vetat om han var god nog. 
Det var inte för pengarnas skull, ty Halvor var rik, men hans far 
hade varit begiven på att dricka. Det kunde ju hända, att detta hade gatt 
i arv. Till sist hade det dock blivit bestämt, att han skulle få Karin.



Bröllopsdagen hade varit utsatt och lysning uttagen hos kyrkoherden, men 
före första lysningsdagen gjorde Karin och Halvor en resa till Falun för 
att köpa vigselring och psalmbok. De voro borta i tre dagar, och när de 
kommo tillbaka, sade Karin till fadern, att hon inte kunde gifta sig med 
Halvor. Hon hade dock ingenting annat att klaga över, än att Halvor hade 
druckit sig full en gång under resan. Karin fruktade nu, att han skulle 
bli lik sin far. Stor Ingmar sade, att han inte ville tvinga henne, och 
Halvor blev avskedad.



Halvor tog detta mycket illa.



-Du drar över mig sadan skam, sade han till Karin, att jag inte kan bära 
den. Vad ska folk tänka om mig, då du förkastar mig på detta sätt? Det går 
inte an att göra sådant mot en hederlig karl.



Men Karin lät sig inte beveka, och Halvor hade varit olycklig och dyster 
alltsedan. Han kunde inte glömma den oförrätt Ingmarssönerna hade gjort 
honom.



Och där kom Karin, och här satt Halvor, och vad skulle det nu bli av?



Så mycket var visst, att det inte kunde bli någon försoning. Karin var 
gift sedan förra hösten med Eljas Elof Ersson. Hon och hennes man bodde på 
Ingmarsgården och regerade den, alltsedan Stor Ingmar hade dött på våren. 
Stor Ingmar hade lämnat efter sig fem döttrar och en son, men sonen var så 
ung, att han inte hade kunnat ta vid egendomen.



Emellertid kom Karin in i köket. Hon var bara några och tjugu år, men 
säkert hade hon aldrig sett riktigt ung ut. På många andra ställen skulle 
hon ha blivit ansedd för mycket ful, ty hon bråddes på sin släkt och hade 
tunga ögonlock, litet rödaktigt hår och ett strävt drag vid munnen. Men 
hos skolmästarns tyckte de om att se, att hon var så lik de gamla 
Ingemarerna.

Karin förändrade inte en min, när hon fick se 
Halvor, utan gick langsamt och sävligt från den ene till den andre och 
hälsade. När hon bjöd Halvor handen, sträckte han fram sin så mycket, att 
de rörde vid varandra med de yttersta fingerspetsarna.



Karin gick alltid en smula framåtböjd. När hon närmade sig Halvor, tycktes 
hon luta huvudet litet mer än vanligt, men Halvor stod rakare och mer 
högrest, än han brukade.



-Så, att Karin är ute och går i dag, sade mor Stina och satte fram 
proststolen åt henne.



-Iag är så, jag, sade hon, det är lätt att gå nu, sedan det har frusit 
på.



-Ja, det har varit hård frost i natt, anmärkte skolmästarn.



Men efter detta blev det tyst i rummet. Ingen hade något mer att säga. Det 
förblev tyst under ett par minuter. Då reste sig Halvor, och de andra foro 
upp, som om de hade väckts ur en tung sömn.



-Nu får jag gå hem till boden, sade han.



-Halvor har nog inte så bråttom, sade husmodern.



-Det är väl inte jag, som kommer och driver bort Halvor? sade Karin. 
Hennes röst lät mycket ödmjuk, när hon tilltalade honom.



Så snart Halvor hade gått, var förtrollningen bruten, och skolmästarn 
visste genast vad han skulle tala om. Han såg på gossen, som hade kommit 
in med Karin. Honom hade ingen låtsat om förut. Det var en liten en, han 
kunde inte vara mycket äldre än Gertrud. Han hade ett ljust och lent 
barnaansikte, men det var något lillgammalt över honom, och inte var det 
svårt att se vilken ätt han tillhörde.



-Jag tror Karin kommer hit med en skolgosse, sade Storm.



-Det är min bror, svarade Karin, det är nu han, som är Ingmar Ingmarsson.



-Han är väl liten för det namnet, anmärkte Storm.



-Ja, far dog för tidigt.



-Det är ett sant ord, sade skolmästarn och hans hustru med en mun.

-Han har gått i storskolan i Falun, sade Karin. Det är därför han 
inte förr har kommit hit till skolmästarn.



-Ska inte Karin ställa så, att han får komma dit i år också ?



Karin fällde ner de tunga ögonlocken och suckade djupt, men på detta gav 
hon inte något svar.



-Han lär vara snäll att läsa, sade hon.



-Ja, jag är bara rädd för att han ingenting kan få lära här hos mig. Han 
är väl lika lärd som jag själv.



-Å, nog vet jag, att skolmästarn kan mer än en sådan här liten en.



Det blev tyst igen, tills Karin började på nytt.



-Det är inte bara tal om skolgång. Jag ville också fråga skolmästarn och 
mor Stina om gossen kunde få bo här.



Skolmästarn och hans hustru sågo helt häpna på varandra. Ingen av dem kom 
sig för att säga något.



-Ja, vi är ju litet trångbodda, sade Storm slutligen.



-Jag tänkte, att jag skulle lämna smör och mjölk och ägg kanske i 
betalning.



-Ja, fördenskull...



-Det vore allt en bra stor tjänst, sade den rika bondkvinnan.



Men mor Stina förstod, att Karin inte skulle be dem om något så 
besynnerligt, ifall hon inte vore i stort behov av hjälp. Hon gjorde raskt 
slag i saken.



-Karin ska inte behöva be oss mer, sade hon. Vi vill göra allt, vad vi 
förmår, för Ingmarssönerna.



-Tack! sade Karin.



Mor Stina och Karin talade sedan länge om hur Ingmar skulle ha det, men 
Storm tog Ingmar med in i skolan. Där satte han sig på bänken bredvid 
Gertrud. På hela första dagen sade han inte ett ord.



Tims Halvor höll sig borta från skolhuset en hel vecka, som om han hade 
varit rädd att åter råka Karin där. Men en förmiddag, da det var 
strömmande regn och inga kunder att vänta, kom det svåraste missmod över 
honom. "Jag duger ingenting till, ingen har någon aktning för mig", tänkte 
han och plågade sig, som han brukade, alltsedan Karin hade 
tillbakavisat honom. Till sist beslöt han sig för att gå över till 
mor Stina för att få tala med en glad och vänlig människa.



Han stängde sin tomma bod, knäppte kavajen tätt om kroppen och gick över 
till skolan genom blåst och regn och skvalpande vattenpussar.



Halvor kände sig så nöjd med att åter vara i skolan, att han satt kvar där 
ännu, då det ringde till förmiddagsrast och Storm med de två barnen kom in 
till kaffet.



De gingo alla tre fram och hälsade på honom. Han reste sig för 
skolmästarn, men när Ingmar räckte honom harlden, hade han redan satt sig 
ner och talade så ivrigt med mor Stina, att han inte tycktes märka gossen. 
Ingmar stod kvar en stund alldeles tyst. Sedan gick han fram till bordet 
och satte sig. Han suckade flera gånger på samma sätt som Karin, då hon 
hade varit där.



-Halvor är här för att visa sin nya klocka, sade mor Stina. Och Halvor 
tog upp ur fickan ett nytt silverur och visade. Det var mycket vackert, 
ganska litet, med en förgylld blomma på boetten. Skolmästarn öppnade uret 
och gick in i skolan efter ett förstoringsglas, som han klämde fast i 
ögat, när han såg på verket. Han föll i hänryckning, stod en lång stund 
och gladde sig åt att se hur hjulen grepo in i varandra. Han hade aldrig 
sett ett så gott arbete, sade han. Äntligen lämnade han Halvor klockan 
tillbaka, och denne stoppade den på sig, men såg varken glad eller stolt 
ut, som människor bruka, när man berömmer vad de ha skaffat sig.



Ingmar teg stilla, medan han åt, men när han hade tömt kaffekoppen, 
frågade han Storm om han förstode sig på klockor.



-Ja, svarade skolmästarn, det vet du väl, att jag förstår mig på allting.



Ingmar tog då fram en klocka ur västfickan. Det var en stor, rund 
silverrova. Ful och klumpig föreföll den, framför allt nu, då de så nyss 
hade sett Halvors klocka. Kedjan, som den hängde på, var ful och klumpig, 
den också. Intet enda ornament fanns på boetten, men däremot en stor 
buckla. Det var inte mycket med den klockan. Glas hade den inte mer 
över visarna, och emaljen på urtavlan var skadad, den också.



-Den står, sade Storm och höll upp den till örat.



-Ja, sade gossen, jag undrar bara om skolmästarn tror, att någon kan laga 
den.



Storm öppnade klockam Man kunde höra, att det skramlade i den, som om alla 
hjul vore lösa.



-Du måtte visst ha slagit in spik med den här klockan. Den kan jag inte 
göra något för.



-Tror skolmästarn, att Klock-Erik kan göra något för den ?



-Nej, inte mer än jag. Det är bäst, att du skickar den till Falun och får 
ett nytt verk i den.



-Ja, jag trodde så också, sade Ingmar och tog igen klockan.



-Hur i Herrans namn har du burit dig åt med den? frågade skolmästarn.



Gossen satt och svälj de en stund, som om gråten hade kommit honom i 
halsen.



-Det var fars klocka, sade han. Den blev så här illa skadad, när stocken 
kom och körde till far.



Nu blevo alla helt uppmärksamma, och Ingmar ansträngde sig för att 
fortsätta.



-Vi hade påsklov, så att jag var hemma, när det hände, och jag var den 
första, som kom ner till far, när han låg på stranden. Far låg och höll 
klockan i händerna. "Nu är det slut med mig, Ingmar", sa far, "jag är 
ledsen, att klockan har gått sönder, för jag vill, att du ska ge den till 
en, som jag har gjort illa mot, och hälsa ifrån mig." Så sa han vem det 
var, som skulle ha klockan. Han bad mig, att jag skulle ställa om, att den 
blev lagad i Falun, innan jag gav den till den, som skulle ha den. Men jag 
kom aldrig tillbaka till Falun, jag, och nu vet jag inte hur jag ska göra.



Skolmästarn började genast fundera över om han kände någon, som snart 
skulle resa in till staden, men mor Stina vände sig till gossen.



-Vem var det, Ingmar, som skulle ha klockan?



-Jag vet inte om jag ska säga det, sade gossen.

-Var det inte Tims Halvor, som sitter här?



-Jo, det var det, sade han lågt.



-Ge då Halvor klockan sådan den är, sade mor Stina, det blir han bäst 
nöjd med.



Ingmar reste sig lydigt, tog upp klockan och strök över den med rockärmen 
för att göra den så fin, som den kunde bli. Sedan gick han med långa steg 
över golvet.



-Jag ska hälsa från far och lämna den här, sade han och räckte fram 
klockan.



Halvor hade suttit tyst och mörk hela tiden, och när gossen nu kom med 
klockan, lade han handen över ögonen, liksom ville han inte se. Ingmar 
stod där rätt länge och höll klockan framför honom. Slutligen såg gossen 
bort till husmodern och tycktes begära hjälp.



-Saliga äro de fridsamma, sade hon då.



Halvor sträckte ut ena handen för att visa klockan ifrån sig. Då sökte 
också Storm hjälpa till.



-Jag tänker Halvor inte kan begära bättre upprättelse, sade han. Jag har 
alltid sagt, att om Ingmar Ingmarsson hade fått leva, hade han nog för 
länge sedan gett Halvor den äreresning, som han förtjänar.



De sågo nu hur Halvor med den handen, som han inte höll för ögonen, nästan 
mot sin vilja grep ut efter klockan och drog den till sig. Och sedan han 
hade fatt den i sin hand, stack han in den under både rock och väst och 
gömde den.



-Den klockan tar ingen ifrån honom, sade skolmästarn och skrattade, när 
han såg hur väl Halvor knäppte igen kavajen över klockan. Halvor skrattade 
också. Han reste sig upp, rätade på sig och andades djupt. Färgen steg på 
hans kinder. Han blickade omkring sig med glada, frimodiga ögon.



-Nu tror jag Halvor känner, att han har fått nytt liv, sade skolmästarns 
hustru.



Halvor stack nu handen innanför kavajen och tog fram sin egen nya klocka. 
Han gick över golvet bort till Ingmar, som åter hade satt sig vid bordet.

-När jag nu har tagit emot din fars klocka av dig, så ska du ta 
emot denna av mig, sade han.



Därmed lade han klockan på bordet och lämnade rummet utan att säga farväl 
till någon. Hela dagen gick han ute och drev på vägar och stigar. Det var 
ett par bönder från Västgården, som ville göra handel hos honom. De stodo 
och väntade utanför handelsboden ifrån middagen ända till aftonen, men 
ingen Tims Halvor kom till synes.



Elof Ersson från Eljasgården, som hade blivit gift med Karin 
Ingmarsdotter, hade haft en elak och girig far. Fadern hade alltid varit 
sträng mot sonen. När han var liten, hade han knappt fått äta sig mätt, 
och han hade varit mycket förtryckt även som vuxen. Den gamle hade 
ständigt drivit honom att arbeta, han hade aldrig fått gå bort på en dans, 
hade inte haft fred för arbete ens på söndagen. Och när Eljas Elof hade 
blivit gift, hade han inte fått bli sin egen, utan hade måst flytta till 
Ingmarsgården och gå under svärfadern. Och på Ingmarsgården fanns heller 
intet annat än arbete och sparsamhet. Men så länge Ingmar Ingmarsson 
levde, syntes Eljas Elof vara fullt nöjd, han bara trälade utan att begära 
något bättre. Folk sade, att Ingmarssönerna nu hade fått en måg efter sitt 
sinne, för Elof Ersson visste inte om, att det fanns något annat i världen 
än arbete.



Men så snart Stor Ingmar var död, började mågen att dricka och föra ett 
vilt liv. Han sökte upp alla glada karlar, som funnos i socknen, bjöd dem 
hem till sig på Ingmarsgården och drev omkring med dem i lekstugor och 
gästgivargårdar. Han upphörde alldeles att arbeta och drack sig full var 
dag. På endast ett par månader blev han en försupen stackare.



När hustrun, Karin Ingmarsdotter, första gången såg honom drucken, blev 
hon slagen av förstening. "Detta är Guds straff, därför att jag handlade 
orätt emot Halvor", tänkte hon genast.



Till mannen sade hon inte mycket för att förebrå eller 
varna. Hon såg snart, att han var ett träd, som 
var dömt till förruttnelse, och att hon aldrig skulle få varken stöd eller 
skugga av honom.



Men Karin Ingmarsdotters systrar voro inte så kloka som hon. De blygdes 
över det vilda livet och över att det skulle höras dryckeslarm och 
dryckesvisor från Ingmarsgården ända ut på landsvägen. De ömsom hånade och 
förmanade, och fastän svågern egentligen var en godmodig man, blev han 
dock stundom vred. Och det blev mycken ofrid i hemmet.



Karin tänkte då bara på att skaffa sina systrar ur huset, för att de 
skulle slippa vara med om det elände hon själv levde i. Under sommaren 
gjorde hon bröllop åt de två äldsta, de båda yngre sände hon ut till 
Amerika, där de hade släkt, som hade kommit sig väl upp.



Till alla dessa systrar utbetalades deras arvslott, som var tjugutusen 
kronor. Karin hade fatt gården, men det var bestämt, att den unge Ingmar 
skulle lösa sig till den, så snart han bleve myndig, och då skulle Karin 
och Eljas Elof flytta annorstädes.



Det var märkvärdigt, att Karin, så taIatt och obeslutsam som hon såg ut 
att vara, hade makt att rusta ut så många fåglar ur boet, skaffa dem män 
och bosättning och Amerika biljetter. Hon var alldeles ensam om detta. Av 
mannen fick hon ingen hjälp av något slag.



Men mesta bekymmer gjordes Karin av brodern, han, som nu var Ingmar 
Ingmarsson. Han satte sig upp mot Karins man värre än någon av de andra 
syskonen. Gossen gjorde det inte med ord, utan med handling. En gång slog 
han ut allt brännvinet, som Eljas Elof hade skaffat hem, och en annan 
gång upptäckte svågern honom, då han försökte späda ut hans dryckesvaror 
med vatten.



När hösten kom, yrkade Karin på att gossen skulle få fara till storskolan 
i år som de andra åren, men mannen, som var hans förmyndare, satte sig 
emot detta.



-Ingmar ska bli en bonde som jag och hans far och min far, sade Eljas 
Elof. Vad ska han göra i storskolan? Till vintern ska han och jag dra till 
skogen och bygga milor. Det blir den bästa lärdom han kan få. När jag var 
så gammal som han, låg jag i kolarkojan hela vintern igenom.



Karin kunde inte förmå honom att ändra mening, utar. måste nöja sig med 
att Ingmar gick kvar hemma.



Eljas Elof började nu visa sig mån om att vinna Ingmar. Framför allt tog 
han honom gärna med sig, när han for bort. Gossen följde ovilligt. Han 
ville inte vara med om svågerns supgillen. Då svor denne på att han inte 
skulle fara längre än till kyrkan eller handelsboden, men hade han väl 
Ingmar uppe i kärran, reste han långa vägar med honom ner till smederna 
vid Bergsåna bruk eller till gästgivargården i Karmsund.



Karin var glad åt att mannen tog gossen med sig. Hon tyckte det var en 
säkerhet för att han inte skulle bli liggande i ett dike vid landsvägen 
eller köra ihjäl hästen.



En gång, da Eljas kom hem klockan åtta på morgonen, satt Ingmar och sov 
bredvid honom i kärran.



-Kom och ta reda på honom, och bär in honom! ropade Eljas till Karin. 
Gosstackarn har druckit sig full. Han kan inte gå in själv.



Karin blev sa bestört, att hcn liksom sjönk ihop. Hon maste sätta sig ner 
på trappsteget ett ögonblick, innan hon kunde bära in Ingmar.



När hon lyfte upp honom, såg hon, att han inte sov, men han var kall och 
sanslös som en död. Karin tog honom i sina armar och bar in honom i 
lillkammaren. Där stängde hon sig inne med honom och försökte få liv i 
honom.



Om en stund kom hon ut i storstugan, där Eljas satt och åt frukost. Karin 
gick tätt inpå honom och lade handen på hans skuldra.



-Det är bäst, att du gör dig ett gott mål, sade hon, för om du har supit 
ihjäl min bror, lär du allt få sämre kost än här på Ingmarsgården.



-Å, så du kan prata, sade mannen, inte kan han må så illa av litet 
brännvin.



-Men det är ändå, som jag säger, sade Karin, och hon klämde sina hårda, 
magra fingrar in i karlens skuldra. Dör han, så nog ska du få dina tjugu 
år på fästning, du Eljas.

När Karin kom in till gossen igen, var han vaknad till liv, men han 
var förstörd i huvudet, och inte en lem kunde han röra Han led svåra 
plågor.



-Tror du, att jag ska dö, Karin? sade han.



-Å, nej då, svarade hon och satte sig bredvid honom.



-Jag visste inte vad det var de gav mig, sade han.



-Det tackar jag Gud för, svarade Karin allvarligt.



-Skriv det till systrarna, om jag dör! sade gossen. Jag visste inte, att 
det var spritvaror.



-Ja, sade Karin.



-Jag visste det alls inte, det svär jag dig.



Ingmar lag i feber och yrsel hela dagen.



-Bara du inte talar om det för far! sade han till systern.



-Nej, ingen talar om det för far, sade Karin.



-Men om jag nu dör, får väl far veta det, och jag får skämmas för far.



-Det var ju inte ditt fel, sade Karin.



-Kanske far tycker, att jag borde ha aktat mig för allt, som Eljas gav 
mig.



Tror du hela socken nu vet, att jag har varit full? sade han. Vad säger 
drängarna, och vad säger Gammal-Lisa, och vad säger Stark Ingmar?



-De säger väl ingenting, de, sade Karin.



-Du får lov att tala om för dem hur det var. Ser du, de hade supit hela 
natten, och jag satt och halvsov borta på en bänk. Det var på 
gästgivargården i Karmsund. Så kom Eljas och väckte mig. Han sa helt 
vänligt: "Vakna opp, Ingmar, så får du något att värma dig med! Drick det 
här, det är bara vatten och socker!" Och jag frös då, när jag vaknade, och 
när jag smakade på glaset han räckte mig, kunde jag inte känna annat, än 
att det var varmt och sött. Och så var det något starkt, som han hade 
blandat ihop åt mig! Och vad ska far nu säga?



Karin öppnade dörren. Eljas satt kvar där inne, hon tyckte han kunde ha 
gott av att höra.



-Om far levde, du Karin, om bara far levde!



-Ja, vad då, Ingmar?



-Tror du inte han slog ihjäl honom?

Eljas brast i skratt där ute, och gossen blev så blek, när han hörde 
honom, att Karin skyndade sig att stänga dörren.



Efter detta hade Eljas Elof ändock blivit så pass tam, att han inte 
hindrade Karin att föra Ingmar ner till skolhuset.



Närmaste tiden efter sedan Halvor hade fått klockan, hade han mycket folk 
i boden. Ingen bonde kom till kyrkbyn, utan att han gjorde sig ärende in i 
Halvors bod för att få höra berättelsen om Stor Ingmars klocka. Bönderna i 
sina långa, vita pälsar stodo och hängde i timtal över boddisken och vände 
sina allvarsamma, fårade ansikten mot Halvor, medan han berättade. 
Alltemellanåt drog Halvor fram klockan och visade den buckliga boetten och 
den spräckta urtavlan.



-Jaså, det var där slaget träffade, sade bönderna och sågo för sig hur 
det gick till, när Stor Ingmar skadades. Ja, det är en stor sak för dig, 
Halvor, att äga den här klockan.



När Halvor visade klockan, släppte han den aldrig, utan höll fast i 
kedjan. Han lät ingen ta den ifrån sig ens för ett ögonblick.



En dag stod Halvor son-l vanligt med en krets bönder omkring sig. Han 
berättade och berättade. Till sist kom klockan fram. Genast blev det stor 
andakt och nästan tyst, medan klockan fördes från den ene till den andre.



Just medan detta pågick, kom Eljas in i boden, men uppmärksamheten var så 
fästad vid klockan, att ingen såg honom Han hade också hört berättelsen om 
svärfaderns klocka och förstod genast vad som försiggick. Han var inte 
missunnsam mot Halvor, han tyckte bara det var löjligt att se honom och de 
andra stå så andäktiga omkring ett gammalt trasigt silverur.



Eljas smög sig fram bakom dem, som stodo och hängde över disken, gjorde 
ett raskt grepp, fick klockan i sin hand och ryckte den till sig. Det var 
bara ett skämt av Eljas, han tänkte inte på att ta klockan ifrån 
Halvor, ville endast retas en smula med honom.



Halvor vil!e nappa till sig klockan igen, men Eljas drog sig tillbaka och 
höll upp den i luften, såsom han skulle ha hållit upp en bit socker för en 
hund. Halvor lade handen på disken och svingade sig över den. Han såg så 
ond ut, att Eljas blev rädd och rusade på dörren i stället för att stå 
stilla och lämna honom uret.



Utanför dörren var en trätrappa med utnötta trappsteg. Här fick nu Eljas 
foten ner i ett hål, han snavade, föll utför trappan och blev liggande på 
marken. Halvor kastade sig över honom där han låg, tog först igen klockan 
och gav honom sedan några hårda sparkar.



--Det är inte värt, att du slår så hårt, sade Eljas. Det är bättre, att 
du ser efter hur det är med min rygg.



Halvor höll inne med att sla, men Eljas lyfte varken arm eller ben fGr att 
resa sig.



-Hjälp mig opp! bad han.



-Du hjälper dig väl själv, när du får sova ruset av dig.



-Jag är inte full, sade Eljas, det var bara sa, att när jag sprang utför 
trappan, tyckte jag, att Stor Ingmar kom emot mig för att ta klockan ifrån 
mig, och det var därför jag föll så illa.



Halvor lueade sig ner för att plocka upp eländet han hade liggande framför 
sig. Sedan måste han köra hem Eljas på en flakvagn. Han hade brutit sin 
rygg och skulle aldrig mer kunna stå på sina ben.



Eljas Elof låg sedan alltid till sängs. Han var maktlös och kunde inte 
röra sig. Men tala kunde han, och han lag hela dagen och tiggde om 
brännvin.



Doktorn hade strängeligen förbjudit Karin Ingmarsdotter att ge mannen 
några dryckesvaror, emedan han då inom kort skulle supa ihjäl sig. Eljas 
sökte då tvinga sig till vad han önskade genom att skrika och föra oväsen, 
framför allt om nätterna Han bar sig åt som en vansinnig och störde allas 
ro.



Detta var Karins tyngsta år. Mannen pinade henne mången gång så svårt, att 
hon trodde, att hon inte skulle kunna härda ut. Han fyllde gården 
med ont och giftigt tal och med svordomar, så att den var som ett helvete.



Karin bad skolmästarns, att de skulle låta Ingmar sLanna hos dem. Hon 
ville inte, att brodern skulle komma hem en enda dag, inte ens om julen.



Alla tjänarna på Ingmarsgården voro på långt håll släkt med husbondefolket 
och hade levat på gården hela sin tid. Om det inte hade varit så, att de 
voro som hopvuxna med Ingmarssönerna, kunde de inte ha stått ut att stanna 
i sin tjänst.



Det var inte många nätter Eljas lät dem sova i ro. Och ständigt hittade 
han på något nytt för att pina dem och Karin så, att de skulle bli tvungna 
att ge efter för hans böner.



Under detta elände levde Karin en vinter, en sommar och så ännu en vinter.



Karin Ingmarsdotter hade en plats, dit hon brukade gå för att få vara 
ensam och tänka på sin olycka. Det var en smal bänk bakom den lilla 
humlehagen. Där plägade hon sitta hopkrupen med armbågen mot knäet och 
hakan i händerna och stirra framför sig utan att se något. Hon hade eljest 
utsikt vitt och brett omkring. Åkrarna rullade ut sig från platsen, där 
hon satt, ända bort mot skogen med de stigande åsarna och Klackberget.



Där satt Karin en aprilafton. Hon kände sig svag och modlös, som människor 
ofta göra om våren, då snön går bort, dammig och nersmutsad, och marken 
ännu inte har blivit renspolad av vårregn. Solskenet stack varmt, men 
nordanvinden spelade på samma gång fritt omkring henne, ty den skyddande 
humlen var inte uppkommen, utan låg och sov vintersömn under sitt täcke av 
granris. Det var rätt skarp blåst, trasor och pappersbitar och torra 
grässtrån virvlade omkring på marken. Borta över bergen stod 
snösmältningsdis, björkarna började bli bruna i topparna, men längs efter 
skogsbrynet lag ännu en hög snökant. Vår skulle det nog bli på allvar nu 
snart, och Karin kände sig mer trött än 
någonsin, när hon tänkte därpå. Hon menade, att hon inte kunde överleva 
ännu en sommar.



Hon tänkte på hur det nu skulle komma jagande: sådd och höskörd, vårbak 
och vårbyk, vävnad och klädsömnad. Det var inte möjligt att gå igenom det 
alltsammans.



-Och jag kan ju så gärna dö, sade hon sakta. Jag tycker jag inte lever 
till någon annan nytta än för att hindra Eljas från att supa ihjäl sig.



Helt hastigt såg Karin upp, som om hon hade hört någon kalla på sig. 
Mittframför henne stod Halvor Halvorsson. Han lutade sig mot gärdsgården 
och betraktade henne.



Karin visste inte när han hade kommit dit. Det föreföll, som om Halvor 
skulle ha stått där en god stund.



-Jag tänkte, att jag skulle finna dig här borta, sade Halvor.



-Å, tänkte du det?



-Jag kom ihåg från fordom, att du brukade smyga dig undan hit, när du 
hade en ledig stund, för att sitta och sörja.



-Jag hade inte mycket att sörja över på den tiden.



-Den sorg du inte hade, den hittade du på åt dig.



När Karin nu såg Halvor, tänkte hon, att han måtte tycka, att hon hade 
varit dum, som inte gifte sig med honom, en sådan stolt och ståtlig man, 
som han var. "Nu har han mig där han vill ha mig", sade hon för sig själv, 
"nu är han kommen hit för att göra narr av mig."



-Jag har varit inne och talat vid Eljas, sade Halvor. Det var egentligen 
honom jag ville råka.



Karin svarade intet, hon satt rak och stel med ögonlocken nerfällda och 
händerna lagda över varandra, bara väntande på allt det hån, som Halvor nu 
skulle låta komma över henne.



-Jag sa till honom, fortfor Halvor, att jag ansåg, att jag hade del i 
hans olycka, därför att det var hemma hos mig han blev skadad. Halvor höll 
upp, liksom väntande, att hon skulle ge ett tecken till gillande eller 
ogillande, men Karin satt tyst. Därför frågade jag honom, sade Halvor, om 
han inte ville komma och bo hos mig nu en tid. Det kunde vara mer ombyte 
för honom och mer folk att råka än här.

Nu fick Karin upp ögonen, men alltjämt satt hon orörlig. -Vi har 
gjort opp det så, sade Halvor, att du i morgon låter köra honom ner till 
mig. Jag vet, att han följer med mig, därför att han tror, att han ska 
kunna skaffa sig brännvin hemma hos mig. Men det förstår du väl, Karin, 
det kommer inte i fråga. Nej då, inte mer hos mig än hos dig. Ja, i morgon 
kommer han alltså. Han ska få bo i kammarn innanför boden, och jag har 
lovat honom, att dörren ska få stå öppen, så att han får se folk.



Vid Halvors första ord hade Karin undrat om detta var något han hade tänkt 
ut för att göra spe av henne, men så småningom kom hon att förstå, att han 
menade allvar.



Nu var det så, att Karin alltid hade trott, att Halvor hade friat till 
henne, därför att hon var rik och av en god släkt. Hon hade aldrig tänkt 
på att han kunde tycka om henne för hennes egen skull. Hon visste nog, att 
hon inte var en sådan flicka, som karlarna bry sig om. Inte heller hade 
hon själv varit förälskad varken i Halvor eller Eljas.



Men då Halvor kom och ville hjälpa henne med detta svåra, som hon hade att 
bära, blev Karin alldeles överväldigad av något så stort och oerhört. Hur 
var det möjligt, att Halvor kunde vara så god mot henne?



Han måtte visst tycka om henne, han Halvor, han matte tycka om henne, då 
han kom på detta sätt för att bistå henne !



Karins hjärta begynte att slå våldsamt och oroligt. Hon vaknade upp till 
något, som hon aldrig förr hade erfarit. Hon undrade vad det kunde vara, 
tills hon plötsligen förstod, att Halvors godhet hade värmt hennes 
förfrusna varelse, så att kärlek till konom nu höll på att blossa upp inom 
henne.



Halvor fortfor att lägga ut sin plan, rädd, att hon skulle göra 
invändningar.



-Det är ju synd om Eljas också, sade han, han behöver nog ombyte. Och så 
svår, som han har varit mot dig, blir han inte mot mig. Det blir annat, 
där det finns en husbonde att vara rädd för.



Karin visste inte vad hon skulle ta sig till, tyckte, att hon inte kunde 
göra en rörelse eller säga ett ord, utan att Halvor skulle märka, 
att hon var kär i honom. Och något måste hon ändå svara honom.



Till sist teg Halvor och stod och såg på henne. Karin steg upp liksom 
motvilligt, gick fram till Halvor och strök honom sakta över handen.



--Gud välsigne dig, Halvor! sade hon med bruten röst. Gud välsigne dig!



Hur försiktig hon hade varit, måtte dock Halvor ha märkt något, för han 
fattade raskt om hennes händer och drog henne till sig.



-Nej, nej! ropade hon förskräckt, slet sig lös och skyndade bort.



Eljas flyttade nu till Halvor och låg i bodkammaren hela sommaren. Halvor 
behövde dock inte länge ha besvär av honom, för han dog redan på hösten.



Kort därefter sade mor Stina till Halvor:



-Nu ska Halvor lova mig en sak.



Halvor spratt till och såg upp.



-Halvor ska lova mig att ha gott tålamod med Karin.



-Visst ska jag ha tålamod, svarade Halvor undrande.



-Ja, hon är ju en, som är värd att vinna, även om man får vänta i sju 
runda år.



Men det var inte så lätt för Halvor att ha tålamod, ty han fick snart höra 
talas om att än den ene, än den andre friade till Karin. Detta började 
redan fjorton dagar efter Eljas' begravning.



Halvor satt på sin trappa en sondagseftermiddag och betraktade dem, som 
kommo och gingo på vägen. Snart tyckte han sig märka, att det var ovanligt 
många fina åkkärror, som foro förbi upp mot Ingmarsgården. I den första 
satt en av inspektorerna på Bergsåna bruk, efter honom kom gästgivarsonen 
från Karmsund åkande, och till sist kom Berger Sven Persson, en 
hemmansägare från grannsocknen. Denne var den rikaste bonden i 
Västerdalarne, en klok och högt ansedd man. Ung var han visserligen inte 
mer. Han hade varit gift och omgift och var nu änkling på nytt.



När Berger Sven Persson kom körande, kunde Halvor inte sitta stilla 
längre. Han började gå framåt vägen, och snart var han över bron och på 
den sidan älven, där Ingmarsgården låg.



-Jag skulle nog vilja veta vart alla dessa kärrorna har kört i väg, sade 
han. Han gick efter spåren, så småningom blev han allt ivrigare och 
ivrigare. Jag vet, att detta är dumt, sade han. Han tänkte på mor Stinas 
varning. Jag ska bara gå opp till gårdsledet och se vad de tar sig till 
där oppe.



Berger Sven Persson och ett par andra karlar sutto i storstugan på 
Ingmarsgården och drucko kaffe. Ingmar Ingmarsson, som alltjämt bodde kvar 
i skolan, var hemma över söndagen. Han satt med vid bordet och fick vara 
värd, för Karin var inte inne. Hon hade ursäktat sig med att hon hade 
göromål i köket, eftersom alla pigorna hade gått ner till missionssalen 
för att höra skolmästarn.



Det var dödtråkigt i stugan, alla drucko sitt kaffe utan att säga något. 
Friarna voro nästan obekanta med varandra, och var och en vaktade på något 
tillfälle att få gå ut i köket och tala ensam med Karin.



Så gick dörren upp, och ännu en främmande steg in. Ingmar Ingmarsson gick 
emot honom och tog honom fram till bordet.



-Det är Tims Halvor Halvorsson, sade han till Berger Sven Persson.



Sven Persson reste sig inte, han hälsade endast genom att göra en liten 
svängning med handen och sade i litet skämtande ton:



-Det var ju roligt att få råka en så beryktad man.



Ingmar Ingmarsson sköt fram en stol åt Halvor och gjorde sådant buller, 
att Halvor inte behövde svara.



Alla friarna blevo pratsamma och stortaliga från det ögonblick Halvor kom. 
De började berömma och under stödja varandra, det var, som hade de kommit 
överens om att hålla ihop, tills de hade fått Halvor ur spelet.

-Det var en grann häst häradsdomarn kom åkande med i dag, började 
inspektoren. Berger Sven Persson tog upp leken och berömde inspektoren för 
en björn, som han hade skjutit förra vintern. Sedan prisade de båda 
gästgivarsonen från Karmsund för det nya boningshuset, som hans far satte 
upp. Till sist slogo de sig alla tre samman om att skryta med Berger Sven 
Perssons rikedom. De blevo mycket vältaliga, och med varje ord sade de 
Halvor, att han var en för ringa man att tänka på att mäta sig med dem. 
Halvor kände sig mycket obetydlig, han ångrade bittert, att han hade 
kommit.



Karin kom nu in med kaffe till påtåren. När hon blev varse Halvor, blev 
hon glad i första ögonblicket, men strax tänkte hon på hur illa det såg 
ut, att han kom och besökte henne sa snart efter dödsfallet. Om han gjorde 
sig så bråttom, skulle folk nog säga, att han hade skött om Eljas sämre, 
än han hade bort göra, för att snart bli av med honom och få henne, Karin.



Hon hade helst velat, att han hade väntat en två, tre år med att komma, 
det hade varit lagom för att folk skulle ha förstått, att han inte hade 
gjort något illa vid Eljas av otålighet. "Vad behöver han göra sig bråttom 
för?" tänkte hon. "Han kan väl veta, att jag inte kommer att ta någon 
annan än honom."



När Karin kom in, blev det tyst på nytt i rummet, och var och en tänkte 
bara på att se efter hur hon och Halvor hälsade på varandra. Det var inte 
mer än nätt och jämnt, att fingertopparna möttes. När häradsdomarn såg 
detta, gav han i glädjen till en liten vass vissling, men inspektoren slog 
till ett flatskratt. Halvor vände sig mycket stillsamt mot honom.



-Vad skrattar inspektorn at? frågade han sakta.



Inspektoren kunde inte finna på något att svara i hast. Han ville inte 
säga något sårande, när Karin var inne.



-Han tänker på en jakthund, som driver opp haren, men låter en annan 
fånga den, sade gästgivarsonen med undermening.

Karin stod röd som blod och hällde i kaffe. Nu sade hon ursäktande:



-Berger Sven Persson och ni andra får hålla till godo med bara kaffe, vi 
bjuder ingen spirituosa numera här i gården.



-Ja, det bestås inte heller hemma hos mig, sade häradsdomarn. Inspektoren 
och gästgivarn tego, men de förstodo, att Sven Persson hade vunnit en stor 
fördel. Häradsdomarn började genast tala om nykterheten och dess nytta. 
Karin stod kvar och hörde på, hon instämde i allt han sade. Bonden sag 
klart, att detta var det sätt, varpå hon kunde vinnas, och bredde ut sig 
med stor vidlyftighet om brännvin och dryckenskap. Karin kände igen alla 
de tysta tankar hon hade haft om saken under dessa sista år och blev glad 
att finna dem delade av en sa mäktig och klok man.



Mittunder samtalet såg häradsdomarn över till Halvor. Denne satt mulen och 
butter, koppen stod orörd framför honom. "Ja, visst är det hårt för 
honom", tänkte Berger Sven Persson, "framför allt, om det är sant, som 
folk säger, att han hjälpte Eljas på väg en smula. Egentligen var det ju 
en bra gärning att befria Karin från den förfärliga människan." Och 
eftersom han tyckte, att han nästan hade vunnet spel, kände han sig 
vänligt stämd mot Halvor. Han fattade kaffekoppen, sträckte fram den och 
sade:



-Skål, Halvor! Du har säkert varit Karin här en god hjälp vid att sköta 
om den uslingen, som hon har varit gift med.



Halvor blev sittande stilla, stirrade honom rätt i ansiktet och undrade 
hur han skulle ta detta. Men inspektoren brast åter ut i skratt.



-Ja, en god hjälp, skrattade han, en riktigt god hjälp.



Gästgivarsonen smålog och upprepade:



-Ja, ja, en riktigt god hjälp.



Innan de hade skrattat ut, var Karin borta, utgliden som en skugga genom 
köksdörren.



Karin stannade innanför dörren, inte längre bort, än att hon kunde höra 
allt, som sades i storstugan. Hon var ledsen och förtvivlad över att 
Halvor hade kommit så alldeles för tidigt. Han 
ställde nog så, att hon aldrig kunde gifta sig med honom. Det hördes ju, 
att det onda talet redan var



gång. "Jag vet inte hur j ag ska kunna bära att mista honom", tänkte hon 
och tryckte handen mot hjärtat.



Till en början var allt stilla i storstugan. Så hörde hon, att en stol 
sköts tillbaka och någon reste sig.



-Ska Halvor redan gå ? frågade unge Ingmar.



-Ja, svarade Halvor, jag kan inte stanna längre, du får hälsa Karin 
Ingmarsdotter från mig och säga farväl.



-Halvor kan väl gå ut i köket till henne och göra det själv ?



-Nej, hördes nu Halvor svara, vi två har talat ut med varandra.



Hjärtat började bulta på Karin, och tankarna flögo som aldrig förr. Nu val 
Halvor ond på henne, och det kunde ingen undra på. Hon hade knappt vågat 
ta honom i hand, och när de andra hade hånat honom, hade hon inte 
försvarat honom, utan tegat och smugit sig bort.



Nu trodde han, att hon inte tyckte om honom, nu gick han och skulle aldrig 
komma igen.



Nej, hon visste inte hur hon hade kunnat handla så, hon, som höll så 
mycket av honom.



Med ens stod det för henne, det där, som hennes far hade brukat säga, att 
Ingmarssönerna inte behövde fråga efter människor, de behövde bara gå Guds 
vägar.



Karin fick plötsligen upp dörren igen och stod framför Halvor, innan han 
hade hunnit ut ur rummet.



-Ska du redan gå, Halvor? Jag tänkte du skulle stanna och äta kväll här.



Halvor stod och stirrade på henne. Hon var alldeles för. vandlad, röd och 
varm, och det var något ömt och rörande över henne, som han aldrig förr 
hade mött.



-Jag tänker allt gå och aldrig komma igen, sade Halvor. Han förstod inte 
vad hon ville.



-Å, stanna du och drick ur ditt kaffe! sade Karin.



Hon tog honom vid handen och ledde honom upp till bordet. Hon blev både 
röd och vit under vandringen, modet svek henne flera gånger, men hon höll 
ut, fast hån och förakt var det bittraste hon kunde lida. "Nu ska 
han åtminstone se, att jag viil dela bördan med honom", tänkte non.



-Berger Sven Persson och ni andra, sade Karin, Halvor och jag har inte 
talat om saken ännu, efter jag så nyss har blivit änka, men nu tror jag, 
att det är bäst, att alla får höra, att jag hellre vill gifta mig med 
Halvor än med någon annan. Hon höll inne, därför att rösten darrade. Folk 
får säga vad de vill om detta, men Halvor och jag har inget ont gjort.



När hon hade sagt detta, slöt sig Karin närmare intill Halvor, liksom för 
att få skydd mot allt det onda tal, som nu skulle komma.



Alla voro tysta en stund, mest av förvåning över Karin Ingmarsdotter, som 
såg mer ung och flicklik ut, än hon hade gjort under hela sitt liv.



Halvor sade då med darrande röst:



-När jag fick din fars klocka, Karin, trodde jag, att aldrig något större 
kunde hända mig. Men detta, som du nu har gjort, övergår dock allt annat.



Men Karin väntade mer på de andras ord än på Halvors, ångesten ville inte 
överge henne.



Då reste sig Berger Sven Persson, som var en på många sätt utmärkt man.



-Då får vi alla lyckönska Karin och Halvor till detta, sade han vänligt, 
ty det vet alla, att den, som Karin Ingmars dotter väljer, är fläckfri och 
otadlig.



5 I SION.



ngen må förundra sig över att en gammal sockenskolmästare stundom blir en 
smula självsäker. Där har han



gått och delat ut kunskap och lärdom till sina medmänniskor under ett helt 
liv. Han ser, att alla bönderna leva på just det, som han har givit dem, 
och att ingen vet mer, än vad han, skolmästarn, en gång har lärt honom. 
Rår han sa för, att han betraktar sockenborna som skolbarn, hur gamla de 
än bli, och att han tycker, att han är visare än alla andra? Ja, en sådan 
riktigt gammal skolmänniska har till och med svårt att behandla någon som 
vuxen, ty han ser var och en med hans barnautseende, med runda, gropiga 
barnakinder och fromma, stillastående barnaögon.



Det var en vintersöndag strax efter gudstjänsten. Kyrkoherden och 
skolmästarn stodo och pratade i den lilla välvda sakristian. De hade 
kommit att tala om frälsningsarmen.



