Selma Lagerlöf Jerusalem. Del 2

1 "MURAR AV GULD OCH PORTAR AV BRÄNT GLAS."



Om dalböndernas resa är nu att berätta, att de först foro med järnbana 
till Göteborg, därifrån med en svensk ångbåt till Antwerpen och så vidare 
med en stor tysk ångbåt, som hette Augusta Viktoria, till Palestina. De 
hade en god resa, och när de nådde Jaffa, voro de alla välbehållna och vid 
full hälsa.



Så snart som ångbåten hade kastat ankar på Jaffas redd, skyndade 
Jerusalemsfararna upp på däck för att sända en första blick till det 
heliga landet. Men Augusta Viktoria låg långt ut till havs, morgonsolen 
stack dem i ögonen, och de kunde inte mycket urskilja. Det, som de 
tydligast sågo, var en reslig kulle, som höjde sig mittframför dem tätt 
vid stranden och var övertäckt av gula hus med platta tak och av 
trädgårdar med mörk grönska.



Så småningom märkte de, att på ömse sidor om kullen sträckte sig en låg 
kust med sandrevlar, där innanför låg en bred slätt, och längst borta vid 
synranden höjde sig en lång, men inte särdeles hög bergskedja.



Det var ingenting påfallande eller märkvärdigt med detta land, och efter 
första ögonkastet sade säkert var och en av bönderna till sig själv: 
"Tänk, att här ser så ut! Jag hade trott, att det skulle vara något helt 
annorlunda. Det här landet tycker jag att jag har sett många gånger 
förut."



När dalbönderna hade kommit till Göteborg, hade Hellgum varit dem till 
mötes för att hjälpa dem med flyttningen och resan. Hellgum kom då raka 
vägen från Jerusalem, där han och hans trosförvanter hade bott ett par 
månader. Han var alltså väl hemmastadd i Palestina, och när han märkte, 
att bönderna stodo och blickade åt land, kom han fram till dem för att 
tala om vad det var, som de sågo.

-Här på klippan ligger Jaffa med sina femhundra apelsinträdgårdar, 
sade han. Slätten där bakom är Sarons slätt, där liljorna växer, och 
bergen i fjärran är Juda berg.



I detsamma som han uttalade dessa namn, märkte svenskarna något, som förut 
hade undgått dem. De sågo, att solen spred ett rikare sken över himlen här 
än i deras land och att slätten och bergen och staden hade ett skimmer 
över sig av skärt och ljusblått och silvervitt, som de inte hade förmärkt 
annorstädes.



-Halleluja! sade de allesammans med stor glädje. Tänk, att vi är så långt 
komna!



Det föreföll dem rent otroligt, att de verkligen hade övervunnit alla 
svårigheter, att det hade lyckats för fattiga dalbönder, som de alla voro, 
att få skåda Sarons slätt och Juda berg.



-Det var hit till Jaffa, som konung Hiram sände ceder trä *ån Libanon för 
Salomos räkning, sade Hellgum. Och det var här, som profeten Jona 
inskeppade sig, när han ville undandra sig att lyda Guds befallning.



Bönderna hörde på honom mycket andäktigt. De tyckte, att de stodo liksom 
framför porten till ett stort Herrens hus, där allt, vad heligt var, fanns 
förvarat, men de kunde inte hjälpa, att de måste småle, när han talade om 
Jona, som de hade sett avbildad på många gamla målningar, just när han 
sprutas ut ur valfiskens vida gap.



Bland Jerusalemsfararna fanns en smed, som hette Birger Larsson. Han hade 
hela tiden varit mycket glad åt resan. Ingen av dem hade haft så lätt för 
att skiljas från hemmet som han, och ingen hade som han fröjdat sig åt att 
få se Jerusalems härlighet.



Birger trängde sig nu fram till Hellgum.



-Först och främst ska du säga oss var vi ska finna Jerusalem, sade han.



-Både Jerusalem och Betlehem ligger oppe bland Juda berg, sade Hellgum. 
Jerusalem ligger nästan mittför Jaffa, men Betlehem ett stycke längre i 
söder.



Birger vände genast sina blickar åt det håll, där Jerusalem skulle 
ligga. Det föreföll, som om han sedan inte kunde slita dem därifrån.



Hellgum hade redan förut under resan talat om för bönderna, att Jaffas 
hamn var så grund, att endast fiske båtar och små segelfartyg kunde löpa 
in där. Stora ångbåtar som Augusta Viktoria måste kasta ankar på en öppen 
redd och passagerare och varor föras i land i roddbåtar. De visste också, 
att landningen kunde vara mycket farlig, om vädret var dåligt, eftersom 
man en lång stund måste ro fram på det öppna havet, utan skydd mot vind 
och våg.



Men nu hade de lugnt och stilla väder, och Hellgum, som förra gången hade 
haft en svår landning, var mycket glad häråt. Han visade dem två svarta 
klippor, som lågo mitt i själva hamninloppet på endast ett par årtags 
avstånd från varandra, och sade, att mellan dem måste alla båtar ro *am, 
som skulle in till Jaffa. Det hade hänt mer än en gång, när det hade varit 
stark storm, att de små roddbåtarna hade vräkts mot dessa klippor och 
blivit slagna i bitar.



Augusta Viktoria hade inte legat länge på redden, förrän en hel massa 
roddbåtar kommo utskjutande från staden. De foro ut på havet med en fart, 
som om de flöge. Bönderna kunde inte annat än tycka, att det var duktiga 
karlar, som rodde dem. De reste sig halvt upp och rodde stående för att få 
bättre fart. De voro en smula försiktiga i början, men när de hade kommit 
förbi de båda farliga klipporna, började en skarp kapprodd. Det hördes 
ända ut till ångbåten hur de skrattade och eggade varandra med tillrop.



-Det är så de gör, sade Hellgum. Var och en av dem är så ivrig att komma 
först, att de ofta nog sätter passagerares liv på spel för sin brådskas 
skull. Ni ska se på dem, när de kommer ombord! Det är ingen av dem, som 
inte har ansiktet fullt av ärr och skråmor. Det är det vildaste sjöfolk 
vid Medelhavet. De skyr inte ett knivhugg eller ett slag med åran, när det 
gäller att hindra en kamrat att ro förbi dem.



Ännu medan Hellgum talade, kom ett par Jaffasjömän ombord. Det var så 
storväxta och starka karlar, att dal karlarna blevo förvånade. De hade 
inte väntat sig, att det skulle finnas så präktigt folk i det här 
försummade landet.

-Se på dem! sade Hellgum. Se hur de far fram 
över däcket som stormvindar! Vi ska tacka Gud, att vi har fått så vackert 
väder, att vi kan komma i land utan fara.



Men när han sade detta, steg Birger Larsson fram och sade några ord, som 
dalfolket aldrig glömde.



-Jag vet inte vad ni andra tänker om saken, men jag för min del skulle 
allt ha tyckt mest om, ifall det hade varit full storm här i hamnen och om 
skummet hade sprutat över de där svarta klipporna, som Hellgum är sa rädd 
för. Jag skulle ha önskat, att vi hade blivit hämtade i land av de 
vildaste roddare, i de sämsta båtar, så att vi hade fått visa, att vi 
litar så fast på Guds ledning, att ingenting kunde hindra oss från att 
landstiga på den här kusten.



-Amen, amen! sade bönderna den ene efter den andre. Och deras hjärtan 
fylldes av en så stark förtröstan, att de kände det, som om de hade kunnat 
gå på vattnet.



Nu hände det emellertid, att så snart som bönderna hade kommit i land i 
Jaffa, blev Birger Larsson sjuk. Det var just ingen god luft, som slog dem 
till mötes, när de vandrade genom Jaffas gator till järnvägsstationen, och 
Birger kände feberrysningar ila genom kroppen. Men han ville inte latsa 
om, att han var illamående, utan när bönderna hade satt ner sin packning 
på stationen och gingo för att bese staden, följde han med dem.



Det hade fallit sig så, att dalfolket hade kommit till Palestina i 
augusti, som är den allra hetaste månaden där i landet. Solen steg så högt 
pa himlen, att den sken rätt ner på människornas hjässor, inga moln 
syntes, allt såg så förtorkat ut, att man kunde förstå, att Hellgum talade 
sanning, när han påstod, att det inte hade regnat sedan april.



Han sade, att det inte var så varmt i Jaffa som på andra ställen i landet, 
därför att det låg vid havet, men nog funno dalbönderna, att det gavs mer 
än tillräckligt av värme där också. På vägen till stationen sågo de stora 
ricinusplantor stå och skrumpna ihop i solskenet, och pelargonior, som 
de hade brukat odla som fönsterblommor i sina stugor i Dalarne, 
växte här på dikeskanterna och tycktes maktlösa av hetta. De förstodo bäst 
hur hett det var, när de märkte, att barnen, som sprungo över 
strandbrädden för att bada i havet, lyfte fötterna högt i vädret, därför 
att sanden var så het, att den brände dem.



Hellgum förde dalbönderna till de stora såpsjuderierna, som räknas bland 
Jaffas märkvärdigheter, och till de eländiga ruinerna, som ska vara en 
återstod av det hus, där aposteln Petrus en gång hade sin bostad. På bada 
ställena rådde en förfärlig stank och hetta, och Birger Larsson blev allt 
sjukare. Han nämnde ändå ingenting om sjukdomen, utan visade det bästa 
humör och var nöjd med allting. Det är så med Jaffa som med de flesta 
österländska städer, att man inte ser något annat än fönsterlösa murar, 
när man går fram på dess gator, så att det var inte mycken glädje för 
bönderna att vandra där. Men Birger var glad åt det lilla, som fanns att 
titta på, åt de vackra småbarnen, som de mötte, åt de råa åsnorna med 
sina stora grönsakskorgar, ja, till och med åt de små fula gathundarna.



Bäst förnöjd blev ändå Birger, när Hellgum förde dalfolket till den tyska 
kolonien, som låg utanför stadsporten. Den hade blivit anlagd för en 
trettio år sedan av en skara tyska bönder, som hade utvandrat till 
Palestina, därför att de voro sekterister och förföljdes i sin hembygd. De 
hade haft många svårigheter att utstå, men nu hade de funnit sig till 
rätta med förhållandena i det heliga landet och hade kommit till välstånd 
och oberoende. Deras koloni bestod av många välbyggda hus med stora 
trädgårdar och åkrar. När man kom in på deras område, kunde man tro, att 
man helt hastigt hade råkat på en liten vacker svensk småstad. När Birger 
Larsson såg alla de prydliga husen, sade han, att han hoppades, att det 
inte skulle behöva gå sämre för dem än för tyskarna.



-Det ska inte dröja länge, innan vi bygger oss en sådan här vacker liten 
by utanför Jerusalem, sade han.



När det led mot middagstiden, blev det alltför hett för att någon skulle 
kunna gå omkring ute i det fria. Dalbönderna måste vända tillbaka 
till järnvägsstationen för att komma under tak. Här fingo de sitta och 
vänta ett par timmar, innan tåget avgick fram på eftermiddagen. Birger 
blev allt sämre, men höll sig uppe och låtsade ingenting om. Han satt vid 
ett fönster, och plötsligen fick han syn på en lång rad av människor, som 
kommo vandrande förbi. De sågo ut som bönder, de också. De hade rundklippt 
hår och stora skägg, gråa långrockar och byxor, som voro nerstoppade i de 
höga stövelskaften. Alla gingo med en käpp över axeln, på vilken hängde 
ett litet knyte. Birger fick höra, att detta var ryssar, som gjorde en 
vallfart till Palestina. De hade kommit med ångbåt, men så snart som de 
hade land stigit i Jaffa, gingo de till fots, därför att de ville färdas 
genom landet på samma sätt som Kristus.



Birger blev mycket betänksam, när han hörde detta. Man såg på honom, att 
han gärna hade velat följa exemplet.



-Så ska vi också göra en annan gång, sade han och nickade till 
reskamraterna. Det ska bli mycket kärt att få vandra i Herrens Jesu 
fotspår.



När taget äntligen kom i gång och Birger satt i den heta järnvägsvagnen, 
började hans huvud värka, som om det skulle sprängas, och nu kunde det 
inte undvikas, att de andra märkte, att han var sjuk. De frågade vad som 
fattades honom, och Birger svarade, att han hade fått en smula huvudvärk 
av hettan.



-Du, som är smed, skulle väl tåla vid hetta! sade bönderna och skämtade 
med honom, för ingen hade den minsta tanke på att han var allvarsamt sjuk.



Järnvägen förde dem nu först genom Jaffas trädgårdar och sedan ut på 
Sarons slätt, som vid denna tid på året såg lika öde ut som en öken. Det 
fanns nog människor i de småstäder och byar, som voro strödda över 
slätten, nen de vågade sig knappast ut ur sina bostäder, så länge som 
solen fanns uppe på himlen, för att inte bli fördärvade av hettan. Och i 
alla händelser lämnade de aldrig byarna, där husens väggar och några 
enstaka träd ända gåvo dem en smula skydd. Likaså omöjligt, som det var 
att finna en människa ute på slätten, var det att där upptäcka ett grönt 
strå. Alla vårens praktfulla röda anemoner och vallmorosor, alla små 
tusenskönor och nejlikor, som hade täckt marken med en tät, rödvit matta, 
voro förintade. Borta voro också de skördar av vete, rag och durra, som 
hade vuxit på de ställen, där slätten lag under odling, och skördemännen 
med sina oxar och åsnor, med sina sånger och danser voro dragna till sina 
byar. Det enda spår av vårens härlighet, som fanns kvar, voro några höga, 
förtorkade stånd, som reste sig över den förbrända marken och som en gång 
hade uppburit Sarons berömda liljor.



Hellgum pekade oupphörligen ut för de resande vad det var för märkvärdiga 
eller heliga orter, som de foro förbi, men Birger var nu sa illa däran, 
att han inte fullt förstod vad som sades. Han hörde, att det var tal om 
Simson och filisteer, och han fick någon föreställning om att det var 
Simson, som både hade förbränt fälten och släppt lös den brand, som rasade 
inne i hans huvud.



När de hade överfarit slätten och kommo in bland Juda berg, hade inte 
Birger mycken reda på sig. Det var ingen vild bergstrakt, utan bara ett 
virrvarr av gröna kullar, mellan vilka järnvägen med stor möda slingrade 
sig fram. Birger Larsson tyckte, att gröna vallar restes upp mellan honom 
och staden, som han ville komma till. Han grävde sig igenom den ena efter 
den andra, men ständigt steg ett nytt hinder upp framför honom. Han blev 
så brinnande het av allt arbete, att svetten dröp av honom, och på samma 
gång sa matt och trött, att han inte förstod hur han skulle hinna fram. 
När äntligen kullarna veko åt sidan och någon sade, att de nu voro framme 
i Jerusalem, stod det så illa till med Birger, att Tims Halvor och Ljung 
Björn måste ta honom under armarna och nära nog bära honom ut på 
perrongen.



Hellgum hade telegraferat från Jaffa för att underrätta kolonisterna om 
svenskarnas ankomst. Flera av dem hade kommit ner till järnvägen för att 
välkomna de resande. Det var Hellgums hustru, och det var de båda 
döttrarna till Stor Ingmar, som hade farit till Amerika strax efter 
faderns död, och det var ännu flera sockenbor, som hade slutit sig 
till Hellgum i Amerika och nu hade följt honom över till Palestina. 
Alla voro gamla bekanta till Birger Larsson, men han kände inte igen en 
enda. Han hade dock klart för sig, att han var framkommen till Jerusalem, 
och han tänkte endast på att hålla sig uppe så länge, att han skulle få se 
den heliga staden.



Från järnvägsstationen, som ligger ett gott stycke utan för Jerusalem, 
kunde Birger ingenting se av staden. Så länge som han var kvar där, låg 
han stilla med slutna ögon. Men äntligen hade alla fått plats i de 
väntande vagnarna. De åkte ner i Hinnoms dal, och på krönet av åsen ovan 
dem syntes Jerusalem.



Birger lyfte de tunga ögonlocken och såg en stad, omgiven av en hög mur, 
som var prydd med tinnar och torn. Bakom muren sköto höga, välvda 
byggnader upp i luften, och ett par palmer vajade för bergvinden.



Det led mot kvällen, och solen stod helt nära randen av de västra 
kullarna. Den var mycket röd och stor, och den utgöt ett starkt sken över 
himlen. Även all jorden glimmade och sken i rött och gult. Men Birger 
tyckte, att det sken, som föll över jorden, inte kom från solen, utan från 
staden ovan honom. Det utgick från dess murar, som skimrade likt ljust 
guld, och från dess torn, som voro täckta med skivor av bränt glas.



Birger smålog åt att han såg två solar, på himlen en och på jorden en, som 
var Guds stad, Jerusalem.



Ett ögonblick kände han sig som botad av hälsobringande glädje. Men febern 
fick genast åter makt med honom, och återstoden av färden ut till 
kolonien, som låg på stadens andra sida, var han utan medvetande.



Birger visste heller ingenting om mottagandet i kolonien. Han kunde lika 
litet glädja sig åt det stora huset som åt de vita marmortrapporna eller 
det vackra galleriet, som löper runtom gården. Birger kunde inte se mrs 
Gordons vackra, kloka ansikte, där hon kom ut på trappan för att välkomna 
dem, eller gamla miss Hoggs med uggleögonen eller någon av de andra av 
hans nya bröder och systrar. Han visste inte ens om, att han blev införd i 
ett stort, ljust rum, som nu skulle utgöra ett hem för honom och 
hans familj och där man skyndade sig att göra i ordning en hädd åt honom.



Nästa dag var han lika sjuk, men återfick stundtals sitt medvetande. Det 
blev då hans stora sorg, att han skulle dö utan att ha fått komma in i 
Jerusalem och se dess härlighet på nära håll.



-Tänk, att jag är så långt kommen! sade han. Och nu måste jag dö utan att 
ha fått se Jerusalems palats och dess gator av guld, där de heliga vandrar 
i sida, vita kläder med palmer i händerna.



Han låg och klagade häröver i två dagar. Febern tilltog, och även i yrseln 
ängslades han över detta samma, att han inte skulle få återse den 
guldglänsande muren och de skinande tornen, som vaktade Guds egen stad.



Hans förtvivlan och ångest voro så stora, att Ljung Björn och Tims Halvor 
förbarmade sig över honom och beslöto att ställa honom till freds. De 
trodde, att han skulle bli bättre, om han finge sin åtrå stillad. De 
snickrade ihop en bår, och en afton, när det hade börjat komma en smula 
svalka i luften, buro de honom in i Jerusalem.



De förde honom raka vägen fram mot staden, och Birger låg fullt redig och 
stirrade på den steniga marken och de kala kullarna. När de voro så långt 
komna, att de kunde se Damaskusporten och stadsmuren, satte de ner båren, 
för att den sjuke måtte kunna glädja sig åt den efterlängtade anblicken.



Birger sade inte ett ord, han skuggade ögonen med handen och ansträngde 
sig för att se.



Han såg inte framför sig något annat än en gråbrun mur, som var byggd av 
sten och ler som alla andra murar. Den stora porten tyckte han såg hemsk 
ut med dess låga ingång och dess mångtaggiga krön.



Där han låg, matt och försvagad, fick han den föreställningen, att de 
andra inte förde honom till ett rätt Jerusalem. Han hade för ett par 
kvällar sedan sett ett annat, som var lika strålande som solen.



"Att mina gamla vänner och sockenbor kan handla så 
illa med mig", tänkte den sjuke, "att de inte 
vill unna mig att se det rätta Jerusalem!"



Bönderna buro honom neråt den branta sluttningen framför portöppningen. 
Birger tyckte, att de buro honom ner i jordens innandömen.



När Birger hade kommit genom valvet, satte han sig upp en smula. Nu skulle 
han se efter om de hade burit honom in i den gyllene staden.



Birger blev mycket förvånad över att på alla sidor bara se fula, gråa 
husmurar, och än mer bestört blev han över att se de lemlästade tiggare, 
som sutto vid porten, och de magra, smutsiga hundarna, som lågo och sovo 
fyra och fem tillsammans på de stora avskrädeshögarna.



Han hade aldrig förr känt en så besynnerlig, frän stank, som här mötte 
honom, eller en sådan kvav hetta. Han undrade om det fanns en vind så 
stark, att den kunde få denna tunga luften att röra sig.



När Birger såg ner på gatstenarna, fann han, att de voro täckta med ett 
intorkat lager av smuts. Han förundrade sig över alla de sopor och kålblad 
och fruktskal, som lågo utkastade på gatan.



-Jag undrar allt varför Halvor bryr sig om att visa mig det här fattiga 
och eländiga stället, mumlade han för sig själv.



Bönderna buro Birger raskt framåt staden. De hade redan varit där inne 
flera gånger och kunde tala om för den sjuke vad det var för platser, som 
de gingo förbi.



-Det där är den rike mannens hus, sade Halvor och pekade på en byggnad, 
som Birger tyckte vara alldeles fallfardig.



De veko av in på en gata, som föreföll så möric, som om den aldrig hade 
varit belyst av en solstråle. Birger låg och betraktade valvbågarna, som 
voro spända från hus till hus tvärsöver gatan. "De behövs nog", tänkte 
han. "Om de här rucklena inte vore så väl stödda, skulle de snart störta 
omkull."



-Detta är Kristi lidandes väg, sade Halvor till Birger, här var det, som 
Jesus vandrade med korset.

Birger låg tyst och avbleknad. Blodet brusade inte fram genom 
kroppen såsom förut på dagen, det tycktes stå stilla. Han var kall som is.



Ingenting annat såg han, vart han kom, än bristfälliga, gråa murar samt en 
och annan låg port. Sällan såg han ett fönster, och där sådana funnos, 
voro de alltid sönderslagna och hade trasor instoppade i de tomma 
bagarna.



Halvor stannade med båren.



-Här stod Pilati palats, sade han, och här var det, som de förde ut Jesus 
och sade om honom: "Se människan!"



Birger Larsson vinkade Halvor fram till sig och tog honom högtidligt i 
handen.



-Nu ska du säga mig ett ord, eftersom du är släkt med mig, sade han. 
Menar du, att detta är det rätta Jerusalem?



-A ja, nog är detta det rätta Jerusalem, sade Halvor.



-Jag är sjuk, och jag kan vara död i morgon dag, sade Birger. Du förstar 
väl, att det inte går an att ljuga för mig.



-Inte är det någon, som tänker på att ljuga för dig, sade Halvor



Birger hade säkert hoppats, att han skulle förmå Halvor att säga 
sanningen. Han fick tårar i ögonen, när han tänkte på att Halvor och de 
andra kunde handla så illa mot honom.



Plötsligen fick han en god tanke. "De gör så här för att glädja mig desto 
mer, då jag föres in genom de höga portarna till ärans och härlighetens 
stad", tänkte han. "Nu ska jag låta dem hållas. De menar nog väl med mig. 
Vi, som är Hellgumianer, har ju lovat att handla mot varandra som bröder."



Bönderna fortforo att bära honom framåt de mörka gatorna. Några av dessa 
voro överspända med väldiga skynken, som alla hade stora revor och hal. 
Där dessa skynken hängde, kunde man knappast härda ut för mörker och stank 
och kvävande hetta.



Nästa gång stannade båren på förgården till en stor, grå byggnad. Den 
öppna platsen var uppfylld av tiggare och fattiga månglare, som bjödo ut 
pärlband, pilkäppar, små bilder och annat kram.

-Här ser du nu den kyrkan, som är byggd över Kristi grav och 
Golgata, sade Halvor.



Birger Larsson såg med sina matta blickar uppåt byggnaden. Den hade 
visserligen stora portar och breda fönster, och den var försvarligt hög. 
Men aldrig hade Birger sett en kyrka ligga så inklämd mellan andra hus. 
Han såg varken tornet eller koret eller vapenhuset. Inte ville han låta 
inbilla sig, att detta var något Guds hus. Och inte kunde han tro att det 
skulle ha funnits så mycket månglare och försäljare på förgården, om detta 
vore Kristi grav. Han visste nog vem det var, som hade drivit ut växlarena 
ur templet och kullstörtat duvohandlarnas burar.



-Jag ser, jag ser, sade Birger och nickade till Halvor. Men han tänkte 
för sig själv: "Jag undrar vad de ska hitta på härnäst."



-Jag vet inte om du orkar med mer för denna gången? sade Halvor.



-A jo, nog orkar jag, sade den sjuke, om bara ni orkar.



Karlarna lyfte upp båren och vandrade vidare. De kommo nu till stadens 
södra delar.



Det var samma slags gator, men här voro de uppfyllda av människor. Halvor 
stannade båren vid en tvärgata och visade Birger på mörkhyade beduiner, 
som hade bössa på skuldran och dolk i gördeln. Han pekade ut för honom 
halvnakna vattenbärare, som buro omkring vatten i säckar, förfärdigade av 
svinskinn. Han bad honom se på ryska präster, vilka hade håret uppsatt i 
en knut i nacken liksom kvinnfolk, och på de muhammedanska fruntimmerna, 
vilka sågo ut som spöken, där de kommo gående helt insvepta i vitt och med 
ett svart tygstycke för ansiktet.



Birger blev alltmer viss om att hans vänner förehade något besynnerligt 
skämt med honom. Inte var det här folket likt de fridsamma palmbärare, som 
skulle skrida fram på gatorna i det rätta Jerusalem.



Men när Birger kom in i människovimlet, började hans feber på nytt. Halvor 
och de andra, som buro båren, sågo, att han blev allt sjukare. Hans händer 
famlade oroligt på täcket, som var brett över honom, och 
svettdroppar pärlade fram på hans panna.



Men så snart de talade om att vända, for han upp och sade, att det bleve 
hans död, om de inte bure honom så långt, att han finge se Guds stad.



På så sätt jäktade han dem, ända tills han nådde upp på Sions höjder. När 
han såg Sionsporten, ropade han, att han ville bäras ut därigenom. Han 
satte sig upp, i förhoppning att han bakom muren skulle finna den sköna 
Guds stad, som han trånade efter.



Men utanför porten såg han ingenting annat än gulbränd, ofruktbar mark, 
som var täckt med stenar, spillror och avskrädeshögar.



Helt nära porten sutto några fattiga människor nerhukade. De kröpo närmare 
för att tigga och sträckte mot den sjuke händer, på vilka fingrarna voro 
bortvärkta. De ropade med en röst, som var lik en hunds morrande, deras 
ansikten voro delvis bortfrätta, den ena hade ingen näsa och den andra 
inga kinder.



Birger ropade högt av-förskräckelse. I sin svaghet började han gråta av 
rädsla och klagade över att han hade blivit buren in i helvetet.



-Det är ingenting annat än de spetälska, sade Halvor. Det vet du väl, 
Birger, att det finns sådana här i landet?



Bönderna skyndade emellertid att bära honom längre ut på kullen, så att 
han inte skulle plågas av att se de olyckliga stackarna vid porten.



Här satte Halvor ner båren, gick fram till den sjuke och lyfte hans huvud 
från kudden.



-Nu ska du försöka att se opp, Birger. Här kan du se ända ner till Döda 
havet och Moabs berg.



Birger lyfte än en gång sina trötta ögon. Han såg ner över den ödsliga, 
vilda bergstrakten öster om Jerusalem. Långt, långt i fjärran glimmade en 
vattenspegel, och på andra sidan om denna stodo berg, som strålade i 
lysande blått, överdraget med guld.



Det var så vackert och lätt och genomskinligt och lysande, att man inte 
kunde tro, att den syn man såg hörde jorden till.

Birger reste sig i hänförelse upp från båren, han ville skynda fram 
mot den där fjärran synen. Han gick några vacklande steg framåt, därpå 
sjönk han ner vanmäktig.



Bönderna trodde först, att Birger var död, men livet kom tillbaka, och han 
fortfor att leva ännu i två dagar. Anda till sin dödsstund låg han och 
yrade om det rätta Jerusalem. Han jämrade sig över att det flyttade sig 
allt längre och längre bort, allteftersom han sökte uppnå det, så att inte 
han och inte heller en enda av de andra någonsin kunde komma dit in.



2 KORSBÄRAREN.



Under alla de år, som den Gordonska kolonien hade funnits i Jerusalem, 
hade varje dag på den heliga stadens gator visat sig en man, som släpade 
på ett tungt och klumpigt träkors. Han talade till ingen, och ingen talade 
till honom. Ingen visste om mannen var en sinnesrubbad, som hade fått den 
föreställningen, att han var Kristus, eller om han endast var en fattig 
pilgrim, som fullgjorde en botövning.



Den stackars korsbäraren sov om natten i en grotta borta på Oljoberget. 
Varje morgon, när solen gick upp, steg han ut på berget och såg ner på 
Jerusalem, som låg på Sionshöjden mittemot honom. Han brukade överblicka 
staden såsom en sökande, flyttande ögonen från hus till hus, från kupol 
till kupol med ett ivrigt granskande, som om han hade väntat, att någon 
stor förändring skulle ha inträffat under natten. Äntligen, da han tycktes 
inse, att allt var sig likt, drog han en djup suck. Han gick tillbaka in i 
sin grotta, lyfte det stora korset på sina skuldror och satte på sitt 
huvud en krans, sammanvriden av stickande törnen.



Så började han vandra utför berget, släpande sin tunga börda mellan 
vingårdar och olivplanteringar, ända tills han nådde den höga muren, som 
omgav Getsemane örtagård. Här brukade han stanna utanför en låg port, lade 
ner korset på marken och stödde sig mot dörrposten som för att vänta. Gång 
på gång böjde han sig ner och lade ögat till nyckelhålet för att se in i 
den lilla örtagården. Om han då såg någon av franciskanerna, som vårdade 
Getsemane, röra sig mellan de gamla olivträden och myrtenhäckarna, kom ett 
spänt uttryck över hans ansikte, och han smålog i glad förväntan. Men 
strax därpå skakade han på huvudet, han tycktes ha kommit till klarhet om 
att den han sökte inte skulle komma. Han lyfte åter upp korset och 
vandrade vidare.

Sedan hade han för vana att gå utför bergets 
lägre terrasser ner i Josafats dal med den stora judiska 
begravningsplatsen. Det långa korset släpade efter honom, det slamrade mot 
de många gravhällarna och rubbade småstenarna, som voro strödda över dem. 
Gång på gång stannade han, när han hörde stenarnas rassel, och såg sig om, 
i tydlig tro att någon kom gående efter honom. För varje gång han märkte, 
att han hade misstagit sig, drog han åter en av sina tunga suckar och 
vandrade vidare.



Dessa suckar blevo till ett djupt stönande, när han hade nått dalbottnen 
och det nu förestod honom att släpa det väldiga korset uppför bergshöjden, 
på vars krön Jerusalem ligger. På denna sida finnas den muhammedanska 
befolkningens gravar, och ofta såg han där en sörjande kvinna sitta 
insvept i sin vita överklädnad på en av de låga, kistlika gravvårdarna. 
Han stapplade då åt hennes håll, till dess att hon, skrämd av slamret, som 
åstadkoms, då korset drogs över vårdarna, vände mot honom sitt ansikte, 
som var täckt av en tät, svart slöja och väckte den föreställningen, att 
där inte fanns något annat än ett tomt, mörkt hål. Då vände han om med en 
rysning och drog vidare.



Han klättrade med outsäglig möda ända upp till kullens krön, där 
stadsmuren reser sig. Sedan brukade han vandra på en smal stig utanför 
muren fram emot Sions kulle på södra sidan av berget och nådde upp till 
den lilla armeniska kyrkan, som kallas Kaifas' hus



Här lade han åter ner korset på marken och tittade in genom nyckelhålet. 
Men han nöjde sig inte med detta, utan han grep om klocksträngen och 
ringde. När han en stund därefter hörde tofflor smälla mot stenläggningen, 
smålog han och förde redan händerna upp till törnekronan för att lyfta den 
av huvudet.



Men så snart kyrkotjänaren, som öppnade porten, fick syn på korsbäraren, 
gjorde han ett nekande tecken med huvudet.



Botgöraren böjde sig framåt och såg in genom den halvöppna dörren. Han 
överfor med blicken den lilla gården, där enligt sägnen Petrus förnekade 
frälsaren, och förvissade sig om att den var alldeles tom. Hans ansikte 
fick ett uttryck av djup grämelse, han drog otåligt igen porten och 
vandrade vidare.



Det tunga korset slamrade mot den av stenar och gamla byggnadsrester 
betäckta marken på Sion. Det fördes nu framåt med större fart, liksom om 
otålig förväntan hade givit dess bärare bättre krafter. Han vandrade fram 
mot staden och lade inte ner korset på marken förrän utanför den tunga, 
gråa byggnad, vilken vördas som kung Davids grav, men även sägs innesluta 
salen, där Jesus instiftade den heliga nattvarden.



Den gamle brukade här lämna korset, medan han själv gick in på gården. När 
den muhammedanske portvakten, som eljest kastade vreda blickar efter alla 
kristna, såg honom komma, böjde han sig ner inför den, vars förstånd var 
hos Gud, och kysste hans hand. Varje gång den gamle mottog denna 
vördnadsbetygelse, såg han mannen förväntansfullt in i ansiktet. Men i 
nästa ögonblick ryckte han till sig sin hand, torkade av den på sin långa, 
grova kåpa, vände om ut i det fria och lyfte upp korset på sina axlar.



Med oändlig långsamhet brukade han sedan vandra tvärsigenom staden bort 
till dess nordligaste del, där Kristi lidandes väg löper fram i sin tunga 
dysterhet. Så länge som han befann sig på folkfyllda gator, blickade han 
in i varje ansikte, stannade, forskade och vände sig åter bort i evig 
missräkning. Godsinnade vattenbärare, som sago, att han svettades under 
sin svåra vandring, räckte honom ofta en liten tennskål fylld med vatten, 
och grönsakshandlarna brukade kasta till honom en handfull bönor eller 
pistascher. Då dessa gåvor bjödos honom, mottog han dem först med 
strålande vänlighet, men sedan vände han sig missnöjd bort, som hade han 
väntat något helt annat och bättre.



När han kom in på de trånga gator, som utgöra passions vägen, såg han 
hoppfullare ut än under förra delen av vandringen. Han stönade mindre 
djupt under tyngden av korset. Ilan rätade upp ryggen och såg sig omkring 
likt en fånge, som nu var säker om sin befrielse.



Han utgick från den första av de fjorton stationerna på Kristi lidandes 
väg, som hela gatan uppför äro utmärkta med små stentavlor. Men han 
stannade inte förrän utanför Sionssystrarnas kloster i närheten av 
Ecce-Homobågen, där Pilatus visade Kristus för folkmassan. Här slängde han 
ner korset i gatan som en börda, den han aldrig mer skulle behöva lyfta, 
och bultade på klosterporten med tre starka, pockande slag. Innan ännu 
någon hade hunnit öppna, hade han ryckt törnekronan av huvudet, och ibland 
var han så viss på sin sak, att han kastade den till en av de hundar, som 
hade sin sovplats i närheten av klostret.



Där inne i klostret kände man till hans bultning. En av de fromma 
systrarna öppnade portluckan och stack ut till honom ett litet runt bröd.



Härvid råkade han i en förfärlig vrede. Han tog inte emot brödet, utan lät 
det falla ner på gatan. Han stampade i marken och upphävde vilda skrik av 
förtvivlan. En lång stund stod han kvar utanför porten. Äntligen återfick 
han sitt utseende av tålmodigt lidande. Han böjde sig ner efter brödet och 
åt upp det med rovgirig hunger. Han sökte reda på törnekransen, och han 
lyfte åter upp korset.



Endast ett par ögonblick senare stod han i strålande för väntan utanför 
det lilla kapell, som kallas Sankta Veronikas hus, och nedtyngd av 
missräkning vandrade han därifrån. Han gick hela gatan uppför från station 
till station, väntade med samma visshet sin befrielse vid kapellet, som 
betecknar läget för Rättvisans port, genom vilken Jesus lämnade staden, 
och vid platsen, där frälsaren talade till Jerusalems kvinnor.



När han sålunda hade tillryggalagt Kristi lidandes väg, hände honom någon 
gång, att han kom in på den trånga gården till den heliga gravens kyrka. 
Men här lade inte den stackars korsbäraren ner sin börda, här ryckte han 
inte törnekronan från huvudet. Så snart han varseblev den dystra, grå 
fasaden, vände han sig bort och flydde. Den gamle botgöraren tycktes vara 
övertygad om att på detta enda ställe skulle han omöjligt kunna finna vad 
han sökte.







Det var på kvällen den dagen, da Birger Larsson hade blivit begraven. 
Alla, som hörde till kolonien, både de gamla Gordonisterna, som hade 
bott i Jerusalem i snart fjorton år, och svensk-amerikanarna, som hade 
farit över med Hellgum, och de nykomna dalbönderna hade varit församlade 
till aftongudstjänst, men för hettans skull hade de inte kunnat hålla den 
inomhus, utan de hade flyttat ut stolar på takterrassen utanför 
församlingssalen och talat och sjungit under bar himmel.



När gudstjänsten var slut, hade de andra gatt till sina sysslor, men 
dalfolket hade blivit sittande kvar, därför att de inte tyckte, att det 
var passande att företa sig något på en begravningsdag. De sutto på sina 
stolar raka och högtidliga, och det var nästan alldeles tyst ibland dem. 
Birger hade eherlämnat hustru och åtta barn, och de sutto där och 
småsnyftade. Till dem sade en och annan ett par ord då och då för att 
påminna dem om att de inte behövde vara bekymrade för sin framtid.



-Det är inte så med er som med änkor och faderlösa ute i världen, sade de 
till dem. Ni får det lika bra som förut. Ni har nu mer än hundra bröder 
och systrar, som tar hand om er.



Solen gick ner, medan de sutto där, och sedan mörknade det hastigt, så att 
måne och stjärnor blevo synliga. Men det strök ingen kylande vind fram 
över bergen denna kväll, utan hettan och kvalmet fortforo. Det hade varit 
olidligt varmt förut på dagen, och flera av dalfolket kände feberrysningar 
ila genom kroppen. De började tro, att det skulle gå med dem alla som med 
Birger Larsson, och när de sutto i mörkret och tystnaden, undrade de vad 
Guds mening var med att sända dem ut till detta land, om de inte skulle 
kunna leva där.



Allt annat här ute hade varit mycket bättre, än de hade vågat vänta. De 
hade trott, att de skulle möta endast svårigheter och försakelser, men i 
stället föreföll det, som om kolonisterna här ute voro välmående och hade 
det bra ställt för sig. Utom det stora huset utanför Damaskusporten, där 
de hade församlingssal och matrum och kök och tvättrum, och där dessutom 
de förnämsta dalbönderna hade fått var sitt stora, präktiga rum för sig 
och sin familj, hyrde kolonisterna tre hus inne i Jerusalem. Två av 
dessa användes till bostäder, men det tredje brukades till skolhus. Det 
hade inte varit en liten glädje för dalfolket att finna, att kolonien hade 
en alldeles förträfflig skola, där deras barn skulle få bättre lärdom, än 
de hade kunnat ge dem hemma.



Dalbönderna hade knappt hunnit med annat än att packa upp sina saker och 
få ordning i sina rum, men karlarna hade märkt, att det fattades en del 
bohag och möbler, och de hade börjat tala om att de skulle göra sig 
hyvelbänkar och snickra ihop stolar och bord och sängar och diskbänk och 
köksskåp och annat, som behövdes. De hade också hört kvinnfolken tala om 
att det var svårt att få ordentligt bröd i den här österländska bakugnen, 
som fanns i huset, och de funderade på att mura om den. Och på samma sätt 
som karlarna hade deras hustrur börjat tänka på vad gagn de skulle kunna 
göra i kolonien. Det såg ut, som om det inte skulle bli ont- om 
sysselsättning för dem heller.



De gamla Gordonisterna hade sitt egentliga arbete med alt sköta skolan och 
att gå omkring till sjuka och hjälpa fattiga, och de fortsatte med detta 
alltjämt. Medan de ännu voro ensamma, hade de lejt till alla sysslor, men 
sedan svensk-amerikanarna hade kommit, hade dessa åtagit sig köksbestyren. 
Det var inte litet göra. De hade att sörja för en hundratjugu personer dag 
ut och dag in. Men det var, som om de hade glömt allt annat utom att laga 
mat och tvätta kläder. Nu ville dalkvinnorna ta på sin del att väva och sy 
det, som behövdes. De skulle med det snaraste sätta upp sina vävstolar och 
väva kläder, mattor, handdukar och fint duktyg, för vart skulle det bära 
åstad, om man skulle nödgas köpa allt sådant för så mycket folk, som de 
voro?



Men det, som var ännu bättre än detta att tänka på, det var den stora 
kärlek och den glädjefulla välkomst, som de hade mött i kolonien. De kunde 
ännu inte tala med de gamla Gordonisterna, men de märkte väl, att dessa 
gjorde allt, vad de förmådde, för att nykomlingarna skulle känna sig 
hemmastadda och lyckliga. Och svensk-amerikanarna vittnade om dem, att de 
aldrig hade råkat bättre folk. De voro färdiga att hjälpa, närhelst de 
kunde, aldrig sade de ett ovänligt ord, och aldrig visade de, att de 
tyckte sig vara förmer än bönderna, som de hade förenat sig med. Ingen 
ville behålla något ensamt för sig, utan vad en ägde, ägde alla. Och det 
var en sådan glädje över dem. De lekte som barn själva, och deras barn 
voro, som de, modiga och sorglösa och lekfulla.



Det yppersta av allt i dalböndernas ögon var ändå, att de voro i Guds stad 
Jerusalem. De hade inte trott, innan de kommo hit, att det kunde vara så 
ljuvt att vistas på de ställen, där Jesus hade vandrat. Men det var att 
liksom ständigt se honom för sina ögon, de påmindes jämt om honom. Det låg 
en salighet över livet, såsom det maste ha varit bland de skaror, som 
följde frälsaren, när han vandrade på jorden, och övergavo allt för att få 
leva av hans ord.



Allt hade slagit väl ut, om inte detta hade varit, att de inte tycktes 
kunna leva i det Heliga landet. De tyckte, att varje munfull luft, som de 
insögo, var full av gift. Vad var Guds mening? Hade han fört dem till att 
se gryningen av ett nytt, härligt liv endast och allenast för att låta dem 
dö?



Medan bönderna sutto med dessa tankar och dessa frågor, reste sig helt 
hastigt skolmästarns Gertrud med ett högt utrop.



-Ser ni honom? frågade hon, under det att hon höll sina blickar riktade 
söder ut i riktning mot Jerusalem och samtidigt var så bestört, att hon 
måste hålla om stolstyret för att inte falla.



Själva staden Jerusalem syntes inte från kolonien, därför att några kullar 
lågo hindrande i vägen. Det är många, som tro, att en av dessa kullar är 
det verkliga Golgata, och att det är med orätt, som man anser, att det har 
legat på den plats, där den heliga gravens kyrka nu reser sig.



Och nu sag Gertrud en gestalt stå på toppen till just den kullen. Hon såg 
honom tydligt mot den månljusa himlen. Det var en man, som bar en lang 
livklädnad, som hade en törnekrona på sitt huvud och höll ett stort kors 
upprätt bredvid sig.



Allt dalfolket blickade åt samma hall som hon och såg samma syn. De flesta 
reste sig och skyndade fram till balustraden för att se bättre, men några 
blevo stående, som om synen alldeles hade överväldigat dem. Och det, som 
de sågo, upplöste sig inte till en drömbild. 
Mannen med törnekronan och korset stod tydligt skönjbar där uppe på den 
kullen, som tros vara den rätta korsfästelseplatsen. Han blev 
övernaturligt stor i det gröngråa månskenet, och det var nog ingen av 
dalbönderna, som trodde, att det, som de sågo, var något jordiskt och 
verkligt.



Men Hellgum, som också hade suttit ibland dem, skyndade sig nu att upplysa 
dem om vem det var, som stod på kullen.



-Det där är en vansinnig stackare, sade han. Jag har redan sett honom här 
i Jerusalem många gånger. Han tror, att han bär Kristi kors och att han 
måste släpa på det, tills han har funnit någon, som vill bära det i hans 
ställe.



Det var, som om ingen hade hört eller velat höra på vad Hellgum sade. 
Allas blickar hångde fast vid mannen på kullen. Han hade visat sig för dem 
pa ett sådant sätt, åt de hade svårt att överge tanken, att det var något 
underbart med hans framträdande.



Bullret, som de hade åstadkommit, när de hade skyndat fram till takkanten, 
måste ha hörts ända upp till korsbäraren. De sågo hur han vände sitt 
ansikte mot dem och betraktade dem. Därpå grep han ivrigt efter sitt kors, 
hängde det över ena skuldran och började stiga utför branten. Det hördes 
hur han stönade under sin tunga börda och hur korset skrapade mot den 
steniga marken.



Hellgum fortfor att berätta för dem hur den vansinnige varje dag brukade 
genomströva Jerusalem och hur han skyndade emot varje mötande, i ständig 
förhoppning att han skulle råka den, som skulle avlösa honom. Men 
dalfolket tog inte sina blickar från korsbäraren.



För ett ögonblick försvann han bland kullarna, men strax efteråt syntes 
han nere på vägen, som förde till kolonien.



-Han kommer hit, han kommer hit! sade några, och deras röster ljödo 
upprörda, som om de ännu inte hade fått klart för sig, att det inte var 
Kristus, som kom vandrande där nere.



-Ja, han gör så, sade Hellgum. Så snart han ser någon, kommer han 
framstörtande, men han vänder strax, när han märker, att det inte är den 
rätte.

-Jag undrar hur han kan veta vem som är den rätte, sade Gertrud.



-Det vet ingen, svarade Hellgum, och det vet han väl inte själv heller.



Korsbäraren kom närmare, och de sågo nu tydligt hur stort hans kors var 
och hur mycken möda han hade att släpa det med sig.



-Å, den stackaren! sade kvinnorna i innerlig medömkan. De sträckte 
armarna neråt, och man sag på dem, att de hade velat skynda ner från taket 
för att hjälpa honom med hans börda.



Men när han stod alldeles framme vid huset, blev det full stillhet ibland 
dem, för sådan, som de sågo honom, var han en så trogen bild av det 
heligaste de visste, att det kom en förlamande andakt över dem. De kunde 
bara avvakta vad han skulle göra. Och korsbäraren stod stilla och såg upp 
till dem i väl ett par minuters tid. Takterrassen låg inte högt över 
vägen, månskenet lyste klart på dalfolkets ansikten, och han torde väl 
rätt tydligt ha urskilt deras trovärdiga, allvarsamma drag.



Äntligen satte han sig åter i rörelse.



-Nu har han sett oss, sade Hellgum, nu ska ni få se hur brått han får att 
gå sin väg.



Men korsbäraren skyndade inte sin väg. Han gick i stället än närmare 
huset. Han lyfte korset av skuldran och stödde det mot väggen, och 
likaledes tog han törnekronan av huvudet och hängde den på ena korsarmen.



En minut senare såg dalfolket, att han gick bortåt vägen med rak rygg och 
lätta steg, befriad från sin börda.



Då dalbönderna förstodo, att han hade lämnat sin börda utanför deras hem, 
sade de inte ett ord. Men några tryckte hårt händerna på dem, som stodo 
bredvid dem, och ett par fingo tårarna i ögonen. Det kom en ljusning över 
de flesta ansikten, som nästan gjorde dem vackra. De hade fått svar på 
sina frågor. Det var inte för att dö och inte för att leva, utan endast 
och allenast för att bära Kristi kors, som de voro hitkomna. Det var det 
enda, som de behövde veta.



3 GORDONISTERNA.



I början av åttiotalet, ungefär samtidigt med den stora



ångaren L'Univers' undergång, och några år innan skolmästarn i den gamla 
Ingmarssocknen hade börjat bygga sitt missionshus, bosatte sig i Jaffa en 
ung man, som hette Eliahu. Han var fattig, men han hade fått en god 
uppfostran i en missionsskola och kunde tala sju språk. Nu tyckte han, att 
han inte kunde göra sig bättre nytta av sina kunskaper än genom att bli 
tolk och förare åt främlingar, som besökte det Heliga landet, och som han 
var rådig och tog god vård om de resande, blev han mycket anlitad.



Det är att märka, att på denna tid var tillståndet i Palestina 
obeskrivligt eländigt, och det sorgligaste var nästan, att ingen människa 
hade någon tro på att det skulle kunna förbättras. I stället var man 
alldeles viss om att Palestina alltid skulle förbli ett land utan 
landsvägar, utan broar, utan ordnad bevattning och följaktligen utan 
inbringande j ordbruk. Man kunde inte föreställa sig, att lantmännen 
någonsin skulle lära att använda andra plogar än sådana, som de 
förfärdigade åt sig av en krokig olivgren, eller att de skulle skaffa sig 
andra bostäder än fönsterlösa lerkojor, där människor och djur bodde under 
samma tak. Det var heller inte tänkbart att få någon ändring i detta, att 
tre fjärdedelar av landet låg som öppen betesmark, likaså litet som man 
kunde hoppas på att få frakta sina varor på järn. bana i stället för på 
kamelrygg, att få hamnar vid kusten eller att få andra renhållningshjon än 
gathundarna.



De flesta av de infödda tänkte troligen aldrig på hur efterblivet landet 
var, men Eliahu, som ständigt hörde resande från Europa och Amerika tala 
om hur stora framsteg man hade gjort i deras hemland, kunde inte undgå att 
lägga märke till förfallet. Han, som andra, trodde nog, att det inte fanns 
någon hjälp för det, men mången gång, när han följde de resande 
genom landet, satt han i djupt grubbel på hästryggen och sökte göra klart 
för sig varför Palestina, som en gång hade varit ett mäktigt rike, skulle 
vara så fattigt och olyckligt.



Han frågade sig om det kunde bero på läget, men han hade alltid hört, att 
det skulle vara en stor förmån för ett land att ligga vid Medelhavet, och 
Palestina ägde många mils Medelhavskust. Denna kust var visserligen flack 
och rak utan öar och vikar, så att den inte hade några goda hamnar, men 
han visste, att det inte skulle vara omöjligt att bygga en konstgjord hamn 
i Jaffa eller i Kaifa eller på något annat ställe vid kusten. Hans tankar 
nästan svindlade, när han tänkte på en sådan hamn. Vilket tillopp av 
resande det skulle bli, vilket tillflöde av varor, vilken handel, vilken 
rörelse ! Hela Arabien, Persien och Mesopotamien skulle komma dit med 
dyrbara mattor och ädla hästar, med broderier, vällukter och sköna vapen 
för att utskeppa dem till västerlandet.



Men om det inte berodde på läget, att Palestina var sa fattigt, kunde det 
kanske komma sig därav, att det hade en så dålig jordmån. Eliahu, som 
redan hade genomströvat landet flera gånger, kunde inte heller tro detta. 
Det var visserligen ett litet land. Det bestod endast av en stor slätt 
utmed havet, som var lika lång som landet självt och en till tre mil bred, 
vidare av en bergstrakt innanför slätten, som var likaså lång och bred som 
den, och nedanför bergstrakten av den djupa Jordandalen, som likaledes 
sträckte sig genom hela landet från Tiberias' sjö högst i norr till Döda 
havet längst i söder, men på intet av dessa ställen hade han förmärkt 
någon ofruktbarhet.



Vad kustslätten beträffade, visste han, att den var utomordentligt 
fruktbar. Han hade sett, att på de ställen, där den odlades, gav den rika 
skördar år efter ar, utan att man gjorde sig mer besvär med den än att 
vända upp grästorven med en träplog. Det sved i hans hjärta, då han 
föreställde sig, att denna mark, som nu endast var betäckt av ängsblommor, 
skulle kunna stå som ett enda böljande hav av vete och majs.

Och tänkte han på bergstrakten, syntes det honom, att den skulle 
kunna bli ändå rikare än kustslätten. Åtminstone borde den vara en kärare 
uppehållsort för människor, eftersom den hade friskare luft och lindrigare 
hetta. Det fanns nog trakter där, som voro vilda och omöjliga, men till 
största delen bestod den av låga kullar, som voro odlingsbara ända upp 
till toppen. Och han älskade att tänka sig dessa kullar övertäckta av 
trädgårdar, såsom de voro i den lyckliga trakten omkring Betlehem. Han 
kunde tänka så livligt på detta, att de steniga markerna, där gethjordar 
betade bland tistlar och strävt gräs, försvunno ur hans åsyn och i stället 
lundar av mandlar och aprikoser, av granatträd och fikon och oliver och 
oranger utbredde sin fägring från kulle till kulle.



Men de underbaraste drömmarna drömde Eliahu, när han red fram mellan de 
snår av fattiga pilbuskar, som nu täcka Jordandalens botten. I den djupa 
dalen, som låg så väl skyddad mellan höga bergväggar och var väl 
bevattnad, mognade de ömtåligaste och sällsyntaste växter. Här sag den 
stackars Eliahu för sig ett nytt Eden, fullt av statliga palmer, av 
doftande kryddor, av alla de hemlighetsfulla växter, som man använder till 
vällukter, till färger, till läkemedel.



Allt detta var dock endast drömmar, som aldrig kunde bli verklighet. 
Talade Eliahu om dem med några av Palestinas invånare, nöjde de sig med 
att höja på axlarna och peka mot nordväst bort över havet. Därmed var allt 
sagt.



Och Eliahu visste ju själv, att det var den turkiska regeringen borta i 
Konstantinopel, som var orsak till hela olyckan. Det var den, som hade 
låtit de gamla vattenledningarna förfalla, som inte höll vägarna vid 
makt, som satte sig emot allt järnvägsbyggande, som hindrade företagsamma 
utlänningar att anlägga hamnar, som förbjöd att införa västerländska 
böcker och tidningar. Det var den, som lade så tunga skatter på envar, som 
företog sig ett nyttigt eller inbringande arbete, att folk föredrog att 
dåsa bort sitt liv i overksamhet. Det var den, som inte uppehöll 
rättvisan, utan tillät domare att ta mutor, som lämnade rövare att i langa 
tider husera ostraffade, som hade låtit hela folket förslöas och 
försummas, tills det inte mer var i stånd att tänka på att resa sig.



Eliahu kunde bli blodröd av vrede, när han räknade upp för sig alla 
turkarnas missgärningar. Han kunde knappast förstå, att det var möjligt, 
att de fingo regera ostörda i hans fädernesland. Ty var inte Palestina det 
land, som alla kristna älskade? Och det var intet främmande land för dem. 
De funnos där av alla slag i kloster och skolor och missionsanstalter, 
ryssar och greker, romerska katoliker och pro testanter, armeniska 
kristna, kopter och jakobiter. Och när man visste hur mäktiga en del av 
dessa voro i sina hemland, var det inte då otroligt, att de skulle låta 
turkarna fortsätta med sitt ofog? Varför lagade inte alla dessa, som 
bekände Kristi namn, att hans land blev styrt med rättfärdighet? Varför 
ville de inte, att de andra folken skulle säga:



-Se Jesu födelseland, det är som en härlig örtagård inför Herren. Där 
blomstrar friden och kärleken, ingen skadar den andra, utan allt landet 
fröjdas och blomstrar. På andra ställen i världen har det illa lyckats att 
införa Jesu lära, men i Palestina är den rådande i all sin ljuvhet. Varför 
ville inte de kristna, att de andra folken skulle säga detta? Om de hade 
velat det med all makt, inte hade då turkarna kunnat hindra dem.



Eliahu ställde dessa frågor till många bildade och varmhjärtade kristna i 
Palestina, men fick ständigt samma svar.



-Ser du inte, att vi kristna är vanmäktiga här i landet, därför att vi 
inte kan vara eniga? Vi lever ju i bitter fejd och strid den ene med den 
andre. Hur skulle vi då här kunna införa ett Gudsrike? Här, där Jesus har 
levat, brinner tron starkare än på någon annan plats på jorden, men just 
därför rasar också hatet mellan de olika bekännarna vildare här än på 
andra ställen. Överallt i världen ska de kristna kunna sämjas bättre än i 
det heliga landet.



Eliahu erkände, att detta var sanning. Han förstod, att olyckan skulle 
råda över hans fädernesland, ända tills de kristna hade lärt sig enighet. 
Och så mycket hade han sett av den heta nitälskan och den dystra trosiver, 
som rådde i Jerusalem, att han insåg, att den dagen aldrig skulle randas.

När Eliahu hade varit främlingsförare i något mer än ett ar, kom ett 
sällskap amerikanska turister till Palestina. De voro alla från Chicago, 
och de voro inte främlingar för varandra, då de började resan, utan nära 
förbundna och goda vänner. De voro inte heller några rika dagdrivare, som 
endast reste för att söka förströelse, utan enkelt och borgerligt folk, 
som ville lära känna landet, där deras frälsare hade levat. De mest 
framstående ibland dem voro en advokat Edward Gordon och hans hustru. 
Vidare fanns det en ung läkare och hans syster, ett par lärarfamiljer, i 
allt en femton personer. De ville rida genom hela Palestina och se alla de 
heliga orterna, sedan ämnade de vända tillbaka till sitt land.



Det kom på Eliahus lott att bli förare för dessa amerikanare. Han sörjde 
för allt, vad de behövde, skaffade hästar, sadlar, tält, tjänare, matvaror 
och all nödig utrustning. Under resan lagade han, att deras måltider 
alltid stodo färdiga, när de kommo till viloplatserna, valde de bästa 
vägarna och gjorde sin sak så väl, att de fingo resa från Hebron till 
Tiberias, utan att det hände dem ett missöde. Han hade aldrig gjort sig så 
mycken möda med någon resandekaravan, men han ansträngde sig inte på detta 
sätt för att vinna en stor belöning av amerikanarna, utan därför att han 
hade kommit att älska dem.



Eliahu hade redan hunnit att se många slag av människor, men inga sådana 
som dessa. De uppträdde mycket enkelt, och Eliahu trodde inte, att de i 
sitt eget land innehade några höga värdigheter eller njöto något stort 
anseende, men han kände ändå den allra största vördnad för dem. Han 
tyckte, att det låg något av den glans och myndighet över dem, som 
tillkommer sådana, som äro födda att styra över människor. Detta måtte ha 
berott därpå, att de alla visade ett stort herravälde över sig själva. De 
fällde aldrig ett ovänligt ord varken till varandra eller till den lägsta 
av de syriska tjänarna. De visade aldrig missnöje, kommo aldrig i däligt 
humör, fördrogo regn och hetta med samma jämnmod. Det rådde en sådan 
glädje och ett sådant friskt mod ibland dem, att Eliahu mången gång sade 
till sig själv: "Ack, att alla resande vore som dessa ! Då vore det en 
lycka att vara förare." Han blev en annan människa, medan han drog 
fram i detta sällskap, och han tänkte med ängslan på den dag, då han 
skulle nödgas följa dem till Jaffa och se dem avresa.



Först lät Eliahu amerikanarna göra turen genom landet, sedan stannade han 
med dem i Jerusalem. Där förde han dem till varje gammal kyrka och till 
varje sten eller grotta, varom det kunde berättas något märkvärdigt. Men 
hur mycket han än drog ut på tiden, kom ändå den dag, då han måste 
erkänna, att han inte hade något mer att visa, och då amerikanarna började 
tänka på uppbrott.



Kvällen innan de resande skulle lämna Jerusalem, sände de bud till Eliahu 
med begäran, att han skulle infinna sig i gästhusets matsal. När han kom, 
var han tyst och förstämd, och det var lätt att se hur bedrövad han kände 
sig. Amerikanarna bado honom, att han skulle sitta till bords med dem, och 
under måltiden gjorde de flera försök att muntra upp honom, men det ville 
inte lyckas.



-Eliahu, sade då plötsligen mr Gordon, vi har kommit överens om att vi 
vill säga er vilka vi är, innan vi lämnar det här landet. Ni har blivit en 
kär vän för oss under den här tiden, och vi skulle helst se, att vi inte 
behövde skiljas från er.



Han berättade nu för Eliahu, att hans hustru hade varit nära att förgås 
vid ett skeppsbrott och att hon hade fått mottaga ett budskap från Gud; 
medan hon kämpade med vågorna. Han sade vidare, att de alla, som Eliahu 
hade fört genom landet, och ännu några till, som de hade lämnat kvar i 
Chicago, hade bildat ett samfund för att leva i enighet sinsemellan och 
för att utbreda enighet över världen. Och till sist frågade han Eliahu om 
han ville inträda i deras samfund och följa med dem till deras hemland. 
Han var ju en ensam man, som kunde bosätta sig var i världen han ville, 
och det skulle inte fattas arbete borta hos dem för en, som ägde så stora 
kunskaper. De hade sett så mycket av honom nu på resan, att de trodde. att 
han skulle passa ibland dem. Och han hade sett dem och deras väsende och 
kunde själv avgöra om han ville förena sig med dem.

Eliahu satt tyst länge efter att mr Gordon hade 
slutat tala. Det försiggick något märkvärdigt med honom. När mr Gordon 
talade om att han och hans kamrater hade bildat ett samfund för att 
utbreda enighet, vaknade alla hans drömmar till nytt liv. Hans tankar 
jagade varandra. Honom föreföllo dessa människor så mäktiga och 
oemotståndliga, att om de ville det, skulle de kunna införa enighet till 
och med bland Jerusalems kristna. Och han visste, att därmed vore allt 
vunnet. Han såg veteskördarna gunga över Saron och mandlarna blomma 
utanför Jerusalem och palmträden vaja kring Jeriko.



-Vad säger ni om vårt förslag, Eliahu? frågade till sist mr Gordon, när 
föraren inte tycktes ämna bryta tystnaden.



-Jag säger, att det inte är jag, som bör följa er, sade nu äntligen 
Eliahu, och hans röst var otydlig av sinnesrörelse, utan det är ni, som 
bör stanna här.



-Vad, Eliahu, vad säger ni? utbrast mr Gordon.



-Mr Gordon, sade Eliahu. Ingenstans i världen råder ett sådant hat mellan 
de kristna som här i Jerusalem. Jag vet, att det är Guds mening, att ni 
och era vänner ska stanna här för att lära de olika församlingarna 
enighet.



När Eliahu sade dessa ord, var han alldeles dödsblek och så upprörd, att 
hela hans kropp darrade. Det var, som om han inte talade av egen, fri 
vilja, utan orden pressades fram över hans läppar av en främmande makt. 
Det var heller inte utan, att han gjorde intryck på amerikanarna. Under 
den långa färden genom landet hade Eliahu talat med dem om sina drömmar 
och önskningar, så att de genast förstodo vad han menade. Men de hade inte 
en tanke på att lyda honom.



Det var nog sant, att de hade kommit att känna en stor kärlek för det 
gamla landet, som hade fött alla dessa heliga Guds män och kvinnor, som de 
hade läst om alltifrån barndomen. Och när de reste igenom det, hade de 
mången gång sagt till varandra, att det var orätt, att man hade lämnat det 
till övergivenhet och förfall. Man borde visa det en smula tacksamhet för 
alla de underbara lärdomar, som man hade fått mottaga därifrån. Men inte 
ett ögonblick hade de tänkt, att det kunde bli de, som skulle ta upp 
verket. De hade sin verksamhet, alla sina intressen, all sin egendom borta 
i Chicago. Det kunde inte bli tal om annat, än att de maste återvända dit.



Mr Gordon sade också detta till Eliahu. Han talade länge och vänligt med 
honom och försökte att lugna honom. Men Eliahu upprepade endast:



-Jag vet, att det är Guds vilja, jag vet, att Gud vill det. Han kommer 
att visa er, att han vill det. Och när han till sist förstod, att han inte 
kunde utöva någon verkan på amerikanarna, skyndade han med tårar i ögonen 
ut ur rummet.



Nästa dag foro amerikanarna till Jaffa. Eliahu var med dem, men han sade 
ingenting om sitt förslag från föregående kväll. Det var snarast, som om 
han hade blygts över sitt infall.



De resande visste, att en stor fransk ångbåt väntades till Jaffa denna 
dag, men när de kommo dit, låg redden tom. Hela nästa dag blickade de 
förgäves utåt havet, i förväntan att någon ångare skulle visa sig. De sågo 
verkligen båtar gå fram långt ute till havs, men ingen nalkades Palestinas 
kust.



Det dröjde inte länge, innan de fingo veta anledningen. Regeringen hade 
förklarat Palestina kolerasmittat, och nu gingo inga ångbåtar in till 
Jaffa för att inte sedan behöva ligga i karantän i nästa hamn. I det 
Heliga landet visste man inte om någon kolera, utan alltsammans var ett 
misstag, men det dröjde ändå en vecka, innan sultanen kom sig för att 
upphäva förbudet.



Äntligen kom en ångbåt, och amerikanarna gjorde sig färdiga att resa. Men 
nu utbröt en storm, som jagade skummet skyhögt mot de svarta klipporna och 
gjorde det omöjligt för de små roddbåtarna att gå ut till ångaren. Denna 
låg halva dagen ute på redden och väntade på passagerare, men stormen 
fortsatte med samma styrka, och ångfartyget måste fara vidare, utan att 
en enda resande hade kommit ombord.



Amerikanarna bodde i ett litet, överfyllt hotell i den tyska 
kolonien och hade det obekvämt och svart på många sätt. Ändå 
föreföll det, som om den stora iver att få resa, som var över dem de 
första dagarna, blev mindre för var dag. De talade inte med varandra om 
det besynnerliga i att det tycktes vara omöjligt för dem att få lämna 
Palestina, men det kom något stilla och högtidligt över dem, som över 
människor, som känna, att de gå under Guds ledning och inte kunna följa 
sin egen vilja.



Det kom naturligtvis inte europeiska ångare in till Jaffa varje dag, men i 
sinom tid låg åter en av dem ute på redden. Vädret var vackert och havet 
spegelblankt, men nu låg miss Young, den unge läkarens syster, farligt 
sjuk och kunde inte föras ombord. Både den sjuka och hennes bror önskade, 
att de andra skulle resa och lämna dem kvar, men ingen tycktes vilja 
lyssna härtill.



Eliahu kom till hotellet för att få veta om de skulle resa och om de 
ville, att han skulle föra deras packning ombord, men han fann, att ingen 
hade gjort några förberedelser till avfärd, och mr Gordon sade helt stilla 
till honom:



-Vi tror nu alla, att det är, som ni sa, Eliahu. Vi ska stanna i 
Palestina. Gud vill det.







På den tiden, då Gordonisterna beslöto sig för att stanna i det heliga 
landet, levde i Jerusalem en gammal engelska, som kallade sig miss Hoggs. 
Hon var ensam och oberoende och hade strövat jorden runt många gånger, men 
nu ämnade hon stanna i Jerusalem under hela sin återstående levnad, inte 
av religiösa skäl, utan därför att hon hade märkt, att det inte fanns 
något ställe i världen, där det hände så mycket besynnerligt och 
upprörande.