-Det är ett bra besynnerligt påhitt, sade kyrkoherden, aldrig trodde j 
ag, att j ag skulle få se något sådant.



Skolmästarn såg strängt på kyrkoherden. Han tyckte, att denne talade rent 
otillbörligt. Han. prästen, kunde då väl



aldrig mena, att en sådan galenskap skulle kunna komma till deras socken.



-Jag tror inte, att kyrkoherden får se det heller, sade han med 
eftertryck på orden.



Kyrkoherden, som visste med sig, att han var en svag och bruten man, lät 
mestadels skolmästarn regera som han ville, men han kunde inte låta bli 
att retas med honom.



-Hur kan Storm vara så viss om att slippa undan frälsningsarmen ? sade 
han.



-Jo, svarade Storm, där präst och skollärare håller ihop, där kan intet 
sådant otyg tränga in.

-Jag vet just inte, att Storm håller ihop med mig, sade kyrkoherden 
litet snävt. Ni predikar ju för er själv där borta i ert Sion.



Till detta teg skolmästarn först. Därpå sade han mycket stilla:



-Kyrkoherden har aldrig hört hur jag predikar.



Det där missionshuset var en riktig förargelseklippa. Kyrkoherden hade 
aldrig varit inom dess dörrar. När det nu hade kommit på tal, blevo de 
båda gamla vännerna mycket ängsliga över att ha sagt något sårande. "Jag 
är nog orättvis mot Storm", tänkte kyrkoherden. "Under dessa fyra år, som 
han har hållit bibelförklaring om söndagseftermiddagarna i missionshuset, 
har jag haft mer folk i kyrkan på söndagsförmiddagen än någonsin förr, och 
jag har inte märkt ett spår av någon kyrkosöndring. Han har inte förstört 
socknen, som jag väntade. Han är en trogen vän och tjänare. Jag ska 
försöka visa honom hur jag värderar honom."



Av den där lilla osämjan på förmiddagen kom det sig, att kyrkoherden på 
eftermiddagen gick och hörde Storms föredrag. "Jag ska göra Storm en 
riktigt stor glädje", tänkte han. "Jag ska gå och höra hur han predikar 
där borta i sitt Sion."



Under vandringen kom kyrkoherden att tänka på den tiden, då missionshuset 
byggdes. Nej, sa luften då hade varit full av profetior, och så säkert han 
hade trott, att Gud hade tillämnat något stort ! Men det hade ingenting 
hörts av. "Vår Herre måtte ha kommit på andra tankar", mumlade han och log 
åt sig själv på samma gång, därför att han hade så besynnerliga 
funderingar om Vår Herre.



Skolmästarns Sion var en stor sal med ljusa väggar. Trä snitt av Luther 
och Melanchton i pälsbrämade kappor hängde på långväggen. Längs takkransen 
löpte skönt textade bibelspråk, inramade av blommor samt himmelska 
trumpeter och basuner. Över en estrad långt framme i rummet hängde en 
liten oljetryckstavla, som föreställde den gode herden.



Den stora, nakna salen var full av människor, och mer behövdes inte för 
att den skulle göra ett glatt och högtidligt intryck. De allra flesta voro 
nämligen vackert klädda i den gamla 
sockendräkten, och kvinnornas stärkta, vitt utstående, vita huvuddukar 
väckte den föreställningen, att salen var uppfylld av stora, vitvingade 
fåglar.



Storm hade redan börjat sitt föredrag, när han såg kyrkoherden komma in 
och ta plats på främsta bänken. "Du, Storm, är ändå en märkvärdig man", 
sade han då till sig; själv, "allting lyckas för dig. Här kornmer nu till 
sist kyrkoherden och gör dig den äran att höra dig."



Under den tid, skolmästarn hade predikat, hade han förklarat bibeln från 
den första sidan till den sista. Denna kväll höll han på att tala om 
Uppenbarelsebokens himmelska Jerusalem och om den eviga lycksaligheten. 
Och så lycklig var han över att kyrkoherden hade kommit, att han tänkte 
inom sig: "För min del skulle j ag inte begära bättre lott i det eviga 
livet än att ständigt få stå i en kateder och undervisa kloka och lydiga 
barn. Gch om då Vår Herre sj älv någon gång komme och hörde på mig, såsom 
kyrkoherden har kommit nu i kväll, skulle ingen i himmelen vara nöjdare än 
jag."



Men kyrkoherden å sin sida blev uppmärksam, när han hörde, att det var tal 
om Jerusalem, och genomfors på nytt av sina besynnerliga aningar.



Mittunder föredraget öppnades dörren, och en hel mängd folk kom in. Det 
var omkring tjugu personer, som stannade vid ingången för att inte störa. 
"Se där", tänkte kyrkoherden, "jag visste väl, att det skulle hända 
något."



Och Storm hade inte förr sagt amen, än en röst, som kom från gruppen nere 
vid dörren, föll in:



-Jag skulle be så vackert att få säga några ord.



Det var en den allra lenaste och vänligaste stämma. "Det måtte vara Hök 
Matts Eriksson", tänkte kyrkoherden och många med honom. "Ingen annan i 
hela socken har en så mild barnaröst."



Nästa ögonblick trängde sig en liten man med ett snällt utseende upp till 
estraden, och med honom kom en skara män och kvinnor, som tycktes följa 
med för att ge honom stöd och uppmuntran.



Kyrkoherden, skolmästarn och hela församlingen höllo sig orörliga. 
"Hök Matts kommer för att tala om någon stor olycka", tänkte de. "Antingen 
är kungen död, eller också har vi fått krig, eller också är det några 
stackars människor, som har gått ner sig i älven och drunknat."



Hök Matts såg dock inte ut, som om han hade ett sorgligt budskap att 
framföra. Han var högtidlig och upprörd, men ändå sa glad, att han knappt 
kunde låta bli att småle.



-Jag vill tala om för skolmästarn och församlingen, sade han, att förra 
söndagen, da jag satt i min stuga med mitt husfolk, kom anden över mig, så 
att jag började predika. Vi hade inte för halkans skull kunnat gå hit ner 
och höra Storm, och vi satt och längtade efter ett Guds ord, och då kom 
det över mig, att jag kunde tala själv. Nu har jag predikat i två 
söndagar, och nu har de mina där hemma och grannarna sagt mig, att jag 
borde gå hit ner och lata höra mig av allt folket.



Hök Matts sade vidare, att han var förvånad över att predikogåvan hade 
kunnat falla på en så ringa man som han.



-Men skolmästarn själv är heller inte annat än en bonde, sade han 
tillitsfullt.



Efter denna inledning knäppte Hök Matts ihop händerna och ämnade genast 
börja predika. Men nu hade skolmästarn hunnit sansa sig från den första 
överraskningen.



-Är det Hök Matts' mening, att han vill tala här nu genast? avbröt han.



-Ja, nog är det min menin," sade karlen. Han blev ängslig som ett barn, 
när han såg Storms mörka min. Ja, det var ju min avsikt att först be 
skolmästarn och alla andra om lov, sade han ödmjukt.



-Det är allt slut här för i kväll, sade Storm avgörande.



Den lilla, snälla karlen började bedja med tårar i rösten.



-Om jag bara kunde få säga några ord! Det är alltsammans sådant, som har 
kommit för mig, medan jag har gått vid plogen eller aktat på kolmilan, och 
nu vill det fram.



Men skolmästarn, som själv hade haft en så ärofull dag, kände ingen 
barmhärtighet.

--Matts Eriksson kommer hit med sina egna funderingar och säger, 
att det är Guds ord, svarade han bestraffande.



Hök Matts vågade ingenting invända, och skolmaistarn slog upp i sångboken.



-Nu ska vi sjunga numro 187, sade han. Han läste upp sången med hög röst 
och började sedan sjunga: "Håller du ditt fönster öppet mot Jerusalem?"



Under tiden tänkte han: "Det var ju bra, att kyrkoherden kom just i 
kväll, så att han fick se, att jag håller ordning i mitt Sion."



Men sangen var inte väl slutad, förrän en av åhörarna reste sig. Det var 
Ljung Björn Olofsson, en stolt och ståtlig man. gift med en av 
Ingmarsdöttrarna och ägare till en stor gård mitt i kyrkbyn.



--Vi säger och tycker här nere, sade Ljung Björn mycket fogligt, att 
skolmästarn kanske borde ha frågat oss till rads, innan han visade av 
Matts Eriksson.



--Tycker du det. gossen min, sade skolmästarn i just samma ton. som han 
skulle ha nyttjat till en liten pojkvasker, da ska j ag tala om för dig, 
att det är ingen mer in jag, som har något att säga i den här salen.



Ljung Björn blev röd som blod. Han hade inte velat söka gräl med Storm, 
han hade endast tänkt på att mildra slaget för Hök Matts, som var en snäll 
man. Nu kunde han dock inte undgå att bli retad över det svar han hade 
fått. Men innan han hade kommit sig för att yttra något, inföll en av dem, 
som hade anlänt på samma gång som Hök Matts:



--Jag har hört Hök Matts tala två gånger, och jag får såga, att det är 
förunderligt. Jag tror, att alla här närvarande skulle ha gott av att höra 
honom.



Skolmästarn svarade genast vänligt och i samma förmanande ton, som när han 
talade en pojke till rätta i skolan:



-Men du förstår väl, Krister Larsson, att detta omöjligt kan gå för sig? 
Låter jag Hök Matts predika i dag, så kommer du, Krister, och vill predika 
nästa söndag och Ljung Björn den nästa.



När skolmästarn sade detta, var det flera, som skrattade, men från Ljung 
Björn korn svaret hårt och skarpt:

-Jag vet inte varför inte Krister och jag kan vara lika väl 
skickade att predika som skolmästarn.



Tims Halvor reste sig för att lugna och förekomma all strid.



-De, som har skaffat pengar till att bygga den här salen, bör väl 
tillfrågas, innan någon ny predikant tillåtes tala.



Men nu hade Krister Larsson också blivit ond och svarade genast:



-Jag minns, att när vi byggde det här huset, kom vi överens om att det 
skulle bli ett fritt predikohus och ingen kyrka, där bara en enda får 
förkunna ordet.



När Krister sade detta, var det, som om alla de närvarande hade dragit ett 
djupt andetag. För endast en timme sedan hade det inte fallit dem in, att 
de någonsin skulle ha kunnat önska höra en annan predikant än skollärarn, 
men nu tänkte de: "Det skulle vara roligt att få vara med om något nytt, 
vi skulle vilja höra nya ord och se ett nytt ansikte bakom bordet där 
framme på upphöjningen."



Det hade dock kanske inte blivit vidare strid, om inte Kolås Gunnar hade 
varit tillstädes. Han var också svåger till Tims Halvor, en lång, mager 
karl, med mörklagt ansikte och vassa ögon. Han tyckte bra om skolmästarn, 
han som de andra, men än mer tyckte han om ett skarpt gräl.



-Ja, det talades mycket om frihet, när vi byggde det bär huset, sade 
han, men inte ett frihetens ord har jag hört här, sedan det blev färdigt.



Skolmästarn blev mycket röd. Detta var det första yttrande, som vittnade 
om riktig ondska och uppstudsighet.



-Det ska jag säga dig, Kolås Gunnar, sade han, att här har du hört den 
rätta friheten predikas, sådan som Luther har förkunnat den, men här har 
inte varit frihet att predika sådana nyheter, som står en dag och faller 
en annan.



-Skolmästarn vill förmå oss tro, att allt nytt är dåligt, så snart det 
rör "läran", sade karlen lugnande och liksom ångerfull. Han vill nog, att 
vi ska följa nya metoder i fråga om boskapsskötsel, och han vill skaffa 
oss nya åkerbruksmaskiner, men vi får ingenting veta om de nya 
redskapen, som odlar Guds åker.



Skolmästarn började tro, att Kolås Gunnar inte hade menat så illa, som 
det hade låtit.



-Ar det Gunnars mening, sade han och försökte skämta, att här ska 
predikas en annan lära än den lutherska?



-Här är inte fråga om någon ny lära, for nu Gunnar ut med vass röst, utan 
om vem som ska predika, och såvitt jag vet, är Matts Eriksson lika god 
lutheran som både skolmästarn och kyrkoherden.



Skolmästarn hade för en stund glömt bort kyrkoherden. Nu såg han ner på 
denne. Kyrkoherden satt stilla och orörlig med hakan mot käppkryckan och 
hade fått en helt besynnerlig glans i ögonen. Och Storm såg, att hans 
blickar stadigt



vilade på honom och inte lämnade honom en sekund.



"Det hade kanske ändå varit bättre, om han inte hade kommit hit just i 
kväll", tänkte skolmästarn.



Det föll honom in, att detta, som hände nu, var likt något, som han hade 
varit med om förut. Det kunde vara så där ibland i skolan någon utmärkt 
vacker vårdag, då en liten fågel kom och satte sig utanför skolhusets 
fönster och sjöng och sjöng. Och rätt som det var, började då alla barnen 
be om lov, de upphörde att läsa, de brakade och väsnades och voro knappt 
styrbara. Något sådant var det, som hade



kommit över församlingen denna kväll efter Hök Matts' ankomst. Men 
skolmästarn tänkte, att han skulle visa prästen och dem alla, att han var 
man att ta bukt på upproret.



"Nu för det första ska jag låta dem hållas, så att bråk makarna får prata 
sig trötta", tänkte han och gick helt lugnt och satte sig på en stol, som 
stod bakom bordet med vattenglaset.



I och med detsamma bröt det ut ett helt rasande oväder över honom, för nu 
började var och en besjälas av den tanken: "Vi är ju alla lika goda som 
skolmästarn. Varför ska han ensam få säga oss vad vi ska tro och inte 
tro?"



Detta tycktes vara nya tankar för de flesta, men det hördes dock på talet, 
att de hade vuxit och grott inom dem, alltsedan skolmästarn byggde 
missionshuset och visade dem, att en enkel och ringa man kunde vaga 
utlägga Guds ord.



Om en stund tänkte skolmästarn: "Nu har väl dessa ungdomarna stormat ut. 
Nu är det tid att lära dem vem som är herre här i huset."



Han reste sig upp, slog handen kraftigt i bordet och sade med stark röst:



-Nu ska detta vara slut. Vad är det här för ett pladdrande? Nu vill jag 
gå min väg, och nu ska ni också gå, så att jag kan få släcka och stänga.



Somliga reste sig verkligen, ty de hade alla gått i Storms skola och 
visste, att när han slog i bordet, så var det ett tecken till att de alla 
måste lyda, men de flesta blevo lugnt sittande.



-Skolmästarn glömmer, att vi är gamla karlar nu, sade de. Han tror, att 
vi ska springa, bara därför att han slår i katedern.



De fortsatte att tala om att de ville höra nya predikanter och undrade 
vilka de skulle inkalla. De stredo redan om vilketdera det skulle bli, 
Waldenströms eller Evangeliska fosterlandsstiftelsens folk.



Skolmästarn stod och stirrade på de församlade, som om han såge något 
ohyggligt. Ty ända hittills hade han sett barnet i varje människas 
ansikte. Men nu försvunno alla de runda, finhyllta barnakinderna och de 
Ijusa barnalockarna och de fromma barnaögonen. Och skolmästarn såg bara en 
samling vuxna med sträva, allvarsamma ansikten, och han kände, att över 
dessa hade han ingen makt. Han visste knappt en gång hur han skulle tala 
till dem.



Bråket fortgick och brusade allt kraftigare. Skolmästarn teg stilla och 
lät det rasa. Kolås Gunnar och Ljung Björn och Krister Larsson gingo i 
spetsen för anfallet. Hök Matts, som hade varit vållande till all oredan, 
steg upp gång på gång och bad dem tiga, men ingen hörde på honom.



Skolmästarn sänkte åter blicken till kyrkoherden. Där satt han lika stilla 
med samma glans i ögonen och såg på honom. "Han tänker nog på den kvällen 
för fyra år sedan, då jag sa honom, att jag 
ville bygga missionshuset", tänkte skolmästarn .



"Ja, han hade rätt, han", tänkte Storm vidare, "nu är det här, irrlära och 
uppror och söndring, och det hade törhända alls inte kommit, om jag inte 
hade envisats att bygga mitt sion, '



I samma ögonblick skolmästarn hade fått detta klart för sig, lyfte han 
huvudet och rätade ryggen. Ur fickan tog han upp en liten nyckel av blankt 
stål, med vilken han brukade öppna och stänga missionssalen. Han vände 
nyckeln mot ljuset, så att den blixtrade och syntes över hela rummet.



-Nu lägger j ag ner denna nyckel här på bordet, sade han, och jag tar den 
aldrig mer åter. För jag ser, att allt, vad jag med den har velat stänga 
ute, det har jag i stället slappt in.



Därmed lade skolmästarn ner nyckeln, tog sin hatt och gick rakt fram till 
kyrkoherden.



-Jag får tacka kyrkoherden så mycket, som kom och hörde på mig i kväll, 
sade han. För hade det inte blivit i kväll, hade det aldrig blivit.



6 DEN VILDA JAKTEN.



Det fanns många, som menade, att Eljas Elof Ersson inte borde ha funnit ro 
i sin grav, så illa hade han handlat mot Karin Ingmarsdotter och mot unge 
Ingmar Ingmarsson.



Alldeles med vilja tycktes han ha förstört sina och Karins pengar, sa att 
hon skulle få det svårt efter hans död, och hade lämnat egendomen så 
skuldsatt, att Karin hade måst avstå den till fordringsägarna, om inte 
Halvor Halvorsson hade varit så rik, att han hade kunnat köpa gården och 
betala skulderna. Ingmar Ingmarssons tjugutusen kronor, som Eljas hade 
haft att förvalta, voro alldeles borta och försvunna. Somliga trodde, att 
Eljas hade gömt dem i jorden, andra menade, att han hade skänkt bort dem, 
men säkert var, att de ingenstädes voro att finna. Om allt detta hade 
ingen haft någon kunskap förrän efter bouppteckningen. Utredningsmännen 
hade gått omkring och sökt Eljas' pengar flera dagar, men inga hade de 
funnit.



När Ingmar fick veta, att han var fattig, lade han råd med Karin om vad 
han nu skulle företa sig. Ingmar sade, att han helst ville bli skollärare. 
Han bad Karin, att hon skulle låta honom bo kvar hos Storm, tills han 
bleve gammal nog att komma på seminariet. Där nere i kyrkbyn, sade han, 
fick han låna böcker av både skolmästarn och prästen, och dessutom kunde 
han hjälpa Storm i skolan att läsa med skolbarnen. Det var en god övning.



Karin övervägde detta en lång stund, till sist sade hon:



-Du kanske inte vill gå kvar här hemma, då du inte kan bli herre på 
gården.



När skolmästarns Gertrud fick veta, att Ingmar skulle komma tillbaka, 
gjorde hon en surmulen min. Det föll henne in, att då de skulle ha en 
pojke boende hos sig, kunde det lika gärna ha varit häradsdomarns vackre 
Bertil eller den muntre Gabriel, som var son till Hök Matts Eriksson.

Gertrud tyckte bra om både Gabriel och Bertil, men vad Ingmar 
angick, kunde hon aldrig bli riktigt klok på vad hon kände för honom. Hon 
höll av honom, därför att han lärde henne läxorna och var henne lydig som 
en slav, men hon kunde också bli alldeles uttröttad på honom, därför att 
han var tafatt och långsam och inte förstod sig på att leka. Hon måste nog 
beundra honom, därför att han var flitig och läraktig, men däremellan 
kände hon ett djupt förakt för honom, därför att han aldrig riktigt kunde 
visa vad han dugde till.



Gertrud hade alltid huvudet fullt av lustiga fantasier och drömmar, som 
hon anförtrodde Ingmar. Var han nu borta ett par dagar, blev hon orolig 
och tyckte, att hon ingen hade att tala med. Men när han kom tillbaka, 
visste hon inte rätt vad hon hade längtat efter.



Flickan tog aldrig minsta hänsyn till att Ingmar var rik och av den bästa 
ätten i socknen, hon behandlade honom snarare, som om han vore en smula 
ringare än hon. Men när hon fick höra, att han hade blivit fattig, började 
hon gråta, och när han sade henne, att han inte tänkte på att vinna 
tillbaka gården, utan ville bli skolmästare, blev hon så ond, att hon 
knappt kunde styra sig.



Gud vet vad allt hon hade drömt, att han skulle nå upp till !



Barnen hos skolmästarns fingo en mycket allvarsam uppfostran. De höllos 
träget vid arbetet och hade sällan någon förströelse. Häri skedde dock 
någon ändring den våren, då Storm upphörde att predika i missionshuset. Då 
sade mor Stina stundom till honom:



-Nu, Storm, får vi lov att låta de unga vara unga. Tänk på dig och mig! 
När vi var sjutton år, dansade vi många nätter från solnedgång till 
daggryning.



En lördagskväll, då unge Hök Gabriel Mattsson och nämndemans Gunhild hade 
kommit på besök, blev det till och med dans i skolhuset.



Gertrud blev yr och vild av glädje över att få dansa, men Ingmar ville 
inte vara med. Han tog en bok och satte sig i pinnsoffan borta under 
fönstret. Gertrud kom gång på gång fram till honom för att locka honom 
från boken, men Ingmar satt butter och blyg och värjde sig. Mor 
Stina suckade, när hon såg på honom. "Det märks, att han är av en gammal 
släkt", tänkte hon. "De säger, att sådana aldrig kan vara riktigt unga."



De tre, som hade dansat, hade haft så roligt, att de talade om att nästa 
lördagskväll gå till en lekstuga. Till sist frågade de skolmästarns vad de 
tyckte om förslaget.



-Ja, om ni går till Stark Ingmars lekstuga, får ni lov för mig, sade mor 
Stina, där vet jag att ni endast råkar anständigt och välkänt folk.



Storm gjorde ett annat villkor.



-Inte låter jag Gertrud gå bort på dans, om inte Ingmar följer med och 
tar vård om henne.



Alla tre skyndade fram till Ingmar. Han sade tvärt nej, höll ögonen 
stadigt fästa vid bokstäverna och bara läste.



-Ja, det är inte lönt att be honom, sade då Gertrud i en sa besynnerlig 
ton, att han måste lyfta ögonen och se på henne. Det var förskräckligt, så 
vacker Gertrud var efter dansen. Men munnen log spotskt, och ögonen 
gnistrade, då hon vände sig från honom. Det syntes tydligt hur djupt hon 
föraktade honom, som satt där ful och butter och inte förstod sig på att 
vara ung. Ingmar fick lov att skynda sig och säga ja, det var ingen annan 
råd.



Ett par kvällar därefter sutto Gertrud och hennes mor i köket och 
arbetade. På en gång märkte Gertrud, att modern började bli orolig. Hon 
stannade spinnrocken och lyssnade mellan varje ord hon sade.



-Jag förstår inte vad det är, sade hon. Hör du ingenting, Gertrud?



-Jo, sade Gertrud, det är någon oppe i skolrummet.



-Vem skulle vara där så här dags? Och hör bara hur det tassar och rasslar 
och far runt från hörn till hörn!



Det rasslade och prasslade och stötte och for runt i den tomma skolsalen. 
Både Gertrud och mor Stina blevo hemska till mods.



-Det måtte ändå vara någon där oppe, sade Gertrud.



-Där kan ingen vara, och jag ska säga dig, att så här har det hållit på 
varenda kväll, alltsedan ni dansade.

Gertrud förstod, att modern trodde, att det spökade efter dansen. 
Och om mor Stina finge den tron, så var det slut med all dans vidare för 
Gertrud.



-Nu går jag dit opp och ser efter vad det är, sade Gertrud, men mor Stina 
grep henne i kjolen.



-Vet jag om jag törs låta dig gå?



-Å jo, mor, det är bäst att ta reda på vad det är!



-Då ska vi åtminstone gå båda två.



De smögo sig tyst uppför trappan. Dörren tordes de inte öppna, utan mor 
Stina böjde sig ner och tittade in genom nyckelhålet.



Mor Stina stod där länge. En gång lät det, som om hon skrattade.



-Vad är det, mor? frågade Gertrud.



-Du kan se själv. Men var tyst bara!



Gertrud böjde sig ner och såg in. Bord och bänkar, som eljest upptogo hela 
rummet, voro sammanflyttade, det dammade förfärligt, och mitt i dammet for 
Ingmar Ingmarsson omkring med en stol i famnen.



-Har Ingmar blivit tokig? utbrast Gertrud.



-Tyst! sade modern och drog henne med sig utför trappan igen. Det är nog 
så, att han haller på att lära sig dansa. Han vill väl lära sig, så att 
han kan dansa i lekstugan, fortfor hon och småmyste.



Modern började skratta, så att hon skakade.



-Han hade så när skrämt livet av mig, sade hon. Gud skelov, att han också 
kan bli ung en gång. Och sedan, när hon hade skrattat ut: Nu säger du inte 
ett ord till någon människa om detta, du Gertrud!



Så blev det lördagskväll, och de fyra unga stodo på skolhusets trappa, 
färdiga att gå. Mor Stina höll på att mönstra dem. De voro så granna, att 
det lyste om dem. Gossarna buro gula sämskskinnsbyxor och gröna 
vadmalsvästar med röda ärmar. Gertrud och Gunhild hade vida, pösande, vita 
ärmar, stora, rosiga halsdukar täckte nästan hela livet kjolarna voro 
randiga med en bård av rött kläde, förklädena stora och lika rosiga som 
halsdukarna.

Medan de fyra vandrade framåt i den vackra vårkvällen voro de till 
en början helt tysta. Gertrud sag ibland förstulet på Ingmar och tänkte på 
hur han hade arbetat för att lära sig dansa. Hur det nu kom sig, om det 
var vid minnet av Ingmars dans, eller därför att hon skulle gå bort till 
en lekstuga, så blevo hennes tankar lätta och fagra, och hon lagade så, 
att hon blev en smula efter de andra för att få gå i ro och drömma. Hon 
satte ihop en liten historia om hur det hade kunnat gå till, när de nya 
bladen hade kommit på träden.



Hon tänkte, att det nog hade fallit sig så, att lövträden, som hela 
vintern hade stått och sovit i frid och ro, plötsligen hade börjat drömma. 
De hade då drömt, att det var fullfärdig sommar. De sågo ängarna klädda 
med vajande säd och grönt gräs, nyponbuskarna blänkte av nyutslagna rosor, 
åar och träsk höljde sig med näckrosblad, stenarna voro gömda under 
krypande linnea, och skogsbottnen var täckt med skogsstjärnor. Och 
mittibland allt detta, som var klätt och skylt, sågo träden sig själva 
nakna och bara, och de började blygas över sin nakenhet, som man så ofta 
gör i drömmen.



Lövträden tyckte i sin förvirring, att alla gjorde narr av dem. Humlorna 
kommo surrande och hånade dem, skatorna skrattade ut dem, och andra fåglar 
sjöngo smädesånger. "Var ska vi få något att kläda oss med?" tänkte 
träden alldeles i förtvivlan. Men de ägde inte ett skylande blad varken på 
gren eller kvist, och ångesten blev så häftig, att de vaknade.



Då de sågo sig omkring alldeles omornade, tänkte de genast: "Gudskelov, 
att det bara var en dröm! Här är det visst ingen sommar. Det var för väl, 
att vi inte har för. sovit oss."



Men när de sågo sig bättre om, märkte de, att sjöarna voro öppna. Sippor 
och gräs höllo på att krypa upp ur jorden, och saven fräste och skummade 
under deras egen bark. "Vår är det emellertid, om det än inte är sommar", 
sade lövträden, "det var bra, att vi blev väckta. Nu har vi sovit nog för 
i år, nu måste vi sätta på oss kläderna."

Och så hade björkarna i all hast sänt ut små 
gulgröna, kådiga blad, medan lönnarna tills vidare klädde sig bara med 
grön blom. Alarnas blad kommo fram så ofärdiga och skrynkliga, att de voro 
lika missfoster, men pilbladen gledo ut ur knopparna släta och välskapade 
från första stund.



Gertrud gick och smålog, medan hon tänkte detta, och önskade bara, att hon 
hade varit ensam med Ingmar för att få tala om alltsammans för honom.



De hade lång väg att gå ända upp till Ingmarsgården, det var mer än en 
timmes vandring. De följde älvstranden, och Gertrud gick hela tiden en 
smula efter. Nu lekte tankarna kring det röda skenet från solnedgången, 
som flammade än över älven, än över stranden. Gråa albuskar och ljusgröna 
björkar insveptes av skimret, stodo och lågade ett ögonblick och återtogo 
lika snabbt sin naturliga färg.



På en gång blev Ingmar stående stilla. Han bröt av mitt i något han höll 
på att säga och kunde inte få fram ett ord.



-Vad står på? frågade Gunhild. Ingmar stod och såg framför sig alldeles 
blek. De andra sågo ingenting annat än en vid slätt, rutad av åkerfält och 
omgiven av höjder. Mittpå slätten låg en stor bondgård. I samma ögonblick 
föll det röda solnedgångsljuset på gården, alla fönster blänkte, och de 
gamla taken och väggarna glänste klarröda.



Gertrud kom snabbt fram, kastade en hastig blick på Ingmar och drog de 
andra med sig.



-Vi ska inte fråga honom något om detta, viskade hon. Det där stället är 
Ingmarsgården, han har visst svårt att se den. Han har inte velat gå hem 
på de sista två åren, alltsedan han blev fattig.



Vägen, som de hade att gå, löpte tvärsöver slätten, förbi gården fram till 
Stark Ingmars stuga i skogsbrynet.



Ingmar kom snart efter de andra och ropade åt dem:



-Det är bättre att gå den här vägen. Han förde dem in på en gångstig, som 
slingrade sig längs skogsbrynet och ledde till torpet utan att beröra 
själva gården.



-Du, Ingmar, känner väl Stark Ingmar? frågade Hök Gabriel Mattsson.



-Ja, nog var vi goda vänner förr i världen.

-Vet du om det är sant, att han kan trolla? frågade nu nämndemans 
Gunhild.



-Å nej, sade Ingmar, men litet dröjande, som om han till hälften trodde.



-Du kan gärna tala om vad du vet, fortfor Gunhild.



-Skolmästarn har sagt, att vi inte ska tro på sådant.



-Skolmästarn kan inte förbjuda någon människa att se vad hon ser och tro 
vad hon vet.



Ingmar fick stark lust att tala om hemmet. Alla minnen från barndomsåren 
trängde sig på honom, när han såg den gamla gården.



-Jag kan tala om för er något, som jag själv har varit med om, sade han. 
Det var en vinter, då far och Stark Ingmar arbetade med kolmilor långt 
borta i skogen. Då julen kom, erbjöd sig Stark Ingmar att stanna ensam vid 
milorna, så att far skulle få gå hem över helgen. Det blev ock bestämt så, 
och på julaftonen skickade mig mor till skogen med julmat åt Stark Ingmar.



Jag gick tidigt och kom opp på kolbotten vid middagstiden. Just som jag 
kom, hade far och Stark Ingmar fått en mila färdig. De hade slagit ut den, 
alla de heta kolen var utbredda på marken för att svalna. Det rök ur 
kolhögen, och där kolen låg lätt intill varandra, ville de fatta eld, och 
detta fick inte ske. Det var den farligaste stunden under hela kolningen. 
Far sa ock, så snart han fick se mig: "Jag är rädd för att du får gå ensam 
hem igen, Ingmar. Jag kan inte lämna Stark Ingmar med detta." Stark Ingmar 
gick på andra sidan kolhögen mitt i värsta röken.-"Å jo, nog kan du gå, 
Stor Ingmar, jag har rett mig med värre saker."



Om en stund började det ryka mindre ur kolen. "Nu ska jag se vad det är 
för julamat mor Brita har skickat mig", sa Stark Ingmar och tog ifrån mig 
matsäcksknytet. "Kom nu, ska du få se hur fin bostad vi har, far din och 
jag!" sa han. Han visade mig kojan, där far och han bodde. Till bakvägg 
hade den en stor sten, men eljest var väggarna av granris och slanor. - 
"Ja, ja, gossen min", sa Stark Ingmar, "du trodde nog inte, att far hade 
ett sådant kungligt slott att bo i i skogen. Här ska du få se på väggar, 
som håller ute köld och yrväder", sa gubben och stack armen rätt ut 
genom riset.



Far kom efter och skrattade. De var båda svarta av sot och luktade av den 
sura milröken, men aldrig har jag sett far så glad och skämtsam. Ingen av 
dem kunde stä rak där inne, och där fanns bara ett par risbäddar och ett 
par stenar, där det brann en eld, men de var stornöjda. De satte sig 
bredvid varandra på granrisbädden och öppnade matknytet. "Jag vet inte om 
du får något med", sa Stark Ingmar till far, "detta är min julmat." - "Du 
får vara barmhärtig, eftersom det är julafton", sa far.-"Ja, då kan man 
inte låta en stackars kolargubbe svälta", sa Stark Ingmar.



Så där gick de på. Det var lite brännvin med också, och jag förundrade 
mig, att människor kunde vara så glada åt mat och dryck. - "Du far tala 
om för mor", sa Stark Ingmar till mig, "att Stor Ingmar har ätit opp all 
maten for mig. Hon får skicka mer i morgon."-"Jag ser, att det är ett 
sant ord", sa jag.



I detsamma ryckte jag till vid det, att det prasslade lite i eldstaden. 
Det lät närmast, som om någon hade kastat småstenar mot hällen, där elden 
brann. Far märkte det inte, men Stark Ingmar sa genast: "Jaså, jaså, står 
det så till." Men han fortfor att äta. Då prasslade det på nytt, mycke 
häftigare. Ingenting sag jag, men det var, som om de hade kastat en 
handfull sten in i elden. "Jaså, jaså, är det så brått", sa Stark Ingmar 
och gick ut. "Ja, det är nog eld i kolen", ropade han, "men sitt stilla 
du, Stor Ingmar, jag kan sköta det ensam." Far och jag satt tysta, ingen 
av oss hade lust att säga något.



Så kom Stark Ingmar in, och nu började skämtet på nytt.



"ED sa glad jul tror jag inte jag har haft på åratal", sa han. Just som 
han sa det, hördes det där prasslandet än en gång. "Jasa, jaså, står det 
så till nu igen", sa han. Han gick ut, och det var eld i kolen på nytt. 
När han kom tillbaka, sa far: "Nu ser jag, att du har så god hjälp, att du 
kan reda dig ensam här på kolbotten."- "Ja, gå du tryggt hem och håll 
helg, Stor Ingmar! Här finns nog de, som hjälper mig." Och så gick vi hem, 
far och jag, och allt gick bra, och aldrig varken förr eller senare 
har någon mila kommit i brand för Stark Ingmar.



Gunhild tackade Ingmar för hans berättelse, men Gertrud gick tyst, som om 
hon hade blivit rädd. Det hade skymt på nu en smula. Allt, som nyss hade 
varit rött, hade blivit blått och grått, endast inne i skogen syntes ett 
och annat vårblankt blad, vilket lyste i aftonglansen som det röda ögat på 
ett troll.



Gertrud var alldeles häpen över Ingmar, som hade talat så långt och så 
länge. Hon kunde inte låta bli att tycka, att han höjde litet på huvudet 
och gick med fastare steg. "Han har blivit som en annan, sedan han har 
kommit in på hemmarken", tänkte hon. Gertrud visste inte varför detta 
vållade henne oro, varför hon rakt inte tyckte om det. Hon ryckte dock 
genast upp sig, började skämta med Ingmar och frågade om han skulle 
dansa.



Äntligen voro de framme vid en liten grå stuga. Det var ljus tänt där 
inne, de små fönsterna släppte väl in för knapp dager. Det ljöd fiolspel 
emot dem och tramp av dansande, men ändå stannade flickorna och undrade.



--Är det här? Kan någon dansa här?



De tyckte, att stugan knappt kunde rymma ett enda par.



-Å, sade Gabriel, gå på ni! Stugan är inte så liten, som den ser ut.



Dörren var öppen, och utanför den stodo ungdomar, som hade dansat sig 
glödvarma. Kullorna viftade sig med huvuddukarna, masarna kommo ut och 
drogo av sig de svarta, korta tröjorna för att dansa i de klargröna 
västarna med de röda ärmarna.



De nykomna trängde sig genom folkhopen, som stod vid dörren, och kommo in 
i stugan. Den första de sågo var Stark Ingmar. Han var en liten, tjock man 
med stort huvud och långt skägg. "Han är nog släkt med tomtar och troll", 
tänkte Gertrud. Gubben stod i spisen och spelade, det var väl för att inte 
vara i vägen för de dansande.



Stugan var större, än den hade sett ut. Men den var fattig och förfallen, 
de nakna timmerväggarna voro maskstungna, och takbjälkarna voro svarta av 
rök. Där funnos varken gardiner för fönsterna eller duk på bordet. Det 
märktes, att Stark Ingmar var en ensam man. Hans barn hade rest 
ifrån honom till Amerika. Det var gubbens enda nöje i hans ensamhet att 
locka ungdomen till sig om lördagskvällarna med sitt fiolspel.



I stugan var det halvmörkt och kvavt, par vid par virvlade om där. Gertrud 
blev först andlös och ville skynda ut igen, men så stannade hon vid 
omöjligheten att komma bort genom människomuren.



Stark Ingmar spelade taktfast och säkert, men när Ingmar Ingmarsson kom in 
genom dörren, skar han i med stråken, så att alla strängarna skorrade och 
de dansande stannade.



-Nej, nej, ropade han då, det var ingenting, dansa på bara!



Ingmar lade armen om Gertruds liv för att dansa ut, och Gertrud blev 
förstås mycket förvånad över att han ville dansa. Men så blevo de stående, 
ty paren följde varandra så tätt, att ingen kunde komma in mellan dem, som 
inte hade varit med från början.



Gubben Stark Ingmar avbröt på nytt, knackade med stråken mot spiselkransen 
och sade med myndig röst:



-Här ska vara plats för Stor Ingmars son, när det dansas i min stuga.



Alla vände sig nu för att se på Ingmar. Han blev blyg och kom inte ur 
fläck. Då maste Gertrud ta ett raskt tag i honom och dra honom ut på 
golvet.



Så snart dansen var ändad, kom torparen fram och hälsade. När Ingmar lade 
sin hand i hans, låtsade gubben bli ängslig och rädd och släppte den 
genast.



-Oj, oj, sade han, akta de där fina skollärarhänderna! En ovårdsam karl 
som jag kunde lätt klämma sönder dem.



Han tog Ingmar och hans sällskap fram till bordet och drev bort några 
gamla bondkvinnor, som sutto där och fröjdade sig åt dansen. Härpå gick 
han fram till ett skåp och hämtade bröd, smör och svagdricka.



-Jag bjuder eljest aldrig på något, sade han, de andra får nöja sig med 
dans och spel, men Ingmar Ingmarsson ska väl äta en bit mat under mitt 
tak.



Medan de unga åto, drog han fram en liten trebent stol, satte sig 
mittframför Ingmar och stirrade på honom.

-Och det är du, som ska bli skollärare, sade han.



Ingmar satt en stund med ögonlocken fällda. Det ryckte litet i läppen, som 
om han hade haft lust att skratta, men han svarade ganska sorgset:



-De har intet bruk för mig hemma.



-Har de intet bruk för dig? sade gubben. Hur vet du när gården behöver 
dig? Eljas levde i två år. Vem vet hur länge Halvor får leva?



-Halvor är en frisk och stark karl, sade Ingmar.



-Nog vet du, att Halvor flyttar från gården och lämnar dig den, så snart 
du kan köpa igen den.



-Han vore väl galen, om han flyttade från Ingmarsgården, sedan han väl 
har fått den i sin hand.



Under detta satt Ingmar och bröt på bordkanten. Det var ett simpelt 
furubord med tjock skiva. Det knakade plötsligen till, Ingmar hade brutit 
loss ett stycke av hörnet. Stark Ingmar satt med handen lyftad och talade.



-Aldrig lämnar han dig gården, om du blir skollärare.



-Menar du det?



-Menar, menar, sade gubben, det hörs hur du har blivit uppfostrad. Har du 
någonsin följt en plog?



-Nej, svarade Ingmar.



-Har du vaktat en mila, har du fällt en storfura?



Ingmar satt där lika saktmodig, men bordkanten knakade under hans fingrar. 
Äntligen blev gubben uppmärksam och teg med ens.



-Jaså, jaså, sade han, då han såg hur bordet splittrades, jag far visst 
ta dig i hand än en gång, jag. Han tog upp några av träflisorna och 
passade in dem. Sicken en, du kan ju fara på marknader och visa dig för 
pengar! Din skojare, sade han och slog Ingmar på axeln, du är just lik 
till att bli skollärare.



I ett nu var han borta i spisen igen och började spela. Det kom nu helt 
annan kraft i spelet. Han stampade takt med foten och satte en förfärlig 
fart i dansen.



-Det här är ung Ingmars polska! ropade hon. Ho hej, nu dansar hela stugan 
för ung Ingmar!



Gertrud och Gunhild voro båda vackra, de fingo dansa 
alla danser. Ingmar dansade inte mycket. Han 
stod mest och talade med några av de äldre karlarna högst uppe i rummet. 
Mellan danserna samlade sig en hel mängd människor omkring Ingmar, som om 
det hade gjort dem glädje bara att se på honom.



Gertrud tyckte, att Ingmar alldeles glömde bort henne, och detta gjorde 
henne ängslig. "Nu märker han nog, att han är Stor Ingmars son och jag 
bara skolmästarns Gertrud", tänkte hon.



Hon tyckte själv det var underligt, att hon kände detta så bittert.



Mellan danserna gick ungdomen ut i vårnatten, som var bitande kall. Det 
var lätt att bli avkyld. Det var ganska mörkt, och som ingen hade lust att 
gå hem, sade alla:



-Vi måste dröja en liten stund ännu, innan vi går. Månen kommer väl opp, 
nu är det för mörkt.



En gång, då Ingmar stod med Gertrud utanför dörren, kom torparen och förde 
bort honom.



-Kom, ska jag visa dig något! sade han.



Han tog Ingmar vid handen och ledde honom genom ett busksnår tätt bakom 
stugan.



-Stå nu stilla och se ner! sade han.



Ingmar såg ner i en klyfta, på vars botten blänkte något otydligt vitt.



-Det är visst Långforsen, sade han.



-Lita på det, att det är Långforsen! sade torparen. Men vad tror du att 
en sådan fors är nyttig till?



-Man kunde väl sätta opp såg eller kvarn där, sade Ingmar.



Gubben började skratta, han klappade och knuffade Ingmar, så att han 
nästan hade knuffat honom ner i forsen.



-Men vem ska bygga såg här, vem ska bli rik här, vem ska köpa igen 
Ingmarsgården ?



-Ja, jag undrar just, såde Ingmar.



Torparen började göra reda för en stor plan, som han hade tänkt ut. Ingmar 
skulle övertala Tims Halvor att sätta upp en såg vid forsen och sedan 
arrendera den av honom. Gubben hade inte haft någon annan tanke, han, i 
flera år än att fundera ut ett sätt, varpå Stor Ingmars son kunde 
komma åter till rikedom.



Ingmar stod stilla och såg ner i forsen.



-Nej, kom nu, så ska vi gå in och dansa igen! sade Stark Ingmar.



Ingmar rörde sig inte, och gubben väntade tålmodigt. "Om han är av den 
rätta sorten", tänkte han, "svarar han inte på detta varken i dag eller i 
morgon. Gammalfolket får lov att ha tid på sig."



Medan de sålunda stodo där, fingo de höra skarpt, ilsket skall såsom av en 
hund, som drev långt uppe i skogen.



-Hör du något, Ingmar? frågade torparen.



-Ja, det är hund ute och driver, sade Ingmar. De hörde hur skallet kom 
närmare, det kom emot dem, som om drevet skulle gå fram rätt över stugan. 
Gubben fattade Ingmar om handleden.



-Kom nu! sade han. Skynda dig in, säger jag dig!



-Vad är det? sade Ingmar.



-Kom in! svarade torparen. Var tyst och kom in!



Medan de sprungo de få stegen fram till stugan, hördes det gläfsande 
skallet allde]es inpå dem.



-Vad är det för en hund? frågade Ingmar gång på gång



-In med dig, bara in med dig!



Torparen skuffade in Ingmar i den lilla förstugan. Själv blev han stående 
på tröskeln och började dra till sig förstudörren.



-Om någon av er är ute, ropade han med stark röst, så kom in! Han stod 
och höll dörren på glänt, människor kommo springande från alla håll. Bara 
in med er, ropade han, bara in med er! Han stod och stampade av otålighet.



Under tiden blevo människorna inne i stugan allt ängsligare. Alla ville 
veta vad det var, som stod på. Äntligen var den siste inne, och torparen 
lade hasp och krok för förstudörren.



-Ä ni galna, som löper ute, när berghunden hörs? sade han. I detsamma 
hördes skallet tätt inpå stugan, det gick runtom den flera gånger, ett 
starkt, ohyggligt skall.

-Är det inte en riktig hund? frågade en dräng.



-Du kan gå ut och locka på honom, om du har lust, du Nils Jansson.



Alla tystnade för att lyssna efter skallet, som gick runt, runt utan 
uppehåll. De tyckte, att det började låta hemskt och förfärligt, det for 
rysningar genom dem, och många blevo likbleka. A nej, detta var inte en 
vanlig hund, det hördes nog. Det var allt något otyg, som hade sluppit 
löst från helvetet.



Den lille torpargubben var den ende, som rörde sig. Han drog först igen 
spjället, sedan gick han och släckte ljusen.



-Nej, nej, sade kvinnfolken, släck inte!



-Ni ska låta mig ställa, som det är bäst för oss alla, sade gubben.



En av dem grep tag i hans rock.



-Den där berghunden, är han farlig?



-Inte han, sade gubben, men det, som kommer efter.



-Vad kommer efter?



Gubben stod stilla och lyssnade.



-Vi ska vara tysta nu allesammans, sade han.



Det blev genast så stilla, att man inte hörde ett andetag. Skallet gick 
ännu ett varv runtom stugan. Därpå avtog det i styrka, och man kunde följa 
med hur hunden jagade ner över Långforsmyren och upp i bergen på andra 
sidan dalen. Så blev det alldeles tyst.



Då var det en karl, som inte kunde låta bli att säga:



-Nu är hunden borta.



Utan ett ord sträckte Stark Ingmar ut armen och gav honom ett slag över 
munnen. Därmed blev det stilla igen.



Långt bortifrån, ända uppe från höjden av Klackberget, hördes en stark 
ton. Det var som en vindstöt, men det kunde också vara en hornlåt. Så 
hördes det en och åter en utdragen ton, så buller och tramp och frustande.



Det kom farande ner från berget med starkt dån. De hörde, då det var i 
bergsluttningen, de hörde, då det var i skogsbrynet, de hörde, då det var 
över dem. Det var likt en åska, som kom rullande fram på jordytan, det 
var, som om hela berget kom farande och tågade ner i dalen. Och när 
det var alldeles inpå dem, böjde alla ner sina huvuden och drogo in 
skuldrorna. "Det krossar oss", tänkte de, 'det krossar oss."



Men vad de kände, var inte så mycket dödsfruktan som fasan för att det 
kunde vara avgrundsfursten, som drog fram genom natten med all sin makt. 
Det, som skrämde mest, var detta, att de mittunder larmet hörde skrik och 
klagolåt. Det väste och ven, det skrattade och tjöt, det gnisslade och 
pep. När det, som nyss förnams som en stor åska, nu var alldeles framme 
och inpå dem, hörde de, att det bestod av jämmer och hot, av gråt och 
ilska, av skrällande hornlåt, av sprakande eld, av gastars tjut, av 
djävlars hånskratt, av stora vingars susning.



De kände, att allt ont i avgrunden var lössläppt denna natt och kom 
störtande över dem.



Hela marken darrade, och stugan vacklade ett ögonblick, som om den skulle 
falla.



Det var, som om hästar togo sats över stugan och deras hovar dånande slogo 
mot takåsen, som om gastar tjutande foro förbi knutarna, som om 
läderlappar och uvar med tunga vingslag störtade mot skorstenen.



Medan detta varade, lade någon sin arm om Gertruds liv och drog henne ner 
på knä. Och hon hörde Ingmar viska:



-Vi ska falla på knä, Gertrud, och be Gud om hjälp.



Ögonblicket förut hade Gertrud trott, att hon skulle dö, så förfärlig var 
den skräck, som hade gripit henne. "Det gör mig ingenting, att jag ska 
dö", tänkte hon, "men det gräsliga är, att det ondas makt är så över oss 
och inpå oss."



Men inte förr kände Gertrud Ingmars arm om sitt liv, än hennes hjärta 
åter började slå, och den stela domningen i hennes kropp upphörde. Hon 
tryckte sig tätt, tätt intill honom. Bara han höll henne intill sig, var 
hon inte rädd. Det var märkvärdigt. Han var väl rädd själv, men ändå 
strömmade en sådan trygghet ut från honom.



Så äntligen avtog oväsendet, och de hörde det draga bort. Det tog samma 
väg som hunden nyss, ner över Långforsmyren och upp i skogshöjderna under 
Olofshättan.



Men likafullt förblev det stilla och tyst i Stark Ingmars stuga. 
Ingen rörde sig, ingen sade något, det var, som om ingen mäktade.



Stundom kunde man tro, att skräcken hade utsläckt allt liv, stundom hörde 
man av ett häftigt andetag, att det ändå fanns någon, som levde.



Men ingen rörde sig på länge, länge. Somliga stodo upprätta, stödda mot 
väggarna, andra hade sjunkit ner på bänkarna, de flesta lågo på golvet i 
ångestfull bön. Alla förblevo orörliga, förlamade av skräck.



Så gick timme efter timme, och under tiden var det mången, som rannsakade 
sin själ och beslöt, att han ville leva ett nytt liv, närmare Gud och 
längre från hans fiender. Ty var och en av de närvarande tänkte: "Det är 
för något jag har gjort, som detta har kommit över oss. Detta har skett 
för mina synders skull. Jag hörde nog hur de, som for förbi, ropade mig 
och hånade och skrek ut mitt namn."



Men vad Gertrud angick, tänkte hon endast: "Nu vet jag, att jag aldrig kan 
leva skild från Ingmar, utan alltid måste vara tillsammans med honom för 
den trygghetens skull, som utgår från honom."



Så småningom började det dagas, det svaga gryningsljuset trängde in i 
stugan och belyste de många bleka ansiktena.



En och annan fågel hördes kvittra. Stark Ingmars ko bölade efter mat, och 
hans katt, som under dansnätterna aldrig sov i stugan, kom och jamade 
utanför dörren.



Men ingen rörde sig, förrän solen rann upp bakom de östra bergen. Da smög 
sig en efter annan bort utan att säga ett ord eller bjuda farväl.



Utanför stugan möttes de bortgående av förödelsens styggelse. En stor 
gran, som hade stått tätt vid ingången, hade bräckts vid roten och fallit, 
riskvistar och gärdsgårdsstörar lågo kringströdda på marken, ett par 
flädermöss och ugglor hade krossats mot stugväggen.



Allt uppåt Klackberget syntes en bred väg, där alla träd voro 
kullstörtade.



Ingen vågade länge betrakta detta, utan alla skyndade ner mot bygden.



Men alltmedan de gingo, vaknade morgonen omkring dem. Det var 
söndag, och folk kom sent upp, men en och annan var dock ute för att ge 
boskapen mat. Ur en stuga kom en gubbe med kyrkrocken, som han vädrade och 
borstade. Ur en annan kommo far, mor och barn färdigklädda, de skulle väl 
gå bort och hälsa på i nästa socken.



Det var en stor tröst att se människorna så lugna och ovetande om det 
förfärliga, som hade hänt i skogen under natten .



Äntligen kommo de ner till älven, där boningshusen stodo tätare, kommo 
ända ner till kyrkbyn. De blevo glada att få se kyrkan och allt det andra. 
Det var en stor tröst, att allt här nere var sig så likt. Skylten på 
handelsboden gnisslade, som den brukade. Hornet på postkontoret satt på 
sin plats, och gästgivarns hund sov som vanligt utanför sin koja.



Det var också en tröst att se en liten häggbuske, som hade slagit ut, 
sedan de sist hade gått förbi, och de gröna bänkarna, som sent i går kväll 
måtte ha blivit utställda i prostgårdsträdgården.



Allt detta var obeskrivligt lugnande. Men i alla fall vågade ingen tala, 
förrän hemmet var uppnått.



När Gertrud stod på skolhusets trappa, sade hon till Ingmar:



-Nu, Ingmar, har jag dansat för sista gången.



-Ja, svarade Ingmar, jag också.



-Och, Ingmar, sade hon, du ska bli präst, inte sant, du? Eller om du inte 
kan bli präst, så ska du åtminstone bli skollärare. Det finns så mycket av 
mörkrets ondska att strida emot.



Ingmar ställde sig att betrakta Gertrud.



-De där rösterna, Gertrud, frågade han, vad sa de till dig?



-De sa, att jag var kommen i syndens garn och att djävlarna skulle komma 
att gripa mig, därför att jag tyckte, att det var så roligt att dansa.



-Nu ska jag säga dig, vad jag hörde, sade Ingmar. Jag tyckte, att alla de 
gamla Ingmarssönerna hotade och förbannade mig, därför att jag ville bli 
något annat än en bonde och arbeta med annat än med skogen och jorden.



7 HELLGUM.



Den natten, då ungdomen dansade hos Stark Ingmar, var Halvor borta, och 
Karin Ingmarsdotter låg ensam i lillkammaren. Mitt i natten hade hon en 
svår dröm. Hon drömde, att Eljas levde och att han höll ett stort 
dryckesgille. Hon hörde honom från storstugan, där han klingade med glas 
och gapskrattade och sjöng dryckesvisor.



Hon tyckte, att han och hans kamrater ställde till allt värre och värre 
oväsen, och till slut lät det, som om de skulle slå sönder både bänkar och 
bord. Härvid blev hon så förfärad, att hon vaknade.



Men fastän Karin var vaken, fortfor larmet omkring henne. Marken skalv, 
fönsterna riste, tegelpannorna foro av taken, de gamla päronträden vid 
gaveln piskade huset med sina styva grenar.



Det var, som om det vore morgonen till den yttersta dagen.



Just som oväsendet var som häftigast, sprang en ruta, och glasbitarna 
föllo klirrande mot golvet. En stark vind for väsande in i rummet, och 
Karin hörde ett skratt alldeles invid sitt öra, just samma skratt, som hon 
hade hört nyss förut i drömmen.



Karin trodde, att hon skulle dö. Så stark skräck hade hon aldrig erfarit. 
Hjärtat stannade, och hela kroppen blev kall och stel som is.



Oväsendet avtog rätt hastigt, och Karin återkom till liv. Den kalla 
nattluften svepte genom kammaren, och om en stund beslöt hon sig för att 
gå upp och stoppa igen hålet i rutan. Men när hon steg ur sängen, veko sig 
benen under henne, och hon märkte, att hon inte kunde gå.



Karin kallade inte på hjälp, utan lade sig ner helt stilla. "Jng kan nog 
gå, när jag kommer till lugn igen", tänkte hon. Om en stund gjorde hon ett 
nytt försök. Men båda benen voro alldeles utan kraft och styrsel. 
Hon kunde inte stödja på dem, utan blev liggande bredvid sängen.



Så snart folket kom i rörelse på morgonen, blev doktorn efterskickad. Han 
anlände snart, men kunde inte förstå vad det var, som hade kommit över 
Karin. Hon var varken sjuk eller lam. Han trodde, att alltsammans hade 
vållats av skrämseln.



-Karin blir nog snart bra igen, sade han.



Karin hörde på doktorn utan att säga ett ord. Hon visste, att Eljas hade 
varit inne i rummet under natten och att det var han, som hade gjort henne 
detta. Hon visste också, att hon aldrig skulle bli återställd.



Hela förmiddagen satt Karin tyst och grubblade. Hon sökte fundera ut 
varför Gud hade tillåtit, att denna hemsökelse hade kommit över henne. Hon 
gick strängt till rätta med sig själv, men kunde inte finna, att hon hade 
begått någon synd, som hade förtjänat så hårt straff. "Gud är orättvis mot 
mig", tänkte hon.



På eftermiddagen reste Karin till Storms missionssal, där predikant Dagson 
talade på den tiden. Hon hoppades, att Dagson skulle förklara för henne 
varför hon hade blivit så hårt straffad.



Dagson var en omtyckt talare, men aldrig hade han haft så många åhörare 
som den aftonen. Kära då, vad det var för en folksamling utanför 
missionssalen! Och ingen talade om något annat än det, som hade hänt under 
natten i lek



stugan.



Hela menigheten hade blivit uppskrämd, och nu hade den kommit samman för 
att få höra ett sådant kraftigt Guds ord, som kunde driva bort skräcken.



Inte fjärdedelen av de närvarande kunde komma in i huset, men dörrar och 
fönster stodo på vid gavel, och Dagson hade en så stark stämma, att även 
de utanför stående kunde höra.



Predikanten visste vad som hade hänt och vad människorna trånade efter. 
Han började sitt tal med förskräckliga ord om helvetet och om avgrundens 
furste. Han påminde om den, som smyger omkring i mörkret för att 
fånga själar, som lägger ut lastens snara och syndens lockelse.



Människorna ryste och sågo världen uppfylld av djävlar, som frestade och 
lockade. Allt var synd och fara. De vandrade på falluckor, de voro som 
vilda skogens djur, de pinades och hetsades.



När Dagson talade om detta, for hans röst genom salen som en vilt vinande 
vind, och hans ord voro som eldslågor.



Alla, som hörde Dagsons tal, tyckte, att det var likt en skogsbrand. Med 
alla dessa djävlar och all rök och eld förnam man det så, som då skogen 
brinner omkring en, då elden kryper fram i mossan, där man trampar, och 
rökmoln vältra fram i luften, som man ska andas, då värmen sveder ens hår 
och dånet av branden fyller öronen och gnistor vilja sätta eld på ens 
kläder.



Dagson jagade människorna fram på detta sätt, genom eld och rök och 
förtvivlan. Eld hade de framför sig, eld bakom sig och eld på alla sidor. 
Man såg intet annat, än att man måste förgås.



Men genom all denna förfäran förde han dem fram till en grön plats i 
skogen, där allt var lugn och svalka och trygghet. Mittpå den blommande 
skogsängen satt Jesus, han sträckte ut sina armar över de flyende och 
jäktade människorna, och de lade sig ner vid hans fötter, och all fara var 
över, och det fanns inte mer nederlag eller förföljelse.



Dagson talade, såsom han sjalv kände det. Bara han fick lägga sig ner vid 
Jesu fötter, erfor han frid och lugn och fruktade ingen av alla livets 
farligheter.



Efter Dagsons tal uppstod livlig rörelse. Flera gingo fram och tackade 
honom, medan deras ansikten överströmmades av tårar. De sade, att de av 
denna predikan hade blivit väckta till en rätt tro på Gud.



Men Karin Ingmarsdotter satt orörlig, och när Dagson hade slutat, lyfte 
hon de tunga ögonlocken och såg på honom, som om hon förebrådde honom, att 
han ingenting hade kunnat giva henne.



I detsamma ropade en stark stämma utanför missionssalen sa högt, att hela 
församlingen hörde orden:

-Ve, ve, ve över dem, som giva stenar i stället för bröd! Ve, ve, 
ve över dem, som giva stenar i stället för bröd!



Karin kunde inte se den, som talade. Hon måste sitta stilla, medan de 
andra rusade ut.



Sedan kom hennes husfolk och sade henne, att den, som hade ropat, hade 
varit en hög, mörk man, som ingen kände. Han och en vacker, ljus kvinna 
hade kommit åkande framåt vägen i en skjutskärra mittunder föredraget. De 
hade stannat och lyssnat, och just i samma ögonblick, som de skulle fara 
vidare, hade mannen rest sig upp och talat.



Somliga hade tyckt sig känna igen kvinnan. Hon skulle vara en av Stark 
Ingmars döttrar, som hade rest till Amerika och blivit gift där, och 
karlen skulle då vara hennes man. Men det var inte så lätt att känna igen 
den, som man hade sett som ung tös i den vanliga sockendräkten, när hon 
kom tillbaka vuxen och klädd i stadskläder.



Karin hade samma tankar om Dagson som den främmande. Det kunde man märka 
därav, att hon aldrig mer for till missionssalen.



Längre framåt sommaren, då en av baptisternas predikanter kom till socknen 
och predikade och döpte, hörde hon honom, och då frälsningsarmen även 
började hålla möten i kyrkbyn, lät hon föra sig till ett av dessa.



En stor, andlig rörelse gick genom socknen. Vid alla möten skedde 
väckelser och omvändelser. Alla människor tycktes finna vad de trånade 
efter.



Men ingen av dem, som Karin hörde, kunde lära henne att försona sig med 
den straffdom, som Gud hade låtit komma över henne.



..



Birger Larsson hette en smed, som hade sin smedja vid landsvägen. Smedjan 
var liten och mörk med en glugg i stället för fönster och en låg dörr. 
Birger Larsson förfärdigade grova knivar, lagade lås, satte på hjulringar 
och skodde slädmedar. När han intet annat arbete hade, smidde han spik.



En sommarkväll rådde stor brådska i smedjan. Birger Larsson själv 
stod vid ett städ och plattade till spikhuvuden. Hans äldste son stod vid 
ett annat, hamrade ut järnten efter järnten och klippte av dem. En av 
sönerna drog blåsbälgen, en släpade fram kol, vände på järnen, som lågo i 
ässjan för att vitglödgas, och bar fram dem till smederna. Den fjärde av 
sönerna var endast sju år; han plockade upp de färdiga spikarna, kylde dem 
i en vattenho och band dem samman i buntar.



Mittunder arbetet kom en främmande och ställde sig i dörröppningen. Det 
var en hög, mörk man. Han måste nära nog böja sig dubbel för att kunna se 
in.



Birger Larsson höll upp med arbetet för att få veta vad den nykomne 
önskade.



-Ni får inte ta illa opp, att jag tittar in, fast jag inte har något 
ärende, sade mannen. Jag har själv varit smed i ungdomen, och därför har 
jag svårt att gå förbi en smedja utan att se på arbetet.



Birger Larsson lade märke till att den främmande hade stora, seniga 
händer, riktiga smednävar.



Smeden började utfråga den främmande om vem han var och varifrån han kom. 
Karlen svarade vänligt utan att röja sig. Birger fann honom klok och 
tyckte om honom. Han gick ut ur smedjan med honom, stod på svarta 
smedbacken och skröt med sina söner. Han hade haft svåra dagar, sade han, 
innan sönerna hade vuxit upp, så att de kunde bistå honom med arbetet. Men 
nu, då de alla hjälptes åt, gick det gott.



-Du ska få se, att om några år är jag en rik man, sade Birger.



Främlingen log en smula och sade, att det fägnade honom, att Birger hade 
så god hjälp av sönerna.



-Nu vill jag fråga dig om något, fortfor han, lade sin tunga hand på 
Birgers axel och såg honom djupt in i ögonen. Då du har så god hjälp av 
dina söner i världsliga ting, låter du dem väl också bistå dig i de 
andliga?



Birger stirrade slött på honom.



-Jag ser, att detta var dig en ny fråga, sade främlingen, tänk på den, 
tills vi härnäst råkas!

Han gick sin väg småleende. Birger Larsson begav sig in i smedjan, 
rev sig i håret, som var styvt och gult som mässing, och började åter 
arbeta.



Men främlingens fråga följde honom under flera dagar. Vad var nu detta för 
en sak att spörja om? "Det ligger något under det här, som jag inte 
förstår", tänkte han.







Det var dagen efter den, då främlingen hade talat med Birger Larsson, och 
det var nere i kyrkbyn i Tims Halvors gamla handelsbod, som han efter sitt 
giftermål med Karin hade lämnat till sin svåger, Kolås Gunnar.



Gunnar var bortrest, och under tiden stod hans hustru, Brita 
Ingmarsdotter, i boden och skötte handeln.



Brita stod bakom disken vacker och ståtlig. Både namn och utseende hade 
hon tagit i arv efter sin mor, Stor Ingmars vackra hustru. En så vacker 
flicka som Brita hade aldrig förr vuxit upp på Ingmarsgården.



Var nu inte Brita lik gammalfolket till det yttre, så var hon dock lika 
rättrådig och noggrann som någon annan i hennes släkt.



När Gunnar var borta, skötte Brita handeln på sitt eget sätt. Om gamle 
korpral Fält kom försupen och darrhänt och begärde en flaska öl, sade 
Brita tvärt nej, och när den fattiga Kolbjörns Lena ville köpa en vacker 
brosch, sände Brita hem henne med ett par kilo rågmjöl.



Inga barn vågade sig in i boden, när Brita regerade där, för att ödsla 
bort sina fattiga slantar på russin och karameller. Bondhustrun, som hade 
gått dit för att köpa av de lätta, tunna köpstadstygerna, blev hemskickad 
av Brita för att väva hållbart och dugande tyg i egen vävstol.



Denna dag hade inte Brita många kunder. Hon satt ensam långa timmar. Då 
sjönk hon samman, stirrade långt framför sig, medan förtvivlan brann i 
ögonen.



Äntligen steg hon upp, sökte fram ett rep, flyttade trappstegen ur boden 
in i bodkammaren och gjorde i ordning en snara i en krok i taket.

Brita arbetade ivrigt, hon var snart färdig, 
skulle just sticka huvudet in i snaran, då hon råkade se ner.



Dörren öppnades i detsamma, och en hög, mörk karl trädde in. Han hade 
kommit in i boden, utan att hon hade hört honom, och när han inte hade 
funnit någon där, hade han gått bakom disken och öppnat dörren till 
bodkammaren.



Brita gick sakta nerför stegen. Karlen sade ingenting till henne, han drog 
sig tillbaka ut i boden. Brita kom långsamt efter. Brita hade inte sett 
honom förr. Han hade svart, krusigt hår, tätt helskägg, skarpa ögon och 
stora, seniga händer. Han var välklädd, men han gick och rörde sig som en 
arbetare. Han satte sig på en trasig stol nere vid dörren och tog inte 
ögonen från Brita.



Bondhustrun stod stilla bakom disken, frågade ingenting, endast önskade, 
att han måtte gå. Karlen bara såg och såg, lät inte ögonen släppa henne en 
minut. Brita tyckte, att hans blickar höllo fast henne, så att hon inte 
kunde röra sig.



Brita blev otålig, hon sade för sig själv: "Jag kan undra vad du tänker 
det hjälper, att du sitter och vaktar mig. Du kan väl förstå, att jag i 
alla fall gör vad jag vill göra, så snart jag blir ensam.



Brita stod och höll tysta tal till mannen. "Om detta vore något, som kunde 
ha ett slut eller en övergång, skulle du gärna få hindra mig, men det är 
rent obotligt."



Alltjämt satt karlen kvar och såg lika ihärdigt på henne.



"Jag ska säga dig, att det passar sig inte för oss från Ingmarsgården att 
halla handelsbod", fortsatte Brita i sina tankar. "Du kan inte tro vad jag 
hade det bra med Gunnar, allt intill dess han började med handeln. Folk 
varnade mig nog för att gifta mig med honom. De tyckte inte om honom för 
hans svarta lugg och hans vassa ögon och hans skarpa tunga. Men vi tyckte 
om varandra, ser du, och vi sa inte ett ont ord till varandra, ända tills 
Gunnar övertog handelsboden.



Det är efter den tiden", fortfor Brita i sitt tysta tal, "som det inte har 
varit bra mellan oss. Jag vill, att han ska sköta handeln på mitt sätt. 
Jag kan inte tala, att han säljer öl och vin till drinkare, och jag 
tycker, att han bara ska låta folk köpa vad som är nyttigt och 
nödvändigt, men det tycker Gunnar är orimligt. Och vi kan inte ge vika, 
varken han eller jag, och nu tvistar vi alltid, och nu tycker han inte om 
mig mer, ser du."



Hon såg på karlen med sina förvildade ögon, liksom förvånad, att han inte 
gav efter för hennes böner.



"Men du kan väl förstå, att jag inte kan leva med den skammen, att han 
låter länsman göra utpantning hos fattigt folk och ta ifrån dem den enda 
kon eller ett par stackars får !



Det kan aldrig bli bra, förstår du inte det? Varför kan du inte gå, så att 
jag får göra slut på det?"



Men under det att karlen betraktade Brita, blev hon allt lugnare, och om 
en stund började hon gråta helt stilla. Hon hade blivit rörd över den 
främmande, som satt och vaktade henne. Det var märkvärdigt gjort av en, 
som alls inte kände henne.



Så snart karlen märkte, att Brita grät, reste han sig och gick mot dörren. 
När han stod på tröskeln, vände han sig, borrade ögonen in i Britas än en 
gång, harskade sig och sade med djup röst:



-Gör dig själv intet ont, ty den tiden nalkas, då du ska få leva i 
rättfärdighet.



Därmed gick han. Hans steg ljödo tunga i trappan och på vägen, då han 
avlägsnade sig.



Brita skyndade in i bodkammaren, hon tog ner snaran och lyfte stegen åter 
ut i boden. Sedan satte hon sig på en kista och rörde sig inte under ett 
par timmar.



Hon hade den känslan, att hon länge och väl hade vandrat omkring i en 
natt, som hade varit sa mörk, att hon inte hade kunnat se sin egen hand. 
Hon hade gått vilse, visste inte vart hon var kommen, och för varje steg 
hon hade tagit, hade hon fruktat, att hon skulle störta ner i ett kärr 
eller en avgrund. Men nu hade någon ropat till henne, att hon inte skulle 
vandra vidare, utan sätta sig ner och vänta, tills det bleve dager. Hon 
var glad, att hon inte måste fortsätta den farliga vandringen. Nu satt hon 
och väntade på



gryningen.

Stark Ingmar hade en dotter, som hette Anna Lisa. Hon hade bott i 
Chicago i flera år och hade blivit gift där med en man vid namn Johan 
Hellgum, en svensk, som förestod en liten församling, vilken hade sin egen 
tro och lära. Dagen efter den ryktbara dansnatten kom Anna Lisa hem för 
att hälsa på sin gamle far, och mannen följde henne.



Hellgum använde tiden till att göra långa vandringar genom bygden. Han 
gjorde bekantskap med alla han mötte och språkade till en början med dem 
om helt vardagliga ting, men när han skildes från en människa, lade han 
gärna sin stora, tunga hand på hennes axel och sade några ord till tröst 
eller väckelse.



Stark Ingmar såg inte mycket till mågen. Gubben arbetade det året 
tillsammans med unge Ingmar Ingmarsson, som hade flyttat hem till 
Ingmarsgården. De båda byggde en såg i Långforsen. Det var Stark Ingmar en 
stolt dag, då sågen blev färdig och den första timmerstocken klövs till 
vita plankor av de gnisslande sågbladen.



En kväll gick gubben hem från arbetet. På vägen mötte han Anna Lisa. Hon 
såg förskrämd ut, som om hon hade velat gömma sig.



Stark Ingmar skyndade på stegen, kom fram till stuga och blev stående med 
rynkad panna. Tätt vid ingången har det i all hans tid vuxit en stor 
nyponbuske. Den hade vari honom kärare än hans öga, han hade aldrig låtit 
någol plocka en ros eller ett blad av busken, intet ont hade fåt



komma nära den.



Stark Ingmar hade aktat den så väl, därför att han visste att det bodde 
underjordiskt småfolk under den.



Men nu var busken borthuggen. Det var förstås mågen predikanten, som inte 
hade kunnat tåla den.



Stark Ingmar hade sin yxa i handen, han klämde fingrarn hårt om skaftet, 
när han gick in i stugan.



Hellgum satt där inne med bibeln framför sig. Han lyft blicken och såg 
Stark Ingmar djupt in i ögonen. Därpå fortsatte han att läsa med hög röst:



-Därtill då I tänken: Vi vilja göra som hedningarna och såsom annor 
folk i landen och tillbedja stockar och stenar, skall det fela eder.



Sa sant som jag lever, säger Herren, jag skall råda över eder med starka 
hand och utsträcktom arm och med utgjuten grymhet



Utan ett ord gick Stark Ingmar ur rummet. Den natten sov han i ladan. Två 
dagar därefter drogo han och Ingmar uppåt storskogen på kolning och 
timmerhuggning. De ämnade bli borta hela vintern.



1



Ett par gånger hade Hellgum uppträtt på bönemöten och utlagt sin lära, som 
han sade v ara den enda och rätta kristendomen. Men Hellgum var inte 
vältalig som Dagson. Han hade inte vunnit några anhängare.



De, som hade mött honom på vägar och stigar och blott nört honom säga ett 
par ord, hade väntat stora ting av honom, men när Hellgum skulle hålla ett 
långt föredrag, blev han tung och andefattig och tröttande.



Då det led mot slutet av sommaren, blev Karin Ingmarsdotter ytterligt 
nedstämd. Man hörde henne sällan säga ett ord. Hon var alltjämt ur stånd 
att gå och satt dagen om orörlig i sin stol. Hon uppsökte inte mer några 
predikanter, utan satt ensam och ruvade över sin olycka. Ibland sade hon 
till Halvor, att hon alltid hade hört sin far säga, att Ingmarssönerna 
inte behövde frukta något, om de blott ginge Guds vägar. Men nu visste 
hon, att detta inte var sant.



Halvor föreslog en gång i sin rådlöshet, att hon skulle tala med den nye 
predikanten, men Karin svarade genast, att hon inte mer ville söka hjälp 
hos präster.



En söndag i slutet av augusti satt Karin ensam vid fönstret i storstugan. 
Det var stillhet över hela gården, och Karin hade svårt att hålla sig 
vaken. Huvudet sjönk allt djupare ner mot bröstet, och om en stund somnade 
hon.



Hon vaknade vid att någon talade alldeles under hennes fönster. Hon kunde 
inte se vem det var, men rösten var stark och djup. Vackrare röst hade hon 
aldrig hört.

-Nu vet jag, Halvor, att du finner det orimligt, att en fattig, 
olärd smed skulle ha funnit sanningen, där så många lärda herrar har 
strandat, sade rösten.



-Ja, svarade Halvor, jag vet inte hur du kan vara så säker.



"Det är Hellgum, som Halvor talar med", tänkte Karin. Hon försökte dra 
igen fönstret, men nådde inte.



-Men nu är det ju sagt, fortfor Hellgum, att om någon slår dig på den ena 
kinden, ska du vända den andra till, och att vi inte ska göra motstånd mot 
det onda, och mycket annat i den vägen. Och det där alltsammans kan ingen 
hålla. Folk skulle ta från dig både åker och skog, de skulle stjäla din 
potatis och bära bort din säd, om du inte försvarade det, som är ditt. Jag 
tänker, att de skulle ta ifrån dig hela Ingmarsgården.



-Det kan nog så vara, det, medgav Halvor.



-Ja, då har väl inte Kristus menat något med det där, kan j ag tro. Han 
har väl bara stått och pratat i vädret.



-Jag vet inte vart du vill komma.



-Se, det är ock en annan sak, som är värd att tänka på, sade Hellgum. Och 
det är, att vi är så obegripligt långt komna med vår kristendom. Det finns 
ingen mer, som stjäl, och ingen, som mördar, och ingen, som gör orätt mot 
änkor och faderlösa. Ingen hatar och förföljer den andre numera. Det 
händer aldrig, att någon handlar illa bland oss, som har en så god 
religion.



-Det är nog mycket, som inte är, som det borde vara, medgav Halvor 
saktmodigt. Han lät sömnig och ointresserad.



-Men om du har ett tröskverk, Halvor, som inte vill göra tjänst, så ser 
du väl efter vad det är for fel med det. Du ger dig ingen ro, förrän du 
vet vari skadan består. Och när du nu ser, att det rakt inte vill gå att 
fa människorna att föra ett kristet liv, så borde du väl se efter om det 
kan vara något fel med själva kristendomen.



-Inte kan jag tro, att det brister något i Jesu lära, sade Halvor.



-Nej, den var nog bra från början, men det kan ju hända, att den har 
kommit i olag. Det kan vara ett hjul, som har gått sönder, ser du, 
bara ett enda litet hjul, och strax står hela verket.



Han teg en stund, som om han sökte efter ord och bevis.



-Nu ska jag säga dig hur det gick mig för ett par år sedan. Då försökte j 
ag för första gangen att riktigt leva efter läran, och vet du hur det 
slutade? Jag arbetade på en fabrik på den tiden, och när kamraterna fann 
ut hurudan jag var, lät de mig för det första göra en god del av deras 
arbete, sedan tog de min plats ifrån mig, och så lagade de, att jag fick 
bära skulden för en stöld, som en av dem hade begått, så att jag kom i 
fängelse.



-Man ska väl inte alltid råka ut för så dåligt folk, sade Halvor lika 
likgiltig.



-Då sa jag för mig själv: Det vore inte svart att vara kristen, om man 
bara vore ensam på jorden och inte hade några medmänniskor. Jag tyckte 
riktigt om att sitta i fängelse, ty där fick jag föra ett rättfärdigt liv 
utan att bli störd eller oroad. Men så tänkte jag, att det där att föra 
ett rättskaffens liv i ensamhet, det var, som om en kvarn skulle stå och 
snurra runt alldeles på egen hand utan att ha säd mellan stenarna. 
Eftersom Gud har satt så många människor i världen, tänkte jag, så är det 
väl meningen, att de ska vara till varandras stöd och hjälp och inte till 
fördärv. Och så förstod jag då äntligen, att djävulen hade tagit bort 
något ur bibeln, för att kristendomen skulle gå på tok.



-Det kunde han väl aldrig ha makt till, sade Halvor.



-Jo, han har tagit bort detta: I, som viljen föra ett kristligt liv, I 
skolen söka bistånd hos era medmänniskor.



Halvor sade ingenting, men Karin nickade gillande. Hon hade hört på mycket 
noga och inte förlorat ett ord.



-Så snart jag slapp lös ur fängelset, sade Hellgum, gick jag till en 
kamrat och bad honom bistå mig att föra ett rätt liv, och se, då vi var 
tva, gick det genast bättre. Och snart kom en tredje och en fjärde och 
slöt sig till oss, och allt bättre och bättre gick det. Nu är vi trettio, 
som bor tillsammans i ett hus i Chicago. Vi delar allt med varandra och 
vakar över varandras leverne, och rättfärdighetens väg ligger slät och 
jämn framför oss. Vi kan handla kristet mot 
varandra, ty den ene brodern missbrukar inte 
den andres godhet och nedtrampar honom inte i hans ödmjukhet.



När Halvor alltjämt teg, fortfor Hellgum övertalande:



-Det vet du väl, Halvor, att den, som vill göra något stort, han går i 
förbund med andra människor och tar hjälp av dem. Inte kunde du vara ensam 
om att sköta den här gården. Och om du ville anlägga ett bruk, så skulle 
du skaffa dig många bolagsmän, och tänk, om du ville bygga en järnväg, så 
många du då finge ta till hjälp!



Men se, det svåraste av allt, det är att leva ett kristet liv, och det 
vill du genomföra på egen hand utan hjälp. Eller också kanske du aldrig 
försöker, ty du vet på förhand, att det inte går.



De enda, som är inne på en rätt väg, det är jag och de, som håller med mig 
där ute i Chicago. Den församlingen är det rätta, heliga Jerusalem, som är 
nederkommet av himmelen. Och du ska veta detta därav, att andens gåvor, 
som tilldelades de första kristna, de sänker sig också över oss. Ty 
somliga av oss hör Guds röst, och andra profeterar, och andra botar sjuka 
- - -



-Kan du bota sjuka? avbröt Halvor hastigt.



--Ja, sade Hellgum, jag kan bota dem, som tror på mig.



-Det är allt svårt att tro något annat än det, som man har fått lära som 
barn, sade Halvor eftertänksamt.



-Jag vet dock visserligen, Halvor, att du rätt snart ska hj älpa till med 
att bygga upp det nya Jerusalem, sade Hellgum.



Det blev nu tyst. Strax därefter hörde Karin, att Hellgum sade farväl.



Om en stund kom Halvor in till Karin. När han såg henne sitta vid det 
öppna fönstret, sade han:



-Nu har du visst hört allt, vad Hellgum har talat.



-Ja, svarade hustrun.



-Hörde du, att han sa, att han kunde bota den, som tror på honom?



Karin rodnade en smula. Hon hade tyckt bättre om Hellgums lära än om allt 
annat, som hon hade hört denna sommar. Det låg något av sunt praktiskt 
förstånd däri, som tilltalade henne. Detta var gärning och 
verksamhet och ingen känslosamhet, som hon inte förstod sig på. Men hon 
erkände inte detta. Hon ville nu inte ha något mera att göra med präster.



-Inte vill jag ha någon annan tro än far, sade hon.



Ett par veckor efteråt satt Karin åter i storstugan. Hösten var nu kommen, 
vinden brusade utanför huset, och elden sprakade i spisen. Ingen var inne 
i rummet mer än hennes lilla dotter, som var nära årsgammal och nyss hade 
lärt att gå. Barnet satt på golvet vid moderns fötter och lekte.



Bäst Karin satt där, öppnades dörren och en hög, mörk man kom in. Han var 
krushårig, hade vassa ögon och stora, seniga smedhänder. Innan Karin hade 
hört honom säga ett ord, gissade hon, att det var Hellgum.



Karlen hälsade och frågade efter Halvor. Bondhustrun svarade, att mannen 
var rest på en stämma. Han väntades snart åter.



Hellgum satte sig ner. Han höll sig tyst. Då och då kastade han en snabb 
blick på Karin.



-Jag har hört sägas, att ni är sjuk, sade han om en stund.



-Ja, svarade Karin, jag har inte kunnat gå på ett halvt år.



-Jag har tänkt på att komma hit och be för er, sade predikanten.



Karin blev tyst, sänkte ögonlocken och liksom slöt sig inom sig själv.



-Mor Karin har kanske hört, att jag har fått Guds nåd till att bota 
sjuka?



Karin slog upp ögonlocken och gav honom en misstrogen blick.



-Jag får vara tacksam för att ni har tänkt på mig, men det kan nog inte 
bli något av, för jag byter inte lätt om tro, sade hon.



-Det är väl möjligt, att Gud vill hjälpa er ändå, sade karlen, eftersom 
ni alltid har försökt att föra ett rättfärdigt liv.

-Jag är nog inte så i Guds nåd, att han vill hjälpa mig. Det blev 
nu tyst en stund, så frågade Hellgum:



-Har mor Karin någonsin frågat sig varför denna hemsökelse har kommit?



Karin svarade inte, hon tycktes åter stänga sig inne i sig sJ alv.



-Det är något, som säger mig, att Gud har gjort detta, för att hans namn 
ska varda än mer ärat, sade Hellgum.



När Karin hörde detta, blev hon ond. Ett par skarpa, röda fläckar sprungo 
upp på hennes kinder. Det syntes henne mycket förmätet av Hellgum att tro, 
att denna sjukdom hade kommit över henne, för att han skulle få tillfälle 
att göra ett under.



Predikanten reste sig, gick fram till Karin och lade sin hand på hennes 
huvud.



-Vill du, att jag ska be för dig? sade han.



Ögonblickligen kände Karin en ström av liv och hälsa ila genom kroppen, 
men hon var så förolämpad över hans påflugenhet, att hon häftigt skakade 
bort hans hand och lyfte armen, som om hon hade velat slå honom. Ord kunde 
hon inte finna i hastigheten.



Hellgum drog sig tillbaka ner mot dörren.



-Man ska inte visa från sig vad Gud sänder en, sade han.



-Nej, sade Karin, vad Gud sänder en, det far man nog ta emot.



-Jag säger dig, jag, att i dag ska detta hus salighet vederfaras, sade 
karlen.



Karin svarade inte.



-Tänk på mig, då du blir hulpen! sade Hellgum och gick med detsamma ut 
genom dörren.



Karin satt alldeles upprätt i stolen. De röda fläckarna brunno länge på 
kinderna.



"Ska jag nu inte få vara i fred i mitt eget hem!" tänkte hon. "Det är 
besynnerligt, så många det är, som tror sig vara sända av Gud."



Men helt plötsligt såg Karin, att hennes lilla flicka reste sig och 
skyndade fram mot spisen. Den lilla hade just fått syn på elden, som 
brann där. Hon skrek till av glädje, kröp och sprang fram mot den, allt 
vad hon orkade.



Karin ropade henne tillbaka, men barnet lydde inte. Det arbetade för att 
komma upp i spisen, ramlade ner ett par gånger, men nådde äntligen upp på 
spishällen, där elden brann.



-Gud hjälpe mig, Gud hjälpe mig! sade Karin. Hon började ropa högt, 
fastän hon visste, att ingen människa fanns i närheten.



Flickan lutade sig skrattande fram mot elden. Då ramlade ett brinnande 
vedträ ner ur brasan och föll på hennes gula kolt.



Med detsamma stod Karin upprätt på golvet, sprang fram till spisen och 
ryckte till sig barnet.



Inte förrän hon hade fått skaka bort alla gnistor och kol och synat 
flickan och funnit henne oskadad, besinnade hon vad som hade hänt. Att hon 
stod på sina ben, att hon hade gått, att hon kunde gå allt fortfarande!



Karin erfor den största själsskakning, som hon hade känt i sitt liv, och 
på samma gång den största lycka.



Hon kände, att hon stod under Guds särskilda vård och styrelse, och en 
helig Guds man hade han sänt inom hennes dörrar för att hjälpa och hela 
henne.







Under dessa dagar stod Hellgum ofta på den lilla förstubron utanför Stark 
Ingmars stuga och såg neråt nejden. Det där landet han blickade ut över 
blev grannare dag för dag. Hela marken var gul, sch alla lövträd voro 
klart röda eller klart gula. Här och där vajade en hel lövskog, så 
skimrande som ett svallande hav av guld. Överallt i de granskogsklädda 
höjdernas mörker såg man gula stänk, som härrörde från lövträd, vilka hade 
förirrat sig in bland barrträden.



Så, som en ringa grå stuga kan lysa och stråla, när den har fattat eld, så 
flammade detta fattiga svenska landskap upp till en sällspord prakt. Allt 
var så gult och så underbart skinande, som man skulle tänka sig ett 
landskap på solytan.



Men när Hellgum såg detta, tänkte han på att den tid nu snart skulle 
randas, då Gud skulle låta landet stråla av helighet, och då de ord, som 
han hade utsått under sommaren, skulle bära lysande skördar av 
rättfärdighet.



Och se, en afton kom Tims Halvor upp till torpet och bjöd Hellgum och hans 
hustru att komma ner till Ingmarsgården.



Då de trädde in på den stora gårdsplanen, var där mycket städat och fint. 
Alla torra blad under björkarna voro bortsopade, alla verktyg och fordon, 
som eljest brukade belamra gården, voro undanskaffade. "Här måtte visst 
finnas flera främmande", tänkte Anna Lisa. I detsamma öppnade Halvor 
dörren till storstugan.