Miss Hoggs hade hyrt ett präktigt hus, som låg på norra sidan av staden 
alldeles invid ringmuren. Det var visserligen byggt på Jerusalemsvis, så 
att man maste tro, att byggmästaren först hade gjort i ordning en mängd 
småhus, som alla voro lika till längd, bredd och höjd som tärningar och 
täcktes av en liten låg kupol, för att sedan stapla upp dem litet 
huller om buller kring en gård och ett par takterrasser. Det fanns inga 
dörrar mellan rummen, utan man måste ut i det fria för att komma från det 
ena till det andra, och till somliga, som sköto rätt ut från väggen som 
duvslag, kunde man endast komma på smala, äventyrliga trappor. Men det var 
ett stort och rymligt hus, och framför allt var det att sätta värde på att 
det inte låg vid en mörk och trång gata inne i staden, utan hade tillgång 
på ljus och luft, och likaså att det var möblerat på västerländskt vis med 
stolar, bord och sängar och inte endast med mattor och divaner.



Huset var mycket för stort för miss Hoggs, men hon hade bestämt förklarat, 
när hon hyrde det, att hon ville ha det för sig ensam.



-Andra människor kommer aldrig överens med mig och jag aldrig med dem, 
sade miss Hoggs. Jag behöver ingen, jag kan sköta mig själv. Varför skulle 
jag släppa någon annan in i huset?



En dag, då miss Hoggs hade gått ut för att köpa antikviteter, mötte hon på 
Davidsgatan mrs Gordon, åtföljd av Eliahu. De båda hade vandrat Jerusalem 
runt för att finna en passande bostad åt det lilla samfundet. Mr Gordon 
och några andra av medlemmarna hade rest till Amerika för att ordna deras 
affärer där ute, och de kvarvarande hade åtagit sig att ställa med det nya 
hemmet i Jerusalem. De hade skilt sig i småpartier och gingo från gata 
till gata och letade, men de hade ännu inte träffat på något hus, där de 
kunde tänka på att bo.



Eliahu hade beklagat många gånger, att gamla miss Hoggs hade hyrt det 
präktiga huset vid stadsmuren. Det hade bott en schweizisk missionär där 
förut, så att det var säkert, att det passade för västerlänningarna.



-Miss Hoggs borde inte ta ett helt hus för sig ensam, när hon vet hur 
svårt det är att få en bostad i Jerusalem, sade han.



När miss Hoggs fick se mrs Gordon på gatan, skyndade hon genast emot 
henne.



-Hur står det till? sade hon. Ni kommer väl ihåg mig, sedan sist vi 
råkades? Minns ni, att jag sa er, att jag aldrig var rädd? Det hade 
jag inte heller skäl till. Allt gick ju bra för oss.



Därpå frågade hon mrs Gordon när hon hade kommit till Jerusalem och hur 
länge hon ämnade stanna där.



Mrs Gordon svarade, att hon skulle flytta till Jerusalem, och att hon nu 
var ute för att söka en bostad.



-Det blir ingen lätt sak för er, sade miss Hoggs. Men som hon var rädd 
för att mrs Gordon skulle be henne om att få hyra in sig i hennes hus, 
skyndade hon att byta om samtalsämne. Varför ska ni egentligen bosätta er 
här? sade hon. Ämnar er man slå sig ner i Jerusalem för några 
vetenskapliga forskningars skull ?



Mrs Gordon gjorde ingen hemlighet av orsaken till sin flyttning till 
Jerusalem. Hon och hennes man hade förenat sig med några vänner, som 
försökte föra ett gott liv. Deras mål var att lära människorna enighet, 
och nu ämnade de göra början i Jerusalem.



Miss Hoggs ögon stirrade in i mrs Gordons ännu rundare än vanligt.



-Enighet! upprepade hon. Här i Jerusalem! Ni ämnar slå er ner här för att 
lära människorna enighet! Ni har väl blivit rubbad till förståndet efter 
det där skeppsbrottet.



Mrs Gordon ville förklara för henne, att hon trodde sig ha fått en maning 
från Gud, men miss Hoggs hörde inte på henne. Hon fattade henne om 
handleden, ställde henne mot en husvägg och började omvända henne.



-Hör nu på mig! sade hon. Ni är det unga Amerika, som vill försöka sig på 
alla sorters äventyr, och jag är det gamla England, som har prövat världen 
och vet vad som är möjligt. Tro ni mig, att i den här staden kommer ni att 
förspilla era krafter utan att göra nytta åt någon!



-Vi kan inte förstå varför det ska vara nödvändigt för människorna att 
leva i ständig fiendskap just i den här staden, sade mrs Gordon.



-Nej, naturligtvis förstår ni inte detta, sade miss Hoggs, men tänk nu på 
saken en smula! Vad är det för slags människor, som bor här? De är 
antingen muhammedaner eller judar eller kristna. Antag nu, att ni, unga 
kvinna, vore en muhammedan! Då skulle denna stad vara en helig plats 
för er. Ni skulle tro, att er profet hade uppstigit till himmelen just 
från den gamla tempelplatsen här borta, och ni skulle känna er tvungen att 
hata både judar och kristna, därför att ni vet, att de ingenting högre 
önskar än att få köra bort er från denna ort. Och om ni vore jude, mrs 
Gordon, då måste ni ju hata muhammedanerna, därför att de äger era fäders 
land, och likaså kunde ni inte fördra de kristna, därför att ni vet, att 
de aldrig skulle tillåta ert folk att komma till herraväldet i denna stad. 
Eller också, mrs Gordon, är ni en kristen, men då är Jerusalem er heliga 
stad framför alla andra, och då måste ni hata muhammedanerna, som äger 
den, och judarna, som vill äga den och säga, att denna stad och detta land 
är deras och att ingen annan har någon rätt till dem. Men är ni kristen, 
måste ni vidare hata alla kristna, som inte har alldeles samma bekännelse 
som ni, därför att ni vet, att så snart en av dem kommer till makten här, 
så ska ni utan miskund bli fördriven. -Ja, så förhåller det sig med den 
här saken, och nu hoppas jag, att ni är övertygad, unga Amerika, att det 
inte lönar sig att predika enighet i Jerusalem.



-Vi ämnar inte predika, sade mrs Gordon, vi ämnar endast genom vårt 
exempel visa människorna vilken lycka det ligger i att vara eniga.



-Ni är naturligtvis en samling änglar, sade miss Hoggs. Men ni har inte 
länge andats luften i Jerusalem. Det ska inte dröja många dar, innan ni 
kommer att hata varandra.



-Jo, miss Hoggs, sade mrs Gordon med fasthet, det ska det. Vi har levat i 
fred och endräkt ett helt år. Det har ännu inte varit någon slitning 
mellan oss.



-Vad bevisar det, att ni har varit eniga? sade miss Hoggs. Jag är säker 
om att ni alla kände varandra, innan ni slöt er samman, och visste, att ni 
var fredligt och bra folk, som det var lätt att förlikas med. Om ni hade 
haft ibland er en elak gammal människa sådan som jag, en, som hade varit 
retsam och omedgörlig, och det hade lyckats er att hålla fred med henne, 
sa skulle jag ha haft mer förtroende till er.

-Vill ni inte komma till oss, miss Hoggs, sade mrs Gordon 
småleende, så att vi kan få försöka?



Miss Hoggs skrattade också.



-Vad? sade hon. Skulle ni vaga? Kom ihåg, att jag är miss Hoggs och att 
jag alltid gör vad jag vill och att ingen har kunnat stå ut med mig! Det 
finns ingenting, som jag är rädd för, jag ändrar aldrig mening, och 
ingenting har jag respekt för.



-Vill ni verkligen försöka att komma till oss, miss Hoggs? sade mrs 
Gordon. Det vore en stor glädje för oss.



Miss Hoggs höjde ögonen och stod en lång stund och stirrade upp mot en 
trasig matta, som var uthängd för att skydda mot sol och regn. Kanske kom 
det i detta ögonblick över henne en plötslig ångest för att hon stod SÅ 
ensam i världen, nu när hon började bli gammal. Kanske tänkte hon på att 
livet var bra fattigt för den, som inte hade annat att göra än att fara 
från ort till ort för att förströ sig. Kanske att hon tyckte, att dessa 
amerikanare hade åtagit sig en skön och stor uppgift och att det kunde 
vara mödan värt att söka hjälpa till med detta, nu när hon var trött på 
allt annat. Men hon sade ingenting sådant till mrs Gordon, utan till henne 
talade hon i samma lätta ton, som hon hade använt förut.



-Hör nu på mig! sade hon. Jag hyr ett stort hus här borta vid stadsmuren 
med en mängd rum. Och om ni och era kamrater har mod till det, så kan ni 
flytta till mig och bo hos mig en vecka. Då ska ni få lära känna den 
riktiga miss Hoggs, och om ni inte kan stå ut med henne, så måste ni lova 
mig, att ni avstår från er galenskap att vilja införa enighet i Jerusalem. 
Ni kan ju förstå, att om ni inte kan uthärda med en enda sådan som jag, så 
lönar det sig inte för er att försöka med de andra. Nå, vad sä"er ni om 
detta?



-Vi är så tacksamma mot er, miss Hoggs, sade mrs Gordon. Vi antar ert 
anbud med den största glädje.



Nästa dag flyttade amerikanarna in i huset under stadsmuren och fingo göra 
bekantskap med den rätta miss Hoggs. Det var en klok, rättfram och 
hederlig gammal kvinna, och det föll dem aldrig in, att de skulle behöva 
tvista med henne.

De första dagarna såg det ut, som om det skulle ha vållat henne stor 
missräkning, att hon inte kunde bli osams med sina gäster, men innan 
veckan var slut, föreslog hon, att hon skulle inträda i samfundet. För hon 
hade märkt, sade hon, att hon gjorde dem nytta. De voro så snälla, att 
ingen kunde räkna det som någon stor förtjänst hos dem, att de voro eniga. 
Om de tålde ibland sig en sådan gammal hård och grällysten människa, som 
hon var, då kunde man förstå, att det verkligen fanns någon orsak att 
prisa deras endräkt.



När Gordonisterna hade bott några år i Jerusalem, hände det, att stor 
tveksamhet och ängslan insmög sig bland dem. De levde lyckliga och nöjda 
och ägnade sig åt att hjälpa fattiga och sjuka bland Jerusalems 
befolkning, men de måste erkänna, att enigheten bland de kristna inte hade 
blivit större efter deras ankomst. Tvärtom syntes det, som om förföljelse, 
förtal och fiendskap hade tilltagit, och mycket därav riktade sig mot dem 
själva. Vänner hade de fått, där de minst hade väntat, bland judar och 
muhammedaner, men detta vållade dem också bekymmer, därför att det 
ogillades av de andra kristna. De kunde inte låta bli att fråga sig 
själva: "Månne vi ändå gjorde rätt, när vi flyttade hit? Kanske misstog vi 
oss om Guds vilja."



Medan Gordonisterna gingo i denna ängslan, fingo de besök av två franska 
sjömän. Den ene av dem var så gammal, att han tänkte på att sluta upp med 
att fara på sjön, den andre var en pojke, som ännu inte hade sett sitt 
tjugonde år. Deras fartyg låg i Jaffa för att lasta in apelsiner, och de 
bada matroserna hade fått ett par dagars ledighet för att fara och bese 
Jerusalem.



De två hade kommit att bli goda vänner, därför att de hade varit med om 
den stora olyckan, då ångbåten L'Univers gick till bottnen. De kunde 
aldrig glömma vad de hade sett den natten. De hade blivit allvarligare 
till hela sitt livs läggning sedan dess, och de trivdes inte mera rätt väl 
samman med annat sjöfolk.

Den gamle hade inte fått något särskilt men av 
olyckan, men den unge hade lidit stor skada. Skräcken hade varit så 
överväldigande stark, att den kom tillbaka till honom i drömmen varje 
natt. Sa snart han somnade, drömde han, att de två fartygen stötte samman, 
och han såg seglaren som en jättestor fågel slå ner på ångaren och borra 
sig in i den. Han ropade till sjömännen på det främmande fartyget, att de 
skulle rädda sig över till L'Univers, och de skreko till honom, att det 
var ångbåten, som skulle sjunka, och försökte att med en båtshake dra 
honom över till sig. Slutligen, när fartygen hade skilts åt, förstod han, 
att ångaren var nära att gå under. Han greps av den förskräckligaste 
förtvivlan, därför att han inte hade räddat sig över till det andra 
fartyget, och denna förtvivlan var så häftig, att den väckte honom. Då låg 
han skälvande och gråtande av skräck och ångest och led outhärdligt, innan 
han kom till sans och kunde säga sig, att alltsammans bara var en dröm.



Detta kunde kanske inte kallas en stor plåga, men eftersom det kom 
tillbaka natt efter natt, vållade det honom sådant lidande, att det hotade 
att förstöra hela hans liv. Många nätter gick han inte till sängs, utan 
höll sig vaken för att slippa drömmen. Ibland vakade han flera nätter i 
rad, men till sist måste han ändå sova, och strax kom drömmen. Han for 
från land till land, och varje gång han seglade in i en ny hamn, hoppades 
han, att han nu skulle vara på en plats, där drömmen inte skulle hitta 
honom, men ännu hade han inte kommit till en fristad, dit den inte hade 
följt honom.



De två sjömännen hade knappt anlänt till Jerusalem, förrän de mötte miss 
Hoggs på gatan, och hon kände genast igen dem och tog dem med sig till 
kolonien. Där blevo de utmärkt väl mottagna, som man nog kan tänka sig. 
Eliahu gick med dem och visade dem alla stadens märkvärdigheter, och 
kolonisterna bjödo dem dessutom både på mat och natt härbärge, eftersom de 
trodde, att detta kunde vara välkommet för två fattiga matroser.



Fransmännen voro emellertid inte så glada åt detta, som Gordonisterna 
trodde. De hade hört talas om dem redan i Jaffa, och folk hade 
yttrat sig ogillande om dem och sagt, att dessa amerikanare, som hade 
flyttat till Jerusalem för att vara en föresyn för andra kristna, nu hade 
kommit därhän, att de bara umgingos med judar och muhammedaner. Det var, 
som om folk ville säga, att de hade övergivit kristendomen och levde som 
hedningar.



Matroserna voro ändå för blyga för att avslå amerikanarnas gästfrihet. De 
tyckte sig inte kunna neka att sova natten över i kolonien, men de lovade 
sig, att de skulle lämna den i god tid nästa morgon.



Men när de vaknade nästa dag, satte sig den unge upp i bädden med ett 
glädjerop. Han hade sovit den natten utan att drömma sin skräckdröm, och 
det var första gången sedan skeppsbrottet, som detta hade hänt honom.



Nu blevo han och hans kamrat eftertänksamma, och de sade till varandra:



-Det är omöjligt, att de människor, som vi har rakat här, kan vara 
ogudaktiga, eftersom det råder en så god frid i deras hus, att den onda 
drömmen inte vågar sig hit. Och de stannade hela dagen i kolonien för att 
ge akt på kolonisternas levnadssätt och utfråga dem om deras lära.



Sedan sovo de än en natt i kolonien, och inte nu heller kom drömmen 
tillbaka.



Då trodde båda, att de hade fått ett tecken från Gud, att de borde sluta 
sig till kolonisterna och hjälpa dem i deras strävan. När de skildes från 
dem, sade de, att deras önskan var att få förena sig med dem, sa snart som 
de kunde göra sig fria från sin tjänst.



Så skedde det också, och för Gordonisterna blev detta ett stort 
glädjeämne. De tyckte, att detta var ett nytt bevis på att de inte hade 
misstagit sig om Guds vilja, utan att de borde fortfara att vandra på den 
väg, som de hade beträtt.







Gordonisterna hade levat tolv år i Jerusalem, och ingen enighet kunde ännu 
förmärkas bland de kristna i den heliga staden, men ändå blevo invånarna i 
huset under stadsmuren alltmer förvissade, att Gud var med dem. Ty 
på dessa tolv år hade en mängd ting blivit förändrade i det heliga landet. 
Där anlades nu landsvägar på flera ställen, en järnväg höll på att byggas 
mellan Jerusalem och Jaffa, och i olika trakter av landet hade stora 
åkerbrukskolonier blivit upprättade. Nya, präktiga missionsanstalter med 
skolor och sjukhus kommo till stånd överallt i landet, och väster om 
Jerusalem strax utanför stadsmuren hade en hel ny stadsdel växt upp. Det 
fanns nu europeiska butiker, banker, telegraf och stora hotell i 
Jerusalem, och detta gjorde det lättare att leva där. De kunde inte undgå 
att se, att det heliga landet var på väg att uppblomstra, fastän ännu 
ofantligt mycket återstod att göra. De voro stolta över allt detta, som 
hade blivit till efter deras ditkomst, och trodde, att Gud hade sett till 
deras goda vilja, om också deras företag inte hade burit sådan frukt, som 
de hade hoppats. De tyckte sig ha avslutat ett slags fördrag med honom och 
voro övertygade, att det var därför, att de hade lytt honom och stannat i 
Jerusalem, som han nu upplyfte landet ur dess förnedring.



Den missaktning, som de andra kristna visade dem, tillväxte med varje år, 
och ingen stod dem hårdare emot än deras egna landsmän och deras konsul, 
som var en metodistpredikant. Men detta tjänade endast till att ännu mer 
förvissa dem om att de hade Gud med sig, ty de märkte gång efter annan, 
att det onda, som stämplades emot dem, vände sig till deras fördel.



Det hände vid denna tid, att några rika amerikanare kommo på den tanken 
att hyra en stor ångbåt för att göra en lustresa över till den gamla 
världen. De voro ett sällskap på vid pass hundra personer, och deras resa 
ställdes inte bara till England, Tyskland och Frankrike, utan de besökte 
också alla Medelhavsländerna. En morgon kastade de ankar i Jaffa, och 
därifrån gjorde de en utflykt till Jerusalem.



Bland de lustfarande fanns en ung kvinna, som hade varit passagerare 
ombord på L'Univers. Hon gick i ständig grämelse och ånger sedan den 
skräcknatten, då ångbåten förgicks, och ingen såg henne någonsin glad 
eller bekymmerslös. Hon och hennes man hade gjort sin bröllopsresa 
ombord på den olyckliga båten, och hon förebrådde sig, att hon hade 
övergivit honom och inte lidit döden tillsammans med honom, som han hade 
önskat.



Hon levde nu hos sin mor, som var rik och förde ett stort hus i New York. 
För hennes skull måste hon deltaga i alla slags nöjen och förströelser, 
men hon upphörde aldrig att sörja sin man och ångra, att hon inte hade 
lytt hans bön. Det var hennes mor, som halvt hade tvungit henne att delta 
i den stora lustresan, i hopp att hon på detta sätt skulle komma bort från 
sin sorg.



Hennes följeslagare hade tagit god tid på sig och ämnade stanna en hel 
vecka i Jerusalem. Här i denna stad visade sig den unga änkan, mrs 
Hammond, mindre slö och likgiltig än förut under resan. När hon sag 
Jerusalem ligga djupt inne i bergstrakten på en mörk, lodrät klippa, som 
omgavs först av en ofantlig naturlig vallgrav av dunkla dalar och utanför 
dessa av en jättelik ringmur av stolta höjder, så tyckte hon sig förstå, 
att staden låg där som något hemlighetsfullt och avskilt, från tidens 
början bestämd till skådeplats för den betydelsefullaste händelse. Hon 
kände ett underligt medlidande med denna stad, som alltid var tryckt av 
ett fruktansvärt allvar. Den låg och ruvade i sorg över något, som aldrig 
kunde göras ogjort och aldrig kunde glömmas. Den kunde kanske åter bli rik 
och mäktig, men aldrig glad, aldrig bekymmerslös som andra städer.



Mrs Hammond visste, att mrs Gordon, som också hade gjort överresan på 
L'Univers, bodde i Jerusalem, och hon frågade en dag den amerikanske 
konsuln om han kände henne. Konsuln satte på sig en min, som om han ansåg 
det vara en förolämpning, att någon frågade honom efter en av 
Gordonisterna. Han svarade, att mrs Gordon och hennes anhängare voro en 
samling äventyrare, som helt säkert hade flyttat till Jerusalem för att få 
leva utanför lagar och skrankor. Inga kristna ville ha något att göra med 
dem, och de umgingos endast med muhammedaner.



Mrs Hammond hade inte haft någon tanke på att uppsöka mrs Gordon, men 
detta svar förmådde henne därtill. Det föreföll henne omöjligt, att 
landsmän till henne hade bosatt sig i Jerusalem endast av äventyrslystnad. 
Kunde någon slå sig ner i denna stad bara för leks och nöjes skull? Hon 
ville veta hur det förhöll sig med detta, och hon begav sig till kolonien 
för att besöka mrs Gordon.



Sedan hon en gång hade kommit inom koloniens väggar, kan man nästan säga, 
att hon inte mer lämnade den förrän hon drog vidare med sina reskamrater. 
Hon var där både bittida och sent. Hon satt hos läkaren, mr Young, när han 
om morgnarna hade mottagningar för de sjuka, hon följde mrs Gordon till 
muhammedanska hem, där hon på många handa sätt bistod de stackars 
kvinnorna, som voro så besynnerligt avstängda från världen, och hon 
besökte kolonisternas skola, där de gåvo fri undervisning åt fattiga 
österländska barn.



Under dessa dagar tänkte hon ofta, att om hon kunde leva som kolonisterna, 
om hon som de kunde använda alla sitt livs dagar till att hjälpa 
nödlidande, så skulle hon inte längre känna denna förtärande ånger över 
att hon inte hade följt sin man i döden. Då skulle hon tycka, att hon hade 
haft rätt att bevara ett liv, som vore till nytta för många människor. Det 
var en annan sak nu, då hon förde en rik kvinnas sysslolösa tillvaro. För 
detta hade hon inte haft rätt att överge honom.



Hon började så småningom tänka sig in i att hon skulle inträda i kolonien, 
och när hon for från Jerusalem, var hon fast besluten att ta detta steg. 
Hon visste, att hon på så sätt skulle återfå lust och kraft att leva, men 
hon ville inte sluta sig till Gordonisterna utan att först ha fått ta 
avsked av sin mor.



När hon återkom till New York och började tala om sina avsikter, blev 
hennes mor bestört och förtvivlad. Hon gjorde det starkaste motstånd mot 
att hennes dotter skulle ge sig in bland en skara svärmare, och eftersom 
hennes vilja var kraftigare än dotterns, kom denna att stanna i hemmet. 
Men i och med detsamma var det också slut med hennes förmåga att hålla sig 
fast vid livet.

Hon dog några månader efter sin hemkomst, och då hade hon 
testamenterat allt, som hon ägde att råda över, till Gordonisterna.



Därför att hon ville hjälpa dem att vandra vidare på den bana, som hon så 
gärna hade velat gå i deras sällskap.







Det året, då dalbönderna flyttade till Palestina, hände det märkvärdiga, 
att det kom regn redan i augusti. Andra år brukade det inte regna förrän i 
oktober eller november. Det kom i sådan myckenhet, att marken åter klädde 
sig grön, och man hade friskt dricksvatten hela hösten. Den starka hettan 
vände inte åter, utan det rådde mild och lagom värme ända fram mot jul.



Gordonisterna kunde inte nog prisa Guds godhet, som hade låtit regnet 
börja så tidigt just detta år. De förstodo, att de hade begått en stor 
oförsiktighet, när de hade låtit dalbönderna fara till Palestina under den 
hetaste tiden. Om inte regnet och svalkan hade inträffat strax efter deras 
ankomst, hade de möjligen alla blivit angripna av sjukdom.



Eftersom vädret var så vackert, föreslog mrs Gordon, att alla de nykomna 
skulle begagna tillfället att göra en vallfärd genom landet. Hon ville, 
att de inte skulle ta del i koloniarbetet ännu på några veckor, utan först 
lära känna de ställen, som de hade läst så mycket om i sin bibel.



Denna vandringstid blev sedan det ljuvaste minne, som Jerusalemsfararna 
ägde. Eliahu gick ännu en gång ut som främlingsledare och förde dem först 
över bergen genom Samarien upp till Nasaret, sedan öster ut till Tiberias' 
sjö, därpå söder ut genom Jordandalen till Döda havet och så åter uppåt 
bergen till Hebron, Betlehem och Jerusalem.



Alla gingo till fots, och deras utrustning av tält och matvaror var den 
enklast tänkbara, men de drogo fram under sång och fromma samtal. 
Oupphörligen fördes deras tankar till sådant, som påminde dem om 
forntiden. Landet lag mestadels ödsligt, men här och där träffade de på en 
by med ett namn, som var känt i bibeln, och de mötte människor, 
som gingo i långa, brunrandiga mantlar och hade 
bindlar av kamelhår om huvudet och sågo ut som Moses eller Abraham. De 
tyckte om att se de stora hjordarna av får och getter, som betade i 
bergssluttningarna, och förstodo nu bättre än förr varför det i den heliga 
skrift var så mycket tal om herdar och herdeliv. När de sågo de långa 
kamelkaravanerna stryka fram på vägen, tänkte de på hur de heliga tre 
konungar hade kommit tågande till Jesu vagga. De sågo kvinnor gå till 
brunnen, som merendels låg ett stycke utanför byn, med vattenkrukor på 
huvudet såsom den samaritanska kvinnan, med vilken Jesus hade talat, de 
sågo krukomakaren forma sina kärl i fria luften utanför sin bostad och 
fiskarna vid Tiberias' sjö gå ut i vattnet med uppskörtade kläder för att 
lägga ut näten, såsom de hade gjort på Kristi tid.



Eliahu hade lärt sig svenska under sommarens lopp av svenskamerikanarna, 
och under vandringen berättade han för de nykomna om de gamla 
Gordonisternas strider och segrar. Och på det heliga landets vägar och 
stigar hördes än en gång underfullt tal om att Gud skulle se till sitt 
land för de heliga människors skull, som bebodde det, och befria det från 
dess förtryckare.



När svenskarna hörde berättelsen om skeppsbrottet och allt, som hörde 
samman därmed, kunde de stundom känna sig en smula oroliga. De tyckte 
inte, att de riktigt hörde med i detta. De skulle också ha velat dela 
Gordonisternas glada tro, att Gud för deras skull ville låta landet 
uppblomstra, men de visste inte om de vågade tänka, att det var annat än 
sorg och vedermöda, som väntade dem.



En kväll, sedan de hade slagit läger, sutto de åter och talade om dessa 
saker. Då tog också Hellgum till ordet och berättade om sjömannen, som 
hade läst fadervår och sjungit en psalm över de döda.



-Hur vet ni detta, Hellgum? frågade då Gertrud. Har ni råkat den där 
sjömannen?



-Jag vet det därför, att den sjömannen förut hade varit en kringdrivande 
man och frestat på mångahanda, sade Hellgum. Men efter den stunden tänkte 
han, att endast ett var nödigt, att leva ett sådant liv, att han 
varje stund var beredd att dö. Jag vet det därför, att den sjömannen är 
jag, som nu sitter här och talar med er.



När svenskarna hörde detta, blevo de glada, för genom Hellgum hade de 
blivit förda på den väg, som hade lett till Jerusalem. De sutto under den 
sköna stjärnhimlen och eftersinnade hur Gud hade knutit länk till länk i 
den långa händelsekedjan. Och de förstodo nu, att också de hörde med bland 
dessa, som Gud hade kallat till sitt land för dess upprättelses skull. Det 
kom hopp och förtröstan också till dem. De började tro, att det inte bara 
var lidande, som väntade dem, utan också ett glädjefullt arbete i Guds 
vingård.



4 GUDS HELIGA STAD, JERUSALEM.



Det är verkligen så, att inte alla människor äro tillräckligt starka för 
att tåla vid att leva länge i Jerusalem. Även om de kunna uthärda klimatet 
och inte bli smittade av sjukdomar, händer det, att de duka under. Den 
heliga staden gör dem mjältsjuka eller vansinniga, ja, den till och med 
dödar dem. Man kan inte vistas där ett par veckor utan att höra folk säga 
om den eller den, som plötsligen har avlidit:



-Det är Jerusalem, som har dödat honom.



Den, som hör något sådant, måste naturligtvis bli mycket förvånad. "Hur 
kan detta vara möjligt?" frågar man sig. "Hur kan en stad döda? Dessa 
människor menar väl inte vad de säger."



Och under det att man vandrar hit och dit i Jerusalem, kan man inte låta 
bli att tänka: "Jag skulle vilja veta vad folk menar därmed, att Jerusalem 
dödar. Jag skulle vilja veta var det Jerusalem finns, som är så 
förfärligt, att det kommer människor att dö."



Det kan ju till exempel hända, att man tar sig för att göra en vandring 
runtom Jerusalem. Man går då ut genom Jaffa porten, tar av åt vänster 
förbi det mäktiga, fyrkantiga Davidstornet och vandrar sedan på den smala 
gångstigen, som löper fram utmed stadsmuren mot Sionsporten. Alldeles 
innanför muren finns en turkisk kasern, därifrån hör man krigsmusik och 
vapenskrammel. Så går man förbi det stora armeniska klostret, som även det 
är likt en fästning med starka murar och tillbommade portar. Ett stycke 
längre bort träffar man på den tunga grå byggnad, som kallas Davids grav, 
och när man ser den, kommer man med ens ihåg, att man vandrar på det 
heliga Sion, på kungarnas berg.



Då måste man tänka på att hela berget under en är ett stort valv där kung 
David sitter i gyllene mantel på en tron av eld och än i dag håller 
spiran över Jerusalem och Palestina. Man påminner sig, att de 
byggnadsrester, som betäcka marken, äro spillror efter fallna kungaborgar, 
att kullen mittemot är förargelsens berg, där Salomo syndade, att dalen, 
som man ser ner i, den djupa Hinnoms dal, en gång har varit ända till 
brädden fylld med liken av de människor, som dödades i Jerusalem, då det 
förstördes av romarna.



Det känns helt märkvärdigt att gå där. Man tycker sig höra krigslarm, 
stora härar dra till angrepp på murarna, kungar åka fram på sina 
stridsvagnar. "Detta är våldets och maktens och krigets Jerusalem", tänker 
man och förfäras över alla de blodsdåd och fasor, som upprullas för ens



minne.



Det händer, att man för ett ögonblick undrar om det kan vara detta 
Jerusalem, som dödar människor. Men strax därpå höjer man på axlarna och 
säger:



-Det är omöjligt, det är alltför länge sedan den brakande svärdsklangen 
ljöd och det röda blodet strömmade.



Och man vandrar vidare.



Så snart man har vikit om hörnet på muren och nått den östra stadsdelen, 
mötes man av något helt annat. Nu kommer man till den heliga sidan. Här 
tänker man endast på gamla överstepräster och tempeltjänare. Innanför 
muren ligger judarnas klagoplats, där rabbinerna stå i långa röda eller 
blå sammetskaftaner och trycka sig intill den kalla stenväggen och gråta 
över palatset, som är förstört, över muren, som är kullstörtad, över 
makten, som är gången, över de stora männen, som ligga döda, över 
prästerna, som ha farit vilse, över kungarna, som ha förnekat den 
allsmäktige. Där reser sig Moria berg med den härliga tempelplatsen. Utan 
för muren sänker sig marken till Josafats dal med alla dess gravar, och på 
dalens andra sida synas Getsemane och Oljoberget, därifrån Kristus uppfor 
till himmelen. Och här ser man den pelare i muren, där Kristus ska stå på 
domens dag och hålls i den ena ändan av en lång, hårfin tråd, medan 
Muhammed ska stå på Oljoberget och hålla i dess andra ända. Men de döda 
ska nödgas vandra över Josafats dal på denna tråd, och de rättfärdiga ska 
komma över till dalens andra sida, men de orättfärdiga ska störta 
ner i Gehennas eld.



När man går där, tänker man: "Detta är dödens och domens Jerusalem, här 
öppnar sig både himmel och helvete." Men om en stund säger man:



-Det är inte heller detta Jerusalem, som dödar. Domsbasunerna är för 
avlägsna, och Gehennas eld är utslocknad.



Man vandrar alltjämt vidare utefter ringmuren och kommer till stadens 
nordsida. Nu går man fram över torra, ödsliga, enformiga trakter. Här 
ligger den nakna kulle, som tör vara det verkliga Golgata, här ligger 
grottan, där Jeremias diktade sina klagovisor. Här finner man innanför 
muren dammen Betesda, här smyger Via Dolorosa fram under dystra valvbågar. 
Här är tröstlöshetens, lidandets, kvalens och försoningens Jerusalem.



Man stannar ett ögonblick och ser grubblande på den stränga dysterheten. 
"Det är dock inte heller detta Jerusalem, som dödar människor", tänker man 
och vandrar vidare.



Men går man så framåt mot nordväst och väster, vad är det inte för ett 
omslag! Här resa sig i den nya stadsdelen, som har uppstått utanför muren, 
de ståtliga missionspalatsen och de stora hotellen. Här ligga ryssarnas 
vidsträckta byggnadsgrupp, kyrka och sjukhus och ofantliga gästhus, som 
kunna härbärgera tjugutusen pilgrimer. Här bygga konsuler och präster 
vackra villor, här vandra pilgrimerna mellan bodar, som äro uppfyllda av 
heligt kram.



På denna sida utbreda sig de ståtliga judiska och tyska 
åkerbrukskolonierna, de stora klostren, de mångfaldiga 
barmhärtighetsinrättningarna. Här vandra munkar och nunnor sjuksköterskor 
och diakonissor, poper och missionärer. Här bo vetenskapsmän, som göra 
forskningar över Jerusalems forntid, och gamla engelska damer, som inte 
kunna leva annorstädes.



Här finnas de präktiga missionsskolorna, som ge fri undervisning, kost, 
kläder och husrum åt sina elever för att komma i tillfälle att vinna deras 
själar, här stå missionssjukhusen, där man tigger de sjuka om att komma 
och låta sig vårdas för att få omvända dem. Här hållas bönemöten och 
gudstjänster, där man kämpar om själar.



Här är det, som katoliken talar illa om protestanten metodisten om 
kväkaren, luteranen om den reformerte, ryssen om armeniern. Här smyger 
avunden, här misstror svärmaren helbrägdagöraren, här tvistar den 
renlärige med kättaren, här övas ingen miskund, här hatar man för Guds 
högre äras skull varje människa.



Och här är det man finner det man söker. Här är själajaktens Jerusalem, 
här är de onda tungornas Jerusalem, här är lögnens, förtalets och 
smädelsens Jerusalem. Här förföljer man utan vila, här mördar man utan 
vapen. Detta är det Jerusalem, som dödar människor.



Alltifrån den stund, då de svenska bönderna hade anlänt till den heliga 
staden, märkte alla medlemmarna av den Gordonska kolonien en stor 
förändring i det sätt, varpå människor uppförde sig mot dem.



Till en början var det bara småsaker. Det var ingenting annat än sådant, 
som att den engelske metodistprästen undvek att hälsa på dem, eller att de 
fromma Sionssystrarna, som bodde i klostret invid Ecce-Homobågen, gledo 
över till andra sidan av gatan, när de mötte dem, likasom de fruktade för 
att besmittas med något ont, ifall de komme dem nära.



Ingen av kolonisterna tänkte på att sörja över detta, och inte heller 
frågade de stort efter, att några resande amerikanare, som hade uppsökt 
kolonien och en hel kväll suttit och språkat med sina landsmän, inte kommo 
tillbaka nästa dag, som de hade lovat, och inte tycktes känna igen mrs 
Gordon och miss Young, när de mötte dem ute på gatan.



Men det var en allvarsammare sak, att när de unga kvinnorna från kolonien 
kommo in i de stora, nya butikerna borta vid Jaffaporten, tilläto sig de 
grekiska köpmännen att kasta till dem ett par ord, som de inte förstodo, 
men som sades med en min och i en ton, som kommo dem att rodna.

Kolonisterna försökte tro, att allt detta 
berodde på någon tillfällighet.



-De har säkert utspritt något nytt förtal om oss där borta i den kristna 
stadsdelen, sade de, men det går väl över. De gamla Gordonisterna påminde 
sig, att det hade gått onda rykten om dem flera gånger förut. Man hade 
sagt om dem, att de inte gåvo sina barn någon uppfostran, att de levde på 
bekostnad av en rik gammal änkefru, som de alldeles utplundrade, att de 
läto sina sjuka dö utan vård, därför att de inte ville ingripa i Guds 
styrelse, att de ämnade övergå till muhammedanismen, att de förde ett 
yppigt och lättjefullt liv, under det att de gavo sig sken av att arbeta 
för att införa den rätta kristendomen.



-Det är något av detta, som nu återigen upprepas, sade de. Men förtalet 
ska dö, såsom det har dött bort förut, därför att det inte äger en skymt 
av sanning att nära sig av.



Så hände det, att den betlehemitiska kvinnan, som varje dag brukade föra 
till dem frukt och grönsaker, helt tvärt blev borta. De sökte upp henne 
för att övertala henne att komma igen, men hon nekade bestämt att någonsin 
mera låta dem köpa hennes bönor och kålrötter.



Det var ett tydligt tecken. De förstodo, att det berättades något mycket 
nedsättande om dem. Det var något, som rörde dem alla, och det var ute 
bland alla folkklasser.



Det dröjde inte länge, innan de fingo en ny bekräftelse härpå. Några av 
svenskarna stodo en dag i den heliga gravens kyrka, då en skara ryska 
pilgrimer gick därigenom. De godmodiga ryssarna logo åt dem och nickade, 
de sågo, att de voro bönder som de själva. Men en grekisk präst skred just 
förbi och sade några ord till pilgrimerna. Genast slogo dessa korstecken 
för sig och knöto näven mot svenskarna. Det såg ut, som hade de lust att 
driva dem ur kyrkan.



Helt nära Jerusalem fanns en koloni av tyska bönder, som hade flyttat dit 
från den stora kolonien i Jaffa. Både i hemlandet och i Palestina hade 
dessa lidit mycken förföljelse. Man hade försökt att alldeles utrota dem. 
Icke desto mindre hade det gått dem så väl, att de nu ägde stora, präktiga 
kolonier på flera ställen i Palestina.

En av dessa tyskar kom en dag till mrs Gordon och sade henne helt 
uppriktigt, att han hade hört onda rykten om hennes folk.



-Det är missionärerna där borta, sade han och pekade mot den västra 
stadsdelen, som förtalar er. Sannerligen, om jag inte själv hade erfarit, 
att man kan bli förföljd alldeles oskyldigt, skulle jag inte vilja sälja 
till er varken kött eller mjöl. Nu förstår jag ju, att de inte kan tåla, 
att ni har fatt så många anhängare på sista tiden.



Mrs Gordon frågade honom vad det var, som lades dem till last.



-De säger om er, att ni för ett dåligt liv här i kolonien. Ni låter inte 
människorna ingå äktenskap, såsom Gud har befallt, därför har man börjat 
påstå, att inte allt kan gå rätt till här.



Kolonisterna ville först inte tro honom. Men de märkte snart, att han hade 
talat sant och att alla människor i Jerusalem trodde om dem, att de förde 
ett dåligt liv. Ingen av Jerusalems kristna ville tala med dem. På 
hotellen blevo främlingarna varnade för att besöka dem. Resande 
missionärer vågade sig dock stundom ut till kolonien. När de kommo 
tillbaka därifrån, skakade de betydelsefullt på huvudet. De hade inte 
kunnat märka något anstötligt, men nog förmenade de, att det kunde 
bedrivas mycket ofog där ute, fast det inte kom till synes.



Amerikanarna, alltifrån konsuln till den ringaste sjuksköterskan, voro de, 
som ropade allra högst mot Gordonisterna.



-Det är en skam för oss alla, som är amerikanare, sade de, att dessa 
människor inte blir bortjagade från Jerusalem.



Så kloka människor som kolonisterna sade naturligtvis till sig själva, att 
härvid ingenting var att göra, att de fingo lata folk prata, att deras 
vedersakare med tiden nog skulle komma att inse, att de hade orätt.

-Vi kan ju inte gå ur hus i hus, sade de, och tala om, att vi är 
oskyldiga.



De tröstade sig med att de hade varandra, att de voro eniga och lyckliga.



-Jerusalems fattiga och sjuka har inte ännu börjat sky oss, sade de. Vi 
måste låta detla gå förbi; det är en prövning, som Gud har sänt över oss.



Strax i början buro alla svenskarna det härda förtalet med mycket stort 
lugn.



-Om de är så förvillade här ute, sade de, att de tror, att vi fattiga 
bönder har uppsökt just denna stad, där vår frälsare har dött, för att där 
föra ett dåligt liv, så är inte deras mening mycket värd, då kan det just 
göra detsamma vad de säger.



Då folk alltjämt fortfor att visa dem sitt förakt, hade de sin stora 
glädje av att tänka på att Gud höll dem värdiga att lida förföljelse och 
smälek i samma stad, där man hade hånat och korsfäst Kristus.



Men när vintern var över och de hade hunnit in i maj, kom en dag ett brev 
till nämndemans Gunhild. Det var från hennes far. Han skrev för att 
berätta, att Gunhilds mor var död. Det var inte något hårt brev, såsom 
Gunhild hade kunnat vänta. Fadern gjorde inga anklagelser, han skrev 
endast om sjukdomen och begravningen. Det märktes, att den gamle 
nämndemannen hade tänkt: "Jag ska skriva skonsamt till henne, hon blir 
tillräckligt olycklig i alla fall."



Han hade skrivit hela brevet i samma milda sinnelag, ända tills han hade 
ritat ner sin namnteckning. Men då hade den tillbakahållna vreden 
plötsligen fått makt med honom, han hade doppat pennan hastigt och djupt i 
bläckhornet, och med stora, grovt tillformade bokstäver hade han skrivit 
nere i kanten av brevet:



"Din mor hade nog kommit över sorgen för din bortresa, men hon dog, därför 
att hon fick läsa i missionstidningen, att ni förde ett dåligt liv där 
borta i Jerusalem. Sådant hade ingen här väntat varken av dig eller dem, 
som du reste ut i sällskap med."

Gunhild stoppade brevet i fickan, hon gick och bar det på sig hela 
dagen utan att tala därom med någon.



Hon tvivlade inte, att fadern hade skrivit sanning om det, som hade vållat 
moderns död. Föräldrarna hade alltid varit mycket ärekära och noggranna om 
sitt anseende. På samma sätt var det med henne, ingen i kolonien hade 
lidit så av att veta sig vara utsatt för förtal som hon. Henne hjälpte 
det inte, att hon visste sig vara oskyldig, hon kände sig dock utskämd och 
tyckte, att hon inte kunde visa sig bland människor. Hon hade gått och 
grämt sig alla dagar, känt pina av de onda tungorna som av svidande sår. 
Och nu hade de tagit hennes mors liv.



Gertrud och Gunhild bodde i samma rum. De hade alltid varit de bästa 
vänner. Men Gunhild vppade inte ens för Gertrud vad fadern hade skrivit. 
Hon tyckte, att det var synd att störa Gertrud i hennes lycka. Hon var 
betagen av glädje över att befinna sig i Jerusalem, där allting återförde 
till henne minnet av hennes frälsare.



Men gång på gång under dagen tog Gunhild fram brevet och betraktade det. 
Hon vågade inte läsa det, bara hon såg på det, drog sig hennes hjärta 
samman, och hon kände en svidande sorg. "Om jag bara kunde få dö!" tänkte 
hon. "Jag kan aldrig bli glad mer. Om jag bara kunde få dö!"



Hon satt och såg på brevet. Hon kände, att det innehöll ett gift, som 
skulle döda henne, och hon hoppades endast, att det skulle gå hastigt och 
vara snart över.



Nästa dag kom Gunhild gående ut genom Damaskusporten. Hon hade varit inne 
i staden och begav sig nu hem till kolonien.



Det var en otroligt het dag, såsom det ofta kan bli i slutet av maj. När 
Gunhild kom ut ur den mörka staden, där hus och valvbågar gåvo skydd mot 
solen, tyckte hon, att det bländande solskenet träffade henne som ett 
skott, och hon hade lust att springa tillbaka in i det svala, skuggiga 
portvalvet Hon tyckte, att den soliga vägen, som hon hade att gå, såg 
farlig ut. Det var som att vandra över en skjutbana. medan trupper sköto 
till måls.



Gunhild ville dock inte vända om bara för en smula solsken. Hon hade 
nog hört, att det kunde vara farligt, men hon trodde inte mycket därpå. 
Hon gjorde i stället, som man brukar, när man rakar ut för en stark 
regnskur. Hon drog ner huvudet mellan skuldrorna, sköt duken, som hon bar 
om halsen, högre upp i nacken och vandrade på med full fart.



Medan hon gick, tyckte hon, att solen satt med en blixtrande båge i 
händerna och sköt av den ena glimmande pilen efter den andra, och att alla 
voro riktade mot henne. Solen hade alls inget annat att göra än att skjuta 
till måls på henne. Stickande eld regnade ner över henne, och det var inte 
blott från himlen, som den kom. Allt omkring henne glimmade och stack. Små 
vassa pilar kommo upprusande ur glimmerkornen på vägen. De gröna 
fönsterrutorna i ett kloster, som låg i närheten, blixtrade, så att hon 
inte tordes se på dem. Stålnyckeln i en dörr sände av en liten ond stråle 
och likaså de blanka bladen på en ricinusplanta, som tycktes ha vuxit upp 
på en dag endast för att stå till reds att plåga henne.



Vart hon såg på himmel och jord, glänste det och lyste. Hon kände just 
ingen plåga av värmen, fastän den var mycket stark, men vad hon led av, 
var det förfärliga vita solljuset, som trängde in bakom ögonen och brände 
inne i hjärnan.



Gunhild kände sådan vrede och sådant hat mot solen, som ett stackars 
jagat djur känner mot den, som står det efter livet. Hon erfor en 
besynnerlig lust att stanna och se sin förföljare in i ansiktet. Hon 
motstod en stund, men plötsligen vände hon sig om och såg uppåt himlen. 
Jo, solen satt där uppe som en stor, blåvit flamma. Medan Gunhild såg 
uppåt, blev himlen alldeles svart, men solen kröp ihop till en liten 
gnista med ett vasst och farligt sken, och hon tyckte sig se. att den 
frigjorde sig från sin plats på himlen och kom susande ner för att träffa 
henne i nacken och döda henne.



Gunhild gav till ett anskri. Hon sträckte upp ena handen och höll den 
skyddande över nacken. På samma gång började hon att springa.

När hon hade sprungit en liten bit framåt vägen, där det vita 
kalkdammet virvlade upp i en kvävande sky, fick hon syn på en stor 
stenhög. Det var en ruin efter ett instörtat hus. Hon skyndade dit och var 
nog lycklig att finna reda på öppningen till en källarhåla.



Gunhild kom in i ett svalt och ljuvligt mörker. Hon kunde inte se två steg 
framför sig.



Hon ställde sig med ryggen åt ingången och lät ögonen vila ut i mörkret. 
Ingenting lyste, ingenting glittrade. Hon förstod nu hur det måtte kännas 
för en liten arm rävstackare att få krypa ner i sin lya, då jägarna äro 
efter den. Nu stodo värmen och kvalmet och ljuset och solglittret som 
bedragna jägare utanför hennes tillflyktsort. Hela skaran stod utanför med 
glimmande spjut och väntade, men hon var trygg och i säkerhet.



Gunhild började vänja sina ögon vid mörkret. Hon fick syn på en sten och 
satte sig ner för att vänta. Hon kunde väl inte få mod att gå ut från 
denna håla på flera timmar. Inte förrän solen hade sjunkit så långt åt 
väster, att den hade förlorat sin makt på himlen.



Men Gunhild hade inte suttit mer än en liten stund där inne i mörkret, 
förrän tusen solar och gnistor började lysa för hennes ögon och det 
virvlade runt i hennes överhettade hjärna. En stark svindel grep henne, 
och hon tyckte, att väggarna i källaren svängde omkring i oupphörlig 
kretsgång. Hon var så yr, att hon måste stödja sig mot väggen för att 
inte falla till golvet.



-O Gud, den förföljer mig också här inne! sade Gun hild.



-Jag har väl gjort något ont, jag, eftersom solen inte kan tåla att se 
mig, fortfor hon.



I detsamma kom hon att tänka på brevet, på moderns död, på sin förfärliga 
sorg och på sin önskan att få dö. Hon hade alls inte kommit ihåg något 
av detta, medan hon hade varit i verklig livsfara, utan bara tänkt på att 
rädda sig.



Gunhild tog raskt fram brevet, hon vek upp det och gick mot ingången, så 
att hon kunde läsa det. Hon såg, att orden 
stodo där just så, som hon hade dem i minnet, 
och hon stönade.



Strax därpå kom en tanke, som tycktes henne lätt och ljuv och tröstande.



"Förstår du inte, att det var Guds mening att låta dig slippa bort från 
livet?"



Detta föreföll henne mycket vackert och som en stor Guds nåd. Hon kunde 
inte riktigt reda ut det, för hon hade inte sin fulla sans. Svindeln hade 
kommit tillbaka, hela källaren svingade runt, och uppe vid hennes öga 
dansade en strimma av gnistrande eld.



Men hon höll dock fast vid den tanken, att Gud erbjöd henne att få gå ut 
ur livet, att flytta upp till mor i himmelen och slippa ifrån all sin 
sorg.



Hon reste på sig, knäppte först händerna om nacken, men tog bort dem igen, 
gick så ut i solskenet mycket stilla, som hade hon gått på mittgången i 
kyrkan.



Hon var en smula avsvalnad. När hon först kom ut, märkte hon inte några 
jägare eller spjutspetsar eller glimmande pilar.



Men när hon hade gått ett par steg, var allt åter över henne, som om det 
hade rusat fram från ett bakhall. Allt på jorden lyste och gnistrade, och 
solen kom susande bakom henne som en vass gnista och träffade henne i 
nacken.



Hon gick några steg ännu. Därpå störtade hon till marken liksom träffad av 
blixten.



Det var folk från kolonien, som fann henne ett par timmar senare. Hon låg 
med ena handen tryckt mot hjärtat, den andra höll hon framåtsträckt och 
knuten om brevet liksom för att visa vad det var, som hade dödat henne.



5 PÅ MORGONRODNADENS VINGAR.



Samma dag, som Gunhild hade blivit träffad av solstyng, var Gertrud ute 
och gick på en av de breda gatorna i den västra förstaden. Hon var ute för 
att köpa knappar och band, som hon behövde för sin sömnad, men hon var 
inte särdeles hemmastadd där borta, utan fick gå länge, innan hon kunde 
finna vad hon önskade. Hon gjorde sig inte heller mycken brådska, hon var 
glad åt att få vandra omkring ute i det fria.



Såsom alltid, när hon kom ut på gatan, fick Gertrud ett lyckligt leende på 
läpparna. Hon kände nog den förfärliga värmen och det vassa solskenet, men 
hon led inte därav, såsom andra människor gjorde. För varje steg hon tog, 
tänkte hon på att Jesus måhända hade vandrat på samma mark, som hon nu 
beträdde. Hon var säker om att hans blickar hade vilat på de där kullarna, 
som hon såg skymta vid slutet av gatan. Damm och hetta hade plågat honom, 
såsom de nu plågade henne. Och när hon tänkte på detta, kom han henne så 
nära, att hon ingenting annat kunde känna än en betagande glädje.



Det, som gjorde Gertrud oändligt lycklig efter ankomsten till Palestina, 
var just detta, att hon hade kommit Jesus mycket närmare än förr. Här 
tänkte hon aldrig på att ett par tusen år hade förflutit, sedan han 
vandrade omkring i detta land med sina lärjungar, utan hon gick i en ljuv 
inbillning, att han hade levat där för blott en helt kort tid sedan. Hon 
såg hans fotspår på marken, och hon hörde genljud av hans röst på 
Jerusalems gator.



Just när Gertrud vandrade utför den branta backen, som leder ner till 
Jaffaporten, kommo ett par hundra ryska pilgrimer tågande uppåt gatan. De 
hade gått i flera timmar för att besöka heliga orter utanför Jerusalem och 
voro så trötta och utmattade efter vandringen i den starka solhettan, 
att det såg ut, som om de knappast skulle ha krafter nog att nå upp 
till de ryska gästhusen på höjden av backen.



Gertrud stannade och betraktade dem, medan de tågade förbi. Det var idel 
bönder, och hon tyckte, att det var märkvärdigt att se hur lika de voro 
folket där hemma, där de vandrade fram i sina vadmalsrockar och stickade 
koftor. "Det här är bestämt en hel socken, som har givit sig av på en gång 
hit till Palestina", tänkte hon, medan hon stod och betraktade dem. "Den 
där med glasögonen på näsan är skol mästarn, och han med den tjocka käppen 
har en stor gård och styr hela socken. Den där, som går så rak, är en 
gammal soldat, och den figuren med de smala axlarna och de långa händerna 
är sockenskräddarn."



Hon stod där i gott humör och satte enligt gammal vana ihop små historier 
om det hon såg. "Den där gumman med sidenduken på huvudet är rik", tänkte 
hon, "men hon har inte kunnat komma hemifrån förrän på gamla dagar, därför 
att hon först har måst gifta bort sina söner och döttrar och uppfostra 
sina barnbarn. Och den gumman, som går närmast henne och har ett sa litet 
knyte i handen, är mycket fattig. Hon är en av dem, som har måst sträva 
och spara hela sitt liv för att få pengar till Jerusalemsfärden."



Det var nog att se dessa pilgrimer komma vandrande för att tycka om dem. 
Fastän de voro så dammiga och upphettade, sågo de nöjda och glada ut, inte 
en missbelåten min syntes på något ansikte. "Vad de måtte vara fromma och 
tåliga", tänkte Gertrud, "och vad de måtte älska Jesus, eftersom de är så 
glada åt att få vandra i hans land, att de inte tycks känna något 
lidande!"



I slutet av tåget kommo några, som voro alldeles utmattade och endast 
förmådde släpa sig fram. Det var rörande att se hur deras vänner och 
släktingar vände om och togo dem vid handen för att hjälpa dem uppför 
backen. Men de, som sågo allra eländigast ut, fingo gå ensamma. De tycktes 
vara så illa däran, att ingen kände sig ha nog kraft att bistå dem.



Allra sist i skaran kom en flicka på sjutton år. Hon var nästan den enda, 
som var ung, de övriga voro mestadels gamla eller medelålders. När Gertrud 
fick syn på henne, gjorde hon upp för sig, att den unga flickan hade 
råkat i så djup olycka, att livet där hemma hade blivit henne outhärdligt. 
Kanske att också hon hade sett Jesus komma emot henne i skogen för att 
råda henne att vandra till Palestina.



Den unga flickan såg mycket sjuk och lidande ut. Hon var fint byggd, och 
hennes grova, tunga kläder och framför allt de klumpiga stövlarna, som hon 
bar liksom alla de andra kvinnorna, tycktes oändligt besvära henne. Hon 
stapplade framåt ett par steg, så blev hon stående för att hämta andan. 
Det var stor fara för att hon, som stannade orörlig mittpå gatan, kunde 
bli omkullstött av en kamel eller överkörd av en vagn.



Gertrud kände en oemotståndlig lust att hjälpa henne. Hon betänkte sig 
inte länge, utan gick fram till henne, lade armen om hennes liv och visade 
den sjuka hur hon skulle hänga sig över hennes skuldra för att få stöd. 
Flickan såg upp med en slö blick. Hon tog emot hjälpen halvt medvetslöst 
och lät Gertrud släpa henne ett par steg framåt.



En av de äldre kvinnorna vände sig om i detsamma. Hon såg skarpt på 
Gertrud och ropade med sträng röst ett par ord till den sjuka. Denna 
tycktes bli mycket förfärad, hon rätade upp sig, stötte bort Gertrud, 
sökte att gå vidare ensam, men blev snart stående.



Gertrud kunde inte förstå varför flickan inte ville begagna sig av hennes 
hjälp. Hon trodde, att det berodde på att ryssarna voro försynta och inte 
ville ta emot bistånd av en främling. Hon skyndade åter fram till den 
sjuka och lade sin arm på nytt om hennes liv. Da förvreds den främ. mandes 
ansikte av den största förskräckelse och avsky. Inte nog med att hon 
ryckte sig lös från Gertrud, hon slog efter henne med handen och började 
springa för att undkomma henne.



Nu såg då Gertrud, att den andra verkligen var rädd för henne. Hon 
förstod, att det inte kunde bero av något annat än det där usla förtalet, 
som var utspritt om Gordonisterna. Gertrud kände sig både ond och 
bedrövad. Det enda hon kunde göra för den stackaren var att lämna henne i 
ro för att inte skrämma henne än mer. Men under det att hon stod 
stilla och följde henne med blickarna, märkte hon, att flickan, medan hon 
flydde för henne, i sin förvirring och rädsla sprang rätt mot en vagn, som 
i full fart kom körande utför backen. Gertrud såg med fasa, att ingenting 
annat var att vänta, än att den främmande skulle bli överkörd och dödad.



Gertrud ville sluta ögonen för att slippa se den förfärliga olyckan, men 
hon hade alldeles förlorat väldet över sig själv, hon kunde inte en gång 
sänka ögonlocken. Hon stod alltså med vidöppna ögon och såg hur hästarna 
kommo emot den sjuka och stötte omkull henne. Men i nästa sekund hejdade 
sig de kloka, härliga djuren av sig själva. De ströko baklänges, satte 
fötterna hårt i marken för att kunna ta emot hela tyngden av den 
framåtrullande vagnen, kastade sig därpå smidigt åt sidan och fortsatte 
färden, utan att en hov eller ett vagnshjul hade berört den fallna.



Gertrud trodde redan, att all fara var förbi. Den ryska flickan låg kvar 
på marken utan att röra sig, men det var väl bara därför, att hon hade 
svimmat av rädsla.



Människor rusade till från alla håll för att bistå den skadade. Gertrud 
var den första av alla, som kom fram till henne. Hon böjde sig ner för att 
hjälpa upp henne. Då såg hon, att blod rann fram under hennes huvud ut i 
gruset och att hennes ansikte, som låg uppåtvänt, stelnade till på ett 
besynnerligt sätt. "Hon är död", tänkte Gertrud, "och det är jag, som har 
drivit henne till döden!"



I detsamma grep en man otåligt om Gertrud och kastade henne åt sidan. Han 
röt några ord till henne, som hon kunde förstå betydde något sådant, som 
att en förkastad varelse som hon inte var värd att röra vid den fromma, 
unga pilgrimen. I nästa ögonblick upprepades samma ord runtomkring henne. 
Man lyfte händerna hotande mot henne, trängde och knuffade henne, tills 
hon befann sig utanför den täta skaran, som hade samlats omkring den 
skadade.



För ett ögonblick blev Gertrud så vred över denna behandling, att hon knöt 
händerna. Hon ville försvara sig, hon ville åter nå fram till den 
ryska flickan, hon måste ju veta om denna verkligen var död.



-Det är inte jag, som är ovärdig att komma henne nära, utan ni alla! 
ropade hon högt på svenska. Det är ni, som har dödat henne. Det är ert 
eländiga förtal, som har jagat henne till döden.



Ingen förstod henne, och Gertruds vrede vek snart för en oändlig 
förskräckelse. Tänk, om någon hade sett hur allt hade gått till och nu 
talade om det för pilgrimerna ! Då skulle alla dessa människor utan 
förbarmande kasta sig över henne och slå henne till döds.



Hon flydde med stor hast från platsen, sprang så fort, som det var henne 
möjligt, fastän ingen förföljde henne. Hon hejdade sig inte, förrän hon 
hade uppnått de kala trakterna utanför Jerusalems nordsida.



Här stannade hon, strök sig över pannan och tryckte sina knäppta händer 
hårt mot hjässan.



-O Gud! O Gud! utropade hon. Är jag nu en mörderska? Är jag nu skuld till 
en människas död?



I nästa ögonblick vände hon sig mot staden, vars höga, dystra mur reste 
sig tätt bredvid henne. Det är inte jag. utan du! ropade hon. Det är inte 
jag, utan du!



Hon vände sig från staden med en rysning för att gå bort mot kolonien, 
vars tak hon sag sticka upp på avstånd. Men gång på gång stannade hon, 
medan hon försökte att en smula reda ut alla de tankar, som stormade inpå 
henne.



Det förhöll sig så, att då Gertrud hade kommit till Palestina, hade hon 
tänkt: "Här är jag i min herres och konungs eget land, nu är jag under 
hans särskilda vård, här kan jag inte drabbas av något ont." Och hon hade 
invaggat sig i den tron, att Kristus hade befallt henne resa till hans 
heliga land, därför att han hade sett, att hon hade lidit en så tung sorg, 
att hon inte behövde genomgå mer i livet, utan hädanefter skulle få njuta 
trygghet och frid.



Men nu kände sig Gertrud, som den måtte känna, vilken bor i en starkt 
befästad stad och plötsligen ser de skyddande tornen och murarna störta 
till marken. Hon såg, att hon var försvarslös. Det fanns intet skydd 
mellan henne och det anfallande onda. Tvärtom 
tycktes olyckan här kunna träffa henne värre än annorstädes.



Hon visade modigt från sig tanken, att hon hade varit vållande till den 
unga ryskans död, hon ville inte bära samvetskval fördenskull. Men hon 
kände en dunkel fruktan för den skada, som denna händelse kunde vålla 
henne.



-Jag måste väl nu alltid se för mina ögon hur hästarna kom emot henne, 
klagade hon. Jag kan väl aldrig mera få en glädjedag.



Det sköt upp en fråga inom henne, som hon genast skyndade sig att 
undertrycka, men som gång på gång kom tillbaka. Hon började undra varför 
Kristus hade sänt henne till detta land. Det var stor synd att göra en 
sådan fråga, men hon kunde inte låta bli. Vad hade Kristus menat, när han 
hade skickat henne till detta land?



-O Gud, sade hon i sin stora förtvivlan, jag trodde, att du älskade mig 
och ville styra allting till det bästa för mig! O Gud, jag var så lycklig, 
då jag trodde, att du beskyddade mig !



När Gertrud kom tillbaka in i kolonien, möttes hon av en besynnerlig 
stillhet och högtidlighet. Gossen, som öppnade porten, hade ett ovanligt 
allvar över sig, och när hon kom in på gården, blev det henne påfallande 
hur tyst alla gledo fram över stenläggningen, och att ingen talade högt. 
"Här är döden kommen till gårds", tänkte hon, innan någon ännu hade sagt 
ett ord till henne.



Snart fick hon veta, att Gunhild hade blivit funnen död på vägen. Hon var 
redan hemburen och lagd på en bår i tvättstugan nere i källarvåningen. 
Gertrud visste, att de döda måste jordas mycket brådskande i österlandet, 
men hon blev dock förfärad över att förberedelserna till begravningen 
redan voro i full gång. Tims Halvor och Ljung Björn snickrade hop en 
kista, och ett par av de äldre kvinnorna höllo på att svepa den döda. Mrs 
Gordon hade begivit sig till föreståndaren för en av de amerikanska 
missionsanstalterna för att be om lov att begrava Gunhild på amerikanarnas 
kyrkogård. Hellgum och Gabriel stodo ute på gården med spadar i 
händerna och väntade endast på mrs Gordons återkomst för att gå bort och 
gräva graven.



Gertrud gick ner i tvättstugan. Hon stod länge och betraktade Gunhild och 
kom i häftig gråt. Hon hade alltid hållit mycket av henne, som nu låg där 
död, men medan hon stod och såg på Gunhild, fick hon alldeles klart för 
sig, att inte hon, Gertrud, och inte heller någon annan människa hade 
givit Gunhild så mycken kärlek, som hon hade förtjänat. Alla hade nog 
förstått, att hon hade varit redbar och god och sanningskär, men hon hade 
gjort livet tungt för sig och andra genom att vara för noggrann med 
småsaker, och detta hade stött bort människorna från henne. För varje gång 
Gertrud tänkte på detta, tyckte hon, att det var förfärligt synd om 
Gunhild, och hennes tårar började rinna på nytt.



Men plötsligen upphörde Gertrud att gråta, och hon såg på Gunhild med oro 
och förskräckelse. Hon märkte, att Gunhild låg där med ett uttryck i sitt 
ansikte, som hon hade haft i levande livet, när hon hade funderat på 
något, som hade varit svårt eller invecklat. Det var besynnerligt att se 
hur hon låg där med en djup rynka mellan ögonbrynen och med litet 
framskjutna läppar och grubblade.



Gertrud gick långsamt bort från den döda. När hon hade sett det spörjande 
uttrycket i Gunhilds ansikte, hade hon blivit återförd till sina egna 
bekymmer. Hon tyckte, att Gunhild också låg och undrade över varför Jesus 
hade sänt henne till detta land. "Varför skulle jag komma hit, om det inte 
var för något annat än att dö?" syntes hon fråga sig.



När Gertrud åter kom ut på gården, skyndade Hellgum emot henne. Han bad 
henne, att hon skulle komma och tala ett par ord med Hök Gabriel Mattsson. 
Gertrud stod och betraktade Hellgum helt förvirrad, hon var så borta i 
sina egna tankar, att hon inte ens kunde uppfatta vad han sade.



-Det var Gabriel, som fann Gunhild på vägen, sade Hellgum förklarande. 
Gertrud hörde honom inte, hon stod bara och grubblade över varför Gunhild 
hade ett sådant uttryck i ansiktet.

-Det var allt förfärligt för Gabriel att finna henne liggande död 
på vägen, när han kom gående och inte väntade någon olycka, sade Hellgum. 
Gertrud vet väl, att han tyckte om henne.



Gertrud såg sig omkring som en nyvaknad. Ja visst, ja visst, det kände hon 
ju till av gammalt, att Gabriel hade tyckt om Gunhild. De skulle ju ha 
gift sig med varandra, om inte Jerusalemsresan hade kommit i vägen. Men de 
hade båda kommit överens om att de ville fara till Palestina, fastän de 
visste, att Gordonisterna inte tilläto, att deras anhängare gifte sig. Och 
nu hade Gabriel funnit Gunhild död på vägen !



Gertrud gick bort mot Gabriel, som stod orörlig nere vid porten och inte 
tog ett steg emot henne. Han höll läpparna sammanknipna, ögonen stirrade 
stelt, och han stod och borrade ner spaden mellan ett par stenar. När 
Gertrud stannade framför honom, började han röra läpparna, men inte ett 
hörbart ljud kom fram.



-Det skulle vara gott för Gabriel, om han kunde få gråta, viskade Hellgum 
till Gertrud.



Gertrud räckte Gabriel tyst handen, såsom man gör med de närmaste 
anförvanterna på en begravning. Gabriels hand låg slapp och kall i hennes.