Det var fullt med folk där inne, alla sutto högtidligt väntande på de 
långa bänkarna, som gingo runtom stugan. Och Hellgum kände igen det bästa 
folket i socknen.



De första han såg voro Ljung Björn Olofsson och hans hustru, Märta 
Ingmarsdotter, samt Kolås Gunnar och hans hustru. Därpå kände han igen 
Krister Larsson och Israel Tomasson med deras hustrur. De hörde också till 
Ingmarsätten. Så lade han märke till Hök Matts Eriksson och hans son 
Gabriel, nämndemans Gunhild och några andra. Det var i allt en tjugu 
personer.



När Hellgum och Anna Lisa hade gått rurit och tagit i hand, sade Tims 
Halvor:



-Vi är här några församlade; som har tänkt på vad Hellgum har sagt oss i 
sommar. De flesta av oss hör till en gammal släkt, som alltid gärna har 
velat gå Guds vägar, och om Hellgum kan hjälpa oss med detta, vill vi 
följa honom.



Nästa dag spreds det ryktet genom socknen, att på Ingmarsgården hade 
blivit stiftad en församling, som påstod sig äga den enda rätta och sanna 
kristendomen.



8 DEN NYA VÄGEN.



Det var nästa vår strax efter snösmältningen. Ingmar och Stark Ingmar hade 
just kommit ner till bygden för att sätta sågen i gång. Hela vintern hade 
de legat uppe i skogen och arbetat med kolning och timmerhuggning, och när 
Ingmar kom ner till slättlandet, tyckte han, att han kände sig som en 
björn, vilken nyss har krupit ut ur idet. Kunde knappt vänja sig vid att 
se solen lysa på den öppna himlen, utan gick och blinkade med ögonen, som 
om de inte tålde ljuset. Han hade det också svårt med bullret från forsen 
och med människorösterna, och han kände riktig pina vid allt larmet, som 
brusade honom om öronen nere vid gården. På samma gång var han oerhört 
glad åt allt detta. Gud ska veta, att han inte visade det i sätt och gång, 
men den våren kände han sig lika ung som de nya skotten på björkarna.



Det kan ingen säga hur väl det smakade honom att sova i bäddad säng och 
att äta ordentligt lagad mat.



Och så att vara hemma hos Karin, som pysslade om honom ömmare än en mor! 
Hon hade låtit sy nya kläder åt honom, och rätt som det var, kom hon ut 
från köket och stack till honom en godbit, som om han hade varit en liten 
pojke.



Och allt det märkliga, som hade hänt, medan han hade gått uppe i skogen! 
Ingmar hade bara hört några obestämda rykten om Hellgums lära. Men att nu 
höra Karin och Halvor tala om hur lyckliga de var och hur de och deras 
vänner sökte hjälpa varandra att gå Guds vägar, det var rent vackert.



-Vi väntar nu säkert, att du går med oss, sade Karin.



Ingmar svarade, att han hade god lust, men först måste han dock betänka 
sig.

-Hela vintern har jag längtat efter att du 
skulle komma och få del i vår salighet, sade systern, för vi lever ej mera 
på jorden, utan i det nya Jerusalem, som är nederkommet av himmelen.



Det var ock en god nyhet för Ingmar, att Hellgum ännu fanns kvar på orten. 
Förra sommaren hade Hellgum ofta kommit ner till sågen för att språka med 
Ingmar, och de hade blivit goda vänner. Ingmar beundrade Hellgum som den 
yppersta man han hade råkat. Aldrig hade han sett någon, som hade varit så 
karlavulen och stortalig och litat så fast på sig själv.



Ibland, då det hade varit mycket brått, hade Hellgum kastat av sig rocken 
och hjälpt till i sågen. Då hade Ingmar blivit häpen. Aldrig förr hade han 
träffat någon, som hade varit så rask att arbeta.



Just nu var Hellgum borta på ett par dagar, men han vantades snart hem 
igen.



-Ja, bara du får tala med Hellgum, går du nog med oss, sade Karin gång på 
gång. Och det trodde Ingmar också, fast han var orolig för att gå med på 
något, som inte fadern hade gillat. Det var väl just far, som lärde oss 
att alltid gå Guds vägar, sade Karin.



Det var så gott och bra alltsammans. Ingmar hade aldrig kunnat tro, att 
det skulle kännas så ljuvligt att åter vara bland människor. Det var 
endast ett han saknade, och det var, att ingen talade om skolmästarns och 
om Gertrud. Det var en stor otur, för Ingmar hade inte råkat Gertrud på 
ett helt år. Men förra sommaren hade han inte behövt sakna nyheter om 
henne. Då hade det knappast gått en dag, utan att någon hade talat om 
Storms.



Den kom sig väl endast av en tillfällighet, den där tystnaden. Men bra 
ängsligt kan det vara, då man känner sig förlägen att fråga, om ingen av 
sig själv faller på att tala om det man helst vill höra.



Men om Ingmar var lycklig och nöjd, så var det en helt annan sak med Stark 
Ingmar. Gubben var butter och tyst och svår att göra till lags.



-Jag tror, att du längtar till skogen, såde Ingmar till honom en 
eftermiddag, när de sutto på var sin stock och åto sin aftonvardssmörgås.



-Ja, det vete Gud, att jag gör, sade gubben. Jag ville helst, att jag 
aldrig hade kommit hem.



-Vad är det, som är galet här hemma? frågade Ingmar.



-Frågar du det! svarade Stark Ingmar. Jag tänkte, att du visste likaväl 
som j ag, att det har gått på tok med Hellgum.



Ingmar svarade, att han tvärtom hade hört, att Hellgum hade blivit en 
storkarl.



-Ja, han har blivit en sådan storkarl, att han har vänt opp och ner på 
hela socken.



Ingmar tänkte på hur märkvärdigt det var, att Stark Ingmar aldrig visade 
spår av kärlek för sin egen släkt. Han brydde sig endast om Ingmarsgården 
och Ingmarssönerna. Nu var det Ingmar, som måste ta svärsonen i försvar.



-Jag tycker, att det är en god lära, sade Ingmar.



-Jaså, det tycker du, sade gubben och såg bistert på honom. Tror du, att 
Stor Ingmar också skulle ha tyckt det?



Ingmar svarade, att fadern nog skulle ha velat vara med om att föra ett 
rättfärdigt liv.



-Du menar väl, att Stor Ingmar skulle ha gått med på att kalla alla för 
djävlar och antikrister, som inte hör till samfundet, och att han skulle 
ha nekat att umgås med gamla vänner, därför att de behöll sin egen tro?



-Inte tror jag, att sådant folk som Hellgum och Halvor och Karin bär sig 
sa åt, sade Ingmar.



-Du kan försöka att sätta dig opp emot dem, så får du höra vad du går 
för.



Ingmar skar stora stycken av smörgåsen och stoppade munnen full med bröd. 
Det var förtretligt, att Stark Ingmar skulle vara i så dåligt humör.



-Håhå jaja, sade gubben om en stund, så kan det gå! Här sitter du, som är 
son till Stor Ingmar, och har ingenting att säga till om. Men min Anna 
Lisa och hennes man, de lever bland storfolket. De bästa i socken krusar 
och bugar för dem, och de går var dag från gästabud till gästabud.

Ingmar bara åt och tuggade. Detta var ingenting att svara på.



Men Stark Ingmar började på nytt.



-Ja, det är en vacker lära, det är visst och sant, därför har också halva 
socken slutit sig till Hellgum. En sådan makt som Hellgums har ingen förr 
haft i den här socken, inte en gång Stor Ingmar. Han skiljer barn från 
föräldrar genom att predika att de, som hör honom till, inte får leva 
bland syndare. Bara Hellgum vinkar, sa går bror från bror och vän från vän 
och fästman från fästmö. Han har haft makt att ställa det så, att det i 
vinter har varit strid och split i varenda gård. Ja, Stor Ingmar skulle 
nog ha varit nöjd med sådant, han! Han skulle nog ha följt Hellgum i allt 
detta! Ja då, det skulle han.



Ingmar såg uppåt och neråt klyftan, där de sutto. Han hade mest lust att 
springa sin väg. Han förstod, att Stark Ingmar överdrev, men detta 
förstörde i alla fall humöret för honom.



-Jaha, sade gubben, jag ska inte neka till att det är märkvärdigt, det 
Hellgum gör: hur han förmår de sina att hålla tillsammans och hur han får 
dem, som inte förut har velat veta av varandra, att vara vänner. Och hur 
han tar av den rike och ger till den fattige, och hur han kan få dem att 
vaka över varandras leverne. Jag tycker ju bara, att det är synd om de 
andra, som blir kallade djävulens barn och inte får vara med om leken. Men 
det tycker förstås inte du.



Ingmar var led åt att höra gubben tala illa om Hellgum.



-Så fredligt, som det har varit förr i den här socken! sade Stark Ingmar. 
Men det är allt förbi nu. På Stor Ingmars tid var här en sadan 
sammanhållning, att det hette, att här fanns det vänsällaste folket i 
Dalom. Men nu står här änglar mot djävlar och får mot getter.



"Om vi nu bara kunde få sågen i gång", tänkte Ingmar, "så jag sluppe detta 
talandet."



-Det dröjer nog inte länge, förrän det blir slut mellan dig och mig, 
fortfor Stark Ingmar. Går du över till de där andra, så lär de inte 
tillåta dig att umgås med mig.

Ingmar svor till och reste sig.



-Ja, om du håller på att prata på det här sättet, kan det väl hända, att 
det går så, sade han. Jag tycker du borde veta, att det inte kan gagna dig 
att reta opp mig mot de mina och mot Hellgum, som är den yppersta man jag 
har råkat.



Härmed fick Ingmar gubben att tiga. Om en stund gick Stark Ingmar från 
arbetet. Han ville gå ner till kyrkbyn och tala med sin vän korpral Fält. 
Han hade inte samspråkat med någon klok människa på långan tid, sade han.



Ingmar var glad, att han gick. Det är visst alltid så, då man har varit 
länge borta, att man intet obehagligt vill höra, utan bara önskar, att 
allt ska vara ljuvligt och lätt och fröjderikt omkring en.



Nästa dag kom Ingmar till sågen klockan fem på morgonen. Stark Ingmar var 
där före honom.



-I dag får du raka Hellgum, sade gubben. Han och Anna Lisa kom sent i går 
kväll. Jag tror, att de har skyndat hem från de stora gästabuden för att 
omvända dig.



-Jaså, du börjar nu igen, sade Ingmar. Gubbens tal hade ljudit för hans 
öron hela natten. Han kunde inte låta bli att grubbla över vem som hade 
rätt. Men nu ville han inte höra mera ont om sina närmaste.



Stark Ingmar var tyst en stund, så började han småskratta.



-Vad skrattar du nu åt? sade Ingmar. Han stod just och skulle dra från 
dammluckan för att sätta sågen i gång.



-A, det är åt skolmästarns Gertrud.



-Vad är det med henne?



-Jo, de sa i går där nere i byn, att hon var den enda, som hade någon 
makt över Hellgum.



-Vad har Gertrud att göra med Hellgum?



Ingmar drog inte upp dammluckan, för om sågen hade kommit i gång, skulle 
han ingenting ha kunnat höra. Gubben såg prövande på honom. Ingmar log en 
smula.



-Du vet nog att ställa det så, att du får det, som du vill, sade han.



-Det var den där tokan, Gunhild, nämndeman Lars Clementssons dotter.

-Inte är hon tokig, inföll Ingmar.



-Du får kalla det hur du vill, men det var så, att hon var med här på 
Ingmarsgården, när denna sekten stiftades. Så snart hon kom hem, sa hon 
till föräldrarna, att hon hade antagit den enda rätta läran och att hon 
måste flytta från dem och bo på Ingmarsgården. Föräldrarna frågade förstas 
varför hon ville flytta. Jo, därför att hon skulle kunna föra ett 
rättfärdigt liv.



De sa, att det kunde hon väl också göra hos dem. - Det kunde ingen, om 
han inte fick leva bland dem, som var av samma tro.-Skulle då alla flytta 
till Ingmarsgården? frågade nämndeman. -Nej, det var bara hon. De andra 
hade sanna kristna i sina hem.



Nämndeman är ju en snäll karl, och både han och hustrun sökte att tala 
Gunhild till rätta med godo, men flickan höll i med sitt och retade opp 
nämndemannen så, att han till sist stängde in henne i lillrummet och sa 
henne, att hon skulle stanna där, tills denna galenskap hade givit med 
sig.



-Jag tänkte du skulle tala om Gertrud, inföll Ingmar.



-Jag kommer väl till Gertrud, jag, om du har tålamod. Jag kan säga nu 
först som sist, att nästa dag, då Gertrud och mor Storm satt och spann i 
köket, kom nämndemansmor in till dem. De blev skrämda, när de såg henne. 
Nämndemansmor, som alltid ser så glad ut, var alldeles förgråten.- "Vad 
är det, vad star på, och varför ser ni så ledsen ut?" Då svarade 
nämndemansmor: "Man kan väl inte se bättre ut, när man har mistat sitt 
käraste."



Jag önskar, att jag kunde slå dem, sade gubben.



-Vilka? frågade Ingmar.



-A, Hellgum och Anna Lisa, sade Stark Ingmar, de hade varit hos 
nämndemans under natten och rövat bort Gunhild.



Nu gav Ingmar till ett utrop.



-Ja, sannerligen tror jag inte det är en rövare, som Anna Lisa har blivit 
gift med! sade gubben.



Mitt i natten kom de och knackade på fönstret i lillrummet och frågade 
Gunhild varför hon inte hade flyttat till Ingmarsgården. Hon talade 
om, att föräldrarna hade stängt in henne.-Det hade djävulen förmått dem 
till, sa då Hellgum.



Allt detta låg föräldrarna och hörde.



-Hörde de det?



-Ja, de låg i nästa rum, och dörren stod på glänt, de hörde allt, vad 
Hellgum sa för att locka dottern.



-Men de kunde ju ha kört bort honom.



-Nej, de tyckte, att Gunhild skulle välja själv, de kunde ju aldrig tro, 
att hon skulle vilja gå, så goda, som de hade varit mot henne. De låg och 
väntade, att hon skulle säga, att hon aldrig ville gå ifrån sina gamla 
föräldrar.



-Men gick hon då?



-Ja, Hellgum gav sig inte, förrän hon följde med honom. Och då nämndemans 
hörde, att hon inte kunde motstå honom, så lät de henne gå. Det är 
somliga, som är på det sättet.



Men på morgonen ångrade modern sig och bad mannen, att han skulle fara opp 
till Ingmarsgården och föra hem dottern. "Nej", sa han, "aldrig hämtar jag 
henne, och aldrig vill jag se henne, om hon inte kommer tillbaka 
självmant."



Då hade nämndemansmor skyndat till skolhuset för att be Gertrud gå och 
tala med Gunhild.



-Gick så Gertrud?



-Ja, hon gick, och hon talade med Gunhild, men Gunhild brydde sig inte om 
vad hon sa.



-Jag har inte sett Gunhild där hemma, sade Ingmar eftertänksamt.



-Nej, nu har hon flyttat tillbaka till föräldrarna.



Det tillgick så, att när Gertrud kom ut från Gunhild, fick hon se Hellgum. 
"Se, där står den, som är vållande till all denna olycka", tänkte hon. Hon 
gick rätt på honom och började gräla. Hon hade inte varit rädd för att slå 
honom.



-Gertrud kan tala, hon, sade Ingmar beundrande.



-Hon sa till Hellgum, att han bar sig åt som en hednisk stridsman och 
inte som en lärare i kristendom, när han så där 
kom och rövade en jungfru från hennes hem mitt i natten.



-Vad sa då Hellgum?



-Han stod tyst och hörde på en stund, så sa han saktmodigt, att hon hade 
rätt och att han hade varit för häftig. Och så på eftermiddagen förde han 
hem Gunhild till föräldrarna och gjorde allt gott igen.



När Stark Ingmar slutade, såg Ingmar upp och smålog.



-Gertrud är duktig, hon, sade han, och Hellgum är ock en storkarl, fastän 
han är vild av sig.



-Jaså, du tar det på det sättet, sade gubben. Jag tänkte du skulle undra 
över varför Hellgum var så eftergiven mot Gertrud.



Till detta teg Ingmar.



Stark Ingmar var också tyst en stund, så började han på nytt.



-Det var många i kyrkbyn, som frågade efter dig. De ville veta på vilken 
sida du ämnade ställa dig.



-Det gör väl detsamma vart jag hör.



-lag ska säga dig en sak, sade gubben, i den här socken är de vana vid 
att någon ska styra och ställa för dem. Men nu är Stor Ingmar borta, och 
skolmästarn har förlorat sin makt, och kyrkoherden har aldrig haft någon 
duglighet att regera. Därför följer de nu Hellgum, så länge som du håller 
dig undan.



Ingmar lät händerna sjunka, han såg utpinad ut.



-Men jag vet ju inte vem som har rätt.



-Folk väntar nog, att du ska befria dem från Hellgum. Du kan tro, att vi 
har sluppit mycket ont, som inte har varit hemma i vinter. Det var nog 
svårast i början, innan människorna vande sig vid denna omvändelsesjukan 
och vid att bli kallade djävlar och helveteshundar. Och allra värst var 
det, när de omvända barnen också började predika.



-Jaså, barnen predikade även, sade Ingmar misstroget.



-Ja, Hellgum hade talat vid dem om att de skulle tjäna Gud i stället för 
att leka, och så tog de sig för att omvända de vuxna. De låg på lur och 
föll över dem, som kom gående framåt vägen. Och så ljöd det en om öronen: 
"Ska du inte börja striden mot djävulen? Ska du fortfara att leva i 
synden ?"



Ingmar satt och stred emot, allt vad han kunde. Han ville inte tro vad 
Stark Ingmar berättade.



-Nu kommer du visst med sådant, som den där Fält har slagit i dig, sade 
han.



-Det var just detta, som jag ville tala om för dig, sade Stark Ingmar. 
Det är slut med Fält också. Ja, när jag tänker på att allt detta har 
utgått från Ingmarsgården, så tycker jag knappt, att jag kan se folk i 
ögonen.



-Har de gjort Fält något orätt? frågade Ingmar.



, det var de där barnen. En kväll, när de inte hade annat att göra, föll 
det dem in, att de skulle gå till Fält och omvanda honom. De hade ju 
förstas hört, att Fält var en så stor syndare.



-Men förr i världen var alla barn så rädda för Fält som för trollen, sade 
Ingmar.



-Ja, de var rädda, de här med, men de hade väl tänkt ut, att de skulle 
göra en riktig hjältegärning.



De kom in till Fält en kväll, då han satt i kojan och kokade gröt åt sig. 
När de öppnade dörren och sag Fält sitta där med sina borstiga mustascher, 
sin kluvna näsa och stirrande i elden med det enda ögat, blev de rädda 
allihop, och ett par av de minsta sprang sin väg. Men en tio, tolv stycken 
kom in och la sig på knä på golvet runtom gubben och började sjunga och 
bedja.



-Men körde han inte ut dem? frågade Ingmar.



-Hade han bara gjort det! sade Stark Ingmar. Jag förstår inte vad som kom 
åt honom. Hade väl suttit och tänkt på, stackare, att han var övergiven 
och ensam på ålderdomen. Och så var det väl detta, att det var barn, som 
hade kommit. Det hade nog gått honom till sinnes, att de alltid hade varit 
rädda för honom. Och när han sag alla de uppåtvända ögonen fulla av blanka 
tårar, så tog det makten ifrån honom.



Barnen väntade bara, att han skulle rusa opp och slå efter dem. De sjöng 
och bad, men de var färdiga att ge sig av, så snart han rörde på sig.

Då var det ett par av dem, som såg, att det började rycka i ansiktet 
på Fält. "Nu kommer det, nu kommer det", tänkte de och reste sig opp för 
att fly. Men gubben klippte med ögat, och så kom en tår rullande. Då 
ropade barnen halleluja, och nu är det, som sagt, slut med Fält. Han gör 
inget annat än springer på möten och fastar och ber och hör Guds röst.



-Jag kan då inte se, att det där var någon olycka, sade Ingmar. Fält höll 
ju på att supa ihjäl sig.



-Nej, du har sa många vänner att mista, du, så att sådant gör dig 
ingenting. Du skulle väl också ha önskat, att barnen hade kunnat omvända 
skolmästarn.



-Aldrig kan jag tro, att barnstackarna har vågat sig på Storm, sade 
Ingmar. Han blev andlös av förvåning. Det måtte ändå vara sant, som Stark 
Ingmar sade, att socknen var vänd upp och ner.



-Å jo, det gjorde de visst, de kom in en tjugu stycken i skolsalen en 
kväll, då Storm satt och skrev i sina böcker, och började predika för 
honom.



-Vad gjorde då Storm? sade Ingmar. Han kunde inte hjälpa, att han började 
skratta.



-Han blev så förbluffad till en början, att han ingenting kunde säga 
eller göra. Men det var så, att Hellgum hade kommit in i köket ett par 
ögonblick förut för att tala med Gertrud.



-Var Hellgum hos Gertrud?



-Ja, Hellgum och Gertrud hade blivit goda vänner, alltsedan han rättade 
sig efter henne, då med Gunhild.



När Gertrud hörde bullret i skolsalen, sa hon till Hellgum: "Nu kommer ni 
just lagom, Hellgum, för att få se något nytt. Hädanefter lär det ju bli 
så, att skolbarnen kommer att hålla skola för skolmästarn." Då skrattade 
Hellgum. Han förstod väl, att detta var rent galet. Han körde genast ut 
barnen, och så blev det slut med det ofoget.



Ingmar märkte, att Stark Ingmar, i detsamma han sade detta, betraktade 
honom på ett särskilt sätt. Det var, som när en jägare står och ser på en 
fälld björn och undrar på om han ska behöva ge honom än ett skott.

-Jag vet inte vad du väntar av mig, sade Ingmar.



-Vad ska jag vänta av dig, du är ju bara en pojke. Du äger ju ingenting 
heller. Du har bara två tomma händer att komma med.



-Jag tror rentav du vill, att jag ska slå ihjäl Hellgum?



-De sa där nere i kyrkbyn, att allt vore hjälpt, om du kunde förmå 
Hellgum att resa sin väg.



-Det har man väl alltid sett, att det blir brytning och strid, när det 
kommer en ny lära, sade Ingmar.



-Det vore i alla fall ett gott sätt för dig att visa folk vad du duger 
till, sade Stark Ingmar envist.



Ingmar vände sig från gubben och satte sågen i gång. Han hade nu framför 
allt gärna velat fråga hur det hade gått med Gertrud och om hon redan hade 
slutit sig till Hellgumianerna, men han var för stolt att röja sin oro.



Klockan åtta gick Ingmar hem till gården för att äta frukost. Som vanligt 
var det mycket god mat framsatt för honom, och Halvor och Karin voro 
synnerligen blida. Så snart Ingmar såg dem, tyckte han, att han inte kunde 
tro ett ord av allt Stark Ingmars prat. Han blev lätt om hjärtat än en 
gång och viss om att gubben hade överdrivit.



Men snart kom oron för Gertrud tillbaka så stark, att han inte kunde äta.



-Har du inte varit nere hos skolmästarns på sista tiden, Karin? frågade 
han plötsligen.



-Nej, svarade Karin raskt. Inte vill jag umgås med så ogudaktigt folk.



Ingmar teg länge, för detta var ett svar att tänka på. Var det nu rätt att 
tiga eller tala? Om han talade, skulle han komma i strid med hemfolket, 
men han ville heller inte, att någon skulle tro, att han höll med om det, 
som var orätt.



--Aldrig har jag märkt något ogudaktigt hos skolmästarns, sade han, och 
jag har dock bott där i fyra år.



Karin tänkte nu nästan detsamma som Ingmar nyss, undrade om hon skulle 
vara tyst eller tala. Men hon måste ju hålla sig till sanningen, även om 
det skulle gå Ingmar till hjärtat, och därför sade hon, att när 
människorna inte ville följa Guds kallelse, måste man ju tro, att de 
voro ogudaktiga.



Halvor föll nu in:



-Det är ju obegripligt viktigt med barnen och vad de får för uppfostran.



-Storm har uppfostrat hela socken och dig med, Halvor.



-Men han har då inte lärt oss att föra ett rätt leverne, sade Karin.



-Det tänker jag du, Karin, alltid har försökt.



-Jag ska säga dig, Ingmar, hur det är att leva efter den gamla läran. Det 
är som att gå på en rund stock: ena stunden står man, och andra stunden 
faller man. Men om jag låter mina medkristna ta mig i händerna och stödja 
mig, så kan jag gå rättfärdighetens smala väg utan att falla.



-Ja, sade Ingmar, men då är det ingen konst heller.



-Svårt är det ändå, men det är inte längre omöjligt.



--Men hur var det nu med skolmästarns? frågade Ingmar.



-Jo, de, som hörde oss till, tog barnen ur skolan. Vi vill inte, att 
barnen ska höra något av den gamla läran.



-Men vad sa då skolmästarn?



-Han sa, att det var lag, att barnen skulle gå i skolan.



-Jag tänker så med, jag.



--Så sände han fjärdingsman till Israel Tomassons och till Krister 
Larssons och hämtade barnen.



-Och nu är ni ovänner med Storms?



-Vi håller oss bara till varandra, vi.



--Ni är nog ovänner med alla människor.



-Vi håller oss fjärran från dem, som bara vill locka till synd.



Ju längre de tre talade samman, dess mer sänkte de rösterna. De voro alla 
mycket ängsliga för varje ord, som fålldes. Det syntes dem, att samtalet 
tog en bedrövlig rikt



ning.



-Men från Gertrud kan jag hälsa dig, sade Karin. Hon försökte att slå an 
en gladare ton. Hellgum har talat mycket med henne i vinter, han säger, 
att hon nu i afton vill sluta sig till oss.

Ingmars läpp började darra. Det var, som hade han gatt och väntat 
hela dagen på att bli skjuten, och nu kom skottet. Nu for kulan in i 
kroppen på honom.



Jaså, hon vill nu till er, sade han med nästan ohörbar röst. Det sker 
mycket här nere, medan man går i skogsmörkret.



Ingmar tvckte sig förstå, att Hellgum hela tiden hade försökt att ställa 
sig in med Gertrud och lagt snaror för att fånga henne.



-Men vad ska det nu bli med mig? frågade Ingmar plötsligt. Det var något 
underligt hjälplöst i tonen.



-Du ska följa oss i vår tro, sade Halvor raskt. Hellgum är nu kommen, och 
får du bara tala med honom, så blir du snart omvänd.



-Det kan hända, att jag inte vill låta omvända mig, sade Ingmar.



Halvor och Karin blevo dödstysta.



--Det kan hända, att jag inte vill ha någon annan tro än min far, 
upprepade Ingmar.



-Du ska ingenting säga, förrän du har talat med Hellgum, sade Karin.



-Men om jag inte går över till er, så vill ni väl inte ha mig under ert 
tak? sade Ingmar och reste sig från stolen.



När de inte svarade, tyckte Ingmar, att allt brast för honom på en gång, 
men därvid rätade han upp sig och såg modigare ut. "Det är bäst att få 
klarhet i detta nu på en gång", tänkte han.



-Jag vill nu höra hur det ska gå med sågen, fortfor Ingmar.



Halvor och Karin sågo på varandra, båda voro rädda för att säga något.



-Du ska komma ihåg, Ingmar, att det är ingen i världen vi tycker mera om 
än dig, sade Halvor.



-Ja, men hur ska det bli med sågen? frågade Ingmar envist.



-Först och främst ska du såga färdigt allt ditt timmer, Ingmar.

Då Halvor svarade så undvikande, började Ingmar 
förstå sammanhanget.



-Kanske Hellgum sedan ska arrendera sågen!



Halvor och Karin voro alldeles förvirrade av Ingmars häftighet. Alltsedan 
han hade fått höra det där om Gertrud, hade det inte varit möjligt att 
komma till rätta med honom.



-Låt nu Hellgum tala vid dig! sade Karin lugnande.



-Han ska nog få tala vid mig, men det vore bra för mig att få veta vad 
jag har att rätta mig efter.



-Nog vet du, att vi vill dig väl.



-Men Hellgum ska arrendera sågen, sade Ingmar.



-Vi behöver allt ett passande arbete åt Hellgum, så att han kan stanna 
här i hemlandet. Vi har tänkt, att han och du kunde bli bolagsmän, om du 
komme till den rätta tron. Hellgum är en god arbetare.



-Jag vet inte när du, Halvor, blev rädd för att tala rent ut, sade 
Ingmar. Jag ville ju bara veta om Hellgum skulle ha sågen.



-Han ska ha den, om du står Gud emot, sade Halvor.



-Tack ska du ha, Halvor, nu vet jag hur gott det vore för mig att gå över 
till er tro.



-Du vet nog, att det inte var menat på det viset, sade Karin.



-Jag förstår nog vad som är meningen, sade Ingmar, både Gertrud och sågen 
och det här gamla hemmet går förlorade för mig, om jag inte går över till 
er.



Ingmar gick raskt ur rummet. Han vågade inte stanna kvar där inne.



När han kom ut på gården, tänkte han på nytt: "Det är bäst, att detta får 
ett slut. Det är bäst, att jag får veta vad jag har att rätta mig efter."



Han började med långa steg vandra ner till skolhuset.



När Ingmar öppnade grinden till skolsns trädgård, föll en lätt regnskur, 
ett riktigt ljumt och fint vårregn. I den vackra trädgården hade allt börj 
at knoppas och växa. Marken grönskade så hastigt, att man tyckte sig se 
hur gräset stack upp. Gertrud stod ute på trappan och såg på vårregnet, 
och två stora häggar, som voro fulla av utsprickande blad, sträckte 
sina grenar fram över henne.



Ingmar blev stående stilla i förvåning över att allt var så lj uvligt och 
fridfullt här nere. Än en gång mildrades den upphetsning, vari han befann 
sig. Gertrud hade inte ännu sett honom, han stängde grinden sakta och gick 
fram emot henne.



Men när Ingmar kom närmare, stannade han än en gång och såg häpen på 
Gertrud. När han skildes från henne, var hon inte stort mer än ett barn, 
men på detta enda år, som han inte hade sett henne, hade hon blivit en 
stolt, högvuxen jungfru. Gertrud var nu lång och smärt och fullt utbildad. 
Huvudet satt vackert på den fina halsen, hyn var dunvit och övergick 
fagert till friskt rött på kinderna. Ögonen hade blivit djupa och 
längtande, och uttrycket i hela ansiktet hade från att vara lekfullt och 
muntert övergått till allvar och mild trånad.



När Ingmar såg Gertrud sådan, kände han sitt hjärta fyllas av en stor 
Ijuvhet, det blev stilla och högtidligt inom honom, som om det hade varit 
en stor helgdag. Det var så vackert, det, som han kände, att han hade 
velat falla på knä och tacka Gud.



Men när Gertrud såg Ingmar, lade sig en plötslig stelhet över hennes drag, 
och ögonbrynen drogo sig samman, så att det mittemellan dem uppkom en 
liten grund rynka.



Ingmars tankar gingo den dagen snabbare än vanligt. Han såg genast, att 
Gertrud inte tyckte om, att han kom, och det skar igenom honom som ett 
skarpt hugg. "De vill ta henne ifran dig", tänkte han. "De har redan tagit 
henne ifrån dig."



Helgdagsfriden var borta, och den förra upphetsningen och oron kom 
tillbaka. Utan all inledning frågade han Gertrud om det var sant, att hon 
ämnade sluta sig till Hellgum och hans anhängare. Gertrud svarade, att det 
var så. Ingmar frågade om hon hade betänkt, att Hellgumianerna inte skulle 
tillåta henne att umgås med andra än liktänkande. Gertrud svarade stilla, 
att hon hade betänkt detta.



-Har du fått lov av din far och mor? frågade Ingmar.

-Nej, svarade Gertrud, de vet ännu ingenting.



-Men, Gertrud...



-Tyst, Ingmar, jag måste göra det för att få ro. Gud tvingar mig.



-Å, for Ingmar ut, det är inte Gud. utan det är...



Gertrud vände sig häftigt mot honom. Ingmar sade då endast:



-Jag vil] säga dig" att ja;, aldrig kommer att sluta mig till 
Hellgumianerna. Går du över till dem, så är vi skilda för allan tid.



Gertrud såg sådan ut, som visste hon inte vad detta angick henne.



-Gör det inte, Gertrud! bad Ingmar.



-Du ska inte tro, att jag handlar i lättsinne. Jag har noga betänkt mig.



-Du ska allt tänka än en gång.



Gertrud vände sig otåligt bort från honom.



-Du ska också tänka på saken för Hellgums skull, sade Ingmar i stigande 
vrede och grep Gertrud om armen för att hålla fast henne. Gertrud skakade 
bort hans hand.



-Är du från dina sinnen, du Ingmar?



-Ja, svarade Ingmar, jag blir galen av allt detta, som Hellgum ställer 
till. Det måste ha ett slut.



-Vad måste ha ett slut?



-Det ska du få veta en annan gång.



Gertrud ryckte på axlarna.



-Farväl nu, Gertrud, sade Ingmar, och kom ihåg, att jag säger dig, att 
aldrig kommer du in bland Hellgumianerna!



-Vad tänker du ta dig till, Ingmar? frågade flickan. Hon började bli 
orolig.



-Farväl, Gertrud, och tänk på vad jag har sagt! ropade Ingmar. Han var 
redan nere på sandgången.



Ingmar vände nu tillbaka hemåt. "Om jag vore så klok som min far!" tänkte 
han under vägen. "Om jag hade sådan makt som Stor Ingmar! Vad ska jag ta 
mig till? Jag förlorar allt, vad jag håller av, och jag ser ingen utväg."



Det enda han säkert visste var, att om all denna olycka komme över 
honom, skulle inte Hellgum slippa undan helskinnad.



Ingmar gick fram till Stark Ingmars stuga för att råka Hellgum. När han 
stod utanför dörren, hörde han röster tala ivrigt och högt. Det tycktes 
vara flera främmande inne i stugan, och Ingmar vände genast. När han gick, 
hörde han en karl säga med vredgad röst:



-Vi är tre bröder, som har vandrat en lång väg för att ställa dig till 
ansvar, Johan Hellgum, för vår yngsta bror, som for två år sedan reste ut 
till Amerika. Där kom han att ingå i din församling, och i dessa dagar har 
vi fått brev om att han har blivit tokig av att grubbla över din lära.



Ingmar skyndade bort. Det var nog flera än han, som hade att klaga på 
Hellgum, och där stodo de alla lika hjälplösa.



Ingmar gick ner till sågen. Stark Ingmar hade redan satt den i gång. 
Mittunder det att sågen gnisslade och forsen larmade, tyckte sig Ingmar 
höra ett skrik. Han lyddes dock inte vidare efter det. Han hade inte sinne 
för annat än det starka hat han kände mot Hellgum. Han gick och räknade 
upp för sig allt, vad Hellgum hade berövat honom, både Gertrud och Karin 
och sågen och hemmet.



Än en gång tyckte han sig höra ett skrik. Det föll honom in, att det hade 
kommit till strid mellan Hellgum och de främmande. "Det vore ingen olycka, 
om de sloge honom död och fördärvad", tänkte han.



Då hördes ett högt rop på hjälp, och Ingmar började springa uppfor 
branten.



Ju närmare han kom, desto tydligare hörde han Hellgums nödrop, och när han 
var framme vid stugan, tyckte han, att marken skakade under stridsbullret.



Ingmar öppnade alltid en dörr mycket stilla och försiktigt, och denna gång 
gjorde han det dubbelt varligt. Han kom inglidande med stor försagdhet. 
Där inne stod Hellgum uppe vid ena väggen och värjde sig med en kort yxa. 
De tre främmande, som alla voro starka och resliga karlar, anföllo honom 
med vedträn, som de svängde likt klubbor. Bössor hade de inte med sig, 
därav kunde man se, att de endast hade kommit för att ge Hellgum ett gott 
kok stryk, men då han hade försvarat sig mot dem, hade mordlusten 
kommit över dem, så att nu var det Hellgums liv det gällde.



De sågo knappt åt Ingmar; det var ju bara en lång, drumlig pojke, som hade 
kommit in i stugan.



En stund stod Ingmar stilla och såg på. Han tyckte det var, som när man 
drömmer, då det, som man mest önskar, visar sig för ens blickar, utan att 
man begriper varifrån det har kommit. Då och då uppgav Hellgum ett rop på 
hjälp. "Inte kan du tro, att jag är så dum, att jag bistår dig", tänkte 
Ingmar.



En av karlarna lyckades träffa Hellgum i huvudet med sådan kraft, att 
denne släppte yxan och föll. De andra slängde då bort vedträna, ryckte 
fram knivarna och kastade sig över Hellgum. Men då kom en snabb tanke över 
Ingmar. Det var ett gammalt ord om folket i hans släkt, att var och en av 
dem en gång i livet måste begå något nesligt eller orätt. Var det nu hans 
tur?



På en gång kände en av angriparna, att ett par armar omfattade honom 
bakifrån, lyfte honom och vräkte honom ut ur stugan. Den andre hann knappt 
tänka på att resa sig, förrän det gick honom på samma sätt, och den 
tredje, som hann att komma upp, fick en stöt, så att han for baklänges ut 
till de andra.



När de alla voro utvräkta, gick Ingmar och ställde sig i dörren.



-Vill ni inte komma igen än en gang? sade han och skrattade. Han skulle 
inte ha haft något emot att de hade anfallit honom. Det var roligt att så 
där få göra bruk av hela sin styrka.



De tre bröderna syntes också hågade att förnya kampen. Då ropade en av 
dem, att de måste fly. Han såg en människa skymta på stigen bakom alarna.



Men de voro rasande över att de inte hade kommit åt Hellgum, och just som 
de vände sig för att gå, sprang en av dem tillbaka, for upp på Ingmar och 
högg honom i nacken med kniven.



-Där har du för att du blandar dig i våra affärer! ropade han.

Ingmar signade ner, och bonden sprang sin väg hånskrattande.



Ett par minuter därefter stod Karin i stugan. Hon fann Ingmar sittande på 
tröskeln med ett sår i nacken. Inne i stugan såg hon Hellgum. Han hade 
rest sig på nytt och stod stödd mot väggen. Han höll ännu yxan i handen. 
Ansiktet var översköljt av blod.



Karin hade inte sett flyktingarna. Hon trodde, att det var Ingmar, som 
hade anfallit Hellgum och sårat honom.



Karin blev så förfärad, att benen darrade. "Nej, det är inte möjligt", 
tänkte hon, "inte kan någon av vår släkt bli en mördare." I samma stund 
kom hon ihåg sin mors historia.



-Det är därifrån det kommer, mumlade hon.



Karin skyndade förbi Ingmar och fram till Hellgum.



-Nej, nej, Ingmar först! ropade Hellgum.



-Man får väl inte ta dråparen före hans offer, sade Karin.



-Ingmar först, Ingmar först! ropade Hellgum. Han var i sådan upphetsning, 
att han svängde yxan emot henne. Det är ju han, som har slagit mördarna 
och frälst mitt liv.



När Karin äntligen förstod sammanhanget och vände sig mot Ingmar, hade 
denne rest sig upp och gått ut. Karin såg honom stappla bort över 
gårdsplanen.



Nu sprang Karin efter honom.



-Ingmar, Ingmar! ropade hon.



Ingmar fortsatte att gå utan att ens så mycket som vända sig om.



Karin hann honom utan stor möda. Hon lade handen på hans arm.



-Stanna, Ingmar, så att jag får förbinda dig!



Ingmar ryckte sig lös och gick vidare. Han gick framåt alldeles som en 
blind utan att följa väg eller stig. Blod ur såret hade silat sig fram 
under hans kläder, det flöt ner i ena skon och fyllde den. För varje steg 
han tog pressades blod ut ur skon och lämnade ett rött spår på marken.



Karin följde honom, vridande händerna.



-Stanna, Ingmar, stanna, Ingmar! Vart ska du gå? Stanna, Ingmar!

Ingmar vandrade vidare rätt inåt skogen, där 
ingen människa fanns, som kunde bistå honom.



Karin hade sina ögon fästa på hans sko, som var full av blod. För varje 
ögonblick blevo fotspåren allt rödare och rödare.



"Nu går han inåt skogen för att lägga sig ner och förblöda", tänkte Karin.



-Gud välsigne dig, Ingmar, för att du hjälpte Hellgum! sade Karin med 
blid röst. Det ville mannamod till och mannakraft också.



Ingmar vandrade vidare utan att höra på henne.



Karin skyndade förbi honom och ställde sig i hans väg. Han vek åt sidan 
utan att lyfta ögonen mot henne. Han endast mumlade:



-Gå och hjälp Hellgum!



-Jag ska säga dig, Ingmar, att Halvor och jag var mycket ledsna över det, 
som vi kom att tala om i morse. Jag var på väg till Hellgum nu för att 
säga honom, att hur det än gick, skulle du behålla sågen.



-Ja, nu får du ge den till Hellgum, kom det från Ingmar.



Han gick på, stupade över stock och sten, men gick och gick.



Karin följde efter och sökte beveka honom.



-Du får väl förlåta, att jag tog miste ett ögonblick och trodde, att du 
hade slagits med Hellgum. Det var inte lätt att tro annat.



-Du hade allt lätt att tro om din bror, att han var en mördare, sade 
Ingmar utan att vända ansiktet mot henne.



Han vandrade vidare utan uppehåll. När gräset, som hade trampats ner under 
hans fötter, åter reste sig, droppade det blod från stråen.



När Karin hörde Ingmar så ofta nämna Hellgum, blev det först riktigt klart 
för henne hur han hatade honom. På samma gång gick det upp för henne hur 
stort det var, det som Ingmar hade gjort.



-Du blir nu mycket berömd och ryktbar för detta, som du har gjort i dag, 
Ingmar, sade hon. Du vill väl inte dö från en så stor berömmelse?

Hon hörde Ingmar hånskrntta där han gick. Han vände emot henne ett 
blekt, förstört ansikte.



-Kan du inte gå hem nu, Karin? Jag vet nog vem du helst ville hjälpa.



Hans gång blev alltmera stapplande, och det syntes nu en sammanhängande 
strimma av blod på marken, där han hade gått fram.



Allt det strömmande blodet gjorde Karin utom sig. Det var nog så, att den 
stora kärlek hon alltid hade hyst för Ingmar blossade upp med ny styrka, 
liksom hade den fått näring av den röda blodstrimman. Och nu var hon stolt 
över Ingmar också, tyckte, att han var en god gren på det gamla ädla 
trädet.



-Ingmar, sade Karin, jag tycker, att du illa kan stå till svars inför Gud 
och människor, om du spiller diet liv på detta sätt. Och det må du veta, 
att om jag kan göra något, som kan ge dig lust att leva, så behöver du 
bara säga ifrån.



Ingmar stannade, han fattade om en trädstam för att kunna bli stående. Hon 
hörde, att han skrattade misstroget, därpå sade han:



-Kanske du vill sända Hellgum tillbaka till Amerika?



Karin stod och såg på blodpölen, som samlade sig omkring Ingmars vänstra 
fot. Ilon försökte betänka och förstå vad det var brodern fordrade. Det 
var visst något sådant, som att hon skulle träda ut ur den sköna himmelens 
lustgård, där hon hade levat hela vintern, och åter börja leva i den 
fattiga och eländiga syndene värld, som hon hade lämnat.



Ingmar vände sig helt om. Hans ansikte var gulblekt, skinnet smet fast 
efter benen vid tinningarna, och näsan var som på en död. Men den stora 
underläppen sköt fram myndigare än någonsin förr, och det sträva draget 
kring munnen framträdde mycket skarpt. Det var inte troligt, att han 
skulle ge efter i sin fordran.



-Jag tror inte, att Hellgum och jag kan leva samman i den här socken, 
sade Ingmar, men jag ser allt, att det blir jag, som får vika för honom.



-Nej, sade nu Karin raskt, får jag bara sköta om dig, så att du 
blir vid liv, så lovar jag dig att ställa om så, att Hellgum reser.



"Gud kan nog finna en annan hjälpare för oss", tänkte Karin, på samma gång 
hon sade detta, "men jag kan inte se mig bättre utväg än att lyda Ingmar."



Ingmar hade blivit förbunden och omskött. Såret var inte farligt, han 
skulle endast hålla sig stilla i några dagar. Han låg nerbäddad i en säng 
i övervåningen, och Karin satt vid hans sida.



Hela dagen låg Ingmar och yrade. Han gick igenom allt det, som hade hänt 
honom under dagen. Karin kom snart underfund med att det inte bara var 
Hellgum och sågen, som hade vållat honom bekymmer.



På kvällen var han redig och lugn. Då sade Karin till honom:



-Här är en, som vill tala med dig.



Ingmar svarade, att han var för trött att tala med någon.



-Jag menar, att detta ska göra dig gott, sade Karin.



Snart därpå kom Gertrud in till Ingmar. Hon såg mycket högtidlig och rörd 
ut. Ingmar hade qckt om Gertrud också på den tiden, då hon oftast hade 
varit lekfull och retsam, men då hade alltid något inom honom gjort 
motstånd mot kärleken. Nu hade ett tungt år av längtan och oro gått fram 
över Gertrud och hade gjort henne sådan, att Ingmar erfor en hejdlös 
längtan att vinna henne.



När Gertrud kom fram till sängen, lade han handen över ögonen.



-Vill du inte se mig? sade Gertrud.



Ingmar skakade på huvudet. Det var nu han, som var lik ett nyckfullt barn.



-Jag får bara säga dig ett par ord, sade Gertrud.



-Du kommer väl för att tala om, att du har gått in bland Hellgumianerna.



Gertrud lade sig på knä bredvid sängen. Hon lyfte Ingmars hand från hans 
ögon.



-Det är något, som du inte vet, Ingmar.

Ingmar såg frågande på henne. Han sade intet. Gertrud rodnade och 
tvekade, men så sade hon:



-I fjol, just när du flyttade ifrån oss, hade jag börjat tycka om dig på 
det rätta sättet.



Ingmar blev alldeles röd, han smålog ett ögonblick av förnöjelse, men blev 
genast åter allvarlig och misstrogen.



-Jag längtade så mycket efter dig, Ingmar.



Ingmar log tvivlande, men klappade henne litet över handen till tack för 
att hon ville vara god mot honom.



-Och du kom inte en enda gång tillbaka till mig, klagade hon. Det var, 
som om jag inte mer hade funnits till för dig.



-Inte ville jag se dig igen, förrän jag var en burgen karl och kunde fria 
till dig, sade Ingmar, som om detta hade varit en självklar sak.



-Men jag trodde, att du hade glömt mig. Gertrud fick tårarna i ögonen. 
Aldrig kan du förstå vilket år jag har haft. Hellgum har varit mycket god 
mot mig och tröstat mig. Han sa, att mitt hjärta skulle bli stilla, om jag 
gav det helt till Gud.



Ingmar såg nu på henne med en alldeles ny förväntan i blicken.



-Jag blev förskräckt, när du kom i dag. Jag blev rädd att inte kunna 
motstå dig och att striden skulle börja på nytt.



Nu begynte ett strålande leende visa sig på Ingmars ansikte. Alltjämt teg 
han.



-Men i kväll fick jag höra, Ingmar, att du hade bistått den du hatade. 
Och då var det förbi med mig. Gertrud blev röd som blod i ansiktet. Jag 
kände, att jag inte hade makt att göra något, som skulle skilja mig från 
dig.



I detsamma böjde hon sig över Ingmars hand och kysste den.



Ingmar tyckte, att stora klockor dånade för hans öron och ringde in en 
stor helgdag. Det blev söndagsfrid och stillhet inom honom, och kärlek lag 
honungssöt på hans tunga och spred sig med ljuvt välbefinnande genom hela 
hans varelse.



9 L'UNIVERS' UNDERGÅNG.



En dimmig sommarnatt år l880, således ett par år innan skolmästarn byggde 
sitt missionshus och Hellgum kom åter från Amerika, ångade den franska 
passagerarbåten L'Univers fram över Atlanten, stadd på resa mellan New 
York och Havre.



Klockan var bortemot fyra på morgonen, och alla passagerare såväl som det 
mesta av manskapet lågo och sovo i sina kojer. De stora däcken voro 
alldeles folktomma.



Just då i dagbräckningen låg en gammal fransk matros och vred och vände 
sig i sin hängmatta utan att kunna sova. Det var en smula sjögång, och 
allt trävirke knakade och knarrade utan uppehåll, men säkerligen var det 
inte detta, som hindrade honom från att falla i sömn.



Han och kamraterna lågo i en stor, men mycket låg avbalkning på 
mellandäck. Där hölls ljust av ett par lyktor, så att han kunde se de gråa 
kojerna hänga i täta rader och sakta svänga fram och åter med de sovande. 
Ibland svepte en vind fram genom en av vattenportarna, så fuktig och sval, 
att hela havet, som hoppade där ute under dimman i små gröngråa vågor, 
blev närvarande för hans tankar.



"Det finns ingenting likt havet", tänkte den gamle sjömannen.



När han tänkte så, blev det på en gång underligt stilla omkring honom. 
Han hörde inte maskinens flåsande eller styrkedjornas rassel eller 
skvalpandet av vågorna eller susningen av vinden eller någonting.



Det föll honom in, att skeppet med ens hade gått till bottnen och att han 
och hans kamrater aldrig skulle bli svepta eller lagda i kista, utan 
skulle bli hängande där i de gråa kojerna djupt nere i havet till evig 
tid.



Förr hade det varit så med honom, att han hade fruktat för att få sin grav 
i vågorna. Nu tyckte han, att det behagade honom. Han tyckte om, att 
det var det rörliga, genomskinliga vattnet, som vilade över honom, ock 
inte mörk, tung, kvävande kyrkogårdsmull.



"Det finns ingenting likt havet", tänkte han än en gång.



Men så började han fundera på något, som gjorde honom orolig. Han undrade 
om hans själ skulle komma att ta skada därav, att han vilade djupt nere i 
havet och inte hade fått mottaga den sista smörjelsen. Han blev rädd, att 
den aldrig skulle kunna leta sig upp till himmelen.



I detsamma skymtade ett svagt ljussken bortifrån fören, där rummet 
smalnade av, och han reste sig och böjde sig ut över hängmattan för att se 
varifrån det kom. Han märkte snart, att ett par personer kommo bärande med 
brinnande ljus. Han böjde sig allt längre och längre utöver för att få syn 
på dem, som nalkades.



Kojerna hängde så tätt bredvid varandra och så nära golvet, att om någon 
ville komma genom rummet utan att stöta eller knuffa dem, som lågo och 
sovo, gjorde han bäst i att krypa. Den gamle sjömannen undrade mycket vem 
det kunde vara, som var i stånd att leta sig fram den vägen.



Snart såg han det. Det var två små korgossar, som höllo var sitt vaxljus i 
handen. Han såg tydligt deras långa, svarta kåpor och deras tätklippta 
huvuden.



Sjömannen blev alls inte förvånad. Han tänkte endast, att det var helt 
naturligt, att de där, som voro så små, kunde gå med brinnande ljus under 
kojerna.



"Jag undrar om de har en präst i följe", tänkte han. Genast hörde han 
pinglandet av en liten gäll klocka och såg, att någon kom efter dem. Men 
det var ingen präst, utan en gammal gumma, som inte var mycket högre än 
korgossarna.



Han tyckte sig känna igen gumman.



-Det måtte vara mor, sade han. Jag har aldrig sett någon mindre än mor. 
Och ingen annan än mor kunde smyga fram så där stilla och tyst utan att 
väcka folket.



Han sag, att modern över sin svarta klänning bar en lång tröja av vit 
linong, kantad med vita spetsar, just en sådan som prästerna bruka. I 
handen höll hon den stora mässboken boken med 
guldkorset, som han tusentals ganger hade sett ligga på altaret i kyrkan 
där hemma.



De små korgossarna satte ner ljusen bredvid hans hängmatta och lade sig på 
knä, svängande var sitt rökelsekar. Sjömannen kände den milda doften av 
rökelsen, såg de blåa rökmolnen stiga upp och hörde hur rökelsekarens 
kedjor skramlade.



Under tiden slog hans mor upp den stora mässboken. Han tyckte, att hon 
började läsa dödssakramentet.



Nu syntes det honom gott och ljuvligt att ligga död på havets botten. 
Detta var mycket bättre än kyrkogården.



Han sträckte ut sig i sin koj, och ännu en lång stund hörde han moderns 
stämma mumla latinska ord. Rökelsen drog fram över honom, och han lyssnade 
till skramlet av rökelsekarens kedjor.



Så upphörde allt detta. Korgossarna lyfte upp ljusen och gingo före 
modern, som slog ihop boken med en hård smäll och följde dem. Han såg, att 
de alla tre försvunno under de gråa kojerna.



I samma ögonblick de voro borta, var det slut på stillheten. Han hörde 
kamraternas andetag. Skeppsvirket knakade, vinden ven, och vågorna 
skvalpade. Han förstod, att han ännu hörde till de levande på havets yta.



"Jesus Maria, vad ska det betyda, som jag har sett i natt?" frågade han 
sig.



Tio minuter senare träffades L'Univers av en hård stöt midskepps. Det 
kändes, som om hela ångaren rämnade i två stycken.



"Det var detta jag väntade", tänkte den gamle matrosen.



Under den förfärliga förvirring, som uppstod, då alla de andra sjömännen 
kastade sig halvnakna ur kojerna, klädde han sig betänksamt i sina bästa 
kläder. Dödens försmak låg honom på läpparna med stor ljuvhet. Han tyckte 
sig redan höra hemma där nere på havets botten.



När den starka stöten skakade fartyget, låg en liten kajutpojke och sov i 
ett krypin på däck nära matsalongen.

Han satte sig yrvaken upp i kojen och undrade vad som stod på. Rätt 
över sitt huvud hade han en liten rund glasruta, genom vilken han tittade 
ut. Han såg ingenting annat än dimma och sa något oformligt grått, vilket 
var liksom framvuxet ur dimman. Han tyckte sig se stora, gråa vingar, det 
var visst en förfärligt stor grå fågel, som hade slagit ner på ångaren. Nu 
låg denna och krängde och vältrade under dess angrepp, medan det stora 
odjuret högg löst på den med klor och näbb och piskande vingar.



Den lille skeppsgossen trodde, att han skulle dö av förskräckelse.



Men i nästa ögonblick var han fullt vaken och såg då, att en stor seglare 
låg och stötte mot ångaren. Han sag stora segel och ett främmande däck, 
där folk i långa vaxduksrockar rusade omkring i vansinnig ångest. Vinden 
sköt på, och alla de otaliga segelknutarna voro så hårt spända, att man 
skulle ha kunnat hamra på dem som på trumskinn. Masterna böjdes, och rår 
och tåg brusto med knallar, som liknade skott.



Den stora tremastaren, som i den svåra dimman hade seglat rätt på 
L'Univers, hade på något sätt fått sitt bogspröt inkilat i ångarens sida 
och kunde inte komma loss. Passagerarbåten krängde hårt, men dess 
propeller arbetade, så att båda fartygen fördes bort tillsammans.



-Herregud, utropade den lille kajutvakten, i det han rusade ut på däck, 
den stackaren har stött samman med oss, och nu måste den förgås!



Det föll honom inte in, att ångaren kunde vara i fara, sa stor och 
präktig, som den var.



Ångarens officerare kommo nu framstörtande, men när de sågo, att det 
endast var en seglare, som hade stött emot deras båt, blevo de alldeles 
lugna och vidtogo i största trygghet nödiga åtgärder för att få fartygen 
klara från varandra.



Den lille kajutvakten stod ute på däck, barbent, med skjortan fladdrande i 
blåsten, och vinkade till de olyckliga männen på segelfartyget, att de 
skulle komma över till ångaren och rädda sina liv.

I början tycktes ingen lägga märke till honom, men snart såg han, 
att en stor, rödskäggig karl började vinka åt honom.



-Kom hitöver, pojke! ropade karlen och sprang fram till relingen. 
Ångbåten sjunker.



Den lille gossen tänkte inte ett ögonblick på att gå över till seglaren. 
Han skrek så högt han kunde, att de skeppsbrutna borde rädda sig över på 
L'Univers.



De andra karlarna, som befunno sig ombord på seglaren, arbetade med 
stänger och båtshakar för att komma loss från ångaren, men den rödskäggige 
tycktes ha fattat ett besynnerligt medlidande med den lille kajutvakten. 
Han satte händerna som en lur för munnen och ropade:



-Kom hitöver, kom hitöver!



Den lille stod ömklig och frysande på däcket i sin tunna skjorta. Han 
stampade med sin bara fot och knöt näven åt skeppsfolket, därför att det 
inte ville lyssna till honom och äntra upp på ångaren. En så stor ångbåt 
som L'Univers med sexhundra passagerare och tvåhundra mans besättning 
kunde ju omöjligen förgås. Och han sag ju, att både matroserna och 
kaptenen voro lika lugna som han själv.



Plötsligen tog den rödskäggige upp en båtshake. Han sträckte den mot 
gossen, högg tag i hans skjorta och ville släpa honom över till seglaren. 
Han drog honom så långt fram som till relingen, men där lyckades det 
kajutvakten att slita sig lös. Han ville inte låta sig släpas över på det 
främmande fartyget, som skulle förgås.



Strax därpå hördes ett nytt förfärligt brak. Det var seglarens bogspröt, 
som brast, och därmed blevo de bada fartygen klara från varandra. Då 
ångaren rusade bort, såg gossen det grova bogsprötet hänga brutet i 
seglarens för, han såg också hela skyar av segel störta ner över 
besättningen.



Men ångaren gick för full maskin, och den främmande båten skymdes bort av 
dimman. Det sista gossen såg var hur karlarna började arbeta sig fram ur 
segelhoparna.



Därpå försvann seglaren så fullständigt, som hade den glidit bort bakom en 
mur. "Den är redan sjunken", tänkte gossen, och han stod och lyssnade 
efter nödropen.

Då ropade en grov, stark röst över till ångaren.



-Rädda passagerarna! Sätt ut båtarna!



Åter blev det tyst. Åter lyssnade gossen efter nödrop.



Då hördes rösten på stort, stort avstånd.



-Bed till Gud! Ni är förlorade!



I detsamma kom en gammal matros fram till kaptenen.



-Vi har en stor läcka midskepps, vi går till botten, sade han stilla och 
högtidligt.



I samma ögonblick nästan, som man ombord på ångaren hade lärt känna 
farans vidd, visade sig en liten dam ute på däck.



Hon hade kommit uppför trappan från första klassens hytter med fasta, 
bestämda steg. Hon var alldeles färdigklädd, och hattbanden voro knutna 
under hakan i en prydlig rosett.



Hon var en liten gumma med grått, burrigt hår, runda uggleögon och 
rödfnasig hy.



Under den korta tid, som resan hade varat, hade hon hunnit att göra 
bekantskap med alla ombord. Alla visste, att hon hette miss Hoggs, och 
till alla människor, såväl sjömän som passagerare, hade hon sagt, att hon 
aldrig var rädd. Hon hade sagt, att hon inte visste varför hon skulle vara 
rädd. Hon skulle ju ändå dö en gång. Hon brydde sig inte om, ifall det 
skedde förr eller senare.



Hon var inte rädd nu heller, hon hade endast skyndat upp på däck för att 
se om där försiggick något intressant eller uppskakande.



Den första syn, som mötte henne, var ett par sjömän, som rusade förbi med 
vilda, förskrämda ansikten. Uppassarna kommo springande halvklädda för att 
bege sig ner i hytterna och kalla passagerarna upp på däck. En gammal 
matros, kom lastad med en hel packe räddningsbälten, som han vräkte ut i 
en hög. En liten kajutvakt satt i sin skjorta i ett hörn och grät och 
ropade, att han måste dö.



Kaptenen såg hon högt uppe på kommandobryggan och hörde hans order:

-Stoppa maskinen! Sätt ut båtarna!



Från de sotiga trapporna, som ledde ner till maskinrummen, kommo eldare 
och maskinister upprusande och ropade, att vattnet redan höll på att 
tränga in i eldstäderna.



Knappast ett ögonblick hade miss Hoggs stått på däcket, förrän det var 
överfullt av människor. Det var tredje och fjärde klassens passagerare, 
som störtade fram i samlad trupp under rop av att de maste bemäktiga sig 
båtarna, eljest skulle endast första och andra klass bli räddade.



Men då förvirringen tilltog och tilltog, så att miss Hoggs kunde förstå, 
att det var verklig fara å färde, smög hon sig upp på promenaddäcket ovan 
matsalongen, där ett par av skeppsbåtarna hade sin plats utanför relingen.



Här uppe fanns inte en människa, och utan att någon lade märke till henne, 
klättrade miss Hoggs upp i en av båtarna, som hängde i sina block och 
linor över den svindlande avgrunden. Så snart hon hade kommit dit, 
Iyckönskade hon sig till sin klokhet och oförskräckthet. Så var det att ha 
ett redigt och lugnt huvud.



När båten väl hade blivit nerfirad i havet, skulle det bli mycket svårt 
att få plats i den. Då skulle alla rusa till, det skulle bli fasansfullt i 
vattenporten och på fallrepstrappan. Hon lyckönskade sig gång på gång till 
att ha funnit på att stiga ner i båten på förhand.



Miss Hoggs' båt hängde långt borta i aktern, men då hon lutade sig ut över 
kanten, kunde hon se ända fram till fallrepstrappan.



Hon såg nu, att en båt hade blivit bemannad och framförd och att folk hade 
börjat gå ner i den. Men med ens höjdes ett förfärligt skri. Det var 
någon, som i ångesten hade stigit miste och fallit i vattnet. Detta måste 
ha skrämt de övriga, ty höga rop höjdes från fartyget, och passagerarna 
trängde besinningslöst ut genom vattenporten och började knuffas och 
kämpa på fallrepstrappan. Flera föllo i havet under striden, och andra, 
som sågo, att det var omöjligt att komma utför trappan, kastade sig 
handlöst i vattnet för att nå båten simmande. Men sa rodde båten bort. Den 
var mycket tungt lastad allaredan, och de, som hade fått plats där, 
togo fram knivar för att skära av fingrarna på dem, som försökte klättra 
upp.



Miss Hoggs satt och såg hur båt efter båt fördes fram. Hon såg likaledes 
hur båt efter båt kantrade under tyngden av de människor, som kastade sig 
ner i dem.



De båtar, som hängde bredvid hennes, blevo nerfirade. Men genom någon 
tillfällighet rörde ingen vid den båt, där hon hade slagit sig ner.



"Gudskelov, att de låter min båt hänga, tills det värsta har gått över!" 
tänkte hon.



Miss Hoggs såg och hörde förfärliga ting. Hon tyckte, att hon svävade uppe 
över ett helvete.



Själva däcket kunde hon inte se, men hon trodde sig höra ljud, som om där 
hade pågatt en strid. Hon hörde de tunna knallarna av revolvrarna och såg 
lätta, blåa rökskyar stiga upp från däck.



Äntligen kom ett ögonblick, då allt blev mycket stilla. "Nu vore det rätta 
tiden att fira ner min båt", tänkte miss Hoggs.



Hon var inte rädd alls, hon satt kvar i trygghet till det sista, då 
ångbåten började lägga sig på sida. Då först insåg miss Hoggs, att 
L'Univers höll på att sjunka och att hennes båt hade blivit glömd.







Ombord på ångaren befann sig en ung amerikanska, en mrs Gordon, som skulle 
resa över till Europa för att råka sina gamla föräldrar, vilka bodde i 
Paris sedan flera år tillbaka.



Hon hade sina båda barn med sig. Det var två små gossar. De lågo och sovo 
i samma hytt som hon, da den stora olyckan inträffade.



Hon vaknade genast, lyckades att få en smula kläder på barnen och sig 
själv och kom ut i den smala gången mellan hytterna.



I gangen var alldeles fullt av människor, som alla hade störtat ut för att 
skynda upp på däck. Men där var det dock ingen 
svårighet att komma fram. I trappan däremot var det vida värre. Där 
uppstod en förfärlig trängsel, då mer än hundra människor ville alla på en 
gång störta uppför den.



Den unga amerikanskan stod och höll sina barn, ett i vardera handen. Hon 
såg längtansfullt uppåt trappan och undrade hur hon skulle kunna komma 
fram där med de små. Hon såg, att människorna trängdes och knuffades, 
endast tänkande på sig själva. Ingen tycktes ens så mycket som se henne.



Mrs Gordon var tvur,gen att ge akt på de andra, därför att hon behövde 
hjälp. Hon hoppades, att hon skulle råka någon, som ville ta den ene 
gossen på armen och bära honom uppför trappan, medan hon själv bar den 
andre.



Men hon vågade inte tilltala någon. Männen kommo framrusande, klädda hur 
som helst, somliga omsvepta med filtar, andra med en ytterrock över 
nattkläderna. Flera av dem hade tagit sina käppar i händerna, och då hon 
lade märke till den stela blicken i deras ögon, fick hon det intrycket, 
att de alla voro farliga.



För kvinnorna var hon inte rädd, men hon såg ingen enda, som hon kunde 
anförtro sitt barn. De voro alla utan sans och besinning, deras förstånd 
hade övergivit dem, de skulle inte ha kunnat fatta vad hon begärde av dem.



Hon stod och mönstrade dem och undrade om det fanns någon enda, som kunde 
tänka en redig tanke. Men då hon såg dem gå förbi, somliga bemödande sig 
att rädda de blommor, som de hade fått vid avresan från New York, andra 
skrikande och vridande händerna, vågade hon inte vända sig till någon av 
dem.



Till sist försökte hon hejda en ung man, som hade varit hennes granne vid 
bordet och visat henne mycken artighet.



-Ack, mr Martens...



Han såg på henne med samma stela, onda blick, som strålade ur de andra 
männens ögon. Han lyfte på käppen något litet, och om hon hade sökt 
kvarhålla honom, skulle han ha slagit henne.



Strax därpå hörde hon ett tjut, fast det var egentligen inte ett tjut, 
utan ett ljud av väsande ilska, som då en bred, stark vind blir 
hejdad i en trång gränd. Det kom från människorna i trappan, som hade 
blivit hindrade i sitt framträngande.



Uppför trappan hade burits en man, som var en krympling och inte kunde gå 
själv. Han var till den grad hjälplös, att hans betjänt hade burit honom 
på sin rygg från och till bordet. Det var en stor och tung man, och 
betjänten hade nu mödosamt släpat honom uppför halva trappan. Där hade han 
stannat ett ögonblick för att hämta andan, och då hade folk trängt på, så 
att han hade fallit på knä. Nu fyllde han och hans husbonde trappans hela 
bredd och bildade ett sådant hinder, att ingen kunde komma fram.



Då såg mrs Gordon, att en stor, grov man böjde sig ner, lyfte upp 
krymplingen och vräkte honom över trappräcket nedåt. Men hon såg även, 
att, så förfärligt som detta än var, blev ingen skrämd eller upprörd över 
det. Ingen tänkte på annat än att rusa vidare uppåt. Det var, som om en 
sten på vägen hade blivit kastad i diket, ingenting vidare.



Den unga amerikanskan förstod, att bland dessa människor fanns ingen 
räddning. Hon och hennes små barn voro dömda att förgås.



Det var ett ungt par, en man och en hustru, som gjorde sin bröllopsresa. 
De hade sin hytt långt akter ut, och de hade sovit sa gott, att de 
ingenting hade hört av själva sammanstötningen. Där borta gjordes inte 
heller senare mycket larm, och då ingen kom ihåg att kalla på dem, sovo de 
ännu, då alla andra redan voro uppe på däck och hade börjat kampen om 
båtarna.



Men de vaknade, då propellern, som hela natten hade bullrat alldeles under 
dem, plötsligen upphörde att röra sig. Mannen kastade på sig ett par 
klädesplagg och sprang ut för att se vad som stod på.



Om några ögonblick kom han tillbaka. Han stängde hyttdörren väl efter sig, 
innan han yttrade något.



-Skeppet sjunker, sade han därpå.

Han satte sig ner i detsamma, och då hustrun ville rusa ut, bad han, 
att hon skulle stanna hos honom.



-Alla båtarna är redan borta, sade han, de flesta människor är drunknade, 
och de, som finns kvar ombord, kämpar oppe på däck en strid på liv och död 
om plankor och räddningsbälten.



I en trappa hade han måst stiga över en ihjältrampad kvinna. Han hade hört 
dödsskrän ljuda från alla håll.



-Det finns ingen räddning, sade han. Gå inte ut! Låt oss dö tillsammans!



Hustrun tyckte, att han hade rätt, och satte sig lydigt ner bredvid honom.



-Du bryr dig väl inte om att se alla dessa människor, som strider? sade 
mannen. Vi ska dö. Låt oss dö en stilla



Hon förstod, att det inte var mer än rätt, att hon stannade hos honom 
dessa korta ögonblick, som de hade kvar att leva. Hon hade ju ämnat ge 
honom hela sitt liv från tidig ungdom till sen ålderdom.



-Jag tänkte, sade han, att när vi hade varit gifta i många år, skulle du 
sitta bredvid mig på dödsbädden, och jag skulle tacka dig för ett långt, 
Iyckligt liv.



I detsamma såg hon en smal strimma vatten komma insilande under den 
stängda dörren. Då blev det henne för mycket.



Hon sträckte upp armarna i förtvivlan.



-Jag kan inte! ropade hon. Låt mig gå! Jag kan inte sitta instängd och 
vänta på döden. Jag älskar dig, men jag kan inte.



Hon störtade ut, just da skeppet började vackla och kränga före 
sjunkandet.



Den unga mrs Gordon låg i vattnet, ångaren hade sjunkit, hennes barn voro 
drunknade, själv hade hon varit djupt nere i havet.

Nu hade hon åter kommit upp till vattenytan, men hon visste, att hon 
i nästa ögonblick skulle sjunka på nytt, och då skulle det vara doden.



Då tänkte hon inte mer på man och barn eller på något i denna världen. Hon 
tänkte endast på att höja sin själ till Gud.



Och hennes själ upplyfte sig som en frigjord fånge. Hon kände hur ander 
gladde sig att få avkasta människolivets tunga bojor och i jubel beredde 
sig att draga upp till sitt verkliga hem.



"Ar det så lätt att dö!" tänkte hon.



Då hon så tänkte, hörde hon, att allt det orediga larmet omkring henne: 
vågornas plaskande, vindens sus, jämmerropen från alla de drunknande och 
bullret av allt det, som flöt omkring på vattnet och dånande slog samman, 
hon tyckte, att allt detta formades till ljud, som hon kunde förstå, på 
samma sätt som stundom de formlösa skyarna ordna sig och återge en bild.



Och det hon hörde svarade henne:



"Det är sant, att det är lätt att dö. Det, som är svårt, är att leva.'



"Ja, så är det" tänkte hon och undrade vad som fordrades för att livet 
skulle bli lika lätt som döden.



Runtomkring henne kämpade och stredo de skeppsbrutna om kringflytande 
spillror och upp. och nervända båtar. Men mittunder de vilda ropen och 
förbannelserna hörde hon åter, att larmet formade sig till dånande starka 
ord, som svarade henne.



"Det, som fordras för att livet ska bli lika lätt som döden, det är 
enighet, enighet, enighet."



Hon tyckte, att det var all världens herre, som hade gjort dånet och 
larmet till sitt språkrör och svarat henne.



Medan orden ännu ljödo i hennes öron, blev hon räddad. Hon blev uppdragen 
i en liten julle, där endast tre människor sutto, en storväxt matros, 
klädd i sina bästa kläder, en gammal kvinna med runda uggleögon och en 
stackars förgråten pojke, som inte hade mer på sig än en sönderriven 
skjorta.

Fram på eftermiddagen nästa dag kom ett norskt fartyg seglande upp 
emot de stora bankarna och fiskplatserna vid Newfoundland.



Det var stilla, vackert väder, sjön låg nära nog spegelklar, och fartyget 
gjorde nästan ingen fart. Det stod med alla segel tillsatta och fångade in 
de sista andetagen av den bortdöende vinden.



Havsytan tedde sig mycket vacker. Blank och ljusblå låg den vida omkring, 
och där den svaga brisen gick fram, var den vit som silver.



När eftermiddagsstillheten hade varat en stund, märkte skeppsfolket, att 
ett mörkt föremål låg och flöt på vattenytan.



Det kom så småningom allt närmare, och snart såg man, att det var ett lik. 
Kuttern gick alldeles förbi den döde; det syntes på kläderna, att han var 
en sjöman. Han låg på rygg med lugnt ansikte och öppna ögon. Han hade inte 
legat så länge i vattnet, att han hade hunnit svälla. Det såg ut, som om 
han helt välbehagligt lät vagga sig fram av de små krusiga vågorna.



Men då sjömännen vände blickarna från honom, ville de nästan skrika till, 
ty utan att de hade märkt det, hade ett annat lik dykt upp rätt vid fören. 
Det var nära, att de hade seglat över det, men i sista stunden drevs det 
undan av svallvågorna. Alla störtade fram till relingen och stirrade ner. 
Denna gång var det ett barn, en fint klädd liten flicka med hatt på 
huvudet och en liten blå kappa.



-A, kära! sade sjömännen och torkade sig i ögonen. A, kära, kära, en sån 
liten en!



Barnet gungade förbi dem och såg upp till dem med lillgammalt allvar i 
ansiktet, liksom vore det ute i ett högviktigt ärende.



Strax därpå ropade en av karlarna, att han såg ännu en, och detsamma 
förkunnade en annan, som blickade åt annat håll. De sågo på en gång fem 
lik, de sago tio, och så var det en hel flock. De kunde inte räkna dem.



Fartyget gungade mycket sakta framåt bland alla dessa döda, vilka tycktes 
omringa det, som om de önskade något.

Somliga kommo flytande i mycket stora grupper. Det såg ut att vara 
drivved eller något annat, som hade blivit lösryckt från land, men det var 
ingenting annat än lik.



Alla sjömännen stodo och stirrade utan att våga röra sig. De kunde 
knappast tro, att det var sant, det de sågo.



På en gång tyckte de, att en hel ö kom upp ur havet. Det såg ut som land, 
men då de kommo närmare, funno de, att det återigen inte var något annat 
än lik, som lågo och flöto tätt intill varandra.



De omgåvo skeppet på alla sidor, tycktes följa efter det, som om de ville 
göra färden över havet i dess sällskap.



Skepparen lät kasta om rodret för att fånga in vind i seglen, men det 
hjälpte föga. Seglen hängde slappa, och de döda fortforo att följa dem.



Sjöfolket blev allt blekare och tystare. Kuttern rörde sig framåt så 
långsamt, att de inte kunde undkomma de döda. Och de fruktade, att de 
skulle få ha det så hela natten.



Då steg en svensk matros upp i fören och började högt läsa fader vår. 
Därpå tog han upp en psalm.



Då han var mitt i psalmen, sjönk solen, och kvällsbrisen förde skeppet 
utom de dödas område.



10 HELLGUMS BREV.



Det var en gammal kvinna, som kom ut ur en stuga i skogen. Fastän det 
endast var vardag, var hon högtidsklädd som för att gå i kyrkan. Hon tog 
nyckeln ur låset och stoppade in den på den vanliga platsen under 
förstubron.



När gumman hade gått ett par steg, vände hon sig om för att betrakta sin 
stuga, som stod liten och grå under väldiga, snötyngda granar.



Hon såg tillbaka på den lilla kojan med stor kärlek i blicken.



-Många lyckliga dagar har jag levat här, sade hon högtidligt för sig 
själv. Ja, ja. Herren ger, och Herren tar.



Sedan vandrade hon bort på skogsvägen. Hon var mycket gammal och bräcklig, 
men hon var en av dem, som hålla sig raka och styva, hur än åldern 
försöker att böja dem.



Hon hade ett vackert ansikte och lent, vitt hår. Hon såg så mild ut, att 
det var förunderligt att höra henne tala med en röst, som var sträv och 
högtidlig och långsam som en gammal profets.



Hon hade en lång väg för sig, ty hon skulle vandra ner till ett av 
Hellgumianernas möten på Ingmarsgården. Gamla Eva Gunnarsdotter hörde till 
dem, som allra ivrigast hade omfattat Hellgums läror.



"Ack", tänkte hon nu, medan hon gick framåt stigen, "det var en ljuvlig 
tid, då allt var i sin begynnelse, då mer än halva socken hyllade sig till 
Hellgum. Vem kunde tro, att så många skulle avfalla, att vi efter bara fem 
år inte skulle vara stort fler än tjugu, om man inte vill räkna med de 
ovuxna barnen ? "



Hennes tankar vände tillbaka till den tiden, då hon, som i många år hade 
suttit ensam och glömd borta i skogsmörkret, med ens hade vunnit en mängd 
bröder och systrar, som hade kommit till henne i hennes ensamhet. som 
aldrig hade glömt att skotta väg till hennes stuga efter de stora 
snöfallen, och som fyllde hennes lilla vedbod med torr, huggen ved, utan 
att hon hade bett därom. Hon tänkte på den tiden, då Karin Ingrnarsdotter 
och hennes systrar och mycket annat storfolk kommo och höllo 
kärleksmåltider i hennes lilla gråa koja.



"Ack, att så många har försummat den rätta salighetens dag ! " tänkte hon. 
"Nu kommer straffet över oss. Nästa sommar måste vi alla förgås, därför 
att så få har hörsammat kallelsen och därför att de, som har hörsammat 
den, inte har blivit beståndande."



Gumman vände sina tankar till att begrunda innehållet i Hellgums brev, 
dessa brev, som Hellgumianerna betraktade som apostlaskrifter och 
föreläste på sina sammankomster, såsom andra församlingar föreläsa bibeln.



-Det var en tid, då han var mjölk och honung, sade hon. Han anbefallde 
oss tålamod med de oomvända och mildhet mot de avfallna. Han lärde de rika 
att bevisa sina barmhärtighetsverk lika mot rättfärdiga och orättfärdiga. 
Men nu på en tid har han varit galla och isop. Han skriver inte om annat 
än straffdomar och prövningar.



Nu kom gumman ut i skogsbrynet. där hon kunde se ner över bygden.



Det var en mycket vacker dag i februari. Snöfälten utbredde sin vita 
renhet över hela trakten, alla träd stodo sänkta i vinterdvala, och inte 
en vind rörde sig.



Men gumman gick och tänkte på att hela denna trakt, som nu sov sin lugna 
vintersömn, skulle vakna upp för att för brännas av sjudande 
svavelströmmar, hon såg den övergjuten av eld, såsom den nu var övergjuten 
med snö.



"Han har inte sagt det med klara ord", tänkte gumman, "men han skriver 
ständigt om en stor prövning. Ack, ja, ack, ja, vem kan undra på om den 
här socken blir straffad som Sodom och förhärjad som Babylon!"



Då Eva Gunnarsdotter nu kom vandrande genom bygden, såg hon inte ett enda 
hus utan att föreställa sig hur den kommande jordbävningen skulle skaka 
sönder det, som om det vore av sand. Och när hon mötte människor, 
tänkte hon på hur helvetets odjur skulle jaga och uppsluka dem.



"Se där är skolmästarns Gertrud", tänkte hon, då hon mötte en vacker 
flicka på vägen. "Hennes ögon lyser och glittrar som solblink på snön. Hon 
är väl sa glad, därför att hon till hösten ska fira bröllop med unge 
Ingmar Ingmarsson. Jag ser, att hon bär en bunt garn under armen. Hon 
tänker nog väva sig sängomhängen och dukar till sitt eget hem. Men innan 
den viven är färdig, ska förgörelsen vara över oss."



Gumman kastade mörka blickar omkring sig, när hon vandrade genom kyrkbyn, 
som hade växt och utvecklat sig till en rent otänkbar härlighet. Men alla 
dessa vita och gula hus, som voro brädfodrade och hade höga fönster, 
skulle falla, likasom hennes fattiga stuga, där fönstren voro som gluggar 
och där mossan stack fram mellan stockarna.



Mitt i byn stannade hon och stötte käppen hårt i marken. Det kom en häftig 
vrede över henne.



-Ja, ja, ropade hon med så hög röst, att människor, som voro ute, 
stannade och sågo sig om. Ja, ja, i alla dessa hus bor sådana, som har 
förkastat Kristi evangelium och håller sig till fiendens evangelium. 
Varför hörde de inte kallelsen, varför vände de inte åter från sin synd? 
Det är därför, som vi alla måste förgås. Guds hand slår hårt. Guds hand 
slår den rättfärdige och den orättfärdige med samma straffdom.



När gumman hade kommit över älven, upphanns hon av några flera 
Hellgumianer. Det var gamle korpral Fält och Kolås Gunnar och hans hustru, 
Brita Ingmarsdotter. Kort därefter kommo också Hök Matts Eriksson och hans 
son Gabriel och nämndemans Gunhild.



Det var en mycket vacker och glad anblick, då alla dessa i sina brokiga 
sockendräkter kommo vandrande på den vita snövägen. Men Eva Gunnarsdotter 
tänkte endast på att de voro som fångar, vilka fördes till avrättsplatsen, 
som djur, vilka drevos till slaktbänken.



Alla Hellgumianerna sågo mycket betryckta ut. De gingo och blickade neråt 
som tyngda av en bitter börda av miss mod. De hade alla väntat, att 
salighetens rike skulle snabbt utbreda sig över jorden och att de 
skulle få uppleva dagen, då det nya Jerusalem skulle nederkomma ur 
himmelens sky. Då de nu hade blivit så få och inte kunde annat än inse, 
att deras hopp var gäckat, tycktes något vara brustet inom dem. De gingo 
långsamt, med släpande steg, de suckade ofta och hade ingenting att säga 
varandra. Ty detta hade varit en allvarssak för dem. De hade satt in sitt 
liv på den, och de hade förlorat det.



"Varför är de så bedrövade?" tänkte gumman. "De tror ju ändå inte det 
värsta, de vill inte förstå Hellgums mening. Jag har uttolkat hans ord för 
dem, men de vill inte lyssna. Ack, de, som bor på slätten under den öppna 
himlen, förstår sig ju aldrig på att vara rädda. De har inte samma tankar 
som den, som sitter ensam inne i skogsmörkret."



Hon märkte, att Hellgumianerna voro rädda, därför att Halvor hade kallat 
dem tillsammans på en vardag. De fruktade, att han hade ett nytt avfall 
att berätta dem. De sågo oroligt på varandra, mönstrande varandra med 
sjuka, misstänksamma blickar, som tycktes fråga: "Hur länge blir du 
beståndande, hur länge du?"



"Det vore nästan bättre att sluta, att upplösa samfundet med ens", tänkte 
de, "liksom det är bättre att dö en snabb död än att långsamt förtvina."



Ack, detta samfund, denna fridslära, detta ljuva liv i enighet och 
broderskap, som de älskade så högt, att det nu var dömt att förgås!



Under det att dessa bedrövade människor fortsatte sin vandring, tågade den 
blanka vintersolen, glad och glittrande, över den höga, blå himlen. Från 
snön uppsteg en frisk kyla, som väckte mod och glättighet. Och från de 
granskogsklädda höjderna, som omgärdade socknen, nedsteg rogivande 
stillhet och frid.



Äntligen voro de uppe vid Ingmarsgården och trädde in under den snötäckta 
förstukvisten.



I storstugan på Ingmarsgården hängde uppe under taket en tavla, som för 
väl hundra år sedan hade blivit tillskapad av en gammal bygdemålare. Den 
föreställde en stad, innesluten av höga murar, och över murarna såg man 
gavlarna och takåsarna av flera hus. Somliga voro röda bondstugor 
med gröna torvtak, andra hade vita väggar med skiffertak liksom 
herrgårdsbyggnader, och andra åter hade tunga, kopparklädda torn liksom 
Kristine kyrka i Falun.



Utanför staden promenerade herrar, som voro klädda i knäbyxor och skor och 
stödde sig på spanska rör, och ut ur stadsporten körde en karet, vari 
sutto damer med pudrat hår och schäferhattar. Nedom muren växte träd med 
tätt, mörkgrönt lövverk, och över marken flöto gnistrande små bäckar genom 
högt, böljande gräs.



Under tavlan stod präntat med stora siratutstyrda bokstäver: "Detta är 
Guds heliga stad, Jerusalem."



Där den gamla malningen hängde uppe under taket, hände det inte ofta, att 
någon betraktade den. De flesta, som hade besökt Ingmarsgården, visste väl 
knappast om, att den fanns där.



Men i dag var en krans av grönt lingonris uppsatt kring tavlan, så att den 
strax föll den besökande i ögonen. Eva Gunnarsdotter märkte den genast, 
och hon tänkte: "Se där, nu vet de här på Ingmarsgården, att vi ska 
förgås. Det är därför de vill, att vi ska betrakta den himmelska staden."



Karin och Halvor kommo emot henne ännu mera skugglika och dystra än de 
andra. "Ja, ja, de vet nu, att slutet är nära", tänkte hon.



Eva Gunnarsdotter, som var äldst, fick sin plats högst uppe vid bordet, 
och framför henne på bordsskivan låg ett öppnat brev med amerikanska 
frimärken.



-Ja, det har åter kommit brev från vår käre broder Hellgum, sade Halvor. 
Det är fördenskull, som jag har sammankallat bröderna och systrarna.



-Jag kan förstå, att Halvor menar, att det är ett viktigt budskap, sade 
Kolas Gunnar eftertänksamt.



-Ja, sade Halvor, vi får nu veta vad Hellgum menade med det han sist 
skrev, att det förestod oss en stor prövning.



-Jag tänker, att ingen av oss ska frukta att lida för Herrens skull, sade 
Gunnar.



Flera av Hellgumianerna voro inte komna, och det uppstod en lång väntan. 
Gamla gumman Eva Gunnarsdotter satt och betraktade Hellgums brev med 
långsynta ögon. Hon tänkte på brevet med de många inseglen i 
Uppenbarelseboken. Hon tyckte, att i samma ögonblick, som någon människas 
hand vidrörde brevet, skulle förstörelsens ängel komma nerflygande från 
himmelen.



Hon lyfte ögonen och såg upp mot Jerusalemstavlan.



-Ja, ja, mumlade hon, visst vill jag komma till den staden, som har 
portar av guld och vars murar är av bränt glas. Och hon började läsa upp 
för sig själv: "Och stadsmurens grundvalar voro prydda av all dyrbar sten, 
första grundvalen var en jaspis, den andra en saphir, den tredje en 
chalcedonier, den fjärde en smaragd, den femte en sardonix, den sjätte en 
sardis, den sjunde en chrysolit, den åttonde en beryll, den nionde en 
topazier, den tionde en chrysopras, den elfte en hyacinth, den tolfte en 
ametist."



Gumman var så djupt inne i den kära Uppenbarelseboken, att hon spratt 
till, som om hon hade sovit, da Halvor Halvorsson steg fram till bordet, 
där brevet låg.



-Nu ska vi till en början sjunga en sång, sade Halvor. Jag tänker, att vi 
ska ta n:o 244.