-Hellgum säger, att det var du, som fann henne, sade Gertrud.



Gabriel stod lika orörlig.



-Det var allt bra svårt för dig, fortfor hon, medan Gabriel stod som en 
stenbild. Gertrud hade nu hunnit att tänka sig in i hans sorg. Hon förstod 
hur förfärligt det hade varit för honom.



-Men jag tror, att Gunhild tyckte om, att det var du, som fann henne, 
sade hon.



Gabriel ryckte till. Han såg stort på Gertrud.



-Tror du, att hon tyckte om det?



-Ja, sade Gertrud, jag förstår, att det var svårt för dig, men jag tror, 
att hon hade velat, att det skulle vara du, som fann henne.

-Jag vek inte från henne ett ögonblick, sade Gabriel sakta, förrän 
folk kom, som kunde hjälpa mig, och jag bar henne fint och rart.



-Ja, det gjorde du nog, sade Gertrud.



Gabriels läppar började darra, och på en gång kommo tårarna häftigt 
störtande ur hans ögon. Hellgum och Gertrud stodo tysta bredvid och läto 
honom gråta. Gabriel tryckte ansiktet mot dörrposten. Han grät starkt och 
snyftande.



Om en liten stund lugnade han sig. Han kom fram till Gertrud och tog henne 
i hand.



-Du ska ha tack för att du fick mig att gråta, sade han. Hans röst var nu 
mjuk och mild. Man kunde nästan tro, att det var gamle Hök Matts, hans 
far, som talade. Jag ska nu visa dig något, som jag inte ämnade låta någon 
människa se, fortfor han. När jag fann Gunhild, låg hon med ett brev i 
handen. Det var från hennes far, och jag tog det, jag tyckte, att jag var 
närmast till att läsa det. Nu tänker jag på att du har gamla föräldrar 
hemma, och du ska få se det, därför att du har fått mig att gråta.



Gertrud tog brevet och läste det. Så såg hon upp på Gabriel.



-Jaså, det var därför hon dog, sade hon. Gabriel nickade.



-Nog tänker jag, att det var därför, sade han.



Gertrud nästan skrek till:



-Jerusalem, Jerusalem, du tar allas vårt liv! Jag tror, att Gud har 
övergivit oss!



Mrs Gordon kom in genom porten i detsamma. Hon sände genast Gabriel och 
Hellgum bort till begravningsplatsen. Gertrud gick in i det lilla rummet, 
där hon hade bott samman med Gunhild. Hon stannade där hela aftonen.



Hon satt där i en skräck, lika stark och oregerlig som spökrädsla. Hon 
trodde, att ännu något ont skulle hända denna dag, var rädd för det, som 
skulle det ligga och lura på henne i en vrå. På samma gång pinades hon av 
tvivel. "Jag vet inte varför Kristus har sänt oss hit", tänkte hon. "Vi 
bringar ju ofärd över oss själva och alla andra."

Hon visade bort tvivlen för en stund, men strax därpå överraskade 
hon sig med att hon satt och räknade upp alla dem, som hade råkat i olycka 
för utvandringens skull. Ingenting tycktes ha varit mer säkert och visst, 
än att Gud ville, att de skulle resa till Palestina, hur kunde det då vara 
möjligt, att det endast medförde elände?



Hon hade skaffat sig penna och papper för att skriva till sina föräldrar, 
men hon mäktade inte.



-Vad ska jag skriva, så att de tror mig? utbrast hon. Om jag la mig att 
dö såsom Gunhild, så kanske de trodde mig, då jag skriver, att vi är 
oskyldiga.



Dagen släpade sig mot sitt slut, och natten kom. Gertrud var så olycklig, 
att hon inte kunde sova. Hon såg Gunhilds ansikte framför sig, och 
oupphörligen måste hon undra över vad den döda grubblade på. Det blev 
henne en visshet, att Gunhild hade dött med samma fråga på läpparna, som 
hon själv arbetade med.



Innan det ännu hade börjat dagas, steg Gertrud upp och klädde sig för att 
gå ut.



På denna sista dag och natt hade hon kommit så långt från Kristus, att hon 
knappast förstod hur hon åter skulle hitta hem till honom. Nu på morgonen 
överfölls hon av längtan att gå till en plats, som hon riktigt säkert 
visste att han hade beträtt. Och den enda plats, vars läge aldrig hade 
varit omstritt, var Oljoberget. Hon tänkte sig, att hon, om hon ginge dit 
upp, åter skulle komma honom nära, känna sig överskyggad av hans kärlek 
och första hans avsikter med henne.



När hon först kom ut i nattens mörker, kände hon dubbel ångest. Hon tänkte 
gång på gång igenom all den olycka och orättvisa, som hade timat på en 
enda dag.



Men alltsom hon gick längre uppåt berget, tyckte hon, att det blev 
förunderligt ljust inom henne. Den tryckande bördan lyftes bort från 
henne. Hon började skymta en förklaring.



"Det är ju det enda möjliga", tänkte hon. "När sådana orättvisor få ha sin 
gång, måste ju världen befinna sig i de yttersta tiderna. På intet annat 
sätt kunde man förstå, att rätt blir orätt, att Gud inte har makt 
att hindra det onda, att de heliga förföljas, att lögnen inte finner någon 
motsägelse.



Hon stannade och grubblade. Ja, visserligen var det så, att Herrens 
tillkommelse stundade och att hon snart skulle se honom nederkomma ur 
himmelens sky.



Om det så förhöll sig, kunde hon förstå, varför de alla hade blivit 
kallade till Jerusalem. Av Guds nåd hade hon och hennes vänner blivit 
ditsända för att möta Jesus. Hon slog samman händerna i förundran och 
glädje, när hon tänkte på hur oändligt stort detta var.



Hon vandrade med snabba steg uppför bergssluttningen, till dess hon nådde 
högsta punkten, därifrån Jesus uppsteg till himmelen.



På själva den inhägnade platsen kunde hon inte komma in, men hon stod där 
utanför och såg upp mot skyn, som nu ljusnade i den hastigt inbrytande 
dagningen.



"Kanske är det redan nu i dag han ska komma", tänkte hon. Hon knäppte sina 
händer och såg upp mot morgonhimlen, som var betäckt av lätta, fjunlika 
skyar.



I detsamma antogo dessa en röd skiftning, och ett åter. sken därav tycktes 
låga upp på Gertruds ansikte.



-Han kommer, sade hon, det är säkert, att han kommer.



Hon stirrade på morgonrodnaden, som hade hon sett den för första gången. 
Hon tyckte, att hon såg långt in i himmelen. Rätt öster ut såg hon ett 
djupt valv med en hög, bred port, och hon väntade blott, att porthalvorna 
skulle svänga åt sidan, för att Kristus och alla hans änglar skulle kunna 
tåga ut därigenom.



Om en stund öppnades också verkligen österns port, och solen skred fram på 
himlen. Gertrud stod i orörlig förbidan, medan den sänkte sitt sken ner 
över bergstrakten väster om Jerusalem, där räckor av kullar vältrade fram 
som vagor i ett hav. Hon stod stilla och väntade, ända tills solen hade 
kommit så högt upp, att dess strålar glimmade på korset ovan gravkyrkans 
kupol.



Det föreföll Gertrud, att hon hade hört, att Kristus skulle komma i 
soluppgången på morgonrodnadens vingar. Hon 
insåg, att hon inte kunde vänta honom denna 
dag. Men hon kände sig inte fördenskull betryckt eller orolig.



-Han ska komma i morgon i stället, sade hon med den största tillförsikt.



Hon gick ner från berget och kom åter till kolonien med ansiktet strålande 
av lycka. Men hon anförtrodde ingen den stora, glada visshet, som fyllde 
henne. Hela dagen satt hon som vanligt vid sitt arbete och talade om 
likgiltiga ting.



Nästa morgon stod hon ånyo på Oljoberget i den tidiga morgonstunden.



Och morgon efter morgon kom hon tillbaka, därför att hon ville vara den 
första av alla människor, som såg Kristus komma framtågande i morgonens 
härlighet.



Hennes vandringar väckte snart uppmärksamhet i kolonien, och man bad 
Gertrud, att hon skulle stanna hemma. Kolonisterna föreställde henne, att 
det skulle skada dem, om människor finge se henne varje morgon ligga på 
knä på Oljoberget och invänta Kristi tillkommelse. Om hon fortsatte på 
detta sätt, skulle man också börja säga om dem, att de voro vansinniga.



Gertrud försökte att vara lydig och stanna hemma. Men i den tidiga 
morgonstunden vaknade hon, och då stod det åter klart för henne, att just 
denna dag måste Jesus komma. Och da kunde ingenting hindra henne från att 
stå upp och skynda ut för att mottaga sin konung och frälsare.



Denna väntan hade blivit till ett med henne själv. Hon kunde inte motstå 
den, inte frigöra sig från den. I allt annat var hon sig alldeles lik. Det 
var ingen oreda i hennes hjärna, hon var endast förändrad såtillvida, att 
hon var gladare och mildare än förr.



Om en tid blev man så van vid hennes morgonvandringar, att hon fick komma 
och gå, utan att någon fäste sig därvid. Men då hon gick ut om morgonen, 
såg hon en mörk skugga stå och vänta henne i porten. Alltsom hon vandrade 
uppåt berget, hörde hon trampet av järnskodda klackar. Hon talade aldrig 
till denna skugga, men hon erfor en känsla av trygghet, då de tunga stegen 
kommo efter henne.

Ibland, när hon steg ner från berget, kom hon rätt emot Gabriel, som 
stod och hängde mot en mur och väntade henne.



De följdes sedan åt fram till kolonien, och Gertrud förstod nog, att 
Gabriel hade inväntat henne endast och allenast för att få tala om 
Gunhild. Hon var glad, att hon kunde göra honom den glädjen. Ju mer hon 
kom att tala med Gabriel, dess mer förstod hon hur mild och god han var. 
Det blev snart så, att Gertrud kom att tala med Gabriel om sina drömmar 
och sitt hopp. Gabriel höll inte med henne, utan sökte att tala henne till 
rätta, men han gjorde det så fördragsamt, att han inte skrämde henne.



6 BARAM PASCHA.



Gordonisterna hade varit mycket glada, då de hade fått hyra det präktiga 
huset utanför Damaskusporten. Det var mycket behagligt att bebo med sina 
takterrasser och öppna pelargångar, som voro en härlig tillflykt i 
sommarvärmen. De kunde inte låta bli att tycka, att det var en särskild 
Guds nåd, att ett sådant hus hade funnits ledigt. De sade ofta, att de 
inte visste, hur de skulle ha burit sig åt för att få trevnad och 
samhållighet i kolonien, om de inte hade kunnat få hyra ett så stort hus, 
där det fanns både församlingssal och matrum och arbetslokaler.



Men nu förhöll det sig så, att huset tillhörde Baram pascha, som var 
guvernör i Jerusalem på den tiden. Han hade byggt detta stora hus för 
omkring tre år sedan åt sin hustru, som han älskade mer än allt annat i 
världen. Han visste, att han inte kunde göra henne en större glädje än 
genom att bygga ett hus, där hon kunde bo med hela sitt stora hushåll, med 
sina söner och sonhustrur, med sina döttrar och mågar och deras barn och 
tjänare.



Men när huset hade blivit färdigt och Baram pascha hade flyttat in där med 
de sina, hade en förfärlig olycka träffat honom. Under den första veckan 
han bodde där, dog en av hans döttrar, under den andra dog ännu en, och 
under den tredje veckan dog hans älskade hustru. Då greps Baram pascha av 
djup sorg, han flyttade genast från sitt nya palats, han stängde till det 
och svor att aldrig mer beträda det.



Sedan dess hade palatset stått öde, ända tills Gordonisterna denna vår 
hade kommit till Baram pascha och bett att få hyra det. Alla hade blivit 
mycket förvånade, när han hade givit sitt bifall därtill, ty var och en 
hade säkert väntat, att Baram pascha aldrig mer skulle låta en människa 
komma inom dess väggar.

Men när det svåra förtalet om Gordonisterna hade uppkommit, överlade 
flera av de amerikanska missionärerna med varandra om hur de skulle kunna 
tvinga dessa sina landsmän att lämna Jerusalem. Och de beslöto att uppsöka 
Baram pascha och tala med honom om hans hyresgäster. De sade honom allt 
det onda de visste om dem, och de frågade honom hur han kunde tillåta, att 
sådana föraktliga människor fingo bo i det hus, som han hade byggt åt sin 
hustru.







Nu var det vid åttatiden en vacker majmorgon.



Den tunga natten, som hade hållit staden fången i sitt mörker, hade redan 
flyktat, och Jerusalem höll på att återfå det utseende, som det hade alla 
dagar. Vid Damaskusporten hade tiggarna för en god stund sedan intagit 
sina platser, och gathundarna, som hade varit i rörelse under natten, 
gingo till vila för dagen i sina hålor och sophögar. En liten karavan hade 
förra kvällen slagit läger alldeles innanför porten. Den gjorde sig nu i 
ordning att bryta upp, förarna bundo fast varupackor på de liggande 
kamelerna, som vrålade, när de kände den tyngande bördan på sin rygg. Ute 
på vägen kom lantfolk, som skyndade in till staden med stora korgar fyllda 
av grönsaker. Herdar kommo ner från bergstrakterna och vandrade högtidligt 
in under portvalvet, efterföljda av stora hjordar av får, som skulle 
slaktas, och av getter, som skulle mjölkas.



Just då den värsta morgonträngseln rådde i porten, kom en gammal man 
ridande på en vacker, vit åsna. Han var klädd i en mycket präktig dräkt, 
hans livklädnad var av mjukt, randigt siden, och över den bar han en 
fotsid, pälsbrämad kaftan av ljusblå brokad. Både hans turban och gördel 
voro prydda med rika broderier av guldfärgat silke. Hans ansikte hade 
säkert en gång varit vackert och vördnadsbjudande. Nu var det härjat av 
ålderdom, ögonen voro rinnande, munnen var infallen, och det stora, vita 
skägget hängde tovigt med gulnade spetsar.

-



Allt folket, som trängdes i porten, förvanades och sade emellan sig:



-Varför rider Baram pascha genom Damaskusporten ut på den vägen, som han 
inte har velat skada på trenne ar?



Andra sade spörjande:



-Ska Baram pascha rida ut för att besöka sitt hus, som han har svurit att 
aldrig mer beträda?



Medan Baram pascha red fram genom folkvimlet i porten, sade han till sin 
tjänare Machmud, som följde honom:



-Hör du, Machmud, att alla dessa, som vi möter, förundrar sig och frågar 
varandra: "Vad står nu på? Ska Baram pascha rida ut till sitt hus, som han 
inte har skådat på trenne år?"



Och hans tjänare svarade honom, att han hörde, att folket förundrade sig.



Då sade Baram pascha med stor harm:



-Tror de då, att jag är så gammal, att man kan göra med mig vad man vill? 
Tror de, att jag kan tåla, att främlingar lever ett skändligt liv i det 
hus, som jag byggde åt min hustru, som var en god och ärlig kvinna?



Baram paschas tjänare sökte stilla hans vrede och sade till honom:



-Herre, du glömmer, att det inte är första gången, som vi har hört de 
kristna beljuga varandra.



Baram pascha lyfte armarna i sin vrede och utropade:



-Flöjtblåsare och danserskor har sitt tillhåll i de rum, där mina kära 
dog! Dagen ska inte gå till ända, innan dessa ogärningsmän är bortdrivna 
ur mitt hus.



När den gamle paschan sade detta, mötte honom en liten skara skolbarn, som 
kommo tågande framåt vägen, två och två i rask takt. Och när han såg dem, 
fann han deras utseende olikt alla andra barns, som tumla om på Jerusalems 
gator, ty dessa voro rentvättade, de hade hela kläder och starka skodon, 
och deras hår var ljust och slätkammat.



Baram pascha höll inne sin åsna och sade till sin tjänare:



-Gå och fråga dem vilka de är!



-Jag behöver inte fråga dem vilka de är, svarade hans tjänare, för jag 
har sett dem här alla dagar. De är Gordonisternas barn, och de är på 
väg till skolan, som det här folket har inrättat inne i staden i huset 
under stadsmuren, där de bodde, innan de hade fått hyra ditt stora hus.



Medan paschan ännu satt stilla och såg efter barnen, kommo två karlar, som 
också hörde till kolonien, dragande med en kärra, i vilken sutto de minsta 
skolbarnen, som inte själva mäktade gå in till staden. Och paschan såg, 
att de små klappade händerna i glädje att få åka, och att de, som drogo, 
skrattade åt dem och sprungo fortare för att fröjda dem.



Då tog hans tjänare mod till sig och sporde honom:



-Synes det dig inte, herre, att dessa barn måtte äga goda föräldrar?



Men Baram pascha var en gammal man och orubblig i sin vrede, som de gamla 
pläga vara.



-Jag har hört deras egna tala om dem, svarade han, och jag säger dig, att 
innan aftonen ska de vara utdrivna ur mitt hus.



När Baram pascha hade ridit ännu ett stycke väg, mötte han en flock 
kvinnor i europeisk dräkt, som vandrade in till staden. De gingo mycket 
stilla och sedesamt, deras kläder voro tarvliga, i händerna buro de tunga, 
välfyllda korgar.



Paschan vände sig till sin tjänare och sade till honom:



-Gå och fråga dem vilka de är!



Och tjänaren svarade:



-Jag behöver inte spörja, herre, för jag har mött dem här alla dagar. Det 
är Gordonisternas kvinnor, som vandrar in till Jerusalem med matvaror och 
läkemedel för att bistå de sjuka, som är för svaga att komma ut till 
kolonien och söka hjälp.



Baram pascha svarade:



-Om de än skylde sin ondska med änglavingar, ska jag dock driva dem ur 
mitt hus.



Han red vidare ända fram till det stora huset. Och när han närmade sig 
det, hördes därifrån sorl av många röster och ett och annat högt skri.



Han vände sig till sin tjänare och sade:



-Hör hur spelare och danserskor sorlar i mitt hus!



Men när han red om hörnet, såg han alla slags sjuka och 
sårade sitta nerhukade framför ingången till 
huset. De talade med varandra om sitt lidande, och ett par av dem utstötte 
jämmerrop.



Och Machmud, hans tjänare, tog mod till sig och sade:



-Här ser du de spelare och danserskor, som du hörde sorla i ditt hus. 
Dessa kommer hit varje morgon för att rådfråga Gordonisternas läkare och 
förbindas av deras sköterskor.



Baram pascha svarade:



-Jag ser, att dessa Gordonister har bedårat dig, men jag är för gammal 
att låta mig bedragas av deras lögner. Jag säger dig, att om jag ägde 
makt, skulle jag hänga dem alla runtom taklisten av mitt hus.



Och Baram pascha var ännu i största vrede, när han steg av sin åsna och 
gick uppför trappan.



När den gamle mannen kom in på gårdsplanen, gick en hög, stolt kvinna emot 
honom och hälsade honom. Hennes hår var vitt, fastän hon inte såg ut att 
vara äldre än fyrtio år. Hennes ansikte var myndigt och klokt, och ehuru 
hon endast bar en enkel, svart klänning, syntes det, att hon var van att 
befalla över många människor.



Baram pascha vände sig till Machmud och frågade honom:



-Denna kvinna ser lika god och klok ut som profetens hustru, Kadidscha. 
Vad har hon att beställa i detta hus?



Och Machmud, hans tjänare, svarade honom:



-Detta är mrs Gordon, som styr kolonien, sedan hennes man dog för ett år 
tillbaka.



Då förbittrades den gamle mannens sinne på nytt. och han sade till Machmud 
med sträv röst:



-Du ska säga henne, att jag är kommen för att driva henne och hennes folk 
ut ur mitt hus.



Och hans tjänare sade till honom:



-Ska den rättrådige Baram pascha driva bort dessa kristna, endast därför 
att han har hört deras bröder förtala dem? Vore det inte bättre, herre, 
att du sa till denna kvinna: "Jag har kommit hit för att se mitt hus." Och 
om du finner, att här leves så, som missionärerna har sagt dig, säg 
då till henne: "Du ska lämna detta ställe, för ingen styggelse får 
bedrivas på den plats, där mina kära dog."



Då svarade Baram pascha:



-Du ska säga henne, att jag vill bese mitt hus!



Machmud sade detta till mrs Gordon, och hon svarade:



-Vi är glada att få visa Baram pascha hur vi har inrättat oss i hans 
palats.



Därpå sände mrs Gordon efter miss Young, som hade studerat österländska 
språk, sedan hon hade flyttat till Jerusalem, och kunde tala arabiska som 
en infödd, och bad henne ledsaga Baram pascha.



Baram pascha tog sin tjänare Machmuds arm och började vandringen. Och 
eftersom han ville se hela huset, förde honom miss Young först ner i 
källarvåningen, där tvättstugan var inrättad. Och med mycken stolthet 
visade hon honom stora mängder av nytvättade kläder, präktiga bykkar och 
pannor samt de flitiga, allvarliga arbeterskor, som sysslade vid 
tvättbunkar och strykbräden.



Alldeles där bredvid låg bakstugan. Och miss Young sade till Baram pascha:



-Se, vilken förträfflig ugn bröderna har murat! Och se, vilket vackert 
bröd som vi själva tillreder!



Från bakstugan förde hon honom in i snickarverkstaden, där ett par gamla 
karlar stodo och arbetade. Och miss Young visade Baram pascha ett par 
enkla stolar och bord, som hade blivit tillverkade i kolonien.



-Ack, Machmud, dessa människor är mig säkerligen för sluga, sade då den 
gamle paschan på turkiska, som han antog att miss Young inte förstod. De 
har anat faran, de har spanat ut min ankomst. Jag trodde, att jag skulle 
finna dem drickande vin och spelande tärning. Och jag finner dem alla vid 
arbetet.



Baram pascha fördes genom köket och systugan och därpå till ett annat rum, 
vars dörr man öppnade för honom med en viss högtidlighet. Detta var 
vävkammaren, där vävstolarna smällde och där spinnrockar och kardor även 
voro i gång.



Då tog Baram paschas tjänare mod till sig och bad sin herre betrakta det 
hårda, starka tyg, som tillverkades.

-Herre, sade han, detta är inte lätta tyger för danserskor eller 
luftiga dräkter för lättfärdiga kvinnor.



Men Baram pascha teg och gick vidare.



Överallt, där han vandrade fram, såg han människor med redliga, kloka 
ansikten. Alla sutto tysta och allvarliga vid sitt arbete, men när han kom 
in i rummet, lyste de upp av välvilja.



-Jag talar om för dem, sade miss Young till Baram pascha, att ni är den 
gode guvernören, som har låtit oss hyra detta präktiga hus, och de ber 
mig, att jag ska tacka er, därför att ni har varit så god mot oss.



Men Baram pascha hade hela tiden en sträv och hård min på sitt ansikte och 
svarade inte miss Young med ett ord. Och hon började bli rädd och tänkte 
för sig själv: "Varför vill han inte tala till mig? Har han månne ont i 
sinnet emot oss ? "



Hon förde paschan in i de långa, smala matrummen, där dukarna togos av 
borden och porslinet diskades efter morgonmåltiden. Även här såg han 
ingenting annat än sträng ordning och största enkelhet.



Men hans tjänare Machmud tog ännu en gång mod till sig och sade till 
honom:



-Herre, hur kan det vara möjligt, att dessa människor, som bakar sitt 
eget bröd och syr sina egna kläder, om nätterna kan förbyta sig till 
flöjtblåsare och danserskor?



Baram pascha kunde inte svara honom.



Och Baram pascha genomvandrade ihärdigt alla rummen i sitt hus. Han kom 
till de ogifta männens stora sovsal med de uppbäddade enkla sängarna. Han 
kom till de olika familjernas rum, där föräldrar och barn bodde 
tillsammans. I dessa rum såg han överallt renskurade golv, vita 
sängomhängen, snygga möbler av ljusbetsat trä, hemvävda gångmattor och 
rutiga bomullsöverdrag.



Då tycktes Baram pascha bli allt vredare, och han sade till Machmud:



-Dessa kristna är mig för sluga. De förstår alltför väl att dölja sitt 
syndiga liv. Jag hade väntat att se golven översållade med fruktskal och 
cigarraska. Jag trodde, att jag skulle finna kvinnorna sitta och 
skvallra, medan de rökte sin vattenpipa eller målade sina naglar.



Till sist steg han uppför den bländvita marmortrappan till den stora 
församlingssalen. Detta rum hade varit paschans stora mottagningssal, nu 
var det inrättat på amerikanskt sätt med grupper av bekväma stolar kring 
borden, med böcker och tidskrifter, med piano och orgel samt en och annan 
fotografi på de ljusmålade väggarna.



Här mottog dem åter mrs Gordon, och Baram pascha sade till sin tjänare:



-Du ska säga henne, att hon och hennes anhängare innan kvällen måste 
lämna detta hus.



Men Machmud, Baram paschas tjänare, svarade honom:



-Herre, den ena av dessa kvinnor kan tala ditt språk. Låt henne höra din 
vilja genom din egen mun!



Då lyfte Baram pascha sina ögon och såg på miss Young, och hon mötte hans 
blick med ett milt leende. Och Baram pascha vände sig från henne och sade 
till sin tjänare:



-Jag har aldrig sett ett ansikte, som den Allsmäktige har gett större 
skönhet-och renhet. Jag vågar inte säga henne, att jag har hört, att 
hennes folk är hemfallet till synd och lösaktighet.



Och Baram pascha sjönk ner på en stol och dolde ansiktet i händerna, medan 
han sökte reda ut för sig vilket som var sant, det, som han hade hört, 
eller det, som han hade sett.



Då öppnades dörren helt sakta, och en gammal, fattig vandrare kom in i 
rummet. Han bar en nött, grå mantel, och benen voro omlindade med trasor. 
På huvudet hade han en smutsig turban, vars gröna färg betecknade honom 
som en avkomling av Muhammed.



Utan att akta på paschan kom mannen in i rummet och tog plats på en stol 
en smula avsides från de andra. Man lät honom hållas utan att tillfråga 
honom om hans ärende.



-Vem är denne man, och vad önskar han? frågade Baram pascha, i det han 
vände sig till miss Young.



-Vi känner honom inte, svarade miss Young, han har aldrig förr varit här. 
Ni får inte misstycka, att han har kommit in. Vårt hus står öppet 
för alla, som vill ta sin tillflykt hit.



-Machmud, sade paschan till sin tjänare, gå och fråga denne vandrare, som 
är en profetens avkomling, vad han har att beställa här hos dessa kristna!



Machmud utförde sitt ärende och kom tillbaka till paschan.



-Han svarar mig, att han har ingenting här att beställa, men han ville 
inte vandra förbi utan att gå in, därför att det står skrivet: "Låt icke 
dina fötter synda, så att du går förbi den rättfärdiges boning!"



Baram pascha satt tyst en lång stund.



-Du har säkerligen hört miste, sade han, vänd till Machmud. Fråga honom 
än en gång vad han har att beställa i detta hus!



Machmud gick och kom tillbaka. Han upprepade ord för ord samma svar.



-Låtom oss då tacka Gud, min vän Machmud! sade Baram pascha enkelt. Han 
har sänt denne man för att upplysa oss. Han har låtit honom inträda här, 
på det att mina ögon skulle öppnas för sanningen. Vi ska nu rida hem, min 
vän Machmud, och jag ska inte driva dessa kristna ur deras hus.



Baram pascha red kort därpå bort från kolonien, men om en timme kom 
Machmud tillbaka dit, ledande paschans vackra, vita åsna. Han lämnade den 
till kolonisterna med hälsning från Baram pascha, att han önskade, att den 
skulle få dra de små barnen till skolan om morgonen.



7 I GEHENNA.



utanför Jerusalems murar på södra sluttningen av Sion ägde en av de 
amerikanska missionsanstalterna en kyrkogård, och där hade de Gordonska 
kolonisterna fått tillåtelse att begrava sina döda. De hade redan en hel 
mängd av de sina där ute, alltifrån den lille Jacques Garnier, som hade 
varit kajutpojke på den stora ångaren L'Univers och hade varit den första 
bland Gordonisterna, som avlidit, ända till Edward Gordon själv, som hade 
dött i feber förra året, strax efter hemkomsten från Amerika.



Denna begravningsplats var den enklaste och tarvligaste man kunde tänka 
sig. Den bestod endast av en liten fyrkantig jordbit, som omgavs av en 
mur, så hög och bred, att den kunde ha anstått en fästning. Där funnos 
varken träd eller gräsmattor, man hade blott dragit försorg om att skaffa 
bort stenar och spillror, så att marken var städad och jämn. Över 
gravkullarna lågo platta kalkstenshällar, sådana som det finns så gott om 
i Jerusalem, och bredvid somliga gravar stodo gröna soffor och stolar.



Nere i östra hörnet, där man skulle ha kunnat äga en så vacker utsikt över 
Döda havet och de guldskimrande Moabs berg, om blott inte muren hade stått 
i vägen, hade svenskarna sina gravar. Där lågo redan så många av dem, som 
om Vår Herre hade funnit, att de hade gjort nog för honom bara genom att 
lämna sina hem, och inte begärde något vidare av dem för att låta dem' 
inträda i sitt rike. Där lågo Birger Larsson, smeden, och Ljung Björns 
lille son Erik och nämndemans Gunhild och Brita Ingmarsdotter, som hade 
dött i kopporna kort efter Gunhild. Där lågo också Per Gunnarsson och 
Märta Eskilsdotter, som hade tillhört Hellgums församling ute i Amerika. 
Döden hade skördat gå många ibland dem, att kolonisterna kände sig 
förlägna över att ha inkräktat så alltför 
mycket av den trånga kyrkogårdens område.



Tims Halvor Halvorsson hade också en av de sina på den där kyrkogården. 
Det var den yngsta av hans döttrar, en liten en, som inte hade varit mer 
än tre år gammal. Henne hade han varit övermåttan kär i, hon hade också 
varit det av barnen, som mest liknat honom. Han tyckte, att han a]drig 
hade känt så för någon som för den dottern. När hon nu var död, kunde han 
alls inte glömma henne. Vad han än företog sig, voro hans tankar hos 
henne.



Om hon hade dött i Dalarne och blivit begraven på hemsocknens kyrkogård, 
skulle han väl ha kunnat slita sig ifrån att jämt tänka på henne, men nu 
förekom det honom, att hans lilla dotter måste känna sig ensam och 
övergiven borta på den hemska kyrkogården. Om nätterna kunde han se henne, 
där hon satt på sin lilla gravhäll, grät och frös och klagade över att hon 
var rädd för mörkret och för allt det främmande, som omgav henne.



En eftermiddag gick Halvor ner i Josafats dal och plockade händerna fulla 
av röda vallmorosor, de vackraste och gladaste han kunde finna, för att 
bära dem till graven. När han gick på den grönskande marken i djupet av 
dalen, sade han:



-Ack, om jag hade min lilla flicka här ute i det fria under en grön 
grästorva, så att hon åtminstone inte vore omgärdad av den där förfärliga 
muren ! Han hade alltid hatat den höga muren, som omgav 
begravningsplatsen. Var gång han tänkte på den döda, tyckte han, att han 
hade stängt in den lilla stackaren i ett mörkt och kallt hus och lämnat 
henne där utan eftersyn. "Jag fryser och har det svårt", tyckte han, att 
hon klagade. "Jag fryser och har det svårt."



Halvor steg upp ur dalen och följde den smaa  stigen, som löper fram under 
ringmuren, ända tills han kom ut på Sions kulle. Kyrkogården låg en smula 
väster om Sionsporten nedanför armeniernas stora trädgård.



Halvor gick hela tiden och tänkte på sitt barn. Han vandrade framåt den 
kända vägen utan att lyha ögonen från marken. Men på en gång hade han en 
känsla av att något här ute inte var sig likt. Han såg upp och 
märkte, att några karlar gingo ett stycke från vägen och arbetade med att 
riva ner en mur. Halvor blev stående och betraktade dem. Vad kunde det 
vara för en mur, som de revo? Hade det varit en byggnad eller en inhägnad? 
Det borde väl vara just där, som kyrkogården skulle ligga, eller hade han 
kanske tagit av åt orätt håll?



Det dröjde ett par minuter, innan han kunde finna sig till rätta, men så 
begrep han vad som hade skett. Det var själva den höga kyrkogårdsmuren, 
som arbetarna hade brutit ner.



Halvor försökte intala sig, att den hade blivit nerriven, därför att 
meningen var att utvidga platsen eller att ersätta muren med ett 
järnstaket. Han tänkte på att det säkert skulle bli mindre fuktigt och 
kallt där inne, sedan muren hade kommit bort. Men trots detta greps han av 
en så häftig oro, att han började springa. "Bara de inte har gjort något 
vid graven!" tänkte han. "Hon ligger ju alldeles under muren, bara de inte 
har gjort något vid henne!"



Han var andlös, när han klättrade över murspillrorna och kom in på 
begravningsplatsen. Äntligen var han så långt kommen, att han kunde se hur 
det stod till där inne. I detsamma kände han, att det skedde något galet 
med hans hjärta. Det stannade plötsligt, så slog det ett par starka slag 
därpå stannade det igen. Det var likt ett urverk, som går sönder.



Halvor fick lov att sätta sig ner på en sten, medan hjärtat bråkade som 
värst. Så småningom började det arbeta som förut, fast med tyngd och 
ansträngning.



-Å, jag lever nog, sade han sakta. Jag får nog leva.



Han tog mod till sig och såg in på begravningsplatsen än en gång. Alla 
gravar stodo öppna, och kistorna, som hade varit nersatta i dem, voro 
borta. På marken lågo ett par skallar och kotor. De hade väl fallit ur 
några kistor, som varit murkna. Alla gravhällarna hade blivit sammanförda 
i ett hörn av kyrkogården.



-Å, Herre Gud, var har de gjort av de döda? utropade Halvor.

Halvor gick fram till arbetarna.



-Var har ni gjort av Lill Greta? frågade han på svenska. Han var inte 
riktigt sig själv, hade inte fullt reda på vad han sade. Så märkte han, 
att han talade det gamla språket. Han strök sig över pannan och blev 
förlägen.



Han försökte tänka på vem han var. Han var ju inte något lättskrämt barn, 
utan en gammal, klok man. Han var en storbonde, hela socknen där hemma 
hade en gång sett upp till honom. Det gick inte an för en sådan man som 
han att förlora fattningen.



Halvor antog en styv och stram hållning och frågade arbetarna på engelska 
om de visste varför kyrkogården hade blivit uppriven.



Det var infödda, som utförde arbetet, men en av dem kunde tala en smula 
engelska.



Han berättade Halvor, att amerikanarna hade sålt begravningsplatsen till 
tyskar och att dessa ämnade bygga ett sjukhus där. Därför måste de döda 
upp ur jorden.



Halvor stod tyst en stund och grubblade över svaret. Jaså, det skulle bli 
ett sjukhus här, just här. Tänk, att man inte hade kunnat finna plats för 
det på någon av dessa mångfaldiga kala backar, utan måste lägga det just 
här! Bara inte de utkastade döda kommo och ringde på sjukhusets dörr en 
mörk kväll och bådo att få slippa in ! "Vi vill också ha sängplats här", 
skulle de säga. Och de skulle stå där i en lång rad, Birger Larsson och 
Lill Erik och Gunhild och hans lilla flicka allra sist.



Halvor stod och kämpade med gråten, men han sökte alltjämt se ut, som om 
saken inte anginge honom. Han påtog en likgiltig min, satte fram foten och 
stod och svängde med sin bukett av röda vallmor.



-Men var har ni gjort av de döda? frågade han.



-Amerikanarna har varit här och fört bort sina kistor, svarade arbetaren. 
Alla, som hade några döda här, har fått bud om att de skulle komma och 
hämta dem.



Här avbröt sig den talande och betraktade Halvor.



-Kanske att du är från det stora huset utanför Damaskusporten?

sade han. De, som bor där, har inte fört bort en enda av de sina.



-Till oss har det inte kommit något bud, sade Halvor. Han stod alltjämt 
och svängde med blommorna. Hans ansikte såg ut att ha förvandlats till 
sten, under det han bemödade sig att inte visa de främmande karlarna hur 
han plågades.



-De, som inte är avhämtade, ligger där borta, sade arbetaren och pekade 
neråt kullen. Jag ska visa dig var de är, så att ni kan komma och begrava 
dem.



Karlen gick före och Halvor följde efter honom. När de klättrade över den 
nervräkta muren, tog Halvor upp en sten. Arbetaren gick lugn och 
obesvärad, medan Halvor kom efter med stenen i handen.



-Det är besynnerligt, att han inte är rädd för mig, sade Halvor högt på 
svenska, att han törs gå så nära mig. Och han har ändå varit med om att 
kasta ut henne. Han har vräkt ut Lill Greta på sopbacken.



-Lill Greta, Lill Greta, fortfor han, hon var så fin, att hon väl hade 
förtjänat ligga i marmorkista. Och så har hon inte en gång fått vara i ro 
i den här usla graven.



-Kanske att det var just den här karlen, som tog opp henne, mumlade 
Halvor och gick och måttade med stenen. Aldrig har jag haft sådan lust att 
slå sönder något som den rakade skallen under den där röda luvan.



-Jag ska tala om för dig, att det var Lill Greta från Ingmarsgården, sade 
han, under det att han gick och retade upp sig, och hon skulle med rätta 
ha legat vid sidan av Stor Ingmar. Hon var av sådant folkslag, hon, att 
hon hade rätt att sova i egen grav till världens yttersta tid. Här blev 
det inte firat något ordentligt gravöl över henne, och inte kom hon ut 
till kyrkogården med klockringning, och ingen riktig präst var det, som 
läste över henne. Men inte hade du därför rätt att kasta henne ur graven. 
Om jag än inte har visat mig som en riktig far mot henne härvidlag, så kan 
du väl förstå, att jag inte är så dålig, att jag kan tåla, att du kastar 
henne ur graven.



Halvor höjde stenen och skulle säkert ha kastat den, om inte karlen 
just i detsamma hade stannat och vänt sig mot honom.



-Här har du dem, sade han.



Mellan avskrädeshögar och ruinhopar låg en djup grop, och i denna hade 
kolonisternas enkla svarta kistor blivit nerkastade. De hade blivit 
nervräkta utan omsorg, gamla kistor hade gått sönder, så att de döda, som 
lågo i dem, voro synliga. Somliga kistor hade fallit upp och ner, och ur 
de murkna locken framträngde långa, förtorkade händer, som tycktes 
anstränga sig för att åter vända kistan på rätt led.



Medan Halvor stod och såg ner, kom arbetaren att betrakta hans hand, som 
höll så hårt om stenen, att fingertopparna vitnade. Karlen flyttade 
blicken upp till hans ansikte och måtte däri ha läst något förfärligt. Han 
gav till ett utrop och tog till flykten.



Men Halvor tänkte nu inte mer på honom. Han var alldeles tillintetgjord av 
det han såg. Det förfärligaste var, att den sträva liklukten hade stigit 
upp i luften och vitt och brett förkunnat vad som hade skett. Ett par 
gamar seglade redan högt uppe i rymden och väntade endast på ännu några 
kamrater för att slå ner. På långt håll hördes surrandet av en mängd 
svarta och gula småkryp, som svärmade över kistorna. Ett par gathundar 
kommo löpande. De satte sig med långt uthängande tunga på randen av den 
stora graven och blickade ner.



Halvor påminde sig med en rysning, att han befann sig på sluttningen av 
Hinnoms dal, helt nära den plats, där Gehennas eld fordom hade brunnit.



-Detta är sannerligen Gehenna, detta är fasans boning! utbrast han.



Men Halvor stod inte länge stilla och betraktade detta. Han sprang ner i 
gropen, vräkte undan de tunga kistorna och kröp in mellan de döda. Han 
sökte och sökte, tills han fann Lill Gretas kista. Och när han hade funnit 
den, lyfte han den på sina axlar och steg upp ur graven.



-Hon ska då åtminstone inte säga, att hennes far lät henne ligga på det 
här stället över natten ! utropade han.



-Käraste barn! sade han med allvarlig och övertygande stämma, som 
ville han försvara sig inför den döda. Käraste Lill Greta, vi visste inte 
om detta. Ingen visste om, att du skulle bli kastad opp ur jorden. Andra 
fick veta vad som stod på, men inte vi. De håller oss inte för människor, 
därför har de inte brytt sig om att låta oss veta det.



När han kom upp ur gropen med kistan, kände han på nytt, att hjärtat var i 
olag. Han måste sätta sig ner, tills den värsta smärtan hade gett med sig.



-Du ska inte vara rädd, barnet mitt, sade han. Det här går snart över. Du 
ska inte tro, att jag inte orkar bära bort dig härifrån.



Så småningom fick han sina krafter tillbaka, och med kistan på axeln 
vandrade han upp mot Jerusalem.



När han gick framåt på den smala stigen utanför muren, tyckte han, att 
allt, vad han såg, hade fått ett annat utseende. Murarna och ruinhögarna 
skrämde honom. Allt hade blivit besynnerligt hotfullt och fientligt. Det 
främmande landet och den främmande staden gladde sig åt hans sorg.



-Du ska inte vara ond på far, barnet mitt, därför att han har fört dig 
till ett obarmhärtigt land, sade han.



-Om detta hade hänt där hemma, fortfor han, så skulle skogen ha gråtit, 
och bergen skulle ha jämrat sig, men detta är ett obarmhärtigt land.



Han gick allt långsammare för att spara hjärtat, som inte tycktes ha kraft 
att driva blodet genom kroppen. Han kände sig hjälplös och förtvivlad, och 
framför allt kom det över honom ångest, därför att han var så långt borta 
i främmande land, där ingen skulle ha barmhärtighet med honom.



Så vek han om hörnet och gick fram utefter den östra muren. Den gravfyllda 
Josafats dal utbredde sig under honom.



"Och det är här, som domen ska stå och de döda ska uppväckas", tänkte han.



"Vad ska Gud säga om mig på domens dag, som har fört de mina till denna 
dödens stad, Jerusalem?" frågade han sig.



"Och jag har även övertalat mina grannar och anförvanter att resa till 
denna förskräckelsens stad. De ska anklaga mig inför Gud."

Han tyckte sig höra hur hans landsmän höjde sin 
röst mot honom. "Vi trodde på honom, och han förde oss till ett land, där 
vi var mera föraktade än hundar, och till den staden, vars grymhet dödade 
oss."



Han sökte skaka bort dessa tankar, inte längre dröja vid detta. Men det 
var honom omöjligt. Han såg nu på en gång alla svårigheter och alla faror, 
som väntade hans kamrater. Han tänkte på den tunga fattigdom, som snart 
maste komma över dem, då de inte mottogo lön för något arbete. Han tänkte 
pa det ovana klimatet och på sjukdomarna, som skulle ödelägga dem. Han 
tänkte på de hårda bud, som de hade pålagt sig själva, som skulle medföra 
splittring och undergång. Han kände sig dödstrött.



-Lika litet som vi kan odla detta landets jord och dricka dess vatten, 
lika litet kan vi fortsätta att leva här! utropade han.



Han släpade sig framåt allt långsammare. Han var alldeles utmattad och 
kraftlös.



Kolonisterna sutto redan vid aftonmåltiden, då en svag ringning hördes på 
portklockan.



När porten öppnades, satt Tims Halvor på marken där utanför. Han var nära 
nog döende. Hans lilla dotters likkista stod bredvid honom. Han satt och 
bröt blommor ur en stor bukett av vissnad vallmo och strödde över kistan.



Det var Ljung Björn, som hade kommit ut för att öppna. Han tyckte sig 
märka, att Halvor sade något och böjde sig ner för att höra bättre.



Halvor började flera gånger på nytt, innan han kunde framsäga hörbara ord.



-De har kastat ut vara döda, sade han, de ligger under öppen himmel borta 
i Gehenna. Ni måste i denna natt gå och hämta dem.



-Vad säger du? frågade Björn. Han förstod inte alls vad det var fråga om.



Den döende reste sig upp med en sista ansträngning.



-De har kastat ut våra döda ur sina gravar, Björn. I denna natt måste ni 
gå till Gehenna alle man för att hämta dem.

När han hade sagt detta, sjönk han åter samman och satt stönande på 
marken.



-Jag har fått så ont, Björn. Det är visst något åt hjärtat, framstötte 
han. Jag var rädd, att jag skulle dö, innan jag fick tala om detta. Jag 
har burit hem Lill Greta, men jag orkade inte med de andra.



Björn föll på knä bredvid honom.



-Ska du inte komma in, Halvor? frågade han, men Halvor hörde inte på 
honom.



-Lova mig, Björn, att Lill Greta kommer ordentligt i jorden! Jag vill 
inte, att hon ska tycka, att hon har en dålig far.



-Ja, ja, sade Björn, men ska du inte försöka att komma in nu, Halvor?



Halvor böjde huvudet allt djupare.



-Laga, att hon får ligga under en grön torva! viskade han. Och lägg också 
mig under en grön torva! tillade han om en stund.



Björn såg, att han var svårt sjuk, och skyndade efter hjälp för att bära 
in honom. När han kom tillbaka, var Halvor redan död.



8 PARADISBRUNNEN.



Det blev en förfärligt hård sommar i Jerusalem med vatten



brist och sjukdom. Vinterregnen hade varit mycket knappa det året, och den 
heliga staden, som inte har stort annat vatten att tillgå än det regn, som 
under vintern uppsamlas i underjordiska cisterner, vilka finnas vid varje 
gård, kom snart att sakna vatten. Och på samma gång som folket måste nöja 
sig med att dricka det unkna, dåliga vatten, som ännu fanns kvar på 
bottnen i cisternerna, tilltogo sjukdomarna i fruktansvärd grad. Det fanns 
snart knappt en gård, där inte någon låg sjuk i smittkoppor eller rödsot 
eller klimatfeber.



De Gordonska kolonisterna fingo en arbetsam tid. De blevo nästan samtliga 
upptagna av att sköta sjuka. De ibland dem, som hade bott länge i 
Jerusalem, tycktes inte vara mottagliga för smitta, de gingo utan att ta 
skada från sjukbädd till sjukbädd. Svenskamerikanarna, som hade genomlevat 
heta somrar ute i Chicago och voro vana vid att andas stadsluft, stodo 
också gott emot sjukdom och ansträngning. De stackars dalbönderna däremot 
blevo sjuka nästan allesammans.



I början såg det inte farligt ut. De flesta gingo uppe, om de än inte 
mäktade arbeta. Fastän de tynade av och kände ständig feber, trodde ingen, 
att det var annat än ett snart övergående illamående. Men efter en vecka 
dog Birger Larssons änka och kort därpå en av hans söner. På samma gång 
inträffade flera nya sjukdomsfall. Det såg ut, som om allt dalfolket 
skulle stryka med på en gång.



Alla de sjuka hade samma brinnande längtan och åstundan. De bådo alla om 
en dryck vatten, bara en enda munfull friskt, rent vatten. Det var, som 
skulle de inte behöva något annat än detta för att bli friska.



Men när man bjöd dem av cisternvattnet, vände de bort huvudet och ville 
inte ens se åt det. Fastän det var filtrerat och avkylt, tyckte de, 
att det luktade unket och hade en vedervärdig smak. Ett par av de sjuka, 
som hade försökt att dricka det, fingo svåra plågor och klagade över att 
de hade blivit förgiftade.



En förmiddag, då denna sjuklighet regerade som värst, sutto några av 
bönderna i den smala skuggan utanför huset och småpratade. De hade alla 
feber, det syntes på deras avtärda ansikten och på deras ögon, som voro 
matta och blodsprängda. Ingen av dem företog sig något arbete, de rökte 
inte en gång ur sina små kritpipor.



Deras egentliga sysselsättning var att se upp till himlen, som välvde sig 
klar och blå över deras huvuden. De höllo den noggrannaste vakt, och inte 
den minsta sky, som steg upp vid horisonten, undgick dem. De visste alla 
mycket väl, att intet regn var att vänta förrän om ett par månader, men så 
snart ett av de vita sommarmolnen höjde sig över horisonten, inbillade de 
sig, att det kunde ske ett under och att det snart skulle börja regna.



-Vem vet om inte Gud nu till sist vill hjälpa oss? sade de.



Medan de med största vaksamhet följde molnets tillväxt och färd uppåt 
himlen, började de tala med varandra om hur det skulle vara att höra stora 
droppar smattra mot väggar och fönster, att se vatten skvala ur takrännan 
och flöda neråt vägen, medförande småsten och sand. De kommo överens om 
att de inte skulle gå in under tak, om det började regna, de skulle bara 
sitta stilla och låta vattnet strömma ner över sig. De behövde känna sig 
genomdränkta av vatten, de likaväl som den uttorkade marken.



Men när molnet hade seglat ett stycke uppåt himlen, kunde de inte annat än 
märka, att det förminskades och liksom smalt bort. Först var det de 
fjunlika kanterna, som förtärdes, därpå började förstöringsarbetet 
inifrån, och det föll sönder i tunna flikar och strimmor. Och om några 
ögonblick var det alldeles försvunnet.



När bönderna inte mera sågo molnet, blevo de förtvivlade. De gamla 
karlarna voro så kraftlösa av sjukdom, att de lade händerna över 
ögonen för att dölja, att de höllo på att falla i gråt.



Ljung Björn Olofsson, som kände sig vara den ledande bland svenskarna 
efter Tims Halvors död, försökte då att uppmuntra de andra. Han började 
tala med dem om bäcken Kidron, som i forna dagar hade flutit genom 
Josafats dal och gjort Jerusalem till en vattenrik stad. Han hade sin 
bibel i fickan, han slog upp den och läste för dem alla de ställen, där 
Kidron var nämnd. Han beskrev för dem vilken stor och väldig ström Kidron 
hade varit. Den hade drivit kvarnar, och om vintern hade den till och med 
varit så mäktig, att den hade stigit över sina bräddar och översvämmat 
landskapet.



Det märktes på Ljung Björn, att han erfor en riktig lisa av att tala om 
det stora vattnet, som en gång hade strömmat förbi Jerusalem. Han hade 
säkert alltid floden i sina tankar. Allra mest fäste han sig vid stället, 
där det berättas, att David hade övervadat Kidron, när han flydde för 
Absalon. Ljung Björn beskrev för de andra hur det skulle vara att få gå 
med nakna fötter genom kallt, rinnande vatten.



-Det skulle jag tycka mer om än att få dricka det, sade han.



Ljung Björn hade ännu mycket att säga om Kidron, då hans svåger, Kolås 
Gunnar, avbröt honom. Gunnar sade, att han inte brydde sig om Kidron, som 
var borta och uttorkad. Men han hade, alltsedan den här svåra tiden 
började, gått och tänkt på en profetia av Hezekiel, fyrtiosjunde kapitlet, 
första och följande verserna. Den handlade om en ström, som skulle 
upprinna vid templets tröskel och flyta ut över heden ända till det Döda 
havet. Kolås Gunnar skakade den svarta luggen ur pannan, medan han talade, 
ögonen lyste på honom, och han berättade så, att alla bönderna sågo för 
sina ögon vattenledningen, som gick ner till Jerusalem. Vattnet kom 
glidande, sakta porlande fram i en stenränna. Därifrån utgöt det sig i 
många små rännilar, som löpte mellan gröna gräsmattor. Pil och poppel 
växte på stränderna, stors, tjockbladiga vattenväxter hängde ner mot 
vattenytan. På rännilarnas botten lågo små vita stenar, och vattnet 
glittrade och bubblade, då det strömmade över dem.



-Och detta måste komma att ske! utbrast Kolås Gunnar. Det är en Guds 
profetia, och den har inte ännu gått i fullbordan. Jag går och tänker på 
att den väl kan uppfyllas i dag eller i morgon.



Men när Hellgum, som också var med i skaran, hörde detta, blev han mycket 
ivrig, lånade Ljung Björns bibel och läste upp några verser ur 
Krönikeboken.



-Lägg nu märke till detta! sade han. Det är det märkvärdigaste jag 
någonsin har hört. Och han läste upp för dem, att i Hiskia konungs tid 
hade det blivit känt, att Sanherib drog upp för att belägra Jerusalem. Då 
hade Hiskia gått till råds med sina hövdingar och sina tappraste män, och 
de hade alla sagt:



-Det är ej gott, att assyrerna finner så mycket vatten, när de kommer och 
belägrar staden.



Därpå hade Hiskia gått ut med en stor härskara och dämt upp vattnen 
utanför Jerusalem, både den stora floden, som gick mittigenom landet, och 
alla källorna.



När Hellgum hade läst upp detta, såg han ut över de kala markerna, som 
omgåvo kolonien.



-Jag har funderat mycket över den här berättelsen. sade han, och jag har 
frågat amerikanarna om den. Och nu ska jag säga er, vad jag har fått veta.



-Jo, amerikanarna har sagt mig, fortfor Hellgum, att på Hiskia konungs 
tid var denna högslätt bevuxen med otaliga träd och buskar. Säd växte det 
inte i denna steniga mark, men en mängd trädgårdar låg här, fyllda med 
granatträd och aprikosträd, med saffrån och kalmus och kanel, med 
koferbuskar och nardusplantor, med alla slags lukt träd och alla slags 
kosteliga frukter. Alla dessa träd stod väl bevattnade, från strömmar och 
bäckar löpte vatten in i varje lustgård, och varje trädgårdsägare hade 
rätt att en viss tid på dagen sätta sin egendom under vatten.



Men en morgon gick kung Hiskia ut med sina härskaror. en morgon, då alla 
dessa träd stod i sin härligaste skrud. Då Hiskia vandrade bort, strödde 
mandel- och aprikosträd sina blomblad över 
honom. Luften var kvalmig av balsamångor, då Hiskia drog bort. Och vid 
dagens slut, då Hiskia vände om hem med sin här, stod träden på samma sätt 
och hälsade honom med sina ljuva dofter.



Men kung Hiskia hade den dagen varit borta och dämt upp alla Jerusalems 
källor och den stora strömmen, som flöt mittigenom landet. Och nästa dag 
flöt inte mer något vatten i de små rännorna, som löpte fram till trädens 
rötter.



Om några dagar, då träden skulle börja att sätta frukt, var de maktlösa 
och satte blott få frukter, och när bladen framkom ur knopparna, var de 
små och förkrympta.



Men sedan kom en ond tid över Jerusalem med krig och stora olyckor. Ingen 
hade tid att ånyo öppna källorna och att återföra den stora strömmen i 
dess fåra. Och så dog fruktträden ut på högslätten runtom staden, somliga 
under den första sommartorkan, några under den andra, några under den 
tredje. Och omkring Jerusalem blev öde land och har så förblivit intill 
denna dag.



Hellgum tog upp en skärva från marken och började borra i jorden.



-Men nu är saken den, fortsatte han, att när judarna kom åter från 
Babylon, visste de inte att finna stället, där strömmen hade blivit 
uppdämd, och inte heller de bortledda källornas läge. Och ingen människa 
har återfunnit dem intill denna dag.



-Men vi, som nu sitter här och trånar efter vatten, fortfor han, varför 
går vi inte ut och söker efter kung Hiskias källor? Varför går vi inte ut 
och finner den stora strömmen och de många källorna? Om vi funne dem, 
skulle träd åter kunna växa på högslätterna, och detta land skulle bli 
rikt och fruktbart. Om vi funne dem, skulle det vara mer värt än att 
upptäcka guld.



När Hellgum hade slutat tala, började de andra att överväga hans ord. Alla 
medgåvo, att det torde förhålla sig så, som han sade, och att det inte 
borde vara omöjligt att finna den stora strömmen. Men ingen av dem reste 
sig för att gå bort och börja sökandet, inte en gång Hellgum. Det märktes 
nog, att hans ord inte voro något annat än ett hugskott varmed han 
sökte stilla sin längtan.



Då började Hök Gabriel Mattsson, som ända dittills hade suttit tyst och 
hört på de andra.



-Jag tänker inte på så heliga och märkvärdiga vatten som ni andra, sade 
Gabriel långsamt, men från morgon till kväll tänker jag på en älv, som 
rinner frisk och klar med ljust, blankt vatten.



Bönderna sågo upp med spänd förväntan i blicken.



-Jag tänker på en älv, som hämtar tillflöde ur många bäckar och åar och 
kommer bred och vattenrik fram ur mörka skogen och är så klar, att man ser 
alla de kiselstenar, som ligger och glittrar på botten. Och den älven är 
inte uttorkad som Kidron eller blott en dröm som Hezekiels flod eller 
omöjlig att finna som Hiskias, utan den forsar och strömmar ännu i denna 
dag. Jag tänker på Dalälven.



De tre karlarna svarade inte ett ord. De sutto skygga med nedfällda 
ögonlock. Sedan Dalälven hade blivit nämnd, kunde ingen förmå sig att tala 
om Palestinas källor och floder.



Samma dag fram emot middagstiden inträffade ett nytt dödsfall. Det var ett 
av Kolås Gunnars barn, som dog, en liten glad pojke, som alla hade tyckt 
mycket om.



Men nu märkte man, att ingen tycktes sörja barnet. Däremot grepos alla 
dalbönderna av en förskräckelse, som de knappt kunde behärska. Den lille 
döde gossen syntes dem alla ligga där som det förebådande tecknet, att det 
var omöjligt för någon av dem att genomleva sjukdomen.



De vanliga brådskande begravningsförberedelserna bör jade genast, men de, 
som snickrade på kistan, stodo och undrade vem som skulle komma att göra 
detta arbete åt dem själva, och de, som gjorde i ordning svepningen, 
talade på samma gång om hur de ville ha det, då de själva voro doda.



-Kom ihåg, ifall du lever efter mig, sade den ena kvinnan till den andra, 
att jag vill ligga i mina egna kläder!

-Kom ihåg, sade hennes kamrat, att jag vill ha svart krusflor 
omkring kistan, och min vigselring vill jag ha med mig i graven.



Mittunder detta kom ett besynnerligt tal smygande genom kolonien. Ingen 
visste vem som först hade sagt orden, men när de voro sagda, blevo alla 
uppmärksamma och började tänka och undra över dem. Som det ofta går, 
tyckte alla till en början, att det, som föreslogs, var orimligt och 
outförbart, men om en stund förekom det dem helt förnuftigt och det enda, 
som kunde göras.



Snart talades det inte om något annat i hela kolonien, både bland sjuka 
och friska, både bland amerikanare och svenskar.



-Det vore kanske allra bäst, att dalfolket reste tillbaka hem, sade man.



Ingen av amerikanarna kunde dölja för sig, att det sag ut, som skulle alla 
bönderna komma att dö i Jerusalem. Hur sorgligt det än var, att så många 
goda och redliga människor skulle lämna kolonien, så tycktes det knappast 
finnas någon annan utväg. Det var bättre, att de reste hem och tjänade 
Guds sak, så gott de kunde, i sitt eget land, än att de skulle omkomma här 
i den heliga staden.



Svenskarna tyckte först, att det var dem alldeles omöjligt att slita sig 
från detta land med alla dess heliga orter och minnen, och de ryste för 
att åter drivas ut i världens oro och strid efter att ha vant sig vid det 
ljuva, trygga samlivet i kolonien. Flera av dem tyckte, att det nära nog 
var bättre att dö än att resa hem.



Men så kom tanken på hemmet och ställde sig mycket lockande och förledande 
för dem.



-Kanske att det inte blir någon annan rad, än att vi måste resa, sade de.



Plötsligen ljöd klockan, som brukade kalla kolonisterna till gudstjänster 
och möten i församlingssalen. Alla blevo mycket bestörta och nästan 
skrämda. De förstodo, att mrs Gordon önskade, att de skulle komma 
tillsammans för att överlägga om hemresan. De visste inte ännu ejälva 
riktigt vad de ville, men en lättnad låg det dock i blotta tanken, 
att de kunde undkomma död och sjukdom. Detta märktes bäst därav, att 
flera, som lågo svårt sjuka, stego upp och satte på sig kläderna för att 
kunna gå till församlingssalen.



Där uppe rådde ingen sådan reda och ordning som vid ett vanligt möte. 
Ingen hade satt sig, utan folk stod i grupper här och där och samtalade. 
Alla voro mycket upprörda, men den, som talade ivrigast, var Hellgum. Det 
märktes, att han, som hade förmått dalbönderna att resa till Palestina, 
plågades av det tunga ansvar han hade dragit över sig. Han gick från den 
ene till den andre och yrkade på hemresan.



Mrs Gordon var mycket blek, hon såg trött och lidande ut. Hon tycktes så 
litet veta vad hon ville, att hon var rädd för att börja förhandlingarna. 
Ingen hade någonsin sett henne sa obeslutsam.



Dalbönderna voro mestadels tysta. De tycktes alltför sjuka och förslöade 
för att själva kunna fatta något beslut, utan stodo och väntade på vad de 
andra skulle bestämma för dem.



Några unga amerikanska flickor voro alldeles utom sig av medlidande. De 
gräto och bado, att man skulle sända hem dessa sjuka människor, att man 
inte skulle låta dem dö.



Mittunder det att man som ivrigast talade för och mot saken, gick dörren 
upp nästan ljudlöst, och Karin Ingmarsdotter kom in.



Karin Ingmarsdotter var nu mycket lutande och böjd. Hon hade åldrats 
alldeles förskräckligt, ansiktet hade blivit litet och sammantryckt, och 
håret var fullkomligt grått.



Alltsedan Halvor Halvorssons död lämnade Karin mycket sällan sitt rum. Hon 
satt där ensam i en stor stol, som Halvor hade snickrat åt henne. Någon 
gång tog hon sig för att lappa och laga åt de två barn, som hon ännu hade 
kvar i livet, men mestadels satt hon med händerna i kors och stirrade 
framför sig.



Ingen kunde träda in i ett rum mera anspråkslöst än Karin, men hur det nu 
var, blev det tyst, när hon kom, och alla vände sig om och sågo efter 
henne.



Karin gled långsamt och ödmjukt fram över golvet. Hon gick inte mitt i 
rummet, utan smög utefter ena väggen, tills hon kom upp till mrs Gordon.

Mrs Gordon gick några steg emot henne och räckte henne handen.



-Vi är samlade här för att tala om er hemresa, sade mrs Gordon till 
henne. Vad säger du, Karin, om den saken?



Karin sjönk tillsammans för ett ögonblick, riktigt som om hon skulle ha 
fått ett slag. I hennes matta ögon tände sig den allra djupaste längtan. 
Säkert såg hon framför sig den gamla gården och tänkte sig, att hon än en 
gång kunde få sitta vid brasan i storstugan eller sta vid grinden och se 
boskapen drivas i vall en varmorgon.



Men detta varade endast ett ögonblick. Karin rätade genast upp sig, och 
hennes ansikte återtog sitt vanliga uttryck av seg uthållighet.



-Jag ville fråga om en sak, sade Karin på engelska och så högt, att alla 
kunde höra henne. Guds röst kallade oss att fara hit till Jerusalem. Har 
nu någon hört Guds röst befalla oss att dra härifrån?



Det blev mycket tyst i rummet efter Karins fråga. Ingen vågade svara henne 
ett enda ord.



Men Karin hade feber som alla de andra, och hon hade knappast talat ut, 
förrän man såg, att hon vacklade och var nära att falla. Mrs Gordon lade 
sin arm om hennes liv och ledde ut henne.



När Karin fördes förbi sina gamla sockenbor, var det ett par av dem, som 
nickade åt henne:



-Tack ska du ha, Karin! sade de.



Så snart Karin var borta, började amerikanarna åter tala om hemresan, som 
om ingenting hade förefallit. Dalbönderna svarade inte ett ord, men så 
småningom började den ene efter den andre av dem att smyga sig bort ur 
församlingen.



-Varför går ni? frågade en av amerikanarna. Mötet ska ju börja nu, bara 
mrs Gordon kommer tillbaka.



-Märker ni inte, att alltsammans redan är avgjort? sade Ljung Björn. Inte 
behöver ni hålla möte för vår skull. Vi höll på att glömma det, men nu 
minns vi på nytt, att ingen annan än Gud kan bestämma över vår hemresa.



Och amerikanarna sågo med förvåning, att Ljung Björn och alla hans 
sockenbor lyfte huvudet högre och sågo mindre modlösa och förstörda 
ut nu, än da de samlades till överläggningen. Kraften och uthålligheten 
kommo tillbaka, när de sago sin väg klart för sig och inte tänkte på att 
de kunde undfly faran.



Gertrud låg sjuk i den lilla kammaren, där hon hade bott samman med 
Gunhild. Där inne var mycket ljust och prydligt. Gabriel hade tillverkat 
alla möblerna. De voro bättre gjorda och mer utsirade än i något annat 
rum. De vita gardinerna och sängomhängena hade Gertrud själv vävt och 
försett med hålsöm och spetsar.



Efter Gunhilds död hade Betsy Nelson, en av de svenskamerikanska 
flickorna, flyttat in i rummet. Hon hade blivit Gertrud en god vän, och då 
denna nu låg sjuk, vårdade hon henne mycket kärleksfullt.



Det var på aftonen samma dag, då det hade blivit avgjort vid det stora 
mötet, att dalbönderna skulle stanna i Jerusalem. Gertrud hade rätt stark 
feber och låg och talade utan uppehåll. Betsy satt bredvid sängen och sade 
då och då ett par ord för att lugna henne.



Plötsligen såg Betsy, att dörren sakta öppnades och Gabriel kom in. Han 
gjorde så litet väsen som möjligt, kom inte fram i rummet, utan klämde sig 
upp mot väggen och blev stående där. Gertrud tycktes knappast märka, att 
han hade kommit, men Betsy vände sig häftigt mot honom för att visa ut 
honom ur sjukrummet.



Men när hon såg Gabriel in i ansiktet, blev hon helt hjärtängslig och fick 
stort medlidande med honom. "A, herregud, han tror visst, att Gertrud ska 
dö!" tänkte hon. "Jag kan förstå, att han menar, att det inte finns någon 
räddning för henne, sedan nu dalbönderna har beslutat att stanna kvar i 
Jerusalem."



Hon förstod med ens hur mycket Gertrud hade varit för Gabriel, sedan han 
hade mistat Gunhild, och hon sade till sig själv: "Det är bäst, att den 
stackarn får bli kvar här inne. Jag har inte hjärta att neka honom att få 
se henne så länge som möjligt. Det är ju den bästa vän han har."

Gabriel fick alltså stå kvar innanför dörren 
och kunde nu höra varje ord, som Gertrud sade. Hon hade inte så stark 
feber, att hon yrade, men hon talade ständigt om brunnar och strömmar 
såsom alla de andra sjuka. Oupphörligen klagade hon också över den 
förfärliga, brännande rörsten som plågade henne.



Betsy hällde en gång upp vatten i ett glas och bjöd den sjuka.