Och Hellgumianerna stämde upp:



Mitt älskade Jerusalem, min sköna, gyllne stad, mitt rika, varma 
fadershem, som alltid gör mig glad.



Eva Gunnarsdotter drog en suck av lättnad över att det svåra ögonblicket 
hade blivit uppskjutet.



"Ack, ack, att jag, gamla skrälle, ska vara så rädd för att dö!" tänkte 
hon nästan skamsen.



När sangen var till ända, tog Halvor brevet och började veckla upp det.



I detsamma föll anden över Eva Gunnarsdotter, sa att hon reste sig och 
började bedja en lång bön om nåd att rätt mottaga det budskap, som brevet 
skulle förkunna dem. Halvor stod stilla med brevet i sin hand och väntade, 
tills hon hade slutat.

Därpå började han läsa med samma ton, som om 
han hade läst en predikan.



"Kära bröder och systrar! Guds frid!



Allt hitintills har jag trott, att jag och I, som haven övergått till min 
lära, voro ensamma om denna vår tro. Men, lovad vare Gud, nu hava vi här i 
Chicago funnit likar och bröder, som tänka och leva efter samma regel.



Ty I skolen veta, att här i staden Chicago bodde i början av åttiotalet en 
man vid namn Edward Gordon. Han och hans hustru voro gudfruktiga. De 
sörjde bittert över all nöd, som fanns på jorden, och bådo Gud om nåd att 
få bidraga till dess avhjälpande.



Då hände sig, att Edward Gordons hustru måste göra en lång resa över havet 
och led skeppsbrott och blev nedkastad bland vågorna. Och då hon befann 
sig i yttersta nöd, talade Guds röst till henne. Och Guds röst befallde 
henne, att hon skulle lära människorna, att de skulle leva i enighet.



Och kvinnan blev räddad ur havet och livsfaran och kom till sin man och 
förkunnade honom Guds budskap. Då sade han: 'Det är ett stort budskap, som 
Gud har givit oss, att vi skola leva eniga, och vi vilja följa det. Det är 
ett så stort bud, att det ej finns mer än en plats på hela jordens krets, 
som är värdig att mottaga det. Låt oss därför samla våra vänner och draga 
med dem till Jerusalem och förkunna Guds sista heliga bud från Sions 
berg!'



Därpå drogo Edward Gordon och hans hustru samt trettio andra, som ville 
Iyda Guds sista heliga bud, till Jerusalem.



Där levde de alla endräkteligen i samma hus. De delade sina ägodelar, 
tjänade varandra och vakade över varandras leverne.



Och de togo till sig de fattigas barn och skötte deras sjuka. De gavo stöd 
till de ålderstigna, och de bistodo alla dem, som begärde deras hjälp, 
utan att fordra lön eller gengåva.



Men de predikade ej i kyrkorna eller på torgen, utan de sade: 'Det är vart 
leverne, som skall tala för oss.' Men människorna, som hörde ett 
sådant liv omtalas, sade om dem: 'Dessa måste vara galningar.'



Och de, som ropade högst mot dem, voro de kristna, som hade dragit till 
Palestina för att omvända judar och muhammedaner genom undervisning och 
predikande. De sade: 'Vilka äro dessa, som ej predika? Säkerligen äro de 
hitkomna för att leva ett dåligt liv och för att njuta sina sinnens lust 
bland hedningarna.'



Och de upphävde ett skri mot dem, som gick över havet ända till deras 
hemland.



Men bland dem, som voro resta till Jerusalem, fanns det en, som var en 
änka. Hon levde där med två minderåriga barn, och hon var mycket rik. Hon 
hade lämnat en bror kvar i hemlandet, och till denne började alla 
människor säga: 'Hur kan du tillåta, att din syster och hennes barn leva 
ibland dessa, som föra ett dåligt liv? De äro ej annat än lättingar, som 
leva av hennes ägodelar.' Och brodern började en rättegång mot sin syster 
för att åtminstone tvinga henne att låta sina barn uppväxa i Amerika.



För denna rättegångs skull reste änkan och hennes barn samt Edward Gordon 
och hans hustru för en kort tid åter till Chicago. Och de hade då bott i 
Jerusalem i fjorton år.



Då de kommo åter från det fjärran landet, skrevs det om dem i alla 
tidningar, och somliga kallade dem dårar, och somliga kallade dem 
bedragare."



När Halvor hade föreläst allt detta, gjorde han ett uppehåll och återgav 
med sina egna ord hela berättelsen, för att alla måtte förstå.



Så fortsatte han:



"Men se, nu finnes i Chicago ett hus, som I kännen. Och detta hus är 
uppfyllt av människor, vilka söka tjäna Gud i rättfärdighet och som dela 
allt med varandra och vaka över varandras leverne.



Vi, som bo i detta hus, läste i en tidning om dessa 'dårar', som voro 
hemkomna från Jerusalem, och vi började säga till varandra: 'Dessa 
människor hava vår tro. De hava slutit sig tillsammans för att kunna 
leva ett rättfärdigt liv liksom vi. Vi skulle vilja se dem, som dela vår 
tro.'



Och vi skrevo till dem, att de skulle komma till oss och besöka oss. Och 
de, som voro komna från Jerusalem, hörsammade kallelsen, och vi jämförde 
varandras tro och sade: 'Se, vi tänka och tro samma sak. Det är en Guds 
nåd, att vi hava funnit varandra.'



De berättade för oss om Guds stads härlighet, där den ligger skinande på 
sitt vita berg, och vi prisade dem lyckliga, som vandrade på de vägar, där 
Jesus har vandrat.



Då sade någon av oss: 'Vad, varför skulle vi ej följ a er ut till 
Jerusalem?'



De svarade: 'I skolen ej följa oss dit, ty Guds heliga stad är full av 
split och strid, av nöd och sjukdom, av ondska och fattigdom.'



Och genast ropade en annan av de våra: 'Kanske har Gud fört er till oss, 
därför att vi skulle följa er dit ut och kämpa mot allt detta?'



Då hörde vi alla samtliga Guds röst brusa genom våra hjärtan och säga: 
'Ja, ja, detta är min vilja.'



Vi frågade dem om de ville upptaga oss ibland sig, fastän vi voro fattiga 
och olärda, och de svarade, att de ville det.



Då beslöto vi, att vi ville vara bröder och systrar och dela allt, och de 
togo vår tro och vi deras, och hela tiden var anden över oss, och vi kände 
en stor glädje. Och vi sade: 'Nu se vi, att Gud älskar oss, eftersom han 
sänder oss till samma land, dit han en gång sände sin son. Och nu veta vi, 
att vår lära är den rätta, eftersom Gud vill, att den skall förkunnas från 
hans heliga berg, Sion.'



Men då sade någon, som hörde oss till: 'Och våra bröder hemma i Sverige!' 
Och vi sade till Jerusalemsfararna: 'Vi äro flera, än I här sen. Vi hava 
bröder och systrar, som sitta hemma i Sverige. Och de äro svårt prövade 
genom avfall och föra en hård kamp för rättfärdigheten, därför att de 
måste leva bland syndare.'



Då svarade Jerusalemsfararna: 'Laten era bröder och systrar i Sverige 
komma efter oss till Jerusalem och taga del i det heliga arbetet!' 
Och vi voro först glada åt tanken, att I skullen följa oss och leva 
ett gemensamt liv med oss i fröjd i Jerusalem, men strax därefter blevo vi 
bekymrade och sade: 'Aldrig kunna de lämna sina stora gårdar och sina goda 
åkrar och sina invanda sysslor.'



Men Jerusalemsfararna svarade: 'Vi hava inga åkrar och inga stora gårdar 
att bjuda dem, men de skola få vandra på de vägar, som hava nötts av Jesu 
fötter.'



Vi voro ännu tveksamma, och vi sade: 'Aldrig skola de vilja fara till ett 
främmande land, där ingen förstår deras tungomål.'



Jerusalemsfararna svarade: 'De skola förstå hur Palestinas stenar tala om 
deras frälsare.'



Vi sade: 'De skola ej vilja dela sina egendomar bland främlingar och bliva 
penninglösa som tiggare. De skola ej vilja lämna sin makt, ty de äro de 
främsta i sin hembygd.'



Jerusalemsfararna svarade: 'Vi hava ej makt och ägodelar att bjuda dem, 
men vi bjuda dem dela Jesus', deras frälsares, lidande.'



Då detta var sagt, kände vi åter stor glädje och menade, att I skullen 
komma.



Men nu säger jag er, käre bröder och systrar, talen ej samman, då I haven 
läst detta, utan varen stilla och lyssnen ! Och vad Guds röst bjuder eder 
att göra, det gören!"



Halvor vek samman brevet och sade:



-Nu ska vi göra, som Hellgum skriver. Vi ska vara stilla och lyssna.



Det blev en långvarig tystnad i storrummet på Ingmarsgården.



Gamla gumman Eva Gunnarsdotter satt tyst som de övriga och väntade på att 
Guds röst skulle tala till henne. Hon förstod allt detta på sitt sätt. 
"Ja, ja", tänkte hon, "det är Hellgums mening, att vi ska dra till 
Jerusalem för att undgå den stora förstörelsen. Herren vill frälsa oss 
undan svavelfloden och bevara oss undan eldregnet. Och de rättfärdiga 
bland oss ska få höra Guds röst, som tillåter dem att undfly."

Gumman tänkte inte ett ögonblick, att det för någon kunde vara en 
uppoffring att resa från hem och fosterjord, då det gällde något sådant 
som detta. Det ingick inte i hennes föreställning, att någon kunde vara 
tvehågsen om han skulle lämna hemsocknens gröna skogar, den vänligt 
framglidande älven och de goda åkrarna. Flera av de andra tänkte med 
fruktan på att byta om levnadssätt, att övergiva fädernehem, föräldrar och 
anhöriga, men inte hon. Detta betydde ju, att Gud ville rädda dem, såsom 
han fordom hade räddat Noak och Lot. De kallades ju till ett liv av 
övernaturlig härlighet i Guds heliga stad. Hon tyckte, att det var, som om 
Hellgum hade skrivit, att de skulle bli levande upptagna till himmelen.



Alla sutto med slutna ögon, fördjupade i sig själva. Flera våndades så, 
att det bröt ut kallsvett på deras pannor. "Ja, detta är förvisso den 
prövning, som Hellgum har förespått oss, suckade de.



Solen hade sjunkit, så att den stod vid horisonten och sköt skarpa strålar 
in i rummet. Solskenet lade sig blodrött över de många bleka ansiktena.



Äntligen flyttade sig Ljung Björns hustru, Märta Ingmarsdotter, ner från 
bänken och sjönk på knä på golvet. Och efter henne föll den ene efter den 
andre på knä.



På en gång drogo flera av dem ett djupt andetag, och deras ansikten 
upplystes av ett leende.



Därpå sade Karin Ingmarsdotter med förundran i rösten:



-Jag hör Guds röst, som kallar mig.



Nämndemans Gunhild höjde händerna i hänryckning, medan tårarna strömmade 
över hennes ansikte.



-Jag ock ska resa, sade hon. Guds röst kallar mig.



Därpå talade Krister Larsson och hans hustru nästan sam tidigt:



-Det ropar i mitt öra, att jag ska fara. Jag hör Guds röst kalla mig.



Kallelsen kom till den ena efter den andra, och på samma gång lämnade dem 
all ångest och all saknad. Det var en stor, stor glädje, som kom över dem. 
De tänkte inte mer på sina gårdar och sina anförvanter. De tänkte allenast 
på att deras samfund skulle blomstra upp på nytt, de tänkte på 
härligheten av att vara kallade till Guds stad.



Kallelsen hade kommit till de flesta, men den hade inte nått fram till 
Halvor Halvorsson. Han kämpade hårt i bön, och han ängslades och tänkte: 
"Gud vill inte kalla mig, som han har kallat de övriga. Han ser, att jag 
älskar mina åkrar och mina ängar mer än hans ord. Jag är inte värdig."



Karin Ingmarsdotter gick fram till Halvor och lade sin hand på hans panna.



-Du ska vara stilla, Halvor, och lyssna i stillhet.



Halvor knäppte sina bada händer samman så häftigt, att lederna knakade.



-Kanske Gud inte håller mig värdig att fara, sade han.



-Jo, Halvor, du får fara, men du ska vara stilla, sade Karin. Hon föll på 
knä bredvid honom och lade sin arm om hans liv. Lyssna nu stilla, Halvor, 
och utan fruktan!



Om ett par ögonblick försvann spänningen ur hans drag.



-Jag hör, jag hör något långt borta.



-Det är änglaharporna, som går före Guds röst, sade hustrun. Var nu 
riktigt stilla, Halvor! Hon tryckte sig än närmare intill honom, såsom hon 
aldrig förr hade gjort i andras närvaro.



-Ack, sade han och slog ihop händerna, nu hörde jag det! Det sade till 
mig så högt, att det dånade i mina öron: 'Du ska fara till min heliga 
stad, Jerusalem!' Har ni alla hört det på samma sätt?



-Ja, ja, ropade de, vi har alla hört det.



Men nu började gamla gumman Eva Gunnarsdotter att jämra sig.



-Jag har ingenting hört. Jag får inte följa er. Jag är Lots hustru, jag 
får inte följa på flykten. Jag måste stå kvar och bli förvandlad till en 
saltstod.



Hon grät av ängslan, och Hellgumianerna samlades omkring henne för att 
bedja. Men hon hörde fortfarande ingenting, och hennes ängslan blev 
förfärande.



-Jag kan ingenting höra, sade hon, men ni måste ta mig med i alla fall. 
Ni får inte lämna mig kvar, ni får inte låta mig fördränkas i 
svavelfloden.

-Du ska vänta, Eva, sade Hellgumianerna. 
Kallelsen kan komma. Den ska visserligen komma i natt eller i morgon.



-Ni svarar inte, sade gumman, ni svarar mig inte på detta, som jag frågar 
om. Ni ämnar kanske inte ta mig med, om ingen kallelse kommer till mig.



-Den kommer, den kommer! ropade Hellgumianerna.



-Ni svarar inte! sade gumman med förtvivlan i rösten.



-Kära Eva! sade Hellgumianerna. Vi kan inte ta dig med, om inte Gud 
kallar dig. Men frukta inte! Kallelsen ska komma.



Då reste sig gumman hastigt från sin knäböjande ställning, rätade upp sin 
bräckliga kropp och stötte käppeh hårt i golvet.



-Ni ämnar resa och låta mig förgås! sade hon. Ja, ja, ja. Ni ämnar resa 
och låta mig förgås!



Hon hade blivit rasande vred, och man såg än en gång Eva Gunnarsdotter, 
sådan hon hade varit i ungdomen, stark och häftig och brinnande.



-Aldrig mer vill jag veta av er! ropade hon. lag vill inte bli räddad av 
er. Tvi vare er! Ni skulle överge hustru och barn och far och mor för att 
frälsa er själva. Tvi, ni är galningar, som lämnar era goda gårdar. Ni är 
vettvillingar, som löper efter falska profeter. Det ska bli över er, som 
det ska regna eld och svavel. Det ska bli ni, som ska förgås. Men vi, som 
stannar hemma, vi ska leva!



11 TIMMERSTOCKEN.



I sena skymningsstunden denna samma vackra februaridag



stå två unga människor ute på vägen och samtala.



Den unge mannen har kommit körande ner ur skogen med en timmerstock, som 
är så stor, att hästen knappast kan släpa fram den. Icke desto mindre har 
hästen måst göra en lång omväg, för att stocken måtte komma att föras 
genom kyrkbyn och förbi det stora, vitmålade skolhuset.



Utanför skolhuset har hästen fått göra halt, och en ung flicka har nästan 
genast kommit in genom grinden för att beskåda timmerstocken.



Och hon kan inte bli trött att beundra den. Vad den är lang och tjock, vad 
den är rak, vad den har för en vacker, ljusbrun bark, vad den har för en 
fast, felfri ved!



Den unge mannen berättar med stort allvar, att den är vuxen på en sandmo 
långt norr om Olofshättan, han talar om, när han fällde den och hur länge 
den har legat och torkat i skogen. Han inpräntar hos henne hur många tum 
den mäter i omkrets och hur många i genomskärning.



Den unga flickan har sett tusen och åter tusen stockar flottas förbi på 
älven eller släpas fram på landsvägen. Hon kunde aldrig tro, att hon 
skulle bli så glad att få se en timmerstock.



-Ack, Ingmar, säger hon, det är ändå bara den första!



Mitt i sin glädje har hon blivit ängslig vid tanken på att det har 
fordrats fem år av strävan och arbete, innan Ingmar har kommit så långt, 
att han nu kan köra fram den första stocken av det timmer, som ska 
användas för att bygga upp deras hem. Hur lång tid ska det nu gå åt för 
att köra fram de andra och för att bygga själva huset?



Men Ingmar tycker, att alla svårigheter nu äro övervunna.



-Vänta du, Gertrud! säger han. Får jag bara timret nerkört, medan det är 
före, så ska huset snart stå där.

Det börjar bli skarpt kallt, solen är nergången för länge sedan. 
Hästen står och fryser, han rister på huvudet och skrapar med foten. 
Pannluggen och manen bli vita av rimfrost.



Men de båda unga frysa visst inte. De hålla sig varma med att bygga sitt 
hus färdigt från källaren till vinden.



Och da huset är byggt, börja de möblera det.



-På den här långväggen ska vi ställa soffan, säger Ingmar.



-Men jag vet inte, att vi har någon soffa, svarar flickan.



Då biter den unge mannen sig i läppen. Det hade inte varit hans mening att 
ännu på länge tala om, att han har en soffa stående färdig hos snickaren, 
men nu har han röjt hemligheten.



Då måste också Gertrud förråda något, som hon har hållit dolt i fem år. 
Hon talar om, att hon har förfärdigat och sålt hårarbeten och hemgjorda 
band, och med pengarna, som hon har fått för detta, har hon redan skaffat 
allt möjligt husgeråd, grytor och pannor, tallrikar och fat, lakan och 
dynor, dukar och gångmattor.



Ingmar blir lycklig över en sådan rikedom och vet inte hur han ska prisa 
henne nog. Men mitt i berömmet bryter han av. Han har kommit att se på 
Gertrud och blir nu som alltid förstummad av det häpnadsväckande i att 
något så ljuvligt och vackert ska bli hans.



-Vad är det, Ingmar? frågar flickan.



-Jag tänker på att det bästa av alltsammans ändå blir att få dig.



Gertrud svarar ingenting, men hon lägger sin hand smekande på den stora 
stocken, som ska sättas in i väggen i det hus, där hon ska ha sitt hem med 
Ingmar. Hon vet, att det är trygghet och trevnad, som vänta henne där, ty 
den hon gifter sig med är klok och god, ädelmodig och trofast.



I detsamma går en gammal gumma förbi. Hon går fort och talar häftigt och 
högt, som om hon vore uppretad.



-Ja, ja, ja, säger gumman, deras lycka ska inte räcka längre än från 
daggryning till morgonrodnad. Då prövningen kommer, ska deras tro 
brista, som om den vore ett rep, spunnet av mossa. Och deras liv ska varda 
ett långt mörker.



-Hon menar väl aldrig oss? säger den unga flickan.



-Hur skulle detta kunna gälla oss? genmäler den unge mannen.

PÅ INGMARSGÅRDEN.



Nästa dag var en lördag. Då var kyrkoherden ute och åkte sent på kvällen i 
svårt yrväder. Han kom från en sjuk långt norr ut på storskogen och 
arbetade sig mödosamt hemåt. Hästen sjönk djupt i drivorna, släden var 
gång på gång nära att välta, både prästen och drängen måste ofta stiga ur 
för att trampa upp väg. Det var inte särdeles mörkt. Månen tågade fram 
stor och helrund bakom snömolnen, och månskenet lyste upp dem så mycket, 
att de hade tagit en ljust grå färg. Då prästen blickade uppåt, såg han 
snöflingorna virvla och flyga, fyllande hela luften med små vita punkter.



De resande hade inte lika svårt att komma fram överallt. Det fanns små 
sträckor av vägen, där intet av all den nervräkande snön hade blivit 
kvarliggande. Där gick det lätt undan på släta isgatan. På andra ställen 
låg snön hög, men lös och jämn. Där var det inte heller någon svårighet. 
Det bekymmersamma var att komma fram, där vinden hade packat ihop snön i 
drivor så höga, att man inte kunde se över dem. Då måste man köra ner från 
vägen och söka sig fram på åkrar och gärden med fara att välta i ett dike 
eller att få hästen spetsad på en gärdsgårdsstör.



Både kyrkoherden och hans dräng talade med största oro om den stora 
drivan, som under alla svåra yrväder brukade torna upp sig utmed ett högt 
gammalt plank, alldeles i närheten av Ingmarsgården.



-Kommer vi bara genom den, så är vi så gott som hemma, sade de.



Kyrkoherden tänkte på hur ofta han hade bett Stor Ingmar flytta bort det 
höga planket, som gjorde, att snön trängde ihop sig just där. Men det hade 
aldrig lett till något. Och på samma sätt var det än i dag. Om också allt 
annat bleve sig olikt på Ingmarsgården, sa nog var det visst, att 
det planket finge stå där det stod.



Snart voro de i sikte av gården och funno snödrivan på dess vanliga plats, 
hög som en mur och fast som ett fjäll. Här fanns inte tillfälle att vika 
åt sidan, utan de måste rätt över vidundret. Det såg så omöjligt ut, att 
drängen föreslog, att han skulle gå fram till gården och kalla på hjälp.



Men detta tillät inte kyrkoherden. Han hade inte växlat ett ord med Karin 
och Halvor på över fem år. Han var inte gladare, än någon annan brukar 
vara vid tanken på att möta gamla vänner, med vilka man har rakat i 
osämja.



Hästen måste således upp i drivan. Den bar, ända tills han hade kommit upp 
på toppen. Då sjönk han med ens. Han försvann, som om han hade fallit ner 
i en grav, och de resande blevo sittande och stirrade efter honom.



På samma gång som hästen sjönk i drivan, bröts ena skakeln, och de kunde 
inte fara vidare.



Några minuter därefter öppnade prästen dörren till storrummet på 
Ingmarsgården.



Där brann en torrvedsbrasa i spisen. På ena sidan om härden satt husmodern 
och spann finkardad ull, bakom henne sutto pigor och hjon i en lång rad 
och spunno blånor och lin. Männen ägde andra sidan av eldstaden. De voro 
nyss inkomna från vedkörningen. Somliga vilade, andra sysslade med sådant 
arbete, som var lätt som en lek, de späntade stickor, vässade räfspinnar 
och slöjdade yxskaft.



När prästen trädde in och berättade om det missöde, som hade hänt honom, 
kommo alla i rörelse. Drängarna gingo ut för att gräva fram hästen ur 
drivan. Halvor förde kyrkoherden fram till bordet och bad honom sitta ner 
på långbänken. Karin sände pigorna ut i köket för att koka kaffe och laga 
gästabudsmat till kvällsvard. Själv hängde hon upp prästens päls att torka 
framför brasan, tände hänglampan och flyttade sin spinnrock bort till 
bordet, för att hon skulle kunna delta i männens samtal.



"Bättre kunde jag inte ha blivit mottagen, om Stor Ingmar hade levat", 
tänkte kyrkoherden.

Halvor började ett långsamt samtal om väglaget 
och övergick sedan till att fråga om kyrkoherden hade fått väl betalt för 
sin säd och om han hade fått den där reparationen gjord, som han hade 
önskat i långan tid. Karin frågade efter prostinnan och undrade om hon 
inte hade förbättrats från sin svåra sjukdom på senare tid.



Prästens dräng kom in, sade, att hästen var framgrävd, seldonen lagade och 
allt i ordning för avresan. Karin och Halvor trugade och bådo, att prästen 
skulle stanna till kvällsvarden. De upphörde inte, förrän han lovade att 
göra det.



Kaffet kom in. Största silverkannan blänkte på brickan, sockerskrinet var 
det gamla av silver, som knappast kom fram vid bröllop och begravning, och 
småbröd var upprågat på tre höga skålar.



Kyrkoherdens små runda ögon vidgade sig av undran. Gång på gång strök han 
med handen över pannan, satt som i en dröm och var rädd att vakna.



Halvor visade kyrkoherden huden av en älg, som förra hösten hade blivit 
fälld å Ingmarsgårdens skog. Fällen blev utbredd på golvet, aldrig hade 
kyrkoherden sett en större och vackrare. Karin kom fram till Halvor och 
viskade sakta till honom. Strax bad Halvor kyrkoherden ta emot fällen som 
gåva.



Karin gick och sysslade med att plocka fram ur de blåmålade skåpen härligt 
gammalt silver. På bordet bredde hon ut en duk med bred hålsöm och lade 
fram så många silverskedar, som om hon- hade dukat till gille. Mjölk och 
dricka slog hon upp i väldiga silverkannor.



Efter måltiden ville kyrkoherden resa. Halvor Halvorsson själv och två av 
hans drängar följde honom, öppnade väg genom drivorna, höllo släden 
stadigt uppe, då den ville välta, och lämnade inte prästen, förrän han var 
hemma vid gården.



Kyrkoherden stod välbehållen på prostgårdstrappan. Han tänkte på hur gott 
det var att återfå gamla vänner och sade ett varmt farväl till Halvor. 
Bonden dröjde. Han stod och famlade efter något i sin ficka.

Han fick äntligen fram ett sammanviket papper. Han undrade om det 
gick an att lämna det nu. Det var en kungörelse, som skulle uppläsas i 
kyrkan dagen därpå. Kanske kyrkoherden ville ta den, så sluppe han att 
sända särskilt bud till kyrkan.



Då kyrkoherden hade kommit in till sig och fått ljus tänt, vek han upp 
papperet och läste:



"Till följd av ägarens avflyttning till Jerusalem utbjudes till salu 
skattehemmanet Ingmarsgården - - -"



Kyrkoherden kom inte vidare i läsningen. Hans tankar blevo djupa och 
undrande.



--Jaså, nu är det här över oss, mumlade han, som om han hade talat om ett 
oväder. Det är på detta jag har väntat i många Herrans år.



12 HÖK MATTS ERIKSSON.



Det är en vacker dag på våren. En bonde och hans son äro stadda på 
vandring till det stora bruket, som ligger nere i södra ändan av socknen.



De bo långt uppe i norr och måste saledes genomvandra nästan hela socknen. 
De gå förbi alla de nysådda fälten, som just nu hålla på att betäckas med 
brodd. De se alla de saftigt gröna rågåkrarna, alla de fagra vallarna, där 
klövern snart ska börja rodna och dofta.



De gå ocksfi förbi en hel mängd hus, som man målar och ger nya fönster 
eller förser med glasverandor. De gå förbi trädgårdar, där man gräver och 
planterar. Alla människor, som de möta, komma med skorna leriga och med 
jord på händerna, därför att de ha gått uppe i åkrar och kålgårdar, där de 
ha satt potatis och kål eller sått rovor och morötter.



Bonden kan inte låta bli att stanna och fråga vad sorts potatis de sätta 
eller hur lång tid det är, sedan de sådde



havren. Så snart han ser en kalv eller en fölunge, måste han undra över 
hur gammal den kan vara. Han räknar ut hur många kor de ämna lägga sig 
till med i den gfirden. som de just gå förbi, och tänker över vad 
fölungen kan vara värd, då den blir inkörd.



Sonen söker gång på gång vända hans tankar från allt detta.



-Jag tänker på att ni och jag snart ska vandra genom dalen i Saron och 
öknen i Juda, säger han.



Fadern småler litet och hans ansikte ljusnar för ett ögonblick.



-Det blir nog kärt, svarar han, att få gå i den dyra Herrens Jesu 
fotspår.



Men ögonblicket därefter äro hans tankar upptagna av ett par lass med 
osläckt kalk, som komma honom till mötes.

-A nej, Gabriel, säger han, vem tror du det kan vara, som tar hem 
kalk? Folk säger, att det växer otroligt efter kalk. Det ska bli nfigot 
att titta på till hösten.



-Till hösten, far! säger sonen varnande.



-Ja, jag vet, svarar bonden, att till hösten ska jag bo i Jakobs hyddor 
och plantera i konungsmannens vingård.



-Ja, svarar sonen, det är så, amen, amen.



De gå tysta en stund och ge akt på den frambrytande våren. Vatten 
skvalar fram i dikena, och själva vägen är svårt sönderbruten av 
vårregn. Vart man ser, är det arbete, som behöver göras. Varje människa 
får lust att gripa in och hjälpa till, även om hon går över mark, som inte 
tillhör henne.



-Nå ja, säger bonden eftertänksamt, det är en sanning, att jag skulle ha 
önskat, att jag hade sålt min egendom en höst, sedan arbetet hade tagit 
slut. Det är hårt att nödgas gå ifrån den om våren, just då man 
skulle vilja ta i av alla krafter.



Sonen bara rycker på axlarna. Han inser, att han måste låta den gamle 
prata.



-Det är nu ett och trettio år, sedan jag som ung pojke köpte en utmark 
långt norr ut i socken, säger bonden. Det hade aldrig varit taget ett 
spadtag där. Halva egendomen var en myrmark, och andra hälften var ett 
stenrös. Där sfig alldeles förskräckligt ut. I det där stenröset har jag 
gfitt och brutit sten, så att jag tänkte ryggen skulle gå av. Och ändå 
tror jag, att jag hade värre arbete med myrmarken, innan jag fick den 
täckdikad och torrlagd.



-Ja, nog har ni arbetat, far, säger sonen. Det är därför Gud tänker på er 
och kallar er till sitt heliga land.



-Då till en början, fortfar bonden, bodde jag i en stuga, som inte var 
mycket bättre än en kolkoja. Den var rest av obarkade stockar, och på 
taket låg bara tilltrampad jord. Jag kunde aldrig få taket tätt, utan det 
regnade in. Det var mycket svfirt, i synnerhet om nätterna. Och kon och 
hästen hade det inte bättre än jag. Hela första vintern stod de i en 
jordkula, där det var mörkt som i en källare.

-Far, frågar sonen, varför håller ni så fast vid ett ställe, där ni 
har slitit så ont?



-Men tänk också vilken glädje det var, svarar fadern, då jag fick bygga 
stora stall åt djuren och då boskapen år efter år förökade sig så, att jag 
ständigt måste tänka pfi att vidga utrymmet! Om jag inte skulle sälja 
egendomen nu, borde jag ha lagt om lagårdstaket. Det kunde ha passat att 
göra det just vid den här tiden, så snart jag hade blivit färdig med 
sådden.



-Far, säger sonen, ni ska så säd i det landet, varest somt faller ibland 
törne och somt på hälleberget och somt pfi vägen och somt i den goda 
jorden.



-Och den gamla stugan, säger fadern, som jag reste efter den första 
kojan, den hade jag just i år ämnat riva för att bygga mig ett 
tvåvåningshus. Vad ska jag nu ned allt timret, som vi båda körde fram 
under vintern? Det var ändå ett tungt arbete att släpa fram det. Hästarna 
for illa och vi med.



Sonen blir ängslig. Han tycker, att fadern glider bort ifrån honom. Han är 
rädd för att den gamle inte med det rätta sinnelaget går att offra Gud sin 
egendom.



-Ja, säger sonen, men vad betyder nya hus och stall mot att få leva ett 
rent liv bland liktänkande?



-Halleluja, svarar fadern, jag vet, att en skön lott är oss beskärd. Och 
nu går jag ju ner till bruket för att sälja egendomen till 
sågverksbolaget. När jag vandrar här nästa gång, är alltsammans förbi, dfi 
äger jag ingenting.



Sonen svarar inte, men han är nöjd att veta, att fadern ännu vidhåller 
sitt beslut.



Om en stund vandra de förbi en gård, vilken ligger mycket täckt på en 
kulle. Den har ett vitmålat boningshus med balkong och veranda, och runtom 
huset stå höga balsampopplar, v kas vackra, gråvita stammar svälla av sav.



-Se, säger bonden, så just var det jag tänkte få det. Just en sadan där 
veranda med balkong över och med mycket sniderier. Och just en sådan där 
vid, grön plats framför med fint, tätt gräs. Skulle det inte ha varit 
vackert, Gabriel.

Sonen svarar inte, och bonden förstår, att han är trött på att höra 
talas om gården. Han blir nu tyst, även han, men hans tankar äro ständigt 
där borta vid hemmet. Han undrar hur det ska gå hans hästar under den nye 
ägaren, hur det ska gå hela stället. "Ack", tänker han, "jag gör säkert 
dumt, som säljer till ett bolag. Det kommer väl bara att hugga ner skogen 
och låter hela gården förfalla. Det låter myren bli myr igen och lfiter 
björkskogen växa ner i åkern."



De äro nu framme vid bruket, och där väckes hans intresse på nytt. Han ser 
plogar och harvar av ny konstruktion, och han kommer genast ihåg hur han 
har längtat efter att skaffa sig en slåttermaskin. Han ser pfi Gabriel, 
som är en vacker gosse, och drömmer sig honom sittande på en grann, röd 
slåttermaskin, smällande med piskan åt hästarna och fällande det långa 
gräset, såsom en stark hjälte mejar ner sina fiender.



När han kommer in på brukskontoret, tycker han sig ännu höra 
skördemaskinens rassel i sina öron. Han hör det lätta fallet av gräset och 
det lätta pipet och surret av uppskrämda fåglar och insekter.



På brukskontoret ligger köpekontraktet uppsatt och färdigt. Alla 
underhandlingar äro redan bedrivna, priset är bestämt, det återstår endast 
att underteckna kontraktet.



Man läser upp kontraktet för honom, och han sitter och hör på. Han hör 
uppräknas de tunnland skog och de tunnland fiker och äng, det bohag och 
den boskap, som han ska avhända sig. Hans drag hårdna. "Nej", säger han 
till sig själv, "det ska inte ske."



När uppläsningen är slutad, ämnar han just säga, att han inte kan. Då 
böjer sonen sig fram och viskar till honom:



-Far, det gäller mig eller gården, för jag reser, hur ni an gor.



Bonden har varit så upptagen av tanken på gården, att det aldrig har 
fallit honom in, att sonen kunde fara från honom. Jaså, Gabriel skulle ge 
sig av i alla fall. Han kan inte riktigt förstå detta. Inte skulle han ha 
rest, om sonen hade stannat hemma.

Men det var ju klart, att han måste följa med 
sin son. Han går fram till pulpeten, där kontraktet är framlagt till hans 
underskrift. Bruksförvaltaren själv sätter pennan mellan fingrarna på 
honom och pekar på papperet.



-Se här, säger han, skriv här, Hök Matts Eriksson!



Han tar pennan, och på samma gång minns han tydligt hur han för ett och 
trettio år sedan skrev under ett kontrakt, vari han tillhandlade sig en 
bit ouppodlad vildmark.



Han kommer ihåg, att efter undertecknandet gick han bort och besåg sin 
egendom. Då hade han sagt till sig själv: "Se där, vad Gud har givit dig! 
Här har du arbete för ett helt liv."



Bruksförvaltaren tror, att han tvekar av ovisshet om var han ska sätta 
sitt namn, och pekar ånyo:



-Här ska namnet stå. Skriv här, Hök Matts Eriksson!



Han börjar skriva. "Detta", tänker han, "skriver jag för min tros och 
salighets skull, för mina kära vänner, Hellgumianerna, för vårt dyra 
samliv, för att inte bli lämnad ensam kvar, då alla reser." Och han ritar 
dit det första namnet.



"Detta", tänker han vidare, "skriver jag för min son Gabriels skull, för 
att inte förlora en så god och kär son, för alla de gånger, som han har 
varit god mot sin gamle far, för att visa honom, att han ändock är mitt 
allra käraste." Och på detta sätt blir det andra namnet tillritat.



"Men detta?" tänker han, då han börjar föra pennan på nytt. "Varför 
skriver jag detta?" Och i och med detsamma börjar hans hand att flytta sig 
av sig själv, dragande tjocka streck fram och åter över det förhatliga 
papperet.



"Ja, detta gör jag, därför att jag är en gammal man, som måste gå och 
bruka jorden, som måste plöja och sa på samma ställe, där jag alltid har 
trälat och arbetat."



Hök Matts Eriksson ser mycket förlägen ut, da han vänder sig till 
bruksförvaltaren och visar honom papperet.



-Förvaltarn får ursäkta. Det var nog meningen att göra mig av med 
egendomen, men det gick inte.



13 AUKTIONEN.



I maj blev det auktion på Ingmarsgården. Gud, vad det var för en vacker 
dag, riktigt sommarvarmt! Alla karlarna



hade lagt av de långa, vita pälsarna och kommo i korta tröjor, och 
kvinnorna gingo redan omkring i de vida, vita ärmarna, som hörde till 
sommardräkten.



Skolmästarns hustru gjorde sig i ordning att gå på auktionen. Gertrud 
ville inte följa med, och Storm var upp tagen av sitt arbete. När mor 
Stina var färdig, öppnade hon



dörren till skolsalen och nickade farväl till mannen. Han satt och talade 
med barnen om den stora staden Ninives undergång, och därvid hade han 
tagit an en så bister min, att de stackars ungarna voro alldeles 
dödskrämda.



Under vandringen upp till Ingmarsgården stannade mor Stina, så snart hon 
såg en blommande häggbuske eller en kulle, som var täckt av vita, doftande 
liljekonvaljer.



-Kan man väl få se något vackrare, sade hon, även om man skulle fara så 
långt som till Jerusalem?



Skolmästarns hustru såväl som många andra hade kommit att älska sin socken 
dubbelt, därför att Hellgumianerna kallade den ett Sodom och ville överge 
den.



Hon plockade ett par av de små blommorna, som växte vid vägkanten, och 
betraktade dem nästan ömt. "Om vi vore så dåliga, som de säger", tänkte 
hon, "så vore det en lätt sak för Gud att förgöra oss. Han behövde endast 
låta kölden fortvara och låta jorden ligga betäckt av snö. Men då Vår



Herre låter våren och blommorna komma åter till oss. tycker ju han 
åtminstone, att vi är värda att leva."



När mor Stina kom fram till Ingmarsgården, stannade hon och såg ängslig 
ut. "Jag tror, att jag går hem igen. Jag kan inte stå ut med att se hur 
det här gamla hemmet förskingras."

Men i själva verket var hon mycket för nyfiken att få veta hur det 
skulle gå med gården för att vända om.



Så snart som det hade blivit bekant, att gården skulle säljas, hade Ingmar 
försökt att få köpa den. Men Ingmar hade inte mer än omkring sextusen 
kronor, och Halvor hade blivit bjuden tjugufemtusen av det stora 
sågverksbolaget, som ägde Bergsåna bruk. Ingmar hade lyckats låna ihop 
pengar, så att han hade kunnat bjuda lika stor summa, men då hade bolaget 
höjt sitt anbud till trettiotusen, och så stor skuld hade inte Ingmar 
vågat dra över sig.



Det bekymmersamma härvidlag var inte blott, att gården på detta sätt 
skulle gå ur släkten för alltid, ty det stora bolaget sålde aldrig något, 
som det en gång hade förvärvat, utan därtill kom, att det ingalunda var 
troligt, att bolaget skulle låta Ingmar arrendera sågen i Långforsen, och 
i så fall bleve han utan levebröd.



Inte kunde han tänka på att gifta sig med Gertrud till hösten, såsom 
meningen hade varit. Han skulle kanske till och med få lov att resa bort 
för att söka arbete.



Mor Stina var inte blid i hågen mot Karin och Halvor, när hon tänkte på 
detta.



-Det vill jag innerligt hoppas, sade hon för sig själv, att inte Karin 
Ingmarsdotter må komma och tala vid mig för då kan jag inte låta bli att 
säga henne hur illa hon handlar mot Ingmar. Jag kan inte underlåta att 
säga henne, att det ändå i grunden är hennes fel, att inte Ingmar redan nu 
äger gården.



Väl har jag hört sägas, att de behöver omättligt med pengar för sin resa, 
men det är helt förunderligt, att Karin kan ha hjärta att sälja den gamla 
gården till ett bolag, som bara hugger ner skogen och låter lantbruket gå 
vind för vag.



Det fanns en till utom bolaget, som ville köpa gården, och det var den 
rike häradsdomarn Berger Sven Persson. Och detta vore det lyckligaste för 
Ingmar, ty Sven Persson var en ädelmodig man och skulle helt säkert inte 
neka honom att arrendera sågen.



"Sven Persson glömmer nog inte, att han har gått här på gården som 
fattig vallpojke", tänkte mor Stina, "och att det var Stor Ingmar, som tog 
hand om honom och hjälpte honom att komma sig opp."



De flesta, som kommo till auktionen, gingo inte in i huset, utan stannade 
ute på gårdsplanen. Skolmästarns hustru gjorde som de andra. Hon satte sig 
på en brädhög och såg sig omkring mycket noga, som den gör, vilken vet, 
att han ser ett kärt ställe för sista gången.



På tre sidor var gården kringbyggd med huslängor, och mittpå den stod en 
liten fatbur på stolpar. Ingenting såg synnerligen ålderdomligt ut, 
undantagandes en gammal förstukvist med snidade lister kring taket, som 
stod framför ingången till boningshuset, och en ännu äldre med tunga, 
vridna pelare, som var placerad utanför brygghusets dörr.



Mor Stina tänkte på alla de gamla Ingmarssönerna, vilkas fotsteg hade nött 
gården. Hon tyckte sig se dem komma hem från arbetet om kvällarna och gå 
in till härden, långa, litet lutande gestalter, alltid rädda att vara 
påträngande eller ta en bättre plats, än som anstod dem.



Hon tänkte på all arbetsamhet och hederlighet, som hade haft sitt hem på 
den här gården. "Det borde inte få ske", tänkte hon om auktionen, "kungen 
borde få veta det."



Mor Stina kände det bittrare, än om det hade gällt hennes eget hem.



Försäljningen var inte börjad, men en hel mängd folk var redan kommet. 
Somliga gingo in i lagården och besågo boskapen, andra stannade ute på 
gården för att granska all den redskap, alla de kärror och yxor och sågar 
och plogar, som voro sammanförda där.



Men var gång mor Stina såg ett par bondgummor komma ut ur lagården, tänkte 
hon med förtrytelse: "Se på mor Inga och mor Stava! Nu har de varit inne 
och valt ut var sin ko åt sig. Och tänk vad de sedan ska skryta med att de 
har fått kor av den gamla stammen från Ingmarsgården!"



Hon smålog en smula hånfullt, när hon såg Backstugu Nils stå och välja 
bland plogarna.



"Backstugu Nils ska allt känna sig som en märklig man, då han får 
lägga sig till med en plog, som Stor Ingmar själv har nyttjat."



Det samlades alltjämt flera människor omkring auktions sakerna. Karlarna 
stodo och undrade över en del redskap, vilka voro så gamla, att ingen 
visste vartill de hade använts. Och några bland åskådarna voro så 
vanvördiga, att de vågade skratta åt de gamla slädarna. Somliga av dessa 
voro uråldriga, de voro praktfullt målade i rött och grönt, och seldonen, 
som tillhörde dem, voro besatta med brokiga garntofsar och vita snäckor.



Åter tyckte mor Stina, att hon såg de gamla Ingmarssönerna komma åkande 
med långsam fart i dessa gamla slädar. De körde bort på gillen, eller de 
kommo hem från bröllop med en brud bredvid sig. "Det blir mycket gott 
folk, som flyttar från socknen nu", tänkte hon. Ty hon kände det, som om 
alla dessa gamla hade bott kvar på gården ända till denna dag, då deras 
verktyg och åkdon förskingrades.



"Jag undrar var Ingmar håller till och hur han har det", tänkte hon. "När 
det känns så svårt för mig, hur ska det inte kännas för honom!"