-Drick av det här vattnet, Gertrud! sade hon. Det är inte farligt.



Gertrud reste sig en smula från huvudgärden, fattade om glaset och förde 
det upp mot läpparna. Men innan hon hade smakat det, ryckte hon tillbaka 
huvudet.



-Kan du inte känna hur .förfärligt illa det luktar? klagade hon. Du vill 
visst alldeles förstöra mig.



-Det finns varken smak eller lukt på det här vattnet, sade Betsy 
saktmodigt. Det har blivit alldeles särskilt renat, för att de sjuka ska 
kunna dricka det utan fara.



Hon trugade henne att dricka, men Gertrud stötte undan glaset så häftigt, 
att vatten spilldes ut på täcket.



-Jag tycker, att du borde se, att jag är nog sjuk ända, utan att du 
behöver förgifta mig, sade hon.



-Du skulle bli bättre, om du bara vågade smaka vattnet, envisades Betsy.



Gertrud svarade inte, men om en stund började hon snyfta och gråta.



-A, käraste barnet mitt, varför gråter du? frågade Betsy.



-Det är så förfärligt, att ingen kan skaffa mig drickbart vatten, sade 
Gertrud, att jag ska ligga här och dö av törst, utan att någon har 
barmhärtighet med mig.



-A, nog vet du, att vi ville hjälpa dig, om vi kunde, sade Betsy och 
klappade hennes hand.



-Varför ger ni mig inte vatten då? snyftade Gertrud. Jag är inte sjuk av 
annat än törst. Jag skulle bli bra i samma ögonblick, som jag finge dricka 
gott vatten.



-Det finns inte bättre vatten än detta att få i Jerusalem, sade Betsy 
sorgset.



Gertrud hörde inte på henne.

-Det skulle inte kännas så svårt, om jag inte visste, att här finns 
gott vatten, jämrade hon sig. Tänk, att jag ska dö av törst, då det inne i 
Jerusalem finns en hel brunn full med friskt, rent vatten!



Gabriel spratt till, när han hörde detta, och såg frågande på Betsy. 
Flickan höjde litet på axlarna och skakade på huvudet. "Ack, det är bara 
sådant, som hon inbillar sig!" tycktes hon säga.



Men när Gabriel fortfor att se undrande ut, sökte Betsy förmå Gertrud att 
förklara vad hon menade. Inte tror jag, att det nu finns något riktigt 
gott vatten att få i Jerusalem, sade hon.



-Det är besynnerligt, att du har så dåligt minne, sade Gertrud, eller var 
du kanske inte med den dagen, då vi gick och besåg den gamla platsen, där 
judarnas tempel har stått?



-Jo då, jag var visst med.



-Det var inte i Omars moské, sade Gertrud eftersinnande, nej, det var 
inte i den vackra moskén, som låg mittpå platsen, utan det var i den gamla 
fula moskén, som lag vid ena kortsidan. Minns du inte, att där inne fanns 
en brunn?



-Det minns jag nog, sade Betsy, men jag vet inte hur du kan tro, att det 
finns bättre vatten i den brunnen än på något annat ställe i staden.



-Det är sa svårt, att jag ska behöva tala så mycket, när jag har en så 
brännande törst, klagade Gertrud. Du kunde väl ha hört på vad miss Young 
sa oss om brunnen.



Det förorsakade henne verklig pina att tala med torra läppar och brännande 
strupe, men innan Betsy hade hunnit svara, var hon dock i full färd med 
att berätta vad hon visste om brunnen.



-Den där brunnen är den enda i Jerusalem, som alltid har gott vatten, 
sade hon. Och det kommer sig därav, att den har sin källa i paradiset.



-Jag undrar just hur du eller någon annan kan ha reda på den saken, sade 
Betsy och log en smula.



-Jo, fortfor Gertrud mycket allvarsamt, det vet jag. Ser du, miss Young 
talade om, att en fattig vattenbärare en gång under en svår 
sommartorka gick in i den gamla moskén för att hämta vatten. Han satte 
fast sitt ämbar vid kroken på repet, som hängde över brunnen, och hissade 
ner det. Men när ämbaret slog mot vattenytan, föll det av kroken och blev 
liggande på botten av brunnen. Nu förstår du väl, att mannen inte ville 
förlora sitt ämbar:



-Ja, det förstår jag ju, sade Betsy.



-Han skyndade också genast efter ett par andra vattenbärare och lät dem 
hissa sig ner i den mörka brunnen.



Här reste sig Gertrud på armbågen och såg på Betsy med sina feberstrålande 
ögon.



-Han gled mycket långt ner, förstår du, och ju djupare han kom, desto mer 
förvånad blev han, för ett milt ljus strömmade mot honom nerifrån 
brunnsbotten. Och när han äntligen kände fast mark under fötterna, var 
vattnet bortflutet, och i dess ställe utbredde sig där nere en härlig 
trädgard. Sol och måne lyste där inte, men en svag dager svävade över den, 
så att han kunde se den alldeles tydligt. Det märkvärdigaste var, att det 
föreföll, som om allt där nere skulle sova. Alla blommor stod med 
tillslutna kalkar, bladen hängde hopvikna på träden, och gräset låg 
utsträckt på marken. De härligaste träd stod lutade mot varandra i sömn, 
och fåglarna satt orörliga i trädkronorna. Och ingenting där nere var rött 
eller grönt, utan allt var grått som aska, fastän du förstår, att det var 
mycket vackert i alla fall.



Gertrud berättade mycket omständligt, liksom angelägen, att Betsy skulle 
tro henne.



-Hur gick det då med den där karlen? frågade Betsy.



-Jo, han stod en stund och undrade vart han var kommen, men så blev han 
rädd för att karlarna, som hade hissat ner honom, skulle förlora 
tålamodet, om han dröjde för länge. Men innan han lät hissa opp sig till 
jordytan, gick han fram till det största och härligaste trädet, som fanns 
i lustgården, och bröt av en kvist, som han tog med sig.



-Jag tycker inte, att han borde ha gatt så snart opp ur lustgården, 
sade Betsy leende, men Gertrud lät inte störa sig.



-När han hade kommit opp till sina vänner igen, fortfor hon, talade han 
om för dem vad han hade sett och visade dem kvisten, som han hade brutit. 
Och vet du, att i samma ögonblick, som den kom opp i luften och ljuset, 
började den leva. Bladen slog ut, de förlorade sin gråa färg och blev 
klart, lysande gröna. Och när vattenbäraren och hans vänner såg detta, 
förstod de, att han hade varit nere i paradisets lustgård, som ligger och 
slumrar under Jerusalem, ända tills den med förnyat liv och glans ska 
uppstiga till jordytan på domens dag.



Gertrud drog tungt efter andan och sjönk ner på kudden.



-Kära, du blir för trött av att tala sa mycket, sade Betsy.



-Jag får ju lov att tala, så att du begriper varför det finns gott vatten 
i den där brunnen, suckade Gertrud, och nu är det inte mycket kvar av 
historien heller. Du förstår nog, att ingen skulle ha trott, att mannen 
hade varit i paradiset, om han inte hade fört med sig den där kvisten. Men 
denna var olik varje trädslag, som människor hittills hade skadat, och för 
dess skull ville hans vänner genast stiga ner i brunnen och se paradiset. 
Men se, nu hade vattnet vänt tillbaka i brunnen, och hur djupt de än dök, 
kunde de inte nå botten.



-Jaså, det var ingen mer, som fick se paradiset? sade Betsy.



-Nej, det var ingen mer, och sedan den tiden har vattnet aldrig varit 
borta, så att fastän många, otaligt många har försökt det, har ingen 
kunnat nå till brunnens botten.



Gertrud suckade djupt. Så började hon på nytt:



-Ser du, det är väl inte meningen, att vi ska få se paradiset redan här i 
livet.



-Nej, det är väl inte det, medgav Betsy.



-Men det viktigaste för oss är att veta, att det ligger och slumrar och 
väntar på oss.



-Ja, sa är det.



-Och nu kan du väl också första, Betsy, att det alltid är rent, 
friskt vatten i den där brunnen, som har sina källor i paradiset.



-Kära, om jag bara kunde skaffa dig av det vattnet, som du längtar så 
mycket efter! sade Betsy och smålog vemodigt.



Just när Betsy sade detta, öppnade en av hennes små systrar dörren och 
vinkade åt henne.



-Betsy, mor har blivit sjuk, sade barnet, hon ligger och kallar på dig.



Betsy såg villrådig ut, visste inte hur hon skulle kunna lämna Gertrud. 
Men om ett ögonblick fattade hon sitt beslut och vände sig till Gabriel, 
som alltjämt stod kvar vid dörren.



-Du kan väl stanna här hos Gertrud och vaka över henne, medan jag är 
borta! sade hon.



-Ja, svarade Gabriel, jag ska vaka över henne så gott ]ag kan.



-Försök bara att få henne att dricka, så att hon kommer ifrån den tanken, 
att hon ska dö av törst! viskade Betsy, när hon gick.



Gabriel satte sig på Betsys plats bredvid sängen. Gertrud tycktes inte 
fråga efter om det var han eller Betsy, som satt där. Hon fortfor alltjämt 
att tala om paradisbrunnen, låg och målade ut för sig hur läskande och 
friskt och rent vattnet därifrån måtte vara.



-Ser du, Gabriel, jag kan inte få Betsy att tro, att vattnet i den 
brunnen är bättre än annat vatten här i staden, klagade hon. Det är 
därför, som hon inte gör något för att skaffa mig det.



Gabriel hade blivit mycket fundersam och grubblande.



-Jag sitter och undrar om jag inte borde gå och hämta hem sådant där 
vatten åt dig, sade han.



Gertrud blev helt förskräckt och grep honom i rockärmen för att hålla kvar 
honom.



-A nej, det ska du inte tänka på, jag klagar bara på Betsy, därför att 
jag är så törstig. Jag vet så väl, att hon inte kan skaffa mig vatten från 
paradisbrunnen. Miss Young talade ju om, att muhammedanerna håller den så 
helig, att de alls inte tillåter någon kristen att hämta vatten ifrån den.

Gabriel satt tyst en stund, men han fortfor att grubbla på samma 
sak.



-Jag kunde väl klä ut mig till muhammedan, föreslog han.



-Du får alls inte tänka på något sådant, sade Gertrud, det är riktigt 
dåraktigt av dig.



Men Gabriel ville inte överge planen.



-Om jag talar vid den gamla skomakarn, som sitter här i kolonien och 
lagar våra skor, så tror jag nog, att jag får låna hans kläder, sade han.



Gertrud låg tyst och eftersinnande.



-Ar skomakarn här i dag? frågade hon.



-Ja, han är så, sade Gabriel.



-Ja, det kan i alla fall inte bli till något, suckade Gertrud.



-Jag tror, att jag borde ge mig av nu på eftermiddagen, då det inte är 
någon fara för att jag kan gå och få solstyng, sade Gabriel.



-Men är du inte förfärligt rädd? Du ska veta, att de slår ihjäl dig, om 
de känner igen dig och ser, att du är en kristen.



-A, inte är jag rädd, om jag bara blir riktigt utklädd med röd fez och 
vit turban, du vet, och far ett par trasiga, gula tofflor på fötterna och 
livklädnaden så där uppfästad, som vattenbärare brukar ha den.



-Men vad tänker du bära vattnet i?



-Jag tar ett par av våra stora kopparämbar och hänger dem i ett ok över 
skuldrån, sade Gabriel.



Han tyckte sig märka, att Gertrud hade fått nytt liv vid utsikten, att 
han skulle gå och hämta vattnet, fastän hon alltjämt gjorde svårigheter. 
Men på samma gång vaknade han upp till att förstå hur omöjligt hela 
företaget var. "Inte kan jag gå och hämta vatten på tempelplatsen, som 
muhammedanerna håller så helig, att en kristen knappt får beträda den!" 
tänkte han. "Jag skulle inte få lov för bröderna i kolonien att försöka 
sådant, hur gärna jag än ville. Och inte tjänar det något till heller, för 
det är nog lika dåligt vatten i den där paradisbrunnen som på alla andra 
ställen."

Medan han tänkte på detta, överraskades han av 
att Gertrud sade:



-Det är nog ganska litet folk ute på vägen vid den här tiden på dagen.



"Nu väntar hon visst, att jag ska gå", tänkte Gabriel, "nu är jag vackert 
ute! Och Gertrud ser så upplivad ut, att jag inte törs säga henne, att 
alltsammans är omöjligt."



-Ja, det är sant, sade Gabriel dröjande, det ska nog gå bra för mig, ända 
tills jag kommer fram till Damaskusporten, ifall jag inte råkar någon av 
kolonisterna.



-Kanske att de då förbjuder dig att gå? sade Gertrud och såg helt ängslig 
ut. Gabriel hade just ämnat säga något dylikt för att komma ifrån hela 
företaget, men när han såg hennes ängslan, hade han inte hjärta därtill.



-Inte förbjuder de mig att gå, sade han muntert, de känner inte en gång 
igen mig, som kommer klädd till vattenbärare med de stora kopparämbaren 
dinglande om benen.



Gertrud såg lugnare ut. Hon kom genast in på en ny tankegång.



-Jaså, är de så stora, de där ämbaren? sade hon.



-Ja, det kan du lita på, att de är stora, du kan inte dricka ut vattnet, 
som jag bär hem i dem, på många dar.



Därpå låg Gertrud tyst, men hon såg på Gabriel med ögon, som riktigt 
tiggde om att han skulle fortsätta, och han kunde inte motstå henne.



-Innanför Damaskusporten blir det värre för mig, sade han, jag vet inte 
hur jag ska ta mig fram genom folkträngseln.



-Men det går ju ändå för de andra vattenbärarna, sade Gertrud ivrigt.



-Ja, det är inte bara folk, det är kameler också, sade Gabriel. Han 
försökte att hitta på alla tänkbara hinder.



-Blir du uppehållen länge då, tror du? frågade den sjuka ängsligt.



Det gick Gabriel som förut. Han vågade inte säga Gertrud, att hela 
vandringen var omöjlig.



-Hade jag haft vatten i ämbaren, så hade jag nog måst vänta, men 
nu, då de är tomma, kilar jag väl fram mellan kamelerna.



Här teg Gabriel igen. Så sträckte Gertrud fram sin avmagrade hand och 
strök ett par gånger över hans.



-Du är så snäll, som går efter vatten åt mig, sade hon



milt.



"Vad ska det bli med mig, som sitter här och inbillar henne, att det kan 
gå för sig?" tänkte Gabriel. Men när Gertruds hand alltjämt smekte hans, 
blev han vid att tala om för henne hur han skulle vandra.



-Så går jag rätt framåt, ända tills jag kommer in på Via Dolorosa, sade 
han.



-Ja, där brukar aldrig finnas mycket folk, inföll Gertrud livligt.



-Nej, där möter jag nog inte någon annan än ett par gamla nunnor, sade 
Gabriel raskt. Jag kan vandra på utan hinder, ända tills jag kommer ner 
till seraljen och fängelserna.



Här tystnade Gabriel på nytt, men Gertrud låg alltjämt och strök sakta 
över hans hand. Det var som en tyst bön till honom att gå vidare. "Jag 
tror, att hon känner sig mindre törstig, bara därför att jag talar om att 
gå efter vatten", tänkte han. "Jag får lov att berätta för henne hur det 
lyckas för mig."



-Där nere vid fängelserna råkar jag nog in i brak och folkträngsel igen, 
sade han, för polisen kommer väl som vanligt dragande med en tjuv och för 
in honom i fängelset, och då stannar alltid en hel skara folk utanför och 
talar om saken.



-Du går väl förbi så fort du kan? sade Gertrud ivrigt.



-Inte går jag förbi, då skulle väl alla genast se, att jag inte är någon 
inföding, nej, jag stannar och står och lyssnar, som om jag skulle begripa 
varom frågan är.



-Du är bra klok, Gabriel, sade Gertrud beundrande.



-När så alla har fått klart för sig, att de inte får se något mer av den 
där tjuven, skiljes hopen åt, och jag vandrar vidare. Nu har jag bara att 
gå igenom ett mörkt portvalv, så är jag inne på tempelplatsen. Men jag är 
säker på att just som jag ska stiga över en barnunge, som ligger och 
sover mittpå gatan, slår en pojke ett krokben för mig, och jag snavar till 
och börjar svära på svenska. Jag blir förfärligt rädd förstås och sneglar 
på ungarna för att se om de har märkt något. Men de ligger liknöjda och 
luta som förut och vältrar sig i smutsen.



Gertruds hand låg alltjämt kvar över Gabriels, och han kände sig 
egendomligt rörd över detta. "Gunhild skulle nog tyckt om, att jag hjälpte 
henne", tänkte han. Han tyckte, att det var, som om han berättade en saga 
för ett barn, och han började roa sig med att brodera ut sin berättelce 
med många äventyr. "Nu får jag göra så mycket jag kan av den här 
vandringen, eftersom det roar henne", tänkte han, "sedan får jag väl på 
något sätt försöka att komma ifrån saken."



-Ja, så kommer jag ut i solskenet på den stora, vida tempelplatsen, sade 
han, och jag ska säga dig, att i första ögonblicket glömmer jag bort både 
dig och brunnen och vattnet, som jag skulle hämta.



-Vad i all världen är det då, som händer dig? frågade Gertrud och smålog 
mot honom.



-Det är ingenting, som händer mig, sade Gabriel med stor säkerhet, det är 
bara så, att där är så ljust och vackert och fridfullt och olikt den 
svarta staden jag kommer ifrån, så att jag bara vill stå stilla och se mig 
omkring. Och sa är det ju den vackra Omars moské, som står på upphöjningen 
i mitten, och så många paviljonger och portvalv och trappuppgångar och 
överbyggda brunnar att se på. Och alla minnena sedan! När jag tänker på 
att jag står på judarnas gamla tempelgård, önskar jag, att de stora 
stenhällarna, som täcker marken, kunde tala och berätta för mig om all., 
som där har timat.



-Men det är kanske farligt, om du står stilla så där och ser så främmande 
ut, sade den sjuka.



"Gertrud vill nog, att jag ska komma raskt tillbaka med vattnet", tänkte 
Gabriel. "Det är besynnerligt så ivrig hon är. Det är alldeles, som om hon 
trodde, att jag verkligen är på väg till paradisbrunnen."



Men egentligen hade det gått på samma sätt med Gabriel.

Han var så ivrig med sin berättelse, att han såg hela tempelplatsen 
för sig och talade om sina äventyr, alldeles som hade de inträffat.



-Ja, jag står ju inte länge stilla heller, sade han, utan jag går förbi 
Omars moské och förbi de stora, svarta cypresserna, som står på södra 
sidan, och förbi den stora vattenbassängen, som de säger ska vara 
kopparkaret från Salomos tempel. Och överallt, där jag går fram, ligger 
människor utsträckta på stenhällarna och steker sig i solskenet. Där leker 
småbarn, och där sover lättingar, och en dervischschejk sitter på marken 
med sina lärjungar omkring sig. Han vaggar fram och tillbaka med kroppen, 
medan han talar till dem, och när jag ser honom, kan jag inte låta bli att 
tänka för mig själv: Så satt nog Jesus en gång på den här samma 
tempelplatsen och undervisade sina lärjungar. Just som jag står och tänker 
på detta, ser dervisch-schejken opp och betraktar mig. Du kan tro, att jag 
blir rädd. Han har stora, svarta ögon, som ser alldeles rätt igenom 
människor.



-Måtte han bara inte se, att du inte är en riktig vattenbärare! sade 
Gertrud.



-A nej, han tycks inte alls bli häpen att se mig, men strax därpå måste 
jag gå förbi ett par verkliga vattenbärare, som star och vindar opp vatten 
ur en brunn. De ropar an mig, och jag vänder mig om och tecknar åt dem, 
att jag ska gå in i moskén. Och så blir det alldeles tyst bakom mig.



-Tänk, om de förstår, att du inte är en muselman!



-Jag vänder mig om en gång och ser efter dem. Då står de med ryggarna 
vända åt mig och språkar.



-De har kanske fått syn på något, som var märkvärdigare än du.



-Ja, det har de väl.



-Så är jag då äntligen framme vid den gamla moskén El Aksa, där 
paradisbrunnen finns, sade Gabriel, och jag går just förbi de där två 
pelarna i porten, som står så nära varandra och om vilka du vet att det 
heter, att ingen kan tränga sig emellan dem, som inte är en rättfärdig 
man. Ja, säger jag för mig själv, inte vill jag försöka att tränga 
mig emellan de där pelarna nu i dag, då jag är ute för att stjäla 
vatten.



-Hur kan du tänka så! inföll Gertrud. Det är väl det bästa du har gjort i 
hela ditt liv.



Gertrud låg nu i helt glad väntan och lyssnade. Hon hade så pass stark 
feber, att hon inte kunde hålla isär verkligt och osant, utan hon var 
fullt inne i att Gabriel var på väg efter vatten från paradisbrunnen.



-Så skjuter jag av mig tofflorna och går in i El Aksamoskén, fortfor 
Gabriel. Han tyckte, att det gick underbart lätt för honom att sätta ihop 
den här historien, men han kände ett så djupt medlidande med Gertrud. Det 
var detta, som födde orden på hans läppar. Det enda, som oroade honom, 
var, att han ändå till sist måste säga Gertrud, att han inte i 
verkligheten kunde skaffa henne vatten. Och när jag väl är inkommen dit, 
ser jag strax brunnen till vänster inne bland en hel skog av pelare. Det 
star ett vindspel med rep och krok över den, det är ingen konst att hissa 
ner ämbaren och få dem fyllda. Och jag ska säga dig, att det är rent och 
blänkande klart vatten, som jag hämtar opp ur brunnen. Bara Gertrud får se 
och smaka sådant här vatten, blir hon bestämt frisk, tänker jag för mig 
själv, medan jag fyller ämbaren.



-Ja, bara du nu snart kan komma hem med det! sade Gertrud.



-Jag ska säga dig, svarade Gabriel, att jag inte är så lugn nu, som när 
jag kom. Nu då jag har vattnet, så är jag rädd att förlora det. Och när 
jag går mot porten, blir jag än mer ängslig, för jag tycker mig höra rop 
och skrik.



-Ack, vad kan det nu vara i vägen? frågade Gertrud, och Gabriel såg, att 
hon blev blek av ängslan. Men Gabriel tyckte nu, att han måste göra slut 
på saken och han utbrast:



-Vad som är i vägen? Jo, det ska jag säga dig. Hela Jerusalem är det, som 
kommer emot mig.



Han drog andan ett ögonblick liksom för att uttrycka sin häpnad och 
förskräckelse.



-Ja, de har rest sig; opp, alla de där, som låg och vilade på 
stenhällarna, och nu står de utanför El Aksa och skriker.

Och ropen tillkallar folk från alla håll. Från Omars moské kommer 
den högste tempelföreståndaren rusande i stor turban och rävskinnspäls, 
och från ingångarna kommer barnungar, och från alla tempelplatsens hörn 
kommer dagdrivare, som har legat där och sovit. Och jag ser ingenting 
annat för mig än knutna nävar och skrikande munnar och högt uppsträckta 
armar. Och det är ett virrvarr för mina ögon av brunrandiga mantlar och 
svajande dräkter och röda gördlar och gula tofflor, som stampar mot 
marken.



Gabriel kastade en blick på Gertrud, när han berättade detta. Hon avbröt 
honom inte med frågor, men hon hörde på med spändaste uppmärksamhet, och i 
sin ängslan hade hon rest sig en smula från bädden.



-Jag förstar inte ett ord av vad de ropar till mig, kan du veta, fortfor 
Gabriel, men jag begriper ju i alla fall, att de är onda, därför att en 
kristen har vågat hämta vatten ur paradisbrunnen.



Gertrud sjönk tillbaka på kudden alldeles blek.



-Ja, jag förstår nog, att du inte kan komma hem till mig med något 
vatten, sade hon nästan tonlöst.



Gabriel ämnade just skildra hur han måste lämna ämbaren i sticket och 
själv fly undan, men åter tänkte han på hur våldsamt och grymt livet hade 
farit fram med en så mild och vek varelse som Gertrud och kände, att 
åtminstone han ville vara god emot henne. "Jag tror visst, att jag får 
ställa det så, att det här paradisvattnet kommer hem till Gertrud i alla 
fall", tänkte han.



-Tar de då vattnet ifrån dig? frågade Gertrud.



-Nej, till en borjan står de bara och skriker. De vet väl inte rätt vad 
de vill.



Gabriel höll upp ett ögonblick, han visste inte alltför väl själv hur han 
skulle reda ut härvan. Då kom Gertrud honom till hjälp.



-Jag hoppades, att han, som satt och talade med sina lärjungar, skulle 
rädda dig.



Gabriel drog ett djupt andetag.



-Nej, att du kunde gissa det! utbrast han.

-Jag ser nu, att den där moskéföreståndaren i 
den vackra rävskinnspälsen börjar ge folket befallningar, fortfor han. Så 
rycker några stycken av dem sina dolkar ur gördeln och rusar på mig. Det 
är nog meningen att göra slut på mig med en gång. Men besynnerligt är det, 
att jag inte är rädd om mitt liv, jag bara fruktar för att de ska spilla 
ut vattnet. Och när de där karlarna kommer rusande, ställer jag 
naturligtvis ner ämbaren på marken och mig själv framför dem. Och när de 
kommer inpå mig, sträcker jag ut armarna och stöter omkull dem. De ser 
helt häpna ut, när de tumlar om på marken. De visste irite förut vsd det 
ville säga att strida med en dalkarl.



Men snart är de på fötter igen, och flera kommer till. Och nu är de så 
många, att jag tydligt ser, att jag ska bli övermannad.



-Men då kommer han nog fram, han dervisch-schejken, inföll Gertrud. 
Gabriel upptog genast iden.



-Ja, han kommer fram mycket stilla och värdigt och säger några ord till 
folkhopen, och genast upphör den att hota och anfalla mig.



-Jag vet så väl, så väl vad han sedan gör, sade Gertrud.



-Så fäster han en klar, lugn blick på mig, sade Gabriel.



-Nå, än sen då?



Gabriel försökte få fram något, men han var alldeles hjälplös.



-Ja, det har du ju redan gissat, sade han för att locka Gertrud att tala.



Gertrud såg hela scenen alldeles tydligt framför sig. Hon tvekade inte ett 
ögonblick.



-Så skjuter han dig åt sidan, sade hon, och ser ner i vattenämbaren.



-Ja visst, det är just vad han gör, sade Gabriel.



-Han ser ner i vattnet från paradisbrunnen, sade Gertrud betydelsefullt. 
Men innan hon hann säga något mer, hade Gabriel, utan att han själv visste 
om det, läst sig till hennes tankar, så att han på en gång hade klart för 
sig hur Gertrud tänkte sig upplösningen av äventyret. Han började berätta 
mycket ivrigt.

-Du förstår väl, Gertrud, att det inte fanns annat än vatten i 
ämbaren, när jag bar ut dem ur El Aksa, ingenting annat än klart vatten.



-Nå, än nu då?



-Jo, när den där karlen lutar sig över dem, ser jag ett par kvistar ligga 
och simma på vattnet.



-Ja visst, sade Gertrud, jag trodde, att det skulle gå alldeles sa.



-Och på kvistarna sitter hopvikna, gråaktiga blad, ser du inte det?



-Jo, jag ser. Han är väl något slags undergörare, den dar dervischen.



-Han är väl det, bekräftade Gabriel, och god och barmhärtig är han också.



-När han nu böjer sig ner och lyfter opp kvistarna och höjer dem i 
luften, sade Gertrud, vecklar bladen ut sig och antar den skönaste gröna 
färg.



-Och så bryter det ut ett rop av hänförelse i folkhopen, skyndade sig 
Gabriel att tillfoga, och med de sköna bladen i handen går dervischen fram 
till moskéföreståndaren. Han pekar på kvistarna, och han pekar på mig. Det 
är ju lätt att förstå, att han säger: "Den här kristne har hämtat opp blad 
och kvistar från paradiset. Fattar ni inte, att han står under Guds 
beskydd? Inte går det an att mörda honom ! "



Därpå går han fram till mig, alltjämt med de strålande bladen i sin hand. 
Jag ser hur de lyser i solskenet och skiftar färg, än är de röda som 
koppar och än blåa som stål. Han hjälper mig på med oket och tecknar åt 
mig, att jag ska gå. Och jag går sa fort jag kan, men jag kan inte låta 
bli att se mig om flera gånger. Och alltjämt står han och håller opp de 
skiftande bladen, och folket står stilla och ser på honom. Och så står han 
kvar, ända tills jag har hunnit ut frän tempelplatsen.



-Å, Gud välsigne honom! sade Gertrud. Hon låg och smålog mot Gabriel. Nu 
kommer du nog riktigt hem med vattnet från paradisbrunnen.

-Ja, svarade Gabriel, nu är det inte något mer hinder i vägen, nu 
kommer jag lyckligt hem.



I detsamma lyfte Gertrud huvudet förväntansfullt och log på nytt. "Bevare 
mig väl, hon tror visst, att jag har vattnet här!" tänkte Gabriel. "Det 
var förfärligt illa gjort av mig att narra henne. Hon dör säkert, om jag 
säger henne, att här inte finns sådant vatten, som hon längtar efter."



I sin ångest tog han vattenglaset, som stod på bordet, detsamma, som Betsy 
förut hade bjudit Gertrud, och räckte det till henne.



-Vill du nu smaka vattnet från paradiset, Gertrud? sade han och rösten 
skalv av ängslan. Han blev nästan förfärad vid att se Gertrud sätta sig 
upp och gripa efter glaset med båda händerna. Hon drack ur halva glaset 
med stor begärlighet.



-Gud välsigne dig! sade hon. Nu får jag nog leva.



-Du ska få mer om en stund, sade Gabriel.



-Jag vill, att du ska ge de andra sjuka också av det här vattnet, så att 
de med blir friska, sade Gertrud.



-Nej, sade Gabriel, vattnet från paradisbrunnen är bara för dig. Det ska 
ingen annan dricka.



-Men du själv ska väl åtminstone smaka hur gott det är, sade Gertrud.



-Ja, det vill jag, sade Gabriel. Han tog glaset från Gertrud, vände det 
så, att hans läppar kommo på samma ställe, som hennes nyss förut hade 
berört, och tömde det.



Innan han hade satt ner glaset på bordet, hade Gertrud sjunkit tillbaka på 
kudden och somnat in så lätt som ett barn. Men Gabriel blev stående och 
såg ömsom på glaset, därur han nyss hade druckit, och på Gertrud.



Vad hade det kommit åt honom? Varför blev han så stormande lycklig över 
detta, att Gertrud hade somnat, och vad var det för en makt, som hade gett 
honom kraft att berätta en sådan historia? Och först och sist: hur kom det 
sig, att han utan att tänka på det hade vänt glaset så, att hans läppar 
kommo att vidröra samma ställe som Gertruds?



9 INGMAR INGMARSSON.



En söndagseftermiddag, då dalbönderna hade varit ett och ett halvt år i 
Jerusalem, voro de och de andra kolonisterna samlade till gudstjänst. Det 
led mot jul, och vintern var inträdd, men dagen var mycket varm och mild, 
så att fönsterna i den stora församlingssalen kunde stå öppna.



Mittunder det man höll på att sjunga en av Sankeys sånger, hördes en 
ringning på portklockan. Det var en svag och ödmjuk ringning, bara ett 
enda klämtande, om inte fönsterna hade stått öppna, skulle ingen ha hört 
den. En av de unga karlarna, som satt nere vid dörren, gick för att öppna, 
och sedan tänkte ingen mer på vem som kunde ha kommit.



En stund efteråt hördes tunga steg komma långsamt och försiktigt uppför 
marmortrappan. När den gående hade nått till det översta trappsteget, 
gjorde han ett långt uppehåll. Han tycktes stå stilla och betänka sig, 
innan han med än större tvekan gick över marmorgolvet i den stora öppna 
förstugan utanför församlingssalen. Äntligen lade han sin hand på 
låsvredet och klämde ner det. Därpå öppnades dörren så mycket som en 
fjärdedels tum, och längre tycktes den inte vilja komma.



När stegen först hördes, hade dalbönderna alldeles ofrivilligt sänkt 
rösterna för att höra bättre, och nu vände de alla sina ansikten mot 
ingången. Det där försiktiga sättet att öppna en dörr var dem så 
välbekant. De glömde rent bort var de befunno sig, tyckte, att de sutto 
hemma i Dalarne i en av sina egna små stugor. Men ögonblicket därefter 
kommo de åter till sig själva och sågo ner i sina sångböcker.



Dörren gled nu upp sakta och ljudlöst, utan att den, som stod utanför, 
ännu lät se sig. På Karin Ingmarsdotter och ett par andra gick rodnaden 
som en röd sky över ansiktet, alltmedan de sökte hålla tankarna samlade 
och följa med sången. Men männen började sjunga kraftigare, med 
starkare bas än förut, utan att tänka på att hålla tonen.



Äntligen, da dörren hade kommit upp vid pass en fot, visade sig en lång, 
ful karl, som började klämma sig in genom den trånga öppningen. Han kom in 
med mycket ödmjuk hållning, och i sin ängslan att störa gudstjänsten 
vågade han inte gå framåt rummet, utan blev stående strax innanför 
tröskeln med sänkt huvud och knäppta händer.



Han var iförd kläder av svart, fint kläde, som sutto i påsar och djupa 
veck. Händerna, som stucko fram under en tillskrynklad manschett, voro 
stora och valkiga med höga ådror under skinnet. Han hade ett stort, 
fräknigt ansikte med alldeles vita ögonbryn, starkt framskjutande 
underläpp och ett stramt drag vid munnen.



I detsamma den nykomne trädde inom dörren, reste sig Ljung Björn från sin 
plats och sjöng vidare stående. Nästå sekund reste sig gamla och unga 
bland dalfolket och sjöngo stående, alldeles som Ljung Björn. De höllo 
ansiktena stadigt över boken, och inte ett leende upplyste dem. Endast då 
och da gled en förstulen blick till den nykomne nere vid dörren.



Men sången blev på en gång starkare, likt en eld, som livas upp av en 
vindpust. De fyra Ingmarsdöttrarna, som alla hade vackra röster, togo 
ledningen, och det blev jubel och fart över den som aldrig förr.



Och amerikanarna sago förvånade på dalbönderna, ty utan att dessa kanske 
själva visste det, hade de alla börjat sjunga på svenska.



10 BARBRO SVENSDOTTER.



Den första tiden, som Ingmar Ingmarsson var gift, tänkte han inte mycket 
på att han hade en hustru. När han avstod från Gertrud för att få gården, 
såg han i tankarna för sig åkrar och bohag, byggnader och boskap, som nu 
skulle bli hans, men han tycktes rakt inte ha tagit med i räkningen, att 
han också skulle få en hustru. Och då de hade firat bröllop och flyttat 
samman, var det alltjämt, som om han inte kunde förstå, att hustrun hörde 
honom till. Aldrig undrade han på hur hon kunde ha det, om hon trivdes 
eller längtade. Inte heller lade han märke till hur hon skötte sina 
sysslor, om hushållet gick väl eller illa. Han tänkte så mycket på 
Gertrud, att han rakt inte kom ihåg, att hustrun fanns till. Hon var som 
annat värdelöst lösöre, som hade följt med gården. Hon fick sköta sig bäst 
hon kunde, han ville inte göra sig några bekymmer för hennes skull.



Men det var allt också en särskild sak, som gjorde, att Ingmar inte satte 
något värde på hustrun. Han hyste missaktning för henne, därför att hon 
hade velat ta honom, som tyckte om en annan. "Det måtte vara något fel på 
henne", tänkte han, "eftersom hennes far på det där sättet rentav hade 
måst köpa henne en man."



Om Ingmar någonsin lade märke till hustrun, så var det för att göra 
jämförelser med henne, som han hade mistat. Han kunde nog se, att hustrun 
också såg bra ut, men inte var hon så fager som den han hade förlorat. 
Inte gick hon så lätt, och inte kunde hon röra händerna så där vackert, 
och inte hade hon så mycket fint och lustigt att tala om. Hon gick tyst 
och tålmodig och skötte sitt arbete, det var vad hon dugde till.



Man får väl ändå göra Ingmar den rättvisan att erkänna, att han inte kunde 
tala med hustrun om det, som han oftast hade i 
tankarna. Inte kunde han anförtro henne, att han jämt gick och tänkte på 
den allra käraste, som hade dragit bort till det främmande landet. Det 
kunde han ju rakt inte. Och inte heller tyckte han, att han kunde tala med 
henne om att han jämt gick och väntade på det Guds straff, som skulle 
komma över honom, därför att han hade brutit sitt ord, och att han var 
rädd för att tänka på sin far i himmelen och inbillade sig, att alla 
människor klandrade honom. Det visades honom visserligen stor aktning av 
dem han talade med, men han var så svårmodig, att han misstänkte, att alla 
gjorde narr av honom, så snart han vände ryggen till, och sade, att han 
inte var värd det namnet han bar, och allt möjligt i den vägen.



Här ska nu talas om hur det tillgick, då Ingmar första gången lade märke 
till att han hade en hustru.



Det hände sig så, att när Ingmar och Barbro hade varit gifta ett par 
månader, blevo de bjudna på bröllop till släktingar, som bodde i hennes 
socken. Det var en lång väg att fara, och de måste stanna en timme på en 
gästgivargård för att låta hästen beta. Det var dåligt väder, och hustrun 
gick upp i övervåningen och satte sig på ett av gästrummen, medan hon 
väntade. Ingmar vattnade hästen och gav honom havre, sedan kom han in i 
rummet, där hustrun hade slagit sig ner. Han sade ingenting till henne, 
satt bara och tänkte på hur svårt det var, att han skulle ut bland 
människor, och undrade om de där borta i bröllopsgården skulle låta honom 
märka vad de tänkte om honom. Medan han satt så där och pinade sig, kom 
den tanken över honom, att allt det här egentligen var hustruns skull. "Om 
hon inte hade önskat att gifta sig med mig", tänkte han, "så vore jag ännu 
en tadelfri man. Jag hade inte blivit utsatt för någon frestelse, och jag 
behövde inte vara rädd för att se hederligt folk i ansiktet."



Aldrig förr hade det fallit Ingmar in, att han kunde komma att hata 
hustrun, men just i den stunden tyckte han, att han gjorde det. Emellertid 
fick han snart annat att tänka pa. Några karlar hade kommit in i en sal, 
som lag utanför gästrummet. De hade väl sett Ingmar och hans hustru, när 
de kommo körande, och nu började de tala om dem. Och det var sådana 
väggar i den där gården, att de, som sutto innanför, kunde höra varje ord.



-Jag undrar hur de två kan ha det, sade en av karlarna.



-Aldrig trodde jag, att Barbro Svensdotter skulle bli gift, inföll en 
annan.



-Jag minns hur kär hon var i Stig Börjesson, som var sommardräng på 
Bergersgården för en tre fyra år sedan.



När hustrun hörde, att karlarna talade om henne, sade hon hastigt:



-Jag undrar om det inte är tid på att resa nu.



Men Ingmar tyckte, att det var förargligt, att de främmande skulle få 
veta, att han och hon hade suttit innanför och lyssnat. Han ville hellre 
sitta kvar, tills de voro gångna.



Men nu bar det sig så, att de där ute fortforo att tala om Barbro.



-Den där Stig Börjesson var en fattig stackare, och Berger Sven Persson 
körde bort honom från gården, så snart han märkte, att dottern höll av 
honom, sade en, som tycktes vara väl bekant med historien. Men då blev 
Barbro sa sjuk av sorg, att gubben fick lov att ge med sig och fara till 
prästen med Stig och ta ut lysning. Det besynnerliga med den här saken var 
dock, att när det hade lyst första gången, kom Stig på andra tankar och 
sa, att han ingen lust hade att gifta sig. Nu var det Sven Persson, som 
för dotterns skull måste tigga och be, att inte Stig skulle svika henne. 
Men Stig hade inget förbarmande. Han sa, att han kände sådant hat till 
Barbro, att han inte mer ville se henne för sina ögon. Han spred ut, att 
han aldrig hade tyckt om Barbro, utan att det var hon, som hade sprungit 
efter honom.



Då karlarna fortsatte att tala på detta sätt, blev Ingmar mycket skamsen, 
han tordes inte se på hustrun. Men på samma gång tyckte han, att sedan de 
hade hört allt detta, kunde de rakt inte gå igenom det andra rummet.



-Det var nog illa gjort av Stig, sade en annan av dem där ute, men han 
har också fått ångra sig.



-Han har så, sade en, som inte hade talat förut. Han gick och gifte 
sig med den första, som ville ta honom. Det var visst bara för att visa 
Barbro, att hon inte kunde få honom. Han fick en dålig hustru, det blev 
bara fattigdom och elände av, och nu har han börjat supa. Han skulle sitta 
på fattighuset med de sina, om inte Barbro hjälpte honom. Det lär vara 
hon, som håller både honom och hustrun med föda och kläder.



Sedan de hade sagt detta, talade de inte vidare om Barbro, och en liten 
stund efteråt voro de gångna. Ingmar gick då och spände för, och när 
hustrun kom ner på gårdsplanen för att stiga i kärran, tog han och lyfte 
henne upp i åkdonet. Hon trodde, att det bara var, för att hon inte skulle 
smutsa ner klänningen på hjulet, men egentligen var det så, att Ingmar på 
något sätt ville visa, att han tyckte, att det var synd om henne. Han 
brydde sig inte så mycket om henne, att han kunde bli ledsen över det han 
hade hört, han tyckte bara, att det var synd om henne. Och när han körde 
vägen framåt, vände han ibland på huvudet och såg på henne. Jaså, hon var 
av ett sa kärleksfullt sinnelag, att hon kunde bistå och hjälpa den, som 
hade övergivit henne. Och besynnerligt var det, att hon där inte hade 
blivit mindre sviken, hon, än Gertrud.



När de hade kört ett stycke, märkte Ingmar, att hustrun satt och grät.



-Inte ska du gråta för detta, sade han då, det är väl inte så 
märkvärdigt, att du tycker om någon, du som jag. Sedan satt han och 
förargade sig över att han inte hade kunnat säga henne ett vänligt ord.



Efter detta skulle man väl ha kunnat tro, att Ingmar ibland gick och 
undrade om hustrun alltjämt höll av den där Stig. Men något sådant kom 
inte för hans tankar, han frågade inte nog mycket efter henne för att söka 
utgrunda vem hon tyckte om eller inte tyckte om. Han gick i sina egna 
sorgsna funderingar och glömde återigen nästan bort, att hon fanns till. 
Inte heller var han förvånad över att hon alltid var sa stilla och lugn 
och aldrig blev häftig mot honom, fastän han aldrig var, som han skulle 
vara mot henne.

Det där lugnet, som hon ständigt visade, gjorde till sist att Ingmar 
trodde, att hon inte en gång visste vad han gick och bar på. Men så hände 
det en gång på hösten, när de hade varit gifta ungefär ett halvt år, att 
det blev en kulen och ruskig kväll. Ingmar hade varit ute alltsedan 
mörkningen och kom sent hem. I storstugan, där folket lag, var det 
nermörkt, men i lillkammarn brann en stor brasa i spisen. Hustrun var uppe 
och hade satt fram mat, som var något bättre än den vanliga. När Ingmar 
kom in, sade hon till honom:



-Du ska lägga av dig rocken, den är alldeles våt.



Hon drog den av honom och höll upp den framför brasan.



-Herregud, så våt den är! sade hon. Jag vet inte hur jag ska kunna få den 
torr till i morgon.



-Jag kan just undra var du har varit i sådant väder? sade hon om en 
stund.



Det var första gången hon frågade honom om något sådant. Han teg och 
undrade vart hon ville komma.



-Folk påstår, att du var kväll ror ner till skolhuset och sätter dig på 
en sten vid älvkanten och inte rör dig ur fläck på flera timmar.



-Man får låta folk prata, sade Ingmar och såg lika lugn ut som förut, men 
han blev dock förargad över att han hade blivit utspanad.



-Ja, men sådant kan inte vara roligt för en hustru att höra.



-A, svarade Ingmar, den, som har köpt sig en man, kan inte vänta bättre.



Hustrun stod och försökte vända en rockärm. Den var hårt stoppad och styv, 
så att hon hade stor möda med den. Ingmar tittade upp för att se hur hon 
skulle uppta det han hade sagt. Han märkte, att hon stod med ett småleende 
på läpparna. När hon äntligen hade fatt bukt på ärmen, sade hon:



-A, jag var väl inte så angelägen om att bli gift, jag heller. Det var 
far, som styrde om alltsammans.



Ingmar såg än en gång på hustrun, och när han nu mötte hennes blick, 
tänkte han: "Hon ser allt ut, som skulle hon veta vad hon vill."



-Jag tror inte, att du hör till dem, som det är lätt att tvinga, sade 
han.



-A nej, sade hustrun, men far är inte så god att tas med. Den räven han 
inte kan jaga opp med hund, den fångar han i en fälla.



Ingmar svarade inte. Han hade redan börjat tänka på sitt och hörde knappt 
vad hon sade. Men hustrun tyckte väl, att när hon hade sagt så mycket, var 
det bäst att fortsätta.



-Nu ska jag säga dig något, sade hon, far har alltid varit så kär i 
Ingmarsgården, där han har levat i barndomen. Han skröt alltid med den och 
med Ingmarssönerna. Jag har inte hört så mycket talas om något annat 
ställe i världen, och jag tror, att jag vet mer om alla, som har levat 
här, än vad du gör.



När hustrur hade hunnit så långt i sin berättelse, reste sig Ingmar från 
bordet, där han hade suttit och ätit, och gick och tog plats på spishällen 
med ryggen åt elden, sa att han kunde se hennes ansikte.



-Så gick det med mig, som du vet, sade hustrun.



-Det behöver du inte röra vid, sade Ingmar hastigt. Han skämdes, när han 
tänkte på hur han hade låtit henne sitta och plågas på gästgivargården.



-Men du måste veta, att efter det Stig hade övergivit mig, fick far en 
sådan ångest för att ingen skulle vilja ha mig, att han bjöd ut mig till 
höger och vänster. Det blev jag snart led at. Inte var jag väl sa dålig 
ända, att han skulle behöva tigga folk om att gifta sig med mig.



När hon sade detta, såg Ingmar, att hon rätade upp sig en smula. Hon 
kastade ner rocken på en stol och sag honom fast in i ögonen.



-Jag visste inte hur jag skulle få slut på det, fortfor hon, men sa en 
dag hittade jag på att säga till far: "Jag gifter mig inte, om jag inte 
får Ingmar Ingmarsson på Ingmarsgården." När jag sa detta, visste jag 
likaväl som någon annan, att Tims Halvor ägde Ingmarsgården och att 
du skulle gifta dig med skolmästarns Gertrud. Jag tog just till 
något, som var alldeles omöjligt, för att jag skulle få vara i fred. Far 
blev också alldeles förskräckt till en början. "Da blir du aldrig gift", 
sa han. -"Ja, då får jag vara nöjd med det", sa jag. Men jag sag, att far 
ändå tyckte om tanken.- "Har jag ditt ord på det då?" sa han om en 
stund.-"Ja, det har ni, far", sa jag. Du förstår väl, att jag inte en 
minut trodde, att han skulle kunna ställa om något sådant. Det såg lika 
omöjligt ut som att gifta bort mig med kungen.



Efter detta hade jag i alla fall ro ett par år för alla giftermålsförslag, 
och jag var nöjd, bara jag fick vara i fred. Jag hade det så bra jag kunde 
begära, jag skötte fars stora hushåll och fick styra och ställa som jag 
ville, så länge som han var änkling. Men så nu i maj kom far hem sent en 
kväll och sände genast efter mig. "Nu kan du få Ingmar Ingmars son på 
Ingmarsgården", sa han. Far hade da inte talat ett ord om saken på två år. 
"Nu väntar jag, att du står fast vid ditt ord", sa han till mig. "Jag har 
köpt gården för fyrtitusen kronor." -"Men Ingmar har ju redan en fästmö", 
sa jag.-"Han bryr sig väl inte mycket om henne, eftersom han nu friar 
till dig."



När Ingmar hörde Barbro berätta detta, blev han bitter i sitt sinne. "Vad 
detta är besynnerligt!" tänkte han. "Det här later ju alldeles som en lek. 
Tänk, att jag har mast avstå från Gertrud, bara därför att Barbro en gång 
hade skämtat om mig med sin far!"



-Jag visste alls inte vad jag skulle göra, fortfor hustrun, jag blev ju 
rörd också över att far hade gett ut så mycket pengar för min skull, jag 
tyckte jag inte genast kunde säga nej. Och inte visste jag heller hur du 
hade det ställt för dig, om den där gården kanske var dig kärare än allt 
annat. Och far svor på att om jag inte gav med mig, så skulle han sälja 
gården till sågverksbolaget. Just vid den tiden hade jag det inte sa bra 
hemma heller. Far hade gift sig för tredje gången, och jag tyckte inte om 
att gå under styvmor, där jag själv hade varit ensam rådande. Och eftersom 
jag inte genast hade klart för mig om jag skulle säga ja eller 
nej, så blev allt, som far ville. Jag tog det 
inte allvarligt nog, jag, ser du.



-Nej, sade Ingmar, jag ser ju, att det var en lek för dig hela tiden.



-Jag förstod inte vad jag hade gjort, förrän jag fick veta, att Gertrud 
hade smugit sig bort från föräldrarna och farit till Jerusalem. Men 
alltsedan dess har jag ingen ro haft. Inte var jag den, som ville göra 
någon så olycklig.



-Nu ser jag ju också hur du pinas, fortfor Barbro, och jag tänker jämt på 
att alltsammans är mitt fel.



-A nej, sade Ingmar, jag bär bara min egen skuld, jag har det inte sämre, 
än jag har förtjänat.



-Jag vet inte hur jag ska kunna stå ut med den tanken, att jag har vållat 
sådant elände, sade hustrun. Var kväll sitter jag och väntar, att du ska 
bli borta. Han kommer nog att stanna där nere vid älven, tänker jag. Och 
så tycker jag, att jag hör folk ute på gården, jag inbillar mig, att de 
kommer bärande med dig. Och så tänker jag på hur jag ska få det efteråt. 
Om jag någonsin i livet ska kunna glömma, att jag har vållat din död!



Alltmedan hon talade och gav luft åt det, som bekymrade henne, satt Ingmar 
med besynnerliga tankar. Nu vilte hon också bli tröstad och hulpen, tänkte 
han. Han tyckte, att det bara var besvärligt, att hon var orolig för 
honom. Han var mera nöjd, när hon höll sig lugn, så att han inte behövde 
tänka på att hon fanns till. "Inte kan jag börja att bära hennes bekymmer 
också", tänkte han.



Men han förstod, att något maste han säga henne.



-Var inte orolig för mig, du! sade han. Jag ska inte lägga någon ny 
missgärning till det, som jag redan har förbrutit. Och bara för de ordens 
skull fick hon liksom ett skimmer över hela ansiktet.



Så likgiltig än Ingmar var för hustrun, stannade han i alla fall hemma ett 
par kvällar, efter det att hon hade sagt honom hur orolig hon var. Hustrun 
låtsade inte om, att hon förstod, att han satt hemma för hennes skull, 
utan var lugn och tyst som vanligt. Men Barbro hade varit mycket god mot 
alla de gamla, som funnos på Ingmarsgården. De voro mycket förtjusta 
i henne. Då nu Ingmar stannade hemma och satt vid brasan i storstugan med 
de andra, sutto Gammel Lisa och Korp Bengt och småmyste hela tiden. Det 
blev ett ivrigt pratande och berättande hela kvällen, och Ingmar tyckte, 
att tiden gick fortare, än han hade väntat.



I två kvällar lyckades det för Ingmar att hålla sig hemma, men tredje 
kvällen var det söndag, och då föll det hustrun in att ta fram sin gitarr 
och börja sjunga for att fördriva tiden. Det gick bra en stund, men så kom 
hon in på en visa, som Gertrud hade hållit mycket av att tralla på. Då 
kunde inte Ingmar härda ut hemma längre, utan satte på sig mossan och gick 
sin väg.



När han kom ut, var det mörkt som i ett berg, och det föll ett fint, kallt 
regn, men detta var just sådant väder han tyckte om. Han rodde ner till 
skolhuset, satte sig på en sten vid älvkanten och tänkte på Gertrud och på 
den tiden, da han inte hade brutit sina löften, utan var en hederlig och 
rättskaffens man. Han vände inte om hemåt, förrän klockan var över elva. 
Då satt hustrun nere vid älvbrädden och väntade på honom.



Det tyckte inte Ingmar om. Han sade ingenting till hustrun, förrän de voro 
inkomna i lillkammarn.



-Du får allt låta mig komma och gå som jag vill, sade han då, och hon 
kunde nog höra på tonen, att han var missnöjd. Hon svarade ingenting, hon 
bara skyndade sig att repa eld på en sticka och tända ljus. Mannen såg då, 
att hon var alldeles våt, kläderna sutto som smetade utefter kroppen. Hon 
gick efter mat åt honom, gjorde upp eld i spisen och bäddade åt dem, och 
alltjämt släpade och rasslade de våta kläderna omkring henne. Men det var 
inte att se på henne. att hon var ond eller ledsen. "Jag undrar om hon är 
så from, att ingenting kan reta henne", tänkte Ingmar.



Han vände sig tvärt mot henne och frågade:



-Om jag hade gjort detsamma mot dig som mot Gertrud, skulle du då förlåta 
mig?



Hon såg fast på honom ett ögonblick.



-Nej, sade hon endast, och i detsamma blixtrade det till i hennes ögon.

Han blev sittande tyst. "Varför skulle hon inte förlåta mig, då hon 
förlät den där Stig?" tänkte han. "Men hon menar väl, att jag gjorde 
värre, jag, som svek Gertrud för vinnings skull."



Ett par dagar efteråt hade Ingmar förlorat en mejsel. Han gick och sökte 
den överallt och kom på så sätt att gå in i kammaren innanför brygghuset. 
Där lag Gammal Lisa sjuk, och Barbro satt bredvid sängen och läste högt ur 
bibeln. Det var en orimligt stor bibel med mässingsbeslag och tjocka 
skinnpärmar. Ingmar blev stående och betraktade den. "Den är kanske från 
Barbros hem", tänkte han och gick sin väg. Men nästa ögonblick vände han 
tillbaka, tog bibeln ur hustruns hand och slog upp första sidan. Han såg 
nu, att det verkligen var en av de gamla biblarna, som alltid hade funnits 
på gården och som Karin hade låtit sälja på auktionen.



-Var har den här kommit från? sporde han.



Hustrun satt tyst, men Gammal Lisa svarade:



-Har Barbro inte talat om för dig, att hon har köpt igen bibeln?



-Nej, har Barbro köpt igen den! sade Ingmar.



-Hon har gjort mer än så, sade gumman ivrigt, du skulle allt en gång gå 
och titta i skåpet i storstugan.



Ingmar gick raskt ut ur brygghuset och in i storstugan. När han öppnade 
skåpet där, såg han två av de gamla bägarna stå på hyllan. Han tog fram 
dem, vände dem upp och ner för att se på märkena i botten och fann, att de 
voro de rätta. Barbro kom in, medan han stod där. Hon såg förlägen ut.



-Jag hade litet pengar på en sparbanksbok, sade hon med lag röst.



Ingmar var så glad, som han inte hade varit på länge. Han gick fram och 
tog henne i hand.



-Det här ska du ha riktigt tack för, sade han. Strax därpå rätade han upp 
sig och gick ut. Det kändes så för honom, som skulle det vara orätt, om 
han var vänlig mot hustrun. Det var han då skyldig Gertrud, att han inte 
visade denna, som hade kommit på hennes plats, någon kärlek eller 
välvilja.

Det kunde vara en vecka efter detta. Ingmar kom ut ur ladan och gick 
fram mot boningshuset. På samma gång öppnade en främmande karl grinden och 
vandrade in på gården. Då de två möttes, hälsade den främmande och frågade 
om Barbro Svensdotter var hemma.



-Jag är en gammal bekant till henne, sade han.



Det besynnerliga var nu, att Ingmar genast tyckte sig veta vem den 
främmande var.



-Då är du väl Stig Börjesson, sade han.



-Jag trodde inte, att någon här kände mig, sade karlen, jag ska genast gå 
min väg, jag har bara ett par ord att säga till Barbro. Men tala nu inte 
om för Ingmar Ingmarsson, att jag har varit här! Han skulle kanske inte 
tycka om, att jag kommer hit.



-Å, jag tänker Ingmar skulle bli glad att få se dig, sade denne, han har 
nog undrat hur en sådan usling kunde se ut. Han hade blivit alldeles 
rasande över att den där eländiga karlen alltjämt gick omkring och sökte 
inbilla folk, att Barbro Svensdotter tyckte om honom.



-Jag vet inte, att någon har kallat mig usling förr, sade nu Stig.



-Ja, har ingen gjort det förr, så gör jag det nu, sade Ingmar, och med 
detsamma lyfte han handen och gav honom en örfil.



Karlen for tillbaka, han blev likblek och stygg av ondska.



-Låt vara! sade han. Du vet inte vad du gör. Jag ville bara låna pengar 
av Barbro, jag har inget annat ärende till henne.



Ingmar var nu en smula skamsen över sin häftighet. Han kunde inte förstå 
varför han hade farit fram på det sättet. Men inte ville han visa ånger 
inför den där stackarn, utan han sade i vred ton:



-Inte ska du tro, att jag är rädd för att Barbro tycker om dig. Men jag 
tycker, att du har förtjänat en örfil, därför att du svek henne.



Stig Börjesson kom nu ända fram till honom.



-Jag ska säga dig något, jag, därför att du slog mig, sade han, och 
rösten kom vass och väsande ur strupen på honom. Jag tänker, att 
det, som du far höra, ska göra mer ont i dig, än om jag kunde piska dig. 
Du är visst mycket kär i den här Barbro, därför ska jag tala om för dig, 
att hon är en av dem, som härstammar från hästbytarn på Sorgbacken.



Han stod och väntade på vad min Ingmar skulle göra, men denne såg bara en 
smula förvånad ut.



-Vad är det du menar? sade han.



-Jasa, vet du inte det, svarade Stig, alltjämt lika rasande, då ska jag 
tala om det för dig.



Jo, det var en gång en karl, som var begiven på hästbyte. Han reste 
beständigt från marknad till marknad för att byta hästar och for mycket 
illa med djuren. Han hade också en mängd skälmstycken för sig med dem. Än 
målade han vita bläsar i pannan på hästar, som folk visste hade koller, 
för att de inte skulle bli igenkända, och ibland gav han gamla, utslitna 
krakar sådant att äta, som gjorde, att de såg feta och glänsande ut just 
så lång tid, som behövdes för att byta bort dem. Allra värst for han fram 
med sina hästar, när han skulle provköra dem. Det kom då en riktig 
galenskap över honom, och han slog och piskade så, att djuren blev som 
flådda över ryggen och röda köttet lyste fram efter vart rapp.



En gång hade den där karlen legat vid en marknad en hel dag utan att kunna 
göra några byten. Det kom sig dels därav, att folk hade blivit så ofta 
lurade av honom, att de var rädda för att ha något med honom att skaffa, 
och dels var hästen, som han ämnade byta bort den dagen, så gammal och 
usel, att ingen ville ha den. Han drev den fattiga kraken i vildaste 
galopp fram och tillbaka genom folkhopen och piskade honom, så att blod 
dröp ner på skacklorna, men ju mer han visade den, desto skyggare blev 
folket för att göra handel med honom.



När det led mot kvällen, kunde han nog förstå, att han inte skulle få göra 
några affärer den dagen. Innan han for hem, ville han ändå göra ett sista 
försök och körde sin häst med sådan hisklig fart över marknadsfältet, att 
människorna trodde, att den skulle störta. Mittunder värsta farten 
fick han ögonen på en karl, som körde en vacker, svart unghäst och åkte 
lika fort som han själv, utan att det tycktes vålla hästen den minsta 
ansträngning.



Inte förr hade hästbytarn stannat och stigit ur kärran, förrän han, som 
körde den goda hästen, kom fram till honom. Han var liten och spenslig, 
med smalt ansikte och spetsigt skägg under hakan. Han var alldeles 
svartklädd, och hästbytarn kunde inte varken av tyget eller tillskärningen 
gissa sig till från vilken socken han var kommen.



Hästbytarn märkte snart, att den där bonden var bra enfaldig. Han 
berättade, att han hade en brun häst hemma och att han ville byta bort den 
här svarta för att få två av samma färg. "Den hästen, som du körde med, 
skulle passa bra i färg", sa han, "jag skulle vilja ha den, om den eljest 
duger något till. Men du får vara hygglig och inte lura på mig en dålig 
häst, för det är ingenting i världen, som jag så litet förstår mig på som 
hästhandel."



Det slutade så, förstås, att hästbytarn lämnade honom sin krake och tog 
den goda unghästen i stället. Aldrig i hela sitt liv hade han lagt selen 
på ett så välskapat djur. "Ingen dag har börjat så illa för mig och slutat 
så väl", sa han, när han satte sig i kärran för att köra hem.



Det var ingen lång väg från marknadsplatsen till hemmet. Han kom fram, 
medan det ännu var skymning. När han körde in genom grinden, såg han, att 
en mängd av hans gamla vänner, hästbytare från flera socknar, stod utanför 
stugan och väntade på honom. De var i mycket gott humör, och när han kom 
körande, började de skrika och ropa hurra och skrattade på samma gång 
alldeles ohejdat.



"Vad är det ni har så roligt åt, karlar?" frågade hästbytarn och drog in 
tömmarna.



"Jo", sa de, "vi har väntat på dig här för att se om det skulle gå för den 
där karln att lura på dig sitt blinda föl. Vi mötte honom, när han kom 
körande opp till marknaden, och då slog han vad med oss om att han skulle 
lura dig."



Hästbytarn hoppade ur kärran, ställde sig framför hästen och gav den ett 
förfärligt slag med piskskaftet rätt mellan 
ögonen. Djuret gjorde inte en rörelse för att 
undvika slaget Karlarna hade rätt. Det var alldeles blint.



Då blev hästbytarn så ond och förtvivlad, att han alldeles tappade sitt 
förstånd. Medan kamraterna fortfor att håna ocl skratta ut honom, spände 
han hästen från kärran, fattade därpå tömmarna och körde den oppför en 
tvärbrant kulle som låg bakom stugan. Han smackade och smällde, och häster 
gick raskt framåt, men när de kom på höjden, stannade den och ville inte 
gå vidare. Där oppe var en skärning i kullen och under den fanns en 
ofantligt djup och vid grop, där hela trakten hade hämtat grus under 
mångfaldiga år. Häster måtte ha känt, att marken var undergrävd. Den ville 
inte gå framåt. Karlen bara slog och drev på, hästen blev alltmer rädd, den 
reste sig på bakbenen, men framåt ville den inte. Äntligen, när den inte 
visste sig annan råd, tog den ett lång språng, som om den trodde, att 
detta bara var ett dike åt springa över, och hoppades komma till den andra 
sidan Men det fanns ingen andra sida att uppnå, och när den ingel fotfäste 
fick, skrek den högt och förskräckligt, och nästa sekund låg den med 
bruten nacke på botten av gropen Hästbytarn inte så mycket som såg efter 
den, han gick till baka till sina vänner. "Jaså, ni har slutat opp med att 
skratta nu", sa han. "Far nu er väg och tala om för honom som ni slog vad 
med, hur det gick med hans föl!"



Men se, historien är inte slut med detta, fortfor Stig, utan nu ska du 
lägga märke till vad som sedan hände. Jo, den där karlens hustru fick en 
son någon tid därefter, och har var en sådan där veling, som inte har 
något förstånd, och därtill var han blind. Och det var inte nog med det, 
utan alla de söner, som hustrun sedan födde, var blinda och idioter Men 
döttrarna var vackra och kloka och blev väl gifta.



Ingmar hade stått kvar hela tiden och lyssnat som för häxad. Nu gjorde han 
en rörelse som för att slita sig lös men när Stig fortsatte, blev han 
alltjämt stående.



-Men därmed var det inte nog, vidtog Stig än en gång utan när de gifta 
döttrarna fick barn, var alla deras söner blinda och idioter, men deras 
döttrar var vackra och väl skapade och hade ett utmärkt förstånd.

Och så har det varit intill denna dag, fortfor Stig, att alla, som 
har gift sig med döttrar ur den släkten, har fått idioter till söner. Och 
därför har folk kallat det där torpet Sorgbacken, och något annat namn lär 
det aldrig få.



Ingmar hade så småningom påmint sig, att han som barn hade hört den där 
historien om släkten från Sorgbacken, men det hade bara berättats som en 
saga, aldrig hade han trott, att det fanns någon sanning i detta. Han 
började skratta åt Stig.



-Du tror visst inte på den här historien, du, sade nu Stig och kom ändå 
närmare inpå Ingmar. Men jag ska säga dig, att Sven Perssons andra hustru 
var av det folkslaget. Alla av Sorgbackssläkten har flyttat bort till en 
annan trakt, så att här har man glömt bort hurudana de är, men min mor 
hade reda på dem. Hon teg med vad hon visste och sa till ingen vem Sven 
Persson hade haft till hustru, förrän det blev fråga om att jag skulle 
gifta mig med hennes dotter. Och när jag fick veta det, kunde jag inte ta 
henne, men jag teg med det som en ärlig karl, du. Om jag hade varit en 
usling, hade jag nog talat om det. Och jag har burit all smälek, som jag 
har fått lida för den här saken, med tystnad, du, ända tills du slog mig. 
Och Sven Persson själv har visst aldrig vetat om vem han hade råkat ut 
för. Hans hustru dog, sedan hon hade fött honom den här enda dottern. Och 
döttrarna av Sorgbacksfolket, de är fina och rara, du, det är bara 
pojkarna deras, som blir blinda idioter. Och nu kan du ligga, du, som du 
själv har bäddat åt dig. Du kan allt tro, att jag har skrattat åt dig, när 
jag tänkte på att du svek din käresta, och när jag tänkte på den Ingmar 
Ingmarsson, som ska styra gården efter dig. Och många lyckliga dagar 
tänker jag att du får med din hustru efter detta.



Men medan Stig stod tätt intill Ingmar och väste fram allt detta, hade 
denne kommit att se upp mot boningshuset. Och då sag han fliken av en 
kjortel sticka fram bakom ingångsdörren. Han kunde förstå, att Barbro hade 
gått ut i förstugan, när hon såg, att han och Stig möttes på gården, och 
där stod hon nu och hörde alltsammans. Då först blev Ingmar ängslig, 
och den tanken for igenom honom: "Det var en olycka, att Barbro fick höra 
detta. Kan det vara möjligt, att det, som jag länge har fruktat för, nu 
har skett? Kan det vara ca, att detta är Guds straff, som jag har väntat 
på?"