Det var en så utmärkt vacker dag, att auktionisten föreslog att flytta 
allt, som skulle säljas, ut på gården för att slippa trängseln inne i 
rummen. Pigor och drängar kommo där för utbärande med kistor och skrin, 
målade med tulpaner och rosor. En del av dessa hade statt i ostörd fred i 
klädkammaren i många hundra år. Man bar också ut silverkannor och 
gammaldags kopparkittlar, spinnrockar och kardor, sängkläder och allt 
slags egendomlig vävredskap.



Omkring allt detta samlade sig bondkvinnorna, lyfte upp det och vände på 
det.



Mor Stina hade inte ämnat köpa något, men hon kom ihåg, att här skulle 
finnas en vävstol, på vilken kunde vävas den finaste dräll, och hon gick 
närmare för att se på den. Men just da hon närmade sig, kom en piga ut med 
ett par ofantliga gamla biblar. De voro så tunga med sina beslag och 
skinnpärmar, att hon knappt kunde lyfta dem båda.



Mor Stina blev så häpen, som om hon hade fått ett slag i ansiktet, och 
vände om till sin plats. Hon förstod nog, att ingen numera läste i 
de gamla biblarna med deras urmodiga språk, men det var dock bra 
underligt, att Karin ville sälja dem.



"Det var kanske den bibeln husmodern satt och läste i, då de kom och 
berättade för henne, att mannen hade blivit dödad av björnen", tänkte hon.



Mor Stina påminde sig allt, vad hon hade hört berättas om dessa 
Ingmarssöner. Var sak hon såg tycktes ha något att förtälja henne.



De där gamla silverspännena, som lago borta på bordet, hade blivit rövade 
från trollen i Klackberget av en Ingmar Ingmarsson.



I den gamla schäsen där borta hade den Ingmar Ingmarsson, som hade levat i 
hennes barndom, kommit åkande, då han besökte kyrkan. Och varje gång han 
hade rest förbi henne och hennes mor på kyrkvägen, hade modern lagt sin 
hand på hennes skuldra och sagt till henne:



-Nu ska du niga, Stina, för här kommer Ingmar Ingmarsson.



Hon hade förundrat sig över att modern aldrig glömde att uppmana henne att 
niga för Ingmar Ingmarsson. Gumman hade inte varit sa noga, då det hade 
gällt kronofogden eller häradshövdingen.



Till sist hade hon förstått, att då modern hade varit liten tös och gått 
med sin mor på kyrkvägen, hade denna lagt handen på hennes skuldra och 
sagt:



-Nu ska du niga, för här kommer Ingmar Ingmarsson.



-Gud ska veta, suckade mor Stina, att det inte är bara därför, att jag 
har väntat, att Gertrud en gång skulle ha fått styra över allt detta, som 
jag sörjer över att det ska för. skingras. Jag tycker, att det nu på en 
gång blir slut med hela socken.



I detsamma kom kyrkoherden körande. Han såg allvarsam och nedslagen ut. 
Han gick genast upp mot boningshuset, och mor Stina förstod, att han var 
kommen för att tala Ingmars sak hos Karin och Halvor.



Något efteråt kom förvaltaren från Bergsåna, som var sågverksbolagets 
ombud, och häradsdomarn Berger Sven Persson. 
Förvaltaren gick genast in i huset, men Sven Persson vandrade en stur.d 
omkring ute på gården och besåg sakerna. Han kom då att gå förbi en liten 
gubbe med stort skägg, vilken satt på samma brädhög, där mor Stina hade 
tagit plats.



-Stark Ingmar vet väl inte, sade Sven Persson och stannade framför 
gubben, om Ingmar Ingmarsson har bestämt sig för att köpa det där timret, 
som jag har bjudit honom.



-Han säger nej, svarade gubben, men jag undrar om han inte snart börjar 
bli tvehågsen.



Med detsamma plirade gubben med ögonen och visade bort på mor Stina, 
liksom för att beteckna för Sven Persson, att det inte gick an att låta 
henne höra vad de talade om.



-Jag tycker, att det borde vara gott nog åt honom, sade häradsdomarn. Jag 
bjuder inte ut sådana varor alla dar, men detta gör jag för Stor Ingmars 
skull.



-Ja, det är sant, att det är ett gott anbud, sade gubben, men han säger, 
att han redan har gjort opp köp på annat



-Jag undrar om han riktigt har betänkt vad det är, som går ifrån honom, 
sade häradsdomarn och gick långsamt vidare.



Allt hittills hade ingen av hemfolket visat sig på gården men nu fingo 
människorna plötsligen syn på Ingmar. Han stod borta vid en vägg, alldeles 
orörlig och med ögonlocken nästan slutna.



Flera gingo fram för att hälsa på honom, men då de kommo honom närmare, 
avstodo de och vände om till sin förra plats.



Ingmar var dödsblek, och alla, som sågo honom, förstodo, att han kämpade 
med ett så stort lidande, att de inte vågade tilltala honom.



Ingmar stod så stilla, att flera funnos, som alls inte lade märke till 
honom. Men var och en, som hade fått ögonen på honom, kunde sedan inte 
tänka på något annat. Det blev ingenting av med den lustighet, som eljest 
var bruklig på auktioner. Med Ingmar stående där, stödd mot väggen till 
det gamla hemmet, som han snart skulle förlora, kunde man varken 
finna med att skratta eller att säga ett muntert ord.



Så kom den stund, då auktionen skulle begynna. Auktionsförrättaren steg 
upp på en stol och började ropa ut en gammal plog. Ingmar stod kvar 
orörlig, som om han inte hade varit en människa, utan en bild.



-Herregud, han kunde väl gå bort härifrån! sade människorna. Han behövde 
ju inte se detta elände. Men Ingmarssönerna bär sig aldrig åt som annat 
folk.



Så föll det första klubbslaget. Då såg man Ingmar rycka till, som om det 
hade träffat honom. Strax därefter blev han åter orörlig, men vid varje 
nytt klubbslag gick en darrning genom honom.



Två bondkvinnor gingo just forbi mor Stina och talade om Ingmar.



-Och tänk, att om han bara hade friat till en ril; bonddotter, så hade 
han fått pengar nog och kunnat köpa gården, men han ska ju ha 
skolmästarns Gertrud, sade den ena.



-Det lär allt vara en storkarl, som har lovat honom Ingmarsgården i 
hemgift, om han tar dottern, svarade den andra. Se, de frågar inte efter, 
att han är fattig, därför att han är av en så god släkt.



-Det hjälper ända att vara son till Stor Ingmar.



"Det skulle nog ha varit en välsignad sak om Gertrud hade haft en liten 
smula att hjälpa till med", tänkte mor Stina.



Så småningom blev redskapen bortsåld, och auktionisten flyttade över till 
en annan sida av gården. Han började sälja hemvävda bonader, dukar och 
sängförhängen, och han höll upp dem i luften, så att de broderade 
tulpanerna och de invävda, brokiga broderierna lyste över hela gården.



Ingmar måtte ha märkt tygstyckenas fladder. Han lyfte motvilligt 
ögonlocken. För en sekund syntes de matta, blodsprängda ögonen, som 
blickade ut över förödelsen, så slöto de sig på nytt.



-Aldrig har jag sett något sådant, sade en ung bondflicka. Nu menar jag 
rent han dör. Om han bara ville lata bli att stå här och plåga sig!

Mor Stina reste på sig liksom för att skrika ut, att detta inte 
kunde fortgå, utan måste avbrytas, men hon satte sig åter.



-Jag får väl komma ihåg, att jag är ringa och vanmäktig, suckade hon.



Det blev nu på en gång så stilla på gården, att mor Stina måste se upp. 
Hon märkte, att tystnaden hade uppstått, därför att Karin Ingmarsdotter 
hade kommit ut ur boningshuset. Nu syntes det tydligt vad folk tänkte om 
Karin och hennes handlingssätt, ty medan hon vandrade över gården, veko 
människorna undan, ingen sträckte ut handen för att hälsa på henne, utan 
alla stodo tysta och blickade ogillande efter henne.



Karin såg tärd och trött ut. Hon gick mer framåtböjd än vanligt. Ett par 
röda fläckar lyste på hennes kinder, och hon såg lika plågad ut som på den 
tiden, då hon stred sin strid med Eljas.



Karins ärende var att söka mor Stina och be henne komma in i stugan.



-Jag har inte sett förrän nu, att mor Storm var här, sade hon.



Skolmästarns hustru krusade en smula, men Karin övervann henne genom att 
säga:



-Vi ville nog, att all gammal strid skulle vara glömd nu, då vi ska fara 
vår väg.



Medan de vandrade över gården, prövade mor Stina på att säga:



-Detta måtte vara en tung dag för Karin.



Karin suckade, men svarade inte.



-Jag vet inte hur Karin kan ha hjärta att sälja bort allt det där gamla.



-Det är det man mest älskar, som först och främst måste offras åt Herren, 
sade Karin.



-Folk tycker allt, att det är besynnerligt, började mor Stina, men Karin 
avbröt henne:



-Herren skulle väl allt också tycka, att det vore besynnerligt, om vi 
toge undan något av det, som är givet till honom.



Mor Stina bet sig i läppen och kom sig inte för att säga något mer. 
Det tycktes inte bli något av med alla de förebråelser hon hade ämnat göra 
Karin. Det följde en sådan värdighet med Karin, att ingen hade mod att 
klandra henne.



Just som de skulle stiga upp på det breda trappsteget utanför 
förstukvisten, lade mor Stina sin hand på Karins skuldra.



-Har Karin sett vem som står där? sade hon och pekade bort mot Ingmar.



Karin syntes sjunka ihop en smula. Hon aktade sig noga att se åt det håll, 
där Ingmar stod.



-Herren får finna en utväg, mumlade hon. Herren får finna en utväg.



I storstugan var föga ändrat för auktionens skull, eftersom bänkar och 
sängar där inne voro väggfasta och inte kunde flyttas. Men kopparkärlen 
blänkte inte mer på väggarna, sängställena gapade tomma utan omhängen och 
sängkläder, och de blåmålade skåpdörrarna, som förr i världen ofta 
ställdes på glänt för att låta främmande folk se de höga silverkannor och 
bägare, som tyngde hyllorna, voro nu stängda, till ett tecken att där inom 
ingenting förvarades, som var värt att visas.



Det enda, som prydde väggen, var Jerusalemstavlan, vilken i dag åter hade 
en frisk krans av grönt.



Det stora rummet var uppfyllt av släktingar och trosförvanter till Karin 
och Halvor. En efter annan fördes med mycket krusande fram för att 
undfägnas vid ett stort, dukat bord.



Dörren till lillrummet var stängd. Där inne pågingo under. handlingar om 
köpet av själva gärden. Där talades högröstat och livligt, framför allt av 
kyrkoherden.



Men i storstugan voro människorna mycket tysta, och om någon talade, 
skedde det lagt och viskande. Alla voro med sina tankar och sinnen inne i 
lillkammaren, där gårdens öde avgjordes.



Mor Stina vände sig till Gabriel Mattsson och frågade honom:



-Det är väl inte så väl, att Ingmar blir vid gården?



-Det är allt långt förbi hans bud nu, svarade Gabriel.

Gästgivarn i Karmsund lär ha bjudit trettiotvåtusen, och bolaget har 
gått opp till trettiofem. Nu söker kyrkoherden övertala dem att hellre 
sälja till gästgivarn än till bolaget.



-Än Berger Sven Persson då? frågade mor Stina.



-Han lär inte ha gjort något bud i dag, han.



Kyrkoherden hördes tala länge med beveklig röst. Orden kunde inte 
urskiljas, men så länge han talade, visste man, att ingenting var avgjort.



Så blev det tyst ett ögonblick, och därpå hördes gästgivarn säga, inte 
just högt, men med sådant eftertryck, att det var omöjligt att inte 
uppfatta varje ord:



-Jag bjuder trettiosextusen, inte för att jag tror, att stället är värt 
så mycket, men jag vill inte, att det ska bli en bolagsgård.



Strax därpå lät det, som om någon hade slagit en näve i bordet, och 
bruksförvaltarn hördes ropa med dundrande röst:



-Jag bjuder fyrtiotusen, och bättre bud tror jag inte att Karin och 
Halvor kan vänta sig.



Mor Stina reste sig mycket blek. Hon gick åter ut på gårdsplanen. Det var 
tungt och bedrövligt ute, men rent ohyggligt var det att sitta i den kvava 
stugan och höra på detta köpslående.



Vävnaderna voro nu bortsålda, och auktionisten bytte plats på nytt. Han 
gick att ropa ut de gamla silversakerna, de stora silverkannorna, besatta 
med guldmynt, och bägarna med inskrifter från sextonhundratalet.



Då auktionisten lyfte upp den första silverkannan, tog Ingmar ett par steg 
framåt liksom för att hindra försäljningen. Men han hejdade sig 
ögonblickligen och vände åter till sin förra plats.



Ett par minuter därefter kom en gammal bonde fram till Ingmar med 
silverkannan i handen. Han satte helt försynt ner den vid Ingmars fötter 
och sade:



-Den här ska du behalla som ett minne av ailt det, som



borde ha varit ditt.



Det gick åter en ryckning genom hela Ingmars kropp.

Hans läpp darrade, och han arbetade för att kunna få fram ett par 
ord.



-Ja, du behöver ingenting säga nu, det kan bli en annan gång, sade 
bonden. Han avlägsnade sig ett par steg, därpå kom han hastigt tillbaka. 
Jag hör, att folk pratar om att du kunde få överta gården, om du bara 
ville. Det vore den största tjänst du kunde göra den här socken.



På Ingmarsgården funnos flera gamla, som hade tjänat där i all sin tid och 
som nu på sin höga ålderdom fortforo att bo kvar där. Över dessa hade 
sänkt sig större ängslan än över någon annan. De fruktade, att om gården 
finge en ny ägare, skulle de bli utvräkta ur det gamla hemmet och få gripa 
till tiggarstaven. Hur det än blev, visste de, att de inte skulle bli 
behandlade så som av det gamla husbondefolket.



Dessa gamla irrade omkring på gården hela dagen, deras oro tillät dem inte 
att hålla sig stilla. Det var med stor ömkan man såg dem smyga förbi, 
bräckliga och förskrämda, och gav akt på det ängsliga uttrycket i deras 
svaga, rödkantade ögon.



Till sist var det en snart hundraårig gubbe, som hittade på att gå fram 
till Ingmar och sätta sig på marken bredvid honom. Det var, som om detta 
vore det enda ställe, där han kunde få ro, ty här blev han sittande 
stilla, stödjande de gamla darrande händerna mot kryckkäppen.



Så snart Gammal Lisa och Lagårds Märta sågo var Korp Bengt hade slagit sig 
ner, kommo även de framstultande och satte sig bredvid Ingmar. De sade 
ingenting till honom, men de hade förvisso en oklar känsla av att han 
måste kunna hjälpa dem, han, som nu var Ingmar Ingmarsson.



Alltsedan de gamla hade kommit, höll Ingmar inte mera ögonen slutna, utan 
stod och såg ner på dem. Han tycktes räkna alla de år och mödor, som hade 
gått över dem, medan de hade tjänat hans släkt, och han tyckte väl, att 
det var hans första plikt att laga så, att de finge dö i deras gamla hem.



Han blickade ut över gården, fick ögonen på Stark Ingmar och nickade 
betydelsefullt åt honom.

Utan ett ord gick Stark Ingmar in i 
boningshuset, genomvandrade storstugan och steg in i lillkammaren. Där 
blev han stående vid dörren, väntande ett lägligt tillfälle att framföra 
sitt ärende.



När Stark Ingmar kom in, stod kyrkoherden mittpå golvet och talade till 
Karin och Halvor, vilka sutto orörliga och stela som döda. Bruksförvaltarn 
satt vid bordet. Han sag självsäker ut, visste väl med sig, att han var 
den, som hade makt att göra det högsta budet. Gästgivarn i Karmsund stod 
borta vid fönstret. Han var upprörd, svetten pärlade fram på hans panna, 
och händerna darrade. Berger Sven Persson satt i en soffa högst uppe i 
rummet, det stora, myndiga ansiktet förrådde intet spår av rörelse. Han 
satt med händerna knäppta över magen och tycktes inte tänka på annat än 
att med största möjliga fart vrida tummarna om varandra.



Nu höll kyrkoherden upp att tala. Halvor såg över till Karin liksom för 
att fråga henne till råds, men hon satt orörlig och sag ner



-Karin och jag får allt lov att tänka på att vi ska fara till ett 
främmande land, sade Halvor, och att både vi och bröderna måste leva av de 
pengar, som vi kan få för egen domen. Vi har fått veta, att bara resan 
till Jerusalem kommer att gå till femtontusen kronor. Och sedan ska vi 
hyra hus och köpa mat och kläder. Jag tror inte, att vi har råd att skänka 
bort något.



-Är det inte rent orimligt att begära av Karin och Halvor, att de ska 
sälja gården för rakt ingenting av det enda skälet, att den inte ska bli 
såld till bolaget? sade förvaltarn. Jag tycker, att de borde anta mitt bud 
genast, om inte för annat så för att komma ifrån alla dessa övertalningar.



-Ja, bekräftade Karin, det är nog så, att vi måste hålla oss till det 
högsta anbudet.



Men kyrkoherden var inte så lätt slagen. Så snart det var fråga om en 
världslig sak, visste han mycket väl hur han skulle lägga sina ord. Nu var 
han en annan man, än då han stod i sin predikstol.

-Karin och Halvor är nog så pass fästa vid den här gamla gården, 
att de hellre säljer till en, som kommer att ge den en god skötsel, även 
om de skulle få ett par tusen kronors mindre vinst, sade han.



Och med särskilt avseende på att Karin satt inne, började han berätta om 
gård efter gård, som hade råkat i förfall, sedan de hade kommit i 
bolagshänder.



Karin såg upp ett par gånger, och kyrkoherden undrade om han inte nu 
äntligen lyckades göra intryck på henne. "Det ska väl ändå finnas kvar 
något av den gamla bondkvinnan hos henne", tänkte han, då han berättade om 
förfallna stugor och bortdöende boskapshjordar.



Äntligen slöt han sålunda:



-Det vet jag väl, att om bolaget är fullt beslutet att köpa 
Ingmarsgården, så kan det överbjuda bönderna så länge, tills ingen förmår 
följa det. Men om nu Karin och Halvor vill hindra, ati det här gamla 
stället ska bli en förfallen bolagsgård, måste de fastslå det sista 
priset, så att bönderna vet vad de har att rätta sig efter.



Halvor såg oroligt bort till Karin, när kyrkoherden gjorde detta förslag. 
Karin lyfte långsamt upp ögonlocken och svarade:



-Det är nog säkert, att Halvor och jag helst sålde till en av våra likar, 
så att vi visste, att här finge bli, som det har varit.



-Ja, om någon annan än bolaget ville ge fyrtiotusen, skulle vi nöja oss 
med den summan, sade Halvor, som nu förstod vad hustrun önskade.



Då detta sades, vandrade Stark Ingmar med långa steg genom rummet och 
viskade ett par ord till Berger Sven Persson.



Häradsdomarn reste sig genast och gick fram till Halvor.



-Eftersom Halvor har lovat nöja sig med fyrtiotusen, så vill jag bjuda 
den summan, sade han.



Det började rycka i Halvors ansikte. Han sväljde ett par gånger, innan han 
svarade.



-Häradsdomarn ska ha tack, sade han. Jag är glad att få lämna gården i så 
goda händer.

Sven Persson skakade hand också med Karin. Hon var mycket rörd och 
torkade bort en tår ur ögonvrån.



-Karin kan vara viss om att allt här ska bli vid det gamla, sade 
häradsdomarn.



Karin frågade honom om han själv skulle flytta hit.



-Nej, svarade han och tillade med högtidligt eftertryck på orden: Jag 
gifter bort min yngsta dotter i sommar, och jag ger gården till henne och 
hennes man.



Därpå vände sig häradsdomarn till kyrkoherden och tackade honom.



-Nu får kyrkoherden sin vilja fram i alla fall, sade han. Inte trodde 
jag, när jag sprang här som fattig vallpojke, att jag skulle få makt att 
ställa om, att det åter komme en Ingmar Ingmarsson till Ingmarsgården.



Kyrkoherden och de andra innevarande männen stodo och stirrade på honom 
utan att genast fatta vad han menade, men Karin gick raskt ur rummet.



När hon gick genom storstugan, rätade hon upp sig, hon knöt om huvudduken, 
så att den skulle ligga i de rätta vecken, och bredde ut förklädet.



Därpå gick Karin över gården med stor värdighet och högtidlighet. Hon höll 
kroppen stel, ögonen sänkta och gick så långsamt, att man knappt kunde se, 
att hon rörde sig.



På det sättet kom hon fram till Ingmar och tog honom i hand.



-Nu får jag lyckönska dig, Ingmar, sade hon och rösten darrade av glädje. 
Vi har stått hårt mot varandra i den här saken, men da Gud inte vill ge 
mig den hugnaden, att du sluter dig till oss, tackar jag honom för att han 
har låtit dig komma till väldet här på gården.



Ingmar svarade inte, hans hand låg slapp i Karins. När hon lät den sjunka, 
stod han där lika bedrövad, som han hade stått hela dagen.



Alla karlarna, som hade varit med om uppgörelsen, kommo fram till Ingmar, 
skakade hand med honom och lyckönskade honom.



-Lycka till, Ingmar Ingmarsson, på Ingmarsgården! sade de.

Härvid for en glimt av lycka över Ingmars ansikte. Han mumlade sakta 
för sig själv: "Ingmar Ingmarsson på Ingmarsgården", och såg ut som ett 
barn, vilket har erhållit en gåva, som det länge har längtat efter. Men i 
nästa ögonblick kom ett uttryck i hans ansikte, som om han med oändlig 
avsmak och leda ville visa den vunna lyckan ifrån sig.



Nyheten hade gått över gården på ett ögonblick. Folk talade och frågade 
högt och ivrigt. Flera blevo så glada, att de fingo tårar i ögonen.



Ingen hörde vidare på auktionistens rop, utan alla trängde sig fram för 
att lyckönska Ingmar, både bönder och herremän, både bekanta och 
främlingar.



Då Ingmar stod omgiven av alla dessa glada människor, lyfte han på en gång 
ögonen och blev varse mor Stina, som stod ett litet stycke från de andra 
och betraktade honom. Hon var mycket blek och såg gammal och fattig ut. 
När Ingmars ögon föllo på henne, vände hon sig bort och började gå hemåt.



Ingmar gjorde sig fri från de andra och skyndade efter henne.



Han böjde sig ner till henne och sade med hes röst, medan vartenda drag i 
hans ansikte darrade av sorg:



-Gå hem till Gertrud, mor Stina, och säg henne, att jag har svikit henne 
och sålt mig för att få gården! Bed henne, att hon aldrig mer tänker på en 
sådan stackare, som jag är!



14 GERTRUD.



Det hade kommit något besynnerligt över Gertrud, något,



som hon inte kunde styra och behärska, något, som växte och höll på att 
alldeles ta väldet över henne.



Det hade börjat i samma ögonblick, som hon hade fått veta, att Ingmar hade 
svikit henne, och det bestod i en stark fruktan för att få se Ingmar, för 
att plötsligen möta honom på vägen eller i kyrkan eller annorstädes. 
Varför detta skulle vara så förfärligt, visste hon inte, men hon kände, 
att det var något, som hon inte kunde uthärda.



Gertrud hade helst velat stänga sig inne dag och natt för att vara säker 
om att inte få se honom, men sådant var omöjligt för en fattig flicka som 
hon. Hon måste gå ute och arbeta i trädgården, hon var tvungen att flera 
gånger om dagen vandra den långa vägen till beteshagen för att mjölka 
korna, och hon blev ofta sänd till handelsboden för att köpa socker och 
mjöl och allt annat, som behövdes för hushållet.



När Gertrud kom ut på vägen, drog hon huvudduken djupt ner över ansiktet, 
Iyfte aldrig ögonen från marken och skyndade framåt så raskt, som om hon 
hade j agats av spöken.-Så snart det var henne möjligt, sökte hon att vika 
av från landsvägen och gå på små stigar, som letade sig fram längs 
dikeskanter och åkerrenar, där hon trodde, att hon inte var i så stor fara 
att möta Ingmar.



Men alltid var hon rädd. Det fanns ju inte ett ställe, där hon inte var 
utsatt för att råka honom. Om hon rodde på älven, kunde han vara där och 
flotta sitt timmer, och om hon smöge sig undan djupt in i skogen, så kunde 
han komma emot henne med yxan på axeln på väg till sitt arbete.



Och finge hon se honom, skulle det bli så oerhört svårt. Det skulle hon 
inte kunna uthärda.

När hon låg och rensade bort ogräs ur trädgårdssängarna, lyfte hon 
huvudet gång på gång, för att hon skulle få se honom på långt håll, om han 
ginge på vägen, och hinna fly undan.



Hon tänkte med bitterhet på att Ingmar var alltför väl känd där i gården. 
Hennes hund skulle inte skälla, om han komme, och hennes duvor, som 
trippade på sandgången, skulle inte fly undan för honom och varna henne 
med sina smällande vingslag.



Denna Gertruds rädsla avtog inte, snarare förvärrades den dag från dag. 
All hennes sorg hade förbytt sig till skräck. Och hennes styrka att strida 
emot blev allt mindre och mindre. "Snart kommer den dag, då jag inte mer 
vågar mig utom dörr", tänkte hon. "Jag blir nog besynnerlig och folkskygg, 
om jag inte blir riktigt tokig."



-Gud, Gud, tag skräcken ifrån mig! bad Gertrud. Jag ser på far och mor, 
att de redan tror, att jag inte är riktigt klok. Jag ser, att alla jag 
möter också tror det. Å, Herre Gud, hjälp mig!



Mittunder det att denna skräck var som störst, hände det, att Gertrud en 
natt hade en märkvärdig dröm.



Hon tyckte, att hon en middagsstund gick med stävan på armen för att 
mjölka. Korna betade i en hage, som låg långt borta i skogsbrynet, och hon 
gick dit på smala stigar, som löpte fram på dikeskanter och åkerrenar. Hon 
tyckte, att hon hade svårt för att gå, hon var så trött och svag, att hon 
knappast kunde flytta fötterna.



-Vad är det åt mig, varför har jag så svårt för att gå? frågade hon i 
drömmen. Och hon svarade sig själv och sade:



-Du är så trött, därför att du går och släpar på en så tung sorg.



Äntligen tyckte hon sig vara framme vid hagen, men när hon kom in där, 
kunde hon inte se korna. Hon blev mycket ängslig, gick och sökte dem 
överallt, där de brukade uppehålla sig, men hon fann dem varken bakom 
gransnåret eller vid bäcken eller under björkarna.



Medan hon sökte, märkte hon, att det fanns ett hål i gärdsgården på den 
sidan, som vette åt skogen. Hon tyckte sig då 
förstå, att korna hade gått ut genom denna öppning. Hon blev gränslöst 
olycklig och förfärad och stod och vred händerna.



-Och jag, som är så trött, sade hon, ska jag nu nödgas vandra över hela 
storskogen för att söka korna!



Hon gick emellertid inåt skogen och arbetade sig mödosamt fram mellan 
risiga granar och vassa enbuskar.



Men ögonblicket därefter gick hon på en slät och jämn stig i skogen, utan 
att hon alls visste hur hon hade kommit dit. Stigen var mjuk och en smula 
hal av den bruna barren som täckte den. Granarna stodo raka och skyhöga 
utmed den, och solskenet lekte på den gula mossan under träden. Där var så 
vackert och ljuvligt, att hennes ängslan minskades.



Bäst hon gick där, såg hon en gammal gumma gå inne mellan träden. Det var 
gamla Finn Marit, hon, som kunde trolla. "Det är ju förfärligt, att den 
gamla elaka kvinnan ännu lever och att jag ska möta henne här på skogen", 
tänkte Gertrud. Hon smög sig fram så varligt som möjligt, för att inte 
gumman skulle få syn på henne.



Men gumman såg upp, just när hon smög förbi.



-Vänta du, så ska du få se något! ropade gumman. Strax därpå låg Finn 
Marit på knä på vägen framför Gertrud. Hon ritade upp en ring i barren med 
pekfingret och ställde en platt mässingsskål mitt i ringen. "Hon ämnar 
visst trolla", tänkte Gertrud. "Att det ändå är sant, att hon kan trolla!"



-Titta nu ner i skålen, så kanske du får se något! sade finngumman.



Gertrud såg ner och ryckte till. Hon såg helt tydligt Ingmars ansikte 
avspeglat på bottnen av skålen. I detsamma stack gumman en lång nål i 
hennes hand.



-Se här, sade hon, ta denna och stick igenom hans ögon! Gör honom detta, 
därför att han har svikit dig!



Gertrud tvekade en smula, men hon erfor en förunderligt stark lust att 
göra det.



-Varför ska han ha det bra och vara rik och lycklig, då du pinas? sade 
gumman.

Gertrud fick en obetvinglig lust att lyda henne. Hon sänkte nålen.



-Laga, att du träffar mitt i ögat! sade gumman.



Gertrud stack till två gånger, mycket hastigt, rätt in i Ingmars ögon. Men 
när hon sänkte nålen, märkte hon, att den gick djupt ner, som om den inte 
hade träffat mässingsfatet, utan gått in i något mjukt, och när hon drog 
den tillbaka, var den blodig.



Då Gertrud såg blodet på nålen, tyckte hon, att hon verkligen hade stuckit 
ut Ingmars ögon. Då greps hon av den förfärligaste ångest över sin 
gärning, och hennes skräck blev så stor, att den väckte henne.



Gertrud låg länge och skakade i häftig gråt, innan hon kunde övertyga sig 
om att allt var en dröm.



-Gud bevara mig, Gud skydde mig för att jag skulle få lust att hämnas på 
honom! snyftade hon.



Knappt hade hon blivit lugn och somnat in på nytt, förrän samma dröm kom 
tillbaka.



Hon vandrade än en gång på de små stigarna till beteshagen. Åter voro 
korna borta, och hon gick inåt skogen för att söka dem. Därpå kom hon in 
på den vackra vägen och såg solskenet leka på mossan. Hon påminde sig då 
vad som hade hänt henne nyss förut i drömmen. Hon gick och ängslades för 
att åter möta finngumman och var glad, att hon inte såg till henne.



Men bäst hon gick, tyckte hon, att marken öppnade sig mellan ett par tuvor 
rätt framför henne. Först stack ett huvud fram ur öppningen, så arbetade 
sig en helt liten man fram ur jorden. Han surrade och brummade med 
läpparna hela tiden, och av detta kunde hon förstå vem det var hon hade 
råkat på. Det var ju Surr-Peter, som inte var riktigt klok. Tidtals levde 
han nere i bygden, men om somrarna bodde han helst i skogen i en jordkula.



Gertrud påminde sig genast, att det sades om Surr-Peter, att sådana, som 
ville skada sina ovänner utan att synas, kunde begagna sig av honom. Det 
misstänktes, att han flera gånger hade anlagt mordbrand för andras 
räkning.



Nu gick Gertrud fram till mannen och frågade honom, likasom på 
skämt, om han inte hade lust att sätta eld på Ingmarsgården. Hon önskade 
det, sade hon, därför att Ingmar Ingmarsson tyckte mer om gården än om 
henne.



Men till hennes stora förskräckelse tycktes den galne genast gå in på vad 
hon föreslog. Han nickade ivrigt till henne och började springa neråt 
bygden. Hon skyndade efter, men kunde inte hinna honom. Grankvistar höllo 
fast henne, hon sjönk ner i träsk, och hon halkade på berghällar. Äntligen 
var hon i skogsbrynet, men då lyste eldsken emot henne mellan träden. "Han 
har redan gjort det, han har redan satt eld på gården!" tänkte hon och 
vaknade på nytt av drömmens ohyggliga fasa.



Gertrud satte sig upp i sängen. Tårarna strömmade henne utför kinderna. 
Hon vågade inte lägga sig ner av fruktan att drömma vidare.



-Gud hjälpe mig, Gud hjälpe mig! sade hon. Jag vet inte hur mycket ont 
det finns inom mig. Men Gud vet det, att aldrig en enda gång under hela 
denna tid har jag velat hämnas på Ingmar. Gud, låt inte den synden komma 
över mig !



Sorgen är farlig, utbröt hon och knäppte hårt samman händerna. Sorgen är 
farlig. Sorgen är farlig.



Säkert visste hon inte själv fullt vad hon menade, men hon kände, att 
hennes stackars hjärta var som en förhärjad örtagård. Nu gick sorgen där 
som örtagårdsman och planterade tistel och giftblomster.



Under hela förmiddagen hade Gertrud en känsla av att hon fortfor att 
drömma. Hon var ingalunda fullt vaken. Drömmen hade varit så stark och 
levande, att hon inte kunde glömma den.



När hon mindes den glädje, varmed hon hade stuckit nålen in i Ingmars 
ögon, tänkte hon: "Det är förfärligt. att jag har blivit så hämndgirig och 
dålig. Jag vet inte vad jag ska göra för att komma ifrån detta. Jag håller 
på att bli en ond, förtappad människa."



Vid middagstiden tog Gertrud stävan på armen och vandrade bort för att 
mjölka. Hon sköt som vanligt huvudduken långt fram och lyfte inte ögonen 
från marken. Hon gick på de små stigar, som hon hade gått i drömmen, 
hon kände igen blommorna, som kantade dem. Och så besynnerligt halvvaken, 
som hon var, visste hon knappt skillnad på vad hon verkligen såg och vad 
hon inbillade sig se.



När Gertrud kom till beteshagen, fick hon igen drömmen på så sätt, att hon 
inte såg till korna. Hon gick och sökte dem, som hon hade sökt dem i 
drömmen, sökte vid bäcken, under björkarna och bakom gransnåret. Hon fann 
dem ingenstädes, men hade en känsla av att de funnos där och att hon 
skulle se dem, om hon endast vore fullt vaken.



Snart fick hon syn på ett stort hål i gärdsgården och förstod, att 
boskapen hade brutit sig ut därigenom.



Gertrud gick nu för att söka flyktingarna. Hon följde de djupa spår, som 
deras klövar hade upptrampat i den lösa skogsmarken, och fann, att de hade 
slagit in på en väg, som ledde upp till en avlägsen fäbod.



-Ack, utbrast hon, nu vet jag var de är! Jag vet, att Lyckgårdsfolket i 
dag på förmiddagen skulle driva sin boskap opp till fäboden. När vara kor 
har fått höra skäll kons bjällra, har de brutit sig ut och följt efter 
oppåt skogen.



Oron hade för en stund gjort flickan fullt vaken. Hon beslöt sig för att 
gå upp till fäboden och hämta korna. Eljest kunde ju ingen veta när de 
skulle bli hemdrivna. Och hon gick snabbt framåt den branta, steniga 
vägen.



Men när det hade burit nästan rakt uppåt en stund, gjorde vägen en tvär 
vändning, och nu låg den för hennes ögon, glatt av barr och alldeles jämn.



Hon kände igen den från drömmen. Det var samma solskensfläckar borta på 
den vitgula mossan och samma höga träd.



När hon kände igen vägen, försjönk hon genast i samma halvvakna tillstånd, 
vari hon hade levat kela dagen. Hon började nästan vänta på att det skulle 
hända henne något övernaturligt. Hon stirrade in under granarna för att se 
om hon inte skulle raka någon av de besynnerliga varelser, som vandrade 
omkring i skogsdjupet.



Hon såg ingen till, men i hennes själ vaknade besynnerliga tankar. "Vad, 
om jag skulle ta hämnd på Ingmar?

Kanske skulle jag då slippa skräcken? Kanske skulle jag då undgå att 
bli tokig? Kanske det kunde vara ljuvt att låta Ingmar lida vad jag 
lider?"



Den vackra barrstigen tycktes henne ändlöst lång. Hon gick där en hel 
timme förvånad över att ingenting underbart inträffade. Till sist förde 
stigen ut på en slät skogsäng.



Det var en liten vacker plats, beväxt med friskt, saftigt gräs och en 
mängd blommor. På ena sidan reste sig en tvärbrant bergvägg. På de andra 
sidorna stodo höga träd. Det var mest rönnar med stora, vita blomklasar, 
men också björk och al. En ganska bred och vattenrik bäck kom strömmande 
utför bergväggen, sökte sig fram över ängen och kastade sig därpå ner i en 
klyfta, som var alldeles uppfylld av frodigt uppspirande träd och buskar.



Gertrud tvärstannade. Hon kände med ens igen platsen. Den där bäcken 
kallades Svartvattnet, och det berättades märkvärdiga saker om den. Det 
hade hänt flera gånger, att människor hade blivit besynnerligt seende, när 
de hade gått över bäcken. En gosse, som hade gått över den, hade sett ett 
brudtåg, vilket just då drog till kyrkan långt nere i bygden, och en 
kolare hade sett en kung med krona på huvudet och spira i handen rida till 
sin kröning.



Gertrud fick hjärtat upp i halsgropen.



-Gud nåde mig för vad jag får se! suckade hon.



Hon var nästan frestad att vända om.



-Men jag måste ju fram där, jag fattiga barn, klagade hon. Jag måste ju 
fram där för att få igen mina kor.



-Herre Gud! bad hon och knäppte händerna i sin stora oro. Låt mig inte få 
se något styggt eller ont! Låt mig inte komma i någon svår frestelse!



Hon var så viss om att hon skulle få se något, att hon knappt vågade 
vandra ut på de platta stenarna, som ledde över bäcken.



När hon stod mitt i bäcken, såg hon något röra sig i skogsdjupet på andra 
sidan. Men det var inte något bröllopståg, utan en ensam man, som långsamt 
kom gående ut på ängen.



Han var hög och ung och bar en fotsid, svart klädnad.

Han hade ett långlagt, mycket skönt ansikte, huvudet var obetäckt, 
och långa, mörka lockar hängde ner på hans skuldror.



Främlingen gick alldeles rätt emot Gertrud. Hans ögon voro lysande och 
klara, som om ljus strömmade ut ur dem, och när hans blickar föllo på 
henne, förstod hon, att han kunde läsa all hennes sorg. Och hon såg, att 
han ömkade sig över henne, som var hemsökt av skräck för ringa jordiska 
ting, och vars själ var besmittad av hämndlust och besådd med sorgens 
tistlar och giftblomster.



Allt som han kom närmare Gertrud, kände hon sin varelse övergjutas av 
tilltagande frid och salighet och stilla, soligt lugn. Och då han hade 
gått förbi henne, fanns inom henne inte mera någon sorg eller bitterhet, 
utan allt ont försvann som en helad sjukdom och efterlämnade hälsa och 
styrka.



Gertrud stod stilla en lång stund. Synen gled bort, men hon förblev 
stående i drömmande lycksalighet. När hon äntligen såg sig om, var den 
helt försvunnen, men intrycket av det hon hade sett försvann inte. Hon 
knäppte sina händer och lyfte dem i hänryckning.



-Jag har sett Jesus! utropade hon med innerlig fröjd. Jag har sett Jesus, 
han har tagit bort min sorg, och jag älskar honom. Nu kan jag inte älska 
någon annan i denna världen.



Livets bekymmer försvunno och blevo oändligen små. Och livets långa år 
syntes som en kort liten tid. Och all jordisk lycka tycktes arm och grund 
och utan betydelse.



På samma gång visste Gertrud hur hon nu skulle ordna sitt liv.



För att hon inte mer skulle sjunka ner i dunkel skräck och för att hon 
inte skulle bli lockad till ondska och hämnd, skulle hon flytta bort från 
denna trakt. Hon skulle följa Hellgumianerna till Jerusalem.



Denna tanke hade uppstått hos henne, då Jesus gick förbi henne. Hon 
trodde, att den hade kommit från honom. Hon hade läst den i hans ögon.

Den vackra junidagen, då Berger Sven Persson 
firade bröllop åt sin dotter och Ingmar Ingmarsson, kom en ung kvinna i 
god tid på morgonen fram till bröllopsgården och bad att få tala med 
brudgummen. Hon var rätt hög och smärt, huvudduken hade hon dragit så 
långt fram, att det inte syntes mer av ansiktet än en dunvit kind och ett 
par röda läppar. På armen bar hon en korg, däri man såg små buntar av 
hemvävda band jämte några hårkedjor och hår armband.



Hon frambar sitt ärende till en gammal piga, som hon träffade på gården, 
och denna gick in och underrättade husmodern. Husmodern svarade genast:



-Gå ut och säg henne, att Ingmar Ingmarsson just nu ska fara till kyrkan! 
Ingalunda har han tid att tala med henne.



Så snart den främmande hade fått detta besked, drev hon bort från gården. 
Ingen såg henne på hela förmiddagen. Men när brudföljet vände åter från 
kyrkan, kom hon tillbaka och bad att få tala med Ingmar Ingmarsson.



Denna gång sade hon sitt ärende till en ung dräng, som stod och hängde i 
stalldörren, och denne gick och sade till husfadern.



-Säg henne, sade husbonden, att Ingmar Ingmarsson just nu ska sätta sig 
till bröllopsmåltiden! Han har inte tid att tala med henne.



När hon fick detta besked, suckade hon och gick bort och kom inte tillbaka 
förrän sent på kvällen, då solen höll på att gå ner.



Den gången sade hon sitt ärende till ett barn, som satt och red grensle på 
gårdsgrinden, och barnet gick rätt in i stugan och sade till bruden.



-Säg henne, svarade bruden, att Ingmar Ingmarsson dansar med sin brud ! 
Han har inte tid att tala med henne.



När barnet kom ut med detta besked, log den främmande och sade:



-Nej, nu talar du osanning. Ingmar Ingmarsson dansar inte med sin brud.

Hon gick inte bort igen, utan blev stående vid grinden. Kort 
därefter tänkte bruden för sig själv: "Nu har jag sagt en lögn på min 
bröllopsdag!" Hon ångrade sig, gick fram till Ingmar och sade till honom, 
att en främmande stod ute på gården och önskade tala med honom.



Ingmar gick ut och såg Gertrud stå vid grinden och vänta.



Gertrud gick då före ut på vägen, och Ingmar följde henne. De gingo tysta, 
tills de hade kommit ett gott stycke från bröllopsgården.



Om Ingmar skulle man ha velat säga, att han hade åldrats på ett par 
veckor. Åtminstone gjorde hans ansikte intryck av ökad klokhet och 
försiktighet. Han gick också mera böjd och såg ödmjukare ut, sedan han 
hade blivit rik, än förut, då han ingenting ägde.



Han var förvisso inte glad att se Gertrud. Han hade varje dag, som gått, 
sökt att övertyga sig om att han var nöjd med det byte han hade gjort. 
"Se, det är så, att vi Ingmarssöner inte frågar så mycket efter något som 
att få gå och plöja och så på Ingmarsgården", hade han sagt till sig 
själv.



Men vad som hade pinat honom ännu mer, än att han hade förlorat Gertrud, 
det var, att det nu fanns en människa, som kunde säga om honom, att han 
inte hade hållit vad han hade lovat henne. Då han nu följde efter Gertrud, 
gick han endast och tänkte på alla de föraktfulla ord, som hon hade rätt 
att säga till honom.



Gertrud satte sig på en sten vid vägen oeh ställde ner korgen på marken. 
Huvudduken drog hon fram än djupare an forut.



-Sätt dig ner! sade hon till Ingmar och pekade på en annan sten. Jag har 
mycket att tala med dig om.



Ingmar satte sig ner och var glad, att han kände sig så lugn. "Detta går 
bättre, än jag hade väntat", tänkte han. "Jag trodde, att det skulle bli 
vida svårare att se Gertrud och höra henne tala. Jag trodde, att kärleken 
skulle bli mig rent övermäktig."