På samma gång hände det, att Ingmar nu för första gången riktigt kände, 
att han verkligen hade en hustru och att det tillkom honom att ta vård om 
henne. Därför tvang han sig till att skratta än en gång och låtsade vara 
alldeles obekymrad.



-Det var bra, att du talade om detta, så att jag slapp att gå och bära 
agg till dig.



-Jaså, sade Stig, tar du det på det sättet?



-Ja, du tänker väl inte, att jag ska vara lika dum som du och gå och 
förspilla min lycka för gammalt skrocks och vidskepelses skull.



-Ja, då ska jag inte säga mer för den här gången, sade Stig. Jag far väl 
se om du är lika säker på dig om ett ar.



-Du kan väl komma in och tala med Barbro, sade Ingmar, när han såg, att 
den andre lagade sig till att gå.



-A nej, det får vara, sade nu Stig.



När han var gången, gick Ingmar genast in i stugan för att tala med 
hustrun. Hon stod där inne och väntade honom, och innan han hade hunnit 
yttra ett ord, sade hon alldeles lugnt:



-Ingmar, inte ska vi väl tro på sådana barnsagor. Inte har jag något att 
göra med sådant, som skedde för mer än hundra år sedan, om det någonsin 
har skett.



-Har du hört det då? sade Ingmar. Han ville inte låtsa om, att han hade 
sett henne stå och lyssna.



-Jag har hört den gamla historien, jag som andra, men aldrig förrän i dag 
har jag vetat, att den hade något med mig att göra.



-Det var synd, att du skulle höra det, sade mannen, men det gör 
ingenting, bara du inte tror på det.



Hustrun log.



-Inte känner jag med mig någon förbannelse, sade hon.



Ingmar tänkte, att han sällan hade sett någon ha ett bättre utseende.

-Nog tror jag, att man kan säga om dig, att du är sund till kropp 
och själ, sade han.



Fram på våren var det, som hustrun fick barn. Hon hade hållit sig tapper 
hela tiden och aldrig visat någon oro. Ingmar trodde mangen gång, att hon 
alldeles hade glömt det där, som Stig hade berättat. Vad honom själv 
angick, så tordes han efter det där samtalet inte gå upp i sin sorg såsom 
förut. Han tänkte alltid på att han måste visa sig sådan, att hustrun 
förstod, att han inte trodde på förbannelsen, som skulle följa med henne. 
Han försökte sätta på sig ett förnöjt ansikte hemma och inte gå och se ut, 
som om han väntade på Guds straff. Han började lägga sig vinn om sin 
egendom, och han visade sig hjälpsam mot folk, som hans far hade gjort. 
"Det går inte an för mig att bara gå och se olycklig ut hädanefter", 
tänkte mannen. "Då inbillar sig Barbro, att jag tror på den där 
förbannelsen och går och sörjer över den."



Hustrun var otroligt glad åt barnet. Det var en pojke. Han var välskapad 
och vacker, hade hög, bred panna och stora, klara ögon. Hon kallade gång 
på gång in Ingmar, för att han skulle se på gossen.



-Nog är han riktig, du, inte är det något fel på honom? sade hustrun.



Ingmar stod där helt förlägen, han höll händerna på ryggen och tordes inte 
röra vid barnet.



-Nog är han riktig alltid, upprepade han.



-Nu ska du få se, att han ser, sade hustrun. Hon tände ett ljus och förde 
det fram och åter förbi barnets ögon.



-Ser du, att han tittar efter ljuset? sade hon.



-Ja, sade Ingmar och var övertygad, att hustrun såg, att barnet rörde 
ögonen, fast han inte kunde märka det.



Det var några dar senare. Barbro var uppe, och hennes far och styvmor hade 
kommit för att se på barnet. Styvmodern tog upp gossen ur vaggan och 
liksom vägde honom på armarna.



-Det var ett stort barn, sade hon och såg belåten ut.



Men strax därefter började hon betrakta barnets huvud.



-Har inte det här barnet för stort huvud? sade hon.



-Barn har stora huvuden i vår släkt, sade Ingmar.

-Är ditt barn friskt? frågade styvmodern om en stund och lade ner 
det i vaggan.



-Ja, sade Barbro, det växer för var dag.



-Jag undrar om du kan vara säker på att det ser, sade styvmodern om en 
stund, det vänder alltid ut vitögat.



Hustrun började bli skälvande där hon satt. Läpparna darrade.



-Om ni vill pröva med ett ljus, sade Ingmar, ska ni se, att det har god 
syn.



Hustrun tände ivrigt upp ett ljus och höll det framför barnets ögon.



-Visst ser det, sade hon och försökte låta hoppfull och glad.



Barnet låg stilla i vaggan och vände ut vitögat.



-Se, hur det vänder ögonen efter ljuset! sade hustrun.



Ingen av de andra sade något.



-Ser ni inte, att det rör ögonen? sade hon till styvmodern.



Denna svarade inte ett ord.



-Han är sömnig nu, sade Barbro. Ögonen går igen på honom.



-Vad ska han heta? frågade styvmodern om en stund.



-Vi brukar kalla äldsta pojken för Ingmar här i huset, sade husbonden.



Hustrun föll in:



-Jag hade tänkt be dig, att han skulle få heta Sven efter min far.



Nu blev det ohyggligt tyst en stund. Ingmar märkte, att hustrun gav noga 
akt på honom, fastän hon låtsade, som om hon såg ner mot golvet.



-Nej, sade han, nog är din far, Sven Persson, en duktig karl, men den 
äldsta får allt lov att heta Ingmar.



Men en natt, då barnet var åtta dar gammalt, fick det några häftiga 
krampanfall, och fram emot morgonen dog det. På detta sätt blevo 
föräldrarna aldrig riktigt säkra på hur det var med barnet. De försökte 
nog att tro, att det hade varit ett friskt och riktigt barn, men alldeles 
vissa på detta voro de heller inte.

Alltsedan samtalet med Stig hade Ingmar jämt varit god mot Barbro, 
och ibland hade han visat sig mot henne, såsom det brukas bland nygift 
folk. Han trodde alltjämt, att all hans kärlek tillhörde Gertrud, och han 
sade till sig själv: "Inte tycker jag om Barbro, men jag måste vara god 
mot henne, som har ett så tungt öde att bära pa. Hon får lov att känna, 
att hon inte står ensam i världen, utan har en man, som vill ta vård om 
henne."



Barbro grät inte mycket över barnet, sedan det var dött. Hon tycktes 
snarast vara nöjd, att det var borta. När ett par veckor hade gått, kom 
hon till lugn. Ingen kunde se på henne om hon gick och kände sig olycklig 
eller om hon nu igen hade slagit ifrån sig de svåra tankarna.



Fram på sommaren for Barbro upp till fäboden, och Ingmar gick ensam hemma.



Men nu kom det något besynnerligt över honom. När han kom in i stugan, 
gick han liksom och såg efter Barbro. Ibland, då han stod vid arbetet, 
lyfte han huvudet och lyssnade om han inte skulle höra hennes röst. Han 
tyckte, att all trevnad var borta från gården. Det var rakt inte samma 
ställe.



På lördagskvällen gick han upp i skogen till Barbro. Hon satt på 
stenhällen utanför fäboden. Hon höll händerna vilande i knäet, och fastän 
hon såg Ingmar komma, gick hon inte emot honom. Så satte han sig bredvid 
henne.



-Ser du, det har kommit över mig något så besynnerligt, sade han.



-Jaså, sade hon utan att fråga något vidare.



-Det är så, att jag har börjat tycka om dig.



Hon såg på honom, och han märkte, att hon var så trött, att hon knappt 
kunde orka med att lyfta ögonen.



-Det är allt för sent nu, sade hon.



Han blev alldeles förskräckt, när han sag hurudan hon var.



-Det är inte bra för dig att gå ensam här i skogen, sade han.



-Jo, jag har det gott här, jag ville stanna här hela livet.



Ingmar sökte tala om för henne, att han nu höll henne kär, att han inte 
hade en tanke för någon utom henne. Han hade 
inte vetat om hur det stod till med honom, förrän hon hade farit hemifrån. 
Barbro svarade bara fåordigt.



-Det där skulle du ha sagt mig förra hösten, sade hon.



-Tyckte du om mig förra hösten? frågade Ingmar.



-Då bad jag Gud var kväll, ått du skulle komma att tycka om mig, sade 
Barbro. Jag hade låtit dig trampa mig under fötterna, om du bara hade sagt 
mig ett vänligt ord.



-Jag bar mig inte så åt emot dig, att du hade något skäl att tycka om 
mig, sade Ingmar undrande.



-Det var liksom bestämt på förhand, sade Barbro. Jag hade hört far tala 
så mycket om Ingmarsgården och Ingmarssönerna, att jag var alldeles 
uttröttad och var ivrig att finna fel på allt både hos gården och dig, men 
så fort jag hade satt fötterna innanför dörrarna på det gamla stället, sa 
tyckte jag, att jag var som hemma och att det var där, som jag alltid hade 
längtat att få vara.



-Jag undrar hur det kunde komma sig, sade Ingmar.



-Jag tänker, att det kom ifrån far. När jag hade bott i Ingmarsgården en 
vecka och fått se hur det levdes där, sa förstod jag, att allt det bästa 
hos far, det hade han därifrån, och alla de gammaldags bruk och skick, som 
vi hade hemma, dem hade han fått lära sig där. Jag tror, att far i hela 
sitt liv har strävat att bli som en Ingmarsson, och mig har han 
uppfostrat, för att jag skulle bli som en av Ingmarsdöttrarna.



-Ja, det var ju Sven Persson själv, som uppfostrade dig, sade Ingmar.



-Det var så. Mor dog, när jag var liten tös.



-Du ser väl själv, att det är omöjligt annat, än att jag skulle tycka om 
dig, sade Ingmar.



Barbro såg prövande på honom.



-I höstas tyckte jag, att det där andra bara hade varit en stor 
förblindelse, sade hon. Jag förstod inte, att jag hade kunnat bli kär i 
någon, som inte var som du. Och jag tänkte, att kanske du skulle ha sett, 
att det var något, som band mig till dig och ditt på ett särskilt sätt, om 
inte Gertrud hade statt emellan oss.



Ingmar satt tyst för att få tid på sig att tänka, men om en liten stund 
såg han upp och smålog.

-Du har nog trott, att jag var bättre, än jag är.



-Hur så då?



-Jo, du trodde väl, att jag var en sådan präktig karl, att jag aldrig 
kunde byta om sinnelag. Jag har också tyckt själv, att det var ömkligt, 
att jag inte kunde halla fast vid Gertrud, men så kom det för mig, att det 
kunde inte vara något ont i att jag tyckte om min egen hustru. Det är ju 
ändå med dig, som jag ska leva, och inte med den andra.



-Ja, det är ju sant, det är ju sant, sade Barbro, men ändå är det, som 
vore det inte rätt.



-Gertrud har skrivit till mig och bett mig, att jag inte ska tänka på 
henne, sade Ingmar. Hon är lyckligare nu, än hon någonsin hade kunnat bli, 
om vi hade gift oss med varandra. Halvor och Karin skriver också, att 
Gertrud är den, som är mest nöjd av dem alla.



-Nej, kära då, tror du, att det kan vara sant? utropade Barbro, och med 
detsamma lyfte hon upp huvudet, som om en tyngd hade fallit av henne.



-Det var ju inte att begära, att Gertrud skulle gå och sörja över mig 
hela livet igenom, sade Ingmar.



-Om jag bara vore säker om att Gertrud vore lycklig, då skulle jag också 
våga bli det, sade Barbro, och med detsamma flög ett skimmer av glädje 
över hennes ansikte.



När Ingmar kom ner till bygden igen, låg det brev från Jerusalem och 
väntade honom. Det var inte så fullt av glädje och lycka, som alla brev 
från de bortfarna hade varit förut under vintern och våren. Han fick nu på 
en gång veta, att Halvor och Gunhild voro döda och att Gertrud hade börjat 
att visa sig besynnerlig. Det var Hök Gabriel Mattsson, som skrev, och han 
lovade Ingmar, att han skulle vaka över Gertrud så gott han kunde, men det 
märktes nog, att han fruktade, att hon skulle bli sinnesförvirrad.



-Nej, det finns ingen lycka för mig, sade Ingmar, när han hade läst 
brevet. Jag har inte gjort nog bot än, jag. Det är inte att tro, att Vår 
Herre ska bli nöjd, förrän jag har fått ställa till rätta allt det, som 
jag har bragt i olag.



En dag i augusti kom Ingmar åter upp till fäboden.

-Vi har fått en stor sorg, sade han, då han råkade Barbro.



-Vad är det? sade hon.



-Det är din far, som är död.



-Ja, det var stora nyheter för dig och mig, sade hon.



Barbro satte sig ner på en sten vid vägkanten och bjöd Ingmar sätta sig 
bredvid henne.



-Nu är vi fria att göra som vi vill, sade hon, och nu ska vi skiljas.



Han ville avbryta henne, men hon lät honom inte komma till ordet.



-Så länge som far levde, var det omöjligt, men nu maste vi genast söka 
skilsmässa. Det förstår du väl.



-Nej, sade Ingmar. Ingenting av den sorten förstår jag.



-Du såg väl vad det var för ett barn, som jag födde dig.



-Det var ett vackert barn, sade han.



-Det var blint, och det skulle ha blivit en fåne, sade hon.



-Det gör detsamma hurudant det var. Jag vill ha dig i alla fall.



Hon knäppte händerna, och Ingmar såg, att hon rörde lapparna.



-Tackar du Gud för detta? sade han.



-Hela sommaren har jag bett Gud om befrielse, sade hon.



-Herregud, ska jag nu förlora min lycka för en sådan där gammal sagas 
skull! sade han.



-Det var inte någon saga, sade Barbro, barnet var blint.



-Det vet ingen, sade han. Om det hade fått leva, skulle du ha fått se, 
att det hade sin riktiga syn.



-Men mitt nästa barn bleve en idiot i alla fall, sade hon, för nu tror 
jag på det.



Ingmar fortfor att strida med henne.



-Det är inte bara för barnets skull jag vill skiljas, sade hon.



Han frågade om det var något annat i vägen.



-Jag vill, att du ska fara till Jerusalem och föra hem Gertrud.

-Aldrig gör jag något sådant, sade han.



-Du ska göra det för min skull, sade hon, så att jag får igen min 
sinnesfrid.



Han höll emot och sade, att hon begärde något alldeles orimligt av honom.



-Du ska ändå göra det, därför att det är rätt. Det ser du väl, att om vi 
fortsätter att leva här som man och hustru, ska Gud aldrig höra opp att 
straffa oss.



Hon visste från första stund, att hon skulle få honom att ge vika, därför 
att han hade ett dåligt samvete.



-Du ska vara glad, att du nu får göra allt det gott igen, som du ställde 
galet förra året, sade hon. Eljest skulle det ha grämt dig hela ditt liv. 
Och så till sist, då han fortfor att säga emot: Du ska inte vara orolig 
för gården, du ska få köpa den av mig, när du kommer igen. Men medan du är 
borta i Jerusalem, ska jag stanna här och sköta den åt dig.



Så drogo de ner till gården för att börja ordna om skilsmässan. Nu hade 
Ingmar en tyngre tid än någonsin. Han såg, att Barbro var glad och lycklig 
åt att bli fri från honom. Hon hade sin bästa glädje åt att tala om hur 
Gertrud och han skulle få det. Framför allt hade hon mycken fägnad av att 
måla ut för sig hur glad Gertrud skulle bli, när han hämtade henne i 
Jerusalem. En gång, då hon hade hållit på länge med detta, tyckte han, att 
det måste vara så, att Barbro inte tyckte om honom, eljest kunde hon väl 
inte ständigt tala om att föra honom samman med Gertrud. Då for han upp 
och slog handen i bordet.



-Jag ska resa, ropade han, men tala nu inte mer om detta !



-Då blir allt bra, sade hon och såg glad ut. Kom bara ihåg, Ingmar, att 
jag aldrig får en lugn stund, förrän du har försonat dig med Gertrud!



Och så gingo de igenom det alltsammans. De blevo varnade av kyrkoherden, 
de blevo varnade av kyrkorådet, och på hösttinget blevo de skilda för ett 
år till säng och säte.



Samma dag, som utslaget föll på tinget, reste Ingmar till Jerusalem.



11 INGMARS BREV.



Dagen efter Ingmars ankomst till Jerusalem satt Karin Ingmarsdotter som 
vanligt ensam på sitt rum. Hela förra kvällen hade hon i glädjen över att 
återse Ingmar stannat i församlingssalen och tagit del i samtalet. Men nu 
hade försteningen åter fallit över henne, hon satt stel och rak i Halvors 
länstol och stirrade rätt framför sig utan att syssla med något arbete.



Så gick dörren upp, och Ingmar kom in. Karin märkte honom inte, förrän han 
stod alldeles bredvid henne. Hon blev förlägen över att brodern hade fått 
se henne sitta alldeles sysslolös, rodnaden steg upp i hennes ansikte, och 
hon grep ivrigt efter en stickstrumpa.



Ingmar tog plats på en stol och satt där tyst utan att se på Karin. Det 
for nu för henne, att de i går kväll endast hade talat med honom om hur de 
själva hade det här ute i Jerusalem, och att ingen hade fått veta något om 
honom, Ingmar, eller varför han hade uppsökt dem. "Det är väl detta han nu 
vill tala om för mig", tänkte Karin.



Ingmar rörde läpparna ett par gånger som för att börja ett samtal, men 
inte ett ljud kom fram. Karin satt under tiden och betraktade honom. "Det 
är rent förfärligt vad han har åldrats", tänkte hon. "Far hade knappast 
djupare rynkor i pannan, han, så gammal han var. Antingen har Ingmar varit 
sjuk, eller också har han måst gå igenom något bra svårt, sedan jag sist 
såg honom."



Karin började undra vad det kunde vara, som hade hänt Ingmar. Hon hade ett 
dunkelt minne av att systrarna en gång hade läst upp något, som rörde 
honom, ur ett brev, men hon hade varit så nergrävd i sin sorg, att allt, 
som hade skett i yttervärlden, hade gått henne förbi som något, varmed hon 
inte hade att skaffa.

Karin sökte nu på sitt försiktiga vis förmä Ingmar att tala om hur 
han hade haft det och varför han hade rest till Jerusalem.



-Det var bra, att du kommer in till mig, så att jag kan få litet reda på 
hur det står till i hemtrakten, sade hon.



-Ja, svarade Ingmar, jag tänker, att det kan vara en hel mängd saker, som 
du vill veta besked om.



-Det har alltid varit så med folket där hemma, sade Karin och talade 
langsamt, likt en, som försöker att sätta sig in i en sak, som har varit 
länge borta ur tankarna att de har velat ha någon att rätta sig efter. An 
var det far, och än var det Halvor, och en lång tid var det skolmästarn. 
Jag undrar vem det kan vara nuförtiden?



Karin hade inte väl ställt denna fråga på Ingmar, förrän han fällde ner 
ögonlocken och blev sittande tyst utan att ändra en min.



-Kanske att det är kyrkoherden, som nu har blivit den styrande? gissade 
Karin.



Ingmar satt styv och rak och svarade alltjämt ;ngenting.



-Jag har tänkt för mig själv, att det väl nu är Ljung Björns bror, Per, 
som är den ypperste mannen i hela socken, envisades Karin, men även denna 
gång blev hon utan svar.



-Jag vet ju, började hon på nytt, att det har varit vanligt, att folk 
rättar sig efter husbonden på Ingmars gården, men ingen kan begära, att de 
ska låta styra sig av en, som är så ung som du. Hon höll upp, och Ingmar 
gav nu äntligen ett svar.



-Du vet nog, att jag är för ung för att bli invald i råd eller nämnder.



-Man kan nog styra folk utan att ha så många ämbeten, sade Karin.



-Ja, svarade Ingmar, det kan man.



När Ingmar yttrade detta, genomfors Karin av en glädjekänsla. "Ack, inte 
frågar jag numera efter allt detta!" tänkte hon, men hon kunde i alla fall 
inte låta bli att vara glad åt att ättens gamla makt och anseende hade 
övergått till Ingmar. Hon rätade upp sig och började tala i myndigare ton 
än hittills.

-Jag kunde nog tro, att människor skulle vara 
förståndiga och begripa, att du gjorde rätt, som övertog gården.



Ingmar gav Karin en lång blick. Han förstod vad som låg under hennes ord. 
Hon hade nog fruktat, att han skulle ha blivit utsatt för sockenbornas 
förakt, därför att han hade övergett Gertrud.



-Gud har inte straffat mig på det sättet, sade han.



"Om det inte är detta, så är det något annat svårt, som har övergått 
honom", tänkte Karin. Hon måste sitta tyst och fundera en lång stund. Hon 
levde sig med stort besvär in i de tankar och känslor hon hade haft i det 
gamla landet.



-Jag undrar om det finns någon i socken, som har hållit fast vid vår 
lära? frågade Karin.



-Det är kanske en eller två, fler är det inte.



-Jag tänkte alltid, att ännu några till skulle få ta emot Guds kallelse 
och följa efter oss, sade hon och gav Ingmar en forskande blick.



-Nej, sade Ingmar, ingen mer har blivit kallad, såvitt jag vet.



-I går, när jag fick se dig, tänkte jag, att du hade fått erfara Guds 
nåd, sade Karin.



-Nej, jag har inte kommit hit av den orsaken, jag.



Karin höll inne en stund, innan hon fortfor med sina frågor. Hon började 
nu mera skyggt, liksom rädd för det svar hon kunde få.



-Nu är det väl ingen där hemma, som tänker på oss, som är resta?



På detta svarade Ingmar åter med en viss förlägenhet.



-Det är ju inte så mycken sorg numera, som det var i början.



-Jaså, det var sorg, sade Karin, jag tänkte, att det bara skulle vara en 
lättnad att bli av med oss.



-A jo, nog var det sorg och saknad efter er, svarsde Ingmar ivrigare, det 
drog allt om en lång tid, innan folk, som hade varit era grannar, blev 
vana vid dem, som hade flyttat in i ert ställe. Jag vet, att Börs Berit 
Persdotter, som var grannkvinna till Ljung Björns, gick ut var kväll i 
vintras och smög sig runtom huset, där de hade bott.

Karin kom mycket sävligt fram med nästa fråga.



-Då har nog Börs Berit varit den, som har sörjt mest av alla?



-Å nej, sade Ingmar med kärv röst, det var en annan, som passade på var 
kväll i höstas, då det var mörkt och svart, och rodde neråt älven till 
skolmästarns och satte sig på den där stenen vid älvbrädden, som Gertrud 
förr i världen brukade slå sig ner på, då hon satt och såg på 
solnedgången.



Karin menade nu, att hon visste varför Ingmar hade åldrats, och bytte 
raskt om samtalsämne.



-Är det din hustru, som sköter gården, medan du är borta? frågade hon.



-Ja, svarade Ingmar.



-Hon är en god husmor? fortfor Karin.



-Ja, svarade Ingmar än en gång.



Karin strök med handen neråt förklädet, innan hon sade något mer. Hon 
tyckte sig nu minnas, att systrarna hade berättat, att det inte hade varit 
något gott förhållande mellan Ingmar och hustrun.



-Har ni några barn? frågade hon till sist.



-Nej, sade Ingmar, vi har inget barn.



Karin satt nu rådlös, hon strök och strök med handen neråt förklädet. Det 
bar henne emot att fråga Ingmar rent ut varför han hade kommit. Sådant 
hade aldrig varit sed på Ingmarsgården. Så kom Ingmar själv henne till 
hjälp.



-Barbro och jag ska skiljas, sade han med hård röst.



Karin for upp. På en gång var hon alldeles sådan, som om hon hade suttit 
som husmor på Ingmarsgården. Hon mindes intet annat än sina gamla tycken 
och känslor.



-Gud bevare dig för vad du säger, utbrast hon, aldrig har någon i vår 
släkt låtit skilja sig!



-Det är redan avgjort, sade Ingmar, vi blev skilda för ett år till säng 
och säte på hösttinget. När det året är förbi, ska vi lägga in om riktig 
skilsmässa.



-Vad har du då emot henne? frågade Karin. Du kan aldrig få någon, som är 
mer förmögen och ansedd.



-Inte har jag något emot henne, sade Ingmar undvikande.

-Är det hon, som vill skiljas?



-Ja, sade Ingmar, det är hon, som vill skiljas.



-Om du hade varit sådan mot henne, som du hade bort vara, så hade hon 
inte begärt skilsmässa, sade Karin häftigt.



Karin grep hårt om armstöden på länstolen. Hon var mycket upprörd. Det 
märktes mest därpå, att hon nu började tala om Halvor.



-Det är väl, att far och Halvor är döda, så att de slipper vara med om 
detta, sade hon.



-Ja, det är gott för alla, som är döda, sade Ingmar.



-Och nu är du här för Gertruds skull! utbrast Karin.



Ingmar svarade inte, han endast böjde på huvudet.



-Jag undrar inte på att du skäms, sade systern.



-Jag skämdes mer den dagen, då det var auktion på Ingmarsgården.



-Vad tror du folk ska säga om detta, att du far och friar till en ny, 
innan du har fått riktig skilsmässa från den förra?



-Det var ingen tid att dröja, sade Ingmar saktmodigt, jag fick lov att 
fara hit och ta hand om Gertrud. Det kom brev till oss där hemma om att 
hon höll på att bli tokig.



-Inte behövde du göra dig besvär med detta, sade Karin häftigt, här finns 
nog de, som tar bättre vård om Gertrud, än du kan.



Det blev tyst en stund, så steg Ingmar upp.



-Jag hade väntat mig en annan utgång av det här samtalet, sade han och 
lade nu in så stor värdighet i sättet, att Karin ovillkorligen kände en 
liknande vördnad för honom, som hon hade känt för fadern. Jag har gjort 
stor orätt mot Gertrud och mot Storms, som har varit som far och mor för 
mig. Nu trodde jag, att du skulle vilja hjälpa mig att göra det onda 
ogjort.



-Du vill väl göra ont värre, da du överger din lagvigda hustru, sade 
Karin häftigt. Hon sökte hålla sin vrede vid liv med onda ord. Hon hade 
börjat frukta, att Ingmar skulle förmå henne att se saken på hans sätt.



Ingmar svarade inte på talet om hustrun, han sade endast:

-Jag tänkte, att du skulle tycka om, att jag försökte gå Guds 
vägar.



-Vill du, att jag ska tycka, att du går Guds vägar, när du överger hem 
och hustru för att löpa efter din käresta?



Ingmar gick sakta mot dörren. Han såg trött och plågad



ut, men förrådde ingen häftighet. Han var inte mycket lik en, som drives 
av en stor och obändig kärlek.



-Om nu Halvor levde, vet jag, att han skulle råda dig att fara hem och 
försona dig med din hustru, sade Karin.



-Jag har allt slutat opp att handla efter människors råd, sade Ingmar.



Karin reste sig nu också upp. Hon blev förbittrad på nytt, därför att 
Ingmar antydde, att han handlade efter Guds bud.



-Jag tror inte Gertrud tänker på dig numera på samma sätt som förr, for 
hon ut.



-Jag vet nog, att ingen här i kolonien tänker på giftermal, sade Ingmar, 
men jag ville i alla fall försöka.



-Ja, avbröt Karin, inte behöver du bry dig om vad vi, som hör till 
samfundet, har lovat varandra, men jag tänker, att du fäster mer vikt vid 
om jag säger dig, att det nog är sa, att Gertrud nu har vänt sin håg till 
en annan.



Ingmar stod alldeles nere vid dörren. När han hörde detta, blev han 
stående och famlade framför sig, som om han inte kunde se låset. Han vände 
inte ansiktet mot Karin. Det dröjde inte en sekund, förrän Karin tog sina 
ord tillbaka.



-Gud bevare mig för att säga, att en av oss skulle älska någon med en 
köttslig kärlek, sade hon, men jag tror, att Gertrud nu älskar den 
ringaste av bröderna här i kolonien mer än dig, som står utanför.



Ingmar drog en djup suck. I en fart fick han upp dörren och gick sin väg.



Karin Ingmarsdotter satt en stund i tungt grubbel, så reste hon sig, 
slätade håret, knöt om huvudduken och gick för att tala med mrs Gordon.



Karin sade henne öppet varför Ingmar var kommen. Hon rådde 
föreståndarinnan att inte låta Ingmar stanna kvar i kolonien, om hon inte 
ville mista en av systrarna. Men nu hände det så, att medan Karin talade, 
satt mrs Gordon vid fönstret och såg ner på gården, där Ingmar stod 
och hängde mot en vägg och såg mer hjälplös och tafatt ut än någonsin. Det 
flög liksom ett litet leende över mrs Gordons ansikte.



Hon svarade Karin, att hon ogärna ville driva någon ur kolonien, allra 
minst den, som hade kommit så långt bortifrån och hade så många kära 
släktingar bland kolonisterna. Om nu Gud hade sänt Gertrud en prövning, 
sade hon, så borde de väl vakta sig för att inte låta henne genomgå den.



Karin blev förvånad över svaret. I sin iver gick hon närmare mrs Gordon 
och kom så långt fram, att hon kunde se vem det var, som denna stod och 
log åt. Men Karin å sin sida såg endast hur lik fadern Ingmar hade blivit, 
och så ond hon än var på honom, förargade det henne i alla fall, att inte 
mrs Gordon förstod, att den, som hade det utseendet, var en man framför 
alla andra och hade mera klokhet och duglighet än andra människor.



-Nå ja, sade hon, ni kan likaså gärna låta honom stanna för han ställer i 
alla fall om så, att det går, som han vill.



På kvällen denna dag voro de flesta av kolonisterna samlade i den stora 
salen. De hade det där mycket behagligt och angenämt. Somliga sutto och 
sågo på barnen, som roade sig med att leka, andra samtalade om det, som 
hade hänt dem under dagen, en del flyttade sig undan i en vrå och läste 
högt ur amerikanska tidskrifter. När Ingmar Ingmarsson såg det stora, väl 
upplysta rummet och de många glada och förnöjda människorna, kunde han 
inte låta bli att tänka: "Det är säkert, att dalbönderna är lyckliga här, 
och att de inte längtar hem. De här amerikanarna förstår sig mycket bättre 
på att ställa det trevligt för sig och andra, än vi gör. Jag förstår, att 
det är för det goda hemlivets skull, som kolonisterna kan bära alla sorger 
och försakelser. Det är sant, att de, som förr ägde en hel gård, nu får 
nöja sig med ett rum, men så får de till gengäld mycket mer glädje och 
munterhet än förr. Och så har de fått se och lära en otrolig mängd saker. 
De vuxna vill jag inte tala om, men det förefaller mig rentav, som 
om här inte skulle finnas ett så litet barn, att det inte vet mycket mer 
än jag."



Flera av bönderna kommo fram till Ingmar och frågade honom om han inte 
tyckte, att de hade det bra.



-Jo, sade Ingmar, han kunde inte säga annat.



-Du trodde väl, att vi bodde i jordkulor, sade Ljung Björn.



-Å nej, nog visste jag, att det inte var så illa, svarade Ingmar.



-Vi har hört sägas, att de skulle ha spritt ut sådant där hemma.



Denna kväll blev Ingmar mycket utfrågad om hur det stod till i hemsocknen. 
En efter annan kom fram, satte sig bredvid honom och sporde om sina 
närmaste. Nästan alla frågade efter gamla Eva Gunnarsdotter.



-Hon är kry och rask, sade Ingmar, och aldrig råkar hon en människa, utan 
att hon talar illa om Hellgumianerna.



Ingmar lade märke till att det var två, som hela kvällen undveko att komma 
i hans närhet, och dessa två voro Gabriel och Gertrud. Han undrade mest på 
att Gabriel inte kom och frågade honom efter sin far. Vad Gertrud angick, 
kunde han nog förstå varför hon höll sig undan. Han såg inte heller, att 
de talade med varandra, men han tyckte sig märka, att Gabriel följde 
Gertrud med ögonen, vart hon gick. Ingmar förvånade sig med detsamma över 
hur präktig Gabriel såg ut. Han hade alltid varit en vacker gosse, men nu 
hade han både vuxit och lagt ut, så att han hade blivit en ståtlig karl. 
Dessutom hade det kommit ett liv och en vakenhet över hans anletsdrag, som 
alls inte funnos där förut.



"Om nu Gabriel komme hem, så tror jag, att han skulle bli hållen för en 
mycket förnämligare man än jag", tänkte Ingmar.



Nästan i samma ögonblick, som Ingmar hade kommit på dessa tankar, gick han 
litet hastigt fram till Ljung Björn och frågade om denne kunde skaffa 
honom papper och penna. Björn såg en smula förvånad ut. Ingmar strök sig 
över pannan och sade, att han hade ett angeläget brev att skriva. Han hade 
rent glömt av det förut på dagen, men om han 
kunde få skriva nu på kvällen, skulle han sända av det med första tåget på 
morgonen.



Ljung Björn skaffade honom det han önskade, och för att Ingmar skulle få 
vara i fred, förde han honom ner i snickarverkstaden. Där tände han en 
lampa och satte fram en stol invid hyvelbänken.



-Här kan du sitta och skriva i god ro hela natten, sade han, då han gick.



Så snart Ingmar var ensam, sträckte han ut armarna, som man gör, då man 
erfar en stor längtan, och ett stönande steg upp genom hans strupe.



-Å, jag tror inte, att jag står ut, sade han. Jag står rakt inte ut med 
det, som jag har åtagit mig.



-Inte kan jag tänka på någon annan än henne, som jag har lämnat, varken 
natt eller dag, fortfor han. Och det värsta är, att jag inte tror, att jag 
kan göra Gertrud någon nytta.



Han satt en stund och funderade. Så smålog han litet åt sig själv.



-Det tycks, som om jag borde ha lättare för att göra det, som är rätt, 
jag, än andra, därför att jag är son till Stor Ingmar. Men det är ingen 
hjälp. Jag är en lika stor stackare i alla fall.



Det brevet, som Ingmar nu ämnade skriva, hade han tänkt på varje dag, 
alltsedan han for hemifrån. Under hela resan hade det förefallit Ingmar, 
som om han aldrig hade fått tala ut med hustrun, och att han ändå borde 
försöka att riktigt låta henne veta hur han hade det. Han hade inte så 
lätt för att skriva heller, men han tyckte ändå, att om han skrev, skulle 
han lättare komma över blygheten, som eljest hindrade honom från att orda 
om sig själv.



Ingmar skrev till Barbro och talade om för henne allt det, som hade rört 
sig i hans själ, alltsedan de hade blivit gifta, påminde henne om de 
viktigaste händelserna under deras äktenskap, sade henne vad han hade känt 
vid de olika tillfällena och hur han så småningom hade kommit att tycka om 
henne. Han skrev länge och fyllde väl ett par ark. Alltsammans var inte 
annat än en lång bön till Barbro, att hon skulle avstå från sin 
fordran, att han skulle gifta sig med Gertrud, och låta honom komma 
tillbaka till henne.



Hon borde ju förstå, att det var omöjligt för honom att återgå till det, 
som var dött och borta. Att nu närma sig Gertrud med falsk kärlek, det var 
ju att bedra henne för andra gången.



Då Ingmar skrev ner dessa ord, tänkte han på vad hustrun hade sagt, då hon 
talade vid honom om skilsmässan. "Du ska göra det för min skull, så att 
jag får tillbaka min sinnesfrid."



Han tyckte, att han på nytt satt där i skogsbacken och hörde Barbro tala. 
"Du ska vara glad, att du får göra det gott igen, som du ställde galet." 
Han hörde detta och allt annat, som hon hade sagt.



Hans hjärta svällde av kärlek och stor beundran för henne. "Vad är det, 
som hon begär att jag ska göra, för svårt i jämförelse med den olycka, som 
hon själv bär på?" tänkte han.



Plötsligen syntes det honom, att han minst av allt ville, att det där 
brevet skulle komma under hennes ögon. Å nej då, inte skulle Barbro få 
veta, att han tyckte, att han inte kunde härda ut. Skulle han så där 
ömkligt be henne att få slippa undan bot och straff?



Hon hade inte tvekat, hon, en sekund, sedan hon hade tyckt sig kunna följa 
sin egen vilja. Hon hade måst tvinga honom hela tiden. Och nu skulle hon 
än en gång få höra, att han inte mäktade föra verket igenom!



Ingmar samlade ihop de skrivna sidorna och stoppade dem på sig.



-Det kan visst vara onödigt att skriva färdigt det här brevet, sade han.



Han skruvade ner lampan och gick ut ur snickarverkstaden. Alltjämt såg han 
betryckt och olycklig ut, men fast hesluten var han nu att följa hustruns 
vilja.



Han kom ut och såg tätt bredvid sig en liten bakport, som stod öppen. Det 
var redan strålande morgon. Han ställde sig i porten och sög in den friska 
luften. "Det är visst ingen tid att lägga sig". tänkte han.

Solstrålarna kommo silande och smygande utför kullarna. Dessa blevo 
som överdragna med ett brunrött skimmer, för resten ändrade allt, som han 
kunde se, färg i var minut.



Utför de sluttningar, som lågo nedom Oljoberget, såg Ingmar Gertrud komma 
gående. Solstrålarna följde henne och omsnärjde också henne. Hon gick 
lätt, som vore hon lycklig och glad, och Ingmar tyckte, att det såg ut, 
som om det strålande skenet utginge från henne.



Och bakom Gertrud såg Ingmar en lång karl komma gående. Han följde henne 
på avstånd, stannade ibland och såg åt annat håll, men det var tydligt, 
att han vaktade på Gertrud.



Ingmar kände snart igen vem karlen var, och i samma ögonblick sänkte han 
blickarna mot marken och funderade.



Så tyckte han sig förstå en del, som han hade lagt märke till under 
gårdagen, och en stor glädje steg upp till hans hjärta.



-Nu börjar jag tro, att Gud vill hjälpa mig, sade han.



12 DERVISCHEN.



En afton strax före mörkningen gick Gertrud inne på gatorna i Jerusalem. 
Hon kom då att lägga märke till en hög, smärt man i en fotsid, svart 
klädnad, som vandrade framför henne. Gertrud tyckte, att det var något 
ovanligt med honom, men hon visste inte rätt vari det bestod. Inte låg det 
väl däri, att han bar en grön turban för att utmärka, att han var en 
profetens avkomling, män med likadana huvudbonader kunde man möta på varje 
gata. Då berodde det snarare på att han inte hade håret rakat eller 
uppfästat under turbanen, som andra österlänningar brukade, utan lät det 
hänga ner på skuldrorna i jämna och likstora lockar.



Gertrud gick och följde mannen med blickarna. Hon kunde inte låta bli att 
önska, att han skulle vända sig om, så att hon finge se hans ansikte. Da 
kom en ung karl emot honom. Denne bugade sig djupt, kysste hans hand och 
gick vidare. Den svartklädde stannade för ett ögonblick och såg efter 
mannen, som hade givit honom en så ödmjuk hälsning, och på det sättet fick 
Gertrud sin önskan uppfylld.



Gertrud blev nästan andlös av glad häpnad. Hon blev stående orörlig och 
lade handen över hjärtat.



-Det är ju Kristus! sade hon. Det är ju Jesus Kristus, som jag mötte vid 
skogsbäcken!



Mannen fortsatte genast sin vandring. Gertrud sökte följa honom, men han 
vek nu in på en folkuppfylld gata, och där förlorade hon genast varje spår 
av honom. Då återtog Gertrud vägen hem mot kolonien. Hon gick mycket 
långsamt, gång på gång stannade hon, stödde sig mot en mur och slöt 
ögonen.



-Måtte jag bara kunna behålla det i mitt minne, mumlade hon, måtte jag 
alltid kunna se hans ansikte för mig!



Hon försökte att bränna in i sina ögon vad hon nyss hade sett.

-Han hade litet gråsprängt skägg, upprepade hon för sig själv, det 
var rätt kort och kluvet i två spetsar. Han hade ett långlagt ansikte, 
näsan var lång och pannan var bred, men inte så särdeles hög. Och han var 
alldeles lik Kristus, som jag har sett honom målad, han var alldeles 
sådan, som han kom emot mig på skogsvägen, utom det att han nu var ändå 
skönare och härligare. Det stod ljus ur hans ögon och stor makt, och 
omkring dem var mycket mörker och även många rynkor. Ja, omkring hans 
ögon låg allt församlat, både vishet och kärlek och sorg och medömkan och 
ännu något mer, som om de ögonen ibland skulle ha så stark syn, att de 
kunde se ända bort genom himlarna till Gud och hans änglar.



Under hela hemvägen var Gertrud i den mäktigaste hänförelse. Så uppfylld 
av lycka hade hon inte varit sedan den dagen, då hon mötte Kristus på 
skogsvägen. Hon gick framåt med knäppta händer och upplyfta ögon och såg 
ut, som om hon inte mer vandrade på jorden, utan på skyar och blå luft.



Att möta Kristus här i Jerusalem, det var ännu mer betydelsefullt, än att 
han hade visat sig för henne i den vilda skogsmarken i Dalarne. Där hade 
han glidit förbi henne som en syn, men när han nu uppenbarade sig här, 
betydde det, att han var återkommen för att verka bland människorna.



Ja, det var så stort, delta, att Kristus var kommen, att hon inte på en 
gång kunde tänka igenom allt, vad det betydde, men frid och fröjd och 
salighet, det var det första, som den vissheten medförde.



När Gertrud kom ut ur staden och närmade sig kolonien, mötte hon Ingmar 
Ingmarsson. Han gick alltjämt i de fina svarta kläderna, som passade Sd 
illa till hans valkiga händer och grova drag, och såg tung och håglös ut.



Genast från första ögonblicket, då Gertrud återsåg Ingmar i Jerusalem, 
hade hon förvånat sig över att hon en gång hade varit så fästad vid honom. 
Ävenså hade det förefallit henne besynnerligt, att Ingmar där hemma synts 
henne vara en sådan storkarl. Så fattig han hade varit, hade både hon och 
andra tyckt, att hon aldrig kunde få ett finare gifte.

Men här i Jerusalem såg han bara bortkommen och omöjlig ut. Hon 
kunde inte förstå vad de i hemsocknen hade sett för märkvärdigt hos honom.



Gertrud hade inte heller känt någon ovilja mot Ingmar, och hon skulle 
gärna ha visat sig vänlig mot honom. Men så hade någon sagt henne, att 
Ingmar nu var skild från sin hustru och var kommen till Jerusalem för att 
återvinna henne, Gertrud. Då hade hon blivit förskräckt och tänkt: "Nu 
törs jag inte en gång tala med honom. Jag måste visa honom, att jag inte 
bryr mig om honom. Det går inte an, att jag ett ögonblick låter honom tro, 
att han kan få mig åter. Han har väl kommit hit, därför att han anser sig 
ha gjort mig en så stor orätt, men när han ser, att jag inte mer bryr mig 
om honom, ska han nog snart ta sitt förnuft till fånga och fara hem."



Men nu, då Gertrud mötte Ingmar utanför kolonien, tänkte hon inte på något 
annat, än att hon äntligen hade råkat en människa, som hon kunde anförtro 
sin stora, förunderliga upptäckt. Hon rusade mot honom och utropade:



-Jag har sett Kristus!



Ett så hänfört utrop hade knappast ljudit över de kala markerna och 
kullarna utanför Jerusalem sedan de dagar, då de fromma kvinnorna vände om 
från den övergivna graven och ropade till apostlarna: "Herren är 
uppstånden!"



Ingmar stannade och fällde ner ögonlocken, som han brukade, då han ville 
dölja sina tankar.



-Jaså, sade han till Gertrud, har du sett Kristus?



Gertrud blev otålig, alldeles som i forna dagar, då Ingmar inte hade 
kunnat nog hastigt sätta sig in i hennes drömmar och ideer. Hon önskade, 
att hon i stället hade mött Gabriel, han kunde vida bättre förstå henne. 
Men hon började i alla fall berätta vad hon hade sett.



Ingmar sade inte ett ord, som förrådde, att han inte trodde henne, men i 
alla fall tyckte Gertrud, att när hon skulle berätta historien, smalt den 
ihop till ingenting. Hon hade mött en man på gatan, som var lik Kristus, 
det var alltsammans. Den här saken blev alldeles lik en dröm. Den hade 
tyckts henne så märkvärdig, då hon upplevde 
den, men den blev till intet, då hon försökte att tala om den.



I alla fall såg det ut, som om Ingmar hade blivit glad, därför att hon 
hade tilltalat honom. Han gjorde sig mycken möda med att fråga ut Gertrud 
om tiden och stället, där hon hade mött mannen. Och han tog mycket noga 
reda på hans dräkt och utseende.



Men när de hade kommit inom kolonien, skyndade Gertrud bort från Ingmar. 
Hon kände stor nedslagenhet och en otrolig trötthet. "Jag förstår, att det 
inte är meningen, att jag ska berätta detta för andra människor", tänkte 
hon. "Ack, så lycklig jag var, när jag var ensam om att veta det!"



Hon beslöt att inte vidare tala om det för någon. Hon skulle också be 
Ingmar tiga.



-Det är ju en sanning, det är ju en sanning, upprepade hon för sig själv, 
att jag har mött honom, som jag såg på skogsvägen. Men det är väl för 
mycket begärt, att någon ska tro mig.



Ett par dagar efteråt blev Gertrud mycket förvånad. Ingmar kom fram till 
henne strax efter aftonmåltiden och berättade, att även han hade sett den 
där mannen i de svarta kläderna.



-Alltsedan du har talat om, att han fanns, har jag gått fram och tillbaka 
på den här samma gatan och väntat på honom, sade Ingmar.



-Käre, då trodde du ändå på mig! sade Gertrud och blev glad. All 
trosvissheten lågade på nytt upp inom henne.



-Jag är ju inte en av dem, som har så lätt för att tro, sade Ingmar.



-Har du någonsin sett ett sådant ansikte? frågade Gertrud.



-Nej, svarade Ingmar, aldrig har jag sett ett sådant ansikte.



-Är det inte så, att du ser det för dig, vart du går?



-Jo, det är sant, att det gör jag.



-Tror du inte nu, att han är Kristus?



Ingmar undvek att ge ett svar på detta.



-Det blir hans sak att visa oss vem han är.

-Den som bara kunde få se honom än en gång! sade Gertrud.



Ingmar stod och såg tveksam ut.



-Jag vet nog var han håller till nu i kväll, sade han 
sävligt.



Gertrud blev genast eld och lågor.



-Nej, men vad säger du, vet du var han håller till? Då kan du följa mig 
dit, så att jag får återse honom.



-Men det är svarta natten, sade Ingmar. Det är väl inte rådligt att gå in 
i Jerusalem så här sent.



-Å, inte är det farligt, sade Gertrud, jag har gått till sjuka senare än 
så.



Gertrud hade mycken möda att övertala Ingmar.



-Vill du inte gå med mig, därför att du tror, att jag är tokig? sade hon, 
och hennes ögon blevo mycket dunkla och sågo farliga ut.



-Det var dumt av mig, att jag sa dig, att jag har funnit honom, sade 
Ingmar, men nu tror jag ändå, att jag gör bäst i att gå med dig.



Gertrud blev sa glad, att hon fick tårar i ögonen.



-Men vi får försöka att komma ut från kolonien, utan att man märker oss, 
sade hon. Jag vill inte tala om det för någon här, förrän jag har sett 
honom än en gång.



Hon lyckades finna en lykta, och äntligen kommo de ut på vägen. Storm och 
regn slogo emot dem, men Gertrud frågade inte efter det.



-Är du säker om att jag får se honom igen i denna kväll? sade hon gång på 
gång. Är du verkligen säker om att Jag får se honom.



Gertrud talade oupphörligt. Nu var det, som om ingenting söndrande hade 
funnits mellan henne och Ingmar, hon gav honom hela sitt förtroende som i 
forna dagar. Hon berättade för honom om alla de morgnar hon hade stått på 
Oljoherget och väntat. Hon berättade också hur det hade pinat henne, att 
människor ibland hade kommit dit upp och stått och betraktat henne, då hon 
lag på knä och såg mot himlen.



-Det har inte varit roligt för mig, att alla har sett så besynnerligt på 
mig, alldeles som om jag hade varit vansinnig.

Men jag visste ju så säkert, jag, att Kristus skulle komma. Då kunde 
jag ju inte låta bli att gå dit opp och vänta honom.



Nog skulle jag hellre ha velat, att han hade kommit med stor makt och 
härlighet ur morgonens sky, sade hon, men vad bryr jag mig om detta, 
endast han är kommen! Vad gör det, att han kommer i mörka vinternatten? 
Det blir nog dag och klar morgon, bara han visar sig.



Och tänk, att du, Ingmar, skulle komma hit, just då han börjar träda fram 
och verka! Du är lycklig, du har inte behövt vänta. Du kommer mitt i den 
goda tiden.



Gertrud stannade plötsligt. Hon höll upp lyktan, så att hon skulle få se 
Ingmars ansikte. Han gick och såg tung och dyster ut.



-Du har allt blivit gammal på det här året, Ingmar, sade hon. Jag 
förstår, att du har gått och pinat dig med samvetskval för min skull. Men 
du ska alldeles glömma bort, att du har gjort illa mot mig. Det var Guds 
vilja, att det skulle gå så. Det var Guds stora nåd mot dig och mig. Han 
ville föra oss hit till Palestina just i den rätta, stora tiden.



Far och mor ska också bli nöjda nu, då de kommer att förstå Guds mening, 
fortfor Gertrud. Ja, de har aldrig skrivit något hårt till mig, därför att 
jag rymde, de förstod nog, att jag inte kunde härda ut där hemma, men jag 
vet, att de har varit mycket bittra mot dig. Men nu ska de bli försonade 
med båda barnen, som växte opp i deras stuga. Vet du, jag tror nästan, att 
de har sörjt mer över dig än över mig.



Ingmar vandrade tyst framåt genom ovädret. Han svarade lika litet på detta 
som på allt annat, som Gertrud sade. "Det är nog så, att han inte tror, 
att jag har funnit Kristus", tänkte Gertrud, "men vad gör det, när han 
ändå för mig till honom! Ack, om jag bara har en liten tids tålamod, ska 
jag snart få se alla jordens folk och furstar böja knä inför honom, som är 
frälsaren."



Ingmar förde Gertrud in i den muhammedanska stadsdelen, och de vandrade 
framåt många mörka och slingrande gator. Äntligen stannade han utanför en 
låg port i en hög, fönsterlös mur och sköt upp den. De gingo genom 
en lång gång och kommo in på en upplyst gård.



Några tjänare sysslade i ett hörn, och ett par gamla män sutto uppkrupna 
på en stenbänk vid ena väggen, men ingen fäste någon som helst 
uppmärksamhet vid Ingmar och Gertrud. De satte sig på en annan bänk, och 
Gertrud började se sig omkring. Det var en gård lik många andra, som hon 
hade sett i Jerusalem. Runtom alla fyra sidorna löpte en täckt pelargång, 
och över den öppna platsen i mitten var utspänt ett stort, smutsigt 
skynke, som hängde ner i flikar och trasor.



Hela stället tycktes en gång ha varit rikt och ansenligt, fastän det nu 
var förfallet. Pelarna sågo ut, som om de hade blivit ditförda från en 
kyrka. De hade visst en gång haft vackra utsirningar upptill, men nu voro 
alla dessa sönderbrutna och vanställda. Rappningen på murarna var illa 
åtgången, och ur gluggar och hål framstucko smutsiga trasor. Vid ena 
väggen stodo uppstaplade en mängd gamla lårar och hönsburar.



Gertrud viskade till Ingmar och frågade:



-Är du säker på att det är här, som jag får se honom?



Ingmar nickade jakande. Han pekade på tjugu stycken små mattor av 
lammskinn, som voro utlagda i en krets mittpå gården.



-Där såg jag honom i går med sina lärjungar, sade han.



Gertrud såg en smula missbelåten ut, men snart smålog hon på nytt.



-Tänk, att det alltid ska vara så, sade hon, att man väntar honom i ära 
och härlighet! Men han vill inte veta av något sådant, utan han kommer i 
ringhet och fattigdom. Men du förstår väl, att jag inte är lik judarna, 
som inte ville erkänna honom, därför att han inte visade sig som denna 
världens furste och herre.



Om en stund kommo några män in från gatan. De vandrade långsamt *am till 
mitten av gårdsplanen och satte sig på de små fårskinnen. Alla, som trädde 
in på gården. buro österländska dräkter, men i allt annat voro de mycket 
olika. Somliga voro unga, somliga gamla, några 
kommo i dyrbart pälsverk och siden, andra voro klädda som fattiga 
vattenbärare och lantarbetare. Allteftersom de visade sig, började Gertrud 
att tala om dem och lägga namn på dem.



-Ser du, där är Nikodemus, som kom till Jesus om natten, sade hon om en 
gammal förnäm man, och han med det stora skägget är Petrus, och där borta 
sitter Josef av Arimatia. Nej, aldrig har jag så väl förstått hur det gick 
till, när Jesu lärjungar samlade sig omkring honom! Han där borta, som 
håller ögonen sänkta, är Johannes, och mannen med det röda håret under 
filtmössan är Judas. Men de båda, som sitter uppkrupna på stenbänken och 
bara röker sina vattenpipor och inte tycks fråga efter vad de ska få höra, 
är ett par skriftlärda. De tror inte på honom, de har kommit hit bara av 
nyfikenhet eller för att motsäga honom.



Medan Gertrud ännu talade på detta sätt, hade kretsen blivit fulltalig. 
Strax därpå kom mannen, som hon väntade på, och ställde sig i dess mitt.



Gertrud hade inte märkt varifrån han kom. Hon nästan skrek till, då hon 
plötsligen fick syn på honom.



-Ja, ja, det är han! utropade hon och knäppte händerna.



Hon stirrade en stund på honom, som stod där stilla med ögonen sänkta som 
i bön. Och ju längre hon såg, dess mer stärktes hennes tro.



-Kan du inte se, Ingmar, att han inte är en människa? viskade hon, och 
Ingmar svarade likaledes i en viskning:



-I går, när jag först fick se honom, trodde jag också, att han var mer än 
människa.



-Jag känner salighet bara vid att se honom, sade Gertrud. Jag vet inte 
vad han skulle be mig om, som jag inte ville göra för honom.



-Det är väl det, att vi är vana att tänka oss, att frälsaren såg ut på 
det här sättet, sade Ingmar.



Mannen, som Gertrud trodde vara Kristus, stod nu med hög och befallande 
hållning mitt i kretsen av sina anhängare. Så gjorde han en liten rörelse 
med handen, och med ens började alla de, som sutto på marken omkring 
honom, uppstämma ett högt Allah, Allah. På samma gång började de 
alla röra huvudet, kastade det med en tvär rörelse över åt höger, så 
åt vänster, åt höger, åt vänster. De rörde sig alla i samma takt och 
ropade vid varje vändning: Allah, Allah! Han i mitten stod nästan stilla, 
men utmärkte takten genom en svag böjning med huvudet.



-Vad är detta? sade Gertrud. Vad är detta?



-Du, Gertrud, har varit i Jerusalem längre än jag, sade Ingmar, du vet 
bäst själv vad detta är.



-Jag har hört talas om sådana, som kallas dansande dervischer, sade 
Gertrud, det här är visst deras gudstjänst.



Hon satt tyst och tänkte, så sade hon:



-Detta är bara början, det är kanske bruket här i landet. Det är väl, som 
när vi där hemma börjar gudstjänsten med en psalm. Då detta är över, 
kommer han nog att utlägga sin lära. Ack, vad jag ska bli glad, när jag 
får höra hans röst !



Männen, som sutto mittpå gården, fortforo att framstöta: Allah, Allah! 
allt under det att de kastade huvudet fram och åter. De rörde sig i allt 
hastigare takt, deras pannor började betäckas av svettdroppar, och 
Allah-ropen ljödo som



rosslingar.



De fortsatte oavbrutet under flera minuters tid, ända tills deras ledare 
gjorde en liten rörelse med handen. Då hejdade de sig ögonblickligen.



Gertrud hade suttit med sänkta ögon för att inte behöva se hur de pinade 
sig. Då det blev stilla, såg hon upp och sade till Ingmar:



-Nu börjar han nog tala. Den, som vore så lycklig och kunde förstå hans 
predikan! Men jag ska vara nöjd, om jag endast får höra hans röst.



Det var stilla för ett ögonblick, men snart gjorde ledaren ett tecken, och 
hans anhängare började på nytt ropa: Allah, Allah! Denna gång blevo de 
anvisade att röra hela överkroppen och inte blott huvudet. Snart var allt 
åter i full gång. Mannen med det mäktiga ansiktet och de sköna 
Kristusögonen tänkte inte på något annat än att driva sina anhängare till 
allt häftigare rörelser. Han lät dem fortsätta minut efter minut. De höllo 
ut, liksom genom en övernaturlig kraft, mycket längre, än vad man 
skulle tro mänsklig styrka kunna uthärda. Det var mycket hemskt att se 
alla dessa män, som tycktes döden nära av ansträngning, och att höra de 
stönande ropen, som framstöttes ur deras strupar, där det inte mer fanns 
någon luft.



Det blev uppehåll om en stund, så började de häftiga rörelserna på nytt, 
så blev det åter uppehåll.



-De har nog övat sig länge, de här karlarna, sade Ingmar, innan de har 
vant sig att gå på så här ohejdat.



Gertrud såg upp till Ingmar med ett hjälplöst och litet ängsligt utseende. 
Hennes läppar darrade en smula.



-Tror du inte, att han någon gång slutar med detta? frågade hon. Så 
kastade hon en blick på den mäktiga gestalten, som stod bjudande och 
befallande mitt bland de sina, och hon livades åter av hopp.



-Snart ska nog de sjuka och olyckliga komma hit för att söka honom, sade 
hon innerligt. Jag ska få se, då han botar de spetälskas sår och återger 
de blinda deras syn.



Men dervischen fortsatte, som han hade börjat. Han gjorde ett tecken, att 
alla skulle stiga upp, och nu blev det ännu häftigare rörelser. Alla stodo 
kvar på samma platser, men deras stackars kroppar rörde sig och svängde 
med den slörsta häftighet. Ögonen stirrade glanslösa och blodsprängda, 
flera av männen tycktes omedvetna om var de befunno sig, kropparna rörde 
sig liksom ofrivilligt fram och åter, upp och ner allt hastigare och 
hastigare.



Äntligen, då de hade suttit där i väl ett par timmar, grep Gertrud i sin 
stora ängslan om Ingmars arm.



-Har han då intet annat att lära dem? viskade hon.



Ty hon började nu förstå, att mannen, som hon hade trott vara Kristus, 
inte hade något annat att lära bort än dessa vilda övningar. Han hade 
ingen annan tanke än att hetsa och egga dessa vansinniga. Då någon av dem 
rörde sig ivrigare och mer uthålligt än de andra, flyttade han honom fram 
i kretsen och lät honom stå där bugande och stönande som ett föredöme för 
de övriga. Själv blev han också allt ivrigare. Även hans kropp började 
svänga och vrida sig, som om den inte mäktade hålla sig stilla.

Gertrud satt och kämpade med gråt och förtvivlan. Alla förhoppningar 
och drömmar smulades sönder inom henne.



-Har han inget, inget annat att lära dem? frågade hon än en gång.



Liksom till svar gav dervischen ett tecken till några tjänare. som inte 
hade tagit del i övningarna. Dessa grepo ett par instrument, som hängde på 
en pelare, ett par trummor och tamburiner. På samma gång som musiken ljöd, 
blevo ropen högre och gällare, och människorna vredo sig alltmera 
våldsamt. Flera av dem kastade av sina fezer och turbaner och löste upp 
sitt hår, som var nästan alnslångt. De sågo förfärliga ut, medan de 
svängde sig, så att det långa håret än for fram över deras ansikten, än 
flög bakåt ryggen. Deras ögon blevo allt orörligare, deras ansikten blevo 
som döda människors ansikten, deras rörelser övergingo till 
krampryckningar, och ur munnen trängde vitt skum.



Gertrud reste sig. All glädje och hänförelse hade dött. Den sista 
förhoppningen var död. Det fanns ingenting annat kvar än djup vedervilja. 
Hon gick till utgången utan att ens se bort till honom, som hon nyss hade 
trott vara den utsände frälsaren.



-Det är allt synd om detta landet, sade Ingmar, när de stodo på gatan. 
Tänk sådana lärare, som här fanns förr i världen, och nu går den där 
mannens undervisning bara ut på att få dem att svinga och svänga som 
galna!



Gertrud svarade ingenting, hon gick fort hemåt. När de stodo utanför 
kolonien, höjde hon lyktan.



-Såg du honom på detta sättet i går? frågade hon och såg in i Ingmars 
ansikte med ögon, som voro glödande av vrede.



-Ja, sade Ingmar utan tvekan.



-Gjorde det dig så ont, att jag var lycklig, att du måste visa honom för 
mig? sade Gertrud. Detta ska jag aldrig förlåta dig, tillade hon om en 
stund.



-Det förstår jag nog, sade Ingmar, men man får i alla fall lov att göra 
det, som är rätt.



De smögo in genom bakporten. Gertrud lämnade Ingmar med ett förbittrat 
skratt.

-Du kan sova lugnt nu, du, sade hon. Du har 
gjort det bra. Jag tror inte mer, att den där karlen är Kristus. Jag är 
inte tokig mer, du har gjort det bra.



Ingmar gick tyst fram till trappan, som ledde upp till männens sovrum. 
Gertrud följde efter honom.



-Kom ihåg bara, att jag aldrig förlåter dig detta! upprepade hon.



Därpå gick hon in till sitt, lade sig och grät sig till sömns. Hon vaknade 
tidigt nästa morgon, men blev liggande kvar i bädden. Hon låg och 
förvanade sig. Vad är detta, varför stiger jag inte opp? Hur kommer det 
sig, att jag inte längtar till Oljoberget?



Och hon lade händerna över ögonen och grät på nytt.



-Jag väntar honom inte mer. Jag har inget hopp mer. Det gjorde för ont i 
går, när jag såg, att jag hade bedragit mig. Jag vågar inte vänta honom. 
Jag tror inte, att han kommer.



På kvällen, när kolonisterna som vanligt voro samlade i den stora salen, 
såg Ingmar, att Gertrud satte sig bredvid Gabriel och talade länge och 
ivrigt med honom.



Om en stund reste sig Gabriel och gick fram till Ingmar.



-Gertrud talar om för mig vad du försökte göra för henne förra kvällen, 
sade Gabriel.



-Jaså, sade Ingmar. Han visste inte vart den andre ville komma.



-Du ska inte tro, att jag inte begriper, att du vill frälsa hennes 
förstånd, sade Gabriel.



-Det är väl inte så farligt, sade Ingmar.



Jo, sade Gabriel, den, som har gått och burit på den här bedrövelsen nu i 
snart ett år, han vet, att det är farligt.



Han vände sig för att gå. Då räckte Ingmar plötsligt fram sin hand.



-Vi har alltid varit goda vänner förr i världen, du och jag, sade han.



Gabriel bleknade litet, men han lade sin hand i Ingmars och tryckte den 
stadigt.



13 BLOMMOR FRÅN PALESTINA.



Det är i slutet av februari, vinterregnen ha fallit, våren är kommen. Den 
är dock inte ännu långt framskriden. Fikonträdets knoppar ha inte börjat 
svälla, rankor och blad ha inte trängt fram ur de svartbruna vinstockarna, 
och orangeträdens stora blomklasar ha inte öppnat sig. Men det, som har 
vågat sig fram vid denna tidiga årstid, det är markens små blommor.



Vart man ser, växer det blommor. Stora, blodröda anemoner betäcka alla 
steniga sluttningar. På alla klippavsatser blommar violett cyklamen, över 
alla fält växa låga ängsnejlikor och bellis, varje fuktigt snår är fullt 
av krokus och pulsatilla.



Och liksom man i andra länder insamlar frukter och bär, så går man i 
Palestina ut på blomsterskörd. Från alla kloster, från alla 
missionsanstalter drar man ut för att insamla blommor. Fattiga judiska 
församlingsmedlemmar, resande turister och syriska arbetare mötas nere i 
de vilda klippdalarna med blomkorgar i händerna. Och om kvällarna 
återvända alla dessa skördemän lastade med sippor och pärlhyacinter, med 
violer och tulpaner, med narcisser och orkidéer.



Inne på gårdarna i den heliga stadens mångfaldiga kloster och gästhus stå 
väldiga stenfat, i vilka vårblommorna läggas i vatten, och i celler och 
rum äro flitiga händer i verksamhet med att breda ut blommorna över stora 
pappersark och pressa dem.



Men så snart de små ängsnejlikorna och hyacinterna äro väl tillplattade 
och torkade, bli de hopsatta i små buketter och stora buketter, i fula och 
vackra sammansättningar och uppklistrade på kort eller. i små album med 
pärmar av olivträ, på vilka står inristat: Blommor från Palestina.

Och snart vandra alla dessa blommor från Sion, blommor från Hebron, 
blommor från Oljoberget, blommor från Jeriko ut i världen.



De säljas i butikerna, de sändas bort i brev, de skänkas som minnen, de 
givas i utbyte mot fromma gåvor. Längre än pärlor från Indien och siden 
från Brussa spridas de små ängsblommorna, det fattiga, heliga landets enda 
rikedom.



Det var en vacker vårmorgon. I den Gordonska kolonien rådde stor brådska, 
alla människor gjorde sig i ordning att dra ut och insamla blommor. 
Barnen, som skulle få vara fria från skolan hela dagen, sprungo omkring i 
vild lek och bådo alla att låna dem korgar för blomsterplockningen. 
Kvinnorna hade varit uppe sedan fyra på morgonen för att laga till 
matsäck, de sysslade ännu i köket med plättjärn och syltburkar. Några av 
männen packade ränslarna fulla med smörgåspaket och mjölkbuteljer, med 
kallt kött och bröd. Andra togo i handen flaskor med vatten eller korgar 
med tekoppar och bröd. Äntligen öppnades porten. Barnen stormade först ut, 
så kommo alla de andra i stora och små grupper. Ingen stannade hemma. Det 
stora huset stod snart alldeles öde.



Hök Gabriel Mattsson var mycket lycklig den dagen. Han lagade så, att han 
fick gå bredvid Gertrud, och han hjälpte henne i backarna med allt, vad 
hon hade att bära. Gertrud gick med huvudduken långt framskjuten i pannan, 
så att Gabriel inte såg mer än hakan och den dunvita kinden. Han gick och 
smålog åt sig själv, som kunde vara så nöjd, bara därför att han fick gå 
bredvid Gertrud, fastän han varken såg hennes ansikte eller talade med 
henne.



Gabriel hade känt en bitter oro och ängslan första tiden efter Ingmars 
ankomst till kolonien, därför att han hade fruktat, att Ingmar hade kommit 
dit i avsikt att föra Gertrud med sig till Sverige. Men Gertrud var 
Gabriels förtrogna och vän. Det skulle ha blivit en förfärlig saknad för 
honom att mista henne. Ibland hade han känt ett sådant uppror inom 
sig, att han hade fruktat, att han hade kommit att till henne 
överflytta all den stora kärlek, som han hade hyst för Gunhild. Men nu 
hade Ingmar redan gått i hela tre månader i Jerusalem utan att ha kommit 
Gertrud närmare, och detta gjorde, att Gabriel hade börjat återfå sin 
sinnesfrid. "Det är ingen kärlek, som jag hyser för Gertrud", tänkte han. 
"Det är bara därför, att jag ingen annan har, som jag riktigt kan tala 
med, som jag inte kan fördra, att hon skulle fara härifrån. Bara jag vet, 
att jag får behålla henne, är jag alldeles lugn, och nu, när vi vandrar 
här tillsammans, känner jag för henne endast så som för en kär syster."



Han var lycklig över att det inte hade uppstått någon kärlek mellan 
Gertrud och honom, för Gordonisterna tilläto inte, att de unga i kolonien 
ingingo äktenskap. De ansågo, att man för enighetens skull måste älska 
alla lika mycket. Det gick inte an att binda sig vid någon särskilt. Så 
att det skulle bara ha varit en stor olycka, om han hade fäst sig vid 
Gertrud med verklig kärlek.



Inte heller var Gertrud kär i honom, det var han viss om. Hon hade varit 
dyster och människoskygg, alltsedan hon inte längre väntade frälsarens 
snara ankomst. Hon tålde Gabriel litet bättre än andra, men det var allt. 
Det föreföll inte troligt, att Gertrud åter skulle kunna hysa en jordisk 
kärlek.



Karin Ingmarsdotter och hennes systrar gingo efter Gabriel och Gertrud. De 
stämde upp en morgonpsalm, som de hade sjungit med sin mor hemma på 
Ingmarsgården, när de hade suttit vid spinnrocken i den tidiga 
morgonstunden.



Närmast framför Gabriel vandrade gamle korpral Fält. Han hade alla barnen 
omkring sig, som vanligt var nuförtiden. De klängde sig om hans käpp och 
drogo i hans rockskört. Gabriel kom ihåg honom från fordom, då alla barn 
sprungo långa vägar, bara de sågo honom, och han tänkte för sig själv: 
"Jag har aldrig sett honom se så styv och morsk ut som nu. Han är så stolt 
över att barnen håller sig till honom, att mustascherna reser sig som 
borst, och han har fatt en skarpare krök på näsan än han hade förut."



Mittibland de vandrande såg Gabriel Hellgum, som gick där med sin 
hustru vid ena handen och sin vackra lilla dotter vid den andra. "Det är 
märkvärdigt med Hellgum", tänkte Gabriel, "han har blivit mycket 
tillbakasatt, sedan vi har slutit oss till amerikanarna, och det kan ju 
inte vara annorlunda, när de är så framstående och har så stora gåvor att 
utlägga Guds ord. Jag skulle nog vilja veta vad han tänker om det, att 
inga människor flockar sig omkring honom på en sådan dag som denna. Men 
den, som är glad att få ha honom för sig själv, det är hustrun. Det syns 
på hennes hållning och sätt. Hon har aldrig i sitt liv varit så lycklig."



Alldeles i spetsen av tåget gick den vackra miss Young. Bredvid henne 
vandrade en ung engelsman, som hade slutit sig till kolonien för flera år 
sedan. Gabriel visste liksom alla andra, att den unge mannen älskade miss 
Young, och att han hade gått in i samfundet i hopp att få gifta sig med 
henne. Den unga flickan tyckte säkerligen också om honom, men 
Gordonisterna ville inte jämka på sina stränga lagar för hennes skull, och 
så hade de unga måst leva år efter år i hopplös väntan. Denna dag gingo de 
bredvid varandra, talade endast med varandra och hade inte ögon för någon 
annan. Och där de skyndade fram lätta och smidiga i spetsen av tåget, var 
det, som om de ville hasta bort, lämna hela skaran efter sig och fly ut i 
världen för att en gång få leva sitt eget liv.



Men i slutet av tåget såg Gabriel Ingmar Ingmarsson. Han gick och 
samtalade med Eliahu. Han var mycket tillsammans med denne nu om dagarna, 
och Gabriel visste väl, att Ingmar sökte lära s;g engelska av Eliahu. 
Detta tydde på att Ingmar inte med det första ämnade lämna kolonien, men 
Gabriel var nästan säker om att han inte skulle få Gertrud med sig 
därifrån, om han än stannade året ut.



Till en början gick tåget rätt öster ut upp i en ödslig och vild 
bergstrakt. Där funnos ännu inga blommor, myllan var bortsköljd från de 
branta kullarnas sidor, allt var naket, gulgrått berg.



"Det är dock besynnerligt", tänkte Gabriel. "Jag har aldrig förr sett en 
himmel så blå som den, som reser sig över de här gula kullarna. Och 
dessa bergen är inte fula, fastän de är så kala. När jag ser dem så 
vackert avrundade, tänker jag på de stora kupolerna, varmed man täcker 
kyrkorna och husen här i landet."



När vandringsmännen hade gått vid pass en timme, fingo de syn på den 
första klippdalen, vars botten var översållad med röda anemoner. Det blev 
en brådska och en glädje, alla skyndade sig med skri och skratt utför 
bergssluttningen och började insamla blommorna. Och man plockade sippor 
med stor iver, ända tills man om en stund fann en annan dal, som var 
uppfylld med violer, och så en tredje, där alla möjliga vårblommor växte 
blandade om varandra.



I början plockade svenskarna alldeles för ivrigt, de bara rafsade till sig 
blommorna. Så kommo amerikanarna och visade dem hur de skulle bära sig at. 
De måste välja med omsorg, endast ta sådana blommor, som lämpade sig för 
pressning. Det var ett noggrant arbete.



Gabriel gick bredvid Gertrud och plockade. En gång reste han på sig för 
att räta upp ryggen. Då såg han alldeles i närheten ett par av 
storbönderna, som väl inte på många år hade sett efter en blomma, gå och 
plocka lika ivrigt som någon annan. Gabriel kunde knappast låta bli att 
skratta.



Plötsligen vände sig Gabriel helt mot Certrud och sade till henne:



-Jag går här och tänker på vad Kristus menade, när han sa: "Utan att I 
omvänden eder och bliven såsom barn, kunnen I icke ingå i Guds rike!"



Gertrud lyfte huvudet ooh såg på Gabriel.



-Det är nog ett märkvärdigt ord, svarade hon.



-Ja, sade Gabriel mycket eftertänksamt och långsamt. jag har nog lagt 
märke till att det förhaller sig sa med barn, att de aldrig är sa snälla, 
som när de leker, att de är vuxna. Aldrig är man så bra i fred för dem, 
som när de går och plöjer en åker, som de har stakat ut mittpå landsvägen, 
när de smackar på bruntarna och klatschar med en piska av segelgarn och 
drar fåror i landsvägsgruset med en grankvist. De är bra lustiga att höra 
pa, när de går och undrar om de ska bli färdiga med sådden före sina 
grannar, och när de jämrar sig över att de 
aldrig har råkat på en så hårdplöjd åker.



Gertrud gick med huvudet nedlutat och plockade, hon svarade just 
ingenting. Hon förstod inte vart Gabriel ville komma.



-Jag minns själv hur roligt jag hade, sade Gabriel med samma allvar, när 
jag byggde mig en lagård av träklotsar och satte in grankottar som kor. 
Var morgon och afton var jag mycket noga med att ge korna nyslaget hö, och 
ibland låtsade jag, att det var vår och att jag skulle driva mina kor opp 
till fäboden. Jag tutade i näverlur och kallade på Stjärna och Gullilja, 
så att det hördes över hela gården. Och jag brukade tala med mor om hur 
mycket mina kor mjölkade och hur mycket jag kunde vänta att få för mitt 
smör på mejeriet. Jag var också mycket noga med att sätta spjäll på 
tjuren, och åt alla, som gick förbi, ropade jag, att de skulle ta sig i 
akt, därför att det inte var fritt, att den där tjuren var folkilsken.



Gertrud plockade nu mindre ivrigt. Hon hörde uppmärksamt på Gabriel och 
började undra över att han kunde ha likadana tankar och inbillningar, som 
brukade fylla hennes egen hjärna.



-Men roligast tror jag det var, när vi pojkar lekte, att vi var vuxna 
karlar och satt och höll stämma, fortfor Gabriel. Jag minns, att jag och 
bröderna mina och ett par pojkar till brukade sitta uppkrupna på en 
brädhög, som låg på gården där hemma i flera ar. Ordföranden knackade i 
bräderna med en träslev, och vi satt helt andäktiga runt omkring honom och 
fattade beslut om vilken av oss som skulle få fattigunderstöd och hur högt 
den eller den skulle heskattas. Vi satt med tummarna instuckna i ärmhålen 
på västen och talade med tjock röst, som hade vi haft munnen full av gröt, 
och vi kallade aldrig varandra för annat än nämndeman och klockare och 
kyrkvärd och häradsdomare.



Gabriel höll inne och gned sig i pannan, som om det nu gällde att äntligen 
komma fram till det han ville säga. Gertrud hade alldeles upphört att 
plocka blommor. Hon satt på marken, huvudduken hade hon skjutit tillbaka, 
och nu blickade hon upp till Gabriel, som väntade hon att få höra 
något nytt och märkvärdigt.



-Det kan hända, sade Gabriel, att liksom det är bra för barn att leka, 
att de är vuxna, så kan det också vara bra för stora att ibland förvandla 
sig till barn. När jag ser dessa gamla karlarna, som är vana att så här 
års arbeta ute i vilda skogen och slita med timmerhuggning och vedkörning, 
gå här i sådan barnsyssla som blomplockning, så tänker j ag, att vi är på 
väg att lyda Jesus och omvända oss och bli som barn.



Gabriel såg, att det lyste i Gertruds ögon. Hon förstod nu vad han ville 
säga, och hon blev mycket glad åt tanken.



-Jag menar, att vi har blivit som barn allesammans, sedan vi har kommit 
hit ut, sade hon.



-Ja, sade Gabriel, vi har då åtminstone varit som barn däri, att vi har 
måst ta emot all möjlig uppfostran. Vi har fått lära hur vi ska hålla 
gaffel och sked och att tycka om mat, som vi aldrig förr hade smakat. Och 
det var då bra barnaktigt, att vi i början måste ha ledsagare med oss, när 
vi gick ut, för att vi inte skulle gå vilse, och att vi blev varnade för 
människor, som var farliga, och för platser, som det inte var tillåtet att 
besöka.



-Vi, som kom ifrån Sverige, var som riktiga småbarn, vi fick ju allra 
först lära oss att tala, sade Gertrud. Vi måste fråga efter namn på bord 
och stol, på skåp och säng.



De blev nu båda mycket ivriga och ansträngde sig för att finna 
likhetspunkter. Gabriel var överlycklig över att han hade kunnat hitta på 
något, som intresserade Gertrud sa, att hon lade bort sin vanliga 
håglöshet och talade livligt och glatt som förr i världen.



-Jag har fått lära mig att känna igen markens växter och träd på samma 
sätt, som mor lärde mig det, när jag var liten, sade Gabriel. Jag har fått 
lära att skilja persikor från aprikoser och det knotiga fikonträdet från 
den förvridna oliven. Jag har fått lära att känna igen turken på hans 
korta jacka och beduinen på hans randiga mantel och dervischen på hans 
filtmössa och juden på de små skruvlockarna vid örat.

-Ja, sade Gertrud, det är just, som vi i barndomen lärde oss att 
skilja bönder från Floda och Gagnef på de olika rockarna och hattarna.



-Det mest barnlika är väl, att vi helt och hållet låter de andra ställa 
för oss, sade Gabriel, och att vi inte har några egna pengar, utan måste 
begära var slant av andra. Varenda gång som en frukthandlare bjuder ut åt 
mig en apelsin eller en druvklase, minns jag just hur det kändes i 
barndomen, när jag måste gå förbi karamellstånden på marknaden, därför att 
jag inte hade en enda slant i fickan.



-Jag tror visst, att vi har blivit alldeles omskapade, sade Gertrud. Om 
vi nu komme tillbaka till Sverige, skulle folket där hemma inte känna igen 
oss.



-Vi kan väl inte annat än tycka, att vi är barn igen, när vi går och 
gräver i ett potatisland, som inte är större än ett ladugolv, sade Gabriel 
ivrigt, och när vi sedan plöjer det med en plog, som är gjord av en 
trädgren, och när vi har en sådan där liten åsna till häst, och när vi 
inte har något riktigt arbete att sköta, utan bara ska plocka med litet 
hemsysslor.



-Men det var väl allt så, att Kristus tänkte mest på sinnelaget, när han 
sa de där orden, menade Gertrud.



-Sinnelaget har också blivit förvandlat, inföll Gabriel, det har det 
visserligen. Har du inte märkt, att om vi nu har tunga bekymmer, sa går vi 
inte och bär på dem i dagar och veckor, utan vi låter dem vara glömda om 
ett par timmar ?



Just när Gabriel sade detta, ropade man åt dem, att de skulle komma och 
äta frukost. Gabriel blev helt misslynt, han hade gott kunnat gå där 
bredvid Gertrud och tala med henne hela dagen utan att bli hungrig.



I alla fall kände han den dagen en sådan ro och tillfredsställelse, att 
han tänkte: "Det är säkert, att kolonisterna har rätt. Människorna behöver 
endast leva i frid och enighet, som vi gör, för att vara lyckliga. Jag är 
nu alldeles nöjd med att allt är, som det är. Så mycket jag håller av 
Gertrud, bryr jag mig inte om att föra hem henne som min hustru. Jag 
känner inte mer en sådan pinande kärlekslängtan, som plågar 
människorna ute i världen. Jag är fullt belåten, bara jag får se henne en 
smula var dag och får tjäna och skydda henne.



Han hade velat säga Gertrud, att han kände sig som ett barn även 
härutinnan, men han var för blyg, han kunde inte finna de rätta orden.



Gabriel gick och grubblade på detta under hela hemvägen. Han tyckte, att 
det var nödvändigt att säga Gertrud ett par ord om hur omskapad han var, 
för att hon alltid skulle känna sig trygg i hans sällskap och lita på 
honom som på en bror.



De kommo hem just i solnedgången. Gabriel satte sig ner under en gammal 
sykomor, som stod utanför porten till huset. Han ville stanna ute i det 
fria så länge som möjligt. Då alla andra voro ingångna, kom Gertrud och 
frågade honom om han inte skulle gå in.



-Jag sitter och tänker på detsamma, som vi talade om förut i dag, sade 
Gabriel. Jag tänker på hur det skulle vara, om Kristus komme vandrande här 
på vägen, som han väl säkert har gjort många gånger i levande livet, och 
satte sig ner under det här trädet och sa till mig: "Utan att I omvänden 
eder och bliven såsom barn, kunnen I icke ingå i Guds rike."



Gabriel satt och talade med ett drömmande uttryck i rösten, som om han 
tänkte högt. Gertrud stod stilla och lyssnade. Hon tänkte på hur glada 
folk hade varit åt att höra hans far tala. Och hon förstod, att Gabriel 
hade ärvt hans gåva att tala sådana ord, som inte tycktes ingivna av honom 
själv, utan tillviskades honom ovanifrån.



-Då skulle jag svara honom och säga, fortfor Gabriel: "Herre, vi hjälper 
och bistår varandra utan att begära lön, alldeles som barn brukar, och om 
vi vredgas på varandra, så blir det inte till något hat för livet, utan vi 
är goda vänner igen innan dagens slut. Ser du inte, Herre, att vi är 
alldeles som barn?"



-Vad tror du då att Kristus svarar dig? frågade Gertrud med mild röst.



-Han svarar mig ingenting, sade Gabriel. Han sitter 
där endast helt stilla och säger än en gång: "I 
skolen vara såsom barn, om I viljen ingå i mitt rike." Och jag säger till 
honom ungefär som förut: "Herre, vi älskar alla människor, alldeles som 
barn brukar. Vi gör inte skillnad mellan jude och armenier, mellan beduin 
och turk, mellan vit och svart. Vi älskar lärd och olärd, hög och låg och 
delar vårt gods lika mellan kristna och muhammedaner. Är det då inte så, 
Herre, att vi är såsom barn och kan ingå i ditt rike?"



-Vad svarar då Kristus? frågade Gertrud än en gång.



-Han svarar ingenting, sade Gabriel. Han sitter alltjämt kvar under 
trädet och säger mycket stilla: "Utan att I bliven såsom barn, kunnen I 
icke ingå i mitt rike." Och då förstår jag vad han menar, och jag säger 
till honom: "Herre, också i detta har jag blivit såsom ett barn, att jag 
inte mer känner sådan kärlek som i forna dagar, utan min älskade är mig 
som en lekkamrat och en kär syster, med vilken jag vandrar ut och plockar 
blommor i det gröna. Herre, är j ag da inte - - -"



Gabriel avbröt med ens, för på samma gång, som han uttalade orden, kände 
han, att han ljög. Det var honom, som hade Kristus verkligen stått där 
framför honom och sett in i hans innersta. Och Gabriel tyckte, att Jesus 
måste kunna se hur kärleken reste sig inom honom och slet i honom som ett 
vilddjur, därför att han ville förneka den både inför sig själv och den, 
som han älskade.



Och i häftig rörelse gömde Gabriel ansiktet i händerna. Och han stötte 
fram orden:



-Nej, Herre, jag är inte såsom ett barn, och jag kan inte ingå i ditt 
rike. Kanske att de andra kan det, men jag kan inte släcka elden i min 
själ och livet i mitt hjärta. Ty jag älskar och brinner, såsom intet barn 
kan brinna. Men om det sa är din vilja, Herre, ska denna eld få förtära 
mig till livets slut, utan att jag söker hugnad för min längtan.



Gabriel satt kvar en lång stund och grät, överväldigad av den nya, stora 
kärlek, som hade brutit fram ur sitt gömsle. När han åter såg upp, hade 
Gertrud lämnat honom. Hon hade glidit bort så stilla, att han inte hade 
hört, då hon gick.



14 I ARMODETS DAGAR.



När Ingmar Ingmarsson hade vistats ännu ett par månader i Jerusalem och 
det led mot slutet av april, kom han en dag att bli stående nere vid 
Jaffaporten. Det var ovanligt vackert väder, mycket folk var ute, och 
Ingmar stod och gladde sig åt den brokiga folkströmmen, som drog ut och in 
genom porten.



Men han hade inte stått där länge, förrän han rent glömde bort var han 
befann sig. Hans tankar började syssla med en fråga, som upptog honom alla 
dagar: "Om jag bara kunde första hur jag ska förmå Gertrud att lämna 
kolonien", tänkte han, "men det ser alldeles omöjligt ut."



Ingmar hade fått fullt klart för sig, att han inte kunde låta Gertrud 
stanna i Jerusalem, utan måste föra hem henne, om han någonsin mer skulle 
få frid i sin själ. "Ack, om jag bara hade henne hemma igen i det gamla 
skolhuset!" tänkte han. "Om jag hade henne borta ur det här förfärliga 
landet, där det finns så många grymma människor och så många farliga 
sjukdomar och så många besynnerliga ideer och svärmerier! Att föra hem 
Gertrud till Dalarne, det är verkligen det enda jag nu har att tänka på. 
Jag ska alls inte fästa mig vid om jag tycker om henne eller om hon tycker 
om mig, jag ska bara försöka att föra hem henne till de gamla föräldrarna.



Det ser verkligen inte så bra ut nu i kolonien, som när jag kom", tänkte 
Ingmar. "Det är hårda tider där, jag kunde behöva att föra bort Gertrud 
bara fördenskull. Jag vet inte varför kolonisterna på en gång har blivit 
så fattiga, de tycks vara alldeles utan pengar. Det är ingen av dem, som 
törs skaffa sig en ny rock eller klänning, ingen vågar köpa sig en apelsin 
i ett fruktstånd, och jag tror knappt, att de tycker sig ha råd att äta 
sig mätta vid måltiderna."

På senare tiden hade Ingmar tyckt sig märka, att Gertrud hade börjat 
fatta tycke för Gabriel, och han föreställde sig, att hon kunde komma att 
gifta sig med denne, om de bara väl vore hemma. Ingmar ansåg, att detta 
vore den största lycka han nu kunde hoppas på. "Jag vet nog, att jag 
aldrig kan få tillbaka Barbro", tänkte han, "men jag skulle vara nöjd, om 
jag bara sluppe gifta mig med någon annan, utan finge gå ensam genom 
livet." Men han hade alltid mycket bråttom att skjuta ifrån sig dessa 
tankar. Han bannade sig själv mycket strängt. "Du ska varken tänka hit 
eller dit, och du får inte göra dig några inbillningar, du har ingenting 
annat att göra än att försöka fundera ut hur du ska kunna föra hem 
Gertrud."



Bäst Ingmar stod i dessa tankar, såg han, att en av de Gordonska 
kolonisterna kom ut från det amerikanska konsulatet i sällskap med 
konsuln. Ingmar fann detta besynnerligt. Han var nu så pass inne i allt, 
som rörde kolonien, att han visste, att konsuln beständigt sökte göra den 
all möjlig skada. Det brukade råda stor fiendskap mellan honom och alla, 
som tillhörde kolonien.



Karlen, som hade besökt konsuln, var en ryss vid namn Godokin, som i flera 
år hade bott i Förenta staterna, innan han hade slutit sig till 
Gordonisterna. När de kommo ut på gatan, bjöd konsuln farväl till honom.



-Du vill alltså försöka dig på företaget i morgon? sade konsuln.



-Ja, sade mannen, jag måste se till att få saken klar, medan mrs Gordon 
är borta.



-Du ska vara vid gott mod, sade konsuln. Hur det än gar, ska jag hålla 
dig ryggen fri.



Just i detsamma fick konsuln syn på Ingmar.



-Ar inte det där en av dem? frågade han med sänkt röst.



Godokin såg sig förskräckt om, men blev lugn, när han kände igen Ingmar.



-Jasa, det är den där, som ser ut att gå och sova hela dagen, sade han 
utan att ens bry sig om att tala saktare än förut. Han har inte varit 
länge i kolonien, jag tror inte, att han förstår engelska.

Härvid blev konsuln också lugn, och då han skildes från Godokin, 
sade han:



-Sköt nu din sak väl, sa hoppas jag, att vi äntligen ska bli av med hela 
det där följet.



-Ja, sade Godokin, men han såg nu mer osäker ut. Han stod och såg efter 
konsuln en stund, och da tyckte Ingmar, att han skälvde och var askgrå i 
ansiktet. Äntligen gick han. Ingmar dröjde kvar utan att röra sig. Han 
hade dock blivit mycket orolig över det, som han hade kommit att höra.



-Ja, han har allt rätt i att jag inte förstar engelska så särdeles väl, 
sade Ingmar, men nog begriper jag så mycket, som att han ämnar gå och 
ställa till något spektakel borta i kolonien just nu, medan mrs Gordon är 
rest till Jaffa. Jag undrar just vad han har i sinnet. Konsuln såg så glad 
ut, som om han redan hade bringat hela kolonien på fall.



"Den där karlen har nog ganska länge varit missnöjd med ordningen i 
kolonien", tänkte Ingmar vidare. "Jag har hört, att han var en av de 
ivrigaste, när han kom, men nu på sistone har han visst svalnat. Ja, vem 
kan veta om det inte är någon, som han tycker om och inte kan föra 
därifrån på annat sätt, och så tänker han förstås, att kolonien inte kan 
ha bestånd, sedan fattigdomen har kommit, utan gärna kan bli skingrad ju 
förr ju hellre. Ja, när jag tänker rätt efter, kan jag förstå, att det nog 
är fattigdomen, som har gjort honom så missmodig. Han har allt länge 
smugit omkring och sökt göra de andra missnöjda. En gång hörde jag, att 
han stod och anmärkte på att miss Young var finare klädd än de andra unga 
kvinnorna, och en annan gång påstod han, att det bjöds bättre mat vid det 
bordet, där mrs Gordon själv satt, än vid något av de andra.



Vad ska jag göra?" tänkte Ingmar och tog ett steg ut på gatan. "Han är 
visst farlig, den här karlen. Jag borde nog skynda hem, sa fort jag kan, 
för att tala om vad jag har



Men i nästa ögonblick stod Ingmar åter på sin förra plats bredvid porten. 
"Du, Ingmar, borde väl vara den sista, som talade om något sådant for 
kolonisterna", tänkte han.



"Låt du bara den där karlen hållas, sa får du ett lätt 
arbete. Stod du inte nyss och funderade över 
hur du skulle förmå Gertrud att skilja sig från kolonien ! Nu kommer detta 
att gå alldeles av sig självt. Det var tydligt, att både konsuln och 
Godokin menade, att det snart inte mer skulle finnas några Gordonister i 
Jerusalem.



Om det bara vore så väl, att kolonien upplöstes!" tänkte Ingmar. "Då 
skulle väl Gertrud bli glad att få resa hem till Sverige."



I detsamma Ingmar föll på den tanken, att han snart skulle få resa hem, 
började han känna hur han längtade. "Det ska jag säga, att när jag tänker 
på att jag så här i april med rätta borde plöja min åker, börjar det rycka 
i mina armar, och fingrarna riktigt värker av lust att få knyta sig om en 
töm. Jag kan knappt förstå hur svenskarna här ute har kunnat härda ut så 
länge utan att arbeta i skogen och i jorden. Och nog tror jag, att om en 
sådan karl som Tims Halvor hade haft en mila att vakta eller ett fält att 
plöja, skulle han ha levat än i dag."



Ingmar orkade inte hålla sig stilla för iver och längtan. Han gick ut 
genom porten och framåt vägen, som löper tvärsöver Hinnoms dal. Gång på 
gång och med allt större bestämdhet kom den tanken igen, att om de bara 
vore hemma. skulle Gertrud gifta sig med Gabriel, och han, Ingmar, skulle 
få leva ett ensamt liv. "Kanske att Karin ville komma med hem och bli 
husmor på Ingmarsgården", tänkte han. "Det vore det mest passande, och da 
kunde det bli så, att hennes son finge ärva gården.



Om än Barbro flyttar hem till sin fars socken, så är hon ändå inte så 
långt borta, att jag inte kan få se henne någon gång", fortfor han att 
göra upp planer. "Jag kan resa till hennes kyrka var söndag, om jag vill, 
och ibland kommer vi väl att råkas på ett bröllop eller en begravning. 
Och jag kan nog få sitta bredvid henne på gästabuden och tala med henne. 
Vi är ju inga fiender, fastän vi har måst skiljas."



En gång började Ingmar undra om det var orätt av honom att vara sa glad åt 
att kolonien kanske skulle bli upplöst. Men han försvarade sig mycket 
ivrigt inför sig själv. "Ingen kan gå så här länge bland kolonisterna utan 
att se, att de är utmärkta människor", tänkte han, "men ända kan ju 
ingen önska, att detta ska få fortsätta. Tänk så många av dem, som redan 
är döda, och tänk så många förföljelser de har måst utstå, och tänk på den 
svåra fattigdomen, som nu råder ibland dem! Ja, jag kan inte förstå annat, 
än att framför allt nu, sedan fattigdomen har kommit, måste man önska, att 
kolonien ska bli upplöst så snart som möjligt."



Medan han tänkte så, hade Ingmar fortfarit att gå framåt. Han hade 
överskridit Hinnoms dal och följt vägen uppåt Det onda rådslagets berg. 
Där uppe låg det fullt med nya, palatslika byggnader bredvid de mest 
ålderdomliga ruiner. Ingmar hade gått fram mellan dessa utan att just 
tänka på vart han hade kommit. Än hade han stått stilla, och än hade han 
vandrat, såsom man gör, när man går i starka tankar.



Till sist hade Ingmar blivit stående under ett träd. Han hade dröjt där en 
god stund, innan han hade kommit att betrakta det. Det var rätt högt, och 
det var olikt alla andra träd, såtillvida som det hade grenar endast på 
den ena sidan av stammen. Ingen av grenarna steg mot höjden, utan 
allesammans bildade en tät, tovig massa, som pekade rätt mot öster.



När Ingmar äntligen kände igen trädet, kunde han inte hjälpa, att han 
ryckte till, som om han hade blivit rädd. "Det är ju Judasträdet", tänkte 
han, "det var här, som förrädaren hängde sig. Det var märkvärdigt, att jag 
har kommit att gå åt det här hållet."



Han gick inte vidare, utan blev stående och såg uppåt trädet.



"Nu ville ja,, allt veta om Gud förde mig hit, därför att han tycker, att 
jag är en förrädare mot folket i kolonien."



Återigen stod han tyst en stund.



-Om det kanske är Guds vilja, att den här kolonien ska finnas till och ha 
bestånd? sade han.



Det gick nu trögt och tungt för Ingmar att tänka. Och de tankar, som 
arbetade sig fram, voro bittra och plågsamma.



"Du må försvara dig hur du vill, men det är ända orätt, att du inte varnar 
kolonisterna, när du vet, att det lägges planer emot dem.

Det ser ut, som om du trodde, att Gud inte visste vad han gjorde, 
när han förde ut dina närmaste till det här främmande landet. Men även om 
du inte kan gissa hans avsikt så kan du väl förstå, att han inte menade, 
att allt detta skulle ha bestånd endast under ett par år.



Kanske att Gud såg ner till Jerusalem och till alla de strider, som 
brusade fram över staden, och då tänkte han: 'Se, även här vill jag skapa 
en fristad, där enighet bor och en boning för endräkt och frid vill jag 
upprätta här."'



Ingmar stod alltjämt stilla, han lät tankarna strida.. De stodo mot 
varandra som kämpar och brötos väldeligen.



Det hoppet, som Ingmar hade fattat, att han snart skulle få resa hem, hade 
satt sig hårt fast i honom. Han arbetade länge för att få behålla det. 
Solen sjönk, och mörkret kom hastigt, men Ingmar stod kvar i den svarta 
kvällen och kämpade.



Det blev allt mer och mer klart för honom, att Gud förberedde ett stort 
verk här borta i östern. "Det ska snart komma en dag, då de här länderna 
ska bli fria från sina förtryckare", tänkte Ingmar, och det är, för att 
den dagen ska bli till välsignelse och inte till skada, som Vår Herre har 
samlat hit och sått ut fläckvis över landet sådana, som kan lära och 
uppfostra de andra, då upprättelsen ska börja." Till sist knäppte han sina 
händer och bad till Gud.



-Nu ber jag dig, Gud, att du låter mig följa dina vägar, sade han. Inte 
vill jag stå dig emot, om du behöver folket från min socken här ute.



Knappt var detta sagt, förrän Ingmar kände en besynnerlig frid inom sig. 
Men på samma gång föll all vilja inom honom alldeles bort, och Ingmar 
började handla efter en vilja, som inte var hans egen, utan någon annans. 
Han märkte detta sa tydligt, som om någon hade tagit honom vid handen och 
lett honom. "Det är Gud, som för mig", tänkte han.



Han steg ner ifrån Det onda rådslagets berg, vandrade över Hinnoms dal 
och förbi Jerusalem. Hela tiden var det hans tanke, att han skulle bege 
sig till kolonien och berätta för de styrande där vad han hade upptäckt. 
Men när Ingmar kom till vägskälet, där Jaffavägen började, hörde han 
hästtramp bakom sig. Han vände sig om. Det var en dragoman, som 
flera gånger hade varit i kolonien, som kom farande med två hästar. Han 
red på den ena, och den andra förde han vid tygeln.



-Vart ska du hän? frågade Ingmar och hejdade honom, då han for förbi.



-Jag ska till Jaffa, sade karlen.



-Till Jaffa skulle jag också vilja rida, sade Ingmar hastigt. Det kom 
ögonblickligen för honom, att han borde begagna detta tillfälle att fara 
direkt till mrs Gordon hellre än att först gå tillbaka till kolonien.



Det blev snart överenskommet, att Ingmar skulle få rida ner till Jaffa på 
den lediga hästen. Det var en god häst, och Ingmar lyckönskade sig till 
sitt infall. "De sju milen ner till Jaffa måtte jag väl kunna rida i 
natt", tänkte han. "På detta sättet kan mrs Gordon komma hem i morgon 
efter middag." Men när Ingmar hade ridit en timme, märkte han, att hans 
häst började halta. Han steg av och fann då, att hästen hade tappat en 
sko.



-Hur ska vi göra med detta? sade Ingmar till dragomanen, som red bredvid 
honom.



-Det blir ingen annan råd, sade karlen, än att jag får vända om till 
Jerusalem och få honom skodd.



Där stod nu Ingmar mittpå vägen ensam och visste inte rätt vad han skulle 
ta sig till. Men med ens beslöt han sig för att fortsätta färden ner till 
Jaffa till fots. Han visste inte om detta var det klokaste han kunde göra, 
men den där makten, som var över honom, drev honom framåt. Han hade inte 
ro att vända om.



Ingmar vandrade alltså framåt med stora steg, det sköt god fart, då han 
gick. Om en stund blev han dock orolig. "Jag undrar hur jag ska få reda på 
var mrs Gordon bor i Jaffa. Det var en annan sak, när jag hade dragomanen 
med mig. Nu får iag väl gå ur hus i hus och fråga efter henne." Men oaktat 
han väl förstod det berättigade i denna oro, fortsatte han vandringen.



Det var en god, bred landsväg han gick på. Han skulle inte ha haft svårt 
att gå där, även om natten hade varit mörk. Men vid åttatiden blev 
det klart månsken. Alla de kullar, mellan vilka vägen slingrade fram, 
blevo synliga vitt och brett omkring.



Vägen klättrade upp och ner över dessa kullar. Så snart Ingmar hade 
övervunnit en av dem, stod en ny och väntade honom. Han kände sig stundom 
mycket trött, men den där främmande makten drev honom framåt. Han gav sig 
inte tid att stanna och vila ens en minut.



Ingmar gick på detta sätt framåt timme efter timme. Hur långt han hade 
gått, visste han inte, men alltjämt befann han sig kvar bland kullarna. Så 
snart han nådde krönet av en backe, tänkte han, att han nu borde vara så 
långt kommen, att han kunde se Sarons slätt och havet, som utbredde sig 
där bakom. Men han såg inte annat än räckor av kullar, som radade upp sig 
framför honom.



Ingmar drog upp sin klocka. Månskenet var så starkt, att han med stor 
lätthet kunde urskilja siffror och visare. Det led redan framemot elva.



"Ack, att det är så sent!" tänkte han. "Och jag är ännu kvar oppe bland 
Juda berg!"



En allt starkare ängslan grep honom. Han kunde inte gå, .Itan måste 
springa. Han flämtade, blodet bultade vid hans tinningar, och hjärtat slog 
häftigt.



-Jag förstör mig, på det här sättet kan jag inte stå ut, sade han, men 
han sprang i alla fall.



Han sprang med god fart utför en lång sluttning. Vägen låg slät och jämn i 
manskenet, och han tänkte inte på någon fara. Men i daldjupet kom han med 
ens in i en mörk skugga. Där såg han inte vägen så klart, men sprang 
alltjämt. Så snavade han mot en sten och föll omkull.



Han kom genast upp igen, men kände strax, att han hade stött sitt knä, så 
att han hade svårt för att gå. Han gick och satte sig vid vägkanten. "Det 
går väl snart över", tänkte han, "men nu för det första får jag lov att 
vila en stund."



Han kände det emellertid nästan omöjligt att sitta stilla. Han kunde 
knappt ge sig tid att flämta ut.



-Nog märker jag, att jag inte är i min egen makt, sade han. Det är, 
som om någon skulle släpa och driva mig ner mot Jaffa.



Han steg upp igen. Han kände svåra smärtor i knäet, mell brydde sig inte 
därom, utan vandrade vidare. Om en liten stund nekade benet rentav att 
göra tjänst, och han blev liggande på vägen.



-Nu är det slut med mig, sade han, då han föll, och talade till den där 
makten, som drev honom. Nu må du finna på något för att hjälpa mig.



När Ingmar sade detta, hörde han långt bortifrall dånet av rullande hjul. 
Det närmade sig med otrolig snabbhet. Nästan i samma ögonblick, som han 
hade hört det i avlägset fjärran, var det tätt inpå honom. Han hörde på 
farten, att hästen kom i vilt galopp utför backarna. Över allt annat 
hördes en piska, som oupphörligen klatschade, och de tillrop, varmed 
körsvennen eggade hästen.



Ingmar fick bråttom att resa sig upp från vägen, där han låg, och gå över 
till vägkanten, för att han inte skulle bli överkörd.



Äntligen kom den åkande neråt den långa liden, som Ingmar nyss hade 
sprungit utför. Han kunde gott se den, som kom. Åkdonet var en vanlig 
simpel, grönmålad kärra av den sorten, som brukas i Västerdalarne. "Jaså", 
tänkte Ingmar genast, "det här står visst inte rätt till. Det finns nog 
inga sådana kärror här i Palestina." Kusken tycktes honom än 
besynnerligare. Han var också där hemifrån och sag ut som en riktig 
dalkarl med en liten, svart hatt och rundklippt hår. Till yttermera visso 
hade kan kastat av Sir rocken och satt och körde i en grön klädesväst med 
röda ärmar. Det plagget var från Dalarne, det kunde ingen ta miste på. 
Hästen var ock förunderlig. Det var ett härligt, stort och starkt djur. 
Till färgen var den svart och så blank och välskött, att det sken av den. 
Han, som åkte, satt inte ner, utan stod lutad framöver hästen och 
klatschade med piskan över dess huvud för att driva på den. Men hästen 
tycktes inte känna slagen, inte heller var den ansträngd av den förfärliga 
farten, utan bara jagade framåt, som om det hade varit en lek.

När den åkande kom mittframför Ingmar, höll han 
stilla med ett ryck.



-Du kan få åka med mig, om du vill, sade han.



Så ivrig Ingmar än var att komma fram, hade han dock ingen vidare lust att 
ta emot anbudet. Inte nog med att han förstod, att det var otyg och 
spökeri alltsammans, men den där karlen hade ett otäckt ansikte, fullt av 
ärr, som om han ofta hade varit i slagsmål. Över ena ögat hade han till 
och med ett färskt knivhugg.



-Jag kör nog fortare, än du är van vid, sade karlen, men jag trodde, att 
du hade bråttom.



-Har du en säker häst? sade Ingmar.



-Han är blind, men nog är han säker.



Ingmar började skälva från huvud till fot. Karlen böjde sig över kärran 
och såg honom in i ansiktet.



-Kom du med i all trygghet, sade han, du kan nog förstå vem det är, som 
har skickat mig. När han sade detta, tyckte Ingmar, att han fick allt sitt 
mod tillbaka. Han steg upp i kärran, och med ursinnig fart körde den neråt 
mot Sarons slätt.



Mrs Gordon hade rest till Jaffa för att vårda en av sina goda vänner, som 
hade insjuknat. Denna var hustru till en missionär, som alltid hade varit 
vänligt sinnad mot kolonisterna och hade bringat dem mångfaldig hjälp.



Nu var det den natten, då Ingmar Ingmarsson var på väg ner till Jaffa. Mrs 
Gordon hade suttit uppe och vakat över den sjuka till över midnatt, men då 
hade hon blivit avlöst. När hon kom ut ur sjukrummet, såg hon, att natten 
var ljus och klar med sådant där vackert, silvervitt mansken, som man 
endast får se nere vid havskusten. Hon gick ut på en altan och ställde sig 
att se ut över de stora orangeträdgårdarna, över den gamla staden, som 
tornade upp sig på sin branta klippa, och över det obegränsade, glittrande 
havet.



Mrs Gordon befann sig inte inne i själva Jaffa, utan i den tyska kolonien, 
som ligger på en liten höjd utanför staden.

Alldeles under hennes altan löpte den breda landsvägen, som går rätt 
genom kolonien. Hon kunde i det vita ljuset följs den med ögonen ett långt 
stycke mellan hus och trädgårdar.



Mrs Gordon såg nu, att en man kom gaende framåt vägen mycket sakta och 
tveksamt. Det var en stor karl, och manskenet gjorde honom längre, än han 
verkligen var, sa att hon tyckte, att han såg ut som en riktig jätte. 
Varje gång han gick förbi ett hus, stannade han och betraktade det mycket 
noga. På ett eller annat sätt kom mrs Gordon att tänka på att det var 
något spöklikt och hemskt med mannen, som om han vore en gengångare, som 
gick och sökte efter ett hus, där han skulle tränga sig in och skrämma 
döden på de stackars invånarna.



Äntligen kom karlen fram till huset, där mrs Gordon stod. Detta betraktade 
han längre än något av de andra, han gick runtomkring det, och hon hörde 
hur han knackade på fönsterluckorna och sökte vrida upp dörrlåsen. Mrs 
Gordon lutade sig långt ut över altanen för att se hur det skulle avlöpa, 
och då hon stod så, fick karlen syn på henne.



-Mrs Gordon, sade han med låg och försiktig röst, jag skulle be att få 
säga er ett par ord.



I detsamma böjde han huvudet bakåt för att se upp till henne, och då kände 
hon igen Ingmar Ingmarsson.



-Mrs Gordon, sade Ingmar, jag vill först och främst tala om, att jag på 
eget bevåg har gått hit och sökt opp er, utan att någon av bröderna vet om 
det.



-Står det illa till hemma? frågade mrs Gordon.



-Nej, det står just inte illa till, sade Ingmar, men det vore allt bra, 
om ni reste hem.



-Jag ska komma i morgon, sade mrs Gordon.



Ingmar stod och betänkte sig, så sade han i sin sävligaste ton:



-Det vore nog bäst, om ni reste i natt.



Mrs Gordon blev litet otålig, tänkte på hur besvärligt det var att väcka 
upp hela huset och tyckte förstås, att den där bonden inte var mycket att 
rätta sig efter. "Om jag bara kunde få veta vad som står på", tänkte hon 
och började fråga om någon var sjuk eller om de kanske voro utan 
pengar. I stället för att svara började Ingmar gå bortåt vagen.



-Går ni nu? frågade mrs Gordon.



-Ni har fått bud. Nu kan ni göra som ni själv vill, sade Ingmar utan att 
vända sig om.



Mrs Gordon började förstå, att det var något allvarlig på färde. Hon 
fattade genast sitt beslut.



-Om ni väntar en stund, kan ni få åka med mig, ropade hon efter Ingmar.



-Nej, tack, svarade Ingmar, jag har bättre skjuts själv, än vad ni kan 
bjuda mig.



Mrs Gordon fick utmärkta hästar av sin värd. Hon åkte med flygande fart 
över den jämna Sarons slätt och sedan in bland kullarna upp mot Juda berg.



Just när det började ljusna, kom hon körande uppföl de långa backarna, som 
ligga ovanför det gamla rövarnästet Abu Gosch. Hon var då mycket missnöjd 
därmed, alt hon så lätt hade låtil locka sig att fara hem. Den där bonden, 
som inte kände till koloniens förhållanden, var ju ingenting alt rätla sig 
efter. Gång efter annan tänkte hon på att hon verkligen inte borde 
fortsätta resan, utan vända om till Jaffa.



När hon hade hunnit uppför en lång rad backar och körde ner i en dalsänka, 
såg hon en man sitta vid vägkanten. Han lutade huvudet i handen, det såg 
ut, som om han sov. När vagnen for förbi, sag han emellertid upp, och mrs 
Gordo



kände igen Ingmar Ingmarsson.



"Hur är det möjligt, att han redan kan vara så långt kommen?'' tänkte 
hon. Hon lät vagnen stanna och ropade till Ingmar. Då Ingmar hörde hennes 
röst, blev han övermåttan glad. Han reste sig genast upp.



-Far ni hem till kolonien, mrs Gordon? sade han.



-Ja, svarade hon.



-Det var då bra väl, sade Ingmar. Vet ni, att jag var på väg för att 
hämta er, men så föll jag och förstörde mitt knä, och här har jag nu 
suttit hela natten.



Mrs Gordon såg helt häpen ut.



-Har ni inte varit i Jaffa i natt, Ingmar Ingmarsson? sade hon.

-Å nej, sade han, inte har jag varit där annat än i drömmen. Så 
snart jag har slumrat till en smula, så har jag tyckt mig gå gata opp och 
gata ner i Jaffa och söka er.



Mrs Gordon blev helt tankfull, hon kom sig inte för att säga något. Ingmar 
smålog litet förlägen, då hon förblev tyst.



-Jag undrar om ni vill lata mig åka med er, mrs Gordon? sade han. Jag kan 
inte gott gå själv.



I ett nu var mrs Gordon nere ur vagnen och hjälpte honom upp i den. Men sa 
blev hon stående på vägen utan att röra sig.



-Det här är omöjligt att förstå, sade hon sakta. Ingmar måste på nytt 
liksom väcka henne.



-Ni får inte ta illa opp, men det vore allt bra, om ni ville resa hemat 
så fort som möjligt.



Hon kom upp i vagnen. På nytt satt hon och teg och grubblade. Ingmar måste 
ater störa henne.



-Ni får ursäkta, men det är något, som jag måste tala om för er. Ni har 
väl inte fatt något budskap om den där Godokin ?



-Nej, sade mrs Gordon.



-Jag hörde i går, att han talade med er konsul. Han ämnar ställa till 
något spektakel i dag, medan ni är borta.



-Vad säger ni! utbrast mrs Gordon.



-Han ämnar rent förstöra kolonien.



Nu äntligen hade mrs Gordon fått sina tankar samlade. Hon vände sig till 
Ingmar och började noga utfråga honom om det, som han hade hört.



Därpå satt hon åter en stund försjunken i begrundande. Så sade hon helt 
oförväntat till Ingmar:



-Det gläder mig, Ingmar Ingmarsson, att ni är så fästad vid kolonien.



Ingmar blev röd över hela ansiktet. Han frågade hur hon kunde veta, att 
han var en vän av kolonien.



-Jag vet det, därför att ni i natt var nere i Jaffa och gav mig bud om 
att fara hem, sade hon.



Mrs Gordon berättade nu för Ingmar hur hon på natten hade sett honom och 
vad han hade sagt till henne. Då hon hade berättat allt, sade 
Ingmar, att detta var det underbaraste han hade upplevat.



-Om inte allt slår fel, ska vi innan kvällen ha sett ännu större ting, 
sade mrs Gordon, för nu känner jag säkert, att Gud vill hjälpa oss.



Hon var nu lugn och vid gott mod och talade vid Ingmar, som om ingen fara 
hotade.



-Nu kan ni säga mig, Ingmar Ingmarsson, om det har tilldragit sig något 
där hemma, medan jag har varit borta.



Ingmar betänkte sig. Så började han ursäkta sig med att han inte kunde 
tala språket.



-A, jag förstår er nog, sade hon. Ni talar engelska närapa lika bra som 
de andra svenskarna.



-Det har nog mestadels gått sin jämna gång, sade han till sist.



-Något har ni säkert att berätta, sade mrs Gordon.



-Jag undrar om ni redan har hört talas om Baram paschas kvarn, sade 
Ingmar.



-Nej, vad är det med den? frågade mrs Gordon. Jag har inte en gång hört, 
att Baram pascha äger en kvarn.



-Jo, sade Ingmar, när Baram pascha nyss hade blivit styresman i 
Jerusalem, lär han ha kommit att tänka på att det var svårt för folket här 
att inte ha något annat än handkvarnar att mala på. Han företog sig därför 
att bygga en ångkvarn i en av de stora dalarna här i närheten. Men det är 
inte underligt, att ni aldrig har hört talas om den där kvarnen, för den 
har nästan aldrig varit i gång. Baram pascha har aldrig haft ordentligt 
folk att sköta den, utan den har alltid varit i olag. Nå, nu för ett par 
dar sedan kom bud från Baram pascha med förfrågan om någon av 
Gordonisterna kunde sätta kvarnen i gång åt honom. Och sa har några av oss 
varit där och lagat den.



-Det var en god nyhet, sade mrs Gordon, jag är glad, att vi har kunnat 
göra Baram pascha en tjänst.



-Baram pascha blev så belåten, sade Ingmar, att han föreslog kolonisterna 
att sköta kvarnen alltjämt. Han erbjöd dem att få överta den utan att 
betala arrende till honom.

"Ni får ta all förtjänsten av kvarnen", sa han, "om ni bara lagar, 
att den är i gång."



Mrs Gordon vände sig helt mot Ingmar.



-Nå, sade hon, vad svarade de på detta?



-Det var inte svårt att svara, sade Ingmar, de kunde ju bara säga, att de 
gärna skulle sköta kvarnen, men de ville inte ta någon förtjänst av sitt 
arbete.



-Ja, det var alldeles rätt, sade mrs Gordon.



-Jag vet inte om det var så alldeles rätt, sade Ingmar, för nu vill inte 
Baram pascha lata dem få kvarnen. Han kan inte lämna kvarnen, säger han, 
om de inte vill ta lön för arbetet. Han säger, att det inte går an att 
vänja folket vid att det ska få allt för intet. Han säger också, att alla 
andra, som säljer mjöl eller äger kvarnar, skulle klaga på honom hos 
sultanen.



Mrs Gordon satt tyst.



-Det har alltsa inte blivit något av med kvarnen, sade Ingmar. Ni för er 
del skulle då åtminstone ha förtjänat bröd till husbehov, och sa hade det 
väl varit en stor välsignelse för folket att ha en kvarn i gång. Men den 
saken var inte att tänka pa.



Mrs Gordon svarade inte heller på detta.



-Har det inte hänt något mer? sade hon, som om hon ville få Ingmar in på 
ett annat ämne.



-Å jo, sade Ingmar, det har också hänt det där med miss Young och skolan. 
Har ni inte heller hört talas om den saken?



-Nej, sade mrs Gordon.



-Jo, sade Ingmar, Achmed effendi, som är styresman över alla 
muhammedanernas skolor i Jerusalem, kom till oss för ett par dar sedan och 
sa: "Det finns en stor muhammedansk flickskola här i Jerusalem, där flera 
hundra barn kommer tillsammans endast för att skrika och slåss. När man 
går där förbi, brusar och larmar det värre än Medelhavet i Jaffas hamn. 
Jag vet inte om lärarinnorna kan läsa och skriva, men jag vet, att de inte 
lär barnen något. Och jag kan inte gå dit själv, och jag kan inte sända 
dit en man för att halla ordning, därför att religionen förbjuder 
oss män att träda in i en sådan där flickskola. 
Nu kan jag bara tänka ut en sak, som skulle hjälpa skolan", sa Achmed 
effendi, "och det vore, om miss Young ville åta sig den. Jag vet, att hon 
är lärd, och jag vet, att hon kan tala arabiska. Jag ska inte neka henne 
vad helst hon begär som lön, om hon bara vill åta sig skolan."



-Na, sade mrs Gordon, hur avlopp nu den saken ?



-Det gick på samma sätt som med kvarnen, sade Ingmar. Miss Young sa, att 
hon var villig att sköta skolan, men hon ville inte ta någon lön för sitt 
arbete. Achmed effendi svarade då: "Jag är van att löna dem, som arbetar 
för mig. Jag har aldrig lärt mig att ta emot nådegåvor." Miss Young var 
obeveklig, och han måste gå med oförrättat ärende. Han var då förargad och 
sa till miss Young, att det kom på hennes ansvar, att så många fattiga 
barn fick växa opp utan vård och undervisning.



Mrs Gordon teg en stund, och så sade hon:



-Nu märker jag nog, att ni, Ingmar Ingmarsson, tycker, att vi har handlat 
orätt i dessa fall. Det är alltid gott att höra en klok mans åsikt, och 
jag vill därför be er säga vad annat ni kan ha att anmärka på vårt 
levnadssätt.



Ingmar satt länge och betänkte sig. Det följde så mycken värdighet med mrs 
Gordon, att det inte var lätt för honom att komma med anmärkningar.



-Nå ja, sade Ingmar, jag tycker inte, att ni borde ställa det så för er, 
att ni behövde leva i så stor fattigdom.



-Hur menar ni att vi skulle undgå detta? sade mrs Gordon och smålog.



Ingmar dröjde än längre med svaret än förut.



-Om ni läte ert folk ta emot lön för sitt arbete, sade han, så behövde ni 
inte vara så nödställda som nu.



Mrs Gordon vände sig häftigt mot honom.



-Jag tänker, att när jag har styrt den här kolonien, så att vi har kunnat 
leva i enighet och kärlek i sexton år, så ska inte en nykommen som ni söka 
föreslå några ändringar.



-Nu blir ni ond på mig, och det var ni själv, som lockade mig att tala, 
sade Ingmar.

-Jag förstår nog, att ni menar väl, sade mrs Gordon. Och dessutom 
ska jag säga er, att vi ännu äger mycket pengar, men det har på sista 
tiden varit någon, som har sänt falska underrättelser om oss till våra 
bankirer i Amerika och därför har de ingenting velat skicka. Nu vet jag 
ändå, att pengar är att vänta.



-Nu säger ni något, som det gör mig stor glädje att höra, sade Ingmar. 
Men hemma hos oss tycker vi, att det är bättre att lita på sitt eget 
arbete än på sparda pengar.



Mrs Gordon svarade ingenting, och Ingmar förstod, att han gjorde bäst i 
att inte tala mer om detta.



Om en stund öppnade mrs Gordon samtalet på nytt.



-Säkert är detta inte er enda anmärkning, Ingmar, sade hon. Det finns nog 
andra saker också, som misshagår er.



Nu krusade Ingmar mycket länge, och mrs Gordon fick tigga en god stund, 
innan hon förmådde honom att säga sin mening.



-Jag tycker, att ni inte skulle låta folk tala så illa om er, utlät han 
sig till sist.



-Hur menar ni då, Ingmar, att vi skulle kunna hindra det? frågade mrs 
Gordon.



-Tror ni inte, att det där onda, som de säger om er kommer sig därav, att 
ni vill vara alltför heliga? Det skulle snart bli ett slut på det, om ni 
ville vara som andra och låta ungt folk gifta sig. Till Ingmars förvåning 
tog mrs Gordon mindre illa vid sig över detta, än då han hade rått henne 
att söka förtjäna pengar.



-Ni är inte den första, som har sagt mig detta, sade hon. Men om ni 
frågar någon i kolonien, ska de alla svara er, att de vill föra ett rent 
och ostraffligt liv.



-Ja, det är sant, det är så, sade Ingmar.



-Gud ska ge oss ett tecken, om han vill, att vi ska ändra något 
härvidlag, sade mrs Gordon, och sedan avstannade samtalet.



Mrs Gordon kom fram till kolonien i god tid på morgonen. Klockan kunde 
inte vara mer än nio. Den sista halvtimmen hade hon känt sig orolig, hon 
hade undrat vad som skulle möta henne, da hon kom fram. När hon återsåg 
det stora huset och märkte, att allt var lugnt däromkring, drog hon 
en suck av lättnad. Det var, som om hon hade väntat, att någon av de 
starka andar, som det talas så mycket om i österlandets sagor, skulle ha 
tagit hela kolonien på ryggen och flugit bort med den.



När de kommo nära huset, hörde de psalmsång.



-Här tycks allt stå väl till än så länge, sade mrs Gordon, när vagnen 
stannade utanför porten. Jag hör, att de håller på med morgonbönen.



Hon hade egen nyckel till en av ingångarna och öppnade med denna för att 
inte störa. Ingmar hade svårt för att gå, knäet hade blivit stelt på 
honom. Mrs Gordon lade armen om hans liv och hjälpte honom in på den 
kringbyggda gården. Ingmar satte sig genast ner på en bänk.



-Ni ska nu gå och ta reda på hur det står till här i kolonien, mrs 
Gordon, sade han.



-Först av allt ska jag lägga ett omslag på ert knä, sade hon. Det är god 
tid. Ni hör ju, att de håller på med morgonbönen.



-Nej, sade Ingmar, denna gången ska ni låta min vilja råda. Ni ska nu 
genast gå och ta reda på om här har hänt något.



Ingmar satt nu och sag efter mrs Gordon, medan hon gick uppför trappan och 
över den öppna förstugan fram mot församlingssalen. Då hon öppnade dörren, 
hörde han, att någon talade med hög röst där inne, men talet avstannade 
hastigt. Så stängdes dörren, och allt blev tyst.



Ingmar hade inte suttit och väntat i mer än fem minuter, förrän dörren 
till församlingssalen kastades upp rätt häftigt. Så visade sig fyra 
karlar, som buro en femte mellan sig. De gingo tysta utför trappan och 
över gården och kommo tätt förbi Ingmar. Han lutade sig fram och såg den, 
som blev buren, in i ansiktet. Det var Godokin.



-Vart ska ni bära honom? frågade han.



Karlarna stannade.



-Vi ska bära honom ner i vår likstuga. Han är död.



Ingmar reste sig förskräckt.



-Hur har han dött? sade han.

-Ingen människohand har kommit vid honom, sade Ljung Björn.



-Hur har han dött? frågade Ingmar på nytt.



-Jag ska berätta dig hur det gick till, sade Ljung Björn. När morgonbönen 
var slut, reste sig denne här Godokin upp för att tala. Han bad, att han 
skulle få frambära till oss ett budskap, som skulle glädja oss, sade han. 
Längre hade han inte hunnit, så gick dörren opp, och mrs Gordon kom in. 
Inte förr fick han syn på henne, än han tystnade, och hans ansikte blev 
askgrått. Han stod stilla först, men mrs Gordon gick opp genom rummet, och 
alltsom hon kom närmare, vek han baklänges ett par steg och höll opp armen 
för ansiktet. Detta såg så märkvärdigt ut för oss andra, att vi alla reste 
oss opp på en gång, och då syntes Godokin återkomma till sans. Han knöt 
nävarna hårt och drog in luft häftigt, liksom en, som kämpar mot en 
förfärlig skräck, och gick emot mrs Gordon. "Hur har ni kommit hit?" sa 
han till henne. Då såg mrs Gordon stilla och allvarligt på honom och sa: 
"Gud har hjälpt mig." - "Jag ser det", sa han, och ögonen stod långt ut 
ur huvudet av skräck. "Jag ser vem som ledsagar er."-"Jag ser också vem 
som ledsagar dig", sa då mrs Gordon. "Det är Satan."



Då var det, som om han inte längre kunde härda ut att se på henne, utan 
han vek omigen baklänges med armen för ansiktet. Och mrs Gordon följde 
efter honom och sträckte ut handen mot honom, men hon kom honom inte nära 
med ett finger. "Jag ser, att Satan står bakom dig", upprepade hon, och nu 
var hennes röst stark och förfärlig.



Då tyckte vi oss alla se Satan bakom honom, och vi sträckte ut händerna 
och pekade mot den vi såg. Och på samma gång ropade vi: "Satan! Satan!"



Men Godokin smög sig då utefter våra leder, och fastän ingen av oss rörde 
sig, jämrade han sig högt, som om vi sköt på honom eller slog efter honom. 
Han smög sig undan ihopkrupen och kom ända till dörren. Men när han ville 
öppna den, ropade vi alla än en gång: "Satan! Satan!" Och då såg vi, att 
han sjönk ner framstupa, och där blev han liggande. Och när vi gick 
fram och rörde vid honom, var han död.



-Han var en förrädare, sade Ingmar, han var värd sitt straff.



-Ja, sade de andra, han var värd sitt straff.



-Men vad hade han i sinnet att göra mot oss? sade en.



-Det vet nu ingen, sade en annan.



-Han ville väl förgöra oss.



-Ja, men på vad sätt?



-Ingen vet det.



-Nej, ingen far väl någonsin veta det.



-Det är gott, att han är död, sade Ingmar.



-Ja, det är gott, att han är död.



Hela den dagen voro kolonisterna mycket upprörda. Ingen visste vad Godokin 
hade velat göra dem, eller om faran var avvärjd därmed, att han var död. 
Timme efter timme tillbragte de under bön och sång i församlingsrummet. De 
voro liksom bortförda från denna världen i känslan av att Gud hade kämpat 
för dem.



Då och då under dagen tyckte de sig märka, att folkhopar, som till det 
mesta bestodo av ryska pilgrimer, kommo ut på de öde markerna omkring 
kolonien och stodo och betraktade huset. De trodde då, att Godokin hade 
planlagt ett överfall och att dessa vilda skaror skulle komma och driva 
dem från deras hem. Men alla ryssarna försvunno åter, och dagen förgick 
utan händelser.



På kvällen kom mrs Gordon för att se om Ingmar Ingmarsson, som satt på sin 
säng med knäet ombundet. Hon tackade honom varnat för hans hjälp och 
visade sig mycket vänligt sinnad mot honom.



lngmar frågade henne om hon hade fått veta vad det var för ett ont 
anslag, som Codokin och konsuln hade lagt emot kolonien.



-Vi har nu börjat få reda på vad de tillämnade, sade mrs Gordon. De 
ville stjäla bort mrs Hunt, min bästa vän som har varit med här i kolonien 
alltsedan dess början. Hon har en bror, som aldrig har kunnat förlika sig 
med att hon har slutit sig till oss, och han har nu i dagarna kommit 
hit för att göra ett sista försök att förmå henne att överge oss. Han har 
varit här och talat med henne, men när hon nekade att följa honom, har han 
ämnat föra bort henne med list. Han hade bett vår konsul om hjälp, och han 
hade mutat Godokin, så att denne hade åtagit sig att locka mrs Hunt ut ur 
kolonien till något ställe, där de kunde kasta sig över henne och föra 
bort henne. De hade väl ämnat säga, att hon var vansinnig eller något 
sådant, för att ingen skulle förvåna sig över att de höll henne fängslad. 
Dessutom trodde hennes bror, att om han endast kunde få henne skild från 
mig, så skulle hon snart lyssna till hans böner och följa honom 
godvilligt.



Ingmar svarade, att det där lät troligt, men han kunde inte förstå vad 
konsuln hade menat med att säga, att han nu hoppades att bli av med dem 
alla, då det endast hade varit fråga om att föra bort en enda.



-Han visste nog vad han sa, svarade mrs Gordon. Mrs Hunt är den enda av 
oss, som äger någon stor rikedom. På sista tiden har hennes bror hållit 
inne hennes pengar, och vi andra har måst gripa till det lilla vi äger. Vi 
har sparat så mycket som möjligt, men vi vet, att det snart är slut med 
våra tillgångar. Nu kunde inte mrs Hunts bankir längre neka henne vad som 
är hennes, utan han har sänt henne pengar, och vi trodde, att faran var 
över. Då kommer de och försöker att föra bort henne, för att vi skulle bli 
alldeles blottställda. Det hade nog gått så, som de önskade, vi hade måst 
upplösa kolonien, om inte Gud hade sänt er till vår räddning, Ingmar.



-Den där Godokin var sannerligen eu förrädare, sade Ingmar.



-Vi har varit i stor fara, sade mrs Gordon allvarligt. Det var hans plan, 
att om han inte hade kunnat föra bort mrs Hunt med godo, skulle han ha 
uppeggat sina landsmän. de ryska pilgrimerna, mot oss, sagt dem, att vi 
gömde en kvinna här mot hennes vilja, och förmått dem att storma mot 
kolonien för att befria henne. Några av Godokins vänner har varit här och 
frågat efter honom, och vi har fört dem till honom och talat om för dem 
hur han dog. Och de har förstått, att han har 
lidit sitt straff, därför att han ville förråda sina vänner. De kommer 
inte att göra oss någon skada.



Ingmar lyckönskade mrs Gordon.



-Jag tror visserligen, att Gud vill ha den här kolonien kvar i Jerusalem, 
sade han.



-Ingmar Ingmarsson, sade då mrs Gordon, jag vill blott säga er, att om 
jag kan göra er en återtjänst, skulle det vara mig en stor glädje. Vill ni 
inte säga mig vad ni vill vinna här i Jerusalem, så att jag kan bistå er?



Mrs Gordon visste väl vad Ingmar önskade, och ingen annan dag skulle hon 
ha velat hjälpa honom med en dylik sak, men nu låg ingenting henne så om 
hjärtat som att hjälpa den, som hade gjort dem en så stor tjänst.



Då mrs Gordon gjorde anbudet, skyndade Ingmar att fälla ner ögonlocken. 
Han tog sig en rundlig betänketid.



-Nu får ni då lova mig att inte ta illa opp det, som jag ber om, sade 
han.



Mrs Gordon svarade, att hon skulle ha tålamod med honom.



-Det är så, sade Ingmar, att det ärendet, som jag är här för, ser ut att 
ta lång tid, och det blir tråkigt för mig att inte ha sådant arbete, som 
jag är van vid.



Det kunde mrs Gordon väl förstå.



-Om ni därför ville göra mig en tjänst, mrs Gordon, fortfor Ingmar, så 
skulle det vara en stor sak, ifall ni ville ställa om, att jag finge 
överta Baram paschas kvarn. Ni vet, att jag inte har avsvurit att förtjäna 
pengar som ni andra, och jag finge då sådant arbete, som jag tycker om.



Mrs Gordon såg skarpt på Ingmar, men denne satt med ögonen nästan slutna, 
hela ansiktet var utan minsta uttryck. Hon var förvånad, att han inte hade 
bett om något annat, men hon var på samma gång väl nöjd härmed.



-Jag vet inte varför jag inte skulle hjälpa er med detta, sade hon. I den 
saken kan inte ligga något orätt. Det är också bra för oss att villfara 
Baram paschas önskan.



-Ja, det väntade jag mig av er, att ni skulle hjälpa mig, sade Ingmar. 
Han tackade henne, och de voro mycket nöjda med varandra, när de skildes.

INGMARS STRID.



Ingmar har nu övertagit Baram paschas kvarn. Han går



där som mjölnare, och än den ene, än den andre av kolonisterna kommer och 
hjälper honom med arbetet.



Men nu vet man av gammalt, att det finns mycket troll lyg och dylikt vid 
alla kvarnar, och kolonisterna börja snart märka, att ingen kan sitta en 
dag och höra stenarna dåna i Baram paschas kvarn utan att bli som 
förhäxad.



Var och en, som sitter och lyssnar till dem, slutar med att förstå, att de 
sjunga och surra på detta sätt: "Vi mal mjöl, vi tjänar pengar, vi gör 
nytta, men vad gör du, vad gör du, vad gör du?"



Och hos den, som hör detta, vaknar det en otrolig lust att få förtjäna 
sitt bröd i sitt anletes svett. Det kommer en riktig feber över honom, 
medan han sitter och lyssnar till kvarnstenarna.