-Jag skulle inte ha kommit och stört dig på själva bröllopsdagen, sade 
Gertrud, om jag inte hade varit nödtvungen.

Jag ska nu gå bort från de här trakterna och kommer aldrig mer igen. 
Jag var färdig att fara redan för en vecka sedan, men då hände något, som 
gjorde, att jag måste skjuta opp resan för att få tala med dig just i dag.



Ingmar satt tyst, liksom sammankrupen. Han såg ut som en, vilken drar ihop 
skuldrorna och sänker huvudet i väntan på att ett svårt oväder ska komma 
över honom.



Under tiden tänkte han: "Vad Gertrud än må tycka, så är det dock visst, 
att jag gjorde rätt, som valde gården. Jag skulle inte ha kunnat uthärda 
utan den. Jag skulle ha förgåtts av saknad, om den hade råkat i andra 
händer."



-Ingmar, sade Gertrud, och hon rodnade på samma gång, så att det lilla, 
som syntes av kinden, blev alldeles rött, Ingmar, jag tänker du kommer 
ihag, att för fem år sedan var det min mening att gå över till 
Hellgumianerna. Jag hade givit mitt hjärta till Kristus då, men jag tog 
det tillbaka från honom för att ge det åt dig. Men häri handlade jag 
säkerligen orätt, och därför har allt detta kommit aver mig. Så, som jag 
svek Kristus då, så blev jag själv sviken av den jag älskade.



Så snart Ingmar förstod, att Gertrud ämnade säga honom, att hon ville gå 
in bland Hellgumianerna, gjorde han en häftig rörelse av ovilja. Han erfor 
en stark känsla av obehag. "Jag kan inte tåla, att hon sluter sig till 
Jerusalemsfararna och drar bort till det främmande landet", tänkte han. 
Han motsade henne lika ivrigt, som han skulle ha gjort, om han ännu hade 
varit hennes fästman.



-Inte ska du tänka så, Gertrud. Inte var detta av Gud menat till ett 
straff över dig.



-Nej, nej, Ingmar, inte som straff, visst inte, bara för att visa mig hur 
illa jag valde förra gången. Ack, inte som straff! Jag är ju så lycklig. 
Jag saknar ingenting, all sorg är tagen ifrån mig. Det måtte du väl 
förstå, Ingmar, när jag säger dig, att Gud själv har utvalt och kallat 
mig.



Ingmar satt tyst, hela ansiktet hårdnade i försiktighet och beräkning. "Du 
är bra dum", straffade han sig själv, "låt du Gertrud resa! Hav och land 
mellan er, det är det bästa. Hav och land, hav och land."

Men det där inom honom, som inte ville tillåta, att Gertrud reste, 
blev likafullt starkare än han själv, så att han sade:



-Aldrig kan jag förstå, att dina föräldrar ger dig lov att fara ifrån 
dem.



-Nej, det gör de inte, svarade Gertrud, och jag vet detta så väl, att jag 
inte en gång vågar fråga dem. Far skulle aldrig gå in på det. Jag tror 
nästan, att han skulle bruka våld för att hindra mig. Det är det svåraste, 
att jag maste smyga mig bort från dem. De tror nu, att jag vandrar omkring 
för att sälja mina band, och de får ingenting veta, förrän jag har slutit 
mig till Jerusalemsfararna i Göteborg och seglat från landet.



Ingmar blev helt upprörd över att Gertrud ville vålla sina föräldrar en så 
förfärligt stor sorg. "Förstår hon månne hur illa hon handlar?" frågade 
han sig. Han ville just säga det till henne, då han hejdade sig. "Det 
passar sig inte för dig, Ingmar, att förebrå Gertrud for vad hon än gör", 
tänkte han.



-Jag vet allt, att det blir synd om far och mor, sade Gertrud. Men jag 
får nu lov att följa Jesus. Hon smålog, när hon nämnde frälsaren. Han har 
ju räddat mig från ondska och själssjukdom, sade hon innerligt och knäppte 
sina händer.



Och som om hon nu först hade fått mod därtill, sköt hon huvudduken 
tillbaka och såg Ingmar rätt in i ögonen. Det slog Ingmar, att hon 
jämförde honom med bilden av någon, som hon såg för sina ögon, och han 
kände själv hur ringa och obetydlig hon fann honom.



-Det blir allt bra synd om far och mor, upprepade Gertrud. Far är så 
gammal nu, att han måste ta avsked från skolan, och sedan får han än 
mindre att leva av än hittills. Och då han blir utan arbete, kommer han 
att bli vresig till lynnet. Mor får det svårt med honom, de ska komma att 
sitta och sörja bada två. Det hade ju inte blivit så, om jag hade stannat 
hemma och muntrat opp dem.



Gertrud höll inne, som om hon hade tvekat att tala ut, men Ingmar tyckte, 
att det började snyfta och gråta inom honom. Han förstod, att 
Gertrud ville be honom ta vård om hennes gamla föräldrar. "Nej, jag 
trodde, att hon ville komma hit för att skymfa och håna mig", tänkte han, 
"och i stället har hon så stort förtroende till mig!"



-Du ska inte behöva be mig, Gertrud, sade Ingmar. Detta är en stor heder, 
som du gör mig, som har svikit dig. Nog ska jag handla bättre mot dina 
gamla föräldrar, än jag har handlat mot dig.



Ingmars röst darrade, och på samma gång tycktes något av den stora 
försiktigheten och klokheten försvinna ur ansiktsuttrycket. "Vad Gertrud 
är god mot mig!" tänkte han. "Hon ber mig inte om detta endast för 
föräldrarnas skull, utan också för att visa mig, att hon förlåter mig."



-Ja, det visste jag, Ingmar, att du inte skulle säga nej till detta, sade 
Gertrud. Och nu har jag något annat att tala om. Hennes röst blev mycket 
raskare och gladare. Nu har jag en stor gåva att ge dig.



"Vad Gertrud talar vackert ! " tänkte Ingmar plötsligen där han satt. "Jag 
tror aldrig, att jag har hört någon tala med en så mild och glad och 
klingande röst."



-Jag gick hemifrån för en åtta dagar sedan, sade Gertrud, och ämnade då 
genast gå neråt mot Göteborg för att vara där, när Hellgumianerna kommer. 
Men första natten låg jag nere vid Bergsåna bruk hos en fattig smedsänka, 
som heter Maria Bouving. Det är ett namn, som du ska komma ihåg, Ingmar. 
Och kommer hon i nöd, ska du bistå henne.



"Vad Gertrud är vacker!" tänkte Ingmar, på samma gång han nickade och 
lovade att komma ihåg Maria Bouvings namn. "Vad Gertrud är vacker! Hur ska 
det gå mig, då jag inte mer får se henne? Gud hjälpe mig, om jag har gjort 
orätt, som har försakat henne för en gammal gård! Inte kan åkrar och 
skogar vara detsamma för mig som en människa. Inte kan de le med mig, då 
jag är glad, och trösta mig, då jag är ledsen. Inte finns det något i 
världen, som kan ersätta en för att ha mistat den människan, som älskar 
en."

-Maria Bouving, fortfor Gertrud, har en liten kammare innanför sitt 
kök, där hon lät mig ligga. "Nu ska du få se, att du får sova gott i 
natt", sa hon till mig, "du får ligga på sängkläder, som jag köpte på 
auktionen på Ingmars gården." Så snart jag la mig, kände jag en 
besynnerlig hård knöl i kudden, som låg under mitt huvud. "Det var då inte 
så synnerligen goda sängkläder, som Maria har köpt sig", tänkte jag. Men 
jag var så trött då efter en hel dags vandring, att jag somnade. Mitt i 
natten vaknade jag och vände på dynan för att slippa knölen under huvudet. 
Då kände jag, att varet var sönderskuret mittöver och illa lagat med stora 
styng. Där innanför låg något hårt, som knastrade likt papper. "Jag 
behöver ju inte sova på stenar", tänkte jag och sökte dra ut det där 
hårda. Då fick jag fram ett paket, som var väl ombundet och inslaget.



Gertrud höll inne ett ögonblick för att se om Ingmar var nyfiken, men 
Ingmar hade inte hört på synnerligen uppmärksamt. "Vad det är vackert att 
se Gertrud röra handen, medan hon talar!" tänkte han. "Jag tror aldrig, 
att jag har sett någon vara så smidig i alla rörelser eller gå sa lätt som 
Gertrud. Ja, det är ett gammalt ord, att människor älskar människor mer än 
allt annat. Men nog tror jag ändå, att jag gjorde rätt, för det var inte 
bara gården, det var hela socken, som behövde mig."



Men han kände med stor ångest, att han inte hade så lätt nu som för en 
stund sedan att övertyga sig om att han älskade gården mer än Gertrud.



-Jag la paketet bredvid sängen, fortfor Gertrud, och tänkte, att på 
morgonen skulle jag visa det för Maria. Men när det blev dager, såg jag, 
att ditt namn stod skrivet på omslaget. Då besåg jag det närmare, och så 
beslöt jag att ta det med mig och ge det till dig utan att nämna något om 
det varken till Maria eller någon annan människa. Här har du det nu, 
Ingmar. Det är din egendom.



Gertrud grävde fram ett inte särdeles stort paket ur bottnen på sin korg 
och lämnade det till Ingmar, under det att hon såg på honom, som om hon 
väntade, att han skulle bli mycket glatt överraskad.

Ingmar tog gåvan i sin hand utan att mycket 
tänka på vad det var han fick. Hans tankar arbetade för att hålla på 
avstånd den bittra ånger, som ville smyga sig över honom.



"Om Gertrud visste hur farlig hon är, då hon är så där mild och god! Ack, 
det hade varit mycket bättre, om hon hade kommit för att gräla på mig!



Jag borde vara glad åt detta", tänkte han, "men det är jag inte. Det är, 
som om Gertrud vore tacksam mot mig, därför att jag har svikit henne. Och 
det kan jag inte tåla."



-Ingmar, sade Gertrud i en ton, som äntligen kom honom att förstå, att 
det var något högst viktigt hon hade att säga, jag har tänkt på att när 
Eljas låg sjuk på Ingmarsgården, har han säkert brukat den där dynan till 
huvudkudde.



Med detsamma tog hon paketet ur Ingmars hand och vecklade upp det. Ingmar 
hörde prassel som av nya, obrukade sedlar. Därpå såg han Gertrud plocka 
fram tjugu stycken sedlar, var och en på tusen kronor. Hon höll upp dem 
för hans ögon.



-Se här, Ingmar, detta är hela ditt arv. Du förstår väl, att det har 
varit Eljas, som har stoppat in paketet i den här kudden.



Ingmar hörde, att hon sade detta, och såg sedlarna, men tyckte, att han 
såg och hörde som genom en dimma. Gertrud räckte honom pengarna, men hans 
händer kunde inte hålla fast något, utan hela bunten föll till marken. 
Gertrud tog upp den och stoppade den i hans ficka. Ingmar kände, att han 
stod och vacklade, som om han hade varit full.



Med ens sträckte han upp ena armen, knöt näven hårt och skakade den i 
luften, just som en drucken människa kunde ha gjort.



-A Gud! A Gud! sade han.



Han skulle ha önskat, att han hade kunnat tala ett ord med Vår Herre, 
kunnat fråga honom varför inte dessa pengar hade kommit till rätta förr. 
Varför de kommo nu, då han inte behövde dem, då han redan hade förlorat 
Gertrud.



Nästa ögonblick föllo hans händer tungt ner på Gertruds skuldror.

-Du förstår dig på att ta hämnd, du.



-Kallar du detta för hämnd, Ingmar? frågade hon bestört.



-Vad ska jag kalla det? Varför kom du inte genast till mig med de där 
pengarna?



-Nej, jag ville vänta till bröllopsdagen.



-Hade du kommit, innan jag varit gift, hade jag säkert fått köpa gården 
av Sven Persson, och jag hade kunnat få dig.



-Ja, det visste jag.



-Men nu kommer du på själva bröllopsdagen, just som det är för sent!



-Det var för sent i alla fall, Ingmar. Det var för sent för en vecka 
sedan, och det är för sent nu, och det är för sent för alltid.



Ingmar hade sjunkit ner på stenen igen. Han höll hän derna för ögonen och 
satt och jämrade sig.



-Å, jag trodde, att det inte fanns någon hjälp! Å, jag trodde, att det 
inte stod i människomakt att ändra! Och nu ser jag, att det hade funnits 
hjälp! Nu ser jag, att vi alla kunde ha blivit lyckliga!



-Du måste förstå en sak, Ingmar, sade Gertrud. När jag fann pengarna, såg 
jag genast, att de kunde hjälpa oss, såsom du nu säger, men det var ingen 
frestelse för mig, nej, inte ett ögonblick, därför att jag tillhör en 
annan.



-Du skulle ha behållit dem själv! utropade Ingmar. Nu känner jag det, som 
om en varg skulle slita och riva i mitt bröst. Det var ingenting, när jag 
visste, att det var omöjligt. Men nu, när jag vet, att jag hade kunnat få 
dig!



-Jag kom hit för att göra dig glädje, Ingmar.



Nu hade de blivit otåliga i bröllopsgården. De kommo ut på trappan och 
började ropa:



-Ingmar, Ingmar!



-Ja, bruden har jag ock där nere, som väntar mig, sade han i stor ångest. 
Och att det är du, Gertrud, som har vållat detta! När jag svek dig, var 
det i stort nödtvång, men du har förstört allting bara för att göra mig 
eländig. Nu vet jag hur far kände det, när mor dräpte barnet, for han ut.

Han tog till att gråta våldsamt och häftigt.



-Aldrig har jag känt så för dig som i kväll, stönade han. Aldrig har jag 
hållit av dig hälften så mycket som nu. A, jag visste inte, att kärleken 
var så bitter och förfärlig.



Gertrud lade sin hand mycket milt på hans huvud.



-Aldrig, aldrig var det min mening att hämnas på dig, Ingmar. Men så 
länge ditt hjärta är bundet vid denna världens ting, är det bundet vid 
sorgen.



Ingmar snyftade länge. När han äntligen såg upp, var Gertrud borta. Från 
gården kom folk springande för att söka honom.



Han slog sin hand hårt i stenen, som han satt på, och seg envishet 
utbredde sig över hans ansikte.



-Gertrud och jag tör väl mötas än en gång, sade han högt, och då torde 
väl allt avlöpa annorlunda än nu. Vi Ingmarssöner är kända för att vinna 
vad vi trånar efter.



15 DEN GAMLA PROSTINNAN.



Det måste också förtäljas hur alla människor sökte övertala Hellgumianerna 
att inte fara. Det var så, att det till slut tycktes genljuda från marken 
och bergen: res inte, res inte !



Till och med herremännen sökte förmå bönderna att avstå från företaget. 
Kronofogden och länsmannen lämnade dem ingen ro. De frågade dem hur de 
kunde veta, att de där amerikanarna inte voro bedragare. De visste ju inte 
vad det var för människor, som de skulle förena sig med.



Det fanns varken lag eller förordning i det där landet. Där kunde man ännu 
i dag råka ut för rövare. Och inga vägar funnos där, utan de skulle få lov 
att klövja varorna på hästryggen som uppe i finnskogarna.



Doktorn sade dem, att de inte skulle kunna tala klimatet. Och Jerusalem 
var uppfyllt av koppor och feber. De drogo ut för att dö.



Hellgumianerna svarade, att de visste allt detta. Och det var just därför 
de drogo dit. De reste för att strida mot koppor och feber, för att bygga 
vägar, för att odla jorden. Guds land skulle inte längre ligga för fäfot, 
utan de skulle förvandla det till ett paradis.



Och ingen var i stånd att avvända dem från deras föresats.



Nere vid kyrkan bodde en gammal prostänka. Hon var så gammal, så gammal. 
Hon bodde i en stor vindskammare i posthuset snett emot kyrkan. Hon hade 
bott där, alltsedan hon måste flytta från prostgården.



Det hade alltid varit sed, att en och annan av de rikare bondkvinnorna, 
när de kommo till kyrkan om söndagarna, gingo upp till henne med litet 
nybakat bröd eller litet smör eller mjölk. Då lät hon genast sätta på 
kaffepannan, och den, som kunde skrika bäst, talade med henne, ty hon var 
fruktansvärt döv. Då försökte man berätta henne vad som hade hänt 
under veckan, men man kunde aldrig veta hur mycket hon förstod av det, som 
sades till henne.



Hon satt ständigt inne på sitt rum, och långa tider glömde människorna 
nästan bort henne. Sa gick någon förbi och fick se hennes gamla ansikte 
bakom de vita, pösande gardinerna. Då tänkte man: "Jag får inte glömma 
bort henne, som sitter så ensam. I morgon, när vi har slaktat vår kalv, 
ska jag gå opp till henne med lite färskt."



Det var ingen, som kunde finna ut vad hon visste eller inte visste av det, 
som skedde i socknen. Hon blev allt äldre och äldre, och till sist tycktes 
hon inte fråga efter något, som var av denna världen. Hon satt bara och 
läste i ett par gamla postillor, som hon kunde utantill.



Hon hade en gammal piga, som hjälpte henne att kläda sig och som kokade 
hennes mat. De voro bägge två rädda för tjuvar och rattor och undveko 
helst att tända ljus om kvällen av fruktan för eldfara.



Flera av dem, som hade blivit Hellgumianer, hade brukat komma upp till 
gumman med små presenter. Men sedan de hade omvänt sig och avskilt sig 
från alla människor, gingo de inte mer till henne. Ingen visste om hon 
hade förstått varför de inte kommo.



Ingen visste heller om hon hade hört något om den stora utflyttningen till 
Jerusalem.



Men en dag befallde gamla prostinnan sin piga att skaffa hästar och vagn, 
därför att hon skulle ut och åka.



Vad den gamla pigan måtte ha sett förvånad ut!



Men när hon försökte några invändningar, gjorde den gamla damen sig 
stendöv. Hon bara satte upp högra handen med pekfingret högt i vädret och 
sade:



-Jag vill ut och åka, Sara Lena. Du ska skaffa hästar och vagn.



Sara Lena hade inte annat att göra än att lyda. Hon måste gå till 
kyrkoherden för att be om ett anständigt åkdon. Sedan hade hon ett 
otroligt besvär med att vädra en gammal skinnkrage och en sammetshatt, som 
hade legat i kamfer tjugu år i sträck.



Det var ock ett samvetsgrant göra att få gumman utför trappan och 
ner i vagnen. Hon var så bräcklig, att man hade en förnimmelse av att hon 
lika lätt kunde bli utsläckt som en ljuslåga i stormväder.



När prostinnan satt i vagnen, befallde hon, att man skulle köra henne till 
Ingmarsgården.



Där uppe blevo de inte litet förvånade, då de sågo vem det var som kom.



De gingo ut och lyfte henne ur vagnen, och hon kom in i storstugan. Där 
inne voro flera Hellgumianer samlade. De sutto till bords. Under dessa 
sista tider brukade de komma tillsammans och förtära gemensamma torftiga 
måltider, bestående av ris och te och andra lätta rätter för att förbereda 
sig till den förestående ökenvandringen.



När prostinnan kom på tröskeln, stannade hon och såg sig om i rummet. 
Några försökte tala till henne, men den dagen hörde hon ingenting alls.



Hon höjde handen och sade med torr, hård röst, såsom man ofta hör döva 
tala:



-Ni kommer inte mera till mig, därför har jag kommit till er för att säga 
er, att ni inte ska fara till Jerusalem. Det är en ond stad. Det var där, 
som de korsfäste vår frälsare.



Karin försökte svara henne, men hon hörde ingenting, utan fortsatte:



-Det är en ond stad, det bor dåligt folk där. Det var där, som de 
korsfäste Kristus.



-Jag kommer hit, fortfor hon, därför att detta har varit ett gott hus. 
Ingmarsson har varit ett gott namn. Det har alltid varit ett gott namn. Ni 
ska stanna i vår socken.



Så vände hon sig om och gick ut. Nu hade hon gjort sitt, nu kunde hon få 
dö i ro. Detta var den sista handling, som livet krävde av henne.



Karin Ingmarsdotter grät, sedan gamla prostinnan hade rest.



-Det är törhända inte rätt, att vi far, sade hon. Men på samma gång var 
hon glad åt att gamla prostinnan hade sagt: "Det är ett gott namn. Det har 
alltid varit ett gott namn."



Detta var första och enda gången, som någon såg Karin Ingmarsdotter 
tveksam inför det stora företaget.



16 AVRESAN.



En vacker morgon i juli utgick ett långt tåg av kärror och lastvagnar från 
Ingmarsgården. Det var Jerusalemsfararna, som äntligen hade slutat sina 
förberedelser och nu började sin resa med den långa färden till 
järnvägsstationen.



När det långa tåget drog fram genom bygden, kom det förbi en fattig gård, 
som kallades Myckelmyra.



Där bodde ett dåligt folk, sådant där utskum, som tillverkas, då Vår Herre 
vänder bort ögonen eller är sysselsatt på annat håll.



Där funnos en hel mängd smutsiga och trasiga barn, vilka hela dagen ropade 
skällsord efter dem, som reste förbi, där fanns en gammal, gammal gumma, 
som brukade sitta full vid vägkanten, och där funnos en man och en hustru, 
som alltid grälade eller slogos.



Ingen hade någonsin sett dem arbeta, man visste inte om de tiggde mer, än 
de stulo, eller stulo mer, än de tiggde.



När nu tåget drog förbi denna eländiga och usla stuga, vilken var sådan, 
som en plats blir, där vind och väder under många år ha fått härja 
ostörda, stod den gamla gumman stadig och upprätt vid vägkanten på samma 
ställe, där hon eljest brukade sitta full och vagga och lalla, och fyra av 
barnen stodo omkring henne, och alla fem voro rentvättade och kammade och 
så ordentligt klädda, som det var dem möjligt.



Då de, som åkte i den första kärran, fingo syn på dem, saktade de farten 
och körde förbi dem mycket långsamt, och detsamma gjorde alla de andra; de 
foro så sakta förbi, att hästarna nätt och jämnt rörde sig.



Och alla de, som drogo bort, började på en gång gråta mycket häftigt; de 
fullväxta gräto tyst med snyftningar, men barnen med skrik och hög klagan.

Jerusalemsfararna kunde sedan aldrig förstå varför de inte hade 
gråtit så mycket över något som över Tiggar-Lena, som hade stått usel och 
skröplig vid vägkanten. De kunna gråta än i dag, då de tala om att hon den 
dagen hade sparat sina supar och kommit ut nykter, med barnen kammade och 
tvättade, för att hedra deras avresa.



När alla hade rest förbi, började också Tiggar-Lena gråta.



-Dessa for till himmelen för att möta Jesus, sade hon till barnen. Alla 
dessa for till himmelen, men vi får sitta kvar vid vägkanten.



När det långa tåget av kärror och lastvagnar hade kört genom halva 
socknen, kom det till den långa flottbron, som ligger och gungar på 
älvvattnet.



Det är en svår bro att köra över. Den bär först utför i brant backe för 
att komma ända ner till vattenytan, så reser den sig i ett par vassa 
stigningar, för att båtar och timmerflottar ska kunna flyta fram under 
den, och borta vid motsatta stranden stiger den uppför älvbrädden så 
plötsligt och brådstörtat, att hästar och människor rysa, då de tänka på 
att de måste fram dar.



Den där bron brukar ofta vålla stort besvär. Plankorna ruttna bort och 
måste oupphörligen lagas. Vid islossningen måste den vaktas natt och dag, 
för att den inte ska bli sönderslagen, och när vårfloden är mycket hög, 
rycker den med sig stora stycken av bron och fraktar dem ända ner till 
forsarna vid Bergsåna bruk.



Men sockenfolket är stolt över bron och lyckligt över att äga den. Tänk, 
om den inte funnes, då måste man ju begagna båt eller färja för varje gång 
man skulle färdas från en strand till en annan.



Bron suckade och sviktade, då Jerusalemsfararna drogo fram över den, och 
vattnet pressades upp mellan plankorna och stänkte om hästfötterna.



De bortdragande kände stor saknad att skiljas från den kära bron. De 
tänkte på att den var något, som tillhörde dem gemensamt. Husen, gårdarna, 
åkrarna och skogarna voro delade på olika ägare, men bron var allas 
deras egendom, det var en saknad för dem alla att lämna den.



Men ägde de intet mer, som var dem gemensamt? Ägde de inte kyrkan, som låg 
under sina björkar på andra sidan bron, ägde de inte det vackra, vita 
skolhuset och prästgården ?



Och vad ägde de mera, som var dem gemensamt? De ägde väl också skönheten i 
det, som de sågo här från bron. Den vackra utsikten över den breda, 
mäktiga älven, som flöt fram stilla och sommarljus mellan trädgrupperna, 
den långa utsikten genom dalen ända bort till de blåa höjderna.



Detta var deras, det satt inbränt i deras ögon. Och nu skulle de aldrig 
mer se det.



När de bortdragande voro mittpå bron, började de sjunga en av Sankeys 
sanger.



-Vi får mötas en gång, sjöngo de, vi får mötas en gång, vi får mötas i 
Eden en gång.



På bron fanns inte en människa, som kunde höra dem. Det var deras hemlands 
blåa kullar, älvens gråa vatten och de bugande träden, som de sjöngo till.



De skulle aldrig se dem mer, och ur strupar, som tillsnördes av gråt, 
trängde avskedssången.



Vackra hemlandsbygd med dina vänliga röda och vita gårdar i de täta 
träddungarna, du med dina goda åkrar, med dina hagar och betesplatser, med 
din långa dal, som klyves av den smidiga älven, hör oss! Låt oss bedja 
Gud, att vi få mötas än en gång! Må vi få se dig åter i himmelen!







När det långa tåget av kärror och lastvagnar hade kommit över bron, drog 
det förbi kyrkogården.



Inne på kyrkogården låg en stor, platt gråstenshäll, som var ganska 
anfrätt av ålder. Den bar intet årtal eller namn men man visste av 
gammalt, att det var en bonde av Ljunggårdsätten, som låg begraven under 
den.



En gång, då Ljung Björn Olofsson, som nu for till Jerusalem, och hans bror 
Per voro barn, hade de suttit på den där stenhällen och samspråkat.

Till en början hade de varit goda vänner, men till sist hade de 
råkat ihop om något, de hade blivit ivriga och höjt rösterna.



Vad de hade tvistat om, hade de sedan glömt, men vad de aldrig hade 
förgätit, var, att när de grälade som värst, hade de hört en tydlig och 
långsam knackning mot stenen, som de sutto på.



De hade tystnat ögonblickligen. De hade tagit varandra vid handen och 
smugit därifrån, och de kunde sedan aldrig se stenen utan att tänka på 
detta.



Då nu Ljung Björn reste förbi kyrkogården, fick han se sin bror Per sitta 
på den där stenhällen, stödjande huvudet mot händerna.



Ljung Björn höll inne sin häst och tecknade åt de andra, att de skulle 
stanna och vänta på honom. Han steg ner ur åkdonet, klättrade över 
kyrkogårdsmuren och gick och satte sig på stenen bredvid brodern.



Per Olofsson sade då genast:



-Du sålde gården, du Björn.



-Ja, svarade Björn, jag har gett allt mitt till Gud.



-Ja, men detta var inte ditt, inföll brodern stilla.



-Var det inte mitt?



-Nej, det var ättens.



Ljung Björn svarade inte, utan väntade tyst. Han visste, att då brodern 
hade tagit plats på den stenen, var det för att tala fredsord. Han var 
inte rädd för vad Per skulle komma att säga.



-Jag har köpt igen gården, sade nu brodern.



Ljung Björn ryckte till.



-Kunde du inte tåla, att den gick ur släkten?



-Jag är inte nog rik att göra sådant bara fördenskull, svarade brodern.



Björn såg frågande på honom.



-Jag gjorde det, därför att du skulle ha något att komma tillbaka till.



Björn fick strupen full av gråt och började snyfta.



-Och för att dina barn ska ha något att komma tillbaka till.

Björn lade armen om broderns hals och smekte honom. -Och för min 
kära svägerska, sade Per, det blir gott för henne att veta, att hon har 
hus och hem, som star och väntar henne. Det gamla hemmet ska alltid stå 
öppet för vem som helst av er, som kommer igen.



-Per, sade Björn, sätt dig opp i kärran där och far till Jerusalem, så 
stannar jag hemma. Du är mera värd att komma till det förlovade landet än 
jag.



-A nej, sade brodern och smålog, jag förstår allt hur du menar det, men 
jag passar väl bäst hemma.



-Jag tror, att du passar i himmelen, sade Björn. Han lutade sitt huvud 
mot broderns axel. Nu får du förlåta mig allt, sade han.



De reste sig upp och skakade hand till farväl.



-Denna gången har de inte knackat åt oss, sade Per.



-Det var för märkvärdigt, att du gick hit och satte dig, sade Björn.



-Vi bröder har haft svårt att hålla fred, när vi har råkats på sista 
tiden.



-Trodde du, att jag skulle vara stridsam i dag?



-Nej, det är jag, som blir ond, när jag tänker på att jag ska mista dig.



De gingo ner på landsvägen, och Ljung Per tog Björns hustru kraftigt i 
hand.



-Jag har köpt Ljunggården, sade han. Jag säger dig det nu, på det att du 
må veta, att du kan komma tillbaka dit, när du vill.



Han tog på samma sätt det äldsta barnet i hand.



-Kom ihåg detta, du, att du har gård och grund att komma till, ifall du 
vill vända åter till hemlandet!



Han gick från det ena till det andra av barnen, ända tills han kom till 
Lill Erik, som bara var två år och inte kunde förstå vad han menade.



-Kom ihåg ni, alla barn, att tala om för Lill Erik, att han har gård och 
grund att komma till, när helst han vill vända åter!



Och det långa tåget drog vidare.

När det långa tåget av kärror och lastvagnar hade kommit förbi 
kyrkogården, råkade det in i en stor skara av släktingar och vänner till 
de bortdragande, som ville bjuda dem farväl.



Där blev ett långt uppehåll, ty alla ville trycka deras händer och säga 
några avskedsord.



När de sedan åkte fram genom kyrkbyn, var vägen kantad av folk, som ville 
se deras avresa. Det stod människor på alla trappor, de hängde ut genom 
fönsterna, de sutto uppflugna på gärdsgårdarna, och de, som bodde längre 
bort, stodo ute på kullar och backar och vinkade och viftade.



Det långa tåget körde långsamt framåt förbi människoskarorna, ända tills 
det nådde nämndeman Lars Clementssons hem. Där stannade det, och Gunhild 
steg ur för att gå in och säga farväl.



Gunhild hade bott på Ingmarsgården, alltsedan hon bestämde sig för att 
följa med till Jerusalem. Hon hade tyckt, att detta var bättre än att leva 
i strid och split med föräldrarna, som inte kunde försona sig med tanken 
på att hon skulle resa ifrån dem.



När Gunhild steg ur kärran, såg hon, att hemmet låg alldeles utdött. Ingen 
människa syntes på gårdsplanen och ingen i något av fönsterna.



När hon kom fram till grinden, fann hon den stängd, men Gunhild tog en 
genväg över en stätta och kom in på gården. Förstudörren var också stängd. 
Gunhild gick runtom huset till köksingången. Den var tillkrokad innanför.



Gunhild bultade ett par gånger, men då ingen kom och öppnade, drog hon åt 
sig dörren, stack in en sticka och lyfte av kroken. På så sätt kom hon in 
i huset.



I köket fanns ingen människa, i storrummet var det likaså tomt, och inte 
heller fanns det någon i lillkammaren.



Gunhild ville inte gå utan att ge föräldrarna ett tecken, att hon hade 
varit inne för att säga farväl. Hon gick fram till den höga dragkistan och 
slog ner klaffen. Hon visste, att fadern brukade ha bläck och penna 
stående där inne.



Hon fann inte bläcket genast, utan sökte i lådor och fack. Då stötte hon 
pa ett skrin, som hon väl kände igen. Det var moderns, hon hade fått det i 
brudgåva av sin man, och när Gunhild hade varit 
liten, hade modern ofta visat henne skrinet.



Skrinet var vitlackerat med en målad blomranka runtom, inne i locket fanns 
en bild av en herde, som spelade för en skara vita lamm. Gunhild slog upp 
locket för att få se herden än en gång.



I skrinet hade modern förr i världen förvarat det bästa och käraste hon 
ägde. Där gömde hon sin mors tunna vigselring, sin fars utgångna klocka 
och sina egna guldörhängen.



Men när Gunhild öppnade skrinet, såg hon, att allt detta var borttaget, 
och i dess ställe lag där nu ett enda brev.



Det var ett brev från henne själv. Hon hade för ett par år sedan gjort en 
resa till Mora och farit över Siljan i en



båt, som hade kantrat. Flera av hennes reskamrater hade mistat livet, och 
föräldrarna hade fått höra, att också Gunhild hade omkommit.



Gunhild förstod, att modern hade blivit så glad, när hon hade fått brev om 
att dottern levde, att hon hade flyttat undan allt annat ur brudskrinet 
och lagt dit brevet som sin största skatt.



Gunhild blev likblek, hjärtat snörde ihop sig på henne.



-Nu vet jag, att jag dödar mor, sade hon.



Hon tänkte inte mer på att skriva något, utan skyndade



bort. Hon kom och satte sig upp i kärran utan att svara på de många 
frågorna om hon hade råkat föräldrarna. Hela vägen satt hon sedan orörlig, 
med händerna i skötet, och stirrade framför sig. "Jag mördar mor", tänkte 
hon. "Jag vet, att jag dödar mor. Jag vet, att mor dör."



"För mig finns inte mer en lyckans dag", tänkte hon. "Väl får jag fara 
till det Heliga landet, men jag dödar min egen mor.







När det långa tåget av kärror och lastvagnar äntligen hade genomfarit 
kyrkbyn och dalen, kom det in i en skogsdunge.



Här märkte Jerusalemsfararna för första gången, att de ledsagades av ett 
par personer, som de inte kände.

Så länge som de bortdragande hade befunnit sig nere i bygden, hade 
de haft så mycket att göra med att säga farväl och sända 
avskedshälsningar, att de inte hade haft tid att lägga märke till den 
främmande kärran, men där i skogsdungen började alla ge akt på den.



Än körde den förbi alla andra kärror och for i spetsen av tåget, än 
saktade den farten och lät alla andra åka före.



Kärran var ingenting annat än ett vanligt arbetsåkdon. ett sådant, som 
brukas varje dag vid körslor. Men just därför var det omöjligt att räkna 
ut vem den tillhörde. Ingen kunde heller känna igen hästen.



Den kördes av en gammal rnan, som satt mycket krokig, hade rynkiga händer 
och långt, vitt skägg. Honom kände ingen, därpå var man alldeles säker.



Men bredvid honom satt en kvinna, som man tyckte att man borde känna igen. 
Ingen kunde se hennes ansikte, ty hon hade kastat en svart schal över 
huvudet och höll den samman med händerna så väl, att inte ens en strimma 
av ögonen syntes.



Många försökte att av hållningen och storleken gissa sig till vem hon var, 
men var och en gissade på någon annan än hans granne.



Nämndemans Gunhild sade genast:



-Det är min mor, men Israel Tomassons hustru pastod, att det var hennes 
syster.



Det var nästan inte en enda av dem, som inte gjorde upp för sig vem det 
·ar, som satt i kärran. Tims Halvor trodde. att det var gamla gumman Eva 
Gunnarsdotter, som inte hade fått följa dem till Jerusalem.



Kärran ledsagade dem hela vägen, men inte en enda gång lyfte kvinnan 
schalen från ansiktet.



För somliga blev hon till någon, som de älskade, för andra till någon, som 
de fruktade, för de flesta var det dock så, att hon blev till någon, som 
de hade övergivit.



Flera gånger, då vägen var bred nog, gjorde de främmande om detta att köra 
fram längs alla kärrorna och så hålla stilla för att låta dem köra förbi.

Då satt den främmande kvinnan vänd åt de bortdragande och 
betraktade dem oavlåtligt, men hon gjorde intet tecken åt någon av dem, 
och ingen kunde säkert säga vem hon var.



Hon följde dem ända till järnvägsstationen. Där väntade de att få se 
hennes ansikte. Men när de hade stigit ur vid stationen och sågo sig om 
efter henne, var hon borta.







När det långa taget av kärror och lastvagnar körde fram genom socknen, såg 
man ingen gå och meja gräs ute på fälten, och ingen hade tagit sin räfsa 
för att gå ut på ängarna och lägga upp det redan slagna höet i volmar.



Den morgonen vilade arbetet, och alla människor stodo och hängde utmed 
vägkanten, eller ock kommo de åkande i kyrkkläder för att följa till vägs. 
Somliga åkte med en mil, andra två, men några ända till järnvägsstationen.



Så länge som tåget drog fram genom socknen, såg man på hela vägen endast 
en enda man som arbetade, och det var Hök Matts Eriksson.



Han hade inte gått ut för att slå gräs, vilket tycktes honom vara ett 
leksaksarbete, utan han hade tagit sig för att bryta upp sten ur jorden, 
som han gjorde i sin ungdom, då han röjde upp sin nyodling.



Gabriel Mattsson såg fadern från vägen, då tåget körde förbi. Hök Matts 
gick ute i hagen, bände upp stenar och lade ner dem på en stengärdsgård. 
Han såg inte upp, han bara drog åstad med sina stenar, och somliga voro så 
tunga, att Gabriel tyckte, att hans rygg borde knäckas. Sedan slängde han 
ner dem på stengärdsgården med sådan fart, att det slog gnistor ur dem och 
de lösa kanterna stöttes bort.



Gabriel hade ett lass att köra, men hästen fick en lång stund sköta sig 
själv, ty Gabriel gick med ögonen vända mot fadern.



Gamle Hök Matts arbetade och arbetade. Han högg i pä samma sätt, som då 
sonen hade varit liten och han strävade for att utvidga sin egendom.



Sorgen tog hårda tag med honom, men Hök Matts bröt upp allt tyngre 
och tyngre stenar, som han bar bort till gärdsgården.



En stund efter sedan tåget var borta, utbröt ett svårt askväder och ett 
starkt regn föll. Alla människor skyndade in under tak, och Hök Matts 
ämnade också söka skydd, men han besinnade sig och stannade ute. Han 
vågade inte lämna arbetet.



Vid middagstiden kom hans dotter ut i stugdörren och kallade på honom, för 
att han skulle komma in och äta.



Hök Matts var just inte hungrig. Han tänkte dock, att han nog kunde behöva 
en smula mat. Men han avstod från att gå in; han vågade inte upphöra med 
arbetet.



Hustrun hade följt Gabriel till järnvägen. Sent om kvällen kom hon 
hemåkande ensam. Hon gick fram för att tala om för mannen, att sonen nu 
var borta, men han bände och bröt med spettet och gick fram och åter vid 
arbetet. Han ville inte stanna och höra på henne.



Grannarna hade lagt märke till hur Hök Matts arbetade den dagen. De gingo 
ut och betraktade honom, de stodo stilla en stund och kommo in i stugan 
och berättade:



-Han går där ännu, han har hållit på hela dagen i ett sträck.



Kvällen kom, men ljuset varade, och Hök Matts fortfor att arbeta. Det 
tycktes honom, att om han lämnade arbetet, så länge som han ännu kunde ta 
ett steg, skulle sorgen bli honom övermäktig.



Hustrun kom åter och stod och såg på honom. Marken i hagen var uppröjd, 
stenmuren hade vuxit, men alltjämt gick mannen dar och släpade fram 
stenar, som kunde ha varit passande för en jätte att bära.



En och annan av grannarna gick förbi för att se om Hök Matts fortfor att 
arbeta, men ingen tilltalade honom.



Så kom mörkret, då man inte mer kunde se honom. Men ännu alltjämt hörde 
man honom arbeta, och då han vräkte ner stenarna på gärdsgården, stänkte 
gnistorna omkring honom.



Men så en gång, då han bände med spettet, for det honom ur händerna. När 
han böjde sig för att ta upp det, föll han omkull. Han blev liggande 
pa marken, och innan han hade hunnit tänka på att stiga upp, hade han 
somnat.



En stund efteråt kom han in i shlgan. Ilan sade intet. tänkte inte på att 
komma i säng, bara kastade sig ner på en träbänk och somnade.







Den långa raden av kärror och lastvagnar hade äntligen kommit fram till 
järnvägsstationen.



Banan var nyanlagd, och stationen var alldeles nybyggd. Den lag på en 
ofantlig avröjning mitt i den allra djupaste och svartaste skogen. Där 
fanns ingen bygd, ingen åker, ingen trädgård, men allt var stort och 
ståtligt tilltaget, därför att man väntade, att ett betydande 
stationssamhälle skulle växa upp där i ödemarken.



Runtom själva stationshuset var marken jämnad, där funnos en bred 
plattform av sten, stora avlastningsplatser och vida, tomma, oändliga 
grusplaner.



Ett par handelsbodar och verkstäder, en fotografiateljé och ett hotell 
voro redan uppförda omkring grusplanerna, men vad som återstod av 
avröjningen var ingenting annat än oodlad stubbmark.



Dalälven flöt fram även här. Den kom vild och vred ut ur de djupa skogarna 
och rusade skummande fram i små forsar. Jerusalemsfararna kunde inte känna 
igen den breda, majestätiska älven, som de hade lämnat på morgonen.



Här fanns ingen blid dal att skåda ner över, utan all utsikt stängdes av 
mörka, granskogsklädda höjder.



När de små barn, som skulle resa med sina föräldrar till Jerusalem, togos 
ur kärrorna på denna plats, började de bli illa till mods och begynte 
gråta. Barnen hade hela tiden förut varit mycket glada åt att få resa till 
Jerusalem, men vid skilsmässan från hemmen hade de gråtit mycket, och här 
vid stationell blevo de mera förtvivlade än någonsin.



De äldre sysslade med att ta ner allt resgodset och flvtta det över till 
en järnvägsvagn. Alla hjälpte till, och ingen hade tid att se efter vad 
barnen togo sig för.

Men barnen slogo sig samman, de stodo i en tät ring och överlade.



Om en stund togo de äldre av dem de små vid handen och vandrade bort från 
stationen två och två, en stor och en liten. De gingo samma väg, som de 
hade kommit, över sandhavet och stubbmarken och älven in i mörka skogen.



Om en stund kom en av kvinnorna att tänka på barnen. Hon öppnade ett 
matsäcksskrin och ville ge dem mat.



Hon kallade på dem, men ingen svarade. De voro alldeles försvunna; ett par 
karlar måste gå och söka dem.



De följde spåren, som de många små fötterna hade lämnat i sanden, och när 
de hade kommit ett stycke inåt skogen, fingo de syn på barnen.



De gingo framåt i en lång rad, två och två, en stor och en liten. Då 
karlarna ropade på dem, stannade de inte, utan fortforo att vandra.



Da maste karlarna springa för att hinna upp barnen.



Barnen försökte komma undan, men de minsta orkade inte följa med, utan 
föllo omkull.



Då blevo barnen stående på vägen, förgråtna och olyckliga.



-Men, barn, vart ska ni ta vägen? frågade en av karlarna.



Då stämde de minsta barnen upp ett högt tjut, medan den äldsta gossen 
svarade:



-Vi bryr oss inte om att fara till Jerusalem. Vi vill gå hem.



Och ännu länge, sedan barnen voro återförda till stationen och sutto i 
vagnarna, fortsatte de att gråta och klagade:



-Vi bryr oss inte om att fara till Jerusalem. Vi vill gå hem.