Ovillkorligen börjar han tänka efter vad han duger till, vad han kan 
utföra, om han inte kan göra något för att understödja kolonien.



De, som ha arbetat ett par dagar i kvarnen, tala om ingenting annat än 
alla de odlingsbara dalarna, som ligga öde i detta land, de tala om 
bergen, som borde besås med skog, och de övergivna vingårdarna, som ropa 
efter arbetare.



Och när kvarnstenarna ha sjungit sin sång ett par veckor, kommer det en 
dag, då de svenska bönderna arrendera ett stycke jord nere på Sarons slätt 
och börja plöja och så.



En kort tid därefter skaffa de sig ett par stora vingårdar uppe på 
Oljoberget.



Och när ännu en tid har gått, åtaga de sig ett stort vattenledningsarbete 
i en av dalarna.



När svenskarna ha gjort början, komma amerikanarna och syrerna i kolonien 
så småningom efter. De börja arbeta i skolor, de skaffa en kamera och dra 
runtom i landet för att ta fotografier, som kunna säljas till 
resande, de sätta upp en liten guldsmedsverkstad i ett hörn av kolonien.



Det dröjer inte, förrän miss Young sitter som föreståndarinna i Achmed 
effendis skola, och unga svenska flickor få också plats där och undervisa 
muhammedanska barn i sömnad och stickning.



Mot hösten sorlar och brusar hela kolonien av arbete och företagsamhet. 
Den är flitigare än en myrstack.



Och när man tänker efter, har ingen olycka inträffat under hela sommaren, 
ingen har dött alltsedan den tiden, då Ingmar övertog kvarnen. Ingen har 
heller gått och sörjt sig -vansinnig över Jerusalems ondska.



Alla äro strålande belåtna, de älska sin koloni högre än någonsin, de 
lägga planer, de anordna nya företag. Det var blott detta, som fattades 
dem för att vara riktigt lyckliga. Och nu tro de alla, att det var Guds 
vilja, att de skulle hörja att förtjäna sitt bröd med sitt arbete.



I september överlåter Ingmar kvarnen åt Ljung Björn och stannar hemma i 
kolonien. Han och Gabriel gå och uppföra ett slags skjul på den kala 
marken där utanför. Men ingen vet vartill detta ska användas, ingen får se 
hur det inredes, det är en stor hemlighet.



När skjulet äntligen är färdigt, resa Ingmar och Gabriel ner till Jaffa 
och börja långa, oändliga underhandlingar med de tyska kolonisterna 
därstädes.



Men om två dagar äro de hemma igen, och då komma de ridande på ett par 
ståtliga, bruna hästar.



Dessa skola nu tillhöra kolonien, och man får säga, att om en sultan eller 
kejsare hade klappat på porten och förklarat, att han ville sluta sig till 
kolonisterna, hade han kanske inte blivit mera välkommen.



Ack, så barnen hänga och dingla på de hästarna, och så stolt den bonden 
är, som får plöja med dem!



De äro bättre ryktade än några hästar i Österlandet, och ingen natt går, 
utan att bönderna äro ute hos dem för att se till, att deras krubba är 
fylld.



Men vem det vara må av svenskarna, som om morgonen lägger selen på 
hästarna, kan han inte låta bli att tänka:

"Detta landet är verkligen inte så svårt att leva i, nu känner jag, 
att jag kommer att trivas. Ack, vad det var synd, att Tims Halvor inte 
fick vara med om detta! Han hade inte sörjt sig till döds, om han hade 
haft sådana hästar att köra."



Det var en morgon i september. Mycket tidigt, medan det ännu var mörka 
natten, kommo Ingmar och Gabriel ut ur kolonien. De skulle bege sig bort 
på arbete i en av vingårdarna, som kolonisterna hade arrenderat uppe på 
Oljo berget.



Det förhöll sig så, att Gabriel och Ingmar sällan kommo rätt väl sams. 
Det hade inte kommit till någon öppen fiendskap mellan dem, men de hade 
aldrig samma mening om något. När de nu skulle gå upp till Oljoberget, 
började de tvista om vägen. Gabriel ville ta den långa omvägen över 
kullarna. Han sade, att den var lättare att gå i mörkret. Ingmar ville gå 
en kortare och besvärligare väg, som löpte neråt Josafats dal och sedan 
rätt uppför berget.



Sedan de hade tvistat om detta en stund, föreslog Ingmar, att de skulle ta 
var sin väg, så finge de se vem som komme fortast fram. Gabriel var 
med om detta. Han gick åt det hållet, som han hade föreslagit, och Ingmar 
åt det andra.



Så snart som Gabriel var gången, överfölls Ingmar av den stora längtan, 
som alltid kvalde honom, så snart han hade en ensam stund.



-Ska inte Vår Herre förbarma sig över mig och låta mig resa hem? sade 
han. Ska han inte hjälpa mig, så att jag får föra Gertrud från Jerusalem?



-Det är besynnerligt, att just det, som jag for ut för, det lyckas mig 
minst, sade han halvhögt, där han gick i mörkret och funderade, för 
Gertrud har jag inte kunnat komma ett steg närmare. Men i allt annat har 
det gått mig vida bättre, än jag hade kunnat vänta. Jag tror knappt, att 
det här folket någonsin hade kommit sig i gång med arbete, om jag inte 
hade fallit på den tanken att överta kvarnen.

-Det har varit vackert att se hur arbetet alltmer har tagit väldet 
över dem, fortfor han. Ja, det har varit mycket gott och lärorikt att se 
här, men jag kan ändå inte hjälpa, att jag längtar hem. Jag tycker alltid, 
att jag är rädd för den här staden och att jag inte kan andas fritt, 
förrän jag får lämna den. Och ibland känns det, som om jag skulle komma 
att dö här och aldrig få resa hem och återse Barbro och Ingmarsgården.



Medan Ingmar tänkte så, hade han gatt ända ner till bottnen av dalen. Högt 
över honom avtecknade sig stadens taggkrönta mur mot natthimlen, och på 
alla sidor reste sig mäktiga stängande höjder.



"Detta är ändå ett hemskt ställe att vandra över", tänkte Ingmar. Och 
först nu kom han ihåg, att han måste gå förbi både den muhammedanska och 
den judiska begravningsplatsen.



På samma gång som Ingmar hade kommit att tänka på begravningsplatserna, 
påminde han sig en händelse, som hade tilldragit sig just då i Jerusalem. 
När han hade hört den omtalas dagen förut, hade den inte gripit honom mer 
än något annat, som berättades från den heliga staden, men nu i 
nattmörkret syntes den honom mycket hemsk och ohygglig.



Det förhöll sig nämligen så, att inne i judekvarteret låg ett litet 
sjukhus, som var beryktat över hela staden, därför att där aldrig funnos 
några patienter. Ingmar hade gått där förbi flera gånger, han hade blickat 
in genom fönsterna och alltid sett sängarna stå tomma. Detta hade dock en 
helt naturlig orsak och kunde knappast vara annorlunda. Sjukhuset var 
inrättat av ett engelskt missionssällskap, som ville mottaga sjuka judar 
där för att komma i tillfälle att omvända dem. Men judarna, som fruktade, 
att de på ett sådant ställe skulle bli tvungna att förtära förbjuden föda, 
läto inte intaga sig där.



Nu för ett par dagar sedan hade de dock haft en patient på det där 
sjukhuset. Det hade varit en gammal fattig judekvinna, som hade fallit och 
brutit sitt ben på gatan just där utanför. Hon hade blivit inburen 
och vårdad på sjukhuset, men efter två dagar hade hon avlidit.



Innan hon dog, hade hon tagit ett heligt löfte av de engelska 
sjuksköterskorna och läkaren, att de skulle laga, att hon bleve begraven 
på den judiska begravningsplatsen i Josafats dal. Hon sade dem, att hon på 
sin höga ålderdom hade rest till Jerusalem endast för att få njuta denna 
förmån. Om de inte kunde lova henne detta, hade det varit bättre, att de 
hade låtit henne dö på gatan.



När hon var död, skickade alltså engelsmännen bud till judarnas 
församlingsföreståndare och bådo honom sända folk, som skulle komma och 
föra bort den döda och begrava henne.



Men då hade judarna svarat, att den gamla kvinnan, som hade dött på det 
kristna sjukhuset, inte finge begravas på judarnas kyrkogård.



Missionärerna hade ivrigt sökt förmå judarna att ge med sig. De hade vänt 
sig till själva överrabbinen, men allt hade varit förgäves. Det återstod 
inte annat, än att de själva måste begrava den döda. Men de ville inte, 
att hon skulle gå miste om det, varåt hon hade glatt sig under hela sitt 
fattiga liv. De frågade alltså inte efter judarnas förbud, utan läto 
uppkasta en grav på kyrkogården i Josafats dal och satte ner den döda 
däri.



Judarna gjorde ingenting för att hindra detta, men nästa natt kommo de och 
öppnade graven och vräkte upp kistan.



Engelsmännen voro måna om att hålla sitt ord till den gamla. Så snart de 
fingo veta, att hon hade blivit kastad ur graven, satte de ner henne på 
samma ställe.



Så blev hon uppvräkt på nytt nästa natt.



Ingmar Ingmarsson stannade plötsligt och lyssnade. "Vem kan veta?" tänkte 
han. "Kanske att de där gravöppnarna är ute också i natt."



Till en början hörde han ingenting, men så förnam han ett klingande ljud, 
som när ett järnverktyg slår mot en sten.



Han gick raskt några steg åt det håll, varifrån ljudet hade kommit, därpå 
stannade han åter och lyssnade. Nu hörde han 
ljudligt hur man grävde med järnspadar i jorden och kastade upp grus och 
sten.



Han gick åter framåt och hörde på nytt det ivriga grävandet. "Det är minst 
en fem, sex spadar, som arbetar", tänkte han. "Det är hemskt att tänka på 
att människor vill förfölja en död på detta sättet."



Medan Ingmar gick där och hörde på grävandet, började han känna, att en 
förfärlig vrede växte upp inom honom. Den tilltog för var sekund.



-Det är ju inte din sak, det här, sade han för att lugna sig, med detta 
har du ingenting att göra. Men blodet steg uppåt huvudet på honom, han 
tyckte, att det stockade sig i halsen, så att han knappt kunde andas. "Det 
är så styggt och förfärligt att höra pa", tänkte han, "aldrig har jag 
varit med om värre."



Äntligen blev han stående. Han lyfte upp sin knytnäve och skakade den.



-Å, vänta ni, era bovar, nu kommer jag, sade han. Nu har jag gått här 
länge nog och hört på detta. Det kan ingen begära av mig, att jag ska gå 
lugnt förbi, medan ni håller på att gräva upp en död.



Han skyndade framåt med snabba, tysta steg. Han var nu med ens lätt om 
hjärtat och nästan glad. "Det här är nog vansinne", tänkle han, "men jag 
undrar vad far skulle ha sagt, om någon, som på hans sista dag hade sett 
honom gå ut i vattnet efter de små barnen, hade ropat åt honom, att han 
skulle akta sig och bli kvar på land. Och nu får väl jag ha min vilja i 
den här saken, jag såväl som far. För här flyter en ondskans flod förbi 
mig med svart, vredgat vatten, och den rycker bort med sig döda och 
levande, men nu kan jag inte längre förmå mig att stå stilla på stranden. 
Nu må det bli min tur att gå ut och strida med den här strömmen ."



Äntligen stod han på randen av en grav, där några karlar ivrigt arbetade. 
De hade varken ljus eller lykta, utan grävde så gott de kunde i mörkret. 
Ingmar kunde inte se hur många de voro, och inte heller frågade han 
därefter, han rusade in mitt bland dem. Från en av dem ryckte han spaden, 
som han grävde med, och började slå med den åt alla håll. Han hade 
kommit över karlarna så oförväntat, att de blevo som yra av skräck. De 
sprungo sin väg utan att försöka göra motstånd. Om ett par ögonblick var 
Ingmar ensam.



Hans första arbete blev att skotta den uppkastade jorden ner i graven, 
därpå började han betänka vad han nu hade att göra. Det föreföll honom 
inte rådligt att lämna platsen före daggryningen, ty så snart han ginge 
sin väg, skulle väl gravöppnarna vända tillbaka.



Han stod alltså kvar på graven och väntade. Han lyssnade spänt efter varje 
ljud, men allt var tyst till en början. "Inte tror jag ändå, att de har 
sprungit så särdeles långt för en ensam man", tänkte han. Så började han 
märka ett sakta rassel bland småstenarna, som voro strödda över de 
omgivande gravarna. Han tyckte sig se, att mörka gestalter slingrade och 
kröpo över hällarna, som betäckte marken.



"Nu blir det nog allvar", tänkte Ingmar och lyfte upp spaden till motvärn. 
Med ens smattrade en hel skur av stora och små stenar ner över honom, så 
att han blev helt bedövad. Några karlar kastade sig på samma gång över 
honom och sökte rycka omkull honom.



Det blev en hård brottning. Ingmar var en jättestark man, och han kastade 
den ene efter den andre till marken. Men motståndarna stredo tappert och 
ville inte vika. Till sist föll en av dem omkull rätt framför Ingmars 
fötter. Ingmar tog just då ett steg framåt och snavade över den fallne. 
Han störtade tungt till marken, och i detsamma kände han en förfärlig 
smärta i ena ögat. Han blev alldeles förlamad. Han kände, att de andra 
kastade sig över honom och bundo honom, men han förmådde intet motstånd 
göra. Plågan var så bitter och skarp, att den tog all hans kraft, och i 
första ögonblicket trodde han, att han skulle dö.



Emellertid hade Gabriel gått och tänkt på Ingmar, alltsedan han skildes 
från honom. Han skyndade i början mycket raskt framåt, ty han ville gärna 
na upp på berget före den andre, men om en stund saktade han sina steg. 
Han log svårmodigt åt sig själv. "Det vet jag i alla fall, att hur jag än 
skyndar mig, så når jag inte så raskt fram som Ingmar. Jag har 
aldrig sett någon, som har haft så stor framgång i allt och ägt sådan 
förmåga att genomdriva sin vilja. Inte kan jag vänta mig annat, än att han 
kommer att föra hem Gertrud till Dalarne, det kan jag inte. Jag har ju 
sett hur allting i kolonien har gått efter hans vilja nu under ett halvt 
års tid."



Men när Gabriel kom upp till mötesplatsen på Oljoberget, fann han inte 
Ingmar där före sig, som han hade väntat och han blev helt belåten. Han 
började arbeta och fortsatte därmed en god stund. "Han har nog fått märka, 
att han valde en orätt väg nu för en gångs skull", tänkte Gabriel.



Sa började det ljusna, och då Ingmar inte heller nu visade sig, blev 
Gabriel orolig för att något skulle ha hänt honom. Han började gå neråt 
berget för att söka efter honom. "Det är egentligen besynnerligt med 
Ingmar", tänkte han, "att fastän jag inte har stora skäl att tycka om 
honom, sa tror jag, att jag skulle bli bedrövad, om det hade gått honom



Det ljusnade snart, och när Gabriel kom neråt Josafats dal, dröjde det 
inte länge, förrän han fann Ingmar, som lag mellan ett par gravhällar. 
Ingmars händer voro bundna, och han låg orörlig, men när han hörde 
Gabriels tunga steg, lyfte han huvudet.



-Är det du, Gabriel? sade han.



-Ja, svarade Gabriel, hur är det med dig?



I detsamma såg han Ingmars ansikte. Båda ögonen voro slutna, det ena var 
uppsvällt, och ur ögonvrån rann det



-Vad har du gjort åt dig, karl? frågade Gabriel, ocl hans röst lät 
besynnerligt oklar.



-Jag har varit i strid med de här gravöppnarna, sade Ingmar, så föll jag 
framstupa över en av dem, och han hade en kniv i handen, som körde rätt in 
i ögat på mig.



Gabriel föll på knä bredvid Ingmar och började lossa handen omkring 
händerna.



-Hur kom du att strida med gravöppnarna? sade han.



-Jag gick ju genom dalen, och så hörde jag hur de grävde.

-Och så kunde du inte tåla, att den döda skulle bli uppkastad ur 
graven i natt också?



-Nej, sade Ingmar, jag kunde inte tåla det.



-Det var allt duktigt gjort av dig, sade Gabriel.



-A nej, sade Ingmar, det var nog dumt, jag kunde hara inte låta bli.



-Du kommer oss alla på skam, Ingmar, sade Gabriel, som var lättrörd och 
knappt kunde låta bli att gråta. Hur man strävar emot, så måste man hålla 
av dig.



15 PÅ OLJOBERGET.



Ingmar sköttes av en läkare från det stora engelska ögonhospitalet. Denne 
kom varje dag ut till kolonien för att lägga om förbandet. Ingmar skulle 
aldrig mer komma att se med det sårade ögat, men det läktes raskt och bra, 
och han kände sig snart så frisk, att han kunde lämna sängen och gå uppe.



Men en morgon märkte doktorn, att det oskadade ögat sag rött och svullet 
ut. Han blev mycket orolig och började genast ge föreskrifter om hur detta 
öga skulle behandlas. Därpå vände han sig till Ingmar och sade honom 
rentut, att han gjorde bäst i att fara från Palestina så snart som 
möjligt.



-Jag är rädd för att ni har blivit smittad av den farliga österländska 
ögonsjukan, sade han. Jag ska göra vad jag kan för er, men ert enda öga är 
nu inte nog starkt för att stå emot smittan, som flyger omkring överallt 
här ute. Stannar ni kvar här, ska ni ofelbart vara blind om ett par 
veckor.



Det blev stor bedrövelse i kolonien över detta, inte endast bland Ingmars 
släktingar, utan också bland de andra kolonisterna. De sade alla, att 
Ingmar hade gjort dem den allra största välgärning, därmed att han hade 
lockat dem att förtjäna sitt bröd i sitt anletes svett som andra 
människor, och att en sådan man aldrig borde lämna kolonien. Men alla 
tyckte, att Ingmar måste resa, och mrs Gordon sade genast, att en av 
bröderna skulle göra sig i ordning att följa honom, då han nu inte gott 
kunde fara ensam.



Ingmar hörde länge tyst på allt detta talet om att han måste fara sin väg. 
Till sist sade han:



-Det är väl inte så säkert, att jag blir blind, om jag stannar.

Mrs Gordon frågade vad han ville säga härmed.



-Jag är ännu inte färdig med den saken, som jag har kommit hit för, sade 
han långsamt.



-Menar ni, att ni inte vill resa? frågade mrs Gordon.



-Ja, sade Ingmar, det vore allt hårt för mig att nödgas vända om hem med 
oförrättat ärende.



Det syntes nu hur stort värde mrs Gordon saLte på Ingmar, ty hon sökte upp 
Gertrud och talade om för henne, att Ingmar inte ville resa, ehuru han 
löpte fara att bli blind, om han stannade.



-Du vet väl för vems skull det är han inte vill reca, sade mrs Gordon.



-Ja, svarade Gertrud.



Gertrud såg stort på mrs Gordon, och denna sade inte något vidare. Mrs 
Gordon kunde inte öppet uppmana henne att bryta mot de lagar, som gällde i 
kolonien, men Gertrud förstod, att vad helst hon ville göra för Ingmars 
skull, det skulle förlåtas henne.



Under hela dagen kom den ena efter den andra till Gertrud och talade om 
Ingmar. Ingen tordes direkt säga henne, att hon borde följa med honom hem, 
men de svenska bönderna satte sig ner bredvid henne och talade om den 
hjälten, som kämpade för den döda i Josafats dal, och sade. att nu hade 
Ingmar visat, att han var en rätt telning av det gamla trädet.



-Det vore allt stor skada, om en sådan man skulle bli blind, sade de.



-Jag såg Ingmar den dagen, då det var auktion på Ingmarsgården, sade 
Ljung Björn, och jag säger dig, att hade du sett honom da, hade du aldrig 
kunnat vredgas på honom.



Men Gertrud tyckte, att hon hela dagen kämpade med en sådan där dröm, då 
man vill hasta bort, men inte kan komma ur fläck. Hon ville hjälpa Ingmar, 
men hon visste inte varifrån hon skulle få kraft därtill. "Hur kan jag 
göra detta för Ingmar, när jag inte mer älskar honom?" frågade hon sig. 
"Och hur kan jag låta bli att göra det, när jag vet, att han ska bli 
blind?" frågade hon sig även.

På kvällen stod Gertrud utanför kolonien under 
den stora sykomoren, och hon tänkte alltjämt på detta, att hon borde följa 
Ingmar, men att hon inte kunde få kraft att besluta sig. Då kom Gabriel ut 
till henne.



-Det är ibland så, sade Gabriel, att människor kan bli glada över sin 
olycka och bedrövade över sin lycka.



Gertrud vände sig rätt mot honom och såg på honom med förskrämda ögon. Hon 
sade ingenting, men han förstod, att hon tänkte: "Kommer du nu också för 
att hetsa och förfölja mig?"



Gabriel bet sig i läppen och förvred ansiktet en smula, men i nästa 
ögonblick sade han ändå vad han hade ämnat.



-Då det finns någon, som man haller mer av än allt annat, sade han, så är 
man allt rädd att förlora henne. Och man är allra mest rädd att förlora 
henne på det sättet, att man får se, att hon har ett så hårt hjärta, att 
hon inte kan tillge och förlåta.



Gabriel uttalade sina hårda ord med mycket mild röst, och Gertrud blev 
inte ond, utan började gråta. Hon kom ihåg, att hon en gång hade drömt, 
att hon stack ut Ingmars ögon. "Nu visar det sig, att detta var en sann 
dröm och att jag verkligen är hårdhjärtad och hämndgirig, som jag var då i 
drömmen'', tänkte hon. "Ingmar kommer säkerligen att förlora sin syn för 
min skull." Hon blev djupt bedrövad, men den stora vanmakten, som höll 
henne bunden, vek inte fördenskull, och ännu da natten kom och hon lade 
sig att sova, hade hon inte kunnat fatta sitt beslut.



På morgonen steg hon upp mycket tidigt och begav si;, till Oljoberget. Hon 
hade inte varit där på hela tiden, sedan hon såg dervischen, men nu tyckte 
hon, att hon behövde gå dit för att i ensamhet få tänka över vad hon 
skulle besluta.



Under hela vägen kämpade hon med samma tunga vanmakt. Hon såg vad hon 
måste göra, men hennes vilja var förlamad och kunde inte övervinna det, 
som höll henne bunden.



Hon kom ihåg, att hon en gång hade sett en tornsvala, som hade fallit till 
marken och låg och slog mot sanden med vingarna och inte kunde få 
nog luft under dem för att svinga sig bort. Just så tyckte hon att hon låg 
och flaxade utan att komma ur stället.



Men när hon hade nått upp på Oljoberget och stod på den vanliga platsen, 
där hon brukade invänta soluppgången, såg hon, att dervischen, som var lik 
Jesus, fanns där före henne. Han satt på marken med benen i kors under 
sig, och hans stora ögon sågo ner över Jerusalem.



Gertrud glömde inte ett ögonblick, att mannen endast var en stackars 
dervisch, vars enda berömmelse var, att han av sina anhängare fordrade ett 
ivrigare dansande än någon annan. Men då hon såg hans ansikte med mörkret 
kring ögonen och smärtans drag kring munnen, gick en darrning genom henne. 
Hon blev stående med knäppta händer tätt bredvid honom och betraktade 
honom.



Hon var inte i en dröm, hon var inte borta i en syn, det var endast den 
stora likheten, som vållade, att hon tyckte sig se en med gudomlighet 
begåvad människa.



Hon trodde på nytt om honom, att om han blott ville framträda för 
människorna, så skulle det visa sig, att han hade nått djupet av all 
kunskap. Hon trodde, att storm och vågor lydde hans bud, hon trodde, att 
han samtalade med Gud, hon trodde, att han hade uttömt dräggen av allt 
lidande, hon trodde, att alla hans tankar gingo till okända ting, som 
ingen annan kunde utforska.



Hon förstod, att om hon hade varit sjuk, så skulle hon ha blivit botad 
genom att stå där och betrakta honom.



"Detta kan inte vara en vanlig människa", tänkte hon. "Jag känner, att 
himmelens lycksalighet sänker sig över mig, endast därför att jag ser 
honom."



Hon hade stått länge bredvid dervischen, utan att han hade visat, att han 
hade lagt märke till henne, men plöts Iigen vände han sig rätt mot henne.



Gertrud drog sig undan, när han såg på henne, som kunde hon inte tåla hans 
blickar.



Han betraktade henne stilla och lugnt väl en hel minut, därpå räckte han 
henne sin hand, för att hon skulle kyssa den, såsom hans anhängare 
brukade. Och Gertrud kysste handen i all ödmjukhet.



Därpå tecknade han med vänligt allvar åt henne, att hon skulle gå sin väg 
och inte mera störa honom.



Gertrud vände sig lydigt bort från honom och gick långsamt neråt. Det 
föreföll henne, att det låg stor betydelse i det sätt, varpå han hade 
tagit avsked av henne. Det var, som om han hade sagt till henne: "Under en 
tid har du varit min och tjänat mig, men nu ger jag dig fri. Lev nu på 
jorden för dina medmänniskor!"



När hon kom närmare kolonien, svann den ljuva förtrollningen bort så 
småningom.



-Jag vet ju, att han inte är Kristus. Jag tror inte heller. att han är 
Kristus, sade hon nu på nytt.



Men en stor förändring hade hans åsyn framkallat hos henne. Blott därför, 
att han hade ställt för hennes ögon bilden av Kristus, tyckte hon, att 
varje sten på marken upprepade de heliga läror, som denne en gång hade 
förkunnat i detta land, och att blommorna utropade ljuvheten av att vandra 
på hans vägar.



När Gertrud kom tillbaka till kolonien, gick hon in till Ingmar.



-Nu, Ingmar, ska jag följa dig hem, sade hon.



Ingmars bröst höjde sig i ett par tunga andetag. Det syntes, att han kände 
en stor lättnad.



Han tog Gertruds händer mellan sina och tryckte dem.



-Nu har Gud varit mycket god mot mig, sade han.



16 "VI SKA MÖTAS EN GÅNG."



Det var en underlig brådska i kolonien. Dalbönderna hade så mycket att 
syssla med var och en på sin kammare, att de inte hade tid att gå ut till 
sina göromål på fälten och i vingårdarna, och de svenska barnen hade fått 
lov från skolan för att stanna hemma och arbeta.



Det hade blivit bestämt, att Ingmar och Gertrud skulle resa om två dagar, 
och därför gällde det att skyndsamt göra i ordning vad man kunde ha lust 
att sända med dem till hemorten.



Nu var det tillfälle att skicka en liten minnesgåva till små kamrater på 
skolbänken och till gamla vänner, som hade varit en trogna hela livet 
igenom. Nu kunde man få lägga i dagen, att man alltibland hade en vänlig 
tanke för en och annan, som man skilde sig från och inte ville umgås med 
under den första stränga tiden där hemma, och för gammalt, klokt folk, 
vars råd blevo illa upptagna vid avresan. Nu kunde man passa på att göra 
en liten glädje åt föräldrarna och kärestan, åt kyrkoherden och åt 
skolmästarn, som hade uppfostrat dem allesammans.



Ljung Björn och Kolås Gunnar sutto hela dagen med pennan i sina styva 
nävar och skrevo brev till vänner och anförvanter, medan Gabriel stod och 
svarvade små koppar av olivträ och Karin Ingmarsdotter i många olika paket 
lade in stora fotografier över Getsemane och gravkyrkan, över det ståtliga 
huset, där de bodde, och över den präktiga församlingssalen.



Barnen strävade och gjorde tuschteckningar på små tunna skivor av olivträ, 
såsom de hade lärt i den amerikanska skolan, och klistrade samman 
fotografiramar, som de prydde med alla de olika sorter av korn och frön 
och kärnor, som finnas i österlandet.

Märta Ingmarsdotter klippte ner sin linneväv och satte sig att 
brodera namn på handdukar och servetter, som skulle sändas till hennes 
svåger och svägerska. Och hon smålog, da hon tänkte på att nu skulle de få 
se där hemma, att hon inte hade glömt bort att väva en fin och stadig väv, 
fastän hon hade kommit till Jerusalem.



De båda Ingmarsdöttrarna, som hade varit i Amerika, stodo och bundo över 
burkar med aprikos och persikosylt, och i bottnen på burkarna skrevo de 
ner kära namn, som de inte kunde minnas utan att få tårar i ögonen.



Israel Tomassons hustru kavlade ut en pepparkaksdeg och hade dessutom en 
tårta i ugnen, som hon vakade över. Tårtan skulle Ingmar och Gertrud äta 
upp under vägen, men pepparkakorna, som kunde hålla sig hur länge som 
helst, skulle de inte få röra, utan de skulle lämna dem till gumman i 
Myckelmyra, som hade stått putsad och fin vid vägkanten, då 
Jerusalemsfararna drogo åstad, och till Eva Gunnarsdotter, som en gång 
hade hört till samfundet.



Allteftersom de små paketen blevo färdiga, fördes de till Gertrud, och hon 
packade ner de många försändelserna i en stor kista.



Men om inte Gertrud hade varit barnfödd i socknen, skulle hon inte ha 
kunnat åta sig att skaffa alla de olika sakerna fram till rätt ägare, ty 
pa somliga stodo mycket besynnerliga adresser. Hon fick allt tänka sig om 
ett par gånger, innan hon kunde reda ut för sig var hon skulle finna 
"Frans, som bodde vid vägskälet", och "Lisa, som var syster till Per 
Larsson", och "Erik, som för två år sedan tjänade hos häradsdomarns".



Ljung Björns son Gunnar kom med det största paketet. Det var adresserat 
till "Karin, som satt bredvid mig i skolan och var hemma på storskogen". 
Farsnamnet hade han glömt, men åt Karin hade han förfärdigat ett par skor 
av blankskinn med höga, svängda klackar. Han visste med sig, att det var 
det vackraste skoarbete, som någonsin hade blivit utfört i kolonien.



-Och hälsa henne, att hon kommer hit till mig, som vi gjorde opp, 
när jag for hemifrån ! sade han, då han anförtrodde paketet till Gertrud.



Men storbönderna kommo in till Ingmar och lämnade honom brev och viktiga 
uppdrag.



-Och nu ska du gå till kyrkoherden och till nämndeman och skolmästarn, 
sade de till sist, och tala om för dem, att du med egna ögon har sett, att 
vi har det gott och att vi bor i ett riktigt hus och inte i jordkulor, och 
att vi har arbete och ordentlig föda, och att vi för ett anständigt liv.







Alltsedan Gabriel hade funnit Ingmar i Josafats dal, hade den gamla 
vänskapen mellan dem levat upp på nytt. Så snart Gabriel hade haft en 
ledig stund, hade han suttit inne hos Ingmar, som nu under sjukdomen bodde 
ensam på ett gästrum. Men den dagen, då Gertrud hade kommit ner från 
Oljoberget och lovat följa Ingmar hem till Dalarne, visade sig inte 
Gabriel i sjukrummet. Ingmar frågade flera gånger efter honom, men ingen 
var i stånd att finna reda på Gabriel.



Alltsom dagen skred framåt, blev Ingmar emellertid mer orolig. I första 
ögonblicket, då Gertrud hade lovat följa honom, hade han känt sig till 
freds och lycklig. Han hade då blott varit tacksam över att han fick föra 
henne bort från detta farliga land, dit hon hade drivits att resa genom 
hans förvållande. Och visserligen fortfor han alltjämt att vara glad åt 
detta, men för var timme, som gick, blev längtan efter hans hustru 
starkare och starkare hos honom. Det före föll honom alldeles omöjligt att 
genomföra det, som han hade åtagit sig. Stundtals kände han den allra 
största lust att tala om hela sin historia för Gertrud, men vid närmare 
efter sinnande vågade han ändock inte göra detta. Så snart hon finge veta, 
att han inte tyckte om henne, skulle hon för det första neka att resa med 
honom hem. Och inte visste han vem Gertrud tyckte om, om det var honom, 
Ingmar, eller någon annan. Ibland hade han trott, att det var Gabriel, men 
nu till sist hade han måst inse, att alltmedan Gertrud 
hade levat i kolonien, hade hon helt visst inte 
älskat någon annan än honom, som hon hade väntat på Oljoberget. Och när 
hon nu kom ut i världen igen, skulle kanske den gamla kärleken till Ingmar 
vakna upp hos henne. Och om så skulle hända, vore det väl bättre, att han 
gifte sig med henne och försökte att göra henne lycklig, än att ständigt 
gå och längta efter en, som aldrig mer kunde bli hans.



Men fastän han försökte att strida med sig själv på detta sätt, så tilltog 
den inre motviljan, som plågade honom, allt mer och mer. Där han satt med 
förbundna ögon, såg han ständigt hustrun framför sig. "Det syns, att det 
är henne jag hör samman med", tänkte han. "Det finns ingen annan, som har 
någon makt över mig."



"Jag vet vad det var, som gjorde, att jag vågade mig på detta företaget", 
fortfor han. "Det var därför, att jag ville vara lika duktig som far. 
Liksom han förde hem mor från fängelset, så tänkte jag föra hem Gertrud 
från Jerusalem. Men jag förstår nu, att det inte kan gå för mig som för 
far. Jag kommer till korta, jag, därför att jag inte har ett så trofast 
hjärta som han."



Mot aftonen kom äntligen Gabriel in till Ingmar. Han stannade nere vid 
dörren, som om det var hans mening att genast gå sin väg.



-Jag hör, att du har frågat efter mig, sade han.



-Ja, sade Ingmar, det är så, att jag ska resa min väg.



-Jag vet, att det nu är avgjort, svarade Gabriel helt kort.



Ingmar satt med förband över båda ögonen. Han vände huvudet åt det håll, 
där Gabriel stod, som hade han önskat se honom.



-Det låter, som om du skulle ha bråttom, sade han.



-Jag har allt en hel del att ställa med. Gabriel tog ett steg mot dörren.



-Det var eljest något, som jag ville fråga dig om.



Gabriel kom tillbaka inåt rummet, och Ingmar återtog:



-Jag undrar om du, Gabriel, skulle ha så mycket emot att fara hem på en 
månad eller två. Jag tror allt, att din far skulle bli glad att få se dig.

-Jag vet inte hur du kommer på en sådan tanke, sade Gabriel.



-Om du hade lust att fara med nu, skulle jag bekosta resan, fortfor 
Ingmar.



-Jaså, sade Gabriel.



-Ja, sade Ingmar och blev allt ivrigare, jag har tänkt på att jag ville 
göra Hök Matts den glädjen att få se dig än en gång, innan han dör.



-Du ville visst föra med dig hela kolonien, du, sade Gabriel litet 
försmädligt.



Ingmar blev alldeles förstummad. Det hade varit hans sista hopp, att han 
skulle kunna förmå Gabriel att följa med hem. "Jag tror, att Gertrud 
skulle komma att tycka om honom, ifall han bara följde med oss", tänkte 
han. "De har samma tro, och de har blivit så vana vid varandra här i 
kolonien, och så ska det väl göra något till, att han tycker om henne."



Om ett par ögonblick började dock Ingmar hoppas på nytt. "Det kanske bara 
var mitt fel, jag bad honom väl på ett dumt sätt", tänkte han.



-Nå ja, sade han högt, jag ska ärligt bekänna, att jag ber dig om detta 
mest för min egen skull.



Gabriel svarade ingenting. Ingmar satt och lyssnade efter svar, men då 
intet kom, fortsatte han:



-Jag kan inte förstå hur det ska gå för Gertrud och mig på den här svåra 
resan. Om jag ska gå så här med förbundna ögon, begriper jag inte hur vi 
ska komma ur och i alla de små roddbåtarna, som för en ut till 
ångfartygen. Och inte blir det lätt att klättra oppför fallrepstrappor och 
sådant. Jag är allt rädd, att jag kommer att stiga miste och falla i sjön. 
Det skulle vara gott att ha en karl med på resan.



-Det har du nog rätt i, sade Gabriel.



-Och inte kan Gertrud förstå sig på att köpa biljetter åt oss.



-Jag håller allt med om att du borde ta någon med dig, sade Gabriel.



-Ja, sade Ingmar glatt, jag tycker, att du borde förstå, att det är 
tvungen sak, att någon följer med.

-Du borde fråga nellgum. Han är den, som är mest resvan av oss 
alla.



Ingmar teg åter. Han lät mycket nedslagen, då han började på nytt.



-Jag hade tänkt, att jag skulle få dig med mig.



-Nej, mig ska du inte be om något sådant, sade Gabriel. Jag är så lycklig 
här i kolonien. Du kan iu få vem som helst av de andra att följa dig.



-Det är skillnad på vem man får med sig. Jag är bättre bekant med dig än 
med någon av de andra.



-Jag kan i alla fall inte, sade Gabriel.



Det kom en allt större oro över Ingmar.



-Detta är en stor missräkning för mig, sade han. Jag trodde, att du hade 
någon mening med det, som du sa, att du ville vara min vän.



Gabriel avbröt honom hastigt.



-Du ska ha tack för anbudet, men jag tror inte du kan säga något, som får 
mig på andra tankar, så att nu går jag allt bort och sköter om mitt. 
Därmed svängde han sig raskt om och gick sin väg utan att ge Ingmar tid 
att säga ett ord mer.



När Gabriel hade skilts från Ingmar, kunde ingen märka, att han hade någon 
sådan brådska, som han hade talat om. Han gick helt sakta ut genom porten 
och satte sig på marken under det stora trädet. Det var redan kväll, och 
allt spår av dagsljus var borta, men stjärnorna och en liten vass nymåne 
lyste vackert.



Gabriel hade inte suttit där ute i fem minuter, förrän porten sakta 
öppnades och Gertrud kom ut. Hon stod och såg sig omkring under ett par 
ögonblick, men så upptäckte hon Gabriel.



-Är det du, Gabriel? sade hon och kom och satte sig bredvid honom.



-Jag tänkte nog, att jag skulle finna dig här ute, sade Gertrud.



-Ja, vi har suttit här många kvällar, sade Gabriel.



-Vi har sa, sade Gertrud, men nu är det väl den sista.



-Ja, det är det väl.

Gabriel satt mycket rak och stel, hans röst lät kall och hård, så 
att man kunde tro, att det, som de talade om, var honom mer än likgiltigt.



-Ingmar berättade, att han ämnade be dig följa med oss på resan.



-Ja, han har frågat mig om saken, sade Gabriel, men jag har sagt nej.



-Jag kunde tro, att du inte skulle vilja resa med, sade Gertrud.



De sutto länge tysta och stilla, som om de inte hade något att säga 
varandra, men Gertrud vände gång på gång ansiktet mot Gabriel och 
betraktade honom. Han satt med huvudet litet stelt upplyftat och såg uppåt 
himlen.



När tystnaden hade varat länge, sade Gabriel utan att ta ner blicken från 
stjärnorna eller eljest göra en rörelse:



-Blir det inte kallt för dig att sitta så länge ute?



-Du vill visst, att jag ska gå min väg? sade Gertrud.



Gabriel gjorde en jakande böjning med huvudet, men han trodde visst inte, 
att Gertrud kunde se detta i mörkret. Högt sade han:



-Jag tycker nog om, att du sitter här.



-Jag kom hit ut i kväll, sade Gertrud, därför att jag tänkte, att det var 
ovisst om vi skulle få träffas ensamma någon mer gång, innan jag reser. 
Och jag ville passa på och tacka dig för alla de mornar, som du har följt 
mig till Oljoberget.



-Det gjorde jag bara för min egen glädjes skull, sade Gabriel.



-Jag skulle också tacka dig för den gången du gick efter vattnet från 
Paradisbrunnen, sade Gertrud och smålog.



Gabriel tycktes vilja svara, men i stället för ord kom bara något, som var 
likt en snyftning.



Gertrud tyckte, att det var något oändligt rörande över Gabriel denna 
kväll, och hon erfor ett djupt medlidande med honom. "Om jag bara visste 
vad jag skulle säga för att trösta honom! Om jag kunde säga något, som det 
skulle göra honom glädje att tänka på, när han sitter ensam om kvällarna 
under det här trädet!"

Men när Gertrud tänkte så, tyckte hon, att hennes eget hjärta drog 
sig samman i sorg och att en märkvärdig förstening smög sig genom hennes 
kropp. "Det är nog så, att också jag kommer att sakna Gabriel", tänkte 
hon, "vi har haft mycket att tala om den sista tiden. Jag har nu vant mig 
vid att se honom ljusna opp och bli glad, var gång vi har rakats, och det 
har varit gott att ha någon bredvid sig, som alltid har varit nöjd med 
mig, vad jag än har företagit mig."



Hon satt tyst ännu en stund. Hon kände saknaden växa som en hastigt 
påkommen sjukdom. "Vad är det, vad är det, som kommer över mig?" tänkte 
hon. "Inte kan det väl vara en så tung sorg för mig att skiljas från 
Gabriel."



Plötsligt började Gabriel tala.



-Det är en sak, som jag tänker på, sade han, och som jag ser för mig hela 
kvällen.



-Tala om för mig vad det är! sade Gertrud ivrigt. Hon tyckte, att hon 
blev lättare om hjärtat, då han nu talade.



-Jo, sade Gabriel, Ingmar talade en gång om sågen, som han har vid 
Ingmarsgården. Jag tror, att det var hans mening, att jag skulle följa med 
honom hem och arrendera den.



-Det syns, att Ingmar har fattat stor vänskap för dig, sade Gertrud, han 
har ingenting, som han sätter mer värde på än den sågen.



-Nu hör jag sågen slamra i mina öron hela kvällen, sade Gabriel. Forsen 
brusar, och kanttrissan gnisslar, och timmerstockarna ligger och stöter 
mot varandra i älven. Du kan inte tro hur vackert det låter. Och så sitter 
jag och tänker på hur det skulle vara att få arbeta för egen räkning, att 
ha något för mig själv och inte bara gå opp i en sådan här koloni.



-Jaså, det är detta du tänker på, medan du sitter här så tyst, sade 
Gertrud i rätt kall ton, för hon kände sig på ett eller annat sätt 
besviken vid Gabriels tal. Det behöver du ju inte sucka länge efter, du 
kan bara följa med Ingmar hem.



-Det är allt något annat också, sade Gabriel. Ingmar har talat med mig om 
att han har timmer liggande färdigt för att bygga en stuga bredvid 
den där sågen. Han sa, att han har utsett tomtplats på en backe ovanför 
forsen, där det står ett par stora björkar. Och nu är det den stugan, som 
jag ser för mig hela kvällen. Jag ser den utan och innan. Jag ser det 
gröna granriset framför dörren, och jag ser elden, som brinner i spisen. 
Och när jag kommer hem från sågen, så ser jag en, som står och väntar mig 
i dörröppningen.



-Det blir visst kallt, Gabriel, sade Gertrud avbrytande. Tycker du inte, 
att vi ska gå in nu?



-Jaså, nu vill du gå in, sade Gabriel.



Men emellertid rörde de sig inte ur stället, utan sutto kvar bredvid 
varandra under en lång tystnad, som de mycket sällan bröto.



En gång sade Gertrud till Gabriel:



-Jag trodde, att du, Gabriel, älskade kolonien högre än allt annat och 
att du inte ville skiljas från den för något i världen.



-Å jo, sade Gabriel, det finns allt något, som jag skulle offra den för.



Gertrud satt åter och funderade, sa frågade hon:



-Vill du inte säga mig vad det skulle vara?



Gabriel svarade inte genast, utan efter en lång betänketid och med 
halvkvävd röst.



-Jag kan ju gärna säga dig- det. Det skulle vara, ifall den kvinnan, som 
jag tyckte om, kom och sa, att hon älskade mig.



Gertrud blev så stilla, att hon knappt vågade andas.



Men fastän ingenting hade blivit yttrat, var det, som hade Gabriel hört 
Gertrud säga något sådant, som att hon älskade honom, för han började med 
mycket flytande röst:



-Du ska få se, Gertrud, att nu vaknar kärleken till Ingmar åter opp hos 
dig. Du har varit ond på honom en tid, därför att han svek dig, men nu, då 
du har förlåtit honom, kommer du att hålla av honom som förut.



Han höll upp för att invänta svar, men Gertrud satt tyst.



-Det vore förfärligt, om du inte tyckte om honom, fortsatte 
satte Gabriel. Tänk allt, vad han har gjort för 
att få dig igen! Han ville ju hellre bli blind än resa hem utan dig.



-Ja, det vore förfärligt, om jag inte tyckte om honom, sade Gertrud med 
nästan bortdöende röst. Hon förstod, att innerst inne hade hon trott ända 
till i kväll, att hon aldrig kunde hålla av någon annan än Ingmar.



-Jag kan inte reda ut det nu i natt, Gabriel, sade Gertrud. Jag vet inte 
vad som är över mig. Men du ska inte tala med mig om Ingmar.



Och så sade än den ena, än den andra av dem något om att de borde gå in, 
men i alla fall blevo de sittande, ända tills Karin Ingmarsdotter kom ut 
och ropade på dem.



-Ingmar ber, att ni båda ska komma in till honom, sade hon.



Det hade fallit sig så, att medan Gertrud hade språkat med Gabriel, hade 
Karin varit hos Ingmar. Karin hade talat med honom om hälsningar, som hon 
ville sända hem med honom. Hon drog länge ut med samtalet. Det var 
tydligt, att hon hade något att säga Ingmar, som hon hade svårt att komma 
fram med.



Till sist sade hon i så långsam och likgiltig ton, att envar, som kände 
henne, kunde veta, att hon nu kom fram med sitt egentliga ärende:



-Det har kommit brev till Ljung Björn från hans bror, Per.



-Jaså, sade Ingmar.



-Jag vill säga dig, att jag gjorde orätt mot dig, när vi talades vid den 
gången på mitt rum, nyss du var kommen, sade Karin.



-Å nej, sade Ingmar, du sa bara vad du tyckte vara rätt.



-Nej, jag förstar nu, att du hade skäl för att skilja dig från Barbro, 
sade Karin. Ljung Per skriver, att hon inte är någon bra människa.



-Jag har aldrig sagt ett ont ord om Barbro, sade Ingmar.



-Det sägs nu, att det lär finnas ett barn på Ingmars gården.

-Hur gammalt är det barnet? frågade Ingmar.



-Det ska vara fött nu i augusti.



-Det är lögn, det där, sade Ingmar och slog näven hårt i bordet. Han hade 
så när träffat Karins hand, som lag på bordsskivan.



-Slår du mig nu? sade hon.



-Jag såg inte, att din hand var i vägen, sade Ingmar.



Karin talade ännu en stund om detta, och Ingmar blev genast lugnare.



-Du förstår väl, att sådant inte är roligt för mig att höra, sade han. Nu 
vill jag be dig, att du hälsar Ljung Björn från mig, att han inte låter 
detta komma ut, förrän vi får veta om det är full sanning.



-Jag ska nog ställa om, att han tiger, sade Karin.



-Och så undrar jag om du kan laga, att Gabriel och Gertrud kommer in till 
mig, sade Ingmar.



När Gertrud och Gabriel kommo in i sjukrummet, satt Ingmar sammankrupen 
borta i en mörk vrå. De kunde först knappt se honom.



-Vad är det, Ingmar? sade Gabriel.



-Det är sa, att jag har åtagit mig en sak, som har blivit mig övermäktig, 
sade Ingmar. Han satt och gungade fram och åter med kroppen.



-Ingmar, sade Gertrud och gick nära honom, tala uppriktigt om för mig vad 
som pinar dig! Vi har aldrig haft några hemligheter för varandra, 
alltsedan vi var barn.



Ingmar satt och våndades. Gertrud kom alldeles inpå honom och lade handen 
på hans huvud.



-Nu tror jag, att jag kan gissa vad som är åt dig, sade hon.



Ingmar rätade plötsligen upp sig.



-A nej, Gertrud, du ska ingenting gissa, sade han. I detsamma drog han 
sin plånbok ur fickan och gav den till henne. Kan du se, att där ligger 
ett stort brev, som är skrivet till Barbro?



-Ja, sade Gertrud, här är det.



-Nu ber jag dig, att du tar och läser det, sade Ingmar. Du och Gabriel, 
ni ska båda läsa det. Jag skrev det strax i början, när jag kom hit, 
men då hade jag ännu kraft att låta bli att sända av det.



Gabriel och Gertrud slogo sig nu ner vid bordet och läste. Ingmar blev 
kvar i sin vrå. Han satt och hörde på hur de vände pappersbladen. "Nu 
läser de om detta", tänkte han, "och nu läser de om detta. Nu är de på det 
stället, där Barbro talar om för mig hur Berger Sven Persson narrade oss 
att bli man och hustru. Nu läser de om hur hon köpte igen silverbägarna, 
och nu har de nått fram till berättelsen om vad Stig Börjesson talade om 
för mig. Och nu får Gertrud veta, att jag inte tycker om henne mer, nu får 
hon riktigt se vad jag är för en stackare."



Det var andlöst stilla i rummet. Gertrud och Gabriel gjorde inte en 
rörelse, annat än då de vände ett pappersblad. Det var, som vågade de 
knappt andas.



"Och hur ska Gertrud kunna förstå, att det blev mig övermäktigt just i 
dag, då hon har givit med sig, att jag just nu inte kan låta bli att säga 
henne, att jag tycker om Barbro?" tänkte Ingmar.



"Och hur ska jag själv förstå, att det var, när jag fick höra förtal om 
Barbro, som jag inte kunde tåla att vara bunden vid en annan? Jag vet inte 
vad det är med mig, men jag tror inte, att jag är en riktig människa mer."



Han lyssnade ivrigt, väntade oupphörligt, att de andra skulle säga något, 
men hörde endast rasslet av pappersbladen.



Äntligen stod han inte ut längre, utan lyfte helt sakta undan bindeln 
från det öga, som han ännu kunde se med.



Så såg han bort till Gabriel och Gertrud. De läste alltjämt, och båda 
huvudena hade kommit så nära varandra, att de nästan sutto med kind mot 
kind, och Gabriel hade lagt armen om Gertruds liv.



Och alltsom de läste och för varje blad de vände, desto närmare smögo de 
intill varandra. De voro mycket röda på kinderna, de lyfte ibland 
blickarna från papperet och sågo djupt in i varandras ögon, och ögonen 
voro mörkare än vanligt och mer strålande.



När de äntligen hade slutat sista arket, såg Ingmar, att Gertrud 
tryckte sig alldeles intill Gabriel, och så sutto de och höllo varandra 
omfamnade, mycket rörda och högtidliga. De hade kanske knappast uppfattat 
något mer av allt, vad de hade läst, än att ingenting mer stod i vägen för 
deras kärlek. Och Ingmar lade sakta samman sina stora händer, vilka sågo 
ut som en gammal, plågad människas händer, och tackade Gud. Och det dröjde 
länge, innan någon av de tre rörde sig.







Kolonisterna samlades i stora salen till morgonbönen. Det var den sista 
andaktsstund i kolonien, som Ingmar skulle övervara. Han och Gertrud och 
Gabriel skulle om ett par timmar resa landsvägen ner till Jaffa.



Gabriel hade dagen förut berättat för mrs Gordon och ett par av de ledande 
i kolonien, att hans avsikt var att följa Ingmar till hemsocknen och 
stanna där. Han hade då nödgats tala om hela Ingmars historia. Mrs Gordon 
satt länge och tänkte över vad hon hade hört, och därpå sade hon:



-Jag tror inte, att någon kan ta på sig det ansvaret att göra Ingmar mer 
olycklig, än han redan är, därför vill jag inte hindra dig att fara med 
honom hem. Men det förefaller mig också, som vore detta ett Guds tecken 
till oss, att han nu vill, att vi ska låta de unga i kolonien ingå 
äktenskap. Och om det blir så, är jag viss, att du och Gertrud en gång 
vänder åter till oss. Jag tror säkert, att ni aldrig ska finna er fullt 
till freds annorstädes.



Men för att Ingmar och de andra skulle få resa från kolonien i full sämja 
och frid, beslöts det, att den stora mängden av medlemmar inte skulle veta 
annat, än att Gabriel följde med endast för att hjälpa Ingmar och Gertrud 
på den svåra resan.



Just när morgonbönen skulle börja, blev Ingmar inledd i församlingssalen. 
Mrs Gordon reste sig då och gick emot honom. Hon tog honom vid handen och 
förde honom upp till platsen bredvid hennes. Hon hade ställt fram en 
bekväm stol åt honom, och hon hjälpte honom mycket omsorgsfullt att ta 
plats däri.

Därpå började miss Young, som satt vid orgeln, sjunga en psalm, och 
morgonbönen försiggick som vanligt.



Men när mrs Gordon hade slutat den korta bibelförklaringen, som hon 
brukade hålla varje morgon, reste sig gamla miss Hoggs och bad Gud, att 
han skulle ge Ingmar en god resa och en lycklig hemkomst. Härpå reste sig 
den ene efter den andre av amerikanarna och syrerna och bådo Gud, att han 
måtte låta Ingmar komma till sanningens rätta ljus.



Somliga av dem uttryckte sig mycket vackert. De lovade att bedja var dag 
för Ingmar, som var deras käraste broder, och hoppades, att han måtte 
återvinna sin hälsa. Och alla önskade de, att han skulle komma tillbaka 
till Jerusalem.



Medan de främmande talade, voro svenskarna tysta. De hade sin plats 
mittför Ingmar och sutto och betraktade honom.



Då de sågo Ingmar, kommo de ovillkorligen att tänka på allt det, som var 
tryggt och rättrådigt och välordnat i det gamla landet. Medan han hade 
varit här ute hos dem, hade de nog tyckt, att något av detta hade kommit 
till dem. Men när Ingmar nu reste, föll hjälplöshetens ängslan över dem. 
De kände sig som borttappade i laglöst land bland alla dessa, som utan 
förskoning eller miskund kämpade med varandra om människosjälar.



Och så gingo deras tankar med stort vemod till hemmet. De sågo hela nejden 
med fält och gårdar. Och människorna färdades fredligt och stilla på 
vägarna, allt var tryggt, dag efter dag gick på samma sätt, och det ena 
året var så likt det andra, att man inte kunde skilja dem åt.



Men just da bönderna påminde sig den stora stillheten där hemma, kom det 
över dem hur stort och berusande det var, att de hade kommit ut i livet, 
att de hade fått ett mål att leva för och voro borta från dagarnas gråa 
enahanda.



Och en av dem höjde sin röst och började bedja på svenska och sade:



-Jag tackar dig, Gud, att du har låtit mig komma till Jerusalem.



Därpå reste sig den ene efter den andre, och de tackade alla Gud, därför 
att han hade fört dem till Jerusalem.

De tackade honom för den kära kolonien, som var deras stora glädje. 
De tackade honom för att deras barn fingo lära sig alltifrån sina unga år 
att leva i enighet med alla människor. De väntade, att de unga skulle nå 
vida längre i fullkomlighet än de själva. De tackade för förföljelser och 
lidanden, de tackade för den sköna lära, som de voro kallade att utöva. De 
tackade för landet, som lag utblottat, men som blomstrade upp dag för dag 
under deras ögon.



Ingen satte sig ner, utan att han hade vittnat om den stora lycka han bar 
inom sig. Och Ingmar förstod, att detta var sagt för hans skull och att 
detta var vad de ville han skulle förtälja där hemma, att de alla voro 
lyckliga.



Ingmar rätade sig en smula i stolen, när han hörde dem. Han höll huvudet 
högre, och det sträva draget kring munnen blev tydligare.



Äntligen, då denna ström av vittnesbörd saktade av, stämde miss Young upp 
en psalm, och sedan trodde alla, att högtiden var slut, och reste sig för 
att gå. Men då sade mrs Gordon:



-I dag ska vi även ha en svensk sång.



Då började svenskarna samma sång, som de hade sjungit, när de hade farit 
bort från sitt land.



-Vi ska mötas en gång, sjöngo de, vi ska mötas en gång, vi ska mötas i 
Eden en gång.



Och då sången ljöd, blevo alla mycket rörda, och tårarna kommo de flesta i 
ögonen. Ty nu tänkte de åter på alla dem, som de måste sakna och inte 
kunde få möta förrän i himmelen.



Men i samma ögonblick sången hade slutat, reste sig Ingmar och försökte 
yttra ett par meningar. Han tyckte, att han ville säga dem här ute några 
ord, som liksom skulle vara talade från det landet, som han nu vände åter 
till.



-Jag tänker allt, att ni här ute gör oss där hemma stor heder, sade han. 
Jag tänker, att alla ska bli glada att få möta er, var det än blir, i 
himmelen eller på jorden. Jag tänker, att ingenting är sa vackert som att 
se människor med stora offer öva rättfärdighet.



17 BARNET.



Nu är att berätta vad som hade hänt Barbro Svensdotter, sedan Ingmar hade 
rest till Jerusalem.



När Ingmar hade varit borta väl en månad, började Gammal Lisa på 
Ingmarsgården lägga märke till att Barbro hade fått en ständig oro och 
rastlöshet över sig. "Det är besynnerligt vad hon ser vild ut i ögonen", 
tänkte gumman. "Det skulle inte förundra mig, om hon bleve tokig endera 
dagen.



En kvällsstund tog hon sig för att fråga ut Barbro.



-Jag undrar vad som fattas dig, sade hon. När jag var ung tös, såg jag en 
vinter matmodern på Ingmarsgården gå omkring med sådana ögon, som du nu 
har.



-Var det hon, som dräpte barnet? frågade Barbro raskt.



-Ja, sade gumman, och nu börjar jag tro, att du går med samma tankar.



Barbro gav inte något direkt svar på detta.



-När jag har hört talas om den där historien, sade hon, har jag bara 
undrat över en sak.



Gammal Lisa frågade vad det kunde vara.



-Jo, att hon inte gjorde över med sig själv också.



Gammal Lisa hade suttit och spunnit. Hon lade handen på hjulet för att få 
det att stanna och fäste ögonen på Barbro.



-Det kan ju ingen undra på om du tar illa vid dig, ifall här skulle komma 
småfolk till gården, sedan mannen har rest ifrån dig, sade hon långsamt. 
Han visste då väl aldrig om detta, när han for?



-Vi visste inte om det, varken han eller jag, sade Barbro med låg röst, 
som om det vilade sådan tryckande sorg över henne, att hon inte kunde 
tala.



-Men nu ska du väl skriva efter honom?



-Nej, sade Barbro, den enda tröst jag har är, att han är borta.

Gumman fällde ner händerna och blev förfärad.



-Ar det en tröst? utbrast hon.



Barbro stod borta vid fönstret och stirrade rätt framför sig.



-Vet du inte om, att det vilar förbannelse över mig? sade hon och 
försökte göra rösten stadig och lugn.



-A jo, man kan väl inte gå ut och in i stugan utan att få reda på 
åtskilligt, sade gumman. Jag har allt hört, att du ska vara en av 
Sorgbacksfolket.



Det blev inte mer talat på en stund. Gammal Lisa satt och snurrade på sitt 
hjul. Alltemellanåt kastade hon en blick bort till Barbro, som stod kvar 
vid fönstret och gång på gång skakade till av en rysning. När en fem 
minuter hade gått, höll gumman upp med arbetet och gick mot dorren.



-Vart ska du gå? frågade Barbro.



-Det kan jag gärna säga dig. Jag ska gå och finna reda på någon, som kan 
skriva till Ingmar.



Barbro ställde sig rakt i vägen för henne.



-Du får allt lata vara med detta, sade hon. Innan det brevet är skrivet, 
ligger jag i Långforsen.



De stodo nu och betraktade varandra. Barbro var stor och stark. Gammal 
Lisa trodde, att hon ämnade hålla kvar henne med våld. Men med ens brast 
Barbro i skratt och gick åt sidan.



-Skriv du, sade hon, det gör mig ingenting. Det blir bara så, att jag får 
göra slut på alltsammans förr, än jag hade ämnat.



-Å nej, sade gumman, som förstod, att hon måste fara varligt med Barbro, 
då hon var i sådan förtvivlan. Jag ska inte skriva. Jag vill inte driva 
dig till någon förhastad garning.



-Jo, skriv! sade Barbro. Det gör varken till eller från för mig. Du 
förstår väl, att jag måste göra över med mig i alla fall. Inte kan man stå 
till svars med att låta sådant här elände fortgå till evig tid.



Gumman gick tillbaka till spinnrocken och satte sig att arbeta.

-Ska du inte gå och ställa om brevet? sade Barbro och gick efter 
henne.



-Jag undrar om jag kunde få tala med dig ett klokt ord, sade Gammal Lisa.



-Å jo, sade Barbro, det kan du nog få.



-Jag tänker som så, sade Gammal Lisa, att jag kan lova dig att hålla allt 
detta hemligt, men då ska du gå in på att inte göra något ont varken åt 
dig själv eller barnet, förrän vi är säkra på att det blir sådant, som du 
väntar.



Barbro stod och betänkte sig.



-Vill du lova, att du ger mig fria händer efteråt?



-Ja, sade gumman, efteråt ska du få göra vad du vill, det lovar jag dig.



-Å, jag tycker, att jag lika gärna kan göra slut på mig med detsamma, 
sade Barbro och såg liknöjd ut.



-Jag trodde, att du nu mest av allt önskade, att Ingmar skulle få ställa 
till rätta det, som han har gjort illa, sade gumman, men därav blir väl 
ingenting, om han får sådana nyheter.



Barbro ryckte till och tog sig åt hjärtat.



-Det ska få bli som du vill, sade hon, men detta är ett tungt löfte. Du 
får allt noga tänka på att du inte sviker mig.



Detta avtal blev väl hållet. Gammal Lisa förrådde intet, och Barbro tog 
sig efter detta så noga i akt, att ingen anade vad som förestod henne. Hon 
hade lycka med sig däri, att det blev tidig vår. Snön smälte bort ur 
skogen redan i april. Barbro lät driva en del boskap upp till fäboden, som 
låg långt borta i ensamma ödemarken, så snart som det fanns ett grönt strå 
för den att leva på. Hon och Gammal Lisa följde med dit upp för att sköta 
den.



Så blev ett barn fött i slutet av maj. Det var en gosse, och han såg vida 
sämre ut än det barn, som Barbro födde förra våren. Han var både liten och 
klen och skrek ständigt. När Gammal Lisa visade honom för Barbro, log 
denna bittert.



-Du hade inte behövt tvinga mig att leva för det här barnets skull, sade 
hon.



-Inte kan någon se på en sådan liten en vad han ska bli till, sade 
gumman.

-Nu får du komma ihåg, att du håller ditt löfte och lämnar mig fria 
händer, sade Barbro med hård röst.



-Ja, sade gumman, men jag ska först veta, att han är blind.



-Du kan ju låtsa, att du inte ser vad detta är för ett barn, sade Barbro.



Barbro var själv klenare än förra gången. Hela första veckan var hon så 
svag, att hon inte kunde komma ur sängen. Barnet låg inte i stugan, utan 
gumman hade det undandolt i en av de små ladorna, som stodo på 
fäbodvallen. Hon pysslade om det både natt och dag, gav det getmjölk att 
dricka och höll det med stort besvär vid liv. Ett par gånger om dagen kom 
hon in med det i stugan. Då vände sig Barbro mot väggen för att slippa se 
det.



En dag stod Gammal Lisa vid det lilla fönstret i fäboden och såg ut. 
Barnet höll hon på armen, det skrek som vanligt, och gumman stod och 
tänkte på hur litet och ynkligt det var.



-Se, se, sade hon då plötsligt och böjde sig framåt för att se bättre, 
här kommer vandrare till gårds! Ögonblicket därefter var hon med gossen 
borta hos Barbro. Du får ta barnet så länge. Jag ska gå ut till dem, som 
kommer, och säga, att du ligger sjuk i stugan och att de inte ska gå in. 
Hon lade barnet i sängen, och Barbro lät det ligga utan att röra vid det. 
Hela tiden skrek det sa mycket det orkade. Gammal Lisa kom tillbaka inom 
ett ögonblick.



-Det här barnet skriker så, att det hörs över hela skogen, sade hon. Om 
du inte kan få det att tiga, så är det väl omöjligt att hålla folk 
ovetande om att det finns till. Hon ut igen efter detta, och Barbro visste 
sig ingen annan råd än att lägga barnet till bröstet.



Gumman stannade ute en god stund. När hon kom tillbaka, sov barnet, och 
Barbro låg och betraktade det.



-Du behöver inte vara rädd, sade Gammal Lisa. De har ingenting hört, de 
tog av åt annat håll.



Barbro såg på henne med en tung blick.



-Nu tycker du allt, att du har gjort det bra, sade hon.

Tror du inte, att jag förstår, att det inte var 
någon där ute, utan att du skrämde mig för att få mig att ta barnet.



-Jag kan gott bära ut det igen, sade gumman.



-Nu får det väl ligga, tills det vaknar.



Mot kvällen ville gumman på nytt gå bort med gossen. Han var då tyst och 
god och låg och öppnade och slöt de små händerna.



-Var gör du av honom om nätterna? frågade Barbro.



-Han ligger där ute i höladan.



-Låter du honom ligga där som ett kattunge?



-Jag trodde inte, att det var så noga hur det här barnet hade det. Men 
nog kan det få stanna inne i stugan, om du så vill.



När gossen var sex dagar gammal, satt Barbro i sängen och såg på hur 
gumman lindade honom.



-Du håller honom allt bra illa, sade Barbro, det är inte underligt, att 
han skriker så mycket.



-Jag har skött om barn förr, sade gumman. Jag tänker, att jag förstår mig 
på dem lika bra som du.



Barbro höll sig tyst en stund, men inom sig tänkte hon, att hon aldrig 
hade sett någon fara så illa med ett barn.



-Du håller honom ju så, att han blir svartblå i ansiktet, sade hon 
otåligt.



-Jag trodde inte, att man behövde akta en sådan här bortbyting, som om 
han vore en prins, sade gumman och blev ond, men eftersom jag inte duger, 
så kan du ju försöka själv. Och när hon hade sagt detta, kastade hon 
barnet till Barbro och gick ut.



Barbro tog emot barnet. Hon lade om lindan och fick gossen snart tyst och 
nöjd.



-Ser du, att nu tiger han? sade hon, då Lisa kom tillbaka, och hon såg 
stolt ut.



-Jag har alltid hört, att jag hade en god hand med barn, sade gumman på 
nytt och var i dåligt humör en lång stund.



Efter detta blev det emellertid så, att Barbro alltid skötte om gossen. En 
dag, då hon ännu var sängliggande, bad hon Lisa, att hon skulle ge henne 
en ren blöja. Gumman svarade, att hon ingen hade att lämna henne. Hon höll 
på att tvätta dem, som funnos. Barbro blev röd i ansiktet och fick 
tårarna i ögonen.



-Det här barnet har det inte bättre, än om det vore fött av en 
tiggarkäring, sade hon i hastigheten.



-Du borde ha tänkt en smula själv på sådant här, sade gumman. Jag undrar 
hur du skulle ha rett dig, om inte jag hade plockat ihop vad jag kunde 
komma över av småkläder och tagit med mig.



Barbro kom nu ihåg sig. Den mörka förtvivlan, som hon hade levat i under 
hela vintern, grep henne och gjorde henne hård på nytt.



-Det hade varit bättre, om barnet varken hade blivit lindat eller vårdat, 
sade hon.



Nästa dag steg Barbro upp. Hon tog fram nål och tråd och började klippa 
sönder ett lakan för att sy kläder åt gossen. När hon hade hållit på en 
stund, kommo de dystra tankarna åter över henne: "Vad tjänar det till, att 
jag gör i ordning sådant här åt honom? Det vore bättre, att jag gick ner i 
myren med honom, för dit måste vi ändå, vi bada."



Hon gick ut till Gammal Lisa, som mjölkade korna, innan de skulle gå ut i 
skogen.



-Vet du, Lisa, hur länge det kan dröja, innan vi kan vara säkra på att 
barnet inte ser?



-Nog dröjer det ännu en åtta dagar eller kanske ett par veckor, innan man 
kan vara riktigt säker, svarade gumman. Barbro gick tillbaka in och 
återtog arbetet. Da hon förde saxen, gick den ojämnt, hon kände, att 
handen darrade och skälvde. Snart spred sig darrningen genom hela kroppen, 
och hon måste för en stund höra upp med arbetet. "Herregud, vad går det åt 
mig? Kan det vara möjligt, att jag blev så glad åt att få ha honom kvar 
några veckor ännu, att jag skälver i var led?"



Gammal Lisa hade det strävsamt uppe i skogen. Hon fick både driva korna i 
vall och sköta om mjölken. Barbro tänkte numera bara på att vårda gossen 
och kom sig inte för att hjälpa henne med någonting.



-Du, Barbro, kunde väl göra annat än sitta och stirra på gossen, sade 
gumman en dag, då hon var alldeles uttröttad.

Barbro steg upp och gick ut ur fäboden, men hon vände på tröskeln.



-Du får nog med hjälp sedan i sommar, sade hon. Under de här dagarna vill 
jag inte gå ifrån honom.



Alltsom Barbro lärde sig att mer och mer älska barnet, sade hon sig själv, 
att den största barmhärtighet, som hon kunde visa det, vore att fullfölja 
sitt första uppsåt. Det var hela tiden svagt och sjukligt. Det tilltog 
knappast i storlek, utan var nästan lika litet, som när det först kom till 
världen. Och allra mest bekymrade det henne, att dess ögon alltid voro 
svullna och rödkantade. Det gjorde knappast ett försök att lyfta 
ögonlocken.



Det föll sig så, att Gammal Lisa en dag började tala om hur gammalt barnet 
var.



-Nu, Barbro, är gossen redan tre veckor, sade hon.



-Nej, sade Barbro häftigt, inte förrän i morgon.



-Jaså, sade gumman. Ja, jag räknar väl miste då, men nog vill jag minnas, 
att han var född på en onsdag.



-Jag tycker, att du kunde unna mig att vara med honom än en dag, sade 
Barbro.



När Gammal Lisa klädde sig nästa morgon, sade hon till Barbro:



-Det är ont om bete för korna här i närheten. Jag ska driva dem ett 
stycke längre neråt skogen. Vi kommer nog inte hem före kvällen.



Barbro vände sig häftigt mot henne och tycktes ämna säga något, men knep 
ihop läpparna och teg.



-Ville du något? frågade gumman. Det föreföll henne, som om Barbro hade 
haft lust att be henne stanna hemma. Därav blev dock ingenting.



På kvällen kom gumman sakta hemdrivande med boskapen. Hon gick och lockade 
på korna, som togo omvägar till höger och vänster och stannade, så snart 
de sågo en grön tuva. Gumman blev otålig. Hon gick och smågrälade på de 
envisa djuren.



-Å ja, sade hon till sist. Det är inte värt, att du är så ivrig, du Lisa. 
Du kommer väl hem tids nog till det, som väntar dig.

När hon öppnade dörren till fäboden, satt Barbro med gossen i knäet 
och sjöng för honom.



-Å herregud, Lisa, att du aldrig kommer hem! utropade hon. Jag vet inte 
vad jag ska ta mig till. Se, nu har gossen fått utslag ! Och hon kom fram 
och visade ett par röda fläckar på barnets hals.



Gammal Lisa stod kvar i dörren, slog ihop händerna i för våning och 
skrattade. Barbro såg bestört på henne.



-Är det inte farligt, det här utslaget då? sade hon.



-Det är bra till i morgon, sade gumman och fortfor att skratta. Barbro 
förvanade sig alltmer, men kom till sist ihåg vad för en ängslan gumman 
måtte ha gått i just den dagen.



-Ja, det hade varit bättre för oss alla, om jag hade gjort det, sade hon. 
Och det var väl också din mening, eftersom du gick din väg i dag.



-Jag låg i natt och tänkte på vad jag skulle ta mig till, svarade gumman, 
och då var det något, som sa mig, att han där skulle vaka bäst över sig 
själv, om jag lämnade dig ensam med honom.



När alla kvällssysslorna voro över och de skulle gå och lägga sig, sade 
gumman till Barbro:



-Är det nu säkert, att gossen får leva?



-Ja, sade Barbro, om Gud vill ge honom hälsan, så att jag far behålla 
honom.



-Men om han nu blir en sådan där idiot och blind till?



-Det vet jag ju redan att han är, sade Barbro, men jag kan i alla fall 
inte göra något illa åt honom. Hurudan han är, så är jag bara tacksam, att 
jag får ta vård om honom.



Gumman satte sig på sängkanten och funderade.



-När det nu har gått på detta sättet, sade hon, så ska du väl skriva till 
Ingmar.



Barbro såg alldeles förfärad ut.



-Jag tror, att du gärna vill, att det här barnet ska få bli vid liv, sade 
hon, men om du skriver efter Ingmar, så svarar jag inte för vad jag gör.



-Jag kan undra hur du eljest ämnar ställa till? sade gumman. Vem helst 
som får veta, att du har ett barn, kan ju skriva och tala om det för 
honom.

-Jag tänkte också försöka att hålla allt detta hemligt, ända tills 
Ingmar har blivit gift med Gertrud.



Gammal Lisa satt åter tyst och tänkte på dessa ord en god stund. Hon såg 
tydligt, att Barbro var så benägen att dra någon stor olycka över sig, att 
hon inte vågade säga emot henne.



-Du har varit mycket god mot oss gamla på Ingmarsgården, sade gumman 
tveksamt. Du får inte undra på om jag gärna ville ha dig kvar som matmor.



-Om jag har varit god mot dig någon gång, svarade Barbro, sa vedergäller 
du det tusenfalt genom att du är mig lydig i denna saken.



Barbro satte igenom sin vilja, och på hela sommaren fick ingen veta, att 
gossen fanns till. När det kom folk upp till sätern, gömdes han undan i 
höladan. Barbros stora bekymmer var hur hon skulle bära sig åt för att 
halla honom dold, när hösten kom och hon måste vända om ner till bygden. 
Hon gick och grubblade över detta varje dag.



Men timme efter timme fick hon barnet kärare, och härmed återkom något av 
hennes förra sinnesro. Gossen blev ock starkare så småningom, fastän han 
alltjämt var sen att växa och utveckla sig. Hela sommaren var han svår med 
att gråta, och ögonlocken voro alltid röda och svullna, så att han knappt 
kunde öppna dem. Barbro tvivlade inte ett ögonblick, att han var en idiot, 
och fastän hon nu inte tänkte på annat än att låta honom leva, hade hon 
dock många tunga stunder för hans skull. De kommo oftast om nätterna, och 
da brukade hon stiga upp och ställa sig att betrakta barnet. Det var 
mycket fult med blekgul hy och tunt, rödaktigt har. Näsan var för kort och 
underläppen för stor, och när det sov, drog det samman ögonbrynen, så att 
det fick djupa rynkor i pannan. När Barbro såg gossen, tyckte hon, att han 
hade ett riktigt idiotansikte, och hon lag och grät hela natten över att 
hennes son skulle bli en olycklig stackare. Men tidigt om morgonen vaknade 
barnet, lag fullsövt och i gott humör i korgen, som fick tjäna det till 
vagga, och sträckte armarna mot Barbro, när hon talade till det. Då blev 
Barbro stilla och tålig på nytt.

-Jag tror, att de, som har friska barn, inte har så mycken kärlek 
för dem, som jag har för den här sjuklingen, sade hon till Gammal Lisa.



Tiden gick, och det led mot slutet av sommaren. Barbro hade ännu inte 
kunnat tänka ut hur det skulle lyckas henne att hålla barnet dolt efter 
hemkomsten. Ibland tyckte hon, att det inte återstod henne något annat än 
att resa ur landet.



I början av september blev det en gång en mörk och ruskig kväll med regn 
och blåst. Barbro och Lisa hade gjort upp eld i spisen och sutto och 
värmde sig vid brasan. Barbro hade barnet liggande i sitt knä, och som 
vanligt satt hon och tänkte på hur hon skulle laga så, att Ingmar 
ingenting fick veta.



"Eljest kommer han tillbaka till mig", tänkte hon. "Jag vet inte hur jag 
då ska få honom att förstå, att jag vill bara min borda ensam.



Just då hon tänkte så, öppnades dörren till fäboden helt oförväntat, och 
en vandrare kom in.



-Guds fred i skogen! hälsade karlen. Det var en lycka att jag fann reda 
på stugan. Jag kunde inte hitta ner till bygden i detta kolmörker, men då 
kom jag ihag, att Ingmarsgårdens fäbod måtte ligga i den här trakten.



Karlen var en fattig stackare, som förr i världen hade gått omkring som 
handelsman. Numera hade han inga varor att bjuda ut, utan gick och tiggde. 
Han var visst inte så utarmad, att han inte hade kunnat leva utan att 
anlita andras barmhärtighet, men han var inte i stånd att låta bli att gå 
från gård till gård och inhämta nyheter.



Det första han såg i fäboden var naturligtvis barnet. Han gjorde stora 
ögon, när han fick se det.



-Vems är den där? frågade han genast.



Båda kvinnorna tego ett ögonblick, därpå sade Gammal Lisa kort och 
bestämt:



-Det är Ingmar Ingmarssons.



Karlen såg än mer undrande ut. Han blev brydd också över att ha kommit in 
i något, som han törhända inte borde ha reda på. I förvirringen lutade han 
sig ner över barnet.



-Jag undrar hur gammal en sådan liten en kan vara, sade han.

Nu var det Barbro, som skyndade att svara.



-Han är en månad.



Karlen var ogift och förstod sig inte mycket på barn. Han kunde inte se, 
att Barbro bedrog honom. Han blickade helt förskräckt på henne, som satt 
där alldeles lugn.



-Jaså, han är bara en månad, sade han.



-Ja, svarade Barbro på sitt stillsamma sätt. Karlen blev röd och 
förvirrad, så gammal han var, men Barbro såg ut, som om saken inte rörde 
henne. Han märkte väl, att Gammal Lisa gjorde varnande tecken åt Barbro, 
men denna satt med stolt upplyftat huvud och frågade alls inte efter 
henne. "Den där gamla är inte rädd för att ljuga", tänkte han, "men på 
Barbro kan man se, att hon anser sig för god till sådant."



Nästa morgon tog han Barbros hand och tryckte den trovärdigt.



-Jag ska nog tiga, sade han.



-Ja, det räknar jag på, sade Barbro.



-Aldrig kan jag förstå vad som kom åt dig, Barbro, sade gumman, så snart 
han var gången. Varför ljuger du på dig själv.



-Jag hade inte annat att göra, sade Barbro.



-Och du tror, att Krämar-Johannes tiger med en sådan sak !



-Det är inte meningen, att han ska tiga.



-Ar det meningen, att folk ska tro, att det här barnet inte är Ingmars?



-Ja, sade Barbro, nu är det ju omöjligt att dölja längre, att det finns 
till. Det är intet annat att göra än att låta dem tro detta.



-Och det tänker du, att jag ska gå in på? sade gumman.



-Du får väl gå in på det, om du inte vill, att en sådan här fåne ska bli 
arvinge till Ingmarsgården.



I mitten av september brukade alla de, som hade suttit i fäbodar under 
sommaren, vända om hem. Barbro och Lisa foro då också ner till 
Ingmarsgården. De märkte genast, att nyheterna om Barbro hade spritt sig 
kring hela bygden. Hon sökte inte heller numera hålla hemligt, att hon 
hade barnet, men hon var mycket rädd. att någon skulle få se det.

Hon gömde alltid undan det i kammaren innanför brygghuset hos Gammal 
Lisa. Hon tyckte sig inte kunna uthärda, att någon skulle kasta blickarna 
på det och se, att det var sjukt och aldrig skulle bli en riktig människa.



Det var helt naturligt, att Barbro denna höst blev mycket klandrad OC}I 
missaktad. Människor brydde sig inte om att dölja vad tankar de hade om 
henne, och Barbro blev snart så skygg för dem, att hon aldrig ville lämna 
hemmet. Men även gårdsfolket. visade sig annorlunda mot henne än förut. 
Drängar och pigor gjorde elaka häntydningar, så att hon hörde det, och hon 
hade svårt för att få dem att lyda.



Härmed tog dock ett brått slut. Stark Ingmar hade bott nere vid gården och 
regerat den som husbonde, medan Ingmar vistades i främmande land. Han fick 
en dag höra, att en av drängarna gav Barbro ett ohövligt svar, och han 
slog karlen för örat, så att han tumlade mot väggen.



-Du ska få flera av det slaget, om jag hör sådant en gång till, sade 
gubben.



Barbro såg förvånad på honom.



-Du ska ha mycken tack, sade hon.



Han vände sig om, och det var ingen blid blick han gav henne.



-Det är ingenting att tacka för, sade han. Men så länge som du är matmor 
på Ingmarsgården, ska jag nog se till, att folket visar dig aktning och 
lydnad.



Något längre framåt hösten kom bud från Jerusalem, att Ingmar och Gertrud 
voro avresta från kolonien. "Kanske äro de redan hemma, då dessa rader nå 
till er", stod det i brevet. När Barbro fick höra detta, kände hon det 
först som en stor lättnad. Nu var hon säker om att Ingmar skulle fullfölja 
skilsmässan, och då hon väl hade blivit fri, så behövde hon inte en dag 
längre gå och bära på den tunga börda av missaktning, som nu tyngde henne.



Men fram på dagen, då hon gick i sina sysslor, ville tårarna gång på gång 
tränga fram i hennes ögon. Det var dock hjärtslitande, att allt var slut 
nu mellan henne och Ingmar. Sa otroligt tomt, att de två inte skulle ha 
något mer att göra med varandra.



18 HEMMA FRÅN VALLFARTEN.



Barbro Svensdotter hade en vacker dröm en morgon, strax innan hon skulle 
stiga upp. Hon tyckte, att hon var en liten tös hemma på sina föräldrars 
gård och att hon gick ute i marken och sköt en tung kälke framför sig. Det 
var kall vinter, himlen stod grå och tung, snön låg i drivor framför 
henne, det var svår uppförsbacke, och det var ett sådant arbete att skjuta 
kälken, att hon pustade och stönade och fick ta sina yttersta krafter i 
anspråk. Äntligen kom hon till toppen av backen och vände kälken för att 
åka utför sluttningen. Då såg hon, att allt var förvandlat. På ett enda 
ögonblick hade det blivit vår. Solen sken mellan vita småmoln, drivorna 
framför henne smälte, och hon fick brått att sätta sig på kälken och fara 
i väg, för att inte all snön skulle vara borta, innan hon hunne utför 
branten. Aldrig hade hon varit med om en bättre kälkbacksfärd. Det gick 
utför branten med en sådan fart, att hon blev yr av glädje. Vid backens 
fot var det redan avtöat, men kälken hoppade i väg över pussar och tuvor 
med lika lustig fart. När den äntligen stannade och Barbro steg av och såg 
uppåt sluttningen, var våren redan i full gång. Det fanns inte en driva 
kvar, men glittrande bäckar och rännilar strömmade utför branterna, och 
det började grönska och slå upp blommor. Men det märkligaste med detta 
var, att det fyllde henne med en sådan stormande glädje, att hon vaknade 
av den. Och ännu sedan hon var vaken, stannade glädjen kvar, hon låg med 
sinnet fullt av vårfröjd och kände vårdofter omkring sig. Hennes hjärta 
klappade så sorgfritt och lätt, som det inte hade gjort, sedan hon hade 
blivit gift. Det var en så härlig känsla av sorgfrihet, att hon inte 
vågade röra sig, av fruktan att den skulle försvinna. Ovillkorligen trodde 
hon, att det lag något av varsel och förutsägelse i drömmen. "Bara jag får 
knoga oppför den tunga backen, som jag nu håller på med, ska mitt 
liv bli ljust och lätt som en vårdag", tänkte hon.



När Barbro hade stigit upp, kom hon ihåg, att det var söndag, och hon var 
så upplivad av drömmen, att hon fick mod att våga sig till kyrkan. Hon 
fann det inte rätt passande att gå dit, men hon hade länge längtat efter 
att komma i kyrkan, och nu beslöt hon sig för det. Hon tyckte, att hon, 
som var i så stor bedrövelse, behövde kyrkan bättre än någon annan. Hon 
klädde sig i kyrkkläder och gick helt stilla hemifrån utan att säga till 
någon annan än Gammal Lisa vart hon skulle ta vägen.



När hon gick över kyrkbacken, tyckte hon, att folk följde henne med 
undrande blickar. Därför gick hon genast in i kyrkan och satte sig på sin 
plats utan att tala med någon. Hon sköt fram huvudduken och böjde ner 
huvudet. Hon tordes inte se folk i ögonen, men hon var ändå glad, att hon 
hade vågat sig hemifrån.



Medan Barbro satt i kyrkan och väntade på att gudstjänsten skulle börja, 
kom Ingmar Ingmarsson körande på vägen från järnvägsstationen. Han åkte på 
första sätet i en trilla med skjutsbonden bredvid sig, bakom honom sutto 
Gabriel och Gertrud. Just som de körde över flottbron, hörde de, att 
kyrkklockorna ringde samman.



-Nu tror jag inte, att vi råkar någon av dem hemma, som vi helst vill 
träffa, sade Ingmar, i det han vände sig till Gabriel och Gertrud. Kanske 
vi likaså gärna kan gå in i kyrkan? Det voro de andra med om, och Ingmar 
bad skjutskarlen, att han skulle hålla på kyrkbacken.



De kommo inte in i kyrkan, förrän folk redan hade börjat sjunga och satt 
nerböjda över psalmböckerna. Gertrud kom först, hon gick med lätta steg 
framåt stora gången och hade hunnit ett gott stycke in i kyrkan, innan 
någon märkte henne. Äntligen råkade en av hennes läskamrater se upp, när 
hon gick förbi, och kände igen henne. Hon stötte på sin granne, och det 
gick sedan liksom ett sus från bänk till bänk:



-Det är Gertrud. Det är skolmästarns Gertrud.



Barbro hörde också viskningen och blickade upp. En ung flicka gick just 
förbi på mittgången, smärt och vacker med dunvit hy, klara ögon och 
en lätt och behaglig gång. Det var något ljuvt och tilldragande över 
henne, och glad och lycklig såg hon ut. Hon tycktes ha svårt att hålla 
tillbaka ett leende, fastän hon var i kyrkan.



Barbro fick stark hjärtklappning. Jaså, detta var Gertrud! Ja, sådan måste 
hon ju vara. Barbro tyckte, att hon skulle ha kunnat säga, att detta var 
hon, även om hon inte hade hört några viskningar.



Det föll sig allt rätt underligt för Barbro. I ett par år hade hon gått 
och längtat efter detta, att Ingmar skulle få gifta sig med Gertrud, så 
att hon själv skulle kunna bli fri från samvetskval för att hon hade 
trängt sig emellan dem. Och nu var hon ju tacksam för att åtminstone den 
bördan hade blivit tagen ifrån henne, men det kunde ju inte hjälpas, att 
det var tungt att veta, att Ingmar skulle bli gift med en annan. Nu 
behövde hon inte heller hålla det hemligt vem som var far till hennes 
barn, och även detta var en stor lättnad. "Det är ju sant, att jag i dag 
har fått en stor lycka, som min dröm spådde mig", sade hon till sig själv, 
men hon kände inte en sådan glädje, som hon hade väntat.



Barbro såg hur Gertrud gick in i bänken, där mor Stina satt. Allt gick så 
stilla. Folk jämkade sig undan, så att Gertrud kom ända fram till sin mor. 
Denna satt och såg ner i boken. Hon hade inte märkt vem som kom och satte 
sig bredvid henne. Mor Stina såg gammal ut där hon satt. Hon höll sig 
krokig, och hennes händer, som höllo psalmboken, sågo bra gamla och 
skrynkliga ut. Så lade det sig en mjuk och rosig hand på hennes. "Den 
handen är lik Gertruds", tänkte mor Stina. "Jag har aldrig sett vackrare 
händer än hennes." Men hon såg inte upp, för hon hade blivit håglös och 
slapp, hon brydde sig egentligen inte om någonting. Den vackra handen tog 
boken och flyttade den litet åt sitt håll.



-Får jag se med i er bok, mor? viskade Gertrud. Nu kände mor Stina igen 
rösten. Hon skulle ha tappat boken i golvet, om inte Gertrud hade hållit 
om den. Hon fick brått att se in i Gertruds ansikte och märkte, att det 
lyste av munterhet, såsom det brukar vara med dem, som komma hem 
från en lång resa. Det var nätt och jämnt, att hon kunde låta bli att 
skratta, fastän de voro i kyrkan. Hon tycktes ha fått tillbaka det 
humöret, som hon hade i sin barndom.



-Nu ska vi sjunga, mor, som vi gjorde förr i världen, viskade Gertrud och 
stämde in i sången. Mor Stina försökte också. Hon hade ingen röst kvar att 
sjunga med, men hon sjöng ändå, och hon tyckte, att rösten kom tillbaka. 
Den blev starkare för var ton hon tog.



Skolmästarns hustru ville inte bära sig illa åt i kyrkan, utan försökte 
att bara tänka på de Guds orden, som hon sjöng. Men hon kunde inte hjälpa 
det. Hon måste gång på gång vända på huvudet och se på Gertrud. Å nej, det 
var visst inte något fel på henne! Nog var hon vid sina sinnens rätta 
bruk. Glad och lycklig var hon också och vackrare än någonsin.



-Mor, ni ska sjunga och inte bara se på mig, sade Gertrud och böjde sig 
långt framåt för att dölja hur roligt hon hade åt modern.



Men Barbro och de andra, som sutto i bänkarna bakom mor Stina, märkte, att 
för varje gång, som hon kastade en sidoblick på Gertrud, rätade hennes 
rygg upp sig en smula. När det led mot slutet av gudstjänsten, satt hon 
nästan alldeles rak i bänken.



Barbro gjorde knappast något försök att följa med i sången. För då Gertrud 
hade kommit in i kyrkan, så var väl Ingmar också att vänta. Och hon satt 
och lyssnade efter om inte hans tunga steg snart skulle ljuda på gången.



På manssidan i kyrkan satt ytterst i en bänk Hök Matts Eriksson. Han såg 
lika snäll och vänlig ut som vanligt, och han hade inte åldrats 
synnerligen mycket. Alla i kyrkan hade sett glada ut, när Gertrud kom och 
satte sig bredvid sin mor, men Hök Matts, som annars var så glad åt andras 
lycka, sag bara dyster ut och nästan vände ryggen till dem. För det gick 
ett svärd igenom Hök Matts' själ, då han såg dem. "Storms de är lyckliga", 
tänkte han. "De har fått igen sin dotter från de förlorades land, men till 
mig kommer ingen tillbaka." I detsamma hov han upp sin röst och 
började sjunga alldeles rysligt. Han hade en förfärlig röst och 
brukade annars inte sjunga i kyrkan, men något måste han ju ta sig till, 
för att inte sorgen skulle bli honom övermäktig.



Det dröjde inte länge, förrän Barbro hörde, att någon gick på gången. Det 
var lätta och snabba steg, det kunde inte vara Ingmar. Hon kunde inte låta 
bli att vända på huvudet och såg en ung karl komma framåt gången med ett 
sådant där undertryckt leende på läpparna, som Gertrud hade haft. Han 
stannade, där Hök Matts satt, och lade handen på hans axel, för att han 
skulle låta honom komma in i bänken.



-Det är Hök Gabriel, viskade en, som satt bredvid Barbro, och det hade 
hon redan gissat, fastän den unge var en reslig karl med ett vackert 
ansikte. Hon hade känt igen honom på ögonen, som voro lika vänliga som 
faderns.



Det första Gabriel hörde, när han öppnade kyrkdörren, var Hök Matts' röst, 
som gnällde och pep på sin egen melodi. "Vad går det åt far, att han 
sjunger?" tänkte han. "Nu blir väl både Storm och kyrkoherden alldeles 
rasande, för han sjunger så falskt, att ingen människa kan hålla tonen." 
Han blev så full av skratt, att han knappt vågade sig in i kyrkan. Där 
inne vände alla på huvudena och sågo efter honom, utom fadern, som satt 
orörlig med ryggen åt gången och bara sjöng. Inte heller då Gabriel rörde 
vid honom, flyttade han sig, och han såg inte på honom. Gabriel satte sig 
då i bänken bakom, slog upp en gammal psalmbok, som låg där, och stämde in 
i sången. Han hade en klar, stark röst och hade varit en av de bästa 
sångarna i socknen. Gamle Hök Matts höll i med att sjunga på sitt maner 
ännu en versrad, det var, som om de två stämmorna hade tävlat med 
varandra, men så hörde man hur de gnällande och pipande tonerna blevo allt 
svagare och svagare, och till sist dogo de alldeles bort. Men tänk, att 
Hök Matts satt alldeles stilla, så länge som psalmen varade, och såg sig 
inte om! "Det är Gabriel, som sitter här och sjunger", tänkte han, men var 
så rädd för att missta sig, att han inte tordes vända på huvudet. Nar 
sången var slut, böjde han sig mot en granne i bänken.



-Vem var det, som sjöng? frågade han.

-Det var ju Gabriel, viskade denne.



Då först vände han sig om och såg på sonen. Och del låg en sådan ängslan 
och ömhet och förskrämdhet inför lyckan i hans blick, att Gabriel inte 
kunde förstå hur han någonsin hade haft hjärta att fara ifrån honom.



Ingmar hade blivit uppehållen av skjutskarlen, så att han kom en stund 
efter de andra in i kyrkan. När han öppnade dörren, var psalmen redan 
slut, och prästen stod för altaret. Ingmar gick då inte fram genom gången 
för att inte störa, utan blev stående längst nere i kyrkan. Det blev snart 
bekant, att han var kommen, och den ene efter den andre vände sig om för 
att se på honom. Ingmars ena öga var stängt och slutet, men med det andra 
blickade han omkring sig mer frimodigt, än folket i hans släkt brukade. 
"Han ser glad ut", tänkte Barbro. Hon tordes inte kasta mer än den enda 
blicken på honom, tårarna ville bryta fram, och hjärtat bultade så, att 
hon tyckte, att de, som sutto bredvid henne, borde höra det. "Och det är 
detta, som jag har längtat efter, och som jag trodde att jag skulle bli så 
glad åt!" tänkte hon och kände sig outsägligt övergiven och eländig.



När altartjänsten var slut, hörde hon tunga, men ändå försiktiga steg 
komma på gången. Det var Ingmar, som gick fram för att söka sig en bättre 
plats. Hon lyddes av all makt efter stegen. "Han går nog opp och sätter 
sig i bänken, som är mittför Gertrud", tänkte hon. Men hon hörde, att 
stegen stannade framför bänken, där hon själv satt. Då maste hon på nytt 
vända huvudet. Ingmar satt i den bänken, som var mittemot hennes. "Ja, det 
är ju rätt", tänkte hon. "Det är i den här bänken folket från 
Ingmarsgården ska sitta." Men hon var ändå glad åt att han både tagit just 
den platsen.



När predikan var slut och några människor, som hade bråttom hem, reste sig 
för att gå ur kyrkan, steg också Barbro upp och gick. Hon lyfte inte 
ögonen, då hon steg ner ur bänken, men hon kände, att Ingmar såg på henne. 
Då flög den tanken genom henne, att han satt där och trodde, att hon 
blygdes för att se honom in i ögonen, och hon höjde blicken. Men det var 
ett helt annat uttryck i hans ansikte, än hon hade väntat att få se där. 
Han också såg ut som en, som är så överfylld av 
glädje, att han har svårt för att inte storskratta. Hon gick raskt förbi 
honom, och inte ett ögonblick stannade hon på kyrkbacken, utan gick raka 
vägen hem. Var det möjligt, att Ingmar satt där och gjorde sig lustig över 
henne och alla hennes bekymmer? Det var ju sant, att han var lycklig nu, 
men i alla fall borde han väl förstå hur tungt detta var för henne. Hon 
gick raskt på för att komma snart hemåt, men kunde inte få Ingmars 
utseende ur tankarna. Egentligen var det inte heller något slags gäckeri, 
som hon hade tyckt sig märka. Han hade sett på henne som en, som länge har 
jagat någon och gläder sig att äntligen ha honom fast. "Jag har sett den 
minen på fars ansikte, när han hade fått en räv i gropen och visste, att 
stackarn inte kunde komma undan."



Hon såg sig om gång på gång under hemvägen.



-Jag är väl galen, jag, som inbillar mig, att han ska komma efter mig, 
sade hon. Han följer väl med Gertrud till skolmästarns.



Ingmar gick ur kyrkan ett par minuter efter Barbro och torde nog ha gjort 
sig räkning på att hinna upp henne på vägen, men så snart han kom ut, blev 
han omringad av människor, som ville fråga efter sina släktingar i 
Jerusalem, och han tyckte, att han måste stanna och tala med dem. Det hade 
gått många rykten om hur det stod till där ute, och det hade varit mycken 
undran och oro. Man hade inte vågat sätta full tro till de bortfarnas 
brev. Det vet man ju, att alla, som fara hemifrån, inte gärna vilja tala 
om, att de ha det svårt. Men när nu Ingmar, som inte hörde till samfundet, 
berättade hur de hade det, så kunde man ju lita på att han inte sade något 
annat än det, som var sanning.



Mittunder det att Ingmar stod och talade, sköt en blodvåg upp i hans 
ansikte. Han sag, att Storm och mor Stina kommo fram till honom. Ingmar 
visste, att de två aldrig hade visat någon vrede mot Gertrud, därför att 
hon hade rymt bort med Jerusalemsfararna, men Ingmar hade de inte velat 
hälsa på, och de hade inte växlat ett ord med honom efter den dagen. Nu 
kommo de båda fram och bjödo honom handen. Ingmar tog först mor Stina och 
sedan Storm i hand.

Ingen av dem sade något om det som varit. De ville inte ha några 
uppgörelser i så mångas närvaro.



-Mor undrar om du skulle ha lust att komma med hem och få dig en bit mat, 
sade Storm.



-Kan mor Stina ta emot främmande så här oförväntat, så nog vill jag 
komma, sade Ingmar. Han blev så glad över att åter vara försonad med 
skolmästarns, att han för ett ögonblick glömde bort Barbro.



-Inte kunde jag ta emot vem som helst, sade mor Stina, men du är ju 
gammal i gården och håller nog till godo med som jag har det.



Ingmar kom således att gå med till skolmästarns, och som man väl kan 
förstå, rådde där stor glädje. Folk kom oupphörligen in för att hälsa på 
de nykomna. Och man berättade om allt, som hade hänt, och grät ibland, 
mitt uppe i all glädjen, över dem, som voro döda. Gertrud skyndade sig att 
plocka upp alla de medsända gåvorna. Hon radade upp dem på ett par bord i 
skolan och lämnade ut dem jämte alla medsända kära hälsningar. Det var 
inte lätt för Ingmar att slita sig ifrån allt detta, i synnerhet som 
Storms tycktes vara nästan likaså glada att ha fått honom tillbaka som 
Gertrud.



-Du ska väl inte gå än, sade mor Stina, sa fort som han reste på sig.



-Jag skulle väl se hur det står till hemma.



-Dit kommer du tids nog.



Mittunder detta fick han bud, att han skulle komma till Ingmarsgården, 
därför att Stark Ingmar låg sjuk och var döden nära. Så fick han ge sig i 
väg.







Ett stycke från Ingmarsgården lag vid vägen en liten usel stuga. När 
Ingmar ännu var på tämligt avstånd därifrån, fick han se en man och en 
kvinna komma ut genom dörren. Mannen såg fattig och torftig ut, och Ingmar 
tyckte sig se, att kvinnan stack något i handen på honom. Hon skyndade 
sedan ner på vägen och gick raskt vidare åt Ingmarsgården till.

När Ingmar gick förbi stugan, stod mannen ännu kvar på dörrtröskeln. 
Han vände och räknade på ett par silverslantar, som han höll i handen. 
Ingmar kände nu igen honom. Det var Stig Börjesson. Stig såg inte upp, 
förrän Ingmar hade gått förbi.



-Vänta, Ingmar, vänta! ropade han och sprang ner på vägen. Du ska inte 
tro vad Barbro säger. Hon ljuger på sig själv.



-Det måtte jag väl veta, utan att du säger mig det, gav lngmar till svar, 
men gav sig inte tid att stanna.



Om några ögonblick var Ingmar tätt inpå kvinnan, som hade skilts från Stig 
Börjesson. Hon hade tydligen bråttom och gick så fort hon kunde. När hon 
hörde, att någon kom efter henne, trodde hon, att det var Stig, och sade 
utan att vända sig om:



-Du får vara nöjd med vad jag har gett dig. Jag har inte mer pengar nu. 
Du ska få mer en annan dag.



Ingmar sade ingenting, men gick allt fortare.



-Du ska få mer i morgon dag, bara du inte säger något till Ingmar, 
fortfor hon. I detsamma hade Ingmar hunnit upp henne och lade sin hand på 
hennes axel. Hon ryckte sig lös och vände sig om med ett vredgat utrop.



När hon såg, att det var Ingmar och inte Stig, som stod framför henne, 
smalt vreden bort ur hennes drag, och en rent rörande glädje stod att läsa 
i dem. Men då märkte hon i Ingmars ansikte samma uttryck, som hon hade 
sett förut på dagen. "Nu har jag dig, nu kan du inte komma undan", sade 
blicken.



"Vad menar han med att se på mig sa där?" frågade hon sig och drog sig 
tillbaka från honom. "Han har ju fört hem Gertrud. Det är ju med henne han 
ska gifta sig."



Ingmars första fråga gällde Stark Ingmar.



-Han kom till mig, så snart som jag hade hunnit hem från kyrkan, sade 
Barbro, och berättade, att han i natt hade fått bud om att han skulle dö 
denna dag.



-Är han inte sjuk? frågade Ingmar.



-Han har gatt och varit plågad av reumatism hela året, och jämt har han 
klagat över att du inte kom tillbaka, så att han finge dö. Han sa, 
att han inte kunde slippa härifrån, förrän du kom igen från vallfarten.



-Men är han inte särskilt sjuk i dag?



-Nej, inte är han mer sjuk än vanligt, men han tror säkert, att han ska 
dö, och han har gått och lagt sig på sängen i lillkammarn. Han har fått 
för sig, att han vill ha allt på samma sätt, som din far hade det, då han 
dog, och kyrkoherden och doktorn skulle nödvändigt sändas efter till 
honom, därför att de blev hämtade till Stor Ingmar. Han frågade också 
efter den präktiga bonaden, som låg bredd över Stor Ingmar, men den fanns 
inte kvar på gården. Den hade blivit såld på auktionen.



-Ja, det blev mycket sålt på den auktionen, inföll Ingmar.



-En av pigorna trodde, att det var Stig Börjesson, som hade ropat in den 
där bonaden, och jag tyckte, att jag borde försöka att skaffa den till 
rätta, så att Stark Ingmar skulle få det, som han ville. Och det gick så 
lyckligt, att jag fick köpa igen den. Jag har den här, sade hon och visade 
på ett knyte, som hon bar i handen.



-Du har alltid varit god mot gammalfolket, sade Ingmar. Det hördes en 
liten brytning i rösten, och på samma gång gick han över vägen, så att han 
nu kom att gå bredvid Bårbro. Han andades tungt, och den tanken flög 
igenom henne, att om hon bara hade stannat ett ögonblick, skulle han ha 
slagit armarna om henne.



Det var väl också just det Ingmar hade velat göra, men tanken på Stark 
Ingmar steg upp för honom och höll honom tillbaka. "Det kan inte vara 
passande att tala om detta nu", tänkte han.



-Du har inte önskat mig välkommen hem, sade Ingmar.



-Nej, sade Barbro och försökte att slå an en lättare ton, men du kan väl 
förstå, att jag är glad åt att du är kommen och har Gertrud med di



-Det var inte något lätt arbete, som du hade ålagt mig.



-Nej, jag kan tro det. Men jag tyckte, att det såg ut, som skulle Gertrud 
vara glad åt att vara hemma igen.



-Jag tror, att hon är väl till freds med som det nu har blivit, sade 
Ingmar. Mer sade han inte, men han började åter 
småle och kom tätt inpå Barbro. "Vad menar han?" tänkte hon. "Jag kan rakt 
inte förstå honom. Men på samma gång steg en vild, ostyrig glädje upp inom 
henne. Det var just på samma sätt som i drömmen, då kälken for utför 
hacken och våren slog ut omkring henne.



Men så med ens tyckte Barbro, att hon förstod Ingmars hela uppträdande. 
Det var ingenting annat, än att han var så lycklig, att han inte kunde 
dölja det. När han såg på henne, så gjorde han narr av sig själv, därför 
att han en gång hade inbillat sig, att han tyckte om henne. Nu var han 
ater Gertruds, helt och hållet hennes, såsom han hade varit första tiden 
de hade varit gifta.



Hon såg framåt vägen med en längtande blick. "Det är förfärligt vad det är 
långt hem", tänkte hon. "Vi kommer inte fram ännu på en halvtimme, och 
hela tiden ska jag gå här bredvid honom, som bara tänker på en annan."



Hon kastade åter en hastig blick på honom från sidan. Ilan uppfångade den 
och genast nickade han åt henne och såg på henne med den där blicken, som 
hon ändå inte kunde riktigt förklara. "Han är kanske tacksam emot mig för 
att jag sände honom ifrån mig", sade hon till sig själv. "Han tänker väl 
på att det är jag, som är orsak till att han nu är så lycklig."



-Jag skulle allt tacka dig för att du sände mig till Jerusalem, sade 
Ingmar, bäst de gingo.



-Det var detta jag tänkte, svarade Barbro, att du säkert var glad åt att 
du kom dit.



-Ja, det är ett märkvärdigt ställe att komma till.



-Du dröjde så länge, att jag trodde, att du skulle stanna kvar där på 
allvar.



-Jag! Å nej, det var det ingen fara för, men jag måste lära mig ett par 
saker, innan jag var färdig att vända tillbaka.



-Jag undrar vad det kunde vara för slag, sade Barbro, inte därför att hon 
var nyfiken, men hon tyckte, att det var bättre att hålla samtalet i gång 
än att gå och tiga.



-Jo, sade Ingmar, det var allt besynnerligt att se där ute, att det inte 
fanns något kvar av all den härligheten, som vi har läst om. Det 
fanns inte någon kungaborg på Sion och inte något tempel på Moria, utan 
bara ett avgudahus. Och inte fanns det några kungar eller krigshövdingar 
eller krigsknektar och inte heller några överstepräster och tempeltjänare 
och ingen Guds ark med kerubim och serafim. Jag visste nog, att det skulle 
vara så, men jag kunde ändå inte låta bli att undra varför detta och så 
mycket annat, som hade varit stort och präktigt, hade blivit förstört. Jag 
tänkte, att om detta och allt annat, som människor hade upprättat på denna 
jorden, hade fått finnas kvar, så skulle den vara alldeles uppfylld av 
härlighet. För man ser vid varje steg, som man tar där ute, hur 
obeskrivligt grant där har varit. Men så kom jag att tänka på att om allt 
detta hade funnits kvar, så hade vi, som nu levde, ingenting att ta oss 
till, för då behövdes inte vårt arbete. Och det är en människas största 
lycka att få bygga upp vad hon själv behöver och visa vad hon duger till, 
och därför måste det gamla bort. Och så tyckte jag mig förstå varför Vår 
Herre låter riken falla och städer krossas och människoverk bortsopas som 
löv för vinden. Det far lov att vara så, för att människorna alltid ska ha 
något att bygga opp och få visa vad de förmår. Han vill inte, att vi ska 
gå till ärvda gårdar och uppröjda hemman, utan han vill, att vi ska vinna 
åt oss på nytt det, som ska vara vårt.



-Jaså, det är detta, som du har fått lära, sade Barbro, och hon lät litet 
undrande.



-Jag vet inte om det kan vara någon tröst för alla, sade Ingmar, men jag 
tänker på att om jag hade fått ärva Ingmarsgården sådan den stod, när far 
dog, och hade fått hans anseende med på köpet, så hade det väl inte varit 
bra för mig. Jag vet inte vad jag skulle haft att göra. Då hade jag ju 
kunnat gå och sova hela livet. Jag har varit upprorisk i mitt hjärta många 
gånger, men nu kan jag tacka Gud för att han slog min lycka i spillror, så 
att jag själv fick vara med om att foga ihop den.



-Ja, det går an för den, som det lyckas för, sade Barbro.



-Det var en annan sak också, som jag fick lära mig att ha fördrag med, 
fortsatte Ingmar.

-Jaså, det var det?



-Jag hade så svårt att förlika mig med att det bästa folket skulle dra 
från socken och flytta till ett hårt land, där det inte var annat än 
elände, som väntade dem.



-Kunde du finna reda i det också?



-Nej, jag kunde inte få full klarhet i detta, men så mycket såg jag, som 
att det var något i görningen där ute. Vår Herre kallade dit folk från 
alla land. Han satte ut förposter liksom, somliga i städerna och somliga 
på landsbygden. Jag ville gärna leva så länge, att jag finge se när hans 
dag kommer, då han låter alla dessa stå opp och väcka det sovande landet.



Barbro suckade. Det var, som om Ingmar hade sina tankar så långt borta. 
Han frågade inte mer efter sådant, som rörde henne.



-Jag undrar om jag skulle få så god tröst, om jag komme dit bort, sade 
hon.



-Nog skulle det finnas något för dig också att lära.



-Visste jag bara det, så skulle jag fara dit i morgon dag.



-Jag tänker, att det skulle vara bra för dig att se alla de olika 
folkslagen, som går på Jerusalems gator.



Barbro undrade vad hon skulle ha för nytta av detta.



-Jo, för de går där bredvid varandra, araber och turkar och judar och 
ryssar, ja, alla världens folk, och ändå förblir de, som de ar.



-Nu vet jag inte vad du menar.



-Jag menar det, att man aldrig får se där ute, att någon somnar in en 
kväll som arab och vaknar opp som grek.



-Nej, men...



-Jag tror inte, att det sker här hemma heller, sade Ingmar och lade nu in 
stor ömhet i rösten, att den, som ena dagen är en ros, nästa dag kan bli 
en tistel.



-Å jo, månget rosenträd kan nog bli så illa medfaret, att det inte bär 
annat än törnen och taggar.



Just då Barbro sade detta, hade de hunnit fram till Ingmarsgården, och 
Ingmar höll upp grinden för henne. Inkörseln var överbyggd och låg mellan 
två husgavlar. Här kunde ingen se dem. Då kunde inte Ingmar styra 
sig längre, han tog och slog armarna om Barbro och tryckte henne hårt 
intill slg.



-Nej, nej, vad menar du? ropade hon och sökte att göra sig lös.



-Jag menar... Jag menar, att jag inte ska gifta mig med Gertrud. Hon vill 
inte ha mig. Hon tycker om Gabriel.



-Å nej, det är väl inte sant! Det gick åter risslande strömmar av lycka 
genom Barbro. Men så ryckte hon sig lös, för hur tungt det än var henne, 
så kände hon, att det inte var rätt mot Ingmar att låta honom förena sitt 
liv med hennes. Det är väl mer än detta, som står mellan oss.



-Det bryr jag mig inte om. Tror du, att jag vill avstå från dig för några 
barnsagors skull!



Barbro blev blek som döden. Hon förstod, att det gavs endast ett sätt att 
jaga bort honom.



-Frågar du inte heller efter, att jag har fått ett barn, medan du har 
varit borta?



-Det hänger inte så ihop med den saken, som du vill låta folk tro.



-Jaså, det tror du.



-Du har satt ihop det där för att hålla mig borta ifrån dig. Men jag 
känner dig, jag. Om inte det barnet vore mitt, låge du nu på sjöbotten.



-Det var inte långt ifrån, ska jag säga dig.



-Ljug inte på dig själv, Barbro! bad han, och nu skalv rösten av oro. 
Ljug inte!



-Jag ljuger inte, sade hon med sträv röst. Hon förde undan hans arm, som 
nu inte gjorde motstånd, och gick in i huset.



Stark Ingmar låg på sängen i lillkammarn. Han hade inga plågor, men 
hjärtat slog svagt, och han kände för varje ögonblick större svårighet att 
andas. "Nog är det visst och sant, att jag ska dö denna dag", tänkte han.



Så länge som han låg ensam, hade han fiolen bredvid sig. Han knäppte en 
och annan ton helt svagt på strängarna och tyckte sig då höra hela låtar 
och visor. När doktorn och kyrkoherden kommo, lade han fiolen åt sidan och 
talade med dem om märkliga saker, som hade hänt honom under hans 
liv. Mest var det om Stor Ingmar och om småfolket i skogen, som länge hade 
varit honom väl bevåget. Men alltsedan Hellgum hade huggit ner rosenbusken 
utanför hans stuga, hade världen inte varit god för honom att leva i. 
Småfolket hade upphört att ta vård om honom, och han hade blivit 
överfallen av alla möjliga krämpor.



-Jag blev allt glad, må kyrkoherden tro, sade han, när Stor Ingmar kom 
till mig i natt och sa till mig, att jag inte längre behövde vaka över 
hans gard, utan fick komma till ro.



Han var mycket högtidlig, och det var lätt att se, att han fullt och fast 
trodde, att han skulle dö. Kyrkoherden sade några ord om att han inte såg 
mycket sjuk ut, men doktorn, som hade undersökt honom och lyssnat på hans 
hjärta, sade helt allvarsamt:



-Nej, nej, Stark Ingmar vet vad han säger. Han ligger inte här och väntar 
döden förgäves.



När Barbro kom in och bredde ut den präktiga bonaden över gubben, bleknade 
han en smula.



-Nu lider det mot slutet, sade han. Han strök Barbro över handen. Du ska 
ha tack för detta och tack för allt. Och så får du förlåta, att jag har 
varit hård mot dig sista tiden.



Barbro snyftade till. Det fanns så mycken bedrövelse uppsparad inom henne, 
att det var lätt för henne att komma i gråt. Gubben strök henne än en gång 
över handen och smålog åt att hon grät.



-Nu har vi väl snart Ingmar här, sade han.



-Han är kommen, sade Barbro. Jag skulle bara gå in förut och tala om det 
för dig.



När Ingmar trädde in, reste sig gubben mödosamt i sängen och sträckte ut 
handen mot honom.



-Välkommen ska du vara, sade han.



Ingmar var en annan, än han hade varit förut på dagen. Elan såg trött och 
nedslagen ut.



-Inte trodde jag, att du skulle göra mig den sorgen att lägga dig att dö 
på min hemkomstdag, sade han.



-Du får inte klandra mig för detta, svarade gubben liksom 
urskuldande. Du minns nog, att Stor Ingmar lovade mig, att jag skulle få 
komma till honom, så snart som du vände åter från vallfarten.



Ingmar satte sig på sängkanten. Gubben låg och strök hans hand, men han 
sade intet mer på en lång stund. Man såg, att döden närmade sig. Han blev 
alltmer blek, och andedräkten kom som ett tungt väsande.



Så gick Barbro ur rummet, och då började han fråga ut Ingmar.



-Kommer du väl hem? sporde han och såg skarpt på honom.



-Ja, sade Ingmar lugnt och klappade honom över handen. Jag har gjort en 
god resa.



-Här har blivit sagt, att du skulle ha Gertrud med dig hem?



-Ja, hon är med hem, och hon ska gifta sig med Gabriel, som är son till 
Hök Matts.



-Ar du nöjd med detta, du Ingmar?



-Det är jag fullt nöjd med, svarade Ingmar med fast röst.



Gubben såg forskande på honom. Han skakade på huvudet. Det tycktes vara 
mycket i detta, som han inte kunde förstå.



-Hur är det med ditt öga? sade han.



-Det har jag mistat i Jerusalem, sade Ingmar raskt.



-Är du nöjd med den saken ock? frågade gubben.



-Du vet nog, Stark Ingmar, att Vår Herre vill ha något i pant av den, som 
han ska ge en stor lycka.



-Har du fått en stor lycka, du då?



-Ja, sade Ingmar, jag har fått ställa till rätta det, som jag gjorde 
orätt.



Den döende började vrida och vända sig i sängen.



-Har du nu plågor? frågade Ingmar.



-Nej, jag har oro, sade gubben.



-Du ska tala om för mig vad det är.



-Du ljuger väl inte för mig, Ingmar, för att jag ska få en lugn 
hädanfärd? sade gubben med stor ömhet.



Ingmar blev tagen med överraskning. Han förlorade sitt lugn och bröt 
samman i en snyftning.

-Säg du hellre, som sanningen är! sade gubben.



Ingmar blev stilla och lugn på ett ögonblick.



-Jag må väl gråta, när jag ska mista en sådan vän, som du har varit för 
mig.



Efter detta blev gubben alltmer rastlös, och det kom kallsvett fram på 
pannan.



-Du är så nyss kommen till landet, Ingmar, sade han till sist, jag vet 
inte om du har haft några nyheter härifrån gården ?



-Jo, sade Ingmar, det, som du tänker på, fick jag veta i Jerusalem.



-Jag skulle ha vakat bättre över det, som var ditt, sade gubben.



-Jag ska säga dig något, Stark Ingmar. Du gör orätt, ifall du tror något 
ont om Barbro.



-Gör jag orätt? sade gubben.



-Ja, sade Ingmar med starkare röst. Det är väl, att jag har kommit hem, 
så att hon får någon, som försvarar sig.



Gubben ville svara, men Barbro, som hade gått ut i storstugan för att duka 
kaffebrickan åt de främmande, hade hört hela samtalet genom den halvöppna 
dörren. Hon kom nu hastigt in i lillkammarn och gick fram till Ingmar som 
för att säga något. Men i sista stunden syntes hon komma på andra tankar. 
Hon böjde sig i stället ner över gubben och frågade hur det stod till med 
honom.



-Jo, jag mår bättre, sedan jag har fått tala med Ingmar, sade gubben.



-Ja, han är god att tala med, sade Barbro stilla och gick bort till 
fönstret och satte sig.



Efter detta blev det märkbart för alla, att Stark Ingmar beredde sig att 
gå bort. Han låg med ögonen slutna och händerna knäppta. Alla höllo sig 
tysta för att inte störa honom.



Men Stark Ingmars tankar gingo jämt tillbaka till den dagen, då Stor 
Ingmar hade dött. Han såg för sig kammaren sådan den hade varit, när han 
hade kommit in för att säga farväl. Han kom ihåg de små barnen, som hans 
husbonde hade räddat och som hade suttit i sängen hos honom, då han 
dog. När han tänkte på detta, blev han mycket vek till sinnes.



-Ser du, Stor Ingmar, du är vida förmer än jag, viskade han, ty han 
förstod nog, att hans ungdomsvän inte var långt borta ifrån honom i denna 
stund. Kyrkoherden och doktorn är här, och din bonad ligger nu bredd över 
mig, men något litet barn, som sitter nere vid sängbrädet, kan jag inte få 
fatt på.



Knappt var detta sagt, förrän han hörde, att någon svarade honom.



-Här finns nog ett barn i gården, mot vilket du kunde öva en god gärning 
i din sista stund.



När Stark Ingmar hörde detta, började han småle för sig själv. Han tyckte 
sig genast förstå vad det var han hade att göra. Med en röst, som nu hade 
blivit mycket svag, men ändock var fullt tydlig, började han beklaga, att 
kyrko herden och doktorn fingo vänta så länge på att han skulle dö.



-Men eftersom kyrkoherden ändå sitter här, sade han, så vill jag tala om, 
att här finns ett odöpt barn i huset, och jag tänkte fråga om inte 
kyrkoherden kunde vara god och döpa det, medan han väntar.



Det var tyst förut i rummet, och än tystare blev det efter detta. Men så 
sade kyrkoherden:



-Detta var en god tanke av dig, Stark Ingmar. Det borde vi andra ha 
ordnat med för länge sedan.



Barbro reste sig upp alldeles bestört.



-A nej, det ska vi väl inte göra nu, sade hon. Hon hade alltid tänkt sig, 
att när gossen skulle döpas, måste hon tala om vems barn han var, och hon 
hade uppskjutit dopet fördenskull. "Bara jag blir riktigt skild från 
Ingmar, ska jag låta döpa honom", hade hon tänkt. Nu blev hon sa förskräckt, 
att hon inte visste till sig. Hon hade inte klart för sig hur hon 
borde handla nu, då Ingmar inte skulle gifta sig med Gertrud.



-Du kunde låta mig få den glädjen att göra en god gärning i min sista 
stund, sade Stark Ingmar och använde samma ord, som han nyss hade tyckt 
sig höra.



-Nej, det kan inte ske, sade Barbro.

Nu lade även doktorn sitt ord till förmån för att gubben skulle få 
sin vilja igenom.



-Jag är säker på att Stark Ingmar skulle andas en smula bättre en stund, 
om han finge annat att tänka på än detta, att han snart ska dö.



Barbro tyckte, att hon var som slagen i kedjor av att de bådo henne om 
detta i ett rum, där en man höll på att dra sin sista suck. Hon sade svagt 
jämrande:



-Ni matte väl begripa, att detta inte kan gå för sig.



Kyrkoherden gick fram till Barbro och sade allvarsamt:



-Det förstår du väl, Barbro, att ditt barn måste bli döpt.



-Ja, men det är alltför svårt nu i dag, viskade hon tillbaka. Jag ska 
komma till prästgården med barnet i morgon. Inte kan det gå an att döpa 
det nu, då Stark Ingmar ska dö.



-Du ser väl, att det skulle vara en glädje för Stark Ingmar, sade 
kyrkoherden.



Ingmar hade allt hittills suttit tyst och orörlig. Men han hade blivit 
förfärligt upprörd, när han såg Barbro så förödmjukad och olycklig. "Detta 
är gruvligt svårt för en, som är så stolt som hon", tänkte han. Han kunde 
rakt inte tåla, att den människa, som han hade älskat och ärat mer än 
någon annan, utsattes för skam och vanheder.



-Du ska allt låta detta förslag falla, sade han till Stark Ingmar. Det är 
för svårt för Barbro.



-Vi ska nog göra det lätt för Barbro, om hon bara vill gå efter barnet, 
inföll kyrkoherden.



-Å nej, å nej, det är alldeles omöjligt, sade Barbro och tänkte blott på 
vad hon skulle finna ut för att få dopet uppskjutet.



Stark Ingmar satte sig nu upp i sängen och sade med vikt på orden:



-Det ska ligga dig tungt på hjärtat i alla dina dagar, Ingmar, om du inte 
lagar så, att min sista önskan blir uppfylld.



Ingmar reste sig då genast. Han gick fram till Barbro, höjde sig ner över 
henne och viskade:



-Det vet du väl, Barbro, att den, som är gift, inte behöver sätta opp 
något annat namn än sin mans på dopsedeln.

Därpå sade han högt: Jag ska nu gå och säga till, att de kommer in 
med barnet. Han såg på Barbro. Det gick en darrning genom henne, men hon 
svarade inte ett ord. "Jag tror, att hon är nära att mista förståndet", 
tänkte han. Men Barbro var alldeles förskräckt över att se hur förändrad 
Ingmar hade blivit. Han såg så trött ut, som om han inte kunde leva. "Jag 
plågar honom visst till döds", tänkte hon.



Ingmar gick ut, och de små förberedelserna voro snart gjorda. Prästkappan 
och handboken blevo framtagna ur den lilla nattsäcken, som kyrkoherden 
alltid förde med sig, och en skål vatten bars in. Därpå kom Gammal Lisa 
med barnet.



Kyrkoherden stod och knöt på sig prästkappan.



-Jag borde då först och främst veta vad namn gossen ska ha, sade han.



-Barbro ska väl själv ge honom namn, föreslog doktorn. Alla sågo mot 
Barbro. Hon rörde läpparna ett par gånger, men inte ett ljud kom över dem. 
Det tycktes bli en ändlös väntan.



När Ingmar såg detta, tänkte han: "Nu påminner hon sig vilket namn hennes 
son borde ha burit, om allt hade varit rätt. Hon kan inte tala för 
blygsel." Han kände så stort medlidande, att vreden försvann och den stora 
kärlek han hyste för hustrun alldeles tog makten över honom. "Hennes barn 
kan ju gärna få heta Ingmar", tänkte han. "Vad gör det mig? Vi ska ju ändå 
skiljas. Det bästa vore, om vi på något sätt ännu kunde inbilla folk, att 
barnet vore mitt, så att hon finge åter sitt goda namn och rykte."



Men då han inte ville säga detta rent ut, fann han på alt föreslå:



-Eftersom det är Stark Ingmar, som har ställt om dopet, tycker jag, att 
han ska ge gossen sitt namn. Han såg på hustrun, medan han sade detta, för 
att se om hon förstod hans mening.



Men i samma ögonblick, som Ingmar hade slutat tala, reste sig Barbro. Hon 
gick sakta uppåt rummet, så långt, att hon kom mittför kyrkoherden. Därpå 
sade hon med fast röst:

-Nu har Ingmar varit så god mot mig, att jag inte längre står ut 
att plåga honom, utan nu vill jag bekänna, att barnet är hans. Men Ingmar 
ska inte detta barnet heta, därför att det är blint och en idiot.



I och med detsamma hon hade sagt detta, tyckte hon, att det var förfärligt 
bittert, att hemligheten hade blivit ryckt henne ur händerna. "Jag tror, 
att det är bättre för Ingmar, att han vet detta, så att han inte tror ont 
om mig, men nu måste jag döda mig, för jag vill aldrig mer bli hans 
hustru", tänkte hon. Hon kom i häftig gråt, och då hon kände, att hon inte 
kunde behärska den, skyndade hon ur rummet för att inte störa den döende.



Ute i storstugan kastade hon sig framöver det stora bordet och snyftade 
våldsamt.



Om en stund lyfte hon huvudet och lyssnade inåt lillkammarn. Där talades 
då av en låg röst. Det var Gammal Lisa, som berättade om hur de hade haft 
det i fäboden.



Åter kände hon allt det bittra i att hemligheten var röjd och åter kom det 
häftiga gråtandet över henne. Vad var det för en makt, som hade tvingat 
henne att tala, just då Ingmar hade lagt allt till rätta för henne, så att 
hon väl hade kunnat tiga ett par veckor ännu, tills hon hade fått 
skilsmässa? "Nu måste jag döda mig", tänkte hon. "Detta är min sista 
stund."



Därpå lyssnade hon igen. Nu läste kyrkoherden upp döpelseakten. Han talade 
så tydligt, att hon kunde höra varje ord. Äntligen kom han till 
namngivningen. Namnet uttalade han med högre röst än allt det andra. Det 
var Ingmar.



När hon hörde detta, började hon gråta på nytt i sin maktlöshet.



Dörren gick upp kort efteråt, och Ingmar kom ut. Hon gick emot honom och 
tvang sig att inte gråta.



-Du förstår, att allt mellan oss måste bli, som beslutat var, innan du 
reste bort, sade hon.



Ingmar strök sakta över hennes hår.



-Jag ska inte tvinga dig till något. Efter vad du nyss har gjort, vet jag 
ändå, att du älskar mig mer än ditt eget liv.

Hon fattade nu hans ena hand med ett hårt grepp.



-Lovar du mig, att jag ensam får ta vård om barnet?



-Ja, sade Ingmar, du ska få det som du vill. Gammal Lisa har berättat oss 
om hur du har kämpat för det barnet. Ingen kan ha hjärta att beröva dig 
det.



Hon såg förundrad på honom. Hon kunde inte rätt fatta, att allt, som hon 
hade fruktat för, på en gång var upplöst till intet.



-Jag trodde, att du skulle bli alldeles omedgörlig, om du fick veta 
sanningen, sade hon. Men jag är dig mer tacksam, än jag kan säga. Jag är 
glad, att vi skils i vänskap, så att vi kan få tala samman i frid, när vi 
någon gång råkas.



oet flög ett leende över Ingmars ansikte.



-Jag tänker mycket på om du inte nu vill låta skilsmässan gå tillbaka, 
sade han.



När Barbro såg, att han smalog, blev hon uppmärksam. Hon hade aldrig sett 
Ingmar sådan. Hela ansiktet var förvandlat. Mon tyckte, att något 
förklarade de grova dragen, så att han var riktigt vacker att se på.



-Vad är det, Ingmar? frågade hon. Vad har du för planer? Jag hörde, att 
du kallade gossen Ingmar. Vad var det för mening med det?



-Nu ska du få höra något märkvärdigt, Barbro, sade Ingmar och tog hennes 
händer. Så snart som Gammal Lisa hade berättat oss hur ni hade haft det i 
skogen, bad jag doktorn, att han skulle se på barnet. Och doktorn fann 
inget fel på det. Han säger, att det är litet för sin ålder, men det är 
alldeles friskt och har förstånd som andra barn.



-Tycker inte doktorn, att det ser fult och besynnerligt ut? sade Barbro 
andlöst.



-Jag är allt rädd för att barnen i vår släkt inte brukar vara vackrare, 
sade Ingmar.



-Tror han då inte heller, att det är blint?



-Doktorn kommer allt att skratta åt dig, Barbro, så länge han lever, 
därför att du kunde inbilla dig något sådant. Han säger, att han ska 
skicka hit ögonvatten, som du kan tvätta gossen med. Och om en vecka ska 
han ha lika klara ögon som andra barn.

Barbro gick hastigt fram mot lillkammarn. 
Ingmar vinkade henne tillbaka.



-Du kan inte få barnet nu, sade han. Stark Ingmar bad, att vi skulle 
lägga det på sängen hos honom. Och nu säger han, att han har det lika bra 
som far. Han vill nog inte skiljas från barnet, förrän han dör.



-Nej, jag ska inte ta gossen från honom, sade Barbro. Men jag får lov att 
själv tala med doktorn.



När hon kom tillbaka, gick hon förbi Ingmar och stannade framme vid 
fönstret.



-Jag har frågat doktorn, och jag vet nu, att det är sant. Hon sträckte 
upp armarna mot himlen. Det var, som då en fångad fågel återfår friheten 
och lyfter vingarna. Du Ingmar, vet inte vad olycka vill säga, sade hon. 
Ingen vet det.



-Barbro, sade Ingmar, får jag nu tala med dig om vår framtid ?



Hon hörde honom inte. Hon hade knäppt sina händer och började tacka Gud. 
Hon talade med låg och upprörd röst, men Ingmar kunde väl höra henne. All 
den sorg, som hon hade känt över sitt vanlottade barn, anförtrodde hon nu 
åt Gud, och hon tackade honom, därför att hennes barn skulle få bli som 
alla andra, därför att hon skulle få se honom leka och springa, därför att 
han skulle få gå i skola och lära läsa, därför att han skulle få bli en 
stark yngling, som skulle föra yxan och följa efter plogen, därför att han 
skulle kunna vinna en hustru och bo som husbonde på den gamla gården.



När hon hade tackat Gud för detta, gick hon fram till Ingmar och sade med 
ett strålande ansikte:



-Jag vet nu varför far sa, att Ingmarssönerna var det bästa folket i 
bygden.



-Det är därför, att Gud har större barmhärtighet med oss än med andra, 
svarade Ingmar. Men nu, Barbro, vill jag tala med dig - - -



Barbro avbröt honom.



-Nej, det är därför, att ni inte ger er till tåls, innan ni blir förlikta 
med Var Herre, sade hon. Vad skulle det ha blivit av mitt barn, om det 
inte hade haft dig till far?

-Det är litet, som jag har kunnat hjälpa honom, sade Ingmar.



-Det är för din skull, som förbannelsen har blivit tagen ifrån honom, 
sade Barbro innerligt. Det var därför, att du gjorde den här vallfärden, 
som allt har gått väl. Det var det enda, som höll mig oppe i vintras, att 
jag ibland hoppades, att Gud skulle vara nådig, emot mig och barnet, 
därför att du hade dragit till Jerusaleln.



Ingmar böjde huvudet.



-Inte vet jag annat. Barbro. än att lag i alla mina dagar har varit en 
stor stackare, sade han och såg lika missmodig ut som för en stund sedall.



De sutto bredvid v ararldra på den väggfasta bänken. Hustrun slöt sig nära 
intill Ingmar, men Ingmars arm hängde slappt ner, och hans ansikte blev 
allt dystrare.



-Nu tror jag, att du är ond på mig, sade Barbro. Du påminner dig ·isst 
hur hård och grym jag var mot dig ute på vägen. Men det må du veta, att 
bittrare stund har jag aldrig genomlevat.



-Inte kan jag vara glad, sade Ingmar. Jag vet ännu inte hur vi ska ha 
det. Du säger så mycket vackert till mig, men du svarar inte på om du 
vågar stanna hos mig som min hustru.



-Har jag inte sagt dig detta? undrade Barbro och log. I detsamma kom 
något av den gamla fruktan över henne. och hon ryste. Men då såg hon sig 
omkring, omfattade med blicken hela den gamla stugan, det långa, låga 
fönstret, de väggfasta bänkarna och eldstaden, där släkt efter släkt hade 
suttit vid sina sysslor i skenet från torrvedsbrasan. Allt detta omgav 
henne med trygghet. Hon kände, att det skulle skydda och bevara henne.



-Aldrig vill jag leva någon annanstans än under ditt tak och i ditt hem, 
sade hon.



Litet därefter öppnade kyrkoherden dörren till lillkammarn och vinkade dem 
in i rummet.



-Nu ser Stark Ingmar hela himmelen öppen. sade han, då de gingo förbi 
honom.